Kungl. Majlis 'proposition Nr 219 (Proposition 1941:219)

Kungl. Majlis ''proposition Nr 219.

Nr 219.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ordnande av
jamiljepensionsväsendet för präster m. m.; given
Stockholms slott den 2 maj 194-1.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för denna dag vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen
att med bifall i övrigt till de förslag, örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt,

godkänna härvid fogat förslag till reglemente angående familjepension
för efterlevande till präster (familjepensionsreglemente för prästerskapet)
samt

antaga härvid jämväl fogade förslag till

1) lag örn ändrad lydelse av 3 § lagen den 17 december 1926 (nr 526)
örn vissa lönetillägg åt präster i nyreglerade pastorat i anledning av nådårsrättens
upphörande m. m.,

2) lag om ändrad lydelse av 18 § ecklesiastik boställsordning den 30
augusti 1932 (nr 400) och

3) förordning angående ändring i förordningen den 27 november 1936
(nr 578) med ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte nya
grunder för dispositionen av därtill avsedda medel.

GUSTAF.

Gösta Bagge.

Bihang till riksdagens protokoll 19il. 1 sami. Nr 219.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1219.

Förslag

till

Reglemente

angående familjepension för efterlevande till präster
(familj epensionsreglemente för prästerskapet).

1 kap. Allmänna bestämmelser.

1 §•

1. Detta reglemente äger med de inskränkningar, som nedan i 3 och 4
mom. angivas, tillämpning

dels å innehavare av biskopsbefattning i rikets stift,

dels å följande till svenska kyrkan hörande ordinarie präster:

a) innehavare av kyrkoherde- eller komministersbefattning, som i prästlöneregleringslagen
avses,

b) amiralitetspastorn och amiralitetspredikanten i Karlskrona amiralitetsförsamling,
kyrkoherden — tillika amiralitetspastor — i Skeppsholms
församling och kyrkoherden — tillika garnisonspastor — i Karlsborgs församling
samt

c) innehavare av pastorsbefattning i svensk församling i utlandet, för
vilken kyrkoordning blivit av Kungl. Majit fastställd,

dels ock å följande till svenska kyrkan hörande extra ordinarie präster:

d) innehavare av kyrkoadjunktsbefattning,

e) extra amiralitetspredikanten i Karlskrona amiralitetsförsamling och
garnisonspastorn i Boden,

f) till stifts- eller kontraktsadjunkt förordnad och såsom sådan tjänstgörande
präst samt

g) annan — såsom ämbetsbiträde eller såsom vikarie vid ordinarie befattning,
som ovan avses, eller såsom vikarie för under d) eller e) angiven
extra ordinarie befattningshavare — anställd och tjänstgörande adjunkt.

Extra ordinarie präst i anställning, som under f) eller g) avses, skall i
familjepensionshänseende anses fortfarande innehava sin ifrågavarande
anställning

såväl under tid, för vilken han med befrielse från förordnande i anställningen
i följd av sjukdom eller för fullgörande av militär tjänstgöring åtnjuter
för dylikt fall i särskild ordning bestämt arvode såsom präst,

som ock vid sådant avbrott i anställningen under längst tre månader i
följd, varunder han på grund av för honom i vederbörlig ordning meddelat

Kungl. Maj.ts proposition Nr 219.

förordnande såsom vikarie uppehåller prästerlig tjänst, med vilken icke är
förenad pensionsrätt enligt detta reglemente.

2. Med befattning förstås här nedan, där ej annat framgår, jämväl anställning,
som i 1 mom. sägs.

3. För i 1 mom. g) avsedd extra ordinarie präst vinner reglementet tilllämpning
först sedan denne fullgjort där angiven adjunktstjänstgöring
under två år eller han dessförinnan innehaft befattning, som i samma, moment
d), e) eller f) sägs.

4. Innehar präst jämte befattning, som i 1 mom. avses, annan tjänst,
med vilken för honom följer familjepensionsrätt enligt allmänna familjepensionsreglementet
eller enligt eljest för av staten anordnad familjepensionering
gällande bestämmelser, och äger han för familjepensioneringen vid
denna senare tjänst räkna sig tillgodo tjänstår för sin i detta reglemente
avsedda prästerliga tjänstgöring, skall för tid, varunder sådan förening av
tjänster äger rum, reglementet icke å befattningshavaren äga tillämpning.

5. Vad nedan sägs om befattningshavare gäller, där ej annat framgår, i
tillämpliga delar jämväl med avseende å den, som medan reglementet varit
å honom tillämpligt avgått från befattning, som i 1 mom. avses,

dock att i fråga örn befattningshavare, som avgår från sin befattning utan
att erhålla emeritilön, reglementet för sådan förutvarande befattningshavare
får fortsatt giltighet endast under förutsättning, att denne vid tiden för
sin avgång från befattningen ägt räkna minst fem tjänstår enligt bestämmelserna
i 10 §.

2 §.

Innehar befattningshavare, å vilken reglementet äger tillämpning, mer
än en i 1 § 1 mom. avsedd befattning, skall han i familjepensionshänseende
anses vara innehavare av endast en av de särskilda befattningarna och därvid,
om för honom i dessa befattningar jämlikt bestämmelserna i 5—7 §§
skulle gälla olika höga familjepensionsunderlag, av den, vilken för honom
medför det högsta familjepensionsunderlaget, och eljest av den, han först
tillträtt.

Erhåller förutvarande befattningshavare, för vilken reglementet jämlikt
1 § 5 mom. förblivit gällande, ånyo befattning, som i 1 § 1 mom. avses,
skall i familjepensionshänseende å honom tillämpas allenast vad enligt reglementet
gäller för innehavare av denna senare befattning.

3 §.

Befattningshavare, å vilken detta reglemente blir tillämpligt, avstår därmed
för all framtid såväl för änka och efterlevande barn från den rätt till
n å d å r, som ock för samtliga sina dödsbodelägare från den rätt till
t j ä n s t å r, som eljest jämlikt prästerskapets privilegier och senare be -

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

stänrmelser må hava för dessa kvarstått. Vad här sagts i fråga om rätt
till nådår och tjänstår äger motsvarande tillämpning med avseende å den
rätt till avkomst av prästänkesäte och därav härfluten fond, som
eljest — av annan grund än donation av enskild — vid befattningshavares
tjänst må kunnat tillkomma änka efter denne.

4 §.

1. Berättigade till familjepension efter befattningshavares död äro:

änka, som ej ingått nytt äktenskap,

arvsberättigade barn, som ej uppnått 19 års ålder, samt

frånskild hustru, i fall som i 2 mom. sägs.

Pensionsrätt tillkommer ej änka eller frånskild hustru, örn äktenskapet
ingåtts efter det befattningshavaren uppnått en levnadsålder av 60 år,
och ej heller adoptivbarrf, örn adoptionen ägt rum efter det befattningshavaren
fyllt 50 år.

2. Då befattningshavare i dom å äktenskapsskillnad förpliktas att till sin
hustru utgiva underhållsbidrag, äger domstolen, därest makarna levt tillsammans
under minst fem år och hustrun vid sammanlevnadens hävande
uppnått en ålder av minst 30 år samt det i övrigt med hänsyn till omständigheterna
finnes skäligt, förordna, att den frånskilda hustrun skall vara
berättigad till familjepension efter befattningshavarens död. Vad nu sagts
för det fall att befattningshavare förpliktas utgiva underhållsbidrag gäller
ock, där i skillnadsmålet avtal örn sådant underhållsbidrag visas föreligga.

Förordnande, som sålunda meddelats, upphör att gälla, örn skyldighet
att utgiva underhållsbidrag, som bestämts att utgå på särskilda tider, upphört
eller den frånskilda hustrun trätt i nytt gifte.

Äger förordnande som ovan sagts giltighet, må sådant förordnande ej
meddelas till förmån för befattningshavarens hustru i senare äktenskap.

2 kap. Familjepensionsunderlag och familjepensionsavdrag
samt tjänstårsberäkning.

5 §.

1. I 1 § 1 mom. a) avsedd befattningshavare hänföres i familjepensionshänseende,
frånsett nedan i 3 mom. angivet fall, allt efter storleken av
honom tillkommande grundavlöning till viss lönegrupp, på sätt nedan
sägs; skolande därvid, där ej annat följer av stadgandena i 6 och 7 §§, för
befattningshavaren tillämpas följande för gruppen angivna familjepensionsunderlag
och familjepensionsavdrag:

Kungl. Mårds proposition Nr £19.

L ö	n e g r	upp		Familje-
	med grundavlöning	Familj e-
n r	uppgående till eller översti-gande	understi- gande	pensions- underlag	pensions-avdrag för år
	kronor	kronor	kronor	kronor
i	—	2,270	1,410	171
2	2,270	2,550	1,500	180
3	2,550	2,850	1,590	192
4	2,850	3,190	1,680	204
5	3,190	3,550	1,770	219
6	3,550	3,930	1,860	234
7	3,930	4,320	1,950	249
8	4,320	4,730	2,040	267
9	4,730	5,180	2,130	285
10	5,180	5,620	2,220	306
11	5,620	6,060	2,310	327
12	6,060	6,500	2,400	348
13	6,500	6,950	2,490	369
14	6,950	7,390	2,580	390
15	7,390	8,050	2,670	411
16	8,050	—	2,700	420

Såsom grundavlöning räknas härvid befattningshavarens kontanta årslön
(reglerad lön) tillika med ifrågakommande ålderstillägg, oavsett om
sådant intjänats.

2. För följande befattningshavare skola, frånsett i 3 mom. avsett fall och
där ej annat följer av stadgandena i 6 och 7 §§, tillämpas

a) de familjepensionsunderlag och familjepensionsavdrag, som enligt 1
mom. gälla för här nedan för vederbörande befattningshavare angivna

lönegrupp:

för amiralitetspastorn i Karlskrona amiralitetsförsamling 15 lönegruppen
för amiralitetspredikanten i Karlskrona amiralitetsförsamling
....................... 9 »

för extra amiralitetspredikanten i Karlskrona amiralitetsförsamling
......................................... 7 »

för kyrkoherden, amiralitetspastorn, i Skeppsholms församling
............................................ 13 »

för kyrkoherden, garnisonspastor^ i Karlsborgs församling
............................................ 13 »

för garnisonspastorn i Boden....................... 2 »

för pastor i svensk församling i utlandet.............. 11 »

för kyrkoadjunkt ................................. 2 »

Kungl. Mårds proposition Nr <219.

b) de familjepensionsunderlag och familjepensionsavdrag, som för vederbörande
befattningshavare här nedan särskilt angivas:

för ärkebiskopen och övriga biskopar, biskopen i Visby stift tillika såsom
kyrkoherde i Visby församling: 3,660 kronor såsom familjepensionsunderlag
och 669 kronor såsom familjepensionsavdrag för år,

för kyrkoherden i Storkyrkoförsamlingen, tillika pastor primanus: 3,180
kronor såsom familj epensionsunderlag och 576 kronor såsom familjepensionsavdrag
för år, samt

för extra ordinarie präst, som i 1 § 1 mom. f) eller g) avses: 1,260 kronor
såsom familj epensionsunderlag och 153 kronor såsom familjepensionsavdrag
för år.

3. I fråga örn präst, vilken i sin befattning på grund av donation av
enskild uppbär särskild förmån utöver lönen, ankommer det på Kungl.
Maj:t att bestämma, till vilken lönegrupp enligt 1 mom. befattningshavaren
skall, där ej annat följer av stadgandena i 6 och 7 §§, i familjepensionshänseende
vara att hänföra.

6 §.

1. Övergår ordinarie präst till befattning med lägre familjepensionsunderlag,
skall i familjepensionshänseende fortfarande för honom gälla vad för
honom i den förra befattningen bestämts.

2. Sänkes grundavlöningen för befattningshavare i den befattning han
innehar, så att han jämlikt bestämmelserna i 5 § 1 eller 3 mom. skulle erhålla
ett lägre familjepensionsunderlag, skall någon förändring i familjepensionshänseende
likväl icke i följd därav för honom inträda.

7 §.

För befattningshavare, som förordnas innehava extra ordinarie anställning
med högre familjepensionsunderlag än för honom eljest gällande, skall
under tiden för sådant förordnande tillämpas vad enligt reglementet gäller
för innehavare av ifrågavarande extra ordinarie anställning.

8 §.

För förutvarande befattningshavare, som i 1 § 5 mom. avses, skall, så
länge reglementet för honom i sådan hans egenskap äger fortsatt giltighet,
gälla det familjepensionsunderlag, som enligt reglementet för honom tilllämpades
vid hans avgång ur tjänst.

9 §.

Så länge befattningshavare innehar befattning, vari reglementet är å
honom tillämpligt, skall honom i befattningen tillkommande avlöning
minskas med för honom jämlikt bestämmelserna i 5—7 §§ gällande familjepensionsavdrag.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 219.

10 §.

1. Såsom tjänstår för bestämmande av familjepension må befattningshavare
tillgodoräknas den tid, för vilken han, före uppnående av den för
honom i hans senast innehavda befattning jämlikt 4 mom. här nedan gällande
pensionsåldern,

a) antingen i befattning, som i 1 § 1 mom. avses, varit underkastad detta
reglemente

b) eller, under det reglementet icke varit å honom tillämpligt,

varit underkastad andra bestämmelser rörande av staten anordnad familj
epensionering, i den mån sådan tid enligt samma bestämmelser fått
tillgodoräknas befattningshavaren såsom tjänstår,

eller varit obligatoriskt delaktig i prästerskapets änke- och pupillkassa,
eller på grund av obligatorisk delaktighet erlagt avgift till annan, av staten
för familj epensionering upprättad eller understödd pensionskassa.

Vid tjänstårsberåkningen må sådan tjänstgöring ej tagas i betraktande,
för vilken befattningshavares efterlevande beviljas familjepension jämlikt
ovan under b) avsedda bestämmelser.

Vid tjänstårsberäkning för fall, som under a) sägs, skall för ordinarie
präst och i 1 § 1 mom. d) och e) avsedd extra ordinarie präst göras avdrag
för tid, varunder befattningshavaren utöver 30 dagar örn året åtnjutit
tjänstledighet för svag hälsas vårdande eller för enskilda angelägenheter,
så ock för tid, varunder han eljest — av annan anledning än tjänstledighet
för offentligt uppdrag — fått avstå samtliga sina kontanta löneförmåner.
Vad här sist sagts skall i tillämpliga delar jämväl gälla med avseende å
en var annan i 1 § 1 mom. avsedd befattningshavare.

Vid beräkningen av tjänstår skall uppkommen slutsumma, därest denna
utvisar del av dag, avrundas till närmast högre hela dagantal.

2. Har befattningshavare, i andra fall än i 1 mom. sägs, i eller utom
svenska kyrkan utövat verksamhet, som finnes vara av beskaffenhet, att
tiden härför skäligen bör helt eller delvis tillgodoräknas honom såsom
tjänstår, beror på prövning i den ordning Kungl. Majit föreskriver, örn och
i vad mån dylikt tillgodoräknande må äga rum.

3. För bestämmande av familjepension må en och samma kalendertid
tillgodoräknas befattningshavare såsom tjänstår allenast en gång, även örn
denne därunder har bestritt tjänstgöring i mer än en befattning.

4. Pensionsålder, som i detta reglemente avses, skall för biskop och annan
ordinarie präst anses inträda vid utgången av den månad, varunder
han fyller 65 år, och för extra ordinarie präst vid utgången av den månad,
varunder han fyller 60 år.

Kungl. Majlis proposition Nr 219.

3 kap. Familjepensions bestämmande.

11 §.

1. Familjepension, som tillkommer efterlevande till befattningshavare,
å vilken detta reglemente vid befattningshavarens död var tillämpligt, bestämmes
på sätt i 13 § angives i förhållande till ett för den avlidne befattningshavaren
gällande grundbelopp, familjepensionens grundbelopp. Detta
belopp fastställes enligt nedan i denna paragraf angivna grunder med
hänsyn till antalet tjänstår jämlikt 10 § och det för den avlidne jämlikt
5—8 §§ senast gällande familjepensionsunderlaget.

2. För befattningshavare, som vid sin död kvarstod i tjänst eller åtnjöt
emeritilön, är familjepensionens grundbelopp lika med familjepensionsunderlaget,
såframt befattningshavaren jämlikt 10 § tillgodoräknade
tjänstår, utökade med tid, som från dödsfallet eller från tidpunkten för
emeritilönens tillträdande må hava återstått till pensionsåldern, uppgå till
minst trettio. Uppgå befattningshavarens tjänstår, utökade på sätt här
sagts, icke till trettio, är familjepensionens grundbelopp lika med familjepensionsunderlaget
minskat med 1/120 för varje full fjärdedel av år, varmed
tjänståren, sålunda utökade, understiga trettio.

Förutvarande befattningshavare, å vilken lagen örn emeritilöner för
präster vid hans avgång ur tjänst icke varit tillämplig, skall, därest han i
den ordning Kungl. Majit föreskriver prövas hava vid avgången ur tjänst
uppfyllt eljest i emeritilönelagen stadgade fordringar för erhållande av
emeritilön, vid bestämmande av familjepensionens grundbelopp anses likställd
med den, som åtnjöt emeritilön.

3. För annan befattningshavare än i 2 mom. avses är familjepensionens
grundbelopp lika med familjepensionsunderlaget, såframt hans tjänstår
uppgå till minst trettio, men eljest lika med familjepensionsunderlaget
minskat med 1/120 för varje full fjärdedel av år, varmed tjänståren understiga
trettio. Utgör för sådan befattningshavare summan av tjänståren
och den från befattningshavarens avgång ur tjänst till pensionsåldern återstående
tiden mer än etthundratjugu fulla fjärdedels år, skall dock grundbeloppet
utgöra så stor del av familjepensionsunderlaget, som antalet fulla
eller påbörjade fjärdedels tjänstår utgör av nämnda summa.

4. Utgör det enligt 2 eller 3 mom. beräknade grundbeloppet icke helt
krontal, jämkas detta till närmast högre hela krontal.

12 §.

Därest extra ordinarie präst, för vilken reglementet jämlikt 1 § 5 mom.
är gällande och vilken ej åtnjuter emeritilön, avlider inom en tid av tre
månader efter upphörandet av sin sista anställning, skall, under förutsätt -

Kungl. Marits ''proposition Nr 219.

ning att han ej på egen begäran eller eljest på grund av eget förvållande
entledigats från anställningen, vid bestämmande enligt 11 § av familjepensionens
grundbelopp så anses, som om han vid dödsfallet alltjämt innehade
denna sin anställning.

13 §.

1. Familjepensionen består av en fast och en rörlig del.

2. Familjepensionens fasta del motsvarar, för år räknat,

a) för änka eller frånskild hustru ensam eller för änka och frånskild
hustru tillsammans, då pensionsberättigade barn ej finnas: familjepensionens
grundbelopp;

b) för änka eller frånskild hustru jämte barn eller för änka och frånskild
hustru tillsammans jämte barn: familjepensionens grundbelopp ökat
med femtio procent, örn endast ett barn finnes, och därutöver med tjugu
procent av grundbeloppet för varje ytterligare barn;

c) för ett barn, då pensionsberättigad maka ej finnes: familjepensionens
grundbelopp;

d) för två eller flera barn, då pensionsberättigad maka ej finnes: familjepensionens
grundbelopp ökat med femtio procent, örn barnen äro två,
och därutöver med tjugu procent av grundbeloppet för varje ytterligare
barn.

3. Familjepensionens rörliga del utgör samma procenttal å den fasta delen,
som under den tid pensionen avser gäller för beräknande av rörlig del
av pension enligt allmänna familjepensionsreglementet den 16 oktober 1936.

4. Av familjepension för änka eller frånskild hustru jämte barn eller för
änka och frånskild hustru tillsammans jämte barn äger änkan eller den
frånskilda hustrun eller båda dessa tillsammans åtnjuta så stor del, som
motsvarar åttio procent av grundbeloppet jämte därå belöpande rörlig
pensionsdel, samt barnet eller barnen återstoden. Frånskild hustru, som åtnjuter
pensionsrätt jämte den avlidnes barn i annat gifte, må dock icke av
familjepensionen åtnjuta större del än vad som motsvarar fyrtio procent av
grundbeloppet jämte därå belöpande rörlig pensionsdel. Äro änka och frånskild
hustru eller äro två eller flera barn samtidigt pensionsberättigade,
skola de dem tillkommande pensionsbeloppen delas lika dem emellan.

5. För den, vilken jämlikt bestämmelserna i detta reglemente är berättigad
till familjepension, skall det belopp, som pensionstagaren i fråga
enligt förevarande paragraf skulle ägt åtnjuta, minskas med den i beloppet
ingående rörliga pensionsdelen jämte så stor del av etthundratjugu
kronor, som den i beloppet ingående fasta pensionsdelen utgör av familjepensionsunderlaget,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

a) då pensionstagare!! innehar statsanställning eller annan tjänst, varmed
är förenad tjänstepensionsrätt enligt bestämmelser rörande av staten
anordnad tjänstepensionering,

b) då pensionstagaren åtnjuter tjänstepension för dylik tjänst,

c) då pensionstagaren äger åtnjuta antingen mer än en familjepension
enligt detta reglemente eller jämte sådan jämväl familjepension enligt eljest
för av staten anordnad familjepensionering gällande bestämmelser,

d) då pensionstagaren genom donation, knuten till i detta reglemente
avsedd befattning, tillförsäkrats rätt att uppbära avkastning av prästänkesäte
eller fond, såframt icke befattningshavaren under sin livstid hos domkapitlet
anmält sig vilja för sina efterlevande avstå från rätten till denna
förmån eller pensionstagaren själv, senast inom ett år efter familjepensionens
tillträdande, hos domkapitlet för sin del frånsagt sig förmånen av
avkastningen samt denna avkomsträtt i följd härav för pensionstagaren
upphört.

Minskning av pensionstagare tillkommande pensionsbelopp, på sätt ovan
sägs, skall ock vidtagas för den, som undergår direkt ådömt frihetsstraff
eller är föremål för åtgärd, som förklarats skola träda i stället för sådant
straff, eller ock avtjänar ådömt tvångsarbete.

14 §.

1. Familjepensionen utgår från och med dagen näst efter den, då befattningshavare
avlidit, dock tidigast från och med dagen efter den, då
de befattningshavaren i befattningen tillförsäkrade kontanta löneförmånerna
eller honom tillkommande emeritilön frånträtts, och utgår till och
med utgången av månaden näst efter den, under vilken pensionstagaren
avlider, eller, därest pensionsrätten upphör av annan anledning, till och
med utgången av den månad, under vilken denna upphör.

Pension till barn, som födes efter faderns död, utgår från och med den
månad, under vilken barnet födes, dock tidigast från och med den dag,
pension till övriga efterlevande utgår eller, om sådana icke finnas, eljest
skulle hava utgått.

2. Utbetalning av pension verkställes av statskontoret månadsvis i efterskott;
statskontoret likväl obetaget att efter pensionstagares frånfälle förskottsvis
utbetala återstående pensionsbelopp.

3. Har i följd därav, att frånskild hustru underlåtit att jämlikt 15 §
göra ansökan om pension, till annan pensionsberättigad utbetalts större belopp
än denne bort erhålla, skall därvid bero.

15 §. •

1. Fråga om rätt till familjepension efter avliden befattningshavare prövas
på därom gjord ansökan av statskontoret.

Kungl. Marits proposition Nr £19.

Sökande åligger att i enlighet med de föreskrifter Kungl. Majit utfärdar
styrka sådana för statskontoret icke kända omständigheter, som böra tagas
i betraktande vid prövningen av pensionsfrågan.

2. Då familjepension beviljas, skola de pensionsberättigade erhålla
skriftligt bevis därom.

16 §.

Befattningshavare skall vid avgång ur tjänst på därom gjord framställning
erhålla skriftligt bevis över honom tillkommande rätt till familjepension
för sina efterlevande.

4 kap. Särskilda bestämmelser.

17 §.

Övergår befattningshavare, å vilken reglementet äger tillämpning, från i
1 § 1 mom. avsedd befattning till prästerlig befattning i finska eller tyska
församlingen i Stockholm eller tyska församlingen i Göteborg, må reglementet
å befattningshavaren även under sådan hans anställning äga tillämpning,
såframt hos statskontoret inom en månad från det befattningshavaren
tillträder den nya anställningen göres anmälan dels av befattningshavaren,
att han önskar fortfarande vara underkastad bestämmelserna i
detta reglemente, dels av den församling, i vars tjänst han inträder, att
församlingen förbinder sig att för den tid, befattningshavaren kvarstår i
församlingens tjänst, till statskontoret, på sätt av Kungl. Majit föreskrives,
inbetala vad befattningshavaren för så fall skall hava att vidkännas i familjepensionsavdrag.
Skall reglementet fortfarande å sådan befattningshavare
tillämpas, anses därvid som örn han alltjämt vore innehavare av den
i 1 § avsedda befattning, han senast innehaft.

18 §.

Över statskontorets beslut i fråga, som avses i detta reglemente, må
den, som med beslutet ej åtnöjes, hos Kungl. Majit anföra besvär, vilka
skola vid talans förlust hava inkommit till ecklesiastikdepartementet före
klockan 12 å trettionde dagen efter erhållen del av beslutet.

19 §.

Befattningshavare, å vilken reglementet erhåller tillämpning, skall vara
pliktig att underkasta sig ändrade bestämmelser rörande sin familjepensionering.

20 §.

De närmare föreskrifter, som kunna finnas erforderliga för tillämpningen
av detta reglemente, meddelas av Kungl. Majit.

Kungl. Majlis ''proposition Nr 219.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 3 § lagen den 17 december 1926 (nr 526)
om vissa lönetillägg åt präster i nyreglerade pastorat
1 anledning av nådårsrättens upphörande m. m.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 17 december 1926 om vissa lönetillägg
åt präster i nyreglerade pastorat i anledning av nådårsrättens upphörande
m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

3 §.

Där prästerlig befattning innehaves av präst, som icke är underkastad
familj epensionsreglemente t för prästerskapet och ej heller vid utgången av
år 1941 var delaktig i prästerskapets änke- och pupillkassas försäkringsfond,
skall för sådan befattning enligt denna lag utgående lönetillägg erläggas
till statskontoret för att tillföras kyrkofonden såsom bidrag till kostnaderna
för prästernas familj epensionering.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 18 § ecklesiastik boställsordning
den 30 augusti 1932 (nr 400).

Härigenom förordnas, att 18 § ecklesiastik boställsordning den 30
augusti 1932 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

18 §.

Prästgård avträdes---är förenad.

Skola löneförmånerna frånträdas på grund av tjänstinnehavarens dödsfall,
äga dock dödsbodelägarna kvarsitta å prästgården till den fardag för
tillträde och avträde av förhyrd lägenhet, som infaller näst efter tre månader
från det dödsfallet timat, med skyldighet för dem att under tiden
ej mindre ansvara för prästgårdens behöriga skötsel och vård än även upplåta
erforderligt utrymme i prästgården åt den, som i egenskap av vikarie
uppehåller tjänsten eller såsom ny innehavare tillträtt densamma.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942; skolande dock hittills gällande
bestämmelser vinna tillämpning beträffande dödsbodelägare, som
efter 1941 års utgång äga rätt till tjänstår.

Kungl. Majlis proposition Nr 819.

Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 27 november 1936 (nr 678)
med ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte
nya grunder för dispositionen av därtill avsedda medel.

Härigenom förordnas, att andra stycket av punkt 17:o förordningen
den 27 november 1936 med ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande
jämte nya grunder för dispositionen av därtill avsedda medel skall
utgå samt att punkt 19:o samma förordning skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives:

19:o.

All kostnad---rikstelefonförbindelse, som under punkt 12:o sägs.

I den mån---denna punkt avses.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1942.

Kungl. Majlis proposition Nr £19.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
2 maj 19/fl.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
härefter chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Bagge fråga örn
ordnande av familjepensionsväsendet för präster m. m. samt anför härom
följande:

På sätt i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden den 27 oktober
1939 under punkt 104 omnämnts, ha under de senare åren i olika sammanhang
— såväl inom som utom riksdagen — framförts önskemål örn
en nyreglering av prästerskapets familj epensionsväsende och en omprövning
av i samband därmed stående frågor. Den gällande regleringen beträffande
prästernas familjepensionering är, i det väsentliga, alltjämt grundad
å äldre rättsförhållanden, och dithörande rättsinstitut äro delvis av stor
ålderdomlighet. För beredande i särskild ordning av understöd åt efterlevande
till präster finnas visserligen anstalter av förhållandevis nytt datum
(exempelvis Pensionskassan Svenska prästerskapets understödsförening,
stiftad 1911), men som dessa äro av helt privat karaktär, falla de utanför
behandlingen i detta samband. De från det allmännas sida helt eller delvis
reglerade former, i vilka familjepension och därmed jämförligt understöd
utgå till prästs efterlevande, äro av följande slag:

1. förmån av tjänst- och nådår,

2. pensioner från prästerskapets änke- och pupillkassa,

3. pensionstillägg och dyrtidstillägg av statsmedel,

4. inkomst från prästänkesäte,

5. understöd från allmänna prästänkehjälpen,

6. understöd av ersättningar för kronotionde och kyrkotionde samt

7. annat, från särskild fond eller kassa utgående understöd av offentlig
natur.

För den närmare kännedomen om dessa olika understödsformer, de särskilda
institutens uppkomst och rättsutvecklingen på området tillåter jag
mig hänvisa till en häröver sammanställd historik, vilken torde få såsom
bilaga fogas till dagens protokoll i detta ärende (bil. I). En sammanfattande
redogörelse för den gällande regleringen på området må dock här lämnas.

Kungl. Marits ''proposition Nr SI9.

Tjänstårsrätten eller rätten för avliden ordinarie befattningshavares dödsbodelägare
att, mot skyldighet för dödsboet att bekosta tjänstens skötande
genom vikarie, behålla inkomsterna av tjänsten intill utgången av det
ecklesiastikår, under vilket dödsfallet inföll, ombildades för prästerna genom
kungörelse den 17 december 1926 nr 524 till att omfatta en fixerad tid
av 6 månader, räknad från och med månaden näst efter den, då dödsfallet
inträffat.

Nådårsrätten var en form för pensionering av änkor samt omyndiga och
oförsörjda barn efter ecklesiastika ordinarie befattningshavare, varigenom
änkan och barnen förbehöllos rätt att, likaledes mot skyldighet att bekosta
tjänstens skötande genom vikarie, under året (eller åren) närmast efter utgången
av den avlidne befattningshavarens sista »tjänstår» uppbära inkomsterna
av den befattning, den avlidne innehaft. Genom förenämnda
kungörelse den 17 december 1926 har nådårsrätten för prästernas del, med
undantag för redan förvärvad sådan rätt, upphävts från och med den 1
maj 1927.

Prästerskapets änke- och pupillkassa inrättades år 1874 för att bereda
större trygghet åt avlidna prästers efterlevande och — genom avskaffandet
av s. k. extra nådår — förkorta den ofta långa vakanstiden vid prästerliga
befattningar. Gällande reglemente för prästänkekassan är dagtecknat
den 17 december 1926, med ändringar den 26 april 1935, den 17 december
1937 och den 22 november 1940. Kassan tillfördes vid bildandet vissa från
äldre tid befintliga kapitaltillgångar samt tillerkändes därvid tillika ett års
behållen inkomst av varje ordinarie prästerlig beställning i riket, då beställningen
första gången efter kassans inrättande bleve ledig, ävensom behållen
inkomst vid prästsyssla, som komme att stå ledig utöver den lagliga tillträdestiden,
s. k. kadukmedel. Dessa anslag av prästerliga lönemedel åtnjutas
alltjämt av kassan. Vid ombildandet år 1926 tillerkändes kassan
ytterligare ett års behållen inkomst av varje ordinarie prästerlig beställning
och ständig adjunkts-(kyrkoadjunkts-)befattning, som — med undantag
för fall där nådårsrätt alltjämt komme att utövas — fanns,4 riket den
1 maj 1927, samt ett års emeritilön för varje fall, då innehavaren icke efterlämnade
änka eller barn men, örn sådana funnits, nådårsrätt varit dem
förbehållen. Härutöver utgöras kassans inkomster av bidrag av delägarna
i kassan, ränta å kassans kapital m. m. Berättigad och förpliktad till delaktighet
i kassan är en var ordinarie och extra ordinarie präst i svenska
kyrkan samt ordinarie manlig befattningshavare hos kassan. Kassans förvaltning
handhaves av en direktion, bestående av fem ledamöter, utsedda
å stämma med fullmäktige, valda av och bland delägarna. Av direktionens
ledamöter är en ordförande, en vice ordförande och en verkställande direktör.
Kassans fonder uppgingo enligt räkenskaperna den 31 december 1939
till 27,783,717 kronor 14 öre. Kassan förvaltar härjämte två donationsfonder
med en sammanlagd kapitalbehållning vid nämnda tidpunkt av 9,000

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

kronor. Antalet delägare var den 31 december 1939 3,354 och antalet pensionärer
1,921, varav 148 utgjordes av sjuka barn, fyllda 21 år, och 821
av ogifta döttrar, fyllda 55 år.

Enligt § 1 kungörelsen den 15 juni 1922 (nr 361) angående pensionstillägg
åt vissa änkor och barn efter befattningshavare i statens tjänst
m. fl. skola med vissa begränsningar och undantag särskilda pensionstillägg
utgå till sådana änkor och minderåriga barn efter befattningshavare
i statens tjänst, som äga åtnjuta pension eller därmed jämförligt understöd
av statsmedel eller från någon av staten understödd anstalt för pensionering
av dylika befattningshavares änkor och barn m. fl. inrättningar. I
§ 4 av nämnda kungörelse stadgas, att pensionstillägg enligt de i kungörelsen
stadgade grunderna skall utgå jämväl till pensionsberättigade änkor
och barn efter delägare i prästerskapets änke- och pupillkassa.

Jämlikt § 7 kungörelsen den 15 juni 1923 (nr 267) med allmänna grunder
för dyrtidstillägg åt pensionsberättigade änkor och barn efter befattningshavare
i statens tjänst m. fl. utgår av statsmedel dyrtidstillägg till pensionsberättigade
änkor och barn efter delägare i prästerskapets änke- och
pupillkassa enligt i § 4 av kungörelsen stadgade grunder (oreglerade
grunder).

Prästänkesäten äro sådana ecklesiastika boställsfastigheter, som anslagits
till understöd åt änkor efter prästmän. En kategori av dessa fastigheter
består av förutvarande prästboställen, som på 1600- och 1700-talen
under offentlig myndighets medverkan anvisats till änkesäten i vissa pastorat.
Där avkomstberättigad änka icke finnes, har avkomsten av sådan fastighet
i allmänhet utgått till vederbörande tjänstinnehavare. Fastigheterna
skola, i den mån redan förvärvade rättigheter upphöra, återtaga sin karaktär
av prästboställen. Övriga prästänkesäten hava donerats av enskilda på
1700- och 1800-talen. Medan för den förra kategorien gälla enhetliga dispositionsregler,
grundar sig dispositionen av avkomsten från de enskilt donerade
änkesätena i första hand på innehållet i de särskilda donationshandlingarna.
Gemensamt för dessa senare fastigheter är, att desamma förutsättas
för framtiden komma att behålla sin karaktär av prästänkesäte.
För några av dem gäller även, att, då avkomstberättigad änka saknas,
avkastningen av fastigheten tillfaller prästerlig tjänstinnehavare. — I en
del fall höra till prästänkesätena fonderade försäljningsmedel.

Allmänna prästänkehjälpen har sitt ursprung i en av prästerskapet år
1653 träffad, av Kungl. Majit den 13 augusti 1685 fastställd förening om
årliga sammanskott till prästänkornas försörjning med halvannan riksdaler
eller mindre efter råd och lägenhet, »dock ingen ringare än 1 riksdaler,
kapellanen en fjärdedels riksdaler att ock deras änkor må något
njuta av bemälte hjälp». Dessutom skulle för enahanda ändamål utgå
»utur kyrkones kista årligen en riksdaler eller som kyrkan kan förmå och
församlingens lägenhet är». Angivna avgifter ha flerstädes upphört att utgå

Bihang till riksdagens ''protokoll 19^1. 1 sami. Nr 219.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

eller ersatts av andra bidrag, i allmänhet beslutade på prästmöten. På
kyrkorna i Bohuslän och den till Göteborgs stift hörande delen av Älvsborgs
län ankommande avgifter för här berört ändamål ha, genom föreskrift
i förordningen den 14 oktober 1898 angående avskrivning av den från viss
jord inom Skåne m. fl. provinser utgående kyrkofonden, från och med år
1900 avskrivits och ersatts med anslag av statsmedel, bestämt till inalles
217 kronor 50 öre för år. Sagda anslag ingår numera till kyrkofonden, därifrån
de motsvarande bidragsbeloppen för ifrågavarande kyrkor utbetalas.

Flerstädes utgick under äldre tid anslag av kronotionde till prästänkors
understöd, vilket bekräftades i 1723 års prästerliga privilegier. Jämlikt förordningen
den 23 juli 1869 angående förändring av grundräntor och kronotionde
(§ 2) indrogos dessa kronotiondeanslag och ersattes med statsanslag
i penningar efter medelmarkegångspris. Till fattiga prästänkor i Hallands
län skulle därjämte enligt nådiga brev den 9 augusti 1769 och den 17
december 1773 från kyrkorna i Halland utgå understöd av kyrkotionde,
den s. k. halva notarietunnan om 89,5976 hektoliter råg, genom lösen efter
medelmarkegångspris jämte forsellön. Den 5 oktober 1888 föreskrev Kungl.
Maj :t, efter riksdagens och kyrkomötets hörande, att de inom samtliga
stift i riket med undantag av Lunds och Visby stift efter medelmarkegångspris
jämte forsellön utgående ersättningar för till fattiga prästänkor anslagen
kronotionde skulle från och med år 1889 utbytas mot ett kontant årligt
belopp av 9,813 kronor att på visst sätt fördelas mellan de avsedda stiften.
Genom förenämnda förordning den 14 oktober 1898 avskrevs från och
med år 1900 även den till prästänkorna i Hallands län anslagna kyrkofonden
(halva notarietunnan) och ersattes med anslag av statsmedel, bestämt
till 774 kronor 63 öre för år. Dessa två ersättningsbelopp utgå numera
ur kyrkofonden, som tillföres statsanslagen.

Genom uppsamling och besparing av till allmänna prästänkehjälpen och
genom förenämnda statsanslag influtna samt andra, genom enskildas sammanskott
och gåvor för sådant ändamål tillgängliga medel hava i de särskilda
stiften bildats prästänkehjälpskassor av varierande karaktär och
medlemskap, avsedda för understöd åt änkor och andra efterlevande till
präster inom stiftet i dess helhet eller inom vissa delar därav.

Genom enskildas donationer ha även stiftelser i jord eller penningar bildats
för enahanda ändamål. Av statsmedel härrör en av Västerås domkapitel
förvaltad fond, de s. k. papegojvretsmedlen, utgörande avlösningssumma
för av kronan anslagna avradsmedel, utgående av jord under enskild
äganderätt.

Beträffande de framställningar, som under de senare åren gjorts i syfte
att åstadkomma en reformering av grunderna för prästernas familjepensionering
och vad därmed sammanhör, och de i sådant syfte i olika sammanhang
framförda förslag har redogörelse lämnats i förut åberopade stats -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

rådsprotokoll den 27 oktober 1939, punkt 104. Någon förnyad redogörelse
härför synes icke nu behöva lämnas, utan får jag här hänvisa till vad till
nämnda protokoll anförts. Ett utdrag av protokollet torde emellertid böra
såsom bilaga fogas till dagens protokoll i ärendet (bil. II).

Till ytterligare klarläggande av spörsmålet örn en allmän nygestaltning
av regleringen å här berörda område vill jag till en början medels följande
i tablåform sammanställda uppgifter söka siffermässigt belysa den omfattning,
i vilken den prästerliga familjepensioneringen för närvarande
tillföres och under det närmaste tidsskedet härförut tillförts bidrag av
allmänna medel.

Tablå I.

Prästerskapets änke- och pupillkassa enligt bestämmelse i kassans nuvarande reglemente
under tiden från och med reglementets ikraftträdande den 1 maj 1927 till och
med år 1939 tillfallna inkomster av prästerliga avlöningsmed el.

Ecklesiastik-, resp. kalenderår	Inkomst enligt prästänkekassans reglemente
§ 4: 1 a) kronor	§ 4: 1 b) kronor	§ 6: la) kronor	§ 6: 1 f) kronor	sammanlagt för år kronor
1927/1928 .......	53,985	56,736	28,569	83,050	222,340
1928/1929 .......	21,545	4,748	287,129	60,751	374,173
1929/1930 .......	43,218	30,900	506,145	65,134	645,397
1930/1931 .......	39,380	23,651	439,292	54,179	556,502
1931/1932 .......	40,361	20,268	452,549	56,234	569,412
1932/1933 .......	35,227	18,866	604,547	50,107	708,747
1933/1934 .......	48,373	27,938	419,980	46,143	542,434
1934/1935 .......	31,970	16,223	399,435	43,145	490,773
*A-91/n 1935 .....	16,984	11,076	292,038	19,546	339,644
år 1936 ........	32,221	21,878	421,972	25,985	502,056
» 1937 ........	31,193	60,967	311,520	24,736	428,416
» 1938 ........	38,255	50,560	293,576	24,077	406,468
» 1939 ........	47,219	59,640	532,085	21,891	660,835
Summa	479,931	403,451	4,988,837	574,978	6,447,197

Av de i denna tablå angivna inkomsterna avser inkomst enligt kassareglementet §

J+ mom. 1 a): inkomst av vakansår jämlikt 1874 års reglemente för
prästänkekassan (»gamla vakansåret»),

§ 4 morn. 1 b): inkomst av s. k. kadukmedel,

§ 6 mom. 1 a): inkomst av det s. k. nya vakansåret samt

§ 6 mom. 1 f): inkomst av »nådårstillägg», som kassan jämlikt § 71 i

kassans nuvarande reglemente äger uppbära.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 219.

Tablå II.

Belopp, som under tiden den 1 maj 1927—31 december 1939 i form av pensionstillägg och dyrtidstillägg
av statsmedel utbetalats till pensionärer i prästerskapets änke- och pupillkassa.

Ecklesiastik-, resp. kalenderår	Av pensionärer i prästänke-kassan uppburna
pensionstillägg kronor	dyrtidstillägg kronor
1927/1928 ..........	7,175	504,553
1928/1929 ..........	7,273	521,722
1929/1930 ..........	7,273	499,646
1930/1931 ..........	6,296	463,910
1931/1932 ..........	6,019	446,967
1932/1933 ..........	6,270	364,055
1933/1934 ..........	5,782	332,263
1934/1935 ..........	6,620	313,944
*/s—31/ia 1935 ........	3,773	220,154
år 1936 ...........	5,982	336,789
> 1937 ...........	5,607	356,164
» 1938 ...........	5,872	371,091
» 1939 ...........	6,350	383,715
Summa	80,292	5,114,973

Tablå III.

Beloppen av till prästerskapets änke- och pupillkassa under tiden den 1 maj 1927—31 december
1939 av delägarna i kassan erlagda egna pensionsavgifter och från kyrkofonden inbetalta pensionsavgifter
för emeriti och vissa f. d. präster samt beloppen av från prästänkekassan under samma
tid utbetalta pensioner ävensom beloppet av prästänkekassans kapitalbehållning vid utgången av ett
vart av ifrågavarande år. (Uppgifterna beträffande från kyrkofonden till prästänkekassan inbetalta
pensionsavgifter avse respektive statligt budgetår och budgethalvåret den 1 juli—31 december 1939.)

Ecklesiastik-, resp. kalenderår	Pensionsavgifter till prästänkekassan	Från präst-änkekassan utbetalta pensioner kronor	Prästänke- kassans kapital- behållning kronor
av delägarna kronor	från kyrkofonden kronor	sammanlagt kronor
1927/1928 .......	386,608	—	386,608	1,013,230	16,229,988
1928/1929 .......	434,776	—	434,776	1,030,604	16,767,236
1929/1930 .......	448,179	75	448,254	1,033,810	17,601,554
1930/1931 .......	452,830	5,569	458,399	1,055,415	18,366,562
1931/1932 .......	465,679	17,290	482,969	1,054,047	19,180,348
1932/1933 .......	481,794	13,239	495,033	1,052,901	20,207,271
1933/1934 .......	493,093	25,629	518,722	1,067,956	21,047,766
1934/1935 .......	497,986	16,241	514,227	1,034,206	21,911,084
75-31/i2 1936 .....	469,092	21,467	490,559	703,365	22,601,069
år 1936 ........	716,963	31,266	748,229	1,037,075	23,936,458
» 1937 ........	730,506	27,870	758,376	1,046,484	25,370,312
» 1938 ........	758,713	31,813	790,526	1,035,809	26,432,501
> 1939 ........	797,036	16,225	813,261	1,019,816	27,783,717
Summa	7,133,255	206,684	7,339,939	13,184,718

Kungl. May.ts proposition Nr 219.

Till komplettering av den genom dessa tablåer lämnade överblicken över
det allmännas kostnader för det prästerliga familjepensionsväsendet må
nämnas, att kyrkofonden — utöver i uppgifterna i tablå I [enligt § 6: 1 a)]
ingående emeritilöner under vakansår samt pensionsavgifter enligt tablå
lil — under den angivna tiden till avsevärd del jämväl bestridit avlöningen
(adjunktsarvode, provisoriskt tilläggsarvode och dyrtidstillägg) till
de vikarier, som under tjänst- och nådår samt under de prästänkekassan
tillkommande särskilda vakansåren upprätthållit de ifrågakommande prästerliga
tjänsterna. Tagas härvid i betraktande allenast kyrkofondens kostnader
för vikaries avlönande under de s. k. nya vakansåren och uppskattas
denna vikariekostnad för varje tjänst till 2,000 kronor, torde dessa kyrkofondens
utgifter kunna beräknas lia för den ifrågavarande tidsperioden
(den 1/5 1927—31/12 1939) uppgått till sammanlagt omkring 2 % miljoner
kronor. Härtill komma under samma tid från kyrkofonden till prästers
efterlevande under tjänst- och nådår utbetalta emeritilöner. — Slutligen
må här ock erinras om att, på sätt förut omnämnts, i ersättning för kronotionde
och kyrkotionde m. m. till understöd av prästänkor årligen utgår
ur kyrkofonden ett belopp av 10,000 ä 11,000 kronor.

Den här lämnade överblicken över de omedelbara bidrag, som från det
allmännas sida anvisats för prästernas familjepensionering, visar i sin mån,
i vilken betydande utsträckning det prästerliga familjepensionsväsendet
för närvarande åtnjuter understöd av allmänna medel. Under åberopande
av, bland annat, detta förhållande och med hänvisning tillika till
de upprepade reformkrav, som på området framförts, hemställde på sin tid,
på sätt framgår av det förut omnämnda statsrådsprotokollet den 27 oktober
1939 (Bil. II), dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet efter
gemensam beredning med chefen för finansdepartementet örn Kungl.
Maj:ts bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga för att inom
ecklesiastikdepartementet biträda med utredning och avgiva förslag angående
prästerskapets familj epensionering. Sedan Kungl. Majit nämnda
dag härtill lämnat bifall, tillkallades av ecklesiastikministern den 7 november
1939 statskommissarien Evert Oskar Fredrik Björn, ledamoten av riksdagens
andra kammare redaktören Algot Åkesson Törnkvist och kammarrådet
Tom Hugo Wohlin såsom sakkunniga för angivet ändamål och uppdrogs
tillika åt Wohlin att såsom ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar.
Med stöd av samma bemyndigande tillkallade jag härefter, den 15
januari 1940, t. f. häradsskrivaren Nils-Erik Brolin och förste aktuarien i
statens pensionsanstalt Tage Bertil Kjellén för att såsom experter biträda
de förenämnda sakkunniga, varvid åt Kjellén jämväl uppdrogs att tjänstgöra
såsom sekreterare åt de sakkunniga.

Efter slutförd utredning lia de sakkunniga med skrivelse den 28 december
1940 överlämnat sitt betänkande i ärendet jämte därtill hörande för -

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

fattningsförslag m. m. ävensom en mellan de sakkunniga och utsedda representanter
för prästerskapets änke- och pupillkassa — under vederbörliga
förbehåll — träffad preliminär överenskommelse om statens övertagande
av nämnda kassas verksamhet.

Allmänna grundlinjer.

I det avgivna betänkandet lia de sakkunniga inledningsvis berört, bland
annat, frågan om

Prästänkekassaus förvaltningsrättsliga ställning.

Det allmännas kostnader för det prästerliga familjepensionsväsendet äro
redan i och för sig av en betydande storleksordning. Räckvidden av detta
engagemang är emellertid i själva verket större än som framgår av summan
av för ändamålet omedelbart anvisade bidragsbelopp. Statsmakternas
fortgående medverkan vid regleringen av prästerskapets änke- och pupillkassas
ekonomiska förhållanden har sålunda visserligen icke medfört, att
staten formellt ställt sig som garant för denna kassas pensionsutfästelser
och för bärigheten av inrättningens verksamhet i fortsättningen. Men några
delade meningar torde icke kunna råda därom, att staten härvid i allt fall
får anses ha påtagit sig förpliktelser av moralisk innebörd, vilka, örn ansvarighetsfragan
komme att aktualiseras, knappast skulle visa sig vara för
staten mindre förbindande än om garantierna härutinnan erhållit en rättslig
form.

. Statens angivna ställning till prästänkekassans verksamhet borde givetvis
från såväl principiella som praktiska utgångspunkter förutsätta, att åt
staten vore inrymd icke endast en formell och passiv kontroll över kassans
verksamhet, utan ett aktivt och bestämmande inflytande över denna inrättnings
hela ekonomi och dess verksamhets fortgång. Den rättsliga ställning,
som pensionsinrättningen alltifrån sin första tillkomst intagit och
alltjämt intager, står emellertid i föga god överensstämmelse med här angivna
krav. yäl är det så, att av delägarna i kassan beslutade ändringar i
eller tillägg till kassans reglemente icke kunna vinna giltighet, med mindre
stadfästelse därå av Kungl. Majit meddelas. Men, omvänt, torde också
— åtminstone, enligt den hittills vedertagna uppfattningen av kassans
rättsliga ställning — gälla, att inga ändringar i kassareglementet skulle,
även om de från statens sida bedömdes såsom önskvärda, kunna genomföras
utan delägarnas godkännande. Till vilka irrationella konsekvenser
en dylik reglering kan leda, må belysas med ett konkret exempel.

