Kungl. Majlis proposition Nr 239 (Proposition 1932:239)

Kungl. Majlis proposition Nr 239.

Nr 239.

Kungl. Majlis proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående märkning av kärl, innehållande söta läskedrycker,
m. m.; given Stockholms slott den 4 mars 1932.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen
antaga härvid fogade förslag till

l:o) förordning angående märkning av kärl, innehållande söta läskedrycker;
samt

2:o) förordning örn tillägg till 12 § förordningen den 8 maj 1925
(nr 119) angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga
drycker.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Félix Hamrin.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 200 höft. (Nr 239.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 239.

Förslag

till

förordning angående märkning av kärl, innehållande söta
? läskedrycker.

Härigenom förordnas som följer:

1 $•

Denna förordning avser alla drycker, som äro tillagade av annat än malt
samt försatta med kolsyra och sötningsmedel och som antingen äro helt
fria från alkohol eller icke innehålla mer än 2i/i volymprocent alkohol
(söta läskedrycker).

'' Dryck, som i 1 § sägs, må från tillverkningsställe utlämnas endast på
kärl, som är märkt med etikett, varå angivits dryckens benämning, tillverkarens
namn eller firma och tillverkningsorten. Har vid tillverkningen
använts sackarin, skall etiketten därjämte vara försedd med uppgiften »Innehåller
sack arin». Denna uppgift skall anbringas omedelbart under dryckens
benämning samt utföras med bokstäver av minst två millimeters höjd i sådan
färg, att uppgiften tydligt framträder mot etikettens bottenfärg.

Med sackarin förstås i denna förordning varje konstgjort sötningsmedel,
som har högre .söthetsgrad än raffinerat socker men icke sockrets näringsvärde.

3 §.

Är dryck, som i 1 § sägs, veterligen försatt med sackarin, må den icke
förvaras å försäljningsställe annat än å kärl, märkt med etikett av sådan beskaffenhet,
som i 2 § stadgas. Vid utminutering och utskänkning skall
kärlet städse vara försett med dylik etikett.

4 §.

Den, som underlåter att ställa sig till efterrättelse föreskrifterna i 2 §,
straffes med dagsböter.

överträder någon de i 3 § givna bestämmelser, straffes med böter från
och med fem till och med trettio kronor.

Till ansvar enligt denna förordning må ej dömas, där förseelsen enligt
allmänna strafflagen eller annan författning bör beläggas med strängare
straff.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 239. 3

5 §.

Den som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse mot denna
förordning, fortsätter samma förseelse, skall, när han därtill varder lagligen
förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits, dömas
till de böter, som äro stadgade för sådan förseelse.

6 §.

Husbonde ansvarar för förseelse mot denna förordning, som begås av
hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore förseelsen begången
av honom själv, därest icke omständigheterna göra sannolikt, att
förseelsen skett utan hans vetskap och vilja.

7 §.

Åtal för överträdelse av föreskrifterna i denna förordning anhängiggöres
vid allmän domstol och utföres av allmän åklagare.

Hälsovårdsnämnd eller, där sådan icke finnes, kommunalnämnd åligger
att ägna synnerlig uppmärksamhet däråt, att förseelser mot denna förordning
varda angivna till åtal. Finner sådan nämnd kemisk undersökning
av läskedryck erforderlig, må, såframt icke undersökningen anses böra vidtagas
i annan ordning, prov å drycken insändas till kontrollstyrelsens laboratorium,
som har att undersöka provet och utfärda analysprotokoll.

I maltdrycksbryggeri, där tillverkning jämväl av söta läskedrycker bedrives,
har tjänsteman vid kontrollen över maltdryckstillverkningen att
enligt bestämmelser, som meddelas av kontrollstyrelsen, utöva tillsyn över
denna förordnings efterlevnad.

8 §.

Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän
strafflag.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1932.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 239.

Förslag

till

förordning om tillägg till; 12 § förordningen den 8 maj 1925 (nr 119)
angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker.1

Härigenom förordnas, att till 12 § förordningen den 8 maj 1925 angående
försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker skall
fogas ett sjätte stycke av följande lydelse:

Angående märkning av kärl, innehållande söta läskedrycker, är särskilt
stadgat.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1932.

