Kungl. Majlis proposition nr 230 (Proposition 1935:230)

Kungl. Majlis proposition nr 230.

Nr 230.

Kungl. Majlis proposition till riksdagen angående inrättande av
allmän flottled från Färnäsfjärden i Dalälven till Bottniska
viken; given Stockholms slott den 5 april 1935.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 5 april 1935.

Närvarande:;

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför efter gemensam
beredning med chefen för socialdepartementet:

I skrivelse den 26 september 1934 har domänstyrelsen hemställt, att
medel måtte anvisas för inrättande av allmän flottled från Färnäsfjärden
i Dalälven till Västlandsfjärden av Bottniska viken.

I ärendet hava yttranden avgivits den 2 februari 1935 av länsstyrelsen
i Kopparbergs län, den 15 februari 1935 av statens arbetslösbetskommisBihang
till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr nilo.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

sion, den 20 mars 1935 av riksräkenskapsverket och den 22 mars 1935 av
statskontoret. Vidare har den 7 februari 1935 ingivits en vid opinionsmöte
i Falun den 5 januari 1935 antagen resolution angående byggande
av nämnda flottled varjämte i ärendet avgivits en skrivelse den 11 mars
1935 av Johan Olsson i Vansbro med flera såsom ombud för till svenska
sågverksindustri arbetareförbundet anslutna arbetare.

Jag torde nu få underställa detta ärende Kungl. Maj:ts prövning.

Domänstyrelsen bar i sin förut berörda skrivelse anfört i huvudsak
följande.

Styrelsen, som tidigare haft sin uppmärksamhet riktad på svårigheterna
att till fullt tillfredsställande pris finna avsättning för virket från kronans
skogar belägna efter Dalälvens lopp från Siljan till havet, bade den
5 november 1928 hos länsstyrelsen i Uppsala län hemställt örn förordnande
för civilingenjören Nils Ribbing att med biträde av gode män förrätta
syn för inrättande av allmän flottled i den del av Dalälven nedanför Färnäs,
där sådan led icke funnes. Sedan syneförrättning angående företaget
påbörjats, bade det visat sig, att detta skulle få en vida större omfattning
än vad styrelsen tidigare beräknat. I första hand bade utredningskostnaderna
kommit att därav beröras. Styrelsen bade i anledning härav anhållit,
att för täckande av dessa kostnader, utöver de kostnader, som jämlikt
kungörelsen den 7 september 1920 angående gottgörelse till de i vattenlagen
omförmälda synemän och ombud vid syneförrättning rörande
allmänna flottleder skulle till dessa förrättningsmän utgå, få disponera
tillsammans 25,000 kronor av de till driftkostnader för statens domäner
anvisade medel. Genom särskilda Kungl. Majlis brev av den 14 februari
1930 och den 31 mars 1932 hade denna framställning bifallits.

Efter åtskilliga års undersökningar och handläggning vid Österbygdens
vattendomstol bade vattendomstolen den 7 juli 1934 meddelat utslag
i målet. Utslaget innehölle i huvudsak följande. Domänstyrelsen bade
berättigats att i enlighet med lörebragta ritningar och kostnadsberäkningar
inrätta allmän flottled från Klingforsen i Dalälven till Rörbackaviken
samt genom kanaler därifrån över land till Västlandsfjärden.
Kostnaderna för företagets genomförande hade tillsvidare bestämts till
1,700,000 kronor. Arbetena skulle vara utförda inom en tid av fem år från
utslagets datum. Anläggaren hade berättigats att, oavsett att utslaget
ej tagit åt sig laga kraft, genast igångsätta arbetena.

Som av det anförda franninge vore det betydande arbeten, som skulle
utföras. Statsskogarnas intresse vore visserligen framträdande, men det
allmänna intresset finge anses vida större. Sålunda komme i runt tal 6/e
av den beräknade virkestillsläppningen att förskriva sig från enskildas
skogar, medan allenast Ve vore att påräkna från de kronan tillhöriga skogarna.
Det vore under sådant förhållande knappast riktigt, att domänstyrelsen
engagerades alltför djupt i företaget, utan syntes riktigare att
detsamma bleve föremål för statligt ingripande. Styrelsen hade sökt inhämta
upplysning huruvida något intresse för arbetets utförande skulle
finnas hos statens arbetslöshetskommission. Styrelsen hade fått den uppfattningen,
att kommissionen icke ställde sig avvisande mot att utföra
anläggningen med domänstyrelsen såsom arbetsgivare. I anledning härav
hade styrelsen undersökt, huru stor del av anläggningskostnaden, som un -

Kungl. Majlis proposition nr 230.

der sådana förutsättningar skulle falla på arbetsgivaren, och därvid, utgående
från tidigare erfarenheter av samarbete med statens arbetslöslietskommission,
funnit, att av förut angivna beloppet, 1,700,000 kronor, omkring
810,000 kronor skulle utgöra arbetsgivarens andel. I sistnämnda belopp
inginge emellertid en av vattendomstolen icke beräknad kostnad för
ersättande av vissa trärännor med dylika av rostbeständig plåt. Styrelsen
vore av den uppfattningen, att företaget skulle lämpa sig synnerligen
väl såsom statligt reservarbete. Genom att detsamma utfördes såsom statligt
reservarbete vunnes den förmånen, att för flottleden icke återstode
något byggnadskapital att amortera. Detta skulle i hög grad underlätta,
att trafiken efter leden komrne i gång och att spekulationen å skogsprodukterna
från i ärendet förut berörda skogar ökades. Styrelsen finge
därför på det livligaste tillstyrka, att samtliga kostnader för företagets
genomförande måtte anvisas av särskilda statsmedel.

På grund av det anförda hemställer domänstyrelsen, att till styrelsens
förfogande måtte ställas ett belopp av 810,000 kronor att användas för
ifrågavarande flottledsanläggning.

