Kungl. Majlis proposition nr 28 (Proposition 1946:28)

Kungl. Majlis proposition nr 28.

Nr 28.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
handläggning av domstolsärenden m. m.; given Stockholms
slott den 12 januari 1946.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) lag örn handläggning av domstolsärenden;

2) lag örn lagsökning och betalningsföreläggande (lagsökningslag);

3) lag om ändring i konkurslagen;

4) lag angående upphävande av 7 § 6. lagen den 13 maj 1921 (nr 226) om
nya konkurslagens införande och vad i avseende därå skall iakttagas;

5) lag angående ändrad lydelse av lagen den 15 juni 1934 (nr 252) om
begränsning av tiden för efterbevåkning i vissa konkurser;

6) lag angående ändring i lagen den 13 maj 1921 (nr 227) om ackordsförhandling
utan konkurs;

7) lag angående ändring i lagen den 13 maj 1921 (nr 244) örn utmätningsed; 8)

lag om ändring i utsökningslagen;

9) lag angående ändrad lydelse av 22 § förordningen den 10 augusti 1877
(nr 31 s. 51) om nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå
iakttagas skall;

10) lag örn bevisupptagning åt utländsk domstol;

11) lag om bevisupptagning vid utländsk domstol;

12) lag om bevisupptagning åt vissa internationella organ;

13) lag örn upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet;

14) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 14 juni 1929 (nr 145)
örn skiljemän; samt

15) lag angånde ändrad lydelse av 12 § lagen den 14 juni 1929 (nr 147) om
utländska skiljeavtal och skiljedomar.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

Bihang tilt riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 28.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Förslag

till

Lag

örn handläggning av domstolsärenden.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Denna lag avser ärenden angående rättsvård, som allmän underrätt har
att upptaga självmant eller efter ansökan och som ej enligt lag eller författning
skola handläggas i den för tvistemål eller brottmål stadgade ordningen,
dock ej ärenden som angå straff eller annan med brott förenad
påföljd.

2 §•

Ansökan må göras muntligen eller skriftligen hos rätten.

I ansökan skall sökanden uppgiva de omständigheter å vilka den grundas
och den åtgärd som påkallas samt de omständigheter som betinga rättens
behörighet, örn ej denna framgår av vad eljest anföres. De skriftliga handlingar
som åberopas skola samtidigt inlämnas.

Skriftlig ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller
hans ombud. Sökandens hemvist och postadress skola uppgivas. Göres ansökan
muntligen, skall, i den mån det erfordras, uppteckning därav ske.
Fullmakt för ombud erfordras ej, med mindre rätten finner fullmakt böra
företes.

3 §•

Uppfyller ansökan ej föreskrifterna i 2 § eller är den eljest ofullständig,
förelägge rätten sökanden att avhjälpa bristen. Efterkommes ej sådant föreläggande,
må ansökan avvisas.

Finnes uppenbart, att ansökan ej kan av rätten upptagas, skall den omedelbart
avvisas.

4 §•

Skall yttrande inhämtas eller finnes annan förberedande åtgärd böra vidtagas,
meddele rätten beslut därom utan dröjsmål.

Finnes för ärendets prövning sökanden eller annan som ärendet angår
böra höras muntligen, utsätte rätten, så snart lämpligen kan ske, tid och
ställe för förhandling inför rätten och utfärde härför erforderliga kallelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Rätten må vid vite förelägga sökanden eller annan att komma tillstädes eller
infinna sig personligen. 1 ärende, som må av rätten upptagas endast efter
ansökan, åge rätten förelägga sökanden att komma tillstädes vid påföljd, att
ansökan eljest förfaller.

Finnes av synnerlig vikt att i avbidan på ärendes avgörande egendom ställes
under förvaltning av god man eller annan åtgärd vidtages för säkerställande
av den rättsvård om vilken i ärendet är fråga, åge rätten förordna
därom. Tillfälle skall lämnas den som åtgärden angår att yttra sig däröver.
Är fara i dröjsmål, må dock förordnande omedelbart meddelas. Förekomma
ej längre skäl för åtgärden, skall den av rätten omedelbart hävas.

5 §•

Ärende skall avgöras så snart ske kan.

Örn förhandling inför rätten gälle i tillämpliga delar vad i rättegångsbalken
är stadgat om huvudförhandling i tvistemål. Uteblir sökanden, då föreläggande
meddelats honom att komma tillstädes vid påföljd att ansökan eljest
förfaller, skall ärendet avskrivas. Utevaro av sökanden i annat fall eller utevaro
av annan som kallats utgöre ej hinder för ärendets prövning och avgörande.

6 §■

Underrätt vare vid handläggning av ärende domför, häradsrätt utan
nämnd och rådhusrätt med en lagfaren domare.

Vid annan handläggning än i 3 eller 4 § sägs skall dock i häradsrätt nämnd
deltaga och rådhusrätt äga den sammansättning som i rättegångsbalken är
i allmänhet föreskriven för domförhet vid huvudförhandling i tvistemål, om
ärendet angår

1. adoption, vårdnaden örn barn eller samtycke till hävande av tjänsteeller
arbetsavtal som barn ingått, medgivande till äktenskap enligt 2 kap. 4 §
giftermålsbalken eller till åtgärd beträffande makars egendom enligt 5 kap.
14 § eller 6 kap. 6 § nämnda balk eller förordnande angående sådan egendoms
förvaltning i andra fall;

2. förmynderskap eller godmanskap enligt lagen örn förmynderskap, dock
ej fråga örn inskrivning eller överflyttning av förmynderskap eller godmanskap
eller föreläggande, som avses i 7 kap. 10 §, 8 kap. 11 § eller 9 kap.
3, 4 eller 10 §, eller entledigande av god man, då uppdraget slutförts eller,
i fall som avses i 11 kap. 3 § eller 4 § 1—5, den för vilken gode mannen
förordnats begär hans entledigande;

3. förvaltning enligt lagen örn testamente eller lagen om boutredning och
arvskifte;

4. nedsättning av bolags aktiekapital eller grundfond, tillstånd till vinstutdelning
i bolag, skyldighet för bolag eller förening att träda i likvidation,
förordnande eller entledigande av likvidator eller tillstånd till försäljning av
egendom under likvidation eller till fusion;

5. förvaltning av stiftelse eller utseende av huvudmän i sparbank;

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

6. förordnande eller entledigande av god man eller annan för fullgörande
av särskilt uppdrag i andra fall än ovan sagts;

7. bestämmande av arvode;

8. tillstånd till försäljning av samfälld egendom enligt lagen örn samäganderätt,
underställning av delägares beslut eller meddelande av särskilda
föreskrifter angående god mans förvaltning enligt lagen om förvaltning av
bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter eller
intagande i rättens protokoll av förening enligt lagen örn ägofred; eller

9. dödande av förkommen handling.

Skall i häradsrätt nämnd deltaga, vare häradsrätten i ärende, som avses
i andra stycket 2, 3, 6 eller 7, domför med tre i nämnden, dock ej då fråga
är om tillstånd till viss förvaltningsåtgärd eller talan mot överförmyndares
beslut.

7 §•

Ärenden angående äktenskapsförord, bouppteckning, arvsskatt, testamentsbevakning,
åtgärder som avses i 9 kap. lagen örn arv och 8 kap. lagen örn
testamente, avhandlingar om lösöreköp och kallelse å okända borgenärer
skola, örn ej i arbetsordning eller eljest annat bestämts, i underrätt handläggas
av den som har att upptaga inskrivningsärenden.

8 §•

I ärende som sägs i 6 § andra stycket skall handläggning som där avses
äga rum i häradsrätt vid ting och i rådhusrätt å allmän rättegångsdag; dock
må, om ärendet är brådskande, handläggning ske å särskilt sammanträde.

9 §•

Rättens avgörande av ärende sker genom beslut.

Underrätts slutliga beslut skall, i den mån det erfordras, angiva de skäl,
å vilka beslutet grundas. Beslutet må, om det finnes lämpligt, tecknas å den
handling som ligger till grund för ansökan. Avkunnas ej beslutet vid förhandling,
skall det meddelas genom att det hålles tillgängligt å rättens kansli;
har beslutet gått emot sökanden eller annan som fört talan i ärendet, skall
underrättelse örn tiden för beslutets meddelande genom rättens försorg genast
avsändas till honom. Rätten skall på begäran lämna den som vill föra
talan mot beslutet underrättelse örn vad han har att iakttaga.

Mot underrätts beslut i fråga som avses i 4 § tredje stycket skall talan
föras särskilt. Beslutet skall lända till efterrättelse utan hinder av att det
icke äger laga kraft. Mot hovrättens beslut i fråga som nu nämnts må talan
ej föras.

10 §.

Örn dagbok, protokoll och aktbildning i ärenden som avses i denna lag
förordnar Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

11 §•

I allt, varom ej i denna lag är särskilt föreskrivet, skall angående behandlingen
av ärende lända till efterrättelse vad örn tvistemål är stadgat, i den
mån det är tillämpligt.

12 §.

Är i lag eller författning särskild föreskrift meddelad i fråga örn ärende
som avses i denna lag, vare föreskriften gällande, även örn den strider mot
vad denna lag stadgar.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga
delar vad i lagen örn införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Genom lagen upphäves förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 35) angående
särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden, i
vad förordningen avser förmynderskaps-, äktenskapsförords- och bouppteckningsprotokoll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Förslag

till

Lag

örn lagsökning och betalningsföreläggande (lagsökningslag).

Härigenom förordnas som följer.

Om lagsökning.

1 §•

För fordran som grundar sig å skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis
och är till betalning förfallen må gäldenären lagsökas enligt vad nedan
sägs.

Borgenär som för sin fordran har inteckning i fast egendom elier i fartyg
åge ock genom lagsökning söka betalning ur den intecknade egendomen.

2 §•

Lagsökning skall göras skriftligen hos allmän underrätt. Ansökningen skall
innehålla uppgift om borgenärens namn, yrke, hemvist och postadress samt
gäldenärens namn och, där så kan ske, dennes yrke, hemvist och postadress,
så ock fordringens belopp och den ränta som fordras. Borgenären angive
ock de omständigheter som betinga rättens behörighet, örn denna ej framgår
av vad eljest anföres. Vid ansökningen skall fogas styrkt avskrift av
den handling varå fordringen grundas.

Ansökningen skall jämte avskrift av fordringshandlingen avlämnas i två
exemplar och vara egenhändigt undertecknad av borgenären eller hans ombud.
Är endast ett exemplar ingivet, besörje rätten mot stadgad avgift erforderlig
avskrift, och gäde den i målet lika med huvudskrift.

3 §■

Finnes den åberopade handlingen icke innefatta bevis om fordran eller
prövar rätten eljest hinder möta för upptagande av ansökningen, skall den
avvisas; bevis därom skall tecknas å ena exemplaret av ansökningen.

4 §•

Upptages ansökningen, förelägge rätten gäldenären att inom viss av rätten
bestämd tid efter det lagsökningshandlingama blivit honom delgivna skriftligen
svara å ansökningen vid påföljd att målet ändå avgöres. Föreläggandet,

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

som skall tecknas å ena exemplaret av ansökningen, skall tillika innehålla
anmaning till gäldenären att hos rätten anmäla hemvist och postadress, såvida
tillförlitlig uppgift härom icke föreligger.

Vid utsättande av tiden för svars avgivande har rätten att taga hänsyn till
belägenheten av den ort där gäldenären bor eller handlingarna eljest kunna
väntas bliva honom delgivna. Har gäldenären känt hemvist inom riket, må
tiden icke utan synnerliga skäl bestämmas längre än till två veckor.

5 §■

Det exemplar av ansökningen varå enligt 4 § föreläggandet tecknats skall
jämte fordringshandlingen delgivas gäldenären på sätt om stämning i tvistemål
är stadgat. Delgivning skall ske genom rättens försorg, örn borgenären ej
hellre vill själv ombesörja delgivningen.

6 §•

Hava enligt bevis som inkommit till rätten lagsökningshandlingama blivit
gäldenären delgivna och kommer han ej inom förelagd tid med skriftligt
svar, avgöre rätten målet på de skäl borgenären företett.

7 §•

Rätten åge, örn gäldenärens svar föranleder därtill, förelägga borgenären
att innan målet avgöres bemöta svaret med påminnelser. Ej må eljest flera
skrifter växlas än en å vardera sidan.

8 §•

Finnes handling som part företett i avskrift böra företes i huvudskrift,
förelägge rätten honom viss tid att förete handlingen vid påföljd att målet
ändå avgöres. Rätten give ock motparten tillfälle att taga del av handlingen,
om skäl äro därtill; denne åge då yttra sig över handlingen.

9 §•

Anteckning om föreläggande som rätten meddelat part i annat fall än enligt
4 § skall införas i den i 38 § omförmälda boken; underrättelse om föreläggandet
skall samtidigt genom rättens försorg avsändas till parten.

10 §.

Nekar den som sökes sin hand och förskrivning och har han ej förut vid
domstol eller inför överexekutor eller ock, enligt å handlingen tecknat behörigt
bevis, i tillkallat vittnes närvaro inför landsfiskal, stadsfogde eller notarius
publicus erkänt handlingen, förordne rätten att målet skall såsom
tvistigt hänskjutas till rättegång.

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

11 §•

Invänder gäldenären, att den handling varå kravet grundas icke är gällande
mot honom, därför att han blivit tvungen eller förledd att utgiva handlingen,
och visar han sannolika skäl för invändningen, skall målet såsom
tvistigt hänskjutas till rättegång, om ej gäldenären försummat att anmäla och
kungöra tvånget eller förledandet så som i andra stycket sägs.

Anmälan om tvång eller förledande skall göras hos domstol inom fyra
veckor sedan tvånget upphörde eller förledandet skedde; gäldenären vare
ock pliktig att inom lika tid efter det anmälan gjordes låta domstolens bevis
därom införas i allmänna tidningarna. Försummas något av vad sålunda är
föreskrivet, åge rätten utan hinder av invändning som här avses i lagsökningsmålet
pröva borgenärens rätt.

12 §.

Gör gäldenären mot kravet annan invändning än i 10 och 11 §§ sägs och
vill styrka den, skall han genast förete sina bevis; ej må andra än skriftliga
bevis gälla. Finnes gäldenären hava skäl för invändningen, hänskjute rätten
målet såsom tvistigt till rättegång.

Grundas kravet å fordringsbevis vari gäldenären betingat sig vederlag för
den utfästa betalningen och gör gäldenären invändning som har avseende å
vederlaget, skall målet såsom tvistigt hänskjutas till rättegång, örn gäldenären
förebragt sannolika skäl för invändningen eller borgenärens rätt till betalning
eljest finnes stridig.

13 §.

Äro ej sådana skäl för handen att målet bör hänskjutas till rättegång,
skall betalningsskyldighet åläggas gäldenären; avser lagsökningen betalning
ur intecknad fast egendom eller intecknat fartyg, fastställe rätten fordringen
till betalning ur den intecknade egendomen.

14 §.

Vill gäldenären kvitta sin skuld mot fordran hos borgenären och är denna
fordran sådan att den kan utkrävas genom lagsökning, förordne rätten att
den må, så långt den räcker, kvittas mot skulden.

Ej må klar och förfallen fordran uppehållas för det som är stridigt eller
icke förfallet.

15 §.

I fråga örn kostnad i lagsökningsmål gälle vad i rättegångsbalken är stadgat
örn rättegångskostnad i tvistemål; hänskjutes målet till rättegång, skall
frågan örn ersättning för sådan kostnad prövas i rättegången.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

16 §.

I lagsökningsmål må rätten förordna om kvarstad och skingringsförbud
som avses i 15 kap. rättegångsbalken, så ock giva handräckning varom sägs i
192 § utsökningslagen; om sådan åtgärd galle vad i rättegångsbalken och utsökningslagen
är för motsvarande fall stadgat.

17 §.

I lagsökningsmål skall utslag givas ofördröjligen sedan målet kommit i det
skick att det kan avgöras. Fordringshandlingen eller den del därav varom i
målet är fråga skall ordagrant intagas i utslaget eller avskrivas omedelbart
därefter.

Om betalningsföreläggande.

18 §.

För utfående av penningfordran som ej grundar sig å skriftligt fordringsbevis
och icke avser skadestånd åge borgenären utverka betalningsföreläggande
enligt vad nedan sägs.

19 §.

Ansökning örn betalningsföreläggande skall göras skriftligen eller muntligen
hos allmän underrätt. Ansökningen skall innehålla uppgift örn borgenärens
namn, yrke, hemvist och postadress samt gäldenärens namn och, där så
kan ske, dennes yrke, hemvist och postadress, så ock fordringens belopp och
den ränta som fordras. Borgenären angive tillika i ansökningen eller i räkning
som åberopas tydligt och fullständigt grunden för fordringen och tiden för
dess tillkomst samt de omständigheter som betinga rättens behörighet, örn
denna ej framgår av vad eljest anföres.

Ansökning som göres skriftligen skall avlämnas i två exemplar och vara
egenhändigt undertecknad av borgenären eller hans ombud. Är endast ett
exemplar ingivet, besörje rätten mot stadgad avgift erforderlig avskrift, och
gäde den i målet lika med huvudskrift. Göres ansökning muntligen, skall
genom rättens försorg mot stadgad avgift uppteckning därav ske i två exemplar;
borgenären eller hans ombud skall med sin underskrift vitsorda att uppteckningen
är riktig. Uppteckningen galle sedan som huvudskrift.

Räkning som åberopas skall ingivas i två exemplar; är räkningen ingiven i
allenast ett exemplar, skall mot stadgad avgift avskrift därav besörjas av
rätten.

20 §.

Ej må i samma ansökning framställas krav mot mera än en gäldenär.

21 §•

Prövar rätten hinder möta för upptagande av ansökningen, skall den avvisas;
bevis därom skall tecknas å ena exemplaret av ansökningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

22 §.

Upptages ansökningen, förelägge rätten gäldenären att, såframt han vill
helt eller till någon del bestrida ansökningen, inom viss av rätten bestämd tid
efter det ansökningen jämte räkning, om sådan åberopats, blivit honom delgiven,
skriftligen hos rätten anmäla sitt bestridande vid påföljd att utmätning
eljest må ske. Vid utsättande av tiden för anmälan av bestridande har
rätten att taga hänsyn till belägenheten av den ort där gäldenären bor eller
handlingarna eljest kunna väntas bliva honom delgivna. Utan synnerliga skäl
må tiden icke bestämmas längre än till två veckor.

Har borgenären i ansökningen fordrat ersättning för kostnad å målet, bestämme
rätten i föreläggandet vad i sådant hänseende skall, om bestridande
ej sker, utgå utöver kostnaden för blivande delgivning.

Föreläggandet, som skall tecknas å ena exemplaret av ansökningen, skall
tillika innehålla anmaning till gäldenären att hos rätten anmäla hemvist och
postadress, såvida tillförlitlig uppgift härom icke föreligger.

23 §.

I föreläggande som avses i 22 § må, om borgenären det begär och rätten
finner det lämpligt, i stället för vad där sägs örn skriftligt bestridande, föreskrivas
att gäldenären har att, såframt han vill helt eller till någon del bestrida
ansökningen, å viss av rätten bestämd dag, högst en vecka sedan ansökningshandlingarna
kunna väntas hava blivit honom delgivna, inställa sig
vid sammanträde inför rätten för att framställa sitt bestridande vid påföljd
att ulmätning eljest må ske. Till sammanträdet skall ock borgenären
kallas.

Äro ej särskilda skäl däremot, skall föreläggande vid vite meddelas borgenären
så ock gäldenären, om han vill bestrida ansökningen, att infinna sig
personligen. Parterna skola tillika erinras att de, om ansökningen bestrides
och målet hänskjutes till rättegång, böra vara beredda att genast uppgiva de
omständigheter och bevis de vilja åberopa i rättegången och förete sina skriftliga
bevis.

24 §.

Örn delgivning med gäldenären av ansökningshandlingarna jämte föreläggande
som avses i 22 eller 23 § äge vad i 5 § är stadgat örn delgivning av
lagsökningshandlingar motsvarande tillämpning Ej må delgivning äga rum
utom riket och ej heller på sätt i 33 kap. 12 § rättegångsbalken sägs.

25 §.

Hava enligt bevis som inkommit till rätten ansökningshandlingarna blivit
gäldenären delgivna och bestrider ej gäldenären ansökningen på sätt och å
tid som rätten förelagt, teckne rätten ofördröjligen å det exemplar av ansök -

Kungl. Maj:ts proposiiiuii nr 28

ningen som kvarligger hos rätten såväl föreläggandet som bevis att ansökningen
lämnats obestridd; rätten pröve ock vad i ersättning för delgivningskostnad
skall tillkomma borgenären och teckne bevis därom å ansökningen.
Bevis skall tillika innehålla, att utmätning för fordringen och kostnaden å
målet må omedelbart äga rum. Bestrides allenast en del av fordringen eller
allenast kostnaden eller del därav, varde beviset därefter jämkat.

Har gäldenären förklarat sig vilja kvitta sin skuld mot fordran hos borgenären,
skall det till den del fordran skulle täcka skulden anses som bestridande.

Utebliva båda parterna från sammanträde som avses i 23 §, vare ansökningen
förfallen.

26 §.

Har gäldenären anmält bestridande på sätt och inom tid som förelagts
enligt 22 §, skall, om borgenären sist inom en månad efter utgången av samma
tid framställer yrkande därom, målet eller, då bestridandet avsett allenast en
del, målet i denna del såsom tvistig! hänskjutas till rättegång. Framställes
ej sådant yrkande inom föreskriven tid, vare ansökningen förfallen.

Det åligger rätten att, då bestridandet anmäles, genast avsända underrättelse
därom till borgenären.

27 §.

Bestrider gäldenären ansökningen vid sammanträde som avses i 23 § och
är borgenären tillstädes, bör rätten höra parterna och, om det finnes lämpligt,
söka att förlika dem. Träffas förlikning, skall på begäran bevis därom tecknas
å det exemplar av ansökningen som kvarligger hos rätten; i beviset skall
ock angivas att utmätning må omedelbart äga rum.

Förlikas ej parterna, skall, om borgenären yrkar det, målet eller, då bestridandet
avser allenast en del, målet i denna del såsom tvistigt hänskjutas till
rättegång. Vill gäldenären att målet eller del därav skall prövas av rätten, eller
vill han fordra ersättning för sin kostnad, må ock på hans yrkande målet
hänskjutas till rättegång; dock ej örn bestridandet avser allenast borgenärens
kostnad å målet.

Yrkande som avses i andra stycket skall framställas innan sammanträdet
avslutas vid påföljd att ansökningen eljest är förfallen.

28 §.

Har ansökningen lämnats obestridd men är borgenären missnöjd med rättens
beslut örn ersättning för kostnaden å målet, må han påkalla att frågan
därom hänskjutes till rättegång. Angående den lid inom vilken sådant yrkande
skall framställas äge vad i 26 och 27 §§ är stadgat motsvarande lilllämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

29 §.

Yrkar part att mål skall hänskjutas till rättegång, skall han tillika uppgiva
de omständigheter och bevis som han vill åberopa i rättegången; skriftligt
bevis som parten innehar skall genast företes.

Har enligt 23 § andra stycket borgenären eller gäldenären vid vite förelagts
att infinna sig personligen och är han då målet hänskjutes till rättegång tillstädes
allenast genom ombud, skall, om därav vållas uppskov i rättegången,
vitet utdömas.

Gemensamma bestämmelser.

30 §.

Vid handläggning av mål om lagsökning eller betalningsföreläggande vare
rätten domför, häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren domare.

31 §.

Om laga domstol i mål om lagsökning eller betalningsföreläggande gälle
vad för tvistemål är stadgat; rätten pröve självmant sin behörighet. Borgenärs
uppgift om de omständigheter som betinga rättens behörighet skall tagas
för god, om anledning ej förekommer att den är oriktig.

32 §.

Hänskjutes mål till rättegång, förordne rätten tillika om målets fortsatta
handläggning. Finnes förberedelse ej erforderlig, må målet omedelbart utsättas
till huvudförhandling. Då mål örn betalningsföreläggande vid sammanträde
inför rätten hänskjutits till rättegång, bör, om ej hinder möter, förberedelse
eller huvudförhandling äga rum i omedelbart samband därmed; i
sådant fall gälle örn rättens domförhet vad i 30 § är föreskrivet.

33 §.

Talan i mål som hänskjutits till rättegång skall anses väckt då lagsökningsinlagan
inkom till rätten eller ansökningen om betalningsföreläggande gjordes
hos rätten; med avseende å rättegången skall så anses som om stämning
utfärdats genom rättens förordnande om målets fortsatta handläggning.

34 §.

Talan mot rättens beslut varigenom ansökning enligt 3 eller 21 § avvisats
skall föras genom besvär i hovrätten.

Har i lagsökningsmål borgenärs talan bifallits eller i mål om betalningsföreläggande
å ansökningen tecknats bevis att utmätning må äga rum, åge
gäldenären att hos rätten söka återvinning. Mot utslag i lagsökningsmål i
andra fall skall talan föras genom besvär i hovrätten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Angående klagan över beslut som rätten meddelat under målets handläggning
äge vad för tvistemål är stadgat motsvarande tillämpning.

Ej må klagan föras över beslut varigenom mål hänskjutits till rättegång.

Anteckning örn meddelande av utslag eller av beslut, mot vilket talan må
omedelbart föras, skall införas i den i 38 § omförmälda boken.

35 §.

Ansökan om återvinning skall göras skriftligen, i lagsökningsinål inom en
månad från den dag då utslaget delgavs gäldenären och i mål örn betalningsföreläggande
inom samma tid från det utmätning ägde rum eller utan
föregången utmätning betalning skedde med förbehåll om rätt för gäldenären
att söka återvinning.

Om återvinningstalan äge i övrigt vad i rättegångsbalken är stadgat om
återvinning i tvistemål motsvarande tillämpning; rättens utslag i lagsökningsmålet
eller rättens bevis att utmätning må äga rum skall därvid anses som
tredskodom.

Skall mål på grund av ansökan om återvinning upptagas till fortsatt handläggning,
gäde vad i 33 § är stadgat.

36 §.

Över hovrätts beslut i mål som enligt 34 § fullföljts till hovrätt må klagan
ej föras; dock må mot hovrätts beslut angående kvarstad eller skingringsförbud
eller angående handräckning varom sägs i 192 § utsökningslagen talan
fullföljas till högsta domstolen enligt vad i rättegångsbalken är stadgat angående
fullföljd av talan mot hovrätts beslut i mål som väckts vid underrätt.

37 §.

I mål om lagsökning eller betalningsföreläggande erfordras ej förande av
protokoll, örn aktbildning och dagbok meddelas närmare bestämmelser av
Konungen.

38 §.

För anteckning örn förelägganden, utslag och beslut i de fall ovan stadgats
skall vid allmän underrätt finnas bok, som utan särskild begäran skall
vara tillgänglig för allmänheten. Då föreläggande, utslag eller beslut, varom
anteckning skall ske, meddelas, skall senast samma dag anteckningen införas
i boken.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga
delar vad i lagen örn införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Genom lagen upphäves lagen den 18 juni 1937 (nr 451) örn lagsökning och
om handräckning för fordran.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Förslag

till

Lag

om ändring i konkurslagen.

Härigenom förordnas, dels att 7, 9, 11—17, 20, 22, 26, 37, 39, 77, 79, 95,
103, 108, 109, lil, 117, 123, 130, 164, 185, 199, 204 och 211 §§ konkurslagen1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 212 §
nämnda lag skall upphöra att gälia.

7 §•

Vill gäldenär---nyss sagts.

Konkursdomare vare---—- skola upptagas.

Med stad avses i denna lag stad med rådstuvurätt; örn annan stad gäde vad
för landet är föreskrivet.

9 §■

Borgenär, som söker gäldenärs försättande i konkurs, skall i ansökningen
uppgiva sin fordran. Borgenären bör tillika i ansökningen angiva de omständigheter,
på vilka han grundar yrkandet örn egendomsavträde, samt vid
ansökningen foga, i huvudskrift eller styrkt avskrift, de handlingar, vilka
han vill åberopa till stöd för sin talan. Ansökningen, som bör innehålla uppgift
om borgenärens och gäldenärens hemvist och postadress, skall, jämte
därvid fogade handlingar, ingivas i två exemplar.

11 §•

Upptages konkursansökning---i konkurs.

Har, i fall då dödsbo ej står under förvaltning av boutredningsman, ansökning
örn boets avträdande till konkurs icke gjorts av samtliga dödsbodelägare,
utsätte konkursdomaren genast dag för prövning av ansökningen
inom fjorton dagar från dess ingivande; och skall konkursdomaren därom
utfärda kungörelse, som anslås i rättens kansli samt införes en gång i allmänna
tidningarna och tidning inom orten. Underrättelse om tid och ställe
för prövning av ansökningen skall tillika särskilt delgivas envar delägare, som
ej underskrivit ansökningen, örn det kan antagas, att kallelsen före den utsatta
dagen kommer honom tillhanda. Varder på framställning, som göres
sist då konkursansökningen företages till prövning, boets egendom ställd

1 Senaste lydelse av 7 och 11 §§ se SFS 1933: 324.

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

under förvaltning av boutredningsman, vare konkursansökningen förfallen.
I annat fall meddele konkursdomaren beslut om dödsboets försättande i
konkurs.

12 §.

Upptages borgenärs konkursansökning, teckne konkursdomaren genast å
ansökningen föreläggande för gäldenären att inom viss tid, ej över fyra
dagar i stad och en vecka på landet, från det han erhållit del av ansökningshandlingarna
till konkurs domaren ingiva förklaring över ansökningen. Föreligger
på grund av att gäldenären vistas utomlands eller eljest i särskilt fall
anledning att utsträcka förklaringstiden, må det ske, dock ej utöver vad
oundgängligen kräves och ej utöver sex veckor. Föreläggandet skall innehålla
anmaning till gäldenären att, om hans postadress icke tillförlitligen
angivits i konkursansökningen, hos konkursdomaren anmäla den postadress,
under vilken kallelse kan tillställas gäldenären. Ansökningshandlingarna
jämte föreläggande, som nu sagts, skola delgivas gäldenären.

I fråga om delgivning av konkursansökning åge vad örn delgivning av stämning
i tvistemål är stadgat motsvarande tillämpning. Delgivning på sätt i
33 kap. 12 § rättegångsbalken är föreskrivet må ske även då gäldenären
vistas å känd ort utom riket och delgivning eljest ej kan med laga verkan
ske här i riket samt konkursdomaren med hänsyn till ortens avlägsenhet eller
andra omständigheter finner det icke skäligen böra krävas, att delgivningen
verkställes utom riket. Delgivning skall verkställas så skyndsamt omständigheterna
medgiva.

Sker delgivning på sätt i 33 kap. 12 § rättegångsbalken föreskrives, skall
konkursdomaren tillse, att gäldenärens egendom varder satt under säker
vård; kostnaden härför skall gäldas av borgenären.

13 §.

Medgiver gäldenären borgenärs konkursansökning, meddele konkursdomaren
genast beslut örn gäldenärens försättande i konkurs; bestrider gäldenären
ansökningen eller uteblir han med förklaring, ehuru delgivning i behörig
ordning skett, varde målet hänskjutet till rätten.

14 §.

Då konkursansökning skall hänskjutas till rätten, varde målet av konkursdomaren
utsatt att förekomma, i stad inom fyra dagar samt på landet inom
tio dagar. Kräves för gäldenärens kallande eller hans inställelse vid rätten
oundgängligen längre tid, må tiden för målets företagande vid rätten utsträckas,
dock ej utöver sex veckor från det delgivning av kallelsen kan väntas
hava ägt rum. Till rätten skola parterna särskilt kallas. I kallelsen skall erinras
örn den i 16 § stadgade påföljden av parts utevaro.

I fråga örn delgivning av kallelse, som avses i första stycket, äge vad i
12 § andra stycket andra och tredje punkterna stadgas motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

15 §.

Fordran, som borgenär åberopat tili stöd för behörighet att söka gäldenär
försättande i konkurs, skall, där fordringen är fastställd av domstol eller
där domstol enligt lagsökningslagen meddelat bevis, att utmätning för fordringen
må äga rum, i sagda avseende godkännas, ändå att beslutet ej vunnit
laga kraft, utan så är alt i vederbörlig ordning förordnats, att beslutet icke
må verkställas. Samma lag vare, då överexekutor meddelat föreskrift örn
verkställighet av skiljedom och ej av högre myndighet eller av domstol, där
talan mot skiljedomen är anhängig, annorledes förordnats.

I fall---styrka densamma.

16 §.

I mål angående egendomsavträde skall, om borgenären uteblir, målet avskrivas,
såvida ansökningen ej medgives av gäldenären. Gäldenärens utevaro
hindrar icke målets handläggning och avgörande.

Rätten må ej bevilja part uppskov, med mindre synnerliga skäl därtill äro.
Beviljas uppskov, må det ej sättas längre än som oundgängligen kiäves.

17 §.

Nu är konkursansökning gjord av borgenär, och dör gäldenären, utan att
han den medgivit; har ej målet hänskjutits till rätten, varde dödsboet förelagt
att till konkursdomaren inkomma med förklaring över ansökningen
inom fjorton dagar från delfåendet. Medgiva, i fall då dödsbo ej står under
förvaltning av boutredningsman, ej samtliga dödsbodelägare ansökningen
och skall förty densamma prövas av rätten, varde, där någon dödsbodelägares
vistelseort är okänd eller dödsbodelägare uppehåller sig å avlägsen utrikes
ort, sådan delägare särskilt kallad på sätt i 33 kap. 12 § rättegångsbalken
sägs. Är målet, då gäldenären dör, redan hänskjutet till rätten, varde
dödsboet kallat att inför rätten yttra sig över ansökningen, och gälle beträffande
frånvarande delägares kallande vad nyss sagts. Söker borgenär, att
avliden gäldenärs bo skall avträdas till konkurs, skall i fråga om ansökningens
delgivning med dödsboet och delägares kallande till rätten tillämpas
vad i första och andra punkterna föreskrivits.

20 §.

Kungörelse, som i 19 § sägs, skall ofördröjligen anslås i rättens kansli samt
genast eller nästa postdag avsändas för att införas en gång i allmänna tidningarna
och den eller de ortstidningar, som jämlikt 19 § i sådant avseende
bestämts.

Sedan den---sådan uppbörd.

Breven skola---— utsatta dag.

Varder sedan---ovan sägs.

Örn innehållet i kungörelsen skall konkursdomaren på sätt örn delgivning
av stämning i tvistemål är stadgat låta delgiva gäldenären särskild underrät -

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

telse med erinran om den honom enligt 92 § åliggande skyldigheten att å
första borgenärssammanträdet avlägga bouppteckningsed.

Att i — -— — sistnämnda paragraf.

22 §.

Sedan beslut — — — till konkursboet.

Är, då egendom avträdes till konkurs, rättegång mellan gäldenären och annan
örn sådan egendom, må konkursboet övertaga gäldenärens talan; övertager
ej konkursboet gäldenärens talan, ehuru det underrättats om rättegången,
skall den egendom, varom är fråga, anses icke tillhöra konkursboet. I fråga
örn konkursboets skyldighet att, då det övertager gäldenärens talan, svara
för rättegångskostnad åge vad i rättegångsbalken är stadgat beträffande den,
å vilken överlåtelse enligt 13 kap. 7 § nämnda balk ägt rum, motsvarande tilllämpning.

Föres talan mot gäldenären angående fordran, som må göras gällande i
konkursen, åge konkursboet inträda i rättegången jämte gäldenären.

Då konkurs inträffat, åligge gäldenären att därom underrätta den rätt, där
enligt vad nu sagts rättegång föres; rätten har att lämna konkursboet meddelande
örn rättegången.

Angående skyldighet för förvaltaren att inhämta rättens ombudsmans samtycke
till talan, som enligt denna paragraf må föras av konkursboet, och påföljden,
örn det underlåtes, gäde vad i 79 § är stadgat.

26 §.

Varder beslut örn egendomsavträde upphävt av högre rätt, skall konkursdomaren
underrättas därom; och läte han kungöra den högre rättens beslut
en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar, som bestämts
för offentliggörande av kungörelser om konkursen, ävensom nedtaga den i
rättens kansli anslagna kungörelsen.

Finnes i--— rättens beslut.

Innan i---sig, betalas.

37 §.

Finnes egendom--— uppkommen skada.