1 Senaste lydelse se 1930: 225.

Kungl. Majlis proposition Nr 239.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronpririsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 4 mars 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Kamel, statsråden
Gärde, Hamrin, Städener, Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck,
Jeppsson, Hansén, Sundqvist.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Hamrin, anmäler fråga örn
införande av bestämmelser angående märkning av kärl, innehållande
söta läskedrycker, och anför härvid följande:

I anledning av likalydande motioner i båda kamrarna (1:107 och II: 102)
anhöll 1928 års riksdag i skrivelse nr 201, under åberopande av bevillningsutskottets
av riksdagen godkända betänkande nr 34, att Kungl. Maj:t ville
föranstalta örn utredning, huruvida då gällande förbud mot användning
av sackarin vid tillverkning av svagdricka och mot försäljning av sackarinhaltigt
svagdricka kunde upphävas, ävensom för riksdagen framlägga
de förslag, till vilka utredningen kunde giva anledning. I sitt betänkande
hade bevillningsutskottet anfört, att utskottet ansåg övervägande skäl
tala för att nämnda förbud upphävdes, dock icke utan att föreskrift infördes
örn skyldighet för tillverkare och försäljare att å kärl, vari sacka
rinhaltigt svagdricka tillhandahölles, utmärka, att drycken innehölle såckarp.
Enligt utskottets mening borde emellertid lämpligen i samband
härmed en motsvarande bestämmelse införas beträffande läskedrycker
och därmed jämförliga drycker.

Sedan Kungl. Maj:t anbefallt kontrollstyrelsen att verkställa den av
riksdagen sålunda begärda utredningen samt att efter samråd med medicinalstyrelsen
till Kungl. Maj:t inkomma med av utredningen föranledda
förslag, avgav kontrollstyrelsen, efter det sådant samråd ägt rum, med
skrivelse den 30 december 1929 utredning och förslag i ämnet.

I sitt utlåtande anförde kontrollstyrelsen beträffande nu förevarande
fråga:

Användning av sackarin vid läskedryckstillverkning vore ingalunda
ovanligt förekommande, och sackarinet utnyttjades därvid ofta på sådant
sätt, att den vara, allmänheten erhölle, bleve av mindre tillfredsställande
kvalitet. Förekomsten av sackarinhaltiga läskedrycker innebure även betydande
olägenheter med hänsyn till den illojala konkurrens, tillverkare
av sackarinfria läskedrycker därigenom hade att utstå. Under sådana

1928 dre

riksdag.

Vildt anden
dien 1929

och 1930■

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 239.

förhållanden förelåge otvivelaktigt starka skäl för vidtagande av den av
bevillningsutskottet i detta hänseende föreslagna åtgärden.

Kontrollstyrelsen ifrågasatte emellertid, huruvida spörsmålet örn utfärdande
av dylika bestämmelser lämpligen borde upptagas enbart beträffande
läskedrycker eller örn icke sådana föreskrifter i stället borde meddelas
i ett större sammanhang. De ovan antydda olägenheterna av användning
av sackarin vid tillverkning av läskedrycker syntes nämligen enligt styrelsens
mening göra sig gällande även beträffande vissa andra varor,
exempelvis saft, sylt, marmelad och liknande produkter, rörande vilkas
tillverkning och försäljning förelåge ett av livsmedelslagstiftningskommittén
avgivet förslag till författning, innefattande bland annat förbud
mot användning vid deras tillverkning av konstgjorda sötningsmedel. Att
till särskild reglering upptaga ifrågavarande spörsmål allenast i vad rörde
läskedrycker syntes därför ej böra ske.

Kontrollstyrelsens uppfattning delades av medicinalstyrelsen, som i avgivet
yttrande förklarade, att frågan örn användande av sackarin som
sötningsmedel för läskedrycker och därmed jämförliga drycker av prak
tiska skäl lämpligast borde lösas i samband med ordnande av livsmedelshandeln
genom en allmän livsmedelslagstiftning.

