Kungl. Majlis proposition nr 255
Proposition 1930:255
Kungl. Majlis proposition nr 255.
1
Nr 255.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till bekämpande
av arbetslösheten; given Stockholms slott
den 14 mars 1930.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härigenom föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Sven Lubeck.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 14 mars 1930.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson, Dahl.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Lubeck anför:
I årets statsverksproposition, femte huvudtiteln, punkt 9, har Kungl. Maj:t
på min hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition, som
kunde komma att avlåtas i ämnet, till bekämpande av arbetslösheten för budgetåret
1930/1931 beräkna ett extra reservationsanslag av 2,000,000 kronor.
Jag anhåller nu att få till närmare behandling upptaga denna fråga.
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 218 haft. (Nr 255.) 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 355.
Anslag till bekämpande av arbetslösheten.
Tidigare
åtgärder.
Inledningsvis torde jag därvid få i korthet redogöra för de åtgärder, som
vid senare riksdagar beslutats för arbetslöshetens bekämpande.
Av 1922 års riksdag beviljades, i anledning av den på socialdepartementets
föredragning avlåtna propositionen nr 11, för bekämpande av arbetslösheten
dels på tilläggsstat för nämnda år reservationsanslag till sammanlagt belopp
av 85,000,000 kronor, dels ock på extra stat för tiden 1 januari—30 juni 1923
ett reservationsanslag å 5,000,000 kronor. Härförutom anvisades, med bifall
till den på kommunikationsdepartementets föredragning avlåtna propositionen
nr 12, för liknande ändamål på tilläggsstat för år 1922 under titeln »Utgifter
för kapitalökning, statens affärsverksamhet» ett reservationsanslag å 5,000,000
kronor att utgå av lånemedel.
I statsverkspropositionen till 1923 års riksdag (femte huvudtiteln, punkt
20) anförde dåvarande chefen för socialdepartementet, bland annat, att det
enligt hans mening icke vore möjligt att vid tiden för nämnda propositions
avlåtande göra några fullt tillförlitliga beräkningar angående arbetsmarknadens
läge under den då återstående delen av vintern 1922—1923 och än mindre
angående dess förändringar under hela budgetåret 1923/1924. Han anhöll
därför att senare under 1923 års riksdag få förelägga Kungl. Majit förslag i
förevarande ämne. Emellertid syntes honom nödig försiktighet bjuda att i avbidan
på frågans slutliga behandling å riksstaten beräkna ett anslag för arbetslöshetens
bekämpande å förslagsvis 5,000,000 kronor.
Med bifall till den av föredragande departementschefen sålunda gjorda hemställan
föreslog Kungl. Majit riksdagen att i avvaktan på den proposition,
som kunde komma att avlåtas i ämnet, för bekämpande av arbetslösheten för
budgetåret 1923/1924 beräkna ett extra reservationsanslag av 5,000,000 kronor.
Efter det departementschefen sedermera i skrivelse den 28 april 1923 anmodat
statens arbetslöshetskommission att avgiva förslag rörande den framställning
till riksdagen i nu ifrågavarande ärende, vartill då rådande förhållanden
gåve anledning, avgav kommissionen den 11 maj 1923 det sålunda begärda
utlåtandet. I detta utlåtande framlade kommissionen en beräkning över
tillgångar och utgifter å anslaget för bekämpande av arbetslösheten intill
utgången av budgetåret 1923/1924. På grundval av denna beräkning anförde
kommissionen, att den icke funne det erforderligt, att av 1923 års riksdag begärdes
något anslag för bekämpande av arbetslösheten.
I skrivelse den 17 maj 1923, nr 233, gav Kungl. Majit sedermera riksdagen
tillkänna, att Kungl. Majit icke komme att till 1923 års riksdag avlåta proposition
i det under punkt 20 i femte huvudtiteln av statsverkspropositionen
för nämnda år omförmälda ärendet angående anslag för budgetåret 1923/1924
för bekämpande av arbetslösheten, i följd varav medel för berörda ändamål ej
vidare behövde beräknas å staten för nämnda budgetår.
Emellertid hade Kungl. Majit i proposition den 4 maj 1923, nr 230, på socialdepartementets
föredragning föreslagit riksdagen medgiva, att för vidtagande
av åtgärder till lindrande av nöden bland vissa arbetslösa järnbruksarbetare
finge av femte huvudtitelns allmänna besparingsfond tagas i anspråk
ett belopp av förslagsvis 70,000 kronor.
Denna proposition blev av riksdagen bifallen (riksdagens skrivelse nr 206).
Ytterligare är att nämna, att riksdagen, i anledning av ett i 1923 års statsvorksproposition
på kommunikationsdepartementets föredragning framställt
förslag, för sådana arbeten för telegrafverkets, statens järnvägars och statens
Kungl. Maj:ts proposition nr 255.
o
vattenfallsverks räkning, vilka kunde påkallas för bekämpande av arbetslösheten,
för budgetåret 1923/1924 anvisade ett reservationsanslag av 2,000,000
kronor att utgå av lånemedel (riksdagens skrivelse nr 295).
För budgetåret 1924/1925 gjorde arbetslöshetskommissionen icke hemställan
örn anvisande av något ytterligare anslag för bekämpande av arbetslösheten.
I anslutning härtill begärde Kungl. Maj :t icke något anslag för ifrågavarande
ändamål för nämnda budgetår.
I proposition till 1924 års riksdag, nr 113, föreslog Kungl. Maj:t riksdagen
medgiva, att för färdigställande av vissa utav Norrlands statsarbeten påbörjade
arbetsföretag finge användas, intill ett belopp av 1,750,000 kronor, de av
1922 års riksdag för bekämpande av arbetslösheten beviljade reservationsanslagen.
Detta förslag blev av riksdagen bifallet (riksdagens skrivelse nr 128).
I en annan till 1924 års riksdag avlåten proposition (nr 229) föreslog Kungl.
Maj :t sedermera riksdagen medgiva, att för färdigställande av vissa, utav
Södra Sveriges statsarbeten påbörjade arbetsföretag finge användas, intill ett
belopp av 1,350,000 kronor, de nyssnämnda, av 1922 års riksdag beviljade reservationsanslagen.
Jämväl detta förslag blev av riksdagen bifallet (riksdagens skrivelse nr 294).
I skrivelse den 9 december 1924 uttalade sig arbetslöshetskommissionen ^angående
behovet av medel till arbetslöshetens bekämpande under budgetåret
1925/1926. Kommissionen anförde därvid, att behållningen å de anslag, som
av 1922 års riksdag anvisats för ifrågavarande ändamål, den 1 november 1924
utgjort 8,264,000 kronor. Då kostnaderna för kommissionens verksamhet under
de tio första månaderna av år 1924 uppgått till omkring 4,220,000 kronor
och totalkostnaderna under nämnda år sannolikt icke komme att överstiga 5
miljoner kronor, syntes det kommissionen vara grundad anledning antaga, att
de medel, varöver kommissionen förfogade, skulle förslå till finansierandet av
hjälpverksamhetens kostnader första halvåret 1926. På grund härav funné
kommissionen det icke påkallat att hemställa örn utverkande hos 1925 ars riksdag
av ytterligare anslag till arbetslöshetens bekämpande.
Med hänsyn till vad kommissionen sålunda uttalat anförde föredragande
departementschefen i statsverkspropositionen till 1925 års riksdag (femte huvudtiteln,
sid. 37), att han ansåge sig icke böra föreslå Kungl. Maj:t att av
riksdagen äska något nytt anslag till arbetslöshetens bekämpande. I enlighet
härmed begärde Kungl. Maj :t icke något anslag till ändamålet för budgetåret
1925/1926.
I proposition till 1926 års riksdag, nr 213, föreslog Kungl. Majit riksdagen
att för bekämpande av arbetslösheten för budgetåret 1926/1927 anvisa ett
extra reservationsanslag av 8.000,000 kronor.
Sistnämnda proposition bifölls av riksdagen (riksdagens skrivelse nr 344).
I proposition till 1927 års riksdag, nr 236, föreslog Kungl. Majit riksdagen
att för bekämpande av arbetslösheten för budgetåret 1927/1928 .anvisa ett extra
reservationsanslag av 5,000.000 kronor. Förslaget grundade sig på framställning
av arbetslöshetskommissionen i skrivelse den 24 november 1926 ävensom
på en av kommissionen avgiven, den 15 februari 1927 dagtecknad promemoria.
Med bifall till propositionen beviljade 1927 års riksdag (riksdagens skrivelse
nr 270) för budgetåret 1927/1928 till bekämpande av arbetslösheten ett extra
reservationsanslag av 5,000,000 kronor.
I proposition till 1928 års riksdag, nr 161. föreslog Kungl. Maj:! riksdagen
att för bekämpande av arbetslösheten för budgetåret 1928/1929 .anvisa ett extra
reservationsanslag av 3,000,000 kronor. Förslaget grundade sig på framställ
-
4 Kungl. Maj:ts proposition nr 255.
ning av arbetslöshetskommissionen i skrivelser den 17 november 1927 och den
17 februari 1928.
Med bifall till propositionen beviljade 1928 års riksdag (riksdagens skrivelse
nr 870) för budgetåret 1928/1929 till bekämpande av arbetslösheten ett extra
reservationsanslag av 3,000,000 kronor.
I proposition till 1929 års riksdag, nr 210, föreslog Kungl. Majit riksdagen
att till bekämpande av arbetslösheten för budgetåret 1929/1930 anvisa ett
extra reservationsanslag av 2,800,000 kronor. Förslaget grundade sig på framställningar
av arbetslöshetskommissionen i skrivelser den 26 november 1928
och den 18 februari 1929. I förstnämnda skrivelse framlade kommissionen en
beräkning över tillgångar och skulder å tidigare beviljade anslag för samma
ändamål ävensom en uppskattning av medelsbehovet för nu innevarande budgetår.
På grundval av denna beräkning anförde kommissionen, att av de till
buds stående medlen för bestridande av de med hjälpverksamheten förenade
kostnaderna ett belopp av omkring 2,750,000 kronor skulle kunna förväntas
den 1 juli 1929 återstå och alltså bliva disponibelt för budgetåret 1929/1930.
Beträffande frågan örn erforderliga medel för sistnämnda budgetår uttalade
kommissionen, att man syntes hava anledning förmoda, att den senare tidens
gynnsamma utveckling på arbetsmarknaden och det ekonomiska området i övrigt
även komme att fortfara under nämnda budgetår. Kommissionen ansåge
sig därför kunna räkna med något minskad arbetslöshet och sålunda även med
lägre kostnader under budgetåret 1929/1930 i förhållande till närmast föregående
budgetår. Kommissionen föreslog, med utgångspunkt från nämnda
antagande, en sänkning av de för sistnämnda budgetår beräknade kostnaderna,
5.050.000 kronor, med 300,000 kronor till 4,750,000 kronor. Jämlikt denna
beräkning skulle alltså utöver de medel, som förväntades återstå den 1 juli
1929, krävas ytterligare 2,000,000 kronor. Med hänsyn dels till osäkerheten
vid bedömande av arbetsmarknadens framtida gestaltning samt till behovet av
medel, som kunde i verksamheten användas som rörelsekapital för att tagas i
anspråk för inventarier, utestående fordringar m. m., dels ock å andra sidan till
framlagt förslag örn medgivande att för ifrågavarande ändamål använda
500.000 kronor av för särskilda ändamål reserverade medel, ansåg kommissionen,
att behovet av nytt anslag för budgetåret 1929/1930 borde uppskattas till
3,000,000 kronor. Denna uppskattning grundade sig på den förutsättningen,
att hjälpverksamheten komme att bedrivas efter ungefärligen oförändrade
grunder.
Vid min förberedande anmälan till 1929 års statsverksproposition av förevarande
ärende anförde jag, att ifrågasatta höjningar av vissa till skogsavdikning
m. m. avsedda anslag komme att beträffande belastningen å förevarande
anslag möjliggöra en minskning, som jag uppskattade till 200,000 kronor. Jag
ansåg därför, att anslaget icke behövde beräknas till större belopp än 2,800,000
kronor. I enlighet med vad jag sålunda förordat beräknades också i riksstaten
ett anslag på sistnämnda belopp till bekämpande av arbetslösheten för innevarande
budgetår.
I förberörda skrivelse den 18 februari 1929 anförde kommissionen sedermera,
att tillgängliga uppgifter örn konjunkturläget och jämväl eljest kända
Kungl. Maj.-ts proposition nr 255.
förhållanden syntes giva fog för det antagandet, att arbetsmarknaden även
skulle under den närmaste framtiden utveckla sig i gynnsam riktning. Ur allmän
arbetslöshetssynpunkt intoge egentligen endast Norrbottens län numera en
särställning. Kommissionen ansåge sig emellertid, örn man undantoge Nedertorneå
socken och det med förhållandena därstädes förbundna Seskaröproblemet,
icke hava anledning ifrågasätta vidtagandet av några särskilda åtgärder
för att bispringa kommuner eller arbetslösa i nämnda län.
Vidare hade kommissionen i skrivelsen den 18 februari 1929 vidtagit vissa
jämkningar i beräkningen av medelsbehovet, därvid kommissionen anslöt sig
till den av mig i statsverkspropositionen uttalade uppfattningen, att medelsbehovet
kunde begränsas till 2,800,000 kronor. Detta resultat grundade kommissionen
därpå, att till följd av vissa närmare angivna omständigheter kommissionen
ansett sig kunna beräkna den blivande behållningen å redan beviljade
medel vid utgången av budgetåret 1928/1929 till ett belopp, som med
465,000 kronor överstege den summa, varpå kommissionens tidigare framlagda
beräkningar slutade i motsvarande hänseende. Denna ökning i den väntade
medelstillgången hade kommissionen tänkt sig disponerad så, att statsanslaget
för budgetåret 1929/1930 skulle minskas på nyss angivna sätt med 200,000
kronor och att den beräknade medelsreserven för sistnämnda budgetår skulle
ökas med 265,000 kronor.
I förberörda proposition nr 210 till 1929 års riksdag framhöll jag, att vad
kommissionen sålunda anfört visserligen skulle kunna anses utgöra anledning
att ytterligare något nedsätta det anslag, som borde begäras av riksdagen för
budgetåret 1929/1930. Med hänsyn till vikten av att ifrågavarande anslag
tillmättes så, att hjälpverksamheten med säkerhet kunde upprätthållas i den
omfattning, som kunde befinnas nödvändig, ansåg jag mig dock böra tillstyrka
kommissionens förslag, enligt vilket anslaget skulle bestämmas till det
av mig i statsverkspropositionen beräknade beloppet, 2,800,000 kronor.
Med bifall till den i enlighet härmed gjorda framställningen beviljade 1929
års riksdag (riksdagens skrivelse nr 272) för budgetåret 1929/1930 till bekämpande
av arbetslösheten ett extra reservationsanslag av 2,800,000 kronor.
Riksdagen anförde i sin skrivelse i huvudsak följande.
De i propositionen lämnade uppgifterna örn konjunkturläget på arbetsmarknaden
och jämväl eljest kända förhållanden syntes riksdagen giva fog för antagandet,
att arbetsmarknaden även under den närmaste framtiden skulle komma
att utveckla sig i gynnsam riktning. Åtgärder från statens sida till bekämpande
av arbetslösheten syntes dock alltjämt i viss mån tills vidare vara
av behovet påkallade. Och även örn man kunde begränsa nödhjälpsarbetena
till förmån för motsvarande slags arbeten i den öppna marknaden, måste dock
under tiden ett organ, sådant som arbetslöshetskommissionen, hava en viktig
uppgift att fylla. Riksdagen anslöte sig därför till Kungl. Maj:ts förslag
enligt vilket statens hjälpverksamhet för de arbetslösa under budgetåret
1930/1931 skulle bedrivas i samma huvudformer som dittills. Olämpligheten av
att under pågående utredningar angående arbetslöshetsförsäkring och örn arbetslöshetens
karaktär och orsaker samt medlen för dess bekämpande vidtaga
ändringar i de på förevarande område gällande bestämmelserna ansåge riksdagen
nämligen ligga i öppen dag. Riksdagen framhöll vidare angelägenheten
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 255.
Gällande bestämmelser.
av att, på sätt departementschefen uttalat, under det utredningarna påginge
åtgärder, så långt möjligt vore, vidtoges i syfte att genom effektiv arbetsförmedling
i den mån så kunde ske återföra arbetskraft till den allmänna arbetsmarknaden.
Vad anginge frågan örn anslagets storlek bade riksdagen ansett
det av Kungl. Majit äskade beloppet vara för ändamålet tillfyllest. Riksdagen
erinrade därvid örn de år för år ständigt ökade belopp, som riksdagen
anvisat till väganläggningar, vägförbättringar och vägunderhåll, vilka belopp
tillsammans med vägskattemedel uppginge till cirka 75,000,000 kronor enbart
för budgetåret 1929/1930. Tillika framhöll riksdagen, att riksdagen till
nyodling och betesförbättring å ofullständiga jordbruk samt till skogsavdikning
anvisat anslag å tillhopa 1.5 miljoner kronor, genom vilka arbeten en
avsevärd lättnad i arbetslösheten kunde förväntas inträda.
Gällande författningsbestämmelser angående statsbidrag till arbetslöshetshjälp
äro sammanfattade i en kungörelse av den 7 juli 1922 (nr 419), som
länder till efterrättelse tills vidare, så länge anslag till ifrågavarande ändamål
utgår. I denna kungörelse gjordes viss ändring genom kungörelse den 22 juni
1928 (nr 214). Ändringen avsåg väsentligen viss av Kungl. Majit föreslagen
och av riksdagen godkänd jämkning i bestämmelserna rörande bidrag till s. k.
statskommunala arbeten, d. v. s. hjälparbeten, som bedrivas av kommuner med
bidrag av statsmedel från arbetslöshetsanslaget.
Därjämte bar riksdagen vid särskilda tillfällen uttalat sig angående principerna
för den statliga hjälpverksamheten för arbetslösa. Sålunda meddelade
1922 års riksdag — efter det Kungl. Maj :t den 10 mars nämnda år fattat beslut,
innefattande jämkning i vissa avseenden av dittills gällande regler —
i skrivelse den 7 juni 1922, nr 291, nya direktiv för bedrivande av berörda
verksamhet, därvid särskilt spörsmålet om arbetskonflikts inverkan å den av
staten lämnade arbetslöshetshjälpen behandlades.
Vidare beslöt 1923 års riksdag i anledning av en till riksdagen avlåten
proposition, nr 52, att vid utövandet av omförmälda verksamhet skulle, utöver
då gällande direktiv, tillämpas vissa av statsutskottet närmare angivna
regler för yrkesbestämningen (riksdagens skrivelse den 13 april 1923, nr 79).
Med anledning av ett av Kungl. Majit meddelat beslut rörande hjälpverksamheten
i ett speciellt fall av arbetskonflikt upptogs vid behandlingen av
Kungl. Majits förenämnda proposition nr 213 till 1926 års riksdag frågan
örn riktlinjerna för utövande av hjälpverksamheten i fall av arbetskonflikt
till förnyat skärskådande såväl i statsutskottet (utlåtande nr 168) som vid
ärendets behandling i riksdagens kamrar. I överensstämmelse med vad statsutskottet
i detta avseende hemställt, gjorde riksdagen i sin förut omförmälda
skrivelse nr 344, i vilken riksdagen anmälde sitt beslut örn anvisande av
nytt anslag till bekämpande av arbetslösheten, vissa uttalanden i fråga örn
direktivens tillämpning. Beträffande dessa uttalanden tillåter jag mig att
hänvisa till den redogörelse, som lämnats därför i 1927 års proposition i motsvarande
fråga (nr 236 sid. 5).
Genom beslut den 18 juni 1926 förordnade sedermera Kungl. Majit, att
ett exemplar av berörda riksdagsskrivelse skulle överlämnas till statens
arbetslöshetskommission till kännedom och efterrättelse.
Kungl. Maj:ts proposition nr 255.
7
För användningen av det för innevarande budgetår anvisade anslaget gälla
de för motsvarande anslag för budgetåret 1928/1929 fastställda grunderna.
Innan jag härefter övergår till att närmare behandla arbetslöshetskommis- Z7<redrt*«gwsionens
framställning örn anslag för budgetåret 1930/1931 till bekämpande av senasteåret.
arbetslösheten, anhåller jag att, i anslutning till vissa uttalanden som jag
gjorde i fjolårets proposition (nr 210) i samma ämne, få lämna en redogörelse
för en del sedan dess verkställda utredningar och inträffade förhållanden på
förevarande område.
Vad då först angår frågan örn arbetslöshetsförsäkring, har jag redan i statsverkspropositionen
redogjort för ett av Kungl. Maj :t den 29 november 1929
på min hemställan fattat beslut att åt socialstyrelsen uppdraga att i vissa
i statsrådsprotokollet för nämnda dag angivna hänseenden verkställa en kompletterande
utredning till 1926 års arbetslöshetssakkunnigas betänkande. I
statsverkspropositionen återgavs också mitt uttalande till statsrådsprotokollet
vid behandling av sist avsedda fråga, och torde jag här få hänvisa till berörda
redogörelse. Jag vill endast tillägga, att ett av de hänseenden, i vilka
jag ansåg ytterligare utredning böra verkställas, var rörande den senaste tidens
erfarenheter i utlandet på området. I anslutning härtill har Kungl. Maj:t
på min hemställan den 31 januari 1930 bemyndigat chefen för socialdepartementet
att uppdraga åt högst fyra sakkunniga att i Danmark och Tyskland
bedriva studier i socialförsäkringsfrågor, däribland sådana som röra arbetslöshetsförsäkring.
För övrigt må anmärkas, att detta års riksdag i anledning av väckt motion
redan haft viss anledning att taga ställning till frågan örn arbetslöshetsförsäkring.
Den avsedda motionen, som gick ut på bland annat att riksdagen
måtte besluta att i princip uttala sig för en arbetslöshetsförsäkring enligt
i motionen angivna grunder, föranledde icke till någon riksdagens åtgärd.
Andra lagutskottet uttalade i sitt utlåtande i frågan (nr 12), att utredningsarbetet
ännu icke slutförts vare sig beträffande frågan örn arbetslöshetsförsäkring
eller rörande frågorna örn arbetslöshetens karaktär och orsaker samt
medlen för dess bekämpande, samt att utskottet vid sådant förhållande icke
ansett lämpligt att nu taga ståndpunkt till spörsmålets lösning i den av motionären
förordade riktningen. Utskottet uttala,de emellertid den förhoppningen,
att förslag i ämnet måtte inom den allra närmaste tiden kunna av
Kungl. Majit framläggas för riksdagen.
I anslutning till den redogörelse för nödhjälpsarbetenas art och beskaffenhet,
som lämnades i fjolårets proposition nr 210, må här lämnas följande siffror
ur numera framlagd statistik.
8
Kungl. Maj :ts proposition nr 255.
Datum | Arbeten åt | Arbeten åt | Arbeten åt | Arbeten åt | Summa | ||||||
arbets- styrka | arbets- platser | arbets-jarbets-styrka platser | arbets- styrka | arbets- platser | arbets- styrka | arbets- platser | arbets- styrka | arbets- platser | |||
Jan. | 1929 ...... | 1,522 | 37 | 79 | 1 | 985 | 15 | 953 | 12 | 3,539 | 65 |
Fehr. | » ...... | 1,598 | 36 | 148 | 1 | 881 | 15 | 1,251 | 15 | 3!878 | 67 |
Mars | > ...... | 1,473 | 35 | 140 | 1 | 1,024 | 16 | 1,217 | 14 | 3,854 |
|
April | 5> ...... | 948 | 28 | 82 | 1 | 917 | 17 | 918 | 13 | 2,865 | 59 |
Maj | > ..... | 687 | 25 | 62 | 1 | 829 | 16 | 532 | 8 | 2,110 | 50 |
Juni | » .... | 412 | 17 | 45 | 1 | 732 | 17 | 398 | 6 | 1,587 | 41 |
Juli | > ..... | 226 | 8 | — | — | 519 | 14 | 326 | 6 | 1,071 | 28 |
Äng. | > ...... | 191 | 8 | — | — | 437 | 13 | 270 | 5 | 898 | 26 |
Sept. | > ... | 169 | 7 | — | — | 425 | 13 | 253 | 5 | 847 | 25 |
Okt. | > ...... | 301 | 12 | 22 | 1 | 485 | 12 | 321 | 5 | 1,129 | 30 |
Nov. | > ..... | 369 | 14 | 51 | 1 | 503 | 11 | 659 | 6 | 1.582 | 32 |
Dec. | > ...... | 426 | 17 | 109 | 2 | 522 | 11 | 810 | 7 | 1.867 | 37 |
Jan. | 1930 ...... | 1,039 | 23 | 175 | 2 | 895 | 12 | 940 | 9 | 3,049 | ■46 |
I propositionen nr 210 år 1929 berördes vidare frågan om reservarbetarklientelets
beskaffenhet och sammansättning. I detta hänseende Ilar arbetslöshetskommissionen
numera -— liksom tidigare år 1925 och 1926 (se Sociala meddelanden
år 1926 sid. 211 och 965) — verkställt en undersökning. Rörande denna
undersökning, vilken ägde rum den 20 mars 1929 och kompletterades med
uppgifter från september samma år, har kommissionen upprättat en redogörelse,
som kommer att inom kort inflyta i Sociala meddelanden. Redan här
må dock återgivas vissa siffror av intresse i förevarande sammanhang.
Vad angår åldersfördelningen hava de äldre årsklasserna företett en relativ
ökning. I september 1929 voro omkring 25 % av reservarbetarna i åldern över
50 år. Detta förklaras i kommissionens redogörelse därmed, att när det ljusnat
på arbetsmarknaden, kommunernas arbetslöshetsorgan torde hava haft lättare
att placera de yngre arbetarna än de äldre. Det tillägges, att kommunerna
själva torde hava haft ett visst intresse av att icke utan skäl hemkalla de äldsta
arbetarna, av vilka flertalet måhända då skulle hava kommit att falla fattigvården
till last. — Arbetarna voro i mars 1929 till ungefär samma antal
hemmahörande i städer och på landsbygd; fram på sommaren lämnade däremot
städerna ett större tillskott än landsbygden (56 resp. 44 %). Denna växande
övervikt motsvarades av en successiv ökning av städernas relativa antal av arbetslösa.
— Vad angår yrkesfördelningen utgjorde arbetarna inom grovarbetarfacket
samt trä-, gruv- och metallindustrierna tillsammans cirka 80 % av
hela arbetsstyrkan; övriga yrken företräddes endast med smärre kontingenter.
Grovarbetarna ensamma uppgingo till nära hälften av arbetsstyrkan. I anslutning
härtill heter det i redogörelsen, att arbetslöshetsfrågan, sådan den till
sin karaktär avspeglade sig i arbetslöshetskommissionens verksamhet, till väsentlig
del vore ett problem örn beredande av tillfälligt tillgängliga utkomstmöjligheter
för icke yrkeskunniga, särskilt yngre arbetare. — Beträffande
arbetslöshetstidens längd framhålles, att de mera kortvariga arbetslöshetsfallen
(intill ett års arbetslöshet) varit avsevärt starkare representerade vid 1929 1
1 Rapport från 2 platser ej medtagna i styrkebeskedet.
Kungl. Majlis proposition nr 255.
9
års marsundersökning än under år 1926 (42 resp. 32 %). I september 1929 hade
emellertid de kortvariga fallen gått ner till 24 % av antalet reservarbetare. Denna
nedgång bär ansetts bekräfta den redan vid undersökningen av åldersförhållandena
gjorda iakttagelsen, att arbetsstyrkan efter den under sommaren
genomförda reduceringen till stor del kommit att bestå av på den fria marknaden
svårplacerade element. Vidare anföres, att av de i mars 1929 anställda familjeförsörjarna
55,7 % av samtliga försörjningspliktiga och 23,6 % av hela antalet
reservarbetare åtminstone vid någon tidpunkt under åren 1926—1928 kommit
i åtnjutande av hjälp från fattigvården. ■—- Vissa uppgifter avse att belysa anställningstid
och platsrörlighet vid reservarbetena. Av dessa uppgifter inhämtas,
att i mars 1929 nära 65 % av reservarbetarna voro sådana, som tidigare
varit anställda i dylika arbeten. Omkring 24 % hade varit där anställda mera
än tre perioder. Örn man uppdelar arbetarna med hänsyn till varaktigheten
av deras anställning vid reservarbetena, finner man, att endast omkring 1/6 av
ifrågavarande anställningsperioder haft en längd överstigande 6 månader. Denna
siffra såväl som övriga i samband därmed anförda uppgifter har ansetts
vitsorda, att reservarbetena knappast utövade en så stor dragningskraft på de
arbetslösa, att deras upprätthållande inneslöte någon egentlig risk för att en
kår av permanenta kronoarbetare skulle på den vägen tillskapas.
