Kungl. Majlis 'proposition Nr 242 (Proposition 1936:242)

Kungl. Majlis ''proposition Nr 242.

Nr 242.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ändrade
bestämmelser för biskoparnas avlönande m. m.; given
Stockholms slott den 17 april 1936.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade
förslag till

1) ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte nya grunder
för dispositionen av därtill avsedda medel;

2) förordning angående förvaltningen av de för biskoparnas avlönande
anslagna fastigheter;

3) lag om ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den 30 augusti 1932
(nr 404) om kyrkofond; samt

4) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående
tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till
upplåtelse av sådan jord under tomträtt.

Under Hans Maj :ts,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Arthur Engberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 242.

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

Förslag

till

ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte nya grunder för
dispositionen av därtill avsedda medel.

Allmänna bestämmelser.

l:o.

Biskop äger åtnjuta kontant lön jämte förmån av hyresfri tjänstebostad
samt särskilda bidrag och kostnadsersättningar ävensom, efter
avgång från tjänsten, emeritilön, allt i enlighet med nedan meddelade
bestämmelser och under härefteråt stadgade villkor.

2:o.

Biskop är pliktig att underkasta sig sådan jämkning i åligganden och
förändring av stifts område, som framdeles kan varda i vederbörlig
ordning föreskriven.

3:o.

Beträffande den tidpunkt, då utnämnd biskop äger tillträda med
biskopstjänsten förenade löneförmåner,

beträffande omfattningen dels av dödsbo efter biskop tillkommande
rätt till tjänstår, dels av den därav härflytande rätten för änka och
barn att uppbära emeritilön, dels av rätten till nådår för efterlevande
efter biskop samt

beträffande den dag, intill vilken vid biskopstjänst samt för innehavare
av biskoplig emeritilön bestämda kontanta löneförmåner i särskilda fall
må till vederbörande utgå,

skall gälla vad i motsvarande hänseenden finnes stadgat i fråga om
löneförmåner vid kyrkoherde- och komministerstjänst, som i lagen örn
reglering av prästerskapets avlöning avses, samt i fråga om emeritilön
för sådan befattningshavare.

Beträffande tidpunkten för avträdande av biskop anvisad tjänstebostad
skall, frånsett i fall, som nedan under punkt 8:o avses, gälla vad i ecklesiastik
boställsordning finnes stadgat örn avträdande av prästgård.

4:o.

Utbetalning av lön och emeritilön sker månadsvis i efterskott.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

5:o.

Med biskopstjänst må icke — frånsett att biskopen i Visby stift skall
såsom prebende innehava kyrkoherdetjänsten i Visby stads- och landsförsamlingars
pastorat — förenas annan allmän tjänst.

Med biskopstjänst må ej heller förenas vare sig uppdrag såsom ordförande
eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är försett med
Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag, eller befattning
såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning
av vad slag det vara må, så framt ej Kungl. Majit, efter
prövning att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej må anses
inverka hinderligt för utövande av biskopstjänsten, medgiver, att ett
förenande av uppdraget eller tjänstebefattningen med biskopstjänsten
må tillsvidare äga rum.

Allmänna löneförmåner.

6:o.

Följande biskopar skola i kontant lön för år åtnjuta
dels grundlön med här nedan angivna belopp, nämligen

ärkebiskopen........		...... 29,000	kronor
biskopen	i Linköpings stift .	......21,000	»
»	i Skara	»	......21,000	»
»	i Strängnäs		......21,000
»	i Västerås	7>	......21,000	»
»	i Växjö	»	......21,000	»
»	i Lunds	»	...... 24,500	»
»	i Göteborgs	S>	......21,000	»
»	i Karlstads	»	......21,000	»
»	i Härnösands		......21,000	»
»	i Luleå	»	......21,000	»
dels ock — där	dyrtidstillägg	eller	annan därmed jämförlig förmån

utgår till befattningshavare i statens tjänst, som åtnjuta reglerad avlöning
— sådant tillägg å grundlönen enligt samma grunder, som äro
eller varda bestämda för dylika statens befattningshavare.

Biskopen i Visby stift, som i egenskap av kyrkoherde i Visby stadsoch
landsförsamlingars pastorat uppbär avlöning, utgående i därför stadgad
särskild ordning, skall äga vid biskopstjänsten åtnjuta lönefyllnad
så bestämd, att hans kontanta lön för året uppbringas till ett belopp
av 21,000 kronor jämte dyrtidstillägg därå enligt de bestämmelser, som
ovan angivits skola för övriga biskopar tillämpas. Vid bestämmande
av nämnda lönefyllnad skola tagas i beräkning samtliga för kyrkoherdebefattningen
i prebendepastoratet fastställda kontanta allmänna löne -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

förmåner, därå utgående dyrtidstillägg inberäknat, men må därvid avdrag
ske — intill ett belopp av 170 kronor för månad — för vad biskopen
visar sig hava för månaden avstått såsom ersättning till vikarie å
eller till ämbetsbiträde vid berörda befattning.

7:o.

För tid, varunder vid biskopstjänst utgående kontant lön eller, i fråga
om biskopstjänsten i Visby stift, lönefyllnad åtnjutes av tjänst- eller
nådårsberättigad dödsbodelägare eller, jämlikt vad särskilt är stadgat,
uppbäres av prästerskapets änke- och pupillkassa, må Kungl. Majit tillerkänna
utnämnd biskop, som trätt i utövning av tjänsten, löneersättning,
högst motsvarande lönens eller lönefyllnadens belopp.

8:o.

a) Tjänstebostad beredes biskop enligt Kungl. Majits bestämmande å
för ändamålet anvisad publik fastighet. Där särskilda förhållanden därtill
föranleda, må dock Kungl. Majit i stället tilldela biskop antingen
åt honom förhyrd tjänstebostad eller hyresersättning till belopp, som
för varje gång med hänsyn till förekommande omständigheter bestämmes.
I förmån av tjänstebostad ingår dispositionsrätt till planterat område
och särskilda utrymmen i övrigt, som i förekommande fall enligt meddelat
bestämmande skall höra till den åt biskopen upplåtna bostadslägenheten.
Vad sålunda stadgats i fråga om tjänstebostad och hyresersättning
skall dock icke gälla för biskopen i Visby stift, så länge han
i egenskap av kyrkoherde i Visby pastorat äger åtnjuta förmån av prästgård
enligt ecklesiastik boställsordning.

b) Åt biskop upplåten tjänstebostad ävensom — för tid, varunder
kyrkoherdetjänsten i Visby pastorat är med biskopstjänsten i stiftet
förenad — den av biskopen i Visby stift disponerade prästgården må,
i den ordning och omfattning Kungl. Majit föreskriver, genom det allmännas
försorg förses med möblering för högst fyra till representation
avsedda rum.

c) Därest åt biskop upplåten tjänstebostad å för ändamålet anvisad
publik fastighet erfordras för något domkapitlets eller domkyrkans trängande
behov, är biskop skyldig att efter Kungl. Majits bestämmande
antingen avstå från sådan tjänstebostad och åtnöjas med annan tjänstebostad
eller hyresersättning, som ovan under a) sägs, eller att underkasta
sig den minskning av tj änstebostaden, som skäligen må kunna ske.

d) Biskop skall bebo åt honom upplåten tjänstebostad, så framt icke
Kungl. Majit på grund av särskilda omständigheter annorlunda medgiver,
samt är skyldig ej mindre att väl vårda densamma och omsorgsfullt vidmakthålla
därtill hörande planterat område än även i övrigt att i fråga

Kungl. Marits proposition Nr 242.

om tjänstebostadens begagnande ställa sig till efterrättelse de särskilda
bestämmelser, som äro eller kunna varda meddelade.

e) Biskops dödsbo ävensom prästerskapets änke- och pupillkassa, i
den mån denna äger disponera biskops tjänstebostad, skall i den omfattning,
som i brist på överenskommelse bestämmes av Kungl. Majit,
upplåta nödigt utrymme i tjänstebostaden för efterträdaren å biskopstjänsten.

Särskilda bidrag och kostnadsersättningar.

9:o.

För avlönande av biträde, som erfordras för handläggningen av ärenden,
sammanhängande med de ärkebiskopen i denna hans egenskap
åvilande särskilda ämbetsförpliktelserna, må ärkebiskopen i enlighet med
de närmare villkor och bestämmelser, som av Kungl. Majit fastställas,
tilldelas bidrag med högst 7,000 kronor för år.

10:o.

För uppvärmning av åt biskop upplåten tjänstebostad samt för bränsle,
som i sådan bostad eljest användes för hushållsändamål, äger biskop, i
den ordning och omfattning, Kungl. Majit bestämmer, erhålla bidrag
intill tre fjärdedelar av kostnaderna.

Illo.

Biskop äger, i den ordning och omfattning Kungl. Majit bestämmer,
erhålla resekostnads- och traktamentsersättning enligt gällande resereglemente
för i tjänsten företagna resor.

12:o.

Åt biskop upplåten tjänstebostad må genom det allmännas försorg
förses med rikstelefonförbindelse i enlighet med de närmare föreskrifter,
som av Kungl. Majit meddelas.

13:o.

Biskop, som på grund av vad under punkt 8:o c) stadgats nödgas
avträda åt honom upplåten tjänstebostad, äger åtnjuta skälig gottgörelse
för flyttningskostnaden efter Kungl. Majits bestämmande. Har
genom flyttningen eller i följd av en eljest uppkommen mera väsentlig,
vid biskops tillträde av tjänsten icke förutsedd rubbning i bostadsförhållandena
skada eller förlust åsamkats biskopen, må denne, likaledes
efter Kungl. Majits bestämmande, tillerkännas skälig ersättning härför.

14:o.

För underhåll av till tjänstebostad hörande planterat område må Kungl.
Majit, där särskilda förhållanden så föranleda, tilldela biskop visst bidrag.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Emeritilöner.

15:o.

Biskop skall vara skyldig att mot åtnjutande av emeritilön avgå från
tjänsten,

a) när han fyllt sjuttio år eller

b) när han — utan att hava uppnått nämnda ålder — under tre på
varandra följande år varit på grund av sjukdom, vanförhet eller lyte
ur stånd att utöva sin tjänst och av sådan anledning finnes vara för
framtiden därtill oförmögen,

ävensom att underkasta sig härutinnan eller i övrigt rörande pensionering
framdeles meddelade ändrade bestämmelser.

Biskop, som utnämnts till sin tjänst före den 1 mars 1935, skall dock
icke mot sitt bestridande vara skyldig att mot åtnjutande av emeritilön
avgå från tjänsten, förrän han fyllt sjuttiofem år.

16:o.

Innehavare av emeritilön utses av Kungl. Maj:t, som i samband därmed
bestämmer den tidpunkt, då emeritilönen skall tillträdas.

17:o.

Emeritilön utgår med 9,000 kronor för år samt därjämte — där dyrtidstillägg
eller annan därmed jämförlig förmån utgår till f. d. befattningshavare
i statens tjänst, vilka åtnjuta pension enligt civila tjänstepensionsreglementet
— med sådant tillägg å emeritilönebeloppet enligt
samma grunder, som äro eller varda bestämda för dylika statens f. d.
befattningshavare.

Innehavare av emeritilön är för egen del befriad från erläggande av
å honom belöpande pensionsavgift till prästerskapets änke- och pupillkassa.

18:o.

Vad i fråga om emeritilön åt präst, som avses i lagen om reglering
av prästerskapets avlöning, finnes stadgat därom, att rätten till sådan
lön skall vara förverkad, där den som åtnjuter lönen blivit dömd prästämbetet
förlustig, ävensom att emeritilön ej må i mät tagas eller med
kvarstad beläggas, skall även gälla i fråga om emeritilön åt biskop.

För biskoparnas avlönande avsedda medel.

19:o.

All kostnad för beredande åt biskoparna av dem härförut tillerkända
förmåner gäldas av kyrkofonden. Sålunda skola ej mindre av fonden

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

bestridas för biskop bestämda kontanta allmänna löneförmåner, särskilda
bidrag och kostnadsersättningar samt emeritilön, än även ur fonden utgå
kostnad för

byggande och underhåll av erforderliga hus å för tjänstebostad anvisad
publik fastighet,

anläggande av trädgård eller annan plantering å sådan fastighet,

uppförande och underhåll av stängsel kring, anläggning och underhåll
av gårdsplan och väg till samt utskylder och andra avgifter för dylik
fastighet,

förhyrning av tjänstebostad,

anskaffning och underhåll av möblering, som under punkt 8:o avses,
samt

anordnande av rikstelefonförbindelse, som under punkt 12:o sägs,

ävensom kostnad för pensionsavgifter, som under punkt 17:o avses.

I den mån det enligt hittills gällande bestämmelser åvilar domkyrka
att deltaga i kostnad för tillhandahållande åt biskop av tjänstebostad
med vad därtill hörer samt sådan kostnad varder domkyrkan ålagd,
skall vad ur kyrkofonden sålunda för domkyrkans räkning förskjutes
ersättas fonden av domkyrkans medel. Likaså skall kyrkofonden i vederbörlig
ordning ersättas kostnad, som av densamma eljest för domkyrkan
eller för domkapitlets räkning förskjutes för av dessa disponerad
del av fastighet, som i denna punkt avses.

20:o.

Till statskontoret skola för den disposition, som nedan under 21:o
sägs,8 överlämnas dels den s. k. Strängnäs stifts episkopaliefond samt
Göteborgs stifts biskopshuskassa och reparationsfonden vid biskopshuset
i Härnösand, dels ock alla i övrigt inom stiften förvaltade fonder och
andra kapitaltillgångar, i den mån de äro avsedda för biskoparnas avlönande.

21:o.

a) Till kyrkofonden skola överföras biskopslöneregleringsfonden och
Lunds biskopslönemedels besparingsfond; Kungl. Majit likväl förbehållet
att av de från biskopslöneregleringsfonden överförda kapitaltillgångarna,
jämlikt hittills tillämpade grunder, disponera erforderliga belopp för utlämnande
av lån eller bidrag åt biskop eller biskops rättsinnehavare till
gäldande av kostnad, som uppkommit på grund av den biskopen såsom
boställshavare enligt hittills gällande bestämmelser åvilande byggnadsskyldighet.

b) Till kyrkofonden skola därjämte överföras Strängnäs stifts episkopaliefond
ävensom övriga jämlikt punkt 20:o till statskontoret överlämnade
tillgångar, i den mån dessa senare icke äro särskilt avsedda för
byggande och underhåll av biskopshus eller utgöras av ersättningsmedel
för mark, som tillhört åt biskop i stad upplåten bosLadsfastighet.

Kungl. Marits proposition Nr 242.

c) Göteborgs stifts biskopshuskassa och reparationsfonden vid biskopshuset
i Härnösand ävensom övriga jämlikt punkt 20:o till statskontoret
överlämnade tillgångar, som ej enligt vad under b) härovan sägs skola
till kyrkofonden överföras, skola, tillsvidare och intill dess annorledes
kan varda bestämt, av statskontoret förvaltas samt var för sig bokföras.
Avkastningen av en var sådan tillgång skall, så länge dylik särförvaltning
består, årligen tillföras kyrkofonden.

d) Tillika skall kyrkofonden tillföras dels ersättning av statsverket
för de anslag i kronotionde m. m., för vilka gottgörelse enligt riksstaten
för närvarande tillkommer biskopar och biskopslöneregleringsfonden,
dels ock avkomsten av samtliga för biskoparnas avlönande anslagna
fastigheter — vare sig sådan fastighet för närvarande är anvisad viss
biskop på lön eller avkastningen därav ingår till fond — dock endast
i den man fastighet eller del därav icke skall disponeras för tjänstebostad
åt biskop.

T illämpningsbestämmelser.

22:o.

Angående vårdnaden om de åt biskoparna upplåtna tjänstebostäder
samt angående tillämpningen i övrigt av förestående bestämmelser, utöver
vad därom är eller varder i lag stadgat, ävensom angående tidpunkten
för bestämmelsernas ikraftträdande skall gälla vad Kungl. Majit
i sådant hänseende förordnar.

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

Förslag

till

Förordning

angående förvaltningen av de för biskoparnas avlönande
anslagna fastigheter.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Sådan för biskoparnas avlönande anslagen fastighet eller del av dylik
fastighet, som jämlikt vad därom är särskilt stadgat anvisats för tjänstebostad
åt biskop, utgör biskopsgård.

Där Kungl. Maj:t för tillgodoseende av något domkapitlets eller domkyrkans
behov i förekommande fall finner särskilt utrymme kunna utan
olägenhet beredas domkapitlet eller domkyrkan å samma fastighet, varå
tjänstebostad för biskop skall vara förlagd, må, då Kungl. Majit så bestämmer,
jämväl dylikt utrymme anses tillhöra biskopsgård.

I denna förordning avsedd fastighet, varå biskopsgård ej skall vara
förlagd, liksom ock, där av sådan fastighet särskilt område skall utgöra
biskopsgård, övrig del av fastigheten, benämnes biskopshemman.

2 §.

Biskopsgård och biskopshemman förvaltas av stiftsnämnden, biskopsgård
enligt de särskilda föreskrifter Kungl. Majit meddelar och biskopshemman
i enlighet med vad för allmänna kyrkohemman är stadgat.

Denna förordning skall träda i kraft å dag, som Kungl. Majit bestämmer.

Därvid skall iakttagas:

Fastighet, som under tiden närmast före denna förordnings ikraftträdande
utgör bostadsboställe för biskop eller eljest av biskop innehaves
på lön, skall av biskopen avträdas från och med dagen, då förordningen,
enligt vad ovan stadgats, träder i kraft.

Å varje här avsedd fastighet, beträffande vilken nybyggnads- och
underhållsskyldighet jämlikt hittills gällande bestämmelser åligger biskopen,
skall, i anledning av fastighetens avträdande vid nämnda tidpunkt,
mellan biskopen såsom avträdande boställshavare och stiftsnämnden för
kyrkofondens räkning såsom tillträdare förrättas husesyn i hittills gällande
ordning. Sådan syn skall dock icke företagas

å av myndighet utarrenderad lönefastighet, därest den för fastigheten
närmast före biskopens här angivna avträdesdag löpande arrende -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

perioden sträcker sig utöver nämnda dag samt arrendatorn på grund av
upplåtelseavtalet har att helt svara för nybyggnads- och underhållsskyldigheten
beträffande fastigheten och fullgörandet därav desslikes
prövas vara vederbörligen säkerställt, samt ej heller

å fastighet, vari bostad för biskop är anvisad, där det, jämlikt
särskilt bestämmande, helt ankommer å vederbörande domkyrka eller
viss kassa eller fond att svara för den biskopen, enligt vad ovan sagts,
beträffande sådan fastighet åliggande nybyggnads- och underhållsskyldigheten.

Där husesyn, enligt vad sålunda föreskrivits, skall företagas, ankommer
det å stiftsnämnden att därom föranstalta. Sådan syn må icke
hållas senare än sex månader efter den för biskopen bestämda avträdesdagen.

Vad här stadgats i fråga örn biskops avträdande av fastighet, skall
i tillämpliga delar gälla jämväl för biskops tjänst- eller nådårsberättigade
dödsbo samt för prästerskapets änke- och pupillkassa, i fall då
någon av dessa vid förordningens ikraftträdande innehar fastighet, varom
nu är fråga.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 242.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den 30 augusti 1932 (nr 404)

om kyrkofond1.

Härigenom förordnas, att 3 och 6 §§ lagen den 30 augusti 1932 om
kyrkofond skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

3 §•

Från statsverket-----kyrkofonden utgå

1) ersättning med-----m. m. samt

2) ersättning dels med tillhopa 301,250 kronor för vissa tidigare av
prästerskapet i territoriella pastorat åtnjutna statsanslag, dels ock med
117,200 kronor för dylika anslag, som tillförne åtnjutits av biskopar
eller utgått till biskopslöneregleringsfonden,

skolande dessa ersättningar inom januari månad för året utbetalas
till kyrkofonden.

Ytterligare skola till kyrkofonden ingå:]

3) inkomst av---— — är beläget, (allmänna kyrkohemman)

ävensom inkomst av fastigheter, vilkas avkomst, jämlikt av Konungen
och riksdagen antagna bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte
grunder för dispositionen av därtill avsedda medel, tillförts kyrkofonden,
(biskopshemman);

4) -----

8) ränta och annan vinst å andra av statskontoret förvaltade kapitaltillgångar,
varav avkastningen, jämlikt de under 3) här ovan angivna
grunder för dispositionen av till biskoparnas avlönande avsedda medel,
skall tillföras kyrkofonden.

6 §.

Enligt vad särskilt är stadgat skola av kyrkofonden gäldas

dels kostnad för avlönande av biskoparna och av präster, som avses
i lagen om reglering av prästerskapets avlöning, ävensom för beredande
av emeritilön för dylika präster samt för vissa prästmän i ledande ställning
i missionens och diakoniens tjänst, allt i den omfattning, som är
närmare bestämd

i de av Konungen och riksdagen antagna bestämmelser för biskoparnas
avlönande jämte grunder för dispositionen av därtill avsedda
medel,

1 Senaste lydelse av 3 och 6 §§, se 1934: 545.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

i lagen om reglering av prästerskapets avlöning jämte de därtill anslutna
lagarna om provisorisk tilläggslön åt kyrkoherdar och komministrar
i nyreglerade pastorat m. m., örn resanslag åt vissa präster i
nyreglerade pastorat, örn emeritilöner för präster och om dyrtidstillägg
åt präster samt

i lagen om emeritilöner för vissa prästmän i ledande ställning i missionens
och diakoniens tjänst,

dels jämlikt 5 och 6 §§ ecklesiastik boställsordning bestämda arvoden
åt ordförande i boställsnämnder, arvoden och ersättningar åt ledamöter
i stiftsnämnder samt avlöningar åt stiftsjägmästare och biträden åt
dessa ävensom andra omkostnader för stiftsnämndernas verksamhet,

dels ock jämlikt lagen den 21 november 1925 beviljade anslag för
uppförande av prästgårdar inom Härnösands och Luleå stift.

Härutöver skola av kyrkofonden utgöras:

1) tillskott till pastorat enligt vad i 7 § stadgas;

2) anslag, som Konungen-----prästerlig befattning;

3) kostnader för förvaltningen av biskopshemman;

4) kostnader för förvaltningen av allmänna kyrkohemman;

5) anslag, som Konungen må finna skäligt bevilja prästman för särskild
prästerlig tjänstgöring inom riket, dock att för ändamålet icke
under något år må användas mer än 400,000 kronor;

6) pensionsavgifter till prästerskapets änke- och pupillkassa för innehavare
av prästerlig emeritilön samt för pensionerad teologie professor,
som innehaft kyrkoherdetjänst i prebendepastorat;

7) anslag, som av Konungen och riksdagen beviljas för bestridande
av sådana av domkapitlens verksamhet föranledda ersättningar, som i
11 § lagen örn domkapitel avses;

8) anslag, som — ------äger samband;

9) anslag till extra utgifter med ett belopp av tillhopa högst 25,000
kronor för år, som efter Konungens bestämmande må användas till bestridande
av kostnad för härförut i denna paragraf icke särskilt angivet
kyrkligt ändamål. 1 2

1. Denna lag skall träda i kraft å dag, som Konungen bestämmer.

2. Med ikraftträdandet av bestämmelsen i 6 § 6) i dess lydelse enligt
denna lag upphävas lagarna den 28 oktober 1932 (nr 478) om gäldande
ur kyrkofonden av pensionsavgift, belöpande å innehavare av prästerlig
emeritilön med flera, och den 20 juli 1933 (nr 489) om gäldande i visst
fall ur kyrkofonden av pensionsavgift till prästerskapets änke- och pupillkassa,
tillika med de särskilda stadganden, som tillkommit med stöd av
sistnämnda två lagar.

Kungl. Marits proposition Nr 242.

3. Kyrkofonden skall beträffande de fonder och andra kapitaltillgångar,
vilka jämlikt de av Konungen och riksdagen antagna bestämmelser
för biskoparnas avlönande jämte grunder för dispositionen av
därtill avsedda medel överförts till kyrkofonden, svara för samtliga de
utgifter, som enligt allmän författning eller särskilda, i behörig ordning
meddelade bestämmelser redan blivit anvisade till utgående från dessa
tillgångar.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 6 § lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd
till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse
av sådan jord under tomträtt1.

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 4 januari 1927 angående
tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse
av sådan jord under tomträtt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives:

6 §.

Där, i enlighet med vad i denna lag sägs, utbyte eller försäljning äger
rum av fastighet, vars avkomst i sin helhet ingår till kyrkofonden, skall
den behållna mellangiften eller köpeskillingen, såvida ej annan disposition
därav varder av Konungen föreskriven, överlämnas till nämnda fond.

Sker utbyte------för pastoratet.

Huruledes, beträffande--—--Konungen förordnas.

Denna lag skall träda i kraft å dag, som Konungen bestämmer.

1 Senaste lydelse av 6 §, se 1932: 403.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 21 februari 1936.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans- och jordbruksdepartementen
anför chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet
Engberg:

Nu gällande lönereglering för rikets biskopar är i huvudsak bestämd
efter grunder, vartill förslag efter framställning av rikets ständer framlades
av Kungl. Maj:t i proposition till ständerna vid 1859/1860 års
riksdag. Den allmänna utveckling, som sedan dess ägt rum, har kommit
dessa, i princip på naturaavlöningssystem uppbyggda grunder för biskoparnas
avlönande att framstå såsom i mångt och mycket föråldrade.
Kravet på en förändring härutinnan har därför med tiden vuxit sig allt
starkare och har vid upprepade tillfällen föranlett framställningar eller
uttalanden jämväl från riksdagens sida.

Det med de samhällsekonomiska förhållandena i gången tid sammanhörande
systemet, enligt vilket befattningshavare i allmän tjänst helt
eller delvis avlönades med avkomst av löningsjord samt med räntepersedlar
eller lösen därför, befanns redan under senare hälften av förra
århundradet moget för en allmän avskrivning. För militie- och civilstaterna
genomfördes sålunda — örn man bortser från ett jämförelsevis
ringa antal, delvis ännu ej helt avvecklade, övergångsfall — en allmän
nyordning inom löneväsendet redan under 1870- och 1880-talen. Samma
reformfråga blev inom ecklesiastikstaten aktuell i första hand för den
därtill hörande största befattningshavargruppen, församlingsprästerna.
Som reformen härvid visade sig vara förbunden med åtskilliga tekniska
svårigheter, kom densamma för dessa präster likväl att — efter långvariga
förarbeten — få sin lösning först genom den år 1910 genomförda
lagstiftningen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Vad beträffar andra, i större eller mindre utsträckning naturaavlönade
ecklesiastika befattningshavare — klockare och organister samt den fåtaliga
kretsen av rikets biskopar — har återigen, oaktat även beträffande
dessa befattningshavargrupper naturaavlöningssystemets bibehållande
sedan länge lett fram till betydande olämpor, den erforderliga lönetekniska
nyordningen genom förhållandenas makt kommit att än mera
fördröjas.

Av sammanställda tablåer över biskoparnas nuvarande löneinkomster,
vartill jag senare får tillfälle att återkomma, ställes i åskådligaste belysning,
huru de till biskoparna faktiskt utgående lönebeloppen förlorat
varje fäste i de vid tillkomsten av gällande löneregleringar för dessa
befattningshavare gjorda beräkningarna. Här berörda missförhållande,
vilket man givetvis har att föra tillbaka på själva naturaavlöningssystemet
såsom en omedelbar verkan av detta, gör det — frånsett de därmed
i övrigt förbundna olägenheterna — oavvisligt, att sagda system
för biskoparnas vidkommande snarast möjligt definitivt avvecklas. Nyordningen
bör härvid tydligen inriktas såväl på åvägabringande av en
effektiv utjämning mellan de särskilda biskopstjänsterna av de för närvarande
till dessas innehavare utgående reella avlöningsförmånerna som
även — vilket numera faller av sig självt — på en fixering i penningar
av lönebeloppen vid berörda tjänster. Särskilda utredningsarbeten för
åstadkommande av en dylik nyordning beträffande biskoparnas avlöningsförhållanden
hava ock, efter förordnande av Kungl. Maj.t, sedan
lång tid tillbaka bedrivits inom ecklesiastikdepartementet.

Vad angår klockarna och organisterna får jag nämna, att jag även
för dessa ecklesiastika tjänstemän funnit en motsvarande avveckling av
naturaavlöningssystemet i de fall, där detta system alltjämt för dem
tillämpas, vara synnerligen angelägen. Jag har också i detta syfte igångsatt
viss utredning, som likväl ännu icke hunnit slutföras. Frågan om
en reform av biskoparnas avlöningsförhållanden finner jag däremot vara
så ur alla synpunkter utredd, att jag nu kan underställa Kungl. Maj:ts
prövning förslag härutinnan.

Innan jag övergår till en närmare behandling av detta förslag och
vad därmed sammanhör, anhåller jag att — delvis med ledning av framlagt
material — först få lämna en kortfattad historik över tillkomsten
av och redogörelse för innehållet i nu för biskoparna gällande löneregleringsbestämmelser
samt att därefter få redogöra för viktigare under senare
tid gjorda framställningar om ändring i grunderna för biskoparnas
avlönande samt för gången av de utredningar, som föregått mitt här
förevarande förslag i frågan.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 2i2.

Första avdelningen.

Historik.

1 kap. Gällande löneregleringsbestämmelser.

De allmänna grunderna för regleringen av biskoparnas avlöning samt dessa
grunders och de särskilda löneregleringarnas tillkomst.

I anledning av en vid 1856/1858 årens riksdag väckt motion anhöllo
rikets ständer i skrivelse nr 42 hos Kungl. Majit att, sedan fullständig
undersökning ägt rum till utrönande av ärkebiskopens och biskoparnas
samtliga löneförmåner, Kungl. Majit täcktes låta upprätta och till rikets
ständer vid då nästinstundande riksdag avgiva förslag, vilket, jämte det
däri upptoges en tillräcklig och jämnare fördelad avlöning, även utvisade
den tillgång, som genom en sådan reglering möjligen kunde uppkomma;
och hemställde såsom en följd härav rikets ständer att, i den händelse
biskopsledighet uppstode innan omförmälda reglering medhunnits, Kungl.
Majit vid utnämningen till biskopsämbete ville fästa det villkor, att den
utnämnde måtte vara underkastad den förändring i lönevillkor, som av
berörda reglering kunde bliva en följd.

Under anmälan av sin önskan, att biskoparnas prebendepastorat i sådan
egenskap måtte komma att upphöra, anhöllo rikets ständer i samma
skrivelse, att uti det förslag till biskopslönernas reglering, örn vars avgivande
vid därpå följande riksdag rikets ständer sålunda anhallit, avlöning
för särskilda kyrkoherdar i nämnda pastorat måtte upptagas,
ävensom att därefter tilläventyrs återstående överskottsmedel av de åt
biskoparna då anslagna inkomster i samma förslag avsåges till förbättring
av det svagast avlönade lägre prästerskapets inkomster.

Vid föredragning den 17 juli 1858 av rikets ständers skrivelse anbefallde
Kungl. Majit ärkebiskopen och samtliga biskoparna att till Kungl.
Majit inkomma med fullständiga uppgifter å alla med deras innehavande
ämbeten förenade inkomster, och förklarade Kungl. Majit sig vid utnämning
till ärkebiskops- eller biskopsämbete tills vidare vilja fästa det
förbehåll, att den utnämnde skulle vara underkastad den förändring i
lönevillkor, som möjligen i följd av den av rikets ständer åsyftade regleringen
kunde komma att bestämmas.

Sedan de sålunda infordrade uppgifterna inkommit till ecklesiastikdepartementet
och där bearbetats, föreslog Kungl. Majit i proposition den
16 december 1859, nr 63, följande grunder för en reglering av biskoparnas
avlöning:

Bihang till riksdagens protokoll 193G. 1 sami. Nr ä//2. 2

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 242.
l:o.

En fullständig reglering av biskoparnas löner bör, i män av nuvarande
innehavares avgång eller så snart sådant utan förnärmande av deras
rätt ske kan och omständigheterna i övrigt medgiva, verkställas.

2:o.

De löner, som, fri bostad oberäknad, därvid böra biskoparna i de särskilda
stiften tilldelas, bestämmas till följande belopp, nämligen:

i Uppsala stift
» Linköpings »

» Skara »

» Strängnäs »

» Västerås »

» Växjö »

» Lunds »

» Göteborgs »

» Kalmar »

» Karlstads »

» Härnösands »

» Visby »

ridr rimt	16,000
» »	13,000
» »	12,000
» »	12,000
» »	12,000
» »	12,000
» »	15,000
» »	14,000
» »	10,000
» »	12,000
» »	12,000
» »	10,000

Summa r:dr r:mt 150,000

Där biskopshus ej finnes, erhåller biskopen hyresersättning, som av
Kungl. Majit bestämmes, dock ej överstigande 1,500 riksdaler.

3:o.

Vid biskops avgång eller förut, därest biskop blivit med förbindelse
att underkasta sig löneförändring tillsatt, skall utredning ske av alla de
med tjänsten förenade löneförmåners belopp, för vilket ändamål boställenas
avkastning bör med noggrannhet uppskattas, samt övriga hemman,
lägenheter eller jordar, som icke av biskopen bebos eller brukas, eller
för boställets skötsel äro behövliga, så snart lagligen ske kan, utarrenderas,
varje gång för så lång tiel, som för utarrendering av kronans
egendomar i allmänhet är eller varder bestämd, allt i den ordning och
på det sätt, Kungl. Majit täcktes närmare föreskriva.

4:o.

Om, efter skedd utredning, lönen befinnes överstiga det belopp, densamma
enligt andra punkten bör utgöra, med så stort värde, som svarar
mot avkastningen av ett eller flera med tjänsten förenade prebendepastorat,
bör det eller de därifrån skiljas och pastor där tillsättas i den
ordning, som för regala gäll är stadgad, dock att för varje biskopsstol
ett prebendepastorat varder såsom sådant bibehållet.

Skulle prebendepastorat, vilket enligt förestående grund borde från
biskopslön skiljas, vara så litet, att det icke förmår avlöna egen pastor,
må av Kungl. Majits särskilda prövning bero, huruvida detsamma skall
med annat pastorat förenas eller tills vidare vid samma biskopslön
bibehållas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

5:o.

Överskjuter biskopslön det för densamma bestämda värde med större
belopp än som motsvarar inkomsten av därifrån skilda prebendepastorat,
bestämmer Kungl. Majit, vilka inkomster ytterligare böra därifrån
avskiljas. Dessa ingå till statskontoret, för att under titel: biskopslöneregleringsfonden
redovisas och till jämnande av annan biskopslön användas.
På samma sätt förfares, örn löneinkomsterna befinnas överskjuta
normalbeloppet med mindre summa än att något prebendepastorat genast
kan därifrån skiljas.

6:o.

Understiger biskopslön det för densamma fastställda belopp, skall fyllnaden
i tjänsten tilldelas av biskopslöneregleringsfonden, så snart denna
därtill lämnar tillgång.

7:o.

Så snart Kungl. Majit finner biskopslöneregleringsf ondens årliga inkomst
uppgå till det belopp, att av densamma ersättning kan biskop
lämnas för prebendepastorat, som bör, men förut icke kunnat, från
tjänsten skiljas och med egen kyrkoherde förses, gives om verkställandet
därav nådig befallning, varvid, i valet mellan flera, företrädesvis
bestämmes prebendepastorat i stift, där mer än tvenne sådana äro biskopen
på lönen anslagna.

8:o.

Biskopslöneregleringsfondens årliga inkomster må ej till annat än här
uppgivna ändamål disponeras, varemot å densamma uppkommande behållningar
må av Kungl. Majit användas till sådana utgifter, som av
denna lönereglering kunna bliva en nödvändig följd eller tjäna till dess
fortskyndande.

I sitt yttrande till statsrådsprotokollet vid propositionens framläggande
anförde dåvarande departementschefen, bland annat, följande:

»I ovanberörda skrivelse hava rikets ständer, på sätt förut är anfört,
begärt, att i förslaget till biskopslönernas reglering avlöning för särskilda
kyrkoherdar i prebendepastoraten måtte upptagas, ävensom att därefter
tilläventyrs återstående överskottsmedel av de åt biskoparna nu anslagna
inkomster måtte i samma förslag avses till förbättring av det svagast
avlönade lägre prästerskapets inkomster. Enligt det förslag jag här
framställt, skulle för de nya kyrkoherdarna någon annan avlöning än
den, som författningsenligt åtföljde deras tjänster, endast undantagsvis
bliva behövlig, och då Kungl. Majit dessutom till rikets ständer avlåtit
särskild proposition angående reglering av det övriga prästerskapets
avlöning, synes mig lämpligast, att de medel, som möjligen vid ett ordnande
av biskoparnas löner bliva tillgängligil, och vilka under den närmaste
framtiden måste bliva ganska ringa, få av Kungl. Majit disponeras
till sådana utgifter, som av denna lönereglering kunna bliva en nödvändig
följd och tjäna till dess fortskyndande. Skulle framdeles och
sedan löneregleringen hunnit närmare sin fullbordan något större överskott
verkligen uppstå, torde det i alla händelser böra användas för
ändamål, vilka med denna fråga stå i närmare sammanhang, såsom t. ex.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 242.

bildande av emeritilöner för biskopar, som vid en längre framskriden
ålder önska att från den ansträngande och maktpåliggande befattningen
erhålla avsked; men då beloppet av nämnda överskottsmedel icke ännu
kan med någon tillförlitlighet uppgivas, lärer med varje beslut i detta
hänseende tills vidare böra anstå.»

I skrivelse till Kungl. Majit den 29 oktober 1860, nr 206, anmälde
ständerna, att de, i betraktande av de i propositionen anförda och i
statsrådsprotokollet närmare utredda omständigheter och förhållanden,
funnit sig böra till alla delar gilla och antaga vad Kungl. Majit föreslagit,
med undantag allenast av den i fjärde punkten i Kungl. Majits
förslag förekommande föreskriften, att pastorer i alla de frånskilda prebendena
skulle tillsättas i den ordning, som för regala gäll vore stadgad.
Ständerna hade fördenskull funnit, att till omförmälda punkt borde
göras ett tillägg i syfte att, därest det bleve utrett, att ett pastorat,
innan det blivit anslaget till prebende, varit i avseende på ordningen
för pastors tillsättande av konsistoriel! egenskap, sådant pastorat då
skulle, efter regleringens verkställande, återfå denna sin egenskap.

Genom beslut den 15 juni 1861 godkände Kungl. Majit det av rikets
ständer antagna tillägget till punkten 4:o. Genom cirkulär till samtliga
länsstyrelser och domkapitel samt kammarkollegiet och statskontoret
den 26 februari 1864 förordnade Kungl. Majit härefter

»att utredning av inkomsterna från alla de pastorat, vilka för närvarande
äro med biskopsämbetena såsom prebenden förenade, ävensom
lönereglering för prästerskapet inom dessa pastorat, skall verkställas av
de nämnder, vilka enligt nådiga förordningen den 11 juli 1862 hava sig
anförtrodd den allmänna regleringen av prästerskapets löner i de särskilda
län, inom vilka dessa pastorat äro belägna;

att för biskopsämbetena i Linköping, Växjö, Karlstad och Visby, vilkas
innehavare till följd av nådigt beslut den 17 juli 1858 äro, enligt innehållet
av deras fullmakter, underkastade den förändring i lönevillkor,
som vid den åsyftade regleringen kan komma att bestämmas, nu genast,
och för övriga biskopsämbeten i mån av nuvarande innehavares avgång,
en fullständig utredning genom samma nämnders försorg skall verkställas
Öyér beloppet av alla med dessa ämbeten förenade löneförmåner; börande
för sådant ändamål boställenas avkastning med noggrannhet uppskattas
enligt de i 4 § av nådiga förordningen den 11 juli 1862 bestämda grunder,
samt övriga hemman, lägenheter och jordar, vilka icke av biskopen
bebos eller brukas eller för boställets skötsel äro behövliga, så snart
lagligen ske kan, utarrenderas, varje gång för så lång tid, som för utarrendering
av kronans egendomar i allmänhet är eller varder bestämd,
samt efter de grunder och på det sätt, som Vårt nådiga brev den 11 juli
1862, angående utarrendering av prästerskapet anslagen jord, i allmänhet
bestämmer;

att för verkställigheten av denna utredning vederbörande nämnd äger
att av Var befallningshavande erhålla noggranna uppgifter sig meddelade
å de av kronan lämnade, till biskoparna utgående anslag, så till
deras belopp som värde;

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

att vid berörda uppskattning såväl boställsavkastning och arrendebelopp,
som kronotionde, indelta räntor m. m. skola beräknas efter medeltalet
av de nästföregående tjugo årens markegång; och

att, därest, efter denna utredning, lönen vid ett biskopsämbete jämförd
med det belopp, vartill densamma genom de av Oss och rikets
ständer fastställda grunder blivit bestämd, nämligen

Uppsala stift.......	......rdr rmt	16,000
Linköpings » .......	»	13,000
Skara » .......	»	12,000
Strängnäs » .......	»	12,000
Västerås » .......	»	12,000
Växjö » .......	»	12,000
Lunds » .......	»	15,000
Göteborgs » .......	»	14,000
Kalmar » .......	»	10,000
Karlstads » .......	»	12,000
Härnösands » .......	»	12,000
Visby » .......	»	10,000;

finnes överstiga detta belopp med så stort värde, som svarar mot avkastningen
av ett eller flera med tjänsten förenade prebendepastorat,
löneregleringsnämnden äger föreslå frånskiljandet av ett eller flera av
dessa pastorat, med iakttagande därav, att, i enlighet med samma grunder,
alltid ett prebendepastorat vid vart biskopsämbete bibehålies; därvid
nämnden, i händelse av tvekan, vilket prebendepastorat rätteligen
bör framför andra indragas, äger att, efter behörigt övervägande av alla
förekommande omständigheter, med alternativa förslag till Oss inkomma;
skolande för berörda ändamål vederbörande nämnder tillhandahållas såväl
de Oss redan meddelade uppgifter å biskoparnas löneinkomster med
däröver upprättade sammandrag och omslut, som även i övrigt alla för
ärendets fullständiga utredning behövliga upplysningar.

Och vilja Vi, sedan löneregleringsnämndernas omförmälda utredningar
och förslag, över vilka vederbörande domkapitel och Våra befallningshavande
böra sig yttra, till Oss inkommit, i enlighet med de för regleringen
fastställda grunder meddela nådigt beslut såväl om de pastorat,
vilka böra i egenskap av prebenden upphöra, för att med egna kyrkoherdar
förses, som även vilka inkomster ytterligare böra från vissa
biskopslöner skiljas och till biskopslöneregleringsfonden ingå, för att till
fyllnad i de biskopslöner, som understiga de fastställda beloppen, ävensom
till fortsatt frigörande av prebendepastorer, enligt bestämda grunder
disponeras.» I

I överensstämmelse med de sålunda meddelade föreskrifterna blevo
samtliga biskopslöner reglerade genom Kungl. Maj:ts beslut,

för biskopen i Linköpings stift den 23 april
» » » Härnösands » » 16 »

» » » Västerås » » 12 »

» » » Växjö » » 13 december

» ärkebiskopen i Uppsala » »28 mars

186!)

1870

1871

1872

1873

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

för biskopen i Visby
» » » Kalmar

» » » Lunds

» » » Strängnäs

» » » Skara

» » » Göteborgs

» » » Karlstads

stift den 10 oktober 187,‘i

» » 29 september 1876

» » 22 december 1876

» » 2 november 1877

» » 18 oktober 1878

» » 4 november 1881

» » 14 april 1882.

Genom de för de särskilda biskopstjänsterna sålunda fastställda löneregleringarna
skedde icke någon ändring i sättet för biskopslönernas
utgörande. Biskoparna Ängö behålla så mycket av sina dittillsvarande
inkomster (av boställen, kronotiondelösen etc.), som efter vid löneregleringarna
skedd uppskattning enligt de bestämda grunderna befunnits
motsvara de av Kungl. Majit och riksdagen fastställda lönebeloppen.
Övriga biskoparnas dittillsvarande inkomster avskildes från biskopslönerna
och indrogos samtliga till biskopslöneregleringsfonden, med undantag
för inkomsterna av de från biskopslönerna skilda prebendepastoraten,
vilka sistnämnda inkomster togos i anspråk omedelbart för avlönande
av dessa pastorats blivande egna präster. Visade uppskattningen
av inkomsterna vid viss biskopstjänst brist i det fastställda lönebeloppet,
fylldes bristen av biskopslöneregleringsfonden.

Vidtagna ändringar i de särskilda löneregleringarna.

I de särskilda löneregleringarna hava efter dessas fastställande vidtagits
vissa ändringar.

Sålunda hava numera jämlikt riksdagens och kyrkomötets beslut samtliga
biskopsprebenden — med undantag av Visby pastorat, vilket tillsvidare
bibehållits såsom prebende, — av Kungl. Majit, i samband med
fastställande av nya löneregleringar för prästerskapet i vederbörande
pastorat, indragits mot ersättning av biskopslöneregleringsfonden.

Frågan om indragningen av biskoparnas prebendepastorat hade —
liksom frågan örn avvecklingen överhuvud av hela prebendeinstitutionen
— under lång tid varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Så
förordnade Kungl. Majit, efter framställning av riksdagen och tillstyrkan
av kyrkomötet, den 28 april 1882 i nådigt cirkulär till domkapitlen, att
var och en, som därefter utnämndes till innehavare av ämbete eller
tjänst, varmed enligt gällande bestämmelser prebendepastorat vore förenat,
skulle vara skyldig att, örn och när Kungl. Majit så bestämde,
avträda prebendepastoratet mot fyllnad i den nied ämbetet eller tjänsten
förenade lönen till belopp, vartill inkomsten av prebendepastoratet
funnes i lönestat upptagen eller vid lönereglering beräknad. Rörande
de åtgärder, som härutinnan sedermera vidtagits, får jag hänvisa till de
utförliga framställningar, som återfinnas dels i Kungl. Majlis proposition

Kungl. Marits ''proposition Nr 242.

elen 3 december 1915, nr 44, angående indragning av de biskoparna anslagna
prebenden, dels ock i det av kommittén för utredning av frågan
örn förändrad kyrklig indelning och organisation i vissa delar av Lunds
stift den 13 november 1919 avgivna betänkande med förslag till upphävande
av prebendeinstitutionen. Vid anmälan inför Kungl. Majit
den 13 oktober 1915 av frågan örn framläggande av förslag i ämnet till
kyrkomötet uttalade dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet såsom
sin mening, att beträffande ett av prebendena, nämligen Visby,
lämpligheten av dess indragning torde böra sättas i fråga med hänsyn
därtill, att prebendarien såsom biskop i rikets till areal och folkmängd
minsta stift torde kunna i större omfattning än i övriga stift påräknas
personligen deltaga i församlingsvården. Detta departementschefens
uttalande lämnades av såväl riksdagen som kyrkomötet utan erinran,
och i anslutning därtill förklarade Kungl. Majit i resolutionen angående
lönereglering för prästerskapet i Visby stads- och landsförsamlingars
pastorat av Visby stift den 29 augusti 1919, vilken reglering trädde i
kraft den 1 maj 1920 och gäller till och med den 30 april 1940, att
Kungl. Majit funne i ärendet väckt förslag örn upphörande av Visby
stads- och landsförsamlingars pastorats egenskap av prebende åt biskopen
i Visby stift ej föranleda någon Kungl. Majits åtgärd.

På grund av de för biskoparna meddelade löneregleringsbestämmelserna
hade vid löneregleringen för biskopen i Visby stift liksom vid
löneregleringarna för övriga biskopar — de vid tjänsten behållna lönetillgångarna
beräknats så, att desamma tillika med biskopen från biskopslöneregleringsfonden
tillerkänd lönefyllnad skulle förslå jämväl till avlönande
av vice pastor i prebendepastoratet. Då den för avlönande av
vice pastor i Visby pastorat därvid antagna utgiften, 1,000 kronor, snart
befanns otillräcklig, tillerkändes biskopen i Visby genom nådigt brev den
25 april 1889 — såsom bidrag till höjande av avlöningen åt vice pastor
till 1,500 kronor — ett särskilt lönetillskott från biskopslöneregleringsfonden
med 350 kronor för år.

Jämlikt av riksdagen bifallet och av kyrkomötet godkänt förslag till
förändring av rikets indelning i stift m. m. föreskrev Kungl. Majit i
kungörelse den 27 oktober 1903 (sv. förf.-saml. nr 109 s. 1), att Västerbottens
och Norrbottens län skulle från och med den 1 januari 1904
frånskiljas Härnösands stift för att bilda ett särskilt stift med benämningen
Luleå stift och med biskopssäte i Luleå samt att vid närmast
inträffande ledighet å biskopstjänsterna i Växjö och Kalmar stift dessa
stiltsområden .skulle sammanslås till ett, benämnt Växjö stift och med
biskopssäte i Växjö. Härvid bestämdes lönen för biskopen i det nya
Härnösands stift att utgå med enahanda belopp som i det odelade Härnösands
stift. Avlöningen för biskopen i Luleå stil t fastställdes till 14,000

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

kronor årligen, därav 12,000 kronor såsom lön och 2,000 kronor såsom
hyresersättning, att helt utgå av biskopslöneregleringsfonden. Hyresersättningen
blev sedermera, efter inköp för biskopslöneregleringsfondens
räkning av fastighet till biskopshus i Luleå, utbytt mot förmån av
hyresfri tjänstebostad. Biskopen i det nya Växjö stift tillerkändes, utöver
biskopslönen i förutvarande Växjö stift, ett lönetillägg av 2,000
kronor årligen från biskopslöneregleringsfonden. Den med lönen för
biskopen i Kalmar stift förenade ersättningen för kronotiondespannmål
skulle efter stiftsförändringen indragas till nämnda fond. Sammanslagningen
av Växjö och Kalmar stift genomfördes den 1 augusti 1915.

Biskoparna, vilka ursprungligen icke ägde rätt till någon ersättningför
de kostnader deras tjänsteresor åsamkade dem, hava samtliga numera
— i likhet med landshövdingarna — fått rätt till fria resor på statens
järnvägar, en var inom sitt stiftsområde. Därutöver hava biskoparna i
de två nordligaste stiften under senare tid tillerkänts särskild förmån
av viss resekostnadsersättning. Sålunda medgav Kungl. Maj:t genom
särskilda beslut den 17 maj 1912 och den 28 januari 1916 biskopen i
Luleå stift O. Bergqvist rätt att tillsvidare från och nied år 1912 för
resor i tjänsteärenden till och från samt inom stiftets lappmarksförsamlingar
uppbära viss reseersättning, fastän utan rätt till dagtraktamente,
vilken ersättning skulle utgå av anslaget till lappmarks ecklesiastikverk.
Vidare förordnade Kungl. Majit den 30 maj 1919, i enlighet med till
riksdagen den 18 mars 1919 avlåten proposition, nr 377, som av riksdagen
bifallits enligt skrivelse den 2 maj 1919, nr 138, att biskoparna i
Härnösands och Luleå stift skulle vara berättigade att från och med år
1919 vid resor i tjänsteärenden inom respektive stift ur biskopslöneregleringsfonden
åtnjuta ersättning för kostnad för resa å enskild järnväg,
för användning av automobil, för skjuts eller båtlega samt för anlitande
av vägvisare och bärare. Slutligen medgav Kungl. Majit den 16 april
1926 biskopen Bergqvist i Luleå rätt att från och med den 1 augusti
1925 tillsvidare vid resor i tjänsteärenden till och från samt inom stiftets
lappmarksförsamlingar, utöver den jämlikt beslutet den 30 maj 1919
utgående ersättningen, åtnjuta traktamentsersättning med 13 kronor för
dag, att utgå från förslagsanslaget till lappmarks ecklesiastikverk, kyrkliga
ändamål.

Jämlikt särskilda av riksdagen fattade beslut utgick ur biskopslöneregleringsfonden
för tiden intill den 1 juli 1922 dels till biskopen i Luleå
stift O. Bergqvist från och med år 1918 först krigstidstillägg och extra
krigstidstillägg och senare dyrtidstillägg å dennes — från biskopslöneregleringsfonden
utgående — löneförmåner, dels till biskopen i Härnösands
stift E. F. Lönegren från och med år 1919 dyrtidstillägg å den del (lönefyllnad
och prebendeersättning) av dennes löneförmåner, som tillkom

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

honom från biskopslöneregleringsfonden, dels och till biskopen i Växjö
stift K. L. Lindberg från och med den 1 juli 1920 dyrtidstillägg å det
lönetillägg av 2,000 kronor, som i anledning av sammanslagningen av
Växjö och Kalmar stift tillkom denne biskop från biskopslöneregleringsfonden.
För samtliga dessa fall gällde, att dyrtidstillägget skulle utgå
efter enahanda grunder, som skulle hava tillämpats, därest biskopens avlöningsförmåner
bestritts av statsmedel. I fråga örn biskoparna Lönegrens och
Lindbergs dyrtidstillägg gällde därjämte den begränsningen, att till vardera
av dem ej fick utgå högre belopp än att summan av biskopens
avlöningsförmåner, inberäknat dyrtidstillägg, för år räknat uppgick högst
till det belopp, som skulle tillkommit biskopen, örn han av statsmedel
utnjutit en årlig avlöning, Lönegren av 12,000 kronor och Lindberg av

14.000 kronor. Jämlikt av riksdagen i skrivelse den 27 maj 1922, nr
181, lämnat medgivande tillerkändes förutnämnda tre biskopar genom
nådigt beslut den 15 juni 1922 dyrtidstillägg jämväl för tiden från och
med den 1 juli 1922 att, enligt samma grunder och samma bestämmelser
i övrigt som tidigare gällt, utgå tillsvidare, så länge dyrtidstillägg
utginge till befattningshavare i statens tjänst.

I skrivelse den 28 april 1925, nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 134, medgav härefter riksdagen, att biskoparna Lönegren
och Bergqvist vardera finge från och med den 1 juli 1925, tillsvidare
och intill dess annorlunda kunde varda bestämt, från biskopslöneregleringsfonden
erhålla tillfällig löneförbättring med ett årligt belopp av

3.000 kronor, med skyldighet dock för Lönegren att vidkännas sådan
minskning i detta belopp, att hans samtliga avlöningsförmåner för år
icke överstege 15,000 kronor förutom dyrtidstillägg. Därvid bestämde
riksdagen tillika, att biskopen Lönegren från och med den 1 juli 1925
tillkommande dyrtidstillägg, vilket jämväl skulle beräknas å det belopp
Lönegren från biskopslöneregleringsfonden komme att åtnjuta såsom
tillfällig löneförbättring, ej finge utgå med högre belopp än att summan
av hans avlöningsförmåner, dyrtidstillägget inbegripet, för år räknat
uppginge till högst det belopp, han skulle hava erhållit, därest han av
statsmedel åtnjutit en årlig avlöning av 15,000 kronor. I enlighet med
detta riksdagens beslut meddelade Kungl. Majit den 15 maj 1925 närmare
bestämmelser i ämnet. Bestämmelserna örn dyrtidstillägg och tillfällig
löneförbättring voro för Lönegren i tillämpning intill dennes avgång
från ämbetet den 1 januari 1935 och äro för Bergqvist alltjämt
gällande. Biskopen Lindbergs ämbctstid utgick ar 1928, men den Lindberg
tillerkända förmånen av dyrtidstillägg hade, i följd av den därmed
förbundna maximeringsbestämmelsen i avseende a avlöningsförmånerna,
redan tidigare förlorat betydelse för honom. — I samtliga berörda fall
har dyrtidstillägget utgått enligt de grunder, som gällt för befattningshavare
vid statens s. k. oreglerade verk.

•26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

I särskild proposition, nr 52, innevarande år har Kungl. Majit föreslagit
riksdagen medgiva, att nuvarande biskopen i Härnösands stift,
Torsten Bohlin, må från och med den 1 januari i år åtnjuta i huvudsak
enahanda förmåner av tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg,
som tillkommo företrädaren i ämbetet, biskopen Lönegren.

I överensstämmelse med riksdagens och kyrkomötets beslut förordnade
Kungl. Majit genom kungörelse den 17 december 1926, nr 527, att som
avlösning av den biskoparna i stiften tillkommande nådårsrätten skulle
från och med den 1 maj 1927 till de biskopar, som bleve delaktiga i
prästerskapets änke- och pupillkassas försäkringsfond, ur biskopslöneregleringsfonden
utgå ett lönetillägg, motsvarande 1.5 procent av den med
vederbörande biskops befattning förenade kontanta lönen eller, där lönen
icke blivit så bestämd, det penningbelopp, som Kungl. Majit lagt
till grund vid lönereglering, med de tillägg och ändringar, som grundade
sig på särskilda Kungl. Majits beslut. Där befattning innehades av biskop,
som ej blev delaktig i nämnda försäkringsfond, skulle prästerskapets
änke- och pupillkassa i stället för biskopen äga uppbära omförmälda
tillägg.

Genom kungörelse den 22 april 1927, nr 114, förordnade Kungl. Majit
dessutom, i enlighet med riksdagens och kyrkomötets medgivande, att
från biskopslöneregleringsfonden finge efter den 1 maj 1927 utgå två
emeritilöner till biskopar, vardera emeritilönen å 9,000 kronor, jämte
dyrtidstillägg därå. Genom kungörelse den 20 mars 1931, nr 39, förordnades
att från och med den 1 maj 1931 ytterligare en emeritilön finge från
fonden utgå. I

I fråga örn dispositionen av skogsavkastningen utöver husbehovet
från sätesgård, löningshemman eller annan boställsjord, som vid de särskilda
biskopsstolarna bibehållits, har under den gångna löneregleringstiden
förfarits mycket olika. I vissa fall har sådan behållen skogsavkastning
utan vidare tillfallit vederbörande biskop. I andra fall åter
har densamma influtit till de ecklesiastika boställenas skogsfond eller
till prästerskapets löneregleringsfond, vilka fonder genom 1910 års prästlönelagstiftning
överfördes till den nybildade kyrkofonden, eller ha dessa
skogsmedel använts till reparationer å biskopsfastigheterna eller, såsom
under senare tid merendels skett, antingen inlevererats till biskopslöneregleringsfonden
eller kommit att tillsvidare kvarstå oredovisade hos
domänstyrelsen såsom en fondens fordran. Vem som rätteligen ägt förfoga
över dylik skogsavkastning har hittills varit mycket tveksamt och
frågan örn dispositionen därav har länge varit föremål för uppmärksamhet.
Sedan dödsbodelägarna efter framlidna biskoparna i Växjö
stift N. J. O. H. Lindström och K. L. Lindberg på sin tid anhängig -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

gjort rättegångar mot Kungl. Majit och kronan om rätt till skogsavkastning
från viss biskopen i nämnda stift på lön anslagen boställsjord
samt högsta domstolen den 8 oktober 1932 meddelat domar i dessa
mål, lärer emellertid numera få anses fastslaget, att ifrågavarande skogsavkastning
bör tillkomma vederbörande boställshavare. I enlighet härmed
har också — dels i följd av förberörda högsta domstolens domar,
dels jämlikt av Kungl. Majit i anslutning till dessa domar senare meddelade
beslut — ur biskopslöneregleringsfonden utbetalts dit tidigare
för biskopsfastigheter inlevererade skogsmedel. Sålunda hava i skogsmedel
och räntor därå till de förutnämnda dödsbodelägarna efter biskopar
i Växjö stift den 6 april 1933 utanordnats ur fonden, efter vissa
avdrag, tillhopa 204,289 kronor 6 öre samt därefter under åren 1933—
1935 till andra biskopar eller dessas rättsinnehavare ett flertal större
och mindre belopp, antingen från statskontoret direkt ur fonden eller
från domänstyrelsen omedelbart av de till skogsstaten influtna skogsmedlen.
Vidare har Kungl. Majit under senare tid genom särskilda beslut
föreskrivit, att det framtida virkesöverskottet utöver husbehovet
vid vissa ärkebiskopen samt biskoparna i Skara, Västerås och Växjö på
lön anslagna boställsfastigheter skall försäljas och att behållningen därå
skall tillfalla boställshavarna. Till de hemman och lägenheter, som för
närvarande äro anvisade för avlöning av biskoparna i Linköping, Strängnäs]
och Lund, finnes antingen ingen skog alls eller ej mer än som åtgår
för] husbehov och vid övriga biskopsstolar finnes överhuvud icke
någon boställsjord. — I detta samband må ock erinras örn att enligt
nådigt brev den 19 maj 1933 vissa vid ägoutbyte uppkomna skogslikvidmedel
från biskopen i Västerås stift å lön anslagna jordar fonderats
och förvaltas av domkapitlet därstädes, med rätt för tjänstinnehavaren
att uppbära därå upplöpande ränta.

Vidare har Kungl. Majit, jämlikt av riksdagen för ett vart år lämnade
medgivanden, för budgetåret 1933/1934 anvisat medel ur biskopslöneregleringsfonden
för anställande av sekreterare hos ärkebiskopen
samt för budgetåren 1934/1935 och 1935/1936 lämnat ärkebiskopen bidrag
från fonden till avlönande av sekreterarhjälp och andra särskilda
biträden. I proposition, nr 66, till innevarande års riksdag har Kungl.
Majit föreslagit, att anslag till enahanda ändamål måtte beviljas jämväl
för budgetåret 1936/1937.

Till sist må i detta sammanhang erinras örn att genom Kungl. Majits
beslut den 22 april 1927 fastställts provisorisk omreglering av lönen för
biskopen i Lunds stift. Till en närmare redogörelse härför skall jag
återkomma i det följande.

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

2 kap. Framställningar syftande till en reformerad ordning för
biskoparnas avlönande samt i anledning därav verkställda

utredningar.

I skrivelse den 28 mars 1913, nr 39, i anledning av en inom riksdagen
väckt motion (II: 116) anhöll riksdagen, att Kungl. Majit täcktes
låta verkställa utredning rörande ändrade grunder för biskoparnas avlöning
samt därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda. Till stöd härför anförde riksdagen, hurusom
densamma delade i motionen uttalad uppfattning, att de grunder för
biskoparnas avlöning, som fastställdes genom kungl, brevet den 15 juni
1861, icke längre kunde anses tillfredsställande, bland annat därutinnan,
att avkomsten av de åt biskoparna anslagna tionden, hemman och prebenden
dåmera otvivelaktigt uppginge till helt andra belopp än vad vid
nämnda tidpunkt beräknats. En förändring i avlöningsformen syntes
riksdagen därför böra äga rum och detta så mycket hellre, som, på sätt
i motionen påpekats, det icke torde förefinnas någon anledning att, sedan
det övriga prästerskapets avlöningar då reglerats efter nya grunder,
enbart i avseende å biskoparna bibehålla de gamla avlöningsformerna.
En reglering jämväl för biskoparna i huvudsaklig överensstämmelse med
berörda nya grunder syntes riksdagen alltså böra verkställas. Av denna
riksdagens uppfattning följde, att riksdagen, i likhet med vad i motionen
framhölls, ansåg, att de biskoparna på lön anslagna hemmanen
borde, i den man sådant kunde ske, indragas och avkastningen ingå till
biskopslöneregleringsfonden. Likaledes uttalade sig riksdagen för att de
församlingar, som då ännu voro biskoparna tilldelade såsom prebenden,
i allmänhet icke vidare borde bibehålla denna egenskap utan erhålla
särskild pastor.

Riksdagens härmed oförtydbart uttalade önskemål i förevarande ämne
föranledde Kungl. Majit att den 28 mars 1914 tillkalla dåvarande kanslirådet
H. Tigerschiöld att verkställa förberedande utredning beträffande
ny lönereglering för rikets biskopar. Med skrivelse den 31 juli 1916
överlämnade Tigerschiöld till chefen för ecklesiastikdepartementet utredning
i ämnet, vilken utredning dock icke kom att föranleda någon
Kungl. Majits framställning i ämnet. I fråga örn avlösningen av kvarvarande
prebenden hade emellertid Kungl. Majit, på sätt jag förut
nämnt, redan den 3 december 1915 avgivit proposition till riksdagen.
— På grund av de förändrade förhållanden, som sedermera inträtt, är
numera Tigerschiölds utredning i åtskilliga delar föråldrad, varför densamma
här icke torde behöva närmare refereras. I

I början av ar 1925 blev biskopsstolen i Lund ledig genom innehavarens
då timade frånfälle. Efter en med anledning därav inom riksdagen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

väckt motion (I: 52) hemställde riksdagen i skrivelse den 22 april 1925,
nr 122, att Kungl. Majit måtte snarast möjligt vidtaga åtgärder för en
reglering av biskopslönen i Lunds stift till en närmare överensstämmelse
med vad tidsförhållandena krävde. Riksdagen anförde därvid, bland
annat:

»Såsom i motionen erinrats, hemställde 1913 års riksdag örn utredning
rörande ändrade grunder för biskoparnas avlöning. Enligt vad
riksdagen har sig bekant, har en utredning i angivna hänseende blivit
verkställd, men har densamma ännu icke lett till någon åtgärd från
Kungl. Majits sida. Riksdagen håller för önskvärt, att det ifrågavarande
ämnet snart måtte bliva föremål för prövning och beslut av Kungl.
Majit, vare sig nu en dylik prövning bör grundas på den redan föreliggande
utredningen eller Kungl. Majit finner skäligt låta verkställa en
ny utredning i frågan.

Vad beträffar det nu motionsvis väckta förslaget örn reglering av biskopslönen
i Lunds stift, anser sig riksdagen böra hos Kungl. Majit
anhålla om åtgärders vidtagande för en reglering av sagda lön till närmare
överensstämmelse med vad tidsförhållandena kräva. Riksdagen
förutsätter vidare såsom självfallet, att Kungl. Majit i fullmakten för
blivande innehavare föreskriver skyldighet att vara underkastad den
förändring i lönevillkor, som kan bliva en följd av ny lönereglerings
genomförande.»

Riksdagens sålunda än en gång understrukna önskan örn utredning
av ändrade grunder för biskoparnas avlöning och därvid särskilt gjorda
anhållan om en reglering av biskopens i Lund avlöning ledde i första
hand till sistnämnda frågas framläggande för 1926 års kyrkomöte.

Vid föredragning inför Kungl. Majit'' den 7 oktober 1926 av förslagtill
ny reglering av lönen för biskopen i Lunds stift framhöll dåvarande
departementschefen, bland annat, att frågan örn ny lönereglering för
biskoparna länge varit aktuell och att så gott som alla de vederbörande,
vilka yttrat sig angående omreglering av biskopslönen i Lunds stift,
understrukit dess samband med frågan örn en allmän reglering av biskoparnas
löner samt att det till och med från åtskilliga håll bestämt avstyrkts,
att man då skulle verkställa en isolerad lönereglering för en
biskop. Departementschefen omnämnde vidare i detta sammanhang, att
farhågor uttalats särskilt för att en då fastställd lönereglering för en
biskop skulle kunna verka prejudicerande, när lönereglering komme att
verkställas för de övriga biskoparna, i det att man då skulle hava fastlåst
grunderna för såväl beräkningen av avlöningsbeloppens storlek som
siittet för deras utgörande utan att detta föregåtts av nödvändiga undersökningar
rörande de olika stiftens säregna förhållanden eller möjligheten
för de befintliga avlöningstillgångarna att bära kostnaderna för
en lönereglering efter sålunda bestämda principer. Härefter fortsatte
departementschefen:

»När jag trots dessa betänkligheter ansett mig böra redan nu inför

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Kungl. Maj:t framlägga frågan om en reglering av Lundabiskopens lön,
beror detta främst därpå, att frågan örn en allmän lönereglering för
biskoparna — såsom jag tidigare framhållit vid min anmälan inför Kungl.
Majit av frågan örn beredande av emeritilöner åt biskopar — synes vara
av jämförelsevis svårlöst beskaffenhet, och att den i ärendet verkställda
utredningen numera är i vissa avseenden föråldrad. Fastän det är min
avsikt att inom en nära framtid upptaga denna fråga till förnyad omprövning,
torde det därför komma att dröja någon tid, innan framställning
till riksdag och kyrkomöte kan göras örn ny definitiv lönereglering
för biskoparna.

Enligt mitt förmenande är den i riksdagens skrivelse av år 1925 uttalade
åsikten, att löneförmånerna vid biskopsstolen i Lunds stift böra
regleras till en närmare överensstämmelse med vad tidsförhållandena
kräva, så väl grundad — behovet av en reglering av lönen har icke
förnekats av någon av de i ärendet hörda myndigheterna — att jag
icke ansett det vara försvarligt att låta med nämnda lönereglering anstå
under den tid, som, enligt vad jag nyss anfört, måste förflyta, innan
den allmänna löneregleringen kan bliva genomförd.»

Från dessa utgångspunkter betonade departementschefen uttryckligen,
att den lönereglering, som han därvid föreslog, måste betraktas uteslutande
som ett provisorium och att de i densamma meddelade föreskrifterna
icke på något sätt finge anses som prejudicerande för en kommande
definitiv lönereglering. I avseende å normerna för löneregleringen
med dess provisoriska karaktär ansågs det riktigast att anknyta till
tankegången i 1859 års proposition och således dels fastställa det belopp
i penningar, vartill biskopslönen i Lund, med hänsyn tagen till förhandenvarande
tidsförhållanden, borde uppgå, dels uppskatta det sannolika
framtida årliga medelvärdet av avkastningen från var och en av
biskopsstolen för det dåvarande anslagna avlöningstillgångar, dels ock
slutligen från biskopslönen avskilja och till biskopslöneregleringsfonden
överföra sagda avkastning i den mån den icke beräknades vara erforderlig
för uppbringande av biskopslönen till fastställt belopp.

Efter det verkställd undersökning fastställt möjligheterna för den provisoriska
löneregleringens formella genomförande, lämnades i förslaget
en närmare redogörelse för de grunder, vilka borde följas vid fastställandet
av den provisoriska löneregleringen. I avseende å de avlöningstillgångar,
som borde anlitas för lönens bestridande, ansågs, att man
borde —- i den mån så erfordrades — taga i anspråk avkastningen av
den fasta egendom, som för det dåvarande vore anslagen biskopsstolen,
medan åter vissa andra biskopens löneförmåner, vilka icke härflöto från
den fasta egendomen, skulle frångå biskopsstolen, exempelvis den biskopen
från biskopslöneregleringsfonden tillkommande ersättningen för kyrkotionde
och studieskatt samt för mistad avkomst från Lomma förutvarande
prebendepastorat. Vad anginge det belopp, vartill lönen borde
fastställas, kunde enligt departementschefens mening olika meningar göra

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 242.

sig gällande. Sålunda orsakades en särskild svårighet av det förhållandet,
att det nu gällde att bestämma en enstaka biskopslön utan möjlighet
att verkställa en önskvärd avvägning gent emot avlöningsförmånerna
för andra biskopar. Departementschefen ansåg dock ett av kammarkollegiet
i dess i ämnet avgivna utlåtande föreslaget belopp å 28,000
kronor kunna godtagas.

Till svar å det förslag, som sålunda underställdes kyrkomötet, anförde
mötet i skrivelse den 2 november 1926, nr 26, bland annat:

»Ehuru många betänkligheter såväl av rättslig som av praktisk natur
otvivelaktigt förefinnas mot att, innan lönereglering för samtliga biskopar
i ett sammanhang vidtages, provisoriskt reglera löneförhållandena
för allenast en biskopsstol, anser sig kyrkomötet dock under föreliggande
förhållanden icke böra motsätta sig den föreslagna provisoriska löneregleringen
för biskopen i Lund. Kyrkomötet godtager i allt huvudsakligt
de föreslagna regleringsvillkoren, därvid kyrkomötet emellertid
vågar hysa den förvissningen, att Kungl. Maj:t skall finna angeläget
tillse, det vid värderingen av de fastigheter, från vilkas avkastning den
provisoriska lönen skall utgå, iakttages nödig varsamhet, så att biskopen
må vara, så vitt möjligt, försäkrad örn att lönebeloppet icke kommer
att nedgå under det beräknade.

För att icke föregripa resultatet av en framtida utredning rörande
den rättsliga naturen av de fastigheter, vilkas avkastning under provisoriitiden
kommer att frångå biskopen, synes det kyrkomötet riktigast,
att de från nämnda fastigheter inflytande beloppen icke tillföras biskopslöneregleringsfonden
utan under tiden för de provisoriska anordningarna
bokföras som en särskild fond. För att tydligare utmärka, att det nu
föreslagna provisoriet avser hela tiden, intill dess reglering sker för samtliga
biskopsstolar, så att icke biskopen i Lund skulle kunna, mot vad
avsikten är, möjligen anses skyldig att före nämnda tidpunkt underkasta
sig en eventuell ny separat lönereglering, har en ringa omredigering
föreslagits i bestämmelsernas inledande stadgande.» I

I den kungl, proposition, nr 24, som i ärendet sedermera förelädes
1927 års riksdag, berörde föredragande departementschefen kyrkomötets
sålunda framförda förslag örn avsättande till en särskild fond av de
från biskopslönen avskilda inkomstmedlen. Ändamålsenligheten därav
syntes departementschefen kunna starkt ifrågasättas. Han förklarade
sig dock ej vilja direkt motsätta sig, att den av kyrkomötet föreslagna
anordningen provisoriskt accepterades, enär frågan örn dispositionen av
den biskopslönen i Lund frånskilda fastighetsavkastningen givetvis komme
att bliva föremål för förnyad prövning vid blivande reglering av lönerna
för samtliga biskopar. I propositionen föreslog Kungl. Majit riksdagen
att för dess del medgiva, att lönen för biskopen i Lunds stift måtte
från och med den tid, som Kungl. Majit bestämde, dock tidigast från
och med den 1 maj 1927, intill dess grunder för en ny definitiv lönereglering
för samtliga rikets biskopar blivit fastställda och trätt i tilllämpning,
såsom ett för nämnda tid gällande provisorium regleras på

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

föreslaget sätt enligt i propositionen närmare angivna grunder. I skrivelse
den 1 april 1927, nr 102, anmälde riksdagen, att densamma icke
haft något att erinra mot Kungl. Maj:ts förslag. Efter vederbörlig utredning
förordnade Kungl. Maj:t den 22 april 1927, att lönen för biskopen
i Lunds stift skulle från och med den 1 maj 1927, intill dess grunder
för en ny definitiv lönereglering för samtliga rikets biskopar blivit
fastställda och trätt i tillämpning, såsom ett för nämnda tid gällande
provisorium regleras enligt i huvudsak följande grunder:

1. Biskopen i Lunds stift skulle såsom lön bekomma — förutom fri
bostad i dåvarande biskopshuset samt dispositionsrätt över den till biskopshuset
hörande trädgården — avkomsten av vissa uppräknade, till
biskopsstolen anslagna hemman, lägenheter och jordar.

2. Från biskopslönen skulle avskiljas avkomsten av övriga, likaledes
uppräknade, till biskopsstolen då anslagna hemman, lägenheter och jordar.

De från biskopslönen sålunda avskilda inkomsterna skulle överlämnas
till statskontoret för att förvaltas såsom en särskild fond, benämnd
Lunds biskopslönemedels besparingsfond, till vilken jämväl skulle
läggas en av domkapitlet i Lund jämlikt nådigt brev den 31 januari
1908 förvaltad fond å 6,318 kronor 70 öre, utgörande expropriationsmedel
för mark, som för anläggning av Lund—Revinge järnväg tagits
i anspråk från vissa biskopsstolen anslagna hemman.

3. Samtliga de omförmälda hemmanen, lägenheterna och jordarna
skulle i författningsenlig ordning utarrenderas.

4. Biskopen då'' tillkommande ersättning för kyrkotionde och studieskatt
samt för avkomst av Lomma församlings prebendepastorat skulle
besparas biskopslöneregleringsfonden.

5. Det till biskopen utgående s. k. cathedraticum skulle upphöra.

Vid 1929 års kyrkomöte väcktes, i motion nr 21, förslag, att kyrkomötet
skulle hos Kungl. Majit anhålla om vidtagande av sådan ändring
i de gällande reglerna för biskops tillträde till ämbete, lön och bostad,
att biskop finge tillträda dessa förmåner i samma ordning, som gällde
för statens motsvarande högre tjänster.

Redan tidigare hade till Kungl. Majit gjorts framställningar, avseende
tillerkännande åt biskop av ersättning i en eller annan form för tid,
varunder biskopen varit i utövning av sitt ämbete, innan för honom
rätten att uppbära biskopslönen inträtt. I enskilda fall gjorda ansökningar
i sådant syfte hade av Kungl. Majit avslagits. År 1928 uppdrog
emellertid chefen för ecklesiastikdepartementet åt dåvarande tillförordnade
kammarrådet G. Nyborg att inom departementet biträda
vid utredning av denna fråga. Resultatet av den i följd därav verkställda
utredningen framlade Nyborg i en den 22 december 1928 dagtecknad
promemoria angående biskopslöneregleringsfondens tillkomst och
användning, särskilt med hänsyn till möjligheten att ur fonden bevilja
anslag till avlönande av utnämnd biskop för tid, innan denne ägde
uppbära biskopslönen. I häröver avgivet utlåtande framhöllo kammar -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

kollegiet och statskontoret, att biskop, som inträdde i ämbetets utövning,
innan lönen tillfälle honom, — även om han i flera fall kanske
vore i tillfälle att behålla en stor del av den lön, som utginge för hans
förra tjänst, och i enstaka fall till och med ej ens behövde därå vidkännas
något avdrag — i sitt nya ämbete alltid bomme att åsamkas
särskilda kostnader, som enligt gällande ordning icke bleve honom ersatta.
Ämbetsverken uttalade tillika, att ett uteblivande av biskopslönen
under en längre tid finge anses ha varit lättare att bära för en
biskop med den oreglerade lön, som tillkommit denne före den på nådiga
brevet den 15 juni 1861 grundade löneregleringen, än vad förhållandet
vore med den i regel reducerade lön, som numera tillkomme biskoparna.
Det syntes därför ämbetsverken befogat att påstå, att gottgörelse
åt biskop i de fall, varom här vore fråga, utgjorde en sådan,
i 8:o punkten av grunderna för löneregleringen avsedd utgift, som bleve
en »nödvändig följd» av löneregleringen. Då därjämte, eftersom 1861
års bestämmelser avsågo att tillförsäkra biskop en viss lön, men en
längre tids fullgörande av biskopsämbetet utan lön innebure en på förhand
gjord förbrukning av lönen för de följande åren, billighetsskäl
talade för att sådan gottgörelse medgåves, syntes det ämbetsverken fullt
tillrådligt att i förekommande fall tillerkänna biskop dylik gottgörelse
ur biskopslöneregleringsfonden.

I anledning av förutberörda vid 1929 års kyrkomöte i denna fråga
väckta motion, nr 21, förklarade kyrkomötet i sin till Kungl. Maj:t avlåtna
skrivelse den 28 oktober 1929, nr 8, att kyrkomötet icke kunnat
biträda motionärens förslag till frågans lösning och hemställde mötet,
att Kungl. Majit ville, i anslutning till vad ämbetsverken i sitt förut
återgivna utlåtande föreslagit, i förekommande fall från biskopslöneregleringsfonden
bevilja skälig ersättning åt utnämnd biskop för tid, varunder
han vore i utövning av sitt ämbete, intill dess han ägde tillträda
biskopslönen.

Med anledning av denna kyrkomötets skrivelse uppdrog Kungl. Majit
den 17 oktober 1930 åt dåvarande statssekreteraren A. G. M. Munck
af Rosenschöld att såsom sakkunnig inom ecklesiastikdepartementet biträda
med utredning av berörda fråga. Sådan utredning har därefter
av Munck af Rosenschöld avgivits med skrivelse den 4 december 1930.
Enligt utredningen har jämväl nämnde sakkunnige kommit till den uppfattningen,
att hinder icke förelåge för beviljande åt biskop i fall, som
förut nämnts, av skälig ersättning ur biskopslöneregleringsfonden. Genom
beslut den 30 augusti 1932 har Kungl. Majit därefter, med stöd
av de i förevarande fråga sålunda förebragta utredningarna, i ett antal
fall — efter därom gjorda framställningar — medgivit, att till biskop
finge för tid, varunder han trätt i utövning av sitt ämbete, men innan
han tillträtt biskopslönen, utgå ur biskopslöneregleringsfonden viss er Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 sami. Nr 2/^2. 3

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 242.

sättning för av biskopen vidkända kostnader, dels såsom hyresersättning,
dels ock såsom ersättning för resor, för avlönande av ämbetsbiträde
eller för mistade löneförmåner.

Vid 1929 års kyrkomöte väcktes därjämte en motion, nr 52, varuti
dåvarande biskopen i Strängnäs Sam. Städener — betonande vikten av
att biskoparna snarast erhölle en tidsenlig lönereglering samt lämpligheten
av att kyrkomötet biträdde riksdagens tidigare uttalade önskan
om förslag därtill — föreslog, att kyrkomötet måtte till Kungl. Majit
hemställa örn utarbetande och framläggande snarast möjligt av förslag
till grunder för genomförande av ny reglering av biskoparnas löner. I
skrivelse den 2 november 1929, nr 27, förklarade sig kyrkomötet, som,
i likhet med vad föredragande departementschefen framhållit år 1926,
fann denna fråga vara av svårlöst beskaffenhet, anse, att motionens
beaktansvärda syfte bäst tillgodosåges genom att — i avvaktan på en
definitiv lönereglerings genomförande — provisoriska tilläggslöner tillerkändes
de biskopar, som prövades vara i behov av löneförbättring.
För detta sitt förslag fann kyrkomötet ett ytterligare stöd i det förhållandet,
att för det övriga prästerskapet — jämlikt beslut av 1929
års riksdag och kyrkomöte —■ provisoriska tilläggslöner beviljats i avvaktan
på den under utredning varande definitiva löneregleringen. Vidare
erinrades om att riksdagen vid några tillfällen tillerkänt biskopar
tillfällig löneförbättring utöver de av tidigare riksdagar fastställda lönerna.
Härvid framhölls även, att för biskopsämbetet i Lund provisorisk
lönereglering blivit år 1927 fastställd. — Kyrkomötet anförde i
detta sammanhang:

»När det då för kyrkomötet gällt att taga ståndpunkt till frågan örn den
lönenivå, som borde göras till utgångspunkt för beräkningen av de sålunda
ifrågasatta provisoriska tilläggslönerna, har kyrkomötet ansett sig böra
lämna åsido åtskilliga synpunkter, som vid en definitiv lönereglering givetvis
måste komma i betraktande; så exempelvis å ena sidan de avsevärda
kostnader, som biskop måste vidkännas för uppvärmning och möblering av
biskopsgård, för fastighetsskatt samt för sina talrika, av tjänsten föranledda
resor inom stiftet eller till huvudstaden, men å andra sidan också det förhållandet,
att biskoparna för närvarande — i likhet med det övriga prästerskapet
— icke erlägga några avgifter för sin egen pensionering.

I stället har kyrkomötet — givetvis utan att på något sätt vilja föregripa
det resultat vartill den blivande utredningen rörande de definitiva lönerna
kan komma — funnit sig kunna utgå från att en biskop under övergångstiden
icke borde behöva åtnöjas med en avlöning lägre än den, som för närvarande
tillkommer landshövding, d. v. s. förutom fri bostad 21,000 kronor.

Enligt vad kyrkomötet inhämtat, är det för närvarande fem biskopar,
som åtnjuta löner, understigande det av kyrkomötet sålunda såsom skäligt
befunna beloppet, nämligen de i Strängnäs, Göteborg, Karlstad, Härnösand
och Luleå. För uppbringande av nu nämnda biskopslöner till ovanberörda
belopp skulle nästkommande år såsom provisoriska tilläggslöner erfordras

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

i runt tal 18,000 kronor, fördelade med 3,000 kronor på en var av biskoparna
i Göteborg och Karlstad samt 4,000 kronor på en var av biskoparna
i Strängnäs, Härnösand och Luleå.

Med hänsyn till att åtskilliga biskopslöners storlek är beroende på medelmarkegångspriset,
torde man emellertid böra räkna med, att kommande år
ett något högre belopp tilläventyrs skulle kunna erfordras. I varje fall torde
man dock hava fog för att fastslå, att ett högre belopp än 20,000 kronor
icke tarvas.

Medlen härför böra givetvis bestridas ur biskopslöneregleringsfonden.
Med hänsyn till att det här endast är fråga om ett provisorium, finner
kyrkomötet inga betänkligheter föreligga mot att fonden skall kunna bära
denna ökade utgift.»

I anslutning till vad sålunda anförts anmälde kyrkomötet, att kyrkomötet
för sin del medgivit, att ur biskopslöneregleringsfonden finge — i avvaktan
på fastställandet och ikraftträdandet av ny definitiv lönereglering
för biskoparna — utgå från och med den dag Kungl. Maj:t bestämde ett
årligt belopp av högst 20,000 kronor att av Kungl. Majit i huvudsaklig
överensstämmelse med i skrivelsen angivna grunder och de närmare bestämmelser,
Kungl. Majit kunde finna skäligt meddela, såsom provisoriska
tilläggslöner tilldelas lågt avlönade biskopar.

Örn åtgärder för tilldelande av dylika tilläggslöner åt vissa biskopar har
ock allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse i maj 1930 gjort
framställning hos Kungl. Majit. I

I en vid 1931 års riksdag väckt motion (I: 8) anhölls, att riksdagen ville
hemställa, att Kungl. Majit täcktes låta verkställa utredning rörande ändrade
grunder för biskoparnas avlöning och därmed sammanhängande frågor
samt därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Med föranledande av motionen införskaffade riksdagens statsutskott
från rikets biskopar uppgifter för vart och ett av ecklesiastikåren 1924
—1930 å sammanlagda beloppet av inkomster, vilka härflutit från en
vars ämbete. De erhållna uppgifterna, vilka i de fall, då vederbörande
icke innehaft biskopsämbetet under hela den ovan angivna tiden, lämnats
för den tid ämbetet innehafts, sammanställdes i en tablå och ett
sammandrag (bil. 1 och 2 till statsutskottets utlåtande den 15 maj 1931,
nr 144). — I underdånig skrivelse den 27 maj 1931, nr 261, anförde
riksdagen i anledning av motionen, bland annat, följande:

»Såsom i motionen erinrats, har riksdagen redan år 1913 hos Kungl.
Majit anhållit örn verkställandet av en utredning rörande ändrade grunder
för biskoparnas avlöning. Med anledning härav igångsattes — såsom
jämväl i motionen erinrats — inom ecklesiastikdepartementet en utredning
i ämnet, men av olika anledningar har resultatet av densamma ej
kommit att framläggas för riksdagen. Vid en jämförelse nied de ovan
nämnda, nu införskaffade uppgifterna framgår för övrigt, att berörda
utredning numera är i väsentliga avseenden föråldrad.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 242.

De skäl, som föranledde 1913 års riksdag att göra sin ovanberörda
framställning hos Kungl. Majit, föreligga enligt riksdagens uppfattning
i det stora hela allt fortfarande. De inhämtade uppgifterna rörande de
olika biskoparnas löneinkomster under senare år belysa, hurusom den
metod för beräkningen och bestridandet av ifrågavarande avlöningsförmåner,
vilken allt fortfarande beträffande de flesta biskopsstolarna kommer
till användning, medför betydande växlingar år från år i den till
varje särskild befattningshavare utgående reallönen. Härjämte hava under
årens lopp ej oväsentliga förskjutningar ägt rum i fråga om det inbördes
förhållandet mellan de olika biskoparnas löner, något som givetvis
icke varit avsett, när rikets ständer år 1860 fastställde de grunder, enligt
vilka biskopslönerna ännu i huvudsak utgå. Genom att vidare vid
de olika biskopstjänsterna befattningshavarnas utgifter för tjänstebostäder,
representation m. m. avsevärt variera, utan att någon anpassning
av lönen efter dessa förhållanden skett, framträder än starkare
oregelmässigheten i det nuvarande lönesystemet. I det hela måste berörda
system anses otidsenligt, utan önskvärd stadga och till sina verkningar
ofta orättvist. Riksdagen anser därför kravet på en reglering på
detta område befogat och vill följaktligen bifalla motionärens yrkande
om en förnyad framställning i sådant hänseende från riksdagens sida.

Några ytterligare direktiv för en utredning i ämnet utöver dem, som
kunna anses ligga i den ovan framförda kritiken av det nuvarande systemet,
anser sig riksdagen icke böra lämna. Utredningen torde enligt
riksdagens mening i övrigt böra ske helt förutsättningslöst, med beaktande
jämväl av de andra frågor, som med saken äga sammanhang.»

På grund av vad sålunda anförts anhöll riksdagen, med bifall till
motionen, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning rörande
ändrade grunder för biskoparnas avlöning och därmed sammanhängande
frågor samt därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Efter nådigt bemyndigande den 18 juli 1931 tillkallade dåvarande
chefen för ecklesiastikdepartementet borgmästaren T. W. Linder att såsom
sakkunnig inom departementet biträda med utredning rörande
ändrade grunder för biskoparnas avlöning och därmed sammanhängande
frågor. Efter fullgjort uppdrag överlämnade Linder med skrivelse den
20 januari 1932 till departementschefen »Utredning och förslag rörande
ändrade grunder för biskoparnas avlöning och därmed sammanhängande
frågor» (st. off. utr. 1932: 17). I denna utredning har den sakkunnige
till besvarande upptagit frågan om vilka principer, som vid ett nyordnande
av biskoparnas avlöningsförhållanden kunde uppställas i fråga örn
dispositionen av de för biskoparnas avlöning förefintliga avlöningstillgångarna.
Enligt den sakkunniges bedömande förefunnes härvid två
utvägar, för vilka han redogör sålunda:

»Den ena, som i huvudsak ansluter sig till grundtankarna i det av
1927 års prästlönesakkunniga beträffande det territoriella prästerskapets

Kungl. Maj:ts propositicm Nr 242.

avlönande framlagda förslaget, är den, att samtliga till biskoparnas avlönande
förefintliga tillgångar, av vad slag de vara må, hopsamlas i en
central fond, biskopslöneregleringsfonden, varifrån samtliga löner sedan
skola utbetalas. Den andra utvägen, som i sina grunddrag bygger på
samma princip som nu gällande lönereglering för biskoparna och som
ganska nära ansluter sig till de av 1931 års prästlönesakkunniga framlagda
förslagen, innebär ett bibehållande i den mån detta är möjligt
inom ramen av de utmätta lönebeloppen vid varje biskopsstol av de
till densamma anslagna avlöningstillgångarna av olika slag. Överskjuter
avkomsten av de till biskopsstolen anslagna lönetillgångarna det för ämbetet
beräknade lönebeloppet, skall det överskjutande beloppet ingå till
biskopslöneregleringsfonden. Om å andra sidan nämnda avkomst icke
är tillräcklig eller, såsom fallet är i Luleå, saknas, skall lönen, i den
mån sådant är erforderligt, bestridas av biskopslöneregleringsfonden.»

I fråga örn biskoparnas blivande ställning i lönehänseende förordades
av Linder, att lönebestämmelserna för biskoparna skulle i tillämpliga
delar bliva lika med dem, som gällde för rikets landshövdingar. — I
anslutning till de, i avseende å dispositionen av avlöningstillgångarna,
angivna utvägarna uppgjorde Linder alternativa förslag till grunder,
enligt vilka biskoparnas löner för framtiden borde regleras. Dessa förslag
»Alternativ A» (de förefintliga avlöningstillgångarna bibehållas fortfarande
i viss utsträckning vid de särskilda biskopsstolarna) samt »Alternativ
B» (centralisering av de till biskoparnas avlönande anslagna avlöningstillgångarna)
torde få såsom bilaga fogas vid statsrådsprotokollet
i detta ärende (Bil. A). Till vad Linder därunder i särskilda avseenden
föreslagit torde jag i det följande få återkomma.

Den av Linder förordade principen om biskoparnas likställighet i lönehänseende
med landshövdingarna har i huvudsak biträtts eller lämnats
utan erinran i de yttranden, som över utredningen avgivits av domkapitlen
och de då i tjänst varande biskoparna, av länsstyrelserna i de
län, där stiftsstad är belägen, samt av kammarkollegiet och statskontoret.
I sitt den 19 februari 1932 avgivna gemensamma utlåtande över
Linders förslag förklarade de två sistnämnda ämbetsverken, att de, därest
lönereglering för biskoparna ansåges böra genomföras med anlitande av
de åt biskoparna dittills anslagna lönetillgångarna, funnit en sådan reglering
böra i huvudsak ordnas enligt det av den sakkunnige framlagda
förslaget alternativ B. Ämbetsverken anförde emellertid därjämte följande: »Den

sakkunnige har, såsom förut erinrats, vid framläggandet av sitt
förslag förutsatt, att samtliga de till biskoparnas avlönande anvisade
avlöningstillgångarna skulle bibehållas som gemensam avlöningstillgång
för biskoparna och att några nya avlöningstillgångar därutöver ej skulle
anvisas.