Härefter avgav kommerskollegium den 18 januari 1930 utlåtande i ärendet,
därvid kollegium uttalade, att — alldeles oavsett den stora önskvärdheten
av att den viktiga frågan örn en allmän livsmedelslagstiftning snarast
kunde upptagas till slutligt avgörande i ett sammanhang — kollegium
ansåge, att åtskilliga skäl kunde anföras till stöd för att det i fråga örn
svagdricka förordade deklarationstvånget vid användning av sackarin
och liknande konstgjorda sötningsmedel, oberoende av förutnämnda mera
svårlösta fråga, vunne tillämpning även i fråga örn läskedrycker. Då
emellertid jämväl en dylik starkt begränsad lagstiftning syntes böra föregås
av en särskild, mera ingående utredning, än som då förelåge, ansåg
sig kollegium icke i detta samband böra framställa något förslag härom.

1930 åm I proposition den 7 februari 1930, nr 156, föreslog Kungl. Majit riksriksdag.
dagen, bland annat, att antaga författningsförslag, innefattande upphäPr“P°iS^101)
vande av förbudet mot användande av sackarin eller liknande sötämne
vid tillverkning av svagdricka. I propositionen föreslogs emellertid, att,
örn vid tillverkning av svagdricka använts sackarin, dulcin eller annat
konstgjort sötningsmedel, kärl, å vilket drycken utlämnades från bryggeriet,
skulle vara försett med uppgiften »Innehåller konstgjort sötningsmedel»,
att svagdricka, som veterligen vore tillsatt dylikt sötningsmedel,
icke skulle få förvaras på försäljningsställe annat än å kärl, som på tydligt
framträdande sätt vore försett med samma uppgift, samt att, örn vid
utminutering svagdricka till köpare utlämnades å tillslutet kärl, detta
skulle vara försett med dylik beteckning.

Enligt det vid propositionen fogade utdraget av statsrådsprotokollet anförde
dåvarande chefen för finansdepartementet i anledning av det av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 239.

1928 års bevillningsutskott uttalade önskemålet om införande av skyldig
het att deklarera förekomsten av sackarin i läskedrycker, att en bestäm
ruelse av nämnda innebörd, vilken icke stöde i nödvändigt samband med
införandet av en motsvarande deklarationsskyldighet i fråga örn svagdricka,
i varje fall icke borde meddelas utan en mera ingående utredning
än den, man i då förevarande sammanhang haft anledning verkställa.

Vid 1930 års riksdag framfördes emellertid i likalydande motioner (I:
284 och 11:441) yrkande örn att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte låta utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag till lagbestämmelser, varigenom för användande av
sackarin i läskedrycker uppställdes samma villkor, som beträffande svagdricka
föreslagits i propositionen.

Sammansatta bevillnings- och andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande
nr 3 beträffande nu föreliggande fråga, att delade meningar knappast
syntes kunna råda därom, att behovet av uppgiitsplikt i fråga örn
användning av sackarin gjorde sig gällande med minst samma styrka
beträffande läskedrycker som i fråga om svagdricka. Kontrollstyrelsen
och medicinalstyrelsen hade emellertid ansett lämplighetsskäl tala för.
att frågan om användande av sackarin som sötningsmedel i läskedrycker
löstes i samband med ordnande av livsmedelshandeln genom en allmän
livsmedelslagstiftning. Denna uppfattning hade utskottet icke kunnat
dela. Utsikter syntes knappast förefinnas för sistnämnda frågas lösning
inom en näraliggande framtid. För övrigt stöde frågorna rörande sackarinets
användning i läskedrycker och i svagdricka i ett sådant sammanhang
till varandra, att desamma syntes böra lösas efter i stort sett samma
linjer. Utskottet hade därför anslutit sig till vad i motionerna föreslagits.

I skrivelse den 31 maj 1930, nr 329, tillkännagav riksdagen, under åberopande
av sammansatta bevillnings- och andra lagutskottets förenämnda,
av riksdagen godkända utlåtande, att riksdagen, som icke kunnat
bifalla propositionen oförändrad, med anledning tillika av vissa inom
riksdagen väckta motioner för sin del antagit förslag till dels förordning
örn vissa ändringar i förordningen den 1 juni 1923 (nr 140) angående
tillverkning och beskattning av maltdrycker, dels ock förordning om ändrad
lydelse av 12 § förordningen den 8 maj 1925 (nr 119) angående försäljning
av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker. Dessa förslag
skilde sig från Kungl. Majits förslag bland annat därutinnan,
att alla slag av konstgjorda sötningsmedel sammanförts under benämningen
sackarin, varmed skulle förstås varje konstgjort sötningsmedel,
som hade högre söthetsgrad än raffinerat socker men icke sockrets näringsvärde,
och att som följd härav kärl, vari sackarinhaltigt svagdricka utlämnades
från bryggeriet, skulle vara försett med uppgiften »Innehåller
sackarin». I överensstämmelse med de av riksdagen antagna förslagen
utfärdades den 20 juni 1930 förordningarna nr 224 och 225.