I fjolårets proposition framhöll jag, att arbetslöshetskommissionen allt emellanåt
borde liksom tidigare skett till kommunerna rikta en särskild hemställan
örn att verkställa noggrann gallring vid uttagning av arbetslösa till de statliga
nödhjälpsarbetena, så att fattigvårdsklienter och moraliskt mindervärdiga element
hölles borta från den statliga arbetslöshetshjälpen. I anslutning härtill
har arbetslöshetskommissionen i sin skrivelse den 29 november 1929 anfört
följande.
Kommissionen hade städse sökt förhindra hänvisning till reservarbete av dylika
personer. Då samtliga reservarbetare vore uppförda å kort, varav bland
annat framginge anställningstidens längd, orsaken till avgång från arbetet och
dylikt, vore det möjligt för kommissionen att tillse, att inga ur angivna synpunkter
olämpliga personer emottoges. Det kunde dock icke undvikas, att en
eller annan arbetsovillig person erhölle tillträde till reservarbete, men det
dröjde vanligen icke länge, förrän en dylik persons karaktär uppenbarades
och han på grund härav skildes från statlig arbetslöshetshjälp. Äldre och
sjukliga personer, som icke kunde försörja sig på arbetet, hemsändes under
anmodan till respektive kommun att bringa dem hjälp i annan ordning. Kommissionen
ansåge sig ock kunna uttala, att reservarbetarklientelet i stort sett
utgjordes av personer, som hade god arbetsvilja och som icke kunde sägas
vara undermåliga varken till sin fysiska eller psykiska utrustning.
Ytterligare må i detta hänseende nämnas, att kommissionens sekreterare
meddelat, att i de formulär till hänvisningsbrev, vari kommunerna meddelades,
att platser beviljats vid kommissionens arbetsföretag funnes i tryck intagen
en uppmaning att iakttaga de i fjolårets proposition i denna fråga anförda
synpunkterna. Då och då gjorde dessutom kommissionen speciella undersökningar
för att övervaka efterlevnaden av ifrågavarande direktiv. I
I propositionen nr 210 år 1929 berördes även frågan örn ungdomsarbetslöshet
och yrkesutbildning. Jag redogjorde därvid för dc uttalanden i frågan, som
gjorts av kommerskollegium i dess den 5 mars 1929 inkomna utlåtande över
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 255.
arbetslöshetssakkunnigas betänkande, i vilket yttrande förordats en vidsträcktare
användning av sådana reservarbeten, som avsåge att bereda de arbetslösa
viss yrkesutbildning. På min hemställan uppdrog Kungl. Majit sedermera åt
arbetslöshetskommissionen att avgiva yttrande över kommerskollegii utlåtande,
i vad däri avhandlades frågor angående ungdomsarbetslösheten samt yrkesutbildning
för arbetslösa. I anledning härav har kommissionen i dagarna inkommit
med utredning i berörda frågor. I den skrivelse, varmed denna utredning
överlämnades till Kungl. Majit, anförde kommissionen bland annat följande.
Arbetslöshnts
kommissionen
angående
ungdoms
arbetslös
heten.
»Såsom i utredningen påvisas, ansågs ungdomsarbetslösheten sistlidna vår
hava haft en relativt betydande omfattning inom något mer än hälften av de
tillfrågade kommunerna, företrädesvis inom sådana, där industrien förhärskade.
Denna arbetslöshet var till sin huvudsakliga del koncentrerad till det bälte av
mellan-Sverige, där den allmänna arbetslösheten ända sedan deflationskrisens
tid med särskild styrka gjort sig gällande. Av skäl, som närmare utvecklas i
utredningen, äro likväl de meddelade upplysningarna att betrakta såsom mindre
tillfredsställande, och de lämna följaktligen ej heller några säkrare hållpunkter
för ett fastställande av den sistlidne vår faktiskt rådande situationen på
arbetsmarknaden för den arbetslösa ungdomen. Huruvida förhållandena sedan
dess undergått någon förändring i den ena eller andra riktningen undandrager
sig visserligen ett exakt bedömande, men då det allmänna läget på arbetsmarknaden
avsevärt förbättrats under större delen av senare halvåret 1929, torde
man vara berättigad antaga, att ljusningen även kommit att beröra ungdomen.
Ett ytterligare stöd för denna uppfattning synes man kunna hämta av de upplysningar
i frågan, som på basis av arbetsförmedlingskontorens uppgifter utarbetats
inom socialstyrelsen, och som framlades vid den konferens angående
ungdomsförmedling, vilken avhölls i Stockholm sistlidne maj månad (se härom
Sociala Meddelanden nr 6/1929, sid. 458). Man torde nämligen hava fullgoda
skäl att sluta till att den förbättring av ungdomens arbetsmöjligheter, som enligt
nämnda uppgifter fortskridit ända från 1927, ytterligare accentuerats från
och med inträdet av sommarsäsongen 1929.
Känt är, att det åtminstone i de större städerna vanligen icke förefinnes så
stora svårigheter för ungdomar i de yngre åldersklasserna att erhålla anställning
på den öppna marknaden som för samma ungdomselement, vilka hava sitt
hemvist i de mindre städerna samt på landsbygden. Däremot synes den uppfattningen
vara ganska allmänt utbredd, att den mognare ungdomen, d. v. s.
företrädesvis ynglingar från 18 års ålder och däröver, hava att kämpa med betydande
svårigheter under sina strävanden att vinna fäste inom industrien, beroende
dels på den allmänna knappheten på arbetstillfällen, dels också på den
bristande yrkeskunnigheten hos stora grupper av det uppväxande släktet. Man
lärer sålunda kunna uttala, att ungdomsarbetslösheten — i den gestalt den numera
huvudsakligen framträder •— närmast utgör en sida av det allmänna arbetslöshetsproblemet
och fördenskull intimt sammanhänger med frågan om
lämpligaste metoderna för beredandet av hjälp eller arbetsanställning åt icke
yrkeskunniga arbetare, respektive med spörsmålet örn ökad yrkesutbildning
åt den uppväxande ungdomen. Men medan samhället beträffande vuxna personer,
som till följd av arbetslöshet råkat i nödställd belägenhet, inriktat sig på
att bereda deni lindring i deras vanligen övergående svårigheter, ligger problemet
i någon män annorlunda till i vad det gäller den arbetslösa ungdomen. Örn
direkta hjälpåtgärder i viss utsträckning även påkallas för deras del — och
sådan hjälp av växlande natur har också under kommissionens hela verksam
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 255. 11
hetstid kommit deni till godo — framstår likväl nödvändigheten av förebyggande
åtgärder såsom den viktigaste faktorn, da det gäller att lösa ungdomens
arbetslöshetsproblem. Härvid kommer av naturliga skäl spörsmålet örn de
ungas yrkesutbildning främst i fråga. Denna angelägenhet måste tillmätas
betydelse även ur den synpunkten, att det av praktiska skäl icke skulle vara
möjligt att bereda alla arbetslösa ynglingar, om dessa härom gjorde framställning,
placering vid statliga reservarbeten.
Frågan örn ungdomens yrkesutbildning kan emellertid ses ur många synpunkter
och har även givit anledning till olika förslag °och överväganden. I
kommerskollegii här föreliggande yttrande uttryckes salunda önskvärdheten
av anordnandet i större utsträckning av reservarbeten i form av utbildningskurser
för underlättande av överflyttning av ledig arbetskraft, särskilt ungdom,
till annat arbetsområde’. Därest detta yttrande är att tolka såsom förord
för åtgärder, syftande till ett mera stadigvarande och planmässigt sammanknytande
av frågorna rörande yrkesutbildning och ungdomsarbetslöshet, nödgas
arbetslöshetskommissionen framhålla vådorna av en sådan hopkoppling av
dessa båda problem. Enligt kommissionens förmenande böra nämligen dessa
spörsmål hållas strängt i sär. Frågan om ungdomens yrkesutbildning är ju en
vital samhällsangelägenhet, vars betydelse även under fullt normala tider
känsligt berör såväl näringslivet som den enskilde. Den utbildning, som ungdomen
— mödosamt och ofta under stora uppoffringar från föräldrarnas sida
— måste förskaffa sig för att stå rustad att möta livskampen, bör ungdomen
nämligen enligt arbetslöshetskommissionens mening alltjämt huvudsakligen
tillägna sig på de vägar, som härför utstakats, och i den mån några särskilda
åtgärder anses påkallade för att förbättra den nuvarande yrkesutbildningen,
torde det böra överlåtas åt de ordinarie organ, som för ändamålet upprättats,
att härvid gripa in med lämpliga reformer och supplerande åtgärder. Beträdandet
av andra vägar skulle helt visst draga med sig konsekvenser av vittgående
art och möjligen också förrycka en rationell lösning av industriens lärlingsfråga.
Då kommissionen redan i sitt utlåtande den 19 oktober 1928 över skolöverstyrelsens
anslagsbehov beträffande yrkesutbildningen för budgetåret 1929/19301
framhållit svårigheten att förena mera brett lagda hjälpåtgärder för den ungdom,
som är i behov av yrkes- och fackbildning, med de normer, efter vilka
kommissionen har att bedriva sin hjälpverksamhet för de arbetslösa, torde kommissionen
i detta sammanhang icke behöva närmare upptaga detta spörsmål
till förnyad behandling. Kommissionen utgår sålunda ifrån, att det bistånd,
som bör från dess sida tillhandahållas den arbetslösa ungdomen, mäste såsom
hittills bestämmas av gränserna för kommissionens egen uppgift. Den av kommissionen
ledda kursverksamheten bör följaktligen även i fortsättningen bedrivas
under aktgivande på arbetsmarknadens intresse av att, närhelst ett arbetstillfälle
yppar sig, ledig arbetskraft så snabbt som möjligt ställes till förfogande.
Det förhållandet, att en arbetslös person vid ett sådant tillfälle skulle
vara bunden vid en pågående kurs, bör sålunda icke få i strid mot för verksamheten
grundläggande principer inverka på huvuduppgiftens fullföljande.
Kursverksamheten bör vidare såsom hittills avse att bibringa den i kurserna
deltagande ungdomen viss enklare yrkesutbildning, förkovra deltagarna i manuella
färdigheter oell liva deras insikter i och intresse för allmänt medborgerliga
kunskapsämnen. Det må dessutom icke förbises, att en av kursernas
viktigaste uppgifter legat och bör ligga på det moraliska planet: att under
ledighetstiden bereda den arbetslösa ungdomen en sysselsättning, som tar den
-
Arbetslöshetskommissionen
om
yrkesutbildning
för de
arbetslösa.
Se 1930 års statsverksproposition, åttonde huvudtiteln sid. 601.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 255.
Utredningen
angående
nngdoms
arbetslös
heten.
nas tid oell ambition i anspråk. Men givet är att kurserna kunna ytterligare
vidgas inom ramen av sina nödvändiga förutsättningar. Hinder böra enligt
kommissionens mening sålunda icke möta för att anordna kurser på långt flera
orter än hittills, och att göra en betydligt större del av den arbetslösa ungdomen
delaktig av de förmåner, kurserna erbjuda. När så befinnes lämpligt borde
också, liksom hittills, kontanta understöd enligt gällande förordnings bestämmelser
kunna tilldelas kursdeltagarna, varigenom dessa skulle intresseras för
att bättre tillgodogöra sig undervisningen. Att utsträcka den av arbetslöshetskommissionen
understödda kursverksamheten ännu längre, än som här antytts
synes kommissionen icke tillrådligt. Skulle det emellertid anses påkallat att
ytterligare vidga åtgärderna för ungdomsarbetslöshetens lindrande, torde frågan
härom i sadant fall böra göras till föremal för en noggrann undersökning
av representanter för jie olika meningar, intressen och erfarenheter, som bryta
sig mot varandra i fragorna rörande arbetslösheten och de lämpliga metoderna
för densammas förebyggande och lindrande.»
Ur den vid arbetslöshetskoinmissionens skrivelse fogade berättelsen rörande
ungdomsarbetslösheten i Sverige våren 1929 ina här anföras följande uppgifter
och omdömen utöver dem, som återgivits i arbetslöshetskommissionens nu
citerade utlåtande.
d.e ''^0 kommuner, vilka besvarat utsända frågeformulär i ämnet, hade
72,3 A jakande och 25,4 % nekande besvarat frågan om förhandenvaro av ungdomsarbetslöshet.
Återstående svar hade varit otydliga. Av de inkomna
svaren att döma vöre Kronobergs, Kalmar, Hallands, Göteborgs och Bohus
samt Gotlands län i stort sett oberörda av ungdomsarbetslöshet. I icke så få
fall hade från jordbrukskommuner i dessa län gjorts gällande, att det i stället
för arbetslöshet rådde en verklig arbetarbrist för jordbruket. I de allra flesta
fall hade ungdomsarbetslösheten betecknats såsom nästan helt och hållet ett
problem örn beredande av sysselsättning åt ynglingarna, medan däremot flickorna
hade lättare att få arbete. Såsom orsaker till situationen angivas stagnation
inom industrien, rationalisering av den industriella driften, hämmad emigration,
säsongarbetets växlingar, företagsamhetens förlamande på grund av arbetstvister
m. m. Ungdomsarbetslösheten hade huvudsakligen framträtt
mom industrikommuner med förhärskande gruv-, järnbruks- och sågverksindustri.
Vad angår tendensen rörande arbetslösheten har som resultat angivits,
att en försämring vore märkbar inom omkring en tredjedel av de tillfrågade
kommunerna, medan oförändrat läge eller förbättring framträdde inom
två tredjedelar av kommunerna.
• ^ 1u^re(^n^n.^?n omnämnes vidare, att 38 av de tillfrågade kommunerna ansett
sig böra positivt ingripa med särskilda åtgärder. De flesta av dessa kommuner
hade tillgripit utvägen att anordna yrkeskurser, vilka omfattat utbildning
i exempelvis träslöjd, korgflätare, snickeri, skomakeri, metallarbeten och sömnad,
vidare chaufförs- och kockutbildning m. m. Lantbrukskurser hade också
förekommit i åtskilliga fall. För att tillvarataga arbetstillfällen, särskilt lämpade
för den yngre arbetskraften, hade inom flera kommuner bildats speciella
delegationer, upplysningsbyråer och beredningar. Dessutom planerade ytterägare
ungefär 25 kommuner särskilda åtgärder mot ungdomsarbetslösheten.
Bland de omständigheter, som åberopats som orsaker till ungdomsarbetslösbeten,
hava redan nämnts speciellt driftsinskränkningar, rationalisering inom
industrien och den hämmade emigrationen. Bland i övrigt anförda dylika omständigheter
må framhållas följande.
Gällande stränga bestämmelser rörande minderårigas skydd mot risker i arbetet
hade enligt flera rapporter medfört, att arbetsgivarna droge sig för att
Kungl. Majds proposition nr 255.
13
anställa ynglingar i vissa industriföretag, där för dem passande arbete skulle
kunnat beredas. Detta verkade även så att genom att utförandet av dylikt
arbete måste överlämnas åt fullt kvalificerade arbetare, arbetsprodukterna fördyrades
och arbetstillgången minskades. Vidare hava fortsättningsskolorna på
sina håll ansetts i sin nuvarande gestalt hindra ungdomen att få fast fot i ett
yrke. Den begränsade och mångenstädes helt obefintliga tillgången till yrkesutbildning
framhålles i ett mycket stort antal fall såsom en av grundorsakerna
till den rådande ungdomsarbetslösheten. Därjämte har värnpliktstjänstgöringen
i några yttranden påståtts lägga hinder i vägen för den manliga ungdomen att
vinna stadigvarande anställning. Vad angår sådana omständigheter av betydelse
för arbetslösheten, som sammanhänga med industriens allmänna ställning,
har främst framhållits, att arbetarnas åldersförhållanden inverkat förryckande
på möjligheten för de yngre arbetarna att i rimlig tid komma till en självständig
ställning. Den talrika förekomsten av överåriga inom det industriella arbetet
hade lett till att nyrekryteringen av yngre arbetskraft flerstädes avstannat,
vilket givetvis medfört en ökning av arbetslösheten bland de yngre elementen.
Aven inom småindustrien hade anställandet av lärlingar på senaste tiden avstannat
eller avtagit i huvudsak av ekonomiska skäl. På arbetslösheten bland
de unga i städerna hade dessutom inverkat, att industrien i viss mån föredragit
att intaga arbetare från landsorten framför att bereda anställning åt den
infödda stadsungdomen.
I detta sammanhang har framhållits, att hela problemet om den industriella
nyrekryteringen av arbetskraft intimt sammanhängde med de moderna
avtalsbestämmelserna. I allmänhet förefölle det enligt utredningen, som örn
man inom kommunerna varit ense örn att ungdomsarbetslösheten vore relativt
obetydlig bland 15—17-åringarna, emedan särskilt ynglingarna i nämnda ålder
hade lätt att erhålla diverse tillfälliga anställningar och, i den mån de icke
droges in i industrien, därvid finge sina löner fastställda tämligen fritt efter arbetsgivarens
bedömande. Annorlunda ställde sig saken för ungdom i åldersgruppen
18—20 år. Vid 18-årsåldern inträdde nämligen en kritisk tidpunkt
för ynglingarna i så måtto, att lönerna för dem vid överskridandet av denna
åldersgräns nödtvunget inrangerades i kollektivavtalens löneschema. Det har
nu framhållits, att arbetsgivarna av ekonomiska skäl nödgades låta de unga
männen vika för äldre kamrater, enär den lön, som de från och med 18 år skulle
erhålla enligt vederbörande kollektivavtal, ansåges för hög för 18-åringarnas
kvalifikationer och kroppskrafter. För kvinnorna däremot hade denna åldersgräns
ingen egentlig betydelse. Slutligen må nämnas, att i de avgivna svaren
bristande allvar i föräldrarnas fostran av ungdomen till arbetsvilja icke sällan
ansetts vara skulden till situationen. Även ren föräldraegoism eller önskan att
hålla barnen hemma så länge som möjligt, örn icke ett efter föräldrarnas mening
tillfredsställande arbete kunde erhållas, hava uppgivits spela in.
I den föreliggande utredningen redogöres också för vissa uttalanden, som
från de tillfrågade kommunerna gjorts beträffande åtgärder till motverkande
av ungdomsarbetslösheten. Sålunda framkomna uppslag må här i största korthet
angivas. De äro: åtgärder för att till jordbruket återbörda industriens
övertaliga befolkningselement, ansträngningar för förbättrande av ungdomens
moraliska brister, upptagandet av jordförbättringsarbeten inom jordbruket ävensom
skogsgallring och trädgårdsarbete, yrkesutbildning och yrkeskurser i så stor
utsträckning som möjligt, samarbete mellan de olika läroanstalterna och den
offentliga arbetsförmedlingen, dennas praktiska inriktning på placering av
ungdomlig arbetskraft eventuellt på annan ort där arbetsbrist råder. På sina
håll har även framkastats förslag av mera politiskt betonad karaktär, såsom
rörande arbetslöshetsförsäkring, förkortning av arbetstiden eller sänkning av
den ålder, från vilken folkpensionerna utgå och höjning av pensionsbeloppen.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 255.
Bland åtgärder, som från statsmakternas sida vidtagits för åstadkommande
av förbättrad yrkesutbildning, må här erinras om det belopp av det allmänna
arbetsförmedlingsanslaget, som årligen ställes till förfogande för särskilda åtgärder
till motverkande av arbetslösheten bland ungdomen. Rörande användningen
av detta särskilda belopp har jag lämnat vissa uppgifter i årets statsverksproposition
(femte huvudtiteln sid. 30), vartill här må hänvisas. Vidare
må nämnas, att socialstyrelsen och skolöverstyrelsen i ett gemensamt cirkulär
i april 1929 lämnat anvisningar för användande av berörda anslag samt i övrigt
för underlättande av yrkesval och anvisande av arbete åt ungdom. Därvid har
understrukits, att arbetsförmedlingen har att bistå även åldersklasserna i och
närmast efter skolåldern ävensom att den bör vid förmedling av arbete åt personer
i dessa åldersklasser alldeles särskilt taga hänsyn till att sådant arbete
anvisas, för vilket var och en bäst ägnar sig. Skolmyndigheterna läggas
på hjärtat att lämna eleverna en allmän orientering rörande olika yrken och
arbetsområden, ägnad att belysa vikten av ett verkligt väl genomtänkt yrkesval.
Härvid bör arbetsförmedlingen medverka genom att tillhandagå lärarkrafterna
med upplysningar rörande arbetsmarknadens mångskiftande grenar
och aktuella tendenser. Skolans myndigheter böra även tillhandagå arbetsförmedlingen
med upplysningar, som kunna tjäna till vägledning för bedömande
av de ungas lämplighet på olika arbetsområden. Vid cirkuläret hava fogats
detaljerade promemorior, dels för lokala skolmyndigheter, dels för offentliga
arbotsförmedlingsanstalter rörande vad de hava att iakttaga i de avseenden,
som behandlas i cirkuläret.
I fjolårets proposition berörde jag även riksdagens skrivelse nr 274 år 1928
angående utredning örn understöd åt behövande elever vid vissa anstalter för
yrkesundervisning. Jag framhöll, att den utredning, som igångsatts i anledning
av denna riksdagsskrivelse, ännu icke vore avslutad. Så är nu fallet men
vederbörande departementschef har ansett, att utredningen icke bör läggas
till grund för något Kungl. Maj:ts förslag till riksdagen (se 1930 års statsverksproposition,
åttonde huvudtiteln, sid. 591).
I 1929 års proposition erinrade jag vidare örn att arbetslöshetskommissionen
genom Kungl. Maj:ts beslut den 22 juni 1928 fått i uppdrag att verkställa undersökning
rörande vissa i en skrivelse från landssekretariatet omförmälda
frågor. De frågor, som sålunda skulle bliva föremål för undersökning, voro
i huvudsak följande, nämligen dels huruvida nödhjälpsarbetena kunde anses
lämpliga såsom dylika ur allmänna synpunkter och särskilt med hänsyn till
arbetenas inflytande på arbetstillgången i den öppna marknaden, dels huruvida
icke staten lämpligen borde genom understöd till kommuner och vägdistrikt,
inom vilka arbetslöshet i större utsträckning förekomme, möjliggöra för dessa
att i stället för nödhjälpsarbeten anordna arbeten i öppna marknaden, dels huruvida
de vid nödhjälpsarbetena utgående lönerna kunde anses rimliga och lämpligt
avvägda med hänsyn till arbetarnas möjlighet att bereda sig själva och
sina familjer uppehälle, dels huruvida vid nödhjälpsarbete sysselsatta arbetare
behövde anlita fattigvård samt, därest så vore förhållandet, i vilken utsträckning
detta ägde rum jämfört med vad som i sådant hänseende förekomme beträffande
lågt avlönade arbetare med arbete i öppna marknaden, dels huru
-
Kungl. Majrls proposition nr 255.
15
vida bostads- och andra förhållanden å nödhjälpsarbetarnas arbetsplatser kunde
anses vara tillfredsställande, dels huruvida den ekonomiska och tekniska ledningen
av nödhjälpsarbetena och andra i samband därmed stående anordningar
kunde anses vara tillfredsställande, dels ock huruvida de möjligheter, som
borde stå nödhjälpsarbetarna till buds att påtala vid arbetena rådande missförhållanden,
vore tillgodosedda eller örn förhandlingsordning, vari medgåves
rätt för ombud för fackförening att biträda nödhjälpsarbetarna vid förhandling,
borde upprättas.
Enligt vad jag från arbetslöshetskommissionen inhämtat, är ifrågavarande
utredning numera avslutad och kommer kommissionen att inom den allra närmaste
tiden överlämna en skrivelse, däri redogöres för ärendets behandling. I
denna skrivelse komma att framför allt behandlas frågorna om avlöningsprinciperna
vid reservarbetena, örn bostadsförhållandena därstädes samt örn arbetsledningen.
Vissa positiva åtgärder torde komma att förordas, men dessa
lära vara av beskaffenhet att kunna vidtagas av kommissionen, och i varje fall
äro de icke av beskaffenhet att böra påverka direktiven för anslagets användning.
Vid sådant förhållande torde anledning icke finnas att låta med avgivande
av proposition i det nu behandlade ämnet anstå till efter utgången av
den ordinarie tiden för propositioners avlämnande. Därest utredningen inom
kort inkommer, torde densamma emellertid lämpligen kunna bringas till riksdagens
vederbörande utskotts kännedom.
Vid min förberedande anmälan till årets statsverksproposition av förevarande
ärende omförmälde jag (femte huvudtiteln, punkten 9), att statens arbetslöshetskommission
i skrivelse den 29 november 1929 gjort framställning örn anslag
för budgetåret 1930/1931 till bekämpande av arbetslösheten. I denna skrivelse
hade kommissionen efter en ekonomisk utredning, för vilken jag i korthet redogjorde,
uppskattat det belopp, som utöver väntad behållning å redan anvisade
medel skulle erfordras för budgetåret 1930/1931 till 800,000 kronor. Med hänsyn
till behovet av viss medelsreserv samt rörelsekapital hade, anförde jag,
kommissionen emellertid ansett behovet av nytt anslag för nästa budgetår böra
uppskattas till 2,300,000 kronor.
I fortsättningen av mitt anförande till statsverkspropositionen erinrade jag
örn att jag vid föredragning av förberörda proposition nr 210 till 1929 års
riksdag samt vid riksdagens behandling av propositionen haft tillfälle att
framlägga en del synpunkter beträffande arbetslöshetsfrågan, därvid jag på
anförda skäl förklarat mig anse, att den statliga verksamheten till motverkande
av arbetslösheten måste under det nu löpande budgetåret fortgå i samma huvudformer
som tidigare. Jag framhöll vidare, att sedan den pågående utredningen
av arbetslöshetens karaktär och orsaker samt medlen för dess bekämpande
slutförts, man syntes hava större möjligheter att taga ställning till
frågan om den nu rådande arbetslöshetens mer eller mindre permanenta natur,
örn den utvidgade rationaliseringens inflytande m. m. samt örn de framtida
formerna för den statliga hjälpverksamheten på förevarande område. Vidare
påpekade jag, att ett fortsatt övervägande av frågan om de framtida formerna
för arbetslöshetshjälpen föranlett mig att, på sätt redan anförts, genom social
-
Statsvcrkspropositionen
1930.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 255.
styrelsens försorg föranstalta om ytterligare utredning i vissa i statsrådsprotokollet
för den 29 november 1929 angivna hänseenden.
Sammanfattningsvis yttrade jag därefter, att man med hänsyn till vad sålunda
i olika hänseenden anförts hade att räkna med att statens verksamhet
till bekämpande av arbetslösheten under nästa budgetår bomme att bedrivas
efter i huvudsak samma grunder som dittills.
Beträffande beloppet av det för nästa budgetår erforderliga anslaget framhöll
jag i statsverkspropositionen, att det icke syntes lämpligt att redan vid
tiden för nämnda propositions avlåtande fatta slutlig ståndpunkt till frågan
därom. På sätt som ägt rum de senaste fyra åren syntes man nämligen före
avlåtandet av förslag i ämnet till riksdagen böra så långt som möjligt avvakta
utvecklingen på arbetsmarknaden. Denna utveckling vore av betydelse dels i
vad anginge storleken av det belopp, som bomme att disponeras under innevarande
budgetår, varav berodde summan av de reserverade medel, som komme
att finnas tillgängliga vid nästa budgetårs början, dels ock beträffande beräkningen
över huvud av medelsbehovet för sistnämnda budgetperiod. Jag anhöll
därför, att med framläggande av definitivt förslag i ämnet måtte få tills
vidare anstå. Hedan då ansåg jag mig kunna nämna, att jag, utan att ännu
hava kunnat taga definitiv ståndpunkt till frågan, ansett viss minskning av
det av arbetslöshetskommissionen föreslagna beloppet möjlig. Det ville nämligen
synas, som örn med den begränsade omfattning, som kommissionens verksamhet
dåmera erhållit, det belopp, vilket ansetts behövligt för medelsreserv
och rörelsekapital, borde kunna något minskas. Dessutom höll jag före, att
kommissionens kostnader under innevarande budgetår näppeligen skulle behöva
uppgå till det belopp, varmed kommissionen räknat. Arbetslöshetskommissionen
hade i sina kalkyler utgått från att dess verksamhet skulle under nästa
budgetår behöva bedrivas i ungefär samma omfattning som innevarande budgetår.
