Kungl. Majlis proposition nr 268 (Proposition 1934:268)

Kungl. Majlis proposition nr 268.

Kl* 268.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående inrättande av en
arrendeegnahemsfond m. m.; given Stockholms slott den 27
april 1934.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27 april
1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför:

I årets statsverksproposition har Kungl. Majit under utgifter för kapitalökning,
bilaga 7, punkt 16, föreslagit riksdagen att, i avbidan på den
proposition i ämnet, som kunde varda riksdagen förelagd, för åtgärder för
beredande av jord åt arbetslösa m. m. beräkna för budgetåret 1934/1935 ett
reservationsanslag av 3,000,000 kronor. Jag torde nu få ånyo anmäla
detta ärende.

Inledning.

Den 20 oktober 1933 bemyndigade Kungl. Majit chefen för jordbruksdepartementet
att, efter samråd med chefen för socialdepartementet, tillkalla
tre utredningsmän att verkställa utredning och avgiva förslag rörande
frågan örn jord åt arbetslösa.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 263.

Kungl. Majlis proposition nr 268.

Jämlikt detta bemyndigande tillkallades den 21 i nämnda månad såsom
utredningsmän ledamöterna av riksdagens andra kammare riksgäldsfullmäktigen
G. H. Andersson, ombudsmannen Olof Andersson och jordbrukskonsulenten
J. Hagman.

Med skrivelse den 13 februari 1934 hava utredningsmännen avlämnat
utredning och förslag i ämnet. Utredningsmännens betänkande torde få
såsom bilaga A fogas till statsrådsprotokollet.

Efter remiss hava utlåtanden över förslaget avgivits av statskontoret,,
domänstyrelsen, statens egnahemsstyrelse, statens arbetslöshetskommission,
länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Kristianstads, Göteborgs och Bohus,
Örebro samt Västernorrlands län, svenska stadsförbundet, svenska
landskommunernas förbund samt riksföreningen jord åt arbetslösa. Egnahemsstyrelsen
har införskaffat yttranden från samtliga hushållningssällskaps
egnahemsnämnder och åtskilliga förmedlare av arbetarsmåbrukslåm
Vid länsstyrelsernas utlåtanden hava fogats yttranden från ett stort antal
kommuner med flera.

Tillika hava i anledning av förslaget vissa framställningar i ärendet
inkommit från enskilda personer.

Vid upprepade tillfällen har frågan örn anskaffande av jord åt mindre
bemedlade och obemedlade personer varit föremål för uppmärksamhet från
statsmakternas sida. I anledning av ett flertal skilda motioner i ämnet
anhöll 1928 års riksdag (B. skr. nr 232) örn utredning och förslag rörandeberedande
av ökade möjligheter för lantarbetare, hemmansägare-, arrendators-
och småbrukaresöner samt andra mindre bemedlade och obemedlade
personer att erhålla egna jordbruk. Den begärda utredningen verkställdes
av egnahemsstyrelsen, som den 5 december 1928 avgav ett förslag
avseende anskaffande av s. k. lantarbetarsmåbruk. Förslaget föranleddeicke
någon framställning till riksdagen, utan beslöt Kungl. Majit, att frågan
ånyo skulle överlämnas till egnahemsstyrelsen. Den 2 oktober 1929
framlade egnahemsstyrelsen ett nytt förslag i ämnet, men icke heller detta
föranledde någon framställning till riksdagen. 1930 års riksdag anhöll
därefter i anledning av vid riksdagen väckta motioner (R. skr. nr 276), att
Kungl. Majit ville verkställa fortsatt utredning rörande ökade möjligheter
för lantarbetare, skogsarbetare, hemmansägare-, arrendators- och småbrukaresöner
samt andra mindre bemedlade härför lämpliga personer att
erhålla egna jordbruk. Enligt Kungl. Majlis beslut den 4 december 1930
uppdrogs åt den s. k. sociala jordutredningen att verkställa den av riksdagen
begärda utredningen. Den 5 december 1932 avlämnade sociala jordutredningen
betänkande med förslag till åtgärder för beredande av ökade
möjligheter för mindre bemedlade personer att erhålla egna jordbruk (stat.
off. utr. 19321 33). På grundval av detta betänkande framlade Kungl. Majit
för 1933 års riksdag i proposition nr 181 förslag angående inrättande av
en arbetarsmåbrukslånefond, från vilken lån finge utlämnas i ändamål att

Kungl. May.ts proposition nr 268.

giva skogsarbetare eller därmed likställd arbetare tillfälle att förvärva
mindre lägenhet, ägnad att bereda innehavaren utkomst genom jordbruk,
drivet vid sidan av annan verksamhet. Propositionen bifölls av riksdagen.
Bestämmelser rörande lån från fonden hava meddelats i kungörelsen den
14 juni 1933 (nr 331) angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksainhet.

I skrivelse den 7 mars 1933 bär sociala jordutredningen framlagt resultatet
av en av utredningen verkställd undersökning, huruvida det vore
möjligt och lämpligt dels ur ekonomiska synpunkter och dels ur synpunkten
av arbetslöshetens bekämpande att stycka ett antal större kronoegendomar
ävensom härför lämpade enskilda egendomar, Anika i så fall skulle
inköpas, till mindre jordbruk för utarrendering i avvaktan på lämplig
tidpunkt för försäljning. Utredningen har härvid anfört bland annat
följande.

De egendomar, som skulle komma ifråga till styckning, skulle vara belägna
i trakt med goda samfärdsmedel och a\rsättningsmöjligheter. De
skulle äga bördig jord, lämpad för småbruksdrift, och lia\-a naturliga förutsättningar
för styckning i självständiga mindre jordbruk. I främsta
rummet skulle sådana egendomar komma ifråga, som Amre dåligt eller otillräckligt
bebyggda. Vid sidan av styckning av kronojord borde i erforderlig
omfattning jord i enskild ägo inköpas och styckas till arrendegårdar
av olika storlek. Verkställda undersökningar gåve Aud handen, att såväl
kronoegendomar som egendomar i enskild ägo funnes att för ändamålet
tillgå. En uppdelning av större egendomar i mindre jordbruk skulle Amra
ett verksamt medel att minska den rådande arbetslösheten. Dels skulle
innehavarna av de nya brukningsdelarna erhålla varaktigt arbete och
framtida bärgning och dels skulle ett icke ringa antal arbetslösa beredas
sysselsättning vid småbrukens bebyggande, vägars iordningsställande och
dylikt. Vid uppgörande av styckningsplaner borde man utgå från att det
Amre önskvärt, att nya jordbrukslägenheter skapades i så stort antal, som
kunde förenas med kravet på deras bärighet, i allmänhet med en åkerareal
av 10—20 hektar. Medel till inköp av enskilda egendomar för ifrågaArarande
styckningsändamål borde tagas ur domänverkets markinköpsfond. Till
hus- och vägbyggnads- samt täckdiknings- m. fl. arbeten borde arbetslöshetsmedel
tagas i anspråk. Av markinköpsfonden borde få disponeras ett
belopp av 2 miljoner kronor och av arbetslöshetsmedel ett belopp aAT 6 miljoner
kronor.

Vid 1933 års riksdag väcktes åtskilliga motioner örn utredning eller omedelbara
åtgärder i syfte att till arbetslöshetens motverkande bereda ökade
arbetstillfällen vid jordbruket.

I motionerna I: 327 och II: 482 hemställdes sålunda, att riksdagen måtte
anhålla örn skyndsam utredning angående verksamma åtgärder till arbetslöshetens
bekämpande genom skapandet av cirka 2,500 nya småbruk
per år under en tid av fyra år samt framläggande för riksdagen av det resultat,
vartill utredningen kunde komma.

I motion II: 491 yrkades, att riksdagen måtte dels besluta, att åtgärder
skulle vidtagas i enlighet med det av sociala jordutredningen i skrivelsen
den 7 mars 1933 a\Tgivna förslaget om uppdelning av vissa kronoegendo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

mar och från enskilda inköpta egendomar till mindre jordbruk, dels oek
anvisa ett belopp av 8,000,000 kronor att användas enligt grunder, som
Kungl. Maj:t ägde fastställa.

I motion II: 493 hemställdes, att riksdagen måtte besluta, att av de medel,
som på grund av framställningarna i propositionen nr 211 angående
anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten bomme att anvisas,
5,000,000 kronor måtte anslås som statsbidrag till avlönande av jordbruksarbetare
enligt grunder, som Kungl. Maj:t skulle äga närmare bestämma.

Det särskilda utskott, som vid riksdagen behandlade frågor rörande arbetslöshetens
bekämpande och till vilket nyssberörda motioner hänskötos,
anförde i sitt utlåtande nr 17 i anledning av de tre förstnämnda motionerna
bland annat följande.

Sociala jordutredningens förslag syntes innebära ett beaktansvärt försök
att åstadkomma ökade, för framtiden bestående försörjningsmöjligheter
på landsbygden. I en tid av omfattande och långvarig arbetslöshet måste
det givetvis vara av stor social betydelse att på sätt som ifrågasatts produktionsenheter
av bestående värde tillskapades. Dessutom utgjorde den
föreslagna jordstyckningen ett verksamt medel att mera omedelbart minska
den rådande arbetslösheten. Ett icke ringa antal arbetslösa skulle
kunna beredas sysselsättning vid småbrukens bebyggande, vägars iordningställande,
täckdikning och dylikt. För åtskilliga industrier skulle
planens genomförande komma att medföra ökade leveranser och möjligheter
att hålla driften i gång. Att, såsom i motionen II: 491 förutsatts,
besluta örn genomförande av planen i dess helhet, syntes emellertid, då
erfarenhet på området ännu saknades, icke tillrådligt. Däremot vore det
lämpligt, att en försöksverksamhet, avseende styckning av allenast vissa
kronoegendomar, igångsattes.

Riksdagen medgav (R. skr. nr 356) på förslag av utskottet, att för nyssnämnda
försöksverksamhet finge av den i statens domäners fond ingående
fonden för inköp av skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark (markinköpsfonden)
tagas i anspråk ett belopp av högst 700,000 kronor till husoch
vägbyggnads- samt täckdiknings- m. fl. arbeten å de under försökstiden
styckade lotterna. I skrivelse den 30 juni 1933 har Kungl. Maj:t
anbefallt domänstyrelsen att skyndsamt genomföra ifrågavarande verksamhet.

Utredning och förslag angående beredande av jord åt arbetslösa.

Utredningsmännen rörande frågan örn jord åt arbetslösa hava verkställt
vissa undersökningar till utrönande av i vad mån arbetslösheten kunde
varaktigt motverkas genom en utflyttning av arbetslösa till jordbruket
såsom egna företagare. Härvid hava utredningsmännen kommit till det resultatet,
att en ökning av antalet vid jordbruket sysselsatta personer kunde
vinnas främst genom anläggning av jordbruksegnahem på nyodlade marker
och därnäst genom styckning av större jordbruksegendomar till mindre
jordbruk. Vinsten vid förvärv för arbetslösas räkning av redan färdigställda
brukningsdelar anse utredningsmännen däremot vara problema -

Kungl. May.ts proposition nr 268.

tisk. Utredningsmännen hava uttalat, att en överföring av arbetslösa till
jordbruket lämpligast borde ske genom uppstyckning av större egendomar.
Tidigare gjorda kolonisationsförsök å förut icke odlad mark hava nämligen
enligt utredningsmännens mening icke slagit väl ut.

Utredningsmännen hava genom Sveriges allmänna lantbrukssällskap låtit
undersöka, i vad mån ökning av antalet vid jordbruket sysselsatta personer
kunde väntas inträda vid nybildning av mindre brukningsenheter
utan uppodling av ny jord. Beträffande resultatet av berörda undersökning,
för vilken närmare redogöres i betänkandet, hava utredningsmännen
anfört, att enligt densamma arbetsåtgången grovt räknat vid ett jordbruk
i storleksklassen under 10 hektar förhölle sig till motsvarande faktor vid
ett jordbruk i storlek över 100 hektar som 3 till 2. Detta innebure, uttala
utredningsmännen vidare, att en styckning av den större egendomen till
mindre hemmansbruk och småbruk skulle medföra en varaktig utökning
av arbetsmöjligheterna å jordområdet ifråga av ungefär 50 procent. Utredningsmännen
anföra ytterligare i detta sammanhang följande.

Av undersökningen framginge, att arbetsåtgången vid småbruket hållit
sig relativt konstant under tioårsperioden 1922—1932. Vid de större jordbruken
hade arbetsåtgången däremot under samma tid nedgått med omkring
18 procent. I detta förhållande vore att söka en av orsakerna till
den tilltagande arbetslösheten på landsbygden. De mindre svängningarna
i talen för de lägre storleksklasserna visade, att den mänskliga arbetskraften
vid de smärre brukningsenheterna icke kunnat göras överflödig genom
rationaliseringsåtgärder i samma grad som inom storbruken. En
uppdelning av större egendomar måste således medföra ett kvarblivande
vid eller en återgång till mindre effektiva brukningsmetoder. Den ökade
sysselsättningsgraden vid småbrukssystemet vunnes alltså i viss mån genom
att de tekniska framstegen icke kunde helt tillgodogöras.

För att få klarhet huruvida bland de arbetslösa funnes någon önskan
att såsom egna företagare idka jordbruk hava utredningsmännen genom
förmedling av statens arbetslöshetskommission riktat en rundfråga härutinnan
till gifta arbetslösa personer inom Stockholms, Jönköpings och
Gävleborgs län, vilka tidigare varit sysselsatta inom jordbruket. Frågoformulär
hava utsänts till ett antal av omkring 3,200. Antalet inkomna
svar uppgår till 462. Angående det närmare resultatet av undersökningen
torde jag få hänvisa till betänkandet. Enligt vad utredningsmännen upplyst
äga uppgiftslämnarnas hustrur så gott som undantagslöst på grund
av tidigare anställning eller såsom varande lantbrukardöttrar erfarenhet
och vana i fråga om jordbrukssysslor. Utredningsmännen hava i anslutning
till uppgifterna vidare anfört.

Särskilt iögonfallande vore, att ett jämförelsevis ringa antal industriarbetare
besvarat rundfrågan. Detta förklarades i första hand därav, att
antalet arbetslösa, som ägde förutsättningar för jordbruksskötsel, vore relativt
ringa inom industriarbetaregruppen. Det kunde därjämte bero på
att industriarbetare, vilka tidigare arbetat inom jordbruk, visste, att en
återgång till detta skulle medföra sänkt levnadsstandard. Av hela an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

talet hjälpsökande arbetslösa i de undersökta länen hade svar inkommit
från endast omkring 2.5 procent. Det syntes dock bland de arbetslösa finnas
tillräckligt många, som önskade övergå till jordbruk och ägde personliga
förutsättningar därtill, för att åtgärder från det allmännas sida
i det ifrågasatta syftet kunde vara motiverade.

Utredningsmännen hava även något berört frågan, huruvida lämplig
jord till rimliga priser kunde ställas till förfogande för överflyttning av
arbetslösa till jordbruket. Genom överläggningar med statens egnahemsstyrelse
liava utredningsmännen inhämtat, att jord för den statsunderstödda
egnahemsbildningen i allmänhet funnits tillgänglig i den öppna
marknaden. Utredningsmännen hava vidare hänvisat till en av sociala
jordutredningen i samband med dess den 7 mars 1933 framlagda förslag
verkställd undersökning angående förefintligheten av för kolonisationsändamål
lämpad salubjuden jord. Av denna undersökning framginge,
påpeka utredningsmännen, att enskild jord i stor utsträckning funnes till
salu för jämförelsevis låga priser.

Den förebragta utredningen utvisar enligt utredningsmännens förmenande,
att de grundläggande förutsättningarna för en verksamhet med
ändamål att bereda arbetslösa egna jordbruk kunde sägas vara för handen.
Utredningsmännen hava uttalat, att en överföring av arbetslösa till
jordbruket såsom egna företagare bäst kunde ske genom beredande av
tillgång till lämpliga arrendebruk. Härigenom skulle, anse utredningsmännen,
de ekonomiska risker, som det allmänna finge ikläda sig vid
jordbruksnybildningen, begränsas, och de jordsökande bliva i tillfälle att
pröva sina förutsättningar för jordbrukarekallet utan att behöva binda
sig vid hemmet för en lång och oviss framtid. Med hänsyn till att den
nuvarande statsunderstödda egnahemslåneverksamhetens organisation
icke medgåve någon form för det allmännas medverkan till skapande av
nya arrendebruk, hava utredningsmännen emellertid, under framhållande
av den föreslagna verksamhetens försöksnatur, förordat en anordning för
beredande av jordbruk åt arbetslösa, formellt byggd på självägandeprincipen
med staten som förlagsgivare. Förutom denna försökslinje hava
utredningsmännen emellertid jämväl föreslagit uppstyckning av kronans
jordbruksdomäner i mindre brukningsdelar och dessas utarrendering.
Utredningsmännen hava härvidlag förutsatt ett fortgående på den väg,
som beträddes genom förutberörda 1933 års riksdagsbeslut.

Utredningsmännens förslag att åt arbetslösa bereda jord nied äganderätt
innehåller i huvudsak följande.

Den ifrågavarande hjälpverksamheten föreslås skola inrymmas under
egnahemslånerörelsen, vars organ skola tagas i anspråk för verksamhetens
bedrivande. Såsom motiv för denna anordning hava utredningsmännen
framhållit, att hjälpverksamheten i fråga örn syftemålet i allt väsentligt
stöde i nära samband med egnahemslånerörelsen och praktiskt
taget avveke från densamma allenast så till vida, att det nu gällde att

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

öppna möjligheter för helt obemedlade personer att förvärva egna jordbruk.
Ingripandet från statsmakterna borde, uttala utredningsmännen, i
första hand syfte till att beträffande arbetslösa med erforderliga personliga
kvalifikationer ersätta bristen på egna medel. I detta hänseende
måste de arbetslösa erhålla dels det kapital, som erfordrades för erhållande
av egnahemslån till fastighetsförvärvet, och dels medel till inköp
av nödiga inventarier samt till driftens igångsättande. För att bereda
arbetslösa möjlighet att erhålla de medel, som — utöver egnahemslån och
premielån — erfordras för förvärv och iordningställande av fastigheten,
föreslå utredningsmännen inrättande av en statlig lånefond, benämnd
fyllnadslånefonden. Beträffande den närmare utformningen av egnahemsorganens
handhavande av lånerörelsen anse utredningsmännen de
principer, som ligga till grund för bestämmelserna i fråga örn den statsunderstödda
egnaliemslånerörelsen, i huvudsak kunna följas. Angående
låneförmedlarnas mellankavanden med staten skall enligt förslaget i huvudsak
enahanda anordning tillämpas som i fråga örn premielåneverksamheten.
Låneförmedlaren tilldelas efter ansökan av Kungl. Maj:t fyllnadslåneanslag
att användas till utlämnande av fyllnadslån. Med hänsyn
till de ekonomiska vanskligheter, varmed lånerörelsen blir förenad, skola
låneförmedlarna emellertid icke iklädas några förpliktelser i fråga örn
lånens återbetalande, utan staten får ensam bära de eventuella förlusterna.

Utredningsmännen föreslå, att fyllnadslånet lämnas amorteringsfritt
och gives karaktären av ett stående lån,. Låntagaren bör dock när som
helst äga inbetala lånet. Lånet skall förräntas, men viss tids räntefrihet
har ansetts erforderlig. Räntefriheten skall gälla till och med tolvte året
efter utgången av det år, varunder lånet beviljats. Därefter skall ränta
erläggas efter den räntefot, som gäller för den stående delen av egnahemslånet.
Är denna del inbetald, skall ränta utgå efter som Kungl.
Majit med hänsyn till räntesatsen å jordbruksegnahemslån i allmänhet
bestämmer. Under vissa förutsättningar skall lånet förfalla till omedelbar
återbetalning, såsom örn låntagaren genom bedräglig uppgift föranlett
lånets beviljande, örn låntagaren visar sig försumlig i fråga örn
lånevillkorens fullgörande eller fastighetens skötsel eller örn sådana förhållanden
inträffat, att låntagaren med hänsyn till det med lånet avsedda
ändamålet uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta detsamma.

Såsom säkerhet för fyllnadslånet skall lämnas inteckning i fastigheten
med förmånsrätt närmast efter de inteckningar, som lämnats till säkerhet
för egnahemslånet. Sistnämnda inteckningar böra dock även utgöra säkerhet
för fyllnadslånet. Fastigheten bör, med hänsyn till syftet med anordningen,
vara av den storlek, att innehavaren därå beredes full sysselsättning
och bärgning.

I fråga örn de personer, som kunna komma i åtnjutande av fyllnadslån,
föreslås till följd av anknytningen till egnahemslånerörelsen skola gälla,

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

att vederbörande skall vara svensk medborgare, minst 21 år, samt känd för
sparsamhet, nykterhet och hederlig vandel. Med hänsyn till de betydande
ekonomiska uppoffringar från det allmännas sida, som torde bliva förenade
med den ifrågasatta verksamheten, bör emellertid enligt utredningsmännens
åsikt för erhållande av fyllnadslån uppställas större fordringar
på de personliga kvalifikationerna än för erhållande av vanligt
egnahemslån. Ett oeftergivligt villkor för åtnjutande av det allmännas,
bistånd i förevarande hänseende skall vara, att vederbörande styrker sig
äga förutsättningar att sköta ett jordbruk och även i övrigt besitter goda
personliga kvalifikationer. \ ensamheten bör enligt utredningsmännensmening
i första hand inriktas på att bistå gifta arbetslösa, vilkas hustrur
äga god erfarenhet i fråga örn jordbrukssysslor.

Fyllnadslånet avser, såsom angivits, att täcka den arbetslöse jordsökandens
medelsbehov, såvitt angår fastighetsförvärvet. Emellertid måste
han, framhålla utredningsmännen, erhålla hjälp även till anskaffande
av inventarier. Utredningsmännen hava därför föreslagit uppläggande
av en särskild statlig lånefond, benämnd inventarielånefonden, ur vilken
vederbörande skola kunna erhålla lån för sistberörda ändamål (inventarielån).
Inventarielån föreslås skola kunna beviljas till belopp av högst
3,000 kronor. Lånet, som skall vara räntefritt, skall efter ett års amorteringsfrihet
amorteras på en tid av 12 år. Behörig uppsägning av fyllnadslånet
omfattar även inventarielånet. Därjämte skall uppsägningsrätt
föreligga, örn låntagare försummat att erlägga föreskriven amortering
eller örn inventarierna försäljas, bortföras eller förstöras och värdet
av inventariebeståndet därigenom väsentligen nedgår. För att lämna
långivaren möjlighet att till säkerhet för lånet söka inteckning i låntagarens
jordbruksinventarier bör erforderligt medgivande därtill lämnas
i skuldförbindelsen för lånet.

Enligt förslaget skall, för vinnande av enhetlighet och snabbhet vid
handläggningen av låneärenden, jämväl inventarielånerörelsen anförtros
åt egnahemslåneförmedlarna. Förlust, som möjligen uppkommer å inventarielån,
skall med hänsyn till lånerörelsens art stanna å statsverket.

Beträffande prövningen av jordsökandens lämplighet hava utredningsmännen
framhållit, att låneförmedlarna knappast äro i stånd att på egen
hand träffa ett säkert avgörande i berörda hänseende. I de fall, där låneförmedlaren
är annan än kommunen själv, bör därför prövningen av sökandes
personliga kvalifikationer ske under samverkan med de kommunala
myndigheterna i den kommun, där sökanden har sitt hemvist. Utredningsmännen
förutsätta, att de kommunala myndigheterna komma
att hysa så stort intresse för den ifrågasatta verksamheten, att de icke
tillstyrka lån till andra personer än sådana, som verkligen hava förutsättning
att kunna driva jordbruk. För att emellertid undanröja varje
misstanke örn att kommunerna vid tillstyrkande av lån låta ovidkommande
hänsyn spela in föreslås, att inventarielån skola utlämnas allenast

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

under förutsättning, att den kommun, som tillstyrkt lånet, ingår borgen
för detsamma. Då staten ikläder sig betydande uppoffringar för
ifrågavarande verksamhet, är det enligt utredningsmännens mening rimligt,
att även kommunerna påtaga sig någon risk. Med hänsyn till den
omsorgsfulla prövning av de jordsökandes kvalifikationer, som föreslagits,
anse utredningsmännen det däremot icke erforderligt, att i de fall,
då den fastighet, som skall förvärvas, är belägen i en annan kommun än
den, där låntagaren har sitt hemvist, ett obligatoriskt hörande av inflyttningskommunen
stadgas.

Utöver nu ifrågasatta lån skall enligt utredningsmännens förslag den
arbetslöse jordsökanden för jordbruksdriftens igångsättande tilldelas ett
kontant bidrag utan återbetalningsskyldighet. Bidraget föreslås skola
bliva lika för alla låntagare och bestämmas till 1,000 kronor att utgå av
medel, som anslagits till arbetslöshetens bekämpande. Beloppet avses
skola uppdelas mellan staten och kommunen pa det sätt, att kommunen
bidrager med det belopp, som personen i fråga skolat erhålla under ett år
i arbetslöshetsunderstöd, därest han för sig och sin familj åtnjutit kontantunderstöd,
och att staten tillskjuter återstoden. En följd av denna
anordning blir, framhålla utredningsmännen, att ifrågavarande lånerörelse
icke kan tillämpas i andra fall än då lånesökandena äro inregistrerade
arbetslösa, som tillhöra kommuner, vilka bedriva arbetslöshetshjälpverksamhet
med bidrag av statsmedel. Detta finna emellertid utredningsmännen
icke innebära någon olägenhet eller orättvisa, då verksamheten
på grund av sin försökskaraktär i allt fall icke kan omfatta
annat än ett fåtal arbetslösa. Hinder bör icke möta, anse utredningsmännen,
att kommun, som icke bedriver arbetslöshetshjälpverksamhet
med statsbidrag, inleder sådan verksamhet med att bevilja bidrag, varom
nu är fråga.

Beträffande ärendenas behandling föreslås följande böra gälla. Den,
som önskar komma i åtnjutande av lån och bidrag, skall själv göra framställning
därom. För vinnande av enkelhet och reda bör ansökningsförfarandet
uppdelas i två etapper. Sålunda bör frågan örn kontantbidraget
och kommunens borgen prövas och avgöras, innan ansökan örn egnahems-,
fyllnads- och inventarielån göres. Jordsökanden bör alltså till en början
göra framställning hos hemkommunen örn kontantbidrag och erhållande
av borgen för inventarielån. Denna ansökan ingives till arbetslöshetskommittén,
som har att jämte eget yttrande rörande sökandens personliga
kvalifikationer överlämna ansökningen till kommunalnämnden, respektive
drätselkammaren. Vid dennas beredning av ärendet bör i främsta
rummet verkställas en ingående utredning rörande sökandens och hans
hustrus personliga duglighet och förutsättningar i övrigt att sköta ett
eget jordbruk. Ansökningen bör därefter föreläggas vederbörande beslutande
myndighet inom kommunen för avgörande huruvida kommunen
skall ikläda sig borgen för inventarielånet och bevilja kontantbidraget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

I händelse av bifall till ansökningen skall kommunen hos statens arbetslöshetskommission
göra framställning örn medel till den del av kontantbidraget,
som skall bestridas av staten. Den jordsökande, vars ansökan
om kontantbidrag och borgen bifallits, får därefter vända sig till egnakemslåneförmedlaren
med begäran örn egnahemslån, fyllnadslån och inventarielån.

Beträffande medelsbehovet för genomförande av förevarande förslag
hava utredningsmännen anfört, att de beräknat, att försöksverksamheten
bomme att omfatta utlämnande av lån till omkring 500 personer. Någon
höjning av det för egnahemslånefonden bestämda utlåningsbeloppet,
20,000,000 kronor, hava utredningsmännen icke ansett erforderligt. Vidkommande
den del av kontantbidraget, som avsetts skola bestridas av
staten, erinra utredningsmännen, att denna föreslagits skola utgå av
medel, som anslagits till arbetslöshetens bekämpande. Beträffande slutligen
fyllnadslån och inventarielån hava utredningsmännen räknat med
ett genomsnittligt lånebelopp för vardera typen av 2,000 kronor. För
genomförandet av förslaget hava utredningsmännen alltså ansett erforderligt,
att för budgetåret 1934/1935 anvisades särskilda medel till ett
belopp av 2,000,000 kronor.

Utredningsmännnens förslag att åt arbetslösa anskaffa arrendejordbruk
genom uppstyckning av kronans jordbruksdomäner innebär såsom förut
nämnts en fortsättning av den försöksverksamhet, vartill 1933 års riksdag
anvisat ett belopp av 700,000 kronor ur domänverkets markinköps fond.

Utredningsmännen hava verkställt vissa undersökningar rörande tillgången
på för styckning lämpad kronojord. Dessa undersökningar hava
givit till resultat, att under den närmaste tiden torde kunna genom styckning
av kronoegendomar nyskapas omkring 100 brukningsdelar. Utredningsmännen
hava uttalat, att, när ifrågavarande jordbrukslägenheter
skulle utarrenderas, domänstyrelsen borde hos egnahemsnämnden i länet
efterhöra, huruvida jordsökande arbetslösa funnes anmälda hos nämnden.
Beträffande storleken av arrendelotterna hava utredningsmännen
förordat, att de utlades med en åkerareal av 8—12 hektar eller i allt fall
så avpassades, att arrendatorerna för skötseln bleve oberoende av lejd
arbetskraft.

Utredningsmännen hava beträffande nu förevarande förslag vidare
framhållit i huvudsak följande.

Med hänsyn till nödvändigheten av att arrendeavgifterna för ifrågavarande
lägenheter bleve så låga som möjligt, borde byggnadsbeståndet
anpassas efter det oundgängliga behovet. Verksamheten borde liksom
den av 1933 års riksdag tillstyrkta försöksverksamheten omhänderhavas
av domänstyrelsen. För byggnadskostnadernas bestridande borde särskilda
medel anvisas. I fråga örn arrendevillkoren borde de bestämmel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

ser tillämpas, som föreslagits av den s. k. 1932 års kr ono jordsutredning i
dess betänkande (stat. off. utr. 1933: 32). Dessa bestämmelser borde dock
jämkas så tillvida, att fordran på borgen för arrendevillkorens fullgörande
borde kunna uppgivas, även örn arrendeavgiften överstege 600 kronor.
Arrendeavgiften borde bestämmas enligt ortens pris men dock avvägas
så att det med verksamheten avsedda syftet icke äventyrades. Där
så erfordrades, borde staten eftersätta kravet på full förräntning av byggnadskostnaderna.
Arrendatorerna borde lämnas möjlighet att längre
iram med anlitande av egnahemslån friköpa lägenheterna. Därest vid
försäljning av lägenhet, sedan domänverket gottgjorts skälig ersättning
för jordvärdet, överskott uppstode, borde detta återbäras till statsverket
såsom ersättning för byggnadskostnaderna. Vad förut anförts angående
medel till anskaffande av inventarier och driftens igångsättande, då
fråga vore örn beredande av jord med äganderätt, borde gälla även med
avseende å jordsökande, som önskade erhålla arrendebruk. Anordningen
med inventarielån och kontantbidrag borde därför givas tillämplighet
jämväl beträffande nu ifrågavarande jordsökande.

Enligt utredningsmännens uppskattning torde medel bliva erforderliga
under nästkommande budgetår för iordningställande av högst 100 arrendelägenheter.
Byggnadskostnaderna hava beräknats för varje styckningslott
till i medeltal 8,000 kronor, och det genomsnittliga inventarielånebeloppet
har beräknats till 2,000 kronor. För täckande av medelsbehovet
skulle således fordras, att för nästa budgetår anvisades ett belopp
av 800,000 kronor till uppförande av byggnader m. m. samt 200,000
kronor till inventarielån.

Yttranden över utredningsmännens förslag.

