Kungl. Majlis proposition nr 239-
Proposition 1936:239
Kungl. Majlis proposition nr 239-
1
Nr 239.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område; given Stockholms
slott den 9 april 1936.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till förordning angående ändrad lydelse
av 2 och 3 §§ förordningen den 18 maj 1934 (nr 153) örn införselavgift å
havre och majs jämte vissa andra fodermedel,
dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Bihang till riksdagens protakall 1936.
1 sami.
Nr 239.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ förordningen
den 18 maj 1934 (nr 153) om införselavgift å havre och majs jämte
vissa andra fodermedel.
Härigenom förordnas, att 2 och 3 §§ förordningen den 18 maj 1934 om
införselavgift å havre och majs jämte vissa andra fodermedel skola erhålla
ändrad lydelse på sätt av det följande framgår:
2 §■
Införselavgift utgår för varje slag av avgiftspliktig vara med det belopp,
högst 8 öre för varje kilogram av varans nettovikt, som Kungl. Majit eller,
efter bemyndigande av Kungl. Majit, statens jordbruksnämnd bestämmer.
3 §•
1. Införselavgiften skall ----— sådan avgift.
2. Örn så befinnes lämpligt äger Kungl. Majit utan hinder av bestämmelserna
i 1 mom. förordna, att införselavgift skall för visst slag av avgiftspliktig
vara erläggas i annan ordning än där sägs, ävensom meddela
härför erforderliga föreskrifter.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1936.
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
3
Utdrag ur protokollet över jordbruksårenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 9 april 1936.
N är varande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen
för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld:
De ingripanden från statens sida i prisstödjande syfte, som under senare
år skett på jordbrukets område, beröra jordbrukets viktigaste saluprodukter,
såsom mjölk och mejeriprodukter, slaktdjur, kött och fläsk, ägg och
spannmål. Flertalet av de anordningar, som reglera dessa ingripanden, äga
giltighet även under budgetåret 1936/1937, men beträffande en del av dem,
i första hand spannmålsregleringen, erfordras, att frågan örn fortsatta stödåtgärder
företages till förnyat övervägande redan vid innevarande års riksdag.
Vidare synes en omläggning eller jämkning böra ske i fråga om vissa
regleringsanordningar, som gälla även efter utgången av innevarande regleringsperiod.
Innan jag övergår till behandling av frågan örn jordbruksstödets gestaltande
i fortsättningen, torde en redogörelse få lämnas rörande huvudgrunderna
för det nu tillämpade regleringssystemet samt innebörden av de förslag
till ytterligare åtgärder eller till ändring i gällande bestämmelser i ämnet,
som blivit framställda.
1. Översikt över hittills vidtagna åtgärder.
Mjölkregleringen. Enligt förordningen den 26 juni 1933 (nr 391) angående
mjölkavgift, vilken gäller till och med den 30 juni 1937, skall, där Kungl.
Majit så förordnar, för åstadkommande av förbättrade avsättningsförhållanden
för mjölk och mejeriprodukter upptagas avgift å inom riket saluförd
mjölk och till mjölk omräknad grädde med högst 3 öre per kilogram
mjölk. Avgiften skall erläggas, såvitt fråga är örn avgiftspliktig vara, som
av mjölkproducent levereras till mejeri eller mjölkhandlare, av den, som från
mjölkproducenten mottagit varan, samt beträffande annan avgiftspliktig vara
av mjölkproducenten. Jämlikt förenämnda förordning äger emellertid
Kungl. Majit från avgiftsskyldighet medgiva undantag, där så finnes skä
-
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
ligt med hänsyn till ringa produktion eller andra förhållanden. Vidare må,
då särskilda förhållanden därtill föranleda, mjölkavgift kunna efterskänkas
enligt av Kungl. Majit meddelade bestämmelser. Inflytande avgiftsmedel
skola enligt av Kungl. Majit utfärdade föreskrifter användas för förut angivna
ändamål.
Genom kungörelse den 20 juni 1935 (nr 362) med tillämpningsföreskrifter
till förenämnda förordning hava givits närmare bestämmelser angående,
bland annat, grunderna för mjölkavgiftens utgörande, ordningen för dess fastställande,
erläggande och indrivning samt beträffande restitution, avkortning,
avskrivning eller efterskänkande av sådan avgift ävensom rörande
kontroll över avgiftens utgörande och avgiftsmedlens förvaltning. Avgiften
är för tiden till och med den 30 juni 1936 bestämd till 2 öre för kilogram
mjölk. Uppbörden handhaves av svenska mejeriernas riksförening
u. p. a., som även omhänderhar förvaltningen av inflytande medel.
Enligt föreskrift i kungörelse den 28 juni 1935 (nr 415) har riksföreningen
bemyndigats att använda medlen i huvudsak för utbetalning av pristillägg
och prisutjämningsbidrag. Pristillägg utgår å smör, ost, kondenserad
mjölk, torrmjölk och grädde, som beretts inom riket och härifrån utförts,
med belopp, motsvarande skillnaden mellan medelnettoexport- och hemmamarknadspriset
för saltat runmärkt smör av medelkvalitet. Örn riksnoteringen
understiger 2 kronor 30 öre för kilogram smör, utgår vidare sedan
den 1 juli 1935 under vissa förutsättningar pristillägg för s. k. lantsmör,
som av mjölkproducent försäljes, med skillnaden mellan sistnämnda belopp
och riksnoteringen. Prisutjämningsbidrag utgår för inom riket producerad
mjölk eller grädde, varå mjölkavgift utgått och som använts för beredande
av smör, ost eller annan mejeriprodukt. För utbetalning av prisutjämningsbidrag
är riket indelat i 7 prisutjämningsdistrikt. För ändamålet
tillgängliga medel fördelas månadsvis på de 7 prisutjämningsdistrikten sålunda,
att vartdera av de båda nordligaste distrikten först erhåller ett särskilt
belopp, varefter återstoden delas mellan samtliga distrikt i förhållande till de
myckenheter mjölk och till mjölk omräknad grädde, varå mjölkavgift inom
de olika distrikten för månaden utgår. Det särskilda beloppet utgår med vad
å distriktet enligt sist angivna grund belöper av de under månaden å exporterade
produkter utlämnade pristilläggens sammanlagda belopp. Statens jordbruksnämnd
äger att på framställning av riksföreningen medgiva, att för
beredande av möjlighet till utjämning av bidragen under olika månader
visst belopp av distrikt tillkommande prisutjämningsbidrag tills vidare må
innestå hos riksföreningen.
Överstiger för viss vecka medelnettoexportpriset för kilogram smör 1 krona
50 öre, skall riksföreningen av avgiftsmedlen avsätta ett belopp, motsvarande
för kilogram under veckan exporterat smör skillnaden mellan sagda
medelnettoexportpris och 1 krona 50 öre, till en särskild fond, smörprisf
ond en. Skulle medelnettoexportpriset för kilogram exporterat smör för
någon vecka understiga 1 krona 35 öre, skall från smörprisfonden i mån av
tillgång till avgiftsmedlen överföras eif belopp, motsvarande för kilogram
Kungl. Majlis proposition nr 239
5
exporterat smör skillnaden mellan 1 krona 35 öre och medelnettoexportpriset.
— överstiger riksnoteringen för kilogram runmärkt smör för viss vecka
2 kronor 25 öre, skall enligt kungörelsen den 20 december 1935 (nr 630), vilken
trädde i kraft den 1 januari 1936, av avgiftsmedlen till smörprisfonden
för varje öre, varmed noteringen överstiger 2 kronor 25 öre, avsättas ett belopp
av 10,000 kronor. Skulle däremot noteringen understiga 2 kronor 25
öre, skall från fonden, i mån av tillgång, för varje vecka till avgiftsmedlen
överföras 10,000 kronor för varje öre, varmed noteringen understiger 2 kronor
25 öre. Under tiden 1 juli—31 december 1935 skulle dylik avsättning
till eller överföring från smörprisfonden ske, när riksnoteringen å runmärkt
smör understeg, respektive översteg 2 kronor 15 öre. Smörprisfonden förvaltas
av riksföreningen i enlighet med de närmare föreskrifter, som statens
jordbruksnämnd finner sig böra meddela.
För vinnande av det med upptagande av mjölkavgift avsedda syftet har
Kungl. Maj:t genom förordning den 10 februari 1933 (nr 29) med bestämmelser
om införselmonopol å mjölk och mejeriprodukter, vilken förordning
gäller till och med den 30 juni 1937, förklarats berättigad att meddela förbud
mot införsel av mjölk, grädde, smör och ost utan särskilt tillstånd. Med
stöd av detta bemyndigande har Kungl. Maj:t genom kungörelse den 30 juni
1934 (nr 377), vilken ursprungligen gällde till och med den 30 juni 1935 men
erhållit förlängd giltighet till och med den 30 juni 1936, förordnat, att nyssnämnda
varor ej må införas utan tillstånd av statens jordbruksnämnd. Under
vissa förutsättningar må dock införseltillstånd icke vägras.
Bland åtgärder, sammanhängande med mjölkregleringen, må vidare nämnas
de vid 1933 och 1934 års riksdagar beslutade anordningarna med upptagande
av skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl (kraftfoderskatt)
ävensom accis å margarin.
Bestämmelserna om kraftfoderskatt innefattas i en förordning
den 14 juni 1933 (nr 329). Enligt denna förordning, som ändrats senast i
enlighet med beslut av 1935 års riksdag genom förordning den 7 juni 1935
(nr 281), skall enligt Kungl. Maj:ts bestämmande erläggas en skatt av högst
8 öre för kilogram vid införsel till riket eller tillverkning inom riket för försäljning
av oljekakor, mjöl, erhållet genom krossning av oljekakor, och mjöl
framställt vid extraktion av råvara, som kan användas för tillverkning av
oljekakor. Från och med den 1 juni 1934 utgick skatten med 3 öre för kilogram
av varans nettovikt, men den 6 april 1935 höjdes skatten å andra här
avsedda varor än linfrökakor och linfrömjöl till 5 öre för kilogram. Sedermera
har Kungl. Majit genom kungörelse den 28 februari 1936 (nr 44) förordnat,
att skatten för tiden från och med den 1 mars 1936 skall utgå med
2 öre för linfrökakor och linfrömjöl samt nied 4 öre för övriga varuslag.
Föreskrifter örn accis å margarin utfärdades ursprungligen genom
en förordning den 26 juni 1933 (nr 405). Med stöd av däri lämnat bemyndigande
meddelade Kungl. Majit föreskrifter örn uttagande av accis å varan
under tiden intill utgången av juli 1934 med 20 öre samt under tiden där
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 239-
efter till och med utgången av juni 1935 med 30 öre för kilogram. I överensstämmelse
med beslut av 1935 års riksdag utfärdade Kungl. Majit sedermera
den 7 juni 1935 förordning (nr 259) om accis å margarin och vissa
andra fettvaror. Genom denna förordning erhöll Kungl. Majit bemyndigande
att för margarin, konstister, matolja och annat ersättningsmedel för smör
eller flott samt fettemulsion, som levererades intill utgången av juni månad
1937, bestämma accisen till högst 60 öre för kilogram av varans nettovikt.
Sedan Kungl. Majit med stöd av sistberörda bemyndigande genom kungörelse
den 28 juni 1935 (nr 388) förordnat, att accis å margarin skulle även
för senare halvåret 1935 uttagas med 30 öre för kilogram, sänktes accisen
genom kungörelse den 20 december 1935 (nr 628) för tiden från 1936 års
ingång tills vidare intill utgången av juni 1936 till 20 öre för kilogram. I
samband därmed ändrades, på sätt förut nämnts, bestämmelserna rörande
avsättning till, respektive överföring från smörprisfonden, varigenom de
medel, som stå till förfogande för utbetalning av pristillägg och prisutjämningsbidrag,
i stort sett lämnades oförändrade oaktat margarinaccisens sänkning.
— Samtidigt med att accisen å margarin undergått förändringar har
Kungl. Majit med stöd av riksdagens bemyndigande beslutat ändring av tullen
å margarin, så att denna, vilken ursprungligen utgjorde 15 öre för kilogram,
kommit att motsvara sistnämnda belopp med tillägg av margarinaccisen.
Någon accis å andra fettvaror än margarin har hittills icke uttagits.
I detta samband må vidare nämnas, att 1935 års riksdag medgivit, att
Kungl. Majit må, örn så befinnes nödvändigt för stödjande av priset å smör,
vidtaga åtgärder för reglering för tiden till och med den 30 juni 1937 av
införsel av margarin, konstister och fettemulsion
samt av råvaror för margarinindustrien och ämnen, varav dessa framställas,
i enlighet med vissa i Kungl. Majits proposition nr 227 till nämnda års riksdag
angivna riktlinjer. Detta bemyndigande har hittills icke behövt tagas
i anspråk.
Beträffande användningen av medel, som inflyta genom
skatten å oljekakor m. m. samt genom accisen å
margarin, har i förenämnda proposition nr 227 till 1935 års riksdag (sid.
16—17) lämnats en redogörelse för de bestämmelser, som i detta hänseende
gällt för tiden intill utgången av juni 1935, till vilken torde få hänvisas. På
framställning av Kungl. Majit i nyssberörda proposition beslöt riksdagen,
att den dittills tillämpade regeln rörande fördelning av de genom kraftfoderskatten
influtna medlen med 90 procent till mjölkregleringen och återstoden
till äggmarknadens stödjande borde bibehållas även under innevarande regleringsperiod.
De margarinaccismedel, som inflöto efter utgången av juni 1935,
skulle däremot till skillnad mot vad förut gällt helt tillföras mjölkregleringen.
Av behållna margarinaccismedel vid sistnämnda tidpunkt — uppgående
till ett belopp av över 3,000,000 kronor — skulle Kungl. Majit jämlikt riksdagens
bemyndigande under budgetåret 1935/1936 få använda erforderligt
belopp för utlämnande i särskilda fall till hjälpbehövande av inhemska jordbruksprodukter,
i främsta rummet mjöl, gratis eller till nedsatt pris. När
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 239•
7
mare föreskrifter rörande användningen av de medel, som inflyta genom
kraftfoderskatten och margarinaccisen, hava av Kungl. Maj:t meddelats genom
brev till statskontoret den 28 juni 1935.
Slaktdjursregleringcn. Jämlikt förordning den 7 juni 1935 (nr 279) angående
slaktdjursavgift, vilken förordning gäller till och med den 30 juni 1937
och efterträdde förordningen i samma ämne den 26 juni 1933 (nr 387),
skall, därest Kungl. Majit så förordnar, för åstadkommande av förbättrade
avsättningsförhållanden för slaktdjur och slakteriprodukter upptagas viss
avgift, slaktdjursavgift. Sådan avgift skall utgå för kött av nötkreatur,
får, get, svin eller häst, som godkänts vid besiktning å offentlig köttbesiktningsbyrå,
offentligt slakthus eller kontrollslakteri. Avgiftens belopp bestämmes
av Kungl. Majit under iakttagande att den får utgöra, räknat för
hel kropp, för nötkreatur, som efter nedslaktningen väger minst 150 kilogram,
och häst 3 kronor, för svin 2 kronor samt för övriga djur 1 krona.
Kungl. Maj :t äger medgiva undantag från avgiftsskyldighet, där så med hänsyn
till särskilda förhållanden finnes skäligt. Närmare bestämmelser rörande
ordningen för slaktdjursavgiftens erläggande och indrivande ävensom i
avseende å förordningens tillämpning i övrigt hava meddelats i kungörelse
den 20 juni 1935 (nr 363).
Sedan slaktdjursavgift upptagits under tiden 21 augusti 1933—31 december
1934 enligt vissa grunder, under sista halvåret 1934 dock endast beträffande
svin, uttogs icke avgift under år 1935. Genom kungörelse den 7 februari
1936 (nr 28) har emellertid Kungl. Majit efter framställning av statens
jordbruksnämnd förordnat örn upptagande av dylik avgift för tiden 1 mars
—30 juni 1936. Avgiften utgör för större nötkreatur 2 kronor, för andra
nötkreatur med en slaktvikt av minst 30 kilogram 1 krona, för spädgris,
vartill hänföres svin med en slaktvikt understigande 15 kilogram eller, om
avgiften uppbäres före slakten, med en levande vikt av högst 25 kilogram,
1 krona och för övriga svin 2 kronor. Motsvara de vid besiktningstillfället
godkända delarna av djuret ej mer än högst halv kropp, skall avgift utgå
med allenast hälften av förenämnda belopp.
De engelska kontingenteringsåtgärderna beträffande baconimporten hava
föranlett vissa exportreglerande bestämmelser. Enligt kungörelse
den 26 juni 1933 (nr 385) må utförsel till Storbritannien och norra Irland
av saltat fläsk tills vidare icke äga rum utan tillstånd av lantbruksstyrelsen
eller, efter lantbruksstyrelsen bestämmande, av svenska exportslakteriernas
förening u. p. a. Dylikt bemyndigande har lämnats föreningen. Vidare
skulle det enligt kungörelsen åligga lantbruksstyrelsen tillse, att utförseltillstånd
ej lämnades för större myckenhet än som av Kungl. Majit i särskild
ordning bestämts samt att utförselkvantiteten fördelades mellan exportörerna
enligt skäliga grunder och på sådant sätt, att en möjligast jämn utförsel
åstadkommes. Lantbruksstyrelsens ifrågavarande befattning med baconexporten
till England har genom kungörelse den 28 juni 1935 (nr 414) överflyttats
pä statens jordbruksnämnd.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
Exportkvantitetens storlek har växlat, men i stort sett har man att konstatera
en nedgång. Från att vid början av kontingenieringen omkring årsskiftet
1932/1933 hava utgjort något över 900,000 kilogram för fjortondagarsperiod
sjönk exportkontingenten till 466,325 kilogram brutto för sådan
period under sista kvartalet 1935. Under innevarande år har dock en mindre
höjning av den ordinarie exportkontingenten skett, så att denna enligt
Kungl. Maj:ts beslut den 21 februari 1936 för fjortondagarsperiod under tiden
26 februari—30 april 1936 utgör 485,200 kilogram brutto.
Genom beslut den 23 februari 1934 meddelade Kungl. Majit vissa bestämmelser
till utjämning av spänningen mellan fläskpriserna å exportmarknaderna
och å hemmamarknaden. Enligt dessa bestämmelser gäller bland
annat, att den som utför bacon har att, örn på visst sätt fastställt medelnettoexportpris
efter avdrag av 10 öre för någon vecka överstiger medelpartipriset
i Sverige för samma vecka, för varje kilogram under nästföregående
vecka exporterat bacon till statskontoret inbetala ett belopp, motsvarande
skillnaden mellan å ena sidan medelnettoexportpriset med sagda
avdrag och å andra sidan medelpartipriset. Därest medelnettoexportpriset
för någon vecka understiger medelpartipriset, skall exportören äga att för
kilogram under nästföregående vecka exporterat bacon utbekomma ett belopp,
motsvarande skillnaden mellan nämnda priser.
Även kontingenteringen av nötkreatursimporten till Tyskland har föranlett
en viss reglering av den svenska exporten av nötkreatur till nämnda
land. Sålunda gäller enligt kungörelse den 11 februari 1930 (nr 23) att
den, som vid utförsel till Tyskland av nötkreatur till slakt önskar komma i
åtnjutande av den lägre införseltull, som för visst antal djur är medgiven
Sverige, har att ansöka därom hos lantbruksstyrelsen, som prövar ansökningen.
Ifrågavarande arbetsuppgift har numera överflyttats å statens jordbruksnämnd.
Det antal djur, som årligen må införas från Sverige till Tyskland
till lägre tull, har under senare år varit 6,000.
Som ett led i de prisutjämnande åtgärderna på slaktdjursmarknadens område
ingår jämväl reglering av införseln av slaktdjur samt kött och
fläsk. Jämlikt bemyndigande av 1934 års riksdag förordnade Kungl. Majit
genom kungörelse den 19 oktober 1934 (nr 499), vilken gäller till och med
den 30 juni 1936, att levande nötkreatur, får och svin, kött av nötkreatur och
får, kött av häst samt fläsk — s. k. torrsaltat amerikanskt fläsk likväl undantaget
— ävensom konserver av dylikt kött eller av fläsk icke må införas till
riket utan tillstånd, som numera meddelas av statens jordbruksnämnd. Nämnden
äger föreskriva, att för dylikt tillstånd skall utgå licensavgift, vilken må
bestämmas för kött eller fläsk eller konserver därav till högst 50 öre för kilogram
samt för levande slaktdjur till högst samma belopp för kilogram slaktvikt.
De genom upptagande av slaktdjursavgift samt avgifter vid import eller
export av kött och fläsk inflytande medlen stå till förfogande för genomförande
av erforderliga prisstödjande åtgärder på slaktdjursmarknadens område.
Beträffande dispositionen av ifrågavarande medel må nämnas, att
Kungl. Maj.ts proposition nr 239-
9
Kungl. Maj:t genom brev till statskontoret den 28 juni 1935 förordnat, att statens
jordbruksnämnd skall äga att använda dels ett belopp av högst 1 miljon
kronor för att genom export av nötkreatur eller kött därav eller destruktion
av mindervärdiga djur eller genom infrysning av kött av nötkreatur
åstadkomma skälig avlastning å den inhemska marknaden för nötkreatur eller
kött därav, varvid skall iakttagas, att nämnden icke äger utan Kungl.
Maj:ts tillstånd för angivna ändamål utgiva mer än som motsvarar 25 öre för
kilogram av djurets levande vikt eller 50 öre för kilogram kött jämte ett
fraktbidrag av högst 20 kronor för djur, dels ock ett belopp av högst 300,000
kronor såsom bidrag vid export äv levande svin och kött därav eller vid infrysning
eller nedsmältning av fläsk, vilket bidrag må utgå med högst 50 öre
för kilogram slaktad vikt. Vidare har Kungl. Majit genom brev till statskontoret
den 15 november 1935 bemyndigat jordbruksnämnden att i enlighet
med de grunder och på de villkor, som nämnden bestämmer, förordna,
att pristillägg skall utgå vid export av kaninkött med ett belopp av tills vidare
högst 20 öre för kilogram.
Erinras må tillika, att Kungl. Majit genom tre särskilda beslut den 1 februari
och den 13 april 1934 samt den 25 januari 1935 för bestridande av
kostnader för av Sveriges slakteriförbund, förening u. p. a. eller under dess
ledning bedrivet organisationsarbete anvisat sammanlagt 250,000 kronor, därav
vid utgången av år 1935 förbrukats omkring 236,000 kronor, samt att
Kungl. Majit genom beslut förut denna dag ställt återstående belopp till förbundets
förfogande för ifrågavarande ändamål under år 1936.
Äggregleringen. Genom kungörelse den 23 februari 1934 (nr 24), vilken
ursprungligen ägde tillämpning till och med den 30 juni 1935 men sedermera
genom kungörelse den 7 juni 1935 (nr 283) förlänats fortsatt giltighet tills
vidare till och med den 30 juni 1937, har förordnats, att ägg ej må införas till
riket utan tillstånd av statens jordbruksnämnd eller den jordbruksnämnden
bemyndigar att meddela tillstånd till sådan införsel. Jordbruksnämnden har
vidare berättigats föreskriva, att för sådant tillstånd skall utgå licensavgift
enligt de grunder, som Kungl. Majit i särskild ordning bestämmer. Vad sålunda
stadgats skall enligt kungörelsen den 5 oktober 1934 (nr 490) äga tilllämpning
jämväl i fråga örn flytande äggvita, så ock äggula, som icke uteslutande
är avsedd för beredning av läder.
Enligt kungörelser den 4 maj 1934 (nr 139) och den 28 juni 1935 (nr 414)
gäller vidare, att utförsel av hönsägg icke må äga rum utan tillstånd av jordbruksnämnden
eller, efter jordbruksnämndens bemyndigande, av Sveriges
äggintressenters förening u. p. a., därvid skall tillses, bland annat, att utförselkvantiteten
fördelas mellan exportörerna enligt skäliga grunder och på sådant
sätt, att en möjligast jämn utförsel åstadkommes.
I anslutning till föreskrifterna i nyssnämnda kungörelser den 23 februari
och den 4 maj 1934 har Kungl. Majit genom brev till statskontoret den 28
juni 1935 utfärdat närmare föreskrifter angående regleringen av införseln
och utförseln av ägg. Beträffande införseln har förordnats, bland annat, att
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 239-
licensavgift må utgå med högst 30 öre för kilogram av varan. Vidkommande
utförseln har åt jordbruksnämnden uppdragits att, i den mån så prövas erforderligt
för främjande av avsättningen av hönsägg, till den som erhållit tillstånd
till utförsel av viss kvantitet ägg utbetala ett med hänsyn till prisläget
å exportmarknaden jämfört med prisläget å den inhemska marknaden bestämt
pristillägg, vilket beträffande ägg må för varje kilogram utgå med
högst 30 öre eller, där särskilda förhållanden skulle sådant påkalla, undantagsvis
med högst 40 öre. Den, som erhållit utförseltillstånd, är å andra sidan
skyldig att, därest för någon vecka medelnettoexportpriset för ägg överstiger
medelpartipriset för ägg i Sverige, inbetala ett av jordbruksnämnden
fastställt belopp, motsvarande skillnaden mellan å ena sidan medelnettoexportpriset
efter avdrag av exportkostnaderna och skälig handelsvinst samt å
andra sidan medelpartipriset. Med stöd av bemyndiganden i förenämnda kungörelser
den 23 februari och den 4 maj 1934 har jordbruksnämnden genom
beslut den 2 juli 1935 till Sveriges äggintressenters förening överlåtit de befogenheter,
som tillkomma nämnden i avseende å beviljande av införsel- eller
utförseltillstånd samt fastställande av licensavgift och utförselavgift.
Jämlikt beslut av 1935 års riksdag må för äggregleringens stödjande enligt
Kungl. Maj:ts närmare bestämmande tagas i anspråk, förutom influtna licensavgifter
för tillstånd till införsel av ägg och äggprodukter, dels 10 procent
av oljekaksskatten dels ock medel, vilka inflyta på grund av införselavgift
å havre och majs m. fl. fodermedel, i den mån sistnämnda medel ej åtgå för,
bland annat, bestridande av kostnaderna för utlämnande av fraktbidrag vid
transport av havre till vissa delar av Norrland m. fl. områden.
Fodermedelsregleringen. Till stöd för den inhemska fodersädsodlingen
och i syfte att minska tillgången på utländskt foder å den inhemska marknaden
hava under senare år ingripande åtgärder vidtagits. Således har såsom
förut nämnts oljekakor, som importeras eller inom riket tillverkas, belagts
med accis. För införsel av oljekakor erfordras däremot icke införseltillstånd.
Enligt förordningen den 18 maj 1934 (nr 153) örn införselavgift å
havre och majs jämte vissa andra fodermedel skall vidare, i den mån Kungl.
Majit så förordnar, sådan avgift erläggas för följande varor, som införas till
riket, nämligen havre, majs, korn, vicker, pelusker och andra foderärter,
foderbönor, manioka- och arrowrot (tapiokarot), produkter, vilka genom
förmälning eller på annat sätt för foderändamål framställts av dessa varor,
produkter av vete, råg och annan spannmål, vilka på grund av tillsättning
med annat ämne äro tjänliga endast för foderändamål, risfodermjöl, glutenfoder,
melassfoder och sockerschnitsel. Därjämte må Kungl. Majit förordna,
att införselavgift skall erläggas för andra till fodermedel hänförliga varor
av visst slag, vilka införas till riket. Införselavgift utgår med ett belopp, högst
6 öre per kilogram, som Kungl. Majit bestämmer. Med stöd av berörda bemyndigande
har Kungl. Majit genom kungörelser den 18 maj 1934 (nr 154),
den 5 april 1935 (nr 89) och den 21 augusti 1935 (nr 497) förordnat, att å
förenämnda varugrupper jämte kreatursfoder av animaliskt avfall, luzern
-
Kungl. Mcij:ts proposition nr 239-
11
mjöl och kli med undantag av mandelkli skall utgå införselavgift med ett
belopp av 3 öre för varje kilogram av varans nettovikt. Vidare gäller, att
enligt kungörelsen den 21 augusti 1935 (nr 496), vilken trädde i kraft den
1 september 1935, då tidigare genom kungörelsen den 21 december 1933 (nr
660) meddelade bestämmelser i ämnet upphörde att gälla, för införsel av
samtliga här omförmälda varuslag erfordras tillstånd av statens jordbruksnämnd.
Beträffande införsel av majs har Kungl. Majit genom beslut den 20 december
1935 meddelat vissa särskilda föreskrifter. Genom nämnda beslut
har jordbruksnämnden erhållit bemyndigande att medgiva svenska spannmålsföreningen
u. p. a. eller den, med vilken föreningen träffat av nämnden
godkänt avtal, tillstånd att, i den omfattning nämnden bestämmer, under
tiden från och med den 1 januari till och med den 30 juni 1936 verkställa
införsel av majs utan iakttagande av bestämmelserna i förenämnda förordning
den 18 maj 1934 (nr 153). Med stöd härav har jordbruksnämnden föreskrivit,
att före den 15 april 1936 införsel av majs får ske endast av den, som
med spannmålsföreningen därom träffat avtal samt till föreningen erlagt
licensavgift av 6 kronor för deciton.
Till stödjande av den svenska havreodlingen har därjämte genom förordningen
den 29 maj 1933 (nr 234) angående användande av svensk havre vid
gryn- och mjöltillverkning m. m. stadgats skyldighet för den, som driver
kvarn och därvid använder utländsk havre, att vid framställning av havregryn,
havremjöl, havremust och övriga produkter av havre, avsedda till
människoföda, använda svensk havre i sådan omfattning, att den för tid,
som Kungl. Maj:t fastställer (tillverkningsperiod), uppgår till viss av Kungl.
Majit bestämd procent av all den havre, varav under perioden nämnda
produkter framställas vid kvarnen (tillverkningsprocent). I anslutning
till denna förordning har genom kungörelse den 14 juni 1933 (nr 343) angående
reglering av införseln av havregryn och havremjöl, vilken kungörelse
gäller tills vidare till och med den 30 juni 1937, meddelats förbud mot införsel
till riket av sistnämnda varor utan tillstånd av Kungl. Majit. I detta
sammanhang må nämnas, att Kungl. Majit i anslutning till uttalande av
sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet i dess av 1935 års riksdag
godkända utlåtande nr 1 (sid. 104) bemyndigat statens jordbruksnämnd att
medgiva åtskilliga företag inom utsädes- och foderämneshandeln tillstånd
att mot export av .svensk utsädeshavre eller utsädeskorn införa motsvarande
myckenhet utländsk foderhavre eller utländskt kli utan erläggande av
stadgad införselavgift.
Slutligen må erinras örn att genom kungörelse den 19 oktober 1934 (nr
501), vilken ursprungligen gällde till och med den 30 juni 1935 men genom
kungörelse den 21 augusti 1935 (nr 500) förlänats fortsatt giltighet till och
med den 30 juni 1936, meddelats föreskrifter örn att statsbidrag må utgå för
sändning av för foderändamål avsedd inhemsk havre, som transporteras till
vissa delar av Norrland samt av Kopparbergs och Värmlands län. Bidraget
utgår med skillnaden mellan å ena sidan den crlagda frakten, inklusive vissa
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
avgifter, och å andra sidan en frakt beräknad för sändningens verkliga vikt
efter en avgift av 50 öre för 100 kilogram. I intet fall må dock statsbidraget
uppgå till högre belopp än 2 kronor 50 öre för 100 kilogram av sändningens
verkliga vikt.
Brödsädsregleringen. I förordningen den 13 juni 1930 (nr 249) om användande
av svenskt vete och svensk råg vid framställning av mjöl m. m.
(inmalningsförordningen) föreskrives skyldighet att vid framställning inom
riket av vetemjöl eller rågmjöl använda svenskt vete respektive svensk råg
till myckenhet motsvarande viss procent av allt det vete eller den råg, som
förmales vid vederbörande kvarn (inmalningsprocent). Vid framställning
av vetemjöl skall därjämte iakttagas, att det svenska vetet uppgår till viss
procent av varje för sig förmalt veteparti (minimiprocent). Motsvarande inblandningsskvldighet
föreligger beträffande mjöl, som införes till riket. Inmalningsprocenterna,
vilka under de första åren efter inmalningsförordningens
tillkomst växlade rätt avsevärt, hava alltsedan den 1 maj 1934 i verkligheten
utgjort 90 för vete och 98 för råg. Minimiprocenten för vete, som
Irån och med den 1 juli 1934 i praktiken utgjort 75, har från och med den
1 september 1935 höjts till 80.
Föreskrifterna i inmalningsförordningen kompletteras i viss mån genom
bestämmelserna i kungörelsen den 21 augusti 1935 (nr 493) angående reglering
av införseln av vete och råg samt därav beredda produkter. Enligt denna
kungörelse må vete och råg, spannmålsblandning, vari vete eller råg ingår,
mjöl av vete eller råg, gryn av vete, makaroner och vermiceller ävensom bröd
med undantag av dessertkäx, pepparkakor och andra slag av finare bakverk
samt hundbröd icke införas till riket utan tillstånd av statens jordbruksnämnd.
Vid införsel till riket av vissa av dessa varor, nämligen mjöl och
gryn av vete samt makaroner och vermiceller skall jämlikt kungörelse samma
dag (nr 494) erläggas införselavgift med 4 öre för kilogram av varans
nettovikt.
Vid sidan av dessa importreglerande åtgärder hava anstalter vidtagits för
att stödja brödsädspriserna inom landet genom inlösning av uppkommet
överskott av vete och råg. Enligt ett mellan svenska staten och ett för handhavande
av inlösningsförfarandet bildat bolag, svenska spannmålsaktiebolaget,
ingånget avtal, vilket trädde i kraft den 1 september 1935 och gäller till
och med den 31 december 1936, har bolaget förbundit sig att på vissa i avtalet
närmare angivna villkor under tiden från och med den 1 juni till och
med den 31 juli inköpa all inom landet odlad, salubjuden spannmål av vete
och råg, som är av fullgod, (torr, frisk och oskadad) kvarnduglig samt, vid
normal skötsel, lagringsduglig beskaffenhet, och som hembjudes bolaget före
den 15 maj det år, inköpet skall äga rum. Inköpen skola ske till det för
hela riket enhetliga pris, som för spannmål av normalkvalitet bestämmes av
Kungl. Majit. Till det av Kungl. Majit fastställda inlösningspriset, utgörande
enligt brev till statens jordbruksnämnd den 16 augusti 1935 (Sv. förf.-saml.
480/1935) 16 kronor 50 öre för 100 kilogram vete och 15 kronor 50 öre för
Kungl. Maj:ts proposition nr 239-
13
100 kilogram råg, skall för varje 100 kilogram för var dag, leveranser i enlighet
med ingånget köpavtal äga rum senare än den 1 juni, göras ett tillägg
av, under tiden till och med den 15 augusti 1 öre samt under tid därefter x/2
öre. Med stöd av bemyndigande i förenämnda avtal har statens jordbruksnämnd
den 29 augusti 1935 meddelat närmare bestämmelser angående kvalitetsfordringar
samt prisregleringsskalor för olika kvaliteter av vete och råg
att från och med den 1 september 1935 tills vidare tillämpas vid spannmålsaktiebolagets
inköp av brödsäd (Sv. förf.-saml. 502/1935).
Svenska spannmåls för eningen u. p. a., vilken tidigare handhaft de uppgifter,
som enligt förenämnda avtal tillkomma svenska spannmålsaktiebolaget,
har fortsatt sin verksamhet även under innevarande konsumtionsår och
därvid handhaft förvaltningen av det befintliga spannmålslagret. Den 1 april
1936 har emellertid spannmålsföreningen jämlikt beslut av Kungl. Majit den
27 mars 1936 trätt i likvidation, därvid spannmålslagret övertagits av spannmålsaktiebolaget.
Mellan bolaget och föreningen ingånget avtal avseende
reglering av förhållandet dem emellan från och med sistnämnda dag har
samtidigt godkänts av Kungl. Maj:!. Beträffande de närmare villkoren i avtalet
må nämnas, att lagret av bolaget övertagits till ett pris av 10 kronor för
deciton brödsäd.
Vad angår förutsättningarna för försäljning å den inhemska marknaden
av inlöst brödspannmål stadgas i ett mellan staten och spannmålsföreningen
i augusti 1935 ingånget avtal, att vid utförsäljning av brödspannmål av äldre
skörd skulle beaktas vikten av, å ena sidan, att största möjliga ekonomiska
utbyte av försäljningen därigenom erhölles samt, å andra sidan, att priserna
inom landet å brödspannmål och fodervaror såvitt möjligt ej genom utförsäljning
nedpressades. Vidare skulle gälla, att försäljningen av spannmål
å den inhemska marknaden finge ske endast under förutsättning att, i den
mån så av statens jordbruksnämnd påfordrades och på de villkor, som nämnden
bestämde, brödspannmål av ny skörd inköptes till en myckenhet, som
motsvarades av den inhemska försäljningen. I förutnämnda avtal mellan
staten och spannmålsaktiebolaget hava intagits i huvudsak enahanda bestämmelser,
kompletterade med föreskrifter om att försäljning ej får ske till
priser understigande marknadspriset samt att sistnämnda pris för gammal
skörd skall under tiden 1 juni—15 augusti, intill dess ny skörd kommer i
marknaden, anses utgöra minst det pris, som bolaget skulle haft att erlägga
vid inköp av samma spannmål för leverans vid den tid, bolagets leverans enligt
försäljningsavtalet sker. Till de således lämnade direktiven rörande villkoren
för utförsäljning av brödspannmål av äldre skörd har sammansatta bevillnings-
och jordbruksutskottet vid 1935 års riksdag i sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 1 fogat det uttalandet, att, för den händelse skörden
bleve knapp, den tendens till prisstegring för kvarnduglig vara över en mot
inlösningspriset svarande nivå, som då sannolikt vore att förvänta redan vid
regleringsårets början, icke borde förhindras genom statens disponerande över
befintligt spannmålslager. En prisstegring, vilken med hänsyn till skördeutfallet
måste te sig skälig och naturlig, borde få utveckla sig fritt. Först
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 239-
orri och när priserna nådde upp till den nivå, som bleve rådande vid början
av inlösningsperioden under då löpande regleringsår, borde regleringsorganet
begagna tillfället att genom försäljning på den inhemska marknaden av kvarnspannmål
minska sin lagerbehållning. Dylik försäljning finge dock ej verkställas
på sådant sätt, att priserna därigenom nämnvärt nedpressades under
senast angivna nivå.
För bestridande av kostnaderna för spannmålsaktiebolagets verksamhet
äger bolaget av staten uppbära ersättning, som Kungl. Maj:t bestämmer.
Ersättningen bör utgå med visst belopp för räkenskapsår samt bestämmas
så att skälig förräntning av bolagets aktiekapital möjliggöres. Detta kapital
har tecknats av staten och utgör 5 miljoner kronor. Som säkerhet för bolagets
upplåning av erforderligt rörelsekapital har staten vidare förbundit sig
att i mån av behov och på villkor, som Kungl. Majit bestämmer, tillhandahålla
bolaget statens 4 procent obligationer till nominellt belopp av 30 miljoner
kronor.
Jämlikt förordningen den 7 juni 1935 (nr 280) om veteavgift, vilken trädde
i kraft den 1 september 1935 och ersatte förordningen i samma ämne den
30 juni 1934 (nr 427), skall, där Kungl. Majit så förordnar, dylik avgift upptagas
å inom riket förmalt svenskt eller utländskt vete som användes för tillverkning
av mjöl eller gryn med det belopp, högst 3 öre för kilogram, som
Kungl. Majit bestämmer. Från veteavgift undantages dock all förmälning
mot tull eller lön för tillgodoseende av odlares husbehov. Genom kungörelse
den 21 augusti 1935 (nr 498) har Kungl. Majit fastställt veteavgiftens belopp
lör tiden 1 september 1935—31 augusti 1936 till 2.5 öre för kilogram av varans
nettovikt. Samtidigt har Kungl. Maj :t utfärdat kungörelse (nr 499) med
tillämpningsföreskrifter till nyssnämnda förordning, innefattande stadgande
om, bland annat, att uppbörden av veteavgift skall omhänderhavas av statens
jordbruksnämnd, som jämväl har att utöva kontroll över avgiftens behöriga
utgörande m. m. De medel, som inflyta genom upptagande av veteavgift,
skola i första hand tagas i anspråk för bestridande av kostnaderna för spannmålsregleringen
under det skördeår, då avgiften upptages.
Potatisregleringen. Till främjande av avsättningen av potatis har alltsedan
den 1 oktober 1933 tillverkningen och försäljningen av potatismjöl varit föremål
för reglering. Enligt förordningen den 26 juni 1933 (nr 389), vilken
genom förordning den 7 juni 1935 (nr 282) erhållit tillämpning till och med
den 30 september 1937, gäller, att tillverkning av potatisstärkelse (potatismjöl)
annorledes än till förbrukning i eget hushåll icke må äga rum utan
tillstånd av Kungl. Majit eller den, åt vilken rätten att meddela sådant tillstånd
av Kungl. Majit överlåtes. Jämlikt kungörelse den 15 augusti 1933 (nr
514) med tillämpningsföreskrifter till nämnda förordning meddelas tillstånd
att vid viss anläggning bedriva sådan tillverkning av potatismjöl av statens
potatismjölsnämnd. Rörande de närmare föreskrifterna i fråga om de skyldigheter,
som åvila den som erhållit tillverkningslicens, torde få hänvisas till
Kungl. Majits proposition nr 227 till 1935 års riksdag (sid. 133 och 134). För
Kungl. Muj:ts proposition nr 239.
15
tillverkningsåret 1 oktober 1935—30 september 1936 har Kungl. Majit i likhet
med under närmast föregående tillverkningsår fastställt det pris, som innehavare
av tillverkningslicens har att erlägga till leverantör för potatis,
som inköpes för framställning av stärkelse och är av för fabriksändamål
normal kvalitet, till 13 öre per stärkelseprocent och hektoliter, fritt fabrik.
Efter framställning av statens potatismjölsnämnd har Kungl. Majit den 4
oktober 1935 godkänt ett mellan nämnden och Sveriges stärkelseproducenters
förening u. p. a. den 30 september 1935 upprättat avtal, avseende inköp och
försäljning av potatisstärkelse under innevarande tillverkningsår. Avtalet,
som godkänts av Kungl. Majit under förbehåll, bland annat, att i 10 § av
nämnden gjord utfästelse vinner riksdagens godkännande, innebär, att föreningen
inköper den mängd potatisstärkelse, som framställes enligt meddelade
tillverkningslicenser å sammanlagt högst 170,000 deciton, med undantag
för vad som erfordras till husbehov för tillverkare och dennes leverantörer.
Avtalet är i huvudsak av samma lydelse som det i Kungl. Majits förenämnda
proposition nr 227/1935 (sid. 135—138) intagna avtalet mellan
nämnden och föreningen. De jämkningar, som vidtagits, hava, örn man bortser
från att nyssnämnda kvantitet innebär en höjning med 10,000 deciton,
1''öranletts därav, att avtalet skall gälla för tiden 1 oktober 1935—30 september
1936. Vad nu sagts gäller även beträffande 10 § i avtalet.
Enligt sagda paragraf åtager sig potatismjölsnämnden under förutsättning
av statsmakternas godkännande att vidtaga eller föranstalta om åtgärder
från statens sida, vilka bereda föreningen möjlighet att erhålla minst 28 kronor
per deciton för den 1 oktober 1936 inneliggande lager av potatisstärkelse,
dock med avdrag av 15,000 deciton. Dessutom åtager sig nämnden under
angivna förutsättning och om avtalet icke skulle förnyas att vidtaga eller föranstalta
om åtgärder från statens sida, vilka bereda föreningen möjlighet att
erhålla ersättning för ränte- och lagringskostnader enligt i avtalet angivna
grunder i avseende å inneliggande lager av potatisstärkelse, utom 15,000 deciton,
under tre månader, räknat från och med den 1 oktober 1936.
Tilläggas må att även avsättningen av potatis för bränneriändamål är föremål
för statsmakternas stöd. Under innevarande tillverkningsår gälla enahanda
föreskrifter i sådant hänseende som de, för vilka redogörelse lämnats
i förenämnda proposition.
Fonden för mötande av förluster å span ilin ålsregler ingen och jordbrukets
prisregleringsfond. Av de avgifter, för vilka tidigare redogjorts, ingå veteavgiften
ävensom införselavgifter å vete och råg samt därav beredda produkter
till fonden för mötande av förluster A spannmålsrcgleringen. Till
denna fond hörande medel skola användas till täckande av kostnader, som
stå i samband med spannmålsregleringens genomförande.
övriga skatter och avgifter — med undantag av mjölkavgifter — ingå till
jordbrukets prisregleringsfond. Användningen av till denna fond hörande
medel regleras i huvudsak genom bestämmelserna i Kungl. Majits brev i ämnet
till statskontoret den 28 juni 1935. För dessa bestämmelser har tidigare
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
redogörelse lämnats i samband med att de olika avgifterna behandlats. För
alt underlätta översikten över bestämmelserna torde jag emellertid här få
sammanfattningsvis anföra följande.
De medel, som inflyta genom uttagande av accis å margarin, skola, sedan
därav dels bestritts kostnaderna för kontroll över accisens utgörande dels
ock enligt Kungl. Maj:ts närmare bestämmande guldits vissa kostnader för
kontroll över utgörande av mjölkavgift, överlämnas till svenska mejeriernas
riksförening u. p. a. för att användas vid mjölkregl eringens genomförande.
För samma ändamål skola användas 90 procent av vad som inflyter
i skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl, sedan därav utbetalats
vad som åtgår för bestridande av kostnaderna för kontroll över oljekaksskattens
utgörande.
För slaktdjurs regleringens genomförande skall användas vad
som inflyter till fonden genom uttagande av särskilda avgifter vid införsel
eller utförsel av slaktdjur samt kött och fläsk ävensom genom uppbärande
av slaktdjursavgift.
Den återstående delen av de medel, som inflyta i skatt å oljekakor och
vissa slag av fodermjöl, ävensom vad som tillföres fonden i form av införselavgift
å havre och majs jämte vissa andra fodermedel samt i särskilda
avgifter vid införsel och utförsel av ägg, äggula och flytande äggvita, skall
användas för åstadkommande av förbättrade avsättningsförhållanden
för ägg och för gäldande av kostnader för fraktbidrag vid
transport av havre ävensom för bestridande av kostnader för
statens jordbruksnämnds verksamhet, i den mån sistnämnda
kostnader icke enligt Kungl. Maj:ts närmare bestämmande skola bestridas
av andra medel.
Fondens användning för skilda ändamål framgår i övrigt närmare av följande
sammanställning, angivande dels beloppen av de olika till fonden inflytande
medlen, dels ock de belopp som utgått ur fonden under tiden 1 juli
1935—29 februari 1936.
Jordbrukets p r i s r e g 1 e r i n g s f o n d.
(Sammanställning över influtna och utbetalda medel under tiden
Vt 1935—29/2 1936.)
Behållning från hudgetåret 1934/1935:
Margarinaccis.................................. 3,464,225: 9 3
Kraftfoderskatt, 90 %.......................... 1,957,752: io
Införselavgift för foder m. m.:
införselavgift för foder ...... 14,064: 92
d:o för ägg........ 43,029: 7 o
kraftfoderskatt, 10%........ 369,908: 19 427,002:81
Slaktdjursavgifter m. m.:
baconavgift.................. 1,276,003:27
slaktdjursavgift.............. 1,029,525:60
införselavgift för kött ...... ~ 2,305,528:87 8,154,509:71
Kungl. Maj:ts proposition nr 239-
17
Influtet under tiden */, 1935—29/a
1936:
Margarinaccis.................................. 12,566,712: 4 5
Kraftfoderskatt, 90 %.......................... 7,002,397: 86
Införselavgift för foder m. m.:
införselavgift för foder ...... 1,151,170: 4i
d:o för ägg........ 72,565:6i
kraftfoderskatt, 10 %........ 778,044: 19
övriga ...................... — 2,001,780: 21
Slaktdjursavgifter m. m.: baconavgift.................. slaktd j ursavgift.............. införselavgift för kött........ | 2,634: 6 3 7,760: so |
|
övriga ...................... | — | 10,395: is |
|
| Summa kronor |
Utbetalt under tiden J/7 1935—29/2 |
|
|
1936: |
|
|
Margarinaccis: utdelning av mjöl .......... mjölkavgiftskontroll.......... svenska mejeriernas riksfören. | 467,965: — |
|
andra utgifter .............. | 106,919: 19 | 13,488,908: si |
Kraftfoderskatt, 90 %: |
|
|
svenska mejeriernas riksfören. | 8,951,187: is | 8,955,032: 86 |
Införselavgift för foder m. m.: fraktbidrag för havre........ statens jordbruksnämnd...... andra utgifter .............. | 349,744: 65 | 1,020,882: 03 |
Slaktdjursavgifter m. m.: nötkreatursexport............ övriga åtgärder på slaktdj urs-marknaden ................ | 436,427: 38 4,618: 09 |
|
fläskexport.................. infrysning av fläsk .......... baconbidrag ................ andra utgifter .............. | 181,061: 84 74,187: 14 | 2,337,417: 33 |
21,581,285: 65
29,735,795: 36.
25,802,241: 03
Behållning den 29 februari 1936:
Margarinaccismedel ............
Kraftfoderskatt, 90 %..........
Införselavgift för foder m. m. ..
Slaktdjursavgifter m. m.......
2,542,029:57
5,117: 10
1,407,900: 99
— 21,493: 33
3,933,554: 33.
Summa kronor 29,735,795: 36.
Bihang lill riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 239.
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
2. Verkningarna av de vidtagna stödanordningarna.
Genom beslut den 1 november 1935 har Kungl. Majit uppdragit åt jordbruksnämnden
att verkställa utredning dels rörande fortsatta åtgärder till
brödsädsodlingens stödjande dels ock huruvida beträffande övriga prisreglerande
anordningar på jordbrukets område, vilka stå under nämndens tillsyn,
ändringar eller andra åtgärder av beskaffenhet att böra underställas
1936 års riksdag kunde vara av omständigheterna påkallade. I sitt i anledning
därav den 10 januari 1936 avgivna utlåtande har jordbruksnämnden
lämnat en redogörelse för verkningarna av de under löpande regleringsperiod
vidtagna stödanordningarna. Av denna redogörelse, vilken kompletterats
med uppgifter för tiden intill utgången av mars 1936, framgår bland
annat följande.
Mjölkregleringen. Smörpriset i den internationella handeln var under
senare halvåret 1935 föremål för en kraftig höjning. Manchesternoteringen
för danskt smör, som i maj 1935 var nere i 180 öre i svenskt mynt, steg därefter
hastigt och uppgick i september till 243 öre för lfilogram räknat. Prisstegringen
fortsatte även under oktober — den 18 oktober utgjorde noteringen
265 öre för kilogram — men därefter har en tillbakagång skett. Den
20 mars 1936 noterades sålunda danskt smör i Manchester till 236 öre för
kilogram.
Smörprisets uppgång i den internationella handeln medförde en stegring
även av exportpriset för svenskt smör. Medelnettoexportpriset, som under
veckan 10—-16 maj 1935 uppgick till 112 öre, steg sålunda under fyraveckorsperioden
6 september—3 oktober 1935 till cirka 185 öre för kilogram.
Under de båda nästpåföljande veckorna höjdes sistnämnda pris ytterligare
— veckan 11—17 oktober var det uppe i 207 öre för kilogram — men därefter
har en tillbakagång ägt rum. Under veckan 20—26 mars 1936 utgjorde
det 159 öre för kilogram. Då riksnoteringen för runmärkt smör sedan
början av juli 1935 utgjort 215 öre för kilogram efter att dessförinnan legat
vid 230 öre för kilogram, har en avsevärd minskning skett i det pristillägg,
som veckovis utbetalats för exporterat smör.
Mjölkproduktionen i Sverige, som tidigare befunnit sig i en kraftig ökning,
har under hösten 1935 stagnerat eller till och med gått något tillbaka.
Omsvängningen ägde rum under september. Myckenheten avgiftsbelagd
mjölk var sålunda sistnämnda månad 217,974 ton mot 224,818 ton samma
månad 1934, vilket innebär en minskning med drygt 3 procent. För oktober
1935 uppgick nedgången till drygt 5 procent. Under november var emellertid
minskningen mycket obetydlig och under december 1935 samt januari
1936 har nära nog paritet uppnåtts med mjölkproduktionen under motsvarande
månader ett år tidigare. I detta sammanhang må nämnas, att tillbakagången
i mjölkproduktionen framför allt framträtt i västra Sverige men
även i någon mån i södra Sverige.
Kungl. Maj:ts proposition nr 239-
19
Beträffande orsakerna till ifrågavarande produktionsminskning erinrar
jordbruksnämnden i första hand om den synnerligen otjänliga väderlek, som
varit rådande under senaste höst och vilken i hög grad nedsatt kornas mjölkavkastning.
En annan medverkande omständighet har på sina håll varit
dåliga betesförhållanden under eftersommaren på grund av torka. En ytterligare
omständighet, som verkat begränsande på försäljningen av mjölk, har
varit de höga priser för kött och fläsk, som rått under senaste månaderna.
Mjölken uppgives sålunda numera utfodras i väsentligt större omfattning än
tidigare. Vidare hava även, enligt vad jordbruksnämnden inhämtat genom
förfrågningar hos sekreterarna vid olika hushållningssällskap, de höjda
kraftfoderpriserna bidragit att hålla tillbaka mjölkproduktionen. Sistnämnda
faktor har varit av särskild betydelse i de trakter, varest 1935 års höskörd
ägt mindre näringsvärde.
Nedgången eller stagnationen i mjölkproduktionen under senaste månaderna
har icke motsvarats av en minskning i efterfrågan å mjölk och mejeriprodukter,
utan denna har i stället stigit. I fråga om konsumtionsmjölk är
visserligen ökningen sedan motsvarande tid 1934 icke så framträdande, men
den kommer dock tydligt till synes. Beträffande ost däremot är ökningen
väsentligt starkare. Särskilt under augusti och september 1935 synes en livlig
efterfrågan därav hava gjort sig gällande. Försäljningen av svensk ost
angivna månader var sålunda 3,582 respektive 3,144 ton mot 3,089 respektive
2,652 ton samma månader 1934, vilket innebär en stegring med cirka
17 procent. Även under de följande månaderna har förelegat en stark efterfrågan
av ost. Av smör har likaledes förbrukningen inom landet ökats under
de senaste månaderna. Den inhemska försäljningen av mejerismör under
månaderna augusti—januari har stigit från 20,467 ton 1934/1935 till
23,110 ton 1935/1936 eller med något över 12 procent. Även denna konsumtionsökning
torde enligt jordbruksnämndens uppfattning vara en följd av
den allmänna konjunkturförbättringen, varjämte den vidtagna sänkningen
av smörpriset såväl i öppna marknaden som vid leverans från mejeri till
mjölkleverantörerna medverkat.
Minskningen i mjölkproduktionen under sistlidna höst har lett till att
en viss knapphet på mjölk och mejeriprodukter framträtt inom landet.
I fråga om konsumtionsmjölk har denna knapphet kommit
till synes särskilt i västra Sverige, varest, som redan nämnts, produktionsminskningen
gjort sig mest märkbar. För att tillgodose behovet av konsumtionsmjölk
inom Göteborg har därför tillförselområdet för denna ort måst
utvidgas. I syfte att undvika att genom för rikliga prisutjämningsbidrag en
höjning av konsumtionsmjölkpriset skulle framkallas, hava av prisutjämningsmedlen
för de senaste månaderna innehållits vissa belopp.
Beträffande osten har knappheten föranlett en markerad prisstegring.
Detta har medfört, att det för närvarande är väsentligt mer lönande att ysta
än att kärna smör; enligt uppgift skulle skillnaden i lönsamheten vara ej
mindre än cirka 2 öre för kilogram produktmjölk. Jordbruksnämnden framhåller,
att detta förhållande givetvis i längden icke kan bestå utan att mjölk
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 239-
överföres från smörtillverkning till ostberedning, en utveckling som i nuvarande
situation ansetts ej vara önskvärd. För att i någon mån förhindra
densamma har jordbruksnämnden sökt underlätta importen av ost. I sådant
syfte medgav nämnden, att under november 1935—januari 1936 införsel
fick ske utan att vederbörande importör avkrävdes förbindelse att erlägga
införselavgift. Ostimporten har ock utvidgats avsevärt under de senaste
månaderna. Priset å svensk ost ligger dock alltjämt förhållandevis
högre än smörpriset.
Vad slutligen smör beträffar, har knappheten på den inhemska marknaden
föranlett, att betydande mängder, som i annat fall skulle hava exporterats,
försålts inom landet. Smörexporten har därför under de senaste månaderna
sjunkit avsevärt; den uppgick sålunda under november och december
1935 till i medeltal 227 ton i veckan och under januari—februari 1936
till i genomsnitt 310 ton i veckan efter att under veckan 28 juni—4 juli
hava varit uppe i 658 ton. Minskningen har drabbat framför allt de extra
försäljningarna till vederbörande tyska statsorganisation, vilka försäljningar
vissa tider praktiskt taget upphört. Den reguljära kontingenten till Tyskland
-— omkring 85 ton för vecka — fylles däremot alltjämt helt. Exporten
till Storbritannien, som i juli 1935 uppgick till cirka 300 ton i veckan, har
sjunkit betydligt. Under veckan 14—20 februari 1936 var den nere i 116 ton.
Enligt vad jordbruksnämnden uttalar är det emellertid av vikt för bibehållande
för framtiden av våra avsättningsmöjligheter å den brittiska marknaden,
att exporten dit ej tillfälligtvis alltför starkt nedpressas. Tillförseln
av svenskt smör å sistnämnda marknad har under år 1935 minskats med
cirka 40 procent i jämförelse med förhållandena under år 1934. Därigenom
har exporten till Storbritannien av svenskt smör bragts ned till ungefär samma
omfattning, som den hade i medeltal åren 1931—1933.
För att utan ytterligare beskärning av vår smörexport till sistnämnda land
kunna tillgodose det inhemska behovet har svenska mejeriernas riksförening
ansett sig böra ordna med import av utländskt smör. Under månaderna
november 1935—januari 1936 har salunda till Sverige införts
tillhopa 600 ton smör. Beträffande det av riksföreningen införda smöret,
varmed avses att ersätta en för tillfället utebliven inhemsk tillförsel, har
nämnden enligt bemyndigande av Kungl. Maj:t föreskrivit, att bestämmelserna
i kungörelsen den 1 juli 1927 (nr 332) angående bestämmelser att
iakttagas vid införsel till riket samt handel med utländskt smör icke skola
vara tillämpliga. Kungl. Maj:t har vidare medgivit, att med ifrågavarande
införsel förenade kostnader må efter nämndens godkännande bestridas av
till mjölkregleringen inflytande medel.
Förändringarna i avsättningsförhållandena för den svenska mjölkproduktionen
under de senaste månaderna hava givetvis påverkat även mjölkregleringen.