[ frågan
väckta''
motioner.

Sammansatta
bevillnings-
och
andra lagutskottet.

Riksdagens
skrivelse
nr 329

Utredning
åren 19SO
och 1931.

Sveriges
vattenfabrikanters
riksförbund.

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 239.

I sin nyssnämnda skrivelse den 31 maj 1930 anhöll riksdagen tillika, att
Kungl. Majit måtte efter verkställd utredning utfärda eller, i den mån
så funnes erforderligt, för riksdagen framlägga förslag till bestämmelser,
varigenom för användande av sackarin i läskedrycker uppställdes i huvudsak
samma villkor, som av riksdagen beslutats beträffande svagdricka.

Sedan Kungl. Majit, med föranledande av riksdagens nyssnämnda anhållan,
anbefallt kommerskollegium och kontrollstyrelsen att gemensamt
avgiva förslag till i skrivelsen avsedda bestämmelser, hava nämnda ämbetsverk
inkommit med ett den 2 februari 1931 dagtecknat utlåtande jämte
författningsförslag i ämnet och därvid tillika överlämnat av kommerskollegium
inhämtade yttranden från Sveriges kemiska industrikontor,
svenska bryggareföreningen, kooperativa förbundet och Sveriges vattenfabrikanters
riksförbund. Vid sitt utlåtande hava ämbetsverken fogat
jämväl en från aktiebolaget Fructus fabriker till kommerskollegium inkommen
skrivelse i ämnet.

I samtliga de av kommerskollegium inhämtade yttrandena har förordats
genomförandet av deklarationstvång rörande närvaron av sackarin i läskedrycker
i huvudsaklig överensstämmelse med vad som numera gäller i
fråga örn svagdricka.

Sveriges vattenfabrikanters riksförbund bar åberopat resultatet av en
synnerligen omfattande undersökning, som på uppdrag av riksförbundet
år 1930 utförts av sju olika kemiska stationer och vilken omfattat läskedrycker,
tillverkade och försålda inom Stockholms stad och fjorton län.
Av de inom de undersökta områdena förefintliga 418 läskedrycksfabrikerna
hade härvid 334 fabrikers produkter varit föremål för provtagning,
varibland 113 fabriker eller 33.8 procent befunnits använda sackarintillsats.
Undersökningsresultatet i övrigt framgår av nedanstående sammanställning: Antal

undersökta prov
Därav befunna innehålla sackarin

Undersökningens resultat beträffande den utsträckning, i vilken olika
slag av läskedrycksfabriker i sin tillverkning använt sackarin, framgår
av följande siffror i

Antal fabriker

t,.. Av de undersökta

Fabrikernas art	Samtl.	Därav undersökta	n. v uc användes Antal	sankarin %
Skattepliktiga bryggerier	......... 71	65	3	4.8
Svagd ricksbryggerier.......................	.......... 95	76	37	48.7
Apotek ..............................................	......... 36	25	4	16
övriga läskedrycksfabriker	.......... 216	168	69	41.1

Sockerdricka	Lemonad	Samma
......................... 319	327	646
st..................... 95	102	197
i % av samtl. 29.8	31.2	30.s

Kungl. Maj:ts proposition Nr 239.

Av en av riksförbundet föranstaltad undersökning av de etiketter, vilka
använts till sackarinhaltiga läskedrycker, framginge, att av 79 granskade
etiketter 31 befunnits försedda med beträffande sötningsmedlet vilseledande
uppgifter. Sålunda hade konstaterats, att sackarinhaltigt sockerdricka
i ett fall benämnts »prima sockerdricka» och i fyra fall »extra sockerdricka»,
i ett fall angivits innehålla »ingredienser av prima beskaffenhet»,
i fyra fall försetts med avbildningar av en eller två sockertoppar, i sex
fall benämnts »extra sockerdricka» och därjämte försetts med avbildning
av två sockertoppar, samt i ett fall angivits vara framställt av »druvor
och kristallsocker» med samtidig sidotext »garanteras fri från sackarin».