Styrelsen ifrågasätter emellertid även, att statens arbetslöshetskommission,
i likhet med vad fallet varit med den s. k. Sotenkanalen i Bohuslän,
erhölle i uppdrag att helt utföra arbetet utan domänstyrelsen som arbetsgivare.
För sådant fall skulle å domänstyrelsen stanna kostnaderna för
dels marklösen och fiskeersättningar, 43,262 kronor 66 öre, och dels syn
och utredning jämte utgifterna i vattendomstolen, 32,070 kronor 13 öre,
eller tillsammans 75,332 kronor 79 öre. Skulle företaget utföras på detta
sätt, hemställer styrelsen, att sistnämnda belopp måtte anvisas av statsmedel.

Innan jag närmare ingår på vad i yttrandena anförts, torde jag få
lämna en redogörelse för vad vid syneförrättningen och vattendomstolen
förekommit i den mån det i detta sammanhang är av betydelse. Av i
ärendet ingivna handlingar framgår följande.

Allmän flottled i Dalälven sträcker sig ned till Färnäs, beläget vid Färnäsfjärden
inom Älvkarleby socken, Uppsala län, omkring 15 kilometer
uppströms älvens utflöde i Bottniska viken.

Från den allmänna flottleden finnas två enskilda över land framdragna
flottleder för framförande av virke ut till kusten, nämligen en tillhörig
Korsnäs sågverks aktiebolag, vilken framgår från Rämsön omkring 30
kilometer uppströms älvmynningen till bolagets anläggningar vid Karskär
öster örn Gävle, samt en tillhörig Stora Kopparbergs Bergslags aktiebolag,
vilken utgår från Färnäsfjärden till detta bolags anläggningar vid
Skutskär något väster örn älvens mynning.

I synemännens utlåtande framhålles, bland annat:

Av samtliga de norrländska större vattendragen, som utfölle i Bottniska
viken, vore Dalälven det enda, i vilket allmän flottled ej blivit inrättad
till havet. Orsaken därtill torde huvudsakligen vara att söka i förhållandena
i älvens nedersta del samt i havet utanför dess mynning.
Utanför utloppet läge nämligen havet öppet. Det måste därför betrak -

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

tas såsom omöjligt att för rimliga kostnader där inrätta ett virkesmagasin
av sådan stabilitet, att det kunde motstå havets påfrestningar vid hård
ostlig vind och dessutom erbjuda virket tillräcklig trygghet för att
kunna kvarliållas inom dess bommar. Man hade försökt att frigöra sig
från de svårigheter, som läge däri, genom att tänka sig att uppsamla
virket i magasin i älven nedom Älvkarleby kraftverk och där sammanlägga
det i havsflottar. Där funnes några långa älvsträckor, där vattenhastigheten
vid normal och lägre vattenmängd vore så ringa, att virke
skulle kunna magasineras. Men man hade därav föga nytta, då hopläggning
av flottgods i havsgående flottar icke utan allt för stora svårigheter
kunde försiggå i även svagt rinnande vatten. Därtill komme att
havsflottar svårligen kunde bogseras ner genom den strax ovan mynningen
belägna, tidvis starka strömmen. Förslaget att magasinera virke
i denna del av älven och att där bygga havsflottar för vidarebefordran ut
till havs stötte sålunda på allt för stora svårigheter. De försök, som
gjorts, hade övergivits. Med de svårigheter och risker, som naturförhållandena
sålunda uppenbarligen lade i vägen, vore det icke att förvåna
sig över att allmän flottled icke blivit inrättad till havet, utan att de
industrier, som velat vid kusten förädla virke från skogar kring Dalälven,
funnit fördelaktigare att från lämpliga platser vid älven bygga
kanaler över land till tryggade platser vid kusten och där anlägga sina
förädlingsverk. På detta sätt hade kanalerna till Skutskär och Gävlebukten
uppkommit.

Synemännen, som därefter uttalat sig angående olika av dem undersökta
sträckningar för upptagande av led till Västlandsfjärden, hava
funnit mest ändamålsenligt att framdraga leden från en vid Färnäsfjärden
befintlig vik, kallad Rörbackaviken, i ostlig riktning över Marma
skjutfält och vidare över Tämnarån till Västlandsf järden, där leden
skulle utmynna invid Snöskär omkring 700 meter sydost örn Snatrabodarna.
Rörande ledens framdragande i denna sträckning hava synemännen
åberopat ett vid förrättningen upprättat, medelst kartor och ritningar
åskådliggjort förslag, varav framgår, bland annat, att leden från
älven till Västlandsfjärden, omfattande en längd av något över 14 kilometer,
skulle inrättas såsom ränna utom å två sträckor, inom vilka leden
skulle anordnas såsom öppen kanal, den ena inom Sandby by med en
längd av 2m kilometer från mätningspunkten 7,050 meter till punkten
9,890 meter och den andra inom Snatra by med en längd av 0.5 kilometer,
att rännan genom Marma skjutfält skulle framdragas i öppet schakt
samt att över Tämnarån för flottningsrännan skulle läggas en bro i ett
spann örn 28 meter.

I sitt utlåtande hava synemännen vidare anfört, bland annat: I sin
ansökan angående syn för undersökning av ifrågavarande flottled uppgåve
domänstyrelsen orsaken till ansökningen vara en önskan att råda
bot för det uppgivna missförhållandet, att kronan på grund av bristande
konkurrens ej kunde erhålla ett tillfredsställande pris på virket
från kronans skogar inom Dalälvens flodområde. Genom öppnandet av
en allmän flottled från Dalälven till havet skulle konkurrensen örn virket
inom området stimuleras för såväl kronans som enskildas skogar.
Vid de sammanträden, som hållits under förrättningen, hade instämmanden
i ansökningen kommit från en mängd kommuner, skogsägareföreningar
och enskilda. Överjägmästaren And. Holmgren, vilken såsom
förordnat allmänt ombud deltagit i förrättningen, hade även införskaffat
uttalanden från praktiskt taget alla kommuner, som voro så be -

Kungl. Majds proposition nr 230.

lagua, att virket från inom dem belägna skogar kunde utdrivas elier utflottas
till Dalälven. Även dessa uttalanden syntes bekräfta riktigheten
av domänstyrelsens uppfattning örn betydelsen och behovet av inrättandet
av den ifrågavarande allmänna flottleden.