Mot förslaget att bereda arbetslösa jord med äganderätt hava i ett
mycket stort antal yttranden rests starka betänkligheter. Förslaget att
skaffa arbetslösa arrendejordbruk har däremot allmänt vunnit anslutning.

Förstnämnda förslag har biträtts eller i allt fall icke avstyrkts av länsstyrelserna
i Uppsala, Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Örebro samt
Västernorrlands län, riksföreningen jord åt arbetslösa, några egnahemsnämnder
och arbetarsmåbruksnämnder samt flertalet kommuner. Förslaget
har däremot avstyrkts av statskontoret, domänstyrelsen, egnahemsstyrelsen,
arbetslöshetskommissionen, länsstyrelsen i kristianstads
län, hushållningssällskapets i länet förvaltningsutskott, Västernorrlands
läns landstings förvaltningsutskott, de flesta egnahemsnämnder och arbetarsmåbruksnämnder
samt åtskilliga kommuner.

Ur yttrandena rörande förslaget att åt arbetslösa bereda jord med äganderätt
må här återgivas följande.

Statskontoret har framhållit, att alla torde vara eniga örn angelägenheten
av att i möjligaste mån effektiva åtgärder vidtoges till bekäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

pande av arbetslösheten. Statskontoret hade emellertid icke kunnat finna,
att förevarande förslag erbjöde en lycklig lösning. Enligt förslaget
skulle en arbetslös jordsökande, allenast därför att han vore arbetslös,
sättas i en väsentligt gynnsammare ställning än annan jordsökande, som
önskade bliva tillerkänd egnahemslån. Han skulle erhålla ett fyllnadslån
på särskilt fördelaktiga villkor, avsett att utfylla den del av köpeskillingen
för fastigheten, som icke täcktes av egnahemslånet. En dylik
förmån skulle däremot förmenas annan jordsökande, även örn denne i
övrigt vore minst lika, måhända mer, kvalificerad och lämpad att driva
jordbruk. Detta skulle verka förryckande på den nuvarande egnahemsverksamheten
och måhända äventyra rörelsens sunda utveckling.

Domänstyrelsen har, under framhållande av de stora ekonomiska risker
staten iklädde sig genom förslagets genomförande, starkt ifrågasatt dess
lämplighet. I likhet med statskontoret har domänstyrelsen gjort gällande,
att med hänsyn till de stora förmåner, som förslaget innebure för
den arbetslöse, den ordinarie egnahemsverksamheten måste komma att
äventyras. Den naturliga strävan, att i den måll de ekonomiska resurserna
det medgåve, arbeta sig upp från ett mindre ställe till ett större
för att så småningom kunna förskaffa sig ett eget hem, bomme att avtrubbas.
I stället för att normalt passera de olika utvecklingsstadierna,
komme det att bliva förmånligare att göra sig arbetslös för att sålunda
hastigare nä en bättre ställning.

De av statskontoret och domänstyrelsen anförda skälen mot förslaget
hava även framförts från ett flertal andra håll.

Egnahemsstyrelsen har understrukit de stora svårigheter, som förelåge
att utvälja sådana personer, vilka kunde förväntas vara i stånd att
för sin framtida försörjning tillvarataga de betydande uppoffringar av
allmänna medel, som bleve nödvändiga för varje företag. Vidare har styrelsen
anfört:

Förutom egna medel saknade de jordsökande nödig kännedom örn och
erfarenhet av självständig jordbruksdrift. Alldeles särskilt framträdde
bristerna i detta hänseende, då det gällde att till landsbygden utflytta
övertaliga industriarbetare och andra arbetslösa. Bristerna kvarstode,
även örn de arbetslösa tidigare varit lantarbetare eller småbrukare. Dessa
jordsökande torde i allmänhet vara i starkt behov av jordbruksutbildning
för vinnande av erforderliga förutsättningar att kunna reda sig med ett
eget jordbruksföretag. De arbetslösa syntes därför i regel först böra
beredas anställning å jordbruk, där de med praktiskt arbete kunde utbilda
sig och pröva sin lämplighet såsom jordbrukare. Till följd av arbetslösheten
bland yrkeskunniga lantarbetare vore för ifrågavarande
jordsökande möjligheten att vinna anställning å lantegendomar sä gott
som utesluten. Utbildningsfrågan kunde icke lösas genom arbete i den
fria marknaden. En ofrånkomlig förutsättning för genomförandet av det
föreslagna arbetslöshetsprogrammet vore, att särskilda utbildningsmöjligheter
tillskapades för de jordsökande såsom ett led i deras befordran till
jordbruket. Förslaget att begränsa hjälpverksamheten endast till inregistrerade
arbetslösa, vilka tillhörde kommuner, som bedreve arbetslöshetshjälpverksamhet
med bidrag av statsmedel, vore mindre lyckligt, då
förslaget avsåge att upphäva behovet av kommunal hjälpverksamhet.
Härigenom komme dessutom jordanskaffning, som till övervägande del
byggde på statens bistånd, att bliva beroende på tillfälliga kommunala
förhållanden i en utsträckning, som kunde äventyra dess genomförande.
Det kunde vidare befaras, att kommun funne med sin fördel förenligt att

Kungl. Maj:ts proposition nr 268-

genom beviljande av borgen förmå arbetslösa familjer att utflytta till
annan kommun oell på så sätt otillbörligt frigöra sig från fattigvårdsskyldighet.

Det vore härjämte i hög grad tvivelaktigt, huruvida arbetslösa, som
erhållit lån, kunde uppfylla sina låneförpliktelser. De nuvarande egnahemslånta
garna kunde bära sina räntor och amorteringar endast nied
största svårighet. Det kunde under sådana förhållanden knappast förväntas,
att nu ifrågasatta arbetslösa låntagare skulle kunna bära utgifter,
vilka överstege egnahemslåneannuiteten under andra till och med femte
året med närmare och under sjätte året till och med trettonde året
med något mer än 1j» samt under tiden därefter med Ve.

Statens arbetslöshetskommission har uttalat, att förmodligen endast
jämförelsevis få arbetslösa bomme att stå till förfogande, därest de i förslaget
angivna kompetenskraven bomme att vidhållas. Arbetare med de
kvalifikationer, som enligt förslaget måste vara tillfinnandes hos de blivande
hjälpmottagarna, torde hava goda utsikter att även utan det allmännas
mellankomst slå sig fram till en någorlunda tryggad ställning
vare sig inom jordbruket elier pä andra levnadsbanor. Den plats i systemet,
som blivit inrymd åt kommissionen, förefölle hava ett ganska
löst samband med hjälpaktionen och egentligen endast vara betingad av
att arbetslöshetsmedel ansetts erforderliga för att underlätta förslagets
realiserande. Då de till fullföljande av kommissionens verksamhet beviljade
anslagen vore väl behövliga för sitt avsedda ändamål, syntes arbetslöshetsansiaget
icke böra anlitas för den planerade aktionen. Aven
andra skäl talade häremot. En under de ifrågasatta omständigheterna
arrangerad kontant understödsverksamhet strede nämligen helt mot av
kommissionen förut tillämpade principer och måste på det bestämdaste
avrådas.

Gotlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd har ansett, att realiserandet
av förslaget bjöde på så stora svårigheter, att det troligen endast
bleve i ett mycket litet antal fall, som företagaren bomme att lyckas.
Visserligen hade man sökt förebygga ogynnsammare resultat genom uppställande
av stränga garantifordringar, men egnahemsnämnden betvivlade
möjligheten att över huvud taget kunna lösa problemet efter de linjer,
som föreslagits. Genom hjälp från det allmännas sida torde starten för
låntagaren vara tryggad. Utsikterna vore emellertid små för att han
skulle kunna komma ut med de betydande annuiteterna. Skulle då annat
förvärvsarbete erbjudas, bomme låntagaren säkerligen att taga detta, oell
de redan från egnahemsverksamheten kända förhållandena skulle upprepas:
jorden utarrenderades eller övergåves.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps egnahemsnämnd Ilar framhållit,
att den hjälp, som man erbjöde den arbetslöse, bleve av tvivelaktigt
värde. En skuldsättning av föreslagen omfattning vore nämligen eu
börda, som av få kunde bäras med jämnmod. Att fullt medvetet skapa
en ekonomiskt ännu svagare klass jordbrukare än någon nu befintlig vore
ur samhällets synpunkt ej klokt. Man hade hänvisat till att de nya jordbrukarnas
och ej minst deras hustrurs personliga kvalifikationer skulle
övervinna de ekonomiska svårigheterna. Detta vore säkerligen alltför
optimistiskt. Hade man inriktat sig på de vana jordbrukarna eller jordbrukaresönerna,
vilkas framtid syntes spärrad genom jordbrukets och industriens
rationalisering, hade man åtminstone börjat i rätt ordning.

Kopparbergs läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd har anfört:
Att såsom egna företagare vid jordbruket placera helt obemedlade arbets -

Kungl. Majlis proposition nr 268.

lösa genom det allmännas hjälpverksamhet vore ytterst vanskligt och
förenat med oberäkneliga ekonomiska konsekvenser. Det vore känt att
t. o. m. den i jordbruksyrket kunnige och erfarne under nu rådande konjunkturförhållanden
endast med yttersta sparsamhet och betydande försakelser
kunde få debet och kredit att gå ihop. Den, som uti sitt företag
nedlagt eget kapital, måste finna sig i betydande inskränkningar och sänkt
levnadsstandard. Den, däremot, som finge toppbelånat allt i sitt företag,
torde med sannolikhet och förståeligt nog lätt känna sig missräknad i
sitt försök och vid minsta motgång bliva benägen att övergiva företaget.

Länsstyrelsen i Uppsala län Ilar anfört: Syftet med det föreliggande förslaget
vore att avhjälpa arbetslösheten för ett antal arbetslösa på ett mera
slutgiltigt sätt än som kunde ske genom tillfälliga nödhjälpsarbeten. Det
tåge emellertid i sakens natur, att anordningens räckvidd måste ur arbetslöshetssynpunkt
bliva mycket begränsad. Kostnaderna per individ vorehöga,
enligt utredningsmännens medeltalsberäkning. som ingalunda rörde
sig med toppsiffror, omkring 15,000 kronor per varje ny småbrukare. Vidare
vore önskan bland de arbetslösa själva att övergå till småbrukare
icke starkt utbredd; den sänkning av levnadsstandarden i jämförelse med
industriarbetarna, de ökade fordringarna på arbetstid och intensitet, som
övergången innebure, lockade icke så mångå. Slutligen vore vinsten i avseende
på själva arbetskvantiteten icke stor vid en styckning av förut befintliga,
med lejd arbetskraft drivna jordbruk. Det oaktat ansåge emellertid
länsstyrelsen, att ett försök borde göras med jordanskaffning åt
arbetslösa. Tyvärr måste det anses sannolikt, att även vid stigande konjunkturer
ett icke obetydligt antal av dem, som vant sig att i en eller annan
form lita till samhällets omsorger, bleve kvar såsom arbetslösa under
lang tid framåt. Det vore därför lyckligt, örn genom samhällets åtgärder
åtminstone några definitivt överfördes till självförsörjning. Även bland
lant- och skogsarbetare gånge många numera arbetslösa. Bland dem borde
ett lämpligt urval kunna göras. Men det torde vara klokt, att, såsom utredningsmännen
uttryckligen betonat, betrakta den föreslagna anordningen
till en början såsom ett försök utan alltför stora utgifter och utan.
alltför stor apparat, till dess erfarenheten visat, huru försöket utfölle. —
En omständighet i fråga örn anordningens förhållande till kommunerna
önskade länsstyrelsen särskilt beröra. Det hade såväl under egnahemslåneverksamheten
som under kolonisationsåtgärderna på de norrländska
kronoparkerna visat sig, att inflyttningskommunerna många gånger mottagit
de inflyttande familjerna med minst sagt blandade känslor. Denna
inställning vore fullt förklarlig, ty det hade icke så sällan inträffat, att
inflyttningskommunen fått ökade kostnader för fattigvård och arbetslöshetsunderstöd
i följd av inflyttningen. Det hade därför av utredningsmännen
ifrågasatts, att inflyttningskommunen skulle få tillfälle att yttra
sig över de sökande. En dylik föreskrift skulle emellertid sannolikt leda
till att jordbruksanskaffningen begränsades till personer inom den egna
kommunen. Ett urval av såväl jord som personer skulle härigenom avsevärt
försvåras. En föreskrift av den antydda innebörden kunde därför
icke tillstyrkas. — För verksamhetens framgång vore urvalet bland de
arbetslösa kärnpunkten. Det borde framhållas, vilken frestelse det vore
för en medellös och arbetslös person, som erhölle lån till betydande belopp
och kontantbidrag, att förbruka dessa till familjens uppehälle och därefter
uppgiva hela jordbruksförsöket såsom hopplöst. Till en viss grad
kunde missbruk förebyggas genom kontroll, men icke helt och hållet, och
det vore ej heller nyttigt att hålla den jordsökande under alltför strängt

Kungl. Majlis proposition nr 268.

förmynderskap, så att kan från början vandes av nied att lita på sig själv.
De personliga kvalifikationerna bos honom oell bans hustru bleve därför
avgörande för utgången. Det torde emellertid vara mycket sällan, som
industriarbetare och än mindre deras hustrur kunde omplanteras till småbrukare.
Det syntes därför vara en klok försiktighet, att åtminstone så
länge verksamheten hade så begränsad omfattning, som utredningsmännens
förslag åsyftade, uppställa såsom villkor, att såväl sökanden som, i
händelse han vore gift, hans hustru hade erfarenhet i jordbruk samt vore
väl förtrogna med förhållandena i den landsdel, där han sökte jord.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har uttalat: Inom länet hade i icke
ringa utsträckning förekommit att även helt obemedlade personer efter
upplåning av erforderligt eget kapital erhållit egnahemslån oell på sä
sätt skaffat sig egna jordbrukslägenheter. En del av dessa låntagare
hade på grund av de tryckande skuldbördorna och de dåliga konjunkturerna
inom jordbruket råkat i sådana svårigheter att de nödgats frånträda
fastigheterna. Detta förhållande torde närmast leda till den slutsatsen,
att staten icke borde lämna sin ekonomiska medverkan till bildande
av nya jordbruk, i varje fall icke under rådande depressionstid. Vid
en närmare prövning av spörsmålet syntes dock riktigheten av denna slutsats
kunna ifrågasättas. Till belysande härav torde till en början böra
framhållas, att den statliga egnahemslånerörelsen redan under hittillsvarande
former varit av utomordentlig betydelse för dels bildande av
nya och dels konsoliderande av redan befintliga jordbruk. Med skäl
kunde påstås, att arbetslösheten skulle varit än mera omfattande, örn denna
lånerörelse icke funnits. Även örn åtskilliga genom egnahemsrörelsen
understödda jordbrukare till följd av den långvariga krisen kommit i ett
svårt ekonomiskt läge, hade dock det övervägande flertalet egnahemslån1
ägare tack vare det stöd, egnahemslånet varit, förvärvat sådan bärkraft,
att de relativt väl motstått krisens verkningar.

Då emellertid till följd av den sedan lång tid rådande arbetslösheten
tidigare förefintliga sparkapital i stor utsträckning blivit förbrukade —
något som särskilt gällde för just den kategori av befolkningen, som kunde
tänkas hava håg och fallenhet för jordbruk — syntes numera endast i ett
fatal undantagsfall kunna uppbringas egnahemslånesökande med eget kapital.
En följd härav bleve, att egnahemslånerörelsen i stor utsträckning
avstannade och därmed i motsvarande grad jämväl bildandet av nya jordbruk.
En sådan utveckling syntes såväl ur sociala som andra avseenden
böra i görligaste mån förhindras.

Örn vad länsstyrelsen anfört vore riktigt, syntes det jämväl vara berättigat,
att statsverket lämnade ekonomisk medverkan för beredande av jord
åt medellösa. Beträffande fråga örn i vilken ordning och under vilka
former en sådan medverkan ändamålsenligast och lämpligast borde lämnas
kunde olika meningar givetvis råda, och länsstyrelsen ansåge sig icke
kunna göra ett bestämt uttalande, huruvida den lösning av spörsmålet,
utredningsmännen ifrågasatt, vore den bästa. Förslaget vore emellertid
värt beaktande oell val ägnat att läggas till grund för vidare överväganden
i ämnet.

Riksföreningen jord ät arbetslösa bär uppgivit, att utredningsmännens
betänkande till stor del vöre uppbyggt efter samma riktlinjer, som uppdragits
inom föreningen. Förutom vissa invändningar mot de föreslagna
amorterings- och räntebestämmelserna har föreningen vidare anfört huvudsakligen
följande.

Låneförmedlaren komme enligt förslaget att bliva ansvarig för egna -

Kungl. May.ts proposition nr 268.

hemslånets men ej för fyllnadslånets återbetalning. Ilan hade följaktligen
intresse av att egnahemslånet bleve lägre än maximibeloppet h''» av
jordvärdet. Den jordsökande hade samma intresse, dä fyllnadslånet vore
förmånligare än egnahemslånet. Bestämmelse örn en nedre gräns för
egnahemslånet vore därför påkallad. I detta hänseende torde böra gälla,
att egnahemslånet borde utgöra minst 3A av fastighetspriset. — Huvudidén
med den hjälp, varom här vore fråga, vore, att de arbetslösa finge
möjlighet till självhjälp. De skulle beredas tillfälle att göra rätt för sig.
Därför borde åt dem icke lämnas något som helst kontant understöd,
men i stället borde de erhålla så förmånliga lånevillkor, att de nied god
v ilja kunde slå sig fram. — Tvivelsutan bleve det billigast att köpa färdigbyggda
småbruk, i all synnerhet under nuvarande lågkonjunktur och
nu rådande relativt höga byggnadskostnader. Men härigenom skulle
verksamhetens ändamål förfelas. Ett par hundra småbruk borde därför
nybildas och nybyggas. Emellertid borde observeras den stora skillnad
i pris, som uppstode mellan sedan gammalt färdigbyggda och nybyggda
småbruk ävensom den därav uppkommande skillnaden i småbrukens
ekonomiska möjligheter. Då nybyggnadsverksamheten måste
betraktas såsom en ökning av nationalförmögenheten och som ett både
direkt och indirekt verkande medel till arbetslöshetens minskning, förefunnes
skäl, att ifrågavarande skillnad borttoges genom nedskrivning av
priset på nybyggda småbruk. Medel härtill borde tagas av arbetslöshetsmedel.
Varje småbruk borde nedskrivas med 2,000 kronor. För 200
småbruk skulle således erfordras 400,000 kronor ur arbetslöshetsmedel.
— Det vore ej lyckligt att från den hjälp, som här avsåges, utestänga
alla dem, som i känsla av kontantunderstödets förnedring gjorde
sitt yttersta för att med tillfälliga arbeten försöka draga sig fram utan
att bliva till en börda för det allmänna. Kommunerna borde därför helt
och hållet avkopplas från skyldigheten att ekonomiskt stödja de arbetslösa
för att dessa skulle kunna erhålla jord. Det borde uppmärksammas,
att de gifta småbrukaresöner, vilka nu trängdes i hemmen och där finge
tak över huvudet och mat, men ej vore behövliga för småbrukets skötsel,
även kunde räknas som medellösa och arbetslösa. Tvivelsutan hade dessa
i regel de bästa kvalifikationerna för att bliva självständiga småbrukare.
Erhölle de jord, minskades också antalet arbetssökande på olika arbetsplatser.
I stort sett gällde detsamma även fast anställda lantarbetare,
som vid erhållande av egen jord lämnade plats öppen för andra. Då förslaget
avsåge en försöksverksamhet, vore det skäl, att olika slag av medellösa
jordsökande erhölle jord. Urvalet av jordsökande borde ske under
föreningens medverkan. Föreningen ämnade därefter icke lämna de nya
småbrukarna vind för våg utan hade för avsikt att genom kontrollverksamhet
följa driften av deras företag och med råd och dåd bistå dem under
de första prövande åren. Även en dylik verksamhet vore ägnad att i hög
grad säkerställa statens lån. För organisationsarbete, för uppsamling av
och urval bland de jordsökande, för kursverksamhet, för kontrollverksamhet
och för det för frågans lösning viktiga upplysningsarbetet erfordrades
för budgetåret 1934/1935 ett statsbidrag om 3S.000 kronor för föreningen.

I detta sammanhang må nämnas att ett flertal myndigheter, kommuner
och egnahemsnämnder understrukit, att det funnes ett stort antal
medellösa lantarbetare-, hemmansägare-, arrendators- och småbrukaresöner,
vilka det vöre lämpligt och behjärtansvärt att förhjälpa till självständiga
jordbruk.

Kungl. Majlis proposition nr 268.

Vidare må framhållas, att, utöver vad redan angivits, i åtskilliga yttranden
erinringar rests mot att kommunerna skulle ikläda sig borgen för
inventarielånet. Det har ansetts, att, därest kravet härpå bibeliölles, verksamheten
icke skulle kunna få någon nämnvärd omfattning. Kommunerna
skulle nämligen i regel icke vara villiga att åtaga sig dylikt ansvar.

Såsom förut nämnts har förslaget angående anskaffande av jord på arrende
åt arbetslösa allmänt tillstyrkts i de avgivna yttrandena. Förslaget
har sålunda uttryckligen biträtts av statskontoret, domänstyrelsen, egnahemsstyrelsen,
flertalet egnahemsnämnder och åtskilliga kommuner. Några
direkta avstyrkanden av förslaget hava icke förekommit. Från ett flertal
håll har dock — i likhet med vad som anförts beträffande utredningsmännens
förslag att åt arbetslösa anskaffa jord med äganderätt — uttalats,
att verksamheten icke borde begränsas att avse allenast inregistrerade arbetslösa.
De erinringar, som framförts mot de föreslagna bestämmelserna
örn kommuns borgensansvar, gälla jämväl nu förevarande förslag.

Ur yttrandena må här anföras följande.

Domänstyrelsen har lämnat vissa upplysningar angående den försöksverksamhet
å kronodomäner, som igångsatts jämlikt 1933 års riksdagsbeslut.
Möjligheterna till försäljning av obebyggda lotter hade, framhåller
domänstyrelsen, härvid i första hand utnyttjats. Fem obebyggda
lotter hade sålunda försålts. Förslag förelåge angående försäljning av
ytterligare sju lotter, vilka vore försedda med otillräckliga hus. Anvisningar
på nya för verksamheten lämpliga lotter hade infordrats. Av
därvid anmälda lotter kunde med säkerhet sju, vilka helt saknade byggnader,
försäljas i befintligt skick. Ä ett femtontal lotter torde bebyggelse
komma att igångsättas under innevarande vår. I den mån utredning
angående anskaffande av ytterligare lotter verkställts, komme verksamheten
att fullföljas inom den angivna kostnadsramen av 700,000 kronor.

Beträffande utredningsmännens ifrågavarande förslag har styrelsen
förklarat sig icke kunna förorda, att arrendejordbruken förbehölles arbetslösa.
Styrelsen har framhållit, att samma resultat i fråga örn beredande
av ökade arbetstillfällen ernåddes, vare sig ett nybildat jordbruk
utlämnades till en arbetslös eller till en person med mer eller mindre regelbunden
sysselsättning. När den sistnämnda lämnade sin arbetsplats för att
övergå till skötseln av sitt jordbruk, uppstode nämligen en ledighet, som
i sin tur fylldes genom nyanställning av någon förut arbetslös. Vidare
har styrelsen anfört: Örn statsmakterna såsom ett led i kampen mot arbetslösheten
skulle finna anledning utvidga den enligt 1933 års riksdagsbeslut
igångsatta försöksverksamheten på kronoegendomarna och ansloge
särskilda medel till härför erforderliga byggnader, torde någon ytterligare
mark kunna göras disponibel för ändamålet. Huruvida under den närmaste
tiden i enlighet med vad utredningsmännen förutsatt ända till 100
nya lotter skulle kunna framskapas å kronomark vore emellertid mycket
ovisst och finge bero på en blivande närmare undersökning. Enligt styrelsens
förmenande borde en dylik ytterligare exploatering verkställas efter
i huvudsak de riktlinjer, som angivits av 1933 års riksdag. De tidigare
till upplåtelse ifrågasatta lotterna hade i allmänhet i överensstämmelse
med riksdagens beslut utlagts till något större areal jin vad som i utredBihang
lill riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 268. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

ningsmännens förevarande förslag ansetts lämpligt. En av anledningarna
härtill hade varit önskvärdheten att bringa kostnaderna för byggnaderna
i bättre relation till jordens värde och att genom en minskning av antalet
lotter bringa ner blivande förvaltningskostnader. Hinder mötte dock icke
att vid en fortsatt uppstyckning av kronojord minska lotternas omfattning
till den av utredningsmännen föreslagna. Dock borde en viss frihet lämnas
förvaltningsmyndigheten att bestämma lotternas storlek efter förhållandena
i varje särskilt fall. I fråga örn kostnaderna för uppförande av
nödiga byggnader gällde det att få fram sådana byggnadstyper, att någon
förräntning kunde förväntas av det i byggnaderna nedlagda kapitalet,
Med avseende å jordbruk av den storleksordning, som förordats av
utredningsmännen, torde inom Skåne byggnader väl kunna uppföras för
cirka 8,000 kronor, men i mellersta Sverige måste man räkna med högre
belopp. Då enligt vad erfarenheten givit vid handen försäljning av obebyggd
jord ännu ginge att genomföra i Skåne, borde eventuella ytterligare
lotter, som kunde ifrågasättas för bebyggande i statens regi, vara tillfinnandes
i mellersta Sverige. Vid bedömande av medelsbehovet i nu ifrågavarande
hänseende torde man böra räkna med högre kostnad per lott än
som skett i utredningsmännens förslag.

Statskontoret har förordat, att försök gjordes i enlighet med utredningsmännens
nu förevarande förslag. De skäl, som föranlett utredningsmännen
att icke fullfölja detta uppslag, hade statskontoret icke funnit övertygande.
Det förefölle naturligt, att den redan igångsatta försöksverksamheten
avseende nybildning av arrendelägenheter å kronojord fortsattes.
Skulle det visa sig, att efterfrågan på arrendebruk vore större än tillgången,
torde det böra tagas under övervägande att genom köp anskaffa
annan för styckning lämplig jord. Egnahemsnämnderna kunde tagas i
anspråk som förmedlare mellan staten såsom jordägare oell vederbörande
arrendator. Ifrågasättas kunde ock, örn icke domänverkets tjänstemän för
ändamålet borde anlitas. Utredningsmännens förslag, att arrendator
skulle erhålla möjlighet att friköpa den arrenderade lägenheten, funne
statskontoret synnerligen beaktansvärt. Utsikten att sålunda kunna förvärva
ett eget hem torde sporra arrendatorn att vinnlägga sig örn bästa
möjliga skötsel av arrendet. Statskontoret funne jämväl förslaget örn inrättande
av en inventarielånefond välbetänkt, och hade i stort sett intet
att erinra mot de villkor och bestämmelser, som föreslagis skulle gälla för
lån från berörda fond. Mot förslaget örn lämnande till de jordsökande av
ett kontant bidrag utan återbetalningsskyldighet för jordbruksdriftens
igångsättande och till komplettering av inventariebeståndet kunde visserligen
resas betänkligheter. Statskontoret ville emellertid icke motsätta sig,
att ett sådant bidrag lämnades, under förutsättning att betryggande kontroll
kunde vinnas, att detsamma komme till användning för det därmed
avsedda ändamålet. Enligt förslaget skulle de kontanta bidragen bestridas
av de medel, som vore anslagna till arbetslöshetens bekämpande. Ur
redovisningssynpunkt syntes det vara att förorda, att bidragen anvisades
att utgå från ett särskilt å riksstaten för ändamålet uppfört anslag.

Egnahemsstyrelsen har anslutit sig till utredningsmännens åsikt, att en
överföring av arbetslösa till jordbruket lämpligast kunde ske genom att
bereda dem tillgång till arrendebruk. Den föreslagna begränsningen av
hjälpen till inregistrerade arbetslösa borde dock icke vidhållas. Det kunde
tvärtom vara lämpligt att i första hand hjälpa arbetslösa, vilka stöde utanför
nämnda krets, såsom merendels torde vara fallet med småbrukaresöner
och lantarbetare. Därjämte borde principiellt personer från alla kommu -

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

ner kunna ifrågakomma för stödverksamheten. Arrendeavgiften finge
icke sättas så hög, att arrendatorns hela utgift för brukningsrätten bleve
större än för annat motsvarande kronoarrende. Enär kontantbidrag utan
motprestation kunde föranleda missbruk och innebure icke önskvärd lockelse
till företagets startande, torde det allmännas bistånd böra lämnas
i form av ett enda lån mot billiga villkor. För arrendatorn vore det
mera tilltalande, att företaget icke grundades på direkt penninggåva.
För lånet borde arrendatorn medgivas ställa annan godtagbar säkerhet
än hemkommunens borgen.

Ehuru ifrågavarande arrendeupplåtelser borde äga rum försöksvis, torde
verksamheten dock böra givas sådan omfattning, att försöket kunde bilda
grundval för ett bedömande av verksamhetens betydelse ur synpunkten av
arbetslöshetens bekämpande. Försöksverksamheten kunde knappast tillerkännas
åsyftat värde, örn blott, såsom utredningsmännen beräknat, ett
hundratal arrendelägenheter skulle iordningställas. Enär de anmälda arbetslösas
antal uppginge till omkring 170,000, syntes dessutom den planerade
verksamheten, vilken enligt vad som nyss nämnts komme att beröra
högst 100 personer, kunna starkt ifrågasättas såsom alltför omständlig
och dyrbar. Den jämförelsevis ringa tillgången på lämpliga kronodomäner
gjorde det omöjligt att tillskapa arrendebruk annat än inom ett fåtal
kommuner. Ändamålet med verksamheten torde därför nödvändiggöra inköp
för styckning av vissa större jordbruksfastigheter i privat ägo. Det
torde kunna beräknas, att ett par hundra större och några hundra mindre
för styckning lämpade fastigheter funnes fördelade över mellersta och
södra Sverige. Verksamheten borde emellertid utvidgas allenast i mån
som det i förekommande fall kunde befinnas ekonomiskt fördelaktigt att till
mindre jordbruk avstycka jord från större egendomar. Ett oeftergivligt
grundvillkor vore nämligen, att lägenheterna kunde fullbordas inom sådan
kostnadsram, att det nedlagda kapitalet kunde beräknas bliva nöjaktigt
förräntat genom jordbrukets blivande avkastning. Att staten skulle
uppmuntra företag, som från början betraktades såsom oräntabla, kunde
icke vara tillrådligt. Resultatet skulle eljest måhända bliva det, att staten
tillfogades kapitalförlust för anläggningen och nödgades i fortsättningen
underhålla den arbetslöse på ett förlustbringande företag, varigenom
det allmännas uppoffringar med säkerhet ökades i stället för minskades.

Såsom utredningsmännen framhållit borde styckningen och bebyggelsen
av jordbruken äga rum i samarbete med hushållningssällskapens egnahemsnämnder.
Det borde få ankomma på Kungl. Majit att vid utformandet
av de närmare bestämmelserna för verksamheten träffa avgörande i
frågan örn administrationen i övrigt,

Östergötlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd har uttalat,
att de skäl, som av utredningsmännen anförts för det nu ifrågavarande
förslaget, vore synnerligen välgrundade. Förslaget medförde i förhållande
till förslaget att med äganderätt skaffa jord åt arbetslösa en begränsning
icke blott av det allmännas ekonomiska risker utan även av småbrukarnas
årliga utgifter. xVv ålder hade arrendevägen visat sig erbjuda stora möjligheter
för en person med från början ytterst begränsade ekonomiska resurser
att så småningom skaffa sig sådana tillgångar, att han kunde bliva
sin egen. Det kunde ifrågasättas, huruvida icke staten, därest tillgången
på lämplig kronojord skulle visa sig otillräcklig, borde inköpa passande
jordbruksfastigheter för styckning och utarrendering till arbetslösa under
samma villkor, som nu gällde för kronodomän. Detta komme icke att

Kungl. Majlis proposition nr 268.

för det allmänna medföra större ekonomiska uppoffringar än dem, som
bleve förbundna med genomförandet av förslagets huvudlinje. -— Beträffande
detaljerna i förslaget Ilar egnahemsnämnden uttalat tvekan örn lämpligheten
av att amorteringen av inventarielånet skulle börja redan efter
första året. I varje fall borde amorteringstiden för lånet utsträckas att
omfatta 15 år. En sådan förlängning nödvändiggjorde en motsvarande
framflyttning av den tidpunkt, då fyllnadslånets förräntning skulle börja.