Har den---egendomens värde.

När å---till ersättning.

Då betalning---hans lott.

Återvinnes från gäldenärens make egendom, som denne erhållit i gåva, eller
går bodelning emellan gäldenären och hans make eller dennes arvingar åter
och har maken eller arvingarna i följd av vad som stadgas i 8 kap. 5 § eller
13 kap. 14 § giftermålsbalken, innan stämning om återvinning delgavs, infriat
någon gäldenärens skuld, vare konkursboet skyldigt återgälda maken eller
arvingarna vad sålunda guldits jämte ränta.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 28. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

39 §.

Den återvinningsrätt, som enligt vad ovan är stadgat tillkommer konkursbo,
må göras gällande ej mindre av förvaltaren än även av borgenär,
som bevakat fordran i konkursen; dock att borgenär, som vill anställa återvinningstalan,
skall, före talans anhängiggörande, därom underrätta förvaltaren
vid påföljd, att hans talan eljest ej upptages till prövning.

Återvinningstalan enligt — ---bodelningshandlingen ingavs.

Är talan---till godo.

77 §.

Förvaltaren vare pliktig att så snart ske kan vidtaga nödiga åtgärder för
indrivning av utestående fordringar; dock må i den ordning, som i 64 § är
stadgad beträffande uppskov med försäljning av boets egendom, beslutas
uppskov med indrivning av boets fordringar, och skall, örn sådant uppskov
beslutits, vad i 65 § för där avsett fall föreskrives äga motsvarande tillämpning.
Kan fordran ej indrivas utan att rättegång eller lagsökning eller mål
om betalningsföreläggande anhängiggöres eller skiljedom påkallas, gäde vad
i 79 § finnes stadgat. Anhängiggöres ej rättegång eller lagsökning eller mål
örn betalningsföreläggande eller påkallas ej skiljedom och kommer ej heller
förlikning till stånd på sätt nedan sägs, må fordringen föryttras såsom annan
lös egendom.

79 §.

Rättegång eller lagsökning eller mål örn betalningsföreläggande må ej utan
rättens ombudsmans samtycke anhängiggöras av förvaltaren, och må han ej
heller utan sådant samtycke för konkursboets räkning fortsätta mål, som anhängiggjorts
innan beslutet om egendomsavträde meddelades.

Vill förvaltaren--- — ombudsmannens samtycke.

Underlåter förvaltaren att iakttaga vad ovan är föreskrivet, vare det utan
verkan å målet, men svare förvaltaren för kostnad och skada, som må uppkomma
för konkursboet och ej täckes av vad genom rättegången, lagsökningen
eller betalningsföreläggandet kommit boet tillgodo.

Vad sålunda---inlett skiljedomsförfarande.

95 §.

På konkursdomaren ankomme att förordna örn vidtagande av åtgärd enligt
94 § och att utdöma förelagt vite. Har någon för tredska insatts i häkte,
skall konkursdomaren, då anledning till hans kvarhållande ej längre är för
handen, genast förordna om hans lösgivande. Den, som insatts i häkte, skall
senast var fjortonde dag inställas för konkursdomaren.

103 §.

Efter bevakningstidens---— anmärkningar framställas.

Anmärkningstiden skall---av anmärkningstiden.

Kungl. Maj:t$ proposition nr 28.

Konkursdomaren bestämme ock viss dag, å vilken, därest förlikning ej
träffas, målet angående de tvistiga fordringarna skall vid rätten förekomma,
i stad inom fjorton dagar från nyssnämnda sammanträde och på landet under
först infallande allmänna ting, så framt ej handläggningen efter ty i
108 § sägs skall äga rum å särskilt sammanträde. Där det i särskilt fall befinnes
nödvändigt, må målet utsättas lill senare tidpunkt.

Konkursdomaren läte---och förvaltaren.

Finner konkursdomaren---— särskilt underrättas.

108 §.

De tvistefrågor--- —- deras talan.

Förvaltaren skall---ärendets handläggning.

På ombudsmannen---därå tala.

Finnes anmärkning---till rätten.

Framställes på landet begäran om särskilt sammanträde för målets handläggning,
åligge ombudsmannen att genast underrätta konkursdomaren därom.
Finner konkursdomaren skäl därtill, utsätte han ofördröjligen sådant
sammanträde. Kan besked om konkursdomarens beslut ej före borgenärssammanträdets
slut erhållas och för de närvarande tillkännagivas, vare ombudsmannen
pliktig att till envar, som närvarit vid sammanträdet och vars
adress är känd, avlåta särskild underrättelse om tid och ställe för målets
handläggning.

Efter borgenärssammanträdet tillställe ombudsmannen så snart ske kan
konkursdomaren protokoll över sammanträdet, innehållande örn och i vad
mån förlikning skett och vilka anspråk såsom stridiga återstå. Vid protokollet
skola fogas å sammanträdet ingivna handlingar.

109 §.

Tvistefrågor angående bevakade fordringar skola ofördröjligen av rätten
företagas till prövning och, såvitt ske kan, på en gång avgöras. Tarva vissa
fordringar längre tid för att utredas och styrkas, varde särskilt dömt över de
tvistefrågor, som kunna tidigare avgöras; beror någon borgenärs anspråk på
annan rätts prövning, må det ej vålla uppehåll, utan fastställe domstolen, där
konkursen är anhängig, hans rätt i konkursen för det belopp, som kan varda
bestämt genom dom i den särskilda rättegången.

lil §•

Vill borgenär —---angående bevakning.

Då efterbevakning sålunda gjorts, överlämne konkursdomaren genast det
ena exemplaret av bevakningshandlingarna till rättens ombudsman; läte
ock en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar, som bestämts
för offentliggörande av kungörelser örn konkursen, kungöra, att efterbevakning
skett, så ock viss lid, inom vilken anmärkningar må framställas
mot bevakningen, ställe, varest de lill ombudsmannen överlämnade bevak -

Kungl. Majlis proposition nr 28.

ningshandlingarna skola hållas tillgängliga för granskning, tid och ställe för
sammanträde inför ombudsmannen, därest i anledning av anmärkning sammanträde
varder erforderligt, samt viss dag, å vilken, örn förlikning ej träffas,
målet angående den tvistiga fordringen skall vid rätten förekomma, så
framt ej handläggningen skall äga rum å särskilt sammanträde.

Anmärkningstiden må---anmärkningstidens utgång.

Om innehållet — -—- — och förvaltaren.

I övrigt---om bevakning.

Hava flere---handläggas gemensamt.

Ersättning till---för efterbevakningarna.

117 §.

Yrkande, att--— i anmärkningsskrift.

Konkursdomaren förelägge---bevis därom.

Kan borgenären--— ny tid.

Inlagan jämte föreläggande, som nu sagts, skall delgivas borgenären, och
åge härvid vad i rättegångsbalken är stadgat örn delgivning av stämning i
tvistemål motsvarande tillämpning. Delgivning skall verkställas så skyndsamt
omständigheterna medgiva.

123 §.

Borgenär, som---i konkursen.

Borgenär, varom i första stycket förmäles, vare, där det äskas, pliktig att
fästa sin fordran med sådan ed, som i 116 § sägs. Å edgången skola föreskrifterna
i 116—119 §§ äga motsvarande tillämpning; dock skall beträffande tiden
för edgångsyrkandes framställande gälla, att det må väckas intill dess
borgenären uppburit betalning för sin fordran, och må delgivning av edgångsföreläggande
ej ske på sätt i 33 kap. 12 § rättegångsbalken föreskrives. Edgångsyrkandet
vare förfallet, där ej underrättelse, som i 118 § första stycket
sägs, eller annat bevis, att edgångsföreläggande meddelats, kommit rättens
ombudsman tillhanda innan kungörelse örn framläggande av slututdelningsförslag
utfärdats.

Försummar borgenären--— i 6 kap. stadgat.

130 §.

Klander mot---ej upptagas.

Varder klander---klandret, denne.

Vid målets handläggning böra ombudsmannen och förvaltaren vara tillstädes.

De för---tillhandahållas rätten.

164 §.

Är vid--— rättens prövning.

Rättens ombudsman---protokollet angivet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

Har ackordsfrågan hänskjutits till rätten, utsatte konkursdomaren, sedan
protokollet inkommit, ärendet att vid rätten förekomma, i stad inom tre
veckor och på landet så snart ske kan å ting eller, örn konkursdomaren finner
skäl därtill, å särskilt sammanträde.

Konkursdomaren läte — — — och gäldenären.

Vill borgenär---vid rätten.

Då ärendet---oundgängligen erfordras.

185 §.

Finner konkursdomaren---nedan föreskrives:

1) Konkursdomaren skall om konkursen genast utfärda kungörelse med
uppgift om dagen, då konkursansökningen ingivits; och varde i kungörelsen
dessutom anmärkt, att anledning finnes till sådant antagande, som ovan
sagts. Kungörelsen skall ofördröjligen anslås i rättens kansli samt genast
eller nästa postdag avsändas för att en gång införas i allmänna tidningarna
ävensom en eller två tidningar inom orten; varjämte konkursdomaren bär
att om konkursen genast underrätta allmänna åklagaren i orten samt, om
gäldenären är ämbets- eller tjänsteman, hans närmaste förman.

2) Konkursdomaren skall —---uppgiva boet.

3) Framgår ej---motsvarande tillämpning.

4) Varder ej---skulle yppas.

5) Finnes boet---sådan edgång.

199 §.

Har ämbets- eller tjänsteman blivit försatt i konkurs, ankomme på den
myndighet, under vilken gäldenären i och för tjänsten lyder, att pröva, huruvida
han förr än fyra månader förflutit från det beslutet om egendomsavträde
meddelades må åter inträda i utövning av tjänsten. Att i vissa fall den, som är
i konkurstillstånd, ej må utöva ämbete eller tjänst, därom är särskilt stadgat.

204 §.

Har handling---för avskriften.

Inlaga eller annan handling må till konkursdomaren inlämnas genom bud
eller insändas med posten i betalt brev. Handling, som sålunda inkommer,
skall anses ingiven av den, som undertecknat handlingen. Handlingen skall
anses inkommen, då den avlämnats till konkursdomaren eller rättens kansli.

Varder, då — --sagda kostnad.

211 §.

Mål, som avses i 16, 27, 85, 93, 98, 109, 130, 164 eller 183 §, skall utan
förberedelse företagas till huvudförhandling. Utsättes målet till fortsatt eller
ny huvudförhandling, åge rätten, om det erfordras för att målet vid denna
skall kunna slutföras, förordna, att förberedelse skall äga rum, samt meddela
erforderliga föreskrifter därom. Uteblir part eller annan, som äger komma

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

tillstädes vid förhandling, ulgöre det ej hinder för målets handläggning och
avgörande, om ej annat är stadgat. Vid huvudförhandling vare häradsrätt
domför med tre i nämnden, dock ej i mål, som avses i 109 eller 130 §.

Beträffande talan mot avgörande i mål, som avses i första stycket, gäde
vad i rättegångsbalken är stadgat örn talan mot beslut i mål, som väckts vid
underrätt, över underrätts eller hovrätts beslut, varigenom sådan av gäldenären
förd talan, som avses i 183 § tredje stycket andra punkten, blivit
bifallen, må klagan ej föras.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gälle i tillämpliga
delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Förslag

till

Lag

angående upphävande av 7 § 6. lagen den 13 maj 1921 (nr 226) om nya
konkurslagens införande oell vad i avseende därå skall iakttagas.

Härigenom förordnas, att 7 § 6. lagen den 13 maj 1921 örn nya konkurslagens
införande och vad i avseende därå skall iakttagas skall upphöra att
gälla.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gälle i tillämpliga
delar vad i lagen örn införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Förslag1

till

Lag

angående iimlrad lydelse av lagen den 15 juni 1934 (nr 252) om begränsning
av tiden för efterbevakning i vissa konkurser.

Härigenom förordnas, att lagen den 15 juni 1934 om begränsning av tiden
för efterbevakning i vissa konkurser skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

Konungen äger--— i konkursen.

Har Konungen meddelat beslut som nu sagts, skall kungörelse örn beslutet
utfärdas av konkursdomaren samt genom dennes försorg skyndsamt anslås
i rättens kansli och avsändas för att införas tre gånger, minst tre veckor
mellan varje gång, i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar som
bestämts för offentliggörande av kungörelser örn konkursen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 13 maj 1921 (nr 227) örn ackordsförhand ling

utan konkurs.

Härigenom förordnas, att 8, 29, 32, 41—43 och 47 §§ lagen den 13 maj
1921 om ackordsförhandling utan konkurs skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

8 g.

Kungörelse, som i 7 § sägs, skall ofördröjligen anslås i rättens kansli samt
genast eller nästa postdag avsändas för alt införas en gång i allmänna tidningarna
och den eller de ortstidningar, som jämlikt 7 § i sådant avseende
bestämts.

Snarast möjligt---

gäldenärens bekostnad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

29 §.

Har till konkursdomaren inkommit protokoll över borgenärssammanträde,
utvisande att ackordsfrågan hänskjutits till rätten, utsäde konkursdomaren
ofördröjligen ärendet att vid rätten förekomma, i stad inom tre veckor och
på landet så snart ske kan å ting eller, örn konkursdomaren finner skäl därtill,
å särskilt sammanträde. Är ackordsförslaget icke att anse såsom antaget
vid borgenärssammanträdet och har beträffande någon fordran anmärkningstiden
icke utgått före nämnda sammanträde, må ärendet icke företagas
vid rätten tidigare än en vecka från anmärkningstidens utgång.

Konkursdomaren läte---särskilt gäldenären.

Vill borgenär på någon av de i 32 eller 33 § omförmälda grunder bestrida
fastställelse av ackordet, gore det skriftligen hos rätten eller konkursdomaren
sist tre dagar innan ärendet skall förekomma vid rätten.

Då ärendet är i det skick, att rätten kan företaga ackordsfrågan till avgörande,
skall rätten meddela sitt beslut genast eller sist nästa dag, där ej
på grund av särskilda omständigheter längre rådrum oundgängligen erfordras.

32 §.

Ackord må---för borgenärerna.

Vägras fastställelse — — — ej föras.

Har gäldenären blivit ställd under tilltal för bedrägligt eller oredligt förhållande
mot sina borgenärer, men anser rätten i övrigt skäl vara för handen
att meddela fastställelse å ackordet, skall frågan därom anstå i avbidan
på åtalets utgång. Bifalles ej åtalet, skall konkursdomaren efter det beslutet
vunnit laga kraft ofördröjligen utsätta dag, då ackordsfrågan skall förekomma
vid rätten; och skola därvid bestämmelserna i 29 § första och andra
styckena i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Är, då rätten skall företaga ackordsfrågan till avgörande, ansökning om
gäldenärens försättande i konkurs beroende på prövning och anser rätten
skäl vara för handen att meddela fastställelse å ackordet, skall ackordsärendet
anstå i avbidan på prövningen av konkursansökningen. Varder konkursansökningen
avslagen av underrätten och vinner beslutet därom laga kraft
eller bliver det av högre rätt fastställt genom beslut, som vinner laga kraft,
skall konkursdomaren ofördröjligen utsätta dag, då ackordsfrågan skall
förekomma vid rätten; och lände jämväl i fall, som nu sagts, bestämmelserna
i 29 § första och andra styckena i tillämpliga delar till efterrättelse.

41 §.

Beslut örn---beslutet sökes.

Varder beslutet upphävt av högre rätt, skall konkursdomaren därom underrättas;
och läte han införa kungörelse om den högre rättens beslut en
gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar, som bestämts för
offentliggörande av kungörelser om ackordsförhandlingen, ävensom nedtaga
den i rättens kansli anslagna kungörelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

42 §.

Menar någon---förklarats vilande.

Har ackordsfrågan hänskjutits till rättens prövning, skall beträffande
klagan över borgenärernas beslut i ackordsfrågan vad i 29 § tredje stycket
sägs lända till efterrättelse. Har sådant hänskjutande icke ägt rum, skall
klagan föras genom besvär, vilka skola inom fjorton dagar ingivas till konkursdomaren,
som har att ofördröjligen utsätta dag, då ärendet skall vid
rätten förekomma, ävensom låta minst tio dagar förut införa kungörelse
därom en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar, som
bestämts för offentliggörande av kungörelser örn ackordsförhandlingen, varjämte
särskild underrättelse örn den utsatta dagen skall meddelas gäldenären
och, där borgenär är klagande, denne.

43 §.

Ackordsförhandlingsmål skall utan förberedelse företagas till huvudförhandling.
Utsättes målet till fortsatt eller ny huvudförhandling, åge rätten, om
det erfordras för att målet vid denna skall kunna slutföras, förordna, att
förberedelse skall äga rum, samt meddela erforderliga föreskrifter därom.
Uteblir part eller annan, som äger komma tillstädes vid förhandling, utgöre
det ej hinder för målets handläggning och avgörande. Vid huvudförhandling
vare häradsrätt domför med tre i nämnden.

Beträffande talan mot avgörande i mål, som avses i första stycket, gälle
vad i rättegångsbalken är stadgat om talan mot beslut i mål, som väckts vid
underrätt.

47 §.

Har handling---för avskriften.

Inlaga eller annan handling må till konkursdomaren inlämnas genom
bud eller insändas med posten i betalt brev. Handling, som sålunda inkommer,
skall anses ingiven av den, som undertecknat handlingen. Handlingen
skall anses inkommen, då den avlämnats till konkursdomaren eller rättens
kansli.

Varder, då---sagda kostnad.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gälle i tillämpliga
delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 13 maj 1921 (nr 214) om utmätningsed.

Härigenom förordnas, att 3—7, 9 och 15 §§ lagen den 13 maj 1921 örn
utmätningsed skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att
i lagen skall införas en ny paragraf, betecknad 16 §, av följande lydelse.

3 §•

Den, som---gäldenärens tillgångar.

Borgenärs ansökning och därvid fogade handlingar skola ingivas i två
exemplar. Är endast ett exemplar ingivet, besörje konkursdomaren mot stadgad
avgift erforderlig avskrift.

Ansökning, som i första stycket sägs, må ej göras senare än sex månader
efter det utmätningsförrättningen ägde rum.

4 §.

Finner konkursdomaren, att han enligt 3 § ej är behörig att taga befattning
med ansökning, som där sägs, eller har sökanden ej iakttagit vad i
samma paragraf första och sista styckena föreskrives eller kan ansökningen
av annan orsak icke upptagas, meddele konkursdomaren genast beslut i överensstämmelse
därmed och teckne det å ena exemplaret av ansökningen.

5 §.

Upptages ansökning, som gjorts av borgenär, skall förhör med parterna
hållas inför konkursdomaren å tid och ort, som av honom bestämmas. Konkursdomaren
teckne genast å ena exemplaret av ansökningen föreläggande
för gäldenären att inställa sig vid förhöret, beredd att avgiva förklaring över
ansökningen, vid äventyr att uraktlåtenhet därutinnan ej utgör hinder för
målets avgörande. Nämnda äventyr skall utsättas i föreläggandet, vilket ock
skall innehålla erinran om att utmätningseden må avläggas vid förhöret samt
anmaning till gäldenären att, om han saknar laga orsak att bestrida ansökningen,
personligen infinna sig vid förhöret för att med företeende av förteckning
över sina tillgångar fullgöra edgången. Det exemplar av ansökningshandlingarna,
varå föreläggandet tecknats, skall delgivas gäldenären.
Delgivning skall ske genom konkursdomarens försorg, där borgenären ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

hellie vill själv ombesörja delgivningen. I fråga om delgivning åge i övrigt
vad om delgivning av stämning i tvistemål är stadgat motsvarande tillämpning.

6 §•

Över ansökning, som gjorts av borgenär, skall konkursdomaren meddela
beslut vid det förhör, varom i 5 § förmäles. Bestrider gäldenären ansökningen,
må dock konkursdomaren, örn han på grund av särskilda omständigheter
finner det erforderligt, till rätten hänskjuta frågan, om edgång skall äga
rum. Har sådant hänskjutande skett, utsätte konkursdomaren dag för målets
handläggning vid rätten. Parterna skola kallas till rätten omedelbart eller
genom särskild kallelse. I kallelse skall erinras om påföljden av parts utevaro.

Mål, som i första stycket avses, skall utan förberedelse företagas till huvudförhandling.
Utsättes målet till fortsatt eller ny huvudförhandling, åge
rätten, örn det erfordras för att målet vid denna skall kunna slutföras, förordna,
att förberedelse skall äga rum, samt meddela erforderliga föreskrifter
därom. Parts utevaro utgöre ej hinder för målets handläggning och avgörande.
Vid huvudförhandling vare häradsrätt domför med tre i nämnden.

7 §•

Varder av — — — för honom.

Är gäldenären —---avlägga eden.

Är gäldenären ej personligen närvarande, då beslut, som i första stycket
sägs, av konkursdomaren meddelas, skall konkursdomaren på sätt örn delgivning
av stämning i tvistemål är stadgat låta delgiva gäldenären beslutet.
Är borgenären ej tillstädes, skall han, såvitt ske kan, av konkursdomaren
underrättas örn beslutet.

9 §•

På konkursdomaren ankomme att förordna örn vidtagande av åtgärd enligt
8 §. Har gäldenär för tredska insatts i häkte, skall konkursdomaren, då
anledning till gäldenärens kvarhållande ej längre är för handen, genast förordna
om hans lösgivande. Gäldenär, som insatts i häkte, skall senast var
fjortonde dag inställas för konkursdomaren.

Varder gäldenären---allmänna medel.

15 §.

över beslut---hovrätten kommer.

Beträffande talan mot rättens avgörande gäde vad i rättegångsbalken är
stadgat örn talan mot beslut i mål, som väckts vid underrätt.

16 §.

Inlaga eller annan handling må till konkursdomaren inlämnas genom hud
eller insändas med posten i betalt brev. Handling, som sålunda inkommer,

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

skall anses ingiven av den, som undertecknat handlingen. Handlingen skall
anses inkommen, då den avlämnats till konkursdomaren eller rättens kansli.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga
delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 28.

Förslag

till

Lag

om ändring i utsökningslagen.

Härigenom förordnas, dels att 6, 7, 37, 39, 41, 42, 47, 49, 51, 52, 55, 69,
151, 153, 176, 187, 188, 190, 194, 201—203 och 211—221 §§ utsökningslagen1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att 43, 44, 222—225,
225 a, 226—228 samt 230 och 231 §§ nämnda lag skola upphöra att gälla,
dels ock att i lagen skall införas en ny paragraf, betecknad 187 a §, av följande
lydelse.

6 §■

Föreligger för utmätningsman beträffande visst mål omständighet, som enligt
rättegångsbalken skulle utgöra jäv mot domare, må han ej taga befattning
med målet. Jäv må ej grundas därå, att utmätningsmannen såsom
domare eller befattningshavare vid domstol fattat beslut, som rör saken,
eller hos annan myndighet än domstol tagit befattning därmed elier i saken
vittnat eller varit sakkunnig, ej heller å åtgärd, som utmätningsmannen vidtagit
å tjänstens vägnar, eller gärning, som förövats mot honom i eller för
hans tjänst. Förekommer jäv mot landsfiskal eller stadsfogde eller av överexekutor
särskilt förordnad förrättningsman, anmäle han det genast hos
överexekutor, som, där jävet prövas lagligt, förordnar annan utmätningsman
i den jäviges ställe, över beslut, som i jävsfrågan gives av överexekutom,
må klagan ej föras.

7 §•

Utmätningsman skall vid sin förrättning hava med sig trovärdigt vittne.

37 §.

Domstols dom i tvistemål, varmed avses även annat avgörande av domstol
i tvistemål, må, sedan domen vunnit laga kraft, av utmätningsman utan särskilt
bemyndigande verkställas:

1) då skyldighet att gälda penningar eller varor blivit den tappande ålagd;

2) då någon blivit förpliktad att viss lös egendom till annan utgiva; i

i Senaste lydelse se beträffande 6 § SFS 1917: 307, beträffande 37 § 1926: 147, beträffande 39 §
1921-301 beträffande 41 § 1926:147, beträffande 42 § 1930:118, beträffande 49 § 194o: 162 beträffande’51
5 1937-452 beträffande 52 § 1942:114, beträffande 69 § 1920: 418, beträffande 151,
153 176^ oclÅ87 §§1912 21 , beträffande 188 § 1937:452, beträffande 190 § 1912:211, beträffande
194 §1925: 142, beträffande 201-203 §§ 1912:211, beträffande 211 § 1942:114, beträffande
212 § 1941:814, beträffande 213 § 1937:452, beträffande 214 och 215 §§ 1912:211, beträffande
216 § 1942:114 samt beträffande 217—221 §§ 1912:211.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 28.

3) då någon blivit förpliktad att avträda fast egendom eller dömt är om
flyttning i eller ur hus;

4) då domen eljest innehåller förpliktande för den tappande att något fullgöra
vid äventyr att det, om han tredskas, må genom vederpartens föranstaltande
utföras; och

5) då domstolen förordnat angående kvarstad, skingringsförbud eller annan
handräckning eller örn tillhandahållande genom utmätningsmannens försorg
av skriftligt bevis eller av föremål, varå syn eller besiktning skall äga
rum.

Om vattenrättsdomares---i vattenlagen.

39 §.

Är betalningsskyldighet---ske kan.

Vad nedsatt---är föreskrivet.

41 §.

Har någon--— med kvarstad.

42 §.

Skall enligt lag dom genast verkställas, gånge den i fullbordan såsom laga
kraft ägande, om ej annat är stadgat.

Har domstol förordnat, att dom må verkställas utan hinder av alt den icke
äger laga kraft, gånge ock domen i verkställighet såsom laga kraft ägande,
där den vinnande ställer pant eller borgen för det skadestånd, vartill han kan
kännas skyldig, örn domen ändras. Avser förordnandet verkställighet av hovrätts
dom eller av beslut, varigenom föreläggande meddelats någon att förete
skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning, erfordras
ej ställande av säkerhet, med mindre i domen eller beslutet annorledes
förordnats.

47 §.

Uppstår hos utmätningsman tvivel huru dom rätteligen verkställas bör,
anmäle det genast hos överexekutor. Finnes i ty fall, eller då verkställighet
av dom hos överexekutor sökes, domen så mörk eller ofullständig, att därav
ej framgår huru i saken dömts, hänvise han parterna att föra talan angående
domvilla.

Förekommer, då dom skall verkställas, anledning att domen till följd
av skrivfel, missräkning eller annat dylikt förbiseende innehåller uppenbar
oriktighet, förelägge utmätningsmannen eller överexekutor part att söka
rättelse i domen.

49 §.

Tredskodom, varigenom betalningsskyldighet blivit den uteblivne parten
ålagd, må, utan hinder av att återvinning sökts, verkställas såsom lagakraft -

Kungl. Maj:ts pi oposition nr 28. 31

vunnen, så vitt ej rätten, där talan om återvinning är anhängig, annorledes
förordnar.

Har talan mot dom, varigenom betalningsskyldighet ålagts, av högre rätt
förklarats förfallen, gånge ock domen, om ej annorledes förordnas, i verkställighet
såsom lagakraftvunnen utan hinder av att parten gjort ansökan
örn målets återupptagande.

Ej må ansökan örn resning eller återställande av försutten tid eller beslut,
varigenom sådan ansökan beviljats, eller besvär över domvilla hindra doms
fullbordan, så vitt ej i anledning av ansökan eller besvären annorledes förordnas.

51 §.

I fråga om verkställighet av utslag i lagsökningsmål, varigenom betalningsskyldighet
blivit någon ålagd, gälle vad om tredskodom är i 49 § första stycket
stadgat.

Har intecknad fordran fastställts till betalning ur fast egendom, må försäljning
ej äga rum förr än laga kraft å utslaget kommit. Har jämlikt 169 §
äskats, att egendomen skall sättas under tvångsförvaltning, må sådan verkställighet
ske utan hinder av att ändring i utslaget sökes, så vitt ej den domstol,
där talan är anhängig, annorlunda förordnar; dock gälle om borgenärs
rätt att lyfta behållningen vad i 40 § tredje stycket för där omförmält fall
sägs.

Har i mål om betalningsföreläggande rätten å ansökningen tecknat bevis,
att utmätning för fordringen eller någon del därav må äga rum, njute
borgenären på grund av ansökning, varå beviset är tecknat, jämte räkning,
som i målet åberopats, utmätning såsom enligt laga kraft ägande dom. Vad
nu sagts äge motsvarande tillämpning, när enligt rättens bevis utmätning
må äga rum för borgenärs kostnad å målet. Visar gäldenären, att han sökt
återvinning, gälle örn verkställigheten vad i 39 och 40 §§ är stadgat om underrätts
dom, så vitt ej domstolen, där talan örn återvinning är anhängig,
förordnar, att vidare åtgärd för verkställighet icke må äga rum.

Örn verkställighet av överexekutors utslag, varigenom betalningsskyldighet
blivit någon ålagd, gälle vad ovan i 37 samt 39 och 40 §§ är stadgat i fråga
örn underrätts dom i ty fall.

52 §.

Har i tvistemål någon fällts lill böter eller vite, må ej beslutet verkställas
förr än det vunnit laga kraft; i fråga örn hovrätts icke lagakraftvunna beslut
skall dock vad i 39 och 40 §§ är stadgat om hovrätts dom i tillämpliga delar
lända till efterrättelse. Vad nu sagts gälle ock beträffande utslag i utsökningsmål,
varigenom någon fällts till böter eller vite eller utmätningsman dömts
att utgiva skadestånd.

Beslut örn---av besvär.

Huru beslut---och 7 kap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

55 §.

För fordran, som enligt protokoll över offentlig auktion härleder sig från
inrop av lös egendom och är till betalning förfallen, må ock, ändå att betalningsskyldighet
ej blivit gäldenären ålagd, utmätning ske, där gäldenären
vid utmätningstillfället utan jäv erkänner skulden; dock skall utmätningsmannen,
innan utmätningen verkställes, om erkännandet taga skriftligt bevis,
antingen av gäldenären själv eller, om han ej kan skriva eller ej vill beviset
meddela, av två trovärdiga män.

69 §.

Påstår annan sig vara ägare till lös egendom, som i gäldenärs bo finnes,
men kan ej genast visa sin rätt, vare hans anspråk ej hinder för egendomens
utmätande; bjuder han vid utmätningen sannolika skäl för anspråket, hänvise
utmätningsmannen honom att sin talan efter stämning utföra, och må
det utmätta godset ej säljas förr än tvisten om äganderätten blivit av domstol
prövad; väcke dock han, som godset från utmätning freda vill, inom en
månad talan mot borgenären och gäldenären vid domstol i orten, där godset
finnes, eller havé sin talan mot borgenären förlorat. Kommer någon efter utmätningen
med anspråk, som nu är sagt, vare det ej hinder för försäljningen,
där ej överexekutor annorlunda förordnar. Varder den, som anspråket väckt,
av överexekutor hänvisad att sin talan efter stämning utföra, åligge honom
att inom en månad därefter väcka talan vid äventyr, som förut är nämnt.
Vill borgenär själv väcka talan, stånde det honom fritt.

Vad sålunda---freda egendom.

151 §.

Är fråga---slutligen avgjord.

Finnes eljest fordran tvistig, varde borgenären hänvisad att vid domstol
väcka talan och vad å fordringen belöper avsatt, såsom nyss är stadgat. Vill
annan, vars rätt är av frågan beroende, själv väcka talan, stånde det honom
fritt.

Är fordran---eller förfallit.

153 §.

Varder, utan att gäldenären det medgivit, betalning tillerkänd borgenär ur
egendom, som ej varit för hans fordran utmätt, och är ej heller fordringen
förut genom dom eller utslag fastställd, åge gäldenären rätt att inom en månad
efter det fördelningen vann laga kraft vid domstol väcka talan örn återvinning.

176 §.

Vill borgenär klandra sysslomannens redovisning, väcke vid domstol talan
inom tre månader från det sammanträde, där redovisningen framlades, eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

havé förlorat sin rätt till klander. Gäldenären vare ock öppet att efter ty nu
sagts klandra redovisningen.

187 §.

Är fara för handen, att gäldenär begiver sig från riket utan att efterlämna
känd egendom, som svarar mot hans gäld, eller att någon, som häftar i skuld
för hushyra, kost, skeppslega eller annat dylikt, avviker från orten, utan att
borgenären har säkerhet i kvarlämnat gods; då åge överexekutor förbjuda
gäldenären att avresa från orten, innan han gjort rätt för sig; dock må sådant
reseförbud ej gälla utöver tre månader efter delgivningen. Har meddelat
reseförbud före nämnda tids utgång hävts eller eljest upphört att gälla,
må nytt reseförbud avse allenast återstoden av sagda tid.

I beslut om reseförbud skall angivas den ort, där gäldenären skall uppehålla
sig, samt erinras om påföljden för överträdelse av förbudet, överträdes
reseförbud, äge överexekutor på yrkande av borgenär förordna, att gäldenären
skall återhämtas och under den tid förbudet gäller hållas i häkte.

187 a §.

Gör någon mot annan gällande anspråk, som kan antagas bliva eller är
föremål för rättegång eller prövning i annan ordning, må han till säkerställande
av sin rätt hos överexekutor begära åtgärd, som avses i 15 kap. 3 §
rättegångsbalken; örn beviljande av sådan åtgärd äge vad i nämnda lagrum
är stadgat beträffande åtgärd i rättegång motsvarande tillämpning.

188 §.

Den, som vunnit kvarstad, skingrings- eller reseförbud eller handräckning
enligt 187 a §, skall, örn talan ej redan väckts, inom en månad eller, då reseförbud
utverkats, inom två veckor efter det förordnandet gavs hos domstol
anhängiggöra sin talan genom ansökan örn stämning, lagsökning eller betalningsföreläggande.
Gör han det ej eller avvisas, återkallas eller förfaller eljest
anhängiggjord talan, gånge åtgärden åter.

Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning när enligt lag eller författning
det åligger den, som vill göra viss fordran eller rätt gällande, att utföra sin
talan hos myndighet i annan ordning än i första stycket avses.

Är den, som vunnit kvarstad, förbud eller handräckning enligt 187 a §, enligt
stadgande i lag eller författning eller enligt dom eller avtal förpliktad att
låta sin talan av skiljemän prövas eller vill han göra gällande sådant anspråk
på ersättning på grund av jordbruksarrende, som må genom syn styrkas,
åligge honom, vid äventyr av åtgärdens återgång, att inom tid, som i första
stycket stadgats för talans anhängiggörande, ej mindre skriftligen påkalla
skiljedom eller syn med uppgift i förra fallet å den eller de frågor, örn vilka
skiljedom äskas, än även, där parterna var för sig skola välja skiljemän eller
synemän, skriftligen underrätta motparten örn sitt val.

Bihang till riksdagens protokoll 19i6. 1 sami. Nr 28. 3

34:

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

190 §.

Prövas de omständigheter, som föranlett kvarstad eller skingrings- eller
reseförbud eller handräckning enligt 187 a §, ej vidare vara för handen, må
åtgärden hävas av överexekutor, så ock av domstol, då rättegång där anhängig
är. Väckes eljest, där till vidmakthållande av åtgärden förfarande,
som i 188 § tredje stycket sägs, blivit anhängiggjort, fråga örn återgång av
åtgärden, pröve överexekutor efter omständigheterna, huruvida sådan återgång
skall äga rum eller örn och på vad villkor åtgärden må bestå.

194 §.

Kvarstad, skingrings- eller reseförbud eller handräckning enligt 187 a eller
192 § eller försäljning av lös egendom, å vilken lagts kvarstad eller vilken
ställts under skingringsförbud, må ej av överexekutor beviljas, där ej sökanden
ställt pant eller borgen för den skada, som kan genom åtgärden vederparten
tillskyndas. Finnes, då fråga är om kvarstad, skingrings- eller reseförbud
eller handräckning enligt 187 a eller 192 §, någon, som bör sådan säkerhet
ställa, ur stånd därtill, och har han för sin talan visat synnerliga skäl,
åge överexekutor honom från säkerhets ställande befria.

201 §.

För klagan över utmätning åge gäldenär tid av femton dagar från det utmätningen
fullbordats eller blivit i fall, varom i 75 § sägs, hos gäldenären
verkställd. Är borgenär missnöjd med förrättningen, ingive sin klagoskrift
inom samma tid från det han erhöll del av protokollet över utmätningen.

202 §.

