Kungl. Majlis proposition Nr 247 (Proposition 1942:247)

Kungl. Majlis proposition Nr 247.

Nr 247.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1, 4 °ch 40 §§ lagen den
6 juni 1980 (nr 259) örn församlingsstyrelse; given
Stockholms slott den 24 april 1942.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för denna dag vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 1, 4 och 40
§§ lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse.

GUSTAF.

Gösta Bagge.

Bihang till rilesdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 2^7.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr %47.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1, 4 och 40 §§ lagen den 6 juni 1930 (nr 259)

om församlingsstyrelse.

Härigenom förordnas, att 1, 4 och 40 §§ lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §.

Varje territoriell---tillkommer annan.

Två eller---å församlingen. Har Konungen stadgat, att två eller

flera församlingar eller delar av församlingar för vården om folk- och fortsättningsskoleväsendet
tillsammans skola utgöra ett skoldistrikt, skall sådant
distrikt utgöra en kyrklig samfällighet. Bildande av kyrklig samfällighet i
andra fall beror av Konungens särskilda förordnande. Dylikt förordnande
---allmänt behov.

Där Konungen---särskilt stadgat.

4 §.

I församling med mera än 1,500 invånare skall den församlingen tillkommande
beslutanderätten, med de undantag varom förmäles i 5 §, uppdragas
åt kyrkofullmäktige. Beträffande församling, vars invånarantal
icke överstiger 5,000 eller som helt eller delvis ingår i kyrklig samfällighet,
må Konungen förordna örn undantag från vad sålunda stadgas.

Har i församling, där enligt stadgandet i första stycket kyrkofullmäktige
finnas, invånarantalet nedgått till 1,500 eller därunder, skall beslutanderätten
fortfarande utövas av kyrkofullmäktige, därest icke kyrkostämman
annorlunda besluter.

Församling med 1,500 invånare eller därunder äger åt kyrkofullmäktige

uppdraga beslutanderätt, som avses i första stycket. Förslag örn---

laga kraft.

Beslut om---och domkapitlet.

40 !§.

I varje---pastoratets angelägenheter.

Har Konungen i fråga om folk- och fortsättningsskoleväsendet i församling
förordnat på sätt i 1 § denna lag omförmäles, eller gäller beträffande

1 Senaste lydelse av 40 § se 1933: 114.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 247.

detsamma vad i lagen om skolstyrelse i vissa kommuner är stadgat, skall
skolråd ej utses i församlingen.

För förvaltningen---angående skolråd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

För församling, kyrklig samfällighet och skoldistrikt, där enligt denna
lag kyrkofullmäktige skola införas, skall val av fullmäktige äga rum under
år 1942. De föreskrifter, som kunna erfordras för sådant val, skola
före den 1 augusti 1942 utfärdas av länsstyrelsen, varvid skall iakttagas,
att beslut örn valkretsindelning för samfällighet icke må meddelas, förrän
tillfälle lämnats vederbörande kyrkostämma att avgiva yttrande angående
sådan indelning.

Kyrkofullmäktige, som sålunda valts, skola i januari månad 1943 sammanträda
för att bland sig utse ordförande och vice ordförande. Intill dess
detta val förrättats, utövar ordföranden i kyrkostämman ordförandeskapet
i fullmäktige.

Närmare föreskrifter örn tillämpning av denna lag med avseende å kyrkliga
samfälligheter meddelas av Konungen.

Kungl. Majlis ''proposition Nr 247.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
24 april 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Bagge anför efter gemensam
beredning med chefen för socialdepartementet:

I skrivelse den 12 mars 1939, nr 109, har riksdagen under åberopande av
konstitutionsutskottets, av riksdagen godkända utlåtande nr 5, i anledning
av två inom riksdagen väckta motioner anhållit, att Kungl. Maj:t måtte
föranstalta om utredning av frågan om utsträckt tillämpning, på sätt närmare
angivits i konstitutionsutskottets nämnda utlåtande, av det representativa
systemet enligt lagen om församlingsstyrelse samt före nästa
allmänna kyrkofullmäktigval för riksdagen framlägga de förslag, vartill
utredningen kunde giva anledning.

Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 5 april 1940 anbefallt kammarkollegiet
att verkställa den av riksdagen begärda utredningen samt därmed
jämte de förslag, vartill utredningen kunde föranleda, till Kungl. Maj:t
inkomma, har kollegiet med underdånigt utlåtande den 11 december 1941
avgivit utredning och förslag i ämnet.

Gällande bestämmelser. Enligt 1930 års lag om församlingsstyrelse skall
i församling med mer än 5,000 invånare den församlingen tillkommande
beslutanderätten, utom i vissa frågor, uppdragas åt valda representanter,
kyrkofullmäktige. Undantag från denna regel må dock av Konungen medgivas
beträffande församling, som helt eller delvis ingår i kyrklig samfällighet.
I församling med 5,000 invånare eller därunder utövas beslutanderätten
av församlingens röstberättigade medlemmar å kyrkostämma. Stämman
äger dock uppdraga beslutanderätten åt fullmäktige.

Bilda två eller flera församlingar eller delar av skilda församlingar en
kyrklig samfällighet för vården om de i församlingsstyrelselagen avsedda
angelägenheterna eller vissa av dem, skall beträffande sådan samfällighet, i
den mån ej annat är föreskrivet, i tillämpliga delar gälla vad i lagen stadgas
örn församling. Örn bildande av kyrklig samfällighet förordnar Konungen.
Dylikt förordnande må ej meddelas, med mindre församlingarna samtyckt
därtill eller åtgärden finnes vara påkallad av betydande allmänt behov.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 2JN.

I ärende, som är gemensamt för två eller flera församlingar, vilka icke utgöra''
en kyrklig samfällighet, utövas beslutanderätten å gemensam kyrkostämma
med församlingarna.

Församling äger att själv, efter vad i församlingsstyrelselagen närmare
bestämmes, vårda folk- och fortsättningsskoleväsendet i församlingen. Har
Konungen förordnat, att för vården örn sistnämnda angelägenhet församling
skall vara delad i skilda skoldistrikt, gäller om sådant skoldistrikt i
avseende å denna vård vad i lagen är stadgat om församling. Dock skall,
jämlikt 1930 års lag örn skolstyrelse i vissa kommuner, om borgerlig kommun
sammanfaller med skoldistrikt samt kommunal- eller stadsfullmäktige
finnas, folk- och fortsättningsskoleväsendet utgöra en för kommunen gemensam
angelägenhet, vilken kommunen såsom sådan har att vårda. Enligt
den efter år 1938 gällande lydelsen av lagarna örn kommunalstyrelse
på landet och i stad skola fullmäktige finnas i borgerlig kommun, vars
invånarantal överstiger 700.

Konstitutionsutskottets utlåtande. I sitt ovannämnda utlåtande har konstitutionsutskottet
anfört i huvudsak följande.

Utskottet funne, att den praktiska erfarenheten av kyrkofullmäktigsystemets
verkningar under två valperioder icke bekräftat de farhågor, som på
sin tid uttalats beträffande det representativa systemets införande från den
borgerliga till den kyrkliga kommunen. De skäl, som läge till grund för den
år 1938 beslutade utvidgningen av det representativa systemets obligatoriska
tillämpning inom de borgerliga kommunerna, kunde i huvudsak också åberopas
för en liknande reform inom de kyrkliga. Med hänsyn till antalet och
beskaffenheten av de ärenden, vari de kyrkliga kommunerna hade att besluta,
inträdde dock behovet av representativt system för dem i allmänhet
först vid ett högre befolkningstal än för de borgerliga kommunerna. Särskilda
skäl för införande av representativt system förelåge i de församlingar,
i vilka skolärendena icke kunnat överföras till den borgerliga kommunen,
emedan denna icke sammanfölle med vederbörande skoldistrikt. Ett slutligt
ställningstagande till frågan, var gränsen för kyrkofullmäktigsystemets obligatoriska
tillämpning skulle dragas, tarvade en närmare utredning, vilken
lämpligen syntes böra verkställas genom Kungl. Maj:ts försorg.