Enligt såväl den sakkunniges som framför allt ämbetsverkens beräkningar
skulle en ny lönereglering för biskoparna åtminstone icke förr än
framdeles kunna till hela den utsträckning, som enligt ämbetsverkens

Kungl. May.ts ''proposition Nr 242.

uppfattning synes önskvärd, genomföras med anlitande av de för biskoparna
för närvarande anvisade tillgångarna.

Särskilt med hänsyn härtill, men även i betraktande därav att biskoparna
och meniga prästerskapet tillsammans bilda en kår med gemensamma
uppgifter, framställer sig till besvarande frågan huruvida något
hinder skulle möta att lösa biskoparnas löneregleringsfråga på det sätt,
att de avlöningstillgångar, som äro anslagna biskoparna, sammanfördes
med de avlöningstillgångar, som tillkomma det territoriella prästerskapet,
eller med andra ord att biskopslönefonden förenades med kyrkofonden
med åliggande för denna fond att ansvara jämväl för tillhandahållandet
åt biskoparna av samtliga de dessa tillkommande löneförmåner.
Genom en sådan åtgärd skulle all tveksamhet rörande möjligheten att
finansiera biskopslönerna vara undanröjd, programmet för biskoparnas
avlöning skulle kunna från början genomföras i sin fulla utsträckning
och frågan örn förändring av rikets indelning i stift skulle icke behöva
lämnas oavgjord allenast på grund av brist på möjligen erforderliga avlöningstillgångar.

Bland invändningar, som kunna förväntas framkomma mot detta förslag,
torde den mest vägande måhända bliva den, att en sådan sammanslagning
av de skilda avlöningstillgångarna, som nyss nämnts, skulle
kunna medföra, att församlingsbidragen till prästerskapets avlöning bleve
något högre än fallet vore om sammanslagningen icke ägt rum. Frånsett
att en sådan höjning i församlingsbidragen säkerligen skulle bliva
ytterst obetydlig, kan gent emot en sådan invändning framhållas, att
biskoparnas verksamhet till väsentlig del tillgodoser församlingarnas
kyrkliga intressen.

För ett förslag i sådan riktning som nyss sagts kräves emellertid en
utredning, som ämbetsverken icke haft tillfälle att nu verkställa.»

Under åberopande av vad de sålunda framhållit, hemställde ämbetsverken
till sist, bland annat, att Kungl. Maj:t täcktes förordna örn utredning
rörande möjligheten och lämpligheten av biskopslöneregleringsfrågans
lösning på grundvalen av att de biskoparna nu anslagna lönetillgångarna
inginge till kyrkofonden, med skyldighet för denna fond att
bestrida kostnaderna för biskoparnas avlöning, eller, om Kungl. Majit
ej funne skäl därtill, för riksdag och kyrkomöte framlägga förslag till
grunder för lönereglering för biskoparna i huvudsaklig överensstämmelse
med det av borgmästaren Linder angivna alternativet B med vissa ändringar
och tillägg, som av ämbetsverken förordats.

Genom beslut den 4 november 1932 anbefallde Kungl. Majit kammarkollegiet
att efter hörande av samtliga biskopar och domkapitel samt
i samråd med statskontoret verkställa utredning rörande biskoparnas
avlönande med anlitande av samtliga de för det högre och lägre prästerskapet
anslagna avlöningstillgångar. Därvid skulle av ämbetsverken
jämväl beaktas av kyrkomötet i skrivelse till Kungl. Majit den 1 september
1932, nr 32, berörd fråga örn anskaffande av medel till iordningställande
och underhåll av biskopshusen. Sedan dylik utredning av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

ämbetsverken verkställts, avgåvo dessa, i underdånig skrivelse den 23
december 1933, gemensamt utlåtande i ämnet. Med skrivelsen överlämnades
tillika en för utredningen inom kammarkollegiet utarbetad, den
25 september 1933 dagtecknad promemoria, innefattande, jämte motivering,
en serie författningsutkast, syftande — förutom till omläggning
av sättet för biskopslönernas finansiering i enlighet med det i Kungl.
Maj:ts nyssberörda beslut angivna programmet — till en fullständig
avveckling för biskoparnas del av det rådande naturaavlöningssystemet
och därjämte till erforderlig utjämning mellan ifrågavarande befattningshavare
av de dem tillkommande avlöningsförmånerna. Det i promemorian
framlagda förslaget till författningsbestämmelser torde såsom
bilaga få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende (Bil. B).

Spörsmålet örn en allmän reglering av biskoparnas löner har härefter
inom kyrkomötet varit föremål för ytterligare behandling i anledning
av en vid 1934 års kyrkomöte i detta ämne väckt motion, nr 40. På
sätt framgår av kyrkomötets skrivelse till Kungl. Majit den 3 december
1934, nr 33, fann sig emellertid kyrkomötet böra, under åberopande av
vad kyrkolagsutskottet i sitt betänkande nr 33 anfört gentemot motionärens
i frågan gjorda huvudyrkande, för det dåvarande inskränka sig till
att — i överensstämmelse med vad 1929 års kyrkomöte på sin tid hemställt
— förorda i motionen jämväl framfört förslag örn provisoriska
tilläggslöner åt vissa biskopar. I sitt betänkande förmälte sig kyrkolagsutskottet
visserligen livligt understryka önskvärdheten av att frågan
örn en allmän biskopslönereglering bringades till sin lösning så fort förhållandena
det medgåve. I anseende till de svårigheter, som enligt utskottets
förmenande vore därmed förbundna, och den därav betingade
omöjligheten att då förutse, när en dylik åtgärd kunde genomföras,
ansåg sig utskottet dock icke kunna förorda, att kyrkomötet följde motionärens
förslag att begära en definitiv lönereglering för biskoparna.
Medan det av kammarkollegiet och statskontoret framlagda och av
motionären för sitt huvudyrkande åberopade, på de tidigare utförda
omfattande utredningarna i frågan grundade förslaget syftade till att
åvägabringa en omedelbar och allmän utjämning i lönesättningen, fann
sig fördenskull kyrkolagsutskottet däremot böra kraftigt understryka
vikten av att den av kyrkomötet år 1929 anvisade vägen för frågans
temporära lösning först beträddes. I stället för att, i enlighet med ämbetsverkens
förslag, söka — genom beskärning av de högre och högsta
lönebeloppen vid vissa biskopstjänster — upphjälpa lönenivån vid de
andra biskopstjänster, där denna nivå genom icke förutsedda faktorer
kommit att stanna under ett givet, såsom skäligt ansett löneminimum,
gick alltså det av utskottet och därefter av kyrkomötet förordade förslaget
ut på att — utan reduktion eller begränsning i övrigt uppåt av
de efter konjunkturerna växlande högre biskopslönerna — bereda sär -

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

skilda provisoriska tilläggslöner åt de biskopar, vilkas löneinkomster
nnderstege visst belopp.

I samma skrivelse, den 3 december 1934, nr 33, vari kyrkomötet —
på sätt nu berörts — förordat viss provisorisk lönereglering för biskoparna,
har 1934 års kyrkomöte därjämte till Kungl. Maj:t anmält, att
mötet för sin del godkänt i motion, nr 17, vid mötet väckt förslag om
tillerkännande åt biskop av ett fast resanslag å lägst 1,500 och högst

3,000 kronor örn året såsom bidrag till kostnad för av biskopen företagna
tjänsteresor. Till stöd för detta förslag anfördes av kyrkolagsntskottet
i dess förutberörda betänkande, nr 33, vilket jämväl i denna
fråga av kyrkomötet åberopades, bland annat:

»Då enighet synes råda örn att vid en definitiv lönereglering samtliga
biskopar skola erhålla ersättning för ämbetsresor samt den provisoriska
tilläggslön, som nu föreslås, för de lägst avlönade biskoparna icke medför
de förmåner, som vid en definitiv reglering torde komma dem till
del, kan utskottet för sin del icke finna annat än att, i avvaktan på
att vid definitiv lönereglering reseersättning tilldelas alla biskopar, redan
nu i samband med den provisoriska löneregleringen rätt till reseersättning
bör tillerkännas de biskopar, vilkas löneförmåner icke äro så stora,
att särskild reseersättning icke skäligen bör ifrågakomma.»

Det sålunda förordade resanslaget skulle, enligt det av kyrkomötet godkända
förslaget, gäldas av kyrkofonden.

Genom beslut den 20 juni 1935 har Kungl. Majit sedermera uppdragit åt
kammarrådet T. H. Wohlin att, med beaktande av de kyrkliga avlöningstillgångarnas
nuvarande och för den närmaste framtiden beräkneliga ställning
samt under hänsynstagande till det möjliga sambandet mellan den
förevarande och andra numera aktualiserade reformfrågor inom området
för den kyrkliga ekonomien, företaga den överarbetning av de med kammarkollegiets
och statskontorets förberörda skrivelse avgivna förslagen, vartill
omständigheterna kunde giva anledning. Efter fullgörandet av det honom
sålunda lämnade uppdraget har kammarrådet Wohlin den 15 november
1935 avlämnat av honom utarbetade förslag till författningsbestämmelser
i ämnet med därtill hörande motiv. Över dessa förslag hava kammarkollegiet
och statskontoret samt direktionen för prästerskapets änkeoch
pupillkassa blivit hörda. Förslagen torde få såsom bilaga fogas vid
statsrådsprotokollet i detta ärende (Bil. C).

3 kap. Biskoparnas nuvarande löneinkomster och för
biskoparnas avlönande disponibla tillgångar.

Sedan jag förut redogjort för de för biskoparna gällande löneregleringsbestämmelsernas
tillkomst och innehåll ävensom för huvuddragen av under
senare tid framkomna reformkrav i avseende å det för nämnda befattningshavare
sålunda rådande lönesystemet, torde jag nu få avsluta denna histo -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

riska översikt med en kortfattad sammanställning av inhämtade uppgifter
rörande biskoparnas nuvarande löneinkomster och redogörelse för de särskilda
tillgångar, som för närvarande i första hand äro disponibla för biskoparnas
avlönande och för vad därmed sammanhör.

Biskoparnas nuvarande löneinkomster.

På sätt tidigare omnämnts, ha under senare tid företagits upprepade
undersökningar rörande biskoparnas löneinkomster. I den av kanslirådet
Tigerschiöld år 1916 framlagda utredningen ingår sålunda även en redogörelse
för de dåvarande befattningshavarnas löneinkomster under åren
1911—1913. Av statsutskottet vid 1931 års riksdag föranstaltad motsvarande
undersökning för åren 1924—1930 har jag redan förut berört. De av
statsutskottet därvid insamlade uppgifterna underkastades av borgmästaren
Linder i samband med den av honom verkställda utredningen, efter viss
komplettering, ytterligare bearbetning, varvid undersökningen jämväl utsträcktes
till att omfatta ecklesiastikåret 1930/1931. Uppgifterna ha av
Linder sammanställts i särskilda tablåer för de olika biskopsstolarna och
i ett sammandrag, vari även intagits uppgifter å den reglerade lönen för
varje biskop samt medeltalen av biskopslönerna enligt den av Tigerschiöld
gjorda undersökningen. De av Linder gjorda löneundersökningarna hava av
kammarrådet Wohlin ytterligare fullföljts med införskaffande från vederbörande
tjänstinnehavare av motsvarande sifferuppgifter för de sistförfluten
fyra ecklesiastikåren 1931—1935, vilka uppgifter av Wohlin sammanställts
i särskilda tablåer för ett vart av nämnda år och i ett sammandrag.

Det av Linder över biskoparnas löneinkomster upprättade sammandraget
samt de av Wohlin i samma hänseende uppgjorda tablåerna med därtill
hörande sammandrag och förklarande anmärkningar torde få såsom bilagor
fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende (Bil. D 1—7).

Av lönetablåerna med tillhörande kompletterande uppgifter för de sist
förflutna två löneåren, 1933/1934 och 1934/1935, för vilka år biskoparnas
löneuppgifter synas vara mest fullständiga, framgår, att de till biskoparna
utgående årliga eller, så att säga, ordinarie löneförmånerna — frånsett av
dem åtnjuten förmån av hyresfri tjänstebostad och, i förekommande fall,
avkastning in natura i husbehovsved eller i alster från till bostadslägenheten
hörande trädgård — för närvarande utgöras dels av inkomster av vid
biskopstjänsterna ursprungligen anvisade lönetillgångar, dels av lönebidrag
från biskopslöneregleringsfonden. Av det förstnämnda slaget av löneinkomster
märkes i främsta rummet avkomst av boställen och annan löningsjord,
antingen i form av arrende- och andra nyttjanderättsavgälder eller såsom
behållen inkomst av försåld skogsavkastning eller i ränta å fonderade kapitalbelopp
av expropriations- och andra ersättningsmedel, som härflutit av
de till biskopsstolarna anslagna lönefastigheterna. Avkomst av jord under

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 242.

eget bruk — bortsett från vad biskop möjligen har kunnat utvinna av till
honom upplåten trädgård — förekommer för biskoparna numera icke i
något fall. Till här berörda slag av löneinkomster äro även att räkna de till
biskoparna från anslag under riksstatens åttonde huvudtitel utgående indelningsersättningarna,
varmed förstås av statsverket åtagen lösen för
kronotionde och hemmansräntor, som tidigare varit biskopstjänsterna anslagna
i spannmål och andra naturapersedlar och till en mindre del även
i penningar. Hit hör även inkomst från med biskopstjänst förenat prebendepastorat.
Lönebidrag från biskopslöneregleringsfonden utgå för närvarande
till biskoparna under ett flertal olika benämningar. Såsom lönebidrag i
egentlig mening utgår sålunda dels »särskilt lönetillskott» såsom bidrag till
avlönande av vice pastor i prebendepastorat (Visby), dels »särskilt lönetillägg»
i anledning av ökat stiftsområde (Växjö), dels ock »tillfällig löneförbättring»
och »dyrtidstillägg» (Härnösand och Luleå). I övrigt utbetalas
från biskopslöneregleringsfonden dels sådant »lönetillägg», som tillerkänts
biskoparna i gottgörelse för avlösningen av den dem förut tillkommande
nådårsrätten, dels »lönefyllnad», som vid löneregleringen bestämts till
täckande av därvid uppskattad brist i de vid tjänsten då bibehållna löneinkomsterna,
dels »prebendeersättning», d. v. s. vederbörligen bestämd
ersättning för efter löneregleringen från tjänsten avlösta prebenden, dels
ock i ett fall (Luleå) den »reglerade lönen» i dess helhet.

Den vederbörande biskop vid de särskilda biskopstjänsterna kontant tillkommande
avlöningen utgöres sålunda av

inkomst i arrende- och nyttjanderättsavgälder, vid sju biskopstjänster
(Uppsala, Linköping, Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö och Lund),
inkomst av skog savkastning, vid fyra biskopstjänster (Uppsala, Skara,
Västerås och Växjö),

ränteinkomst av fonderade ersättningsmedel, vid sex biskopstjänster
(Linköping, Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö och Lund),
indelning sersättningar, vid tio biskopstjänster (samtliga utom de i Lund
och Luleå),

inkomst av prebende, vid en biskopstjänst (Visby),
reglerad lön, helt från biskopslöneregleringsfonden, vid en biskopstjänst
(Luleå),

lönebidrag i egentlig mening från biskopslöneregleringsfonden, vid fyra
biskopstjänster (Växjö »särskilt lönetillägg», Härnösand och Luleå »tillfällig
löneförbättring» och »dyrtidstillägg» samt Visby »särskilt lönetillskott»),

lönetillägg i anledning av nådårsrättens upphörande, vid åtta eller, efter
de senast inträffade ombytena av tjänstinnehavare vid biskopsstolarna i
Skara och Härnösand, vid inalles tio biskopstjänster (samtliga utom de i
Karlstad och Visby),

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

lönefyllnad, vid sex biskopstjänster (Strängnäs, Växjö — ej uppgivet i
tablåerna —, Göteborg, Karlstad, Härnösand och Visby) samt

prebendeersättning, vid åtta biskopstjänster (samtliga utom de i Skara,
Lund, Luleå och Visby).

Hyresersättning, som vid löneregleringens antagande förutsattes och som
tidigare utgått till biskopen i förutvarande Kalmar stift och under viss tid
till biskopen i Luleå stift, utgår för närvarande endast — jämlikt särskilt
beslut den 15 november 1935 — till den sagda år nyutnämnde biskopen

G. Ljunggren i Skara med 2,950 kronor för tiden 1935 1/7 1936.

Utöver de angivna ordinarie löneförmånerna hava, på sätt jag tidigare
särskilt omnämnt, biskoparna i Härnösand och Luleå åtnjutit resekostnadsersättningar
ur biskopslöneregleringsfonden och den sistnämnde därjämte
viss traktamentsersättning av åttonde huvudtitelns anslag till Lappmarks
ecklesiastikverk, varjämte ärkebiskopen erhållit särskilt bidrag för avlönande
av biträden.

Emeritilön uppbäres för tillfället av två förutvarande biskopar (Skara
och Härnösand).

För biskoparnas avlönande disponibla tillgångar.

För finansieringen av en ifrågasatt avlöningsreform för biskoparna har
man att i första rummet räkna med alla de fastigheter och fonder och andra
tillgångar, som för närvarande utgöra underlaget för biskoparnas avlöningar.
Härvid inbegripas ej mindre de fastigheter, som omedelbart utnyttjas
för tjänstebostäder åt biskoparna, än även de kapitaltillgångar, som i särskilda
fall anslagits speciellt för byggande och underhåll av dylika bostadsfastigheter,
och givetvis även sådana besparade biskopslönemedel, som i
vissa fall blivit fonderade, men vilkas disposition för närvarande icke är
bestämd.

De tillgångar, som alltså få anses direkt avsedda för ändamålet, utgöras
fördenskull av l:o »biskopsgårdarna», varmed avses biskoparnas bostadsfastigheter
i stiftsstäderna och — i förekommande fall — å biskopsboställe
på landet för tjänstebostad avskilt område med byggnader, 2:o övriga
boställs- och andra lönefastigheter på landet, vare sig avkomsten därav
bibehållits såsom löneinkomst omedelbart vid biskopsstolen eller avkomsten
indragits till lönefond, 3:o sådana vid de särskilda biskopsstolarna
uppsamlade fonder och andra kapitaltillgångar, varav ränteavkastningen
uppbäres av vederbörande biskop, 4:o å riksstaten upptaget statsanslag
för indelningsersättningar åt biskoparna och biskopslöneregleringsfonden,
5:o vid biskopstjänst kvarvarande prebende, 6:o byggnadsfonder, 7:o
Strängnäs stifts episkopaliefond, 8:o Lunds biskopslönemedels besparingsfond
samt 9:o biskopslöneregleringsfonden.

l:o »Biskopsgårdar». Särskilda sådana bostadsfastigheter finnas numera
i samtliga stiftsstäder utom i Skara, Växjö och Visby. Biskoparna i Skara

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

och Växjö hava sätesgårdar på landet, men innehar den förre därjämte
boställsrum i konsistoriehuset i Skara. För biskopen i Skara har alltså
»biskopsgården» hittills varit förlagd å biskopsbostället Bransboda, men
ifrågasättes för närvarande byggande av särskild »biskopsgård» å fastighet
i Skara stad. För biskopen i Växjö är »biskopsgården» avskild å biskopsbostället
Östrabo. Biskopen i Visby innehar bostadsboställe endast såsom
kyrkoherde i Visby prebendepastorat.

I punkt 7 av prästerskapets privilegier den 16 oktober 1723 stadgas:

»--— Vad biskopsgårdarna i städerna beträffar, så hava de, som av

kronans och kyrkornas medel för år 1707 då Kungl. Maj:ts brev det förändrade,
äro underhållne, hädanefter årligen till reparations hjälp av domkyrko-tunnan
att undfå vad dem igenom särskilt resolution nu eller framdeles
tillagt varder. Vilket vederbörande biskop till husens förbättring och
byggnad använder och beräknar, samt står i ansvar, om husen icke äro tillbörligen
vid makt hällne; och vad till årlig reparation ej uppgår, förvaras
i kyrkan till påkommande behov av nybyggnad, eller kostsammare förbättring.
Men de biskops-säten och prebende-hemman, som äro å landet belägna,
måste av vederbörande biskopar, utan någon tillhjälp av publike medel,
bliva underhållna. —--»

I enlighet härmed hava i ett flertal fall särskilda beslut blivit av Kungl.
Majit meddelade om underhållet av biskopshusen i städerna. Vidare har
i enlighet med sista punkten i den anförda delen av privilegierna i ett särskilt
mål angående byggnads- eller underhållsskyldigheten vid biskopsbostället
Östrabo i Växjö av Kungl. Majit den 29 oktober 1880 förordnats,
att denna skyldighet, med undantag för underhållet av där inredda sessionsrum
för domkapitlet, skulle för framtiden övertagas av biskopen.

Efter biskopslöneregleringsfondens tillkomst hava emellertid ur nämnda
fond, till lättande av vederbörandes byggnadsskyldighet, beviljats många
och betydande anslag till reparationer av biskopshusen i städerna liksom
ock för biskopssätena Brunsboda och Östrabo samt även för kyrkoherdebostället
i Visby. I den av kammarrådet Nyborg den 22 december 1928 avgivna
promemorian angående biskopslöneregleringsfondens tillkomst och
användning lämnas en utförlig redogörelse för dittills beviljade dylika
anslag.

Beträffande tillkomsten och omfattningen av de särskilda »biskopsgårdarna»
och vad därmed i övrigt sammanhör anhåller jag att få hänvisa till
den särskilda utredning, som inom kammarkollegiets arkivkontor utförts
rörande dels »Biskopssäten och biskopslöningshemman på landet», dels
»Biskopsgårdarna med därtill hörande jordar i städerna», vilken utredning
framlagts i ett den 11 februari 1932 dagtecknat, till kammarkollegiets och
statskontorets utlåtande den 19 i samma månad över borgmästaren Linders
utredning fogat memorial. Ytterligare upplysningar om dessa fastigheter
lämnas i en vid kammarrådet Wohlins utredningsskrivelse fogad redogörelse
för omfattningen av biskoparnas nuvarande tjänstebostäder m. m. Åbero -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

pade memorial och redogörelse, memorialet i transumerade delar, torde få
såsom bilagor fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende (Bil. E och F).

2:o Boställs- och andra lönefastigheter på landet. Beträffande tillkomsten
och beskaffenheten av dessa fastigheter ber jag att likaledes få hänvisa till
det under föregående punkt åberopade memorialet (Bil. E). I fråga örn
dessa fastigheters ställning i allmänhet såsom lönefastigheter efter reformationens
införande göres i memorialet följande uttalande:

»För bedömande av karaktären av den i mer eller mindre omedelbart
sammanhang med konung Gustaf I:s kyrkliga reduktion verkställda förläningen
till biskoparna av vissa hemman torde en kort översiktlig redogörelse
för indragningen av de till biskopsstolarna under katolska tiden
hörande inkomster vara nödig.

Under katolska tiden utgjordes biskoparnas inkomster i huvudsak av
landboräntor och biskopstionden samt biskopssakören och biskopsfordring
från kyrkliga landbönder. Dessa inkomster åtnjötos under s. k. andlig frälse
frihet. Dessutom innehade de såsom riksråd förläningar av kronan. För de
senare utgjorde de i likhet med ridderskapet rusttjänst.

Enligt 1527 års riksdagsbeslut i Västerås skulle biskoparna till kronan
överlämna de slott och fästen, som de då innehade. De skulle icke rida med
flera karlar än konungen bestämde. Deras övriga uppbörd skulle på det sätt
användas till ökning av kronans ränta, att de skulle giva kronan »etli
stycke paeninga», efter som de kunde komma överens med konungen. För
detta ändamål skulle biskoparna till konungen inleverera registen (jordeböckerna)
på sin uppbörd av räntor, avrad och tionde, varefter konungen
skulle bestämma huru mycket de skulle få behålla och huru mycket skulle
indragas till kronan.

I enlighet härmed blev till en början av biskopsborden i allmänhet endast
så mycket lagt under konungens omedelbara förvaltning, som medföljde de
indragna biskopsslotten. Därjämte synas biskopsfordring och biskopssakören
i allmänhet omedelbart hava indragits. För biskoparnas kvarstående
inkomster av landboräntor och tionden fingo de erlägga s. k. taxor till
kronan i enlighet med därom med konungen träffade överenskommelser
(kontrakt).

Biskoparna fingo sålunda till en början i huvudsak behålla sina landboliemman
och tionden. I Uppsala och Linköpings stift, vilkas biskopar lämnade
landet, blev emellertid indragningen av landbönder och i Uppsala stift
jämväl av tionden med ens fullständig. Det dröjde emellertid icke så länge
förrän även de övrigas landbönder och tionden indrogos till kronan, och på
1540-talet är indragningen helt och hållet genomförd.

Med indragningarna upphörde de tidigare taxorna att utgå. Till biskoparnas
underhåll anvisade konungen i stället i huvudsak till kronan indragna
tionden samt räntor av landbohemman. Därvid förekom visserligen
ibland, att anslaget kom att bestå i sådana inkomster, som tidigare innehafts
av biskopen (biskopstionden och räntor av biskopslandbönder), men
lika ofta anvisades andra till kronan indragna tionden och räntor.

Någon fast lönestat för biskoparna synes icke hava funnits utan esomoftast
vidtog konungen förändringar i de anvisade inkomsterna. Det synes
hava legat helt och hållet i konungens hand att bestämma såväl örn anslagens
storlek som ock örn de särskilda slag av inkomster, som skulle för ändamålet
användas. I ett under Västerås riksdag utfärdat öppet brev förkla -

Kungl. May.ts proposition Kr 242.

rade också biskoparna, att de voro till freds med huru rika och huru fattiga
konungen ville hava dem. Med hänsyn till den befogenhet, som sålunda
lagts i konungens hand, lärer till biskopsborden under katolska tiden hörande
egendom, som kommit att bibehållas av biskoparna, efter reformationen
få anses såsom anslag av kronan.»

3:o Lokala lönefonder. Såsom framgår av redogörelserna för »biskopsgårdarna»
och de övriga lönefastigheterna, hava i åtskilliga fall — bortsett
från indragningarna till de centrala lönefonderna — större eller mindre
delar av biskoparnas lönefastigheter under årens lopp frångått biskopsstolarna.
Så har, när dylik löningsjord erfordrats för något allmänt behov,
upplåtelse medgivits mot lösen bestämd i den ordning, som för expropriationsförfarande
är stadgat, men har mark även, efter Kungl. Maj:ts bestämmande,
överlåtits genom vanlig försäljning. De härvid erhållna ersättningsmedlen
hava såsom regel bibehållits för biskopsstolens räkning och, med
vederbörande tjänstinnehavare förbehållen rätt till rän tea vkastningen, fonderats
inom det ifrågavarande stiftet. I de flesta fall torde dessa medel vara
överlämnade till förvaltning av domkapitlen, men emellanåt förvaltas dylika
medel även — där fråga varit örn mark från »biskopsgård» i stad —
av domkyrkosyssloman eller något annat domkyrkans organ. I visst fall
— i Västerås — förekommer även, att fastställd marklösen aldrig blivit av
markförvärvaren (staden) utgiven, utan erlägger denne årligen beräknad
ränta å kapitalbeloppet direkt till biskopen-tjänstinnehavaren. Samtliga
sådana kapitaltillgångar få anses, oberoende av den förhandenvarande förvaltningsformen,
vara disponibla omedelbart för biskoparnas avlönande
eller för därmed förbundet ändamål.

4:o Statsanslag för indelning sersättning ar. Vid den i samband med löneregleringarna
verkställda uppskattningen av löneinkomsterna vid biskopsstolarna
beräknades värdet av dithörande kronotionde och hemmansräntor,
i den mån detta värde ej var utsatt i penningar, jämlikt föreskrifterna i
nådiga cirkuläret den 26 februari 1864 efter medeltalet av de nästföregående
tjugo årens markegång. Den från statsverket såväl för biskoparna
direkt anslagen och till bislcopslöneregleringsfonden indragen kronotionde
som för hemmansräntor utgående lösen uträknas för varje år efter länsvis
gällande medelinarkegångspris med i förekommande fall tillagd forsellön
för spannmålen. Hemmansräntor finnas för närvarande på lön anslagna
biskoparna i Skara, Härnösand och Visby.

5:o Prebende. Den av statsmakterna beslutade och efter hand genomförda
avlösningen av de med biskopstjänsterna förenade prebendena har,
såsom förut berörts, resulterat i att numera endast ett sådant prebende
återstår, för biskopen i Visby stift. Av de 25 prebendepastorat, som före
ikraftträdandet av gällande lönereglering voro biskopstjänsterna tillagda,
blevo, sedan i samband med regleringen av lönen vid biskopstjänsten i Karlstads
stift ett av de dithörande prebendepastoraten uppdelats i två sär -

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

.skilda pastorat, sammanlagt 12 pastorat redan vid löneregleringen avskilda
från biskopstjänsterna. Av de återstående prebendena lia sedermera 13 avlösts
med ersättningar från biskopslöneregleringsfonden.

Enligt den för prästerskapet i det såsom prebende sålunda kvarstående
Visby stads- och landsförsamlingars pastorat den 29 augusti 1919 fastställda
löneregleringen skall i pastoratet från och med den 1 maj 1920 vara anställd
kyrkoherde och en komminister jämte stadigvarande biträde åt
kyrkoherden av en extra ordinarie prästman (kyrkoadjunkt). Den till
kyrkoherden i penningar utgående lönen har i löneregleringen bestämts till
ett, med hänsyn jämväl till besvärlig tjänstgöring och till behovet av att
köpa bränsle, beräknat belopp av 8,000 kronor. Ifrågavarande lön gäldas av
pastoratet enligt prästlöneregleringslagen. Fri bostad beredes kyrkoherden
genom upplåtelse av prästgård, på sätt i ecklesiastik boställsordning stadgas,
å honom anslagen boställsgård i Visby stad. Därjämte skall till kyrkoherden,
vilken skall vara oförhindrad att begagna skjuts, som vid sockenbud
eller eljest ställdes till dennes förfogande, såsom bidrag till övrig ämbetsskjuts
årligen utgå 150 kronor.

6:o Byggnadsfonder. Härmed förstås närmast sådana, förut berörda,
vid biskopsstolarna uppsamlade eller eljest bildade kapitaltillgångar, som
anslagits speciellt för byggande och underhåll av biskops bostadsfastighet.
Såvitt genom de verkställda utredningarna framkommit, finnas för närvarande
två sådana fonder, de s. k. Göteborgs stifts biskopshuskassa och
Reparationsfonden vid biskopshuset i Härnösand. Rörande uppkomsten av
dessa två fonder får jag hänvisa till vad därom anföres vid redogörelsen för
»biskopsgårdarna» i Göteborg och Härnösand i tidigare åberopade memorial
(Bil. E). I den vid kammarkollegiets och statskontorets utlåtande
den 23 december 1933 fogade promemorian av den 25 september samma år
har biskopshuskassans behållning den 30 juni 1933 uppgivits till 55,385
kronor 59 öre, vari dock inginge ett för viss bestämd utgift då redan anvisat
belopp av 5,000 kronor. Reparationsfonden uppgick den 1 juli 1935
till 5,100 kronor 57 öre.

7:o Strängnäs stifts episkopal^fond. Uppkomsten av denna fond hänför
sig till Kungl. Maj:ts beslut den 15 juli 1932, vari föreskrevs, att de biskopen
i Strängnäs stift tillkommande avgälder, räntor och övriga lönemedel
skulle, i den mån de belöpte på tid, då dåvarande biskopen i stiftet Sam.
Städener innehade statsrådsämbete, tills vidare och intill dess Kungl. Maj:t
annorlunda förordnade av domkapitlet förvaltas och göras räntebärande
genom insättning hos bank. Angående den framtida dispositionen av de
i enlighet härmed uppsamlade lönemedlen har hittills icke meddelats något
definitivt beslut. Enligt uppgift i ämbetsverkens förut åberopade promemoria
av den 25 september 1933 uppgick fondens behållning den 30 juni 1933
till 27,308 kronor 22 öre. Dessförinnan hade genom nådigt beslut den 26
augusti 1932 domprosten i Strängnäs J. O. C. Norberg ur fonden tillerkänts

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

ersättning för utövningen av ordförandeskapet i domkapitlet med 100 kronor
för månad att utgå för den tid utöver sex månader, under vilken biskopen
Städener beklädde statsrådsämbetet. Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den
7 juli 1933 har därefter ur fonden utgått ett anslag av 15,000 kronor för
möblering av vissa rum i biskopsgården i Strängnäs. De härför inköpta
möblerna föreskrevos skola redovisas bland Strängnäs domkyrka tillhöriga
inventarier.

8:o Lunds biskopslönemedels besparingsfond. På sätt tidigare nämnts
har denna fond upplagts i samband med den år 1927 beslutade omregleringen
av avlöningen vid biskopstjänsten i Lund. Till denna fond ingå för
närvarande inkomster i arrende- och andra nyttjanderättsavgälder från
vissa hemmansdelar och lägenheter, som vid nämnda reglering avskilts
från lönen vid biskopstjänsten. Fonden i fråga, vilken förvaltas av statskontoret,
hade enligt ämbetsverkets fondredogörelse för budgetåret 1934/
1935 en behållning den 30 juni 1935 av 186,363 kronor 61 öre. Några bestämmelser
angående dispositionen av fondens avkastning hava hittills icke
meddelats.

9:o Biskopslöneregleringsf onden. För denna fonds tillkomst enligt 1860
—1861 års beslut örn nu för biskoparna gällande lönereglering har jag tidigare
redogjort. Till denna fond ingå för närvarande dels indelningsersättningar
för kronotiondespannmål, som indragits från biskopstjänsterna i Uppsala,
Linköping, Skara och Lund samt från förutvarande biskopstjänsten i
Kalmar, dels ock inkomster i arrende- och andra nyttjanderättsavgälder och
av skogsavkastning från ett antal förutvarande löningshemman, vilka avskilts
från biskopstjänsterna i Skara och Lund. Angående fondens anlitande
för löneregleringens genomförande samt örn den framtida dispositionen av
å fonden uppkommande behållningar stadgas i grunderna för löneregleringen.
Enligt statskontorets fondredogörelse för budgetåret 1934/1935
uppgick fondens behållning den 30 juni 1935 till 1,521,074 kronor 9 öre,
varav hos domänstyrelsen innestående oredovisade skogsmedel 81,613 kronor
26 öre.

Den ekonomiska innebörden av en avlöningsreform för biskoparna
har — från de speciella förutsättningar, som förelegat vid tiden för en
var av de olika löneutredningarna — utförligt belysts i särskilda i samband
med utredningarna uppgjorda finansieringstablåer. Det av Linder
framlagda reformförslaget var, på sätt förut berörts, baserat enbart på
sådana medelstillgångar, som då förutsattes kunna för ändamålet tagas
i anspråk. Med hänsyn till den starkt begränsade kostnadsram, som
Linder sålunda haft att räkna med, har denne nödgats att vid förslagets
uppgörande dels ställa den ifrågasatta lönereformen på vissa punkter
på framtiden, dels ock på andra punkter göra betydande nedprutningar
i de beräkneliga löneutgifterna. Ett annat utgångsläge förelåg för de

Kungl. Marits proposition Nr 242.

senare tillkomna, av kammarkollegiet och statskontoret samt — efter
nu verkställd överarbetning — av Wohlin framlagda förslagen, i det att
för dessa förutsatts en sammanslagning av de för biskoparna anslagna
avlöningstillgångarna med kyrkofonden. Kostnadsberäkningarna för
Linders och de senare förslagen äro fördenskull icke omedelbart jämförbara
med varandra. Då emellertid kammarkollegiets och statskontorets

— i förut berörda, av ämbetsverken åberopade promemoria föreliggande

— förslag tillkommit vid en tidpunkt, då det enbart för finansieringen
av de å kyrkofonden dittills ankommande utgifterna krävdes ett uttagande
av den allmänna kyrkoavgiften med dess maximibelopp, 15 öre
för skattekrona, har detta förhållande givetvis influerat på de i promemorian
ingående kostnadsberäkningarna. När jag fördenskull har att i
detta sammanhang redovisa för den ifrågasatta avlöningsreformen uppställda
finansieringskalkyler, har jag ansett mig kunna inskränka mig
till att åberopa de av Wohlin härutinnan gjorda beräkningarna såsom de,
vilka närmast få anses äga aktualitet. Den av Wohlin upprättade, i hans
skrivelse den 15 november 1935 ingående »Finansplanen» torde i detta
syfte få såsom bilaga fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende (Bil. G).

Bihang till riksdagens protokoll 1036.

1 sami.

AV 21,2.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 242.

Andra avdelningen.

Den för avlöningsreformen erforderliga författningsregleringen.

1 kap. Allmänna synpunkter.

Då jag nu går att redogöra för det ändrade avlöningssystem för biskoparna,
som av mig ifrågasattes, har jag i första hand att taga ställning till
frågan örn den finansiella utgångspunkten för en avlöningsreform på detta
område. Men innan jag angiver min ståndpunkt härutinnan, anser jag mig
inledningsvis böra belysa ett särskilt, för en dylik reforms genomförande
betydelsefullt spörsmål, nämligen frågan örn de förefintliga avlöningstillgångarnas
rättsliga ställning i lönesystemet.

Före den egentliga detaljbehandlingen av reformförslaget böra dessutom
beröras två andra med förslagets genomförande omedelbart sammanhängande
spörsmål av mera formell art. Jag syftar härvid på frågorna örn den
författningstekniska utformningen av de blivande bestämmelserna i det
förevarande ämnet samt om möjligheterna för ett samtidigt och i huvudsak
enhetligt införande av reformen för samtliga biskopstjänster.

Under behandlingen av de nu nämnda och därefter förekommande andra
särskilda frågor avser jag att — i den mån det för frågans belysande är av
vikt — jämväl redogöra för de av borgmästaren Linder, av kammarkollegiet
och statskontoret samt av kammarrådet Wohlin i deras utredningar
och förslag i den föreliggande frågan gjorda uttalanden, ävensom för däröver
av befattningshavare och myndigheter avgivna yttranden. Vid åberopande
av utredning eller utlåtande, som avlämnats av kammarkollegiet och statskontoret,
kommer jag härvid att för enkelhetens skull använda mig av följande
förkortningar:

Ämbetsverken 1932 — det av kammarkollegiet och statskontoret den 19
februari 1932 avgivna utlåtandet över den av borgmästaren Linder verkställda
utredningen.

P. M. = inom kammarkollegiet utarbetad promemoria den 25 september
1933 angående biskoparnas avlönande med anlitande av samtliga de för det
högre och lägre prästerskapet anslagna avlöningstillgångar.

Ämbetsverken 1933 = det av kammarkollegiet och statskontoret den 23
december 1933 i anslutning till förenämnda promemoria avgivna utlåtandet.

Ämbetsverken 1935 = det av kammarkollegiet och statskontoret den 23
december 1935 avgivna utlåtandet över det av kammarrådet Wohlin utarbetade
förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

De för biskoparna anslagna avlöningstillgångarnas rättsliga ställning
samt genomförbarheten av dessa tillgångars sammanförande
med kyrkofonden.

Efter att ha åberopat ett i kammarrådet E. Schallings avhandling »Den
kyrkliga jordens rättsliga ställning i Sverige» gjort uttalande, däri författaren
givit uttryck för den uppfattningen, att den till varje biskopsämbete
anslagna fasta egendomen med de få undantag, som kunde föranledas av
donationer, tillkomna efter reformationens införande, vore att betrakta
såsom kronoförläningar, avsedda för biskoparnas avlöning och tillförsäkrade
innehavarna genom de prästerliga privilegierna, gjorde Linder — framhållande
här föreliggande frågas invecklade beskaffenhet — gällande, att
hans utredning icke med nödvändighet krävde ett slutgiltigt svar å denna
fråga. Den utredning och det förslag, han framlade, föregrepe icke det slut,
vartill en utredning i detta ämne kunde komma. Därefter fortsatte Linder
sålunda:

Jag har endast ansett det nödigt att i frågan framgå med försiktighet och
under utväljande av sådana vägar, som kunna anses anvisade genom redan
förut av Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte fattade beslut. Nu gällande
lönelagstiftning för biskoparna utgår — vilket torde framgå av den av mig
inledningsvis lämnade översikten över dess tillkomst — från att de för
biskoparnas avlöning anvisade tillgångarna även i fortsättningen skola användas
just för detta ändamål. Härutinnan har — så vitt jag kunnat finna
— under den tid, som förflutit från antagandet av nu gällande grunder,
ingen förändring ifrågasatts. Ej heller har jag funnit anledning att under
nuvarande förhållanden föreslå åtgärder i denna riktning. De för biskoparnas
avlöning tillgängliga tillgångarna torde få anses skyddade genom
prästerskapets grundlagsfästa privilegier, vadan möjlighet ej föreligger att
beträffande dessa avlöningstillgångars disposition vidtaga någon förändring
utan samstämmande beslut av riksdag och kyrkomöte. Genomförandet av
en modern lönereglering för biskoparna enligt de grunder, jag i min här
förevarande utredning ansett mig böra beteckna såsom skäliga, kommer
jämväl att medföra så avsevärt ökade kostnader, att de tillgångar, som för
närvarande stå till buds för biskoparnas avlöning, för framtiden väl komma
att behövas för detta ändamål.

Med erinran örn att den berörda frågan jämväl sammanhängde med frågan
örn möjligheten av att för en biskops avlöning använda avlöningstillgång,
som ursprungligen avsetts för en annan biskop, framhöll Linder
vidare såsom ofrånkomligt, att man — vid lönereglering för biskoparna
inom ramen av befintliga avlöningstillgångar — åtminstone i viss utsträckning''
finge räkna jämväl med en dylik omdisposition av avlöningstillgångar.
I enlighet härmed utgick Linder i sitt förslag från, att till biskoparnas
framtida avlöning skulle tagas i anspråk samtliga de avlöningstillgångar,
som för det dåvarande vöre dem anslagna, och att dessa avlöningstillgångar
i mån av behov skulle kunna komma till användning för avlöning jämväl av
annan biskop lin den, som då vöre i åtnjutande därav, ävensom att några
nya avlöningstillgångar icke skulle utöver de dåvarande anvisas.

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

Över Linders förslag hava hörts dels domänstyrelsen och direktionen för
prästerskapets änke- och pupillkassa, dels ock, på sätt förut berörts, samtliga
då i tjänst varande biskopar, domkapitlen samt länsstyrelserna i de
län, inom vilka stiftsstäder liro belägna. LTr de sålunda avgivna yttrandena
må i detta sammanhang följande uttalanden återgivas:

Framlidne biskopen E. Aurelius, Linköping: Förslaget slutar med alternativ,
beroende på två möjligheter, som öppna sig för förvaltningen av lönetillgångarna:
tillgångarnas kvarblivande i viss utsträckning vid de särskilda biskopsstolarna
(A) eller centralisering av samtliga avlöningstillgångar till
biskopslöneregleringsfonden (B). Jag känner mig mest böjd att i min uppfattning
sluta mig till alternativ A. Örn man gärna önskar, vad prästlöneväsendet
beträffar, se detta så ordnat, att det stödjer betraktelsen, att det
är den enskilda församlingen, som avlönar prästen, vilken är den församlings
tjänare, där han är satt att verka — så skulle en liknande synpunkt
kunna överflyttas till stiftet och något icke alldeles betydelselöst ses i kvarblivandet
vid var biskopsstol av så mycket av avlöningstillgångarna, som
håller sig inom ramen av det fastställda lönebeloppet, och indragande av
endast överskottet till biskopslöneregleringsfonden. Den sakkunnige erkänner
ock, att centraliseringstanken innebär »ett kraftigt avbrott i den utveckling,
som hittills gjort sig gällande i fråga om avlönandet av prästerliga
befattningar av olika slag». Jag kan emellertid väl tänka mig, att en del
praktiska synpunkter kunna göras gällande mot det nu förordade alternativet
och jag vill för min del, när det som här är fråga blott örn ett mycket
begränsat antal befattningshavare, icke lägga alltför stark tonvikt på föredragandet
av alternativ A framför B. När frågan gäller de med biskopsstolarna
förbundna avlöningstiilgångarnas rättsliga ställning, har den sakkunnige
icke ansett, att den honom anförtrodda utredningen kräver ett
slutgiltigt svar. Jag kan emellertid icke underlåta att göra den anmärkningen,
att vid ett avgörande av så känslig natur som en reglering med alla
de frågor rörande tillgångarnas förvaltning, som därmed sammanhänga,
det i varje fall hade varit lyckligt, örn en undersökning av ifrågavarande art
hade kunnat företagas och utföras.

Biskopen E. Billing, Västerås, efter anmärkande, att den ekonomiska
grundvalen för den ifrågasatta löneregleringens genomförande under dåvarande
förhållanden finge anses vara särdeles svag: Härtill kommer slutligen,
att den sakkunnige vid sina beräkningar synes hava utgått från, att
de överskjutande lönetillgångarna vid vissa biskopsämbeten utan inskränkning
skulle kunna tagas i anspråk vid löneregleringens genomförande. Att
under alla omständigheter motsätta sig, att närmast för en viss biskop avsedda
avlöningstillgångar tagas i anspråk för sådant syfte, synes mig visserligen
så mycket mindre kunna komma i fråga, som ett dylikt förfarande
redan i viss utsträckning tillämpats. Men väl synes det mig tänkbart, att
i vissa fall sådana särskilda förhållanden — i analogi med det i lagen rörande
reglering av prästerskapets avlöning, § 7, förutsatta fallet — kunna föreligga,
att en dylik disposition icke rättsligen kan eller bör ifrågakomma.
Och då det synes mig vara av synnerlig vikt, att rättsprinciperna i detta
hänseende icke på något sätt må fördunklas, synas mig starka betänkligheter
möta mot genomförandet av en lönereglering, utan att en utredning
rörande här antydda förhållanden kommit till stånd.

Framlidne biskopen E. Reuterskiöld, Växjö: Lunds biskopslönemedels besparingsfond
samt avkomsterna av samtliga biskoparna på lön anslagna hem -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 2-12.

man, lägenheter och jordar, behållna skogsavkastningen däruti inberäknad,
föreslås av den sakkunnige skola indragas och förvaltas av statskontoret.
Man torde hava skäl att här framhålla den egendomligheten, att, då
det gällt prästerskapets löneboställen, flera ingående utredningar strävat att
fastställa dessa fastigheters juridiska natur, innan förslag framlagts örn reglering
av prästerskapets löner. När det gäller de biskoparna anslagna löneförmånerna
av denna art, har däremot en sadan utredning icke synts vara
av behovet påkallad. Jag kan icke dela den sakkunniges uppfattning, att
en redogörelse för här förevarande avlöningstillgangar (dess uppkomst och
juridiska natur m. m.), vilken även enligt den sakkunniges mening skulle
bliva synnerligen omfattande såväl till utrymme som innehåll, icke i detta
fall skulle vara av nöden. Det är ju dock fråga örn en definitiv lönereglering
för biskoparna och under sådana förhållanden bör väl varje ärendet
rörande detalj, särskilt i denna vitala punkt, noggrant undersökas. Såvitt
jag kan förstå, skulle av en sådan undersökning framgå, att vissa biskopslöningshemman
vore av den natur, att den avkastning, som (enligt förslaget)
icke skulle behövas för vederbörande biskops avlöning och som skulle
användas till avlönande av annan biskop, icke lagligen skulle kunna disponeras
på detta föreslagna sätt. Jag håller icke för otroligt, att hemmanen
i Växjö, Uppsala och Lund äro av den beskaffenhet, att desamma icke
kunna frånhändas biskoparna mot deras vilja. Vad särskilt Lunds biskopslönemedels
besparingsfond angår, har även kyrkomötet uttalat den åsikten,
att dessa medel, såsom specifikt tillhörande biskopsstolen i Lund, icke
måtte tillföras biskopslöneregleringsfonden, förrän en allsidig utredning
skett rörande lagligheten av en sådan åtgärd.

Domkapitlet i Härnösand, under framhållande av billigheten i att full
likställighet i lönehänseende med landshövdingarna i huvudsak genomfördes
för biskoparna: I sådant syfte vill domkapitlet ifrågasätta, huruvida
icke kyrkofonden kunde anlitas för beredande av erforderliga medel för
ändamålet till dess att biskopslöneregleringsfonden får tillräcklig ekonomisk
bärkraft. Härvid kan man visserligen icke bortse från det faktum, att
biskoparnas och det övriga prästerskapets löneförhållanden sedan gammalt
hållits skilda från varandra, samt att därför med en hävdvunnen traditions
tyngd och makt skäl kunna anföras mot en ändring därutinnan. Men å
andra sidan borde enligt domkapitlets förmenande, då det bär gäller en rent
kyrklig avlöningsfråga, betänkligheter av principiell natur ej stå hindrande
i vägen för en dylik anordning. På grund härav och då det ej lärer bli fråga
örn några större belopp samt det hela endast skulle bli en tillfällig anordning,
synes det domkapitlet som örn någon befogad invändning ej skulle
kunna resas mot en sådan disposition av medel från kyrkofonden. Domkapitlet
är emellertid fullt medvetet om, att detta förslag kommer att röna
gensägelse av skäl, som ovan antytts och som helt visst i sig innesluta viktiga
motargument, men det framstår dock för domkapitlet som ett betydelsefullt
önskemål, som ej utan vidare bör avvisas, att denna utväg att
bereda felande medel för en rättvis lönereglering ägnas en ingående prövning.

Länsstyrelsen i Uppsala: Det torde böra framhållas, att de i utredningen
framlagda förslagen i liera avseenden påverkats av de knappa aylöningstillgångar,
som ansetts vara att tillgå för biskoparnas lönereglering.
Denna uppfattning synes hava gjort sig gällande oberoende av frågan örn

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

också uppenbart av den redogörelse, som lämnas i utredningen, att avkastningen
av biskopslöneregleringsfonden jämte de lokala tillgångarnas avkastning,
arrenden, skogsmedel, räntor m. m., tillhopa icke motsvara utgifterna
för den lönereglering, som ansetts skälig och de övriga omkostnader, som
bort åtfölja densamma. Än mera kan denna underbalans bliva märkbar, örn
jordbrukets och skogsbrukets avkastning sjunka under en följd av år.
Under sådana förhållanden synes det nödvändigt att finna andra utvägar,
och det förefaller Kungl. Maj:ts befallningshavande, som om detta lämpligast
skulle kunna ske i samband med förestående lagstiftning angående
prästerskapets avlöning. Då de biskopliga ämbetena anses utgöra en
nödvändig del av den prästerliga organisationen och i sådant avseende
kunna jämföras med vissa allmänkyrkliga ändamål, vilka bestridas av
kyrkofonden, synes det icke vara oberättigat att taga sistnämnda fond i
anspråk för det erforderliga tillskottet till biskoparnas avlöning. En sådan
anordning lärer vara helt oberoende av det system, som i övrigt må komma
att användas vid prästerskapets lönereglering i avseende å de lokala tillgångarnas
förvaltning och användning.

Länsstyrelsen i Västerås: Anses en definitiv lönereglering böra genomföras
med det snaraste, synes en utväg att kunna åstadkomma en verklig
sådan vara att sammanslå biskopslöneregleringsfonden med kyrkofonden
och låta den senare övertaga de utgifter, som bliva förenade med
lönereglering för rikets biskopar. Kyrkofondens ställning synes vara så god,
att den bör kunna bära den jämförelsevis obetydliga utgiftsökning, en

sådan anordning skulle komma att medföra.---Befallningshavanden

har visserligen framhållit, att skogsmedel icke kunna i samma grad som
förut påräknas åtminstone under de närmaste åren. Men ehuru kyrkofondens
inkomster till icke ringa grad utgöres just av sådana medel, torde
fonden med sin starka ställning under ett antal år kunna undvara denna
inkomst även örn till utgifterna lägges den ökning, som kan uppstå för att
fylla behovet av medel till lönereglering för biskoparna utöver vad den
därför avsedda fonden kan giva. Kommer en sammanslagning av de båda
fonderna till stånd, är det icke längre nödvändigt att på grund av avlöningstillgångarnas
knapphet föreslå mindre avlöningsförmåner än eljest bort
utgå.

Ämbetsverken 1932 anförde i denna fråga, under hänvisning till förut av
mig åberopade, inom kammarkollegiets arkivkontor verkställda, i memorial
den 11 februari 1932 (Bil. E) framlagda utredning, följande:

Så vitt av utredningen i fråga kan inhämtas torde hinder, möjligen med
ett undantag, få anses icke böra möta för att, under förutsättning av kyrkomötets
medgivande, avkomsten av boställena göres under ny lönereglering
på nämnda sätt rörlig eller, såsom det alternativt föreslagits, förklaras skola
ingå till biskopslöneregleringsfonden. Med nyssnämnda undantag åsyftas
det biskopen i Västerås stift anslagna hemmanet 1 mantal Tunby nr 1 i
S:t Ilians numera med Västerås inkorporerade socken. Detta hemman är
enligt arkivutredningen inköpt av »capitelet», såsom det vill synas för
domkyrkans medel. Huru det kommit att åtnjutas av biskopen är ej utrett.
Huruvida detta, hemman är av beskaffenhet att dess avkastning kan indragas
till biskopslöneregleringsfonden eller om hemmanet bör fortfarande disponeras
av biskopen eller överlämnas till domkyrkans förfogande lärer böra,
i händelse av fastställande av nya grunder för biskoparnas avlöning, närmare
utredas.

Kungl. May.ts proposition Nr 242. 55

Huruledes ämbetsverken i utlåtandet framförde förslaget örn sammanförandet
av biskoparnas avlöningstillgångar med kyrkofonden, bär jag tidigare
berört.

I P. il/., vilken — på sätt förut angivits — upprättats med utgångspunkt
från, att till biskoparnas avlönande skulle komma att anlitas samtliga de
för det högre och lägre prästerskapet anslagna avlöningstillgangarna, anfördes
under rubiken »frågans rättsliga läge» följande:

Det torde numera vara till fullo klarlagt, att de avkomstgivande tillgångar,
som stå till buds för bestridande av biskoparnas avlöning, samtliga
— med ett undantag av ringa betydelse varom mera nedan — liro av statligt
u t spri! ng.! Av de utav kollegiets arkiv den 11 och den 13 februari 193—
avgivna utredningar framgår, att samtliga avkomstgivande bostadsfastigheter,
vare sig deras avkastning av jord eller skog ingår till vederbörande
tjänstinnehavare, till biskopslöneregleringsfonden eller till Lunds biskopslönemedels
besparingsfond, äro anslagna av kronan med undantag lör det
biskopen i Västerås på lön anslagna hemmanet Tunby n:r 1 i S:t Ilians församling
i Västerås stad. Sistnämnda hemman har yisserlisren år 1634 av
kronan anvisats biskopen på lön, men hemmanet var vid denna tid av
skatte natur och följaktligen under enskild äganderätt, varför kronans anslag
får antagas hava inskränkt sig till frinjutandet ay hemmanets ränta.
Då hemmanet emellertid sedermera år 1637 kom i biskopens hand saväl
till jord som ränta, hade bördsrätten inlösts för biskopens räkning av domkapitlet,
sannolikt för domkyrkans medel. De vederlag för kronotionde och
ränteanslag, som ingå till biskoparna eller lönefonderna, äro direkta kronoanslag.
Vad slutligen beträffar den av biskopen i Visby^ såsom prebende
åtnjutna inkomsten av kyrkoherdebeställningen i Visby, så utgår denna till
biskopen i egenskap av kyrkoherde och faller därför under den för det territoriella
prästerskapet gällande lönelagstiftningen.

Biskoparna torde vara genom privilegierna garanterade ett orubbat innehav
av sina nuvarande intäkter i den man de härröra av boställsjoid samt
ränte- och kronotiondeanslag. Med enahanda rätt torde de tillgångar disponeras,
som förut tillkommit biskopsämbetena men nu disponeras för ovannämnda
lönefonder. Varje ändring av det nuvarande rättsläget kräver förty
medverkan av allmänt kyrkomöte samt, beträffande varje biskopsämbetes
inkomster, av biskop, som icke i sin fullmakt tillförbundits att underkasta
sig ny lönereglering. Dessa biskopar äro för närvarande blott fyra (Begqvist,
Danell, Eklund, Lönegren).1 2 De alternativ för ordnande av biskoparnas
avlöningsväsen på ett rationellt sätt, som närmast kunna ifrågakomma,
äro å ena sidan indragning till statsverket av tillgangarna och
biskopslönernas uppförande å riksstaten (såsom i Finland) och a andra
sidan tillgångarnas överförande till kyrkofonden och dennas övertagande
av avlöningsansvaret. Det förra alternativet — för vars genomförande principiellt
hinder ej lärer möta — torde ej för närvarande vara aktuellt. Biskoparna
sammanhöra nämligen, såsom ämbetsverken redan erinrat, med den
allmänna prästerliga organisationen i riket, och beträffande denna har allt
sedan tillkomsten av 1723 års privilegier gällt, att dess löneindelnmg,

1 Av för bostadsändamål disponerade biskopsgårdar i städerna synes däremot en tillhöra
vederbörande domkyrka (Västerås). Biskopshuset i Karlstad är uppfört för medel, anskaffade
genom sammanskott, å tomten till gamla kyrkoherdebostället i Karlstad.

2 Blott de tre sistnämnda hava löneintäkter av angivna slag.

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 242.

»prästverket», hållits skild från statsverkets finanser. Något förslag om
dess förstatligande har ej heller framförts. Den av ämbetsverken i nu förevarande
fråga angivna lösningen synes därför sta i bättre sammanhang
med hela det prästerliga avlöningsväsendets historiska utveckling än ett
rent förstatligande, och något överförande å riksstaten av ansvaret för
biskoparnas avlöning torde icke minst på grund härav sakna aktualitet.

Mot en indragning till kyrkofonden av inkomsten av de nuvarande biskopsboställena,
även Tunby, torde laga hinder ej möta, ej heller mot ett
överförande dit av biskopslöneregleringsfonden, Lunds biskopslönemedels
besparingsfond samt de vid de olika boställena uppkomna ersättningsmedel.

Därest man alltså stannar för att till kyrkofonden centralisera det biskopliga
avlöningsväsendet, blir, i den mån för detta nu anvisade tillgångar visa
sig otillräckliga, den allmänna kyrkoavgiften genom sänkning eller höjning
den regulator, varigenom brist i finansplanen täckes och överskott konsumeras,
givetvis inom den gräns, som avgiftens maximering angiver
(kyrkofondslagen 5 §). Den allmänna kyrkoavgiften utgår av alla kyrkligt
kommunalskatteskyldiga skattekronor i riket, d. v. s. i huvudsak av samtliga
de till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skattskyldiga skattebetalarna
i riket. Det kan därför, principiellt sett, synas oegentligt och i
varje fall en onödig omgång, att den ersättning för indelta kronotionde- och
rån tean slag (mdelningsersättning), som från statsverket för närvarande
utgår till biskopsämbeten och biskopslöneregleringsfonden (1932—33
21,083 kronor till fonden) för framtiden utgöres till kyrkofonden av statens
skattebetalare, under det samma skattebetalare i annan ordning täcka bristen
i kyrkofondens budget. Enklare och redigare vore otvivelaktigt, att indelningsersättningen
slopades och den allmänna kyrkoavgiften höjdes i
motsvarande mån. En parallell till fallet erbjuder i viss mån den från och
med år 1900 verkställda avskrivningen av kyrkotionden i Skåne, Halland,
Blekinge och Bohuslän, vilken visserligen utgick av fastighetsägarna i
vederbörande församling under det dennas allmänt skattskyldiga invånare
hade att med allmänna kommunalutskylder täcka eventuell brist i kyrkokassans
stat. I huvudsak enahanda skäl kunna anföras även för att från
statsverket till kyrkofonden icke längre bör ingå ersättning för prästerskapet
förut tillkommande tionde och andra avgifter av fast egendom [kyrkofondslagen
3 § 1)] ävensom ersättning för anslag i krono- och kyrkotionde
samt oindelt spannmål och hemmansräntor [kyrkofondslagen :i § 2)]. Så
länge emellertid dessa för närvarande kyrkofonden tillförda statsanslag icke
indragits, synes något sadant icke böra ske beträffande den för biskoparna
avsedda indelningsersättningen. Mot en indragning kunna för övrigt anföras
vissa skäl av formell natur, främst det att indelningsersättningen är
ett rent statsanslag, under det kyrkoavgiften konstruerats såsom en kommunalskatt,
utgjord med ett efter viss grund årligen fixerat belopp av varje
pastorat, vilket belopp pastoratet har att utgöra oavsett om större eller
mindre restantier uppkomma vid uttaxeringen.

Över vad i den nu refererade promemorian anförts och föreslagits hava
yttranden avgivits av samtliga biskopar, domkapitel och länsstyrelser och
i anslutning därtill hava sedan kammarkollegiet och statskontoret avgivit
sitt förut åberopade utlåtande den 23 december 1933.

LTr de sålunda över P. M. avgivna yttrandena må här återgivas följande
uttalanden:

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

Ärkebiskopen E. Eidem och domkapitlet i Uppsala: Då »kollegiet» (promemorian)
funnit sig kunna med bestämdhet hävda, att ur rättslig synpunkt
hinder eller betänklighet ej mötte mot överflyttande å kyrkofonden av
ansvaret för biskoparnas avlöning och mot ett därmed sammanhängande
överförande av de biskopliga avlöningstillgångarna till nämnda fond, avstyrktes
förslaget härutinnan icke, örn det än av olika skäl skulle ha varit
lyckligare, i fall saken hade kunnat ordnas så, att, med undvikande av en
total sammanslagning, ur kyrkofonden lämnats bidrag till nödig utfyllnad
av de samlade biskopslönetillgångarnas avkastning.

Framlidne biskopen Aurelius och domkapitlet i Linköping uttalade sina
betänkligheter mot ett fullständigt lösgörande av avlöningstillgångar från
den biskopsstol, till vilken de hörde, detta ur synpunkten av den säkerhet,
som följde med det privilegieskydd, varmed de vore försedda. Bäst vore, att
de i biskopslöneregleringsfonden uppsamlade medlen alltjämt finge bevaras
såsom en fond för sig, varav fyllnad i biskopslön kunde påräknas, samt att
tillskott ur kyrkofonden kunde ske för finansieringen av det hela.

Biskopen Hj. Danell, Skara: Visserligen kunde stora betänkligheter göra
sig gällande med hänsyn till den nuvarande biskopslöneregleringsfondens
sammanslagning med kyrkofonden. Det rättsskydd, som för närvarande
enligt prästerskapets privilegier åtnjötes av biskoparna med avseende på
det ekonomiska underlaget för deras verksamhet, skulle måhända kunna
äventyras genom biskopslöneregleringsfondens uppgående i kyrkofonden.
Det vore att hoppas, att så icke måtte ske. Men man måste räkna med den
ifrågavarande möjligheten. Då emellertid i sådan händelse biskoparna borde
med det övriga prästerskapet dela de svårigheter eller rent av den nöd,
som skulle kunna bliva en följd av eventuell frånvaro av det rättsskydd,
som hittills ansetts ha existerat, så hade biskopen funnit sig av detta inre
och etiska skäl icke böra avstyrka det föreliggande förslaget.

Biskopen G. Aulén, Strängnäs, förklarade sig icke hysa några betänkligheter
mot att sammankoppla biskopslöneregleringsfonden med kyrkofonden
och att så åstadkomma en enhetlig förvaltning av avlöningstillgångarna.
Tvärtom syntes detta från förvaltningssynpunkt sett vara en
avgjord fördel. Skulle det möjligen sägas, att en dylik anordning komme att
göra intrång på äldre privilegieskydd, vore en sådan invändning föga
vägande. Bortsett därifrån att biskopen för sin del icke hade någon större
tilltro till den garanti för kyrkliga ämbeten, som kunde ligga i privilegieskydd,
hade det ju i förslaget ingalunda ifrågasatts, att de rättsliga grunder,
som gällde för de olika fonderna, skulle upphöra vid en sammanslagning.

Biskopen Städener, Växjö: Det i P. M. berörda alternativet att uppföra
biskoparnas löner på riksstaten saknade historisk grund. Detsamma
gällde sammanförandet från olika biskopsstolar av biskopliga lönemedel
samt ett överförande av dessa sammanslagna lönemedel till de avlöningstillgångar,
vilka vore anvisade församlingarnas prästerskap. Man borde ej
genomföra en definitiv lönereglering för biskoparna, så länge prästerskapet
jämte ett flertal andra kårer finge vänta på motsvarande lönereglering.

Domkapitlet i Växjö vände sig mot uttalandet i promemorian att
biskopsstolarnas och fondernas tillgångar i jord samt kronotionde- och
räntcanslag vöre anvisade av kronan. Av konung Gustav I:s brev den 2
augusti löth till biskoparna och domkapitlen i Strängnäs och Västerås örn
deras landbo!’ m. m. franninge, att del tiondeanslag, som utginge lill var -

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

dera av dessa biskopar, utgjorde vederlag för till kronan indragna landbondehemman,
oell att detta utbyte av hemman mot tiondeanslag på förekommen
anledning skett efter initiativ av vederbörande biskopar själva.
Detta vederlag måste innehavas av vederbörande biskopsstolar med samma
rätt som de i utbyte överlämnade fastigheterna. Men att biskopshemman
under Strängnäs och Västerås biskopsstolar skulle under medeltiden i allmänhet
utgjorts av kronoförläningar, därom funnes ingen antydan, och
detta vore icke heller antagligt. Det funnes ingen anledning antaga annat
än att de nuvarande tiondeanslagen till biskoparna i Strängnäs och Västerås
till större eller mindre del —■ oavsett de förändringar eller jämkningar,
som kunde hava ägt rum under senare tid — representerade just dessa
tiondevederlag. Det vederlag i tionde, som år 1545 tilldelades Växjö biskopsstol,
kunde icke hava tilldelats under osäkrare äganderättstitel, utan
måste vara av samma valör som det vederlag, vilket biskoparna i Strängnäs
och Västerås erhållit. Av den verkställda arkivutredningen framginge därjämte,
att även den under Växjö biskopsstol nu lydande fasta egendomen
hade tillagts densamma under äganderätts- eller vederlagstitel. Att det förliölle
sig på liknande sätt beträffande ärkebiskopsstolen samt Linköpings
och Skara biskopsstolar ansåg sig domkapitlet icke hava anledning att i
detta sammanhang närmare belysa. Privilegieskyddet för boställsjorden
samt ränte- och kronotiondeanslag räckte med säkerhet, så länge avlöningstillgångarna
förbleve fästade vid den biskopsstol, som de tillhörde vid
privilegieskyddets tillkomst, men huru långt detta skydd sträckte sig, sedan
avlöningstillgångarna eventuellt blivit lösgjorda från biskopsstolen, vore
icke lätt att säga. Huruvida medverkan av allmänt kyrkomöte för ändringav
rättsläget i avseende a dessa avlöningstillgångar krävdes efter deras lösgörande
från biskopsstolen i fråga utsädes icke i promemorian. Dock vore
det just detta lösgörande, som i promemorian tillstyrktes, dä den förordade
avlöningstillgångarnas överförande till kyrkofonden. Det vore utan tvivel
en säkrare och i rättsligt hänseende mera tillrådlig utväg att från kyrkofonden
genom laga beslut tillföra biskopslöneregleringsfonden behövliga
bidrag eller subsidier än att från biskopslöneregleringsfonden, respektive
biskopsstolarna, överföra biskoparnas avlöningstillgångar till kyrkofonden.
Varje ändring av det nuvarande rättsläget krävde medverkan av allmänt
kyrkomöte. Detta vore så mycket mera säkert som de särskilda inkomster,
vilka för det närvarande lydde till envar av biskopsstolarna, icke innehades
i form av någon förläning eller på grund av utanordningsbeslut av kronan
utan under äganderättstitel eller däremot svarande rätt. Dessa inkomster
kunde uppenbarligen icke avhändas biskopsstolarna genom administrativ
lagstiftningsmakt. För att genomföra en sådan avhändelse erfordrades lagstiftning
efter lagrådets hörande enligt 87 § regeringsformen. Det syntes,
även om förbehåll funnes intaget i vederbörlig biskopsfullmakt att finna sig
i ny lönereglering, icke vara honom förment att såsom innehavare av biskopsstolen
motsätta sig, att någon dess förmögenhetstillgång avhändes
densamma. Rubbning av bestående rättsliga förhållanden i fråga örn de
olika biskopsstolarnas inkomstkällor och förmögenhets villkor borde icke
äga rum utan att särdeles tvingande skäl föreligga. Först sedan man konstaterat
att andra utvägar vore på ett avgjort sätt stängda, torde det vara
skäl att på föreslaget sätt upplösa den urgamla ordning, som för det närvarande
bestode beträffande åtminstone de äldre biskopsstolarna i det hänseende,
att de så att säga vore självförsörjande rättssubjekt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Det skäl, som i promemorian anförts för sammanföring av det territoriella
prästerskapets utjämningsfond och de biskopliga avlöningstillgångarna,
nämligen att biskopen utövade tillsyn över församlingarna, skulle, örn
det vore riktigt, kunna leda till att landshövdingarna och länsstyrelsernas
personal, vilka ostridigt utövade viss kontroll över de borgerliga kommunerna,
skulle avlönas med medel uttagna genom en interkommunal skatt.
Detta vore orimligt. Finansieringen av biskopslönerna borde i stället ske
efter föredöme av 1932 års beslut örn grunderna för finansiering av prästlönerna.
Detta lade till grund de i varje pastorat förefintliga fasta avlöningstillgångarna
och fondavkastningarna. I överensstämmelse härmed liksom
i överensstämmelse med hittills gällande grunder för biskoparnas avlöning
borde, sedan biskopslön reglerats till visst belopp, till dess finansiering
i första hand anvisas de vederbörande biskopsstol tillhörande avlöningst
illgångarna. Därest dessa icke skulle förslå, skulle tillskott från
biskopslöneregleringsfonden tagas i anspråk. Härigenom vunnes samstämmighet
med grunderna för 1932 års lagstiftning angående de prästerliga
avlöningsförhållandena, under det promemorians förslag bröte nied dessa
grunder och förordade en starkt genomförd centralisering av de biskopliga
a vlöningsmedlen.

Biskopen E. Rodhe oell domkapitlet i Lund ansågo kyrkofondens anlitande
för biskoparnas lönereglering vara den enda väg, som borde ifrågakomma,
Biskopslönerna borde sålunda ej uppföras a riksstat^. Principiellt
sett mötte det icke något hinder för att kyrkofonden och biskopslöneregleringsfonden
i mån av förmåga bistode varandra till bestridande av kostnaderna
för kyrkans organisation. En annan fråga vore, om de bada fonderna
skulle slås ihop till en fond eller örn de fortfarande skulle förvaltas
särskilt för sig. De rättsliga grunder, vilka normerade de särskilda fonderna,
bibehölles ju vid en sammanslagning. Biskopslönetillgångarnas rättsskydd
medtoges alltså vid deras ingående i kyrkofonden — något annat vöre ej
ens ifrågasatt i utredningen. Örn därför en sammanslagning av de båda fonderna
tillstyrktes, läge grunden häri framför allt i önskvärdheten av en
enhetlig förvaltning av kyrkans gemensamma avlöningstillgångar.

Biskopen Lönegren, Härnösand, utgick för sin del fran att i rättsligt
avseende ingen giltig invändning kunde göras mot sammanförandet av
fonderna. Om detta gällde för det fall att bidrag från kyrkofonden anlitades
för biskoparnas lönereglering, syntes det emellertid icke vara lika görligt att
finna en rättsgrund för det fall att tillskottsbehovet skulle ga i motsatt
riktning.

Länsstyrelsen i Växjö, som tagit del av Växjö domkapitels yttrande,
ställde sig betänksam i fråga örn förslagets genomförbarhet, särskilt ur rättslig
synpunkt. För egen elei hade länsstyrelsen visserligen icke pa den föreliggande
utredningen tilltrott sig att göra något bestämt uttalande angående
den ifrågasatta löneregleringens genomförbarhet ur rättslig synpunkt.
Huru emellertid härmed än förhölle sig, borde ett avhändande av
biskoparnas av alder anslagna lönetillgångar icke ilga rum utan att starkare
skill därtill föreläge lin nu vore fallet. Då härtill bomme, att tidpunkten för
en definitiv lönereglering syntes mindre lämplig, hade länsstyrelsen ansett,
att man för närvarande borde begränsa sig lill en provisorisk lönereglering
till förmån för lågt avlönade biskopar.

Länsstyrelsen i Mariestad: Med hänsyn till det ytterligt invecklade
system, som vore rådande inom prästerskapets avlöningsväsen, an.sage

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

länsstyrelsen icke lämpligt att överföra biskoparnas avlöningstillgångar till
kyrkofonden och att låta fonden övertaga betalningsansvaret för biskoparnas
avlöning. I stället syntes önskvärt, att biskoparnas avlöningstillgångar
indroges till statsverket, och att biskopslönerna uppfördes å riksstaten.

Ämbetsverken 1033 anförde i denna fråga: Ämbetsverken tillåta sig med
anledning av de framställda anmärkningarna erinra, att församlingspräster -skåpet, vars löneförhållanden förut reglerats genom en lagstiftning av år
18(52, genom 1910 års lagstiftning erhållit en lönereglering, som ehuru behäftad
med brister dock har en långt modernare utformning än biskoparnas
löneregleringar, vilka meddelats i enlighet med grunder, vilka redan år
1860 beslutats av riksdagen. Lönelagstiftningen 1910 för prästerskapet har
helt avvecklat naturahushållningen (jordbruksboställena), under det biskoparnas
lönesystem ännu bibehåller detta system. Det är därför missvisande
att tala om en ny lönereglering för prästerskapet såsom »motsvarande»
den nu för biskoparna planerade.

Vad beträffar jämförelsen mellan biskoparnas och landshövdingarnas
övervakande uppgifter, de senares för övrigt av väsentligen annat slag än de
förras, är att erinra, det båda grupperna av uppgifter, såvitt de äga betydelse
för föreliggande väsentligen ekonomiska fråga, stå i sammanhang
med den på staten ankommande övervakande verksamheten. Såsom i promemorian
angivits skulle det därför ej möta principiella betänkligheter mot
att biskoparnas löner (såsom fallet är i Finland) upptagas på rikets stat.
Det nu valda systemet är grundat på hänsyn för historiskt hävdvunna
anordningar.

Vad angår förslaget, att varje biskopslön skulle regleras dels genom
biskopsstolens hittillsvarande avlöningstillgångar, dels ock därest dessa ej
förslå härtill genom anslag från biskopslöneregleringsfonden, är att erinra
att denna fonds otillräcklighet för ändamålet givit närmaste anledningen
till det föreliggande utredningsuppdraget. Önskemålet om bibehållande vid
de särskilda biskopsstolarna av boställena strider vidare mot riksdagens

redan år 1913 uttalade önskan.---—■ Ämbetsverken kunna icke biträda

de synpunkter, biskopen och domkapitlet i Växjö anlagt på frågan örn de
biskopliga lönetillgångarnas natur. Gustav Vasas brev den 2 augusti 1515
visar blott att en lönereglering, väsentligen på grund av praktiska
förvaltningsskäl, ägd rum flir biskoparna i Strängnäs och Västerås. Något
belägg för teorien om ett privaträttsligt byte utgör brevet så mycket mindre
som formerna däri icke hänföra sig till ett sådant. Ämbetsverken tillåta sig
erinra, att i gamla Sverige enligt Västeråsbesluten 1527 konungen hade
frihet att indraga så mycket av biskopsgodset, som han prövade skäligt.
Osannolikt är att kronan frivilligt skulle hava begränsat sina befogenheter
genom att ingå på för all framtid bestående uppgörelser, där biskopen och
konungen voro jämställda parter. Det är vidare känt, att ända mot slutet
av 1500-talet, i vissa fall även under 1600-talet, ändringar i biskoparnas
löneförmåner förekommit, där kronan än lämnade nya anslag än tog tillbaka
gamla. Icke minst biskopsstolen i Växjö erbjuder exempel härå. Lika osannolikt
synes ett byte av ovan angivna natur vara, då man betänker att i de
tiondeanslag, vilka biskoparna erhöllo, ingick den från dem själva indragna,
till kronotionde förvandlade biskopstionden.

De anslag, som i äldre tid konnno biskoparna till del, ingingo i ett avlöningssystem,
som var jämförligt med rikets civila tjänstinnehavares. Det
lagfästa privilegieskyddet är av så sen tid som år 1723. För något kisko -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

parnas innehav av sina inkomster »under äganderättstitel eller däremot svarande
rätt» av natur att icke kunna »avhändas biskopsstolen genom administrativ
lagstiftningsmakt» (utan lagrådets hörande enligt 87 § l:o 11. F.)
hava inga bärande skäl förebragts. Att åtminstone de äldre biskopsstolarna
skulle vara »självförsörjande rättssubjekt» synes strida mot hela den struktur
den högre ämbetsorganisationen i landet, även den biskopliga, allt sedan
reformationen ägt.

Förslaget av biskopen och domkapitlet i Linköping att bibehålla biskopslöneregleringsfonden
men tillföra densamma tillskott ur kyrkofonden för
finansiering av biskopslönerna, synes principiellt liktydigt med en sammanslagning
av fonderna. Ur förvaltningssynpunkt skulle detta förslags godtagande
medföra ett onödigt invecklat system. Ämbetsverken kunna därför
ej förorda detsamma.

Med anledning av det av biskopen och domkapitlet i Lund avgivna yttrandet
må blott tilläggas, att då biskopslöneregleringsfonden har sitt ursprung
i kronoanslag men kyrkofonden i väsentlig mån härrör även av tillgångar
av annan natur, den förra fondens införlivande med den senare och
antagande av dennas rättsliga natur i varje fall icke försämrar rättsläget
för den förra fondens tillgångar, samt att det icke föreslagits någon indragning
till kyrkofonden av biskoparnas boställen utan blott av dessas avkomst.

I den av borgmästaren Linder verkställda utredningen hava, på sätt
förut redogjorts, upptagits två alternativ för lösning av frågan örn en
avlöningsreform för rikets biskopar. Enligt båda dessa alternativ —
det ena avseende bibehållande i viss utsträckning av nu förefintliga avlöningstillgångar
vid de särskilda biskopsstolarna, och det andra avseende indragning
av samtliga inkomster av dessa tillgångar till biskopslöneregleringsfonden
— skulle biskoparnas samtliga löneförmåner bestridas uteslutande
med avkomst från dessa samma avlöningstillgångar. Som emellertid
ifrågavarande tillgångar, på sätt även i Linders utredning betonats, icke
skulle komma att förslå till de ändamål, som skäligen borde med avkastningen
därav tillgodoses, hava båda dessa förslag, såsom icke möjliggörande
ett restfritt uppordnande av denna lönefråga, ansetts mindre tillfredsställande.
På samma sätt har, såsom innebärande enbart ett uppskov
med den i allt fall ofrånkomliga avvecklingen av det nu tillämpade lönesystemet,
jämväl bedömts det förslag, som — bland annat av två kyrkomöten
— framförts angående ett provisoriskt upphjälpande av de svagast
avlönade biskoparnas lönevillkor genom beredande åt dessa av särskilda
tilläggslöner ur biskopslöneregleringsfonden. Med en sådan provisorisk åtgärd
bleve ock, på sätt redan påpekats, frågan örn en reglering beträffande
de över den såsom skälig ansedda lönenivån liggande löneinkomsterna lämnad
olöst.

De vägar, som i de äldre utredningarna och i övriga förslag blivit beträdda
för uppordnande av biskoparnas avlöningsförhållanden, hava sålunda
visat sig icke viii framkomliga.

Under beredningen hos de centrala ämbetsverken, kammarkollegiet och

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 242.

statskontoret, av den föreliggande frågan har såsom ytterligare alternativ
för densammas lösning framförts tanken dels på indragning till statsverket
av de för biskopslönerna för närvarande speciellt anvisade avlöningstillgångarna
och dessa löners uppförande å riksstaten, dels ock på överförande
av biskopslönetillgångarna till kyrkofonden och denna fonds övertagande
av hela avlöningsansvaret. Beträffande det förstnämnda alternativet har
framhållits, att något principiellt hinder för en reglering av sådan innebörd
väl ej syntes möta, varvid tillika erinrats örn att i Finland — ett land, vari
de kyrkliga institutionernas ställning till staten förete icke så få anknytningspunkter
till det härutinnan gällande rättsläget i Sverige — en motsvarande
ordning numera vore genomförd. På sätt framgår av den av mig
härförut lämnade redogörelsen har dock ansetts, att ett sådant alternativ
icke — i allt fall ej för närvarande — borde äga aktualitet. Härvid har mot
ett beträdande av denna väg företrädesvis invänts, att ett »rent» förstatligande
av biskoparnas avlöning skulle innebära ett markerat avbrott i hela
det prästerliga avlöningsväsendets historiska utveckling. Det senare av
dessa två alternativ har av ämbetsverken förordats. Förslag till en reglering
enligt detta alternativ föreligger nu i utarbetat skick.

Vid den prövning från skilda synpunkter jag haft att företaga av här
ifrågavarande komplicerade förvaltningsproblem har jag stannat i den uppfattningen,
att sist berörda förslag erbjuder en i det hela antaglig grundval
för en tidsenlig omläggning av lönesystemet för biskoparna. Då jag med
detta mitt ställningstagande funnit tanken på statens formella och omedelbara
övertagande av biskoparnas avlönande nu böra skjutas åsido, har jag
dock låtit mig bestämmas mindre av hänsynen för den härutinnan hävdvunna
ordningen i och för sig än av vissa föreliggande, påtagligen bärkraftiga
lämplighetsskäl. Man har sålunda, i första hand, att beakta, hurusom
den centrala ställning och uppgift inom den kyrkliga ekonomien, som genom
1910 års lagstiftning tillädes kyrkofonden, blivit genom den vid 1932 års
riksdag antagna nya lagen om kyrkofond väsentligen vidgad och befäst.
I främsta rummet har denna kyrkofondens konsolidering förverkligats
genom upptagandet i nämnda lag av bestämmelserna örn den allmänna
kyrkoavgiften, genom vilken — med statsskatterna nära befryndade — pålaga
kyrkofonden erhållit den för balansen av inkomster och utgifter erforderliga
regulatorn. Jag får vidare här erinra örn, att den emellanåt framförda
uppfattningen, att dispositionen av fondens medel skulle vara förbehållen
ändamål, sammanhörande med för samling sprästernas avlöning,
icke finner något hållbart stöd vare sig i de överväganden, som föregingo
fondens ursprungliga tillkomst, eller — än mindre — i för närvarande härutinnan
gällande positiva författningsbestämmelser. Sålunda utgår jämlikt
stadgandet i 6 § 5) i lagen örn kyrkofond för närvarande ur kyrkofonden
ett belopp av inemot en kvarts miljon kronor årligen till avlöning av präster
anställda för tjänstgöring inom vederbörande stiftsområde i dess helhet

Kungl. Marits proposition Nr 242.

(stiftsadjunkter) och enligt lag den 28 juni 1935 må av kyrkofonden bekostas
pensioner till präster i missionens och diakoniens tjänst. Det tarvar
icke vidare utläggning, att biskoparnas avlöning ej kan betraktas såsom en
för den kyrkliga organisationen fjärmare liggande angelägenhet än här
berörda ändamål, för vilkas tillgodoseende kyrkofonden redan nu må tagas
i anspråk. Vad slutligen angår biskopslönefastigheterna, för vilka nu i allt
fall — efter deras skiljande från de särskilda biskopstjänsterna — en ny
förvaltningsordning blir behövlig, bör uppmärksammas, hurusom genom
statsmakternas beslut år 1932 ansetts erforderligt tillskapa speciella, med
sakkunskap i såväl jord- som skogsbruk utrustade myndigheter, stiftsnämnderna,
med uppgift att förvalta eller eljest öva kontroll över all kyrklig
jord, vare sig densamma äges av kronan, visas tillhöra kyrklig menighet
eller är att betrakta såsom stiftelseegendom. Det måste te sig följdriktigt
att, då nu i allt fall en dylik specialorganisation för kyrklig fastighetsförvaltning
står till förfogande, även i fortsättningen i förekommande fall
utnyttja denna speciella förvaltningsorganisation och i sådant syfte anförtro
åt densamma även den vidare och fulla omvårdnaden av den del av
den för kyrkliga ändamål anvisade egendom, som representeras av biskopslönefastigheterna.
På sätt jag i det följande kommer att få anledning närmare
beröra torde åt biskopslönefastigheterna, efter en indragning till
kyrkofonden av avkomsten från dessa, böra givas en förvaltningsrättslig
ställning överensstämmande med den, som nu tillkommer de allmänna
kyrkohe mmanen.

Den författningstekniska anordningen av de för avlöningsreformens
genomförande erforderliga bestämmelserna. I

I P. M. anfördes i detta hänseende — i anslutning till de däri ingående
författningsutkasten — följande:

Därest bestridandet av biskoparnas avlöning blir den redan genom lag
reglerade kyrkofondens angelägenhet, synes även den erforderliga nya
avlöningsförfattningen i anslutning till senare tids praxis i avseende å

prästerskapets avlöning böra erhålla lagform.---Av enahanda skal

som anförts beträffande biskoparnas avlöningsförfattning synes emeritilöneförfattningen
för biskopar böra med erforderliga ändringar erhålla lagform.
Tillräckliga skäl att införliva dess bestämmelser med lagen örn
emeritilöner för präster synas emellertid med hänsyn till de olikartade
reglerna icke föreligga. Från kyrkofonden böra, i enlighet med vad fallet är
beträffande innehavare av prästerlig emeritilön (lag och k. k. 28/10 1932,
nr 478, 480), gäldas pensionsavgift, belöpande pä innehavare av biskoplig
emeritilön, till prästerskapets änke- och pupillkassa. I den man biskoparnas
och det övriga prästerskapets pensioneringsförhållanden må komma att
bliva föremål flir en allmän reglering, kan tiden vara inne att i en gemensam
författning meddela rättsregler för hela den prästerliga organisationen. Tilllämpningsföreskrifter
synas böra intagas i särskild kungörelse. För ordnan -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

det av kyrkofondens ställning till det biskopliga avlöningsväsendet hava
i anslutning härtill i P. M. jämväl föreslagits vissa lagbestämmelser.

Beträffande denna fråga har Wohlin anfört följande:

De av ämbetsverken överlämnade författningsutkasten, vilka, enligt vad
ämbetsverken själva anmärkt, icke varit föremål för en strängare granskning
vare sig från systematisk eller annan formell synpunkt, utgöras av
fem särskilda lagar och därtill av två författningar, avsedda att utfärdas i
administrativ ordning.

Det vill synas, som om den författningsmässiga utformningen av hithörande
stadganden borde kunna väsentligen förenklas.

För valet av lagform för de egentliga lönebestämmelserna har i »promemorian»
åberopats det förhållandet, att enligt senare tids praxis stadganden,
som avsåge »prästerskapets avlöning», givits dylik form. Härmed syftas
givetvis på i första hand 1910 års lag om reglering av det territoriella
prästerskapets avlöningsförhållanden. Det synes vid denna jämförelse hava
lämnats obeaktat, att avlöningsbestämmelserna för det territoriella prästerskapet
i sina grundläggande delar tillhöra det kommunala rättsområdet och
att lagformen för desamma helt betingas av denna deras egenskap av
»kommunallag». Någon liknande karaktär tillkommer givetvis icke bestämmelser
för biskopars avlönande. Tillräcklig anledning kan fördenskull
icke föreligga att beträffande de nu ifrågavarande avlöningsbestämmelserna
övergiva det hittills tillämpade förfarandet, att grunderna för avlöningsbestämmelserna
fastställas genom ett statsmakternas samfällda beslut i
samma ordning, som äger rum vid bestämmandet av statstjänstemännens
avlöning, med den avvikelsen allenast att, så länge och i den omfattning
biskoparnas löneförmåner äro föremål för privilegieskydd, kyrkomötets
samtycke erfordras för genomförande av ändring med avseende å desamma.
Ett utfärdande i lagform av de nu ifrågasatta nya grunderna för biskoparnas
avlönande skulle väl också komma att framstå såsom nog så oformligt,
då dessa grunder till sina huvudsakliga beståndsdelar utgöra en omedelbar
efterbildning av de stadganden, som gälla för landshövdingarnas
avlöning.

Följes den anordning, som hittills tillämpats, beträffande bestämmelserna
örn i tjänst varande biskopars avlönande, böra givetvis ej heller stadgande^
örn emeritilöner för biskopar givas lagform utan torde dessa lämpligen
kunna omedelbart sammanföras med förstnämnda avlöningsbestämmelser.

Ett av de utav ämbetsverken åberopade lagutkasten avser »lag örn dispositionen
av vissa för biskoparnas avlöning avsedda tillgångar». Lagutkastet
upptager bestämmelser dels örn överförande av vissa kapitaltillgångar
till kyrkofonden, dels om viss grund för den framtida förvaltningen
av de för närvarande för biskoparnas avlönande anvisade fastigheterna,
i den mån dessa icke komme att upplåtas åt biskoparna för bostadsändamål.
Härvid avsågs, att ifrågavarande lönefastigheter med angivet undantag
skulle disponeras på sätt örn allmänna kyrkohemman finnes stadgat.

Överförandet till kyrkofonden av de för biskoparnas avlönande hittills
disponerade kapitaltillgångarna avser en engångsåtgärd. Varken kyrkofondslagens
egen systematik eller annat formellt-rättsligt skäl lärer påfordra,
att bestämmelsen örn överförandet erhåller lagform. Ett statsmakternas
beslut om en dylik åtgärd synes lämpligen kunna meddelas i omedelbart
samband med fastställandet av de nya grunderna för biskopslönerna.

Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 242.

Vad vidare angår förvaltningen av de för närvarande för biskoparnas
avlönande anslagna fastigheter — såväl sådana, varav avkastningen direkt
tillflyter vederbörande tjänstinnehavare, som de, varav avkastningen ingår
till biskopslöneregleringsfonden eller Lunds biskopslönemedels besparingsfond
— tillämpas visserligen alltjämt, såvitt angår ordnandet av frågorna
om fastigheternas bebyggande samt örn gäldandet av kostnaderna härför, de
föråldrade bestämmelser, som innehållas i 27 kap. byggningabalken. För
rättsförhållandet härutinnan mellan det allmänna och vederbörande biskopar
såsom boställshavare hava dessa bestämmelser alltjämt en omedelbar
giltighet. Vad åter angår motsvarande förhållande mellan det allmänna och
arrendatorer å ifrågavarande publika egendomar är att märka, att de nyttjanderättsavtal,
som numera slutas rörande dessa egendomar, ytterst äro
att bedöma enligt lagen om nyttjanderätt till fast egendom. Genom sistnämnda
lag har det angivna kapitlet i byggningabalken blivit, såvitt angår
nyttjanderätt som avses i nyttjanderättslagen, i sin helhet upphävt.
Att berörda kapitels stadganden det oaktat fortfarande tillämpas vid utarrendering
av nämnda egendomar grundar sig därpå, att bebyggandet av
sådana arrendegårdar, med hänsyn till egendomarnas nuvarande disposition,
hittills icke kunnat på ett mera tidsenligt sätt ordnas.

Därest, såsom med de föreslagna ändrade bestämmelserna örn biskoparnas
avlönande åsyftas, dessa befattningshavares ställning såsom boställshavare
helt avvecklas, bortfaller därmed också, utan att särskild positiv
lagbestämmelse därom erfordras, grunden för en vidare tillämpning av
byggningabalkens berörda bestämmelser med avseende å rättsförhållandet
mellan det allmänna och befattningshavarna. Då den nu föreslagna ändrade
dispositionen av de ifrågavarande fastigheterna bereder möjlighet till införandet
av tidsenliga bestämmelser för dessa fastigheters utarrendering
och förvaltning, behöver givetvis en fortsatt tillämpning av byggningabalkens
förutberörda stadganden ej heller i avseende å arrendeförhållandet
vid fastigheterna vidare komma i fråga.

De allmänna grunderna för den framtida förvaltningen av här ifrågakomma
fastigheter torde sålunda väl icke behöva givas form av lag men
böra dock, i enahanda ordning som ovan beträffande avlöningsbestäinmelserna
angivits, göras till föremål för ett statsmakternas samfällda beslut.

Vad slutligen angår det vid ämbetsverkets utlåtande fogade förslaget till
»lag om gäldande ur kyrkofonden av pensionsavgift belöpande å innehavare
av biskoplig emeritilön» lär det däri införda stadgandet, vilket omedelbart
sammanhör med bestämmelserna örn emeritilöner, böra i anslutning till
dessa upptagas bland avlöningsbestämmelserna.