Jag framhöll, att man emellertid torde vara berättigad att för budgetåret
1930/1931 räkna med någon minskning av arbetslösheten och följaktligen
även av kommissionens verksamhet. Vidare framhöll jag, att chefen för jordbruksdepartementet
senare torde komma att framlägga förslag rörande anslag
till avsevärt belopp till statsbidrag för nästa budgetår för vinnande av ökad
skogsproduktion å vissa marker. Det torde vara att förvänta att ■—- på samma
sätt som förra året antogs beträffande då förordade höjningar av vissa anslag
till skogsavdikning samt till nyodling och betesförbättring å ofullständiga
jordbruk -— även under nästföljande budgetår genom de arbeten, som med
anvisande av nu omförmälda anslag skulle företagas, jämväl skulle vinnas
någon lättnad i arbetslösheten. Därigenom torde också uppnås ett i och för
sig önskvärt återförande av arbetslösa till den öppna arbetsmarknaden med
åtföljande minskning av belastningen å förevarande anslag. I huvudsak på
sålunda anförda grunder förklarade jag mig anse, att det av arbetslöshetskommissionen
föreslagna beloppet skulle kunna minskas från 2,300,000 till
2,000,000 kronor. Jag hade därvid även räknat med, att medel kunde komma
att erfordras från ifrågavarande anslag för åtgärder i anledning av arbetslösheten
på Seskarö i Norrbottens län. I enlighet med vad jag sålunda förordade
beräknades också i riksstaten ett anslag på 2,000,000 kronor till bekämpande
av arbetslösheten för nästa budgetår.
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 355.
Statens arbetslöshetskommission har sedermera på därom gjord anmodan i Arbetslösen
till mig ställd skrivelse av den 7 mars 1930 inkommit med uppgifter till ^ioner^ankomplettering
av vissa i kommissionens förenämnda skrivelse den 29 november gående me1929
meddelade siffror och beräkningar. Till dessa uppgifter har kommissionen
knutit några uttalanden, föranledda av den utveckling av hithörande
förhållanden, som ägt rum sedan sistnämnda skrivelse avläts.
Jag torde nu — i anslutning till vad jag vid min förberedande anmälan av
ärendet yttrade — få lämna en redogörelse för de av kommissionen i berörda
hänseende lämnade uppgifterna, i den mån de beröra arbetsmarknadens läge,
kommissionens verksamhet under det nästförflutna året och kommissionens
ekonomiska ställning. Härvid kommer jag att för större överskådlighets skull
i ett sammanhang behandla vad kommissionen anfört i skrivelsen den 29 november
1929 och de kompletterande meddelanden, som kommissionen lämnat i förenämnda
skrivelse den 7 mars 1930, varjämte med ledning av det senast tillgängliga
siffermaterialet gjorts vissa tillägg till och jämkningar i de av kommissionen
uppgjorda tabellerna.
Till belysande av arbetsmarknadens utveckling och arbetslöshetens omfattning
under tiden januari 1925—januari 1930 har kommissionen meddelat de uppgifter,
som återgivas i följande tabell, vilken för varje månad utvisar dels antalet
ansökningar örn arbete på 100 lediga platser vid de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna,
dels det procentuella antalet arbetslösa bland de till
fackföreningarna anslutna arbetarna, dels ock antalet anmälda hjälpsökande
arbetslösa. Uppgifterna angående antalet arbetslösa hänföra sig till sista dagen
i respektive månader och hava avrundats till närmaste 50-tal. I slutet
av tabellen hava upptagits maximi- och minimisiffror för de särskilda åren.
•- Månad | Antal arbetsansökningar | Fackföreningarnas | arbets- | Antal hjälpsökande arbetslösa enligt | ||||||||||||||
| 1925 | 1926 | 1927 | 1928 | 1929 | 1930 | 1925 | 1926 | 1927 | 1928 | 1929 | 1930 | 1925 | 1926 | 1927 | 1928 | 1929 | 1930 |
Jan. | 296 | 273 | 293 | 279 | 241 | 241 | 14.8 | 15.7 | 16.3 | 14.3 | 14.8 | 13.7 | 20,600 | 22,700 | 27,400 | 26,650 | 18,500 | 16,650 |
Fehr. | 256 | 247 | 258 | 260 | 215 |
| 13.6 | 14.8 | 15.6 | 13.3 | 14.6 |
| 21,600 | 22,300 | 25,400 | 26,300 | 17,700 |
|
Mars | 207 | 191 | 208 | 201 | 174 |
| 12.0 | 14.7 | 14.1 | 13.2 | 13.7 |
| 18,600 | 20,500 | 22,400 | 24,600 | 15.700 |
|
April | 166 | 163 | 171 | 165 | 150 |
| 10.8 | 12.3 | 12.3 | 11.7 | 11.4 |
| 14,800 | 16,600 | 22,200 | 19,600 | 12,250 |
|
Maj | 157 | 162 | 168 | 146 | 134 |
| 8.2 | 9.9 | 9.9 | 8.2 | 7.7 |
| 12,100 | 13,900 | 18,100 | 14,100 | 8,450 |
|
Juni | 159 | 166 | 161 | 157 | 135 |
| 8.2 | 9.6 | 9.4 | 7.6 | 6.8 |
| 10,300 | 11,750 | 15,200 | 11.150 | 5,850 |
|
Juli | 162 | 161 | 150 | 167 | 137 |
| 7.6 | 8.6 | 8.3 | 7.4 | 6.3 |
| 9.400 | 10,850 | 12,200 | 9,500 | 5;050 |
|
Aust. | 156 | 151 | 148 | 1601 135 |
| 7.7 | 8.3 | 7.9 | 6.9 | 6.1 |
| 9.450 | 11,200 | 12,700 | 9,850 | 4,850 |
| |
Sept. | 154 | 158 | 143 | 142 | 127 |
| 8.5 | 9.1 | 8.4 | 7.8 | 6.7 |
| 10,150 | 12,000 | 12.900 | 10,000 | 5,050 |
|
likt. | 172 | 186 | 170 | 156 | 148 |
| 10.0 | 11.4 | 10.4 | 9.0 | 8.2 |
| 13,150 | 15,500 | 16,450 | 12,950 | 7,300 |
|
Nov. | 246 | !ilo | 242 | 230 | 202 |
| 11.8 | 13.0 | 12.8 | 10.9 | 10.1 |
| 18,000 | 20,050 | 21,400 | 16,450 | 9,800 |
|
Dec. | 226 | 268 | 243 | 220 | 203 |
| 19.5 | 19.1 | 18.6 | 17.3 | 16.3 |
| 20,300 | 24,700 | 24,200 | 18,700 | 12^50 |
|
Max. | jan. | jan. | jan. | jan. | jan. |
| dec. | dec. | dec. | dec. | dec. |
| febr. | dec. | jan. | jan. | jan. |
|
| 296 | 273 | 293 | 279 | 241 |
| 19.6 | 19.1 | 18.6 | 17.3 | 16.3 |
| 21,60.0 | 24,700 | 27,400 | 26,650 | 18,500 |
|
Min. | sept. | aug. | sept. | sept. | sept. |
| juli | aug. | aug. | aug. | aug. |
| juli | juli | juli | juli | aug. |
|
| 154 | 151 | 143 | 142 | 127 |
| 7.6 | 8.3 | 7.7 | 6.9 | 6.1 |
| 9,400 | 10,850 | 12,200 | 9,500 | 4,850 |
|
Vidare har kommissionen lämnat i följande tabell sammanförda uppgifter,
likaledes för tiden januari 1925—januari 1930, rörande antalet hjälpta personer
samt huru dessa fördela sig på de olika hjälp förment a. Till underlättande
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 313 haft. (AV 335.)
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 255.
av jämförelsen hava i tabellen upptagits jämväl siffrorna rörande antalet hjälpsökande
arbetslösa, ehuru dessa siffror redan återfinnas i den nyss återgivna
tabellen.
Tidpunkt | Antalet hjälp- sökande | Antalet sysselsatta i | Antalet under-stödda | Hela | Antalet | ||||
År | Sista | statliga reserv- arbeten | statskom- munala reserv- arbeten | kommu- nala reserv- arbeten | med stats- bidrag | utan stats- bidrag | |||
1925 . . | jan. . . | 20,600 | 1,852 | 738 | 2,613 |
| 341 | 5,544 | 26.9 |
| april | 14,800 | 3,094 | 1,076 | 2,496 | — | 348 | 7,014 | 47.4 |
| juli . . | 9,400 | 1,839 | 548 | 1,222 | — | 63 | 3,672 | 39.0 |
| okt. . . | 13,150 | 1,699 | 367 | 884 | — | 123 | 3,073 | 23.4 |
1926 . . | jan. . . | 22,700 | 3,433 | 598 | 2,204 | — | 2,033 | 8,268 | 36.4 |
| april | 16,600 | 3,836 | 1,161 | 1,841 | 4 | 388 | 7,230 | 43.5 |
| juli . . | 10,850 | 2,101 | 363 | 1.200 | — | 64 | 3,728 | 34.3 , |
1927 . . | okt. . . | 15,500 | 1,991 | 251 | 1,303 | — | — | 3,915 | 25.2 1 |
jan. . . | 27.400 | 3,646 | 1,301 | 3,126 | 199 | 2,015 | 10,287 | 37.5 | |
| april | 22,200 | 3,499 | 1,446 | 2,668 | 214 | 1,060 | 8.887 | 40.0 |
| juli . . | 12,200 | 2,603 | 559 | 1,451 | — | 1,305 | 5,918 | 48.5 |
| sept. . . | 12,900 | 2,088 | 494 | 1,241 | — | 1,194 | 5,017 | 38.8 |
| okt. . . | 16,450 | 2,085 | 517 | 1,317 | 29 | 2,006 | 5,954 | 36.1 |
| nov. . . | 21,400 | 2,872 | 859 | 1,576 | 34 | 2,473 | 7,814 | 36.5 |
1928 . . | dec. . . | 24,200 | 2,860 | 1,245 | 1,448 | 65 | 3,692 | 9.310 | 38.5 |
jan. . . | 26,650 | 4,320 | 1,372 | 2,380 | 215 | 3,937 | 12,224 | 45.8 | |
| april | 19,600 | 3,993 | 1,192 | 1.907 | 336 | 2,590 | 10,018 | 51.0 |
| juli . . | 9,500 | 1,336 | 294 | 949 | — | 925 | 3,504 | 36.8 |
| sept. . . | 10,000 | 1,040 | 208 | 1,173 | — | 592 | 2,954 | 29.5 |
| okt. . . | 12,950 | 1,385 | 347 | 1,035 | — | 693 | 3,460 | 26.7 |
| nov. . . | 16,450 | 2,549 | 713 | 1,084 | 7 | 739 | 5,092 | 31.0 |
| dec. . . | 18,700 | 2,915 | 780 | 1,558 | 190 | 1,350 | 6,793 | 36.3 |
1929 . . | jan. . . | 18,500 | 3,539 | 953 | 2,037 | 130 | 2,084 | 8,743 | 47.2 |
| april | 12,250 | 2,865 | 1,048 | 1,352 | 188 | 1,277 | 6,730 | 54.9 |
| juli . . | 5,050 | 1,071 | 15 | 846 | — | 210 | 2,142 | 42.4 |
| okt. . . | 7,300 | 1,129 | 46 | 535 | — | 288 | 1,998 | 27.4 |
1930 . . | jan. . . | 16,650 | 3,049 | 694 | 1,702 | 214 | 2,109 | 7,768 | 46.7 |
Beträffande de sålunda lämnade statistiska uppgifterna har kommissionen
i skrivelsen den 29 november 1929 erinrat, att kommissionen i motsvarande
skrivelse den 26 november 1928 beträffande arbetsmarknadens och arbetslöshetens
utveckling på grundval av det då föreliggande materialet anfört, att
den sakta stegring av arbetslösheten, som ägt rum från år 1925 fram till 1927
års mitt, upphört och i stället förbytts i en tydlig nedgång. Under år 1929
hade denna förbättring blivit än mera markerad. Siffrorna för år 1929 understege
dem för år 1925, och läget torde bäst betecknas genom att framhålla,
att arbetslöshetens omfattning vore i det närmaste lika låg som under år 1924,
det hittills gynnsammaste sedan den stora krisen åren 1921—1922. De hjälpsökande
arbetslösas antal hade under år 1929 varit störst i januari, då 18,500
(26,650 år 1928) inrapporterats. I augusti hade 1929 års lägsta tal 4.850
(9,850 år 1928) uppnåtts, varefter den av säsongföreteelserna beroende, regelbundet
återkommande stegringen inträtt.
Vidare har kommissionen meddelat en tabell rörande de anmälda arbetslösas
procentuella fördelning på yrkesgrupper vid olika tidpunkter. Tabellen i fråga
är av följande utseende.
Kungl. Maj:ts proposition nr 255.
19
Grupp | 1925 | 1926 | 1927 | 1928 | 1929 | 1930 | |||||
| febr. | juli | febr. | juli | febr. | juli | febr. | juli | febr. | juli | jan. |
Jordbruk och skogshus-hållning. Jordbruk ....... | 3 | 2 | 3 | 4 | 3 | 2 | 4 | 2 | 3 | 1 | 3 |
Skogshushållning . . . | 7 | 4 | 2 | 3 | 1 | 2 | 1 | 2 | 1 | 1 | i |
| Industri och hantverk. | 9 | 15 | 11 | 14 | 7 | 11 | 6 | 11 | 6 | 10 | 5 |
Jord-, sten- o. glasindu-stri ........ | 5 | 5 | 4 | 7 | 8 | 3 | 3 | 3 | 3 | 4 | 3 |
Metall- o. maskinindu-stri ........ | 14 | 13 | 9 | 9 | 9 | 10 | 7 | 8 | 6 | 7 | 6 |
Trävaruindustri.... | 13 | 3 | 13 | 9 | 13 | 12 | 12 | 10 | 12 | 12 | 13 |
Byggnadsverksamhet . | 9 | 5 | 11 | B | 9 | 7 | 10 | 6 | 11 | 5 | 10 |
Övriga industrier . . . | 4 | 6 | 5 | 5 | 5 | 6 | 5 | 5 | 6 | 6 | 6 |
Industri o. hantverk, ej | 4 | 4 | 2 | 3 | 3 | 3 | 3 | 4 | 2 | 3 | 2 |
Sjöfart och fiske . . . | 3 | 6 | 3 | 1 | 1 | 1 | 1 | 1 | 1 | 1 | 1 |
Handel och samfärdsel | 7 | 6 | 6 | 6 | 6 | 8 | 8 | 9 | 6 | 7 | 7 |
Arbete, ej liänförligt till | 22 | 26 | 31 | 33 | 35 | 35 | 40 | 39 | 43 | 43 | 43 |
Summa ! | 100 | 100 | 100 | 100 | 100 | 100 | 100 | 100 | 100 | 100 | 100 |
Antal hjälpsökande arbets- | | 21,600 | 9,400 | 22,300 | 10,850 | 25,400 | 12,200 | 26,300 | 9,500 | 17,700 | 5,050 | 16,650 |
Med hänsyn till den starka ökning, som den senaste månadssiffran utvisar,
kan det vara av intresse att här framlägga några siffror till belysande av huru
denna ökning fördelar sig på olika yrken i förhållande till antalet arbetslösa
inom samma yrken under respektive september, november och december år 1929.
Grupp | Antal ar-betslösa | Denna siffra innebär ökning ( + ) | ||||
från sept. | från 1929 | nov. med | från dec. | |||
Jordbruk ................... | 427 | + 336 | + | 176 | + | 163 |
Skogshushållning............... | 231 | + 115 | + | 77 | + | 45 |
Gruvdrift och malmförädling.......... | 910 | + 475 | + | 307 | + | 258 |
Jord-, sten- och glasindustri.......... | 517 | + 311 | + | 247 | + | 100 |
Metall- och maskinindustri.......... | 933 | + 628 | + | 308 | + | 192 |
Trävaruindustri................ | 2,153 | +1,571 | + | 845 | + | 590 |
Byggnadsverksamhet............. | 1,620 | +1,326 | + | 893 | + | 524 |
Läder-, hår-, gummi- o. d. industri....... | 156 | + 126 | _ | 12 | + | 33 |
Textilindustri................ | 142 | + 84 | + | 55 | + | 26 |
Beklädnadsindustri.............. | 139 | + 106 | + | 63 | + | 53 |
Närings- och njutningsmedelsindustri...... | 216 | + 115 | + | 71 | + | 76 |
Kemisk-teknisk och belysningsindustri..... | 86 | + 9 | + | 22 | + | 13 |
Trämasse- och pappersindustri......... | 222 | + 205 | + | 142 | + | 126 |
Grafisk industri.............. | 35 | + 20 | + | 13 | + | 17 |
Industri och hantverk ej särskilt specificerade . . | 385 | + 284 | + | 149 | + | 102 |
Sjöfart och fiske.............. | 182 | + 129 | + | 87 | + | 84 |
Handel och samfärdsel m. m......... | 1,112 | + 909 | + | 481 | + | 391 |
Husligt arbete................ | 38 | + 19 | + | 27 | — | 577 |
Arbete, ej hänförligt till annan grupp..... | 7,143 | + 4,843 | + 2,903 | + 2,390 | ||
Summa | 16,047 | + 11,011 | + 0,854 | + 4,000 |
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 255.
Beträffande förhållandet inom de särskilda yrkesgrupperna har kommissionen
i sin skrivelse den 29 november 1929 erinrat, att kommissionen år 1928 i
fråga om läget inom olika industrier uttalat, att arbetslöshet ännu vore
rådande inom gruv-, järn- och sågverksindustrierna, ehuru en förbättring kunde
konstateras. Minskad arbetstillgång hade även förmärkts inom textilindustrien
och vid skofabrikerna. Vidare framhölls, huru starkt grovarbetargruppen
framträdde i arbetslöshetsstatistiken. Detta sistnämnda förhållande
gåve också förklaringen till arbetslöshetens och de därmed sammanhängande
åtgärdernas säsongartade karaktär. Angående utvecklingen av arbetsmarknaden
sedan dess har kommissionen nu anfört, att densamma torde, så långt
ledning kunde vinnas genom inkomna rapporter och befintlig statistik, i korthet
kunna tecknas sålunda.
Arbetstillgången inom gruv- och järnindustrierna, som under lång tid varit
knapp, torde nu för första gången kunna angivas som relativt god, och arbetslöshet
inom dessa grupper uppträdde endast sporadiskt. På några orter torde
dock alltjämt finnas ett svårplacerat lokalt arbetskraftsöverskott, huvudsakligen
bestående av äldre arbetare.
Inom sågverksindustrien, som fortfarande lede av de låga priserna på sågade
varor, hade arbetstillgången ditintills varit tillfredsställande med undantag
för några orter i övre Norrland. Sålunda krävde förhållandena på Seskarö
i Nedertorneå socken alltjämt en omfattande verksamhet.
Textil- och skoindustrierna .uppvisade någon förbättring, men läget torde
ännu böra betraktas som tryckt inom dessa industrier.
Inom övriga industrier och även inom handel och samfärdsel syntes normala
förhållanden vara rådande.
Skogsbruket hade god arbetstillgång, och någon direkt arbetslöshet inom
jordbruket torde icke förefinnas, trots de svårigheter denna näring hade att
kämpa med.
I avseende å gruppen grovarbetare i allmänhet hänvisade kommissionen till
vad som därom anfördes i kommissionens framställning i detta ärende av den
26 november 1928 (se proposition nr 210 år 1929 sid 11). Därtill borde endast
böra i anslutning till tabellen angående de arbetslösas fördelning på yrkesgrupper
framhållas, att den stegring i grovarbetargruppens relativa omfattning,
som förut kunnat konstateras, alltjämt fortsatte. Procentuellt utgjorde
densamma i februari 1925—1929 resp. 22, 31, 35, 40 och 43 %.
Härefter har kommissionen anfört, att de synnerligen goda konjunkturer,
som en längre tid varit rådande i landet, nedbragt arbetslösheten under den
gångna sommaren till en relativt låg nivå. Vad nu anginge tiden intill detta
budgetårs utgång, ansåge kommissionen de rådande ekonomiska förhållandena
icke giva något säkert underlag för ett bedömande. Medan arbetstillgängen
för närvarande vore god och inom vissa industrier till och med mycket
god, torde man icke kunna undgå att taga hänsyn till den oro, som vore rådande
på det finansiella området. Det syntes därför kommissionen, att försiktigheten
bjöde att icke räkna med någon mera avsevärd förbättring. Kommissionen
utginge sålunda i sina kalkyler för medelsåtgången intill budgetårets
slut därifrån, att den statliga verksamheten för arbetslöshetens bekämpande
Kungl. Maj:ts proposition nr 255. 21
skulle bliva av något mindre omfattning än under sistförflutna verksamhetsår.
I sin skrivelse den 7 mars 1930 har kommissionen beträffande förhållandena
på arbetsmarknaden efter det kommissionen avgav sin framställning av november
1929 framhållit följande.
Läget på arbetsmarknaden hade under tiden november 1929—februari 1930
icke undergått några mera anmärkningsvärda förändringar. På grund av den
för årstiden ovanligt blida väderleken syntes arbetstillfällen hava erbjudit
sig i större utsträckning än vanligt. De från senhösten stigande siffrorna
över antalet hjälpsökande arbetslösa kunde som vanligt betecknas såsom utslag
av säsongarbetslöshetens inträde. Anmärkningsvärd vore emellertid den
ganska avsevärda stegringen av arbetslöshetssiffran från december 1929 till
januari 1930. De registrerade hjälpsökandes antal steg nämligen med 4,600
personer eller 38.3 %, en siffra, som visserligen vore lägre än den för januari
1928 (18,700) antecknade liksom också motsvarande för januari 1929
(18,500), men som likväl företedde det för utvecklingen på arbetsmarknaden
under de senaste åren ovanliga förhållandet av en stegring av arbetslösheten
vid ett nytt års början. Att den något kyligare väderlek, som inträtt under
senaste hälften av januari, bidragit till den siffermässiga ökningen av arbetslösheten
i slutet av samma månad torde emellertid kunna tagas för givet.
Huruvida man här hade att göra med en företeelse av tillfällig natur eller örn
den iakttagna förändringen vore att tolka såsom symptom på en begynnande
allmän försämring i konjunkturerna på arbetsmarknaden, vöre däremot än så
länge omöjligt att avgöra. I varje fall syntes det icke berättigat att ur den statistiska
lägesförskjutningen utläsa tendenser till vikande konjunkturer inom
näringslivet. De arbetslösa i landet, som hos stat och kommuner påkallade det
allmännas hjälp, vore nämligen alltfort spridda över hela fronten av skilda
yrken, och arbetslösheten uppträdde alltjämt mest markerad inom samma yrken,
som tidigare under hela den sista tiden besvärats av dålig arbetsmarknad,
nämligen bland arbetarna, tillhörande trävaruindustrien samt grovarbetama.
Den ihållande svåra situationen särskilt för trävaruindustriens arbetare
torde bero på att koncentrations- och rationaliseringsprocessen inom denna
industri ännu ej avslutats. Jämväl i betraktande av det otillfredsställande
prisläget på trävarumarknaden och därav följande driftsbegränsningar
syntes man böra tills vidare räkna med viss bestående arbetslöshet inom denna
bransch. Om också räntabiliteten vore svag och arbetsmöjligheterna knappa
inom en eller annan av vårt lands övriga större industrier, torde dock i
stort sett — av tillgängliga uppgifter att döma — läget kunna betraktas såsom
huvudsakligen tillfredsställande och i varje fall för närvarande icke
ägnat att ingiva någon oro för den närmaste framtiden.
Den kris, som jordbruket genomginge, medförde obestridligen minskad köpkraft
hos denna närings talrika idkare i vårt land, vilket, om krisen ''icke
övervunnes eller mildrades till sina verkningar, i längden måste komma att
oförmånligt påverka även arbetsmarknadens gestaltning en avsevärd tid framåt.
Den allmänna oklarheten i uppfattningen örn läget och utvecklingstendenserna
uteslöte emellertid möjligheten av ett mera bestämt uttalande rörande
den närmaste framtidens utveckling inom industrien och å arbetsmarknaden.
I
I sin förberörda framställning av den 29 november 1929 har kommissionen
beträffande gestaltningen av den statliga hjälpverksamheten anfört följande.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 255.
Under sommaren 1929 hade kommissionen tack vare det förbättrade läget på
arbetsmarknaden kunnat nedbringa verksamheten så avsevärt, att densamma i
stort sett endast omfattat dels vissa avslutningsarbeten och dels sådana arbeten,
som varit nödvändiga för att under vintern kunna anbringa så stora arbetsstyrkor
som möjligt å de kontraherade arbetsföretagen. Kommissionen
framhöll i detta sammanhang, att en arbetslöshetshjälp, som uteslutande bestode
i att bereda de arbetslösa hjälp genom placering vid särskilt anordnade
reservarbeten, svårligen medgåve ett fullständigt nedläggande av verksamheten
under sommaren, även örn arbetsmarknadens läge ur andra synpunkter
medgåve en dylik åtgärd. De flesta arbetsföretagen kunde icke av klimatiska
skäl helt färdigställas under vintern, emedan det ur teknisk synpunkt
vore oundgängligt att före den kallare årstidens inträde utföra vissa arbeten
såsom öppnande av skärningar, vattenavledningsarbeten o. d., för att därigenom
möjliggöra utförande av arbeten vintertid, då arbetslösheten vore störst.
Med hänsyn därtill vore man, därest det hjälpbehov, som även under sommaren
förelåge i åtskilliga kommuner även för närvarande, icke tillgodosåges,
hänvisad att härför använda den öppna marknadens arbetskraft. Det innebure
under alla förhållanden ett fördyrande av hjälpverksamheten, att anläggningsarbetena,
vilka torde vara det enda slag av arbete, som kunde komma
i fråga, huvudsakligen utfördes under vintern. Från dessa ekonomiska synpunkter
syntes man böra överväga, örn icke en starkt begränsad understödsverksamhet
för familjeförsörjare borde medgivas vid mera omfattande arbetslöshet.
Därigenom vunnes, att kommissionen icke behövde igångsätta så
stort antal arbeten som under motsatta förhållanden, och att således företagens
färdigställande kunde ske snabbare och för mindre kostnad. Någon ändring
i valet av arbetsobjekt syntes för de statliga reservarbetena icke böra
ske. I den mån framställningar därom gjordes och lämpliga arbetsföretag
föresloges, torde statsbidrag till statskommunala arbeten böra beviljas. Kommissionen
såge även med intresse, att inom kommunerna utbildningskurser för
arbetslösa anordnades, till vilka statsbidrag kunde lämnas.
Beträffande kostnaderna för kommissionens verksamhet under det löpande
hudgetåret har kommissionen i sin skrivelse den 29 november 1929 anfört i
huvudsak följande.
Behållningen enligt kommissionens bokslut utgjorde efter avdrag av för vissa
ändamål reserverade belopp per den 30 juni 1929 3,349,162 kronor 62 öre,
varav hos statskontoret innestode 2,409,447 kronor 48 öre. 1929 års riksdag
hade för nu löpande budgetår anvisat för hjälpverksamhetens bedrivande
2.800,000 kronor, varför vid budgetårets ingång stått till disposition för verksamheten
i runt tal 6,650,000 kronor.
Över kommissionens faktiska utbetalningar under tiden juli—oktober 1929
samt de beräknade utbetalningarna under tiden november 1929—juni 1930
har kommissionen i skrivelsen den 29 november 1929 lämnat följande sammanställning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 255. 23
Månad | betsplatser, förvaltning | ''Stats- kommunala | Understöd och | Summa | Antal an-ställda 1,086 |
1929 juli . | och revi-sion ..... 268,552 | arbeten 2,037 | kurser 3,262 | 273,851 | |
äng. . | ..... 254,930 | 40,918 | — | 295,848 | 908 |
sept. . | ..... 233,677 | — | — | 233,677 | 867 |
okt. . | ..... 208,540 | 42,637 | 6,828 | 258,005 | 1,175 |
nov. . | ..... 225,000 | 10,500 | — | 235,500 | 1,800 |
dec. . | ..... 270.000 | 14,000 | 5,000 | 289,000 | 2,200 |
1930 jan. . | ..... 345,000 | 21,000 | 35,000 | 401,000 | 2,900 |
febr. . | ..... 420,000 | 28,000 | 35,000 | 483,000 | 3,600 |
mars . | ..... 450,000 | 28,000 | 30,000 | 508,000 | 3,800 |
april . | ..... 300,000 | — | 10,000 | 310,000 | 2,600 |
maj . | . . . . 210,000 | — | 5,000 | 215,000 | 1,800 |
juni . | ..... 150,000 | — | — | 150,000 | 1.200 |
| Samma 3,335,699 | 187,092 | 130,090 | 3,652,881 |
|
Härtill komme beräknade utgifter för utredningen angående arbetslöshetens
orsaker och medlen för dess bekämpande....... 110,000
Summa 3,762,881
Rörande dessa beräkningar har kommissionen anfört, att kommissionen därvid
utgått från att kommissionen skulle vid den tidpunkt, då arbetslösheten
förmodligen nådde sin höjdpunkt, genom arbete bisträcka cirka 3,800 personer.