En sänkning av det befolkningstal, vid vilket fullmäktigsystemet skulle
vara obligatoriskt i församlingar, medförde automatiskt en motsvarande
ändring även för de kyrkliga samfälligheternas vidkommande. Bland dessa
ville utskottet särskilt erinra om dem, som bildats för skolväsendets handhavande.
Dessas antal komme att ökas, för den händelse det vid flera
tillfällen framförda önskemålet om sammanslagning av mindre skoldistrikt
vunne beaktande.

Emellertid kunde två eller flera församlingar hava ärenden gemensamma
utan att utgöra en kyrklig samfällighet. De i ett pastorat ingående församlingarna
bildade oftast icke en sådan samfällighet. Beslutanderätten

Kungl. Majlis proposition Nr 24-7.

skulle då alltid utövas å gemensam kyrkostämma med församlingarna. Efter
församlingsstyrelselagens antagande hade emellertid nya och krävande förvaltningsuppgifter
tillagts pastoraten genom 1932 års ecklesiastika boställslagstiftning.
Därav hade redan föranletts den ändringen i förstnämnda
lag, att gemensamt kyrkoråd för vård örn ett pastorats angelägenheter
obligatoriskt skulle finnas för två eller flera församlingar, som bildade ett
pastorat. En närmare undersökning syntes påkallad, örn icke denna pastoratens
organisation borde vidare utbyggas genom införandet av kyrkofullmäktige
för pastoraten. Ett sådant resultat kunde visserligen redan nu
för särskilda fall ernås genom att de i ett pastorat ingående församlingarna
genom beslut av Kungl. Majit förenades till en kyrklig samfällighet. Men
att för vården örn de gemensamma kyrkliga angelägenheterna i alla eller
ens i det stora flertalet pastorat, bestående av två eller flera församlingar,
förordna om församlingarnas förenande till en kyrklig samfällighet syntes
för närvarande icke kunna ifrågakomma.

Kammarkollegiets utredning. Kollegiet har från samtliga domkapitel
utom Stockholms, från alla länsstyrelser samt från skolöverstyrelsen inhämtat
utlåtanden i förevarande ämne, vilka utlåtanden bifogats utredningen.

Genom domkapitlen har kollegiet vidare för hela riket utom Stockholm
från vederbörande pastorsämbeten erhållit och till utredningen fogat dels
uppgifter örn de röstberättigades deltagande i kyrkostämmor, som under
åren 1937—1939 hållits i kyrkliga kommuner, där fullmäktige ej funnits,
dels ock vissa upplysningar angående ärendenas art och beslutens tillkomst
vid nämnda stämmor.

Kollegiet lämnar först en redogörelse för antalet ecklesiastika enheter
av intresse i detta sammanhang samt för beslutanderättens utövning i olika
församlingar.

I riket, Stockholm ej medräknat, funnes enligt kollegiet 2,536 församlingar,
1,356 pastorat, 70 kyrkliga samfälligheter samt 48 särskilt bildade
skoldistrikt, som ej utgjorde kyrkliga samfälligheter. Av församlingarna
hade vid 1940 års utgång 236 haft en folkmängd av mer än 5,000 personer.
För sistnämnda församlingar skulle sålunda kyrkofullmäktige finnas. I
den mån de inginge i kyrkliga samfälligheter, hade dessa församlingar
emellertid regelmässigt befriats från skyldigheten att utse fullmäktige.
Många mindre församlingar, tillsynes mellan 300 och 400, hade frivilligt
infört fullmäktige. Man kunde beräkna, att i mer än 2,000 församlingar
beslutanderätten utövades uteslutande av kyrkostämman.

a) Kollegiets utredning gäller i främsta rummet frågan örn sänkning av
nu gällande, till invånarantalet knutna gräns för fullmäktig systemets obligatoriska
användning i församling, kyrklig samfällighet samt skoldistrikt,
som utgör del av församling.

Av de inhämtade utlåtandena framgår, att sådan sänkning tillstyrkts
av eller icke föranlett erinran från domka -

Kungl. Marits ''proposition Nr 2J+7.

pitlen i Uppsala, Skara, Strängnäs, Västerås, Karlstad, Luleå oell Visby,
länsstyrelserna i Stockholm, Uppsala, Nyköping, Linköping, Växjö, Kalmar,
Visby, Halmstad, Vänersborg, Mariestad, Karlstad, Örebro, Västerås,
Falun, Gävle, Härnösand, Umeå och Luleå samt skolöverstyrelsen. Det
befolkningstal, vid vars överskridande representativt system skulle vara
obligatoriskt, har föreslagits till 2,000 av länsstyrelsen i Härnösand, till
1,500 av domkapitlen i Karlstad och Luleå samt länsstyrelserna i Nyköping,
Växjö, Kalmar, Visby, Mariestad, Karlstad, Örebro, Västerås, Gävle
och Luleå, till 700 av domkapitlet i Uppsala och länsstyrelserna i Stockholm,
Uppsala, Linköping, Halmstad och Vänersborg, medan domkapitlet
i Visby endast uttalat, att talet ej bör sättas så lågt -som till 700. Domkapitlet
i Luleå och länsstyrelsen i Mariestad hava i detta sammanhang
särskilt betonat, att möjligheten för Kungl. Majit att beträffande församling,
som helt eller delvis ingår i samfällighet, medgiva befrielse från införande
av kyrkofullmäktige bör bibehållas.

Såsom skäl för ökad användning av fullmäktigsystemet har i utlåtandena
bland annat angivits det genomgående ringa intresset för deltagande i
kyrkostämmorna och vidare, att möjlighet för närvarande föreligger att genom
överraskning framdriva mindre väl övertänkta beslut, att en tillfällig
kyrkostämmomajoritet kan uppriva redan fattade beslut, samt att i motsats
härtill det representativa systemet främjar kontinuitet och ansvarskänsla
vid handläggning av frågorna.

Domkapitlet i Uppsala framhåller i likhet med konstitutionsutskottet,
att den vunna erfarenheten av kyrkofullmäktigsystemets verkningar icke
bekräftat de mot detta system på sin tid anförda betänkligheterna. Det
hade tvärtom visat sig vara synnerligen ändamålsenligt och även för församlingslivet
gagnande. Domkapitlet ansåge sig för den skull kunna obetingat
giva sin anslutning åt den meningen, att det representativa systemet
med fördel syntes kunna och böra utsträckas att obligatoriskt omfatta
jämväl församlingar med lägre invånarantal än 5,000. I fråga om gränsen
för fullmäktigsystemets obligatoriska tillämpning hyste domkapitlet icke
någon deciderad uppfattning, men ville ifrågasätta, huruvida icke lämplighetsskäl
starkt talade för att gränsen bleve densamma för så väl den kyrkliga
som den borgerliga kommunen.