Ämbetsverken 1935 hava framhållit, att Wohlins förslag i huvudsak
anslöte sig till den ståndpunkt, som av ämbetsverken intagits i utlåtandet
i ämnet den 23 december 1933, samt att de avvikelser, som förekomme,
hänförde sig dels till formella frågor — framför allt den nya lagstiftningens
form — dels till sakliga — dock icke berörande några centrala ämnen.
Enligt ämbetsverkets mening berörde dessa avvikelser icke sådana väsentliga
intressen att ämbetsverken på grund därav ansåge sig hava anledning
att motsätta sig vad Wohlin föreslagit. I detta sammanhang hava ämbetsverken
tillika anfört:

Bihang Ull riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 2//2. 5

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

En förutsättning för förslagets genomförande vore, att medgivande jämlikt
114 § regeringsformen lämnades av kyrkomötet. Ämbetsverken ville
emellertid under hänvisning till förslagets avfattning framhålla, att, sedan
de föreslagna avlöningsbestämmelserna antagits, framtida ändringar i desamma
icke behövde underställas kyrkomötet.

Till ämbetsverkens ifrågavarande utlåtande hava fogats två reservationer,
avseende, bland annat, här sist berörda fråga.

I den ena av dessa reservationer har föredraganden, kammarrådet Schalling,
med vilken generaldirektören Berglöf instämt, uttalat såsom sin mening,
att uttrycket i förslaget till ändrad lydelse av 3 och 6 § § lagen om kyrkofond
»av Konungen och riksdagen antagna bestämmelser för biskoparnas
avlönande jämte grunder för dispositionen av därtill avsedda medel» icke
behövde föranleda, att kyrkomötet för framtiden skulle vara uteslutet från
medverkan vid eventuella ändringar i bestämmelserna. Han förutsatte, att
frågan örn kyrkomötets befattning med sådana ändringar komme att bedömas
efter enahanda grund som beträffande ändring av bestämmelserna
örn det territoriella prästerskapets avlöning.

I den andra reservationen, vilken avgivits av t. f. kammarrådet Prawitz,
har i frågan, huruvida i framtiden kyrkomötets medverkan vore erforderlig
för ändring av biskopslön, anförts: Enligt den åsikt, ämbetsverken utvecklat
i sitt över borgmästaren Linders förslag till biskopslönereglering år
1932 avgivna utlåtande, är kronan ägare av biskoparnas bostads- och
löningsbosthilen — möjligen med undantag för någon enstaka fastighet.
Endast avkastningen av biskopsgodsen skulle alltså vara upplåten biskoparna.
Följaktligen omfattar det biskoparna genom prästerskapets privilegier
tillförsäkrade skyddet endast denna avkomsträtt. I och med att det
remitterade förslaget genomföres, kommer avkomsten av biskopsgodsen
att ingå till kyrkofonden och tillfaller alltså icke längre biskoparna. Härefter
är, såvitt jag förstår, privilegierna icke längre gällande för biskopsgodsen.
Sedan alltså kyrkomötet en gång givit sitt bifall till det föreliggande
förslaget, kunna Kungl. Majit och riksdagen utan medverkan från
kyrkomötets sida besluta om förändrad disposition av biskopsgodsen och
även örn deras användning för annat än kyrkligt ändamål. Enligt ämbetsverkens
förslag av år 1933 var detta icke fallet. Ämbetsverken hade nämligen
föreslagit, att föreskrifterna örn biskopsgodsens disposition skulle erhålla
form av lag, vilken skulle antagas jämväl av kyrkomötet. Enligt numera
hävdvunnen konstitutionell praxis kunna lagar, vid vilkas tillkomst
kyrkomötet medverkat, icke ändras utan samtycke av kyrkomötet. I det
nu remitterade förslaget hava däremot hithörande föreskrifter erhållit form
av bestämmelser, beslutade av Konung och riksdag. Kyrkomötets medverkan
skulle blott bestå i eftergivandet av de privilegier, som hindrade
genomförandet av bestämmelserna. Sedan detta eftergivande en gång skett,
skulle kyrkomötets medverkan för ändring av de meddelade bestämmelserna
icke vidare vara erforderlig. Avsikten att avskaffa kyrkomötets medbestämmanderätt
vid framtida förändring i sättet för biskopsgodsens användning
synes mig på ett fullt följdriktigt sätt hava kommit till uttryck
i det vid den remitterade skrivelsen fogade förslaget till ändring av 3 §
kyrkofondslagen, då nämligen däri stadgas, att till kyrkofonden skall ingå

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

inkomst av fastigheter, vilkas avkomst, jämlikt av Konungen och
riksdagen antagna bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte
grunder för dispositionen av därtill avsedda medel tillförts kyrkofonden.
Sedan ändringen i kyrkofondslagen trätt i kraft, kunna alltså Kungl. Majit
och riksdagen antaga nya eller förändrade sådana bestämmelser och därvid
föreskriva, att avkomsten av endast en del eller eventuellt av ingen av de
nuvarande biskopshemmanen skall tillföras kyrkofonden. Även därest man
skulle anse, att prästerskapets privilegier fortfarande efter förslagets genomförande
vore gällande för biskopsgodsen, måste enligt min memng den föreslagna
formuleringen av 3 § kyrkofondslagen innebära, att kyrkomötet
ifråga örn biskopsgodsen — såsom beträffande vissa anslag ur kyrkofonden
till ecklesiastikdepartementet och domänfonden redan skett — delegerat
sin medbestämmanderätt till Kungl. Majit och riksdagen. Vad jag nu senast
anfört angående dispositionen av biskopsgodsen, gäller jämväl biskopslönernas
storlek. Enligt den föreslagna lydelsen av 6 § kyrkofondslagen skall
nämligen av kyrkofonden gäldas kostnad för avlönande av biskoparna i
den omfattning, som är närmare bestämd i de av Konungen och
riksdagen antagna bestämmelser för biskoparnas avlöning jämte grunder
för dispositionen av därtill avsedda medel. De för biskoparna utmätta
lönebeloppen kunna alltså i framtiden höjas och sänkas utan kyrkomötets
samtycke.

I anledning av de uttalanden berörande prästerskapets privilegier och den
nu tillämnade avlöningsreformen, som göras i ämbetsverkens utlåtande och
i de därvid fogade reservationerna, har Wohlin inkommit med en promemoria,
vilken torde få såsom bilaga fogas vid statsrådsprotokollet i detta
ärende (Bil. H).

Mot den av Wohlin föreslagna författningstekniska anordningen av hithörande
bestämmelser har jag intet att erinra.

Tidpunkten för avlöningsreformens ikraftträdande.

Den av riksdagen år 1913 begärda omläggningen av biskoparnas avlöningsförhållanden
har såtillvida blivit sedan länge förberedd, som i fullmakterna
för de efter år 1913 utnämnda innehavarna av biskopstjänst
intagits förbehåll därom, att den utnämnde skall vara underkastad skyldighet
att vidkännas den förändring i lönevillkor, som framdeles kunde bliva
i vederbörlig ordning bestämd. Allenast två av rikets nu i tjänst varande
biskopar hava äldre fullmaktsdatum än för år 1913, nämligen biskopen i
Luleå O. Bergqvist samt biskopen i Karlstad J. A. Eklund. För den förre
är fullmakten å biskopstjänsten utfärdad den 29 februari 1904. och för den
senare den 22 februari 1907. Då dessa två biskopar äro födda den 24 september
1862, respektive den 7 januari 1863, inträder emellertid, jämlikt

Departe mentschefen -

Departe mentschefen.

68 Kungl. May.ts proposition Nr 242.

för närvarande gällande bestämmelser, skyldigheten för dem att mot erhållande
av emeritilön avgå från biskopstjänsten motsvarande dagar
under år 1937, respektive år 1938. Båda de nu ifrågavarande biskoparna
hava emellertid genom fullmaktsförbehåll tillförbundits skyldighet att vara
underkastade de bestämmelser, som kunde bliva meddelade i avseende å
pensionering av biskop.

Beträffande tidpunkten för avlöningsreformens ikraftträdande har Wohlin
anfört: Det föreslagna nya avlöningssystemets tekniska struktur gör det
angeläget, att detsamma må kunna vinna tillämpning samtidigt vid alla
biskopstjänster. Med hänsyn till att kyrkomötets medverkan vid ett beslut
i ämnet erfordras, lär tillämpningen svårligen kunna förutsättas äga
rum från tidigare tidpunkt än våren 1937. Å andra sidan synes vara ömkligt,
att de nya bestämmelsernas ikraftträdande icke skall behöva framskjutas
längre. Därest ett positivt beslut i frågan kan åvägabringas under
år 1936, torde ej heller så behöva ske. Av rikets nu i tjänst varande biskopar
äro visserligen två, nämligen biskoparna i Luleå och Karlstad, ej rättsligen
förpliktade att underkasta sig en förändring i de bestämmelser, som
nu gälla för deras avlöning. För båda dessa biskopar skulle återigen de föreslagna
nya avlöningsbestämmelserna, därest desamma bleve å dem tillämpade,
komma att medföra en — förmodligen rätt avsevärd — löneökning.
Att döma av innehållet i de yttranden, som nämnda biskopar avgivit över
det förslag till nya avlöningsbestämmelser, som framlades i den vid ämbetsverkens
skrivelse fogade promemorian, lär det väl också kunna hållas för
praktiskt taget visst, att från dessa biskopars sida icke skulle komma att
resas något hinder för den tilltänkta avlöningsreformens samtidiga genomförande
vid angivna tidpunkt. Ämbetsverken hava tydligen utgått ifrån, att
de ifrågavarande biskoparnas yttranden över promemorieförslaget finge
anses innefatta ett även formellt-rättsligt bindande medgivande härtill.
Berörda yttranden synas dock knappast kunna givas en sådan innebörd.

I enlighet med av Wohlin i anslutning till hans här förberörda uttalande
gjord hemställan hava biskoparna Bergqvist och Eklund anbefallts
att till Kungl. Majit avgiva förklaring, huruvida de, därest i enlighet
med Wohlins förslag till omreglering av biskoparnas avlöningsförhållanden
den för vederbörande biskopstjänst avsedda grundlönen bestämdes
till ett årligt belopp av 21,000 kronor, vore villiga att för egen del underkasta
sig de villkor och bestämmelser, som på grundval av samma förslag
bleve meddelade.

Såväl Bergqvist som Eklund hava härefter tillkännagivit sin beredvillighet
att gå in på vad för dem sålunda ifrågasatts, Bergqvist dock under förbehåll,
att inga ändringar i förslaget vidtoges, som kunde rubba tidigare
med tjänsten förenade förmåner, såsom exempelvis nådårsrätten.

Beträffande vad biskopen Bergqvist anfört får jag framhålla, att de jämkningar
i Wohlins förslag, som jag ansett mig böra vidtaga, icke äro ändringar
av innebörd att medföra sådana rubbningar, som Bergqvist synes
åsyfta.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

2 kap. Specialmotivering till de av avlöningsreformen föranledda
särskilda författningsförslagen.

Av den redogörelse jag i det föregående lämnat beträffande mitt huvudsakliga
ställningstagande till föreliggande förslag till omreglering av biskoparnas
avlöningsförhållanden framgår, att jag ansett mig böra ansluta mig
till de huvudgrunder, som utformats i det av kammarrådet Wohlin framlagda
förslaget. Jämväl den detaljreglering, som däri upptagits, har jag
funnit mig kunna i det väsentligaste biträda.

Jag övergår nu till att redogöra för granskningen av de särskilda bestämmelserna
i de av Wohlin utarbetade författningsförslagen och de jämkningar
däri, som jag funnit på enstaka punkter påkallade. Vissa enbart i
förtydligande syfte vidtagna jämkningar torde jag dock härvid kunna
förbigå.

Förslaget till ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte
nya grunder för dispositionen av därtill avsedda medel.

l:o.

Med bestämmelsen under denna punkt avses att sammanfattningsvis angiva
de löneförmåner, som kunna utgå till biskop. För löneförmånernas
beteckning och gruppering har använts den i de efterföljande stadgandena
begagnade terminologien och därvid även följts den däri för de särskilda
förmånerna tillämpade indelningsgrunden.

2:o.

Det i förevarande punkt intagna förbehållet återfinnes ej i förslaget enligt
P. M. Wohlin har härom anmärkt, att, då ett motsvarande stadgande gäller
för landshövdingarna, förbehållet syntes böra givas en plats även bland
de grunder för biskoparnas avlönande, varom nu är fråga.

Mot vad Wohlin här föreslagit har jag intet att erinra.

Departe mentschefen.

3:o.

Om stadgandena linder denna punkt har Wohlin anfört:

Vid utformningen av det föreliggande förslaget till nya grunder för
biskoparnas avlönande hava väl de stadganden, som i detta hänseende gälla
för landshövdingarna, fått tjäna som en allmän förebild. I rätt avsevärd
utsträckning hava likvisst avvikelser blivit nödiga. Företrädesvis hava
sådana avvikelser måst ske med hänsyn till den speciella reglering, som
i avseende å egen pensionering och familjepensionering gäller för biskopar.

De under förevarande punkt sammanförda bestämmelserna avse tidpunkten
för till- och avträdande av löneförmåner vid biskopstjänst samt av
emeritilön för förutvarande innehavare av sådan tjänst. Den närmare regleringen
härav måste i första hand utformas med hänsyn till förekomsten
av s. k. nådårs- och tjänstår srätt. Då denna rätt hittills varit för församlingsprästerna
och för biskoparna på ensartat sätt reglerad, torde härav

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

följa, att en i materiellt hänseende överensstämmande reglering bör för här
nämnda två kategorier av präster bibehållas beträffande samtliga därmed
sammanhängande rättsförhållanden inom avlöningsväsendet.

I fråga om församlingsprästerna äro hithörande stadganden, där de icke
finnas intagna i särskild lag eller upptagits i författning örn dyrtidstillägg,
numera införda i Kungl. Maj:ts reglemente den 15 februari 1935 (nr 17) för
prästerskapets avlöning, vilket reglemente träder i kraft den 1 januari 1936.
Beträffande tidpunkten för tillträdande av kontanta löneförmåner äro
sålunda, för församlingsprästernas del, föreskrifter meddelade i 1 kap. 4 §
första stycket i omförmälda reglemente. Vad angår omfattningen av den
befattningshavares dödsbo tillkommande tjänstårsrätten och av den därav
härflytande rätten för änka och barn att uppbära emeritilön samt av rätten
till nådår för efterlevande efter befattningshavare finnas, såvitt rörer
församlingsprästerna, stadganden därom meddelade dels i 1 kap. 5 § 1
mom. och 6 kap. 1 § i förenämnda reglemente, dels ock i 6 § 3 stycket lagen
den 9 december 1910 om emeritilöner för präster samt i 7 § av den genom
lagen den 23 november 1934 nr 544 formellt upphävda men jämlikt kungörelsen
den 28 juni 1935 nr 391 i materiellt hänseende alltjämt gällande
kungörelsen den 18 juni 1927 angående dyrtidstillägg åt innehavare av
prästerliga emeritilöner. Vidkommande den tidpunkt (månadsdag) intill
vilken vid prästerlig tjänst samt för innehavare av emeritilön fastställda
kontanta löneförmåner må i givna fall till vederbörande utgå, äro, i fråga
örn församlingsprästerna, föreskrifter givna i 1 kap. 5 § 2 mom. i reglementet
för prästerskapets avlöning.

Vad uti ifrågavarande avseenden finnes i här angivna författningsrum
stadgat för samlingsprästerna lär stå i saklig överensstämmelse med vad
för närvarande för motsvarande fall, på grund av uttryckliga författningsföreskrifter
eller jämlikt följd praxis, tillämpas i fråga örn biskoparna.

Med hänsyn till de omständigheter, som härförut berörts, synes det mest
praktiskt att, såvitt avser nu omförmälda rättsförhållanden, omedelbart
ansluta regleringen därav för biskoparna till den gällande motsvarande
regleringen för församlingsprästerna.

Enligt ämbetsverkens förslag (P. M.) skall bostadslägenhet för biskop
frånträdas samtidigt med att rätten till lönens åtnjutande upphör. Något
undantag från denna regel synes icke hava av ämbetsverken ifrågasatts.
Emellertid gäller för närvarande — jämlikt k. kungörelsen den 4 mars
1927 nr 33 — att, där dödsbodelägarna efter biskop skola vid tjänstårets
utgång frånträda löneförmånerna vid tjänsten, i tjänstebostaden boende
dödsbodelägare likväl må kvarsitta i bostaden med därtill hörande uthus
och trädgård under förutsättning och villkor, som för motsvarande fall stadgas
i 18 § ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910, sådant detta
författningsrum lyder enligt lag den 4 mars 1927. Hänvisningen till sistberörda
lagrum får numera anses gälla paragrafen med samma nummer i
1932 års ecklesiastika boställsordning, vilken paragraf, såvitt nu är i fråga,
upptager samma stadganden som åberopade 18 § i den äldre boställsordningen.
Enligt regleringen här skola dödsbodelägare efter församlingspräst,
där vid tiden för frånträdande! högst tre månader återstå till näst infallande
fardag för tillträde och avträde av förhyrd lägenhet, äga kvarsitta å prästgården
till nämnda fardag.

Vad sålunda nu i ecklesiastik boställsordning finnes stadgat för dödsbo -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

delägare efter församlingspräst lärer, i anslutning till vad ovan framhållits
beträffande övriga under förevarande punkt 3:o intagna föreskrifter, böra
fortfarande gälla jämväl för efterlevande efter biskop. Hänvisningen i denna
punkt till boställsordningen avser allenast tiden för tjänstebostadens avträdande.
Om skyldighet för dödsbodelägare efter biskop att svara för
tjänstebostadens behöriga skötsel och vård ävensom att upplåta nödigt
utrymme för efterträdare å biskopstjänsten har upptagits bestämmelse
under punkt 8:o.

Jag ansluter mig till vad Wohlin sålunda anfört.

4:o.

Den för biskoparna här föreslagna bestämmelsen om utbetalning av lön
månadsvis i efterskott är en konsekvent tillämpning av det utbetalningssätt,
som numera såsom regel gäller för församlingsprästerna liksom för
andra det allmännas befattningshavare.

5:o.

Wohlin har om bestämmelserna under denna punkt anfört:

I fråga om de under förevarande punkt intagna förbehållen om förbud
mot förening med biskopstjänst av annan allmän tjänst och — villkorligt —
jämväl av vissa uppdrag och befattningar i enskild tjänst gäller vad ovan
sagts under punkt 2:o. I stadgandena under nu ifrågavarande punkt 5:o
hava dock de motsvarande för landshövdingarna gällande bestämmelserna
i ämnet underkastats någon jämkning, nämligen såtillvida, att särbestämmelsen
i avseende å uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för
eller såsom funktionär hos bankaktiebolag eller solidariskt bankbolag såsom
för biskoparna onödig uteslutits.

Häremot har jag intet att erinra.

6:o.

På sätt tidigare berörts, förordades av Linder, att de nya lönebestämmelserna
för biskoparna i huvudsak anpassades efter dem, som gällde för
rikets landshövdingar. I fråga örn biskoparnas blivande löneställning anförde
han:

Föredragande departementschefen framhöll i propositionen nr 63 till rikets
ständer år 1859, att i detta avseende en jämförelse med landshövdingarna
torde vara den, »vid vilken ej blott värdigheten, men övriga, på frågan vida
mer inverkande förhållanden vore mest likartade». Den sålunda framhållna
synpunkten, som av rikets ständer lämnades utan erinran, synes mig alltfort
äga gällande kraft. Jag vill i detta sammanhang vidare erinra, att under
årens lopp, när det gällt provisoriska ändringar i biskoparnas lönereglering,
samma synpunkt kan anses hava varit vägledande — sålunda när det gällde
fastställandet av emeritilönernas belopp eller den provisoriskt reglerade
lönen för biskopen i Lunds stift eller 1929 års kyrkomötes framställning om
provisoriska tilläggslöner. Både i fråga om tjänstgöringens art och omfatt -

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Xr 242.

ning finnas allt fortfarande talrika beröringspunkter mellan landshövdingoeh
biskopsämbetena. Båda kategorierna äro chefsposter inom — som regel

— vidsträckta och folkrika förvaltningsområden. För biskoparna i kanske
ännu högre grad än för landshövdingarna föreligger en synnerligen vidsträckt
inspektionsskyldighet, som tager en stor del av deras arbetskraft
och arbetsförmåga i anspråk. De representativa skyldigheter, vilka en
biskop lika litet som en landshövding torde kunna undandraga sig, äro ekonomiskt
betungande. Av inhämtade uppgifter rörande de med biskopsämbetena
förenade utgifterna framgår, att dessa — örn än avsevärt varierande
vid olika biskopsstolar — genomgående torde få anses hava varit
betungande för här ifrågavarande tjänstemän, i all synnerhet örn hänsyn
tages till de i flera fall snävt tillmätta lönerna. Med den hastigt sjunkande
tendens, som åtskilliga biskopslöner under de senaste åren visat, torde det
icke vara möjligt att låta det för biskoparna nu gällande lönesystemet fortsätta.
I vilket fall som helst torde det icke kunna anses vara det allmänna
värdigt att på sätt, som hittills skett, nödga ämbetsmän i chefsställning att

understundom under ganska betydande personliga uppoffringar — fullgöra
sitt ansvarsfulla värv.

Sedan Linder i detta sammanhang erinrat örn att, jämlikt de av Kungl.
Majit den 26 juni 1925 meddelade bestämmelser rörande landshövdingarnas
avlöningsförhållanden, grundlönen för landshövding blivit fastställd
till 21,000 kronor, med undantag för landshövdingarna i Malmö och Göteborg,
för vilka grundlönen bestämts till 23,500 kronor, anförde Linder —
under framhållande av det skäliga i att biskoparna tillerkändes likställighet
i lönehänseende med landshövdingarna — vidare:

Men om också detta är min principiella utgångspunkt, nödgas jag dock
med hänsyn i någon man till den omständigheten, att biskoparna enligt
nått förslag ej heller i fortsättningen skulle komma att erlägga några avgifter
för egen pensionering, men i all synnerhet till de begränsade avlömngstillgångar,
villia — särskilt under nuvarande ekonomiska tidsläge —
stå till förfogande och tarva ett försiktigt handhavande, för biskoparna

— med undantag för ärkebiskopen samt biskoparna i Lunds och Göteborgs
stift, till villia jag återkommer — föreslå en kontant grundlön av 20,000
kronor, d. v. s. 1,000 kronor mindre än den av 1925 års riksdag för landshövdingarna
bestämda normallönen. Härtill bör emellertid, i enlighet med
vad senare kommer att utvecklas, komma dyrtidstillägg enligt de grunder,
som gälla för befattningshavare i s. k. nyreglerade verk.

För ärkebiskopen synes en icke oväsentligt högre lön än den nu angivna
böra utmätas. Fransett det egna stiftets storlek och omfattning åligga
honom i hans egenskap av ärkebiskop en mängd arbete och representationsplikter,
som göra en högre avlöning nödvändig. Jag Auli här endast erinra
om hans ställning som prokansler vid universitetet "i Uppsala ävensom om
hans självskrivna ordförandeskap i kyrkomötet samt i åtskilliga för svenska
kyrkan gemensamma styrelser. Val bekant är även, hurusom under nyligen
avlidne ärkebiskop Söderbloms tid svenska kyrkan inledde vidsträckta
internationella, förbindelser, vilka under senare år kommit att taga en omfattning,
som icke tidigare kunnat beräknas. Detta så att säga internationella
arbete har pa manga hall vunmt anklang. Jämväl med hänsyn härtill

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

samt till i övrigt förut angivna förhållanden finner jag mig icke för ärkebiskopen
kunna förorda en lägre lön än 28,000 kronor.

Jämväl för biskoparna i Lunds och Göteborgs stift synas, liksom fallet
var vid fastställandet av nu gällande löneregleringar, lönerna böra utmätas
till ett något högre belopp än för de övriga biskoparna.

Lunds stift är på grund av folkmängd samt antalet pastorat, församlingar
och prästerliga tjänster synnerligen arbetsamt. Härtill kommer vidare
den biskopen i Lund åvilande skyldigheten att vara prokansler för universitetet
i Lund. Med hänsyn till nu angivna förhållanden vill jag föreslå, att
den med denna biskopsstol förenade lönen måtte bestämmas till 23,500
kronor eller samma belopp, som enligt 1925 års lönereglering utgår till
landshövdingen i Malmöhus län.

De skäl, som vid fastställandet av nu gällande grunder anfördes för beredandet
av en något högre lön jämväl åt biskopen i Göteborg, synas mig
väl icke i samma män som tidigare vara för handen. Göteborg är emellertid
rikets andra stad, och levnadskostnaderna där äro höga — jag vill erinra,
att Göteborg numera är placerat i högsta dyrortsgruppen, G. Jag föreslår
därför, att för biskopen i Göteborg måtte bestämmas en lön av 21,500
kronor eller 1,500 kronor mera än den nyss föreslagna normallönen för
biskopar.

I fråga om de övriga biskoparna finnas icke tillräckliga skäl att frångå
den för landshövdingarna fastslagna principen om lika lön, oberoende av
stiftens storlek och arbetsbördans tyngd.

Beträffande det minsta stiftet, Visby, har jag tidigare funnit mig böra
förorda bibehållandet tills vidare av Visby pastorat såsom prebendepastorat
åt biskopen i Visby stift.

De sålunda föreslagna grundlönerna innebära till synes en ganska betydande
förhöjning i förhållande till de grundbelopp, varmed man räknade
vid fastställandet av nu gällande löneregleringar. Men i betraktande av
utvecklingen under det sjuttiotal år, som förflutit, sedan dessa belopp fastställdes,
och i förhållande till de ökade avlöningsförmåner, som under mellantiden
kommit andra jämförliga grupper av befattningshavare till del, kan
jag icke finna annat än att denna förhöjning är både rimlig och riktig. Jag
vill erinra, att vid framläggandet av propositionen nr 03 till 1859 års riksdag
landshövdinglönerna beräknades uppgå till omkring 12,000 riksdaler
eller samma belopp, som då föreslogs såsom normallön för biskoparna. Den
nu för de flesta biskoparna föreslagna grundlönen innebär en höjning av
den tidigare beräknade normallönen med 06 2/3 procent (förutom dyrtidstillägg).
I jämförelse med levnadskostnadernas ökning och de för övrigt
förändrade förhållandena kan detta ingalunda anses innebära någon överkompensation
— snarare tvärtom.

Ämbetsverken 1932 anslöto sig till den av Linder sålunda i löneregleringsfrågan
intagna principiella ståndpunkten. I avseende å lönebeloppens storlek
anförde emellertid ämbetsverken:

Ämbetsverken anse det icke vara påkallat att biträda förslaget örn en
sänkning av grundlönen under den för landshövdingarna bestämda, till
vilken sänkning den sakkunnige, såsom nyss berörts, föranletts företrädesvis
på grund av lönetillgångarnas knapphet. Den andra omständigheten, varlin
den sakkunnige hänvisat vid förslaget till grundlönens sänkning, nämligen
att biskoparna ej komme att erlägga några avgifter för egen pernio -

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

nering, synes ej böra leda till sänkning. Såsom av det följande framgår,
bleve biskoparna ej förbehållslöst vare sig berättigade eller skyldiga att avgå
vid viss ålder, vid vilket förhållande årligt bidrag till egen pensionering ej
kan komma i fråga; men därtill kommer att emeritilönen, där sådan utgår,
blivit med hänsyn till att biskoparna icke erlägga avgifter till egen pensionering
föreslagen till ett belopp, som med omkring 1,000 kronor understiger
landshövdings pension.

Anledning skulle måhända förefinnas att, liksom nu, sätta biskopens i
Visby stift lön något lägre än normallönen. Ämbetsverken anse sig sakna
tillräckliga skäl att för egen del väcka fråga härom men vilja påpeka, att
den sakkunniges förslag rörande biskopens i Visby stift lön så till vida innebär
tilldelande av en lägre lön än normallönen, som han i biskopens lön inräknat
hela dennes lön som kyrkoherde i Visby prebendepastorat, således
utan att, såsom skett vid de enligt 1861 års brev fastställda löneregleringarna,
beräkna avdrag för vice pastors arvode. Ämbetsverken finna sig kunna
biträda den uppfattning, som synes hava legat till grund för den sakkunniges
förslag. I blivande bestämmelser rörande löneregleringen bör emellertid
uttrycklig bestämmelse härutinnan lämnas.

I anslutning till vad sålunda anförts anse ämbetsverken lönerna för biskoparna
böra bestämmas: för ärkebiskopen till 29,000 kronor, för biskopen
i Lunds stift till 24,500 kronor, för biskopen i Göteborgs stift till 22,500
kronor och för övriga biskopar till 21,000 kronor. Sammanlagda beloppet,
efter avdrag av inkomsten av Visby prebendepastorat, skulle bliva 254,900
kronor.

Ur de i övrigt över Linders förslag avgivna yttrandena må här återgivas
följande uttalanden rörande den för biskoparna föreslagna lönesättningen:

Ärkebiskopen Eidem: Vad särskilt angår ärkebiskopens avlöning, kan
det möjligen förefalla, som örn skillnaden mellan dennes lön och Lundabiskopens
vore något stor. Den senare har ju ock att fungera som prokansler
vid universitet. Att ärkebiskopen bör anses hava en större representationsplikt
än någon annan svensk biskop, synes mig vara uppenbart (t. ex.
genom sitt självskrivna ordförandeskap i olika kyrkliga styrelser, genom
biskopsvigningar, genom besök av in- och utländska kyrkomän o. s. v.).
Men jag vill här särskilt fästa uppmärksamheten vid de kyrkliga förrättningar
i svenska församlingar i utlandet (visitationer, installationer, kyrkoinvigningar
etc.), som å ämbetets vägnar tillkomma honom.

Biskopen V. Rundgren, Visby: Biskoparnas prebendepastorat äro indragna
i alla stift med undantag av Visby stift, där fortfarande en del av
biskopslönen utgöres av avkomsten av ett prebendepastorat. De ökade uppgifter
med avseende på kyrkolivets främjande ute i stiftet, som blivit och
än mer torde bliva en följd av senare tiders rörelser på det kyrkliga området
och kräva biskopens deltagande i arbetet ute i församlingarna, kunna nog
i någon mån göra det önskvärt att även Visby pastorat frigjordes från sin
prebendenatur. Men å andra sidan tala starka skäl för att sagda pastorat
fortfar att vara biskopsprebende. Dels torde måhända Visby stifts fortfarande
existens såsom självständig kyrk oprovins sammanhänga med denna
anordning. Dels är det utan tvivel riktigt att — såsom i den föreliggande
utredningen framhållits — biskopen i detta stift mera än biskoparna i de
övriga stiften bör hava tillfälle att deltaga i församlingsvården i stiftsstaden.
Jag anser mig alltså böra tillstyrka förslaget härutinnan. Dock bör

Kungl. Maj:ts proposition Kr 242.

därvid bestämmas, att prebendarien fortfarande som hittills i likhet med
andra prebendarier i de forna prebendepastoraten skall hålla vice pastor.
Ilar detta i allmänhet varit regel — och att så varit framgår bland annat
av det förhållandet, att ersättning för indragna prebenden synes hava utgått
med kyrkoherdelönens belopp, minskat med vicepastorslönen — synes
det vara av nöden i Visby, där enligt nuvarande lönereglering utom prebendarien
endast skola vara anställda en komminister och en ständig adjunkt.
Utöver det bidrag i församlingsarbetet, som kan länmas av prebendarien,
behövas i Visby tre prästerliga krafter, nämligen vice pastor, komminister
eller, örn komministern uppehåller vicepasturen eller är tjänstledig,
elen hans plats förestår samt ständig adjunkt. Folkmängden är omkring
11,000, ett flertal inrättningar i Visby äro hänvisade enbart till stadens
prästerskap för gudstjänster och i vissa fall annat prästerligt arbete, och
såsom stiftets enda stad blir Visby ofta platsen för möten av olika slag, där
stadsprästernas medverkan tages i anspråk. Därtill kommer, att genom
pastoratssammanslagningarna runt omkring Visby tillfällig hjälp väl kan
behövas från stiftsstaden, men däremot icke påräknas från kringliggande
församlingars prästerskap. Ehuru jag icke känner till de närmare förhållandena,
vill det av uppgifter i statskalendern synas, som om i de övriga tva
prebendepastoraten, Lund och Uppsala, en bestämd del av kyrkoherdelönen
vore anslagen till vice pastor. En bestämmelse örn att av kyrkoherdelönen
i Visby en bestämd del, t. ex. 3,000 kronor eller i varje fall icke mindre
än vad de allmänna bestämmelserna örn vicepastorsarvode angiva, bör
reserveras för vice pastor synes mig därför vara av vikt.

Domkapitlet i Uppsala: I förslaget har den sakkunnige sökt följa den
enligt domkapitlets mening fullt riktiga principen örn likställighet mellan
biskoparna och landshövdingarna i lönehänseende. För ärkebiskopen har
emellertid med rätta föreslagits en högre grundlön eller 28,000 kronor. Skälen
härför finnas angivna å sid. G7 i utredningen. Härtill må ambras, att
ärkebiskopen har de många svenska utlandsförsamlingarna under sm omvårdnad
med därtill hörande förpliktelser, som medföra en icke ringa ökning
av hans arbetsbörda. Den föreslagna grundlönen för ärkebiskopen den
svenska kyrkans förnämste representant, är ingalunda för högt beräknad
utan snarare motsatsen. Men under förhandenvarande omständighet^! anser
domkapitlet sig ej böra ifrågasätta någon ändring i förslaget härutinnan.

Domkapitlet i Lund: Den sakkunnige föreslår ju på goda grunder en
högre avlöning för Uppsala, Lund och Göteborg. Det synes dock domkapitlet,
som örn därvid proportionen mellan Uppsala och Lund väl starkt förskjutits
till nackdel för Lund. Domkapitlet vill fästa uppmärksamheten på
att Lunds stift är till antalet invånare, församlingar och präster ojamtorligt
det största i riket utom att det också omfattar tre hela län och att biskopen
som prokansler i detta avseende har ungefär samma representationsplikt
som ärkebiskopen i Uppsala. Beträffande ärkebiskopen i Uppsala vill
domkapitlet framhålla, att lian äger skyldighet att besöka svenska församlingar
och kyrkor i utlandet och att härför särskild ersättning bör beredas.

Domkapitlet i Visby: Domkapitlet anser sig böra uttryckligen framhålla
liehovet av att Gotland bibehålies såsom självständigt stilt. Såsom grund
för denna sin uppfattning vill domkapitlet åberopa, förutom vad biskopen
anfört rörande den av senare tiders rörelser på det kyrkliga området beroende
ökningen i arbetsbördan för en härvarande stiftschef i denna hans
egenskap, jämväl Gotlands geografiska Wige i förening med olis jämförelsevis
betydande storlek samt mångfalden av dess församlingar och kyrkor.

76 Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Nyssnämnda arbetsbörda finner domkapitlet dessutom vara av den omfattning,
att den väl kan utgöra skill för att taga i allvarligt övervägande,
huruvida icke biskopen härstädes vid första möjliga tillfälle bör i likhet
med biskoparna i de övriga stiften befrias från befattningen som prebendekyrkoherde.
Enligt domkapitlets mening är det endast under den förutsättningen,
att en sådan anordning skulle äventyra Visby stifts fortfarande
bestånd såsom självständigt stift, som det bör kunna komma i fråga att allt
framgent låta Visby pastorat utgöra prebende åt biskopen härstädes. Att,
därest biskopsämbetet bibehålies förenat med prebendet, biskopen skall
nalia vice pastor, synes domkapitlet vara ett minimikrav för vederbörligt
tillgodoseende av prebendepastoratets och stiftets skötsel och vård i kyrkligt
avseende.

Kyrkorådet i Visby stads- och landsförsamlingar: Beträffande frågan,
huruvida Visby pastorat må bibehållas såsom prebende åt biskopen i Visby
stift, är rådet icke övertygat örn att prebendets upphörande skulle komma
att medföra några väsentliga fördelar för församlingsarbetet; med hänsyn
därtill och då man torde kunna utgå ifrån att prebendets bibehållande utgör
en förutsättning för att Gotland skall få förbliva ett eget stift, finner
rådet önskvärt att ingen ändring i fråga om prebendet vidtages.

Länsstyrelsen i Uppsala: I avseende å löneställningen torde den sakkunnige
hava valt en riktig utgångspunkt, då han jämfört biskopslönerna med
landshövdingarnas kontanta avlöning. I likhet med vad som gäller för sistnämnda
lön torde icke någon anpassning till dyrortsgrupperingen enligt den
allmänna löneplanen böra eftersträvas. Däremot synes det nödvändigt att
bereda ärkebiskopen ett särskilt lönetillägg. Även örn man föreställer sig,
att det endast är sällan som en ärkebiskop kan påtaga sig en representationsplikt
av sådan omfattning som ämbetets senaste innehavare, lärer dock
ärkebiskopens ställning såsom kyrkans förnämsta representant helt visst
föra med sig, att han får mottaga gäster, företaga resor och eljest påtaga sig
utgifter i långt större utsträckning än någon annan av biskoparna. Det föreslagna
tillägget, 8,000 kronor, utöver normallönen är helt säkert icke för
högt.

Länsstyrelsen i Visby: Länsstyrelsen finner i likhet med vad som föreslagits,
att beträffande Visby stift biskopstjänsten bör, med hänsyn till stiftets
mindre omfattning, fortfarande vara förenad med kyrkoherdebefattningen
i Visby stads- och landsförsamlingars pastorat. Enligt förslaget
skulle också den för denne kyrkoherde anvisade avlöningen disponeras för
biskopen, och då kyrkoherdens avlöning uppgår till 10,100 kronor, har
alitsa ett belopp av 9,900 kronor beräknats att gäldas ur biskopslöneregleringsfonden
eller på annat sätt, såsom förslaget närmare innehåller. Emellertid
bör härvid beaktas, att då biskopen endast delvis kan bli i tillfälle att
ägna sig åt sin tjänst såsom kyrkoherde, vice pastor måste anställas i församlingen,
särskilt som för övrigt i staden endast finnes två prästerliga befattningshavare,
nämligen komminister och ständig adjunkt. För avlöning
av vice pastor synes icke kunna beräknas ett lägre belopp än 8,000 kronor.
Da det icke synes rimligt varken att biskopen skall av sin lön avstå detta
belopp eller att Visby stads- och landsförsamlingar, som lämna ett avsevärt
bidrag till biskopslönen, skulle få vidkännas ytterligare någon utgift härjar’
torde det vara riktigast, att det beräknade tillskottet till biskopslönen
tran församlingarna beräknades icke till 10,100 kronor utan på sin höjd till
7,100 kronor. Det förefaller, som om man vid förslagets upprättande icke

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242. 77

beaktat nödvändigheten för biskopen att såsom kyrkoherde hava vice
pastor.

Det i P. M. utarbetade förslaget anslöt sig i förevarande hänseende till
vad ämbetsverken 1932 förordat. I de häröver avgivna yttrandena gjordes
mot de föreslagna lönerna för biskoparna icke någon erinran av andra
vederbörande än av biskoparna Städener och llundgren, domkapitlen i
Växjö och Visby samt länsstyrelsen i Visby.

Biskopen och domkapitlet i Växjö ansåge det allt för mekaniskt, att en
och samma grundlön stadgades för innehavare av biskopsbeställning i icke
mindre än nio stift med mycket olika biskoplig arbetsbörda. Biskopsbeställningen
i Växjö stift vore i särskild grad arbetstyngd, då två förutvarande
stift voro biskopen underställda. Efter sammanslagningen år 1915 av Växjö
förutvarande stift och Kalmar stift hade arbetsbördan i stiftet blivit synnerligen
betungande. Det vore fördenskull rättvist, att biskopslönen i detta
stift linge behålla det tillägg å 2,000 kronor årligen, som tillerkänts biskopen
i det nybildade stiftet vid sammanslagningen av stiften.

Biskopen och domkapitlet i Visby funne skäligt, att vid beräkning av
biskopens lön såsom kyrkoherde i Visby pastorat avdrag gjordes med 3,000
kronor för arvode till vice pastor. Emellertid syntes det biskopen och domkapitlet
rimligt, att Visby pastorat upphörde att vara det enda i riket, som
med sin pastorslön skulle bidraga till stiftschefens avlöning. Det hade beräknats,
att kyrkofonden genom det framlagda förslaget skulle få vidkännas
en merutgift av 94,000 kronor. Det synes då spela en underordnad roll,
om denna merutgift ökades med några tusen kronor för att förhjälpa Visby
pastorat till rättigheten att hava egen kyrkoherde, helst antalet befattningar,
kyrkoherde, komminister och ständig adjunkt, icke vore större än
som normalt motsvarade behovet.

Länsstyrelsen i Visby åberopade sitt yttrande över Linders förslag, däri
länsstyrelsen uttalat sig för bibehållande av Visby pastorat såsom biskopsprebende
men förordat ersättning åt biskopen för avlönande av vice pastor.

Ämbetsverken 193S anförde i sitt yttrande till P. M.:

Ämbetsverken vilja, ehuru det nu föreslagna biskopliga lönesystemet i
likhet med landshövdingarnas blott i ringa grad tager sikte på olika grader
av besvärlighet i tjänstens fullgörande, ej bestrida, att den av biskopen
och domkapitlet i Växjö gjorda hemställan om höjning av den föreslagna
lönen 21,000 kronor för biskopen äger ett visst berättigande. Det av Linder
avgivna förslaget upptog emellertid, utan erinran vare sig från den dåvarande
innehavaren av biskopsstolen eller från domkapitlet, samma lön
för biskopen i Växjö som för övriga biskopar nied undantag för ärkebiskopen
samt biskopen i Lund och Göteborg, och ämbetsverken hava förut funnit
sig sakna anledning till erinran mot denna placering. Ämbetsverken
anse sig fördenskull icke i nu förevarande sammanhang böra föreslå frångående
av placeringen, så mycket mindre som därför skulle erfordras en
utredning av arbetsbördan för biskopen, vartill tillfälle flir närvarande
saknas.

Frågan örn bibehållandet av Visby pastorat såsom prebende åt biskopen
i Visby har redan varit föremål flir bedömande. Då frågan örn indragning
av kvarvarande biskopsprebenden behandlades vid 1910 års riksdag, hade
såväl domkapitlet som länsstyrelsen i Visby bestämt uttalat sig för Visbyprebendets
bibehållande. I det genom Kungl. Maj:ts beslut den 29 augusti

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

1919 avgjorda ärendet angående lönereglering för prästerskapet i Visby
pastorat uttalade sig såväl den s. k. gotlandskommittén som vederbörande
i orten och kollegiet för bibehållande av prebendenaturen. Den prästerliga
organisationen i pastoratet har alltså bestämts med hänsyn till att biskopen
är prebendekyrkoherde. Vid sådant förhållande och jämväl med hänsyn
till stiftets relativa litenhet, anse sig ämbetsverken ej kunna förorda
prebendeegenskapens upphörande.

Ämbetsverken hava i sitt yttrande över Linders utredning och förslag
förmält sig kunna biträda förslaget, enligt vilket vid beräkning av biskopens
lön avdrag för vice pastorsarvode ej beräknats. Emellertid har jämlikt
Kungl. Maj:ts beslut den 25 april 1889 alltsedan år 1889 till biskopen från
biskopslöneregleringsfonden utgått ett årligt lönetillskott av 350 kronor
för höjande av arvodet till vice pastorn i Visby pastorat. (Den 30 juli 1915
avslog Kungl. Maj:t en framställning av domkapitlet örn anslagets höjning
med 650 kronor.) Ämbetsverken medgiva, att förordnande av vice pastor
i Visby pastorat torde med nuvarande antal präster i pastoratet vara erforderligt,
och att vid sådant förhållande billigheten kan anses tala för, att
för biskopen icke beräknas högre inkomst såsom kyrkoherde än den behållna
lönen efter avdrag av bidrag till ersättning åt vice pastor, skäligen begränsat
till 2,000 kronor. Ämbetsverken anse sig fördenskull ej böra motsätta sig
en ändring i lönebestämningen i sådan riktning.

Wohlin har i denna fråga anfört:

Frånsett den med hänsyn till ärkebiskopens särställning bland biskoparna
för denne föreslagna högre grundlönen hava av ämbetsverken för tvenne
biskopstjänster, nämligen biskopstjänsterna i Lunds och Göteborgs stift,
föreslagits viss förhöjning av lönen utöver vad som skulle tillkomma övriga
biskopar. Förslaget om denna lönedifferentiering är ytterst föranlett dels av
den omständigheten, att åt dessa två biskopstjänster redan vid 1861 års
lönereglering gavs en högre löneställning, dels av det förhållandet, att i gällande
grunder för landshövdingarnas avlöning till innehavarna av landshövdingstjänsterna
i Malmö och Göteborg beräknats viss löneförstärkning.

På sätt framgår av riksdagens skrivelse den 5 juni 1925, nr 333, har man
vid fixeringen av landshövdingarnas löner utgått ifrån, att dessa befattningshavares
åligganden i stort sett måste anses vara desamma i de olika
länen. Tillika har framhållits, att, då landshövdingarna komme att bibehållas
vid förmån av fri bostadslägenhet ävensom statsbidrag till bostadslägenhetens
uppvärmning — faktorer, som i relativt hög grad inverkade
på frågan till vilken dyrortsgrupp vederbörande residensstad vore hänförd,
— en differentiering i löneförmånerna med hänsyn till placeringsorten näppeligen
syntes motiverad beträffande ifrågavarande befattningshavare. I
anslutning härtill har ej heller löneförstärkningen vid landshövdingsbeställningarna
i Malmö och Göteborg motiverats av omständigheter, som här
berörts, utan av de högre kostnader av olika slag, som finge förutsättas vara
förenade med uppehållande av dessa landshövdingstjänster.

Den motivering, som i hittillsvarande förslag lämnats för den högre lönesättningen
vid biskopstjänsterna i Lund och Göteborg, har dock varit en
väsentligen annan. För det sydligaste stiftets vidkommande har sålunda
framhållits, hurusom detta stift på grund av folkmängd samt antal pastorat,
församlingar och prästerliga tjänster vore synnerligen arbetsamt, ävensom
åberopats, att å biskopen i Lund vilade skyldigheten att vara prokansler
för Lunds universitet. Beträffande västkuststiftet har huvudsakligen

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

framhållits, att Göteborg vore rikets andra stad och att levnadskostnaderna
där vore höga (högsta dyrortsgruppen, G).

Till en början bör erinras om att prokansler sämbetena numera — genom
kungörelsen den 31 maj 1931 angående ändrad lydelse av vissa paragrafer
i statuterna den 28 januari 1916 (nr 66) för universiteten i Uppsala och
Lund — avskaffats, med förbehåll allenast för nuvarande ärkebiskopen och
nuvarande biskopen över Lunds stift att, så länge de kvarstå i tjänst, vara
bibehållna vid sina prokanslersämbeten. Vidare kan, då såsom skäl för löneförstärkningen
för biskopen i Göteborg åberopats denna stads ställning inom
dyrortsgrupperingen, förtjäna framhållas, att stiftsstaden i rikets nordligaste
stift, Luleå, för närvarande intager en plats inom nämnda gruppering
med än starkare dyrortsgrad än Göteborg (se k. kung. den 15 juni 1935
nr 407).

För det föreliggande förslaget till modernisering av lönesystemet för
rikets biskopar har den reglering, som år 1925 åvägabragtes för landshövdingarna,
avsetts att tjäna såsom förebild. Det synes då vara riktigast, att
även den här aktualiserade frågan om en eventuell differentiering i lönehänseende
mellan de olika biskopstjänsterna bedömes efter enahanda principer,
som varit bestämmande vid lösningen av motsvarande spörsmål i avseende
å landshövdingsbefattningarna. Sker övervägandet från sådan synpunkt,
torde väl icke givas rum för tvekan, att den för biskopen i Lund
föreslagna särställningen bör, såsom av behovet påkallad, bibehållas. Vad
åter angår lönen vid biskopstjänsten i Göteborg synes det svårligen kunna
göras gällande, att en motsvarande särställning äger stöd i några objektivt
påvisbara förhållanden.

Bestämmelserna för avlöningen vid biskopstjänsten i Visby hava utformats
i anslutning till ämbetsverkens förslag, enligt vilket för biskopen icke
beräknas högre avdrag för hans inkomst såsom kyrkoherde än vad den
fastställda kyrkoherdelönen uppgår till efter frånräknande av utgivet bidrag
till ersättning åt vice pastor, här sist avsedda avdrag dock begränsat
till 2,000 kronor för år. Syftet med maximeringen av sistnämnda avdragsbelopp
är givetvis, att biskopen, i den mån möjligheten att erhålla ledighet
från kyrkoherdetjänsten eller — en eventualitet, som här även bör tagas
i sikte, — att erhålla personligt ämbetsbiträde vid kyrkoherdetjänsten av
honom utnyttjas utöver en given gräns, skall hava att bära en skälig del av
den kostnad, som avlöningen åt vikarien eller ämbetsbiträdet drager. För
tillgodoseende av detta syfte har ifrågavarande stadgande av mig avfattats
så, att maximiavdraget skall belöpa på och bestämmas för månad med en
tolftedel av det föreslagna årsbeloppet eller sålunda, efter någon avrundning
uppåt, till 170 kronor.

Ämbetsverken 4035 lia örn lönesättningen för biskoparna uttalat:

I det remitterade förslaget föreslås, att biskoparna skola erhålla i allmänhet
lika löner som landshövdingarna. Att märka är emellertid, att landshövdingarna
liro skyldiga att vidkännas pensionsavdrag å sina löner med
600 kronor. Vid sådant förhållande torde biskoparnas löner böra bestämmas
till ett belopp motsvarande landshövdings nettolön och sålunda de
föreslagna avlöningsbeloppen böra minskas med nämnda belopp.

Mot detta ämbetsverkens förslag har föredraganden, med instämmande
av chefen för kollegiet, anmält avvikande mening under erinran, att för

Departe mentschefen.

80 Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

biskop föreslagen emeritilön vore lägre än för landshövding stadgad pension
och att detta förhållande sammanhängde med det, att någon avgift för
egen pensionering icke åvilade biskopen.

Vidkommande bestämmelserna under förevarande punkt må även anmärkas
vad i fråga om dyrtidstillägg åt biskoparna anförts.

Linder: I några fall hava statsmakterna redan tidigare sett sig nödsakade
att genom tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg i viss utsträckning
hålla biskop skadeslös för den minskning, den honom tidigare tillerkända
reallönen kommit att undergå på grund av den under de båda senaste
decennierna inträffade prisstegringen.---De lönebelopp, som före slagits

för biskoparna, äro, såsom framhållits, grundlöner och hava alltså
beräknats under förutsättning, att — i likhet med vad för närvarande
är fallet i fråga om befattningshavare i statens tjänst — dyrtidstillägg
tills vidare skola utgå härå. Något inarbetande i lönerna av dyrtidstilläggen
torde näppeligen kunna ifrågasättas förrän detta äger rum för övriga
befattningshavare, till vilka dyrtidstillägg för närvarande utgår. Dyrtidstilläggen,
vilka i likhet med vad hittills varit fallet böra bestridas
med till biskoparnas avlönande tillgängliga medel, skola efter genomförandet
av den nya löneregleringen utgå i enlighet med de grunder, som äro eller
kunna varda bestämda för befattningshavare vid statens s. k. nyreglerade
verk. Jag föreslår alltså, att dyrtidstillägg må, i enlighet med de grunder,
som äro eller kunna varda fastställda för befattningshavare vid
statens s. k. nyreglerade verk, utgå till biskoparna från biskopslöneregleringsfonden
å de lönebelopp, som må bliva dem tillerkända såsom grundlöner.
Härvid bör emellertid uppmärksammas, att biskopen i Visby stift i
sin egenskap av kyrkoherde i Visby pastorat uppbär provisorisk tilläggslön
och dyrtidstillägg i enlighet med de grunder, som gälla för det territoriella
prästerskapet. Häri ifrågasättes ingen ändring. Vid fastställande av lönereglering
för nämnda biskop bör hänsyn tagas härtill.

Ämbetsverken 1932 framhöllo, att, då dyrtidstillägget för det territoriella
prästerskapet beräknades efter en högre procentsats än vid statens
s. k. nyreglerade verk, det vore erforderligt, att ett fyllnadsbelopp utginge
till biskopen i Visby stift för att denne skulle i fråga om dyrtidstillägget
bliva jämställd med övriga biskopar.

I P.M. blevo bestämmelserna redigerade i enlighet med vad ämbetsverken
1932 sålunda påpekat.

Wohlin har beträffande avfattningen av bestämmelserna om dyrtidstillägg
allenast anmärkt, dels att dyrtidstillägg å grundlön terminologiskt
hänförts såsom ingående under beteckningen »kontant lön», dels att, då
dyrtidstillägg —^ i överensstämmelse med ämbetsverkens förslag — bestämts
skola utgå enligt de grunder, som tillämpades för statens s. k. reglerade
verk, berörda bestämmelse anslöte sig till vad som gällde för dyrtidstillägg
åt landshövdingarna (se härom k. kung. den 18 juni 1926 nr 270) .

Lönesättningen enligt det föreliggande förslaget syftar till att med de
rikligare löneinkomsterna vid vissa biskopstjänster fylla ut underskotten
vid de andra. Jag finner denna tanke, som ock kunnat i stort sett förverkligas,
riktig. Den härvid företagna anknytningen till lönesättningen vid

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

landshövdingsbefattningarna har jag ävenledes funnit mig kunna biträda
och i avseende å den för vissa biskopstjänster härutinnan ifrågasattta
graderingen i förhållande till övriga ansluter jag mig till vad av Wohlin
föreslagits.

En majoritet inom kammarkollegiet och statskontoret hava i sitt utlåtande
den 23 december 1935 — med frångående av ämbetsverkens tidigare
förslag på denna punkt — ansett de för biskoparna föreslagna grundlönerna
böra minskas med 600 kronor, motsvarande vad landshövdingarna
få vidkännas såsom avdrag å lönen för egen pensionering. I anslutning till
vad häremot anförts i den av en ledamot i kollegiet, med instämmande av
chefen för ämbetsverket, till förenämnda utlåtande fogade reservationen
har jag funnit en dylik reduktion av biskopslönerna icke för närvarande
påkallad. Spörsmålet sammanhänger med regleringen av biskoparnas pensionsförhållanden,
vartill jag i det följande — vid granskningen av bestämmelserna
under punkt 17 :o — återkommer.

I det av Wohlin föreslagna stadgandet om dyrtidstillägg har jag vidtagit
en, i huvudsak formell, omredigering i syfte att tydligare utmärka,
att biskops rätt till sådant tillägg skall vara beroende av, huruvida dyrtidstillägg
eller motsvarande förmån utgår till de i stadgandet angivna
statens befattningshavare.

7:o.

För vad som tidigare förekommit i frågan om särskild ersättning åt
utnämnd biskop för tid, varunder denne varit i utövning av sitt ämbete
innan rätten att uppbära biskopslönen för honom inträtt, har jag redogjort
i den historiska översikten.

Linder anförde härom, bland annat:

Denna fråga, som vållat och jämväl i fortsättningen kan komma att för
vederbörande vålla avsevärda olägenheter i både ekonomiska och andra
hänseenden, sammanhänger dels med bestämmelserna angående prästerskapets
rätt till tjänst- och nådår, dels med den prästerskapets änke- och
pupillkassa genom kungörelsen den 17 december 1926,; nr 528, tillförsäkrade
rätten att uppbära ett års behållen inkomst av varje prästerlig befattning,
som fanns i riket den 1 maj 1927 (s. k. vakansår).

Förevarande fråga med sina mångahanda svårigheter har dock med tiden
kommit i ett något annat läge än förut. Olägenheterna, vilka tidigare
framhållits, torde numera kunna sägas så gott som uteslutande sammanhänga
med vissa övergångsbestämmelser. Den tidigare rätten till tjänstoch
nådår skall enligt gällande bestämmelser upphöra och ersättas av den
förkortade tjänstårsrätten av 6 månader, räknat från och nied månaden
näst efter den, under vilken tjänstinneha varén avlidit. Med den sålunda
förkortade tjänstårsrätten torde för framtiden några större svårigheter av
här förevarande art knappast vara att befara. Den tid, som måste förflyta
från den ena tjänstinnehavarens frånfälle till dess hans efterträdare kan
tillträda befattningen, torde som regel kunna uppskattas till minst fyra
ä fem månader. Änke- och pupillkassans rätt till vakansår är en engångsbestämmelse,
tillkommen genom beslut av 1926 års riksdag och kyrko Bihang

till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Ar 6

82 Kungl. Mårds proposition Nr 242.

möte. Denna ratt till vakansår har redan hunnit uttagas vid några biskopsstolar.

Emellertid torde man böra räkna med en ganska rundligt tilltagen övergångstid,
innan vid samtliga biskopsstolar rätten för annan än tjänstinnehavare
att åtnjuta de med tjänsten förenade avlöningsförmånerna varder
inskränkt till det nyssberörda sexmånaders tjänståret. Med hänsyn härtill
torde det vara oundgängligt, att frågan örn avlöning under här förevarande
tid upptages till behandling i samband med framläggandet av förslag om
lönereglering för biskoparna.

Det system, som, enligt vad den föregående utredningen utvisar, tillämpats
och allt fortfarande tillämpas i nu förevarande hänseende, är enligt
mitt förmenande alldeles icke tillfredsställande. Anledningen härtill anser
jag för min del likväl vara ganska begriplig. Sedan den nu gällande löneregleringen
för rikets biskopar antogs, hava ungefär ett sjuttiotal år förflutit.
Det är uppenbart, att biskoparna liksom andra medborgare i detta
iand ej kunnat undgå att röna intryck såväl av den väldiga utveckling,
som ägt rum på nära nog livets alla områden, som oek av de under samma
tid förändrade ekonomiska förhållandena. Spörsmål hava under sagda tid
i ekonomiskt avseende uppkommit för biskoparna, som icke skäligen kunde
förutses och beräknas vid 1859/1860 års riksdag. Då det därför gällt att
för biskoparna lösa de många, sålunda uppkomna olika ekonomiska spörsmålen
— nu här närmast frågan örn ersättning åt biskop under tid, innan
lian tillträtt den med ämbetet förenade lönen — har för vederbörande ej
funnits någon annan utväg än att lita till den i punkt 8 av de i 1859 års
proposition intagna grunderna för en reglering av biskoparnas avlöning
meddelade bestämmelsen, att å biskopslöneregleringsfonden uppkommande
behållningar »må av Kungl. Majit användas till sådana utgifter, som av
löneregleringen kunna bliva en nödvändig följd eller tjäna till dess fortskyndande».
Jag torde väl knappast behöva bliva alltför mycket emotsagd,
örn jag finner innehållet i denna bestämmelse vara synnerligen obestämt
och mångtydigt. Riktigheten av min uppfattning finner jag i hög grad
bestyrkt av den rika provkarta på beslut, som ansetts kunna inpassas inom
ramen för denna bestämmelse. Myndigheter och sakkunniga hava ansträngt
sig till det yttersta för att finna en sådan lösning på till dem hänskjuta
frågor rörande biskoparna, att lösningen kunnat hänföras under sagda bestämmelse.
Enligt min mening kan det därför icke i någon mån anses för
tidigt, att man nu försöker finna en mera tidsenlig utväg för lösandet av
de spörsmål, som i här förevarande avseende kunna uppkomma för
biskoparna.

Regeln beträffande andra befattningar i rikets tjänst än biskopsämbetena
torde vara den, att utnämning till en befattning anses innebära både en
rätt och en skyldighet för den utnämnde att från och med den i fullmakten
angivna dagen eller, örn sådan icke finnes, från och med dagen efter fullmaktens
datum träda i utövning av det nya ämbetet samt då också varda
berättigad till de avlöningsförmåner m. m., som åtfölja ifrågavarande befattning.
Det får anses ligga i sakens natur, att de olägenheter, som alltid
äro förenade med en onödigt lång vakanstid, bliva desto mera kännbara,
om det gäller en chefspost. Den regeln synes också hava utbildat sig, att
utnämnd biskop ansetts förpliktad att, så snart sig göra låtit, efter installationen
övertaga utövningen av sitt nya ämbete. Denna uppfattning är
enligt mitt förmenande riktig, enär man synes kunna utgå från att dröjs -

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

mål med utövandet av en chefsbefattning icke bör fortfara längre tid än
nödvändigheten därtill tvingar.

Det hittills tillämpade systemet har, såsom nyss framhållits, medfört
olägenheter av olika slag. De utnämnda biskoparna hava märkligt nog en
längre tid efter den av Kungl. Hajd meddelade utnämningen kvarstått
vid sina förut innehavda befattningar för att på så sätt tillförsäkra sig
åtminstone någon lön. Härigenom hava sådana oformligheter kunnat uppstå,
som att den huvudsakliga avlöningen till en av Kungl. Majit utnämnd
och i realiteten i full verksamhet varande biskop kommit att bestridas
exempelvis av universitetet, örn biskopen tidigare innehaft professorsbeställning,
eller av ett pastorat, om den nyutnämnde biskopen tidigare varit
kyrkoherde. Detta synes mig icke stå i överensstämmelse med den nu väl
överallt godtagna principen, att en ämbetsmans avlöning skall bestridas av
det verk eller den institution, han i verkligheten ägnar sina tjänster. Jämväl
för biskoparna själva har systemet medfört stora svårigheter dels i så
måtto, att de nödgats att i viss mån påtaga sig en dubbel arbetsbörda, och
dels — samt icke minst — i ekonomiskt avseende. Nyutnämnd biskop har
måst vidkännas understundom icke obetydliga avbränningar å sin tidigare
innehavda lön för bestridande av kostnaderna för den förra tjänstens uppehållande
genom vikarie liksom ock högst avsevärda kostnader av olika slag
för fullgörande av sin tjänst såsom biskop. Någon ersättning för arbete
såsom biskop utöver havda utgifter har med utsikt till framgång ej ens ansetts
kunna bringas på tal hos vederbörande. En ändring i de nu angivna
förhållandena finner jag ofrånkomlig. Icke blott för den enskilde biskopen
utan jämväl, och främst, för det allmänna finner jag det vara i hög grad
önskvärt, att biskop, så snart sig göra låter, efter utnämningen beredes tillfälle
att helt ägna sig åt sitt nya arbetsfält och att han därför får åtnjuta
lön.

Ämbetsverken 1932 uttalade sig för sådan gottgörelse, som här berörts,
och anförde därvid:

Erforderliga bestämmelser böra hiirutinnan meddelas, på det att den
utnämnde må hava något visst att trygga sig vid. Intet synes vara att
erinra mot att gottgörelsen förklaras skola motsvara biskopslönens fulla
belopp. Därtill bör komma rätt till fri upplåtelse av vissa rum i biskopshuset
ävensom rätt till resekostnads- och traktamentsersättning i samma
utsträckning, som må vara den ordinarie biskopen tillerkänd.

I de av biskoparna och domkapitlen över Linders förslag avgivna yttrandena
har den för biskoparna här föreslagna löneersättningen i allmänhet
livligt tillstyrkts.

Länsstyrelsen i Uppsala framhöll dock i denna fråga: Då det nu är fråga
örn en reglering av biskoparnas litner efter jämförelse med statens ämbetsmän
i motsvarande ställning, torde även denna betydelsefulla detalj böra
ordnas. Rätteligen borde detta ske på sådant sätt, att biskop, bortsett från
bostadsförmån, skulle äga att uppbära lön från och med månaden näst efter
den, då han anses hava tillträtt ämbetet, vilket enligt kyrkolagen icke lärer
ske förrän genom ordinationen. Möjligen kan häremot invändas, att lön
för samma tjänst i sådant fall skulle komma att utgå till två innehavare.
Men rätteligen torde dock den till stärbhuset utgående avkastningen böra
betraktas såsom en utgift för pensioneringen, vilken på grund av gällande

Departe mentschefen.

84 Kungl. Majlis ''proposition Nr 242.

nådårsrättigheter icke omedelbart kan avvecklas. Denna omständighet
synes dock icke böra utgöra hinder för genomförande av en rationell lönereglering,
vartill hör att tillträde av lönen skall följa med tillträdet av
ämbetet. Principiellt sett synes således den i utredningen förordade utvägen
att lämna tillträdande biskop ett slags skadestånd för avlöning å den tjänst,
han tidigare ägt, vara mindre riktig.

Det med P. M. framlagda förslaget innehöll ett stadgande, motsvarande
det som upptagits under förevarande punkt. Detsamma föranledde emellertid
icke något särskilt uttalande av ämbetsverken 1933.

Vad i denna fråga förekommit finner jag till fullo bestyrka behovet av
att — så länge biskops rätt att komma i åtnjutande av sina ordinarie löneförmåner
är beroende av förekomsten av tjänst- och nådår samt vakansår
— Kungl. Maj:t skall äga befogenhet att i fall, som här avses, tilldela
biskop skälig löneersättning.

8:o a) och c)—e).

De under de olika momenten till förevarande punkt 8:o upptagna särskilda
bestämmelserna äga såtillvida ett gemensamt innehåll, att de samtliga
syfta till att angiva och avgränsa omfattningen av den för biskoparna
föreslagna, här avsedda löneförmånen av hyresfri tjänstebostad. Till dessa
bestämmelser ansluter sig i viss mån även vad under efterföljande punkter
9:o, ll:o samt 13:o och 14:o föreslagits i avseende å vissa, till tjänstebostaden
anknutna speciella förmåner. Det riktigaste synes fördenskull vara
att nu i ett sammanhang behandla vad under samtliga de här angivna punkterna
förekommer. Som emellertid de under 8:o b) och 9:o föreslagna särskilda
förmånerna i fråga om viss möblering av tjänstebostad och om bostadsbidrag
till uppvärmning av densamma lära kräva en närmare redogörelse,
vill jag här inskränka min behandling av tjänstebostadsfrågan till
att — i samband med redogörelsen för huvudstadgandet under 8:o a) —
jämväl avse de särskilda stadgandena under 8:o c)—e) samt under ll:o,
13:o och 14:o.

I dessa frågor erinrade Linder — under framhållande, att särskilda bostadsboställen
för biskop numera funnes i alla stift utom i Visby, där biskopen
i egenskap av kyrkoherde hade åt sig upplåten prästgård, — till en början
om, att stadgandena i punkt 7 av prästerskapets privilegier örn byggnadsskyldigheten
för biskopsgård och biskopssäte icke alltid kunnat till
fullo tillämpas, enär antingen vederbörande domkyrka saknat medel för
biskopsgårds underhåll eller kostnaden för biskopssätes iståndsättande visat
sig vara allt för betungande för indelningshavaren, och att sådan kostnad
fördenskull ofta måst bestridas från biskopslöneregleringsfonden. Därefter
anförde Linder i frågan vidare:

Starka skäl föreligga enligt mitt förmenande för ett bibehållande av den
biskoparna av ålder tillkommande förmånen av fri bostad. I likhet med vad

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

som är fallet beträffande landshövdingarna enligt 1925 års lönereglering,
torde denna förmån, liksom hittills, böra utgå utöver lönen. Beträffande
underhållsskyldigheten av biskopsbostad vill jag framhålla följande: I de
fall, där sådan skyldighet — jämlikt 1728 års privilegier — åvilar domkyrka,
respektive biskopshuskassa, torde någon anledning till ändring icke
föreligga. I den mån dessa medel icke visa sig tillräckliga, torde — såsom
jämväl redan vid åtskilliga tillfallen ägt rum — biskopslöneregleringsf onden
komma att anlitas. På denna punkt tillåter jag mig dock göra ett inkast,
ity att jag ej anser mig kunna underlåta framhålla det tveksamma uti,
huruvida den underhållsskyldighet, som här är i fråga, verkligen med fog
bör tillförbindas biskopslöneregleringsf onden. Enligt de grunder, som äro
fastställda för denna fond, kan måhända en dylik skyldighet utläsas ur den
mycket omskrivna punkt 8:o. Alldeles visst är det väl dock ej. Anledningen
till att jag anser fonden fortfarande i förevarande avseende böra tillitas,
har sin huvudsakliga grund i en lång, av Kungl. Majit själv tillämpad
praxis. I fråga om biskopsboställena i Skara och Växjö har underhållet
hittills ålegat vederbörande biskop. En förändring härutinnan anser jag
ofrånkomlig. Det torde vara stridande mot mera modern uppfattning att
på detta sätt å ena sidan tillförsäkra tjänstinnehavare förmånen av fri
bostad men samtidigt å andra sidan ålägga honom en underhållsskyldighet,
som ej i förväg kan beräknas och som, enligt vad erfarenheten visat, understundom
kan bliva mycket betungande. Ett fasthållande vid de gamla
bestämmelserna skulle medföra, att biskoparna i Skara och Växjö stift
bomme i en i jämförelse med sina kolleger synnerligen ogynnsam undantagsställning,
som icke kan vara förenlig med grunderna för en ny lönereglering.
I anslutning till det nu anförda finner jag mig alltså böra föreslå,
att beträffande de biskopsboställen, där icke underhållsskyldighet
kan fullgöras av domkyrka eller biskopshuskassa, densamma må övertagas
av biskopslöneregleringsf onden. Även å detta ställe bör en erinran
göras så vitt angår underhållet av biskopsbostaden i Visby under hänvisning
till den för Visby pastorat gällande löneregleringen. Det torde ur alla synpunkter
vara lämpligast, att den biskop, enligt vad jag nu föreslagit, tillkommande
förmånen av fri bostad som regel må utgå in natura. Där så av
en eller annan anledning icke under någon tid kan ske, bör biskop i stället
komma i åtnjutande av hyresersättning. Dennas belopp torde få bestämmas
av Kungl. Majit efter prövning i varje särskilt fall. Beträffande biskoparnas
skyldighet att underkasta sig reglering i åt dem nu upplåtna boställslägenheter
och markområden samt beträffande gottgörelse för flyttningskostnad,
skadeersättning i vissa fall och tiden för avträdandet av bostadslägenhet
torde i tillämpliga delar böra gälla de föreskrifter, som för närvarande
meddelats beträffande landshövdingarna.

Slutligen påpekade Linder i fråga örn skyldigheten att bestrida skatter
och övriga onera för biskopshusen, att sådana utgifter för närvarande
i viss och synnerligen varierande utsträckning ankommc på biskoparna
själva, och att biskoparna fördenskull i detta hänseende intogo en ogynnsam
ställning i förhållande fill landshövdingarna. Efter en redogörelse för
två på Kungl. Majlis prövning då beroende mål örn skattskyldigheten för
biskopshusen i Strängnäs och Göteborg anförde Linder i denna fråga vidare:

Kungl. Mårds ''proposition Nr 242.

Frågorna om skattskyldigheten för biskopshus liro av jämförelsevis invecklad
art men å andra sidan av den betydelse, att de icke lämpligen torde
kunna lämnas olösta, när fråga är örn införandet av en ny lönereglering för
biskoparna. I bär förevarande fall håller jag före, att biskoparna i detta hänseende
böra komma i samma ställning som det territoriella prästerskapet,
vilket som regel har sig tjänstebostäder anvisade. För närvarande skall,
där skyldighet att erlägga kommunal fastighetsskatt för prästgård förefinnes,
denna skatt erläggas av vederbörande tjänstinnehavare. I det förslag
till prästlönelag, som avgivits av 1931 års prästlöneregleringssakkunniga,
har emellertid föreslagits, att denna skyldighet skulle överflyttas på
kyrkofonden, respektive pastoratet. Därest detta förslag skulle upphöjas
till lag, synes mig konsekvensen fordra, att jämväl biskoparna befrias från
skyldighet, som nu åvilar dem. Dessa kostnader torde i sådant fall böra
bestridas av den, som har att svara för biskopsbostadens byggnad och
underhåll, d. v. s. — såsom tidigare framhållits — i första hand av domkyrkan
och, därest denna saknar medel härtill, av biskopslöneregleringsfonden.
I fråga örn övriga på biskopsbostad vilande onera, såsom underhåll
av trädgard, stängsel, enskild väg o. s. v., torde jämväl i tillämpliga delar
böra gälla de bestämmelser, som i dessa hänseenden äro eller kunna varda
stadgade beträffande prästgård.

Ämbetsverken 1932, vilka tillstyrkte Linders förslag, att biskoparna skulle
få åtnjuta fri bostad eller i förekommande fall hyresersättning samt att de
skulle befrias från byggnads- och underhållsskyldighet ävensom från ansvarighet
för skatter och onera för biskopshuset yttrade i dessa frågor
dessutom:

Av den inom kammarkollegiet i ämnet verkställda utredningen och av
vad i övrigt förekommit framgår i huvudsak, dels att vissa domkyrkor i stor
utsträckning bekostat biskopsgårdarnas underhåll, dels att biskoparna i
Skara stift och Växjö stift på grund av deras boställens särskilda beskaffenhet
hava underhållsskyldigheten till sina bostäder, dels att i äldre tider
kostnaden för anskaffning och iståndsättande av biskopsgårdar i ett par
fall bestritts av allmänna medel, dels att vid vissa biskopsbostäder kostnaderna
delvis bestridas genom särskild befintlig kassa (Göteborg) eller genom
hyresmedel från viss — till domkapitlet upplåten — del av biskopshuset
(Luleå), och dels att, sedan biskopslöneregleringsf midén vunnit en låss
styrka, anslag ur denna fond blivit till betydande belopp anvisade för an -skaffande eller underhåll av biskopshus. Ämbetsverken vilja i förevarande
sammanhang allenast uttala som sin mening, att någon underhållsskyldighet
och än mindre någon nybyggnadsskyldighet i avseende å biskopshuset
icke lärer böra åligga biskop. Det förhållandet, som för närvarande i sådant
hänseende föreligger i fråga om biskoparna i Skara stift och i Växjö stift
och som är en följd av boställsfastighetens egenskap av biskopssäte, bör
lämpligen under ny reglering upphöra på det sätt den sakkunnige föreslagit.
I anslutning till ett av den sakkunnige gjort uttalande vilja ämbetsverken
framhålla önskvärdheten att genom byggnadsstyrelsen uppgjordes en av
kostnadsberäkningar åtföljd plan rörande de underhålls- och nybyggnadsarbeten,
som under en ej alltför kort tid framåt kunna vara att beräkna i
avseende å biskopshusen, samt huru mycket härav må vara av mera brådskande
beskaffenhet och huru kostnaderna därför må kunna fördelas på
lämpligt antal år.

Kungl. Marits ''proposition Nr 242.

I avseende å vad Linder föreslagit anförde ämbetsverken vidare

beträffande biskops skyldighet att i visst fall avstå bostadslägenhet:
Även om fall må kunna inträffa, då biskop bör för tillgodoseende av något
domkapitlets eller domkyrkans trängande behov frånträda åtminstone
någon del av sin bostad, synes någon skyldighet i sådant avseende icke
böra eller kunna åläggas honom för »annat ecklesiastikt ändamål»;

beträffande byggnadsskyldigheten: Det i förevarande punkt förekommande
uttrycket »i den mån domkyrkorna det ej förmå» torde — därest
det ingår i'' ett av Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte fattat beslut
— måhända förstås såsom innefattande en lagstiftningsakt. I sådan händelse
kan uttrycket lätt tolkas såsom efter ordalagen innebärande ett åläggande
för domkyrkorna av en byggnads- och underhållsskyldighet av annat
mått än den som nu åvilar dem. Det synes ämbetsverken nödigt att uttrycket
modifieras, exempelvis så att de ifrågakomna orden utbytas mot
orden »i den mån ej skyldigheten enligt gällande bestämmelser åligger domkyrkan
och kan av den fullgöras». Vidare synes nödigt att fullständiga
punktens bestämmelse med en föreskrift, att kostnadens bestridande av
biskopslöneregleringsfondens medel skall ske enligt Kungl. Maj:ts bestämmelse
i varje särskilt fall. Utan en sådan föreskrift synes det som
skulle det ankomma på domkyrkorna eller domkapitlen eller — därest förvaltningen
av biskopsboställena ordnades efter den sakkunniges antydningar
— boställsnänmd och synerätt att förfoga över fonden för nybyggnads-
och underhållsändamål. — I förslaget saknas bestämmelse om biskopens
vårdnadsplikt; samt

beträffande skattskyldigheten: Det i punkten föreslagna stadgandet synes
vara oklart och svävande. Punkten torde därför böra omarbetas i syfte att
uttryckligen på biskopslöneregleringsfonden överflytta skyldigheten att
bestrida dessa kostnader (eventuellt med undantag för sådana fall då skyldigheten
anses åligga domkyrka, särskild fond eller andra medel).

I de av biskoparna och domkapitlen avgivna yttrandena över Linders
utredning har, vad han i dessa frågor föreslagit, i allmänhet rönt gillande.

Biskopen Billing, Västerås, anmärkte dock gentemot det föreslagna stadgandet
om skyldighet för biskop att under vissa förhållanden tåla inskränkning
i tjänstebostaden, hurusom det icke kunde förbises, att detta stadgande
i sin tillämpning under vissa förhållanden kunde komma att vålla
biskopsämbetets innehavare ett i förhållande till den vinst, som därav för
det allmänna kunde dragas, betydande obehag. Då det emellertid i förslaget
talades örn sådan minskning, »som skäligen må kunna ske», kunde
man utgå från att vid stadgandets tillämpning nödig varsamhet komme att
iakttagas.

Biskopen Bergqvist, Luleå, förklarade i samma hänseende, att — då
biskopshuset åtminstone i vissa stift, t. ex. Luleå, vore en biskopslöneregleringsfondens
egendom — det syntes honom mindre egentligt, att domkapitlet,
vilket vöre en med statsmedel upprätthållen myndighet, skulle lia
företräde till bislcopsbostaden framför biskopen.

Domkapilet i Härnösand uttalade beträffande byggnadsskyldigheten: Ett
önskemål vore givetvis, att enhetliga bestämmelser i fråga örn byggnad och
underhåll bleve gällande rörande samtliga biskopsgårdar. Nybyggnads- och
underhållsskyldigheten borde, med dess avlyftande i förekommande fall
från vederbörande domkyrkor, läggas å biskopslöneregleringsfonden mot

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

skyldighet dock för berörda domkyrkor att härför erlägga skäligt vederlag
till fonden. Detta spörsmål lärer emellertid vara av svårlöst beskaffenhet
och kräva tidsspillande utredning. På grund härav och då detsamma icke
torde stå i nödvändigt samband med löneregleringsfrågan, synes samma
spörsmål, för att ej ytterligare förhala avgörandet av berörda, alltför länge
olösta fråga, böra tillsvidare skjutas åt sidan för att sedermera efter vederbörlig
utredning lösas separat.

Vidare framhöll länsstyrelsen i Karlstad såsom skäligt, att biskop och
landshövding bleve likställda i avseende å skattskyldighet för upplåten
bostadsfastighet, och gjorde i anslutning därtill följande uttalande: Innehavet
av den på lön anslagna biskopsgården lärer knappast kunna räknas
såsom en större löneförmån. Bostadslägenheten är inrymd i en äldre byggnad
av trä och numera omodern. Till följd av sitt centrala läge i staden har
biskopsgården av taxeringsmyndigheterna vid senaste fastighetstaxering
åsatts ett taxeringsvärde av ej mindre än 101,000 kronor, därav för tomt
om 39,84 ar 41,000 kronor och för byggnader 00,000 kronor. För nämnda
fastighet utgjorde de kommunala utskylderna enligt senaste utdebitering
i grundskatt 227 kronor 25 öre samt i egentlig kommunalskatt 441 kronor
48 öre, vartill kommer landstingsskatt med 121 kronor 20 öre. Såsom av här
relaterade förhållanden framgår, kan innehavare av biskopsgård komma
att oskäligen betungas av skattskyldighet därför. Rimligt synes vara, att
biskopslöneregleringsfonden finge bestrida omkostnader såväl i fråga om
underhåll som skatter för fastigheten.

Framlidne biskopen Reuterskiöld, vilken fann de åt biskoparna föreslagna
ersättningarna för särskilda utgifter för knappt tilltagna, anförde
i detta hänseende ytterligare: Det får beaktas att, förutom dessa utgifter
för biskoparna, som måste tagas av deras lön, intet beräknats i utredningen
för bibehållande av det värde, som biskopsbostädema lika väl som prästgårdarna
representera i kulturellt hänseende. Fråga är, örn icke i detta sammanhang
en ingående utredning borde göras, huru dessa bostäder med därtill
hörande gamla parker, trädgårdar, planteringar och alléer skola kunna
vidmakthallas på ett sådant sätt, att de icke alldeles förlora detta värde.
Betraktar man exempelvis Östrabo med dess stora trädgård, anlagd i slutet
av 1700-talet, då huset byggdes, och ännu bibehållen efter samma plan,
samt dess gamla allé och stora gårdsplan, är det givet och förstås av en var,
att bevarandet av allt detta i ett värdigt skick drager med sig avsevärda
kostnader, vilka i intet avseende kunna jämföras med utgifterna för ett
även rätt stort hus vid en stadsgata. Om nu enligt den sakkunniges förslag
det till Östrabo hörande jordbruksbostället också skall fråntagas innehavaren
av biskopsbostället, komma dessa kostnader givetvis att bliva ännu
mer betungande, då inga som helst naturaprodukter, såsom grus och jord,
samt dagsverken och gödsel kunna erhållas från bostället, utan allt måste
betalas kontant av den redan förut av flera anledningar i realiteten förminskade
lönen, vilken i så fall skulle komma att ytterligare beskäras med kostnaden
härför eller i runt tal 2,500 kronor.

Framlidne biskopen Aurelius framhöll önskvärdheten av att inom löneregleringens
ram även toges hänsyn till behovet att för tjänsteärendens
skyndsamma behandling kunna anlita telefon i bostaden.

Kyrkamötets förut berörda skrivelse den 1 september 1932, nr 32,
rörande frågan om anskaffande av medel tdl iordningställande och under -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

håll av biskopshusen var föranledd av en motion, nr 17, av biskopen Hj.
Danell m. fl., vari i huvudsak anförts:

Enligt 26 kap. 5 § kyrkolagen och punkt 7 av prästerskapets privilegier
ålåge det respektive domkyrkor att vårda och vidmakthålla även biskopshusen.
Då det emellertid visat sig, att domkyrkornas kassor i regel icke
varit nog bärkraftiga att, vid sidan av sina andra uppgifter, mer än till en
del bekosta de ofta återkommande underhållsplikterna för biskopshusen,
hade biskopslöneregleringsfonden här fått träda emellan. Fonden vöre dock
icke närmast avsedd för detta ändamål, utan enligt de av Kungl. Majit den
15 juni 1861 fastställda grunderna för en reglering av biskoparnas avlöning
vore dess egentliga uppgift att användas »till jämnande av annan biskopslön».
Inför den förestående möjligheten av en ny biskopslönereglering vöre
det fördenskull av nöden att tillse, att fonden ej anlitades alltför hårt till
andra uppgifter. Den omständigheten, att vissa domkyrkor i sitt dittillsvarande
tillstånd icke mäktat utföra nödvändiga reparationer och underhåll
av biskopshusen, hade naturligtvis icke löst dem från denna uppgift.
Det kunde ifrågasättas, huruvida det icke vore klokt, att en utjämning
genom anlitande av en sammanskottsprincip borde äga rum mellan domkyrkorna
såsom byggnadsskyldiga för biskopsbostäderna, samt ytterligare,
huruvida icke detta bäst skulle kunna främjas därigenom, att genom sammanskott
från domkyrkornas kassor en gemensam fond bildades, förslagsvis
benämnd Domkyrkornas gemensamma biskopshusfond, vars avkastning
skulle vara avsedd i främsta rummet till iordningställande och underhåll
av biskopshusen. Borgmästaren Linder hade i sin utredning, liksom
även kammarkollegiet och statskontoret, beräknat det årliga behovet av
byggnadsarbeten i biskopshusen till i genomsnitt 10,000 kronor. Det visade
sig emellertid, att domkyrkornas årliga överskottsmedel eller s. k. reserverade
medel för de domkyrkor, vilka hade av Kungl. Majit fastställda stater,
ställde sig sålunda:

Linköping (
Skara (

Strängsnäs(
Lund (

1923—1932) .	. . kronor	4,840: —
1926—1935) .	»	790: —
1932 — 1941) .	. . »	310: 27
1930—1939) .	»	3,000: —
1926—1935) .	»	101,369: —
Summa kronor	110,309: 27

För åstadkommande av en utjämning av byggnadsskyldigheten mellan
domkyrkorna skulle erfordras, att av dessa överskottsmedel c:a 10 procent
årligen avsattes till en biskopshusfond, av vilken efter Kungl. Majits bestämmande
finge utgå anslag till iordningställande och underhåll av
biskopshusen.

Kyrkomötets särskilda utskott, vars i frågan avgivna betänkande nr 18
åberopades av kyrkomötet, anförde bland annat: Det torde åligga vederbörande
domkyrkor, med undantag dock för domkyrkorna i Skara och
Växjö, att vårda och vidmakthålla sina biskopshus. Kostnaden för underhållet
borde alltså i första hand gäldas med de underhållsskyldiga domkyrkornas
egna medel. Utskottet vore alltså med motionärerna ense därom, att
åtgärder borde vidtagas för att underhållet av biskopshusen skulle kunna
ombesörjas utan att medel därtill, åtminstone icke i större omfattning,
skulle behöva tagas ur biskopslöneregleringsfonden. Huruvida det fram -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

lagda förslaget vore genomförbart, vågade utskottet dock icke uttala sig
om. Det syntes nämligen utskottet, som örn frågan därom vore av sådan
beskaffenhet, att densamma tarvade ytterligare utredning. Utskottet erinrade,
att i de överskottsmedel, varom vore fråga, åtminstone i ett fall
inginge donationsmedel. I avseende å dessa mäste alltså undersökas, huruvida
de för dem enligt donationshandlingarna gällande dispositionsbestämmelserna
lade hinder i vägen för en sådan användning av medlen, som
avsåges i det föreliggande förslaget. Vidare vore det, enligt de upplysningar
utskottet under hand inhämtat, tvivelaktigt, huruvida icke en stor del av de
i motionen omnämnda överskottsmedlen redan vore tagna i anspråk för
domkyrkornas egna behov. En närmare utredning av det ungefärliga årliga
behovet av byggnadsarbeten i biskopshusen vore jämväl erforderlig för
bedömande av i vilken utsträckning överskottsmedlen eventuellt behövde
tågås i anspråk för det avsedda ändamålet. Utskottet tillstyrkte fördenskull
hemställan till Kungl. Majit örn utredning av frågan örn anskaffande
av medel till iordningställande och underhållande av biskopshusen samt
framläggande av det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

I anslutning härtill anfördes i P. M. följande:

Det synbarligen till grund för kyrkomötets skrivelse liggande antagandet,
att vederbörande domkyrkor hava en generell skyldighet att för sina
medel vårda och vidmakthålla biskopshusen i städerna, synes icke vara tillräckligt
grundat. Varken 26 kap. 5 § kyrkolagen eller annat lagrum innehåller
sådant stadgande. Före tillkomsten av 1723 års privilegier synes det
ej hava varit ovanligt, att statsmedel anvisades för ändamålet. Beträffande
ärkebiskopshuset i Uppsala bestämde sålunda Kungl. Majit (Karl XI) den
16 januari 1696, med ändring av ett tidigare beslut den 19 december 1682,
att han ämnade själv bekosta en av ärkebiskopen begärd reparation men
för framtiden fann skäligt, »att ärkebiskoparna man efter man densamma
av egna medel behörigen underhålla, kunnandes Vi intet samtycka, att
domkyrkomedlen skola därtill employeras». I punkt 7 av 1723 års prästerliga
privilegier förklaras, att »biskopsgårdar i städerna, som av krono- eller
kyrkomedel före år 1707, då Kungl. Majits brev det förändrade, äro underhållne,
undfå hädanefter årligen av domkyrkotunnan vad dem genom särskild
resolution nu eller framdeles tillagt varder». »Men de å landet belägna
biskopssäten och prebendehemman», heter det vidare, »måste av
vederbörande biskop utan någon tillhjälp av publika medel underhållas.»
Det har alltså blott ställts i utsikt, att av viss domkyrkas inkomsttitel
(domkyrkotunnan eller kronotiondeanslaget) skulle, i mån av tillgång,
kunna utgå anslag till biskopshusen i städerna. I ett särskilt fall och detta
avseende biskopshus på landet har visserligen ständig byggnads- och underhållsskyldighet
föreskrivits. Genom Kungl. Majits resolution den 13 december
1872 för biskopen i Växjö stadgades nämligen, att Hemmesjö pastorat
skulle upphöra att vara prebende för biskopen, och att pastoratets byggnadsskyldighet
vid biskopsbostället Östrabo skulle övertagas av Växjö
domkyrka, som ägde att efter överenskommelse eller mätismanna ordom
lösa därvarande, nämnda pastorat tillhöriga byggnader, vilka kunde anses
vara för bostället behövliga. Emellertid förklarade Kungl. Majit redan den
29 oktober 1880, att byggnads- och underhållsskyldigheten såväl å biskopshuset
vid Östrabo med undantag av konsistorierummen som ock å övriga
vid bostället befintliga och därför erforderliga hus och byggnader skulle för
framtiden efter syn av biskopen i Växjö stift övertagas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Givetvis kan genom lagstiftning dylik skyldighet åläggas domkyrkorna,
i varje fall så vitt dessa basera sin ekonomi på anslag av kronan. I den mån
så icke är förhållandet utan, såsom fallet är med Lunds domkyrka, domkyrkornas
ekonomi väsentligen är grundad på enskilda donationer, synes
icke utan kränkning av enskild rätt dylik skyldighet kunna införas. Vid
sådant förhållande och då det ifrågasatta bildandet av en särskild biskopshusfond
skulle medföra onödigt invecklade förvaltningsförhållanden, synes
en dylik fond icke böra komma till stånd. I själva verket blir en dylik utväg
onödig, om man å kyrkofonden överför sistahandsansvaret för biskoparnas
avlöning och biskopshusens vidmakthållande. Härtill kommer, att
genom en sådan lösning åtminstone för vissa av domkyrkorna, som endast
genom eftersättande av egna behov kunna bestrida kostnader för respektive
biskopshus (jfr kyrkomötets protokoll 1932 nr 6 sid. 53, 56, 58, 65, 68),
kunde beredas en välbehövlig lättnad. Så synes vara fallet med samtliga
domkyrkor med undantag för Lunds domkyrka.

I enlighet härmed förutsattes i P. M., att å kyrkofonden skulle överflyttas
kostnaderna för byggnad och underhåll av samtliga biskopsgårdar utom
den i Visby, med rätt dock för Kungl. Maj:t att, där domkyrkas ekonomiska
ställning det medgåve, förordna, att domkyrkokassan skulle vidkännas
sådan kostnad, vilket i regel torde kunna ske beträffande biskopshuset
i Lund.

I fråga örn skyldigheten att bestrida skatter och övriga onera för biskopsliusen
anfördes i P. M. vidare:

Såsom känt är har 1931 års prästlönesakkunnigas förslag om överflyttning
av den kommunala skattskyldigheten för prästgårdarna ej ännu föranlett
någon åtgärd. Jämlikt 13 § kommunalskattelagen (enligt lydelse 30/s
1932) är i ägares ställe innehavare av publikt boställe, prästgård eller på
lön anslagen jord skyldig att erlägga kommunal fastighetsskatt. Såsom
innehavare av publikt boställe, prästgård eller på lön anslagen jord skall
anses den tjänstinnehavare eller annan, som författningsenligt äger nyttja
fastigheten eller tillgodonjuta dess avkastning. Beträffande i ecklesiastik
boställsordning avsett löneboställe är vederbörande pastorat att anse såsom
innehavare. De för det territoriella prästerskapet gällande regler kunna
alltså icke åberopas till stöd för den ifrågasatta befrielsen från skatter och
onera för biskopshusen. Vad beträffar landshövdingarnas motsvarande
skattskyldighet, så torde i flertalet län landshövdingarna hava tjänstebostäder
i samma hus, vari länsstyrelsernas lokaler äro inrymda. Dessa hus torde
jämlikt 5 § 1 mom. d) vara fria från fastighetsskatt, varav följer att någon
skattskyldighet ej för dem ifrågakommer. Där eljest för landshövding är
anordnad bostadslägenhet i fastighet, som i övrigt användes för annat ändamål,
torde skattskyldighet för fastigheten i fråga ej åvila landshövdingen.
Enahanda är fallet med biskop (jfr Kungl. Maj:ts utslag 15 januari 1932,
R. Ä. not Fi. 36, angående biskopshuset i Göteborg). Där särskilda residenshus
liro helt anslagna landshövdingarna såsom bostad, äro även dessa
skattefria på grund av uttrycklig föreskrift i punkt 3 av anvisningarna till
5 § kommunalskattelagen. Lagens allmänna bestämmelse i 13 § har däremot
tillämpats beträffande biskop (se Kungl. Maj:ts utslag 25 februari
1932, R. Å. ref. 12, angående biskopshuset i Strängnäs).