Därtill torde komma cirka 500 arbetslösa huvudsakligen i Norrbottens län, som
kommissionen i brist på lämpliga arbeten nödgats hjälpa genom kontanta understöd.
I detta sammanhang erinrade kommissionen örn att Kungl. Majit genom
beslut den 14 juni 1929 bestämt, att den nyss nämnda s. k. arbetslöshetsutredningens
kostnader skulle föras på arbetslöshetsanslagets konto. Av för
sådant ändamål uppförda 110,000 kronor vore 74,677 kronor 60 öre redan disponerade.
I anslutning till de sålunda beräknade utgifterna har kommissionen framhållit
atti då, såsom redan blivit nämnt, vid nu löpande budgetårs ingång funnits
i runt tal 6,650,000 kronor tillgängliga för hjälpverksamheten och densamma
enligt förenämnda beräkning under samma budgetår kunde antagas
draga en kostnad av cirka 3,765,000 kronor, skulle för nästkommande budgetår
omkring 2,885,000 kronor förväntas vara disponibla.
Vad sedan angår frågan om erforderliga medel för budgetåret 193011931 anförde
kommissionen vidare, att arbetsmarknaden, som förut framhållits, sedan
tre år tillbaka utvecklat sig till det bättre och att arbetslösheten i samma mån
minskats. Kommissionen hade för det innevarande budgetåret icke vågat räkna
med någon nämnvärd, ytterligare förbättring av läget. Vad anginge det
kommande budgetåret, vore det icke möjligt för kommissionen att nu uttala sig
med anspråk på tillförlitlighet om dess ekonomiska läge och därav följande
arbetstillgång. Konjunkturerna inom affärslivet hade städse företett en tämligen
regelbunden växling mellan goda och dåliga tider, och vissa tecken tydde
på, att den nu rådande konjunkturen, vilken otvivelaktigt måste betecknas som
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 255.
god, under nästa budgetår kunde komma att avmattas. Kommissionen vågade
därför icke räkna med minskade kostnader för den statliga verksamheten till
arbetslöshetens bekämpande.
Kommissionen hade, som nyss nämnts, beräknat kostnaderna för kommissionens
egen verksamhet innevarande budgetår till i runt tal 3,655,000 kronor.
Utgående från nyss gjort antagande skulle nästa budgetår draga minst lika
stor kostnad. Då kommissionen beräknat, att ett belopp av 2,885.000 kronor
torde kunna överföras från det nu löpande budgetåret, skulle förutom den
medelsreserv, som krävdes för rörelsen och som kommissionen funnit icke böra
understiga 1.5 miljoner kronor, behövas ytterligare 800,000 kronor. Beträffande
behovet av en medelsreserv och dess lämpliga storlek hade kommissionen
i skrivelsen av den 26 november 1928 anfört följande:
»Utöver kommissionens mera fasta utgiftsstat torde behov föreligga för kommissionen
att disponera en viss medelsreserv eller rörelsekapital. Som motiv
härför vill^ kommissionen i första hand hänvisa på den osäkerhet, som alltid
mäste vidlåda ett bedömande av arbetsmarknadens framtida gestaltning. Vidare
har kommissionen vid kostnadernas beräkning utgått därifrån, att de bidrag,
som inflyta från vissa kommissionens uppdragsgivare för nödhjälpsarbetens
utförande, komma att bliva i stort sett oförändrade. Någon säkerhet
härför föreligger dock ej. Kommissionens verksamhet är därjämte av sådan
natur, att ett visst rörelsekapital kräves för att tagas i anspråk för inventarier,
utestående fordringar m. m.
Erfarenheterna beträffande medelsreservens storlek giva vid handen, att
densamma vid hjälpverksamhetens nuvarande omfattning icke bör understiga
1 V2 miljon kronor.»
Enligt uppgift från arbetslöshetsutredningen beräknades dess kostnader för
ifrågavarande verksamhetsår till cirka 30,000 kronor.
I skrivelsen deni 7 mars 1930 har arbetslöshetskommissionen emellertid sedermera
vidtagit vissa jämkningar i beräkningarna av medelsbehovet. Kommissionen
har nämligen anfört, att intill den 1 februari 1930 kostnaderna för
hjälpverksamheten något överskridit det belopp, som beräknats i förberörda
skrivelse av den 29 sistlidne november. Antalet i statliga reservarbeten anställda
torde sålunda under vintermånaderna komma att ligga cirka 500 över
det beräknade. Den 1 februari 1930 hade inalles (inkl. inventarier m. m. och
utestående fordringar) 5,112,232 kronor varit disponibla för den statliga
hjälpverksamheten. För tiden februari—juli 1930 hade medelsåtgången förut
angivits till 1,700,000 kronor, men torde denna med hänsyn till vad förut antoris
beträffande antalet anställda vid statliga reservarbeten böra höjas till
1,950,000 kronor. Följaktligen skulle vid nästa budgetårs ingång ett belopp av
i runt tal 3,187,000 kronor finnas tillgängligt för arbetslöshetens bekämpande.
Kommissionens föregående beräkning hade utmynnat i att 2,885,000 kronor
skulle kunna balanseras över till nästkommande budgetår. Att detta belopp
kunnat sålunda stegras, berodde i första hand därpå, att 174,000 kronor överförts
från färdigställningsanslagen för av södra Sveriges statsarbeten och
Norrlands statsarbeten ofullbordade arbeten och från anslag, som anvisats till
statsbeställningar från industrien, men även på att vissa fordringar, som förut
icke varit till beloppet kända, numera, kunnat uppföras som tillgångar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 255.
25
Enligt kommissionens åsikt har efter det kommissionen avlät sin skrivelse
av den 29 november 1929 intet förekommit på det ekonomiska livets område,
som föranledde kommissionen att ändra sin då intagna ståndpunkt. I varje
fall torde inga tecken finnas, som tydde på minskade krav på arbetslöshetsanslaget.
Vidare har kommissionen anmält, att densamma efter budgetförslagets avgivande
nödgats tillstyrka ^anordning från arbetslöshetsanslaget till järnvägsstyrelsen
av ett belopp å 54,300 kronor, varmed kostnaderna för vissa automobilvägsbyggnader
i Bohuslän överskridit anvisade anslag.
I berörda skrivelse den 7 mars 1930 har kommissionen framlagt förslag till
finansplan för budgetåret 193011931. Denna finansplan är av följande utseende.
Utgifter: Kronor
Beräknade utgifter för arbetslöshetskommissionen . . . 3,937,000
Arbetslöshetsutredningen.............. 30,000
Medelsreserv.................... 1.500,000 5,467,000
Inkomster:
Överfört från 1929/1930 .............. 3,187,000
Nyanvisning.................... 2,280,000 5,467,000
Slutligen har kommissionen förklarat sig anse, att vad kommissionen förut
framhållit om ovissheten rörande nästkommande budgetårs utveckling knappast
syntes medgiva, att en så extraordinär utgift som de eventuella kostnaderna
för avveckling av arbetslösheten på Seskarö inrymdes i den av kommissionen
beräknade medelsåtgången.
Under hänvisning till det sålunda anförda har kommissionen hemställt, att
ett belopp av 2,300,000 kronor måtte beviljas för bestridande av kostnaderna
för den statliga hjälpverksamheten för de arbetslösa under budgetåret
1930/1931.
Vid behandlingen av frågan örn anslag till bekämpande av arbetslösheten JDepnrteför
innevarande budgetår anförde jag (proposition nr 210), att enligt min*nmttchefen.
uppfattning även för detta budgetår erfordrades en statlig verksamhet genom
arbetslöshetskommissionen för åtgärder i dylikt syfte. Jag utvecklade därvid
grunderna för denna min uppfattning. På de skäl, som jag sålunda åberopade,
anser jag, att även för nästa budgetår en motsvarande verksamhet är
behövlig. Av mitt i årets statsverksproposition återgivna anförande till statsrådsprotokollet
den 29 november 1929 framgår, att jag icke anser frågan örn
omläggning av arbetslöshetshjälpen ännu vara färdig att upptagas till prövning.
Emellertid vill jag ånyo understryka vad jag redan förra året framhöll
därom, att de s. k. reservarbeten, som bedrivas av arbetslöshetskommissionen
eller med bidrag från denna såsom s. k. statskommunala arbeten, böra undan
för undan inskränkas genom att arbetarna i så stor utsträckning som
''Kungl. Majlis proposition nr S55.
26
möjligt föras över till likartade arbeten, bedrivna i den öppna arbetsmarknaden
och mot därstädes gällande löner. Utvecklingen i sådant hänseende
måste emellertid ske organiskt och successivt. Tillgången till arbeten av
ifrågavarande slag är icke obegränsad, och genom alltför hastiga åtgärder
riskerar man ett bakslag, som åter kunde föra stora skaror av arbetare ut i
arbetslöshet. Härtill kommer, att bland de arbetslösa liksom även bland reservarbetarna
finnas stora grupper, som icke torde lämpa sig för grovarbete
av den art, som här kommer i fråga. Förhållandet torde också vara, att många
grovarbetare från städerna, som till stor del rekrytera arbetslöshetsklientelet,
endast ogärna frivilligt begiva sig ut i arbeten, som endast i viss mån beträffande
avlöningen skulle komma att skilja sig från de nuvarande reservarbetena.
En annan svårighet möter därutinnan, att de arbeten som här ifrågakomma
till stor del äro sådana, som för landsbygdsbefolkningen pläga utgöra
utfyllnad i jordbruksarbetet och bereda en inkomst, vilken särskilt under nuvarande
svåra förhållanden för jordbruksnäringen är av stor betydelse och icke
lärer böra röna intrång från annat håll. Därjämte bör beaktas, att ifrågavarande
arbeten framför allt äro sådana, som lämpligare utföras under sommarmånaderna,
under det att hjälpverksamhet beträffande de arbetslösa framför
allt påkallas under vinterhalvåret.
Till belysande av att utvecklingen emellertid går i den riktning, som jag nu
och tidigare framhållit såsom lämplig och önskvärd, må här meddelas några
sifferuppgifter ur en inom socialdepartementet gjord sammanställning rörande
anslag av beskaffenhet att bereda arbetstillfällen för grovarbetare. Vid
denna sammanställning har hänsyn tagits icke blott till statsanslagen utan
även till de bidrag från annat håll, som äro en förutsättning för att dessa statsanslag
skola utgå. Sammanställningen utvisar, att — med av riksdagen beslutade
höjningar — anslagen och bidragen för nästa budgetår av denna natur
under sjätte huvudtiteln överstiga motsvarande anslag och bidrag för innevarande
budgetår med närmare 5.5 miljoner kronor. Här avsedda anslag äro
framför allt sådana, som avse vägarbeten av olika slag. Den anslagsökning,
inbegripet bidrag från annat håll, under nionde huvudtiteln, som kan
väntas medföra ökade arbetstillfällen för grovarbetare, uppgår till omkring
1.2 miljoner kronor. Ifrågavarande ökning avser det av mig i
statsverkspropositionen berörda nya anslaget till skogsodlingar. Slutligen
böra här medräknas anslag under utgifter för kapitalökning, i den
mån dessa anslag kunna antagas utgå till arbetslöner till grovarbetare. Härutinnan
föreligger en höjning i förhållande till innevarande budgetår med över
600,000 kronor. Sammanlagda ökningen av anslag och bidrag av nu ifrågavarande
natur för nästkommande budgetår utgör alltså omkring 7.3 miljoner
kronor; statsanslagens ökning utgör omkring 8 miljoner kronor, medan de avsedda
bidragen från annat håll utvisa en sammanlagd minskning av omkring
0.5 miljoner kronor.
Vad härefter angår frågan örn ungdomsarbetslösheten är detta tydligen ett
spörsmål, som alltjämt påkallar det livligaste intresse. Då utredningen i ämnet
så nyligen inkommit, har jag emellertid ännu icke varit i tillfälle att fatta
ståndpunkt till frågan rörande vad i ämnet kan och bör åtgöras. Så mycket
synes emellertid vara klart, att någon ändring i direktiven för arbetslöshets
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 255.
27
anslagets användning icke erfordras ur förevarande synpunkt, något som även
varit arbetslöslietskommissionens uppfattning. Att i fråga om understödjande
av yrkeskurser gå längre än för närvarande gäller, d. v. s. så att av arbetslöshetsmedel
bestridas utgifter för lärare och i vissa fall underhåll av elever,
torde icke böra ifrågasättas. Därjämte bör emellertid erinras att, såsom jag i
annat sammanhang får tillfälle att utveckla, arbetslöshetskommissionen har
möjlighet att bidraga till anordnandet av kommunala yrkeskurser.
Arbetslöshetskommissionen har i sin skrivelse av den 29 november 1929
även framkastat tanken på att kommissionen, för att kunna undvika anordnandet
av en del reservarbeten, vilka sedermera under sommarhalvåret måste
uppehållas eller avslutas och därigenom vålla överflödiga kostnader, skulle
i viss begränsad omfattning lämna kontantunderstöd at familjeförsörjare. Ej
heller för en dylik omläggning, vilken under vissa speciella förhållanden synes
vara ur ekonomiska synpunkter berättigad, kräves någon ändring i de gällande
direktiven.
Då det sålunda gäller att nied utgångspunkt från oförändrade grunder för
arbetslöshetsanslagets användning beräkna storleken av det för nästa budgetår
erforderliga anslagsbeloppet, är det tva omständigheter av grundläggande
betydelse, som böra tagas i betraktande. Först må erinras örn vad jag nyss
anfört rörande ökningeni av de arbeten i fria marknaden, i vilka grovarbetare
böra finna avsevärt stegrad sysselsättning. Även med beaktande av vad där
anförts beträffande omständigheter, som inskränka betydelsen av dylika arbeten
ur arbetslöshetssynpunkt, är det uppenbart, att den påpekade starka ökningen
av dessa arbeten måste komma att hava ej ringa inverkan på omfattningen
av de statliga och statskommunala reservarbetena. Det må ihågkommas att,
enligt vad förut anförts, icke mindre än nära hälften av reservarbetama utgöras
av grovarbetare. Vidare vill jag understryka vad som redan i statsverkspropositionen
framhölls därom, att med den begränsade omfattning, som arbetslöshetskommissionens
verksamhet numera erhållit, det knappast synes behövligt
att räkna med så stor medelsreserv som arbetslöshetskommissionen
förutsatt eller 1.5 miljoner kronor. Av denna summa är ett belopp av ungefär
700,000 kronor avsett att tagas i anspråk för inventarier, utestående fordringar
m. lii. ävensom för att tjäna som reserv för det fall att påräknade bidrag
från vissa kommissionens uppdragsgivare komme att nedgå. Återstoden av
medelsreserven är avsedd att motsvara det belopp, som erfordras för kommissionens
löpande kostnader. I fråga om dessa slag av behov synes gälla, att en
minskning bör kunna ske i förhållande till nedgången i verksamhetens omfattning.
Därest mot ali förmodan en sålunda reducerad medelsreserv skulle befinnas
otillräcklig, lära utvägar icke saknas att täcka ett därav påkallat tillfälligt
behov av likvida tillgångar.
Emellertid har arbetslöshetskommissionen i sin senaste skrivelse vidhållit
sin tidigare beräkning av anslagsbehovet till 2.3 miljoner kronor, därvid kommissionen
pekat dels på osäkerheten i de ekonomiska utsikterna för nästa budgetår,
dels ock på den starka ökningen i antalet anmälda arbetslösa fran december
1929 till januari 1930. Vad sålunda förekommit synes mig emellertid under
ovan åberopade förhållanden icke utgöra tillräcklig anledning till ändring
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 255.
Historik
m. ni.
i den preliminära anslagsberäkningen i statsverkspropositionen. Något skäl
att nu bedöma de ekonomiska utsikterna annorledes än som då skedde torde
knappast förefinnas; i detta sammanhang må bland annat påpekas, att senast
tillgängliga månadssiffror för produktionen inom den svenska industrien voro
högre än någonsin tidigare för motsvarande period. Vad angår stegringen i
arbetslöshetssiffran torde densamma icke i och för sig böra tillmätas betydelse
såsom angivande en oväntad uppgång i arbetslöshetens omfattning; snarare lärer
densamma, såsom kommissionen också berört, bero på att på grund av den
blida väderleken säsongarbetslösheten denna vinter inträdde ovanligt sent. I
detta sammanhang må påpekas att, såsom framgår av en i det föregående återgiven
tabell, arbetslösheten inom fackföreningarna som vanligt visade en avsevärd
nedgång från december till januari och nu är lägre än något år sedan 1925.
Av en annan tabell i det föregående framgår också, att en övervägande del av
de nytillkommande arbetslösa tillhörde grovarbetarnas kategori.
Vid den preliminära anslagsberäkningen i statsverkspropositionen anförde
jag, att jag vid densamma även tagit hänsyn till att behov kunde uppkomma
att av arbetslöshetsanslaget för nästa budgetår bestrida utgifter för särskilda
åtgärder i anledning av arbetslösheten å Seskarö. I detta avseende kommer
jag i det följande att förorda åtgärder, vilka kunna beräknas under nästa
budgetår draga en kostnad av omkring 120,000 kronor. Det bör emellertid beaktas,
att denna summa icke i sin helhet representerar en nytillkommande utgift.
Även örn arbetslöshetskommissionen kan behöva i nära nog samma omfattning
som för närvarande bispringa Seskaröarbetare med reservarbeten, böra
dock i anledning av de åtgärder, som i det följande komma att förordas eller
som av chefen för kommunikationsdepartementet i annat sammanhang förut i
dag föreslagits, de nu utgående kontantunderstöden till Seskaröarbetare kunna
till största delen upphöra. I sådant understöd utbetalade kommissionen under
tiden oktober 1928—september 1929 sammanlagt över 45,000 kronor. Med
hänsyn bland annat härtill synas utgifterna i anledning av arbetslösheten på
Seskarö kunna rymmas inom den anslagsram, som beräknades i statsverkspropositionen.
Jag förordar alltså, att för ifrågavarande ändamål av riksdagen äskas ett
anslag av 2,000,000 kronor.
Särskilda åtgärder i anledning av arbetslösheten å Seskarö.
I detta sammanhang anhåller jag att få till behandling upptaga frågan om
vidtagande av särskilda åtgärder i anledning av den svåra arbetslöshet, som
sedan länge varit rådande å Seskarö i Norrbottens län. Till en början må
lämnas följande faktiska upplysningar, därvid jag i huvudsak följer ett i det
följande omförmält sakkunnigbetänkande.
Ön Seskarö med en areal av cirka 2,000 hektar tillhör Nedertorneå skärgård
och är belägen fem km. från fastlandet i sydvästlig riktning från Haparanda
och Torneälvens mynning, dit närmaste avståndet är omkring två mil. Till
allra största delen består ön av mager, glest skogbeväxt sandhed, som endast
å spridda ställen efter den norra stranden övergår i något bördigare jordmån.
Kungl. Maj:ts proposition nr 255.
29
På denna sida bildar ön, som i övrigt har öppna och oskyddade kuster, ett flertal
långt utskjutande uddar, mellan vilka finnas goda naturliga hamnlägen.
Södra delen av ön med en areal av cirka 800 hektar tillhör Haparanda stad
och är helt obebodd. Den norra delen upptages av ett antal smärre skattehemman,
för närvarande uppdelade i sju brukningsenheter, från vilka under
årens lopp avsöndrats dels de områden, som upptagas av Granviks och Sandviks
numera nedlagda sågverk med brädgårdar, kajanläggningar och bostadsbyggnader,
och dels ett betydande antal bebyggda lägenheter.
Före sågverkens tillkomst i början av 1890-talet bestod befolkningen på ön
av hemmansägarna och ett fåtal arbetare och fiskare jämte deras familjer.
År 1889 funnos sålunda på ön mantalsskrivna endast 65 personer.
Emellertid hade under senare delen av 1880-talet ett par sågverksägare i
Tornedalen börjat begagna sig av de goda hamnlägena på öns norra sida för
utskeppning av sågat virke, som från sågarna vid Svanstein m. fl. platser
i fasta flottar fördes ned utefter älven och bogserades vidare till Seskarö.
Snart nog kom man dock underfund med att det skulle vara i manga hänseenden
fördelaktigare att försäga virket på den plats, där utskeppningen ägde
rum, och detta i förening med de vid denna tid rådande gynnsamma konjunkturerna
för sågverksindustrien torde hava föranlett anläggningen vid ungefär
samma tidpunkt av de båda sågverk, som skulle komma att helt omskapa förhållandena
på ön och utveckla den oansenliga bebyggelsen på öns norra strand
till ett jämförelsevis betydande industrisamhälle.
Granviks ångsåg anlades 1893, och rörelsen fortsatte till år 1924, då verket
nedlades. Ramantalet var från början 4, men ökades sedermera till 8. Produktionen,
som under den första tiden var mycket ojämn, ökades undan för
undan och torde under krigsåren hava uppgått till cirka 15,000 standards med
bortåt 350 mer eller mindre fast anställda arbetare. Efter driftsnedläggelsen
överfördes en del byggnader och maskiner till i inland, och övriga anläggningar
hava undan för undan rivits eller fatt förfalla, så att verket numera
är att anse som fullständigt demolerat.
Samma år, som Granvik byggdes, anlades en mindre ångsåg vid Sandvik
å Seskarö. Verket hade varit i ett flertal olika ägares hand, då det 1910 övertogs
av det finska Kemibolaget, i vars ägo det fortfarande befinner sig.
Verkets kapacitet var under de första åren mycket begränsad, men tillverkningen
steg dock 1897 efter utvidgning till 3,000 standards. Sedermera hava
särskilt under det finska bolagets ledning ytterligare utvidgningar och moderniseringar
ägt ruin, så att produktionen under de senaste åren före nedläggelsen
vid full drift med tre dubbelramar uppgick till cirka 9,000 standards. Verket
sysselsatte då cirka 200 arbetare. På våren 1928 nedlades driften. Denna
åtgärd ingick som ett led i den av bolaget beslutade koncentrationen av rörelsen
till Kemiverken, och nedläggelsen är sålunda att betrakta som definitiv.
Emellertid hava ännu inga åtgärder vidtagits för verkets utrivning, men större
delen av pråmparken och en del annan materiel har överförts till Finland.
Uppkomsten av en så omfattande industri medförde givetvis en kraftig ökning
av den bofasta befolkningen på Seskarö. Ännu år 1894 funnos där mantals
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr Z55.
skrivna endast 187 personer, men i samma mån industrien växte oell stabiliserades
steg folkmängden undan för undan, delvis genom inflyttning av sågverksarbetare
från Ådalen och andra sydnorrländska sågverks distrikt och
även till icke ringa del genom rekrytering från Finland. Det sista året av
drift vid båda sågverken eller 1923 uppgick öns folkmängd till 1,746 personer,
varav 418 finska medborgare. År 1928 hade dessa siffror nedgått till respektive
1,408 och 121. Minskningen träffar som synes huvudsakligen det finska
elementet, varav en stor del i samband med driftsnedläggelserna beretts arbete
vid finska verk eller på annat sätt återbördats till sitt hemland.
Sedan år 1924, då Granvik nedlades, har på Seskarö rått konstant arbetslöshet.
Under somrarna har denna varit mindre framträdande, beroende dels
på de fortsatta skeppningarna från Granvik under åren närmast efter nedläggelsen
och dels på att ett ej obetydligt antal arbetare under sommarmånaderna
funnit sysselsättning vid de flottläggningar och propskapningsarbeten,
som i viss omfattning alltjämt bedrivas på ön. Vintertid har däremot arbetslösheten
varit mycket tryckande. Ett ganska avsevärt antal arbetslösa, företrädesvis
yngre personer, hava väl kunnat beredas sysselsättning vid statliga
reservarbeten å skilda platser inom eller utom länet, varjämte under de sista
åren kontantunderstöd av arbetslöshetsmedel förekommit. I övrigt hava fattigvården
och den enskilda hjälpverksamheten i stor utsträckning måst träda
emellan. Av siffror, som meddelats av arbetslöshetskommissionen, framgår,
att antalet anmälda arbetslösa var störst i januari 1929, då det utgjorde 420,
att antalet i november 1929 var 282, att under sistnämnda månad 212 arbetslösa
åtnjöte statlig arbetslöshetshjälp, därav 112 i form av reservarbete och 100
genom kontant understöd. Under mars—maj 1929 var antalet reservarbetare
omkring 150; lägsta siffran var i september med endast 67 reservarbetare.
Verkligt brännande blev arbetslöshetsproblemet med år 1928, då även Sandviks
sågverk nedlades. Antalet genom sågverksindustriens nedläggande arbetslösa
sprang därmed upp till cirka 300 man, motsvarande över 92 procent
av hela arbetarstammen på ön. De nuvarande befolkningsförhållandena och
arbetslöshetens omfattning framgår av följande uppgifter, sammanställda
med ledning av en av länsstyrelsen i maj 1929 verkställd undersökning.
Yrkesgrupper | Män | Kvinnor | Barn | Summa |
F. d. arbetare vid Granvik............. | 121 | 99 | 234 | 454 |
> » » > Sandvik............. | 167 | 119 | 272 | 558 |
Summa | 288 | 218 | 506 | 1 012 |
Övriga arbetare och med dem likställda, ej tidigare |
|
|
|
|
anställda i sågverksindustrien.......... | 24 | 38 | 33 | 95 |
Summa | 24 | 38 | 33 | 95 |
Inspektörer och förmän.............. | 7 | 5 | 10 | 22 |
Handlande.................... | 10 | 7 | 12 | 29 |
Hantverkare.................... | 12 | 8 | 12 | 32 |
Hemmansägare.................. | 7 | 8 | 21 | 36 |
I allmän tjänst anställda............. | 9 | 16 | 22 | 47 |
Övriga...................... | 3 | 6 | 9 | 18 |
Summa | 48 | 50 | 86 | 184 |
Summa summarum | 360 | 306 | 625 | 1,291 |
Kungl. Maj:ts proposition nr 255.
31
Av tins till i runt tal 1,300 personer uppgående befolkning har således omkring
1,000 eller 77 procent direkt drabbats av sågverksdriftens nedläggning.
Givet är emellertid, att arbetslösheten indirekt gör sig kännbar även för större
delen av den övriga befolkningen, vars existensmöjligheter på ön varit och äro
mer eller mindre beroende av industrien.
Intill årsskiftet 1929—1930 hade folkmängden minskats till 1,226 personer,
därav 651 voro män och 575 kvinnor. Antalet finska undersåtar utgjorde vid
samma tidpunkt 94 och antalet familjeförsörjare 208. Arbetsoförmögna voro på
grund av sjukdom 24 personer och på grund av ålderdom 19 personer. Såsom
f. d. arbetare vid sågverken redovisades vid samma tid 248 personer. Av dessa
voro 19 i åldern 18—21 år, 172 i åldern 21—50 år, 35 i åldern 50—60 år och
22 i åldern 60 år och däröver.
Under tiden från och med den 1 oktober 1928 till och med den 30 september
1929 utbetalades genom statens arbetslöshetskommission i kontantunderstöd till
arbetslösa sågverksarbetare å Seskarö sammanlagt 45,810 kronor. Till under
samma tid vid statliga reservarbeten sysselsatta arbetslösa från Nedertorneå
kommun, i huvudsak Seskaröarbetare, utgick under perioden avlöning av arbetslöshetsmedel
med 191,700 kronor. Kommunens kostnader för kontantunderstöd,
reshjälp och utrustning samt direkt fattigvård åt de arbetslösa och
deras familjer uppgick under samma tidsperiod till 36,160 kronor. Sammanlagda
beloppet av statens och kommunens av arbetslösheten föranledda direkta
utgifter under nyssnämnda period av ett år kan således uppskattas till närmare
275,000 kronor.
För Nedertorneå kommuns finanser har driftsnedläggelsen och den därav
framkallade arbetslösheten medfört mycket svåra förhållanden. Den till bevillning
beskattningsbara inkomsten har nedgått från 2,864,000 kronor år
1921 till 846,900 kronor år 1928. Utgifterna för fattigvården stego under
samma tid från 49,800 kronor år 1921 till 122,460 kronor år 1928 och över
140,000 kronor år 1929. Till den borgerliga och kyrkliga kommunen uttaxerades
år 1921 kronor 12.70 och år 1928 kronor 20.33 för inkomsthundra. Uttaxeringen
för år 1930 har fastställts till kronor 34.14, vartill kommer vägskatt
kronor 4.66 och landstingsskatt kronor 3.16, så att sammanlagda skattetalet
blir kronor 41.96.