Bestämmelsernai örn den prästänkekassan tillagda inkomsten av det
s. k. nya vakansåret hava meddelats i en särskild därom gällande författning
(kungörelse den 17/12 1926, nr 528, angående rätt för prästerskapets
änke- och pupillkassa att uppbära ett års behållen inkomst av vissa prästerliga
befattningar m. m.) men hava därjämte infogats i det för kassan
samma dag utfärdade förnyade reglementet. I de kalkyler, som lågo till
grund för beräkningen av denna inkomstpost, uppskattades dess kapitalvärde
per den 1/5 1927 till 1.1 miljoner kronor. I inkomster enligt ifrågavarande
bestämmelser har kassan emellertid för tiden den 1/5 1927—
31/12 1939 tillförts ett sammanräknat belopp av icke mindre än, i avrundat
tal, 5 miljoner kronor. Enligt prästänkekassans egna kalkyler upp -

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 219.

skattas de inkomster, som kassan jämlikt samma bestämmelser ytterligare
Ilar att emotse, till omkring 6.4 miljoner kronor. Kassans totalinkomst av
det »nya vakansåret» skulle följaktligen komma upp i ett belopp av sammanlagt
omkring 11.4 miljoner kronor. Företager man, efter en räntefot av
4 procent, en diskontering av ifrågavarande inkomster till den 1/5 1927,
erhålles ett kapitalvärde av drygt 5.7 miljoner kronor. Det visar sig sålunda,
att mellan det förhandsuppskattade anslaget till kassan av dessa
vakansårsinkomster och det belopp, vartill anslaget i verkligheten synes
komma att uppgå, föreligger en marginal i kapitalvärde av cirka 4.6 miljoner
kronor eller ett skillnadsbelopp, mer än fyra gånger så stort som summan
av de från denna kassa under ett år utgående pensionerna. Huru en
felkalkyl av dylik storleksordning över huvud taget varit möjlig skall ej
här upptagas till någon närmare granskning. Det kan dock erinras örn
att förklaringsgrunden till den felkalkyl, som här förekommit, till någon
del får sökas i det förhållandet, att prästerna dels under hela tidsperioden
efter den 1/5 1927 å sina avlöningsförmåner åtnjutit dyrtidstillägg, vilken
lönepost, då densamma ej blivit prästerna fortgående garanterad, icke
kommit och gärna ej heller kunnat komma i betraktande vid förhandsberäkningarna
för det ifrågavarande anslaget, dels ock från och med den
1/5 1930 erhållit en avsevärd förstärkning i sin avlöning i och med de
genom lagen den 13 december 1929 nr 382 beviljade s. k. provisoriska tillläggslönerna
och tilläggsarvodena, vilken avlöningsförbättring ej kunnat
förutses. Kassans inkomster av ifrågavarande vakansår hava även i rätt betydande
grad stegrats i följd av icke förutsedda verkningar av sänkningen
av prästernas pensionsålder.

Beträffande berörda, prästänkekassan av staten tillerkända betydande
och, såsom erfarenheten sålunda bekräftat, på förhand oberäkneliga bidragspost
hade det givetvis varit fullt naturligt, att staten förbehållit sig
frihet att under den långa följd av år, varunder dessa anslagsmedel bomme
att inflyta till pensionskassan, vidtaga en av inträffade ändrade förhållanden
betingad omreglering. En sådan omreglering skulle emellertid förutsatt
en ändring i prästänkekassans reglemente i avseende å bestämmelserna
om kassans rätt till det »nya vakansåret», och för en sådan ändring
hade enligt samma reglemente krävts medgivande och beslut i första hand
av inrättningens egna delägare. Införandet i kassareglementet av dessa bestämmelser
synes alltså hava medfört det från såväl formell som saklig synpunkt
anmärkningsvärda rättsläget, att staten härutinnan från början helt
uppgivit sin handlingsfrihet. Vad här framhållits har även giltighet i fråga
örn övriga i kassareglementet upptagna anslag till prästänkekassan.

Det må till ytterligare belysning av den uppkomna situationen erinras
örn att, samtidigt med att prästänkekassan, såsom här berörts, fått opåtalt
uppbära fortlöpande inkomster av det nya vakansåret med belopp, som
vida överstigit vad därför beräknats, erinringar framförts i en annan prästernas
familjepensionering berörande anslagsfråga av väsentligt mindre
ekonomisk betydelse. Sedan många år har nämligen förelegat och är alltjämt
på prövning beroende spörsmålet, huruvida, för upprätthållande av
formell likställighet med andra befattningshavargrupper i avseende å regleringen
av de helt av statsmedel utgående dyrtidstilläggen å familjepensionerna,
sådana tillägg å pensionerna från prästänkekassan rätteligen
borde utgå efter s. k. reglerade eller oreglerade grunder. Blotta årsräntan
av merinkomsten av det nya vakansåret svarar mot nära hälften av hela

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

statsutgiften ar 1939 för dyrtidstillägg å de från prästänkekassan utgående
familjepensionerna.

I de i statsrådsprotokollet den 27 oktober 1939 angivna direktiven för
de sakkunnigas utredning anvisades vissa alternativa lösningslinjer för den
avsedda omläggningen av det prästerliga familjepensionsväsendet. De sakkunniga
anföra härom till en början följande.

Organisatorisk omläggning av
prästänkeka89ans verksamhet.

För den av tidsutvecklingen tydligen i hög grad påkallade reformeringen
av prästänkekassans verksamhet hava i de av de sakkunniga
mottagna direktiven för utredningen angivits huvudsakligen tvenne alternativ.
Enligt det ena av dessa alternativ skulle reformen begränsas till en
i det hela blott organisatorisk nyreglering. I och med en formell avveckling
av prästänkekassan i dess hittillsvarande gestaltning skulle kassans
verksamhet, med bibehållande av de hittillsvarande grundvalarna för densamma,
övertagas av annat, helst i så fall — såsom i direktiven beträffande
detta alternativ angives — statligt organ. Enligt det andra huvudalternativet
skulle lösningen sökas på den radikalare vägen, att staten själv
helt övertoge kassans verksamhet tillika med dess tillgångar och därvid
iklädde sig — med de centralt kyrkliga tillgångarna (kyrkofonden) och den
allmänna kyrkoavgiften såsom grundval för finansieringen — det omedelbara
ansvaret för familjepensioneringen, omgestaltad efter tidsenliga
grunder.

Beträffande det förra av de angivna alternativen, vilket företrädesvis
torde sikta till ernående av möjliga besparingar i administrationskostnaderna
för kassans verksamhet, kunna de sakkunniga fatta sig kort. Spörsmålet
är icke nytt. Frågan örn ett sammanförande av prästänkekassan med
annan dylik inrättning till en i viss omfattning gemensam förvaltning
väcktes senaste gången i sammanhang med tillkomsten av det gällande,
för prästänkekassan den 17 december 1926 utfärdade reglementet. De särskilda
sakkunniga, som den 14 november 1925 framlade betänkande och förslag
angående beredande av förbättrad pensionering från prästerskapets
änke- och pupillkassa, beräknade sålunda, att en sådan samförvaltning
skulle kunna, till båtnad för pensionstagarna, medföra en årlig besparing
för kassan av minst 15,000 kronor. Nämnda sakkunniga, vilka ansågo
berörda reformfråga vara av betydande vikt för pensionärerna, hemställde,
att kassans direktion måtte anbefallas att snarast möjligt verkställa utredning
av frågan och till närmaste därpå följande ordinarie fullmäktigstämma,
vilken skulle äga rum år 1928, framlägga redogörelse härför jämte
eventuella förslag.

En vidlyftig utredning av frågan i den sålunda föreslagna ordningen
kom därefter till stånd. Med stöd av denna ställde sig såväl kassans fullmäktige
som dess direktion helt avvisande till ett realiserande av reformförslaget
och i infordrat utlåtande den 24 oktober 1929 intog jämväl statskontoret,
med instämmande av kammarkollegiet, samma ståndpunkt. T utlåtandet
framhöll statskontoret, bland annat, följande:

Mot den ifrågasatta sammanslagningsåtgärden talade prästänkekassans
alldeles särskilda konstruktion, som icke inom överskådlig tid syntes kunna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

ändras och som i hög grad försvårade ett samarbete med annan kassa.
Olämpligheten av kassans sammanslagning med annan kassa hade, även
örn sammanslagningen inskränktes till en i erforderlig omfattning gemensam
förvaltning, vunnit bekräftelse genom den då föreliggande utredningen.
Ingen av de fristående kassor, som då ombesörjde familjepensioneringen
för statens befattningshavare, kunde antagas vara villig att under förhandenvarande
omständigheter sammanföras med prästerskapets änke- och
pupillkassa även örn sammanslagningen icke skulle erhålla större innebörd
än nyss angivits; och vid sådant förhållande skulle sammanslagning kunna
äga rum allenast med statens pensionsanstalt. Även om en dylik sammanslagning
icke vore alldeles otänkbar, skulle säkerligen vinsten därav bliva
liten eller ingen, enär man måste räkna med att för prästerskapets familjepensionering
måste inom anstalten upprättas en särskild byrå. På grund
härav och då det i allt fall icke syntes kunna ifrågakomma att mot avstyrkande
från kassans direktion och fullmäktige för delägarna tvångsvis
genomföra en sammanslagning, hemställde statskontoret att förevarande
ärende icke måtte till någon vidare åtgärd föranleda.

Genom beslut den 16 maj 1930 fann också Kungl. Majit ärendet icke
föranleda någon Kungl. Majlis vidare åtgärd.

Det har synts de sakkunniga, som örn en förnyad undersökning beträffande
nu berörda begränsade reformprojekt, vilket sålunda redan och för
icke länge sedan varit föremål för en resultatlös utredning, skulle kunna
få ett mycket litet värde. Man måste nämligen, enligt de sakkunnigas
mening, i närvarande läge utan vidare konstatera, att den prästerliga
familjepensioneringsfrågan icke kan på något som helst slutgiltigt sätt
redas upp genom en så periferisk åtgärd, som en blott organisatorisk omläggning
av den på området verksamma inrättningens förvaltning skulle
innebära. Det torde icke behöva med någon större omständlighet ledas i
bevis, att ett vida effektivare grepp för frågans lösning nu är av nöden.
Den allmänna omdaning av familjepensionsförhållandena för stora grupper
av befattningshavare i allmän tjänst, som under 1930-talet successivt genomförts,
synes också giva en omedelbar anvisning på den enda väg, som
härvid kan och bör beträdas.

Till närmare belysande av den lösningslinje, som de sakkunniga sålunda
ansett sig böra förorda, har av de sakkunniga härefter lämnats en kort
översikt över de regleringar av familjepensioneringen, som under senare år
ägt rum inom andra allmänna förvaltningsområden. De sakkunniga anföra.

Avvecklingen av <le halvprivata
fainiljepcnsionskassorna.

Familjepensioneringen för en betydande del av landets befattningshavare
i allmän tjänst har, alltsedan sådan pensionering i fastare former och med
obligatorisk anslutning för tjänstemännen beträffande de ifrågavarande
befattningshavargrupperna successivt kommit till stånd, varit uppbyggd
på huvudsakligen samma grundval som familjepensioneringen för prästerskapet,
eller sålunda på en rael formellt enskilda, men i realiteten såväl
ekonomiskt som på annat sätt av det allmänna mer eller mindre beroende
pensionskassor. Avsevärda olägenheter hava befunnits förbundna med detta
system. Berörda, av äldre förvaltningsrättsliga förhållanden betingade orga -

Kungl. Maj:ts proposition A7r 319.

nisationsform har sålunda medfört, att pensionsbestämmelserna för de
många olika kassornas delägare blivit, över huvud taget, synnerligen skiftande
och oenhetliga. Och ett särskilt missförhållande har, såsom av erfarenheten
tydligt bekräftats, framträtt däri, att systemet praktiskt taget
omöjliggjort varje enhetlig grundval för utmätningen av de bidrag och
understöd av allmänna medel, som åt flertalet av dessa inrättningar måst
för deras tillkomst och för deras verksamhet i fortsättningen tillskjutas.

Efter ingående och tidskrävande utredningar har ock omsider detta föråldrade
system för organisationen av det publika familjepensionsväsendet
numera definitivt avvecklats för de formellt statsanställda tjänstemannakårernas
del. Med tillkomsten år 1936 av det allmänna familjepensionsreglementet
lädes nämligen en enhetlig grundval för regleringen av familjepensioneringen
för samtliga civila och militära dylika befattningshavare.
Därvid förutsattes, att ikraftträdandet av berörda reglemente skulle ske
successivt för de olika förvaltningsområdena, allteftersom sådan överenskommelse
kunde träffas med vederbörande kassor, som då omhänderhade
familjepensioneringen för de ordinarie manliga befattningshavarna inom
respektive förvaltningsområde, att dessa kassors delägare bleve underkastade
tillämpningen av det enhetliga statliga familjepensionsreglementet.

Sådana definitiva överenskommelser hava numera kommit till stånd:
år 1936 med civilstatens änke- och pupillkassa, med telegrafverkets änkeoch
pupillkassa samt med''statens järnvägars änke- och pupillkassa; år
1937 med arméns och marinens familjepensionskassor samt med tullstatens
enskilda pensionsinrättning; år 1939 med universitetens i Uppsala och Lund
pensionsinrättningar för ifrågavarande befattningshavares änkor och barn;
samt år 1940 med lotsverkets enskilda pensionskassa. Med dessa överenskommelser
har — i allt väsentligt — staten övertagit nämnda pensionskassors
verksamhet och dessa därmed avvecklats.

I huvudsaklig överensstämmelse med regleringen i allmänna familjepensionsreglementet
utfärdades därjämte år 1937 familjepensionsreglemente
för riksdagens verk, vilket — efter samma år träffade överenskommelser
med bankostatens samt riksgäldskontorets änke- och pupillkassor — äger
tillämpning å dessa kassors delägare och övriga till riksdagens verk hörande
befattningshavare.

Familjepensionsregleringen för vissa formellt
icke-statsanställda (folk- oell småskollärarna).

Den allmänna normering av familjepensioneringen, som ägt rum genom
1936 års allmänna familjepensionsreglemente, har emellertid jämväl befunnits
ägnad att läggas till grund för en modernisering av familjepensionsförhållandena
för grupper av befattningshavare utanför de formellt statsanställdas
krets. I första hand gäller detta folk- och småskollärarna. I samband
med den år 1938 för berörda personal åvägabragta löneregleringen
nyordnades sålunda familjepensioneringen för dessa och vissa andra befattningshavare
genom Kungl. Maj:ts reglemente i ämnet den 17 juni samma
år (nr 424). Regleringen i detta är i allo uppbyggd på de principer, som
varit bestämmande för utformningen av allmänna familjepensionsreglementet,
och även i regleringens praktiska detaljer har detta senare reglemente
fått tjäna såsom förebild.

Då sålunda folk- och småskollärarkårerna i avseende å sina medlemmars
familjepensionering erhållit en reglering i allt väsentligt överensstämmande

Kungl. Maj:ts proposition Nr £19.

med de formellt statsanställdas, har denna reglering givetvis i första hand
befunnits motiverad av den i förvaltningsrättsligt hänseende, över huvud
taget, starkt statligt präglade ställning som folkundervisningsväsendet numera
kommit att intaga. Denna ställning markeras främst av det förhållandet,
att avlöningsregleringen för dithörande befattningshavare nära anpassats
efter vad som gäller för statsförvaltningen i gemen och att statsverket
till övervägande del bestrider kostnaderna för ifrågavarande lärarpersonals
avlöning.

Vad folkskollärarna beträffar är för övrigt att uppmärksamma, att familjepensioneringen
för denna tjänstemannakår, alltsedan densamma vid mitten
av 1870-talet på riksdagens initiativ genomfördes, varit omedelbart
omhändertagen av staten. För ändamålet bildades sålunda icke någon
enskild eller halvenskild inrättning under delägarnas bestämmanderätt efter
mönster av pensionskassorna för flertalet av de civila och militära statstjänstemännen
och för prästerna, utan verksamhetens handha vande uppdrogs
åt en särskild av Kungl. Majit utsedd styrelse, direktionen över folkskollärarnas
pensionsinrättning. Arvoden och avlöningsförmåner för direktionen
och tjänstemännen voro fastställda av Kungl. Majit och riksdagen.
Från och med år 1920 sammanfördes folkskollärarnas änke- och pupillkassa
med vissa andra kassor till en gemensam pensionsinrättning, »statens
anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl.». I samband med
inordnandet år 1926 under nämnda anstalt av ytterligare andra pensionskassor
erhöll anstalten benämningen »statens pensionsanstalt».

I anslutning till sin här återgivna redogörelse göra de sakkunniga till
sist i denna fråga följande uttalande om

Församlingsprästerna.

Vad tidigare anmärkts beträffande folkundervisningsväsendet och dess
befattningshavares statligt präglade offentligt-rättsliga ställning har som
bekant en motsvarande, från vissa synpunkter än mera markerad giltighet i
fråga om statskyrkoväsendet och dess prästerskap. Vad angår avlönandet
av församlingsprästerna fullgöres sålunda denna angelägenhet visserligen
alltjämt under formen av ett kyrkligt-kommunalt besvär, men angelägenhetens
sakliga karaktär av en allmänt-nationell eller statlig uppgift är,
såsom lätt nog kan skönjas av innehållet i den gällande vidlyftiga lagstiftningen
på området, omisskännelig. Å statsbudgeten anvisas till prästlöneändamål
väl endast ett belopp, svarande mot en mindre anpart av totalkostnaden
för prästernas kontantavlöning, nämligen cirka 5 miljoner kronor
årligen såsom anslag under skilda rubriker till kyrkofonden. De centralt
utgående bidragen till nämnda prästerskaps avlöning liro likvisst icke
begränsade till dessa anslag från statsverket. Från kyrkofonden utgöras
nämligen till pastoratens prästlönekostnader tillskott, som under femårsperioden
1936—1940 i medeltal uppgått till 7,65 miljoner kronor årligen.
Kyrkofonden bestrider härjämte omedelbart, bland annat, utgifterna för
ålderstillägg och dyrtidstillägg åt de ordinarie församlingsprästerna ävensom,
i avsevärd utsträckning, det extra ordinarie prästerskapets avlöning.
Såsom huvudsaklig inkomstkälla för bestridande av de nämnda tillskotten
till pastoraten samt övriga prästlöneutgifter har fonden, jämte de ovan omförmälda
omedelbara statsanslagen, att tillita dels inkomster av de — väl
undantagslöst — statligt anslagna allmänna kyrkohemmanen, dels den

Kungl. Maj:ts proposition Nr 819.

till sin allmänna struktur den statliga beskattningen närstående s. k. allmänna
kyrkoavgiften, vilken för nyss angivna femårsperiod givit fonden
en årlig intäkt av i genomsnitt 6," miljoner kronor. Härutöver bör uppmärksammas,
att av de prästerliga boställen, vilkas avkomst helt disponeras
för bestridande av statskyrkoprästerskapets omedelbart från församlingarna
utgående avlöning, en i allt fall betydande anpart jämväl härrör
från anslag av kronan. En överslagsberäkning torde alltså giva vid handen,
att även vad rör avlöningen till statskyrkoprästerskapet den övervägande
delen av kostnaden härför gäldas med statliga eller därmed principiellt likställda
tillgångar och medel.

Fullföljes jämförelsen med folk- och småskollärarkårerna till formerna
för personalens tillsättning, föreligger för här ifrågavarande prästerliga befattningshavargrupper
den överensstämmelsen, att tillsättningen av ordinarie
befattningshavare i princip skall ske efter menighetsval. Denna princip
är emellertid för församlingsprästerskapets vidkommande i gällande
lagstiftning på hithörande område i icke ringa utsträckning genombruten,
och beträffande samtliga ifrågavarande prästerliga tjänster är därjämte
det statliga inflytandet över kyrkoorganisationen speciellt understruket
därigenom, att utnämningsrätten såväl som befogenheten att meddela
prästerliga förordnanden icke är hänlagd till kommunalt organ utan till
statsmyndighet.

De sakkunniga anse sig icke behöva med större vidlyftighet än som här
skett leda i bevis, att ett statens övertagande av bestyret med och ansvaret
för prästernas familjepensionering, i samband med att denna reformeras
efter tidsenliga grunder, framstår såsom en naturlig konsekvens av de principer,
som varit vägledande för de av statsmakterna under senaste tidsskede
vidtagna åtgärderna på motsvarande område för såväl de formellt
statsanställda som för folkundervisningens personal. De sakkunniga finna
det också uppenbart, att en åtgärd av dylik innebörd är den enda, som på
ett tillfredsställande och verksamt sätt kan säkerställa såväl de till deltagande
i pensioneringen förpliktade prästernas skäliga anspråk som statens
befogade krav på full och fortlöpande kontroll över den ekonomiska
angelägenhet, varom här är fråga. De sakkunniga förorda följaktligen utan
tvekan en lösning av den föreliggande frågan på den principiella grundvalen,
att staten med övertagande av de befintliga för ändamålet disponerade
tillgångarna samt efter den närmare reglering av pensionsrätter
omfattning och ifrågavarande prästers avgiftsplikt, som må befinnas erforderlig
och skälig, ikläder sig ansvaret för dessa befattningshavares familjepensionering.

Beträffande finansieringen av utgifterna för prästernas familjepensionering
vid ett statens övertagande, på sätt de sakkunniga förordat, av prästänkekassans
verksamhet anföra de sakkunniga härefter följande.

Kostnaclsregleringen.

Vad beträffar såväl de speciella övergångskostnader, som i följd av ett
sådant statens övertagande av tillgångar och ansvar för familjepensioneringen
för prästerna må för det allmänna uppkomma, som ock de ytterligare
bidrag av allmänna medel, som för familj epensioneringens fortgång
synas enligt därför eljest tillämpade principer böra komma jämväl statskyrkoprästerna
till del, måste det givetvis anses i första hand angeläget,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

att en möjligast enhetlig och rationell grundval åvägabringas för finansieringen
av dessa det allmännas utgifter. På sätt i de av de sakkunniga
för deras uppdrag erhållna direktiven framhållits, anlitas för närvarande
för de publika understöden till den prästerliga familjepensioneringen medel
av allehanda olika natur och ursprung, i främsta rummet riksstatsanslag,
kyrkligt-kommunala medel och bidragsposter från kyrkofonden. Det synes
de sakkunniga uppenbart, att denna splittrade, utan någon enhetlig princip
tillkomna ordning för bidragsgivningen bör avvecklas. Utan tvivel innebär
den av departementschefen härför angivna lösningslinjen, nämligen anvisandet
av den erforderliga bidragssumman i dess helhet från kyrkofonden,
den — med hänsyn såväl till denna fonds centrala ställning
inom den kyrkliga ekonomien som till de i övrigt på prästlöneväsendets
område hittills följda grundsatser — rationellaste anordningen. De sakkunniga
tillstyrka följaktligen en reformering på sålunda angiven grundval
av den i förevarande hänseende gällande finansiella regleringen.

Härefter ha de sakkunniga upptagit till närmare behandling frågan
örn förutsättningarna för ett anpassande av de nya pensioneringsbestämmelser,
som erfordras för den av de sakkunniga förordade reformeringen
av det prästerliga familjepensionsväsendet, efter de för civilstatstjänstemän
m. fl. gällande familjepensionsbestämmelserna. De sakkunniga anföra
härom.

Tjunsteorganisaloriska oell avlöningstekniska
skiljaklighelcr.

Vad vidkommer den praktiska utformningen av de nya bestämmelser,
som i avseende å pensionsrättens omfattning, regleringen av avgifterna
och av pensionsbeloppen m. m. böra bliva gällande såväl för de präster,
vilka efter reformens genomförande komma att vinna sin första delaktighet
i den prästerliga familjepensioneringen, som ock för dem av den
nuvarande prästerliga pensionskassans klientel, som böra bliva berättigade
att övergå å den nyreglerade pensionsordningen och därjämte kunna kännas
rättsligen förpliktade att underkasta sig ifrågavarande bestämmelsers tilllämpning,
måste det från principiella utgångspunkter givetvis vara mest
naturligt, att dessa bestämmelser, såsom skett för folk- och småskollärarpersonalen,
utformas till görligaste överensstämmelse med den reglering,
som enligt de rent statliga familjepensionsregiementena numera är för de
dem underkastade civila och militära statliga befattningarna gällande.

Man har emellertid härvid — liksom för folk- och småskollärarkårerna
— att uppmärksamma, att vissa tjänsteorganisatoriska förhållanden inom
statskyrkoväsendet icke hava fidi motsvarighet inom den egentliga statsförvaltningen.
Härjämte är för hithörande prästers del särskilt att beakta,
att det prästerliga och det allmänna statliga lönesystemet förete betydande
såväl sakliga som formella skiljaktigheter.

De för församlingsprästerskapet gällande avlöningsbestämmelserna, vilka
erhöllo sin grundläggande utformning i lagen den 9 december 1910 örn reglering
av prästerskapets avliining, representera nämligen ett lönesystem
av i det väsentliga numera föråldrad typ. Utmärkande för detta system
är, som bekant, att de ordinarie befattningshavarna i flertalet fall, jämte
kontantavlöning, åtnjuta förmån av fri bostad (prästgård) och i några
övergångsfall även viss förmån av fritt bränsle med i avlöningen icke fixerade
penningvärden (nettolönesystem), att de extra ordinarie prästerna

Kungl. Marits proposition Nr 219.

utöver kontanta arvoden i allmänhet äro tillförsäkrade förmånen av bostad
och vivre in natura eller ersättning härför, vilken ersättning för närvarande
bestämmes efter föga enhetliga grunder, samt att kontantavlöningen
vid såväl de ordinarie som vid en avsevärd anpart av de extra ordinarie
befattningarna (kyrkoadjunktstjänsterna) bestämmes efter speciell prövning
för varje särskild tjänst. Att uppmärksamma är även, att den för ett
vart pastorats prästerskap sålunda åvägabragta löneregleringen endast
äger viss tidsbegränsad giltighet, i regel för en tid av tjugu år. Bortsett
från den omständlighet, som nödvändigtvis sammanhör med angivna ordning
för lönebeloppens periodiska omreglering, lider härjämte även själva
lönesystemet, vilket under dess nu snart trettioåriga giltighetstid successivt
påbyggts med en mångfald nya avlöningsbestämmelser, av en långt
driven inveckling. Såsom redan de särskilda sakkunniga, vilka den 31 december
1929 avlämnade ett betänkande med förslag rörande en allmän
revision av lagstiftningen i, bland annat, förevarande ämne, uttryckte
det, har det gällande prästerliga löneväsendet i dess teori och praxis svällt
ut till ett förvaltningsområde av ansenliga mått, vars fulla behärskande
blivit förbehållet ett fåtal experter.

Den tjänstepensionsreglering, som finnes för prästerna genomförd, grundar
sig å den samtidigt med prästlöneregleringslagen utfärdade lagen örn
emeritilöner för präster. Även denna reglering bygger på principer, som
avsevärt avvika från dem, vilka sedan länge vunnit tillämpning för flertalet
övriga grupper av befattningshavare i allmän tjänst. Först och främst
är möjlighet att erhålla tjänstepension (emeritilön) icke ordnad för alla i
statskyrkan tjänstgörande präster. De prästerliga befattningshavare, som
över huvud taget kunna komma i åtnjutande av emeritilön, äro vidare icke
förpliktade att själva bidraga till sin tjänstepensionering, utan har den
finansiella bördan härutinnan i dess helhet pålagts kyrkofonden. På grund
av särskild bestämmelse i emeritilönelagen var dock intill senaste tid denna
fondens förpliktelse förbunden med vissa såsom garantier för fondens bärighet
uppställda förbehåll. Dessa förbehåll äro väl numera — från och med
ingången av år 1938 — icke längre gällande, men lagstiftningen på detta
område intager likväl alltjämt den ståndpunkten, att de ifrågavarande
prästerliga befattningshavarna icke tillagts någon formell rätt till tjänstepension
likartad den, som tillkommer befattningshavare i statens tjänst
enligt det civila tjänstepensionsreglementet.

I det förslag örn en ingripande revision av det prästerliga avlöningsväsendet,
som år 1929 framlades av förenämnda särskilda sakkunniga, förordades
en allmän omläggning därav till huvudsaklig överensstämmelse med
de huvudprinciper, som vunnit tillämpning inom den civila statsförvaltningen
och, såsom bekant, numera även tillämpas för folkskollärarkåren.
Enligt berörda förslag skulle samtliga ordinarie tjänster indelas i tjänsteklasser,
motsvarande lönegraderna å för civilstatstjänstemännen gällande
löneschema. Inplaceringen av tjänsterna i de särskilda tjänsteklasserna
skulle gälla tills vidare och intill dess förändrade förhållanden kunde beträffande
viss eller vissa tjänster föranleda en uppflyttning i högre eller
nedflyttning i lägre tjänsteklass. Ehuru förslaget hos de myndigheter och
övriga vederbörande, som hade att yttra sig däröver, rönte en rätt allmän
anslutning, ha åtgärder för dess genomförande hittills icke vidtagits. Att
emellertid förslaget, fastän mera än tio år förflutit från dess framläggande,
icke förlorat något av sin aktualitet kan skönjas därav, att de båda cen -

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr r219.

träla ämbetsverk, kammarkollegiet och statskontoret, till vilkas förvaltningsområde
beredningen av de prästerliga avlöningsfrågorna närmast hör,
i särskilda utlåtanden i mars år 1940 enhälligt förordat, att en lösning av
hithörande fråga på grundval av berörda sakkunnigas förslag nu omsider
måtte utan vidare tidsutdräkt komma till stånd.

Det skulle väl med hänsyn till de salunda föreliggande omständigheterna
kunna vid ett första bedömande synas mindre lämpligt att skrida till en
reformering av det prästerliga familjepensionsväsendet före och utan samband
med den nyordning efter tidsenliga grunder av själva avlöningssystemet
och den därmed omedelbart sammanhörande regleringen av tjänstepensioneringen,
som, på sätt nämnts, i allt fall icke lärer kunna så mycket
längre undanskjutas. Avgörande betänkligheter mot en sådan behandlingsordning
skulle väl också få anses hava mött, därest den motsedda avlöningsreformen
skulle kunna förväntas syfta till en allmän lönereglering
i vedertagen mening med förändring av nuvarande lönenivå för ifrågavarande
tjänstemannakår. Något sådant motiv för avlöningsreformen föreligger
emellertid icke. I själva verket är det — särskilt då en jämförelse
göres med civilstatstjänstemännen — uppenbart, att den prästerliga tjänstemannakåren,
efter den avsevärda löneförstärkning densamma erhöll genom
de från och med den 1 maj 1930 utgående s. k. provisoriska tilläggslönerna
och tilläggsarvodena, ingalunda är missgynnad i lönehänseende.^Då man
sålunda icke har anledning till annat antagande än att en förestående nyordning
beträffande de prästerliga avlöningsförhållandena skall komma
att begränsas till en — må vara ingripande — omgestaltning av avlöningssystemets
så att säga lönetekniska. struktur och sålunda komma att,
åtminstone i det hela, lämna den reala lönesättningen för ifrågavarande
befattningshavare orubbad, lia de sakkunniga ansett, på sätt ock i direktiven
för de sakkunnigas uppdrag uttalats, att något avgörande hinder
icke bör möta för en rationell lösning av familjepensioneringsfrågan redan
på det gällande prästerliga avlöningssystemets grund och utan någon
sammankoppling med frågan om revision av den gällande ordningen för
prästernas tjänstepensionering. De sakkunniga hava fördenskull icke funnit
den nu rådande olikheten i lönesystemen för statskyrkoprästerna och
för civilstatstjänstemännen, liksom ej heller de tjänsteorganisatoriska skiljaktigheter,
som förefinnas mellan, å ena sidan, den kyrkliga och, å andra
sidan, den civila statsförvaltningen, behöva resa något avgörande hinder
för en anpassning av ifrågavarande prästers familjepensionering efter grunder,
som i det väsentliga ansluta sig till vad för de civila och militära
statliga befattningshavarna i sådant hänseende numera är gällande.

Slutligen göra de sakkunniga följande uttalande rörande kyrkofonden
såsom finansieringscentral för den nya prästerliga familjepensioneringen.

För familjVpensionsregleringen
tillgängliga medel.

Vid ett godkännande av de utav de sakkunniga förordade huvudlinjerna
för den ifrågasatta pensionsreformen komme det omedelbara ansvaret för
de av staten i samband därmed åtagna ekonomiska förpliktelserna att påläggas
kyrkofonden. Av denna kyrkofondens blivande uppgift följer, att
densamma bör såsom årligen inflytande inkomster tillföras alla de avgifter,
som efter reformens genomförande dels i form av f a m i 1 j e p e n s i o n s -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 819.

avdrag skola utgöras av de präster, vilka bliva underkastade det »allmänna»
prästerliga familjepensionsreglementet, dels såsom pensionsavgifter
skola erläggas av de av prästänkekassans delägare, vilkas pensionsrätt
kommer att — övergångsvis — särskilt regleras. Såsom inkomst
för ändamålet bör kyrkofonden givetvis härjämte äga tillgodogöra sig avkastningen
av de kapitaltillgångar, som i och med prästänkekassans
övertagande skola tillfalla staten. Det synes de sakkunniga härvid vara
såväl enklast som mest ändamålsenligt, att dessa kassans kapitaltillgångar
såsom sådana överföras till kyrkofonden eller alltså tillföras denna fonds
kapitalbehållning. De sakkunniga erinra örn att en motsvarande åtgärd
vidtogs, då den s. k. biskopslöneregleringsfonden, i sammanhang med kyrkofondens
övertagande av utgifterna för biskoparnas avlöning, överfördes till
sistnämnda fond.

Kyrkofondens kapitalbehållning utgjorde vid bokslutet den 30 juni 1940
cirka 54.3 miljoner kronor. Prästänkekassans tillgångar i fonderade medel
voro den 31 december 1939 bokförda till ett värde av sammanlagt 27.S
miljoner kronor. Jämlikt stadgande i 8 § i gällande lag örn kyrkofond skall
vid det årliga bestämmandet av allmänna kyrkoavgiftens storlek tillses,
att kyrkofondens inkomster under året såvitt möjligt bliva lika stora som
dess utgifter. Då allmänna kyrkoavgiften är i nämnda lag maximerad (till
15 öre för skattekrona), har förutsatts, att den situationen kan komma att
inträffa, att ett ingrepp i kyrkofondens kapital måste äga rum (se: sammansatta
andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande nr 8/1932 sid. 40).
I fråga om naturen av de i kyrkofonden uppsamlade medlen må hänvisas
till redogörelsen härför i 1927 års prästlöneregleringssakkunnigas betänkande
(statens offentliga utredningar 1929 nr 39, sid. 39—43).

I enlighet med sitt här återgivna ståndpunktstagande ha av de sakkunniga
uppgjorts förslag till reglemente angående familjepension för efterlevande
till präster (familjepensionsreglemente för prästerskapet) ävensom mellan de
sakkunniga och utsedda representanter för vederbörande kassa träffats
överenskommelse angående statens övertagande av prästerskapets änke- och
pupillkassa. Ifrågavarande två handlingar torde få såsom bilagor fogas till
häröver fört statsrådsprotokoll (bil. III och IV). De av de sakkunniga i
övrigt i samband med den här föreslagna regleringen framlagda författningsförslagen
innefatta förslag till lag örn ändrad lydelse av 3 och 6 §§
lagen den 30 augusti 1932 (nr 1+01+) om kyrkofond, lag örn ändrad lydelse
av 11 § 1 mom. lagen den 9 december 1910 (nr 11+1, sid. 27) örn reglering
av prästerskapets avlöning samt angående tillägg till samma lag, förordning
angående ändring i förordningen den 27 november 1936 (nr 578) med ändrade
bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte nya grunder för dispositionen
av därtill avsedda medel, lag örn ändrad lydelse av 3 § lagen den
17 december 1926 (nr 526) örn vissa lönetillägg åt präster i nyreglerade
pastorat i anledning av nådårsrättens upphörande m. m. samt lag örn
ändrad lydelse av 18 § ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932
(nr 1+00). Jämväl dessa författningsförslag torde få såsom bilaga fogas till
dagens protokoll i ärendet (bil. V).

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 219. 33

Innebörden av de sakkunnigas förslag till reformering av det prästerliga
familjepensionsväsendet kan — i dess allmänna huvuddrag —- sammanfattningsvis
angivas sålunda:

Staten övertager (från och med den 1 januari 1942) prästerskapets änkeoeh
pupillkassas verksamhet, dess skulder och egna tillgångar och ikläder
sig därmed ansvaret för samtliga kassans förpliktelser och för ifrågavarande
prästerliga familjepensionering över huvud taget. Det hittillsvarande, huvudsakligast
å prästänkekassans verksamhet baserade prästerliga familjepensioneringssystemet
ersättes med ett system i enlighet med grunderna i
det för de civila och militära statstjänstemannen nu gällande allmänna familjepensionsreglementet,
men anpassat till de prästerliga avlöningsförhållandena,
sådana dessa äro för närvarande gällande. I samband med den nuvarande
pensionsinrättningens upphörande avvecklas helt de ålderdomliga
bidragsformer till familjepensioneringen, varunder nu alltjämt anslag av
prästerliga avlöningsmedel (»gamla vakansåret», »kadukmedel» och »nya
vakansåret») tillföras prästänkekassan eller särskilda medel eljest (avgifter
till »allmänna prästänkehjälpen» och tiondeanslag) uppbäras för understöd
åt prästänkor, ävensom — i stort sett — övriga äldre former för understöd
av allmänna medel åt efterlevande till de prästerliga befattningshavarna
(tjänstårsrätt och ännu bestående nådårsrätt samt avkomsträtt till prästänkesäte).
Prästänkekassans tillgångar tillföras kyrkofonden. Ränteavkastningen
av dessa tillgångar och framdeles inflytande pensionsavgifter skola
därefter i första hand, jämte den allmänna kyrkoavgiften, utgöra grundvalen
för finansieringen av familjepensionskostnaderna för såväl vid kassans
avveckling redan varande som framtida pensionstagare. Det nya familjepensionsreglementet
för prästerskapet blir tillämpligt ej blott för alla, efter
statens övertagande av prästänkekassans verksamhet, inom de territoriella
och svenska icke-territoriella församlingarna nytillträdande präster samt
vissa med dessa likställda utan även — jämlikt den med prästänkekassan
träffade överenskommelsen — för flertalet av kassans vid avvecklingen i
sådan tjänst ännu kvarstående delägare. Pensionsförmånerna för de efterlevande
till övriga vid pensionsregleringens genomförande förekommande,
i tjänst varande eller ur tjänst avgångna kassadelägare liksom ock för kassans
dåvarande pensionstagare fixeras och förbättras i viss män medels
anlitande av för ändamålet disponibla, efter gängse grunder beräknade
överskottsmedel i kassan. I förekommande fall erhålla sådana pensionärer
jämväl en ytterligare pensionsförbättring i samband med fastställande av
s. k. ny familjepension. I stället för det å familjepensionerna från prästänkekassan
nu utgående dyrtidstillägget (enligt de för efterlevande till statliga
befattningshavare med oreglerad avlöning gällande grunder) skall, efter de
nya pensionsbestämmelsernas ikraftträdande, för dåvarande pensionstagare
och för efterlevande till kassadelägare, som icke komma in på familjepen Bihang

till riksdagens ''protokoll 191+1. 1 sami. Nr 219.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

sionsreglementet för prästerskapet, dyrtidstillägg i regel utgå enligt de för
löntagare i statens tjänst med nyreglerad avlöning bestämda grunderna.
Efter samma procenttal, som i ett vart fall gäller för beräknande av sist
angivna dyrtidstillägg, utgår den rörliga delen av familjepension enligt det
nya prästerliga familjepensionsreglementet. Samtliga här ifrågavarande
prästerliga familjepensionärer erhålla därjämte kristillägg, på sätt numera
är för andra familjepensionärer bestämt. — Vissa blivande, till församlingspräster
och med dem likställda icke hänförliga prästerliga befattningshavare
avses skola beredas familjepensionsrätt i statens pensionsanstalt.

Över sakkunnigförslaget hava utlåtanden avgivits av prästerskapets änkeoch
pupillkassas fullmäktige och av kassans direktion, av samtliga domkapitel,
kammarkollegiet, statskontoret och statens pensionsanstalt samt
av 1938 års pensionssakkunniga ävensom av svenska kyrkans diakonistyrelse,
svenska kyrkans missionsstyreise och svenska kyrkans sjömansvårdsstyreise,
varjämte allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse inkommit
med yttrande i ämnet.

I de avgivna remissutlåtandena har enstämmigt vitsordats behovet av
en omedelbar reformering av det prästerliga familjepensionsväsendet. Remissmyndigheterna
ha också i huvudsak givit sin anslutning till grundlinjerna
i de sakkunnigas förslag, varvid särskilt betonats de förbättrade
existensvillkor, som genom förslaget skulle beredas prästernas änkor och
efterlevande minderåriga barn.

Fullmäktige för prästänkekassan framhålla sålunda, att de funne förslaget
med få undantag innebära en förbättring av familjepensioneringen,
som särskilt i fråga om de ekonomiskt siimst ställda pensionärerna bleve
synnerligen betydande, och att de fördenskull icke hyste någon tvekan beträffande
förslagets positiva värde.

Domkapitlet i Uppsala, i vars behandling av ärendet ärkebiskopen deltagit
såsom föredragande, anför bland annat följande:

Det nuvarande läget måste för dem, som för närvarande uppbure prästerlig
familjepension, betraktas som i hög grad otillfredsställande. Framför allt
gällde detta i fråga örn prästänkorna, vilka givetvis i första hand borde
komma i betraktande. Pensionerna vore i allmänhet alldeles otillräckliga, i
vissa fall upprörande för låga. Härtill komme den stora otryggheten för
pensionärerna genom de utgående pensionsbeloppens avsevärda fluktuationer,
beroende på växlingarna i den nuvarande änke- och pupillkassans årsinkomster,
i antalet pensionärer och deras delaktighetsbelopp. Framtiden
måste därjämte under de båda närmaste årtiondena bedömas såsom ännu
vida mörkare, framför allt på grund av den med stor visshet förutsedda
starka stigningen av antalet pensionsberättigade sjuka barn och ogifta
döttrar över 55 år. Den nuvarande kassans organisation och arbetssätt
måste otvivelaktigt aktas såsom utomordentligt invecklade och högeligen

Kungl. Majlis ''proposition Nr 219.

föråldrade. Domkapitlet funne sig jämväl böra giva de sakkunnige obetingat
rätt i deras erinran, att det allmänna, som genom av statsmedel utgående
dyrtidstillägg och tilläggspensioner lämnade kassan avsevärda bidrag, borde
erhålla vidgad rätt att öva inflytande och utföra kontroll på det prästerliga
familjepensionsväsendet. Av dessa orsaker syntes det domkapitlet vara
uppenbart, att en radikal omgestaltning av den prästerliga familjepensioneringen
vore ofrånkomligen nödvändig, samt att denna till grunden gående
omgestaltning icke vidare kunde tåla något uppskov. Olika försök, som tidigare
gjorts till den nuvarande kassans sanering, hade ej visat sig leda till
effektivt resultat.

De två huvudgrundsatserna i det av de sakkunniga framlagda förslaget,
nämligen: att kyrkofonden skulle övertaga prästerskapets familjepensionering
och ansvara för dess effektuerande samt att pensioneringen bringades i
så nära överensstämmelse som möjligt med allmänna familjepensionsreglementet,
funne domkapitlet sunda och välbetänkta såsom väsentliga riktlinjer
för en omgestaltning av samma pensionering. Övertagandet av familjepensioneringen
finge anses väl stämma överens med kyrkofondens uppgifter
och en nära anknytning av densamma till allmänna familjepensionsreglementet
syntes naturlig och önskvärd.

Under framhållande av de påtagliga fördelar, pensionstagarna enligt det
föreliggande förslaget skulle beredas: den ej ringa förhöjningen i pensionsbeloppen
och dessas stabilisering samt den trygghet, som bomme att ernås
genom garantien från det allmänna genom kyrkofonden, förklarade sig domkapitlet
tillstyrka förslagets genomförande, med vidtagande av vissa anmärkta
och i utlåtandet närmare motiverade ändringar.

I likhet med domkapitlet i Uppsala ha de övriga domkapitlen, med erinringar
å enstaka punkter, i det väsentliga — domkapitlet i Växjö dock
med tvekan — tillstyrkt de sakkunnigas förslag. Stockholms domkapitel
har anmärkt, att det borde legat närmast till hands, att prästänkekassan
sammanförts med statens pensionsanstalt, och att en förnyad
utredning av de sakkunniga därutinnan fördenskull hade varit önskvärd.
Domkapitlen i Strängnäs, Göteborg och Härnösand ha i utlåtandena tillika
understrukit, att något tillfredsställande uppordnande av pensioneringsförhållandena
icke kunnat vinnas genom blott en omläggning av kassans förvaltning.
Även diakoni- och missionsstyrelscrna uttala sin tillfredsställelse
med de förbättringar i pensionshänseende, som förslaget innebure, men anser
missionsstyrelsen möjligheten av den nuvarande änke- och pupillkassans
bibehållande icke ha blivit tillfyllest undersökt. Prästföreningens centralstyrelse,
som likaledes funnit de av de sakkunniga föreslagna åtgärderna komma
att för såväl nuvarande som blivande pensionärer medföra givna förbättringar
i förhållande till nu rådande ordning, förklarar sig övertygad örn,
att frågan örn en förbättring av här ifrågavarande pensionsförhållanden
icke kunnat lösas tillfredsställande på annat sätt än det av de sakkunniga
föreslagna, och tillstyrker för sin del förslaget örn prästänkekassans avveckling.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

I frågan om statens övertagande av den nuvarande änke- och pupillkassans
verksamhet och i samband därmed örn dispositionen av denna kassas
tillgångar ha såväl kassans fullmäktige som domkapitlen i gemen samt diakoni-
och missionsstyrelscrna samt prästföreningens centralstyrelse framfört
vissa erinringar gentemot de sakkunnigas förslag och beträffande av
dem härutinnan i betänkandet gjorda uttalanden. Innebörden av dessa
erinringar må här belysas med följande utdrag av några bland de ifrågavarande
remissutlåtandena.

Domkapitlet i Uppsala: De sakkunnige syntes taga för avgjort, att kyrkofonden
utan vidare och i sin helhet vore att betrakta såsom tillhörig staten.
Även örn denna fonds rättsliga ställning icke kunde anses till fullo utredd
och fastslagen, vore det domkapitlets uppfattning, att synnerligen goda
grunder förelåge att betrakta kyrkofonden som en svenska kyrkans gemensamma
tillhörighet. Domkapitlet, som ansåge, att Sveriges kyrka hade all
anledning att med tacksamhet erkänna det stöd, den mottagit och mottoge
av Sveriges statsmakter, och att med förtroende möta staten, funne det dock
högst angeläget, att den föreslagna omregleringen av prästerskapets familjepensionering
uttrycktes på ett sätt, som gåve klart till känna vad som verkligen
åsyftades, nämligen att det vore kyrkofonden, icke staten, som föresloges
övertaga den prästerliga familj epensioneringen.

Domkapitlet i Göteborg: I motiveringen och även annorstädes i de sakkunnigas
utlåtande förekomme ofta uttrycket »statens övertagande av kassan».
Därav och särskilt av uttrycket i de sakkunnigas hemställan »staten
tillfallande kapitaltillgångarna» skulle den slutsatsen kunna dragas, att staten
och icke kyrkan skulle genom övertagandet av kassans förvaltning bli
ägare av kassans tillgångar. Utan att närmare ingå på förhållandet mellan
stat och kyrka särskilt beträffande kyrkofonden och då den slutliga lösningen
av denna fråga icke genom det föreliggande förslaget kunde anses
aktuell, hade domkapitlet endast velat framhålla, att de i utlåtandet förekommande
uttrycken, som här avsåges, icke finge givas den tolkningen eller
den innebörden, att kyrkan frånhänt sig äganderätten till kyrkofonden och
därmed till änkekassans tillgångar. Domkapitlet finge alltså hemställa, att
det i de sakkunnigas hemställan ifrågavarande momentet i en blivande proposition
formulerades sålunda: »6) beslutar, att kassans kapitaltillgångar
jämte de av domkapitlet i Västerås förvaltade s. k. papegojvretsmedlen
genom statskontorets försorg från och med den 1 januari 1942 tillföras
kyrkofonden, och---gäldas.»

Domkapitlet i Härnösand: Det syntes domkapitlet nödvändigt, att det
vid den föreslagna nyregleringens genomförande komme till klart uttryck,
att statsmakternas befattning med denna sak principiellt och väsentligen
hade karaktären av en medverkan till frågans ordnande. Det vore visserligen
tacknämligt, att de sakkunniga betonade det ansvar, som statsmakterna
hade för prästerskapets familjepensionering, men det väckte starka
betänkligheter, att detta statens intresse syntes motiveras ifrån en grundsyn,
enligt vilken kyrkan vore att betrakta som en statsfunktion, prästerna
såsom statsanställda och de kyrkliga inkomsterna och tillgångarna såsom
statsmedel. I enlighet därmed komme nyregleringens innebörd att av de
sakkunniga genomgående betecknas som ett statens övertagande av präst -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 319.

änkekassans tillgångar och ansvaret för familjepensioneringen. Utan att ingå
på en principdiskussion önskade domkapitlet inlägga en bestämd gensaga
mot denna grundsyn och de konsekvenser, som den i vissa avseenden medfört
för de sakkunnigas utformning av sitt förslag. Särskilt opponerade sig
domkapitlet emot att det i de sakkunnigas förslag och i den preliminära
överenskommelsen mellan de sakkunniga och de delegerade för kassan föresloges,
att kassans nuvarande tillgångar skulle överlämnas till staten. Det
förefölle, som örn avsikten därmed vore, att kassan skulle förklaras vara
statsegendom, ehuru den visserligen skulle ingå i kyrkofonden. Domkapitlet
ville förorda, att nämnda bestämmelser omformulerades så, att änkekassans
tillgångar i stället överlämnades till statskontoret i dess egenskap av
förvaltare av kyrkofonden, varigenom dessa tillgångars särskilda karaktär
av kyrkliga medel komme att framstå.

Domkapitlet i Visby: Domkapitlet ville med skärpa vända sig mot den
ståndpunkt, de sakkunniga syntes intaga i frågan örn kyrkans ställning,
och en därpå grundad uppfattning örn de kyrkliga förmögenhetskomplexens
rättsliga karaktär. Med utgångspunkt från att änkekassans medel egentligen
vore i huvudsak uppsamlade allmänna, d. v. s. statliga, medel ansåge
de sakkunniga, att överlämnandet av änkekassans tillgångar till staten
kunde försvaras. Även örn de sedermera skulle ingå i kyrkofonden, skulle
de fortfarande anses utgöra statsegendom. Därav syntes följa, att de sakkunniga
hade den uppfattningen, att kyrkofonden vore statsegendom. Domkapitlet
ville på det bestämdaste betona, att lösandet av frågan örn en
förbättrad och ändamålsenligarc familjepensionering för präster borde
lämna äganderätten till kyrkans egendom oförkränkt. Enligt domkapitlets
mening borde vid den nya familjepensioneringens genomförande änkekassans
tillgångar överlämnas — icke till staten — utan till statskontoret att
av detta såsom förvaltningsorgan för kyrkofonden tillgodoföras denna fond
med för framtiden samma rättsliga ställning som kyrkofonden.