Domkapitlet i Luleå har anfört, bland annat, att kyrkofullmäktiginstitutionen
utan tvivel åstadkommit en bättre och framför allt kontinuerligare
handläggning av församlingsangelägenheterna samt att de nackdelar,
som befarats skola följa med införandet av denna institution i församlingarna,
icke syntes i någon betydande grad hava framträtt. Större betänkligheter
behövde därför icke hysas mot en sänkning av det befolkningstal,
vid vilket fullmäktigsystem skulle vara obligatoriskt inom församling.
Det i församlingar utan kyrkofullmäktige rådande stämmosystemet
syntes utan överdrift kunna sägas medföra många olägenheter. Bortsett
från de överraskningar, på vilka ett stämmobeslut, fattat av en tillfälligt
sammankallad majoritet, kunde bjuda, måste stämmobesluten över
huvud betraktas såsom synnerligen otillfredsställande uttryck för församlingsviljan.
Mycket ofta utövade nämligen de i närheten av kyrkan boende

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 2Jt7-

församlingsmedlemmarna ett oproportionerligt stort inflytande på stämmobesluten,
under det att de mera periferiskt boendes intressen tillbakasattes.
Särskilt vore så fallet i övre Norrland, där i synnerhet de stora avstånden
till kyrkan för flertalet församlingsmedlemmar lade hinder i vägen
för inställelse vid stämmorna. Mot en sänkning av den nuvarande gränsen
för fullmäktiginstitutionens obligatoriska tillämpning kunde visserligen
framhållas, att församlingar med 5,000 invånare eller därunder hade möjlighet
att frivilligt införa kyrkofullmäktige. En sådan förändring syntes
emellertid i många fall medföra stora stridigheter inom en församling. Vidare
kunde i dylika församlingar, om valfriheten mellan systemen bibehölles,
upprepade övergångar från det ena systemet till det andra förekomma,
vilket självfallet ej vore önskvärt. För Luleå stifts vidkommande syntes
så gott som samtliga församlingar hava sådan ytvidd, att svårigheter för
församlingsmedlemmarna i gemen att infinna sig till stämmorna torde förefinnas,
varför fullmäktiginstitutionen för dem vore att föredraga. Med hänsyn
till kostnadsskäl och förhållandena i övriga delar av landet ville domkapitlet
emellertid förorda det i riksdagen framförda förslaget örn obligatorisk
tillämpning av kyrkofullmäktigsystemet endast i församlingar eller
kyrkliga samfälligheter med över 1,500 invånare.

Länsstyrelsen i Uppsala funne, heter det i dess utlåtande, önskvärt, att
åtgärder vidtoges för ernående av bättre förhållanden inom den kyrkliga
förvaltningen, och ansåge, att en utvidgning av det representativa systemet
inom de kyrkliga kommunerna skulle verksamt bidraga därtill. Med
hänsyn till att folk- och fortsättningsskoleväsendet tillhörde kyrkostämmans
handläggning i ett stort antal församlingar samt att även i övrigt
ett flertal viktiga förvaltningsuppgifter, särskilt genom den nya bostadslagstiftningen,
tillagts församlingarna och pastoraten, syntes skäl knappast
finnas att för fullmäktigsystemets obligatoriska tillämpning inom församlingarna
draga annan gräns än den som numera gällde för de borgerliga
kommunerna.

Länsstyrelsen i Kalmar anser däremot, att en utsträckt tillämpning av
det representativa systemet inom de kyrkliga kommunerna visserligen vore
önskvärd men att, med hänsyn till att församlingarnas ärenden i allmänhet
icke vore vare sig så många eller av så stor ekonomisk räckvidd som de
borgerliga kommunernas, gränsen för den obligatoriska skyldigheten att
införa fullmäktiginstitutionen borde sättas högre för kyrklig sammanslutning
än för borgerlig kommun, förslagsvis vid ett invånarantal av 1,500.

Länsstyrelsen i Karlstad har anfört, att den omständigheten, att stämmorna
vore fåtaligt besökta, underlättat olika parti- och intressegruppers
försök att kuppartat och kanske av rent okynne genomtrumfa beslut, som
mången gång alls icke varit överensstämmande med flertalet församlingsmedlemmars
åsikt. Att det under sådana förhållanden ofta bruste i kontinuitet
och sakkunskap vid handläggning av vissa angelägenheter, vore
uppenbart. Exempel på huru två stämmor i samma församling kunde
stanna i olika beslut i samma fråga funnes. Det kunde icke förnekas, att
fullmäktige kände ett helt annat ansvar för en församlings angelägenheter
än de mången gång tillfälligt hoptrummade stämmodeltagarna.

Skolöverstyrelsen, som anser, att den ifrågasatta utvidgade tillämpningen
av det representativa systemet ur skolväsendets synpunkt icke kan betraktas
som en angelägenhet av mera vittomfattande natur, har princi -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 347.

piellt icke något att erinra mot reformen. Överstyrelsen har med hänsyn
till önskvärdheten av enhetlighet funnit vissa skäl tala för att gränsen
för nämnda systems användning dragés på samma sätt för de kyrkliga
kommunerna som för de borgerliga.

Sänkning av gränsen för kyrkofullmäktigsystemets obligatoriska användning
har avstyrkts av domkapitlen i Linköping, Växjö, Lund och Härnösand
samt länsstyrelserna i Jönköping, Malmö och Östersund. Till stöd
härför har bland annat framhållits det önskvärda i att personer, som intressera
sig för någon viss fråga, icke utestängas från deltagande i dennas
handläggning, faran av församlingslivets politisering genom införande av
fullmäktige, där sådana nu icke finnas, samt att något verkligt behov av
fullmäktige med hänsyn till ärendenas beskaffenhet icke föreligger.

Domkapitlet i Lund förordar, att ärenden, som nu ankomma på kyrkostämmas
beslut men med fördel skulle kunna avgöras av kyrko- eller skolråd,
överföras till dessa råd, varigenom enligt domkapitlets mening skälen
till missnöje med den nuvarande ordningen väsentligen skulle bortfalla.
I likhet med länsstyrelserna i Karlskrona och Kristianstad ifrågasätter
domkapitlet, huruvida icke en sådan reglering av beslutanderätten
som den förordade skulle göra utvidgning av det representativa systemets
användning överflödig.

Den kyrkliga kommunens förvaltningsuppgifter vore, anför domkapitlet,
i allmänhet reglerade i lag eller författning, varför den kommunala
självstyrelsen på detta område vore i hög grad inskränkt. Även om domkapitlet
i och för sig ej hade något att erinra mot en utsträckning av det
representativa systemet i de kyrkliga kommunerna, ville domkapitlet
emellertid ifrågasätta ändamålsenligheten därav. Arbetsuppgifterna för
dessa fullmäktige syntes i flertalet fall bliva så få, att besväret med fullmäktigval
vägde tyngre än fördelen med reformen. På grund av den kyrkliga
indelningen i Lunds stift, där tvåförsamlingspastoraten vöre regel,
skulle en utsträckning av det representativa systemet såväl till mindre
församlingar som till pastorat i allmänhet komma att medföra tre olika
slags fullmäktigeförsamlingar i varje pastorat, och antalet kunde ytterligare
ökas, därest skoldistrikts- och församlingsindelning ej sammanfölle.
En sådan utveckling vore icke önskvärd, varför domkapitlet måste tillstyrka
en omreglering av kyrkostämmans samt kyrko- och skolrådens kompetens
såsom en framkomligare väg för avhjälpande av svagheter i den
nuvarande kyrkligt kommunala förvaltningsorganisationen. En närmare
undersökning av vilka ärenden, som utan vidare skulle kunna överföras
till kyrkoråd och skolråd från kyrkostämma, vore lämplig.