Vill någon klaga över utmätningsmans åtgärd vid auktion å fast egendom,
gore det sist å femtonde dagen därefter; dock att klagan över borgenärsförteckningen,
där ej fråga är om bestämmande av lägsta budet eller
andra villkor för försäljningen, skall föras i den ordning 203 § stadgar.

203 §.

Är någon missnöjd med utmätningsmans förslag till fördelning av köpeskilling
för utmätningsvis såld egendom eller av medel, som i 143 § 2 mom.
avses eller som influtit under tvångsförvaltning, ingive sin klagoskrift till
överexekutor sist å tjugonde dagen från det förslaget avgavs.

211 §.

Nöjes ej---det försummas.

över utslag, varigenom överexekutor visat mål åter till utmätningsman, må
ej klagas; innefattar överexekutors prövning avgörande av fråga, som inverkar
pa målets utgång, åge dock part utan hinder av vad nu sagts fullfölja talan
däremot.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28. 35

Ej må klagan förås över beslut, varigenom överexekutor funnit utmätningsman
behörig.

Om klagan över beslut, varigenom varning meddelats utmätningsman eller
han avstängts från tjänstgöring, stadgas i 221 §.

212 §.

Har överexekutor genom särskilt beslut utlåtit sig över omständighet, som
angår målets behandling; däröver må ej besvär anföras annorledes än i sammanhang
med huvudsaken. Ej vare part förment att särskilt överklaga beslut,
varigenom överexekutor före målets slutliga avgörande utlåtit sig i fråga,
som avses i 195 § 1 morn., eller meddelat förordnande enligt 208 §. Tilltror
part sig visa, att utsökningsmål av överexekutor onödigt uppehälles; åge
då att däröver klaga.

213 §.

Vill någon överklaga överexekutors slutliga utslag i fråga örn fördelning
av köpeskilling för fast egendom, som blivit av överexekutor såld, eller av
medel, som i 143 § 2 mom. eller i 7 kap. avses, eller på klagan över utmätning,
auktion å fast egendom eller förslag till fördelning av köpeskilling
eller av medel, som i 143 § 2 mom. eller i 7 kap. avses, åligge honom att
inom tre veckor från den dag, då utslaget muntligen avkunnades, eller, om
det blivit efter anslag meddelat, från den dag, å vilken utslaget är ställt, till
överexekutor inkomma med besvärsinlaga.

För klagan---är stadgad.

214 §.

Den, som ej nöjes åt överexekutors beslut i andra fall än i 213 § nämnas,
äge, där beslutet blivit för honom muntligen avkunnat, inom tid, som i samma
paragraf stadgas, till överexekutor inkomma med besvärsinlaga; eljest
njute han lika tid från det han av beslutet erhöll del.

215 §.

Skall besvärstid räknas från erhållen del av beslutet, skall genom den
vinnandes försorg beslutet delgivas vederparten på sätt i rättegångsbalken
är örn delgivning stadgat. Skall delgivning ske enligt 33 kap. 12 § nämnda
balk, ankomme på överexekutor att på begäran förordna därom; och skall
vad i sagda paragraf stadgas örn rätten gälla överexekutor.

216 §.

Vill någon klaga däröver, att han av överexekutor blivit fälld till ansvar
enligt 11 § eller till skadestånd enligt 207 §, och är utslaget ej för honom
muntligen avkunnat, åligge honom att inom tre veckor från den dag, utslaget
genom överexekutors försorg honom delgavs, till överexekutor inkomma
med besvärsinlaga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

217 §.

Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt tid,
skall den av överexekutor avvisas. Om fullföljd av talan mot beslutet gälle
vad i 216 § är föreskrivet.

Avvisas ej besvärstalan efter vad i första stycket sägs, läte överexekutor
utan dröjsmål till hovrätten insända besvärsinlagan med därvid fogade handlingar
ävensom överexekutors protokoll och utslag samt, i huvudskrift eller
styrkt avskrift såvitt angår den fullföljda frågan, utmätningsmans protokoll
och andra hos överexekutor förvarade handlingar i målet.

218 §.

Sedan besvär mot överexekutors utslag till hovrätten inkommit, åge hovrätten,
om skäl därtill äro, att, innan ändringssökandet slutligen prövas, förordna,
att utslaget icke må verkställas eller att, örn verkställighet redan följt,
ytterligare åtgärd ej må vidtagas. Hovrätten åge ock omedelbart meddela
förordnande enligt vad i 195 § 1 mom. sägs.

219 §.

Talan mot hovrätts utslag eller beslut i utsökningsmål skall fullföljas genom
besvär till högsta domstolen.

Har i utsökningsmål hovrätt meddelat beslut, varigenom målet visats åter
till överexekutor eller utmätningsman, skall vad i 211 § 2 mom. finnes stadgat
äga motsvarande tillämpning.

över beslut, varigenom hovrätten, innan ändringssökandet slutligen prövas,
förordnat, att överexekutors utslag icke må verkställas eller att, om verkställighet
redan följt, ytterligare åtgärd ej må vidtagas, eller utlåtit sig i fråga,
som i 195 § 1 mom. sägs, må särskild talan föras. Har hovrätten i annat fall
än nu sagts genom särskilt beslut utlåtit sig över omständighet, som angår
målets behandling; däröver må besvär ej anföras annorledes än i sammanhang
med huvudsaken.

Ej må klagan föras över utslag, varigenom hovrätten undanröjt förordnande,
som av överexekutor meddelats enligt 208 §.

220 §.

Bestämmelserna i rättegångsbalken om skyldighet för hovrätt att till högsta
domstolen insända huvudskrift eller styrkt avskrift av underrättens akt, såvitt
angår fullföljd fråga, skola i utsökningsmål avse överexekutors protokoll
och utslag samt utmätningsmans protokoll och andra målet tillhörande
handlingar, som varit för överexekutor tillgängliga, då målet av honom avgjordes.

221 §.

Utmätningsman, som icke åtnöjes med beslut, varigenom med stöd av 10 §
varning meddelats honom eller han avstängts från tjänstgöring, må däröver

Kungl. Maj:ts proposition nr 28-

hos Kungl. Majit anföra besvär, vilka skola hava inkommit till socialdepartementet
sist å trettionde dagen efter det utmätningsmannen erhöll del av
beslutet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948. Utsökningsmål, som vid
nämnda tid redan äro anhängiga, skola behandlas enligt äldre lag. Skall tid
för väckande av talan vid domstol räknas från dag före denna lags ikraftträdande,
gäde i fråga om längden av sådan tid äldre lag. Beträffande verkställighet
av dom i mål, som av underrätt avgjorts före lagens ikraftträdande,
skola äldre bestämmelser tillämpas.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse fav 22 § förordningen den 10 augusti 1877 (nr
.31 s. 51) om nya utsökningslagens införande oell vad i avseende

därå iakttagas skall.

Härigenom förordnas, att 22 § förordningen den 10 augusti 1877 örn nya
utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall skall erhålla
följande ändrade lydelse.

22 §.

Har i brottmål dömts till böter eller vite eller till sådan med brott förenad
påföljd, som innefattar betalningsskyldighet, gälle i fråga om verkställighet
av domen vad i nya lagen är föreskrivet örn verkställighet av beslut, varigenom
någon i tvistemål fällts till böter eller vite. Är ådömd påföljd eljest
sådan, att domen kan verkställas genom utsökning, och är ej särskild föreskrift
meddelad om verkställigheten, åge vad om verkställighet i tvistemål
är i nya lagen stadgat motsvarande tillämpning; underrätts dom må dock
ej verkställas förr än den vunnit laga kraft.

Där i brottmål dömts till skadestånd eller talan om enskilt anspråk eljest
bifallits, gälle i fråga om verkställighet av domen vad i nya lagen är för
motsvarande fall stadgat beträffande verkställighet i tvistemål.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Förslag

till

Lag

om bevisupptagning åt utländsk domstol.
Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Har i visst mål eller ärende utländsk domstol gjort framställning hos domstol
här i riket örn vidtagande av någon till rättegången hörande åtgärd, såsom
upptagande av ed, anställande av förhör med part eller upptagande av
bevis genom vittne, sakkunnig eller syn eller av skriftligt bevis, och varder
framställningen genom utrikesdepartementet överlämnad till den svenska
domstolen, skall den äskade åtgärden vidtagas efter vad i denna lag sägs.
Vad sålunda stadgats åge dock ej tillämpning, där fråga är om ansvar för
gärning som har karaktär av politiskt brott eller som icke är i svensk lag
belagd med straff. Ej heller må i mål om ansvar för brottslig gärning part
höras på ed eller under sanningsförsäkran.

Lika med utländsk domstol anses i denna lag annan utländsk judiciell
myndighet.

2 §■

Åtgärd som i 1 § sägs skall vidtagas av allmän underrätt.

Är framställning gjord örn upptagande av ed, anställande av förhör, upptagande
av skriftligt bevis eller syn å föremål som lämpligen kan flyttas till
rätten, ankomme åtgärden på den rätt, inom vars område den som skall
fullgöra edgång eller höras eller som innehar handling eller föremål, varom
fråga är, har sitt hemvist eller någon tid uppehåller sig; där han samtyckt att
vid annan rätt fullgöra vad av honom äskas, skall dock åtgärden vidtagas
av den rätten. Är fråga örn syn å fastighet eller å föremål som ej lämpligen
kan flyttas till rätten, tillkomme sådan åtgärd den rätt, inom vars område
fastigheten är belägen eller föremålet finnes. Annan åtgärd skall verkställas
av den rätt till vilken framställning därom inkommit.

3 §•

Prövar rätten att begärd åtgärd ej kan vidtagas, meddele rätten den utländska
domstolen underrättelse därom med uppgift örn skälen för beslutet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

Finner rätten att det jämlikt 2 § andra stycket tillkommer annan rätt att
vidtaga åtgärd varom fråga är, skall framställningen översändas till den
rätten och meddelande därom tillställas den utländska domstolen.

4 §•

Möter ej för äskad åtgärd laga hinder, utsätte rätten dag för ärendets företagande.

Avser mål däri åtgärd äskats ansvar för brottslig gärning, give rätten i god
tid den utländska domstolen underrättelse vilken dag ärendet skall förekomma.
Sådan underrättelse skall ock eljest lämnas, om den utländska domstolen
framställt begäran därom.

5 §•

I fråga om ärendets behandling vid rätten skall, där ej annat föranledes
av föreskrifterna i denna lag, lända till efterrättelse vad örn rättegång vid
svensk domstol finnes stadgat. Ärendet skall anses såsom bevisupptagning
utom huvudförhandling; dock vare ej nödigt att part kallas, där han ej själv
skall höras eller fullgöra något.

6 §.

Avser framställningen parts hörande på ed och är ej särskilt utsatt vad under
eden skall bekräftas eller förnekas, anställe rätten förhör med parten angående
den omständighet varom upplysning äskas. I övrigt skall i fråga om
parts hörande på ed vad örn förhör med part under sanningsförsäkran i
rättegång vid svensk domstol är stadgat äga motsvarande tillämpning. Är
i framställningen särskilt utsatt vad under eden skall bekräftas eller förnekas,
lände det till efterrättelse.

7 §•

Äger enligt lagen i det land, där den främmande domstolen är, den som
skall höras eller något fullgöra att utöver vad om rättegång vid svensk domstol
är stadgat vägra att efterkomma vad av honom äskas, njute han den
rättigheten till godo.

8 §.

Har den utländska domstolen hemställt, att vid eds avläggande skola användas
andra ordalag än i svensk lag äro stadgade eller att därvid eljest
skall förfaras annorledes än svensk lag föreskriver, och är den av vilken eden
kräves villig att sålunda fullgöra eden, pröve rätten huruvida del må ske.

Innefattar den utländska domstolens framställning eljest begäran att visst
förfarande skall iakttagas vid verkställande av äskad åtgärd, skall den begäran
efterkommas, där det ej strider mot svensk lag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

9 §•

Rätten fastställe det belopp, vartill kostnad för delgivning uppgår. Sådan
kostnad så ock av rätten bestämd ersättning till den som, utan att vara part,
inställt sig vid rätten eller något fullgjort skall gäldas av statsverket.

10 §.

Sedan ärendet blivit fört till slut, läte rätten protokoll över vad däri förekommit
tillställas den utländska domstolen; foge ock därvid särskild skrivelse,
upptagande de kostnader den äskade åtgärden enligt 9 § eller eljest
medfört.

Har Konungen efter avtal med främmande stat förordnat, att visst slag
av kostnader som föranletts av framställning från domstol i den staten ej
skall utkrävas, varde sådan kostnad ej för den utländska domstolen uppgiven.

11 §•

Vad här ovan är stadgat för det fall, att framställning som i 1 § sägs blivit
genom utrikesdepartementet överlämnad till svensk domstol, skall jämväl
äga tillämpning där sådan framställning blivit till domstol här i riket översänd
från utländsk domstol med vilken enligt Konungens förordnande den
svenska domstolen äger omedelbart skriftväxla.

Konungen äger ock efter avtal med främmande stat förordna, att de i förestående
paragrafer för nämnda fall givna bestämmelserna skola gälla där
framställning varom nyss sagts blivit från konsul för den staten översänd
till svensk domstol.

12 §.

I de fall då rätten enligt denna lag har att avlåta meddelande till utländsk
domstol skall, där ej på grund av Konungens förordnande omedelbar skriftväxling
må äga runi, meddelandet översändas till utrikesdepartementet för
vidare åtgärd; dock skall meddelande som är föranlett av framställning överlämnad
från konsul avsändas till denne.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948.

Genom lagen upphäves lagen den 6 mars 1899 (nr 12 s. 1) om handräckning
åt utländsk domstol.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Förslag

till

Lag

om bevisupptagning vid utländsk domstol.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I mål eller ärende som är vid svensk domstol anhängigt må rätten förordna,
att bevis genom vittne, sakkunnig, syn eller förhör med part under
sanningsförsäkran eller skriftligt bevis skall upptagas vid utländsk domstol.

I brottmål må bevisupptagning som nu sagts äga rum allenast örn synnerliga
skäl äro därtill.

2 §•

Enskild part som begärt bevisupptagning eller som eljest enligt lag har att
utgiva kostnaden därför åligge att inom tid som honom av rätten förelägges
antingen till rätten avlämna skriftlig förbindelse av två vederhäftiga, inom riket
bosatta svenska medborgare, vilka en för båda och båda för en borga
såsom för egen skuld för den kostnad åtgärden kan medföra, eller ock erlägga
det belopp vartill rätten finner kostnaden kunna skäligen beräknas.
Försummas det och har bevisupptagningen begärts av part, vare frågan därom
förfallen.

Vad nu sagts skall ej äga tillämpning, då kostnad för bevisupptagning skall
utgivas av kronan såsom part eller på grund av parten tillkommande förmån
av fri rättegång skall utgå av allmänna medel.

3 §•

Då rätten beslutat bevisupptagning vid utländsk domstol samt, i fall som
avses i 2 §, vad där är föreskrivet blivit fullgjort, utförde rätten framställning
till den utländska domstolen örn bevisupptagningen. I framställningen
skall rätten kort redogöra för saken samt uppgiva beviset och den omständighet
som skall styrkas därmed. Finnes lämpligt att visst i svensk lag stadgat
förfarande iakttages vid verkställande av äskad åtgärd, varde det angivet.
Där part sådant äskar, begäre rätten ock att underrättelse om dagen för bevisupptagningen
varder i god tid meddelad rätten.

Framställning som nu sagts skall av rätten tillställas utrikesdepartementet
för vidare åtgärd eller, där enligt Konungens förordnande omedelbar
skriftväxling med den utländska domstolen må äga rum, översändas till den
domstolen.

42 Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

4 §•

Närmare bestämmelser om gäldande av kostnad för bevisupptagning som
avses i denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948.

Genom lagen upphäves lagen den 6 mars 1899 (nr 12 s. 6) örn vittnesförhör
vid utländsk domstol.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Förslag

till

Lag

om bevisupptagning åt vissa internationella organ.

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Har domstol eller skiljedomstol, vilken det tillkommer att avgöra tvist
mellan stater, eller annat internationellt organ, som tillsatts för behandling
av sådan tvist, hos Konungen gjort framställning om vidtagande av någon
till tvistens behandling hörande åtgärd, såsom upptagande av ed eller av
bevis genom vittne, sakkunnig eller syn eller av skriftligt bevis, och varder
framställningen av Konungen bifallen, skall den äskade åtgärden vidtagas
efter vad i denna lag sägs.

2 §•

Åtgärd som i 1 § sägs skall vidtagas av allmän underrätt.

Är framställning gjord örn upptagande av ed, anställande av förhör, upptagande
av skriftligt bevis eller syn å föremål som lämpligen kan flyttas till
rätten, ankomme åtgärden på den rätt, inom vars område den som skall
fullgöra edgång eller höras eller som innehar handling eller föremål, varom
fråga är, har sitt hemvist eller någon tid uppehåller sig; där han samtyckt
att vid annan rätt fullgöra vad av honom äskas, skall dock åtgärden vidtagas
av den rätten. Är fråga om syn å fastighet eller å föremål som ej lämpligen
kan flyttas till rätten, tillkomme sådan åtgärd den rätt, inom vars område
fastigheten är belägen eller föremålet finnes.

Annan åtgärd än nu sagts skall vidtagas av den rätt Konungen bestämmer.

3 §.

Prövar rätten att begärd åtgärd ej kan vidtagas, avlåte rätten meddelande
därom till sökanden med uppgift om skälen för beslutet.

44 Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

4 §.

Möter ej för äskad åtgärd laga hinder, utsätte rätten dag för ärendets
företagande.

Örn den utsatta dagen läte rätten underrätta sökanden.

5 §•

I fråga om ärendets behandling vid rätten skall lända till efterrättelse vad
om rättegång vid svensk domstol finnes stadgat; ärendet skall anses som
bevisupptagning utom huvudförhandling.

6 §.

Rätten fastställe det belopp, vartill kostnad för delgivning uppgår. Sådan
kostnad så ock av rätten bestämd ersättning till den som, utan att vara part,
tillstädeskommit vid rätten eller något fullgjort skall gäldas av statsverket.

7 §•

Sedan ärendet blivit fört till slut, läte rätten protokoll över vad däri förekommit
tillställas sökanden och översände till utrikesdepartementet uppgift
å de kostnader åtgärden enligt 6 § eller eljest medfört.

8 §•

Meddelande som skall avlåtas till sökanden eller part varde av rätten översänt
till utrikesdepartementet för vidare åtgärd.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948.

Genom lagen upphäves lagen den 4 april 1930 (nr 64) om handräckning vid
svensk domstol åt vissa internationella organ.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Förslag

till

Lag

örn upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet.
Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Är någon för tillvaratagande i utlandet av rätt till arv, försäkring, pension
eller skadestånd eller av annan honom tillkommande rättighet i behov
att få viss uppgift med ed bekräftad, vare sig av honom själv eller av annan,
må sådan ed upptagas av allmän underrätt.

2 §■

Ej må ed avläggas av den som är under femton år, eller av den som på
grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten
finnes sakna erforderlig insikt om edens betydelse.

3 §•

I fråga om upptagande av ed skall gälla vad svensk lag därom föreskriver.

Framställes begäran att vid edens avläggande skola användas andra ordalag
än i svensk lag äro stadgade, eller att eljest vid edens upptagande skall
förfaras annorledes än svensk lag föreskriver, eller att expedition i ärendet
skall utfärdas i annan form än som är föreskriven eller vanlig här i riket,
pröve rätten huruvida det må ske.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948.

Genom lagen upphäves lagen den 5 april 1935 (nr 93) örn upptagande av
ed för rättighets tillvaratagande i utlandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 14 juni 1929 (nr 145)

örn skiljemän.

Härigenom förordnas, att 15 § lagen den 14 juni 1929 om skiljemän skall
erhålla följande ändrade lydelse.

15 §.

Örn parterna ej annorlunda bestämma, äga skiljemännen vidtaga åtgärder
för utredningens främjande såsom att anmoda part eller sakkunnig eller annan
att infinna sig för att höras i saken eller uppmana part eller annan, vilken
innehar skriftlig handling eller föremål som kan antagas vara av betydelse
som bevis, att hålla handlingen eller föremålet till handa. Skiljemännen
äga ej stadga vite eller eljest använda tvångsmedel, ej heller upptaga ed eller
sanningsförsäkran.

Vill part, att vittne eller sakkunnig skall höras eller förhör med part under
sanningsförsäkran skall äga rum vid domstol, eller att föreläggande skall
meddelas part eller annan att som bevis tillhandahålla skriftlig handling eller
föremål, gore ansökan därom hos den allmänna underrätt, inom vars område
den som skall höras eller som åtgärden eljest angår vistas. Hava skiljemännen
prövat åtgärden nödig och tillhandahålles erforderlig utredning, skall
rätten anställa förhör eller meddela föreläggande, därest laga hinder ej möter.
Angående åtgärd, som nu sagts, gälle i tillämpliga delar vad om bevisupptagning
i rättegång utom huvudförhandling är stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse ar 12 § lagen den 14 juni 1929 (nr 147)
om utländska skiljeavtal och skiljedomar.

Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 14 juni 1929 om utländska skiljeavtal
och skiljedomar skall erhålla följande ändrade lydelse.

12 §.

Vad i 15 § andra stycket av lagen om skiljemän är stadgat om bevisupptagning
under skiljemannaförfarande här i riket äge tillämpning jämväl där
utom riket sådant förfarande äger rum på grund av skiljeavtal rörande fråga,
som enligt svensk lag må hänskjutas till avgörande av skiljemän.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948.

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 14 september 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Eriksson, Quensel, Bergquist, Andersson,

Rosander, Rubbestad.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, hemställer, att lagrådets
utlåtande måtte för det i § 87 regeringsformen omförmäida ändamålet
genom utdrag av protokollet inhämtas över de av processlagberedningen i betänkande
den 17 mars 1944 (SOU 1944: 9 och 10) framlagda förslagen till

1) lag örn handläggning av ärenden;

2) lag örn lagsökning och örn handräckning för fordran (lagsökningslag);

3) lag örn ändring i vissa delar av konkurslagen;

4) lag angående upphävande av 7 § 6. lagen den 13 maj 1921 (nr 226)
örn nya konkurslagens införande och vad i avseende därå skall iakttagas;

5) lag angående ändrad lydelse av lagen den 15 juni 1934 (nr 252) örn
begränsning av tiden för efterbevakning i vissa konkurser;

6) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 maj 1921 (nr 227)
örn ackordsförhandling utan konkurs;

7) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 maj 1921 (nr 244)
örn utmätningsed;

8) lag örn ändring i vissa delar av utsökningslagen;

9) lag angående ändrad lydelse av 22 § förordningen den 10 augusti 1877
(nr 31 s. 51) örn nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå
iakttagas skall;

10) lag örn handräckning åt utländsk domstol;

11) lag örn upptagande av bevis vid utländsk domstol;

12) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 4 april 1930 (nr 64)
örn handräckning vid svensk domstol dt vissa internationella organ;

13) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 5 april 1935 (nr 93) örn
upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet;

14) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 14 juni 1929 (nr 145)
örn skiljemän; samt

Kungl. Maj.ts proposition nr 28. 49

15) lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 14 juni 1929 (nr 147)
om utländska skiljeavtal och skiljedomar.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Stefan Stiernstedt.

Bihangtill riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 28.

Kungl. Majlis proposition nr 28.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 19 juni
1945.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 15 september 1944 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen
i statsrådet den 14 september 1944, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om handläggning av ärenden;

2) lag om lagsökning och örn handräckning för fordran (lagsökningslag);

3) lag örn ändring i vissa delar av konkurslagen;

4) lag angående upphävande av 7 § 6. lagen den 13 maj 1921 (nr 226)
örn nya konkurslagens införande och vad i avseende därå skall iakttagas;

5) lag angående ändrad lydelse av lagen den 15 juni 1934 (nr 252) örn
begränsning av tiden för efterbevakning i vissa konkurser;

6) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 maj 1921 (nr 227)
örn ackordsförhandling utan konkurs;

7) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 maj 1921 (nr 244)
om utmätningsed;

8) lag örn ändring i vissa delar av ut sökning slagen;

9) lag angående ändrad lydelse av 22 § förordningen den 10 augusti 1877
(nr 31 s. 51) örn nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå
iakttagas skall;

10) lag örn handräckning åt utländsk domstol;

11) lag örn upptagande av bevis vid utländsk domstol;

12) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 4 april 1930 (nr 64)
örn handräckning vid svensk domstol åt vissa internationella organ;

13) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 5 april 1935 (nr 93)
örn upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet;

14) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 14 juni 1929 (nr 145)
örn skiljemän; samt

15) lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 14 juni 1929 (nr 147)
örn utländska skiljeavtal och skiljedomar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits,
de under l)—9) upptagna förslagen av hovrättsrådet Erik Söderlund
samt övriga förslag av hovrättsassessorn Sven Strömberg.

Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.

Förslaget till lag örn handläggning av ärenden.

1 §•

Denna paragraf åsyftar att angiva den föreslagna lagens tillämpningsområde.
Att fullständigt klarlägga vad som avses med frivillig rättsvård är icke
möjligt utan alltför stor vidlyftighet, och det gäller därför att kort karakterisera
det föreliggande rättsområdet. I enlighet härmed är paragrafen avfattad.
och lagrådet vill endast erinra, att en omformulering av inledningen
jämte några förkortningar på sätt nedan angives skulle förtydliga paragrafens
innehåll.

I paragrafens inledning utsäges, att med ärende avses rättsvårdsfråga, som i
det följande närmare beskrives. Även örn det beträffande frivillig rättsvård
ej är erforderligt att göra skillnad mellan det rättsliga förfarandet och det
materiella rättsförhållande, varom är fråga, synes genom en jämkning av
uttryckssättet böra undvikas, att ordet ärende skulle kunna uppfattas såsom
en beteckning för enbart det materiella rättsförhållandet.

Vid gränsdragningen mellan rättsskipning och frivillig rättsvård upptages
i texten jämsides med fråga, som enligt lag eller författning skall
handläggas i den för tvistemål eller brottmål stadgade ordningen, sådan fråga
som äger samband med rättegång i dylikt mål. Härmed torde processlagberedningen
närmast ha velat angiva, att åtskilliga i nya rättegångsbalken
reglerade förfaranden, vilka icke falla inom ramen för pågående rättegång,
exempelvis bevisupptagning till framtida säkerhet, lika litet som vanliga
rättegångsfrågor ligga inom paragrafens tillämpningsområde. För karakterisering
av dessa förfaranden är emellertid uttryckssättet mindre lämpligt,
och det kan föra tanken till vissa rättsvårdsfrågor, som äga anknytning
till rättegång men icke destomindre skola handläggas i den för frivillig rättsvård
stadgade ordningen. Enligt lagrådets mening kan den anmärkta tilläggsbestämningen
undvaras. Av de använda ordalagen i övrigt torde med erforderlig
tydlighet framgå, att de rättsvårdsangelägenheter, som äga samband
med rättegång i tvistemål eller brottmål, icke inbegripas under förevarande
paragraf.

Från den rättsvård, som nu göres till föremål för allmän reglering, skola,
såsom i förslaget beaktats, avskiljas frågor, som eljest angå straff eller
annan med brott förenad påföljd. Emellertid torde det icke vara nödvändigt
att i detta sammanhang särskilt omnämna villkorlig dom, vilken —
liksom andra därmed jämförliga reaktioner i anledning av brott — måste
hänföras till brottspåföljder i vidsträckt mening.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

2 §•

Sedan i tredje styckets första punkt lämnats föreskrift, att skriftlig ansökan
skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller hans ombud,
samt i andra punkten stadgats att, örn ansökan göres muntligen, uppteckning
därav skall ske i den mån det erfordras, innehåller tredje punkten bestämmelse,
att »sökandens namn, hans hemvist och postadress skola ock antecknas».
Såväl utformningen av denna bestämmelse som dess placering föranleda
till den tolkningen att bestämmelsen avser allenast muntlig ansökan.
Emellertid bör tydligen jämväl skriftlig ansökan innehålla uppgift örn sökandens
hemvist och postadress. Vid förslagets avfattande har beredningen
måhända utgått från att föreskrift i detta hänseende ej erfordrades, då den
nya rättegångsbalken, till vars stadganden förslaget i 11 § andra stycket lämnar
en allmän hänvisning, innehölle motsvarande bestämmelser i 33 kap. 1 §
första stycket och — i tillämplig del — andra stycket, varemot uppgiftsskyldighet
vid muntlig ansökan icke vöre där reglerad. Är detta antagande riktigt,
måste förslaget emellertid i nu ifrågavarande avseende anses svårtolkat.
Då det synes angeläget att för den rättssökande allmänheten klargöres vikten
av att vid hänvändelse till domstol sökanden uppger icke blott namn
utan även hemvist och postadress, hemställer lagrådet, att första punkten avtredje
stycket erhåller den lydelsen att skriftlig ansökan skall vara egenhändigt
undertecknad av sökanden eller hans ombud och bör innehålla uppgift
å sökandens hemvist och postadress.

Formuleringen av tredje styckets andra punkt kan giva anledning till tvekan
huruvida rätten har skyldighet att biträda sökanden med uppteckning
av ansökningen jämväl i det fall, då skriftlig form är föreskriven, exempelvis
i fråga örn dödande av förkommen handling. Sådan skyldighet bör icke
åvila rätten. Ehuru detta kan sägas framgå av 11 § första stycket, synes en
förtydligande jämkning av ordalagen vara önskvärd. Örn första punkten erhåller
den lydelse, som lagrådet föreslagit, kan i andra punkten föreskrivas,
att örn ansökan göres muntligen, rätten skall anteckna vad som erfordras
för ärendets behandling. Tredje punkten kan i så fall utgå. Av de bestämmelser,
som förut upptagits i paragrafen, framgår i vilken omfattning anteckningar
skola göras. Tydligt är alltså, att rätten skall anteckna — förutom
sökandens namn med hans hemvist och postadress -— de omständigheter,
varå ansökan grundas, den åtgärd, som påkallas, samt, örn det är erforderligt,
jämväl de omständigheter, som betinga rättens behörighet.

För närvarande är det, örn sökanden låter genom ombud ingiva ansökan, i
allmänhet icke erforderligt, att ombudet styrker sin behörighet. Såsom
beredningen erinrat, utgör ombudets innehav av de handlingar, som åberopas
till stöd för ansökningen, i regel tillräckligt bevis för att han är behörig.
Någon anledning att skärpa kravet på legitimation föreligger icke, och detta
torde ej heller åsyftas med stadgandet i sista punkten av tredje stycket. Innebörden
av denna bestämmelse skulle emellertid komma till tydligare uttryck,

Kungl. Maj:ts proposition nr 28•

om det angåves, att för ombud ej föreligger skyldighet alt förete fullmakt,
med mindre rätten av särskild anledning finner det erforderligt.

Såsom beredningen framhållit, bör ansökan i regel anses gjord, då den inkommer
till rätten eller, om ansökan sker muntligen, den framställes vid
rätten. Särskilt stadgande härom har icke ansetts erforderligt. Då emellertid
tidpunkten för ärendets anhängiggörande i vissa fall kan vara av rättslig
betydelse, synes det vara av vikt att, i den mån så erfordras, anteckning örn
berörda tidpunkt verkställes vid rätten. Lämpligen bör i sådant syfte meddelas
föreskrift i de bestämmelser, som enligt 10 § skola utfärdas i administrativ
ordning.

4 och 5 §§.

I 4 § givas bestämmelser örn förberedande åtgärder, under det att 5 § reglerar
sådan förhandling, som närmast motsvarar huvudförhandlingen i tvistemål.
Under sistnämnda paragraf ha även upptagits föreskrifter örn vem
som skall kallas till sådan förhandling och vilka förelägganden, som därvid
kunna ifrågakomma. Om utfärdande av kallelser enligt vad sålunda angivits
stadgas i 4 §. Då kallelser och förelägganden ärc att hänföra till den förberedande
handläggningen, torde samtliga föreskrifter i ämnet böra upptagas
i 4 §. I tydlighetens intresse torde böra utsägas, att rätten äger vid vite förelägga
sökanden eller annan såväl att komma tillstädes vid förhandling
som att därvid infinna sig personligen.

Den i 4 § första stycket givna regeln, i den mån den avser vidtagande av
åtgärder »för att ärendet må i ett sammanhang kunna företagas till prövning
och avgörande», saknar betydelse för det mycket stora antal ärenden,
som avgöras av en lagfaren domare ensam, och den är av ringa vikt i de
fall, då flera domare skola deltaga i avgörandet men förhandling enligt 5 §
icke skall äga rum. De citerade orden torde därför kunna uteslutas. Anses
en föreskrift i ämnet böra bibehållas, bör dess räckvidd begränsas till
de fall, då förhandling skall hållas.

Genom andra stycket i 4 § har befogenhet tillerkänts rätten att, där det
erfordras, i avbidan på ärendets avgörande förordna om åtgärder för säkerställande
av den rättsvård, varom är fråga. Någon ytterligare begränsning
har icke uppställts för rättens befogenhet härutinnan. I motsvarande
bestämmelser i 15 kap. nya rättegångsbalken angives under vilka förutsättningar
där avsedda åtgärder må företagas. Det kan icke anses följdriktigt
eller lämpligt att i ärenden, där rätten ofta har sämre möjligheter än i rättegångsmål
att överblicka behovet och verkan av provisoriska åtgärder, giva
rätten en mera vidsträckt befogenhet att besluta dylika åtgärder. Det synes
böra föreskrivas, att rätten må förordna om sådan åtgärd endast då
den finnes vara av synnerlig vikt för säkerställande av den rättsvård, varom
i ärendet är fråga. I vissa grupper av ärenden äger rätten på grund av
särskilda bestämmelser en längre gående befogenhet alt förordna om provisoriska
åtgärder.

.54

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Enligt 4 § skola förberedande åtgärder vidtagas utan dröjsmål. Det är av
lika stor vikt att ärende företages till avgörande så snart ske kan. Föreskrift
härom har ej givits och är ej heller erforderlig för det fall att förhandling
i ärendet skall äga rum. Emellertid komma de flesta ärenden att avgöras
utan förhandling, och en allmän föreskrift av antydda innehåll synes därför
lämplig. En sådan bestämmelse, som kan erhålla sin plats i 5 §, skulle även
underlätta tolkningen av domförhetsreglerna i 6 §. Det föreslagna stadgandet
avser naturligen icke att giva ärenden förtur framför t. ex. rättegångsmål,
utan innebär endast att, sedan erforderliga förberedande åtgärder vidtagits,
ärendet bör så snart det lämpligen låter sig göra företagas till slutlig
prövning. Ärenden, som avses i 6 § andra stycket, skola enligt 8 § i regel
företagas till avgörande vid ting eller å allmän rättegångsdag.

I 5 § föreskrives, att rätten i visst fall äger förelägga sökanden att vid förhandling
komma tillstädes vid påföljd, att ansökan eljest förfaller. Särskilt
därest föreskriften örn meddelande av sådant föreläggande flyttas till 4 §,
bör i 5 § stadgas, att örn sökanden uteblir, då dylikt föreläggande meddelats
honom, ärendet skall avskrivas. Då stadgandet i 5 § sista punkten, att utevaro
av annan än sökanden ej utgör hinder för ärendets prövning och avgörande,
är avsett att gälla även då sökanden inställer sig efter att ha erhållit
föreläggande att komma tillstädes vid påföljd att ansökan eljest förfaller,
torde stadgandets ordalag böra jämkas.

6 §•

Under andra stycket punkt 3 ha upptagits ärenden, som angå dödsbos förvaltning
genom boutredningsman. De domförhetsregler, som föreslagits för
denna grupp av ärenden, böra lämpligen gälla även då fråga uppkommer
örn åtgärd till säkerställande av legat enligt 5 kap. 3 § lagen om boutredning
och arvskifte, och andra stycket bör därför göras tillämpligt jämväl å sistnämnda
fall.

Även lagen örn testamente kan ligga till grund för åtskilliga ärenden av
sådan vikt att prövningen synes böra ske enligt domförhetsreglerna i andra
och tredje styckena av förevarande paragraf. Dessa ärenden angå förvaltning
av egendom, som gjorts till föremål för testamentarisk! förordnande. I 4 kap.
6 § testamentslagen behandlas sålunda tillstånd till förfogande över testamenterad
egendom, och 9, 10 och 11 §§ samma kapitel avse säkerhetsåtgärder,
av vilka dock godmansförordnanden redan enligt beredningens förslag omfattas
av ifrågavarande domförhetsregler på grund av innehållet i punkt 6.