Flera omständigheter medverka till att göra arbetslösheten på Seskarö särskilt
elakartad och försvåra dess avveckling i normal ordning. Nedertorneå
kommun liksom Tornedalen i övrigt har, bortsett från Seskarö, karaktären av
ren jordbruksbygd med en befolkning av huvudsakligen småbrukare, ofta i
blygsamma ekonomiska villkor. Den övervägande delen av befolkningen är för
sin utkomst hänvisad till jordbruket och de mer eller mindre tillfälliga förtjänster
i skogsbruk och trävaruhantering, som kunna stå till buds. De begränsade
resurserna i förening med en relativt stark folkökning hava fört med sig
vissa svårigheter i försörjningshänseende, och temporär arbetslöshet är numera
en tämligen regelbundet återkommande företeelse i de nedre Tornedalssocknarna.
Under sådana förhållanden saknar bygden betingelser för att kunna
absorbera någon nämnvärd del av den lediga arbetskraften på Seskarö. För
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 255.
bises bör ej heller, att Séskaröbefolkningen på grund av sin övervägande industriella
verksamhet, isoleringen från bygden i övrigt och delvis annan härstamning
företer många olikheter mot den övriga Tornedalsbefolkningen och
saknar djupare rotfäste i bygden. Detta bidrager givetvis i sin mån till att
försvåra övergången till annat förvärvsarbete inom orten.
De sålunda rådande svåra förhållandena hava föranlett ett flertal framställningar
till Kungl. Maj:t. I skrivelse den 14 augusti 1928 hemställde Nedertorneå
arbetslöshetskommitté, att Kungl. Maj:t måtte bereda möjlighet för de
arbetare å Seskarö, som åt sig uppfört egna bostäder, att få till självkostnadspris
försälja sina byggnader, exempelvis till länets egnahemsnämnd, samt att
Kungl. Maj :t måtte tillsätta en arbetsförmedling, som beredde arbetsplats vid
arbetsföretag inom andra delar av riket åt arbetslösa industriarbetare i socknen.
I skrivelse den 18 december 1928 hemställde vidare Nedertorneå sockens
industrikommitté, att Kungl. Majit ville för riksdagen framlägga förslag örn
ett statslån å 400,000 kronor till ett företag, som skulle återupptaga driften
vid Sandviks sågverk, ävensom ålägga domänstyrelsen att igångsätta avverkning
av virke, avsett för nämnda sågverk. I skrivelse den 11 mars 1929 hemställde
sedermera kommittén, att Kungl. Majit måtte omedelbart låta igångsätta
avverkning av visst för Seskaröindustriens räkning utstämplat timmer samt giva
domänstyrelsen i uppdrag att med ägarna till Sandviks sågverk träffa avtal
örn förhyrande eller inköp av berörda sågverk för att där återupptaga driften.
Den 14 i samma månad ingav industrikommittén en ny skrivelse i frågan.
Över de ingivna framställningarna inhämtades utlåtanden från vederbörande
myndigheter.
Frågan var jämväl föremål för uppmärksamhet vid 1929 års riksdag, i det
att i särskilda motioner yrkades dels åtgärder i olika hänseenden för återupptagande
av driften vid Sandviks sågverk, dels ock att staten skulle själv
upptaga träförädlingsindustri på Seskarö eller på annan plats i Norrbotten. I
utlåtande i frågan (nr 23) vitsordade statsutskottet, att öbefolkningens belägenhet
genom nedläggandet av rörelsen vid de båda sågverken blivit synnerligen
bekymmersam. Öns isolering och de ringa möjligheterna till annat inkomstbringande
arbete kunde ej undgå att skärpa svårigheterna. För den av
skatter redan förut hårt tyngda fastlandsbefolkning — mestadels mindre
jordbrukare, hantverkare eller andra inkomsttagare i knappa omständigheter —
som bildade gemensam kommun med ön, måste ock fattigvårdsbördorna bliva
synnerligen tryckande. Det syntes alltså utskottet finnas anledning, att staten
ägnade särskild uppmärksamhet åt det ovedersägliga nödläge, som inträtt för
befolkningen å Seskarö. Härefter fortsatte utskottet i
»Motionsvis har nu framförts tanken på sågverksdriftens fortsättning vid
Sandvik genom ett nybildat aktiebolag med tidigare anställda tjänstemän och
arbetare som huvudintressenter samt dettas stödjande medelst statsanslag. Utskottet
finner redan av principiella skäl betänkligt att förorda statshjälp på
sätt, som begärts, och tveksamheten ökas med hänsyn till hysta tvivel, huruvida
syftet med understödet skall ernås genom ett företag med de ekonomiska förutsättningar,
som synas vara att påräkna. Gentemot det alternativt framkomna
yrkandet på igångsättande av en statlig sågverksrörelse på Seskarö kan invän
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 255.
33
clas att, i den män överhuvud en statens träförädlingsindustri finnes böra igångsättas,
det lärer vara önskligt att detta kan ske under gynnsammare betingelser
för en rationell framtida drift än de, som här torde föreligga.
Enligt vad utskottet inhämtat, hava emellertid vederbörande myndigheter
sin uppmärksamhet fäst på Seskaröbefolkningens nödläge, och inom socialdepartementet
övervägas för närvarande de utvägar av skilda slag, som kunna
stå till buds för att bringa hjälp; därvid lära ock få ytterligare undersökas här
inotionsvis framförda uppslag örn sågverksdriftens återupptagande antingen i
direkt statlig form eller ock under statens ekonomiska medverkan.»
I avvaktan på den sålunda omförmälda utredningen hemställde utskottet, att
ole väckta motionerna ej måtte av riksdagen bifallas.
Riksdagen godkände denna utskottets hemställan, dock med den ändringen i
motiveringen att lydelsen av de båda nyss ordagrant återgivna styckena skulle
vara följande:
»Motionsvis har---som synas vara att påräkna. Däremot torde ett
upptagande genom domänverkets försorg av sågverksdrift å Seskarö vara förtjänt
av ett skyndsamt och ingående övervägande.
Enligt vad utskottet inhämtat hava också vederbörande myndigheter sin
uppmärksamhet fäst på Seskaröbefolkningens nödläge, och inom socialdepartementet
övervägas för närvarande de utvägar av skilda slag, som kunna stå till
buds för att bringa hjälp; därvid lära få ytterligare undersökas här motionsvis
framförda uppslag örn sågverksdriftens återupptagande.»
Genom beslut den 22 mars 1929 uppdrog därefter Kungl Maj:t åt länsstyrelsen
i Norrbottens län att under medverkan av sakkunniga personer till ett antal
av högst fem, vilka länsstyrelsen hade att efter samråd med chefen för socialdepartementet
tillkalla, skyndsamt verkställa och till Kungl. Maj :t inkomma
med utredning rörande de i nyss omförmälda skrivelser från ortsbefolkningen
berörda omständigheter, som kunde inverka på bedömandet av frågan örn lämpliga
åtgärder för att bereda industriarbetarna å Seskarö arbetstillfällen därstädes
eller å annan ort ävensom i sist avsedda fall för att underlätta en överflyttning
till ny arbetsplats. Med den ämbetsskrivelse, vari underrättelse örn
detta Kungl. Maj:ts beslut lämnades länsstyrelsen i Norrbottens län, överlämnades
de vid riksdagen väckta motionerna i frågan jämte statsutskottets däröver
avgivna utlåtande med av riksdagen beslutade ändringar.
Sedan genom länsstyrelsens försorg viss förberedande utredning ägt rum, tillkallades
den 31 maj 1929 för att i egenskap av sakkunniga deltaga i utredningen
överjägmästaren i övre Norrbottens distrikt B. A. J. Wallmark, kanslichefen
vid statens arbetslöshetskommission E. O. Hagman, direktören i svenska trävaruexportföreningen
J. L. Ekman och ombudsmannen i svenska sågverksindustriarbetarförbundet
K. A. Lindberg. Med skrivelse den 16 december 1929
överlämnade länsstyrelsen och de sakkunniga av dem utarbetat betänkande med
förslag till statsåtgiirder i anledning av rådande arbetslöshet å Seskarö.
över ifrågavarande betänkande hava yttranden avgivits av socialstyrelsen,
domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
skolöverstyrelsen, statens egnahemsstyrelse och statens arbetslöshetskommission.
Därjämte hava i anledning av betänkandet skrivelser inkom
Bihang
till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 218 haft. (Nr 255.)
3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 255.
mit från en av Nedertorneå kommunalfullmäktige tillsatt kommitté ävensom
från ett större antal av de å Seskarö bosatta svenska undersåtarna.
1929 års I omförmälda betänkande har länsstyrelsen och de sakkunniga först gjort
betänkande följande, här i någon förkortning återgivna allmänna uttalanden rörande förAllmänna
hållandena på Seskarö, försörjningsmöjligheterna därstädes utan industri samt
synpunkter, betingelserna för sågverksdrift å ön.
Den nuvarande till i runt tal 1,300 personer uppgående Seskaröbefolkningen
har för sin existens varit nästan helt beroende av den nedlagda sågverksindustrien,
och utan denna industri har endast en bråkdel av befolkningen möjlighet
att finna sin utkomst på platsen. Bristen på odlingsbar mark omöjliggör
någon nämnvärd utvidgning av jordbruket, och fisket torde sannolikt aldrig
kunna få betydelse annat än som mer eller mindre osäker biförtjänst. I övrigt
inskränka sig de försörjningsmöjligheter, med vilka man med någon grad
av visshet kan räkna, till arbete nied flottläggning av virke samt kapning och
skeppning av props och slipers etc., som sedan lång tid tillbaka bedrivits å ön
och väl även för framtiden åtminstone i viss omfattning kan påräknas. Stadigvarande
och full försörjning för något större antal arbetare kan emellertid
icke denna rörelse beräknas lämna. Allt som allt torde det icke bliva möjligt
för mer än högst ett 70-tal arbetsföra personer med familjer, motsvarande en
befolkning på 2 ä 300 personer, att hålla sig kvar på Seskarö, därest industrien
fortfarande kommer att vara nedlagd. För befolkningen i övrigt —
cirka 1,000 personer — skulle under sådana förhållanden icke återstå annat än
att utflytta från ön och söka sin utkomst på annat håll.
Givet är, att ett sådant perspektiv måste te sig i hög grad motbjudande
och ödesdigert, först och främst för den befolkning, saken närmast gäller, men
även för kommunen och det allmänna. Det är därför också naturligt, att intresset
hittills huvudsakligen inriktat sig på möjligheterna av att återuppbygga
industrien och därmed skapa förutsättningar för befolkningen eller i varje
fall för en väsentlig del av densamma att även i fortsättningen finna sin utkomst
på ön. För det försök, som i sådant avseende gjorts på initiativ av kommunen,
är utförlig redogörelse lämnad i den av herr Lövgren i Nyborg viel
1929 års riksdag i andra kammaren väckta motionen nr 313, till vilken länsstyrelsen
och de sakkunniga hänvisa. I full insikt om att industriens återupptagande
skulle innebära den ur de arbetslösas och ortens synpunkt lyckligaste
lösningen av frågan hava också länsstyrelsen och de sakkunniga ägnat
detta spörsmål en ingående uppmärksamhet. Det har alltså i första hand
synts vara av vikt att söka klarlägga förutsättningarna för fortsatt sågverksdrift
på Seskarö. Först därigenom kan vinnas en utgångspunkt för bedömande
av vilka åtgärder, som från det allmännas sida kunna och böra vidtagas
för att på ett stadigvarande sätt bringa hjälp åt Seskaröbefolkningen.
De nu nedlagda sågverken å Seskarö startades under en av goda konjunkturer
betingad expansionsperiod för sågverksindustrien, då tillgången på lämplig
och billig råvara i dessa trakter ännu var praktiskt taget obegränsad.
Sedan denna tid och särskilt under efterkrigsåren hava de förhållanden, under
vilka den svenska sågverksindustrien arbetar, undergått en genomgripande
förändring. Denna industri, som i hög grad är beroende av den manuella arbetskraften,
har icke i samma utsträckning som många andra industrier kunnat
anpassa sina tillverkningskostnader efter marknadsläget. En kraftig expansion
av den finska och ryska sågverksindustrien har dessutom framkallat
en allt starkare konkurrens på trävarumarknaden med ty åtföljande prisfall,
samtidigt som råvarutillgången särskilt i fråga örn de grövre, för sågning mest
Betingelserna
för sågverksdrift
å
Seskarö.
Kungl. Maj:ts proposition nr 255.
35
lämpliga dimensionerna undan för undan försämrats oell priset på råvaran
ökats. De svårigheter, med vilka sågverksindustrien sålunda allt sedan krigsåren
haft att kämpa och vilka av allt att döma icke äro av övergående art,
hava framtvingat den nu pågående rationaliseringsprocessen inom trävaruindustrien,
vars förnämsta yttring är driftskoncentration till större sågverk i
direkt samband med sulfatmassetillverkning för avfallets tillgodogörande.
En mängd smärre sågverk hava under de senaste åren blivit offer för denna utveckling.
Inom Norrbottens län tenderar denna utveckling tydligt mot en
koncentration av industrien till mynningarna av de två största virkesförande
vattendragen: Piteå för de södra delarna av länet och norra Västerbotten, och
Kalix för övre Norrbotten. På den senare platsen har ju nyligen genom statsmakternas
medverkan ett industriföretag återuppbyggts efter moderna principer.
Allt tyder också på, att denna plats är det naturliga centrum för träförädlingsindustrien
i övre Norrbotten, och att utvidgning av driften därstädes
är den mest rationella linjen för ökad produktion.
Det är mot bakgrunden av denna utveckling, som man enligt länsstyrelsens
och de sakkunnigas mening bör se orsakerna till Seskaröindustriens nedläggande
och bedöma möjligheterna för dess återuppbyggande. Betingelserna
för denna industri torde på sin tid, d. v. s. när verken startades och under
de närmaste årtiondena därefter, få anses hava varit ganska gynnsamma. Läget
ungefär mitt emellan de stora timmerförande Torne- och Kalixälvarna samt
de goda hamnförhållandena voro härvid viktiga faktorer. Möjligheten av virkesfångst
till billiga priser från de närbelägna delarna av Linland var också
av stor betydelse, något som bäst belyses därav, att verken under hela sin tillvaro
företrädesvis arbetat med finsk råvara. Denna fördel kunde naturligtvis,
så länge verken drevos av finska företagare, till fullo utnyttjas oberoende
av den prohibitiva försäljningspolitik, som sedan några år tillbaka tillämpas i
Finland och som fört med sig, att de svenska skogs spekulanterna praktiskt taget
utestängts från den finska timmermarknaden. Genom denna politik har
emellertid den naturliga rayonen för råvarutillförseln för en svensk industri
på Seskarö högst avsevärt beskurits, samtidigt som konkurrensen örn råvaran
på den svenska sidan blivit allt skarpare. En olägenhet, som är mindre framträdande
så länge det gäller en industri i mindre skala men som blir av desto
större betydelse för en modern storindustri, är det insulära läget, som vissa
tider på året försvårar eller rent av omöjliggör förbindelse med fastlandet.
Redan bristen på sötvatten torde i och för sig utesluta möjligheten av en sulfatfabriksanläggning
på Seskarö. För uppkomsten av en rationell träförädlingsindustri
efter moderna linjer saknas sålunda förutsättningar, och även utsikterna
till att en fristående sågverksrörelse i mindre skala skall bliva lönande
äro nu väsentligt mindre än tidigare. Till den antydda begränsningen
av området för råvarutillförseln komma nämligen svårigheterna att uppnå
något tillfredsställande utbyte av sågverksavfallet. För detta kan visserligen
erhållas avsättning vid sulfatfabriken i Kalix, men transportkostnaderna bliva
mycket höga, vartill komma lagringskostnader, då på grund av naturförhållandena
transporter vintertid mäste anses nära nog uteslutna. Prissättningen
blir under sådana omständigheter även ofördelaktigare än vid kontinuerlig
leverans.
Med hänsyn till frågans stora betydelse för nu föreliggande uppgift havn,
länsstyrelsen och de sakkunniga emellertid ansett det vara av vikt att även
söka siffermässigt belysa förutsättningarna för fortsatt sågverksdrift å
Seskarö. För detta ändamål har ingenjörsfirman Löf & Nordström i Stockholm
på uppdrag av länsstyrelsen och de sakkunniga verkställt undersökning
av sågverket och framlagt kostnadsförslag för nödvändiga kompletteringsarbeton
i och för driftens upptagande, jämte beräkningar å tillverkningskost
-
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 255.
Nödvändigheten
av
evakuering.
naclér. På grundval härav har en av de sakkunniga, direktören J. L. Ekman,
uppgjort alternativa beräkningar rörande driftsresultatet under olika tänkbara
förutsättningar.
De sålunda gjorda beräkningarna giva vid handen, att man vid en eventuell
drift av Sandviks sågverk under nuvarande förhållanden har att emotse en årlig
förlust, varierande allt efter olika förutsättningar från, i runda tal, 19,000
till 90,000 kronor. Dessa resultat synas vinna bekräftelse genom den brist på
intresse, som från enskilda företagares sida visats för ett återupptagande av
driften. Ett anbud avseende drift vid Sandvik för en årlig produktion av 4,000
standards har visserligen gjorts av ett konsortium inom Nedertorneå socken,
men detta anbud förutsätter koncession å kronovirke motsvarande hela råvarubehovet
till priser, som ligga drygt 25 % under nuvarande prisnivå och
därför av domänstyrelsen måste betraktas som fullkomligt oacceptabla. Styrelsen
för Kalix träindustriaktiebolag, med vilken länsstyrelsen och de sakkunniga
på sätt längre fram kommer att beröras fört vissa förhandlingar, har
också efter verkställd undersökning bestämt förklarat sig icke under några
omständigheter kunna reflektera på att övertaga och driva Sandvik, clå en
sådan drift för bolaget skulle ekonomiskt ställa sig avsevärt mera ogynnsam
än en motsvarande utvidgning av bolagets sågverk vid Karlsborg.
Beträffande betydelsen för arbetslöshetens avveckling av en drift vid Sandvik
bör framhållas, att en produktion av 9,000 standards förutsätter arbete i
dubbelskift året runt med en styrka av cirka 125 man. Vid halv produktion
(4,000 ä 4,500 standards) kan kontinuerlig sysselsättning beredas för omkring
70 man. Härtill kommer i båda fallen säsongarbete under skeppningsperioden
för respektive cirka 45 och 25 man. Driften vid Sandvik skulle således även i
gynnsammaste fall icke kunna beräknas bereda stadigvarande sysselsättning för
mer än ungefär hälften av de nuvarande arbetsföra sågverksarbetarna på ön.
Ehuru detta givetvis i och för sig skulle betyda en avsevärd lättnad i det
nuvarande läget, kan alltså någon slutgiltig lösning av Seskaröproblemet icke
ernås enbart genom igångsättande av driften vid Sandvik.
Då länsstyrelsen och de sakkunniga sålunda kommit till den uppfattningen.
att Seskaröindustrien icke kan väntas återupptagen utan statens bistånd, att
sådant bistånd icke bör lämnas samt att största delen av befolkningen icke har
möjlighet att utan industri kunna försörja sig på ön, har konsekvensen för länsstyrelsens
och de sakkunnigas del blivit, att de anse, att praktiskt taget hela den
nuvarande sågverksarbetarstammen eller i varje fall den fullt arbetsföra delen
därav, vilken uppskattats till 250 man med 650 familjemedlemmar eller inalles
cirka 900 personer, måste utflytta från ön och söka sin utkomst på annat
håll. Härom har i betänkandet vidare anförts följande.
Givet är, att en så genomgripande evakuering icke kan ske i en handvändning,
utan måste beräknas taga relativt lång tid. Den utflyttning, som hittills
ägt rum, har varit ganska obetydlig och huvudsakligen omfattat finska
medborgare, vilka återvänt till sitt hemland. Det torde dock kunna antagas,
att ett negativt ställningstagande från statsmakternas sida till frågan örn industriens
återuppbyggande skall komma att öka arbetarnas eget intresse av
att söka sig sysselsättning på annan ort och därmed påskynda utflyttningen.
Med den trängsel, som för närvarande råder på arbetsmarknaden och som till
följd av redan vidtagna eller planerade driftsomläggningar synes vara särskilt
starkt framträdande inom sågverksindustrien, är det emellertid icke tänkbart,
att evakueringsprocessen skall kunna inom rimlig tid genomföras utan stöd och
medverkan från statsmakternas sida. För en dylik medverkan tala även mycket
starka humanitära skäl.
Kungl. Maj:ts proposition nr 255.
37
I de avgivna utlåtandena förekomma följande uttalanden rörande nu åter- Avgivna yttgivna
delar av betänkandet. randen.
Arbetslöshetskommissionen ansluter sig till de i betänkandet framlagda synpunkterna,
därvid kommissionen särskilt framhåller, att en betydande arbetslöshet
uppstått i Finland just inom sågverksindustrien. Då förhållandena inom
denna förvärvsgren torde vara ganska likartade i de båda länderna, ansåge
kommissionen det icke kunna försvaras att genom bidrag av statsmedel animera
till ökad produktion inom en industri, vars läge vore så ytterligt osäkert. De
arbetslösa på Seskarö borde snarast beredas arbete i den öppna arbetsmarknaden
på andra orter.
Socialstyrelsen har i sitt yttrande anfört följande.
Till en början vore att påpeka, att arbetsmarknaden i övre Norrland utmärktes
av vissa säregna drag, varmed vore förknippade problem av vansklig
art. Dessa speciella arbetsmarknadsproblem hade närmare belysts i den av
styrelsen utgivna redogörelsen för arbetslöshetsräkningen och de lokala arbetsJöshetsundersökningarna
i Sverige år 1927, sid. 125—131, till vilken redogörelse
nu hänvisades. Frågan örn förbättrade och jämnare försörjningsmöjligheter i
dessa nordliga landsdelar framstode såsom en betydelsefull socialpolitisk uppgift,
som jämväl framdeles syntes komma att påkalla statsmakternas särskilda
uppmärksamhet.
Den nu uppkomna situationen å Seskarö utgjorde, betraktad i sitt större sammanhang,
en akut yttring av Norrlandsproblemen i allmänhet. Av den i
betänkandet förebragta utredningen syntes framgå, att det aktuella nödläget
å Seskarö vore svårartat ävensom att, såvitt nu kunde bedömas, förutsättningar
ej vore för handen för återupptagande av en affärsmässig industriell produktion
på platsen. Redan därav syntes det påkallat, att staten icke undandroge
sig att träda hjälpande emellan. Härtill komme, att de bekymmersamma
förhållandena på ön återverkat i hög grad menligt på hela det ekonomiska läget
inom Nedertorneå socken. Det kommunala skattetrycket hade därstädes numera
nått en sådan styrka, att all ekonomisk företagsamhet inom bygden därav
måste förlamas. Örn effektiva medel icke utfunnes till botande av den så att
säga akuta sjukdom, som Seskaröproblemet i sig innebure, syntes denna hota
att sprida sig och bliva av kronisk karaktär. Extraordinära åtgärder syntes
därför böra snarast möjligt vidtagas i syfte att råda bot för det onda.
De särskilda hjälpåtgärder, som sålunda måste anses påkallade från det allmännas
sida, syntes böra så anordnas, att därav åvägabringades en definitiv
sanering av förhållandena på ön och icke endast ett palliativ. En ganska rik
erfarenhet förelåge från krisåret 1921 och närmast efterföljande år angående
verkningarna av åtgärder, inriktade på tillfällig lokal hjälp. När industriella
företag nedlagts och arbetarstammen vid desamma klart insett, att driften ej
komme att återupptagas, hade sålunda arbetarna relativt snabbt sökt sig till
andra orter och arbetstillfällen. I andra fall åter hade det visat sig, att hjälpverksamhet
på platsen och förhoppningar — stimulerade av allehanda rykten
och vaga projekt — örn den industriella driftens återupptagande eller igångsättandet
av ny sådan å vederbörande ort eller i dess närhet motverkade arbetarnas
intresse att söka sig till en annan marknad och gjorde det praktiskt taget
omöjligt att med vanlig arbetsförmedlingsverksamhet bringa dem över till
en mera gynnsam arbetsmarknad. Det torde med hänsyn till sådana erfarenheter
vara angeläget, att precisa och bestämda besked lämnades angående de
föreslagna hjälpåtgärdernas räckvidd och deras begränsning, så att industriarbetarbefolkningen
å Seskarö visste, vad den linde att rätta sig efter.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 255.
Det torde vara klart ådagalagt, att Seskaröborna icke, såvitt nu kunde bedömas,
kunde påräkna arbete inom sina hittillsvarande fack i de angränsande
norrbottensbygdernas trävaruindustri. Med hänsyn till denna industris rationalisering
i samband med övergången till en kombinerad cellulosaindustri syntes
en viss knapphet pa arbetstillfällen inom facket göra sig gällande även söderut.
En varaktig lösning av Seskaröproblemet syntes sålunda icke kunna vinnas,
med mindre man dels åstadkomma en evakuering av ön och dels medverkade
till Seskaröbornas. överflyttning i större eller mindre utsträckning till andra
fack. Det torde ligga i sakens natur, att en sådan kombinerad lokal omplantering
och yrkesövergång mötte stora svårigheter. Likaledes vore det psykologiskt
förklarligt, om Seskaröborna ivrigt spanade efter och med begärlighet
mäste gripa varje tillfälle, som kunde bereda dem möjlighet att få kvarstanna
på platsen.
I detta sammanhang vill jag även nämna, att i den förut omförmälda skrivelsen
från en av kommunalfullmäktige i Nedertorneå socken tillsatt kommitté
■ vilken skrivelse går ut på att provisorisk drift1 å Seskarö måtte igångsättas
genom domänstyrelsen och att för de arbetare, som icke på så sätt kunde sysselsättas,
borde i enlighet med föreliggande betänkande anordnas arbete nied
hamnbygge vid Karl Johans stad — göres gällande, att de i sakkunnigbetänkandet
framlagda beräkningarna rörande räntabiliteten av sågverksdrift å Seskarö
vore alltför ogynnsamma. Under åberopande av kalkyler, verkställda av
disponenten A. Suopanki, vilken tidigare varit anställd vid Sandviks sågverk,
har kommittén kommit fram till den slutsatsen, att en provisorisk drift viel
sågverket skulle giva en årlig nettovinst på nära 70,000 kronor. Denna differens
mot de sakkunnigas beräkning har framför allt framkommit därigenom
att ortskommittén i motsats mot länsstyrelsen och de sakkunniga ansett sig
icke behöva räkna med några kostnader för ombyggnad av sågen eller omändring
av brädgården, samt att kommittén utgått från att avfallet skulle kunna
på ekonomiskt fördelaktigt sätt användas till träkolstillverkning. Dessutom har
kommittén räknat med andra priser för råvara samt ett högre försäljningspris
å den färdiga varan.
I de inkomna skrivelserna från ortsbefolkningen framhålles att, sett från
de arbetslösas och ortens synpunkt, ett återupptagande av full drift vid
Sandviks sågverk givetvis vore den lyckligaste lösningen av arbetslöshetsproblemet.
Skulle en sådan lösning icke kunna vinnas, vore förslaget om provisorisk
drift vid sågverket att föredraga framför andra tillfälliga arbeten.
Ytterst små utsikter syntes föreligga att bereda hela den arbetsföra befolkningen
lämplig och stadigvarande sysselsättning inom andra orter.
I detta sammanhang torde jag böra återgiva vad i betänkandet anföres i ett
pär speciella frågor av mera principiell betydelse, vilka frågor direkt sammanhänga
med spörsmålet örn beredande av arbete i en eller annan form åt Seskaröarbetarna.
Av dessa frågor avser den ena möjligheten till arbetsanskaffning
genom utvidgning av de anläggningar i Narsborg vid Kalix, som tillhöra
det år 1928 under statens medverkan bildade Kalix träindustriaktiebolag.
Den andra frågan rör domänstyrelsens politik beträffande försäljning av virke
fran statens skogar och den inverkan denna politik har på möjligheten för
Kungl. Maj:ts proposition nr 25ö.
39
trävaruindustrien i Norrbotten att förskaffa sig råvaror. Betänkandet innehåller
i dessa delar följande.