Ehuru i princip goda skill kunna anföras för biskoparnas befrielse fran

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

ansvarigheten för skatter och onera för biskopshuset synes, så länge
biskopslöneväsendet icke är en statsverkets angelägenhet, det icke kunna
ifrågasättas, att biskoparna skola erhålla en särställning i förhållande till
andra ecklesiastika boställshavare och tidigare än dessa frikallas från angivna
ansvarighet, där sådan föreligger, så mycket mindre som en av dem,
biskopen i Visby i egenskap av kyrkoherde i Visby, torde få vidkännas utgiften
i fråga. — Skyldigheten att underhålla trädgård å prästgård åvilar
tjänstinnehavaren, men skyldigheten att anlägga och underhålla stängsel
och enskild väg pastoratet. Beträffande underhåll av trädgård till biskopshus
kan alltså icke åberopas något skäl att befria biskopen därifrån. I fråga
om väg och stängsel saknas mot pastoratet svarande enhet, som lämpligen
kan åläggas skyldigheten i fråga. Vad Linder i dessa hänseenden anfört
synes därför icke böra föranleda att särskilda utgifter beräknas för kyrkofondens
fullgörande av dessa skyldigheter.

Ur de över P. M. avgivna yttrandena må följande uttalanden här återgivas: Biskopen

Rundgren och domkapitlet i Visby ansågo, att frågan om
bostad för biskopen i Visby borde behandlas på samma sätt som i andra
stift. För de medel, församlingen erhölle för biskopsgården, borde anskaffas
kyrkoherdebostad.

Domkapitlet i Västerås framhöll, att, då biskopshuset i Västerås vore en
domkyrkan tillhörig egendom, det svårligen kunde komma i fråga att använda
denna lägenhet för annat än något domkyrkans ändamål.

Biskopen Städener och domkapitlet i Växjö anmärkte, att den av kyrkomötet
år 1932 begärda utredningen av frågan örn anskaffande av medel till
iordningställande och underhåll av biskopshusen hade bort fullföljas, innan
frågan örn biskoparnas lönereglering företoges till slutligt avgörande. Man
hade då också fått anledning taga ställning till frågan, huruvida de förutvarande
domkyrkorna i Kalmar och Mariestad i sådan egenskap borde vara
i åtnjutande av till dem alltjämt utgående tiondeanslag. Vad särskilt anginge
Kalmar domkyrkas medel vore det känt, att en icke obetydlig behållning
där förefunnes. Som skyldigheten att bidraga till byggande och underhåll
av biskopshus för Kalmar domkyrkas vidkommande ej längre förelåge,
hade skäl varit att taga under övervägande, huruvida icke denna skyldighet
borde överflyttas till att gälla exempelvis stiftets i Växjö belägna
biskopshus.

Framlidne biskopen Aurelius och domkapitlet i Linköping ansågo det
rättvist, att i avseende å underhållet av stängsel och enskild väg likfoi enighet
mellan prästgårdarna och biskopshusen skapades i fråga örn tjänstinnehavarnas
skyldigheter och friheter. Stängsel vore ett nödvändigt tillbehör
till fastigheten; och samma avlöningskälla, som svarade för byggande och
underhåll av biskopsgård, borde också därvidlag kunna inträda.

Ämbetsverken 1933 genmälte i avseende å biskopsbostad i Visby att de,
med sin till frågan om behållande av Visby pastorat såsom prebende intagna
ståndpunkt, icke kunde tillstyrka vad härvarande biskop och domkapitel
hemställt.

I den av biskopen och domkapitlet i Växjö berörda frågan om disposition
av domkyrkomedel för byggnadskostnader å biskopsbostad förklarade sig
ämbetsverken finna i P. M. vara på ett tillfredsställande sätt motiverat, att
någon utredning därom icke vore erforderlig. Ämbetsverken anförde vidare:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Frågan om disposition av eventuellt överflödiga inkomster för domkyrkorna
synes rätteligen böra tagas under övervägande i sammanhang med
upprättande av nya inkomst- och utgiftsstater för dessa eller i samband
med särskilt väckt fråga om bidrag av dylika tillgångar för byggande och
underhåll av biskopshus. Beträffande Kalmar domkyrka ina erinras, att
ett av Kungl. Majit genom proposition till 1925 års riksdag väckt förslag
angående överflyttning av domkyrkotunnemedel från Kalmar domkyrka
till Växjö domkyrka icke vann riksdagens bifall (proposition nr lil, motion
A. K. nr 378, statsutskottets utlåtande nr 90, riksdagens skrivelse nr 209).

Likaledes förklarade sig ämbetsverken sakna anledning att frångå den
ståndpunkt, som i P. M. angivits med avseende på biskoparnas ansvarighet
för skatter och onera för biskopsgårdarna. Ifrågasatt ändring i sådan skyldighet
borde vidtagas först i samband med ändring av nuvarande regler
för det territoriella församlingsprästerskapets skattskyldighet för prästgårdarna.

I anslutning till de av biskopen och domkapitlet i Linköping gjorda
yrkandena föreslogo ämbetsverken, att kyrkofondens skyldighet att bestrida
kostnader för biskopsgårdarna borde utsträckas att även avse dels
uppförande och underhåll av erforderligt stängsel kring biskopsgårds område
samt anläggande och underhåll av enskild väg, som erfordrades för
biskopsgård, dels anordnande av tjänstetelefon i biskops tjiinstebostad på
sätt för landshövdingarna tillgodosetts jämlikt Kungl. Maj:ts brev till
telegrafstyrelsen den 25 maj 1917, dels ock visst anslag för vård och underhåll
av till biskopsgård hörande park.

Wohlin har i avseende å de under förevarande punkt berörda bestämmelserna,
enkannerligen i fråga om skattskyldigheten för biskopsgårdarna och
vad därmed i övrigt sammanhör, yttrat följande:

Ett av huvudsyftena med den föreslagna moderniseringen av det för
biskoparna hittills gällande avlöningssystemet är en definitiv avveckling av
de rättsförhållanden, som sammanhänga med dessa befattningshavares
innehav under bostadsrätt av fastigheter för bostadsändamål och för avlöning
i övrigt. Då det likvisst härvid är förutsatt, att biskoparna skola
— i likhet med vad som gäller för landshövdingarna — bibehållas vid förmånen
av hyresfri tjänstebostad, framstår det såsom en angelägenhet av
vikt, att åt stadgandena härom gives en klar och med avlöningsreformens
nyssberörda syfte överensstämmande innebörd.

Anledning till ett särskilt uppmärksammande av det spörsmål, som här
möter, föreligger desto mer, som den reglering av motsvarande fråga för
församlingsprästerna, som åvägabragtes genom 1910 års lagstiftning, kom
att väsentligen brista i ändamålsenlighet. De närmare omständigheterna
vid denna senare reglering torde här böra med några ord beröras.

Ehuru församlingsprästerna genom 1910 års reform helt fritogos från
såväl byggnads- som underhållsskyldigheten vid de fastigheter, å vilka
deras tjänstebostäder voro inrymda, — förpliktelser som i första hand ansetts
karakterisera en boställshavares ställning vid en jämförelse med en
vanlig nyttjanderättshavares — inflöto i de nämnda år tillkomna lagarna
bestämmelser, vilka knappast tilläto annan tydning än att sagda präster
även efter reformen vore att betrakta såsom »boställshavare». I 11 § prästlönereglcringslagcn
stadgas sålunda, att fri bostad skall beredas kyrkoherde
och komminister genom upplåtelse till honom av prästgård och enligt 1910

Kungl. Maj:ts \proposition Nr 242.

års ecklesiastika boställsordnings terminologi skulle prästgård utgöra »boställe».
Ytterligare markerades tjänstinnehavarens egenskap av »boställshavare»
genom de i berörda boställsordning meddelade stadgandena rörande
av- och tillträdessyner a prästgårdar. Den fran praktisk synpunkt betydelsefullaste
konsekvensen av den församlingsprästen sålunda tillagda rättsställningen
blev den, att han — på grund av de tidigare bevillningsförordningarnas
och sedermera kommunalskattelagens bestämmelser i ämnet —
blivit bunden vid skattskyldigheten för prästgården. Spörsmålet örn den
rättsliga karaktären av församlingsprästernas »innehav» av deras prästgårdar
erhöll emellertid en förnyad aktualisering vid tillkomsten av nu
gällande ecklesiastika boställsordning. Enligt vad föredragande departementschefen
uttalade vid framläggande av proposition nr 187 till 19,12 års
riksdag med förslag till ecklesiastik boställsordning m. m. skulle församlingsprästerna
efter förslagets genomförande icke komma att i något avseende
bibehållas vid sin dittillsvarande ställning såsom boställshavare till
prästgård. I anslutning härtill föreslogs av Kungl. Majit sådan ändring av
kommunalskattelagens stadganden örn skyldighet att erlägga fastighetsskatt
(13 §), att såsom skattskyldig innehavare av prästgård skulle anses
vederbörande pastorat. Riksdagen biträdde väl den i propositionen intagna
ståndpunkten, att den prästerliga tjänstinnehavaren icke längre borde innehava
den åt honom upplåtna prästgården under boställsrätt utan skulle
därutinnan vara jämställd med andra befattningshavare, som åt njöte fri
bostad, men fann sig, å andra sidan, förhindrad godkänna den föreslagna
ändringen i kommunalskattelagen. Såsom skäl härför åberopades, att, därest
pastoratet ålades att för prästgården erlägga fastighetsskatt, pastoratet
komme att sakna möjlighet att från någon taxerad inkomst göra avdrag i
anledning av den erlagda fastighetsskatten, en konsekvens, som skulle medföra
olägenhet, där pastoratet bestode av flera församlingar eller kommuner.
Enligt riksdagens mening borde övervägas, huruvida icke prästgårdarna
borde helt befrias från skyldigheten att deltaga i kommunal fastighetsskatt,
en fråga som dock borde prövas i samband med den pågående utredningen
örn reform av kommunalbeskattningen. Riksdagens behandling av den här
berörda frågan resulterade däri, att riksdagen i särskild skrivelse till Kungl.
Majit anhöll om utredning och förslag, huru församlingsprästerna skola
befrias från skyldighet att erlägga kommunal fastighetsskatt. I samband
därmed fann emellertid riksdagen erforderligt, att i kommunalskattelagen
infördes ett nytt stadgande av innebörd, att prästgård — vid sidan av
»publikt boställe» och »på lön anslagen jord» — hänföres till sådana fastigheter,
beträffande vilka innehavaren har att i ägarens ställe erlägga kommunal
fastighetsskatt, samt att såsom innehavare till prästgård skall anses
den tjänstinnehavare eller annan, som författningsenligt äger nyttja fastigheten
eller tillgodonjuta dess avkastning. Det rättsläge, som tillskapats
genom här berörda på riksdagens initiativ tillkomna tillägg till omförmälda
lag, lär väl sålunda närmast vara att betrakta såsom ett provisorium, avsett
att gälla intill dess det från riksdagens sida understrukna önskemålet om
prästgårdarnas undantagande från den kommunala fastighetsbeskattningen
må kunna förverkligas.

Vad nu biskoparna beträffar bör tydligen i första hand den grundsatsen
upprätthållas, att biskop, som erhåller förmån av fri tjänstebostad å publik
fastighet, icke skall efter avlöningsreformens genomförande komma att till
själva fastigheten såsom sådan intaga annan ställning än den, som regel -

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

rätt — om man frånser skyldigheten att erlägga hyra — tillkommer en
hyresgäst. Redan önskvärdheten av att även på denna punkt bringa avlöningsförhållandena
för biskoparna till överensstämmelse med vad som
gäller för landshövdingarna gör en sådan reglering naturlig. Vad som förekommit
i avseende å prästgårdarna lär ytterligare understryka betydelsen
av den här förordade anordningen.

Följes den princip för regleringen av biskop tillkommande förmån av
hyresfri tjänstebostad, som i det föregående utvecklats, lärer lämpligen
böra så förfaras, att Kungl. Majit, på förslag av stiftsnämnden, för varje
biskopstjänst, vid vilken tjänstebostad skall anvisas åt innehavaren, närmare
fastställer dennas omfattning och beskaffenhet ävensom bestämmer
den dispositionsrätt till planterat område och särskilda utrymmen i övrigt,
som i förekommande fall skola följa med innehavet av den biskopen anvisade
bostadslägenheten.

Det har ock. tydligen enligt ämbetsverkens förslag avsetts, att tjänstinnehavarens
rättigheter och förpliktelser i avseende å själva tjänstebostadsfastigheten
skulle varda på här angivet sätt begränsade. Vid den företagna
överarbetningen av de hithörande bestämmelserna i berörda förslag har
detta bestämmelsernas syfte ytterligare markerats.

Ehuru ämbetsverken sålunda intagit den ståndpunkten, att någon ställning
såsom boställshavare till tjänstebostadsfastigheterna icke längre skulle
tillkomma biskoparna, hava ämbetsverken likväl funnit sig böra avstyrka,
att biskoparna, där skattskyldighet för sådan fastighet nu föreligger, erhölie
befrielse därifrån vid en tidigare tidpunkt än då församlingsprästerna kunde
bliva frikallade från motsvarande ansvarighet för prästgårdarna.

Till en början må erinras örn att, därest biskoparna även i fortsättningen
och efter det deras ställning till tjänstebostadsfastigheten på nyss angivet
sätt förändrats ansåges böra tillförbindas skattskyldighet för sådan fastighet,
detta tydligen skulle påkalla ett ytterligare tillägg till 13 § kommunalskattelagen
av motsvarande innebörd som det, vilket år 1932 infördes i
sagda lagrum i avseende å prästgårdarna.

Vidtagande av en dylik lagstiftningsåtgärd lär dock icke vara av omständigheterna
motiverat. Den föreslagna lönesättningen vid biskopstjänsterna
är, såsom ofta framhållits, fotad på samma grund som den, vilken antagits
för landshövdingarnas avlöning. Dessa senare befattningshavare äro, då
landshövdingsresidensen äro helt fritagna från kommunal fastighetsskatt,
icke underkastade den minskning i reallönen, som skattskyldigheten för
tjänstebostadsfastigheten under givna förutsättningar skulle medföra. Det
synes riktigt, att överensstämmelsen mellan den för landshövdingarna redan
gällande och nu för biskoparna föreslagna avlöningsregleringen upprätthålles
även därutinnan, att tjänstinnehavaren icke skall hava att erlägga
kommunal fastighetsskatt för tjänstebostadsfastigheten. Desto större skäl
att söka åvägabringa full likställighet även i nu berörda hänseende synes
föreligga i den omständigheten, att tvenne biskopar, nämligen innehavarna
av biskopstjänsterna i Göteborg och Luleå, redan nu — till följd av vissa
säregna rättsförhållanden med avseende å de fastigheter, vari dessas
tjänstebostäder äro inrymda — undgå att träffas av någon skattskyldighet
för de av dem bebodda fastigheterna.

Mot biskoparnas generella befriande från den .skattskyldighet, som här
avses, Ilar framhållits, att biskopen i Visby, i egenskap av kyrkoherde därstädes
och i denna tjänstebefattning innehavare av prästgård i samma stad,

Departe mentschefen.

96 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 242.

tillsvidare komme att få vidkännas sådan skyldighet. Härvid är likväl att
märka, att enligt de föreslagna bestämmelserna innehavaren av biskopstjänsten
i Visby är i avseende å förmånen av fri tjänstebostad vid biskopstjänsten
helt friställd från övriga biskopar, i det han, så länge prebendeförhållandet
består, icke åtnjuter dylik förmån. Den ifrågavarande skattskyldigheten
torde för övrigt för biskopen i Visby knappast vara av någon
reell ekonomisk betydelse. Enligt vunnen upplysning är nämligen den av
biskopen disponerade prästgården i staden åsatt ett taxeringsvärde av

50,000 kronor men rymmer icke mindre än aderton rum. Även örn några
av dessa rum må — såsom företrädesvis avsedda för representation — frånräknas
vid uppskattningen av tjänstinnehavarens bostadsförmån för taxeringen
till inkomstskatt, lärer dock värdet av denna förmån svårligen kunna
antagas understiga ett belopp, svarande mot 5 procent av taxeringsvärdet
eller sålunda 2,500 kronor. Det s. k. procentavdraget måste under sådan
förutsättning komma att helt kompensera utgiften för den kommunala
fastighetsskatten.

Befrias biskop, i anslutning till vad sålunda förordats, från ansvarigheten
för tjänstebostadsfastigheten påförd fastighetsskatt, bör tydligen förpliktelsen
att gälda sådan utskyld åvila kyrkofonden eller, där betalningsskyldigheten
kan, med stöd av hittills gällande bestämmelser örn domkyrkas
deltagande i kostnad för anordnande av tjänstebostad åt biskop, tillförbindas
domkyrkan, stanna å denna. Stadganden av sådant innehåll hava upptagits
under punkt 19:o.

Såsom en konsekvens av den åt tjänstinnehavaren sålunda inrymda ställningen
av vanlig nyttjanderättshavare lärer emellertid vidare följa, att
tjänstinnehavaren överhuvud fritages från alla sådana utgifter för fastigheten,
som för vanliga fall skola bäras av ägaren. Av kyrkofonden torde
alltså jämväl böra i första hand gäldas såväl övriga fastighetsutskylder,
som även kostnader för underhåll av stängsel kring samt av gårdsplan och
tillfartsväg till fastigheten, kostnad för fastigheten åvilande gaturenhållning
samt avgifter för brandförsäkring, sotning, vattenförbrukning o. d.

Ämbetsverken 1935 hava, med avseende å vad Wohlin föreslagit i frågan
örn biskoparnas blivande skattskyldighet för biskopsgårdarna, erinrat, att
såsom en konsekvens därav vederbörande kommun, i motsats till vad nu
vore fallet, komme i tillfälle att beskatta såväl fastigheten som biskopens
förmån av fri bostad däri. Ämbetsverken förutsatte därför, att, på sätt
riksdagen finge anses ha uttalat sig för vid prästgårdarna, biskopsgårdarna
befriades från kommunal fastighetsskatt. I

I likhet med vad såväl Linder som ämbetsverken och Wohlin föreslagit,
anser jag biskoparna allt fortfarande böra i princip — i likhet med vad
som gäller både för landshövdingarna och för ordinarie församlingspräster
— förbehållas rätt till hyresfri tjänstebostad såsom en förmån utöver den
kontanta lönen. Jag finner det därjämte givet, att den boställsrätt till själva
bostadsfastigheten, varmed sådan förmån hittills för biskoparna varit förbunden,
med det nya lönesystemet definitivt avvecklas. I anslutning härtill
har jag anledning understryka, vad Wohlin anfört till klarläggande av de
förutsättningar, som i sådant syfte varit bestämmande för utformningen av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

stadgandena under förevarande punkter. Då såsom en konsekvens av dessa
stadgande!! biskoparna skulle bliva befriade från skattskyldigheten för
tjänstebostadsfastigheten — en reglering, beträffande vilken ämbetsverken
numera synas ha frånfalla sina tidigare uttalade betänkligheter — får jag
tillägga, att spörsmålet örn biskopsgårdarnas undantagande från den kommunala
fastighetsskatteplikten givetvis får antagas komma under övervägande
i samband med den pågående revisionen av kommunalskattelagstiftningen.
Det lärer kunna förutsättas, att en lagändring i här nämnd
riktning endast är en tidsfråga.

8:o b).

Beträffande den för biskoparna — i anslutning till förmånen av hyresfri
tjänstebostad — föreslagna förmånen att, under vissa betingelser, kunna
på det allmännas bekostnad erhålla möblering av särskilda rum i tjänstebostaden
uttalade Linder, under erinran att frågan örn dylik möblering för
landshövdingarnas vidkommande lösts i samband med löneregleringen för
dessa befattningshavare år 1925 (proposition nr 183/1925 och riksdagens
skrivelse nr 333/1925), bland annat:

Då biskoparnas bostadslägenheter, på sätt framginge av vissa av Linder
införskaffade uppgifter, merendels innehölle ett stort antal rum — i medeltal
16 ä 17 och i ett fall ända upp till 23 — bleve för en nyutnämnd biskop,
vilken vid tillträdet av tjänstebostaden vore nödsakad att själv bekosta
hela möbleringen av samtliga rummen, kostnaderna härför i allmänhet synnerligen
betungande och ofta hade biskopen härför måst ådraga sig en avsevärd
skuldbörda. Under åberopande av dessa förhållanden framhöll Linder,
att samma skäl, som andragits till förmån för statsbidrag för möblering
av landshövdingresidensen, i allt väsentligt finge anses tillämpliga jämväl
i fråga om biskoparnas bostadslägenheter. Därest man, såsom Linder
föreslagit, ville nå en något så när likställighet i avlöningsförmåner mellan
landshövdingar och biskopar, vore det därför ofrånkomligt att tillerkänna
biskoparna möbleringsbidrag av liknande art och omfattning som det, vilket
medgivits för landshövdingarna. Med hänsyn till begränsningen i de avlöningstillgångar,
som Linder vid sitt förslag utgått ifrån, fann han emellertid
icke möjligt att för dåvarande kalkylera med några kostnader härför,
utan förutsatte han, att möbleringsbidragets utgående skulle bliva beroende
av Kungl. Maj:ts prövning med hänsyn till biskopslöneregleringsf ondens
framtida bärkraft.

Ämbetsverken 1982 förklarade sig i princip biträda vad Linder i denna
fråga uttalat, men föreslogo visst förtydligande av bestämmelserna härom
i syfte att därigenom giva bättre uttryck för det förhållandet, att bestämmelserna
i fråga ej omedelbart skulle vinna generell tillämplighet.

I förevarande fråga anfördes i P.M. endast, att de betänkligheter, som
av Linder och ämbetsverken 1932 anförts mot ett generellt anvisande av
möbleringsbidrag till biskoparna, torde bortfalla, därest kyrkofonden övertogc
ansvaret för löneregleringen i dess helhet. Vid bedömandet av utgifterna
härtill vore att beakta, att för Strängnäs biskopsgård redan beviljats
ett särskilt möbleringsanslag å 15,000 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 19,36. 1 sami. Nr 2/fi.

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Wohlin har om stadgandet i denna del av punkten 8:o anfört: Den av
ämbetsverken föreslagna bestämmelsen, att tjänstebostad för biskop må
på det allmännas bekostnad vara försedd med möblering för visst antal till
representation avsedda rum torde böra kompletteras med ett uttryckligt
stadgande, att även biskopen i Visby må kunna bliva delaktig av dylik förmån
för den av honom disponerade prästgården.

Det torde, i anslutning till innehållet i den för landshövdingarna gällande
motsvarande bestämmelsen, böra förutsättas, att anskaffning på kyrkofondens
bekostnad av möblering för representationsrum i biskops tjänstebostad
i regel ej kommer i fråga, förrän biskop efter den tidpunkt, då de
nya avlöningsbestämmelserna trätt i kraft, övertager sådan bostad i samband
med tillträde av tjänst eller vid mottagande av nyinrättad tjänstebostad.

Jag biträder vad Wohlin sålunda förordat i fråga om här berörda bestämmelser
och dessas tillämpning.

9:o.

Beträffande kostnaderna för biskopsbostads uppvärmning framhöll Linder,
att dessa kostnader, vilka ålåge vederbörande biskop, för olika biskopar
varit synnerligen varierande, beroende, bland annat, på bostadens storlek
och beskaffenhet samt huruvida till biskopsstolen tilläventyrs hört skog,
varifrån bränsle till husbehov kunnat erhållas. En reglering av hithörande
förhållanden vore ofrånkomlig i samband med genomförandet för biskoparna
av en modern lönereglering.

Sedan Linder vidare erinrat, dels att frågan om fritt bränsle eller ersättning
därför varit föremål för behandling av 1927 och 1931 års prästlönesakkunniga,
varvid framhållits olägenheterna med hittills tillämpad utsyning
av husbehovsbränsle och det tidsenligare i att i sådant hänseende
övergå från natura- till penninghushållning, dels att samma fråga för landshövdingarna
erhållit sin lösning vid deras år 1925 genomförda lönereglering,
anförde Linder i frågan följande: I likhet med vad berörda sakkunniga
framhållit, finge den de prästerliga tjänstinnehavarna tillkommande
rätten till ved in natura i det stora hela anses otidsenlig. Alla skäl talade
för att biskoparnas bränslefråga erhölle en lösning i överensstämmelse med
principen örn ersättning i peningar i stället för naturaförmån. Även örn
det med avseende å en så liten grupp befattningshavare som biskoparna
måhända ej betydde så mycket, om det nuvarande systemet bibehölles,
finge detta likväl anses föråldrat. Systemet medförde dessutom en ojämnhet
i löneförhållandena mellan å ena sidan de biskopar, som hade möjlighet
att erhålla ved in natura, och å andra sidan de biskopar, som saknade sådan
möjlighet. En lämplig norm för en ersättning för bränslekostnader kunde
de regler anses vara, som gällde för landshövdingarna.

Ämbetsverken 1932 biträdde i princip vad Linder sålunda anfört och varken
i P.M. eller av ämbetsverken 1933 gjordes däremot någon erinran.
Ett med Linders förslag i förevarande hänseende i huvudsak överensstämmande
stadgande intogs jämväl uti det i P.M. ingående författningsutkastet.

Wohlin har härom endast anfört följande: Stadgandet under förevarande
punkt överensstämmer i sakligt hänseende med vad ämbetsverken före -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

slagit, dock att specialföreskriften att i bränslekostnaden må inräknas utgifter
för värmelednings eldning och vissa andra arbeten uteslutits. Erforderliga
bestämmelser därom torde böra utfärdas av Kungl. Majit i samband
med den efterföljande administrativa reglering, som genomförandet av
avlöningsreformen likväl påkallar.

Mot innehållet i och avfattningen av stadgandet under förevarande punkt
har jag icke funnit anledning till erinran.

10:o.

Linder anförde, i avseende a ersättning åt biskop för dennes kostnader
för tjänsteresor, följande:

De tjänståligganden, som tillkomma rikets biskopar, äro till väsentlig del
av sådan beskaffenhet, att de förorsaka oupphörliga resor i stiften. Sålunda
finnes i kyrkolagen 24 kap. 6 § stadgat, att biskopen skall uti sitt stift en
gång örn året visitera så många församlingar, som möjligt är. Vidare heter
det i kungl, stadgan den 20 mars 1735, § 1: »Biskoparna böra, vid ansvar,
antingen själva eller, örn de oundvikligen äro förhindrade, genom någon av
dem utsedd konsistorialis eller någon annan tillförlitlig man, årligen hålla
visitation uti en viss trakt av stiftet, så att den, såvida det för någon del
möjligt är, inom 4 eller 5 år kan vara hållen över hela stiftet». Vid visitationerna
granskas vederbörande prästerskaps ämbetsförvaltning. Därjämte
undersökes respektive församlingars tillstånd och behov. Organisationsfrågor
av olika slag bliva vid dessa tillfällen föremål för överläggning, och
biskopen kommer i tillfälle att förskaffa sig en kännedom om lokala förhållanden,
som är av stor betydelse för stiftsstyrelsen vid behandling av
ärenden, som komma under dess handläggning. Aven för andra ämbetsförrättningar
än visitation måste biskopen företaga resor. Han har sålunda
att förrätta invigningar av nybyggda kyrkor och kapell samt av begravningsplatser
ävensom att installera tillträdande kyrkoherdar i vederbörande
församlingar lii. m. För övrigt påkallas ofta hans närvaro vid andra tillfällen,
såsom vid kyrkliga möten och konferenser, vid lärarmöten och
andra för stiftet betydelsefulla sammankomster. Härtill komma vidare resor
till Stockholm för konferenser med departement och ämbetsverk.

Biskoparna äro sålunda för ett behörigt fullgörande av sitt ämbete årligen
nödsakade att företaga en mängd resor och måste av denna anledning vidkännas
avsevärda kostnader, vilka, frånsett i de få fall då särskild ersättning
för resekostnader och dylikt medgivits, måste gäldas av de till biskoparna
utgående, understundom ganska snävt tillmätta lönerna. Jag ifrågasätter,
örn detta verkligen kan anses vara riktigt. Ju mera en biskop önskar
och förmår att sätta sig in i stiftets förhållanden, vilket ofta icke torde vara
möjligt utan besök i orterna, desto större avbränningar nödgas han vidkännas
i sin avlöning. Att en tjänsteman av sin lön skulle betala dc för
ämbetets utövande nödvändiga resorna, står icke i överensstämmelse med
en modern tidsuppfattning. Så gott som överallt torde väl numera den principen
vara godtagen, att en tjänsteman är berättigad till ersättning för de
direkta utgifter, som förorsakas honom för tjänstens behöriga fullgörande.
När det gäller chefsposter, vartill biskopsämbetena räknas, har den uppfattningen
numera vunnit starkt gehör, att verksamheten ute i orterna,
diir vederbörande chef med egna ögon kan få taga kännedom örn det levan -

Departe mentschefen.

100

Kungl. Marits ''proposition Nr 242.

de livet, måste anses vara alldeles särskilt betydelsefull. Jag finner det följaktligen
vara ofrånkomligt, att ersättning tillerkännes biskoparna för deras
resor.

I detta sammanhang kan jag icke underlåta att till behandling upptaga
ett annat problem. I de fall, då reseersättning hittills tillerkänts biskoparna,
har detta — med undantag för av biskopen i Luleå stift företagna resor till
och inom stiftets lappmarksförsamlingar — endast gällt kostnaderna för
själva resorna men däremot ej någon traktamentsersättning. Detta förhållande
— liksom överhuvudtaget att ej fråga tidigare uppkommit örn ersättning
åt biskoparna för de med deras resor förenade kostnaderna — torde
till en del kunna antagas grunda sig pä den gästfrihet, som biskoparna under
sina ämbetsresor i stiften av ålder åtnjutit och allt fortfarande i mycket
stor utsträckning åtnjuta i prästhemmen. Om utövandet av en sådan gästfrihet
mot biskoparna är väl intet annat än gott att säga. För egen del anser
jag dock knappast, att det kan anses det allmänna värdigt att vid fastställandet
av ny lönereglering för några av rikets högsta tjänstemän i viss
utsträckning basera deras ersättning för tjänstens fullgörande på en dem
tillbjuden gästfrihet hos ett prästerskap, som ingalunda kan anses för närvarande
åtnjuta några särskilt väl tilltagna avlöningsförmåner. Bortsett
härifrån torde det få anses såsom ett nödvändigt komplement till varje
lönereglering, som i våra dagar fastställes, att föreskrift meddelas därom,
att ersättning skall utgå ej blott för själva biljettkostnaderna o. s. v. utan
även i form av traktamente. Slutligen kan här anföras, att biskoparna under
sina resor — även örn de äro gäster i prästhemmen — dock icke kunna
undandraga sig ganska betydande kostnader i form av drickspenningar,
gåvor, bidrag till insamlingar o. s. v. Med hänsyn till nu angivna förhållanden
vill jag i princip förorda, att för framtiden icke blott resekostnads- utan
även traktamentsersättning må utgå till biskoparna.

För det territoriella församlingsprästerskapet utgår reseersättningen —
d. v. s. skjutsbidraget — för närvarande som regel i form av ett bestämt
belopp utöver den reglerade lönen. Kanslirådet Tigerschiöld har i sin utredning
föreslagit, att biskopen såsom hittills skulle själv av sina löneinkomster
bestrida sina resekostnader, men att lönen i stället skulle bestämmas med
hänsyn till dessa kostnader. Härav skulle då följa, att i de stift, som äro
mycket vidsträckta, eller, om än mindre till omfånget, bestå av ett stort
antal församlingar, normallönen skulle höjas med lämpligt belopp för bestridandet
av sådana kostnader. Ingen av de sålunda omförmälda utvägarna
synes emellertid vara att förorda. I båda fallen skulle biskop, som av ålder
eller annan anledning vore ur stånd att i önskvärd och beräknad omfattning
företaga visitations- och andra resor inom stiftet, kunna göra besparingar,
som skulle sätta honom i en ekonomiskt fördelaktigare ställning än hans
mera arbetsdugliga kolleger. Jag tror mig i stället i princip böra förorda,
att biskoparna bliva berättigade att erhålla ersättning för sina tjänsteresor
enligt reseräkning. Häremot kan visserligen invändas, att svårighet understundom
kail tänkas uppstå, när det gäller att avgöra, huruvida viss resa
skall anses som tjänsteresa eller icke. Enligt mitt förmenande torde dock
några större svårigheter härutinnan knappast vara att befara. Av ämbetsmän
i biskoparnas tjänsteställning har nian rätt att förvänta ett gott omdöme
och en stark ansvarskänsla i dessa hänseenden. Härjämte skulle givetvis
biskoparnas reseräkningar — på samma sätt som övriga ämbetsmäns

101

Kungl. Maurts proposition Nr 242.

— undergå icke blott formell utan även saklig granskning av den utbetalande
myndigheten. Jag vill slutligen framhålla, att enligt 1925 års lönereglering
landshövdingarna äro berättigade att vid vissa resor — såväl
inom länet som till huvudstaden — åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning.

En beräkning av de kostnader, som det nu framlagda förslaget skulle
medföra för det allmänna, är vansklig att företaga. De av biskoparna
rörande deras resekostnader lämnade uppgifterna avse endast själva resekostnaderna
och lämna alltså endast en mycket approximativ vägledning
rörande beloppet av den traktamentsersättning, som för dessa resor skulle
hava kunnat utgå. För att erhålla en något säkrare utgångspunkt för mina
beräkningar i här förevarande hänseende har undersökning verkställts av
länsstyrelsernas utgiftsböcker för budgetåren 1929/1931 beträffande utgifter
för rese- och traktamentsersättningar täll landshövdingarna. Av denna
undersökning framgår, att medeltalet för ett vart av nämnda budgetår för
samtliga landshövdingar varit 58,285 kronor 28 öre, därav 43,076 kronor
23 öre för tjänsteresor inom länen och 15,209 kronor 5 öre för tjänsteresor
till Stockholm. För en var av de 24 landshövdingarna kunna alltså här förevarande
kostnader beräknas till i genomsnitt 2,500 kronor årligen. Med
hänsyn till att stiften som regel äro till arealen betydligt vidsträcktare än
motsvarande län, skulle väl resekostnaderna för biskoparna vid ett bifall
till det nu framlagda förslaget rätteligen beräknas till icke obetydligt högre
belopp. Huru högt är visserligen svårt att avgöra, men en ökning med 20
procent, d. v. s. i genomsnitt över 3,000 kronor för år och biskop, torde
alldeles icke behöva anses vara för högt tilltagen.

För bestridandet av dessa kostnader torde endast biskopslöneregleringsfonden
komma i fråga. Undantag lärer dock även i fortsättningen böra ske
beträffande traktamentsersättning för biskopen i Luleå stift för resor till
och inom stiftets lappmarksförsamlingar. Anledning torde saknas att låta
dessa kostnader, som nu utgå från förslagsanslaget till lappmarks ecklesiastikverk,
kyrkliga ändamål, belasta biskopslöneregleringsfonden.

Ifrågasättas kan, huruvida icke —• åtminstone med hänsyn till biskopslöneregleringsfondens
begränsade tillgångar — borde uppställas ett maximum
för det belopp, som årligen må komma till användning för här ifrågavarande
ändamål. Härvid synes man möjligen i tillämpliga delar kunna
använda sig av det förfaringssätt, som, enligt vad jag inhämtat, sedan
åtskilliga år praktiseras i fråga örn folkskolinspektörernas resor. För detta
ändamål är i riksstaten uppfort ett ordinarie förslagsanslag å 250,000 kronor.
Anslaget har ansetts böra bibehålla förslagsanslags natur för att möjliggöra
resor, vilka helt opåräknat kunna bliva erforderliga. Skolöverstyrelsen har
å andra sidan att hålla hand däröver, att folkskolinspektörerna för sina
resor icke förbruka mer än ett visst belopp, som av överstyrelsen årligen
bestämmes med hänsyn till vederbörandes inspektionsområde m. m. samt
under iakttagande, att nyssnämnda belopp, 250,000 kronor, icke överskrides.
T analogi härmed skulle jag vilja förorda, att för närvarande och intill
dess närmare erfarenhet örn behovet hunnit vinnas och biskopslöneregleringsfonden
därtill kan lämna tillgång, ett visst fixt belopp måtte beräknas
för ändamålet. På sätt här ovan utförligt framhållits, Ilar jag åt biskoparnas
tjänsteresor tillmätt en stor betydelse. Vid jämförelse med de tjänsteresor,
rikets landshövdingar företaga, bär jag funnit ett ungefärligt belopp
av 3,000 kronor för år och biskop väl försvarligt. Del är därför med livligt

102

Kuncjl. Maj:ts proposition Nr 242.

beklagande, som jag ser mig nödsakad att efter den nu framförda motiveringen
avstå från att föreslå ett belopp, som skulle vara tillfyllest att täcka
de utgifter, som äro förenade med biskoparnas ämbetsresor.

Ämbetsverken 1932 förklarade sig icke hava funnit något att i huvudsak
erinra mot vad Linder sålunda anfört.

Ur övriga häröver avgivna yttranden må följande återgivas:

Biskopen Billing, Västerås: Då biskopslöneregleringsfonden icke förfogar
över tillräckliga medel och då anlitandet av allmänna medel icke bör ifrågasättas,
lärer den enda utvägen vara, att kostnaderna för biskoparnas tjänsteresor
helt eller delvis kunde övertagas av kyrkofonden. Med hänsyn till
den betydelse, som biskopens besök i stiftets olika församlingar vid visitationer
och dylikt måste anses äga för församlingslivet inom stiftet, synes en
sådan anordning kanske icke helt otänkbar.

Biskopen Rodhe, med instämmande i huvudsak av domkapitlet i Lund:
Den sakkunnige har trots sin principiella uppfattning ansett sig tvungen
att föreslå begränsning vid gäldandet av de faktiska resekostnaderna. Såsom
skäl anför han, att för bestridandet av dessa kostnader endast biskopslöneregleringsfonden
torde komma i fråga. Jag vågar i detta sammanhang ifrågasätta,
örn ej kyrkofondens medel i någon mån kumle disponeras för nämnda
ändamål. Enligt kyrkofondslagen kan Kungl. Majit medgiva anslag ur
kyrkofonden till främjande av den kyrkliga organisationen. Om detta anslagsbeviljande
emellertid är inskränkt till präst för särskild tjänstgöring,
synes dock principen fullt klar. Kyrkofondens medel kunna användas till
annat än det territoriella prästerskapets avlöning. Att utsträcka kyrkofondens
användning på nu ifrågasatt sätt synes därför ingalunda främmande
för kyrkofondens ändamål. — I detta samband vill jag vidare fästa uppmärksamhet
på, att när biskop representerar vår kyrka i utlandet, rese- och
traktamentsersättning härför bör ur biskopslöneregleringsfonden utgå. Vikten
av att uppehålla internationella förbindelser är iögonfallande och
ersättning bör givetvis kunna anvisas. Ett tillägg till de nya grunderna för
biskoparnas avlöning bör därför göras av innehåll, att Kungl. Majit må,
efter anmälan, ur biskopslöneregleringsfonden kunna bevilja rese- och traktamentsersättning
ät biskop för representation i utlandet.

Länsstyrelsen i Uppsala: I fråga örn utgifterna för resor anser sig länsstyrelsen,
såvitt jämförelse kan göras emellan en landshövdings och en
biskops uppgifter, kunna vitsorda att utan resor inom verksamhetsområdet
och utan möjlighet att genom resorna komma i personlig förbindelse med
befolkningen, uppgifterna knappast kunna fyllas på ett rätt sätt. Men
resorna förorsaka i förhållande till avlöningen dryga utgifter. Nuvarande
resereglemente lämnar näppeligen möjlighet till någon nettobehållning på
reseräkningarna, såvida icke på grund av särskilda förhållanden biskoparna
skulle undgå utgifter för mat och logi. En begränsning till visst maximibelopp
per år synes knappast lämna tillfredsställande resultat. Enligt länsstyrelsens
uppfattning bör därför biskop erhålla gottgörelse med rese- och
traktamentsersättning enligt gällande resereglemente för tjänsteresor inom
stiftet, i den mån han icke genom särskilda omständigheter är befriad från
utgifter för vivre.

Länsstyrelsen i Malmö: Någon begränsning bör icke förekomma i det
belopp, som för år får användas till resekostnads- och traktamentsevsätt -

103

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 242.

ning. I likhet med övriga tjänstemän hava biskoparna berättigade anspråk
på att tillerkännas full ersättning för de kostnader, deras tjänsteresor förorsaka.
Även örn biskopslöneregleringsfonden icke för närvarande kan bära
den ökade kostnad, som härigenom skulle uppkomma, torde väl medel härför
i annan ordning kunna anvisas.

Enligt P. il/. ansågs, att, med det för denna utredning förutsatta ekonomiska
utgångsläget, det av Linder föreslagna högsta belopp, som årligen
skulle få användas till här avsedda ändamål, borde höjas. Maximeringen
bibehölls emellertid och föreslogs högsta beloppet för år till av Linder ursprungligen
förordade 36,000 kronor, beräknat efter i genomsnitt 3,000
kronor för varje biskopsämbete.

I avgivna yttranden ifrågasatte länsstyrelserna i Halmstad och Vänersborg,
den förra, huruvida biskoparna borde erhålla traktamentsersättning
vid resor till Stockholm, då sådan icke tillkomme landshövdingarna, samt
den senare, att antalet sådana resor för vilka ersättning skulle utgå borde
liksom för landshövdingarna begränsas.

Ämbetsverken 1933 föreslogo nedsättning av ersättningsbeloppet till

30.000 kronor.

Wohlin har i denna fråga anfört: I det i »promemorian» framlagda utkastet
till lag örn reglering av biskoparnas avlöning upptogs en bestämmelse,
att för gäldande av resekostnads- och traktamentsersättning åt
biskopar finge av kyrkofondens medel årligen användas ett belopp av högst

36.000 kronor och skulle det ankomma å Kungl. Majit att årligen bestämma
det belopp, som inom ramen av den sålunda bestämda summan högst finge
av varje biskop användas. Ämbetsverken hava föreslagit, att den årliga
totalkostnaden för ifrågavarande ändamål, som må ur kyrkofonden gäldas,
bestämmes till 30,000 kronor.

På sätt framgår av Linders betänkande skulle en maximermg av förevarande
kostnadspost, därest densamma skolat gäldas ur den hårt ansträngda
biskopslöneregleringsfonden, hava varit oundgänglig. Under den
numera givna förutsättningen, att kyrkofonden skulle komma att övertaga
det ekonomiska huvudansvaret för biskoparnas avlönande hava ämbetsverken
väl funnit, att det av Linder beräknade anslagsbeloppet kunnat
väsentligen förhöjas men, å andra sidan, ansett anslaget likväl böra hava
den natur, att det årligen för ändamålet till förfogande ställda beloppet icke
linge överskridas. Vid den tidpunkt (december 1933), da ämbetsverken
företogo sina ifrågavarande beräkningar, lärer ock kyrkofondens ställning
— särskilt i betraktande därav, att allmänna kyrkoavgiften för det efterföljande
ecklesiastikåret 1934—1935 fastställts att utgå med sitt maximibelopp
eller 15 öre för skattekrona — fa anses hava motiverat ett dylikt av
försiktigheten påbjudet förbehåll. Erinras ina emellertid, att utgifterna, för
resekostnads- och traktamentsersättningar till landshövdingarna bestridas
av ett anslag å riksstaten med förslagsanslags natur, fastän Kungl. Majit
för varje år särskilt bestämt vad av samma anslag finge ny vederbörande
länsstyrelse för en var av landshövdingarna utan Kungl. Majits medgivande
högst utanordnas. Det lär ock, vad angår biskoparna, få anses angeläget,
sitt Hildiga tjänsteresors företagande icke skall göras beroende av medelstill -

104

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

gången i ett fixerat anslag. På sätt framgår av de kostnadskalkyler till belysning
av kyrkofondens beräkneliga ställning efter avlöningsreformens
genomförande, som komma att framläggas i det följande, torde det ej heller
visa sig vara förbundet med någon risk, örn tillsvidare — i avvaktan på att
praktisk erfarenhet vinnes beträffande medelsåtgången för ifrågavarande
ändamål — en maximering av förevarande utgiftspost underlåtes. Denna
anordning behöver å andra sidan ej utesluta, att Kungl. Majit i samband
ined den efterföljande administrativa regleringen — i fall av behov — kan
finna anledning särskilt bestämma det belopp, som till dessa ersättningar
för ett vart år tillsvidare eller under viss tidsperiod må för varje biskop disponeras.

Beträffande bestämmelsen under denna punkt hava ämbetsverken 1935
anfört: Enligt ämbetsverkens mening bör, såsom fallet är beträffande landshövdingarna
(se Kungl. Maj:ts brev 10 maj 1935, statsliggaren 1935/30 sid.
224), Kungl. Majit årligen fastställa det belopp, vartill reseersättningen för
varje biskop må uppgå. Ehuru texten under förevarande punkt tyder på en
sådan avsikt, giver motiveringen anledning till tvekan, vad som verkligen
avsetts.

Det föreliggande förslaget synes mig erbjuda möjlighet för en reglering
på nöjaktigt sätt av frågan om gottgörelse åt biskoparna för de kostnader,
som äro förbundna med resor i tjänsten. Då biskoparna — såsom förslaget
avser — i princip skola äga därför uppbära såväl resekostnads- som traktamentsersättning
enligt allmänna resereglementet, talar härför icke blott
ett rättvist beaktande därav, att biskoparna själva för fullgörande av å
dem ankommande tjänsteplikter ute i stiften icke skola behöva drabbas av
kostnader, för vilka avlöningen, enligt de tillämpade grunderna för lönesättningen,
ej avsetts skola utgöra täckning. En annan sida av saken kan
härvid icke lämnas obeaktad.

Det är känt, att under hittills gällande ordning, då biskoparna i regel
saknat rätt till särskild ersättning för resekostnad, på många håll utvecklat
sig sedvänjan, att vid förrättningar ute i stiften biskopen underlydande
präster, församlingar och enskilda församlingsbor såväl tillhandahållit
denne nödigt fortskaffningsmedel som ock berett honom erforderligt husrum
och förplägnad under vistelsen på förrättningsplatsen. Det synes vara
— såsom ock av vissa biskopar i ärendet särskilt framhållits — en angelägenhet
av vikt att stiftschefen må kunna i görligaste mån göra sig obunden
av sådana erbjudanden, vilka, även om de äro uttryck för naturlig gästfrihet,
måste förutsättas kunna bliva i givna fall betungande. Det får betraktas
såsom en förtroendesak, att biskoparna, sedan full gottgörelse bereus
dem av allmänna medel för förevarande slag av tjänsteutgifter, skola
vid tillitande av enskild frikostighet i de hänseenden, varom här är fråga,
förfara med den varsamhet, sakens natur kräver.

Stadgandet under förevarande punkt synes mig även erbjuda en lösning
av spörsmålet örn beredande åt ärkebiskopen av skälig ersättning för

105

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

sådana resor utom riket, som denne till följd av sina tjänsteplikter med
avseende å tillsynen över utlandsförsamlingarna har att företaga. Läggas
— såsom med förslaget åsyftas — föreskrifterna i allmänna resereglementet
till grund för ersättningen åt biskoparna för deras tjänsteresor i allmänhet,
erhålles härmed jämväl en grundval för tilldelande åt ärkebiskopen av gottgörelse
för resekostnader, som här avses. Det skall sålunda för nu omförmälda
fall, jämlikt 26 § i resereglementet, ankomma å Kungl. Majit att i
särskild ordning bestämma den resekostnads- och traktamentsersättning,
som för utlandsresan må utgå.

I anledning av vad utav ämbetsverken anförts under denna punkt får
jag framhålla, att jag i likhet med ämbetsverken anser särskilda bestämmelser
böra av Kungl. Majit utfärdas, syftande till ett fastställande — tillsvidare
eller för viss bestämd tidsperiod — av det belopp, vartill ersättningarna
vid varje biskopstjänst för resor inom stiftet högst må uppgå. Det
synes mig dock böra övervägas, örn icke — i betraktande av stiftsområdenas
mycket växlande storlek och olikheten i de yttre arbetsförhållandena
inom stiften — innan fixeringen av dessa maximibelopp äger rum, lämpligen
bör förflyta någon tid, varunder erfarenhet kan vinnas för en skälig
avvägning de olika stiften emellan av de ifrågasatta anslagen. Föreskrifter
till närmare reglering såväl av antalet resor till huvudstaden, för vilka
biskop må erhålla ersättning, som även i fråga örn grunderna för sådan
ersättning torde återigen böra meddelas omedelbart i samband med de
övriga tillämpningsbestämmelser i anledning av avlöningsreformen, vilkas
utfärdande skall ankomma å Kungl. Majit.

Illo—14:o.

Bestämmelserna under punkterna Illo, 13:o och 14:o har jag behandlat
redan i samband med stadgandena under punkt 8:o örn biskoparnas tjänstebostäder.

I fråga örn stadgandet under punkt 12:o, som avser bidrag till ärkebiskopen
för beredande åt honom av biträde vid handläggningen av vissa ärenden,
torde få hänvisas till den utredning, som härom lämnas i proposition
nr 133 till 1934 års riksdag. I underdånig framställning den 30 september
1935 har ärkebiskopen anmält, att han jämväl efter utgången av budgetåret
1935/1936 är i oundgängligt behov av här åsyftat biträde. Proposition,
nr 66, i ämnet har framlagts för årets riksdag.

I P. M. upptogs bestämmelse i denna fråga endast såsom ett tilläggsstadgande
till 6 § kyrkofondslagen (om kyrkofondens utgifter).

I sitt över P. M. avgivna yttrande ifrågasatte ärkebiskopen Eidem och
domkapitlet i Uppsala, att anslaget för detta ändamål borde överföras till
statsutgifter, eftersom det biträde, som därmed skulle avlönas, komme att
fullgöra en i huvudsak ensartad tjänstgöring som den, vilken åvilade domkapitlens
tjänstemän.

Departe mentschefen.

106 Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Ämbetsverken 1933, vilka myndigheter tidigare jämväl ifrågasatt, att
detta anslag skulle utgå av statsmedel, ansågo frågan härom ej längre vara
aktuell. Statsmakterna finge anses genom föregående beslut i frågan ha
fattat ståndpunkt härutinnan.

Ämbetsverken 1935 hava ifrågasatt, huruvida rätta platsen för ett stadgande
örn avlöning av biträde till ärkebiskopen vore i en författning angående
biskoparnas avlönande.

Som här ifrågavarande avlöningsanslag — i den form, varunder detsamma
enligt statsmakternas beslut för de senaste åren utgått, och så som
bestämmelserna därom jämväl i föreliggande förslag utformats — närmast
kan betraktas såsom ett förvaltningsbidrag, fastän av speciell art, finner
jag stadgandet i fråga försvara sin plats bland här ifrågavarande avlöningsbestämmelser.
Stadgandet torde böra infogas närmast under rubriken »Särskilda
bidrag och kostnadsersättningar». Omplaceringen av stadgandet föranleder
ändring av numreringen av de tre följande punkterna i förslaget,
vilka sålunda böra givas numren 10:o, ll:o och 12:o.

Jag anser jämväl, att anslaget i fråga fortfarande bör, i likhet med kostnaderna
för biskoparnas övriga löneförmåner, utgå av kyrkliga medel.

15:o—18:o.

Bestämmelserna under dessa punkter avse reglering av frågan örn beredande
av emeritilöner åt biskoparna.

Enligt bestämmelse i kungörelse den 22 april 1927 (sv. ffs. nr 114) är
biskop för närvarande skyldig att mot åtnjutande av emeritilön avgå från
tjänsten, när han fyllt 75 år.

I fråga om biskoparnas pensionering erinrade Linder till en början, hurusom
riksdagen vid avlåtandet av sin till grund för nämnda kungörelse liggande
skrivelse den 1 mars 1927, nr 48, framhållit, att riksdagens anslutning
till Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag lämnats under den bestämda
förutsättningen, att den däri givna lösningen av biskoparnas pensionsfråga
vore att betrakta såsom varande endast av provisorisk natur och att denna
fråga följaktligen borde av Kungl. Majit upptagas till förnyad omprövning
i samband med frågan om en ny definitiv lönereglering för biskoparna.
Sedan Linder med föranledande härav upptagit jämväl biskoparnas pensioneringsfråga
på sitt utredningsprogram, gjorde Linder, i anslutning till
vad av 1927 och 1931 års prästlöneregleringssakkunniga i fråga om församlingsprästernas
pensionering förordats — av de förra: en allmän pensionering
med pensionsrätt utan avgiftsskyldighet samt av de senare: ett bibehållande
av det år 1910 införda emeritilönesystemet — följande uttalande
i här förevarande fråga:

Av flera skäl anser jag mig böra i princip ansluta mig till det av 1931 års
sakkunniga framförda förslaget, som innebär ett vidhållande i allt väsent -

107

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

ligt av nu gällande grunder. Otvivelaktigt skulle det ur åtskilliga synpunkter
varit tilltalande, om man, i enlighet med vad 1927 års sakkunniga föreslagit
beträffande prästerskapet, kunnat räkna med en ovillkorlig både
rättighet och skyldighet för biskoparna att vid viss ålder avgå nied pension.
En sådan anordning förutsätter emellertid en noggrann utredning beträffande
de härmed förenade kostnaderna. När fråga är örn en så liten och lätt
överskådlig grupp befattningshavare som biskoparna, torde knappast skäl
föreligga att för avgång nied pension uppställa samma fixa regler sorn när
det gäller stora tjänstemannagrupper, utan torde här erfarenheten så småningom
få bliva vägledande. Hellre än att ovillkorligen binda avgången
med pension till en viss ålder torde det vara önskvärt, att ett såsom rimligt
och tillräckligt ansett antal emeritilöner även för framtiden ställes till förfogande.
Med ett beräknat antal emeritilöner av tre — d. v. s. detsamma
som för närvarande — torde all anledning finnas att antaga, att behovet
som regel kommer att kunna tillfredsställas.

I likhet med vad såväl 1927 som 1931 års sakkunniga föreslagit beträffande
det övriga prästerskapet vill jag förorda, att biskoparna även i fortsättningen
skola komma i åtnjutande av emeritilön utan erläggande av någon
pensionsavgift. Det belopp, varmed emeritilön bör utgå, bör utmätas med
hänsyn tagen jämväl till detta förhållande.

För beräknande av emeritilönens storlek synes — liksom beträffande avlöningsförmånerna
i övrigt för biskoparna — motsvarande bestämmelser för
rikets landshövdingar kunna tjäna som förebild. Pension till landshövding
utgår för närvarande med ett årligt belopp av 9,996 kronor. Med hänsyn
tili nyss berörda omständighet, att biskoparna icke erlägga pensionsavgifter,
vill jag förorda, att emeritilönerna för dem måtte bestämmas till samma
belopp som för närvarande, 9,000 kronor.

Vid sin behandling av här förevarande fråga uttalade riksdagen vissa
tvivel örn lämpligheten av den höga pensionsålder, som då föreslagits. Härutinnan
vill jag instämma. Även örn fall mer än en gång förekommit, då en
biskop på ett synnerligen förtjänstfullt sätt kunnat uppehålla sitt ansvarsfulla
ämbete till oell med utöver den sålunda nu uppställda åldersgränsen,
torde man dock, när det gäller här ifrågavarande arbetstyngda chefsposter,
hava anledning att sätta åldersgränsen något lägre, och vill jag i detta hänseende
föreslå samma ålder, som nu gäller för det övriga prästerskapet, eller
70 år. Jämväl i övrigt torde de bestämmelser, som av 1931 års prästlönesakkunniga
föreslagits beträffande rätt eller skyldighet flir annan präst att
under vissa angivna förutsättningar avgå med emeritilön, böra gälla för
biskoparna.

Ur de över Linders förslag avgivna yttrandena må här följande återgivas:

Biskopen Danell. Skara: Enligt den sakkunniges förslag skall biskop vara
pliktig att med åtnjutande av emeritilön från tjänsten avgå, när han fyllt
70 år. Jag vågar hemställa, huruvida det icke vore med billighetssynpunkt
överensstämmande, att en övergångsbestämmelse gåves av det innehåll att
de biskopar, som vid den nya lagens utfärdande redan uppnått 70 år men
ännu icke 75 år, samt de biskopar, som tilläventyrs vid samma tidpunkt
befunne sig i sill sjuttionde år, ej behövde omedelbart avgå med emeritilön
utan linge åtminstone så långt anstånd, att de kunde hinna utan allt
för stora svårigheter ordna med flyttning i ny bostad oell likaledes så, att de
ej nödsakades alt flytta vid allt för olämplig årstid, kanske även lid en för

108

Kungl. May.ts proposition Nr 24.2.

biskopstjänstens utövning olämplig tid av året — såvida nu icke rent av
kunde ifrågasättas en övergångsbestämmelse att biskopar vid den nyssnämnda
levnadsåldern finge bibehållas vid nu gällande lags stadgande, att
biskopar efter fyllda 70 år äga rätt att under viss förutsättning avgå med
emeritilön men först vid fyllda 75 år skyldighet att likaledes under viss förutsättning
med emeritilön avgå.

Biskopen Billing, Västerås: Enligt den sakkunniges förslag skall biskop
vara skyldig att mot åtnjutande av emeritilön avgå från tjänsten, »när han
fyllt sextiofem år samt under mer än tre av de senast förflutna fem åren
varit i följd av obotlig sjukdom eller ålderdomssvaghet urståndsatt att själv
fullgöra sina tjänståligganden och av sådan anledning åtnjutit tjänstledighet»
ävensom —- oberoende av ålder — »när han efter att under fem på varandra
följande år på grund av sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur stånd
att tjänstgöra, finnes vara för framtiden till tjänstgöring oförmögen». Dessa
bestämmelser stå i närmaste överensstämmelse med vad i fråga om prästerskapet
i övrigt, är stadgat. Håller man emellertid i sikte, att biskop i motsats
till andra prästerliga befattningshavare icke har möjlighet att erhålla
vikarie, måste i fråga örn biskop fall av sådan art som de här förutsatta te
sig såsom så abnorma, att möjligheten till deras inträffande helst borde helt
avskäras. I varje fall synes mig en kompletterande bestämmelse vara nödvändig,
som åt biskop medgiver möjlighet att, där han på grund av sjukdom
eller dylikt är oförmögen att rätt fullgöra sitt ämbete vid 65 år — samt
även, eventuellt med skälig avkortning i beloppet, tidigare — erhålla emeritilön.

Biskopen Lönegren, Härnösand: I den betydelsefulla frågan om biskopars
emeritlöner biträder jag i huvudsak det framlagda förslaget. Ehuru i vissa
fall även efter en biskops uppnådda 70 år kroppslig och andlig vigor kunna
möjliggöra hans fortsatta tjänstgöring utan att detta kan giva berättigad
anledning till anmärkning — tvärtom kan innebära en förmån för stiftsledningen
— så torde sådana fall höra till undantagen.

lin viss uppmjukning av emeriterings-stadgandet kunde emellertid ej
vara ur vägen, så att t. ex. ett fakultativt uppskov på något eller några hinred
Kungl. Marits medvi valide efter individuell prövning möjliggjordes.

Domkapitlet i Uppsala: Ett ytterligare önskemål är, att emeritilön för
biskop, som i förslaget satts nära 1,000 kronor lägre än pension för landshövding,
måtte något höjas. Härvid förbises ingalunda att biskoparna ej
bidraga till sin egen pensionering, men denna omständighet utgör ett av de
anförda skälen för grundlönens bestämmande till 20,000 kronor eller 1,000
kronor lägre än landshövdingslön. Då ju en landshövdings avgifter för egen
pensionering uppgå till 600 kronor, skulle en biskop genom sin lägre lön
faktiskt få vidkännas löneavdrag för emeritilön till ett belopp, sorn med 400
kronor överstiger landshövdingens pensionsavgift. Det vill därför synas rätt
och skäligt att emeritilönen finge utgå med 9,400 kronor.

Domkapitlet i Härnösand: Löneregleringsförslaget upptager bestämmelse
om skyldighet för biskop att avgå från tjänsten vid 70 års ålder mot åtnjutande
av emeritilön. På grund av det ringa antalet emeritilöner — endast
tre — är emellertid någon ovillkorlig sådan skyldighet ej avsedd, liksom
förslaget ej heller ger biskop någon ovillkorlig rättighet att vid sagda ålder
erhålla emeritilön. I enlighet med de närmare föreskrifter, som härom kunna
komma att utfärdas, torde avgången bli beroende på beslut i varje särskilt
fall av Kungl. Majit. Domkapitlet har för sin del ej någon annan erin -

109

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

rån att framställa mot vad som sålunda föreslagits än att det — för att
göra övergången till de nya förhållandena mjukare — synes domkapitlet
önskvärt och med billighet överensstämmande, att sådan undantagsföreskrift
meddelas, att redan utnämnd biskop må även i fall då enligt fullmakten
skyldigheten finns för honom att underkasta sig förändringar i fråga
om pension, kvarstå vid tjänsten till fyllda 75 år, örn han så önskar. Som
domkapitlet emellertid icke förbiser, att vissa skäl kunna tala emot ett
dylikt generellt medgivande, vill domkapitlet alternativt föreslå, att i emeritilönelagen
för biskopar intages en föreskrift, enligt vilken befogenhet inrymmes
åt Kungl. Maj:t, att även i fall, då emeritilön finnes tillgänglig,
på ansökan medge biskop rätt att under viss tid, t. ex. högst tre år,
kvarstå i tjänsten. Såsom förutsättning för sådant medgivande torde enahanda
villkor, som äro stadgade för landshövdings kvarstående i tjänst
utöver pensionstiden, böra gälla. Skäl kunna ock föreligga för att icke
begränsa denna befogenhet att avse endast redan utnämnd biskop. En föreskrift
örn allmän sådan befogenhet för Kungl. Majit torde vara av omständigheterna
motiverad.

Länsstyrelsen i Uppsala: Enligt länsstyrelsens mening är man nödsakad
att såsom regel antaga, att en person, vilken uppnått 70 års ålder, alldeles
oavsett det stora värde den beprövade livserfarenheten och människokännedomen
äger för biskopsämbetets innehavare, dock icke kan besitta den
fysiska och andliga kraft, som erfordras för att utöva ledningen av den kyrkliga
verksamheten inom stiftet. Vid fyllda 70 år bör biskop därför vara
berättigad till pension och skyldig att avgå, därest han icke undantagsvis
erhåller tillstånd att kvarstå ytterligare någon tid.

I yttrande över det förslag till bestämmelser i förevarande ämne, som
framlades i P. M., hemställde domkapitlet i Strängnäs, att möjlighet måtte
beredas biskop att vid sjukdom erhålla emeritilön före den ordinarie emeritiåldem
i närmare överensstämmelse med vad som för motsvarande fall gällde
ordinarie församlingspräst.

Ämbetsverken 1933 anförde i anledning av sistberörda yttrande:

Det av domkapitlet i Strängnäs uttalade önskemålet synes avse en anslutning
av regleringen i förevarande avseende till lydelsen av 4 § i lagen
om emeritilöner för präster, sådant detta lagrum lyder enligt lag den 13
december 1929, nr 385. Ämbetsverken hava intet att erinra mot att detta
önskemål tillgodoses. Då emellertid biskopsämbete ej kan uppehållas med
vikarie, synes den i nämnda lagrum b) intagna bestämmelsen örn en tidsperiod
av tre år böra utgå samt den i c) omförmälda period av 5 år böra
förkortas till 3 år.

I fråga örn bestämmelserna under förevarande punkter har Wohlin —
under framhållande att de stadganden, som under punkterna 15:o, 17:o och
18:o föreslagits, i sakligt hänseende överensstämde med innehållet i de uti
P. M. för regleringen av samma frågor framlagda författningsutkasten —
till en början, beträffande avgångsåldern för nuvarande innehavare av
biskopstjänst, anfört följande:

Då här föreslås, att för alla nuvarande innehavare av biskopstjänst skall
bibehållas den för dem hittills gällande högre avgångsåldern av 75 år, må
erinras örn att spörsmålet, huruvida de rättsligen .skulle kunna kännas piik -

Ilo

Kuncjl. Maj:ts proposition Nr 242.

tiga att underkasta sig stadgandet om den till 70 år sänkta pensionsåldern,
kan synas i någon mån oklart. Vad angår det i fullmakterna för nuvarande
biskoparna i Karlstad oell Luleå givna förbehållet, att de skola vara underkastade
de bestämmelser, som kunna varda meddelade i avseende å pensionering,
är sålunda att märka, att vid tiden för dessa fullmakters utfärdande
stadganden överhuvud saknades i fråga örn pensionering av biskop,
varför Kungl. Majit med förbehållet närmast får antagas hava haft i siklö
den första reglering av pensionsförhållandena, varom fråga redan då uppkommit.
I anslutning härtill skulle tvivelsutan kunna med visst fog göras
gällande, att berörda förbehåll för dessa biskopar, oaktat förbehållets generella
avfattning, redan blivit konsumerat i och med tillkomsten av 1927 års
reglering i ämnet och detta ehuruväl riksdagen vid antagandet av förslaget
om denna pensionsreglering betonade, att den sålunda tillkomna lösningen
av pensionsfrågan vore att betrakta såsom varande endast av provisorisk
natur (se riksdagens skrivelse den 1 mars 1927 nr 48).

Vad övriga nuvarande biskopar beträffar äro dessa visserligen, såsom
i annat sammanhang framhållits, genom fullmaktsförbehåll underkastade
»den förändring i lönevillkor, sorn framdeles kan bliva i vederbörlig ordning
bestämd», eller, på siitt förbehållet i ett fall avfattats, »den förändring i
lönevillkor, som kan bliva en följd av en omreglering av biskoparnas löneförmåner».
Man borde härvid måhända, synes det, kunna hävda den uppfattningen,
att de sålunda formulerade förbehållen måste anses innefatta
jämväl en förpliktelse för vederbörande fullmaktsinnehavare att underkasta
sig en förändrad reglering av pensionsförhållandena, dä ju nämligen, närmare
besett, pensionsregleringen endast är en sida av själva lönesättningen
och sålunda principiellt samhörande med denna. Man har likväl vid denna
frågas bedömande att uppmärksamma, hurusom i de fullmakter å biskopstjänst,
som utfärdats efter år 1913 men före den 1 maj 1927, dä kungörelsen
den 22 april samma år angående beredande av emeritilöner åt biskopar
trädde i kraft, vid sidan av det allmänna förbehållet örn skyldighet för
vederbörande att vara underkastad förändrade lönevillkor vid tjänsten
intagits ett särskilt förbehåll berörande avgång från tjänsten. För nuvarande
biskoparna i Västerås, Visby och Lund (fullmakterna utfärdade i nämnd
ordning den 21 maj 1920, den 7 september 1920 och den 17 april 1925) har
åt detta särskilda förbehåll givits elen avfattningen, att den utnämnde skall
vara underkastad »eventuell föreskrift att under vissa förhållanden avgå
med pension». I den för numera avlidne biskopen i Linköping S. E. Aurelius
utfärdade fullmakten, vilken är dagtecknad den 30 april 1927 eller sålunda
efter utfärdandet av den nyssberörda kungörelsen av den 27 i samma månad
men före densammas ikraftträdande den 1 maj, har intagits det — närmare
preciserade — förbehållet, att Aurelius skulle vara skyldig »att, då han fyllt
sjuttiofem år, mot åtnjutande av emeritilön avgå från sin tjänst». I de
biskopsfullmakter åter, som utfärdats efter den 30 april 1927, saknas särskilt
förbehåll örn skyldighet för den utnämnde att vara underkastad en
framdeles skeende, ytterligare förändring av bestämmelserna om pension.

På grund av här berörda omständigheter måste den slutsatsen anses äga
ett visst berättigande, att ingen av de nuvarande biskoparna formligen tillförbundits
att underkasta sig en för vederbörande befattningshavare mindre
förmånlig reglering av pensionsförhållandena än vad kungörelsen i ämnet
den 27 april 1927 utstakar. Därest dessa biskopar, såsom i Linders förslag
synes hava förutsatts, bleve underkastade den nu föreslagna nya regleringen

lil

Kungl. Majda proposition Nr 242.

i fråga om åldersgräns för pension samt giltigheten av en sådan reglering
framdeles komme att dragas under rättslig prövning, torde fördenskull utgången
av en dylik prövning få anses vara skäligen oviss.

Dä ämbetsverken förordat en övergångsbestämmelse av innebörd, att de
nuvarande innehavarna av biskopstjänst skulle bibehållas vid den högre,
för dem hittills gällande avgångsåldern av 75 år, torde emellertid frågans
rättsliga sida ej hava kommit under närmare övervägande utan synes förslaget
i denna del vara grundat å billighetsskäl. Det vill också synas, som
örn det ifrågasatta övergångsstadgandet vore från sadan synpunkt försvarligt.
Följes ämbetsverkens förslag pä denna punkt, vunnes ju därmed även
den praktiska fördelen, att varje anledning till meningsskiljaktighet beträffande
den rättsliga giltigheten av den nya regleringen i förevarande avseende
bleve förebyggd.

I syfte att närmare precisera övergångsstadgandets räckvidd föreslås, att
det däri gjorda förbehållet skall gälla för biskop, som utnämnts till tjänsten
före den 1 mars 1935, vilken dag motsvarar första månadsskiftet efter hittills
sist utfärdade biskopsfullmakt. I fullmakt för ny biskop, som utfärdas
härefter men före de föreslagna nya avlöningsbestämmelsernas ikraftträdande,
bör i anslutning härtill inryckas förbehåll om skyldighet för sådan
biskop att underkasta sig ändrade bestämmelser rörande pensionering.

I fråga örn antalet pensionsrum har Wohlin vidare anfört: Enligt gällande
föreskrifter (Slik. kung. den 22 april 1927 nr lil, enligt lydelse genom
k. kung. den 20 mars 1931 nr 39) är antalet emeritilöner för biskopar, som
samtidigt må utgå från biskopslöneregleringsfonden, bestämt till tre. Av
dessa löner äro för närvarande två tagna i anspråk, nämligen för förutvarande
biskoparna i Skara och Härnösand, Ilj. Danell och E. F. Lönegren.
Danell och Lönegren komma att den 30 april 1937, örn de då leva, hava
uppnått, den förre 76 och den senare 71 år. Av rikets nu i tjänst varande
biskopar komma de två äldsta att vid nämnda tidpunkt hava fyllt, biskopen
i Luleå O. Bergqvist och biskopen i Karlstad J. A. Eklund likaledes 71
år, samt övriga biskopar efter levnadsåldern 67, 65, 65, 63, 58, 57, 57,18 samt
17 år. De här lämnade siffrorna torde giva vid handen, hurusom redan vid
nu gällande bestämmelser rörande ålderspensionering av biskop det maximerade
antalet av tre emeritilöner — åtminstone örn sikte tages på situationen
åren 1937 och 1938 — icke giver säker marginal för mötande av uppstående
behov av pensionsrum. Sänkes, såsom är föreslaget, pensionsåldern
till 70 år, måste anspråket på pensionsrum komma att framdeles ökas. Då,
på sätt av utredningen i det följande — under avsnittet »Finansplanen» —
framgår, kyrkofondens förmåga att bära en utökning av antalet emeritilöner
för biskopar icke behöver ställas i fråga, föreslås, att detta antal
bestämmes till fyra. Klart är, att emeritilön, som vid tidpunkten för
biskopslöneregleringsfondens överförande till kyrkofonden utgår från den
förra av dessa fonder och beträffande vilken lön kyrkofonden givetvis
skall ha att övertaga å biskopslöneregleringsfonden ankommande förpliktelser,
skall inräknas i det sålunda angivna maximiantalet.

I övrigt har Wohlin beträffande de förevarande bestämmelserna yttrat:
I avseende å avfattningen av stadgandena under punkt 17:o må allenast
erinras, att dyrtidstillägg å emeritilön angivits såsom del av sådan lön och
sålunda ej såsom en fristående lönepost. Under punkten har jämväl intagits
bestämmelse därom, att innehavare av biskoplig emeritilön skall för egen
del vara befriad från erläggande av å honom belöpande pensionsavgift lill

Departe mentschefen.

112 Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

prästerskapets änke- och pupillkassa. Enligt för närvarande gällande bestämmelse
gäldas sådan pensionsavgift ur biskopslöneregleringsfonden.
Under punkt 19:o har upptagits föreskrift, att kostnaden för dylika pensionsavgifter
skall bestridas av kyrkofonden. Den i stadgandet under punkt
18:o förekommande hänvisningen till de för församlingsprästerna gällande
bestämmelserna i ämnet avser 7 och 8 §§ i lagen den 9 december 1910 örn
emeritilöner för präster.

Ämbetsverken 1935 hava örn Wohlins förslag i dessa delar anmärkt: Med
hänsyn till den år 1934 vidtagna nedsättningen av pensionsåldern för civila
befattningshavare synes en nedsättning önskvärd såväl av den föreslagna
ordinarie åldersgränsen för åtnjutande av emeritilön, 70 år, som den speciella,
75 år, för biskopar, som utnämnts före den 1 mars 1935.1 sistnämnda
hänseende är frågan givetvis beroende på i vad mån vederbörande äro skyldiga
underkasta sig sådan sänkning. Därest kyrkofonden kommer att svara
för kostnaden för emeritilön åt biskop synes anledning saknas att begränsa
antalet sådana löner.

Vad angår pensionsåldern för de av de nuvarande biskoparna, som
utnämnts före den 1 mars 1935, anser jag mig böra biträda det av Wohlin
framställda och av ämbetsverken tillstyrkta förslaget örn en speciell åldersgräns
av 75 år. Jag förordar jämväl, att den ordinarie åldersgränsen för
avgång från biskopstjänst nu sättes till 70 år. En ytterligare sänkning av
denna åldersgräns för innehavare av biskopsbefattning synes mig icke
lämpligen böra övervägas annat än i samband med en motsvarande reglering
beträffande församlingsprästerna, för vilka avgångsåldern nu som
bekant är fastställd till 70 år.

Jag är icke nu beredd att taga någon bestämd ståndpunkt till frågan,
huruvida skäl för närvarande kunna anses föreligga att igångsätta en utredning
örn församlingsprästernas pensionsförhållanden. Obestridligt är
likvisst, att den gällande regleringen på detta avsnitt av prästlöneväsendet
framstår såsom på flera punkter mindre tillfredsställande. Då man sålunda
måste hava att räkna med, att denna angelägenhet i en nära framtid kan
komma att föras fram till aktualitet, har jag ansett det riktigast, att den
nu påkallade regleringen av biskoparnas pensionsförhållanden erhåller en
viss provisorisk karaktär. Jag har fördenskull till stadgandena under denna
punkt fogat ett tillägg, varigenom efter den 1 mars 1935 utnämnd biskop
förpliktas att underkasta sig de ändrade bestämmelser, vilka framdeles må
varda meddelade i fråga örn tiden för inträffande pensionering, i fråga om
formerna härför samt beträffande pensionsbelopps storlek. Jag får i detta
sammanhang meddela, att i den innevarande år — den 17 januari — utfärdade
fullmakten för biskopen T. J. E. Andrae i Linköping intagits ett
förbehåll av motsvarande innebörd.

För en maximering av antalet emeritilöner för biskopar talar det principiella
skälet, att en motsvarande begränsning såtillvida alltjämt upprätthålles
beträffande församlingsprästerna, som anslaget till dylika löner åt

113

Kungl. Marits proposition Nr 242.

denna senare kategori präster är maximerat till visst belopp årligen, för närvarande
en miljon kronor. Visserligen är det föreslagna antalet av fyra
emeritilöner för biskoparna avsett att täcka behovet så långt detsamma nu
kan praktiskt överblickas, men obestridligen kan en situation framdeles
uppkomma, då nämnda antal skall visa sig icke förslå. För kyrkofondens likviditet
måste återigen — då det gäller den fåtaliga kretsen av rikets biskopar
— den här berörda pensionsrumsbegränsningen få en förhållandevis
ringa betydelse. Jag har med hänsyn härtill funnit mig kunna, i enlighet med
ämbetsverkens hemställan, stryka förbehållet att emeritilöner, som här avses,
icke må samtidigt utgå till ett antal utöver fyra.

I avfattningen av stadgandet om dyrtidstillägg för emeritilöntagare har
jag vidtagit enahanda jämkning som i motsvarande stadgande under punkt
G:o beträffande i tjänst varande biskopar.

19:o.

Till motivering av de härunder upptagna bestämmelserna har Wohlin
yttrat:

Under förevarande punkt hava sammanförts alla de i de i P. M. framlagda
författningsutkasten på spridda ställen förekommande — stadganden,
som avse kyrkofondens anlitande för biskoparnas avlönande och för därmed
i samband stående utgifter.

Vad angår kyrkofondens övertagande av skyldigheten att gälda emeritilöner
åt biskopar må erinras om att för samma fonds anlitande för emeritilöner
åt församlingspräster alltjämt gäller ett särskilt förbehåll. I 3 § i lagen
den 9 december 1910 örn emeritilöner för präster finnes sålunda stadgat, att
visst belopp årligen må av fondens medel användas för sådana löner, dock
»med iakttagande därav, att kyrkofonden eljest åliggande utgifter skola
i främsta rummet bestridas».

Förslag har väckts örn ändring av berörda lagrum. Detta förslag avser, i
första hand, en förhöjning av det maximibelopp, som årligen må ur kyrkofonden
för emeritilöner till församlingspräster disponeras, från 1 miljon
kronor, vartill beloppet för närvarande är fixerat, till 1.2 miljoner kronor.
Förslaget går därjämte ut på, att det nyss återgivna förbehållet skall, såsom
obehövligt, ur paragrafen uteslutas. Beträffande detta ändringsförslag har
emellertid framhållits, att, innan en slutlig prövning därav ägde rum, viss
tid borde avbidas för vinnande av en säkrare överblick över kyrkofondens
ekonomiska ställning. Med vidare åtgärd för förslagets genomförande har,
i anslutning därtill, fått tillsvidare anstå.

Här berörda förbehålls praktiska betydelse torde överhuvud taget vara
ringa. Dess uteslutande ur författningsregleringen för församlingsprästernas
emeritilöner lärer väl också få antagas vara blott en tidsfråga. Det synes
under sådana omständigheter knappast vara ägnat att ingiva någon betänklighet,
örn vid redigeringen av stadgandena örn emeritilöner åt biskoparna
sagda förbehåll helt utelämnas och (lotta så mycket mindre, som kostnaden
för sistnämnda löner representerar en utgift å kyrkofondens stat av jämförelsevis
liten storleksordning.

På sätt närmare utvecklats i motiven till bestämmelserna under punkt

Bihang tili riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 8//2.

114

Departe mentschefen.

Kungl. Majits proposition Nr 242.

8:o a) torde efter avlöningsreformens genomförande biskoparnas ekonomiska
förpliktelser med avseende å tjänstebostadsfastigheterna böra begränsas
till sådana, som regelrätt åvila en hyresgäst. I anslutning härtill har i
angivna sammanhang förordats och under förevarande punkt föreslagits en
reglering av innebörd, att kyrkofonden skall hava att i första hand svara
för alla de utgifter för dylik fastighet, som i allmänhet ankomma på en
fastighets ägare.

Enligt P. M. skall kostnad för byggande och underhåll av »biskopsgård»,
efter Kungl. Maj:ts bestämmande i varje särskilt fall, bestridas av kyrkofonden,
i den mån ej skyldigheten enligt gällande bestämmelser varder
domkyrkan ålagd. Då praktiska hänsyn torde komma att göra det önskvärt,
att erforderliga medel för här åsyftade byggnads- och underhållsarbeten
må stå till förfogande utan avvaktan å ifrågakommande prövning,
huruvida och i vad mån kostnaderna härför skola stanna å domkyrkan, har
till bestämmelserna i ämnet fogats ett tillägg av innehåll, att för sådant fall
kostnad, som här avses, må förskotteras ur kyrkofonden för att därefter
ersättas av domkyrkans medel.

Direktionen för prästerskapets änke- och pupillkassa har — under förmenande,
att av förslaget icke klart framginge, att löneersättning, som jämlikt
punkt 7:o i förslaget tillerkännes utnämnd biskop, vilken trätt i utövning
av sin tjänst innan han tillträtt löneförmånerna vid densamma, skall
utgå av kyrkofondens medel — hemställt örn ett förtydligande i angivna
hänseende.

Något förtydligande av texten under förevarande punkt på sätt direktionen
ifrågasatt torde icke vara behövligt. Ej heller i övrigt har jag mot
de föreslagna bestämmelsernas innehåll och avfattning funnit anledning
till erinran.

20:o och 21:o.

Till de under dessa punkter föreslagna stadgandena har Wohlin lämnat
följande motivering:

Bestämmelserna upptaga sammanfattande regler för dispositionen av de
hittills för biskoparnas avlönande särskilt anslagna medel ävensom av vissa
andra, för biskopshusens byggande och underhåll tillgängliga medel. I stort
sett ansluta sig dessa bestämmelser till i P. M. ingående förslag. Vissa jämkningar
i den där ifrågasatta regleringen hava dock befunnits påkallade.

Enligt angivna förslag skulle alla inom stiften förvaltade, för biskoparnas
avlönande avsedda kapitaltillgångar överföras till kyrkofonden. Vid inventeringen
av dessa tillgångar har utrönts, att några av dem utgöra ersättningsmedel
för mark, som vid gatureglering eller i annat sammanhang frångått
av biskop för bostadsändamål disponerad fastighet i stad. Sådana
medel finnas exempelvis vid biskopsgården i Västerås, vilken enligt den av
ämbetsverken (1932) åberopade utredningen synes tillhöra Västerås domkyrka.
Omständigheterna synas tala för, att de befintliga tillgångarna av
ifrågavarande natur väl för närvarande överföras till central förvaltning
hos statskontoret men att desamma där skola särskilt bokföras var för sig.
Det föreligger därjämte ett särskilt skäl att, åtminstone tillsvidare, hålla

115

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

omförmälda kapitaltillgångar rättsligen avskilda från kyrkofonden. Därest
den nu föreslagna avlöningsreformen för biskoparna varder genomförd,
skulle visserligen kyrkofondens övertagande av sistahandsansvaret för
biskopshusens vidmakthållande komma att medföra en betydande förenkling
i sättet för finansieringen av dessa utgifter. Den i vissa hänseenden till
sin räckvidd oklara skyldighet att deltaga i kostnaden för sådana utgifter,
vilken nu föreligger för ett flertal domkyrkor, skulle dock alltjämt komma
att bestå. För vinnande av fullständig enhetlighet i avseende å finansieringen
av berörda utgifter synes det emellertid önskligt, att spörsmålet om
en avveckling eller avlösning på ett eller annat sätt av denna skyldighet
för domkyrkorna, så snart sig göra låter, blir föremål för ett efterföljande
övervägande. En lösning av detta spörsmål förutsätter givetvis en ingående
granskning av respektive domkyrkors stater. Vid en dylik likvidering av
domkyrkornas ifrågavarande ekonomiska skyldighet torde återigen de
markersättningstillgångar, varom här är fråga, — enkannerligen där den
fastighet, från vilken de härröra, visas vara eller hava varit domkyrkan tillhörig
— kunna erhålla en speciell användning såsom vederlag. Vad sålunda
framhållits i fråga örn förenämnda, nu såsom löningsfonder disponerade
tillgångars framtida eventuella användning, torde i viss mån även kunna
anses gälla sådana tillgångar, som hittills varit enbart avsedda för biskopshusens
vidmakthållande. Av sådana kapitaltillgångar synas nu finnas två,
nämligen förutom Göteborgs stifts biskopshuskassa jämväl den s. k. reparationsfonden
vid biskopshuset i Härnösand. Även dessa två kapitaltillgångar
torde fördenskull böra tillsvidare erhålla den från andra medel avskilda
förvaltning, som enligt vad här förordas skulle tillkomma de angivna
markersättningsfonderna.

Bestämmelser i anslutning till den sålunda föreslagna regleringen hava
intagits under punkten 20:o samt punkten 21 :o b) och c).

Under punkten 21 :o a), som upptager bestämmelse örn överförandet till
kyrkofonden av biskopslöneregleringsfonden och Lunds biskopslönemedels
besparingsfond, har beträffande dispositionen av den förra fondens medel
införts en särskild bestämmelse, som icke har motsvarighet i P. M. I fråga
örn denna bestämmelse, vilken endast berör ett förhållande vid övergången
till det nya avlöningssystemet, må bringas i erinran följande.

I samband med ikraftträdandet för biskoparna av de nya avlöningsbestämmelserna
bör givetvis enligt hittills gällande föreskrifter syn äga rum
för fastställande av vederbörande indelningshavares ansvarighet beträffande
byggnad och underhåll av honom såsom bostad eller eljest å lön anvisad
boställsfastighet, där sådan ansvarighet hittills ålegat honom. Då, enligt
förslaget, åt biskoparnas löningshemman skall givas samma förvaltningsrättsliga
ställning, som nu tillkommer allmänna kyrkohemman, samt kyrkofonden
skall hava att från biskop övertaga den ansvarighet för byggnad och
underhåll av biskopshus, som hittills må hava ålegat den senare, bör tydligen
kyrkofonden vid syn, som nyss berörts, komma att intaga ställningen
såsom tillträdare.

Jämlikt de grunder, som hittills gällt för dispositionen av biskopslöneroglcringsfondens
medel har Kungl. Majit ansetts ilga befogenhet att där
biskop åsamkats kostnader för fullgörande av byggnads- och underhållsskyldighet
av sådan storlek, att kostnaderna vid en jämförelse med de av
honom åtnjutna löneinkomsterna befunnits oskäligt betungande, tilldela

Departe mentschefen.

116 Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

sådan biskop lån eller bidrag från sagda fond. Då biskoparnas ansvarighet
såsom boställshavare kommer att slutgiltigt fastställas vid de av- och tillträdessyner,
som enligt vad nyss berörts äro avsedda att hållas i samband
med de nya avlöningsbestämmelsernas ikraftträdande, men lagakraftägande
beslut i svnemålen svårligen kunna förutsättas föreligga förrän viss tid
efter detta ikraftträdande, synes billighetshänsyn tala för, att fråga om lån
eller bidrag, varom ovan nämnts, må kunna av Kungl. Majit efter sådan
syn prövas och avgöras enligt hittills gällande grunder utan hinder därav
att biskopslöneregleringsfondens sammanförande med kyrkofonden då redan
gått i verkställighet.

Vad slutligen angår bestämmelserna under punkt 21:o d) upptagas här
dels det konstitutiva stadgandet rörande rätten för kyrkofonden till ersättning
av statsverket för de anslag i kronotionde m. m., för vilka gottgörelse
för närvarande tillkommer biskopar och biskopslöneregleringsfonden, dels
ett stadgande av motsvarande innebörd beträffande indragningen till kyrkofonden
av de för biskoparnas avlöning anslagna fastigheternas avkastning.
I samtidigt härmed föreslagna tillägg till 3 § i lagen om kyrkofond upptagas
bland kyrkofondens årliga inkomster såväl omförmälda statsersättning och
avkomsten av nyssberörda fastigheter som ock ränta och annan vinst å
härförnt omnämnda särskilt bokförda kapitaltillgångar, varvid statsersättningen
föreslås fixerad till ett på visst sätt uträknat penningbelopp.

Ämbetsverken 1935 hava i anslutning till stadgandena under förevarande
punkter framhållit, att den planerade avvecklingen eller avlösningen av
domkyrkornas eventuella skyldighet att deltaga i kostnader för de i stad
belägna biskopshusens vidmakthållande, vilken fråga motiverat de stadganden
under dessa punkter, som begränsade sammanförandet till kyrkofonden
av vissa lokala fonder, borde skyndsamt företagas, så att kyrkofondens
förhållande till de lokala fonderna snarast möjligt bleve definitivt
reglerat.

Jag har icke funnit något att erinra mot den av Wohlin här föreslagna
regleringen. Därest nu ifrågavarande, av mig förordade förslag till avlöningsreform
varder genomfört, är givetvis angeläget, att erforderlig utredning
utan dröjsmål företages i det av ämbetsverken angivna syftet.

22:o.

Beträffande de under denna punkt berörda tillämpningsbestämmelserna
har Wohlin erinrat:

De föreslagna ändrade bestämmelserna för biskoparnas avlönande jiimte
nya grunder för dispositionen av därtill avsedda medel förutsätta en administrativ
efterreglering på åtskilliga punkter. Vissa administrativa föreskrifter
påkallas sålunda, bland annat, angående vårdnaden om de biskoparna
anvisade tjänstebostäderna. Tillika bliva en del föreskrifter behövliga för
reglering av löneutbetalningen och därmed i samband stående detaljfrågor.

Vissa särskilda rättsförhållanden, berörande själva övergången från det
nu gällande till det nya avlöningssystemet torde även böra i detta sammanhang
uppmärksammas. Härvid torde få erinras örn följande.

I det av ämbetsverken (1933) åberopade utkastet till lag örn reglering

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242. 117

av biskoparnas avlöning har upptagits ett övergångsstadgande av följande
lydelse:

Där biskop enligt hittills gällande bestämmelser ägt uppbära någon del
av avlöningen — häri jämväl inbegripet tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg
— i förskott, skall vid ingången av den månad, från och med
vilken ny lönereglering för honom varder gällande, till honom utbetalas ett
belopp, motsvarande vad han skulle hava i den befattning, han vid utgången
av närmast föregående månad innehar, i förskott uppburit för förstberörda
månad, örn de dittillsvarande avlöningsbestämmelserna då fortfarande
varit gällande.

Den här återgivna bestämmelsen är synbarligen hämtad från ett i sakligt
hänseende likalydande, i Kungl. Majffs brev den 26 juni 1925 angående
fastställande av ny stat för landshövdingarna intaget stadgande. I fråga
om sistberörda stadgande är likväl att märka, att landshövdingarnas löneförmåner
även före den 1 juli 1925, då den nya staten för dem trädde i tilllämpning,
utgingo för månad. Den övergångsanordning för landshövdingarna,
som här berörts, innebär alltså, att en extra, till beloppet redan fixerad
månadskvot av en för år bestämd lönepost kunnat tillfalla landshövdingen.
För biskoparna åter utgå för närvarande inga löneförmåner för
månad. För vissa biskopar finnes beträffande enstaka löneposter stadgat
utbetalning för kvartal; eljest tillämpas utbetalning års- eller halvårsvis.
Det torde redan härav följa, att den nu berörda, för landshövdingarnas
avlöningsförhållanden anpassade övergångsanordningen icke — utan närmare
stadgande!! örn månadskvotens beräkning beträffande en var särskild
lönepost — kan för biskoparna göras tillämplig. Enligt vad som upplysts
hava väl vissa biskopar hittills uppburit någon eller några dem tillkommande
löneposter helt eller delvis i förskott men synes, där så varit fallet,
detta hava skett icke med stöd av några därom meddelade allmänna eller
särskilda bestämmelser utan genom uppkommen praxis. Förenämnda övergångsbestämmelse
har i det nu föreliggande förslaget av skäl, som nu
nämnts, uteslutits.

Emellertid har man att räkna med, att själva övergången till det nya
avlöningssystemet kommer att i vissa fall aktualisera fråga örn särskilda,
efterföljande likvider mellan vederbörande biskop och det allmänna. Vid
de fyra biskopsstolar, vid vilka skogsmedel utgått till tjänstinnehavaren
(Uppsala, Västerås, Växjö och Skara), komma sålunda dylika likvider att
påkallas med avseende å skogsavkastning, som belöper å tiden före det nya
avlöningssystemets ikraftträdande. Det synes vidare vid vissa biskopsstolar
råda osäkerhet om till vilken tid — kalenderår, ecklesiastikår eller
budgetår — viss utbetalning av särskild lönepost riitteligen är att hänföra.
Särskilt synes oklarhet i detta hänseende föreligga beträffande den av statsmedel
utgående s. k. indelningsersättningen. Den bristande överensstämmelsen
härutinnan de olika stiften emellan torde i givna fall vara att föra
tillbaka på det — måhända felaktiga — sätt, varpå redovisningen av de
ifrågavarande lönemedlen ägt runi vid senaste eller tidigare tjänstebyten.
En preliminär undersökning synes giva vid handen, att, därest övergången
lill det nya avlöningssystemet äger rum per (Ion 1 maj, ett flertal biskopar
skola befinnas berättigade att av indelningsersättning, som enligt hittills
tillämpad ordning skolat utbetalas till dem närmast därefter, uppbära viss
del, som ansetts belöpa å tid före berörda datum. En motsvarande situation

118 Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

torde komma att föreligga beträffande ränta å fonder, enär i biskoparnas
nuvarande avlöningar ingående ränteposter i regel torde till dem utbetalas
i efterskott för kalenderår. Man torde emellertid även hava att räkna med
undantagsfall, då biskop före den 1 maj uppburit viss löneinkomst, som helt
eller delvis belöper å tid därefter, och då tjänstinnehavaren följaktligen skall
hava att återbära vad av inkomsten hänför sig till sådan tid. Fall, som här
sist asyftas, torde möjligen bliva aktuella allenast beträffande i förskott
uppburna arrenden och andra avgälder. Då det jämlikt förevarande punkt
22:o skall ankomma å Kungl. Majit att angående tillämpningen av de
under de föregående punkterna upptagna bestämmelserna meddela de ytterligare
föreskrifter, som därför må erfordras, lärer häri böra inrymmas jämväl
befogenheten för Kungl. Majit att giva eventuellt behövliga anvisningar
för de likvider, varom sålunda kan bliva fråga.