Ehuru mjölkavgiftens belopp icke ändrats, hava inkomsterna
därav minskats något på grund av nedgången i mjölkproduktionen, men
minskningen är obetydlig. Den ökning i försäljningen av margarin, som
skett under 1935 i jämförelse med förhållandena 1934, spelar ej heller ur
Kungl. Maj:ts proposition nr 239-
21
nu ifrågavarande synpunkt någon större roll. Av vikt i förevarande hänseende
är däremot den nedsättning av accisens belopp till 20 öre för kilogram,
som vidtagits från och med den 1 januari 1936. Det kan beräknas,
att genom denna åtgärd de medel, som inflyta till mjölkregleringen, komma
att minska med i runt tal 5 miljoner kronor för år. Denna inkomstminskning
kompenseras emellertid enligt vad förut nämnts i viss mån därigenom,
att medgivande lämnats riksföreningen att höja smörnoteringen inom landet
till 2 kronor 25 öre för kilogram utan att avsättning till smörprisfonden behöver
ske.
Vad angår smörexporten hava utgifterna för denna nedgått kraftigt under
senare månader. På grund av exportprisets uppgång hava, som redan
nämnts, pristilläggen till sin storlek minskats avsevärt. Enligt gällande bestämmelser
skall emellertid, därest medelnettoexportpriset överstiger 1 krona
50 öre för kilogram, av avgiftsmedlen till smörprisfonden avsättas ett belopp
.svarande mot för kilogram exporterat smör skillnaden mellan exportpriset
och 1 krona 50 öre. Detta innebär, att fördelarna av att exportpriset överstiger
nyssnämnda belopp icke direkt komma producenterna tillgodo utan
att besparade medel skola användas för finansiering av prissänkningar å
olika varor. Genom Kungl. Maj:ts brev den 28 juni 1935 överfördes till
sagda fond av medel, som riksföreningen tidigare innehållit, ett belopp av
3 miljoner kronor. Under tiden 1 juli 1935—31 mars 1936 har smörprisfonden
tillförts sammanlagt 1,800,000 kronor, vadan dess behållning sistnämnda
dag uppgick till omkring 4,800,000 kronor.
Kostnaderna för smörexporten hava emellertid minskats även därigenom
att exporten avtagit. Utgår man från att under september—december månader
1935 en minskning i exportkvantiteten skett i jämförelse med motsvarande
tid 1934 av i runt tal 2,000 ton, skulle detta innebära, att mjölkregleringen
inbesparat cirka 1.6 miljoner kronor. Detta belopp kommer helt
producenterna tillgodo i form av höjda prisutjämningsbidrag. Höjningen
motsvarar för samma tid inemot 0.3 öre för kilogram produktmjölk.
Slaktdjursregleringen. Betingelserna för slaktdjursmarknadens reglering
hava under senaste halvåret likaledes avsevärt förändrats. Beträffande ifrågavarande
reglering bero resultaten i allt väsentligt av möjligheterna att avsätta
slaktdjur samt kött och fläsk utomlands ävensom av storleken av den
inhemska produktionen och efterfrågan inom landet av nämnda varor. I
berörda förhållanden har en omkastning skett under senast förflutna halvår.
Utsikterna att till nöjaktiga priser avsätta svenskt fläsk i Storbritannien,
som för närvarande utgör vår enda mera reguljära avsättningsmarknad
för fläsk, hava icke förbättrats. Den ordinarie kontingent, som
under tiden 1 oktober 1935—25 februari 1936 tillkommit Sverige, utgjorde
endast cirka 85 procent av vad som ett år tidigare fick utföras till Storbritannien
från Sverige. Från och med den 26 februari 1936 har dock en höjning
av den dessförinnan tillämpade kontingenten skett med omkring 4 procent.
Baconpriset å den brittiska marknaden var under hösten 1935 lägre
22
Kungl. May.ts proposition nr 239•
än under motsvarande tid år 1934, men en omsvängning har därefter ägt
rum. Baconexporten har numera praktiskt taget förlorat sin betydelse för
den inhemska fläskmarknadens reglering därigenom, att kontingenterna avse
en mycket kort tid (14 dagar). Till andra marknader än Storbritannien
har efter utgången av juni 1935 export skett endast i mycket begränsad omfattning.
Möjligheterna att på denna väg minska utbudet å den svenska
fläskmarknaden, vilka tidigare varit mycket små, hava dock förbättrats under
senaste tiden som följd av den i flera europeiska stater framträdande
knappheten på fläsk. Något behov att anlita denna utväg föreligger dock
ej för närvarande.
Tillförseln av svenskt fläsk har nämligen under den gångna hösten minskats
mycket starkt. Antalet vid rikets samtliga besiktningsanstalter undersökta
svin har sålunda nedgått från 115,000 i medeltal för månad under senare
halvåret 1934 till cirka 100,000 under det sistförflutna halvåret. Då
fläsket numera torde vara föremål för besiktning i större utsträckning än
tidigare, är minskningen i fläskproduktionen ännu starkare än vad som
framgår av förenämnda siffror. Priset å fläsk i Sverige har ock under innevarande
regleringsperiod legat avsevärt högre än ett år tidigare. Alltsedan
mitten av juni 1935 har med undantag för tre veckor i slutet av juli och
början av augusti medeltalet av veckonoteringarna för fläsk å de platser,
varest offentliga slakthus finnas, icke understigit 115 öre för kilogram, vilket
motsvarar cirka 75 procent av medelnivån för fläsk åren 1925—1929. I
genomsnitt för senast förflutna halvår har partipriset utgjort 122 öre. Under
de veckor, då fläskpriset understeg nyssnämnda belopp, 115 öre, inlades
betydande kvantiteter fläsk i frysrum, vilka sedermera försåldes under oktober
och november 1935 för att motverka den då inträdande fläskbristen.
Minskningen i fläskproduktionen framträdde särskilt under sista kvartalet
1935, vilket föranledde jordbruksnämnden att under denna tid medgiva
införsel av fläsk över Stockholm. Då med ifrågavarande införsel avsågs att
ersätta en utebliven tillförsel av svenskt fläsk, bemyndigades nämnden föreskriva
att sålunda infört fläsk skulle i avseende å stämpling m. m. behandlas
som svenskt sådant. Storleken av ifrågavarande införsel framgår av en av
nämnden åberopad sammanställning, vari även intagits uppgift rörande de
kvantiteter infruset fläsk, som under samma tid uttagits från fryshus.
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
23
Vecka | Pris i Stock-holm | Uttag och för-sälj ning av | Import av kg | Summa kg |
1935 1 oktober— 5 oktober .......... | 130 | 33,166 | 605 | 33,771 |
7 oktober—12 oktober .......... | 132 | 100,096 | 945 | 101,041 |
14 oktober—19 oktober .......... | 138 | 139,577 | 2,972 | 142,549 |
21 oktober—26 oktober .......... | 145 | 125,526 | 36,651 | 162,177 |
28 oktober— 2 november ........ | 145 | 7,433 | 47,395 | 54,828 |
4 november— 9 november ...... | 140 | 921 | 98,031 | 98,952 |
11 november—16 november ...... | 130 | 1,775 | 161,613 | 163,388 |
18 november—23 november ...... | 126 | 6,849 | 65,814 | 72,663 |
25 november—30 november ...... | 124 | — | — | — |
2 december— 7 december........ | 130 | 19,124 | 35,098 | 54,222 |
9 december—14 december........ | 133 | 9,009 | 145,786 | 154,795 |
16 december—21 december........ | 133 | 1,700 | 391,734 | 393,434 |
23 december—28 december........ | 135 | — | 95,498 | 95,498 |
30 december— 4 januari 1936 .... | 135 | — | 160,692 | 160,692 |
1936 6 januari—11 januari............ | 135 | — | 151,840 | 151,840 |
13 januari—18 januari............ | 135 | — | 215,846 | 215,846 |
20 januari—25 januari............ | 133 | — | 72,846 | 72,846 |
27 januari— 1 februari .......... | 129 | — | 30,611 | 30,611 |
3 februari—8 februari .......... | 124 | — | — | — |
10 februari—15 februari.......... | 120 | — | — | — |
17 februari—22 februari.......... | 125 | — | — | — |
24 februari—29 februari.......... | 129 | — | — | — |
2 mars— 7 mars................ | 130 | — | 7,001 | 7,001 |
9 mars—14 mars................ | 135 | — | 39,852 | 39,852 |
16 mars—21 mars................ | 133 | — | — | — |
23 mars—28 mars................ | 132 | - | — | — |
I detta sammanhang må nämnas, att av den under december 1935 och
januari 1936 företagna importen fyra femtedelar ombesörjts av Sveriges slakteriförbund.
Även av den import, som skedde i början av mars 1936 efter
framställning av slakteriförbundet, kom huvudparten på förbundet.
Vid sidan av införseln över Stockholm har fläsk importerats över Haparanda
för tillgodoseende av behovet i övre Norrland. Knappheten på fläsk
i södra Sverige har medfört, att befolkningen i Norrbotten, varest svinproduktionen
är av ringa omfattning och endast torde motsvara en mindre del
av behovet, måst täcka detta medelst importerat fläsk.
Även i fråga om nötkreatur och nötkött bar marknadsläget under
det senaste halvåret förändrats. Den utförsel därav, som för närvarande
förekommer, utgöres av exporten till Tyskland. Denna, som tidigare
var av de tyska myndigheterna bestämd till viss myckenhet för år med fri
-
24
Kungl. Majlis proposition nr 239■
het för vederbörande svenska exportörer att variera utförseln under olika
månader efter den svenska marknadens behov, har numera fastlåsts till
viss myckenhet för månad. Den möjlighet att med anlitande av ifrågavarande
export reglera den svenska köttmarknaden för längre perioder, som
tidigare funnits, har därigenom upphört. De vid exporten erhållna priserna
hava icke varit tillfredsställande. I pristillägg har sålunda under tiden
juli—december 1935 utbetalats mellan 16 och 25 öre för kilogram levande
vikt. För innevarande år torde dock pristillägget sannolikt komma att bliva
lägre. Den import, som förekommit, har i allt väsentligt skett över Haparanda
och varit avsedd för täckande av behovet i övre Norrland, som även
i detta hänseende utgör ett underskottsområde. Delvis har ock införseln
varit betingad av handelspolitiska skäl.
Priserna å nötkött hava i allmänhet under senaste halvåret varit i jämnhöjd
med det genomsnittliga prisläget under åren 1925—1929. Enligt vad
jordbruksnämnden framhåller torde priserna för nötkött under senare halvåret
1935 sålunda hava varit något högre än som med stödåtgärderna åsyftats.
Orsaken härtill anser nämnden främst vara en kraftigt ökad efterfrågan
å kött. Antalet slaktade nötkreatur har nämligen ej visat någon tendens
att minska. Då förutom exporten till Tyskland några särskilda regleringsanordningar
på detta område icke under året vidtagits, vill det enligt
nämndens mening synas, som om i fråga om nötkött jämvikt mellan tillgång
och efterfrågan uppnåtts.
Äggregleringen. På äggmarknadens område hava förhållandena ej undergått
några större förändringar under innevarande regleringsperiod. Möjligheterna
att vinna avsättning för svenska ägg äro i stort sett desamma som
tidigare. Exportpriserna hava visserligen varit låga men dock icke lägre
än under år 1934. Inom landet hava äggpriserna legat väsentligt högre än
under år 1934. Medeltalet för detaljpriser å ägg under 1935 har uppgått till
75 procent av medelpriset för perioden 1925—1929. Ett medeltal, framräknat
ur siffror, som för olika månader växlat mellan 63 procent och 88 procent,
är emellertid med hänsyn till variationen i produktionen för olika perioder
av året mindre upplysande, när det gäller att bedöma den ökning i
inkomst, som verkligen tillförts producenterna.
Prisstegringen har föranletts i främsta rummet genom de utdelade pristilläggen
och den stabilitet, som medvetandet om dessas förefintligthet framkallat
å äggmarknaden. Utvecklingen har medfört en jämförelsevis större
enhetlighet i pristilläggens utmätande i anslutning till något jämnare priser
i marknaden under de växlande produktionsperioderna.
Införsel av ägg för konsumtionsändamål har skett endast under kortare
perioder i början av 1935 och 1936, då den inhemska produktionen varit för
ringa för att efterfrågan skulle kunna tillgodoses till rimliga priser med
svenska ägg. Äggula och flytande äggvita hava införts i vissa begränsade
mängder. Någon märkbar inverkan på prissättningen å äggmarknaden torde
emellertid ej hava föranletts av den verkställda införseln. Licensavgif
-
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 239-
ten för import av ägg i skal har under år 1935 per kilogram införd vara utgjort
10 öre under tiden 1 januari—7 mars, 20 öre under tiden 8 mars 30
april samt 25 öre under återstoden av året. För äggula och flytande äggvita
har uttagits 5 öre högre licensavgift per kilogram.
Fodermedelsregleringen. En överslagsberäkning synes utvisa, att cirka två
tredjedelar av den samlade foderskörden i riket användes som foder åt nötkreaturen.
Dessa erhålla som grundfoder framför allt hö, halm, grönfoder
samt blast och foderrotfrukter. För mjölkproduktionens höjande samt
åstadkommande av en förbättrad kvalitet hos mjölken erhålla nötkreaturen
därjämte tillskott i form av, bland annat, kli samt gröpe av blandsäd och
havre ävensom oljekakor och oljekaksmjöl. Enligt vad smör- och margarinkommittén
framhållit i sitt betänkande angående avsättning av smör och
andra fettämnen av inhemskt ursprung, kan en viss förskjutning i den procentuella
sammansättningen av kraftfodret mot ökad användning av gröpe
på bekostnad av oljekakorna iakttagas. Även strävandena att genom en
rationell beteskultur bättre tillvarataga utfodringsmöjligheterna å den egna
gården hava verkat hämmande å användningen av oljekakor.
Under senaste åren hava priserna å oljekakor utomlands varit mycket
låga. Priserna inom landet hava däremot stigit till följd av kraftfoderskatten.
Efter att hava stått som högst i oktober och november 1935 — medelnoteringen
i Sverige för jordnötskakor utgjorde då drygt 19 kronor för 100
kilogram — hava dock priserna sedan dess sjunkit ej obetydligt.
Trots det jämförelsevis höga prisläget har tillförseln av oljekakor i
Sverige föregående år icke minskats i jämförelse med år 1934. För tiden fram
till och med augusti var dock importen och försäljningen från inhemska
fabriker av oljekakor väsentligt mindre 1935 än 1934. I vad mån de mycket
omfattande inköp, som därefter verkställts, skett i spekulativt syfte med
hänsyn till den utrikespolitiska situationen kan ännu ej tillförlitligt bedömas.
Förbrukningen av oljekakor torde emellertid trots det ökade behovet
därav på grund av minskad inhemsk produktion av äggviterikt foder under
år 1935 hava varit något mindre än under år 1934. Huru stor denna minskning
varit torde näppeligen kunna fastställas med säkerhet. I varje fall har
den dock icke varit av den omfattning, att den utövat något ogynnsamt inflytande
å mjölkens kvalitet.
Det höjda prisläget för oljekakor bär medfört en ökning i efterfrågan å k 1 i
under förliden höst och då tillgången icke ökats, har som följd därav priset
å denna vara stigit. Sveriges allmänna lantbrukssällskaps notering å
vetekli ligger för närvarande drygt 50 öre högre för 100 kilogram än ett år
tidigare. Att tillförseln av kli icke ökats sammanhänger med att jordbruksnämnden
icke ansett sig böra frångå de direktiv angående reglering av kliimporten,
som av statens spannmålsnämnd på sin tid meddelades och vilka
inneburo, att tillstånd till införsel av kli skulle medgivas endast för en myckenhet
motsvarande 10 procent av vad som i medeltal åren 1931—1933 infördes
till riket. Som en följd härav har kliimporten nedskurits till endast
26
Kungl. Majlis proposition nr 239-
cirka 7,000 ton för år räknat. Den inhemska tillverkningen av kli torde hava
hållit sig tämligen oförändrad vid mellan 125,000 och 150,000 Ion för år.
Som foder till svän har tidigare i stor utsträckning använts majs. Denna
vara har ock tidigare i icke ringa kvantiteter förbrukats vid hönsskötseln. I
syfte att bereda ökade avsättningsmöjligheter för inhemskt foder har emellertid
majsimporten numera genom införande av licenstvång m. m. kraftigt
beskurits. Efter att tidigare vissa år hava legat vid omkring 300,000 ton
stannade densamma för år 1934 vid cirka 107,000 ton och för år 1935 vid
omkring 43,000 ton. På grund av den begränsade tillförseln av majs har
priset därå i Sverige, enligt Sveriges allmänna lantbrukssällskaps noteringar,
alltsedan september 1934 hållit sig mellan cirka 15 och 16 öre för kilogram.
De inhemska fodermedel, som i foder staten fått ersätta majsen, hava väsentligen
varit denaturerad brödsäd samt fodersäd. Under sistlidna konsumtionsar
marknadsfördes sålunda omkring 100,000 ton denaturerad brödsäd.
Huru stora mängder fodersäd, som utgjort ersättningsmedel för majs, låter
sig däremot näppeligen beräkna. Den omläggning av foderstaten, som sålunda
åstadkommits, har för fläskproduktionens del icke haft till följd någon
försämring av fläskets kvalitet. För äggproduktionen har knappheten på
majs medfört vissa olägenheter i kvalitetshänseende. På grund av att de
hemmaproducerade sädesslagen sakna det gula färgämne, som majsen innehåller
och vilket bidrager att giva äggulan dess färg, anses nämligen majs
ej helt kunna ersättas med inhemsk spannmål. Den myckenhet majs, som
sålunda skulle vara nödvändig för hönsskötseln, har uppskattats till 20,000
ton för år.
Begränsningen av tillförseln å den svenska marknaden av utländska och
av utländska råvaror tillverkade foderämnen under år 1935 har helt naturligt
främjat avsättningen av inhemskt foder. Det oaktat och trots att senaste
potatisskörden blivit jämförelsevis svag har någon prisstegring för den svenska
fodersäden icke kunnat förmärkas. Enligt lantbrukssällskapets noteringar,
som avse priset vid inköp från jordbrukare fritt noteringsorten, är priset
å exempelvis foderhavre i de trakter av Mellansverige, varest saluöverskott å
havre föreligger, för närvarande cirka 11 öre för kilogram mot 11.50 öre
motsvarande tid år 1935. Visserligen har havrepriset tidigare under sistlidna
höst varit något högre men orsaken härtill är i huvudsak att finna i de ogynnsamma
väderleksförhållanden, som rått och vilka haft till följd att tröskningarna
uppskjutits.
Brödsädsregleringen. Enligt resultaten från 1935 års representativa jordbruksräkning
uppvisa de sagda år skördade spannmålsarealerna rätt anmärkningsvärda
avvikelser ifrån de år 1934 skördade arealerna. En sammanställning
av brödsädsarealerna under de senaste åren gestaltar sig sålunda.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 239-
27
Å r | Höstvete ha | Vårvete ha | Summa vete ha | Höstråg ha | Vårråg ha | Summa råg ha |
1930 .................... | 214,365 | 47,205 | 261,570 | 235,203 | 6,193 | 241,396 |
1931 .................... | 215,191 | 61,135 | 276,326 | 200,411 | 6,835 | 207,246 |
1932 .................... | 213,849 | 64,444 | 278,293 | 204,876 | 6,792 | 211,668 |
1933 .................... | 220,567 | 82,187 | 302,754 | 218,751 | 7,284 | 226,035 |
1934 .................... | 224,649 | 65,797 | 290,446 | 228,933 | 6,315 | 235,248 |
1935 .................... | 214,813 | 57,937 | 272,750 | 218,022 | 8,630 | 226,652 |
Av de anförda uppgifterna framgår, att brödsädsodlingen de senaste åren
inskränkts. I vilken utsträckning detta förhållande kan anses återspegla en
verklig tendens till minskad brödsädsodling är emellertid för närvarande
svårt att avgöra. Resultaten från såväl 1935 års som 1936 års brödsädsinventeringar
synas nämligen giva vid handen, att den hösten 1935 besådda
höstvetearealen varit av ungefär samma storlek som den, vilken skördades
år 1934. Vidare tyder årets inventering därpå, att vårveteodlingen i år kommer
att bliva av minst samma omfattning som år 1934, samt att den besådda
höstrågsarealen nedgått till ungefär samma storlek som åren 1931 och 1932.
Skörderesultaten av brödsäd under de senaste åren framgå av följande sammanställning:
-
Å r | Höstvete ton | Vårvete ton | Summa vete ton | Höstråg ton | Vårråg ton | Summa råg ton |
1930 .................... | 489,767 | 76,833 | 566,600 | 428,753 | 7,695 | 436,448 |
1931 .................... | 367,558 | 96,015 | 463,573 | 275,485 | 7,641 | 283,126 |
1932 .................... | 528,944 | 126,279 | 655,223 | 423,530 | 9,215 | 432,745 |
1933 .................... | 566,970 | 149,826 | 716.796 | 452,361 | 10,326 | 462,687 |
1934 .................... | 645,677 | 126,599 | 772,276 | 516,117 | 9,012 | 525,129 |
1935 .................... | 531,973 | 110,623 | 642,596 | 422,602 | 12,168 | 434,770 |
Av dessa uppgifter kan utläsas, att brödsädsskörden år 1935 var omkring
220,000 Ion mindre än år 1934. Då skördeöverskottet under sistnämnda år
uppskattats till cirka 275,000 ton skulle alltså skörden 1935 kunna beräknas
giva ett överskott av omkring 50,000 ton. Årets brödsädsinventering synes
likaledes giva vid handen, att av sistnämnda års skörd ett överskott örn
mellan 40,000 och 50,000 ton kommer att uppstå.
Då den nya brödsädsskörden som helhet betraktad varit av god beskaffenhet,
hava inmalningsprocenterna såsom förut nämnts kunnat hållas oförändrade
även efter det nya konsumtionsårets ingång, medan minimiprocenten
för vete höjts till 80. Som följd av de höga inmalningsprocenterna har införseln
av brödsäd under innevarande konsumtionsår varit ytterst ringa.
Endast omkring 26,650 ton hava sålunda importerats under månaderna sep
-
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 239-
tember 1935—februari 1936. För år 1935 utgjorde införseln omkring 42,600
ton vete och 1,150 ton råg. Brödsädsimporten har varit fördelad på tillhopa
ett hundratal kvarnföretag. Sedan åt jordbruksnämnden den 1 september
uppdragits att handhava importregleringen för brödsäd och produkter därav,
har införsel av produkter, som tillverkats av vete och råg, medgivits endast
i undantagsfall eller då särskilda skäl förelegat.
Priserna för brödsäd å den inhemska marknaden hava i allmänhet varit
något lägre under innevarande än under sistlidna konsumtionsår. Emellertid
hava desamma varit föremål för vissa kastningar. I slutet av oktober 1935
befunno de sig å en höjdpunkt. Sveriges allmänna lantbrukssällskaps notering
för vete utgjorde då 16 kronor 20 öre för 100 kilogram, men i verkligheten
torde priset legat 50 å 75 öre högre för 100 kilogram. Efter att under de
därpå följande veckorna hava visat fallande tendens har sedermera en återhämtning
av priserna ägt rum, så att dessa numera närma sig de fastställda
inlösningspriserna.
Enligt vad jordbruksnämnden vidare meddelat funnos den 1 september
1935 i lager av äldre skörd tillhopa 290,000 ton brödsäd. Sedan nämnda
dag hava försålts för export och som rågkraftfodermjöl 38,000 ton vete och
45,000 ton råg eller tillhopa 83,000 ton brödsäd. 1935 års skörd kan som
redan nämnts beräknas giva ett överskott av tillhopa 40,000 å 50,000 ton
brödsäd, varav den övervägande delen är vete. Därest efter den 31 mars
1936 några ytterligare försäljningar av brödsäd för export eller för foderändamål
ej företagas, kunna lagren av brödsäd av gammal skörd den 1 september
1936 beräknas uppgå till omkring 250,000 ton, däri vete skulle ingå
till omkring 180,000 ton och råg till omkring 70,000 ton.
Allmän översikt. Beträffande förändringarna i marknadsläget sedan
början av 1935 får jag i övrigt hänvisa till följande tabeller. Dessa hava
hämtats från jordbruksnämndens utlåtande samt kompletterats i vissa hänseenden
inom jordbruksdepartementet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
Tabell I. Utförseln av smör samt exportpriser veckovis,
29
Vecka
1935 28 juni— 4 juli
12 juli—18 juli ................
19 juli—25 juli ................
26 juli—1 augusti..............
2 augusti— 8 augusti..........
9 augusti—15 augusti..........
16 augusti—22 augusti..........
23 augusti—29 augusti..........
30 augusti— 5 september ......
6 september—12 september
13 september—19 september
20 september—26 september
27 september— 3 oktober ......
4 oktober—10 oktober ........
11 oktober—17 oktober ........
18 oktober—24 oktober ........
25 oktober—31 oktober ........
1 november— 7 november____
8 november—14 november
15 november—21 november
22 november—28 november
29 november— 5 december
6 december—12 december......
13 december—19 december......
20 december—26 december......
27 december— 2 januari 1936 ..
1936 3 januari— 9 januari..........
10 januari—16 januari..........
17 januari—23 januari..........
24 januari—30 januari..........
31 januari— 6 februari ........
7 februari—13 februari........
14 februari—20 februari........
21 februari—27 februari........
28 februari— 5 mars ..........
6 mars—12 mars.............
13 mars—19 mars.............
20 mars—26 mars.............
Exportkvantitet i ton | Medel-netto-exportpris | |||
skland | Reichs- stelle | England | Total | |
83 | 295 | 280 | 658 | 130 |
81 | lil | 330 | 522 | 130 |
92 | 102 | 309 | 504 | 132 |
81 | 101 | 299 | 481 | 141 |
80 | 127 | 231 | 438 | 151 |
80 | 213 | 211 | 504 | 151 |
73 | 171 | 219 | 463 | 149 |
89 | 173 | 218 | 479 | 149 |
79 | 160 | 254 | 493 | 152 |
92 | 160 | 220 | 472 | 165 |
90 | 165 | 185 | 441 | 184 |
95 | 168 | 162 | 425 | 184 |
87 | 140 | 193 | 420 | 185 |
105 | 102 | 192 | 399 | 187 |
72 | 65 | 205 | 342 | 193 |
86 | 23 | 169 | 279 | 207 |
76 | 22 | 121 | 219 | 198 |
66 | 27 | 121 | 214 | 187 |
73 | 18 | 121 | 212 | 183 |
84 | 6 | 141 | 231 | 187 |
85 | — | 128 | 213 | 186 |
60 | 28 | 124 | 212 | 187 |
76 | 25 | 142 | 243 | 189 |
101 | — | 141 | 242 | 189 |
116 | — | lil | 227 | 188 |
75 | 4 | 112 | 190 | 189 |
66 | 77 | 127 | 270 | 190 |
89 | 122 | 119 | 330 | 184 |
71 | 102 | 137 | 310 | 176 |
90 | 102 | 139 | 331 | 172 |
63 | 102 | 158 | 323 | 172 |
92 | 102 | 164 | 358 | 182 |
95 | 51 | 142 | 288 | 189 |
94 | 51 | 116 | 261 | 190 |
80 | 51 | 151 | 282 | 193 |
92 | 51 | 145 | 288 | 185 |
77 | 41 | 152 | 270 | 175 |
80 | 41 | 157 | 278 | 167 |
88 | — | 150 | 238 | 159 |
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
Tabell II. Tillverkning och försäljning av mejerismör och ost samt försäljning
av mjölk och margarin i ton.]
År och månad | Avgifts- belagd mjölk | Försåld konsum- tions- mjölk | Till- verkat mejeri- smör | Inom landet försålt mejeri- smör | Till- verkad ost | Inom landet försåld ost | Försålt margarin |
1933 juli............ | 214,411 | 66,819 | 5,055 | 3,408 | 1,849 | 2,990 | 3,690 |
augusti........ | 230,938 | 66,508 | 5,579 | 3,604 | 2,260 | 3,149 | 4,385 |
september .... | 212,004 | 63,039 | 5,156 | 3,171 | 2,073 | 2,607 | 4,396 |
oktober........ | 196,881 | 64,069 | 4,727 | 2,948 | 1,636 | 2,302 | 4,433 |
november...... | 185,245 | 59,718 | 4,454 | 2,790 | 1,716 | 2,124 | 4,615 |
december...... | 201,145 | 66,258 | 4,709 | 3,065 | 2,251 | 1,823 | 4,374 |
Summa juli—dec. | 1,240,624 | 386,411 | 29,680 | 18,986 | 11,785 | 14,995 | 25,893 |
1931 januari........ | 215,217 | 63,989 | 5,055 | 3,038 | 2,913 | 2,338 | 4,152 |
februari ...... | 196,585 | 61,177 | 4,421 | 2,598 | 2,584 | 2,401 | 4,031 |
mars.......... | 215,844 | 68,492 | 4,777 | 3,164 | 2,807 | 2,600 | 4,660 |
april.......... | 215,866 | 64,608 | 4,877 | 3,057 | 2,855 | 2,406 | 4,253 |
maj .......... | 240,407 | 69,026 | 5,536 | 3,622 | 3,249 | 2,443 | 4,291 |
juni .......... | 246,916 | 63,913 | 6,080 | 3,185 | 3,152 | 2,614 | 4,241 |
juli............ | 230,221 | 64,626 | 5,642 | 3,531 | 2,290 | 2,943 | 4,687 |
augusti........ | 231,869 | 63,010 | 5,810 | 3,677 | 2,505 | 3,089 | 3,989 |
september...... | 224,818 | 65,421 | 5,513 | 3,411 | 2,433 | 2,652 | 4,365 |
oktober........ | 212,989 | 65,288 | 5,224 | 3,363 | 2,090 | 2,834 | 4,905 |
november...... | 194,784 | 63,571 | 4,664 | 3,289 | 1,876 | 2,538 | 4,712 |
december...... | 210,436 | 68,163 | 4,911 | 3,496 | 2,349 | 1,965 | 4,545 |
Summa | 2,635,952 | 781,284 | 62,510 | 39,431 | 31,103 | 30,823 | 52,831 |
1935 januari........ | 221,268 | 64,564 | 5,208 | 3,231 | 2,949 | 2,384 | 4,249 |
februari ...... | 202,525 | 60,448 | 4,663 | 2,966 | 2,696 | 2,488 | 4,269 |
mars.......... | 224,942 | 70,477 | 5,043 | 3,261 | 2,915 | 2,713 | 4,726 |
april.......... | 228,282 | 68,114 | 5,159 | 3,532 | 3,094 | 2,572 | 4,745 |
maj .......... | 241,048 | 71,545 | 5,482 | 3,631 | 3,129 | 2,682 | 4,599 |
juni .......... | 252,178 | 67,480 | 6,143 | 3,749 | 3,312 | 2,575 | 4,494 |
juli............ | 246,959 | 66,581 | 6,132 | 3,763 | 2,830 | 3,197 | 4,277 |
augusti........ | 242,345 | 65,025 | 6,093 | 4,049 | 2,607 | 3,582 | 4,541 |
september...... | 217,974 | 66,249 | 5,429 | 3,890 | 2,134 | 3,144 | 4,613 |
oktober........ | 201,823 | 67,526 | 4,868 | 3,798 | 1,733 | 2,836 | 5,283 |
november...... | 192,389 | 65,274 | 4,524 | 3,762 | 1,858 | 2,413 | 4,706 |
december...... | 206,497 | 69,579 | 4,708 | 4,048 | 2,412 | 1,798 | 4,700 |
Summa | 2,678,230 | 802,862 | 63,452 | 43,680 | 31,669 | 32,384 | 55,202 |
1936 januari........ | 221,022 | 69,082 | 4,970 | 3,563 | 2,998 | 2,392 | 4,520 |
februari........ | 208,298 | 66,298 | 4,625 | 3,466 | 2,802 | 2,488 | 4,476 |
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
Tabell lil. Införseln av mjölk och mejeriprodukter i kilogram.
31
Månad | Mjölk och grädde | Smör naturligt stat. nr | O | s t | |||
kondense-rad mjölk | torrmjölk stat. nr | andra slag | dessert-stat. nr | annan stat. nr | |||
mjölk | grädde | ||||||
1933 januari.......... | 356 | 12,550 | 10,730 | 38 | 924 | 9,771 | 27,984 |
februari......... | 4,414 | 28,501 | 7,651 | — | 364 | 10,927 | 13,840 |
mars............ | 3,952 | 24,540 | 8,249 | 45 | 415 | 12,253 | 17,618 |
april............ | 4,724 | 10,389 | 35,893 | 61 | 4,367 | 12,735 | 20,022 |
maj............. | 296 | 16,679 | 36,852 | 150 | 3,072 | 12,065 | 21,631 |
juni............. | 2,754 | 14,096 | 29,106 | 88 | 822 | 8,855 | 22,056 |
juli.............. | 502 | 20,926 | 19,736 | 28 | 1,477 | 5,887 | 9,039 |
augusti.......... | 1,403 | 10,083 | 10,532 | 18 | 10,362 | 9,108 | 21,971 |
september....... | 4,499 | 12,930 | 19,255 | 7 | 3,981 | 17,320 | 34,403 |
oktober.......... | 22 | 7,555 | 9,469 | — | 6,152 | 18,072 | 42,275 |
november........ | 3,000 | 16,250 | 2,416 | — | 1,041 | 17,999 | 31,518 |
december........ | 917 | 372 | 905 | 8 | 148 | 22,191 | 40,502 |
Summa | 26,839 | 174,871 | 190,794 | 443 | 33,125 | 157,183 | 302,859 |
1931 januari.......... | 50 | 5,193 | 900 | 16 | 188 | 10,562 | 18,578 |
februari......... | 44 | 547 | 1,044 | 16 | 144 | 12,962 | 45,542 |
mars............ | 27 | 1,026 | 1,999 | 90 | 282 | 16,985 | 23,166 |
april............ | 11 | 2,352 | 1,545 | 115 | 240 | 15,827 | 24,869 |
maj............. | 10 | 3,191 | 2,002 | 152 | 141 | 13,379 | 19,975 |
juni............. | 473 | 1,123 | 1,137 | 100 | 161 | 12,839 | 22,157 |
juli.............. | 152 | 774 | 796 | 20 | 196 | 7,706 | 12,736 |
augusti.......... | 121 | 604 | 706 | 47 | 158 | 13,306 | 30,463 |
september....... | 1,413 | 1,468 | 495 | 25 | 156 | 19,959 | 32,060 |
oktober.......... | 1,221 | 2,812 | 369 | 28 | 191 | 17,558 | 42,341 |
november........ | 1,021 | 3,023 | 360 | 354 | 76 | 24,932 | 59,151 |
december........ | — | 1,509 | 446 | 3 | 64 | 29,155 | 39,499 |
Summa | 4,543 | 23,622 | 11,799 | 966 | 1,997 | 195,170 | 370,537 |
1935 januari.......... | — | 2,056 | 254 | — | 92 | 10,613 | 27,424 |
februari......... | 1,315 | 4,075 | 283 | 412 | 116 | 18,977 | 39,327 |
mars............ | — | 5,084 | 1,300 | 59 | 94 | 17,117 | 26,287 |
april............ | 1,048 | 2,113 | 3,167 | 636 | 245 | 19,017 | 35,668 |
maj............. | 2,021 | 6,403 | 3,165 | 160 | 168 | 16,844 | 19,121 |
juni............. | 126 | 579 | 1,747 | 124 | 160 | 14,550 | 24,958 |
juli.............. | 515 | 1,208 | 1,183 | 477 | 166 | 6,795 | 21,421 |
augusti.......... | 1,007 | 3,602 | 1,233 | 382 | 218 | 12,295 | 36,249 |
september....... | 9 | 1,306 | 1,354 | 197 | 151 | 23,592 | 63,279 |
oktober.......... | — | 20,025 | 1,288 | 473 | 82 | 19,278 | 52,574 |
november........ | 1,000 | 7,500 | 704 | 240 | 182,523 | 30,044 | 278,868 |
december........ | 250 | 5,152 | 510 | 308 | 424,121 | 27,501 | 293,472 |
Summa | 7,291 | 59,103 | 16,188 | 3,468 | 608,136 | 216,623 | 5)18,648 |
1930 januari.......... | 528 | 4,000 | 332 | 21 | 75 | 12,561 | 123,390 |
februari ......... | 515 | 11,122 | 257 | 212 | 110 | 17,151 | 63.670 |
32 Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
Tabell IV. Vid besiktningsanstalterna 1 riket undersökta djur m. lii.
År och månad | Besiktigade hela kroppar av | Betäckta | suggor | Tjänstbara galtar | |||
Stor- boskap | Kalv | Svin | Antal | Index | Antal | Index | |
1933 juli ................ |
|
|
| 23,519 | 100 | 5,002 | 100 |
augusti............. |
|
|
| 21,417 | 91 | 5,028 | 101 |
september .......... | 21,818 | 51,989 | 105,950 | 22,622 | 96 | 5,055 | 101 |
oktober............. | 22,334 | 52,588 | 114,434 | 23,985 | 102 | 5,011 | 100 |
november........... | 21,653 | 52,699 | 131,959 | 28,358 | 121 | 4,991 | 100 |
december........... | 18,945 | 57,451 | 134,006 | 25,022 | 106 | 4,961 | 99 |
1934 januari............. | 21,382 | 50,585 | 109,083 | 23,186 | 99 | 4,795 | 96 |
februari............ | 19,876 | 46,190 | 106,923 | 19,861 | 84 | 4,760 | 95 |
mars............... | 21,714 | 57,708 | 121,288 | 20,120 | 86 | 4,712 | 94 |
april............... | 20,021 | 54,343 | 122,674 | 25,046 | 106 | 4,731 | 95 |
maj................ | 20,553 | 62,338 | 125,372 | 25,232 | 107 | 4,737 | 95 |
juni................ | 18,144 | 57,323 | 107,576 | 21,463 | 91 | 4,713 | 94 |
juli................. | 19,177 | 57,968 | 110,012 | 16,649 | 71 | 4,698 | 94 |
augusti............. | 22,482 | 54,597 | 105,828 | 15,721 | 67 | 4,638 | 93 |
september.......... | 20,821 | 48,795 | 111,170 | 17,436 | 74 | 4,611 | 92 |
oktober............. | 24,644 | 54,246 | 115,588 | 21,297 | 91 | 4,675 | 93 |
november........... | 22,548 | 52,884 | 121,430 | 25,904 | 110 | 4,575 | 91 |
december........... | 18,962 | 54,661 | 132,804 | 23,971 | 102 | 4,529 | 91 |
1935 januari............. | 22,540 | 53,440 | 107,622 | 20,792 | 88 | 4,471 | 89 |
februari............ | 20,706 | 49,023 | 104,678 | 18,260 | 78 | 4,383 | 88 |
mars............... | 21,701 | 58,979 | 103,777 | 20,455 | 87 | 4,293 | 86 |
april............... | 22,169 | 62,057 | 114,326 | 24,199 | 103 | 4,277 | 85 |
maj................ | 22,924 | 66,269 | 99,924 | 25,553 | 109 | 4,224 | 84 |
juni................ | 18,330 | 60,754 | 93,912 | 20,889 | 89 | 4,107 | 82 |
juli................. | 21,224 | 62,976 | 110,820 | 18,538 | 79 | . 4,133 | 83 |
augusti............. | 23,498 | 55,694 | 94,934 | 17,819 | 76 | 4,106 | 82 |
september .......... | 24,568 | 53,560 | 100,649 | 19,821 | 84 | 4,141 | 83 |
oktober............. | 26,100 | 59,961 | 100,234 | 23,717 | 101 | 4,174 | 83 |
november........... | 23,501 | 53,163 | 101,734 | 28,493 | 121 | 4,294 | 86 |
december........... | 21,907 | 60,747 | 107,845 | 25,735 | 109 | 4,279 | 86 |
1936 januari............. | 23,652 | 58,526 | 95,087 | 23,996 | 102 | 4,230 | 85 |
februari............ | 22,973 | 54,136 | 94,802 | 20,639 | 88 | 4,199 | 84 |
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
33
Tabell V. Utförseln av nötkreatur, ffirskt nötkött samt fläsk.
År och månad | Nötkreatur st. | Färskt nötkött kg | Fläsk till | Fläsk till |
1933 januari........................ | i | 3,489 | 878,731 | 4,475 |
februari ...................... | i | 3,741 | 1,201,231 | 1,150 |
mars.......................... | 49 | 4,348 | 2,252,997 | — |
april.......................... | 134 | 6,862 | 2,264,642 | — |
maj .......................... | 102 | 1,315 | 1,802,304 | — |
juni .......................... | 315 | 3,380 | 1,950,962 | — |
juli............................ | 226 | 2,933 | 1,980,010 | — |
augusti........................ | 162 | 2,804 | 1,746,747 | — |
september .................... | 228 | 2,994 | 1,936,517 | — |
oktober........................ | 1,056 | 3,932 | 1,456,158 | 11,943 |
november...................... | 1,752 | 4,439 | 1,596,417 | 45,178 |
december...................... | 1,434 | 4,517 | 1,369,331 | 144,246 |
Summa | 5,460 | 44,754 | 20,436,047 | 206,992 |
1934 januari........................ | 976 | 3,686 | 1,234,813 | 283,180 |
februari ...................... | 913 | 3,629 | 1,057,336 | 264,522 |
mars.......................... | 946 | 4,600 | 1,334,049 | 809,136 |
april.......................... | 847 | 3,736 | 1,281,636 | 439,612 |
maj .......................... | 703 | 3,365 | 1,337,503 | 936,849 |
juni .......................... | 529 | 1,493 | 1,367,822 | 705,505 |
juli............................ | 170 | 223 | 1,210,067 | 214,775 |
augusti........................ | 87 | 1,478 | 1,369,004 | 19,173 |
september...................... | 230 | 4,407 | 1,367,935 | 13,316 |
oktober........................ | 342 | 3,266 | 1,110,232 | 16,805 |
november...................... | 579 | 4,767 | 1,232,715 | 2,838 |
december...................... | 610 | 3,803 | 1,636,053 | 27,073 |
Summa | 6,932 | 38,453 | 15,539,165 | 3,732,784 |
1935 januari........................ | 550 | 3,951 | 1,162,580 | — |
februari ...................... | 779 | 3,614 | 1,033,849 | — |
mars.......................... | 771 | 3,704 | 1,154,250 | 46,670 |
april .......................... | 23 | 4,681 | 1,049,095 | 15,290 |
maj .......................... | 117 | 2,010 | 1,174,566 | 15,200 |
juni .......................... | 731 | 1,930 | 1,034,000 | — |
juli............................ | 447 | 1,100 | 1,051,676 | 34,843 |
augusti........................ | 167 | 2,002 | 1,281,989 | 19,004 |
september...................... | 531 | 2,327 | 964,774 | — |
oktober........................ | 540 | 4,134 | 1,010,135 | — |
november...................... | 636 | 2,970 | 1,014,596 | 93,100 |
december...................... | 644 | 3,800 | 1,009,153 | 45,159 |
Summa | 5,936 | 36,223 | 12,940,663 | 269,266 |
1930 januari........................ | 254 | 4,717 | 1,110,809 | — |
februari ...................... | 569 | 4,038 | 1,147,116 | 6,078 |
Bihang till riksdagens protokoll 1936.1 sami. Nr 239.
3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
Tabell VI. Införseln av får-, häst- och nötkött samt fläsk i ton.
Månad | Fårkött | Häst- kött | Nötkött | Fläsk | ||
Färskt | Annat | Färskt | Andra slag | |||
1929—1933 januari.................. | 14 | 6 | 43 | 24 | 7 | 240 |
februari ...................... | 21 | 2 | 35 | 23 | 10 | 142 |
mars.......................... | 28 | 8 | 51 | 28 | 9 | 128 |
april.......................... | 39 | 4 | 51 | 26 | 7 | 79 |
maj .......................... | 40 | 5 | 73 | 29 | 10 | 86 |
juni .......................... | 33 | 7 | 70 | 27 | 14 | 64 |
juli............................ | 29 | 4 | 61 | 26 | 15 | 56 |
augusti........................ | 47 | — | 52 | 28 | 12 | 41 |
september...................... | 94 | 3 | 52 | 28 | 11 | 205 |
oktober........................ | 89 | 4 | 63 | 25 | 12 | 268 |
november...................... | 81 | 15 | 53 | 24 | 13 | 195 |
december...................... | 64 | 4 | 47 | 29 | 13 | 130 |
Summa | 579 | 62 | 651 | 317 | 133 | 1,634 |
1934 januari........................ | 15 | — | 5 | 25 | 3 | 133 |
februari ...................... | 28 | 2 | 8 | 21 | 2 | lil |
mars.......................... | 121 | 3 | 27 | 29 | 3 | 57 |
april.......................... | 26 | 1 | 16 | 26 | 7 | 22 |
maj .......................... | 27 | 3 | 20 | 39 | 14 | 58 |
juni .......................... | 25 | — | 10 | 31 | 10 | 72 |
juli............................ | 31 | — | 22 | 27 | 10 | 62 |
augusti........................ | 43 | — | 17 | 41 | 17 | 89 |
september...................... | 62 | 1 | 13 | 36 | 18 | 199 |
oktober........................ | 105 | — | 31 | 65 | 23 | 185 |
november...................... | 74 | 17 | 29 | 46 | 70 | 148 |
december...................... | 71 | 1 | 19 | 71 | 73 | 137 |
Summa | 628 | 28 | 217 | 457 | 250 | 1,273 |
1935 januari........................ | 52 | 2 | 9 | 90 | 35 | 112 |
februari ...................... | 41 | 1 | 24 | 81 | 53 | 33 |
mars.......................... | 72 | 19 | 10 | 78 | 51 | 88 |
april.......................... | 88 | 5 | 31 | 107 | 38 | 117 |
maj .......................... | 75 | 1 | 21 | 143 | 53 | 127 |
juni .......................... | 33 | 4 | 60 | 110 | 104 | 95 |
juli............................ | 45 | — | 49 | 192 | 91 | 60 |
augusti........................ | 60 | — | 55 | 139 | 56 | 172 |
september...................... | 98 | 3 | 88 | 124 | 71 | 196 |
oktober........................ | 99 | 13 | 45 | 90 | 150 | 153 |
november...................... | *94 | 47 | 79 | 101 | 474 | 349 |
december...................... | 73 | 8 | 40 | 118 | 838 | 191 |
Summa | S30 | 103 | 511 | 1,373 | 2,014 | 1,693 |
1936 januari........................ | 57 | 13 | 37 | 213 | 757 | 200 |
februari ...................... | 77 | 2 | 70 | 220 | 76 | 211 |
Häri ingår en myckenhet av 15 ton, vilken infrusits för att försäljas under kommande vår.
Kungl. Maj:ts proposition nr 239
35
Tabell VII. Utförseln av ägg till Storbritannien och Tyskland samt därvid
utbetalade pristillägg 1935.
Tid, varunder utförseln ägt rum | Pristillägg för medlem | äts storlek, för icke-medlem | Sammanlagd utförselkvan- titet kg | Summa utbe-talade pris-tillägg |
1 | 2 | 3 | 4 | B |
1. Utförs 1935 7 januari—13 januari............ 14 januari—20 januari............ | el till Storbrik 30 30 | midén. 28 28 | 95,911 57,985 | 27,685 16.801 |
21 januari—27 januari............ | 30 | 28 | 49,283 | 14,424 |
28 januari— 3 februari .......... | 30 | 28 | 46,830 | 14,542 |
4 februari—10 februari.......... | 30 | 28 | 12,362 | 3,638 |
11 februari—17 februari.......... | 30 | 28 | 9,588 | 2,837 |
18 februari—24 februari.......... | 25 | 23 | 7,289 | 1,784 |
25 februari— 3 mars ............ | 30 | 28 | 1,381 | 407 |
4 mars—10 mars................ | — | — | 819 | — |
11 mars—17 mars................ | — | — | 969 | — |
18 mars—24 mars................ | 30 | 23 | 974 | 292 |
25 mars—31 mars................ | 30 | 28 | 1,997 | 599 |
1 april— 7 april................ | 30 | 28 | 57,250 | 16,925 |
8 april—14 april................ | 30 | 28 | 65,554 | 19,018 |
15 april—21 april................ | 30 | 28 | 61,026 | 17,827 |
22 april—28 april................ | 30 | 28 | 78,409 | 22,864 |
29 april— 5 maj ................ | 30 | 28 | 58,811 | 16,936 |
6 maj—12 maj.................. | 30 | 28 | 17,767 | 5,186 |
13 maj—19 maj.................. | 30 | 28 | 44,646 | 13,083 |
20 maj—26 maj.................. | 30 | 28 | 43,682 | 12,421 |
27 maj— 2 juni.................. | 30 | 28 | 50,658 | 14,471 |
3 juni— 9 juni.................. | 30 | 28 | 14,537 | 4,179 |
10 juni—16 juni.................. | 30 | 28 | 25,023 | 7,089 |
17 juni—23 juni.................. | 30 | 28 | 58,052 | 16,588 |
24 juni—30 juni.................. | 30 | 28 | 37,145 | 10,913 |
1 juli— 7 juli .................. | 35 | 33 | 39,381 | 13,401 |
8 juli—14 juli .................. | 35 | 33 | 75,283 | 25,609 |
15 juli—21 juli .................. | 30 | 28 | 56,743 | 16,482 |
22 juli—28 juli ........: ........ | 27 | 25 | 43,095 | 11,237 |
29 juli— 4 augusti .............. | 20 | 18 | 21,287 | 4,030 |
5 augusti—11 augusti............ | 15 | 13 | 14,146 | 1,939 |
12 augusti—16 augusti............ | — | — | 617 | — |
17 augusti—25 augusti............ | 15 | 13 | 36,344 | 5,188 |
26 augusti—1 september.......... | 35 | 33 | 110,134 | 37,784 |
2 september— 8 september...... | 40 | 38 | 108,011 | 41,969 |
9 september—15 september...... | 40 | 38 | 131,877 | 51,159 |
16 september—22 september...... | 35 | 33 | 71,573 | 24,625 |
23 september—29 september...... | 35 | 33 | 34,053 | 11,518 |
30 september— 6 oktober ........ | 30 | 28 | 21,948 | 6,389 |
7 oktober—13 oktober .......... | 30 | 28 | 19,193 | 5,641 |
14 oktober—20 oktober .......... | — | — | 11,905 | 571 |
21 oktober—27 oktober .......... | — | — | * 8,493 | 2,547 |
28 oktober— 3 november ........ | — | — | * 9,636 | 2,890 |
4 november—10 november ...... | — | — | i5,143 | 1,542 |
1 Konserverade ägg. Enligt särskilt beslut har å dessa kvantiteter utgått ett pristillägg av
30 öre per kg.
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 239•
2 | 3 | 4 | 5 |
>30 | 28 | 10,554 | 1,975 |
30 | 28 | 50,650 | 14,740 |
30 | 28 | 31,969 | 9,341 |
f3 35 | /x 33 V 28 | 22,336 | 7,646 |
1» 35 | 1*33 | 12,907 | 4,216 |
•35 | 133 | 6,884 | 2,345 |
•35 | 133 | 5,875 | 2,017 |
»35 | 133 | 19,635 | 6,191 |
•35 | i33 | 51,169 | 16,979 |
25 | 23 | 92,324 | 22,035 |
30 | 28 | 79,709 | 23,136 |
30 | 28 | 5,573 | 1,651 |
30 | 28 | 1,158 | 347 |
tförsel till Tys | kland. |
|
|
— | — | 102,866 | — |
— | — | 57,662 | — |
15 | 13 | 36,286 | 5,063 |
20 | 18 | 63,171 | 12,210 |
25 | 23 | 94,858 | 22,812 |
15 | 13 | 6,852 | 1,027 |
15 | 13 | 79,237 | 11,408 |
15 | 13 | 96,113 | 13,646 |
15 | 13 | 100,065 | 14,051 |
15 | 13 | 66,440 | 9,382 |
15 | 13 | 36,798 | 5,167 |
5 | 3 | 10,056 | 435 |
5 | 3 | 34,874 | 1,695 |
8 | 6 | 68,387 | 4,617 |
8 | 6 | 105,109 | 7,367 |
— | — | 17,089 | — |
— | — | 8,753 | — |
10 | 8 | 64,606 | 5,894 |
8 | 6 | 21,252 | 1,535 |
— | — | 19,087 | — |
— | — | 71,793 | — |
6 | 4 | 5,185 | 207 |
10 | 8 | 14,552 | 1,455 |
10 | 8 | 93,481 | 8,430 |
10 | 8 | 10,017 | 1,001 |
10 | 8 | — | — |
15 | 13 | 23,779 | 3,431 |
— | — | 63 | — |
— | — | 110 | — |
i
11 november—17 november
18 november—24 november
25 november— 1 december
2 december— 8 december..
9 december—15 december..
1936
16 december—22 december....
23 december—29 december....
30 december 1935— 5 januari 1936
6 januari—12 januari........
13 januari—19 januari........
20 januari—26 januari........
27 januari— 2 februari ......
3 februari— 9 februari......
10 februari— 5 april ........
1935 januari..........
februari ........
1 mars—14 mars
15 mars—24 mars
25 mars—31 mars
1 april—21 april
22 april—30 april
maj
uni
juli
1 august
12 august
17 august
1936
—11 augusti......
16 augusti......
—25 augusti......
26 augusti—31 augusti......
1 september— 8 september
9 september—15 september
16 september—30 september
1 oktober—27 oktober ....
28 oktober—31 oktober ....
1 november—10 november
11 november—17 november
18 november—24 november
25 november—30 november
1 december—22 december..
23 december—29 december..
30 december—31 december..
1 januari—19 januari......
20 januari—26 januari......
27 januari—31 januari......
1 februari—2 februari .....
3 februari— 9 februari.....
10 februari—29 februari.....
mars.......................
1 Konserverade ägg. Enligt särskilt beslut har å dessa kvantiteter utgått ett pristillägg av 30 öre
per kg. — 2 Pristillägget utgår endast å färska ägg, vägande högst 14 lbs per great hundred. — 8 För
ägg vägande högst 14 lbs per great hundred. —1 För ägg vägande mer än 14 lbs per great hundred.
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
37
Tabell VIII. Inhemsk försäljning och import av vissa skattepliktiga foder
medel
m. m. i ton.
År och månad | Inhemsk | Import av | Summa | Import av |
1934 januari.......................... | 6,005 | 15,687 | 21,692 | 5,832 |
februari ........................ | 3,834 | 17,440 | 21,234 | 5,493 |
mars............................ | 6,600 | 20,259 | 26,859 | 5,769 |
april............................ | 6,811 | 14,900 | 21,711 | 6,096 |
maj ............................ | 8,861 | 9,944 | 18,805 | 5,243 |
juni ............................ | 300 | 5,352 | 5,652 | 1,842 |
juli.............................. | 1,288 | 10,380 | 11,668 | 1,350 |
augusti.......................... | 5,106 | 16,598 | 21,704 | 2,602 |
september ...................... | 2,702 | 9,504 | 12,206 | 2,794 |
oktober.......................... | 2,916 | 7,504 | 10,420 | 2,616 |
november........................ | 3,901 | 9,294 | 13,193 | 4,073 |
december........................ | 4,456 | 11,744 | 16,200 | 5,846 |
Summa | 52,780 | 148,606 | 201,346 | 49,556 |
1935 januari.......................... | 4,781 | 15,658 | 20,439 | 5,256 |
februari ........................ | 4,268 | 14,207 | 18,475 | 6,759 |
mars............................ | 9,256 | 15,784 | 25,040 | 7,778 |
april............................ | 3,818 | 17,141 | 20,959 | 5,246 |
maj ............................ | 1,956 | 6,136 | 8,092 | 3,132 |
juni ............................ | 1,643 | 3,876 | 5,519 | 1,543 |
juli.............................. | 3,967 | 12,070 | 16,037 | 1,801 |
augusti.......................... | 5,464 | 11,432 | 16,896 | 2,448 |
september ...................... | 10,327 | 14,239 | 24,566 | 5,429 |
oktober.......................... | 6,768 | 11,878 | 18,646 | 5,679 |
november........................ | 3,067 | 15,625 | 18,692 | 5,251 |
december........................ | 4,604 | 14,492 | 19,096 | 2,436 |
Summa | 59,919 | 152,538 | 212,457 | 52,758 |
1936 januari.......................... | 6,846 | 12,907 | 19,753 | 2,995 |
februari ........................ | 3,008 | 7,349 | 10,357 | 2,675 |
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
3. Förslag rörande fortsatta stödåtgärder.
I sitt utlåtande den 10 januari 1936 har jordbruksnämnden även framlagt
förslag till fortsatta stödåtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.
Vid utlåtandet funnos fogade yttranden i ämnet från svenska spannmålsaktiebolaget,
Sveriges äggintressenters förening u. p. a., svenska mejeriernas
riksförening u. p. a. och Sveriges slakteriförbund, förening u. p. a.
över jordbruksnämndens utlåtande och förslag hava yttranden avgivits av
statskontoret, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium efter hörande av samtliga
handelskamrar i riket, Sveriges allmänna lantbrukssällskap, svenska
lantmännens riksförbund, förening u. p. a., Sveriges fjäderfäavelsförening,
svenska ägghandelsförbundet, förening u. p. a., Malmöhus läns småbrukareförbund,
kooperativa förbundet, föreningen Sveriges spannmålsintressenter,
svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening, svenska spannmålsföreningarnas
samorganisation, svenska kvarnföreningen samt svenska
tullkvarnarnas riksförbund. Även generaltullstyrelsen och kontrollstyrelsen
hava avgivit yttranden rörande vissa delar av jordbruksnämndens utlåtande
och förslag.
I anledning av uttalande av sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet
vid 1935 års riksdag (utlåtande nr 1 sid. 109) har vidare Kungl. Majit
genom beslut den 30 augusti 1935 uppdragit åt jordbruksnämnden att verkställa
utredning i fråga om vidtagande av anordningar från statens sida
för bibehållande tillsvidare av ett visst större reservlager av brödsäd. I anledning
härav har jordbruksnämnden med skrivelse den 6 december 1935 överlämnat
utredning och förslag i ämnet.
Över sistnämnda utredning och förslag hava yttranden avgivits av chefen
för generalstaben, arméförvaltningens intendentsdeparlement, marinförvaltningen,
chefen för marinstaben, rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap,
statskontoret, lantbruksstyrelsen, styrelsen för svenska spannmålsaktiebolaget,
statens lagerhus- och fryshusstyrelse, svenska lantmännens
riksförbund, svenska kvarnföreningen, svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas
förening och föreningen Sveriges spannmålsintressenter.
Allmänna synpunkter. I sitt omförmälda yttrande den 10 januari 1936
har jordbruksnämnden inledningsvis angivit vissa allmänna synpunkter, som
enligt nämndens uppfattning borde vara vägledande vid fortsatt stöd från
det allmännas sida åt jordbruksnäringen. I sådant hänseende har nämnden
anfört följande.
I sitt vid Kungl. Maj:ts proposition nr 227 till 1935 års riksdag fogade anförande
till statsrådsprotokollet framhöll chefen för jordbruksdepartementet,
bland annat, att de dittills vidtagna stödanordningarna borde så omläggas
eller jämkas, att de främjade eller i varje fall icke motverkade en så småningom
skeende anpassning av jordbruksproduktionen efter de ändrade avsättningsförhållandena.