Från åtskilliga håll hade erinringar framförts mot företaget. Erinringarna
riktade sig såväl emot det påstådda behovet av ledén, som ock
mot de intrång av olika slag, den kunde komma att vålla. Från några
håll hade inkommit uttalanden, som motsade påståendena örn att virkespriserna
inom Dalälvens flodområde vore särskilt låga. Så hade Korsnäs
sågverks aktiebolag ifrågasatt riktigheten av talet örn de låga priserna,
åtminstone vad anginge övre Dalarna. Stora Kopparbergs Bergslags aktiebolag
hade verkställt en jämförelse mellan virkespriserna vid Sandslån
i Ångermanälven, Torsång och Färnäs i Dalälven samt i Klarälven, Vänern,
Fryken och Glafsfjorden samt härav ansett det vara bevisat, att
virket i Dalälven icke underbetalades. De nu nämnda erinringarna hade
icke åtföljts av direkta avstyrkanden. Sågverksindustrien vid Siljan
inuti Dalarna hade yppat farhågor för att företaget skulle först medföra
högre pris å timmer, varigenom sågverken, som redan nu arbetade under
synnerligen tryckta förhållanden, skulle tillfogas obotlig skada. Örn
sågverken på grund därav skulle nödgas nedlägga sin verksamhet, vore
det dock att förutse, att den därigenom minskade konkurrensen örn timret
i övre Dalarna skulle medföra en stark sänkning av priset på timret
därstädes. Vinsten av kanalens inrättande skulle sålunda bliva ingen,
varemot skada genom sågverkens nedläggande uppenbarligen skulle
uppstå. — Icke heller denna skrivelse innehölle emellertid något avslagsyrkande.
I en senare skrivelse hade Holmgren verkställt en utförlig redogörelse
för de priser, kronan oell enskilda erhållit vid försäljning av
skogsprodukter inom Dalälvens flodområde.

Holmgrens utredning, jämställd med de förut omnämnda uttalandena
från kommuner och enskilda, syntes visa, att prisbildningen å skogsprodukter
inom Dalälvens flodområde, särskilt den del därav, som läge
nedom Torsångs skiljeställe, icke undgått inflytande därav att avsättningen
av skogsprodukter i huvudsak vore begränsad till endast två företag.
Synemännen ansåge detta förhållande utgöra ett starkt skäl för
att tillstånd skulle lämnas att inrätta den ifrågavarande flottleden. Beträffande
de farhågor, som uttalats från sågverksindustrien vid Siljan,
vore det svårt att bedöma deras berättigande. Men då de allmänna flottledernas
uppgift vore att tjäna icke endast industrien, utan i samma mån
.även skogsbruket, kunde ej berättigade krav från det senare åsidosättas
på grund av invändningar från den förra. Synemännen funne därför
icke skäl föreligga att på grund av den nämnda industriens invändningar
förvägra tillstånd till företaget.

Synemännen hava undersökt, huruvida ej någon av de enskilda flottningskanalerna
från Dalälven till havet kunde apteras till allmän flottled.
Dessa flottningskanalers ägare vore berättigade att under flottningstid
från äilven avleda, Korsnäs sågverks aktiebolag 2.95 kubikmeter
i sekunden och Stora Kopparbergs Bergslags aktiebolag ö kubikmeter i
sekunden. Den ökning i flottgodsmängd, som inrättande av allmän flottled
skulle medföra, beräknades till P>00,000 kubikmeter fast mått om året.
Så stort tillskott kunde emellertid ingendera leden tåla. Ännu större
olägenhet skulle dock vållas genom de begränsade magns!nsutrymmena
vid deras utflöde i havet; och några lämpliga platser vid. kusten, dit
virke genom särskild ledning från någondera leden kunde föras, funnes

Kungl. May.ts proposition nr 230.

ej heller. Pä grund därav ansåge synemännen det icke vara möjligt att
inrätta flottled för allmän trafik i någon av de enskilda lederna.

Körande frågan, huruvida den föreslagna leden borde komma till stånd,
hava synemännen därefter i sitt utlåtande anfört: Beträffande den virkesmängd,
som kunde påräknas bliva flottad i kanalen, hade utredning verkställts
av Holmgren. Synemännen hade på grundval av denna utredning
ansett sig kunna räkna med en virkesmängd av 300,000 kubikmeter
fast mått per år. Denna virkesmängd vore av den storleken, att den medgåve
ett rationellt utnyttjande och en tillfredsställande amortering av
kanalen och de till densamma hörande övriga anordningarna. Av Holmgrens
uttalanden, liksom även av uttalanden under sammanträdena av
domänstyrelsens ombud, av länsjägmästare!! i Kopparbergs län Wilhelm
Dybeck samt av närvarande skogsägare och representanter för kommuner
och skogsägareföreningar hade bestyrkts, att företagets genomförande
vore av nöden för erhållande av tillfredsställande pris å skogsprodukter,
varpå skogsvården inom vattensystemet i hög grad vore beroende. Dess
genomförande måste därför anses bliva till såväl väsentligt gagn för de
därav berörda orterna som ock nytta för det allmänna. Av det sagda
framginge således, att flottleden kunde anläggas utan att olägenheter av
det slag, som i detta sammanhang kunde betraktas såsom väsentliga, uppstode
för andra. Att företaget även kunde genomföras utan oskälig kostnad,
framginge av de verkställda kostnadsberäkningarna.

Flottleden borde ingå i Nedre Dalälvens allmänna flottled. Den skulle
indelas i två flottledsdistrikt, omfattande: det övre grovskiljet och det
nedre flottleden till finskiljet samt detta till kanalen, kanalen samt magasinet
och området i övrigt i Yästlandsfjärden.