Kommerskollegium och kontroll styrelsen hava, under hänvisning till
den utredning, som av riksförbundet sålunda åvägabragts, framhållit
denna såsom ett kraftigt stöd för uppfattningen örn behovet av att den
av riksdagen ifrågasatta lagstiftningen örn deklarationstvång i fråga örn
förekomsten av sackarin i läskedrycker snarast möjligt genomfördes. Ämbetsverken
hava såsom skäl för införande av berörda deklarationstvång
åberopat synpunkten av nödigt skydd för konsumentintresset samt nödvändigheten
av att effektivt hindra en uppenbart oredlig trafik. Införandet
av deklarationstvång — i närmaste anslutning till vad som numera
gällde i fråga om maltdrycker — borde som konsekvens medföra skyldighet
att å kärl, varå läskedryck utlämnades från tillverkningsställe, medelst
etikett angiva såväl dryckens benämning som tillverkarens namn
eller firma och tillverkningsort. Å samma etikett borde även deklaration
angående närvaro av sackarin anbringas.

Beträffande sättet för deklarationens anbringande hava ämbetsverken
anfört följande:

Erfarenheterna rörande sackarindekiarationens utförande å kärl, inne
hållande sackarinhaltigt svagdricka, hade givit vid handen, att närmare
angivande av huru deklarationen skulle ske vore önskvärt. Då något cem
tralt övervakande organ icke torde komma att finnas i fråga om sackarinkontrollen
å läskedrycker, kunde eljest befaras, att olikformighet med avseende
å deklarationens utförande bleve rådande samt att det avsedda
syftemålet med ifrågavarande lagstiftningsåtgärd i vissa fall kunde
äventyras genom deklarationens mer eller mindre otydliga beskaffenhet.
Efter samråd under hand med riksförbundet förordade därför ämbetsverken
att uppgiften »Innehåller sackarin» skulle anbringas å etiketten
omedelbart under dryckens benämning samt utföras med bokstäver av
minst 2 millimeters höjd i sådan färg, att uppgiften tydligt framträdde
mot etikettens bottenfärg.

Beträffande kontrollen över efterlevnaden av den föreslagna lagstiftningen
anförde sammansatta bevillnings- och andra lagutskottet vid 1930
års riksdag i sitt förenämnda utlåtande:

Med avseende å läskedrycker gjorde sig i fråga örn kontrollen delvis
andra synpunkter gällande än beträffande svagdricka. Utskottet ville

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 200 hafi (Nr 239.) 2

Kommerskollegium

och koutrollstyrelsen.

Erforderliga

hontrollföre skrifter.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 239.

emellertid framhålla angelägenheten av att kontrollbestämmelserna gjordes
enkla samt att kontrollen så anordnades, att densamma icke förorsakade
större kostnader eller besvär för vare sig det allmänna eller de personer,
som tillverkade eller försålde dylika drycker. Det syntes kunna antagas,
att redan genom förefintligheten av förbud mot att tillhandahålla
sådana drycker, försatta med sackarin, utan att uppgift därom lämnades
å kärl, vari drycken utlämnades eller tillhandahölles, samt genom införande
av bestämmelse örn straff vid överträdelse av förbudet, syftemålet
med lagstiftningen borde kunna vinnas. Emellertid syntes böra uppdragas
åt viss myndighet, förslagsvis kontrollstyrelsen, att meddela föreskrifter
angående sättet för uppgiftspliktens fullgörande ävensom att, där
så påfordrades eller eljest, verkställa analyser för fastställande, huruvida
sackarin inginge i drycken.

Sveriges kemiska industrikontor och Sveriges vattenfabrikanters riksförbund
hava förordat, att kontrollen skulle överlämnas till hälsovårdsmyndigheterna,
därvid emellertid riksförbundet alternativt ifrågasatt
kontrollstyrelsen.