Prissättningen borde sålunda återfå sitt vägledande in
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
39
flytande på produktionsinriktningen och de åtgärder, som innebure ett fastlåsande
av priserna oberoende av produktionens storlek och förefintliga avsättningsmöjligheter,
så småningom avvecklas. Statens prisstödjande verksamhet
på ifrågavarande område syntes enligt departementschefens mening i
fortsättningen böra i huvudsak inriktas på att medverka till att förefintliga
avsättningsmöjligheter för svenska jordbruksprodukter tillvaratoges. Utomlands
vore avsättningsmöjligheterna mycket begränsade. Även om med hänsyn
härtill måhända en viss återhållsamhet i fråga om exportbefrämjande
åtgärder på hithörande område vore tillrådlig, ansåge departementschefen det
önskvärt, att kontakt alltjämt bevarades med våra exportmarknader på området.
Särskilt gällde detta beträffande sådana marknader, varest svenska
jordbruksalster sedan gammalt vore inarbetade. För att avsättningsmöjligheterna
inom landet för den svenska jordbruksproduktionen skulle kunna på
ändamålsenligt sätt tillvaratagas erfordrades, att importen av motsvarande
utländska alster reglerades. I den mån avsättningsmöjligheterna för svenska
jordbruksprodukter ytterligare försämrades, bleve en skärpning av ifrågavarande
regleringar måhända nödvändig. Departementschefen uttalade
vidare, att en sänkning av priserna å jordbrukets produkter icke vore önskvärd,
enär detta komme att hava till följd en försämring av jordbrukarnas
levnadsstandard, vilken i fråga örn flertalet personer, som vore sysselsatta
inom jordbruket, redan vore jämförelsevis låg.
Till vad chefen för jordbruksdepartementet sålunda anfört förklarade sig
sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet i sitt i anledning av, bland
annat, förenämnda proposition avgivna, av riksdagen godkända utlåtande (nr
1) kunna i stort sett ansluta sig. Utskottet uttalade i fråga om det stöd, som
för innevarande regleringsperiod borde lämnas jordbruksnäringen, att därvid
borde eftersträvas, att det genomsnittliga prisläget för jordbrukets alster
ej sänktes under 1934 års nivå. En förutsättning härför vore givetvis, enligt
utskottets mening, att jordbruksproduktionen i stort sett finge en med hänsyn
till föreliggande förhållanden lämpligt avvägd omfattning. Med denna utgångspunkt
anslöte sig utskottet till av departementschefen gjorda uttalanden
därom, att prisbildningen å de olika produkterna, i den mån så kunde ske,
borde lämnas fri för att en bättre jämvikt mellan produktionens storlek inom
de olika jordbruksgrenarna samt föreliggande avsättningsmöjligheter skulle
ernås. Härigenom underlättades även den naturliga anpassningen av landets
jordbruk efter de till följd av den internationella handelns desorganisation
ändrade betingelserna därför och förbereddes de nuvarande provisoriska stödanordningarnas
upphörande eller ersättande i mån av behov med mera varaktiga
sådana. Denna anpassning komme visserligen att erbjuda vissa svårigheter
på grund av de skiljaktigheter i fråga örn jordbrukets förutsättningar,
som förelåge i olika delar av vårt land, men utskottet förutsatte, att hänsyn
härtill toges vid den närmare utformningen av hithörande bestämmelser
och framför allt vid deras tillämpning. Särskilt de stora olikheter, som i
detta hänseende rådde mellan Norrland och övriga delar av landet, förtjänade
uppmärksammas. Utskottet utginge därför ifrån att hithörande förhållanden
i män av behov bleve föremål för närmare utredning av vederbörande.
De allmänna synpunkter i fråga örn de statliga stödåtgärderna på jordbrukets
område, som sålunda anförts av chefen för jordbruksdepartementet och
av riksdagen godkänts, syntes enligt jordbruksnämndens mening alltjämt böra
vara vägledande för statens ifrågavarande verksamhet. Någon sänkning av
det genomsnittliga prisläget för jordbrukets alster vore av flera skäl icke
önskvärd. Visserligen hade priserna å ett flertal av de viktigaste alstren
under senaste halvåret 1935 varit föremål för kraftiga stegringar och som
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
följd därav hade det genomsnittliga prisläget för jordbrukets produkter under
1935 kommit att ligga högre än under 1934, men en utveckling i dylik
riktning hade varit av statsmakterna åsyftad.
De statliga stödåtgärderna på jordbrukets område bestode för närvarande
i allt väsentligt i anordningar för reglering av exporten och importen av
jordbrukets alster samt främjande av dessas avsättning inom landet. Anordningarna
byggde tidigare i stor utsträckning på den principen, att utbuden
å den inhemska marknaden skulle så regleras, att jämvikt mellan utbud
och efterfrågan uppnåddes vid ett visst som skäligt ansett prisläge, men
med de omläggningar och jämkningar, som vidtagits vid 1935 års riksdag,
avsåges att åstadkomma en friare prisbildning inom landet. Detta tänktes
skola ske genom att statens prisstödjande verksamhet begränsades till en
medverkan vid tillvaratagande av förefintliga avsättningsmöjligheter inom
och utom landet. En dylik inriktning mot ökad självförsörjning i fråga örn
jordbrukets produkter kunde emellertid medföra svårigheter. Erfarenheterna
från det gångna året visade även, att i vissa situationer för undvikande
av allt för starka prisfluktuationer, vilka skadade såväl produktionen
som konsumtionen, åtgärder erfordrades, vilka innebure en modifiering av
självförsörjningsprincipen med fullt fri prisbildning inom landet. Med hänsyn
härtill skulle det, såsom förhållandena numera utvecklat sig, kunna ifrågasättas,
om man borde fortgå på den inslagna vägen. Produktionen av
jordbruksalster i Sverige hade minskat i omfattning och den inhemska efterfrågan
därav tilltagit, varför det produktionsöverskott, som tidigare förelegat
för vissa alster, numera väsentligt nedgått. Svårigheterna med en reglering
av priserna inom landet hade därigenom minskats. Härtill komme
att, ehuru avsättningsmöjligheterna utomlands för svenska jordbruksprodukter
alltjämt vore otillfredsställande, de dock i vissa fall förbättrats. Därigenom
hade utsikterna, att de nuvarande provisoriska stödanordningarna
skulle kunna inom överskådlig tid upphöra eller förenklas, något ljusnat. I
vad mån de ändringar, som sålunda skett i fråga om den svenska jordbruksproduktionen
och dess avsättningsförhållanden, komme att bliva bestående,
kunde dock ännu icke med visshet bedömas. Med hänsyn, bland
annat, härtill syntes det nämnden, som om tillräckliga skäl icke förelåge att
för nästa regleringsperiod frångå den av statsmakterna i nu berörda hänseende
under förra året intagna ståndpunkten. Givetvis läge det dock vikt
uppå, att Kungl. Majit ägde nödig rörelsefrihet för att, i den mån förhållandena
därtill föranledde, vidtaga nödiga omläggningar av de statliga regleringsanordningarna.
Jordbruksnämnden framhåller vidare, att den av krisen förorsakade inriktningen
av det svenska jordbruket mot självförsörjning helt naturligt
medfört betydande olägenheter för de jordbrukare, som tidigare använt importerade
fodermedel. Men även för andra jordbrukare komme förskjutningen
i produktionens inställning mångenstädes att föranleda vissa svårigheter
på grund av de olika förutsättningar för jordbruk, som förelåge i skilda
delar av landet. För bedömande av huruvida och på vad sätt dessa svårigheter
och olägenheter kunde och lämpligen borde mildras genom statens
ingripande vore det nödvändigt att äga en närmare kännedom om huru
foderförsörjningen gestaltade sig hos jordbrukare av olika kategorier och i
olika landsdelar. Efter framställning av jordbruksnämnden hade med anledning
därav förordnats, att i samband med att brödsädsinventering verk
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
41
ställdes i början av 1936 undersökning även skulle ske rörande foderförsörjningen
i vissa delar av landet. Vidare påginge inom nämndens kansli en
statistisk-ekonomisk undersökning rörande de förhållanden, varunder jordbruket
arbetade i Norrland i jämförelse med andra landsdelar. När denna
utredning, varvid särskilt de speciella förhållandena i Norrbottens län komme
att uppmärksammas, slutförts, skulle nämnden till Kungl. Majit avlämna
redogörelse för de erhållna resultaten. I samband därmed komme nämnden
att framlägga de förslag, vartill undersökningen kunde giva anledning.
I fråga örn de sålunda av jordbruksnämnden anförda allmänna synpunkterna
rörande jordbruksstödets inriktning har avvikande mening uttalats av
två av nämndens ledamöter, nämligen herrar Strindlund och Norup, vilka
med instämmande från suppleanterna i nämnden herrar Ahlsten, Andersson
och Börjesson framhållit, att den inom jordbruket sysselsatta befolkningen
alltjämt arbetade under jämförelsevis ogynnsamma betingelser samt att med
hänsyn härtill sagda prisläge borde ytterligare höjas. Möjligheterna att
åstadkomma en sådan höjning tedde sig enligt reservanternas mening ljusare
nu än förut på grund av att det allmänna ekonomiska läget i Sverige
under senaste året avsevärt förbättrats. Beträffande utsikterna i berörda
hänseende under nästkommande regleringsperiod erinrade reservanterna om
chefens för finansdepartementet uttalande i finansplanen i årets statsverksproposition,
att man torde kunna fastslå, att den hittillsvarande utvecklingen
inom landet gåve förhoppningar örn en fortsatt om än sannolikt avtagande
tillväxt av produktion och inkomster. Det förefölle uppenbart, att
denna gynnsamma konjunkturutveckling borde komma även jordbruket till
del. Vid sådant förhållande syntes det reservanterna, som örn man vid bedömande
av huru långt statens prisstödjande verksamhet på ifrågavarande
område skulle sträcka sig under nästkommande regleringsperiod borde utgå
ifrån att det genomsnittliga prisläget för jordbrukets alster under perioden
borde förbättras.
I de avgivna yttrandena över jordbruksnämndens utlåtande har frågan
om de allmänna principer, som borde följas på förevarande område,
upptagits till behandling endast av lantbruksstyrelsen, Sveriges allmänna
lantbrukssällskap, Stockholms handelskammare samt Östergötlands och Södermanlands
handelskammare ävensom styrelsen för kooperativa förbundet.
Lantbruksstyrelsen finner de allmänna synpunkter, som av mig anförts
vid avlåtande av förutnämnda proposition nr 227 till 1935 års riksdag, i stort
sett riktiga och ändamålsenliga. Efter framhållande av att dessa synpunkter
till sitt syfte i huvudsak sammanfölle med den uppfattning, som lantbruksstyrelsen
tidigare framfört, senast i avgivna utlåtanden den 5 januari och
den 10 februari 1935, anför styrelsen, bland annat, följande.
Enligt lantbruksstyrelsens förmenande kunde dessa syften nås på ett enklare
sätt och med mindre olägenheter för det allmänna, samtidigt som jordbrukets
intressen bleve minst lika väl tillgodosedda, örn statens ingripande
på den inrikes handelns område efter hand avvecklades och de statliga åtgärderna
i huvudsak inskränktes till reglering av importen samt, där så i
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
vissa fall kunde visa sig nödvändigt, stödjande av exporten utav förefintligt
produktionsöverskott. En sådan förenklad form av regleringsåtgärder
hade, såvitt lantbruksstyrelsen kunnat finna, med fördel tillämpats i fråga
om vissa andra jordbruksprodukter, nämligen i fråga örn ägg och kött. Vid
en sådan form av reglering måste givetvis den inrikes marknaden noga följas
och regleringsåtgärderna i fråga om import och export anpassas efter
dess krav. Det allmänna måste således fortfarande tills vidare behålla ett
visst grepp över den inhemska marknadens allmänna utveckling, men syntes
numera, sedan respektive organisationer vunnit tillbörlig stadga, detaljerna
kunna överlämnas åt producenternas organisationer, å ena sidan, samt
konsumenternas organisation och handeln, å den andra sidan. I den mån
under nuvarande förhållanden så vore möjligt, skulle vid sådant förhållande
marknaden återföras till en mera ekonomisk ordning och en slutlig avveckling
av de statliga kristidsåtgärderna, örn och när en sådan kunde ske,
underlättas.
Även Sveriges allmänna lantbrukssällskap anser, att de allmänna synpunkter
för stödanordningarna på jordbrukets område, som angåves av 1935 års
riksdag, fortfarande böra vara vägledande, men betonar angelägenheten av
att direktiv lämnas, huruvida en ytterligare prisstegring borde tillåtas äga
rum eller eftersträvas. Sin uppfattning i sistberörda spörsmål angiver lantbrukssällskapet
sålunda.
De under senaste åren vidtagna åtgärderna hade närmast syftat till att
bereda ett stöd, som varit oundgängligt för att jordbrukarna skulle kunna
genomgå krisen utan ekonomiskt sammanbrott, och man hade därvid eftersträvat
en sådan avvägning, att livsmedelsprisen likväl bleve tämligen låga
och kunde bereda lättnad för övriga befolkningslager under av krisen förorsakade
svårigheter. Jordbrukets produktprisnivå hade i överensstämmelse
härmed varit förhållandevis låg och vore alltjämt lägre än prisnivån för varor
och levnadskostnader i allmänhet. Detta förhållande kunde icke bestå i längden.
Visserligen hade jordbruket dess bättre gynnats av några goda skördeår,
varigenom det ekonomiska utbytet blivit fördelaktigare än prisförhållandena
i och för sig skulle föranleda, men den principiella inställningen till
den framtida jordbrukspolitiken i nu berörda avseenden kunde icke rimligen
få bestämmas härav. Den senaste tidens utveckling hade medfört en höjning
av varupriserna på skilda områden och därmed även av jordbrukarnas
produktions- och levnadskostnader, vilket motiverade en höjning av deras
produktpriser. Genomförandet av en önskvärd förhöjning av lantarbetarnas
löner förutsatte ökade inkomster för jordbrukarna. Som de ekonomiska förhållandena
för andra näringsgrenar förbättrats samt allmänhetens köpkraft
stigit och alltjämt torde vara i stigande, förelåge icke samma skäl som tidigare
att med hänsyn till konsumenterna undvika en prisförhöjning. I stället vöre
för stärkande av den jordbrukande befolkningens köpkraft och ernående av
god ekonomisk balans i samhället en höjning av jordbrukets produktpriser
önskvärd. Enligt sällskapets mening borde sålunda en fortsatt höjning av den
genomsnittliga prisnivån för jordbrukets produkter, så att i huvudsak paritet
med den allmänna prisnivån erhölles, icke blott tillåtas utan även eftersträvas.
Givetvis kunde å andra sidan åtgärder tänkas bliva erforderliga till förhindrande
av att prisen å enskilda produkter stege till för hög nivå.
Stockholms handelskammare uttalar sin tillfredsställelse med att ett samordnande
mellan de olika stödåtgärderna på jordbruksområdet skett och
Kungl. Maj:ts proposition, nr 239.
43
att strävandena på området numera syfta till ett organiskt sammanhang mellan
de skilda regleringarna samt anför vidare, bland annat:
Med hänsyn till förhållandena på världsmarknaden måste antagligen det
svenska jordbruket tills vidare under åtskilliga år framåt räkna med en sluten
marknad, vidmakthållen genom olika slag av importbegränsningar i förening
med inmalningstvång för svensk brödsäd. Uppenbart vore emellertid,
att strävandena borde gå ut på att inom den slutna krets, som sålunda
åstadkommits, i möjligaste mån skapa en marknad med inom landet fri
prisbildning. Vid förandet av en sådan politik måste man emellertid tills vidare
räkna med oundvikligheten av en viss, för landet i och för sig förlustbringande
export av lantbruksprodukter. Ifrågavarande export borde sättas
in på de områden, där den vore ägnad att nationalekonomiskt sett medföra de
minsta förlusterna. Exempelvis kunde detta tänkas ske medelst en genom
den fria handelns försorg, men under det allmännas inseende, vidtagen export
av fodersäd.
Östergötlands och Södermanlands handelskammare ifrågasätter, huruvida
icke tidpunkten nu vore inne att avveckla de av statsmakterna vidtagna regleringsanordningarna
på jordbruksområdet. Handelskammaren funne ett
starkt stöd härför i utvecklingen av förhållandena inom mjölkprodukt-, slaktdjurs-
och ägghandeln under senaste delen av år 1935 och särskilt motiverad
vore en avveckling på spannmålsregleringens område.
Stgrelsen för kooperativa förbundet framhåller, att jordbruksproduktionen
måste anpassas till långtidsförändringarna i den inhemska förbrukningen
samt understryker angelägenheten av att en övergång sker till friare prisbildning
inom landet å jordbruksprodukter och att detta beaktas vid utformningen
av de fortsatta stödåtgärderna. I fråga om den önskvärda genomsnittliga
prisnivån anför styrelsen — närmast i anledning av det reservationsvis
inom jordbruksnämnden framställda önskemålet om att denna nivå borde
höjas — bland annat följande.
Styrelsen ville erinra om att jordbrukets nettoinkomst icke enbart betingades
av produktprisnivåns höjd utan även av den omsatta totalvolymen jordbruksprodukter.
En stor del av jordbrukets kostnader vore relativt fasta,
varför kostnaderna per produktenhet vid en större produktionsmängd bleve
väsentligt lägre och därmed nettoutbytet större. För flertalet jordbruksprodukter
syntes en synnerligen stor efterfrågeelasticitet föreligga. En mer markerad
höjning av produktprisnivån i jämförelse med nuvarande prisläge bleve
enligt styrelsens förmenande av mycket tvivelaktigt värde ur jordbrukarnas
egen synpunkt på grund därav, att en icke obetydlig förbrukningsminskning
härigenom med största sannolikhet skulle komma att inträda. Styrelsen bortsåge
sålunda härvid helt från det allvarliga sociala spörsmålet, huru en dylik
höjning skulle komma att drabba de sämst situerade i vårt samhälle, vilka
redan nu linge förbruka avsevärt mindre av åtskilliga jordbruksprodukter än
vad som ur hälsosynpunkt tedde sig försvarligt, och betonade sålunda enbart
själva osäkerheten ur jordbrukarnas egen intressesynpunkt av att en förhöjning
i produktprisnivån skulle komma att visa sig vinstbringande. Härtill
komme, såsom av jordbruksnämnden i dess utredning påpekats, icke blott
att Sveriges smör- och äggexport i likhet med tidigare krävde pristillägg från
hemmamarknaden för att överhuvud kunna bibehållas utan även att den
förut vinstgivande baconexporten på England tarvade mycket avsevärda pris
-
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
tillskott från hemmamarknaden. I den mån genom en ytterligare höjning
av jordbrukets produktprisnivå en förbrukningsminskning på förut angivna
grunder skulle komma alt inträda och en av det högre priset framdriven
produktionsökning jämsides härmed skulle göra sig gällande, komme exportbehovet
att ökas och därmed nettobehållningen för jordbrukets del av den
genom statsmakternas åtgöranden förhöjda produktprisnivån att ytterligare
nedgå respektive förvandlas till ren förlust.
Mjölkregleringen. Jordbruksnämnden har i sitt yttrande framhållit, att
de under sistlidna höst timade förändringarna för den svenska mjölkproduktionen,
beträffande vilka redogörelse tidigare lämnats, icke i och för sig
nödvändiggjorde några mera principiella omläggningar av mjölkregleringen.
Med hänsyn till vad som inträffat syntes det dock nämnden vara lämpligt,
att densamma i vissa avseenden ändrades och kompletterades. Även andra
omständigheter påkallade vissa jämkningar av regleringsanordningarna på
förevarande område. Till utveckling av denna sin uppfattning anför nämnden
bland annat följande.
I och med att riksföreningen övertagit handhavandet av praktiskt taget
hela vår smörexport hade givetvis frågan örn de exportstödjande åtgärderna,
vilka hittills åtminstone till viss del grundats på inbördes konkurrens mellan
de olika exportörerna, kommit i ett nytt läge. Flertalet av de ändringar av
gällande mjölkreglering, som enligt nämndens mening borde vidtagas för
nästkommande regleringsperiod, vore emellertid av beskaffenhet att kunna
avgöras av Kungl. Maj:t utan riksdagens hörande. Nämnden ansåge sig likväl
böra beröra vissa av dessa åtgärder.
Vissa omständigheter talade för att den nu rådande knappheten på mjölk
föranletts av en tillfällig nedgång i produktionen. Skulle det visa sig, alt
tillbakagången vore av iner varaktig natur, bleve emellertid läget ett annat.
I en dylik situation borde det givetvis icke ifrågakomma, att samtidigt med att
åtgärder vidtoges för att stimulera till ökad konsumtion priserna å fodret
hölles uppe för att motverka en ökning av produktionen. En sänkning av
kraftfoderskatten tedde sig i sådant läge naturlig.
Med hänsyn till de erfarenheter, som gjorts under de senaste månaderna,
kunde det ifrågasättas, örn icke lämpligen smörpriset borde höjas, då knapphet
på smör vore rådande. Sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet
uttalade visserligen i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 1, att de ökade
medel, som genom omläggningen av margarinaccismedlens användning tillfördes
mjölkregleringen, borde användas för att sänka smörpriset, men sedan
numera accisen nedsatts och därigenom de medel, som tillfördes regleringen,
minskats, syntes läget vara ett annat än det som förelåg, när sagda uttalande
gjordes. En höjning med 15 öre för kilogram skulle innebära, att priset fritt
mejeri bringades upp på samma nivå som före den 1 juli 1935. Enär margarinpriset
nu läge å samma höjd som då, skulle marginalen emellan detta och
smörpriset bliva vad den var före nyssnämnda dag. En dylik höjning av
smörpriset skulle otvivelaktigt medföra gynnsamma verkningar för det mycket
betydande antal jordbrukare, som å den egna gården tillverkade smör för
avsalu. Dessa erlade ej mjölkavgift men vore samtidigt avstängda från att
erhålla prisutjämningsbidrag. Visserligen kunde de för närvarande, därest
riksnoteringen understege 230 öre, av mjölkavgiftsmedlen efter särskild ansökan
för kilogram försålt smör erhålla ett pristillägg, svarande mot skillnaden
mellan 230 öre och riksnoteringen, men erfarenheten under det sistförflutna
halvåret visade, att endast ett ringa fåtal av lantsmörstillverkarna be
-
Kungl. Majlis proposition nr 239.
45
gagnat sig av denna möjlighet. Då prisutjämningsbidraget numera i hela landet
väsentligt överstege avgiftens belopp, befunne sig sålunda tillverkarna
av lantsmör i ett sämre läge än de jordbrukare, som levererade mjölk till
mejeri.
Därest riksnoteringen för runmärkt smör skulle höjas till 230 öre för kilogram,
komme smörprisfonden enligt nu gällande bestämmelser att tillföras
ett belopp av 50,000 kronor för vecka. Vidare syntes det sannolikt, att exportpriset
jämväl i fortsättningen komme att överstiga 1 krona 50 öre för kilogram
och att sålunda sagda fond även komme att tillföras vid smörexporten
inbesparade medel. Toges därjämte hänsyn till att fonden den 1 januari
1936 uppgick till nära 5 miljoner kronor vore det sålunda ett betydande belopp,
som skulle stå till förfogande för prisnedsättningar för av mjölkregleringen
berörda varor. I anslutning till vad svenska mejeriernas riksförening
i sitt till nämnden avgivna yttrande anfört ville nämnden förorda, att ifrågavarande
belopp användes för att kompensera en sänkning av mjölkavgiften.
Det syntes nämnden icke kunna försvaras att, samtidigt med att medel fonderades
på grund av att de icke vore behövliga, mjölkavgiften upptoges med
oförändrat belopp. Även med hänsyn till att mjölkavgiften jämte kraftfoderskatten
skulle användas i första hand för att bestrida kostnaderna för
smörexporten syntes det rimligt, att då sagda kostnader nedginge avgiltens
belopp sänktes. Sänkningen borde självfallet icke göras större än att ifrågavarande
medel vöre tillräckliga att kompensera minskningen i inkomsterna
för mjölkregleringen. Att bedöma storleken av den sänkning, som borde ske,
ävensom att i fortsättningen bestämma avgiftens belopp borde alltjämt tillkomma
Kungl. Majit. Av principiella skäl kunde nämnden icke tillstyrka,
att det uppdroges åt nämnden eller svenska mejeriernas riksförening under
nämndens kontroll att bestämma avgiftens belopp. Den omständigheten att
avgiftsbeloppet fastställdes av Kungl. Majit borde dock icke hindra, att detsamma
bestämdes, endast för någon kortare tid i sänder, förslagsvis kvartal
eller halvår. Nämnden hänvisade till att de inmalningsprocenter, som avsåges
i förordningen den 13 juni 1930 (nr 249) om användande av svenskt vete
och svensk råg vid framställning av mjöl m. m., fastställdes av Kungl. Majit
för en tid av två månader i sänder utan att några olägenheter av detta förfaringssätt
framträtt.
I sitt till jordbruksnämnden avgivna yttrande har svenska mejeriernas
riksförening hemställt, att nu gällande huvudgrunder beträffande mjölkregleringen
måtte bibehållas samt att möjlighet skulle lämnas riksföreningen
att med bibehållande av nuvarande maximibelopp under jordbruksnämndens
kontroll från tid till annan anpassa mjölkavgiftens storlek med
hänsyn dels till mjölkregleringens behov av medel, dels till förhållandet
mellan produktion och avsättning av mjölk och mejeriprodukter och dels
till förhållandet mellan det ekonomiska utbytet vid försäljning av konsumtionsmjölk
oell vid mjölkens användning för produktberedning. I
I de avgivna yttrandena över jordbruksnämndens utredning oell förslag
hava de av nämnden framförda synpunkterna i fråga örn mjölkregleringen
föranlett principiella erinringar endast från handelskammaren i Göteborg
och — i viss mån — lantbruksstyrelsen.
Lantbruksstyrelsen har särskilt understrukit betydelsen av att smörpriset
— oell därmed också mjölkpriset — göres rörligt. Därest prisläget för
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
mjölk vöre i stort sett lika under vinter och sommar, förelåge en lockelse att
i så stor utsträckning som möjligt få huvudproduktionen förlagd till sommaren.
Efter att hava konstaterat, hurusom säsongvariationerna i produktionens
omfattning förstorats under senare år, uttalar lantbruksstyrelsen vidare
att, därest såsom styrelsen funne antagligt denna utveckling i viss mån
sammanhängde med regleringsåtgärderna, dessa i nuvarande form knappast
kunde anses fullt tillfredsställande. Örn utvecklingen finge fortsätta
på detta sätt, kunde det lätt inträffa, att avsättningen av sommarens produktion
komme att möta stora ekonomiska svårigheter, om den ens bleve
möjlig, samtidigt som under viss del av vinterhalvåret landets behov av
smör måste fyllas genom import. Under betonande av att en tillfredsställande
anpassning av produktionen på mjölkregleringens område näppeligen
vore möjlig utan att nu angivna synpunkter bleve tillgodosedda, anför
lantbruksstyrelsen vidare, bland annat, följande.
Detta åter syntes icke möjligt, så länge ett fast smörpris upprätthölles genom
att vid smörexporten av allmänna medel lämnades ett tillskott, så avvägt,
att exportpriset komme att svara mot ett visst inrikes pris. Först om
det allmännas medverkan vid regleringen inskränkte sig till att stödja exporten
av förefintligt exportöverskott utav mejeriprodukter genom utbetalande
utav ett i förhållande till läget på exportmarknaderna samt till vid
olika årstider rådande produktionsförhållanden skäligt pristillägg, syntes,
såvitt lantbruksstyrelsen kunde finna, tillfredsställande förhållanden på detta
område kunna ernås. Därmed skulle statens stöd till mejerihanteringen
överföras till samma form, som den, som tillämpades i fråga om äggproduktionen,
vid vilken av naturliga förhållanden ännu mer betydande säsongvariationer
förekomme såväl i fråga om produktionens storlek som i fråga
om produktionskostnaden. Det förhållandet, att vederbörande producentorganisation
handhade så gott som hela smörexporten, borde enligt lantbruksstyrelsen
förmenande göra en sådan regleringsform lättare än i fråga om
äggproduktionen, där exporten vore fördelad på ett flertal händer.
Handelskammaren i Göteborg framhåller, att de förhållanden, som under
det sistlidna året inträffat på smör- och fläskmarknaden, i det att brist
rått å ifrågavarande varor, vilken framtvingat en omfattande import, samtidigt
som staten tillskjutit stora belopp för uppehållande av exporten, syntes
vara av den art, att de borde giva anledning till en avveckling av det nu
tillämpade regleringssystemet. Enligt handelskammarens mening syntes det
möjligt att råda bot på bristfälligheterna endast genom en omläggning av
systemet.
Sveriges allmänna lantbrukssällskap uttalar, att sällskapet i huvudsak
kunde giva sin anslutning till vad jordbruksnämnden anfört beträffande
mjölkregleringen. Direktiv rörande en höjning av smörpriset, då knapphet
rådde, syntes dock icke böra meddelas av de statliga myndigheterna utan avgörandet
borde tillkomma svenska mejeriernas riksförening efter samråd med
jordbruksnämnden. Att en höjning tidvis kunde ifrågakomma vore enligt
lantbrukssällskapets mening tydligt.
Malmöhus läns småbrukareförbund framhåller önskvärdheten av att den
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
47
prisdifferens bibehölles, som förefunnits mellan smör och margarin, innan
margarinaccisen sänktes, samt tillägger, att en sänkning av mjölkavgiften
skulle hälsas med tillfredsställelse.
Slaktdjursregleringen. Jordbruksnämnden uttalar, att i det läge, vari
frågan om slaktdjursmarknadens reglering numera befunne sig, några särskilda
anordningar från riksdagens sida utöver de, som redan vidtagits, icke
vore erforderliga, samt utvecklar vidare sin uppfattning i frågan sålunda.
Visserligen vore avsättningsmöjligheterna utomlands för fläsk och kött
för närvarande otillfredsställande —- någon förbättring torde av allt att
döma ej vara att förvänta under närmaste månaderna — men tillräckliga
skäl att ej utnyttja de Sverige tillerkända kontingenterna förelåge icke. En
minskning av exempelvis vår baconexport till Storbritannien under den
Sverige tillerkända kontingenten torde nämligen få till omedelbar följd att
kontingenten nedsattes. Med hänsyn till den ovisshet, som rådde rörande
utvecklingen i framtiden beträffande baconmarknaden i Storbritannien,
syntes därför en åtgärd i angiven riktning icke vara tillrådlig. Detsamma
torde även gälla i fråga om nötkreatursexporten till Tyskland. Vid ordnandet
av exporten av såväl bacon som nötkreatur syntes hittills tillämpade
grunder böra tillämpas jämväl i fortsättningen.
På grund av att exportens omfattning i fråga örn såväl fläsk som nötkreatur
vore i stort sett fastlåst, komme prisnivån i Sverige å kött och fläsk att i det
långa loppet bliva beroende av produktionens storlek. Denna återigen bestämdes,
i vad anginge fläsk, i viss mån av fodertillförselns omfattning. Självfallet
finge denna icke så regleras, att produktionen av fläsk för tillgodoseende
av förefintligt behov förhindrades.
I nuvarande läge syntes de statliga åtgärderna i övrigt för slaktdjursmarknadens
stödjande i huvudsak kunna begränsas till att medverka till en någorlunda
jämn prisbildning genom att utbudet reglerades. Detta kunde i fråga
om fläsk lämpligen ske genom att i tider med överskott detta undandroges
marknaden genom infrysning för att försäljas, när knapphet rådde. För den
händelse i sistnämnda situation förrådet av fruset fläsk ej vore tillräckligt för
att möjliggöra en lämplig reglering av priserna, kunde det icke undgås att
import skedde. En dylik anordning överensstämde visserligen icke med den
allmänna princip, som, enligt vad tidigare anförts, borde ligga till grund
för de prisstödjande åtgärderna på jordbrukets område, men anordningen
finge anses nödvändig för att förhindra alltför starka växlingar i fläskpriset,
vilka skadade såväl konsumtionen som produktionen. Även i fråga om kött
kunde import bliva nödvändig.
Därest införsel av hithörande varor funnes böra äga rum, vore det av vikt,
att den försigginge på sådant sätt, att den normala handeln därigenom i
minsta möjliga mån rubbades. Ur denna synpunkt vore det önskvärt, att
införseln reglerades medelst påläggande av införselavgift. Denna utväg vore
emellertid beträffande kött och fläsk tillsvidare utesluten av handelspolitiska
skäl. Detta hade lett till att särskilt i Norrbotten införseln av nyssnämnda
varor haft mycket ogynnsamma verkningar. Jordbruksnämnden hade emellertid
beslutat, att från och med början av innevarande år tillsvidare som villkor
för åtnjutande av tillstånd till införsel av fläsk över Haparanda föreskriva,
att vederbörande inköpt svenskt fliisk till myckenhet, som stöde i viss
proportion till vad han finge införa. Därigenom komme de svåraste olägenheterna
med införseln att försvinna samtidigt med att den lokala produktionen
bereddes erforderligt stöd. En sådan anordning anslöte sig i huvud
-
48 Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
sak till vad som för närvarande tillämpades i fråga om exporten av ägg till
Tyskland.
Sveriges slakteriförbund har i sitt till jordbruksnämnden avgivna yttrande
uttalat, att de åtgärder, som jämlikt statsmakternas beslut vidtagits för att
stödja priserna å kött och fläsk, icke möjliggjort uppnående av den genomsnittliga
prisnivå, vartill beslutet syftat. Förhållandena syntes alltjämt vara
sådana, att ett fortsatt stöd åt den animaliska produktionen vore påkallat och
att detta stöd så utformades, att jordbrukets ekonomiska förutsättningar bleve
i förhållande till annan arbets- och företagsverksamhet tillgodosedda. Beträffande
genomförandet av detta stöd har slakteriförbundet föreslagit ett
förfarande efter i huvudsak följande linjer.
Ät förbundet uppdroges att i görligaste mån inverka reglerande på marknaden,
så att de priser på kött och fläsk, vilka av statsmakterna ansetts såsom
önskvärda, upprätthölles inom lämpliga gränser uppåt och nedåt samt
så att fläskproduktionen åter komme upp i den omfattningen, att behovet
inom landet och den avtalade exporten därav kunde tillgodoses. Till förbundets
förfogande anvisades medel ur jordbrukets prisregleringsfond, eventuellt
i mån av behov förstärkt med slaktdj ursavgifter. Förbundet berättigades att
med sålunda anvisade medel under tider med överskottsproduktion avlasta
marknaden genom infrysning eller ock genom annat lämpligt förfarande
samt, örn underskott vid något tillfälle skulle uppstå, säkerställa efterfrågan
genom att taga i anspråk eventuellt infruset fläsk och kött eller genom import,
allt vid varje tillfälle så att den önskade prisnivån upprätthölles inom
landet. Förbundet vore villigt att underkasta sig all den kontroll, som från
statsmakternas sida ansåges önskvärd, över det sätt, varpå förbundet fullgjorde
sina åtaganden.
I yttrandena över jordbruksnämndens utlåtande har frågan örn slaktdjursregleringens
ordnande upptagits till behandling endast av -— förutom
handelskammaren i Göteborg — lantbruksstyrelsen, Sveriges allmänna lantbrukssällskap,
styrelsen för kooperativa förbundet och Malmöhus läns småbrukareförbund.
Lantbruksstyrelsen anför i frågan följande.
Vad jordbruksnämnden anfört i fråga om slaktdj ursregleringen gåve lantbruksstyrelsen
icke anledning till mera betydande erinringar. Styrelsen ansåge
sig kunna inskränka sig till att framhålla, att det enligt styrelsens förmenande
knappast vore möjligt att utan alltför omfattande regleringsåtgärder
hålla det inhemska priset på fläsk något nämnvärt högre än motsvarande
engelska prisläge. Inom Danmark hade, såvitt lantbruksstyrelsen hade sig
bekant, eftersträvats en anpassning av det inhemska prisläget efter det, som
kunde uppnås på den engelska marknaden. Såsom förhållandena nu utvecklat
sig, syntes det vara möjligt att vid en dylik anpassning i prishänseende
hålla den svenska fläskproduktionen inom sådana gränser, att regleringsåtgärderna
icke mötte oöverkomliga svårigheter. Ett väsentligt högre prisläge
syntes ofrånkomligen medföra en produktionsökning av sådan storlek, att
svårigheter snart skulle möta att upprätthålla ett ens mot det engelska prisläget
svarande inrikes prisläge. Det gynnsamma prisläget på fläsk under
sommaren och senare delen av år 1935 hade medfört en så betydande stegring
av antalet betäckta suggor, att en stark produktionsökning kunde komma
att medföra ett produktionsöverskott, för vars avsättning liknande svårigheter
kunde möta som de, vilka varit rådande vintern och försommaren
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
49
1934. Det vöre ur regleringssynpunkt önskvärt, om allt för stora mera tillfälliga
prisstegringar på fläsk kunde undvikas. En möjligast jämn prissättning
vore i fråga om svin, där produktionen hastigt kunde förändras, av
större betydelse än för andra slaktdjur.
Sveriges allmänna lantbrukssällskap inskränker sig till att i fråga om slaktdjursregleringen
hänvisa till de synpunkter, som av sällskapet anförts rörande
den allmänna prisnivån och som förut återgivits.
Malmöhus läns småbrukareförbund instämmer i vad Sveriges slakteriförbund
i sitt yttrande anfört.
Kooperativa förbundets styrelse anser sig böra utöver de skäl mot en ytterligare
höjning av prisnivån för kött och fläsk, som av jordbruksnämnden
anförts, fästa uppmärksamheten på att med de priser, som numera uppnåtts,
betydande risker för en avsevärd konsumtionsminskning förelåge. Till stöd
för denna sin uppfattning hänvisade styrelsen till en undersönking rörande
butiksförsäljningen av fläsk, nötkött och kalvkött i ett antal större konsumtionsföreningar,
vilken nyligen verkställts inom förbundet. Av undersökningen
framginge, enligt styrelsens mening, att höjningen under juni och juli
1935 av partipriset å fläsk verkat starkt minskande å försäljningen. Under
sista kvartalet 1935 hade minskningen i konsumtionen av färskt fläsk varit
av stor omfattning. Att förbrukningen under december 1935 sjönk med
över 10 procent trots det speciella julbehovet, klargjorde övertygande priskänsligheten
hos efterfrågan. Utredningen gåve vid handen, att enahanda
förhållande gällde beträffande nötkött och kalvkött.
Äggregleringen. Enligt jordbruksnämndens uppfattning skulle anledning
ej förefinnas att vidtaga någon ändring i de hittills tillämpade anordningarna
för äggmarknadens stödjande av beskaffenhet att påkalla riksdagens hörande.
Äggmarknaden syntes sålunda i fortsättningen liksom hittills böra stödjas
genom begränsning av importen av ägg och äggprodukter samt främjande
av exporten av förstnämnda varuslag. Äggimporten borde regleras genom
licensförfarande, kombinerat med rätt för regleringsorganet att pålägga licensavgift,
och exporten borde stödjas genom utbetalande av pristillägg å utförda
ägg, allt i enlighet med nu gällande föreskrifter. Jordbruksnämnden tillägger,
att någon ändring av de regler, som för närvarande tillämpades i fråga
örn anskaffande av de medel, som erfordrades för äggregleringens genomförande,
ej syntes vara påkallad.
Icke heller Sveriges äggintressenters förening har ansett sig böra föreslå
några ändringar beträffande de åtgärder till stöd åt äggproduktionen, som
enligt statsmakternas beslut nu tillämpas. Dessa åtgärder syntes nämligen,
såvitt erfarenheten gåve vid handen, hava erbjudit tillfyllestgörande möjlighet
för uppnående av det resultat, som avsetts att utvinnas genom desamma.
Enahanda uppfattning har kommit till uttryck i flertalet av de y ttrand
e n över jordbruksnämndens utredning, där frågan gjorts till föremål för
behandling.
Sveriges allmänna lantbrukssällskap, som anser, att stödåtgärderna för äggmarknaden
i huvudsak fungerat tillfredsställande, har emellertid framhållit,
Bihang lill riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 239. 4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
att det genomsnittliga prisläge för ägg, som uppnåtts under år 1935, torde få
sägas hava varit förhållandevis lågt. En jämförelse grundad på äggnoteringen
gåve vid handen, att medelnoteringen för år 1935 utgjort 114 öre för kilogram
eller 72.2 procent av medelnoteringen för åren 1925—1929, som varit
158 öre för kilogram, vartill komme, att de s. k. överpriser, som plägade betalas
utöver noteringen, under sistnämnda period varit högre än år 1935.
Därest icke prisläget förbättrades genom att fördelaktigare priser uppnåddes
vid export, ville lantbrukssällskapet uttala såsom önskvärt, att den inhemska
prisnivån erhölle något kraftigare stöd genom att större pristillägg lämnades
vid export, önskvärt vore jämväl, att regleringsanordningarna så handhades,
att avbrott i exporten till följd härav undvckes. — Svenska ägghandelsförbundet
har uttalat sig i samma riktning och särskilt understrukit angelägenheten
av att exporten i begränsad omfattning lämnades stöd, även när priserna inom
landet vöre höga. Avbrott hade nämligen till följd, att priserna å svenska ägg
i importländerna bleve ogynnsammare än örn exporten fortsatt hela tiden.
Föreningen framhåller vidare, att äggproduktionen tenderade till att alltmer
förläggas till vår- och sommarmånaderna, då överskottet måste placeras på
exportmarknaden under sämsta möjliga förhållanden. Orsaken härtill vore
enligt föreningens mening, att regleringsorganet icke tillåtit äggpriserna inom
landet att stiga till den nivå, som av statsmakterna angivits såsom önskvärd.
Jämväl fördyringen av de speciella hönsfodren hade medverkat. — Även
Sveriges f jäder f davel s före ning anser av samma skäl som ägghandelsförbundet,
att ett något kraftigare stöd borde lämnas äggproduktionen än som skett under
år 1935.
Fodermedelsregleringen. Under hänvisning till sin redogörelse rörande
verkningarna av de under senare halvåret 1935 vidtagna regleringsanordningarna
å fodermarknadens område har jordbruksnämnden anfört:
Såvitt kunde bedömas av uttalanden i det vid Kungl. Maj:ts proposition nr
227 till 1935 års riksdag fogade statsrådsprotokollet jämte i anledning av sagda
proposition avgivet utskottsutlåtande borde för innevarande regleringsperiod
eftersträvas ett foderprisläge av cirka 14 öre för foderenhet, vilket
för foderhavre syntes motsvara ett pris av omkring 11.5 öre för kilogram. Av
den förut lämnade redogörelsen syntes framgå, att detta prisläge icke uppnåtts
i områden med produktionsöverskott av havre. Emellertid läge för närvarande
priserna å havre i trakter med underskott över angivna nivå. De
jordbrukare, som inköpte havre, hade ock som regel att erlägga ett pris därå
överstigande 14 öre för foderenhet. Avgörande för bedömande av den inhemska
foderprisnivån borde enligt nämndens mening, på sätt 1934 års
spannmålsutredning närmare utvecklat, med hänsyn till de jämförelsevis små
kvantiteter fodersäd, som omsattes i handeln, vara det realisationsvärde, som
erhölles vid fodrets förädling till animalieprodukter. Av dessa komme fläsk
närmast i betraktande. Utginge man från den sedan flera månader tillbaka
gällande prisnivån för fläsk, vilket innebure att jordbrukarna för svinen
erhölle ett pris av 110 öre å 115 öre för kilogram slaktad vikt, skulle fodrets
realisationsvärde vara cirka 14 öre för foderenhet. Den eftersträvade prisnivån
syntes sålunda vara i stort sett uppnådd. Av det anförda följde vidare,
att den brist i fråga örn fläskproduktionen, som för närvarande fram
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
51
trädde, icke utgjorde en följd av att priserna å inhemskt foder nu vore för
höga. Även beträffande mjölkproduktionen syntes ett foderpris av 14 öre
för foderenhet i nuvarande situation icke vara för högt.
I anslutning till det anförda framhåller jordbruksnämnden, att anledning
icke syntes föreligga att vidtaga sådana ändringar i gällande anordningar
för reglering av fodertillförseln, att nuvarande prisnivå för svenskt foder
sänktes. Med denna utgångspunkt syntes det nämnden angeläget, att staten
hade införseln av fodermedel av olika slag samt av råvaror för tillverkning
av dylika i sin hand. Beträffande de närmare anordningar, som borde vidtagas
härför, har nämnden uttalat följande.
Läget utomlands vore alltjämt så ovisst, att det icke finge anses uteslutet,
att sådana förhållanden kunde inträffa, som påkallade snabba omläggningar
av regleringsanordningarna för ifrågavarande införsel. Import av fodermedel
borde därför jämväl i fortsättningen vara beroende av tillstånd av
jordbruksnämnden. För närvarande syntes dock dylikt tillstånd ej böra
påfordras vid införsel av oljekakor, utan användningen av dessa varor borde
liksom hittills regleras uteslutande genom skatt å varan. Efter särskilt bemyndigande
av Kungl. Majit borde nämnden äga föreskriva de villkor för
åtnjutande av införseltillstånd för övriga varor, som förhållandena påkallade.
Vid liandhavande av importregleringen syntes den allmänna principen
böra följas, att den enskilde jordbrukaren icke finge betagas möjlighet att
tillgodose sitt behov av foder av olika slag, på samma gång som användningen
av inhemskt foder uppmuntrades och en för stark ansvällning av animalieproduktionen
till följd av förekomsten av billigt utländskt foder förhindrades.
Införseln av sådana fodervaror, som i tillräcklig mängd producerades
inom landet, borde sålunda i allmänhet förhindras eller nedbringas
till en obetydlighet. I den mån därutöver begränsning av tillförseln av
utländskt foder funnes böra ske, kunde erforderliga åtgärder i sådant syfte
som regel inskränkas till att gälla endast ett fåtal viktigare fodermedel. I
betraktande komme därvid i fråga örn mjölkfoder framför allt oljekakor och
beträffande annat foder i första hand majs. I fråga om foder, som användes
för mera speciella behov, borde däremot införseln lämnas i möjligaste
mån obeskuren.
Med den inskränkning, som följde därav, att spekulation, som föranleddes
av tillfälliga rubbningar i regleringsanordningarna, borde förhindras, syntes
regleringen av fodermedelstillförseln, därest sådan funnes böra äga rum,
lämpligast kunna ske genom att priserna å det utländska fodret reglerades
vid införseln. Genom ett sådant förfaringssätt ernåddes, att möjlighet förelåge
för envar förbrukare att anskaffa det önskade fodret. En viss säkerhet
erhölles vidare för att det importerade fodret finge den mest lämpliga användningen.
Slutligen vunnes även, att importen av foder kunde i övrigt
lämnas fri och undvekes på så sätt en kontingentering å olika importörer av
de myckenheter, som infördes till riket, vilken fördelning medförde betydande
olägenheter ur flera synpunkter.
En reglering av priserna å utländska fodermedel åstadkommes enklast
genom att desamma belädes med skatt eller införselavgift. Så hade dock
redan skett beträffande praktiskt taget samtliga importerade fodermedel av
någon betydelse, ehuru hittills skattens eller införselavgiftens belopp i allmänhet
icke ensamt fått verka prisreglerande. Därest man överginge till att
reglera priset å utländskt foder i Sverige uteslutande genom avgifter eller
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
skatter, bleve emellertid ifrågavarande priser beroende av prisläget i den internationella
handeln. Då detta alltjämt vore mycket osäkert och rätt växlande
komme följaktligen prisnivån i Sverige att vid oförändrat belopp av
ifrågavarande skatt eller avgift variera avsevärt. Enda möjligheten att undvika
detta, vilket givetvis innebure vissa nackdelar för övriga regleringar av
jordbruksprodukter, syntes vara att skatten eller avgiften gjordes jämförelsevis
rörlig och sålunda anpassades efter förändringar i världsmarknadsläget.
Skattens eller avgiftens belopp skulle sålunda fastställas för kortare
tid i sänder, exempelvis en vecka, och bestämmas närmast såsom skillnaden
mellan en som önskvärd ansedd nivå inom landet och det pris, som den
importerade varan betingade eif svensk hamn. Ett system med rörliga införselavgifter
kunde emellertid befaras komma att medföra vissa svårigheter
för handeln. En sådan anordning tillämpades visserligen för närvarande i
Danmark och syntes ej hava föranlett några nämnvärda olägenheter. Därvid
vore dock att märka, att i detta land foderimporten vore föremål för kvantitetsreglering
därigenom, att valutaransonering för inköp av foder funnes
införd, varför införselavgiften närmast hade karaktär av en pålaga för utjämnande
av prisskillnaden mellan in- och utlandet. Någon direkt importreglerande
betydelse hade den därför ej. De befarade svårigheterna med en
rörlig importavgift i Sverige komme att avsevärt mildras, därest avgifter uttoges
i form av licensavgift. Detta innebure, att avgiften utginge med det
belopp, vartill den fastställts för den vecka, under vilken införseltillståndet
lämnades. Om så skedde, borde givetvis giltighetstiden för tillståndsbeviset
bestämmas så, att inköp och transport till Sverige av varan medhunnes.
Hinder mötte ej att, då så befunnes lämpligt, uppbörd av licensavgift skedde
genom tullverket.
Under hänvisning till det anförda uttalar jordbruksnämnden att, ehuru
nämnden icke vore beredd att taga slutlig ståndpunkt till frågan örn en
övergång till mera rörliga avgifter för reglering av fodermedelsimporten,
det likväl syntes nämnden önskvärt, att Kungl. Maj:t erhölle bemyndigande
att, om så funnes lämpligt, vidtaga åtgärder i sådant syfte. Dylikt bemyndigande
borde gälla såväl skatten å oljekakor m. m. som införselavgiften å
havre och majs med flera fodermedel. Vid bifall till vad nämnden sålunda
föreslagit syntes gällande förordningar angående skatt å oljekakor m. m.
samt om införselavgift å havi-e m. m. böra kunna av Kungl. Majit upphävas
och ersättas av med stöd av riksdagens bemyndigande utfärdade kungörelser
i ämnet.
Vad därefter angår den prisnivå, som borde eftersträvas för de utländska
fodermedlen, har jordbruksnämnden framhållit följande.
Prisnivån å utländska fodermedel borde, såsom förut antytts, bestämmas
med utgångspunkt från animalieprodukternas pris. Självfallet borde sålunda
priset å utländskt foder ej understiga det realisationsvärde, som erhölles
vid förädling av det inhemska fodret. Snarare syntes det kunna ifrågasättas,
för att den inhemska foderväxtodlingen skulle beredas visst stöd
gentemot konkurrensen från utländskt foder, att prisnivån för detta senare
hölles något högre. Prisläget för det utländska fodret syntes böra så avvägas,
att det ställde sig fördelaktigare för en jordbrukare att utfodra egen
fodersäd än att inköpa utländskt foder, medan däremot den jordbrukare,
som behövde inköpa foder, borde kunna erhålla utländskt sådant till ett
pris, som icke vore nämnvärt högre än det, som inhemskt foder betingade
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
53
vid inköp i öppna marknaden. I anslutning till vad sålunda anförts samt
med utgångspunkt från vad i det föregående framhållits beträffande
den önskvärda prisnivån för animalieprodukter med mera ville jordbruksnämnden
för sin del förorda, att införselavgiften eller skatten för
utländska fodermedel så avvägdes, att priserna därå hos jordbrukarna som
regel ej understege en nivå motsvarande 14.5 öre för foderenhet.
Med utgångspunkt härifrån borde priset å exempelvis jordnötskakor hos
förbrukaren utgöra lägst cirka 18 öre för kilogram. Detta innebure, att Sveriges
allmänna lantbrukssällskaps notering å samma varor, vilken avsåge
försäljning fritt noteringsort till jordbrukare, skulle ligga cirka 0.5 öre lägre
eller vid 17.5 öre för kilogram.
För majs borde ifrågavarande notering under enahanda förutsättning
ligga vid omkring 15 öre för kilogram. Vid tiden för avlåtande av jordbruksnämndens
utlåtande betingade sistnämnda vara eif svensk hamn ett
pris av cirka 7.5 öre för kilogram. Antoges vidare, att kostnaderna för
majsens lossning och lagring ävensom importörens handelsvinst uppginge
till 1.5 ä 2 öre för kilogram, skulle således vid dåvarande världsmarknadspris
majsen kunna av importörerna försäljas till ett pris av 9.0 å 9.5 öre för
kilogram. För att priset skulle bringas upp till 15 öre erfordrades, att en
införselavgift av 5.5 å 6 öre för kilogram pålades. Enligt bestämmelserna i
gällande förordning om införselavgift å havre, majs med flera fodermedel
ägde Kungl. Maj:t att fastställa införselavgiften till högst sistnämnda belopp.
Då, såsom förut framhållits, läget å världsmarknaden för majs vore
osäkert, varför en nedgång i majspriset ej finge anses utesluten, syntes det
önskvärt, att befogenhet lämnades Kungl. Maj:t att, örn så erfordrades, fastställa
högre införselavgift än 6 öre för kilogram.
Jordbruksnämnden har emellertid ansett det icke vara uteslutet, att även
örn införseln av utländska fodermedel reglerades i enlighet med av nämnden
förordade grunder nivån för det inhemska fodret nedginge under vad
som nämnden angivit såsom önskvärt. I en dylik situation kunde det ifrågasättas
att genom export av fodersäd stödja den svenska fodermarknaden.
Nämnden utvecklar vidare sin uppfattning i frågan sålunda.
En åtgärd i nyssnämnda syfte skulle vara att genom export av svensk
fodersäd minska utbudet därav inom landet. Samtidigt komme som regel
även förbrukningen av inhemskt foder och därmed även produktionen av
animalier att hållas tillbaka. I den mån foderexporten vore av rent tillfällig
natur och samtidigt möjligheterna att vinna avsättning för animalieprodukterna
vore beskurna, vore ej så mycket att invända mot en sådan åtgärd.
I längden syntes dock ur principiell synpunkt icke kunna försvaras, att prisläget
för foder på så sätt frigjordes från sitt fiaturliga beroende av avsättningsmöjligheterna
för övriga jordbruksprodukter. Det syntes därför jordbruksnämnden,
som örn stor försiktighet borde iakttagas beträffande vidtagandet
av sådana åtgärder, varom nu vöre fråga, och att de sålunda skulle
tillgripas endast för den händelse på grund av tillfälliga rubbningar priset
å inhemskt foder hotade att sjunka alltför kraftigt. För att en sådan situation
skulle kunna bemästras, vore det dock önskvärt, att Kungl. Maj:t erhölle
befogenhet medgiva, att särskilt bidrag finge utgå vid export av svenskt
foder. Olli dylikt medgivande lämnades, borde för dess begagnande gälla,
alt bidrag icke linge utgå för .större kvantiteter i foderenheter räknat än
som under skördeåret införts från utlandet i form av majs och annan fodersäd.
Stödet åt foderexporten hleve på så sätt endast en anordning för
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
att neutralisera verkningarna av en för stor införsel av utländska fodermedel.
Bidragen syntes böra utgå ur jordbrukets prisregleringsfond i första
hand av de medel, som inflöte genom upptagande av införselavgift för havre,
majs med flera fodermedel.
I fråga om jordbruksnämndens förslag rörande prisnivån inom landet å
utländska fodermedel har avvikande mening anförts av en av nämndens
ledamöter, nämligen greve Wachtmeister, vilken uttalat, att han för sin del
ansåge en prisnivå för dylikt foder motsvarande 14.5 öre för foderenhet hos
jordbrukarna ej utgöra tillräcklig garanti för att åstadkomma den begränsning
av en på importerade fodermedel uppbyggd animalieproduktion, som
utgjorde en oundgänglig förutsättning för att animaliepriserna skulle kunna
hållas uppe å rimlig nivå. För detta ändamål erfordrades, enligt hans
uppfattning, att sagda prisnivå höjdes något. Örn så skedde, vunnes även
ett förstärkt skydd för den inhemska foderväxtodlingen.
Beträffande jordbruksnämndens förslag angående befogenhet för Kungl.
Majit att medgiva bidrag vid export av inhemskt foder hava reservationer
avgivits av ledamöterna i nämnden herrar Björnsson och Holmberg, vilka
anfört bland annat följande.
Syftet med förslaget syntes enligt nämndens motivering vara att få till
stånd en anordning, genom vilken man även inom överskottsområden skulle
kunna hålla marknadspriset på inhemsk fodersäd, speciellt havre, uppe i ungefärlig
paritet med normen för foderprisnivån, d. v. s. ungefär 14 öre per foderenhet.
Detta måste uppenbarligen också innebära, att priset i underskottsområden
komme att ligga över denna norm. Skulle statsmakterna besluta i
överensstämmelse med nämndens förslag, komme detta dessutom säkerligen
att uppfattas som ett löfte om statsgaranterat minimipris för fodersäd, och de
talrika odlarna skulle sannolikt icke försumma att kräva löftets uppfyllande.
De statsfinansiella konsekvenserna av en dylik statsgaranti syntes reservanterna
emellertid med hänsyn till de stora möjligheterna att vidga fodersädsarealerna
svåra att på förhand överblicka. För såväl jordbruksnämnden
som i sista hand Kungl. Majit skulle det — icke minst på grund av bristande
tillförlitlighet i vårt noteringsväsen — bliva utomordentligt svårt att handhava
den föreslagna regleringen.
Den föreslagna anordningen syntes reservanterna även innebära en principiell
nyhet så till vida, att den skulle användas för att reglera intressemotsättningen
mellan olika grupper av jordbrukare, eftersom huvuddelen av den
saluförda fodersäden i våra dagar köptes av jordbrukare. Hittills praktiserade
regleringsåtgärder hade däremot tagit sikte på intressemotsättningen
mellan jordbrukare å ena sidan och övriga samhällsgrupper å den andra.
Men om det hade sina risker att utan en grundligare utredning än den nämnden
kunna åstadkomma giva sig in på ett så stort, nytt område, syntes likväl
ännu viktigare invändningar kunna göras med utgångspunkt från mera allmänna
synpunkter. Om man nämligen efter att hava lämnat landets jordbrukare
utan den vägledning, som den naturliga prisbildningen kunde giva, vid
tillämpningen av den föreslagna exportregleringen icke lyckades ernå en i
förhållande till annan växtodling riktig prisnivå, löpte man fara att vålla en
av olika skäl icke önskvärd rubbning i nu pågående utveckling på växtodlingens
område.
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
55
Beträffande den av jordbruksnämnden ifrågasatta övergången till ett system
med rörliga införselavgifter å utländska fodermedel har man
i de yttranden, där man ingått på denna fråga, i allmänhet av olika anledningar
ställt sig avvisande. Detta gäller i främsta rummet beträffande oljekakor,
där förslaget tillstyrkts endast av styrelsen för kooperativa förbundet.
Vad angår majs hava meningarna varit mera delade, i det att förslaget tillstyrkts
av förutom nyssnämnda styrelse jämväl Sveriges allmänna lantbrukssällskap
och svenska lantmännens riksförbund men bestämt avstyrkts av
kommerskollegium, Smålands och Blekinge handelskammare, Skånes handelskammare,
handelskammaren i Göteborg och föreningen Sveriges spannmålsintressenter.