Synemännen hava slutligen anfört: Amorteringstiden för de å flottleden
nedlagda kostnaderna borde bestämmas till 15 år. Med ett anläggningskapital
för övre flottledsdistriktet av 20,000 kronor och för nedre
flottledsdistriktet av 1,330,000 kronor jämte 40,000 kronor i ersättningar för
mark med mera samt med en flottgodsmängd av respektive 2,000,000 och
1,000,000 reducerade enheter erhölles följande flottledsavgälder: övre distriktet
O.ios öre per reducerad enhet; nedre distriktet 14.n öre per reducerad
enhet. Fastställandet av amorteringsavgälderna torde dock ske först
efter besiktning enligt 13 kapitlet 1 § vattenlagen.

Synemännens utlåtande har underställts Österbygdens vattendomstols
prövning, varjämte besvär över detsamma anförts av dels vattenfalls*
styrelsen, dels Stora Kopparbergs Bergslags aktiebolag, dels arméförvaltningen,
dels ock åtskilliga enskilda personer.

Vattendomstolen har i sitt utslag den 7 juli 1934 lika med synemännen
funnit en utsträckning av allmänna flottleden i Dalälven ut till
havet vara av behovet påkallad och komma att medföra gagn för de längs
vattendraget belägna orterna och för det allmänna. Vidare har vattendomstolen
i likhet med synemännen ansett, att utsträckningen av flottleden
lämpligen icke borde ske i själva vattendraget ut till dess mynning
eller genom att för ändamålet toges i anspråk någon av de befintliga
enskilda flottlederna utan att för företagets genomförande vore mest
ändamålsenligt att upptaga en ny vattenled från älven österut till Västlandsf
järden.

Kungl. May.ts proposition nr 230.

Beträffande sträckningen av den nya leden har vattendomstolen funnit
densamma böra i huvudsak hava den av synemännen angivna. Vattendomstolen
har emellertid såtillvida varit av annan mening än synemännen,
att vattendomstolen bestämt, att flottleden skulle framgå i en
tunnel genom Marma skjutfält. Vattendomstolen har vidare i sitt utslag
lämnat närmare bestämmelser angående flottledens anläggande m. m.
Utförandet av anläggningarna och föreskrivna åtgärder har av vattendomstolen
överlämnats till domänstyrelsen. Beträffande anläggningskostnaden
förordnade vattendomstolen, att denna tillsvidare skulle anses
uppgå till 1,700,000 kronor, men att med beloppets slutliga fastställande
skulle anstå, tills besiktning enligt 13 kapitlet 1 och 2 §§ vattenlagen
ägt rum.

Över vattendomstolens utslag hava anförts besvär av vattenfallsstyrelsen,
Korsnäs sågverks aktiebolag, Stora Kopparbergs Bergslags aktiebolag
samt Nedre Dalelfvens flottningsförening.

Vattenöverdomstolen bar i utslag den 15 mars 1935 med endast
en mindre jämkning fastställt vattendomstolens utslag.

Ur de avgivna yttrandena må här återgivas följande.

Statens arbetslöshetskommission har funnit arbetet med den ifrågasatta
flottleden i huvudsak vara av den beskaffenhet, att det lämpade sig
till utförande såsom statligt reservarbete. Vad anginge vissa i företaget
ingående tunnelarbeten vid Marma skjutfält framhölle kommissionen,
att icke förrän efter närmare granskning av de konstruktioner, som voro
avsedda att användas, kunde bedömas, huruvida dessa arbeten vore lämpliga
som reservarbeten. Företaget borde belt komma till utförande på
det av domänstyrelsen först föreslagna sättet, nämligen för styrelsens
räkning med bidrag från denna. Bidraget borde utgå enligt samma grunder
som gällde för de statliga reservarbeten, som för närvarande vore under
utförande för styrelsens räkning. Med hänsyn till att flottleden icke
framginge över domänstyrelsen tillhörig mark, torde kommissionen emellertid
i förevarande fall kunna åtaga sig att helt bestrida kostnaderna för
arbetsledning och anordnande av erforderliga förläggningar. Kostnaderna
för upprättande av kostnadsberäkningar och arbetsritningar ävensom
kostnaderna för marklösen och fiskeersättningar m. m. borde bestridas
av andra än under kommissionens förvaltning ställda medel. — Därest
Kungl. Majit skulle finna förslaget lämpligen böra utföras på sätt
domänstyrelsen alternativt ifrågasatt, hade kommissionen intet att erinra
häremot. I sådan händelse syntes likväl kommissionen böra erhålla ersättning
med belopp, som svarade mot domänstyrelsens bidrag enligt det
förstberörda alternativet.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län, som förordat flottledens anläggande,
har i sitt yttrande — mod anledning av att i den allmänna diskussionen
angående densamma anförts, att den skulle verka förödande på den trä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

varuiindustri, som vuxit upp i länet — länmat en framställning av denna
industris uppkomst ock utveckling samt betydelse i ekonomiskt oell socialt
avseende för länet.

Länsstyrelsen Ilar i detta hänseende anfört i huvudsak följande.

Inom Dalälvens flodområde förefunnes en betydande träförädlingsindustri,
avseende såväl försågning sorn framställning av pappersmassa.
JJen overvagande delen av sågverksrörelsen vore förlagd till öster- och
Västerdalarna. Denna industri hade inga gamla anor. Först i början av
lSJU-taiet i samband med anläggande av Mora-Vänerns järnväg hade de
orsta för export, avsedda sågverken byggts. Genom uppkomsten av en
sågverksindustri i övre Dalarna hade konkurrensen örn timret ökats var*7
f°Ijt stfgrade inkomster av skogsbruket och ökade tillfällen till arbetsförtjänst
för befolkningen. Under de första 15—20 åren hade tillverkats
och exporterats praktiskt taget endast sågad vara. För omkring 30 år
sedan hade inlandsverken börjat anlägga hyvlerier och söka sig även
andra marknader än deni med utfrakt över Kristinehamn—Göteborg För
närvarande vidareförädlade i stort sett samtliga sågverk i öster- och
Vasterdalarna huvudparten av sin försågning.