För en snabb avveckling av Seskaröproblemet skulle det givetvis vara av den
allra största betydelse, om ett något större antal av de arbetslösa pål en gång
kunde beredas stadigvarande sysselsättning på annan ort. Med tanke harpa
hava länsstyrelsen och de sakkunniga mlett underhandlingar nied det ar 19^8
under statens medverkan bildade Kalix träindustriaktiebolag i syfte att utröna
möjligheterna av att vid bolagets anläggningar å Karlsborg placera ett
antal Seskaröarbetare. Driften vid Karlsborg, som för närvarande ar beräknad
för en årsproduktion av 8,000 standards sågade trävaror och 18,000 ton sulfatcellulosa,
skulle för detta, ändamål behöva utvidgas. Eli sådan utvidgning
skulle lämpligen kunna ske genom att i sågverket insätta ytterligare ett rampar.
Härigenom och genom viss omläggning av arbetsfördelningen skulle produktionen
kunna ökas till 12,000 standards. I samband härmed skulle sulfatfabriken
utbyggas till en kapacitet av 22,000 ton. Genom dessa utvidgningar
skulle den fast anställda arbetsstyrkan kunna utökas med mellan 60 och 70 man.
Kostnaderna för en sådan utvidgning hava beräknats till 216,000 kronor för sagen
och 450,000 kronor för sulfatfabriken eller tillhopa 666,000 kronor, vartill
skulle komma kostnader för uppförande av nödiga arbetarbostäder. Utan att
ställa sig direkt avvisande mot denna tanke har bolagets styrelse likväl betonat
svårigheterna för det tämligen nystartade företaget att redan nu inlåta sig på
kapitalslukande utvidgningar. Särskilt mötte starka betänkligheter mot utvidgning
av sågverksrörelsen, som under nu rådande konjunkturer icke kunde
lämna något tillfredsställande utbyte. Då driften först helt nyligen kommit i
gång i full utsträckning, vore bolagets krediter för närvarande utnyttjade till
det yttersta. Bolaget ägde sålunda ingen möjlighet att själv uppbringandet
för en utvidgning erforderliga anläggnings- och förlagskapitalet, utan måste
detta i sin helhet tillskjutas av staten. För råvarubehovets tillgodoseende
måste även förutsättas koncession å kronovirke till priser, ej oväsentligt understigande
de i gällande kontrakt med domänverket stipulerade. _ Slutligen har
styrelsen framhållit, att Kalixortens befolkning genom aktieinnehav i stor
utsträckning vöre intresserad i företaget och att det, bland annat med hänsyn
härtill, kunde antagas komma att möta vissa svårigheter att vid Karlsborgsverken
mottaga arbetare från annat håll, så länge ledig arbetskraft funnes att
tillgå på platsen.
Beträffande frågan örn ytterligare koncession å kronovirke för Karlsborgsindustrien
har domänstyrelsen förklarat sig beredd att genom leveranskontrakt
för en tid av fem år säkerställa det för den ifrågasatta driftsutvidgningen erforderliga
råvarubehovet, dock endast under villkor, att priserna bestämdes
fullt i nivå med de priser, som för varje särskilt år kunde uppnås i den öppna
marknaden.
Då en sådan prisbasis icke kunnat accepteras av Kalixbolagets styrelse och
de av styrelsen i övrigt framförda betänkligheterna mot att nu gå in för någon
driftsutvidgning givetvis måste tillerkännas berättigande, hava länsstyrelsen
och de sakkunniga nödgats uppgiva tanken på att framlägga något förslag
i nämnda syfte. Emellertid synes dem planen värd att framdeles återupptagas.
Bortsett från de lättnader för Seskaröproblemets avveckling, som skulle
kunna, ernås genom en driftsutvidgning vid Karlsborg, måste nämligen nied
hänsyn till den antydda utvecklingen inom trävaruindustrien en sådan utvidgning
anses vara ett steg i rätt riktning och därför förtjänt av staten-skogsägarens
intresse. För en rationell skötsel av kronoskogarna i övre Norrbotten torde
särskilt en utvidgning av sulfatfabriken vara mycket önskvärd. Sedan någon
tids erfarenhet vunnits rörande den nuvarande driften vid Karlsborg, torde väl
liven, under förutsättning av en sund konjunktur och någorlunda tillfredsstäl
-
Ifrågasatt
utvidgning
av Kalixindustrien
-
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 255.
lande driftsresultat, styrelsens betänkligheter mot en driftsutvidgning komma
att hävas. Största svårigheten torde måhända möta, när det gäller att få till
stånd en godtagbar uppgörelse med domänverket angående virkesleverans. Denna
svårighet står i visst samband med frågan om domänstyrelsens allmänna
försä-ljningspolitik, som länsstyrelsen och de sakkunniga därför ansett sig i
detta sammanhang böra något närmare beröra.
styrelsens Vad alltsa an§år domänstyrelsens försäljningspolitik innehåller betänkandet
försälj- därom följande.
''tingspolitik Under det att inom södra och mellersta Norrland huvudparten av skogsarealen
innehaves av bolag och självägande bönder och de allmänna skogarna endast
upptaga en ringa bråkdel av arealen, råder i övre Norrland ett alldeles motsatt
förhållande. Inom Norrbottens län utgöres sålunda ej mindre än 68 % av hela
skogsmarksarealen av stats- och allmänningsskogar. Återstoden fördelar sig
mellan bolag och andra enskilda ägare med respektive 11 % och 21 /.
De sydnorrländska sågverken disponera sålunda merendels över betydande
arealer egna skogar, från vilka de tillgodogöra sig den huvudsakliga delen av
sitt råvarubehov. Inom Norrbottens län finnes däremot endast ett sågverksföretag
(Munksunds aktiebolag), som i någon nämnvärd grad är skogsägande.
I övrigt är trävaruindustrien därstädes helt hänvisad till att genom inköp av
enskilda eller kronan täcka sitt råvarubehov. Då nu staten är den ojämförligt
största skogsägaren, blir industrien här nästan helt och hållet beroende av möjligheterna
att å de årliga kronoskogsauktionerna inköpa sitt virkesbehov till
priser, som stå i skäligt förhållande till priserna på den färdiga varan. Domänstyrelsen
ställer sig visserligen icke avvisande mot fleråriga leveranskontrakt
men fasthåller vid att de priser, som kunna uppnås å auktionerna, skola ligga
till grund för prisbestämningen vid kontraktens uppgörande.
Flera faktorer medverka emellertid till att hålla dessa priser på en synnerligen
hög nivå, ofta överstigande vad som med hänsyn till läget på exportmarknaden
kan anses sunt och skäligt. De sydnorrländska sågverken kunna i
allmänhet på grund av sitt läge och delvis även på grund av det egna virkets
högre kvalité betinga sig något fördelaktigare priser för sina varor än de norrbottniska
verken. Redan härav följer en möjlighet för de förra att uppträda
som konkurrenter på den övernorrländska timmermarknaden, under det att en
motsvarande konkurrens inom sydligare ådalar från de norrbottniska företagens
sida är helt utesluten. För dessa sydnorrländska konkurrenter, vilka taga huvudparten
av sitt råvarubehov från egna skogar, gäller det i regel endast att
å auktionerna här uppe komplettera årsbehovet med vissa poster, vilkas åtkommande
emellertid kan vara av den största vikt för uppehållande av full produktion
med lämpliga sortiment. Priserna kunna tydligen under sådana omständigheter
komma att uppdrivas till en onaturlig höjd, och dessa toppriser bliva
i stor utsträckning normerande för hela försäljningen. De norrbottniska trävaruföretag,
som icke disponera över egna skogar och som hava en mycket begränsad
inköpsrayon, måste under dessa förhållanden komma i en ytterst ogynnsam
ställning, särskilt som numera de tidigare i stor utsträckning utnyttjade
möjligheterna till virkesinköp från Finland praktiskt taget bortfallit och minskad
tillgång på grövre dimensioner i de sydnorrländska skogarna år för år
skärper konkurrensen.
Förklaringen till de särskilda svårigheter, för vilka den norrbottniska trävaruindustrien
under en följd av år varit utsatt, torde till en väsentlig del vara
att finna i nu berörda förhållanden. För en rationell skötsel av kronoskogarna
i Norrbotten torde dock, örn man ser frågan på längre sikt, en livskraftig lokal
industri vara av så stor betydelse, att redan häri borde ligga en anledning förståten
att icke gent emot denna industri allt för kraftigt utnyttja sin monopol
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 255.
41
ställning som virkesleverantör. Härtill komma de stora allmänna intressen,
som sammanhänga med industriens betydelse för folkförsörjningen och den
kulturella utvecklingen i dessa bygder. En trävaruindustri i Norrbotten, byggd
på sunda ekonomiska och tekniska grunder, bör därför, när det gäller att säkerställa
dess behov av råvara, kunna räkna med stöd från det allmännas sida. För
detta ändamål synes böra övervägas, örn icke en viss modifikation i domänverkets
hittills följda försäljningspolitik borde iakttagas, så att Norrbottensindustriens
råvarubehov åtminstone i viss utsträckning tryggas. En närmare
utredning av hithörande frågor framstår som en angelägenhet av största betydelse
för Norrbottensindustriens framtid.
I den sist behandlade frågan har domänstyrelsen yttrat sig och därvid anfört
i huvudsak följande.
Domänverket vore framför andra statens verk affärsdrivande, i det att verkets
driftsresultat vore helt och hållet beroende. av världsmarknaden och de
priser å råvara för trävaruindustrien, som å de skilda lokala marknaderna uppkomme
av förhållandet emellan tillgång och efterfrågan. Styrelsens politik
i fråga örn skogsskötsel och virkesförsäljning hade varit och vore alltjämt att,
med aktgivande å såväl de avverkningsbelopp, som med hänsyn till statsskogarnas
ändamålsenliga skötsel borde uttagas, som även de å världsmarknaden
rådande priserna på förädlade trävaror, å de lokala råvarumarknaderna vid
olika tillfällen icke i den allmänna konkurrensen utkasta större partier virke,
än att ett skäligt rotnetto med hänsyn till alla därpå vid en viss tidpunkt inverkande
omständigheter kunde erhållas. Att domänstyrelsen såsom representerande
den största skogsägaren inom Norrbottens län skulle intaga en viss
monopolställning på trävaruindustriens i dessa orter råvarumarknad, kunde ju
visserligen påstås, men att styrelsen skulle hava utnyttjat denna sin ställning
till förfång för denna industri, syntes innebära en . ej så ringa överdrift.
Kunde ej den i Norrbotten förefintliga trävaruindustrien på den öppna marknaden
härda ut i konkurrensen örn virket från kronoskogarna, berodde detta
av andra orsaker än styrelsens prispolitik i fråga örn nyssnämnda virke. . Att
på denna anlägga sådana synpunkter som länsstyrelsen och de sakkunniga ifrågasätta
eller hänsyn till folkförsörjningen och den kulturella utvecklingen å
vissa orter, hade styrelsen ansett ligga helt utanför dess uppgift såsom ledare
av domänverkets affärsdrift. I varje fall hade styrelsen ansett sig ej självmant
kunna gå in för en sådan prispolitik.
Till belysande av för närvarande rådande priser å såväl sågtimmer som försågad
vara inom skilda skeppningsdistrikt i Norrland hänvisade styrelsen till
en yttrandet bifogad sammanställning, varav ansetts framgå, att de sakkunnigas
påstående, att en i förhållande till övriga, sågverksdistrikt onaturlig prisfördyring
av råvaran skulle förefinnas för de inom Norrbotten arbetande sågverken,
icke vore rätt väl överensstämmande med verkliga förhållandet. Av
sammanställningens siffror framginge nämligen, att det från statsskogama
inom Norrbotten försålda sågtimret i medeltal och i förhållande till den inom de
olika sågverksdistrikten gängse f. o. b.-prisnivån ställde sig ■— ej endast relativt
utan absolut — billigare per standard sågad vara än inom de sydligare sågverksdistrikten.
Den åberopade sammanställningen är av följande utseende.
Domänsty
relsen.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 255.
Jämförande sammanställning beträffande a ena sidan erhållna genomsnittliga sågtimmerprise
för Domänverkets försäljningar hösten 1929 inom olika Norrlandsdistrikt och å andra sidan Ino
samma distrikt gängse differenser i exportpriserna för sågade trävaror.
Överjägmästare- distrikt | Inom de särskil-da överjägmäs-taredistrikten år | Summa kubikfot | Erhållna me-delpriser för | Motsv. kr. | Diffe-rens i kr. | Gängse pris-differens för kr. | Emot över-jägmästare-distrikten | ||
Rot- stående | Av- verkat | ||||||||
Mell. Norrlands . | 3,000,000 | 200,000 | 3,200,000 | 65 | 162 | 50 |
|
|
|
Härnösands . . . | 3,300,000 | 900,000 | 4,200,000 | 60.5 | 151 | _ | 11: 50 | 5: — | Härnösand |
Umeå..... | 5,900,000 | 1,250.000 | 7,150,000 | 58.5 | 146 | _ | 16: 50 | 5: — ä 6: 50 | Umeå |
Skellefteå . . . | 4,400,000 | 300,000 | 4,700,000 | 55 | 137 | 50 | 25: — | 7: — » 8: — | Skellefteå |
Nedre Norrbotten | 10,000,000 | 1,100,000 | 11,100,000 | Pite älv 56 | 140 | — | 22: 50 |
|
|
|
|
|
| Lule » 54 | 135 | — | 27: 50 | 7: — » 10: - | Piteå-Luleå |
Ovre Norrbotten | 6,700,000 | 2,000,000 | 8,700,000 | 54.5 | 136 | — | 26: 50 | 10: — » 15: — | Luleå-Kalix |
|
|
|
|
|
|
|
|
| Haparanda |
öve^V^ åtgärder för underlättande av avvecklingen av den rådande arbetslös
styrelsens
^e^cn å Seskarö och för den förordade utflyttningen därifrån, som länsstyoch
de sak- reisen oell de sakkunniga föreslå, äro följande, nämligen
förslagf flyttningshjälp och inlösning av egna hem för dem, som utflytta från ön;
anordnande av en effektiv arbetsförmedling och arbetsanskaffning med särskild
tanke pa de utökade arbetstillfällen, som kunna förväntas uppstå inom
skogsbruket;
iordningställande och bebyggande av ett antal kolonat å Keräsjokiområdet
i Karl Gustavs socken för att på billiga villkor tillhandahållas de arbetslösa,
som befinnas lämpliga och villiga att övergå till jordbruk;
befordrande av ungdomens yrkesutbildning genom anordnande av slöjdkurser
m. m.; samt
uppdrag för statens arbetslöshetskommission att under medverkan av socialstyrelsen
och länsstyrelsen handhava och leda avvecklingsarbetet.
Utöver de rena administrationskostnaderna beräknas avvecklingsarbetet komma
att kräva följande utgifter:
för flyttningshjälp .....
» inlösning av egna hem
» yrkesutbildning .....
............. 100,000: —
............. 245,000: —
............. 10,000: —
Summa kronor 355,000:—.
Dessa kostnader torde liksom nödiga administrationskostnader enligt länsstyrelsen
och de sakkunniga böra beräknas utgå av reservationsanslaget till bekämpande
av arbetslösheten, och lämpligen fördelas på en tid av tre år.
För beredande av möjligast effektiva hjälp åt befolkningen under avvecklingstiden
ifrågasattes därjämte
igångsättande snarast möjligt av planerad hamnbyggnad vid Karl Johans
stad med tillfartsväg och järnväg eller, i andra hand, av den föreslagna ban
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 255.
43
byggnaden Morjärv—Kalix, i båda fallen nied viss företrädesrätt till arbete
för arbetslösa från Seskarö;
samt, i sista hand och under förutsättning att icke något av nämnda arbetsföretag
kan igångsättas, provisorisk drift genom domänverket av Sandviks
sågverk.
Jag övergår nu till att särskilt för sig behandla vart och ett av de sålunda
framlagda förslagen.
Yad angår frågan örn flyttningshjälp och inlösning av egna hem anföres i
betänkandet följande.
Flytta
hjälp
ruin fini
I följd av den långvariga arbetslösheten befinna sig flertalet Seskaröarbe- egna
färe i ett utblottat läge, som nödvändiggör ekonomiskt bistånd för bestridande
av de med utflyttning förenade kostnaderna. Hjälpen synes böra begränsas
till förutvarande sågverksarbetare och deras familjer och beräknas för varje
särskilt fall efter självkostnaderna för flyttningen samt utgå under villkor, att
vederbörande styrker sig hava erhållit stadigvarande anställning å den ort,
dit flyttningen sker, eller eljest gör sannolikt, att han där kan finna sin utkomst.
I vilken utsträckning en sådan hjälp kan komma att tagas i anspråk
är givetvis svårt att för närvarande bedöma, men sammanlagda kostnaderna
därför torde dock icke under några förhållanden behöva beräknas högre än till
100,000 kronor.
Av de arbetslösa sågverksarbetarna äro 94 ägare av egna hem, varav 20 å
friköpt tomt och övriga 74 å ofri grund. Vid en massutflyttning komma givetvis
värdena å dessa egna hem att nedgå till ett minimum, och de avflyttande
ägarna skulle sålunda komma att förlora större delen av den sparpenning, de
nedlagt i byggnader och tomtmark. Det synes länsstyrelsen och de sakkunniga
skäligt, att staten åtager sig att hålla dessa egnahemsägare skadeslösa
genom att inlösa lägenheter och byggnader till skäliga priser. För detta ändamål
har länsstyrelsen genom två opartiska och sakkunniga personer låtit verkställa
beskrivning och värdering av de egna hemmen. Till grund för denna
värdering hava lagts fastigheternas värden vid värderingstillfället (maj 1929)
med den förutsättning att sågverksdriften då varit i gång. De sålunda uppskattade
värdena torde i huvudsak kunna läggas till grund för inlösningen, som
i så fall skulle kräva ett belopp av cirka 245,000 kronor.
Möjligheten att få lägenheter och byggnader inlösta av staten synes böra
begränsas till f. d. sågverksarbetare, vilka vid värderingstillfället ägde och
vid avflyttning fortfarande äga eget hem.
Arbetslöshetskommissionen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen finna de
av de sakkunniga sålunda föreslagna åtgärderna väl lämpade för ändamålet.
I yttrande till statens egnahemsstyrelse har länets hushållningssällskaps
egnahemsnämnd upplyst, att å Seskarö förekomme endast ett egnahemslån, å
vilket skulden vid utgången av år 1929 uppgått till 985 kronor 89 öre. Egnahemsrörelsen
såsom sådan berördes således ej nämnvärt av eventuella statsåtgärder
för inlösen av egnahem å Seskarö. Den ifrågasatta statshjälpen för
inlösning av egna hem vore ägnad att i ej oväsentlig mån förbättra de avflyttande
arbetarnas möjligheter att på andra orter, där arbete eventuellt kunde beredas
dem, anskaffa nya egna hem. Egnahemsnämnden hade ingenting att
erinra mot de föreslagna inlösningsåtgärderna.
Statens egnahemsstyrelse anför, att flertalet av de till inlösen avsedda lägenheterna
torde vara besvärade av inteckningar till säkerhet för lån. Styrelsen
framhåller vidare, att genom den föreslagna inlösen av åsyftade fastigheter
inteckningshavarna i regel komme att erhålla fördelen av full täckning för
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 255.
Arbetsförmedling
och
arbetsanskaffning.
fordringar, som vid en eventuell avfolkning av Seskarö eljest sannolikt bleve
för inteckningshavarna så gott som värdelösa. Styrelsen ifrågasätter, huruvida
icke — därest statsinlösen av egnahem å Seskarö anses böra komma till
stånd — vederbörande statsorgan borde söka erhålla uppgörelse med inteckningshavarna
(framför allt banker) och andra fordringsägare på så sätt, att
staten till nedsätta pris tillöste sig inteckningarna och övriga i samband med
egnahemsföretagen tillkomna fordringar hos egnahemsägarna. Träffades dylikt
ackord, syntes inlösningsbeloppet kunna nedbringas i motsvarande mån,
utan att det önskade sociala syftet behövde eftersättas. Detta syfte torde ATara,
att egnahemsägarens egen tillgång i lägenheterna icke ginge till spillo samt att
egnahemsägarna befriades från betalningsansvaret för här åsyftad gäld. (Staten
skulle naturligen icke i sin tur göra de inlösta fordringarna gällande mot
vederbörande.) Slutligen ifrågasätter styrelsen, huruvida icke de belopp, som
genom den eventuella inlösningen skulle tillfalla egnahemsägarna, borde disponeras
och utbetalas i sådan ordning, att beloppen så vitt möjligt komme till användning
för den ifrågasatta nya bosättningen och vad därmed sammanhängde.
I särskild skrivelse till Kungl. Majit den 11 januari 1930 hava åtta personer,
som uppgivit sig vara affärsmän och näringsidkare å Seskarö, ifrågasatt,
huruvida icke möjligheten att få lägenheter och byggnader inlösta av staten
borde utsträckas att omfatta jämväl affärsmän och övriga näringsidkare, vilka
vid tidpunkten för den verkställda värderingen av egna hem ägde och vid
en eventuell avfolkning av ön ännu ägde lägenheter och byggnader därstädes.
Inlösningen borde ske på enahanda grunder, som gällde för sågverksarbetarna.
De ekonomiska förlusterna vid evakuering av ön bleve för ifrågavarande
fastighetsägare större än för sågverksarbetarna. Förutom bostäder och affärslokaler
med inventarier tillkomme här sådana förluster, som alltid måste
följa med en affärsrörelses upphörande. Den situation, i vilken affärsmännen
och näringsidkarna skulle ställas genom en avfolkning av Seskarö. vore
fullt lika brydsam som sågverksarbetarnas belägenhet.
Beträffande frågan örn arbetsförmedling och arbetsanskaffning heter det i
betänkandet på följande sätt.
Det kommer givetvis att möta stora svårigheter att under nuvarande förhållanden
bereda platser med utsikt till stadigvarande försörjning för det betydande
antal arbetslösa, som här är i fråga. Länsstyrelsen och de sakkunniga
hava genom cirkulärskrivelse till de mera betydande trävaruindustrierna och
en del andra företag landet runt sökt bilda sig en föreställning örn möjligheterna
att få Seskaröarbetare utplacerade. Av de inkomna 50 svaren äro flertalet
rent avböjande, och det framhålles allmänt, att tillgången på lokal arbetskraft
är mer än tillräcklig. Några hava dock förklarat sig beredda att i den
mån arbetstillfällen uppstå hava Seskaröarbetarna i åtanke. För att tillvarataga
alla möjligheter, som kunna yppa sig såväl inom sågverksrörelsen
som å andra arbetsområden, och i övrigt biträda arbetarna med råd och dåd i avseende
å ^övergången till annat arbete synes det vara av största betydelse att
få till stånd en för denna uppgift särskilt inrättad arbetsförmedling. Genom
samverkan mellan arbetslöshetskommissionen och socialstyrelsen har denna
fråga kunnat provisoriskt ordnas genom att vid arbetsförmedlingen i Luleå
fran och med den 15 november 1929 anställts en person med särskild uppgift
att förmedla arbetsanställning åt arbetslösa inom länet. Tanken har därvid
närmast varit att söka få ut så många arbetslösa som möjligt i skogsarbete,
där under den senaste tiden en viss brist på arbetskraft gjort sig förnimbar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 255.
45
Den sålunda vidtagna anordningen torde emellertid icke komma att visa sig
tillräckligt effektiv för nu ifrågavarande ändamål, varför länsstyrelsen och
de sakkunniga föreslå, att verksamheten framdeles övertages av det särskilda
organ för avvecklingens handhavande, varom länsstyrelsen och de sakkunniga
i det följande komme att framlägga förslag.
Länsstyrelsen och de sakkunniga upptaga därefter till särskild prövning Åtgärder
fråga örn möjligheten att bereda de arbetslösa arbete inom skogsbruket. Där- ^ämd^av
om anföra de i huvudsak följande. T
Ett arbetsområde, där det synes föreligga knapphet på arbetskraft, är skogs- skogsbruket.
bruket. Särskilt har för drivningar inom lappmarken under de senaste åren
rått stark efterfrågan på huggare, och behovet därav har icke alltid kunnat
helt fyllas. Då numera till följd av cellulosaindustriens utveckling barkning
av virket i allt större utsträckning torde komma att eftersträvas, lärer det
kunna antagas, att behovet av arbetskraft för drivningarna skall komma att
än ytterligare stegras. Åt dessa, arbetsmöjligheter synes den planerade arbetsförmedlingen
höra ägna särskild uppmärksamhet och inrikta sig pa att i
skogsarbete söka få ut största möjliga antal särskilt.^ av de yngre årsklasserna,
vilka torde äga de bästa förutsättningarna att vänja sig vid och komma till
rätta med de säregna förhållanden, under vilka skogsarbetet bedrives. _ Länsstyrelsen
och de sakkunniga anse sig böra fästa så mycket större vikt vid denna
gren av arbetsförmedlingen, som det på goda grunder kan antagas, att
skogsbruket i övre Norrland står inför en kraftig utveckling i riktning mot
rationell skötsel med därav följande ökade arbetstillfällen, även av mera permanent
beskaffenhet.
Enligt av jägmästaren E. W. Ronge gjorda beräkningar skulle i Norrbottens
lappmark finnas cirka 6,700 skogs- och jordbruksarbetare, medan för ett rationellt
skogsbruk fordrades omkring 14,500 arbetare. Även örn en så vittgående
rationalisering av skogsbruket, som dessa beräkningar förutsätta, icke är praktiskt
genomförbar inom överskådlig tid, torde det vara tydligt, att ett intensifierat
skogsbruk öppnar rika möjligheter till nya arbetstillfällen av mera
stadigvarande beskaffenhet än tidigare statt till buds.
Erågan örn övergång till rationell skogsdrift, som för närvarande allmänt synes
vara föremål för mycket livligt intresse, torde för Norrbottens vidkommande
äga särskild aktualitet genom de möjligheter till avsättning för smavirket
som de senaste årens uppsving inom sulfatindustrien fört med sig. Länsstyrelsen
och de sakkunniga anse sig därför äga grundad anledning antaga,
att inom de närmaste åren skall kunna beredas stadigvarande utkomst för ett
betydligt större antal skogsarbetare än för närvarande. I den man sådana
nya arbetstillfällen uppstå å kronoparkerna, bör tillfälle att därav begagna
sig beredas för de Seskaröarbetare, som visa sig lämpliga och dugliga tor
skogsarbete. För att tillvarataga alla möjligheter, som här kumm yppa sig,
är det av vikt, att det blivande organet för avvecklingen söker erna god kontakt
och samarbete med den statliga skogsförvaltningen.
I de avgivna yttrandena anföres i denna del följande.
Arbetslöshetskommissionen framhåller, att det viktigaste avsnittet i verksamheten
uppenbarligen vore förmedlandet av nya anställningar. Härvid anser
kommissionen det vara nödvändigt att begagna sig av alla de utvägar, som
kumle stå till buds, såväl hela det befintliga arbetsförmedlingsnätet som personliga
förbindelser med arbetsgivare och arbetare saint deras organisationer.
I detta sammanhang framhåller arbetslöshetskommissionen följande.
4(5
Kungl. Maj:ts proposition nr 255.
Påståendet om knapphet på arbetskraft inom skogsbruket ägde sin riktighet,
örn man inskränkte sig till den tid under högvintern, då timmerdrivningarna
påginge som bäst och till förhållandena under de senaste åren. Med hänsyn
till vad som anförts om sågverksindustriens prekära läge kunde man möjligen
befara en blivande inskränkning av produktionen och därmed minskade arbetstillfällen
i skogarna. Skogstorpare, mindre jordbrukare och lösarbetare på
landsbygden torde för närvarande finnas i mer än tillräckligt antal för skogsbrukets
behov, därest förekommande arbeten vore mera jämnt fördelade över
arbetsåret. Dessa kategoriers sammanlagda årsförtjänster torde i allmänhet
vara så låga, att en höjning måste anses i hög grad önskvärd. En förbättring
härutinnan syntes kunna påräknas, och de sakkunniga hade även erinrat örn
den stegring i skogsbrukets behov av arbetskraft, som de ökade kraven på en
mera intensiv och rationell skogsvård kunde medföra. Sulfatindustrien spelade
härvid en väsentlig roll. Den utökning av arbetsförmedlingen med direkt
sikte på _ skogsbrukets arbetsmarknad, som åvägabragts och till vilken även
kommissionen medverkat, torde därför böra tillmätas stor betydelse för dessa
trakter. Men även för de arbetslösas på Seskarö omförande i stadigvarande
anställning i skogsbruket eller för anskaffande av tillfälligt skogsarbete syntes
denna omedelbara anslutning till den offentliga arbetsförmedlingen vara
synnerligen ändamålsenlig.
Väg- och vattenhy g gnadssty reisen finner de i betänkandet i förevarande avseende
föreslagna åtgärderna lämpliga.