En i viss mån avvaktande hållning till frågan har intagits
av lantbruksstyrelsen, Gotlands handelskammare och svenska foderämnesoch
spannmålsimportörernas förening.
Lantbruksstyrelsen framhåller sålunda att, huru tilltalande det av jordbruksnämnden
förordade systemet kunde synas vara, lantbruksstyrelsen likväl
ej vore övertygad örn att det icke skulle komma att i viss mån desorganisera
fodermedelshandeln och särskilt den del av denna handel, som handhade
fodermedelsimporten. De olägenheter på fodermedelshandelns område,
som kunde vara förenade med förslaget i denna del, gjorde att dess genomförande
syntes böra föregås av en mera ingående undersökning än den, som
av jordbruksnämnden förebragts.
Kommerskollegium förklarar sig vilja bringa i åtanke de bekymmersamma
erfarenheter, som under de första åren av 1920-talet gjordes med de s. k.
glidtullarna på spannmål —- ett system, som nära överensstämde med de
tänkta rörliga licensavgifterna. Erfarenheten av glidtullsystemet hade, anför
kollegium, redan givit vid handen, att detsamma icke motsvarade det syfte,
som därmed avsetts, detta främst beroende på svårigheten att effektivt anpassa
glidtullarna efter växlingarna i importpriset. Systemet visade sig —
i direkt strid mot sitt syfte — möjliggöra och genom sin anordning även
själv framkalla en spekulation, ägnad att lända till förfång för den inhemska
jordbruksnäringen.
Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening har uttalat,
att en övergång till rörliga införselavgifter måhända kunde tillämpas för
majs, dock endast under förutsättning att införselavgiften fastställdes för ej
alltför korta perioder, exempelvis tre månader, och att de, som skulle fastställa
avgiften, besutte erforderlig fackkännedom. Föreningen påyrkade
emellertid att, innan något sådant genomfördes, den måtte beredas tillfälle
att närmare utveckla sina synpunkter beträffande den praktiska utformningen.
Föreningen har vidare framhållit angelägenheten av att örn ändringar
i beskattningen av importvaror ansåges böra vidtagas, detta skedde vid en
tidpunkt, då inneliggande lager regelmässigt vore som lägst, eller importörerna
i annat fall genom ett restitutionsförfarande garanterades trygghet
mot förlust å inneliggande lager vid en avgiftssänkning.
Även svenska lantmännens riksförbund betonar, att en nedsättning av utgående
skatt å oljekakor borde ske under sommaren, då lagren vore minst,
56
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
och kompenseras av rätt för foderämneshandeln att erhålla skatterestitution
å inneliggande lager. Hänsyn syntes härvid böra tagas till att genom den
alltmera ökade användningen av kraflfoderblandningar centralföreningarna
— liksom också de privata importörerna — vore nödsakade att hålla större
lager av olika slag av oljekakor för tillverkning av sådana blandningar.
Riksförbundet fäster vidare uppmärksamheten på frågan om klibehovets
tillgodoseende och anför därvid följande.
Den kraftiga nedskärningen av kliimporten hade särskilt för vissa delar av
landet vållat avsevärda olägenheter. Vid flera tillfällen under hösten 1935
hade sålunda på sina håll kli knappast stått att uppbringa — i Västsverige
hade läget varit markerat ogynnsamt, då kvarnarna där ej hade en produktion
tillräcklig för att tillgodose det stora klibehovet i denna del av landet.
Relationen mellan kli- och havreprisen visade även, att klitillgången varit
otillräcklig. Medan i vanliga fall havre och kli värderats ungefär lika, hade
vetekli tidvis betingat ett så högt pris som cirka 14 öre per kilogram hemma
hos jordbrukaren, som för sin havre kunnat erhålla endast cirka 10.5 öre.
För att bättre tillgodose klibehovet och samtidigt åstadkomma en utjämning
mellan kli- och havreprisen ville riksförbundet föreslå övervägandet av åtgärder,
gående ut på att utförsel av havre finge berättiga till avgiftsfri import
av motsvarande mängd kli.
Slutligen har svenska ägghandels förbundet gjort framställning om att frågan
om accis å kraftfoder skulle omprövas med viss hänsyn till äggproduktionens
behov av värpdrivande vinterfoder. Förbundet framhåller, att ifrågavarande
fodermedel ytterligare fördyrats under år 1935. I den mån denna
fördyring sammanhängde med stödåtgärder för annan animalisk produktion,
hade förbundet givetvis ingenting att påyrka, men för speciella hönsfodermedel
(hömjöl och köttmjöl) ansåge förbundet genom accis åstadkommen fördyring
omotiverad. Dessa fodermedels fördyring inverkade nämligen på
äggproducenternas inställning till användning av värpdrivande fodermedel
under vintern och medverkade därmed till den tilltagande ojämnheten i äggproduktionens
storlek.
Vad därefter angår frågan örn den prisnivå å importerat foder,
som borde eftersträvas, har jordbruksnämndens förslag lämnats utan erinran
av flertalet av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna. Sveriges
allmänna lantbrukssällskap uttalar sålunda, att den av nämnden förordade
prisnivån å dylika fodermedel i allmänhet vore lämplig. Större avvikelse
i de inhemska foderskördarna i förhållande till normal skörd syntes
emellertid kunna giva anledning till modifikationer i prispolitiken, så att vid
liten skörd möjligheterna att använda utländska fodermedel underlättades genom
sänkning av importavgifterna, medan å andra sidan importrestriktionerna
kunde behöva skärpas vid stor skörd. Detta syntes lantbrukssällskapet vara
av betydelse för undvikande så vitt möjligt av att växlingarna i skördeutbytet
medförde större förändringar i den animaliska produktionen.
En kritisk inställning till förslaget i denna del har emellertid kommit till
uttryck i de yttranden, som avgivits av lantbruksstyrelsen och kommerskollegium,
ehuru från väsentligt olika utgångspunkter. Lantbruksstyrelsen, som
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
57
tillstyrker att importavgiften för majs skulle i fall av behov kunna höjas utöver
nu fastställt maximibelopp, anser sig böra närmast ansluta sig till det
reservationsvis av greve Wachtmeister framförda förslaget, under framhållande
av att prisläget för importerat foder med hänsyn dels till önskemålet
att förhindra en produktionsökning av animalier, dels till angelägenheten av
att överskottet av brödsäd toges i anspråk för utfodringsändamål icke borde
sättas för lågt. —- Kommerskollegium uttalar, att det givetvis läge utanför ramen
för kollegiets prövning att bedöma skäligheten av den av jordbruksnämnden
förordade prisnivån för importfoder, men kollegium ansåge sig
icke böra underlåta att, speciellt med hänsyn till erfarenheterna från sistlidna
höst, upprepa tidigare framförd varning mot alltför högt uppdrivna fodermedelspriser.
Vad slutligen beträffar jordbruksnämndens förslag angående bemyndigande
för Kungl. Majit att under vissa betingelser medgiva bidrag vid export
av fodersäd har detta tillstyrkts av lantbruksstyrelsen, även om styrelsen
principiellt funnit förhållandena snarare tala för en avveckling, så långt ske
kunde, än ett utbyggande av regleringsåtgärderna. Däremot har förslaget
avstyrkts av föreningen Sveriges spannmålsintressenter och styrelsen för kooperativa
förbundet. Kommerskollegium framhåller att, även om skäl för
möjliggörande, på sätt jordbruksnämnden ifrågasatt, av export av fodermedel
kunde anföras, största försiktighet därvid borde iakttagas, så att ej på
fodermarknadens område motsvarigheter skapades till den ur nationalekonomisk
synpunkt föga önskvärda brödsädsexport, som under de senaste åren
ägt rum.
Brödsädsregleringen. Jordbruksnämnden har i sin utredning framhållit,
att även på brödsädsodlingens område de nu tillämpade stödanordningarna
främst byggde på den principen, att den inhemska spannmålsmarknaden
skulle avskärmas från utlandet, vilket skedde genom inmalningstvång, reglering
av importen av vete och råg samt därav beredda produkter ävensom
uttagande av införselavgift å dylika varor. Mot de bestämmelser, som i detta
hänseende vore meddelade, syntes ej vara något att erinra. Nämnden ansåge
sig dock böra betona, att, ehuru det för det dåvarande icke vore påkallat att
uttaga införselavgift å omalen brödsäd, sådana förhållanden helt visst kunde
inträda, att det visade sig lämpligt pålägga den importerade spannmålen dylik
avgift.
Beträffande den för spannmålsmarknadens gestaltning betydelsefulla frågan
om dispositionen av de i statens ägo befintliga bröd säd slägren
av äldre skörd anför nämnden, efter att hava erinrat örn att 1935 års
riksdag i detta hänseende meddelat vissa direktiv, följande.
Självfallet finge enligt jordbruksnämndens mening ifrågavarande lager ej
så disponeras, att syftet med de statliga stödåtgärderna äventyrades. Detta
innebure å ena sidan, att försäljning från lagren ej skulle ske i den omfattning
och på det sätt, att priset å brödsäd i öppna marknaden därigenom pressades
ned under den nivå, som finge anses önskvärd ur brödsädsregleringens
synpunkt. Å andra sidan syntes regleringsorganet böra vara oförhindrat att,
58
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
därest på grund av tillfällig knapphet i marknaden priset hotade att mera
avsevärt stiga över berörda nivå, vidtaga sådan disposition av lagren, att dylik
prisstegring utebleve. Då den svenska spannmålsmarknaden på grund
av sin begränsade omfattning vöre synnerligen känslig för ingrepp av det
slag, varom här vore fråga, syntes det vara i hög grad angeläget, att vederbörande
regleringsorgans handlingsfrihet ej alltför starkt beskures, utan att
organet bereddes möjlighet att smidigt anpassa sig efter förhandenvarande
förhållanden. I annat fall kunde med säkerhet icke undvikas, att prisbildningen
för brödsäd bleve föremål för tvära kastningar, vilket givetvis vore
i hög grad störande för en på sund grundval vilande lagringsverksamhet.
Härtill komme, att man genom att alltför starkt binda regleringsorganets
rörelsefrihet i förevarande avseende näppeligen kunde undgå, att staten tillskyndades
förluster, som icke stöde i rimligt förhållande till därigenom vunna
fördelar för brödsädsodlarna. Det syntes därför önskvärt, att från statsmakternas
sida detaljerade föreskrifter rörande förfaringssättet vid försäljning
från förefintliga lager å den inhemska marknaden ej meddelades, utan att i
stället allenast angåves den prisnivå, som borde eftersträvas. I detta hänseende
hade av 1935 års riksdag gjorts ett uttalande av innebörd, att minskning
av inneliggande brödsädslager ej finge ske genom försäljning av brödsäd
till kvarnändamål å den inhemska marknaden utan återköp av motsvarande
kvantiteter, med mindre priserna utgjorde för vete 18 kronor och för
råg 17 kronor för deciton räknat. Nämnden ville ej motsätta sig, att även
under kommande konsumtionsår en dylik prisnivå uppställdes som eftersträvansvärd
för den händelse skörden ej gåve något överskott. Vad anginge
rågpriset skulle det visserligen med hänsyn till att rågodlingen alltjämt syntes
vara större än vad som svarade mot behovet kunna ifrågasättas, att detta
pris något sänktes. Men då rågodlingen till övervägande del bedreves å
mindre goda jordar, funné sig nämnden likväl böra tillstyrka, att marginalen
mellan vetepriset och rågpriset bibehölles vid 1 krona för deciton. Ifrågavarande
prisnivå borde beträffande såväl vete som råg avse prisläget under
sommaren 1937, medan dessförinnan priset borde vara så mycket lägre, som
svarade mot lagringskostnaderna fram till början av juni 1937.
I fråga örn behovet av ytterligare stöd åt den inhemska brödsädsmarknaden
samt syftet med ett dylikt stöd anför jordbruksnämnden:
Inom den ram, som bestämdes av att tillförseln å den inhemska marknaden
av såväl importerad brödsäd som inhemsk brödsäd av äldre skörd reglerades
i enlighet med förut av jordbruksnämnden angivna riktlinjer, borde
prisbildningen å brödsäd enligt nämndens uppfattning lämnas i möjligaste
mån fri. Därigenom uppnådde man, att brödsädspriserna komme att anpassas
efter föreliggande avsättningsförhållanden. En dylik anpassning syntes
nämnden i det långa loppet, såsom 1934 års spannmålsutredning på sin tid
närmare utvecklat, vara nödvändig för att brödsädsodlingen skulle erhålla
den önskvärda omfattningen. Förutsättningarna för att prisbildningen å den
inhemska marknaden skulle kunna lämnas fri vore ock nu väsentligt gynnsammare
än tidigare. Erfarenheterna från den gångna delen av innevarande
konsumtionsår syntes tyda på att vid en skörd med ringa eller intet överskott
fri prisbildning inom landet vore möjlig. Emellertid ansåge nämnden
sig dock för närvarande icke kunna tillstyrka, att den inhemska brödsädsmarknaden
under nästkommande konsumtionsår lämnades utan särskilt
stöd. Hur prisbildningen komme att gestalta sig vid slutet av innevarande
konsumtionsår vöre ej klart. Man kunde därför icke med säkerhet bedöma,
huruvida brödsädspriserna även i fortsättningen komme att utveckla sig
oberoende av inlösningsgarantien. Härtill komme vidare, att intet hindrade,
59
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
att skörden under 1936 bleve av samma storlek som under exempelvis åren
1932—1934, i vilket fall det näppeligen torde vara möjligt för lantmannaorganisationerna
att förhindra en nedpressning av brödsädspriserna. Med
hänsyn härtill, och då ett sammanbrott å brödsädsmarknaden skulle komma
att få mycket menliga inverkningar på marknadsläget för övriga jordbruksprodukter,
ville nämnden förorda, att särskilt stöd utöver det, som
innefattades i gällande inmalningsförordning och importregleringsbestämmelser,
lämnades brödsädsodlingen jämväl för nästa regleringsperiod.
Stödet borde självfallet så anordnas att, för den händelse brödsädsskörden
bleve större än vad som svarade mot behovet, anpassning efter foder -sädspriserna ernåddes. Detta vore detsamma som att genom stödanordningen
åsyftades att säkerställa en viss lägsta prisnivå för brödsäden. Härigenom
åstadkommes även ett önskvärt stöd åt foderprisnivån. Emellertid
borde genom stödanordningen ej motverkas, att mervärdet hos brödsäd av
högre kvalitet framträdde även i prisbildningen. Härav skulle följa, örn
man utginge från en prisnivå för inhemskt foder av 14 öre för foderenhet
som önskvärd, att sagda pris borde under höstmånaderna gälla även för
kilogram vete med den lägsta rymdvikt, som vete enligt gällande pnsregleringsskalor
finge hava för att vara leveransgill som kvarnspannmål. För
vete av normalkvalitet borde då priset vid samma tid ligga vid omkring 14
kronor 75 öre för deciton. För att stödanordningen vid en riklig skörd ej
skulle bliva utsatt för alltför starka påfrestningar, syntes det vidare vara nödvändigt,
att lagring av brödspannmål i erforderlig utsträckning stimulerades.
Detta syntes lämpligast böra ske genom att söka åstadkomma att ifrågavarande
lägsta prisnivå successivt stege under konsumtionsåret. Med utgångspunkt
från en lagringskostnad för månad av cirka 20 öre för deciton skulle
man komma till att priset för vete i början av sommaren året efter det, varunder
skörden bärgats, borde ligga vid omkring 16 kronor 50 öre för deciton.
För råg torde prisnivån av förut anförda skäl böra vara 1 krona lägre
för deciton. Ur nu anförda synpunkter syntes sålunda de nuvarande inlösningspriserna
vara väl avvägda.
Jordbruksnämnden framhåller, att en så småningom stigande prisnivå i
enlighet med vad sålunda av nämnden föreslagits, syntes kunna åstadkommas
antingen genom att s. k. stödköp vid behov skedde under konsumtionsåret
eller ock genom att det vid årets slut eventuellt befintliga skördeöverskottet
inlöstes till fastställt pris. Nämnden förordar för sin del bibehållande
av nuvarande inlösningsförfarande och inlösningspriser och anför till
stöd härför:
Vid valet mellan ifrågavarande anordningar borde, i anslutning till vad
förut av nämnden framhållits, beaktas angelägenheten av att prisbildningen
å den inhemska marknaden bleve i möjligaste mån fri. Särskilt betänkliga
i detta hänseende vore givetvis tillfälliga ingripanden från det statliga regleringsorganets
sida. Det torde rimligen icke kunna undvikas, att därigenom
åstadkommes störningar i prisutvecklingen, som inverkade menligt på en på
sund grundval byggd lagringsverksamhet. Ur denna synpunkt syntes inlösningsförfarandct
vara att föredraga. Vidare vore det icke minst ur kostnadssynpunkt
önskvärt, att de kvantiteter brödsäd, som av staten övertoges,
begränsades till de minsta möjliga. Härför vore det av vikt, att stödanordningen
så utformades, att utfodring av brödsäd ej försvårades. Endast dc
kvantiteter brödsäd, som återstode sedan fodermarknaden mättals, bolde sålunda
undandragas marknaden. Då med såväl stödkö]) som inlösningsförfarande
åsyftades att åstadkomma samma prisnivå för brödsäden, syntes
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
även ur sist anförda synpunkt den senare anordningen innebära påtagliga
fördelar. Visserligen kunde, på sätt bland annat 1934 års spannmålsutredning
anfört, den kvantitet, som genom stödköp undandroges marknaden,
maximeras, men örn så skedde, uppnådde man, därest skördeöverskottet
överstege ifrågavarande maximikvantitet, ej det avsedda syftet. Anordningen
medförde i dylikt fall kostnader för statsverket, vilka icke stöde i någon som
helst rimlig proportion till fördelarna därav för brödsädsodlarna. Nämnden
ville ock erinra örn att 1934 års spannmålsutredning i sitt förslag förutsatt,
att Kungl. Majit skulle äga möjlighet att, i mån av behov, utöka den fastställda
maximikvantiteten. Skulle brödsädsskörden icke eller endast nätt
och jämnt täcka behovet, innebure inlösningsprincipen att någon inlösning
icke behövde ske. På grund av utbud, som icke motsvarades av det faktiska
läget, kunde stödköp även i dylikt fall beräknas bliva erforderligt och sålunda
onödiga kostnader uppstå. Blott för det fall att brödsädsöverskottet
bestämt folie inom ramen för den maximerade stödköpskvantiteten erbjöde
stödköpsförfarandet vissa fördelar. Även örn inlösningsförfarandet valdes,
mötte emellertid ej hinder för att, örn så befunnes lämpligt, en del av det
överskott, som kunde beräknas komma att uppstå vid skördeårets slut, redan
dessförinnan undandroges marknaden genom inköp. Inlösningsförfarandet
medförde i sådant fall rätt men icke skyldighet att verkställa inköp
och på så sätt stödja den avsedda prisnivån. Några svårigheter att från ett
inlösningsförfarande övergå till fullt fri prisbildning å den inhemska brödsädsmarknaden,
örn så befunnes lämpligt, syntes ej heller föreligga vid lämpligt
avvägda inlösningspriser. Med hänsyn till vad sålunda anförts ansåge
nämnden, som enligt vad förut sagts utginge från att behov av särskilt stöd
åt brödsädsmarknaden alltjämt förelåge samt att detta stöd borde så avvägas,
att en successivt stigande prisnivå för brödsäd erhölles, någon anledning
att nu frångå det hittills tillämpade inlösningsförfarandet icke förefunnes.
Nämnden förordade vidare, att inlösningspriserna bestämdes till 16 kronor
50 öre för deciton vete och 15 kronor 50 öre för deciton råg.
Inlösningsförfarandet syntes böra liksom hittills ordnas genom avtal mellan
svenska staten och .svenska spannmålsaktiebolaget. De bestämmelser,
som funnes intagna i nu gällande avtal i ämnet, kunde i allt väsentligt
erhålla fortsalt giltighet jämväl för nästkommande konsumtionsår. I anledning
av vad svenska spannmålsaktiebolaget i sitt till nämnden avgivna yttrande
anfört tillstyrkte dock nämnden den ändringen av berörda bestämmelser,
att det tillägg till inlösningspriserna, som avsåges i 3 § 1 mom. 2 stycket
nyssnämnda avtal, bestämdes till ett halvt öre för var dag, som leverans av
inlöst spannmål ägde rum senare än den 1 juni. Det syntes vidare önskvärt,
därest behov av andra jämkningar av avtalsbestämmelserna framdeles
skulle yppa sig, att Kungl. Majit ägde befogenhet vidtaga sådana.
Beträffande frågan om fortsatt upptagande av veteavgift anför
jordbruksnämnden:
Kostnaderna lör spannmålsregleringen borde liksom hittills täckas genom
uttagande av en avgift å till människoföda förmalt vete, vars belopp bestämdes
av Kungl. Majit. För tiden till och med den 31 augusti 1936 hade avgiftens
belopp med utgångspunkt från skillnaden mellan förut gällande iniösningspris
och det inlösningspris, som bestämts för innevarande år, fastställts
till 2.5 öre för kilogram. Härigenom beräknades under konsumtionsåret
1935/1936 inflyta drygt 10 miljoner kronor. Till vilket belopp avgiften borde
sättas efter nämnda dag vore givetvis svårt att nu bedöma. Det skulle
därför vara önskvärt, att frågan härom av Kungl. Majit upptoges till avgörande
först under sommaren 1936, då bättre möjlighet förelåge att överblicka
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
61
det kommande skördeutfallet. Enligt nämndens mening borde frågan om
veteavgiftens storlek ställas i visst samband med spörsmålet örn den prisnivå
för vete, som borde eftersträvas. För den händelse att intet skördeöverskott
av vete förelåge borde man vid försäljning från förefintliga brödsädslager
av äldre skörd utgå ifrån, att ett pris för deciton vete av 18 kronor
vore önskvärt under sommaren. Därest i dylikt fall ej heller skörden av råg
lämnade något överskott, syntes inga nämnvärda kostnader för spannmålsregleringen
komma att uppstå under det löpande året. Förutsatte man, att
för täckande av en del av de tidigare förlusterna å spannmålsregleringen
borde uttagas en veteavgift av 1 öre för kilogram, skulle sålunda avgiften i
nu angivna läge kunna bestämmas till sagda belopp. Förelåge emellertid
skördeöverskott av vete eller råg, borde ifrågavarande prisnivå, enligt vad
nämnden förut framhållit, jämkas nedåt. I sådant fall torde vara nödvändigt,
att veteavgiften höjdes, för att medel skulle finnas tillgängliga för täckande
av kostnaderna i samband med övertagande av skördeöverskottet.
Nämnden ville för sin del föreslå, att veteavgiftens belopp så bestämdes, att
detsamma utgjorde skillnaden mellan å ena sidan 19 kronor och å andra
sidan det vetepris, som med hänsyn till skördeutfallet ansåges böra eftersträvas
den 1 juni året efter det, varunder skörden bärgats. Genom ett dylikt
förfaringssätt, vilket i viss mån anslöte till nu tillämpade grunder för
veteavgiftens bestämmande, uppnåddes att konsumenterna icke bleve belastade
med högre priser för vetemjöl än dem, som svarade mot ett inlösningspris
av 19 kronor för deciton.
Emot jordbruksnämndens förslag rörande bibehållande av inlösningsförfarandet
hava avvikande meningar anmälts av tre av nämndens ledamöter
jämte två av dess suppleanter, nämligen dels av friherre Stiernstedt med instämmande
från herr Carlborn, dels ock av herrar Björnsson och Holmberg
med instämmande från herr Molander. I reservationerna har förordats inlösningsgarantiens
ersättande med ett stödköpsförfarande i begränsad omfattning.
Skillnaden i reservanternas uppfattning avser närmast den prisnivå
å brödspannmål, som borde genom stödköpsverksamheten eftersträvas.
Medan friherre Stiernstedt och herr Carlborn utgått från att genom stödköpsverksamheten
upprätthålla samma successivt stigande prisnivå å brödsäd,
som av jordbruksnämndens majoritet förordats, hava övriga reservanter avsett
närmast att stödja en prisnivå, som under konsumtionsåret i dess helhet
anslöte sig till det av nämnden avsedda prisläget å fodermedel.
I sin motivering hava friherre Stiernstedt och herr Carlborn anfört, bland
annat, följande.
Vid tidigare handläggning från statsmakternas sida av frågor berörande
prisreglerande åtgärder på jordbrukets område hade vid upprepade tillfällen
givits uttryck åt den meningen, att inlösningsförfarandet varit en tillfällig
åtgärd och att detsamma icke vore avsett att bliva av mera bestående art.
Jordbruksnämnden hade givit uttryck åt den uppfattningen, alt förutsättningarna
för alt prisbildningen å den inhemska marknaden — inom den ram
sorn importregleringen medgåve — skulle kunna lämnas fri, nu vore väsentligt
gynnsammare än tidigare. Fortsättningsvis förordades emellertid av
nämnden inlösningsskyldighetens fortsatta bestånd. Enligt reservanternas
mening vore emellertid tidpunkten nu särskilt lämplig för en avveckling av
inlösningsförfarandet, vilket — i och för ernående av en övergång till en fri
prisbildning — syntes dem kunna ske genom alt möjlighet bereddes för en
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
viss begränsad stödköpsverksamhet. Därest nämndens förslag om uppläggandet
av ett reservlager å 150,000 ton brödsäd godtoges av statsmakterna,
syntes på grund av pågående export och utfodring vid utgången av innevarande
konsumtionsår icke återstå nämnvärt mera av nu förefintligt brödsädsöverskott.
Därmed hade huvudmotivet för bibehållandet av inlösningsgarantien
bortfallit. Vidare visade erfarenheten från hösten 1935 att — trots
frånvaron av stödköp och trots förefintligheten av ett då betydande överskott
av brödsäd — prisutvecklingen i själva verket varit oberoende av inlösningsprisen,
vilka kanske snarare hindrat en viss prisstegring, som eljest skulle
infunnit sig. Det höjda prisläge på fodermarknaden, som genom importregleringen
å fodervaror ernåtts, förbättrade belåningsmöjligheter, synnerligen
rikliga lagringsutrymmen och den betydande styrka, som jordbruksorganisationerna
vunnit, vore faktorer, vilkas samlade verkan medfört ett så pass
gynnsamt läge för brödsädens saluförande, att med ett effektivt inmalningstvång
övriga prisstödjande åtgärder för brödsäd numera egentligen borde
vai-a helt överflödiga. — Härvid förutsattes dock givetvis, att beträffande
förenämnda lagar av äldre skörd förbud — i likhet med vad nämnden
föreslagit — utfärdades för pristryckande försäljningar under det prisläge,
som i nämndens utlåtande angivits.
De farhågor, som uttalats, att en riklig brödsädsskörd, överstigande normalt
konsumtionsbehov, skulle kunna pressa prisläget, vöre enligt reservanternas
mening överdrivna, enär genom brödsädsmarknadens anpassning till
fodersädsmarknaden icke obetydliga kvantiteter brödsäd säkerligen komme
att utfodras. Härigenom erhölles en naturlig eliminering av brödsädsöverskottet
och en återgång skedde till härutinnan rådande tidigare förhållanden.
En viss risk förefunnes visserligen i det relativt sällsynta undantagsfallet,
att ett sammanlagt verkligt överskott skulle komma att under något år föreligga
av såväl bröd- som fodersäd. Denna risk syntes i sådant fall kunna
utan större svårighet undanröjas genom en stark inskränkning av majsimporten
i förening med eventuell export av den kvantitet spannmål, varmed ett
års skörd kunde överstiga landets totala årsbehov av foder och brödsäd •—
en utväg som bleve för det allmänna billigare än tillämpning av inlösningsgaranti
å brödsäd. I detta sammanhang borde också bemärkas, att skördar,
som överstege det normala behovet, även vid ett reducerat prisläge just genom
sin riklighet gåve odlarna ett gott ekonomiskt utbyte. Genom inlösningsförfarandet
lämnades här odlaren en hjälp, som vid stor skörd bleve för staten
särskilt dyrbar, då sådan hjälp minst behövdes.
Från principiell synpunkt förefölle det vidare förkastligt, att priset på
kvarnspannmålen genom inlösningsgarantien lösrycktes från sitt självfallna
samband med fodersädspriset. Man frånginge den naturliga grundsatsen att
låta brödsädsprisen på ett fritt sätt anpassa sig efter fodersädsprisen —- i sin
tur anknutna till det för aniinaliska produkter eftersträvade prisläget — och
skapade i stället för brödsäden stela och fristående priser. Inlösningsgarantien
vore jämväl svårare att utnyttja för jordbrukare med svag ekonomi än
för sådana, vilka ej vore tvungna att realisera sin brödsäd förrän med konsumtionsårets
slut.
På sålunda anförda skäl förordade reservanterna, att inlösningsgarantien
avlystes. I stället borde, i den mån så erfordrades, såsom en säkerhetsåtgärd
— och i avvaktan på övergång till en vid sluten marknad helt fri prisbildning
— kunna tillgripas ett stödköpsförfarande i enlighet med de riktlinjer,
som efter noggranna och grundliga överväganden förordats av 1934 års
spannmålsutredning och av statens spannmålsnämnd jämväl under fjolåret
tillstyrkts. Härvid borde emellertid till utgångspunkt tagas det av nämnden
förordade höstpriset kronor 14:75 per deciton vete och kronor 13:75 per
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
63
deciton råg, allt av normalkvalitet. Med en dylik utgångspunkt och nied den
successivt stigande prisbildning, vartill även stödköpsförfarandet skulle syfta,
hade reservanterna svårt att inse, att några störningar i prisutvecklingen
skulle uppkomma, ägnade att menligt inverka på en sund lagringsverksamhet.
Såsom redan antytts holle reservanterna före, att — åtminstone under år
med ett icke alltför stort spannmålsöverskott — stödköpsverksamhet icke
skulle behöva i större utsträckning tillgripas. Än mindre syntes detta behöva
bliva fallet, örn brödsädsskörden icke eller endast nätt och jämnt skulle
täcka landets årsbehov. Blotta tillvaron av ett stödköpsinstitut vore för övrigt
ägnat att i marknaden införa ett moment, som skulle bidraga att hålla
prisen uppe, under det att samtidigt frånvaron av fasta inlösningspriser
måste föranleda till ökad utfodring av överskottsbrödsäd. Härigenom minskades
de kvantiteter, staten såge sig tvungen övertaga — i den mån nämligen
ett stödköpsförfarande måste tillgripas. A andra sidan komme inlösningsgarantien
även med låga priser alltid att i viss mån stimulera till ökad brödsädsodling.
Odlarna toge här det säkra före det osäkra och producerade
hellre brödsäd. Av dessa skäl bleve förlusterna för det allmänna givetvis
mindre vid en stödköpsverksamhet, medan samtidigt en förståndigt skött sådan
kunde giva jordbruket ett lika gott stöd som hitintills.
En stor olägenhet med inlösningsgarantien vore givetvis att, oberoende av
skördens storlek, förefintliga brödsädsöverskott måste helt inlösas. En begränsning
av själva inlösningsskyldigheten till viss kvantitet vore nämligen
av praktiska skäl icke genomförbar. Däremot läge det i sakens natur, att vid
stödköpsförfarandets anlitande en begränsning lätt kunde åvägabringas. Reservanterna
ansåge sålunda att — i synnerhet därest nämndens förslag om
uppläggandet av ett reservlager på 150,000 ton förverkligades — själva stödköpskvantiteten,
i händelse stödköp skulle behöva förekomma, borde kunna
begränsas till högst 100,000 ton. Jämväl med en dylik begränsning av stödköpsverksamheten
vore dess inflytande på prisbildningen tillräckligt för att
även vid en mycket stor skörd ernå för producenterna tillfredsställande priser.
Härvid borde också bemärkas att, såsom förut nämnts, även vid en så
stor skörd, att brödsädsöverskottet bleve större än nyss berörda stödköpskvantitet
å 100,000 ton, jordbrukarna ändock till följd av skördens riklighet
trots lägre priser tillförsäkrades ett i det hela gynnsamt ekonomiskt utbyte.
Samtidigt ernåddes emellertid en begränsning av de risker, staten finge
ikläda sig för hithörande reglering, något som ej vore fallet vid inlösningssystemets
fortsatta bibehållande.
Herrar Björnsson och Holmberg jämte herr Molander hava i sin reservation
— efter lämnande av motivering, varför enligt deras uppfattning inlösningsgarantien
för brödsäd icke vidare borde bibehållas — anfört följande.
Skulle staten överhuvudtaget fortsätta att garantera visst minimipris för all
inom landet saluförd brödsäd, syntes förlustrisken kunna ej obetydligt reduceras,
örn garantien finge avse visst skäligt höstpris under en tillräckligt lång
period och ej såsom nu ett med bortemot 2 kronor förhöjt pris under följande
sommar. Något legitimt odlarintrcsse skulle icke genom en dylik förändring
eftersättas. Majoritetens inom jordbruksnämnden förslag åsyftade nämligen
just att beträffande vete av normalkvalitet säkerställa ett bestämt höstpris,
14: 75 kronor per deciton. Enligt giillande regler för kvalitetsavdrag motsvarade
detta ett pris av ungefär 14 kronor per deciton för lägsta kvalitet av
kvarngill vara, och detta sammanfölle i sin ordning med den valda normen
för foderprisnivån. För råg förutsattes genomgående 1 krona lägre pris än
för vete.
Denna majoritetens utgångspunkt funne reservanterna riktig i så måtto, att
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
prisnivån för fodersäd därigenom lagts till grund för prisbildningen beträffande
kvarnspannmål. Det vore i själva verket samma tankegång, som ledde
1934 års spannmålsutredning till att föreslå inlösningsgarantiens ersättande
med ett stödköpsförfarande.
Enligt reservanternas uppfattning skulle direkta prisstödjande åtgärder
från statens sida icke kunna motiveras, örn man kunde vara viss om, att den
av nämnden avsedda foderprisnivån med säkerhet kunde upprätthållas förmedelst
importreglering av utländska fodermedel. Det hade emellertid gjorts
gällande, att detta icke skulle vara möjligt, örn skörden som helhet bleve stor.
Till stöd för denna uppfattning kunde anföras, att det för foderändamål
disponibla brödsädsöverskottet vid mycket god skörd uppginge till över
300,000 ton spannmål. Enär majsförbrukningen, då den vid fri import varit
som högst, uppgått till ungefär samma kvantitet, skulle brödsädsöverskottet
ej kunna föras i marknaden utan att avsevärt nedpressa foderpriserna. För
att undvika en sådan nedpressning skulle man bliva tvungen att till förfång
för andra legitima intressen helt avskära all majsimport.
Reservanterna ansåge sig därför kunna rekommendera en stödköpsverksamhet
i syfte att undandraga den inhemska fodermarknaden en kvantitet
brödsäd, tillräcklig för att hindra ett sådant prisfall. För vinnande av detta
syfte syntes den inköpta kvantiteten kunna begränsas till högst 100,000 ton.
Då stödköpsverksamheten enligt reservanternas mening endast borde ha
till uppgift att direkt stödja foderprisnivån, kunde de icke förorda, att inköpspriset
skulle successivt höjas för att motsvara odlares eller mellanhänders
lagringskostnader. Jordbrukarnas organisationer syntes numera lia nått
sådan stadga och ekonomisk styrka, att det borde kunna överlämnas åt dem
att själva sörja för uttagande av det överpris, som för kvarnspannmål kunde
utvinnas. Staten borde dock stödja strävandena i denna riktning genom att
icke realisera sitt spannmålslager varken av ny eller gammal skörd till priser
lägre än dem, som motsvarades av höstpriset successivt höjt med skäligt belopp
för lagringskostnad.
Då reservanterna förklarat sig anse 14:75 kronor per deciton för vete av
normalkvalitet såsom godtagbart höstpris, hade de utgått från den förutsättningen,
att detta pris icke borde göras helt oberoende av skördeutfallet. En
mindre variation nedåt eller uppåt med förslagsvis 25 öre per deciton, allt
eftersom skörden bleve mer eller mindre riklig, måste anses marknadsmässigt
befogad och stämde med stödköpsverksamhetens syfte. Erfarenheten
syntes nämligen visa, att animalieproducenter för att undvika ensidigt sammansatt
foderstat vore villiga att betala olika priser för ett och samma fodermedel,
allt efter tillgången på olika slag av hemmaproducerat foder. I
I sitt till jordbruksnämnden avgivna yttrande har svenska spannmålsaktiebolaget
icke tagit ståndpunkt till frågan, huru stödet åt brödsädsodlingen borde
gestaltas under nästkommande konsumtionsår. Bolaget har endast framhållit,
att handhavandet av regleringsverksamheten syntes kunna ske på ett
enklare och för staten billigare sätt än för närvarande, om man antingen
ginge in för ett system med inlösningsgaranti och kompletterande stödköp
utan särskilda bestämmelser för regleringsorganet beträffande försäljning och
inköp före inlösningstiden eller ock släppte inlösningsgarantien och helt ginge
in för ett stödköpsförfarande ungefär efter de linjer, som angivits av 1934
års spannmålsutredning. Bolaget förordar vidare, att den prisnivå å brödsäd,
som borde av staten stödjas, skulle fastställas först sedan uppskattning
förelåge rörande den nya skördens storlek. Därigenom skulle vinnas icke
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
65
endast att jordbrukarna vid en mindre skörd kunde genom högre pris erhålla
viss kompensation för det minskade utbytet utan även att vid större skörd det
allmännas merutgifter kunde begränsas.
I yttrandena över jordbruksnämndens utredning hava några erinringar
icke framkommit mot ett bibehållande av gällande inmalningsbestämmelser
och importreglering för brödsäd.
Vad angår frågan örn beredande av ytterligare stöd åt den inhemska brödsädsodlingen
genom fortsatt inlösningsgaranti eller genom
stöd köpsförfarande samt den prisnivå, som borde eftersträvas,
har jordbruksnämndens förslag i sådant hänseende tillstyrkts av Sveriges
allmänna lantbrukssällskap, svenska lantmännens riksförbund och svenska
spannmålsföreningarnas samorganisation. De båda sistnämnda organisationerna
understryka särskilt, att vid stödköpsförfarande risk förelåge för störningar
av en på sund grundval byggd lagringsverksamhet, varjämte kunde
befaras, att lånemöjligheterna avsevärt försämrades och att lantbrukarna på
grund av svårighet att genom lån erhålla nödiga rörelsemedel tvingades att
försälja brödsäden vid tidigare och mindre lämplig tidpunkt.
Sveriges allmänna lantbrukssällskap har till utveckling av sin uppfattning
i ämnet framhållit, att de skäl för bibehållande av inlösningsförfarandet, som
av sällskapet anförts i yttrande den 27 februari 1935 och som återgivits i förenämnda
proposition nr 227 till nämnda års riksdag, fortfarande ägde giltighet.
Erfarenheten hade också visat, att de farhågor, som i fjol hystes mot ett
fortsatt tillämpande av inlösningsförfarandet, icke hade besannats. Om inlösningsförfarandet
slopades och ersattes med stödköp, skulle detta medföra
en osäkerhet på marknaden, som i väsentlig grad torde minska producenternas
och de vanliga handelsorganens benägenhet att själva ombesörja lagring
av spannmål, och därigenom få till följd, att stödköpsorganet finge under
en tidig del av säsongen inköpa stora kvantiteter spannmål. Stödåtgärderna
borde i stället syfta till att skapa en sådan trygghet, att jordbrukarna
och handelsorganen stimulerades att ombesörja lagringen. För den skull
borde genom inlösningsförfarandet de risker avlastas, som eljest skulle falla
på den enskilde och som innebure förluster för dem, som vid skördeårets
slut eventuellt icke kunnat få avsättning för sina överskottspartier. Detta
hade sin stora betydelse även örn skörden vore relativt liten och något överskott
måhända icke uppkomme.
I fråga om syftet med stödet åt brödsädsodlingen anför lantbrukssällskapet,
att det syntes vara lämpligt, att man sökte säkerställa en sådan lägsta
prisnivå som den av jordbruksnämnden förordade och att rum lämnades
för något högre priser. Det kunde därvid ifrågasättas, huruvida det icke
vore lämpligare alt i stället för fixering av inlösningspriset till 16 kronor
50 öre per deciton för vete låta detta för olika år variera efter skördeutfallet
och då inom marginalen lägst 16 kronor 50 öre och högst 18 kronor för 100
kg. För råg borde inlösningspriset i så fall variera mellan 15 kronor 50 öre
och 17 kronor för deciton. Härigenom komme priserna de olika åren att
Hiliana till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 239. 5
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
bättre anpassa sig till de lägen, som vore motiverade av skördeutfallet. Ett
sådant tillvägagångssätt syntes ansluta sig till nämndens förslag, att veteavgiften
skulle ställas i samband med den prisnivå å vete, som borde eftersträvas.
Svenska lantmännens riksförbund anser jordbruksnämndens förslag om
nedsättning av tillägget till inlösningspriserna till V2 öre för var dag, som leverans
av inlöst spannmål ägde rum senare än den 1 juni, omotiverat. Det
borde ej glömmas, att det härvidlag gällde lagring under en tid, då spannmålen
måste underkastas en synnerligen noggrann och kostsam skötsel för
att ej taga skada. Svårigheterna bleve så mycket större, som vederbörande
hembudsgivare ej kunde beräkna att omedelbart få leverera spannmålen;
tidigare erfarenheter hade visat, att leveranstiden kunde draga ut ända till
september och oktober. Under sådana förhållanden krävde försiktigheten,
att spannmålen nedtorkades •— i varje fall vid lagring i magasin av enklare
beskaffenhet —, vilket emellertid medförde så stora engångskostnader, att
den föreslagna ersättningen på långt när ej vore tillräcklig.
Kommerskollegium, Stockholms handelskammare, Östergötlands och Södermanlands
handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare, Gotlands
handelskammare, Skånes handelskammare, handelskammaren i Göteborg,
Norrbottens och Västerbottens handelskammare samt svenska foderämnes-
och spannmålsimportörernas förening hava i huvudsak anslutit sig
till det reservationsvis inom jordbruksnämnden av friherre Stiernstedt och
herr Carlborn framförda förslaget och därvid i huvudsak åberopat samma
skäl som nämnda reservanter.
Kommerskollegium erinrar sålunda att inlösningsförfarandet från början
endast varit avsett som ett kortvarigt provisorium under jordbrukskrisen
och då förhållandena väsentligt förbättrats inom jordbruket syntes inmalningsanordningen
i kombination med importreglering och såsom nödfallsåtgärd
stödköp innefatta ett tillräckligt betryggande skydd för spannmålsodlingens
del. — I stort sett enahanda uppfattning har företrätts av handelskammaren
i Karlstad och handelskammaren för Örebro och Västmanlands
län samt föreningen Sveriges spannmålsintressenter, vilka uttalat sig för ett
stödköpsförfarande i enlighet med av 1934 års spannmålsutredning förordade
grunder. Sistnämnda förening framhåller, att garanterade minimipriser
vore direkt förkastliga, därest produktionsöverskott befarades. Ur både
principiella och praktiska synpunkter syntes minimipriser kunna motiveras
endast som medel att uppdriva en odling, som ansåges för liten. Annorledes
tillämpade minimipriser försvårade odlingens anpassning efter avsättningsförhållandena
och verkade konserverande på en förefintlig överodling. Dessutom
syntes en statlig inlösningsgaranti starkare animera produktionen än
vad de fastställda priserna i och för sig motiverade. Följaktligen torde enligt
föreningens mening en något högre genomsnittlig prisnivå kunna tillförsäkras
producenterna vid stödköp än vid inlösning, utan att fara uppstode
för en icke önskad produktionstillväxt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
67
Även statskontoret har ansett, att med hänsyn till de åtskilligt förbättrade
förhållandena på brödsädsodlingens område den för staten ekonomiskt betungande
inlösningsgarantien borde kunna ersättas med en begränsad och på
lämpligt sätt anordnad stödköpsverksamhet. Givetvis borde emellertid i
sådant fall pristryckande försäljningar ur lagret av äldre skörd icke få förekomma.
Genom en dylik stödköpsverksamhet syntes, enligt ämbetsverkets
mening, lättare än med bibehållande av statens inlösningsgaranti kunna ernås
önskemålet att så småningom återgå till fri prisbildning på vår inhemska
spannmålsmarknad och samtidigt minska statens bördor för brödsädsregleringens
uppehållande.
Lantbruksstyrelsen har hänvisat till sitt i februari 1935 avgivna yttrande i
ämnet, vilket refererats i förenämnda proposition nr 227 till 1935 års riksdag
(sid. lil och 112). Beträffande frågan om inlösningsskyldighetens bibehållande
anför styrelsen bland annat följande.
Det syntes, som om de fastställda inlösningspriserna för spannmål knappast
kunde tillskrivas någon prisförhöjande inverkan på spannmålsmarknaden.
Det syntes till och med ligga nära till hands att antaga, att de jämförelsevis
låga priser, som förutsatts komma att gälla vid inlösen av 1935 års
brödsädsskörd, haft en återhållande inverkan på prisutvecklingen. Med denna
uppfattning läge det i sakens natur, att lantbruksstyrelsen ur jordbrukets
synpunkt funne inlösningsförfarandet icke innebära någon större fördel. För
det allmänna, som finge taga ansvar för den inlösta skörden, innebure förfaringssättet
däremot vissa icke obetydliga riskmoment. Skulle, som lantbruksstyrelsen
ifrågasatt, vid foderregleringen något om också jämförelsevis obetydligt
högre foderenlietspris än jordbruksnämnden föreslagit tagas som utgångspunkt
för import eller licensgivningens storlek, borde brödsädsmarknaden
kunna ordna sig själv med stöd av inmalningstvånget samt importregleringen
för brödsäd och produkter därav i förening med ett lämpligt handhavande
av den i statens hand förefintliga brödsädsreserven.
Kooperativa förbundet och svenska kvarnföreningen hava uttalat sig för
en återgång till fri prisbildning å brödsäd inom landet. Kvarnföreningen
framhåller, att detta skulle innebära ett fullföljande av den redan inslagna
vägen att reglera spannmåls- och fodermedelsmarknaden som helhet. Genom
påläggande av införselavgifter och importreglering syntes i allmänhet
ett avgörande inflytande på prisläget kunna uppnås. Fördelen med att vid
överskott å brödsäd låta foderprisnivån bliva bestämmande även för priset
på brödspannmål vore icke endast, att kostnaden för alla med konstlad utfodring
förbundna åtgärder bortfölle, utan i första hand att den kvalitativt
sämre och ogynnsammare belägna brödspannmålen ginge till utfodring. Vid
bedömande av frågan örn en brödsädsreglering finge ej heller den omständigheten
lämnas obeaktad, att landets brödsädskonsumtion underginge en relativt
snabb minskning.
Beträffande frågan örn f ö r s ä 1 j n i n g från statens lagerav äldre
skörd för kvarnändamål har Sveriges allmänna lantbrukssällskap uttalat,
att nödig rörelsefrihet borde lämnas regleringsorganet. Vad jordbruksnämnden
i samband med förordande härav anfört syntes emellertid också kunna
68
Kungl. Majlis proposition nr 239.
innebära, att när skörden lämnade överskott, regleringsorganet skulle företaga
utförsäljningar från inneliggande lager, så snart priset eventuellt tenderade
att stiga över den avsedda bottennivån, och sålunda förhindra en dylik
stegring. Ett sådant tillvägagångssätt borde enligt sällskapets mening icke
användas. Dels kunde skördens storlek icke säkert beräknas och dels kunde
vid lågt prisläge å brödsäden utfodringen få opåräknad omfattning. Även
om skörden skulle vara något större än behovet, borde därför enligt sällskapets
mening en stegring av brödsädspriserna icke förhindras genom utförsäljning
från lager, och en begränsning i denna försäljningsrätt, örn också mindre
snäv än den nuvarande, vore därför alltjämt motiverad. — Svenska lantmännens
riksförbund anför, att direktiven för avsättning från och utbyte av äldre
lager borde vara så avfattade, att den brödsädsmängd, som behövdes för
övergång från gammal skörd till ny, finge ersättas med inlöst spannmål utan
återköpsskyldighet, såvida ej priset under säsongen gånge ned till sådan nivå,
att bolaget dels borde utöva stödjande verkan på marknaden och dels kunde
förvärva den nya spannmålen till ett pris, som med hänsyn till kostnaderna
i varje fall ej läge över inlösningspriset.
Vad jordbruksnämnden föreslagit örn uttagande av v e t e a v g i f t och dennas
beräknande har föranlett erinran endast av svenska kvarnföreningen,
som framhåller, att de olägenheter, som ifrågavarande avgift visat sig medföra
genom en i hög grad orättvis belastning såväl av konsumenterna som av
olika grupper inom kvarnindustrien, syntes böra föranleda ett slopande av
avgiften. Skulle det emellertid anses, att avgiften borde bibehållas, framstode
dock alltjämt det oberättigade i att just de brödsädsproducerande jordbrukarna
skulle åtnjuta avgiftsbefrielse. — I sistnämnda hänseende delas
föreningens uppfattning av kommerskollegium och vissa handelskammare.
Anordnande av ett reservlager av brödsäd. Den av jordbruksnämnden med
skrivelse den 6 december 1935 överlämnade utredningen i frågan om anordnande
av ett reservlager av brödsäd torde som särskild bilaga få fogas till
detta protokoll. Utredningen utmynnar i ett förslag, att av nuvarande innehav
av brödspannmål en kvantitet av förslagsvis 150,000 ton tillsvidare skulle
bibehållas i lager. Av det sålunda föreslagna lagret vore en myckenhet av
omkring 100,000 ton avsedd för tillgodoseende av behovet av ett brödsädsförråd
ur beredskapssynpunkt. Återstoden av lagret borde finnas tillgängligt
för att användas i utjämningssyfte.
Beträffande förvaltningen lii. m. av den i utjämningssyfte lagrade kvantiteten
borde enligt nämndens mening gälla vad härutinnan beträffande lagring
av spannmål i allmänhet genom svenska spannmalsaktiebolagets försorg
föreskreves. Även beredskapskvantiteten borde förvaltas av spannmålsaktiebolaget,
så länge spannmålsregleringen fortbestode och detta bolag fungerade
såsom verkställande regleringsorgan. Åt bolaget borde vidare uppdragas
att handhava de arbetsuppgifter, som för närvarande åvilade statens
lagerhus- och fryshusstyrelse. Erforderliga föreskrifter i ämnet borde inta
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
69
gas i kontrakt mellan staten och bolaget. Frågan om till vilka andelar vete
och råg borde ingå i sistnämnda kvantitet ansåge nämnden böra lämnas
öppen, så att möjlighet förelåge att vid varje särskild tidpunkt beakta olika
för saken betydelsefulla omständigheter. Principiellt syntes dock vete böra
givas företräde, då lagring av detta sädesslag ur olika synpunkter ställde sig
fördelaktigare än lagring av råg.
Kostnaderna för lagringen av beredskapskvantiteten borde ingå bland
spannmålsaktiebolagets övriga förvaltningskostnader. Bestämmelserna i 6 §
förenämnda kontrakt syntes sålunda böra gälla jämväl i fråga örn ersättning
för ifrågavarande kostnader. Den spannmål, som för ifrågavarande ändamål
skulle uppläggas i lager, borde övertagas av bolaget till ett pris, svarande
mot vad som kunde erhållas vid realisation av motsvarande kvantitet. Detta
utgjorde i genomsnitt 10 kronor för deciton. Utginge man från att beredskapskvantiteten
skulle uppgå till 100,000 ton, erfordrades sålunda härför
ett engångskapital av 10 miljoner kronor. Detta belopp borde ställas till bolagets
förfogande i form av anslag å riksstaten.
Det av jordbruksnämnden sålunda framlagda förslaget tillstyrkes i allmänhet
av de myndigheter och organisationer, som hörts i anledning av detsamma.
Åtskilliga ifrågasätta dock lämpligheten av att beredskapslagret blir
av mera permanent natur. Sålunda framför lantbruksstyrelsen i sitt yttrande
-vissa betänkligheter mot förslaget i detta hänseende samt anför till
närmare utveckling av sin mening, bland annat, följande.
Ur spannmålsodlingens synpunkt kunde man knappast anse den nu föreslagna
åtgärden medföra särskilda fördelar. Snarare kunde det befaras, att
motsatsen bleve fallet. Särskilt borde vid bedömandet av frågan ur denna
synpunkt beaktas, att, såvitt lantbruksstyrelsen rätt uppfattat förslaget, detta
innebure, att lagret under alla förhållanden skulle upprätthållas och att, därest
den svenska skörden under något år på grund av kvalitetsförhållanden
eller eljest icke lämpligen skulle kunna tagas i anspråk för erforderlig förnyelse
av beredskapslagret, en sådan skulle komma att ske genom inköp av
importerad brödsäd. Detta åter skulle för ett kommande år, när tillgång på
svensk spannmål av god kvalitet förelåge, kunna medföra, att omsättningen
av beredskapslagret framtvingade användningen av importvara i större omfattning,
än som eljest skulle varit behövlig.
Jordbruksnämnden hade också för sitt förslag åberopat andra motiv, framför
allt av militär art. Jämväl enligt lantbruksstyrelsens förmenande vore
det önskvärt, att den bästa delen av förefintligt lager utav brödsäd, som vore
av hög kvalitet, icke exporterades till ur det allmännas synpunkt ruinerande
priser eller toges i anspråk för utfodring av kreatur inom landet, utan bevarades
för att så småningom användas för förmalningsändamål. Härigenom
syntes ökad garanti kunna vinnas för upprätthållande av högsta möjliga inmalningstvång,
en ur svensk produktionssynpunkt viktig angelägenhet. Lantbruksstyrelsen
ansåge sig emellertid böra ifrågasätta, huruvida det ur de
synpunkter, styrelsen hade att företräda, kunde anses lämpligt att giva denna
upplagring den bestående form, som förslaget syntes åsyfta, samt huruvida
kostnaderna för förslagets realiserande hurde gäldas från anslag under nionde
huvudtiteln, vilket bleve fallet, därest föreliggande uppgift anförtroddes åt
de organ, som handhade spannmålsregleringen. Det senare kunde ju ur all
-
70
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
män synpunkt synas jämförelsevis likgiltigt, men ur jordbrukets synpunkt
kunde det icke anses utan betydelse, örn denna huvudtitel, som redan tyngdes
av dryga omkostnader, som finge anses mera socialt betonade eller avsåge
andra syften än sådana, som berörde det direkta jordbruket, ytterligare
belastades med kostnader för ändamål, som företrädesvis vore av intresse ur
militär synpunkt.
Lantbruksstyrelsen meddelar därefter vissa uppgifter rörande brödsädsodlingens
omfattning åren 1925—1935 och anser det av dessa framgå, att
något behov icke förelåge, att ur marknaden avlägsna de 100,000 ton brödsäd,
som enligt förslaget skulle bindas genom uppläggande av ett beredskapslager.
Styrelsen anför vidare:
Endast under skördeåren 1933 och 1934 hade en verklig stegring i odlingen
av råg och vete ägt rum, en stegring som tydligen förorsakats av de till en
början ensidiga stödåtgärderna till brödsädsodlingens främjande. Den ökade
arealen kunde icke hava föranlett de stora skördeökningar, som jordbruksnämnden
redovisade för åren 1932—1935. I viss mån kunde denna skördestegring
vara att hänföra till en förskjutning i förhållandet mellan odlingen
av vete och råg till vetets fördel ävensom därtill, att de nyss angivna åren
varit särskilt gynnsamma för veteodling. Rationaliseringen av odlingen och
framför allt rikligare gödsling hade givetvis i viss mån bidragit till en skördeökning.
Nämnda förhållanden kunde emellertid enligt lantbruksstyrelsens
förmenande icke förklara den vissa år enorma skördeökningen, vilken huvudsakligen
torde vara att tillskriva särskilt gynnsamma växt- och skördeförhållanden,
som givit upphov icke blott till en kvantitativt utan jämväl till
en kvalitativt hög skörd. Sådana förhållanden kunde emellertid icke beräknas
bliva beständiga.
Enligt styrelsens mening borde ej heller den fortgående sortförädlingen av
brödssädsslagen, speciellt vete, tillmätas någon större betydelse i fråga örn
blivande skördars storlek. Pågående förädling vore nämligen huvudsakligen
inriktad på frambringande av sorter med högre bakningskraft, det vill
säga högre glutenlialt, något som knappast lätt kunde kombineras med ytterligare
stegrad avkastning. Snarare kunde det förväntas, att större framsteg
på detta område delvis måste köpas genom minskade fordringar å skördekvantiteten.
Vad sålunda anförts gjorde, att lantbruksstyrelsen funne det mycket tveksamt,
om det ur spannmålsodlingens synpunkt kunde vara önskvärt eller
lämpligt att nu, därest 100,000 ton av förefintligt brödsädslager skulle bindas
såsom ett bestående beredskapslager, avlägsna denna brödsädskvantitet
ur marknaden. Skulle emellertid detta ske, syntes starka skäl tala för att
spörsmålet behandlades såsom en beredskapsfråga och att kostnaderna för
dess realiserande påfördes den eller de huvudtitlar, som berördes av de intressen,
lagringen avsåge att tillgodose. I så fall syntes det lantbruksstyrelsen
vidare skäligt, att det pris, vartill lagrets värde upptoges, beräknades
med utgångspunkt från kostnaderna för anskaffande av ett dylikt lager,
därest intet överskott förelåge, och således på grundval av det pris, vartill
motsvarande mängd brödsäd vid upplagringstillfället kunde, inklusive stadgad
tull, anskaffas från utrikes ort och uppläggas.
Även de årliga av jordbruksnämnden till 2 miljoner kronor uppskattade
omkostnaderna för lagrets upprätthållande borde enligt lantbruksstyrelsens
förmenande drabba de intressen, för vilkas räkning lagringen skedde. Hela
denna upplagringsanordning borde helst handhavas fullt fristående från
brödsädsregleringen, även om dess direkta handhavande tillsvidare anså
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
71
ges böra överlämnas till svenska spannmålsaktiebolaget. Lantbruksstyrelsen
ville emellertid understryka önskvärdheten av att — därest så vid kommande
utredningar kunde befinnas möjligt —■ bandhavandet av ett eventuellt
beredskapslager av brödsäd överflyttades till handelns representanter,
speciellt producentorganisationerna. En ekonomisk tillfredsställande uppgörelse
örn hållande av erforderligt beredskapslager borde kanske icke vara
utesluten, och en sådan anordning skulle underlätta övergången till mera
normala förhållanden på spannmålshandelns område.
Vad jordbruksnämnden anfört angående svenska spannmålsaktiebolagets
behov av lagringsutrymme och dylikt behovs tillgodoseende, föranledde slutligen
det uttalandet från lantbruksstyrelsens sida att, därest bolaget skulle
handhava statens lagerhus, detta åtminstone i vissa fall komme att försätta
odlare, som räknat med tillgång till inlagring i dessa hus, i en dej svårigheter.
Styrelsen erinrade, att det, när spannmålslagerhusfonden på sin tid
inrättades, förutsattes att, där lagringsbehovet kunde anses tillgodosett genom
statens egna lagerhus, lån till uppförande av lagerhus icke borde lämnas.