Departe mentschefen.

Vid den efterföljande administrativa reglering, som avlöningsreformen
givetvis kommer att i åtskilliga hänseenden nödvändiggöra, synes vad
Wohlin här erinrat om böra beaktas.

Förslaget till förordning angående förvaltningen av de för biskoparnas
avlönande anslagna fastigheter.

Linder föreslog i sin utredning, att den framtida förvaltningen av de för
biskoparnas avlöning anslagna hemman, lägenheter och jordar skulle i tilllämpliga
delar bringas i överensstämmelse med de regler, som voro eller
kunde bliva meddelade rörande förvaltningen av övriga ecklesiastika avlöningstillgångar.
I den mån sådant vore möjligt, borde därvid de förvaltningsorgan
komma till användning, som redan funnes eller komme att
inrättas för förvaltningen och tillsynen av den ecklesiastika jorden överhuvud.

I de över Linders förslag avgivna yttrandena anfördes i förevarande hänseende
av biskopen Billing, Västerås: Med hänsyn till de helt olika förhållanden
i fråga örn den biskoparna å lön anslagna jorden och den ecklesiastika
lönejorden i övrigt, som betingas därav, att i fråga örn den förra någon
motsvarighet till den ställning, som i fråga örn den senare tillkommer församlingarna,
icke föreligger, synes det mig överhuvud svårligen kunna vara
lämpligt att, såsom av den sakkunnige föreslagits, beträffande biskopslönejordens
utarrendering och förvaltning i själva lagen endast införa en hänvisning
till de huvudsakliga grunder, som äro eller kunna varda gällande
beträffande förvaltningen av övrig ecklesiastik jord. Avgörandet av frågan
örn denna jords förvaltning synes mig icke utan vidare böra göras beroende
av den lagstiftning, som i fråga örn övrig ecklesiastik jord kan komma till
stånd, utan bör göras till föremål för självständigt övervägande.

Länsstyrelsen i Uppsala berörde i sitt yttrande en fråga, som för den förevarande
regleringen förtjänar beaktande:

I detta sammanhang torde böra erinras om en annan olägenhet, som är
förenad med hittillsvarande lönesystem, men vilken icke synes vara berörd
i utredningen. Enligt de kontrakt, som i detta län slutits angående utarrendering
av de till ärkebiskopens avlöning anslagna hemmanen, har arrenda -

119

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

tor förbundit sig att underhålla laga hus saint åtagit sig viss nybyggnadsskyldighet,
uppskattad till särskilt beräknat årsbelopp. I förhållande till
efterträdaren lärer dock avträdaren eller hans stärbhus vara ansvariga för
skyldighetens fullgörande. Ett sådant onus lärer väl hava ansetts följa av
rätten till hemmanens avkastning. Det oaktat kan dock ansvaret komma
att drabba vederbörande oskäligt hårt. Det synes därför böra undersökas,
huruvida icke åtminstone i de fall, där byggnadsskyldigheten uppgår till
mera betydande belopp, bidrag till dess gäldande bör utgå från biskopslöneregleringsfonden.
Enligt vad utredningen utvisar, ha fran denna fond i
några fall anvisats medel till biskopen i Skara för iståndsättande av torp å
biskopsgården, vilket torde vara i viss mån jämförligt med här avsedda
bidrag.

I fråga örn den framtida förvaltningen av biskopsfastigheterna anmärkte
ämbetsverken 1932: Huruvida och i vilken omfattning denna förvaltning
lämpligen låter sig bringa i överensstämmelse med reglerna för förvaltningen
av övrig ecklesiastik jord, undandrager sig för närvarande ämbetsverkens
bedömande. Frågan örn förvaltningen av det territoriella prästerskapets
boställen, i vilken fråga föreligga två utredningar med i stort sett
varandra motsatta ståndpunkter ävensom däröver avgivna yttranden, innefattande
skiftande uppfattningar, är nämligen ej ännu avgjord. Såvitt
biskoparnas löningshemman angår är frågan emellertid ej lika svårlöst som
i avseende å det territoriella prästerskapets löneboställen. Anledningen härtill
är, att man ej beträffande de förra har att taga hänsyn till en tredje
intressent jämte löntagaren och det allmänna, nämligen de särskilda församlingarna,
eller till frågan örn församlingarnas bidragsskyldighet till
lönernas utgörande. Efter ämbetsverkens mening böj med förvaltningsfrågans
behandling och avgörande få tills vidare anstå.

I P. M. anfördes i denna fråga: Därest biskopsämbetenas och fondernas
inkomster ingå till kyrkofonden, böra de i kungörelsen den 16 september
1932 (nr 435) meddelade bestämmelser angående förvaltningen av allmänna
kyrkohemman göras tillämpliga på de för närvarande biskoparna samt
biskopslöneregleringsfonden och Lunds biskopslönemedels besparingsfond
anvisade boställen (jfr 1 och 56 §§ ecklesiastik boställsordning den 30
augusti 1932). I

I samband med yttrandena över de i P. M. ingående författningsutkasten
ifrågasatte framlidne biskopen Aurelius och domkapitlet i Linköping,
huruvida icke vid övergången till nytt avlöningsväsen inlösen borde ske av
å biskopsfastigheterna befintliga, biskoparna tillhöriga överloppshus.

Ämbetsverken 1933 gjorde i ämnet följande uttalanden:

Ämbetsverken, som anse att övergången bör anordnas i anslutning till
vad som gällde för församlingsprästerskapet vid dess övergång till nytt avlöningsväsen,
anse sig, då inlösen av överloppshus tillhöriga prästerskapet
icke stadgats i ecklesiastik boställsordning (64 §), icke böra förorda det av
biskopen och domkapitlet i Linköping framställda önskemålet.

Åled de nya löneförfattningarnas ikraftträdande skulle biskoparnas boställsrätt
upphöra. I sammanhang med upphörandet av boställsrätten lära
särskilda av- och tilltriidessyner å jordbruksboställcn få anordnas mellan
biskopen och det allmänna, representerad av stiftsnämnden. Bestämmelser

120

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

i saklig överensstämmelse med 64 § ecklesiastik boställsordning den 30
augusti 1932 torde böra meddelas.

Wohlin Ilar till sitt förslag rörande regleringen av hithörande frågor lämnat
följande motivering:

De fastigheter, som för närvarande liro anslagna till biskoparnas avlönande,
kunna särskiljas i två olika grupper, dels bostadsboställen och
andra fastigheter, som av boställsinnehavaren själv disponeras, dels ock
biskopslönefastigheter, som av myndighet utarrenderas. Till den senare
gruppen hörande fastigheter, vartill även äro att hänföra de fastigheter,
vilkas avkastning ingår till biskopslöneregleringsfonden och Lunds biskopslönemedels
besparingsfond, skola enligt nu gällande bestämmelser om
biskoparnas avlönande utarrenderas, varje gång för så lång tid, som för
utarrendering av kronans egendomar i allmänhet är eller varder bestämt,
samt efter de grunder och på det sätt, som kungl, skrivelsen den 11 juli
1862 till kammarkollegiet angående utarrendering av prästerskapet anslagen
jord i allmänhet bestämmer. Bestämmelserna i sistnämnda avseende återfinnas
i kungl, skrivelsen den 12 november 1858 till kammarkollegiet angående
utarrendering av prästerskapets annex- och mensalhemman i Skåne,
Halland och Blekinge. Enligt kungörelsen den 16 september 1932 (nr 429)
med ändrad tillämpning av bestämmelserna i sistnämnda skrivelse verkställes
numera utarrenderingen av stift snämnden.

Åt biskop upplåtet bostadsboställe och annan fastighet, som må av
tjänstinnehavaren själv disponeras, innehaves av denne i enlighet med de
bestämmelser och den praxis, som gälla för boställshavare. Den nyttjanderätt
— boställsrätt — som tillkommer biskop till sådan fastighet,''är såsom
grundad på ett offentligträttsligt förhållande utesluten från tillämpningen
av lagen örn nyttjanderätt till fast egendom.

Vad angår av myndighet utarrenderad lönefastighet, varav avkastningen
åtnjutes av viss biskop såsom löneförmån vid tjänsten, lärer tjänstinnehavaren
även till dylik fastighet få anses i så måtto intaga en boställshavares
ställning, att honom åvilar sistahandsansvaret för fastighetens
hållande — till byggnader och hävd — i produktivt skick.

Ehuru enligt förslaget förmånen av fri bostad hädanefter skall beredas
biskop, icke genom upplåtelse åt honom under boställsrätt av viss fastighet
utan genom anvisande åt honom av bostadslägenhet med därtill i förekommande
fall hörande dispositionsrätt till andra utrymmen, som av
Kungl. Majit individuellt för varje tjänst bestämmas, blir likväl — närmast
för att kunna fastställa vilka lönefastigheter eller delar av sådana
fastigheter bliva disponibla för utarrendering — nödigt att bestämma det
område på marken, som i varje särskilt fall skall reserveras för bostadsändamål
åt tjänstinnehavaren. Bestämmandet av sådant område, för vilket
föreslås beteckningen biskopsgård, synes böra ankomma å Kungl. Majit,
efter förslag av stiftsnämnden, och torde lämpligen böra äga rum i samband
med Kungl. Majits förordnande örn de förmåner å dylik fastighet
eller fastighetsdel, vilka skola inrymmas åt tjänstinnehavaren. För de lönefastigheter,
varå någon biskopsgård icke kommer att avskiljas, ävensom,
där område för biskopsgård skall avskiljas å viss lönefastighet, för övriga
delar av denna föreslås beteckningen biskopshemman.

Till upplysning örn huru bostadsförhållandena för biskoparna för när -

121

Kungl. Marits proposition Nr 242.

varande liro ordnade inom de särskilda stiften hänvisas till den särskilda
redogörelse härför, vilken bilagts denna skrivelse (Bil. F till statsrådsprotokollet).
Av omförmälda redogörelse för de nuvarande »biskopsgårdarna»
framgår, hurusom i några fall utrymmen inom vederbörande fastigheter
disponeras för domkapitlets eller domkyrkans behov. Där någon
rubbning med avseende å sådan disposition icke anses påkallad, torde åt
Kungl. Majit böra överlämnas att, efter nödig utredning i varje särskilt
fall, bestämma, att sådant utrymme jämväl må anses tillhöra biskopsgård.
På samma sätt lärer böra förfaras, där i samband med eller efter avlöningsomläggningens
genomförande utrymme anses lämpligen böra beredas domkapitlet
eller domkyrkan å den fastighet, varå tjänstebostad för biskop
skall vara eller är anordnad.

I överensstämmelse med vad i P. M. föreslagits upptages i 2 § i förslaget till
förordning i ämnet ett stadgande, att för förvaltningen av biskophemman
skall gälla vad för allmänna kyrkohemman är stadgat. Erforderliga föreskrifter
om förvaltningen av biskopsgård lära ävenledes böra meddelas av Kungl.
Majit. I sådant hänseende torde närmast, på sätt förut berörts, påkallas
bestämmelser angående vårdnaden örn — enkannerligen stiftsnämndernas
blivande tillsyn över — de åt biskoparna upplåtna tjänstebostäderna och
härvid lära framförallt vara att beakta de föreskrifter, som erfordras^ för
bestämmande av den ordning, i vilken frågor om byggnads- och underhållsarbeten
å den för tjänstebostad åt biskop avsatta biskopsgården för framtiden
skola vinna behandling. Det torde komma att visa sig lämpligast^ att
härutinnan föreskriva, att undersökning örn byggnads- och underhållsbehovet
periodvis företages av stiftsnämnden, som, där sådana arbeten
befinnas nödiga, skall hava att med eget förslag underställa frågan Kungl.
Majlis prövning och avgörande.

Då, såsom ovan framhållits, vederbörande indelningshavare ytterst torde
ansvara för byggnads- och underhållsskyldigheten å de åt honom för närvarande
såsom bostad eller eljest på lön anvisade fastigheterna, erfordras
vid övergång till det nya avlöningssystemet en regleringssyn mellan biskopen
såsom avträdande boställshavare och stiftsnämnden för kyrkofondens
räkning såsom tillträdare. Denna syn bör givetvis äga rum enligt hittills
gällande bestämmelser eller efter 27 kap. byggningabalken. I övergångsstadganden
till den föreslagna förordningen hava fördenskull upptagits
bestämmelser örn avträdesdag, synernas hållande och tidpunkten inom vilken
sådana syner skola förrättas.

Ämbetsverken 1935 hava i anledning av de av Wohlin här sist berörda,
i de föreslagna övergångsbestämmelserna förekommande stadgandena örn
blivande avträdessyner å biskopsfastigheterna anfört följande:

I övergångsbestämmelserna har bland annat föreslagits, att å bostadsboställe
eller löningsfastighet, beträffande vilken jämlikt hittills gällande
bestämmelser nybyggnads- och underhållsskyldighet åligger biskopen, skall
i anledning av fastighetens avträdande mellan biskopen såsom avträdande
boställshavare och stiftsnämnden för kyrkofondens räkning såsom tillträdare
förrättas husesyn i hittills gällande ordning.

Biskopsgård i stad har hittills i regel icke underhållits av vederbörande
biskop. Med den av ämbetsverken intagna ståndpunkt, att dom -

122

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

kyrkans skyldighet icke sträckes längre än Kungl. Majit i varje särskilt
fall föreskrivit, är det icke uteslutet att biskopen kan komma att åläggas
husrötebrist. Genom punkt 21 :o a) i förslaget till avlöningsbestämmelser
m. m. är emellertid möjlighet beredd för Kungl. Majit att i sådant fall ur
kyrkofonden meddela bidrag till dylik kostnad.

Löningsfastigheterna utarrenderas i »författningsenlig ordning»
av stiftsnämnden utan att indelningshavaren tillerkänts något inflytande
å bestämmandet av arrendevillkoren. Byggnads- och underhållsskyldighet
å laga hus plägar åläggas arrendatorn, om sådan kan anskaffas.
Enligt författningen skola de utarrenderande myndigheterna tillse, att arrendatorn
avlämnar till vederhäftigheten styrkt borgen för erläggande av arrendeavgifterna
och uppfyllande av övriga arrendeskyldigheter. Man torde
få förutsätta, att vid samtliga till biskopar anslagna löningsfastigheter av
detta slag sådan säkerhet ställts, och att biskopen möjligen åvilande subsidiärt
ansvar för byggnadsskyldighet i regel icke bliver aktuell.

Vid övergången till löneregleringar enligt 1910 års lag om reglering av
prästerskapets avlöning för det territoriella församlingsprästerskapets del
föreskrevs i 61 § ecklesiastik boställsordning 1910 husesyn å boställe, som
utgjorde bostadsboställe för löntagare eller eljest innehades av sådan. Tvekan
kan råda, vad som skall förstås med »innehades». 1 regel torde uttrycket
ha uppfattats såsom avseende enbart boställe under löntagarens egen disposition,
men uteslutet är ej, att även stom-, annex- eller mensalhemman
hänförts därunder. Nu ifrågavarande övergångsstadgande synes i huvudsak
vara utformat efter 64 § ecklesiastik boställsordning 1910, dock med tilllägget
»beträffande vilken (fastighet) nybyggnads- och underhållsskyldighet
jämlikt hittills gällande bestämmelser åligger biskopen». Man kan därför
antaga, att i praxis ett dylikt stadgande komme att tillämpas på enahanda
sätt som 1910 års. Skulle emellertid vid husesyn å »fastighet som

--eljest av biskop innehaves på lön» undantagsvis husrötebrist komma

att åläggas biskop, utan att denne kan få täckning av arrendatorn eller
dennes löftesmän, erbjuder visserligen även härvidlag punkt 21:o a) i förstnämnda
författningsförslag möjlighet för Kungl. Majit att tilldela biskopen
bidrag för gäldande av sådan ersättning. Det synes emellertid föga
ändamålsenligt, att syn hålles i fall, då arrendator tillförbundits byggnadsoch
underhållsskyldighet och tillfredsställande säkerhet ställts för fullgörande
av denna skyldighet. Ämbetsverken anse vid sådant förhållande
det böra tagas under övervägande, huruvida ej husesyner å löningsfastigheter
kunna inskränkas till fall, då sådan skyldighet ej ålagts arrendatorn
eller tillfredsställande säkerhet ej finnes för dess fullgörande.

T.f. kammarrådet Prawitz har i sin till ämbetsverkens utlåtande fogade
reservation härutinnan gjort följande uttalande:

Enligt min mening var 64 § i 1910 års ecklesiastika boställsordning tilllämplig
endast å prästs bostadsboställen »och med dem gemensamt brukade
löningsbosthilen». Jag hänvisar till 1909 års prästlöneregleringssakkunnigas
uttalande i deras betänkande sid. 77 och därtill, att prästlöneregleringskommittén,
som föreslog, att prästerna skulle behålla av dem själva brukade
boställen men frånträda alla genom myndigheternas försorg utarrenderade
hemman, icke i sitt förslag upptagit någon motsvarighet till det
stadgande, som sedermera inflöt i 64 § boställsordningen. Då sålunda någon

123

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

avträdessyn icke ansågs erforderlig på församlingsprästernas löningshemman,
synes någon sådan icke heller böra föreskrivas beträffande biskoparnas
löningshemman. De sistnämnda äro nämligen utarrenderade med tillämpning
av samma författning, som före år 1910 gällde för prästernas
löningsboställen.

För övrigt skulle ett stadgande som det föreslagna bliva synnerligen
opraktiskt i sina konsekvenser. Örn stadgandet erhåller den föreslagna
lydelsen, komma stift snämnderna säkerligen att föranstalta om syner på
samtliga löningsboställen. Att inskränka synerna till sådana fall, där biskopens
byggnads- och underhållsskyldighet kan tänkas bliva aktuell, synes
nämligen strida mot de föreslagna ordalagen och den motivering, som det
remitterade förslaget lämnat till desamma. Vid dessa syner måste uppenbarligen
ersättning för all konstaterad husröta, vanhävd och byggnadsbrist
utdömas av biskopen. Denne blir skyldig att omedelbart inbetala ersättningsbeloppen
och hänvisad att söka dem åter av arrendatorn, vilket emellertid
enligt nyttjanderättslagen icke lärer kunna ske, förrän vid slutet av
löpande arrendeperiod.

Då författningsenligt borgen för arrendevillkorens fullgörande skall prövas
av stiftsnämnden lärer det icke vara rättvist att låta biskopen svara
för ersättning, som icke kan av arrendatorn och hans borgensmän uttagas.

På grund av vad nu anförts anser jag, att ämbetsverken bort hemställa,
att föreskriften om avträdessyn måtte inskränkas att gälla endast biskopsgods,
som icke utarrenderats genom myndighets försorg.

Såsom jag tidigare framhållit har jag funnit det praktiskt att för den
framtida administrationen av biskopslönegodset, så långt ske kan, utnyttja
de genom den ecklesiastika bostäUsreformen av år 1932 tillskapade nya förvaltningsorganen,
stiftsnämnderna. Att härvid — såsom föreslaget är —
dessa fastigheter, i vad desamma äro avsedda att upplåtas å arrende, böra
erhålla samma förvaltningsrättsliga ställning som nu tillkommer de s. k.
allmänna kyrkohemmanen synes mig icke påkalla någon ytterligare motivering.
De av Wohlin föreslagna övergångsstadgandena till förvaltningsförordningen
torde vara i stort sett lämpliga. Den sakkunnige har utgått
ifrån att biskoparna i gällande rättsläge innehava samtliga dem på lön
anvisade fastigheter under boställsrätt och detta vare sig sådan
fastighet av biskopen själv bebos och brukas eller av honom eljest omedelbart
disponeras eller fastigheten blivit för löntagarens räkning av myndighet
utarrenderad. Med sådan boställsrätt lärer då ock följa, att löntagaren
— örn än förpliktelsen vid lönefastigheter under den här sist nämnda dispositionsformen
i regel förblir blott formell — är tillförbunden sistahandsansvaret
för fastigheternas bebyggelse och hävd. Jag får emellertid erinra
örn att med de föreslagna övergångsstadgandena icke avses något definitivt
ställningstagande till här berörda rättsspörsmål. Dess avgörande —
under de skiftande förutsättningar som härvid kunna föreligga — blir i
sista hand en domstolarnas angelägenhet.

Av praktiska skäl tillstyrker jag en modifikation i de i förslaget upp -

Departe mentschefen.

124

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

tagna reglerna i den riktning, som av ämbetsverken förordats. Särskild
husesyn vid biskops avträdande i sammanhang med avlöningsomläggningen
av honom å lön anvisad fastighet bör kunna i vissa fall eftergivas. I
första hand synes detta kunna ske beträffande fastighet, som vid nyssberörda
tidpunkt innehaves å arrende enligt med myndighet slutet avtal,
vars giltighet först senare upphör, härvid dock förutsatt, att arrendatorn
befinnes helt svara för byggnads- och underhållsskyldigheten vid fastigheten
och att jämväl tillfredsställande säkerhet för denna förpliktelses fullgörande
förefinnes. Av- och tillträdessyn i nu förevarande sammanhang bör
kunna underlåtas jämväl vid de biskopshus i städerna, vilkas byggande och
underhåll enligt särskilt bestämmande helt ankommer å domkyrka, särskild
kassa eller fond. Med »särskilt bestämmande» åsyftas främst, såvitt
angår domkyrkas förpliktelser i nu förevarande hänseende, i punkt 7 av
prästerskapets privilegier avsedda särskilda Kungl. Maj:ts resolutioner.

Därest vid en sådan av myndighet utarrenderad biskopslönefastighet,
som jag i det föregående berört, arrendesäkerheten skulle befinnas otillräcklig
samt husesyn av sådan anledning med biskopen såsom avträdare
skidle komma att av stiftsnämnden påkallas, skall sagda myndighet givetvis
hava att utan dröjsmål vidtaga erforderliga åtgärder för arrendeavtalets
uppsägning. Skulle sålunda vid den husesyn, som här sagts, ersättning för
befunna brister å fastigheten utdömas av biskopen, lär denne hava möjligheten
förvarad att inom kort tid — eller i samband med den försumlige
arendatorns avträdessyn — framställa sirla regressanspråk gentemot denne
senare.

I överensstämmelse med vad jag här förordat har jag låtit införa ett
därav betingat tillägg i de av Wohlin föreslagna övergångsstadgandena till
förvaltningsförordningen.

Vad på sin tid biskopen och domkapitlet i Linköping hemställt i fråga
örn inlösen av överloppshus föranleder mig blott till uttalandet, att denna
angelägenhet bör bli beroende av vederbörande förvaltningsmyndigheters
eller, i förekommande fall, av Kungl. Maj:ts avgöranden, då fråga föreligger
om bestämmande av biskopshemmans eller biskopsgårds framtida byggnadsbestånd.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen om kyrkofond.

Rörande de ändringar i förevarande författning, som påkallas av avlöningsreformen,
har Wohlin anfört:

3 §.

De konstitutiva stadganden, varigenom kyrkofonden tillföres dels ersättning
av statsverket för de anslag i kronotionde m. m., för vilka gottgörelse
för närvarande tillkommer biskopar och biskopslöneregleringsfonden, dels
avkastning av de för biskoparnas avlönande anslagna fastigheter, dels ock

125

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 242.

avkastning av vissa, under särskild förvaltning av statskontoret ställda
avlöningstillgångar och andra fonderade medel, hava inforts under punkten
21 :o c) och d) i förslaget till ändrade bestämmelser för biskoparnas
avlönande jämte nya grunder för dispositionen av därtill avsedda medel.

I anslutning till berörda stadganden hava i förevarande lagrum bland
kyrkofondens inkomster upptagits dels under 2): omförmälda statsersättning
med ett belopp av 117,200 kronor, dels under 3): inkomsten av de fastigheter,
för vilka jämlikt förslaget till förordning angående förvaltningen
av de för biskoparnas avlönande anslagna fastigheter upptagits benämningen
biskopshemman, dels under 8): ränta och annan vinst å de förenämnda,
hos statskontoret särskilt bokförda kapitaltillgångarna.

Beträffande grunden för beräkningen av statsersättningen till nyss angivet
belopp 117,200 kronor må erinras om följande.

På sätt framgår av de i riksstaten under åttonde huvudtiteln, C 1. kyrkliga
ändamål, kleresistaten, upptagna anslagen till biskopar och till biskopslöneregleringsfonden
äro dessa anslag till större delen ytterst bestämda i
naturapersedlar samt i riksstaten angivna i mått av sådan noggrannhet,
att desamma i förekommande fall utförts i 100-miljondelar av hektoliter
och kilogram. Vad som därav skall tillkomma vederbörande tjänstinnehavare
och biskopslöneregleringsfonden måste årligen genom tidsödande
räkneoperationer fastställas på grundval av markegångstaxornas växlande
priser. Det torde vara uppenbart, att den ersättning för ifrågavarande statsanslag,
som nu skall tillföras kyrkofonden, bör omedelbart bestämmas i penningar
och till beloppet fixeras. För beräknandet av detta belopp stå givetvis
olika metoder till buds. Fullt tillräcklig noggrannhet lärer dock härvid
ernås, om till grund för ersättningssummans beräkning lägges medeltalen
av de belopp, varmed ersättningarna utgått under de nästförflutna tio budgetaren
(1925 1/7 1935). Specifika uppgifter härutinnan hava införskaffats
från de femton länsstyrelser, som för närvarande hava att taga befattning
med den årliga utbetalningen av ifrågavarande anslagsbelopp. Ben angivna
medeltalsberäkningen, som företagits på grundval av dessa uppgifter, har
givit till resultat en totalsumma för år av 117,191 kronor 51 öre, som efter
af rundning till jämt tiotal kronor torde kunna fixeras till 117,200 kronor. 6

6 §.

I förevarande lagrum hava såsom kyrkofonden åvilande utgifter angivits
samtliga de kostnader, vilka — jämlikt de föreslagna ändrade bestämmelserna
för biskoparnas avlönande jämte nya grunder för dispositionen av
därtill avsedda medel — skola gäldas av nämnda fond.

Infogandet av erforderligt tillägg i paragrafen för angivande av dessa
kyrkofondens nytillkomna utgifter har påkallat en formell omredigering av
paragrafens uppställning och text, närmast i syfte att ernå en nöjaktig
systematisk gruppering av de utgiftsposter, som däri förtecknas. Under ett
första avsnitt i paragrafen hava sålunda sammanförts alla de utgiftsposter,
beträffande vilka redan finnas i särskild lag eller genom av statsmakterna
meddelade särskilda beslut bestämt, att de skola gäldas av kyrkofonden.
Uppräkningen i paragrafen av de utgiftsposter, som tillhöra denna grupp,
har sålunda ingen omedelbar rättslig betydelse men tillgodoser a andra
sidan det praktiska behovet av en sammanfattning på ett .ställe av samtliga
de utgifter, som skola av kyrkofonden utgöras, ''till en andra huvudgrupp

126

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

i paragrafen hava hänförts sådana utgiftsposter, beträffande vilkas gäldande
av kyrkofonden stadgande av konstitutivt-rättslig innebörd icke finnes
annorstädes meddelat. Vid den sålunda företagna omredigeringen har
iakttagits, att de utgiftsposter, som avse dels anslag, som i särskilda fall må
beviljas såsom bidrag till viss resekostnad, dels ock anslag för särskild prästerlig
tjänstgöring inom riket, vilka poster i lagrummet i dess nuvarande
lydelse hava ordningsnumren 2) och 5), lämpligen böra bibehållas vid dessa
ordningsnummer, då bestämmelserna i fråga finnas under dessa beteckningar
åberopade i annan författning (k. kung. den 15 februari 1935 nr 17).

Förutom de tillägg till paragrafen, som betingas av de föreslagna nya
grunderna för biskoparnas avlönande, hava i paragrafen upptagits tvenne
utgiftsposter, vilka rätteligen synas hava bort redan tidigare däri införas.
Den ena av dessa avser kostnader för beredande av emeritilöner åt vissa
prästmän i ledande ställning i missionens och diakoniens tjänst (lag den
28 juni 1935 nr 445); den andra posten avser pensionsavgifter till prästerskapets
änke- och pupillkassa för pensionerad teologie professor, som innehaft
kyrkoherdetjänst i prebendepastorat (lag den 28 juli 1933 nr 489).

Tillämpningsstadganden m. m .

För biskoparna torde ecklesiastikåret alltjämt få anses utgöra löneår. På
sätt redan i det föregående berörts synas följaktligen praktiska skäl tala för
att tillämpningen av de nya avlöningsbestämmelserna och den övriga därmed
sammanhängande regleringen vidtager omedelbart efter utgången av
ett dylikt löneår eller sålunda från och med den 1 maj. Det torde dock
lämpligen, på sätt förslagits i tillämpningsstadgandena till berörda avlöningsbestämmelser,
böra överlåtas å Kungl. Majit att definitivt förordna
örn tidpunkten för ikraftträdandet.

Enligt det föreslagna tillägget till 3 § 2) i lagen örn kyrkofond skulle
statsersättningen för de statsanslag, som tillförne åtnjutits av biskopar eller
utgått till biskopslöneregleringsfonden, komma att för varje år inom januari
månad inbetalas till kyrkofonden. Sådan inbetalning avser enligt stadgandets
ordalydelse fullgörande av statsverkets ersättningsskyldighet för det
med samma januari månad ingångna kalenderåret. Enligt äldre stadgande
(k. kung. den 5 oktober 1871 nr 54) skulle de ersättningar för indragna
ränte- och kronotiondeanslag m. m., för vilka här åsyftade, i kyrkofondslagen
införda statsersättning skall utgöra gottgörelse, för visst kalenderår
utbetalas vid påföljande års uppbördsstämma. För närvarande pläga indelningsersättningarna
till biskoparna och biskopslöneregleringsfonden för
varje år utbetalas av länsstyrelserna, sedan årets markegång under november
månad blivit fastställd. I flertalet fall synas utbetalningarna ha skett
under samma november eller efterföljande december månad, i vissa fall
dock först in på följande år. Sker ikraftträdandet av den nya regleringen,
såsom ovan förutsatts, den 1 maj, bör sålunda den föreslagna statsersättningen
för de tidigare — då innevarande kalenderår avseende — indelningsersättningarna
inbetalas till kyrkofonden under påföljande januari månad.
Bestämmes ikraftträdandet till den 1 maj 1937, varom för sådant fall beslut
torde komma att föreligga före utgången av år 1936, synes alltså anslag folden
första statsersättningen enligt de nya grunderna böra äskas av 1937 års
riksdag samt upptagas i 1937/1938 års riksstat. — För fall, som förut
berörts, att biskop på grund av det sätt, varå redovisningen av indelnings -

127

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 242.

ersättning tidigare skett vid tjänstebyte, vid tiden för den nya regleringens
ikraftträdande icke utfått full ersättning för sitt då sist tilländalupna löneår,
lärer det få ankomma på kyrkofonden att i och med övergången till den
nya regleringen ersätta biskopen härför.

Mot innehållet i och avfattningen av de av Wohlin här föreslagna ändringarna
i kyrkofondslagen har jag intet att erinra. Jag kommer dock att vid
behandlingen i det följande av vissa speciella frågor föreslå särskilda tillägg
till detta författningsförslag.

Finansplanen.

Till belysning av avlöningsreformens ekonomiska innebörd får jag hänvisa
till de detaljerade kalkyler (Bil. G), som av Wohlin utförts beträffande
storleken av dels de nya utgifter, som i följd av reformen komma att
påläggas kyrkofonden, dels de nya inkomster, som i och med de nuvarande
biskopslönetillgångarnas sammanläggning med nämnda fond komma att
tillföras densamma. Beräkningarna ha givit till resultat, att kyrkofondens
årliga merbelastning för avlöningsreformen genomsnittligt skulle komma
att stanna vid omkring 39,000 kronor, ett belopp, som vid nuvarande skatteunderlag
skulle motsvara en uttaxering av allenast 0,09 öre för skattekrona.

Ehuru det ligger i sakens natur, att dessa beräkningar i mångt och mycket
måst fotas på sannolikhetsbedömanden, vill det dock förefalla, som örn
desamma — såsom utförda med tillbörlig noggrannhet och försiktighet
— skulle på ett tillförlitligt sätt åskådliggöra de ekonomiska verkningarna
av den eftersträvade löneutjämningen och av den i sådant syfte företagna
omdispositionen av tillgångarna för biskoparnas avlönande.

Departe mentschefen.

128

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

Tredje avdelningen.

Vissa specialfrågor.

Jag anhåller slutligen att få redogöra för några specialfrågor, vilka, ehuru
icke omedelbart berörande avlöningsreformen för biskoparna, dock påkalla
en behandling i nu förevarande sammanhang. Tre av dessa frågor förutsätta
för sin reglering vissa tillägg till 6 § lagen om kyrkofond, i vilket lagrum
jag redan för den omförmälda avlöningsreformens genomförande nödgats
föreslå vissa ändringar. Ifrågavarande tre spörsmål angå dels förhöjning
av det belopp, som jämlikt bestämmelsen under punkt 5) i berörda
lagrum må användas såsom anslag till prästman för särskild prästerlig
tjänstgöring inom riket, dels anslag för bestridande av vissa för domkapitlens
verksamhet motsedda kostnader, dels ock anslag till extra utgifter för
kyrkligt ändamål. Det fjärde och sista av de specialspörsmål, jag i detta
sammanhang ber att få anmäla, avser en jämkning i bestämmelserna under
6 § i kyrkliga försäljningslagen om dispositionen av vissa försäljningsmedel.

För den erforderliga belysningen från ekonomisk synpunkt av mina i det
följande framförda förslag, i den mån desamma innefatta vissa utgiftsökningar
för kyrkofonden, får jag hänvisa till den utredning örn kyrkofondens
ställning och bärkraft, som i det föregående — i sammanhang med
finansplanen för avlöningsreformen för biskoparna — lämnats.

Anslagen under 6 § 5) kyrkofondslagen till prästman för särskild
prästerlig tjänstgöring inom riket.

I det förslag till lag om kyrkofond, som framlades för 1910 års riksdag,
fanns intaget ett stadgande, att av kyrkofonden finge, i den män fondens
tillgångar det medgåve, utgöras anslag, som Konungen till främjande av
den kyrkliga organisationens utveckling kunde finna skäligt bevilja extra
ordinarie präst för särskild prästerlig tjänstgöring. Den årliga kostnaden för
nämnda ändamål beräknades förslagsvis till 35,000 kronor. Avsikten med
stadgandet var att bereda tillgång till anställande, dock endast i begränsad
omfattning, av hjälppräster gemensamma för ett helt stift eller kontrakt:
stifts- och kontraktsadjunkter. Dittills hade i riksstaten under en följd av
år uppförts anslag för anställande av fem kontraktsadjunkter inom Luleå
stift. Stadgandet inflöt oförändrat i 1910 års kyrkofondslag, men senare
beslöts i enlighet med ett i proposition den 14 mars 1924, nr 104, framlagt
förslag, för att bereda möjlighet att även taga ordinarie präster i anspråk
för ifrågavarande verksamhet, en ändring av lagrummet, varigenom orden
»extra ordinarie» uteslötos ur dess lydelse. Någon maximering av de utgående
anslagen stadgades emellertid alltjämt icke.

129

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 242.

Anslag utgingo först till anställande av sju kontraktsadjunkter inom
Luleå stift. Dessa kontraktsadjunkter hava i stort sett samma uppgifter
som församlingarnas prästerskap, men de utöva församlingsvård inom ett
flertal pastorat bland befolkning, som bor så avlägset, att församlingens
prästerskap icke alls eller endast sällan kan besöka den. Vidare anslogos på
ett tidigt stadium medel för anställande av två stiftsadjunkter i Visby stift.
Aven de sistnämnda, vilkas anställande närmast motiverades av att en
minskning av antalet prästerliga tjänster på Gotland i samband med fastställandet
av nya löneregleringar ägt rum, hade huvudsakligen enahanda
uppgifter som det territoriella prästerskapet. Behovet av anställande av
stiftsadjunkter med mera speciella arbetsuppgifter, såsom ungdomsvård
och sjömansvård, visade sig snart. Då det emellertid inom stiften framträdde
olika starkt, blev fördelningen på hela riket av stiftsadjunkterna
ganska ojämn. År 1931 bestredos sålunda ur nu ifrågavarande anslag kostnader
för anställande av en stiftsadjunkt i ett vart av Uppsala, Linköpings
och Härnösands stift, två stiftsadjunkter i vart och ett av Strängnäs, Växjö
och Visby stift samt tre stiftsadjunkter i Luleå stift och fyra i Lunds stift.
I Skara, Västerås, Göteborgs och Karlstads stift voro inga stiftsadjunkter
anställda. Nämnda år anvisades jämväl, i anledning av en av 1929 års
kyrkomöte gjord framställning, medel till anställande av biträdande stiftsadjunkter
i några stift. Dessa skulle huvudsakligen vara verksamma till förmån
för den värnpliktiga ungdomen samt stå till förfogande såväl för inom
vederbörande stift förefintliga truppförband som för idrottsliga sammanslutningar
och annan likartad ungdomsrörelse.

Av förarbetena till stadgandet i 1932 års kyrkofondslag, enligt vilket anslaget
utgör högst 300,000 kronor, framgår, bland annat, följande:

1931 års prästlönereglering ssakkunnig a föreslogo, att stadgandet skulle
erhålla följande lydelse: Anslag, som Konungen må finna skäligt bevilja för
särskild kyrklig verksamhet inom riket, dock att för ändamålet icke under
något år må användas mer än sammanlagt 300,000 kronor.

Kammarkollegiet och statskontoret anförde i yttrande över sakkunnigförslaget,
att det föreslagna maximibeloppet, örn vars beräkning inga uppgifter
förelåge, syntes opåkallat högt. För budgetåret 1930/1931 hade redovisats
en utgiftssumma av 92,033 kronor 92 öre. Emellertid hade tillkommit
ett antal nya stiftsadjunkter. Ämbetsverken föreställde sig, att ett belopp
av 200,000 kronor måste anses fullt tillräckligt för det avsedda ändamålet.

Dåvarande departementschefen, statsrådet Städener, anförde (proposition
1932 nr 187, sid. 410—117): Anslaget har hittills i främsta rummet använts
att täcka utgifterna för stifts- och kontraktsadjunkternas verksamhet.
Enligt vad jag förut utvecklat, anser jag, att de utgifter för avlönande av
utlands- och sjömanspräster, vilka för närvarande täckas medelst anslag
å riksstaten, böra överflyttas å kyrkofondens stat. Dessa utgifter, vilka
uppgå till över 90,000 kronor årligen, torde lämpligen böra utgå av förevarande
anslag. Anslagets högsta belopp har i anledning av nu nämnda nya
användning av anslaget satts 100,000 kronor högre än i de sakkunnigas
förslag.---Att, såsom kammarkollegiet och statskontoret förordat.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. I sami. Nr 2//2. 9

130

Kungl. May.ts -proposition Nr 242.

sätta maximum för anslaget lägre än de sakkunniga föreslagit, skulle enligt
min mening vara att alltför snävt begränsa utgifterna för här åsyftade ända -mål. Sammanhållas utgifterna för avlönandet av stifts- och kontraktsadjunkterna,
kostnaderna för utlands- och sjömansprästerna samt den
nödiga medelsåtgången framdeles för oavvisliga behov av liknande slag,
torde det i lagförslaget av mig nämnda maximum för anslaget få anses vara
en snarast ganska trång ram för den åsyftade kyrkliga verksamheten.

I enlighet härmed föreslog departementschefen följande formulering av
stadgandet: 5) Anslag, som Konungen må finna skäligt bevilja prästman
för särskild prästerlig tjänstgöring, dock att för ändamålet icke under något
är må användas mer än 400,000 kronor.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet yttrade: Utskottet finner
icke tillräckliga skäl föreligga att överföra anslaget för utlandsprästernas
avlöning från riksstatens åttonde huvudtitel till kyrkofonden. Anslaget
under förevarande punkt 5) skall sålunda enligt utskottets förslag endast
avse ersättning åt prästman för särskild tjänstgöring inom riket. Då utgifterna
för utlandsprästerna uppgå till inemot 100,000 kronor årligen,
synes det i propositionen föreslagna maximibeloppet 400,000 kronor böra
sänkas till 300,000 kronor.

Riksdagens beslut fattades härefter i enlighet med utskottets förslag.

På grund av det hastigt växande behovet av stiftsadjunkter blev det till

300,000 kronor maximerade anslaget snart utnyttjat så långt som det, meri
beaktande av kravet på säkerhetsmarginal, lät sig göra. Av en i kammarkollegiet
upprättad tablå, utvisande förhållandet i september 1934, framgår,
att i riket voro verksamma 7 kontraktsadjunkter, 22 stiftsadjunkter
och 17 biträdande stiftsadjunkter samt att den årliga kostnaden härför uppgick
till omkring 288,000 kronor, varav kostnaden för kontraktsadjunkterna,
vilka alla tjänstgjorde inom Luleå stift, utgjorde omkring 70,000
kronor. Samtliga förordnanden gällde för tid till och med den 30 april 1935.

1934- års biskopsmöte uppmärksammade anslagets otillräcklighet och
hemställde i en underdånig skrivelse den 18 augusti 1934, att kostnaden för
kontraktsadjunkternas anställande ej längre måtte bestridas ur anslaget
utan att detta måtte helt användas till arvoden åt stiftsadjunkter och biträdande
stiftsadjunkter. Kontraktsadjunkterna skulle enligt biskopsmötets
förslag i stället inbegripas under stadgandena rörande pastoratsadjunkts avlöning,
för vilket ändamål enligt biskopsmötets förslag ett tillägg borde
göras till bestämmelserna i § 14 mom. 1 prästlöneregleringslagen.

Samtliga domkapitel och Stockholms stads konsistorium förklarade i infordrade
yttranden över biskopsmötets framställning antingen att de tillstyrkte
densamma eller att de ej hade något att erinra däremot.

Kammarkollegiet och statskontoret anförde i gemensamt utlåtande den
1 oktober 1934 bland annat, att man givetvis kunde göra gällande, att behovet
av nya stiftsadjunkter i vissa stift vore oundgängligt, men ämbetsverken
föreställde sig, att genom jämkning av antalet befattningar stiften
emellan landets behov av särskild prästerlig tjänstgöring av nu ifrågavarande
art kunde i tillfredsställande grad tillgodoses utan höjning av det

131

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

för närvarande till buds stående beloppet. Ämbetsverken hemställde, att
biskopsmötets framställning icke måtte föranleda vidare åtgärd. Ämbetsverken
anförde vidare följande: I detta sammanhang tillåta sig ämbetsverken
fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på, att biträdande stiftsadjunkterna,
som tillhopa draga en kostnad av cirka 22,000 kronor, till
övervägande antalet äro ordinarie tjänstinnehavare, en anordning som
ämbetsverken i princip icke finna tilltalande. Man torde få utgå ifrån att
ordinarie prästmän, därest den kyrkliga organisationen tillfredsställande
fungerar, äro så upptagna av sina ordinarie tjänster att någon avsevärd tid
knappast må bliva över för uppdrag av ifrågavarande art, vilka i väsentlig
grad avse att utfylla, vad de ordinarie ej medhinna. En sådan anordning
kolliderar även med de kyrkliga menigheternas rätt, då därigenom bisysslan
lätt kan övergå till att bliva vederbörande befattningshavares huvudintresse.
Vid sådant förhållande torde enligt ämbetsverkens mening de flesta
av de biträdande stiftsadjunktsbefattningarna kunna indragas, varigenom
ekonomisk möjlighet vinnes att i stift, där så oundgängligen erfordras, nvinrätta
en eller annan stiftsadjunktsbefattning.

Chefen för kollegiet generaldirektören Berglöf anförde härjämte, att han,
i fråga örn de uppgifter, som plägat åläggas stiftsadjunkter med avseende
a religionsvården vid armén, ville i motsvarande delar åberopa den särskilda
mening, som av honom anförts vid ämbetsverkens utlåtande den 15
maj 1931 i anledning av en framställning av 1929 års kyrkomöte rörande
beredande av medel ur kyrkofonden för utövande av andlig vård vid krigsmakten.
Ur Berglöfs sistberörda yttrande må här anföras följande: Kungl.
Maj:ts förslag till 1925 års riksdag rörande indragning av anslaget för andlig
vård vid armén grundades därpå, att de religiösa behoven hos den militära
personalen och de värnpliktiga, med truppförbandens förläggning till
städerna, ansåges kunna tillgodoses på annat sätt. Såvitt jag kan finna,
torde härmed hava avsetts ej blott de eventuellt större möjligheterna till
pastoralvård, som må förefinnas i en stadsförsamling i förhållande till en
landsförsamling, utan törhända i minst lika hög grad de andra förutsättningar,
som en stad plägar kunna erbjuda för tillfredsställande av olika
religiösa och etiska behov och intressen. Kungl. Maj:ts förslag har säkerligen
icke byggt därpå, att medel ur kyrkofonden skulle ställas till förfogande
för en eventuell förstärkning av de prästerliga krafterna i pastorat,
där militärförläggning förekomme, vilket så mycket mindre kan hava
varit fallet som för såväl landsförsamling som stadsförsamling gälla samma
förutsättningar att enligt 6 § 8 mom. kyrkofond slagen erhålla anslag ur
kyrkofonden. Att ur nämnda förslag motivera en dylik åtgärd torde i övrigt
icke kunna ske av den grund, att förslaget icke vann riksdagens bifall,
utan riksdagen ansåg behövligt att genom särskilt anslag säkerställa av
riksdagen såsom nödiga ansedda åtgärder för den andliga vården vid armén.
—- —- — Skall genom allmänna medel utöver statsanslaget en utvidgning ske
av de åtgärder för andlig vård vid armén, till vilka riksdagen beräknat anslag,
torde därförinnan riksdagen böra lämnas tillfälle att yttra sig, till undvikande
jämväl därav att en dylik utvidgning må framstå såsom ett kringgående
av riksdagens beslut.

I en vid M3Jj. års kyrkomöte väckt motion hemställde biskopen E. Billing,
att kyrkomötet mätte antaga ett förslag till ändring av ifrågavarande
.st adgande i kyrkofondslagen, varigenom anslagets maximering bort fidie.
Maximeringsbestämmelsen åstadkomme nämligen enligt motionärens me -

132

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

ning, att anslagskraven i många fall onödigtvis stabiliserades. Det vore vid
den särskilda prästerliga tjänstgöringen i vass män fråga om tillfälliga och
övergående arbetsuppgifter. Därför kunde anslagsbehoven skifta år från år
och det vore, örn verkligen de föreliggande behoven ensamt finge vara utslagsgivande,
på intet sätt självklart, att en fortskridande höjning i fråga
örn de begärda anslagen skulle äga rum.

Kyrkolag sutskottet tillstyrkte ändringen i enlighet med motionen. Utskottet
anförde bland annat: Enligt vad utskottet har sig bekant hava från
ett flertal av stiften inkommit sakligt sett mycket välmotiverade framställningar
att få anställa ytterligare stiftsadjunkter. På grund av den
ifrågavarande maximeringen av anslaget har Kungl. Maj:t emellertid nödgats
avvisa framställningarna. Enligt utskottets åsikt är detta förhållande
synnerligen beklagansvärt. Utskottet anser det därför vara angeläget att
åtgärder vidtagas i den av motionären utpekade riktningen.

Det behov av nya stiftsadjunkter, som för närvarande förefinnes och vilket,
så långt som utskottet kan överblicka den sannolika framtida utvecklingen,
icke lärer komma att i väsentlig grad ökas, uppgår till ett tiotal
stiftsadjunkter och ungefär lika många biträdande stiftsadjunkter. Den
härför erforderliga kostnadsökningen torde icke mycket överstiga 100,000
kronor årligen. Det kunde därför sättas i fråga, huruvida man icke nu borde
inskränka sig till att begära höjning av maximum för anslaget från nuvarande
300,000 kronor till 400,000 eller 450,000 kronor. I likhet med motionären
anser utskottet det emellertid vara riktigast, att maximeringsbestämmelsen
helt får utgå. Då det är lagt i Kungl. Maj:ts hand att pröva behovet
i varje särskilt fall av de stiftsadjunktsbefattningar, varom stiftsstyrelserna
göra framställning, samt man kan taga för givet, att Kungl. Majit
vid sin prövning beaktar intresset av att den allmänna kyrkoavgiften icke
på ett oskäligt sätt stegras, torde några betänkligheter av ekonomisk art
icke kunna anföras häremot. Ur principiell synpunkt åter bör beaktas att,
såsom motionären erinrat, syftet med upptagandet i kyrkofondslagen av
denna anslagspost är att tillföra den kyrkliga organisationen en större anpassningsförmåga
med hänsyn till skiftande förhållanden ävensom att det
för vinnande av detta syfte är av vikt att största möjliga rörelsefrihet lämnas
ifråga om disponerandet över anslaget. Anslagsposten representerar
den kyrkliga organisationens mest dynamiska element och bör därför icke
i något avseende vara statisk.

Kyrkomötet anmälde i skrivelse den 3 december 1934, nr 32, att mötet
för sin del antagit den föreslagna lagändringen, enligt vilken 6 § 5) kyrkofondslagen
skulle få följande lydelse: anslag, som Konungen må finna skäligt
bevilja prästman för särskild prästerlig tjänstgöring inom riket.

Kammarkollegiet och statskontoret hemställde i anledning av kyrkomötets
framställning, under åberopande av ämbetsverkens förenämnda den
1 oktober 1934 avgivna utlåtande, att kyrkomötets framställning icke
måtte föranleda vidare åtgärd.

Genom särskilda beslut den 30 mars och den 20 december 1935 har
Kungl. Majit för tiden intill den 1 april 1937 medgivit anställande på kyrkofondens
bekostnad av följande antal stiftsadjunkter inom nedannämnda
stift: Uppsala stift 3, Linköpings stift 2, Skara stift 2, Strängnäs stift 2,

133

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Västerås stift 1, Växjö stift 2, Lunds stift 4, Göteborgs stift 2, Karlstads
stift 1, Härnösands stift 2, Luleå stift 3 och Visby stift 1, tillsammans 25
stycken. Vidare har genom nådigt beslut den 20 december 1935 medgivits
fortsatt anställande för tiden intill den 1 april 1937 av sju kontraktsadjunkter
inom Luleå stift. Däremot hava inga anslag beviljats till anställande av
biträdande stiftsadjunkter. Den härigenom uppkomna besparingen jämte
förut odisponerad del av anslaget har möjliggjort anställandet av dels här
angivna större antal prästmän — för stiftsadjunkternas vidkommande innebärande
en ökning med tre — dels ock ytterligare en stiftsadjunkt i Västerås
stift för tiden den 1 maj 1936—den 31 mars 1937.

1935 års biskopsmöte har i en underdånig skrivelse den 7 augusti 1935
anfört huvudsakligen följande: Vid den nya fördelning de olika stiften
emellan av anslaget till särskild prästerlig tjänstgöring, vilken av Kungl.
Majit vidtagits under år 1935, med giltighetstid från och med den 1 maj
1935, hade otillräckligheten av det för närvarande disponibla beloppet ånyo
på ett synnerligen kännbart sätt framträtt. På grund härav hade biskopsmötet
icke ansett sig kunna underlåta att på nytt i underdånighet fästa
Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på den synnerliga önskvärdheten av att en
höjning av anslaget snarast möjligt måtte komma till stånd. Med hänsyn
till det syfte, som detta anslag vore avsett att tjäna, syntes det visserligen
biskopsmötet, som i detta hänseende kunde hänvisa till vad i 1934 års
kyrkomötes ovannämnda skrivelse anförts, vara det principiellt riktigaste,
att begränsningen av anslaget till ett visst fixerat maximibelopp finge, i
återgång till stadgandets tidigare lydelse, helt utgå. För den händelse emellertid
betänkligheter skulle anses föreligga mot att nu företaga en dylik
mera ingripande ändring och icke heller den av biskopsmötet tidigare föreslagna
utvägen skulle finnas framkomlig, hemställde biskopsmötet, att
Kungl. Majit snarast möjligt täcktes för riksdag och kyrkomöte framlägga
förslag till sådan ändring av den ifrågavarande bestämmelsen, att det däri
angivna maximibeloppet höjdes från 300,000 kronor till 400,000 kronor.

Av de sjutton biträdande stiftsadjunkter, vilkas verksamhet intill utgången
av april 1935 bekostades genom anslag av kyrkofonden, voro nio
ordinarie församlingspräster, två ordinarie folkskolinspektörer, en ordinarie
lektor, en f. d. folkskolinspektör och fyra extra ordinarie prästmän. Av de
sistnämnda voro en ständig adjunkt, två personliga adjunkter åt kyrkoherdar
samt en av särskilda donationsmedel avlönad prästman. Som ovan
nämnts voro de biträdande stiftsadjunkterna i regel huvudsakligen verksamma
till förmån för den värnpliktiga ungdomen inom vederbörande stift.
Anslagen till dessa prästmän utgjorde i medeltal cirka 1,300 kronor.

I de framställningar, som lago till grund för Kungl. Majits förut omförmälda
beslut den 30 mars 1935 örn fortsatt anställande av stiftsadjunkter,
hade vederbörande domkapitel begärt fortsatt utgående av anslag jämväl
för de biträdande stiftsadjunkterna. Vid ärendets föredragning flir Kungl.
Majit anslöt jag mig emellertid till de synpunkter, som i ovan citerade
delar av generaldirektören Berglöth förberörda yttrande av den 15 maj

Departe mentschefen.

134

Kungl. May.ts ''proposition Nr 242.

1931 framförts mot anlitande av kyrkofonden för ifrågavarande ändamål.
Såväl 1934 års kyrkomöte som rikets biskopar hava i sina framställningar,
för vilka ovan redogjorts, tydligen räknat med ett fortsatt anlitande av
anslaget för anställande av biträdande stiftsadjunkter, varjämte domkapitlet
i Lund i en till chefen för ecklesiastikdepartementet avlåten skrivelse
anhållit örn erforderlig utredning i ärendet och vidtagande av sådana åtgärder,
som möjliggjorde ett fortsatt anställande av biträdande stiftsadjunkter.
Då jag anser mig böra vidbliva den ståndpunkt, jag i denna
fråga tidigare intagit, och med hänsyn jämväl till de principiella invändningar,
som av kammarkollegiet och statskontoret anförts mot ordinarie
prästmäns användande för ifrågavarande uppdrag, saknar jag anledning
föreslå fortsatt anslag till biträdande stiftsadjunkter.

Däremot synes böra beaktas vad kyrkomötet och biskopsmötet i övrigt
anfört rörande nödvändigheten av en anslagsökning. Enligt vad som framgår
av de redogörelser, vederbörande domkapitel lämnat, hava stiftsadjunkterna
utfört ett betydelsefullt arbete, som emellertid medelst en ökning av
inslaget, som är jämförelsevis obetydlig i förhållande till omkostnaderna
för den kyrkliga organisationen i övrigt, kunde göras avsevärt mycket
effektivare. Den gällande maximeringen av anslaget har verkat i hög grad
hämmande. Vissa stift ha blivit styvmoderligt behandlade i förhållande till
andra stift — detta i allmänhet beroende på att anslagsbehovet för samtliga
stift icke från början, såsom önskligt varit, blivit i ett sammanhang
bedömt. Men även de mera gynnade stiften hava med hänsyn till den gällande
anslagsbegränsningen nödgats inskränka sina anspråk, och i en del
fall hava framställningar om anslag även för mycket behjärtansvärda ändamål
måst på grund av bristande medel avslås.

I likhet med biskopsmötet finner jag fördenskull ett årligt maximibelopp
av 400,000 kronor vara väl avvägt. För tillgodoseende av förevarande anslagsbehov
föreslår jag ändring av stadgandet under ifrågavarande punkt
i kyrkofondslagen.

Anslag ur kyrkofonden för bestridande av vissa för domkapitlens
verksamhet motsedda kostnader.

I mitt förut denna dag anmälda förslag till lag om domkapitel, varöver
Kungl. Maj:t beslutat inhämta lagrådets yttrande, är förutsatt, att vissa
kostnader för domkapitlens verksamhet efter den tilltänkta omorganisationen
skola bestridas av kyrkofondens medel. På sätt jag i min redogörelse
för nämnda lagförslag angivit avse dessa kostnader — i 11 § i lagförslaget
omförmälda — ersättningar till ledamöter i kapitlen ävensom till sakkunnig
eller utredningsman, som av kapitlen för givna fall förordnas.
Det för här berörda ersättningar behövliga årliga anslaget har beräknats
till 64,500 kronor.

För de skäl, som varit bestämmande för mitt förslag om detta anslags

135

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

gäldande ur kyrkofonden, har jag förut — vid behandlingen av förslaget
till lag om domkapitel — närmare redogjort. I det av kammarrådet Wohlin
uppgjorda förslaget till lag om ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen om
kyrkofond har jag låtit, i sistnämnda paragraf, infoga ett stadgande rörande
nu ifrågakomma anslagspost.

Anslag till extra utgifter för kyrkliga ändamål.

I en till mig överlämnad promemoria har kammarrådet Wohlin anfört,
bland annat:

Utöver de i 6 § lagen örn kyrkofond för närvarande särskilt reglerade
utgifterna från kyrkofonden förekomma även utgifter till bestridande av
kostnader för andra i 1 § samma lag avsedda kyrkliga ändamål. Framställningar
om bidrag till täckande av dylika kostnader hava i brist på
medel ofta måst lämnas utan bifall. Dock hava medel för sådant ändamål
emellanåt blivit av Kungl. Majit anvisade från åttonde huvudtitelns reservationsanslag
för extra utgifter. Så har exempelvis från nämnda anslag
beviljats bidrag

under år 1926

med 100 kronor till inhägnad kring svenska församlingens i Reval
kyrkogård

» 2,000 » till allmänna svenska prästföreningen för dess möte i

Örebro 1926

» 215 » till underhåll av protestantisk kyrkogård i Konstan tinopel -

under år 1927

med 1,400 kronor till reseunderstöd åt kyrkomusiker till utställning i
Frankfurt arn Main

till reseunderstöd till möte för troslära och kyrkoförfattning
i Lausanne

till 6:e allmänna svenska kyrkosångarmötet i Linköping
1927

till allmänna svenska prästföreningen för prästmöte
till ersättning för uppehållande av en ständig adjunktsbefattning
i Torstuna pastorat

» 1,600 »

» 1,500 »

» 2,000 »

» 1,172: 38 »

under år 1928

med 3,000 kronor

» 3,000 »

» 400 »

» 1,000 »

till kurs för utbildande av kyrkomusiker

till allmänna svenska prästföreningen för dess möte i

Uppsala

till Sveriges representerande vid en av svenska församlingen
i London anordnad minnesfest
till utgivande av en handbok örn kyrkogårdars anläggande
och skötsel

136 Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

under år 1929

med 3,000 kronor till kurs för utbildande av kyrkomusiker
» 2,000 » till allmänna svenska prästföreningen för deltagande i

2:a lutherska världskonventet i Köpenhamn och Lund
år 1929

» 400 » till Sura kyrkoarkiv

under år 1930

med 1,000 kronor till Ansgarsminnets firande
» 2,000 » till 2:a allmänna svenska kyrkosångshögtiden i Örebro

» 2,000 » till 3:e nordiska prästmötet i Nidaros

» 400 » till Sura kyrkoarkiv

under år 1932

med 400 kronor till Sura kyrkoarkiv
» 2,000 » till täckande av förskott för uppförande av prästgårds byggnad

i Karesuando

under år 1933

med 2,000 kronor till allmänna svenska prästföreningens möte i Hälsingfors »

3,000 » till restaurering av Skörstorps kyrka

» 400 » till Sura kyrkoarkiv.

Här ovan exemplifierade liksom även andra liknande utgiftsposter torde
-— såsom nära sammanhörande med kostnaderna för den kyrkliga organisationen
i allmänhet — vara av den natur, att desamma med hänsyn till
kyrkofondens ställning och uppgift inom den kyrkliga förvaltningen skäligen
böra bestridas av nämnda fond. Bärande skäl synas föreligga för vidtagande
av sådan ändring i lagen örn kyrkofond, att av kyrkofonden finge utgöras
ett särskilt anslag — intill ett belopp av förslagsvis 25,000 kronor för år
— varav enligt Kungl. Maj:ts bestämmande kunde bestridas dylika extra
utgifter för kyrkliga ändamål. Till belysning av den här ifrågasatta utgiftspostens
betydelse för kyrkofonden må erinras om, att fondens årliga omslutning
uppgår till 12 ä 13 miljoner kronor samt att utdebiteringen av allmän
kyrkoavgift för balansering av kyrkofondens inkomster och utgifter för
närvarande efter 1 öre per skattekrona motsvarar en årlig inkomst för
kyrkofonden av cirka 430,000 kronor. I

I denna fråga har statskontoret den 14 januari 1936 avgivit yttrande och
därvid anfört, bland annat, följande.

Under förutsättning att — såsom fallet är beträffande flertalet av de
ovan exemplifierade utgifterna — de medelsanvisningar, som, enligt vad
nu föreslås, skulle kunna medgivas från fonden, uteslutande komma att
avse ändamål av betydelse för kyrkan och den kyrkliga organisationen vill
statskontoret, med beaktande jämväl av kyrkofondens stora omslutning,
icke motsätta sig, att något anslag till utgifter av ifrågavarande slag beräknas
å fonden. Ämbetsverket anser sig dock böra ifrågasätta, huruvida
icke, med hänsyn jämväl till den starka begränsning, som anses böra iakttagas
vid bestämmandet av storleken av de under de olika huvudtitlarna
uppförda reservationsanslagen till extra utgifter, det nu föreslagna anslagsbeloppet
bör nedsättas, förslagsvis till högst 15,000 kronor.

137

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Jag finner det synnerligen angeläget, att ett anslag av förevarande art
ställes till Kungl. Maj:ts förfogande. Det synes vara i sin ordning, att utgifter
av den art, varom här är fråga, icke bestridas å riksstaten. För det
därå till departementets förfogande upptagna reservationsanslaget för
extra utgifter skulle en överflyttning å kyrkofonden av här avsedda, hittills
från sistnämnda anslag tillgodosedda utgifter därjämte komma att
innebära en välbehövlig avlastning. I betraktande av kyrkofondens ställning,
så långt denna för närvarande låter sig bedöma, lär en merutgift för
fonden av den storleksordning, som här är i fråga, icke behöva ingiva någon
betänklighet. Med hänsyn till de behov, som med det ifrågasatta anslaget
skola tillgodoses, anser jag detsamma icke böra nedsättas under det av
Wohlin föreslagna beloppet, eller 25,000 kronor.

Den för ändamålet erforderliga bestämmelsen i kyrkofondslagen torde
böra däri införas genom ett tillägg till 6 §.

Dispositionen av försäljningsmedel för viss kyrklig jord.

I härom avlåten skrivelse har kammarrådet Wohlin anfört:

Genom indragningen till kyrkofonden av avkomsten från biskopslönefastigheterna
samt biskopslöneregleringsfondens överförande till kyrkofonden
torde bestämmelserna i 6 § i kyrkliga försäljningslagen av den 4
januari 1927 behöva underkastas jämkning. Ifrågavarande paragraf synes
även av andra, med omläggningen av biskoparnas avlöningsförhållanden
icke sammanhängande skäl tarva viss ändring.

Till belysning av de grunder, på vilka föreskrifterna i lagrummet vila,
får jag till en början bringa i erinran följande.

I sin ursprungliga lydelse upptog lagrummet följande bestämmelser:
»Där, i enlighet med vad i denna lag sägs, utbyte eller försäljning äger rum
av boställe, som avses i 3 § 3 punkten i lagen om kyrkofond den 9 december
1910, eller av boställe, vars avkomst ingår till biskopslöneregleringsfonden,
skall den behållna mellangiften eller köpeskillingen överlämnas till
vederbörande fond. Huruledes, beträffande annan kyrklig jord än nu sagts,
sådan mellangift eller köpeskilling må disponeras för tillgodoseende av det
ändamål, vartill den kyrkliga jorden varit anslagen, därom gäller vad särskilt
är stadgat eller av Konungen förordnas.»

Enligt propositionen nr 197 till 1926 års riksdag motiverades bestämmelserna
i här återgivna lagrum sålunda: »Paragrafen upptager vissa allmänna
bestämmelser rörande dispositionen av medel, som inflyta vid utbyte
eller försäljning av kyrklig jord. I sak innebära dessa bestämmelser
ingen avvikelse från vad redan för närvarande får anses gälla jämlikt meddelade
författaingsföreskrifter samt allmänt följd praxis. För prästbostiillcnas
vidkommande gäller härom för närvarande dels stadgandet i 62 §
andra stycket i ecklesiastik boställsordning, dels bestämmelsen i 19 § 3:o)
i prästlöneregleringslagen.

Det förstnämnda stadgandet lyder som följer: Giver Konungen tillstånd
till utbyte eller försäljning, ankomme ock pil Konungens prövning, huru -

Departe mentschefen.

138

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 242.

vida i anseende därtill, att boställets avkomst helt eller delvis ingått till
kyrkofonden, för detsamma betingad mellanavgift eller köpeskilling eller
någon del därav skall överlämnas till nämnda fond.

En viss oklarhet vidlåder onekligen det här återgivna stadgandet. Dess
innebörd torde likväl, såsom en närmare undersökning av stadgandets tillkomst
med tämlig säkerhet giver vid handen, få anses inskränka sig till
regeln, att köpeskilling eller mellanavgift för sådant boställe, som avses
i 3 § tredje punkten i kyrkofondslagen, skall tillföras nämnda fond.

Beträffande det stora flertalet prästboställen gäller jämlikt 19 § 3:o) i
prästlöneregleringslagen, att räntan å medel, som erhållits för försålt boställe
eller del därav, skall användas till avlöning av prästerskapet i det
pastorat, inom vilket bostället är beläget. Undantag från denna regel utgöra,
förutom de nyssnänmda i 3 § tredje punkten i kyrkofondslagen omförmälda
boställena, endast sådana, vilkas avkomst skall enligt 7 § i prästlöneregleringslagen
tillkomma viss tjänstinnehavare utöver lönen eller
enligt bestämmelse i donationsbrev angående bostället, tillfalla änka. Vidkommande
såväl dessa sistnämnda boställen som oek all övrig kyrklig jord,
rörande vilken uttryckliga författningsbestämmelser härutinnan icke finnas
meddelade, gäller den i sakens natur grundade regeln, att räntan å
medel, som influtit vid försäljning av fastigheten eller del därav, skall disponeras
för samma ändamål, vartill fastighetens avkomst är anslagen.
I analogi med motsvarande föreskrift rörande de boställen, vilkas avkomst
ingår till kyrkofonden, torde beträffande de till biskopslöneregleringsfonden
indragna fastigheterna böra uttryckligen stadgas, att försäljningsmedel
för sådan fastighet eller del därav skola inlevereras till sistnämnda fond.

I detta sammanhang må erinras, att spörsmålet om den ändamålsenligaste
dispositionen av medel, som inflyta vid försäljning av kyrklig jord,
enkannerligen prästlönejord, innefattar ett problem av nog så stor räckvidd.
Mot det härutinnan nu såsom regel tillämpade tillvägagångssättet
att i speciella fonder uppsamla dylika försäljningsmedel utan att träffa
anstalt för deras återplacering i en värdebeständigare valuta än penningar
kan givetvis riktas befogade anmärkningar. Så länge försäljning av kyrklig
jord äger rum endast i strängt begränsade undantagsfall, framstår väl här
åsyftad olägenhet mindre starkt. Men i den mån man skrider till en omläggning
av den kyrkliga jordens disposition därhän, att försäljning blir en
allmännare anlitad åtgärd, inställer sig oförnekligen behovet av ett rationellare
förfaringssätt. Under diskussionen rörande detta spörsmål har vad
angår prästlönejorden framförts tanken att inom kyrkofonden särskilt bokföra
medel av ifrågavarande slag för att användas för inköp av större sammanhängande
skogskomplex. Denna anordning skulle sålunda för prästlönejordens
vidkommande innebära en motsvarighet till det tillvägagångssätt,
som enligt gällande bestämmelser äger rum beträffande kronodomänerna.
Då genom de nu ifrågasatta bestämmelserna om friköp av lägenheter
å kyrklig jord försäljning av sådan jord tvivelsutan skulle komma att taga
allmännare omfattning, hade väl varit önskvärt att det ovan antydda spörsmålet
hade kunnat upptagas till ett samtidigt övervägande. Lösningen avsagda
fråga griper emellertid djupt in i grunderna för den gällande prästerliga
lönelagstiftningen och lärer fördenskull icke vara möjligt att upptaga
denna fråga annat än i sammanhang med en allmän revision av berörda lagstiftning.
»

I samband med tillkomsten av 1932 års ecklesiastika boställsordning

139

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

företogs viss omarbetning av bestämmelserna i 2 § i kyrkliga försäljningslagen
i huvudsakligt syfte att vidga de förutsättningar, varunder medgivande
till försäljning eller utbyte av kyrklig jord, särskilt för jordsociala
ändamål, må lämnas. I sammanhang härmed infogades i 6 § — såsom ett
andra stycke — ett stadgande av följande lydelse: »Sker utbyte eller försäljning
av prästboställe, som utgör prästlönetillgång för visst pastorat,
skall den behållna mellanavgiften eller köpeskillingen, där ej Konungen
annorlunda förordnar, fonderas och fonden utgöra prästlönetillgång för
pastoratet».

Till motivering av det sålunda i paragrafen inskjutna stadgandet anfördes
(se proposition nr 187/1932 sid. 292) följande: »Hittills hava frågor örn
disposition av köpeskillingsmedel för kyrklig jord avgjorts av kammarkollegiet,
där ej Kungl. Maj:t för visst fall i sammanhang med meddelande
av tillstånd tili försäljning lämnat föreskrifter i ämnet. Kammarkollegiets
beslut hava, då fråga varit om pastorats prästlönejord, alltid gått ut på, att
köpeskillingen skolat fonderas och fonden utgöra prästlönetillgång i pastoratet.
De sakkunniga hava funnit det mera praktiskt att intaga föreskrift
härom i lagen, varigenom ett omständligt administrativt förfarande undgås.
Förbehåll om Kungl. Maj:ts rätt att för visst fall föreskriva annan
användning av medlen har emellertid bibehållits i förslaget. Med föreskriften
avses ej, att varje köpeskilling skall utgöra en särskild fond, utan flera
köpeskillingar kunna sammanföras till en gemensam fond, åtminstone om
de härröra från samma boställe.»

De i lag meddelade föreskrifterna i avseende å dispositionen av köpeskilling
för kyrklig jord eller för mellangift vid utbyte av sådan jord innefatta
sålunda för närvarande följande allmänna regler:

A. Beträffande prästboställe, vars avkomst ingår till kyrkofonden (allmänt
kyrkohemman): köpeskilling eller mellangift, som här avses, skall
överlämnas till kyrkofonden.

B. Beträffande prästboställe, som utgör prästlönetillgång för visst pastorat:
Kungl. Majit skall äga förordna om dispositionen av medel av ifrågavarande
slag. Meddelas ej av Kungl. Majit särskild föreskrift i avseende å
medlens disposition, skola desamma fonderas och fonden utgöra prästlönetillgång
för pastoratet.

C. Beträffande boställe, vars ankomst ingår till biskopslöneregleringsfonden:
köpeskillingen eller mellangiften skall överlämnas till denna fond.

I). Beträffande annan kyrklig jord än den som under A—C angivits
(prästgård, annat biskopsboställe än som under C avses, boställen anslagna
för domkyrkosysslomäns och klockares avlöning samt fastigheter, sorn. besittas
av domkyrkor samt andra kyrkor i städer och på landet): om dispositionen
av ifrågavarande slag av medel skall gälla »vad särskilt är stadgat»
eller vad av Kungl. Majit förordnas. Med här åberopade särskilda stadgande
avses bestämmelsen i 2 § 3:o d) i gällande instruktion för stiftsnämnderna.

T detta sammanhang må erinras örn att vissa bestämmelser rörande dispositionen
av medel, som influtit vid expropriation av mark tillhörande
prästgård eller löneboställe, ävensom beträffande placering av prästlönefonder
finnas meddelade i 22 § lagen örn reglering av prästerskapets avlöning.

Varder det framlagda förslaget till omläggning av biskoparnas avlöningsförhållanden
genomfört, kommer, såsom ovan berörts, biskopslönercgle -

140

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

ringsfonden att överföras till kyrkofonden samt avkomsten av biskopslönefastigheterna
-—■ sålunda såväl de, vilkas avkomst nu ingår till biskopslöneregleringsfonden
och Lunds biskopslönemedels besparingsfond som ock de,
vilka för närvarande äro disponerade såsom avlöningstillgångar vid viss
biskopstjänst — att omedelbart tillföras kyrkofonden. Skulle man vid den
under angiven förutsättning erforderliga omredigeringen av 6 § i kyrkliga
försäljningslagen följa den gällande regleringen i detta lagrum i övrigt,
borde sålunda stadgas, att mellangift eller köpeskilling vid utbyte, respektive
försäljning av biskopslönefastighet skall — i likhet med vad för allmänna
kyrkohemman är föreskrivet — överlämnas till kyrkofonden. En
ovillkorlig bestämmelse av angiven innebörd torde emellertid icke vara
ändamålsenlig. Bärande skäl torde i stället föreligga att i detta sammanhang
åvägabringa en jämkning av det i förevarande hänseende gällande
stadgandet beträffande de allmänna kyrkohemmanen. Till sakens belysning
får jag bringa i erinran följande.

Alltsedan spörsmålet uppkommit örn ett underlättande av försäljning av
kyrklig jord, har i skilda sammanhang dryftats frågan örn främjande av en
ordning, varigenom köpeskillingsmedel, som inflöte vid sådana föryttringar,
kunde äterplaceras i fast egendom eller annan värdebeständig valuta. En
ingående redogörelse för detta spörsmål och förutsättningarna för dess
generella lösning lämnas av 192T års prästlöneregleringssakkunniga och
återfinnes i dessa sakkunnigas betänkande sid. 2T2—281 (statens offentliga
utredningar 1929:39). Upprepade framställningar i omförmälda fråga, vid
vars behandling företrädesvis tagits sikte på prästboställena, hava ock
gjorts av riksdagen, som senast i skrivelse den 11 juni 1932 (nr 361) hemställt,
att Kungl. Majit måtte föranstalta örn utredning och för riksdagen
framlägga förslag angående placering av prästlönefonder i fast egendom,
företrädesvis skogsegendom, eller annan värdebeständig valuta. På sätt de
nyssnämnda sakkunnigas utredning giver vid handen, är det problem, som
här möter, av särdeles svårlöst beskaffenhet, och kammarkollegiet, som anbefallts
verkställa den av riksdagen begärda förnyade utredningen, har ej
heller till dato varit i tillfälle att föra den till slut.

Vad de pastoratsförvaltade prästboställena beträffar är emellertid att
uppmärksamma, att den ifrågavarande 6 § i kyrkliga försäljningslagen likvisst
inrymmer åt Kungl. Majit befogenheten att förordna om disposition
av köpeskilling för sådant boställe. Med stadgandet har ock åsyftats, att
Kungl. Majit skulle kunna, där förutsättningarna vore därför i övrigt för
handen, förordna örn inköp av annan boställsegendom i den försåldas stiille.
Sådant förordnande har även — oaktat de svårigheter i såväl praktiskt som
formellt hänseende, som härvid mota, — blivit av Kungl. Majit i enstaka
fall meddelat. Ett generellt uppordnande av den angelägenhet det här gäller
torde åter, såvitt angår de pastoratsförvaltade prästboställena, svårligen
kunna åvägabringas utan ett djupare ingrepp i den gällande lagstiftningen
på förevarande område. För detta spörsmåls generella lösning synes
man sålunda i första hand hava att avvakta de förslag, vari den ät kammarkollegiet
uppdragna utredningen kan komma att resultera,

Vad emellertid angår de allmänna kyrkohemmanen skulle en åt erplacering
av inflytande köpeskillingsmedel genom förvärv av annan fast egendom
vara, med hänsyn till dessa fastigheters rättsliga ställning, väsentligen
liittare att genomföra. Detsamma skulle gälla biskopslönef a stigh eterna,
därest dessa, såsom föreslaget är, komme att erhålla en likartad disposition

141

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

och förvaltning som den, vilken är föreskriven för de allmänna kyrkohemmanen.
Det synes i betraktande härav saknas skäl att för dispositionen av
köpeskillingsmedel frän fastigheter, hörande till nu nämnda grupper av
kyrklig jord meddela en tvingande lagbestämmelse om sådana medels inleverering
till kyrkofonden, varigenom medlens användning för ett nyförvärv
av annan fastighet —- med mindre särskilt medgivande till åtgärden
bleve lämnat av riksdag och kyrkomöte — omöjliggjordes. Då 6 § i kyrkliga
försäljningslagen bereder sådan möjlighet, när fråga är örn prästlöneboställe,
lär dylik möjlighet icke böra vara avskuren vid föryttring av kyrklig
jord, vars avkomst ingår till kyrkofonden.

Det här framförda spörsmålet äger ett icke blott teoretiskt intresse. Väl
torde de markförsäljningar från allmänna kyrkohemman och till biskopslöneregleringsfolldén
indragna fastigheter, vartill medgivande hittills lämnats,
hava varit begränsade till en del friköpslägenheter, för vilka löseskillingarna
icke uppgått till mera avsevärda belopp. Vad åter biskopsboställena
beträffar föreligger för närvarande för stiftsnämndens förberedande
behandling en ansökan örn förvärv för vederbörande landstings räkning
av betydande områden under biskopslönehemmanet Helgonagård i
Lund, områden, som saluvärderats till sammanlagt inemot en halv miljon
kronor. Det lärer, därest denna försäljning kommer till stånd, få anses vara
en angelägenhet av vikt, att spörsmålet om försäljningsmedlens disposition
pa rationellaste sätt må kunna av Kungl. Majit tagas upp till en efterföljande
prövning utan hinder av en lagbestämmelse av den innebörd, som
för närvarande gäller i avseende å de allmänna kyrkohemmanen.

En ytterligare omständighet påkallar i detta sammanhang uppmärksamhet.
Då medel utgörande köpeskilling för fast egendom tillförts kyrkofonden,
torde sådana medel hittills hava upptagits i fondens räkenskaper såsom
en inkomst bland andra, utan att medlens natur av kapitaltillgångar blivit
vare sig i fondräkenskaperna eller i den redogörelse för fondens ställning,
som av statskontoret årligen utgives av trycket, särskilt redovisad. Med
den rättsliga ställning, som kyrkofonden intog före den 1 maj 19313, hade
väl redovisningssättet härutinnan knappast någon reell betydelse. Med tillkomsten
åter av nu gällande lag om kyrkofond har denna redovisningsfråga
erhållit en väsentligen annan innebörd. Enligt av statsmakterna meddelade
direktiv skall sålunda numera eftersträvas, att kyrkofondens behållning
bibehålies vid ungefär det belopp, vartill denna uppgick vid nyssberörda
tidpunkt. Balansen härutinnan skall upprätthållas genom den årliga
utdebiteringen av allmän kyrkoavgift. Kyrkoavgiftens belopp fastställes
ater efter en sammanställning av fondens beräknelig^ inkomster och utgifter
för den avsedda utdebiteringsperioden, varvid till grund för inkomstberäkningen
i regel torde läggas de i fondredogörelsen lämnade uppgifterna
örn fondens inkomster under närmast tilländagångna räkenskapsår. Ingår
därvid t. ex. uti den i fondredogörelsen upptagna inkomsten av fast egendom
jämväl försäljningsmedel för sådan egendom, blir sålunda inkomstberäkningen,
da dylika medel givetvis icke utgöra inkomst i egentlig mening,
i större eller mindre grad förryckt. Sa länge dylika försäljningsmedel —
såsom fallet hittills torde hava varit vid de allmänna kyrkohemmanen
—- endast utgöras av sporadiskt inflytande löseskillingar för friköpslägenheter,
är visserligen den praktiska betydelsen av nu anmärkta förhållande
ringa. Annorlunda ställer sig tydligen saken, där köpeskillingar av den storleksordning,
som aktualiserats vid biskopslönehemmanet Ilelgonagård,

142

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

skulle komma att tillföras kyrkofonden. Den angelägenhet, som här förts
på tal, synes emellertid kunna på ett enkelt sätt tillrättaläggas, därest i
anslutning till kyrkofondens räkenskaper upplägges en specifikation, vari
fondens kapitalinkomster av ifrågavarande slag fortlöpande förtecknas.
Sådana inkomster torde därjämte lämpligen böra i den årliga redogörelsen
för fondens ställning upptagas under särskild rubrik.

Till sin här återgivna skrivelse i ämnet har Wohlin fogat ett förslag till
lag örn ändring av de ifrågavarande bestämmelserna i försäljningslagen,
vilket förslag torde såsom bilaga få fogas vid statsrådsprotokollet i detta
ärende (Bil. I).

Över det av Wohlin framlagda förslaget hava utlåtanden avgivits av
kammarkollegiet och statskontoret.

Kammarkollegiet har ej haft något att erinra mot ändringsförslaget.

Av statskontoret har anförts:

Statskontoret vill erinra örn att i 8 kap. 1 § i reglemente för ecklesiastik
medelsförvaltning den 15 februari 1935 (nr 18) meddelats bestämmelser
i fråga örn placering av kyrkofonden tillhöriga medel. Något hinder för
Kungl. Majit att, därest så skulle finnas lämpligt, på annat sätt än i berörda
författningsrum föreskrivits, exempelvis genom beslut örn fastighetsinköp,
föranstalta om placering av kyrkofondens tillgångar torde emellertid
icke förefinnas. Den nu föreslagna omredigeringen av 6 § i kyrkliga försäljningslagen
i syfte att mellangifter eller köpeslullingsmedel, som inflyta
vid utbyten, respektive försäljningar av biskopslönefastigheter eller allmänna
kyrkohemman, skulle kunna återplaceras i annan fast egendom,
torde sålunda icke vara nödvändigt för vinnande av det avsedda syftet.
Med hänsyn till nuvarande ordning för redovisning av de fastigheter, vilkas
avkastning ingår till kyrkofonden, vill statskontoret dock icke motsätta
sig den föreslagna ändringen.

Statskontoret anser sig i detta sammanhang böra framhålla, att det
knappast kan anses tillfredsställande att de fastigheter, vilkas avkastning
ingår till kyrkofonden, icke äro upptagna såsom tillgångar å fonden, och
vill giva uttryck åt den uppfattningen att frågan örn redovisning å fonden
av dessa fastigheter bör göras till föremål för övervägande. Statskontoret
vill erinra om att genom beslut av 1935 års riksdag inrättats en statens
allmänna fastighetsfond, å vilken fond de fastigheter, som stå under byggnadsstyrelsens
m. fl. myndigheters förvaltning, skola i rikshuvudboken
redovisas såsom tillgångar.

I anledning av vad i den remitterade framställningen anförts ifråga örn
redovisningen av till kyrkofonden inflytande mellangifter eller köpeskillingar,
vill statskontoret framhålla, att jämväl dylika »kapitalinkomster»
givetvis måste å fonden bokföras såsom inkomster. Vid de beräkningar,
som ligga till grund för fastställande av den allmänna kyrkoavgiften,
böra emellertid dessa belopp självfallet icke medräknas bland fondens
inkomster. Det torde kunna förutsättas, att kammarkollegiet och statskontoret
vid uppgörande av förslag till den allmänna kyrkoavgiftens storlek
i fortsättningen liksom hittills taga vederbörlig hänsyn till arten av de
inkomster, som redovisats å fonden.

143

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Jag finner den av Wohlin föreslagna ändringen av bestämmelserna i förevarande
författningsrum påkallad. Den av statskontoret framförda meningen,
att det redan med gällande bestämmelser läge inom Kungl. Maj:ts
befogenhet att besluta örn inköp av fast egendom för placering av kyrkofondens
tillgångar, är icke obestridd. Jag vill allenast erinra, att samma
fråga redan tidigare dryftats samt att därvid kammarkollegiet, statskontoret
och domänstyrelsen i utlåtande till Kungl. Majit den 31 december
1919 samstämmigt hävdat den uppfattningen, att frågans lösning krävde
särskild reglering genom lag.

Vad statskontoret i övrigt i sitt förevarande utlåtande anfört har icke
omedelbar betydelse för den reglering, som nu föreslagits. Jag finner fördenskull
icke anledning att här ingå på de av ämbetsverket berörda redovisningsfrågorna.
Dessa frågor torde dock möjligtvis i annat sammanhang
böra bliva föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet. Mot ändringsförslagets
avfattning har jag intet att erinra.

I anslutning till vad i det föregående anförts hava inom ecklesiastikdepartementet
utarbetats förslag till dels ändrade bestämmelser för biskoparnas
avlönande jämte nya grunder för dispositionen av därtill avsedda
medel, dels förordning angående förvaltningen av de för biskoparnas avlönande
anslagna fastigheter, dels lag örn ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen
den 30 augusti 1932 (nr J/Ji) örn kyrkofond, dels ock lag erni ändrad lydelse
av 6 § lagen den b januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av
kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt.
Förslagen torde få såsom bilaga fogas till statsrådsprotokollet.1

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets yttrande över sistnämnda
lagförslag måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamål
inhämtas genom utdrag av detta protokoll.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall.

Ur protokollet:

Lars Tunberg.

1 Denna bilaga, vilken är likalydande nied de vid propositionen fogade författningsförslagen,
har här uteslutits.

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

145

Bil. A.

(åberopad sid. 37.)

Alternativ A

(de förefintliga avlöningstillgångarna bibehållas fortfarande i viss
utsträckning vid de särskilda biskopsstolarna).

l:o.

Biskoparna åtnjuta följande grundlöner, nämligen

ärkebiskopen.......		kronor	28,000
biskopen	i	Linköpings	stift.........................		20,000
»		Skara	» .........................		20,000
»	»	Strängnäs	» .........................	»	20,000
>/	»	Västerås	» .........................	»	20,000
»	»	Växjö	» .........................	»	20,000
»	»	Lunds	» .........................	»	23,500
»	»	Göteborgs	» .....................	»	21,500
»	»	Karlstads	» .............		20,000
	»	Härnösands	» ........................	»	20,000
»	»	Luleå	» ........................	»	20,000
»	»	Visby	» (beräknad med hänsyn till honom

i egenskap av kyrkoherde i Visby stads- och landsförsamlingars
pastorat tillkommande dels avlöning, enligt nu gällande
lönereglering bestämd till 8,000 kronor, dels ock provisorisk
tilläggslön enligt lagen den 13 december 1929, nr 382, å 2,100
kronor)....................................... * 9,900

2:o.

De i punkt l:o omförmälda grundlöner gäldas på sätt här nedan i punkt 16 :o
stadgas.

Dyrtidstillägg å de i punkt l:o omförmälda grundlöner skall utgå i enlighet
med de grunder, som äro eller kunna varda bestämda för befattningshavare vid
statens s. k. nyreglerade verk.

Dyrtidstillägg gäldas av biskopslöneregleringsfonden. Härvid skall iakttagas,
att dyrtidstillägg åt biskopen i Visby stift i första hand skall beräknas utgå å
den honom i egenskap av kyrkoherde i Visby pastorat tillkommande avlöningen;
skolande i fråga om detta dyrtidstillägg gälla de bestämmelser, som äro eller
kunna varda fastställda för det territoriella prästerskapet.

Lön — i den mån densamma utgår av biskopslöneregleringsfonden — samt
dyrtidstillägg utbetalas månadsvis i efterskott.

Lön utgår från och med den dag, utnämning till tjänsten äger rum eller eljest
annorledes kan varda bestämt, till och med den dag, befattningen frånträdes.

3:o.

Där biskop enligt hittills gällande bestämmelser ägt uppbära någon del av
avlöningen — häri jämväl inbegripet tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg
— i förskott, skall vid ingången av den månad, från och med vilken ny lönereglering
för honom varder gällande, till honom utbetalas ett belopp, motsvarande
vad han skulle hava i den befattning, han vid utgången av närmast före Hiliang

till riksdagens protokoll 19SG. 1 sami. Nr

146

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

gående månad innehar, i förskott uppburit för förstberörda månad, om de dittillsvarande
avlöningsbestämmelserna då fortfarande varit gällande; skolande
kostnaderna för berörda övergångsanordning bestridas av biskopslöneregleringsfonden.

4:o.

Biskop är berättigad till fri bostad med därtill i förekommande fall hörande
park eller trädgård av den omfattning, som av Kungl. Majit för varje stift
fastställts. Där särskilda förhållanden därtill föranleda, må dock Kungl. Majit
tilldela biskop antingen annan, åt honom förhyrd bostadslägenhet eller ock, i
stället för bostad in natura, kontant hyresersättning till belopp, som för varje
gång med hänsyn till förekommande omständigheter bestämmes.

5:o.

För biskop avsedd tjänstebostad skall — i enlighet med de närmare bestämmelser,
Kungl. Majit kan finna gott föreskriva — på biskopslöneregleringsfondens
bekostnad vara försedd med möblering för högst fyra till representation
avsedda rum. Underhållet av sådan möblering bekostas av fonden.

Vad i första stycket stadgas skall träda i tillämpning, då biskopslöneregleringsf
onden, med hänsyn till övriga på fonden vilande utgifter, av Kungl. Majit
prövas härtill kunna lämna tillgång.

6:o.

Biskop skall bebo honom anvisad bostadslägenhet, så framt icke Kungl. Majit
på grund av särskilda omständigheter annorlunda förordnat.

I fråga om bostadslägenhetens begagnande skola i övrigt lända till efterrättelse
de särskilda bestämmelser, som äro eller kunna varda meddelade.

7 :o.

Där biskops bostadslägenhet erfordras för utvidgning av domkapitlets ämbetslokaler
eller för annat ecklesiastikt ändamål, är biskop skyldig att å tid,
som av Kungl. Majit bestämmes, avstå från lägenheten och åtnöjas med åt
honom förhyrd bostadslägenhet eller kontant hyresersättning. För enahanda
ändamål är biskop jämväl skyldig att underkasta sig sådan minskning av
bostadslägenheten, som skäligen må kunna ske.

Har biskop på grund av sålunda ändrad disposition av den honom anvisade
bostadslägenheten nödgats flytta, skall biskopslöneregleringsfonden gottgöra
honom skälig flyttningskostnad efter Kungl. Majits bestämmande i förekommande
fall. Har genom sådan flyttning eller i följd av en mera väsentlig, vid
biskops tillträde av befattningen icke påräknad, rubbning i bostadsförhållandena
skada eller förlust åsamkats honom, skall, likaledes efter Kungl. Majits
bestämmande, skälig ersättning härför utgå ur biskopslöneregleringsfonden.

8:o.

Beträffande bostadslägenhetens avträdande i andra fall än de i punkt 7:o
angivna skola gälla de bestämmelser, som äro eller kunna varda meddelade beträffande
den stärbhus efter biskop tillkommande rätten -till tjänst- och nådår.

9:o.

Biskops dödsbo ävensom prästerskapets änke- och pupillkassa skola i den
omfattning, som i brist på överenskommelse bestämmes av Kungl. Majit, upplåta
nödigt utrymme i bostadslägenheten för biskopens efterträdare.

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

147

10:o.

Kostnader för byggande och underhåll av biskopsgårdar skola, i den mån
domkyrkorna det ej förmå, bestridas av biskopslöneregleringsfonden.

liro.

Kostnaderna för uppvärmning av biskop anvisad bostadslägenhet samt för
bränsle, som i lägenheten använts för hushållsändamål (matlagning, bakning,
tvätt, strykning, bad och dylikt), skola till tre fjärdedelar bekostas av biskopslöneregleringsfonden,
och få i kostnaderna, vilka skola vederbörligen verifieras,
inräknas jämväl utgifterna för värmelednings eldning och skötsel samt för
vedens huggning och upphällning i bostadslägenheten.

12:o.

Beträffande skatter och andra onera för biskopshus skola i tillämpliga delar
gälla enahanda bestämmelser som de, vilka äro eller kunna varda meddelade
beträffande de till det territoriella prästerskapet upplåtna prästgårdarna.

Kostnaderna härför skola, i den mån de icke komma att åvila tjänstinnehavarna,
gäldas enligt samma grunder, som gälla beträffande underhåll av
biskopshus.

13:o.

Biskop må, i enlighet med de närmare bestämmelser, som av Kungl. Maj:t
meddelas, vara berättigad till resekostnads- och traktamentsersättning enligt
gällande resereglemente för i tjänsten företagna resor.

Dessa kostnader skola bestridas ur biskopslöneregleringsfonden.

Tills vidare och intill dess Kungl. Majit, med hänsyn tagen till biskopslöneregleringsfondens
bärkraft, annorlunda förordnar, må för här ifrågavarande ändamål
av fondens medel årligen användas högst 12,500 kronor; ankommande det
på Kungl. Majit att efter sig företeende omständigheter årligen bestämma
rörande det belopp, som inom ramen av den sålunda bestämda summan högst
må av varje biskop användas. De närmare bestämmelser, som med anledning
härav må bliva erforderliga, meddelas av Kungl. Majit.