Domkapitlet i Växjö har anfört, att domkapitlet icke ville förneka, att
fall förekommit, där det skulle varit till fördel, att det representativa systemet
varit tillämpat också i mindre kyrkoförsamlingar. Det syntes dock, som
om dessa fall varit påfallande få och den nuvarande ordningen i stort sett
fungerat tillfredsställande. Det i allmänhet anmärkningsvärt ringa antalet
deltagare i kyrkostämmorna kunde ingalunda anföras som ett bevis för
att denna ordning varit olämplig. Tvärtom tydde det på att ärendena beretts
med den omsorg av kyrkoråden, att inga betydande meningsskiljaktigheter
behövt uppkomma. Särskilt inom de mindre församlingarna hade

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 3Jf7.

kyrkoråden fungerat som ett slags representativ korporation, där stämningen
inom församlingen så klart återspeglats, att ärendenas avgörande
av stämman blivit en formalitet. Att i dessa församlingar utan egentligt
skäl inpressa en kyrkofullmäktiginstitution skulle vara icke blott onödigt
utan rent av skadligt, enär detta sannolikt skulle medföra ett bestämmande
inflytande^ åt partisynpunkter på ett område, där förut en naturlig endräkt
varit rådande. Den egentliga, aktiva kyrkoförsamlingen syntes även
hava större möjligheter att göra sin röst hörd inom det nuvarande, friare
systemet. Nu anförda skäl mot en sänkning av den gällande gränsen för
obligatoriskt införande av det representativa systemet hade dock något
mindre giltighet med avseende på församlingar med en befolkning på 3,000
—5,000 invånare än i fråga om deni, som icke nådde upp till 3,000. Tillräckliga
skäl för en sådan sänkning förelåge dock knappast heller.

Domkapitlet i Göteborg samt länsstyrelserna i Göteborg, Karlskrona
och Kristianstad hava endast tillstyrkt utredning i frågan. De
två förstnämnda länsstyrelserna ha påpekat, att ett ökat antal kyrkofullmäktigval
skulle medföra ökad arbetsbörda för länsstyrelserna.

Åtskilliga röster höjas för en särställning för skoldistrikt och församlingar,
som handhava folk- och fortsättningsskoleväsendet (där alltså skoldistriktet
ej sammanfaller med den borgerliga kommunen eller fullmäktige
ej finnas i denna). Medan länsstyrelserna i Jönköping, Kristianstad och
Växjö samt domkapitlet i sistnämnda stad endast synas vilja förorda
vidgad möjlighet för sådana församlingar och skoldistrikt att införa fullmäktigsystem,
anse domkapitlet och länsstyrelsen i Göteborg samt länsstyrelsen
i Halmstad, att sådant system bör vara obligatoriskt i sistberörda
kommunala enheter.

Kammarkollegiet anser sig böra förorda en sänkning av den nuvarande
gränsen för obligatoriskt införande av kyrkofullmäktige i församling och
därmed i församlingslagen jämställda enheter. Kollegiet föreslår, att gränsen
dragés vid ett invånarantal av 1,500.

Kollegiet erinrar, att, då i 1862 års kommunallagar det representativa
systemet för den borgerliga kommunen utformats, detsamma icke beretts
någon plats i kyrkostämmoförordningen såsom icke förenligt med då rådande
uppfattning av församlingen såsom en rent religiös enhet. När
fråga örn behovet av en fullmäktiginstitution för den kyrkliga kommunen
senare väckts och uppdrag att göra utredning därom givits åt sakkunniga
— kyrkofullmäktigsakkunniga — hade dessa funnit (betänkandet, statens
offentliga^utredningar 1923:4, sid. 217), att behovet icke kunde prövas
alldeles på samma sätt, som när det gällde den borgerliga kommunen. De
sakkunniga hade beträffande den kyrkliga kommunen funnit det långt
svårare att bestämt fastslå, att vid ett visst medlems- eller invånarantal
behov inträdde av fullmäktiginstitutionens införande. Behovet berodde, förutom
på avstånd och kommunikationer inom församlingarna, även på intresset
för församlingsangelägenheterna på olika orter. Där intresset vore
starkt och levande, kunde, åtminstone i mindre församlingar, den allmänna
stämman hava berättigande; där intresset åter vore mindre utpräglat eller
mera ojämnt fördelat, vore fullmäktiginstitutionen att föredraga. De sak -

Kungl. Marits proposition Nr 21ft.

kunniga hade därför förordat fakultativt införande av kyrkofullmäktige.
Genom 1930 års lag örn församlingsstyrelse hade emellertid införande av
kyrkofullmäktige gjorts obligatoriskt vid visst invånarantal i församling.
Församlingarna hade behandlats såsom kommunala enheter, blott mindre
uppgiftsbelastade än de borgerliga kommunerna. Befolkningssiffran hade
ansetts i allmänhet vara en god mätare på omfattningen av församlingens
verksamhet.

Den kyrkliga kommunens verksamhet hade tidigare formellt sett varit
inskränkt till tillämpning av författningar, och någon mot den borgerliga
kommunens »gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter» svarande
uppgift hade icke influtit i 1862 års kyrkostämmoförordning. I
praxis syntes dock begränsningen till författningstillämpning ej hava upprätthållits
så strängt. I 1930 års lag örn församlingsstyrelse hade bland
församlingens uppgifter upptagits »åtgärder till främjande av församlingsvården».
Såsom framginge av förarbetena till lagen kunde under denna
uppgift inrymmas jämförelsevis omfattande åtgärder av skiftande natur.
Kyrkoförsamlingens förvaltningsuppgifter hade väsentligen avsett den
kyrkliga verksamhetens ekonomiska sida. De religiösa uppgifterna tillkomme
prästen med biträde av kyrkorådet.

En av kyrkofullmäktigsakkunniga utförd undersökning, som omfattat
ett urval kommunala enheter, hade klarlagt antalet under åren 1915—1917
på kyrkostämma på landet ankommande ärenden och deras ekonomiska
betydelse i jämförelse med dem, som tillhörde den borgerliga landskommunen.
Denna utredning hade visat, att örn man bland församlingsärenden
medräknade ärenden angående skolväsendet, vilka sedermera genom
1930 års lag örn skolstyrelse i många fall överflyttats till den borgerliga
kommunen, en avgjord övervikt i antal ärenden förelåge för den borgerliga
kommunen i jämförelse med den kyrkliga, respektive 66,8 mot 33,2
procent, men en större utgiftssumma för den kyrkliga, 53,2 mot 46,8 procent.
Bortsett från skolärendena utgjorde däremot det procentuella antalet
ärenden för kyrkliga kommuner 22,9 procent mot 77,1 procent för borgerliga
samt utgifterna blott 14,2 procent i kyrkliga mot 85,8 procent i borgerliga
kommuner. För städernas del hade undersökningen visat, att år 1917
de kyrkliga utgifterna utgjort cirka 2,4 procent och utgifterna för folkskoleväsendet
cirka 8,g procent av de totala kommunala utgifterna. De nu rådande
förhållandena kunde enligt kollegiet visserligen icke jämföras med
de undersökta, men anledning förelåge till antagande, att de kyrkliga kommunernas
procentuella andel i de kommunala utgifterna ännu år 1938 på
landet varit ungefär densamma som före år 1922. De rent kyrkliga utgifterna
hade år 1938 utgjort cirka 13,8 procent och utgifterna för skolväsendet
cirka 43,9 procent av de totala kommunala utgifterna. I städerna
hade motsvarande procenttal varit ungefär 2,9 och 9,2 (statistisk årsbok
1941, tabellerna 268 och 271).

örn också i regel de ärenden, som bleve föremål för en församlings
beslutanderätt, vore av ekonomiskt begränsad omfattning, förekomme dock
fall, där betydande anspråk kunde ställas på de skattebetalande församlingsmedlemmarna.
Så kunde t. ex. för en liten församling ombyggnad eller
reparation av kyrko- eller skolbyggnad medföra betungande utgifter. Det
korrektiv mot obetänkta eller av tillfälliga personliga synpunkter bestämda
beslut av större ekonomisk räckvidd, som fullmäktiginstitutionen utgjorde
i den borgerliga kommunen, vore därför icke obehövligt i don kyrkliga,
även örn det icke hade samma betydelse där som i den borgerliga.