Denna synpunkt hade Kungl. Majit också tillämpat vid beviljande av
lån från fonden.
Statens lagerhus- och fryshusstyrelse uttalar beträffande de av jordbruksnämnden
gjorda beräkningarna rörande lagringskostnaderna, att dessa vore
riktiga, under förutsättning att spannmålsaktiebolaget skulle vara i stånd att
skaffa lagringslokaler till billigt pris å orter, där uppläggning av reservlagret
skulle tänkas förekomma, samt under förutsättning att bolaget skulle kunna
driva statens spannmålslagerhus till kostnad icke överstigande den, som driften
under styrelsens handhavande betingat. Om emellertid, vilket syntes
styrelsen naturligt, frågan örn platserna för uppläggning av reservlagrct
skulle avgöx-as enligt synpunkter, som betingades av militära intressen, komme
de spannmålsdistrikt knappast ifråga, där överskott av lagerutrymme
nu funnes, varför särskilda lokaler måste anskaffas, vilket då kunde komma
att inverka på lagringskostnaden. Därest förvaltningen av statens spannmålslagerhus
skulle övertagas av bolaget, vore det heller icke uteslutet, att
omkostnaderna, särskilt lönerna till personalen, måste ökas. Styrelsen ville
därför ifrågasätta, örn icke de av nämnden beräknade lagringskostnaderna i
verkligheten komme att visa sig vara för låga.
Vad därefter förslaget örn överflyttande av förvaltningen av statens spannmålslagerhus
till spannmålsaktiebolaget angår, ifrågasätter styrelsen, då
enligt nämndens egen utredning framginge, att man icke förutsatt, att spannmålsregleringen
skulle bliva bestående, lämpligheten av alt för en kortare
tid överflytta lagerhusens förvaltning lill bolaget, för att sedan efter regleringens
upphörande tillskapa en ny styrelse. Styrelsen anför härutinnan
vidare:
Skulle jordbruksnämndens förslag vinna Kungl. Maj:ts bifall, ville styrelsen
framhålla som angeläget, all den nu i styrelsens tjänst anställda personalens
intressen icke åsidosattes. Enligt statsverkspropositionen hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen, att styrelsens bokförare och redogörare under benämningen
kameralbiträde skulle placeras i 8:e lönegraden i den för extra
ordinarie tjänstemän gällande löneplanen, på grund varav befattningsinneliavaren
skulle beredas pension. Föreståndare, förmän och lagerarbetare vid
lagerhusen vöre berättigade lill pension enligt arbetarepensionsreglemcntet.
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
Dessa förmåner skulle, för så vitt styrelsen kunde finna, bortfalla för personalen
vid lagerhusens överflyttning till bolaget. Vidare funne styrelsen angeläget,
att den uppgift, lagerhusen för närvarande hade, nämligen att från
allmänheten emottaga spannmål för torkning och inlagring, upprätthölles
å de orter, där så påkallades, enär eljest odlare, som räknade med tillgång
till statens spannmålslagerhus, skulle råka i svårigheter. En stor del av lagringsutrymmet
kunde dock ställas till förfogande för lagring av spannmål
för spannmålsaktiebolagets räkning. Skulle alltjämt lagerhusens förvaltning
påvila styrelsen borde lämpligen denna fråga ordnas genom ett avtal mellan
styrelsen och bolaget. Så hade för närvarande skett genom avtal mellan styrelsen
och svenska spannmålsföreningen, som härigenom för stora spannmålskvantiteter
tillförsäkrats billiga torknings- och lagringskostnader.
Svenska spannmålsaktiebolagets styrelse, som under hand bereus tillfälle
deltaga i jordbruksnämndens utredning, förklarar sig i vad angår förslagets
huvudprinciper och med hänsyn till föreliggande läge icke hava något att
erinra. Styrelsen framhåller emellertid, att styrelsen för sin del ansåge sig
böra tillstyrka uppläggandet av reservlager endast såsom en åtgärd tillsvidare
med hänsyn till nuvarande rikliga tillgång på spannmål inom landet och
nuvarande internationella läge. Skulle dessa förhållanden undergå förändring,
syntes i varje fall frågan angående behovet av reservlager få upptagas
till ny prövning. Även med godtagande av anförda synpunkter syntes frågan
om hållandet av ett reservlager av större eller mindre storlek böra tagas
under förnyad prövning, så snart den inhemska skördens storlek eller
kvalitet skulle föranleda en väsentlig ändring av inmalningsprocenten eller
en extra import av utländsk spannmål för upprätthållandet av reservlagrets
storlek.
Sveriges allmänna lantbrukssällskap framhåller, att det otvivelaktigt vore
av värde, att ett visst spannmålslager funnes att tillgå för utjämningsändamål,
då härigenom bättre förutsättningar ernåddes att använda huvudsakligen
svensk spannmål även vid övergången från ett skördeår till ett annat
och större avsättning sålunda kunde beredas för den inhemska spannmålsodlingen.
Det föreslagna beredskapslagret anser sällskapet kunna för jordbrukets
vidkommande bliva en besvärande faktor, enär förefintligheten av
en så stor spannmålsreserv kunde få en störande inverkan på den normala
handeln med och prisbildningen för svensk spannmål. Sällskapet anser det
emellertid vara av stor vikt ur trygghetssynpunkt nied avseende på befolkningens
förseende med livsmedel, att ett dylikt beredskapslager förefunnes
och tillstyrker därför, att ett reservlager av föreslagen storlek upplades. 1
fråga om det sätt, varpå lagringsverksamheten skulle bedrivas, understryker
sällskapet betydelsen av att detta skedde så att de naturliga marknadsförhållandena
rubbades så litet som möjligt. Sällskapet anför därefter, bland
annat, följande.
Särskilt nied hänsyn härtill men även ur andra synpunkter kunde det
ifrågasättas, huruvida den föreslagna formen för lagringens omhänderhavande
genom svenska spannmålsaktiebolaget vore den lämpligaste. Det syntes
nämligen kunna befaras, att förnyelsen av ett så stort lager, d. v. s. försäljningarna
från detsamma samt inköp av ny spannmål till ersättning, kun
-
Kanyl. Maj:ts proposition nr 239.
73
de komma att betydligt influera på marknaden och ävenledes medföra vissa
svårigheter och ej oväsentliga kostnader, när den skulle omhänderhavas av
ett företag, som icke regelbundet arbetade inom spannmålshandeln och ej
förfogade över egna uppsamlingsorgan. Ett annat sätt att lösa frågan örn
beredskapskvantiteten, vilket syntes erbjuda vissa företräden, vore att hållandet
av ett reservlager, inklusive lagrets förnyelse, mot viss ersättning överloges
av vanliga handelsorgan, givetvis under statlig kontroll. 1 främsta
rummet finge härvid svenska lantmännens riksförbund komma ifråga att
åtaga sig sådan lagringsskyldighet, då detta med sina underavdelningar vore
verksamt och förfogade över lagerlokaler i olika delar av landet. Sällskapet
hyste den uppfattningen, att en överenskommelse om dylik lagring skulle
kunna hällas nied nämnda förbund på villkor, som ej skulle bliva för staten
mera kostsamma än örn lagringen omliänderhades av ett statligt organ.
Emot en lösning efter dessa linjer talade visserligen för närvarande vissa
omständigheter. Förhållandet vore ju nämligen nu det, att staten förfogade
över betydligt större kvantiteter spannmål än de, som skulle ingå i ett reservlager,
att staten vidare på grund av gällande inlösningsskyldighet kunde
komma att innevarande år få övertaga vissa kvantiteter — vilkas storlek ej
nu kunde närmare bedömas — samt att samma inlösningsskyldighet av jordbruksnämnden
föreslagits skola tillämpas även för 1936 års skörd. Ett åtagande
från handelsorganens sida att hålla det föreslagna reservlagret skulle
sålunda för närvarande icke befria .staten från att ändock omhänderhava
vissa spannmålslager utan skulle medföra, att lagren bleve uppdelade samt
placerade under skilda förvaltningsorgan, vilket försvårade en ändamålsenlig
disposition av lagren och kunde leda till inbördes konkurrens mellan
de lierörda organen vid försäljningar för lagrens nedbringande eller förnyelse.
Sällskapet ansåge dock, att frågan örn beredskapslagrets övertagande
av handelsorganen borde undersökas. Därest denna väg icke nu visade sig
lämplig eller framkomlig, syntes förvaltningen av beredskapslagret, såsom
jordbruksnämnden föreslagit, tillsvidare böra omhänderhavas av samma organ,
som skulle sköta spannmålsregleringen, sålunda av svenska spannmålsaktiebolaget.
Under alla förhållanden kunde emellertid beredskapslagrets
övertagande av handelsorganen komma i fråga, när spannmålsaktiebolagets
sammanlagda förråd nedbringats till den storlek, som reservlagret permanent
skulle omfatta, och förhållandena eventuellt möjliggjorde en avkoppling av
nuvarande regleringsåtgärder.
Lantbrukssällskapet ville icke heller underlåta att framhålla vikten utav,
att det permanenta beredskapslagret icke användes för andra syften än dem,
som anförts i nämndens motivering, och sålunda icke för prisreglerande ändamål,
exempelvis till att söka förhindra prisväxlingar, som vore en följd
av olika stora skördar eller av marknadens utveckling i övrigt. Detta måste
också noga beaktas vid lagrets förnyelse, så att inköp till detsamma skedde
i samma mån som försäljningar verkställdes, enär i annat fall en temporär
rubbning av tillgång och efterfrågan åstadkommes. Även för undvikande av
spekulativa risker vore det av vikt att förnyelse skedde genom så vitt möjligt
samtidiga försäljningar och inköp. För ifrågavarande lagring borde nya lagerlokaler
icke uppföras, utan densamma så vitt möjligt ordnas i befintliga
lokaler genom förhyrning eller avtal med lagerhållarc örn lagring för spannmålsaktiebolagets
räkning. Efter den erfarenhet, som under de senaste åren
vunnits, kunde dylika lagringsavtal numera slutas på för staten fördelaktigare
villkor än tidigare varit fallet. Ur jordbrukets synpunkt vore det icke önskvärt.
att statens lagerhus i sin helhet loges i anspråk för uppläggning av reservlager.
Jordbrukarna i de trakter, där lagerhusen vore belägna, bade
nämligen under de senare åren i icke ringa omfattning begagnat sig av
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
dessa för upplagring av spannmål i väntan på lämpligare tillfälle för försäljning.
Ävenså hade producentföreningar i vissa fall disponerat utrymme
i dessa lagerhus för upplagring av spannmål från sina medlemmar. Det vore
önskvärt, att dylik möjlighet till lagring från jordbrukarnas och föreningars
sida även framdeles åtminstone i viss utsträckning bereddes. Vid sådant
förhållande syntes det även vara lämpligast, att dessa lagerhus kvarstode
under förvaltning av statens lagerhus- och fryshusstyrelse. Den omständigheten,
att det vore ovisst huru länge svenska spannmålsaktiebolagets
verksamhet kunde komma att fortfara, syntes dessutom tala emot föreslagen
förändring i detta avseende.
Även svenska lantmännens riksförbund anser det välbetänkt att tillsvidare
söka bibehålla ett visst större reservlager av brödsäd. Beträffande den föreslagna
utjämningskvantiteten framhåller riksförbundet, att densamma icke
borde tillmätas för knappt. Ett dylikt lager borde nämligen anlitas för utjämning
av växlingarna mellan olika skördeår såväl vad beträffade kvantitet
som kvalitet. Skulle det av ett eller annat skäl icke befinnas lämpligt
att göra utjämningslagret så stort, att det kunde fylla även den sistnämnda
funktionen, vore det möjligen tänkbart, att det permanenta beredskapslagret
vid förefallande behov finge tagas i anspråk för dylik utjämning. Vid sådant
förhållande borde emellertid kvantiteten i beredskap enligt riksförbundets
mening ökas från föreslagna 100,000 ton till 150,000. Riksförbundet
förordar vidare, att undersökning sker, huruvida ej beredskapslagret och dess
förnyelse borde anförtros åt den reguljära handelns utövare, jordbrukarnas
inköps- och försäljningsföreningar jämte de privata affärsmännen i spannmålsbranschen.
Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening ansluter sig
till jordbruksnämndens förslag, att ett reservlager av 150,000 ton brödsäd
upplägges, men framhåller, att de av jordbruksnämnden beräknade lagringskostnaderna
vore tilltagna i underkant och i vissa hänseenden icke oväsentligt
understege de verkliga kostnaderna. Toge man därtill i betraktande, att
det erfarenhetsmaterial, varpå jordbruksnämndens kalkyler vore fotade,
hänförde sig till år, varunder den lagrade spannmålen varit av osedvanligt
god beskaffenhet, kunde man utan överdrift påstå, att lagringskostnaderna,
i synnerhet under år med kvalitativt sämre skördar, komme att överstiga
vad jordbruksnämnden i sådant hänseende beräknat. Av föreningen framföres
likaledes tanken på att de företag, med vilka spannmålsföreningen tidigare
träffat avtal örn långtidslagring och vilka till övervägande del vore anslutna
till importörföreningen eller svenska lantmännens riksförbund, skulle
kunna övertaga den för reservlager avsedda kvantiteten brödsäd samt förbinda
sig att mot lagringsersättning, varom överenskommelse finge träffas,
hålla samma kvantitet i lager å platser, som likaledes finge överenskommas.
Föreningen Sveriges spannmålsintressenter tillstyrker förslaget om uppläggande
av ett beredskapslagcr å 100,000 ton brödsäd under en begränsad
tidsperiod, förslagsvis 3 år. Anordningen med ett utjämningslager avstyrkes
däremot. Föreningen anser, att frågan om ett dylikt lager bör prövas i samband
med utarbetande av formerna för statliga stödanordningar för bröd
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 239. 75
sädsodlingen. Föreningen framhåller i samband därmed, bland annat, följande.
Ett beredskapslager, som förnyades med 50,000 ton per år, erliölle ett
utjämningslagers verkningar, i den mån det tillfördes den inhemska brödförsörjningen.
Föreningen utginge därvid från att lagrets förnyande kunde
verkställas genom inköp av främmande spannmål i händelse en inhemsk
skördeknapphet gjorde en sådan åtgärd tillrådlig. Med hänsyn till den ökade
trygghet för brödbehovets tillgodoseende, som ett beredskapslager sålunda
medförde, kunde spannmålsaktiebolagets föreslagna maximerade lagerhållning
å 100,000 lon brödsäd inkludera jämväl det ifrågasatta utjämningslagret,
därvid bolaget syntes böra åläggas att vid skördeårets utgång hålla
50,000 ton brödsäd i lager för utjämningsändamål.
Svenska kvarnföreningen anser det tveksamt, huruvida under normala
förhållanden ett reservlager borde uppläggas med hänsyn till därmed
förenade kostnader och olägenheter. Allenast nu i landet förefintligt överskott
av brödspannmål av förstklassig kvalitet syntes försvara, att åtgärder
av detta slag nu företoges. Skulle emellertid på grund av ändrade förhållanden
den för bibehållande av reservlager erforderliga kvantiteten icke
stå till förfogande annat än genom en ökad import, kunde föreningen icke
tillstyrka, att ett reservlager upprätthölles. Reservlagret borde alltså betraktas
såsom en tillfällig, av nuvarande särskilda förhållanden påkallad anordning.
Beträffande sättet för lagringsverksamhetens bedrivande anför kvarnföreningen
:
Före den nuvarande statliga spannmålsregleringen förbrukades den alldeles
övervägande delen av brödspannmålen av kvarnarna efter uppköp
från jordbrukare direkt eller med spannmålshandlare såsom mellanhänder.
Spannmålen lagrades hos kvarnarna och i någon ringa utsträckning hos
spannmålshandlarna. I den mån det med de för ett reservlager talande
synpunkterna visade sig förenligt, syntes även i fortsättningen den för reservlagret
erforderliga lagringen, skötseln och utbytet av spannmål böra anförtros
åt kvarnarna enligt de närmare föreskrifter, som därom kunde komma
att utfärdas. Därmed skulle vinnas, att bestående marknadsförhållanden
så litet som möjligt rubbades, ävensom att staten vid försäljning från reservlager
besparades vid annan lagring uppkommande frakt- och distributionskostnad.
Den noggrannhet, varmed kvaliteten av å reservlagrer befintlig
spannmål borde bedömas, uppnåddes lättare vid lagring å större kvarnar,
som hade god tillgång till såväl sakkunnig personal som väl utrustade laboratorier.
Statskontoret anför bland annat:
Under förhandenvarande omständigheter syntes det statskontoret av de
skäl, som i utredningen anförts, vara motiverat att åtminstone tills vidare i
reservlager för de avsedda ändamålen bibehålla en del av den brödsäd, som
för närvarande innehades av svenska spannmålsföreningen. Med hänsyn
till de avsevärda lagringskostnader — inemot 2 kronor per deciton och år
eller för de föreslagna kvantiteterna tillhopa omkring 3.000,000 kronor årligen
— som ett dylikt reservlager beräknades draga, funne ämbetsverket
det emellertid angeläget, att omfattningen av lagerhållningen icke gjordes
76
Kungl. Majlis proposition nr 239.
större än nödigt vore. Statskontoret ifrågasatte fördenskull, om det kunde
vara erforderligt att hålla ett särskilt brödsädslager i utjämningssyfte, eller
om icke de ändamål, som denna spannmålsreserv vore avsedd att tjäna, borde
kunna tillgodoses därigenom, att beredskapskvantiteten å 100,000 ton
finge i behövlig utsträckning disponeras i berörda syfte. Några större olägenheter
ur beredskapssynpunkt av ett sådant förfarande syntes näppeligen
behöva befaras.
Vad beträffade kostnaderna för lagerhållningen funne statskontoret det
ändamålsenligt att, såsom jordbruksnämnden föreslagit, de löpande utgifterna
bestredes av bolaget och sålunda bomme att påverka den ersättning,
som skulle utgå jämlikt bestämmelserna i första stycket av 6 § i avtalet mellan
svenska staten och svenska spannmålsaktiebolaget. Vidkommande likvideringen
av den förevarande spannmålskvantiteten syntes det ämbetsverket
icke nödvändigt, att för sådant ändamål redan nu ett belopp av 10,000,000
kronor ställdes till bolagets förfogande genom anslag å riksstaten. Statskontoret
erinrade, att jordbruksnämnden i sitt den 10 januari 1936 avgivna
utlåtande rörande fortsatta åtgärder till brödsädsodlingens stödjande m. m.
uttalat, att avvecklingen av förefintliga lager av äldre brödsädsskörd senast
från och med den 1 juni 1936 borde omhändertagas av svenska spannmålsaktiebolaget,
och att svenska spannmålsföreningen därefter borde träda i
likvidation. Statskontoret funne goda skäl tala för att vid den ekonomiska
uppgörelse, som härvid måste komma till stånd mellan bolaget och spannmålsföreningen,
hela spannmålslagret likviderades i enahanda ordning genom
att av bolaget inlösas, och att sålunda med frågan örn det slutliga täckandet
av anskaffningskostnaderna för reservlagret finge tillsvidare anstå.
Ett sådant förfarande —- vilket givetvis förutsatte, att erforderliga rörelsemedel
stöde eller ställdes till bolagets förfogande — syntes även stå i god
överensstämmelse med nämndens förslag rörande gäldandet av de löpande
utgifterna för lagerhållningen.
Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap förordar, att ett reservlager
anordnas i enlighet med nämndens förslag och framhåller därvid,
bland annat, att ett dylikt lager av brödsäd skulle fylla ett viktigt ändamål
jämväl örn det tills vidare icke skulle följas av uppläggande av motsvarande
lager av andra förnödenheter till folkförsörjningens tryggande. En beaktansvärd
synpunkt härutinnan vore nämligen, att då brödsädsförbrukningen
som folkföda under tiden efter världskriget avsevärt minskats, den till betydande
del ersatts med importerade varor, å vilka brist måste förutses under
en avspärrningstid. Under en sådan tid hade man därför att motse icke blott
den under närmast föregående tid normala utan ökad efterfrågan å spannmålsprodukter.
Rikskommissionen betonar vidare den synnerligen stora vikten
av att förråden bleve i militärt hänseende lämpligt förlagda.
Jämväl chefen för generalstaben liksom även arméförvaltningens intendentsdepartement
och marinförvaltningen tillstyrka förslaget. Generalstabschefen
betonar, att de för lagrets uppehållande och underhållande erforderliga
kostnaderna under inga förhållanden borde täckas genom anslag å
fjärde huvudtiteln med hänsyn till att med lagret avsåges icke att tillgodose
försvarskrafternas behov utan företrädesvis att tillgodose folkförsörjningen i
allmänhet i såväl en kris- som en krigssituation. — Intendentsdepartementet
framhåller, bland annat, att då armén huvudsakligen hade användning för
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
77
förmald säd, det ur denna synpunkt vore önskvärt, att lagringen i största
möjliga omfattning skedde hos eller i närheten av de större inuti landet belägna
kvarnarna, samt vidare att, då armén hade mera användning av råg än
vete, det vore fördelaktigt, att med hänsyn härtill råg lagrades i större kvantitet
än vete. — Även marinförvaltningen understryker angelägenheten av att
brödsädslagren icke placerades längre bort från kvarnarna än som ur skyddssynpunkt
vore oundgängligen nödvändigt med hänsyn till de rubbningar av
transportmedel, som kunde befaras uppkomma vid ett krigstillfälle.
Chefen för marinstaben har i princip intet att erinra mot ifrågavarande förslag.
I sitt yttrande betonar han angelägenheten av att en allsidig utredning
angående vår livsmedelsförsörjning vid störd tillförsel samt livsmedelskonsumtionens
omläggning och reglering verkställes samt att detta uppdrages
åt lämplig myndighet. Han understryker vidare att genom en eventuell
lagring av brödsäd, som icke syntes böra fastlåsas för längre tid än nuvarande
förhållanden betingade, icke finge åsidosättas lagring av gödningsmedel
eller åtgärder för stimulerande av odling av äggviterikt foder. Slutligen
framhålles, att vid placering av de lagrade brödsädskvantiteterna borde iakttagas,
att desamma icke fjärmades alltför mycket från de större kvarnarna
samt att dessa borde förses med luftvärn, vars anskaffningskostnader borde
inräknas i anslaget till lageruppläggningen.
Avvecklingen av förefintliga brödsädslager. Jordbruksnämnden framhåller
i sitt utlåtande den 10 januari 1936, att det måhända läge närmast
till hands, att det lager av brödspannmål, som innehades av svenska spannmålsaktiebolaget
och som icke inginge i det föreslagna reservlagret, realiserades
på så sätt att detsamma efter särskild behandling försåldes som
foder inom landet. Ä andra sidan ställde det sig för närvarande ekonomiskt
iner fördelaktigt att exportera vete och tillgodose marknadens behov av foder
med majs. Vad anginge råg vore exportpriserna oförmånligare än för
vete. Samtidigt vore emellertid rågen som fodervara mindre begärlig och
icke på långt när så mångsidigt användbar som vete eller majs. I närvarande
läge ansåge sig nämnden emellertid icke böra angiva några allmänna
riktlinjer för realiserandet av övriga överskottskvantiteter. Världsmarknaden
beträffande spannmål över huvud ävensom det världspolitiska läget vore
alltjämt ovissa. I varje fall syntes det nämnden, som borde man icke vara
alltför ivrig med lagrens realiserande, även örn deras bibehållande droge
vissa kostnader, detta icke minst av den anledningen att avsättningsmöjligheterna
för vår spannmål å den internationella marknaden vore ganska begränsade.
Vad nu sagts borde givetvis icke utgöra hinder för att, om exportmöjligheterna
skulle ställa sig gynnsammare i förhållande till det allmänna
marknadsläget, utnyttja en dylik situation och därigenom nedbringa förlusterna
å spannmålsregleringen.
I sitt till jordbruksnämnden avgivna yttrande har svenska spannmålsaktiebolaget
uttalat, att de möjligheter, som stöde lill buds att minska överskottet,
utgjorde försäljning för utfodring och export. Ehuru vidtagandet av
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
Departe
ments
chefen.
dylika åtgärder för lagerminskning innebure, att spannmålen måste försäljas
till priser, liggande under de inhemska marknadspriserna för kvarnduglig
vara, syntes de med en fortsatt lagring förenade kostnaderna vara så betydande,
att man i nuvarande läge hade svårt att finna motiv för en uppskjuten
realisation av lagren, såvida icke de särskilda internationella förhållandena
— med risk för avspärrning av landets tillförsel — skulle motivera en
ökad lagerhållning. Världsmarknadens läge för brödsäd syntes i sig icke
för närvarande giva anledning till spekulation i högre priser. En fortsatt
lagerhållning innebure givetvis en dylik spekulation. Bolaget finge därför
för sin del uttala, att en minskning av lagren på det för företaget billigaste
sättet borde ske, i den mån icke särskilda förhållanden, som läge utanför bolagets
bedömande, ansåges motivera ett uppskov.
Vad jordbruksnämnden på denna punkt uttalat har lämnats utan erinran
i de över nämndens utredning avgivna yttrandena.
Jordbrukets prisregleringsfond. Jordbruksnämnden har ansett, att jordbrukets
prisregleringsfond och fonden för mötande av förluster å spannmålsregleringen
borde bestå även under nästkommande regleringsperiod och
tillföras samma medel som för närvarande. Beträffande användningen av de
till dessa fonder inflytande medlen har jordbruksnämnden icke heller funnit
någon ändring av härför gällande direktiv för närvarande vara påkallad.
Kungl. Maj:t borde dock inom ramen för gällande författningsbestämmelser
äga frihet att, i den mån så erfordrades för vinnande av det med jordbruksregleringarna
avsedda syftet, vidtaga erforderliga jämkningar.
Någon invändning mot jordbruksnämndens förslag i denna del har icke
framställts av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna.
Av vad jag anfört framgår, att prisutvecklingen för jordbrukets produkter
under 1935 varit i stort sett mycket gynnsam för producenterna.
Priserna å flertalet mera betydelsefulla jordbruksprodukter hava sålunda
under senare halvåret 1935 legat väsentligt över nivån under motsvarande
tid 1934. Mest markerad har prisförbättringen varit för svin och nötkreatur,
men densamma har framträtt tydligt även för mjölk och ägg. Av
de vegetabiliska produkterna är det framför allt i fråga om potatis, som
priset stigit. På min anmodan har inom statens jordbruksnämnds kansli
verkställts en beräkning rörande den höjning av det genomsnittliga prisläget
för jordbrukets viktigare saluprodukter, som skett under senare år. Enligt
denna beräkning, vid vilken priserna å de olika produkterna vägts med
hänsyn till omsättningen under 1934, har prisstegringen från senare halvåret
1934 till senare halvåret 1935 utgjort ej mindre än cirka 14 procent, medan
prisförbättringen från senare halvåret 1933 till senare halvåret 1934
stannade vid ungefär 6 procent. Visserligen hava samtidigt genom foderprisernas
höjning omkostnaderna för vissa jordbrukare något ökats, men även
Kungl. i\Iaj:ts proposition nr 239.
79
om hänsyn tages härtill, har inkomstförbättringen för jordbrukarna på grund
av den allmänna prisstegringen för deras produkter uppgått till i förra fallet
13 procent och i senare fallet 4 procent. Prisutvecklingen för de olika jordbruksprodukterna
belyses närmare av en inom jordbruksnämndens kansli
utarbetad sammanställning, vilken torde såsom bilaga A få fogas till statsrådsprotokollet.
Den återhämtning inom jordbruket, som sålunda ägt rum under de senaste
åren, är givetvis ur olika synpunkter att hälsa med tillfredsställelse. Betydelsen
för vårt land av ett bärkraftigt jordbruk har tidigare vid upprepade
tillfällen av mig framhållits, varför jag icke torde behöva i detta sammanhang
närmare ingå därpå. Det genomsnittliga prisläget för jordbrukets
olika produkter torde ock numera kunna anses med hänsyn till förhållandena
vara i stort sett tillfredsställande. Visserligen ligger detsamma för närvarande
vid i genomsnitt cirka 85 procent av vad det var åren närmast före
jordbrukskrisens inträde, men säkerligen motsvaras denna sänkning i prisnivån
till fullo av den minskning av produktionskostnaderna, som samtidigt
ägt rum till följd av tekniska förbättringar och andra rationaliseringsåtgärder
i fråga örn jordbrukets drift. Jag vill sålunda erinra örn att enligt de
räkenskapsresultat från svenska jordbruk för bokföringsåret 1934/1935, som
offentliggjorts av professor L. Nanneson, genomsnittsförräntningen för jordbruket
under nämnda år utgjort omkring 5 procent. Denna gynnsamma förräntningssiffra
beror visserligen till stor del på 1934 års osedvanligt goda
skörd, men samtidigt bör ihågkommas, att prisstödet för animalieprodukterna
då icke var på långt när fullt genomfört. Sedan detta numera skett,
torde man därför kunna förvänta, att även vid en väsentligt sämre skörd förräntningen
skall bliva gynnsam. Ej heller från konsumenternas sida synas
några allvarliga erinringar mot den nuvarande prisnivån för jordbrukets
produkter kunna riktas med hänsyn till att densamma är icke obetydligt
lägre än den, som var rådande före jordbrukskrisens inträde.
För bibehållande av ifrågavarande prisnivå är det emellertid på grund av
förhållandena utomlands alltjämt nödvändigt, att åtgärder för dess stödjande
vidtagas av statsmakterna. Av allt att döma torde behovet av dylika
åtgärder komma att kvarstå en längre tid framåt. Jag anser därför, att
strävandena från statens sida på hithörande område nu böra inriktas på att
med utgångspunkt från ungefär det prisläge, som rått under senaste halvåret,
söka åvägabringa den förenkling och stabilisering av stödanordningarna,
som är möjlig att genomföra.
Då sålunda det statliga prisstöd åt jordbruksnäringen, varom här är fråga,
synbarligen blir av mera varaktig natur, torde det icke kunna undgås att
från statens sida tillses, att de olika intressegrupper, som äro sysselsatta
inom jordbruket, örn möjligt erhålla sin skäliga anpart av stödet. Otvivelaktigt
hava i detta hänseende redan nu vissa ojämnheter framträtt. Jag vill
erinra om att, enligt vad som uppgivits, den förbättrade räntabiliteten hos
jordbruket i vissa trakter föranlett en markerad stegring i jordpriserna, en
utveckling, som givetvis ur flera synpunkter, icke minst med hänsyn till ny
-
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
tillträdande jordbrukares intressen, får anses föga önskvärd. Samtidigt visa
verkställda undersökningar, att lantarbetarlönerna på flera håll äro oskäligt
låga. Givetvis vore det önskvärt, om en ändring härutinnan kunde komma
till stånd utan statligt ingripande. Vid lämnande av stöd åt sockerbetsodlingen
sökte statsmakterna tidigare ernå en förbättring i lönevillkoren för
betskötarna genom att uttala en allmän förväntan, att odlarna skulle betala
sina anställda en skälig ersättning för av dem utfört arbete, men erfarenheterna
visade, att tillfredsställande resultat icke kunde vinnas på denna väg.
I stället skapades nya irritationsmoment i förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare. Det torde därför icke kunna undvikas, att bestämmelser av
mer bindande karaktär meddelas, därest man avser att söka tillgodose jämväl
lantarbetarnas befogade anspråk på att bliva delaktiga i det statliga stödet
åt jordbruksnäringen. Med stöd av Kungl. Maj-.ts bemyndigande den 21
februari 1936 har jag tillkallat en utredningsman för att verkställa utredning
och avgiva förslag rörande åtgärder till förbättring av lantarbetarnas
löneställning ävensom sex sakkunniga personer att med honom deltaga i
överläggningar i ämnet. Resultaten av denna utredning torde böra avvaktas,
innan ytterligare åtgärder vidtagas i förevarande syfte.
Vid en omläggning av de statliga stödanordningarna mot större varaktighet
och enkelhet synes man, i anslutning till vad jag anförde till statsrådsprotokollet
i samband med att beslut fattades örn avlåtande till 1935 års
riksdag av proposition angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område,
böra utgå från att anordningarna skola underlätta en anpassning av
jordbruksproduktionen efter de ändrade avsättningsförhållandena. Detta torde
innebära, att staten genom sina stödåtgärder bör i första hand medverka
vid tillvaratagande av förefintliga avsättningsmöjligheter för svenska jordbruksaktör.
Därvid synas av skäl, för vilka jag tidigare vid nyssnämnda
tillfälle redogjort, strävandena böra främst inriktas på att främja avsättningen
av de animaliska produkterna. Införsel av utländska sådana eller därmed
jämställda varor bör sålunda begränsas. Som regel bör ifrågavarande
import, därest ej handelspolitiska skäl lägga hinder i vägen härför, inskränkas
lill att avse endast sådana varor, beträffande vilka produktionen inom
landet ej är av den storlek, att behovet kan i lämplig omfattning tillgodoses.
Men även i fråga örn de vegetabiliska alstren bör givetvis den inhemska
produktionen lämnas företräde å den svenska marknaden. Beträffande
den härför erforderliga regleringen av fodermedelsimporten bör emellertid
ihågkommas, att ett stort antal jordbrukare i små omständigheter utan
möjlighet att omställa sitt jordbruk mot ökad foderproduktion hava sin huvudsakliga
utkomst av en på till stor del inköpt foder baserad animalieproduktion.
Vidare böra exportmöjligheterna utnyttjas i den mån så kan ske
med ekonomisk fördel. För närvarande sker visserligen export av jordbruksprodukter
som regel med förlust. Med hänsyn härtill skulle det kunna ifrågasättas,
örn icke en inskränkning av densamma lämpligen borde företagas.
Förhållandena kunna emellertid hastigt ändras, varför det synes önskvärt
att kontakten med våra reguljära exportmarknader alltjämt bevaras. På
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
81
grund av de synnerligen osäkra förhållanden, som råda utomlands, torde
dock försiktigheten bjuda att icke grunda avsättningen av den svenska jordbruksproduktionen
i alltför stor omfattning på export. En viss återhållsamhet
i fråga örn vår normala utförsel av lantbruksprodukter anser jag
därför i fortsättningen önskvärd.
Genom att sålunda reglera införseln och stödja utförseln av jordbrukets
alster uppnår man, att ett visst utrymme tillförsäkras den svenska produktionen
av dylika varor. För att detta skall på mest ändamålsenliga sätt tillvaratagas
synes det nödvändigt, att priserna å de svenska jordbruksprodukterna
icke fastlåsas vid en viss nivå utan bliva rörliga för att sålunda vägleda
såväl produktionen som jämväl konsumtionen. Fasta priser utgöra otvivelaktigt
ett hinder för en naturlig anpassning av produktion och konsumtion
efter varandra. Den ökade rörlighet, som alltså bör eftersträvas i fråga
örn priserna å olika jordbruksprodukter, synes böra åstadkommas genom
att prisbildningen för desamma inom landet lämnas fri inom vissa gränser.
Erfarenheterna från de gångna åren visa nämligen, att en av staten dirigerad
prispolitik näppeligen kan erhålla den smidighet, som kräves för att
nyss angivna syfte skall i önskvärd grad tillgodoses. Av min sålunda intagna
ståndpunkt följer, bland annat, att hinder icke bör resas mot en ytterligare
förbättring av prisläget för jordbruksprodukterna, därest en sådan
utveckling följer av de naturliga marknadsförhållandena.
Även örn ur flera synpunkter en fri prisbildning i Sverige å jordbruksprodukter
får anses önskvärd, synes det mig å andra sidan uppenbart, att
viss begränsning av rörelsefriheten i berörda hänseende måste vidtagas.
Den svenska marknaden är nämligen av jämförelsevis ringa omfattning. En
tillfällig förskjutning i konsumtionen eller produktionen, även om den är
av mycket måttlig omfattning, kan därför medföra betydande förändringar
i priserna. Alltför hastiga prisväxlingar äro emellertid enbart till skada för
såväl producenter som konsumenter. Härtill kommer, att stora svängningar
i priserna å jordbrukets produkter helt visst komma att föranleda
kraftiga påfrestningar för regleringsanordningarna. Jag anser därför, att
Kungl. Maj:t bör äga befogenhet att ingripa, när priserna på visst slag av
jordbruksprodukter tendera att avvika alltför mycket från det nuvarande
prisläget. Såsom den undre gräns, vid vilken Kungl. Maj:t skulle äga att
genom jämkningar i de vidtagna stödanordningarna av mera varaktig natur
eller genom andra tillfälliga ingrepp stödja marknaden, anser jag man bör
utgå från den nivå, som tidigare uppställts som eftersträvansvärd för jordbruksprodukter,
nämligen omkring 75 procent av medelpriserna åren 1925—
1929. Som ungefärlig övre gräns för prisvariationerna synes mig lämpligen
medelprisnivån under sistnämnda fem år kunna väljas. Inom den ram,
som bildas mellan dessa båda gränser, skulle sålunda priserna å olika jordbruksprodukter
medgivas att fritt röra sig.
Bihang lill riksdagens protokoll 19.''I6. 1 sami. Nr 239.
6
82
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
Utgående från av mig angivna allmänna synpunkter beträffande utformandet
av de statliga stödanordningarna på jordbrukets område synes det
mig beträffande
mjölkregleringen,
som om denna borde till sina huvudgrunder bibehållas oförändrad. Mjölkpriset
i Sverige bör alltjämt stödjas genom reglering av importen av mjölk
och mejeriprodukter samt uppehållande av exporten av smör och andra
mejeriprodukter ävensom genom att särskilt tillskott lämnas produktmjölken
i form av prisutjämningsbidrag. För erhållande av medel för bestridande
av kostnaderna för mjölkregleringens genomförande bör mjölkavgift
uttagas, varjämte viss andel av vad som inflyter i form av skatt å oljekakor
skall tillföras regleringen. Jag förutsätter, att svenska mejeriernas
riksförening kommer att i sinom tid göra framställning örn upptagande av
mjölkavgift för tiden efter den 30 juni 1936. Som ett led i anordningarna
för stödjande av produktionen av smör och annat fett av inhemskt ursprung
bör vidare accis å margarin uttagas. Accisbeloppet synes böra så avvägas, att
försäljningen av margarin hindras att till följd av prisstödet åt smöret svälla
ut. Genom margarinaccisen inflytande medel böra oavkortade tillföras
mjölkregleringen och användas för att möjliggöra en allmän sänkning avpriserna
å mejeriprodukter. Vad nu sagts bör dock ej utgöra hinder för
att liksom tidigare de margarinaccismedel, som influtit före den 1 juli 1935
och av vilka för närvarande återstå cirka 2,500,000 kronor, användas enligt
närmare bestämmande av Kungl. Maj:t för utlämnande i särskilda fall till
hjälpbehövande av inhemska jordbruksprodukter, i främsta rummet mjöl,
eller av andra förnödenheter, gratis eller till nedsatt pris. Därest ej riksdagen
förklarar sig hava något att invända däremot, torde Kungl. Majit sålunda
böra äga att under budgetåret 1936/1937 använda sistberörda margarinaccismedel
för angivna ändamål.
Även om huvudgrunderna för mjölkregleringen, på sätt nyss framhållits,
icke lämpligen böra ändras, synes det mig dock, som om i anslutning till
vad jag tidigare anfört vissa jämkningar och förenklingar av regleringen
borde med hänsyn till de förändrade förutsättningarna för densamma kunna
nu vidtagas.
Hittills har exportens omfattning varit betingad uteslutande av en önskan
att genom begränsning av utbudet inom landet hålla det inhemska smörpriset
uppe å en viss som skälig ansedd nivå. Detta bär lett till att smörexporten
växlat avsevärt allteftersom den svenska produktionen av smör varierat
samtidigt med att smörpriset i Sverige bibehållits i stort sett oförändrat.
Växlingarna i smörexportens storlek hava helt naturligt medfört
ett försämrat prisläge å våra exportmarknader. Under senaste året hava
visserligen variationerna i den reguljära exporten varit mindre framträdande,
men de hava dock varit ganska kännbara. Anledning föreligger därför
alltjämt att eftersträva större jämnhet hos vår smörexport. För vinnande
av detta syfte kan det ifrågasättas, att föreskrift meddelas örn att pris
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
83
tillägg utbetalas å exporterat smör endast intill en viss högsta kvantitet för
vecka. Emellertid synes det på grund av det ovissa läget utomlands icke
lämpligt att alltför mycket binda regleringsorganets rörelsefrihet. Därest
sådan föreskrift finnes böra meddelas, torde därför jordbruksnämnden bemyndigas
medgiva eftergift från föreskriften. Frågan om på vad sätt en
jämnare smörexport skall kunna åvägabringas bör emellertid närmare utredas
och av Kungl. Maj:t upptagas till avgörande i samband med att plan
för användning av mjölkavgiftsmedlen med mera fastställes för nästa regleringsperiod.
Även i fråga örn de grunder, efter vilka pristilläggen skola utgå,
torde måhända på grund av att numera smörexporten koncentrerats på
i stort sett ett enda företag vissa jämkningar kunna visa sig erforderliga.
Frågan härom torde likaledes kunna prövas i samband med att nyss åsyftade
plan fastställes.
En jämnare export av smör kommer med all sannolikhet att medföra,
att priset å samma vara inom landet blir rörligt. Visserligen kan en viss
utjämning av smörpriset ske genom upplagring av ett mindre överskott, men
i längden blir det dock nödvändigt, att priset icke sättes högre än att produktionen
efter avdrag av den för export avsedda kvantiteten finner åtgång
inom landet. Detta innebär, att i tider nied riklig produktion av smör
priset därå måste hållas jämförelsevis lågt för att sedan stiga i den mån
smörtillverkningen avtager. En dylik utveckling synes naturlig med hänsyn
till att under de tider, då smörproduktionen i Sverige är stor, i regel även
priserna i den internationella handeln äro lägre än under den övriga delen
av året. Att smörpriset stiger i den mån smörproduktionen avtager synes
även rimligt. Det kan näppeligen anses rationellt att hålla ned priset i syfte
att stimulera konsumtionen och samtidigt vara nödsakad att importera smör
i större mängder för att täcka behovet.
En övergång till ett mera rörligt smörpris inom landet synes med nödvändighet
medföra, att även det mjölkpris, som mejerileverantörerna erhålla,
kommer att växla. Det torde nämligen i längden vara omöjligt att utan
att priserna fastlåsas uppehålla en reglering, där priset å råvaran — mjölken
— icke röner inflytande av priset å den färdiga konsumtionsprodukten
— smöret. Ett rörligt mjölkpris, som anpassas efter mjölkproduktionens
omfattning och sålunda stiger, när produktionen minskas, samt sjunker, när
produktionen ökas, medför för övrigt den fördelen, att mjölkpriset anpassas
efter mjölkens produktionskostnader. I den övervägande delen av landet
gäller nämligen den regeln, att mjölkproduktionen är större under sommarhalvåret,
då produktionskostnaderna äro jämförelsevis låga, än under vinterhalvåret.
För att möjliggöra bibehållande av nu gällande prisnivå för mjölk anser
jag, som redan framhållits, att tillskott alltjämt bör lämnas produktmjölken
i form av prisutjämningsbidrag. För detta ändamål skola användas av margarinaccisen
inflytande medel samt vad som återstår av mjölkavgiftsmedlen
och den andel av kraftfoderskatten, som skall tillföras mjölkregleringen,
sedan kostnaderna för exporten av mejeriprodukter gnidits. I nuvarande
84
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
läge med ringa export blir den återstod av sistnämnda båda inkomstkällor,
som skall användas för utbetalande av prisutjämningsbidrag, rätt betydande.
Med hänsyn härtill skulle det måhända kunna ifrågasättas att sänka
mjölkavgiften.
Emellertid avses med denna jämväl att stödja priset å konsumtionsmjölk
genom att åstadkomma en viss utjämning mellan priserna å dylik mjölk och
produktmjölk. Även om behovet av en sådan utjämning numera är väsentligt
mindre än förut, har detsamma dock icke helt upphört. Särskilt i landets
nordligare delar är det ur denna synpunkt av vikt, att mjölkavgift upptages.
Dess belopp får dock icke sättas så högt, att priset å konsumtionsmjölk
i landet mera allmänt bringas att stiga. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att sistnämnda vara numera befinner sig å samma prisnivå som i
medeltal under åren 1925/1929. Enligt min mening bör vid bestämmande
av mjölkavgiftens belopp tills vidare tillämpas den regeln, att detsamma icke
sättes högre än vad som får anses oundgängligen erforderligt för att bevara
konsumtionsmjölkpriset å sin hittillsvarande nivå. Höjes avgiften över detta
belopp, medför den fara för en stegring av sistnämnda pris. Stegras icke
detta pris, innebär en höjning av avgiften allenast att vissa inkomstbelopp
överflyttas från en del jordbrukare till andra utan att jordbrukets läge därigenom
förbättras.
Frågan örn förhållandena äro sådana, att även med sist angivna utgångspunkt
en sänkning av mjölkavgiften nu kan anses befogad, torde ankomma
på Kungl. Majit att avgöra i samband med ett eventuellt förordnande om
upptagande av mjölkavgift efter utgången av nuvarande regleringsperiod. Att
såsom svenska mejeriernas riksförening ifrågasätter överlämna åt föreningen
att efter godkännande av jordbruksnämnden fastställa avgiftsbeloppet
anser jag i likhet med nämnden icke kunna ifrågakomma. Hinder möter
däremot givetvis ej mot att avgiftsbeloppet av Kungl. Majit jämkas i den
mån ändring sker i de förutsättningar, som föreligga, när det bestämmes.
Alltför ofta vidtagna ändringar i mjölkavgiftens belopp äro dock av uppbördstekniska
skäl icke önskvärda.
Den av riksföreningen eftersträvade större smidigheten vid handhavandet
av mjölkregleringen uppnås i allt fall därigenom, att smörpriset och i samband
därmed mjölkpriset blir rörligt. Självfallet böra dock svängningarna
i dessa båda priser icke bliva för stora. Prisutjämningsbidraget under
senare halvåret 1935, då riksnoteringen för runmärkt smör legat vid 215 öre
för kilogram, har utgjort i medeltal för landet ungefär 3.5 öre för kilogram
produktmjölk. Detta torde innebära, om man antager kostnaderna vid mejeri
för smörets beredning vara cirka 1 öre för kilogram mjölk, att jordbrukarna
under ifrågavarande tid erhållit ett pris för produktmjölken av cirka 9.1
öre för kilogram, vartill kommer skummjölkens värde. På grund av margarinaccisens
sänkning i början av innevarande år skulle, om medel från smörprisfonden
ej tillförts mjölkregleringen samt förhållandena i övrigt varit oförändrade,
samma utbyte för jordbrukarna för närvarande hava uppnåtts först
vid ett smörpris av ungefär 225 öre för kilogram. En sänkning av smör
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
85
priset till 2 kronor för kilogram skulle under enahanda förutsättningar medföra
en minskning av motsvarande utbyte till cirka 8.4 öre för kilogram produktmjölk.
En höjning av smörpriset till exempelvis 250 öre för kilogram
skulle på samma sätt åstadkomma en förbättring av utbytet till 9.8 öre för kilogram
produktmjölk. Mellan sist angivna gränser synes smörpriset böra som
regel ligga. Med hänsyn till att åren närmast före inträdet av jordbrukskrisen
utbytet av produktmjölken torde hava legat vid omkring 10.5 öre för
kilogram, vill jag i anslutning till vad förut anförts förorda, beträffande priset
å produktmjölk, att detta i genomsnitt för hela landet tillåtes svänga
mellan sistnämnda pris, 10.5 öre, samt 8 öre för kilogram utan att några
särskilda ingrepp i prisreglerande syfte från statsmakternas sida vidtagas.
I dessa mjölkpriser har hänsyn ej tagits till skummjölkens värde, vilket med
utgående från nuvarande prisnivå torde kunna beräknas till omkring 2 öre
för kilogram. Om detta belopp lägges till de båda priser, mellan vilka produktmjölkpriset
skall tillåtas svänga, bliva gränserna 12.5 öre samt 10 öre
för kilogram.
Därest mjölkregleringen i fortsättningen anordnas i enlighet med angivna
riktlinjer, skulle något behov icke föreligga av att bibehålla smörprisfonden,
vilken inrättats närmast för att mildra eller borttaga återverkningarna å
mjölkpriset av svängningar i smörpriset inom och utom landet. Denna fond
uppvisar för närvarande en behållning av 4,800,000 kronor. De medel, som
finnas i fonden den 1 juli 1936, torde lämpligen även i fortsättningen böra
förvaltas av riksföreningen för att enligt Kungl. Maj:ts närmare bestämmande
användas för att höja prisutjämningsbidraget i syfte att därigenom undgå
alltför starka prisstegringar å smör och andra mejeriprodukter eller ock
för att möjliggöra undvikande av tillfälliga ändringar av de vidtagna stödanordningarna
eller andra liknande ingrepp från statens sida på mjölkmarknadens
område. För samma ändamål torde ock kunna användas av riksföreningen
efter medgivande av jordbruksnämnden reserverade prisutjämningsmedel,
vilka innestå den 1 juli och icke anses böra utbetalas i prisutjämningsbidrag
för tiden intill nämnda dag. Kungl. Maj:t bör dock äga
befogenhet använda sistberörda medel jämväl för andra med mjölkregleringen
sammanhängande ändamål.
Genom att övergå till ett mera rörligt inhemskt smörpris, vilket anpassas
efter tillgången och efterfrågan på smör inom landet, samt ett till sagda
smörpris sig anslutande produktmjölkpris uppnår man även den förenklingen
i det nuvarande systemet, att särskilt pristillägg icke behöver utgå till
jordbrukare, som tillverka lantsmör. En sänkning i smörpriset kommer
nämligen att drabba samtliga smörproducenter lika oavsett örn de tillverka
smör å den egna gården eller lämna mjölken till mejeri. Visserligen kvarstår
den olikheten, att mejerileverantörerna erhålla prisutjämningsbidrag samtidigt
med att de erlägga mjölkavgift, men denna olikhet bar förefunnits alltsedan
mjölkregleringen i dess nuvarande form genomfördes. Den fördel,
som härigenom tillkommer mejerileverantörerna, synes icke bliva större, än
att den kan anses befogad som ett led i statsmakternas strävan att stödja
86
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
mejerihanteringen i vårt land. Med denna utgångspunkt anser jag emellertid
angeläget, att möjlighet beredes varje jordbrukare att, örn han så vill,
leverera sin mjölk till mejeri. I yttrande den 20 mars 1936 i anledning av
viss framställning rörande skyldighet för mejeri att mottaga mjölk från annan
än medlem har jordbruksnämnden framfört förslag örn att som villkor
för erhållande av prisutjämningsbidrag skulle föreskrivas, att mejeriet mottager
mjölk från envar, som därom gör framställning, utan att därvid uppställa
orimliga villkor. Vad jordbruksnämnden sålunda föreslagit anser jag
mig kunna förorda. Det torde böra ankomma på Kungl. Majit att i samband
med att plan fastställes för mjölkavgiftsmedlens användning under
nästa regleringsperiod meddela erforderliga bestämmelser.
Jag övergår härefter till frågan om fortsatta åtgärder för
reglering av priserna å andra animaliska produkter än mjölk.
På köttmarknadens område hava regleringsanordningarna under senaste
året i huvudsak bestått i en reglering av införseln av kött, i den mån så
kunnat ske med hänsyn till Sveriges handelspolitiska läge, samt stöd åt
exporten av nötkreatur. Otvivelaktigt har köttimporten medfört ogynnsamma
verkningar för jordbruket i övre Norrland. Frågan om vidtagande
av särskilda stödåtgärder för denna landsända är emellertid föremål för
utredning inom jordbruksnämnden. När denna utredning slutförts, kommer
jag att anmäla ärendet ånyo för Kungl. Majit. I övriga delar av
Sverige synes däremot utbudet av kött ej hava varit större än att i stort sett
tillfredsställande priser kunnat uppnås.
Det torde därför icke föreligga anledning att vidtaga omläggning av grunderna
för ifrågavarande marknadsreglering. De möjligheter, som finnas
att utan alltför höga kostnader exportera kött eller slaktdjur, böra sålunda
tillsvidare utnyttjas. Importen av samma varor bör vidare begränsas, i
den mån så kan ske av handelspolitiska skäl. Prisbildningen inom landet
bör medgivas ganska betydande rörelsefrihet. Därest köttpriserna tendera
att mera varaktigt falla till en oskäligt låg nivå, bör dock Kungl. Majit
äga befogenhet att vidtaga särskilda ingripanden i marknadsstödjande syfte.
De åtgärder, som i dylikt fall närmast kunna ifrågakomma, äro utvidgning
av exporten samt åtstramning av importen. Det kan även befinnas
lämpligt att mildra importspärren för att undvika alltför starka stegringar i
priserna vissa tider.
I fråga om fläsk hava de prisstödjande åtgärderna under det gångna året
i huvudsak bestått i att stödja exporten av bacon till Storbritannien samt
att reglera införseln av fläsk efter i huvudsak de grunder, som tillämpats
i fråga om köttimporten. Fläskproduktionens anpassning efter föreliggande
avsättningsmöjligheter har ock främjats av den begränsning av fodermedelstillförseln,
som ägt rum. För att förhindra, att en tillfällig ökning i
utbudet skulle framtvinga en alltför stark nedpressning av priset å fläsk,
har vidare infrysning av fläsk i vissa fall förekommit. Det frusna fläsket
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
87
har sedan försålts vid sådana tillfällen, då knapphet rått. Knappheten på
fläsk har dock vissa tider varit så framträdande, att fläskpriset skulle hava
stigit till en nivå väsentligt överstigande medelprisnivån 1925/1929, därest
icke särskilda åtgärder vidtagits. Då det givetvis i nuvarande läge såväl
ur konsumtionens som i minst samma grad ur fläskproduktionens synpunkt
icke är önskvärt med en sådan prisnivå, enär densamma med säkerhet
skulle hava till följd en så småningom skeende ansvällning av produktionen
med åtföljande kraftiga prisfall, har det varit nödvändigt att vissa
tider mildra importspärren. Likväl torde med all sannolikhet kunna befaras
att nästkommande höst produktionen sväller ut, varför svårigheter att
bibehålla nuvarande prisläge säkerligen komma att uppstå.
Någon anledning att frångå hittills tillämpade regleringsanordningar, som
innebära, att prisbildningen för fläsk inom landet blir jämförelsevis fri,
torde emellertid ej föreligga. Den svenska marknaden bör sålunda förbehållas
i första hand den inhemska produktionen av fläsk genom att importen
av samma vara begränsas, i den mån så kan ske av handelspolitiska skäl.
Förefintliga exportmöjligheter böra vidare utnyttjas, givetvis dock under beaktande
av att kostnaderna för exporten icke ökas över vad som kan anses
rimligt. Regleringen av fodermedelstillförseln bör vidare bibehållas. Till
frågan huru den skall anordnas återkommer jag senare. För att söka undgå
alltför stora växlingar i fläskpriset torde vidare vid vissa tillfällen särskilda
ingripanden från statens sida bliva erforderliga. Dessa böra, när fråga är
om att stödja marknaden, i främsta hand begränsas att avse infrysning
av fläsk för framtida försäljning. Kan det emellertid antagas, att produktionsöverskott
kommer att föreligga en längre tid, är detta förfaringssätt
näppeligen lämpligt. I sådant fall lärer ej återstå annat än att genom tillfällig
export till s. k. sekundära marknader, i den mån sådan kan komma
till stånd, eller genom nedsmältning av fläsk söka begränsa utbudet inom
landet.
Nu avsedda särskilda ingripanden i marknadsreglerande syfte kunna självfallet
icke äga rum i annat än begränsad omfattning och torde därför böra
tillgripas först när fläskpriserna avvika rätt väsentligt från det nuvarande
jämviktsläget. Infrysning liksom även export till sekundära marknader
bör sålunda ej ske förrän partipriset i landet ligger under cirka 115 öre
för kilogram, motsvarande ungefär 75 procent av medelpriset 1925/1929. Därest
fläskproduktionen skulle svälla ut mera avsevärt kan det givetvis med
hänsyn till alt de tillfälliga stödåtgärderna endast kunna genomföras i begränsad
omfattning befinnas ändamålsenligt, att desamma tillgripas först
vid ett lägre prisläge. Någon nämnvärd utökning av fläskimporten bör icke
medgivas, förrän priset når upp till cirka 150 öre per kilogram, motsvarande
ungefär sagda medelpris. Detta innebär dock icke, att jag anser det eftersträvansvärt,
att priset under en längre tid hålles uppe vid denna nivå.
Med hänsyn till den fara för ansvällning av produktionen, som ligger i en
ur producentsynpunkt gynnsam prisnivå, anser jag tillrådligt att fläskpriset,
beräknat som medeltal under längre tid, ej stiger över 130 å 135 öre för
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 239-
kilogram. Med ett dylikt pris torde även för de många småbrukare, som
tillgodose sitt behov av svinfoder till stor del genom inköp, fläskproduktionen
vid nuvarande foderprisnivå lämna överskott.
Beträffande handhavandet av regleringsåtgärderna på såväl kött- som
fläskmarknadens område har Sveriges slakteriförbund ifrågasatt, att detta
skulle uppdragas åt förbundet under den kontroll, som från statsmakternas
sida kunde anses önskvärd. Givetvis är det ur olika synpunkter till fördel,
att jordbrukarnas organisationer medverka vid jordbruksregleringarnas genomförande.
Sådan medverkan har ock från statens och dess organs sida
städse eftersträvats. På grund av att förhållandena på kött- och fläskmarknadernas
område skifta mycket hastigt, är det emellertid icke möjligt att genomföra
regleringarna på detta område efter i förväg meddelade mera detaljerade
föreskrifter. Med hänsyn härtill samt i betraktande av de betydande
intressekollisioner, som framträda på området, synes det mig näppeligen
kunna ifrågakomma att åt slakteriförbundet såsom enskild organisation
uppdrages att handhava ifrågavarande marknadsregleringar. I varje
fall anser jag det av principiella skäl uteslutet, att importregleringen för hithörande
varor handhaves av slakteriförbundet.
För bestridande av kostnaderna för stödjande av kött- och fläskmarknaderna
bör slaktdjursavgift jämlikt förordningen den 7 juni 1935 (nr 279),
i mån av behov, uttagas jämväl i fortsättningen.
Även på äggmarknadens område bestå regleringsåtgärderna i allt väsentligt
i en reglering av införseln samt stödjande av exporten i sådan omfattning,
att den önskvärda avlastningen av den inhemska marknaden ernås.
Vid sidan därav torde den allmänna höjningen i foderprisnivån hava bidragit
till att begränsa äggproduktionen och på så sätt åstadkommit, att
densamma bättre än tidigare anpassat sig efter föreliggande avsättningsmöjligheter.
Alltjämt synes den dock åtminstone vissa tider vara för stor.
Möjlighet att genom fodermedelsregleringen åstadkomma en fullt tillfredsställande
anpassning av äggproduktionen torde emellertid icke föreligga.
Det kan därför icke undvikas, att även i fortsättningen vid vissa tillfällen
äggpriserna bliva jämförelsevis ogynnsamma. Jag anser dock önskvärt, att
desamma om möjligt något förbättras i jämförelse med vad fallet var under
1935. Hittills tillämpade anordningar för äggprisets stödjande synas böra
till sina huvudgrunder bibehållas oförändrade. Import av ägg bör medgivas
endast i den mån den svenska marknadens behov ej kan i tillfredsställande
omfattning tillgodoses. Exporten av ägg bör främjas genom utbetalande
av pristillägg.