Inom jordbruksdepartementet utarbetad promemoria i ämnet och yttranden
däröver.

I samband med att utredningsmännens förslag och de däröver avgivna
yttrandena varit föremål för övervägande inom jordbruksdepartementet
har inom departementet utarbetats en promemoria med utkast till lösning
av det föreliggande spörsmålet. I promemorian har ifrågasatts, huruvida
icke det bästa sättet att bereda jord åt arbetslösa vore att i lämplig utsträckning
verkställa utarrendering till dylika personer av kronojordbruk.
Dessa kronoarrenden borde enligt promemorian vara av den omfattning,
att de gåve sina brukare full försörjning. Arrendatorerna borde även erhålla
möjlighet att efter viss tid genom inlösen av arrendejordbruken förvärva
desamma med äganderätt. För anskaffande av erforderliga arrendegårdar
borde i första hand uppstyckas i kronans ägo redan befintliga
egendomar, som lämpade sig för ändamålet. I den mån så vore behövligt
borde emellertid även enskilda egendomar inköpas och uppstyckas.

Enligt promemorieförslaget borde ifrågavarande verksamhet handhavas
av en av Kungl. Majit utsedd nämnd, bestående av på området sakkunniga
personer. Nämndens uppgifter skulle bliva i huvudsak följande.
Från domänstyrelsen skulle efter Kungl. Majits bestämmande till nämnden
överlämnas för styckning lämpade kronoegendomar att av nämnden
omhänderhavas för kronans räkning. I den mån så ansåges erforderligt
skulle nämnden vidare äga att med för ändamålet till förfogande ställda
medel efter beslut av Kungl. Majit inköpa egendomar för styckning.
Nämnden skulle åligga att uppgöra plan för egendomarnas styckning och
lämpliga exploatering. Genom nämndens försorg skulle även de olika
brukningslotterna bebyggas. För detta ändamål borde särskilda medel
ställas till nämndens förfogande. Nämnden skulle vidare tillkomma att,
sedan bebyggelsen verkställts, utarrendera lotterna.

I promemorian har förutsatts, att för anskaffande av nödiga inventarier
för jordbruket och för företagets startande i övrigt möjlighet måste beredas
de jordsökande till lån på fördelaktiga villkor. Denna låneverksamhet
borde jämväl handhavas av nämnden.

Beträffande förvaltningen av ifrågavarande fastigheter efter utarrenderingen
har i promemorian anförts följande! Det kunde ifrågasättas,
huruvida, sedan arrendatorn övertagit egendomen, nämnden borde hava
vidare befattning med egendomens förvaltning. Det kunde synas natur -

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

ligt, att denna därefter omkänderhades av domänstyrelsen såsom det
organ, vilket i regel ombesörjde förvaltningen av kronans utarrenderade
egendomar. Emellertid hade övervägts, huruvida det icke, med hänsyn
till de speciella förhållanden, som rådde med avseende å ifrågavarande
arrenden, vore lämpligare, att nämnden även efter ntarrenderingen
åtminstone under den första arrendetiden handhade tillsynen och
förvaltningen i övrigt av egendomen. De arrendatorer, som bomme att
innehava arrenden av ifrågavarande slag, torde i regel icke förut hava
självständigt drivit jordbruk och torde därför vara i behov av råd och
anvisningar i åtskilliga avseenden. Denna rådgivande verksamhet vore
främmande för domänstyrelsen och dess organ, men torde utan större svårighet
kunna anordnas av nämnden. Vid förekommande besvärligheter
för arrendatorerna i ekonomiska hänseenden torde nämnden på ett smidigare
sätt än domänstyrelsen kunna ordna förhållandena. Anförda skäl
talade för att nämnden även efter utarrenderingen skulle svara för förvaltningen
av egendomarna i fråga. Uppbörden av arrendeavgifterna
finge nämnden ombesörja på sätt denna funne lämpligast.

Slutligen har i promemorian framhållits, att ifrågavarande anordning
närmast vore att betrakta såsom ett försök. Sedan verksamheten under
någon tid varit igång, kunde tagas under förnyat övervägande att till domänstyrelsens
förvaltning överflytta sådana utarrenderade egendomar,
vilka då ännu icke försålts till arrendatorerna. De förvaltningsspörsmål
och övriga egendomen rörande frågor, som därvid kunde uppkomma, finge
bliva föremål för närmare prövning i samband med att beslut fattades örn
dylik överflyttning.

Över promemorian hava efter remiss yttranden avgivits av statskontoret,
domänstyrelsen och egnahemsstyrelsen.

Statskontoret har framhållit, att de till nämnden överlämnade kronoegendomarna
givetvis fortfarande borde redovisas bland statsverkets tillgångar
samt att av nämnden inköpta egendomar likaledes borde upptagas
bland statsverkets bokförda förmögenhet. För detta ändamål borde, anför
statskontoret, en ny produktiv fond — förslagsvis benämnd fonden för
arrendeegendomar — inrättas. Å denna fond skulle redovisas såväl från
domänstyrelsen övertagen kronojord som av nämnden inköpta egendomar.
För egendomsköp och för jordlotternas bebyggande behövliga medel borde
anvisas såsom kapitalökning för fonden. Fonden borde redovisas i statskontorets
räkenskaper, och erforderliga medel från fonden borde tillhandahållas
nämnden av statskontoret. Dess överskott, d. v. s. av nämnden
uppburna och inlevererade arrendeavgifter, borde redovisas å riksstatens
inkomstssida å särskild inkomsttitel. Även örn fonden hade i viss mån
annan karaktär än statens utlåningsfonder, ifrågasatte statskontoret, huruvida
icke denna inkomsttitel ändock skulle kunna uppföras under rubriken
statens utlåningsfonder. De medel, som inflöte till fonden genom för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

säljning av arrendebruk, borde få disponeras av Kungl. Maj:! för fondens
ändamål. — För tillhandahållande av s. k. inventarielån borde inrättas
en särskild statlig utlåningsfond. Denna fond borde förvaltas av statskontoret,
men själva lånerörelsen syntes lämpligen kunna handhavas av
nämnden. — Någon direkt erinran mot inrättandet av den föreslagna
nämnden funne statskontoret icke anledning framställa. Det kunde dock
ifrågasättas, huruvida icke bildandet av denna nya statliga organisation
kunde undvikas därigenom att den redan förefintliga egnahemsorganisationen
i stället utnyttjades för ifrågavarande ändamål. Detta skulle
kunna ske på det sätt, att till hushållningssällskapen ur en särskild inrättad
utlåningsfond utlämnades lån för inköp, styckning och bebyggande av
lämpliga egendomar, under villkor att härigenom uppkommande småbruk
utarrenderades till arbetslösa efter vissa fastställda grunder.

Domänstyrelsen har beträffande frågan vem som skulle handhava den i
promemorian omförmälda verksamheten uttalat, att, då det icke vore fråga
örn någon ekonomisk förvaltning i egentlig mening, styrelsen icke lämpligen
borde utnyttjas för ändamålet. Styrelsen har icke ansett hinder möta,
att lämpliga kronoegendomar överlämnades till den ifrågasatta nämnden
för uppstyckning. Beträffande organisationen av den nya verksamheten
har domänstyreisen vidare yttrat: Till uppehållande av de lokala förvaltningsbestyren
bleve nödvändigt att till nämnden knyta en i jordbruk väl
förfaren person. Åt denne borde anförtros att efter nämndens anvisningar
i detalj utarbeta förekommande styckningsplaner samt uppgöra och
till nämnden inkomma med förslag till de villkor, under vilka de särskilda
lotterna borde utarrenderas. Samme person torde även kunna biträda
vid utredning angående arrendespekulanternas förhållanden samt lämna
dem den hjälp de, sedan de antagits till arrendatorer, bleve i behov av.
Utförandet av förekommande byggnadsarbeten borde utbjudas på entreprenad.
Möjligen bleve det nödvändigt att tillfälligt anställa särskild
byggnadssakkunnig person för övande av kontroll vid dylika arbetens utförande.

Vidare Ilar domänstyrelsen anfört, att styrelsen, i likhet med vad i promemorian
framhållits, funne det mindre lämpligt, att förvaltningen av
lotterna redan från början övertoges av styrelsen. Helt säkert bleve det
nödvändigt att i en eller annan form medgiva eftergifter i de föreskrivna
arrendevillkoren. Förhållandena skulle då påfordra en tillämpning inom
styrelsen av två olika principer för i övrigt likställda arrendatorer, vilket
skulle vålla misstämning. Däremot torde för att så snart som möjligt avlösa
den ifrågasatta interimistiska förvaltningen lotterna böra överlämnas
till styrelsen, då arrendatorerna nått den ekonomiska stadga, att
någon särskild hjälpverksamhet för deras räkning ej längre vore erforderlig.

Egnahemsstyrelsen har anfört: Uppgiften att befordra arbetslösa till
egna jordbruksföretag torde böra anförtros ett för ändamålet särskilt in -

Kungl. May.ts proposition nr 268.

rättat organ. En mindre nämnd, som lämnades största möjliga handlingsfrihet,
syntes böra utses för ändamålet. Den lokala verksamheten för
styckning, bebyggelse och utarrendering av jordlotterna m. m. torde böra
bedrivas under samverkan med hushållningssällskapens egnahemsnämnder.
Deras erfarenhet samt lokal- och personkännedom torde bliva centralorganet
ett värdefullt stöd samtidigt som administrationskostnaderna
torde kunna härigenom hållas inom en skälig ram. Därest egnahemsnämndernas
konsulentverksamhet utvidgades genom tillgång till särskilda
egnahemskonsulenter, vunne samarbetet ökad betydelse. I anslutning härtill
kunde det måhända vara erforderligt att i viss mån anknyta den föreslagna
jordnämnden till egnahemsorganisationens centrala myndighet.
Nämnden torde böra bibehållas vid förvaltningen av egendomarna ifråga
jämväl under arrendetiden. En överflyttning härav på domänstyrelsen
borde i överensstämmelse härmed få bliva ett spörsmål, som framdeles
finge övervägas.

Slutligen har egnahemsstyrelsen framhållit, att en för verksamheten anpassad
jordanskaffning under allmän kontroll måhända kunde utvecklas
till ett jordanskaffningsorgan även för annan statsunderstödd egnahemsbildning,
varav behovet gjorde sig alltmera gällande. Den stora men
vanskliga uppgift, som komme att åvila verksamhetens handhavare, ställde
i betraktande av sistberörda förhållande alldeles särskilda krav på sakkunskap
och skicklighet hos nämnden.

Erbjudande om gåva av jord för upplåtelse åt arbetslösa.

I samband med avhandlade spörsmål torde jag få anmäla, att svenska
kvinnors vänsterförbund och Sverges socialdemokratiska kvinnoförbund
i skrivelse, som den 29 mars 1934 inkommit till jordbruksdepartementet,
erbjudit kronan ett jordområde örn cirka 100 tunnland åker och hage, under
villkor att området styckades i för jordbruksändamål lämpligt stora
lotter att under åborätt, som ej kunde lösas, upplåtas åt för detta ändamål
lämpliga i jordbruksarbete kunniga arbetslösa eller i övrigt meddeliösa
personer, vilka i sin tur lämnade plats åt andra arbetslösa.

Enligt vid skrivelsen fogad av distriktslantmätare upprättad beskrivning
över området är detta avsett att upplåtas från Fogelstad med underlydande
fastigheter i Julita socken, Södermanlands län. Området är, enligt
vad vidare i beskrivningen uppgivits, beläget omkring en kilometer
nordväst örn Fogelstad gård å den s. k. Julitaslätten utmed allmän väg och
innehåller omkring 45.9 hektar åker, som utgöres av prima lerjord, och
4.9 hektar hagmark, bevuxen huvudsakligen med gran och tall. Området
uppgives lämpa sig för bebyggelse till egnahem och styckning i fem egnaliemslotter.

I samband med erbjudandet hava nämnda kvinnoförbund i särskild skri -

Departements chefen.

Kungl. Martts proposition nr 268.

velse till cliefen för jordbruksdepartementet anhållit, att förbunden måtte
hilva representerade i den nämnd eller styrelse, som finge i uppdrag att
utarbeta och fullfölja plan örn upprättande och utlämnande av småbruken
ifråga.

Över erbjudandet hava efter remiss yttranden avgivits av statskontoret,
domänstyrelsen och egnahemsstyrelsen.

Samtliga myndigheter hava tillstyrkt, att erbjudandet antoges.

Statskontoret har föreslagit, att förvaltningen och redovisningen av det
erbjudna området tillsvidare anförtroddes åt den organisation, som handhade
de arrendebruk, som kunde komma att bildas i samband med lösandet
av frågan örn beredande av jord åt arbetslösa. Denna organisation
kunde samråda med de båda kvinnoförbundens representanter.

Domänstyrelsen har uppgivit, att styrelsen låtit besiktiga området och
att det därvid befunnits väl lämpa sig för uppstyckning i mindre jordbrukslotter.
° Med avseende å den i erbjudandet föreskrivna formen för lotternas
upplåtande har styrelsen framhållit, att från kronans sida åtskilliga
försök gjorts till upplåtelser av jordbrukslotter under åborätt men att
någon efterfrågan på dylika lotter praktiskt taget icke kunnat spåras.
Detta funné styrelsen emellertid icke böra utgöra hinder för att ytterligare
försök gjordes med anledning av erbjudandet.

Egnahemsstyrelsen har uttalat, att det vid gåvan fästade villkoret, att
området skulle upplåtas under åborätt, ingåve vissa betänkligheter. En
salunda på förhand bestämd dispositionsrätt över jorden medförde en begränsning
av dess användbarhet, som icke vore lämplig med hänsyn till
ändamålet med upplåtelsen. Örn med förbehållet, att åborätten icke finge
lösas, avsåges att förhindra kronan att återtaga upplåten jordlott, kunde
en sådan inskränkning i kronans äganderätt icke ifrågakomma. Åborätten
kunde nämligen övergå till innehavare, som enligt gällande bestämmelser
icke kunde antagas till åbo. Kronan måste då äga rätt att mot lösen
återtaga fastigheten. Det borde vidare uppmärksammas, att åborätten
icke tillkommit för att befordra medellösa personer till egna jordbrukare
utan för att öppna möjlighet för mindre bemedlade att driva jordbruk
under betryggande villkor men samtidigt under garanti för staten,
att det med upplåtelsen avsedda ändamålet icke äventyrades och att staten
vid behov kunde återtaga den upplåtna jorden. I överensstämmelse härmed
förutsattes, att åbon skulle bekosta för jordbruket nödiga byggnader
och inventarier. Styrelsen ifrågasatte därför, örn icke området kunde få
av staten disponeras i likhet med annan jord, som avsåges för arbetslösa
enligt den inom jordbruksdepartementet utarbetade promemorian.

Såsom Damgar av vad inledningsvis anförts har frågan örn beredande
av jord åt obemedlade och mindre bemedlade vid upprepade tillfällen
varit föremål för statsmakternas överväganden. De önskemål, som i förevarande
hänseende göra sig gällande, framstå särskilt behjärtansvärda under
rådande arbetslöshet. Otvivelaktigt torde det vara ett samhälleligt
intresse av betydelse, att de möjligheter att skapa stadigvarande arbetstillfällen
för självförsörjning, som en lämpligt ordnad jordupplåtelse innebär,
bliva tillvaratagna. Uppmärksamheten har tidigare främst varit
riktad på att lösa jordfrågan för lantarbetare och med dem likställda

Kungl. Majlis proposition nr 268.

personer från elen arbetande jordbruksbefolkningens egna led såsom söner
till hemmansägare, småbrukare oell arrendatorer. Många av dessa äga
goda personliga förutsättningar för att kunna sköta ett jordbruk men
sakna på grund av otillräckliga egna medel och svårigheten att av sina
knappa inkomster kunna hopspara ett kapital praktiskt taget möjligheter
att skaffa sig ett eget hem. Vad särskilt lantarbetarkåren beträffar
torde inom denna ganska talrika samhällsgrupp flertalet få stanna
i lantarbetarens anspråkslösa ställning generation efter generation utan
möjlighet eller ens utsikt att bliva självständiga jordbrukare. Det synes
angeläget, att åtgärder vidtagas, ägnade att för berörda kategorier av i
lantbruket arbetande personer skapa tillfälle att förvärva egna jordbruk.
Men även åt andra obemedlade eller mindre bemedlade, nyssnämnda kategorier
närstående, jordsökande böra beredas möjligheter till jordförvärv.
Såsom utredningsmännen i sitt betänkande framhållit torde jordbruk för
ifrågavarande ändamål lämpligast kunna anskaffas genom delning av
större egendomar. Genom åtgärder i denna riktning skapas också nya
tillfällen till arbete och försörjning ej blott vid själva jordbruket utan
även i samband med bebyggandet av de nya jordbruksegendomarna. Jag
erinrar i detta sammanhang, att riksdagen förra året genom sitt omförmälda
beslut att ställa 700,000 kronor ur markinköpsfonden till förfogande
för bebyggande av uppstyckade kronoegendomar redan i viss mån givit
sin anslutning till vidtagande av åtgärder i förevarande syfte. Under
åberopande av det anförda förordar jag nu, att staten lämnar sin medverkan
till ytterligare åtgärder i angivna hänseenden.

Vid övervägande av den form, berörda åtgärder lämpligen borde iklädas,
har jag stannat för en anordning i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som angivits i den utremitterade promemorian i ämnet eller
således upplåtelse på arrende av kronojord nied rätt för arrendatorn att
sedermera från kronan förvärva arrendelotten med äganderätt. Arrendesystemet
har visat sig vara ett tjänligt medel att bereda obemedlade
tillfälle att arbeta sig upp till jordägare. Det lämnar jordsökanden tillfälle
att pröva sina krafter såsom självständig jordbrukare utan att samtidigt
tvinga honom att påtaga sig en alltför tyngande skuldbörda. För
det allmänna bliva vidare de ekonomiska riskerna mindre vid användande
av arrendeformen än vid omedelbar upplåtelse med äganderätt.
Utredningsmännen hava även, såsom förut anförts, principiellt ansett,
att förstnämnda form av upplåtelse vore att föredraga.

Anledningen till att utredningsmännen detta oaktat icke i främsta rummet
föreslagit en anordning enligt arrendeprincipen har närmast varit
den, att det enligt utredningsmännens mening för närvarande icke funnes
något lämpligt organ, varigenom det allmänna kunde medverka till skapande
och upplåtande av arrendejordbruk i ifrågavarande syfte. Härutinnan
delar jag utredningsmännens uppfattning. Intet av de två statliga
förvaltningsorgan, som närmast kunna komma i fråga för att över -

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

taga den föreslagna verksamheten, nämligen domänstyrelsen och egnahemsstyrelsen,
synes böra anlitas. Till denna ståndpunkt hava jämväl
styrelserna själva anslutit sig. Domänstyrelsens uppgifter äro av annan
art än dem, som här avses, och vad egnahemsstyrelsen beträffar synes
det ej lämpligt, att densamma vid sidan av sitt egentliga arbete ålägges
en verksamhet, som, ehuru i viss mån likartad med egnahemsrörelsen,
likväl måste i väsentliga hänseenden avvika från denna. Jag förordar
sålunda, att ett särskilt organ inrättas för liandhavande av förevarande
verksamhet. Detta organ, förslagsvis benämnt statens jordnämnd, torde
böra tillsättas av Kungl. Majit och i sig innesluta personer med sakkunskap
på egnahemsrörelsens område samt beträffande arrendeförhållanden
och jordbruket i allmänhet. Ledamöternas antal torde böra uppgå till
tre. Vid organisationens uppbyggande torde följande böra iakttagas.
Arbetet inom nämnden bör ordnas i så enkla former som möjligt. För
beredande av på nämndens avgörande ankommande ärenden och för att
sköta de löpande göromålen torde böra hos nämnden anställas någon dugande
och driftig sakkunnig person. I mån av behov bör nämnden även
äga anställa i övrigt erforderlig personal samt anlita experter för behandlingen
av förekommande tekniska frågor. Nämnden bör i ändamålsenlig
omfattning bedriva verksamheten under samverkan med organen
för den allmänna egnahemsverksamheten.

Såsom tidigare anförts torde arrendeupplåtelserna böra ske från kronojord.
För anskaffande av erforderliga fastigheter synas i första hand
böra uppstyckas i kronans ägo redan befintliga domäner. Enligt vad som
uppgivits torde genom sådan styckning möjligen kunna tillskapas ett
hundratal nya jordbruk. Då verksamheten synes böra bedrivas försöksvis,
till dess erfarenhet vunnits örn dess verkningar och utvecklingsmöjligheter,
torde nämnda antal under nästkommande budgetår vara tillräckligt.
Skulle det visa sig. att erforderligt antal jordbruk icke lämpligen
kan utvinnas på detta sätt, torde för ändamålet i viss mindre utsträckning
få inköpas jord i enskild ägo. Vilka kronoegendomar, som
böra tagas i anspråk för verksamheten, torde efter förslag av domänstyrelsen
få bestämmas av Kungl. Majit. Likaledes bör det ankomma på
Kungl. Majit att besluta örn inköp av enskilda egendomar. Förslag därom
bör avgivas av nämnden. De egendomar, som sålunda komma att stå
till förfogande, böra förvaltas av nämnden samt genom dess försorg exploateras
för ändamålet. Nämnden har alltså att, i den mån så erfordras,
föranstalta örn egendomarnas styckning samt örn de särskilda styckningslotternas
bebyggande och iordningställande till lämpliga arrendelägenheter.
Under tiden till dess upplåtelse, varom här är fråga, sker, bör nämnden
sörja för egendomarnas ändamålsenliga brukande antingen i nämndens
egen regi eller på annat lämpligt sätt. Lägenheter, som här avses,
torde böra benämnas arrendeegnahem.

Då genom ifrågavarande verksamhet avses att obemedlade jordsökande

Kungl. May.ts proposition nr 268.

skola kunna erhålla jordbruk, torde det bliva nödvändigt, att staten lämnar
den jordsökande hjälp för anskaffande av de för den arrenderade
lägenhetens utnyttjande nödvändiga levande och döda inventarierna
ävensom till de första driftskostnaderna. Denna hjälp torde lämpligast
böra lämnas i form av lån på fördelaktiga villkor, förslagsvis benämnda
arrendelån, vilka beviljas i samband med arrendeupplåtelsen. Något
kontant belopp utan återbetalningsskyldighet torde, såsom i ett flertal
yttranden uttalats, däremot icke böra tilldelas arrendatorn. En dylik gåva
skulle säkerligen locka åtskilliga mindre lämpliga personer att söka erhålla
arrende av ifrågavarande slag. I vart fall verkar den nedsättande
på arrendatorns känsla för självansvar. Den ifrågasatta lånerörelsen bör
handhavas av nämnden.

Jag övergår härefter till frågan örn vilka fordringar, som böra uppställas
med avseende å de personer, som skola kunna erhålla arrendeegnahem
och arrendelån. För att hjälpen skall nå dem, som mest äro i behov
därav, torde företrädesvis medellösa personer böra ifrågakomma. Även
jordsökande, som ej kan hänföras till berörda kategori, torde dock kunna
godtagas, därvid en förutsättning likväl bör vara, att sökanden icke innehar
egna tillgångar i sådan omfattning, att han medelst egnahemslån kan
förvärva eget jordbruk av den storlek, varom här är fråga. Jag erinrar,
att motsvarande regel är fastslagen i fråga örn arbetarsmåbrrikslän. För
att en jordsökande skall hava några utsikter att lyckas med ett arrendeföretag
fordras, att han genom sin föregående verksamhet förskaffat sig
erfarenhet i jordbruksskötsel. Till arrendator bör därför endast antagas
den, som kan anses besitta sådan erfarenhet. Jordsökande behöver däremot
icke nödvändigtvis vara sysselsatt i jordbruket, då fråga uppkommer
örn hans antagande till arrendator. Med hänsyn till att arbetslösa
inom industrien, vilka förut arbetat i jordbruket, icke böra vara uteslutna
från möjlighet att återgå till detta, böra även sådana personer
kunna erhålla arrende och lån, under förutsättning att de i övrigt äro
därtill lämpliga. Vidare torde böra stadgas, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som gäller beträffande kvalifikationerna för erhållande
av egnahemslån och arbetarsmåbrukslån, att vederbörande är svensk
medborgare, minst 21 år gammal, känd för sparsamhet, nykterhet och
hederlig vandel samt att han eljest kan anses lämplig att erhålla ett arrendeegnahem.
Det är angeläget, att särskild omsorg nedlägges på prövningen
av de jordsökandes kvalifikationer i olika hänseenden. Denna
prövning, som givetvis blir svår och av grannlaga natur, blir en av den
föreslagna nämndens mest betydelsefulla uppgifter. En god hjälp i sitt
arbete torde nämnden emellertid kunna erhålla genom samråd med statens
egnahemsorgan och med kommunala myndigheter.

Beträffande arrendelägenheternas storlek delar jag den uppfattning,
som kommit till uttryck i utredningsmännens betänkande i detta hänseende.
Lägenheterna böra sålunda vara av den storlek, att innehavaren

28 Kungl. May.ts proposition nr 268.

jämte hans familj därav kunna erhålla sin huvudsakliga bärgning. Å
andra sidan bör lägenhet emellertid icke vara större än att arrendatorn
kan bruka densamma utan nämnvärt anlitande av lejd arbetskraft. Utredningsmännen
hava föreslagit, att arrendelotterna, där det med hänsyn
till styckningsfastigheternas struktur är möjligt, utläggas med en
åkerareal av 8—12 hektar. Häremot torde intet vara att erinra. Då det
är önskvärt, att arrendatorn så snart som möjligt kan erhålla sin bärgning
å lägenheten, bör densamma vid tillträdet vara i sådant skick, att
den av arrendatorn kan brukas, utan att han behöver vidtaga några mera
omfattande anläggningsarbeten. Lägenheten bör således vara bebyggd
med hus av erforderlig storlek och omfattning. Därjämte bör den vara
försedd med övriga anläggningar, som befinnas nödiga för jordbrukets
bedrivande, såsom vägar, brunnar, diken, stängsel o. s. v. Behovet och
omfattningen av dylika anläggningar bör nämnden avgöra med hänsyn
till förhållandena i varje särskilt fall. Jag förutsätter emellertid, att
härvid den allra största sparsamhet iakttages, så att endast sådana byggnader
och anläggningar, som äro oundgängligen nödvändiga för jordbruksdriften,
komma till utförande. Bebyggelse och iordningställande
i övrigt av lägenhet torde i regel icke behöva draga en kostnad överstigande
9,000 kronor.

Vidkommande de villkor, under vilka ifrågavarande lägenheter böra
upplåtas, torde följande böra iakttagas. Eftersom lägenheten vid tillträdet
skall befinnas i fullt brukbart skick, bör arrendatorn redan första
året vara i stånd att erlägga arrendeavgift. Någon tids frihet från avgiftsskyldighet
torde därför icke böra medgivas. De arrendatorer, varom
här är fråga, torde emellertid i regel icke förut hava självständigt
skött ett jordbruk. På grund härav torde arrendeavgiften icke av nämnden
nödvändigtvis böra bestämmas till den högsta möjliga, som skulle
kunna erhållas för lägenheten, örn den på vanligt sätt utbjödes på arrende.
Såsom allmän regel torde kunna stadgas, att avgiften icke får sättas
högre än som finnes skäligt med hänsyn till den avkastning, som kan
utvinnas av lägenheten, därvid jag utgår från, att ett dylikt stadgande
inrymmer befogenhet för nämnden att taga nödig hänsyn jämväl till arrendatorns
personliga förutsättningar för jordbruksdrift. Arrendetiden
torde i regel böra bestämmas till fem år. Arrendatorn och hans närmaste
anhöriga, maka och barn ävensom måg, böra vid lägenhetens förnyade
utarrendering erhålla optionsrätt till arrendet. Att dylik rätt, i likhet
med vad som gäller beträffande arrendatorer å kronodomäner, även tillerkännas
nu ifrågavarande arrendatorer torde vara ändamålsenligt med
hänsyn till syftet med upplåtelsen. Såsom förutsättning för optionsrätt
bör dock gälla, att arrendatorn innehaft arrendet fem år och att han väl
brukat lägenheten. Samma fordringar uppställas beträffande vanliga
kronoarrenden. Vidare bör emellertid gälla, att optionsrätt till arrende
enligt nu förevarande grunder endast tillkommer arrendatorn för den

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

händelse, att lägenheten alltjämt skall utarrenderas i den ordning, som
nu är i fråga. Detta förbehåll bör göras bland annat med hänsyn
till att, såsom i den förutberörda promemorian angivits, fråga framdeles
kan uppstå örn lägenhetens överlämnande till domänstyrelsens
förvaltning, därvid utarrendering kan anses böra äga rum enligt de
grunder, som i allmänhet stadgas örn kronoegendomar. I övrigt torde
ifrågavarande arrendeupplåtelser, därest icke särskilda skäl till annat
föranleda, böra ske i enlighet med bestämmelserna i allmänna arrendelagen.
De ytterligare upplåtelsevillkor, som kunna finnas erforderliga,
torde nämnden äga att bestämma. Utredningsmännen hava i sitt betänkande
ifrågasatt, att de grunder, som av 1932 års kronojordsutredning
föreslagits för utarrendering av kronans jordbruksegendomar under domänstyrelsens
förvaltning, vilka grunder i huvudsak upptagits i den till
årets riksdag i ämnet avlåtna propositionen (nr 174), även borde vinna
tillämpning å förevarande arrendeupplåtelser. Detta torde emellertid
vara mindre lämpligt. De arrendevillkor, som föreslagits beträffande utarrendering
av nyssnämnda egendomar, torde nämligen i allmänhet vara
för betungande för nu ifrågavarande arrendatorer, vilka merendels helt
sakna egna tillgångar. Därest lägenhet av förevarande slag i framtiden
skulle finnas böra överföras till domänstyrelsens förvaltning, bör givetvis
hänsyn tagas till önskvärdheten av att den å lägenheten sittande arrendatorn
beredes möjlighet att kvarstanna i denna egenskap och, då förutsättningar
därför föreligga, erhålla optionsrätt enligt för kronans utarrenderade
jordbruksegendomar gällande grunder.

Såsom förut berörts bör arrendatorn medgivas rätt att inlösa den arrenderade
lägenheten. Ett dylikt medgivande överensstämmer med arrendeupplåtelsens
syfte att bereda arrendatorn möjlighet att bliva självständig
jordbrukare. Medvetandet örn att han äger rätt att förvärva den
av honom brukade jorden torde bidraga att hos arrendatorn vidmakthålla
intresset för arbetet med jordbruket och egga honom att spara och lägga
av för att bliva i tillfälle att begagna sin rätt. Såsom villkor för att
arrendatorn skall äga utöva inlösningsrätten torde emellertid i regel böra
fordras, att han innehaft arrendet under någon längre tid, så att man
kan bedöma hans möjligheter att kunna genomföra köpet och reda sig i
framtiden. Den tid, som i detta hänseende bör krävas, synes böra bestämmas
till fem år eller samma tid, som fordras för vinnande av optionsrätt
till arrendet. En förutsättning för lösningsrätt bör tillika vara,
att arrendatorn under arrendetiden ådagalagt duglighet och skötsamhet.
Det bör ankomma på nämnden att avgöra, huruvida arrendatorn skall
anses berättigad att inlösa lägenheten eller icke. Örn omständigheterna
därtill föranleda, bör nämnden kunna medgiva arrendatorn att inlösa
lägenheten, även örn han innehaft arrendet kortare tid än fem år. Köpeskillingen
torde av nämnden böra bestämmas med hänsyn till lägenhetens
värde vid tiden för köpet, dag förutsätter, att härvid tillses, att arrendatorn
icke nödgas betala för förbättringar å lägenheten, som han under

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

arrendetiden utfört och för vilka han icke i särskild ordning erhåller ersättning
vid frånträdet av arrendet. Det bör tillkomma nämnden att utfärda
köpekontrakt angående försäljningen. Beträffande köpeskillingens
erläggande synas skäligen i huvudsak böra tillämpas samma bestämmelser,
som de, vilka gälla vid försäljning av jordbrukslägenhet för egnahemsändamål
enligt förordningen den 6 juni 1929 (nr 176) angående försäljning
i vissa fall av kronoegendom m. m. med däri vidtagna ändringar.