Kungl. May.ts proposition Nr 2J+7.

Kyrkofullmäktigsakkunniga hade funnit, att antalet deltagare i kommunalstämmor
närmast före år 1918 uppgått till i genomsnitt 9 procent av
de röstberättigade, och utgått från att kyrkostämmorna icke vore flitigare
besökta.

En av kollegiet på grundval av pastorsämbetenas uppgifter upprättad
sammanställning visade ett för hela riket gällande medeltal deltagare i
kyrkostämmorna under åren 1937—1939, motsvarande 3,2 procent av de
röstberättigade.

Uppgifterna vore, anför kollegiet vidare, icke fullständiga och ej sällan
förelåge otydlighet. Uppgifterna om antalet stämmodeltagare vore i regel
ej byggda på anteckningar utan på ungefärlig uppskattning efteråt.

Sammanställningen av uppgifterna visade emellertid, att procenttalet
stämmodeltagare, där kyrkofullmäktige ej funnes, i hög grad varierade
för de olika församlingarna, samfälligheterna och skoldistrikten. Medan
en enhet kunde visa en tillslutning av i medeltal nära 50 procent av de
röstberättigade, utgjorde motsvarande medeltal för flera andra enheter
0,1 procent. Även om man jämförde olika stämmor inom samma församling
hade i regel deltagarantalet starkt växlat. Deltagandet i kyrkostämmorna
syntes vara relativt svagast i Norrland. I det övervägande flertalet
församlingar hade alla eller flertalet beslut å kyrkostämma fattats med
acklamation.

Av sammanställningen, vilken fogats till kollegiets utlåtande, kan, utöver
vad kollegiet påpekat, utläsas, att från regeln örn acklamationsbeslutens
dominerande betydelse finnas skarpt markerade undantag, i det att i
åtskilliga kyrkliga kommuner alla eller nästan alla beslut tillkommit genom
omröstning. Vidare framgår av sammanställningen, att stämmor, som handlagt
skolärenden, varit flitigare besökta än andra. Riksmedeltalet deltagare
är för dem 4,9 procent av de röstberättigade.

Kollegiet söker även finna förklaringen till den ringa tillslutningen till
kyrkostämmorna.

Som förklaring till det minskade procenttalet deltagare i kyrkostämmorna
sedan år 1918 hänvisar kollegiet i första hand till att de röstberättigades
antal genom 1918 års rösträttsreform flerdubblats och att de nytillkomna
knappast kunnat hava så starkt eget intresse av besluten som
den tidigare kretsen av röstberättigade. Kollegiet har emellertid ansett sig
kunna påvisa åtskilliga andra orsaker till det svaga deltagandet.

I många fall läge förklaringen, anför kollegiet, säkerligen i ett så stort
förtroende för kyrkorådet eller skolrådet, att stämmans uppgift närmast
uppfattats vara att bekräfta rådets bedömande. I andra fall — såsom i
Norrland med dess vidsträckta och ofta folkrika socknar — kunde avstånd
och dåliga kommunikationer hava spelat den största rollen. I andra
fall åter måste man räkna med ren likgiltighet för den kyrkliga kommunens
angelägenheter.

Det stora antalet med acklamation fattade beslut betraktade kollegiet
som en följd av bristande intresse för stämmorna. Uppgifterna gjorde sannolikt,
att omröstning sällan förekomme annat än vid val. Örn sådana ej
varit anförtrodda åt stämmorna, skulle deltagarsiffrornas medeltal säkerligen
varit lägre.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 2177.

Kollegiet funne, att lättheten att deltaga i stämmorna ofta gåve de närmast
boende möjlighet att särskilt tillgodose sina, icke alltid med kommunens
bästa sammanfallande intressen. Någon allmän förekomst av svårare
missförhållanden hade kollegiet dock icke kunnat konstatera.

Kollegiet påpekar, att syftemålet, att kyrkliga ärenden i större omfattning
än för närvarande skola avgöras genom fullmäktige i stället för på
kyrkostämma, kan vinnas även på den vägen, att vissa kyrkliga ärenden
överflyttades till kommunalfullmäktige. Denna utväg syntes emellertid
kollegiet såsom innefattande en i principiellt hänseende relativt vittutseende
fråga icke kunna i förevarande sammanhang upptagas till prövning.

Genom att göra fullmäktiginstitutionen i församling obligatorisk vid
lägre folkmängd än för närvarande, kunde man minska olägenheterna av
den nuvarande ordningen. Det kunde icke ifrågakomma att därvid sätta
folkmängdsgränsen lägre än i de borgerliga kommunerna med deras mer
omfattande och ekonomiskt sett mer betydande uppgifter.

Den kyrkligt kommunala förvaltningsorganisationen borde icke utbyggas
onödigtvis, särskilt som införandet av kyrkofullmäktiginstitutionen i
allmänhet komme att medföra ökade förvaltningskostnader samt länsstyrelsernas
betungande med röstsammanräkningar. Då de skäl, som beträffande
de borgerliga kommunerna motiverat den senast företagna sänkningen
från 1,500 till 700 av det befolkningstal, vid vars överskridande
fullmäktiginstitutionen vore obligatorisk, icke syntes vara direkt tillämpliga
i fråga om kyrklig kommun, hade kollegiet stannat vid att förorda
en sänkning till talet 1,500. Därigenom skulle fullmäktige komma att
bliva obligatoriska i 936 av rikets 2,536 församlingar utom Stockholm och
samtidigt i flertalet av de till ytvidden stora församlingarna i Bergslagen,
Värmland, Dalarna och Norrland, där avstånden försvårade ett mera allmänt
deltagande i stämmorna, liksom också, antagligen, i de församlingar,
där tillfälliga kupper kunde befaras påverka kyrkostämmornas beslut.
Den förordade gränsdragningen syntes ock överensstämma med den övervägande
meningen hos domkapitlen och länsstyrelserna med deras direkta
erfarenhet från kommunala besvärsmål. Gränsdragningen komme, om särskilt
undantag ej gjordes, att avse även kyrklig samfällighet och skoldistrikt,
som utgjorde del av församling.

Beträffande den av domkapitlet i Lund med flera väckta frågan om ökning
av kyrkorådens och skolrådens kompetens genom att till dem från
stämmorna överföra beslutanderätten i vissa ärenden framhåller kammarkollegiet,
att en sådan kompetensreglering skulle minska olägenheterna
med den nuvarande kyrkostämmoorganisationen.

Detta gällde, anför kollegiet, särskilt pastoratsförvaltningen, men frågan
syntes icke heller sakna betydelse för församlingsangelägenheterna.
Oavsett vilken ställning man toge till en utvidgning av det representativa
systemet, syntes den av domkapitlet berörda frågan vara förtjänt att upptagas
till närmare undersökning. Kollegiet ville därför förorda, att utredning
verkställdes rörande den ifrågasatta kompetensregleringen samt angående
de författningsändringar, som påkallades av en sådan reglering.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21i7.

b) Kammarkollegiet föreslår särskild bestämmelse rörande fullmäktige
för sammansatt skoldistrikt, d. v. s. sadant, vari olika församlingar eller
delar av församlingar ingå.