Som en följd av efterkrigstidens svårigheter i olika avseenden hade
Dalarnas sågverksindustri kommit i ett kritiskt läge och ett flertal föremfi1
jaSt uedlaSSas. Efter konjunkturförbättringen hade för åren 1927—-1931 den genomsnittliga årsproduktionen vid länets ramsågar inom flodområdet
uppgått till omkring 470,000 kubikmeter sågad vara. Medtoges
endast de sågverk, som varit i drift under 1934, hade vid dessa verk den
genomsnittliga produktionen under åren 1927—1931 uppgått till 381,900 kubikmeter.
Härefter hade inträtt en ny kris, varvid produktionen nedgått
till omkring 310,000 kubikmeter för 1932 och till cirka 240,000 kubikmeter
för 1933. Efter den ljusning å trävarumarknaden, som sedermera inträtt,
hade emellertid ställningen förbättrats och produktionen väsentligen
okats, ehuru icke upp till verkens fulla kapacitet.

Förutom de förutvarande fasta sågverken hade under de senaste åren
hastigt uppstått ett större antal cirkelsågar för produktion av virke till
avsalu. Särskilt vöre detta förhållandet inom norra Dalarna. Örn detta
vore en tillfällig företeelse, beroende på inlandssågverkens förut omnämnda
driftsinskränkningar under åren 1932—1933 och därav föranledd
okad tillgång på . timmer i marknaden, eller örn cirkelsågningen komme
att bliva en stadigvarande företeelse av måhända än större omfattning
vöre icke möjligt att förutse.

Under 1934 hade de fasta inlandssågverken producerat 342,440 kubikmeter
sågad vara och cirkelsågarna 37,090 kubikmeter eller sammanlagt
379,530 kubikmeter, vilket motsvarade omkring 80,000 standards sågad
vara.

Under antagande av i övrigt oförändrade förhållanden skulle produktionen
från och med 1935 komma att stiga, då Bro Ångsåg i Vansbro, som
under 1934 drivits i obetydlig omfattning, samt Siljanssågen i Mora och
Lerdalssågen i Rättvik, vilka under 1934 ej varit i gång, komme att återupptaga
driften. Fortsatte de igångvarande verken och cirkelsågarna i
samma omfattning som under 1934 och nådde de tre särskilt omnämnda
företagen upp till sin genomsnittliga tillverkning under tiden 1927—1931,
skulle årsförsågningen komma att uppgå till omkring 454,000 kubikmeter.
Härtill och för de till sågverksrörelsen knutna hyvlerierna samt låd- och

Kungl. Maj:t8 proposition nr 230.

snickerifabrikerna skulle krävas en arbetsstyrka på omkring 3,000 man
under mer eller mindre kontinuerlig drift.

Vid goda avsättningsmöjligheter torde ifrågavarande verk komma att
producera cirka 100,000 standards (motsvarande cirka 470,000 kubikmeter)
sågad vara.

Man funne sålunda, att trävaruindustrien ur folkförsörjningssynpunkt
vore av väsentlig betydelse för ifrågavarande område av länet. Denna
betydelse ökade med förefintligheten av en med sågverksrörelsen parallellt
ordnad hyvleri-, låd- och snickeriindustri. Så t. ex. hade ett av dessa
inlandssågverk, som under 1934 producerade 31,400 kubikmeter sågad
vara, samma år utbetalat 509,000 kronor i arbetslöner, varvid 225,000 kronor
fallit på den egentliga sågverksrörelsen och 254,000 kronor på Tignskolning,
lådfabrikation och tillverkning av standardhus.

Enligt förenämnda redogörelse torde inlandssågverkens produktion för
närvarande böra beräknas till omkring 90,000 standards. Härtill åtginge
cirka 720,000 kubikmeter rundvirke verklig massa utan bark. Huvudparten
av denna väldiga timmerkvantitet inköptes till priser, som enligt
verkställda utredningar visat sig ligga väsentligt högre än de priser, till
vilka kustindustrierna inköpte sin råvara. Dessa senare verk hade dessutom
förmånen av att kunna fylla sina råvarubehov till väsentlig del
från egna skogar. Av den lämnade redogörelsen för inlandssågverken
framginge, att det måste vara av vital betydelse för länet, att denna näringsgren
ej undergrävdes.

Förutom de sågverk, för vilka förut redogjorts, funnes inom Kopparbergsdelen
av flodområdet även 4 pappersmassefabriker, nämligen i
Kvarnsveden, Grycksbo, Turbo vid Hedemora samt Fors. Massafabrikerna
i Kvarnsveden och Grycksbo vore jämväl förbundna med pappersbruk.
Dessa verk torde sammanlagt normalt förbruka cirka 660,000 kubikmeter
massaved, räknat i löst mått, motsvarande cirka 475,000 kubikmeter,
verklig massa utan bark.

Tillsammans torde sålunda träförädlingsindustrierna inom flodområdets
Kopparbergsdel årligen konsumera omkring 1,200,000 luibikmeter
gagnvirke, verklig massa utan bark.

Enligt av professorn T. Jonson verkställda utredningar skulle inom
flodområdets Kopparbergsdel en virkeskvantitet å cirka 1,900,000 kubikmeter
från 4" i topp verklig massa utan bark årligen vid god skogsvård
kunna ställas till träindustriernas förfogande. Härav förbrukades sålunda
för närvarande mer än 60 procent av inom flodområdets Kopparbergsdel
belägna industrier.