De åsyftade ändringarna kunna ske genom att punkt 3 får omfatta ärenden
angående förvaltning enligt såväl lagen om testamente som lagen örn boutredning
och arvskifte. Att märka är, att denna punkt härigenom kommer
att inbegripa jämväl godmansförordnande enligt 1 kap. 2 § sistnämnda lag.
Sådant förordnande är emellertid i förslaget inrymt under punkt 6, och omflyttningen
föranleder således icke någon saklig avvikelse från förslaget. Av
det föregående framgår, att de nu förordade ändringarna innebära omflyttning
även i fråga om vissa godmansförordnanden enligt testamentslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Punkt 4 är avfattad i anslutning till gällande bolagslagstiftning. Emellertid
träder en ny lag om aktiebolag i kraft den 1 januari 1948, och lagrådet vill
erinra, att förevarande paragraf bör anpassas till den nya bolagslagstiftningen.

I överensstämmelse med vad för närvarande gäller kräves enligt förslaget
fullsutten rätt vid handläggning av ansökan om tillstånd enligt lagen örn
förmynderskap till viss förvaltningsåtgärd. Däremot innebär förslaget, att vissa
jämförliga frågor om tillstånd till särskilda förvaltningsåtgärder, nämligen
angående överlåtelse enligt 2 kap. 13 § boutredningslagen eller om förfogande
enligt 4 kap. 6 § testamentslagen, kunna handläggas i enklare form än för närvarande,
de förra av häradsrätt med tre i nämnden och de senare av häradsrätt
utan nämnd eller av rådhusrätt med en lagfaren domare. Övervägande
skäl tala för att nuvarande ordning bibehålies även i dessa fall, och det hemställes,
att förevarande paragraf undergår härav påkallad jämkning. Med
hänsyn till den under andra stycket punkt 3 föreslagna ändringen kan sådan
jämkning ske genom att den i sista stycket gjorda hänvisningen till lagen om
förmynderskap utgår ur lagtexten.

7 §•

Varken i de övriga till lagrådet remitterade förslagen eller i nya rättegångsbalken
angives vilken befattningshavare vid domstolen skall fullgöra de uppgifter,
som i varje särskilt fall åvila rätten. Fördelningen av arbetet mellan
befattningshavarna skall såvitt angår underdomstol göras i de administrativa
bestämmelser, som med stöd av 1 kap. 17 § nya rättegångsbalken skola meddelas
örn underrätternas organisation och verksamhet. Med hänsyn härtill
synes det oegentligt att i förevarande paragraf stadga, att där angivna ärenden
skola i underrätt handläggas av inskrivningsdomare. Vidare kan anmärkas,
att det utan närmare utredning icke är möjligt att bedöma storleken av
den arbetsbörda, som kommer att åvila de olika befattningshavarna. Då
emellertid i paragrafen förutsättes, att i arbetsordning eller eljest kan bestämmas,
att handläggningen av här ifrågavarande ärenden skall ankomma
på annan än inskrivningsdomare, finner sig lagrådet — örn stadgandet av särskilda
skäl anses böra upptagas i lagen — kunna lämna paragrafen utan
erinran.

9 §•

Då första punkten i andra stycket huvudsakligen angår sältet för expediering
av rättens slutliga beslut i vissa fall, medan andra punkten innehåller
bestämmelser om beslutets innehåll, synas dessa punkter böra byta plats.

Enligt förslaget skall besvärstiden — som är den för besvär i tvistemål
allmänt gällande — räknas från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet.
För att beslutet skall kunna vinna laga kraft, måste följaktligen delgivning
ske med alla, som äga föra talan mot detsamma. En sådan anordning är
emellertid förenad med avsevärda olägenheter. Den kan vara tidsödande och
medföra betydande kostnader, exempelvis när delgivning skall ske med ett

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

stort antal å skilda orter bosatta delägare i ett dödsbo. I åtskilliga fall kan det
dessutom vara svårt att klarlägga i vilken omfattning delgivning måste äga
rum för att beslutet skall kunna vinna laga kraft. Att slutligt beslut i ärende
kan erhålla rättskraft utan större omgång är ofta angeläget. Exempelvis må
nämnas, att tiden för preskription av rätt till arv eller testamente efter dödförklarad
i vissa fall räknas från det beslutet om dödförklaringen vinner laga
kraft. När rätten på ansökan beslutar om likvidation av aktiebolag eller utser
likvidator i bolag, som trätt i likvidation, är det jämväl av vikt att beslutet
erhåller rättskraft, liksom det vid förmögenhetsförvaltning kan vara önskvärt
att visshet föreligger att rättens beslut örn förmögenhetens omhänderhavande
står fast. I adoptionsärenden vore det för övrigt i vissa fall direkt
olägligt att kräva delgivning. Lagrådet kan därför ej tillstyrka förslaget i
denna del.

Enligt gällande rätt löper i allmänhet tiden för besvär över domstols beslut
från dagen för beslutets meddelande. Denna regel skall jämlikt 52 kap. 1 §
och 56 kap. 1 § nya rättegångsbalken tillämpas i fråga örn besvär mot slutligt
beslut, som i rättegångsmål meddelas av underrätt eller hovrätt. Enligt
lagrådets mening tala starka skäl för att regeln bibehålies även i fråga om
ärenden. Då beslut avkunnas vid muntlig förhandling, kommer en tillämpning
av regeln icke att medföra någon ändring i nu rådande förhållanden. I
andra fall skulle däremot en försämring av rättsägares ställning uppkomma,
örn ej särskilda åtgärder vidtoges. Då beslut meddelas genom dess tillhandahållande
å rättens kansli, bleve det nämligen ej längre möjligt för den, som
har intresse av ett ärende, att följa dess behandling såsom kan ske i fråga
örn alla ärenden, vilka enligt gällande ordning skola upptagas av rätten och
således avgöras genom beslut å allmän rättegångsdag. Han måste, liksom för
närvarande i de ärenden, som handläggas av en lagfaren domare ensam, genom
förfrågan å kansliet förskaffa sig kännedom örn när beslut meddelats.
Det kan visserligen antagas, att i flertalet ärenden, i vilka fullföljd till högre
rätt kan ifrågakomma, muntlig förhandling komme att hållas och att antydda
olägenhet alltså i tillämpningen ej skulle få större betydelse. I görligaste mån
bör den dock undvikas, och i sådant syfte kan det för de fall, där beslut ej
avkunnas vid förhandling, lämpligen föreskrivas, att om i ärendet framställt
yrkande ej bifallits eller ansökan bifallits mot bestridande, underrättelse örn
tiden för beslutets meddelande genom rättens försorg genast skall avsändas
till den, som beslutet sålunda gått emot. Lagrådet får därför förorda, att den
nu föreslagna regeln örn besvärstidens beräkning förenas med en sådan underrättelseplikt.
Härigenom torde tillräcklig säkerhet vinnas att den, som
äger intresse att fullfölja talan mot ett beslut, icke löper fara att förlora sin
rätt på grund av bristande kännedom om den tidpunkt, från vilken besvärstiden
räknas. Vid jämförelse med vad nu gäller innebär en sådan ordning en
förbättring av rättsägarens ställning icke blott i sådant ärende, som för närvarande
handlägges av ensam domare, utan jämväl eljest, eftersom rättsägaren
skulle erhålla underrättelse om förhållanden, örn vilka han nu måste
själv skaffa sig kännedom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Den föreslagna underrättelseplikten avser tydligen endast rättsägare. Underrättelse
behöver således icke sändas till enskild, som hörts allenast för
vinnande av utredning, och ej heller till myndighet, med mindre denna äger
klaga över beslutet. För att underrättelseplikten ej skall bli onödigt betungande
för domstolarna synes undantag böra göras beträffande ärenden
om fastställande av arvsskatt. Ett sådant undantag — varom bestämmelse
kan meddelas antingen i förevarande paragraf eller i arvsskatteförordningen
— kan så mycket hellre ske som i ärende av angiven beskaffenhet talan mot
underrätts beslut får fullföljas inom så lång tid som tre år från beslutets
dag.

Beaktas vad lagrådet nu föreslagit, bör fjärde punkten i andra stycket utgå.
Av den hänvisning, som i 11 § andra stycket skett till nya rättegångsbalkens
bestämmelser om tvistemål, följer att särskilt stadgande angående besvärstidens
beräkning ej erfordras i förevarande lag.

Vad lagrådet här ovan förordat innebär ej någon ändring i förslagets
ståndpunkt beträffande besvärslidens beräkning vid beslut, som meddelas
under ärendets behandling. Gives sådant beslut annorledes än vid sammanträde
för förhandling, kommer alltså besvärstiden, såsom i 52 kap. 1 § nya
rättegångsbalken stadgas beträffande beslut under rättegången, att räknas
från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet.

Innebörden av bestämmelsen i sista punkten av andra stycket är att rätten
vid meddelande av slutligt beslut i ärende icke skall, såsom i nya rättegångsbalken
stadgas i fråga om slutligt beslut, lämna besvärshänvisning utan
allenast på begäran har skyldighet att lämna den som vill föra talan mot
beslutet underrättelse örn vad han har att iakttaga. För att denna förslagets
mening skall komma till otvetydigt uttryck synes avfattningen av bestämmelsen
böra undergå jämkning. Beaktas lagrådets anmärkning rörande besvärstidens
beräkning, bör ifrågavarande stadgande lämpligen upptagas såsom
ett särskilt tredje stycke i paragrafen.

11 §■

Stadgandena i den föreslagna lagen äro icke uttömmande utan kompletteras
av nya rättegångsbalkens bestämmelser om tvistemål, i den mån de
äro tillämpliga. Härom meddelas föreskrift i andra stycket av förevarande
paragraf. Enligt paragrafens första stycke skola emellertid de särskilda bestämmelser,
som äro meddelade i olika lagar och författningar om vissa
grupper av ärenden, fortfarande gälla. Då första stycket sålunda innefattar
undantag från de beträffande ärenden i allmänhet givna bestämmelserna,
torde de båda styckenas ordningsföljd böra omkastas eller ock — vilket synes
vara alt föredraga — paragrafens innehåll böra uppdelas så, att stadgandet
i andra stycket med vissa mindre jämkningar bibehålies i förevarande
paragraf samt stadgandet i första stycket överföres till en särskild paragraf
efter den nu ifrågavarande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Förslaget till lag örn lagsökning och om handräckning för fordran

(lagsökningslag).

Lagens rubrik.

Förslaget har bibehållit den i gällande lagsökningslag förekommande benämningen
handräckning för fordran. Ordet handräckning användes här i
en annan betydelse än den vedertagna. Med handräckning förstås närmast
en exekutiv åtgärd till säkerställande av anspråk eller rättighet. I denna betydelse
brukas ordet såväl i 8 kap. utsökningslagen som i 15 kap. nya rättegångsbalken.
Det förfarande, som i förevarande förslag liksom ock i gällande
lagsökningslag och lagen den 26 april 1907 om handräckning för fordrans
utfående avses med benämningen handräckning för fordran, är däremot,
såsom lagrådet framhöll vid nuvarande lagsökningslags tillkomst, av
judiciell natur (se N. J. A. II 1937 s. 475). Denna förfarandets karaktär
blir ännu mer framträdande, därest såsom beredningen föreslagit handläggningen
av ifrågavarande mål överflyttas från lagsökningsdomaren till allmän
underrätt samt den hittills gällande skriftliga proceduren förenas med muntligt
förfarande inför rätten. Det synes därför mindre lämpligt, att för nämnda
förfarande bibehålies benämningen handräckning för fordran. Med hänsyn
till den vidgade användning, som det exekutiva handräckningsinstitutet
fått i den nya rättegångsbalken, torde det jämväl vara angeläget, att beteckningen
handräckning icke brukas i andra fall än sådana, som ha exekutiv
karaktär. På grund härav hemställer lagrådet, att det avsedda förfarandet
för utkrävande av fordran måtte erhålla en annan beteckning än den föreslagna,
exempelvis betalningsföreläggande eller indrivning av fordran, samt
att lagens rubrik måtte jämkas och erforderliga ändringar vidtagas i lagtexten.

2 §•

I anslutning till den föreslagna bestämmelsen alt ansökningen om lagsökning
skall avlämnas i två exemplar har upptagits föreskrift att rätten
skall besörja erforderlig avskrift, för den händelse ansökningen ingivits i
endast ett exemplar. Med avseende å handräckning för fordran är en motsvarande
regel given i 20 §. Emellertid har där tillika utsagts, att avskriften
av ansökningen skall i målet gälla lika med huvudskrift, och anledningen
härtill är, att — såsom framgår av 22 § — de båda exemplaren av ansökningen
skola anses fullt likvärdiga. Beträffande lagsökning har i 3 §
föreslagits ett mot 22 § svarande stadgande, och lämpligen bör därför även
i 2 § utsägas, att den av rätten ombesörjda avskriften av ansökningen skall
i målet gälla lika med huvudskrift.

5 §•

Då avsikten torde vara, att delgivning, varom i paragrafen är fråga, skall
ske i den för delgivning av stämning i tvistemål stadgade ordningen, torde
detta böra utsägas i lagtexten.

Kungl. Alaj.ts proposition nr 28.

Enligt gällande lagsökningslag ankommer det på borgenären atl ombesörja
delgivning av lagsökningshandlingama, och därest han ej inom sex månader
från det föreläggande härom meddelades honom inkommit med bevis, att
delgivning skett, är ansökningen i allmänhet förfallen. I förevarande paragraf
uppställes såsom huvudregel, att delgivning skall ske genom rättens försorg,
varvid göres undantag för det fall, att borgenären vill själv ombesörja delgivningen.
Den sålunda föreslagna ordningen torde komma att medföra vissa
praktiska olägenheter. Av rättsstatistiken framgår, att för närvarande ett
mycket stort antal lagsökningar förfaller, vilket uppenbarligen beror på att,
sedan delgivning skett, gäldenären betalar sin skuld och borgenären därefter
underlåter att inkomma med delgivningsbevis. Därest delgivning ombesörjes
av rätten, kan lagsökningsärende icke på detta enkla sätt bringas att förfalla.
I sådant fall kräves — sedan uppgörelse träffats mellan parterna — antingen
att borgenären hos rätten anmäler, att han återkallar sin talan, eller att gäldenären
avgiver skriftligt svar och därvid fogar kvitto å den fullgjorda betalningen.
Ett dylikt svar torde böra föranleda rätten att enligt 7 § i förslaget
förelägga borgenären att inkomma med påminnelser, varigenom han erhåller
tillfälle att avstå från sin talan. Risk föreligger emellertid, att parterna försumma
att anmäla den träffade uppgörelsen och att rätten, i okunnighet
om densamma, på grund av att svar ej inkommit dömer ut det fordrade beloppet.
I vissa fall torde gäldenären för att vinna säkerhet mot ett under dylika
förhållanden meddelat utslag vara nödsakad att söka återvinning. Med hänsyn
till de antydda olägenheterna kan det ifrågasättas, huruvida tillräckliga skäl
föreligga att även i lagsökningsmål låta delgivning regelmässigt ske genom
rättens försorg. Den omständigheten, att officialdelgivning införes i den allmänna
processen, synes ej behöva medföra, att samma ordning tillämpas
i lagsökningsprocessen, då praktiska skäl tala däremot. Anses dylik delgivning
dock lämplig jämväl i lagsökningsmål, kunna omförmälda olägenheter måhända
i viss mån avhjälpas, därest vid utarbetande av formulär till föreläggande
för gäldenär tillses, att i formuläret intages påpekande att gäldenären,
även om han erlägger betalning, bör inkomma med svar. Det torde ock kunna
förutsättas, att borgenären i de fall, då han kan antaga, alt gäldenären skall
betala redan på grund av delgivningen, ofta kommer att begära att själv få
ombesörja denna åtgärd.

9 §•

Under de i paragrafen använda ordalagen skulle kunna inbegripas jämväl
föreläggande, som behandlas i 4 § i förslaget. Eftersom detta icke
torde vara meningen, hemställes, att förevarande paragraf förtydligas
till att avse föreläggande, som rätten meddelat part i annat fall än enligt
4 §.

I förslaget upptages vidare stadgande att föreläggandet skall genom rättens
försorg tillställas parten. Innebörden av detta stadgande är ej fullt klar.
Närmast föranleda ordalagen till den tolkningen att reglerna örn delgiv -

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

ning skola vinna tillämpning. Emellertid torde det vara tillfyllest, att underrättelse
örn föreläggandet avsändes till parten på samma sätt som enligt
17 kap. 9 § fjärde stycket nya rättegångsbalken, och i överensstämmelse
härmed bör uttryckssättet lämpligen jämkas.

18 och 29 samt 33—35 §§.

I förslaget ha bestämmelser rörande klagan mot rättens utslag och beslut
upptagits såvitt angår lagsökning i 18 § och beträffande handräckning
i 29 §, varjämte i 34 § intagits vissa gemensamma bestämmelser i ämnet. De
i 18 och 29 §§ givna reglerna äro i huvudsak lika. Föreskrifterna skulle vinna
i överskådlighet och kunde även förkortas, därest samtliga stadganden
om talan mot rättens avgöranden upptoges såsom gemensamma bestämmelser.

Förslaget torde icke avse att fullständigt angiva de avgöranden, mot vilka
talan må föras, eller att helt reglera fullföljdsförfarandet. I den mån bestämmelser
icke givas i förslaget, skola nya rättegångsbalkens regler om fullföljd
tillämpas. Med hänsyn till vikten av att i lagen tydligt angives vilka rättsmedel
stå part till buds och vad han har att iakttaga för fullföljd av sin talan
torde bestämmelserna i förslaget böra i viss utsträckning omarbetas. Härvid
bör såsom huvudregel föreskrivas, att om talan mot rättens avgörande i mål
om lagsökning eller handräckning skall vad för tvistemål är stadgat äga motsvarande
tillämpning, samt därefter angivas i vilka hänseenden avvikelser
från de allmänna bestämmelserna om tvistemål skola gälla. De i förslaget
upptagna föreskrifter, som överensstämma med reglerna i nya rättegångsbalken,
böra därvid uteslutas. Detta gäller de i 34 § givna stadgandena, att talan
mot rättens beslut, varigenom ansökning avvisats, skall föras genom besvär,
samt att part, som menar alt mål av rätten onödigt uppehälles, äger
att klaga däröver.

Enligt förslaget må i mål, varom här är fråga, särskild talan — bortsett
från klagan över onödigt uppskov — ej föras mot beslut, som rätten meddelat
under målets handläggning. Undantag göres dock för beslut angående
kvarstad, skingringsförbud eller vräkning. Syftet med förbudet mot särskild
talan torde vara att förekomma att genom sådan talan målets avgörande fördröjes.
Tillräcklig anledning synes emellertid ej föreligga att för de säkerligen
mycket sällsynta fall, då rätten under handläggning av lagsölcningseller
handräckningsmål meddelar beslut, som enligt nya rättegångsbalkens
bestämmelser skall överklagas särskilt, göra undantag från dessa bestämmelser.
Har rätten under handläggningen meddelat beslut, som avses i 49
kap. 3 § nya rättegångsbalken, ankommer på rätten att, då missnöje anmäles,
med hänsyn lill omständigheterna bestämma, örn talan skall föras särskilt
eller allenast i samband med talan mot slutligt beslut. Endast örn den
missnöjde hänvisats att föra särskild talan, skall enligt 11 § i samma kapitel
målet vila i avbidan på utgången av hans klagan. Är fråga örn beslut enligt
49 kap. 4 § 1, 2, 3 eller 7, tillkommer det enligt 11 § rätten att, om missnöje
anmäles, besluta huruvida målet skall vila; och beslut härom skall medde -

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

las endast om särskilda skäl föranleda därtill. I alla nu berörda fall ligger
det alltså i rättens hand att avgöra huruvida särskild talan mot beslut under
handläggningen skall medföra uppskov med målets handläggning, och det
torde endast sällan inträffa att rätten finner sådant uppskov påkallat. Särskild
talan mot övriga i 49 kap. 4 § nya rättegångsbalken avsedda beslut får
enligt 11 § icke föranleda uppehåll med handläggningen. Å andra sidan kan
det i något fall vara lämpligt att särskild talan tillätes och att målet i övrigt
vilar i avbidan på prövning av denna talan. Den föreslagna bestämmelsen
örn förbud mot särskild klagan över beslut under handläggningen bör
därför utgå.

Såsom undantag från de allmänna reglerna örn fullföljd av talan bör däremot
uppställas, att då i lagsökningsmål borgenärs talan bifallits, gäldenären
äger att söka återvinning samt att han icke äger använda annat rättsmedel.
Vad nu sagts bör ock gälla i fråga om gäldenären i handräckningsmål,
då rätten meddelat bevis, att utmätning må äga rum. På sätt beredningen
framhållit är, då borgenären i lagsökningsmål bestritt av gäldenären
framställt kvittningsyrkande, borgenären i den mån nämnda yrkande bifalles
att anse såsom gäldenär. Vidare bör föreskrivas, att talan mot utslag
i lagsökningsmål i andra fall än nu nämnts skall föras genom besvär. Sådan
talan kan ifrågakomma, då rätten, ehuru borgenärens talan i huvudsaken
bifallits, helt eller delvis ogillat av honom framställt yrkande om ersättning
för lagsökningskostnad eller lämnat av honom väckt yrkande om
kvarstad, skingringsförbud eller vräkning utan bifall. Slutligen bör liksom
enligt gällande lag föreskrivas, att talan icke må föras mot beslut, varigenom
mål hänskjutits till rättegång.

Den sålunda förordade hänvisningen till reglerna örn fullföljd av talan i
tvistemål samt de avvikelser från dessa regler, som påkallas, torde böra upptagas
i en paragraf. Till denna bör såsom ett särskilt stycke fogas innehållet
i 35 §. I en senare paragraf böra sammanföras reglerna om återvinning samt
föreskrifter motsvarande andra punkten i 33 §. Sistnämnda paragraf blir
därigenom begränsad till det i första punkten förekommande stadgandet.
Av det ovan sagda framgår, alt 18 och 29 §§ böra utgå.

19 §.

Såsom förutsättning för erhållande av handräckning har — i olikhet med
nu gällande lag — uppställts, att fordringen skall vara till betalning förfallen.
Det torde väl endast sällan inträffa, att handräckning sökes annat än för
fordran, som är förfallen, men att föreskriva, att handräckning kan ske endast
för sådan fordran, synes icke lämpligt. Utmärkande för handräckningsförfarandet
är, alt någon materiell prövning av anspråket icke förekommer.
Utgången av målet blir — därest rätten finner ansökningen kunna upptagas
— helt beroende av huruvida gäldenären bestrider kravet eller icke.
Därest såsom villkor för ansökningens upptagande föreskrives, att fordringen
skall vara förfallen, kan rätten föranledas att kräva utredning härom. Många
av de fordringar, för vilka handräckning kan komma i fråga, torde vara av

Kungl. Maj-.ts proposition nr 28.

den beskaffenhet, att det ej omedelbart framgår att fordringen är förfallen.
På grund av vad nu anförts hemställes, att paragrafen måtte erhålla den lydelsen,
att för utfående av penningfordran, som ej grundar sig å skriftligt
fordringsbevis och icke avser skadestånd, borgenären äge njuta handräckning
enligt vad nedan sägs.

23 §.

Enligt gällande lagsökningslag skall i handräckningsmål gäldenären föreläggas
att, såframt han vill bestrida ansökningen, anmäla sitt bestridande
inom fjorton dagar eller, där han är avlägset boende, högst trettio dagar
efter det ansökningen delgivits honom. Med hänsyn till vikten för borgenären
av förfarandets snabbhet och då den uppgift, som förfarandet ålägger gäldenären,
är av enklaste beskaffenhet, har i förslaget den tid, inom vilken bestridande
skall framställas, förkortats till högst en vecka eller, då gäldenären
är avlägset boende, till högst tre veckor. Lagrådet finner visserligen
intet i och för sig vara att erinra mot en förkortning av ifrågavarande
tid. Den föreslagna regeln synes emellertid vara väl stel. Fall kunna
utan tvivel förekomma, då det rådrum, som sålunda skulle tillkomma gäldenären,
är otillräckligt. Enligt lagrådets mening bör därför, liksom beredningen
föreslagit i fråga om tid för avgivande av förklaring i lagsökningsmål,
rätten ha möjlighet att lämna gäldenären längre rådrum, när synnerliga
skäl därtill föreligga. Tydligt är att rätten vid utsättandet av tid för anmälan
av bestridande har att taga hänsyn till belägenheten av den ort, där
gäldenären bor eller handlingarna eljest kunna väntas bli honom delgivna.
Då uttrycklig föreskrift funnits erforderlig i motsvarande fall vid lagsökning,
synes erinran härom böra införas jämväl i förevarande paragraf. Därest dessa
jämkningar anses böra vidtagas, kan åt första punkten i första stycket
lämpligen givas det innehållet, att örn ansökningen upptages, rätten skall
förelägga gäldenären att, såframt han vill helt eller till någon del bestrida
ansökningen, inom viss av rätten bestämd tid efter det ansökningen jämte
räkning, örn sådan åberopats, blivit honom delgiven, skriftligen hos rätten
anmäla sitt bestridande vid påföljd, att utmätning eljest må ske. Härtill fogas
i en andra punkt ovannämnda erinran om vad rätten har att iakttaga vid
utsättandet av tid för anmälan av bestridande, varefter stycket avslutas med föreskrift,
att tiden ej må utan synnerliga skäl bestämmas längre än till en
vecka eller, då gäldenären är avlägset boende, till tre veckor.

24 §.

I denna paragraf har möjlighet givits rätten att under vissa förutsättningar,
i stället för att förelägga gäldenären att inkomma med skriftligt bestridande,
förelägga honom att å viss dag i borgenärens närvaro muntligen
inför rätten framställa sitt bestridande. Det använda uttrycket att gäldenären
skall framställa bestridandet muntligen kan uppfattas så, att gäldenären,
örn han vill bestrida, måste infinna sig personligen. Även om parterna i re -

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

gel böra vara personligen närvarande, torde, såsom förutsattes i paragrafens
andra stycke, i vissa fall vara tillfyllest att part inställer sig genom ombud.
På grund härav hemställes, att stadgandet erhåller det innehållet, att bestridandet
skall framställas vid sammanträde inför rätten. Bifalles denna
hemställan, böra jämkningar göras i 26, 27 och 32 §§.

Med hänsyn till vikten av att borgenären erhåller kännedom om dag och
tid för sammanträdet synes i paragrafen böra föreskrivas, att borgenären
skall kallas till detta. Av reglerna i nya rättegångsbalken följer, att kallelsen
skall delgivas borgenären.

I paragrafens andra stycke föreskrives, att parterna skola erinras att de,
om ansökningen bestrides och målet hänskjutes till rättegång, böra vara beredda
att genast uppgiva de omständigheter och bevis de vilja åberopa i rättegången
och förete sina skriftliga bevis. Det ligger i sakens natur, att denna
erinran skall intagas beträffande gäldenären i föreläggandet och beträffande
borgenären i kallelsen. Sista ledet i styckets sista punkt synes därför kunna
utgå.

26 §.

Enligt förslaget skall rätten å ansökningen teckna, bland annat, bevis att
utmätning för gälden — varmed i detta sammanhang torde avses såväl fordringen
som handräckningskostnaden med undantag av kostnaden för delgivning
— omedelbart må äga rum. Tillika föreskrives, att rätten skall pröva
vad i ersättning för delgivningskostnad skall tillkomma borgenären och teckna
bevis därom å ansökningen. Då avsikten är att utmätning skall få omedelbart
verkställas även för delgivningskostnaden, synes en omformulering
önskvärd. Därvid torde böra föreskrivas, att bevis tillika skall innehålla, att
utmätning för fordringen och handräckningskostnaden må omedelbart äga
rum.

27 §.

Är förfarandet skriftligt, skall enligt sista stycket i förevarande paragraf
borgenären genast underrättas om skriftligt bestridande, som inkommit till
rätten. Avfattningen av denna bestämmelse föranleder till den tolkningen
att sådan underrättelse skall äga rum på sätt om delgivning är stadgat. Det
torde emellertid vara tillfyllest alt för ifrågavarande fall använda den enklare
form för underrättelse, varom föreskrift upptagits i 17 kap. 9 § fjärde
stycket nya rättegångsbalken. Lagrådet hemställer därför, att — i överensstämmelse
med vad som föreslagits här ovan under 9 § — i sista stycket av
förevarande paragraf måtte vidtagas den ändringen att där avsedd underrättelse
skall genom rättens försorg genast avsändas till borgenären.

I 15 § har föreskrivits, att då lagsökningsmål hänskjutes lill rättegång, frågan
om ersättning för lagsökningskostnad skall prövas i rättegången Någon
motsvarande bestämmelse bar icke upptagits beträffande kostnad i liandräckningsmål.
Denna olikhet synes ock sakligt motiverad. Nämnda stadgande
i 15 § innebär i första hand, att ehuru i fråga om kostnad i lagsökningsmål

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

gäller vad i rättegångsbalken är stadgat om kostnad i tvistemål, rätten, då
lagsökningsmål hänskjutes till rättegång, icke skall i samband därmed yttra
sig i kostnadsfrågan. Behov av en dylik regel föreligger icke för handräckningsmål.
I sådant mål kan borgenären erhålla ersättning för sina kostnader
endast i den mån hans yrkande härutinnan ej bestrides, under det att gäldenären
överhuvud icke kan erhålla gottgörelse för sin kostnad. Även utan bestämmelse
i ämnet är det tydligt, att då handräckningsmål hänskjutes till
rättegång, frågan örn kostnaderna skall prövas i rättegången. Har borgenären
framställt yrkande om ersättning för handräckningskostnaden och
hänskjutes målet till rättegång, följer av beslutet örn målets hänskjutande,
att frågan örn ersättning för borgenärens kostnader skall upptagas
i rättegången. Sker hänskjutandet på yrkande av gäldenären, får
beslutet anses omfatta även frågan om gottgörelse för gäldenärens kostnader
för bestridandet. Det torde ligga i sakens natur, att jämväl då målet efter
yrkande av borgenären hänskjutes till rättegång, rätten skall, även örn gäldenären
ej begärt sådant hänskjutande, i rättegången pröva av gäldenären
framställt anspråk på ersättning för nämnda kostnad.

31 §.

Såsom i motiven framhållits bör i lagsöknings- och handräckningsmål rätten,
liksom enligt gällande lag, självmant pröva sin behörighet. Den i förevarande
paragraf intagna hänvisningen till nya rättegångsbalkens bestämmelser
örn laga domstol i tvistemål kan emellertid föranleda missförstånd.
Enligt 10 kap. 18 § nämnda balk skall nämligen i vissa fall, då rätten är
obehörig att upptaga tvist, som där väckes, tvisten dock anses väckt vid rätt
domstol, örn ej svaranden gjort invändning örn domstolens behörighet. Med
hänsyn härtill bör beträffande de mål, varom här är fråga, utsägas att rätten
skall pröva sin behörighet oberoende av invändning. Till förekommande
av att domstolen i varje mål kräver bevisning rörande de förhållanden, som
betinga dess behörighet, hör emellertid stadgas, att borgenärens uppgifter
härutinnan i regel skola godtagas. På grund av det anförda hemställes, att
till den i paragrafen upptagna hänvisningen måtte fogas bestämmelse att
rätten självmant skall pröva sin behörighet samt att borgenärs uppgift örn
de omständigheter, som betinga rättens behörighet, skall tagas för god, om
anledning ej förekommer, att den är oriktig.

32 §.

Enligt sista stycket i förevarande paragraf skall anteckning örn rättens beslut
att hänskjuta mål till rättegång införas i den bok, varom stadgas i 38 §.
Likartade bestämmelser återfinnas på andra ställen i förslaget, och syftet
med dem är, att part i målet skall kunna genom boken skaffa sig kännedom
om vissa beslut av rätten. Anteckningen i boken tjänar därvid till komplettering
av ett förenklat underrättelseförfarande. Sedan mål om lagsökning eller
handräckning hänskjutits till rättegång, träda nya rättegångsbalkens regler

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

rörande kallelse och delgivning i tillämpning, och det torde icke kunna påvisas
någon anledning att för ifrågavarande fall till ytterligare säkerhet för
part föreskriva anteckning i boken. Uppenbart onödig ter sig sådan anteckning,
då rättegång följer omedelbart på sammanträde, som avses i 24 §. På
grund av det anförda hemställes, att sista stycket i förevarande paragraf
måtte utgå.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av konkurslagen.

12—16 §§.

De i 12—14 och 16 §§ meddelade bestämmelserna skulle vinna i överskådlighet,
därest en omgruppering och därav föranledda jämkningar vidtoges
på sätt nedan angives. I samband därmed vill lagrådet förorda ändrad
avfattning av 15 §.

I omedelbar anslutning till 12 § första stycket, som upptager regler rörande
borgenärs konkursansökning och slutar med föreskrift örn att ansökningshandlingarna
skola delgivas gäldenären, införas såsom ett andra stycke de
stadganden rörande delgivningsförfarandet, som i beredningens förslag återfinnas
i 14 § första stycket. Såsom tredje och sista stycke i 12 § sättes 14 §
andra stycket i förslaget. Under 13 § följer vad i förslaget utgör 12 § andra
stycket. Till 14 § föres innehållet i förslagets 13 §, och i samband härmed
lämnas erforderliga bestämmelser rörande delgivning av kallelse till rätten.
I sistnämnda hänseende är det tillfyllest med en anvisning örn att vad i 12 §
andra stycket andia och tredje punkterna stadgas skall äga motsvarande
tillämpning. En huvudsaklig regel örn påföljd av parts utevaro har sin
rätta plats i 16 §, som innehåller övriga föreskrifter om handläggning inför
rätten, och 14 § i vad den innefattar motsvarighet till 13 § sista punkten
i förslaget kan begränsas till att angiva, att i kallelsen skall erinras om
den sålunda stadgade påföljden av parts utevaro.

För den händelse omgrupperingen inskränkes så, att i en paragraf bibehållas
samtliga föreskrifter, som angå delgivningsförfarandet, synes likväl
i avfattningen av nämnda paragraf böra vidtagas den ändringen att paragrafen
till en början behandlar sättet för delgivning av konkursansökning och
därefter —- genom hänvisning till förut givna regler — meddelar erforderliga
bestämmelser beträffande kallelse till rätten. Skulle den i beredningens förslag
gjorda uppställningen lämnas helt orubbad, bör i allt fall den i 14 §
första stycket andra punkten förekommande hänvisningen till 11—13 §§
rättas till att avse allenast 12 och 13 §§.

Vad angår 15 § har någon ändring icke föreslagits av beredningen. Då
förslag nu framlagts till ny lagsökningslag, synes emellertid lämpligt, att ordalagen
i paragrafen jämkas så att de komma alt ansluta sig till reglerna om
lagsökning och örn handräckning för fordran. Ilärav föranledes ändring i
lagens ingress.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 28.

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

77 och 79 §§.

Bifalles lagrådets vid rubriken till lagsökningslagen gjorda hemställan att
förfarandet för utkrävande av fordran, som ej grundar sig å skriftligt fordringsbevis,
måtte erhålla annan benämning, böra ordalagen i dessa paragrafer
jämkas.

109 §.

I denna paragraf har ej föreslagits ändring. Då emellertid i 211 § upptagits
föreskrift att utevaro av part eller annan, som äger komma tillstädes vid
förhandling, i regel ej utgör hinder för målets handläggning och avgörande,
torde det vara onödigt att bibehålla den i 109 § givna bestämmelsen, att
tvistefrågor skola företagas till prövning utan hinder därav att någon, som i
målet äger talan, icke iakttager inställelse. Vidtages i enlighet härmed jämkning
av sistnämnda paragrafs lydelse, erfordras viss ändring i lagens ingress.

123 §.

Enligt andra stycket i 123 § — vilken paragraf av beredningen lämnats
oförändrad — skola å edgång, som avses i nämnda paragraf, föreskrifterna
i 116—119 §§ äga motsvarande tillämpning. Edgångsföreläggande skall
alltså jämlikt det föreslagna sista stycket i 117 § delgivas borgenären i den
ordning, som i nya rättegångsbalken är stadgad om delgivning av stämning
i tvistemål. I 123 § göres dock den inskränkningen, att delgivning av edgångsföreläggande
ej må ske genom dess införande i allmänna tidningarna.
Härav skulle enligt motiven följa, att delgivning av edgångsföreläggande icke
skall få verkställas på sätt i 33 kap. 12 § nya rättegångsbalken föreskrives.
För att detta tydligt må framgå synes en jämkning av ordalagen i 123 §
önskvärd. Vid sådan jämkning bör jämväl lagens ingress ändras.