Såsom förut berörts ha några av domkapitlen och länsstyrelserna framlagt
särskilda förslag beträffande beslutanderättens utövning i församling eller
skoldistrikt, i fall där skoldistriktet icke sammanfaller med den borgerliga kommunen.
Länsstyrelsen i Stockholm har vidare, med åberopande av vad konstitutionsutskottet
anfört rörande skolärendenas betydelse, föreslagit, att
kyrkofullmäktige obligatoriskt skola finnas i skoldistrikt, som omfattar två
eller flera församlingar eller delar av sådana.

Kollegiet anser, att skoldistrikt, som ej sammanfalla med borgerlig kommun
eller församling, i den mån de icke redan enligt gällande bestämmelser
följa reglerna för församling, böra behandlas på samma sätt som församlingar,
och att således fullmäktige böra finnas för dylika distrikt med en
folkmängd överstigande 1,500 invånare. Med hänsyn till skolärendenas relativt
stora ekonomiska betydelse skulle det visserligen enligt kollegiet kunna
ifrågasättas att draga gränsen vid sannna folkmängd som i de borgerliga
kommunerna eller vid 700 invånare, men då antalet på representationen
ankommande ärenden skulle bliva förhållandevis litet, funne kollegiet likväl
tillräckliga skäl saknas för en dylik gränsdragning.

c) Kammarkollegiets utredning avser slutligen även det möjliga behovet
av obligatoriskt fullmäktigsystern i flerförsamlingspastorat.

Införande av representativt system i sådana pastorat har tillstyrkts
av eller icke föranlett någon erinran från domkapitlen
i Uppsala, Skara, Karlstad, Luleå och Visby, länsstyrelserna i Stockholm,
Uppsala, Nyköping, Visby, Karlstad, Örebro, Gävle och Härnösand
samt skolöverstyrelsen, men avstyrkts av domkapitlen i Linköping,
Strängnäs, Växjö, Lund, Göteborg och Härnösand samt länsstyrelserna i
Malmö, Göteborg, Mariestad och Östersund. Ett domkapitel och nio länsstyrelser
hava icke yttrat sig i detta ämne. Domkapitlet i Växjö samt länsstyrelserna
i Jönköping, Växjö, Mariestad och Östersund ha föreslagit, att
ifrågavarande pastorat beredas möjlighet att, därest de så önska, införa
kyrkofullmäktige.

Kammarkollegiet finner, att kyrkofullmäktige för flerförsamlingspastorat
i allmänhet icke behövas. Kollegiet anser därför ändring i gällande
föreskrifter rörande handhavandet av sådana pastorats angelägenheter —
i syfte att införa representativt system — icke påkallad.

. Enligt uppgifterna från pastorsämbetena, framhåller kollegiet, syntes
tillslutningen till pastoratsstämmorna vara mindre än beträffande andra
kyrkliga enheters stämmor. Från många håll hade uppgivits, att pastoratsstämmorna
sällan besöktes av röstberättigade från annexförsamlingarna,
Vid sådant förhållande kunde väl besluten stundom fattas utan att
tillräcklig sakkännedom vore representerad. Kollegiet finge emellertid erinra
om, att pastoratsförvaltningen i väsentliga delar vore underställd

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr Virf.

myndighets kontroll och överinseende. Även om pastoratens förvaltningsbestyr
ofta vore ganska omfattande — t. ex. i pastorat med stora, skogrika
boställen eller med boställen, där tomtexploatering påginge — bestode
förvaltningsuppgifterna till stor del i tillämpning av författningsföreskrifter
eller överordnade myndigheters beslut eller vore av sådan art, att
de lämpligen borde delegeras till pastoratskyrkoråd eller boställsstyrelser.
På grund därav syntes kyrkofullmäktige i allmänhet kunna undvaras i
flerförsamlingspastorat. Formell möjlighet förelåge redan enligt gällande
lagstiftning att genom bildande av kyrklig samfällighet göra de för församling
gällande bestämmelserna om kyrkofullmäktige tillämpliga även å flerförsamlingspastorat.

Enligt ett i propositionen 1930: 100 (sid. 94) anfört uttalande av dåvarande
chefen för ecklesiastikdepartementet skulle ett framställt förslag,
att varje flerförsamlingspastorat skulle bilda en kyrklig samfällighet, leda
till en betänklig överorganisation. I många pastorat hade gemensamma
ärenden endast sällan brukat förekomma, och att för handläggning av
dessa ärenden välja särskilda fullmäktige hade icke synts påkallat. Lämpligare
hade ansetts vara, att sådana ärenden avgjordes av en för pastoratet
gemensam kyrkostämma. I anslutning till detta uttalande syntes kyrkliga
samfälligheter enbart för pastoratsangclägenheter endast i undantagsfall
hava bildats. Underlaget för uttalandet hade dock i viss mån förändrats
genom 1932 års ecklesiastika boställsreform och pastoratets därigenom ökade
förvaltningsuppgifter. Det syntes därför möjligt, att de föreskrivna förutsättningarna
för samfällighetsbildning — församlingarnas samtycke eller
förefintligheten av ett betydande allmänt behov — numera bomme att visa
sig vara för handen i åtskilliga fall. Under dessa omständigheter ansåge
kollegiet icke behov föreligga av några nya författningsföreskrifter för att
möjliggöra ett mera allmänt införande av det representativa systemet i
pastoraten.

Kammarkollegiet har jämte sitt utlåtande avgivit förslag till lag om
ändrad lydelse av 1 och 4 §§ församlingsstyrelselagen, vilket torde få fogas
som bilaga till statsrådsprotokollet för denna dag (bilaga A).

När ett representativt system i församlingarna infördes genom 1930 års
lag örn församlingsstyrelse, stöddes denna reform av en så gott som enhällig
mening bland de under ärendets behandling hörda myndigheterna och sammanslutningarna,
vilka funnit, att utövandet av församlingarnas beslutanderätt
på kyrkostämma visat sig förenat med betydande olägenheter. Stämmorna
arbetade, framhölls det bland annat, i vissa fall alltför långsamt, i
andra icke tillräckligt noggrant. I regel fåtaligt besökta, besutte de ofta
icke den erforderliga sakkunskapen och vore känsliga för obehöriga inflytelser.
Stämmosystemet kunde icke garantera, att en enhetlig linje följdes
i församlingens förvaltning. Olägenheter, jämförliga nied de nu berörda,
kunde icke antagas följa med en fullmäktiginstitution. En sådan syntes
garantera kontinuitet och ansvar i förvaltningen, enahanda representation
för alla delar av församlingen ävensom lika noggrant övervägande och lika
stort intresse för alla avgöranden.

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 24.7.

Förslaget örn införande av representativt system i församlingarna hade
dock även framkallat betänkligheter. Det ifrågasattes — särskilt beträffande
församlingar, som ej hade skolärendena om hand — huruvida behovet
av fullmäktige vore så stort, att det motiverade den med systemet följande
oundvikliga kostnadsökningen samt besväret med fullmäktigval. Men framförallt
framhölls, att det representativa systemet hotade att försvaga församlingsmedlemmarnas
personliga intresse för församlingsarbetet och folkundervisningen,
vilket intresse stärkts av möjligheten för envar röstberättigad
att på stämman taga del i församlingens angelägenheter. Vidare måste
man vid representativt system befara ett ökat inflytande för partipolitiska
synpunkter.

Enighet rådde därom, att stämmosystemet visade sina svagheter främst
i större och sina förtjänster mest i små församlingar. Föreskrift om införande
av fullmäktigsystem befanns därför böra vara tvingande för de
större församlingarna, medan införandet i de mindre gjordes fakultativt.
Med hänvisning till att i församling ett avgjort behov av fullmäktige finge
anses inträda först vid en högre folkmängdssiffra än i borgerlig kommun,
föreslog Kungl. Majit, att gränsen skulle dragas vid ett invånarantal av
3,000, men riksdagen stannade vid den högre siffra, 5,000, som föreslagits
av konstitutionsutskottet.