14:o.

Biskop är skyldig underkasta sig de ändrade bestämmelser, som kunna varda
stadgade i fråga om skyldighet att från tjänsten avgå samt i fråga örn pension.

15:o.

Till biskopslöneregleringsfonden, som förvaltas av statskontoret, skola från
och med den tidpunkt, Kungl. Majit bestämmer, indragas dels biskopsstolarna
tillhörande, av vederbörande i orten förvaltade kapitaltillgångar, dels ali
biskoparna på lön anslagen kronotionde och indelta räntor, dels ock Lunds
biskopslönemedels besparingsfond.

tölo.

Före fastställandet av ny lönereglering skall, i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, som kunna varda fastställda för uppskattning av de till det
territoriella prästerskapets avlönande anslagna avlöningstillgångar, samt enligt
de närmare föreskrifter, Kungl. Majit kan finna gott föreskriva, uppskattning
ske av avkomsten av de biskopen på lön anslagna hemman, lägenheter och
jordar, behållen skogsavkastning däri inberäknad.

148

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Befinnes efter skedd utredning denna avkomst överskjuta värdet av den för
vederbörande biskop bestämda grundlönen, indragas de hemman, lägenheter och
jordar till fonden, vilkas avkastning sålunda överskjuter grundlönen.

Befinnes åter avkomsten understiga grundlönen, skall fyllnad i lönen tilldelas
av biskopslöneregleringsfonden.

17:o.

Såväl de biskop på lön anslagna som de till biskopslöneregleringsfonden indragna
hemman, lägenheter och jordar skola — i enlighet med de närmare föreskrifter,
som Kungl. Maj:t kan finna gott meddela — utarrenderas och förvaltas
i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som äro eller kunna varda
gällande beträffande förvaltningen av övrig ecklesiastik egendom.

Alternativ B

(centralisering av de till biskoparnas avlönande anslagna
avlöningstillgångarna).

l:o.

Biskoparna åtnjuta följande grundlöner, nämligen

ärkebiskopen...........

biskopen i Linköpings stift

» » Skara » ........................

» » Strängnäs » .........................

» » Västerås » .........................

» Växjö » ...................... • •

» Lunds » .........................

» » Göteborgs » .........................

» Karlstads » .........................

» » Härnösands » .........................

» » Luleå » .........................

» » Visby » (beräknad med hänsyn till honom

kronor 28,000
» 20,000
» 20,000
» 20,000
» 20,000
» 20,000
» 23,500

» 21,500

» 20,000
20,000
» 20,000

9,900

2:o.

Dessa löner, å vilka skola utgå dyrtidstillägg i enlighet med de grunder, som
äro eller kunna varda bestämda för befattningshavare vid statens s. k. nyreglerade
verk, skola, liksom dyrtidstilläggen, gäldas av biskopslöneregleringsfonden.

Härvid skall iakttagas, att dyrtidstillägg åt biskopen i Visby stift i första
hand skall beräknas utgå å den honom i egenskap av kyrkoherde i Visby pastorat
tillkommande avlöningen; skolande i fråga örn detta dyrtidstillägg gälla
de bestämmelser, som äro eller kunna varda fastställda för det territoriella
prästerskapet.

Lön och dyrtidstillägg utbetalas månadsvis i efterskott.

Lön utgår från och med den dag, utnämning till tjänsten äger rum eller eljest
annorledes kan varda bestämt, till och med den dag, befattningen frånträdes.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

149

3:o.

Där biskop enligt hittills gällande bestämmelser ägt uppbära någon del av
avlöningen — häri jämväl inbegripet tillfällig löneförbättring och dyrtidstilllägg
— i förskott, skall vid ingången av den månad, från och med vilken ny
lönereglering för honom varder gällande, till honom utbetalas ett belopp, motsvarande
vad han skulle hava i den befattning, han vid utgången av närmast
föregående månad innehar, i förskott uppburit för förstberörda månad, örn de
dittillsvarande avlöningsbestämmelserna då fortfarande varit gällande; skolande
kostnaderna för berörda övergångsanordning bestridas av biskopslöneregleringsfonden.

4:o.

Biskop är berättigad till fri bostad med därtill i förekommande fall hörande
park eller trädgård av den omfattning, som av Kungl. Majit för varje stift
fastställts. Där särskilda förhållanden därtill föranleda, må dock Kungl. Majit
tilldela biskop antingen annan, åt honom förhyrd bostadslägenhet eller ock,
i stället för bostad in natura, kontant hyresersättning till belopp, som för varje
gång med hänsyn till förekommande omständigheter bestämmes.

5:o.

Vad i första stycket stadgas skall träda i tillämpning, då biskopslöneregleringsfonden,
med hänsyn till övriga på fonden vilande utgifter, av Kungl. Majit
prövas härtill kunna lämna tillgång.

6:o.

Biskop skall bebo honom anvisad bostadslägenhet, så framt icke Kungl. Majit
på grund av särskilda omständigheter annorlunda medgivit.

I fråga om bostadslägenhetens begagnande skola i övrigt lända till efterrättelse
de särskilda bestämmelser, som äro eller kunna varda meddelade.

1\o.

Därest biskops bostadslägenhet erfordras för utvidgning av domkapitlets
ämbetslokaler eller för annat ecklesiastikt ändamål, är biskop skyldig att å tid,
som av Kungl. Majit bestämmes, avstå från lägenheten och åtnöjas med åt
honom förhyrd bostadslägenhet eller kontant hyresersättning. För enahanda
ändamål är biskop jämväl skyldig att underkasta sig sådan minskning av
bostadslägenheten, som skäligen må kunna ske.

150

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

8:o.

Beträffande bostadslägenhetens avträdande i andra fall än de i punkt 7:o
angivna skola gälla de bestämmelser, som äro eller kunna varda meddelade
beträffande den stärbhus efter biskop tillkommande rätten till tjänst- och nådår.

9:o.

Biskops dödsbo ävensom prästerskapets änke- och pupillkassa skola i den
omfattning, som i brist på överenskommelse bestämmes av Kungl. Maj:t, upplåta
nödigt utrymme i bostadslägenheten för biskopens efterträdare.

10:o.

Kostnader för byggande och underhåll av biskopsgårdar skola, i den mån
domkyrkorna det ej förmå, bestridas av biskopslöneregleringsfonden.

ll:o.

Kostnaderna för uppvärmning av biskop anvisad bostadslägenhet samt för
bränsle, som i lägenheten använts för hushållsändamål (matlagning, bakning,
tvätt, strykning, bad och dylikt), må till tre fjärdedelar bekostas av biskopslöneregleringsfonden,
och få i kostnaderna, vilka skola véderbörligen verifieras,
inräknas jämväl utgifterna för värmelednings eldning och skötsel samt för
vedens huggning och uppbärning i bostadslägenheten.

12:o.

Kostnaderna härför skola, i den mån de icke komma att åvila tjänstinnehavarna,
gäldas enligt samma grunder, som gälla beträffande underhåll av
biskopshus.

13:o.

Dessa kostnader skola bestridas ur biskopslöneregleringsfonden.

Tills vidare och intill dess Kungl. Majit, med hänsyn tagen till biskopslöneregleringsfondens
bärkraft, annorlunda förordnar, må för här ifrågavarande
ändamål av fondens medel årligen användas högst 12,500 kronor; ankommande
det på Kungl. Majit att efter sig företeende omständigheter årligen bestämma
rörande det belopp, som inom ramen av den sålunda bestämda summan högst
må av varje biskop användas. De närmare bestämmelser, som med anledning
härav må bliva erforderliga, meddelas av Kungl. Majit.

14:o.

Biskop är skyldig underkasta sig de ändrade bestämmelser, som kunna varda
stadgade i fråga om skyldighet att ifrån tjänsten avgå samt i fråga om pension.

15:o.

Till biskopslöneregleringsfonden, som skall förvaltas av statskontoret, skola
från och med den tidpunkt, Kungl. Majit bestämmer, indragas dels avkomsten

151

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

av .samtliga biskoparna på lön anslagna hemman, lägenheter och jordar, behållen
skogsavkastning däri inberäknad, dels biskopsstolarna tillhörande, av
vederbörande i orten förvaltade kapitaltillgångar, dels all biskoparna på lön
anslagen kronotionde och indelta räntor, dels Lunds biskopslönemedels besparingsfond,
dels ock alla övriga till biskoparnas avlönande anslagna avlöningstillgångar.

16:o.

De till biskopslöneregleringsfonden indragna hemman, lägenheter och jordar
skola — i enlighet med de närmare föreskrifter, som Kungl. Maj:t kan finna
gott meddela — utarrenderas och förvaltas i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, som äro eller kunna varda gällande beträffande förvaltningen
av övrig ecklesiastik jord.

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

153

Bil. B.

(åberopad sid. 39.!

Erforderliga författningsändringar.

Lag om reglering av biskoparnas avlöning
av följande innehåll:

1 §•

Biskoparna åtnjuta följande grundlöner, nämligen

ärkebiskopen....................................kronor 29,000

biskopen i Linköpings stift......................... » 21,000

» » Skara » * 21,000

» » Strängnäs » * 21,000

» » Västerås » * 21,000

» » Växjö » * 21,000

» * Lunds » * 24,500

» » Göteborgs » * 22,500

» » Karlstads » » 21,000

» » Härnösands » * 21,000

» » Luleå » * 21,000

» » Visby » , som i egenskap av kyrkoherde i

Visby stads- och landsförsamlingars pastorat äger uppbära särskild
avlöning, denna avlöning inberäknad.............. » 21,000

Dyrtidstillägg å dessa löner skola utgå i enlighet med de grunder, som äro
eller kunna varda bestämda för befattningshavare vid statens s. k. nyreglerade
verk.

2 §•

Lönerna jämte dyrtidstillägg skola gäldas ur kyrkofonden.

Till biskopen i Visby stift må dock ur fonden utgå allenast det lönebelopp,
varmed den för biskopen fastställda lönen överskjuter avlöningen för kyrkoherden
i Visby pastorat, och således utan rätt för biskopen att njuta avdragför
ersättning till vice pastor. Dyrtidstillägg åt biskopen i Visby stift skall ur
kyrkofonden utgöras till så stor del, som med hänsyn till gällande bestämmelser
om maximibelopp erfordras, sedan föreskrivet dyrtidstillägg å kyrkoherdelönen
utgått i därför stadgad ordning.

Lön och dyrtidstillägg utbetalas månadsvis i efterskott.1

Lön utgår från och med den dag, utnämning till tjänsten äger rum eller eljest
annorledes kan varda bestämt, till och med den dag, befattningen frånträdes,
dock att för tid, då tjänst- eller nådårsberättigat stärbhus eller prästerskapets
änke- och pupillkassa äger uppbära lönen, Kungl. Majit må tillerkänna nytillträdande
biskop ersättning, högst motsvarande lönens belopp, att utgå ur kyrkofonden.

1 Ifrågasättas kan, huruvida ej i anslutning till stadgande i 11 § lagen om reglering av
prästerskapets avlöning (enl. lag 17/t2 1926, nr 525) statskontoret bör göra avdrag å lönen för
avgifter till prästerskapets änke- och pupillkassa samt inleverera dessa avgifter till kassan.

154

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

3 §•

Biskop är berättigad till fri bostad med därtill i förekommande fall hörande
park eller trädgård av den omfattning, som av Kungl. Maj:t för varje stift fastställes.
Detta gäller icke biskopen i Visby stift, så länge han i egenskap av
kyrkoherde i Visby pastorat äger åtnjuta prästgård enligt ecklesiastik boställsordning.
Där särskilda förhållanden därtill föranleda, må dock Kungl. Maj:t
på kyrkofondens bekostnad tilldela biskop antingen annan, åt honom förhyrd
bostadslägenhet eller ock, i stället för bostad in natura, kontant hyresersättning
från kyrkofonden till belopp, som för varje gång bestämmes.

4 §.

För biskop avsedd tjänstebostad må — i den ordning och omfattning, Kungl.
Majit föreskriver — på kyrkofondens bekostnad vara försedd med möbleringför
högst fyra till representation avsedda rum. Underhållet av sådan möblering
bekostas av kyrkofonden.

5 §’

Biskop skall bebo honom anvisad bostadslägenhet, så framt icke Kungl. Majit
på grund av särskilda omständigheter annorlunda medgiver.

I fråga örn bostadslägenhetens begagnande skola i övrigt lända till efterrättelse
de särskilda bestämmelser, som äro eller kunna varda meddelade.

6 §•

Därest biskops bostadslägenhet erfordras för något domkapitlets eller domkyrkans
trängande behov, är biskop skyldig att, efter Kungl. Majits bestämmande,
avstå från lägenheten och åtnöjas med åt honom förhyrd bostadslägenhet
eller kontant hyresersättning. För enahanda ändamål är biskop jämväl skyldig
att underkasta sig sådan minskning av bostadslägenheten, som skäligen må
kunna ske.

Har biskop på grund av sålunda ändrad disposition av den honom anvisade
bostadslägenheten nödgats flytta, skall kyrkofonden gottgöra honom skälig
flyttningskostnad efter Kungl. Majits bestämmande. Har genom sådan flyttning
eller i följd av en mera väsentlig, vid biskops tillträde av befattningen icke
påräknad, rubbning i bostadsförhållandena skada eller förlust åsamkats honom,
må, likaledes efter Kungl. Majits bestämmande, skälig ersättning härför utgå
ur kyrkofonden.

7 §■

Biskops bostadslägenhet skall frånträdas samtidigt med att rätten till lönens
åtnjutande upphör.

8 §•

Biskops dödsbo skall i den omfattning, som i brist på överenskommelse bestämmes
av Kungl. Majit, upplåta nödigt utrymme i bostadslägenheten för
biskopens efterträdare. Enahanda skyldighet åligger prästerskapets änke- och
pupillkassa för tid, då kassan må åtnjuta inkomsten av biskopsbeställningen.

9 §•

Kostnad för byggande och underhåll av biskopsgård skall, efter Kungl. Majits
bestämmande i varje särskilt fall, bestridas av kyrkofonden, i den mån ej skyl -

155

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

digheten enligt gällande bestämmelser varder domkyrkan ålagd. Biskop är skyldig
väl vårda bostadslägenhet och hålla dess område i ordnat skick så ock att
uppföra och underhålla erforderligt stängsel kring detsamma, där ej hägnad
skall hållas av granne, samt, där trädgård tillhandahålles honom, väl vårda och
vidmakthålla denna.

10 §.

Kostnaderna för uppvärmning av biskop anvisad bostadslägenhet samt för
bränsle, som i lägenheten användes för hushållsändamål, må, i den ordning och
omfattning Kungl. Maj:t bestämmer, till tre fjärdedelar bekostas av kyrkofonden.
I kostnaderna må inräknas jämväl utgifterna för värmelednings eldning
och skötsel samt för bränslets tillredning och uppbärande i bostadslägenheten.

11 §•-

Biskop skall, i enlighet med de närmare bestämmelser, som av Kungl. Maj:t
meddelas, vara berättigad till resekostnads- och traktamentsersättning enligt
gällande resereglemente för i tjänsten företagna resor. Dessa kostnader skola
bestridas ur kyrkofonden.

För här ifrågavarande ändamål må av fondens medel årligen användas högst

36,000 kronor; ankommande det på Kungl. Majit att årligen bestämma det
belopp, som inom ramen av den sålunda bestämda summan högst må av varje
biskop användas.

Denna lag träder i kraft den . Där biskop enligt hittills gäl lande

bestämmelser ägt uppbära någon del av avlöningen — häri jämväl inbegripet
tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg — i förskott, skall vid ingången
av den månad, från och med vilken ny lönereglering för honom varder gällande,
till honom utbetalas ett belopp, motsvarande vad han skulle hava i den befattning,
han vid utgången av närmast föregående månad innehar, i förskott uppburit
för förstberörda månad, örn de dittillsvarande avlöningsbestämmelserna
då fortfarande varit gällande; skolande kostnaderna för berörda övergångsanordning
bestridas av kyrkofonden.

Förslag till lag om emeritilöner för biskopar.

1 §■

Från kyrkofonden må, med iakttagande att fonden eljest åliggande utgifter
skola i främsta rummet bestridas, efter Kungl. Majits bestämmande utgå tre
emeritilöner till biskopar, varje emeritilön å 9,000 kronor.

2 §•

Biskop skall vara skyldig att mot åtnjutande liv emeritilön avgå från tjänsten,
när han fyllt 70 år.

Biskop, som fyllt 65 år och tillika på grund av sjukdom är för framtiden oförmögen
att förvalta sitt ämbete, må kunna på därom gjord ansökan erhålla emeritilön.

3 §. *

Kungl. Majit utser innehavare av emeritilön och bestämmer i samband därmed
den tidpunkt, vid vilken emeritilönen skall tillträdas.

156

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

4 §.

Emeritilön utbetalas månadsvis i efterskott och utgår intill slutet av den
månad, varunder innehavaren avlidit.1

Efterlämnar avliden innehavare av emeritilön änka eller barn, som, därest
emeritilön icke tilldelats honom, varit berättigade till tjänst- eller nådår, åge
änkan eller barnen uppbära emeritilönen intill utgången av den tid, under vilken
tjänst- eller nådårsförmån eljest skolat åtnjutas.

5 §•

Har den, som åtnjuter emeritilön, blivit dömd biskopsämbetet förlustig, vare
vid den tid, beslutet härom vunnit laga kraft, hans rätt till dylik lön förverkad.

6 §•

Ej må emeritilön i mät tagas eller med kvarstad beläggas.

Denna lag träder i kraft den ; dock att biskop, som vid denna

lags ikraftträdande redan är utnämnd, icke skall vara skyldig att mot åtnjutande
av emeritilön avgå från sin tjänst, förrän han fyllt 75 år.

Förslag till kungörelse med vissa föreskrifter angående tillämpningen
av lagen om emeritilöner för biskopar:

1 §•

I fråga örn utbetalning av emeritilön till biskop, ansökning av änka eller barn
efter avliden emeritus att på grund av stadgandet i 4 § lagen örn emeritilöner
för biskopar under där angiven tid komma i åtnjutande av emeritilön, beslut
av vederbörande domkapitel i anledning av dylik ansökning samt utbetalning
i sagda fall av emeritilön skola bestämmelserna i §§ 3 och 4 i kungörelsen den
8 november 1918 (nr 863) angående beredande av emeritilöner åt präster i tilllämpliga
delar äga motsvarande giltighet.

2 §•

Innehavare av emeritilön äger bekomma dyrtidstillägg å emeritilönen efter
enahanda grunder, som gälla för dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare i statens
tjänst med s. k. ny pension.

Uppbäres emeritilön av förutvarande innehavarens änka eller barn, åge änkan
eller barnen uppbära även det dyrtidstillägg, som skulle hava tillkommit emeritus,
om han levat.

Dyrtidstillägget, vilket utgår ur kyrkofonden, utbetalas av statskontoret i
samband med emeritilönen.

3 §•

Då emeritilön i följd av dödsfall eller eljest blivit ledig, skall vederbörande
domkapitel därom underrätta ej mindre Kungl. Maj:t än även statskontoret.

1 Det kan ifrågasättas, huruvida ej till överensstämmelse med 2 § i stycket i förslaget till
lag om reglering av biskoparnas avlöning emeritilön bör utgå t. o. m. den dag innehavaren avlidit.
Möjligen erfordras i så fall övergångsbestämmelse till skydd för nu emeritilöneberättigade.

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

157

4 §.

Domkapitlet har att senast ett år innan biskop uppnått den ålder, då han är
skyldig avgå mot åtnjutande av emeritilön, hos Kungl. Maj:t anmäla detta.

Förslag till lag om gäldande ur kyrkofonden av pensionsavgift, belöpande
å innehavare av biskoplig emeritilön.

Å innehavare av biskoplig emeritilön belöpande pensionsavgift till prästerskapets
änke- och pupillkassa skall gäldas av kyrkofonden.

De närmare föreskrifterna angående avgiftens inbetalning meddelas av Kungl.
Majit.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till kungörelse med tillämpningsföreskrifter till lagen örn gäldande
ur kyrkofonden av pensionsavgift, belöpande å innehavare
av biskoplig emeritilön.

Kungl. Majit har med föranledande av lagen den örn gäl dande

ur kyrkofonden av pensionsavgift, belöpande å innehavare av biskoplig
emeritilön, funnit gott förordna, att pensionsavgift, som avses i berörda lag.
skall av statskontoret, i samband med utbetalning av emeritilön, kvartalsvis
inlevereras till prästerskapets änke- och pupillkassa; åliggande det nämnda
kassa att i god tid före första dagen i var och en av månaderna juli, oktober,
januari och april tillställa statskontoret uppgift å de belopp, som för de särskilda
emeriti skola gäldas ur kyrkofonden såsom pensionsavgift för det löpande
kvartalet av ecklesiastikåret.

Denna kungörelse träder i kraft den

Lag örn dispositionen av vissa för biskoparnas avlöning
avsedda tillgångar

av följande innehåll:

1 §•

Till kyrkofonden skola överföras dels biskopslöneregleringsfonden, dels Lunds
biskopslönemedels besparingsfond, dels övriga för biskoparnas avlönande avsedda
kapitaltillgångar, dels den s. k. Strängnäs stifts episkopaliefond, dels ock
Göteborgs stifts biskopshuskassa.

2 §•

Angående förvaltningen av biskoparna på lön anslagna fastigheter, i den män
dessa icke äro till biskoparna upplåtna för bostadsändamål, samt av de fastigheter,
vilkas avkastning ingår till biskopslöneregleringsfonden och Lunds biskopslönemedels
besparingsfond, skall gälla vad örn allmänna kyrkohemman stadgas.

Denna lag träder i kraft den

158 Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Förslag till lag angående ändringar i 3, 5 och 6 §§ lagen om kyrkofond den 30
augusti 1932:

3 §■

Till kyrkofonden---:---: nämligen:

1) vad enligt---:---: prästerskapet;

2) årlig ersättning---:---: åtnjutits;

3) inkomst av---: (allmänna kyrkohemman);

4) överskott å---:---: 4 §;

5) ersättning---:---: boställsordning;

6) inkomst av biskoparna på lön anslagna hemman, lägenheter och jordar
samt andra fastigheter, i den mån dessa icke äro till biskoparna upplåtna för
bostadsändamål;

7) årlig ersättning av statsverket för de anslag i kronotionde samt oindelt

spannmål och hemmansräntor, för vilka gottgörelse lämnats biskoparna och
biskopslöneregleringsfonden under det ecklesiastikår, som tilländagått näst
före den ;

8) allmän kyrkoavgift, varom förmäles i 5 §;

9) ränta och annan vinst å kyrkofondens tillgångar.

5 §■

Allmän kyrkoavgift---:---: pastoratet.

Kyrkoavgiftens grundbelopp utgör sexton öre för skattekrona. Konungen
bestämmer årligen, huru stor del av grundbeloppet skall för året uttagas.

6 §•

Av kyrkofonden---:---: utgöras:

1) löner, ålderstillägg, arvoden och kostnadsersättningar, som jämlikt lagen
örn reglering av biskoparnas avlöning, lagen om reglering av prästerskapets
avlöning, lagen om provisorisk tilläggslön åt kyrkoherdar och komministrar i
nyreglerade pastorat samt till nämnda lagar anslutna kungörelser skola gäldas
av kyrkofonden, så ock emeritilöner, vilka i enlighet med lagarna örn sådana
löner tilldelats biskopar och andra präster;

2) anslag---:---: befattning;

3) dyrtidstillägg, som, enligt beslut i den ordning särskilt är stadgat, tillerkännas
biskopar och andra präster, vilka avses i lagen örn reglering av biskoparnas
avlöning och lagen örn reglering av prästerskapets avlöning;

4) pensionsavgifter till prästerskapets änke- och pupillkassa, vilka belöpa på
innehavare av biskopliga och prästerliga emeritilöner;

5) anslag---:---: 300,000 kronor;

6) arvoden---:---: verksamhet;

7) arvoden---:---: ecklesiastik boställsordning;

8) anslag---:---: samband;

9) kostnader---:---: Luleå stift;

10) kostnader---:---: allmänna kyrkohemman;

11) tillskott---:---: stadgas;

12) anslag, som Konungen finner skäligt anvisa för beredande åt ärkebiskopen
av sekreterarehjälp;

13) ovan icke avsedda kostnader, som enligt lagen om reglering av biskoparnas
avlöning skola gäldas av kyrkofonden.

Kungl. Majlis ''proposition Nr 242.

159

Bil. C.

(åberopad sid. 40.)

Förslag

till

ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte nya grunder
för dispositionen av därtill avsedda medel.

Allmänna bestämmelser.
l:o.

Biskop äger åtnjuta kontant lön jämte förmån av hyresfri tjänstebostad
samt särskilda bidrag och kostnadsersättningar ävensom, efter avgång från
tjänsten, emeritilön, allt i enlighet med nedan meddelade bestämmelser och
under härefteråt stadgade villkor.

2:o.

Biskop är pliktig att underkasta sig sådan jämkning i åligganden och förändring
av stifts område, som framdeles kan varda i vederbörlig ordning föreskriven.

3:o.

Beträffande den tidpunkt, då utnämnd biskop äger tillträda med biskopstjänsten
förenade löneförmåner,

beträffande omfattningen dels av dödsbo efter biskop tillkommande rätt till
tjänstår, dels av den därav härflytande rätten för änka och barn att uppbära
emeritilön, dels av rätten till nådår för efterlevande efter biskop samt

beträffande den dag, intill vilken vid biskopstjänst samt för innehavare av
biskoplig emeritilön bestämda kontanta löneförmåner i särskilda fall må till
vederbörande utgå,

skall gälla vad i motsvarande hänseenden finnes stadgat i fråga om löneförmåner
vid kyrkoherde- och komministerstjänst, som i lagen örn reglering av
prästerskapets avlöning avses, samt i fråga örn emeritilön för sådan befattningshavare.

Beträffande tidpunkten för avträdande av biskop anvisad tjänstebostad skall,
frånsett i fall, som nedan under punkt 8:o avses, gälla vad i ecklesiastik boställsordning
finnes stadgat om avträdande av prästgård.

4:o.

Utbetalning av lön och emeritilön sker månadsvis i efterskott.

5:o.

Med biskopstjänst må icke — frånsett att biskopen i Visby stift skall såsom
prebende innehava kyrkoherdetjänsten i Visby stads- och landsförsamlingars
pastorat — förenas annan allmän tjänst.

160

Kungl. Marits ''proposition Nr 242.

tjänstebefattning ej må anses inverka hinderlig! för utövande av biskopstjänsten,
medgiver, att ett förenande av uppdraget eller tjänstebefattningen med
biskopstjänsten må tillsvidare äga rum.

Allmänna löneförmåner.

6:o.

Följande biskopar skola i kontant lön för år åtnjuta
dels grundlön med här nedan angivna belopp, nämligen

ärkebiskopen.............................

biskopen i Linköpings stift..................

» » Skara » ..................

» Strängnäs » ..................

» » Västerås » ..................

» » Växjö » ..................

» » Lunds » ..................

'' » Göteborgs » ..................

» Karlstads » ..................

» » Härnösands » ..................

» » Luleå » ..................

kronor 29,000
» 21,000
» 21,000
» 21,000
» 21,000
» 21,000
» 24,500

» 21,000
» 21,000
» 21,000
» 21,000

dels ock dyrtidstillägg därå enligt de grunder, som äro eller kunna varda
bestämda för befattningshavare i statens tjänst, som åtnjuta reglerad avlöning.

Biskopen i Visby stift, som i egenskap av kyrkoherde i Visby stads- och landsförsamlingars
pastorat uppbär avlöning, utgående i därför stadgad särskild ordning,
skall äga vid biskopstjänsten åtnjuta lönefyllnad så bestämd, att dennes
kontanta lön för året uppbringas till ett belopp av 21,000 kronor jämte dyrtidstillägg
därå enligt de grunder, som enligt vad ovan angivits skola för övriga
biskopar tillämpas. Vid bestämmande av nämnda lönefyllnad skola tagas i beräkning
samtliga för kyrkoherdebefattningen i prebendepastoratet fastställda
kontanta allmänna löneförmåner, därå utgående dyrtidstillägg inberäknat, men
må därvid avdrag ske — intill ett belopp av 170 kronor för månad — för vad
biskopen visar sig hava för månaden avstått såsom ersättning till vikarie å eller
till ämbetsbiträde vid berörda befattning.

7:o.

För tid, varunder vid biskopstjänst utgående kontant lön eller, i fråga örn
biskopstjänsten i Visby stift, lönefyllnad åtnjutes av tjänst- eller nådårsberättigad
dödsbodelägare eller, jämlikt vad särskilt är stadgat, uppbäres av prästerskapets
änke- och pupillkassa, må Kungl. Majit tillerkänna utnämnd biskop,
som trätt i utövning av tjänsten, löneersättning, högst motsvarande lönens eller
lönefyllnadens belopp.

8:o.

a) Tjänstebostad beredes biskop enligt Kungl. Maj:ts bestämmande å för
ändamålet anvisad publik fastighet. Där särskilda förhållanden därtill föranleda,
må dock Kungl. Majit i stället tilldela biskop antingen åt honom förhyrd tjänstebostad
eller hyresersättning till belopp, som för varje gång med hänsyn till förekommande
omständigheter bestämmes. I förmån av tjänstebostad ingår dispositionsrätt
till planterat område och särskilda utrymmen i övrigt, som i förekommande
fall enligt meddelat bestämmande skall höra till den åt biskopen

161

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 242.

upplåtna bostadslägenheten. Vad sålunda stadgats i fråga om tjänstebostad och
hyresersättning skall dock icke gälla biskopen i Visby stift, så länge han i egenskap
av kyrkoherde i Visby pastorat äger åtnjuta förmån av prästgård enligt
ecklesiastik boställsordning.

b) Åt biskop upplåten tjänstebostad ävensom — för tid, varunder kyrkoherdetjänsten
i Visby pastorat är med biskopstjänsten i stiftet förenad — den
av biskopen i Visby stift disponerade prästgården må, i den ordning och omfattning
Kungl. Majit föreskriver, genom det allmännas försorg förses med
möblering för högst fyra till representation avsedda rum.

c) Därest åt biskop upplåten tjänstebostad å för ändamålet anvisad publik
fastighet erfordras för något domkapitlets eller domkyrkans trängande behov,
är biskop skyldig att efter Kungl. Maj :ts bestämmande antingen avstå från
sådan tjänstebostad och åtnöjas med annan tjänstebostad eller hyresersättning,
som ovan under a) sägs, eller att underkasta sig den minskning av tjänstebostäder
som skäligen må kunna ske.

d) Biskop skall bebo åt honom upplåten tjänstebostad, så framt icke Kungl.
Majit på grund av särskilda omständigheter annorlunda medgiver, samt är
skyldig ej mindre väl vårda densamma och omsorgsfullt vidmakthålla därtdl
hörande planterat område än även i övrigt i fråga örn tjänstebostadens begagnande
ställa sig till efterrättelse de särskilda bestämmelser, som äro eller kunna
varda meddelade.

e) Biskops dödsbo ävensom prästerskapets änke- och pupillkassa, i den man
denna äger disponera biskops tjänstebostad, skall i den omfattning, som i brist
på överenskommelse bestämmes av Kungl. Majit, upplåta nödigt utrymme i
tjänstebostaden för efterträdaren å biskopstjänsten.

Särskilda bidrag och kostnadsersättningar.

9 :o.

För uppvärmning av åt biskop upplåten tjänstebostad samt för bränsle, som
i bostaden eljest användes för hushållsändamål, äger biskop, i den ordning och
omfattning, Kungl. Majit bestämmer, erhålla bidrag intill tre fjärdedelar av
kostnaderna.

10:o.

Biskop äger, i den ordning och omfattning Kungl. Majit bestämmer, erhålla
resekostnads- och traktamentsersättning enligt gällande resereglemente för i
tjänsten företagna resor.

Illo.

Åt biskop upplåten tjänstebostad må genom det allmännas försorg förses med
rikstelefonförbindelse i enlighet med de närmare föreskrifter, som av Kungl.
Majit meddelas.

12:o.

För avlönande av biträde, som erfordras för handläggningen av ärenden, sammanhängande
med de ärkebiskopen i denna hans egenskap åvilande särskilda
ämbetsförpliktelserna, må ärkebiskopen i enlighet med de närmare villkor och
bestämmelser, som av Kungl. Majit fastställas, tilldelas bidrag med högst

7,000 kronor för år.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 2//2.

162

Kungl. Marits proposition Nr 242.

13 :o.

Biskop, som på grund av vad under punkt 8:o c) stadgats nödgas avträda åt
honom upplåten tjänstebostad, äger åtnjuta skälig gottgörelse för flyttningskostnaden
efter Kungl. Maj:ts bestämmande. Har genom flyttningen eller i följd
av en eljest uppkommen mera väsentlig, vid biskops tillträde av tjänsten icke
förutsedd rubbning i bostadsförhållandena skada eller förlust åsamkats biskopen,
må denne, likaledes efter Kungl. Maj:ts bestämmande, tillerkännas skälig
ersättning härför.

14:o.

För underhåll av till tjänstebostad hörande planterat område må Kungl.
Maj:t, där särskilda förhållanden så föranleda, tilldela biskop visst bidrag.

Emeritilöner.

15:o.

Biskop skall vara skyldig att mot åtnjutande av emeritilön avgå från tjänsten,

a) när han fyllt sjuttio år eller

b) när han — utan att hava uppnått nämnda ålder — under tre på varandra
följande år varit på grund av sjukdom, vanförhet eller lyte ur stånd att
utöva sin tjänst och av sådan anledning finnes vara för framtiden därtill oförmögen.

Biskop, som utnämnts till sin tjänst före den 1 mars 1935, skall icke mot sitt
bestridande vara skyldig att mot åtnjutande av emeritilön avgå från tjänsten,
förrän han fyllt sjuttiofem år.

16:o.

Emeritilöner, som här avses, må samtidigt utgå till ett antal av högst fyra.

Innehavare av emeritilön utses av Kungl. Maj:t, som i samband därmed
bestämmer den tidpunkt, då emeritilönen skall tillträdas.

17.-o.

Emeritilön utgår med 9,000 kronor för år jämte dyrtidstillägg därå efter de
grunder, som äro eller kunna varda bestämda för f. d. befattningshavare i statens
tjänst, vilka åtnjuta pension enligt civila tjänstepensionsreglementet.

Innehavare av emeritilön är för egen del befriad från erläggande av å honom
belöpande pensionsavgift till prästerskapets änke- och pupillkassa.

18:o.

Vad i fråga örn emeritilön at präst, som avses i lagen örn reglering av prästerskapets
avlöning, finnes stadgat därom, att rätten till sådan lön skall vara förverkad,
där den som åtnjuter lönen blivit dömd prästämbetet förlustig, ävensom
att emeritilön ej må i mät tagas eller med kvarstad beläggas, skall även
gälla emeritilön åt biskop.

För biskoparnas avlönande avsedda medel.

19:o.

Ali kostnad för beredande åt biskoparna av dem härförut tillerkända förmåner
gäldas av kyrkofonden. Sålunda skall ej mindre av fonden bestridas för
biskop bestämda kontanta allmänna löneförmåner, särskilda bidrag och kostnadsersättningar
samt emeritilön, än även ur fonden utgå kostnad för

byggande och underhåll av erforderliga hus å för tjänstebostad anvisad publik
fastighet,

163

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

anläggande av trädgård eller annan plantering å sådan fastighet,
uppförande och underhåll av stängsel kring, anläggning och underhåll av
gårdsplan och väg till saint utskvlder och andra avgifter för dylik fastighet,
förhyrning av tjänstebostad,

anskaffning och underhåll av möblering, som under punkt 8:o avses, samt
anordnande av rikstelefonförbindelse, som under punkt 11 :o sägs,
ävensom kostnad för pensionsavgifter, som under punkt 17:o avses.

20:o.

Till statskontoret skola för den disposition, som nedan under 21 :o sägs, överlämnas
dels den s. k. Strängnäs stifts episkopaliefond samt Göteborgs stifts
biskopshuskassa och reparationsfonden vid biskopshuset i Härnösand, dels ock
alla i övrigt inom stiften förvaltade fonder och andra kapitaltillgångar, i den
mån de äro avsedda för biskoparnas avlönande.

21:o.

a) Till kyrkofonden skola överföras biskopslöneregleringsfonden och Lunds
biskopslönemedels besparingsfond; Kungl. Maj:t likväl förbehållen befogenhet
att av de från biskopslöneregleringsfonden överförda kapitaltillgångarna, jämlikt
hittills tillämpade grunder, disponera erforderliga belopp för utlämnande av lån
eller bidrag åt biskop eller biskops rättsinnehavare för gäldande av kostnad,
som uppkommit på grund av den biskopen såsom boställshavare enligt hittills
gällande bestämmelser åvilande byggnadsskyldighet.

b) Till kyrkofonden skola därjämte överföras Strängnäs stifts episkopaliefond
ävensom övriga enligt punkt 20:o till statskontoret överlämnade tillgångar,
i den mån de icke äro särskilt avsedda för byggande och underhåll av biskopshus
eller utgöras av ersättningsmedel för mark, som tillhört åt biskop i stad
upplåten bostadsfastighet.

c) Göteborgs stifts biskopshuskassa och reparationsfonden vid biskopshuset
i Härnösand ävensom övriga jämlikt punkt 20:o till statskontoret överlämnade
tillgångar, som ej enligt vad under b) härovan sägs skola till kyrkofonden överföras,
skola av statskontoret förvaltas samt var för sig bokföras. Avkastningen
av ifrågavarande tillgångar skall, tillsvidare och intill dess annorledes kan varda
bestämt, årligen tillföras kyrkofonden.

d) Tillika skall kyrkofonden tillföras dels ersättning av statsverket för de
anslag i kronotionde m. m., för vilka gottgörelse enligt riksstaten för närvarande
tillkommer biskopar och biskopslöneregleringsfonden, dels ock avkomsten av
samtliga för biskoparnas avlönande anslagna fastigheter vare sig sadan fastighet
för närvarande är anvisad viss biskop pa Ilin eller avkastningen därav
ingår till fond — dock endast i den mån fastighet eller del därav icke skall disponeras
för tjänstebostad åt biskop.

Tillämpning sbestämmelser.

22 :o.

Angående vårdnaden örn de at biskoparna upplatua tjänstebostäder samt
angående tillämpningen i övrigt av förestående bestämmelser, utöver vad därom
är eller varder i lag stadgat, ävensom angående tidpunkten för bestämmelsernas
ikraftträdande skall gälla vad Kungl. Majit i sådant hänseende förordnar.

164

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

Förslag

tili

förordning angående förvaltningen av de för biskoparnas avlönande

anslagna fastigheter.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Sådan för biskoparnas avlönande anslagen fastighet eller del av dylik fastighet,
som jämlikt vad därom är särskilt stadgat anvisats för tjänstebostad åt
biskop, utgör biskopsgård.

Där Kungl. Majit för tillgodoseende av något domkapitlets eller domkyrkans
behov i förekommande fall finner särskilt utrymme kunna utan olägenhet beredas
domkapitlet eller domkyrkan å samma fastighet, varå tjänstebostad för
biskop skall vara förlagd, må, då Kungl. Majit så bestämmer, jämväl dylikt
utrymme anses tillhöra biskopsgård.

I denna förordning avsedd fastighet, varå biskopsgård ej skall vara förlagd,
liksom ock, där av sådan fastighet särskilt område skall utgöra biskopsgård,
övrig del av fastigheten, benämnes biskopshemman.

2§.

Biskopsgård och biskopshemman förvaltas av stiftsnämnden, biskopsgård
enligt de särskilda föreskrifter Kungl. Majit meddelar och biskopshemman i
enlighet med vad för allmänna kyrkohemman är stadgat.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från och med den dag, då, jämlikt
vad Kungl. Majit särskilt förordnar, de av Kungl. Majit och riksdagen
antagna ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte nya grunder
för dispositionen av därtill avsedda medel träda i kraft.

Därvid skall iakttagas:

Fastighet, som under tiden närmast före denna förordnings ikraftträdande
utgör bostadsboställe för biskop eller eljest av biskop innehaves på lön, skall av
biskopen avträdas från och med dagen, då förordningen, enligt vad ovan stadgats,
träder i kraft.

Å varje här avsedd fastighet, beträffande vilken nybyggnads- och underhållsskyldighet
jämlikt hittills gällande bestämmelser åligger biskopen, skall, i anledning
av fastighetens avträdande vid nämnda tidpunkt, mellan biskopen
såsom avträdande boställshavare och stiftsnämnden för kyrkofondens räkning
såsom tillträdare förrättas husesyn i hittills gällande ordning. Sådan syn, varom
stiftsnämnden skall äga att föranstalta, må icke hållas senare än sex månader
efter den bestämda avträdesdagen.

Vad sålunda stadgats i fråga om biskops avträdande av fastighet, skall i tilllämpliga
delar gälla jämväl för biskops tjänst- eller nådårsberättigade dödsbo
samt för prästerskapets änke- och pupillkassa, i fall då någon av dessa vid förordningens
ikraftträdande innehar fastighet, varom nu är fråga.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

165

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den 30 augusti 1932
(nr 404) om kyrkofond.

Härigenom förordnas, att 3 och 6 §§ lagen den 30 augusti 1932 om kyrkofond,
vilka lagrum ändrats genom lag den 23 november 1934 nr 545, skola i nedan
angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

3 §.

Från statsverket---kyrkofonden utgå

1) ersättning med---m. m. samt

2) ersättning dels med tillhopa 301,250 kronor för vissa tidigare av prästerskapet
i territoriella pastorat åtnjutna statsanslag, dels ock med 117,200 kronor
för dylika anslag, som tillförne åtnjutits av biskopar eller utgått till biskopslöneregleringsfonden,

skolande dessa ersättningar inom januari månad för året utbetalas till kyrkofonden.

Ytterligare skola till kyrkofonden ingå:

3) inkomst av---är beläget, (allmänna kyrkohemman) ävensom in komst

av fastigheter, vilkas avkomst, jämlikt av Konungen och riksdagen
antagna bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte grunder för dispositionen
av därtill avsedda medel, tillförts kyrkofonden, (biskopshemman);

4) ---

8) ränta och annan vinst å andra av statskontoret förvaltade kapitaltillgångar,
varav avkastningen, jämlikt de under 3) här ovan angivna grunder för
dispositionen av till biskoparnas avlönande avsedda medel, skall tillföras kyrkofonden.

6 §■

Enligt vad särskilt är stadgat skola av kyrkofonden gäldas
dels kostnad för avlönande av biskoparna och av präster, som avses i lagen
örn reglering av prästerskapets avlöning, ävensom för beredande av emeritilön
för dylika präster samt för vissa prästmän i ledande ställning i missionens och
diakoniens tjänst, allt i den omfattning, som är närmare bestämd
i de av Konungen och riksdagen antagna bestämmelser för biskoparnas avlönande
jämte grunder för dispositionen av därtill avsedda medel,

i lagen örn reglering av prästerskapets avlöning jämte de därtill anslutna
lagarna örn provisorisk tilläggslön åt kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade
pastorat m. m., örn resanslag åt vissa präster i nyreglerade pastorat, örn
emeritilöner för präster och örn dyrtidstillägg åt präster samt

i lagen örn emeritilöner för vissa prästmän i ledande ställning i missionens och
diakoniens tjänst,

dels jämlikt 5 och 6 §§ ecklesiastik boställsordning bestämda arvoden åt ordförande
i boställsnämnder, arvoden och ersättningar åt ledamöter i stiftsnämnder
samt avlöningar åt stiftsjägmästare och biträden åt dessa ävensom andra
omkostnader för stiftsnämndernas verksamhet,

dels ock jämlikt lagen den 21 november 1925 beviljade anslag för uppförande
av prästgårder inom Härnösands och Luleå stift.

166

Kungl. Mårds proposition Nr 242.

Härutöver skola av kyrkofonden utgöras:

1) tillskott till pastorat enligt vad i 7 § stadgas;

2) anslag, som Konungen---prästerlig befattning;

3) kostnader för förvaltningen av biskopshemman;

4) kostnader för förvaltningen av allmänna kyrkohemman;

5) anslag, som--- 300,000 kronor;

6) pensionsavgifter till prästerskapets änke- och pupillkassa för innehavare
av prästerlig emeritilön samt för pensionerad teologie professor, som innehaft
kyrkoherdetjänst i prebendepastorat;

7) anslag, som Konungen och riksdagen finna skäligt ställa till vederbörande
statsdepartements förfogande för anlitande av biträde vid handläggning av
boställsärenden och vad därmed äger samband. 1

1. Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den dag, då, jämlikt vad
Konungen särskilt förordnar, de av Konungen och riksdagen antagna ändrade
bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte nya grunder för dispositionen av
därtill avsedda medel träda i kraft.

2. Med ikraftträdandet av denna lag upphävas lagarna den 28 oktober 1932
(nr 478) örn gäldande ur kyrkofonden av pensionsavgift, belöpande å innehavare
av prästerlig emeritilön med flera, och den 20 juli 1933 (nr 489) om gäldande
i visst fall ur kyrkofonden av pensionsavgift till prästerskapets änke- och
pupillkassa.

3. Kyrkofonden skall beträffande de fonder och andra kapitaltillgångar, vilka
jämlikt ovan i punkt 1 angivna bestämmelser och grunder överförts till kyrkofonden,
svara för samtliga de utgifter, som enligt allmän författning eller särskilda,
i behörig ordning meddelade bestämmelser redan blivit anvisade till
utgående från dessa tillgångar.

Sammanfattning,

Stift	Reglerad lön Kronor	Lön i medeltal för åren 1911/1913	Uppgiven utgående lön under ecklesiastikåret
1924/1925	1925/1926	1926/1927	1927/1928	1928/1929	1929/1930	1930/19312
	16,000		20,481: 79	43,896: 29	43,494: 07	47,326: 85	26,404: 37	44,876: 82	22,449: —	22,449: —
Linköping...............	13,000	—	16,306: 79					28,840: 45	31,696: 66	32,165: 83
Skara.................	12,000	—	11,996:23	26,988: 85	23,775: 87	21,327:11	22,183: 21	22,330: 88	20,901: 68	19,652:13
Strängnäs...............	12,000	—	12,919: 50	19,831: 98	19,832: 57	19,665: 87	19,055: 57	19,014: 33	18,085: 75	17,083: 96
Västerås................	12,000	—	15,516: 25	26,391: 98	25,118:16	25,915: 51	25,501: —	23,848: 68	21,733: 65	19,490: 02
Växjö.................	14,000	—	16,925: 57	25,661: 57	25,484: 59	25,123: 79	25,149: 02	24,171: 87	23,012:31	21,199:50
Lund..................	15,000	—	37,136: 04	—	—	60,293: 45	38,771: 96	37,575: 57	34,651: 66	31,186: 89
Göteborg ...............	14,000	—	14,891: 67	22,472:35	22,425: 92	22,131: 74	21,899: 02	21,475: 74	18,663: —	17,679: 60
Karlstad................	12,000	—	21,670: 80	18,741: 49	18,559: 40	18,472: 68	18,211: 30	17,813: 57	16,952: 47	15,964: 66
	12,000		12,454: 74	14,959: —	17,942: —	17,744: —	17,725: —	17,764: —	17,609: —	17,395: —
Luleå.................	12,000	—	12,000: —	14,857: —	17,409: —	17,759: —	17,627: —	17,666: —	17,648: —	17,423: —
Visby.................	10,000	—	11,581: 87	22,531: 50	22,905: 08	22,607: 22	22,349: 64	21,995: 96	21,189:37	20,353: 65
Summa kronor	154,000: -	203,881:25	_ 1	_ 1	_ 1	_ 1	297,373:87	264,592:55	252,043:24

C*4-«— .
O

<ND

1 Då uppgifter för detta år ej erhållits från samtliga biskopsstolar, har någon summa ej ansetts böra här upptagas.

2 För erhållande av jämförelsetal för ecklesiastikåret 1930/1931 har för ärkebiskopsstolen i Uppsala, för vilken ingen uppgift lämnats för
sagda år, här upptagits det för ecklesiastikåret 1929/1930 angivna beloppet.

T3 c-x

Inkomster					s	— t —	i —f-	t					Summa
Uppsala	Linköping	Skara	Strängnäs	Västerås	Växjö	Lund	Göteborg	Karlstad	Härnösand	Luleå	Visby
1931—1982.
Arrende- och andra avgälder.........		7,903	18,117		5,589		28,059	—	—	—	—	—	59,668
Skogsavkastning................		—	—		—		—	—	—	—	—	—	—
Ränta å skogslikvid- och expropriations-
medel m. m..................	4> ■+■>	8,935	285	4> •<->	—	<D +->	105	—	—	—	—	—	9,325
Indelningsersättning..............	Tc a a	6,749	3,200	Tb (X Q*	12,788	Tc Q* A	—	8,564	7,922	5,251	—	6,101	50,575
Lön, särskilt lönetillägg, dyrtidstillägg . . .	3	—	—	3 a	—	3	—	—	—	3,289	17,340	—	20,629
Lönefyllnad...................	a A	—	—	a A	—	3 ii	—	3,785	1,410	4,517	—	4,000	13,712
	C/2			C/2		C/2
Lönetillägg i anledning av nådårsrättens
upphörande .................		195	—		180		420	210	—	—	180	—	1,185
Prebendeersättning...............		6,430	—		1,195		—	4,403	5,749	4,283	—	—	22,060
Inkomst av prebende.............		—	—		—			—	—	—	—	9,464	9,464
Summa inkomster		30,212	21,602		19,752		28,584	16,962	15,081	17,340	17,520	19,565	186,618

168 Kungl. Majlis proposition Nr 242.

Inkomster					s	--t -	— f —	t					Summa
Uppsala	Linköping	Skara	Strängnäs	Västerås	Växjö	Lund	Göteborg	Karlstad	Härnösand	Luleå	Visby
1932—1933.
Arrende- och andra avgälder.........		7,778	19,190		7,235		27,202	—	—	—	—	—	61,405
Skogsavkastning................		—	—		—		—	—	—
Ränta & skogslikvid- och expropriations-
medel m. ...................	0>	8,937	189	3 CM	—	4) 4->	105	—	—		—		9,231
j Indelningsersättning..............	To Q*	6,591	3,098	*5o a a	12,465	bO 0U o*	—	8,339	7,726	5,167	—	5,817	49,203
Lön, särskilt lönetillägg, dyrtidstillägg . . .	P V)	—	—	p tn	—	s	—	—	—	3,049	17,070	—	20,119
Lönefyllnad...................	a	—	—	Ö e* a3	—	c M aS	—	3,785	1,410	4,517	—	4,000	13,712
	cn			cn
Lönetillägg i anledning av nådårsrättens
upphörande.................		195	—		180		420	210	—	—	180	-	1,185
Prebendeersättning...............		6,430	—		1,195		—	4,403	5,749	4,283	—	—	22,060
		_	—		—		—	—	—	—	—	9,188	9,188
Summa inkomster		29,931	22,477		21,075	\| 27,727116,737114,885	17,016	17,250	19,005	186,103

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

					S	- t -	i—f-	-t					—
Inkomster	Uppsala	Linköping	Skara	Strängnäs	Västerås	Växjö	Lund	Göteborg	Karlstad	Härnösand	Luleå	Visby	Summa
1933—1934. Arrende- och andra avgälder.........	5,561	7,178	16,138	737	6,571	7,264	29,691						73,140
Skogsavkastning................	—	—	6,021	—	—	11,783	—	—	—	—	—	—	17,804
Ränta å skogslikvid- och expropriations-medel m. m..................	—	8,645	302	3,923	18,478	1,119	92						32,559
Indelningsersättning..............	7,125	6,518	3,060	7,756	12,424	5,871	—	8,208	7,589	5,155	—	5,624	69,330
Lön, särskilt lönetillägg, dyrtidstillägg . . .	—	—	—	--	—	2,000	—	—	—	2,935	16,896	—	21,831
Lönefyllnad...................	—	—	—	1,400	—	—	—	3,785	1,410	4,517	—	4,000	15,112
Lönetillägg i anledning av nåd&rsrättens upphörande .................	240	195	_	180	180	210	420	210			180		1,815
Prebendeersättning...............	3,858	6,430	—	2,249	1,195	2,356	—	4,403	5,749	4,283	—	—	30,523
Inkomst av prebende.............	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	_	9,020	9,020
Summa inkomster	16,784	28,966	25,521	16,245	38,848	30,603	30,203	16,606	14,748	16,890	17,076	18,644j	271,134

170 Kungl. Majlis ''proposition Nr 242.

					S	- t -	— f —	t
■ Inkomster	Uppsala	Linköping	Skara	Strängnäs	Västerås	Växjö	Lund	Göteborg	Karlstad	Härnösand	Luleå	Visby	Summa
1934—1935.
Arrende- och andra avgälder.........	7,950	6,628	16,595	732	6,180	9,171	29,879	—	—	—	—	—	77,135
Skogsavkastning................	—	—	—	—	—	10,568	—	—	—	—	—	—	10,568
Ränta å skogslikvid- och expropriations-													14,122
medel m. ...................	—	8,638	431	3,405	432	1,125	91	—	—	—	—
Indelningsersättning..............	9,912	6,404	3,026	7,473	12,365	5,817	—	8,058	7,360	5,102	—	5,521	71,038
Lön, särskilt lönetillägg, dyrtidstillägg . . .	—	—	—	—	—	2,000	—	—	—	3,114	16,932	—	22,046
Lönefyllnad................... Lönetillägg i anledning av nådårsrättens	—	—	—	1,400	—	—		3,785	1,410	4,517		4,000	15,112
upphörande.................	240	195	—	180	180	210	420	210	—	—	180	~	1,815
Prebendeersättning...............	3,918	6,430	—	2,249	1,195	2,356	—	4,403	5,749	4,283	—	—	30,583
						-						9,020	9,020
Summa inkomster	22,020	28,295	20,052	15,439 20,352\| 31,247	30,390	16,456	14,519	17,016\| 17,112	118,541	251,439 ''sol S ÖB ■§ ^ P P- *

Kungl. Majlis ''proposition Nr 242.

172

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

Bil. D6.

(åberopad sid. 41.)

Förklarande anmärkningar

(till bil. D 2-5 och 7).

Samtliga inkomstbelopp hava i tablåerna utjämnats till hela krontal. I övrigt
må beträffande uppgifterna i dessa tablåer följande anmärkas:

Bland ärkebiskopens löneinkomster ingår icke för uppgivna tidsperiod någon
inkomst av skogsavkastning. Sådan lärer emellertid, enligt vad under hand
inhämtats från domänstyrelsen, komma att under ecklesiastikåret 1935—1936
retroaktivt tillerkännas nuvarande ärkebiskopen, liksom även dödsbodelägarna
efter företrädaren i ämbetet. Preliminärt beräknat torde härav för ecklesiastikåret
1933—1934 komma att till ärkebiskopen utbetalas cirka 10,000 kronor och
eventuellt något motsvarande belopp även för följande ecklesiastikår.

I de för biskopen i Linköping upptagna inkomsterna av arrende m. m. är
inräknat ett belopp av 1,400 kronor för år, vilket belopp enligt av numera avlidne
biskopen därstädes E. Aurelius meddelade uppgifter motsvarar värdet av
tjänstbarheter och produkter, som årligen tillfallit biskopen på grund av upplåtelse
(under form av tjänstavtal) av den till biskopsgården hörande trädgården.

Enligt tablåerna har förutvarande biskopen i Skara Hj. Danell endast under
löneåret 1933—1934 uppburit inkomst av skogsavkastning. Emellertid lär till
samme biskop efter den 1 maj 1935 ha utbetalats eller komma att utbetalas
inemot 30,000 kronor, utgörande behållen skogsavkastning för tiden intill den
1 maj 1935 från vissa biskopen på lön anslagna fastigheter.

För biskopen i Västerås är i tablåerna icke alls upptagen någon inkomst av
skogsavkastning. Jämlikt beslut av Kungl. Maj:t den 15 juni 1935 har biskopen
dock tillerkänts behållningen av såväl under åren 1920—1933 verkställda som
framdeles skeende försäljningar av virkesöverskott från vissa biskopen på lön
anslagna fastigheter. Under ecklesiastikåret 1933—1934 för biskopen upptagen
inkomst av ränta, 18,478 kronor, utgör under tiden 1921 1/5 1933 upplupna och
kapitaliserade räntor av skogslikvidmedel för vissa av biskopsfastigheterna. Den
årliga räntan framdeles å samma medel beräknas av biskopen till omkring 900
kronor.

Till biskopen i Växjö hava efter den 1 maj 1935 hittills utbetalats omkring
7,500 kronor i skogsförsäljningsmedel och lära även ytterligare sådana medel
vara för honom att förvänta.

De biskopen i Lund tillkommande avgälderna av tomtupplåtelser från Helgonagården
i Lund hava beträffande vissa av dessa upplåtelser höjts genom
beslut av stiftsnämnden den 30 augusti 1933. En av tomterna å Helgonagården
har numera enligt köpebrev den 3 maj 1935 försålts för 17,500 kronor, vilken
försäljningssumma överlämnats till domkapitlets förvaltning.

De av förutvarande biskopen i Härnösand E. F. Lönegren lämnade uppgifterna
avse budgetåren 1/7 1931—30/6 1934 samt påföljande budgethalvår till
och med den 31 december 1934, då biskopen avgick från tjänsten. För erhållande
av jämförelsetal för hela löneåret 1934—1935 hava i tablån inkomsterna
för året upptagits, i enlighet med från stiftssekreteraren därstädes inhämtade
uppgifter, till ungefär dubbla beloppet av vad av biskopen uppgivits för nyssangivna
första budgethalvår.

Såsom prebendekyrkoherde i Visby har biskopen därstädes att själv bestrida
utgifterna för avlönande av vikarie å kyrkoherdetjänsten. Under senare år har

173

Kungl. Magita proposition Nr 242.

vikarien jämlikt enskild överenskommelse med biskopen av denne åtnjutit
ersättning i ett för allt med 1,500 kronor. Detta belopp synes i biskopens inkomstuppgifter
vara frånräknat inkomsten av prebendet.

Samtliga i förevarande tablåer upptagna inkomstbelopp, med undantag som
ovan angivits för biskopens i Visby inkomst av prebende, utvisa — enligt de
lämnade uppgifterna — vederbörande biskopars bruttoinkomster för året i
fråga. Uti de för de tidigare utredningarna sammanställda tablåerna hava däremot
somliga inkomster icke upptagits till sina bruttobelopp, utan hava från
bruttoinkomsterna redan i inkomsttablåerna frånräknats särskilda omkostnader.
I följd härav kunna biskoparnas inkomster enligt dessa tidigare års tablåer icke
omedelbart jämföras med motsvarande inkomster i de nu för löneåren 1931
—1935 uppgjorda tablåerna.

För erhållande av bättre överblick över växlingarna i lönebeloppen hava
samtliga biskoparnas årsinkomster under hela den här behandlade tidsperioden,
1931—1935, upptagits i efterföljande sammandrag. På grundval av de i sammandraget
ingående inkomstuppgifterna har däri jämväl uträknats medelbruttoinkomsten
per år vid varje biskopsstol. Dessutom har — efter av biskoparna
meddelade uppgifter — i anslutning till sammandraget dels sammanställts
en medeltalsberäkning för år och biskopstjänst av sådana utgifter för fastigheter
m. m., vartill, i händelse av omreglering av biskoparnas löner, särskilda
kostnadsbidrag torde kunna för biskoparna påräknas, dels ock med ledning
därav uträknats den årliga medelnettoinkomsten för varje biskopstjänst under
här ifrågavarande tidsperiod. För jämförelsens skull har slutligen även medtagits
beloppen av de nu gällande reglerade lönerna jämte därå beviljade lönetillägg
och löneförbättringar.

Sammanfattning,

					S-	— t — i	— f — t
	fl *fl CO a CL p	bo C ’CL :© M	H 03 cn	CO :o3 fl bo fl :o3 M rSl	CO oc3 M -<-> CO :fl >	:° ’£* :fl >•	n© fl fl	bc t-> O Xt <v ■*-> :0 O	H© fl 03 C fl LC	-fl fl fl 03 :© fl :fl K	ofl V ”fl h-J	>> Xi C/3 >	Summa
Summa inkomster 1931—1932 ...... » > 1932—1933 ...... » » 1933—1934 ...... » » 1934—1935 ......	16,784 22,020	30,212 29,931 28,966 28,295	21,602 22,477 25,521 20,052	16,245 15,439	19,752 21,075 38,848 20,352	30,603 31,247	28,584 27,727 30,203 30,390	16,962 16,737 16,606 16,456	15,081 14,885 14,748 14,519	17,340 17.016 16,890 17.016	17,520 17,250 17,076 17,112	19,565 19,005 18,644 18,541	186,618 186,103 271,134 251,439
Inkomst i medeltal per år	38,804 19,402	117,404 29,351	89,652 22,413	31,684 15,842	100,027 25,007	61,850 30,925	116,904 29,226	66,761 16,690	59,233 14,808	68,262 17,065	68,958 17,239	75,755 18,939	895,294 256,907
Särskilda utgifter vid tjänsten, i medeltal per år:
Fastighetsutskylder............	1,210	1,070	922	374	637	960	579	—	679	473	—	300	7,204
Reparations- och nybyggnadskostnad . .	100	—	1,000	—	—	1,861	—	50	—	—	—	156	3,167
Andra fastighetsutgifter (brandförsäkring, sotning, renhållning, vatten, syner
m. m.)..................	1,300	975	521	149	1,435	560	764	ä.u.100	326	500	—	377	7,007
Uppvärmningskostnad, 3/r-dels......	ber.900	1,050	600	975	1,200	900	1,350	a.u.750	806	750	750	480	10,511
Resor....................	2,725	500	2,000	3,069	1,000	3,191	3,300	450	675	332	352	504	18,098
Telefon...................	ber.250	ä.u. 337	ber. 250	ä.u.31G	505	ber.250	ä.u. 240	ä.u.380	150	ber.250	ber.250	ber.250	3,428
Summa	6,485	3,932	5,293	4,883	4,777	7,722	6,233	1,730	2,636	2,305	1,352	2,067	49,415
Nettoinkomst i medeltal per år	12,917	25,419	17,120	10,959	20,230	23,203	22,993	14,960	12,172	14,760	15,887	16,872	207,492
ber. = beräknad ä. u. = enligt äldre uppgift.
Utgift för trädgård............	600	200	400	294	+ 0	537	600	15	175	—	—	ä.u.400	2,221
Reglerad lön................	16,000	13,000	12,000	12,000	12,000	12,000	28,000	14,000	12,000	12,000	12,000	10,000
Lönetillägg och löneförbättring.....	240	195	—	180	180	2,210	420	210	—	3,000	3,180	350
Summa	16,240	13,195	12,000	12,180	12,180	14,210	28,420	14,210	12,000	15,000	15,180	10,350

174 Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Bil. D 7.

(åberopad sid. 41.)

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

175

Bil. E.

(åberopad sid. 45.)

Memorial, avgivet av kammarkollegiets arkiv.

A. Biskopssäten och biskopslöningshemman på landet.

Uppsala ärkestift.

Enligt den genom kungl, brev den 28 mars 1873 fastställda löneregleringen
åtnjuter ärkebiskopen avkomsten av följande fastigheter nämligen: 3 mantal
Fiby nr 1—3 med Biskopsängen, J/2 mantal Kvarnen nr 1 (eller Kvarnberg),
V mantal Kånkebo nr 1, K mantal Jobsbo nr 1, 1 mantal Karbo nr 1, 3 mantal
Eneby nr 1—3 och utjorden Gammelängen nr 1 i Vänge socken samt Vi
mantal Fågelbo nr 1 i Jumkils socken.

Ifrågavarande hemman och lägenhet, som tidigare i jordeböckerna redovisades
under frälse titel, därvid för Fibyhemmanen antecknades att de voro av
säterinatur, hava jämlikt kungl, kammarkollegii beslut den 31 december 1907
överförts till kronoegendomar under allmän disposition, boställen.

I anledning av uppkommen fråga örn utgörande av rusttjänstbevillning för
ifrågavarande hemman verkställdes av kammararkivet den 30 september 1852
undersökning i jordeböckerna och kronoräkenskaperna för utrönande av rätta
naturen å sagda hemman. Av denna undersökning, vilken finnes bilagd handlingarna
till ett på Kungl. Majis prövning beroende ärende angående disposition
av skogsavkastningen av hemmanen, ävensom av kammararkivets i sistnämnda
ärende den 30 november 1907 och den 15 augusti 1908 avgivna memorial,
framgår huvudsakligen följande.

Såsom ovan nämnts skedde indragningen av ärkebiskopens landbönder i
omedelbart sammanhang med 1527 års riksdagsbeslut. I en i »fougthernes
rekenskaper pro anno 1529 och 1530» (den äldsta i kammararkivet förvarade räkenskapshandlingen,
som lämnar upplysning om hithörande förhållanden) ingående
räkenskap för Uppsala gård, vilken räkenskap omfattar tiden från allhelgona
tid 1529 till pingsttiden 1531, redovisas sålunda räntan för åtskilliga
under Uppsala gård lagda rättardömen, vilka tillhört ärkebiskopsstolen i Uppsala
(»affradspen.» respektive »affradsk(orn) alf Biskopslandboerna»), Dessa
voro sålunda då indragna till kronan. Bland dessa rättardömen upptages Fiby
rättardöme.

I 1544 års räkenskapshandling nr 8 för Uppland som redovisar »årliga räntan
aff the retta: men (= rättardömen) som under Upsala gård liggiandes äre
anno 1544», antecknas:

»Item äro 10 bijscopstolsens landbor liggiandes udii Wenge sockn benempdt
Fieby retta ane lunika biscopen nu lidi förläningh haffver, undantagandes fodringen,
ö aff them holla hvarthera 2 årliga hestar och hvart 3:die år 2 konungs
hestar, och 4 holla hvar 1 årligh hest oell vart 3:die år 1 konungshest, löper

årliga fodringen — 1 ö | .

konungsfodringen — 101 *lcsfar->>

176

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

I 1545 års räkenskapshandling nr 7, däri antecknas att Fiby rättardöme har
legat under biskopsstolen och att räntan därav undantagandes fodringen är förlänt
biskop Larens uti Uppsala, lämnas följande specifikation på de till Fiby
rättardöme hörande landbönder, som innehades till biskopsstolen, nämligen
»Benct i Karrabodha torpstelle
Nils Christersson i Ekeby
Hendrik laggar ibm
Lasse Olsson i Fugboda
Thomas i Jäpsboda
Quarnen torpestelle
Kamkeboda torpestelle
Oluff Håkansson i Fieby
Lasse Olsson ibm
Anders ibm».

Vart och ett av hemmanen Kärraboda, Ekeby och Fieby utgjorde 2 hästar
i fodring, d. v. s. för 1 mantal, under det de övriga utgjorde 1 häst, d. v. s.
för 1j2 mantal. I specifikationen upptages däremot icke det tredje hemmanet i
Ekeby liksom icke heller utjorden Gammelängen.

Från och nied 1551 upptagas de i 1546 års räkenskap specificerade hemmanen
i jordeböckerna bland frälse landbönder och påförda allenast årliga och kungshästar.
Under åren 1581—1583, då biskopsämbetet var vakant, upptogos dock
hemmanen under titel biskopslandbönder med till kronan utgående vanlig jordeboksränta.
Från och med 1589 upptogs jämväl det tredje hemmanet i Ekeby,
vilket tidigare redovisats såsom ett till kronan indraget och ränta till kronan
påfört kyrko- eller prebendehemman, bland ärkebiskopens frälsehemman. I
hemmanens redovisning i jordeboken förekommer därefter i huvudsak ingen
annan ändring än att Jobsbo och Fågelbo år 1661 förmedlats till Vi mantal
vartdera, att det sistnämnda hemmanet år 1662 överförts till Jumkils socken,
och att i 1675 års jordebok för Fibyhemmanen antecknats: »Dr Lars Stigzelius
njuter under säterii.» (Säterifriheten bekräftades genom Kungl. Maj:ts resolution
den 19 december 1682.)

Sistnämnda hemman synas därefter av ärkebiskopen ständigt hava njutits
under säterifrihet, under det de övriga hemmanen innehafts under vanlig frälse
frihet. Av hemmanens jordeboksränta hava sålunda till kronan utgjorts allenast
kungshästarna samt av hemmantalsräntan halva boskaps- och halva skjutsfärdspenningarna.
De övriga ränteposterna avkortades till och med år 1718 under
titel »Adelens friheter efter privilegierna» och därefter under titel »Clereciets
friheter».

Utjorden Gammelängen, vilken nämnes som särskild fastighet i en tiondelängd
av år 1666, upptages första gången i 1758 års jordebok på grund av beslut
vid samma års jordrannsakning, då det heter: »Gammelängen är ett skattlagdt
och roteradt torp om tu öresland under roten nr 123 af Bählinge Compagnie
och Uplands regemente till fot, hörande under Ercke Biskopsstohlen, bör i
jordeboken införas under utjords titel.»

I jordeböckerna och räkenskaperna finnes icke någon handling åberopad såsom
stöd för att hemmanen förlänats ärkebiskopsstolen. I riksregistraturet för
år 1533 (Gustaf I:s tryckta registratur 1533 sid. 317) finnes emellertid under
den 28 oktober införd följande anteckning, som bland annat torde hava avseende
å ifrågavarande hemman: »Item bref! för Erchebispen i Upsala å Kateboda
och the godz ther under liggia, H:n tiil en behagelig tijd, och Canicke
tendén aff the kerkior, som lyda under domprosterijt.» Ordalydelsen av brevet,

177

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

som icke lär finnas i behåll, är icke känd. Kateboda eller Karbo torde under
denna tid hava varit avelsgård och såsom sådan huvudgård i Fiby rättardöme.
I ovannämnda räkenskap för Uppsala gård för åren 1529 och 1530 antecknas
under de särskilda uppbördsrubrikerna smör, fläsk etc., poster, som härröra
»från Karlaboda alf afvelen». Det torde sålunda såsom visst kunna antagas, att
1533 års brev avsåg samtliga till Fiby rättardöme hörande hemman.

Såsom av det anförda redan framgår tillhörde hemmanen under Fiby rättardöme
redan före kyrkoreformationen Uppsala biskopsstol. Att så åtminstone
beträffande vissa hemman var förhållandet bestyrkes också av två handlingar
från medeltiden. Enligt Svenskt Diplomatorium nr 2431 upplät Eskillus Andresson
den 1 december 1323 i köp och byte sin sätesgård Fieby utgörande 2 markland
och 16 örtugland jord med tillydande till ärkebiskop Olof i Uppsala och
hans efterträdare och genom ett i riksarkivet förvarat pergamentsbrev den 24
november 1496 tillbytte ärkebiskop Jacob Ulfsson sig för ärkebiskopsbordets
räkning 20 öresland jord i Ekeby i Vänge socken. Sistnämnda jord motsvarar
uppenbarligen de två till Fiby rättardöme ursprungligen hörande hemmanen i
Ekeby, vilka vart och ett bestå av 10 öresland. Huruvida sätesgården Fiby med
tillydande allenast motsvarar Fibyhemmanen är emellertid mera ovisst. Osannolikt
är icke, att hemmanen Kvarnen, vilken i vissa äldre jordeböcker benämnes
Fiby kvarn, Kånkebo, Jobsbo och Karbo, äro avgärda på Fiby ägor och
inbegripas i 1323 års köp. De betecknas nämligen i 1545 års räkenskaper såsom
torpställen.

I sitt ovannämnda memorial av år 1852 har kammararkivet uttalat, att det
med säkerhet kunde antagas, att ifrågavarande hemman och lägenheter tillhört
det under katolska tiden existerande s. k. andliga frälset och, lika väl som övrigt
under ärkebiskopsstolen hörande gods, varit underkastade konung Gustaf I:s
reduktion men därefter åter blivit ärkebiskopen på dess beställning anslagna
och med anledning därav, att de av honom under frälsefrihet innehades, kommit
att under frälse titel i jordeböckerna upptagas, vadan arkivet för sin del
ansåge, att desamma ej kunde annorlunda betraktas än för kronohemman och
lägenheter, som av ärkebiskopen på dess beställning i överensstämmelse med
12 § i prästerskapets privilegier under frälse frihet innehades.

Detta uttalande åberopas i de av kammararkivet åren 1907 och 1908 avgivna
memorialen. I sistnämnda memorial, avgivet av numera kammarrådet Axel
Klockhoff, säger sig kammararkivet på det bestämdaste fasthålla vid sin tidigare
uttalade mening om egendomarnas natur. Såsom stöd härför åberopas
huvudsakligen, att räntorna från hemmanen vid de särskilda tillfällen, då
biskopsämbetet stått vakant, ingått i kronans uppbörd och redovisats av kronans
uppbördsman, att hemmanen i 1500-talets räkenskaper uttryckligen angivas
såsom till ärkebiskopen bortförlänta och att hemmanen enligt 1533 års
brev upplåtits allenast på behaglig tid. På dessa omständigheter och med hänsyn
till vad i övrigt vore bekant rörande den allmänna indragningen till kronan
av biskoparnas landbohemman, hade kammararkivet velat grunda sin åsikt att
hemmanen blivit med stöd av Västerås recess reducerade samt först därefter
av kronan anslagna till ärkebiskopens underhåll.

Till dessa uttalanden torde icke vara annat att tillägga, än att det tredje
hemmanet i Ekeby, motsvarande nuvarande hemmanet Ekeby nr 1, icke, såvitt
av räkenskaperna framgår, synes hava tillhört det medeltida biskopsbordet.

Hiliana till riksdagens protokoll 1036. / sami. Ar iV/2.

178

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

Linköpings stift.

Enligt nådiga brevet den 23 april 1809 angående lönereglering för biskopen
i Linköping skulle biskopen innehava lägenheterna Bergaängen och Skäggan i
S:t Lars församling, Stigsängen eller Stigshumpen och Tokängen i Kärna församling
och en äng i Västerlösa församling, vilken sistnämnda lägenhet skulle
i författningsenlig ordning utarrenderas.

Av konung Gustaf I:s brev den 9 oktober 1527 och den 13 januari 1530 till
Mäster Jöns samt den 11 augusti 1543 och den 30 januari 1544 till Petrus Caroli
synes framgå, att konungen indragit till kronan det huvudsakliga av biskopens
i Linköping inkomster. Presidenten Hans Forssell säger också i sitt arbete »Sveriges
inre historia», att i LTppsala och Linköping indragningen med ens blev
nära nog fullständig. »Ärkebiskopen och biskop Brask lämnade ju sina stavar
och gäll, flyende till främmande furstar och folk, och konungen såg då icke
längre något skäl att, där biskopar ej funnos, låta de biskopliga rättigheterna
utgå, utan indrog dem till kronan och lämnade dem sedan ej tillbaka åt de blivande
efterträdarne. Mäster Laurentius Petri och Mäster Jöns fingo nöja sig
med prebenden och tiondeanslag och inträdde sålunda för sina biskopsstolar i en
annan ställning till konungen än den, som ännu innehades av deras medbroder
i de övriga stiften.»

Av de i löneregleringsbrevet omförmälda jordarna hava allenast Stigsängen
eller Stigshumpen och Tokängen i Kärna socken redovisats i jordeböckerna från
äldre tider. Dessa lägenheter tillkommo emellertid biskopen i hans egenskap av
prebendekyrkoherde i Kärna och Kaga församlingars pastorat. Genom nådiga
resolutionen den 17 maj 1916 angående lönereglering för prästerskapet i nämnda
pastorat förordnades bland annat, att pastoratet med utgången av april
1917 skulle upphöra att vara prebende åt biskopen i Linköpings stift, samt att
kronolägenheterna Stigsängen nr 1 och Tokarp nr 2 (Tokängen) i Kärna socken
skulle ingå bland pastoratets avlöningstillgångar.

Fogderäkenskaperna från 1500- och början av 1600-talet upptaga i S:t Lars
och Västerlösa socknar vissa lägenheter, som innehafts av biskopen, men på
grund av olika benämningar har det icke varit möjligt att identifiera de i löneregleringsbrevet
upptagna jordarna med dessa i räkenskaperna upptagna lägenheter.
Enligt prästverket för Linköpings stift innehade biskopen — förutom
stadsfastigheter samt Stigsängen och Tokarp — »av Kungl. Majit och kronan»
följande fastigheter:

»Bergängen, varest biskop haver till några och trettio ängetegar, som kunna
giva i medelmåttig årsväxt 7 lass.»

»En änghump i Västerlösa, kallas i synen hållen 1638 Biskopshumpen, sägs
nu nyligen vara skattlagd och uppförd till årlig ränta 24 öre. På denna bem:te
hump sägs kunna bliva i medelmåttiga år 6 lass.»

»En liten ängehump, kallad Ullevihumpen, sägs icke finnas i jordeboken, giver
i medelmåttiga år 3 lass.»

»En dito, kallad Tornby hump, av ringa värde och för dess skarpenhet sällan
bärgas; uppsättes dock till lass.»

Genom beslut den 18 april 1905 lät kungl, kollegium bero vid länsstyrelsens i
Östergötlands län den 26 mars 1904 meddelade utslag, varigenom förordnats att
den genom kungl, domänstyrelsens köpebrev den 2 maj 1902 till allmänt frälse
försålda delen av Berga äng i S:t Lars socken skulle införas i jordeboken bland
frälse lägenheter under benämningen Berga äng nr 6. I samband härmed anmodade
kungl, kollegium länsstyrelsen att genom utslag, som skulle underställas
kungl, kollega prövning, yttra sig om och på vad sätt övriga delar av Berga äng

179

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

borde upptagas i jordeboken. I anledning härav förordnade länsstyrelsen genom
utslag den 25 november 1905, bland annat, att den på lön till biskopen i Linköpings
stift anslagna delen av Berga äng skulle upptagas i jordeboken bland
kronoegendomar under allmän disposition med benämningen Berga äng nr 8.
Den 21 maj 1907 lät kungl, kollegium därvid bero. I ärendet avgavs av kungl,
lantmäteristyrelsen en den 13 oktober 1904 dagtecknad utredning, varav kan
anföras följande:---»har kungl, styrelsen låtit verkställa forskning i här varande

arkiv; och hava därvid följande kartor befunnits innehålla upplysningar
till frågans bedömande:

l:o. Geometrisk charta Öfwer Bärga ängh och några andra änghshumpar i
S:t Lars och Kierna socknar sampt Hanekinds Häradh belägne, hwilka Biskopsgården
wid Lindkiöpingh härtills possiderat, men nu nyligen af hans Kongl.
Maij:tt allernådigst blewfen efterlåten få uthbyta så stor tracht i Linnerydsängen,
som kan qvadrera emoth understående humpar och tegar. Upprättad
1694 af Niels Lundberg.’

Utom Berga äng innehåller denna karta en ängshump i Stora Ullewiängh, en
hump vid Glyttinge, kallad Stighump, samt en ängshump i Tornebyängen. Tegskiften
funnos vid denna tid, med nedannämnda ägare, på 33 ''ställen:

Berga äng.

''Biskopen, 5 stänger.

Kyrkioherden widh Lindkiöpingh, 6 stänger.

Sahl. Figrelii änkia på Smesta, som ähr hennes arf och egen, 6 K stångh.

Ibidem under Smesta, 7 stänger.

Mester Christiern Kiörkioherde i Söderkiöpingh, 2% stänger.

Hospitalet i Linkiöpingh, 4 stånger.’

2:o. ''Karta öfver Berga ängen, upprättad 1773 af Bened. Fineld och begagnad
vid storskiftesdelning, som fastställdes 24 april 1775 af Häradssynen.’ Utdrag
av denna karta bifogas denna skrivelse, se bilaga. Av beskrivningen till kartan
inhämtas, att följande fem ägolotter utlagts i

Berga äng.

''Riksrådets frälseskifte litt C för 7 stänger.

Domprostens ämbetsjord litt. D för 6 stänger.

Biskopens d:o litt. E. för 5 stänger.

Kronohospitalet litt. F för 4 stänger.

Smesta rusthåll litt. G för 10 stånger.’

Å kartan synes, att Berga bys ägor angränsade — å östra sidan, samt att
hospitalets skifte — litt. F blivit lagt intill dess ägor på stadsjorden.

3:o. Karta över Berga by, upprättad 1778 och begagnad vid laga skifte 1828.
Följande fyra ägolotter funnos därvid i

Berga by:

''litt. A Vi mantal Frälsegården.

litt. B Yz mantal Prästgården, innehafves af domprosten

litt. C Två utjordar, den ena frälse, den andra skatte, ägas af öfverste F. G.
Nisbeth.

litt. D. ''/« mantal Linköpings hospital.’

4:o. Karta över Hanekinds härad, upprättad av ekonomiska kartverket åren
1871—74. I beskrivningen därtill uppräknas:

180

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

N:o 1. Berga, prestegård, ''A mantal krono.

N:o 2. Berga, K mantal frälse.

» 3. D:o, lillgård, hospitalhemman, */g mantal krono.

» 1. D:o, en utjord, skatte.

» 2. D:o, — d:o —, frälse.

Bergaängen, till biskopen.

D:o till domprosten.

D:o till Linköpings hospital.

D:o till Råberga.»

Som av det anförda framgår nämnas bland de lägenheter, som upptagas å 1691
års karta, en ängshump i Stora Ullevi äng och en ängshump i Tornebyängen.
vilka väl åtminstone till någon del motsvara de i prästverket omförmälda ängshumparna
Ullevihumpen och Tornbyhumpen. Däremot finnes icke den i löneregleringsbrevet
upptagna lägenheten Skäggan upptagen och ej heller innehålla
handlingarna till 1896 års lönereglering några upplysningar örn sistnämnda
lägenhet. Då Ullevihumpen och Tornbyhumpen frångått biskopen och i stället
lägenheten Skäggan tillkommit, synes det antagligt, att till grund för förändringen
legat ett ägoutbyte, varom dock tid saknats att verkställa närmare undersökning.

I en jämlikt § 27 i jordregisterförordningen den 5 mars 1913 gjord anmälan
hemställde överlantmätaren i länet örn upptagande i jordeboken av lägenheten
Biskopshumpen i Västerlösa socken. I ärendet avgav andra arkivkontoret memorial
den 20 september 1921, varav bland annat inhämtats följande. Med skrivelse
den 11 april 1750 överlämnade länsstyrelsen till kungl, kollegium handlingarna
rörande skattläggning av den s. k. Västerlösa utjord, belägen i Gullbergs
härad och Björkebergs socken. Av berörda handlingar framgår, att utjorden
i fråga, som sedan år 1730 varit uppförd såsom obefintlig, efter åtskilliga
undersökningar år 1745 igenfunnits och bestode av sju humpar i Västerlösa
äng, som gränsade till Gullbergs härads utäng. Efter vederbörligen förrättad
uppmätning upptogs å kartan över lägenheten under litt. A Västra Ekfallshumpen,
under litt. B två humpar till Västerlösa Lillgården, under litt. C Östra
Ekfallshumpen, under litt. D Lilla Hålkhumpen, under litt E Gillishumpen, under
litt. F Sonarpshumpen och under litt. G Stora kronohumpen. Dessutom upptog
kartan under litt. X Biskopshumpen örn 31 13/02 tunnland. Biskopshumpen
hade icke intagits med de förutnämnda, emedan densamma »från urminnes
tider skall varit nyttjad av biskoparne i Linköping såsom en tillhörighet under
biskopsstolen och således emot prästerskapets privilegier icke kunde därifrån
skiljas». Genom beslut den 24 oktober 1770 förordnade kungl, kollegium örn
upptagande i jordeboken för Björkebergs socken av berörda sju humpar under
benämningen i Västerlösa utjord. Beträffande undantagandet av Biskopshumpen
från skattläggning fann kungl, kollegium intet vara att däremot erinra,
helst lägenheten från urminnes tider nyttjats under biskopssätet i Linköping.

Genom kungl, kollegii beslut den 5 april 1924 har lägenheten upptagits i jordeboken
för Västerlösa socken bland kronoegendomar under allmän disposition,
boställen, med benämningen Biskopshumpen nr 1.

Något som tyder på att ifrågavarande lägenheter skulle donerats till biskopen
av enskilda har icke påträffats. Fastmer synes framgå av hertig Johans brev
den 12 januari 1609, att lägenheterna anslagits av kronan till biskopen på lön.
I nämnda brev sägs nämligen bland annat, att biskopen »må sig till lägenhet
njuta och behålla Kärna socken och prästebol samt det hemman i Värö och
Lövhagen (Tokarp nr 2), som höglovlig i åminnelse Kungl. Majit vår älskelig

181

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

käre och sal. herr fader till biskopsstolen bebrevat, så ock Kungl. Majit nu
regerandes sedan stadfäst haver, desslikes den åker, som framfarne biskopar
hava njutit och innehaft».

Skara stift.

Enligt den genom kungl, brev den 18 oktober 1878 fastställda lönereglering
för biskopen i Skara skall denne bibehålla under egen disposition biskopsbostället
1 mantal Bransboda kungsgård nr 1 jämte 34 mantal Stora Katthagen nr 1 i
Skånings-Åsaka (förut Skara) socken samt åtnjuta avkomsten av kvarnen till
mantal Arredala nr 1 Jon Nilsgården i Västra Gerums socken samt av hemmanen
1 mantal Märened nr 4 Anders Anders eller Nilsagården, 34 mantal Märened
nr 5 Änkegården, 1 mantal Märened nr 6 Tyskagården, 1 mantal Hertigabo
nr 2, 1 mantal Hertigabo nr 3 och 1 mantal Hertigabo nr 4 Björnsgården
i Skånings-Åsaka socken. Däremot skulle avkomsten av hemmanen 1 mantal
Järnsyssla nr 1 (Nedergården), 1 mantal Järnsyssla nr 2 Svenningsgården. 1
mantal Wästorp nr 1 (Prostgården) och 1 mantal Wästorp nr 2 Svenningsgården
i Skara socken indragas till biskopslöneregleringsfonden.

Samtliga ifrågavarande hemman redovisas i gällande jordebok såsom krono.
Arredala kvarn såsom särskild enhet med benämning Arredala nr 1, en tullkvarn.

I enlighet med 1527 års riksdagsbeslut träffade konung Gustaf I den 24 augusti
1527 (det tryckta registraturet sid. 300) överenskommelse med biskopen i Skara
Magnus Haraldsson örn dennes underhåll. Enligt denna överenskommelse skulle
biskopen få behålla »quith och frijth» biskopsbordets alla landboräntor — undantagandes
Lä eko slott med dä runder dagsverksskyldiga landbönder — biskopstionden,
biskopssakören samt gästning med fodring. Häremot skulle biskopen
för det året giva till kronan 1,000 mark danska och 4 kärvar värmlandslax.
Ny överenskommelse träffades under år 1528 avseende 1529, av enahanda innehåll,
dock att taxan satts till 210 oxar.

Sedan biskopen Magnus Haraldsson rymt ur landet, förordnade konungen
den 12 juni 1529 (det tryckta registraturet sid. 126) domprosten m:r Sven att
till en tid förestå stiftet. Han ålades att leverera de kontrakterade oxarna. Dessutom
skulle han väl akta att intet togs ifrån Brunsbo gård samt till konungen
leverera de oxar, som biskop Magnus haft därstädes. Sedan m:r Sven utnämnts
till biskop, träffades den 15 februari 1530 (det tryckta registraturet sid. 27) ny
överenskommelse örn biskopens underhåll. Enligt denna skulle biskopen fortfarande
behålla sina landbönder och tionden m. m. Taxan bestämdes till 1,200
mark danska.

I brev till biskop Sven den 18 juni 1540 (det tryckta registraturet sid. 61)
säger sig konungen emellertid hava förordnat Lasse Pedersson till fogde över de
landbönder, som lydde under biskopsstolen i Skara. Biskopen anbefalldes därför
att till fogden leverera ett klart register eller en jordebok på dessa landbönder.
I överensstämmelse härmed redovisar Lasse Pedersson för år 1540 till kronan
räntorna av de landbönder, »som tillförene leggatt haffve under biskopsstolen i
Scara, hwilka Lasse Prsson kendes wedh anno 1540» (Västergötlands handl.
1540 nr 2). Med indragningen, sorn även omfattade tionden, upphörde taxan
att utgå.

I stället för de indragna biskopslandbönderna synes biskopen hava fått de
lill domprosteriets kanonmat hörande landbönderna åt sig anslagna. På klagomål
av biskop Sven med anledning av sin förminskade inkomst uppdrog konungen
i brev den 3 oktober 1540 (det tryckta registraturet sid. 136) åt ståthål -

182

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

laren Gustaf Olsson att undersöka storleken av biskopens inkomster samt att,
därest det visade sig att han icke hade sitt tillbörliga uppehälle, förse honom
med ännu ett kanonikat och med fodring hos några präster eller annat varmed
biskopen kunde tillfredsställas. I ett samma dag avlåtet brev till biskopen säger
konungen vidare: »Och kunne wij wäll lide ati måge bliffve besittendis upå
Brynnelsbo gårdh och holle ther affvel så lier effter som i her till hollet haffve.»

Sedan Erik Svenonius erhållit fullmakt såsom superintendent i Skara bestämde
konungen i brev den 26 februari 1544 (det tryckta registraturet sid. 82)
dennes underhåll. Däri unnade och efterlät konungen till biskopens uppehälle
Brynolfsboda gård, sorn biskop Sven dittills besuttit, att njuta och behålla med
alla tillägor, ävensom tionden av vissa härad. Efter det Erik Svenonius avlidit
vid påsktiden 1545, »anammade» emellertid konungen Brynolfsboda eller Bronsboda
gård, varå han inrättade en avelsgård (se Brunnsboda gårds räkenskaper
år 1545 i kammararkivet). Gården uppläts efter ett fåtal år åter åt biskopen.
Under tiden synes emellertid biskopen hava haft i förläning gården Tubbetorp
under Saleby prebende. Enligt 1548 års fogderäkenskap (nr 3) frinjuter i allt fall
biskopen för detta år räntan av nämnda hemman. Genom brev den 26 januari
1549 (det tryckta registraturet sid. 33) förordnade åter konungen, att »Brönssbo»
gård, där konungen icke längre ämnade hälla någon avel, skulle lyda den gode
man till, som uti den landsändan var ordinarius, till residens och sätesgård. En
av biskopen gjord ansökan att få övertaga de inventarier, som funnos uti gården,
avslogs av konungen den 21 mars 1549 i brev till fogden Lars Eriksson,
»enär vij icke tilsijnnes eller skyldige äre sättie för honom någett boo», och fogden
anbefalldes att föra inventarierna till andra kronans avelsgårdar.

Redan år 1555 synes Bronsboda gård åter hava indragits till kronan och använts
till avelsgård. I stället har biskopen enligt 1555 års föreningsregister haft
i förläning en prebendegård, benämnd Järnsyssla i Skånings härad, och enligt
1564 års fogderäkenskap (nr 16) innehade biskopen ett kyrkohemman under
frihet. Slutligen unnade och efterlät Johan III i brev den 20 juli 1569 åt biskopen
Tubbetorp och Götala gårdar med därtill hörande kvarn och torp (»ther
han kan haffe sitt tilhålld och säthegård»). Därjämte efterläts honom under
frihet till en behaglig tid kronohemmanen Ranåker, Hertigabo och Märened i
Åsaka socken av Skånings härad.

Efter det avelsgården Brunsbo år 1575 nedlagts, erhöll biskopen genom Johan
lilis brev den 20 juli 1575 åter denna gård till biskopssäte i stället för Götala
och Tubbetorp. Genom samma brev uppläts till biskopen vissa inventarier å
gården samt följande landbohemman under frihet för ett år, nämligen Märened
(två hemman) och Ranåker (fyra hemman) i Åsaka socken samt en kvarn i
Marems socken. Därefter har Brunsbo förblivit säte för biskopen. Såsom redan
av det föregående framgår tillhörde Bronsboda gård redan före kyrkoreformationen
Skara biskopsstol, till vilken den skall hava förvärvats av en biskop
Brynolf, efter vilken den fått sitt namn Brunsbo (= Brynolfsbo).

Nytt brev på biskopens underhåll av landbohemman utfärdades den 1 mars
1577. Genom detta brev unnades och efterläts biskopen under frihet till en behaglig
tid tre hemman i Märened, tre hemman i Hertigabo och fyra hemman i
Ranåker i Åsaka socken samt två hemman i Järnsyssla i Skara socken och en
kvarn, benämnd Ardala i Gerums socken. Förutom nämnda hemman föres till
avkortning för biskopen i 1577 års räkenskap (nr 8) ett torp Katthagen i Skara
socken med anteckning att det lydde till Brunsbo gårds ägor efter häradsrättens
dom den 2 augusti 1574. Torpet hade införts i 1576 års räntelängd såsom ett
krononybygge med anteckning: »Ligger under Brunsbo till biskopssäte.»

183

Kungl. Maj.ts proposition Nr 242.