Jag har härmed i huvudsak angivit de villkor, som torde böra stadgas
med avseende å arrendeupplåtelse och beträffande inlösen av lägenhet.
Vad angår arrendelånen torde följande böra gälla. I fråga örn lånebeloppets
storlek bör iakttagas, å ena sidan att större belopp icke beviljas än
som oundgängligen kräves i varje särskilt fall, och å andra sidan att beloppet
är tillräckligt för anskaffande av de inventarier, som erfordras för
ett effektivt utnyttjande av lägenheten samt för täckande av nödiga utgifter
för igångsättandet av driften å densamma. Beloppet bör av nämnden
utbetalas i mån av behov. Såsom en övre gräns för lånebeloppet
torde böra fastställas 4,000 kronor. Jag erinrar, att detta belopp motsvarar
sammanlagda beloppen av inventarielånet och kontantbidraget enligt
utredningsmännens förslag.

I enlighet med vad utredningsmännen föreslagit torde arrendelånet böra
vara räntefritt. Tillika bör, jämväl i överensstämmelse med vad utredningsmännen
föreslagit, lånet under första året, innan arrendatorn ännu
kommit fullt i gång med företaget, vara amorteringsfritt. Det torde vara
lämpligt, att den amorteringsfria tiden med nämndens medgivande kan
utsträckas ytterligare ett år. Längre tids amorteringsfrihet synes icke
böra medgivas med hänsyn till den arrendatorn tillförsäkrade rätten att
efter fem års arrende inlösa lägenheten eller, vid förnyad utarrendering,
fortsätta med arrendet. Nämnda bestämmelse örn ett femårigt innehav av
arrendet för lösnings- eller optionsrätt har nämligen i viss mån upptagits
för att bereda nämnden tillfälle att pröva arrendatorns lämplighet för
företaget och möjlighet att kunna genomföra ett köp av den arrenderade
lägenheten. Arrendatorn bör därför under åtminstone tre av dessa fem
år hava visat förmåga att gälda amorteringarna å arrendelånet. Å till
betalning förfallet oguldet lånebelopp bör från förfallodagen gäldas ränta
efter fem procent örn året.

Det årliga amorteringsbeloppet torde lämpligen kunna bestämmas lika
för hela amorteringstiden. Denna åter bör sättas så lång, att arrendatorn
icke betungas med större amorteringar än han och jordbruket mäkta
bära. I detta hänseende synes en tid av sexton år i allmänhet vara tillräcklig.
För den händelse det på grund av särskilda omständigheter skulle
visa sig omöjligt för arrendator att erlägga föreskriven amortering, torde
det böra tillkomma Kungl. Majit att giva anstånd därmed.

Liksom beträffande egnahemslån torde inträffandet av vissa omständigheter
böra föranleda rätt för nämnden att uppsäga oguldet lånebelopp till

Kungl. May.ts proposition nr 268.

omedelbar återbetalning. Uppsägningsrätt torde böra vara för banden,
under följande förutsättningar, nämligen därest det befinnes, att arrendatorn
lämnat bedrägliga uppgifter av beskaffenhet att hava föranlett
lånets utlämnande, om arrendatorn uppenbarligen missbrukar lånebeloppet,
örn arrendatorn visar försumlighet i att erlägga föreskriven kapitalavbetalning
eller stadgade försäkringsavgifter, örn arrendatorn avhänder
sig erforderliga jordbruksinventarier eller frånträder arrendet eller, därest
arrendatorn förvärvat lägenheten med äganderätt, försäljer densamma eller
örn eljest sådana förhållanden inträffat, att han med hänsyn till förutsättningarna
för lånets meddelande uppenbarligen icke längre bör åtnjuta
lånet. Därest, i samband med frånträdande av arrendet eller överlåtelse
av med äganderätt förvärvad lägenhet, för jordbruket erforderliga inventarier
överlåtas å den nya arrendatorn eller ägaren, torde emellertid
nämnden böra kunna medgiva denne att övertaga betalningsansvaret för
oguldet lånebelopp på oförändrade villkor. Jag förutsätter härvid, att ett
sådant medgivande ej lämnas, med mindre den nye arrendatorn med hänsyn
till ekonomiska och övriga förhållanden skulle kunna enligt förut angivna
regler erhålla ett arrendeegnahem.

Att kräva att fullgod säkerhet alltid skall ställas för arrendelån låter
sig uppenbarligen icke göra. Till ställande av dylik säkerhet sakna ifrågakommande
arrendatorer i allmänhet möjligheter. Den enda säkerhet,
arrendator torde vara istånd att erbjuda, är inteckning i jordbruksinventarierna.
Sådan säkerhet synes han i regel böra lämna. Ställandet av
denna säkerhet medför vissa olägenheter. En dylik är, att staten för den
händelse, att inventarierna skulle utmätas för annans fordran hos arrendatorn,
blir nödsakad att för bevakande av sin rätt på grund av inteckningen
försätta arrendatorn i konkurs. Då enahanda åtgärd emellertid,
även örn inventarieinteckning ej lämnats, måste i händelse av dylik utmätning
tillgripas till hindrande av att utmätningssökanden förvärvar
förmånsrätt i inventarierna, synes berörda olägenhet ej få tillmätas större
betydelse. Att märka är också, att den omständigheten, att en arrendator
försatts i konkurs, icke behöver föranleda, att han skiljes från arrendet.
En annan följd av att arrendatorn såsom säkerhet avfordras inventarieinteckning
är, att svårigheter kunna uppstå för honom att skaffa
sig kredit på annat håll. Med hänsyn till att dels arrendatorn avses skola
genom statens försorg beredas allt det rörelsekapital, varav han skäligen
kan vara i behov, dels det torde vara av vikt för honom att i så ringa
mån som möjligt grunda sin verksamhet på skuld, torde likväl förevarande
omständighet knappast tala mot att inventarieinteckning anlitas
såsom säkerhet. Är arrendator i stånd att ställa borgen för arrendelånet,
bör sådan säkerhet avfordras honom. Frågan örn säkerhet får ankomma
på nämndens prövning och av denna avgöras med hänsyn till omständigheterna
i det särskilda fallet.

Sedan arrendatorn övertagit arrendet, bör han icke helt lämnas åt sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

själv att på egen hand sköta lägenheten. Nämnden hör så långt i dess
förmåga står med uppmärksamhet följa handhavandet av arrendet. Möjligen
kan bliva erforderligt, att för sådant ändamål ortsombud utses. Arrendatorerna
böra genom nämndens försorg erhålla de råd och anvisningar,
som kunna finnas nödiga för företagets lyckliga genomförande.

Tidigare har berörts möjligheten av att efter lägenheternas utarrendering
överlämna desamma till domänstyrelsen för att av denna förvaltas
på samma sätt som sker med övriga utarrenderade kronoegendomar.
Såsom av det anförda framgår anser jag, i likhet med domänstyrelsen
och egnahemsstyrelsen, att dylikt överlämnande i varje fall icke omedelbart
efter utarrenderingen bör ifrågakomma. Huruvida det senare må
äga rum torde, sedan erfarenhet under någon tid vunnits angående verksamheten,
få upptagas till förnyat övervägande.

Beträffande ordningen för erhållande av arrendeegnahem och därmed
förenat lån bör gälla, att den, som önskar erhålla sådan lägenhet och lån,
har att därom göra ansökan hos nämnden. Denna prövar därefter ansökningen
och anvisar, därest densamma bifalles, sökanden en lämplig lägenhet
samt utbetalar lånet i enlighet med de föreskrifter, som bestämts i detta
hänseende vid lånets beviljande.

I anslutning till vad nu anförts har jag låtit inom jordbruksdepartementet
utarbeta förslag till kungörelse om arrendeegnahem, innefattande de
huvudsakliga bestämmelserna i ämnet. Förslaget torde få såsom bilaga
fogas till statsrådsprotokollet. Närmare bestämmelser angående den föreslagna
nämndens sammansättning oell verksamhet samt erforderliga tilllämpningsföreskrifter
torde få upptagas i en särskild författning. Frågan
härom torde sedermera få underställas Kungl. Maj:t.

För den av mig förordade verksamhetens bedrivande torde, såsom förut
nämnts, kunna tillskapas ett hundratal nya lägenheter genom styckning av
kronoegendomar. Kostnaderna för dessa lägenheters iordningställande
torde kunna uppskattas till 900,000 kronor. För inköp av enskild jord, lämplig
för styckning, synes för närvarande böra beräknas ett belopp av 300,000
kronor. Beträffande den budgettekniska utformningen av den föreslagna
anordningen får jag, efter samråd med chefen för finansdepartementet,
anföra följande.

För redovisning av de fastigheter, som skola användas för ifrågavarande
verksamhet bör, på sätt statskontoret föreslagit, upprättas en särskild
fond. Denna fond, vilken bör ingå bland statens produktiva forn
der, synes lämpligen kunna benämnas arrendeegnahemsfonden. Ehuru
skäl kunna anföras för att upptaga fonden bland de till statens affärsverksamhet
hänförliga fonderna, finner jag mig dock såsom en provisorisk
anordning böra förorda, att arrendeegnahemsfonden i enlighet med
statskontorets förslag redovisas bland statens utlåningsfonder. Förenämnda
båda belopp, tillhopa 1,200,000 kronor, torde böra anvisas såsom
kapitalökning å fonden. Detta kapitalökningsanslag, vilket bör erhålla

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

reservationsanslags natur, synes böra anvisas att utgå av skattemedel.
Sedan erfarenhet vunnits, i vilken utsträckning den ifrågavarande verksamheten
kan komma att lämna överskott, bör tagas under övervägande,
huruvida och i vad mån blivande ytterligare kapitalökningsanslag å fonden
böra anvisas av lånemedel. I samband med att kronoegendomar
överföras från domänfonden till den nyinrättade fonden bör den förra
fondens värde nedskrivas med egendomarnas bokförda värde.

Jämväl för den ifrågasatta lånerörelsen bör en fond inrättas, vilken bör
benämnas arrendelånefonden och redovisas bland statens utlåningsfonder.
Såsom kapital för denna fond torde tills vidare ett belopp av 300,000
kronor vara tillräckligt, vilket belopp bör beviljas såsom reservationsanslag
och utgå av skattemedel. Båda de till inrättande föreslagna fonderna
böra förvaltas av statskontoret. Kostnaderna för nämndens verksamhet
och övriga med organisationsarbetet förenade utgifter torde under
nästkommande budgetår få bestridas från det till kapitalökning å arrendeegnahemsfonden
anvisade anslaget.

Såsom inledningsvis nämnts har i statsverkspropositionen under utgifter
för kapitalökning, fonden för förlag till statsverket, beräknats ett belopp
av 3 miljoner kronor till åtgärder för beredande av jord åt arbetslösa
m. m. Vid bifall till vad jag nu förordat skulle detta belopp icke
komma att tagas i anspråk. I stället skulle enligt mitt förslag under utgifter
för kapitalökning, statens utlåningsfonder, anvisas skattemedelsanslag
å sammanlagt 1,500,000 kronor. Beträffande täckandet av detta
belopp, för vilket medel icke beräknats i riksstatsförslaget, vill jag erinra,
att enligt vad som framgår av den förut i dag på förslag av chefen
för socialdepartementet beslutade propositionen angående ungdomsarbetslösheten,
Kungl. Maj:t till bekämpande av arbetslösheten och till åtgärder
i anledning av ungdomsarbetslösheten under femte huvudtiteln äskat
sammanlagt 14.5 miljoner kronor i stället för det i riksstatsförslaget för
ändamålet beräknade beloppet av 17 miljoner kronor.

Den verksamhet, som enligt Kungl. Maj:ts anbefallning påbörjats av
domänstyrelsen med anlitande av det vid 1933 års riksdag ur markinköpsfonden
anvisade beloppet 700,000 kronor, torde, i den mån så prövas
skäligt, få efter Kungl. Maj:ts bestämmande övertagas och fullföljas av
omförmälda nämnd i enlighet med de riktlinjer, som i det föregående
uppdragits. Det torde böra åligga domänstyrelsen att hos Kungl. Majit
anmäla, när överförande till nämnden av fastigheter, avsedda för nyssberörda
verksamhet, lämpligen —• med hänsyn till bebyggelse och andra
omständigheter — kan äga rum. Sådan del av förenämnda belopp, som
ej åtgår för domänstyrelsens arbete, torde få av Kungl. Majit tilläggas
arrendeegnahemsfonden.

Vad angår erbjudandet från svenska kvinnors vänsterförbund och Sverges
socialdemokratiska kvinnoförbund torde detta böra antagas. Den

Bihang till riksdagens protokoll 193b. 1 sami. Nr ''268. Ii

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

erbjudna egendomen synes lämplig att användas för den verksamhet, jag
i det föregående tillstyrkt. Egendomen torde böra överlämnas till den föreslagna
nämnden att av denna exploateras. Vid exploateringen ock tillsättandet
av arrendatorer å lägenheter, utvunna ur egendomen, torde nämnden
böra samråda med någon representant för förbunden. Skulle vid tilllämpningen
av de vid erbjudandet fästade villkoren, såsom egnahemsstyrelsen
befarat, uppstå svårigheter, vilka icke på annat sätt kunna övervinnas,
torde hos förbunden böra utverkas nödiga ändringar i nämnda
villkor.

Under åberopande av det anförda och under framhållande att proposition
i ärendet torde jämlikt § 54 riksdagsordningen kunna avlåtas utan
hinder av att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet
stadgade tid gått till ända, hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen att

l:o) dels besluta, att en fond, benämnd arrendeegnahemsfonden,
skall inrättas, i vilken fond skola ingå
fastigheter, avsedda att upplåtas till obemedlade eller
mindre bemedlade i syfte att skapa stadigvarande arbetstillfällen
för självförsörjning;

dels medgiva, att i arrendeegnahemsfonden ingående
fastigheter må upplåtas i huvudsaklig överensstämmelse
med de bestämmelser, vilka finnas intagna i det vid
statsrådsprotokollet fogade förslaget till kungörelse örn
arrendeegnahem, ävensom att fondens tillgångar i övrigt
må användas enligt av mig i det föregående angivna
grunder;

dels medgiva, att från statens domäners fond må enligt
Kungl. Maj:ts bestämmande till arrendeegnahemsfonden
överföras jordbruksegendomar, lämpliga att användas
för det med sistnämnda fond avsedda ändamålet; dels

ock såsom kapitalökning för arrendeegnahemsfonden
anvisa för budgetåret 1934/1935 under utgifter
för kapitalökning, statens utlåningsfonder, ett reservationsanslag
av 1,200,000 kronor;

2:o) dels besluta, att en fond, benämnd arrendelånefonden,
skall inrättas, från vilken lån må utlämnas till
innehavare av arrendeegnahem för anskaffande av
nödiga jordbruksinventarier m. m.;

dels medgiva, att lån ur arrendelånefonden må utlämnas
i huvudsaklig överensstämmelse med de bestämmelser,
som finnas intagna i nyssnämnda förslag till
kungörelse;

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

dels ock såsom kapital för arrendelånefonden anvisa
för budgetåret 1934/1935 under utgifter för kapitalökning,
statens utlåningsfonder, ett reservationsanslag
av 300,000 kronor; samt

3:o) förklara, att riksdagen icke finner anledning till
erinran mot antagandet av förutberörda erbjudande
från svenska kvinnors vänsterförbund och Sverges
socialdemokratiska kvinnoförbund.

Med bifall till denna av statsrådets övriga
ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans
Majit Konungen, att proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:
Joh:s Thygesen,

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 268.

Bilaga.

Förslag

till

kungörelse om arrendeegnahem.

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Under de villkor, som i denna kungörelse stadgas, må, i syfte att skapa
stadigvarande arbetstillfällen för självförsörjning, från kronan tillhörig,
för ändamålet avsedd jord lägenheter kunna upplåtas på arrende med rätt
för arrendator att inlösa till honom upplåten lägenhet (arrendeegnahem).

I samband med upplåtelsen må till arrendatorn utlämnas lån av statsmedel
enligt vad nedan närmare angives (arrendelån).

2 §.

Jord, som i 1 § avses, skall stå under förvaltning av en av Kungl. Majit
tillsatt nämnd (statens jordnämnd), vilken jämväl skall handlägga frågor
rörande upplåtelser enligt denna kungörelse och därmed sammanhängande
ärenden.

Nämndens verksamhet skall bedrivas under samverkan med organen
för den statsunderstödda egnahemsverksamheten i den omfattning, så
finnes ändamålsenligt.

3 §.

Upplåtelse av arrendeegnahem må ej ske till annan än svensk medborgare,
som är minst 21 år gammal, känd för sparsamhet, nykterhet och hederlig
vandel, genom sin föregående verksamhet förtrogen med jordbruk
och i övrigt lämplig att erhålla lägenhet, som här avses.

Till erhållande av arrendeegnahem bör företrädesvis ifrågakomma obemedlad
person; dock må, örn skäl därtill äro, arrendeegnahem upplåtas
jämväl till annan under förutsättning, att hans ekonomiska ställning är
sådan, att det bistånd, som enligt gällande bestämmelser angående den
statsunderstödda egnahemsverksamheten kan erhållas, icke är tillfyllest
för att sätta honom i stånd att förvärva eget jordbruk av den storlek,
varom i 4 § sägs.

4 §.

Arrendeegnahem bör i regel icke vara större än att det kan brukas utan
nämnvärt anlitande av lejd arbetskraft, ej heller mindre än att arrenda -

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

torn därav kan erhålla sin huvudsakliga bärgning. Lägenheten skall vid
upplåtelsen vara försedd nied nödiga byggnader och övriga för jordbrukets
drift erforderliga anläggningar.

Om arrendevillkor.

5 §.

Upplåtelse av arrendeegnahem skall, där icke annorledes här nedan stadgas
eller särskilda skäl till annat föranleda, ske i enlighet med bestämmelserna
i lagen örn nyttjanderätt till fast egendom. De ytterligare villkor för
upplåtelsen, som kunna finnas erforderliga, bestämmas av statens jordnämnd.

6 §.

Arrendeavgiften må ej sättas högre än som finnes skäligt med hänsyn
till den avkastning, som under arrendetiden kan utvinnas av lägenheten.

7 §.

Upplåtelse av arrendeegnahem skall i regel ske för en tid av fem år.

8 §.

Har arrendator vid arrendetidens utgång innehaft arrendet fem år och
har han väl brukat lägenheten, skall, därest densamma ånyo skall utarrenderas
enligt bestämmelserna i denna kungörelse, arrendet på då fastställda
arrendevillkor hembjudas honom.

Har under de sista fem arrendeåren arrendet övergått å arrendatorns
dödsbodelägare eller överlåtits å hans maka, barn eller måg, äger vid ny
utarrendering sådan innehavare av arrendet för åtnjutande av optionsrätt
räkna sig till godo den tid, varunder företrädaren varit i besittning
av arrendet.

Örn inlösen av arrendeegnahem.

9 §.

Arrendator, som under minst fem år innehaft arrendet, skall äga att på
nedan angivna och av statens jordnämnd i övrigt bestämda villkor med
äganderätt förvärva den arrenderade lägenheten under förutsättning, att
han under arrendetiden ådagalagt duglighet och skötsamhet samt jämväl
med hänsyn till övriga omständigheter kan antagas vara i stånd att genomföra
köpet.

Då nämnden så prövar skäligt, må lägenhet kunna av arrendatorn med
äganderätt förvärvas utan hinder därav att lägenheten av honom innehafts
kortare tid än i första stycket sägs.

Kungl. May.ts proposition nr 268.

10 §.

Köpeskillingen vid arrendeegnahems försäljning till arrendator bestämmes
av statens jordnämnd med hänsyn till värdet vid tiden för försäljningen.

Av köpeskillingen skall en tiondel erläggas vid köpekontraktets utgivande.
Återstående beloppet uppdelas i en amorteringsdel, utgörande två
femtedelar, och en stående del, utgörande tre femtedelar av detsamma.

Angående gäldandet av amortering och ränta skall i tillämpliga delar
lända till efterrättelse vad härutinnan gäller beträffande försäljning av
jordbrukslägenhet för egnahemsändamål enligt förordningen angående försäljning
i vissa fall av kronoegendom m. m.

Utom i fall, varom i 12 § förmäles, får icke den stående delen från kronans
sida uppsägas till betalning, förrän amorteringsdelen till fullo guldits,
och åtnjuter köparen därvid sex månaders uppsägning. I varje fall skall
likväl den stående delen vara gulden före utgången av juni månad året
näst efter det, då sista inbetalningen å amorteringsdelen hort fullgöras.

Det står köparen fritt att göra avbetalningar utöver amorteringsplanen.

11 §.

Erlägges köpeskillingen genom avbetalningar, skall köparen i köpekontraktet
tillförbindas att, intill dess köpeskillingen i sin helhet guldits,
hålla de byggnader, som vid tiden för köpet finnas å lägenheten och äro
nödiga för densammas brukande, så ock därå växande värdefull skog
brandförsäkrade till fulla värdet.

12 §.

Vad av köpeskillingen jämte ränta utestår oguldet skall, där så påfordras,
genast vara förfallet till betalning:

a) örn föreskriven ränta eller kapitalavbetalning icke ordentligt erlägges; b)

örn ägaren av lägenheten åsidosätter sin skyldighet att hava byggnader
och skog brandförsäkrade;

c) örn lägenheten genom vanvård eller annorledes så försämras, att statens
säkerhet till betalning märkligen minskas; samt

d) örn lägenheten helt eller delvis överlåtes å annan.

I fall, som under d) nämnts, må statens jordnämnd, örn skäl därtill äro,
medgiva den nye ägaren att övertaga betalningsansvaret för ogulden
köpeskilling på oförändrade villkor.

13 §.

Till säkerhet för ogulden del av köpeskillingen jämte ränta skall, då
köpekontraktet utfärdas, avlämnas skuldförbindelse, avfattad i överensstämmelse
med vad i 10—12 §§ föreskrivits och försedd med inteckningsmedgi
vande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Om arrendelån.

14 §.

Arrendelån, som i 1 § omförmäles, utlämnas till belopp, som prövas oundgängligen
erforderligt för anskaffande av nödiga jordbruksinventarier, utsäde,
gödningsämnen, foder och dylikt samt till andra nödvändiga utgifter
för igångsättande av driften å lägenheten. Arrendelån må dock i intet
fall överstiga 4,000 kronor.

15 §.

Arrendelån skall från och med andra året efter utgången av det kalenderår,
under vilket lånet beviljats, återbetalas med en sextondel årligen.
Därest statens jordnämnd så prövar skäligt, må tiden för amorteringsfribet
utsträckas med ett år. Kungl. Majit må, örn särskilda skäl därtill äro,
medgiva anstånd med erläggande av amortering under ett eller flera år.

Det står låntagaren fritt att göra avbetalningar utöver amorteringsplanen.

Örn till betalning förfallet kapitalbelopp icke erlägges inom härför stadgad
tid, är låntagaren skyldig att, därest så påfordras, å beloppet gälda
ränta efter fem procent örn året från förfallodagen, tills likvid sker.

I övrigt skall å arrendelån ränta icke erläggas.

16 §.

Körande varje arrendelån skall, innan någon del därav må av låntagaren
uppbäras, mellan statens jordnämnd och låntagaren upprättas fullständigt
lånekontrakt i två exemplar, av vilka vardera kontrahenten skall
taga ett. I lånekontraktet skola bestämmelser i följande avseenden finnas
intagna, nämligen:

a) rörande lånets belopp, säkerhet och villkoren i fråga örn återbetalning
och ränta;

b) angående sättet och villkoren för lånets utbekommande;

c) angående den kontroll, som låntagaren skall vara skyldig underkasta
sig; samt

d) angående skyldighet för låntagaren att hålla inventarierna försäkrade.

17 §.

I lånekontraktet skall göras förbehåll därom, att lånet må under nedan
angivna förutsättningar uppsägas till omedelbar betalning, nämligen:

a) därest det befinnes, att låntagaren lämnat bedrägliga uppgifter av
beskaffenhet att hava föranlett lånets utlämnande;

b) örn låntagaren uppenbarligen missbrukar lånebeloppet;

c) örn låntagaren visar försumlighet i att erlägga föreskriven kapitalavbetalning
eller ränta;

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

d) om låntagaren försummar att erlägga försäkringsavgift eller eljest
åsidosätter för försäkringens giltighet stadgade villkor;

e) örn låntagaren avhänder sig erforderliga jordbruksinventarier; eller

f) örn låntagaren frånträder arrendet eller, därest han med äganderätt förvärvat
lägenheten, överlåter densamma å annan eller eljest sådana förhållanden
inträffat, att låntagaren med hänsyn till förutsättningarna för
lånets meddelande uppenbarligen icke längre bör få åtnjuta detsamma.

Därest i samband med frånträdande av arrendet eller överlåtelse, som
under f) sägs, för jordbruket erforderliga inventarier överlåtas å den nye
arrendatorn eller den nye ägaren, må statens jordnämnd, örn skäl därtill
äro, medgiva denne att övertaga betalningsansvaret för oguldet lånebelopp
på oförändrade villkor.

Särskild bestämmelse.

18 $.

Närmare föreskrifter örn statens jordnämnds sammansättning och verksamhet
ävensom övriga bestämmelser, som kunna finnas erforderliga för
tillämpning av denna kungörelse, meddelas av Kungl. Maj;!.

Denna kungörelse träder i kraft den

Kungl. Majlis proposition nr 268.

Bilaga A.

Utredning och förslag rörande frågan om beredande av jord

åt arbetslösa.

Avgivet den 13 februari 1934 av inom jordbruksdepartementet tillkallade

utredningsmän.

Till Herr statsrådet och chefen för kungl, jordbruksdepartementet.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 oktober 1933 har Herr
statsrådet den 21 i samma månad uppdragit åt ledamöterna av riksdagens
andra kammare riksgäldsfullmäktigen G. H. Andersson, ombudsmannen
Olof Andersson och jordbrukskonsulenten J. Hagman att, i enlighet med
av Herr statsrådet angivna riktlinjer, verkställa utredning och avgiva
förslag rörande frågan örn jord åt arbetslösa. Vidare har Herr statsrådet
anmodat t. f. sekreteraren i socialstyrelsen C. O. Engqvist att vara
sekreterare hos utredningsmännen.

I anledning av det sålunda lämnade uppdraget få undertecknade härmed
överlämna ett efter verkställd utredning utarbetat betänkande jämte
förslag i ämnet.

Stockholm den 13 fehruari 1934.

GUSTAF ANDERSSON.

OLOF ANDERSSON. JOSEF HAGMAN.

C. Olof Engqvist.

Inledande översikt.

Vid upprepade tillfällen hava till riksdagen framställts yrkanden avseende
åtgärder i syfte att bereda ökade möjligheter för mindre bemedlade
och obemedlade härför lämpliga personer att förvärva egna jordbruk.
Som spörsmålet örn anskaffande av jord åt arbetslösa, i anseende
till att dessa som regel kunna antagas vara medellösa, måste betraktas
som nära sammanhängande med frågan örn de mindre bemedlades jordförvärv;
anse sig utredningsmännen böra lämna en kortfattad översikt
över de i sistnämnda hänseende tidigare gjorda framställningarna ävensom
redogöra för av statsmakterna i anledning därav vidtagna åtgärder.

Vid 1928 års riksdag väcktes ett flertal motioner med yrkande örn utredning
eller omedelbara åtgärder i syfte att ökade möjligheter måtte
öppnas för de minst bemedlade att förvärva egna jordbruk.

Bihang lill riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 268. (Bilaga.) 1

1928 ira
riksdag.

Egnahemsstyrelsens
förslag
1928.

2 * Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Sålunda hemställdes i de likalydande motionerna 1:118 av herrar Tjällgren
och Per Andersson samt II: 199 av herr Laurin m. fl., att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning angående möjligheten
att genom räntefria lån till högst 1/e av värdet å den till förvärv
föreslagna egnahemslägenheten underlätta obemedlade lantarbetares,
hemmansägare-, arrendators- och småbrukaresöners förvärv av självständiga
jordbruk.

I motionen 1:267 av herr Lindhagen hemställdes, att det vid behandlingen
av propositionen till 1928 års riksdag örn den statsunderstödda
egnahemslånerörelsen måtte beträffande bildandet av nya jordbruk
klart utsägas, att obemedlade med personliga kvalifikationer skulle beredas
tillgång till nya jordbruk likaväl som andra kolonister samt att
bidrag utan återbetalningsskyldighet skulle lämnas dylika obemedlade,
i den mån detta vore nödvändigt för att jordbruket skulle bära sig eller
kunna göra det utan orimliga försakelser.

I motionerna I: 268 och 269 av herr Lindhagen framställdes i enahanda
syften i motionen I: 267 yrkanden örn åtgärder för frilösning av arrendejordbruk
och förbättring av ofullständiga jordbruk.

I motionen 11:30 av herrar Andersson i Tungelsta och Olovsson i
Västerås yrkades, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa
örn förslag till sådan ändring av bestämmelserna rörande egnahemslån
för jordbruksändamål att egendomslösa lantarbetare kunde bliva
i tillfälle att förvärva från större egendomar utstyckade mindre brukningsdelar.

I motionen II: 447 av herr Sköld m. fl. hemställdes, att riksdagen ville
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning och förslag till beredande
av möjligheter för lantarbetare och därmed jämställda mindre
bemedlade personer att komma i besittning av jord för jordbruks bedrivande.

Samtliga motionärer framhöllo, att den omständigheten, att personer
med goda personliga förutsättningar för jordbruksskötsel saknade tillräckligt
eget kapital, icke borde få utgöra ett hinder för dem att förvärva
ett självständigt jordbruk. I herr Skölds m. fl. motion uttalades,
att statslån möjligen kunde tilldelas jordägare för uppförande av torp
att på vissa villkor utlämnas till obemedlade lantarbetare, vilka härigenom
kanske skulle beredas möjlighet att så småningom svinga sig upp
till självständiga jordbrukare.

På därom av sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet med anledning
av berörda motioner gjord hemställan (uti. nr 2) anhöll riksdagen
(B. skr. 1928:232) hos Kungl. Majit örn utredning och förslag rörande
beredande av ökade möjligheter för lantarbetare, hemmansägare-,
arrendators- och småbrukaresöner samt andra mindre bemedlade och
obemedlade härför lämpliga personer att erhålla egna jordbruk.

Sedan Kungl. Majit den 29 juni 1928 anbefallt statens egnahemsstyrelse
att verkställa den av riksdagen ifrågasatta utredningen, avgav
egnahemsstyrelsen den 5 december 1928 förslag, avseende anskaffande
av s. k. lantarbetarsmåbruk. Förslaget innebar, att staten försöksvis
skulle genom byggnadslån och premielån söka främja, att jordbrukare
å härför lämpade jordbruk anlade nya smärre arrendegårdar och behölle
dem som »passerställen» för lantarbetare, vilka ville arbeta sig upp till
egna jordbrukare. Såsom villkor för dylika bidrag borde staten emellertid
förbehålla sig medbestämmanderätt i fråga örn val av arrendatorer,
upplåtelse- och anställningsvillkor. Till hjälp åt dem, som skulle över -

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 3 *

taga lantarbetarsmåbruk, föreslog styrelsen lån till inköp av jordbruksinventarier.
Rörelsen skulle skötas av hushållningssällskapens egnahemsnämnder.