Länsstyrelsen har beträffande lämpligheten av flottledens anläggande
och dess finansiering anfört bland annat:

Länsstyrelsen vöre övertygad, att ett framdragande av flottleden i Dalälven
till havet vore av behovet påkallad, dels för att därigenom borttoges
det osunda drag, som präglat konkurrensen om virket genom de stora
skogsbolagens monopolställning beträffande virket, som tillfördes den allmänna
flottleden i Dalälven nedanför Torsång, dels ock därför att en ökning
av rotvärdet torde kunna påräknas för skogsägarna genom den större
konkurrensen örn virket. Det ökade rotvärdet måste emellertid betalas
av någon och det vore att räkna med, att stegringen i produktionskostnaderna
komine att kännbarast drabba inlandsindustrien. Denna industri
arbetade med betydande svårigheter i förhållande till kustindustrien och

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

vore således långt känsligare för en prisstegring på råmaterielet än denna.
Länsstyrelsen ville därför framhålla, att det icke vore riktigt, att den
genom flottleden stegrade konkurrensen örn virket genom särskilda favörer
till skogsägarna stimulerades därhän, att de förutsättningar, varpå
den för länet i ekonomiskt och socialt avseende så betydelsefulla inlandsindustrien
uppbyggts, förrycktes och inlandsindustrien därigenom gjordes
till ett byte för en övermäktig konkurrens.

Vattendomstolens utslag vore i det väsentliga baserat på vissa utredningar
om virkespriser, skogstillgångar och beräknad virkestillsläppning
m. m. Därest dessa utredningar och beräkningar vore tillförlitliga, skulle
företaget i rent skogligt hänseende vara väl motiverat och ekonomiskt
bärigt. Då emellertid domänstyrelsen icke dess mindre ansett sig böra
göra framställning örn att kostnaderna för företagets utförande måtte
anvisas av särskilda statsmedel, kunde det antagas, att domänstyrelsen
ändock hyste betänkligheter angående den ekonomiska sidan av saken.

Enligt länsstyrelsens åsikt vore det allmännas medverkan uti detta fall
skälig med hänsyn till att dels den virkestillgång, som skulle uppbära kostnaderna,
vore i hög grad inskränkt genom de båda stora bolagens enskilda
flottleder till havet, dels kostnaden för flottleden bleve oproportionerligt
stor till följd av kanalgrävning. Den merkostnad, som sålunda uppkomme
i förhållande till kostnaderna för en flottled till havet under normala
förhållanden, borde det allmänna taga på sig. Till vilket belopp denna
del skulle beräknas vore svårt att närmare angiva, men örn anläggningen
utfördes av statens arbetslöshetskommission med domänstyrelsen som arbetsgivare
och arbetsgivaren behövde betala endast 50 procent av kostnaden
till arbetslöshetskommissionen och således endast halva anläggningskostnaden
skulle amorteras av de flottande, ansåge länsstyrelsen ett skäligt
avvägande hava skett mellan inlandsindustrien, kustindustrien och
skogsägarnas intressen. Länsstyrelsen förordade sålunda, att flottledsbyggnadens
finansiering skedde på så sätt, att halva anläggningskostnaden
betalades av medel anvisade till arbetslöshetens bekämpande samt att
andra hälften betalades genom att staten tillhandahölle domänstyrelsen
erforderligt belopp som lån. Detta skulle återbetalas genom flottledsavgifter
å det virke, som framflottades. För att nedbringa den årliga
amorteringskostnaden syntes amorteringstiden utan olägenhet kunna bestämmas
till 20 år.

Statskontoret har anfört:

Statskontoret hade icke kunnat undgå finna, att — därest, såsom domänstyrelsen
alternativt hemställt, samtliga kostnader för nu ifrågavarande
företags utförande skulle bestridas av statsmedel — vissa intressen skulle
bliva alltför mycket gynnade på andras bekostnad. I likhet med länsstyrelsen
i Kopparbergs län ansåge statskontoret, att det funnes fog för att statsverket
påtoge sig en del av kostnaderna. Det torde vara lämpligt, att företaget
utfördes av statens arbetslöshetskommission såsom statligt reservarbete
med domänstyrelsen såsom arbetsgivare, samt att styrelsen därvid av
den uppskattade totala anläggningskostnaden, 1,700,000 kronor, finge svara
för 810,000 kronor, häri inbegripet det till 75,332 kronor 79 öre beräknade
belopp, som avsåge kostnader för marklösen och fiskeersättningar, syn och
utredning m. m.

Vidkommande det slutliga gäldandet av de belopp, som ej komme att
utgå av anslag till arbetslöshetens bekämpande, erinrade statskontoret, att
kronans kostnader för nybyggnad och underhåll av flottleder intill ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

gången av år 1919 bestritts av särskilda för ändamålet å riksstaten anvisade
reservationsanslag, men att Kungl. Maj:t, efter riksdagens hörande,
den 19 juni 1919 förordnat, att från och med år 1920 dylika kostnader skulle
bestridas av domänfondens medel. Dessa utgifter utgjorde förskott, vilka
efter hand skulle täckas av de avgifter (amorteringsavgifter), som påfördes
de flottande (jfr statsverkspropositionen 1919, IX. H. T. sid. 276 och
propositionen nr 62/1919 sid. 36—58).

I anslutning härtill ansåge statskontoret, att domänstyrelsen borde
förskjuta nämnda belopp å 810,000 kronor för att senare återbekomma det
i form av amorteringsavgifter för i den tillärnade flottleden framfört
ilottgods. Styrelsen hade tidigare i betydande omfattning förskotterat
medel av domänfonden för flottleder och domänfondens fordringar för sådant
ändamål hade sålunda vid 1925 års utgång uppgått till nära 3,000,000
kronor men vid utgången av år 1934 utgjort endast omkring 18,500 kronor.
Statskontoret antoge, att det ej skulle vålla domänstyrelsen svårighet
att med anlitande av till domänverkets förfogande ställt rörelsekapital
bestrida nu ifrågavarande förskott.