Domänstyrelsen förklarar sig villig att för sin del befordra ett samarbete
med det blivande organet för avvecklingen i all den omfattning, sorn är möjlig,
utan att arbetskostnaderna höjas eller arbetstillfällena minskas för den
på vissa orter redan bofasta befolkning, vilken varit van att hämta sin inkomst
från arbete å kronans skogar.
Socialstyrelsen har i denna del anfört följande.
Den offentliga arbetsförmedlingens resurser syntes vid behandlingen av
Seskaröproblemet böra omsorgsfullt utnyttjas. I samförstånd med styrelsen
hade en särskild assistent den 15 november 1929 anställts vid arbetsförmedlingen
i Luleå med uppgift att under vintersäsongen medverka vid arbetsförmedling
för skogsbruket i länet. Anordningen bade karaktären av ett försök
och hade sålunda träffats såsom ett provisorium att gälla till den 15 maj
1930. Med stöd av gällande författningar hade styrelsen genom beslut den
14 januari 1930 principiellt gått in för att kostnaderna för denne assistents
avlöning samt för hans av uppgiften föranledda resor inom länet skulle bestridas
av statsmedel. Jämväl av det med Seskarös evakuering föranledda
ökade arbetet vid länsförmedlingen i Luleå kunde behov av ytterligare arbetskraft
därstädes föranledas, varvid kostnaderna härför likaledes syntes böra
bestridas av statsmedel. Styrelsen vore givetvis beredd att i vad på styrelsen
kunde ankomma medverka till träffande av erforderliga och lämpliga anordningar
inom den offentliga arbetsförmedlingens ram.
Förmedling Vad angår frågan örn förmedling av jordbruk åt Seskaröarbetarna bar i
in joi ru . länsstyrelsens och de sakkunnigas betänkande anförts följande.
Ett pär arbetare från Seskarö hava genom kolonisationsnämndens bemedling
nyligen beretts tillfälle att övertaga lediga kolonat, och uteslutet torde
ej vara, att ytterligare något mindre antal skola befinnas lämpliga och villiga
att övergå till jordbruk. Länsstyrelsen och de sakkunniga hava tänkt sig,
att för detta ändamål skulle reserveras ett antal kolonat å det G. E. Broms''"
Kungl. Maj-.ts proposition nr 255.
47
egnahemsstiftelse tillhöriga Keräsjokiområdet i Karl Gustavs socken. Kolonaten
skulle få en areal av c:a 20 hektar, nästan uteslutande odlingsbar jord.
Uppodlingen av några hektar å varje kolonat (förslagsvis 5 till 6) samt uppförandet
av nödvändiga åbyggnader skulle ombesörjas av arbetslöshetskommissionen
som reservarbete, i vilket företrädesvis de blivande kolonisterna1
skulle sysselsättas.
Lämpligt byggnadsmaterial torde, åtminstone till en del, kunna erhållas av
de inlösta byggnaderna å Seskarö. Kolonaten skulle sålunda tillhandahållas
bebyggda och delvis uppodlade, och då stiftelsen icke beräknar någon gottgörelse
för själva jorden, skulle försäljningspriserna kunna sättas ytterst låga
och omfatta endast stiftelsens egna kostnader för material och arbetsledning
vid reservarbetena. Upplåtelse skulle ske på arrende mot en årlig arrendeavgift,
motsvarande skälig ränta å den beräknade köpeskillingen, och med rätt
för arrendatorn att framdeles inlösa kolonatet. Styrelsen för egnahemsstiftelsen
har förklarat sig beredd att i vad på densamma ankommer medverka
till frågans lösning enligt förut angivna linjer, och enligt vad länsstyrelsen
och de sakkunniga under hand inhämtat torde det kunna påräknas, att även
arbetslöshetskommissionen, i den mån reservarbeten bliva erforderliga, kommer
att ställa sig välvillig mot förslaget. Denna sak lärer sålunda kunna ordnas
genom överenskommelse mellan styrelsen för egnahemsstiftelsen och arbetslöshetskommissionen.
Arbetslöshetskommissionen och väg- oell vattenbyggnadsstyrelsen anse de
för förmedling av jordbruk föreslagna åtgärderna lämpliga.
Styrelsen för G. E. Broms’ egnahemsstiftelse har i avgivet yttrande anfört
följande.
Enligt den gjorda planen för jordförmedling genom stiftelsen åt personer
från Seskarö skulle de för upplåtelse avsedda lägenheterna bebyggas och
deras jord, åtminstone delvis, uppodlas av statens arbetslöshetskommission,
varefter de sålunda bebyggda och uppodlade kolonaten skulle upplåtas till en
början åt en och en av Seskaröborna för ett antal av intill 5—6 stycken. För
att i möjligaste mån förekomma misstag vid valet av för uppgiften lämpliga
personer skulle överlåtelsen till en början endast avse nyttjanderätt för ett
visst antal år med utsikt för vederbörande arrendatorer att, ifall de visa sig
kunna gå i land med uppgiften att sköta ett jordbruk, få övertaga lägenheterna
med äganderätt. Den sålunda skisserade planen kunde alltså närmast karakteriseras
som plan till ett kolonisationsförsök med industriarbetare på stiftelsens
ägor. och allt syntes tala för att man borde gå till väga med största möjliga
varsamhet, då utsikterna till ett misslyckande syntes vara ganska stora.
Under den närmaste tiden, medan kolonatens bebyggande och uppodling påginge,
torde inga särskilda anslag utöver arbetslöshetsunderstöden vara av beliovet
påkallade. ''Längre fram, sedan det blivit fråga om att Seskaröborna
skulle övertaga kolonaten, kunde saken naturligtvis komma att ställa sig annorlunda.
De av Seskaröborna, som ägde egna hem å Seskarö och finge dessa
inlösta av staten, torde viii i många, fall få en del medel lösa, som de sedan
kunde använda som rörelsekapital för det egna hemmets startande vid Keräsjoki:
till anskaffande av inventarier, konstgödsel och utsäde m. m. Andra
åter — och dit hörde väl de allra flesta av Seskaröarbetarna —• som tinder
den långa arbetslösheten på ön blivit fullständigt medellösa, måste tydligen
få hjälp för starten med jordbrukshemmet. De måste sättas i stånd att anskaffa
levande och döda inventarier, utsäde, konstgödsel och få medel för att
leva under den tid, de arbetade med det nya egna hemmets startande och till
dess att jordbruket började avkasta något.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 255.
Detta projekt med kolonisation vid Keräsjoki hade nämligen den svagheten
t. ex. i jämförelse med kolonisationsföretag på kronoparkerna, att det här
vid Keräsjoki saknades arbetstillfällen för kolonisterna inom den närmaste
omgivningen, vartill komme att skogstillgången på stiftelsens ägor vore mycket
knapp. Det vore också med hänsyn bl. a. till dessa faktorer, som stiftelsens
styrelse ansåge stor försiktighet vara av nöden, när det gällde kolonisation
därstädes med utblottade industriarbetare.
Hjälp till anskaffande av inventarier torde för övrigt bliva nödvändig för de
obemedlades del även för att de skulle bliva berättigade att komma i åtnjutande
av egnahemslån, när det bleve fråga örn att övertaga lägenheterna med
äganderätt.
Det vore alltså styrelsens uppfattning, att den planerade jordförmedlingens.,
realiserande genom egnahemsstiftelsen för de obemedlade industriarbetarnas
vidkommande tydligen kunde komma att kräva det allmännas mellankomst i
de avseenden, som av styrelsen angivits.
I övrigt torde planens realiserande icke komma att kräva särskilda anslag
vare sig för egnahemsstiftelsens eller egnahemsnämndens räkning, då köpesumman
för lägenheterna vid deras överlåtande med äganderätt vore avsedd
att likvideras med egnahemslån, som torde komma att lämnas med tillämpning
av samma grunder med hänsyn till säkerheten för lånets återfående,
som egnahemsnämnden eljest tillämpade vid sin låneförmedling.
Med anledning av vad egnahemsstiftelsens styrelse sålunda anfört har statens
egnahemsstyrelse framhållit, att styrelsen i skrivelse till Kungl. Majit den 22
oktober 1929 framlagt förslag örn s. k. räntefria jordbrukslån i syfte bl. a.
att underlätta för vissa mindre bemedlade eller obemedlade att skaffa sig
jordbruk. Utöver de åtgärder, som föreslagits i denna skrivelse vore styrelsen
icke beredd att inom ramen för den statsunderstödda egnahemsorganisationen
föreslå någon speciell ekonomisk hjälpform för denna särskilda arbetargrupps
egnahemsbildning.
Lantbruksstyrelsen hänvisar i sitt yttrande till sin skrivelse till Kungl.
Majit den 29 november 1929 angående åtgärder till underlättande för lantarbetare
m. fl. att erhålla jordbruk m. m. samt framhåller sin tveksamhet angående
lämpligheten av nu ifrågavarande åtgärd i andra fall än där förutsättningarna
med hänsyn till såväl det blivande jordbruket som dess innehavare
vore särskilt goda.
Främjande De sakkunniga och länsstyrelsen anse, att under evakueringsarbetet särskild
utbildning uppmärksamhet bör ägnas åt ungdomen och åtgärder böra vidtagas för att
genom yrkesutbildning underlätta dess möjligheter att komma ut i förvärvsarbete.
Under vintern 1928/1929 hade på Seskarö med bistånd av hushållningssällskapet
anordnats kurs i träslöjd för manlig ungdom ävensom tvenne sömnadskurser
för husmödrar och unga flickor. Dessa kurser syntes hava medfört
goda resultat och syntes böra upprepas under de närmaste åren. Önskligt
vore emellertid, att kurserna kunde utvidgas att omfatta även metallslöjd
och eventuellt andra lämpliga slöjdgrenar, varjämte möjlighet till mera
grundlig yrkesutbildning borde beredas dem, som kunde befinnas äga förutsättningar
härför. För dessa ändamål torde under avvecklingsperioden böra
beräknas ett belopp av förslagsvis 10,000 kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 855.
49
Väg- och vattenbi g gnadssty reisen och arbetslöshetskommissionen anse den
sålunda föreslagna yrkesutbildningen väl lämpad för ändamålet, därvid kommissionen
särskilt erinrat, att en stor del av de arbetslösa utgjordes av ynglingar,
som aldrig eller endast i ringa grad haft anställning inom industrien.
För dessa borde anordnas yrkeskurser, vilka syntes icke böra enbart förläggas
till hemkommunen. Ett utsändande till lämpliga skolor å andra orter torde
vara fördelaktigt och väl motivera i samband härmed uppstående extra kostnader.
Det vore av utomordentlig betydelse för denna gren av verksamheten,
att platser verkligen kunde ställas i utsikt. Särskild uppmärksamhet borde
därför ägnas åt valet av utbildningsgrenar, så att den lämnade yrkesundervisningen
kunde bliva effektivt utnyttjad.
Skolöverstyrelsen har i fråga örn den i betänkandet föreslagna yrkesutbildningen
anfört följande.
Den i betänkandet uttalade tanken, att åtgärder böra vidtagas för att genom
yrkesutbildning underlätta såväl den manliga som den kvinnliga ungdomens
möjligheter att komma ut i förvärvsarbete, synes överstyrelsen vara värd allt
beaktande, ehuruväl det undandrager sig överstyrelsens bedömande, huruvida
åtgärder, som förutsätta befolkningens kvarblivande å Seskarö under ett eller
flera år utan att utkomstmöjlighet där förefinnes, kunna i nämnvärd omfattning
bidraga till lösandet av det föreliggande arbetslöshetsproblemet.
Den ungdom, som växer upp i ett isolerat samhälle med i hög grad ensidigt
inriktade förvärvsmöjligheter, har givetvis mycket svårt att anpassa sig efter
de krav, som framträda, då dessa förvärvsmöjligheter upphöra och andra sådana
möjligheter — i regel å främmande ort — måste uppsökas. Ensidigheten
i den föregående inriktningen har till följd, att den unge icke själv kan finna
några anknytningspunkter, som kunna vara honom till ledning eller hos honom
påkalla något initiativ vid valet av nytt arbetsområde i stället för det gamla,
som han tillhört eller avsett att söka sig till. Yrkesutbildning, örn ock kanske
mycket elementär, har här visat sig vara av stort värde, i det att den dels hos
den unge påvisat förefintliga anlag, dels även väcker hans intresse att fortsätta
på den väg, som motsvarar hans anlag.
Syftet med dylik yrkesutbildning kan vara, åtminstone till det yttre, ganska
olika.
Utbildningen kan sålunda för det första avse att meddela färdighet att i
form av hemslöjd utföra enklare produkter, som kunna vinna avsättning, och
därigenom giva tillverkaren, hemslöjdaren, ett bidrag till hans bärgning.
För det andra kan utbildningen avse att vara en förberedande hantverks- eller
industriell utbildning av sådan omfattning, att den för den unge underlättar
att vinna anställning inom hantverk eller vissa industrier för fortsatt utbildning
eller anställning för enklare momentarbeten inom industrien.
För det tredje kan utbildningen avse att giva en mera fullständig färdighet
inom något yrke, så att den unge efter avslutad kurs kan anses såsom »utlärd»
arbetare inom ifrågavarande yrke.
Den skolform inom yrkesundervisningens område, som närmast är avsedd för
meddelandet av här ifrågavarande utbildning, är verkstadsskolan. När sådan
skola är inrättad av kommun eller landsting, är den underkastad de bestämmelser,
som äro intagna i kap. lil av Kungl. Maj:ts förnyade stadga för
den kommunala yrkesundervisningen den 4 november 1921 (nr 706), vanligen
kallad »yrkesskolstadgan», och statsunderstöd utgår då enligt bestämmelserna
Bihang till riksdagens protokoll 1980. 1 sami. 818 haft. (Nr 855) 4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 255.
i § 1 punkt 1 e) i Kungl. Maj:ts kungörelse angående statsunderstöd till kommunala
och enskilda anstalter för yrkesundervisning den 4 november 1921 (nr
705) med den ändrade lydelse, som denna paragraf har enligt Kungl. Majlis
kungörelser nr 309/1924 och 238/1928. Verkstadsskolor, som äro att hänföra
till enskilda anstalter för yrkesundervisning, äro underkastade de bestämmelser,
som av Kungl. Maj :t i ecklesiastikdepartementet för varje särskilt fall bestämmas
och vilka i huvudsak bruka vara desamma, som gälla för kommunala verkstadsskolor.
För både kommunala och enskilda skolor av hithörande slag gäller, att reglemente
och undervisningsplan skola fastställas av skolöverstyrelsen, som ävenså
har att bevilja understöd till de kommunala skolorna, varemot de enskilda
skolornas understöd tilldelas av Kungl. Majit. Till landstings- och kommunala
skolor utgå understöden från ordinarie förslagsanslaget till understöd åt kommunala
anstalter för yrkesundervisning och till enskilda skolor från ordinarie
reservationsanslaget till understöd åt enskilda anstalter för yrkesundervisning.
Såsom exempel på skolor av hithörande slag, anordnade för tillgodoseende av
ungdomens utbildningsbehov utan att något intresse förelegat att tillgodose ett
lokalt behov av utbildad arbetskraft, må nämnas Kiruna praktiska ungdomsskola
och Byske kommuns anstalter för yrkesundervisning.
Den förra, som är statsunderstödd såsom enskild anstalt för yrkesundervisning,
omfattar för närvarande verkstadsskolor för metallarbete, snickeri och
skrädderi ävensom husmodersskola och har alltsedan de två förstnämnda verkstadsskolornas
och husmoderskolans tillkomst år 1910, på grund av omöjligheten
att inom Kiruna samhälle bereda den där uppväxande talrika ungdomen tillräckliga
tillfällen till ordnad sysselsättning, varit inriktad på meddelandet av
sådan praktisk yrkesutbildning, som kunnat sätta eleverna i stånd att å annan
ort bereda sig förvärvsmöjlighet.
Skolorna i Byske hava anordnats under betingelser, som så gott som identiskt
överensstämma med de förhållanden å Seskarö, som nu påkallat statsmakternas
särskilda uppmärksamhet. Där hava varit anordnade verkstadsskolor
för järn- och metallarbetare samt för snickare ävensom lärlingskurser i
kvinnlig hemslöjd. Statsunderstöd från anslaget till kommunala anstalter för
yrkesundervisning har av överstyrelsen beviljats enligt för verkstadsskolor gällande
bestämmelser. Den del av kostnaderna, som icke täckts av sålunda beviljat
understöd utan som i normala fall skolat täckas av kommun, har här på grund
av förhandenvarande särskilda förhållanden ävenledes i det väsentliga täckts
av statsmedel genom anslag från statens arbetslöshetskommission och manufakturförlagslånef
onden.
I nu föreliggande betänkande rörande förhållandena å Seskarö har föreslagits,
att ett belopp å förslagsvis 10,000 kronor borde beräknas för ordnande av
yrkesutbildning. Då länets hushållningssällskap redan lämnat bistånd till anordnande
på Seskarö av en kurs i träslöjd för manlig ungdom ävensom tvenne
sömnadskurser för husmödrar och unga flickor, skulle det kanske synas naturligast,
att här ifrågavarande yrkesutbildningsverksamhet anordnades genom
utvidgning av samma hushållningssällskaps ambulerande slöjdskola, som redan
är statsunderstödd. En sådan utvidgning skulle dock förutsätta, att möjlighet
funnes att bereda denna skola ökat understöd i den ordning gällande författning
föreskriver. På grund av den starka begränsningen av det för enskilda
anstalter för yrkesundervisning avsedda anslaget synes en dylik möjlighet icke
vara att räkna med åtminstone för närvarande, enär detta anslag icke på långt
när är tillräckligt ens för redan befintliga skolor av hithörande slag. Det synes
därför överstyrelsen lämpligast, att de ifrågavarande kurserna på Seskarö
anordnas under målsmanskap av vederbörande kommun, eventuellt landstinget.
Kungl. Maj:ts proposition nr 255.
51
i vilket fall, såsom redan nämnts, understöd skulle utgå från förslagsanslaget
till kommunala anstalter för yrkesundervisning. För att anstalten
skall anses såsom kommunal sådan är erforderligt, att vederbörande kommun,
respektive landsting, genom laga kraftvunnet beslut åtagit sig erforderliga
kostnader för lärares avlöning samt för lokaler och undervisningsmateriel (kungörelsen
nr 705/1921 § 3 mom. 2 med däri gjord ändring enligt kungörelsen nr
238/1928), ävensom att anstaltens styrelse väljes på sätt i yrkesskolstadgan
nr 706/1921 § 37 sägs örn val av lärlingsskolstyrelse, vilken bestämmelse enligt
samma stadga § 76 i tillämpliga delar skall gälla även val av styrelse för verkstadsskola.
Det åtagande av anstaltens kostnader, som enligt det sagda måste beslutas
av vederbörande kommun, för att understöd skall kunna utgå som för kommunal
anstalt för yrkesundervisning, torde, såvitt överstyrelsen kan finna, icke
böra anses utgöra hinder för att den del av anstaltens kostnader, som icke täckas
av författningsenligt statsunderstöd, ändock helt eller delvis täckes av i
annan ordning anvisade statsmedel, när extra ordinära förhållanden synas påkalla
en dylik åtgärd.
På grund av det sålunda anförda har skolöverstyrelsen, med avseende å det i
nu ifrågavarande betänkande framförda förslaget att anvisa 10,000 kronor till
kurser för yrkesutbildning å Seskarö, för sin del tillstyrkt, dels att åtgärder
vidtagas för inrättande av kommunala skolor för yrkesundervisning å Seskarö,
huvudsakligen omfattande verkstadsskolor och med dessa jämförbara kortare
lärlingskurser inom de yrkesområden och med den lärotid, som med hänsyn till
de förhandenvarande förhållandena kunna anses lämpliga, dels att utöver det
statsunderstöd, som författningsenligt kan utgå till dylika skolor, ett anslag
å 10,000 kronor må göras tillgängligt för täckande av den del av skolornas kostnader,
som icke kan täckas av nyssnämnda understöd.
Beträffande det eller de organ, som borde handhava arbetet med avvecklingen,
hava länsstyrelsen och de sakkunniga anfört, att för att giva sammanhållning
och planmässighet åt detta arbete, handhava arbetsanskaffning och
arbetsförmedling, upptaga frågor om flyttningshjälp och inlösning av egna
hem, verkställa utbetalningar av medel, som för ändamålet kunde komma att
anvisas, m. m. torde erfordras ett särskilt organ, som syntes böra underställas
arbetslöshetskommissionen och vara underkastad dess föreskrifter och direktiv
i avseende å arbetets bedrivande. Om för denna uppgift kunde erhållas en
fullt kvalificerad person med energi och förutsättningar att komma i god kontakt
såväl med de arbetslösa som med arbetsgivare och myndigheter, vore detta
enligt länsstyrelsens och de sakkunnigas mening den lämpligaste formen för
detta organ. Det torde emellertid böra överlåtas åt arbetslöshetskommissionen
att efter eget beprövande härutinnan träffa närmare bestämmelser.
Länsstyrelsen och de sakkunniga förutsätta, att arbetslöshetskommissionen
vid handhavandet av denna uppgift, särskilt i fråga örn arbetsförmedlingen,
kan påräkna erforderlig medverkan av socialstyrelsen, varförutom länsstyrelsen
givetvis är beredd att lämna det biträde, som kan påkallas.
Väg- och vattenhy g gnadssty reisen och arbetslöshetskommissionen finna förslaget
jämväl i denna del lämpligt. Kommissionen anser det för sin del vara väl
motiverat att förlägga det centrala arbetet till Stockholm, samtidigt som dettor
-
Åtgärder
forv arbets
iSihétens
Undrande
under avvecklingen.
52 Kungl. Majlis proposition nr 255.
de vara nödvändigt, att kommissionen åtminstone tidvis är representerad i orten.
Kommissionen torde, med hänsyn till sina övriga åligganden närmast böra anförtros
ett sådant uppdrag, på sätt av länsstyrelsen och de sakkunniga föreslagits.
Ett verksamt stöd torde härvid kunna påräknas av främst socialstyrelsen
och länsstyrelsen, men även andra statliga myndigheter och verk, vilka senare,
i den mån de vore arbetsgivare i någon mera avsevärd grad, torde böra anmodas
att medverka vid beredande av arbetsanställningar. Kommissionen tänkte därvid
speciellt på domänstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och järnvägsstyrelsen.
Socialstyrelsen har i sitt utlåtande framhållit, att evakueringsarbetet syntes
i betydande omfattning påkalla verkställighetsåtgärder på platsen, vilka visserligen
komme att stå i direkt samband med Seskaröbornas förflyttning till
andra arbetsplatser men som dock icke vore av beskaffenhet att kunna hänföras
till den offentliga arbetsförmedlingens uppgifter. Då det syntes hava
förutsatts, att ett lokalt verkställighetsorgan på Seskarö skulle tillskapas, ville
styrelsen särskilt understryka nödvändigheten av att detta organ göres rustat
att med egna krafter effektivt fylla här åsyftade arbetsuppgifter, utan att därmed
belasta den offentliga arbetsförmedlingens specialorgan, låt vara att ett
intimt samarbete dem emellan givetvis bör äga rum.
Slutligen har socialstyrelsen framhållit, att det med hänsyn till de exceptionella
förhållandena i förevarande fall vore önskligt, örn statens arbetslöshetskommission
vid dess handhavande av ifrågavarande uppgift icke bundes
vid alltför snävt.dragna direktiv, utan att åt kommissionen bevarades frihet att
för uppnående äv det avsedda resultatet laga efter lägligheten efter vad som
kunde befinnas praktiskt och framkomligt i enskilda fall.
Efter det i länsstyrelsens och de sakkunnigas betänkande på nu återgivna
sätt behandlats frågan om åtgärder för att definitivt avveckla Seskaröproblemet,
anföres i betänkandet, att åtgärder borde vidtagas för att för befolkningen
mildra läget under övergångstiden genom mera givande, tillfälliga arbetsmöjligheter.
Eli avveckling av arbetslösheten å Seskarö efter de linjer, som länsstyrelsen
och de sakkunniga funnit riktiga och därför måst förorda, beräknades
taga en ganska lång tid i anspråk. Man måste sålunda räkna med, att den arbetslöshet,
varunder befolkningen nu redan i flera år lidit, komme att för flertalet
bliva utsträckt ytterligare utöver en längre eller kortare tid. De svårartade
olägenheterna av långvarig arbetslöshet vore allt för påtagliga för att
behöva närmare framhållas. Den hjälp, som hittills kunnat lämnas av arbetslöshetskommissionen
vid reservarbeten, hade ofta på grund av arbetsplatsernas
avlägsenhet visat sig otillräcklig för att hindra nöd och umbäranden i de
av arbetslösheten drabbade familjerna.
De möjligheter till provisoriska arbeten, som länsstyrelsen och de sakkunniga
ansett böra i första hand ifrågakomma, äro, såsom nämnts, dels en hamnanläggning
vid Karl Johans stad utanför Haparanda med tillhörande vägförbindelser,
dels påbörjande av en järnvägsbyggnad mellan Morjärv och Kalix. Örn dessa
frågor anföres i betänkandet följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 255.
53
En möjlighet till mildrande av nödläget under övergångstiden erbjöde sig,
därest det föreliggande förslaget till uthamn för Haparanda; och Tornedalen
vid Karl Johans stad jämte vägförbindelse och järnväg nu komme till utförande.
Utredningen i denna fråga, som länge stått på dagordningen, förelåge nu
klar, så att proposition i ämnet torde kunna avlåtas till 1930 års riksdag. Detta
arbete erbjöde ur här ifrågavarande synpunkter den fördelen, att arbetsplatsen
vore belägen på relativt kort avstånd från Seskarö. Därest, såsom länsstyrelsen
i sitt nyligen avgivna yttrande över förslaget förordat, arbetet såväl nied
hamnen och tillfartsvägen som med järnvägsspåret samtidigt påbörjades, torde
under förutsättning av treårig byggnadstid vid arbetena kunna sysselsättas
första året 150 och de båda sista åren 175 icke särskilt kvalificerade arbetare.
Denna arbetsstyrka borde huvudsakligen kunna rekryteras med Seskaröarbetare.
Länsstyrelsen och de sakkunniga förordade livligt, att detta även i övrigt motiverade
företag med det snaraste påbörjades, och att vid arbetena i största möjliga
utsträckning lämnades företräde åt de arbetslösa från Seskarö.
Vad angår förslaget om järnväg mellan Morjärv och Kalix hava länsstyrelsen
och de sakkunniga anfört i huvudsak följande.
Ett arbete, som ävenledes skulle kunna bliva till mycket stort gagn i nu ifrågavarande
hänseende, vore den planerade järnvägsbyggnaden Morjärv—Kalix,
örn vilken järnvägsstyrelsen och vederbörande departementschef redan år 1921,
då fråga förelegat om banbyggets igångsättande som nödhjälpsarbete, uttalat,
att banans betydelse vore så stor, att densamma förr eller senare måste komma
till stånd. Banan skulle få en längd av 47.4 km. och vore kostnadsberäknad
till 6,300,000 kronor. Med en beräknad arbetstid av fyra år skulle vid arbetet
kunna sysselsättas i medeltal 300 man, vadan här måhända skulle erbjuda sig
större möjligheter att placera arbetslösa från Seskarö än vid hamnbygget och
i samband därmed stående arbeten.
Beträffande sättet för bedrivande av de berörda arbetsföretagen hava länsstyrelsen
och de sakkunniga framhållit, att företagen för att bliva till avsedd
hjälp för Seskaröbefolkningen borde utföras som arbeten i den öppna marknaden.
I de avgivna yttrandena hava rörande dylika provisoriska arbeten anförts
följande:
Arbetslöshetskommissionen finner åtgärder i nu antydd riktning önskvärda
och instämmer även i uttalandet att dessa arbeten böra utföras på den öppna
arbetsmarknaden, därest de överhuvud taget ansåges lämpliga och nödvändiga,
varom det icke ankomme på kommissionen att avgiva yttrande. Härigenom
skulle även vinnas en lättnad i kommunens ekonomiska betryck. Det vore dock
av vikt att alltid hava för ögonen, att huvudsyftet med de planerade statliga
åtgärderna vore att bereda varaktiga anställningar även för de personer, som
på nu angivet sätt erhölle tillfälliga anställningar i orten.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen finner den rådande arbetslösheten på
Seskarö icke i och för sig innebära tillräckliga skäl för igångsättande av denna
grund av vare sig den planerade hamnbyggnaden i Karl Johans stad eller
banbyggnaden Morjärv—Kalix. Även örn av andra skäl något av dessa arbeten
skulle komma att beslutas, skulle åtminstone vad beträffade hamnanläggningen
den tillfälliga hjälpen bliva förhållandevis liten, i det att vid detta,
byggnadsarbete högst ett 50-tal av de arbetslösa skulle erhålla anställning.