Den biskopen enligt 1577 års brev beviljade friheten å landbohemmanen indrogs
år 1608, med undantag för Ardala hemman med kvarn samt Katthagen,
såtillvida att biskopen av de övriga hemmanen allenast åtnjöt de i räntorna
ingående posterna smör och dagsverken. År 1610 indrogs jämväl sistnämnda
frihet.

Genom konung Gustaf II Adolfs brev den 3 februari 1614 förlänades biskopen
åter igen åtskilliga hemman under frihet. Friheten beviljades under tre år till
återuppbyggande av Brunsbo, som blivit nedbränt av danskarna. Hemmanen
voro tre i Märened och tre i Hertigabo i Åsaka socken samt ett i Västorp och
två i Järnsyssla i Skara socken. Dessutom var biskopen pa grund av tidigare
upplåtelse fortfarande i besittning av Ardala och Katthagen.

Fortsatt frihet beviljades genom Gustaf II Adolfs brev den 13 maj 1622 för
den dåvarande biskopen, så länge han innehade ämbetet, å de i 1614 års brev
uppräknade hemmanen samt hemmanet Ardala. Hemmanet Västorp upptages
visserligen icke i 1622 års brev, men att biskopen fortfarande innehaft detta,
framgår såväl av räkenskaperna som av Gustaf II Adolfs brev den 14 april
1629. Genom detta brev efterläts biskopen till en behaglig tid fritt ytterligare
ett kronohemman i Västorp »att han honom lijka medh den andre gårdhenn i
samma by, som ligger till biskopssätet, må qvit och frit för visse och ovisse uthlagor
oss till een behageligh tidh bruka och obehindrat besittia och beholla».

Samtliga nu ifrågavarande landbohemman med undantag av Katthagen, som
synes hava brukats direkt under Bransboda, redovisas i äldre jordeböcker under
titlar (prebende-, biskops- etc.), som angiva deras kyrkliga ursprung. De
hade emellertid under reformationen blivit indragna till kronan och först därefter
upplåtna till biskopens underhåll. Vad angår torpet Katthagen, som allt
ifrån dess första upptagande i jordeböckerna redovisas under krono titel, framgår
av det föregående, att det är upptaget på ägorna till biskopssätet Bransboda
och av sådan anledning innehafts av biskopen. Bransboda infördes i jordeböckerna
först år 1663 till en början utan angiven natur men sedermera under
krono titel.

Sedan Bransboda med övriga biskopen anslagna hemman av reduktionskommissionen
förklarats böra såsom kungsgård till kronan indragas, medgav Kungl.
Majit genom resolution den 15 oktober 1681 att egendomarna finge på lön av .
biskopen innehavas, »dock så at hvad som deraf lönen kan öfverskiuta Kongl.
Majit och Cronan hemfaller».

Med anledning av nämnda resolution antecknades i jordeböcker och räkenskaper,
att ifrågavarande hemman, som tidigare på grund av prästerskapets
privilegier av biskopen innehafts under frälse frihet, skulle frinjutas av biskopen
på sin löns avräkning.

Efter det biskopen erhållit Kungl. Majits tillstånd att utbyta det honom anslagna
Sunnerby prebendepastorat mot Skarke eller Varnhems pastorat, förordnades
genom kungl, brev den 22 oktober 1717 och kungl, kammarkollegii
därpå grundade brev den 29 oktober 1717, att till komministersboställe i förstnämnda
pastorat skulle anslås hälften eller bi mantal av hemmanet Ardala i
Gerums socken i utbyte mot dåvarande komministersbostället ''/ mantal Öglunda
Ledsgården i Öglunda socken av Sunnerby pastorat, vilket boställe, da
det ålåg biskopen att avlöna komminister i prebendepastoratet, icke längre behövdes
lill boställe för denne. Sistnämnda hemman synes emellertid hava bibehållits
såsom bohemman åt komministern därstädes och biskopen uppbar endast
räntan av hemmanet (se kungl, brev den 7 december 1841 angående ersättning
flir hemmanet åliggande rotering) och genom kungl, brev den 19 april 1861
återfick hemmanet naturen av komministersboställe.

184

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

Med anledning, bland annat, av den inskränkning i dispositionsrätten till
hemmanen, som 1681 års ovannämnda resolution ansetts föranleda, förklarade
Kungl. Maj:t genom resolution den 13 november 1759 efter därom av biskopen
gjord framställning, med stöd av prästerskapets privilegier, biskopen äga att
under frälse frihet bruka och behålla de biskopssätet underlydande hemmanen
ej mindre till hemmanens bästa än till förbättring av sina villkor.

I biskopens lönereglering upptages allenast »kvarnen till ''A mantal Ardala».
Av det föregående framgår emellertid, att biskopen i överensstämmelse med anteckning
i gällande jordebok jämväl innehar hälften eller A mantal av själva
hemmanet. I fråga örn dispositionsrätten till kvarnen uppkom på 1840-talet
tvist emellan komministern i Gerum och biskopen. Genom nådigt brev den 1
augusti 1848 fastställde Kungl. Maj:t ett av kungl, kammarkollegium den 5
oktober 1846 meddelat utslag, varigenom biskopen förklarats berättigad till
dispositionsrätten till den till hemmanet hörande kvarnen.

Strängnäs stift.

Enligt nådiga brevet den 2 november 1877 angående lönereglering för biskopen
i Strängnäs skulle biskopen såsom boställe innehava hemmanet 2 mantal
Sundby nr 1 i Strängnäs socken och ängen Biskopskroken, vilken sistnämnda
lägenhet skulle utarrenderas i författningsenlig ordning.

Hemmanet Sundby upptages i gällande 1878 års jordebok för länet bland
kronoegendomar under allmän disposition, boställen, och angives i äldre jordeböcker
såsom »biskopssäte till Strängnäs sedan urminnes tider». Ängen Biskopskroken
har icke återfunnits i jordeböckerna.

Uppgiften att hemmanet Sundby från urminnes tider tillkommit biskopen
synes vara hämtad ur 1696 års prästverk för Strängnäs stift, där bland biskopens
räntor och inkomster finnes antecknat: »Innehaver och åtnjuter av urminnes
tider Sundbyhemmanet samt med Klockstensvreten belägen på dess
ägor»; »än en äng vid Gorsingeholm, kallad Kroken, av långliga tider».

Den 22 juni 1533 utfärdade konung Gustaf I kontrakt med biskopen i Strängnäs
örn biskopsstolens inkomster och avgäld till kronan. Enligt detsamma skulle
biskopen årligen till konungen erlägga ett belopp av 2,000 marker örtuger, varemot
biskopen finge behålla biskopstionden i hela stiftet »tesligis Biskopzstolszens
egne Landbor szom hann nu j sin haffuandis wärn haffner, mett all then
rentto Sakörer och Biskopzgestning som ther åffgå pleger. Sammalunda skall
hann och behålla thenn procurationem som Clerkäriid ther i Stickthet pläga utgöra,
men mett the andra kyrkerss, Klösterss, Presters eller Prebenderss Landbor,
eller mett szakören hosz Presterne ther j Stickthet skall hann platt inthet
befatta sig mett. utan wår Fogde skall j then motten effter som westerårss
Ordinancia och thenn contrackt wij honom mettgiffuit haffue innehåller.»

Genom ett annat brev daterat Tynnelsö den 7 september 1536 till biskop
Botvid förklarar konungen, att biskopen »niuta och beholla må och skall siig
thil uppehelle Först alle Biskopz stolens egna landbor, som belegne äré i
Strengnes sockn och i Jederss sockn q witt och frij, både för gestning och annet.
Tesligis all Bispztiendenn, både uppå Gestre Rekarne, Szölbo herrade och Akers
herrade, och the twå Affuels gårdar Sundby och Gödingsholm, mett thet Inuentarium
ther wijdt bliffuir, både på Bispzgårdenn och the twå affuelsgårder.»
Konungen synes emellertid ansett sig oförhindrad att efter sitt behag vidare
förordna örn biskopsgodsen. ty i ett brev den 21 januari 1556 till Henrik von
Collen skriver konungen, att von Collen »vederkennis then afvelsgård till thet
stenhus i Stregnes, som biskop Botved hafft häffer, terom Bencht är tilskriffven,

185

Kuiujl. May.ts proposition Nr 242.

att han skall vederlägge honom med någet annet hemman igen, item att lian
förskicker V. N. H. ett register på thet inventarium, som biskop Bootved till
stenhuset och affvelsgården haft haff ver». Det synes som örn med den avelsgård,
som beröres i sistnämnda kungl, brev, skulle avses Sundby. I kammarrådet
Schallings avhandling örn »Den kyrkliga jordens rättsliga ställning» uppgives
sid. 182 not. 4, att »Erik XIV förlänar den 17 juli 1566 biskopen i Strängnäs
hälften av Sundby gård». Det kungl, brevet har icke påträffats i riksarkivet,
men originalet skall enligt uppgift av kammarrådet Schalling förvaras hos
domkapitlet i Strängnäs. Härmed överensstämmer i viss män en uppgift i
Strängnäs stifts herdaminne, där det heter om Nicolaus Olai Helsinge bland
annat: »Förordnades av konung Erik till biskop i Strängnäs och fick fyra år
senare Sundby gård på Tosterön enligt konung Eriks brev av den 17 juli 1566
av innehåll: ''Nils Olai Ordinarius Strengnensis bekommit af oss halfpart uti
Sundby gård på Toster.’ Biskopen i Strängnäs blev härigenom innehavare av
hela Sundby, då han nu 1566 återfick den hälft därav, som konung Gustaf I
tagit ifrån honom och donerat till domprosten i Strängnäs.» I varje fall har
konungamakten efter reformationen icke haft den uppfattningen, att Sundby
gård utan vidare skulle åtfölja biskopsstolen i Strängnäs. I öppet brev för Pedei
Jonae den 14 juni 1593 (Hertig Karls registratur år 1593) heter det nämligen:
»Därföre håfve wij nådigst undt och efterlatidt som wij och nu med tiletta
wårt öpne bref gunsteligen unne och efterlåthe honom Sundby gård, som Bisperna
i Strengnes tilförende till afvelsgård häfver efterlatit warit, aldeles qwitt
och frij för alle dess utlager at mute och behålle.»

Genom nådigt brev den 28 juni 1913 förordnades, att biskopsbostället Sundby
nr 1, sedan arrendatorn av bostället frånträtt detsamma, skulle upplåtas för
uppförande av ett hospital därstädes samt att de ersättningsbelopp, som i anledning
därav borde utgå till vederbörande rättsägare, skulle bestämmas i den
ordning, som stadgades i nådiga förordningen den 14 april 1866 angående jords
eller lägenhets avstående för allmänt behov. Sedermera förordnades genom
kungl, brev den 14 mars 1915, att det fastställda ersättningsbeloppet för Sundby,
85,000 kronor, skulle tills vidare, intill dess Kungl. Maj:t annorlunda förordnade,
förvaltas av domkapitlet i Strängnäs och genom utlåning mot betryggande
säkerhet göras räntebärande med rätt för biskopen i Strängnäs att
uppbära hela avkastningen å samma medel.

Ängen Biskopskroken har som nämnts icke återfunnits i jordeböckerna. I
kungl, ämbetsskrivelse den 26 april 1916 förklarade Kungl. Maj:t en av agronomen
Arthur Philipsson gjord underdånig framställning örn tillstånd att få
inköpa lägenheten för ett belopp av 10,000 kronor icke föranleda åtgärd. Av
nämnda skrivelse framgår, att ängen vore belägen å Strängnäs stads mark.
Ängen har emellertid påträffats i 1560 års fogderäkenskaper, där den upptages
jämte ett flertal andra ängar i Strängnäs socken med en ränta av 88 sommarlass
hö. Någon anteckning örn dess disposition har icke gjorts i räkenskaperna,
men då den också vid denna tid benämndes Biskopskroken, lär den av gammalt
innehafts av biskopen. Genom ovanberörda 1536 års nådiga brev medgavs
biskopen få behålla »alla biskop/, stolens egna landbor, som belägne äre
i Strengnes socken», och det synes därför antagligt, att däribland också ingått
ängen Biskopskroken.

Västerås stift.

Enligt kungl, brev den 12 april 1871 angående lönereglering för biskopen i
Västerås innehar denne de s. k. biskopsängarna samt äger åtnjuta avkomsten

186

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

av hemmanen 1 mantal Tunby nr 1 och 1 mantal Råcklunda nr 1 samt lägenheterna
Klockartorp nr 1 och Talltorp nr 1 i S:t Ilians numera med Västerås
stad inkorporerade socken ävensom av hemmanet 1 mantal Lundby eller Kaniklundby
nr 1 i Lundby numera jämväl med Västerås stad inkorporerade socken.

Samtliga ovannämnda hemman och lägenheter redovisas i gällande jordebok
såsom krono.

Indragningen av biskopslandbönderna i Västerås stift ägde runi år 1545,
vilket år biskopslandbönderna tagas till uppbörd av fogden på Västerås slott
(Västmanlands handl, år 1545, nr C). Indragningen grundade sig på konung
Gustaf I:s brev den 2 augusti 1545 (sid. 407, det tryckta registraturet). På
begäran av biskopen i Västerås medgav konungen genom detta brev, att landbönderna
skulle »anammas» av kronan samt att biskopen i vederlag skulle bekomma
så mycket av Londén, som motsvarade räntan av landbönderna.

Sedan biskopens underhåll av tionden genom konung Johan III:s brev den 17
september 1569 och den 13 oktober 1584 bestämts till 10 läster spannmål samt
konungen i sistnämnda brev utlovat att vid ett kommande besök i Västerås
förse biskopen med en avelsgård och några landbönder, uppläts genom Johan
III:s brev den 14 februari 1587 till biskopen till avelsgård två hemman, Lundby
och Flaka, i Lundby socken. Denna upplåtelse bekräftades genom kungl, brev
den 12 januari 1591. Efter det nämnda två hemman vederkänts av hertig Karl
under arv och eget, lämnade denne enligt brev den 12 februari 1597 i vederlag
till avelsgård åt biskopen hemmanet Råcklunda i S:t Ilians socken.

Genom Gustaf II Adolfs brev den 25 mars 1623 uppläts åt biskopen till underhåll,
förutom hemmanet Råcklunda, åter igen hemmanet Lundby eller Kaniklundby
ävensom till äng och mulbete Biskops-Lindön »som tilförende der
under legat haf:r». När Biskops-Lindön kommit under biskopsstolen, har icke
kunnat utrönas. Sedan Lindön blivit biskopen fråndömd, efterläts honom i vederlag
lägenheten Stenhagen och hemmanet Lilla Apala i S:t Ilians socken av
drottning Kristinas förmyndarregering genom brev den 26 juni 1633. Slutligen
uppläts genom samma regerings brev den 4 mars 1634 i vederlag för sistnämnda
hemman, som redan var bortförlänt, hemmanet Tunby i S:t Ilians socken.
Sistnämnda hemman var av skatte natur. Allenast räntan av hemmanet kunde
således av kronan disponeras för angivna ändamål. På vad sätt jordäganderätten
upplåtits till biskopsstolen framgår icke av här förvarade handlingar.
Enligt uppgift i »Historisk beskrivning över Domkyrkan i Västerås» av Lars
Gustaf Sohlberg, sid. 93, skulle i domkyrkans arkiv finnas ett köpebrev av år
1637 å hemmanet Tunby. Vid efterfrågan hos domkyrkosysslomannen har detsamma
icke av honom påträffats och ytterligare efterforskning har den knappt
tillmätta remisstiden icke medgivit. Man torde i allt fall kunna utgå ifrån, att
hemmanet icke inköpts för kronans räkning. Möjligen har det inköpts för domkyrkans
medel.’ Emellertid förordnade kammarkollegium den 26 oktober 1869,
att, som hemmanet utgjorde löningshemman för biskopen, detsamma skulle i
jordeboken omföras till krono titel. Denna oluf öring grundar sig icke därpå,
att kronan innehar äganderätten till hemmanet, utan endast på den omständigheten,
att hemmanet disponeras för allmänt ändamål. 1

1 T iltåg g amemorial: — — — — — — — — — — — — — — _ _ _ _ _ _ _

— ~ ~ — — — — Genom detta köpebrev, daterat den 20 maj

nämnda år (1037), inköptes hemmanet av domkapitlet i Västerås, därvid i vederlag lämnades
av domkapitlet från enskild person förvärvade hus på en domkyrkan tillhörig tomt jämte 30
daler kontant, förmodligen av domkyrkans medel. Stockholm, kungl, kammarkollegii arkiv,
den 13 februari 1932.

H. Skoglinid.

187

Kungl. May.ts ''proposition Nr 242.

Enligt en av biskopen Carl Carlsson till 1698 års s. k. prästverk lämnad uppgift
benämnes lägenheten Stenhagen jämväl Klockaretorpet. Stenhagen torde
även omfatta Talltorpet. I allt fall har någon särskild upplåtelse å Talltorpet
icke påträffats. Å en år 1688 upprättad karta över »Biskops- med Talltorpet»
upptagas Biskopstorpet, Talltorpet och Stenhagen i ett sammanhängande skifte
såsom biskopens löningsjord. Förmodligen utgöra torpen uppodlingar å lägenheten
Stenhagen.1

Beträffande de i löneregleringen upptagna s. k. Biskopsängarna torde de motsvara
de i biskopen Carlssons ovannämnda uppgift omförmälda »tvänne åkerwretar
och en liten äng icke långt ifrån staden brede wijd åhen belägne». Dessa
ägor tillhörde enligt samma uppgift hemmanet Råcklunda i S:t Ilians socken.

Växjö stift.

Beträffande den åt biskopen i Växjö anslagna fasta egendomen hänvisas till
den redogörelse, som innefattas i ett av kammarkollegii andra arkivkontor den
30 juni 1926 avgivet, här i transund; bifogat memorial angående disposition av
skogsavkastningen vid nämnda egendom.

T ransumt.

1926 den 30 juni.

Vördsamt memorial angående disposition av skogsavkastningen
vid biskopsgården i Växjö och de biskopen i Växjö pa
lön anslagna hemman.

Sedan kammaradvokatfiskalsämbetet hos kungl, kammarkollegium anhållit,
att kungl, kollegium måtte uppdraga åt dess andra arkivkontor att verkställa
utredning för utrönande av vilken rätt biskopen i Växjö Ludv. Lindberg kunde
hava till skogsavkastningen från biskopssätet S:t Johannis Baptistse eller prebendegård,
i jordeboken upptaget såsom 1 mantal krono Växjö biskopssäte ni 2,
även kallat Östrabo, i Växjö socken samt de i författningsenlig ordning utarrenderade
biskopslöningshemmanen A mantal krono Fylleryd nr 1 Storegård och V\
mantal krono Fylleryd nr 2 Lillegård i Gårdsby socken samt % mantal krono
Hemmesjö nr 2 Södergård, K mantal krono Hemmesjö nr 3 Månsagård, %
mantal krono Hemmesjö nr 4 Sjögård, Y> mantal krono Hemmesjö nr 5 Olsagård,
% mantal krono Hemmesjötorp nr 1 och A mantal krono Risinge nr 6
Kronogård i Hemmesjö socken av Kronobergs län, far andra arkivkontoret i
anledning av därå erhållen remiss vördsamt anföra följande.

Under katolska tiden utgjordes biskoparnas inkomster i huvudsak av biskopsbordets
räntor, biskopstionden, biskopssakören och biskopsfodring, som utgick
av alla kyrkliga landbönder i stiftet. För dessa inkomster åtnjöto biskoparna
frälse frihet. Dessutom innehade de såsom riksråd förläningar av kronan. För
de senare utgjorde de i likhet med ridderskapet och adeln rusttjänst.

Sedan på grund av Västerås recess år 1527 biskoparnas slott och övriga kronoförläningar
— för biskopen i Växjö Kronobergs slott med underlydande hem- 1

1 Genom ett (leii 2 oktober 1905 fastställt ägoutbyte bär biskopsstolen emot avstående av
lägenheten Klockaretorp och del av lägenheten Talltorp tilldelats lägenheten Enbacken å Västerns
stads östra utmark.

188

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

man — indragits till kronan, ingick konungen i enlighet nied beslut vid 1527 års
riksdag kontrakt med biskoparna och domkapitlen om utgörande av vissa s. k.
taxor för övriga av dem behållna inkomster av ecklesiastik natur.1 Med domkapitlet
i Växjö träffade sålunda konungen den 2 september 1527 ett kontrakt
(Gustaf I:s registratur, sid. 318 o. f.), enligt vilket domkapitlets ledamöter samfällt
med biskopen och »domkyrkans ränta» skulle giva till konungen 2 läster
smör. Biskopen skulle emot utgörande av en taxa av 100 mark danska få behålla
all av kronan icke förlänad inkomst, nämligen biskapssakören över Växjö
stad och stift samt biskopsfodring av sina egna, kyrkornas och prästernas landbönder
ävensom den ränta och det gods, som han dittills haft, med undantag
av det, som jämlikt recessen kunde bliva av ridderskapet och adeln återbördat.

Efter biskop Ingemars frånfälle utnämndes Jöns Boecij den 11 november
1530 (Gustaf I:s registratur, sid. 194). Konungen säger sig därvid hava kommit
överens med honom, att han av stiftet skulle giva den taxa, som enligt recessen
utgått efter kontraktet med biskop Ingemar och domkapitlet, och tillförsäkrades
biskop Jöns att behålla »alla bispsretten» med landbor, tionden och biskopssakören
samt Växjö stad i förläning med samma villkor, som varit förunnade
biskop Ingemar och giva samma taxa därför som denne. Vidare tillförbundos
den senares arvingar att till Jöns Boecij upplåta och leverera biskopsgården
nied dess tillhörigheter och inventarier så gott som Ingemar mottagit den.

Berörda inkomster synes biskopen på före år 1527 övligt sätt hava uppburit
till början av 1540-talet. Åtminstone till år 1541 hade biskopen för sina behållna
räntor och övriga uppbörd betalat ovannämnda taxa. Från och med år
1540 uppbars biskopsfodringen, som uppgick till 327 mark danska, och biskopssakören
av konungens fogde samt från och med år 1545 jämväl räntan av
biskopslandbönderna, vilka upptogos till ett antal av 114 stycken jämte 3 torpare
med ett landgille av 61 mark danska, 19 tunnor 13 L ® smör och 95 tjog ål.
I vederlag erhöll biskopen underhåll av tionden.

Efter Jöns Boecij utnämndes skolmästaren i Växjö Nils Knutsson den 16
juni 1553 till biskop i Växjö och den 19 juni samma år (Gustaf lis registratur,
sid. 108) förlänades denne, vilken såsom skolmästare haft sig anslaget S:t Johannis
Baptista; prebende vid Växjö domkyrka med underlydande 14 stycken landbönder,
på behaglig tid nämnda prebende samt såsom vederlag för landbönderna,
vilka indrogos till kronan, 60 tunnor spannmål av kyrkofonden i Växjö stift
ävensom biskopsdelen av tionden från Uppvidinge härad. Enligt 1556 års tionderäkenskaper
uppbar biskopen med anledning därav, förutom vederlaget 60
tunnor, 636 tunnor 3:''/0 skeppor tiondespannmål eller 132/3 läster. Biskopens
tiondeanslag bestämdes genom Johan lilis brev den 2 februari 1569 till 12
pundeläster spannmål, vilket anslag bekräftades genom samma konungs brev
den 30 november 1576.

Efter det Kronobergs slott indragits till kronan, lär biskopen till en början
hava bott å Helgö eller Helgeskog, som synes hava varit ett gammalt biskopssäte.
2 Av ovanstående framgår ock, att en biskopsgård funnits år 1530. Sedan
jämväl denna på 1540-talet indragits till kronan, uppläts i stället, såsom ovan
nämnts, till säte för biskopen år 1553 S:t Johannis Baptistae prebendegård i
Växjö med tillhörande ägor. Denna skänktes emellertid genom Erik XIV:s brev
den 30 september 1560 till dåvarande biskopen Nils Knutsson, hans äkta barn
och rätta arvingar till evärdlig ägo.

Även under den katolska tiden hade det andliga fräket vid utomordentliga tillfällen deltagit
i vissa gärder till kronan.

P. Vieselgren, Ny Smålands beskrivning del I sid. 536. En del av biskopen under medeltiden
utgivna brev äro utfärdade från »Helgeskog».

18!)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 24:2.

Därefter förordnades genom Johan Hirs brev den 8 mars 1576, att »sorn det i
Växjö stad häfver en lång tid icke varit något visst biskopssäte», den S:t Johannis
prebendegård, som dåmera avlidne biskop Nils besuttit, skulle därefter
bliva biskopsgård och säte under Växjö domkyrka till evärdlig ägo. I vederlag
för denna gård fick biskop Nils’ änka ett kronohemman i Telestads by i Växjö
socken. Biskopsgården, som icke varit redovisad i äldre jordeböcker, infördes,
sedan densamma år 1699 skattlagts, i jordeböckerna för Växjö socken såsom 1
mantal krono Växjö biskopssäte. liela den biskopsgården därvid åsätta räntan
har städse frinjutits av biskopen.

Genom Johan lilis brev den 25 januari 1571 upplätos hemmanen Stora och
Lilla Fylleryd i Gårdsby socken under biskopssätet i Växjö till evärdlig ägo; och
skulle biskoparna njuta och behålla frihet från alla utskvlder eller utlagor i
alla måtto. Nämnda hemman hade tidigare tillhört biskopsstolen men i sammanhang
med övriga biskopslandbönder på 1540-talet indragits till kronan.

Vidare upplätos genom samma konungs brev den 8 augusti 1575 följande
»Väre och kronans gods och gårdar» under biskopsgården i Växjö, nämligen en
prebende- och fem kyrkolandbönder i Hemmesjö socken, och skulle biskopen
uppbära de av hemmanen för år 1575 utgående räntor och utskylder, varjämte
konungen skulle för tiden därefter meddela ytterligare besked. I 1575 års räkenskaper
avkortas under åberopande av nämnda kungl, brev fyra hemman i
Hemmesjö by och ett hemman i Risinge by, som under katolska tiden tillhört
Växjö domkyrka, samt ett hemman, Hemmesjötorp, tillhörigt S:t Johannis
prebende under Växjö domkyrka. Den 30 november 1576 bekräftade konungen
upplåtelsen av nämnda sex hemman för dåvarande biskopen, som utan begränsning
i tiden erhöll frihet för alla utskylder för desamma.

Av ovanstående framgår, att biskopsgården och samtliga löningshemmanen
under medeltiden utgjort kyrklig egendom och på 1540-talet indragits till kronan,
att biskopsgården sannolikt utgör vederlag för det förutvarande till kronan
indragna biskopssätet Helgö, men att löningshemmanen, såvitt kunnat
utrönas, icke utgöra vederlag för andra till kronan indragna inkomster utan äro
direkta upplåtelser från kronan. Enligt åtskilliga uttalanden i äldre handlingar
skulle Fyllerydshemmanen hava upplåtits till understöd åt biskopen vid biskopsgårdens
uppbyggande, vilken bränts av danskarna, och Hemmesjöhemmanen
»för det så mycket var taget från biskopsstolen».

På grund av ovannämnda kungl, brev frinjöt biskopen enligt räkenskaperna
hela räntorna från hemmanen, utgörande för Fyllerydshemmanen 3 L <B! smör.
12 dagsverken och 18 biskops-, årliga och kungshästar samt för Hemmesjöoch
Risingehemmanen 16 L lil smör, 36 dagsverken och 48 hästar.

Genom Gustaf II Adolfs brev den 27 april 1612 bekräftades biskopen vid de
honom anslagna hemmanen »fritt och qvitt för alla såväl vissa som ovissa
pertsedlar», men enligt samma konungs brev den 31 maj 1615 indrogs friheten
beträffande de ovissa räntorna och bekräftades endast vad angår de vissa eller
ärliga räntorna. Indragningen av de ovissa räntorna synes endast hava gällt
Heminesjöhemmanen, och genom kungl, brev den 17 februari 1619 bekräftades
friheten å såväl vissa som ovissa räntorna av Fyllerydshemmanen. Ytterligare
bekräftelse erhöll biskopen genom Gustaf II Adolfs brev den 22 april 1621 å
biskopssätet med dess tilliggande egendom, »kvitt och fritt från alla både vissa
och ovissa pertsedlar». Likaledes bekräftades biskopen vid de kyrkogods, varuti
han varit inrymd och under biskopssätet innehaft att njuta med de årliga eller
vissa räntorna, varemot bönderna, som brukade hemmanen, skulle svara till de
ovissa alltifrån år 1615.

190

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

I räkenskaperna avkortas fördenskull för hemmanen Fylleryd både de årliga
och de ovissa räntorna, men för Hemmesjöhemmanen allenast de årliga, tills
från och med år 1653 även de ovissa för sistnämnda hemman avkortas under
åberopande av prästerskapets privilegier och att biskopen på grund därav åtnjöt
frälse frihet till hemmanen. Emellertid befinnas Hemmesjöhemmanen hava
i likhet med adelns landbönder utgjort halva boskaps- och halva skjutsfärdspenningarna,
under det dessa i sin helhet frinjutits för hemmanen Fylleryd,
vilka enligt anteckning i jordeböckerna voro avhysta under biskopsgården och
således av biskopen innehades jämte biskopssätet med säterifrihet.

Den i räkenskaperna åsyftade bestämmelsen i prästerskapets privilegier återfinnes
redan i de första privilegierna eller de den 20 september 1647 utfärdade
och lyder: »Elliest tillåte Wij nådigst alla Wära biskopar och superintendenter
i gemen at skola må niuta och bruka theras rette biskopssäten, så och enskijlte
embets gårdar medh thess rette och tillydande ägor så å landet som i städerna
under frelses frijhet och willkor.» I det bland acta ecklesiastika (prästerskapets
privilegier och rättigheter) i riksarkivet förvarade förslag till privilegier,
som av prästerskapet i september 1647 upplämnades till Kungl. Majit och därefter
den 15 samma månad förelästes i senaten samt för överseende skickades
till rikskanslern å Tidö, vilken enligt anteckning å förslaget skulle lämnat detsamma
utan anmärkning, har punkten örn biskoparnas frälsefrihet följande
lydelse: »Örn någon biskop, superintendent, teologie doktor eller elliest höglärd
vore, som länge hade varit brukat uti academien och under förnähme tienster,
troligen och väl sitt ämbete förrättat, then samme unne och förläne Vi frälse
frihet på några få skattehemman, som han antingen ärft eller lagligen köpt
häfver. Såsom och allom them tillåta Wj nyttia och bruka sina biskopsgårdar
thes ägor och tillägor efter adeliga privilegier». Förslaget har i denna punkt
försetts med följande randanmärkning: »skole vääl distingeras», varav vill synas
som om den definitiva lydelsen av punkten i fråga allenast utgör en ändring i
formellt hänseende. Ordalydelsen av de båda formuleringarna giver icke heller
anledning antaga att någon skillnad i sak varit avsedd.

Att biskopen över sina löningshemman haft samma disposition som adeln
över sina frälsehemman beträffande hemmanens räntor och onera framgår,
förutom av det föregående, därav att hemmanen i Hemmesjö socken blivit i
kronans jordebok och räkenskaper förmedlade på grund av biskopens resolution.
I 1669 års jordebok antecknas nämligen för dessa hemman »alla till halfwa
förmedlade efter biskopens brev den 30 januari 1669». Denna förmedling har
ock länt till efterrättelse. Tidigare ägde nämligen adeln rätt att med för kronan
bindande verkan förmedla sina hemman. Detta upphörde först genom kungl,
resolution på adelns besvär den 18 november 1693, § 5.

H. Skoglund.

Lunds stift.

Beträffande den biskopen i Lunds stift anslagna fasta egendomen hänvisas
till en den 26 juli 1916 av dåvarande landsarkivarien Lauritz Weibull verkställd,
handlingarna i ärendet bilagd utredning.

Utdrag av 1697 års fögderispecialräkning jämte avskrift av i utdraget åberopade
verifikationer, utvisande de hemman och lägenheter, som på grund av
kungl, resolutionen den 18 april 1689 frinjutits av biskopen, bifogas.

191

Kungl. Marits proposition Nr 242.

Därutöver må tilläggas, att den genom 1689 års resolution biskopen anslagna
Allhelgona klosters gård med där tillhörande hemman vid reformationen hade
indragits till danska kronan. Hemmanen och gatehusen Östra Torn upptagas
också redan i de första jordeböckerna efter Skånes införlivning med Sverige
under krono titel, och voro vid nämnda tidpunkt bortförlänade till landsdomaren
Ulf Bonde.

Beträffande hemmanen Stora Råby upptagas dessa däremot i de äldre jordeböckerna
under titeln »Canike och geistlige». Jämväl dessa voro förlänade till
olika personer. Hemmanen, som torde hava tillhört det efter Skånes införlivning
med Sverige upplösta Lunds domkapitel, lära i enlighet med den mening,
som av kammarkollegiet och statskontoret uttalats i deras den 20 oktober 1931
avgivna utlåtande angående indragning till statsverket m. m. av kronans donationer
till de allmänna läroverken, vid domkapitlets upplösning hava hemfallit
till kronan.

Ur landsboken för Skåne år 1697, del I. (I kammararkivet.)

(pag. 960—61)

Special räckning för ordinarie och extraordin:e ränttorne vtj Torne, Bäre och
Harriagers härader med befallningzmannen Simon Samsiö pro a:o 1697.

(pag. 1024)

Anordningen.

(pag. 1032)

Biskopz stolen i Skåne

Efter Kongl. Maij:tz allernådigste resolution af d. 18 aprill a:o 1689 fol. 865
sampt h:r general majoren och landzhöfdingen Gustaf Tungeis imission dat. d.
16 junij 1689 fol. 866 är biskopen i Lund förundt och efterlåttet till underhåld,
Hälgonne kyrkias ladugård med de der till liggiande hemman under weekudagzfrijheet
som här (dijkmätigt kongl, commissionens skattlägningh:) afskrifwes
iempte fölliande cronotijonde lyder hoosfogat specification och attest fol. 867. 868.

Hälgonne kyrkias ladugård

är anslagen för............................. 140:—:—

6 19/24 crono hemman

Ordinarie räntta.................. 253:10:1772

Extra ordinarie r:

Terminskatt............. 119: 3:22

Saltpetterskatt........... 11:25: 81/»

130: 29: 6Vä

384: 8: —

Ur 1697 års landsboksveriflkationer för Skåne, band 1. (I kammararkivet.)

(fol. 865)

Copia af Kongl. Maij:tz allernådigste resolution gifwen Stockholm d. 18
aprill 1689.

192

Kungl. Muj.ts proposition Nr 242.

Oanseet förra biskoppar hafwa warit med anseenlige intrader och förmåhner
benådade, så har doch een stoor deell deraf warit personal benificier som för
medlens stora knapheet skull intet kunnat alt immerfort från publico mistas
och umbäras ty har Kungl. Maij:tt nödigt ärachtat, deröfwer ett wist upsettia
låta, så at biskopperna hädan efter måge wetta hwad som dem åhrl:n till underlek!
beståås, och egentl. under biskopzstohlen här efter skall höra, nembl. det
skall biskoppen först få nyttia och innehafwa Helgone kyrkia med dee 13 dertill
liggiande hemman under vgedagz frijheet o-achtat at jndehlningz commissionen
i Skåne 1688 har det reducerat, sedan och för det andra har han till niuta prebende
pastoratet Lumma med des anexen Fledie och Fiellie, dee wanlige tijonderne,
städie spannemåhl, städie skatten och altare hafren som nu åhrkn honom
påföres, och des uthan af någre wijsse medell widh skånska staten dee 180 m:r
s:mtt som biskopparne af ålder hafwa förtijden af Biere härad åthniutet sampt
det åhrl. chatidraticum och slijke inkombster som hans antessessoris warit
wäne af pastoraterne at bekomma jempte 37 d. åhrl. till wed efter staten.

CAROLUS.

C. Piper.

Collationerat af Christian Papke Epis i Lund.

Concordare vid]

TF.s Beijer.

Ur 1697 års landsboksveriflkationer för Skåne, band I. (I kammararkivet).

(fol. 866 o. t.)

Wälbetrodde befallningzman Jacob Enerot.

Såssom Hans Kongl. Maijitt igienom des allernådigste resolution af d. 18
aprill nästledne iblant annat efterlåtit till h:r biskoppens i Lund vnderhåld
Helgone kyrkia med 13 dertilliggiande hemman vgedagz frijheet; altså beordras
Eder det I till allerunderdånigst föllie af högs them: te Hans Kongl. Maij:ttz
allernådigste resolution bendte Helgone kyrkia jempte 13 der till liggiande hemman
efter gl. jordebooken under vgedagz frijheet med jnnewarande åhrs ränta
bendte h:r biskop utj Lunde sochn och Östre Torns byy sampt Stora Råby
sochn och byy inrymmer, och sedan låta bendte h:r biskop på dee samma niuta
alla de frijheeter och förmåner, som vgedagz godzén här i Skåne åthniuta.
Gudj befallat Malmö d. 16 junij 1689.

Vthj hans grefl. excelktz kongl, rådets feltmarskallken och gen. gouverneurens
frånwaru,

Gustaf Tungel.

Jöran Adlersteen.

Concordare vidj
W:s Beijer.

Kungl. Majlis proposition Nr 242. 193

Biskopz stolen i Skåne.pro a:o 1697.

N:r			Hem- man	Ordinarie r:	Termin- skatt	Saltpeter skatt	Summa
	Torne härad
	Hälgonne kyrkias gård											140
	är anslagen för ...		140	—	—							—	—
		Lunde s.
1	Torn	Oluf Arfwetss. .	v*	9	28	6	4	21	—	—	14	18	15	—	—
2		Lars Ågess. . . .	v*	9	28	6	4	21	—	—	14	18	15	—	—
3		Per Jönss. . . .	Vi	19	24	12	9	10	—	—	29	12	30	—	—
4		Mårten Nilss. . .	7«	9	28	6	4	21	—	—	14	18	15	—	—
5		Per Laxss. . . .	7*	9	28	6	4	21	—	—	14	18	15	—	—
6		Anders Jönss. . .	V*	9	28	6	4	21	—	—	14	18	15	—	—
7		Hans Perss. . . .	''b	9	28	6	4	21	—	—	14	18	15	—	—
8		Hans Rasmuss. .	74	9	28	6	4	21	—	—	14	18	15	—	—
9		Bengt Jönss. . .	74	9	28	6	4	21	—	—	14	18	15	—	—
10		Bengt Eskielss. .	74	9	28	6	4	21	—	—	14	18	15	—	—
11		Anders Hanss. .	7*	9	28	6	4	21	—	—	14	18	15	—	—
12	194	Per Jönss. . . .	74	9	28	6	4	21	—	—	14	18	15	—	—
13	Hans Hermanss.	7*	9	28	6	4	21	—	—	14	18	15	—	—
14		Nils Anderss. . .	V*	9	28	6	4	21	—	—	14	18	15	—	—
15		Hellie Nillss. . .	7*	9	28	6	4	21	—	—	14	18	15	—	—
16		Jöns Anderss. . .	716	6	5	u	3	15	18	—	11	H	10	—	—
17		Herman Perss. .	78	4	30	3	2	10	12	—	7	9	7	16	—
18		Hans Jbbss. . .	74	9	28	6	4	21	—	—	14	18	15	—	—
21	gathuus Jöns Månss. .	—	24									24	—
19		Anders Perss. . .		—	24									24	—
20		Mickel Anderss.		—	24									24	—
22		Anders Eskillss.		—	24									24	—
23		Jochum Brun . .		—	24									24	—
24		Per Hane ....	74	9	28	6	4	21	—	—	14	18	15	—	—
	obefint!.
	St. Råby s:n
7	Råby	Joen Ohlss. . . .	74	7	28	6	4	21	—	—	14	18	13	—	—
8	Hans Perss. . . .	7»	13	5	16	6	6	16	—	19	16	20	—	—
11	163	Nils Jönss. . . .	7s	13	5	16	6	6	16	—	19	16	20	—	—
13	Hans Jönss. . .	7»	13	5	16	6	6	16	—	19	16	20	—	—
15		Nils Larss. . . .	7*	13	5	16	6	6	16	—	19	16	20	—	—

B. Biskopsgårdarna med därtill hörande jordar i städerna.

Uppsala stift.

Till ärkebiskopssäte inköptes jämlikt kungl, resolution den 19 december 1682
och kungl, brev den 14 september 1692 ärkebiskopen Johannes Bazii arvingars
gård i Uppsala för 7,000 daler kopparmynt av statsmedel, och erhöll Kungl.
Maj:t och kronan fasta å gården den 25 februari 1693. Genom 1682 års resolution
bestämdes vidare, att, sedan biskopsgård inköpts på kronans bekostnad,
densamma skulle såsom i andra stift vore vanligt underhållas med domkyrkans
medel.

Linköpings stift.

Vid reformationen indrogs biskopens slott år 1527 till kronan och förvandlades
sedermera till landshövdingens residens. Av biskopsbordet bibehöll biskop

Bihang till riksdagens protokoll 196. 1 sami. Nr 31/3.

194

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Jöns tionden och biskopsgården, vilken senare han innehade till sin avgång år
1543, då gården indrogs till kronan. Det gamla franciskaner- eller gråbrödraklostret
blev därefter biskopens bostad och anslogs av konung Johan III formligen
till biskopsgård. Samma biskopsgård innehaves fortfarande av biskopen,
men nytt bostadshus uppbyggdes å tomten år 1734. Enligt kungl, brev den 27
november 1747 anslogs visst belopp årligen av domkyrkans medel till biskopshusets
byggande och underhåll. Genom nådigt brev den 31 augusti 1928 har
medgivits att visst belopp ur biskopslönefonden finge användas till restaurationsarbeten
vid biskopsgården i Linköping.

Biskopen Johannes Botvidi (1630—1635) har beskrivit biskopsgårdens omfattning
sålunda: »Bredden sunnan till emot kyrkan 174 alnar 1 kvarter: härav
är upplåtet till Oeconomo till kålgård 7 alnar ned till ladan, längden vänstan till
intill ''Brötet’ 73% alnar; själva ''Brötet'' nordan till 24% alnar; längden ifrån
''Brötet'' västantill åt norr 238% alnar; bredden nordantill 96% alnar; längden
östantill emot Oeconomiegård 329% alnar. Inom ovanskrivne tomtemål ligger
en trädgård och kålgård».

I prästverket för Linköpings stift angives, att biskopen då »av Kungl. Maj:t
och kronan» åtnjöt till lön och underhåll, bland annat, »en åkerlycka strax
nedanför biskopsgården, på vilken sås tvenne år å slag 27 tunnor ren säd, men
det tredje ligger hon i träda; kommer alltså till årligt utsäde att uppföras till !>
tunnors utsäde ren säd» samt »en beteshage strax vid staden». Enligt de handlingar,
som ligga till grund för prästverket, skulle åkerlyckan innehålla ungefär
14 tunnland. Denna åkerlycka jämte beteshagen »strax vid staden» synas tillsammans
utgöra den i löneregleringen för biskopen omnämnda löningsjorden
inom stadens ägoområde. Jorden lär icke utgöra någon del av stadens donationsjord.
Möjligen har jorden anslagits till biskopen i samband med att franciskanerklostrets
tomt anslogs till biskopens boställe. Uppgiften att nämnda tomt
med åbyggnader anslagits till biskopsboställe har lämnats av Anton Ridderstad
i hans »Beskrivning över Östergötland», men som någon tidpunkt för det nådiga
brevets utfärdande icke angivits, har det med hänsyn till den knappt tillmätta
tiden för avgivandet av förevarande utredning icke varit möjligt att taga del
av dess innehåll.

I sammanhang med en jordrannsakning år 1639 upprättades av lantmätaren
Johan Larsson Grot karta och beskrivning över Linköpings ägor. Beskrivningen
upptager bland ägorna »nordhan örn väghen» dels under beteckningen skattejord
»biskopens lyckor» (3 st.) med en sammanlagd areal av 14 tunnland och
dels utan angivande av jordnatur och areal »biskopens kohage». De förra upptagas
vidare i en ägobeskrivning, som upprättades vid en år 1681 av landskamreraren
Samuel Franc förrättad jordrannsakning och redovisas med ovan angivna
areal såsom »privilegierad kronojord» med benämningen »Biskoppens
lyckor under Biskopz stohlen». Berörda kohage är också antecknad i sistnämnda
beskrivning såsom hörande under biskopsstolen. Slutligen kan nämnas, att vid
en åren 1773—1779 verkställd lantmäteriförrättning, vilken hade till huvudsakligt
ändamål utbrytande och avrösande av viss jord åt magistratens ledamöter
och betjäning jämlikt kungl, brev den 14 juli 1772 biskopslönejorden.
bestående dels av »3:ne åkerlyckor» örn tillsammans 14 tunnland 20 kappland
och dels »Biskopshagen eller Löten» örn 58 tunnland 8 kappland äng. angives såsom
»kronolöningsjord».

Vid ett år 1853 fastställt laga skifte å Linköpings stads jord m. m. utlades
»biskopens löningsjord» i en med litt. D betecknad ägolott i två skiften, bestående
av tillhopa:

195

Kungl. Majlis ''proposition Nr 242.

åker och äng..................59 tunnland 13.7 kappland

avrösningsjord.................15_» . 20.2 »

Summa 75 tunnland 1.9 kappland

eller 37,053 hektar.

Genom nådigt beslut den 1 oktober 1914 godkändes av kungl, järnvägsstyrelsen
ingivna plan- och profilritningar för anläggande av ytterligare ett järnvägsspår
mellan Norrköping och Mjölby. I underdånig skrivelse den 19 september
1919 hemställde länsstyrelsen — med överlämnande, bland annat, av likvidlängd
över ersättningsbelopp för den mark, som expropierats för nämnda
ändamål inom Linköpings stad, berörande jordlägenheten Biskopens löningsjord
eller skiftet litt. D å Linköpings stads ägor — att ersättningsmedlen för
mark, som exproprierats från berörda löningsjord, måtte överlämnas till Linköpings
domkapitel att av domkapitlet förvaltas med rätt för biskopen att uppbära
årliga räntan å samma medel. Den 26 november 1920 förordnade Kungl.
Majit i anledning härav, att ifrågavarande ersättningsmedel, 146,077 kronor
50 öre, skulle överlämnas till domkapitlet i Linköping att tills vidare och intill
dess annorledes kunde varda av Kungl. Majit förordnat förvaltas efter samma
grunder, som för kyrkokassas medel vore vedertagna, med rätt för biskopen i
Linköpings stift att erhålla redan upplupna och framdeles upplöpande räntor
å medlen.

Vidare har genom kungl, ämbetsskrivelse den 7 september 1923 medgivits, att
visst område av biskopens i Linköping löningsjord finge avstås till Linköpings
stad, varjämte förordnats, att lösen därför samt ersättning för skada och intrång
skulle utgå efter ty i lagen om expropriation vore föreskrivet och till beloppet
bestämmas av sådan nämnd, som omförmältes i berörda lag. Inflytande
lösen och ersättningsbelopp skulle, i den mån de icke skulle tillfalla arrendatorn,
överlämnas till domkapitlet för att medelst betryggande placering göras räntebärande,
intill dess kammarkollegiet på därom av domkapitlet efter vederbörandes
hörande gjord framställning förordnat om medlens disposition.

Skara stift.

Biskopens rätt till boställsrum torde grunda sig på kungl, brev den 26 mars
1756. Därigenom förklaras att biskopen, som tidigare utan hyra och avgift bebott
huset på en domkyrkan tillhörig tomt intill år 1719, då huset nedbrunnit,
jämväl för framtiden skulle av domkyrkan beredas fria husrum i det hus, som
i stället för det nedbrunna därefter uppbyggts å tomten, varjämte domkapitlet
efter vanligheten skulle i samma hus nyttja de rum, som för dess sammankomster
kunde erfordras.

Vad angår den biskopen anslagna stadsjorden, som enligt löneregleringshandlingarna
omfattar 7 tunnland 26 kappland i Västerskogen, 8 tunnland 2 kappland
i Sörskogen och 1 tunnland 28 kappland i Brunsbomarken, utgör denna
jord konsistorie- och biskopstomten vid delning av staden tillhörig mark tilldelade
ägoskiften.

Strängnäs stift.

1 prästverket för Strängnäs stift upptages allenast en vret vid staden »av
långliga tider».

Örn biskopsgårdarna i Strängnäs med diirtill hörande tomter kan meddelas

196

Kungl. Majlis -proposition Nr 242.

följande uppgifter, huvudsakligen hämtade ur lektor Gustav Löws historiska
översikt om Strängnäs läroverks gårdar, intagen i minnesskriften »Regium
Gustavianum Gymnasium Strengnense».

Till »gamla biskopsgården» skulle brukats en tomt »sunnan för spetalsgården»
till år 1566, då den nye ordinarius Nils Olai Helsing, som tidigare fått en
halvpart av Sundby gård, erhöll jämväl den andra. I stället skulle den sistnämndas
innehavare, kyrkoherden Reinhold i Strängnäs övertaga de ägor, Nils
Olai som ordinarius (från år 1562) innehaft i staden. Det vill synas som örn
Sundby sedan i en följd av år varit biskopens vanliga residens. Men i mitten av
1590-talet eller närmare bestämt 1596 förekom åter en biskopsgård i Strängnäs,
motsvarande numrerade gården »Lyktan» och förmodligen större delen av
biskopsträdgården. Kort tid därefter omtalas »Gamla Biskopz Gårdenn». Det
kan vara tveksamt, huruvida därmed avsågs gården »sunnan spetalsgården»
eller Sundby. Ifall det förstnämnda skulle vara det rätta, lär det innebära, att
gården återgått till biskopsämbetet, sedan kyrkoherden Reinhold innehaft den
i cirka 30 år. Samma tvekan råder örn »Gamla biskopsgården» år 1611. Men
när namnet åter möter 1648 (i rådhusrättens protokoll) avses en gård »mellan
Stora trädgården och hospitalet». Mot slutet av katedralskolans tid övergick
denna gamla biskopsgård till lärarstaten och blev boställe för teologie lektorn.
Den har sedermera genom köp gått i handel mellan enskilda.

Strängnäs nuvarande biskopsgård upptager ett område, som antagligen under
medeltiden varit ecklesiastik egendom och innehafts av kaniker vid domkyrkan,
men genom Västerås recess blivit »wår och cronones». På hertig Karls tid bortgåvos
desamma till evärdlig egendom åt enskilda. En del eller »Physici gård»
förvärvades år 1648 av biskopen Johannes Mattise. Omedelbart efter tomtköpet
lät han uppföra det stora »Stenhuset» eller nuvarande biskopshuset för dels
egna och dels domkyrkans medel. Med »Stenhustomten» förenades snart nog
en tomt nere vid sjön örn 3''A kappland genom köp av samma biskop år 1652.
Få år efter det byggnaden blivit färdig måste Johannes Mattise nedlägga sin
biskopsvärdighet (1664). I sammanhang därmed realiserade han sina flesta
fastigheter i Strängnäs. På förslag av den nye biskopen Erik Emporagrius i
hans till regeringen inlämnade »Förfrågningzpuncter» och med regeringens samtycke
förvärvades nu »Stenhuset» med tillhörande två tomter av »Grönan och
Domkyrkian» den 2 januari 1665 till bostad för honom och de framtida biskoparna
i Strängnäs stift. Området utvidgades sedermera genom förvärv av den
s. k. Buddaeigård och delar av »Torinus» gård.

Enligt kungl, brev den 22 juni 1779 skulle kostnaderna för biskopshusets byggande
och underhåll bestridas av domkyrkomedlen.

Enligt nådiga breven den 5 februari 1915, den 8 juni 1928 och den 25 april
1930 har domkyrkokassans och biskopslönefondens medel fått anlitas för reparations-
och ändringsarbeten å biskopshuset.

I underdånig framställning anhöll den så kallade läroverksbyggnadskommittén
i Strängnäs, bland annat, att Strängnäs stad måtte medgivas rätt att för
läroverkets nybyggnad förvärva tomten 199, som för det dåvarande vore anslagen
på lön åt biskopen i Strängnäs stift. Genom nådigt brev den 18 februari
1927 medgavs, bland annat, att ifrågavarande tomt finge till staden upplåtas
mot ersättning, som borde bestämmas av tre gode män, av vilka länsstyrelsen
och domkapitlet, å ena, samt staden, å andra sidan, var för sig skulle utse en
och domhavanden i Livgedingets domsaga den tredje. Köpeskillingen för tomten
skulle inlevereras till domkapitlet för att genom betryggande placering göras
räntebärande tills vidare, intill dess kammarkollegiet på därom av dom -

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 242. 197

kapitlet efter vederbörandes hörande gjord framställning meddelat beslut rörande
medlens disposition.

De i löneregleringsbrevet omnämnda vretarna torde utgöra de biskopens
tomter i staden tillhörande andelarna av stadens donationsjord. Vid ett besök
i staden år 1526 skiftade konungen själv de till stadstomterna hörande jordarna
mellan klereciet och borgerskapet. Det kungl, brevet härom är daterat den 11
april 1527 och där heter det, bland annat: »Tomt aer åkers moder, och epther
ath dee boo alle utj by samman sagde wij them saa emellom ath the skulle och
alle ägha utj aegonar oc åkranar samma, som ther under liggher.» »Staffaur oc
rör» sattes mellan klereciets och borgerskapets jordar. Alla åkrar, hagar och
vretar väster örn råmärkena skulle tillhöra borgarna, medan »biscopen oc
capitulum» skulle hava alla åkrar, hagar och vretar »östhan före thesse rör».
Donationsjordslotterna synas därefter i viss män behandlats såsom fristående
från tomterna. Så säger Löw i sin ovanberörda historiska översikt örn den s. k.
skolmästartomten: »När Rector Scholae detta år (1661) återfick det gamla
skolmästarbostället, följde vreten icke med. Den togs i stället i besittning av
domprosten Daniel Josephi Eogdonius och blev därmed ''domprostvretb Biskop
Johannes Mattise hade lämnat sitt samtycke och detta har han haft all anledning
till, efter som han på sätt och vis bar skulden till annexionen genom
att själv förut ha lagt beslag på den åt domprostämbetet eller rättare pastorsämbetet
anslagna vreten och förvandlat den till ''biskopsvret’.

Västerås stift.

Enligt uppgift i »Beskrivning över Västmanland» av Oluf Grau, Västerås
1754, sid. 138, skall biskopsgården i Västerås vara en domkyrkan tillhörig f. d.
kanikegård, som år 1442 tagits i besittning av biskopen till biskopssäte.

Lunds stift.

Beträffande tillkomsten av biskopsgården i Lund hänvisas till den av L.
Weibull gjorda utredningen. Den gård, som efter ärkebiskopsdömets i Lund
avskaffande och indragning av dess gods till kronan uppläts till säte åt superintendenten,
var ett s. k. kapitelresidens, d. v. s. tillhörde då Lunds domkapitel.
(Se Nordens äldsta metropolitankyrka eller historisk och arkitektonisk beskrivning
örn Lunds domkyrka av C. G. Brunius, sid. 259.)

I sitt den 20 oktober 1931 avgivna underdåniga utlåtande angående indragning
till statsverket m. m. av kronans donationer till de allmänna läroverken
hava kammarkollegiet och statskontoret uttalat, att av de danska konungarna
gjorda förläningar av domkapitelgods vore, efter det domkapitlet efter Skånes
införlivning med Sverige upplösts, att anse såsom anslag från kronan. I överensstämmelse
därmed torde jämväl biskopsgården få anses vara av denna natur.

Enligt särskilda av Kungl. Maj:t meddelade beslut (kungl, resolution den 18
april 1689 samt kungl, brev den 9 juli 1723 och den 8 augusti 1774) skall biskopshuset
byggas och underhållas av domkyrkans medel.

Härnösands stift.

Rörande sättet för anskaffande av biskopsgård i Härnösand inhämtas av
kungl, kammarkollegii och kungl, statskontorets den 21 april 1893 avgivna underdåniga
utlåtande angående anslag till uppförande av nytt biskopshus föl -

198

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

jande: År 1813 erhöll dåvarande biskopen, för vilken icke fanns något ämbetshns
i staden, av Kungl. Majit tillåtelse att bo och vistas på Säbrå prebendeprästbord,
varå Säbrå socknemän lovat vara honom behjälpliga med en anständig
nybyggnads upprättande. Genom Kungl. Majits förordnande den 28 januari
1815 anslogs en odisponerad lönebesparing av den från 1809—1811 lediga andre
teologie lektionen vid Härnösands gymnasium såväl till framtida anskaffande av
en för stiftets biskop nödig och tjänlig bostad som till ersättning för de medel
biskopen själv fått utbetala för fullbordande av nämnda vid Säbrå prästgård
upprättade nybyggnad och provisionella biskopssäte. Sedan denna bostadsfond
vuxit till 5,334 rdr 17 sk., biföll Kungl. Majit enligt beslut den 22 maj 1816 en
av domkapitlet i Härnösand gjord framställning att få till biskopshus inköpa en
egendom i Härnösand för ett pris av 5,333 rdr 16 sk. Genom nådigt brev den 9
september 1819 medgavs, att räntorna å den s. k. besparingsfonden, vilken fond
bildats av odisponerad lönebesparing, 4,850 rdr 13 sk. 11 rst., å vakanta tjänster
vid Härnösands gymnasium, finge användas till nödiga reparationer å biskopshuset
med det uttryckliga villkor, att kapitalet bleve oförryckt samt förökat med
vad av räntorna kunde besparas. På av domkapitlet den 16 augusti 1865 gjord
framställning, att enär räntetillgångarna å reparationsfonden, vars kapital då
utgjorde 7,500 kronor, därtill vore otillräckliga, få av influtna under domkapitlets
vård stående odisponerade lönebesparingar, omkring 14,000 kronor, å ecklesiastika
tjänster använda det för påsynade reparationer å biskopshuset erforderliga
belopp, förklarade Kungl. Majit enligt nådigt brev den 22 september
1865, att domkapitlet ägde för sagda reparationer använda av reparationsfondens
kapitaltillgång vad som erfordrades. Vidare medgav Kungl. Majit enligt
brev den 15 juli 1876, att till bestridande av kostnaderna för ombyggnad av
uthus vid biskopsgården och stängsels uppförande finge av biskopsgårdens då
till 6,774 kronor 75 öre uppgående reparationsfond utgå högst 3,600 kronor.
Därefter medgavs genom nådigt brev den 1 februari 1889, att till bekostande
av nödvändiga förbättringar och reparationer å biskopshuset finge från biskopslöneregleringsfondens
medel utbetalas ett belopp av högst 5,000 kronor.

Sedan stadsfullmäktige i Härnösand erbjudit sig dels att till biskopsgården
avstå 2,607,25 kvadratalnar av två angränsande tomter i utbyte mot för gatuutvidgning
nödiga 947 kvadratalnar av biskopsgårdens tomtområde ävensom
att i lösen för gamla biskopshuset erlägga 7,000 kronor, anvisade Kungl.
Majit genom nådigt brev den 16 november 1894, med godkännande av stadsfullmäktiges
anbud, till uppförande av nytt biskopshus dels den av staden erbjudna
lösesumman, 7,000 kronor, och dels från biskopslöneregleringsfolldén ett
belopp av högst 51,800 kronor.

Genom åtskilliga kungl, brev hava därefter ytterligare anslag beviljats från
biskopslöneregleringsfonden till underhåll av biskopshuset, vilket underhåll icke
anses åligga domkyrkan.

Göteborgs stift.

Av kungl, brev den 3 februari 1819 inhämtas, bland annat, att ämbetsgård
åt biskopen tidigare anskaffats på kronans bekostnad, att till dess underhåll enligt
kungl, brev den 27 september 1782 anslagits besparade pastoralier inom
stiftet, att, sedan biskopshuset år 1802 nedbrunnit, den av sådana besparingar
uppkomna fonden blivit inlevererad till kommerskollegium för att tillgodoföras
den s. k. arbetshusfonden. Genom 1819 års brev förordnades att ny boställsgård
åt biskopen skulle inköpas för 16,000 riksdaler, varav 10,000 riksdaler skulle

199

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 242.

utgå av arbetshusfonden och återstående 6,000 riksdaler av statsverkets överskott
på intraderna. Å det från arbetshusfonden beviljade anslaget skulle av
besparade pastoralier från stiftet erläggas 5 procent ränta. I övrigt skulle sådana
besparingar användas till underhåll av biskopshuset. Den gamla biskopshustomten
skulle försäljas och köpeskillingen tillföras statsverket. Av rikets ständers
skrivelse nr 269 år 1823 framgår, att till inköp av biskopshuset ur arbetshusfonden
erfordrats allenast 7,500 riksdaler.

Från och med ecklesiastikåret 1873—1874 hava på grund av föreskrift i kungl,
brev den 10 oktober 1873 inkomster av ecklesiastika befattningar upphört att
tillföras den till biskopshusets underhåll av sådana medel bildade s. k. biskopshuskassan.

Karlstads stift.

Beträffande tillkomsten och underhållsskyldigheten av biskopsgården i Karlstad
hänvisas till den redogörelse, som härför lämnats i den av trycket utkomna
redogörelsen för de ecklesiastika boställena i Värmlands län, sid. 1 o. f.

Luleå stift.

Genom kungl, brev den 30 maj 1919 medgavs, att fastigheten nr 3 och 6 i
kvarteret Hjärpen i Luleå finge för användande i främsta rummet såsom
bostadsboställe för biskopen inköpas för en köpeskilling av högst 75,000 kronor
av biskopslöneregleringsfondens medel. Lagfart å fastigheten har meddelats för
kronan. Fastigheten underhålles av nämnda fonds medel.

Stockholm, kungl, kammarkollegii arkiv, den 11 februari 1932.

H. Skoglund.

Kungl. Majlis ''proposition Nr 242.

201

Bil. F.

(åberopad sid. 45.)

Redogörelse

för omfattningen av biskoparnas nuvarande tjänstebostäder m. m. å de åt
dem för närvarande anvisade bostadsfastigheterna samt angående
vad till dessa fastigheter i övrigt hör.

Uppsala.

Enligt kungl, brev den 28 mars 1873 angående lönereglering för ärkebiskopen
innehar ärkebiskopen »boställsgård i Uppsala». Denna boställsgård omfattar för
närvarande tomten nr 1 i kv. Prosten i Uppsala stad. Å tomten äro uppförda,
förutom huvudbyggnaden, tvenne för bostadsändamål avsedda mindre flyglar
(den ena f. n., enligt uppgift, ej beboelig) samt ett större ekonomihus, avsett
till stall, ladugård, vagnbod, tvättstuga m. m., och ingår i tomten därjämte
gårdsplan och planterat område, allt uteslutande disponerat av ärkebiskopen.

Linköping.

Enligt kungl, brev den 23 april 1869 angående lönereglering för biskopen i
Linköpings stift innehar denne »Biskopsgården i Linköping med trädgård,
löningsjord inom stadens egoområde» samt vissa lägenheter utom stadens dåvarande
område. Den egentliga biskopsgården omfattar tomten nr 2 i kv. Aposteln
i Linköpings stad, å vilken tomt finnas uppförda biskopens bostadshus, två flygelbyggnader
— Västra flygeln och Östra eller Klosterflygeln — samt en trädgårdskällare
(den s. k. rotekällaren), samtliga laga hus. I tomten ingår gårdsplan
och trädgård. Tomten i dess helhet med byggnader och anläggningar disponeras
för närvarande av biskopen med undantag för övre våningen jämte vindsrum
i Västra flygeln med därtill hörande erforderliga utrymmen i uthus, vilken
sistnämnda bostadslägenhet såtillvida disponeras för Linköpings domkyrkas
räkning, som biskopen visserligen äger upplåta eller själv disponera densamma
men mot erläggande av hyra till domkyrkan. Biskopen har dessutom att erlägga
särskild årlig avgäld till Linköpings stifts byggnadskassa för ett i biskopstomten
ingående, från den s. k. Husbergska tomten avstyckat jordområde. Av den
i löneregleringsbrevet omnämnda — i äldre handlingar såsom skiftet litt. D
å stadens ägor betecknade — löningsjorden, varav en del, den s. k. ladugårdstomten,
synes ligga i anslutning till den egentliga biskopstomten, har under
senare tid betydande markområden exproprierats för allmänna ändamål och
därjämte ett särskilt område upplåtits till Statens lagerhuskommission under
nyttjanderätt tillsvidare. De under biskopens disposition kvarstående delarna
av löningsjorden i staden, innefattande ladugårdstomten jämte viss åkerjord
och hagmark, äro — tillhopa med en lägenhet Skäggan och därtill, enligt uppgift,
jämväl brukade osålda delar av lägenheten Berga äng nr 8, ingående i
stadsägan nr 2333 inom St. Lars med Linköpings stad numera inkorporerade
församling — av numera avlidne biskopen E. Aurelius upplåtna å gemensamt
arrende för hans tjänstetid. A ladugårdstomten finnas följande, fastigheten tillhörande
byggnader: vagnshus, redskapshus, fähus, stall, svinhus och fårhus. Å
övriga delar av löningsjorden finnas dels en laga logbyggnad, dels en biskopen
enskilt tillhörig logbyggnad. I angivna arrende ingår även dispositionsrätt till
visst utrymme i den förenämnda, å den egentliga biskopstomten belägna Klosterflygeln.
Trädgården till biskopstomten med en mindre bostadslägenhet i nedre
våningen av Västra flygeln har av biskopen Aurelius varit särskilt upplåten
under form av »tjänsteavtal».

202

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Skara.

Enligt kungl, brev den 18 oktober 1878 angående lönereglering för biskopen
i Skara stift innehar denne dels »boställsrum i Consistoriihuset i Skara», dels
ock linder egen disposition biskopsbostället ett mantal Bransboda kungsgård
jämte ett halvt mantal Stora Katthagen i Åsaka församling». Förenämnda Konsistoriel!^,
vartill hör gårdsplan och ekonomihus, är beläget å tomten nr 11 i
kv. Venus i Skara stad. I denna fastighet har biskopen tidigare disponerat två
hela våningar med tillhörande utrymmen, men har den ena våningen — jämlikt
föreskrift av Kungl. Majit i samband med fastställandet av nu gällande
stat för domkyrkan — från och med förutvarande biskopen Hj. Daneils avgång
från tjänsten den 30 april 1935 återställts till domkyrkans egen disposition.
Nuvarande biskopen disponerar alltså i Konsistoriehuset blott en bostadsvåning
örn fyra rum och ett hök jämte utrymmen i ekonomihus. Dessutom äro
i Konsistoriehuset hyresfritt inrymda domkapitlets kansli, sessionssal och arkiv,
varjämte för domkyrkosysslomannen avsett expeditionsrum förhyrts av stiftsnämnden
till tjänsterum åt stiftsjägmästaren. I övrigt är huset uthyrt för domkyrkans
räkning. Till konsistorietomten höra frenne utjordar inom stadens ägoområde,
utgörande sagda tomt vid delning av staden tillhörig mark tilldelade
ägoskiften, vilka utjordar — Blängsås eller stadsägan nr 411 i Brunsbomarken,
Skara konsistorieskog eller stadsägorna nr 457 och 493 i Västerskogen samt
Gröneliden eller stadsägan nr 568 i Sörskogen — jämväl äro anslagna för
biskopstjänsten. Brunsboda kungsgård eller, såsom denna fastighet vanligen
kallas, Brunsbo har i likhet med det därunder lydande hemmanet Stora Katthagen,
av biskopen Danell varit utarrenderat för hans tjänstetid, men äro båda
dessa fastigheter för närvarande upplåtna på ett år av domkapitlet för prästerskapets
änke- och pupillkassas räkning. Från arrendet av Brunsbo har för
biskopens egen omedelbara disposition varit undantaget ett område, innefattande
park och trädgård samt gårdsplan med därå belägna huvudbyggnad, en
flygelbyggnad och uthus. Detta område med byggnader, som utgjort den egentliga
»biskopsgården», disponeras för närvarande — efter biskopen Daneils avgång
från tjänsten — av prästerskapets änke- och pupillkassa. Huvudbyggnaden,
vilken synes vara i ganska dåligt skick och är otidsenligt inredd, står
emellertid obebodd. Nuvarande biskopen förhyr i Skara stad privat bostadslägenhet.

Strängnäs.

Enligt kungl, brev den 2 november 1877 angående lönereglering för biskopen
i Strängnäs stift innehar denne »boställshus med tillhörande trädgårdspark och
köksträdgård eller tomterna N:is 193 och 199 i Strengnäs stad» samt »två wretar
vid Långberget» jämte viss annan löningsjord. Förenämnda, biskopens
»boställshus med tillhörande trädgårdspark» är laeläget å tomten nr 193. Ä
samma tomt finnas dessutom ett med huvudbyggnaden sammanbyggt hus,
»tiondeladan», inrymmande bostadslägenhet för gårdskarl samt garage, ävensom
i trädgården en källarbyggnad och ett annat mindre uthus. Hela denna
fastighet disponeras omedelbart av biskopen själv. Tomten nr 199, vilken algenom
gata skild från tomten nr 193, är obebyggd och brukas för närvarande
enbart såsom handelsträdgård. Densamma är av nuvarande biskopen utarrenderad
mot kontant avgäld. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 18 februari 1927
lämnat tillstånd till upplåtelse av sistnämnda tomt till Strängnäs stad för uppförande
därå av läroverksbyggnad torde numera få anses vara förfallet, sedan
ny läroverksbyggnad av staden uppförts å annan fastighet. De två vretarna vid

203

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

Långberget, vilka lära hava utgjort förenämnda tomter nr 193 och 199 tillagda
andelar av Strängnäs stads donationsjord, uppgivas numera helt hava tagits i
anspråk för stadens »nya kyrkogård».

Västerås.

Enligt kungl, brev den 12 april 1871 angående lönereglering för biskopen i
Västerås stift innehar denne »biskopsgården i Westerås och de s. k. biskopsängarne».
Biskopsgården utgöres av tomten nr 2 i kv. Hagbard i Västerås stad,
innefattande gårdsplan och planterat område jämte å tomten uppförda boningshus,
brygghus, källare och en ytterligare uthuslänga, vilket allt — utom ett
mindre för Västerås domkyrkas räkning utnyttjat utrymme i förenämnda uthuslänga
— disponeras uteslutande för biskopens behov. Ovannämnda »biskopsängar»
uppgivas för närvarande vara upplåtna såsom koloniträdgårdslotter.

Växjö.

Enligt kungl, brev den 13 december 1872 angående lönereglering för biskopen
i Växjö stift innehar denne »bostället ett mantal S:t Johannis Baptistae eller
prebendegård, nu kalladt Östrabo N:o 2». Nämnda boställe är till huvuddelen
upplåtet av biskopen för hans tjänstetid såsom jordbruksarrende, varjämte å
bostället uppgivas hava för obestämd tid upplåtits några mindre byggnadstomter
och område för skolträdgård, ävensom till Växjö stad mark för reningsverk.
Från arrendet av jordbruksdelen å bostället är för biskopens egen omedelbara
disposition undantaget ett område örn cirka två hektar eller den egentliga
biskopsgården, innefattande gårdstomt, uppfartsallé, park och trädgård med å
tomten belägna hus: huvudbyggnaden mittför allén samt en flygel och ett annat
mindre bostadshus, båda tillhörande bostället, till höger på gårdsplanen och till
vänster därå likaledes en flygel och ett mindre bostadshus, dessa sistnämnda
utgörande förutvarande biskopen E. Reuterskiölds stärbhus tillhöriga överloppshus.
Nuvarande biskopen har själv dispositionsrätten till »biskopsgården» i
dess helhet med undantag för att tre rum å nedra botten i huvudbyggnaden
förbehållits domkapitlet såsom sessionssal och för expedition. I den högra flygelbyggnaden
har biskopen mot årlig hyra upplåtit till stiftsnämnden sex rum
för dess och stiftsjägmästarnas expeditioner. Det vid denna flygel belägna lilla
bostadshuset är av biskopen uthyrt till bostad åt domkapitlets expeditionsvakt.
Av de två överloppshusen, vilka enligt särskilt medgivande få kvarstå å
bostället till nästa års höst, är det större (flygeln) för närvarande obebott och
bebos det mindre av en äldre tjänare vid biskopsgården.

Lund.

Enligt kungl, brev den 22 april 1927 angående provisorisk reglering av lönen
för biskopen i Lunds stift äger denne åtnjuta förmån av »fri bostad i nuvarande
bis!.oosliliset» samt dispositionsrätt över den därtill hörande trädgården. Den
åt biskopen sålunda upplåtna bostadsfastigheten innefattar tomten nr 1 i kv.
Rispell med därinvid liggande stadsägan nr 279, båda inom Lunds stad. Å förenämnda
tomt äro belägna, förutom biskopshuset, även ekonomihus med bostad
för gårdskarl samt garage m. m., och ingår i tomten jämväl gårdsplan och trädgård.
Den tomten tillagda stadsägan uppgives utgöra en del av biskopsträdgården.
Fastigheten i dess helhet disponeras uteslutande av biskopen.

Göteborg.

Enligt kungl, brev den 4 november 1881 angående lönereglering för biskopen
i Göteborgs stift innehar denne »biskopshuset i Göteborgs stad, dock med skyldighet
att hyresfritt upplåta de derstädes till embetslokal för Domkapitlet nu

204

Kungl. Majlis proposition Nr 24.2.

begagnade fyra rum jemte ett kassahvalf». Ifrågavarande biskopshus är med
vidbyggd sidolänga samt ett tillhörande uthus och gård beläget å tomten nr 3
i 33:e kv. Biskopen. Till fastigheten hör icke något planterat område, frånsett
en spaljéplantering på gårdssidan. Domkapitlets lokaler hava efter förenämnda
lönereglering något utvidgats, så att desamma numera omfatta större delen av
bottenvåningen i huvudbyggnaden. I övrigt disponeras fastigheten helt av
biskopen, vilken dock uthyr vissa garage- och lagerutrymmen i sidolängan.
För domkapitlets lokaler, för vilka vid fastighetstaxering beräknats en tredjedel
av fastighetens hela värde, erlägges icke någon hyra.

Karlstad.

Enligt kungl, brev den 14 april 1882 angående lönereglering för biskopen i
Karlstads stift innehar denne »boställe med tillhörande tomt i staden Karlstad».
Denna biskopens bostadsfastighet utgöres av tomten nr 1 i kv. Udden. Å tomten
äro uppförda huvudbyggnad samt ett mindre boningshus, upplåtet för gårdskarl,
och två uthusbyggnader. Tomten, vari ingår gårdsplan och planterat område,
disponeras med allt vad därtill hörer av biskopen ensam.

Härnösand.

Enligt kungl, brev den 16 april 1870 angående lönereglering för biskopen i
Härnösands stift innehar denne »Biskopshuset i Hernösands stad». Fastigheten
utgöres av tomterna nr 4 och 5 i kv. Teologen, vilka tomter efter föreslagen
tomtreglering komma att gemensamt betecknas med nr 6. Fastigheten innefattar
planterat parkområde — men ingen köksträdgård — och å densamma finnes,
förutom biskopshuset, uppfört ett nu oanvänt, ursprungligen till stall,
vagnbod och hemlighus avsett uthus, vilket vid den planerade tomtregleringen
skulle komma att skiljas från tomtområdet i övrigt och fördenskull föreslagits
skola rivas. Fastigheten i dess helhet disponeras av biskopen ensam. Fyra rum
i biskopshusets bottenvåning hava emellertid under förutvarande biskopens
besittningstid plägat av denne uthyras.

Luleå.

Genom kungl, brev den 30 maj 1919 medgavs, att för biskopslöneregleringsfondens
räkning finge till bl. a. bostadsboställe för biskopen i Luleå stift inköpas
fastigheten å tomterna nr 3 och 6 i kv. Hjärpen i Luleå stad. Å sagda fastighet,
vari ingår gårdsplan med delvis planterat område, finnas — jämte huvudbyggnaden
— uppförda en uthusbyggnad, inrymmande jämväl bostadslägenhet
för gårdskarl, och en terrassbyggnad med magasinslokaler. Biskopen disponerar
såsom tjänstebostad övre våningen samt å vinden inredda rum i huvudbyggnaden
jämte tillhörande utrymmen i uthuset. Nedre våningen, som är förhyrd
för domkapitlets räkning, inrymmer tio rum för domkapitlets expedition och
sessionssal samt bostadslägenhet för domkapitlets expeditionsvakt. Dessutom
disponerar domkapitlet ett vindskontor och ett arkivrum i källaren jämte del
i uthusen. För gårdskarlslägenheten erlägges ej hyra. Magasinslokalerna i
terrassbyggnaden uthyras för fondens räkning. Nuvarande biskopen är vice värd
för fastigheten och åtnjuter i denna sin egenskap förmån av fri värme för sin
boställsvåning.

Visby.

Biskopen i Visby stift innehar såsom prebendekvrkoherde i Visby stads- och
landsförsamlingars pastorat prästgård i Visby stad.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

205

Finansplanen.

Bil. G.

(åberopad sid. 49.)

Till närmare belysande av kyrkofondens ställning efter ett genomförande av
den nu föreslagna avlöningsreformen har jag härefteråt uppgjort en sammanställning,
upptagande de utgifter, som kunna beräknas komma att årligen påvila
kyrkofonden för biskoparnas avlönande och vad därmed i övrigt sammanhör,
samt de årliga inkomster, som med den förändrade dispositionen av de för
biskoparnas avlönande avsedda tillgångarna skulle komma att tillföras kyrkofonden.

Utgifter.

1. Grundlönerna äro av mig föreslagna lika som av ämbetsverken utom i det
avseendet, att grundlönen för biskopen i Göteborg satts till samma belopp,

21,000 kronor, som för flertalet av biskoparna. Totalsumman per år i grundlöner
för biskoparna skulle alltså komma att uppgå till 242,500 kronor i stället
för av ämbetsverken kalkylerade 244,000 kronor.

2. Dyrtidstillägg å grundlönerna torde, med hänsyn till att levnadskostnadsindex
numera utgör 157, böra beräknas efter 10 procent för en var av de ifrågavarande
elva biskoparna, eller sammanlagt till 9,240 kronor.

3. Lönefyllnad åt biskopen i Visby kan, då ersättning till vikarie å kyrkoherdebefattningen
i Visby prebendepastorat för närvarande utgår med inalles
1,500 kronor för år, uträknas sålunda: årlig grundlön för biskoparna i allmänhet

21,000 kronor -|- dyrtidstillägg därå efter 10 procent, på sätt som ovan angivits,
840 kronor, eller tillhopa för år 21,840 kronor, varifrån avräknas för kyrkoherdebefattningen
i prebendepastoratet fastställda kontanta allmänna löneförmåner
(reglerad lön 8,000 kronor, provisorisk tilläggslön 2,100 kronor och skjutsersättning
150 kronor jämte efter 7 procent beräknat dyrtidstillägg 588 kronor)
tillhopa 10,838 kronor med avdrag för vikarieersättningen 1,500 kronor, eller
inalles 9,338 kronor. Lönefyllnadens årliga belopp bör alltså kunna upptagas
till 12,502 kronor.

4. Lönetillägg i anledning av nådårsrättens upphörande, som medgivits biskoparna
genom kungl, kungörelsen den 17 december 1926 nr 527, skall, på sätt
jämväl i de tidigare utredningarna förutsatts, efter genomförd omreglering av
lönerna ej vidare utgå till biskoparna. Emellertid tillförsäkrades prästerskapets
änke- och pupillkassa genom åberopade kungörelse rätt att uppbära omförmälda
lönetillägg i fall då före kungörelsens ikraftträdande, den 1 maj 1927,
utnämnd biskop ej var villig söka delaktighet i kassans försäkringsfond. Efter
förutvarande biskoparnas i Skara och Härnösand med innevarande år inträffade
avgång från tjänsten kvarstår numera för kassan rätt till sådant lönetilllägg
endast för biskopstjänsten i Karlstad med 180 kronor och för biskopstjänsten
i Visby nied 150 kronor per år. Därest avlöningsreformen genomföres
den 1 maj 1937 och biskoparna i Karlstad och Visby komma att kvarstå i tjänst
intill pensionsåldern 75 år, skulle det alltså då ankomma på kyrkofonden att
ännu under i det närmaste ett år utbetala lönetillägg till kassan för biskopstjänsten
i Karlstad samt under 7 ä 8 år för biskopstjänsten i Visby. Denna
utgiftspost, till en början 330 kronor och sedermera 150 kronor för år, upphör
helt efter angivna tid och utgör sålunda enbart en övergångskostnad.

206

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

5. Övergång slön åt biskop med föranledande av de föreslagna nya löneutbetalningsbestämmelserna
har, på sätt förut framhållits, ansetts icke kunna ifrågakomma.

6. Löneersättning åt nytillträdd biskop under tid, då inkomsterna vid biskopstjänsten
uppbäras av nådårsberättigad eller av prästerskapets änke- och pupillkassa,
har i de tidigare utredningarna uppskattats till ett belopp för samtliga
biskopstjänsterna av i runt tal 200,000 kronor för en övergångstid av 20 år.
Enligt vad från kassan upplysts återstår för närvarande för kassan rätt till
vakansår enligt äldre bestämmelser (1874 års reglemente) endast vid biskopstjänsten
i Luleå samt till vakansår enligt 1926 års bestämmelser om nådårsrättens
upphörande endast vid biskopstjänsterna i Västerås, Lund, Karlstad,
Luleå och Visby. I övriga stift har efter den 1 maj 1927 nådår redan tillgodonjutits
vid biskopstjänsterna i Uppsala och Växjö samt tillkommer inom år
1936 dödsbodelägarna efter nyligen avlidne biskopen i Linköping. Kassan i sin
tur har efter den 1 maj 1927 redan åtnjutit inkomsterna vid biskopstjänsterna
i Strängnäs och Göteborg samt uppbär dem för närvarande från Skara och
Härnösand. Normalt skulle, under förutsättning att avlöningsreformen genomföres
den 1 maj 1937, återstående vakansår komma att inträffa i Luleå (2
vakansår) och i Karlstad under andra och tredje året, i Visby under åttonde
året, i Västerås under tionde året och i Lund under sjuttonde året efter angivna
tidpunkt. Löneersättningen skulle därvid, enligt de nu gjorda lönekalkylerna,
högst komma att uppgå till 21,840 kronor vid en var av tjänsterna i Västerås,
Karlstad och Luleå, till 25,340 kronor i Lund samt till 11,000 kronor i Visby
(Iönefyllnaden beräknad utan avdrag för vikarieersättning, vilken under vakansåret
skulle ankomma på kassan). Sammanlagt synes alltså för denna utgiftspost
komma att åtgå högst 123,700 kronor under en övergångstid av 17 ä 18 år.

7. Med hy res ersättning åt biskop eller kostnad för särskilt förhyrd tjänstehostad
har i de föregående utredningarna icke räknats. Som tjänstebostad för
närvarande finnes anordnad vid samtliga biskopsstolar, torde sådan ersättning
eller kostnad i regel ej heller komma i fråga. Den i Skara hittills å biskopsbostället
Bransboda anordnade tjänstebostaden har emellertid ifrågasatts att i
anledning av det nyligen inträffade tjänsteombytet vid biskopsstolen därstädes
antingen ställas under en genomgripande reparation och modernisering eller ock
utbytas mot ny bostad inom Skara stad. För nämnda stift kan det fördenskull
bliva erforderligt att för en kortare övergångstid räkna med hyresersättning åt
dåvarande biskop. Beloppet av en sådan ersättning är givetvis vanskligt att
beräkna, men torde i varje fall, med hänsyn till vad biskopen enligt meddelad
uppgift nu erlägger i hyra för av honom i Skara förhyrd bostadslägenhet, icke
behöva överstiga 3,000 kronor för år.

8. Hyresersättning samt gottgörelse för flyttning skostnads- och skadeersättning
på grund av stadgandena under punkt 8:o c) i förslaget torde endast i
sällsynta fall behöva ifrågakomma. Någon särskild årlig utgift härför kan därför
icke beräknas.

9. Möblering sbidrag har i Linders utredning beräknats men med hänsyn till
den begränsade inkomstramen ej medtagits i de uppgjorda kostnadskalkylerna.
I ämbetsverkens förslag har däremot sådan kostnad upptagits med ett årligt
belopp av 11,250 kronor, beräknat för en övergångstid av 20 år efter genomsnittligt
20,000 kronor per stift men med avdrag för redan beviljat anslag å

15,000 kronor till Strängnäs biskopsgård. Då denna kostnad icke är ett lönebidrag
i egentlig mening till biskoparna utan snarare, såsom avseende en engångsutbetalning,
får anses motsvara en räntelös placering av fondens kapital,

207

Kungl. Maj.ts proposition Nr 242.

anser jag något belopp härför icke böra medtagas bland de årliga utgifterna.
Vid uppgörandet härefteråt av inkomstberäkningen för fonden kommer nödig
hänsyn att tagas till den minskning i fondens avkomstgivande tillgångar, som
anskaffandet av berörda möbeluppsättningar medföra. — Däremot bör här för
årligt underhåll av möbler, som sålunda anskaffats för biskopsbostäderna, beräknas
viss utgift. Någon säkrare hållpunkt för en sådan beräkning är visserligen
icke lätt att finna, men med hänsyn till att möbeluppsättningen först successivt
torde komma att anskaffas och att för densamma till en början lärer
krävas ganska ringa underhåll, synes beloppet kunna upptagas lågt, förslagsvis
till 300 kronor för år.

10. Bidrag till kostnad för uppvärmning av biskops tjänstebostad samt för
hushållsbränsle i övrigt har i de föregående utredningarna beräknats till i genomsnitt
12,000 kronor för år. Därvid har årskostnaden för varje biskop, inklusive
kostnader för bestyr med eldning och dylikt, uppskattats till 1,400 kronor
och totalsumman för samtliga biskoparna — efter någon jämkning nedåt med
hänsyn till att biskopens i Visby löneförmåner såsom prebendekyrkoherde finge
anses vara bestämda bland annat med hänsyn till behovet för honom att köpa
bränsle — till 16,000 kronor för år. På sätt framgår av upprättat sammandrag
över biskoparnas inkomster och utgifter under åren 1931—1935, hava %-delar
av årsutgifterna för samtliga biskoparnas kostnader för uppvärmning av och
för hushållsbränsle i övrigt till biskopsbostäderna beräknats i medeltal för angivna
år till 10,511 kronor. Då denna medelkostnadsberäkning beträffande samtliga
biskopsbostäder utom den i Uppsala, för vilken uppgift i förevarande hänseende
ej förelegat, utförts på grundval av biskoparnas egna uppgifter och däri
jämväl i förekommande fall, efter samma uppgifter, inräknats kostnad för
värmepannas skötsel m. m., synes det föreligga skäl att — med viss reducering,
på sätt ovan anmärkts, för biskopstjänsten i Visby — här räkna med ett årsbidrag
från fonden av genomsnittligt 10,000 kronor.

11. Resekostnads- oell traktaments ersättning ar hade vid de tidigare utredningarna
upptagits med fixt anslag och därvid till en början beräknats att
utgå med i genomsnitt 3,000 kronor för år och biskop, men hade av ämbetsverken
i deras utlåtande av december 1933 nedsatts till sammanlagt 30,000
kronor för år. I förut berörda sammandrag över biskoparnas inkomster och
utgifter för åren 1931—1935 hava samtliga biskoparnas resekostnader för dessa
år uträknats till i medeltal 18,098 kronor för år. Av biskoparnas egna uppgifter
att döma torde visserligen i detta kostnadsbelopp även ingå vissa utgifter,
som voro föranledda av resorna men icke utgjorde omedelbara resekostnader.
Någon traktamentskostnad i egentlig mening torde likväl icke ingå däri.
Försiktigheten synes fördenskull bjuda att årskostnaden för dessa ersättningar
icke upptages under vad ämbetsverken föreslagit, eller alltså till 30,000 kronor.

12. Kostnader för anordnande av rikstelefonförbindelse i biskoparnas tjänstebostäder
hava visserligen av ämbetsverken förordats skola bestridas ur kyrkofonden,
men något särskilt belopp härför har icke upptagits i ämbetsverkens
utgiftskalkyler. Den huvudsakliga årskostnaden för här åsyftade tjänsteförmån
torde komma att utgöras av abonnemangs- och samtalsavgifter. Några av
biskoparna lia i sina för utredningarna lämnade kostnadsuppgifter medtagit
dylika utgifter. Med ledning därav har i sammandraget över uppgifterna för
åren 1931—1935 telefonkostnaden för alla tolv biskoparna beräknats till i medeltal
3,428 kronor för år. Årskostnaden härför torde i enlighet härmed böra
flir fonden upptagas till i avrundat tal 3,500 kronor.

208

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

13. Bidrag för avlönande av biträde åt ärkebiskopen bör, enligt vad under
punkt 12:o i förslaget angivits, upptagas bland årsutgifterna med 7,000 kronor.

14. Bidrag åt biskop för underhåll av planterat område lärer, på sätt framgår
av ordalydelsen av det härom föreslagna stadgandet, endast undantagsvis böra
ifrågakomma. Som biskoparnas nuvarande utgifter för sådant underhåll ej heller,
såvitt av de lämnade kostnadsuppgifterna kan bedömas, i något fall synas
uppgå till sådana belopp för år, att desamma kunna anses motivera ett särskilt
bidrag, upptages icke här någon särskild kostnad för dylikt bidrag.

15. Emeritilöner med dyrtidstillägg därå hava av ämbetsverken beräknats
för tre löner till 29,016 kronor för år. Oaktat jag, såsom förut angivits, nu föreslagit
utökning av emeritilönerna till fyra, torde kyrkofondens genomsnittliga
utgifter härför likväl endast behöva räknas efter tre löner för året. Med nuvarande
högre levnadskostnadsindex bör dyrtidstillägget beräknas efter 12 procent
och kommer därigenom — med beaktande att det maximibelopp, varå
dyrtidstillägg utgår för f. d. befattningshavare i statens tjänst, är satt till 400
kronor för månad — att uppgå till 576 kronor för år och emeritilön. Kyrkofondens
totala genomsnittliga årskostnad för emeritilöner bör alltså beräknas till
28,728 kronor.

16. Pensionsavgifter till prästerskapets änke- och pupillkassa utgöras enligt
kassans reglemente icke av delägare, som vunnit delaktighet i kassan efter år
1926, för längre tid än till dess han fyllt 75 år. I den mån de nuvarande biskoparna
begagna sig av den för dem föreslagna rätten att kvarstå i tjänst till
fyllda 75 år, torde fördenskull kyrkofondens skyldighet enligt förslaget att
gälda sådan pensionsavgift, som belöper å innehavare av biskoplig emeritilön,
komma att under avsevärd tid inskränka sig till att avse dels de nuvarande två
emeriti, förutvarande biskoparna i Skara och Härnösand, dels ock, allteftersom
avgång från tjänsten sker, de nuvarande biskoparna i Karlstad, Luleå, Visby,
Västerås och Lund, vilka samtliga utnämnts före ovan angivna tid och i följd
därav jämlikt kassans bestämmelser hava att erlägga avgift till kassans tillskottsfond,
så länge lön — vare sig biskopslön eller emeritilön — för dem utgår.
Normalt sett skulle alltså fonden från och med första året efter den föreslagna
avlöningsreformens genomförande hava att i dylika avgifter utgiva 240 kronor
per år för en var av de nuvarande emeritibiskoparna och från andra året ytterligare
240 kronor, respektive 280 kronor för de nuvarande biskoparna i Karlstad
och Luleå samt vidare efter sju år 273 kronor 20 öre för biskopen i Visby,
efter nio år 240 kronor för biskopen i Västerås och slutligen först efter 16 år
avgift för biskopen i Lund. Kyrkofondens genomsnittskostnad under de första
tio åren efter reformens genomförande för här avsedda pensionsavgifter torde
alltså kunna beräknas till i avrundat tal 1,000 kronor för år.