199 §.

I andra punkten har upptagits en erinran om den i 4 kap. 1 § andra stycket
nya rättegångsbalken meddelade föreskriften att den som är i konkurstillstånd
ej må utöva domarämbete. Emellertid torde det vara uppenbart,
att det i första punkten av förevarande paragraf givna stadgandet icke utesluter
tillämpning av nämnda föreskrift i rättegångsbalken, och någon erinran
härom synes därför icke vara av behovet påkallad. Skulle ett sådant
tillägg ändock anses önskvärt för fullständighetens skull, är att märka, att
den däri gjorda hänvisningen icke omfattar alla de fall, då konkurs enligt
särskilt stadgande medför obehörighet till tjänsteutövning. För den händelse
en erinran av ifrågavarande slag bibehålies, bör den följaktligen erhålla
en mera allmän avfattning.

Därest paragrafen får behålla sin nuvarande lydelse, erfordras viss ändring
av lagens ingress.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

211 §.

Enligt förslaget skall i mål, som angivas i paragrafen, beträffande rättens
förhandling i tillämpliga delar gälla vad i nya rättegångsbalken är stadgat
örn huvudförhandling. Innebörden av denna bestämmelse är ej fullt klar.
Det framgår sålunda icke i vilken utsträckning rätten äger att frångå de
för huvudförhandling gällande reglerna. Bestämmelsen innebär emellertid
i första hand, att i de mål, varom här är fråga, förberedelse icke skall äga
rum. Såsom i motiven framhålles, torde konkurslagens bestämmelser i allmänhet
icke lämna utrymme för det förberedande förfarande, som i nya
rättegångsbalken är föreskrivet beträffande tvistemål. I allt fall gäller detta
örn sådan förberedelse, som hålles innan målet första gången upptages till
egentlig förhandling. Emellertid torde det stundom, då målet första gången
förekommer vid rätten, visa sig, att vidlyftig utredning och bevisning erfordras.
Detta torde särskilt vara fallet i mål om tvistiga fordringar och om
klander mot utdelningsförslag, vilka mål ej sällan äro stora och invecklade.
I dylika mål kan det vara lämpligt att, innan målet upptages till fortsatt
eller ny förhandling, förberedelse hålles, vid vilken sådana åtgärder vidtagas,
att målet kan vid den uppskjutna huvudförhandlingen slutföras i ett
sammanhang. Därest å varje förhandling vid rätten skulle tillämpas de för
huvudförhandling gällande reglerna, måste, om längre uppskov än två veckor
bleve erforderligt, målet varje gång företagas till fullständig handläggning.
På grund av det anförda hemställes, att i paragrafen intages föreskrift,
att mål, som avses i första stycket, skall utan förberedelse företagas till huvudförhandling,
ävensom att, därest målet utsättes till fortsatt eller ny huvudförhandling,
rätten äger, örn det erfordras för att målet vid denna skall
kunna slutföras, förordna, att förberedelse skall äga rum, samt meddela erforderliga
föreskrifter därom.

Med hänsyn till att mål örn egendomsavträde och om ackordsförhandling
i konkurs enligt gällande bestämmelser kunna handläggas å tremansting,
har i förslaget föreskrivits, att vid förhandling i dylikt mål — å vilken
förhandling reglerna om huvudförhandling skola tillämpas —- häradsrätt
skall vara domför med tre i nämnden. Samma regel har ansetts böra gälla
vid förhandling för bestämmande av arvode åt rättens ombudsman eller förvaltare.
Emellertid torde även de i paragrafen avsedda målen om avdrag
från gäldenärs arbetsförtjänst, örn edgångsyrkande enligt 93 §, om underhåll
till gäldenär och örn klagan över beslut å borgenärssammanträde vara av
den beskaffenhet, att de böra vid huvudförhandling handläggas med tre i
nämnden. Vid huvudförhandling i mål örn tvistiga fordringar och örn klander
mot utdelningsförslag bör däremot krävas fulltalig nämnd. En ändring
av förslaget i enlighet med det nu anförda synes böra vidtagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 maj
1921 (nr 227) om ackordsförhandling utan konkurs.

43 §.

Beträffande rättens förhandling i ackordsförhandlingsmål böra av skäl,
som angivits vid 211 § konkurslagen, meddelas enahanda bestämmelser som
av lagrådet föreslagits i fråga örn de i nyssnämnda lagrums första stycke
avsedda målen.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 maj
1921 (nr 244) örn utmätningsed.

6 §•

Den huvudsakliga regeln örn påföljd av parts utevaro har sin rätta plats
i paragrafens andra stycke, som upptager övriga föreskrifter om handläggning
inför rätten. Därest sådan ändring vidtages, bör sista punkten i första
stycket lämpligen begränsas till att angiva, att i kallelsen skall erinras örn
påföljden av parts utevaro.

Under hänvisning till vad lagrådet anfört vid 211 § konkurslagen hemställes,
att beträffande rättens handläggning av nu ifrågavarande mål måtte
meddelas enahanda bestämmelser, som av lagrådet föreslagits med avseende
å de i nyssnämnda lagrums första stycke behandlade målen. Visserligen lärer
det sällan förekomma, att mål angående utmätningsed icke kan slutföras
vid en huvudförhandling eller vid fortsatt huvudförhandling inom fjorton
dagar, men den möjlighet till förberedelse, som i närliggande fall ansetts
önskvärd, bör lämpligen hållas öppen även här.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen.

47 §.

Enligt paragrafens andra stycke skall, då anledning förekommer att dom,
å vilken verkställighet sökes, till följd av skrivfel, missräkning eller annat
dylikt förbiseende innehåller uppenbar oriktighet, utmätningsmannen eller
överexekutor förelägga parterna att söka rättelse i domen. Merendels torde
sådant föreläggande komma att meddelas sökanden. Därest anmärkning mot
domen framställes av vederparten, torde det någon gång vara lämpligare att
föreläggande gives honom eller båda parterna. Huruvida påföljd bör föreskrivas
för underlåtenhet att efterkomma föreläggandet synes böra bero på
omständigheterna. Påföljd för sökanden torde ofta böra vara, att ärendet
avskrives. I andra fall bör såsom äventyr föreskrivas, att ärendet kommer
att avgöras i befintligt skick. Då föreläggande ofta kommer att meddelas
allenast den ena parten, synes någon jämkning av ordalagen önskvärd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

51 §.

Vid granskningen av förslaget till lag om lagsökning och om handräckning
för fordran har lagrådet förordat ändrad beteckning å handräckningsförfarandet.
Beaktas vad sålunda anmärkts, erfordras vissa jämkningar i förevarande
paragraf.

176 §.

Beredningen har föreslagit, alt flera av de i lagen stadgade tidsfristerna
skola förkortas. Även om en sådan förkortning i allmänhet är påkallad, möta
dock betänkligheter att ändra den i förevarande paragraf upptagna
tidsfristen. Det kan i vissa fall vara förenat med svårigheter att inom en
månad genomföra granskningen av en omfattande redovisning och därjämte
taga ställning till frågan huruvida klandertalan bör föras. Förutom risken
för rättsförlust föreligger fara för att en alltför knappt utmätt tidsfrist tvingar
borgenären att reservationsvis väcka talan, som sedermera befinnes obehövlig.
Lagrådet hemställer därför, att den nuvarande tidsfristen, vilken innefattar
en betydande nedsättning av den i 18 kap. 9 § handelsbaden föreskrivna
allmänna klandertiden av natt och år, måtte bibehållas. I syfte att
ernå överensstämmelse med den terminologi, som eljest kommit till användning
i fråga örn tidsbestämningar, bör tidsfristen uttryckas i månader och
följaktligen angivas till tre månader.

187 a §.

Av stadgandets avfattning framgår icke fullt klart, att överexekutor kan
bevilja den sökta åtgärden allenast under förutsättningar, som motsvara vad
i 15 kap. 3 § nya rättegångsbalken är stadgat beträffande där avsedd åtgärd
i rättegång, och ett förtydligande i sådan riktning synes därför påkallat.

188 §.

Enligt de ändringar i lagen den 14 juni 1907 örn nyttjanderätt till fast
egendom, som skett genom lagen den 22 december 1943, utgör den i 2 kap.
10 § nyttjanderättslagen omförmälda synen ej längre det enda tillåtna bevismedlet
angående fastighetens skick vid tillträdet eller avträdet. Genom nämnda
lag den 22 december 1943 har jämväl lagen den 25 juni 1909 örn arrende
av viss jord å landet i Norrland och vissa delar av Svealand upphävts. Det
kan ifrågasättas, huruvida vid sådant förhållande anledning föreligger att för
vidmakthållande av kvarstad, skingrings- eller reseförbud eller handräckning
enligt 187 a §, som meddelats till säkerställande av anspråk på ersättning på
grund av jordbruksarrende, giva andra föreskrifter än dem, som gälla fordringsanspråk
i allmänhet. Emellertid blir det otvivelaktigt alltjämt regel, att
arrendesyn hålles; örn en sådan syn vinner laga kraft, är motbevisning icke
tillåten angående fastighetens skick. Det torde därför vara lämpligt att låta
den, som vunnit kvarstad eller därmed jämförlig handräckning, förvara sin
rätt genom påkallande av syn. I tredje stycket av förevarande paragraf er -

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

fordras dock en mindre jämkning för att bringa texten i överensstämmelse
med arrendelagstiftningen.

Därest det i förslaget till ny lagsökningslag behandlade handräckningsförfarandet
— såsom lagrådet förordat — erhåller annan beteckning, bör den
nya beteckningen införas i första stycket av förevarande paragraf.

213—217 §§.

Innebörden av dessa paragrafer skulle framgå tydligare, därest bestämmelserna
i vissa hänseenden omgrupperas och förenklas. Sålunda böra föreskrifterna
i 213 och 214 §§ sammanföras. Då de i 216 § meddelade reglerna örn
besvärstid och ingivande av besvärsinlaga överensstämma med vad som gäller
för överklagande av överexekutors beslut i allmänhet, kunna nämnda
regler undvaras. Den i 216 § intagna föreskriften om delgivning genom överexekutors
försorg bör sammanföras med innehållet i 215 §. Därest sålunda
216 § utgår, bör 217 § första stycket fullständigas. Innehållet i 217 § andra
stycket bör sammanföras med föreskriften i 220 §. Den nu föreslagna omarbetningen
medför vissa jämkningar i andra paragrafer och ändring av lagens
ingress.

219 §.

Första stycket bör med hänsyn till den föreslagna huvudregeln i 21 §
lagen om införande av nya rättegångsbalken kunna såsom obehövligt uteslutas.

220 §.

Vid bifall till vad ovan förordats beträffande 217 § andra stycket kunna
detta stycke och förevarande paragraf ersättas av ett stadgande, att vad i
rättegångsbalken föreskrives om skyldighet för underrätt och hovrätt att,
sedan besvär anförts, insända huvudskrift eller styrkt avskrift av underrätts
akt skall i utsökningsmål avse överexekutors protokoll och utslag samt huvudskrift
eller styrkt avskrift, såvitt angår den fullföljda frågan, av utmätningsmans
protokoll och andra till målet hörande handlingar, som varit för
överexekutor tillgängliga.

övergångsbestämmelserna.

Beredningen har i motiven framhållit, att av föreskrifterna i 14 § andra
stycket i den föreslagna lagen om införande av nya rättegångsbalken skulle
följa, att i fråga om tid för talans väckande äldre bestämmelser i utsökningslagen
skola lända till efterrättelse endast då tiden skall räknas från dag före
nya rättegångsbalkens ikraftträdande. Det synes tvivelaktigt huruvida övergångsbestämmelserna
i förevarande lagförslag medgiva en sådan tolkning.
Till vinnande av klarhet härutinnan torde det vara erforderligt att. i detta
sammanhang upptaga en regel, som svarar mot nyssnämnda stadgande i promulgationslagen.

Kungl. Maj:tt proposition nr 28-

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 22 § förordningen den
10 augusti 1877 (nr 31 s. 51) om nya utsökningslagens införande och
råd i avseende därå iakttagas skall.

De föreslagna bestämmelserna innebära, att då i brottmål dömts till böter
eller vite, i fråga om verkställighet av domen skall gälla vad i utsökningslagen
föreskrives om verkställighet av beslut, varigenom någon i tviste- eller
utsökningsmål fällts till sådan påföljd, samt att då i brottmål dömts till skadestånd,
utgivande av viss lös egendom eller annan privaträttslig påföljd, beträffande
verkställigheten skall tillämpas vad utsökningslagen för motsvarande
fall stadgar örn verkställighet i tvistemål. Av förslaget framgår emellertid
icke klart, huru verkställighet skall ske av brottmålsdom, varigenom gods
eller dess värde förklarats förverkat, någon förpliktats att till det allmänna
utgiva värdet av taget vederlag eller annan dylik offentligträttsIig
påföljd av brott blivit ådömd. Innefattar påföljden betalningsskyldighet,
synes verkställighet böra ske enligt de regler, som gälla för verkställighet
av böter eller vite. Är påföljden eljest av den natur, att den kan utsökas,
torde bestämmelserna om verkställighet i tvistemål böra äga motsvarande
tillämpning. Liksom då fråga är om böter eller vite, bör emellertid underrätts
dom icke kunna verkställas förr än den vunnit laga kraft. Lagrådet
hemställer, att i förslaget måtte intagas föreskrifter av i huvudsak det innehåll,
som nu antytts.

Förslaget till lag om handräckning åt utländsk domstol.

Rubriken.

Vid granskningen av förslaget till lagsökningslag har lagrådet framhållit
angelägenheten av att beteckningen handräckning komme till användning
allenast i fråga om åtgärder, som ha exekutiv karaktär. Förevarande lagförslag
avser icke sådana åtgärder utan åsyftar processuella anstalter för
utredning i visst mål eller ärende, så gott som undantagslöst upptagande av
bevis. Lagrådet hemställer därför, att rubriken till lagförslaget ändras, förslagsvis
till lag örn bevisupptagning åt utländsk domstol.

Biträdes denna hemställan, böra ordalagen i 1—4 §§ samt 11 § undergå
däremot svarande jämkning.

G §•

I fråga örn fritt partsförhör på utländsk domstols begäran upptager paragrafen
en allmän hänvisning till reglerna om sådant förhör med part under
sanningsförsäkran, som enligt nya rättegångsbalken kan förekomma i rättegång
vid svensk domstol. Såsom i motiven framhållits äro dessa regier med
allenast ett undantag ägnade för tillämpning å det partsförhör, varom nu
är fråga. Undantaget avser den i 37 kap. 3 § nya rättegångsbalken angivna
försäkran, vilken i föreliggande fall skall utbytas mot ed. Till undvikande

72 Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

av missförstånd synes det vara lämpligt, att denna avvikelse kommer till uttryck
i lagtexten.

Emellertid bör övervägas huruvida tillräcklig anledning förekommit att
frångå den i gällande lag intagna ståndpunkten att eden avlägges såsom
bekräftelseed. Denna ståndpunkt får anses sakligt välgrundad, och genom
dess godtagande understrykes — såsom för närvarande — att det är fråga
örn användning av ett förfarande, till vilket motsvarighet icke finnes i svensk
rätt. Örn bekräftelseeden bibehålies, erfordras föreskrift om att parten före
edens avläggande skall erinras örn edens vikt. I övrigt synes det lämpligt
att, såsom beredningen föreslagit, genom hänvisning till reglerna om förhör
med part under sanningsförsäkran bringa dessa regler i motsvarande tilllämpning.
Såsom en ytterligare fördel av denna ordning måste betecknas,
att likartat förfarande kommer till användning såväl vid fritt partsförhör
som vid normerad partsed.

Förslaget till lag om upptagande av bevis vid utländsk domstol.

Rubriken.

Beträffande rubriken till den föreslagna lagen om handräckning åt utländsk
domstol har lagrådet hemställt örn viss ändring samt förslagsvis förordat,
att lagen komme att betecknas lag om bevisupptagning åt utländsk
domstol. Godtages denna benämning, synes rubriken till förevarande lag för
vinnande av överensstämmelse i uttryckssättet böra ändras till lag om bevisupptagning
vid utländsk domstol.

2 §•

I förslaget har, i anslutning till bestämmelserna i gällande lag, föreskrivits,
att part, som är skyldig att utgiva kostnaden för bevisupptagning vid utländsk
domstol, skall, därest han icke ställer borgen för nämnda kostnad,
hos länsstyrelsen nedsätta det belopp, vartill rätten finner kostnaden kunna
skäligen beräknas. På flera ställen i nya rättegångsbalken förekomma stadganden
om skyldighet för part att erlägga förskott för utgifter i rättegång.
Dylika stadganden givas t. ex. beträffande delgivningskostnad i 33 kap.
26 §, beträffande ersättning till vittne i 36 kap. 25 § och beträffande
ersättning till sakkunnig i 40 kap. 18 §. Tillika angives i nämnda
lagrum, att närmare bestämmelser om förskott meddelas av Konungen.
Av ovannämnda stadganden framgår icke huruvida förskott, varom i lagrummen
är fråga, skola erläggas till rätten eller till administrativ myndighet.
Det är emellertid möjligt att i de bestämmelser, som skola meddelas av Konungen,
kan komma att föreskrivas, att förskott skola inbetalas till rätten
samt att rätten i viss omfattning skall ombesörja utbetalning även av andra
ersättningar i rättegång. Vid sådant förhållande synes det mindre lämpligt
att i förevarande paragraf stadga, att förskott skall inbetalas till länsstyrel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

sen. Därest rätten skall helt eller delvis handha den medelsförvaltning, som
erfordras för bestridande av andra kostnader i rättegång, böra även förskott
å kostnaden för bevisupptagning vid utländsk domstol inbetalas till rätten
och denna ombesörja medlens utanordnande. På rätten bör även ankomma
att påkalla åtgärder för uttagande av erforderliga belopp. Med hänsyn till
det anförda hemställes, att i förevarande paragraf föreskriften att part, som
har att utgiva kostnaden för bevisupptagning, skall avlämna bevis att han
till säkerhet för kostnaden hos länsstyrelsen nedsatt det belopp, vartill rätten
finner kostnaden kunna skäligen beräknas, måtte ersättas med bestämmelse
att parten skall erlägga nämnda belopp, samt att föreskriften att rättens
beslut i visst fall skall översändas till länsstyrelsen för kostnadsbeloppets
uttagande måtte uteslutas.

3 §•

Enligt artikel 14 i 1905 års konvention skall den judiciella myndighet, som
vidtager begärd åtgärd, i fråga om de former, som böra iakttagas, tillämpa
sitt eget lands lagar; dock skall, där användning av en viss form begärts,
denna form iakttagas, såframt den icke strider mot lagstiftningen i det land,
till vilket framställningen skett. Såvitt angår svensk handräckning åt utländsk
domstol har i 9 § lagen den 6 mars 1899 — liksom i 8 § i den av
beredningen föreslagna lagen i ämnet — beaktats, att framställning från
utländsk domstol kan innehålla begäran örn iakttagande av formföreskrifter,
som avvika från vad svensk lag stadgar i motsvarande fall. Någon liknande
bestämmelse står icke att finna i gällande lag örn vittnesförhör vid
utländsk domstol, och detta beror uppenbarligen på att medverkan från utländsk
domstols sida är inskränkt till hållande av vittnesförhör. Därvid
kan det nämligen knappast yppas anledning att kräva annan form än som
eljest användes vid den utländska domstolen. Annorlunda ställer det sig
dock vid tillämpningen av den nu föreslagna lagen, enligt vilken utländsk
domstol skall kunna anlitas för bevisupptagning i huvudsakligen samma omfattning
som svensk domstol står till tjänst enligt den föreslagna lagen om
handräckning åt utländsk domstol. Det kan tänkas, att svensk domstol någon
gång, exempelvis i fråga om förhör med part under sanningsförsäkran,
skall finna lämpligt att hos den utländska domstolen begära iakttagande av
sådan form, som stadgas i svensk lag, och med hänsyn härtill hemställes, att
i förevarande paragraf upptages erinran om att den där behandlade framställningen
kan inbegripa en begäran av det innehåll, som nu angivits.

4 §•

Därest lagrådets hemställan under 2 § bifalles, bör innehållet i förevarande
paragraf ersättas av föreskrift att närmare bestämmelser om gäldande av
kostnad för bevisupptagning, som avses i denna lag, meddelas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 4 april
1930 (nr 64) om handräckning vid svensk domstol åt vissa internationella

organ.

Av skäl, som anförts vid förslaget till lag om handräckning åt utländsk
domstol, förordar lagrådet, att rubriken till lagen den 4 april 1930 ändras,
exempelvis till lag om bevisupptagning åt vissa internationella organ, samt
att ordalagen i förslagets 1, 3 och 4 §§ ävensom i 2 § första stycket samt
7 och 8 §§ i lagen undergå den jämkning, som betingas av att ordet handräckning
utbytes mot annat lämpligt uttryck. Med hänsyn till de betydande
ändringar, som förslaget innebär, torde det vara lämpligt, att sistnämnda
lag i likhet med vad beredningen föreslagit i fråga om lagarna den 6 mars
1899 örn handräckning åt utländsk domstol och örn vittnesförhör vid utländsk
domstol ersättes av en ny lag i ämnet.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 5 april
1935 (nr 93) om upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet.

I lagens 1 § — som av beredningen lämnats oförändrad — föreskrives att
ed, varom i lagen är fråga, må upptagas av allmän underrätt eller å landet av
domaren och i stad av den utav rådhusrättens lagfarna befattningshavare,
som rätten därtill utsett. Då, såsom framgår av förslaget till lag om handläggning
av ärenden, underrätt vid handläggning av ärende, som här avses,
skall vara domför, häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren
domare, torde berörda föreskrift i vad därigenom behörighet tillagts
domaren å landet och befattningshavare vid rådhusrätt böra utgå. Vidtages
sådan ändring i 1 §, föranledes därav viss jämkning i 3 § ävensom i den
föreslagna lagens rubrik och ingress.

övriga lagförslag.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Bertil Crona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 12 januari 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 19 juni
1945 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 14 september 1944 remitterade
förslagen till

1) lag om handläggning av ärenden;

2) lag örn lagsökning och örn handräckning för fordran (lagsökningslag);

3) lag arn ändring i vissa delar av konkurslagen;

4) lag angående upphävande av 7 § 6. lagen den 13 maj 1921 (nr 226)
örn nya konkurslagens införande och vad i avseende därå skall iakttagas;

5) lag angående ändrad lydelse av lagen den 15 juni 1934 (nr 252) örn
begränsning av tiden för ef ferb ev åkning i vissa konkurser;

6) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 maj 1921 (nr 227)
örn ackordsförhandling utan konkurs;

7) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 maj 1921 (nr 244)
örn utmätningsed;

8) lag örn ändring i vissa delar av utsökningslagen;

9) lag angående ändrad lydelse av 22 § förordningen den 10 augusti 1877
(nr 31 s. 51) örn nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå
iakttagas skall;

10) lag örn handräckning åt utländsk domstol;

11) lag örn upptagande av bevis vid utländsk domstol;

12) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 4 april 1930 (nr 64)
örn handräckning vid svensk domstol åt vissa internationella organ;

13) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 5 april 1935 (nr 93)
örn upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet;

14) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 14 juni 1929 (nr 145)
örn skiljemän; samt

15) lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 14 juni 1929 (nr 147)
örn utländska skiljeavtal och skiljedomar.

Föredraganden anför följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

Inledning.

Föreliggande lagförslag innefatta ett led i arbetet för rättegångsreformens
genomförande. I propositionen nr 5 till 1942 års riksdag med förslag till
ny rättegångsbalk erinrades, att detta förslag allenast reglerade den allmänna
processen i tvistemål och brottmål, men att därutöver erfordrades ändrade
bestämmelser bland annat angående rättegången i särskilda mål och örn
domstolsbehandlingen av frågor, hörande till den s. k. frivilliga rättsvården.
I sitt betänkande den 17 mars 1944 (SOU 1944: 9 och 10) har också processlagberedningen
framlagt ett stort antal lagförslag i dessa ämnen. De nu
ifrågavarande förslagen beröra dels den frivilliga rättsvården, dels lagsökningsförfarandet
samt konkurs- och utsökningslagstiftningen och dels vissa
frågor om bevisupptagning vid domstol i mål eller ärende, som är anhängigt
hos annan domstol eller myndighet eller eljest handlägges av annat organ.

Jag anhåller att nu få upptaga de olika förslagen till behandling vart
för sig. Därvid kommer jag att lämna en redogörelse för huvudgrunderna
i förslagen samt för de bestämmelser som i övrigt särskilt berörts av lagrådet.
I övrigt får jag hänvisa till processlagberedningens nyssnämnda betänkande.

Förslaget till lag örn handläggning av ärenden.

I sitt betänkande med förslag till ny rättegångsbalk framhöll processlagberedningen,
att äldre RB:s bestämmelser i vissa fall avsåge även domstolsbehandlingen
av frågor, som hörde till den s. k. frivilliga rättsvården, men
att detta ämne i beredningens förslag helt uteslutits från behandling. Frågan
i vilken omfattning den allmänna processens regler lämpade sig för olika
slag av frivillig rättsvård krävde enligt beredningens uppfattning särskild
undersökning, och på en sådan hade beredningen med hänsyn till dessa
frågors speciella natur ej ansett sig böra ingå. Om beredningens förslag ledde
till lagstiftning, måste den alltså på detta område kompletteras genom särskild
lagstiftning.

Det nu förevarande lagförslaget har till syfte att fylla det sålunda föreliggande
behovet av särskilda föreskrifter angående behandlingen av rättsvårdsfrågor.

Vid förslagets utarbetande har beredningen först upptagit frågan örn den
principiella gränsdragningen mellan rättsskipning och frivillig rättsvård.

Såsom grundläggande för denna gränsdragning framhåller beredningen,
att rättsskipningens syfte vore att i ett konkret fall fastställa vad som vore
rätt mellan två parter samt meddela rättsskydd åt den som lidit eller hotades
av intrång i sin rätt, medan den frivilliga rättsvården hade till uppgift
att ingripa reglerande i andra fall då detta påkallades i rättssäkerhetens intresse.
En sådan reglering vore i allmänhet av förebyggande natur. I vissa
fall ledde den till uppkomsten av nya rättsliga företeelser eller omgestaltning
av redan bestående. Beredningen erinrar tillika, att denna art av rätts -

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

vård utövades icke blott av domstolarna utan även av andra samhällsorgan.

I den mån den frivilliga rättsvården åvilade domstolarna brukade de rättsangelägenheter,
som vore dess föremål, till skillnad från rättegångsmålen
betecknas som ärenden.

Beredningen har också undersökt de i lagstiftning och praxis utbildade
rättsreglerna på detta område och därvid kommit till det resultatet, att ifrågavarande
gränsdragning hos oss bestämts även av andra synpunkter än de
rent principiella. Åtskilliga angelägenheter, som till sin natur tillhörde den
frivilliga rättsvården, såsom äktenskaps upplösning, boskillnad, omyndighetsförklaring,
jorddelning och byggande i vatten, ansåges som rättegångsmål,
även om särskilda bestämmelser i stor utsträckning gällde för förfarandet
i sådana mål. Vid bedömande huruvida en rättsangelägenhet vöre att
anse som mål eller ärende kunde en viss ledning erliallas av det sätt, varpa
förfarandet inleddes. För anhängiggörande av rättegång i tvistemål fordrades
den enskildes initiativ. Formen för anhängiggörandet vore i regel stämning
å en uppgiven motpart. Ärenden kunde i stor utsträckning upptagas av
rätten självmant; något partsförhållande förelåge ofta icke. Då ärende anhängiggjordes
av enskild, skedde det genom ansökan.

Vad närmare angår frågan vilka angelägenheter som enligt svensk rätt för
närvarande äro att anse såsom rättsvardsärenden har beredningen anfört
följande.

De angelägenheter, som tillhöra den frivilliga rättsvården, avse i allmänhet
förhållanden, som regleras i privaträtten, särskilt familje-, bolags-, förenings-
eller fastighetsrätten. Även i straffrätten förekomma vissa frågor,
såsom angående straff och villkorlig dom, vilka bruka betecknas som ärenden
Dessa frågor torde emellertid äga flera beröringspunkter med strattprocessen
än med den frivilliga rättsvården. Exekutions- och konkursratten
intager ur processuell synpunkt en fristående ställning. Frågor av torvaltningskaraktär
äro ej att hänföra till den frivilliga rättsvården, även örn de
betecknas som ärenden. Hit höra frågor angående val eller utseende pa annat
sätt av innehavare av offentliga befattningar, utfärdande av arbetsordningar
o. dyl. i den man sådana frågor ankomma pa domstol. o

Bland de rättsangelägenheter, som tillhöra den frivilliga rättsvården och
enligt gällande lagstiftning skola behandlas som domstolsärenden, innebära
flera registrering eller inskrivning av eller annan anteckning om ett rättsfaktum,
varigenom detta erhåller särskild rättsbildande betydelse. Till denna
grupp äro att hänföra uppvisande av äktenskapsförord, avhandling örn
lösöreköp eller förening om liägnadsskyldighet, anmälan hos domstol av
fordran för avbrytande av preskription eller av tvång och förledande vid utfärdande
av skuldebrev, bevakning av testamente, inskrivning av tang till
fast egendom eller av inteckning. Den granskning, som i dessa tall åligger
domstolen som registreringsmyndighet, är av helt tormell natur, och tvistefrågor
av materiell ari kunna icke i denna ordning komma under bedömande
^Förfarandet är i överensstämmelse härmed i regel ensidigt; ärendet avgöres
på det material, i allmänhet helt skriftligt, som förebragts av sökanden
eller eljest är tillgängligt för rätten.

I nära anslutning till ifrågavarande grupp av ärenden sta de tall, da i rättssäkerhetens
intresse lagstiftningen medger en rättsägare att inför rätten tull,
röra en viss bevisprestation i avsikt att därigenom utom rättegång stödja

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

ett påstående om att en omständighet av rättslig betydelse är för handen.
Till denna grupp höra ärenden angående upptagande av ed i vissa fall, såsom
vådaed enligt 24 kap. 2 § BB eller sådan ed, som omförmäles i lagen den

5 april 1935 örn upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet.
Även i andra fall kan bevisupptagning vid domstol förekomma som självständigt
ärende enligt föreskrift i lag, såsom vittnesförhör i mål, som handläggas
av förvaltningsmyndighet.

En särställning intager bevisupptagning vid svensk domstol i anledning
av rättegång i utlandet. Upptagande av bevis vid annan domstol än den, där
rättegången föres, tillhör icke den frivilliga rättsvården, och denna uppfattning
torde gälla även den ifrågavarande bevisupptagningen.

I de fall, då det åligger någon att fullgöra en bevisprestation utan samband
med rättegång, kan i vissa fall vara tveksamt, örn frågan hör handläggas
som rättegångsmål eller som ärende. I allmänhet föreligger i dessa fall
ett klart partsförhållande, såsom i fråga om avläggande av bouppteckningsed.
I rättspraxis torde frågor av detta slag allmänt behandlas sorn rättegångsmål.
Har upptagande av bevis till syfte, att beviset skall komma till användning
i rättegång, torde, även örn bevisupptagningen sker utom rättegång, frågan
icke vara att anse som tillhörande den frivilliga rättsvården. Sådan bevisupptagning
behandlas i nya RB i samband med bevisning i rättegång.

En viktig grupp av ärenden hänför sig till reglerna örn ställföreträdarskap.
Till denna grupp höra förordnande och entledigande av förmyndare eller
god man, utseende av likvidatorer, syssloman eiler gode män i aktiebolag
eller förening eller av huvudmän i sparbank. Tydligt iir. att domstolen har
att i ärendets fonn pröva även behovet av och förutsättningarna i övrigt för
vidtagande av åtgärden. Ett undantag härifrån utgör den i förmynderskapslagen
föreskrivna ordningen för vissa frågors handläggning. Enligt 12 kap.
nämnda lag behandlas frågor om omyndighetsförklaring och sådan förklarings
hävande som rättegångsmål; förordnande eller entledigande av förmyndare
däremot som ärende.

I vissa fall äro i lag föreskrivna särskilda inskränkningar i den förvaltningsbefogenhet,
som tillkommer ställföreträdare för juridisk eller fysisk person,
i det att förvaltningen i visst hänseende står under myndighets tillsyn
eller dennas medverkan kräves för vissa rättshandlingar. I den mån dylika
frågor tillkomma domstol, äro de att anse som ärenden. Som exempel på
ärenden av detta slag må nämnas tillsyn å förmynderskap eller godmanskap
och rättens samtycke till vissa rättshandlingar, föreläggande för förmyndare
att ställa säkerhet för omyndigs egendom, hävande av avtal örn sammanlevnad
i oskiftat bo, underställning av vissa beslut rörande förvaltning av bysamfälligheter,
tillstånd til! nedsättning av aktiebolags aktiekapital eller till
vinstutdelning i vissa fall, prövning i vissa fall av beslut örn arvode åt styrelseledamot
i aktiebolag, förordnande i vissa fall om likvidation av aktiebolag
eller ekonomisk förening eller örn förvaltningen av stiftelses angelägenheter.

De ärenden inom familjerätten, som tillhöra den frivilliga rättsvården,
behandlas i allmänhet icke av domstolarna utan av andra organ; i den mån
dessa ärenden tillkomma domstolarna, såsom frågor om återgång eller upplösning
av äktenskap, handläggas de i allmänhet i den för tvistemål stadgade
ordning. Vissa undantag förekomma dock. Sålunda har rätten enligt
2 kap. 4 g GB att i vissa fall tillåta äktenskap; enligt 5 kap. 14 g och 6 kap.

6 g samma balk kan påkallas rättens tillstånd till vissa åtgärder i fråga örn
makars egendom och även eljest kunna frågor om förvaltning av makars
egendom handläggas av domstol utan samband med rättegång. Ärenden av
detta slag omnämnas i 15 kap. 28 g GB. Även beträffande vårdnaden om
barn förekomma vissa frågor av ärendes natur, såsom angående vårdnadens

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

överflyttning eller rättens samtycke till hävande av arbets- eller tjänsteavtal.
Slutligen torde till ärenden böra hänföras frågor om adoption.

Allmän underrätt har att i stor omfattning taga befattning med frågor, som
angå dödsbo och arv. Även dessa frågor äro att anse som ärenden. Hit höra
frågor om bouppteckning, kungörande av dödsfall eller arv, förordnande av
boutredningsman och tillsyn å dennes förvaltning. Även debitering och uppbörd
av arvsskatt åvilar allmän underrätt. Ehuru sistnämnda frågor äro av
helt fiskal natur och icke i egentlig mening kunna anses tillhöra den frivilliga
rättsvården, ha de dock med hänsyn till sitt nära samband med inregistrering
av bouppteckning och övriga bouppteckningsärenden ansetts böra
behandlas i enahanda ordning.

Till den frivilliga rättsvården äro slutligen att hänföra ärenden angående
dödande av förkommen handling enligt lagen i detta ämne den 8 april 1927.
Denna lagstiftnings syfte är att förebygga förlust för ägare av vissa värdehandlingar,
såsom skuldebrev, växlar, konossement, för det fall, att handlingen
förstörts eller eljest förkommit.

Beredningen har uttalat, att den gränsdragning mellan tvistemål och rättsvårdsärenden,
som sålunda ägt rum i lagstiftning och rättspraxis, icke syntes
böra i förevarande sammanhang underkastas någon rubbning. Tillämpningsområdet
för de föreslagna lagbestämmelserna har också av beredningen
angivits i enlighet med denna uppfattning. Med ärende avses nämligen enligt
förslaget endast fråga om rättsvård, som allmän underrätt har att upptaga
självmant eller efter ansökan och som ej enligt lag eller författning skall
handläggas i den för tvistemål eller brottmål stadgade ordningen eller äger
samband med rättegång i sådant mål. Vidare undantager förslaget frågor,
som angå straff eller annan påföljd för brott eller villkorlig dom.

Beträffande ordningen för den processuella behandlingen av rcittsvårdsärenden
har beredningen anfört följande.