I yttranden, som av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar avgåvos
över förslaget, framfördes ur olika synpunkter betänkligheter och
erinringar mot detsamma. Sålunda gjordes bland annat gällande, att
tidsförhållandena och lagstiftningsåtgärder medfört en bestämd tendens
hos jordägarna att komma ifrån arrendesystemet, samt att jordägarna
jämväl av andra skäl sannolikt icke komme att inlåta sig på de ifrågasatta
anordningarna. Från lantarbetarliåll invändes, bland annat, att
systemet, som förutsatte, att arrendatorerna skulle både fullgöra arbete
hos jordägaren och dessutom sköta sitt eget jordbruk, skulle medföra alltför
slitsamt arbete för arrendatorerna samt ställa dem i för stort beroende
av jordägaren.

Egnahemsstyrelsens berörda förslag föranledde emellertid icke någon
Kungl. Maj:ts framställning till riksdagen, utan föreskrev Kungl. Majit
den 27 juni 1929, att frågan ånyo — jämte i ämnet avgivna yttranden —
skulle överlämnas till egnahemsstyrelsen. I ett med anledning därav till
Kungl. Majit den 2 oktober 1929 avgivet utlåtande framlade egnahemsstyrelsen,
under hänvisning till det motstånd mot grundidéerna i det förra
förslaget, som kommit till uttryck i åtskilliga däröver avgivna yttranden,
ett nytt förslag i ämnet. Detta förslag avsåg beredande av räntefria jordbrukslån.
därvid övertagande av jordbruk under såväl äganderätt som
arrende (och åborätt) skulle främjas jämsides. Rörelsen skulle som regel
skötas av egnahemsnämnderna. Lånen skulle tilldelas dugande personer,
som voro så obemedlade, att de icke kunde förvärva jordbruk enbart genom
egnahemslån. Vidare skulle lånen kunna få i särskilda fall användas
till hjälp åt behövande personer, vilka redan innehade jordbruk men
trots duglighet råkat i fara att få lämna detta. Lånen skulle få användas
för olika ändamål såsom till hjälp vid fastigheters övertagande, till inköp
av jordbruksinventarier och dylikt samt till viss skuldreglering. De fastigheter,
som skulle komma ifråga, borde icke vara större än motsvarande
övre värdegränsen för erhållande av egnahemslån. Lån skulle få
utgå med högst 2,509 kronor eller, där särskilda skäl föranledde höjning.
3,000 kronor. Lånen skulle efter en amorteringsfri tid av tre år avbetalas
under 12 år. Vid förslaget var fogad en reservation av ledamoten av egnahemsstyrelsen
Nils Adler, vilken i vissa hänseenden kritiserade styrelsens
förslag och delvis förordade längre gående åtgärder. Egnahemsstyrelsens
förslag av den 5 december 1928 borde, enligt herr Adler, genomföras
i vad det gällde lantarbetarsmåbruk av den mindre typen
(stattorp). Styrelsens senaste förslag örn räntefria jordbrukslån borde
genomföras till understöd åt dem, vilka ville förvärva sådana mindre
jordbruk, som ej medgåvo full försörjning utan fordrade sidoordnat förvärvsarbete.
Härutöver föreslogos åtgärder i syfte att förhjälpa obemedlade
lantarbetare och likställda till arrendejordbruk, varå full bärgning
kunde erhållas. För ändamålet skulle genom det allmännas försorg
jord inköpas och bebyggas samt de nybildade jordbruken utarrenderas
med brukaren tillförsäkrad friköpsrätt vid arrendetidens utgång.

Det nya förslaget remitterades till samma myndigheter och sammanslutningar,
som avgivit yttrande över det tidigare förslaget. De inkomna
yttrandena röjde visserligen i allmänhet intresse för förslagets syfte, men
de mera oförbehållsamt tillstyrkande yttrandena voro få. Reservantens,
herr Adler, förslag hade på åtskilliga håll ansetts innefatta beaktans -

Egnahemsstyrelsens
förslag
1929.

1930 års
riksdag-.

4 * Kungl. May.ts proposition nr 268.

värda synpunkter, men hade i nästan samtliga yttranden bestämt avstyrkts,
enär ett genomförande av detsamma ansetts alltför dyrbart och
riskabelt för det allmänna. I åtskilliga yttranden bade beträffande egnahemsstyrelsens
förslag uttalats pricipiella betänkligheter, bland annat
såtillvida att det ansetts mindre välbetänkt att under rådande konjunkturläge
för jordbruksnäringen befordra nybildande av jordbruk samt att
det icke heller vore lämpligt att med konstlade medel uppmuntra mindre
bemedlade personer att ge sig in på småbrukarens ofta bekymmersamma
bana. Det av egnahemsstyrelsen år 1929 framlagda förslaget har icke
heller föranlett någon Kungl. Maj:ts framställning till riksdagen.

Vid 1930 års riksdag väcktes ånyo motioner i ämnet.

I de likalydande motionerna I: 177 av herr Möller m. fl. och II: 272
av herr Hansson i Stockholm m. fl. hemställdes, att riksdagen ville hos
Kungl. Majit anhålla örn förnyad utredning och förslag rörande, bland
annat, beredande av ökade möjligheter för lantarbetare, skogsarbetare,
hemmansägare-, arrendators- och småbrukarsöner samt andra mindre
bemedlade härför lämpliga personer att erhålla egna jordbruk. I motiveringen
framhölls, bland annat, följande. De allra flesta av de hundratusentals
personer, som voro sysselsatta med jordbruksarbete å andras
jordbruk, saknade möjlighet att genom egen kraft bli sina egna. En
dylik situation skapade modlöshet och apati. Frågan örn de mindre
bemedlades jordförvärv hade blivit i hög grad utvidgad sedan 1928
års riksdag anhöll örn utredning i ämnet. Sålunda hade arbetarfrågan
inom det nordsvenska skogsbruket kommit i ett nytt läge genom
de tilltagande sommarhuggningarna, tendensen till ökad användning av
motorfordon vid virkestransporter m. m. I anseende härtill vore det
ofrånkomligt, att i samband med utredningen örn de mindre bemedlades
jordfråga vidtoges åtgärder för att skapa möjligheter jämväl för jordlösa
skogsarbetare att lösa sin bostads- och jordfråga.

I motionen I: 205 av herr Lindhagen hemställdes, att riksdagen ville
hos Kungl. Majit anhålla, att övervägandet av den sociala jordfrågan,
som av regeringsmakten väsentligen nedlagts från år 1923, måtte åter
upptagas i hela dess vidd. Därvid begärdes, att särskilt vissa angivna
gamla frågor, däribland frågan örn rikets kolonisation, måtte genom lagstiftning,
upplysning, kredit och organisation omsider någorlunda lösas
från grunden. Samme motionär återupptog vidare i motionen 1:208 ett
av honom vid 1929 års riksdag framställt yrkande, att riksdagen beträffande
bildandet av nya jordbruk (rikets kolonisation) ville hos Kungl.
Majit begära förslag till ändamålets vinnande genom en effektiv rättsordning,
tryggad genom lag, ledd av samhället och stödd av expropriationsrätt.
I motiveringen till den förstnämnda motionen uttalades, bland
annat, att skogs- och flottningsarbetare borde hava rätt till hembildning
och möjligheter i sitt säsongarbete att under tider av arbetslöshet få odla
någon jord för sitt husbehov. Det uppväxande släktet i de små jordbrukarhemmen
liksom lantarbetarna längtade efter försörjning genom ett
jordbruk, som någorlunda kunde föda sin man.

I en av herr Herou m. fl. väckt motion lii 34 hemställdes, att riksdagen
måtte i skrivelse till regeringen begära förslag till sådan expropriationslagstiftning,
som medförde, att större möjligheter bereddes för jordbruksnybildning
och upplåtelse av jordbruk åt obemedlade eller mindre
bemedlade lantarbetare och skogsarbetare.

Med anledning av berörda motioner anförde sammansatta andra lagoch
jordbruksutskottet (uti. nr 1), bland annat, att den fråga, som avså -

Kungl. May.ts proposition nr 268. 5*

ges i 1928 års förut omnämnda riksdagsskrivelse, borde upptagas till fortsatt
utredning samt att utredningen, utöver vad som åsyftades med sagda
skrivelse, borde avse jämväl skogsarbetarnas jordfråga, icke minst inför
den situation, som kunde vara att vänta genom en för Norrlands del påräknelig
rationellare skogsvård.

Under åberopande av berörda utskottsutlåtande anhöll riksdagen (E.
skr. 1930:276), att Kungl. Majit ville bland annat verkställa fortsatt utredning
rörande ökade möjligheter för lantarbetare, skogsarbetare, hemmansägare-,
arrendators- och småbrukaresöner samt andra mindre bemedlade
härför lämpliga personer att erhålla egna jordbruk samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 4 december 1930 uppdrogs åt särskilda
utredningsmän, den s. k. sociala jordutredningen, att verkställa, bland
annat, den av riksdagen sålunda ifrågasatta utredningen.

Till fullföljande av berörda uppdrag avlämnade sociala jordutredningen
den 5 december 1932 till Kungl. Majit betänkande med förslag till åtgärder
för beredande av ökade möjligheter för mindre bemedlade personer
att erhålla egna jordbruk (stat. off. utr. 1932: 33).

Sociala jordutredningens förslag innebar, att en statlig fond, benämnd
arbetarsmåbrukslånefonden, skulle inrättas, ur vilken lån på förmånliga
villkor kunde utlämnas för att främja bildandet av mindre lägenheter,
avsedda att bereda vederbörande innehavare utkomst genom jordbruk,
drivet vid sidan av annan verksamhet, arbetarsmåbruk.

I sociala jordutredningens motivering anfördes, bland annat, följande.

Av statsmakterna hade uttalats, att det ur social synpunkt vore synnerligen
önskvärt, att staten, utöver vad den hittills gjort för att skapa
små fastigheter under äganderätt, genom nya bestämmelser beredde möjligheter
för lantarbetare, skogsarbetare, hemmansägare-, arrendatorsoch
småbrukaresöner samt andra mindre bemedlade härför lämpliga personer
att erhålla egna jordbruk.

Erfarenheten och den utredning, som företagits örn nu rådande ekonomiska
förhållanden, syntes giva vid handen, att man vid lösningen av
denna fråga i främsta rummet borde taga sikte på inrättandet av mindre
lägenheter, som skulle avse att bereda innehavaren ökad utkomst genom
jordbruk, som dreves vid sidan av annan verksamhet. Lägenheten skulle
alltså icke hava till ändamål att utgöra en jordbruksfastighet, varå innehavaren
bereddes full sysselsättning och bärgning.

De arbetsklasser, vilkas medlemmar skulle erhålla hjälp att förvärva
dylika jordbruk, voro redan utsatta för och hotades av arbetslöshet i mycket
stor utsträckning. Stat och kommun nödgades under alla omständigheter
att för dem söka mildra arbetslöshetens verkningar genom stora
ekonomiska uppoffringar. Enligt vad som enstämmigt vitsordats av den
sakkunniga meningen hos befolkningen i många bygder skulle en av de
mest gagneliga formerna för ett inskridande mot arbetslöshetens följder
vara, att staten genom lån på förmånliga villkor beredde lämpliga arbetare,
som voro i behov därav, möjlighet att erhålla stöd för sin bärgning
genom förvärv av ett arbetarsmåbruk. Den hjälp, som på dylikt sätt lämnades,
skulle bliva till varaktigare gagn än ett arbetslöshetsunderstöd i
annan form och i verklig mening vara en hjälp till självhjälp.

I skrivelse till Kungl. Majit den 7 mars 1933 har sociala .lordutredningen
framlagt resultaten av en av utredningen verkställd undersökning,
huruvida det vore möjligt och lämpligt dels ur ekonomiska synpunkter
och dels ur synpunkten av arbetslöshetens bekämpande att stycka ett ari

Sociala jordutredningens

förslag 1932.

Sociala jordutredningens

förslag 1933.

1933 års
riksdag-.

6 * Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

tal större kronoegendomar ävensom kärföl’ lämpade enskilda egendomar
vilka i så fall skulle inköpas — till mindre jordbruk, vilka skulle utarrenderas
i avvaktan på lämplig tidpunkt för försäljning. Sociala jordutredningen
anförde i sin berörda skrivelse, bland annat, följande.

De egendomar, som skulle komma ifråga till styckning, skulle vara
belägna i trakt med goda samfärdsmedel och avsättningsmöjligheter. De
skulle äga bördig jord lämpad för småbruksdrift och hava naturliga förutsättningar
för styckning i självständiga mindre jordbruk. I främsta
rummet skulle sådana egendomar komma ifråga, som vore dåligt eller
otillräckligt bebyggda. Vid sidan av styckning av kronojord borde i erforderlig
omfattning jord i enskild ägo inköpas och styckas till arrendegårdar
av olika storlek. Verkställda undersökningar gåve vid handen,
att såväl kronoegendomar som egendomar i enskild ägo funnes att för ändamålet
tillgå. En uppdelning av större egendomar i mindre jordbruk
skulle vara ett verksamt medel att minska den rådande arbetslösheten.
Dels skulle innehavarna av de nya brukningsdelarna erhålla varaktigt
arbete och framtida bärgning och dels skulle ett icke ringa antal arbetslösa
beredas sysselsättning vid småbrukens bebyggande, vägars iordningställande
och dylikt. Vid uppgörande av styckningsplaner borde man
utgå från att det vore önskvärt, att nya jordbrukslägenheter skapades
i så stort antal, som kunde förenas med kravet på deras bärighet, i allmänhet
med en åkerareal av 10—20 hektar. Medel till inköp av enskilda
egendomar för ifrågavarande styckningsändamål borde tagas ur domänverkets
markinköpsfond. Till hus- och vägbyggnads- samt täckdikningsm.
fl. arbeten borde arbetslöshetsmedel tagas i anspråk. Av markinköpsfonden
borde få disponeras ett belopp av 6 miljoner kronor och av arbetslöshetsmedel
ett belopp av 2 miljoner kronor.

På grundval av det av sociala jordutredningen den 5 december 1932 avgivna
förslaget framlade Kungl. Maj:t för 1933 års riksdag (prop. nr 181)
förslag angående inrättande av en arbetarsmåbrukslånefond.

Särskilda utskottet anförde rörande Kungl. Maj:ts förevarande förslag
i utlåtande nr 1 (sid. 10) följande.

Förslaget avsåge att skapa tillfällen för skogsarbetare och därmed jämförliga
arbetare att förvärva mindre lägenheter, ägnade att bereda innehavaren
utkomst genom jordbruk, drivet vid sidan av annan verksamhet,
önskvärdheten av att åtgärder i angivet syfte bleve vidtagna hade vid
upprepade tillfällen framhållits av riksdagen. Enligt utskottets förmenande
talade den förhandenvarande situationen på arbetsmarknaden för
att man med det snaraste sökte förverkliga de sålunda framkomna önskemålen,
varigenom bestående värden kunde skapas och arbetstillfällen för
här ifrågavarande kategorier av medborgare beredas för tider, då dessa
annars måste gå sysslolösa. Under rådande arbetslöshet vore förslagets
genomförande av betydelse jämväl på grund av den ökade arbetstillgång,
som bereddes genom den med bildandet av de nya jordbruken förenade
nybyggnads- och odlingsverksamheten.

Sedan riksdagen i anslutning till Kungl. Maj:ts förslag beslutat, att
en fond, benämnd arbetarsmåbrukslånefonden, skulle inrättas, samt såsom
kapital för densamma för budgetåret 1933/1934 anvisat ett reservationsanslag
av 2,500,000 kronor, utfärdades kungörelse i ämnet den 14
juni 1933 (Sv. ffs. nr 331). Till innehållet i kungörelsen återkomma utredningsmännen
i annat sammanhang.

Vid 1933 års riksdag väcktes jämväl åtskilliga motioner med yrkande

Kungl. Martts proposition nr 268.

om utredning eller omedelbara åtgärder i syfte att till arbetslöshetens
motverkande bereda ökade arbetstillfällen vid jordbruket.

I motionerna I: 327 av herr Johan August Larsson och II: 482 av herrar
Olsson i Ramsta och Osberg hemställdes sålunda, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit måtte anhålla örn skyndsam utredning angående verksamma
åtgärder till arbetslöshetens bekämpande genom framskapandet
av cirka 2,500 nya småbruk per år under en tid av fyra år samt framläggande
för riksdagen av det resultat, vartill utredningen kunde komma.

Ur motiven till motionerna må i korthet här återgivas följande.

I herr Larssons motion framhölls, att de starka rationaliseringssträvandena
på alla områden medförde en ökad arbetslöshet inom produktionslivets
alla grenar, överflyttningen av arbetskraft från jordbruken
till industrierna och städerna hade avstannat liksom möjligheten för de
unga att utvandra till Amerika starkt beskurits. De till motverkande av
arbetslösheten dittills föreslagna arbetena medförde icke någon varaktig
avfolkning av de överfyllda yrkena. Ett medel att ge varaktig sysselsättning
åt stora massor av arbetslösa skulle, enligt motionärens förmenande,
vara att återföra så många som möjligt till jorden. Erfarenheten
visade, att jordens fördelning i mindre brukningsdelar ledde till social
hälsa och ekonomisk styrka. Jord funnes i överflöd att köpa till ganska
låga priser.

I herrar Olssons i Ramsta och Osbergs motion betonades likaledes, att
genom de dittills föreslagna arbetenas utförande icke vunnes någon varaktig
minskning i antalet arbetslösa. Med hänsyn till den rådande stora
arbetslösheten och de starka rationaliseringssträvanden, som ägde rum
på alla områden, vore det tydligt, att, även med en förbättrad världskonjunktur,
svårigheter att sysselsätta alla lediga armar i produktivt arbete
skulle komma att uppstå. Under sådana förhållanden borde i god tid utarbetas
en plan, som avsåge att bereda åtminstone några procent av de
arbetslösa arbete för framtiden. Genom nybildning av småbruk skulle
tusentals familjer beredas varaktig sysselsättning och full försörjning.

I motionen nr II: 491 av herr Pettersson i Dahl m. fl. yrkades, att riksdagen
måtte dels besluta, att åtgärder skulle vidtagas i enlighet med det
av sociala jordutredningen i skrivelsen den 7 mars 1933 avgivna förslaget
rörande uppdelning av vissa kronoegendomar och från enskilda inköpta
egendomar till mindre jordbruk, dels ock anvisa ett belopp av atta miljoner
kronor att användas enligt grunder, som Kungl. Majit ägde fastställa.

I en av herr G. Andersson i Rasjön m. fl. väckt motion lii 493 hemställdes,
att riksdagen vid behandling av proposition nr 211 måtte besluta, att
av de medel, som på grund av framställningarna i nämnda proposition
komme att anvisas till arbeten till motverkande av arbetlöslieten, fem
miljoner kronor måtte anslås som statsbidrag till avlönande av jordbruksarbetare
eldigt grunder, sorn Kungl. Majit skulle äga närmare bestämma.

Ur motiveringen till motionen må här i korthet återgivas följande.

En utökning av antalet vid jordbruket sysselsatta arbetare syntes vara
möjlig icke minst på den grund, att den ekonomiska depressionen tvingat
de enskilda jordbrukarna till långt gående reduktion av arbetskraften.
Den jordbrukare, som för ett par år sedan hållit två drängar på sin gård,
holle numera endast en och den, som förr hållit en dräng försökte nu i
många fall klara sig utan. Den arbetslöshet, som kunde konstateras i rena
jordbrukskommuner, berodde enligt motionärernas mening i stor utsträckning
på personalindragningar vid jordbruket. Samtidigt hade produktionen

8 * Kungl. Maj:ts ''proposition nr 268.

icke minskat utan snarare ökat. En dylik inskränkning ifråga om den vid
jordbruket sysselsatta arbetskraften utan motsvarande krympning av produktionen
vore möjlig endast genom ett strängt utnyttjande av familjens
egen arbetskraft, icke minst kvinnornas. I många fall hade bondhustrurna
och bonddöttrarna fått övertaga huvudparten av det arbete, som tillförne
utförts med lejd arbetskraft. Inom jordbruksnäringen förelåge
alltså det säregna förhållandet, att rikliga arbetstillfällen förefunnes och
att de sysselsatta finge arbeta mera enträget och tungt än tillförne, samtidigt
som tiotusentals dugliga jordbruksarbetare finge gå arbetslösa,
emedan jordbrukarna icke hade råd att anställa dem. Det förefölle motionärerna,
som örn den enklaste och mest praktiska lösningen härvidlag
vore, att jordbruket utan vidare betraktades som en arbetsplats, dit arbetslösa
kunde hänvisas med staten som bidragsgivare till avlöningen.
När arbete funnes och arbetsgivaren vore villig att anställa arbetskraft
men själv saknade de ekonomiska möjligheterna därtill, vore det ingalunda
orimligt, att det allmänna hjälpte honom till nödig arbetskraft i
stället för att underhålla de arbetslösa med kontanthjälp eller anordna
mindre behövliga reservarbeten för deras sysselsättande.

Domänstyrei- Vid behandlingen av motionerna I: 327 samt II: 482 och 491 hade riks 8^pn

dagen tillgång ej mindre till det av sociala jordutredningen i skrivelsen

1933 aJ . 7 mars 1933 avgivna förslaget rörande uppdelning av, bland annat,
vissa kronoegendomar i mindre jordbruk än även till ett av domänstyrelsen
efter samråd med statens egnahemsstyrelse den 17 maj 1933 avgivet
utlåtande rörande frågan örn igångsättande försöksvis av sådan verksamhet,
som av sociala jordutredningen i dess berörda skrivelse förutsatts.
Domänstyrelsens ifrågavarande utlåtande återgives här nedan i dess helhet.

»Vad först angår de kronoegendomar, som företrädesvis bör ifrågakomma
för försöksverksamheten, har styrelsen infordrat uppgifter härutinnan
från domänintendenterna i Stockholms, Södermanlands, Skaraborgs,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs samt Västmanlands län. Vid urvalet
av egendomar borde enligt styrelsens skrivelse till domänintendenterna
iakttagas, att arrendeavtalet skulle utlöpa under den allra närmaste
tiden så att egendomen kunde göras tillgänglig för ändamålet. Utsikter
borde örn möjligt föreligga till att kronan utan annan kostnad än för till
äventyrs under byggnadstiden nedtrampad gröda eller annan dylik skadegörelse
kunde utföra byggnadsarbete å den arrenderade egendomen. De
nybildade lotterna borde efter iordningställandet i görligaste mån försäljas.
Då man emellertid måste räkna med att kronan någon tid nödgades
behålla och i avvaktan på bättre försäljningskonjunkturer utarrendera
åtskilliga lotter, borde enligt styrelsens skrivelse i första hand uttagas
sådana egendomar, där kronans dispositionsrätt ej vore bunden genom
den rätt till option, som enligt äldre kontrakt tillkomme arrendatorn,
eller där danne vid den förnyade utarrenderingen kunde tänkas villig
avstå från till uppdelning i lotter lämplig mark av egendomen.

Antalet av de lotter, i vilka egendomen lämpligen kunde styckas och
vilka, i allmänhet borde innehålla 10 å 15 hektar åker, borde uppgivas.
Vid bestämmandet av storleken borde hänsyn tagas till möjligheten för
blivande köpare att erhålla lån ur egnahemslånefonden. Lägenhet borde
i regel ej göras större än att den i uppodlat skick kunde brukas utan nämnvärt
anlitande av lejd arbetskraft, ej heller mindre än att brukaren därav
kunde erhålla sin huvudsakliga bärgning.

Slutligen borde beaktas, att endast sådana egendomar borde komma i

Kungl. Majus proposition nr 268.

fråga, vilka i anslutning till den pågående rationaliseringen av jordbruksförvaltningen
kunde ifrågasättas till försäljning men i nu befintligt
skick på grund av rådande konjunkturer ej kunde förväntas erhålla köpare
vid försäljning i vanlig ordning.

Med ledning av de uppgifter, som sålunda inkommit, får styrelsen föreslå,
att försöksverksamheten måtte få bedrivas å här nedan upptagna
egendomar, vilka omedelbart kunna tagas i anspråk för ändamålet, nämligen -

Kronoegendomens namn	Antal lotter	Genomsnitts-arealen åker per lott hektar	Beräknad bygg-j nadskostnad per obebyggd lott j kronor
Stockholms län.			''
1) Stora Benhamra i Vada socken ...............	3 å 4	15 16	18,000
2) Ventholms kungsgård i Hilleshögs socken-..	6	19,000
3) Ventholms kungsäng i Hilleshögs socken	2	13.5	19,000
4) Väsby i Skå socken ..............................	2	15	18,000
Södermanlands län.
5) Ribbingelunds kungsgård i Kjula socken ...	3 å 4	15	17,000
Älvsborgs län.			12,000
6) Kleverud i Frändefors socken ..................	1	15
7) Vrine i Ödeborgs socken .......................	1	15	12,000
Skaraborgs län.			8,000
8) Jonstorp nr 1 Lilla i Öttums socken.........	6	15 15
9) Lotten 1 av Kopparkulla i Ransbergs socken	2	8,000
Västmanlands län.
10) Mälby i Väster-Färnebo socken ..............	5	22	18,000
11) Valbricka under Bernshammar ...............	7	15	13,000

Som av tabellen framgår skulle ett förverkligande av den ifrågasatta
försöksverksamheten medföra nybildning av omkring 40 nya jordbruk.
Å endast ett fåtal av lotterna finnas enstaka hus. Det stora flertalet
saknar helt och hållet åbyggnader. Enligt domänintendenternas beräkningar
skulle under förutsättning att samtliga lotter saknade hus erfordras
ett anslagsbelopp av i runt tal 600,000 kronor.

Under hand har domänintendenten i Malmöhus län sedermera anmält
kronoegendomen Hårderup i Frenninge socken såsom särskilt lämplig för
ändamålet. I samband härmed får styrelsen tillika meddela, att Kungl.
Majit numera den 12 innevarande maj förordnat, att från Tomarps kungsgård
i Kvidinge socken av Kristianstads län bland andra fem obebyggda
lotter med åkerareal örn respektive 17, 17, 10, 10 och 10 hektar skola var
för sig försäljas genom utbud under hand såsom jordbrukslägenheter enligt
13 § i förordningen den 6 juni 1929 (nr 176) angående försäljning
i vissa fall av kronoegendom m. m. med tillträdesrätt för köpare
den 14 mars 1934. Därest efter verkställda utbud köpare ej skulle
kunna erhållas till lotterna, torde dessa utgöra lämpliga objekt för
försöksverksamheten. Den beräknade byggnadskostnad^ per lott utgör
här 10,000 å 12,000 kronor. Enligt vad styrelsen inhämtat möter intet
hinder att redan under nu löpande arrendetid vidtaga åtgärder för byggnadsarbetens
utförande vid lotterna och avstå nuvarande innehavarna
av arrenderätten till kungsgården sin optionsrätt till lotterna vid en even -

10 * Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

tueli förnyad utarrendering av dessa. Därest erforderliga medel kunna
ställas till disposition torde verksamheten därför i mån av behov lämpligen
kunna utsträckas att omfatta jämväl kronoegendomarna Hårderup
och Tomarp.

Beträffande härefter byggnadsverksamhetens organiserande är det givetvis
en angelägenhet av vikt att kostnaderna i möjligaste mån nedbringas.
Sedan numera till domänstyrelsen knutits en konsulent med uppgift
att biträda styrelsen särskilt i byggnadsfrågor, vidtagas för närvarande
åtgärder för att åstadkomma en standardisering av denna verksamhet.
De erfarenheter, som i sådant hänseende må hava vunnits, höra även kunna
nyttiggöras vid den nu föreslagna försöksverksamheten. Med hänsyn till
den speciella erfarenhet, som egnahemsnämnderna i sådant hänseende besitta
med avseende å bebyggande av jordbrukslotter av den storlek, varom
här är fråga, torde det emellertid vara välbetänkt att vid fastställande
av byggnadsplaner och vid deras kostnadsberäkning ombud för nämnden
beredes tillfälle närvara. Styrelsen vågar därför hysa förhoppning örn
att de av domänintendenterna beräknade kostnadsbeloppen skola kunna
nedbringas.

Den närmare utformningen av förslaget torde böra göras vid uppskattnings.
förrättning i den ordning sjätte punkten i nådiga kungörelsen den
4 juni 1908 (nr 52) angående förändrade grunder för förvaltningen av kronans
jordbruksdomäner angiver. Till förrättningen bör i enlighet med
bestämmelsen i tredje stycket av punkten kallas ombud för egnahemsnämnden.
Uppskattningsnämnden angiver å karta bestämda gränser för
respektive lott, förslag till erforderlig nybyggnad och kostnaden därför
samt förslag till arrendeavgift och övriga villkor. I samband härmed bör
jämväl saluvärdering av lotten äga rum.

Finner domänstyrelsen förslaget böra bringas till verkställighet, torde
styrelsen därefter taga i övervägande, huruvida lott efter bebyggandet bör
utbjudas till försäljning eller i avvaktan på bättre konjunkturer utarrenderas.
_ Finnas utsikter till genomförande av försäljning, har styrelsen att
i vanlig ordning underställa frågan Kungl. Maj:ts prövning. Sedan beslut
av Kungl. Majit meddelats beträffande försäljningen eller örn styrelsen
utan vidare omgång beslutar sig för en upplåtelse av lotten på arrende,
har styrelsen att utbjuda byggnadsarbetet på entreprenad och därefter
träffa avtal örn dess utförande. Vid lämplig tidpunkt därefter vidtager
styrelsen åtgärder för lottens försäljning eller utarrendering.

Är försäljning beslutad, lärer lott i regel komma att för egnahemsändamål
utbjudas till salu under hand enligt 13 § i förberörda förordningen
den 6 juni 1929 och komma köpare att antagas i den därvid föreskrivna
ordningen.

Vad slutligen angår de grunder, enligt vilka de bildade lotterna böra
för brukande upplåtas, ligger det nära till hands att, då utarrendering
skall äga rum och hembudsberättigad innehavare ej finnes, utbjuda lotterna
på offentlig auktion enligt bestämmelserna i 1908 års förvaltningsgrunder
och därefter antaga anbud av högstbjudande. Emellertid torde med
hänsyn till att åtgärderna ansetts böra utgöra ett led i egnahemssträvandena
kunna sättas ifråga lämpligheten av ett dylikt förfarande. Det lärer
vara mera i överensstämmelse med åtgärdernas syfte att domänstyrelsen
tillerkännes en viss frihet vid anskaffande av arrendator. I de flesta fall torde
det komma att visa sig ändamålsenligt att under hand infordra anbud
å arrendet och därefter bland anbudsgivarna utvälja den lämpligaste. I
överensstämmelse med ett av egnahemsstyrelsen gjort uttalande lärer det

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 11 *

bliva nödvändigt att inskränka sig till sådana personer, som besitta nödig
utbildning i och erfarenhet från småbruksdrift samt icke sakna egna
medel.

Med avseende å den tid, under vilken eventuella lotter böra utarrenderas,
torde denna i allmänhet icke behöva bestämmas längre än till tio år.
Härigenom kommer vederbörande innehavare på grund av bestämmelsen
i 9 § förordningen den 6 juni 1929 att i likhet med övriga arrendatorer
kunna tillerkännas hembudsrätt vid lottens framtida försäljning.

Vidkommande de medel, som må komma att för försöksverksamheten
ställas till styrelsens förfogande och som kommit till användning för nu
avsett ändamål, torde på grund av förhållandena någon återbäringsskyldighet
från styrelsens sida icke kunna ifrågakomma. Avkastningen av
de nybildade jordbruken böra tillföras domänverket som inkomst och
böra eventuella köpeskillingar, vilkas amortering torde komma att utsträckas
under ett trettiotal år, gottgöras verkets markinköpsfond.»