17. Byggande och underhåll av hus å för tjänstebostad anvisad fastighet har
i Linders utredning beräknats draga en årlig kostnad av i genomsnitt 10,000
kronor. Till stöd för denna beräkning har särskilt framhållits det förhållandet,
att under den närmaste tiden därförut omfattande arbeten företagits och betydande
kostnader nedlagts för iståndsättande och modernisering av flertalet dåvarande
biskopsgårdar och att dessa med hänsyn därtill i allmänhet — med
undantag för biskopshuset å Bransboda i Skara stift — finge anses befinna sig
i ett ganska tillfredsställande skick. Ämbetsverken åter hava i förevarande avseende,
med hänsyn just till det förestående behovet av nybyggnad för biskopen
i Skara, ansett sig härutinnan icke kunna räkna med en lägre årlig utgiftspost
i medeltal för fonden än 20,000 kronor. I likhet med vad förut anmärkts med
avseende å under 9 här ovan behandlade fråga om kostnader för uppsättning

209

Kungl. Marits proposition Nr 242.

av möbler till biskoparnas tjänstebostäder, synas emellertid de av ämbetsverken
avsedda kostnaderna för nyuppförande av biskopshus i Skara, eventuellt
för iståndsättande och modernisering av nuvarande byggnader å Bransboda
böra, såsom engångsutbetalningar i samband med avlöningsreformens genomförande,
komma i betraktande först vid inkomstberäkningen för fonden. Av
samma skäl lärer jämväl här vid utgiftsberäkningen få bortses såväl från de
kostnader å tillhopa 86,750 kronor för restaureringsarbeten å biskopshuset i
Härnösand, som under innevarande år bestämts skola utgå ur biskopslöneregleringsfonden
men varav hittills blott 41,600 kronor utbetalts, som ock från
sådana kostnader för övriga biskopshus iståndsättande, som kunna förutsättas
bliva pådömda vid i händelse av avlöningsreformens genomförande förestående
avträdessyner å dessa fastigheter. I enlighet härmed finner jag icke anledning
att nu vid utgiftsberäkningen kalkylera med någon förhöjd kostnad på
grund av dylika arbeten. Tvärtom anser jag, med hänsyn till de betydande förbättringsarbeten,
som sålunda under de gångna åren kommit till stånd och
som för den närmaste framtiden ytterligare äro att emotse å flertalet av ifrågavarande
biskopsfastigheter, att nu förevarande utgiftspost tillsvidare bör kunna
skattas till och med lägre än vad Linder i sin utredning stannat för, och detta
även med beräkning att däri jämväl skall ingå på kyrkofonden ankommande
kostnader för anläggande av trädgård och annan plantering, uppförande och
underhåll av stängsel samt anläggning och underhåll av gårdsplan och väg för
sådan fastighet. En dylik reducering av de, så att säga, ordinarie byggnads- och
underhållsutgifterna för biskoparnas tjänstebostäder får även anses försvarlig
i betraktande av att kyrkofonden — åtminstone i princip — ej ensam kommer
att få svara för ali dylik kostnad och att i varje fall två av de nuvarande biskopsgårdarna,
de i Lund och Visby, även framdeles torde komma att helt underhållas
med andra medel.

Till ledning för bedömande av den för den närmaste tiden beräkneliga storleken
av här ifrågavarande kostnader har jag härefteråt sammanställt de uppgifter,
som av tillgängliga handlingar kunnat inhämtas, beträffande, å ena sidan,
sådan kostnad för nybyggnads- och förbättringsarbeten, som under de sista tio
åren bestritts från biskopslöneregleringsfonden för biskoparnas nuvarande
bostadsfastigheter, och, å andra sidan, de kostnader, som biskoparna uppgivit
sig för samma tid själva ha utgivit för underhåll av till dessa fastigheter hörande
hus m. m. I sammanställningen äro de kostnader, som avse fonden, upptagna
å första raden för varje särskild fastighet, medan biskoparnas egna utgifter
angivas å andra raden, allt i helt antal kronor.

Biskoparnas bostadsfastigheter i Uppsala, Strängnäs, Västerås, Lund och
Karlstad synas hittills och av ålder lia byggts och underhållits helt på vederbörande
domkyrkas bekostnad, varvid dock är att märka, att till domkyrkokassan
i Uppsala flir verkställd restaurering av biskopshuset därstädes den 10
september i år utbetalts ersättning från biskopslöneregleringsfonden med 30,000
kronor. Likaså har domkyrkokassan i Linköping — frånsett det bidrag som
under år 1928—1929 utgått från biskopslöneregleringsfonden — ensam bestritt
ifrågavarande kostnader åtminstone för huvudbyggnaden och två andra hus
å därvarande biskopsgård. Visby biskopsgård (prästgården) åter bygges och
underhålles av pastoratet därstädes. I de flir biskopen i Växjö angivna utgifterna
flir underhåll torde åtminstone flir vissa år ingå även reparationskostnader
för andra till hans boställsfastigheter hörande byggnader.

Med stöd av vad av denna sammanställning framgår och vad i övrigt härförut
anförts anser jag, att förevarande utgiftspost skäligen icke bör — för de
närmaste åren -— upptagas till högre belopp än i genomsnitt 5,000 kronor för år.

Bihang till riksdagens protokoll 1086. / sami. Nr 2/(2.

14.

210

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

	1925/26	1926/27	1927/28	1928/29	1929/30	1930/31	1931/32	1932/33	1933/34	1934/35
Uppsala......	—	—	—	_	—	_	_	_	_	_
	s	a k n a s	u	P P	g i f	t e	r	c:a 100	c:a 100
Linköping.....		-	-	20,000	—	—	—	—	—	—
	saknas uppgifter	100	100	100	—	—	—	—
Skara........		-	-							—
	från 0 upp till 1,800 kronor per	år	78	426	75	487
Strängnäs.....	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Västerås......	—	—	—	—	—		—	—	—	—
Växjö........	—	—	—	—	20,400		—	_	_	_
	643	514	1,600	1,363	7,462	420	sakn. uppgifter	868	1,855
Lund........
Göteborg......	—	—	—	—	44,738	78,272	—	—	990	—
	—	—	—	—	—	—	50	50	50	50
Karlstad......
	e n	d a	s t	m i	n d	r e	kostn	a d	e r
Härnösand.....	—	10,900	—	—	—	—	—	2,146	—	1,600
Luleå........	31,737	—	—	—	12,000	—	10,000	—	—	—
Visby........	—	—	—	—	—	3,888	—	—	—	—
	c : a	1 0	0 — 300	per	å r	c:a 240	c:a 260	—	c:a 120

18. Förvaltningen av biskopshemman, avseende såväl skogen som de egentliga
arrendegårdarna, har av ämbetsverken beräknats draga en årlig kostnad ej
understigande 28,500 kronor, häri inberäknat avverknings- och andra kostnader
för försålt virke, men ej utskylder för fastigheterna och för inkomst därav.
Huruvida vid uppskattningen av kostnaden särskild hänsyn tagits till å kyrkofonden
framdeles kommande byggnadskostnader för arrendegårdarna, framgår
ej av vad ämbetsverken i frågan anfört. Sistnämnda kostnad lärer visserligen
framdeles, sedan nuvarande arrendeavtal, vari nybyggnadskyldigheten i regel
ålagts arrendatorerna, blivit avvecklade, komma att med betydande belopp
belasta kyrkofonden. Betecknande i det hänseendet är, att biskopslöneregleringsfonden
enbart innevarande år fått utgiva sammanlagt 29,500 kronor för
iståndsättande av en del löningshemman vid biskopsstolen i Skara. Ytterligare
sådan kostnad, till ett belopp av enligt uppgift över 40,000 kronor, vilken kostnad
efter avlöningsreformens genomförande till sin huvudsakligaste del torde
ankomma på kyrkofonden, har vid syn innevarande år pådömts eller eljest
ifrågasatts för byggnader å Bransboda. Och Östrabo i Växjö stift belastas för
närvarande enligt uppgift av en lösensumma för insynade byggnadsarbeten å
cirka 18,000 kronor. Ifrågakomna byggnadskostnader torde emellertid, i den
mån de hittills ålegat arrendatorerna, vid de blivande utarrenderingarna komma
att — örn kostnaderna då övervältras på kyrkofonden — till stor del uppvägas
av förhöjda arrendeinkomster för fonden. Med hänsyn härtill anser jag mig ej
hava anledning att nu frångå det av ämbetsverken beräknade beloppet, 28,500
kronor, för här avsedda förvaltningskostnader.

211

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

19. TJtskylder hava av ämbetsverken upptagits till ett av Linder i dennes
utredning uträknat genomsnittligt belopp för år av 4,750 kronor. Härvid synes
endast ha räknats med utskylder för skogarna och för inkomst därav. Kyrkofonden
kommer emellertid även att få vidkännas utskylder för arrendegårdarna,
sedan nya arrendeavtal för dessa ingåtts, samt för inkomsten av arrendena och
enligt föreliggande förslag dessutom för samtliga biskoparnas bostadsfastigheter
utom den i Visby, i den mån det ej kan ankomma på vederbörande domkyrka
att gälda utskylder för dessa senare. För de utarrenderade fastigheterna kommer
dock utskyldskostnaden att, i likhet med vad örn nybyggnadskostnaden
ovan anmärkts, i viss grad kompenseras av ökade arrendeinkomster.

En överblick över vad under de sista fem åren utgivits i utskylder från
biskopslöneregleringsfonden och Lunds biskopslönemedels besparingsfond utvisar,
att ur den förra erlagts utskylder under

år	1930/31	från	statskontoret med. . .	. kronor	3,100
	»	domänstyrelsen	» ...	»	4,387
»	1931/32	»	statskontoret	» ...	. »	2,838
	»	domänstyrelsen	» ...	»	4,564
	1932/33	»	statskontoret	» ...	»	2,485
		»	domänstyrelsen	»	»	5,716
»	1933/34	»	statskontoret	» ...	. »	3,815
		»	domänstyrelsen	» ...	. »	2,986
»	1934/35	»	statskontoret	» ...	. »	3
			domänstyrelsen	» ...	»	7,641
			eller	summa	kronor	37,535

eller med i medeltal 7,507 kronor för år, samt ur den senare från statskontoret
under

år 1930/31 med..................kronor 457

» 1931/32 » » 385

» 1932/33 » » 407

» 1933/34 » » 1,125

» 1934/35 » » —

eller summa kronor 2,374

eller med i medeltal 475 kronor för år. Vidare har enligt förut berörda sammanställning
över biskoparnas inkomster och utgifter under åren 1931—1935
i medeltal för år av samtliga biskoparna erlagts fastighetsutskylder för de av
dem disponerade bostadsfastigheterna med tillhopa 7,204 kronor, eller med frånräknande
för biskopen i Visby 6,904 kronor. Härvid är dock att märka, att
biskoparna i Göteborg och Luleå på grund av särskilda förhållanden, som förut
berörts, icke själva haft att erlägga skatt för sina tjänstebostäder. För biskopshuset
i Göteborg har skatten gäldats av därvarande biskopshuskassa och bör
således, vid beräkningen av kyrkofondens blivande utgifter för utskylder, till
förestående medeltal å 6,904 kronor läggas vad på denna fastighet kan anses
belöpa. Härför torde kunna beräknas genomsnittligt 600 kronor för år, vilket
belopp för samtliga biskoparna utgör medelkostnaden för år och biskop.

Vad beträffar skatten för biskopshuset i Luleå, så erlägges denna av därvarande
biskop med av honom för biskopslöneregleringsfondens räkning uppburna
hyresmedcl. Då i detta fall utskyldskostnaden sålunda omedelbart minskat
fondens inkomster, bör i förevarande beräkningar något särskilt belopp
härför icke medtagas. — Sammanlagt lärer alltså kyrkofondens blivande utgifter

212

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

för utskylder böra beräknas i genomsnitt till (7,507 + 475 -f 6,904 + 600) i
avrundat tal 15,500 kronor.

20. Diverse utgifter hade av Linder upptagits till 1,500 kronor. Som enligt
förestående förslag ifrågasatts, att kyrkofonden skall påläggas jämväl sådana
å biskoparna nu ankommande utgifter för dessas bostadsfastigheter, som utgöras
exempelvis av avgifter för brandförsäkring, vatten, sotning och gaturenhållning,
bör i här ifrågavarande utgiftspost jämväl upptagas kostnad härför. Enligt
förut åberopade sammanställning över biskoparnas inkomster och utgifter har
medelkostnaden för år för biskoparna i här berörda hänseenden uppgått till
7,007 kronor, varvid däri dock icke ingår sådan kostnad för biskopshuset i
Luleå, enär jämväl den — i likhet med fastighetsutskyIdema — bestrides av
biskopslöneregleringsfonden med hyresmedel. Med beaktande av dessa nya utgiftsposter
för kyrkofonden anser jag, att fondens ifrågakomna diverse utgifter
böra beräknas till i avrundat tal 8,000 kronor för år.

Kyrkofondens samtliga blivande årliga utgifter enligt det av mig framlagda
förslaget kunna alltså beräknas till följande belopp:

1. grundlöner..................................kronor 242,500

2. dyrtidstillägg å grundlönerna.................... » 9,240

3. lönefyllnad åt biskopen i Visby.................. » 12,502

4. 6 och 7. utgifter enbart för övergångstid........... » —

5. och 8. övergångslön m. m....................... » —

9. underhåll av möblering........................ » 300

10. uppvärmningsbidrag........................... » 10,000

11. resekostnads- och traktamentsersättning............ » 30,000

12. telefonkostnad.............................. » 3,500

13. biträde åt ärkebiskopen........................ » 7,000

14. trädgårdsunderhåll............................ » —

15. emeritilöner med dyrtidstillägg................... » 28,728

16. pensionsavgifter.............................. » 1,000

17. byggande och underhåll av biskopsgård............ » 5,000

18. förvaltning.................................. » 28,500

19. utskylder.................................... » 15,500

20. diverse..................................... » 8,000

Summa kronor 401,770

Därutöver kunna särskilda årliga utgifter för kyrkofonden under viss kortare
övergångstid efter avlöningsreformens genomförande beräknas till följande
belopp:

4.	lönetillägg för nådårsrätten	180 kronor under l:a
	» »	»	150 »	»	l:a—7:e
6.	löneersättning för vakansår	43,680 »	»	2:a
	» »	»	21,840 »	»	3:e
	» »	»	11,000 »	»	8:e
	» »	»	21,840 »	»	10:e
	» »		25,340 »	»	17:e
7.	hyresersättning . .		3,000 »	»	l:a-2:a

eller tillhopa för samtliga år under angivna övergångstid till 130,930 kronor.

213

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Inkomster.

För en beräkning av de inkomster, som med den föreslagna avlöningsreformens
genomförande komma att tillföras kyrkofonden, skulle närmast varit
erforderligt att taga kännedom om storleken för närvarande av det kapital i
fonder och andra tillgångar, som omedelbart vid genomförandet skola överföras
till kyrkofonden eller varav kyrkofonden eljest skall tillgodoföras avkastningen.
Det har dock i förevarande sammanhang ej ansetts erforderligt att företaga
en fullständig inventering av alla de större och smärre kapitaltillgångar,
som för de särskilda biskopsstolarna hittills förvaltats ute i stiften, enär en för
inkomstberäkningen tillfyllestgörande upplysning örn avkastningen av dessa
kapitaltillgångar kan erhållas från de av biskoparna lämnade inkomstuppgifterna.
Beträffande övriga kapitaltillgångar, som tillföras kyrkofonden, erhålles
uppgift å behållningen den 30 juni 1935 av de tillhopa största — biskopslöneregleringsfonden
och Lunds biskopslönemedels besparingsfond — ur den av
statskontoret för året utgivna fondredogörelsen. Kyrkofondens blivande inkomster
av här ifrågavarande kapital kunna fördenskull beräknas dels på grundval
av sistnämnda två fonders behållningar vid angivna tidpunkt samt enligt tillgängliga
uppgifter uppskattad behållning för envar av Strängnäs stifts episkopaliefond,
Göteborgs stifts biskopshuskassa och reparationsfonden vid biskopshuset
i Härnösand, vilka sistnämnda för närvarande icke direkt lämna tillskott
för biskoparnas avlönande, dels ock med ledning av biskoparnas egna uppgifter
å av dem under de senaste åren åtnjutna ränteinkomster av vid biskopsstolarna
fonderade eller eljest uppsamlade ersättningsmedel av olika slag.

1. Biskopslöneregleringsjondens behållning vid utgången av budgetåret 1934/
1935 utgjorde i avrundat tal 1,521,000 kronor. För uppskattning av den ungefärliga
framtida avkastningen härå bör dock därifrån först borträknas dels vissa
efter den 30 juni 1935 från fonden gjorda större utbetalningar, dels ock andra,
i det föregående vid utgiftsberäkningen berörda, av avlöningsreformens genom -

förande föranledda eller eljest förutsedda engångsutbetalningar från fonden. I
förstnämnda hänseende äro att märka följande utgiftsposter:

i juli, för nybyggnader å löningshemman vid biskopsstolen i

Skara.......................................kronor 13,000

i juli, för restaurering av biskopshuset i Härnösand....... » 20,000

i augusti, till förutvarande biskopen i Skara överskott å skogs avkastning,

tillhopa............................. » 4,442

i september, för restaurering av biskopshuset i Härnösand . . » 20,000

i » , » » » » » Uppsala .... » 30,000

Summa kronor 87,442

I senare hänseendet åter märkas följande antingen redan medgivna eller med
relativ visshet emotsedda utbetalningar:

för restaureringen av biskopshuset i Härnösand..........

» överskott å skogsavkastning vid biskopsfastigheter vid
ärkebiskopsstolen samt biskopsstolarna i Skara, Västerås
och Växjö:

till Uppsala, tillhopa omkring.....................

» Skara, omkring ............................

» Västerås, för cirka 15 år, beräknas..............

» Växjö (utöver redan åtnjuten) beräknas cirka......

kronor 45,150

55.000

23.000

28.000
20,000

214

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

till nybyggnad av biskopshus i Skara, beräknas......kronor 100,000

» andra nybyggnader vid biskopsstolen i Skara, beräknas » 60,000

» byggnadslösen vid biskopsstolen i Växjö, beräknas. . » 20,000

» möbler till högst fyra representationsrum i biskoparnas
blivande tjänstebostäder, vilken kostnad kan beräknas
till 20,000 kronor per bostad, utom dels för
biskopshuset i Strängnäs, där möblering redan verkställts
på episkopaliefondens bekostnad för 15,000
kronor och vilken möblering torde få anses vara fullständig
i nu avsedda syfte, dels ock för biskopshuset
i Göteborg, vilket genom enskildas donationer erhållit
fullständig möblering för en större sal jämte andra
möbler till ett uppgivet värde av omkring 10,000
kronor, och för vilket den ytterligare kostnaden för
möblering av representationsrum fördenskull torde
kunna beräknas stanna vid cirka 10,000 kronor; totala
kostnaden skulle enligt denna beräkning komma att

uppgå till högst........................... » 210,000

för lönetillägg, löneersättningar och hyresersättning under
viss kortare övergångstid jämlikt de under utgiftsposter
gjorda beräkningarna, tillhopa ....... » 130,930

Summa kronor 692,080

Efter dessa utbetalningar å sammanlagt ungefär 780,000 kronor skulle, därest
samtliga ifrågavarande kostnader förutsattes att nu omedelbart utgå, av biskopslöneregleringsfondens
nuvarande kapital endast återstå omkring 741,000
kronor. Emellertid har biskopslöneregleringsfonden under de senaste fem åren,
från ingången av budgetåret 1930/1931, endast nedgått med i runt tal 70,000
kronor eller cirka 4,4 procent, oaktat under samma tid från fonden bestritts
utgifter av enahanda slag, som ovan uppräknats, för extra nybyggnadsarbeten
och för skogsavkastning till boställshavare till ett belopp av sammanlagt inemot
400,000 kronor. Med bortseende från sistnämnda större utgiftsposter, vilka
ej utan fog kunna till sin huvudsakliga del betraktas såsom kapitaluttag, skulle
fonden således under angivna tidsperiod utvisa en effektiv kapitaltillväxt av
i medeltal ej mindre än 66,000 kronor per år. Därest fonden antages komma att
jämväl under de närmaste åren tillväxa i samma tempo, vilket antagande väl
icke får anses för optimistiskt med hänsyn till de — i jämförelse med de sistförfluten
åren — emotsedda bättrade konjunkturerna å såväl jordbrukets som
kapitalmarknadens områden, skulle fonden vid tiden för den avsedda fusionen
med kyrkofonden ha ökats med omkring 130,000 kronor. Vidare är att märka,
att bortemot 350,000 kronor av ovan angivna, i samband med avlöningsreformens
genomförande beräknade engångsutgifter icke omedelbart vid övergången
bliva aktuella, utan att dessa äro att emotse först successivt under en följd av
övergångsår, i vissa fall kanske ända till 10 å 20 år. Med hänsyn till detta förhållande
bör givetvis den inkomstminskning på grund av sistberörda kapitaluttag,
som för fonden måste vara att förvänta, även beräknas inträda först
successivt.

Biskopslöneregleringsfondens utlånta medel äro av statskontoret placerade
tillhopa med andra av statskontoret förvaltade medel och ingå i den s. k. gemensamma
fonden. Medelräntan för sistnämnda fond lär lia varit 4.47 procent
för budgetåret 1931/1932, 4.47 procent för 1932/1933, 4.66 procent för 1933/

215

Kungl. Marits ''proposition Nr 242.

1934 och 4.80 procent för 1934/1935. För kyrkofonden åter, vilken förvaltas
särskilt för sig, beräknas medelräntan för samma år ha utgjort 4.eo—4.54—4.34
—4.40 procent. Härvid är emellertid att märha, att i den årsavkastning för
gemensamma fonden, efter vilken medelräntesatsen uträknats, ingår särskilt för
det senaste året en rätt så betydande vid konverteringar uppkommen kapitalvinst.
För de närmaste åren härefteråt synes emellertid — med hänsyn till en
i följd av de förbättrade konjunkturerna trolig stegring i ränteläget — för såväl
den gemensamma fonden som kyrkofonden en genomsnittsränta av 4 1/2 procent
icke vara för högt beräknad. En dylik räntesats motsvarar jämväl ganska nära
den medelränta, som biskopslöneregleringsfondens kapitalavkastning för senaste
året utvisar.

I enlighet med vad här framhållits, torde man vara berättigad utgå från att
biskopslöneregleringsfonden, å ena sidan, bör vid den avsedda tiden för avlöningsreformens
genomförande, den 1 maj 1937, ha ökat med 130,000 kronor
uppsparade avkastningsmedel men, å andra sidan, torde under tiden därintill
eller omedelbart därefter ha nedgått genom kapitaluttag för engångsutbetalningar
med cirka 430,000 kronor, och alltså kan beräknas under första året efter
övergången ha tillfört kyrkofonden ett kapital å närmare 1,225,000 kronor.
Genom ytterligare, under viss övergångstid successivt inträffande kapitaluttag,
speciellt för möblering av tjänstebostädernas representationsrum och för löneersättningar
under vakansår, skulle detta kyrkofondens kapitaltillskott kunna
antagas komma att vidare minskas under l:a och 2:a övergångsåren med i runt
tal tillhopa 150,000 kronor, under 8:e—13:e året med sammanlagt ungefär

100.000 kronor samt under 17:e—19:e året med inalles omkring 65,000 kronor.
Av biskopslöneregleringsfondens förutvarande kapital skulle sålunda efter 20 år
återstå 910,000 kronor. Under denna övergångstid skulle avkastningen av ifrågavarande
kapital, beräknad efter en medelränta av 4 1/2 procent, ha nedgått från
cirka 55,000 kronor under första året till cirka 41,000 kronor under 20:e året.
Genomsnittligt torde fördenskull ränta och annan vinst å biskopslöneregleringsfondens
kapital kunna för närmaste tiden uppskattas till i avrundat tal 46,000
kronor för år.

2. Lunds biskopslönemedels besparingsfond uppgick vid utgången av budgetåret
1934/1935 till i avrundat tal 186,400 kronor. Från ingången av år 1930/
1931 har denna fond, varå avkastningen under denna tid nästan helt uppsparats,
ökat med sammanlagt 113,000 kronor, eller med i genomsnitt 22,600
kronor för år. Med lika ökning även under tiden till den 1 maj 1937 skulle fonden
då kunna beräknas till ungefär 232,000 kronor, och skulle årliga räntan härå
efter förut beräknade 4 x/^ procent komma att uppgå till i avrundat tal 10,500
kronor.

3. Strängnäs stifts episkopal/ej ond och Göteborgs stifts biskopshuskassa äro
i den av ämbetsverken år 1933 framlagda utredningen beräknade tillhopa till

63.000 kronor. Med beräkning av 4 1/2 procent avkastning jämväl å dessa tillgångar
skulle de kunna antagas den 1 maj 1937 komma att utgöra i avrundat
tal 73,500 kronor.

Reparationsfonden vid biskopshuset i Härnösand utgör för närvarande 5,100
kronor och skulle efter samma beräkning kunna den 1 maj 1937 antagas uppgå
till 5,500 kronor.

Tillhopa skulle således dessa tre kapitaltillgångar vid övergången utgöra 79,000
kronor samt årliga avkastningen därå efter 4 x/2 procent uppgå till i avrundat
tal 3,500 kronor.

216

Kungl. Maj.ts proposition Nr 242.

4. Vad beträffar de inom de särskilda stijten jörvaltade kapitaltillgångarna,
vilkas avkastning disponeras omedelbart för biskoparnas avlönande, uppgick,
enligt de av biskoparna lämnade uppgifterna, den sammanlagda ränteavkastningen
därav för året 1934—1935 till i avrundat tal 14,100 kronor. Härtill bör
emellertid, enligt vad nu är känt, läggas cirka 900 kronor ränta, som skall tillkomma
biskopen i Västerås av fonderade skogslikvidmedel, samt cirka 800 kronor
ränta av influten köpeskilling för från Helgonagården i Lund försåld tomt.
Tillhopa torde alltså denna ränteavkastning kunna för kyrkofonden uppskattas
till i genomsnitt 16,000 kronor för år.

5. 1 arrenden, hyror och andra avgälder från biskopsfastigheter hava under
året 1934—1935 direkt av biskoparna uppburits 77,135 kronor. Då under året
före nämnda år åtskilliga nyutarrenderingar verkställts av stiftsnämnderna och
i fråga örn tomtupplatelsema vid biskopsstolen i Lund bestämts förhöjningar av
avgälderna, synas det angivna årets inkomstsiffror bäst lämpa sig att läggas till
grund för beräkning av framtida inkomster av dessa fastigheter. Det sammanlagda
avkomstbeloppet för aret bör dock reduceras med årsavgälden för den
ovan omnämnda från Helgonagården försålda tomten, enligt äldre uppgift 175
kronor. — Till biskopslöneregleringsfonden inflöt under samma år 28,558 kronor
samt till Lunds biskopslönemedels besparingsfond 14,760 kronor i arrendemedel.
Genomsnittligt för de sista fem åren hava dessa inkomster varit något högre,

30.000 kronor, respektive 15,700 kronor. Med ledning av dessa siffror torde man
kunna utgå fran att kyrkofondens blivande årsinkomst av arrenden och andra
upplåtelser från biskopsfastigheterna icke komma att understiga i genomsnitt

120.000 kronor. — För framtida eventuella avbränningar för skatter, nybyggnader
och förvaltningen i allmänhet har tidigare under utgiftsberäkningen redogjorts.

6. Skogsförsäljningsmedel hava under åren 1930—1935 redovisats till biskopslöneregleringsfonden
med följande belopp:

år 1930,1931 ...................kronor 41,605

» 1931/1932 ................... » 55,319

» 1932/1933 ..................• » 37,601

» 1933/1934 ................... » 72,041

» 1934/1935 ............ » 44,554

tillhopa kronor 251,120,

eller med i medeltal 50,224 kronor för år. Denna inkomstpost utvisar sålunda
varierande belopp och det är givetvis mycket vanskligt att härvid finna någon
säker utgångspunkt för bedömningen av kyrkofondens framtida inkomster av
skogsavkastningen. Då emellertid biskopslöneregleringsfondens inkomst av
skogsförsäljningsmedel, örn man utför medeltalsberäkningen på grundval av de
tio senaste årens redovisningar, befinnes hava genomsnittligt uppgått till i avrundat
tal 55,000 kronor, torde man vara berättigad att för kyrkofonden beräkna
nu ifrågavarande inkomst till 50,000 kronor för år.

7. Indelningsersättningarna, vilka för närvarande dels utgå direkt till biskoparna,
dels inlevereras till biskopslöneregleringsfonden, komma, i händelse det
nu framlagda förslaget till nya grunder för dispositionen av, bland andra, dessa
avlöningsmedel varder antaget, att i och med förslagets genomförande ersättas
nied ett fixt årligt belopp, som från statsverket skall inbetalas direkt till kyrkofonden.
Detta belopp har uträknats med ledning av från länsstyrelserna inhämtade
uppgifter för de tio senast förflutna åren och har föreslagits i avrundat tal
till 117,200 kronor.

217

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Kyrkofondens samtliga blivande årliga inkomster för bestridande av biskoparnas
avlönande och andra därmed sammanhörande utgifter kunna alltså enligt
föreliggande förslag beräknas till följande belopp:

1. ränta och annan vinst av nuvarande biskopslöneregle -

ringsfonden .................................kronor 46,000

2. d:o av Lunds biskopslönemedels besparingsfond....... » 10,500

3. d:o av Strängnäs stifts episkopaliefond, Göteborgs stifts

biskopshuskassa och reparationsfonden vid biskopshuset i
Härnösand, tillhopa............................ » 3,500

4. d:o av övriga kapitaltillgångar.................... » 16,000

5. arrenden, hyror och andra avgälder................ » 120,000

6. skogsförsäljningsmedel.......................... » 50,000

7. statsersättning för anslag i kronotionde m. m. ........ » 117,200

Summa kronor 363,200

Enligt här nu framlagda utgifts- och inkomstkalkyler skulle alltså kyrkofonden
för genomförande av avlöningsreformen i överensstämmelse med här framlagt
förslag komma att få vidkännas en årlig merutgift av inalles omkring
38,600 kronor, vilket belopp följaktligen måste täckas medelst uttaxering av allmän
kyrkoavgift. Då emellertid kyrkofondens egna nuvarande utgifter, t. ex. för
år 1936, beräknats till sammanlagt 12,440,000 kronor mot inkomster till ett
belopp av 7,654,000 kronor, skulle biskopsavlöningama med därtill hörande
övriga utgifter blott komma att höja det belopp, som med kyrkofondens nuvarande
ställning ändock erfordras i uttaxering, — 4,786,000 kronor — till i runt
tal 4,825,000 kronor. Fördelat på skattekronornas antal i hela riket, för år 1935
tillhopa 43,237,281, skulle det sålunda överskjutande utgiftsbeloppet motsvara
en uttaxering av 11.16 öre per skattekrona mot för år 1936 enbart för kyrkofondens
nuvarande utgifter uträknade 11.07 öre per skattekrona. Den extra belastningen
å kyrkofonden för biskoparnas avlönande skulle således i förevarande
läge icke kommit att medföra någon som helst höjning i uttaxeringen av allmän
kyrkoavgift och än mindre kommit att påverka storleken av församlingsavgiftema.
Då kyrkofondens merutgift för biskopsavlöningama vid nuvarande skatteunderlag
motsvarar en uttaxering av endast omkring O.09 öre per skattekrona,
lär denna merutgift svårligen i något läge kunna påverka de ifrågakommande
uttaxeringarna. Stockholm den 15 november 1935.

TOM WOHLIN.

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

219

P. M.

Bil, H.

(åberopad sid. 67.)

Undertecknad, som efter Kungl. Maj:ts uppdrag haft att verkställa den närmare
utformningen av de föreliggande förslagen till en omgestaltning av lönesystemet
för biskoparna, har på förekommen anledning ansett sig böra anföra
följande.

Vid besvarandet av remissen å de omförmälda förslagen har av kammarkollegiet
och statskontoret gjorts ett uttalande om kyrkomötets medverkan nu och
framdeles vid regleringen av biskoparnas avlöningsförhållanden. I tvenne vid
ämbetsverkens utlåtande fogade reservationer göres denna fråga till föremål
för en del ytterligare utläggningar. Den sålunda aktualiserade frågan berör
beståndet av de s. k. prästerliga privilegierna, ett spörsmål, som tidigare kommit
åtskillig strid åstad och varom alltjämt, på sätt den fortgående diskussionen
kring de prästerliga lönefrågorna ger vid handen, visat sig råda en allmän oklarhet.
Det synes angeläget att denna oklarhet måtte kunna slutgiltigt skingras.
Jag har funnit mig hava desto mera anledning att söka medverka härtill, som
i en av de nämnda reservationerna, vari frågan med en viss vidlyftighet behandlas,
dels framföras vissa till synes icke hållbara påståenden, dels även

_vilket här är av större betydelse — underlåtits att inställa spörsmålet i dess

för förståelsen av rättsläget nödvändiga större sammanhang. Då jag här går
att lämna några bidrag till frågans belysning, får jag förutskicka, att jag för
min redogörelse för dess historik kan till vissa delar följa den framställning, som
härutinnan finnes intagen dels i proposition nr 88 till 1908 års riksdag dels
i 1927 års prästlöneregleringssakkunnigas betänkande (st. off. utredn. 1929:39).

Med den nyssnämnda propositionen till 1908 års riksdag framlades förslag,
bland annat, till lag örn indragning till statsverket och avskrivning av prästerskapets
tionde samt örn ersättning därför, till lag om reglering av prästerskapets
avlöning, till lag om emeritilöner för präster samt till lag örn kyrkofond. De
ursprungliga förslagen till nämnda författningar hade utarbetats av den s. k.
prästlöneregleringskommitten, som — i särskilda avsnitt avlämnat sina betänkanden
åren 1899—1903. Uti inledningen till betänkandet IV (s. XVIII)
erinrar kommittén därom, att vad på grund av lag, överenskommelse eller sedvänja
under tidernas lopp anslagits till prästerskapets underhåll ytterligare tillförsäkrats
detsamma genom Kungl. Maj:ts nådiga Privilegier för biskopar och
samtliga prästerskapet i Sverige och dess underliggande landskap den IG oktober
1723, samt återgiver några av privilegiernas viktigare bestämmelser härutinnan.

I punkt 3 av dessa privilegier stadgas helt allmänt:

Skola alla personer av predikoämbetet och lärostånd^, var efter sin grad,
heder och värde, oförryckt behålla alla sina välfångna friheter, donationer och
förläningar, samt andra deras ämbeten tillhöriga lägenheter och ordinarie underhåll,
jämväl ock de vederlag, vilka de åtnjuta, under samma titel och förbehåll,
som de dem innehava, alldeles efter brevens innehåll.

I punkt 4 lämnas mera detaljerade bestämmelser, varav jag anser mig böra
nu återgiva allenast följande:

Vi efterlåta ock nådigst, att alla våra biskopar, superintendenter, theologi®

220 Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

doctores, professores, praepositi, pastores i städerna och på landet, lectores i
gymnasierna, rectores och conrectores i skolorna, och alla präster i gemen, måge
oförändrat njuta och behålla efter gammal hävd, sina biskopsstift, prebendesocknar
och hemman, prästgårdar i städer och på landet, indelningsstommar vid
deras annexer, tomter, kapellanshemman och boställe, klockarbord, utjordar,
ängstegar, torp, bergsbruk och kvarnställen, med alla deras tillhöriga ägor och
lägenheter, vad namn de ock hava kunna, som antingen urminnes hävd är på,
eller av andra lagliga skäl kunna bevisas därtill lyda. Vilka prästgårdars bemälda
ägor och tillägor prästerskapet skall till sitt underhåll skäl- och lagligen,
utan andras förfång, bruka och hävda, eller hävda låta till vatten och land. Vi
vilja ock hava i nåder till prästerskapet konfirmerad all härtills åtnjuten tionde,
samt deras pastoralier och rättigheter, så att de skola av vederbörande riktigt

utgöras.----Vi stadfästa ock, vad prästerskapet härtills åtnjutit uti

kyrkohärbärgen av konungstionden, som till biskopars, superintendenters, professorers
vid akademier, lektorers vid gymnasier, rektorers och konrektorers
i skolor, kyrkoherdars och predikanters i städer och på landsbygden, samt andra
kyrko- och skolbetjänters, hovpredikanters, domkyrkors, kyrko- och hospitals
underhåll och lön förordnadt är; vilket skall alltid bliva dem, utan någon avkortning
i en eller annan måtto, förbehållet, så att inga rågar skola av deras

tillslagna lön avdragas och förminskas.----Vad i övrigt prästtionden

vidkommer, den skall i alla landsorter av den ena och andra, som vederbör,
ovägerligen utgöras, efter den ordning, och riksdagsbeslut, som gjort och stadgat
är år 1638, eller ock efter det bruk, som speciale brev efter orternas beskaffenhet
kunna medgiva, och av hemmanen utgöras bör, efter viss tiondesättning,

som antingen redan stadgat är, eller härefter lagligen stadgas kan.----

Därtill med, vad penningränta en och annan kan vara tilldelat, antingen vid
akademier, gymnasier, skolor, pastorat eller andra kyrkotjänster, den skall dem

ock tillställd bliva efter den ordning och sätt, som för detta stadgat är.---

— Vad Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän vidkommer, så skall prästerskapet,
efter fredsfördragen och Malmö recessen njuta och behålla under vanlig
frihet deras prästgårdar, mensalrättigheter och annexer med all frukt och landgille,
samt städsmål, åcker och arbete av sådana annexhemman. Desslikes skola
de ock njuta de inkomster och förmåner, som de i kraft av förbemälda fredsfördrag
och Malmö recess av ålder haft hava. Rättandes prästerskapet sig i
Skåne och Halland uti uppbörd och inkomst utaf sina åhörare alldeles efter den
förordning, som uppå närvarande riksdag gjord varder.

Sedan kommittén i den allmänna motiveringen utvecklat skälen för att, å ena
sidan, de av jordbruksfastighet till prästerskapets avlöning utgående tiondeavgifterna
borde indragas till statsverket och därefter småningom minskas eller
avskrivas, till dess de slutligen upphörde att utgöras av de skattskyldiga, samt
å andra sidan i samband med indragningen till statsverket av berörda avgifter
borde av statsmedel till kyrkan årligen lämnas ersättning, fullt motsvarande den
indragna tendens belopp, gör kommittén det uttalandet (s. CCXXIV) att
»kyrkans rätt till denna ersättning bör betryggas på det mest verksamma sätt,
nämligen sålunda, att ingen förändring i statsverkets ersättningsskyldighet kan
ifrågakomma utan medgivande av allmänt kyrkomöte».

Vilken andel i den då ifrågasatta lagstiftningen, som enligt kommitténs åsikt
borde tillkomma kyrkomötet, angav kommittén sedermera beträffande de särskilda
lagförslagen.

Förslaget till lag örn indragning till statsverket och avskrivning av prästerskapets
tionde samt örn ersättning därför innehöll i sin sista eller 7 § följande

221

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

stadgande: »Vad denna lag i §§ 1, 2, 3 och 4 stadgar må icke ändras eller upphävas
utan bifall av allmänt kyrkomöte». Kommittén framhöll i motiveringen
till berörda stadgande (s. 60), att det för kyrkan vore utan all betydelse, huru
lång tid tillmättes för genomförande av fastighetsavgifternas avskrivning, och
i vilken ordning denna försigginge (§ 5), liksom kyrkans intressen icke heller i
någon mån berördes av de åtgärder, som blevo vidtagna för debitering och
uppbörd av de till statsverket indragna avgifterna eller för indrivning av rester
å berörda avgifter (§ 6), vadan icke någon anledning funnes att förbehålla kyrkan
del i den lagstiftning, som reglerade dessa förhållanden. Frågorna om tiondens
indragning till statsverket mot årlig ersättning samt om sättet för denna
ersättnings bestämmande och utgörande (§§ 1—4) ingrepe däremot, sade kommittén,
djupt i det kyrkliga beskattnings- och lönesystemet, varför kyrkans
medverkan uppenbarligen krävdes ej mindre för tillvägabringande av den lagstiftning,
varigenom dessa angelägenheter ordnades, än även för ändring i eller
upphävande av samma lagstiftning.

De sista paragraferna i förslagen till lagar angående reglering av prästerskapets
avlöning (§ 36), om emeritilöner för präster (§ 16) och örn kyrkofond (§ 11)
innehöllo ett nästan ordagrant lika stadgande därom, att vederbörande lag ej
finge ändras eller upphävas utan bifall av allmänt kyrkomöte. I kommittébetänkandet
gavs ej någon egentlig motivering för berörda stadgande. Det sades
allenast, att »det läge i sakens natur, att för ändring eller upphävande av denna
lag måste fordras bifall av allmänt kyrkomöte» (löneregleringslagen), att »för
ändring eller upphävande av denna lag borde naturligtvis fordras bifall av allmänt
kyrkomöte» (lagen om emeritilöner), samt att »då efter kommitténs förmenande
kyrkofonden komme att få den allra största betydelse för kyrkoväsendet
i vårt land, måste ock den fordran uppställas, att nu omhandlade lag ej
finge ändras eller upphävas utan bifall av allmänt kyrkomöte» (kyrkofondslagen).

Länsstyrelsen i Kopparbergs län, som fäste uppmärksamheten på innehållet
i nyssomförmälda paragrafer, förklarade sig hysa stor tvekan, om åberopade
bestämmelses införande i dessa lagar vore med gällande grundlagar fullt förenligt.
Enligt sistnämnda lagar erfordrades kyrkomötets bifall till stiftande och
ändring av kyrkolag samt ändring eller upphävande av prästerskapets privilegier.
De prästerliga löningsbestämmelserna hade emellertid icke räknats till
kyrkolagsområdet, och någon utvidgning av detta torde väl utan grundlagsändring
icke kunna äga rum. Vad prästerskapets privilegier anginge, så torde
väl dessa icke medgiva kyrkomötet annan rätt än att antingen förklara hinder
icke från priviligii synpunkt möta för lagarnas trädande i kraft i de delar, de
berörde sagda privilegier, eller ock motsätta sig detta. Att däremot förändra de
nu befintliga privilegierna till en rätt för kyrkomötet att deltaga i ändring eller
upphävande av vissa lagar torde icke, utan grundlagsändring, kunna äga rum.

Med anledning av det utav länsstyrelsen i Kopparbergs län sålunda uppkastade
spörsmålet yttrade kammarkollegiet (underdånigt utlåtande 10/11 1905,
s. 68), att kollegiet ej tilltrodde sig döma örn, på vilket sätt kyrkans medbestämmanderätt
i fråga örn de ärenden, som behandlades i de då föreliggande
lagförslagen kunde bliva betryggad, och huruvida alltså den av kommittén i
sådant avseende föreslagna formen med kyrkomötet i vederbörande lag tillerkänd
vetorätt vöre den grundlagsenligt riktiga. Kollegiet, sorn emellertid fann
det uppenbart, att någon utväg måste för iindamålet beredas, erinrade därom,
att genom privilegierna av den 16 oktober 1723 prästerskapet fått sig tillförsäk -

222

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Ecklesiastikministern

år 1908.

Riksdagsbehandlingen

år 1908.

rat vad då var anslaget till dess underhåll. Skulle kyrkan avstå vad henne tillkomme
på grund av en lagstiftning, som skyddades genom dessa privilegier
—• vare sig den äldre lagstiftningen eller de nya grunder för reglerande av prästerskapets
avlöning, på vilka nådiga förordningen angående allmänt ordnande
av prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 vilade —, så läge det enligt kollegiets
förmenande i sakens natur, att kyrkans rätt till det, som gåves i vederlag,
måste hägnas med ett skydd av samma värde som privilegierna, vilka ju enligt
114 § regeringsformen ej kunde ändras eller upphävas utan med bifall av allmänt
kyrkomöte. Kollegiet tilläde, att måhända ingen annan utväg funnes att
i grundlagsenlig ordning bereda ett sådant skydd, än att prästerskapets privilegier
i behörig ordning underkastades nödig jämkning med hänsyn till innehållet
i den av kommittén då föreslagna lagstiftningen.

På sätt framgår av det utdrag av statsrådsprotokollet, som åtföljde förenämnda
proposition nr 88 till 1908 års riksdag, tog departementschefen, statsrådet
Hammarskjöld, ställning till det sålunda aktualiserade spörsmålet i följande
yttrande:

Kyrkomötets allmänna befogenhet vore angiven i §§ 9 och 10 av nådiga förordningen
angående allmänt kyrkomöte den 16 november 1863 samt i regeringsformens
87, 88 och 114 §§. Enligt omförmälda förordning ålåge det kyrkomötet
att avgiva underdåniga utlåtanden över de kyrkliga mål, som Konungen till
detsamma överlämnade, varjämte kyrkomötet ägde befogenhet att hos Konungen
anmäla föreställningar och önskningar i kyrkliga mål, varom fråga av någon
dess ledamot väcktes. Genom grundlagsändringar den 22 juni 1866, i samband
med representationsreformen, utsträcktes kyrkomötets befogenhet dels till andel
i kyrkolagstiftningen, i det att vid stiftande, förändrande, upphävande eller förklaring
av kyrkolag skulle erfordras samtycke jämväl av kyrkomötet, dels till
vetorätt i avseende å ändring eller upphävande av prästerskapets privilegier,
förmåner, rättigheter och friheter. Den av prästlöneregleringskommittén föreslagna
lagstiftningen berörde i väsentliga delar prästerskapets »friheter, donationer
och förläningar samt andra deras ämbetet tillhöriga lägenheter och ordinarie
underhåll, jämväl ock de vederlag, vilka de åtnjuta». Ifrågavarande förmåner
voro emellertid, såsom nämnt, betryggade genom 1723 års privilegier.
Förändring i samma förmåner kunde alltså icke ske utan medverkan av kyrkomötet
i den av dess genom grundlagen bestämda funktioner, som hade sin
hemul i § 114 regeringsformen. Nu omhandlade lagstiftning angående prästerskapets
löneförhållanden m. m. i de delar, i vilka samma lagstiftning utgjorde
föremål för kyrkomötets prövning, borde därför ock i laga ordning underställas
mötet. Däremot torde, på sätt länsstyrelsen i Kopparbergs län anmärkt, den av
prästlöneregleringskommittén föreslagna formen för betryggande av kyrkans
medbestämmanderätt i fråga örn de förmåner, som nu vöre på grund av privilegierna
tillförsäkrade prästerskapet eller som kommo att träda i dessas ställe,
icke vara med grundlagens bestämmelser förenlig.

Beståndet av prästerskapets privilegier till den del de hava avseende å församlingsprästerna
blev vid 1908 års riksdag den fråga, på vilken de omfattande
förslagen till allmän nyordning inom prästlöneväsendet vid samma riksdag
bragtes på sitt fall. Vad under riksdagsbehandlingen sagda år förekom är av den
klarläggande betydelse, att en redogörelse härför med viss utförlighet synes mig
ofrånkomlig.

Regeringsförslagets ståndpunkt i privilegiefrågan fick en skärpt belysning
i den debatt, som i första kammaren utspann sig i sammanhang med remissen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242. 223

till vederbörande utskott av propositionen nr 88. Sålunda anförde biskopen
Gottfrid Billing:

Prästlöneregleringskommittén hade föreslagit, att regleringen av prästerskapets
löner och vad därmed sammanhängde skulle bliva garanterad därigenom,
att ändring däri endast skulle ske genom gemensamt beslut av konung,
riksdag och kyrkomöte. Det vore med synnerlig förvåning, som talaren funnit,
att regeringen nu i sitt förslag brutit mot vad kommittén enhälligt föreslagit
och vad som i alla dessa århundraden ansetts vara den nödvändiga och bästa
yttre garantien för vårt folks kyrkliga organisationer. I det framlagda förslaget
borttoges denna garanti, och frågor inom detta ärendes område skulle avgöras
ensidigt av riksdagen och Konungen och således den kyrkliga representationen
icke deltaga däri. Den svenska folkkyrkan skulle alltså berövas sin ekonomiska
självständighet. Det framlagda förslaget skulle icke blott, såsom kommittén
föreslagit, göra den svenska riksdagen till, vad talaren skulle vilja kalla, en
direkt medbolagsman i den kyrkliga ekonomien, utan det skulle göra den svenska
kyrkan till statens eller, talaren kunde ju säga, till riksdagens understödstagare.

Ecklesiastikministern genmälde bland annat:

Att det framlagda förslaget till reglering av prästerskapets löner med allt vad
därtill hörde skulle komma att väcka motstånd på åtskilliga håll, hade statsrådet
icke ett ögonblick betvivlat, och allra minst hade statsrådet tvivlat därpå,
att den punkt i förslaget, som biskop Billing klandrat, nämligen upphävandet
av prästerskapets privilegier, skulle hos denna röna det allvarligaste motstånd.
Statsrådet kunde försäkra biskopen och kammaren, att, örn det vore
djärvt av honom att hava tillrått Kungl. Majit att lägga fram ett sådant förslag,
hade det dock icke skett av lättsinne utan efter mycket moget övervägande
och sedan han kommit till full klarhet med sig själv, att han på detta sätt handlade
i kyrkans bästa intresse.

Sedan en annan talare anmärkt, hurusom det kungliga förslaget syntes innebära,
att de »konventioner», som enligt detsamma skulle uppgöras, vore avsedda
att gälla tjugo år, och att då efter dessa tjugo år nya »konventioner» och
nya regleringar skulle uppgöras, kyrkomötet, efter vad propositionen innehölle,
icke finge yttra sig, utan beslutanderätten ankomme ensamt på Kungl. Majit
och riksdagen, erinrade ecklesiastikministern, att riksdagen nu skulle fastställa
grunder för huru lönerna för framtiden skulle beräknas för prästerskapet, och
att sedermera, då vart tjugonde år nya löneregleringar skulle vei-kställas, riksdagen
icke vidare skulle hava med saken att göra. Härtill genmälte biskopen
Billing, att intet hinder funnes för en kommande riksdag att bestämma alldeles
nya grunder, efter vilka de löneregleringar skulle ske, som skulle åstadkommas
t. ex. örn fyrtio år; 1908 års kyrkomöte finge väl vara med örn bestämmandet
av grunderna, men örn det föreliggande förslaget bleve antaget, finge därefter
kyrkomötet ingen medbestämmanderätt.

Privilegiefrågan upptogs vid samma riksdag till behandling uti lika lydande
motioner (F. K. nr 54 och A. K. nr 295), vari motionärerna, beträdande den av
kammarkollegiet i dess av mig nyss berörda utlåtande av år 1905 såsom möjligen
framkomlig anvisade vägen, hemställde, att riksdagen måtte i sammanhang
med (ivriga dithörande lagförslag för sin del antaga ett av motionärerna
närmare utformat förslag till »lag angående tillämpning i vissa fall av prästerskapets
privilegier». I motionerna gjordes, bland annat, följande uttalanden:

I de vid propositionen nr 88 fogade lagförslagen förekomme ej, såsom i präst -

224 Kungl. Majlis proposition Nr 242.

löneregleringskommitténs motsvarande förslag, någon bestämmelse om att dessa
lagar ej skulle få ändras eller upphävas utan bifall av allmänt kyrkomöte. Motionärerna
biträdde väl departementschefens åsikt, att ett sålunda formulerat
tillägg ej vore nied grundlagens bestämmelser förenligt. Men å andra sidan syntes
icke kunna begäras, att svenska kyrkan, som då i prästerskapets privilegier
åtnjöte det starkaste skydd för de kyrkliga avlöningstillgångarna, skulle vid en
omplacering av dessa tillgångar för vinnande av en ej blott för kyrkan själv
utan i fullt ut lika hög grad för de skattdragande förmånlig utjämning av de
kyrkliga avlönings- och beskattningsförhållandena helt och hållet avstå från
detta skydd beträffande de tillgångar, som skulle sättas i stället för de av kyrkan
då innehavda. Det kunde ej anses såsom en orättmätig fordran från kyrkans
sida, örn denna gjorde anspråk på samma skydd för sina tillgångar under
de nya förhållandena som under de då rådande. Emellertid torde något särskilt
skydd beträffande den del av de nya tillgångarna, som komme att utgå i form
av församlingsavgifter, icke böra äga rum. Det syntes nämligen för vår tid mindre
tilltalande att med särskilt skydd omgärda avgifter, vilka skulle erläggas
efter de för kommunalutskylders utgörande i allmänhet stadgade grunder. Däremot
syntes kyrkan icke kunna eftergiva sin rätt till skydd för den ersättning
för tionden och därmed likställda avgifter, vilken skulle komma att från statsverket
årligen inbetalas till kyrkofonden, ävensom för själva denna fond och
dispositionsrätten däröver.

I anslutning härtill hade motionärerna givit bestämmelserna i sitt lagförslag
följande utformning:

Vad prästerskapets privilegier den 16 oktober 1723 innehålla örn prästerskapets
bibehållande vid dittills åtnjuten tionde, pastoralier och rättigheter skall äga
motsvarande tillämpning å den ersättning, som enligt denna dag utfärdad lag
örn indragning till statsverket och avskrivning av prästerskapets tionde samt
örn ersättning därför skall utgå till kyrkofonden; och skall i avseende å kyrkofonden
och dess avkastning iakttagas, att genom överförande till denna fond av
avkomst från prästerskapets boställen eller detsamma eljest anslagna avlöningsmedel
någon rubbning icke sker i den prästerskapet genom privilegierna tillförsäkrade
rätten att varda bibehållet vid dessa avlöningsmedel.

Det särskilda utskott, till vars behandling prästlöneregleringsfrågorna hänskjutits,
yttrade i sitt utlåtande, nr 2, att enär genom antagande av nyss berörda
lagförslag kyrkans dåvarande andel i lagstiftningen beträffande de ämnen,
som utgjorde föremål för Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition, uppenbarligen
icke skulle ökas, men väl avsevärt minskas, och enligt utskottets mening
fullt fog för motionärernas framställning förefunnes, tillstyrkte utskottet bifall
till berörda framställningar med allenast den ändringen att, till undvikande av
missförstånd angående lagens räckvidd, orden »detsamma eljest anslagna» i
slutet av lagen utbyttes mot orden »fonden eljest tillkommande».

I en vid utskottets utlåtande i denna del fogad reservation yrkades avslag å
motionerna. I reservationen gjordes gällande, att något behov av särskilt skydd
för prästerskapets ekonomiska intressen, utöver vad som kunde anses vara tillförsäkrat
andra stånd eller klasser av svenska folket, icke förefunnes. I sammanhang
med det ifrågasatta ordnandet på ett för prästerskapet synnerligen gynnsamt
sätt av deras avlöningsförhållanden borde snarare ett formligt upphävande
av prästerskapets privilegier den 16 oktober 1723, såsom dåmera obefogade,
äga rum än att, på sätt blivit påyrkat, genom en ny lag berörda privilegier icke
allenast skulle ytterligare befästas utan även under privilegieskydd dragas
medel, som skulle utgå direkt ur statskassan.

225

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Utskottet hemställde i sitt förevarande utlåtande, under punkt 1, att riksdagen
— under förutsättning att densamma för sin del antoge av utskottet förordade
förslag till lag om reglering av prästerskapets avlöning, lag om indragning
till statsverket och avskrivning av prästerskapets tionde samt örn ersättning
därför samt lag örn kyrkofond — måtte, nied bifall till de förenämnda
motionerna nr 54 och 295, för sin del antaga utskottets förslag till lag angående
tillämpning i vissa fall av prästerskapets privilegier.

Första kammaren biföll punkten i fråga och gjorde desslikes sitt godkännande
av samtliga de övriga förslagen beroende av att lagförslaget i privilegiefrågan
bleve av riksdagen antaget. Andra kammaren avslog utskottets hemställan i
nyss omförmälda punkt ävensom de i ämnet väckta motionerna med 124 röster
mot 89.

Sedan kamrarna sålunda stannat i skiljaktiga beslut såväl på sätt jag här
nämnt, i privilegiefrågan som beträffande vissa andra, mindre väsentliga punkter,
avgav utskottet i dess memorial, nr 9, förslag till sammanjämkning, varvid
utskottet, såvitt angick privilegielagen, hemställde, att andra kammaren skulle
biträda första kammarens beslut om godkännande av nämnda lags förra del, som
handlade örn tiondeersättningen, samt att första kammaren skulle frånträda sitt
beslut i vad det avsåge lagens senare del, vilken gällde avkastningen av de gemensamma
avlöningstillgångarna. Första kammaren biföll sammanjämkningsförslaget,
men andra kammaren förkastade det med 105 röster mot 88. Hela lagstiftningsfrågan
hade härmed för denna riksdag förfallit.

Till 1909 års riksdag avlät Kungl. Majit förnyad proposition (nr 39) med förslag
till författningar om reglering av prästerskapets avlöning och därmed sammanhängande
ämnen. Föredragande departementschefen ansåg sig, på sätt
framgår av propositionen, ha funnit, att de vid den nästföregående riksdagen
av Kungl. Majit framlagda förslagen rönt ett i det hela mycket välvilligt mottagande
inom representationen. I vissa avseenden hade emellertid de förnyade
förslagen underkastats jämkningar, särskilt med hänsyn till åtskilliga inom riksförsamlingen
uttalade önskemål. I sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 19
februari 1909 anförde föredragande departementschefen vidare i detta sammanhang
följande:

Någon utsikt att vinna riksdagens bifall till ett lagförslag, åsyftande att ställa
under privilegieskydd flera eller färre av prästerskapets på den ifrågasatta nya
lagstiftningen grundade löneförmåner, finnes enligt min mening icke; och då jag
dessutom ej kunnat bliva övertygad örn behövligheten av en dylik anordning,
anser jag mig icke kunna tillråda, att i en blivande proposition upptages ett
lagförslag nied angivet syfte.

Privilegiefrågan blev med den här återgivna regeringsförklaringen, för Kungl.
Majits och riksdagens vidkommande, förd från dagordningen. Varken vid 1909
års riksdag eller vid riksdagen 1910, då lagförslagen omsider godkändes, gjordes
sålunda någon ytterligare framställning i omförmälda ämne. Vid lagförslagens
behandling inom riksdagen sistnämnda år berördes privilegiefrågan av en talare
i första kammaren — biskopen Billing — såsom en fråga, den där blivit slutligen
avgjord genom vad som förekommit vid 1908 års riksdag. »Jag skall nu
icke», yttrade biskopen, »uppriva en gammal fråga, för mig kanske den ömtåligaste,
utan anse att vad som en gång skett, det kan icke ändras, och därför
icke inlåta mig på de stora principfrågorna —».

Samtliga de ifrågavarande lagförslagen framlades sedermera för 1910 års
kyrkomöte, varvid Kungl. Majit, utan att därvid åberopa något visst grundlagssladgande,
begärde mötets yttrande, huruvida det godkände förslagen ifråga.

mimny lill riksdagens protokoll Hirn;. I soini. Xr .''/1. 15

Kungl. Majits
förslag åren
1909 och
1910.

1927 års prästlöneregleringssakkunniga.

226 Kungl. Marits ''proposition Nr 242.

I den skrivelse, varmed kyrkomötet meddelade sitt bifall till lagförslagen och
som överensstämde med kyrkolagsutskottets däröver avgivna utlåtande, yttrar
kyrkomötet, efter ett återgivande av förslagens huvudsakliga innehåll särskilt
med hänsyn till privilegiernas stadganaen, att mötet hade anledning att ställa
sig tveksamt mot åtskilligt av vad som föreslagits men funnit sig likväl icke
böra därav föranledas att motsätta sig förslagens antagande. Vilka delar av
lagstiftningen denna tvekan berörde angives emellertid ej.

Av den härförut lämnade redogörelsen lärer till en början kunna med visshet
slutas, att såväl från Kungl. Maj:ts som riksdagens sida förutsatts och tillämnats,
att den garanti, som prästerskapets privilegier dittills kunde hava lämnat
för kyrkomötets framtida medbeslutanderätt rörande de uti ifrågakomna
lagförslag upptagna ämnen, genom ett bifall till samma förslag sådana de blivit
av riksdagen antagna, skulle bortfalla. Att även kyrkomötet varit underkunnig!
om denna lagstiftningsfrågans innebörd kan icke betvivlas. Omedelbara
belägg härför tillhandahåller för övrigt kyrkomötets protokoll från såväl år 1908
som år 1910. Från förstnämnda år får jag hänvisa till den debatt, som utspann
sig i anledning av en inom kyrkomötet väckt motion nr 71, vari föreslagits att
mötet skulle i skrivelse till Kungl. Majit framhålla önskvärdheten av att frågan
om prästerskapets avlöning snarast möjligt måtte lösas i huvudsaklig överensstämmelse
med det vid samma års riksdag av Kungl. Majit framlagda förslaget.
Vad angår kyrkomötets förhandlingar år 1910, då de ifrågavarande lagförslagen
biföllos, framhölls av en talare »den olyckliga strid örn s. k. privilegier för biskopar
och präster från 1700-talet», som vid 1908 års riksdag ägde rum mellan två
av kyrkans ledande män, såsom den orsak, som förhindrat den enligt talarens
mening vida förmånligare lösning av prästlöneregleringsfrågan, som kunnat
erhållas år 1908.

1927 års prästlöneregleringssakkunniga, i vilkas arbete undertecknad deltog,
ägnade, i sitt av mig härförut omnämnda betänkande, frågan örn beståndet av
prästerskapets privilegier viss uppmärksamhet. I sin undersökning i denna del
framhöllo de sakkunniga — såsom icke föremål för tvekan — statsmakternas
avsikt, att de nya avlöningsbestämmelserna för församlingsprästerskapet, vilka
tillkommo år 1910, till ingen del skulle bibehålla privilegienatur. Emellertid gjordes
av de nämnda sakkunniga gällande, att spörsmålet, huruvida privilegierna
för församlingsprästerna blivit upphävda, icke syntes kunna avgöras uteslutande
med ledning av vad beträffande privilegiefrågan förekom under förarbetena till
lagstiftningen ifråga. Spörsmålets besvarande måste, då — såsom de sakkunniga
uttrycka sig —- någon lagstiftningsakt, innebärande ett formligt upphävande
av privilegierna, icke kommit till stånd, i sista hand bliva beroende av en
undersökning utav lönelagarnas eget reella innehåll eller, med andra ord, huruvida
och i så fall i vilken utsträckning privilegiernas stadganden kunna hava en
fortfarande tillämplighet å de avlöningstillgångar, som genom 1910 års lagstiftning
ställdes till förfogande för prästerskapets avlöning. I sin undersökning av
frågan från denna synpunkt göra de sakkunniga, bland annat, följande uttalanden: »Vad

då först angår de nytillkomna, å den kommunala beskattningens grund
utgående församlingsavgifterna lärer utan vidare vara tydligt, att bestämmelserna
rörande dessa i privilegierna givetvis ej omhandlade avgifter icke kunnat
förvärva någon privilegiekaraktär. Vidkommande härefter tiondeersättningen
torde också vara obestridligt, att, då privilegierna konfirmera’ prästerskapet
vid dittills åtnjuten tionde, detta stadgande måste hava förlorat varje giltighet
i och med tiondens indragning till statsverket. Motionärerna i detta ämne vid

227

Kungl. Maj.ts proposition Nr 242.

1908 års riksdag lära följaktligen hava fullt riktigt bedömt frågans innebörd,
då de förutsatte behövligheten av en särskild lagstiftning för beredande av privilegieskydd
åt den från statsverket till kyrkofonden ingående ersättningen för
prästerskapets tionde. Vad åter beträffar den fasta egendom, som finnes anslagen
till prästlöneändamål, synes det uppkomna rättsläget vara mera komplicerat.
Föremål för privilegiernas skydd i förevarande avseende är den rätt, envar
präst vid tiden för privilegiernas utfärdande ägde att njuta avkomsten av och
i övrigt, eldigt gällande bestämmelser, disponera de honom å lön anslagna hemman
och lägenheter av vad slag de vara månde. Då det gäller att fastställa i
vad mån 1910 års lagstiftning medfört sådan rubbning i denna rätt, att privilegieskyddet
upphört, torde man till en början hava att skilja emellan dels den
stora mängden av löneboställen, som utgöra avlöningstillgångar i pastoraten,
dels prästgårdarna.

Vad då det förstnämnda slaget löneboställen beträffar intaga dessa som bekant
genom regleringen 1910 en i grunden annan ställning än den, som tidigare
tillkom den prästerna å lön anslagna fasta egendomen. I fråga om de förra har
icke blott prästernas omedelbara såväl avkomst- som brukningsrätt överhuvud
upphört. Förändringen är i själva verket så ingripande, att den för den enskilde
prästen fastställda penninglönen utgår helt oberoende av, huruvida de såsom
avlöningstillgångar i pastoraten disponerade löneboställena lämna någon avkastning
eller, om så är fallet, till vilket belopp denna avkastning uppgår. Endast
i ett speciellt hänseende kan göras gällande, att prästen efter regleringen 1910
bevarat en med det tidigare innehavet av bostadsboställe eller löningsjord förbunden
rättighet, nämligen såvitt rör den präst under vissa förutsättningar förunnade
förmånen att bekomma bränsle från löneboställe. Visserligen har denna
rätt fått en i flera avseenden förändrad reglering mot vad härutinnan tidigare
gällt. I det väsentliga bör dock nämnda rätt kunna sägas vara ett från det tidigare
rättsskedet bevarat institut.

Vad härefter angår prästgårdarna, kan väl synas föreligga anledning till tveksamhet,
om icke 1910 års reglering av denna naturaförmån inneburit en så
ingripande förändring med avseende å karaktären av prästernas innehav utav
prästgårdarna, att privilegierna få anses hava därå förlorat sin giltighet. Man
skulle då givetvis i första hand kunna hänvisa därtill, att prästerna genom regleringen
1910 vunnit befrielse från såväl byggnads- som underhållsskyldigheten
med avseende å prästgårdshusen, ett förhållande, som knappast gör det möjligt
att numera beteckna prästernas dispositionsrätt till prästgårdarna såsom boställsrätt.
Icke desto mindre torde övervägande skäl tala för uppfattningen, att
privilegieskyddet alltjämt bör anses fortbestå i fråga om prästernas innehav av
de åt dem anvisade prästgårdarna.

Då privilegierna förklara, att alla präster skola oförryckt behålla välfångna
donationer vid sina tjänster, så har väl detta stadgande förlorat sin giltighet
med avseende å all sådan egendom, sorn, ehuru tillkommen genom donation av
enskild, likväl numera skall disponeras såsom avlöningstillgång i pastoraten.
Men det torde svårligen kunna bestridas, att stadgandet har sin tillämplighet
bevarad i fråga örn sådana före privilegiernas utfärdande tillkomna donationer
av fast egendom eller penningar, vilkas avkastning skall, jämlikt 7 § löneregleringslagen,
tillfalla viss tjänstinnehavare utöver lönen.

Utan att i vidare mån än som här skett ingå på förevarande spörsmål, få de
sakkunniga såsom sin mening uttala, att de prästerliga privilegierna — såvitt
de röra det territoriella prästerskapets avlöning och hithörande ämnen — numera
efter tillkomsten av 1910 års lönelagar, icke hava någon giltighet utöver

Legislativ
praxis etter
år 1910.

228 Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

vad ovan nämnts, nämligen dels ifråga om rättigheten för präst att under givna
förutsättningar bekomma bränsle till husbehov samt att för vissa fall såsom en
förmån utöver lönen uppbära avkomsten av donation och dels beträffande prästernas
innehav av prästgård.

Av den här anförda slutsatsen följer, att de medel, som författningsenligt tillföras
kyrkofonden, icke vare sig såsom sådana eller med hänsyn till naturen av
de tillgångar, varifrån de härröra, äro föremål för privilegieskydd.»

Då jag återgivit dessa 1927 års prästlöneregleringssakkunnigas uttalanden i
privilegiefrågan, kan jag nämna, att detta spörsmål dessförinnan, från i viss
mån likartade synpunkter, upptagits till skärskådan av numera avlidne landshövdingen
Widén i den av honom på Kungl. Maj:ts uppdrag verkställda, den
31 maj 1923 avlämnade förberedande utredningen i frågan, i vad mån kyrkomötets
rätt att med Konungen och riksdagen lagstifta i kyrkolagsfrågor skulle
kunna avskaffas och ersättas av en rätt att i dylika frågor avgiva utlåtande.

Den av de förutnämnda sakkunniga företagna undersökningen har, såsom
framgår av den av mig härför lämnade redogörelsen, resulterat i den slutsatsen,
att även örn någon avgörande betydelse ej skulle tilläggas vad under förarbetena
till 1910 års prästlönelagstiftning förekom, omförmälda privilegier likvisst
i allt väsentligt måste anses förfallna. Privilegiernas giltighet skulle dock enligt
de sakkunniga, med hänsyn till förmånernas rättsliga reglering vid tiden för de
sakkunnigas yttrande, kunna anses kvarstå med avseende å dels rätten till
bränsle till husbehov samt förmån att utöver lönen uppbära avkomst av donation,
dels beträffande innehavet av prästgård.

Den tankegång de sakkunniga här utvecklat torde väl i det hela vara oanfäktbar.
Den försiktighet de vid sitt tolkningsförsök ålagt sig i och med avskiljande
av de nämnda trenne specialförmånerna kan måhända sägas vara
överdriven. Rättsläget beträffande dessa förmåner är för övrigt numera, genom
1932 års ecklesiastika reformlagstiftning, väsentligen ändrat. Församlingsprästernas
rätt till husbehovsbränsle är sålunda avvecklad och vad angår deras ställning
till prästgårdarna och boställsegendomar »över lönen» är den »boställsrätt»,
varunder de tidigare må hava besuttit dessa slag av fastigheter, numera uttryckligen
avskaffad.

I arbetet »Sveriges grundlagar med därtill hörande författningar och konstitutionell
sedvanerätt samt vissa internationella överenskommelser m. m.» utgivna
med anmärkningar av professorn C. A. Reuterskiöld kommenterar utgivaren
stadgandet i 114 § regeringsformen, bland annat, sålunda: »Samtycker vederbörande
möte på förhand till förslag örn ändring eller upphävande av visst privilegium,
gäller detta såsom en för framtiden bindande avsägelse av vetorätten
i denna punkt och förfaller sålunda icke, örn än Kungl. Maj:ts och Riksdagens
beslut skulle dröja över ett eller flera följande möten eller förslagets eventuellt
positiva del ändras». På annat ställe i samma arbete anför utgivaren vid behandlingen
av de särskilda prästerliga privilegierna, hurusom »genom den nya
lönelagstiftningen av 1910 upphävdes privilegiernas bestämmelser angående
prästernas, men varken angående biskoparnas eller skolornas eller klockarnas
ekonomiska förmåner och rättigheter». Det torde föreligga fullgiltig! fog för den
uppfattningen, att nämnde grundlagskommentators här citerade uttalande örn
rättsläget är riktigt.

Man har emellertid nu att uppmärksamma, att — oaktat allt vad i saken
tidigare förelupit —■ för alla ändringar på förevarande lagstiftningsområde, som
efter år 1910 tilkoinmit på initiativ av Kungl. Majit eller riksdagen — dessa

229

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

ändringar må hava avsett betydelsefullare delar av lagarna i fråga eller endast
berört detaljer — har inhämtats kyrkomötets godkännande i varje särskilt fall.
De överväganden, som må hava varit bestämmande för denna legislativa praxis
har det icke lyckats mig att utröna. Jag är dock i tillfälle att här i korthet redogöra
för några fall, där handlingarna synas giva en viss ledning för uppfattningen
härutinnan.

De första efter år 1910 tillkomna ändringarna i eller tilläggen till nämnda års
prästlöneförfattningar utgöras av lagarna nr 77/1916 örn ändrad lydelse av 27 §
i prästlöneregleringslagen, nr 78/1916 örn ändrad lydelse av 3 § i lagen om
kyrkofond den 9 december 1910 och nr 79/1916 örn tillägg till ecklesiastik boställsordning
av samma år.

De nya författningsbestämmelserna avsågo sättet för utgörande av prästerskapets
avlöning i vissa städer. Frågan var ytterst föranledd av vid 1914 års
riksdag i ämnet väckta motioner, vari hemställdes, »att riksdagen för sin del
måtte besluta, att till någon § i lagen örn reglering av prästerskapets avlöning
av den 9 december 1910 (exempelvis § 27) skall göras ett tillägg» av angivet
ungefärligt innehåll.

I sitt över motionerna avgivna utlåtande anmärkte riksdagens lagutskott
bland annat, att »frågan om föreslagna bestämmelses införande i lagen torde
— vid det förhållande, att kyrkomötets bifall till densamma synes vara erforderligt
och att urtima kyrkomöte skäligen ej lärer böra av denna anledning
sammankallas» — icke kunna påräknas vinna sin lösning förrän tidigast under
år 1915. Riksdagen antog utskottets förslag örn skrivelse i frågan. Varken i utskottsutlåtandet
i övrigt eller eljest under riksdagsbehandlingen av ärendet
gjordes något uttalande rörande de skäl, varpå uppfattningen om behövligheten
av kyrkomötets samtycke stöddes. Sedan de erforderliga lagbestämmelserna
blivit av särskild inom departementet tillkallad sakkunnig — hovrättsrådet
K. J. Ekman — utarbetade, begärde Kungl. Majit hos 1915 års kyrkomöte,
utan angivande av grundlagsrum, mötets yttrande, huruvida det godkände lagändringarna
i fråga.

Av 1918 års kyrkomöte begärdes av Kungl. Majit mötets godkännande av
förslag till lag angående krigstidsunderstöd åt präster i nyreglerade pastorat
m. m. ävensom av de utav departementschefen i yttrande till statsrådsprotokollet
förordade grunder för understödens utgående. Av de framställningar och
yttranden, som föregingo förslaget, först och främst av kyrkofondskommittén,
som utarbetat detsamma, framgår, att kyrkomötets medverkan grundats på att
lagen örn krigstidsunderstöden, vilka .skulle till en del utgå ur kyrkofondens
medel och i övrigt utgöras av pastoraten, innefattade ändring i kyrkofondsoch
löneregleringslagarna samt att därför, såsom nämnda kommitté uttrycker
det, fordrades »hänvändelse till såväl riksdag som kyrkomöte, vilka båda representationer
deltaga i stiftandet av de lagar, som gälla på området». Den av
nämnda kommitté förutsatta behövligheten av kyrkomötets samtycke synes
kommittén alltså hava velat grunda på den omständigheten, att de lagar, som
berördes av krigstidsunderstödslagen, ursprungligen tillkommit under medverkan
jämväl av kyrkomötet. Till saklägets ytterligare förvirring åberopades härefter
vid remissen till kyrkomötet 87 t; 2 mom. regeringsformen. Att åberopandet
av denna grundlagsparagraf skett av förbiseende och icke syftat till ett
angivande av att omförmälda lagförslag skulle anses såsom kyrkolag, lärer
kunna slutas redan därav, att hade detta senare varit fallet, borde lagrådets
yttrande över förslaget varit infordrat, vilket icke skedde. Beträffande de sedermera
tillkomna lagarna örn dyrtidstilliigg åt kontraktsprostar samt örn tillfällig
löneförbättring åt kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat

Privilegieskyddet
för
biskoparnas
löneförmåner.

230 Kungl. Majlis proposition Nr 242.

m. fl., vartill förslag framlades för 1920 års kyrkomöte, iakttogs enahanda förfarande,
som i fråga örn krigstidsunderstödslagen. Likaså åberopades även 87 §
2 mom. regeringsformen vid framläggande för samma kyrkomöte av lagförslag
angående ändringar dels i 4 § prästlöneregleringslagen, innefattande viss jämkning
i avlöningsbestämmelserna med hänsyn till förhållandena i Stockholm,
dels i samma lags 10 § ifråga örn församlings rätt att höja prästlönen utöver
fastställt belopp. Anmärkningsvärt är att, då vid sistberörda kyrkomöte av
Kungl. Majit framlades förslag om ändring i 5 § av krigstidsunderstödslagen,
åberopades icke något grundlagsrum. Vid de talrika hänvändelser till kyrkomötet
för inhämtandet av mötets godkännande av förslag till ändringar och
tillägg i lagstiftningen på förevarande område, vilka ägt rum efter år 1920, har
åberopande av visst grundlagsrum undantagslöst underlåtits.

Såsom jag i det föregående påpekat företrädde statsmakterna vid tillkomsten
år 1910 av det förevarande, den kyrkliga organisationens ekonomiska förhållanden
berörande lagkomplexet den samstämmiga — och, såsom det vill synas, riktiga
— uppfattningen, att däri omhandlade ämnen icke tillhörde området för
kyrkolag. Tydligt är ju ock, att någon behandling såsom kyrkolag icke efter
nämnda tidpunkt kommit författningarna örn ändringar och tillägg i lagkomplexet
i fråga till del. Att vid de skedda hänvändelserna till kyrkomötet i några
fall åberopats 87 § 2 mom. regeringsformen, liksom att — vilket jag här ävenledes
kan nämna — vid utfärdandet av författningarna om sådana ändringar
och tillägg i ingressen till författningarna plägat användas den mera med ordalagen
i berörda grundlagsrum, än med uttryckssättet i 114 § regeringsformen
överensstämmande formeln »på sätt allmänt kyrkomöte jämväl samtyckt», kan
ju uppenbarligen icke hava förändrat lagkomplexets grundlagsenliga natur.

Efter den redogörelse jag här lämnat för spörsmålet örn församlingsprästernas
privilegier är jag härmed framme vid den konstitutionella grunden för det förevarande
förslaget rörande nyordningen av biskoparnas avlöning, enkannerligen
vid frågan om beståndet av en kyrkomötets vetorätt vid eventuella framtida
ytterligare ändringar i avseende å sistnämnda befattningshavares löneförhållanden.

Jag tager härvid till en början tillfället i akt att påpeka, att det i föreliggande
förslag till ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen örn kyrkofond begagnade uttrycket:
»av Konungen och riksdagen antagna bestämmelser för biskoparnas
avlönande jämte grunder för dispositionen av därtill avsedda medel» i och för
sig saknar varje betydelse för den konstitutionella fråga det här gäller. Som
bekant är kyrkomötets vetorätt i privilegiefråga icke en medbeslutanderätt
såsom statsorgan utan endast en rätt för mötet att hindra besluts verkställande.
Med uttrycket åskådliggöres sålunda allenast det givna sakförhållandet, att
ifrågavarande bestämmelser och grunder, såväl materiellt som formellt, antagas
av statsmakterna — Konungen och riksdagen —- dessa bestämmelser och grunder
må sedan vara förbundna med privilegieskydd eller icke.

Då utvecklingen nu skridit därhän, att en modernisering av biskoparnas avlöningsförhållanden
framstår såsom oavvislig, är det konstitutionella sakläget
i allt väsentligt detsamma som det, vilket för ett kvarts sekel sedan förelåg, då
den motsvarande omdaningen ägde rum för församlingsprästernas del. Genomföres
det förslag till biskopslönefrågans ordnande, som nu föreligger och som
— på sätt under ärendets behandling upprepade gånger understrukits — nu
förutsätter bifall av kyrkomötet jämlikt 114 § regeringsformen, förfalla ock därmed,
såsom för framtiden otillämpliga, de bestämmelser örn biskoparnas ekonomiska
förmåner och rättigheter, som innehållas i 1723 års privilegier och vilka
hittills utgjort underlaget för kyrkomötets vetorätt på detta område. Ville man

2;ji

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

helt eller delvis bevara åt kyrkomötet dess här berörda prerogativ, skulle väl
detta svårligen kunna förverkligas i annan ordning än, i likhet med vad år 1908
ifrågasattes, genom särskild lagstiftning örn privilegieskyddets överflyttande på
biskoparnas nya löneförmåner och på de därför i anspråk tagna tillgångarna.
örn de grundlagsenliga förutsättningarna för en dylik lagstiftnings genomförbarhet
är jag visserligen icke beredd att uttala något bestämt omdöme. Betra(landet
av en sådan väg lär väl i allt fall av sakliga skäl fa anses uteslutet. I
avseende å de åt biskoparna i nu föreliggande förslag tillerkända löneförmånerna
behöver sålunda blott erinras om att dessa förmåner i allt väsentligt avvagts
efter samma grunder, som för närvarande gälla för avlöningen av rikets landshövdingar.
Det måste vid sådant förhållande te sig föga rimligt, örn, för den
händelse statsmakterna framdeles i en given ekonomisk situation skulle finna
sig nödsakade att i större eller mindre grad beskära löneinkomsterna för statens
befattningshavare och däribland i sa fall jämväl för landshövdingarna, i kyrkomötets
hand skulle vara lagd befogenheten att motsätta sig en av statsmakterna
samtidigt jämväl för biskoparna såsom erforderlig befunnen reducering av dessas
löneinkomster. I diskussionen kring frågan om privilegieskyddets vara eller icke
vara hava framförts farhågor för att, därest den hämsko gentemot statsmakternas
förfoganden bortfölle, som kyrkomötets på privilegierna grundade vetorätt
förmenats innefatta, det ekonomiska underlaget därigenom lnnderslöst
skulle kunna dragas undan den svenska kyrkan och hennes institutioner — i
förevarande sammanhang då närmast biskopsämbetena. Man torde vara berättigad
hålla före, att överväganden av denna innebörd framstå såsom mindre
verklighetsbetonade. Så länge överhuvud upprätthållandet av statskyrkan i
vårt land av statsmakterna prövas vara samhällsnyttigt, lära dessa icke försumma
att garantera kyrkans tjänstemän den avlöning, som vid jämförelse med
vad i sådant hänseende bestås andra grupper av det allmännas tjänare må
befinnas rättvis.

Jag finner mig hava anledning att här slutligen återgiva ett uttalande under
den debatt, som vid 1908 års kyrkomöte utspann sig vid behandlingen av den
av mig i det föregående omnämnda, vid samma möte väckta motionen nr i4>,
ett uttalande, som synes mig rätt väl träffa privilegiefrågans kärnpunkt. Inlägget,
jag här åsyftar, gjordes av professorn i statskunskap S. J. Boethius, som
härvid framhöll bl. a.: Det skydd, som den svenska kyrkan enligt talarens mening
behövde för sin ekonomiska ställning, bleve i huvudsak vunnet, örn denna
dess ställning ej gjordes beroende av den vanliga statsregleringsvägen med dess
gemensamma votering. Men detta skydd vore garanterat genom det förslag,
som var före vid 1908 års riksdag, ty det gjorde kyrkans ekonomiska förhallanden
beroende på vanlig lagstiftning, således på samtycke av Kungl. Majit oell
båda kamrarna. Nu sades det, att man toge dock i alla fall bort ett skydd, näi
man toge bort kyrkomötets vetorätt, men därest Kungl. Majit, första kammaren
och andra kammaren vöre överens örn att beröva den svenska kyrkan dess
ekonomiska underlag, så hjälpte icke kyrkomötets veto sa mycket, helst ju den
åsikten funnes, att man genom en grundlagsändring kunde taga bort liela kyrkomötet,
och hade man kommit till den ytterligheten, att alla de världsliga samhällsmakterna
vore ense örn att förstöra svenska kyrkan, sa ryggade man nog
inte heller tillbaka för detta. Det vore därför enligt talarens mening, klokt av
kyrkomötet att, örn man kunde få igenom en uppgörelse i denna sak, vilken
grundade sig på att kyrkans ekonomiska ställning lagfästes, kyrkomötet redan
då accepterade denna ändring. Stockholm i januari 19130.

TOM WOHLIN.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

233

Bil. I.

(åberopad sid. 142.)

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 4 januari 1027 (nr 1) angående
tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till
upplåtelse av sådan jord under tomträtt.

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd
till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord
under tomträtt, vilket lagrum ändrats genom lagen den 30 augusti 1932 (nr 403),
skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

6§.

Där, i enlighet med vad i denna lag sägs, utbyte eller försäljning äger rum avfastighet,
vars avkomst i sin helhet ingår till kyrkofonden, skall den behållna
mellangiften eller köpeskillingen, såvida ej annan disposition därav varder
av Konungen föreskriven, överlämnas till nämnda fond.

Sker utbyte---för pastoratet.

Huruledes---av Konungen förordnas.

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.
Det alla---

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 242.

235

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 6 april 1936.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Geijer,

Alsén.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över ecklesiastikärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
den 21 februari 1936, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättat förslag till lag örn ändrad lydelse av 6 % lagen
den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig
jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet
av kammarrådet Tom Wohlin.

Lagrådet lämnade förslaget utan annan erinran än att till utmärkande
av att det ändamål, för vilket ifrågavarande medel äro avsedda, skall tillvaratagas
vid förordnande om deras användning, orden »såvida ej annan
disposition därav varder av Konungen föreskriven» syntes böra i erforderlig
mån förtydligas.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

237

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 17 april 1936.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström,
Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans- och jordbruksdepartementen
anmäler chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet
Engberg, lagrådets den 6 april 1936 avgivna utlåtande över det
den 21 februari 1936 till lagrådet remitterade förslaget till lag örn ändrad
lydelse av 6 % lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd
till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan
jord under tomträtt.

Föredraganden anför:

Lagrådet har gentemot förslaget endast erinrat, att avfattningen av
det av författningsändringen berörda första stycket i förevarande paragraf
syntes böra förtydligas, så att därav framginge, att det förordnande
om särskild disposition av här ifrågavarande medel, som enligt förslaget
skulle tillkomma Kungl. Majit, icke finge gå ut på någon användning
av medlen för ändamål, för vilket dessa icke vore avsedda.

I motiven till författningsändringen har utförligt angivits, att huvudsyftet
med den föreslagna bestämmelsen om befogenhet för Kungl. Majit
att beträffande de ifrågakomna fastigheterna förordna om särskild disposition
av försäljnings- och liknande medel varit att möjliggöra, att dylika
medel — utan besvärande omgång — kunde disponeras för nyförvärv
av annan fastighet i den försåldas ställe, i likhet med vad genom
bestämmelse i paragrafens två senare stycken redan nu är möjliggjort
beträffande såväl de pastoratsförvaltade prästboställena som annan kyrklig
jord. Att sålunda nyförvärvad fastighet komme att ikläda sig samma
kyrkliga natur och tjäna samma kyrkliga ändamål som den försålda,
har städse vid behandlingen av förevarande spörsmål förutsatts. Kungl.
Majits befogenhet att förordna örn användningen av ifrågavarande medel
bör dock lämpligen icke vara begränsad enbart till en återplacering av
medlen i fast egendom. Annan särskild disposition kan i givna fall

238

Kungl. Marits ''proposition Nr 242.

komma i fråga. Men även i sådan händelse måste förutsättas, att medlen
endast tagas i anspråk för tillgodoseende av kyrkligt ändamål, sammanhörande
med det, vartill fastigheten, varav medlen härflutit, vid
tiden för utbytet eller försäljningen var anslagen.

I den ursprungliga avfattningen innehöll paragrafen dels i en första
punkt stadgande örn inleverering — undantagslöst — till kyrkofonden
och biskopslöneregleringsfonden av försälj ningsmedel för de fastigheter,
vilkas avkomst inginge till nämnda fonder, dels i en andra punkt föreskrift,
huruledes behållen mellangift eller köpeskilling eljest skulle —
antingen jämlikt vad särskilt vore stadgat eller efter vad Kungl. Majit
förordnade — »disponeras för tillgodoseende av det ändamål, vartill den
kyrkliga jorden varit anslagen». Enligt dessa bestämmelser var sålunda
försäljningsmedlens disposition för alla förhållanden uttryckligt begränsad
med hänsyn till jordens ändamålsbestÅmning. Av den anförda motiveringen
för den år 1932 genomförda författningsändringen, varigenom
i ett mellanstycke i paragrafen infogades en specialföreskrift beträffande
dispositionen av försälj ningsmedel för pastoratsförvaltade prästboställen,
framgår, att med ändringen endast avsågs att onödiggöra det eljest •—
för de vanligaste fallen — stereotypt återkommande administrativa förordnandet
om försälj ningsmedlens fondering. Stadgandet i paragrafens
förutvarande sista punkt upptogs vid 1932 års omredigering med oförändrad
ordalydelse i ett tredje stycke i paragrafen. Genom den sålunda
vidtagna omredigeringen kan följaktligen räckvidden av den allmänt
uttryckta ändamålsbestämningen i tredje stycket icke hava blivit begränsad.
Denna ändamålsbestämning måste alltjämt vara bindande ej
mindre beträffande försäljningsmedel för de numera i andra stycket
särskilt upptagna pastoratsförvaltade prästboställena, än även beträffande
överhuvud taget all ifrågakommande särskild disposition av medel, som
i paragrafen avses.

Jag anser fördenskull det intresse, som lagrådet med sin erinran åsyftat,
vara genom förslaget tillräckligt tillvarataget. Av vikt är för övrigt
att uppmärksamma, att, då i paragrafens andra stycke rörande de
pastoratsförvaltade prästboställena icke förekommer eller nu ifrågasatts
någon särskild föreskrift för angivande av omfattningen av Kungl. Maj:ts
befogenhet att förordna om disposition av försäljningsmedel, ett införande
i första stycket av sådan föreskrift beträffande däri avsedda fastigheter
lätt skulle kunna leda till den felaktiga slutsatsen, att i avseende å de
pastoratsförvaltade prästboställena någon motsvarande begränsning i
dispositionsmöjligheterna icke vore tillämnad. På grund härav anser jag
det ej heller lämpligt att beträffande de i första stycket avsedda fastigheterna
i lagtexten infoga någon särbestämmelse i nu berörda hänseende.

Under åberopande av vad i det föregående anförts och under framhållande
av att proposition i ärendet torde jämlikt § 54 riksdagsord -

239

Kungl. Marits ■proposition Nr 242.

ningen kunna avlåtas utan hinder av att den tid, inom vilken propositioner
till riksdagen såsom regel böra avlåtas, gått till ända, hemställer
föredragande departementschefen härefter, att de till statsrådsprotokollet
den 21 februari 1936 fogade förslagen till dels ändrade bestämmelser för
biskoparnas avlönande jämte nya grunder för dispositionen av därtill
avsedda medel, dels förordning angående förvaltningen av de för biskoparnas
avlönande anslagna fastigheter, dels lag örn ändrad lydelse av 3 och
6 §§ lagen den 30 augusti 1932 (nr JfOi\) örn kyrkofond, dels ock lag
örn ändrad lydelse av 6 § lagen den Jj januari 1927 (nr 1) angående
tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse
av sådan jord under tomträtt måtte i oförändrat skick genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gösta Lagergrehn.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionen................... 1

Förslag till ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte nya

grunder för dispositionen av därtill avsedda medel............. 2

Förslag till förordning angående förvaltningen av de för biskoparnas avlönande
anslagna fastigheter...........................• • • 9

Förslag till lag örn ändring av kyrkofondslagen.................. 11

Förslag till lag om ändring av kyrkliga försäljningslagen........... 14

Utdrag ur statsrådsprotokollet den 21 februari 1936 ..... 15

Inledning................................... 45

Första avdelningen. Historik.......................... 17

1 kap. Gällande löneregleringsbestämmelser............... 17

De allmänna grunderna för regleringen av biskoparnas avlöning samt

dessa grunders och de särskilda löneregleringarnas tillkomst..... 17

Vidtagna ändringar i de särskilda löneregleringarna............ 22

2 kap. Framställningar syftande till en reformerad ordning för

biskoparnas avlönande samt i anledning därav verkställda
utredningar....................................... 28

3 kap. Biskoparnas nuvarande löneinkomster samt för biskoparnas
avlönande disponibla tillgångar.................... 40

Biskoparnas nuvarande löneinkomster..................... 41

För biskoparnas avlönande disponibla tillgångar.............. 43

Andra avdelningen. Den för avlöningsreformen erforderliga
författningsregleringen......................... 50

1 kap. Allmänna synpunkter.......................... 50

De för biskoparna anslagna avlöningstillgångarnas rättsliga ställning
samt genomförbarheten av dessa tillgångars sammanförande med

kyrkofonden ... 51

Den författningstekniska anordningen av de för avlöningsreformens

genomförande erforderliga bestämmelserna................. 63

Tidpunkten för avlöningsreformens ikraftträdande............. 67

2 kap. Specialmotivering till de av avlöningsreformen föranledda
särskilda författningsförslagen ................... 69

Förslaget till ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte
nya grunder för dispositionen av därtill avsedda medel........ 69

Allmänna bestämmelser, punkt l:o—5:o................... 69

Allmänna löneförmåner, punkt 6:o—8:o.................... ''1

Bihang till riksdagens protokoll 1036. 1 sami. Nr 2//%.

lö

242

Sid.

Särskilda bidrag och kostnadsersättningar, punkt 9:o—14:o........ 98

Emeritilöner, punkt 15:o—18:o.........................106

För biskoparnas avlönande avsedda medel, punkt 19:o—21:o.......113

Tillämpningsbestämmelser, punkt 22:o....................116

Förslaget till förordning angående förvaltningen av de för biskoparnas

avlönande anslagna fastigheter........................118

Förslaget till lag om ändringar i kyrkofondslagen.............124

Finansplanen......................................127

Tredje avdelningen. Vissa specialfrågor................128

Anslagen under 6 § 5) kyrkofondslagen till prästman för särskild prästerlig

tjänstgöring inom riket................................128

Anslag ur kyrkofonden för bestridande av vissa för domkapitlens verksamhet
motsedda kostnader.............................134

Anslag till extra utgifter för kyrkliga ändamål..................135

Dispositionen av försäljningsmedel för viss kyrklig jord.............137

Hemställan..........................................143

Bil. A. Borgmästaren Linders förslag till grunder för lönereglering........145

Bil. B. Inom kammarkollegiet uppgjorda författningsutkast.............153

Bil. C. Kammarrådet Wohlins förslag till författningsbestämmelser........159

Bil. D. (1—7) Tablåer över löneinkomster m. m....................167

Bil. E. Utredning rörande biskopsfastigheterna.....................175

Bil. F. Redogörelse rörande biskoparnas tjänstebostäder m. m...........201

Bil. G. Finansplanen......................................205

Bil. H. Promemoria i privilegiefrågan...........................219

Bil. I. Förslag till ändring i kyrkliga försäljningslagen...............233

Utdrag ur lagrådets protokoll den 6 april 1936...... 235

Utdrag av statsrådsprotokollet den 17 april 1936 ........ 237

Stockholm 1936, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B.

860524