Äggutförseln har till sin omfattning varit mycket växlande. Ur olika synpunkter,
icke minst hänsynen till våra exportmarknader, är det önskvärt att
ifrågavarande växlingar något minskas. Sannolikt komma variationerna hos
äggpriset inom landet att därigenom ökas. En möjlighet att med i stort sett
bibehållet prisläge undvika, att exporten i tider med ringa produktion nedgår
alltför hastigt eller till och med upphör, är att medgiva införsel till er
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
89
forderlig myckenhet. Att på förhand fastställa några gränser, inom vilka
äggexporten bör röra sig, kan dock icke ifrågakomma, utan det bör ankomma
på regleringsorganet att i detta hänseende i varje särskilt fall närmare
besluta.
Kostnaderna för äggmarknadens stödjande böra liksom hittills bestridas
av medel, som inflyta genom upptagande av skatt eller införselavgifter å fodermedel.
Beträffande
fodermedelsregleringen
hava de hittills vidtagna statliga stödåtgärderna inskränkt sig i huvudsak
till en reglering av användningen av utländskt foder eller av utländska råvaror
tillverkat foder. Regleringen sker genom uttagande av skatt eller införselavgifter
å foder av nyssnämnt slag ävensom i fråga om annat sådant
foder än oljekakor genom att införseln gjorts beroende av särskilt tillstånd
av jordbruksnämnden. Beträffande havre tillkomma därjämte bestämmelserna
om användande av viss myckenhet svensk havre vid tillverkning av
havregryn och havremjöl. Fodermedelsregleringen har lett till en kraftig
begränsning av förbrukningen av utländskt foder.
Jag anser, att även i fortsättningen nu tillämpade grunder vid regleringen
av användningen av utländskt foder kunna i stora delar godtagas. Gällande
bestämmelser örn användande i viss utsträckning av svensk havre vid
tillverkning av havregryn och andra till människoföda avsedda produkter
av havre böra sålunda alltjämt tillämpas. Oljekakor böra vidare liksom
nu beläggas‘med skatt av lämplig höjd. Å andra fodermedel än oljekakor
bör, såvida ej särskilda omständigheter annat föranleda, utgå införselavgift.
För sistberörda grupp av fodermedel bör vidare gälla, att införsel ej
får ske utan att jordbruksnämnden lämnat tillstånd därtill. Beträffande
handhavandet av importregleringen är det ur flera synpunkter önskvärt, att
klara och fasta linjer härför uppdragas. Utformandet av dessa förutsätter
emellertid en närmare kännedom örn huru foderförsörjningen gestaltar sig
i olika delar av landet och för olika grupper av jordbrukare. För vinnande
av en dylik kännedom har i samband med att brödsädsinventering skett
i början av 1936 även undersökning av foderförsörjningen verkställts. Bearbetningen
av det därvid erhållna materialet pågår för närvarande. Redan
nu anser jag mig dock i anslutning till vad jordbruksnämnden anfört
vilja uttala, att begränsning i importen av fodermedel bör åvägabringas i
lörsta hand genom en lämplig avvägning av införselavgiften. Undantag härifrån
bör göras för sådana varor, beträffande vilka införseltillstånd som regel
icke bör medgivas. Till sådana varor hör för närvarande framför allt
havre. Vidare kan det måhända befinnas lämpligt att beträffande införseln
till vissa delar av landet särskilda regler tillämpas. Jag tänker härvid särskilt
på Norrland. Rörande behovet av dylika särbestämmelser för nämnda
landsändas del torde undersökningen rörande landels foderförsörjning även
-
90 Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
som förenämnda inom jordbruksnämnden pågående utredning komma att
lämna besked.
I fråga om sådana utländska fodermedel, som finna sin huvudsakliga användning
inom fläskproduktionen, anser jag mig kunna ansluta mig till jordbruksnämndens
uppfattning om önskvärdheten av att söka hålla en stabil
prisnivå. Som förut framhållits är nämnda produktion mycket rörlig, varför
en förutsättning för att något så när lugna förhållanden på fläskmarknaden
skola kunna åvägabringas torde vara, att prisnivån för det importerade
svinfodret hålles jämförelsevis oförändrad. Detta kan endast ske genom
att rörliga införselavgifter uttagas å majs. Avgifterna böra fastställas av
Kungl. Maj:t eller, örn Kungl. Maj:t så bestämmer, av jordbruksnämnden. De
olägenheter, som genom en dylik anordning kunna befaras komma att uppstå
för handeln, torde icke böra överdrivas. Särskilt om, såsom jordbruksnämnden
ifrågasätter, möjlighet beredes importören att erlägga införselavgift
med det belopp, som gäller vid tiden för varans inköp i utlandet, lära
några större nackdelar för handeln icke behöva uppkomma. I åtskilliga av
yttrandena över jordbruksnämndens förslag framhålles ock, att de olägenheter,
som vidlåda en rörlig avgift å importerat foder, framträda med mindre
styrka beträffande majs än beträffande andra fodermedel. Det synes
mig i varje fall önskvärt, att försök göres med rörlig införselavgift å majs.
Jag förordar sålunda, att Kungl. Majit utverkar riksdagens bemyndigande
att vidtaga härför erforderliga åtgärder. Bemyndigandet synes enklast kunna
lämnas genom att viss ändring vidtages i 2 och 3 §§ förordningen den 18
maj 1934 (nr 153) örn införselavgift å havre och majs jämte vissa andra
fodermedel. Givetvis komma representanter för foderämnesimportörerna
samt andra av frågan berörda intressen att beredas tillfälle framföra sina
synpunkter vid utformningen av detaljföreskrifterna i ämnet. Därvid böra
även beaktas vissa frågor av teknisk natur, vilka av generaltullstyrelsen berörts
i avgivet yttrande över jordbruksnämndens förslag.
Beträffande den prisnivå, som bör eftersträvas för majs, finner jag mig i
huvudsak kunna biträda vad jordbruksnämndens majoritet härutinnan anfört.
Såvitt nu kan bedömas, torde sålunda majspriset enligt Sveriges allmänna
lantbrukssällskaps noteringar böra i medeltal för landet hållas vid
omkring 15 öre för kilogram. Att gå högre anser jag ej lämpligt med hänsyn
till det stora antal småbrukare, för vilka svinuppfödning utgör en viktig
inkomstkälla och vilka sakna möjlighet att i tillräcklig mängd producera
foder. En sänkning av priset under nämnda nivå skulle å andra sidan kunna
medföra, att den jämvikt inom fläskproduktionen, som varit rådande under
senaste halvåret, skulle rubbas och som följd därav ett försämrat utbyte
av produktionen med all sannolikhet inträda. Givetvis kunna dock förhållandena
bliva sådana, att det kan befinnas både lämpligt och nödvändigt att
utgå från en annan prisnivå vid införselavgiftens fastställande. Som en
följd av min inställning att majspriset bör hållas jämförelsevis stabilt tillstyrker
jag vidare jordbruksnämndens förslag att Kungl. Majit eller, efter
Kungl. Majits bemyndigande, jordbruksnämnden erhåller befogenhet att, örn
Kungl. Maj:ts proposition nr 239-
91
så erfordras, fastställa högre införselavgift än 6 öre för kilogram. Det synes
mig dock nödvändigt, att befogenheten begränsas, och vill jag i sådant hänseende
förorda, att maximibeloppet bestämmes till 8 öre för kilogram. Denna
maximigräns, som för närvarande är fastställd för oljekakor, synes böra
gälla ej endast för majs utan för samtliga i nyssnämnda förordning den 18
maj 1934 (nr 153) avsedda fodermedel.
Vad angår de fodermedel, som användas inom mjölkproduktionen, synes
det däremot varken nödvändigt eller ens önskvärt att på förhand angiva någon
särskild foderprisnivå som eftersträvansvärd. Mjölkproduktionens omfattning
är nämligen beroende av ett flertal olika omständigheter. En av
dessa är visserligen priset å det utländska kraftfodret, men vid sidan därav
finnas åtskilliga andra faktorer av fullt lika stor betydelse. En och samma
foderprisnivå kan under sådana förhållanden medföra helt olika verkningar
i mjölkproduktionen. Härtill kommer, att införande av rörlig skatt å oljekakor
säkerligen på grund av dessas olika kvalitet och den som regel olika
prisutvecklingen för de skilda slagen av dem skulle hava till följd menliga
återverkningar för fodermedelshandeln, vilket i sista hand återfaller å förbrukarna.
En rörlig oljekaksskatt torde även, såsom kontrollstyrelsen framhåller,
med hänsyn till den inhemska tillverkningen av oljekakor medföra
stora betänkligheter ur skatteteknisk synpunkt. Jag anser därför, att i fråga
om oljekaksskatten nuvarande anordning, enligt vilken Kungl. Majit utan
att eftersträva någon på förhand fastställd prisnivå bestämmer skattens belopp
efter föreliggande behov samt vidtager ändring däri, när sådan påkallas,
bör bibehållas. Liknande förfarande synes även böra tillämpas vid bestämmande
av införselavgiftens storlek för andra inom mjölkproduktionen
mera allmänt använda fodermedel, såsom kli. Genom att sålunda importen
av kli kommer att regleras genom införselavgiftens höjd synes den marginal,
som för närvarande föreligger mellan å ena sidan klipriset i Sverige
och å andra sidan klipriset utomlands med tillägg av utgående införselavgift,
komma att försvinna. Möjlighet skulle ock föreligga att smidigt anpassa
importregleringen efter föreligggande behov av kli inom landet.
Av fodermedelsimportörerna hava framförts yrkanden om att vid sänkning
av skatten å oljekakor restitution av densamma skulle medgivas till den del
den belöpte å inneliggande lager. Jag anser emellertid tillräckliga skäl ej
föreligga för en sådan anordning. I anslutning härtill synes ej heller efterbeskattning
böra ske vid höjning av skatten.
Beträffande därefter sådana importerade fodermedel, som användas huvudsakligen
inom äggproduktionen, såsom hömjöl och köttmjöl, har svenska
ägghandelsförbundet hemställt, att införselavgiften måtte sänkas. Såsom jag
redan framhållit är jag fullt medveten örn att foderregleringen för äggproducenterna
medför vissa svårigheter, men dessa synas på grund av det
inbördes samband, sorn råder mellan jordbrukets olika grenar, icke kunna
undvikas. Självfallet kommer dock det av ägghandelsförbundet framförda
förslaget alt prövas i samband nied att frågan örn införselavgifternas höjd för
nästa rcgleringsperiod upptages till avgörande.
Jordbruksnämnden har även föreslagit, att den begränsning av foderme -
92
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
delstillförseln å den svenska marknaden, som åstadkommes genom reglering
av införseln av utländska fodermedel, skulle kompletteras med bemyndigande
för Kungl. Majit att i fall av behov lätta marknaden genom export av
svensk fodersäd. En åtgärd i dylik riktning bör givetvis i anslutning till
vad jag tidigare anfört ifrågakomma, endast för den händelse priset å fodersäd
nedgår under 75 procent av medelpriset för motsvarande tid åren 1925/
1929. Även med en dylik begränsning anser jag emellertid nämndens förslag
i denna del ägnat ingiva stora betänkligheter. Åtskilliga av de jordbrukare,
som odla fodersäd för avsalu, kunna nämligen som regel på ett tillfredsställande
sätt realisera fodersäden genom att använda den i sin animalieproduktion.
Visserligen föreligga fall, där på grund av särskilda omständigheter
denna möjlighet ej är för handen, men det synes näppeligen påkallat
att med anledning därav företaga ingrepp av den räckvidd, varom här är
fråga. Ett ingripande i prisstödjande syfte på fodersädsmarknaden skulle
nämligen säkerligen komma att störa jämvikten mellan priserna å olika fodermedel
och därigenom förhindra en nödvändig anpassning av foderväxtodlingen
efter de förliandenvarande förhållandena. Härtill kommer, att
kostnaderna för en dylik stödaktion sannolikt torde bliva jämförelsevis betydande,
därest syftet med densamma skulle vinnas. Jag vill erinra om att
avsättningen inom landet av den för avsalu bedrivna produktionen av havre
för närvarande underlättas genom det fraktbidrag, som utgår vid transport
av havre från södra och mellersta Sverige till vissa delar av Norrland m. m.
Denna anordning torde böra bibehållas, varvid jag dock förutsätter, att Kungl.
Majit äger vidtaga erforderliga jämkningar i nu gällande bestämmelser. Jag
anser mig på anförda skäl icke böra förorda, alt Kungl. Majit utverkar sådant
bemyndigande av riksdagen, som av jordbruksnämnden föreslagits.
I fråga örn
brödsädsregleringen
utgöras de statliga regleringsanordningarna för närvarande i första hand av
inmalningstvånget samt i anslutning härtill regleringen av importen av brödsäd
och därav beredda produkter. För att bereda tillverkare av mjöl och
gryn samt vissa produkter därav möjlighet att vidmakthålla sin tidigare upparbetade
export av ifrågavarande tillverkningar hava vidare bestämmelser
meddelats angående utbetalande i vissa fall av pristillägg vid export av mjöl
och gryn med mera. Som direkt prisstödjande åtgärd har därjämte sedan
flera år tillbaka tillämpats det s. k. inlösningsförfarandet.
Med den inställning jag har till frågan om jordbruksregleringarnas allmänna
planläggning synes det mig självfallet, att inmalningstvånget samt
importregleringen för brödsäd och därav beredda produkter böra bibehållas.
Någon anledning att vidtaga ändring i de härför meddelade bestämmelserna
torde ej heller föreligga. Skulle jämkningar i berörda bestämmelser
ävensom i gällande föreskrifter angående utbetalande i vissa fall av
pristillägg vid utförsel ur riket av mjöl m. m. visa sig erforderliga under
nästa konsumtionsår, äger Kungl. Majit befogenhet förordna härom.
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
93
Genom att sålunda medverka vid tillvaratagande av de inom landet befintliga
avsättningsmöjligheterna för svensk brödsäd har staten, enligt min
mening, fyllt sin huvudsakliga uppgift i fråga om brödsädsodlingens stödjande.
Att staten därjämte skulle genom varaktiga anordningar, vilka innebära
eller förutsätta export av omalen brödsäd, med statligt bidrag bereda
ökat utrymme för svensk brödsäd anser jag av flera skäl icke böra ifrågakomma.
Bibehållandet av inlösningsförfarandet kan numera, sedan brödsädsodlingen
i Sverige så utvidgats, att den under normala förhållanden
lämnar en skörd, som är fullt tillräcklig för landets behov, komma att
så småningom leda till en stadigvarande export av brödsäd med statsunderstöd
för undanskaffande av det överskott, som blivit inlöst. Men
även som en tillfällig åtgärd för att stödja brödsädsmarknaden under nästa
konsumtionsår anser jag inlösningsförfarandet i nuvarande läge föga lämpat.
Det utgör visserligen en både effektiv och enkel anordning för att
under en tid, då brödsädsmarknaden är utsatt för stora påfrestningar, skapa
säkerhet för att odlingen erhåller ett visst stöd. I den mån förhållandena
ändra sig därhän, att någon dylik säkerhet icke kan anses erforderlig, synes
emellertid ett bibehållande av anordningen icke minst med hänsyn till de
risker ur statsfinansiell synpunkt, som den medför, möta stora betänkligheter.
Att jag förra året ansåg mig kunna förorda inlösningsförfarandets
bibehållande jämväl under konsumtionsåret 1935/1936 för att trygga en
viss bottennivå för brödsädspriserna var beroende på den fara för ett sammanbrott
av brödsädsmarknaden, som då förefintliga stora lager av äldre
skörd innebar, samt de skadliga verkningar för andra grenar av jordbruket,
som ett dylikt sammanbrott kunde få. Numera hava emellertid brödsädslagren
avsevärt nedbragts och i fråga örn återstoden kommer jag i det
följande att föreslå sådana dispositioner att vid bifall härtill någon fara
för sammanbrott på brödsädsmarknaden icke torde föreligga. Därest, på
sätt jag tidigare förordat, åtgärder vidtagas för att prisnivån för importerad
fodersäd skall kunna hållas jämförelsevis stabil och vid en mot nuvarande
animaliepriser svarande höjd, kommer vidare brödsädsmarknaden, såsom
lantbruksstyrelsen framhåller, att erhålla ett mycket verksamt stöd. Särskilt
för ordnandet av brödspannmålens belåning är en stabilisering av sagda prisnivå
av stort värde. Jordbruksnämnden har ock i sitt utlåtande ansett sig
böra framhålla, att förutsättningarna för att prisbildningen skall kunna
lämnas fri nu äro väsentligt gynnsammare än tidigare. Liknande synpunkter
framföras med styrka i flertalet över nämndens utlåtande avgivna yttranden.
De farhågor, som yppas i vissa jordbruksorganisationers yttranden,
att ett slopande av inlösningsförfarandet skulle komma att medföra stor
osäkerhet på marknaden samt försvåra en sund lagringsverksamhet, synas
mig icke böra tillmätas alltför stor betydelse. De på området verksamma
lantmannaorganisationerna huva numera nått den styrka och omfattning,
alt de säkerligen kunna påverka prisutvecklingen i önskad riktning. Jag
anser mig vidare böra understryka, alt, därest inlösningsförfarandet skulle
bibehållas, inlösningspriserna måste, för att alltför stora förluster skulle
94
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
kunna undvikas, så bestämmas, att den genom sagda priser garanterade
prisnivån anslöte sig till den åsyftade foderprisnivån. Då vidare genom
fastställande av inlösningspriser fara föreligger för att prisutvecklingen
bindes vid dessa, får det i nuvarande läge icke anses uteslutet, att ett inlösningsförfarande
komme att verka hindrande på en eljest välmotiverad stegring
av brödsädspriserna. Med hänsyn till vad jag sålunda anfört, finner
jag mig icke kunna förorda, att inlösningsförfarandet bibehålies för nästa
regleringsperiod.
Vad nu sagts utgör ej hinder för att det kan befinnas önskvärt, att staten
i vissa situationer mera tillfälligt ingriper i prisreglerande syfte. Av samma
skäl, som, enligt vad jag tidigare utvecklat, bör föranleda staten att vidtaga
särskilda ingripanden, när prisläget för olika slag av animalieprodukter
hotar att nedgå alltför mycket, anser jag, att staten bör genom alt anordna
stödköp söka förhindra, att brödsädspriserna tillfälligtvis på grund
av rikliga utbud sjunka ned till en alltför låg nivå. Utgår man från
att höstpriserna för vete under åren 1925/1929 utgjorde i medeltal mellan
20 och 21 öre för kilogram, vill det synas, som örn sådana särskilda stödåtgärder
varom nu är fråga få anses påkallade, därest vetepriserna under
höstmånaderna (oktober—november) tendera att nämnvärt sjunka under
15 öre för kilogram. För råg synes motsvarande bottenpris böra vara 14
öre för kilogram. Denna nivå torde icke böra gälla som bottenprisläge under
konsumtionsårets senare del. För att underlätta en successiv stegring
av brödsädspriserna mot konsumtionsårets slut i syfte att undvika alltför
rikliga utbud under hösten och främja en sund lagringsrörelse synes bottennivån
böra höjas, i den mån man kommer närmare konsumtionsårets slut.
Vid sistnämnda tidpunkt anser jag, att man bör söka stödja priser, som
i fråga örn brödsäd av normalkvalitet ligga vid omkring 16 kronor 50 öre
för deciton vete samt 15 kronor 50 öre för deciton råg.
Därest årets skörd skulle bliva av samma storlek som exempelvis 1933 eller
1934 års skördar, kan det bliva nödvändigt, att mycket betydande kvantiteter
brödsäd inköpas av staten för att nyss angivna prisnivå skall kunna
uppehållas. Jag anser emellertid i anslutning till de synpunkter, som jag
tidigare framfört, att genom de tillfälliga stödåtgärder, varom nu är fråga,
icke får avses att skapa någon garanti för brödsädsprisets uppehållande å
viss nivå under alla förhållanden. Med hänsyn härtill samt i anslutning till
vad som anförts i de vid jordbruksnämndens utlåtande fogade reservationerna
anser jag mig böra förorda, att den stödköpta kvantiteten må vid varje
tillfälle omfatta högst 100,000 ton, Örn så sker, torde det i allmänhet icke
möta några svårigheter att hålla brödsädspriserna å den åsyftade nivån, därest
skörden icke överstiger årsbehovet med mer än högst nämnda kvantitet.
Blir däremot skörden större, kan det sannolikt icke undvikas, att brödsädspriserna
sjunka. Därigenom ökas emellertid utfodringen av brödsäd och
jämvikt mellan utbud och efterfrågan kan på så sätt även i ett dylikt
läge uppnås vid ett pris, som ligger något över foderprisnivån. Att brödsädspriserna
nedgå, när skörden blir riklig, bör icke möta några betänklig
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 239-
95
heter, enär jordbrukarna som regel genom det rikliga skördeutfallet erhålla
full kompensation för prissänkningen. Även med hänsyn till angelägenheten
av att jämvikten inom växtodlingen icke störes, synes icke något vara att
invända mot en dylik utveckling.
Särskilda ingripanden i prisreglerande syfte torde böra ske ej endast när
brödsädspriserna hota att falla under en viss bottennivå utan även när priserna
kunna befaras stiga högre än vad som med förut angivna utgångspunkter
får anses skäligt. Detta kan lätt inträffa, därest skörden ej blir tillräcklig
för behovet. Även om brödsäd tillföres marknaden i nödig omfattning
antingen genom försäljning från befintliga lager av äldre skörd eller
genom ökad införsel av utländsk brödsäd föreligger givetvis i dylikt läge möj''-lighet att genom återhållsamhet i fråga örn utbuden driva upp priserna. En
dylik utveckling bör enligt min mening icke förhindras, förrän priserna nått
en viss gräns. Alltför höga brödsädspriser kunna emellertid befaras medföra
en kraftig utvidgning av brödsädsodlingen under kommande år med därav
föranledda ökade påfrestningar å regleringsanordningarna. Som en övre
gräns för brödsädspriserna vill jag i fråga om vete av normalkvalitet förorda
ett höstpris av omkring 20 kronor för deciton med avdrag av utgående
veteavgift samt ett sommarpris, som ligger cirka 1 krona 50 öre högre för
deciton. För råg böra motsvarande priser vara minst 1 krona lägre för deciton.
Även därest dessa maximipriser skulle kunna uttagas, kan det förväntas,
att mjölpriserna komma att ligga avsevärt lägre än i genomsnitt åren
1925/1929.
Regleringsåtgärderna på brödsädsodlingens område för nästa konsumtionsår
böra handhavas av svenska spannmålsaktiebolaget. Bolagets närmare
uppgifter i detta hänseende synas böra bestämmas i särskilt avtal mellan
staten oell bolaget. Förslag till dylikt avtal torde få som bilaga B fogas till
statsrådsprotokollet. Vid uppgörande av avtalsförslaget liava bestämmelserna
i nu gällande avtal mellan staten och bolaget ävensom i 1934 års spannmålsutrednings
förslag till liknande avtal i tillämpliga delar tagits till utgångspunkt.
Som rörelsemedel äger bolaget för närvarande anlita i första band sitt aktiekapital
å 5,000,000 kronor. Därjämte kunna efter beslut av Kungl. Majit
statsobligationer, löpande med en ränta av 4 procent, å tillhopa 30,000,000
kronor, ställas till bolagets förfogande för att användas som säkerhet för
bolagets upplåning. Dylika obligationer belånas för närvarande i riksbanken
till 85 procent av deras nominella belopp. Ifrågavarande rörelsemedel
hava numera delvis bundits därigenom, att bolaget övertagit svenska spannmålsföreningens
lager av spannmål av äldre skörd, varför det synes påkallat
att bolagets rörelsemedel utökas. Till frågan härom återkommer jag i det
följande.
Även för nästa år torde man böra räkna med vissa förluster å spannmålsaktiebolagets
verksamhet i samband med brödsädsodlingens stödjande. Utgår
man från alt genom stödköpsverksamheten bolaget övertager 100,000 ton
brödsäd till ett pris av 10 kronor för deciton vete och 15 kronor för deciton
96
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
råg samt räknar man vidare med att sagda kvantitet kan realiseras till ett
nettopris av i medeltal 10 kronor för deciton, skulle förlusten å stödköpsverksamheten
komma att uppgå till omkring 5,500,000 kronor. Tages därjämte
hänsyn till att bolagets kostnader för administration, kontroll med mera
kunna uppskattas till i runt tal 500,000 kronor årligen, skulle sålunda bolaget
nästa år komma att redovisa en sammanlagd förlust av cirka 6,000,000
kronor. Denna bör liksom hittills täckas genom uttagande av veteavgift.
Härför skulle erfordras, att avgiften bestämdes till 1.5 öre för kilogram.
Emellertid synas mig även kostnaderna för realisationen av befintliga lager
av äldre skörd böra till viss del täckas av veteavgiftsmedel. I likhet med
jordbruksnämnden vill jag förorda, att en veteavgift av 1 öre för kilogram
uttages för sistberörda ändamål. För nästkommande konsumtionsår torde
sålunda avgiften böra, såvitt nu kan bedömas, utgå med oförändrat belopp
eller 2.5 öre för kilogram, varigenom cirka 10,000,000 kronor skulle kunna
beräknas komma att inflyta. I fråga om gällande bestämmelser i övrigt rörande
veteavgift synes någon ändring icke vara påkallad.
Jag övergår härefter att behandla frågan om
uppläggande av ett reservlager av brödsäd samt avvecklingen av förefintligt
brödsädsöverskott.
I sitt utlåtande den 6 december 1935 har jordbruksnämnden föreslagit,
att av nuvarande innehav av brödspannmål en kvantitet av förslagsvis
150,000 ton skulle tillsvidare bibehållas i lager. Härav avses en myckenhet
av omkring 100,000 ton för tillgodoseende av behovet av ett brödsädsförråd
ur beredskapssynpunkt samt återstoden för att användas i utjämningssyfte.
De myndigheter och organisationer, som hörts i anledning av sagda förslag,
tillstyrka i allmänhet detsamma.
Frågan om uppläggande av ett reservlager av brödsäd synes mig böra i
förevarande sammanhang betraktas främst ur den synpunkten, att nuvarande
spannmålsöverskott måste disponeras på ett eller annat sätt. Utgående
härifrån synes det mig önskvärt i betraktande av, bland annat, det
allmänna läget i världen, att realisationen av överskottet icke påskyndas
utan i stället viss myckenhet brödsäd tillsvidare behålles inom landet. Med
hänsyn härtill vill jag förorda, att av den spannmål, som den 1 september
1936 finnes i statens ägo, 100,000 ton tillsvidare under nästkommande
konsumtionsår bibehålies såsom ett beredskapslager. I vad mån detta
lager bör bliva av permanent karaktär torde lämpligen kunna göras till föremål
för senare avgörande. Vad angår det av jordbruksnämnden framförda
förslaget örn att ytterligare 50,000 ton brödsäd skulle tillsvidare behållas för
att användas såsom en utjämningsreserv till undvikande av tillfällig sänkning
av inmalningsprocenterna synes det mig, som om denna fråga närmast
bör övervägas i samband med att realisationen i övrigt av nu befintliga
överskott behandlas. Härtill återkommer jag i det följande.
Lagringen av beredskapslagret torde böra bedrivas i huvudsak enligt de
97
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
riktlinjer, som jordbruksnämnden uppdragit. Svenska spannmålsaktiebolaget
bör handhava verksamheten i fråga. Utbyte av den lagrade spannmålen
bör helt naturligt verkställas på sådant sätt att de naturliga marknadsförhållandena
rubbas sa litet som möjligt. Detta innebär, att försäljning av brödsäd
från ifrågavarande lager icke sker till lägre priser än dem, som gälla i
öppna marknaden för spannmål av motsvarande kvalitet, samt vidare att en
mot den försålda kvantiteten svarande myckenhet brödsäd som regel utan
dröjsmål återköpes. Givetvis kan det dock i vissa situationer inträffa, att
det ur brödsädsregleringens synpunkt vore till fördel, om lindring i återköpsskyldigheten
kunde medgivas. I dylika fall bör det ankomma på Kungl.
Majit att avgöra, huruvida och i vilken omfattning återköp skall äga rum.
Beträffande förfarandet i övrigt vid utbytet liksom även i fråga örn det sätt,
varpå lagerhållningen skall ske, torde Kungl. Majit böra äga meddela de
föreskrifter, som prövas nödiga. Jag anser mig dock böra framhålla nödvändigheten
av att spannmålsaktiebolaget i senast berörda hänseenden erhåller
samma vidsträckta rörelsefrihet som bolaget för närvarande har beträffande
spannmål, som av detsamma inköpes eller inlöses. Hinder bör icke
föreligga för bolaget att, örn och i den mån så finnes lämpligt, träffa avtal
med lagerhållare att mot viss ersättning lagra spannmål för bolagets räkning.
Några särskilda direktiv, att lagring skall företrädesvis ske i statliga lagerhus,
finner jag icke böra meddelas. Det torde emellertid kunna förväntas, alt de
statliga lagerhusen skola i betydande omfattning kunna tagas i anspråk för
ifrågavarande lagerhållning. Med hänsyn till att jag utgår ifrån, att uppläggande
av ifrågavarande beredskapslager närmast är att betrakta såsom
ett uppskjutande av realisationen av förefintligt spannmålsöverskott, synas
mig tillräckliga skäl nu icke föreligga att å spannmålsaktiebolaget överflytta
de arbetsuppgifter, som för närvarande åvila statens lagerhus- och fryshusstyrelse.
Ifrågavarande beredskapslager skulle i huvudsak utgöras av spannmål,
som bolaget övertagit av svenska spannmålsföreningen. Därvid har spannmålen
åsatts ett värde av i genomsnitt 10 kronor för deciton, vilket ungefär
motsvarar vad som nu kan utfås vid spannmålens realisation. Jag anser
lämpligt, att den i reservlagret ingående spannmålen bokföres till sagda
belopp. Härför skulle sålunda erfordras ett engångskapital av 10,000,000
kronor. Bolaget har vidare av spannmålsföreningen övertagit ytterligare
omkring 100,000 ton spannmål till ett värde av likaledes 10 kronor leir
deciton. Härför torde åtgå 10,000,000 kronor. Vidare kan det beräknas, alt
bolaget kommer att få inlösa högst omkring 50,000 ton brödsäd till ett genomsnittspris
av 16 kronor 50 öre för deciton, för vilket skulle erfordras 8,250,000
kronor. Utöver förstnämnda belopp 10,000,000 kronor erfordras sålunda för
fullgörande av bolaget nu åvilande förpliktelser rörelsemedel å tillhopa högst
cirka 18,000,000 kronor. Detta belopp kommer visserligen att frigöras i den
män spannmålen realiseras, men det synes dock icke troligt, alt beloppet
kommer att nämnvärt nedgå före den 1 september 1936. I rörelstmcdel för
sin fortsatta verksamhet för brödsädsmarknadens stödjande torde bolaget,
milling lill riksdagens protokoll 1936. I saini Nr 239. 7
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
såsom framgår av vad tidigare anförts, behöva cirka 16,000,000 kronor. Bolagets
kapitaltillgångar, däri inräknat, vad som kan erhållas i lån hos riksbanken
mot säkerhet av de statsobligationer, som efter beslut av Kungl.
Maj:t få ställas till bolagets förfogande, uppgå till cirka 30,000,000 kronor.
I rörelsemedel skulle således för bolaget erfordras ytterligare cirka (10,000,000
+ 18,000,000 + 16,000,000 — 30,000,000 —) 14,000,000 kronor. Med hänsyn
härtill tillstyrker jag, att fullmäktige i riksgäldskontoret bemyndigas att
efter Kungl. Maj:ts beslut tillhandahålla bolaget statsobligationer av förut
nämnt slag intill ytterligare belopp av 20,000,000 kronor.
Kostnaderna för lagerhållningen hava med bortseende av ränteutgifter av
jordbruksnämnden beräknats till 2 kronor för år och deciton lagrad spannmål.
Då räntan för närvarande vid belåning av statsobligationer utgör 2.5
procent, torde även med inräknande av ränteutgifter icke böra räknas med
högre belopp än 2 kronor 25 öre för år och deciton. För hela beredskapslagret
motsvarar detta en årlig utgift av 2,250,000 kronor. För dessa kostnader
bör spannmålsaktiebolaget erhålla ersättning enligt samma grunder,
som gälla för bolagets övriga utgifter för spannmålsregleringen. Kostnaderna
i fråga äro att anse som utgifter för realiserandet av brödsädsöverskottet
och böra följaktligen bestridas av de medel, som må användas för täckande
av förluster å spannmålsregleringen.
Örn i enlighet med vad jag här förordat ett beredskapslager av 100,000
ton brödsäd anordnas, skulle den 1 september 1936 vid sidan av nämnda
lager finnas ett spannmålsöverskott av inemot 150,000 ton. Häxav torde i runt
tal 50,000 ton vara erforderliga för att möjliggöra bibehållande av mjölkvaliteterna
vid övergången till det nya konsumtionsåret. Det faktiska överskottet
skulle sålunda stanna vid högst cirka 100,000 ton. Även om jag anser,
att man icke bör vidtaga särskilda åtgärder för att påskynda realisationen av
detta överskott, synes det mig icke tillrådligt att alltför länge uppskjuta densamma
med hänsyn till de dryga lagringskostnaderna. Jag utgår därför
ifrån, att åtminstone huvuddelen av ifrågavarande myckenhet kommer att
under loppet av 1936 och början av 1937 avyttras på ett eller annat sätt.
Huruvida och i vad mån viss kvantitet bör bibehållas för alt användas som
utjämningsreserv, torde böra bedömas med hänsyn till då föreliggande förhållanden.
Därest exempelvis årets skörd blir riklig, torde någon anledning
att bibehålla ett dylikt utjämningslager icke komma att föreligga. Annorlunda
gestaltar sig läget, därest skörden blir knapp. Det torde därför
böra ankomma på Kungl. Majit att med hänsyn till det aktuella läget träffa
avgörande, om och i vilken utsträckning ett dylikt utjämningslager bör
finnas.
För försäljning av ifrågavarande spannmålsöverskott till kvarnändamål å
den inhemska marknaden torde böra gälla de direktiv, som nyss förordats
beträffande dylik försäljning av spannmål från beredskapslagret. lag tänker
mig därvid, att bolaget kommer att under sommaren och de tidigare höstmånaderna
tillämpa sådan prispolitik vid sina försäljningar, att kvarnarna
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
99
eftersträva att före den nya skördens marknadsförande fylla sitt huvudsakliga
behov av spannmål av äldre skörd för övergången från ett konsumtionsår
till ett annat. Skulle det emellertid visa sig lämpligt, att bolaget
för angivna ändamål försäljer spannmål efter nyssberörda tid, torde det
böra ankomma på Kungl. Maj:t att avgöra, huruvida och i vad mån återköp
skall ske. För den spannmål, som säljes för annat än kvarnändamål, kommer
givetvis ej att kunna erhållas ett pris, som motsvarar marknadsläget i
Sverige för kvarnduglig brödsäd. Då det pris, till vilket spannmålen övertagits,
ungefär motsvarar vad som torde erhållas vid dess realisation, synes
man emellertid icke behöva befara några ytterligare förluster på realisationen.
Vad däremot angår de sammanlagda förlusterna å spannmålsregleringen
intill den 1 september 1936 hava de i en inom jordbruksnämndens kansli
upprättad promemoria, vilken torde få fogas till statsrådsprotokollet som
bilaga C, beräknats till 90,000,000 kronor. Behållningen i fonden för mötande
av förluster å spannmålsregleringen den 1 september 1936 torde enligt
samma promemoria kunna beräknas till omkring 17,500,000 kronor, vartill
kommer ett av fjolårets riksdag å riksstaten anvisat anslag för ifrågavarande
ändamål av 5,000,000 kronor. Det skulle sålunda återstå ett belopp av cirka
67.500.000 kronor att avskriva.
Enligt vad jag förut anfört kan av en veteavgift av 2.5 öre för kilogram
beräknas inflyta cirka 10,000,000 kronor för år. Kostnaderna för svenska
spannmålsaktiebolagets verksamhet samt för anordnande av ett beredskapslager
av brödsäd torde kunna uppskattas till (6,000,000 + 2,250,000 =)
8.250.000 kronor. Skulle det befinnas lämpligt att upplägga jämväl ett utjämningslager,
kunna kostnaderna komma att ytterligare något ökas. Emellertid
föreligger givetvis den möjligheten, att årets skörd blir svag, i vilket
fall några kostnader för bolagets stödköpsverksamhet icke torde uppstå. Försiktigheten
bjuder dock att icke räkna med lägre kostnader för bolagets stödköpsverksamhet
och beredskapslagrets anordnande samt eventuellt uppläggning
av utjämningslager än sammanlagt 5,500,000 kronor. I dylikt fall
skulle av veteavgiftsmedel för konsumtionsåret 1936/1937 finnas tillgängliga
(10,000,000 — 5,500,000 =) 4,500,000 kronor att användas för täckande av
förlusterna å spannmålsregleringen.
Chefen för finansdepartementet torde senare i samband med en förnyad
inkomstberäkning få anmäla frågan om de ändringar i tidigare framlagda
förslag örn avskrivning, som kunna föranledas av bär anförda beräkningar.
Beträffande
potatisregleringen
torde följande böra framhållas.
För främjande av avsättningen av potatis bar alltsedan den 1 oktober 1933
tillverkningen och avsättningen av potatismjöl varit föremål för reglering.
Avsättningen av potatismjölet för tiden 1 oktober 1935—30 september 1936
bar ordnats genom ett mellan statens potatismjölsnämnd och Sveriges stärkelseproduccnters
förening u. p. a. träffat avtal. Vid godkännande av sagda
100
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
avtal har Kungl. Maj:t gjort förbehåll örn att den i § 10 av nämnden gjorda
utfästelsen vinner riksdagens godkännande. Denna utfästelse har föreningen
önskat erhålla till skydd mot de risker, som äro förbundna med föreningens
i avtalet gjorda åtagande att till reglerade priser inköpa den till 170,000
deciton uppgående årstillverkningen. De åsyftade riskerna sammanhänga
med att de prisreglerande åtgärderna, i likhet med själva avtalet, tillsvidare
begränsats till det tillverkningsår, som går till ända den 30 september 1936.
Vid avtalets godkännande har Kungl. Maj:t förklarat sig vilja till riksdagen
avlåta framställning om utfästelsens godkännande. Denna framställning
torde nu böra göras.
Jag anser mig i detta sammanhang böra erinra, att potatismjölsnämnden
i skrivelse den 24 mars 1936 med hänsyn till prisutvecklingen å fodermedelsmarknaden
samt det höjda sockerbetspriset hemställt, att priset å fabrikspotatis,
som för tillverkningsåret 1935/1936 utgör 13 öre per stärkelseprocent och
hektoliter fritt fabrik, skall nästa tillverkningsår utgöra under tiden 1 oktober
—31 december 1936 14 öre för hektoliter och under tiden 1 januari—30 september
1937 14.5 öre för hektoliter. Genom beslut förut denna dag har
Kungl. Majit bifallit nämndens hemställan.
Vid bifall till vad jag i det föregående förordat torde de i överensstämmelse
med 1934 års riksdags beslut inrättade båda fonderna
jordbrukets prisregteringslond och fonden för mötande av förluster å
spannmålsregleringen
alltjämt böra bestå. Sedan nu tillstyrkta förslag genomförts skulle till jordbrukets
prisregleringsfond komma att ingå dels accis å margarin, dels skatt
å oljekakor och vissa slag av fodermjöl, dels slaktdjursavgift, dels införselavgift
å havre och majs jämte vissa andra fodermedel, dels ock slutligen särskilda
införsel- och utförselavgifter å slaktdjur, kött och fläsk samt ägg. Till
fonden för mötande av förluster å spannmålsregleringen skulle ingå dels vad
som inflyter i form av veteavgift, dels ock införselavgift å vete och råg samt
därav beredda produkter. Tillförseln av ifrågavarande avgifter bör i fortsättningen
liksom hittills redovisas över riksstaten. I det genom innevarande
års statsverksproposition framlagda riksstatsförslaget, nionde huvudtiteln,
punkt 107, hava i avbidan på avlåtande av proposition i ämnet intäkterna
av de avgifter, som skola inflyta till prisregleringsfonden, beräknats till
24,000,000 kronor. Till fonden för mötande av förluster å spannmålsregleringen
inflytande avgifter hava i riksstatsförslaget, nionde huvudtiteln, punkt
106, upptagits till 10,000,000 kronor.
Intäkterna av nu utgående veteavgift jämte vad som inflyter i form av införselavgift
å vete och råg samt därav beredda produkter kunna för tiden
1 juli 1936—30 juni 1937 beräknas till cirka 10,000,000 kronor, vilket belopp
tillföres fonden för mötande av förluster å spannmålsregleringen. Ett häremot
svarande belopp torde alltså böra anvisas såsom förslagsanslag under
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
101
nionde huvudtiteln för »Avsättning till fonden för mötande av förluster å
spannmålsregleringen».
Vad beträffar de avgifter, som skola ingå i jordbrukets prisregleringsfond,
torde intäkterna av margarinaccisen för budgetåret 1936/1937 böra beräknas
till 11,000,000 kronor. I oljekaksskatt torde kunna beräknas komma att under
sagda budgetår inflyta cirka 7,000,000 kronor. Intäkterna av införselavgift
å havre och majs samt vissa andra fodermedel böra beräknas till
2,000,000 kronor. Antagas inkomsterna av övriga hithörande avgifter komma
att utgöra 2,000,000 kronor, skulle sålunda till prisregleringsfonden ingå
tillhopa cirka 22,000,000 kronor. Å riksstatens utgiftssida torde alltså böra
under nionde huvudtiteln anvisas ett förslagsanslag å sistnämnda belopp
för »Avsättning till jordbrukets prisregleringsfond».
Användningen av till prisregleringsfonden hörande medel bör ske enligt
Kungl. Maj:ts närmare bestämmande. I anslutning till vad jag tidigare anfört
synes därvid, såvida ej särskilda skäl föranleda annat, följande disposition
av medlen böra gälla. Margarinaccismedlen, i den mån de influtit
efter den 30 juni 1935, tillföras mjölkregleringen. Slaktdjursavgiften användes
för slaktdjursmarknadens stödjande. Medel, vilka inflyta genom
uttagande av särskild införsel- eller utförselavgift å animalieprodukter, torde
likaledes i första hand böra användas för stödjande av priset å den vara,
varå avgiften utgår. Beträffande oljekaksskatten torde den hittills tillämpade
regeln vid fördelning av de inflytande medlen med 90 procent till
mjölkregleringen och 10 procent till äggproduktionens stödjande böra bibehållas.
Medel, vilka inflyta på grund av införselavgiften å havre och
majs med flera fodermedel, böra i första hand användas för bestridande
av kostnaderna för åtgärder, som föranletts av den genom avgiftens uttagande
förorsakade fördyringen av fodermedlen inom landet. Så länge nuvarande
anordning med utlämnande av fraktbidrag vid transport av havre
till Norrland med flera delar av landet bibehålies, böra sålunda kostnaderna
härför i fortsättningen liksom hittills bestridas av genom sagda införselavgift
inflytande medel. I övrigt böra medlen användas till stödjande, i mån av
behov, av äggproduktionen samt för tillgodoseende av med jordbruksregleringarna
sammanhängande allmänna behov.
Chefen för finansdepartementet torde i annat sammanhang få anmäla frågan
örn de ändringar av vissa inkomsttitlar å riksstaten, som kunna föranledas
av bär framställda förslag.
I anslutning till vad i det föregående anförts havn inom jordbruksdepartementet
utarbetats förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 och
3 §§ förordningen den 18 maj 1934 (nr 153) örn införselavgift å havre och
majs jämte vissa andra fodermedel.
Proposition i ärendet lärer jämlikt § 54 riksdagsordningen kunna avlåtas,
utan binder av att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet
stadgade tid gått till ända.
102 Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att
dels antaga omförmälda författningsförslag,
dels ock
1) godkänna i § 10 av avtal den 30 september 1935 mellan
statens potatismjölsnämnd och Sveriges stärkelseproducenters
förening u. p. a. av nämnden gjord utfästelse;
2) bemyndiga Kungl. Maj:t att träffa avtal med svenska
spannmålsaktiebolaget i huvudsaklig överensstämmelse med
det vid statsrådsprotokollet såsom bilaga fogade förslaget
härutinnan;
3) bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att efter beslut
av Kungl. Majit i mån av behov tillhandahålla svenska
spannmålsaktiebolaget svenska statens fyra procent obligationer,
ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt
belopp av 20,000,000 kronor för att av bolaget pantförskrivas
såsom säkerhet för lån i riksbanken;
4) anvisa för budgetåret 1936/1937:
a) till avsättning till fonden för mötande av förluster å
spannmålsregleringen, under nionde huvudtiteln, ett förslagsanslag
av 10,000,000 kronor;
b) till avsättning till jordbrukets prisregleringsfond, under
nionde huvudtiteln, ett förslagsanslag av 22,000,000 kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall och förordnar, att proposition i ämnet av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
P. Gullstrand.
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
103
Bilaga A.
Friser å olika Jordbruksprodukter i Sverige under nedan angivna år och månader.
Å r | Kons. mjölk1 | Prod- mjölk1 2 * * | Kor | Kor | Tjurar | Svin | Ägg* | Svenskt | Pota- tis8 | Vit fo-der-havre 7 | Majs7 | Jord- nöts- kakor7 |
öre för kilo-gram: |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
1925/29 . | 22 | 10.7 | 64 | 40 | 68 | 110 | 158 | 22.66 | 10.10 | 15.47 | 17.14 | 20.80 |
1930........ | 21 | 8.2 | 58 | 36 | 66 | 95 | 124 | 18.43 | 7.27 | 9.93 | 12.03 | 14.28 |
1931.-....... | 21 | 7.0 | 48 | 29 | 50 | 59 | 105 | 19.11 | 8.55 | 10.67 | 8.65 | 13.34 |
1932........ | 20 | 6.4 | 37 | 21 | 35 | 60 | 96 | 17.40 | 7.67 | 10.48 | 9.92 | 15.63 |
1933........ | 20 | 7.3 | 35 | 19 | 34 | 58 | 90 | 17.28 | 6.03 | 9.52 | 9.09 | 14.41 |
1934........ | 21 | 8.3 | 46 | 29 | 48 | 56 | 99 | 16.97 | 6.02 | 11.83 | 13.01 | 15.21 |
1935........ | 21 | 8.9 | 57 | 38 | 61 | 82 | 114 | 16.66 | 7.41 | 12.24 | 15.51 | 17.45 |
1935 jan, .. | 21 | 8.7 | 50 | 30 | 56 | 74 | 112 | 16.70 | 6.65 | 12.32 | 15.82 | 16.73 |
fehr. .. | 21 | 8.8 | 51 | 32 | 56 | 69 | 112 | 16.90 | 6.98 | 12.40 | 15.82 | 16.80 |
mars .. | 21 | 8.8 | 51 | 33 | 56 | 70 | 99 | 16.90 | 7.00 | 12.34 | 15.50 | 16.10 |
april .. | 21 | 8.8 | 53 | 35 | 56 | 73 | 68 | 17.15 | 7.08 | 12.17 | 15.63 | 16.70 |
maj .. | 21 | 8.5 | 54 | 36 | 56 | 77 | 72 | 17.58 | 7.81 | 12.16 | 15.75 | 16.95 |
juni .. | 21 | 8.9 | 53 | 35 | 57 | 92 | 82 | 18.15 | 8.00 | 11.98 | 15.69 | 17.04 |
juli.... | 21 | 8.6 | 60 | 42 | 64 | 84 | 89 | 18.45 | — | 11.90 | 15.22 | 17.03 |
aug. .. | 21 | 8.8 | 61 | 43 | 66 | 84 | 125 | 14.95 | 9.13 | 11.71 | 15.22 | 17.21 |
sept. .. | 22 | 9.0 | 62 | 43 | 67 | 88 | 127 | 15.23 | 7.69 | 12.20 | 15.32 | 17.99 |
okt. .. | 22 | 9.4 | 64 | 43 | 66 | 93 | 160 | 15.95 | 7.13 | 12.39 | 15.48 | 19.12 |
nov. .. | 22 | 9.3 | 61 | 40 | 64 | 92 | 170 | 15.94 | 7.oo | 12.34 | 15.45 | 19.06 |
dec. .. | 22 | 9.7 | 60 | 40 | 62 | 93 | 154 | 15.90 | 7.00 | 11.94 | 15.16 | 18.62 |
1936 jan. .. | 22 | 9.7 | 60 | 38 | 62 | 95 | 133 | 16.06 | 7.86 | 11.74 | 15.02 | 18.51 |
febr. .. | 22 | 9.7 | 60 | 37 | 60 | 87 | 139 | 16.25 | 8.39 | 11.43 | 14.85 | 18.49 |
% av medelpri-serna åren |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
1930........ | 96 | 77 | 91 | 90 | 97 | 86 | 79 | 81 | 72 | 64 | 70 | 69 |
1931........ | 95 | 65 | 75 | 73 | 74 | 54 | 67 | 84 | 85 | 69 | 50 | 64 |
1932........ | 92 | 60 | 58 | 53 | 51 | 55 | 61 | 77 | 76 | 68 | 58 | 75 |
1933........ | 92 | 68 | 55 | 48 | 50 | 53 | 57 | 76 | 60 | 62 | 53 | 69 |
1934........ | 95 | 78 | 72 | 73 | 71 | 51 | 63 | 75 | 60 | 76 | 76 | 73 |
1935........ | 95 | 83 | 89 | 95 | 90 | 75 | 72 | 74 | 73 | 79 | 90 | 84 |
1935 jan. .. | 95 | 81 | 78 | 75 | 82 | 67 | 71 | 74 | 66 | 80 | 92 | 80 |
febr. .. | 95 | 82 | 80 | 80 | 82 | 63 | 71 | 75 | 69 | 80 | 92 | 81 |
mars .. | 95 | 82 | 80 | 83 | 82 | 64 | 63 | 75 | 69 | 80 | 90 | 77 |
april .. | 95 | 82 | 83 | 88 | 82 | 66 | 43 | 76 | 70 | 79 | 91 | 80 |
maj .. | 95 | 79 | 84 | 90 | 82 | 70 | 46 | 78 | 77 | 79 | 92 | 81 |
juni .. | 95 | 83 | 83 | 88 | 84 | 84 | 52 | 80 | 79 | 77 | 92 | 82 |
juli.. .. | 95 | 80 | 94 | 105 | 94 | 76 | 56 | 81 | — | 77 | 89 | 82 |
aug. .. | 95 | 82 | 95 | 108 | 97 | 76 | 79 | 66 | t» | 76 | 89 | 83 |
sept. .. | 100 | 84 | 97 | 108 | 99 | 80 | 80 | 67 | 76 | 79 | 89 | 86 |
okt. .. | 100 | 88 | 100 | 108 | 97 | 85 | 101 | 70 | 71 | 80 | 90 | 91 |
nov. .. | 100 | 87 | 95 | 100 | 94 | 84 | 108 | 70 | 69 | 80 | 90 | 92 |
dec. .. | 100 | 91 | 94 | 100 | 91 | 85 | 96 | 70 | 69 | 77 | 88 | 90 |
1936 jan. .. | 100 | 91 | 94 | 95 | 91 | 86 | 84 | 71 | 78 | 76 | 88 | 89 |
fehr. .. | 100 | 91 | 94 | 93 | 88 | 79 | 88 | 72 | 83 | 74 | 87 | 89 |
1 Medelpris för 49 orter. — * Beräknat pris till producenter efter avdrag av skummjölkens värde.
— 8 Medelpriser i öre för kilogram levande vikt i Stockholm, Norrköping, Linköping, Malmö och Göte
borg
enligt noteringar vid därvarande slakthus. — ‘ Svensk äggnotering. — 5 Svensk spannmålsno
tering.
— • Sveriges allmänna lantbrukssällskaps notering~för matpotatis i Stockholm. — 7 Sveriges
allmänna lantbrukssällskaps noteringar.
104
Kungl. Mnj.ts proposition nr 239.
Bilaga B.
Förslag
till
avtal mellan svenska staten och svenska spannmålsaktiebolaget.
Mellan svenska staten och svenska spannmålsaktiebolaget, nedan kallat
bolaget, är följande överenskommelse träffad.
1 §•
Bolaget åtager sig att i den omfattning och på de villkor, som Kungl.
Maj:t bestämmer, av fullgod, kvarngill brödspannmål, som av bolaget övertagits
från svenska spannmålsföreningen u. p. a. eller blivit av bolaget inköpt
eller inlöst före den 1 september 1936, för statens räkning tillsvidare
lagra intill 100,000 ton.
Ifrågavarande spannmål är avsedd att utgöra ett beredskapslager att
användas i den mån inom riket inträder knapphet å vete eller råg. Beredskapslagret
må icke utan medgivande av Kungl. Maj:t för längre tid nedbringas
under den av Kungl. Majit bestämda myckenheten.
Vad i andra stycket sägs utgör ej hinder för bolaget att under iakttagande
av de föreskrifter, som Kungl. Majit må finna nödigt meddela, å den inhemska
marknaden försälja i beredskapslagret ingående spannmål, därest
bolaget inköpt eller utan dröjsmål inköper en mot den försålda kvantiteten
svarande myckenhet brödsäd av fullgod, kvarngill beskaffenhet. 2 3
2 §.
Bolaget åtager sig vidare att i enlighet med av Kungl. Majit meddelade
föreskrifter avyttra den spannmål, som av bolaget övertagits från svenska
spannmålsföreningen eller eljest blivit av bolaget inköpt eller inlöst före den 1
september 1936 och som icke ingår i det under 1 § omförmälda beredskapslagret.
Vid avyttringen skall iakttagas, att spannmålen icke må utan särskilt
medgivande av Kungl. Majit försäljas som brödspannmål å den inhemska
marknaden med mindre bolaget inköpt eller utan dröjsmål inköper brödspannmål
av ny skörd av fullgod, kvarngill beskaffenhet till en mot den försålda
spannmålen svarande myckenhet.
3 §.
I syfte att stödja priset å den inhemska brödsädsmarknaden åtager sig
bolaget att enligt de bestämmelser och på de villkor, som äro intagna i detta
avtal eller eljest av Kungl. Majit i anslutning därtill i särskild ordning stadgas,
efter den 31 augusti 1936 inköpa och vid lämpliga tillfällen försälja
vete och råg samt bedriva annan härmed sammanhängande rörelse.
I denna paragraf avsedd verksamhet må icke ske i större omfattning
än att myckenheten spannmål, som av bolaget sålunda inköpes och som icke
försäljes å den inhemska marknaden, efter avdrag av de myckenheter, som
det på grund av stadgandena i 1 och 2 §§ må åligga bolaget att inköpa, uppgår
till högst 100,000 ton.
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
105
4 §.
Bolagets försäljning av svenskt vete och svensk råg må icke utan medgivande
av Kungl. Maj:t ske till priser understigande vid tiden för försäljningen
gällande marknadspris.
Vid bolagets inköp och försäljning skola tillämpas de kvalitetsfordringar
samt prisregleringsskalor för olika kvaliteter av spannmål, som meddelas av
statens jordbruksnämnd.
5 §■
För bestridande av kostnaderna för bolagets verksamhet äger bolaget av
staten uppbära ersättning, som Kungl. Majit bestämmer. Ersättningen bör
utgå med visst belopp för räkenskapsår samt bestämmas så att skälig förräntning
av bolagets aktiekapital möjliggöres.
Som säkerhet för bolagets upplåning av erforderliga rörelsemedel förbinder
sig staten vidare att i mån av behov och på villkor, som Kungl. Majit
bestämmer, tillhandahålla bolaget svenska statens fyra procent obligationer
till nominellt belopp av sammanlagt 50,000,000 kronor.
6 §.
Finner bolagets styrelse, att föreskrift, som avses i 1—4 §§, bör av Kungl.
Majit meddelas eller att på grund av ändrade förhållanden eller eljest jämkning
bör ske i redan meddelad sådan föreskrift, har styrelsen att hos Kungl.
Majit med förebringande av erforderlig utredning göra anmälan örn förhållandet.
7 §.
Det åligger bolaget
att bedriva sin verksamhet på ett lojalt sätt och så, att icke enskilt intresse
obehörigen gynnas eller skadas;
att vid inköp och försäljning av spannmål, i den män ej annat följer av
vad ovan stadgats, tillämpa sådan prissättning ävensom bedriva sin verksamhet
överhuvud taget på sådant sätt, att kostnaderna för verksamheten
så långt möjligt nedbringas på samma gång som konsumenterna icke få vidkännas
obehörig fördyring av varorna;
samt att, för vinnande av största möjliga besparing av omkostnaderna, å
alla områden av sin verksamhet handhava rörelsen och anordna driften på
det mest rationella och effektiva sätt.
8 §.
Statens jordbruksnämnd äger öva tillsyn därå, att bolagets verksamhet
bedrives i överensstämmelse med de föreskrifter, som finnas intagna i detta
avtal eller vilka Kungl. Majit i särskild ordning meddelar. Bolagets handlingar
och räkenskaper skola vara tillgängliga för nämnden, som även eljest
är berättigad att erhålla de upplysningar örn bolagets rörelse, nämnden finner
skäl påkalla.
Bolaget är skyldigt underkasta sig den granskning från riksdagens revisorers
sida, som Kungl. Majit må föreskriva.
9 §.
Detta avtal träder i kraft den 1 september 1936, då det av Kungl. Majit
genom beslut den 23 augusti 1935 godkända avtalet mellan staten och bolaget
skall upphöra att gälla, samt förblir gällande till och med den 31
augusti 1937.
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 239.
8
106
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
Bilaga C.
P. M.
med beräkningar rörande förlusterna å spannmålsregleringen m. m.
I bilaga till 1934 års spannmålsutrednings utlåtande har uppgivits, att
spannmålsföreningens förluster till den 1 november 1934 uppgått till i runt
tal 28 miljoner kronor. I bilaga till Kungl. Maj-.ts proposition nr 227 till
1935 års riksdag angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område
beräknades vidare, att spannmålsföreningens förluster under tiden 1/11 1934
—31/s 1935 under vissa förutsättningar skulle bliva 38.6 miljoner kronor, samt
att de totala förlusterna å spannmålsregleringen skulle komma att uppgå till
i runt tal 82 miljoner kronor.
Beträffande såväl de tidigare beräknade som de verkliga inkomsterna och
utgifterna för tiden a/nl934— 31/s 1935 lämnas följande uppgifter:
Lager den 1 november 1934 190,000 ton å 155: — ................................ | Beräknade utgifter kronor 29,450,000 | Verkliga utgifter kronor 29,450,000 |
Inköp under tiden 1/u 1934—ai/8 1935 |
|
|
Beräknade: Verkliga: 250,000 ton å 170: — (138,000 ton å 172: 54) .... | 42,500,000 | 23,810,000 |
Inlösta kvantiteter sommaren 1935 |
|
|
Beräknade: Verkliga: lennon* a 17* 1(230,000 ton vete å 188:— \ Lagrings- och övriga spannmålskostnader m. m..... Övriga kostnader........................................ | 26,250,000 ■ 7.875.000 1.500.000 | | 43,240,000 |
Summa 107,575,000 126,164,000.