Rättsvårdsärendena företedde ur processuell synpunkt betydande olikheter
med rättegångsmålen. I ett stort antal ärenden 1’örelåge ej, såsom i rättegångsmålen,
förutsättningar för en kontradiktorisk förhandling, då i dessa
ärenden något partsförhållande ej vore för handen. I andra ärenden åter förekomme
en viss, mer eller mindre skarpt utbildad intressemotsättning. Då
avgörandet sålunda kunde komma att inverka även på andras rättsställning,
borde dessa höras; i många fall vore särskild föreskrift därom meddelad.
Handläggningen borde då i regel äga rum vid förhandling och de rättsägare,
som ägde föra talan, borde intaga partsställning. Av det anförda följde, att
förfarandet i fråga örn ärenden måste i långt högre grad än beträffande rättegångsmål,
där parisförhandlingen utgjorde tyngdpunkten, anpassas efter
skiftande förhållanden. En sådan anpassning hade ock lättare kunnat genomföras
med äldre RB:s regler, vilka icke uppställde samma krav som nya RB
i fråga örn förfarandets allmänna karaktär och förlopp. Med hänsyn därtill
hade beredningen ansett vissa från den allmänna rättegångsordningen avvikande
bestämmelser vara påkallade för reglering av ärendenas behandling
utöver de särskilda föreskrifter, som redan vore meddelade i ämnet.

Under hänvisning lill vad sålunda yttrats har beredningen framhållit, att
förfarandet borde anordnas så, ali alltefter ärendets art kravet på förhand -

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

ling kunde helt bortfalla och ärendet även i underrätt avgöras på handlingarna,
medan samtidigt de i nya RB uppställda förhandlingsprincipema bibehölles
för sådana fall, då rättsägare skulle höras muntligen och behov av förhandling
alltså kunde anses föreligga.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts vilar förslaget på den grundsatsen
att rätten med hänsyn till omständigheterna äger avgöra, huruvida förhandling
skall äga rum eller ej. Hålles förhandling, skall, enligt förslaget,
därom gälla i stort sett detsamma som i nya RB är stadgat örn huvudförhandling.
Detta innebär bland annat, att intressenterna skola framföra sina
synpunkter muntligen, att uppskov såvitt möjligt bör undvikas samt att vid
avgörandet må tagas hänsyn endast till sådant material som framlagts vid
förhandlingen.

Även i andra avseenden har beredningen funnit avvikelser från det allmänna
rättegångsförfarandet påkallade av hänsyn till ärendenas natur. I
tvistemål skall enligt nya RB huvudförhandlingen alltid föregås av förberedelse,
vid vilken parternas ståndpunkter skola klarläggas och uppgifter lämnas
om tillämnad bevisning. Beredningen framhåller att i ärenden förberedelse
för sådant ändamål ofta vore onödig, enär någon förhandling som svarade
mot huvudförhandlingen överhuvud icke erfordrades. Örn sådan förhandling
skulle hållas, kunde det däremot tydligen vara lämpligt att rättsägarna
i förväg finge angiva sin ställning och att anstalter träffades för att
möjliggöra en koncentrerad bevisupptagning. Även eljest kunde det vara av
värde att före ärendets prövning yttranden inhämtades från personer, vilkas
rätt berördes av utgången. Yttrande kunde vidare behöva inhämtas från
myndigheter eller enskilda, som antoges kunna lämna upplysningar av betydelse
för prövningen. Härjämte kunde det ofta vara behövligt, att sökanden
eller annan förelädes att tillhandahålla viss handling.

På de skäl, för vilka sålunda redogjorts, har beredningen i förslaget upptagit
bestämmelse, att örn yttrande skall inhämtas från annan än sökanden
eller rätten finner annan åtgärd böra vidtagas för att ärendet må i ett sammanhang
kunna företagas till prövning och avgörande, rätten utan dröjsmål
skall besluta därom.

I anslutning till denna bestämmelse stadgas vidare i förslaget, att rätten,
örn så erfordras, äger att i avbidan på ärendets avgörande förordna om egendoms
ställande under förvaltning av god man eller om vidtagande av annan
åtgärd för säkerställande av den rättsvård, varom i ärendet är fråga. Föreskriften
motsvarar, enligt vad beredningen framhåller, bestämmelserna i 15
kap. nya RB och avser liksom dessa att undanröja faran för att någon, vars
rätt är i fråga, genom förfoganden på förhand gör det slutliga avgörandet
mer eller mindre verkningslöst. Beredningens förslag på denna punkt har i
viss utsträckning motsvarighet även i gällande rätt. Som exempel härpå anför
beredningen föreskriften i 12 kap. 14 § förmynderskapslagen, att om
ärende angående förordnande av förmyndare ej kan avgöras omedelbart,
rätten eller domaren må förordna förmyndare för tiden till dess slutligt beslut
meddelas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

I fråga om rättens domförliet vid handläggning av ärenden gäller för närvarande,
att ärenden i allmänhet behandlas i samma sammansättning som
är föreskriven för rättegångsmål. Åtskilliga ärenden få emellertid vid häradsrätt
upptagas på tremansting, och därtill kommer att vissa förberedande
eller brådskande åtgärder i många fall kunna vidtagas av domaren ensam.
Beredningen framhåller i denna fråga att nya RB:s domförhetsregler väsentligen
äro byggda på skillnaden mellan förberedande handläggning och handläggning
för prövning och avgörande. Vid förberedelse i tvistemål är underrätt
i allmänhet domför med en lagfaren domare, men vid målets prövning
och avgörande kräves i regel fullsutten rätt. I viss överensstämmelse därmed
förordar beredningen, att rätten i ärenden alltid skall vara domför med en
lagfaren domare såvitt handläggningen avser förberedande eller interimistiska
åtgärder. Vad angår handläggning för prövning och avgörande har
beredningen intagit den ståndpunkten att rätten i fråga om ärenden, som avse
registrering eller inskrivning eller där prövningen eljest är huvudsakligen
formell, bör vara domför med en lagfaren domare, medan däremot de ärenden,
i vilka saklig prövning kräves, i allmänhet böra handläggas i häradsrätt med
nämnd och i rådhusrätt i den för tvistemål föreskrivna sammansättningen. Då
denna ståndpunkt leder till alt rätten i flertalet ärenden bör vara domför med
en lagfaren domare, har detta i förslaget upptagits som huvudregel, varefter
särskilt angivits de fall, då undantag därifrån funnits påkallat. Till sistnämnda
grupp höra främst åtskilliga ärenden av familjerättslig natur samt vidare
flertalet förmynderskapsärenden ävensom ärenden, vilka angå förvaltning
av dödsbo eller stiftelse, skyldighet för bolag att träda i likvidation, förordnande
av god man och bestämmande av arvode. Vid handläggning för prövning
och avgörande av de ärenden som sålunda särskilt uppräknats skall enligt förslaget
rätten som regel ha den sammansättning som i allmänhet är föreskriven
för huvudförhandling i tvistemål. I viss utsträckning skola dock sådana ärenden
vid häradsrätt kunna handläggas med tremansnämnd. Detta föreslås bland
annat beträffande vissa förmynderskapsärenden samt ärenden rörande dödsbos
förvaltning genom boutredningsman.

Handläggning, varvid nämnd skall medverka i häradsrätt eller rådhusrätt
skall vara fullsutten, föreslås skola äga rum å ting eller allmän rättegångsdag,
dock med möjlighet att i brådskande fall utsätta särskilt sammanträde. I
fall då rätten är domför med en lagfaren domare förutsättes handläggningen
i allmänhet komma alt ske helt oberoende av den ordinarie sammanträdesordningen.
Beträffande vissa av de ärenden, som må avgöras i denna ordning,
t. ex. uppvisande av äktenskapsförord och bevakning av testamente, föreslås
att de i regel skola upptagas av inskrivningsdomaren. Därmed avses dock
endast att angiva å vilken befattningshavare vid rätten handläggningen skall
ankomma. Det är sålunda, enligt vad beredningen framhåller, icke avsett
att dessa ärenden skola upptagas å inskrivningsdag eller att handläggningen
eljest skall ske i enlighet med inskrivningslagens regler.

Förslaget innehåller tillika bestämmelser örn ansökans form och innehåll
samt örn sättet för meddelande av rättens avgörande och fullföljd av talan

Mimny till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 28.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

mot detta. Beträffande ansökan stadgas i anslutning till gällande rätt att deli
må göras muntligen eller skriftligen samt att fullmakt för ombud, som sökanden
anlitar, ej erfordras med mindre rätten finner fullmakt böra företes.
Vad angår formen för rättens avgörande må framhållas, att enligt nya RB
avgöranden som innefatta prövning av saken skola ske genom dom, varemot
andra avgöranden skola träffas genom beslut. Denna uppdelning av domstolsavgörandena
i två olika grupper är av betydelse bland annat såvitt angår fullföljden.
Vid fullföljd av talan mot dom skall överrättsförfarandet i regel
vara muntligt; rättsmedlet mot underrätts dom är vad och mot hovrätts dom
revisionsansökan. Talan mot beslut skall fullföljas genom besvär, varav följer
att överrättsförfarandet vanligen blir skriftligt. Nu förevarande lagförslag intager
den ståndpunkten alt rättens avgörande av ärende alltid skall ske genom
beslut. I fråga om formerna för beslutets meddelande samt dess avfattning
och innehåll föreslås vissa förenklingar i förhållande till vad som är stadgat
i nya RB. Sålunda skall enligt förslaget rätten ej vara skyldig att meddela
fullföljdshänvisning, örn ej sökande eller annan särskilt begär det. Rättsmedlet
skall, såsom framgår av vad förut anförts, vara besvär, och beredningen
föreslår att besvärstiden skall räknas från det klaganden erhöll del
av beslutet.

Såsom torde framgå av det anförda är förslaget uppbyggt på sådant sätt,
att däri allenast angivits avvikelserna från den allmänna rättegångsordningen.
Beträffande frågor som ej regleras i förslaget har förutsatts att nya
RB:s bestämmelser i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse. Ett stadgande
därom har upptagits i förslaget. I samband därmed har även upptagits
en regel, att om i lag eller författning meddelats särskild föreskrift i fråga
om ärende, denna föreskrift skall vara gällande, även om den strider mot
bestämmelse i förslaget.

Departementschefen.

Mot de allmänna grunderna för förevarande lagförslag har lagrådet icke
framställt någon erinran, och även jag finner dem väl lämpade för lagstiftning
i ämnet. Med anledning av lagrådets anmärkningar, som till övervägande
del avse frågor av formell natur, har emellertid förslaget underkastats
viss överarbetning inom departementet.

\id 1 § har lagrådet ansett en jämkning böra vidtagas till förebyggande
av att ordet ärende skulle kunna uppfattas såsom en beteckning för enbart
det materiella rättsförhållandet. Ehuru man genom denna jämkning synes
gå miste örn en definition av vad med ärende skall förstås, har vad lagrådet
sålunda förordat synts mig böra beaktas. Vad lagrådet i övrigt anmärkt vid
denna paragraf har jämväl iakttagits.

I fråga om 2 § har lagrådet bland annat anmärkt, att bestämmelsernas utformning
föranledde till den tolkningen, att uppgift om sökandens hemvist
och postadress erfordrades endast vid muntlig ansökan, men att sådan uppgift
tydligen borde lämnas även när ansökan gjordes skriftligen. Med anledning
härav har tredje stycket jämkats. Däremot har jag icke ansett mig böra

Kungl. Maj.ts proposition nr 28. 83

förorda någon ändring nied anledning av vad lagrådet eljest anfört beträffande
paragrafen.

De anmärkningar lagrådet framställt rörande 4 och 5 §§ lia beaktats.

I 6 § har i enlighet med lagrådets hemställan skett viss komplettering av
de i beredningens förslag angivna ärenden, i vilka för domförhet kräves fullsutten
rätt. Därvid har hänsyn tagits även till innehållet i den efter avgivandet
av beredningens betänkande antagna nya aktiebolagslagen.

Under 9 § behandlas bland annat frågan, från vilken tidpunkt tiden för
anförande av besvär över avgörande i ärende skall räknas. Beredningen har
föreslagit att besvärstiden skall räknas från erhållen del av beslutet. Såsom
skäl härför har beredningen anfört, att en skyldighet för rätten att på förhand
lämna underrättelse örn dagen för beslutets meddelande skulle bli onödigt
betungande, särskilt som det i ett stort antal ärenden vore utan större
betydelse för sökanden att erhålla kännedom därom. I vissa fall borde det
enligt beredningens uppfattning åligga rätten att låta delgiva rättsägarna det
meddelade beslutet. Beredningen har icke ansett sig kunna uppställa någon
allmängiltig regel örn när rätten sålunda borde ombesörja delgivning, men
har framhållit att så i allt fall borde ske, örn rätten självmant upptagit ärendet
eller eljest ett allmänt intresse förelåge. Mot vad sålunda anförts har lagrådet
erinrat, att det ofta vore angeläget att slutligt beslut i ärende kunde
erhålla rättskraft utan större omgång. Så vore bland annat fallet i fråga om
dödförklaring; preskription av rätt till arv eller testamente efter dödförklarad
räknades i vissa fall från det beslutet örn dödförklaring vunne laga kraft.
Att verkställa delgivning med alla som ägde fullfölja talan kunde emellertid
vara tidsödande och medföra betydande kostnader. I åtskilliga fall kunde
det dessutom vara svårt att klargöra i vilken omfattning delgivning måste
äga rum för att det ifrågavarande beslutet skulle kunna vinna laga kraft.
Lagrådet har därför icke ansett sig kunna tillstyrka beredningens förslag i
denna del utan har föreslagit att besvärstiden i stället skall räknas från dagen
för beslutets meddelande. Samtidigt har lagrådet emellertid framhållit, att
denna regel, till förebyggande av rättsförluster, borde förenas med skyldighet
för rätten att, om framställt yrkande icke bifallits eller ansökan bifallits
mot bestridande, genast avsända underrättelse örn tiden för beslutets
meddelande till den som beslutet sålunda gått emot.

Beredningens ståndpunkt att besvärstiden bör räknas från erhållen del av
beslutet sammanhänger därmed, att — medan för närvarande slutligt beslut
i ärende i regel meddelas å visst förut kungjort sammanträde — enligt den
av beredningen föreslagna ordningen något tillkännagivande örn tidpunkten
för avgörandet i allmänhet icke kommer att föregå beslutets meddelande.
Beredningens förslag avser att bereda trygghet för alt en rättsägare som vill
överklaga beslutet icke går förlustig sin rätt. Å andra sidan kan, såsom lagrådet
framhållit, mot förslaget göras den erinran att det icke tillräckligt tillgodoser
sökandens intresse av att beslutet utan större omgång kan vinna
rättskraft. Vid övervägande av de båda alternativ som framförts har jag funnit
företräde böra givas åt de av lagrådet anförda synpunkterna. Departe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

mentsförslaget har avfattats i överensstämmelse härmed. Såsom lagrådet uttalat
torde undantag böra övervägas beträffande ärenden om fastställande
av arvsskatt. Denna fråga kan lämpligen upptagas i samband med behandlingen
av beredningens förslag om ändring i arvsskatteförordningen. Även de
övriga, huvudsakligen redaktionella anmärkningar lagrådet framställt vid
denna paragraf ha i allt väsentligt iakttagits.

Vad slutligen angår bestämmelserna i 11 § av beredningens förslag ha
dessa bestämmelser, på sätt lagrådet hemställt, i departementsförslaget placerats
i annan inbördes ordning samt uppdelats på två paragrafer.

Förslaget till lag om lagsökning oell om handräckning för fordran

(lagsökningslag).

Detta förslag innefattar främst en anpassning till den nya rättegångsordningen
av de särskilda processuella regler som gälla på ifrågavarande område.
Härjämte föreslås en utbyggnad av handräckningsförfarandet i syfte
att göra detta mera ägnat att tillgodose behovet av en enkel och billig processform
för vissa mindre mål.

Enligt gällande rätt skola lagsöknings- och handräckningsmål upptagas av
särskild lagsökningsdomare, i domsaga häradshövdingen eller annan som
särskilt förordnats därtill, och i stad med rådhusrätt någon av rättens lagfarna
ledamöter. Denna anordning har huvudsakligen tillkommit i syfte att
möjliggöra en snabbare handläggning än som kunnat uppnås, om de ifrågavarande
målen förlagts till rätten, vars funktion ju enligt äldre RB i stort
sett är inskränkt till bestämda sammanträden. Med de regler om underrätternas
domförhet och arbetssätt som upptagits i nya RB möter från nu berörda
synpunkt icke något hinder att låta även lagsöknings- och handräckningsmålen
upptagas av rätten. Beredningen har, under hänvisning särskilt
till processuella skäl, ansett en sådan lösning vara att föredraga och förordar
därför att ordningen med särskild lagsökningsdomare ej längre skall bibehållas.
Samtidigt föreslås, att rätten vid behandling av mål om lagsökning
eller handräckning skall vara domför, häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt
med en lagfaren domare.

Lagsökningsprocessen, som huvudsakligen har till ändamål att bereda
möjlighet till snabb realisation av vissa betalningsanspråk, är konstruerad
såsom ett skriftligt och summariskt förfarande. Det kan anlitas endast i
fråga om anspråk som grundar sig på skriftligt fordringsbevis, och gäldenären
är avskuren från möjlighet att åberopa andra än skriftliga bevis. Med
hänsyn härtill har gäldenär som dömes betalningsskyldig erhållit rätt att
genom ansökan örn återvinning påkalla en fullständigare prövning i vanlig
rättegångsväg. Återvinningstalan är enligt nu gällande lagsökningslag anordnad
såsom en fullt fristående tvist, vilken anhängiggöres genom stämning å
borgenären. Möjligheten att föra sådan talan utesluter icke att gäldenären
först överklagar lagsökningsdomarens utslag; tiden för återvinning börjar
nämligen ej löpa förrän utslaget vunnit laga kraft eller anförda besvär av -

Kunni. j\lcij:ts proposition nr 28.

gjorts av överrätten. Enligt nya RB är återvinning ett allmänt rättsmedel.
Talan om återvinning väckes genom ansökan, och återvinningsförfarandet
utgör en fortsättning av det ursprungliga målet. Med hänsyn härtill lia i nya
RB givits föreskrifter av innebörd alt part som är berättigad att söka återvinning
ej må fullfölja talan i högre rätt; han är sålunda hänvisad uteslutande
till återvinningsvägen. Beredningen föreslår nu, att dessa grundsatser
skola tillämpas även i lagsökningsmål. I mål om handräckning är redan
enligt gällande rätt återvinning den enda utväg till erhållande av ändring
som står gäldenären till buds. Vad angår sådana mål föreslås därför allenast
den jämkningen, att återvinningstalan skall väckas genom ansökan i stället
för genom stämning.

Handräckningsförfarandet har till syfte att i fråga om fordringsanspråk
som gäldenären väntas komma att lämna obestritt bereda borgenären fullgörelse
med minsta möjliga omgång. I handräckningsmål förekommer icke
någon prövning, ej ens summarisk, av anspråkets riktighet. Örn gäldenären
ej bestrider anspråket, utfärdas bevis härom, och på grundval av detta kan
verkställighet äga rum. Å andra sidan är ett enkelt bestridande tillräckligt
för att borgenärens syfte skall förfelas. Förfarandet är, liksom vid lagsökning,
helt skriftligt. Såväl ansökningen örn handräckning som eventuellt bestridande
därav skall ske i skrift.

f samband med riksdagens behandling av förslaget till ny rättegångsbalk
hemställdes i två likalydande motioner (I: 187 och 11:246) om utredning rörande
införande av ett förenklat förfarande, när de omtvistade beloppen vore
små och målen av mera enkel beskaffenhet. I motionerna framhölls, att då
det vore fråga om små belopp vore ordningen med anlitande av advokat för
stämning, förberedelse och huvudförhandling alltför kostbar. Enligt motionärernas
uppfattning vöre det ett önskemål att fordringsägare i vissa fall
kunde utan skriftlig stämning framlägga saken för en opartisk domstolsfunktionär,
vilken hade att utan kostnad för den rättssökande protokollföra yrkandet
och kalla motparten till inställelse utan anlitande av ombud. Möjlighet
borde skapas att avdöma sådant mål utan ytterligare handläggning. Första
särskilda utskottet anförde i sitt yttrande, att det uppenbarligen vöre av
stor vikt att behandlingen av enklare kravmål kunde ske utan större besvär
och kostnader för parterna, ett syfte som man sökt tillgodose genom lagbestämmelserna
om handräckning för fordran. Vid det fortsatta lagstiftningsarbete
som erfordrades för rättegångsreformens genomförande hade processlagberedningen
alt granska dessa bestämmelser. Enligt utskottets mening
borde i sammanhang därmed undersökas, på vad sätt behandlingen av de
i motionerna omförmälda mindre målen lämpligen borde ordnas. Utskottets
yttrande i denna del godkändes av riksdagen.

Såsom redan antytts har beredningen ansett den förenkling av processen
i mindre mål som åsyftas i motionerna kunna bäst ernås genom en utbyggnad
av det nuvarande handräckningsförfarandet. Beredningen framhåller,
alt de tvister, varom här är fråga, i allmänhet härröra mera från bristande
vilja eller förmåga att betala och därav föranledd strävan att så långt som

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

möjligt förhala verkställighet än från anspråkets tvistiga beskaffenhet. Enligt
beredningens uppfattning borde därför lagstiftningsåtgärderna på området
främst inriktas på att underlätta snabb verkställighet. Samtidigt borde
tillses att i fall, då tvist förelåge, förfarandet kunde utan omgång övergå uti
en efter tvistens beskaffenhet lämpad rättegång. Slutligen borde förfarandet
vara av den enkla beskaffenhet att det stöde öppet för envar utan anlitande
av rättskumiigt biträde.

I sistnämnda syfte föreslår beredningen, att ansökan örn handräckning i
olikhet mot nu skall kunna göras antingen muntligen eller skriftligen. För det
fall att ansökning göres muntligen föreslås att den skall upptecknas genom
rättens försorg. Beredningen har förutsatt att viss avgift bör erläggas för den
rättshjälp som sålunda lämnas borgenären.

Vidare föreslås nya bestämmelser även i fråga om formen för bestridande.
Enligt den nuvarande lagen skall gäldenären föreläggas alt, såframt han bestrider
ansökningen, skriftligen anmäla detta inom viss tid från det ansökningen
delgavs honom. Inkommer sådant skriftligt bestridande, blir ansökningen
förfallen, såvida ej borgenären inom viss tid påkallar prövning av saken
inför rätten. Beträffande dessa bestämmelser har, såsom beredningen
framhåller, redan i samband med handräckningsinstilutets införande anmärkts,
att förfarandet vore föga ägnat att utöva något tryck på mindre nogräknade
gäldenärer samt att åtgärden att insända ett bestridande av kravet
icke kunde jämställas med att själv eller genom ombud inför domstol framkomma
med ett orättmätigt bestridande. Beredningen har anslutit sig till denna
uppfattning och föreslår därför, att rätten på yrkande av borgenären skall,
i stället för att utfärda vanligt föreläggande, kunna ålägga gäldenären att,
örn han vill bestrida kravet, inställa sig vid rätten å viss dag och där i borgenärens
närvaro muntligen framföra sitt bestridande. Som villkor för meddelande
av sådant föreläggande har i förslaget uppställts, förutom yrkande av
borgenären, även det kravet att rätten finner förfarandet lämpligt. Beredningen
har framhållit, att föreläggande om muntligt bestridande företrädesvis
borde användas i sådana fall då borgenären och gäldenären båda vore bosatta
på eller i närheten av rättens sammanträdesort. Om gäldenären vore avlägset
boende eller hans inställelse eljest skulle medföra avsevärd kostnad
eller olägenhet, borde ej rimligen begäras att han inställde sig vid rätten för
bestridande av en måhända ogrundad handräckningsansökan. Ej heller borde
denna utväg anlitas, därest kravet vore av mera invecklad beskaffenhet eller
kunde väntas kräva vidlyftig utredning.

För att den sålunda föreslagna anordningen skall fylla sitt syfte bör enligt
beredningens uppfattning i allmänhet krävas att båda parterna komma
personligen tillstädes. I förslaget har därför upptagits föreskrift att, örn ej
särskilda skäl äro däremot, såväl borgenären som gäldenären skall vid vite
föreläggas att infinna sig personligen, gäldenären naturligtvis dock endast för
det fall att han överhuvud vill inställa sig för att framställa bestridande.

Därest bestridande framställes, medför detta, såsom nyss nämnts, för
närvarande, att ansökningen förfaller, om ej borgenären inom viss tid på -

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

fordrar att målet hänskjutes till rättegång. Beredningen föreslår, att denna
ordning bibehålies såvitt angår fall då bestridandet skett skriftligen. För fall,
då bestridandet gjorts muntligen vid sammanträde inför rätten, föreskrives i
förslaget att rätten bör höra parterna och, om det finnes lämpligt, söka att förlika
dem. Träffas förlikning varigenom gäldenären helt eller delvis medgiver
kravet, skall bevis därom tecknas å ansökningen med verkan att utmätning
får ske för det medgivna beloppet. Kan förlikning ej träffas, skall enligt förslaget
yrkande kunna framställas om målets hänskjutande till rättegång. Det
föreslås att befogenheten därtill ej såsom vid skriftligt bestridande skall vara
förbehållen borgenären ensam utan med viss begränsning tillkomma även
gäldenären. Som skäl för denna olikhet har beredningen anfört bland annat,
att vid muntligt bestridande gäldenären borde äga rätt att framställa anspråk
på ersättning för inställelsekostnaden. Även i ett annat avseende lörordar beredningen
en avvikelse från vad som gäller vid skriftligt bestridande. Medan
vid skriftligt bestridande borgenären åtnjuter viss tidsfrist för framställande
av begäran örn målets hänskjutande till rättegång, skall enligt förslaget vid
muntligt bestridande sådan begäran framställas genast vid det sammanträde
då bestridandet göres; försummas detta, skall ansökningen vara förfallen.

Sistnämnda föreskrifter äro betingade av önskemålet att i de mål, för vilka
det muntliga handräckningsförfarandet är avsett, utan omgång kunna upptaga
anspråk, som bestritts, till prövning och avgörande i rättegångsväg. I samma
syfte stadgas i förslaget att, när föreläggande om muntligt bestridande gives,
parterna tillika skola erinras, att de böra vara beredda att genast uppgiva de
omständigheter och bevis de vilja åberopa för den händelse målet skulle bli
hänskjutet lill rättegång. Vidare föreskrives att, när rättegång kommer till
stånd, förberedelse eller, om sådan ej erfordras, huvudförhandling bör hållas
i omedelbart samband med det sammanträde då bestridandet och yrkandet
om rättegång framställdes. Vid huvudförhandling som sålunda hålles i omedelbar
anslutning till sammanträde för muntligt bestridande skall enligt förslaget
rätten vara domför med en lagfaren domare. Det har naturligen förutsatts,
att denne skall vara densamme som handlagt frågan örn meddelande
av handräckning.

Departementschefen.

Även det nu ifrågavarande förslaget har i sina grunddrag lämnats utan
erinran av lagrådet och synes väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning.
På vissa punkter torde dock, såsom lagrådet framhållit, jämkningar vara
önskvärda, och jag har därför låtit inom departementet utarbeta ett sålunda
jämkat förslag.

Beredningen har i sitt förslag bibehållit den i gällande lagsökningslag förekommande
benämningen handräckning för fordran. Häremot har lagrådet
erinrat, att enligt vedertaget språkbruk med handräckning närmast förstodes
en exekutiv åtgärd till säkerställande av anspråk eller rättighet. Det
förfarande för utkrävande av fordran som avsåges i förevarande samman -

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

hang vöre emellertid av judiciell natur. Det syntes därför mindre lämpligt
att för nämnda förfarande använda beteckningen handräckning. Denna beteckning
borde ej brukas i andra fall än sådana som hade exekutiv karaktär.
På grund av vad sålunda anförts har lagrådet hemställt, att förfarandet
i fråga måtte erhålla en annan benämning, exempelvis betalningsföreläggande,
samt att därav påkallade jämkningar måtte vidtagas i den föreslagna
lagens rubrik och i lagtexten. Denna lagrådets hemställan har jag ansett mig
böra biträda, och departementsförslaget har därför avfattats i överensstämmelse
därmed.

Vid 5 § har lagrådet upptagit frågan, huruvida lagsökningshandlingarnas
delgivning med gäldenären skall liksom enligt gällande lag anförtros åt borgenären
eller, i överensstämmelse med nya RB:s bestämmelser i ämnet, i regel
ske genom rättens försorg. Beredningen har i denna fråga uttalat, att
efter en övergång i fråga örn den allmänna processen till officialdelgivning
äldre lags ståndpunkt i denna del ej heller borde upprätthållas i fråga örn
lagsökningsförfarandet. Då det emellertid oftare än i vanliga rättegångsmål
torde ligga i borgenärens intresse att själv få ombesörja delgivningen, har,
med viss avvikelse från nya RB:s bestämmelser i ämnet, beredningen ansett
valrätt böra tillkomma borgenären. I överensstämmelse med denna uppfattning
har i förevarande lagrum föreskrivits, att delgivning skall ske genom
rättens försorg, om borgenären ej hellre vill ombesörja delgivningen. Lagrådet
har i denna fråga erinrat, att den sålunda föreslagna ordningen torde
komma att medföra vissa praktiska olägenheter. Av rättsstatistiken framginge
att ett mycket stort antal lagsökningar förfölle, vilket uppenbarligen
berodde därpå att, sedan delgivning skett, gäldenären betalade sin skuld och
borgenären därefter underläte att inkomma med delgivningsbevis. Inkommer
ej borgenär inom viss tid med delgivningsbevis, skall enligt 10 § i lagen
ansökningen anses förfallen. Enligt lagrådets mening förelåge med de föreslagna
bestämmelserna risk att parterna försummade att anmäla träffad uppgörelse
och att rätten, i okunnighet om densamma, dömde ut det fordrade
beloppet, ett förhållande som i vissa fall kunde lia till följd att gäldenären
vore nödsakad att söka återvinning.

Den övergång till officialdelgivning, som genom nya RB ägt rum, har föranletts
av såväl processuella skäl som hänsyn till parterna. Såsom beredningen
framhållit i sitt betänkande med förslag till ny rättegångsbalk (SOU
1938: 44 s. 364) är officialdelgivning ägnad att främja delgivningens snabbhet
och säkerhet och är även i regel för parterna billigare, främst därför
att den underlättar delgivning genom postverket. De skäl som sålunda legat
till grund för införande av officialdelgivning inom den allmänna processen
torde i stort sett äga giltighet även beträffande lagsökningsförfarandet. Vad
lagrådet framhållit angående olägenheterna vid officialdelgivning synes mig
därför icke böra leda till bibehållande av partsdelgivning som enda delgivningssätt
i lagsökningsförfarandet. Då en gäldenär, sedan genom rättens försorg
delgivning ägt rum med honom, frivilligt erlägger betalning, ligger det
uppenbarligen i båda parternas intresse att till förebyggande av onödiga

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

kostnader anmälan därom göres hos rätten. Att anmälan i ett stort antal
fall underlåtits, torde i väsentlig mån bero på den gällande lagstiftningens
ståndpunkt enligt vilken sådan anmälan ej är erforderlig för ärendets avskrivning.
Uppenbarligen är det av vikt att parternas uppmärksamhet fästes
å den nya lagstiftningens ställning till denna fråga. Detta synes lämpligen
kunna, i anslutning till vad lagrådet i denna del framhållit, ske på det sättet
att i formulären till förelägganden intages uttrycklig erinran örn att i fall
av frivillig betalning ansökningen bör återkallas. Med hänsyn till det nu anförda
och då borgenären även enligt förslaget alltid äger att förbehålla sig
delgivningen, har jag ansett de föreslagna bestämmelserna böra bibehållas.
Lagrådet har ej heller framställt något bestämt yrkande örn ändring i förslaget
på denna punkt.

Lagrådet har ytterligare anmärkt, att bestämmelser rörande klagan mot
rättens utslag och beslut upptagits, såvitt angår lagsökning i 18 § och beträffande
handräckning i 29 §, varjämte i 34 § intagits vissa gemensamma bestämmelser
i ämnet. Enligt lagrådet skulle föreskrifterna vinna i överskådlighet
och även kunna förkortas, därest samtliga stadganden om talan mot
rättens avgöranden upptoges såsom gemensamma bestämmelser. Ehuru beredningens
förslag i denna del överensstämmer med den nu gällande lagen,
anser jag övervägande skäl tala för den av lagrådet förordade sammanföringen
av ifrågavarande bestämmelser. Med hänsyn härtill ha 18 och 29 §§
i beredningens förslag utgått, vilket föranlett omnumrering av vissa bland de
följande paragraferna. De sålunda överförda bestämmelserna ha upptagits i
34 och 35 §§ i det omarbetade förslaget.

I samband med nyssnämnda spörsmål har lagrådet upptagit frågan örn
den närmare regleringen av fullföljden i lagsöknings- och handräckningsmål.
Lagrådet har biträtt beredningens förslag att återvinning bör vara enda
rättsmedlet, då borgenärs talan bifallits, men på vissa andra punkter förordat
avvikelser från förslaget. Den i nu gällande lag meddelade och även i
förslaget upptagna bestämmelsen örn förbud mot särskild talan i vissa fall
mot beslut under rättegången har ansetts böra utgå; denna fråga borde enligt
lagrådets mening regleras genom motsvarande bestämmelser i 49 kap. nya
RB. Dessutom bär lagrådet förordat införande av bestämmelse örn fullföljdssättet
beträffande sådant slutligt avgörande i lagsökningsmål som innefattar
ett ogillande av borgenärs talan. Lagrådet har framhållit, ali sådan bestämmelse
erfordrades i fall, då rätten, ehuru borgenärens talan i huvudsaken bifallits,
helt eller delvis ogillat av honom framställt yrkande om ersättning
för lagsökningskostnad eller lämnat av honom väckt yrkande om kvarstad,
skingringsförbud eller vräkning utan bifall. Vad lagrådet salunda hemställt
har iakttagits.

I fråga örn bestämmelsernas utformning har lagrådet slutligen förordat
att i dessa först borde meddelas en allmän hänvisning lill nya Rihs fullföljdsregler
samt därefter upptagas de avvikelser från dessa, som skulle gälla
beträffande nu ifrågavarande mål. Med denna utgångspunkt skulle i förslaget
bibehållas bestämmelserna örn återvinning samt angående fullföljden

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

mot utslag i lagsökningsmål i andra fall. Däremot skulle uteslutas de i förslaget
liksom i gällande lag upptagna bestämmelserna om fullföljden mot
rättens avvisningsbeslut samt beslut, meddelade under målets handläggning.

Enligt min mening kan tvekan råda angående lämpligheten av lagrådets
formuleringsförslag i denna del. Såsom framgår av lagrådets egna uttalanden
har hänvisningen till nya RB betydelse allenast för vissa sällan förekommande
fall. I det stora flertalet fall kommer fullföljdssättet att bestämmas
av de av lagrådet som avvikelser angivna reglerna. Med hänsyn härtill
synes det mest ändamålsenligt att liksom nu i lagen upptagas de allmänna
bestämmelserna om fullföljden samt att hänvisningen till nya RB:s fullföljdsregler
begränsas till att avse beslut, meddelade under målets handläggning.
Departementsförslaget har avfattats i enlighet med denna ståndpunkt. Såsom
beredningen framhållit torde utan uttryckligt stadgande vara uppenbart,
att vad i nya RB är föreskrivet om besvär skall äga motsvarande tilllämpning
i fråga örn besvärstalan i lagsökningsmål.

När gäldenär i mål om handräckning för fordran förelägges att inkomma
med skriftligt bestridande, må enligt 23 § i beredningens förslag tiden härför
ej sättas längre än till en vecka eller, örn gäldenären är avlägset boende, tre
veckor efter det ansökningshandlingarna delgivits honom. Enligt den gällande
lagen skall tiden för bestridande utgöra fjorton dagar eller, örn gäldenären
är avlägset boende, högst trettio dagar från delgivningen. Som skäl för
den förkortning beredningen föreslagit anföres i betänkandet, att snabbhet i
förfarandet vore av vikt för borgenären samt att den uppgift som förfarandet
ålade gäldenären vore av enklaste beskaffenhet. Lagrådet har uttalat, att i
och för sig intet vore att erinra mot en förkortning av ifrågavarande tid men
att den föreslagna regeln syntes väl stel. Enligt lagrådets mening borde, på
sätt beredningen föreslagit i fråga örn lid för avgivande av förklaring i lagsökningsmål,
rätten ha möjlighet att lämna gäldenären längre rådrum, då
synnerliga skäl därtill förelåge. I överensstämmelse härmed har lagrådet hemställt,
att det av beredningen föreslagna stadgandet måtte ersättas med föreskrift
att tiden för anmälan av bestridande ej finge utan synnerliga skäl bestämmas
längre än till en vecka eller, då gäldenären vore avlägset boende,
till tre veckor.