Domkapitlen i Uppsala, Strängnäs och Västerås förorda för sin del i detta
sammanhang, att de från prästänkekassan övertagna tillgångarna icke skola
helt införlivas med kyrkofonden utan även efter pensioneringsreformens
genomförande sammanhållas och förvaltas såsom en särskild fond inom
kyrkofonden. Diakonistyrelsen är likaledes tveksam, huruvida det kan vara
tillrådligt, att ifrågavarande tillgångar införlivas med kyrkofondens medel.
Domkapitlet i Lund anser, att kassans tillgångar böra förvaltas av statskontoret
skilda från kyrkofonden men dock erhålla samma »kyrkorättsliga
karaktär» som denna. En liknande uppfattning i detta hänseende synes
även missionsstyrelsen företräda.

Jämväl i de övriga remissutlåtandena understrykes behovet av en omläggning
av den prästerliga familjepensioneringen.

Statskontoret framhåller emellertid, bland annat, följande:

Senast i utlåtande don 5 juli 1939 hade statskontoret förordat, att prästerskapets
pensionsförhållanden snarast möjligt måtte göras till föremål för en
ingående och förutsättningslös utredning samt att därvid i första hand

Kungl. May.ts proposition Nr 219.

borde övervägas, huruvida icke, med avveckling av systemet med emeritilöner
åt präster ävensom av prästerskapets änke- och pupillkassa, prästernas
tjänste- och familjepensionering kunde bringas i överensstämmelse med
vad som i dessa avseenden gällde för närmast jämförliga befattningshavare
i statens tjänst. Ämbetsverket hade därmed närmast avsett, att tjänste- och
familjepensioneringen för prästerna skulle efter angiven riktlinje lösas i ett
sammanhang liksom även att lösningen av dessa frågor helst borde ske i
anslutning till en allmän revision av det för prästerna gällande avlöningsreglementet,
vilken fråga sedan länge stått på dagordningen. Då nu de sakkunniga
vid framläggandet av sitt förslag uttalat, att något avgörande hinder
icke borde möta för en rationell lösning av familjepensionsfrågan redan
på det prästerliga avlöningsreglementets grund och utan någon sammankoppling
med frågan örn revision av den gällande ordningen för prästernas
tjänstepensionering, hade de sakkunniga hållit före, att man icke hade
anledning till annat antagande än att en förestående nyordning beträffande
de prästerliga avlöningsförhållandena skulle komma att begränsas till
en — må vara ingripande — omgestaltning av avlöningssystemets så att
säga lönetekniska struktur och sålunda komma att, åtminstone i det hela,
lämna den reala lönesättningen för de prästerliga befattningshavarna
orubbad.

Statskontoret kunde för sin del icke dela de sakkunnigas uppfattning i
fråga örn den blivande innebörden av en lönereglering för prästerna. Statskontoret
ville nämligen bestämt uttala, att prästernas löner borde vid en
nyprövning anpassas efter de löner, som gällde för civilstatstjänstemän med
likvärdiga arbetsuppgifter. Statskontoret ville emellertid, trots denna principiella
inställning i lönefrågan, icke motsätta sig, att redan nu en nyordning
av prästernas familjepensionering genomfördes i huvudsaklig överensstämmelse
med de sakkunnigas förslag. Då det genom den förebragta utredningen
nu ytterligare bestyrkts, att den behövliga förbättringen av
prästernas familjepensioner knappast kunde åvägabringas utan bidrag från
det allmännas sida, framstode det för statskontoret som naturligt, att staten
i konsekvens med vad tidigare skett i fråga om statliga och med dem jämställda
befattningshavares familjepensionering medverkade till en lösning
av samma fråga för prästernas del efter i huvudsak likformiga grunder.

I den av statskontoret här berörda frågan örn tidpunkten för företagandet
av den ifrågasatta pensionsregleringen anför statens pensionsa?istalt
följande:

Lämpligheten av att genomföra en så omfattande nyreglering av prästernas
familjepensionering som den nu föreslagna, innan de till synes i viss mån
aktuella frågorna om en omreglering av det för prästerskapet gällande avlöningssystemet
och en nyordning av det prästerliga tjänstepensionsväsendet
blivit avgjorda, syntes visserligen kunna med fog ifrågasättas, bland
annat på den grund att lösningen av nämnda frågor därigenom kunde komma
att föregripas samt att det kunde förutses, att den nya familjepensioneringen
måste bliva föremål för revision sedan avlönings- och tjänstepensionsförhållandena
omreglerats och sålunda bomme att bliva allenast provisorisk.
Emellertid torde det å andra sidan få anses skäligt, att de nu i åtskilliga
avseenden otillfredsställande familjepensionsförhållandena för prästerliga
befattningshavares efterlevande, vilka i allmänhet vore betydligt

Kungl. May.ts proposition Nr 219.

ogynnsammare ställda i pensionshänseende än efterlevande efter jämförliga
befattningshavare i statens tjänst m. fl., utan onödig tidsutdräkt bleve mera
rationellt ordnade. En fristående nyreglering av prästernas familjepensionering
syntes därför möjligen kunna anses motiverad. Att man därvid, såsom
de sakkunniga gjort, sökte att i görligaste mån ordna pensioneringen enligt
samma grunder, som tillämpats vid nyordning av familjepensioneringen för
statstjänstemän, vore naturligt. Såvitt pensionsanstalten kunnat finna, erbjöde
de sakkunnigas förslag en med hänsyn till rådande säregna prästerliga
avlönings- och tjänstepensionsförhållanden i stort sett ändamålsenlig
lösning av familjepensionsfrågan.

1938 års pensions sakkunniga anföra i samma fråga och beträffande sakkunnigförslagets
allmänna principer i övrigt följande:

Den omfattande nyreglering av familjepensionsförhållandena för prästerskapet,
som enligt förslaget skulle äga rum, kunde icke såsom för statsförvaltningen
varit fallet grundas på en enhetlig och efter nyare principer
skedd reglering av löneförhållandena samt en därtill anknytande tjänstepensionsreglering.
Familjepensionsregleringen skulle här ske helt fristående
och finge därför givetvis karaktären av ett provisorium i avvaktan på en
lösning av de i viss mån aktuella frågorna om en omläggning av de för
närvarande rådande, delvis ålderdomliga systemen för avlöning och tjänstepensionering
av prästerna. Otvivelaktigt måste det vara i viss män vanskligt
att företaga en så omfattande omreglering av familjepensionsväsendet
för prästerna utan att dessförinnan ha ernått en lösning av frågorna om
löne- och tjänstepensionsreglering efter nyare principer. Emellertid torde
å andra sidan så starka skäl tala för att åvägabringa ett mera tillfredsställande
ordnande av familjepensionsväsendet än för närvarande och att
i samband därmed avveckla hittillsvarande ålderdomliga former för det
allmännas understöd åt dessa befattningshavares efterlevande, att en fristående
reglering av prästernas familjepensionsförhållanden enligt pensionssakkunnigas
mening kunde väl försvaras.

Det syntes naturligt, att anslutning därvid i möjligaste män söktes till
de för statstjänstemännen gällande grunderna med de avvikelser, som påkallades
av skiljaktigheter i anställnings- och avlöningsförhållanden, med
iakttagande av de försiktighetsåtgärder, som erfordrades för att såvitt görligt
undvika ett föregripande av en definitiv lösning, vilken ej kunde vinnas
förrän säkrare grundvalar beträffande löne- och tjänstepensionsförhållandena
erhållits. Den frågan uppställde sig då, örn man därvidlag borde bygga
på det gällande allmänna familjepensionsreglementet eller om anknytning
borde sökas till det nya familjepensionsreglemente, som i anledning av ett
av pensionssakkunniga i betänkande den 14 mars 1941 framlagt förslag
kunde bliva gällande för statsförvaltningen. Enligt pensionssakkunnigas
mening vore det lämpligast att grunda en provisorisk reglering på det gällande
allmänna familjepensionsreglementet, detta främst av den anledningen
att det förslag till nytt reglemente, som pensionssakkunniga framlagt,
innefattade cn författningsmässig reglering av rörliga tilläggsförmåner
till familjepensionerna, vilken byggde pä korresponderande anordningar
i löne- och tjänstepensionsförfattningar utan motsvarighet på det förevarande
området. De omläggningar i övrigt, som förslaget till nytt allmänt
familjepensionsreglemente innebure, vore i allmänhet icke av beskaffenhet
att behöva påverka en såsom provisorium företagen familjepensionsregle -

Departe mentschefen.

Kungl. May.ts ''proposition Nr 219.

ring för prästerliga befattningshavare. Det föreliggande förslaget syntes därför
väl ägnat att i princip läggas till grund för den avsedda reformen.

I avseende å förslaget om den nya familjepensioneringens finansiering
genom kyrkofonden anför statskontoret:

Det förhållandet, att kyrkofonden inom en tämligen nära framtid icke
torde kunna finansiera de årliga pensionskostnaderna med inkomster, härflytande
ur de från prästänkekassan överflyttade kapitaltillgångarna, jämte
de till fonden inflytande pensionsavdragen och pensionsavgifterna, samt att
merkostnaden således kunde förväntas föranleda höjning av allmänna kyrkoavgiften,
funne statskontoret icke utgöra tillräcklig anledning för att i detta
avseende överväga en annan anordning, än den de sakkunniga föreslagit.
De ekonomiska konsekvenserna av den ifrågasatta familjepensionsregleringen
torde nämligen, såvitt statskontoret kunnat finna, Ira sin motsvarighet
i följdverkningarna av den av statsmakterna tidigare vidtagna nyordningen
av familjepensioneringen för civilstatstjänstemännen m. fl.

Samma spörsmål tar kammarkollegiet i sitt utlåtande upp till behandling
och gör därvid följande uttalande:

Enligt förslaget åtoge sig staten obegränsad garanti för utfästelserna
såväl i det nya pensionsreglementet som i överenskommelsen med pensionskassan,
medan i fråga om prästerskapets avlöning statsverket icke iklätt
sig ansvar för lönernas upprätthållande, utöver vad de särskilda prästerliga
avlöningstillgångarna — den speciella prästlönebeskattningen och behållningen
i kyrkofonden inbegripna — medgåve. Den verkställda utredningen
syntes utvisa, att familjepensioneringens förläggande till kyrkofonden måhända
till en början icke skulle medföra någon ytterligare belastning av
fonden. Enär emellertid täckningsprocenten för familjepensionsavgifterna
beräknats bliva allenast 85 %, medan den för civila och militära befattningshavare
sammantagna beräknats till i medeltal 99.53 % och för den närmast
jämförliga gruppen — civila manliga tjänstemän — till 91.27 %,
torde sannolikheten tala för att familjepensioneringen framdeles komme att
utgöra en ytterligare belastning på fonden. Örn därvid fondens tillgångar
icke försloge till både prästlöneutgifterna och kostnaderna för familjepensioneringen,
syntes statsverkets garanti för familjepensioneringen böra medföra
den konsekvensen, att statsverket åtoge sig att till kyrkofonden tillskjuta
det underskott, som uppkomme i följd av familjepensioneringen. Det
syntes emellertid kunna ifrågasättas om de sakkunniga avsett, att staten
skulle åtaga sig vidsträcktare garanti för prästerskapets familjepensionering
än för dess avlöning. Den reella betydelsen därav kunde måhända synas
ringa, då garantierna i båda fallen kunde synas likvärdiga. Beträffande sättet
för täckningen av medelsbehovet kunde dock föreligga viss skillnad.
Örn, såsom i själva verket syntes vara avsett av de sakkunniga och även
i och för sig torde vara lämpligt:, kyrkofonden ensam skulle bära det ansvar
för prästerskapets familj epensionering, som staten iklädde sig, syntes det
riktigt att detta komme till tydligt uttryck i framställningen till riksdagen.

Såsom av den här lämnade redogörelsen för det prästerliga familjepensionsväsendet
torde framgå, äro de gamla, i vissa fall högeligen antikverade
former, varunder verksamheten allt intill denna dag fortgår, i uppenbart
behov av en reformering. De brister, som vidlåda den ännu gällande

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 219.

regleringen, framträda icke blott i dess ådagalagda oförmåga att bereda
och säkerställa en skälig försörjning av de prästerliga befattningshavarnas
änkor och efterlevande minderåriga barn. Den hittillsvarande
ordningen har också såtillvida visat sig i hög grad otillfredsställande,
som de väsentliga förutsättningarna saknats för såväl en enhetlig reglering
av som en fortgående kontroll över de betydande understöd av allmänna
medel, varav det prästerliga familjepensionsväsendet kommit i åtnjutande.
I likhet med de sakkunniga finner jag det tydligt, att de brister
jag här berört icke låta sig avlägsnas blott och bart genom en omgestaltning
i någon form av den på området för närvarande verksamma halvprivata
pensionsinrättningen, prästerskapets änke- och pupillkassa. Med
de sakkunniga, vilkas uppfattning härutinnan fått ett praktiskt taget enhälligt
stöd i de avgivna remissyttrandena, är jag ense därom, att ett vida
effektivare grepp för frågans lösning är av nöden. Jag delar även de sakkunnigas
mening, att denna lösning icke kan sökas på annan väg än den,
som under 1930-talet successivt beträtts för andra omfattande grupper av
befattningshavare i allmän tjänst, nämligen genom omhändertagande i
statens omedelbara regi av själva pensioneringen. Efter en sådan omläggning
bör ock, såsom naturligt är, den prästerliga familjepensioneringen
grundas på samma principer, som numera gälla för statens befattningshavare
inom den civila och militära förvaltningen.

Den enda befogade invändning, som skulle kunna resas mot ett omedelbart
genomförande av en reform av här angiven innebörd, synes gälla
själva tidpunkten för omläggningen, vilket sammanhänger därmed, att
såväl avlönings- som tjänstepensionsförhållandena för prästerskapet ännu
vänta på en, förmodligen inom en rätt nära tid nödvändig översyn. Det kan
nämligen i följd härav icke undvikas, att en för prästerna nu vidtagen
familjepensioneringsreform, i avvaktan på en dylik blivande revision,
finge en i viss mån provisorisk karaktär. Betydelsen av denna omständighet
har emellertid, såsom jag i det föregående berört, varit föremål för ingående
överväganden och särskilt lia statens pensionsanstalt och 1938 års
pension ssakkunniga i sina remissyttranden ägnat spörsmålet sin uppmärksamhet.
Enligt sistnämnda sakkunnigas mening tala så starka skäl för ett
mera tillfredsställande ordnande av det prästerliga familj epensionsväsendet
än för närvarande och för en avveckling i samband därmed av
hittillsvarande! ålderdomliga former för det allmännas understöd åt
dessa befattningshavares efterlevande, att den föreslagna fristående regleringen
av prästernas familjepensionsförhållanden väl kan försvaras. Jag
Ilar även för egen del stannat i samma uppfattning och finner mig fördenskull
oförhindrad att i princip tillstyrka det föreliggande förslaget.
Med 1938 års pensionssakkunniga är jag även ense därom, att den sålunda
tillämnade provisoriska pensionsregleringen för prästerskapet bör, såsom
ock i förslaget skett, anknytas till nu gällande allmänna familjepensionsreglemente.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

I det framlagda sakkunnigförslaget har förutsatts, att de primära ekonomiska
förpliktelserna för det prästerliga familjepensionsväsendet skola
tillgodoses genom kyrkofonden. Några delade meningar synas i det hela
icke föreligga om lämpligheten av denna anordning, och jag ansluter mig
också utan tvekan till förslaget på denna punkt. I åtskilliga av remissyttrandena
beröras emellertid vissa formellt-rättsliga spörsmål i avseende
å de i den nuvarande prästänkekassan ingående tillgångarnas framtida
ställning och i samband därmed även beträffande kyrkofondens ställning.

På sätt i motiven till det föreliggande förslaget betonats, lär väl staten
genom den fortgående medverkan vid regleringen av prästänkekassans
ekonomiska förhållanden, som den hittills lämnat, ha påtagit sig den
åtminstone moraliska garantien för denna inrättnings löpande pensionsutfästelser.
Enligt den föreliggande preliminära överenskommelsen om
prästänkekassans upphörande skulle staten komma att ikläda sig även det
formell t-juridiska ansvaret för de förbindelser, som följa med det övertagna
handhavandet av det prästerliga familjepensionsväsen det. Det ligger
härvid — alldenstund prästänkekassan intager ställningen såsom
självständigt rättssubjekt och statens övertagande av kassans rörelse förty
måste äga rum genom ett avtal med kassan i privaträttslig form — i
sakens natur, att staten inträder i alla de rättigheter, som vid tiden för
övertagandet tillkomma nämnda inrättning. Den föreslagna författningsregleringen
innebär likvisst icke, att staten i avseende å de tillgångar, som
kassan såsom sådan därvid frånhänder sig, tillägger sig någon fri och
obunden dispositionsrätt. De kapitaltillgångar, varom här är fråga, avses
nämligen enligt förslaget skola vid statens övertagande av kassan omedelbart
tillföras kyrkofonden. Tillgångarna erhålla därigenom i allo samma
ställning som genom gällande lag om kyrkofond tillkommer de i fonden
uppsamlade medlen i övrigt.

I remissyttrandena från en del kyrkliga myndigheter har givits uttryck
åt vissa farhågor för att en disposition av ifrågavarande tillgångar på angivet
sätt skulle kunna prejudicera frågan örn äganderätten över huvud
taget till kyrkofondens medel. Farhågorna härutinnan äro ogrundade. Jag
får härvid till en början erinra om att kyrkofonden icke enligt gällande
lagstiftning på förevarande område utgör eget rättssubjekt och följaktligen
ej heller är för egen del i äganderättsligt hänseende bärare av särskilda
rättigheter. På sätt framhölls vid tillkomsten av 1910 års lag örn
kyrkofond — jag hänvisar härvid till vad i saken anfördes av särskilda
utskottet vid nämnda års riksdag i dess utlåtande nr 1 — härröra de medel,
som ursprungligen överfördes till kyrkofonden, liksom även de, som
avsågos skola i fortsättningen dit ingå, från källor av vitt skild natur.
Denna kyrkofondens natur att i sig inrymma tillgångar av skiftande ursprung
har icke förändrats genom 1932 års förnyade lagstiftning om fonden.
Lika litet kan då statens ställning till de från prästänkekassan över -

Kungl. Maj.ts ''proposition Nr 819.

tagna tillgångarna, därest dessa tillgångar tillföras kyrkofonden, förändra
det på detta område föreliggande rättsläget.

Jag anser det av förhållandena betingat, att prästänkekassans tillgångar
vid den föreslagna pensionsregleringens genomförande uppgå i kyrkofonden.
Jag finner denna anordning, såsom ett led i den av de sakkunniga
föreslagna regleringen, såväl praktisk som från alla synpunkter betryggande.

Kammarkollegiet har i detta sammanhang gjort några uttalanden om
räckvidden vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag av statens
juridiska ansvarighet för prästerskapets familjepensionering. Vad kollegiet
härvid berör är närmast frågan, huruvida staten genom övertagandet av
bestyret med familjepensioneringen komme att ikläda sig någon garanti i
sista hand för konkreta pensionsutfästelser för det tänkta fall, att kyrkofondens
tillgångar i en framtid skulle visa sig icke förslå till täckande av,
jämte övriga densamma åvilande utgifter, kostnaderna för denna pensionering.
Kollegiet framhåller emellertid, att spörsmålets reella betydelse
kan synas ringa. För egen del kan jag icke finna annat än att spörsmålet
saknar praktisk innebörd. Jag får sålunda erinra örn att från kyrkofonden
icke bestridas några andra utgifter, vare sig för avlönings-, pensioneringseller
annat ändamål, än sådana, som i enlighet med i därför stadgad ordning
fattade beslut skola därifrån utgå. Till säkerställande nv kyrkofondens
förmåga att fortgående fullgöra de å fonden lagda ekonomiska uppgifterna
upptogos i gällande lag om kyrkofond den 30 augusti 1932 bestämmelser
örn den så kallade allmänna kyrkoavgiften, varmedels den största delen
av fondens årliga utgifter numera täckes. Kyrkofondens betalningsförmåga
är följaktligen på ett avgörande sätt beroende av de intäkter,
som i angiven ordning blivit fonden i kyrkofondislagen anvisadje.
Skulle mot förmodan statsmakterna vid handhavandet i fortsättningen av
här omförmält institut försumma tillse, att de kyrkofonden — av statsmakterna
själva — pålagda utbetalningarna kunna från fonden bestridas,
och komme i följd därav rättsanspråk att göras gällande mot staten örn
utfående av exempelvis vissa löne- eller pensionsförmåner, är det från
allmänt rättsliga utgångspunkter ställt utom tvivel, att staten måste, oavsett
den bristande tillgången i fonden, vara pliktig fullgöra betalningsskyldigheten.

44 Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

Avveckling av äldre understödsformer.

Rörande avvecklingen i samband med prästänkekassans upphörande
av de förut omnämnda ålderdomliga formerna för anslag till prästerskapets
familjepensionering och särskilda understöd i övrigt åt prästers efterlevande
anföra de sakkunniga.

Tjänst- och nådår, prästänkesäten
och allmänna prästänkehjälpen.

Tjänst- och nådårsrätten såsom familjepensionsinstitut är för befattningshavare
inom den civila och militära förvaltningen sedan länge definitivt
avskaffad. Endast för befattningshavare inom ecklesiastikstaten är avvecklingen
av denna antikverade form för understöd åt efterlevande alltjämt
icke slutförd. Även för betydande befattningshavargrupper inom
ecklesiastikstaten är dock rätten till tjänst- och nådår numera helt avskriven,
nämligen för element arläroverkslärarna och universitetsprofessorerna.
Prästerskapet är för närvarande — förutom klockarna — den enda tjänstemannakår,
som ännu är i större eller mindre omfattning bibehållen vid
dylik rätt.

Efter den 1 maj 1927 kvarstår för prästerna rätten till nådår allenast
såsom en övergångsreglering och tillkommer dylik rätt sålunda numera endast
en begränsad — ännu visserligen rätt omfattande — grupp tidigare
utnämnda prästerliga befattningshavare och emeriti, vilka med få undantag
äro delägare i prästänkekassan. Antalet här åsyftade präster torde,
med viss approximation, kunna för närvarande uppskattas till inemot 900.
Från allmän synpunkt framstår det givetvis såsom ett önskemål, att, så
långt möjlighet därtill föreligger, den definitiva avvecklingen av nådåret
även för dessa övergångsfall påskyndas. En särskild aktualisering måste kravet
härpå erhålla, då det gäller en modernisering av prästernas familjepensionering
i enlighet med de sakkunnigas förslag. Redan i skrivelse den 17
maj 1874, då frågan om bildandet av pensionskassa för såväl prästernas som
elementarläroverkslärarnas familjepensionering stod på dagordningen, uttalades
av riksdagen såsom dess uppfattning, att, så länge understöd genom
nådår komme befattningshavares efterlevande till godo, det icke borde
ifrågakomma, att staten jämväl under annan fonn lämnade bidrag för
samma personers familjepensionering. Denna uppfattning har senare vid
flera tillfällen, då det gällt nämnda lärarkår, av statsmakterna understrukits
och har även åberopats till stöd för avskaffandet av den nämnda befattningshavare,
liksom prästerna, genom prästerskapets privilegier tillförsäkrade
rätten till tjänstår. Sedan rätten till nådår för ifrågavarande lärare
redan tidigare avlösts, beslöts ock i enlighet härmed i samband med inrättandet
år 1911 av »lärarnas vid elementarläroverken nya änke- och pupillkassa»,
att dessa lärares rätt till tjänstår skulle upphöra. I Kungl. Maj:ts
reglemente för nämnda kassa den 8 december 1911 föreskrevs tillika i § 2,
att rätt till nådår eller tjänstår icke fick tillgodonjutas av den, som blev
delägare i kassan.

I sammanhang med de år 1926 beslutade partiella reformerna i avseende
å prästerskapets familjepensionering begränsades och fixerades för prästerna
den dessa tillförsäkrade rätten till t j ä n s t å r till att omfatta en tid
av sex månader, räknat från och med månaden näst efter den, då dödsfallet
inträffar. Det torde, i anslutning till det förut anförda, utan någon
ytterligare motivering vara klart att, om familjepensionsregleringen för

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

prästerna nu i stort sett fotas på de förmånligare grunder, som äro gällande
för personalen inom den civila statsförvaltningen, även denna för prästerna
återstående tjänstårsrätt därvid bör bringas att upphöra. Såsom en generell
förutsättning för den tillämnade familjepensionsregleringen bör följaktligen
uppställas den grundsatsen, att prästerlig befattningshavare, å
vilken ett på dylik grundval uppbyggt familjepensionsreglemente skall erhålla
tillämpning, icke må med de däri givna förmånerna förena rätt til!
vare sig nådår eller tjänstår. Härvid inbegripes givetvis i nämnda förmåner
även den för änka och barn efter emeritilöntagare av dylik förmån härledda
rätten att under motsvarande tid tillgodonjuta emeritilön.

Såsom särskilt motiv för tjänstårsrättens bibehållande åberopades vid
den år 1926 åvägabragta partiella reformen på detta område den omständigheten,
att det mången gång kunde förutsättas vara svårt för stärbhusdelägarna
efter avliden präst att omedelbart efter dödsfallet lämna sin
gamla bostad (prästgården) och avflytta till annan ort. I samband med
ifrågavarande reform reglerades emellertid även stärbhusdelägarnas k v a rboenderätt
närmare genom följande särskilda, i 18 § i 19101 års
ecklesiastika boställsordning intagna bestämmelser:

»Prästgård avträdes samtidigt med frånträdandet av övriga löneförmåner
vid den tjänst, varmed prästgården är förenad.

Skall löneförmånernas frånträdande på grund av tjänstinnehavarens
dödsfall ske vid tjänstårets utgång, må likväl, där vid tiden för sådant
frånträdande högst tre månader återstå till näst infallande fardag för tillträde
och avträde av förhyrd lägenhet, stärbhusdelägarna äga kvarsitta å
prästgården till nämnda fardag, med skyldighet för dem att under tiden ej
mindre ansvara för prästgårdens behöriga skötsel och vård än även upplåta
erforderligt utrymme i prästgården åt den, som i egenskap av vikarie
uppehåller tjänsten eller såsom ny innehavare tillträtt densamma.»

Dessa bestämmelser inflöto i sak oförändrade och under samma paragrafnummer
i 1932 års ecklesiastika boställsordning. För biskop gäller i avseende
å avträdande av tjänstebostad i händelse av dödsfall för närvarande samma
reglering, som sålunda för motsvarande fall är meddelad i fråga örn avträdande
av prästgård (förordningen den 27 november 1936, nr 578, punkt 3:o).

Som kvarboenderätten för prästs stärbhusdelägare i de här återgivna bestämmelserna
anslutits till löneförmånernas frånträdande vid tjänstårets
utgång, måste en avveckling av tjänstårsrätten jämväl påkalla en nyordning
i avseende å prästgårds — ävensom biskops tjänstebostads — avträdande
i anledning av befattningshavares död. Det legitima intresse, som här
föreligger för dödsbodelägarna att erhålla anstånd under skälig tid med
tjänstebostadens frånträdande, synes för församlingsprästernas del kunna
på ett fullt tillfredsställande sätt tillgodoses med ett intagande i boställsordningen
av en bestämmelse motsvarande den, som enligt civila avlöningsreglementet
(2 avd. 6 kap.43 §) gäller för innehavare av tjänstebostad.Sagda
reglemente upptager för ifrågavarande fall den huvudregeln, att tjänstebostaden
skall av dödsboet avträdas å fardag, som infaller näst efter tre månader
från det dödsfallet timat. En sålunda ändrad bestämmelse i fråga om
tidpunkten för prästgårds avträdande bör givetvis bliva gällande iiven i
fråga örn avträde av tjänstebostad för biskop efter dennes frånfälle. Erinras
må, att en sådan reglering också överensstämmer med vad enligt civila avlöningsreglementet
(3 avd. 60 § 5 mom. d) gäller för avträde av åt landshövding
upplåten tjänstebostad.

Kungl. Marits proposition Nr 219.

De nuvarande prästänkesätena ära till sin natur av två slag:
förutvarande prästboställen, som efter medgivande från det allmännas sida
fått under tidernas lopp disponeras till försörjning av änka efter präst, samt
fastigheter, som av enskild donerats för sådant ändamål. Med genomförandet
av 1910 års prästerliga lönelagstiftning Ilar rätten för präst att för sin
änka disponera prästänkesäte tillhörande den förstnämnda av dessa grupper
i princip upphört. För ett antal av, enligt av domkapitlen lämnade uppgifter,
numera blott 31 prästerliga befattningshavare anses emellertid, på
grund av hittills följd rättspraxis, en sådan rätt alltjämt vara förvarad.
Samtliga dessa prästänkesäten tillhöra Göteborgs stift. Av desamma disponerades
år 1938 inalles 24 för prästänkor, medan vid 7 avkomsten tillkom
vederbörande befattningshavare »över lönen». Av de befattningar, till vilka
dessa återstående icke-donerade prästänkesäten äro knutna, innehades vid
samma tidpunkt 23 av befattningshavare, som tillträtt befattningen först
efter det lönereglering enligt 1910 års prästlöneregleringslag trätt i kraft för
befattningen i fråga. Vid högst 8 befattningar synes alltså numera en rätt
till sådant prästänkesäte — förutom för redan varande änka — kvarstå.
Antalet enskilt donerade prästänkesäten utgör endast ett tiotal.

Det lär, i anslutning till vad förut framhållits i fråga om tjänst- och nådårsrätten,
få anses ligga i sakens natur, att rätt till avkomst från prästänkesäte,
som tillhör gruppen av de från det allmännas sida för ändamålet
anvisade änkesätesfastigheterna, icke bör få tillgodonjutas vid sidan av de
förmåner, som ett blivande allmänt familjepensionsreglemente för prästerna
komme att tillförsäkra dessa. På sätt framhållits, kan någon ny dylik
rätt icke längre av präst förvärvas. De fall åter, där prästerlig befattningshavare
är för sin änka tillförsäkrad rätt till avkomst av prästänkesäte, som
härrör av donation av enskild, betinga en särskild reglering, som i annat
sammanhang föreslås.

Beträffande den s. k. allmänna prästänkehjälpen får det
anses uppenbart, att förutsättningarna för det allmännas medverkan för
ekonomiskt understöd i denna ålderdomliga form åt änka efter präst sedan
länge fallit undan. Det kan till belysning härav vara tillräckligt att hänvisa
till innehållet i 1873 års kyrkomötes skrivelse nr 19. Enligt vad de sakkunniga
inhämtat från domkapitlen föreligger också på sina håll en viss villrådighet
om den rättsliga karaktären av de avgifter, som med stöd av prästerskapets
år 1653 träffade, av Kungl. Majit den 13 augusti 1685 stadfästade
förening eller andra särskilda i ärnnet sedermera meddelade äldre bestämmelser
alltjämt utgöras av prästerliga befattningshavare samt av församlingar
med kyrkokassas medel. De sakkunniga hava icke funnit det för
fullgörande av sitt uppdrag erforderligt att i fråga örn den avgiftsskyldighet,
som här ännu må föreligga, söka verkställa några ytterligare utredningar,
vilka, örn full klarhet beträffande det gällande rättsläget skall kunna
åstadkommas, förmodligen skulle bliva nog så tidsödande. Det har nämligen
synts de sakkunniga tydligt, att, även örn av fortsatta utredningar
skulle bestyrkas, att här ifrågakonunande avgifter i viss omfattning alltjämt
böra anses vara av obligatorisk natur, denna avgifternas natur i allt
fall bör för tiden härefter upphöra. En uttrycklig bestämmelse av sådant
innehåll torde följaktligen, nu omsider, böra utfärdas i samband med genomförandet
av den tillämnade allmänna nyordningen av familjepensionsförhållandena
för prästerna.

Kungl. Marits proposition Nr 219.

De sakkunniga finna det likaledes klart, att det årliga anslag av tillhopa
9,813 kronor för indragen kronotionde, som numera utgår ur kyrkofonden
till änkehjälp inom stiften, även bör i detta samband upphöra.

Angående den framtida dispositionen av förberörda prästänkesäten samt
vissa särskilda, inom stiften fonderade penningtillgångar göra de sakkunniga
vidare följande uttalanden.

I föredragande departementschefens anförande till statsrådsprotokollet
i samband med beslutet om de sakkunnigas tillkallande har, beträffande
dispositionen av nuvarande präst änkesäten, framförts tanken, att
vid den allmänna reformeringen av den prästerliga familjepensioneringen
i enlighet med av de sakkunniga förordade huvudlinjer avkastningen av
sådana fastigheter borde indragas till kyrkofonden. Med uttalandet torde
hava tagits sikte på de prästänkesäten, vilka blivit från det allmännas sida
för ändamålet anvisade. De sakkunniga hava väl ansett vissa principiella
skäl kunna tala för en dylik reglering men för sin del funnit, att den ekonomiska
betydelsen av åtgärden för kyrkofonden sannolikt skulle bliva endast
ringa. Enligt gällande lagbestämmelser skall nämligen för närvarande avkastningen
av sådan fastighet, då till densamma berättigad änka icke finnes,
användas till bestridande av prästlönekostnaderna i vederbörande pastorat.
Det kan antagas, att flertalet av de pastorat, varom här kan vara fråga,
även med sådan avkastning inräknad bland de lokala avlöningstillgångarna
skulle vara i behov av tillskott från kyrkofonden för prästlöneutgifternas
gäldande. Överfördes avkastningen av dessa fastigheter från pastoraten till
kyrkofonden, bleve sålunda konsekvensen därav för angivna fall endast
den, att kyrkofondens ökade inkomst på det ena kontot komme att, helt
eller delvis, uppvägas av en ökad utgift på det andra. De sakkunniga anse
sig följaktligen av såväl här anförda som andra i samma riktning talande
särskilda skäl icke böra tillstyrka, att någon ändring i nu förevarande sammanhang
företages i den gällande regleringen på ifrågavarande punkt.

Från domkapitlen hade de sakkunniga införskaffat uppgifter rörande inom
stiften (för stiften i dess helhet, för särskilt kontrakt, pastorat eller församling)
förekommande, för understöd åt efterlevande till präster avsedda eller
för sådant ändamål eljest anlitade särskilda fonder eller kassor,
som förvaltades eller stöde under tillsyn av domkapitlet, av annat kyrkligt
organ i stiftet eller av innehavare av viss bestämd ecklesiastik befattning
därstädes. De sakkunniga anföra härom.

Vid genomgåendet av erhållet utredningsmaterial ha de sakkunniga icke
bland dessa fonder och kassor kunnat — med undantag för de av Västerås
domkapitel förvaltade s. k. papcgojvretsmedlcn — konstatera förekomst av
någon sådan fond eller kassa av otvetydigt statligt ursprung. Såvitt de sakkunniga
kunnat finna, förekomma ej heller bland ifrågavarande penningtillgångar
av stiftelsenatur — frånsett vissa ersättningsmedel, som uppkommit
vid försäljning av donerat prästänkesäte eller del därav — några medel,
varav avkastningen utan särskild behovsprövning tillfaller efterlevande till
innehavare av viss prästerlig tjänst. Om man bortser från de nyssberörda
s. k. papcgojvretsmedlcn, torde den verkställda utredningen över huvud

Kungl. Marits proposition Nr 919.

taget icke givit vid handen, att bland alla dessa penningtillgångar av skiftande
slag — med inräknande häri jämväl av för närvarande inom stiften
förefintliga besparade tillgångar av prästänkehjälpsavgifter och kronotionde
(prästänkehjälpskassor) — förefinnas några tillgångar av sådan rättslig
karaktär, att enligt eljest för motsvarande fall tillämpade förvaltningsgmndsatser
deras indragning till staten eller annan dispositionsändring med avseende
å desamma i centraliseringssyfte för närvarande framstår såsom påkallad.
De sakkunniga finna sig sålunda i detta sammanhang böra inskränka
sig till att föreslå, att de av Västerås domkapitel förvaltade s. k. papegojvretsmedlen
tillföras kyrkofonden.

Anslug (ill priistänkekassan av prästerliga
avlöningsmedel.

Prästänkekassan åtnjuter anslag av prästerliga avlöningsmedel, huvudsakligen
bestående av inkomster av det s. k. gamla vakansåret, av s. k.
kadukmedel och av det s. k. nya vakansåret. Det torde vara givet, att anslagsgivningen
för den prästerliga familjepensioneringen i här berörda antikverade
och, såsom erfarenheten visat, i hög grad oändamålsenliga form bör
med statens övertagande av ansvaret för nämnda pensionering omedelbart
avvecklas. Då genom en dylik avveckling pastoraten i riket — beträffande
kadukmedlen pastoraten i gemen och beträffande de båda slagen av vakansår
numera ett mindretal av pastoraten — obestridligen bomme att beredas
en påtaglig förmån, kunde möjligen ifrågasättas, att pastoraten härför borde
åläggas en däremot svarande särskild ersättningsförpliktelse. De sakkunniga
hava dock icke funnit skälen för en speciell reglering i sådant syfte vara
tyngre vägande och förorda följaktligen, att här berörda anslag av avlöningsmedel,
i den mån de alltjämt skulle belasta pastoraten, bringas att
definitivt upphöra utan att åtgärden för pastoratens del förbindes med någon
särskild ersättningsplikt eller med någon rubbning i övrigt i avvägningen
mellan dessa och kyrkofonden i avseende å kostnaderna för den prästerliga
organisationen.

Prästänkekassan åtnjuter för närvarande en ytterligare anslagspost av
prästerliga avlöningsmedel, nämligen för vissa fall utgående s. k. nådårstillägg.
De närmare bestämmelserna härom finnas meddelade dels i § 71 av
det för kassan gällande reglementet, dels i lagen den 17 december 1926
(nr 526) örn vissa lönetillägg åt präster i nyreglerade pastorat i anledning
av nådårsrättens upphörande m. m. Den fortsatta redovisningen från pastoraten
av dessa lönemedel har omedelbart samband med den fortskridande
avvecklingen av nådåret. Då det allmännas kostnader för prästerskapets
familjepensionering enligt förslaget skulle, praktiskt sett, komma att hädanefter
helt bestridas av kyrkofonden, torde det vara uppenbart, att ifrågavarande
lönetillägg för tiden härefter, i den mån desamma eljest skulle hava
tillfallit prästänkekassan, böra ingå till kyrkofonden.

I anslutning till de här berörda, med den ifrågasatta familjepensioneringsreformen
sammanhörande särskilda regleringarna ha de sakkunniga
funnit påkallade och, såsom redan omnämnts, framlagt förslag till ändringar
i en del i det föregående närmare angivna författningar (bil. V).
Beträffande därvid föreslaget tillägg till prästlöneregleringslagen lämna de
sakkunniga följande särskilda motivering.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

Gällande bestämmelser i prästlöneregleringslagen förutsätta, att, även då
prästerlig tjänst som i lagen avses är ledig, någon alltid finnes, som är »berättigad
att åtnjuta de med tjänsten förenade inkomsterna». Med avvecklingen
av tjänst- och nådåren och med upphörandet av prästänkekassans rätt till
s. k. vakansår och till inkomsterna vid prästerlig tjänst, då denna »till följd
av tvist eller annan omständighet kommer att stå ledig utöver den lagliga
tillträdestiden», kommer en dylik rätt att vid ledighet å tjänsten uppbära
de med tjänsten förenade löneinkomsterna att förefinnas endast för det
undantagsfall, att vikarie å tjänsten inrymts i sådan förmån. De till den
ordinarie befattningshavaren eljest utgående kontanta löneförmånerna komma
sålunda för övriga här ifrågavarande fall att besparas.

I 14 och 16 §§ prästlöneregleringslagen finnas meddelade åtskilliga bestämmelser,
innefattande skyldighet för den, som är berättigad att uppbära
med prästerlig tjänst förenade inkomster, att tillhandahålla biträde
vid och vikarie å tjänsten vissa naturaförmåner eller eljest till sådan utgiva
särskilt bestämda avlöningsbelopp. Tydligt är, att berörda skyldighet för
de, för framtiden regelmässigt förekommande fall, då vid ledighet å tjänst
avlöningen åt ordinarie innehavare av tjänsten besparas, bör åvila pastoratet.

I de avgivna remissutlåtandena har i det hela icke rests någon invändning
mot att vid pensioneringsreformens genomförande, på sätt av de sakkunniga
föreslagits, all rätt till tjänst- och nådår och rätten till avkomst
av prästänkesäte i princip avskaffas samt till understöd åt prästänkor ännu
utgående bidrag i prästänkehjälpsavgifter och ersättningar för tiondeanslag
liksom även till prästänkekassan anvisade anslag i prästlönemedel definitivt
upphöra.

Domkapitlet i Växjö uttalar dock viss tvekan i avseende å tjänstårsrättens
bortfallande och anför:

De sakkunniga torde ej beaktat de krav, som gammal tradition ställde
på prästhemmet och som torde ställas därpå, så länge det ej upplösts. En
prästänka på landet behövde under den tid hon kvarbodde mera än sin
blygsamma pension för att möta dessa krav och därjämte »ansvara för
prästgårdens behöriga skötsel och vård». Sammanlade man familjepensionen
och vikariens avlöning under tjänstårstiden, så torde i betydande omfattning
det besparade beloppet bli ganska ringa. Domkapitlet föresloge därför,
att frågan om tjänstårsrättens bibehållande i samma utsträckning som
rätten att kvarbo ånyo undersöktes.

Prästänkekassans fullmäktige samt domkapitlen i Uppsala, Göteborg,
Karlstad och Härnösand liksom även statskontoret uttala sig däremot i
åtskilliga hänseenden i direkt positiv riktning för de här föreslagna regleringarnas
berättigande. Domkapitlet i Göteborg anför sålunda beträffande
tj änstårsrätten:

Vad anginge nådårsrätten, så hade ju denna redan genom kungörelsen
av den 17 december 1926 upphört för den större delen av prästerskapet.
Tj änstårsrätten vöre däremot ett ännu i kraft varande privilegium.
För de efterlevande hade denna varit av stor betydelse. Då nu liven denna
rätt måste avstås för att bereda änkor och pupiller förbättrade pensioner,
kunde väl detta beklagas, men å andra sidan måste nog konstateras, att vin Bihang

till riksdagens protokoll 10kl. 1 sami. Nr 219.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 219.

sten av de förbättrade pensionerna belt visst komme att mer än uppväga förlusten
av tjänståret. Domkapitlet ville gärna erkänna, att de förmåner, som
nu genom de sakkunnigas förslag komme att tillförsäkras prästerskapet för
de efterlevande jämförda med de förpliktelser, som ålades dem, vore sådana,
att domkapitlet icke tvekade att tillstyrka förslaget i denna punkt, helst
som avståendet från nådårs- och tjänstårsrätten icke vore obligatoriskt,
utan möjlighet funnes för den som så funne med sin förmån förenligt att
före reglementets ikraftträdande anmäla sin önskan att icke det nya reglementet
måtte på honom tillämpas.

Domkapitlet i Göteborg och kammarkollegiet ifrågasätta viss utvidgning
av den föreslagna kvarboenderätten för prästs dödsbodelägare. Kammarkollegiet
anför sålunda:

Det måste uppmärksammas, att i vissa fall hyresersättning utginge i stället
för förmånen av tjänstebostad. Billigheten syntes kräva, att dödsbodelägarna
bibehölles vid hyresersättningen under samma tid, som de ägt kvarsta
i prästgård, dock mot skäligt avdrag för bostadsupplåtelse eller hyresersättning
åt vikarie å tjänsten.

Prästänkekassans fullmäktige, domkapitlen i Göteborg och Härnösand
samt prästföreningens centralstyrelse erinra i anslutning till frågan örn
dödsbodelägarnas kvarboenderätt tillika örn det alltjämt olösta problemet
örn ett bättre ordnande av skattskyldigheten för prästgård. Fullmäktige
anföra härvid:

Den föreslagna ändringen i 18 § ecklesiastik boställsordning vore ett
ytterligare skäl till förut befintliga för ändring av kommunalskattelagen i
så måtto, att prästerskapet befriades från skyldigheten att erlägga fastighetsskatt
för prästgård, enär i annat fall skyldigheten att erlägga skatt
bleve synnerligen betungande för dödsbodelägare, som kvarbodde i prästgård
utan att såsom nu vore fallet vara berättigade till inkomst av tjänsten.

I särskild skrivelse har direktionen för prästerskapets änke- och pupillkassa
framfört anmärkning beträffande den föreslagna ändringen med avseende
å dispositionen av i vissa fall utgående s. k. nådårstillägg. Kammarkollegiet
har jämväl upptagit denna fråga och anför därom:

Ändringen hade till syfte, att de tillägg, som för närvarande inginge till
prästänkekassan, efter familjepensionsreglementets ikraftträdande skulle
tillföras kyrkofonden. Enligt förslaget till ny 3 § i lagen den 17 december
1926 örn dylika tillägg skulle i de fall, där det nya reglementet icke bleve
tillämpligt å prästerlig befattningshavare, ifrågavarande lönetillägg ingå till
kyrkofonden. Det kunde emellertid förekomma, att reglementet icke bleve
tillämpligt å prästman, vilken såsom delaktig i prästänkekassans försäkringsfond
för närvarande åtnjöte lönetillägget i fråga. För att sådan prästman
även efter reglementets ikraftträdande skulle få uppbära lönetillägget
erfordrades annan formulering av 3 §, förslagsvis följande:

»Lönetillägg enligt denna lag skall för prästerlig befattning, vars innehavare
icke är underkastad familj epensionsreglementet för prästerskapet
och ej heller vunnit del i försäkringsfonden i prästerskapets änke- och pupillkassa,
erläggas till kyrkofonden.»

Kungl. Majlis proposition Nr 210.

Kammarkollegiet påpekar härjämte till komplettering av de sakkunnigas
utredning, att förutom av de sakkunniga omnämnt anslag för tidigare utgående
kronotionde syntes ur kyrkofonden utgå vissa anslag till fattiga prästänkor
i Göteborgs stift, nämligen de redan inledningsvis berörda ersättningarna
för indragen kyrkotionde m. m. Kammarkollegiet framhåller
härom:

Anledning syntes föreligga att låta även denna form av prästänkehjälp
upphöra i och med den nya familjepensioneringen. Då kyrkofonden emellertid
komme att få svara för de ökade kostnaderna för familjepensioneringen,
syntes skäl icke föreligga att låta statsanslaget till kyrkofonden
undergå motsvarande minskning. Kollegiet hade i övrigt icke funnit anledning
till erinran mot de sakkunnigas uttalande, att bland de kassor och
fonder, varav för närvarande utginge understöd till prästänkor och andra
efterlevande, endast de av domkapitlet i Västerås förvaltade s. k. papegojvretsmedlen
kunde anses utgöra allmänna medel och fördenskull böra ingå
till kyrkofonden.

I avseende å det föreslagna tillägget till prästlöneregleringslagen ha vissa
erinringar gjorts av kammarkollegiet, som med förslag örn en förenkling
av lydelsen i själva tillägget framhåller följande:

Medan en tjänst vore vakant, komme pastoratet att göra vissa besparingar
på avlöningsmedlen, särskilt som arvode till pastoratsadjunkt utginge
direkt ur kyrkofonden. Dylika besparingar syntes icke komma att
bliva beaktade vid avräkningen med kyrkofonden enligt 2 § ecklesiastika
medelsförvaltningsreglementet eller eljest. Enligt andra punkten 5) i reglementet
skulle visserligen vid avräkningen för erhållande av saldot medtagas
»övriga för pastoratet tillgängliga prästlönemedel». Med detta uttryck torde
dock ej kunna avses besparingar i prästlönekostnaderna, som uppkommit
därigenom att tjänsten under förfluten tid stått vakant. Pastoraten syntes
dock icke böra få göra någon vinst på kyrkofondens bekostnad med anledning
av inträffad vakans. Föreskrifter syntes därför böra meddelas i syfte
att den besparing i lön, som uppkomme vid vakans, bleve beaktad vid nästföljande
års avräkning med kyrkofonden. Om detta av tekniska skäl vållade
svårigheter, syntes åtminstone böra stadgas, att under förordnanden
med anledning av vakans pastoratet svarade för adjunktsarvode, som eljest
skulle gäldas ur kyrkofonden.

Domkapitlen i Växjö och Göteborg lia berört samma förhållande.

Stockholms domkapitel framhåller dessutom följande:

Enligt nu gällande författningar ägde kassan vid för densamma lediga
prästerliga tjänster uppbära jämväl inkomst av tjänstebostad. Denna förmån
komme i vissa fall kassan tillgodo på det siittet, att bostaden uthyrdes
under vakansåret mot ersättning till kassan. Vid tjänster, där vakansåret
enligt gällande bestämmelser utlöpte först under år 1942, kunde tjänstebostäder
vara uthyrda för tid järn vid efter den 1 januari 1942. Även örn
som regel bostadsförhållandena på frivillig väg kunde uppordnas, vore det
dock tänkbart, att svårigheter kunde bli förenade med de nya bestämmelsernas
ikraftträdande i alla avseenden den 1 januari 1942. Domkapitlet ville
ifrågasätta, örn ej vissa övergångsbestämmelser i nu berörda hänseende
borde meddelas.

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

Med de sakkunniga är jag fullt ense därom, att avvecklingen av de av
ålder bestående särskilda formerna för understöd åt efterlevande till präster
och sålunda även av den s. k. tjänstårsrätten utgör såväl en allmän förutsättning
för som en given konsekvens av den föreslagna pensionsregleringen.
Denna uppfattning stödes också av en praktiskt taget samstämmig
mening hos de myndigheter och övriga vederbörande, som hörts över förslaget.
Jag kan följaktligen icke förorda den av domkapitlet i Växjö framförda
tanken pa ett bibehållande i en viss modifierad form av tjänstårsrätten, ett
förslag, som för övrigt — örn regleringen härutinnan, på sätt domkapitlet
ifrågasätter, skulle anknytas till rätten för den avlidne prästens dödsbodelägare
att under viss tid kvarbo i prästgården — skulle komma att för
särskilda fall innebära en utvidgning av tjänstårsförmånen utöver vad för
närvarande gäller.

Mot de sakkunnigas förslag till närmare reglering av den betydelsefulla
förmån, som tillkommer prästerligt dödsbo i och med den av mig här berörda
kvarboenderätten, har jag icke funnit anledning till någon erinran.
Förslaget att tillägga dödsbodelägare efter präst, som i stället för förmån
av prästgård åtnjuter hyresersättning, ett slags motsvarande förmån att
bibehållas vid någon del av sådan ersättning har jag icke funnit mig kunna
förorda.