Försäljningar under tide
Till kvarnändamål
Beräknade:
20,000 ton å 180: —
Till foderändamål
Beräknade:
120,000 ton ä 120: —
Vn 1934— 31/8 1935
Verkliga:
(112,000 ton å 181:—) ..
Verkliga:
(94,000 ton å 126: —) ..
3,600,000 20,272,000
14,400,000 11,844,000
Kungl. Maj.ts proposition nr 239. 107
Beräknade Verkliga
utgifter utgifter
kronor kronor
Till export
Beräknade: Verkliga:
150.000 ton å 70:— (170,000 ton å 83:—).... 10,500,000 14,110,000
Lager den 31 augusti 1935
Beräknat: Verkligt:
300.000 ton å 135:— (290,000 ton å 135:—) .... 40,500,000 39,150,000
Importavgift å majs .................................... 1,200,000
Förlust under tiden */u 1934—31/« 1935 .............. 38,575,000 39,588,000
Summa 107,575,000 126,164,000.
En beräkning av de kommande förlusterna å spannmålsregleringen ställer
sig vidare sålunda:
Utgifter.
Lager den 1/» 1935 Kronor
290.000 ton å 135: —........................ 39,150,000
Inköp under tiden x/» 1935—-31/s 1936
80.000 ton vete å 170: —■ ............................................ 13,600,000
50.000 ton råg å 160: — ............................................ 8,000,000
Inlösta myckenheter den */« 1936
45.000 ton vete å 170: — ............................................ 7,650,000
15.000 ton råg å 160: — ............................................ 2,400,000
Lagrings- och övriga kostnader ........................................ 9,000,000
Summa 79,800,000.
Inkomster.
Försålda myckenheter kvarnspannmål Kronor
120.000 ton vete å 170:—............................................ 20,400,000
50.000 ton råg ä 150: —............................................ 7,500,000
Försålda myckenheter foderspannmål
30.000 ton råg å 110:—........................................— 3,300,000
Exporterade myckenheter spannmål
50.000 ton vete å 100: —............................................ 5,000,000
30.000 ton råg å 55: —............................................ 1,650,000
Överlämnat till staten den 31/$ 1936 som beredskapslager
100.000 ton å 100: —.................................................. 10,000,000
I lager den 31/s 1936
100,000 ton å 100: —......................................... 10,000,000
Summa 57,850,000.
De totala förlusterna skulle sålunda approximativt bliva följande:
Kronor
Förlust under tiden t. o. m. 30/i0 1934 ................................ 28,000,000
» » » Vn 1934—81/s 1935................................ 40,000,000
» » V, 1935—1''V, 1936 ..................... 22,000,000
Summa 90,000,000.
108
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
De sammanlagda förlusterna å spannmålsregleringen kunna numera beräknas
till cirka 90 miljoner mot förut 82 miljoner kronor. Sistnämnda belopp
avsåg emellertid förlusterna å det till och med konsumtionsåret 1934—1935
uppkomna brödsädsöverskottet. För konsumtionsåret 1935—1936 beräknades
i Kungl. Maj:ts ovan omförmälda proposition kostnaderna å spannmålsregleringen
till omkring 4 miljoner kronor. Rätteligen böra sålunda de nu
beräknade förlusterna jämföras med ett tidigare beräknat belopp av 86 miljoner
kronor. Sålunda skulle en ökning hava uppstått på 4 miljoner kronor.
Denna ökning beror på, framför allt att exportmöjligheterna för råg äro
väsentligt sämre, än man tidigare haft anledning räkna med.
Slutligen kunna de till fonden för mötande av förluster å spannmålsregleringen
inflytande medlen beräknas sålunda:
Inkomster.
Under budgetåret 1934/1935 influtna medel Kronor
från veteavgift och kliskatt.......................................... 6,400,000
Under budgetåret 1935/1936 beräknas inflyta
av veteavgift och kliskatt............................................ 9,500,000
Under budgetåret 1936/1937 beräknas för tiden
Vv—31/» 1936 inflyta av veteavgift .................................. 1,500,000
Summa 17,400,000.
Kungl. Majlis proposition nr 239.
1*
Bilaga.
Statens jordbruksnämnds utredning med förslag angående
anordnande av reservlager av brödsäd.
Allmänna synpunkter.
Genom de likliga skördarna av brödsäd åren 1932, 1933 och 1934 har
såsom bekant uppkommit ett betydande överskott av brödspannmål.
Detta överskott handhaves av det för spannmålsregleringens genomförande
bildade organet, svenska spannmålsföreningen u. p. a., som jämlikt kontrakt
med staten haft skyldighet att enligt vissa i kontraktet angivna grunder inlösa
till föreningen hembjuden brödspannmål. Sedan jämlikt statsmakternas beslut
med spannmålsregleringen sammanhängande åtgärder av organisatorisk
och affärsmässig art anförtrotts åt ett nytt organ, svenska spannmålsaktiebolaget,
avses, alt spannmålsföreningen skall avveckla sin ifrågavarande verksamhet
och sålunda försälja sitt kvarvarande lager av inlöst brödsäd.
Enligt från svenska spannmålsföreningen erhållna uppgifter innehade föreningen
vid innevarande konsumtionsårs början eller den 1 september 1935
ej mindre än 192,000 ton vete och 98,000 ton råg eller tillhopa 290,000 ton
brödsäd av gammal skörd. Av sagda myckenheter har föreningen efter nyssnämnda
dag enligt vederbörligt medgivande för export försålt cirka 5,000
ton vete och 20,000 ton råg. Föreningen har vidare under hösten 1935 till
inhemska kvarnföretag försålt inemot 50,000 ton vete och 40,000 ton råg.
I anledning av för spannmålsregleringen lämnade riksdagsdirektiv har man
att räkna med att dessa kvantiteter kunna komma att återköpas av årets
skörd, varför jordbruksnämnden i detta sammanhang ansett sig böra uppskatta
det i statens hand för närvarande befintliga brödsädsöverskottet till
omkring 265,000 ton, varav cirka 187,000 ton vete och 78,000 ton råg.
Enligt de uppgifter, som hittills stått att vinna rörande utfallet av innevarande
års skörd av brödsäd, torde denna komma att ungefär motsvara det
för konsumtionsåret 1935—1936 påräkneliga behovet, möjligen med något
överskott i fråga örn råg. Minskning av statens spannmålslager genom
försäljning av brödsäd i öppna marknaden inom landet synes sålunda icke
vara ett alternativ att räkna med under innevarande konsumtionsår. Alt
exportera spannmål är däremot alltjämt möjligt, men utförsäljningen måste
i så fall ske till priser, som väsentligt understiga spannmålspriserna inom
landet. Sålunda torde för närvarande vid export uppnåeliga priser vara ungefär
10 kronor för deciton vete och 5 kronor 75 öre för deciton råg, fob
.svensk exporthamn, under det man kan räkna med att det inländska priset
är omkring 7 kronor högre för deciton vete och 9 kronor högre för deciton
råg. En annan anordning för spannmålslagrens realiserande är att efter
det spannmålen undergått särskild behandling försälja densamma till foder.
Jämväl i detta fall måste emellertid spannmålen realiseras till underpris och
anordningen bar därjämte, såsom den hittills tillämpats, varit behäftad med
vissa andra olägenheter.
Billan!7 till riksdagens protokoll 19,''IG. 1 sami. Nr 239. (Bilaga.)
I
2*
Kunell. Maj:ts proposition nr 239.
De svårigheter att på ett någorlunda tillfredsställande sätt avyttra spannmålsöverskottet,
som sålunda för närvarande framträda, medföra givetvis, att
frågan örn ett uppskov med realiserandet av överskottet genom fortsatt lagring
av spannmålen förtjänar särskilt beaktande. En dylik åtgärd är ur
rent ekonomisk synpunkt icke försvarlig, med mindre man därvid har anledning
räkna med en prisstegring, som uppväger de med lagringen förenade
kostnaderna. Huruvida under den närmaste tiden på grund av ett förbättrat
prisläge å den internationella spannmålsmarknaden eller eljest möjlighet
att utfå ett förhöjt pris för den lagrade spannmålen kan vara att förvänta
synes emellertid ovisst. Den lagring av brödsäd, som hittills förekommit,
torde ock hava betraktats som en nödfallsutväg i avvaktan på lämpligt
tillfälle för spannmålens avyttring. Det jordbruksnämnden lämnade uppdraget
åsyftar emellertid, såsom framgår av sammansatta bevillnings- och
jordbruksutskottets av riksdagen utan erinran lämnade uttalande i ämnet
(nämnda utskotts utlåtande den 20 maj 1935, nr 1), en undersökning, huruvida
icke det nuvarande innehavet av spannmål utav utmärkt kvalitet borde
föranleda staten att vidtaga anordningar för bibehållandet tillsvidare av ett
visst större reservlager. Ett sådant lager tänktes därvid i första hand kunna
antagas i händelse av stängd livsmedelsimport få betydelse för folkförsörjningen.
I den mån en sådan lagring befinnes motiverad, skulle sålunda av
brödsädsöverskottet en däremot svarande kvantitet undandragas den försäljning,
som eljest skulle ifrågakomma.
Tidigare förslag om anordnande av reservlager av brödsäd.
Innan jordbruksnämnden till fullgörande av sitt nu ifrågavarande utredningsuppdrag
närmare ingår på frågan om uppläggande för allmänt ändamål
av reservlager av brödsäd, synes det vara lämpligt att lämna en kortfattad
redogörelse för de förslag om dylik lagring, som tidigare blivit framförda.
I sitt den 23 augusti 1918 avgivna betänkande angående folknäringen vid
krig ingår statens krigsberedskapskommission bl. a. på en beräkning av verkningarna
av en total avspärrning från utländsk tillförsel av viktigare livsförnödenheter.
Ifråga om vete och råg konstaterar därvid kommissionen till en
början, med utgångspunkt från de tre konsumtionsåren september 1911—
augusti 1914, att den inhemska produktionen av nämnda sädesslag icke motsvarar
normalbehovet. I runt tal uppgick Sveriges normalförbrukning av
vete och råg under nämnda konsumtionsår till 1 miljon ton årligen, varav
c:a 700,000 ton härrörde från landets egen produktion och återstoden,
300,000 ton, utgjorde importöverskott.
För övervinnande av de svårigheter, som ett uteblivande av ett så betydande
importöverskott måste innebära, nödvändiggöras, framhåller krigsberedskapskommissionen,
ingripande åtgärder från det allmännas sida. Behovet
av sådana åtgärder framstår än starkare, då en total avspärrning vid
krig torde i följd av minskad och försämrad gödseltillgång samt brist på
arbetskraft och dragare föranleda viss skördeminskning, av kommissionen
beräknad till minst 10 procent av normalskörden. Kommissionen kommer
emellertid till det resultatet, att genom reglering av konsumtionen och förfogande
över en del foderspannmål, främst korn, för konsumtionsändamål
Sverige vid avspärrning av tillförsel utifrån bör med utgångspunkt från
normal skördeavkastning kunna med sin egen produktion av spannmål
trygga det nödvändiga behovet av brödsäd. Även i händelse av svag skörd
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
3*
bör enlig* kommissionens mening landet kunna i händelse av avspärrning
livnära sin befolkning, om också förutsättningen då måste bli långt gående
ingrepp och reglering beträffande såväl produktion som konsumtion i förening
med hårt anlitande av den näringsreserv, som landet äger i husdjursbeståndet.
Kommissionen ingår så på frågan, huruvida en brist i brödsädsförrådet
av nu ifrågavarande slag bör föranleda uppläggande under fred av reservlager
av brödsäd och kommer efter vissa beräkningar rörande livsmedelstillgången
i olika tänkbara situationer till den slutsatsen, att konsekvenserna
för brödförsörjningen av en avspärrning ej behöva bli katastrofartade,
om ransonering skyndsamt införes och statens förfogande över landets spannmålstillgångar
i tillräcklig grad genomföres. Kommissionen finner emellerlertid,
att redan i dessa förutsättningar ligger ett moment av osäkerhet.
Ransoneringens genomförande kan otillbörligt fördröjas, vederbörande regleringsorgan
kan av brist pa erfarenhet eller av andra orsaker visa sig ur
stand att tillfredsställande lösa sin uppgift, illojalitet och underslev kunna
möta från de av regleringarna träffade o. s. v. Härtill kunna komma svårigheter
genom fiendes åtgärder, t. ex. invasion i Skåne, varigenom stora
delar av de beräknade brödsädstillgångarna utebli el. dyl. Också bör hänsyn
tagas därtill, att i händelse av mobilisering avsevärda mängder havre
måste anskaffas för arméns hästar, varigenom möjligheten att disponera
sådan för befolkningens behov minskas. På grund av dessa och andra skäl
finner kommissionen försiktigheten bjuda, att åtminstone ett mindre lager
av brödsäd upplägges i fredstid för underlättande av de oundvikliga med en
avspärrning förenade svårigheterna. Storleken av detta lager föreslår kommissionen
till två månaders normala importöverskott eller c:a 50,000 ton.
Medan salunda statens krigsberedskapskommission bedömt lagringsfrågan
ur synpunkten av folkförsörjningens tryggande, har 193-1 års spannmålsutrednings
förslag örn uppläggande av ett reservlager av brödsäd sin grund i
de nuvarande svårigheterna för producenterna att till skäliga priser finna
avsättning för saluöverskottet av spannmål och den därav påkallade regleringen
av spannmålsmarknaden. I sitt förutnämnda betänkande framhåller
spannmalsutredningen bl. a., att staten bör för ernående av en bättre organisation
av skördens avsättning lämna sin medverkan för att giva den enskilde
jordbrukaren och lantmännens organisationer en starkare ställning vid spannmålens
mai knadsförande. L tredingen, som utgår från att någon garanti
för spannmålens inlösning icke skall ingå i regleringen, anför, att statens stöd
synes i forsta hand erforderligt för uppnående av en i görligaste mån jämn,
successivt stigande prisbildning under konsumtionsåret. För vinnande av
detta ändamål föreslås bibehållet inmalningstvång och reglering av importen
samt därutöver stödjande av marknaden vid behov genom stödköp av
spannmål. För säkerställande av en någorlunda jämn prisbildning å den
svenska spannmålsmarknaden och möjliggörande i görligaste mån av oförändrade
inmalningsprocenter och mjölkvalitet torde, framhåller utredningen,
ett visst reservlager böra finnas disponibelt för utjämning av tillfälliga, mera
betydande rubbningar av jämvikten mellan tillgång och efterfrågan av spannmål.
Reservlagret skulle sålunda främst vara avsett för mötande av en under
konsumtionsåret eventuellt framträdande brist på kvarnspannmål och
fodersäd. I avseende å storleken av detta reservlager föreslår utredningen,
att detsamma för begränsande av kostnaderna icke må överstiga 70,000 ton,’
vilket enligt utredningens mening normalt bör vara tillräckligt för det åsyftade
ändamålet.
Jämväl 1930 ärs försvarskommission har i sitt den .30 juli 1935 avgivna
4* Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
betänkande med förslag till ordnande av Sveriges försvarsväsende gjort vissa
uttalanden rörande behovet av reservlager av livsmedel.
Vid behandlingen av Sveriges läge ur försörjningssynpunkt åberopar kommissionen
vissa av rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap verkställda
beräkningar angående Sveriges möjligheter till självförsörjning under
avspärrning av tillförseln utifrån. Enligt dessa beräkningar, som huvudsakligen
hänföra sig till åren 1928—1932, antages skörden kunna hållas uppe
vid normal fredsnivå under ett första avspärrningsår. Under andra avspärrningsåret
antages väl arealanvändningen vara oförändad men skörden till
följd av minskad tillgång på gödselmedel, arbetskraft och dragare reducerad
till 85 %> av normalskörd för vete och råg, 80 % för sockerbetor och foderrotfrukter,
95 % för hö, bete och grönfoder samt 90 w/o tor alla övriga grödor.
Betraktas försörjningsmöjligheterna såsom en helhet, innebära beräkningarna,
att under avspärrning av import skulle kunna antagas finnas att
tillgå en sammanlagd näringskvantitet, uppgående under ett första avspärrningsår
till cirka 90 °/o och under ett andra avspärrningsår till cirka 85 °/o
av den normala fredsförbrukningen, däri inberäknat alla slag av näringsmedel,
även sådana härrörande från annat håll än jordbruket. Jämförda
med de siffror, som angiva det näringsfysiologiska minimum för livsmedelsbehoven,
innebära dessa resultat, enligt den åberopade utredningen, att även
under andra avspärrningsåret ett överskott skulle föreligga, ett överskott som
dock bleve alltför obetydligt för den händelse man räknar med att någon
nämnvärd nedsättning i jordbruksbefolkningens förbrukning under avspärrningstiden
ej skulle låta sig genomföras.
I avseende å detta utredningsresultat uttalar försvarskommissionen bl. a.,
att därav framgår, att Sveriges möjligheter till självförsörjning under avspärrning
avgjort förbättrats under tiden efter världskriget. Den enligt utredningen
påräkneliga marginalen över ett fysiologiskt näringsminimum
måste emellertid betraktas som väl knapp för att ingiva full säkerhet, och
kommissionen tillfogar, att också omständigheter av olika slag givetvis kunna
inträffa, vilka rubba kalkylernas riktighet. Kommissionen erinrar, att den
på senare tid inträffade ökningen av livsmedelsproduktionen inom landet
framför allt har sin grund i omfattande statliga stödåtgärder för jordbruket
och en serie ovanligt goda skördar i förening. Anses en återgång i fråga om
avkastningen sannolik, synes kommissionen försiktigheten bjuda att räkna
med, att under krigstid en viss import kan bliva erforderlig för de nödvändiga
livsmedelsbehovens tillgodoseende, förslagsvis 200,000 ton per år. Närmast
syntes därvid för upprätthållande av produktiviteten inom jordbruket
en förstärkning av tillgången på äggvitehaltiga foderämnen samt konstgödselmedel
böra ifrågakomma. Vid minskad inhemsk produktion vöre emellertid,
framhåller kommissionen, jämväl reservlager av de viktigaste slagen
av livsmedel givetvis av värde. I avseende å betydelsen av lagertillgångar i
allmänhet i fred uttalar kommissionen vidare, att avsevärda sådana underlätta
och möjliggöra en ändamålsenlig hushållning under krigsförhållanden
och att ju större lagertillgångarna äro desto smidigare kan en övergång ske
från freds- till krigshushållning. Under den tidsfrist, som genom lagertillgångarna
skapas, innan en avspärrning hinner verka, kunna, säger kommissionen,
åtgärder vidtagas i syfte att anpassa produktionen och konsumtionen
med hänsyn till lägets krav och för att anskaffa ersättningsvaror samt söka
nya vägar för handelsutbytet med utlandet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 239-
*5
Lämpligheten av ett reservlager av brödsäd.
Ett mera permanent brödsädslager får självfallet verklig betydelse ur lolkförsörjningssynpunkt
endast för det fall att import av utländsk vara icke
kan ske. Så länge handeln med brödsäd inom och utom landet är fri, kommer
en eventuell brist i den inhemska produktionen att utan svårighet för
konsumtionen täckas genom införsel utifrån. Är den inhemska spannmålsmarknaden
underkastad statlig reglering kan emellertid ett brödsädslager under
vissa förhållanden även vid möjlighet till fri import vara av värde för
upprätthållande av en sådan reglering. Härtill återkommer jordbruksnämnden
i det följande.
Lämpligheten ur folkförsörjningssynpunkt. För bedömande av frågan,
i vad mån det må vara påkallat att ur folkförsörjningssynpunkt i fredstid
upplägga och vidmakthålla ett lager av brödsäd, erfordras kännedom örn Sveriges
förmåga att i händelse av total avspärrning av tillförseln utifrån självt
tillgodose sitt behov av livsmedel. Ett besvarande av denna fråga förutsätter
åter uppgift om, å ena sidan, vårt lands årsbehov av livsmedel och, å
andra sidan, storleken av den inhemska årsproduktionen av livsmedel och
dennas påverkan av en avstängning av importen. I nu angivna hänseenden
hade på sin tid en omfattande undersökning föranstaltats av statens krigsheredskapskommission.
1930 års försvarskommission grundar, såsom
nämnts, sina uttalanden rörande önskvärdheten av reservlager av livsmedel
på vissa utav rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap verkställda
beräkningar angående Sveriges möjligheter till självförsörjning under avspärrning
av tillförseln utifrån. Ehuru det givetvis varit önskvärt, att ingående
undersökningar rörande hithörande förhållanden även i förevarande
sammanhang verkställts, har nämnden, med hänsyn till att dylika undersökningar
måste bliva av omfattande natur och därför taga jämförelsevis lång
tid i anspråk, funnit sig böra avstå från utförandet av sådana.^ Ur flera synpunkter
är det nämligen angeläget, att jordbruksnämndens ifrågavarande utredningsuppdrag
skyndsamt slutföres.
Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen för det av statens krigsberedskapskommission
framförda förslaget, att ur folkförsörjningssynpunkt
ett reservlager av brödsäd å 50,000 ton borde uppläggas, hade kommissionen
att utgå från förefintligheten av ett importbehov av c:a 300,000 ton brödsäd
årligen. Det förordade reservlagret kunde sålunda av kommissionen betecknas
såsom motsvarande c:a två månaders normala importöverskott. Såsom
känt är, har i detta avseende numera en förändrad situation inträtt, i det att
den inhemska produktionen av brödsäd kraftigt ökat, medan samtidigt förbrukningen
av brödsäd till människoföda gått tillbaka. Till belysning av
stegringen i den inhemska tillgången av för konsumtion avsedd brödsäd må
meddelas följande sammanställning av storleken av brödsädsskördarna, utsäde
avdraget. De år hava därvid utvalts, för vilka skördestatistiken kan
anses lämna de relativt säkraste uppgifterna.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
Skörd av vete och råg (utsäde avdraget).
Konsumtionsår | Vete | Råg | Summa vete |
| ton | ton | ton |
1913- 1914............................ 234,592
1914- 1915............................i 216,306
1915- 1916............................ 236,401
1919— 1920............................| 224,100
1920— 1921............................: 250,517
1921— 1922............................ 305,484
1927— 1928............................ 369,300
1928— 1929 ............................. 450,114
1929— 1930............................1 462,463
1930— 1931............................: 508,361
1931— 1932............................! 399,937
1932— 1933............................ 652,837
1933— 1934............................! 733,558
508,875
605,301
529,715
502,558
498,153
606,183
332,036
376,844
365,121
396,401
242,727
391,466
414,967
743,467
821,607
766,116
726,658
748,670
911,667
701,336
826,938
827,584
904,762
642,664
1,044,303
1,148,525
Vad beträffar förbrukningen av brödsäd till människoföda uppskattades
denna under åren närmast före världskriget uppgå till i genomsnitt för år
385,000 ton vete och 580,000 ton råg eller sammanlagt 965,000 ton. Det bör
betonas, att uppskattningarna såväl före som efter världskriget äro approximativa.
Detta gäller i särskilt hög grad siffrorna för tiden före kriget. Enligt
en av statens spannmålsnämnd verkställd beräkning har den totala förbrukningen
av brödsäd till människoföda under konsumtionsåren 1932/1933 och
1933/1934 uppgått till i genomsnitt c:a 483,000 ton vete och 230,000 ton råg
eller sammanlagt blott omkring 713,000 ton.
Ställas ovannämnda uppgifter rörande omfattningen av brödsädsproduktionen
och brödsädskonsumtionen vid sidan av varandra, ligger det nära till
hands att draga den slutsatsen, att Sverige numera är självförsörjande i avseende
å brödsäd. Man måste emellertid vid bedömande av sagda spörsmål
ihågkomma, att den utvidgade brödsädsodlingen under åren 1932—1934 till
väsentlig del förklaras av särskilda statliga åtgärder och att brödsädsskördarna
per arealenhet under nämnda år varit synnerligen rikliga. Normalskördar
av vete och råg å årets arealer för dessa sädesslag torde närmast
kunna beräknas ungefärligen motsvara konsumtionsbehovet av sådan spannmål.
Givet är emellertid, att man icke kan stanna vid att betrakta frågan örn
brödsädsförsörjningen isolerad, utan att vid fall av avspärrning av importen
folkförsörjningsproblemet bör betraktas såsom en helhet. Frågan blir då, i
vad mån vårt land har förmåga att under sådan avspärrning självt tillgodose
befolkningens behov av födoämnen.
I avseende härå vill nämnden till en början framhålla, att enligt vad 1934
års spannmålsutredning framhåller i sitt förutnämnda betänkande den svenska
jordbruksproduktionen som helhet betraktad för närvarande under normala
skördeår icke torde vara tillräcklig att tillgodose landets behov av jordbruksprodukter
av olika slag. Nedanstående sammanställning, vilken hämtats
ur sagda betänkande och kompletterats för senare år, belyser ehuru behäftad
med viss osäkerhet detta förhållande. Produktionen lämnar, örn
man frånser de senaste åren, då skördarna varit osedvanligt rikliga, ett icke
obetydligt underskott. Detta är beroende av framför allt det stora behov
av importerat foder, som sedan gammalt förelegat och alltjämt örn ock i
förminskad omfattning gör sig gällande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
7*
Sveriges årliga import- (—) och export- ( + ) överskott av nedan angivna varuslag,
omräknade till 1,000 skördeenheter.1
Varuslag | 1911/13 | 1926/30 | 1931 | 1932 | 1933 | 1934 | Jan.—sept. |
Smör ........ | + 320,670 | + 308,325 | + 292,605 | + 202,980 | + 256,410 | + 348,000 | + 255,300 |
Ost .......... | - 3,395 | - 3,241 | - 5,047 | - 2,499 | - 910 | - 2,569 | - 2,450 |
Fläsk ........ | + 44,870 | + 136,766 | +194,642 | +142,891 | +132,587 | +124,614 | + 59,430 |
Nötkött ...... | + 162,140 | + 13,100 | + 3.740 | - 1,700 | + 14,190 | + 16,230 | + 1,960 |
Ägg.......... | + 620 | + 15,310 | + 5,605 | + 20,005 | + 12,400 | + 14,035 | + 11,080 |
Socker........ | - 3,476 | -216,962 | -168,792 | -177,018 | - 23,112 | - 13,470 | - 9,860 |
Potatis ...... | - 4,358 | - 2,262 | - 3,501 | + 925 | 91 | - 171 | - 1,125 |
Vetemjöl...... | - 7,047 | - 9,542 | - 1,924 | - 1.105 | 256 | - 151 | + 18 |
Rågmjöl...... | - 7,862 | 744 | + 57 | - 163 | + 891 | + 12 | + 220 |
Annat mjöl .. | 117 | - 22 | 47 | + 339 | + 172 | 29 |
|
Vetegryn .... | - 1,275 | - 647 | 839 | 616 | - 112 | 212 | - 120 |
Havregryn.... | + 3,127 | + 944 | + 2,087 | + 1,124 | + 494 | - 199 | 99 |
Andra gryn .. | + 392 | - 7,353 | - 7,417 | — 5,553 | - 6,674 | - 4,680 | - 3,141 |
Omalet vete .. | -180,971 | -180,394 | -122,028 | — 170,055 | - 52,770 | - 21,730 | + 80,607 |
Omalen råg .. | - 81,253 | - 63,056 | - 29,465 | - 47,365 | - 1,575 | + 74,266 | + 24,273 |
Havre........ | - 43,114 | - 24,756 | - 54,272 | - 18,024 | — 33,542 | - 18,441 | 106 |
Korn ........ | + 2,879 | + 9,040 | - 579 | + 820 | + 74 | + 580 | + 142 |
Majs.......... | - 56,615 | -137,657 | -352,482 | -243,709 | -264,779 | -107,185 | - 31,757 |
Annan spann- |
|
|
|
|
|
|
|
mål........ | - 22,745 | - 9,951 | - 10,874 | - 9,319 | - 11,715 | - 18,325 | - 12,105 |
Hö .......... | + 724 | + 2,257 | - 1,922 | + 486 | - 229 | + 388 | + 1,116 |
Halm ........ | + 847 | + 464 | + 167 | + 609 | + 1,115 | + 4,398 |
|
Kli .......... | - 35,597 | - 36,715 | - 63,451 | - 19,010 | - 48,082 | - 35,146 | - 2,307 |
Oljekakor .... | -164,261 | -132,034 | -167,983 | - 97,902 | -102,256 | -147,333 | -121,373 |
Annat kreaturs- |
|
|
|
|
|
|
|
foder ...... | - 18,917 | - 62,909 | - 74,141 | - 44,629 | - 7,157 | - 8,467 | - 8,040 |
Summa | - 94,734 | -402,039 | -565,861 | -468,488 | -134,927 | + 204,415 | + 241,663 |
1 1 skördeenhet = 1 kg vete, råg, korn, arter, bönor eller vicker, 1.2 kg havre, 1.1 kg blandsäd,
4 kg potatis eller sockerbetor, 10 kg foderrotfrukter, 2.5 kg hö, 3.5—5 kg halm, 12—15 kg blast.
Vidare må nämnas att för tillverkning av 1 kg smör anses åtgå 15 skördeenheter samt att motsvarande
tal utgör för ost 7, för kött 10, för fläsk 7, för ägg 5 och för socker 2.
Otvivelaktigt torde vid en omläggning av jordbruksdriften i vårt land större
utbyte av jordbruket, räknat i näringsenheter, kunna ernås, än vad som nu
är fallet, men det synes tveksamt, huruvida och i vad mån en dylik omläggning
kan genomföras i händelse av upphörd import. Även om redan från
början strävandena målmedvetet inriktas på att i möjligaste mån uppehålla
jordbruksproduktionen, torde det av flera anledningar för vårt lands vidkommande
icke vara möjligt att vid avstängd import undgå en väsentlig
minskning i utbytet av jordbruket. Sålunda må erinras, att jordbruket numera
har behov av betydande kvantiteter konstgödsel, som till övervägande
del erhålles genom import. Vårt jordbruk är för att kunna drivas så intensivt
och rationellt som för närvarande är fallet i hög grad beroende av den
ökade konstgödselanvändningen och har alltså med hänsyn härtill blivit
mera sårbart än tidigare. Vid mobilisering eller krig torde man dessutom ha
att räkna med, att landets egen kväveindustri kommer att i väsentlig omfattning
tagas i anspråk för militära ändamål. Framhållas må även, hurusom
det större jordbruket numera i stor utsträckning anlitar maskinella hjälpmedel,
särskilt traktorer, vid driften, och att det lär vara tvivelaktigt, huruvida
härför erforderliga mängder oljor och bränslemedel skulle vid stängd
import vara alt påräkna. En brist på dylika förnödenheter torde bli särskilt
kännbar, örn importavspärrningen vore förenad med mobilisering, då i så
-
8*
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
dant fall bristens ersättande genom levande arbetskraft oell dragare måste
bereda större svårigheter än eljest. Under mobilisering eller krig torde det
även i övrigt komma att visa sig svårt att erhålla för jordbrukets uppehållande
tillräcklig arbetskraft. Rörande storleken av den nedgång i jordbruksproduktionen,
som kan befaras av nyssnämnda omständigheter, är det givetvis
omöjligt att utan mycket ingående undersökningar yttra sig, men det
förefaller nämnden som om försiktigheten skulle bjuda att räkna med en väsentligt
större minskning i skörden än den, som antagits i förut berörda undersökningar.
Särskilda svårigheter synes landets försörjning med fettämnen komma att
bereda. Befolkningens behov av fett tillgodoses för närvarande till stor del
av den svenska margarinindustrien. Då denna för sin tillverkning är i
oundgängligt behov av utländska råvaror, torde man kunna befara, att vid
stängd import ifrågavarande fabrikation kommer att praktiskt taget helt
upphöra. Ökade anspråk ur folkförsörjningssynpunkt komme sålunda att
ställas på det inhemska jordbruket. Dettas produktion av fettämnen komme
emellertid att avsevärt nedgå. För ernående ur folkförsörjningssynpunkt
av största möjliga utbyte av jordbruket torde det nämligen bliva nödvändigt
att kraftigt beskära svinstocken. Ehuru detta till en början måhända
föranleder en ökning i utbudet av fläsk, kommer dock knappheten
på detta varuslag att framträda inom en ej alltför lång tidrymd. Även
mjölkproduktionen torde på grund av brist på äggviterikt foder komma att
kännbart avtaga, vilket framför allt kommer att taga sig uttryck i en minskad
tillverkning av smör. Man synes därför böra räkna med, att tillgången
på fettämnen till människoföda kommer att nedgå väsentligt starkare
än övriga näringsmedel. En avspärrning kommer sålunda att föranleda ej
endast en allmän minskning av tillgången på livsmedel utan även en fullständig
omläggning av livsmedelskonsumtionen.
De svårigheter, som därvid komma att möta, synas icke böra underskattas.
Erfarenheterna från åren under världskriget giva många belägg för
vanskligheterna att genom statliga regleringsåtgärder på livsmedelsförsörjningens
område åstadkomma en ändamålsenlig fördelning av tillgängliga
förråd. Särskilt framträda svårigheterna att vid en behövlig ransonering
i motsvarande grad nedbringa jordbruksbefolkningens egen förbrukning av
framför allt fettämnen men även av övriga inom jordbruket producerade
livsmedel.
Det är sålunda ett flertal omständigheter, som i händelse av avstängd import
komma att verka försvårande på landets livsmedelsförsörjning. Även
örn Sverige räknemässigt i dylikt fall skulle kunna anses självförsörjande
vid normala skördar, förefaller det dock nämnden, som örn detta skulle innebära,
att livsmedelsförbrukningen kommer att väsentligt nedpressas under
vad som får anses lämpligt. Önskvärt får sålunda anses vara, att vissa
beredskapsanordningar i tid genomföras för att vårt land skall med så
små olägenheter som möjligt kunna möta en situation med avstängd import.
I sådant hänseende är det av betydelse, att åtgärder vidtagas för att i ett
dylikt läge produktionsapparaten för livsmedelsframställningen skall kunna
hållas i gång i största möjliga utsträckning. För sådant ändamål torde enligt
nämndens mening behov i första hand göra sig gällande av beredskapsanordningar
för anskaffande av konstgödsel och äggviterikt foder eller av
råvaror för tillverkning av dylika produkter, men faller det utanför nämndens
uppdrag att närmare ingå härpå. Av vikt är emellertid även, att sådana
åtgärder i tid vidtagas, att den omläggning av produktionen och reglering
av konsumtionen av livsmedel, som lär bliva nödvändig, kan genom
-
Kungl. Maj-.ts proposition nr 239.
9*
förås med minsta möjliga rubbningar oell på kortast möjliga tid. Det synes
sannolikt, att de av en avspärrning påkallade åtgärderna för folkförsörjningens
tryggande under alla förhållanden kunna träda i tillämpning först
någon tid efter avspärrningens inträde, ett förhållande som synes bestyrkas
av erfarenheten. Häri torde ligga en allvarlig fara för att under mellantiden,
då allmänhetens lojalitet inför de väntade reglerings- och ransoneringsåtgärderna
ställes på svåra prov och panikartade tillstånd lätt inträda, en
viss desorganisation skall hinna göra sig gällande och därmed statsmaktens
möjligheter att på lämpligaste sätt bemästra situationen försvåras. I ett sådant
läge och alltså främst för alt underlätta övergången till en reglerad hushållning
synes det jordbruksnämnden vara av synnerligt värde att en viss
livsmedelsreserv finnes att tillgå. Ej minst ur psykologisk synpunkt eller
till allmänhetens lugnande torde en sådan reserv böra tillmätas betydelse.
Givetvis skulle emellertid en livsmedelsreserv vara till gagn även för ett direkt
utdrygande av den förefintliga tillgången av livsmedel.
Ehuru det icke torde ankomma på jordbruksnämnden att ingå på frågan,
huru ett dylikt beredskapslager bör vara sammansatt, därest det anses
böra komma till stånd, Null det förefalla nämnden, som örn en viktig beståndsdel
däri borde utgöras av brödsäd. Av vikt synes nämligen vara, att
lagret erhåller en sådan sammansättning, att det kan få en så mångsidig användning
som möjligt och i detta hänseende fyller brödsäden stora anspråk.
Brödsäden intager vidare alltjämt en viktig plats i folkförsörjningen och dess
betydelse härutinnan torde säkerligen för den händelse livsmedelsransonering
genomföres komma att ytterligare framträda. Även vid en inhemsk
produktion av brödsäd svarande mot det normala behovet därav kommer
därför i nyss antydda situation brödsädsförsörjningen sannolikt att bliva utsatt
för vissa påfrestningar. Med hänsyn härtill vore det önskvärt, att ett
mycket betydande lager av brödsäd upplades. Utgår man emellertid från
att med lagret i huvudsak åsyftas att underlätta övergången till den tvångshushållning,
som torde bliva en följd av livsmedelsimportens spärrande, vill
det synas nämnden, som örn ett brödsädslager av 100,000 ä 150,000 ton vore
tillräckligt för vinnande av sagda syfte. Med ett lager av denna storlek, vilket
motsvarar cirka tvä månaders förmälning, samt vad som kan erhållas i
öppna marknaden, skulle kvarnarnas råvarubehov säkerligen kunna tillgodses
under den tid, som kräves för övergångens verkställande.
Lämpligheten ur spannmålsreglcringens synpunkt. Såsom förut framhållits
kan uppläggande av ett reservlager befinnas lämpligt även för att
därigenom bereda möjlighet till utjämnande av växlingar i den inhemska
brödsädsproduktionens omfattning och kvalitet. Ur såväl producent- som
konsumentsynpunkt är det av betydelse, att kvalitet och pris å mjöl kunna
hållas så jämna som möjligt. En sådan jämnhet är ägnad att stabilisera
efterfrågan på mjöl och därmed i viss man ge ökad trygghet för
den svenska spannmålens avsättning. Före spannmålsreglcringens genomförande
kunde önskvärd jämnhet ifråga örn kvaliteter obehindrat uppnås
genom användning i erforderlig utsträckning av importerad spannmål. Under
rådande reglering av spannmålsmarknaden, varigenom eftersträvas ett
säkerställande av den inhemska skördens avsättning inom landet till skäliga
priser, är på grund av inmalningstvånget att räkna med viss begränsning
av möjligheterna all använda utländsk råvara. Det kan därför ifrågasättas,
att en kvantitet av förstklassig inhemsk spannmål hålles tillgänglig för
att linder år med ringa eller kvalitativt svag brödsädsskörd denna skall kunna
utdrygas oell genomsnittskvaliteten hos densamma höjas. Under de senaste
10*
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
åren ha visserligen de svenska brödsädsskördarna varit både rikliga och
kvalitativt goda, men man måste dock även framgent räkna med skördar,
som särskilt på grund av ogynnsamma väderleksförhållanden under växtoch
skördetiden bliva otillfredsställande ifråga örn kvantitet eller kvalitet
eller bådadera.
Variationerna i skördarnas storlek under de år, för vilka tillförlitliga arealuppgifter
finnas, framgå av nedanstående sammanställning:
Skörd av vete och råg.
Å r | Höstvete ton | Vårvete ton | Summa vete ton | Höstråg ton | Vårråg ton | Summa råg ton | Summa |
1927................ | 366,954 | 49,957 | 416,911 | 376,410 | 9,043 | 385,453 | 802,364 |
1928................ | 444,776 | 54,110 | 498,886 | 421,079 | 9,568 | 430,647 | 929,533 |
1929................ | 451,974 | 65,436 | 517,410 | 400,392 | 11,326 | 411,718 | 929,128 |
1930................ | 489,767 | 76,833 | 566,600 | 428,753 | 7,695 | 436,448 | 1,003,048 |
1931................ | 367,558 | 96,015 | 463,573 | 275,485 | 7,641 | 283,126 | 746,699 |
19321 .............. | 588,240 | 132,973 | 721,213 | 426,440 | 7,775 | 434,215 | 1,155,428 |
1933i .............. | 639,725 | 155,074 | 794,799 | 452,667 | 7,804 | 460,471 | 1,255,270 |
1934* .............. | 645,677 | 126,599 | 772,276 | 516,117 | 9,012 | 525,129 | 1.297,405 |
1 Preliminära tal.
För att möjliggöra en uppskattning av storleken av den skörd, som motsvarar
konsumtionsbehovet, och den kvantitet brödsäd, som erfordras för
utjämnande av variationer i skördarnas kvantitet, må lämnas följande uppgifter:
Sammanställning
av skörd, överskott, förmälning av importerad spannmål
och inhemsk förbrukning konsumtionsåren 1930—1935 i ton.
Konsumtionsår */,—•''/, | Skörd | Överskott | Förmald importerad spannmål | Inhemsk förbrukning |
Vete. |
|
|
|
|
1930-1931.................... | 566,600 | 35,349 | 133,107 | 664,358 |
1931—1932.................... | 463,573 | —18,632 | 197,561 | 679,766 |
1932—1933.................... | 721,213 | 97,188 | 72,739 | 696,764 |
1933-1934.................... | 794,799 | 155,192 | 48,636 | 688,243 |
1934—1935.................... | 772,276 | 163,112 | 41,665 | 650,829 |
Medeltal | 663,692 | 86,442 | 98,742 | 675,992 |
Råg. |
|
|
|
|
1930—1931.................... | 436,448 | 29,044 | 26,996 | 434,400 |
1931—1932.................... | 283,126 | — 22,761 | 68,909 | 374,796 |
1932—1933.................... | 434,215 | 44,899 | 3,677 | 392,993 |
1933—1934.................... | 460,471 | 81,287 | 1,849 | 381,033 |
1934-1935.................... | 525,129 | 113,351 | 2,000 | 413,778 |
Medeltal | 427,878 | 49,164 | 20,686 | 399,400 |
Av sammanställningen framgår, att under vissa konsumtionsår förelegat
betydande behov av tillskott till skördeutbytet för att den inhemska förbrukningen
skulle kunna i full utsträckning tillgodoses.
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
11*
1 avseende å betydelsen av en utjämningskvantitet av brödsäd ur kvalitetssynpunkt
har införskaffats yttrande från jordbruksnämndens sakkunnige
i cereala frågor, professor Å. Åkerman. Detta yttrande innehåller i huvudsak
följande:
Kvaliteten hos den spannmål, som produceras i vårt land, varierar ganska avsevärt
från år till år. Under år, då väderleken under sommaren och hösten är
relativt torr och varm, brukar den genomsnittligt bli bättre än under kalla, regniga
år. Då man för den inhemska spannmålsmarknadens stödjande nödgats genom
tvångsinmalning och andra restriktiva åtgärder begränsa importen av utländsk
brödsäd till ett minimum, måste dessa växlingar i kvalitativt avseende särskilt beaktas
och åtgärder vidtagas för att i möjligaste mån söka utjämna desamma. Eljest
riskeras, att mjölkvaliteterna komma att variera allt för mycket till förfång för såväl
yrkesbagare som de enskilda hushållen.
Bland de olika kvalitetsegenskaper, till vilka man bär att taga hänsyn hos brödsäden,
är det särskilt mältningsgrad och bakningskraft, som i detta sammanhang
måste beaktas, emedan dessa direkt påverka mjölets användbarhet för bakning och
andra hushållsändamål. Det är alltså i första hand årsvariationerna i dessa egenskaper,
som hänsyn bör tagas till, då det gäller att bedöma behovet av en utjämningskvantitet
ur kvalitetssynpunkt.
Vad mältningsgraden beträffar, ha vissa under senare år verkställda undersökningar
inom de större produktionsområdena givit vid handen, att denna, uttryckt i
halten grodda kärnor, genomsnittligt varierat hos höstvetet mellan 1.9 och 0.1 procent,
hos vårvetet mellan 0.7 och 0.2 procent och hos rågen mellan 5.6 och 0.7 procent.
Då en halt av endast 1 å 2 procent grodda kärnor kan vara tillräcklig att
så höja det diastatiska tillståndet hos mjölet, att särskilt dess användbarhet för
hushållsändamål därigenom äventyras, visa redan de för denna egenskap erhållna
resultaten för höstvete och höstråg tydligt, vilka stora skillnader i kvalitativt hänseende
som kunna förekomma mellan skördarna från olika år.
För rågens vidkommande är mältningsgraden av avgörande betydelse för dess
användbarhet som brödsäd, i det att all svensk råg, om den blott har låg mältningsgrad,
visar god bakningsduglighet. Hos vetet bär man däremot att taga hänsyn
till skillnaden i bakningsdugligheten. Visserligen beror denna delvis på mältningsgraden
men också av bakningskraften, vilken å sin sida avhänger av flera andra
egenskaper och faktorer, bland vilka i första hand äro att nämna råproteinhalt
(glutenhalt) och glutenkvalitet. Av verkställda undersökningar framgår, alt råproteinhalten,
beräknad i procent på torrsubstansen, i medeltal för hela landet under
de sista fem åren varierat, i fråga om höstvetet mellan 10.7 och 11.7 procent
och i fråga örn vårvetet mellan 12.2 och 14.3 procent. För höstvetets vidkommande
kan den berörda variationen förefalla vara liten och därför utan större praktisk
betydelse. Så är emellertid icke fallet, ty då det rör sig örn en så relativt låg råproteinhalt
som 10 procent, kan en genomsnittlig skillnad på endast 0.5 procent
bliva nog så betydelsefull. Nämnda lägsta råproteinhalt för höstvete, 10.7 procent,
hade vi 1934. Sistnämnda år, som var relativt torrt och varmt, var glutenkvaliteten
mycket god. En annan gång, då råproteinhalten blir låg, kan emellertid
glutenkvaliteten bli dålig. Under sådana förhållanden skulle det åtminstone med
vår nuvarande vårveteproduktion vara alldeles omöjligt att hålla en så hög inmalningsprocent
som 90, om det icke funnes relativt stora mängder gammalt vete av
bättre kvalitet att tillgå.
De erhållna resultaten hava således, framhåller professor Åkerman, bestyrkt
riktigheten av de erfarenheter, som vid kvarnarna tidigare kunnat
göras, att den svenska brödsädens kvalitet varierar högst avsevärt från år
till år. Örn man därför utan att nämnvärt minska inmalningen av svensk
12
Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 239.
spannmål vill hålla jämna mjölkvaliteter, blir det nödvändigt tillse, att en
tillräcklig reserv av vete och råg av god kvalitet finnes i lager för att användas
under år, då skördens kvalitet är dålig. I fråga om den erforderliga
storleken av en sådan reserv synas de förutnämnda undersökningarna hava
givit vid handen, att under år med dålig kvalitet hos skörden skulle för bi
behållande av en så hög inmalning som 90 procent utan nämnvärd sänkning
av mjölkvaliteterna behövas en så stor mängd höstvete, att den motsvarade
minst 30 procent av konsumtionsbehovet, och rag, motsvarande omkring
50 procent därav. Med hänsyn till på senare tid tillkomna omständigheter,
ägnade att motverka vissa kvalitetsförsämrande faktorer, torde
man, framhåller professor Åkerman, åtminstone för vetets vidkommande
kunna räkna med en något lägre siffra för den fran kvalitetssynpunkt behövliga
reserven än 30 procent av konsumtionsbehovet, förslagsvis 20 procent.
För rågens vidkommande, som är mera utsatt för mältningsskador,
torde en något högre reserv erfordras, helst 50 procent. Utgår man från att
den årliga handelsförmalningen av vete och råg till människoföda uppgår
till omkring 400,000 ton resp. 120,000 ton skulle för bibehållande av nu tilllämpade
inmalningsprocenter under år med låg skördekvalitet erfordras en
utjämningsreserv av cirka 80,000 ton vete och 00,000 ton rag.
Enligt jordbruksnämnden är det otvivelaktigt ur flera synpunkter önskvärt,
att mjölkvaliteterna under olika år hållas så jämna som möjligt. Detta
kan givetvis ske genom att under år med skördeöverskott brödsäd av god
kvalitet lagras i tillräckliga mängder för att användas under år, då skördens
kvalitet är låg. För vinnande av ifrågavarande syfte, nämligen garanti fölen
jämn mjölkvalitet, erfordras emellertid enligt vad förut anförda uppgifter
giva vid handen ett omfattande brödsädslager. Kostnaderna härför
synas icke stå i rimlig proportion till därmed förenade fördelar. Lagring av
brödsäd för utjämnande av skillnader i kvaliteten hos olika skördar synes
därför icke böra ifrågakomma. Däremot kan det befinnas lämpligt, att en
viss mindre reserv finnes tillgänglig för att under en kortare tid, då utbudet
av fullgod svensk spannmål är knappt, undvika en tillfällig sänkning av inmalningsprocenterna
och därmed även rubbningar i fråga om mjölkvaliteterna.
Med denna utgångspunkt synes det nämnden kunna övervägas, att så
länge spannmålsmarknaden är föremål för statlig reglering under år, då
brödsädsskörden lämnar överskott, av detta en viss mindre kvantitet bibehålies
som utjämningsreserv. Givetvis bör dock behovet av lagring för nu
ifrågavarande ändamål prövas för värjo särskilt fall med hänsyn till samtliga
på frågan inverkande omständigheter.
Lagringsverksamheten.
För bedömande av huruvida ett reservlager av mera permanent karaktär
bör uppläggas är det givetvis av vikt, att frågan på vad sätt ifrågavarande
lager, därest det anses böra komma till stånd, skall handhavas närmare utredes.
Det torde nämligen icke kunna undgås, att redan förefintligheten av
ett brödsädslager av den storlek, varom här är fråga, kommer att utöva inflytande
å den inhemska spannmålsmarknaden. För att i görligaste män
undvika onödiga störningar av spannmålshandeln är det vidare angeläget,
att vissa allmänna riktlinjer uppdragas rörande ifrågavarande lagringsverksamhet.
Innan nämnden närmare ingår på frågan örn lagringsverksamhelens
bedrivande, torde emellertid en kort redogörelse böra lämnas för hittills
gjorda erfarenheter rörande möjligheterna att under längre tid lagra spannmål.
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
13*
Möjligheterna till långtidslagring. Den vanligaste formen av lagring av
brödsäd är inlagring efter skördens avslutande på hösten för spannmålens
successiva uttagning till förmälning längre fram på hösten samt under därpå
följande vinter och vår. I motsats härtill skulle den lagring, varom här är
fråga, i största utsträckning bli en lagring för längre tid. s. k. långtidslagring.
Så skulle regelmässigt bli fallet med hela den lagerkvantitet, som skulle tjäna
folkförsörjningssyftet, men även den såsom utjämningskvantitet avsedda
spannmålen skulle, i den mån den icke behövde komma till användning under
visst konsumtionsår, komme att överlagras tills nästa skörd inbärgats
och utbyte av densamma mot säd av sistnämnda skörd kunna äga rum. För
den händelse att den nya skörden då är av dålig kvalitet, bör utjämningskvantiteten
självfallet försäljas. Beträffande beredskapskvantiteten bör det
bero på ekonomiska överväganden, huruvida viss del bör utbytas eller örn
utbytet i sin helhet skall uppskjutas.
Med hänsyn till nu nämnda förhållanden måste den frågan beaktas, i vad
mån sådan långtidslagring av brödsäd må inverka på brödsädens kvalitet.
Särskilt är det därvid lagringens eventuella inverkan på brödsädens bakningsduglighet,
som bör klarläggas. Då vårt land med undantag för de senaste
åren icke haft några överskott av brödsäd att lagra, saknas närmare
erfarenhet om långtidslagring av inhemsk brödsäd. Det är sålunda egentligen
endast beträffande de utav svenska spannmålsföreningen innehavda överskottslagren
från 1932, 1933 och 1934 års skördar som någon praktisk inblick
i med sådan lagring sammanhängande spörsmål erhållits. Emellertid hava
på senare tid jämväl vissa vetenskapliga försök och undersökningar företagits
rörande långtidslagrings inverkan på bakningsdugligheten hos brödsäd. Rörande
dessa frågor har jordbruksnämnden inhämtat yttrande av professor
Åkerman. Ur innehållet i detta yttrande må anföras följande:
Vid långtidslagring av brödsäd förutsattes att den spannmål, som skall lagras,
blir nedtorkad till en betryggande låg vattenhalt, cirka 14 procent, ty eljest blir
lagringen alltför dyrbar och riskabel. Det gäller därför dels att få avgjort, huruvida
torkning av brödsäd kan utföras på sådant sätt, att bakningsförmågan ej försämras,
dels fastställa huru bakningsförmågan förändras under lagring.
Vad då först spörsmålet örn torkningens inverkan på bakningsförmågan beträffar,
så bar denna fråga redan förut på olika håll gjorts till föremål för undersökning.
De resultat, som därvid framkommit, gå emellertid i olika riktningar. I vissa
fall har en förbättring av bakningsdugligheten kunnat konstateras, i andra däremot
en mer eller mindre tydlig försämring. Orsaken härtill torde vara att söka
i olika förhållanden; särskilt synes spannmålens beskaffenhet före torkningen (vattenhalt,
råproteinhalt o. s. v.) samt den vid torkningen använda temperaturen vara
av utslagsgivande betydelse. För att vinna ytterligare klarhet angående dessa förhållanden
hava på uppdrag av svenska spannmålsföreningen igångsatts omfattande
försök vid Sveriges utsädesförenings cereallaboratorium på Svalöv. Ehuru dessa
ännu icke äro avslutade, hava dock vissa resultat av intresse redan framkommit.
Sålunda synes det framgå, att höstvete av den i vårt land odlade mjuka typen skulle
vara något mera ömtåligt för hög temperatur än t. ex. Kxtra-Kolbenvårvete. Vidare
ser det ut, som örn den ursprungliga vattenhalten hos den vara, som skall torkas,
också är av betydelse härvidlag. Ju lägre denna är desto högre temperatur kan
man använda vid torkningen utan risk för att skada spannmålen.
Till komplettering av lahoratorieundersökningarna hava jämväl prover undersökts,
som erhållits från vissa spannmålsföreningens lagerhållare. Härvid hava
jämförts prover av ett och samma parti, dels otorkade och dels torkade på resp.
lagerhållares torkanläggning. 1 flertalet fall har härvid icke någon försämring av
bakningsförmågan kunnat konstateras.
14*
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
Dessa undersökningar visa sålunda, att den för en längre tids lagring nödvändiga
artificiella torkningen av spannmål kan vara förenad med en viss risk, en uppfattning
som bestyrkes av vissa av ing. Holger Jörgensen i Köpenhamn nyligen offentliggjorda
undersökningar. Vid försiktig torkning vid en temperatur å torkgodset
på högst 45° C. torde dock denna risk vara mycket liten, under förutsättning att
den ursprungliga vattenhalten hos partierna ej är för hög (högst 17—18 %) samt
att desamma i otorkat tillstånd hava god bakningskvalitet.
Beträffande själva lagringens inverkan på bakningsdugligheten, så är det en gammal
erfarenhet, att denna härunder skulle förbättras. Till detta resultat hava
Schneidewind, Saunders m. fl. kommit. Vid den tidpunkt dessa undersökningar utfördes
kände man emellertid icke till den förbättrande inverkan på bakningsförmågan
hos vete, som bromat och vissa andra salter utöva. Användas dylika tillsatser,
synes man redan med nytröskat vete kunna uppnå relativt god bakningsduglighet,
och eftermognad har alltså icke samma betydelse som tidigare.
Alla dessa förhållanden äro vid cereallaboratoriet på Svalöv föremål för närmare
undersökning. Sålunda utföres bl. a. för studium av de vid lagring inträdande
kvalitetsförändringarna ett särskilt lagringsförsök vid Hyllinge, där på olika sätt
torkad spannmål (Edholmstork, vacuumtork och Bojnertork) lagrats i säckar tillsammans
med spannmålsföreningens egna långtidslager. Lagringsförsöket utföres
med höstvete, vårvete och råg, samtliga av 1934 års skörd. Detsamma igångsattes
den ls/i2 1934. Spannmålen nedtorkades till en vattenhalt på mellan 13 och 14
procent.
Höstvetet, som användes för försöken, synes hava varit relativt ömtåligt för torkning,
i det att bakningsförmågan vid alla tre torkningarna något försämrades, såsom
av nedanstående siffror för brödvolymen framgår:
| Före | Efter torkning | ||
| torkning | Torktvp A | Torktyp B | Torktyp C |
Höstvete Obehandlat mjöl.................... |
|
|
| 440 kbcm 560 > 280 » |
Vårvete Obehandlat mjöl.................... | 520 > | 490 > | 530 > | |
Råg.................................. | 290 > | - | 305 > |
Hos vårvetet och rågen kunde däremot inga nämnvärda skillnader i brödvolym
konstateras. Degutbytet syntes icke påverkas av torkningen.
Vid undersökning enligt Saunders-Pelshenkes skrotjäsningsmetod kunde också en
försämring av glutenkvaliteten hos höstvetet påvisas, såsom av nedanstående siffror
framgår:
Pelshenketal (minuter) -1
| Före | Efter torkning | ||
| torkning | Torktyp A | Torktyp B | Torktyp C |
Höstvete............................... Vårvete............................... | 34 min. 144 > | 27 min. 60 > | 28 min. 155 » | 27 min. 144 » |
1 Ju längre svällningstid desto bättre glutenkvalitet.
Kungl. Mcij.ts proposition nr 239.
15*
Effekten av bromatbehandlingen, som också studerades, blev i allmänhet betydligt
mindre hos den torkade än hos den otorkade varan. Detta kan möjligen sammanhänga
därmed, att torkningen påskyndar spannmålens eftermognad. Vid förnyad
undersökning av de olika vetepartierna efter 3 och 6 månader visade det sig,
att bakningsförmagan hos obehandlat mjöl, bedömd efter brödvolymen, i allmänhet
visade en tendens till stegring. Däremot minskades för varje gång effekten av bromattillsatsen.
Detta är ett redan känt förhållande, som ofta påpekats från kvarnhåll.
Störst var denna minskning av bromateffekten hos det otorkade vetet, mindre
däremot hos det torkade.
Vid sistberörda undersökningar har också kunnat konstateras, att glutenkvaliteten,
bedömd enligt Berling och Koopman eller Saunders-Pelshenke, förbättras något
vid lagring.
Man synes alltså av dessa undersökningar vara berättigad draga den slutsatsen,
att lagring av brödsäd, om den skötes på riktigt sätt, medför en förbättring av glutenkvaliteten
men att samtidigt effekten av kemikaliebehandling minskas. Har
spannmålen torkats ned till en vattenhalt på 14 procent, blir dock reaktionen gentemot
bromat bättre bibehållen än hos otorkad sådan.
Tyvärr hava de undersökningar, för vilka vi här redogjort, endast pågått under
ett halvt års tid. Riktigheten av de uppnådda resultaten bekräftas emellertid av vissa
undersökningar av vårvete utav 1933 års skörd, som på senare tiden utförts för
spannmålsföreningens räkning. Trots att detta vete nu lagrats i två år, har icke
någon märkbar försämring av bakningsförmågan kunnat påvisas.
På sistone utförda ytterligare undersökningar hava bestyrkt, att brödsäd under
gynnsamma förhållanden kan utan nämnvärd påverkan å kvaliteten lagras i två år
och till och med något därutöver.