För egen del finner jag vissa erinringar kunna riktas även mot lagrådets
förslag. Beträffande tiden för avgivandet av förklaring i lagsökningsmål har
beredningen föreslagit, att den i allmänhet ej utan synnerliga skäl må bestämmas
längre än till två veckor. Tillika har upptagits föreskrift att rätten
vid utsättande av förklaringslid har att taga hänsyn till belägenheten av den ort
där gäldenären bor eller handlingarna eljest kunna väntas bliva honom delgivna.
Övervägande skäl synas mig tala för att dessa regler vinna tillämpning
även med avseende å sådan anmälan av bestridande som nu åsyftas.
Särskild föreskrift om längre lid när gäldenären är avlägset boende torde då
icke erfordras. Ej heller torde det vara påkallat att, på sätt föreslagits i fråga
örn lagsökningsmål, stadga undantag för det fall att gäldenären ej har känt
hemvist inom riket. I mål av nu avsedda beskaffenhet är delgivning utom

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

riket eller enligt 33 kap. 12 § nya RB icke tillåten. I departementsförslaget,
där förevarande paragraf erhållit nummer 22, har lagtexten avfattats i enlighet
med vad sålunda anförts.

Vad lagrådet i övrigt erinrat beträffande avfattningen av särskilda lagrum
i förslaget har i huvudsak iakttagits. Dessutom ha till vinnande av större
överskådlighet bestämmelserna i 27 § av beredningens förslag uppdelats på
tre paragrafer, som i departementsförslaget erhållit beteckningarna 26—
28 §§.

Förslaget till lag oni ändring i vissa delar av koukurslagen.

De ändringar som innefattas i förevarande lagförslag äro i allmänhet icke
av större principiell betydelse utan ha huvudsakligen praktiskt intresse.

I syfte att vinna överensstämmelse med nya RB:s delgivningsregler föreslår
beredningen, att sådan delgivning i konkurs, som nu ankommer på
sökande, i regel skall ombesörjas av konkursdomaren. I samband därmed
förordas även vissa andra jämkningar i konkurslagens regler angående förfarandet
i anledning av borgenärs konkursansökan. Enligt gällande rätt kan
under vissa omständigheter sådan ansökan upptagas till prövning även om
gäldenären ej fått del av densamma. Möjlighet därtill föreligger bland annat
om gäldenären saknar känt hemvist eller sökts i sitt hemvist utan att kunna
anträffas och ulan att säker anvisning kunnat erhållas om var han uppehåller
sig. I dylikt fall har konkursdomaren att hänskjuta målet till rättens
prövning samt att genom kungörelse i allmänna tidningarna kalla gäldenären
till rätten vid påföljd att hans utevaro ej hindrar målets avgörande. Dessa
bestämmelser lia i förslaget ersatts med föreskrift örn delgivning med
gäldenären även i nu åsyftade fall, varemot i fråga om sättet för delgivningen
införts den lättnaden att delgivningen må verkställas genom kungörelse i
den ordning 33 kap. 12 § nya RB föreskriver.

Därest borgenärs konkursansökning ej inom förelagd tid efter delgivningen
medgives av gäldenären, skall målet av konkursdomaren hänskjutas till
rätten. Då så sker, skall enligt gällande lag målet utsättas att förekomma i
stad inom fyra dagar samt på landet inom fjorton dagar, örn ej för gäldenärens
kallande till rätten oundgängligen kräves längre tid. Kan på landet
målet ej företagas inom nämnda tid, med mindre urtima ting hålles, må målet
anstå till nästa allmänna tingssammanträde eller sammanträde med tremansnämnd,
dock endast såframt borgenären begärt dylikt anstånd i konkursansökningen
och det icke bestrides av gäldenären. Beredningen har ansett
önskvärt att för häradsrätternas del vinnes en förkortning av den tid
inom vilken målet skall företagas vid rätten. Beträffande möjligheterna härtill
erinrar beredningen, att enligt nya RB häradsrätt i regel skall hålla ling
var vecka samt dessutom, örn det erfordras, vissa ting med tremansnämnd,
varjämte häradshövdingen äger möjlighet att utsätta särskilt sammanträde
för huvudförhandling, då sådant finnes erforderligt. Med hänsyn till vad
sålunda anförts föreslår beredningen, att prövning av konkursansökning vid

Kungl. Majlis proposition nr 28.

häradsrätt skall ske inom tio dagar, dock med bibehållen rätt att utsträcka
denna tid, om så oundgängligen kräves för gäldenärens kallande till rätten
eller inställelse där.

Borgenärs konkursansökning som hänskjutits till rätten kan för närvarande
i vissa fall upptagas till prövning utan hinder av att parterna icke erhållit
del av kallelse till sammanträdet. Beträffande borgenären föreskrives
särskilt att han skall kallas allenast örn kallelsen kan hinna komma honom
tillhanda. I övrigt gäller som huvudregel, att försök att kalla vederbörande
alltid skall göras men att målet må företagas även om försöket misslyckas.
Föreligger tillförlitlig uppgift om parts postadress, kan kallelsen tillsändas
parten i rekommenderat brev. I förslaget uppställes ovillkorligt krav på delgivning
av kallelse med både borgenären och gäldenären. I samband därmed
föreslås också en ändring i reglerna om verkan av parts utevaro. Härom
stadgas för närvarande allenast, att i kallelse å gäldenären skall tillkännagivas
att hans utevaro icke hindrar målets avgörande. Vad angår borgenärs
utevaro finnes ingen föreskrift meddelad i lagen. Detta har, såsom beredningen
framhåller, föranlett viss osäkerhet i tillämpningen, särskilt i fall då
båda parterna uteblivit. Stundom har i sådana fall konkursansökningen ändock
upptagits till materiell prövning, men det har även förekommit att
målet avskrivits från vidare handläggning. Beredningen har ansett att borgenärens
utevaro som regel bör medföra att konkursansökningen förfaller.
Undantag härifrån bör enligt beredningens uppfattning göras endast för det
fall att gäldenären inställer sig och medgiver ansökningen. I förslaget har
därför upptagits föreskrift att i kallelse skall angivas — förutom att gäldenärens
utevaro icke hindrar målets handläggning och avgörande — även att,
om borgenären uteblir, ansökningen är förfallen, såvida den ej medgives av
gäldenären.

Vad eljest angår den handläggning av konkursmål som ankommer på
rätten har beredningen förutsatt att i allmänhet reglerna örn rättegång i
tvistemål skola lända till efterrättelse. Emellertid framhåller beredningen,
att konkurslagen i viss omfattning utesluter en direkt tillämpning av nya
RB:s bestämmelser och endast i undantagsfall lämnar utrymme för det
förberedande förfarande som i nya RB är föreskrivet i fråga örn tvistemål.
I förslaget har därför upptagits ett stadgande av innebörd att beträffande
förhandling i konkursmål i tillämpliga delar skall gälla vad i nya RB är
stadgat örn huvudförhandling. Samtidigt har dock föreskrivits att utevaro av
part eller annan som äger komma tillstädes ej skall utgöra hinder för målets
handläggning och avgörande, såvida ej annat är särskilt stadgat. Med sistnämnda
förbehåll avses bland annat den förut berörda bestämmelsen i förslaget
att borgenärens utevaro i mål om egendomsavträde i regel skall föranleda
att konkursansökningen förfaller. I övrigt må nämnas att enligt förslaget
häradsrätt vid handläggning av vissa slags konkursmål skall vara
domför med tre i nämnden.

Fullföljd av talan mot avgörande i konkursmål sker för närvarande i allmänhet
genom besvär. Mot underrätts slutliga utslag i mål om betalnings -

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

eller förmånsrätt eller ackord eller klander av utdelningsförslag skall emellertid
enligt 25 kap. 1 § äldre RB talan föras efter vad. Enligt förslaget
skall någon motsvarande undantagsbestämmelse icke gälla efter rättegångsreformens
genomförande. Beredningen framhåller att enligt nya RB fullföljd
genom vad i regel medför att huvudförhandling måste hållas i överrätterna.
En sådan anordning har beredningen funnit obehövlig och olämplig
såsom ägnad att verka tyngande på konkursförfarandet och medföra
onödiga kostnader. På grund härav har beredningen ansett, att klagan i
konkursmål alltid bör föras genom besvär.

Vid lagrådets granskning av förslaget till ny rättegångsbalk erinrades, att
detta ej innehölle bestämmelser örn verkan av parts konkurs å rättegång
som, då beslutet örn egendomsavträde meddelades påginge angående egendom
som hörde till konkursboet. Lagrådet uttryckte en förmodan att frågan
skulle komma''att behandlas vid det fortsatta arbetet med rättegångsreformen.
Beredningen har i förevarande lagförslag upptagit vissa bestämmelser i
ämnet.

Beträffande det ställningstagande som därvid ägt rum framhåller beredningen,
att en skyldighet för konkursboet att inträda i rättegången kunde
medföra vittgående ekonomiska förpliktelser för boet. Hade den ifrågavarande
rättegången anhängiggjorts av gäldenären, vore det sannolikt att konkursboet
i många fall skulle finna utsiktslöst att fortsätta processen med
risk att ådraga sig därmed förenade kostnader. Gällde målet utbekommande
av viss egendom från gäldenären, vöre det i allmänhet käranden som hade
intresse av att konkursboet deltoge i rättegången och därigenom bleve bundet
av domen. Även i detta fall ansåge beredningen dock övervägande skäl
tala för att någon ovillkorlig skyldighet till inträde ej ålades konkursboet.
Enligt beredningens uppfattning kunde samtliga intressen bäst tillgodoses
på det sättet, att konkursboet väl erhölle befogenhet att inträda i rättegången
i gäldenärens ställe men att, om konkursboet ej inträdde, det stöde de tidigare
parterna öppet att själva fortsätta rättegången, varvid konkursboet
skulle anses ha till förmån för gäldenären uppgivit den omtvistade rättigheten.
En bestämmelse av denna innebörd har därför upptagits i förslaget.

I delta sammanhang har beredningen även upptagit frågan om konkursboets
ställning, då före eller under konkursen väckts talan mot gäldenären
angående fordran som genom bevakning kan göras gällande i konkursen.
Enär verkan av bevakning ej sträcker sig utom konkursen, anses, enligt vad
beredningen erinrar, konkursen ej betaga gäldenären rätt att såsom svarande
föra talan angående ett mot honom riktat fordringsanspråk. Domen i ett dylikt
mål torde i allmänhet icke bli omedelbart avgörande för frågan örn kärandens
rätt till betalning i konkursen. Den kan däremot erhålla bevisverkan
i tvist som kan uppkomma om denna betalningsrätt. Erinras må ock om
stadgandet i 109 § konkurslagen all, när tvisligt fordringsanspråk beror på
annan rätts prövning, konkursdomstolen har ali fastställa borgenärens rätt i
konkursen för det belopp som kan varda bestämt i den särskilda rättegången.
Med hänsyn härtill föreslår beredningen, att gäldenären väl skall bibehållas

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

vid sin partsställning men att konkursboet skall erhålla rätt att inträda i
rättegången vid gäldenärens sida. Då konkursboet sålunda inträder kommer,
enligt vad beredningen framhåller, boet att intaga partsställning.

En förutsättning för tillämpningen av de regler beredningen förordat i
fråga örn konkursbos befogenhet att inträda i rättegång där gäldenären är
part, är tydligen att boet erhåller kännedom om rättegången. I förslaget har
därför stadgats skyldighet, dels för gäldenären att, då konkurs inträffar,
därom underrätta den rätt där rättegången fores, dels ock för rätten att, om
det erfordras, underrätta konkursboet om rättegången. Vidare har upptagits
föreskrift att, örn konkursboet inträder i gäldenärens ställe, boet skall lia
samma skyldighet att svara för rättegångskostnad som enligt 18 kap. 10 §
nya RB åligger den, å vilken överlåtelse av talan i rättegång ägt rum. Beträffande
de fall då konkursboet inträder vid sidan av gäldenären har särskild
föreskrift örn dess skyldighet att svara för rättegångskostnad ej ansetts erforderlig.
I dessa fall bliva nämligen, såsom beredningen framhåller, stadgande^
i 18 kap. 9 § nya RB omedelbart tillämpliga.

Departementschefen.

Såsom torde framgå av det nu anförda är den principiella betydelsen av
förevarande lagförslag i stort sett begränsad till frågan om konkursboets
ställning i fall, då gäldenären är part i en rättegång som rör egendom, hörande
till konkursboet, eller fordran som motparten kan göra gällande i konkursen.
Mot den lösning av nämnda fråga som förordas av beredningen har vid
lagrådets granskning icke framställts någon erinran och jag har icke för
egen del något att invända mot densamma. Den synes mig innefatta en
lämplig avvägning mellan de olika intressen som kräva beaktande. Jag förordar
därför, att beredningens förslag i denna del lägges till grund för lagstiftning.
Även i övrigt torde förslaget böra genomföras. Därvid torde tillika,
såsom lagrådet hemställt, jämkningar böra vidtagas i vissa paragrafer som
beredningen lämnat oförändrade. Med anledning härav och på grund av vad
lagrådet eljest anfört har förslaget gjorts till föremål för omarbetning inom
departementet.

Lagrådet har i sitt utlåtande till en början hemställt, att de bestämmelser
som upptagits i 12—14 och 16 §§ måtte till vinnande av större överskådlighet
omgrupperas i enlighet med vissa i utlåtandet närmare angivna riktlinjer.
Denna lagrådets hemställan har jag ansett mig böra biträda.

I fråga örn 15 §, vid vilket lagrum beredningen ej föreslagit någon ändring,
har lagrådet ansett lämpligt att ordalagen jämkades, så att de komme
att ansluta sig till innehållet i det förut behandlade förslaget till ny lagsökningslag.
Med anledning härav har uttrycket handräckning för fordran utbytts
mot betalningsföreläggande, varjämte lagrummet i övrigt i viss utsträckning
omredigerats. Enär förslaget till ny lagsökningslag bland annat innebär,
att handläggningen av lagsökningsmål skall överflyttas till rätten, har det
sålunda blivit överflödigt att vid sidan av det fall att fordran fastställts av
domstol omnämna alternativet att den fastställts i lagsökningsväg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Även i 77 och 79 §§ lia, på sätt lagrådet hemställt, ordalagen jämkats till
överensstämmelse med lydelsen av den föreslagna nya lagsökningslagen.

Beträffande 109 och 123 §§, som båda lämnats oförändrade av beredningen,
har lagrådet förordat vissa redaktionella jämkningar i anslutning till föreslagna
ändringar i andra lagrum. Vad lagrådet sålunda hemställt har iakttagits.

I 199 § stadgas för närvarande, att om ämbets- eller tjänsteman blivit försatt
i konkurs, den myndighet varunder han lyder har att pröva, huruvida
han tidigare än fyra månader från beslutet om egendomsavträde må återinträda
i utövning av tjänsten. I beredningens förslag har denna bestämmelse
kompletterats med en erinran om den i 4 kap. 1 § andra stycket nya RB
meddelade föreskriften att den som är i konkurstillstånd ej må utöva domarämbete.
Lagrådet har anmärkt, att någon sådan erinran icke syntes påkallad,
enär det finge anses uppenbart att den i lagrummet nu upptagna bestämmelsen
icke uteslöte tillämpning av nämnda föreskrift i nya RB. Då ett tilllägg
av det slag beredningen förordat synes kunna erhålla viss praktisk betydelse,
har jag icke kunnat ansluta mig till lagrådets uppfattning att förevarande
lagrum borde lämnas oförändrat. Med anledning av vad lagrådet
anfört därom, att den av beredningen föreslagna hänvisningen icke omfattade
alla de fall då konkurs enligt särskilt stadgande medförde obehörighet till
tjänsteutövning, har emellertid nämnda hänvisning, i enlighet med vad lagrådet
i andra hand hemställt, i departementsförslaget utbytts mot en erinran
av mera allmän avfattning.

Vad slutligen angår 211 § torde de av lagrådet framförda förslagen vara
ägnade att medföra vissa praktiska fördelar. De anmärkningar lagrådet framställt
vid denna paragraf ha följaktligen beaktats.

Förslaget till lag angående upphävande av 7 § 6, lagen den 13 maj 1921
om nya konkurslagens införande och vad i avseende därå skall iakttagas.

Det stadgande som avses med detta förslag innefattar allenast en föreskrift
om viss utsträckt tillämpning av bestämmelserna i 212 § konkurslagen.
Enär beredningen föreslagit att nämnda paragraf i konkurslagen skall
upphöra att gälla, har även förevarande stadgande ansetts böra upphävas.
Förslaget härom har av lagrådet lämnats utan erinran.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av lagen den 15 juni 1934
om begränsning av tiden för efterbevakning i vissa konkurser.

Detta förslag, som likaledes lämnats utan erinran av lagrådet, innebär
endast den ändringen att anslag å rättens dörr skall ersättas av anslag i rättens
kansli.

Kungl. Majlis proposition nr 28.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 maj
1921 om ackordsförhandling utan konkurs.

Vid ackordsförhandling utan konkurs skall, om ej borgenärerna förkasta
det framlagda ackordsförslaget, detta hänskjutas till rätten för fastställelse.
Örn det påyrkas, skall rätten också bestämma arvode till den som varit
rättens ombudsman eller god man i ackordsärendet. Dessutom kan hos rätten
förås klagan över borgenärernas beslut. Mot rättens utslag i fråga om fastställelse
av ackord skall enligt 25 kap. 1 § äldre RB talan fullföljas efter
vad. Beslut i annan fråga skall däremot överklagas genom besvär.

Beredningen har ansett, att rättegången i ackordsförhandlingsmål borde
följa samma regler som i mål enligt konkurslagen. I enlighet med vad som
förordats beträffande konkursmål föreslås därför, att om rättens förhandling
i mål som nu avses skall gälla vad i nya RB är stadgat om huvudförhandling
samt att fullföljd av talan mot rättens avgörande i samtliga fall skall ske genom
besvär. Bestämmelserna härom lia i förslaget upptagits under 43 §.
De nuvarande föreskrifterna i denna paragraf ha nämligen med hänsyn till
stadgandet i 52 kap. 4 § nya RB ansetts böra utgå.

Även lagrådet har intagit den ståndpunkten att enhetliga regler böra gälla
för rättegången i ackordsförhandlingsmål och konkursmål. På grund härav
har lagrådet hemställt, att beträffande rättens förhandling måtte i förevarande
lag meddelas enahanda bestämmelser som lagrådet föreslagit vid 211 §
konkurslagen. Med anledning av vad lagrådet sålunda anfört har beredningens
förslag på denna punkt inom departementet omarbetats i överensstämmelse
med vad som skett i fråga om sistnämnda lagrum.

De övriga ändringar som innefattas i förslaget äro huvudsakligen av formell
natur och ha icke föranlett någon anmärkning från lagrådet.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 maj

1921 örn utmätningsed.

Den som vill utverka åläggande för gäldenär att avlägga utmätningsed
skall göra framställning därom hos konkursdomaren. Denne har att utsätta
förhör med parterna och utfärda föreläggande för gäldenären att inställa
sig vid förhöret. Föreläggandet skall delgivas gäldenären genom sökandens
försorg. Vid förhöret skall konkursdomaren meddela beslut, huruvida edgång
skall äga rum eller ej. I undantagsfall kan han dock hänskjuta frågan därom
till rättens prövning. Det ankommer då på konkursdomaren att bestämma
tid för målets handläggning vid rätten. Parterna kallas ej särskilt till
rätten, och deras utevaro hindrar ej målets avgörande. Rättens beslut får
överklagas genom besvär.

I vad sålunda gäller föreslår beredningen främst den ändringen att delgivning
av kallelsen till förhöret inför konkursdomaren skall ske genom den -

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

nes försorg, med rätt dock för sökanden att om han så vill själv ombesörja
delgivningen. Dessutom förordas, att om edgångsfrågan hänskjutes tili rätten,
konkursdomaren skall vara skyldig att kalla parterna till rätten antingen
omedelbart eller genom särskilda kallelser. En bestämmelse härom bar upptagits
i 6 § första stycket i förslaget tillika med en föreskrift att i kallelse
till rätten skall angivas att partens utevaro icke hindrar målets handläggning
och avgörande. I andra stycket av samma paragraf har beredningen
upptagit en bestämmelse att beträffande målets handläggning vid rätten i tilllämpliga
delar skall gälla vad i nya RB är stadgat örn huvudförhandling i
tvistemål, dock att häradsrätt skall vara domför med tre i nämnden. Vad
slutligen angår fullföljden föreslås alt denna liksom för närvarande skall ske
genom besvär. Ett uttryckligt stadgande därom har upptagits i 15 § i förslaget.

Lagrådet har i fråga om förevarande förslag framställt anmärkning endast
vid 6 §. I andra stycket av denna paragraf borde enligt lagrådet meddelas
enahanda bestämmelser örn handläggningen vid rätten som dem lagrådet
föreslagit vid 211 § konkurslagen. Dessutom borde dit överflyttas den regel
om verkan av parts utevaro som av beredningen upptagits i första stycket.
Dessa lagrådets erinringar har jag ansett mig böra biträda. Paragrafen har
därför inom departementet omarbetats i enlighet med lagrådets hemställan.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen.

Beträffande utsökningslagen erinras till en början i beredningens betänkande,
att medan frågor örn utsökning i andra länder allmänt handhavas av
domstol och domstolen underlydande organ, handläggningen av dessa frågor
enligt utsökningslagen närmast ankommer på administrativa myndigheter,
nämligen överexekutor och överexekutor underställda utmätningsmän. Överexekutor
är enligt utsökningslagen på landet länsstyrelsen, i Stockholm Överståthållarämbetet,
i annan stad med magistrat denna eller viss av Kungl.
Majit förordnad magistratsledamot samt i stad utan magistrat länsstyrelsen
eller den Kungl. Majit därtill förordnar. Utmätningsman är i allmänhet landsfiskal
eller stadsfogde.

Beredningen har i anslutning till ett av processkommissionen framställt
förslag upptagit till övervägande, i vad mån överexekutors uppgifter i samband
med införandet av den nya rättegångsordningen borde överflyttas till
underrätterna. Med hänsyn till den ståndpunkt statsmakterna vid fastställandet
av huvudgrunderna för rättegångsreformen intagit till detta spörsmål har
beredningen dock ansett sig icke i förevarande sammanhang böra föreslå
någon egentlig omläggning härutinnan. Beredningen framhåller emellertid,
att det nära samband som föreligger mellan rättsskipning och exekution medfört
att domstolarnas befattning med verkställighetsfrågor i nya RB erhållit
en väsentligt större omfattning än för närvarande. Sålunda ägde domstolarna
enligt nya RB en vidsträckt befogenhet att i samband med rättegång i tviste Bihang

Ull riksdagens protokoll 1946. 1 saini. Sr 28.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

mål förordna om handräcknings- och andra verkställighetsåtgärder. Härigenom
kunde behovet av att i dylika angelägenheter anlita överexekutor
komma att minskas. Även den för rättsskipningens effektivitet viktiga frågan
om omedelbar verkställighet av domstolarnas icke lagakraftvunna avgöranden
komme enligt nya RB att i större utsträckning än hittills tillhöra domstolarna.

Beredningen ingår härefter på frågan i vad mån utsökningslagens regler
örn verkställighet av domstols avgöranden böra undergå ändring i anledning
av nya RB:s bestämmelser i ämnet.

För närvarande gäller, att lagakraftvunnen dom i tvistemål må utan särskilt
bemyndigande verkställas av utmätningsman i de fall som närmare angivas
i 37 § utsökningslagen. Detta stadgande omfattar främst det vanligast förekommande
fallet att betalningsskyldighet ålagts samt därjämte bland annat
domar, varigenom någon förpliktats att utgiva viss lös egendom eller att
avflytta från fastighet eller lägenhet. Därest befogenheten att verkställa lagakraftvunnen
dom ej sålunda omedelbart tillkommer utmätningsman, har enligt
38 § överexekutor att förordna om verkställigheten och sättet därför. Det
må framhållas, att under uttrycket dom i utsökningslagen inbegripes även
annat avgörande i tvistemål. I beredningens förslag har, med hänsyn till
innehållet i 17 kap. 1 § nya RB, upptagits uttrycklig erinran härom.

I fråga om verkställighet av icke lagakraftvunna domar meddelas bestämmelser
i 39—43 §§. I 39 och 40 §§ föreskrives sålunda, att utmätning omedelbart
må ske för dom varigenom betalningsskyldighet ålagts, men att det
utmätta i allmänhet icke får säljas förrän domen vunnit laga kraft. I 41 §
stadgas i första stycket, att dom som innefattar förpliktande för någon att
utgiva viss lös egendom må utan hinder av ändringssökande verkställas av
utmätningsman, om den vinnande ställer pant eller borgen för godsets återbäring.
Vidare föreskrives i andra stycket, att utmätningsman utan hinder
av förd klagan äger verkställa vad domstol förordnat angående kvarstad och
skingringsförbud. Under 42 § behandlas domar i mål om skyldighet för arrendator
eller åbo att avflytta eller om hyresgästs eller bostadsrättshavares
flyttning i eller ur lägenhet. I sådana mål äger enligt särskilda stadganden i
allmänna nyttjanderättslagen, åborättslagen och lagen om bostadsrättsföreningar
domstolen förordna att domen må verkställas utan hinder av att
den ej vunnit laga kraft. Har sådant förordnande meddelats, må enligt 42 §
utsökningslagen utmätningsman befordra domen till verkställighet, örn den
vinnande ställer pant eller borgen för fullgörandet av möjligen uppkommande
skadeståndsskyldighet. Slutligen gäller enligt 43 §, att om det varom i
andra mål blivit dömt är sådant att ändringssökandet ej varder onyttigt
om domen går i fullbordan, överexekutor äger förordna om verkställighet av
domen ändå att ändring däri sökes. Även i detta fall föreskrives emellertid
som villkor för verkställighet att pant eller borgen ställes.

Såsom redan antytts äger domstol för närvarande endast i de fall som
avses i 42 § utsökningslagen förordna, att dess dom må verkställas utan

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

hinder av att den ej vunnit laga kraft. I nya RB har i 17 kap. 14 § första
stycket stadgats en allmän befogenhet för domstol att, när skäl äro därtill,
meddela sådant förordnande. Enligt andra stycket av samma paragraf må
domstol ock föreskriva omedelbar verkställighet av beslut varigenom någon
under pågående rättegång förelagts att förete skriftligt bevis eller att tillhandahålla
föremål för syn eller besiktning. I anslutning till vad sålunda stadgats
i nya RB har i beredningens förslag 42 § utsökningslagen ändrats så,
att därunder inbegripits alla de fall då förordnande om omedelbar verkställighet
meddelats.

I samband därmed har beredningen även upptagit frågan, huruvida som
villkor för verkställigheten i nyssnämnda fall alltjämt bör krävas att den
vinnande ställer pant eller borgen för det skadestånd vartill han kan kännas
skyldig om domen ändras. Beredningen framhåller, att enligt dansk och
norsk rätt domstolen i motsvarande fall äger en viss prövningsrätt i detta
avseende. Härjämte erinrar beredningen om den prövningsrätt som, då
fråga är om säkerhet för handräckningsåtgärder, tillkommer överexekutor
enligt 194 § utsökningslagen och domstol enligt 15 kap. 5 § nya RB. Beträffande
dom i egentlig mening anför beredningen ytterligare, att frågan
huruvida säkerhet kunde eftergivas uppenbarligen i väsentlig mån rönte inverkan
av den större eller mindre sannolikheten för att domen kunde komma
att ändras i högre rätt. Från denna synpunkt kunde det enligt beredningens
uppfattning vara befogat att göra skillnad mellan underrätts och
hovrätts domar. För underrätternas del syntes övervägande skäl tala för att
kravet på säkerhet alltid bibehölles. I fråga om hovrätts dom borde däremot
som allmän regel kunna stadgas att säkerhet ej skulle krävas. Hovrätten
borde emellertid enligt beredningens mening äga att, då det påkallades av
omständigheterna, förbinda sitt förordnande om omedelbar verkställighet
med föreskrift att verkställigheten finge äga rum allenast om säkerhet ställdes.
Vad slutligen beträffar de fall då någon förelagts att förete skriftligt
bevis eller tillhandahålla föremål för syn eller besiktning framhåller bered
ningen, att därest fråga vore om mera värdefull egendom, sådant föreläggande
sannolikt i regel komme att avse att egendomen skulle företes vid rätten
eller hållas tillgänglig å rättens kansli. Med hänsyn härtill borde enligt beredningens
uppfattning kravet på säkerhet här i allmänhet kunna eftergivas
även för underrätts del. Skulle i något fall säkerhet anses erforderlig, borde
det ankomma på rätten alt i samband med verkslällighetsförordnandet meddela
föreskrift därom. Bestämmelser i enlighet med vad sålunda anförts ha
upptagits i 42 § i förslaget.

Den vidgade möjlighet som, enligt vad förut sagts, i nya RB tillagts domstol
att förordna om omedelbar verkställighet bar ytterligare ansetts böra
medföra att den motsvarande befogenhet sorn nu enligt 43 § utsökningslagen
tillkommer överexekutor ej vidare bibehålies. Sistnämnda lagrum föreslås
därför skola upphävas.

Verkställighet av icke lagakraftägande avgörande kan enligt nya RB i viss
omfattning ifrågakomma även ulan alt förordnande meddelats därom. Fn -

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

ligt 17 kap. 14 § andra stycket skall sålunda beslut under rättegång, mot
vilket talan icke må föras särskilt, genast gå i verkställighet. Detsamma gäller
bland annat med avseende å beslut om ersättning till biträde, vittne, sakkunnig
eller annan som ej är part eller intervenient eller örn kvarstad, skingringsförbud
eller annan handräckning. I tredje stycket av samma paragraf
har upptagits bestämmelse, att örn särskild föreskrift är meddelad därom,
att dom eller beslut som icke äger laga kraft må verkställas, denna föreskrift
skall vara gällande.

I anslutning till vad sålunda stadgats föreslår beredningen att såsom ett
nytt första stycke i 42 § utsökningslagen upptages en regel att dom som enligt
lag skall genast verkställas skall gå i fullbordan såsom lagakraftägande
örn ej annat är stadgat. Enär, såsom redan omnämnts, under dom skall inbegripas
även beslut, kommer enligt vad beredningen framhåller ifrågavarande
stadgande att vara tillämpligt bland annat å beslut som enligt föreskrifterna
i 17 kap. 14 § andra stycket nya RB skola verkställas omedelbart.
Till dessa hör, på sätt nyss framhållits, beslut om kvarstad eller skingringsförbud.
Med anledning härav föreslås, att de föreskrifter örn verkställighet
av dylika beslut som nu äro meddelade i 41 § andra stycket skola utgå.

Av 49 § första stycket utsökningslagen framgår, att tredskodom mot vilken
ej vädjats får utan binder av att gäldenären stämmer örn återvinning
verkställas såsom lagakraftvunnen, örn ej rätten där återvinningstalan är
anhängig förordnar annorlunda. Detta stadgande anknyter till den nuvarande
ordningen att talan mot tredskodom kan fullföljas såväl genom vad till
högre rätt som genom sökande av återvinning vid underrätt. Har talan fullföljts
genom vad, är verkställighet enligt 49 § utesluten. I fråga örn tredskodomens
verkställande gälla då allmänna regler.

I nya RB ha, såsom beredningen erinrar, förutsättningarna för tredskodom
vidgats i olika hänseenden. Medan enligt gällande rätt bevisning kräves
för vinnande av tredskodom i mål som ej angår penningfordran, kan sålunda
enligt nya RB tredskodom utan bevisning meddelas angående varje
slags anspråk varom förlikning kan träffas. Dessutom utgör återvinning
enda rättsmedlet för part mot vilken tredskodom givits. Med hänsyn till
dessa förhållanden har beredningen ansett det alltför strängt mot den uteblivne
parten att alltid tillåta verkställighet av tredskodom såsom lagakraftvunnen.
Detta borde enligt beredningens uppfattning medgivas endast för
det fall att domen innefattade ett åläggande av betalningsskyldighet. I överensstämmelse
med vad sålunda anförts har i förslaget upptagits ett stadgande
av innebörd att sökande av återvinning ej hindrar verkställighet av tredskodom
varigenom betalningsskyldighet ålagts den uteblivne parten. Härav får,
såsom beredningen framhåller, anses följa att annan tredskodom icke må
verkställas såsom lagakraftvunnen förrän tiden för sökande av återvinning
utgått.

De grundsatser beredningen sålunda ansett böra gälla i fråga örn verkställighet
av tredskodom skola enligt föreskrift i 49 § andra stycket i förslaget
tillämpas även i fall då vade- eller revisionstalan förklarats förfallen
i den ordning som omförmäles i 50 kap. 19 § nya RB.

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

101

Förutom de ändringar sorn sålunda ansetts erforderliga beträffande reglerna
om verkställighet av domar och beslut föreslår beredningen även viss
utvidgning av överexekutors befogenhet att förordna om handräckning. Beredningen
framhåller, att de i 15 kap. nya RB med avseende å rättegång i
tvistemål givna bestämmelserna örn kvarstad, skingringsförbud, reseförbud
och handräckning för återställande av rubbat besittningsförhållande nära ansluta
sig till motsvarande bestämmelser i 8 kap. utsökningslagen. Härutöver
har, enligt vad beredningen erinrar, domstolen tillagts även en mera allmän
befogenhet alt i tvistemål meddela handräckning lill skydd för den rätt, som
göres gällande av part. I 15 kap. 3 § stadgas sålunda, att om part i rättegång
visat sannolika skäl för sin talan och det skäligen kan befaras att motparten
genom att utöva viss verksamhet eller att företaga eller underlåta viss handling
eller genom annat sitt förhållande hindrar eller försvårar domens verkställande
eller väsentligt förringar dess värde för parten, rätten må vid vite
meddela motparten förbud eller annat föreläggande eller förordna om egendoms
förvaltning av god man eller örn annan åtgärd som finnes erforderlig
för säkerställande av partens rätt. Föreläggande eller förordnande som nu
sagts kan ock meddelas, örn det i annat fall är för parten av synnerlig vikt
och det ej länder motparten till väsentligt förfång. I motiven till nya RB
har förutsatts, att behov kunde föreligga att utrusta exekutiv myndighet med
en motsvarande befogenhet; frågan därom borde tagas under övervägande
vid det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Som skäl för införande i utsökningslagen av bestämmelser i detta ämne
kunde, enligt vad beredningen anför, åberopas bland annat, att behovet av
säkerhetsåtgärder kunde vara så trängande, att partens rätt skulle äventyras,
örn han för erhållande av handräckning skulle vara nödsakad att först inleda
rättegång. Liksom beträffande kvarstad och skingringsförbud syntes vidare
möjlighet att erhålla handräckning av här avsedd beskaffenhet böra
föreligga även då tvisten skulle prövas av skiljemän. En annan omständighet
som enligt beredningens mening i detta sammanhang ägde betydelse,
vore att införandet i utsökningslagen av bestämmelser motsvarande 15 kap.
3 § nya RB kunde vara ägnat att underlätta en likformig tillämpning av
övriga mot varandra svarande handräckningsregler i utsökningslagen och
nya RB. Slutligen kunde möjligheten att hos överexekutor erhålla handräckning
i vissa fall tänkas föranleda, att tvistiga angelägenheter bleve avvecklade
utan att rättegång behövde anlitas.

Beredningen framhåller alt en utvidgning av överexekutors befogenhet i
antydd riktning framför allt vore av betydelse för de fall då någon mot annan
gjorde gällande anspråk som ännu icke vore föremål för rättegång eller
prövning i annan ordning. Emellertid kunde omständigheterna vara sådana,
alt part även då rättegång redan vore anhängig, borde äga utverka handräckning
hos överexekutor i stället för hos domstol. 1 detta hänseende vore att
beakta att domstolen icke såsom överexekutor hade till sitt förfogande personal
för ombesörjande av verkställigheten. På sätt framginge av motiven
till 15 kap. 5 § nya RB vore det också beträffande kvarstad och annan redan

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

nu i utsökningslagen omförmäld handräckning förutsatt, att part även under
rättegång skulle vara oförhindrad att hänvända sig till överexekutor i stället
för till domstolen.