Beträffande frågan om skattskyldigheten för prästgård och denna frågas
betydelse för de prästerliga dödsbodelägarna får jag erinra örn att den föreslagna
familjepensionsreformen såsom sådan icke medför någon ökning i
den skattetunga, som redan för närvarande för vissa fall, då den avlidne
prästens efterlevande äro i åtnjutande av den i 18 § ecklesiastik boställsordning
medgivna rätten att under viss tid kvarsitta i prästgården,
synes kunna drabba dödsboet. Ehuru de gällande skattebestämmelsernas
konsekvenser i förevarande avseende, på sätt sedan rätt länge uppmärksammats,
icke äro tillfredsställande, förtjänar dock att framhållas, att
prästerligt dödsbo såtillvida är och jämväl enligt sakkunnigförslaget alltjämt
skulle komma att bliva i åtnjutande av en viss kompensation för
här ifrågakommande skatteutgifter, som detsamma i olikhet mot vad som
för motsvarig! fall gäller jämlikt det civila avlöningsreglementet är fritaget
från att erlägga hyra för tjänstebostaden under kvarboendetiden. En ändring
av gällande skattebestämmelser i förevarande avseende kan emellertid
ifrågasättas. Den härför erforderliga utredningen, som tidigare ställts i utsikt,
har med hänsyn till det större sammanhang, vari den föreliggande
frågan måste behandlas, hittills icke kommit till utförande. Särskild åtgärd
har emellertid numera från Kungl. Maj:ts sida vidtagits i syfte att söka
bringa det skattelagstiftningsspörsmål det här gäller fram till en lösning.

Vad kammarkollegiet anfört rörande vissa anslag av kyrkotionde m. m.
till prästänkor i Göteborgs stift samt rörande den föreslagna författningsändringen
med avseende å dispositionen av i vissa fall utgående s. k. nåd -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

årstillägg och i fråga om avfattningen av den utav de sakkunniga föreslagna
tilläggsbestämmelsen till prästlöneregleringslagen har jag funnit
vara förtjänt av beaktande. Jag har fördenskull i sistnämnda två hänseenden
låtit företaga viss jämkning i de av de sakkunniga framlagda författningsförslagen.

Enligt de av kammarkollegiet samt av domkapitlen i Växjö och Göteborg
framförda erinringarna synes kunna befaras, att med gällande lydelse
av 2 § i 1 kap. ecklesiastika medelsförvaltningsreglementet av pastorat vid
vakans å prästerlig tjänst besparade avlöningsmedel, oaktat i nämnda paragrafs
andra stycke under punkt 5) intagen bestämmelse, icke komme att
bliva beaktade vid den årliga avräkningen med kyrkofonden. Berörda, i
administrativ ordning utfärdade bestämmelse torde fördenskull möjligen i
förevarande hänseende tarva ett förtydligande. Jag har för avsikt att i
sinom tid göra anmälan örn härför erforderlig författningsändring.

Stockholms domkapitel har ifrågasatt behovet av övergångsbestämmelser
till reglering av vissa fall, då prästerlig tjänstebostad vore uthyrd för
prästänkekassans räkning för tid efter den 1 januari 1942. Då det torde
följa av allmänna rättsregler vid hyresförhållanden, att hyran för fall som
här avses skall för tiden efter pensionsreformens ikraftträdande erläggas
till pastoratet i dess egenskap av tjänstebostadens innehavare under den
fortsatta vakansen å tjänsten, har jag ej funnit några särskilda bestämmelser
av angiven innebörd erforderliga.

Speciella principfrågor.

Pensioneringens omfattning.

I fråga om den föreslagna nya familjepensioneringens omfattning för
framtiden anföra de sakkunniga härefter följande.

Enligt bestämmelserna i det gällande reglementet för prästerskapets
änke- och pupillkassa äro — jämte pensionsinrättningens egna ordinarie
manliga befattningshavare — i princip alla, vilka inom svenska kyrkan
vigts till prästämbetet, såväl berättigade som förpliktade till delaktighet
i ifrågavarande familjepensionskassa. Detta innebär, att familjepensionsrätt
jämlikt nämnda kassas reglemente tillkommer ej blott varje i församling
eller eljest tjänstgörande präst, oavsett om han innehar ordinarie
befattning eller är extra ordinarie och fullgör tjänstgöring såsom adjunkt
eller är f. d. sådan befattningshavare eller anställd, utan även en var annan,
vilken en gång prästvigts men antingen aldrig inträtt i egentlig statskyrkotjänst
eller ock frånträtt sådan och därefter ägnar sig åt annan (prästerlig
eller borgerlig) verksamhet. Endast för det fall att präst lämnar eller går
förlustig prästämbetet eller han, örn han är extra ordinarie präst,
tillträder en — regelmässigt icke rent prästerlig — befattning, varmed följer
delaktighet i »annan änke- och pupillkassa», upphör prästen att vara
delägare i prästänkekassan, varvid sådan förutvarande delägares efterlevande
likvisst alltjämt äro förbehållna vissa begränsade pensionsförmåner
från kassan. Med delaktigheten i kassan och den därmed förbundna familje -

Kungl. Maj:ts proposition Nr ''210.

pensionsrätter! följer för varje delägare, så länge han är i livet, avgiftsplikt
till kassan intill fyllda 75 år, även om han själv dessförinnan blivit pensionerad
(erhållit emeritilön). För innehavare av prästerlig emeritilön gäldas
dock avgifterna till prästänkekassan från kyrkofonden.

I följd av den angivna, i princip enbart till innehavet av det specifikt
kyrkorättsliga prästämbetet knutna delaktigheten i den prästerliga familjepensioneringen
äro för närvarande ett icke ringa antal personer delägare i
prästänkekassan utan att de inom statskyrkoväsendet inneha prästerlig
anställning i egentlig mening. Bland delägarna märkas sålunda ett antal
professorer och docenter vid universiteten, läroverks- och andra lärare, domkyrkosyssloman,
folkskoleinspektörer, nomadskoleinspektörer och lappfogdar,
sekreterare i svenska kyrkans missionsstyrelse, sjömansvårdsstyrelse
och diakonistyrelse, missionärer och sjömanspräster samt präster anställda
vid diakoniss- och liknande anstalter, vid föreningskyrkor och inom enskilda
missionssällskap ävensom en generaldirektör och en byråchef i statliga
befattningar. Vidare tillhöra prästänkekassan åtskilliga prästerliga
funktionärer utanför det på territoriell grund församlingsmässigt organiserade
kyrkoväsendet, såsom präster tillhörande hovförsamlingen, Karlsborgs
församling, Karlskrona amiralitetsförsamling och flottans station i Stockholm,
vissa svenska församlingar i utlandet samt några främmande församlingar
i Sverige ävensom präster inom fångvården och dövstumsvården.

Prästvigningen konstituerar intet rättsanspråk på avlönad anställning
inom kyrkan. Den grundlägger endast behörighet till sådan anställning.
Det torde också vara uppenbart, att det vid fixeringen av omfattningen
av den nu ifrågasatta nya, statliga familjepensioneringen för prästerna icke
är möjligt att basera tillämpligheten på en för all såväl löne- som pensionsreglering
så främmande bestämningsgrund som innehavet av »prästämbete»
i svenska kyrkan. Kretsen av delägare i familjepensioneringen skulle
tydligen i så fall bliva i lönehänseende och därmed även i avseende å delaktighetsgrund
allt för heterogen, och enhetligheten i pensionsregleringen
måste härigenom komma att på en betydelsefull punkt äventyras. Såväl
vid genomförandet av tillämpningen av allmänna familj epensionsreglementet.
som vid fastställandet av familjepensionsreglementena för riksdagens
verk och för folkskollärare m. fl. har man regelrätt utgått ifrån, att
den nya familjepensioneringen skulle erhålla ett tillämpningsområde, innefattande
i lönehänseende enhetligt reglerade befattningshavare med viss
fastare anställningsform och helt sammanfallande med tillämpningsområdet
för befattningshavarnas tjänstepensionering. Ehuru, på sätt i den föregående
allmänna motiveringen närmare framhållits, för prästernas vidkommande
någon dylik enhetlig grundval för familjepensioneringen än
så länge icke föreligger, lärer det dock få anses oeftergivligt, att den nu
ifrågasatta omregleringen av prästerskapets familjepensionering i sådant
hänseende i görligaste mån anslutes till de principer, som sålunda varit
bestämmande, då det gällt förenämnda andra familjepensionsreglementens
klientel. I detta syfte torde den nya familjepensioneringens tillämpningsområde
böra begränsas att omfatta endast sådana till svenska kyrkan
hörande prästerliga ordinarie eller extra ordinarie eller förutvarande befattningshavare,
vilkas avlöning är eller i samband med en måhända nära förestående
avlöningsreform å området kan förväntas bliva reglerad enligt enhetliga,
någorlunda efter det statliga avlöningssystemet anpassade grunder,
och för vilka tillika kan emotses, att deras tjänstepensionering därvid

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

skall kunna ordnas i nära anslutning till de för statstjänstemannen därutinnan
gällande principer.

Från denna utgångspunkt Ira de sakkunniga funnit, att den nya prästerliga
familj epensioneringen för närvarande i första rummet bör omfatta innehavare
av biskopsbefattning, av ordinarie befattning, som avses i lagen den
9 december 1910 om reglering av prästerskapets avlöning, och av kyrkoadjunktsbefattning
jämte alla i rikets territoriella församlingar anställda
pastoratsadjunkter samt stifts- och kontraktsadjunkterna, liksom även f. d.
dylika befattningshavare och anställda. Med det territoriella församlingsprästerskapet
lära härvid emellertid böra likställas ett mindre antal andra
präster i publik tjänst. Detta gäller främst innehavarna av de ordinarie
eller därmed jämställda prästerliga befattningarna i Karlsborgs församlings
pastorat samt vid de svenska icke-territoriella församlingarna inom riket
och i utlandet. För omförmälda präster äro nämligen avlöningsförmånerna
i huvudsak bestämda av Kungl. Majit och riksdagen eller ock av Kungl.
Majit. Under tillämpningsområdet för det prästerliga familjepensionsreglementet
torde vidare böra hänföras de extra ordinarie präster, som erhålla
mer eller mindre stadigvarande anställning i Karlsborgs eller i någon av
ovanberörda icke-territoriella församlingar. I första hand kommer här i
fråga innehavaren av extra ordinarie amiralitetspredikantsbefattningen i
Karlskrona amiralitetsförsamling, vilken befattning närmast motsvarar
kyrkoadjunktstjänst i territoriell församling, ehuru förenad jämväl med
visst arvode å marinens stat. Därjämte bör hit hänföras garnisonspastorn i
Boden.

Med hänsyn till de grundsatser, som för motsvarande fall upprätthållits
vid familj epensionsregleringen inom civilförvaltningen, synes likväl påkallat,
att från den nu tillämnade nyordningen för prästernas familjepensionering
uteslutes sådan till sistberörda grupper speciella prästerliga befattningar
eller anställningar hänförlig tjänst, som förutsätter innehav av annan
avlönad anställning, med vilken den icke är tjänsteorganisatoriskt förenad,
eller som eljest har karaktären av bisyssla. En dylik karaktär har inom
hovförvaltningen — förutom överhovpredikantsbefattningen (arvode 750
kronor) och de båda s. k. ordinarie hovpredikantstjänsterna (arvode 300
kronor) _ pastorsbefattingen i hovförsamlingen (arvode 4,500 kronor).
Omförmälda pastorsbefattning innehaves sålunda för närvarande alltsedan
år 1898 av en tidigare ordinarie, numera pensionerad läroverkslektor och
innehades därförut av en läroverksadjunkt. En liknande anställning ar
amiralitetspredikantens i Skeppsholms församling i Stockholm (arvode å
marinens stat 1,410 kronor). Denna innehaves för närvarande av kyrkoadjunkten
i Jacobs församling men är icke i tjänsteorganisatoriskt hänseende
förenad med någon viss prästerlig tjänst.

Vad angår flertalet övriga prästerskapets änke- och pupillkassa nu tillhörande,
på visst sätt fristående grupper av prästerliga delägare — i synnerhet
sådana, vilka huvudsakligast ägna sig åt fri verksamhet, men jämväl
de, som visserligen äga anställning men antingen hava pnvatreglerade
eller i övervägande grad oreglerade avlöningsförhållanden kan det mahanda
vid ett första övervägande synas förbundet med såväl praktiska
svårigheter som principiella betänkligheter ali, (iver huvud taget, inordna
dem under en statligt reglerad och understödd familj epensionering De
prästmän av dessa kategorier, som redan nu liro delägare i pråstänkekassari,
böra givetvis i händelse av kassans avveckling övergångsvis indi -

Kungl. Majlis proposition Nr SI9.

viduellt tryggas vid sin familjepensionsrätt. Det torde emellertid vara såväl
ändamålsenligt som av skälighetshänsyn motiverat att söka jämväl bereda
fortsatta familjepensioneringsmöjligheter åtminstone för dem av ifrågavarande
grupper av prästmän, som hava en tuera markerat publik anställning
(vissa domkyrkosyssloman och funktionärer i svenska kyrkans missionsstyrelse,
sjömansvårdsstyrelse och diakonistyrelse) eller som i eljest
allmännyttiga, örn än inom den kyrkliga organisationen mer eller mindre
friställda inrättningar hava fast prästerlig anställning (såsom sjömanspräster
och missionärer eller vid föreningskyrkor, dialconissanstalter m. fl.).
Regleringen för tiden efter prästänkekassans avveckling av familjepensioneringen
vid dessa grupper av prästerliga befattningar synes dock icke
böra genomföras i anslutning till den nu för prästerna i gemen föreslagna
»allmänna» prästerliga familjepensioneringen. Däremot lärer hinder icke
böra möta mot att berörda utanför det församlingsmässigt organiserade
statskyrkoväsendet stående präster för framtiden inordnas under de allmänna
bestämmelserna och för dem erforderliga särskilda bestämmelser om
familjepension i reglementet för statens pensionsanstalt. De sakkunniga få
erinra om att under sistberörda reglemente redan tidigare inordnats ett
avsevärt antal, sinsemellan ganska disparata befattningshavargrupper såväl
i kommunal och annorledes publik tjänst som å vissa för det allmänna
betydelsefulla enskilda verksamhetsområden. De sakkunniga hava i anslutning
härtill och med särskilt beaktande av ifrågavarande prästmäns
allmännyttiga verksamhet ansett sig böra förorda, att efter prästänkekassans
avveckling möjlighet i viss utsträckning beredes dessa prästmän att
under statens medverkan få en pensionering för sina efterlevande säkerställd,
på sätt här angivits. Av de nu åsyftade prästmännen märkas bland
prästänkekassans nuvarande delägare innehavare av följande särskilda befattningar
hos följande institutioner och inrättningar.
Domkyrkostyrelserna: domkyrkosysslomän,

Svenska kyrkans missionsstyrelse: sekreterare och missionärer,

Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse: sekreterare och sjömanspräster,
Svenska kyrkans diakonistyrelse: sekreterare och föreståndare vid svenska
kyrkans lekmannaskola,

Svenska diakonanstalten å Stora Sköndal: föreståndare och biträdande
pastor,

Diakonissanstalten å Ersta, Stockholm: föreståndare och biträdande
pastorer,

Värsta diakonissanstalt, Härnösand: föreståndare,

Göteborgs diakonissanstalt: föreståndare,

Samariterhemmet i Uppsala: föreståndare och biträdande pastor,
Blasieholmskyrkan, Stockholm: predikant,

Stockholms stadsmission: föreståndare,

Föreningen för Israelsmissionen: föreståndare samt
S:t Johanneskyrkan i Göteborg: predikant.

Beträffande avlönings- och anställningsförhållandena i övrigt för innehavarna
av här förtecknade befattningar ha de sakkunniga införskaffat
vissa uppgifter. Enligt vad de sakkunniga därvid inhämtat, synas icke alla
dessa befattningar i den meningen vara av rent prästerlig natur, att ett
oeftergivligt krav å prästvigning inom svenska kyrkan enligt institutionens
stadgar är för innehavet av befattningen uppställt. Inom några av
de större av angivna institutioner förekomma härjämte vissa, beträffande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

anställningsvillkoren i övrigt i det hela likställda befattningar, vilka, såsom
förbundna med ekonomiska och andra likartade uppgifter, synas vara
avsedda att innehavas företrädesvis av lekmän. Det har synts de sakkunniga
givet, att därest och i den mån en ordnad familjepensionering i statens
pensionsanstalt för framtiden anordnas för ifrågavarande institutioners fast
anställda, rent prästerliga personal, denna pensionering bör inbegripa även
innehavarna av sistberörda kategori av »lekmannabefattningar». Att framlägga
ett utarbetat förslag till sådana tilläggsbestämmelser till reglementet
för statens pensionsanstalt, som skulle reglera en familjepensionering i anstalten
för innehavarna av här sist åsyftade befattningar, torde falla utanför
de sakkunnigas uppdrag. Med hänsyn härtill och då ett närmare uppordnande
av en dylik pensionering för ifrågakommande institutioners alla
befattningshavare tydligen bör ske i ett sammanhang, anse sig de sakkunniga
böra föreslå, att åt statens pensionsanstalt uppdrages att, efter
den ytterligare utredning som må befinnas behövlig, till Kungl. Majit inkomma
med förslag i ämnet.

Ett hos de sakkunniga för en dylik reglering — avseende närmast de
prästerliga befattningshavarna — uppgjort preliminärt utkast till vissa tillläggsbestämmelser
i reglementet för statens pensionsanstalt torde, örn de
sakkunnigas här framförda förslag vinner bifall, böra i sinom tid ställas till
anstaltens förfogande.

I anslutning till det här anförda ha av de sakkunniga under det föreslagna
»allmänna» familjepensionsreglementet för prästerskapet i första hand hänförts,
förutom biskoparna, alla ordinarie präster i rikets territoriella församlingar
(inklusive Karlsborgs församling) samt i de svenska icke-territoriella
församlingarna inom riket och i utlandet, med undantag för hovförsamlingens
prästerskap och amiralitetspredikanten i Skeppsholms församling.
Vidare ha därunder hänförts garnisonspastorn i Boden samt stiftsoch
kontraktsadjunkterna.

De sakkunnigas förslag att sålunda från den ifrågasatta »allmänna» prästerliga
familjepensioneringen utesluta vissa prästerliga befattningar, varmed
för närvarande följer delaktighet i prästerskapets änke- och pupillkassa,
har å en del håll framkallat erinringar, främst från styrelserna för
de härav särskilt berörda kyrkliga institutionerna. Dessa erinringar må
här belysas av följande utdrag av remissutlåtandena.

Diakonistyrelsen: Några bärande skäl för att, som av de sakkunniga
föreslagits, prästerskapets änke- och pupillkassa nu tillhörande, på visst
sätt fristående grupper av prästerliga delägare, bland annat prästmän, som
stöde i diakoni-, missions- och sjömansvårdsstyrelsernas tjänst, skulle för
sin familjepensionering för framtiden överföras till statens pensionsanstalt,
hade icke av de sakkunniga anförts. De hade, åtminstone vad i första hand
gällde de angivna institutionerna, emellertid medgivit, att dessa prästmän
hade en mera markerat publik anställning, vilket med största skäl även
kunde framhållas. Sålunda vore de institutioner, i vilkas tjänst de vore
anställda, inrättade av Kungl. Majit och kyrkomöte och deras offentligrättsliga
ställning torde numera vara ställd utom tvivelsmål. Styrelsen
ansåge sig även böra framhålla, att dessa prästmän i sina tjänster vore

Kungl. Mciy.ts proposition Nr 219.

helt jämställda med församlingarnas prästerskap. Genom särskilda nådiga
brev hade de sålunda erhållit rätt att åtnjuta prästerlig tjänsteårsberäkning
och frihet från skyldighet att av vederbörande domkapitel mottaga
prästerligt förordnande. Vidare hade de på sin tid genom nådiga brev medgivits
rätt till delägarskap i prästerskapets änke- och pupillkassa och efter
tillkomsten av kassans senast godkända reglemente hade dess direktion
lämnat dylika tillstånd. Även finge framhållas, att jämlikt nådiga tillstånd
erhölles för fyra hos diakonistyrelsen anställda prästerliga befattningshavare
bidrag ur kyrkofonden för såväl deras löner som för resekostnader.
Härtill lcomme, att vissa prästmän i ledande ställning i missionens och
diakoniens tjänst, jämlikt lag den 28 juni 1935, tillerkänts rätt till emeritilöner
såsom ordinarie tjänstinnehavare. Åtskilliga av dessa tjänster vore
sålunda redan nu på visst sätt knutna vid kyrkofonden, varför även ett
infogande av deras familjepensionering i en till kyrkofonden ansluten
pensionskassa syntes väl motiverad.

Det innebure givetvis även avsevärda olägenheter, örn denna grupp präster
en första tid — före sin tid hos till exempel diakonistyrelsen — skulle
för sin familjepensionering tillhöra den särskilda till kyrkofonden eventuellt
knutna prästänkekassan, därefter en tidsperiod tillhöra statens pensionsanstalt
och slutligen ånyo, då de återgått i församlingstjänst, återföras till
först berörda kassa. Komnie därtill, att pensionsrätten under den tid, de
vore anställda hos till exempel diakonistyrelsen och tillhörde statens pensionsanstalt,
även skulle avse tjänstepension för dem själva med därav följande,
förmodligen jämförelsevis höga pensionsavgifter, ställde sig förhållandena
än mer komplicerade. Svårigheter kunde till och med inträda för
nu antydda institutioner att nöjaktigt rekrytera sina prästerliga tjänster,
varigenom ett för kyrkans liv och arbete högst angeläget verksamhetsområde
bleve betänkligt äventyrat. Diakonistyrelsen ansåge sig därför på det
bestämdaste böra påyrka, att angivna grupp av prästerliga befattningshavare
för sin familjepensionering finge kvarstå i den till kyrkofonden eventuellt
knutna prästänkekassan, varom vid avtal mellan prästerskapets änkeoch
pupillkassa och kyrkofonden särskild bestämmelse borde inflyta och
vederbörliga justeringar i anslutning därtill verkställas i det framlagda
författningsförslaget.

Diakonistyrelsen ville i det sammanhanget även giva uttryck åt det
önskemålet, att det påkallade fortsatta delägarskapet i den planerade prästänkekassan
även måtte tillkomma diakon- och diakonissanstalternas prästerliga
tjänare, vilka i de flesta fall åtnjöte samma förmåner beträffande
tjänsteårsberäkning med mera, som diakonistyrelsens prästerliga, befattningshavare
och som utförde ett såväl för kyrkans tjänande gärning som
för det allmänna högst angeläget kallelsearbete.

Styrelsen beaktade slutligen med tillfredsställelse de sakkunnigas förslag,
att även innehavare av »lekmannabefattningar» hos åtminstone de större
av de angivna institutionerna skulle kunna erhålla pensionsrätt i statens
pension sanstalt. Visserligen hade diakonistyrelsen — liksom vissa andra
likartade institutioner — upprättat en särskild pensionsstiftelse för i första
hand i kameralt och expeditionelit arbete sysselsatta, fast anställda befattningshavare,
men denna särskilda stiftelse hade emellertid bildats för att i
viss utsträckning från styrelsen avlasta kommande utgifter för pensionsändamål.
Likväl hade den icke ännu kunnat helt åtaga sig befattningshavarnas
pensionering. Ett i viss mån statligt ordnande av pensioneringen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

för innehavare av dessa lekmannatjallster syntes styrelsen därför synnerligen
tacknämligt, så mycket mer som, åtminstone vad vissa dylika befattningar
beträffade, dessa kunde anses vara av för kyrkans arbete lika viktig
art som vissa prästerliga tjänster.

Styrelsen kunde icke underlåta att även giva uttryck åt den förhoppningen,
att på denna väg även skulle kunna öppnas en möjlighet för till
exempel diakonkårerna att erhålla sin pensionsfråga löst, varom mångårigt
önskemål förelåge.

Ungefär samma synpunkter, som diakonistyrelsen här givit uttryck
åt, ha framförts av missions- och sjömansvårdsstyrelsema samt, mera allmänt,
jämväl av domkapitlen i Uppsala, Skara, Växjö och Härnösand
ävensom av prästföreningens centralstyrelse. Med avseende särskilt å sjömansprästerna
har sjömansvårdsstyrelsen härvid anfört:

Om sjömansprästernas löner, på sätt de sakkunniga tillika föreslagit,
skulle avlyftas från statsbudgeten och i stället utgå av kyrkliga medel
(kyrkofonden), syntes det styrelsen oegentligt, att samtidigt sjömansprästerna
avkopplades från den kyrkliga pensionskassan och överflyttades till
den statliga. Det syntes styrelsen, att sjömansprästernas eventuella avlöning
med kyrkliga medel krävde som en logisk följd, att de för sin familjepensionering
finge kvarstå i den till kyrkofonden eventuellt knutna prästänkekassan.

Enligt styrelsens mening medförde sjömansprästernas överflyttning i
familjepensionshänseende till den statliga pensionskassan synnerligen stora
praktiska olägenheter. Styrelsen erinrade om att kyrkans sjömanspräster i
regel först vore församlingspräster och som sådana vunnit delaktighet i det
allmänna prästerliga pensionsväsendet. När en prästman erhölle förordnande
såsom sjömanspräst, vore avsikten därmed icke att han skulle kvarstå
i sjömansvården till pensionsåldern. Efter ett visst antal år i sjömansvårdens
tjänst — sju år kunde anses som en normal tjänstgöringstid —
återginge sjömansprästen till församlingstjänst. Konsekvensen av de sakkunnigas
förslag bleve alltså, att ifrågavarande prästmän först skulle tillhöra
den prästerliga, därefter under tjänstgöringen som sjömanspräst den
statliga och slutligen åter den prästerliga pensionskassan. Med hänsyn till
de betydande komplikationer en sådan anordning skulle medföra, ville
styrelsen påyrka, att till svenska kyrkans sjömansvård anknutna prästerliga
befattningshavare för sin familjepensionering bleve bibehållna vid den
eventuellt till kyrkofonden anslutna präst änkekassan.

Därest så icke kunde ske, ansåge styrelsen det ofrånkomligt, att sjömansprästernas
familjepensionering reglerades efter enahanda grunder och
villkor, som komme att gälla för övriga präster, detta oavsett vilken pensionskassa
de komme att tillhöra. Härvid borde beaktas, att en sådan
reglering borde träda i kraft samtidigt med att det nya familj epensionsreglementet
vunne tillämpning å övriga präster. T annat fall skulle ju sjömansprästerna
för tiden niirmast efter den 1 januari 1942 komma att stå
utanför såviil den prästerliga som den statliga pensionskassan.

Domkapitlet i Luica framhåller: Beträffande begränsningen av rätten till
delaktighet i den nya kassan hade det väl från flera synpunkter synts
mera tillfredsställande örn medlemskapet kunnat, i motsats till vad förslaget
innebure, utsträckas till flertalet av de olika kategorier, som för när -

Kungl. Marits ''proposition Nr 219.

varande tillhörde prästerskapets änke- och pupillkassa. De tekniska svårigheter,
som uppstode för reglerandet av en sådan fortsatt anslutning, syntes
domkapitlet dock vara så betydande, att en dylik lösning bleve svår att
genomföra. Domkapitlet finge varmt förorda vad de sakkunniga anfört
rörande rätten för i första hand de i sakkunnigutlåtandet förtecknade särskilda
befattningarna hos vissa institutioner och inrättningar att bliva
delaktiga i statens pensionsanstalt. Den ytterligare utredning, som därutinnan
ifrågasattes, tillstyrktes sålunda livligt av domkapitlet.

En liknande inställning till här berörda frågor synes domkapitlet i
Göteborg i sitt utlåtande ha intagit. Domkapitlen i Strängnäs och Västerås
uttala i sadant hänseende allenast, att de — i enlighet med av prästänkekassans
förhandlingsdelegerade i den träffade preliminära överenskommelsen
om statens övertagande av kassan gjort förbehåll — förutsatte, att
ifrågavarande kyrkliga institutioners prästerliga befattningshavare bomme
att beredas familjepensionsrätt i statens pensionsanstalt.

Kammarkollegiet uttalar till en början, att kollegiet ansåge det lämpligt,
att kretsen av delägare i den nya familjepensioneringen gjordes i någon mån
snävare än i den nuvarande prästänkekassan, där prästvigning inom svenska
kyrkan grundade rätt till medlemskap, men att den av de sakkunniga
föreslagna begränsningen dock i vissa avseenden syntes allt för snäv. Kollegiet
anför härom, bland annat, följande:

Med innehavare av prästerlig befattning i territoriell församling borde i
förevarande hänseende alltjämt likställas präst, anställd inom svenska kyrkans
finska församling i Stockholm samt svenska kyrkans tyska församlingar
i Stockholm och Göteborg. Beträffande dessa församlingars ställning
inom svenska kyrkan erinrades, att kyrkoherden i Göteborgs tyska församling
varit ledamot av domkapitlet i Göteborg och kyrkoherdarna i de
finska och tyska församlingarna i Stockholm varit bisittare i Stockholms
konsistorium ävensom att enligt nådiga beslutet den 20 december 1940
skyldighet förelåge för innehavaren av kyrkoherdebefattningen vid tyska
församlingen i Göteborg att underkasta sig förflyttning till annan prästerlig
befattning inom svenska kyrkan. Kyrkoherden i Göteborgs tyska församling
avlönades med samma medel, som uttaxerades för övriga, av Göteborgs
kyrkliga samfällighet avlönade präster. Kyrkoherdarna i Stockholms
finska och tyska församlingar avlönades väl ej med medel, vilka utdebiterades
efter enahanda grunder som för det territoriella prästerskapet i staden,
men dock med å den kommunala debetsedeln upptagen avgift.

Prästerna inom dessa svenska kyrkan tillhörande församlingar — de
finska och tyska församlingarna. i Stockholm samt tyska församlingen i
Göteborg — syntes i familjepensioneringsliänseende ej böra behandlas annorlunda
än de med prästerna inom de territoriella församlingarna därvidlag
likställda prästerna inom dels de icke-territoriella hemlandsförsamlingarna
Skeppsholms-, Karlskrona och Karlsborgsförsamlingarna, dels ock de
svenska utlandsförsamlingarna.

Om, såsom förslaget jämväl innefattade, avlöningsmedlen till sjömansprästerna
överfördes från riksstaten till kyrkofonden, borde också familjepensioneringen
för dessa sjömanspräster ordnas efter samma grunder som

Kungl. May.ts proposition Nr 219. 61

för prästerna inom de förenämnda territoriella och icke-territoriella församlingarna.

Från delägarskap i den nya familjepensioneringen hade vidare uteslutits
prästmän, som beklädde vissa befattningar vid ett antal särskilda kyrkliga
institutioner.

Med hänsyn till angelägenheten av att undanröja eventuella svårigheter
vid övergång till eller från befattning, varå eljest det prästerliga familjepensionsreglementet
bleve tillämpligt, vore det önskvärt, att prästman,
som omfattades av sagda familj epensionsreglemente, icke vid övergång till
någon av ifrågavarande befattningar uteslö tes från familjepensionering i
dittillsvarande ordning.

I viss mån samma synpunkter kunde anläggas beträffande prästman,
som vunne anställning å någon av dessa befattningar utan att dessförinnan
ha blivit delaktig i den prästerliga familjepensioneringen.

Befattningarna kunde anses vara av sådan art och betydelse för den
svenska kyrkan, att dylika förmåner såvitt möjligt borde tillkomma vid
institutionerna tjänstgörande prästmän.

Svårigheterna för reglementets tillämpning på befattningshavarna vid
ifrågavarande institutioner berodde på att deras avlöningsförmåner ej vore
så fixerade, att familjepensionsunderlaget och familj epensionsavgifterna för
befattningshavarna kunde angivas i reglementet. Kollegiet föreställde sig,
att dessa svårigheter kunde undanröjas därigenom, att befogenhet lämnades
Kungl. Majit att pröva, om reglementet skulle kunna tillämpas, och
därvid tillika bestämma pensionsunderlag och pensionsavgift. Av åtskilliga
skäl borde dock reglementets tillämpning icke göras beroende av den prästerlige
befattningshavarens personliga önskemål. Med rätten syntes böra
följa en motsvarande förpliktelse för befattningshavaren. Lämpligast syntes
därför vara att frågan prövades för varje särskild befattning och icke för
varje prästman. Det borde ankomma på vederbörande institutions styrelse
att bringa frågan under Kungl. Majits prövning. Såsom förutsättning för
Kungl. Majits medgivande syntes böra uppställas, att vissa löneförmåner
kunde garanteras samt att institutionen åtoge sig att svara för inbetalningen
av den pensionsavgift, befattningshavaren hade att erlägga till
kyrkofonden.

Även prästänkekassans fullmäktige, domkapitlet i Göteborg och Stockholms
domkapitel ifrågasätta, att kyrkoherdarna i de av kammarkollegiet
omnämnda finska och tyska församlingarna här i riket erhålla familjepensionsrätt
såsom andra församlingspräster. Domkapitlet i Göteborg framhåller
dock härvid följande:

Enligt reglementsförslaget skulle kyrkoherden i tyska församlingen i
Göteborg vara utesluten från den nya familjepensioneringen, detta i likhet
med vad som också skulle gälla kyrkoherdarna i finska och tyska församlingarna
i Stockholm. Vid tiden för de sakkunnigas överlämnande av betänkandet
hade detta nog varit i sin ordning. Då emellertid Kungl. Majit
enligt ecklesiastikdepartementets ämbetsskrivelse den 20 december 1940 förordnat,
att innehavaren av kyrkoherdebefattningen i Göteborgs tyska församling
skulle vara skyldig att låta förflytta sig till annan prästerlig befattning
i församling tillhörande svenska kyrkan, och att förbehåll härom
skulle intagas i kungörelsen örn tjänstens ledigförklarande, hade enligt dom -

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr £19.

kapitlets mening frågan kommit i ett annat läge, och ansåge domkapitlet
därför, att i och med det att kyrkoherdens ställning i kyrkan nu vore av
annan karaktär än den förut varit, innehavaren av denna kyrkoherdebefattning
borde upptagas bland dem på vilka reglementet skulle äga tilllämpning.

Statskontoret tillkännager i sitt utlåtande en med de sakkunniga överensstämmande
inställning i här berörda frågor. Dess yttrande är i denna
del av följande innehåll:

De sakkunniga hade begränsat tillämpningen av det nya familjepensionsreglementet
till att gälla präster, anställda inom det församlingsmässigt
organiserade statskyrkoväsendet. Därmed hade uteslutits vissa prästänkekassan
nu tillhörande, fristående grupper av prästerliga delägare, vilka
antingen ägnade sig åt fri verksamhet, eller, som visserligen ägde anställning
men hade privatreglerade eller i övervägande grad oreglerade avlöningsförhållanden.
Till dessa hörde enligt en i huvudbetänkandet intagen
förteckning, bland andra, svenska kyrkans missionsstyrelses sekreterare och
missionärer, svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelses sekreterare och sjömanspräster,
svenska kyrkans diakonistyrelses sekreterare och föreståndare
vid lekmannaskolan samt diakon- och diakonissanstalternas prästerskap.
I betraktande av att anställnings- och löneförhållandena för nämnda präster
icke vore reglerade av statsmakterna, funne statskontoret det vara principiellt
riktigt att ej inbegripa dem i den nya familj epensioneringen. Ämbetsverket
ville därtill erinra, att de nya statliga pensioneringsgrunderna
hittills endast tillämpats å, förutom statliga befattningshavargrupper, lärare
vid folkskoleväsendet och vid de högre kommunala skolorna, samtliga
sådana befattningshavare, vilka hade sina anställnings- och löneförhållanden
bestämda av Kungl. Majit och riksdagen. Det av vissa myndigheter
här påpekade förhållandet, att en del — för övrigt endast ett fåtal — av
de vid förenämnda institutioner anställda prästerna genom lag den 28 juni
1935 erhållit rätt till emeritilön, kunde enligt statskontorets mening icke
tillmätas avgörande betydelse, då det här vore fråga örn tillämpningen av
de nya statliga pensioneringsgrunderna.

Till sist må här återgivas vad statens pensicmsanstalt i avseende å dessa
frågor yttrat. Anstalten anför följande:

Tillämpningsområdet för det nya familjepensionsreglementet hade de
sakkunniga ansett böra begränsas till att omfatta allenast sådana till svenska
kyrkan hörande prästerliga ordinarie eller extra ordinarie eller förutvarande
befattningshavare, vilkas avlöning vore eller i samband med en
måhända nära förestående avlöningsreform kunde förväntas bli reglerad
enligt enhetliga, någorlunda efter det statliga avlöningssystemet anpassade
grunder och för vilka kunde motses, att deras tjänstepensionering därvid
skulle kunna ordnas i nära anslutning till de för statstjänstemännen därutinnan
gällande principerna. På grund därav hade vissa grupper av nu
i prästänkekassan delaktiga prästerliga befattningshavare förutsatts komma
att bliva undantagna från reglementets tillämpning. Enligt förslaget
till överenskommelse mellan staten och kassan skulle visserligen befattningarnas
nuvarande innehavare individuellt få sin familjepensionsrätt tryggad.
Men de sakkunniga hade ansett fortsatta familjepensioneringsmöjlig -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

heter böra beredas åtminstone för dem av sagda grupper av prästmän, som
hade en mera markerat publik anställning (vissa domkyrkosysslomän och
funktionärer i svenska kyrkans missionsstyrelse, sjömansvårdsstyrelse och
diakonistyrelse) eller som eljest i allmännyttiga inrättningar hade fast prästerlig
anställning. Enligt de sakkunnigas mening borde detta ske genom befattningarnas
förenande med familj epensionsrätt i statens pensionsänstalt.
De sakkunniga, som syntes tänkt sig, att sådan pensionsrätt skulle tillkomma
befattningarnas innehavare även örn dessa icke vore präster, hade
därjämte ansett det givet, att familjepensioneringen genom statens pensionsan
stalt borde inbegripa även vissa, icke närmare angivna befattningar vid
ifrågavarande institutioner, vilka såsom förbundna med ekonomiska och
andra likartade uppgifter synts dem vara avsedda att innehavas företrädesvis
av lekmän.

Den omständigheten, att prästerliga innehavare av befattningar vid av
de sakkunniga avsedda institutionerna — ehuru de saknat rätt till tjänstepension
— hittills ägt familjepensionsrätt, kunde möjligen anses motivera,
att pensioneringsmöjligheter även framdeles beredes dylika befattningshavare.
Enligt pensionsanstaltens mening förelåge däremot icke någon anledning
att i förevarande sammanhang taga under övervägande frågan örn
beredande av pensionsrätt för lekmannainnehavare av dylika befattningar.
Huruvida ifrågavarande prästerliga befattningshavares verksamhet kunde
anses vara av sådan betydelse för det allmänna, att för dem statlig pensionering
borde ordnas, undandroge sig pensionsanstaltens bedömande.
Därest statsmakterna skulle finna, att sådan pensionering för dem borde
komma till stånd, mötte det emellertid icke hinder att för ändamålet inordna
dem i statens pensionsanstalt. Dock torde detta icke böra ske under
annan förutsättning än att de erhölle såväl tjänste- som familjepensionsrätt.

Vid den under senare tid företagna allmänna regleringen av familjepensionsförhållandena
såväl för de omfattande personalgrupperna inom den
civila och militära förvaltningen som för riksdagens verk och för folkskollärarkåren
har, såsom av de sakkunniga framhållits, genomgående uppställts
kraven, att klientelet av familjepensionsberättigade skulle innefatta
i lönehänseende enhetligt reglerade befattningshavare med viss fastare anställningsform
samt att tillämpningsområdet för familjepensioneringen
skulle helt sammanfalla med tillämpningsområdet för befattningshavarnas
tjänstepensionering. På sätt jag förut berört, måste visserligen för prästernas
del, örn man över huvud taget önskar att i närvarande läge bringa den
trängande frågan om en reformering av dessa befattningshavares familjepensionsförhållanden
till cn lösning, de här uppställda kraven i väsentlig
utsträckning eftergivas. Tydligt är emellertid, att till bevarande av en
gemensam grundval för regleringen på hithörande område vissa minimifordringar
härvid måste upprätthållas. Det torde sålunda svårligen kunna
sätt as i fråga att till kretsen av de prästerliga befattningshavare, som
skulle få sin familjepensionering ordnad genom det föreslagna »allmänna»
prästerliga fa liliij epension sreglementct, föra andra präster jin sådana, vilkas
avlöningsförmåner över huvud taget äro fran det allmännas sida — av

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

Kungl. Maj:t och riksdagen eller av Kungl. Maj:t — reglerade. Vad angår
de i sakkunnigförslaget i detta sammanhang närmare berörda befattningshavarna
(vissa domkyrkosyssloman samt funktionärer i svenska kyrkans diakonistyrelse,
missionsstyrelse och sjömansvårdsstyrelse ävensom sjömanspräster
och missionärer samt präster vid föreningskyrkor, diakonissanstalter
m. fl.) föreligger icke här angivna förutsättning. Ifrågavarande befattningshavare
äro i såväl anställnings- som avlöningshänseende underställda
sina respektive styrelsers beslutanderätt. Sakläget härutinnan förändras
icke därav, att för avlönandet exempelvis av vissa närmare angivna sjömansprästbefattningar
och av vissa hos diakonistyrelsen anställda sekretetrare
för närvarande utgå bidrag, till de förra av riksstatsanslag och till de
senare ur kyrkofonden. Ej heller kan för bedömandet av den föreliggande
frågan vara av utslagsgivande betydelse, att möjlighet föreligger för vissa
prästmän i ledande ställning i missionens och diakoniens tjänst att — utan
egen avgiftsplikt — erhålla emeritilön i likhet med vad som gäller för församlingspräster.
Jag finner mig av nu anförda skäl icke kunna annat än
biträda de sakkunnigas av statskontoret och, i viss mån, även av en
del domkapitel understödda mening, att de ifrågavarande prästerliga befattningshavarna
icke böra inbegripas i den föreslagna nya »allmänna»
familjepensionsregleringen.

Min här angivna ståndpunkt i avseende å avgränsningen av det nya
prästerliga familjepensionsreglementets tillämpningsområde innebär emellertid
icke, att staten nu bör undandraga sig omedelbar medverkan för
ordnandet i fullt betryggande former av en familjepensionering jämväl i
fortsättningen för de speciella kategorier av prästerliga befattningar, varom
här är fråga. Det av de sakkunniga framförda förslaget, att möjlighet därtill
borde beredas inom ramen för reglementet för statens pensionsanstalt,
finner jag förtjänt av beaktande. De sakkunnigas förslag har härvid
i första hand tagit sikte på befattningarna vid de särskilda friställda
kyrkliga institutioner, som jag nyss berört. Något hinder synes mig dock
icke behöva möta mot att, i den mån så för ett vart fall prövas lämpligt,
inom samma anstalt beredes möjlighet till familjepensionering jämväl för
andra förekommande, av de sakkunniga ej särskilt omnämnda, prästbefattningar
inom den svenska kyrkliga organisationen (t. ex. i 47 § 2 mom. prästvalslagen
avsedd tjänst vid bruk eller annat större industriföretag). De i
detta samband framförda farhågorna för att vid en prästerlig befattningshavares
övergång från tjänst, som i familjepensionshänseende komme att
falla under det »allmänna» prästerliga familjepensionsreglementet, till en
befattning, som medförde familjepensionsrätt i statens pensionsanstalt, eller
vid fall av övergång i motsatt riktning särskilda svårigheter skulle tillskapas
vid hithörande bestämmelsers tillämpning, har jag icke kunnat finna
vara grundade. Vissa motsvarigheter härtill förekomma för övrigt redan
förut inom andra statligt reglerade familjepensionsområden.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 219.

Huruvida det kan visa sig lämpligt att, på sätt de sakkunniga ifrågasatt,
säkerställa en familj epensionering i pensionsanstalten för de förenämnda
institutionernas lekmannabefattningar med en med de prästerliga
befattningarna jämförlig ställning, torde få upptagas till prövning i
annan ordning.

I detta sammanhang har från några håll även föreslagits, att de i finska
och tyska församlingarna i huvudstaden samt i tyska församlingen i
Göteborg anställda prästerna skulle göras delaktiga i den föreslagna »allmänna»
prästerliga familjepensionsregleringen. Jag anser mig här icke behöva
ingå på en närmare redogörelse för dessa församlingars ställning. Jag
vill blott framhålla, att desamma icke äro på sådant sätt som de svenska
territoriella och icke-territoriella församlingarna inlemmade i den kyrkliga
organisationen här i landet, och beträffande församlingarnas präster
finnes icke föreskrivet, att de för varje fall skola vara präster i svenska
kyrkan. För prästerskapet i de båda utländska församlingarna i huvudstaden
ha löneförmånerna över huvud taget icke varit föremål för några
bestämmanden vare sig från statsmakternas sida eller av särskild svensk
myndighet. Vad angår tyska församlingen i Göteborg har också domkapitlet
i stiftet, oaktat Kungl. Majit på sin tid meddelat bestämmelser rörande
avlöningsförhållandena för kyrkoherden därstädes, funnit det från principiella
synpunkter riktigt, att kyrkoherdetjänsten i berörda församling
med den ställning densamma hittills intagit — i likhet med kyrkoherdetjänsterna
i huvudstadens utländska församlingar — uteslutits från
den nya prästerliga familjepensioneringens tillämplighetsområde. Domkapitlet
har emellertid tillika framhållit, att spörsmålet i fråga om kyrkoherdetjänsten
i Göteborgs tyska församling syntes ha kommit i ett annat
läge genom viss av Kungl. Majit genom beslut den 20 december 1940 meddelad
särskild föreskrift, avseende förbehåll örn skyldighet för tjänstens
innehavare att låta sig förflytta till annan prästerlig befattning i församling
tillhörande svenska kyrkan. Jag kan dock för egen del icke dela
domkapitlets mening, att berörda föreskrift, vilken innebär en provisorisk
reglering syftande till det fall, att pågående utredning örn församlingens
rättsliga ställning skulle leda till en mera ingripande förändring i denna,
kan påverka den nu föreliggande frågans bedömande. Jag finner mig följaktligen
ej heller i förevarande hänseende, såvitt avser de tre nu ifrågavarande
församlingarnas prästerskap, kunna tillstyrka ett frångående av
den i sakkunnigförslaget angivna principen.

Dessa församlingars präster skulle alltså, om sakkunnigförslaget på
denna punkt oförändrat genomfördes, komma att för framtiden vara undandragna
rätten till anslutning till varje statligt ordnad familjepensionering,
såväl enligt det »allmänna» prästerliga reglementet som enligt reglementet
för statens pensionsanstalt. Enär i församlingarna i fråga likväl
kunna, på sätt redan nu iir förhållandet, finnas fast anställda priister, som

Bihang till riksdagens protokoll 19^1. 1 sami. Nr SID.

Kungl. May.ts proposition Nr 219.

tillhöra svenska kyrkan och som också tidigare innehaft eller framdeles
kunna tänkas bliva befordrade till befattning i inhemsk församlingstjänst,
har jag emellertid funnit skäl vara för handen att söka för sådana prästers
vidkommande åstadkomma en uppmjukning av de hithörande stadgandena
örn tilllämpningsområdet för det föreslagna »allmänna» familjepensionsreglementet
för prästerskapet. Jag har dock härvid icke funnit mig
kunna i sådant syfte anbefalla den reglering, som av kammarkollegiet
beträffande de s. k. fristående prästerna i allmänhet förordats.
En dylik reglering torde nämligen i följd av de ifrågakommande prästernas
mestadels ej enhetligt bestämda avlönings- och anställningsförhållanden
komma att i ett flertal fall leda till att den förvaltningsmässiga handläggningen
av uppkommande pensionsfrågor invecklas på ett sätt, som det
måste vara av betydelse att söka undvika. Jag vill i stället föreslå införande
i förslaget till familj epensionsreglemente för prästerskapet av ett
nytt stadgande — i viss män motsvarande innehållet i 16 § i allmänna
f amil jepensionsregl em entet, vilken bestämmelse avser en reglering av pensionsrätten
vid övergång till någon under reglementet icke fallande befattning,
företrädesvis sådan med icke nyreglerad avlöning. Beträffande den
närmare utformningen av ett dylikt stadgande återkommer jag i det följande
under specialmotiveringen till det föreliggande reglementsförslaget.

Skulle mitt ställningstagande till de sakkunnigas förslag rörande avgränsningen
av tillämpningsområdet för den »allmänna» familjepensionsregleringen
vinna godkännande, har jag för avsikt att, sedan frågan om
denna pensionsreglering av riksdagen prövats, låta beträffande den ifrågasatta
familj epensioneringen i statens pensionsanstalt för innehavare av förberörda
»fristående» befattningar företaga den ytterligare utredning, som
är av nöden. Min förhoppning är, att en dylik utredning skall kunna verkställas
med sådan skyndsamhet, att förslag i frågan kan snarast framläggas
och erforderliga bestämmelser i ämnet hinna utfärdas, innan den tillämnade
allmänna familjepensionsomläggningen för prästerna träder i kraft.

Pensionsunderlag.

Beträffande de svårigheter, som med hänsyn till det bestående prästerliga
avlöningssystemets lönetekniska struktur visat sig möta för den
erforderliga anpassningen av prästernas familj epensionering efter de för
allmänna familjepensionsreglementet tillämpade grunderna, har av de sakkunniga
ytterligare anförts följande:

Från de av de sakkunniga antagna utgångspunkterna framstår det såsom
givet, att den enligt gällande familjepensionsreglemente för eivilstatstjänstemännen
uppbyggda skalan för familj epensionsunderlagen och
familjepensionsavdragen i olika lönelägen för ordinarie och extra ordinarie
befattningshavare bör, så långt ske kan, bliva normerande för moderniseringen
av de här ifrågavarande prästernas familjepensionering. Vid
konstruktionen av den motsvarande skalan för de prästerliga familjepen -

Kungl. May.ts proposition Nr 219.

sionsunderlagen måste emellertid speciell hänsyn tagas till de mellan det
civila och det prästerliga lönesystemet förefintliga, rätt djupgående skiljaktigheterna.
För anknytningen av de i regel individuellt för varje befattning
reglerade avlöningsförmånerna vid prästtjänsterna till de lönebelopp
för civilstatstjänstemännen, som legat till grund för dessas familjepensionsunderlag,
tarvas sålunda i första hand ett bestämmande av vilka i den
prästerliga avlöningen ingående avlöningsposter skola anses sammanlagt
svara mot civilstatstjänstemännens ifrågavarande lönebelopp. Där i den
prästerliga avlöningen ingå naturaförmåner — för kyrkoherde och komminister
tjänstebostad (prästgård) jämte bränsle och för adjunkt bostad och
vivre — eller mer eller mindre individuellt bestämda ersättningar härför,
kräves vidare en generell fixering i penningar av sådan förmåns värde.
Slutligen är att uppmärksamma, att, medan den för civilstatstjänstemännen
till grund för visst familjepensionsunderlag liggande avlöningen alltid
utgöres av allenast ett, för respektive lönegrad fastställt lönebelopp, de
för prästerna på antytt sätt uträknade bruttolönebeloppen — till följd av
den för dessa befattningshavare långt drivna lönedifferentieringen — måste
bliva i hög grad växlande. Dessa senare lönebelopp komma fördenskull att
representera en mångfald skilda lönelägen, liggande — med kanske merendels
sinsemellan helt små differenser -— mellan lönebeloppen enligt motsvarande
löneplan för civilstatstjänstemännen. Då differentieringen i skalan
för de prästerliga familjepensionsunderlagen icke lärer böra föras längre
än som skett i motsvarande skala för civilstatstjänstemännen, måste följaktligen
en viss klassificering ske av de uträknade prästerliga bruttoavlöningarna.
Denna klassificering torde lämpligen kunna ske på det sätt, att
av prästerliga bruttolönebelopp, som falla mellan lönebeloppen i två på
varandra följande lönegrader i vederbörande löneplan för civilstatstjänstemännen,
de, vilka ligga inom den övre hälften av denna lönegradsintervall,
hänföras till familjepensionsunderlaget för den högre lönegraden och de,
som ligga inom den undre hälften av samma intervall, till familjepensionsunderlaget
för den lägre lönegraden. De prästerliga bruttoavlöningarna
komma sålunda att i skalan för pensionsunderlagen grupperas kring lönebeloppet
i de särskilda lönegraderna för civilstatstjänstemännen, varvid
ifrågavarande lönebelopp representerar genomsnittslönen i varje grupp. En
dylik grupp av prästerliga bruttoavlöningar har av de sakkunniga i reglementsförslaget
benämnts lönegrupp.