De erfarenheter av kyrkofullmäktigsystemet, som under de gångna tio
åren vunnits, hava, såsom av den förut lämnade framställningen framgår,
motsvarat de förhoppningar, som knötos till systemet vid dess införande,
medan däremot de farhågor, förslaget om införandet väckte, icke visat sig
vara grundade. Fullmäktiginstitutionen har varit till gagn för de församlingar,
där den införts, och omfattats med allmänt förtroende. Ett rätt
stort antal församlingar ha begagnat sig av möjligheten att frivilligt införa
fullmäktige.

Stämmosystemet synes däremot även på dess efter år 1930 något begränsade
tillämpningsområde giva fog för kritik. Att tillslutningen till stämmorna
i medeltal är mycket ringa, finner visserligen enligt min åsikt i väsentlig
mån sin förklaring däri, att kyrko- och skolrådens beredning av
ärendena vunnit församlingsbornas förtroende. För denna förklaring synes
också det förhållandet tala, att det stora flertalet stämmobeslut fattats
med acklamation. Men av de hörda myndigheternas yttranden framgår,
att svagt deltagande i stämmorna även i många fall beror dels på svårigheter
— särskilt i Norrland — för många av de röstberättigade att besöka
stämman, dels ock på bristande intresse för församlingsärendena. Enligt
flera av yttrandena ha de möjligheter, som den ringa tillslutningen öppnar,
att för tillgodoseende av särintressen genomdriva av församlingsbornas flertal
icke gillade stämmobeslut i viss mån blivit utnyttjade. Vidare påpekas
brist på kontinuitet, sakkunskap och noggrant övervägande i stämmornas
arbete.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 21{[.

Även om det icke kan påstås, att den rådande ordningen — med beslutanderätten
i flertalet församlingar anförtrodd åt kyrkostämma allena —
genomgående skulle vara förbunden med olägenheter, är det dock tydligt,
att det för vinnande av bästa möjliga vård av församlingsangelägenheterna
skulle vara fördelaktigt att giva full mäktigsystemet ökad tillämpning.
Erfarenheten torde ha visat, att man icke kan helt lita till församlingsbornas
förmåga att själva välja det system, som bäst främjar församlingens
intressen. I stort sett torde kunna påstås, att det är i de större bland de
församlingar, där kyrkostämma nu ensam utövar beslutanderätten, som
stämmosystemet fungerar mindre tillfredsställande och icke giver riktiga
uttryck åt församlingsviljan. En utvidgning av fullmäktigsystemets tillämpning
bör därför genomföras genom sänkning av det befolkningstal, vid vars
överskridande församling är skyldig utse fullmäktige. Det stora flertalet
av de hörda myndigheterna har också förordat en sådan sänkning, medan
de myndigheter, som uttalat sig i avstyrkande riktning — jag hänvisar
särskilt till domkapitlets i Växjö utlåtande — understrukit sådana förtjänster
hos stämmosystemet, vilka väga tyngst beträffande små församlingar.

Som grund för en utvidgning av det representativa systemets tillämpningsområde
räcker emellertid ej, att en sådan reform befinnes medföra
fördelar för församlingsvården. Fördelarna måste också vara av den betydelse,
att de — med hänsyn tagen också till församlingsangelägenheternas
antal och vikt — väga tyngre än de kostnader för församlingarna och
den arbetsbelastning för länsstyrelserna, som systemet för med sig. Vidare
måste det vara klart, att jämförliga fördelar icke kunna vinnas på mindre
ingripande eller mindre kostsamt sätt. Kammarkollegiets utredning synes
visa, att dessa förutsättningar för reformen föreligga beträffande de större
bland de församlingar, som nu äro i fråga. I dessa större församlingar få
församlingsangelägenheterna anses vara av den omfattning, att de väl motivera
ifrågavarande reform, även örn skolärendena överflyttats till den borgerliga
kommunen. De olägenheter, som regelmässigt följa med stämmosystemet
i större församlingar, torde icke kunna undanröjas genom att —
såsom föreslagits — kompetensfördelningen mellan stämman, å ena, samt
kyrko- och skolråden, å andra sidan, underkastas en omreglering.

Var gränsen för det representativa systemets obligatoriska tillämpning''
bör dragas, kan synas tveksamt. Av de skäl, konstitutionsutskottet anfört,
och med hänsyn till stämmosystemets större berättigande i kyrkliga än i
borgerliga kommuner, synes det befolkningstal, 700, till vilket motsvarande
gräns för de borgerliga kommunerna knutits, vara alltför lågt. Vad kammarkollegiet
anfört till stöd för sitt, med åsikten hos det övervägande flertalet
av de hörda myndigheterna överensstämmande förslag, att gränsen måtte
dragas vid ett invånarantal av 1,500, förefaller mig övertygande. Jag för -

Bihang till riksdagens protokoll 19iS. 1 sand. Nr 2^7.

Kungl. Marits proposition Nr 2Jfl.

ordar därför, att församling med mer än 1,500 invånare skall vara skyldig
utse kyrkofullmäktige.

Emellertid kan, såsom kyrkofullmäktigsakkunniga uttalat, behovet av
representation med mindre bestämdhet knytas till visst invånarantal när det
gäller församling än när fråga är om borgerlig kommun, och ett onödigt
avskaffande av stämmosystemet i församling, där detta icke fungerat direkt
otillfredsställande, kan befaras framkalla skada genom att avtrubba församlingsbornas
intresse för församlingens angelägenheter. Vidare bör man vid
en jämförelse med 1938 års stadgande örn övergång till det representativa
systemet i mindre borgerliga kommuner icke förbise, att det sålunda föreskrivna
systemskiftet redan tidigare frivilligt genomförts i en omfattning,
som icke motsvaras av den förut omförmälda, frivilliga övergången till kyrkofullmäktigsystem.
Dessa överväganden synas mig leda till slutsatsen, att
församling, som enligt hittills gällande bestämmelser icke behövt införa fullmäktigsystem
— alltså församling, vars invånarantal icke överstiger 5,000
— bör kunna av Kungl. Majit befrias från skyldigheten därtill. Rätten för
Kungl. Majit att medgiva undantag från samma skyldighet beträffande församling,
som helt eller delvis ingår i kyrklig samfällighet, bör samtidigt bestå.

Möjlighet bör naturligtvis fortfarande finnas för församling, vars invånarantal
icke överstiger 1,500, att övergå till representativt system. Att,
såsom föreslagits, för sådan församling föreskriva införande av fullmäktige,
därest skolärendena ankomma på församlingen, kan jag icke finna
av behovet påkallat.

Vad nu sagts beträffande församling gäller i tillämpliga delar även kyrklig
samfällighet och sådant skoldistrikt, som utgör del av församling, enär
för dessa ecklesiastika enheter i avseende å vården örn angelägenheter, som
på dem ankomma, skall gälla vad i församlingslagen stadgas örn församling.

Annorlunda förhåller det sig emellertid med skoldistrikt, som omfattar
två eller flera församlingar eller delar av sådana men icke utgör kyrklig
samfällighet. Rörande förekomsten och de olika typerna av sådana distrikt
samt deras storlek får jag hänvisa till bilaga till konstitutionsutskottets
förutnämnda utlåtande till 1939 års lagtima riksdag. I sådant skoldistrikts
angelägenheter träffas avgörande å gemensam kyrkostämma. Om handhavandet
av förvaltnings- och verkställighetsbestyr för distriktet beslutar stämman
efter gottfinnande.