Kommerskollegium och kontrollstyrelsen hava i nu förevarande fråga
anfört:

Då den nu ifrågasatta, speciella lagstiftningen måste betraktas såsom
ett led i en blivande livsmedelslagstiltning, vars tillämpning otvivelaktigt
torde komma att underställas hälsovårdsmyndigheterna, och då läskedryckstillverkningen,
oavsett ett stundom förekommande tekniskt-ekonomiskt
samband med tillverkning av maltdrycker, ur ren författningsmässig
synpunkt saknade varje beröring med sistnämnda tillverkning,
ansåge ämbetsverken övervägande skäl tala för att överlämna tillsynen
över blivande författningsbestämmelsers efterlevnad till hälsovårdsmyndigheterna.

Detta borde givetvis ej utgöra hinder för att den speciella sakkunskap i
fråga örn sackarinundersökningars verkställande samt de möjligheter
till biträde med tillsynens utövande inom en viss del av läskedrycksindustrien,
som förefunnes inom kontrollstyrelsen, skulle kunna utnyttjas. Till
kontrollstyrelsens laboratorium, som för närvarande i betydlig omfattning
toges i anspråk för utförande av analyser å maltdrycksprov för sackarinkontroll
och som för sådant ändamål hade tillgång till speciell utrustning
och erfaren personal, borde hälsovårdsmyndigheter m. fl., som
så önskade, kunna få insända prov å läskedrycker för undersökning. Någon
ökning av laboratoriets arbetskraft beräknades näppeligen bliva erforderlig
genom tillkomsten av denna undersökningsverksamhet. Undersökningarna
syntes emellertid böra utföras mot särskild ersättning,
som av Kungl. Maj:t torde bestämmas efter förslag av kontrollstyrelsen.

Under erinran, att av de något över 700 läskedrycksfabrikerna i landet
inemot 300 dreves i samband med bryggerirörelse, hava ämbetsverken vidare
anfört, att då bryggerierna stöde under fortlöpande uppsikt av kontrolltjänstemännen
vid maltdryckstillverkningen och dessa hade till åliggande
att utöva viss tillsyn även över sackarinbestämmelsernas efterlevnad i
fråga örn maltdryckerna, det icke syntes vara ur vägen, att sagda tjänstemän
erhölle en liknande skyldighet jämväl beträffande sackarinkontrollen
över den inom bryggeriet bedrivna läskedryckstillverkningen. Denna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 239.

kontrollanordning, vilkens närmare utformning borde ankomma på kontrollstyrelsen,
behövde icke medföra andra kostnader för statsverket än
att kontrolltjänstemännen borde, såsom ifråga örn maltdrycksproven, tillerkännas
frankeringsfrihet för postförsändelser till kontrollstyrelsen, innehållande
för undersökning avsett prov å läskedryck.

Ämbetsverken hava vidare förklarat sig i likhet med riksförbundet utgå
från att någon obligatorisk, regelbunden kontroll genom provtagning av i
handeln förekommande läskedrycker icke skulle visa sig erforderlig, utan
att sådan endast skulle behöva ifrågakomma, då misstanke uppstått örn
att någon viss fabrik överträdde föreskrifterna. Ämbetsverken ansåge
jämväl, att konkurrensen mellan de olika läskedrycksfabrikanterna i
praktiken komme att medföra kontroll i erforderlig utsträckning.

Sammansatta bevillnings- och andra lagutskottet vid 1930 års riksdag
har i sitt förutnämnda utlåtande yttrat, att det finge anses önskvärt, att
vid en blivande utredning i ämnet jämväl frågan örn sackarinets användning
i safter gjordes till föremål för undersökning.

I detta avseende torde jag få omnämna, att livsmedelslagstiftningskommittén
i sitt den 28 november 1921 framlagda förslag till livsmedelslag
med flera författningar föreslog förbud mot saluhållande eller försäljning
som saft av vara, sötad med glykos, stärkelsesocker eller sirap eller
med sackarin, dulcin eller andra konstgjorda sötningsmedel.

I yttrande över förslaget ifrågasatte kommerskollegium, huruvida det
överhuvudtaget vore lämpligt att utfärda detaljförordningar rörande sådana
varuslag som saft.