Den ojämförligt största delen av de prästerliga befattningshavare, varå
reglementsförslaget skulle komma att bliva tillämpligt, utgöres av präster,
som avses i 1910 års prästlöneregleringslag. Vad till en början angår i denna
lag avsedda ordinarie befattningshavare — kyrkoherdar och komministrar
—■ är det tydligt, att för dessa vid bruttoavlöningens bestämmande i första
hand bör medräknas den kontanta årslön, som blivit bestämd vid lönereglering
fastställd jämlikt samma lag, (reglerad lön) ävensom förekommande
ålderstillägg jämlikt 6 § i lagen. Dessa löneposter tillsammantagna betecknas
i reglementsförslaget såsom befattningshavarens grundavlöning. Med
hänsyn till innebörden av gällande bestämmelser i prästlöneregleringslagen
örn rätt för prästerlig befattningshavare att uppbära särskild förmån utöver
löner) på grund av donation av enskild bör tillika värdet av sådan förmån i
viss omfattning inräknas i denna befattningshavarens grundavlöning. Vidare
torde vid bruttoavlöningens bestämmande jämväl birra tagas i beräkning
befattningshavaren tillkommande lönetillägg jämlikt lagen den 17 de -

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 219.

cember 1926, nr 526, i anledning av nådårsrättens upphörande. Av övriga
enligt den komplicerade lagstiftningen på detta område förekommande allmänna
kontanta löneförmåner synes, då det gäller ett bestämmande i förevarande
syfte av bruttoavlöningen för omförinälda präster, någon annan
ytterligare lönepost icke kunna komma i fråga att däri inräknas än den
löneförbättring, den s. k. provisoriska tilläggslönen, som beviljades ifrågavarande
präster jämlikt lagen den 13 december 1929, nr 382. I fråga örn berörda
löneförbättrings löneteknislca natur må hänvisas till Kungl. Maj:ts
proposition nr 178 till 1929 års riksdag. Ue sakkunniga lia funnit denna
rätt betydande, det ordinarie prästerskapet i lagform beviljade löneförbättring
vara de nuvarande prästerliga tjänstinnehavarna tillagd med praktiskt
sett lika garanti för löneförmånens bibehållande som den, varmed de särskilda
lönebeloppen enligt 1910 års prästlöneregleringslag kunna antagas
vara omgärdade. De sakkunniga hava följaktligen ansett sig oförhindrade
tillstyrka, att i närvarande läge jämväl ifrågavarande löneförbättring tages
i beräkning vid det erforderliga fixerandet av de berörda prästernas bruttoavlöning
för familjepensionsunderlagens bestämmande.

Vad härefter angår uppskattningen av värdet av förmånen av fri tjänstebostad
(prästgård) jämte bränsle, ina erinras om att denna fråga rätt ingående
behandlades av de särskilda sakkunniga, som den 31 december 1929
avgåvo sitt förut omförmälda betänkande rörande, bland annat, nya grunder
för lagstiftningen örn prästerskapets avlöning. Utgångspunkterna för de
nämnda särskilda sakkunnigas överväganden i denna fråga voro dock i viss
mån andra än de, som i detta sammanhang föreligga. Spörsmålet gällde sålunda
då, till vilka procentsatser av de av de särskilda sakkunniga föreslagna,
till lönegraderna för eivilstatstjänstemännen anknutna prästerliga
bruttolönerna värdet av bostadsförmånen skäligen borde skattas för bestämmande
av det avdrag å lönen, »bostadsbyten», som befattningshavare,
vilken åtnjöt sådan förmån, skulle hava att vidkännas. De särskilda
sakkunnigas förslag på denna punkt gick ut på, att denna procentsats skulle
för löner å lägsta dyrort (A-ort) sättas till 10 med en procents förhöjning i
varje ny ortsgrupp, så att procentsatsen för dåvarande högsta dyrort (G-ort)
bleve 16. Spörsmålet örn en fixering av det värde, som i det nu förevarande
hänseendet skall anses svara mot rätten till fri tjänstebostad med bränsle
för prästerna, har givetvis en långt mindre räckvidd och betydelse. Man behöver
sålunda här blott bestämma sagda förmåns värde å lägsta dyrort
(A-ort), och tydligt är även, att, då denna värdesättning endast skall tjäna
till underlag för beräkning av den bruttoavlöning, som skall ligga till grund
för familjepensionsunderlagets bestämmande för vederbörande befattningshavare,
anspråken å uppskattningens exakthet kunna ställas väsentligen
lägre än om beräkningen skolat läggas till grund för en allmän lönereglering.
De sakkunniga ha med hänsyn härtill funnit en mera schematisk uppskattning
av tjänstebostads- och bränsleförmånens penningvärde i förevarande
sammanhang försvarlig. I enlighet med vad i fråga om dylik förmåns
värdesättning sedan länge i förekommande fall tillämpas för tjänste- och
familjepensionering jämlikt reglementet för statens pensionsanstalt och som
alltså, intill genomförandet år 1938 av den nya löneregleringen för folkskollärarkåren,
jämväl var gällande vid tjänste- och familjepensionsregleringen
för befattningshavare tillhörande sagda kår, lia de sakkunniga sålunda
stannat för att värdet av fri tjänstebostad med förekommande bränsleförmån
— även där i visst fall ersättning i penningar för dylik förmån blivit

Kungl. Marits ''proposition Nr 219.

särskilt bestämd — skall för konstruktionen av skalan för de prästerliga
familjepensionsunderlagen för ordinarie präst antagas utgöra en å 11 o nd
e 1 av summan av de kontanta löneförmåner, som enligt förut angivna
grunder skola för sådan präst beräknas ingå i dennes bruttoavlöning.

Sammanfattas vad de sakkunniga här anfört, skulle sålunda det bruttolönebelopp,
som för ordinarie präst skall ligga till grund för familjepensionsunderlagets
bestämmande, komma att utgöra summan av befattningshavarens
reglerade lön med ålderstillägg, oavsett örn detta intjänats, — lönebeloppet
i fråga i förekommande fall ökat med hänsyn till utgående särskild
förmån av donation utöver lönen — samt befattningshavaren tillkommande
lönetillägg i anledning av nådårsrättens upphörande och till honom
utgående provisorisk tilläggslön, allt med tillägg av en åttondel för värdet
av tjänstebostad med bränsle. I det följande föreslå de sakkunniga emellertid,
för att vid en eventuellt förestående teknisk nydaning av det prästerliga
löneväsendet icke försvåra familjepensionsregleringens anpassning efter
därvid motsedda moderniserade lönegrunder, vidtagandet av en viss allmän
reduktion av de för de ordinarie prästerna sålunda för familjepensionsregleringen
uträknade bruttolönebeloppen.

Med utgångspunkt från samma beräkningsgrunder, som här angivits för
bruttoavlöningens bestämmande för ordinarie präster, böra i förevarande
syfte för såväl de i prästlöneregleringslagen avsedda extra ordinarie prästerna
— kyrko- och pastoratsadjunkter — som den speciella grupp sådana präster,
som benämnes stifts- och kontraktsadjunkter, tagas i beräkning dels
adjunktsarvode inklusive ålderstillägg, dels ett för dessa befattningshavare
generellt bestämt belopp i ersättning eller gottgörelse i penningar för förmån
av bostad och vivre. I beräkningen bör härjämte ingå, för kyrkoadjunkt,
lönetillägg i anledning av nådårsrättens upphörande och, för pastoratsadjunkt,
utgående arvodesförhöjning med hänsyn till dennes hittillsvarande
avgiftsskyldighet för familjepensionering ävensom, för båda de sistnämnda
grupperna av präster, provisoriskt tilläggsarvode. För den allmänna
uppskattningen av värdet av förmånen av bostad och vivre kan viss ledning
sökas såväl i domkapitlens —- må vara icke särdeles fasta — praxis vid
fastställandet i förekommande fall av ersättning för dylik förmån som ock
i vissa avgöranden av regeringsrätten i mål rörande sådan ersättnings bestämmande.
De sakkunniga ha funnit sagda lönepost, vilken ju vid den förevarande
uppskattningen bör motsvara ersättningens värde å A-ort, skäligen
kunna högst sättas till, i avrundat belopp, 1,400 kronor för år.

I enlighet med vad de sakkunniga sålunda anfört skulle familjepensionsunderlaget
exempelvis för en kyrkoherde med reglerad lön av 5,980 kronor,
förutsatt att denne icke uppbär särskild förmån av donation utöver lönen,
samt för en kyrkoadjunkt med adjunktsarvode fastställt till 2,000 kronor
och för en pastoratsadjunkt med nu gällande adjunktsarvode av 1,200 kronor
komma att grundas på ett bruttolönebelopp, beräknat på följande sätt:

Kyrkoherden: reglerad lön ......................... kronor 5,980: —

»nådårstillägg» ...................... » 89:70

provisorisk tilläggslön ................ » 2,100: —

kronor 8,169:70

en åttondel därav ................... » 1.021:21

Summa kronor 9,190: 91

70 Kungl. Majlis proposition Nr 219.

Kyrkoadjunkten: adjunktsarvode ................... kronor 2,000: —

ålderstillägg ...................... » 600: —

»nådårstillägg» ................... » 39: —

provisoriskt tilläggsarvode ......... » 900: —

ersättning för bostad och vivre..... » 1,400: —

Summa kronor 4,939: —

Pastoratsadjunkten: adjunktsarvode ................ kronor 1,200: —

ålderstillägg ................... » 600: —

arvodesförhöjning för familj epen sioneringen.

.................. » 60: —

provisoriskt tilläggsarvode ....... » 600: —

gottgörelse i penningar för förmån

av bostad och vivre............. » 1,400: —

Summa kronor 3,860: —

Huru de enligt här angivna grunder uträknade prästerliga bruttoavlöningarna
i olika lönelägen förhålla sig till lönebeloppen i respektive lönegrader
i de löneplaner för ordinarie och extra ordinarie tjänstemän vid den
civila statsförvaltningen, vilka legat till grund för familjepensionsregleringen
enligt allmänna familjepensionsreglementet, belyses närmare av en
däröver uppgjord sammanställning (tablå I).

Av denna tablå framgår, hurusom den till grund för familjepensioneringen
av ordinarie befattningshavare enligt allmänna familjepensionsreglementet
ursprungligen liggande löneplanen för ifrågavarande civilstatstjänstemän
i tablån måst utbyggas med såväl en 31 :a som en 32:a
lönegrad för uppnåendet av en räckvidd, motsvarande löneläget för de
lönegrupper, vartill de högst avlönade kyrkoherdarna — bortsett från vissa
domprostar — jämlikt de förut angivna grunderna för uträknandet av vederbörandes
bruttoavlöning skulle bliva hänförliga. Och för vinnande av
motsvarighet till löneläget enligt samma beräkningsgrunder för jämväl de
högst avlönade domprostarna skulle ej ens en 33 :e och en 34 :e lönegrad
förslå. För samtliga ifrågavarande kyrkoherdar, både domprostarna och
övriga kyrkoherdar, skulle alltså enligt de angivna beräkningsgrunderna i
familjepensionshänseende komma att gälla ett avsevärt högre pensionsunderlag
än för de civilstatstjänstemän, med vilka dessa församlingspräster
ansetts äga en i det hela jämförlig tjänsteställning. Tablån giver för övrigt
även vid handen, att de högst avlönade komministrarna i ett flertal lönelägen
likaledes skulle, enligt samma beräkningsgrunder, komma att i familj
epensionshänseende ligga ej så oväsentligt högre än med dem eljest närmast
jämförbara befattningshavare vid den civila statsförvaltningen. Den
anmärkningsvärt höga placering i familj epensionshänseende, som de här
uträknade bruttolönebeloppen skulle medföra för ifrågavarande präster,
kan antagas vara i sin mån påverkad av det förhållandet, att, fastän i det
prästerliga avlöningssystemet någon omedelbar hänsyn till rådande dyrortsförhållanden
i regel icke tages vid lönesättningen, de prästerliga lönerna
likväl avvägts under visst hänsynstagande till de lokala förhållandena å
respektive tjänstgöringsorter och därigenom även till sådana faktorer, som
öva ett direkt inflytande å löneutmätningen i ett lönesystem med en genomförd
dyrortsgruppering i modern mening. Då för familj epensioneringen
allenast tages i betraktande lönebeloppet för vederbörande be -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

Tablå I.

Sammanställning över lönebelopp i skilda lönegrader för ordinarie och extra ordinarie tjänstemän
vid den civila statsförvaltningen enligt löneplanerna i de före år 1939 för dessa befattningshavare
gällande avlöningsreglementena samt i storleksordning motsvarande bruttoavlöningar
med däri ingående grundavlöning för ordinarie och extra ordinarie
präster, som i 1910 års prästlöneregleringslag avses.

Enligt vederbörande	F ö	r p r ä s t e	r s k a p e t
civila avlönings-reglemente	brutto-	grund avlöning (lön, resp. arvode och ålderstillägg)
lönegrad	lön	avlöning	ordinarie präst	kyrko- adjunkt	pastorats- adjunkt
Eo 13......	3,660 3,960 4,260 4,560	3,510— 3,810 3,810— 4,110 4,110- 4,410 4,410- 4,710			—1,750
Eo 14...... Eo 15...... Eo 16.....\ B 15...../	—2,060	—1,780 1,780—2,080 2,080-2,380	1,750-2,050 2,050-2,350 2,350—2,650
Eo 17.....\ B 16...../	4,860	4,710- 5,010	2,060-2,320	2,380—2,670	2,650—
Eo 18.....\ B 17...../	5,160	5,010- 5,340	2,320—2,610	2,670—3,000	—
Eo 19, 20 ... \ B 18....../	5,520	5,340— 5,700	2,610—2,920	3,000-3,350	—
Eo 21.....\ B 19, 20 .... / B 21....... B 22.......	5,880 6,300 6,720 7,140 7,620 8,100 8,580 9,060 9,540 10,020 10,500 10,980 11,460 11,940	5.700— 6,090 6,090— 6,510 6,510— 6,930 6,930— 7,380 7,380— 7,860 7,860— 8,340 8,340— 8,820 8,820— 9,300 9,300— 9,780 9,780-10,260 10,260—10,740 10,740—11,220 11,220-11,700 11.700- 12,180 12,180-12,660	2.920— 3,260 3,260-3,630 3,630—4,000 4,000-4,390 4,390—4,820 4,820-5,240 5,240-5,660 5,660-6,080 6,080—6,500 6,500-6,920 6.920- 7,340 7,340—7,760 7,760-8,180 8,180-8,600 8,600-9,020	3,350-	—
B 23....... B 24.......	—	—
B 25.......		_
B 26.......	_	.
B 27....... B 28....... B 29.......	—	—
B 30.......
31.......		_
32.......		_
33.......		_
34.......	12,420	—	--

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

fattningshavares lönegrad å A-ort, synes man icke för prästerna kunna
lämna ur sikte, att den för dem här uträknade bruttoavlöningen i ett måhända
rätt stort antal fall komme att ej obetydligt nedsättas, därest densamma
med hänsynstagande till dyrortsförliållandena skulle omräknas för
lägsta dyrorten.1

Det har för de sakkunniga visserligen stått klart, att en reglering av den
prästerliga familjepensioneringen i närvarande läge, innan en genomgripande
löneteknisk revision av själva avlöningssystemet kommit till stånd,
måste få en i vissa hänseenden provisorisk karaktär. Av vikt är dock att tillse,
att icke särskilda svårigheter tillskapas för denna reglerings framtida
anpassning efter utfallet av en dylik avlöningsreform. De sakkunniga lia
från dessa synpunkter funnit försiktigheten bjuda, att för de ordinarie
prästerna de enligt de förut angivna beräkningsgrunderna uträknade bruttolönebeloppen
genomgående reduceras med 5 %, ävensom att kyrkoherde,
som ej bekläder domprostbefattning, icke i något fall hänföres till högre
lönegrupp än den, som motsvarar lönegrad B 30 i löneplanen för civilstatstjänstemännen.
Domprost med reglerad lön över 8,000 kronor synes, oavsett
bruttoavlöningens storlek i ett vart fall, böra hänföras till en särskild
lönegrupp närmast däröver.

Med avseende å de extra ordinarie prästerna lia de sakkunniga till en
början haft under övervägande, huruvida för den grupp sådana präster,
som representeras av stifts- och kontraktsadjunkterna, borde fastställas ett
särskilt, efter de för dem bestämda löneförmånerna avpassat familjepensionsunderlag.
Avlöningarna till ifrågavarande präster äro visserligen icke
reglerade genom bestämmelser i prästlöneregleringslagen men utgå efter
därmed i stort sett likartade grunder. Till beloppen ligga emellertid avlöningarna
för stifts- och kontraktsadjunkterna betydligt över pastoratsadjunkternas
och överstiga till och med den avlöning, sorn genomsnittligt
kommer kyrköndjunkterna till del. Kunde man för stifts- och kontraktsadjunkterna
vid förevarande frågas bedömande fästa avseende allenast vid
avlöningens storlek, skulle väl fastställandet av ett särskilt för sådana
präster gällande familjepensionsunderlag synas motiverat. Man kan emellertid
icke, då det gäller regleringen för dessa befattningshavares familjepensionering,
lämna obeaktat, att deras anställningar, organisatoriskt sett,
än så länge icke erhållit den relativa fasthet, som exempelvis är utmärkande
för kyrk oadjunktsbefattningarna. Kungl. Maj:ts medgivande till anställande
inom de särskilda stiften av stifts- och kontraktsadjunkter lämnas sålunda
allenast för den begränsade tiden av högst tre år. Och vidare är att
uppmärksamma, att ifrågavarande befattningshavare icke äga att vid sjukdom
eller annat hinder för förordnandets bestridande behålla någon del av
de med detta förordnande förenade löneförmånerna. Befattningshavarna
hava också att räkna med eventualiteten att, då tiden för förordnandet gått

1 Till belysande av dessa förhållanden ha vissa stickprov utförts beträffande fyra, i dyrortshänseende
rätt olikartade stift (Uppsala, Lunds, Göteborgs och Luleå). Resultatet av dessa stickprovsundersökningar
utvisar, att i nämnda stift år 1938 sammanlagt 110 komministrar eller drygt
35 % av inalles 314 tillhörde de två högsta för dessa befattningshavare i tablå I förekommande
lönegrupperna (motsvarande lönegrad B 24 och B 25) samt 89 eller nära 16 % av 561 kyrkoherdar
tillhörde de tre för kyrkoherdarna i gemen högsta lönegrupperna i samma tablå (motsvarande
lönegrad B 30 och de tillbyggda lönegraderna 31 och 32) eller, beträffande domprostarna, voro i
lönelägen därutöver. Av de utförda undersökningarna framgår vidare, att ifrågavarande år voro
i angivna stift 165 eller cirka 52 % av komministrarna samt 153 eller 27 % av kyrkoherdarna
tjänstgörande å högre dyrort än A- och B-ort.

Kungl. Marits proposition Nr 819.

till ända, nödgas återgå till tjänstgöring såsom pastoratsadjunkt, som må
erbjudas dem. De sakkunniga lia med hänsyn till de omständigheter, som
här i korthet berörts, icke funnit sig kunna förorda, att annat och högre
familjepensionsunderlag för närvarande fastställes för innehavare av förordnande
såsom stifts- eller kontraktsadjunkt än som varder gällande för
de såsom pastoratsadjunkter tjänstgörande extra ordinarie prästerna. I
varje fall synes med här berörda prästers uppfattning till ett högre familjepensionsunderlag
böra anstå, intill dess deras ställning i avlönings- och
övriga hänseenden vunnit större stadga.

Såsom förut antytts äro kyrkoadjunktsbefattningarna numera såtillvida
fastare organiserade än de övriga extra ordinarie prästerliga anställningarna,
att innehavaren av en kyrkoadjunktsbefattning även under sjuk- och annan
likartad tjänstledighet blir bibehållen vid åtminstone den huvudsakligaste
delen av sina löneförmåner i befattningen. I motsats till stifts- och kontraktsadjunkterna
intaga fördenskull kyrkoadjunkterna en ställning, som
mera överensstämmer med de ordinarie prästernas eller nied en extra
ordinarie befattningshavares anställningsförhållanden inom den civila statsförvaltningen.
Med beaktande härav ha också de sakkunniga vad angår
kyrkoadjunkterna funnit sig oförhindrade föreslå, att vid familjepensionsunderlagets
bestämmande för dessa befattningshavare hänsyn tages till
deras, i förhållande till det extra ordinarie prästerskapet i gemen, generellt
högre lönenivå. Då förordnandena å kyrkoadjunktsbefattningarna regelrätt
endast gälla tills vidare under den för respektive pastorat löpande löneregleringsperioden,
kan emellertid kyrkoadjunkten icke anses på samma
sätt som en ordinarie befattningshavare eller en extra ordinarie vid den
civila statsförvaltningen vara tillförsäkrad att bliva bibehållen vid oförminskad
avlöning. Det kan fördenskull icke vara påkallat att, i likhet med
vad för de ordinarie prästerna avses, vid fixerandet av familjepensionsunderlag
för kyrkoadjunkterna söka differentiera detta för en var sådan
befattningshavare i förhållande till denne vid vederbörande befattning tillkommande
bruttoavlöning. Kyrkoadjunkterna för närvarande tillkommande
adjunktsarvoden (utom ålders- och övriga arvodestillägg) uppgå i flertalet
fall till 1,800 eller 2,000 kronor. För vissa orter (i de större städerna
och andra folkrika eller eljest mera dyrortsbetonade pastorat) har arvodet
emellertid ofta fastställts till högre belopp, upp till 2,500 kronor. I något
enstaka fall förekommer även arvode å lägre belopp än 1,800 kronor.1 Då
för en kyrkoadjunkt med 1,800 eller 2,000 kronor i adjunktsarvode bruttoavlöningen
efter förut angivna beräkningsgrunder utgör 4,736, respektive
4,939 kronor, skulle en dylik befattningshavare, oavsett skillnaden i lönebelopp,
för familjepensioneringen bliva hänförlig till en och samma prästerliga
lönegrupp eller den, som i löneplanen för extra ordinarie tjänstemän
vid den civila statsförvaltningen motsvaras av 17 lönegraden. Med hänsyn
till vad här anförts lia de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att familjepensionsunderlaget
flir kyrkoadjunkterna bestämmes enhetligt till ett och
.samma belopp och att detta för närvarande för samtliga dessa skall utgöra
det för den angivna extra ordinarie lönegraden i allmänna familjepensionsreglementet
fastställda, eller 1,500 kronor med familjepensionsavdrag för
år av 180 kronor. Samma placering föreslås även flir den med nämnda

1 I Uppsala, Lunds, Göteborgs och Luleå stift funnos år 1938 inrättade sammanlagt 116 kyrkoadjunktsbefattningar,
därav inalles 34 med arvode av 2,200, respektive 2,300 oell 2,500 kronor
(samtliga utom tre å orter tillhörande dyrortsgrupperna E—II) samt 81 med arvode av 1,800,
respektive 2,000 kronor men blott en (i Uppsala stift) med arvode under 1,800 kronor.

Kungl. Marits proposition Nr 219.

adjunkter i viss mån likställde garnisonspastorn i Boden. — Den med
kyrkoadjunkterna i huvudsak jämväl likställde extra amiralitetspredikanten
i Karlskrona amiralitetsförsamling torde däremot, med hänsyn till de för
denne meddelade speciella löneregleringsbestämmelserna, böra hänföras till
en särskild, i närmare överensstämmelse med vad för ordinarie präster
angivits, bestämd lönegrupp för familjepensioneringen.

För pastoratsadjunkterna är i gällande avlöningsreglemente för prästerskapet,
2 kap. 4 §, bestämt ett adjunktsarvode, lika för alla, av 1,200
kronor. På sätt förut angivits, utgör med detta arvode bruttoavlöningen för
en pastoratsadjunkt 3,860 kronor, vilket lönebelopp i familjepensionshänseende
ingår i den prästerliga lönegrupp, som motsvarar 14 lönegraden för
extra ordinarie tjänstemän vid den civila statsförvaltningen. I enlighet
härmed vilja de sakkunniga föreslå, att för samtliga i förevarande förslag
avsedda extra ordinarie präster, utom kyrkoadjunkterna samt garnisonspastorn
i Boden och extra amiralitetspredikanten i Karlskrona amiralitetsförsamling,
fastställes ett gemensamt familjepensionsunderlag av 1,260 kronor
med familjepensionsavdrag för år av 153 kronor.

Fastställas omedelbart, på sätt här föreslås, särskilda familjepensionsunderlag
för samtliga de ifrågakommande extra ordinarie prästerna, kan
den för familjepensioneringen erforderliga lönegruppsindelningen inskränkas
till att avse uteslutande ordinarie präster. Omfattningen av de blivande
lönegrupperna, efter vidtagande av den förut föreslagna reduceringen av
de prästerliga bruttoavlöningarna med 5 % och maximeringen av skalan
för familjepensionsunderlagen, framgår av följande i tablåform upprättade
lönegruppsindelning (tablå II).

Tablå II.

Lönegruppsindeln	i n g
Enligt avlöningsreglementet för ordinarie civil-statstj änstemän	För prästerskapet (ordinarie präst)
bruttoavlöning	grundavlöning (lön och ålders-tillägg)
lönegrad	lön
B 15......	4,560	4,410— 4,710	—2,270
B 16......	4,860	4,710- 5,010	2,270-2,550
B 17......	5,160	5,010— 5,340	2,550—2,850
B 18......	5,520	5,340— 5,700	2,850-3,190
B 19, 20. . . .	5,880	5,700- 6,090	3,190—3,550
B 21......	6,300	6,090- 6,510	3,550—3,930
B 22......	6,720	6,510- 6,930	3,930-4,320
B 23......	7,140	6,930— 7,380	4,320—4,730
B 24......	7,620	7,380— 7,860	4,730—5,180
B 25......	8,100	7,860— 8,340	5,180—5,620
B 26......	8,580	8,340— 8,820	5,620—6,060
B 27......	9,060	8,820— 9,300	6,060—6,500
B 28......	9,540	9,300- 9,780	6,500-6,950
B 29......	10,020	9,780-10,260	6,950—7,390
B 30......	10,500	10,260-10,980	7,390—8,050
31......	10,980	10,980—	8,050—

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

Av här uppgjorda tablå II framgår, att den föreslagna reduceringen av
bruttoavlöningen för ifrågavarande ordinarie präster — frånsett i ett
mindretal lönelägen inom de i tablå I ovanför B 28 liggande högsta lönegrupperna
— för vederbörande befattningshavare i regel medför en nedflyttning
till närmast lägre lönegrupp eller alltså en sänkning av familjepensionsunderlaget
ett steg. I enstaka lönelägen nära översta gränsen inom
varje lönegrupp under B 28 skulle likväl befattningshavaren även efter
reduceringen komma att stanna vid oförändrat familjepensionsunderlag.
För befattningshavare i de högsta, mot B 30 och lönegraderna däröver
svarande lönegrupperna i tablå I bomme familj epensionsunderlaget emellertid,
i följd av de av de sakkunniga förordade särskilda maximeringsreglerna,
ofta att sänkas två och — för domprostarna i de högre lönelägena

— till och med flera steg.

De sålunda bestämda lönegrupperna lia i reglementsförslaget angivits

— numrerade i ordningsföljd från 1 till 16 — i en särskild tabell, upptagande
för respektive lönegrupp tillika det för densamma gällande familjepensionsunderlaget
samt, i enlighet med skalan i allmänna familjepensionsreglementet,
det däremot svarande familjepensionsavdraget. Vid tabellens
utformning har till underlättande av dess användning så förfarits, att lönegruppernas
spännvidd fixerats genom angivande icke av bruttolönebeloppen
utan av marginalen för lägsta och högsta i varje grupp ingående
»grundavlöning» (befattningshavarens reglerade lön -j- eventuellt ifrågakommande
älderstillägg). Härigenom vinnes den förenklingen vid pensionsskalans
tillämpande, att man för befattningshavarnas inplacering i vederbörlig
lönegrupp icke först behöver verkställa den mera omständliga uträkningen
av bruttoavlöningen. Man har blott att inhämta uppgift om befattningshavarens
i gällande löneregleringsresolution fastställda kontanta årslön
jämte, där denna för komminister understiger 3,000 kronor eller för
kyrkoherde 4,500 kronor, honom för visst fall tillkommande älderstillägg.
I tillämpningen ger detta förfarande samma resultat, som om inplaceringen
företoges omedelbart efter den uträknade bruttoavlöningens storlek. I
bruttoavlöningen för ordinarie präst ingå här nämligen, förutom den för
de skilda prästerna i regel mycket variabla grundavlöningen, endast löneposter,
som för alla ifrågavarande präster äro bestämda lika antingen,
såsom den provisoriska tilläggslönen, till ett fixt belopp eller, såsom nådårstillägget,
i viss relation till grundavlöningen eller, såsom värdet av förmånen
av fri tjänstebostad med bränsle, till viss kvotdel av övriga i bruttoavlöningen
ingående löneförmåner.

Beträffande den av de sakkunniga sålunda för ordinarie präster uppgjorda
lönegruppsindelningen och den av dem i anslutning därtill föreslagna
avvägningen av familjepensionsunderlagsskalan har i en del av de
avgivna remissutlåtandena uttalats mer eller mindre stark tvekan örn det
befogade, över huvud taget, i att härvid, på sätt de sakkunniga gjort, vidtaga
viss reducering och maximering av de uträknade bruttolönebeloppcn.
I andra utlåtanden har däremot ifrågasatts än starkare sådan reducering
eller maximering. Ur de skilda uttalandena i detta hänseende må här följande
återgivas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

Domkapitlet i Västerås: Domkapitlet ställde sig tveksamt till den av de
sakkunniga föreslagna reduceringen av familjepensionsunderlaget, detta så
mycket mera som chefen för ecklesiastikdepartementet i statsrådsprotokollet
den 27 oktober 1939 framhållit, »att något avgörande hinder icke bör
möta för en rationell lösning av familjepensioneringsfrågan även på det
gällande prästerliga avlöningssystemets grund».

Domkapitlen i Uppsala och Växjö samt missionsstyrelsen äro likaledes
tveksamma om det berättigade i lönereduceringen och -maximeringen.
Domkapitlet i Uppsala framhåller därvid särskilt, att en del av de högst
avlönade kyrkoherdarna genom maximeringen skulle kommit i en, efter
vad det syntes, sakligt omotiverad ogynnsam ställning.

Domkapitlet i Växjö anför: Domkapitlet kunde ej lämna oemotsagda
påståenden sådana som att 1929 års förslag till revision av det prästerliga
avlöningsväsendet rönt en rätt allmän anslutning, eller att en nyordning
av detta icke kunde så mycket längre undanskjutas. Ingen anledning funnes
att i detta sammanhang ställa grunderna för prästerskapets avlöning under
debatt.

Domkapitlet i Göteborg gör följande uttalande: I fråga om de föreslagna
pensionsunderlagen skulle möjligen anmärkningar kunna göras, då dessa
icke stöde i full överensstämmelse med de för prästerna gällande löneförmånerna,
särskilt då det gällde de högst avlönade prästerna i territoriella
församlingar. För flertalet präster hade det givetvis varit förmånligare örn
lönegrupperingen kunnat verkställas i omedelbar anslutning till den av
de sakkunniga i tablå I gjorda sammanställningen. Anledningarna till att
så icke skett hade de sakunniga utförligt redogjort för och såsom huvudargument
finge väl anses gälla dels kravet på likställighet med tjänstemän
vid den civila statsförvaltningen, dels nödvändigheten av att icke tillskapa
särskilda svårigheter för regleringen av den prästerliga familjepensioneringens
anpassning efter utfallet av en genomgripande löneteknisk revision
av själva avlöningssystemet. Visserligen angåves i direktiven för de sakkunniga
att det vore »en allsidig fristående undersökning av familjepen-sioneringsfrågan»,
som skulle komma till stånd, men det hade likväl strax
förut i statsrådsprotokollet framhållits att »en allmän revision av det för
prästerna gällande avlöningsreglementet med hänsyn till bristerna i detta
avlöningssystem torde komma att förr eller senare vinna aktualitet». Med
hänsyn till detta uttalande funne domkapitlet den av de sakkunniga verkställda
reduceringen av familjepensionsunderlaget motiverad och hade för
sin del intet att erinra mot densamma.

Domkapitlet i Härnösand framhåller följande: Det lönebelopp, som lagts
till grund för bestämmande av familjepensionsunderlaget, hade av de sakkunniga
framkonstruerats efter vissa beräkningsgrunder, mot vilka åtminstone
i detta sammanhang i stort sett intet torde vara att erinra. I den
slutliga lönegrupperingen hade emellertid samtliga dessa belopp reducerats
med 5 % under påstående, att dyrort stillägg vore indirekt inräknade i lönerna.
Huru härmed i verkligheten kunde vara, ville domkapitlet nu
lämna därhän; i nya löneregleringar, som under de senaste åren utarbetats,
hade oftast uttryckligen betonats, att tillägg för höga levnadskostnader i

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

orten med hänsyn till de officiella dyrortsgrupperingarna icke kunde ifrågakomma.
Då de lägst avlönades pensioner i alla fall icke bleve stora, ansåge
domkapitlet, att denna reducering, örn den skulle företagas, borde ske
efter en progressiv skala från 0—5 % för de olika lönegrupperna.

Statskontoret anför följande: I en i betänkandet upptagen tablå I hade
de sakkunniga visat, huru de prästerliga bruttoavlöningarna i olika lönelägen
förhölle sig till de slutlöner å A-ort i respektive lönegrader för ordinarie
och extra ordinarie tjänstemän vid den civila statsförvaltningen,
vilka legat till grund för familjepensioneringen enligt allmänna familj epensionsreglementet.
Denna jämförelse gåve, såsom de sakkunniga framhållit,
vid handen, att, därest de prästerliga avlöningarna direkt lades till grund
för bestämmandet av familjepensionsregleringen, för de högst avlönade
kyrkoherdarna och för domprostarna i familj epensionshänseende komme
att gälla avsevärt högre pensionsunderlag än för de civilstatstjänstemän,
med vilka dessa församlingspräster kunde anses äga en i det hela jämförlig
tjänsteställning. De prästerliga bruttoavlöningarna i här åsyftade fall motsvarade
nämligen A-ortslönerna i 31 :a—34:e lönegraderna i civilstatslöneplanen.
Ett ungefärligen liknande förhållande gällde för de högsta komministerlönerna.

Statskontoret hade tidigare uttalat såsom sin mening, att vid en lönereform
prästernas löner borde bringas i nivå med de löner, som gällde för
jämförliga befattningshavare inom den civila statsförvaltningen. För de
högst avlönade ordinarie prästerna torde en sådan löneanpassning kunna
förutsättas komma att medföra rätt avsevärda lönesänkningar. Det syntes
nämligen med fog kunna ifrågasättas, huruvida därvid för kyrkoherde
borde ifrågakomma högre lön än den i 29:e lönegraden i löneplanen för
ordinarie civilstatstjänstemän. Högsta kyrkoherdelön kunde även förväntas
komma att utgå till kyrkoherde, som tillika innehade domprostbefattning,
och tjänstgöringen i denna senare befattning skulle då endast kompenseras
med visst tilläggsarvode, vilket enligt tillämpade principer icke skulle komma
att påverka storleken av de på lönerna beräknade pensionsunderlagen.

Med den uppfattning, statskontoret sålunda hade i fråga örn prästernas
nu utgående löner och en blivande prästlönereform, kunde ämbetsverket i
familjepensionsfrågans nuvarande läge icke tillstyrka, att för högsta lönegrupp
i löneskalan för de ordinarie prästerna ifrågakomme högre familjepensionsunderlag
än det för lönegraden B 29 i allmänna familjepensionsreglementet
fastställda, 2,580 kronor. Statskontoret föresloge därför, att den
i förslaget till familjepensionsreglemente för prästerskapet intagna skalan
för lönegrupper, pensionsunderlag och pensionsavdrag jämkades med utgångspunkt
från att nyssnämnda pensionsunderlag å 2,580 kronor skulle
gälla för högsta lönegrupp. Därvid syntes jämväl böra övervägas, om icke
antalet lönegrupper kunde begränsas, då statskontoret föreställde sig, att
vid en kommande lönereglering prästerskapets löner icke torde bli föremål
för en så omfattande differentiering, som för närvarande vore fallet.

Inom statskontoret har i här berörda fråga skiljaktig mening uttalats av
en ledamot, som för sin del ansett, att man i nuvarande situation ej borde
vidtaga en större jämkning av de uträknade prästlönerna än den av de sakkunniga
föreslagna.

Kungl. May.ts proposition Nr 219.

Statens pensionsanstalt framhåller följande: För att icke skapa svårigheter
för en framtida anpassning av pensionsregleringen efter utfallet av
en motsedd avlöningsrevision hade i sakkunnigförslaget de uträknade
bruttolönebeloppen genomgående reducerats med 5 % samt — utom beträffande
domprostarna —- familjepensionsunderlaget maximerats till det mot
lönegrad B 30 svarande. Huruvida därigenom tillräcklig säkerhetsmarginal
skapats för en framdeles ifrågakommande definitiv familj epensionsreglering,
syntes pensionsanstalten ovisst, även om hänsyn toges till att de sakkunnigas
uppskattning av det i bruttolönebeloppet ingående värdet av förmån
av bostad och bränsle — 1/8 av den kontanta avlöningen — troligen kunde
anses i vissa fall innebära någon undervärdering av nämnda förmån. Det
kunde därför ifrågasättas, örn ej ytterligare åtgärder borde vidtagas i syfte
att förebygga, att en kommande definitiv reglering föregrepes. Bortsett härifrån
syntes de av de sakkunniga för konstruktion av underlagsskalan tilllämpade
grunderna vara på det hela taget ändamålsenligt valda. Visserligen
kunde mot sagda grunder riktas bland annat den anmärkningen, att familjepensionsunderlagen
enligt desamma skulle komma att automatiskt ändras
vid ändringar i lönebeloppen. Detta torde emellertid vid nuvarande lönesystem
svårligen kunna undvikas.

1938 års pensionssakkunniga giva uttryck för en liknande synpunkt
och yttra: Med hänsyn till ovissheten örn utfallet av en blivande lönereglering
med närmare anknytning till löneläget och lönereglerna för
statstjänstemän ville det synas, som örn anledning förefunnes att tillskapa
ytterligare säkerhetsmarginal i avseende å underlagsskalan, antingen genom
en generell nedräkning av familj epensionsunderlagen eller genom en skärpt
maximering.

Även i fråga örn avvägningen av familjepensionsunderlaget för extra ordinarie
präst har i ett hänseende i remissutlåtandena erinran gjorts.

Domkapitlet i Uppsala anför sålunda: Domkapitlet hade uppmärksammat
den påfallande oförmånliga placering i familjepensionshänseende, som
sakkunnige ansett sig böra föreslå i fråga om stifts- och kontraktsadjunkterna.
Domkapitlet kunde omöjligen finna denna placering överensstämma
med billighetens krav, utan funne det enda skäliga vara, att dessa
präster åtminstone jämställdes med kyrkoadjunkterna. Den jämförelsevis
nya stiftsadjunktsinstitutionen hade för den kyrkliga organisationen redan
visat sig vara av så stort och påtagligt värde, att domkapitlet icke kunde
tänka sig, att denna institution, ett bland de allra värdefullaste initiativen
på lång tid beträffande den kyrkliga organisationen, skulle sväva i fara.
Och vad anginge de prästerliga innehavarna av dylika förordnanden, vore
det i regel utan tvivel så, att de finge kvarbliva, till dess de sökte sig till
någon ordinarie prästerlig befattning. Den av de sakkunniga föreslagna nedflyttningen
av stifts- och kontraktsadjunktema i familjepensionshänseende
till den allra lägsta gruppen, pastoratsadjunkterna, funne domkapitlet
sålunda för sin del uppenbart obillig i sakligt hänseende.

Ett annat domkapitel synes emellertid företräda en i viss mån skiljaktig
uppfattning i fråga om stifts- och kontraktsadjunkternas ställning
mot den, som kommit till uttryck i det sist återgivna utlåtandet.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr ?A9.

Domkapitlet i Luleå uttalar nämligen: Rena tillfälligheter torde många
gånger vara avgörande för frågan örn en extra ordinarie präst erhölle förordnande
såsom vice pastor eller såsom stifts- eller kontraktsadjunkt.
Tjänstgöringen såsom pastoratsadjunkt kunde därför näppeligen betraktas
såsom mera markerad provtjänstgöring än uppehållandet av en stifts- eller
kontraktsadjunktur. Alla praktiska skäl talade sålunda för ett likställande
av dessa kategorier av prästmän.

Vid konstruktionen av skalan för familjepensionsunderlagen har av de
sakkunniga, på sätt av dem i betänkandet framhålles, eftersträvats närmast
möjliga anknytning till den underlagsskala, som är gällande för civilstatstjänstemännen
enligt gällande allmänna familjepensionsreglemente.
Den uppgift, de sakkunniga därvid ställts inför, har tydligen varit förbunden
med vissa icke oansenliga svårigheter. Särskilt har detta gällt uppskattningen
av de till de ordinarie prästerna för närvarande utgående
bruttolönerna och den säkerhetsmarginal vid utformningen av skalan för
familjepensionsunderlagen, som med hänsyn till en förmodligen rätt nära
förestående omgestaltning av själva systemet för prästernas avlönande kan
— för att icke föregripa utfallet av denna — vara behövlig. I sistnämnda
hänseende ha de sakkunniga efter ingående överväganden stannat vid att
föreslå, bland annat, en reduktion av de på visst sätt uppskattade individuella
bruttolönerna med 5 %. Delade meningar ha framförts såväl om tillräckligheten
av en efter denna procentsats företagen reduktion som örn
det berättigade i en sådan reduktion.

För egen del måste jag visserligen finna det kunna ifrågasättas, örn icke
ytterligare säkerhetsmarginal vid bestämmande av familjepensionsunderlagen
— i form av förhöjd procentuell reduktion av bruttolönerna eller
skärpt och utvidgad maximering av underlagen — bort iakttagas till undvikande
av att en blivande revision av avlöningssystemet för prästerna
och i samband därmed skeende pensionsreglering föregripes. Då det föreliggande
reglementsförslaget får anses innebära allenast ett i viss mån provisoriskt
ordnande av pensioneringsspörsmålet och uppskattningen av det i
bruttoavlöningen ingående värdet av den prästerna tillkommande förmånen
av fri bostad i förslaget skett med viss försiktighet, har jag emellertid
funnit mig böra förorda, att förslaget godtages jämväl i nu ifrågavarande
del. På sätt av det nyss sagda framgår förutsätter jag, att ett sådant godtagande
icke får i något avseende verka prejudicerande vid en framtida
definitiv lösning av prästerskapets löne- och pensionsförhållanden.

Vad vidare gäller regleringen av stifts- och kontraktsadjunkternas familj
epensionsunderlag enligt det föreliggande reglementsförslaget, tillåter
jag mig erinra om att frågan om dessa prästers inplacering, antingen bland
kyrkoadjunkterna eller bland pastoratsadjunkterna, i särskilda avlöningshänseenden
nyligen varit under omprövning. I proposition till årets riks -

Departe mentschefen.

Kungl. Majlis ''proposition Nr 219.

dag, nr 157, behandlades sålunda ifrågavarande prästers löneförmåner för
fall, att de nödgades avbryta sin tjänstgöring i det prästerliga förordnandet
på grund av sjukdom eller inkallelse till viss militär tjänstgöring. Då Kungl.
Maj :t i åberopade proposition, efter däri framlagd utförlig motivering, stannat
för att desamma i där ifrågavarande avlöningshänseende tills vidare
skulle vara jämställda med pastoratsadjunkterna, vilken ståndpunkt numera1
jämväl av riksdagen godkänts, torde väl även frågan örn deras familjepensionsunderlag
därmed få anses vara för det närvarande avgjord. Jag
finner följaktligen icke heller skäl att i detta hänseende förorda ett avsteg
från vad de sakkunniga föreslagit.

Speciell motivering till reglementsförslaget.

Vid avfattningen av sitt förslag till familjepensionsreglemente ha de
sakkunniga i viss utsträckning följt uppställningen av de särskilda bestämmelserna
i allmänna familj epensionsreglementet. I avseende å de bestämmelser
i sakkunnigförslaget, vilka — utöver vad härförut berörts —
i viktigare hänseenden avvika från regleringen i allmänna familj epensionsreglementet,
ha de sakkunniga i betänkandet anfört mer eller mindre utförlig
motivering. Åtskilliga sådana punkter ha ock i remissutlåtandena blivit
närmare berörda. Jag skall nu här upptaga dessa frågor till behandling och
följer härvid paragrafordningen i reglementsförslaget.

1 §•

1 och 3 mom.

De sakkunniga: Enligt de huvudlinjer för regleringen av den prästerliga
familj epensioneringens omfattning, som i betänkandet uppdragits, skulle
även de i församlingstjänst eller såsom stifts-och kontraktsadjunkter tjänstgörande
extra ordinarie prästerna principiellt inordnas under det föreslagna
»allmänna» prästerliga familjepensionsreglementet. Då det härvid gällt att
i görligaste mån anknyta regleringen av de extra ordinarie prästerliga
tjänstemännens ställning i familjepensionshänseende till de grundsatser,
som varit normerande vid motsvarande reglering för icke ordinarie befattningshavare
i civil statstjänst, har man visserligen att beakta, att den
kategori av icke ordinarie befattningshavare i statens tjänst, som i gällande
avlöningsförfattningar betecknas såsom extra ordinarie tjänstemän, utan
begränsning gjorts delaktig i den för civilstatstjänstemännen anordnade
familjepensioneringen. Anställningen såsom extra ordinarie tjänsteman, med
den jämförelsevis fasta karaktär som utmärker denna, uppnås emellertid
av den i civil statstjänst inträdande endast sällan omedelbart vid första
antagandet. Regelmässigt har han att därförut under längre eller kortare
tid fullgöra tjänstgöring i egenskap av aspirant eller extra tjänsteman.
Sådan tjänstgöring, varunder befattningshavaren normalt befinner sig på

Se riksdagens skrivelse 1941: 152.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 219.

utbildnings- och prövningsstadiet, har icke ansetts kunna förbindas med
rätt till vare sig egen pensionering eller pensionering av efterlevande. Inom
den kyrkliga organisationen finnes för närvarande ingen motsvarighet till
de här berörda anställningsformerna såsom aspiranter och extra tjänstemän.
Enligt härom ännu gällande föreskrifter antagas till tjänstgöring inom
stiften icke flera prästkandidater än som beräknas kunna erhålla omedelbara
och därefter stadigvarande förordnanden såsom adjunkter. Den särskilda
förmån i anställnings- och avlöningshänseende, som detta rekryteringssystem,
vid en jämförelse med den gällande ordningen för den första
anställningen i civil statstjänst, bereder de i församlingstjänst inträdande
prästerna, kan dock ej förändra det naturliga sakförhållandet, att den första
tjänstgöringen även för prästernas del under viss övergående tid måste få
den huvudsakliga karaktären av prövning och praktisk utbildning för yrket.
Det måste med hänsyn härtill och till ernående av likställighet på denna
punkt av familjepensionsregleringen mellan prästerna och civilstatstjänstemännen
framstå såsom fullt befogat att för inträdet i familjepensionsrätten
för pastoratsadjunkterna stadga viss tids fullgjord tjänstgöring i sådan
egenskap. Det har synts de sakkunniga, som örn denna tid lämpligen kunde
fixeras till två år. En huvudregel av sådant innehåll har intagits i 3 mom.
En viss modifikation av här berörda bestämmelse för särskilt fall har dock
av de sakkunniga befunnits motiverad. De sakkunniga få härvid erinra om
följande.

Av tillgängliga statistiska uppgifter rörande prästernas anställnings- och
befordringsförhållanden (avseende året 1938) kan inhämtas, att möjligheterna
för de inom stiften tjänstgörande pastoratsadjunkterna att inom
jämförelsevis kort tid efter prästvigningen erhålla förordnande såsom självständiga
innehavare av kyrkoadjunkts- eller stifts- eller kontraktsadjunktsbefattning
varit under det tidsskede statistiken avspeglar synnerligen gynnsamma.
Vad exempelvis stiftsadjunkterna beträffar framgår av statistiken,
att av dessa adjunkter, vilkas antal för hela landet år 1938 utgjorde trettio,
icke mindre än elva erhållit sitt förordnande redan före utgången av andra
året efter prästvigningen. Att märka är emellertid, att Kungl. Maj:ts medgivanden
till inrättandet av adjunktsbefattningar av här angivna tre särskilda
kategorier alltid äro tidsbegränsade. Det kan följaktligen inträffa,
att en extra ordinarie präst, som före det självständiga förordnandet å en
dylik adjunktsbefattning icke fullgjort tjänstgöring under sammanlagt minst
två år såsom pastoratsadjunkt, kan bliva pliktig att — för den händelse
befattningen indrages — åtnöjas med en honom erbjuden anställning såsom
pastorats- eller därmed likställd adjunkt. En dylik situation kan tänkas
uppkomma även under annan förutsättning än att befattningen indragits.
Det har emellertid synts de sakkunniga befogat, att om och så snart en
extra ordinarie präst erhållit ett självständigt örn ock kortvarigt förordnande
att vara kyrko-, stifts- eller kontraktsadjunkt, kravet på två års
församlingstjänst såsom villkor för delaktighet i familjepensioneringen bör
för honom definitivt eftergivas. Med dylikt förordnande har ansetts böra
likställas självständigt förordnande att innehava extra ordinarie befattning,
som i 1 mom. under e) avses (extra amiralitetspredikant i Karlskrona
och garnisonspastor i Boden).

Då det beträffande flertalet av de extra ordinarie prästerna gäller att

Bihang till riksdagens protokoll 19^1. 1 sand. Nr 219.