Särskilda utskottet anförde rörande de sist omförmälda motionerna
1:327 samt 11:482 och 491, bland annat, följande (Uti. nr 17).

Sociala jordutredningens förslag syntes innebära ett beaktansvärt försök
att åstadkomma ökade, för framtiden bestående försörjningsmöjligheter
på landsbygden. I en tid av omfattande och långvarig arbetslöshet
måste det givetvis vara av stor social betydelse att på det sätt, som
ifrågasatts, produktionsenheter av bestående värde tillskapades. Dessutom
utgjorde den föreslagna jordstyckningen ett verksamt medel att
mera omedelbart minska den rådande arbetslösheten. Ett icke ringa antal
arbetslösa skulle kunna beredas sysselsättning vid småbrukens bebyggande,
vägars iordningställande, täckdikning och dylikt. För åtskilliga
industrier skulle planens genomförande komma att medföra ökade
leveranser och möjligheter att hålla driften i gång. Att, såsom i motionen
II: 491 förutsatts, besluta örn genomförande av planen i dess helhet,
syntes emellertid, då erfarenhet på området ännu saknades, icke tillrådligt.
Däremot vore det lämpligt, att en försöksverksamhet, avseende
styckning av allenast vissa kronoegendomar, igångsattes i huvudsaklig
överensstämmelse med vad domänstyrelsen i sitt utlåtande angivit.

Sedan riksdagen på förslag av utskottet medgivit, att för försöksverksamheten
finge av den i statens domäners fond ingående fonden för inköp
av skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark (markinköpsfonden)
tagas i anspråk ett belopp av högst 700,000 kronor till hus- och vägbyggnads-
samt täckdiknings- m. fl. arbeten å de under försökstiden
styckade lotterna, anbefallde Kungl. Maj:t i skrivelse den 30 juni 1933
domänstyrelsen att skyndsamt genomföra den verksamhet, som angåves
i styrelsens utlåtande av den 17 maj 1933.

Vid 1933 års riksdag beslöts, såsom förut nämnts, inrättande av arbetarsmåbrukslånefonden,
från vilken fond lån skulle utlämnas i ändamål
att giva skogsarbetare eller därmed likställd arbetare tillfälle att förvärva
mindre lägenhet, ägnad at bereda innehavaren utkomst genom
jordbruk, drivet vid sidan av annan verksamhet. För lånerörelsen, som
regleras genom kungl, kungörelsen den 14 juni 1933 (nr 331) angående
statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet, gälla följande huvudregler.

Statslån från fonden kan tilldelas landskommun inom Norrbottens,
Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands och Gävleborgs län ävensom
vissa i kungörelsen uppräknade kommuner i Kopparbergs och Värmlands
län. Där Kungl. Maj:t med hänsyn till särskilda omständigheter finner
så påkallat, kan arbetarsmåbruksstatslån dock utlämnas jämväl åt an -

Uppdrag åt
domänstyrelsen
att ombesörja
styckning
av vissa kronoegendomar.

Arbetarsmå bruksverksam heten.

12*

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

nan landskommun. Låneverksamlieten skall under statens egnahemsstyrelses
överinseende inom kommun som regel handhavas av en särskild
nämnd (arbetarsmåbruksnämnd), bestående av tre av kommunalfullmäktige
eller kommunalstämma utsedda ledamöter. Kungl. Maj:t beviljar
på därom av kommun gjord framställning arbetarsmåbruksstatslån. Sådant
lån användes för utlämnande av arbetarsmåbrukslån till skogsarbetare
eller därmed likställd arbetare, som därom ansöker hos kommunen.
Högsta lånebeloppet är 6,000 kronor. Medelst lånet bör nytt jordbruk
bildas. Med avseende å återbetalningen uppdelas lånet i en amorteringsdel
och en stående del. Den stående delen skall fastställas till belopp,
motsvarande kostnaden för jordförvärvet jämte viss eventuell odlingskostnad,
dock högst till cn tredjedel av hela lånet. Amorteringsdelen
skall från och med sjätte året efter utgången av det kalenderår,
under vilket lånet beviljats, återbetalas med en trettiondel årligen. Å amorteringsdelen
erlägges ej ränta. Å den stående delen, som i regel ej är
uppsägbar från kommunens sida, skall efter amorteringstidens utgång
gäldas ränta efter den räntesats, som Kungl. Majit med hänsyn tagen
till räntesatsen å den stående del av egnahemslån för jordbrukslägenheter
bestämmes. Som säkerhet för arbetarsmåbrukslån skall som regel
lämnas första inteckning i lägenheten. Förlust, som å utlämnade arbetarsmåbrukslån
uppkommer, innan amorteringsskyldigbet inträtt, skall
belt bäras av kommunen. Uppkommer förlust därefter, skall den bäras
till en fjärdedel av kommunen och till återstående del av staten. För
att tillgodose jordsökandes önskan och behov att förvärva jord för i kungörelsen
avsett ändamål, bör kommun, som utövar arbetarsmåbrukslåneverksambet,
_ vidtaga av förhållandena påkallade åtgärder för att anskaffa
och tillhandahålla jord, som med hänsyn till jordmån, läge, pris
och andra på frågan inverkande omständigheter antages kunna tjänligen
användas för ändamålet.

Det kan i detta sammanhang omnämnas, att egnahemsstyrelsen i skrivelser
till Kungl. Majit den 6 september och den 17 november 1933, bland
annat, uttalat, att arbetarsmåbruksverksambeten omfattats med ett livligt
intresse från såväl kommunernas som de enskilda arbetarnas sida.
Egnahemsstyrelsen har på tal härom åberopat, att sammanlagda beloppet
av de sökta statslån, som ej kunnat tillgodoses genom det för budgetåret
1933/1934 anvisade anslaget, 2,500,000 kronor, uppgå till i runt tal
11,875,000 kronor. Tillika bör erinras, att Kungl. Majit i innevarande
års statsverksproposition såsom kapitalökning för arbetarsmåbrukslånefonden
för budgetåret 1934/1935 äskat ett belopp av 8,000,000 kronor samt
föreslagit sådana ändringar i de för ifrågavarande verksamhet gällande
bestämmelserna, att tillämpningsområdet för verksamheten från och
med ingången av 1935 utsträckes att omfatta hela landet samt att verksamheten
utvidgas till att gälla vissa nya yrkeskategorier.

Av utredningsmännen verkställda undersökningar.

För bedömande av frågan örn lämpligheten att bereda arbetslösa sysselsättning
vid jordbruket som egna företagare torde det vara behövligt
att klargöra dels i vad mån åtgärder i berörda syfte medföra en varaktig
utökning av arbetstillfällena, dels huruvida för ändamålet lämpliga
brukningsdelar finnas eller kunna tillskapas samt slutligen örn bland
de arbetslösa finnas personer, som kunna anses äga förutsättningar att

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 13 *

driva självständigt jordbruk och själva önska övergå till sådan verksamhet.
I syfte att i någon mån belysa sagda spörsmål ha utredningsmännen
företagit vissa undersökningar, för vilkas resultat redogörelse
lämnas här nedan.

För att söka utröna, huruvida det genom nybildning av mindre brukningsenheter
utan uppodling av ny jord över huvud är möjligt att åstadkomma
en varaktig ökning av antalet vid jordbruket sysselsatta, hava
utredningsmännen föranstaltat örn en undersökning av arbetsförbrukningen
vid jordbruket. Denna undersökning har på utredningsmännens
begäran verkställts inom Sveriges allmänna lantbrukssällskap och avser
arbetsförbrukningen i den egentliga lanthushållningen vid jordbruk anslutna
till lantbruksstyrelsen fortlöpande räntabilitetsundersökningar
under åren 1922—1932. Till utredningsmännen har överlämnats följande
utlåtande i ämnet.

»Förbrukningen av mänskligt (manuellt) arbete per hektar jordbruksjord
vid den egentliga lanthushållningen har beräknats i reducerade
manstimmar genom att dividera kostnader per hektar för ifrågavarande arbete
med medellönen per fullgod manstimme. Kostnaderna för ackordsarbete
ävensom för arbete utfört av hjon reduceras härigenom till manstimmar
efter den relativa kostnaden för ifrågavarande arbete. Arbete
för hushållet, skogen och andra binäringar vid sidan av lanthushållningen
ingår icke i det sålunda beräknade antalet reducerade manstimmar.

Resultaten framgå av nedanstående sammanställning.

	Antal bokslut per år	Red. mans-timmar per harjordbruks-jord	Relativa tal
Grupp I■ Upptill 10 hektar jordbruksjord.
1922—1926 ........................................................ 1926—1929........................................................	94 123 141	486 436 451	100 90 93
1929—1932.......................................................
1931 1932.......................................:.................	175	451	93
Grupp II. 10—25 hektar jordbruksjord.
1922—1926 ............................................... .........	81 96 106 125	382 346 356 336	100 91 93 88
1926—1929 ..............................................
1929—1932 .........................................................
1931—1932 ........................................................
Grupp lil. 25—100 hektar jordbruksjord.
1922—1926 ......................................................	11 23	375 341	100 91
1926-1929........................................................ 1929—1932 ........................................................ 1931—1932.....................................................
34 36	324 273	86 73
Grupp IV. Jordbruk över 100 hektar jordbruksjord.
1922 — 1926 ........................................................	74	362	100
1926—1929.........................................................	89	333	92
1929—1932 .......................................................	99	316	37
1931—1932 .........................................................	100	307	85

De kontrollerade jordbruken i grupp I och II hänföra sig till mellersta
Sverige och Norrland, i grupp III till mellersta Sverige och i grupp
IV till södra och mellersta Sverige. Det är att märka, att samtliga kon -

Utredning
rörande arbetsförbrukningen
vid
jordbruket.

Rundfråga till
vissa arbetslösa.

14 * Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

trollerade jordbruk icke varit anslutna under liela perioden 1922—1932,
utan ha vissa jordbruk utgått och andra tillkommit under årens lopp,
vilket förhållande givetvis medför, att förskjutningarna i arbetsförbrukningen
i någon mån kunna sammanhänga med förändringar i själva
undersökningsmaterialets beskaffenhet.

. Såsom av sammanställningen framgår, har antalet reducerade manstimmar
per hektar under den 2:a och 3:e treårsperioden varit lägre än
under 1922—1926. Minskningen i jämförelse med denna 3-årsperiod utgör
under 1929—1932 i grupperna I och II 7 procent, i grupp III 14
procent och i grupp IV 13 procent samt under 1931—1932 — det senaste
året för vilka kontrollsiffror föreligga — i grupp I 7 procent, i grupp II
12 procent, i grupp III 27 procent och i grupp IV 15 procent. Minskningen
i antalet per hektar jordbruks jord använda arbetstimmar har
alltså varit lägre i de båda minsta storleksgrupperna, högre i de båda
största. Det bör emellertid beaktas, att antalet kontrollerade jordbruk,
särskilt i grupp III, är allt för ringa, för att man skall våga antaga,
att det här föreliggande materialet är fullt representativt för jordbruket
i allmänhet.»

Ett ingripande från det allmännas sida i syfte att anskaffa jordbruk
åt arbetslösa förutsätter givetvis, att det bland de arbetslösa förefinnes
en önskan att, så att säga, »återgå till jorden». För att söka utröna
dels huruvida ett dylikt intresse verkligen förefinnes och dels i vad mån
eventuellt intresserade kunna anses äga förutsättningar att sköta ett
eget jordbruk, hava utredningsmännen genom förmedling av statens arbetslöshetskommission
verkställt en rundfråga bland vissa arbetslösa.
För att mellertid i arbetsbesparande syfte begränsa det blivande undersökningsmaterialet
hava utredningsmännen ansett sig böra inskränka
denna rundfråga till att omfatta allenast tre län, nämligen Gävleborgs,
Stockholms och Jönköpings län. Dessa län hava utvalts dels med hänsyn
till önskvärdheten att erhålla uppgifter från skilda delar av landet
och dels på den grund, att näringslivet inom nämnda län företer en viss
mångsidighet. Då enligt utredningsmännens mening i första hand sådana
arbetslösa, som på grund av tidigare sysselsättning m. m. äga personliga
förutsättningar att sköta eget jordbruk, böra ifrågakomma, har
rundfrågan riktats allenast till gifta arbetslösa personer, vilka tidigare
varit sysselsatta inom jordbruk och nu, oavsett övergång till annat
yrke, önska varaktigt återgå till jordbruk såsom egen företagare. Därvid
har tillgått på det sätt, att de arbetslöshetskommittéer i nämnda län,
som den 31 oktober 1933 till arbetslöshetskommissionen rapporterat arbetslösa
hjälpsökande, tillställts frågeformulär att utdelas till hos vederbörande
kommitté inregistrerade arbetslösa, tillhörande nyssnämnda
kategori. I frågeformuläret har begärts uppgifter rörande:

l:o) namn och hemort

2:o) mannens och hustruns ålder;

3:o) antalet barn, under 15 och över 15 år;

4: o) mannens yrke och senaste arbetsanställning;

5:o) tiden för och arten av såväl mannens som, i förekommande fall,
hustruns föregående verksamhet inom jordbruket.

Därjämte har uppgiftslämnaren anmodats att anföra de skäl, han ville
åberopa för sin önskan att återgå till jordbruksnäringen.

Rundfrågan har besvarats av 462 personer, därav 205 i Gävleborgs läll,
174 i Stockholms län och 83 i Jönköpings län.

Oaktat rundfrågan, såsom ovan angivits, riktats till allenast vissa

15*

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

arbetslösa, torde det i detta sammanhang vara av intresse att erinra, att
enligt arbetslöshetskommissionens månadssammandrag totala antalet
bos kommissionen anmälda arbetslösa den 31 oktober 1933 utgjorde, i
Gävleborgs län 10,571, i Stockholms län 5,901 och i Jönköpings län 2,583.
Uppgifter hava inkommit från följande kommuner,
i Gävleborgs län: Gävle, Hudiksvall, Söderhamn, Alfta, Arbrå, Björkhamre
köping, Hamrånge, Harmånger, Hedesunda, Hille, Hälsingtuna,
Järvsö, Lös, Mo, Njutånger, Norrala, Ovanåker, Ramsjö, Segerstad, Skog,
Söderala, Torsåker, Valbo, Voxna, Årsunda och öster Färnebo;

i Stockholms län: Lidingö, Norrtälje, Sundbyberg, Södertälje, Vaxholm,
Almunge, Boo, Botkyrka, Ed, Edebo, Edsbro, Fasterna, Forsmark, Färentuna,
Grödinge, Harg, Hilleshög, Huddinge, Hässelby köping, Häverö,
Järfälla, Knutby, Lohärad, Lovö, Nacka, Roslags-Kulla, Saltsjöbadens
köping, Salem, Sollentuna, Solna, Spånga, Ununge, Vallentuna, Valö,
Vårdinge, Österhaninge, Östertälje, Österåker och Överjärna;

i Jönköpings län: Jönköping, Nässjö, Tranås, Vetlanda, Värnamo, Alseda,
Bodafors köping, Bredestad, Byarum, Båraryd, Bäckseda, Forserum,
Frinnaryd, Hjälmseryd, Hult, Hässleby, Lommaryd, Långaryd,
Lannaskede, Norra Hestra, Norra Ljunga, Norra Solberga, Svenarum,
Vetlanda landskommun, Villstad, Våthult, Värnamo landskommun, ödestugu
och Ökna.

De övriga kommuner, vilkas arbetslöshetskommittéer tillställts frågeformulär
men från vilka anmälningar icke inkommit, äro,
i Gävleborgs län: Bergsjö, Bjuråker, Bollnäs landskommun, Delsbo,
Enånger, Forsa, Färila-Kårböle, Gnarp, Hanebo, Hassela, Hofors, Hög,
Högbo, Idenor, Järbo, Jättendal, Ljusdal, Ockelbo, Ovansjö, Rängsjö, Rogsta,
Sandvikens köping, Storviks köping, Trönö och Undersvik;

I Stockholms län: Alsike, Bladåker, Blidö, Börstil, Danderyd, Djurö,
Ekerö, Faringe, Fresta, Husby Lyhundra, Knivsta, Kårsta, Länna, Odensala,
Riala, Rimbo, Rö, Skederid, Stocksunds köping, Turinge, Tveta, Täby,
Väddö, Värmdö, Västerhaninge, Västertälje, Vätö och Ösmo;

i Jönköpings län: Eksjö stad, Huskvarna, Barkeryd, Barnarp, Bottnaryd,
Bredaryd, Bringetofta, Eksjö landskommun, Hakarp, Hultsjö, Ingatorp,
Jälluntofta, Korsberga, Kråkshult, Källeryd, Mariannelunds köping,
Rydaholm, Rogberga, Skede, Säby, Södra Unnaryd, Tofteryd, Vallsjö,
Visingsö, Vrigstad och Öggestorp.

I fråga örn uppgiftslämnarnas ålder och yrke vid tiden för arbetslöshetens
inträdande samt beträffande arten av den föregående verksamheten
inom jordbruket hänvisas till nedanstående tablåer.

16 * Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

A. Gävleborgs län■

Alder	Jordbruks- och skogsarbetare	Andra grovarbetare	Industriarbetare	Summa
Egen. före- tagare	An-ställd i annans tjänst	Vid föregående verksamhet in-om jordbruk egen före-tagare	Vid föregående verksamhet in-om jordbruk anställd i annans tjänst	Vid föregående verksamhet in-om jordbruk egen före-tagare	Vid föregående verksamhet in-om jordbruk anställd i annans tjänst	Egna före- tagare	An- ställda i annans tjänst
—20
21—25	1	6		i			1	7
26—30	4	24		3			4	27
31—40	8	54	2	19	1	4	11	77
41—50	15	27	5	5	1	3	21	35
51—60	6	9	2	3	1		9	12
61 —				1				1
	34	120	9	32	3	7	46	159
			B. Stockholms	lån.
—20
21—25		7		5				12
26—30	1	n		4		2	1	17
31—40	6	21	4	25	1	15	11	61
41—50	5	11	9	15		7	14	33
51—60	i	11	3	7		2	4	20
61—	i						1
	14	61	16	56	1	26	31	143
			C. Jönköpings län.
—20
21—25		2		2				4
26—30		7		4		1		12
31—40	5	8	1	17	1	4	7	29
41—50	i	6	4	6		3	5	15
51—60	i	3	4	1		2	5	6
61—
	7	26	9	30	1	10	17	66

Av de i förestående tablåer under rubrikerna »andra grovarbetare»
och »industriarbetare» upptagna uppgiftslämnarna, tillhopa 200, hava
166 lämnat fullständiga uppgifter angående tiden för den föregående
verksamheten inom jordbruksnäringen. Av dessa 166 grov- och industriarbetare
hava i runt tal 60 procent övergått från jordbruket till nuvarande
yrke efter år 1923, och 40 procent lämnat jordbruket redan dessförinnan.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 268, 17 *

Av de inkomna uppgifterna framgår vidare, att uppgiftslämnarnas
hustrur så gott som undantagslöst på grund av tidigare anställning eller
såsom varande lantbrukardöttrar äga erfarenhet och vana i fråga örn
jordbrukssysslor.

I en del fall har vid frågeformulären fogats intyg rörande vederbörandes
kompetens såsom jordbrukare. Åtskilliga uppgiftslämnare hava
.givit uttryck för den uppfattningen, att, därest möjlighet kunde beredas
dem att förvärva eget jordbruk, de skulle bliva i stånd att försörja
sig och sin familj.

Utredningsmännens yttrande.

Motiv.

Såsom framgår av den förut lämnade historiken, har från statsmakternas
sida stort intresse visats för åtgärder i syfte att bereda ökade
möjligheter för obemedlade och mindre bemedlade att erhålla självständiga
jordbruk. Uppmärksamheten har därvid närmast riktats på lantarbetarna
och med dem likställda personer inom den jordbrukande befolkningens
led, såsom hemmansägare-, arrendators- och småbrukaresöner.
Det har särskilt framhållits, att många av dessa ägde goda personliga
förutsättningar att sköta eget jordbruk, men på grund av avsaknaden
av egna penningmedel och svårigheten att av de oftast knappa
inkomsterna hopspara erforderligt kapital vore de praktiskt taget utestängda
från möjligheten att förvärva ett dylikt. Den nationalekonomiska
och sociala betydelsen av att ovannämnda befolkningsgrupper,
som både i ekonomiskt och socialt hänseende i stort sett intaga en eftersatt
ställning, beredas ökade möjligheter att förvärva egna jordbruk, torde
vara allmänt erkänd.

Det åt utredningsmännen givna uppdraget avser det mest extrema fallet
av det i och för sig svårlösta problemet att bereda egna jordbruk åt
obemedlade personer. Det gäller här att som egna företagare vid jordbruk
placera arbetslösa, vilka på grund av sin ekonomiska belägenhet
måst anlita det allmännas hjälpverksamhet. Till de allmänt sociala synpunkter,
som varit bestämmande vid övervägandet av vissa i det föregående
omförmälda åtgärder för anskaffande av jordbruk åt medellösa,
kommer här angelägenheten att bereda ökad sysselsättning och varaktigt
minska arbetslösheten.

Det spörsmål, som därvid först måst uppställas till besvarande är, i
vad mån arbetslösheten kan varaktigt motverkas genom en utflyttning
av arbetslösa till jordbruket såsom egna företagare. Att en dylik verkan
kan ernås, därest en ökad kolonisation tänkes äga rum genom uppodling
av nya marker, är otvivelaktigt. Genom en sådan verksamhet
skulle också ett värdefullt tillfälligt tillskott i fråga örn arbetsmöjligheter
vinnas i form av arbete med de nya jordbrukens uppodling och
iordningsställande. När det återigen gäller att på redan befintlig jordbruksjord,
bebyggd eller obebyggd, utplacera arbetslösa, ställer sig saken
annorlunda. Den odlade jorden är nämligen i de allra flesta fall
föremål för brukning och lämnar alltså redan förut sysselsättning åt
dem, som arbeta på den. Visserligen kan det tänkas, att en del av den
odlade jorden kan befinnas i lägervall eller i så dåligt bruk, att en myc Bihang

till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 2(18. (Bilaga.) 2

Jordbruksnybildningens

inverkan pä
arbetstillgang;en.

18 * Kungl. Maj.-ts proposition nr 268.

ket ringa kvantitet arbete nedlägges vid skötseln av densamma. I huru
stor omfattning dylika vanhävdade eller extensiv! brukade egendomar
förekomma, är emellertid icke möjligt att konstatera. Sannolikt torde deras
antal vara relativt ringa.

Det tillskott i varaktigt ökade arbetsmöjligheter, som vinnes genom,
att förhjälpa arbetslösa till redan befintliga bebyggda jordbruk, tordesålunda
vara jämförelsevis obetydligt och helt beroende på möjligheten
att genom ökat arbete på hemmanen varaktigt höja dessas bärighet..
Den temporära ökningen i arbetstillfällena är likaså här av ringa omfattning
och hänför sig till behovet att iståndsätta byggnader och andra
fasta anläggningar. I de flesta fall innebär en sådan form av kolonisation
endast ett utbyte av brukare utan någon verklig vinst i fråga örn
ökade arbetsmöjligheter.

En i vissa delar av landet vanligt förekommande form för nybildning,
av självständiga jordbruk är styckning av större egendomar till småbruk.
Ett stort antal gods och herresäten hava sålunda under senaretid
styckats och de uppkomna styckningslotterna försålts, i regel med
stöd från den statliga egnaliemslåneverksamheten. I den mån det mindre
jordbruket bedrives mera intensivt och med anlitande av mera mänsklig
arbetskraft än storbruket, bereder givetvis en dylik kolonisation varaktig
ökning av arbetsmöjligheterna, likaväl som ett beaktansvärt tillskott
av arbete tillfälligt uppstår under byggnadsperioden. Genom en jämförelse
mellan åtgången av mänsklig arbetskraft vid jordbruk inom olika
storleksklasser kan man approximativt beräkna, huru mycket som vinnes
i ökad sysselsättning vid styckning av större egendomar. Den av utredningsmännen
genom lantbrukssällskapet verkställda undersökning,.
för vars resultat redogöres på sid. 13*, avser att belysa hithörande förhållanden.

Undersökningen omfattar tillsammans 436 jordbruk, därav 175 i storleksklassen
under 10 hektar, 125 i storleksklassen mellan 10 och 25 hektar,
36 i storleksklassen mellan 25 och 100 hektar samt 100 med över 100
hektars areal. Den tabellariska sammanställningen å sid. 13* visar, att
arbetsåtgången, uttryckt i reducerade manstimmar per hektar, underåren
1931—1932 i den lägsta storleksklassen belöper sig till 451, i klassen
10—25 hektar till 336, i klassen 25—100 hektar till 273 och i dea
högsta storleksklassen till 307. Grovt räknat skulle alltså arbetsåtgången
vid ett jordbruk i storleksklassen under 10 hektar förhålla sig till
motsvarande faktor vid ett jordbruk i storlek över 100 hektar som 3 till
2. Det vill med andra ord säga, att en styckning av den större egendomen
till mindre hemmansbruk och småbruk skulle medföra en varaktig
utökning av arbetsmöjligheterna å jordområdet i fråga av ungefär 50
procent.

Givetvis måste man härvidlag beakta, att resultatet i fråga örn ökad
sysselsättning av mänsklig arbetskraft vid en styckning av större egendomar
till småbruk är i hög grad beroende av läge, jordmån och driftförhållanden.
En olämplig'' arronderad och svårbrukad större egendom
kräver måhända lika mycket arbetskraft i ostyckat som i styckat
skick, under det att vid ett välbeläget och rationellt drivet storbruk användningen
av manuell arbetskraft kan lia nedbringats därhän, att en
styckning i smärre brukningsdelar medför en betydligt utökad arbetsåtgång.

Av den ifrågavarande utredningen framgår därjämte, att arbetsåtgången
vid småbruket hållit sig relativt konstant under tioårsperioden

Kungl. Maj.ts proposition nr 268. 19 *

1922—1932, under det att densamma vid de större jordbruken under samma
tid väsentligt nedgått, genomsnittligt med omkring 18 procent. Utan
tvivel bär man i detta förhållande att söka en av orsakerna till den tilltagande
arbetslösheten på den rena landsbygden. De mindre svängningarna
i talen för de lägre storleksklasserna tyda på, att den mänskliga
arbetskraften vid de smärre brukningsenheterna icke kunnat göras överflödig
genom rationaliseringsåtgärder i samma grad, som otvivelaktigt
varit fallet inom storbruket under depressionsåren. Härvidlag får man
givetvis icke förbise, att möjligheterna till rationalisering även i andra
avseenden äro mindre vid ett litet jordbruk än vid ett stort och att sålunda
en uppdelning av större egendomar måste medföra ett kvarblivande
vid eller en återgång till mindre effektiva och måhända även mindre
ändamålsenliga brukningsmetoder. Den ökade sysselsättningsgraden
vid småbrukssystemet vinnes alltså i viss mån genom att de tekniska
framstegen icke kunna helt tillgodogöras.

Av det anförda torde framgå, att det mesta i fråga örn ökad sysselsättning
vid jordbruket kan vinnas genom anläggning av jordbruksegnakem
på nyodlade marker och därnäst genom styckning av större egendomar
till mindre lotter, under det att vinsten i berörda avseende vid förvärv
för arbetslösas räkning av redan färdigställda brukningsdelar är problematisk.

Beträffande härefter den synnerligen intressanta frågan huruvida
bland de arbetslösa verkligen förefinnes någon önskan att såsom egna
företagare återgå till jordbruksnäringen, torde den av utredningsmännen
härutinnan verkställda stickprovsundersölmingen utvisa, att så är
förhållandet, ehuru icke i den omfattning man kunde hava väntat med
hänsyn till den propaganda, som på sista tiden bedrivits för att främja
en överföring av arbetslösa till jordbruket. Av redogörelsen på sid. 14*
framgår, att antalet inkomna svar är 462, vilket är relativt litet i förhållande
till antalet utsända frågeformulär, som uppgår till omkring 3,200.
Särskilt iögonenfallande är också, att ett jämförelsevis ringa antal industriarbetare
besvarat rundfrågan. Detta förklaras givetvis i första hand
därav, att antalet arbetslösa, som äga förutsättningar för jordbruksskötsel,
är relativt mindre inom industriarbetaregruppen än inom övriga
redovisade yrkesgrupper, men kan därjämte bero på att vissa industriarbetare,
vilka tidigare varit sysselsatta inom jordbruk, äga erfarenhet
av att en återgång till jordbruket för dem skulle medföra en sänkt levnadsstandard.
Av hela antalet hjälpsökande arbetslösa i de undersökta
länen hava svarsanmälningar inkommit från endast omkring 2.5 procent.
I varje fall synes det dock bland de arbetslösa finnas tillräckligt många,
som önska övergå till jordbruk och äga personliga förutsättningar därtill,
för att åtgärder från det allmännas sida i berörda syfte kunna vara
motiverade.

En avgörande faktor är också, huruvida lämplig jord för rimliga priser
kan ställas till förfogande i och för en överflyttning av arbetslösa
till jordbruket. Utredningsmännen hava emellertid icke funnit nödigt
att i sakens nuvarande läge föranstalta någon djupgående undersökning
i detta avseende. Genom överläggningar med statens egnahemsstyrelse
har inhämtats, att jord för den statsunderstödda egnahemsbildningen
hittills i allmänhet funnits tillgänglig i den öppna marknaden. Den nuvarande.
organisationen för jordanskaffning för egnahemsändamål anses
emellertid vara mindre tillfredsställande, i anledning varav egnahemsstyrelsen
upptagit frågan örn en mera rationellt ordnad jordauskaffnings -

Jonlsökande
bland de arbetslösa.

Tillgången på
jord.

20 *

Samman fattning-.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

verksamhet till övervägande. Vidare förtjäna i detta sammanhang nämnas,
att sociala jordutredningen vid avlämnande av sitt i det föregående
omnämnda förslag den 7 mars 1933 jämväl överlämnade resultatet av en
av utredningen företagen enquéte i syfte att utröna förefintligheten av
för kol ömsa tionsändamål lämpad salubjuden jord. Av de inkomna svaren
och anmälningarna framgick, att enskild jord i stor utsträckning
fanns till salu för jämförelsevis låga priser. Beträffande tillgången på
för styckning lämplig kronojord kommer redogörelse att lämnas i annat
sammanhang.

Kolonisation genom uppodling av ny jord har under statens medverkan
förekommit å vissa norrländska kronoparken, men resultatet har i åtskilliga
avseenden varit mindre tillfredsställande. I övriga delar av landet
är tillgången på lämplig odlingsmark ojämn och jämförelsevis ringa.
Det torde därför ej vara vare sig lämpligt eller möjligt att tänka sig en
nybildning av jordbruk för arbetslösa medelst uppodling av nya marker.

Av det anförda torde framgå, att de grundlägggande förutsättningarna
för eu verksamhet med ändamål att bereda egna jordbruk åt arbetslösa
kunna sägas vara för handen. Under vissa betingelser skapas genom en
dylik verksamhet såväl tillfälligt som mera varaktigt ökade arbetsmöjligheter.
Jord för ändamålet finnes att tillgå, och bland de arbetslösa
finnas utan tvivel ett avsevärt antal, som vilja övergå till jordbruk och
som äga därför erforderliga personliga kvalifikationer. Visserligen kan
det under nu rådande ekonomiska läge icke innebära någon garanti för
bibehållande av viss levnadsstandard att övergå till idkande av jordbruk,
men i jämförelse med den arbetslöses belägenhet, avsaknaden av såväl
sysselsättning som medel till sitt och sin familjs uppehälle, innebär dock
omvandlingen till småbrukare ett socialt och ekonomiskt framsteg. Innehavet
av eu jordbruksfastighet medför i viss mån en tryggad arbetsplats
för familjens medlemmar och möjlighet till en örn än knapp bärgning.