Järnvägsstyrelsen har hänvisat till sitt den 4 januari 1930 rörande ifrågavarande
hamnbyggnad till kommunikationsdepartementet avgivna yttrande.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 255.
Provisorisk
drift vid
Sandvik.
I förevarande utlåtande har järnvägsstyrelsen anfört, att det förhållandet att
en del av de arbetslösa å Seskarö skulle under något år framåt kunna beredas
arbete vid ifrågavarande byggnadsarbeten icke förefallit styrelsen vara av
natur att böra framdriva ur samfärdselsynpunkt icke motiverade kommunikatoriska
anläggningar, vilkas trafikerande för all framtid skulle åsamka det
allmänna ekonomiska förluster och detta utan att därvid bereddes fördelar,
som icke kunde vinnas på annat, vida billigare sätt. De kostnader, som skulle
vållas för det allmänna, stöde icke i rimlig proportion till den temporära lindring
i arbetslösheten, som skulle kunna vinnas genom arbetenas återupptagande.
Vad angår järnvägen mellan Mor järn och Kalix har järnvägsstyrelsen hänvisat
till ett av styrelsen år 1921 avgivet utlåtande i motsvarande fråga, i
anledning av då rådande synnerligen omfattande arbetslöshet. Härefter har
järnvägsstyrelsen anfört följande.
Verkställda undersökningar visade, att trafiken på banan finge förväntas bliva
svagare än på någon annan infartsbana till kusten och att banan alltså måste
bliva i hög grad förlustbringande. Numera hade för övrigt biltrafiken utvecklats
på ett sätt, som ännu år 1921 icke kunnat beräknas. Vad tidigare uttalats
angående behövligheten förr eller senare av en bana till Kalix syntes
icke vara alltfort gällande. Frågan om en järnväg till Kalix förelåge således
för närvarande i helt outrett skick, och största sannolikhet förelåge uppenbarligen
för att dylika anläggningar numera icke kunde anses ur samfärdseloch
ekonomiska synpunkter berättigade. Att företaga anläggningen blott för
att därmed bereda vissa arbetslösa sysselsättning under kortare tid måste styrelsen
beteckna som i princip felaktigt. I detta sammanhang har järnvägsstyrelsen
erinrat, att som en följd av järnvägsbyggnadsarbetenas fortgående
minskning ett stort antal yrkesskiekliga och drivna järnvägsbyggnadsarbetare
under senare år måst uppsägas. Senaste höst hade sålunda vid statens järnvägsbyggnader
cirka 1,400 man drabbats av sådan uppsägelse utan återanställningsmöjligheter.
Skulle nu nya järnvägsbyggnadsarbeten upptagas, torde
stort tillopp av arbetssökande komma att ske från sådana arbetare. Då i
betänkandet avsetts, att arbetena skulle bedrivas i öppna marknaden, och då tidigare
järnvägsbyggnadsarbetare, ävenledes i stor utsträckning arbetslösa,
givetvis ägde större skicklighet i ifrågavarande arbeten än de arbetslösa å
Seskarö, torde företräde få lov att givas de förra. Även därest mot styrelsens
avstyrkande järnvägsbyggnader till Karl Johans stad eller Kalix skulle
upptagas, torde sålunda härmed liten lättnad beredas de arbetslösa å Seskarö.
Under hänvisning till det sålunda anförda har järnvägsstyrelsen avstyrkt, att
de utvägar till beredande av tillfälligt arbete åt Seskaröbefolkningen under en
avvecklingstid skulle tillgripas, som skulle bestå i igångsättande snarast möjligt
av arbeten för anläggande av hamn vid Karl Johans stad med tillfartsväg
och hamnspår eller av järnväg mellan Morjärv och Kalix.
Socialstyrelsen slutligen har anfört, att frågan huruvida de projekterade anläggningarna
ur andra synpunkter, närmast ur ekonomisk, vore försvarliga och
lämpliga, undandroge sig styrelsens bedömande. Påpekas kunde dock, att om
dessa arbetsprojekt ur sådana synpunkter befunnes kunna komma till stånd,
detta vore, oavsett det speciella Seskaröproblemet, synnerligen välkommet med
hänsyn till arbetsmarknadsläget i Norrbotten i övrigt.
Slutligen hava de sakkunniga i sitt betänkande berört frågan örn ett provisoriskt
återupprättande av driften vid Sandvik. Därom har i betänkandet
anförts följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 255.
55
För en drift, avsedd att nedläggas om ett eller annat år, kunde givetvis
icke ifrågasättas några omändrings- och moderniseringsarbeten, utan borde
verket drivas i befintligt skick enligt det alternativ i de gjorda beräkningarna,
som grundade sig på denna förutsättning d. v. s. med enkelskift (70 man)
och en beräknad årlig tillverkning av 4,000 standards. Den årliga driftförlusten
bade i detta fall beräknats till cirka 90,000 kronor, vartill dock måste
läggas den högre avskrivning, som betingades av att verket komme att drivas
endast under en kortare tid.
Denna synpunkt syntes dock ej i och för sig böra få vara utslagsgivande
när det gällde att avgöra frågan örn provisorisk drift vid Sandvik. Kunde
genom en sådan åtgärd avsevärda lättnader beredas befolkningen utan allt
för stora olägenheter i andra hänseenden, borde en driftförlust inom rimliga
gränser icke få verka avskräckande. Att en provisorisk drift för de arbetare,
som lyckades vinna anställning vid sågen, skulle innebära den bästa möjliga
hjälpen vore uppenbart. Men härtill inskränkte sig också i stort sett fördelarna
därav. För det övervägande flertalet av de arbetslösa skulle förhållandena
förbliva oförändrade. Möjligheten av att låta olika lag växelvis under viss tid
arbeta vid sågen vore väl icke helt utesluten, men en sådan ransonering av
arbetet måste alltid i praktiken ställa sig svår, och ingen bleve på detta sätt
effektivt hjälpt. Den förr eller senare oundvikliga nödvändigheten även för
dem som vunne anställning vid sågen att utflytta skulle bortskymmas genom
driftens igångsättande. Befolkningen skulle haka sig fast vid förhoppningen
örn fortsatt drift, och det bleve säkerligen förbundet med mycket stora svårigheter
att å avsedd tid nedlägga verket. I varje fall skulle med all sannolikhet
provisorisk drift vid Sandvik avsevärt försvåra och förlänga evakueringsprocessen.
Under förutsättning att ettdera av förut berörda tvenne arbetsföretag vid
Karl Johans stad och i Kalix inom den närmaste tiden igångsattes och dreves
som arbete i öppna marknaden med företräde för arbetslösa från Seskarö,
syntes detta kunna förväntas komma att bereda den arbetslösa befolkningen
å Seskarö i dess helhet en verksammare hjälp under avvecklingstiden än provisorisk
drift vid Sandvik. Under denna förutsättning borde därför enligt
länsstyrelsens och de sakkunnigas åsikt provisorisk drift icke ifrågakomma.
I särskilt yttrande hava två av de sakkunniga, herrar Wallmark och Ekman,
på anförda skäl bestämt avstyrkt, att genom domänverket skulle upptagas
provisorisk sågverksdrift vid Sandviks sågverk.
Domänstyrelsen ansluter sig till den sålunda avgivna reservationen.
Arbetslöshetskommissionen anser, att en dylik åtgärd endast i yttersta nödfall
bör upptagas till prövning.
Vad angår sättet för bestridande av kostnaderna för de i betänkandet ifrågasatta
åtgärderna har arbetslöshetskommissionen anfört, att kommissionen icke
hade någon erinran att göra mot att de beräknade kostnaderna anvisades från
reservationsanslaget till bekämpande av arbetslöshet. Kommissionen har dock,
som förut omnämnts, framhållit, att utgifterna vore så pass avsevärda — cirka
120,000 kronor per år under 3 år — att desamma näppeligen kunde inrymmas i
den kostnadsram, som kommissionen i sin skrivelse den 29 november 1929 angivit
för verksamheten för nästkommande budgetår.
56
Kungl. Majlis proposition nr 255.
Det råder icke tvivel om att det nödläge, som till följd av arbetslösheten
uppkommit på Seskarö, kräver exceptionella åtgärder. Många omständigheter
bidraga till att göra förhållandena därstädes särskilt svåra; jag vill här endast
erinra örn det oerhörda kommunala skattetrycket, örn öns avskilda läge
samt örn arbetslöshetstidens långvarighet. Man bör visserligen icke förglömma,
att de arbetslösa även under den gångna tiden erhållit bistånd i en utsträckning,
som överstiger den eljest vanliga. Av förut anförda siffror framgår, att
såväl från statens som kommunens sida mycket betydande belopp utgivits till
de arbetslösa och deras familjer samt att nödhjälpsarbete och tillgång till yrkesutbildning
i stor utsträckning beretts dem.
Vad som gör att frågan om speciella åtgärder ändock måste upptagas till
särskilt avgörande, är den omständigheten, att arbetslösheten å Seskarö icke
kan väntas därförutan upphöra. Den numera förebragta utredningen ger nämligen
tydligt vid handen, såväl att försörjning på annat sätt än genom sågverksindustrien
icke kan där beredas mer än en ringa del av den nuvarande befolkningen,
som ock att det icke under nuvarande förhållanden kan förväntas, att
sågverksindustrien kan komma att på enskilt initiativ återupptagas därstädes.
Rörande de av de sakkunniga framlagda kalkylerna, enligt vilka sågverksdrift
å Seskarö icke skulle kunna bliva lönande, hava visserligen olika meningar
framkommit; i stort sett torde beräkningarna dock få anses riktigt belysa de
ekonomiska utsikterna. Större betydelse än dessa beräkningar synes mig emellertid
vid ifrågavarande bedömande böra tillmätas det faktiska förhållandet, att
flera sågverk i övre Norrbotten, vilka äro belägna på fastlandet och därigenom
samt på grund av andra omständigheter hava bättre möjlighet att vinna avsättning
för avfallsprodukterna ävensom i övrigt driva sin rörelse under gynnsammare
förhållanden, veterligen dragas med stora svårigheter. Utvecklingen går
i den riktningen, att sågverksindustrien bör bedrivas i kombination med tillverkning
av sulfatcellulosa och alltmera tenderar ifrågavarande industri i Norrbotten
att koncentrera sig vid mynningarna av Pite och Kalix älvar. Även örn
man enligt min mening på allt rimligt sätt bör medverka till att sågverksindustrien
i övre Norrland kan hållas uppe, måste man taga hänsyn till den sålunda
av tekniska och ekonomiska förhållanden påkallade utvecklingen. Lika med de
sakkunniga anser jag därför icke riktigt, att staten vare sig genom subventionering
av ett enskilt företag eller genom upprättande av statsdrift medverkar
till sågverksindustriens upprättande på Seskarö.
På sålunda anförda skäl har jag i likhet med länsstyrelsen och de sakkunniga
kommit till den slutsatsen, att ett slutgiltigt avhjälpande av arbetslösheten
på Seskarö icke kan ske på annat sätt än att de förutvarande sågverksarbetarna
överflytta till verksamhet på andra orter.
För åstadkommande av ett sådant resultat hava länsstyrelsen och de sakkunniga,
framhållande nödvändigheten av att staten härvid lämnar ett kraftigt
bistånd, föreslagit ett sammanhängande system av åtgärder, för vilka jag i
det föregående redogjort. Av de lämnade referaten har också framgått, att
länsstyrelsens och de sakkunnigas förslag i allt väsentligt vunnit anslutning
i de däröver avgivna yttrandena. I huvudsak kan även jag ansluta mig till
Kungl. Maj:ts proposition nr 255.
57
de framlagda förslagen. Jag anhåller emellertid att något få uppehålla mig
vid vart och ett av dessa.
Vad först angår den av länsstyrelsen och de sakkunniga behandlade frågan
örn sågverksarbetarnas å Seskarö överflyttning till Kalixindustrien genom att
den Kalix träindustriaktiebolag tillhöriga, med statsmedel återupprättade rörelsen
vid Karlsborg skulle utvidgas har jag visserligen i likhet med länsstyrelsen
och de sakkunniga funnit, att under nuvarande förhållanden det icke
låter sig göra att i angivna syfte framkalla en sådan utvidgning av nämnda
rörelse. Det är emellertid icke uteslutet, att en sådan förr eller senare bör
komma till stånd, och man torde i sådant fall också vinna någon möjlighet att
därstädes skaffa sysselsättning åt Seskaröarbetare, i den mån de då icke funnit
lämpligt arbete på annat håll. Den jämväl i betänkandet berörda frågan
om domänstyrelsens försäljningspolitik beträffande virke från statens skogar i
övre Norrbotten har under den senaste tiden i flera olika sammanhang varit
föremål för noggrant övervägande, och det är att hoppas, att en lösning därutinnan
skall kunna uppnås, som är på samma gång försvarlig ur de ekonomiska
synpunkter, vilka domänstyrelsen har att i sin verksamhet iakttaga, och fördelaktig
för en stabilisering såvitt möjligt av de enskilda industriföretagen.
Vad härefter angår de föreslagna åtgärderna av praktisk natur beröres i betänkandet
först frågan örn flyttningshjälp och örn inlösen av Seskaröarbetarnas
egna hem. Då jag anser mig böra tillstyrka förslaget om att kostnaderna för
Seskaröarbetares flyttning till nya arbetsplatser skola bestridas av statsmedel,
vill jag understryka, att detta måste vara en i särskild grad exceptionell åtgärd,
betingad av de enastående förhållandena i förevarande fall och alltså utan prejudicierande
verkan. Vidare må framhållas, att de i betänkandet föreslagna
villkoren för flyttningshjälpens utgående strängt böra iakttagas. Därest någon
utan rimlig anledning vägrar att mottaga erbjudet arbete, bör detta kunna vara
anledning till att flyttningshjälp icke vidare ifrågakommer för hans del. Det
torde böra ankomma på Kungl. Maj :t att meddela närmare bestämmelser i
ämnet.
Den förordade inlösningen av Seskaröarbetarnas egna hem torde likaledes
vara en förutsättning för att utflyttningsverksamheten skall kunna genomföras
och att arbetarna skola kunna utan tyngande ekonomisk belastning börja en
ny verksamhet. Jag tillstyrker alltså i princip förslaget härom. Statens egnahemsstyrelse
har i sitt yttrande anfört, att hänsyn borde tagas till att ifrågavarande
fastigheter mestadels vore intecknade, och att anledning icke funnes,
att staten skulle inlösa dylika inteckningar med fulla beloppet, vilket vederbörande
inteckningshavare eljest icke haft möjlighet att under nuvarande förhållanden
återbekomma. I anledning härav må framhållas, att en verkställd
närmare undersökning utvisar, att dylika inteckningar endast i mycket begränsad
omfattning förekomma. Endast fyra av de tjugu egna hem, vilka äro belägna
på fri grund, besväras nämligen av penninginteckning, och sammanlagda
belånade värdet av dessa inteckningar uppgår endast till något över 12,000
kronor. Två av dessa inteckningar, belånade för tillsammans 6,600 kronor,
innehavas av sparbank. En inteckning å ej fullt 1,000 kronor ligger som sä
-
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 255.
kerret för egnahemslån hos Norrbottens läns hushållningssällskap och den
sista inteckningen, å 4,500 kronor, är enligt uppgift belånad hos anförvanter
till fastighetsägaren. I ett av fallen överstiger lånesumman med 100 kronor
det värde, vartill fastigheten uppskattats vid den värdering, som ligger till
grund för sakkunnigförslaget.
Ehuru det väckta spörsmålet således har mycket begränsad betydelse, bör
det uppenbarligen vid inlösningen iakttagas, att, i den mån sådant finnes skäligt,
uppgörelse bör söka träffas med vederbörande fordringsägare örn reducering
av lånebeloppen.
Vid den värdering av fastigheter och bostäder, som ligger till grund för sakkunnigförslaget,
har man utgått från värdet, därest sågverken varit i drift.
En dylik utgångspunkt för uppskattningen synes mig i förevarande fall vara
rimlig. Det är väl dock näppeligen att antaga, att inlösning kommer till stånd
i alla fall, i det att det kan antagas, att en del egnahemsägare föredraga att
kvarstanna på ön och där söka sin utkomst eller också erhålla sådant skogsarbete
å annan ort, att de åtminstone tillsvidare för sig och sin familj kunna hava
den stadigvarande bostaden förlagd till Seskarö. Då syftet med inlösningen är
att underlätta utflyttningen från ön, torde också rätten till inlösning böra begränsas
med avseende å tiden, förslagsvis sålunda att inlösen som regel endast
skulle ifrågakomma gentemot dem, som under avvecklingstiden eller alltså före
1933 års utgång erhållit stadigvarande anställning å annan ort. Fastigheterna
och egnahemmen torde tillsvidare kunna ställas under förvaltning av det särskilda
organ för avvecklingsarbetet, varom jag i det följande kommer att framlägga
förslag. Då staten givetvis icke har något intresse av att bibehålla äganderätten
till desamma, torde de böra så snart som möjligt avyttras; i den mån
avyttring icke kommer till stånd under avvecklingstiden, torde sedermera få
träffas avgörande rörande förvaltningen därav. Med hänsyn till ändamålet
med inlösningen torde det vara skäl att, såsom i vissa av de avgivna yttrandena
förordats, föreskriva, att belopp, som kommer att uppbäras av den tidigare
egnahemsägaren, skall i första hand användas för bosättning och påbörjande
av verksamhet å den nya boningsorten.
I detta sammanhang har uppkommit fråga örn att inlösning skulle ske jämväl
av fastigheter, tillhörande handlande och hantverkare, vilka vid öns avfolkning
komma att förlora möjligheten att på Seskarö erhålla sitt uppehälle.
De sålunda framställda anspråken torde icke kunna frånkännas visst berättigande.
I fråga örn dessa fastigheter föreligger emellertid för närvarande icke
någon värdering eller i övrigt närmare utredning, varför jag icke nu är beredd
att intaga ståndpunkt i frågan. Det torde bliva anledning återkomma
därtill ett följande budgetår i sammanhang med framställning om beredande
av medel för awecklingsarbetets fortsättande.
Det centrala i de åtgöranden, som erfordras för avvecklingen av arbetslösheten
på Seskarö, är tydligen åstadkommande av en effektiv arbetsförmedling.
Såsom framgått av det föregående, hava redan särskilda åtgärder vidtagits
i detta hänseende, i det att särskild arbetskraft ställts till förfogande
vid länsförmedlingen i Luleå för anskaffande av arbete åt arbetslösa. Denna
Kungl. Maj:ts proposition nr 255.
59
anordning har vitsordats vara till gagn och synes böra fortsätta. Därjämte
torde det emellertid vara erforderligt, att till Seskarö utsändes en person, som
kan i samarbete med länsförmedlingen och samtidigt i närmaste kontakt med
Seskaröarbetarna undersöka alla möjligheter för dessas utplacering. Åt samma
person torde böra uppdragas att handhava de omedelbara åtgärderna beträffande
arbetarnas flyttning och statsbidragen därtill ävensom inlösningen
av de egna hemmen. Denna person torde böra stå under arbetslöshetskommissionens
direkta ledning och tjänstgöra såsom dess organ även vad angår
yrkeskurser m. m. Detta förslag sammanhänger därmed att, såsom kommissionen
och socialstyrelsen förorda, ledningen av avvecklingsarbetet syntes böra
handhavas av kommissionen, som alltså bör hava att, när det gäller att med statens
verk, närmast domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen, förhandla om arbetsanställningar,
ombesörja dylika förhandlingar.
Rörande utsikterna för ifrågavarande arbetsförmedling är det tyvärr icke
möjligt att med säkerhet uttala sig. Länsstyrelsen och de sakkunniga hava
väsentligen hänvisat till förefintligt behov av ytterligare arbetskraft i skogsbruket.
Emellertid må framhållas, att även om det torde få antagas vara riktigt,
att skogshanteringen i Norrbotten i framtiden kommer att kräva någorlunda
permanent sysselsatt arbetskraft i större utsträckning än hittills, detta sannolikt
endast kommer att bliva resultatet av en långsamt skeende utveckling. Utplaceringen
av arbetare för permanent sysselsättning i skogsarbete möter dessutom
för närvarande bland annat den svårigheten, att erforderliga bostäder,
vägförbindelser och dylikt i stor utsträckning saknas.
Vad angår förslaget örn kolonisation av Seskaröarbetare på G. E. Broms''
stiftelses områden vid Keräsjoki har i de avgivna yttrandena anbefallts den
största försiktighet, då eljest risken för misslyckande vore mycket stor. Även
enligt min uppfattning lärer endast i undantagsfall en dylik kolonisation kunna
anbefallas. Dock förefaller mig tillräcklig anledning icke förefinnas att utesluta
jämväl denna eventualitet såsom en av utvägarna vid utrymningen av
Seskarö. Å andra sidan bör det enligt min mening icke ifrågakomma att med
statsmedel bidraga till anskaffning av inventarier m. m. Följden skulle alltså
bliva, att kolonisation endast skulle kunna ifrågakomma i de fall, där en tidigare
egnahemsägare är villig att lägga ned inlösningssumman på anläggningen
av kolonatet.
I fråga örn de lämpligaste anordningarna beträffande den viktiga frågan örn
beredande av yrkesutbildning åt de yngre åldersgrupperna hava under ärendets
behandling olika uppslag framkommit. I sakkunnigbetänkandet förutsättes
närmast en utvidgning av de kurser, som redan förekommit på Seskarö av den
typ, som plägar anordnas genom arbetslöshetskommissionen. Nämnda kommission
ansluter sig till detta förslag men förordar därjämte, att medel beredas
för bevistande av yrkesundervisning på andra platser. Skolöverstyrelsen förordar
däremot inrättande av verkliga yrkesskolekurser av det slag, som förekommit
i Byske kommun i anledning av den därstädes inträffade svåra arbetslösheten.
Såsom i olika sammanhang framhållits kan utflyttningen från Seskarö endast
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 255.
väntas ske successivt. Det är då uppenbarligen ur olika synpunkter av stor
betydelse att väntetiden begagnas till att meddela de yngre åldersgrupperna
sådana kunskaper, som göra dem bättre ägnade att bereda sig utkomst i ett
yrke. För min del vill jag därför förorda, att samtliga de ifrågasatta utvägarna
försökas. De av arbetslöshetskommissionen anordnade kurserna hava sin
huvudsakliga betydelse därigenom, att de under arbetslöshetstiden bereda nyttig
sysselsättning och vana vid ordnat arbete. Arbetslöshetskommissionens
förslag att med statsbidrag bereda möjlighet för bevistande av kurser å andra
orter synes mig innebära en god anordning. I den mån exempelvis de unga
kunna utplaceras vid folkhögskolor eller lantmannaskolor i olika trakter, visar
erfarenheten, att de genom undervisningen och umgänget med kamraterna
lätt assimileras i den nya omgivningen och att därigenom möjlighet uppstår för
lämpligt förvärvsarbete. Vad slutligen angår de av skolöverstyrelsen förordade
yrkesskolorna avse de att lämna full undervisning i vederbörande yrken.
Därest undervisningen avser sådana yrken, i vilka relativt god arbetstillgång
finnes, innebär denna undervisning tydligen den bästa möjligheten
att på ett definitivt sätt överföra vederbörande arbetare till ny inkomstbringande
sysselsättning. Erfarenheten från yrkesskolorna i Byske hava också enligt
samstämmiga vittnesbörd varit gynnsamma. På sätt därstädes skett torde även
i detta fall bidrag kunna lämnas av arbetslöshetsmedel till täckande av den del
av kostnaderna, för vilken landstinget eller vederbörande kommun eljes författningsenligt
har att ansvara. Arbetslöshetskommissionen torde alltså böra
tillsammans med landstinget eller möjligen Nedertorneå kommun överväga anordnandet
av dylika kurser.
För yrkesundervisningen har i förevarande betänkande beräknats ett sammanlagt
belopp av 10,000 kronor. Det är möjligt, att denna summa icke blir tillräcklig
för genomförande av det utbildningsprogram, som jag i det föregående
antytt. Med hänsyn till sakens betydelse torde denna omständighet dock icke
få utgöra hinder för programmets genomförande, utan lärer i händelse av behov
berörda belopp böra få överskridas inom vissa gränser, som torde få av
Kungl. Maj:t angivas.
Redan den nu behandlade yrkesundervisningen innebär ju enligt det anförda
i viss mån en anordning till avhjälpande av svårigheterna under avvecklingstiden.
Av den lämnade redogörelsen har framgått, att i förevarande betänkande
därjämte framlagts flera andra alternativa förslag i sådant hänseende. Av
dessa har ett, nämligen förslaget örn provisoriskt upptagande av driften vid
Sandviks sågverk, av länsstyrelsen och de sakkunniga upptagits såsom det, vilket
sist borde ifrågakomma; två av de sakkunniga hava ansett, att ett dylikt återupptagande
under inga omständigheter borde ske. Även enligt min mening bör
dylik åtgärd icke nu ifrågakomma. Förutom därmed förbundna principiella
betänkligheter och uppkommande förlust för staten talar mot densamma, att
den måste vara direkt ägnad att motverka en snabb utflyttning från Seskarö.
Vad angår de i övrigt ifrågasatta provisoriska arbetena nämligen antingen
byggande av hamn vid Karl Johans stad i närheten av Haparanda jämte tillfartsväg
och eventuellt järnvägsspår eller byggande av järnväg mellan Morjärv
Kungl. Maj:ts proposition nr 855.
61
och Kalix, vill jag erinra, att Kungl. Maj :t denna dag på föredragning av chefen
för kommunikationsdepartementet torde komma att föreslå riksdagen att
anvisa medel för påbörjande av förstnämnda företag. Vid behandling av sagda
ärende har föredragande departementschefen bland annat framhållit, att avvecklingen
av arbetslösheten å Seskarö skulle genom detta företag verksamt
och på ett lämpligt sätt underlättas. Därutinnan må framhållas, att arbete
på detta sätt kan erhållas, icke endast som i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
yttrande anförts för ett femtiotal Seskaröarbetare vid själva hamnbyggnaden
utan därjämte för ett icke oväsentligt antal sådana arbetare vid anläggandet av
den i förslaget ingående tillfartsvägen till hamnen samt vid utförande i samband
därmed av vissa förbättringsarbeten å kustlandsvägen. Därest ifrågavarande
förslag vinner riksdagens gillande torde — under förutsättning därjämte att
arbetslöshetskommissionen väsentligen i samma utsträckning som hittills anvisar
reservarbeten å andra håll åt Seskaröarbetare — det icke behöva ifrågasättas
att tillgripa vare sig järnvägsbyggnaden Morjärv—Kalix eller ett provisoriskt
återupptagande av driften vid Sandvikssågen.
Redan i det föregående, nämligen i samband med frågan örn arbetsförmedling,
har jag angivit min ståndpunkt i fråga om organiserandet av avvecklingsverksamheten.
Jag torde härvid kunna hänvisa till vad jag i berörda sammanhang
anfört.
Kostnaderna för avvecklingens genomförande hava i länsstyrelsens och de
sakkunnigas betänkande, på sätt den lämnade redogörelsen utvisar, uppskattats
till sammanlagt 355,000 kronor att fördelas på tre år. Mot denna uppskattning
har jag icke i vidare mån haft något att erinra än som framgått av vad jag
anfört rörande eventuellt behov av ökade medel för yrkesutbildning. Vad angår
sättet för beloppets bestridande finner jag i likhet med arbetslöshetskommissionen,
att detsamma lämpligen kan utgå av det allmänna anslaget till bekämpande
av arbetslösheten. Vid sådant förhållande torde närmare fixering av
det för nästa budgetår erforderliga beloppet icke nu behöva göras, utan synes
endast riksdagens bemyndigande för Kungl. Maj :t böra inhämtas att av nämnde
anslag bestrida utgifter för avveckling av arbetslösheten å Seskarö enligt här
förordade grunder.
Till den merbelastning å ifrågavarande anslag, som kommer att vållas av nu
förordade anordningar, har jag, såsom av det föregående framgått, tagit hänsyn
vid beräkningen av anslagsbehovet för nästa budgetår.
Under åberopande av vad jag sålunda i skilda hänseenden anfört får jag hemställa,
att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att
dels till bekämpande av arbetslösheten för budgetåret
1930/1931 anvisa ett extra reservationsanslag
av............... ......................kronor 2,000,000;
dels ock medgiva, att av nämnda anslag må bestridas utgifter
för avveckling enligt av mig i det föregående förordade
grunder av arbetslösheten å Seskarö.
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 855.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Åke Karlholm.
Stockholm 1930. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
300S95