Kungl. Mårds proposition Nr 219.

förbinda familjepensionsrätten med viss »anställning», som eljest i författningarna
på detta område icke betecknas eller från löneteknisk synpunkt
konstrueras såsom särskild tjänst eller befattning, har familjepensionsrätten
i första hand måst knytas till själva tjänstgöringen såsom
sådan. I 1 mom. sista stycket har i anslutning härtill intagits ett stadgande,
avseende vissa fall, där ett avbrytande av tjänstgöringen i anställningen
icke skall anses medföra ett upphörande av denna senare. Två av de här
åsyftade fallen avse tid, då den extra ordinarie prästen erhållit befrielse
från prästerligt förordnande antingen på grund av sjukdom eller på grund
av inkallelse till särskild militär tjänstgöring. Gällande föreskrifter rörande
den extra ordinarie prästens rätt till avlöning under sådan tid finnas meddelade
dels i 2 kap. 7—9 §§ prästerliga avlöningsreglementet, dels i kungörelsen
den 12 april 1940 nr 228. Med det nu behandlade stadgandet
hava de sakkunniga emellertid jämväl tagit sikte på ett tredje fall. Inom
riket finnes alltjämt vid bruk eller annan industriell anläggning prästerlig
tjänst, som på sin tid inrättats efter Kungl. Maj:ts därom meddelade tillstånd
och där prästens avlöning bestrides av brukets eller anläggningens
ägare. Enligt vad de sakkunniga inhämtat kan vid dylik tjänst, som står
under stiftsstyrelsens inseende, uppkomma tillfälligt behov av vikarie,
som för sådant fall förordnas av domkapitlet. Ett motsvarande behov av
vikarie kan uppkomma beträffande vissa andra prästerliga tjänster, som
falla utanför bestämmelserna i det föreliggande reglementsförslaget (exempelvis
å prästerlig tjänst hos diakoni-, sjömansvårds- eller missionsstyrelse).
Det har synts de sakkunniga skäligt, att ett dylikt vikariatsförordnande —
där det endast erhåller kortare varaktighet och ej för den extra ordinarie
församlingsprästen syftar till en övergång till detta nya verksamhetsområde
— skall kunna mottagas av en pastorats- eller därmed likställd adjunkt
utan att denne därmed lider inskränkning i de rättigheter i familj epensionshänseende,
vilka eljest skulle tillkomma honom i anställning, som i reglementet
avses.

Statens pensionsanstalt: För civilstatstjänstemän torde visserligen i första
hand tjänstepensionsrätt och i samband därmed familjepensionsrätt i allmänhet
icke inträda förrän efter en kortare eller längre tids föregående
tjänstgöring, men detta syntes knappast i och för sig utgöra tillräckligt
skäl för att — med avvikelse från vad som nu gällde — fördröja familjepensionsrättens
inträde för de extra ordinarie prästerna. För dessa vore
medelåldern för första anställning redan för närvarande relativt hög, omkring
29 år, enligt i betänkandet lämnad uppgift. Mot kravet på väntetid
syntes för övrigt tala, att densamma vore ägnad att försvaga täckningen
av pensionskostnaderna genom familjepensionsavdrag samt att det torde
komma att vara förenat med vissa praktiska svårigheter att exakt avgöra,
när väntetiden utginge och familjepensionsavdragen skulle taga sin början.

1938 års pensionssakkunniga ha likaledes i syfte att vinna en bättre täckning
av pensionskostnaderna ifrågasatt ett borttagande av väntetiden. Invändningar
mot införande av väntetid göras jämväl av domkapitlen i Uppsala,
Växjö, Härnösand och Visby.

Domkapitlen i Strängnäs och Västerås föreslå för sin del, att väntetiden
borde inskränkas till ett år, med hänsyn till att den nyblivne prästen haft
att genomgå praktiskt-teologiska övningar under i det närmaste ett halvt år.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

Domkapitlet i Luleå: Principen, att reglementet skulle vinna tillämpning
å den extra ordinarie prästen först sedan denne fullgjort viss adjunktstjänstgöring,
gåve anledning till tveksamhet. Tveksamheten bleve ytterligare
förstärkt genom de angivna undantagen för förordnanden å kyrkoadjunktsbefattning
eller såsom stifts- eller kontraktsadjunkt. Troligtvis betraktade
emellertid de extra ordinarie icke gifta prästmännen, vilka torde
vara, i majoritet, den befrielse från familjepensionsavgif ter, som de genom
bestämmelsen uppnådde, såsom för sig förmånlig. Därest medlemskap i
kassan för dessa prästmän ej kunde göras beroende av örn de vore gifta
eller icke, ansåge sig domkapitlet icke vilja påyrka ändring av bestämmelserna.

Statskontoret och kammarkollegiet finna stadgandet örn väntetid lämpligt,
det senare ämbetsverket av, bland annat, det skälet, att därigenom
komme att ur familj epensioneringen uteslutas en del av dem, som av olika
anledningar icke fortsatte på den prästerliga banan.

I fråga om den i de här återgivna utlåtandena omhandlade bestämmelsen
i reglementsförslaget, att pastoratsadjunkt i regel först efter viss
väntetid skall bliva delaktig i familjepensioneringen, ha bland remissmyndigheterna
delade meningar gjort sig gällande. Jag har funnit de anförda
skälen såväl för som mot väntetiden beaktansvärda. För egen del anser jag
mig likväl, i anslutning till den av både statskontoret och kammarkollegiet
härutinnan företrädda ståndpunkten, icke böra frångå de sakkunnigas förslag
och vill därvid ej heller ifrågasätta ändring rörande den föreslagna
väntetidens längd.

Jämlikt årets riksdags förut berörda beslut i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 157 skall, bland andra, extra ordinarie präst äga åtnjuta särskilt
arvode såsom präst jämväl, då han i följd av viss tjänstgöring såsom
fältpräst är förhindrad fullgöra sin vanliga prästerliga tjänstgöring. Jag
förutsätter, att härvid avsedd tjänstgöring såsom fältpräst täckes av uttrycket
»militär tjänstgöring», som i reglementsförslaget i 1 § 1 mom. sista
stycket sägs.

Mot regleringen i förevarande moment har jag alltså intet att erinra.

1 S

4 morn. °''

De sakkunniga: Enligt gällande prästerliga avlöningsförfattningar föreligger
för närvarande för en församlingspräst intet formellt hinder att med
sin prästerliga tjänst förena annan anställning. Visserligen torde det numera
vara mera sällan förekommande, att en i församlingstjänst anställd
prästman vid sidan av denna sin tjänst innehar befattning, med vilken
följer familjepensionsrätt enligt bestämmelser för av staten anordnad familjepensionering.
Tidigare lära dock dylika tjänstekombinationer icke hava
varit ovanliga och det torde särskilt med hänsyn till prästernas tjänstgöringsförhållanden
kunna antagas, att sådana ännu alltjämt kunna uppstå.1

1 Se härom stadgande!) i, bland annat, reglementet för prästerskapets änke- och pupillkassa
(§ 2 mom. 2 samt § 65 mom. 2 och 3 och § 6G mom. 1 c) och mom. 4) samt, stadgan angående
folkundervisningen i riket den 26 september 1921 (§ 26, jfrd med 5 § 4 mom. i 1937 års avlöningsreglemente
för folk- och småskollärare).

Departe mentschefen.

Kungl. Majus proposition Nr 219.

I gällande avlöningsreglementen för den civila statsförvaltningen och för
folkskollärarna hava upptagits bestämmelser, som för de flesta fall förhindrar
ett innehav av två pensionsberättigande tjänster vid sidan av varandra.
Då emellertid fall av tjänstekombination för präster, som här avses,
likväl alltjämt kunna förekomma, ha de sakkunniga funnit sig böra i sitt
förslag till familj epensionsreglemente för prästerskapet inrymma ett stadgande
av innebörd, att familjepensionsrätt enligt detta reglemente icke
må förenas med familjepensionsrätt enligt bestämmelser för av staten eljest
anordnad familjepensionering. En motsvarande reglering saknas för närvarande
inom det statliga familjepensionsväsendet i övrigt. Det synes de
sakkunniga angeläget, att en enhetlig reglering för området i dess helhet
av här berörda förhållande med det snaraste åvägabringas.

Med bestämmelser »för av staten anordnad familjepensionering» åsyftas
i det förevarande och andra stadganden i förslaget till familj epensionsreglemente
för prästerskapet — förutom detta reglemente — allmänna
familjepensionsreglementet eller något av familjepensionsreglementena för
arbetare i statens tjänst, familjepensionsreglementet för riksdagens verk,
för folkskollärare m. fl. eller för lärare vid högre kommunala skolor samt
reglementet för statens pensionsanstalt.

Beträffande familjepensionsrätten vid förening av befattningar, vilka
båda tillhöra de kategorier, som avses i det nu framlagda förslaget till
»allmänt» familjepensionsreglemente för prästerskapet, har särskild bestämmelse
upptagits i 2 § i reglementsförslaget.

5 mom.

De sakkunniga: Den i detta moment intagna bestämmelsen motsvarar
i huvudsak vad enligt allmänna familjepensionsreglementet finnes stadgat
beträffande samma reglementes tillämplighet å f. d. befattningshavare, som
där avses, dock med viss modifikation i överensstämmelse med vad i
familjepensionsreglementet för folkskollärare m. fl. stadgas rörande, befattningshavare
med rätt till uppskjuten livränta. Med den härvid angivna
begränsningen, att bestämmelsen gäller den, som »medan reglementet varit
å honom tillämpligt» avgått från sin befattning, avses att från tillämpligheten
i förevarande fall utesluta såväl den, vilken ännu ej fullgjort extra
ordinarie tjänstgöring, på sätt i 3 mom. sägs, som ock den, för vilken reglementet
jämlikt 4 mom. tillsvidare upphört att äga tillämpning. 2

2 §•

Den i första stycket intagna bestämmelsen rörande familjepensionsrätten
vid förening av befattningar, som i reglementet avses, har avfattats
i enlighet med de allmänna principer, som av de sakkunniga närmare berörts
i motiveringen till stadgandet i 1 § 4 mom.

Bestämmelsen i andra stycket saknar direkt motsvarighet i allmänna
familjepensionsreglementet men står i full överensstämmelse med den reglering,
som däri genomförts i anslutning till stadgandena beträffande civilstatstjänstemännens
tjänstepensionering och rätten för dem till uppskjuten
livränta. Bestämmelsen har här påkallats med hänsyn till avsaknaden för
prästernas del av motsvarande tjänstepensionsbestämmelser.

Regleringen i 1 § 4 mom. och 2 § av familjepensionsrätten vid tjänstekombinationer
har icke, liksom ej heller vad under 5 mom. i 1 § föreslagits,
givit mig anledning till någon erinran.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 219.

5 §.

1 morn.

De sakkunniga ha förutsatt, att familjepensionsavdragen för de olika
familjepensionsunderlagen skola bestämmas till samma belopp som de i
allmänna familjepensionsreglementet fastställda. Av en till sakkunnigbetänkandet
fogad försäkringsteknisk utredning, vartill jag i det följande
skall närmare återkomma, framgår emellertid, att på så sätt bestämda
avdrag kunna antagas täcka allenast ungefär 85 % av pensionskostnaderna,
om man bortser från vad av familjepensionerna — 120 kronor av
den fasta pensionsdelen och pensionens rörliga del — avses komma att
bekostas av allmänna medel, under det att täckningsprocenten beträffande
de allmänna familjepensionsreglementet underkastade befattningshavarna
tillsammantagna beräknats utgöra omkring 100. Förstnämnda låga täckningsprocent
förorsakades enligt de sakkunniga huvudsakligen av att det
prästerliga familjepensionsreglementet i motsats till det allmänna icke
komme att omfatta kvinnliga befattningshavare. Beträffande de under allmänna
familjepensionsreglementet inordnade militära befattningshavarna,
betraktade för sig, är täckningsprocenten än lägre eller 74 å 75 %.

De sakkunnigas förslag, att de prästerliga befattningshavarna i den nya
familjepensioneringen — trots den därvid sålunda konstaterade låga täckningsprocenten
— skola bidraga till kostnaderna för pensioneringen genom
att vidkännas pensionsavdrag efter samma skala som den enligt allmänna
familjepensionsreglementet gällande, har föranlett vissa uttalanden i de
avgivna remissutlåtandena.

Statskontoret: Det vore naturligt och skäligt, att fullt enhetliga bidrag
skulle uttagas av befattningshavare, vilka bleve underkastade ett och
samma pensioneringssystem. Statskontoret gjorde därför ingen erinran mot
förslaget på denna punkt.

Statens pensionsanstalt: I betraktande av, bland annat, den provisoriska
karaktär det föreslagna nya reglementet skulle få, syntes en höjning av de
prästerliga familjepensionsavdragen för åstadkommande av en mera tillfredsställande
täckning av kostnaderna böra övervägas.

1988 års pensions sakkunnig a: Enligt deras mening funnes ej anledning, att
staten för prästernas vidkommande skulle bestrida större del av familjepensionskostnaden
än för statstjänstemännen i genomsnitt. Den omständigheten,
att för en viss grupp av statstjänstemän, nämligen militära beställningshavare,
gällde en än lägre täckningsprocent, torde icke i och för sig
kunna åberopas som stöd för godkännande av det föreliggande förslaget,
eftersom familjepensionsavdragen för samtliga de statliga tjänstemannagrupper,
vilka i finansieringsavseende behandlats såsom en kollektiv enhet,
avviigts så att de beredde fullständig täckning. Därest prästerna vid en
enhetlig avvägning hade inräknats i denna kollektiva enhet, hade hundraprocentig
täckning ej kunnat ernås utan en viss generell höjning av de nu
stadgade avdragen. Att de prästerliga befattningshavarna vid en fristående
reglering behandlades såsom en särskild grupp, borde ej för dem medföra
en förmånligare ställning jin örn de vid familjepensionsreformen inordnats

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 219.

i samma grupp som statstjänstemannen. En genomgående höjning av
familjepensionsavdragen för erhållande av bättre täckning syntes alltså
pensionssakkunniga nödvändig. Någon invändning mot en sådan åtgärd
torde ur befattningshavarnas synpunkt så mycket mindre kunna göras, som
prästerna för närvarande vore helt befriade från bidrag till egen pensionering.

Storleken av den erforderliga höjningen av avdragen torde i viss mån
kunna bliva beroende av i vad mån andra åtgärder kunde vidtagas för
att förbättra täckningskvoten. I detta avseende ville pensionssakkunniga
framhålla, att en ändring i förslaget kunde ifrågasättas därhän, att ickeordinarie
präst bleve delaktig i pensioneringen utan den karenstid av två
år, som innefattades i förslaget. Någon risk för ett föregripande av en framtida
definitiv reglering torde knappast genom en sådan ändring behöva
befaras.

Vid ett inordnande av prästerna i det genom allmänna familjepensionsreglementet
införda familjepensionssystemet måste det te sig såsom naturligt
att ej avvika från dess grundläggande bestämmelser, och till dessa anser
jag stadgandena om pensionsavdrag vara att hänföra. Endast örn synnerligen
starka skäl tala för avvikelser, böra sådana göras.

De synpunkter, som statens pensionsanstalt och 1938 års pensionssakkunniga
anfört till stöd för en höjning av de föreslagna familjepensionsavdragen
för prästerna, äro givetvis i och för sig värda beaktande. Jag finner
dock icke tillräckliga skäl föreligga att nu för prästernas del föreslå högre
pensionsavdrag än som gälla för övriga i familjepensionshänseende likartat
reglerade befattningshavare. 5

5 §.

2 moni.

De sakkunniga: I detta moment ha under a) och b) upptagits alla de
särskilda befattningshavare eller grupper av befattningshavare, å vilka visserligen
reglementet enligt 1 § skulle komma att äga tillämpning, men för
vilka pensionsskalan i 1 mom. av förevarande paragraf antingen på grund
av befattningshavarnas allt för höga eller allt för låga löneläge eller med
hänsyn till de särskilda för dem gällande lönebestämmelserna ej alls eller
icke omedelbart kan tillämpas. Dessutom ha under förstnämnda littera
medtagits kyrkoadjunkterna och garnisonspastorn i Boden.

Vad beträffar övriga under a) uppräknade befattningshavare har dessas
inplacering i pensionsskalan bestämts på grundval av för dem — i huvudsaklig
överensstämmelse med förut angivna regler — uträknad bruttoavlöning,
varvid arvode, som tillkommer befattningshavare i en med hans
egen befattning såsom församlingspräst fast förenad anställning såsom
militärpräst, tillika inräknats i bruttoavlöningen. För de här upptagna utlandskyrkoherdarna
har lönegruppen ansetts skäligen kunna bestämmas
enbart med utgående från att den för dem å riksstaten upptagna årslönen
av 6,000 kronor, oavsett arten och storleken av deras övriga löneförmåner,
skall anses motsvara grundavlöningen för ordinarie församlingspräst, som
i prästlöneregleringslagen avses.

Kungl. May.ts proposition Nr 219.

Under b) upptagas de befattningshavare, vilka nied hänsyn till storleken
av sina löneförmåner icke kunnat inplaceras i någon av de i tabellen i 1
mom. angivna lönegrupperna och för vilka fördenskull måst bestämmas
särskilda familjepensionsunderlag. Här har sålunda för biskoparna föreslagits
familjepensionsunderlag och familjepensionsavdrag, överensstämmande
med för landshövdingarna i allmänna familjepensionsreglementet fastställda,
och i anslutning därtill för pastor primarius i Stockholm beräknats ett
familjepensionsunderlag av 3,180 kronor med däremot enligt allmänna
familjepensionsreglementet svarande familjepensionsavdrag för år av 576
kronor. Under samma grupp av befattningshavare ha jämväl upptagits de
extra ordinarie präster (pastoratsadjunkter samt stifts- och kontraktsadjunkter),
för vilka i det föregående föreslagits ett gemensamt familjepensionsunderlag.

3 moni.

De sakkunniga: På sätt förut omnämnts, äger ordinarie prästerlig tjänstinnehavare
under vissa förutsättningar uppbära avkomst av donation av
enskild såsom en särskild förmån utöver lönen. Jämlikt 7 § prästlöneregleringslagen
må dock vid den kontanta årslönens bestämmande, »i den mån
skäligt prövas», hänsyn tagas till befintligheten av sådan donation. Enligt
av Kungl. Majit tillämpad praxis torde i regel omkring hälften av donationens
vid löneregleringens fastställande för löneregleringsperioden beräknade
avkastning pläga avdragas från den efter eljest stadgade grunder beräknade
årslönen. Antalet prästerliga tjänster, vid vilka dylik donerad avlöningsförmån
förekommer, torde icke överstiga några tiotal.1 Den prövning, som enligt
den i detta moment upptagna bestämmelsen skall ankomma å Kungl.
Majit, bör följaktligen i första hand gå ut på en undersökning, huruvida en
sådan reducering av lönen vid löneregleringen ägt rum, och, där så kan
konstateras ha skett, en beräkning av det belopp, vartill den reglerade
lönen skulle hava uppgått, örn tjänstinnehavaren icke åtnjutit förmån,
varom här är fråga. Sålunda beräknat belopp jämte eventuellt ifrågakommande
ålderstillägg skall alltså för vederbörande befattningshavare därefter
anses i familjepensionshänseende utgöra dennes »grundavlöning».

Vad sålunda föreslagits anser jag mig böra tillstyrka. Någon jämkning
av för pastor primarius föreslagna familjepensionsunderlag och familjepensionsavdrag
påkallas icke av den i särskild proposition till årets riksdag
föreslagna fixeringen av det honom tillkommande särskilda arvodet, ej heller
med avseende å lönegruppsplaceringen för kyrkoherden i Skeppsholms församling
i följd av för prästerskapet i nämnda församling numera fastställd
lönereglering.

I anslutning till vad jag förut yttrat rörande avvägningen av familjepensionsunderlagen
i allmänhet må dock framhållas, att ett bifall till förslaget
i denna del icke får verka prejudicerande för en framtida löne- och
pensionsreglering.

1 I Uppsala, Lunds, Göteborgs och Luleå stift finnas enligt tillgängliga uppgifter (för år 1938)
sammanlagt inalles 13 sådana tjänster.

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

6 §.

Bestämmelserna i denna paragrafs båda moment motsvara, med vissa
av den speciella regleringen i föregående paragraf för prästerna betingade
jämkningar, vad i 12 § i allmänna familjepensionsreglementet stadgas.

7 §.

De sakkunniga: Stadgandet i denna paragraf är i första hand avsett att
reglera sådant fall, som i 13 § i allmänna familjepensionsreglementet åsyftas.
De förordnanden, som för prästernas del här kunna komma i fråga, utgöras
allenast av förordnande att vara kyrkoadjunkt, eventuellt garnisonspastor
i Boden eller extra amiralitetspredikant i Karlskrona. Då sådana
förordnanden städse meddelas blott tills vidare under viss tidsperiod, kan
det, såsom i annat sammanhang redan framhållits, lätt inträffa även för
en extra ordinarie präst (pastoratsadjunkt), att denne efter utlöpandet av
förordnandet får träda tillbaka till en anställning med lägre familjepensionsunderlag
än vad för honom därunder gällt. Med hänsyn härtill har förevarande
stadgande ansetts icke lämpligen böra — på sätt i allmänna familjepensionsreglementet
skett — begränsas att gälla uteslutande ordinarie befattningshavare,
som förordnas innehava här avsedd extra ordinarie anställning.

8 §•

De sakkunniga: Förevarande bestämmelse saknar direkt motsvarighet i
allmänna familjepensionsreglementet. Densammas upptagande i förslaget
betingas, i likhet med stadgandet i andra stycket i 2 §, av den ofullständiga
tjänstepensionsregleringen för prästerna. 9

9 §.

De sakkunniga: Såväl jämlikt allmänna familjepensionsreglementet som
enligt familjepensionsreglementet för folkskollärare m. fl. skola befattningshavarnas
egna bidrag till pensioneringen av de efterlevande utgå i form
av familjepensionsavdrag å befattningshavaren tillkommande lön eller arvode.
Samma princip torde böra tillämpas för de befattningshavare, som
erhålla familjepensionsrätt enligt det nu föreslagna prästerliga familjepensionsreglementet.
Att uppmärksamma är emellertid att tillämpningen av
ett dylikt avdragssystem, med hänsyn till de gällande bestämmelserna om
sättet för prästlönernas gäldande och utbetalande, måste påkalla en särreglering
beträffande redovisningen till kyrkofonden av »familjepensionsavdragen»
för åtskilliga grupper av präster, vilkas avlöning helt eller till
sin allra väsentligaste del gäldas av andra medel än kyrkofondens. I första
hand gäller detta de ordinarie församlingsprästerna samt kyrkoadjunkterna.
Även för dessa präster torde emellertid en kontant uppbörd av pensionsavdragen
för kyrkofondens räkning bliva erforderlig endast för de fall, att vid
de eljest årligen skeende avräkningarna mellan kyrkofonden och pastoraten
ett tillräckligt saldo pastoratet till godo icke uppkommer, varå de av pastoraten
vid löneutbetalningen innehållna »pensionsavdragen» kunna avräknas.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 219.

De sakliga avvikelser från samt tillägg till vad i allmänna familjepensionsreglementet
finnes stadgat, som i de här närmast omnämnda fyra
paragraferna föreslagits, synas vara motiverade av de i här berörda hänseenden
för prästerna rådande speciella förhållandena.

10 §.

1 mom.

De sakkunniga: På sätt förut framhållits saknas alltjämt för prästernas
del en tjänstepensionering i modern mening. Den möjlighet, som jämlikt
de för biskoparnas avlönande gällande särskilda bestämmelserna (förordningen
den 27 november 1936 nr 578) samt 1910 års emeritilönelag beretts
biskopar och församlingspräster att avgå från tjänsten mot erhållande av
emeritilön innefattar sålunda icke någon ovillkorlig rätt till ålderspension
eller pension vid inträffande tjänsteoduglighet, och befattningshavaren har
till följd därav ej heller ansetts kunna förpliktas att erlägga avgift för eller
eljest vidkännas avdrag å sin avlöning för berörda förmån. Bestämmelserna
i förevarande moment om tjänstårsberäkningen hava följaktligen icke kunnat,
på sätt som skett i allmänna familjepensionsreglementet, omedelbart
anknytas till en reglering av tjänstårsberäkningen för tjänstepension. De i
detta moment för fall, som under a) och b) sägs, i reglementsförslaget upptagna
bestämmelserna äro dock i sakligt hänseende överensstämmande med
motsvarande i allmänna familjepensionsreglementet åberopade bestämmelser
i civila tjänstepensionsreglementet.

Vad angår de i detta sammanhang erforderliga speciella reglerna rörande
tid, för vilken vid tjänstårsberäkningen avdrag skall göras, må erinras om,
att även enligt 1910 års emeritilönelag skall vid emeritilöns bestämmande
hänsyn i vissa fall tagas till av befattningshavaren innehavda tjänstår, s. k.
»prästerliga tjänstår». Sådana prästerliga tjänstår åter uträknas enligt särskilda
i 10 § lagen örn tillsättning av prästerliga tjänster därom meddelade
föreskrifter. Jämlikt dessa föreskrifter skall väl befattningshavarens tjänsteålder
principiellt grundas på effektiv tjänstgöringstid, men även annan tid,
exempelvis för teologiska studiers idkande, liksom ock vissa särskilda
examensmeriter må tillgodoräknas för dylik tjänstårsberäkning. Tydligt är
emellertid, att här berörda bestämmelser icke äro användbara för den för
prästerna nu föreslagna familjepensionsregleringen. I viss mån bättre avpassade
härför äro då de bestämmelser, som finnas meddelade i 1935 års
gällande prästerliga avlöningsreglemente för prövningen av befattningshavares
rätt till ålderstillägg. Ej heller dessa bestämmelser kunna dock, om
sambandet med familjepensionsregleringen för statens civila befattningshavare
skall i erforderlig utsträckning upprätthållas, oförändrade komma
till tillämpning. På denna punkt hava de sakkunniga fördenskull i sitt förslag
mera följt den reglering, som enligt civila tjänstepensionsreglementet
är i förevarande hänseende gällande. De mindre jämkningar av bestämmelserna
i sistnämnda reglemente, som härvid företagits, hava betingats därav,
att någon full motsvarighet till den semesterrätt, sorn är statstjänstemännen
tillförsäkrad, icke förekommer för prästerna, samt att den stora massan
av extra ordinarie präster icke, överhuvudtaget, kommer i åtnjutande
av tjänstledighet i övlig mening.

Departe mentschefen.

Kungl. Majlis ''proposition Nr 219.

2 morn.

De sakkunniga: Reglementsförslaget upptager under förevarande moment
en bestämmelse om tillgodoräknande för tjänstårsberäkning — efter
prövning i särskild ordning — jämväl av tid, varunder befattningshavaren
varit i utövning av viss annan verksamhet än sådan tjänstgöring, som
omedelbart medför rätt till tjänstårsberäkning. En motsvarande bestämmelse
finnes intagen i civila tjänstepensionsreglementet. Enligt de sakkunnigas
förslag (1 § 3 mom.) skall, såsom förut berörts, familjepensionsrätt
för extra ordinarie präst såsom regel inträda först då denne fullgjort två
års adjunktstjänstgöring. Det torde vid tillämpningen av den nu omförmälda
bestämmelsen om tillgodoräknande efter speciell prövning av viss
särskild verksamhet för tjänstårsberäkning få anses ligga i sakens natur,
att till sådan verksamhet icke bör i något fall få räknas dylik av befattningshavaren
— före reglementets ikraftträdande för honom — fullgjord
adjunktstjänstgöring.

3 mom.

De sakkunniga: Det i första meningen i detta moment föreslagna förbudet
mot dubbelräkning av tjänstgöringstid vid tjänstårsberäkningen har
kunnat göras i viss mån mera kategoriskt än motsvarande stadgande i 3 §

3 mom. i civila tjänstepensionsreglementet, enär för prästernas del icke
ifrågakommer sådan halvtidstjänstgöring, som i senare delen av sistnämnda
stadgande främst åsyftas.

Stadgandet i sista meningen i momentet avser närmast det fall, att präst
vid tjänstekombination under andra förhållanden än i 1 § 4 mom. sägs
förvärvat familjepensionsrätt jämväl vid annan befattning än enligt familjepensionsreglementet
för prästerskapet. I den mån kalendertid, varunder
prästen tillika fullgjort prästerlig tjänstgöring, tillgodoräknas honom för
familjepensioneringen vid denna andra befattning, skall sådan tid icke därjämte
få tillgodoräknas honom för familjepensioneringen enligt detta
reglemente.

4 moni.

Enligt sakkunnigförslaget skall för befattningshavare, som vid sin död
kvarstod i tjänst eller åtnjöt emeritilön, familjepensionens s. k. grundbelopp
bestämmas i förhållande till det antal tjänstår, som erhålles, om de av befattningshavaren
intjänade tjänståren utökas med tid, som från dödsfallet
eller från tidpunkten för emeritilönens tillträdande må lia återstått till
pensionsåldern. I anslutning till gällande bestämmelser örn emeritiålder har
pensionsåldern av de sakkunniga föreslagits skola anses inträda vid utgången
av mars månad närmast efter det befattningshavaren, där han är
biskop eller annan ordinarie präst, fyllt 70 år samt, där han är extra ordinarie
präst, fyllt 60 år.

Med avseende å bestämmelsen i 1 mom. i denna paragraf angående avdrag
vid tjänstårsberäkning samt beträffande i 4 mom. föreslagen pensionsålder
för biskop och annan ordinarie präst ha i remissutlåtandena gjorts
följande erinringar.

Domkapitlet i Luleå: Den föreslagna regeln för tjänstårsberäkningen
kunde betraktas såsom skäligen oförmånlig för prästerna, jämfört med till

Kungl. Marits proposition Nr 219.

allmänna familjepensionsreglementet anslutna tjänstemän. Särskilt för de
äldre prästmännen syntes det betungande, att kortare ledighet för enskilda
angelägenheter under alla förhållanden skulle medföra avdrag vid tjänstårsberäkningen.

Statens pensionsanstalt: Bestämmelsen örn en pensionsålder av 70 år i
förening med därmed sammanhängande regler om beräkning av tjänstår
och s. k. utökningstid kunde verka föregripande på en blivande tjänstepensionsreglering,
vid vilken måhända en sänkning av avgångsåldem kunde
befinnas påkallad. I anledning härav och för att ej åt ifrågavarande präster
ge en i jämförelse med statstjänstemän allt för gynnsam ställning i fråga
om möjligheten att förvärva tjänstår syntes det lämpligt att vidtaga sådan
begränsning i reglerna örn tjänstårsberåkning och utökningstid, att tid efter
65 års ålder ej finge tagas i betraktande.

1938 års pensionssakkunniga hava samma uttalande med tillägg blott,
att den sålunda föreslagna begränsningen med avseende å tjänstårsberäkningen
och utökningstiden icke borde påverka tiden för pensionsavdrags
uttagande.

Domkapitlet i Uppsala: Kravet, att prästerna inklusive biskoparna skulle
för vinnande av en bättre familjepensionering avstå från sin hittillsvarande
rätt att såsom emeriti vara befriade från erläggande av pensionsavgift, vore
befogat.

Formuleringen i reglementsförslaget av bestämmelsen örn pensionsåldern
kunde tolkas, som om biskop vore skyldig kvarstå i tjänst till den 1 mars,
året efter det han fyllt 70 år. Hittills har biskop, i motsats till annan präst,
icke haft fixerad kalenderdag för sin emeritering. Det vore ur olika synpunkter
beklagligt, om denna tolkning vore avsedd. Biskoparna vore så få,
att de borde kunna få avgå efter sitt födelsedatum. En sträng likformighet
med övriga präster syntes på intet sätt påkallad.

Reglementsförslagets bestämmelser örn tjänstårsberäkning samt om för
familjepensioneringen gällande pensionsålder komma icke att påverka familj
epensionsr ätten för dem, som vid tiden för reglementets ikraftträdande
och prästänkekassans upphörande äro delägare i kassan och vid sin död
kvarstå i tjänst eller åtnjuta emeritilön. Enligt den preliminära överenskommelsen
örn änkekassans övertagande äro nämligen dessa delägare tillförsäkrade
hel familjepensionsrätt oberoende av tjänstårens antal.

Utformningen av bestämmelserna i 10 § 1 mom. i reglementsförslaget örn
tjänstårsberäkningen har delvis påverkats av att för prästerna för närvarande
ej förefinnes någon semesterrätt i vanlig mening. I enlighet härmed
ha sålunda ordinarie präster och med dem likställda i stadgandet medgivits
avdragsfrihet för 30 dagar om året vid tjänstledighet för, exempelvis, enskilda
angelägenheter, medan civilstatstjänstemän härför blott åtnjuta 14
dagar fria. Den reglering i angivna hänseende, som här föreslagits för prästerna,
kan måhända sägas vara försiktig men är icke oförmånlig för dem.
I avvaktan på en blivande översyn av prästernas löne- och anställningsförhållanden,
vilken torde böra omfatta jämväl semesterfrågan, anser jag bestämmelsen
i fråga tillsvidare väl försvarlig.

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 219.

Då den av de sakkunniga i 4 mom. av samma paragraf gjorda bestämningen
av begreppet pensionsålder i familjepensionshänseende anknyter till
de stadganden om emeritiålder, som för närvarande för vederbörande präster
normalt gälla, kan denna bestämning i och för sig synas motiverad.
Det i ett par av de angivna remissutlåtandena gjorda påpekandet, att en
blivande tjänstepensionsreglering därigenom kunde föregripas, visar dock
att en viss försiktighet vid bestämmandet bör vara tillrådlig. Då, såsom jag
redan berört, en sänkning av pensionsåldern enligt familj epensionsreglementet
för biskopar och övriga ordinarie präster till 65 år icke skulle komma
att påverka familjepensionsrätten för de nuvarande kassadelägarna,
anser jag mig böra biträda yrkandet om sådan ändring.

Enär vid dylik jämkning av i familjepensionsreglementet angiven pensionsålder
dennas anknytning till gällande emeritiålder i det väsentliga
skulle upphöra, synes mig lämpligt — främst för erhållande av bättre anpassning
av stadgandet till motsvarande bestämmelse i civila tjänstepensionsreglementet
— att den i reglementsförslaget utsatta dagen för pensionsålderns
inträdande för samtliga präster ändras från den sista mars till utgången
av den månad, varunder pensionsåldern uppnås. Därmed tillgodoses
även det av domkapitlet i Uppsala i detta hänseende beträffande biskoparna
uttalade önskemålet. 11 12

11 §.

Stadgandena i förevarande paragraf motsvara, sakligt sett, vad i 4 §
i allmänna familjepensionsreglementet stadgas.

De sakkunniga: Den föreslagna tilläggsbestämmelsen i andra stycket
av 2 mom. avser att för särskilt fall reglera tillämpligheten av stadgandet
i första stycket beträffande sådana präster, för vilka 1910 års emeritilönelag
för präster icke är gällande (vissa militärpräster, utlandskyrkoherdarna
m. fl.).

Vad de sakkunniga här föreslagit, finner jag väl motiverat.

12 §.

De sakkunniga: Beträffande anställningsförhållandena för de extra ordinarie
präster, som enligt 1 § 1 mom. i de sakkunnigas förslag skulle falla
under reglementets tillämpningsområde, bör beaktas, att ifrågavarande
prästers anställning såtillvida till sin natur skiljer sig från extra ordinarie
anställning inom den civila statsförvaltningen, som de prästerliga extra
ordinarie befattningshavarna icke äro på samma sätt som de extra ornarie
civilstatstjänstemännen säkerställda för — ofrivilliga —- avbrott i
tjänstgöringen. Visserligen tillämpas vid rekryteringen av det extra ordinarie
prästerskapet alltjämt den grundsatsen, att sådana befattningshavare
icke antagas till tjänstgöring inom stiften till större antal än att de
kunna beräknas erhålla stadigvarande sysselsättning såsom adjunkter.
Fall kunna dock givetvis tänkas uppkomma, då en extra ordinarie präst,
när tiden för ett visst förordnande för honom gått till ända, utan sitt eget

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219. 93

förvållande kan bliva nödsakad att underkasta sig någon kortvarigare
väntetid, innan nytt förordnande kan beredas honom.

Det kan tydligen icke anses tillfredsställande, att de efterlevande till
en extra ordinarie präst, som avlede under tiden för ett dylikt tillfälligt
avbrott i sin enligt det föreliggande förslaget familjepensionsreglerade
anställning, skulle komma i en annan och sämre ställning än om dödsfallet
inträffat under tjänstgöringen i denna anställning. Med bestämmelsen
i förevarande paragraf ha de sakkunniga avsett att undvika en dylik
ojämnhet i reglementets tillämpning. De sakkunniga få erinra om, att en
i vissa avseenden likartad reglering finnes upptagen i familjepensionsreglementena
för arbetare (4 § 5 mom.) samt för folkskollärare m. fl. (14 §).

Det har synts de sakkunniga, som om den tidsfrist efter senaste anställning,
inom vilken dödsfallet skall hava inträffat, för att den i paragrafen
upptagna regeln skall bli tillämplig, med hänsyn till tjänstgöringsförhållandena
för de extra ordinarie prästerna skäligen kunde fixeras till
tre månader.

Av bestämmelsens avfattning torde framgå, att med »sista anställning»,
varifrån tidsfristen i fråga skall räknas, i förekommande fall även förstås
sådan, med verklig anställningstid jämställd tid, som i andra stycket av
1 § 1 mom. i reglementet avses. De sakkunniga ha därjämte utgått ifrån,
att den enligt nu ifrågavarande stadgande medgivna förlängningen av anställningstiden
bör — såsom ock av innehållet i stadgandet framgår —
få liksom ovan omnämnda i 1 § 1 mom. avsedda tid räknas den extra
ordinarie prästen till godo såsom tjänstår.

Domkapitlet i Härnösand: Enligt förslaget komme efterlevande efter
extra ordinarie präst, som avlede sedan en tid av tre månader förflutit
efter det hans sista förordnande upphört, icke att erhålla pension. Denna
gentemot extra ordinarie präster ganska hårda bestämmelse borde enligt
domkapitlets mening ändras åtminstone såtillvida, att om dödsfallet vore
föranlett av sjukdom, som uppstått, innan tre månader förflutit sedan den
avlidnes senaste förordnande upphört, pensionsrätten för de efterlevande
skulle vara behållen.

Domkapitlet i Luleå: Såvitt domkapitlet rätt fattat bestämmelserna örn
extra ordinarie prästs familjepensionsrätt, skulle stifts- och kontraktsadjunkternas
samt pastoratsadjunkternas »medlemskap i kassan» upphöra,
då de åtnjöte ledighet för enskilda angelägenheter. Ifrågavarande
präster, vilka kunde förbli i sina förordnanden kanske ett tiotal år men
som formellt icke ägde rätt till ledighet vid sina anställningar, torde emellertid
överallt i riket erhålla viss ledighet. Det kunde nämligen icke förnekas,
att dessa prästmän, som ofta hade ett förslitande arbete, vöre i
behov av ledighet för vila och rekreation. Kunde det vid sådant förhållande
anses rättvist, att principen om tjänstgöring skulle i ifrågavarande
avseende uppehållas till sina yttersta konsekvenser? Under alla förhållanden
syntes allt tala för att frågan om rätt för det extra ordinarie prästerskapet
till semesterledighet skyndsammast upptoges till behandling.

Kammarkollegiet: Enligt familjepensionsreglementet för arbetare och
familjepensionsreglementet för folkskollärare m. fl. vore motsvarande tid
bestämd till nio månader. Anledning syntes knappast, föreligga att för de
extra ordinarie prästmännen stadga så kort tid som tre månader för pensionsrättens
giltighet efter anställningens upphörande. Tiden syntes böra
utsträckas till nio månader.

Departe mentschefen.

Kungl. May.ts proposition Nr 219.

De sakkunniga erinra i motiveringen till sitt förslag i denna paragraf om
att i två andra familjepensionsreglementen inginge en i vissa avseenden
likartad reglering av pensionsrätten efter anställnings upphörande men att
de ansett tidsfristen för pensionsrättens giltighet för de extra ordinarie prästerna
skäligen kunna, med hänsyn till dessas tjänstgöringsförhållanden, begränsas
till tre månader. Att märka är, att den motsvarande bestämmelsen
i reglementet för arbetarna framförallt åsyftade de s. k. säsongarbetarna,
vilka regelmässigt kunna ha relativt långa avbrott i sin tjänstgöring,
samt att bestämmelsen i reglementet för folkskollärarna närmast är
föranledd av de i samband med ferier uppkommande avbrotten, vilka, särskilt
örn läraren ej erhåller fortsatt anställning omedelbart från påföljande
termins början, ofta kunna bliva av längre varaktighet än tre månader.
För prästernas vidkommande har den föreslagna bestämmelsen närmast
tagit sikte på sådana kortare avbrott, som sporadiskt kunna förekomma,
antingen på grund av att förordnanden tillfälligtvis icke stå att
erhålla eller ock till följd av kortare tids tjänstgöring inom annat prästerligt
arbetsområde. Med hänsyn till här framhållna olikartade tjänsteförhållanden
finner jag den av de sakkunniga föreslagna tidsfristen för extra
ordinarie präst väl avvägd och anser jag mig fördenskull böra tillstyrka
förslaget i denna del oförändrat.

I anledning av vad domkapitlen i Härnösand och Luleå anfört, vill jag
erinra örn att den extra ordinarie prästens familj epensionsrätt merendels
icke helt upphör under även ett längre avbrott i tjänstgöringen eller med
tjänstgöringens fullständiga avbrytande. I regel bevarar sådan präst, därest
han kan räkna minst fem tjänstår, i allt fall rätt till viss avkortad
familjepension. Den i förevarande paragraf upptagna bestämmelsen är
emellertid tillkommen just för att till någon del för dessa präster undanröja
de i följd av deras säregna, i viss mån lösliga tjänsteförhållanden
uppstående olägenheterna med avseende å möjligheterna till familjepensionsrättens
bevarande oavkortad. Vad särskilt beträffar inträffande sjukdoms
inverkan på den extra ordinarie prästens familjepensionsrätt förtjänar
även uppmärksammas, att sådan präst jämlikt bestämmelserna i 1 §
1 mom. andra stycket i reglementsförslaget skulle vid sjukledighet få familjepensionsrätten
bevarad oavkortad under två hela år och därefter enligt
bestämmelsen i 12 § under ytterligare tre månader.

13 §.

Regleringen i denna paragraf följer i det hela den motsvarande regleringen
i allmänna familjepensionsreglementet.

De sakkunniga: I sakligt hänseende överensstämma bestämmelserna i
5 mom. med däremot svarande bestämmelser i allmänna familjepensionsreglementet
men ha, för att underlätta läsningen, erhållit en något änd -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

rad uppställning. Ett tillägg till regleringen på ifrågavarande punkt har
dock befunnits erforderlig, nämligen beträffande pensionstagare (änka),
som äger uppbära avkastning från ett av enskild donerat prästänkesäte,
från en fond, som härrör från en dylik fastighet, eller från annan fonderad
penningtillgång, som genom donation av enskild knutits till viss prästerlig
tjänst.

De sakkunniga ha funnit det med vedertagna principer på familjepensionsområdet
mest överensstämmande, att för familjepensionens bestämmande
annan hänsyn till en dylik avkomsträtt icke tages än att pensionen
minskas med den rörliga pensionsdelen jämte så stor del av etthundratjugo
kronor, som den i pensionsbeloppet ingående fasta pensionsdelen utgör
av familjepensionsunderlaget. För skäligheten av en dylik reglering
måste dock förutsättas, att det årliga värdet av avkastningen av de donerade
förmånerna är lika med eller större än det belopp, varmed pensionen,
enligt vad här sagts, skulle komma att reduceras. Fall torde emellertid
kunna förekomma, där berörda värde är lägre eller åtminstone måste bedömas
såsom för framtiden osäkrare än den från det allmännas sida tillskjutna
pensionsdelen. I den av de sakkunniga föreslagna tilläggsbestämmelsen
har för dylikt fall befattningshavaren uttryckligen tillerkänts befogenhet
att för sina efterlevande avstå från avkomsträtten till prästänkesätet,
men även dennes änka berättigats att inom viss tid efter familj
epensionens tillträdande själv frånsäga sig sagda rätt.

Kammarkollegiet: Samma uttryckssätt syntes i 5 mom d) böra användas
som i 3 § »avkastning av prästänkesäte och därav härf luten fond».
Det syntes tvivelaktigt, om befattningshavare ägde befogenhet att för
sin hustru avstå från förmånen av prästänkesäte. Likaså vore det osäkert,
om en prästs maka kunde under hans livstid avstå från förmånen.
Det syntes böra uppmärksammas, att det kunde inträffa, att prästänkas
rätt till avkomsten av prästänkesäte kunde vara beroende av
succession efter andra, tidigare berättigade prästänkor. Minskningen i
pensionen syntes ej böra göras beroende av den rätt prästänkan tillförsäkrats
utan av att hon verkligen kommit i åtnjutande av prästänkesätets
avkomst. Samtidigt syntes valrätt böra medgivas intill den tidpunkt, då
avkastningen av prästänkesätet skulle tillträdas; och avsägelse av avkomsten
av prästänkesätet mot åtnjutande av oavkortad pension borde
kunna ske intill denna tidpunkt. Framhållas borde även, att frånskild
hustru kunde äga rätt till familjepension men däremot torde vara utesluten
från andel i avkastningen av prästänkesäte. Någon valrätt erfordrades fördenskull
icke för frånskild hustru, men däremot borde tillses, att hon icke
komme i sämre ställning genom att änka tillträdde prästänkesäte. I * 3

I förevarande paragraf avses med fond icke blott av prästänkesäte här fluten

utan även särskilt donerad sådan. Då på annat sätt — än genom
donation av enskild — för prästänka anslagen fond för närvarande icke
förekommer och icke kan tänkas uppkomma, har däremot föreskriften i

3 § kunnat begränsas till att avse allenast av änkesätet härfluten fond.

Som den i bestämmelsen i momentet åsyftade avsägelsen från änkas
sida endast komme att gälla henne själv och den rätt till 120-kronorsbidrag
och rörlig del av familjepension, som kunde tillkomma henne, kan

Departe mentschefen.

Kungl. Marits proposition Nr 219.

ej hinder möta, att hon redan under sin makes livstid — örn förhållandena
skulle kunna föranleda därtill — för sin del avsäger sig ifrågavarande pensionsförmåner.
Likaså kan avsägelsen från hennes sida naturligtvis icke
på minsta vis inverka på hennes eventuellt förekommande medpensionärers,
t. ex. frånskild hustrus, pensionsrättigheter.

Med hänsyn till syftet med den föreslagna regleringen kan tydligen icke,
på sätt kammarkollegiet för visst fall ifrågasatt, få anstå någon längre
tid med avgörandet, huruvida änkan skall behålla här avsedd oavkortad
familjepension. Det bör ju icke heller möta några större svårigheter för
henne att under det första året efter makens frånfälle avgöra, huruvida de
samlade familjepensionsförmånerna av 120 kronor för år jämte förhöjning
genom den rörliga familjepensionsdelen, bedömda för hennes återstående
sannolika livstid, uppväga det beräkneliga värdet för samma tid
av avkomsten av ett prästänkesäte, även örn förhållandena äro sådana,
att hon först framdeles skulle äga konuna i åtnjutande av avkomsten i
fråga.

I enlighet med vad jag här framhållit, anser jag icke anledning föreligga
att vidtaga ändring i eller komplettering av vad de sakkunniga i denna del
föreslagit.

14 §.

De sakkunniga: I fråga om bestämmelserna under 1 mom. i förevarande
paragraf må erinras om, att jämlikt 5 § 2 mom. i gällande reglemente för
prästerskapets avlöning vid kyrkoherde-, komministers- och kyrkoadjunkt
jänster samt för emeriti bestämda löneförmåner utgå intill slutet
av den månad, varunder befattningshavaren, respektive f. d. befattningshavaren
avlidit eller rätten till löneförmånerna eljest upphör. För annan
i avlöningsreglementet avsedd adjunkt utgå däremot löneförmånerna blott
till och med dagen för anställningens upphörande. Med hänsyn därtill hava
bestämmelserna om familjepensionens utgående här måst givas ett i någon
män avvikande innehåll till vad i allmänna familjepensionsreglementet
stadgats. Omnämnda förhållande har delvis även motiverat den ändrade
avfattningen i momentets andra stycke rörande familjepension till
barn, fött efter faderns död.

Till stöd för i 2 mom. föreslagen bestämmelse om statskontorets befattning
med pensionsutbetalningar åberopas vad som anföres under 15 §. 15

15 §.

De sakkunniga: Enligt 1910 års lag om emeritilöner för präster är prövningen
av fråga örn tilldelande av sådan lön (tjänstepension) förbehållen
Kungl. Maj:t. Varje anledning torde dock saknas att betunga Kungl. Majit
med prövningen i första hand även av frågor om familjepension till efterlevande
efter präster, varå det föreslagna nya prästerliga familjepensionsreglementet
avses skola bliva tillämpligt. För den uppgift, det här gäller,
torde väl knappast annan myndighet böra komma i fråga än antingen
statens pensionsanstalt eller statskontoret. Valet mellan dessa två organ
torde vara ett rent lämplighetsspörsmål. Till stöd för ett hänläggande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

av prövningsrätten i förevarande ärenden till statens pensionsanstalt skulle
måhända kunna särskilt åberopas det förhållandet, att denna anstalt ombesörjer
motsvarande uppgift för efterlevande till lärarpersonalen vid
folkskoleväsendet, vilken personal, såsom förut framhållits, intager en med
prästerskapets i betydelsefulla hänseenden likartad offentligrättslig ställning.
De övervägande praktiska skälen torde dock tala för, att här ifrågavarande
uppgift anförtros åt statskontoret. Att beakta är nämligen, att
kyrkofonden, varur de enligt reglementsförslaget utgående familjepensionerna
skulle komma att bestridas, förvaltas av nämnda ämbetsverk, vilket
också för närvarande verkställer utbetalningen från berörda fond av
de prästerliga tjänstepensionerna. Vidare bör uppmärksammas, att statskontoret
enligt gällande bestämmelser omedelbart omhänderhar alla ifrågakommande
kontantlikvider mellan kyrkofonden och pastoraten. Då här
förevarande präster skulle hava att vidkännas avgift för sin familjepensionering
genom avdrag å dem tillkommande lön eller arvode och detta
avdrag för ordinarie församlingspräster och kyrkoadjunkter i så fall torde
böra ske genom avgiftsbeloppets innehållande vid utbetalningen inom
pastoraten av de avlöningsposter, vilkas gäldande ankomma å dessa menigheter,
ligger ock i sakens natur, att de nämnda, årligen skeende likviderna
mellan kyrkofonden och pastoraten måste komma att inbegripa
jämväl redovisningen till fonden av sålunda innehållen familjepensionsavgift.
Slutligen må erinras om, att statskontoret är den myndighet, som
jämlikt allmänna familjepensionsreglementet för varje fall — med undantag
för de affärsdrivande verkens personal — prövar och avgör fråga om
rätt till familjepension.

16 §.

Denna paragraf innehåller föreskrift om att ur tjänst avgången befattningshavare
skall — där lian så begär — äga utfå bevis beträffande sin
familj epensionsrätt.