Frågan gäller sedan på vad sätt en sådan utvidgad och i ett bestämt
syfte bedriven kolonisationsverksamhet skall organiseras och i vilken omfattning
det allmänna kan ställa erforderliga penningmedel till förfogande.
Att de av statsmakterna hittills genomförda åtgärderna med avseende
å de mindre bemedlades jordförvärv allenast befinna sig i försöksstadiet,
torde bero på de betydande svårigheter, som visat sig vara förenade
med lösningen av detta spörsmål, främst då svårigheten att finna
ur ekonomiska synpunkter för såväl det allmänna som den jordsökande
framkomliga vägar. De beträffande nämnda problem förefintliga
svårigheterna göra sig givetvis med oförminskad styrka gällande
jämväl i fråga örn anskaffande av jord åt arbetslösa. I anseende
till vanskligheterna i problemet yttrade statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
i sitt uttalande till statsrådsprotokollet den 20 oktober
1933, när igångsättandet av här ifrågavarande utredning beslutades.
Wand annat, att verksamheten med att bereda jordbruk åt arbetslösa borde
bedrivas mera försöksvis. Med beaktande härav hava utredningsmännen
begränsat sina överväganden till att avse allenast vissa kompletteringar
av förut existerande anordningar för främjande av vidgad jordbrukskolonisation
med anlitande av redan befintliga organ för verksamhetens
bedrivande. En dylik begränsning av uppgiften betingas jämväl av
angelägenheten, att förslag i ämnet skall kunna framläggas i så god tid.
att proposition kan avlåtas till 1934 års riksdag.

Utredningsmännen vilja emellertid framhålla, att, därest en mera omfattande
överflyttning av arbetslösa till jordbruk skall ifrågakomma,

Kungl. May.ts proposition nr 268.

åsyftande, såsom i vissa motioner i riksdagen ifrågasatts, nybildning av
något tusental småbruk årligen, avsevärt utsträckta organisatoriska anordningar
måste vidtagas av statsmakterna. En dylik starkt utvidgad
jordbruksnybildning torde böra handhavas av ett särskilt för ändamålet
inrättat centralt organ, utrustat med tillräckliga ekonomiska resurser
och med vidsträckta befogenheter. Sannolikt kommer det att visa sig
mest praktiskt, att en sådan verksamhet baseras såväl på inköp och styckning
av större enskilda egendomar som på styckning av lämpliga kronoegendomar.
När det gäller att i stor skala förhjälpa helt obemedlade till
självständiga jordbruk, torde det enda möjliga vara, att de nya brukningsdelarna
bebyggas och iordningställas i det allmännas regi och att
■de nybildade jordbruken till en början utlämnas på arrende med rätt till
friköp framdeles. Kravet på framtida förräntning av nedlagt kapital
finge naturligtvis i viss mån eftersättas. Utredningsmännen, som av orsaker,
vilka i det föregående omnämnts, ansett sitt uppdrag avse allenast
åstadkommande av mera tillfälliga åtgärder av försökskaraktär, vilja
emellertid förorda, att spörsmålet örn beredande av jordbruk åt medellösa
i mera vidsträckt mening göres till föremål för fortsatt utredning.

I detta sammanhang må erinras, att i Finland sedan den 10 maj 1932
varit gällande en lag örn statlig inlösen av exekutivt försålda fastigheter.
Under de 10 första månaderna av lagens giltighetstid övertogos med
stöd av denna lag för statens räkning icke mindre än 1,351 fastigheter
för ett värde av 55,246,428 mark. De sålunda övertagna fastigheterna
disponeras av kolonisationsstyrelsen för egnaliemsbildning eller tilläggskolonisation.
Den 10 januari i år har i Finland utfärdats en lag angående
speciell kolonisationsverksamhet, vilken lag avser beredande av arbetstillfällen
för de arbetslösa. Då denna lag har ett särskilt intresse för
de i föreliggande utredning avhandlade spörsmålen, har avskrift av densamma
fogats som bilaga till betänkandet.1 Även i andra länder hava
extraordinära åtgärder vidtagits för att främja nybildning av jordbruk,
oftast med motiv att därigenom bereda sysselsättning och ökade försörjningsmöjligheter.

Då det, såsom nu är fallet, gäller direkta åtgärder för att genom
det allmännas hjälpverksamhet bereda arbetslösa sysselsättning vid jordbruket
som egna företagare, uppstår givetvis även det spörsmålet, huruvida
det kan anses rimligt, att det allmänna gör betydande ekonomiska
uppoffringar för arbetslösa personer med undanskjutande av andra mindre
bemedlade, vilka också önska bliva satta i tillfälle att på förmånliga
villköl* förvärva egna jordbruk. Härvidlag förtjänar det att framhållas,
att ungefär samma resultat ernås i fråga örn beredande av ökade arbetstillfällen,
vare sig ett nybildat jordbruk utlämnas till en arbetslös eller
till en person med mer eller mindre regelbunden sysselsättning. När den
sistnämnde lämnar sin arbetsplats för att övergå till skötandet av sitt
jordbruk, uppstår åtminstone teoretiskt en ledighet, som i sin tur fylles
genom nyanställning av någon förut sysslolös. Vid en undersökning av
förutsättningarna för en mera omfattande kolonisation i här berörda
syfte tordo emellertid förhållandet mellan den ordinarie egnahemslåneverksamheten
och de extra åtgärderna till förman för de arbetslösa böra
bliva föremål för särskilt beaktande.

De förslag, som utredningsmännen i det följande framlägga, förutsätta,
att staten ikläder sig betydligt större ekonomiska risker för de enligt
förslaget tillskapade jordbruken, än vad fallet är beträffande den egentliga
egnahemslånerörclscn. En sådan uppoffring från statens sida är

1 Denna bilaga Ilar utesluten.

Allmänna

riktlinjer.

22 * Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

emellertid ofrånkomlig, därest möjlighet skall kunna beredas helt obemedlade
att starta egna jordbruk. För att det allmänna över huvud skall
göra bär ifrågavarande uppoffringar förutsättes givetvis också, att den,
som genom det allmännas bistånd förvärvar ett självständigt jordbruk,
skall för framtiden kunna därå vinna bärgning för sig och sin familj.
Denna fråga, som i hög grad sammanhänger med frågan örn de mindre
jordbrukens bärighet, är givetvis också beroende av den skuldbörda vederbörande
måste ikläda sig för jordförvärvet och för inköp av inventatarier
m. m. samt de därav bärflytande årliga utgifterna för räntor och
amorteringar. Överhuvudtaget torde det icke vara möjligt att av en belt
obemedlad jordsökande, som beredes tillfälle att erhålla ett jordbruk,
fordra nämnvärt större prestationer i fråga örn skuldräntor och avbetalningar,
än vad som kräves av en egnahemslåntagare med tillgång till
eget minimikapital. Härav följer, att staten icke kan påräkna förräntning
av alla de medel, som utöver vanligt egnahemslån kan erfordras för
att hjälpa den medellöse i gång med jordbruksdriften. Det allmännas
bär ifrågavarande lijälpåtgärder böra dock icke utsträckas längre än
som oundgängligen är nödvändigt för att de blivande småbrukarna skola
hava möjlighet att reda sig. En betydelsefull faktor i berörda hänseende
är givetvis vederbörandes egna förutsättningar i fråga örn att ekonomiskt
planlägga driften och att uthärda de strapatser och försakelser,
som äro förenade med en mindre jordbrukares tillvaro. Utredningsmännen
hava söht att i förslaget tillgodose denna synpunkt genom att förorda
en i möjligaste mån omsorgsfull prövning av de jordsökandes personliga
kvalifikationer.

Förslag.

Utredningsmännen övergå härefter till redogörelse för de förslag,
vilka framgått som resultat av de gjorda övervägandena. I enlighet med
de för utredningen givna direktiven har därvid såsom huvudlinje utarbetats
ett förslag med anknytning till den statliga egnahemslåneverkheten
och avseende sådan komplettering av densamma, att jämväl
belt obemedlade personer skola kunna med det allmännas bistånd på denna
väg förhjälpas till erhållande av egna jordbruk.

Som i det föregående framhållits hava utredningsmännen ansett, att
en överföring av arbetslösa till jordbruket såsom egna företagare bäst
kan ske genom beredande av tillgång till lämpliga arrendebruk. Härigenom
begränsas de ekonomiska risker, som det allmänna får ikläda
sig för jordbruksnybildningen, och de jordsökande själva bli i tillfälle
att pröva sina förutsättningar för jordbrukarekallet utan att behöva
binda sig vid hemmanet för en lång och oviss framtid. Då emellertid den
nuvarande statsunderstödda egnahemslåneverksamhetens organisation icke
medger någon form för det allmännas medverkan till skapande av nya
arrendebruk, hava utredningsmännen med framhållande av den föreslagna
verksamhetens försöksnatur sett sig föranlåtna förorda en anordning
för beredande av jordbruk åt arbetslösa, formellt byggd på självägandeprincipen
med staten som förlagsgivare.

Jämte denna försökslinje föreslås en fortsatt afstyckning av kronans
egna domäner till mindre brukningsdelar i den omfattning, härför lämpad
jord kan göras disponibel. Vid denna form av kolonisation kan arrendeformen
lämpligen komma till användning. Utredningsmännen förutsätta
härvidlag ett fortgående utefter den väg, som beträddes vid 1933

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

års riksdag, då på förslag av särskilda utskottet ett anslag av 700,000
.kronor anvisades för nybildning på kronojord av ett fyrtiotal mindre
jordbrukslägenheten För att underlätta för de arbetslösa att övertaga
<le sålunda tillskapade jordbruken på arrende föreslås visst stöd från det
allmännas sida för driftens igångsättande.

Den statsunderstödda egnahemslåneverksamhetens syfte är att öppna
möjligheter för de mindre bemedlade att förvärva egna jordbruk, varå full
sysselsättning och bärgning kan erhållas. Den nu ifrågavarande hjälpverksamheten
står sålunda ifråga örn syftemålet i allt väsentligt i nära samband
med egnahemslånerörelsen och avviker praktiskt taget från. densamma
allenast så tillvida, att det här gäller att öppna möjligheter för helt
obemedlade personer att förvärva egna jordbruk. Redan detta förhållande
synes utredningsmännen vara ett talande skäl för att de nu ifrågasatta
hjälpåtgärderna, så långt det är möjligt, anknytas till den statsunderstödda
egnahemslånerörelsen. Därtill kommer, att den verksamhet, som
innefattas i utredningsmännens förslag i förevarande del, i stort sett förutsätter
enahanda organisation som egnahemslånerörelsen. Genom att
verksamheten för anskaffning av egna jordbruk åt arbetslösa inrymmes
under egnahemslånerörelsen vinnes sålunda bland annat den fördelen,
att nya organ för verksamhetens handhavande icke bliva erforderliga
och att de nu arbetande egnahemsorganens sakkunskap och rutin kan
utnyttjas till förmån för densamma.

Gällande bestämmelser rörande egnahemslån lägga som bekant hinder
i vägen för obemedlade att genom egnahemslån erhålla bidrag till förvärvandet
av ett eget jordbruk, i det att för erhållande av dylikt lån
-uppsatts det villkoret, att vederbörande själv skall disponera ett visst kapital.
Det ingripande från statsmakternas sida, varom här är fråga,
skulle således i första hand syfta till att beträffande arbetslösa med erforderliga
personliga kvalifikationer ersätta bristen på egna medel. För
bildande och drivande av ett jordbruk erfordras emellertid kapital icke
blott för fastighetens förvärvande och iordningställande utan även för
anskaffande av levande och döda inventarier samt för driftens igångsättande.
Frågan gäller sålunda att bereda arbetslösa, som befinnas
härför lämpliga, möjlighet att på förmånliga villkor erhålla dels det kapital,
som erfordras för erhållande av egnahemslån till fastighetsförvärvet,
och dels medel till inköp av nödiga inventarier samt till driftens
igångsättande.

För att bereda arbetslösa möjlighet att erhålla de medel, som utöver
•egnahemslånet samt premielån, där förutsättningar för erhållande av
sådant lån förefinnas, erfordras för förvärvande och iordningställande
av fastigheten föreslå utredningsmännen, att en särskild statlig lånefond,
förslagsvis benämnd fyllnadslånefonden, bildas, ur vilken arbetslösa
jordsökande kunna pä ansökan erhålla län (fyllnadslån). Enär förevarande
lånerörelse såväl med hänsyn till det därmed avsedda syftet som
ifråga örn den praktiska tillämpningen utgör en påbyggnad på den hittillsvarande
egnahemslånerörelsen, synes det utredningsmännen lämpligast,
att handhavandet av lånerörelsen ifråga anförtros at de ordinarie
agn abom Borgan en eller sålunda åt hushållningssällskapens egnahemsnämnder
samt åt sådana kommuner, aktiebolag och föreningar, som utöva
förmedling av egnahemslån. I första hand böra egnahemsnämnderna,
vilka genom sin sammansättning, sitt arbetssätt och sitt biträde
av konsulenter, egnahemsombud och sockenkommittéer torde vara väl
skickade att sköta jämväl den nu ifrågasatta verksamheten, tagas i an -

Egnahem^-"

lånelinjea.

Kapital behovet.

Fyllnadslån.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

språk såsom förmedlare av fyllnadslånen. Beträffande den närmare utformningen
av egnahemsorganens handhavande av denna lånerörelse
torde de principer, som ligga till grund för bestämmelserna ifråga örn
den statsunderstödda egnahemslånerörelsen, i huvudsak kunna följas.

Med hänsyn till de vanskligheter, sorn otvivelaktigt äro förbundna
med den ifrågavarande lånerörelsen, torde det emellertid icke vara ur
vägen, att låneförmedlarens särskilda uppmärksamhet fästes vid nödvändigheten
att vid fyllnadslånens beviljande och utbetalande ävensom
vid skötseln av rörelsen i övrigt så noggrant som möjligt tillse och
övervaka, att missbruk av lånemedlen förebyggas och att det med lånerörelsen
avsedda syftet tillgodoses. Bet torde ligga i sakens natur, afl
ansökningar örn fyllnadslån och egnahemslån prövas i ett sammanhålla''
ävensom att fyllnadslån icke kan erhallas i andra fall, än där egnahemslån
samtidigt beviljas.

Angående låneförmedlarnas mellanhavanden med staten ifråga örn fyllnadslånerörelsen,
torde i huvudsak enahanda anordningar kunna tilllämpas
som ifråga örn dea till egnahemsrörelsen knutna premielåneverksamheten.
Bäne förmedlarna böra alltså, efter därom gjord ansökan, av
Kungl. Majit tilldelas anslag, förslagsvis benämnt fyllnadslåneanslag,
att användas till utlämnande av fyllnadslån. Det Ilar förut framhållits*
att en lånerörelse av den art, varom här är fråga, är förenad med stora
vanskligheter för långivaren, och det torde icke kunna undvikas, att förluster
uppstå. Med hänsyn till att här ifrågavarande låntagare sä gott.
som undantagslöst torde vara ur stånd att erbjuda annan säkerhet för
länet än toppinteckning i den förvärvade fastigheten, synes det icke rimligen
kunna ifragasättas, att laneförmedlarna skola ikläda sig några föl*-pliktelser ifråga örn lånemedlens återbetalning. Det torde vara uppenbart,
att, därest det med verksamheten avsedda syftet över huvud skall
ernås, staten själv mäste ikläda sig de med rörelsen förenade ekonomiska
riskerna. Oaktat eventuella risker vid långivningen sålunda icke komma
att drabba låneförmedlarna, torde emellertid kunna förutsättas såsom
självklart, att dessa vid rörelsens handhavande göra allt på vad deni
ankommer för att förebygga förluster.

fastigheternas Enligt § 5 morn. 1 i kungl, kungörelsen den S juni 1928 med reglemenstoriek.
tariska föreskrifter rörande den statsunderstödda egnahemslåne- och
premielåneverksamheteti gäller, att egnahemslån ej må utgå, där det av
läneförmedlaren på visst angivet sätt beräknade värdet å jorden jämte
däiå befintliga eller för uppförande avsedda byggnader överstiger vissa
belopp, i regel 15,000 kronor för obebyggd och 12,000 kronor för bebyggd
jordbrukslägenhet. Då, såsom här förutsättes, jordförvärvet skali genomföras
med anlitande av egnahemslån, är det utan vidare tydligt att
har icke kan bliva fråga örn större fastigheter än motsvarande övre värdegränsen
för erhållande av egnahemslån. Med hänsyn till att huvudandamåhd
med de ifrågasatta åtgärderna är att sätta arbetslösa jordsö^
stånd att helt försörja sig och sin familj, bör man å andra sidan,
självfallet taga sikte på att icke understödja anskaffandet av mindre fastigheter
än sådana, varå innehavaren kan beredas full sysselsättning oell
bärgning. Att angiva någon viss storleksklass såsom för ifrågavarande
ändamål mest lämplig, torde icke vara möjligt, utan får avgörandet därutmnan
träffas för varje särskilt fall. Angående beskaffenheten av
jordbruket i övrigt bör med hänsyn till det syfte, varom här är fråga,
möjlighet finnas att inom ganska vida gränser välja efter skiftande förhållanden
samt vederbörande jordsökandes förutsättningar. I enlighet

25*

Kungl. Maj:ts proposition nr 26S.

med vad i utredningsdirektiven uttalats, bör hinder sålunda icke möta
att genom lånehjälpen få förvärva jämväl bebyggda jordbrukslägenheter.

Såsom av det förut sagda torde framgå, är fyllnadslånet avsett att utfylla
den del av köpeskillingen för fastigheten, som icke täckes av egnahemslånet.
I anseende till att enligt nu gällande bestämmelser egnahemslån,
då fråga är örn jordbrukslägenhet, skall utgå med högst fem sjättedelar
av det av låneförmedlaren beräknade värdet å lägenheten, kommer
beloppet av det fyllnadslån, som i varje enskilt fall blir erforderligt, att
uppgå till minst en sjättedel av köpeskillingen för lägenheten. Fyllnadslånets
storlek är sålunda beroende av förhållandet mellan det av
låneförmedlaren beräknade värdet å lägenheten och köpeskillingen för densamma
jämte kostnaden för behövliga nybyggnader. I det fall exempel
vis en fastighet, som i inköp betingar ett pris av 10,000 kronor, av låneförmedlaren
beräknas vara värd allenast 9,000 kronor, kommer egnahemslånet
att utgå med 7,500 kronor, under det att fyllnadslånet uppgår
till 2,500 kronor eller en fjärdedel av köpeskillingen. Detta förhållande
innebär en olägenhet så tillvida, att det kan befaras att låneförmedlaren,
som står i ansvar för behörig återbetalning av egnahemslånet, i syfte att
nedbringa detta lån och därigenom minska eventuella risker för egen del,
bestämmer värdet å fastigheten till belopp, som alltför mycket understiger
de verkliga anskaffningskostnaderna. Några invändningar frän låntagarens
sida mot ett dylikt förfarande kunna givetvis icke förväntas,
då jordförvärvet tack vare den motsvarande ökningen av fyllnadslånet
i allt fall kan genomföras. Emellertid torde det nu anmärkta förhållandet
icke komma att innebära någon olägenhet av praktisk betydelse, då
det säkerligen kan förutsättas, att vederbörande låneförmedlare jämväl
i de fall, varom här är fråga, beräknar fastighetens värde i enlighet med
eljest tillämpade principer, ävensom att egnahemslånet bestämmes till
det högsta tillåtna beloppet.

För de egnahemslåntagare, varom här är fråga, böra givetvis med avseende
å egnahemslånet gälla enahanda bestämmelser, som för vanliga
egnahemslåntagare. Här ifrågavarande låntagare skola sålunda i vanlig
ordning erlägga ränta oell amortering å egnahemslånet. Därest den
hjälp staten skall lämna de arbetslösa jordsökandena, vilka till skillnad
från de vanliga egnahemslåntagarna måste upplåna liela det för såväl
fastighetsförvärvet som inköp av inventarier erforderliga kapitalet, skall
bliva till varaktigt gagn, torde det icke kunna påfordras, att vederbörande
skall erlägga såväl ränta som amortering å fyllnadslånet. Erfarenheten
visar, att åtskilliga egnahemslåntagare åtminstone för närvarande
hava svårt att reda sig. Därest fyllnadslåntagarna skulle ifråga örn deni
åvilande ekonomiska förpliktelser nödgas arbeta under väsentligt ogynnsammare
villkor än de vanliga egnahemslåntagarna, skulle de troligen
snart duka under, och det med verksamheten avsedda syftet sålunda förfelas.
Utredningsmännen föreslå därför, att fyllnadslånet lämnas amorteringsfritt
och sålunda gives karaktären av stående lån. Dock bör låntagaren
givetvis vara berättigad att, nili- helst lian önskar, inbetala länet
eller göra avbetalningar därå.

Det sålunda amorteringsfria fyllnadslånet skulle, därest det tillika lämnades
räntefritt, närmast erhålla karaktär av direkt bidrag. Ett så beska!’
fat understöd skulle enligt utredningsmännens mening verka nedsättande
på låntagarens känsla av självansvar och vara till skada för verksamheten.
I förevarande hänseende torde man följaktligen böra gå en model

Fvllnadslånets

storlek.

Förräntning:
ock amortering
av fyllnad
slån.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Uppsägning av
fyll nåd slån.

Säkerhet för
fyllnadslån.

väg så tillvida, att vederbörande ålägges skyldighet att efter hand förränta
fyllnadslånet. Villkoren härvidlag böra emellertid avvägas på sådant
sätt, att en dugande låntagare mäktar fullgöra dem. Jämte fullständig
amorteringsfrihet, föreslå utredningsmännen därför en viss längre
tids räntefrihet, så att låntagaren under de första åren befrias från
bekymmer för det här ifrågavarande lånet och beredes tillfälle att komma
igång med sitt företag. I fråga örn den tid, varunder fyllnadslånet
bör lämnas räntefritt, torde hänsyn i främsta rummet böra tagas till
amorteringstiden för det inventarielån, varom förmäles i det följande.
Sistberörda lån är avsett att vara amorteringsfritt under det första året
och att därefter avbetalas under loppet av tolv år. Med hänsyn till de
■ekonomiska förpliktelser, som sålunda komma att åvila här ifrågavarande
låntagare under sagda tid, torde det icke kunna ifrågasättas, att de
skola vara i stånd att förränta fyllnadslånet, förrän inventarielånet till
fullo guldits. Utredningsmännen anse sig därför böra förorda räntefrille!
i fråga örn fyllnadslånet till och med tolvte året efter utgången av
det är, varunder lånet beviljats. Därefter bör ränta erläggas efter den
räntefot, som gäller för den stående delen av låntagarens egnahemslån,
eller, där denna del är inbetalad, efter den räntefot, som Konungen med
hänsyn tagen till räntesatsen å jordbruksegnahemslån i allmänhet bestämmer.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller beträffande egnahemslånen,
torde vissa omständigheter höra föranleda rätt för långivaren
att uppsäga lånet till omedelbar återbetalning. Uppsägningsrätt bör vara
för handen 1) örn låntagaren genom bedräglig uppgift föranlett lånets
beviljande, 2) örn låntagaren uppenbarligen använt lånebeloppet för ovidkommande
ändamål, 3) örn låntagaren visar sig försumlig i att erlägga
föi*eskriven ränta, 4) örn fastigheten vanvårdas och dess värde därigenom
eller eljest genom låntagarens åtgörande minskas, 5) örn äganderätten till
lägenheten i dess helhet eller del därav genom köp eller annat fång från
låntagaren övergår till ny innehavare i andra fall, än då lägenheten i dess
helhet övertages antingen av efterlevande make eller av bröstarvinge
eller av efterlevande make oell bröstarvinge, vilka behålla lägenheten oskiftad,
eller ock av annan person, vilken är behörig att erhålla fyllnadslån,
eller 7) örn låntagaren avflyttar från lägenheten under sådana omständigheter,
att det kan skäligen antagas, att han eller hans familj icke vidare
ämnar bebo densamma, eller eljest sådana förhållanden inträffat, att låntagaren,
med hänsyn till det med lånet avsedda ändamålet, uppenbarligen
icke längre bör få tillgodonjuta detsamma.

Givetvis måste den bestämmelsen uppställas, att låntagaren skall, innan
någon del av fyllnadslånet utbetalas, avlämna vederbörlig skuldförbindelse,
innehållande honom åliggande skyldigheter i fråga örn lånets
användning och förräntning. I skuldförbindelsen bör alltså, bland annat,
angivas lånebeloppet, räntevillkoren, den säkerhet som ställes för lånet,
det ändamål, vartill lånet utlämnas, samt de skyldigheter i fråga örn
lånets fortsatta åtnjutande, som åvila låntagaren, och i samband därmed
samtliga bestämmelser örn långivarens rätt att uppsäga lånet till omedelbar
återbetalning.

Vid en verksamhet av den art, varom här är fråga, torde det över huvud
icke vara möjligt att erhålla full säkerhet för utlämnade lån, som ju
äro avsedda för helt obemedlade personer och hänföra sig till ett sådant
ändamål, som uppenbarligen icke kan tillgodoses i den vanliga lånemarkeaden.
Den bestämmelsen bör emellertid uppställas, att såsom säkerhet

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 27*

för lånet skall avlämnas inteckning i fastigheten med förmånsrätt närmast
efter inteckning, som lämnats till säkerhet för egnahemslånet. En
dylik toppinteckning kommer ur ren långivningssynpunkt givetvis icke
att innebära någon betryggande säkerhet för lånebeloppets återfående.

Innehavet av inteckningen torde emellertid erbjuda möjligheter för långivaren
att förhindra, att de fastigheter, som inköpas med anlitande av
■ifrågavarande lån, göras till föremål för spekulation. I sådant syfte
anse sig utredningsmännen jämväl böra förorda, att i de skuldförbindelser,
som avse egnahemslånet oell fyllnadslånet, föreskrives, att den eller
de inteckningar, som lämnas till säkerhet för egnahemslånet, tillika skola
utgöra säkerhet för fyllnadslånet. Därigenom vinnes jämväl den fördelen,
att säkerheten för fyllnadslånet ökas i samma mån som egnahemslånet
avbetalas. Sedan egnahemslånet nedbragts till sådant belopp, att till
säkerhet därför lämnad inteckning kan anses ensam innebära betryggande
säkerhet jämväl för fyllnadslånet, torde den till säkerhet för sistnämnda
lån avlämnade inteckningen höra återställas till låntagaren.

I fråga örn de personer, som kunna komma i åtnjutande av fyllnadslån,
gäller till följd av anknytningen till egnahemslånerörelsen, att vederbörande
skall vara svensk medborgare, man eller kvinna, minst 21
år gammal, samt känd för sparsamhet, nykterhet och hederlig vandel.

Med hänsyn till de betydande ekonomiska uppoffringar från det allmännas
sida, som äro förenade med den nu ifrågavarande verksamheten
torde emellertid för erhållande av fyllnadslån höra uppställas större
fordringar på de personliga kvalifikationerna än för erhållande av vanligt
egnahemslån. Ett oeftergivligt villkor för att en person skall kunna
komma i åtnjutande av det allmännas bistånd i förevarande hänseende
hör vara, att han styrker sig äga förutsättningar att sköta ett jordbruk
och jämväl i övrigt besitter goda personliga kvalifikationer. Huruvida
en låntagare skall lyckas i sitt förtag, torde i icke ringa mån bero
på den hjälp, han därvid kan erhålla av sin hustru och familjens medlemmar
i övrigt. Utredningsmännen anse sig med hänsyn härtill böra
såsom sin mening uttala, att den nu föreslagna försöksverksamheten i
första hand bör inriktas på att bistå gifta arbetslösa, vilkas hustrur bevisligen
äga god erfarenhet i fråga örn jordbrukssysslor.

Genom den ovan beskrivna anordningen med fyllnadslån såsom till- inventarieiån.
skott till ett egnahemslån har den arbetslöse jordsökanden fått sitt medelsbehov
täckt, i vad angår fastighetsförvärvet, men, såsom förut sagts,
torde han icke vara hjälpt enbart därmed. För att den nyblivne fastighetsägaren
över huvud skall komma igång med sitt företag, torde det
vara ofrånkomligt, att han erhåller hjälp jämväl till anskaffande av de
för lägenhetens utnyttjande mest nödvändiga levande och döda inventarierna
ävensom till de första driftsutgifterna. Att — sedan fastighetsförvärvet
genomförts med bistånd av det allmänna — överlämna åt
vederbörande att själv anskaffa härför erforderliga medel, skulle uppenbarligen
innebära ett äventyrande av det med det allmännas tidigare uppoffringar
avsedda syftet. Ett dylikt förfaringssätt skulle i varje fall i
flög grad inskränka rörelsens omfattning och begränsa denna huvudsakligen
till sådana fall, där vederbörande kunde genom bistånd av släktingar
eller andra personer anskaffa nödiga inventarier. Någon hjälp
för de svagast situerade och kanske mest behövande komme därmed i
regel icke till stånd. Utredningsmännen anse sig därför höra föreslå,
att arbetslösa jordsökande, som med anlitande av fyllnadslån förvärvat
egna jordbruk, beredas möjlighet att erhålla medel till anskaffning av

Inventarielånets
storlek.

Förräntning

och amortering
av inventarielån.

Uppsägning av
inventarielån.

28* Kungl. Maj:ts proposition nr 26S.

de erforderliga inventarierna. För ändamålet bör uppläggas en särskild
statlig lånefond, förslagsvis benämnd inventarielånefonden, ur vilken
vederbörande kunna på ansökan erhålla lån (inventarielån).

I fråga örn lånebeloppets storlek bör iakttagas, å ena sidan att större
belopp icke beviljas än som oundgängligen erfordras i varje särskilt
fall, och å andra sidan att beloppet är tillräckligt för inköp av de inventarier,
som erfordras för ett effektivt utnyttjande av fastigheten.
Den bestämmelsen bör dock gälla, att inventarielån icke får beviljas till
högre belopp än som motsvarar kostnaderna för inventariernas anskaffande.
Vid bestämmandet av lånebeloppet bör hänsyn givetvis tagas såväl
till fastighetens storlek och det tillämnade brukningssättet som till
det likaledes för inköp av inventarier m. m. avsedda kontantbidraget,
varom förmäles i det följande. Det torde kunna förutsättas, att låntagarna
i sitt eget intresse söka begränsa lånebehovet så mycket som möjligt
och i sådant syfte i görligaste mån hålla kostnaderna för inventarieanskaffningen
nere. Emellertid bör en övre gräns för lånebeloppets storlek
fastställas, och hava utredningsmännen vid övervägande av denna
fråga funnit sig böra föreslå, att lånebeloppet under alla omständigheter
begränsas till högst 3,000 kronor.

Vad ovan sagts i fråga örn fyllnadslånets förräntning och amortering
äger otvivelaktigt tillämplighet jämväl med avseende å förräntningen
och amorteringen av nu ifrågavarande lån. Det torde sålunda å ena sidan
icke böra påfordras, att inventarielånet skall förräntas och amorteras
såsom ett vanligt lån. Å andra sidan bör icke heller inventarielånet
givas karaktär av direkt bidrag. Med avseende å förräntningen och
amorteringen av inventarielånet torde det, liksom beträffande fyllnadslånet,
vara lämpligt att gå en medelväg. Utredningsmännen anse sig
böra föreslå, att lånet lämnas räntefritt, men att fordran på dess återbetalande
upprätthålles. Då det, såsom tidigare framnållits, är nödvändigt
att lämna låntagaren andrum att komma igång med sitt företag,
förorda utredningsmännen därjämte, att inventarielånet lämnas
amorteringsfritt det första året.