Riksräkenskapsverket har uttalat bland annat:

Från och med 1920 hade kronans kostnader för nybyggen och underhåll
av flottleder bestritts dels av inflytande amorteringsavgifter, avseende
tidigare utförda flottledsbyggnader, dels av domänverkets rörelsemedel.
Domänverkets hithörande fordringar jämte uppdebiterade räntor hade
från och med 1921 i domänverkets räkenskaper redovisats å en specialfond,
benämnd flottledsfonden. Riksräkenskapsverket funne det nu tilllämpade
förfaringssättet, att domänverket vid anläggande av flottled förskotterade
kostnaderna därför av domänverkets likvida kapitaltillgångar,
vara väl förenligt med de genom 1911 års budgetreform fastställda grunderna
för medelanvisning och medeldisposition vid de affärsdrivande verken.
Enligt riksräkenskapsverkets uppfattning förelåge följaktligen ur
budgetteknisk synpunkt intet hinder att för finansiering av de för ifrågavarande
flottledsbyggnad avsedda förskotten antingen till domänverket
anvisa särskilt kapitalökningsanslag å riksstaten eller disponera hos domänverket
redan innestående likvida medel. Valet mellan dessa två sätt
för företagets finansiering borde avgöras med hänsyn till domänverkets
tillgång till och behov av rörelsemedel. Under förutsättning att domänverkets
kassaställning det medgåve, förordade riksräkenskapsverket, att
kostnaderna för företaget utan anvisande av särskilt anslag å riksstaten
förskötes av domänverket genom anlitande av verkets egna medel. Skulle
finansieringen ske genom uppförande av särskilt anslag å riksstaten, borde
anslaget med hänsyn till utgiftsändamålets natur kunna anvisas av
lånemedel. Vare sig den ena eller andra utvägen valdes, borde å förskotten
upplupna och å flottledsfonden redovisade räntor — i motsats till hittills
tillämpad praxis — uppdebiteras såsom en domänverkets inkomst och
inräknas i de verkets överskottsmedel, som efter hand inlevererades till
statskontoret.

I den av Johan Olsson nied flera ingivna skrivelsen har uttalats vissa
betänkligheter mot flottledens inrättande. I skrivelsen har härutinnan anförts
bland annat:

Det funnes icke inom Dalälvens flodområde någon outnyttjad skog,
som genom älvens öppnande för allmän flottning skulle komma till gagn.
Uppskattningarna rörande årlig tillväxt och konsumtion visade i stället, att

Kungl. Majlis proposition nr 230.

stor överkonsumtion ägde rum med undantag för sulfatved. Sannolikt
vöre emellertid, att detta överskott i den mån avsättningsmöjligheter för
den färdiga varan yppade sig genom ökad produktion vid de sulfatfabriker,
som uppträdde som köpare, komme att kunna absorberas.

Den på. grund av flottledsförhållandena begränsade råvaruefterfrågan
från kustindustrien hade kompenserats genom den efterfrågan, som kommit
från förädlingsindustrien inom länet. Denna s. k. inlandsindustri
vore uppenbarligen av stor ekonomisk och social betydelse för länet. Det
vore ock ett allmänt intresse, att länets naturtillgångar kunde tillvaratagas
och förädlas inom detsamma. De sociala och ekonomiska rubbninSar,
som komme att uppstå örn detta omöjliggjordes, läge i öppen dag.

Då inlandsindustrien saknade egna skogar och därför vore hänvisad till
köp av råvara hade dess efterfrågan på skog stor inverkan på prisläget
till nytta för skogsägarna. Men det vore också klart, att industriens avsaknad
av egna skogstillgångar gjorde den ytterst känslig för ytterligare
konkurrens från de stora kustbolagen.

Även örn de nuvarande flottledsförhållandena bidragit till att hindra
stegring av skogsvärdena efter flodområdet, kunde detta med hänsyn till
att inlandsindustrien däri hade en av sina betingelser icke betraktas såsom
en nackdel ur social synpunkt. Genom uppkomsten av inlandsindustrien
och dess efterfrågan på råvara hade uppstått ett jämviktsläge,
som icke borde rubbas. I varje fall måste det ingiva betänkligheter att
genom statliga, på allmän bekostnad vidtagna åtgärder ingripa i detta
läge.

Det huvudsakliga motivet för flottledsföretaget vore att höja rotpriserua.
Då kanalen bekostades av staten, komme icke flottgodset att belastas
av några amorteringskostnader utan hela prisstegringen kunde kapitaliseras
i ökade skogsvärden. Det vore självfallet, att denna stegring av
skogsvärdet icke erhölles gratis, även örn staten bekostade kanalen. De
höjda värdena måste betalas av någon och i detta fall komme betalningen
att vila å förädlingsindustrien. Det bleve företagsamheten och arbetet,
som värdestegringen komme att belasta till förmån för skogsägarna
i deras egenskap av ägare. Det vore allvarligt att befara, att industrien
icke skulle kunna bära den ökade råvarukostnad, som bleve en följd av
flottleden utan skulle tvingas att inskränka eller kanske helt nedlägga
driften. Örn så bleve fallet ifrågasattes om icke de höjda skogsvärdena
varit alltför dyrköpta.

Den vid förut omförmälda opinionsmöte i Falun den 5 januari 1935
antagna resolutionen innehåller i huvudsak följande.

På grund av den ringa konkurrens örn skogsprodukter, som vore för
handen, med åtföljande tryckta virkespriser, och då rådande förhållanden
ej medgåve avsättning av vissa virkessortiment i den omfattning,
som vore nödvändigt för tillgodoseende av en god skogsvård, ansåge mötet
flottleden medföra väsentligt gagn för de orter, som berördes av företaget,
och i övrigt lända till nytta för det allmänna. Något nämnvärt
försvårande för inlandsindustrien skulle företaget icke medföra. Förslagets
realiserande komme att bereda samtliga skogsägare vid Dalälven
samma möjligheter att till fri och öppen konkurrens utbjuda sina sltogsalster,
som stöde andra skogsägare vid de norrländska vattendragen tili
buds. Medlen till företaget borde anvisas av anslag för arbetslöshetens
bekämpande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Åv utredningen i ärendet torde framgå, att avsättningen av skogspro- oeparUmenudnkter
från Dalälvens flodområde icke äger rum under i allo tillfreds- rA**m"

ställande förhållanden. Avsättningsmöjligheterna för nämnda produkter,
i den mån de icke konsumeras av den s. k. inlandsindustrien, synas
vara synnerligen begränsade; i huvudsak lära de inskränka sig till de två
företag, Vilka innehava enskilda flottleder till havet. Angivna förhållande
torde på ett ofördelaktigt sätt hava inverkat på prisbildningen för
skogsprodukterna från såväl de statliga som de enskilda skogarna inom
flodområdet. Särskilt hava avsättningssvårigheter och svaga priser
framträtt vid försäljning av massaved. Ett betydande överskott härav
torde för närvarande finnas. Svårigheterna att vinna avsättning för detta
virkessortiment torde i sin tur i viss utsträckning hava menligt inverkat
på skogsvården i dessa trakter, i det nödiga gallringar icke företagits.