De erfarenheter, som på senare tid kunnat göras beträffande lagringens
inverkan på kvaliteten hos brödsäd, synas sålunda visa, att bakningsförmågan
något förbättras vid någon tids lagring, men att samtidigt effekten
av bromat och vissa liknande kemikalier, som bruka tillsättas vetemjöl,
minskas.
o En viktig förutsättning för att lagringen skall slå väl ut synes emellertid,
såsom av det ovan anförda framgår, vara, att spannmålen nedtorkas till
lämplig vattenhalt, 14 procent eller något därunder, och att denna torkning
särskilt vid varmluftstorkning, sker med omsorg, så att skador i följd av torkningen
undvikas. Givetvis förutsätter detta också att lagerlokalerna äro goda,
att endast brödsäd av fullgod kvalitet inlägges i sådant lager samt att spannmålen
omsorgsfullt skötes under lagringstiden. Om nu anförda förutsättningar
föreligga, vill det synas, som örn välbärgad brödsäd skulle kunna lagras
i minst två år utan att taga skada.
Lagringsverksainhetens bedrivande och organisation. Såsom nämnden tidigare
anfört, är det emellertid angeläget, att lagringsverksamheten så bedi
ives, att de naturliga marknadsförhallandena å ifrågavarande område rubbas
så litet som möjligt. Härvid avses icke endast prisbildningen i den fria
marknaden å brödsäd inom olika delar av landet utan även tillgången av och
tillförseln på brödsäd. Den omständigheten, att i varje fall den kvantitet, som
upplagts i folkförsörjningssyfte — i det följande benämnd beredskapskvantiteten
mäste, sa länge en sadan kvantitet bibehålies, regelmässigt förnyas,
lärer emellertid under vissa förhållanden kunna medföra kännbara återverkningar
på marknaden. Ifrågavarande brödsädskvantitet skall icke finna användning
för ökande av tillgången på brödsäd på den inhemska marknaden
utan, såsom förut anförts, utgöra en reserv att tillgå under vissa angivna
extraordinära omständigheter. Därmed är det också givet, att därest försälj
-
16*
Kungl. Maj:ts proposition nr 2-39.
ning skett, så att kvantiteten nedgått under den för densamma gällande minimigränsen,
sådan försäljning måste i den mån så kan ske följas av inköp å
den inhemska marknaden, så att nämnda gräns snarast åter uppnås.
Utgår man ifrån att beredskapskvantiteten skall hava en omfattning på
omkring 100,000 ton samt att detta lager under loppet av varje konsumtionsår
bör förnyas, skulle det bliva en vidlyftig apparat att utförsälja och på
nytt inköpa en så avsevärd myckenhet spannmål. Detta torde näppeligen
kunna verkställas, utan att det organ, som handhar lagret, kommer att utöva
ett betydande inflytande på hela brödsädsmarknaden. Då beredskapskvantiteten,
såsom nämnden framhållit, bör innehålla endast spannmål av
god kvalitet, lärer det emellertid näppeligen vara av behovet påkallat att företaga
utbyten varje år, utan torde det då vara möjligt att i genomsnitt utbyta
allenast halva lagret varje år och sålunda lagra spannmålen under två år.
Därvid får man givetvis förutsätta, att ständig uppmärksamhet ägnas spannmålens
kvalitet, så att spannmål, vilken av en eller annan anledning kräver
särskild omsorg för att ej skadas, i första hand utbytes, även örn densamma
lagrats under kortare tid, än man måhända från början avsett.
Med avseende å de erforderliga inköpen och försäljningarna må vidare
framhållas, att då desamma huvudsakligen avse ett utbyte av lagret i fråga,
detta utbyte torde i större eller mindre utsträckning kunna överlåtas åt exempelvis
kvarnar eller vederbörande lagerhållare. Det synes sannolikt, att på
sådant sätt organiserade utbyten, förståndigt genomförda, kunna eliminera
en del av den oro å marknaden, som dessa inköp och försäljningar lätt kunna
framskapa.
Vad slutligen angår själva lagerhållningen uppställer sig givetvis i första
hand den frågan, huruvida det organ, som handhar lagerkvantiteterna, bör
hava dessa i egen regi eller om organet bör träffa avtal med olika lagerhållare,
att dessa för organets räkning skola sköta lagringen. Då lagringen
torde i stort sett kunna genomföras lika väl vilken av dessa former man än
väljer, torde kostnadshänsyn i första hand böra få bli avgörande. I avseende
härå må framhållas, att man icke lär kunna räkna med, att en lagerhållare
skall åtaga sig dylik lagring till självkostnadspris. Ej heller kan det
antagas annat, än att han skall tillgodoräkna sig någon ersättning för den
kvalitetsrisk, som han vid lagringen otvivelaktigt löper, och som visserligen
icke nödvändigt behöver innebära, att han får spannmål förstörd, men som
kan medföra extra skötselkostnader. Örn sålunda ett magasin blir infekterat
med skadeinsekter, vilket kan inträffa, även om all tänkbar försiktighet
iakttages, kan förnyad rensning och måhända även torkning av ett helt
lager bliva nödvändig. Emellertid kunna även andra omständigheter påverka
lagringskostnadernas storlek. Att förorda den ena eller andra formen för
lagringens utförande kan givetvis ej nu ifrågakomma, ulan bör det ankomma
på lagringsorganet att härom med hänsyn lill omständigheterna i det särskilda
fallet besluta.
För den händelse lagring i egen regi visar sig böra förekomma, torde böra
bemärkas, att i den mån i så fall lokaler måste förhyras för ändamålet, vederbörande
ägare torde komma att betinga sig en hyra, som i sig innefattar
en viss företagarvinst. Med hänsyn härtill vill det synas lämpligt, att statens
lagerhus, som på grund av den numera rikliga tillgången på privata
lagerutrymmen knappast kunna antagas bliva för sitt ursprungliga ändamål
anlitade i större utsträckning, av lagringsorganet få tagas i anspråk för
lagring i egen regi. Det är emellertid endast en mindre del av ifrågavarande
lagerkvantiteter, som skulle kunna inrymmas i de statliga lagerhusen. För
möjliggörande i övrigt av lagring i egen regi skulle alltså fordras, att lag
-
Kunell. Maj:ts proposition nr 239.
17*
ringsutrymmen förhyras eller att nya sådana byggas för lagringsorganets
räkning. Vilkendera av dessa båda utvägar, som i det särskilda fallet bör
väljas, blir givetvis beroende på vilken, som ur kostnadssynpunkt ställer sig
fördelaktigast. Därvid förutsättes, därest nybyggnad sker, att tiden för byggnadskostnadernas
avskrivning bestämmes jämförelsevis kort.
Beträffande frågan, hur förvaltningen av ifrågavarande lagerkvantiteter
lämpligen bör utformas, kunde det förefalla riktigast, att förvaltningen av
beredskapskvantiteten, vars hållande skulle tillgodose ett samhälleligt intresse
av mera bestående natur, överlämnades till något mera permanent
statligt organ. Då — så länge spannmålsregleringen består — sådana faktorer,
som vid sidan om regleringsorganet kunna påverka spannmålsmarknaden,
böra så långt möjligt elimineras, synes det jordbruksnämnden i nuvarande
läge lämpligast att hela lagerhållningen handhaves av svenska
spannmålsaktiebolaget. Detta bolag, som särskilt bildats för genomförandet av
spannmålsregleringen i dess nuvarande utformning, fullföljer, trots formen
av enskild institution, en statlig uppgift.
Därest, såsom jordbruksnämnden här ifrågasatt, svenska spannmålsaktiebolaget
skulle taga de statliga lagerhusen i anspråk för bedrivande så långt
dessa lagringsutrymmen det medger av spannmålslagring i egen regi, synas
de uppgifter, som fortfarande skulle ankomma på statens lagerhus- och fryshusstyrelse,
eller egentligen blott förvaltningen av lagerhusbyggnaderna, icke
tillräckliga för att motivera ett bibehållande av sagda styrelse. Det torde
falla sig naturligt, att nämnda bolag tillägges jämväl sistberörda uppgifter,
därvid dock givetvis förutsättes att den hos nuvarande förvaltning förefintliga
sakkunskapen jämväl i fortsättningen utnyttjas. Därest spannmålsaktiebolaget
skulle upphöra, torde frågan örn beredskapskvantitetens och lagerhusens
förvaltning få med beaktande av det läge, som då må föreligga,
upptagas till förnyad prövning.
Förefintliga lagerutrymmen samt deras användning vid reservlagrets
anordnande. I
I visst samband med frågan om lagringsverksamhetens bedrivande står givetvis
spörsmålet om de lagringsutrymmen, i vilka reservlagret skall uppläggas.
Innan jordbruksnämnden ingår på sistberörda spörsmål, i samband
varmed en redogörelse för samtliga för spannmålslagring lämpliga utrymmen
i riket torde böra lämnas, anser sig nämnden böra nämna något örn beskaffenheten
av de i vårt land ifrågakommande huvudtyperna av lagerlokaler
för spannmål.
Den äldsta typen för spannmalslagerhus är det vanliga spannmålsmagasinet
med plana bottnar, bottenmagasinet. I sådant magasin förvaras spannmålen
antingen liggande lös på bottnarna i mer eller mindre tjocka lager eller
också i säckar, som kunna staplas ovanpå varandra. I de enklaste magasinen
av denna typ är man för spannmålens skötsel hänvisad till skyffling.
Genom att förvara spannmålen säckad kan man betydligt bättre utnyttja utrymmet
i ett bottenmagasin, än man kan göra örn spannmålen ligger lös.
^ En annan typ av lagerlokal för spannmål ar det s. k. rissellagerhuset. Ett
sadant är uppfört i ett flertal våningar och erinrar örn bottenmagasinet I
bottnarna äro emellertid anbragta ett stort antal hål, vilka kunna öppnas och
stängas med slidventiler. Man kan med desamma låta spannmålen falla
tran en våning till en annan, varvid densamma utsättes för lunning. I rissellagerlius
kan man vidare med fallrör laiva så ordnat, att spannmålen kan
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 239. (Hilliga.) 2
18*
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
släppas till vilken våning som helst eller ock gå till elevatorer och transportanordningar.
De av staten på sin tid uppförda lagerhusen äro rissellagerhus,
som utrustats med moderna maskiner för spannmålens skötsel.
För lagring av spannmål i större skala användas oftast silosmagasin, enär
man därstädes har spannmålen väl samlad och pa ett rationellt sätt kan utnyttja
transportanordningar och övrig erforderlig maskinell utrustning. Med
hänsyn härtill är det naturligt, att kvarnindustrien huvudsakligen lagrar sin
spannmål i silos. Skall man lagra svensk brödsäd under längre tid, måste
densamma emellertid, även örn den lagras i silos, hava nedbringats till en
fuktighetshalt, som är ur lagringssynpunkt betryggande. I silosanläggnmgar
tillgår spannmålens skötsel i allmänhet så, att man flyttar densamma
från en silo till en annan, varvid den samtidigt fläktas och rensas. Örn vattenhalten
hos den lagrade spannmålen är för hög, får man emellertid behandla
densamma på nyss nämnt sätt så mycket, att den lätt blir allt för
sliten och därigenom ännu mer känslig för skador av olika slag.
Vid sidan av de permanenta lagerlokalerna hava under de senaste aren
för spannmålslagring tagits i anspråk även lokaler av mer eller mindre provisorisk
karaktär, vilka tillkommit antingen genom nybyggnad eller genom
iordningställande av tidigare för annat ändamål avsedda lokaler. I de fall,
då nybyggnader för detta ändamål företagits, har man i allmänhet uppfört
magasin på cementgrund med en enda botten samt försett desamma med
tork- och rensningsanordningar. I dessa magasin förvaras spannmålen i
regel i säckar, som staplats till en höjd av 20 säckar och t. o. m. däröver.
På ungefär liknande sätt har man lagrat spannmålen^ i förhyrda magasin,
t. ex. nedlagda tändsticks- och sockerfabriker m. m. Såvitt nu kan bedömas
kan spannmålslagring genomföras lika väl i dessa provisoriska lokaler som
i de permanenta, under förutsättning att spannmålen är väl nedtorkad och
fri från ohyra. ..
Som oeftergivligt villkor för lagerlokalernas lämplighet över huvud tor
spannmålslagring gäller, vilket lagringssystem man än anlitar, att de skola
vara snygga, rena och luftiga samt tillåta bortförande av det damm, som alltid
uppkommer vid lagring, särskilt av lös spannmål. Vidare skola de vara
utrustade med sådana anordningar, att inlagrad spannmål kan ägnas erforderlig
skötsel även i kritiska situationer. De böra också vara försedda med
tillfredsställande utrustning för spannmålens förflyttning in och ur maga«inslokalerna
samt inom desamma. Ett annat nödvändigt villkor för att en
lagerlokal skall kunna anses som lämplig för lagring av spannmål under
längre tid är vidare, att den är försedd med tillfredsställande torknmgsanordningar
eller att för lagrets skötsel torkningsanordningar finnas att tillgå
på platsen. Det torde nämligen numera få anses klarlagt, att om spannmålen
nedtorkas till en betryggande låg vattenhalt, riskerna för dess förstöring
under lagringstiden äro ringa.
För att vinna en överblick över för lagring av spannmål under längre tid
för närvarande användbara utrymmen inom olika län har pa grundval av en
detaljerad förteckning över förefintliga lagerutrymmen, vilka ställts till nämndens
förfogande, upprättats nedanstående sammanställning, därvid lagerutrymmena
uppdelats å kvarnutrymmen samt goda och mindre goda andra
lagerlokaler. En del av dessa lagerutrymmen utnyttjas emellertid ofta av
innehavarna för lagring av andra varor än spannmål. Till belysning av utrymmenas
belägenhet i förhållande till produktionsdistrikten för brödsäd
och kvarnindustriens lokalisering har i sammanställningen för varje län angivits
dels saluöverskott av brödsäd för 1932 och 1934 ars skördar, dels ock
den genomsnittliga förmalningen av vete och råg under konsumtionsåren
1932/1933—1934/1935.
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
19*
Lagringsutrymmen, totala överskott samt genomsnittlig förmälning vid de
egentliga industrikvarnarna.
Län | Lagringsutrymmen hos | Saluöverskott | Genom-snittlig 1932/33— | ||||
Kvarnar | Övriga goda | Övriga mindre goda | Summa | 1932 års skörd | 1934 års skörd | ||
ton | ton | ton | ton | ton | ton | ton | |
j Stockholms stad och län... | 43,010 | 42,200 | 3,900 | 89,110 | 21,312 | 29,834 | 110,168 |
[ Uppsala.................. | 6.100 | 10,000 | 1,900 | 18,000 | 23,014 | 36,168 | 39,927 |
j Södermanlands............ | 4,100 | 11,000 | 6,500 | 21,600 | 40,060 | 55,925 | 16,549 |
Östergötlands............. | 23,690 | 36,900 | 19,300 | 79,890 | 99,903 | 117,760 | 54,350 |
| Jönköpings............... | — | — | 3,700 | 3,700 | 9,056 | 8,243 | — |
Kronobergs............... | — | — | — | — | 6,110 | 5,804 | — |
Kalmar................... | 13,689 | 23,500 | 6,700 | 43,889 | 39,627 | 41,807 | 28,931 |
Gotlands................. | — | 8,800 | 6,300 | 15,100 | 13,569 | 19,811 | — |
Blekinge.................. | 500 | 11,100 | 4,000 | 15,600 | 12,484 | 15,086 | 1,246 |
Kristianstads.............. | 20,028 | 48,200 | 13,000 | 81,228 | 64,398 | 73,199 | 36,524 |
Malmöhus................ | 34,775 | 102,600 | 49,100 | 186,475 | 138,482 | 163,344 | 104,347 |
Hallands................. | 15,420 | 9,900 | 6,700 | 32,020 | 35,651 | 43,741 | 29,696 |
Göteborgs och Bohus...... | 14,279 | 9,800 | 300 | 24,379 | 9,067 | 10,856 | 50,056 |
Älvsborgs................. | 6,745 | 6,000 | 1,000 | 13,745 | 14,946 | 17,453 | 15,643 |
Skaraborgs................ | 2,190 | 25,600 | 19,000 | 46,790 | 55,732 | 69,670 | 8,275 |
Värmlands................ | 1,950 | 700 | 1,000 | 3,650 | 14,063 | 12,194 | 9,386 |
Örebro................... | 2,990 | 12,200 | 5,300 | 20,490 | 25,720 | 32,102 | 11,896 |
Västmanlands............. | 765 | 16,000 | 7,100 | 23,865 | 25,184 | 33,705 | 4,926 |
Kopparbergs.............. | 977 | — | — | 977 | 7,549 | 5,636 | 3,583 |
Hela Svea- och Götaland .. | 191,208 | 374,500 | 154,800 | 720,508 | 655,927 | 792,338 | 525,503 1 |
Av statens lagerhus, som för närvarande äro sex till antalet, äro fyra belägna
i Skåne, nämligen i Eslöv, Åstorp, Klagstorp och Tomelilla, och de båda
övriga i Linköping respektive Hallsberg. Vartdera av dessa lagerhus har en
beläggningskapacitet av 3,000 ton. Därjämte hava vid tre utav lagerhusen
uppförts ett extra bottenmagasin med en kapacitet av 4,000 ton för vartdera.
De statliga lagerutrymmena kunna alltså inalles hysa 30,000 ton spannmål.
Samtliga förefintliga lagringsutrymmen fördela sig på olika
per av ägare på följande sätt:
Kvarnar, egna utrymmen ]
förhyrda utrymmen |
Spannmålshandlare, egna utrymmen ................................
förhyrda utrymmen ............................
Svenska lantmännens riksförbund och därtill anslutna föreningar,
egna utrymmen......................................................
förhyrda utrymmen..................................................
Andra lantmannasammanslutningar, egna utrymmen..............
förhyrda utrymmen..........
Statens egna lagerutrymmen..........................................
Summa 720,000 ton.
Sammanföras de olika länen till vissa större områden i huvudsaklig överensstämmelse
med huru tillförseln till kvarnindustrien försiggår, erhålles med
huvudgrup -
190.000 ton
210.000 »
70,000 *
110,000 »
70.000 »
35.000 »
5,000 »
30.000 »
20*
Kungl. Maj:ts proposition nr 239-
utgångspunkt från 1932 års skörd och förmätningen under konsumtionsåret
1933/1934 följande sammanställning:
| V e | t e | Råg | |
| Salu- överskott | Förmälning | Salu- överskott | Förmälning |
| ton | toll | ton | ton |
Stockholms distrikt.................... | *7,148 | 133,544 | 22,422 | 41,107 |
Östergötland.......................... | 84,118 | 44,567 | 15.785 | 9,731 |
Kalmar distrikt ...................... | 37,213 | 22,164 | 30,064 | 7,127 |
Skåne ................................ | 148,892 | 103,040 | 53,988 | 28,567 |
Göteborgs distrikt .................... | 68,939 | 83,248 | 46,457 | 19,763 |
Värmland-Närke...................... | 24,326 | 14,845 | 15,457 | 6,524 |
Ehuru dessa uppgifter endast äro approximativa, få de dock anses rätt
belysande för förhållandena. Stockholmsdistriktet är såväl beträffande vete
som råg ett typiskt underskottsdistrikt, och för kvarnindustriens förseende
med råvaror måste därför avsevärda kvantiteter spannmål inköpas från långt
bort belägna områden. Vad vete angår torde dock behovet kunna fyllas
från Östergötland och Närke samt Gotland, vilka landska]) hava sin huvudsakliga
avsättning till nämnda distrikt. För att fylla rågbehovet måste emellertid
kvarnarna inom nämnda distrikt företaga inköp ifrån Västergötland
och Kalmar län eller Skåne, allt efter förhållandena. Med avseende å vete
är även Göteborgsområdet ett underskottsdistrikt, som får komplettera sitt
behov huvudsakligen från Skåne.
Vad angår frågan, hur för här ifrågavarande ändamål avsedda lagerkvantiteter
av brödsäd lämpligen böra placeras synas sådana lagringsställen böra
utväljas, att de med lagerhållningen förenade kostnaderna må i görligaste
mån kunna hållas nere. Därjämte bör tillses, att lagerkvantiteterna förläggas
på sådant sätt, att icke kvarnindustrien genom tillkomsten av desamma
tillskyndas svårigheter. Ur sistnämnda synpunkt synes det jordbruksnämnden
böra eftersträvas, att kvantiteterna utplaceras i lagringsutrymmen, som
äro välbelägna i förhållande till kvarnar på sådant sätt, att kvantiteterna
Runna tagas i anspråk för tillgodoseende av kvarnarnas ordinära behov av
brödsäd av äldre skörd för inmalning i ny skörd. Samtidigt bör man söka
placera lagret inom eller i så nära grannskap som möjligt av de större produktionscentra
för brödsäd. Då nämligen ej sällan ovisshet torde komma
att råda rörande var lagrad spannmål kan komma att förmalas, kan en
förflyttning i större omfattning från produktionsdistriktet innebära risk att
få vidkännas fraktkostnader, som eljest kunnat undvikas.
I fråga om beredskapskvantiteten tillkommer emellertid vikten av att denna
förlägges på ur skyddssynpunkt lämpliga platser. I sistnämnda hänseende
har jordbruksnämnden inhämtat yttrande av rikskommissionen för
ekonomisk försvarsberedskap.
I sitt yttrande har rikskommissionen framhållit, att vid bedömandet av ett
spannmålslagers lämpligaste placering i händelse av krigiska förvecklingar
hänsyn bör tagas till de möjligheter de olika lagringsplatserna erbjuda en
eventuell fiende att sätta sig i besittning av eller förstöra den upplagrade
spannmålen. Ur bägge synpunkterna måste i allmänhet, säger kommissionen,
kustområdena anses vara oförmånligare än inlandet och av kuststräckorna
landets östra och södra kuster betecknas som mindre lämpliga än den
västra. Enligt främst nu angivna principer har rikskommissionen, efter
granskning av en förteckning över samtliga nu förefintliga lagerlokaler för
Kungl. Maj:ts proposition nr 239-
21*
brödsäd med undantag för kvarnarnas lagringsutrymmen, funnit följande
orter och områden såvitt möjligt icke böra ifrågakomma vid förvaring av ett
beredskapslager:
Stockholms stad,
Oxelösund,
Norrköping,
Gotlands län,
Blekinge läns kuststräcka,
Kristianstads län,
Malmöhus län.
För den händelse likväl utrymmen inom ovan angivna orter och områden
skulle behöva tagas i anspråk, har kommissionen givit anvisning å vissa
sådana.
I detta sammanhang må lämnas följande sammanställning över fördelningen
å olika län av svenska spannmålsföreningens innehav av vete och råg
per den 1 november 1935:
Svenska spannmålsföreningens lagersammandrag per den 1 november 1935:
Län |
| - a g e r | i t o | n |
Höstvete | V årvete | Råg | Summa lager | |
Stockholms .......................... | 29,549 | 698 | 6,211 | 36,458 |
Uppsala.............................. | 2,312 | 38 | — | 2,350 |
Södermanlands........................ | 5,704 | 614 | 1,522 | 7,840 |
Östergötlands ........................ | 11,198 | 5,673 | 5,509 | 22,380 |
Jönköpings............................ | — | — | 541 | 541 |
Kalmar .............................. | 4,225 | 3,850 | 7,138 | 15,213 |
Gotlands.............................. | 3,254 | 67 | 349 | 3,670 |
Blekinge.............................. | — | 170 | 2,137 | 2.307 |
Kristianstads.......................... | 6,930 | 1,519 | 5,373 | 13,822 |
Malmöhus............................ | 35,948 | 1,988 | 7,625 | 45,561 |
Hallands.............................. | 905 | 27 | 3,397 | 4.329 |
Göteborgs och Bohus.................. | 2,699 | 8 | 4,763 | 7,470 |
Älvsborgs ............................ | 699 | 245 | 3,977 | 4,921 |
Skaraborgs.................. ;........ | 7,545 | 782 | 5,553 | 13,880 |
Värmlands............................ | 275 | 3 | 2 | 280 |
Örebro .............................. | 3,504 | 139 | 2,155 | 5,798 |
Västmanlands ........................ | 4,649 | 514 | 1,592 | 6,755 |
Kopparbergs.......................... | 90 | — | — | 90 |
Gävleborgs............................ | 2,432 | 5 | — | 2,437 |
Summa | 121,918 | 16,340 | 57,844 | 196,102 |
Till förestående tabell må anmärkas, dels att av det angivna råglagret å
57,844 ton till export försålts men ännu ej levererats 10,360 ton, dels att av
1933 års skörd i lager ingå 25,245 ton vete och 2,851 ton råg men att desamma
i övrigt utgöras utav spannmål av 1934 års skörd.
Kostnaden för anordnande av ett reservlager av brödsäd.
Av svenska spannmålsförcningen utbetalade ersättningar. Förut har omnämnts,
att det är först under de senaste åren som för vårt lands vidkommande
någon närmare erfarenhet vunnits rörande långtidslagring av brödsäd,
samt att sådan lagring egentligen förekommit endast i fråga örn spann
-
22* Kungl. Maj:ts proposition nr 239-
mål, som svenska spannmålsföreningen jämlikt sitt kontrakt med staten hatt
att inlösa. Med anledning härav äro erfarenheterna beträffande kostnaderna
för sådan lagring mycket begränsade. .
Då Svenska spannmålsföreningens berörda lagringsverksamhct började,
antogs denna icke behöva taga större omfattning än att utrymmena vid föreningsmedlemmarna
tillhöriga kvarnar i stort sett skulle förslå för lagringen.
Enligt de först antagna stadgarna för föreningen var medlem skyldig att intill
dess två tredjedelar av de utrymmen för lagring, varöver medlemmen
förfogade, blivit belagda med svensk spannmål av vete och råg, varje alfor
föreningens räkning mottaga, lagra och vårda den svenska spannmål,
föreningen jämlikt avtalet med staten inköpt under juni och juli månader
samma år. Vid ifrågavarande lagring ansvarade medlemmen för kvantitetsvikten
av mottagen spannmål med avdrag av 1li procent för varje påbörjad
månad. Den ersättning kvarnarna erhöllo för denna lagring var reglerad
genom följande bestämmelser i stadgarna. o
För lagring, skötsel och försäkring av sådan spannmål, som medlem fran
föreningen inköpte under juni, juli och augusti 1932 eller som åter för föreningens
räkning utlossades, ägde medlem av föreningen erhålla ersättning
med 12 öre per 100 kilogram spannmål för varje påbörjad månad, samt,
vid utlossning, ytterligare 20 öre för varje 100 kilogram. Kvarnarna ansvarade
för kvaliteten hos den lagrade spannmålen. För sådan hos kvarnarna
lagrad spannmål, som dessa av föreningen köpte först efter den 1
september, utgick icke någon lagringsersättning.
För år skulle ifrågavarande lagringsersättningar hava motsvarat i rena
lagringskostnader jämte utlastningsersättning 1 krona 64 öre för deciton
och i ersättning för svinn 3 procent av spannmålens värde, eller, vid ett
spannmålspris av 16 kronor för deciton, 48 öre per år och deciton. Tillhopa
utgör detta 2 kronor 12 öre för år och deciton. Emellertid bör det
i detta sammanhang observeras, att den lagring, för vilken dessa ersättningar
skulle utgå, beräknades i huvudsak fullgöras endast under sommaren
och de första höstmånaderna, alltså under den tid av året, då skötseln av
spannmålen är svårast och kvalitetsriskerna störst.
År 1932 ändrades huvudsakligen på grund av praktiska skäl lagringsersättningarna
så, att den totala ersättningen för år och deciton kom att
uppgå till ungefär 2 kronor 8 öre vid ett spannmålspris av 16 kronor för
deciton. Samtidigt skedde emellertid den ändringen, att^ lagringsersättning
skulle utgå jämväl för all av kvarnarna återköpt spannmål.
År 1933 kom lagringsfrågan i ett helt nytt läge. 1932 års skörd gav ett
överskott av såväl vete som råg, och därigenom förslogo icke kvarnarnas
lagerutrvmmen, utan spannmålsföreningen måste träffa avtal om lagring
även med vissa spannmålshandlare. Då kunde lagringsersättningarna icke
längre hållas nere vid ovan anförda belopp, utan lingö väsentligt höjas och
då även för lagringen hos kvarnarna. Ehuru ersättningarna växlat, hava
desamma dock huvudsakligen utgått med 2/3 öre för dag och deciton för
lagring, skötsel och försäkring, med 30 öre för in- och utlastning samt med
0.01 procent för dag för svinn, utgörande för år och deciton, vid ett spannmålspris
av 16 kronor för deciton, 3 kronor 28 öre. Härjämte utbetalades
en mottagningsersättning örn 5 öre för deciton samt i vissa fall körningsersättning
med 10 öre för deciton.
Sistberörda relativt höga lagringskostnader hava vid de avtal om lagring,
som av spannmålsföreningen ingåtts, innevarande höst kunnat nedbringas
rätt väsentligt. En orsak till att kostnaderna hittills för lagring av brödsäd
blivit rätt höga torde bl. a. hava varit, att man tidigare saknat erfarenhet
rörande de risker ut kvalitetssynpunkt, vilka kunde vara förbundna med lag
-
23*
Kungl. Maj.ts proposition nr 239-
ling under längre tid. De hittills utgående ersättningarna få därför till väsentlig
del anses hava utgjort riskpremier i händelse av försämring i högre
eller lägre grad av spannmålen. Såsom framgår av det förut återgivna
yttrandet av professor Åkerman rörande kvalitetsförändringar vid lagring
av spannmål äro emellertid kvalitetsriskerna icke stora, om spannmålen
ägnas tillbörlig skötsel och tillsyn. Riskpremien torde därför kunna
väsentligt nedbringas. Reservation måste dock alltjämt göras för det fall,
att det gäller omhändertagandet av en under ogynnsamma väderleksförhållanden
bärgad spannmål. Under de år, spannmålsföreningen haft långtidslagring,
har spannmålen nämligen varit av mycket god kvalitet, och lagringsriskerna
sålunda avsevärt mindre, än örn exempelvis vattenhalten hos
spannmålen varit jämförelsevis hög, och groddhalten legat på gränsen till
den tillåtna.
Lagringskostnaderna vid statens lagerhus. Mera ingående uppgifter rörande
de verkliga kostnaderna för lagring av brödsäd finnas tillgängliga
endast beträffande statens lagerhus och hava ställts till förfogande av statens
lagerhus- och fryshusstyrelse.
Enär kostnaderna för deciton inlagrad spannmål i väsentlig grad bero av
den genomsnittliga beläggningen under året, har den följande undersökningen
över statens lagerhus begränsats till de två senast avslutade räkenskapsåren,
vilka sammanfalla med budgetåren. Under desamma har medel
-
beläggningen uppgått till:
räkenskapsåret 1933/1934 .......... 15,892 ton och
räkenskapsåret 1934/1935 .......... 12,345 ton.
Maximalt kunna statens nuvarande sex lagerhus intaga 18,000 ton, varför
den genomsnittliga beläggningen under räkenskapsåret 1933/1934 får anses
synnerligen tillfredsställande.
Utgifterna under räkenskapsåren 1933/1934 och 1934/1935 vid samtliga
statens lagerhus framgå av nedanstående tablå:
Sammandrag för statens spannmålslagerhus utgifter för tiden
V7 1933—*°/s 1935.
| »/7 1933— »/, 1934 | */, 1934-“/, 1935 |
Löner till föreståndare...................................... | 20,375: — | 19,600: — |
> > arbetare ........................................ | 43,196: 89 | 52,090: 01 |
Elektrisk energi .......................................... | 14,119:35 | 18,131: 40 |
| 414:40 | 5,433: 70 |
Förbrukningsartiklar ...................................... | 1,661:39 | 1,854: 31 |
Diverse utgifter............................................ | 1,030: 80 | 1,723:55 |
| 4,892: 99 | 6,249:90 |
| 1,537:90 | 1,618: 60 |
Järnvägsräls och vägunderhåll.............................. | 1,032: 08 | 2,131: 63 |
Underhåll av inventarier .................................. | 3,415:17 | 7,296:79 |
> > byggnader.................................... | 27,134:15 | 20,289:14 |
Summa utgifter | 120,038: 44 | 137,301:44 |
Gemensamma utgifter för lagerhusen........................ | 865: 99 | 199:85 |
Summa driftskostnader | 120,904: 43 | 137,501:29 |
24*
Kungl. Maj:ts proposition nr 239-
Vid varje lagerhus äro fast anställda en föreståndare och två arbetare. Vid
behov utökas denna personal med arbetare av mer tillfällig karaktär. I övrigt
må i samband med uppgifterna i tabellen i fråga anföras följande omständigheter,
till vilka hänsyn bör taeas vid en beräkning av de verkliga lagringskostnaderna.
Under räkenskapsåret 1934/1935 hava vid lagerhusen i Linköping, Klagstorp
och Tomelilla utförts vissa arbeten för Svenska spannmålsföreningens
räkning, vilka ersatts enligt särskilt mellan lagerhusstyrelsen och föreningen
träffat avtal. De för detta räkenskapsår redovisade torkningsavgifterna härröra
till större delen härifrån. Vad angår utgifterna för ifrågavarande arbeten,
har av lagerhusinspektören uppgivits, att de böra anses fördela sig
sålunda:
a) arbetslöner............................ 8,500 kronor
b) elektrisk energi........................ 4,000 »
c) bränsle ..................... 5,000 »
Summa 17,500 kronor.
Dessa kostnader böra sålunda såsom varande av rent extra ordinär natur
i förevarande sammanhang fråndragas utgifterna under räkenskapsåret 1934/
1935. Vidare bör anmärkas, att de under räkenskapsåren 1933/1934 och
1934/1935 upptagna posterna »Underhåll av byggnader» och »Underhåll av
inventarier» äro osedvanligt höga. Tillhopa utgöra de för de båda räkenskapsåren
30,549: 32 respektive 27,585: 93 kronor. Genomsnittligt för tio
år hava dessa kostnader stannat vid 8,331: 93 kronor och böra därför rätteligen
kostnaderna för underhåll av byggnader och inventarier för räkenskapsåren
1933/1934 och 1934/1935 reduceras med 22,217:89 respektive
19,254 kronor för att man skall komma fram till den storlek för sagda poster
som enligt berörda tioårsmedeltal kan anses såsom ordinär. Däremot böra
till de enligt tablån redovisade kostnaderna läggas utgifter för tomthyra,
avskrivning och ränta å anläggningskapital samt brandförsäkring. Då taxeringsvärdet
å de sex statliga lagerhusen tillhopa utgör omkring 900,000
kronor, torde ifrågavarande kostnader kunna beräknas på följande sätt:
Räkenskapsår
1933/1934 1934/1935
Tomthyror:
550:— kronor per lagerhus och år (med avdrag för
tidigare upptagna kostnader).................... 2,071:68 2,417:58
Avskrivning och ränta:
10 % å 900,000: — kronor ........................ 90,000: — 90,000: —
Brandförsäkringar:
För byggnaderna 1.6 °/00 å 900,000:— ............ 1,440:— 1,440: —
För spannmålen 2.5 °/00 å medelbeläggningen ...... 7,946: — 6,172: 50
Summa 101,457:68 100,030:08.
Med iakttagande av vad här ovan sagts skulle utgifterna för räkenskapsåren
1933/1934 och 1934/1935 sålunda uppgått till 199,278: 75 respektive
200,577:52 kronor. Trots en väsentligt större beläggning under det första
av dessa år, bliva utgifterna ungefärligen desamma, vilket förklaras därutav,
att de fasta kostnaderna för ett magasin av sådan typ, som kommit
till användning för statens lagerhus, äro de ojämförligt största. Lagringskostnaderna
för deciton genomsnittligt inlagrad spannmål och år hava under de
båda räkenskapsåren uppgått till:
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
25*
under räkenskapsåret 1933/1934 ........ 1:25 kronor, och
» » 1934/1935 ........ 1:62 > .
Enligt vad som under hand inhämtats från lagerhusinspektören torde medelbeläggningen
under räkenskapsåret 1933/1934 ungefärligen svara emot
den beläggning, man skulle kunna uppnå, om statens lagerhus anlitades för
uppläggande av ett beredskapslager, vilket årligen skulle utbytas. För sådant
fall skulle man alltså kunna räkna nied självkostnader för lagringen
av omkring 1: 25 kronor för deciton och år. Härtill komma emellertid vid
en lagring i egen regi vissa kostnader, vilka icke kunna rubriceras som direkta
utgifter. Därmed åsyftas i första hand lagringssvinnet, vilket enligt
spannmålsföreningens stadgar beräknats till 0.01 procent för dag och deciton.
Vid ett spannmålspris av 16 kronor för deciton torde vid lagring å statens
lagerhus kostnaden för svinn kunna begränsas till 25 öre för deciton och år.
Tillhopa skulle sålunda kostnaderna för spannmålens lagring, inberäknat
svinn, vid utbyte av spannmålen en gång årligen uppgå till 1 krona 50 öre
för deciton och år.
Vad nu anförts rörande kostnaderna för lagring i statens lagexhus har, såsom
ovan nämnts, erhållits som genomsnittsresultat för samtliga dessa lagerhus
under år med mycket god beläggning. Efter en mera ingående granskning
av driftsresultaten vid två av de statens lagerhus, intill vilka svenska
spannmålsföreningen låtit uppföra provisoriska lagerlokaler, hava de totala
lagringskostnaderna, inberäknat kostnad för svinn, vid en genomsnittlig beläggning
under året av 6,000 ton kunnat beräknas till inalles omkring 1 krona
35 öre för deciton och år. Ytterligare må nämnas, att eix i samråd med
lagerhusinspektören uppgjord beräkning visat, att vid full beläggning (7,000
ton) av ett sådant statens lagerhus, som är försett med ett extra bottenmagasin,
lagringskostnaden, likaledes med inräknande av kostnaden för svinn,
under förutsättning av så god kvalitet hos den lagrade spannmålen, att vai-je
år endast halva lagret behöver utbytas, torde kunna nedbringas till 1 krona
4 öre för deciton och år.
Emot dessa beräkningar kan givetvis den anmärkningen göras, att man i
desamma icke medtagit kostnader för nedtorkning av den spannmål, som
ligger i de egentliga lagerhusen. Kostnaderna härför skulle belöpa sig på
omkring 22 öre för deciton, enligt vad lagerhusinspektören på grundval av
ingående undersökningar häröver meddelat. Så länge vattenhalten hos den
inlagrade spannmålen icke överstiger 17 procent, är enxellcrtid i rissellagerhus
någon nedtorkning ej nödvändig. Är vattenhalten högre, giva emellertid
pristilläggen för nedtorkning till 17 procent ersättning för torkningskostnaderna,
och dessutom äro hektolitervikterna hos spannmål med så
hög vattenhalt i allmänhet icke högre, än att nedtorkningen medför pristillägg
för förhöjd hektolitervikt. Med anledning av dessa förhållanden torde
man för den lagring, som nu avhandlats, kunna stanna vid den anförda kostnaden
av respektive 1 krona 50 öre, 1 krona 35 öre och 1 krona 4 öre för
deciton och år.
Lagringskostnaderna vid enskilda lagerlokaler. I det föregående hava kostnaderna
för lagring i statens lagerhus i händelse av en relativt jämn beläggning
blivit undersökta. För här ifrågavarande utredning är det emellertid
av vikt ali söka utröna, vilka kostnaderna för lagring av brödsäd kunna Idiva
tiven beträffande andra lokaler, dill ledning teir clt sådant bedömande föreligga
emellertid icke några bokföringsresultat liknande de statliga lagerhusens.
Man får därför söka anlita andra vägar för att nå fram till antagbara resul
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 239-
tat och vill jordbruksnämnden därvid framför allt åberopa vissa inom svenska
spannmålsaktiebolaget företagna beräkningar.
Bolaget har därvid utgått ifrån, att lagringen skall verkställas med nedtorkad
och säckad spannmål i ett relativt provisoriskt magasin med en botten
av ungefär samma typ som de magasin, svenska spannmålsföreningen låtit
uppföra intill några av statens lagerhus. I lagerlokalen, som beräknats för
en kapacitet av omkring 3,000 ton, skola finnas torknings-, rensnings- och
staplingsmaskiner ävensom erforderliga utlastningssilos m. m. Bolaget beräknar
anskaffningskostnaderna för ett sådant magasin inklusive maskiner
och tomt, uppfört med billigaste arbetslöner, material och tomtpriser till
70.000 kronor. Å de platser, som med hänsyn till transportkostnaden skulle
vara för lagring mera önskvärda, torde man i allmänhet få räkna med dyrare
byggnadsförhållanden, motsvarande en sammanlagd kostnad av omkring
84.000 kronor. Belägenhet å kajtomt i hamn torde medföra ytterligare fördyring.
Med hänsyn till byggnadens provisoriska karaktär och det rätt avsevärda
slitaget hos maskinerna beräknar bolaget vidare, att kostnaderna
för ränta, amortering och underhåll böra avvägas så pass högt som till 15
procent av den totala anläggningskostnaden. Med utgångspunkt från förenämnda
kostnadssiffra 70,000 kronor utgör detta för år 10,500 kronor eller
35 öre för deciton av lagringskapaciteten. Bolaget räknar vidare med, att
lagret måste ägnas en fast tillsyn, som för år beräknas till 1,500 kronor eller
5 öre för deciton av lagringskapaciteten. Nu nämnda kostnader skulle vara
de fasta utgifterna, vilka måste beräknas utgå antingen lagerlokalen är belagd
eller icke. De kunna därför lämpligen rubriceras som hyreskostnad
och skulle totalt uppgå till 40 öre för deciton av lagringskapaciteten och år.
Vad angår de rörliga kostnaderna utgöras de av i första hand utgifter för
in- och utlastning från eller till laståkdon eller järnvägsvagn. Kostnaderna
härför torde få uppskattas till genomsnittligen 20 öre för deciton. Förtorkning,
stapling och rensning torde kostnaderna få beräknas till 38 öre för deciton,
varvid bolaget ansett, att arbetskostnaderna för torkning och stapling uppgå
till 24.5 öre för deciton, för kraft och bränsle till 12.5 öre för deciton samt för
olja till cirka 1 öre för deciton.
Vid spannmålens rensning, torkning och skötsel uppstår ett svinn som
bolaget genomsnittligt beräknat till 1.2 procent av spannmålens värde eller
omkring 20 öre för deciton. Kostnaderna för assurans beräknas till 5 öre
för år och deciton. De totala lagringskostnaderna kunna med utgående
ifrån vad nu sagts angivas sålunda:
Lagerhyra, inklusive tillsyn.................. 40 öre/dt
In- och utlastning .......................... 20 » »
Torkning, stapling och rensning ............ 38 ■ »
Säckkostnad ................................ 25 * »
Svinn ...................................... 20 » »
Assurans.................................... 5 » »
Summa 148 öre/dt.
Såsom ovan nämnts, avser den här beräknade lagerhyran, 40 öre för deciton
och år, lagring under gynnsamma förhållanden, varför man under annan
förutsättning bör räkna med någon ytterligare kostnad. Vad angår den beräknade
kostnaden för svinn sammanhänger den delvis med nu gällande prisreglering
för vattenhalt. Vid en nedtorkning av spannmål med 1 procent i
vattenhalten blir viktförlusten icke 1 procent, vartill pristillägget uppgår,
utan inemot 1.2 procent. Nedbringas vattenhalten 4 procent, uppstår sålunda
Kungl. Maj.ts proposition nr 239-
21*
en viktförlust på omkring 0.8 procent, för vilken ingen ersättning utgår. Om
prisregleringsskalan ändras i överenstämmelse härmed, kan svinnet sålunda
nedbringas till 0.4 procent eller högst 7 öre för deciton och år. Vidare bär
bolaget i sina beräkningar utgått ifrån, att ifrågavarande prisregleringsskalor
ändras därhän, att pristillägg erhålles ned till en vattenhalt av 13 procent
i stället för till nuvarande U procent. Vidtagas nu omförmälda förändringar
i prisregleringsskalorna, skulle sådan lagring, varom nu är fråga,
kunna genomföras till en kostnad, för den händelse utbyte sker under loppet
av ett år, av omkring 1 krona 35 öre för deciton och år, samt för den händelse
att utbyte sker under loppet av två år, av omkring 1 krona 3 öre för
deciton och år.
I avseende å kostnaderna för lagring i magasin av permanent karaktär
och då närmast silosmagasin må anföras följande. I fråga om dylika lokaler
gäller generellt, att anläggningskostnaderna äro relativt stora, men att
i stället, örn magasinen utrustas nied moderna transportanläggningar o. s. v.,
såväl skötsel som transportkostnader bliva i hög grad nedbringade. Detta
innebär, såsom fallet var nied de statliga lagerhusen, att de fasta kostnaderna
bliva relativt höga, under det att de rörliga kostnaderna äro ganska
små.
Några driftsresultat från silosmagasin hava icke varit tillgängliga. Under
hand har emellertid jordbruksnämnden hos svenska spannmålsaktiebolaget
inhämtat, att kostnaderna för lagring i silosmagasin skulle bliva ungefärligen
desamma som vid lagring i enklare lokaler.
Denna uppgift grundar sig på anbud från olika kvarnföretag, vilka meddelat,
att kostnaderna för lagring under ett år, inklusive svinn, skulle utgöra
mellan 1 krona 50 öre och 1 krona 89 öre för deciton. Därvid hava
företagen avsett att under lagringstiden ansvara för spannmålens kvalitet.
För långtidslagring i silos kunna kostnaderna icke nedbringas i samma
grad som vid lagring i provisoriska lokaler, enär, såsom nyss sades, de fasta
kostnaderna utgöra den ojämförligt större delen av totalkostnaderna.
Andra utgifter än lagringskostnader. Givetvis är hållandet av ett spannmålslager
förenat med andra utgifter än de rena lagringskostnaderna. Därvid
må i första hand påpekas, att lagringen alltid är förbunden med en kvalitetsrisk,
beträffande vars storlek man emellertid näppeligen ännu äger tillräcklig
kännedom. Redan tidigare har dock framhållits, att denna risk uppenbarligen
är avsevärt mindre, än vad man hade anledning befara den
gång, då spannmålsföreningen började med sin långtidslagring. Den omständigheten,
att man bör räkna med viss kvalitetsrisk, innebär givetvis ej
att spannmål i viss utsträckning städse blir förstörd vid lagring. Ofta uppkomma
nämligen extra kostnader därigenom, att spannmålen angripes av
skadeinsekter och dessas larver ävensom på annat sätt skadas. För att i
dylika fall återställa spannmålen i leveransgillt skick erfordras extra skötsel
och måhända även förnyad torkning. I den mån dylikt arbete befinnes påkallat,
drager detsamma lätt kostnader på upp till 30 å 40 öre för deciton.
Dessutom kan spannmålen genom dylika skador eller annorledes, även
örn den alltjämt får anses som kvarngill, erhålla ett minskat värde i förhållande
till fullt oskadad spannmål. Vidare hör uppmärksammas, att här
ifrågavarande risk (ikar nied lagringstiden i motsats till vad fallet är beträffande
de egentliga lagringskostnaderna, vilka såsom ovan visats i .stället
tendera att minska allteftersom lagringstiden framskrider. För lagring under
ett år har spannmålsbolaget uppskattat att kvalitetsrisken motsvarar
genomsnittligt en kostnad av 12 å 13 öre för deciton. Under ett andra lag
-
28''
Kungl. Maj:ts proposition nr 239-
ringsår bör risken värderas till det dubbla beloppet. Skall nian därför räkna
med en tvåårig lagringstid, torde här ifrågavarande riskpremie icke kunna
beräknas lägre än till omkring 20 öre för år och deciton lagrad spannmål. Måhända
torde dock vid lagring i egen regi, då risken blir fördelad på jämförelsevis
stora myckenheter lagrad spannmål, de verkliga utgifterna för extra
skötsel och torkning m. m. icke komma att uppgå till här omförmält belopp.
Oberoende utav placeringen av ett reservlager har man vidare att räkna
med vissa transportkostnader. I vissa fall kunna dessa visserligen nedbringas
till ett ringa belopp på grund av att lagringslokalerna äro mycket lämpligt
belägna ur transportsynpunkt men i dylika fall torde man sorn regel,
enligt vad förut anförts, böra räkna med något högre utgifter för lagringen
än vad ovan angivits, enär dylika lagerlokaler då i allmänhet draga rätt
dryga tomtkostnader. Självfallet är det omöjligt att exakt ange något belopp,
med vilket de egentliga lagringskostnaderna för deciton lagrad spannmål
komma att ökas antingen på grund av lagerlokalernas bättre belägenhet ur
transportsynpunkt eller på grund utav erforderliga transportkostnader. Hänsyn
får härvid jämväl tagas därtill att örn utbyte av spannmål av kvarnar
eller lagerkällare, på sätt tidigare anförts, kan ske, detta kommer att nedbringa
transportkostnaderna. Försiktigheten bjuder dock, att genomsnittligt
för deciton lagrad spannmål per utbyte och år icke räkna med lägre transportkostnad
än 60 öre.
Den spannmål, som skall uppläggas å beredskapslager, torde av spannmålsbolaget
böra övertagas till ett pris svarande mot vad som skulle erhållas vid
en realisation nu av motsvarande kvantitet. Detta pris torde i genomsnitt
utgöra 10 kronor per deciton. Anvisas för övertagandet av beredskapslagret
ett engångsanslag på budgeten lär det enligt vanliga budgetprinciper icke
komma ifråga, att sedermera i årskostnaderna för lagrets vidmakthållande
inräkna särskild post för ränteutgifter. Då det emellertid enligt nämndens
mening är av vikt att få en överblick över de verkliga kostnaderna, anser sig
nämnden därför i detta sammanhang böra taga hänsyn även till ränteutgifterna.
Härvid kan ifrågasättas, huruvida man icke borde räkna med den
laga räntesats som spannmålsföreningen nu har att erlägga till riksgäldskontoret
för från detsamma upplånade medel. Då här ifrågavarande lagring
emellertid avser längre tid än sex månader, har nämnden funnit det riktigare
att räkna med den räntesats, till vilken staten nu kan erhålla långfristiga lån
eller omkring 3 1j2 °/o. För deciton lagrad spannmål och år vid ett spannmålspris
av 10 kronor per deciton motsvarar detta i runt tal 35 öre.
Inkomster vid lagringen. I samband med den lagring, som under de senaste
åren ägt rum, hava lagerhållarna åtminstone i åtskilliga fäll kunnat
tillgodogöra sig vissa inkomster till följd av »kvalitetsförbättring» under lagringstiden
av lagrad spannmål. Uttrycket kvalitetsförbättring är i detta sammanhang
måhända icke fullt adekvat. Någon egentlig kvalitetsförbättring
med hänsyn exempelvis till spannmålens bakningsduglighet eller dess användbarhet
som kvarnvara förekommer nämligen knappast bortsett ifrån
efternrognaden under hösten. Däremot medgiver gällande prisregleringsbestämmelser
den möjligheten, att för den spannmål, sorn utlastas, på grund av
skötseln och rensningen under lagringstiden, prisregleringen bliver förmånligare,
än då spannmålen intogs till lagring. Genom de förändringar, som
vidtagits med dessa prisregleringsskalor, samt allteftersom leverantörerna av
spannmål bliva mer förtrogna med desamma, elimineras alltmer möjligheterna
till dylik kvalitetsförbättring. Det torde därför vara välbetänkt att icke i
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
29*
samband med dessa beräkningar över lagringskostnaderna taga någon hänsyn
till de inkomster, som på grund utav prisregleringsbestämmelserna måhända
i vissa fall alltjämt äro tänkbara.
Slutligen måste i detta sammanhang ett annat förhållande beaktas. Såsom
tidigare antytts har vete av gammal skörd på hösten ett visst mervärde i förhållande
till vete av ny skörd, innan detta senare hunnit eftermogna och därigenom
erhålla full bakningskraft. Därigenom föreligger givetvis en möjlighet
för det organ, som handhar ett reservlager, att utfå något högre priser, än vad
organet självt betalat, då spannmålen inköptes. Svenska spannmålsföreningen
har också under de gångna åren örn hösten som regel för begränsade
myckenheter gammalt vete erhållit priser, som något överstigit marknadspriserna.
Å andra sidan kan man givetvis komma i det läget, att man vid
utbyte av spannmål i ett reservlager icke kan utfå lika höga priser som de,
man måste erlägga för inköp av ny spannmål. Dessutom kunna marknadsförhållandena
även vid nuvarande form för spannmålsreglering från det ena
året till det andra vara underkastade så stora förändringar, att man icke
torde böra räkna med att genomsnittligt kunna utfå några överpriser för den
lagrade spannmålen.
Sammanfattning rörande lagringskostnaderna. Den nu förebragta utredningen
ger vid handen, att kostnaderna för hållandet av ett reservlager med
säkerhet bliva avsevärt lägre, än vad man tidigare haft anledning förmoda.
Sammanfattningsvis kunna samtliga med lagerhållningen förenade kostnader
angivas sålunda:
| Kostnader i öre för deciton och år | |
| vid hållande av ett reservlager, som | |
| utbytes varje år | utbytes vart an-nat år |
Lagringskostnad inklusive svinn ............. .......... | 135 | 110 |
Lagringsrisk.............................. | 13 | 20 |
Transportkostnad .................... | 60 | 30 |
Räntekostnad......................... | 35 | 35 |
Summa | 243 | 195 |
Enär man torde kunna utgå ifrån att utbyte av ett dylikt reservlager behöver
ske endast vart annat år eller kanske rättare uttryckt med hälften varje
år, bör man här närmast räkna med den lägre lagringskostnaden, 1 krona
95 öre för deciton och år eller om räntekostnad ej medräknas 1 krona 60 öre
för deciton och år.
Den sålunda framräknade lagringskostnaden är närmast att anse som ett
självkostnadspris vid lagring i egen regi. Till grund för beräkningarna ligga
vidare faktiska förhållanden under några år, då kvaliteten hos den lagrade
spannmålen varit särskilt god. Även örn hänsyn tages till att förutsättningarna
för lagringen kunna ställa sig mindre gynnsamma, vill det synas nämnden
som örn de totala kostnaderna för reservlagret, ifall räntekostnaden ej medräknas,
icke böra överstiga 2 kronor för deciton.
I
30
Kungl. Majis proposition nr 239.
Statens jordbruksnämnds förslag.
Av vad i det föregående anförts framgår att man för närvarande har att
räkna med ett brödsädsöverskott av 265,000 ton, vilket av staten måste disponeras
på ett eller annat sätt. Enligt jordbruksnämndens mening skulle förefintligheten
av ett brödsädslager av 100,000 å 150,000 ton för vårt lands vidkommande
i en situation med avstängd import vara av synnerligt värde för
underlättande av den omläggning av distributionen och konsumtionen av
livsmedel, som i ett sådant läge bleve ofrånkomlig, samt för lugnande av vid
sådana tillfällen lätt uppkommande panikartad oro hos allmänheten. Jordbruksnämnden
har även funnit det ur spannmålsregleringens synpunkt kunna
vara av betydelse att hava tillgång till en mindre kvantitet vete och råg för
att därmed möjlighet må föreligga att bidraga till utjämning av de betydande
variationer i fråga örn kvalitet, som de svenska brödsädsskördarna äro underkastade,
eller för fyllande av sådan tillfällig knapphet i marknaden av svensk
brödspannmål, som understundom framträtt. Enligt vad den föregående utredningen
vidare giver vid handen skulle något hinder av teknisk art mot
uppläggande av ett mera permanent brödsädslager av ifrågavarande storleksordning
ej föreligga. Lämpliga lagringsutrymmen finnas sålunda inom
landet i erforderlig omfattning. Lagringens genomförande synes ej heller erbjuda
alltför stora svårigheter. Visserligen kan det utbyte av brödsäd, som
årligen måste ske, medföra vissa olägenheter av marknadsteknisk art men
dessa torde vid lämpligt handhavande av lagringsverksamheten ej behöva
bliva av avgörande betydelse. Vad slutligen kostnaderna för lagringens genomförande
angår, kunna dessa, om ränta ej medräknas, och under förutsättning
av god kvalitet hos spannmålen, förväntas icke komma att överstiga
2 kronor för år och deciton lagrad spannmål.
Med hänsyn till angivna förhållanden och med beaktande jämväl av nu
föreliggande utrikespolitiska situation vill jordbruksnämnden för sin del
föreslå, att av nuvarande innehav av brödspannmål en kvantitet av förslagsvis
150,000 ton tills vidare bibehålies i lager.
Av det sålunda föreslagna lagret avses en myckenhet av omkring 100,000
ton för tillgodoseende av behovet av ett brödsädsförråd ur beredskapssynpunkt.
Återstoden av lagret torde böra finnas tillgängligt för att användas i
utjämningssyfte.
Vid fördelningen av förenämnda kvantitet av omkring 100,000 ton å skilda
lagerutrymmen torde böra beaktas vad jordbruksnämnden i det föregående
anfört rörande placeringen av den i reservlagret ingående beredskapskvantiteten.
Till vilka andelar vete och råg böra ingå i nämnda kvantitet är en
fråga, som enligt jordbruksnämndens mening visserligen bör lämnas öppen,
så att möjlighet må föreligga att vid varje särskild tidpunkt beakta olika för
saken betydelsefulla omständigheter. Principiellt synes dock vete böra givas
företräde, då lagring av detta sädesslag ur olika synpunkter ställer sig fördelaktigare
än lagring av råg.
Beredskapskvantiteten torde så länge spannmålsregleringen fortbestår och
svenska spannmålsaktiebolaget fungerar såsom verkställande regleringsorgan
böra av praktiska skäl förvaltas av bolaget. Åt bolaget torde vidare böra uppdragas
att handhava de arbetsuppgifter, som för närvarande åvila statens
lagerhus- och fryshusstyrelse. Erforderliga föreskrifter i ämnet torde böra intagas
i kontrakt mellan staten och bolaget. Vid förvaltningen synas de utav
jordbruksnämnden i det föregående angivna synpunkterna böra beaktas.
Beträffande förvaltningen m. m. av den i utjämningssyfte för spannmålsaktiebolagets
räkning lagrade kvantiteten torde böra gälla vad härutinnan be
-
f
Kungl. May.ts proposition nr 239-
31*
träffande lagring av spannmål i allmänhet genom spannmålsaktiebolagets
försorg må föreskrivas.
Vad beträffar kostnaderna för lagringen av beredskapskvantiteten torde
dessa visserligen enligt vanliga budgetprinciper böra uppföras som en särskild
utgiftspost på budgeten men med hänsyn till ovan angivna organisation
av lagringen, som skulle innebära, att det organ, som handhar de med spannmålsregleringen
sammanhängande praktiska verkställighetsåtgärderna, komme
att förvalta jämväl beredskapskvantiteten, torde kostnaderna för lagring
av densamma få ingå bland detta organs övriga utgifter. Bestämmelserna i
6 § kontraktet mellan staten och spannmålsaktiebolaget angående spannmålsregleringens
handhavande synas sålunda böra gälla jämväl i fråga om ersättning
för ifrågavarande kostnader. Utgår man från att beredskapskvantiteten
skall uppgå till 100,000 ton samt att densamma övertages till ett pris
av 10 kronor för deciton, erfordras sålunda för uppläggande av denna kvantitet
i lager ett engångskapital av 10 miljoner kronor. Detta belopp torde böra
ställas till bolagets förfogande i form av anslag å riksstaten.