Därefter bör lånet återbetalas genom årliga amorteringar. För enkelhetens
skull och då det icke kommer att gälla särskilt stora lån, torde
det årliga avbetalningsbeloppet böra vara konstant för hela amorteringstiden.
Då det gäller att avväga amorteringstidens längd, har man
att taga i betraktande å ena sidan önskemålet, att låntagaren ej anstränges
med större avbetalningar än han mäktar bära, samt å andra
sidan betydelsen av att dessa lån, som ju uteslutande äro avsedda till
anskaffning av inventarier, bringas ur världen, innan större behov att
anskaffa ersättning uppstår. Utredningsmännen tro sig kunna förorda
tolv år såsom en lämplig amorteringstid, vilket innebär, att lånet skulle
vara slutreglerat inom sammanlagt tretton år.

Vissa omständigheter torde emellertid böra föranleda rätt för långivaren
att uppsäga oguldet lånebelopp till återbetalning å annan tid än
den kontrakterade. I anseende till det nära sambandet mellan nu ifrågavarande
lån och fyllnadslånet torde behörig uppsägning av fyllnadslånet
böra anses vara en sådan omständighet, som föranleder rätt att uppsäga
inventarielånet. För enkelhetens skull torde den bestämmelsen
kunna uppställas, att behörig uppsägning av fyllnadslånet skall anses
omfatta jämväl inventarielånet. Därjämte bör uppsägningsrätt föreligga,
om låntagaren visar försumlighet i att erlägga föreskriven amortering,
eller örn inventarier försäljas, bortföras eller förstöras, och vär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

■det av inventariebeståndet därigenom eller eljest genom låntagarens åtgörande
väsentligen nedgår.

Självfallet skall låntagaren, innan lånet eller någon del därav till honom
utbetalas, avlämna vederbörlig skuldförbindelse, innefattande de
skyldigheter i fråga örn lånets användning och amortering, som åvila
honom, ävensom samtliga bestämmelser örn långivarens rätt att uppsäga
oguldet lånebelopp till omedelbar återbetalning. För att lämna
långivaren möjlighet att till säkerhet för lånet söka inteckning i låntagarens
jordbruksinventarier, skall i skuldförbindelsen lämnas härför
erforderligt medgivande.

För vinnande av erforderlig enhetlighet och snabbhet vid handläggningen
oell avgörandet av hithörande låneärenden, synes det ojämförligt
lämpligaste vara, att handhavandet jämväl av inventarielånerörelsen
anförtros åt egnahemslåneförmedlarna.

Angående låneförmedlarnas mellanliavanden med staten böra tydligen
enahanda anordningar tillämpas som i fråga örn fyllnadslånen.
Låneförmedlarna skola sålunda på ansökan, som lämpligen bör göras i
samband med ansökning örn fyllnadslåneanslag, av Kungl. Majit tilldelas
anslag, förslagsvis benämnt inventarielåneanslag, att av dem användas
till utlämnande av inventarielån. Förlust, som eventuellt uppkommer
å inventarielån, bör med hänsyn till lånerörelsens art icke åvila
låneförmedlarna utan stanna å statsverket.

Det har i det föregående betonats, att den nära nog viktigaste förutsättningen
för att den föreslagna verksamheten skall krönas med framgång
är den, att de personer, som på detta sätt förhjälpas till egna jordbruk,
äro verkligt dugande och äga förutsättningar att på egen hand slå
sig fram såsom småbrukare. Det har likaledes framhållits såsom en väsentlig
betingelse för framgång, att hustrun äger vana vid jordbrukssysslor
och erfarenhet i fråga örn lanthushållning. För att den ifrågavarande
lånerörelsen skall bliva till bestående nytta fordras sålunda, att
låntagarna utväljas med synnerlig omsorg och att beviljande av lån i
det enskilda fallet föregås av noggrann prövning av sökandenas personliga
kvalifikationer. Prövningen av de sökandes lämplighet kommer givetvis
att vara av särskilt svår och grannlaga natur, och det kan knappast
förutsättas, att låneförmedlarna skola vara i stånd att på egen hand
träffa ett säkert avgörande härutinnan. Utredningsmännen ansluta sig
helt till den av departementschefen i direktiven uttalade uppfattningen,
att för vinnande av nödig garanti för ett gott personval vederbörande
kommuner böra bidraga till verksamhetens genomförande. I sådant
syfte anse sig utredningsmännen böra till en början föreslå, att, där
låneförmedlaren är en annan än kommunen själv, den med långivningen
förenade prövningen av de sökandes personliga kvalifikationer sker under
samverkan mellan vederbörande låneförmedlare och de kommunala
myndigheterna i den kommun, där sökanden har sitt hemvist. Det måste
givetvis förutsättas, att de kommunala myndigheterna komma att hysa
så stort intresse för den ifrågasatta verksamheten, att de icke tillstyrka,
att lån beviljas andra än sådana personer, som verkligen hava förutsättningar
att driva ett jordbruk av den omfattning, varom här är fråga.
För att emellertid undanröja deri måhända nära till hands liggande misstanken,
att kommunerna vid tillstyrkande av lån låta ovidkommande
hänsyn spela in, anse sig utredningsmännen vidare böra föreslå, att inventarielån
få utlämnas allenast under förutsättning, att den kommun,
som tillstyrkt lånet, ikläder sig borgen för detsamma. Det torde i järn -

Säkerhet för
inventarielån.

Förmedling av
inventarielån.

Kommunal

borgen.

Kontant bidrag.

Verksamhetens
begränsning
till
vissa kommuner.

30*

Kungl. Majlis proposition nr 268.

förelse med de betydande uppoffringar, som staten mäste ikläda sig för
den ifrågasatta verksamheten, icke kunna anses orimligt, att jämväl
kommunerna påtaga sig en viss risk. Med hänsyn till att långdalen i
händelse av utebliven betalning i första hand skall göra sig täckt genom.
anlitande av inventarieinteckningen, torde de. förluster, sorn eventulit
kunna uppstå för kommunerna bli jämförelsevis små och böra riskerna
sålunda icke menligt inverka pa kommunernas intresse för verksamhe -

I departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet den 20 oktober
1933 uttalas bland annat, att i sådant fall, dä den arbetslöse vore mantalsskriven
i annan kommun än den, vari fastigheten vore belägen, sistnämnda
kommun borde beredas tillfälle att yttra sig rörande den jordsökandeslämplighet.
Med hänsyn till den omsorgsfulla provning av de jordsokandes
kvalifikationer, som utredningsmännen i sitt förslag förutsätta, och
i betraktande av de relativt goda betingelser, varunder här ifrågavarande
egnahemsbildare kunna börja sin verksamhet, anse utredningsmännen
icke erforderligt, att ett obligatoriskt hörande av inflyttningskommunen

öldugao. .lii i ..

Det har i det föregående antytts, att de Dordsökande, varom ilar ar
fråga, jämväl äro i behov av medel till driftens igångsättande, såsom till
inköp’ av utsäde, konstgödsel, foder och dylikt. Utredningsmännen anse
sig böra föreslå, att i sådant hänseende och till komplettering av mventariebeståndet
lämnas ett kontant bidrag utan återbetalningsskyldighet,
vilket bidrag bör vara lika för alla låntagare. Därest det bistånd, som
lämnas i form av lån, verkligen skall bliva en hjälp till självhjälp folden
arbetslöse, torde det nämligen icke kunna ifrågasättas, att denneskall
ytterligare skuldsätta sig. Då meningen är att genom den föreslagna
låneverksamheten sätta den arbetslöse i stand att \araktigt försörja
sig själv, och då denne sålunda icke vidare skulle vara i behov av
arbetslöshetshjälp vare sig från stat eller kommun, synes det utredningsmännen
lämpligt, att ifrågavarande bidrag utgår direkt av medel, som
anslås till arbetslöshetens bekämpande, samt att kostnaderna härför fordelas
mellan staten och vederbörande kommun. Vid övervägande av frågan
örn bidragsbeloppets storlek hava utredningsmännen stannat vid ett
belopp av 1,000 kronor.

Beloppet bör uppdelas mellan kommunen och staten pa det satt, att
kommunen bidrager med det belopp, som personen i fråga skulle hava
under ett år erhållit i arbetslöshetsunderstöd av kommunala medel, därest
han för sig och sin familj åtnjutit kontantunderstöd, och att staten bidrager
med återstoden. Vid bestämmandet av kommunens andel bör det
anses, som örn understödet utgått efter den för ortsgruppen ifråga av
arbetslöshetskommissionen bestämda högsta understödssatsen.

En direkt följd av den sist föreslagna anordningen blir givetvis den,
att här ifrågavarande lånerörelse över huvud icke kan tillämpas ifråga
örn andra än sådana inregistrerade arbetslösa, som tillhöra kommuner,
vilka bedriva arbetslöshetshjälpverksamhet med bidrag av statsmedel.
Detta synes emellertid icke behöva innebära någon egentlig olägenhet
eller orättvisa, då verksamheten på grund av sin försökskaraktär i allt
fall icke kan omfatta annat än ett fåtal arbetslösa. Å andra sidan torde
hinder icke möta, att kommun, som för närvarande icke bedriver arbetslöshetshjälpverksamhet
med statsbidrag, inleder sådan verksamhet med
att bevilja bidrag, varom här är fråga.

Kungl. Majlis proposition nr 268. 31 *

Den, som önskar komma i åtnjutande av nu föreslagna lån oell bidrag,
har givetvis att själv göra vederbörliga framställningar därom.

För vinnande av enkelhet oell reda vid behandlingen av bär ifrågavarande
ärenden torde det vara lämpligt, att ansökningsförfarandet uppdelas
i två etapper. Sålunda bör frågan örn kontantbidraget och kommunens
borgen för inventarielånet prövas oell avgöras, innan ansökan örn
egnahems-, fyllnads- oell inventarielån göres. Den arbetslöse jordsökanden
Ilar alltså till en början att hos hemkommunen göra framställning
örn kontantbidrag och erhållande av borgen för blivande inventarielån.
Denna ansökan, som givetvis skall vara skriftlig oell för vilken särskilt
formulär torde böra fastställas, ingives till arbetslöshetskommittén, som
har att jämte eget yttrande rörande sökandens personliga kvalifikationer
överlämna ansökningen till kommunalnämnden respektive drätselkammaren.
Vid den beredning av ärendet, som åligger dessa organ, bör i främsta
rummet verkställas en ingående utredning rörande sökandens och
hans hustrus personliga duglighet oell förutsättningar i övrigt att sköta
ett eget jordbruk. Därvid böra upplysningar lämpligen inhämtas från
andra kommunala organ, som kunna tänkas äga kännedom örn sökanden,
ävensom från personer, hos vilka sökanden innehaft anställning såsom
jordbruksarbetare, eller, därest han tidigare bedrivit eget jordbruk inomannan
kommun, från myndigheterna i den kommunen. Ansökningen förelägges
därefter jämte till- eller avstyrkande yttrande vederbörande beslutande
myndighet inom kommunen, som i vanlig ordning avgör, huruvida
kommunen skall ikläda sig borgen för inventarielånet och bevilja
kontantbidraget. Kommunens beslut i fråga örn borgen för inventarielånet
får formellt avse ett visst maximibelopp, enär lånets storlek vid
denna tidpunkt icke är fastställd. Reellt kommer borgen givetvis att
gälla endast för den lånfångna summan. I händelse av bifall till ansökningen
har kommunen slutligen att hos statens arbetslöslietskommission.
göra framställning örn medel till den del av kontantbidraget, som är avsedd
att bestridas av staten.

Med hänsyn till de i huvudsak ensartade uppgifter, som åligga den för
handhavandet av den statsunderstödda arbetarsmåbruksverksamheten
inom vissa kommuner inrättade arbetarsmåbruksnämnden, torde det kunna
ifrågasättas, huruvida beredningen av här ifrågavarande ärenden
lämpligen borde överlämnas till denna. Utredningsmännen anse sig emellertid
icke böra föreslå en dylik anordning utan hava i detta sammanhang
endast velat påpeka möjligheten därav.

Den jordsökande, vars ansökan örn kontantbidrag oell borgen bifallits,
har därefter att till fullföljande av ärendet vända sig till vederbörande
egnahemslåneförmedlare med begäran örn egnahemslån, fyllnadslån och
inventarielån, för vilket ändamål särskilda ansökningsformulär böra till
handahållas.

Vid prövningen och avgörandet av här ifrågavarande ansökningar kommer
givetvis enahanda förfaringssätt att vinna tillämpning som ifråga
örn vanliga egnahemslån. Lånelormedlarna böra emellertid ägna särskild
uppmärksamhet åt frågan örn sökandens förutsättningar för jordbruksskötsel
och böra därför beredas tillfälle att taga del av den av de kommu
nåla myndigheterna i sådant hänseende verkställda utredningen. Vid be
stämmandet av inventarielånebeloppets storlek, vilket givetvis icke kai)
sko, förrän fastighetsförvärvet genomförts, torde yttrande lämpligen böra
inhämtas från den kommun, som åtagit sig borgen för lånet. Huru jord
sökande har att ga tillväga tor anskaffning av lör ognahcmsbildningeir

Årondenas foll
andelig:.

32 # Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

erforderlig jord framgår av 6 paragraf i kungörelsen med reglementariska
föreskrifter rörande den statsunderstödda jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamheten
den 8 juni 1928 (Sv. ffs. 219). Skulle ytterligare
vägledning vara behövlig, torde han i detta hänseende kunna erhålla värdefullt
bistånd av de enskilda ideella sammanslutningar, som tagit till
uppgift att medverka till lösningen av de obemedlades enkannerligen de
arbetslösas jordfråga.

För att belysa omfattningen av de förpliktelser i fråga örn räntor och
amorteringar av statslånen, som vid ett antaget normalfall komma att
åvila ifrågavarande egnabemsbildare under de närmaste åren, hava utredningsmännen
uppgjort en tabell, som fogas till betänkandet såsom bilaga
2.

MedeUbehovet Att beräkna det för genomförandet av ovan beskrivna anordningar
för egnahems- erforderliga penningbeloppet erbjuder givetvis stora svårigheter. Å ena
iån«iinjen. sji(jan jiar lånerörelsen otvivelaktigt ett stort behov att fylla, och många
lånesökande torde säkerligen komma att anmäla sig, men å andra sidan
manas man till en viss försiktighet, då det, såsom upprepade gånger betonats,
bär gäller en försöksverksamhet av ganska vansklig art. Utredningsmännen
anse sig böra beräkna, att försöksverksamheten kommer
att omfatta utlämnande av län till omkring 500 personer. Vad till en
början angar de ökade anspråk, som genom den föreslagna verksamheten
komma att ställas på egnabemslånefonden under nästa budgetår, tro
sig utredningsmännen kunna förutsätta, att någon böjning av det för
densamma bestämda utlåningsbeloppet, tjugu miljoner kronor, icke kommer
att erfordras. Skulle emellertid det till fonden anvisade kapitalökningsanslaget
visa sig vara otillräckligt, torde framställning örn ökning
av detsamma för första halvåret 1935 kunna göras till samma års riksdag.
Vidkommande den del av kontantbidraget, som skall bestridas av
staten, må här allenast erinras, att detsamma är avsett att utgå av medel,
som anslås till arbetslöshetens bekämpande. Beträffande slutligen
fyllnadslån och inventarielån torde man för vardera typen kunna räkna
med ett genomsnittligt lånebelopp av 2,000 kronor, vilket innebär, att för
tillgodoseende av det beräknade lånebehovet erfordras 1,000,000 kronor
till vardera lånefonden. För genomförandet av utredningsmännens förslag
i förevarande del erfordras sålunda, att för budgetåret 1934/1935 anvisas
särskilda medel till ett belopp av 2,000,000 kronor.

Kronojord- Utredningsmännen övergå härefter till behandling av den del av förstyckningä-
slaget, som avser åtgärder i syfte att åt arbetslösa jordsökande bereda
linjo». tillgång till arrendebruk genom styckning av statens egen jord.

Såsom i den föregående angivits, föreslå utredningsmännen härutinnan
en fortsättning av den försöksverksamhet avseende nybildning av
arrendelägenheter a kronojord, vartill 1933 års riksdag anvisade ett belopp
av 700,000 kronor ur domänverkets markinköpsfond.

Nämnda försöksverksamhet, som beslutades i anledning av ett av sociala
jordutredningen den 7 mars 1933 framlagt förslag (se sid. 5*), omhänderhaves
av domänstyrelsen och bedrives i huvudsaklig överensstämmelse
med av styrelsen i utlåtande den 17 maj 1933 (se sid. 8*) angivna
riktlinjer. Enligt vad utredningsmännen inhämtat av domänstyrelsen,
hava styckningsplaner hittills uppgjorts tor ett tjugutal lotter med en
åkerareal av 15—20 hektar per lott, för vilka ritningar och byggnadsboskrivningar
jämväl utarbetats. De beräknade byggnadskostnaderna utgöra
i genomsnitt 16,000 kronor lier lott, varav 7,000 kronor beräknas belöpa
å mangårdsbyggnaden och 9,000 kronor å ekonomibyggnaderna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

33*

Byggnadsarbetet, sorn är avsett att av styrelsen utlämnas på entreprenad,
har emellertid ännu icke igångsatts, då man ansett sig böra avvakta
uppgörelse i den nu pågående byggnadskonflikten.

För att utröna tillgången under de närmaste åren på för styckning
lämpad kronojord hava utredningsmännen samrått med de år 1926 tillkallade
kronojordstyckningssakkunniga, vilka haft i uppdrag att be
siktiga under år 1927 och därefter arrendelediga kronoegendomar med
särskild hänsyn till lämpligheten av sagda egendomars styckning och
försäljning. Vidare ha utredningsmännen i skrivelse till domänintendenterna
i riket begärt uppgift å samtliga kronoegendomar, som bliva
arrendelediga under åren 1935, 1936 och 1937, ävensom anhållit örn upplysning
örn vilka av de sålunda disponibla fastigheterna, som med hänsyn
till läge, beskaffenhet och byggnadsbestånd kunna anses lämpliga
att uppdelas i mindre brukningsdelar.

Av vad som sålunda inhämtats framgår, att tillgången på för styckning
och försäljning lämplig kronojord är jämförelsevis begränsad.
Orsakerna härtill äro flera. Kronans jordbruksdomäner äro i allmänhet
utarrenderade på relativt lång tid, i vissa fall upp till 20 år. Under
löpande arrendeperiod kan styckning och försäljning i regel icke
ifrågakomma. Antalet för varje år arrendelediga kronoegendomar har
för de senaste åren uppgått till omkring 120. Av dessa är ett icke ringa
antal att anse som i storlekshänseende lämpliga hemmansbruk. Försäljning
av dylika smärre gårdar har under de senare åren ägt rum i
betydande utsträckning. Även i fortsättningen komma sådana egendomar
vid arrendetidens upphörande i många fall att salubjudas, men då
försäljning ofta sker till förutvarande arrendator, medför ett lösgörande
av detta slag av kronojord ingen egentlig utökning av för egnahemsbildning
tillgänglig jordbruksjord. Vad åter angår de större och medelstora
kronoegendomarna äro dessa i allmänhet så lämpligt arronderade
och väl bebyggda, att styckning av desamma skulle te sig ekonomiskt
oförsvarlig. De till styckning och försäljning lämpliga och disponibla
kronoegendomarna äro följaktligen relativt få per år räknat. Det
är egentligen sådana större och medelstora egendomar, som äro dåligt
eller ofullständigt bebyggda eller med spridda ägor, som kunna komma
i fråga.

Genom den till domänintendenterna utsända rundskrivelsen avsågs att
utröna, huruvida kronojord för egnakemsnybildning fanns att tillgå
inom de närmaste åren. Härvidlag är att märka, att de den 14 mars 1934
arrendelediga gårdarna antingen försålts eller ånyo utarrenderats samt
att beträffande de 1935 ledigblivande åtgärder i flera fall redan vidtagits
för ny utarrendering. Det är först i fråga örn sådana egendomar, som
bliva lediga 1936 och senare, som man i allmänhet är obunden av redan
vidtagna dispositioner. I enstaka fall kunna för styckning lämpade
egendomar möjligen bliva disponibla, på grund av att arrendatorn kommit
på obestånd eller av annan anledning önskar lämna arrendet före
kontraktstidens slut.

Med ledning av de gjorda undersökningarna lia utredningsmännen
ansett sig kunna räkna med, att under den närmaste tiden ett antal av
omkring 100 nya brukningsdelar kunna nyskapas genom styckning av
lämpliga kronoegendomar. Örn, som utredningsmännen vilja förorda, de
nybildade jordbruken utlämnas på arrende, kommer dock ett antal av
dessa arrenden att besättas med från föregående utarrendering options Bihang

lill riksdagens protokoll 193b. 1 sami. Sr 268. (Bilaga.) .‘S

Tillgången på
jord.

Lotternas

storlek.

Bebyggelse.

Arrende villkor.

Friköpsrätt.

34 * Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

berättigade arrendatorer. Givetvis bör det ankomma på domänstyrelsen
att utvälja de lämpligaste styckningsobjekten. När ntarrendering
av här ifrågavarande jordbrukslägenheter skall ske, torde domänstyrelsen
hos egnahemsnämnden i länet böra efterhöra, huruvida jordsökande
arbetslösa finnas hos nämnden anmälda.

Beträffande storleken av här ifrågavarande arrendelägenheter böra
samma principer gälla som i fråga örn egnahemsjordbruken. Sålunda
bör å ena sidan den regeln undantagslöst gälla, att lägenheterna icke få
vara mindre än att innehavarna kunna därå erhålla full sysselsättning
och bärgning. Å andra sidan bör man, då möjligheten för arrendatorn
att med anlitande av egnahemslån friköpa lägenheten synes böra hållas
öppen, inrikta sig på att icke tillskapa större lägenheter än motsvarande
övre värdegränsen för erhållande av dylikt lån. Utredningsmännen
anse sig böra förorda, att lotterna, där det med hänsyn till styckningsfastigheternas
struktur är möjligt, utläggas med en åkerareal av 8—12
liektar, eller i allt fall avpassas på sådant sätt, att arrendatorerna liro
för deras skötsel oberoende av lejd arbetskraft.

Med hänsyn till nödvändigheten att arrendeavgiften för här ifrågavarande
lägenheter, som ju äro avsedda att utlämnas till obemedlade, blir
så låg som möjligt, vilja utredningsmännen förorda, att byggnadsbeståndet
avpassas allenast efter det oundgängliga behovet. Utredningsmännen
anse sig böra uttala, att byggnadskostnaderna, i jämförelse med
kostnaderna för den tillämnade bebyggelsen av de enligt 1933 års riksdagsbeslut
nybildade fastigheterna, både böra och kunna nedbringas.
Här ifrågavarande verksamhet bör liksom den nu pågående försöksverksamheten
på området omhänderhavas av domänstyrelsen och bedrivas
så skyndsamt som omständigheterna medgiva. För byggnadskostnadernas
bestridande torde särskilda medel böra anvisas.

I fråga örn arrendevillkoren i allmänhet synas de bestämmelser böra
vinna tillämpning, vilka innefattas i det av 1932 års kronojordsutredning
i betänkande den 20 november 1933 (statens off. utr. 1933:32) framlagda
förslag angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom.
Nämnda bestämmelser böra dock med hänsyn till det syfte, varom här
är fråga, jämkas så tillvida, att borgen för arrendevillkorens fullgörande
icke bör fordras, även örn arrendeavgiften till äventyrs skulle överstiga
600 kronor. Beträffande arrendeavgiften bör denna i främsta rummet
bestämmas enligt ortens pris och i varje fall avvägas på sådant sätt,
att det med denna verksamhet avsedda syftet icke äventyras. Där det
så befinnes erforderligt, torde staten sålunda böra delvis eftersätta kravet
på förräntning av byggnadskostnaderna.

I det föregående hava utredningsmännen framhållit, att det med hänsyn
till såväl det allmännas som den enskilde jordsökandens intressen
lämpligaste sättet att förhjälpa arbetslösa till självständiga jordbruk är
att bereda dem möjligheter att arrendera en mindre lägenhet. Arrendesystemet
torde därjämte, enligt vad erfarenheten visar, vara ett lämpligt
sätt för obemedlade och mindre bemedlade personer att så småningom
arbeta sig upp till självägare. I anseende härtill vilja utredningsmännen,
såsom i det föregående antytts, förorda, att här ifrågavarande
arrendatorer lämnas möjlighet att sedermera med anlitande av egnahemslån
friköpa lägenheterna. Skulle vid försäljning av en lägenhet,
sedan domänverket gottgjorts skälig ersättning för jordvärdet, överskott
uppstå, bör detta givetvis återbäras till statsverket såsom ersättning för
å lägenheten nedlagda byggnadskostnader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Vad ovan anförts i fråga om fyllnadslåntagarnas behov av medel till inventarielån
anskaffning av inventarier och till driftens igångsättande gäller givet- och kontantvis
jämväl med avseende å de arbetslösa jordsökande, som önska erhålla bidrag,
arrendebruk. Utredningsmännen föreslå också, att den ovan beskrivna
anordningen med inventarielån och kontantbidrag gives tillämplighet
jämväl beträffande här ifrågavarande jordsökande.

Utredningsmännen anse sig kunna utgå från, att medel till iordning- jiedeisbehovet
ställande av högst 100 arrendelägenheter kunna bliva erforderliga under tor kronojordnästkommande
budgetår. Beräknar man byggnadskostnaderna till i me- stycknmgsdeltal
8,000 kronor för varje styckningslott och det genomsnittliga in- ,njen''
ventarielånebeloppet till 2,000 kronor, erfordras, att för täckande av medelsbehovet
i nu ifrågavarande hänseende för sagda budgetår anvisas
ett belopp av 800,000 kronor till uppförande av byggnader m. m. samt
200,000 kronor till inventarielån.

Sammanfattning av förslaget.

Det av utredningsmännen här ovan framlagda förslaget kan sammanfattas
i följande punkter.

I. Utredningsmännen förorda en sådan utbyggnad av den nuvarande
för personer med visst eget kapital närmast avsedda egnahemslånerörelsen,
att jämväl jordsökande arbetslösa utan egna tillgångar må bliva
i tillfälle att med anlitande av egnahemslån förvärva eget jordbruk.
I sådant syfte föreslå utredningsmännen:

a) att arbetslösa jordsökande beredas möjlighet att såsom lån av staten
erhålla de medel, som utöver egnahemslånet erfordras för inköp av
en mindre lägenhet; lånen i fråga, som ovan benämnts fyllnadslån, äro
avsedda att vara helt amorteringsfria och därjämte räntefria under de
tretton första åren, varefter de skola förräntas efter enahanda grunder,
som gälla i fråga örn egnahemslån för jordbrukslägenheter; såsom säkerhet
skall ställas inteckning i den förvärvade fastigheten;

b) att till de arbetslösa, som med anlitande av fyllnadslån förvärvat ett
eget jordbruk, likaledes av statsmedel utlämnas lån till bestridande av
kostnaderna för anskaffning av de nödvändigaste jordbruksinventarierna;
dessa lån, som benämnts inventarielån, löpa utan ränta och skola
vara amorteringsfria under det första året, men skola därefter återbetalas
under loppet av tolv år; såsom säkerhet för lånet skall långivaren
erhålla inteckning i låntagarens inventarier, varjämte låntagarens hemkommun
skall teckna borgen för detsamma; samt

c) att vederbörande därjämte erhåller ett kontant bidrag örn 1,000 kronor,
avsett till komplettering av inventariebeståndet och till för driftens
igångsättande nödiga utgifter; kostnaderna för detta bidrag, som icke
skall vare sig förräntas eller återbetalas, äro avsedda att efter vissa grunder
fördelas mellan staten och vederbörandes hemkommun samt att bestridas
av medel, som anslås till arbetslöshetens bekämpande.

II. Utredningsmännen förorda vidare, att arbetslösa jordsökande
jämväl beredas möjlighet att erhålla jordbruk på arrende, och föreslå i
sådant syfte, att den nybildning av småbruk genom styckning av kronojord,
som igångsatts enligt beslut av 1933 års riksdag, skall fortsättas,
Jämväl i denna del av förslaget förorda utredningsmännen, att vederbörande
må kunna erhålla inventarielån och kontantbidrag.

36*

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

De för förslagets genomförande för budgetåret 1934/1935 erforderliga
medlen torde kunna beräknas till följande belopp, frånsett egnahemslånemedel
och arbetslöshetsmedel:

till fyllnadslånefonden ........ kronor 1,000,000

» inventarielånef onden ...................... » 1,200,000

» bebyggelse av lägenheter å kronojord .......... » 800,000

Kronor 3,000,000.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

37*

SAKKUNNIGA FÖR UTREDNING Bilaga 1.

AV FRÅGAN RÖRANDE JORD
ÅT ARBETSLÖSA

Denna blankett är avsedd att ifyllas av sådan gift arbetslös person, vilken fidigare
varit sysselsatt inom jordbruk och nu, oavsett övergång till annat yrke,
önskar varaktigt återgå till jordbruk såsom egen företagare.

1.) Namn och hemort: ................................................................................................

2. ) Ålder; mannens: ........................................; hustruns:

3. ) Antal barn: under 15 år ....................; över 15 år .

4.) Mannens yrke och senaste arbetsanställning (ej nödhjälpsarbete):

5. ) Tiden för föregående verksamhet inom jordbruket:

a) för mannen: .......................................................................................................

b) för hustrun: .....................................................................................................

6. ) Arten av den föregående verksamheten inom jordbruket (såsom egen före tagare

eller såsom anställd; i sistnämnda fall angives anställningens art):
a) för mannen: .......................................................................................................

b) för hustrun: ........................................................................................................

7.) Övriga upplysningar, som uppgiftslämnaren vill anföra såsom skäl för sin
önskan att återgå till jordbruksnäringen: ...........................................................

Blanketten Aterstiilles till nrbetslöslictskommittén i orten
senast deri 1 december 1933.

Bihang till riksdagens protokoll 193A. 1 samt. Nr 26S. (Bilaga.)

38 •

Kungl. Majlis proposition nr 268.

Bilaga 2.

Tablå

utvisande årsutgifterna lör egnahemslån å 10,000 kronor, fyllnadslån å 2,000 kronor och inventarielån
å 2,000 kronor enligt utredningsmännens förslag. (Ränta och amortering å egnahemslån
beräknade enligt de grunder, som angivas i Kungl. Maj:ts proposition nr 42 1934).

År	Egnahemslån	Fyllnads- lån (kr. 2,000) Ränta kr.	Inventarie- lån (kr. 2,000) Amorte-ring kr.	Utbetal-ningar per år Summa kr.
Stående delen (kr. 6,000) Kanta kr.	Amorteringsdelen (kr. 4,000)	Ränta och
Kanta kr.	Amorte-ring kr.	Summa kr.
lia.....................	240		160: —		400				400: —
2:a.....................	240	—	160: —	—	400	—	—	166: 6 7	566:67
3:e.....................	240	—	160: —	—	400	—	—	166: 6 7	566: 6 7
4:e.....................	240	—	160: —	—	400	—	—	166: 66	566: 66
5:e.....................	240	—	160: —	—	400	—	—	166: 67	566: 6 7
6:e ...................	240	—	160: —	80: —	480	—	—	166: 6 7	646: 6 7
7:e....................	240	—	156: so	83: 20	480	—	—	166: 6 6	646: 66
8:e....................	240	—	153: 48	86: 62	480	—	—	166: 67	646: 6 7
9:e....................	240	—	150: 02	89: 98	480	—	—	166: 67	646: 67
10:e....................	240	—	146: 42	93: 6 8	480	—	—	166: 66	646: 66
1 l:e.....................	240	—	142: 6 6	97:8 4	480	—	—	166: 67	646: 67
12:e.....................	240	_	138: 78	101: 22	480	_	_	166: 67	646: 6 7
13:e....................	240	_	134: 72	105: 28	480	—	—	166: 6 6	646: 66
14:e..................	240	—	130: 52	109: 48	480	—	80:-	—	560: —
15:e.....................	240	—	126:14	113: 86	480	—	80:-	—	560: —

340688. Stockholm, Isaac Marcus Bok tryckeri-Aktiebolag, 1934.