Nu antydda missförhållanden torde genom att den ifrågasatta flottleden
inrättas kunna antagas i stor omfattning komma att undanröjas. Det lärer
ock vara att förvänta, att en allmän flottleds öppnande från Dalälven
till havet skulle komma att verka stimulerande på skogsbruket över huvud
taget och därigenom medföra nya arbetstillfällen för befolkningen i
dessa trakter.

Såsom skäl mot flottledens inrättande har huvudsakligen åberopats, att
genom densammas tillkomst inlandsindustrien skulle tillfogas svåra skador,
då denna därefter skulle nödgas att under andra betingelser än
de nuvarande konkurrera örn virket från ifrågavarande skogar. Det bär
befarats, att denna konkurrens skulle bliva inlandsindustrien övermäktig
och medföra dess nedläggande. Att fullt överblicka den inverkan
flottledens inrättande kan komma att få på sagda industri ställer sig givetvis
svårt, men, såvitt för närvarande kan bedömas, synas nyssnämnda farhågor
vara överdrivna. Den menliga inverkan på inlandsindustrien, som
flottledens tillkomst befaras medföra, torde också neutraliseras, därest företaget
finansieras på sätt jag i det följande kommer att föreslå.

Av det anförda torde framgå, att jag finner flottleden komma att bliva
lill övervägande gagn för såväl det allmänna som skogsbruket i de trakter,
som beröras av företaget. På grund härav och då, på sätt länsstyrelsen
i Kopparbergs län framhållit, kostnaderna för flottledens anläggande
torde, örn staten ej mellankommer, bliva alltför betungande, anser
jag skäligt, att staten bidrager till anläggningskostnaderna. Att, såsom
domänstyrelsen ifrågasatt, staten skulle slutligt ikläda sig samtliga
nämnda kostnader, synes icke lämpligt med hänsyn till det betydande
intresse i företagets tillkomst, som de enskilda skogsägarna hava. En
viss del av anläggningskostnaderna torde därför böra amorteras av dem,
som använda flottleden, genom erläggande av flottningsavgifter. Genom
en dylik anordning vinnes också, såsom nyssnämnda länsstyrelse
erinrat, att konkurrensen örn virket för inlandsindustrien torde bliva
mindre bård.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

I överensstämmelse med vad domänstyrelsen i första liand föreslagit
synes arbetet med flottleden böra utföras av statens arbetslöshetskommission
såsom reservarbete med domänstyrelsen såsom uppdragsgivare. I
så fall skulle av de beräknade kostnaderna för anläggningen, eller 1,700,000
kronor, omkring 890,000 kronor komma att gäldas av medel, som anvisats
för bekämpande av arbetslösheten, under det att återstoden — däri inbegripna
kostnaderna för marklösen, synekostnader m. m. å tillhopa
75,332 kronor 79 öre — skulle påvila domänstyrelsen. Det torde vara
lämpligt,.att den del av kostnaderna, som i enlighet med vad nyss anförts
bör bäras av de enskilda skogsintressena genom erläggande av flottningsavgifter,
bestämmes till det belopp, som domänstyrelsen enligt angivna
grunder kan komma att svara för. Fastställandet av omförmälda
avgifter kan äga rum först sedan flottleden är färdig.

Såsom riksräkenskapsverket framhållit kan förskotterandet av ifrågavarande
medel ske antingen genom att ett särskilt kapitalökningsanslag
uppföres i riksstaten och ställes till domänstyrelsens förfogande för
ändamålet eller oek genom att därför i erforderlig utsträckning disponeras
domänfondens rörelsekapital. Sistnämnda utväg har under senare
år plägat komma till användning vid av domänstyrelsen verkställda
flottledsbyggen. Detta förfaringssätt synes lämpligen böra, i enlighet
med vad statskontoret och riksräkenskapsverket förordat, begagnas även
nu. Det torde icke möta svårigheter för domänverket att av för verket
tillgängliga medel tillhandahålla nödigt belopp.

Domänverkets fordringar i anledning av företaget böra i likhet med
vad förut skett vid flottledsbyggnader i verkets räkenskaper redovisas å
flottledsfonden. Beträffande det av riksräkenskapsverket framförda förslaget
örn viss ändring i redovisningen av inflytande räntor å för flottledsbyggnader
förskotterade medel, torde denna fråga få efter vidare utredning
upptagas till prövning i annat sammanhang.

Ärendet torde böra underställas riksdagen.

Under åberopande av det anförda och under framhållande att proposition
i ärendet torde jämlikt § 54 riksdagsordningen kunna avlåtas utan
hinder av att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet
stadgade tid gått till ända, hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen medgiva,

att ur statens domäners fond må för anläggande
av en allmän flottled från Färnäsfjärden i Dalälven
till Västlandsfjärden av Bottniska viken förskotteras
det belopp, som för ändamålet erfordras utöver det
, belopp, vilket — vid arbetets utförande såsom stat ligt

reservarbete med domänstyrelsen som arbetsgivare
— utgår av medel, anslagna till bekämpande av
arbetslösheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Med bifall till denna av statsrådets övriga
ledamöter biträdda hemställan förordnar Hana
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Hugo Nordlander.