På de skäl för vilka sålunda redogjorts har beredningen i förslaget upptagit
ett stadgande att överexekutor på begäran äger förordna örn åtgärd som
avses i 15 kap. 3 § nya RB, då sådant erfordras för säkerställande av anspråk
som kan antagas bliva eller är föremål för rättegång eller prövning i
annan ordning.

Departementschefen.

I skrivelse den 12 juni 1945 (nr 365) har riksdagen hos Kungl. Majit anhållit
örn revision av utsökningslagen och i samband därmed stående lagstiftning.
Riksdagen har därmed avsett en fullständig omarbetning av utsökningslagens
bestämmelser i syfte att anpassa exekutionsväsendet efter nutida
krav. Emellertid har riksdagen förutsatt att detta reformarbete icke
skulle kunna resultera i lagstiftning förrän efter det nya RB trätt i kraft.
Med hänsyn härtill bör den av riksdagen ifrågasatta utredningen tydligen ej
föranleda uppehåll med genomförandet av beredningens nu föreliggande
förslag. De principer på vilka detta förslag är uppbyggt synas mig böra godtagas
som grund för lagstiftning. Vad särskilt angår spörsmålet om överexekutorsgöromålens
överflyttande till domstolarna delar jag beredningens uppfattning
att en sådan omläggning för närvarande icke bör komma till stånd.
Vid en blivande, mera fullständig reform av utsökningsväsendet synes emellertid,
såsom riksdagen framhållit, frågan örn den lämpligaste organisationen
av de exekutiva myndigheterna böra ägnas särskild uppmärksamhet. .

Lagrådet har vid sin granskning av beredningens förslag icke funnit anledning
till någon erinran av principiell innebörd. Emellertid har lagrådet vid
47, 51, 176, 187 a och 188 §§ samt i fråga om övergångsbestämmelserna hemställt
örn vissa jämkningar, huvudsakligen i förtydligande syfte eller av formell
karaktär. Med anledning härav har förslaget i dessa delar underkastats
omarbetning inom departementet, varvid lagrådets anmärkningar iakttagits.

Vid 213—217 samt 220 §§ har lagrådet förordat en omgruppering av bestämmelserna
ävensom vissa redaktionella jämkningar. Beredningens förslag
i denna del är utformat i anslutning till lagens nuvarande avfattning, och de
ändringar som innefattas i förslaget hänföra sig i stort sett endast till vissa
frister, som anpassats efter motsvarande stadganden i nya RB. Vid sådant
förhållande och då den formella omarbetning varom lagrådet hemställt icke
är påkallad med hänsyn till rättegångsreformens genomförande, har jag ansett
övervägande skäl tala för att de ifrågavarande bestämmelserna tillsvidare
bibehållas i sin nuvarande uppställning.

Ej heller med anledning av vad lagrådet anfört vid 219 § har jag ansett
mig böra förorda någon ändring i förslaget.

Sedan lagrådets yttrande avgivits, har, i samband med den år 1945 genomförda
ändringen av 30 kap. äldre RB, 49 § utsökningslagen, vilket lagrum
beröres av beredningens förslag, redan erhållit delvis ändrad avfattning i

Kunyl. Majlis proposition nr 28.

103

anslutning till vad beredningen förordat. Emellertid böra, såsom beredningen
föreslagit, även vissa andra ändringar vidtagas i nämnda lagrum. Lagrummet
bör alltså alltjämt upptagas bland de paragrafer i utsökningslagen som
skola erhålla ändrad lydelse.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 22 § förordningen den 10
augusti 1877 om nya utsökningslagcns införande oell vad
i avseende därå iakttagas skall.

I 22 § promulgationslagen till utsökningslagen stadgas för närvarande, att
örn utmätning skall ske för verkställighet av utslag i brottmål, utsökningslagens
föreskrifter skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse, såvitt de ej
äro stridande mot vad angående brottmål finnes särskilt stadgat. Med denna
bestämmelse avses, såsom beredningen erinrar, icke att avgöra när utmätning
i brottmål får äga rum. Innebörden av stadgandet är endast, att när verkställighet
är tillåten och för dess genomförande ki’äves utmätning, bestämmelserna
i utsökningslagen skola lända till efterrättelse med den begränsning
som föranledes av särskilda föreskrifter. Den grundsats som sålunda fastslagits
i paragrafen har, enligt vad beredningen framhåller, förmodats gälla
ej blott då utmätning erfordras utan även när det eljest i brottmål är fråga
om ett fullgörande av samma beskaffenhet som kan förekomma i tvistemål.
Ett uttryckligt stadgande av sådan innebörd är, såsom framgår av det följande,
meddelat för det fall att någon i brottmål dömts att utgiva viss lös egendom.

Beträffande villkoren för att utslag i brottmål skall få verkställas gäller
som allmän regel att böter och vitén icke få indrivas förrän utslaget vunnit
laga kraft. Böter eller vite som utdömts av hovrätt må dock, enligt 6 § lagen
den 14 juni 1901 om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen örn
ändring i vissa delar av rättegångsbalken, utan hinder av ändringssökande uttagas
enligt i huvudsak samma grunder som i 39 och 40 §§ utsökningslagen
äro stadgade med avseende å verkställighet av hovrätts dom varigenom part
i tvistemål ålagts betalningsskyldighet till motparten. Vad sålunda föreskrivits
skall enligt stadgande i paragrafen äga tillämpning även när hovrätt
dömt till böter eller vite i tvistemål. Vad angår enskilt anspråk på grund av
brott stadgas i samma lagrum, att örn någon i brottmål dömts att gälda annat
än böter eller vite eller att utgiva viss lös egendom, beslutet skall utan hinder
av ändringssökande gå i verkställighet som örn det meddelats i tvistemål.

Beredningen har förutsatt att 6 § i 1901 års lag skall upphävas i samband
med nya RB:s ikraftträdande. Med anledning härav bar beredningen,
såsom framgår av nästföregående lagförslag, ansett bestämmelser om uttagande
av böter eller vite i tvistemål i stället böra meddelas i 52 § utsökningslagen.
I fråga örn indrivning av böter och vitén i brottmål samt verkställighet
av utslag rörande enskill anspråk i sådant mål föreslås att dessa frågor skola

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

regleras genom att i förevarande paragraf i promulgationslagen till utsökningslagen
intages en hänvisning till vad för motsvarande fall är stadgat angående
tvistemål. Förslaget innefattar icke någon saklig ändring. Emellertid
framhåller beredningen, att processreformen medför en inskränkning av paragrafens
nuvarande tillämpningsområde. Enligt nya RB hänföras nämligen
till brottmål endast mål, i vilka föres talan örn ansvar.

I detta sammanhang må erinras, att 6 § i 1901 års lag innehåller bestämmelser
örn verkställighet även i andra avseenden än hittills berörts. Bland
annat hänvisas till vissa äldre författningar enligt vilka utslag i polismål i vissa
fall skall gå i fullbordan genast, oaktat besvär anförts. Beredningen har
framhållit, att dylika speciella verkställighetsregler ej lämpligen borde bibehållas
efter polisdomstolarnas upphörande. Ej heller beträffande övriga nu
avsedda verkställighetsfrågor har beredningen ansett erforderligt att särskilda
stadganden meddelades. I dessa delar ha nämligen, såsom beredningen erinrar,
motsvarande föreskrifter upptagits i nya RB.

Lagrådet har vid förevarande lagförslag erinrat, att därav icke klart framginge
hur verkställighet skulle ske av brottmålsdom, varigenom gods eller dess
värde förklarats förverkat, någon förpliktats att till det allmänna utgiva värdet
av taget vederlag eller annan dylik offentligrättslig påföljd av brott blivit
ådömd. Enligt lagrådet borde, om påföljden innefattade betalningsskyldighet,
verkställighet ske enligt de regler som gällde för verkställighet av böter
eller vite. Vore påföljden eljest av den natur att den kunde utsökas, syntes
bestämmelserna örn verkställighet i tvistemål böra äga motsvarande tillämpning.
Liksom då fråga vore om böter eller vite borde emellertid underrätts
dom icke kunna verkställas förrän den vunnit laga kraft. Lagrådet har hemställt,
att i förslaget måtte intagas föreskrifter av i huvudsak det innehåll som
sålunda antytts.

Frågan om verkställighet av påföljder av den art som avses i lagrådets
nu berörda yttrande har i viss omfattning varit föremål för behandling vid
1945 års riksdag. Sedan statsrevisorerna i sin berättelse anmärkt, att de ersättningar
som med tillämpning av gällande ransoneringsförfattningar utdömts
till kronan endast i begränsad utsträckning blivit indrivna, har riksdagen
i skrivelse den 16 juni 1945 (nr 352) hemställt, att Kungl. Maj:t ville
taga fragan om indrivning och redovisning av dylika vederlagsfordringar under
omprövning. I de yttranden som avgåvos över statsrevisorernas anmärkning
framhölls från flera håll, att indrivningen ofta avsevärt fördröjdes genom
att den dömde överklagade underrättens utslag. I samband därmed förordades,
att omedelbar verkställighet skulle medgivas beträffande påföljder av
här ifrågavarande slag. I ett yttrande upplystes, att indrivning tidigare brukat
ske i enlighet med föreskrifterna i 39 § utsökningslagen om verkställighet
av icke lagakraftvunnen dom å betalningsskyldighet, men att detta tillvägagångssätt
ansetts ej längre kunna begagnas sedan hovrätten över Skåne
och Blekinge genom utslag den 1 september 1944 undanröjt en i sådan ordning
företagen utmätning.

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

För egen del anser jag i likhet med lagrådet de nu ifrågavarande påföljdernas
natur tala för att de i verkställighetshänseende likställas med böter och
vitén. Denna ståndpunkt har ock intagits i nyssnämnda hovrättsutslag. Jag
är därför icke beredd att förorda någon utvidgning av möjligheterna till omedelbar
verkställighet. Behovet av en dylik utvidgning torde också komma att
minska då nya RB träder i kraft. Enligt 26 kap. nya RB må nämligen i brottmål
rätten besluta örn kvarstad eller skingringsförbud bland annat för den
händelse det skäligen kan befaras att den misstänkte genom avvikande eller
undanskaffande av egendom undandrager sig att gälda värdet av förverkad
egendom eller annan ersättning till det allmänna. Det må framhållas att sådant
beslut, om det påyrkas av åklagaren eller undersökningsledaren, kan
meddelas redan under förundersökningen.

På grund av vad sålunda anförts och då beredningens förslag, såsom lagrådet
framhållit, ej fullt tydligt utvisar, vilka verkställighetsregler som skola
gälla på förevarande punkt, har jag låtit inom departementet omarbeta förslaget
i den av lagrådet angivna riktningen.

Förslaget till lag om handräckning åt utländsk domstol.

Förevarande förslag innefattar en omarbetning av lagen den 6 mars 1899
i samma ämne. Nämnda lag tillkom i samband med att Sverige anslöt sig
till en den 14 november 1896 dagtecknad internationell konvention angående
vissa till civilprocessen hörande ämnen av internationell natur, sedermera
ersatt av en ny konvention den 17 juli 1905.

Enligt 1905 års konvention äger i mål eller ärende av civil eller kommersiell
natur judiciell myndighet i en av de fördragsslutande staterna rätt att
hos behörig myndighet i annan av dessa stater göra framställning om vidtagande
av åtgärder till utredning i målet eller ärendet eller ;<v andra till
dess behandling hörande åtgärder. Den domstol till vilken sådan framställning
göres är, frånsett vissa undantagsfall, skyldig att vidtaga den begärda
åtgärden. Därvid skall domstolen i fråga om de former som böra iakttagas
tillämpa sitt eget lands lagar. Har användning av en viss form begärts av
den myndighet som gjort framställningen, skall dock denna lorm iakttagas,
såframt den ej strider mot lagstiftningen i det land till vilket framställningen
skett.

I överensstämmelse med vad sålunda bestämis i konventionen stadgas i
1899 års lag som huvudregel, att beträffande handläggningen av sådana ärenden
som nu äro i fråga skall lända till efterrättelse vad örn rättegång vid
svensk domstol finnes föreskrivet. Härutöver givas emellertid avvikande bestämmelser
på vissa punkter, såsom beträffande parts hörande under ed, verkan
av vittnesjäv och rättens befogenhet alt använda tvångsmedel mot part
eller annan, som underlåter att på kallelse inställa sig till förhör eller eljest
vägrar att fullgöra vad som begäres av honom. Dessa frågor lia, såsom beredningen
framhåller, genom nya RB:s antagande kommit i förändrat läge.

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

Med hänsyn härtill och då beredningen funnit jämkningar i syfte att vinna
närmare anpassning till nya RB böra vidtagas även på andra punkter, har
beredningen utarbetat förslag till helt ny lag i ämnet.

I fråga örn parts hörande på ed gäller enligt äldre RB att detta kan ske
endast genom upptagande av normerad partsed. I 1899 års lag lillåtes däremot,
för de fall som där avses, även fritt förhör med part under cd. Om förfaringssättet
därvid stadgas bland annat, att eden skall avläggas såsom bekräftelseed
efter det förhöret ägt rum. I nya RB har, såsom beredningen erinrar,
partsed ej i någon form bibehållits som bevismedel, utan i stället har
öppnats möjlighet att höra part under sanningsförsäkran. Med hänsyn härtill
har beredningen övervägt, örn icke upptagande av partsutsaga på ed
borde förbjudas även i ärenden av nu avsedd beskaffenhet. Beredningen har
emellertid funnit syftet med här ifrågavarande lagstiftning kräva att svensk
domstol alltjämt förbleve pliktig att lämna utländska domstolar bistånd såväl
genom anställande av edligt partsförhör som genom upptagande av normerad
partsed. Föreskrifter av sådan innebörd lia därför upptagits i förslaget.
Därvid har beträffande förfarandet vid fritt edligt förhör hänvisats till
nya RB:s bestämmelser om partsförhör under sanningsförsäkran. På denna
punkt innefattar förslaget alltså såtillvida en ändring, att eden skall avläggas
före förhöret och icke, såsom nu, först sedan detta avslutats. Beredningen har
ansett denna olikhet sakna egentlig betydelse med hänsyn till den rätt, som
enligt konventionen tillkommer den utländska domstolen att påkalla de former
för edsavläggandet den finner önskvärda.

Beträffande vittnesjäv stadgas i 1899 års lag att ingen som enligt svensk
lag är jävig att vittna må mot sitt bestridande tvingas därtill. Medgiver han
att vittna skall dock vittnesförhör äga rum, örn ej jävet är sådant att det enligt
svensk lag icke kan eftergivas.

Som skäl för dessa sfadganden anfördes i förarbetena att det naturligen
läge helt och hållet utom en stats uppgift att i fråga om bevisprövningen i
rättegång i en annan stat söka framtvinga användandet av andra regler än
de där gällande samt att det följaktligen från nämnda synpunkt ej skulle
möta hinder att i handräckningsärende vid svensk domstol såsom vittnen avhöra
även sådana personer, vilkas utsagor ej skulle fått tagas i betraktande,
örn rättegången varit anhängig i Sverige. Emellertid hade våra jävsregler betydelse
ej blott i fråga om bevisprövningen. De verkade tillika i samma riktning
som vissa i främmande lagar upptagna föreskrifter om rätt för vittne att
undandraga sig förhör, där detta av en eller annan anledning skulle försätta
vittnet i en skev eller pinsam ställning. Så länge vår lag ej innehölle dylika
bestämmelser, borde därför ett jävsförhållande även i handräckningsärende
medföra åtminstone den verkan, att den jävige ej mot sitt bestridande kunde
tvingas att vittna.

Nya RB upptager, såsom beredningen framhåller, icke några bestämmelser
om vittnesjäv. Som huvudregel stadgas i 36 kap. 1 §, att envar som icke
är part i målet må höras som vittne. Härifrån göres allenast det undantag
att målsägande i brottmål icke må vittna, även om han ej för talan i målet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

107

Å andra sidan ha i 3—6 §§ samina kapitel upptagits bestämmelser om viss
lystnadsplikt för vittne och om rätt att under vissa omständigheter vägra
att vittna eller att besvara framställd fråga. Därjämte har i 13 g meddelats
föreskrift, att vissa vittnen icke må avlägga ed eller försäkran. Aven i fråga
om användningen av andra bevismedel än vittnen gälla vissa inskränkande
bestämmelser. Sålunda har den som undergår förhör under sanningsförsäkran
tystnadsplikt och äger vägra uttala sig i samma utsträckning som vittne.
Skyldigheten att vid rätten förete skriftlig handling eller annat föremål är
enligt 38 kap. 2 § och 39 kap. 5 § nya RB underkastad i stort sett samma
begränsningar som gälla i fråga örn vittnespliktens omfattning. Av 40 kap.
2 § nya RB framgår, att ingen må vara sakkunnig, som står i sådant förhållande
till saken eller till någondera parten, att hans tillförlitlighet därigenom
kan anses förringad. Vidare stadgas i 4 § samma kapitel, att sakkunnig
icke är pliktig att yppa förhållande, som kan anses såsom yrkeshemlighet,
med mindre synnerlig anledning förekommer att han yttrar sig
därom.

Med hänsyn till det sålunda anförda lia de bestämmelser i 1899 års lag
som angå verkan av vittnesjäv ej bibehållits i beredningens förslag. I stället
har beredningen förutsatt, att i fråga örn möjligheterna att åberopa bevis de
inskränkningar borde gälla som framgå av nya RB. Enär detta följde direkt
av den allmänna regeln om tillämpning av svensk processlag, har beredningen
emellertid icke ansett något särskilt stadgande i ämnet erforderligt.

Vad angår rätten att begagna tvångsmedel mot den som vägrar att fullgöra
vad som begäres av honom, gäller enligt 1899 års lag att tvångsåtgärder
kunna tillgripas endast mot den som inkallats som vittne. Denna begränsning
har huvudsakligen sin grund i att äldre RB ej innehåller några regler
om framtvingande av annan bevisning än vittnesbevisning. Härutinnan intager
nya RB, såsom beredningen erinrar, en annan ståndpunkt. Enligt nämnda
balk kunna nämligen tvångsmedel i viss utsträckning användas ej blott mot
vittne utan även mot annan, som har att fullgöra något med avseende å utredningen.
Skall part höras personligen, äger sålunda rätten enligt 9 kap.
7 § nya RB vid vite förelägga honom att komma tillstädes. Däremot kan
tvångsmedel icke tillgripas för att förmå part att avlägga sanningsförsäkran
eller eljest yttra sig. I fråga om upptagande av skriftligt bevis gäller enligt
38 kap. 2 g nya RB, att den som innehar skriftlig handling, vilken kan antagas
äga betydelse som bevis, i allmänhet är skyldig att förete den vid rätten.
Föreligger dylik skyldighet, må rätten enligt 5 § samma kapitel antingen
förelägga vederbörande vite eller ock förordna, att handlingen skall
tillhandahållas genom utmätningsmannens försorg. Vad sålunda är stadgat
örn företeende av skriftlig handling äger enligt 39 kap. 5 § nya RB tillämpning
jämväl med avseende å annat föremål, som kan antagas äga betydelse
som bevis och som lämpligen kan flyttas till rätten. Beträffande hörande av
sakkunnig framgår av 40 kap. 4 § nya RB, att ingen kan tvingas att mottaga
sakkunniguppdrag, örn ej skyldighet därtill åvilar honom såsom innehavare
av viss befattning. Ilar någon åtagit sig sådant uppdrag, kan rätten

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

emellertid enligt 12—14 §§ samma kapitel genom vite tillhålla honom såväl
att avgiva skriftligt utlåtande som att inställa sig vid rätten för avgivande
av muntlig utsaga.

Beredningen framhåller, att enligt 1905 års konvention den myndighet, hos
vilken framställning gjorts om viss åtgärd, är skyldig att använda samma
tvångsmedel som då likartad framställning göres av myndighet i det egna
landet eller av part. I överensstämmelse därmed vilar förslaget på den grundsatsen,
att även i nu ifrågavarande ärenden böra kunna användas alla de
tvångsmedel som enligt nya RB stå till buds i rättegång. Såsom framgår av
det förut anförda innebär detta en betydande utvidgning i förhållande till
vad som gäller enligt 1899 års lag.

I övrigt innehåller förslaget huvudsakligen jämkningar av övervägande
formell natur vilka omedelbart betingas av nya RB:s bestämmelser angående
förfarandet vid bevisupptagning och därmed sammanhängande spörsmål.

Departementschefen.

Beträffande förevarande lagförslag har lagrådet i första hand erinrat, att
beteckningen handräckning ej borde komma till användning i fråga om
andra åtgärder än sådana som hade exekutiv karaktär. Enär förslaget ej
avsåge dylika åtgärder utan huvudsakligen åsyftade upptagande av bevis,
har lagrådet hemställt, att rubriken till den föreslagna lagen måtte ändras
till lag om bevisupptagning åt utländsk domstol samt att ordalagen i 1—4 §§
och 11 § måtte underkastas motsvarande jämkning. Denna lagrådets hemställan
har jag ansett böra beaktas.

Vid 6 §, som behandlar tillvägagångssättet vid partsförhör under ed och
härom hänvisar till reglerna örn förhör med part under sanningsförsäkran,
har lagrådet hemställt om sådan jämkning av lagtexten, att därav tydligare
framginge att den i 37 kap. 3 § nya RB angivna försäkran i della fall skulle
utbytas mot ed. På sätt beredningen anfört bör visserligen parten i allmänhet
vara skyldig att avlägga ed, då detta begärts av den utländska domstolen.
I fall som avses i 36 kap. 12 § nya RB torde det emellertid —- såsom beredningen
även framhållit — böra kunna tillåtas honom att i stället avgiva sådan
försäkran på heder och samvete som där omförmäles. Det synes icke
uteslutet, att tvekan därom kunde uppstå, om i förevarande paragraf upptoges
ett uttryckligt stadgande att ed skall träda i stället för sanningsförsäkran.
Med hänsyn härtill och då redan med den av beredningen föreslagna
formuleringen torde vara tydligt att förhöret i regel skall ske under ed, har
jag ansett det remitterade förslagets lydelse på denna punkt böra bibehållas.

Lagrådet har vidare ifrågasatt, huruvida tillräcklig anledning förekommit
att frångå den i 1899 års lag intagna ståndpunkten att eden skulle avläggas
som bekräftelseed. Denna ståndpunkt vore enligt lagrådets mening sakligt
välgrundad, och genom dess godtagande underströkes att det vöre fråga om
användning av ett förfarande som saknade motsvarighet i svensk rätt. En
ytterligare fördel vore, att likartat förfarande komme till användning såväl
vid fritt partsförhör som vid normerad partsed.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

109

Frågan huruvida vid fritt edligt förhör i rättegång eden bör avläggas såsom
löftesed eller bekräftelseed har på skilda håll i utlandet besvarats olika.
I Danmark, Norge och Tyskland användes bekräftelseed, i Finland, England
och Förenta staterna däremot löflesed. För svensk rätts del har ifrågavarande
spörsmål, i vad det angår viltneseden, under förarbetena till rättegångsreformen
varit föremål för övervägande både inom processkommissionen och
inom processlagberedningen. Varken kommissionen eller beredningen fann
därvid skäl att frångå den nuvarande ordningen att eden upptages före vittnesmålet.
I överensstämmelse därmed förordade kommissionen och beredningen
också att vid partsförhör under sanningsförsäkran partens försäkran
skulle avläggas före förhörets början. Den lösning kommissionen och beredningen
föreslagit godkändes av statsmakterna.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och då i konventionen föiutsättes att
det egna landets lag i första hand skall lända till efterrättelse har jag icke
ansett lagrådets nu ifrågavarande anmärkning böra föranleda l il ändring i
det remitterade förslaget. Såsom beredningen framhållit, kan den utländska
domstolen, om den önskar att eden avlägges såsom bekräftelseed, i sin framställning
uttryckligen begära detta.

Förslaget till lag om upptagande av bevis vid utländsk domstol.

Stadgandena i detta förslag äro avsedda att ersätta lagen den 6 mars 1899
om vittnesförhör vid utländsk domstol. Även denna lag tillkom i sammanhang
med att Sverige biträdde förenämnda konvention den 14 november
1896 angående vissa till civilprocessen hörande ämnen av internationell natur.
Den rätt till biträde av domstol i främmande stat som skapats genom konventionen
kan emellertid enligt lagen utnyttjas endast i begränsad omfattning.
Lagen medgiver nämligen icke att utländsk domstol anlitas för annan bevisupptagning
än vittnesförhör. De skäl som föranlett denna begränsning hänföra
sig, enligt vad beredningen framhåller, till äldre RB:s bevisningsregler
och bortfalla i stort sett vid rättegångsreformens genomförande. I förslaget
har därför möjligheten att låta anordna bevisupptagning utomlands utsträckts
till att avse icke blott vittnesförhör utan även upptagande av sakkunnigbevis
och skriftligt bevis samt hållande av syn och partsförhör under sanningsförsäkran.
I fråga örn vanligt förhör med part har däremot något motsvarande
medgivande ej lämnats i förslaget. Såsom beredningen erinrar tilllåter
nämligen nya RB icke att sådant förhör hålles annorstädes än vid processdomstolen.

Den nuvarande lagen gäller —- liksom konventionen --- endast i tvistemål
och ansökningsärenden. Att den icke gjorts tillämplig även i brottmål motiverades
under förarbetena främst därmed att man starkt kunde ifrågasätta
lämpligheten av att i brottmål en del av rättegången förlädes till en domstol
där parterna i allmänhet ej kunde inställa sig. Dessutom framhölls att det
med hänsyn till vikten av brottmåls skyndsamma l>ehandling ej kunde vara
lämpligt att låta ett sådant mål uppehållas i avbidan på en främmande dom -

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

stols åtgärd. Slutligen erinrades, att det icke funnes någon överenskommelse
med utlandet örn rätt alt erhålla biträde i brottmål, varför bifall till en framställning
därom icke kunde med säkerhet påräknas utan vore beroende på
tillmötesgående. Beredningen framhåller i denna del, att i åtskilliga fördrag
som Sverige numera ingått angående utlämning av förbrytare vardera
fördragsstaten tillika förbundit sig att genom anställande av vittnesförhör eller
annan undersökningsåtgärd bidraga till utredning av brottmål som äro under
handläggning inför myndighet i den andra fördragsstaten. Det hade också
blivit internationell sedvänja, att de särskilda staternas domstolar lika litet
i brottmål som i andra mål undandroge sig att lämna äskat bistånd. Beredningen
hade därför ansett övervägande skäl tala för att våra domstolar finge
möjlighet att låta upptaga bevis vid utländsk domstol även i mål rörande ansvar
för brott. I överensstämmelse med vad sålunda anförts skall enligt förslaget
den nya lagen äga tillämpning i alla slags mål. Med hänsyn till svårigheten
för parterna i brottmål att inställa sig i utlandet samt vikten av att
längre uppskov ej förekomma i sådana mål har emellertid i förslaget särskilt
föreskrivits, att bevisupptagning utomlands i brottmål må äga rum endast om
synnerliga skäl äro därtill.

Domstols rätt att föranstalta om bevisupptagning i utlandet har i förslaget
utvidgats i ytterligare ett avseende. I den nuvarande lagen förutsättes att
begäran från parts sida skall föreligga för att vittnesförhör utomlands skall
kunna komma till stånd. Enligt 35 kap. 6 § nya BB äger rätten i såväl tvistemål
som brottmål viss befogenhet att självmant föranstalta örn bevisning.
Om rätten därvid finner erforderligt att för bevisupptagningen anlita biträde
av utländsk domstol bör, såsom beredningen framhåller, hinder ej föreligga
däremot. Enligt förslaget skall därför beslut örn bevisupptagning i utlandet
kunna meddelas även utan yrkande av part. Med hänsyn härtill föreslås slutligen
vissa jämkningar i den gällande lagens regler örn hur kostnaderna för
sådan bevisupptagning skola gäldas.

Lagrådet har, under hänvisning till vad som anförts vid nästföregående
förslag, hemställt att rubriken till nu förevarande lag måtte till vinnande av
överensstämmelse mellan de båda förslagen ändras till lag örn bevisupptagning
vid utländsk domstol. Denna lagrådets hemställan har jag ansett mig
böra biträda.

Även de anmärkningar lagrådet framställt vid 2—4 §§ i förslaget synas
mig böra iakttagas. I dessa delar har förslaget därför inom departementet
omarbetats på sätt lagrådet förordat.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 4 april
1930 om handräckning vid svensk domstol åt vissa
internationella organ.

De nuvarande bestämmelserna i förevarande lag den 4 april 1930 ansluta
sig nära till stadgandena i förenämnda lag den 6 mars 1899 om handräckning
åt utländsk domstol. Beredningens ändringsförslag överensstämmer

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

lil

också i tillämpliga delar med förslaget till ny lag i sistnämnda ämne. Då
1930 års lag har avseende endast å tvister mellan stater, kan förhör med part
eller upptagande av partsed icke ifrågakomma. Några bestämmelser därom
erfordras följaktligen icke.

Lagrådet har med hänsyn till de betydande ändringar som innefattades i
det remitterade förslaget ansett lämpligt att den nu ifrågavarande lagen i
likhet med 1899 års lagar om handräckning åt utländsk domstol och om
vittnesförhör vid utländsk domstol ersattes av en ny lag. Härjämte har lagrådet,
under hänvisning till vad som anförts vid förslaget till lag om handräckning
åt utländsk domstol, hemställt att den nya lagen måtte erhålla rubriken
lag örn bevisupptagning åt vissa internationella organ ävensom att i
lagtexten ordet handräckning måtte utbytas mot annat lämpligt uttryck.

Vad lagrådet sålunda hemställt har iakttagits.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 5 april 1935
om upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet.

I det lagrum som avses med detta förslag angivas vissa omständigheter
vilka medföra obehörighet att avlägga ed av nu ifrågavarande slag. Den föreslagna
ändringen är betingad av att beredningen ansett, att behörighetsvillkoren
för avläggande av sådan ed böra vara desamma som enligt 36 kap.
13 § nya RB gälla för avläggande av vittnesed.

Lagrådet har erinrat, att i lagens 1 § -— som av beredningen lämnats
oförändrad —- föreskreves att ed varom i lagen vore fråga finge upptagas
av allmän underrätt eller å landet av domaren och i stad av den utav rådhusrättens
lagfarna befattningshavare som rätten därtill utsett. Då enligt förslaget
till lag om handläggning av ärenden underrätt i ärende av nu avsedda
beskaffenhet skulle vara domför, häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt
med en lagfaren domare, borde enligt lagrådets mening berörda föreskrift
utgå i vad därigenom behörighet tillagts domaren på landet och befattningshavare
vid rådhusrätt. Bifölles detta förslag, borde även 3 § undergå viss
jämkning.

Bestämmelser att viss åtgärd i rättens ställe må vidtagas av domaren på landet
eller viss ledamot av rådhusrätt förekomma flerstädes i åtskilliga lagar och
författningar. Beredningen har, såsom framgår av dess betänkande, i allmänhet
ansett sig kunna lämna dessa bestämmelser orubbade. Jämkning har i
stort sett föreslagits endast då detta varit nödvändigt till förebyggande av feltolkning
eller det ifrågavarande lagrummet måst ändras redan av annan anledning.
De grundsatser beredningen sålunda tillämpat synas mig i princip
böra godtagas. Att beträffande stadganden av här avsedda typ genomgående
söka åvägabringa en anpassning till nya RB skulle medföra ett betydande
arbete utan motsvarande nytta. I nu föreliggande fall har jag emellertid,
särskilt med hänsyn till lagens ringa omfattning, ansett övervägande skäl
tala för att den av lagrådet framställda anmärkningen beaktas. Då detta

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

leder till att samtliga paragrafer komma att underkastas ändring, har jag ansett
lämpligast att den nuvarande lagen ersättes med en ny. Förslag därtill
har utarbetats inom departementet.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 14 jani

1929 om skiljemän.

Enligt den nuvarande lydelsen av första stycket i förevarande paragraf äga
skiljemän, örn ej parterna annorlunda bestämma, att vidtaga åtgärder för
utredningens främjande såsom att anmoda part eller sakkunnig eller annan
att infinna sig för att höras i saken eller uppmana part eller annan som
innehar skriftligt bevis att hålla det till handa. Skiljemännen må emellertid
ej stadga vite eller eljest använda tvångsmedel. Ej heller äga de upptaga ed.
Med hänsyn härtill har genom stadgande i andra stycket åt parterna tillerkänts
befogenhet att hos domstol påkalla förhör med vittne eller sakkunnig.
Göres framställning därom och hava skiljemännen prövat åtgärden nödig
samt parten ställt erforderlig utredning till förfogande, är domstolen pliktig
att anställa förhör, därest icke laga hinder möter. Om förhöret skall i tilllämpliga
delar gälla vad som är stadgat örn vittnesförhör som i rättegång
hålles vid annan domstol än den, där rättegången är anhängig.

Beredningen framhåller, att partseden i nya RB ersatts med förhör under
sanningsförsäkran, varjämte editionsplikt införts samt bestämmelser meddelats
örn skyldighet att för syn eller besiktning tillhandahålla föremål som
kan antagas vara av betydelse som bevis. I anslutning till vad sålunda stadgats
föreslår beredningen, att bland de åtgärder som skiljemännen äga vidtaga
för utredningens främjande skall upptagas även anmodan att tillhandahålla
föremål som kan antagas äga betydelse som bevis. Därjämte har i
förslaget meddelats föreskrift att skiljemännen ej äga anställa partsförhör
under sanningsförsäkran. Samtidigt har emellertid parts rätt att påkalla
domstols medverkan i fråga om bevisupptagningen utsträckts till att omfatta
även förhör under sanningsförsäkran samt föreläggande att tillhandahålla
skriftlig handling eller föremål. Som följd härav har ock föreskriften örn tilllämpning
av reglerna för vittnesförhör i rättegång ersatts med en allmän
hänvisning till nya RB:s stadganden om bevisupptagning utom huvudförhandling.

Lagrådet har vid sin granskning av förslaget icke funnit anledning till
anmärkning mot detsamma.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 14 juni
1929 om utländska skiljeavtal ock skiljedomar.

Förevarande lagförslag, som likaledes lämnats utan erinran av lagrådet,
innebär allenast en redaktionell jämkning, vilken omedelbart betingas av
förslaget till lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen örn skiljemän.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

113

Hemställan.

Såsom framgår av det förut anförda ha de till lagrådet remitterade förslagen
i viss utsträckning underkastats omarbetning inom departementet med
anledning av de erinringar lagrådet framställt. I samband därmed ha även
vissa andra redaktionella jämkningar vidtagits, varjämte tiden för de föreslagna
lagarnas ikraftträdande angivits till den 1 januari 1948. Efter behandlingen
i departementet föreligga nu förslag till

1) lag om handläggning av domstolsärenden;

2) lag örn lagsökning och betalningsföreläggande (lagsökningslag);

3) lag örn ändring i konkurslagen;

4) lag angående upphävande av 7 § 6. lagen den 13 maj 1921 (nr 226)
örn nya konkurslagens införande och vad i avseende därå skall iakttagas;

5) lag angående ändrad lydelse av lagen den 15 juni 1934 (nr 252) örn
begränsning av tiden för efterbevakning i vissa konkurser;

6) lag angående ändring i lagen den 13 maj 1921 (nr 227) örn ackordsförliandling
utan konkurs;

7) lag angående ändring i lagen den 13 maj 1921 (nr 244) örn utmätningsed; 8)

lag örn ändring i utsökningslagen;

9) lag angående ändrad lydelse av 22 § förordningen den 10 augusti 1877
(nr 31 s. 51) örn nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå
iakttagas skall;

10) lag örn bevisupptagning åt utländsk domstol;

11) lag örn bevisupptagning vid utländsk domstol;

12) lag örn bevisupptagning åt vissa internationella organ;

13) lag örn upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet;

14) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 14 juni 1929 (nr 145)
örn skiljemän; samt

15) lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 14 juni 1929 (nr 147)
om utländska skiljeavtal och skiljedomar.

Jag hemställer att dessa lagförslag måtte genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Leffler.

Bihang lill riksdagens protokoll 19i0. I saini. Nr 28.