Såväl statskontoret som statens pensionsanstalt förklara sig icke hava
något att erinra emot, att bestyret med pensioneringen enligt det nya familjepensionsreglementet
och enligt de i träffad överenskommelse med
prästänkekassan inrymda bestämmelserna uppdrages åt statskontoret. I
fråga örn de arbetsuppgifter, som därvid skulle ankomma på ämbetsverket,
framhåller statskontoret följande:

Då statskontoret i samband med allmänna familjepensionsreglementets
ikraftträdande den 1 juli 1937 övertog arbetsuppgifter, som tidigare handhafts
av civilstatens änke- och pupillkassa, arméns och marinens familjepensionskassor
samt tullstatens enskilda pensionsinrättning förutsattes, att
dessa arbetsuppgifter icke skulle komma att omfatta kassornas samtliga
bestyr med familjepensioneringen. Med hänsyn till det nya sätt, varpå befattningshavarnas
bidrag till pensioneringen bomme att uttagas — pensionsavdragen
— ansåges nämligen behov ej föreligga att bibehålla den
centrala registrering av till pensioneringen anslutna befattningshavare, som
ägt rum inom respektive kassor, liksom ej heller där förekommande beräkning
och debitering av avgifter samt kontroll i fråga örn avgiftsbetalningens

Bihang till riksdagens protokoll 1(J\1. 1 sami. Nr 219. 7

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 219.

fullgörande. På statskontoret överflyttades därför huvudsakligen — förutom
förvaltningen av kassornas fondtillgångar — prövningen av frågor om rätt
till familjepension samt utbetalningen av pensionerna jämte därå belöpande
tilläggsförmåner. Personalorganisationen å statskontorets pensionsbyrå
utbyggdes också under här angivna förutsättningar.

De sakkunniga hade i betänkandet icke närmare angivit, huru redovisningen
av de prästerliga befattningshavarnas bidrag till familj epensioneringen
skulle komma att ske. Såvitt statskontoret kunde finna, vore härvid
två alternativ att välja på, nämligen att dessa bidrag — vare sig de utgjorde
pensionsavdrag enligt det nya reglementet eller avgifter enligt prästänkekassans
jämlikt överenskommelsen för vissa fall alltjämt gällande reglemente
— antingen innehölles av pastoraten i samband med löneutbetalningen
och därefter redovisades till kyrkofonden i samband med den medelsreglering,
som skedde mellan pastoraten och fonden, eller ock innehölles av
stiftsnämnderna å de dyrtidstilläggsförmåner, som stiftsnämnderna hade
att för kyrkofondens räkning till prästerna utbetala. I båda fallen borde
det ankomma på stiftsnämnderna att svara för bidragens behöriga redovisning
till kyrkofonden. Någon svårighet för stiftsnämnderna eller pastoraten
att avgöra vilka bidragsbelopp, som i vart fall skulle ifrågakomma,
behövde icke föreligga, då bidragen — såsom vanligen bleve förhållandet
—- utgjordes av de i det nya familjepensionsreglementet för respektive lönegrupper
fastställda pensionsavdragen. I de fall avgifter skulle innehållas
enligt prästänkekassans reglemente, borde det däremot ankomma på statskontoret
att på förhand tillhandahålla stiftsnämnderna erforderliga uppgifter
örn vilka befattningshavare detta gällde och storleken av förekommande
avgifter. Vid valet mellan dessa båda alternativ i fråga om redovisningen
till kyrkofonden av befattningshavarnas bidrag till pensioneringen
funne sig statskontoret böra förorda det senare alternativet såsom
innebärande den mest praktiska och ur kontrollsynpunkt mest lämpliga
lösningen.

Vilket av nämnda båda redovisningssätt, som än valdes, utginge statskontoret
från att ämbetsverket icke heller nu, när det gällde övertagandet
av den prästerliga familjepensioneringen, skulle åläggas att ingående övervaka
fullgörandet av de enskilda befattningshavarnas bidrag till pensioneringen.
— Det borde dock framhållas, att ämbetsverket numera ansett sig
böra utöva en viss kontroll beträffande myndigheternas redovisningar av
befattningshavarnas enligt äldre reglementsbestämmelser utgående avgifter.
— Statskontorets arbetsuppgifter skulle alltså även i fråga om prästernas
pensionering huvudsakligen inskränkas till att omfatta, förutom förvaltningen
av prästänkekassans till kyrkofonden överlämnade fondtillgångar,
prövning av frågan om rätt till familjepension samt utbetalning av pensioner
jämte tilläggsförmåner. Med denna utgångspunkt behövdes enligt
statskontorets mening endast en mindre förstärkning av arbetskrafterna å
pensionsbyråns expeditionsavdelning. Under erinran, att någon förstärkning
av nämnda byrås personal icke ifrågakommit i samband med statskontorets
övertagande av universitetskassornas och lotsverkets enskilda
pensionskassas verksamhet, funne sig statskontoret här böra föreslå, att
nämnda personal utökades med två tjänster, en revisorstjänst i 21 lönegraden,
avsedd till biträde åt förste revisorn å byrån, vilkens arbetsbörda
redan nu behövde lättas, samt en kvinnlig biträdestjänst i 4 lönegraden.
Statskontoret förutsatte, att till dessa befattningar skulle kunna överflyttas

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

personal från kassan, samt att kassans personal i övrigt skulle, om så
visade sig erforderligt, stå till ämbetsverkets förfogande vid fullgörandet
av vissa engångsarbeten, som givetvis förekomme vid tidpunkten för övertagandet
av kassan.

Kammarkollegiet: Enligt allmänna familjepensionsreglementet erhölle
alla, som avginge ur tjänst, bevis över dem tillkommande rätt till familjepension.
En sådan regel vore lämplig även för den nya prästerliga familjepensioneringen.
Beviset borde utställas av statskontoret.

I enlighet med vad av de sakkunniga föreslagits och av såväl statskontoret
som statens pensionsanstalt biträtts, finner jag det ändamålsenligast,
att åt statskontoret uppdrages att handlägga de för prästerna i
allmänhet ifrågakommande familjepensionsfrågorna.

Då de av kammarkollegiet omnämnda bevisen örn rätt till familjepension
synas sakna större praktisk betydelse och då någon bestämmelse, över
huvud taget, om utfärdande av sådant bevis ej föreslagits i 1938 års pensionssakkunnigas
den 14 mars 1941 avgivna betänkande med förslag till
allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen (statens offentliga utredningar
1941:10), finner jag ej anledning tillstyrka kammarkollegiets yrkande
örn ändring i förevarande hänseende.

Ej heller mot övriga i 14—16 §§ i reglementsförslaget intagna bestämmelser
finner jag skäl till erinran.

Beträffande den framtida redovisningen av prästernas familjepensionsavdrag
eller -avgifter bör den närmare regleringen ske i administrativ väg.
Jag har för avsikt att sedermera framlägga förslag härom.

Vad statskontoret anfört rörande eventuell förstärkning av sina arbetskrafter
i och för familjepensionsärendenas handläggning, torde böra upptagas
till prövning först sedan prästänkekassans avveckling kommit till
stånd och man därvid fått tillfälle att överblicka, i vilken omfattning denna
kassas klientel övergått å det nya »allmänna» reglementet eller kvarstår
å de äldre familjepensionsbestämmelserna. 17

17 §.

I enlighet med vad jag i det föregående vid frågan om den nya familjepensioneringens
omfattning uttalat, har jag ansett, att till svenska kyrkan
hörande präst, som överginge från en i 1 § i familjepensionsreglementet
avsedd befattning till anställning i någon av de utländska församlingarna
i Stockholm och Göteborg, skäligen borde få bli bibehållen vid sin familjepensionsrätt
enligt reglementet. Härför erforderligt stadgande i reglementet
torde, i likhet med vad i allmänna familjepensionsreglementet för motsvarande
fall skett, böra såsom särskild tillämplighetsbestämmelse införas
i reglementets sista kapitel, förslagsvis såsom 17 §. Förslagets nuvarande
17, 18 och 19 §§ torde för så fall böra erhålla nummerbeteckningarna 18,

Departe mentschefen -

100

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr £19.

19 och 20 och kapitelrubriken ändras till förslagsvis »särskilda bestämmelser».
I nu angivet syfte utarbetat förslag till stadgande är av följande
lydelse:

Övergår befattningshavare, å vilken reglementet äger tillämpning, från
i 1 § 1 mom. avsedd befattning till prästerlig befattning i finska eller
tyska församlingen i Stockholm eller tyska församlingen i Göteborg,
må reglementet å befattningshavaren även under sådan hans anställning
äga tillämpning, såframt hos statskontoret inom en månad från det befattningshavaren
tillträder den nya anställningen göres anmälan dels av befattningshavaren,
att han önskar fortfarande vara underkastad bestämmelserna
i detta reglemente, dels av den församling, i vars tjänst han inträder,
att församlingen förbinder sig att för den tid, befattningshavaren
kvarstår i församlingens tjänst, till statskontoret, på sätt av Kungl. Majit
föreskrives, inbetala vad befattningshavaren för så fall skall hava att vidkännas
i familjepensionsavdrag. Skall reglementet fortfarande å sådan befattningshavare
tillämpas, anses därvid som om han alltjämt vore innehavare
av den i 1 § avsedda befattning, han senast innehaft.

Av hänvisningarna i stadgandet till 1 § i reglementet framgår, att stadgandet
har tillämpning allenast på i tjänst varande, till svenska kyrkan
hörande präst. Enligt lydelsen i övrigt skulle stadgandet komma att äga
fortsatt giltighet för sådan präst, även för det fall att han, sedan han en
gång inträtt i tjänst hos en av de ifrågavarande församlingarna, därifrån
överginge omedelbart till annan prästerlig tjänst i samma församling eller
i någon av de båda andra församlingarna. Av stadgandet i sista punkten
av paragrafen, att vid reglementets tillämpning skall anses, som örn befattningshavaren
alltjämt innehade i 1 § avsedd, av honom senast innehavd
befattning, följer bland annat, att för innehavare av sistnämnda befattning
i reglementet bestämt familjepensionsunderlag, respektive familjepensionsavdrag
skall gälla oförändrat för befattningshavaren under hela
den tid, han utan avbrott innehar prästanställning i de här avsedda utländska
församlingarna. Likaså skall han under sådan tjänstgöring äga
räkna tjänstår såsom örn han hela tiden innehaft sin ursprungliga befattning.
De i detta hänseende erforderliga uppgifterna rörande befattningshavarens
tjänstgöringsförhållanden (tjänstledighet m. m.) böra givetvis
tillhandahållas av vederbörande församling, där han tjänstgör. 18

18 § (17 §).

De sakkunniga: Då pensionsförmånerna, i enlighet med de sakkunnigas
förslag, förutsättas skola utgå ur kyrkofonden, följer av i ämnet för närvarande
gällande bestämmelser [lagen om regeringsrätt 1 § 4:o), jämfört
med stadgandena i kungörelsen den 12 december 1924, nr 528, 1 § 1 inom.],
att besvär över statskontorets beslut i fråga, som avses i reglementsförslaget,
skulle komma att tillhöra regeringsrättens upptagande och avgörande.
Någon anledning till ändring i vad sålunda finnes stadgat torde icke
föreligga. Med hänsyn till den prästerliga familjepensioneringens nära sam -

101

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

band med de speciella inom kyrkoväsende! bestående organisatoriska förhållandena
i övrigt torde övervägande lämplighetsskäl tala för, att handläggningen
av här ifrågakommande besvärsmål skall tillkomma ecklesiastikdepartementet.

19 § (18 §).

Paragrafen innehåller föreskrift örn skyldighet för befattningshavare, å
vilken reglementet erhåller tillämpning, att vara underkastad ändringar i
familjepensioneringsbestämmelserna.

Kammarkollegiet: Prästerskapet borde icke underkastas strängare regler
än statstjänstemännen. Det syntes ej ens kunna ifrågasättas att i reglementet
göra förbehåll för de förändringar, som kunde föranledas av en ny
allmän lönereglering för prästerskapet, då även i detta fall en sänkning i
familjepensionerna icke torde kunna inträda för de befattningshavare, vilka
redan förvärvat rätt enligt reglementet.

På sätt jag redan tidigare haft anledning framhålla, måste den nu föreslagna
familjepensionsregleringen för prästerskapet betraktas i viss mån
såsom ett provisorium. Jag finner fördenskull en bestämmelse av här föreslagen
innebörd sakligt påkallad och gentemot prästerna ej obillig.

Utöver de jämkningar, jag härförut under de särskilda paragraferna i
reglementsförslaget närmare berört, har jag i förslaget allenast funnit mig
böra vidtaga några rent redaktionella ändringar.

Överenskommelsen örn statens övertagande av prästänkekassans
verksamhet jämte särskilda pensionsförbättringar.

De sakkunniga framhålla, att de, såsom redan förut berörts, i sitt förslag
till villkor för statens övertagande av prästerskapets änke- och pupillkassa
och dess verksamhet sökt så nära som möjligt anknyta till de principer,
som följts vid de under de senaste åren träffade överenskommelserna om
statens övertagande av familjepensionskassor för civilstatstjänstemännen
med flera. Vid redogörelsen för detta sitt förslag ha de sakkunniga hänvisat
till, bland annat en av prästänkekassans konsulent, fil. doktorn Fredrik
Esscher på de sakkunnigas initiativ verkställd utredning rörande kassans
ställning samt en av de sakkunnigas sekreterare, förste aktuarien Bertil
Kjellén utarbetad promemoria angående den ekonomiska innebörden av
med prästänkekassan träffad överenskommelse m. m., vilka handlingar funnes
bilagda de sakkunnigas betänkande och nu torde få såsom särskilda
bilagor fogas vid dagens statsrådsprotokoll över detta ärende (bil. VI,
respektive VII). De sakkunniga anföra i samma fråga till en början följande.

Departe mentschefen.

102

Kungl. Majlis ''proposition Nr 819.

Verkställda försäkringstekniska
utredningar.

Såsom en utgångspunkt vid den tidigare företagna centraliseringen av
de statsanställdas familjepensionering har gällt, att även de av staten övertagna
familjepensionskassornas dåvarande delägare såvitt möjligt borde
erhålla de i allmänna familj epensionsreglementet bestämda pensionsförmånerna.
Utredningsarbetet inriktades därför till en början på frågan,
vilka förmåner staten kunde beräknas bereda dessa delägare utan kostnad
för statsverket, därest kassornas tillgångar, inberäknat rätten att av delägarna
uppbära de i vederbörande kassareglementen bestämda avgifterna,
överlätos på statsverket. För utrönande härav verkställdes beträffande
kassorna försäkringstekniska undersökningar, och resultaten av dessa sammanställdes
i balansräkningar, i huvudsak uppställda sålunda, att såsom
tillgångar upptogos kassornas kapitalbehållning jämte kapitalvärdet av
återstående avgifter, medan såsom skuld upptogs kapitalvärdet av kassans
dåvarande förpliktelser mot såväl i tjänst varande och med pension
avgångna delägare som pensionärer. Vid beräkningarna tillämpades icke
s. k. betryggande grunder eller, med andra ord, grunder med sådana säkerhetsmarginaler,
att man vid ett normalt förlopp av verksamheten skulle
hava att vänta sig överskott, utan i stället valdes s. k. självkostnadsgrunder,
vilka, i följd av att bestämda säkerhetsmarginaler saknades, inneburo, att
— såvitt på förhand kunde bedömas — vinster och förluster på verksamheten
voro ungefär lika sannolika. Vid beräkningarna förutsattes, att kassornas
kapital skulle komma att lämna en avkastning av 4 %, och värderingen
. av kassornas tillgångar skedde efter en effektiv ränta av samma
procent; i fråga örn fastigheter företogos särskilda värderingar. Med utgångspunkt
från de överskott, som balansräkningarna utvisade, beräknades
för respektive kassor den procentuella förhöjning, som kassapensionerna
kunde undergå, och de sålunda förhöjda beloppen utgjorde vad staten
vid övertagandet av tillgångarna och rätten till avgifterna beräknades
kunna erbjuda kassans dåvarande delägare och pensionärer. De på detta
sätt beräknade beloppen Indes i princip till grund för fastställandet av
nya pensionsbelopp dels för de vid övertagandet redan förefintliga pensionärerna
och dels för efterlevande till delägare, som ej längre voro i tjänst
eller som valde att ej underkasta sig allmänna familjepensionsreglementets
bestämmelser. De i tjänst varande delägare åter, som övergingo på dessa
nya bestämmelser, fingo för sina efterlevande rätt till det nya familjepensionsreglementets
pensionsförmåner, dock med vissa övergångsbestämmelser,
vilka åt dessa bevarade några av de förmåner, som enligt de för kassorna
gällande reglementena varit tillerkända delägarna. Dessa övergångsbestämmelser
inneburo exempelvis befrielse från sådan minskning i pensionsförmånerna,
som familjepensionsreglementet föreskriver för det fall
att före pensionsåldern ej kunnat intjänas 30 tjänstår. I avgiftshänseende
blevo de nya reglerna gällande, där icke på grund av vederbörande kassas
ekonomiska ställning eller andra särskilda skäl viss avvikelse gjordes,
huvudsakligen innebärande ett bibehållande vid förutvarande avgiftsplikt.
I princip skulle kostnaden för här ifrågavarande delägares övergång å det
nya familjepensionsreglementet jämväl bestridas av kassans tillgångar. I ett
par fall, där kassans tillgångar voro mera betydande, reducerades emellertid
vid den slutliga regleringen — för vinnande av en viss enhetlighet inom

103

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr %19.

den för statens befattningshavare ordnade familjepensioneringen — pensionsförmånerna
för pensionärer och delägare, för vilka allmänna familjepensionsreglementet
icke blev gällande. Därvid uppkommet överskott i
kassans tillgångar fick av kassan särskilt disponeras. I andra fall åter, där
vederbörande kassas medel ej förslogo till täckning av samtliga övergångskostnader,
påtog sig statsverket merkostnaden.

Då man går att taga ställning till i vad mån dessa vid de tidigare överenskommelserna
om statens övertagande av familj epensionskassor för
statsanställda tillämpade huvudprinciper kunna följas jämväl i fråga om
prästerskapets änke- och pupillkassa, finner man, att denna kassa i sin
konstruktion företer vissa särdrag, som nödvändiggöra särskilda åtgärder.
De sakkunniga tänka härvid i främsta rummet därpå, att de från prästänkekassan
utgående pensionerna ej äro till sina belopp fixerade utan från
år till år växla med fondernas inkomster och med pensionärernas antal och
sammanlagda pensionsunderlag. Detta system med rörliga pensioner kan
givetvis ej bibehållas vid en familjepensionering för prästerna på grundval
av allmänna familjepensionsreglementets principer. Ej ens övergångsvis
med avseende å nuvarande delägare och pensionärer kan efter statens övertagande
av kassan ett sådant system lämpligen upprätthållas. Systemet
förutsätter nämligen en fortvaro av grund- och tillskottsfonderna samt
fortsatta tillskott till dessa enligt hittillsvarande grunder, vilket, även örn
det i praktiken kunde genomföras, dock skulle för flera tiotal år framåt i
högsta grad komplicera pensioneringens handhavande. Ett bibehållande av
nämnda system kan för övrigt icke i och för sig vara något önskemål utan
fastmer måste en omedelbar avveckling därav framstå såsom eftersträvansvärd.
Kassan har även själv genom ett år 1935 infört system med särskild
pensionsfyllnad sökt åstadkomma en viss fixering av pensionerna, om än
denna fixering på grund av kassans nuvarande konstruktion måst göras
temporär och begränsas att avse relativt korta tidsperioder och tillika bestämts
att gälla blott en — visserligen större — del av kassans klientel.
Fixeringen gällde första gången tiden den 1 maj 1935—31 december 1937,
således 2% år, och den avsåg därefter treårsperioden 1938—1940. Beslut
har numera av kassans fullmäktige fattats örn en sådan fixering av pensionerna
även för följande treårsperiod, innebärande därjämte en utvidgning
av rätten till omförmäld pensionsfyllnad ävensom av rätten till tilläggspension.
Detta beslut har dock ännu icke blivit av Kungl. Majit
stadfäst.

För erhållande av utgångspunkter för en bestående fixering av pensionsförmånerna
enligt kassareglementet hava de sakkunniga från prästänkekassan
införskaffat viss utredning i enlighet med särskilda av de sakkunniga
lämnade direktiv. Utredningen, som verkställts av kassans konsulent, fil.
doktorn Fredrik Esscher, har baserats på en år 1936 utförd ingående försäkringsteknisk
undersökning av kassan men har på vissa punkter kompletterats
med hänsyn till diirefter vunna erfarenheter av kassans verksamhet,
siirskilt i fråga örn uppskattningen av kassans blivande vakansårsinkomstcr,
vilken uppskattning numera kunnat göras mera preciserad.

Av utredningen framgår till en början, att pensionerna ur grund- och tillskottsfonderna,
under antagande av en genomsnittlig framtida ränteavkastning
av 3 %, kunna beräknas komma att variera på det sätt, som
av följande sammanställning framgår. Det ligger härvid i sakens natur,

104 Kungl. Maj:ts proposition Nr 4! 19.

att siffrorna måste betraktas såsom allt osäkrare, ju mera avlägsna tidpunkter
de avse.

Å r	Beräknad hel pensionslott ur grundfonden	Beräknad hel pen-sionslott ur tillskotts-fonden, i % av del-ägarens delaktighets-belopp i denna fond
1941...........	230 kronor	7.4 %
1946 ...........	200 .	6.8 »
1951...........	186 >	6.6 »
1956 ...........	178 »	6.5 »
1961...........	174 »	6.5 »
1966 ...........	173 »	6.6 »
1971...........	174 *	6.8 »
1976 ...........	176 »	7.0 »
1981...........	180 »	7.3 >
1986 ...........	185 »	7.7 »
1991...........	193 »	8.2 ■>
1996 ...........	202 »	8.8 »
2001 ...........	210 »	9.5 »

De anförda siffrorna torde få anses representera de pensionsbelopp, som
med angiven räntefot äro de mest sannolika, och de visa, att pensionsnivån
torde komma att befinna sig i sjunkande under de närmaste 20 åren samt
att den därefter väntas långsamt stiga och åter nå nuvarande läge för att
sedermera ytterligare stiga. Man har emellertid då kommit så långt fram
i tiden, att förutberäkningarna måste på grund av de många däri ingående
osäkra faktorerna karakteriseras såsom mycket osäkra. Förklaringen till
den först fallande och därefter stigande tendensen hos siffrorna är huvudsakligen
att söka däri, att antalet pensionsberättigade sjuka barn över 21
års ålder och ogifta döttrar över 55 års ålder först ökas men sedermera
efter hand minskas till följd av de begränsningar, som i fråga om sådana
efterlevandes pensionsrätt införts genom bestämmelserna i 1926 års kassareglemente.
Vad angår delägare, som äga delaktighet i kassan enligt 1874
års reglemente, förtjänar det särskilt understrykas, att nämnda efter hand
inträdande förbättring av pensionerna för dem väsentligen är föranledd av
de inskränkningar i pensionsrätten, som stadgats för befordrade och nytillkommande
delägare, vilka bliva underkastade 1926 års reglementsbestämmelser.
Denna förbättring skulle nämligen hava uteblivit eller åtminstone
blivit betydligt mindre, om 1926 års reglementsändringar ej genomförts.

Pension ur försäkringsfonden är enligt kassareglementet garanterad att
för hel pensionslott utgå med 7 % av delaktighetsbeloppet i denna fond.
Ur försäkringsfonden utgår vidare tilläggspension med fixt belopp, 60 kronor
för hel pensionslott, till vissa änkor och minderåriga barn, som eljest
icke äro berättigade till pension ur nämnda fond. Dessutom utgår sedan
den 1 maj 1935 till sådana änkor och minderåriga barn, vilka åtnjuta pen -

105

Kungl. Maj:ts proposition Nr £19.

sion eller tilläggspension ur försäkringsfonden, av vissa i denna fond uppkomna
överskottsmedel pcnsionsfyllnad, vilken för närvarande bestämmes
på sådant sätt, att ur grund- och tillskottsfonderna utgående pension jämte
pensionsfyllnad för hel pensionslott kommer att för helt år uppgå, beträffande
grundfonden till 300 kronor och beträffande tillskottsfonden till
8 % av delaktighetsbeloppet i denna fond. Det är att märka, att pensionsfyllnaden
— ehuru utgående ur försäkringsfonden — konstruerats såsom
tillägg till pensionerna ur grund- och tillskottsfonderna, men att densamma
ej får åtnjutas av de ur dessa fonder eljest pensionsberättigade sjuka barnen
över 21 år och ogifta döttrarna över 55 år. Det är vidare att märka,
att pensionsfyllnaden, då den ju utgår av medel ur försäkringsfonden, helt
bekostas av andra medel än dem, som tillflyta kassan enligt 1874 års
reglemente.

Såsom ett andra led i den verkställda utredningen rörande prästänkekassans
ställning har ingått en undersökning, syftande till att utröna, till
vilka belopp pensionerna från kassan borde kunna bestämmas, om kassan
skulle fortsätta sin verksamhet på grundval av hittills gällande bestämmelser
men pensionerna ur grund- och tillskottsfonderna — liksom redan
pensionerna ur försäkringsfonden — för framtiden skulle vara fasta.

Utredningen har givit till resultat, att kassapensionerna under nämnda
förutsättningar borde för hel pensionslott åt pensionärer med rätt till pensionsfyllnad
kunna fixeras på enahanda sätt, som av kassan för den senast
förflutna treårsperioden beslutats, eller följaktligen sålunda, att desamma
— med inräknande av pensionsfyllnaden — komme att utgöra ur grundfonden
300 kronor, ur tillskottsfonden 8 % av delaktighetsbeloppet i fonden
samt ur försäkringsfonden 7 % av delaktighetsbeloppet i denna fond.
Denna del av utredningen har verkställts i syfte att giva en föreställning
om storleken av de pensioner, som kassan i fortsatt egen regi skulle kunna
erbjuda vid en fixering av beloppen. Vid beräkningarna hava därför inlagts
säkerhetsmarginaler i enlighet med vad hittills inom kassan praktiserats.

Det tredje och sista ledet i den verkställda utredningen har haft till
mål att få fram siffror, som skulle kunna tagas till utgångspunkt för de
sakkunnigas förslag till den fixering av kassapensionerna, som vid statens
övertagande av kassan och dess verksamhet borde kunna erbjudas kassans
delägare och pensionärer. Med utredningen avsågs härvid att finna en
grundval för åstadkommande av fasta pensioner, som jämväl inkluderade
en förhöjning av pensionerna i förhållande till det överskott, som kassan
under vissa närmare angivna förutsättningar kunde anses uppvisa. De sakkunniga
hade därför i sina direktiv för denna del av utredningen anknutit
till de grundprinciper, som tillämpats vid motsvarande beräkningar i samband
med statens övertagande av familjepensionskassorna inom den civila
och militära statsförvaltningen. Beräkningarna hava alltså verkställts med
tillämpning av s. k. självkostnadsgrunder, d. v. s. utan inläggande av
säkerhetsmarginaler, och hava därjämte — liksom beräkningarna beträffande
de förenämnda kassorna — baserats på antagandet av en framtida
ränteavkastning av 4 % på kapitaltillgångarna. Det må här nämnas, att
kassans kapital beräknats under år 1939 hava varit räntebärande efter en
medelräntefot av 3 .G.i %.

Av denna utredning, vid vilken dock icke tagits hänsyn till förut omnämnt
beslut av kassans fullmäktige örn utvidgning av rätten till pensions -

106

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

fyllnad och tilläggspension,1 framgår, att kassapensionerna skulle kunna
fixeras på. följande sätt. Enligt ett fördelningsalternativ beträffande kassans
särskilda fonder beräknas vad som motsvarar lie! pensionslott komma
att för pensionärer med rätt till pensionsfyllnad utgöra ur grundfonden
444 kronor, ur tillskottsfonden 10 % av delaktighetsbeloppet i fonden samt
ur försäkringsfonden 9.1 % av delaktighetsbeloppet i denna fond. Enligt
ett andra och tredje alternativ, vilka ur kostnadssynpunkt beräknas vara
likvärdiga med det första, skulle hel pensionslott för samma pensionärer
i stället komma att uppgå till 420 kronor ur grundfonden och 10.4 % ur
tillskottsf onden, respektive 405 kronor ur den förra och 10.8 % ur den
senare fonden, medan pensionen ur försäkringsfonden enligt båda dessa
senare alternativ skulle bliva densamma som enligt det första alternativet,
eller alltså 9.1 % av delaktighetsbeloppet i denna fond. För pensionärer
utan rätt till pensionsfyllnad har motsvarande fixering av förmånerna för
hel pensionslott beräknats till 240 kronor ur grundfonden och 7.6 % av
delaktighetsbeloppet i tillskottsfonden. Beträffande pension, som ur tillskottsfonden
komme att utgå till sådant pensionsberättigat överårigt barn,
vars fader ägt delaktighet i försäkringsfonden, skulle dock iakttagas den
i kassareglementet stadgade begränsningen till — för halv pensionslott —
3 % av delaktighetsbeloppet.

I fråga örn de närmare detaljerna rörande beräkningarna hänvisas till
den åberopade utredningen.

Kassan har sedermera till komplettering av denna utredning till de sakkunniga
överlämnat en promemoria med uppgift å viss, till ett kapitaliserat
värde av 601,000 kronor beräknad besparing vid pensionsutbetalningarna
från kassan, vilket belopp icke i utredningen medräknats.

Rörande innehållet i den föreliggande överenskommelsen örn statens
övertagande av prästänkekassans verksamhet anföra de sakkunniga härefter
följande.

Preliminär överenskommelse med
av prästänkekassan utsedda
förila mili ngsdelegerade.

I överensstämmelse med förfarandet vid nyordningen av familjepensioneringen
för de inom den civila och militära statsförvaltningen anställda
har av de sakkunniga med särskilda av prästänkekassan utsedda förhandlingsdelegerade
— under förbehåll av godkännande av, å ena sidan, Kungl.
Majit och riksdagen och, å andra sidan, kassans fullmäktige — träffats
preliminär överenskommelse om statens övertagande av denna kassas rörelse.
Överenskommelsen har i tillämpliga delar fotats på samma principer,
som följts vid de tidigare ingångna överenskommelserna örn statens övertagande
av familjepensionskassor för statsanställda, och innebär i huvudsak
följande.

1 Ifrågavarande av fullmäktige beslutade utvidgning av rätten till pensionsfyllnad och tilläggspension
har, enligt särskild från kassan inhämtad uppgift, av kassans konsulent beräknats komma
att draga en merkostnad till ett kapitaliserat värde av cirka 550,000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr £19. 107

Staten övertager alla kassans rättigheter och förpliktelser enligt nu gällande
bestämmelser.

_ Enligt 2 mom. i överenskommelsen skall det föreslagna nya familjepensionsreglementet
för prästerskapet i allmänhet såväl beträffande pensionsförmåner
som beträffande bidragsplikt bliva gällande för de kassadelägare,
som vid kassans överlåtelse på staten innehava anställning, som skall medföra
pensionsrätt enligt det nya reglementet. För dessa kassadelägare skola
emellertid gälla de särbestämmelserna, att — på grund av tidigare högre
delaktighet i kassan — i vissa fall må kunna bestämmas högre pensionsunderlag
och pensionsavdrag än eljest vid övergången å det nya reglementet
enligt detta skulle blivit gällande, att reglementets stadgande örn
reduktion av familjepension, då befattningshavaren ej kunnat före pensionsåldern
intjäna 30 tjänstår, ej skall gälla i fråga örn den, som vid sin
död kvarstod i tjänst eller åtnjöt emeritilön, att äktenskap skall grundlägga
pensionsrätt, även om mannen vid dess ingående uppnått 60 års ålder,
blott han då ännu icke fyllt 65 år, samt att pension till eget arvsberättigat
barn må utgå, till dess barnet uppnår 21 års ålder eller dessförinnan träder
i äktenskap.

För vissa till den civila statsförvaltningen hörande befattningshavare,
vilka jämlikt kassans äldre reglemente alltjämt äro delaktiga i kassan, har
i 8 morn. föreslagits skyldighet att på i det väsentliga samma villkor, som
ovan sagts, övergå å allmänna familjepensionsreglementet.

I 4 morn. i överenskommelsen Ilar reglerats pensioneringen för de änkor
och barn, som vid statens övertagande av kassan redan åtnjuta pension,
samt för framdeles pensionsberättigade änkor och barn efter emeritilöntagare
och efter de befattningshavare och förutvarande befattningshavare,
vilka ej bleve underkastade det nya prästerliga eller allmänna familjepensionsreglementet.
Rörande de beräkningar, varå de sakkunniga för sin del
byggt det i överenskommelsen utformade förslaget med avseende å dessa
pensionärers blivande förmåner, få de sakkunniga hänvisa till den av förste
aktuarien Kjellén utarbetade promemorian angående den ekonomiska innebörden
av överenskommelsen m. m. Av denna framgår, att de sakkunniga
funnit ifrågavarande pensioner skäligen böra fixeras på grundval av de
siffror, som framkommit vid den av prästänkekassans konsulent verkställda
utredningen rörande kassans ekonomiska ställning.

I överenskommelsen hava dessa pensioner alltså, i den mån pension ur
kassans olika fonder enligt kassareglementet skolat utgå, bestämts sålunda,
att de, då oavkortad pension skolat erhållas, för hel pensionslott skulle
komma att uppgå

för grundfonden till 444 kronor,

för till shottsf onden till 10 % av det för vederbörande avlidne delägare
närmast före övertagandet gällande delaktighetsbeloppet eller pensionsunderlaget
i fonden samt

för försäkringsfonden till 7 % av det för den avlidne däri närmast före
övertagandet gällande delaktighetsbeloppet.

Härutöver skola i förekommande fall utgå

dels tilläggspension med 60 kronor, för den händelse sådan skolat jämlikt
kassareglementet utgå,

108

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr SI9.

dels pensionstillägg, i den mån sådant skall utgå enligt kungörelsen den
15 juni 1922 nr 361 med däri sedermera gjorda ändringar,

dels dyrtidstillägg å pension, tilläggspension och pensionstillägg enligt
de grunder, som under den tid pensionen avser gälla ifråga örn dyrtidstilllägg
åt befattningshavare i statens tjänst, som åtnjuta s. k. nyreglerad avlöning
(exempelvis enligt 1921 års avlöningsreglemente för befattningshavare
vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila
statsförvaltningen),

dels slutligen ett särskilt, fast tillägg med 30 % av det för försäkringsfonden
bestämda pensionsbeloppet.

Vissa undantagsbestämmelser skola gälla för sådana fall, då enligt prästänkekassans
reglemente ej skulle föreligga rätt till tilläggspension eller
pension ur försäkringsfonden eller pensionsrätten eljest är begränsad.

För dem, som ej bliva underkastade det föreslagna nya reglementet, skola
i övrigt i tillämpliga delar kassareglementets bestämmelser gälla. Vissa
inskränkningar i avgiftsplikten göras dock. Avgift skall sålunda ej —
annat än i vissa särskilt angivna undantagsfall — erläggas för tid efter
utgången av det kalenderkvartal, varunder delägaren avgått ur tjänst,
samt ej vidare, på sätt i § 19 i kassareglementet stadgats, uttagas vare
sig för uppehållen vakanssatt befattning, för vilken delägaren ej erhållit
delaktighet i kassan, eller av ordinarie befattningshavare för dennes egen
befattning, då han blivit delaktig i kassan för annan, av honom å förordnande
uppehållen vakanssatt befattning. Avgift skall ej heller utgå för tid
efter det delägaren avlidit.

Med avseende å innebörden av överenskommelsen i vad rör dyrtidstilllägget
å pensionsförmånerna är följande att beakta.

Å pensioner från kassan har hittills utgått dyrtidstillägg enligt de förmånligare
grunder, som tillämpats för efterlevande till statstjänstemän
med s. k. oreglerad avlöning. Redan härförinnan har emellertid ifrågasatts,
örn icke för dessa pensioner i stället borde föreskrivas de grunder för dyrtidstilläggets
beräkning, som gälla för efterlevande till statstjänstemän med
s. k. nyreglerad avlöning och vilka innebära tillämpning av ett 13 enheter
lägre procenttal. De sakkunniga hava likaledes — särskilt i betraktande av
den avsevärda höjning kassapensionerna i gemen enligt den träffade preliminära
överenskommelsen skulle komma att undergå — funnit, att någon
tvekan ej bör råda därutinnan, att nuvarande förmånliga beräkningssätt
för dyrtidstillägget å ifrågavarande pensioner ej vidare kan vara berättigat.
Den reducering av dyrtidstillägget, som sålunda här måste anses
befogad, har emellertid i överenskommelsen genomförts på det sättet, att
enligt densamma skall å de i 4 mom. fixerade pensionsförmånerna — dock
ej å det särskilda, »fasta tillägget» — utgå dyrtidstillägg efter samma procenttal,
som för närvarande gäller såväl för beräknande av rörlig del av
pension enligt allmänna familjepensionsreglementet som för beräknande av
procentuellt tillägg å s. k. ny familjepension och som enligt de sakkunnigas
förslag även skulle komma att gälla för beräknande av rörlig del av
pension enligt det nya familjepensionsreglementet för prästerskapet, eller
alltså 18 enheter under det procenttal, efter vilket dyrtidstillägg å pensioner
från prästänkekassan hittills beräknats. De sakkunniga hava funnit denna
ytterligare reducering av dyrtidstillägget väl befogad med hänsyn till den
för pensionstagarna — kollektivt sett — förmånliga beräkningsgrund, som

109

Kungl. May.ts ''proposition Nr 219.

för överenskommelsen blivit tillämpad vid fixeringen av kassapensionernas
förhöjning. Hörande den kompensation, som därigenom beretts pensionstagarna
för det minskade dyrtids tillägget, hänvisas vidare till den åberopade
promemorian angående den ekonomiska innebörden av överenskommelsen.

I fråga om pensionerna åt överåriga barn (sjukt barn efter fyllda 21 bloch
ogift dotter efter fyllda 55 år) har i överenskommelsen, i anslutning
till vad för närvarande är stadgat i 1923 års kungörelse om dyrtidstillägg
åt pensionsberättigade änkor oell barn, föreskrivits, att eljest å pension
jämlikt förevarande moment i överenskommelsen utgående dyrtidstillägg
endast skall tillkomma den, som styrkes vara obemedlad och av sjukdom
eller lyte oförmögen att försörja sig. I avseende å tillämpningen av denna
bestämmelse förutsättes, att med sjukdom likställas ålderdomssvaghet och
eljest bristande kropps- eller själskrafter.

I 5 mom. av överenskommelsen har intagits föreskrift örn möjlighet
för den, som är underkastad bestämmelserna i det äldre kassareglementet
av den 6 november 1874 och som ej önskar övergå på det föreslagna nya
familjepensionsregleinentet för prästerskapet eller enligt 3 mom. på allmänna
familjepensionsreglementet, att efter därom till Kungl. Maj:t före
övertagandet gjord anmälan få kvarbliva å »äldre familjepensionsstat» med
de förpliktelser och förmåner, som enligt vad här skildrats skulle gälla för
de kassans delägare, som ej bleve underkastade sistnämnda reglementen.

6 mom. i överenskommelsen innehåller stadganden om att den, som kvarstår
vid en enligt 4 mom. i överenskommelsen i anslutning till kassans
reglemente fixerad pensionsrätt, vid vissa fall av befordran m. m. i stället
skall bliva underkastad det föreslagna nya familjepensionsreglementet
för prästerskapet eller ock, i några särskilda fall, allmänna familjepensionsreglementet
eller annat statligt familjepensionsreglemente.

De i 7 mom. intagna föreskrifterna för reglering av prästänkekassans i
tjänst varande och tjänstepensionerade befattningshavares ställning efter
statens övertagande av kassan äro utformade i full överensstämmelse med
vad i motsvarande hänseenden stadgats i de tidigare överenskommelserna
örn statens övertagande av familjepensionskassor för statsanställda.

Från förhandlingsdelegerades sida har framförts önskemålet, att extra
ordinarie kanslibiträdet hos kassan Birgit .Jernberg måtte vid pensionsinrättningens
avveckling behandlas lika med kassans ordinarie befattningshavare.
Birgit Jernberg, som är född den 20 augusti 1906, erhöll sin första
stadigvarande anställning i kassans tjänst den 15 juli 1927 och förordnades
från och med den 1 maj 1935 såsom extra ordinarie kanslibiträde i
lönegrad 9 enligt dåvarande löneplan för extra ordinarie civilstatstjänstemän.
Genom särskilt beslut av kassans fullmäktige den 25 september 1937
har Birgit Jernberg beviljats tjänstepensionsrätt i enlighet med civila
tjänstepensionsreglementets föreskrifter örn icke-ordinarie tjänstemän med
retroaktiv verkan från och med den 1 juli 1935.

Jämlikt bestämmelse i § 43 i kassareglementet skola, jämte verkställande
direktör, å ordinarie stat finnas i kassan anställda befattningshavare,
som upptagits å av Kungl. Majit fastställd plan. Ombudsman och konsulent
anställas av direktionen mot arvode och för högst tre år i sänder.
För kassans verksamhet därutöver erforderliga biträden iiger direktionen

Ilo

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 219.

anställa mot arvode, ej överstigande vad extra befattningshavare i motsvarande
tjänst inom statens centrala verk åtnjuta. Enligt av Kungl. Majit
den 19 juni 1936 fastställd plan utgöras de ordinarie befattningshavarna
hos kassan av en direktör, en revisor, en kassör, en registrator, en maskinbokförare
och en vaktmästare. Kassörstjänsten uppehälles för närvarande
på förordnande av en å äldre lönestat kvarstående ordinarie kvinnlig
amanuens.

Kassans beslut att, med avvikelse från vad i reglementet stadgas, tillerkänna
Birgit Jernberg andra förmåner än vad eljest tillkommer extra
befattningshavare i motsvarande tjänst inom statens centrala verk hava
icke varit underställda Kungl. Majits prövning och fastställelse.

De sakkunniga hava med hänsyn till vad sålunda upplysts rörande Birgit
Jernbergs anställningsförhållanden icke funnit sig kunna biträda förhandlingsdelegerades
förevarande förslag. De sakkunniga vilja emellertid
uttala, att det synes böra ankomma på prästänkekassans fullmäktige att
pröva, huruvida icke Birgit Jernberg, med hänsyn till hennes jämförelsevis
långvariga anställning hos pensionsinrättningen, må tillerkännas skälig
avskedsersättning att utgå för det fall, att hon icke i anslutning till statens
övertagande av kassan berndes anställning i statstjänst. Ett beslut i sådan
riktning från fullmäktiges sida bör givetvis underställas Kungl. Majit för
godkännande.

Enligt 8 mom. i överenskommelsen skall staten jämväl övertaga förvaltningen
av två av kassan omhänderhavda donationsfonder, vilka härvid
förutsättas komma att underställas de domkapitel, vilka för närvarande
hava att avgiva förslag rörande användningen av ifrågavarande fonders
avkastning.

9 och 10 mom. innehålla föreskrifter om överlåtande av kassans tillgångar
till staten samt om kassans revisorers, fullmäktiges och direktionsledamöters
skyldigheter och dem tillkommande ersättningar efter statens
övertagande av kassan.

I ett sista, 11 menn. har såsom allmänt villkor för den träffade överenskommelsens
giltighet angivits, att godkännande därav skall hava skett före
1941 års utgång. Från såväl statens som kassans synpunkt har det nämligen
ansetts mindre lämpligt att hålla avgörandet i en ekonomisk fråga av
denna räckvidd svävande under någon längre tid, varunder rubbningar
kunna tänkas inträffa i de olika förutsättningar, vilka legat till grund för
överenskommelsen. Samma moment innehåller även föreskrift därom, att
dagen för övertagandet skall fastställas i samband med godkännandet. De
sakkunniga liksom även kassans förhandlingsdelegerade utgå ifrån att
denna tidpunkt bestämmes till den 1 januari 1942.

De sakkunniga lia vidare upptagit till behandling förslag om särskilda
pensionsförbättringar i vissa fall samt om kristillägg och anföra därom
följande.

Förbättring nv vissa äldre
familjepensioner.

År 1939 företogs med avseende å de, i förhållande till levnadskostnadernas
växlingar automatiskt rörliga tillägg, som efter skilda grunder då av

lil

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

statsmedel utgingo å familjepensioner, en omläggning, varigenom dessa tilllägg
kunde bestämmas efter enhetliga normer, nämligen efter de regler, som
gälla i fråga örn beräkning av den rörliga delen av pension enligt allmänna
familjepensionsreglementet. Omläggningen innebar en omräkning av eljest
bestämda pensionsbelopp på det sätt, att, då man å det omräknade beloppet
lät utgå ett procentuellt tillägg i förhållande till levnadskostnadsindex
efter samma regler som de för rörlig pensionsdel enligt allmänna familjepensionsreglementet
tillämpade, de sammanlagda förmånerna skulle komma
att uppgå till ungefär samma belopp som enligt dittillsvarande bestämmelser.
Föreskrifterna härom finnas intagna i kungörelsen den 22 juni
1939 (nr 508) angående ny familjepension i vissa fall.

Kungörelsen örn ny familjepension innehåller emellertid ej
blott föreskrifter om en teknisk omräkning av familj epensionerna, avsedd
att möjliggöra en tillämpning av enhetliga bestämmelser om dyrtidstilllägg.
I denna hava även meddelats bestämmelser för åstadkommande av
en realförbättring av vissa av dessa pensioner. Till grund för avvägningen
av denna förbättring lågo särskilda statistiska undersökningar rörande pensionsnivån
för olika grupper av familjepensionärer. Med stöd av denna utredning
ansågs pensionsförbättringen skäligen kunna bestämmas så, att för
de fall, där det på förut angivet sätt omräknade beloppet av hel änkepension
bomme att understiga 70 % av jämförlig hel änkepension enligt
allmänna familjepensionsreglementet, en provisorisk pensionsförhöjning
motsvarande skillnaden skulle utgå. En liknande förhöjning skall enligt
kungörelsen företagas i fråga om pensionerna till minderåriga barn. I en
till kungörelsen fogad förteckning hava för olika slag av befattningar upptagits
de belopp, varmed vederbörande änkepensioner skola jämföras för
bestämmande av pensionsförbättringens storlek.

Kungörelsen innehåller dessutom en del särskilda bestämmelser, bland
annat, för det fall att vederbörande pensionär uppbär mer än en pension.

Kungörelsen om ny familjepension är tillämplig allenast beträffande sådana
familj epensioner, vilka, på sätt de sakkunniga redan omnämnt, blivit
föremål för reglering i samband med statens övertagande av familjepensionskassorna
inom den civila och militära statsförvaltningen.

Då enligt de förslag, som de sakkunniga i betänkandet framlagt, flertalet
statskyrkoprästers familjepensionering skulle för framtiden regleras
i nära anslutning till den för den civila statsförvaltningens befattningshavare
numera gällande pensionsordningen, framstår det, främst beträffande
efterlevande till dylika präster, såsom en naturlig konsekvens, att kungörelsen
angående ny familjepension göres tillämplig även å dessa. De sakkunniga
hava därför ansett det ingå i det åt dem givna utredningsuppdraget
att jämväl i här berörda avseende avgiva förslag.

I detta syfte vilja de sakkunniga föreslå, att den med kungörelsen angående
ny familjepension genomförda regleringen anpassas till att — i
tillämpliga delar — gälla jämväl med avseende å de pensionsförmåner,
som enligt den av de sakkunniga preliminärt ingångna överenskommelsen
örn statens övertagande av prästerskapets änke- och pupillkassa skulle
komma att utgå till i kassan vid övertagandet pensionsberättigade änkor
och minderåriga barn och till framdeles pensionsberättigade sådana efterlevande
till de kassadelägare, för vilka jämlikt överenskommelsen varken
det föreslagna nya familjepensionsreglementet för prästerskapet eller annat

112

Kungl. Majus ''proposition Nr 219.

statligt familj epensionsregl emen te komme att gälla. Enligt överenskommelsen
skulle ifrågavarande pensionsberättigade komma i åtnjutande av
dyrtidstillägg å pensionerna efter andra grunder än jämlikt kungörelsen
den 15 juni 1923 nr 267. Av särskilda skäl, vartill de sakkunniga efteråt
återkomma, hava de sakkunniga emellertid funnit sig böra föreslå, att vissa
av dessa pensionsberättigade i stället skola tillerkännas dyrtidstillägg enligt
åberopade kungörelse. Enär, även efter detta de sakkunnigas särskilda
förslag, dyr tids tillägget i allt fall för en del av här berörda pensionsberättigade
skulle komma att utgå i enlighet med i överenskommelsen angivna
grunder, påkallas för en anpassning beträffande dessa pensionsberättigade
av bestämmelserna i 1939 års kungörelse angående ny familjepension ett
tillägg till 1 § i kungörelsen i fråga om densammas tillämpningsområde.

Vissa ytterligare särbestämmelser äro härjämte erforderliga. Främst gäller
det sålunda att bland de befattningshavare, vilkas efterlevande enligt de
allmänna bestämmelserna i kungörelsen skulle — jämlikt vad här föreslagits
— på grund av befattningshavarens delaktighet i prästänkekassan
få sin familjepension utbytt mot ny sådan, bestämma dem, som för sina
efterlevande tillika skulle kunna tillerkännas rätt till den med regleringen
för vissa fall följande pensionsförbättringen. Vidare gäller det att bestämma
grunderna för en skälig avvägning av de belopp (jämförelsetal), som för
de olika kategorierna av dessa befattningshavare böra upptagas i den
förutnämnda till kungörelsen angående ny familjepension fogade förteckningen
— jämförelsetal, som därmed skulle läggas till grund för fastställande
av pensionsförbättringens storlek.

I förstnämnda hänseende torde det vara uppenbart, att den åsyftade
pensionsförbättringen i första rummet bör tillkomma änka och minderåriga
barn efter präst, som innehaft befattning, som i förslaget till familjepensionsreglemente
för prästerskapet avses, men därjämte sådana efterlevande
till innehavare av ett par, dessa befattningar nära motsvarande men
numera ej förekommande prästbefattningar. Pensionsförbättringen torde
dessutom böra få åtnjutas av änka och minderåriga barn efter de tidigare
befattningshavare hos domkapitlen, vilka — fastän tillhörande civilstaten
— på grund av bestämmelse i 1874 års reglemente för prästänkekassan
bibehållit delaktighet i denna.

I fråga om storleken av den pensionsförbättring, som bör tillerkännas
omförmälta efterlevande till en var av förberörda särskilda befattningshavare,
synas hittills tillämpade principer för pensionsförbättringens fixering
böra i möjligaste mån följas. I betraktande av att ifrågavarande pensionsförbättring,
vad civilförvaltningen angår, ansetts böra begränsas så,
att densamma i intet fall komme att avvägas med hänsyn till högre lönegrad
än 1? 30 i den närmast före år 1939 för nämnda förvaltning gällande
löneplanen, hava de sakkunniga funnit sig böra föreslå sådan begränsning
även för nu ifrågavarande familjepensioner. Högsta jämförelsetalet för bestämmande
av pensionsförbättringen för dessa skulle alltså bliva 70 %
av 2,670 kronor, vilket jämförelsetal enligt föreskrift i 4 § i kungörelsen
skall avrundas till 1,872 kronor. Detta jämförelsetal anse de sakkunniga
böra tillämpas i fråga om familjepension efter ärkebiskop och annan biskop.