Tekniska högskolan överlämnade ett av vissa ledamöter av högskolans
lärarkollegium avgivet yttrande över förslaget, enligt vilket tillräckliga
skäl icke ansågos föreligga för sackarias och liknande sötningsmedels förbjudande
vid tillverkning av saft men deklarationstvång vid användande
av sackarin för sådan tillverkning ansågs böra införas.

Kommerskollegium och kontrollstyrelsen hava i sitt utlåtande den 2
februari 1931 erinrat örn att benämningen »saft» i ordsammanställning,
som angåve saften såsom beredd av frukter eller bär, jämlikt förordningen
den 29 juni 1917 angående förbud i vissa fall mot användande av vilseledande
varubeteckningar vid handel med födoämnen torde vara — eller
i allt fall kunde genom meddelande av bestämmelser i fråga örn vad
som skulle avses med normal sammansättning av dylik saft bliva —
skyddad mot missbruk genom vilseledande varubeteckning. Beträffande
nu förevarande fråga hava ämbetsverken vidare anfört:

Enligt inhämtade uppgifter torde fruktsafter numera så gott som
undantagslöst beredas med tillsats av rörsocker och. utan användande av
sackarin. Under de år närmast efter kriget, då sockerprisen voro relativt
höga, hade visserligen i åtskilliga fall förekommit, att rörsockret i safter
och sylter m. m. ersatts med glykos (druv- eller stärkelsesocker), varvid
för upphjälpande av glykosens mindre sötande smakverkan en tillsats

Användning

av sackarin
i saft.

Kungl. Majlis ''proposition Nr 239.

Departements

chefen.

gjordes av sackarin. Vid nuvarande prisläge å rörsocker, respektive glykos,
torde emellertid ett dylikt utbyte vara alldeles oekonomiskt och därför
ej ifrågakomma. Någon särskild bestämmelse örn deklaration av sackarias
förekomst i fruktsaft torde därför icke heller för närvarande vara
av förhållandena påkallad. En sådan bestämmelse skulle måhända t. o.
m. kunna vara till viss nackdel såsom innebärande ett visst godkännande
av en sammansättning å fruktsaft, som numera icke eljest anses såsom
normal, och som alltså jämlikt 1917 års förordning icke skulle överhuvudtaget
berättiga till varans försäljning under namn av saft. Någon
särskild förklaring med utgångspunkt från 1917 års förordning, avseende
vad som skall anses vara normal sammansättning av saft, torde på anförda
skäl knappast heller kunna anses erforderlig.

Vid fabriksmässig beredning av läskedrycker förekommer i icke ringa
utsträckning, att sackarin och liknande konstgjorda sötningsmedel användas
i stället för socker. Visserligen har denna användning under de
senare åren minskat, men ännu år 1930, då den av Sveriges vattenfabrikanters
riksförbund verkställda undersökningen ägde rum, förekom vid
omkring en tredjedel av de undersökta vattenfabrikerna sackarintillsats
vid läskedryckstillverkningen. Av förbundets utredning framgår vidare,
att i ett stort antal fall förekommit, att kärl, vari sackarinhaltig läskedryck
förvarades, försetts med vilseledande uppgifter rörande sötningsmedlets
art.

Ehuru i sanitärt avseende några betänkligheter mot förekomsten av
sackarin i läskedrycker icke torde kunna resas, är sackarinet ur andra
synpunkter att anse såsom mindervärdigt i förhållande till det ordinära
sötningsmedlet, d. v. s. sockret. Särskilt bör framhållas, att sackarinet
saknar allt näringsvärde och att dess användning i stället för socker vid
läskedrycksberedning åstadkommer en i kvalitetshänseende sämre produkt
i jämförelse med läskedrycker, vid vilkas tillverkning använts socker.
Även örn ifrågavarande drycker icke i allmänhet förtäras på grund
av något sitt näringsvärde, kan det sålunda ej vara likgiltigt, örn sötningsmedlet
utgjorts av socker eller ej. Denna synpunkt gör sig särskilt
gällande, örn man beaktar, att de söta läskedryckerna hava sin största
omsättning inom de bredare folklagren, samt att de i stor utsträckning
konsumeras av minderåriga. Det synes således framstå såsom ett berättigat
intresse för allmänheten, att skyldighet ålägges tillverkare och försäljare
att vid saluhållande av med sackarin försatta läskedrycker deklarera
förekomsten av detta sötningsmedel. Även ur synpunkten av att
förhindra en på sackarinets prisbillighet såsom sötningsmedel grundad
illojal konkurrens torde ett sådant deklarationstvång vara väl motiverat.
Jag finner mig sålunda i likhet med samtliga i frågan hörda myndigheter
och sammanslutningar böra tillstyrka införandet av föreskrift därom
att å kärl, vari med sackarin försatt läskedryck utlämnas från tillverkningsställe
eller hålles till salu, skall anbringas uppgift om förefintligheten
av dylikt ämne.