Kammarkollegiet föreslår nu, att fullmäktige skola finnas för sådant
skoldistrikt, därest dess invånarantal överstiger 1,500. Denna regel har kollegiet
i sitt förslag till ändringar i lagen örn församlingsstyrelse infört genom
att till första paragrafen nämnda lag foga ett tillägg, enligt vilket de
för församling i lagen givna föreskrifterna skola, i avseende å vården örn
folk- och fortsättningsskoleväsendet, gälla även för skoldistrikt av nu ifrågavarande,
sammansatta typ.

Kollegiets förslag innebär, att för sammansatt skoldistrikt — liksom för
skoldistrikt, som utgör del av församling — kommer att finnas särskild

Kungl. Marits proposition Nr 2If.7.

kyrkostämma och särskilt skolråd, oavsett om distriktets folkmängd nödvändiggör
fullmäktigsystem för distriktet eller ej. De i ett sammansatt skoldistrikt
ingående församlingarna eller församlingsdelarna komma med
andra ord att enligt förslaget i realiteten vara obligatoriskt förenade till en
kyrklig samfällighet.

Med hänsyn till skolärendenas antal och ekonomiska betydelse synes den
föreslagna ordningen vara välgrundad och att föredraga framför en föreskrift
enbart om fullmäktigsystem för sammansatt skoldistrikt, varför den
av mig tillstyrkes. Det synes emellertid mindre lämpligt att, såsom kollegiet
föreslår, för skolärendens handhavande tillskapa en ny typ av speciella
kyrkliga primärkommuner, omfattande två eller flera församlingar eller
— i några få fall — delar av församlingar, helst som kyrklig samfällighet
kan bildas för samma ändamål. Jag förordar därför, att sammansatt skoldistrikt
förklaras skola obligatoriskt utgöra kyrklig samfällighet. Samtliga
i församlingslagen med avseende å kyrkliga samfälligheter givna bestämmelser
— till exempel rörande val av fullmäktige och beträffande möjligheten
till dispens från fullmäktigsystemet för församling, som helt eller
delvis ingår i samfälligheten — synas lämpliga i fråga om de sammansatta
skoldistrikten.

Den ökning av antalet kyrkliga samfälligheter, som den av mig förordade
bestämmelsen rörande sammansatta skoldistrikt medför, samt sänkningen
av gränsen för fullmäktigsystemets obligatoriska tillämpning kan tänkas i
undantagsfall medföra, att samma församling eller församlingsdel kommer
att ingå i mer än en samfällighet samt att skyldighet uppstår att inom församlingen
eller församlingsdelen samtidigt välja fullmäktige för mer än två
kyrkliga kommuner. Förrättandet av sådana samtidiga val i enlighet med
de nya bestämmelser, som innefattas i lagen den 17 april 1942 (nr 177) örn
ändring i vissa delar av kommunala vallagen, skulle medföra mycket stora
svårigheter och risker för felaktigheter. Med stöd av förut berörda rätt att
medgiva undantag från skyldigheten att utse fullmäktige kan Kungl. Majit
i regel förebygga, att nämnda skyldighet leder till överorganisation. Denna
möjlighet synes mig emellertid böra stå Kungl. Majit till buds, oberoende
av framställning från vederbörande kyrkliga kommun. Jag förordar därför,
att ordet »medgiva» i berörda, i 4 § första stycket församlingsstyrelselagen,
intagna undantagsstadgande utbytes mot uttrycket »förordna om».

Vid framdeles uppkommande frågor örn samfällighetsbildning bör givetvis
risken för överorganisation uppmärksammas och tillskapande av kyrkliga
specialkommuner, som gripa in i varandra, undvikas.

I samband med att de sammansatta skoldistrikten erkännas som självständiga
enheter, synes det påkallat, att ett tillägg till 40 § lagen örn församluigsstyrelse
göres, av innebörd att skolråd icke behöver utses i församling,
där vården örn folk- och fortsättningsskoleväsendet helt överflyttats
på särskilt eller särskilda skoldistrikt. Att sådant undantag från skyldigheten

Kungl. Maj:ts proposition Nr 247.

att utse skolråd gäller, kan icke anses med önskvärd tydlighet framgå av
lagens nuvarande lydelse.

Vad slutligen angår frågan örn införande av obligatoriskt fullmäktigsystem
i flerförsamlingspastorat, har jag av de från kammarkollegiet mot
en sådan representation anförda skälen blivit övertygad, ej blott därom att
tvingande föreskrifter örn pastoratsfullmäktige icke böra givas, utan även
örn att redan befintliga möjligheter till samfällighetsbildning äro tillfyllest
för flerförsamlingspastorat, som önska stärka sin organisation genom införande
av fullmäktige. Jag kan således icke tillstyrka införande av särskilda
bestämmelser örn kyrkofullmäktige för pastorat.

De av mig förordade bestämmelserna om utvidgad tillämpning av obligatoriskt
representativt system för församlingar och därmed i församlingslagen
jämställda ecklesiastika enheter, om sammansatta skoldistrikts
obligatoriska egenskap av kyrkliga samfälligheter samt örn undantag från
skyldigheten att utse skolråd förutsätta endast ändringar i och tillägg till
1, 4 och 40 §§ i nämnda lag.

De nya bestämmelserna torde böra lända till efterrättelse från och med
den 1 januari 1943, men redan under år 1942 måste anstalter träffas för
övergång till den nya ordningen. Enligt övergångsstadgande i förutnämnda
lag om ändring i kommunala vallagen skola allmänna val av kyrkofullmäktige
innevarande år äga rum den 25 oktober. Det har synts mig lämpligt
att till den lag om ändring av församlingsstyrelselagen i nyss berörda delar,
vilken jag förordar till införande, endast foga sådana övergångsbestämmelser,
som ha avseende å samtliga av lagändringen berörda kyrkligt kommunala
enheter. Det torde få ankomma på Kungl. Majit att meddela de utförligare
föreskrifter, vilka därutöver erfordras beträffande kyrkliga samfälligheter.

Föredraganden uppläser härefter förslag till lag angående ändrad lydelse
av 1, 4 och 40 §§ lagen den 6 juni 1930 (nr 259) orri församlingsstyrelse
samt hemställer, att förslaget måtte genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

G. v. Krusenstjerna.

Kungl. Majlis proposition Nr

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den 6 juni 1930 om
församlingsstyrelse (nr 259).

1 §•

Varje---annan.

Två---behov.

Där Konungen förordnat, att för vården om folk- och fortsättningsskoleväsendet
församling skall vara delad i skilda skoldistrikt eller att två eller
flera församlingar eller delar därav tillsammans skola utgöra ett skoldistrikt,
gäller om sådant skoldistrikt i avseende å vården om nämnda angelägenhet
vad i denna lag är stadgat örn församling.

Angående---stadgat.

4 §.

I församling med mera än 1,500 invånare skall den församlingen tillkommande
beslutanderätten, med de undantag varom förmäles i 5 §, uppdragas
åt kyrkofullmäktige. Beträffande församling, som har 5,000 invånare
eller därunder eller som helt eller delvis ingår i kyrklig samfällighet, må
Konungen medgiva undantag från vad sålunda stadgas.

Församling med 1,500 invånare eller därunder äger at kyrkofullmäktige
uppdraga beslutanderätt, som avses i första stycket. Förslag örn upphävande
av sådant beslut må icke väckas förrän fyra kalenderår förflutit
sedan kyrkofullmäktige trädde i verksamhet och skall, örn det godkännes,
tillämpas från utgången av det kalenderår, varunder godkännandet vunnit
laga kraft.

Beslut---domkapitlet.

Bihang till riksdagens protokoll 191(2. 1 sami. Nr 2/(7.