Kungl. Martts proposition Nr 239.

''“Vad angår kontrollen rörande deklarationspliktens behöriga fullgörande
finner jag, i likhet med de myndigheter och sammanslutningar, som
yttrat sig i frågan, att denna kontroll bör utövas av den lokala hälsovårds
myndigheten, d. v. s. hälsovårdsnämnden, eller, där sådan icke finnes,
kommunalnämnden. Sådan myndighet torde emellertid böra erhålla rätt
att, i fall av behov, påkalla kontrollstyrelsens medverkan för verkställande
av kemisk undersökning rörande beskaffenheten av läskedryck.
Att, på sätt kommerskollegium och kontrollstyrelsen föreslagit, föreskriva
skyldighet för hälsovårdsmyndigheten att erlägga avgift för utförandet
av dylik undersökning synes mig icke böra ifrågakomma. Enligt vad
ämbetsverken ifrågasatt, torde det böra åläggas kontrolltjänstemännen
vid maltdryckstillverkningen att vid bryggerierna utöva viss tillsyn jämväl
över efterlevnaden av de nu ifrågasatta bestämmelserna örn deklarationsplikt.
Någon obligatorisk, regelbunden kontroll genom provtagningav
salubjuden läskedryck torde däremot icke bliva erforderlig av skäl,
som ämbetsverken anfört. På frågan örn tjänstebrevsrätt för vederbörande
kontrolltjänstemän finner jag mig icke böra ingå i nu förevarande
sammanhang.

Förordningen den 8 maj 1925 (nr 119) angående försäljning av vissa alkoholfria
och därmed jämförliga drycker avser, bland annat, nu ifrågavarande
läskedrycker. Vid sådant förhållande kunde ifrågasättas, örn
icke de nu föreslagna bestämmelserna lämpligen borde, i likhet med vad
som skett beträffande bestämmelserna örn deklaration av förekomst av
sackarin vid försäljning av svagdricka, erhålla sin plats i nämnda förordning.
Då den nu ifrågavarande deklarationsplikten avser i första hand
tillverkaren av dryckerna, synes den dock lämpligen böra regleras genom
en särskild författning. Som en dylik författning i viss mån kommer att
utgöra ett komplement till 1925 års förordning, lärer den, liksom sagda
förordning, böra utfärdas under medverkan av riksdagen. Därvid torde
det vara på sin plats, att till 12 § i förutnämnda förordning, i vilket författningsrum
nyssberörda bestämmelser i fråga örn svagdricka finnas intagna,
fogas en hänvisning till att särskilda bestämmelser gälla beträffande
märkning av kärl, innehållande söta läskedrycker.

Vidkommande slutligen frågan örn införande av deklarationstvång be-,
träffande förekomsten av sackarin i saft finner jag, under hänvisning till
vad de i ärendet hörda ämbetsverken härutinnan anfört, bestämmelser i
ämnet icke för närvarande vara erforderliga.

Föredragande departementschefen uppläser härefter upprättade förslag
till

l:o) förordning angående märkning av kärl, innehållande söta läskedrycker,
vilket förslag, med av det förut anförda föranledda jämkningar,
ansluter sig till det av kommerskollegium och kontrollstyrelsen upprätta
de förslaget, samt

Billan fl till riksdagens protokoll 1932. t sami. >00 höft. (Nr 239.) :t

Kungl. Maj:ts proposition Nr 239.

2:o) förordning om tillägg till 12 § förordningen den 8 maj 1925 (nr 119)
angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker*
samt hemställer, att Kungl. Majit måtte genom proposition föreslå riksdagen
att antaga nämnda förslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl Höghet
Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Olga Gjörloff.

350698. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1932.