Vid valet av jämförelsetal för familjepensionerna efter kyrkoherdar och
komministrar uppkomma vissa svårigheter på grund därav, att den lön,
som legat till grund för sådan pensions bestämmande, för varje befattning
varit individuellt reglerad och vid olika tidpunkter dessutom bestämd efter

113

Kungl. Majlis gro position Nr <219.

skilda grunder. De sakkunniga hava funnit den enda praktiskt framkomliga
vägen vara att för vardera av nämnda båda befattningshavargrupper
antaga ett enhetligt jämförelsetal och hava ansett det vara mest överensstämmande
med de för avvägningen av pensionsförbättringen tillämpade
grundprinciperna, att dessa jämförelsetal fastställas sä att de utgöra 70 %
av det för respektive befattningshavargrupp för normala fall gällande lägsta
familjepensionsunderlaget enligt etet föreslagna nya familjepensionsreglementet
för prästerskapet. Jämförelsetalen skulle härvid bliva för pension
efter kyrkoherde (70 % av 2,040 kronor) 1,428 kronor och efter komminister
(70 % av 1,680 kronor) 1,176 kronor. Det sålunda för efterlevande
till kyrkoherdar föreslagna jämförelsetalet torde böra tillämpas jämväl
för efterlevande till amiralitetspastor och domprost samt det för efterlevande
till komministrar jämväl för efterlevande till kapellpredikant.
Med kyrkoherde synes i förevarande hänseende därjämte kunna likställas
konsistorienotarie (stiftssekreterare), som för sill tjänst varit obligatoriskt
delaktig i prästänkekassan.

För efterlevande till kyrkoadjunkt (ständig adjunkt) samt sådan extra
ordinarie präst, som avses i 1 § 1 moni. f) eller g) av förslaget till familjepensionsreglemente
för prästerskapet, bliva — med hänsyn till de för
dessa befattningshavare i reglementsförslaget enhetligt reglerade pensionsunderlagen
— jämförelsetalen (70 % av 1,500 kronor, avrundat till) 1,056
kronor, respektive (70 % av 1,260 kronor, avrundat till) 888 kronor. Det
för efterlevande till kyrkoadjunkter föreslagna jämförelsetalet torde böra
tillämpas jämväl för innehavare av sådan pastoratsadjunktstjänst, som
varit inrättad enligt före 1910 års prästlöneregleringslag gällande föreskrifter.
Det för andra extra ordinarie präster ovan föreslagna jämförelsetalet,
888 kronor, synes kunna bestämmas att gälla även för konsistorieamanuens,
som i denna sin egenskap varit obligatoriskt delaktig i prästänkekassan.

I fråga om rätten till nu omhandlade pensionsförbättring torde givetvis
böra upprätthållas den grundsatsen, att densamma icke ina tillgodonjutas
jämte förmånen av vare sig nådår eller tjänstår eller av avkomsträtt till
prästänkesäte eller till någon vid vederbörande prästerliga befattning knuten
penningfond. I kungörelsen om ny familjepension synes följaktligen
böra intagas särskilda bestämmelser av innebörd, att befattningshavare,
vilken icke inom tid, som därför föreskrives, anmält sig vilja avstå från
all rätt till den här ifrågavarande pensionsförbättringen för sina efterlevande,
därmed i stället skall hava för all framtid avstått från dylik särskild
förmån, som efter ikraftträdandet av regleringen flir den nya familjepensionen
eljest må hava tillkommit de efterlevande. Beträffande avkomsträtt
till prästänkesäte och fond, som nyss nämnts, synes det även böra tillkomma
änka rätt att inom viss kortare tid efter befattningshavarens död
göra anmälan i motsvarande syfte. Har änka eller annan pensionsberättigad
vid tiden för den nya pensionsregleringens ikraftträdande redan tillträtt
här avsedd särskild förmån men — där fråga är örn nådår eller
tjänstår —- då ännu ej fullt tillgodonjutit densamma, torde vad sålunda
föreslagits beträffande särskild anmälan böra övergångsvis tillämpas i
fråga örn den del av förmånen, som belöper å tid efter bestämmelsernas
ikraftträdande.

Vid cn undersökning av utfallet av pensionsregleringen enligt 4 mom. i
överenskommelsen örn statens övertagande av prästänkekassan lia de sak Bihang

till riksdagens protokoll lOIfl. 1 sand. Nr 2lik

114

Kungl. Marits proposition Nr 819.

kunniga funnit, att, då enligt kassareglementet familjepension skulle utgått
på grund av bestämmelserna i § 65 eller § 66, pensionsförmånerna
jämlikt nämnda moment i överenskommelsen skulle i de fall, där ny familjepension
icke komme att utgå, ligga på en förhållandevis otillfredsställande
låg nivå. De sakkunniga vilja fördenskull förorda, att här åsyftade fåtaliga
grupp pensionsberättigade beredes en önskvärd förbättring av sina
pensionsförmåner genom en för dem förmånligare reglering av d y r t i d stillägget.
I sådant syfte föreslå de sakkunniga, att för de vid statens
övertagande av prästänkekassan i denna förefintliga pensionärer med familjepension
enligt § 65 eller § 66 i kassareglementet ävensom för sådana
efterlevande till i kassan då kvarstående, ur tjänst avgångna delägare, som
skulle bliva pensionsberättigade enligt åberopade § 66 i reglementet, dyrtidstillägg
— där sådant jämlikt överenskommelsen eljest skulle utgå —
skall beräknas efter gällande, i 1923 års kungörelse stadgade grunder för
dylikt tillägg å reglerade familjepensioner.

Till belysande av läget av från prästänkekassan nu utgående pensioner
efter dessas reglering i enlighet med den preliminärt träffade överenskommelsen
och pensionsförmånernas omräkning jämlikt 2 § i kungörelsen örn
ny familjepension meddelas följande sammanställning, utvisande för olika
grupper av befattningshavare pensionsförmånernas fördelning allt efter
dessas storlek i förhållande till de pensionsunderlag, som skulle läggas till
grund för bestämmande av föreslagen provisorisk pensionsförbättring i
samband med ny familjepension.

Antal änkor, vilkas pension komma att uppgå till i tablån angivet procenttal av det familjepensionsunderlag, som skulle ligga till grund för bestämmande av provisorisk pensionsförbättring i samband med ny familjepension
	Befattning, i vilken familjepensionen grundats, samt familjepensionsunderlag
Procenttal	Ärkebiskop och annan biskop 2,670 kr.	Kyrkoherde och likställd 2,040 kr.	Komminister och likställd 1,680 kr.	Kyrko-adjunkt och likställd 1,500 kr.	E. o. präst och likställd 1,260 kr.
100 och däröver . . .	i	6	2	_	i
90-99.9.......	—	7	o	—	3
80-89.9 .......	2	11	ii	—	—
70-79.9 .......	—	22	9	i	—
60-69.9 .......	2	114	30	2	2
50-59.9 .......	—	332	59	2	10
40—49.9 .......	—	85	71	3	1
30-39.9 .......	—	1	—	—	—
Summa	5	578	184	8	16

I tablån ha medräknats jämväl fall, då pension utgår allenast till efterlevande
minderårigt barn. Änkor, som tillika uppbära annan pension eller
lön av statsmedel, äro däremot ej medtagna i tablån.

Beträffande kostnaden för här föreslagen förbättring av äldre familj epensioner
förutsätta de sakkunniga, att densamma skall bestridas ur kyrkofonden.

Kungl. Majlis ''proposition Nr 219.

115

Krislilliigg a familjen
pensionerna.

I proposition nr öG till 1940 års urtima riksdag har Kungl. Majit framlagt
förslag om ett särskilt rörligt kristillägg till — förutom vissa statliga
löntagare samt tjänstepensionärer — sådana familjepensionärer, som erhålla
pension enligt allmänna eller några andra särskilt uppräknade familjepensionsreglementen
och å vilkas pensioner utgår dyrtids- eller procentuellt
tillägg av statsmedel. Förslaget, som givetvis motiveras av angelägenheten
att bereda statstjänstemännen och pensionärer en skälig kompensation
för levnadskostnadernas fortsatta starka stegring, är närmast föranlett
därav, att för rörligt tillägg å lönerna är i löneförfattningarna stadgad
en högsta gräns vid index 120 av 1935 års levnadskostnadsnivå samt att
dyrtids- och annat motsvarande tillägg för såväl löner som pensioner genom
lagtima riksdagens beslut år 1940 maximerats vid index 188 av 1914
års levnadskostnadsnivå, vilket sistnämnda indextal motsvarar angivna
övre gräns för det rörliga tillägget å lönerna. De nämnda högsta indextalen
äro för närvarande rätt så mycket överskridna i levnadskostnadsnoteringarna.
Genom förslaget åsyftas att tills vidare bereda löntagarna
och pensionärerna en viss, i stort sett till hälften begränsad kompensation
för hittillsvarande och under en tid av ett år framåt uppkommande prisstegring
utöver de nu fixerade indextalen för rörligt tillägg och dyrtidstillägg
m. m.

De familjepensioner, varå kristillägg enligt propositionen är avsett att
utgå, utgöras i första rummet av familjepensioner enligt de nya grunder,
varå de sakkunnigas förslag till familj epensionsreglemente för prästerskapet
vilar. De sakkunniga finna det fördenskull naturligt, att, därest kristillägg
enligt Kungl. Maj:ts åberopade proposition av riksdagen beslutas,
rätt till sådant tillägg även bör tillerkännas de pensionsberättigade enligt
det föreslagna nya prästerliga familjepensionsreglementet.

Vidare skall enligt propositionen kristillägg tillkomma den, som åtnjuter
annan familjepension än här åsyftats eller därmed jämförligt understöd,
varå utgår dyrtidstillägg eller procentuellt tillägg av statsmedel. Härunder
torde för närvarande även innefattas pensionsberättigade i prästerskapets
änke- och pupillkassa. Därest staten enligt de sakkunnigas förslag övertager
nämnda kassa, bör tydligen det nu föreslagna kristillägget också tillkomma
de prästänkekassans nuvarande pensionärer och blivande pensionsberättigade,
vilka få sina familjepensioner reglerade i enlighet med 4 mom.
i den av de sakkunniga preliminärt avslutade överenskommelsen eller,
jämlikt vad förut föreslagits, få dessa utbytta mot ny familjepension och
tillika äga åtnjuta dyrtidstillägg, respektive procentuellt tillägg å familjepensionerna.

Kostnaden för kristillägg åt efterlevande till här ifrågavarande prästerliga
och andra befattningshavare bör gäldas ur kyrkofonden.

Slutligen ha de sakkunniga i två särskilda tablåer sammanställt uträkningar
rörande nuvarande och enligt de sakkunnigas förslag blivande pensionsförmåner
för prästerliga familjepensionärer i skilda fall och lämna till
dessa tablåer följande kommentarer.

116

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

Jämförelse beträffande pensionsförmåner
och avgifter enligt gällande bestämmelser
och enligt de sakkunnigas
förslag.

Pensionsvillkoren för nuvarande pensionärer och delägare i prästänkekassan
äro av flera anledningar synnerligen växlande. Löneförmånerna,
som i viss omfattning äro bestämmande för pensionsförmånernas storlek,
hava under tidernas lopp avsevärt ändrats, och prästerna äro ej heller nu
— i motsats till tjänstemännen inom den civila statsförvaltningen — i lönehänseende
sammanförda till ett fåtal grupper med enhetligt reglerade, fixerade
lönebelopp. Till en stark splittring i fråga om pensionsvillkoren bidrager
även det förhållandet, att för några delägargrupper gällt och gälla
särskilda övergångsbestämmelser, enligt vilka i många fall därjämte för
den enskilde delägaren funnits valfrihet — inom vissa gränser — i fråga om
pensionsrättens omfattning.

Ett åskådliggörande av de föreslagna bestämmelsernas inverkan på nuvarande
och blivande pensionstagares pensionsrätt måste därför här inskränkas
till att avse vissa typfall.

I närmast följande tablå lämnas några exempel på pensionsförmånernas
belopp för nuvarande pensionärer enligt för dem ännu gällande äldre bestämmelser
och enligt den av de sakkunniga föreslagna övergångsregleringen.
Exemplen belysa även vissa blivande pensionsfall för delägare,
som alltjämt kvarstå å kassans äldre reglemente. I de i tablån angivna
pensionsförmånerna äro inräknade jämväl pensionstillägg, där sådant utgår,
samt dyrtidstillägg respektive procentuellt tillägg vid levnadskostnadsindex
188. Förhållandet mellan pensionsförmånerna enligt de gällande och
de föreslagna bestämmelserna komme icke att nämnvärt förskjutas vid antagandet
av ett annat, något högre indexläge genom därvid utgående kristillägg.

Pensionstagare med pensionsrätt enligt § 65 eller § 66 i kassareglementet, vilka äga rätt till tilläggspension
		Pensionsförmåner för änka utan
			minderåriga barn
Befattnings-	Delaktighets-belopp i tillskotts-		enligt förslaget
enligt	före förbätt-	efter förbätt-
	fonden	gällande bestämmelser	ring genom ny familje-	ring genom ny familje-
			pension	pension
	kronor	kronor	kronor	kronor
Vanlig adjunkt ....	600	792	882	1,118
» » ....	2,400	978	1,080	1,118
Ständig adjunkt....	600	792	882	1,330
* » ....	2,400	978	1,080	1,330
Komminister......	3,000	1,020	1,164	1,481
» ......	5,000	1,240	1,424	1,481
Kyrkoherde......	4,500	1,188	1,350	1,799
» ......	8,000	1,588	1,760	1,799

117

Kungl. May.ts proposition Nr 219.

Till belysande av de föreslagna förändringarna i pensionsvillkoren för
delägare i prästänkekassan, som äro helt underkastade de nya bestämmelserna
i 1926 års kassareglemente enligt dess nuvarande lydelse, meddelas i
följande tablå en sammanställning av pensionsförmåner och pensionsavgifter
enligt gällande bestämmelser och enligt de sakkunnigas förslag till
nytt familjepensionsreglemente. Pensionsförmånerna hava i denna liksom i
föregående tablå beräknats för indexläget 188. Det må framhållas, att jämförelsen
i avgiftshänseende försvåras därigenom, att avgifterna enligt gällande
bestämmelser äro beroende ej blott av delägarens delaktighetsbelopp
utan även av dennes ålder vid inträde i kassan och vid befordran samt att
delägaren vid övergång på de nya bestämmelserna får för sina dödsbodelägare
avstå från förefintlig rätt till tjänstår.

Delägare, helt underkastade de nya	bestämmelserna i 1926 års kassareglemente enligt dess nuvarande lydelse
		Pensionsförmåner för änka utan minderåriga barn	Befattningshavarens årliga
Befattnings- havare	Delaktighets-belopp i tillskotts-fonden	enligt gällande be-stämmelser	enligt reglements- förslaget	familje-pensionsavgift enligt gäl-lande bestäm-melser 1	familje-pensionsav-drag enligt reglements-förslaget
	kronor	kronor	kronor	kronor	kronor
Pastoratsadjunkt . . .	2,500	1,378	1,587	a) 131 b) 151	153
Kyrkoadjunkt.....	2,500	1,378	1,890	a) 131 b) 151	180
Komminister.....	3,000	1,677	2,116	a) 191 b) 219	204
»	5,000	2,004	2,682	a) 279 b) 314	285

Kyrkoherde......	4,500	1,950	2,570	a) 256 b) 290	267
»	8,000	2,574	3,362	a) 420 b) 481	411

1 I beloppen ingå såväl grundavgifter som tilläggsavgifter, vilka sistnämnda beräknats utgå till
75 års ålder. Befordringsavgift antages hava erlagts på en gång.

Avgifterna äro beräknade under följande förutsättningar rörande ålder vid inträde i kassan och
vid befordran (kyrkoherde med lägsta, respektive högsta delaktighetsbelopp antages befordrad från
komminister med lägsta, respektive högsta delaktighetsbelopp):

a) inträde i kassan 23 år, befordran till komminister med lägsta delaktighetsbelopp 30 år och
med högsta 35 år samt befordran till kyrkoherde med lägsta delaktighetsbelopp 35 år och med
högsta 40 år.

b) inträde i kassan 30 år, befordran till komminister med lägsta delaktighetsbelopp 35 år och
med högsta 40 år samt befordran till kyrkoherde med lägsta delaktighetsbelopp 40 år och med
högsta 50 år.

118

Kungl. Marits proposition Nr 219.

Gentemot de beräkningar, som lagts till grund för de sakkunnigas här
närmare återgivna förslag om statens övertagande av prästerskapets änkeoch
pupillkassa och dess verksamhet, och beräkningarnas ekonomiska innebörd
ävensom i avseende å andra i samband därmed stående, härförut
jämväl berörda frågor ha i vissa av remissutlåtandena — främst från prästänkekassans
sida — framställts en del erinringar. Ifrågavarande och övriga
dessa frågor berörande uttalanden i remissutlåtandena äro av följande
innehåll.

Prästänkekassans fullmäktige: Beträffande den av de sakkunniga avgivna
motiveringen, i vilken fullmäktige icke kunde på alla punkter instämma,
ville fullmäktige blott göra ett par invändningar, av vilka en gällde det
förfaringssätt, som i fråga om utredningens ekonomiska innebörd av de
sakkunniga tillämpats beträffande kapitalvärdet av framtida inkomster
jämlikt § 4 mom. 1 a) och b) och § G mom. 1 a) i kassareglementet, i synnerhet
som denna tillämpning medfört den praktiska konsekvensen, att
dyrtidstillägget till vissa pensionärer komme att utgå med fem enheters
lägre belopp än annars skulle varit fallet. Då de sakkunniga här gjorde
gällande, att till en kassa utgående statsbidrag, i överensstämmelse med
de principer, som tidigare tillämpats, icke skulle få medräknas i den försäkringstekniska
balansräkning, som läge till grund för bestämningen av
vissa pensionsbelopp, hade fullmäktige visserligen icke något att invända
häremot, men det vore för fullmäktige uppenbart, att nyssnämnda inkomster,
som härflöte av lediga tjänster, icke kunde betraktas såsom statsbidrag
i vanlig mening, och i varje fall kunde de, alldenstund de utan tidsbegränsning
tillerkänts kassan jämlikt gällande reglemente, icke jämställas
med statsbidrag, som tid efter annan beviljades en kassa. Fullmäktige
ansåge därför, att bärande skäl icke funnes för den föreslagna sänkningen
av dyrtidstillägget med fem enheter. Tvärtom syntes det, att de sakkunnigas
påpekande att förvaltningskostnaderna, varav kapitalvärdet upptagits
i kassans försäkringstekniska balansräkning, icke i övriga kassors
balansräkningar upptagits såsom passiv post, bort leda till att de sakkunniga
företagit en därav betingad uppräkning av pensionsbeloppen.

Ytterligare skäl kunde andragas för att motivera att dyrtidstillägget
borde få utgå efter samma grunder, som tillämpats för andra kassor. Då
kassan anmodades utarbeta en försäkringsteknisk balansräkning enligt av
de sakkunniga angivna principer, hade det, på grund av kassans invecklade
och säregna konstruktion, icke varit möjligt att under den relativt
korta tid, som stått till buds för dess utarbetande, göra ifrågavarande
utredning tillräckligt ingående eller att grunda den på tillräckligt aktuellt
material. Vid kassans ordinarie stämma år 1940 påvisades, att kassans
ställning i åtskilliga hänseenden måste vara avsevärt gynnsammare än den,
som framginge av nämnda försäkringstekniska balansräkning. En av kassan
senare föranstaltad, av direktören Karl Esscher utförd utredning rörande
några av de punkter, där dolda överskott kunde förmodas, hade bekräftat
antagandena i detta hänseende. Ehuruväl någon fullständig utredning i
överensstämmelse med de av de sakkunniga angivna principerna icke
kunnat göras, syntes det dock fullmäktige på anförda skäl motiverat, att
kassan vid dess avveckling icke i något principiellt hänseende borde av
ekonomiska skäl erhålla sämre behandling än den, som kommit övriga
pensionskassor till del.

119

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

Den i 3 § i reglementsförslaget intagna bestämmelsen, att den, å vilken
reglementet bleve tillämpligt, skulle avstå från rätt till nådår och tjänstår
och rätt till avkomst av prästänkesäte, vore i och för sig lämplig och överensstämmande
med moderna pensioneringsprinciper. Då emellertid kassan
kunde betraktas såsom en sammanfattning av delägares och pensionärers
familjepensionsintressen och rätten till tjänst- och nådår samt inkomsten
av prästänkesäten inginge häri, ville fullmäktige hävda, att även kapitalvärdet
av dessa förmåner bort medtagas bland tillgångarna i den försäkringstekniska
balansräkningen.

Beträffande pensionärer med pensionsrätt enligt §§65 och 66 i kassans
reglemente ville fullmäktige uttala såsom ett önskemål, att dessa pensionärer
i den mån de icke bomme att åtnjuta s. k. ny familjepension fortfarande
måtte få åtnjuta dyrtidstillägg enligt de grunder, som gällde för
oreglerade familjepensioner. Detta torde komma att gälla ett mycket litet
antal pensionärer, vilkas ställning i pensionshänseende emellertid i jämförelse
med andra pensionärsgrupper skulle bliva synnerligen ogynnsam.

Den av kassans fullmäktige i dess här återgivna yttrande åberopade, av
direktören Karl Esscher på fullmäktiges initiativ verkställda kompletterande
utredningen är av utredningsmannen sammanställd i en av honom
avgiven promemoria. Vid promemorian har fogats ett tillägg angående
vissa poster i den försäkringstekniska balansräkning för prästerskapets
änke- och pupillkassa, som ingår i kassans konsulent fil. doktorn Fredrik
Esschers utredning av den 30 juni 1940. Ifrågavarande promemoria med
tillägg torde få såsom särskild bilaga fogas till detta protokoll (bil. VIII).

Statens pensionsanstalt: Den preliminärt mellan de sakkunniga och prästänkekassans
förhandlingsdelegerade träffade överenskommelsen vore byggd
på i stort sett samma grunder, som följts vid tidigare mellan staten och
de olika halvprivata familjepensionskassorna träffade överenskommelser.
Liksom fallet vore vid nämnda överenskommelser hade sålunda vid balansräkningens
uppgörande tillämpats en räntefot av 4 %. Det kunde ifrågasättas,
om ej denna räntefot vore väl hög med hänsyn bland annat till den
räntefot, vilken försäkringsanstalterna numera hade att tillämpa. Det kunde
erinras örn, att för livförsäkringsbolagens premieberäkningar för närvarande
regelmässigt gällde en räntefot av 2.5 % och att i pensionsstyrelsens
på frivilliga avgifter grundade försäkring tillämpades en räntefot av 2.75 %.
Mot bakgrunden av dessa siffror framstode den här tillämpade räntefoten
såsom för kassans delägare förmånlig. Emellertid torde skäl kunna anföras
för att vid ifrågavarande överenskommelse beträffande räntefoten, liksom
i övrigt, tillämpa samma grunder, som förut kommit till användning vid
statens övertagande av statstjänstemännens änke- och pupillkassor och
som icke minst i avseende å räntefoten torde valts i syfte att underlätta
en även ur statens synpunkt önskvärd uppgörelse. Pensionsanstalten ville
med hänsyn därtill icke framställa erinran mot grundvalen för överenskommelsen
på denna punkt, vilken torde vara av avgörande betydelse för
hela sakkunnigförslaget.

Liknande synpunkter lia framförts av 1938 års pensionssakkunniga.

Domkapitlet i Linköping ansåge det böra övervägas, örn icke den balansräkning,
som läge till grund flir beräkningen av pensionsbeloppen, vore för

Departe mentschefen.

120 Kungl. Maj:ts -proposition Nr 219.

lag i fråga om de aktiva posterna och för hög i fråga om somliga passiva,
varför överlåtelsens villkor säkerligen icke vore så fördelaktiga för kassans
pensionärer, som de kunde och borde vara.

Domkapitlet i Uppsala gör invändning mot det sätt, varpå de sakkunniga
dels syntes likställa begreppen allmänna medel och statsmedel, dels till
»allmänna medel» hänförde sådana tillgångar i den nuvarande änke- och
pupillkassan, vilka vunnits genom prästerskapets egna uppoffringar —
såsom vid avstående till kassans förmån av det gamla och det nya vakansåret.

Enahanda erinringar göras av domkapitlen i Härnösand och Visby.

Domkapitlet i Luleå berör i sitt utlåtande den i femte momentet av
överenskommelsen intagna bestämmelsen om skyldighet för vissa kassadelägare
att inom särskild tid anmäla, att de icke vilja gå in på det nya
familjepensionsreglementet. Domkapitlet anför härvid:

Bestämmelsen örn skyldighet för de präster, vilka erhållit sin nuvarande
ordinarie befattning före den 1 maj 1927, att anmäla, huruvida de
icke önskade övergå till den nya ordningen och därmed bibehålla sin rätt
till tjänst- och nådår för sina efterlevande, borde omredigeras. De problem,
som i detta sammanhang uppkomme för dessa prästmän, måste anses
ytterligt svårlösta, då konsekvenserna vid en underlåten anmälan vore
oberäkneliga. En uppmjukning av denna bestämmelse funne sig domkapitlet
därför böra påyrka.

I övrigt har i remissutlåtandena mot innehållet i överenskommelsen icke
gjorts anmärkning annat än i avseende å vad däri och i betänkandet föreslås
om behandlingen vid avvecklingen av vissa kassans egna befattningshavare.
Härtill återkommer jag emellertid längre fram i redogörelsen.

Mot de sakkunnigas förslag om särskilt högre dyrtidstillägg till vissa
enligt äldre grunder pensionsberättigade har kammarkollegiet förklarat sig
icke ha något att erinra. Likaså ha såväl kammarkollegiet som statskontoret
och statens pensionsanstalt biträtt förslagen örn s. k. ny familjepension
och om kristillägg.

Även domkapitlet i Göteborg förordar för sin del uttryckligen förslaget
om s. k. ny familjepension, men anför härom särskilt:

För de nuvarande pensionärerna innebure förslaget en väsentlig förbättring.
Än bättre skulle dock förhållandena för dessa blivit, örn till utgångspunkt
för den nya familjepensionens fixering icke valts det lägsta
familjepensionsunderlaget inom varje befattningshavaregrupp utan i stället
ett pensionsunderlag mitt emellan det högsta och lägsta. Domkapitlet
ville därför förorda en sådan ändring i förslaget.

De sakkunniga ha vid valet av utgångspunkter för den fixering av de
till sina belopp för närvarande ej garanterade pensionsförmånerna, som
måste vara en oundgänglig förutsättning för det allmännas övertagande
av prästänkekassans verksamhet, i största möjliga mån anknutit till de

121

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

principer, som tidigare följts, då familjepensionskassorna för befattningshavare
vid den civila och militära statsförvaltningen överlåtits på staten.

Visserligen kunde det, såsom i ett par yttranden framhållits, med hänsyn
till numera ändrade förhållanden sättas i fråga att grunda övertagandet
av kassan på beräkningar, som utgå från antagandet av en lägre framtida
förräntning av kassans tillgångar än efter 4 %, men jag vill dock —
liksom även i berörda yttranden skett — förorda, att de sakkunnigas förslag
beträffande räntefot och övriga för beräkningarna grundläggande principer
godtagas.

Kassans fullmäktige och även vissa domkapitel ha rest invändningar mot
att de kassans inkomster, som härflyta från lediga tjänster, betraktas såsom
statsbidrag i vanlig mening, och fullmäktige hava särskilt framhållit,
att dessa inkomster i varje fall, alldenstund de utan tidsbegränsning tillerkänts
kassan jämlikt gällande reglemente, icke kunna jämställas med
statsbidrag, som tid efter annan beviljas en kassa.

Även örn de kassan tillagda anslagen av lönemedel från lediga tjänster
i viss mån kunna sägas ha ett annat ursprung än de motsvarande anslag,
som utgått till andra av staten övertagna familjepensionskassor, står det
dock fast, att de här ifrågavarande anslagen till prästänkekassan beviljats
denna av statsmakterna. Jag anser därför dessa medel vara av sådan
art, att jag kan lämna utan erinran de sakkunnigas uppfattning rörande
det sätt, varpå dessa medel vid en uppgörelse angående kassan böra behandlas.
Med anledning av vad kassans fullmäktige anfört vill jag också erinra
därom, att hos de av staten förut övertagna kassorna för tjänstemän vid
statsförvaltningen jämväl förekommit bidrag av allmänna medel (även
lönemedel), vilka angivits i vederbörande kassas reglemente, men att dessa
behandlats på samma sätt som bidrag, beviljade år från år, och således
ansetts — i vad de innebure kassan för framtiden tillförsäkrade intäkter —
ej böra medräknas bland kassans tillgångar.

Kassans fullmäktige hava vidare framhållit, att de verkställda försäkringstekniska
utredningarna rörande kassans ställning på grund av bristande
tid ej kunnat göras tillräckligt ingående eller grundas på tillräckligt
aktuellt material, och fullmäktige hava gjort gällande, att kassans ställning
i åtskilliga hänseenden måste vara avsevärt gynnsammare än den till
grund för den preliminära överenskommelsen liggande balansräkningen utvisar.
Fullmäktige ha härvid stött sig på en promemoria över vissa efteråt
inom kassan gjorda utredningar.

Beträffande dessa utredningar vill jag till en början framhålla, att desamma
— såsom i promemorian även uttryckligen betonas — ensidigt inriktats
på en undersökning av sådana poster i balansräkningen, vilka
kunnat förmodas uppvisa säkerhetsmarginaler kassan till godo, och att vid
en ny, fullständig utredning även avvikelser i motsatt riktning skulle

122

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

kunna framkomma, varför dessa partiella undersökningar icke utgöra något
tillräckligt underlag för bedömande av det överskott, som eventuellt kan
finnas i balansräkningen i dess helhet. Med avseende å dessa efterundersökningar
må för övrigt framhållas, att de vid desamma ernådda resultaten
knappast äro ägnade att påverka grundvalarna för uppgörelsen med
kassan. Den ena delen av undersökningarna har nämligen inriktats på att
ernå en noggrannare uppskattning av kassans framtida inkomster av lediga
tjänster, men då, såsom jag tidigare uttalat, dessa inkomster böra behandlas
såsom sådana bidrag, som ej böra medräknas bland kassans tillgångar,
inverka ändringar i fråga om uppskattningen av deras belopp ej på överenskommelsen
med kassan. Den andra delen av efterundersökningarna berör
vissa besparingar, som för kassan beräknats uppstå på grund av att
nådårsinstitutet ännu ej är helt avvecklat, men dessa besparingar lia, på
sätt i de sakkunnigas betänkande angives, redan beaktats vid utformningen
av den preliminära överenskommelsen.

Fullmäktige ha slutligen velat hävda, att, enär den, å vilken det föreslagna
nya familjepensionsreglementet blir tillämpligt, får avstå från rätten
till nådår och tjänstår ävensom från rätt till avkomst av prästänkesäte,
kapitalvärdet av dessa förmåner bort medtagas bland tillgångarna i den
försäkringstekniska balansräkningen. Vad rätten till tjänst- och nådår beträffar
synes anmärkningen närmast vara av formell art. Kapitalvärdet av
dessa förmåner har nämligen beaktats vid den i sakkunnigbetänkandet
gjorda beräkningen av kostnaderna för överförande av kassadelägarna på
det nya reglementet, fastän detsamma ej intagits bland posterna i premiereservernas
beräkning. Att nämnda kapitalvärde ej kunnat inräknas
bland kassans tillgångar ligger i sakens natur. Vad beträffar avkomsten
av prästänkesäten må den av fullmäktige framförda anmärkningen såtillvida
vara riktig, att värdet av sådan avkomst bort ingå i beräkningen av
kyrkofondens kostnader för pensionsregleringen. Med hänsyn till osäkerheten
i de faktorer, som skulle komma i betraktande vid bestämmandet
av ett sådant värde, och den ringa storleksordning, som denna post över
huvud taget lär representera, anser jag, att man vid de ifrågavarande kostnadsberäkningarna
i allt fall kan bortse därifrån. För värdesättning av
prästänkekassans tillgångar saknar anmärkningen helt naturligt all betydelse.

Vad beträffar den av domkapitlet i Luleå berörda frågan angående
övergången till den nya familjepensioneringen, kan jag väl förstå, att det
för de enskilda prästerna i förekommande fall kan vara rätt vanskligt att
för sig avgöra, huruvida och i vad mån de böra gå in på det nya pensioneringssystemet.
Det bör emellertid kunna förutsättas, att prästänkekassans
delägare av kassans direktion i god tid göras underkunniga om de
vid pensionsregleringen bundna villkoren och att kassan även i övrigt
lämnar de enskilda delägarna råd och upplysningar i hithörande frågor.

123

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

Jag vill slutligen betona, att den nuvarande familj epensioneringen för
prästerskapet och därmed sammanhängande anordningar erhållit en så invecklad
konstruktion, att ett fullständigt klarläggande av alla därmed
förknippade ekonomiska frågor knappast är möjligt. Jag får emellertid uttala,
att mitt totalintryck av den träffade preliminära överenskommelsen
om prästänkekassans övertagande är, att den väl tillgodoser kassadelägarnas
intressen på samma gång som den från det allmännas synpunkt sett
är godtagbar. Den i överenskommelsen ingående frågan örn kassans nuvarande
och tjänstepensionerade egna befattningshavares ställning efter
kassans upphörande vill jag strax härefteråt upptaga till särskild behandling.

Vad de sakkunniga föreslagit i fråga om s. k. ny familjepension och förbättring
av dyrtidstilläggen i vissa fall samt i fråga om kristillägg finner
jag mig kunna förorda och kan fördenskull icke biträda av domkapitlet i
Göteborg ifrågasatt jämkning i avseende å ny familjepensions bestämmande.
Det av kassans fullmäktige uttalade önskemålet om viss förbättring,
utöver vad de sakkunniga föreslagit, av dyrtidstillägget för vissa
pensionärer med pensionsrätt enligt §§65 och 66 i kassans reglemente,
vilka ej skulle komma i åtnjutande av s. k. ny familjepension, finner jag
således ej föranleda någon ändring i den därutinnan föreslagna regleringen.

Pfäslänkekassans befattningshavare.

Innan jag nu övergår till att redogöra för de förmåner, som genom
överenskommelsen med prästänkekassan skulle tillförsäkras dennas egna
befattningshavare för tiden efter statens övertagande av kassan, må här
först lämnas några närmare uppgifter angående dess nuvarande befattningshavare
och dem för närvarande tillkommande förmåner.

Genom beslut den 19 juni 1936 har Kungl. Majit fastställt en plan, upptagande
de ordinarie befattningshavarna hos kassan ävensom de särskilda
lönegrader enligt då gällande löneplan för befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen,
vartill dessa befattningshavare skulle hänföras. I fråga om allmänna lönebestämmelser
har kassans direktion i övrigt regelmässigt å befattningshavarna
tillämpat för motsvarande statliga befattningshavare gällande
föreskrifter, dock att utgående avlöning i sin helhet utbetalats månadsvis
i förskott. Kassans befattningshavare åtnjuta jämväl provisorisk avlöningsförstärkning,
provisoriskt dyrortstillägg samt dyrtidstillägg efter för
statens befattningshavare före den 1 juli 1939 gällande grunder. Sistnämnda
förmåner, vilka jämväl utbetalats i förskott, ha av kassans fullmäktige beslutats
för varje treårsperiod i samband med fastställandet av utgiftsstat
för kassan.

124 Kungl. Maj:ts proposition Nr £19.

För närvarande finnas följande befattningshavare anställda hos kassan:
Ordinarie. FÖdd'' Lönegrad. Löneldass.

Direktör ............... 19/11 1894 B 30 33

Revisor ................ 12/2 1897 B 21 24

Registrator............. 31/12 1904 Bil 12

Maskinbokförare........ 2/11 1907 B 7 8

Expeditionsvakt......... 21/12 1908 B 7 10

På övergångsstat.

Kameralbiträde ........ 17/6 1874 Årslön 4,800 kronor (3,600 -f 3

(t. f. kassör) ålderstillägg å vardera 400 kro nor) Extra

ordinarie.

Kanslibiträde........... 20/8 1906 Eo 8 8

Extra.

Skrivbiträde.............27/7 1915 Årsarvode 2,520 kronor (ej dyr tidstillägg) -

Anm.: Kameralbiträdet å övergångsstat åtnjuter jämlikt fullmäktiges beslut den 18 oktober
1922 dyrtidstillägg efter samma grunder, som då vore eller tid efter annan eventuellt bleve
fastställda för Stockholms stads befattningshavare med nyreglerade löner.

Jämlikt fullmäktiges beslut å kassans ordinarie stämma den 26 september
1940 skulle civila avlöningsreglementet av den 4 januari 1939, räknat från
och med den 1 juli 1939, bliva tillämpligt å kassans tjänstemän i de delar,
det äldre civila avlöningsreglementet enligt Kungl. Maj:ts förenämnda beslut
år 1936 varit för dem gällande. Detta fullmäktiges beslut har dock ännu
icke blivit fastställt av Kungl. Majit.

Med avseende å tjänstepension för kassans ordinarie befattningshavare
har Kungl. Majit genom beslutet den 19 juni 1936 föreskrivit, att de bestämmelser,
som avsåge pension för ordinarie tjänstemän vid statsdepartement
och andra till den civila statsförvaltningen hörande verk, skulle i
tillämpliga delar för dem lända till efterrättelse.

De manliga befattningshavarna — direktören, revisorn och expeditionsvakten
— äro för sin familjepensionering delägare i prästänkekassan och
erlägga i följd därav för närvarande familjepensionsavgift med något högre
belopp än vad för respektive lönegrad enligt allmänna familj epensionsreglementet
utgår. För övriga befattningshavare vid kassan har familjepensionsrätt
icke ordnats.

Kassans fullmäktige ha i sitt utlåtande i ärendet, närmast i anslutning
till de sakkunnigas uttalande i betänkandet rörande tillerkännande av avskedsersättning
åt kassans nuvarande extra ordinarie kanslibiträde, anfört
följande:

Det vore fullmäktiges förväntan, att extra ordinarie kanslibiträdet Birgit
Jernberg måtte kunna beredas lämplig och med hennes nuvarande be -

125

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr ‘219.

fattning jämförbar anställning i allmän tjänst i Stockholm. För det fall
så icke kunde ske, hade fullmäktige i överensstämmelse med det av de sakkunniga
gjorda uttalandet och under förbehåll för Kungl. Maj:ts godkännande,
beslutat tillerkänna Birgit Jernberg en avskedsersättning, vilken,
under förutsättning att hon icke inom sex månader efter kassans övertagande
bereddes sådan anställning, skulle utgå med 1,412 kronor för år,
räknat under hennes återstående livstid; och skulle Birgit Jernberg under
nämnda sex månader äga uppbära löneförmåner enligt för henne nu gällande
grunder, intill dess hon erhållit befattning av angiven art.

Direktionen för prästänkekassan har samtidigt med eget utlåtande över
sakkunnigförslaget underställt Kungl. Maj:ts prövning fullmäktiges förenämnda
beslut.

I här sist berörda fråga och beträffande innehållet i övrigt i sjunde momentet
av överenskommelsen gör statskontoret, bland annat, följande uttalande: Ämbetsverket

ville erinra om den förflyttningsskyldighet, som enligt
1939 års civila avlöningsreglemente åvilade statens ordinarie befattningshavare.
I betraktande av de därutinnan gällande bestämmelserna och med
hänsyn till de erfarenheter, som vunnits i fråga om möjligheten att under
samma förutsättningar, som angivits för placering av prästänkekassans
ordinarie personal, överflytta motsvarande personal hos de tidigare övertagna
kassorna, funne sig statskontoret böra påyrka sådan ändring av den
nu föreslagna bestämmelsen, att befattningshavarna — givetvis med bibehållna
avlönings- och tjänstepensionsförmåner — kunde utnyttjas i statens
tjänst även om statlig befattning, som kunde anses motsvara, vara jämförbar
med eller högre än den innehavda befattningen hos kassan, icke
stöde att erbjuda.

Statskontoret hade vidare ansett sig böra fästa uppmärksamheten på
att bland prästänkekassans nuvarande ordinarie befattningshavare funnes
en kameralamanuens på övergångsstat, Nanna Brunius, med årlig lön av
4,800 kronor jämte dyrtidstillägg enligt förut gällande grunder för Stockholms
stads befattningshavare. Brunius, vilken uppnått en ålder av 66 år
och vore skyldig avgå från sin befattning först vid 70 års ålder, hade
sedan flera år med bibehållen lön å övergångsstat på förordnande uppehållit
den ordinarie kassörsbefattningen hos kassan (lönegrad Bil). För
Brunius syntes enligt överenskommelsen komma att gälla, att hon från
statens övertagande av kassan intill den dag, hon uppnådde 70 års ålder,
skulle bibehållas vid sina löneförmåner å övergångsstat samt att hon för
tiden därefter skulle tillerkännas pension enligt de särskilda grunder, som
hittills varit för henne gällande. Någon pensionering av Brunius torde således,
trots hennes höga ålder, icke kunna komma i fråga i samband med
statens övertagande av kassan.

I fråga om de för extra ordinarie kanslibiträdet Birgit Jernberg av
kassans fullmäktige numera beslutade förmånerna vid kassans upphörande
framhåller statskontoret vidare:

Jämlikt fullmäktiges beslut år 1937 att bevilja Birgit Jernberg tjänstepensionsrätt.
enligt civila tjänstepensionsreglementets föreskrifter örn ickeordinarie
tjänstemän syntes hon vid avgång från sin tjänst i samband med

Departe mentschefen.

126 Kungl. Majda proposition Nr 219.

kassans övertagande inneha rätt att vid uppnådd pensionsålder komma i
åtnjutande av uppskjuten livränta enligt angivna pensioneringsgrunder.

Statskontoret, som utginge från att de sakkunniga i fråga örn Jernberg
avsett, att lion av fullmäktige skulle beredas viss engångsersättning vid
avgång från sin extra ordinarie befattning hos kassan, ville för sin del
med hänsyn till Jernbergs jämförelsevis långvariga anställning hos kassan
och den henne av fullmäktige — låt vara utan stöd i gällande kassareglemente
— meddelade extra ordinarie-anställningen förorda, att henne tillerkändes
rätt att under ett år, räknat från tidpunkten för kassans övertagande,
uppbära löneförmåner enligt för henne nu gällande grunder.
Därest hon inom nämnda år bereddes tillfälle att övergå till statstjänst
med lön, lägst enligt 4 lönegraden i extra ordinarie-planen, borde dock
nyssnämnda rätt till lön upphöra med dag för tillämnat tillträde av erbjuden
statstjänst.

I likhet med vad som skett vid statens tidigare övertagande av enskilda
pensionskassor, t. ex. civilstatens änke- och pupillkassa, torde även beträffande
prästänkekassan få förutsättas, att kassans personal, i den mån så
låter sig göra, beredes sysselsättning i statens tjänst.

Enligt ordalydelsen i de föreslagna avtalsbestämmelserna skulle gälla,
att, därest och så länge tillfälle icke bereddes befattningshavare att övergå
till sådan statstjänst i Stockholm, som funnes svara mot, vara jämförbar
med eller högre än den tidigare befattningen hos kassan, denne
skulle bibehållas vid de avlönings- och tjänstepensionsförmåner, som han
vid tiden för övertagandet var tillförsäkrad för sin tjänst i kassan.

I anslutning till vad statskontoret i ärendet framhållit, torde avgörande
betydelse härvid böra fästas vid att vederbörande befattningshavare för
det arbete han kommer att erbjudas i statens tjänst — vilket självfallet
i görligaste mån bör motsvara de arbetsuppgifter han haft att idora hos
kassan — kommer i ånjutande av minst samma förmåner i löne- och pensionshänseende,
vartill han hos kassan varit berättigad.

Skulle någon av kassans ordinarie befattningshavare icke kunna beredas
lämpliga arbetsuppgifter i statens tjänst, bör givetvis sådan befattningshavare,
i avvaktan på att lämplig sysselsättning i statens tjänst anvisas
honom, bibehållas vid sina hittillsvarande löne- och pensionsförmåner. Med
ordinarie befattningshavare torde i detta sammanhang få jämställas kameralbiträdet
Nanna Brunius på grund av ett utav fullmäktige den 17 oktober
1922 meddelat beslut, att hon skulle tillförsäkras samma fasta anställning
i kassan, som örn bon vore innehavare av ordinarie tjänst.

Beträffande den icke-ordinarie personalen anser jag särskilda åtgärder
behöva ifrågakomma endast i fråga örn extra ordinarie kanslibiträdet
Birgit Jernberg. I enlighet med vad statskontoret förordat synes hon böra
tillerkännas rätt att under ett år, räknat från tidpunkten för kassans övertagande
av staten, uppbära löneförmåner enligt för henne omedelbart före

127

Kungl. Maj:ts proposition Nr £19.

övertagandet gällande grunder. Därest inom nämnda år tillfälle skulle beredas
henne att övergå till statstjänst, lärer det böra ankomma på Kungl.
Majit att med hänsyn till den henne erbjudna statsanställningen och med
beaktande, att hon icke samtidigt får uppbära två fulla avlöningar, bestämma,
huruvida och i vad mån nämnda övergångsavlöning bör tillkomma
henne under återstoden av respitåret.

På grund av de ojämnheter, som kunna förväntas uppkomma vid befattningshavares
övergång i statens tjänst till följd av, bland annat, att
befattningshavarens avlöning hos kassan nu utbetalas i förskott, lärer det
få ankomma på Kungl. Majit att meddela föreskrift örn de åtgärder, som
kunna befinnas påkallade i samband med överflyttningen av kassans personal
i statens tjänst.

I övrigt biträder jag vad i här berört hänseende av de sakkunniga föreslagits
och i den preliminära överenskommelsen bestämts.

Beträffande fullmäktiges förenämnda beslut den 20 september 1940 örn
tillämpning av det nya civila avlöningsreglementet för kassans befattningshavare
torde jag vid ett senare tillfälle få återkomma.

Särskilda frågor.

Ehuru berörande ett ämne, som i viss mån ligger vid sidan om de sakkunnigas
uppdrag, ha de sakkunniga i sammanhang med förslaget om reformering
av prästernas familjepensionering framfört ett förslag om överförande
av vissa prästerliga avlöningsanslag från statsbudgeten till kyrkofonden.

De sakkunniga: De anslag, som de sakkunniga i första hand avse, äro de
i statsliggaren för budgetåret 1940—1941 under VIII C 9 och 10 uppförda
förslagsanslagen dels å 41,000 kronor för avlöningar till pastorer
vid svenska församlingar i utlandet, dels å 03,000 kronor för religiös och
social verksamhet bland svenskar i vissa utländska hamnstäder. Av det
förstnämnda av dessa anslag skall bestridas avlöning (0,000 kronor jämte
dyrtidstillägg) till pastor vid en var av följande församlingar i utlandet,
nämligen svenska Gustavsförsamlingen i Köpenhamn, svenska Victoriaförsamlingen
i Berlin, svenska Sofiaförsamlingen i Paris, Svenska Olaus
Petri-församlingen i Helsingfors samt svenska Margaretaförsamlingen i
Oslo. Anslaget disponeras av utrikesdepartementet för utbetalning till
kyrkorådet i vederbörande församling. Av det sistnämnda anslaget åter
bestrides avlöning (med 5,000 kronor jämte dyrtidstillägg till varje befattningshavare)
för en sjömanspräst i en var av städerna Melbourne,
West Hartlepool, Stettin, London, Antwerpen, Rotterdam, Hull, Buenos
Aires samt Danzig. Ifrågavarande anslag disponeras av statskontoret för
utbetalning till svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse, som mot redovisningsskyldighet
inför riksräkenskapsverket äger använda anslaget för därmed
avsett ändamål. Till kostnaden för avlöning av angivna i utlandet
verksamma präster kommer härjämte kostnad för reglering av vissa kursförluster,
som bestrides av ett i riksstaten under VIII N 24 upptaget för -

128

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

slagsanslag å 12,000 kronor. Detta senare anslag avser emellertid även
viss lärarpersonal, varom här ej är fråga.

Spörsmålet örn överförande å kyrkofonden av anslagen för bidrag till
avlönandet av svenskt prästerskap utomlands är icke nytt. Ett förslag
i sådant syfte framlades sålunda för riksdagen i samband med förslaget
till 1932 års riksdag beträffande den ecklesiastika boställsrefomien. De
sakkunniga kunna inskränka sig till att beträffande motiveringen härför
hänvisa till Kungl. Maj:ts proposition nr 187 för nämnda år (sid. 387—
403). Förslaget i vad det berörde de ifrågavarande anslagen blev emellertid
för det dåvarande — utan särskild motivering (se: sammansatta andra
lag- och jordbruksutskottets utlåtande nr 8, sid. 54) — av riksdagen avvisat.

Då de sakkunniga nu ansett sig böra föra fram ett förnyat förslag om
här förevarande utgifters överflyttande å kyrkofonden, har skälet härför
i första hand varit frågans samband med den av de sakkunniga föreslagna
regleringen av familjepensioneringen för prästerna. På sätt förut framhållits
innebär nämligen denna reglering, att all det allmännas kostnad för familjepensioneringen
i fråga i praktiken kommer att åvila kyrkofonden, och
alltså jämväl kostnaden för familj epensioneringen av här ifrågavarande
grupp prästerliga befattningshavare, där sådan kostnad beräknats uppkomma.
Blir förslaget till familjepensionsreglering godkänt, måste de här
åsyftade — redan tidigare anförda — skälen för kyrkofondens övertagande
av avlöningsanslagen ytterligare vinna i styrka. De sakkunniga få därtill
framhålla, att frågan om kyrkofondens övertagande av här berörda avlöningskostnader
för de i utlandet tjänstgörande prästerna numera — även
från principiell synpunkt — kommit i ett förändrat läge, sedan samma
fråga senast av riksdagen prövades. Enligt av statsmakterna sedermera
fattade beslut har sålunda kyrkofondens ansvarighet för utgifterna inom
den kyrkliga organisationen på åtskilliga punkter vidgats utöver de
gränser, som tidigare varit härför uppdragna. Exempelvis må här nämnas,
hurusom kyrkofonden genom särskilda, efter år 1932 tillkomna författningsbestämmelser
pålagts kostnaderna för biskoparnas avlönande, för avlöning
åt s. k. dövstumpräster samt för tjänstepensioner (emeritilöner) åt
vissa präster i missionens och diakoniens tjänst.

I det av Kungl. Majit år 1932 framlagda förslaget rörande överförande
till kyrkofonden av här ifrågavarande anslag förutsattes, att det nännare
bestämmandet av de avlöningsbelopp, som sålunda skulle få ur kyrkofonden
gäldas, skulle förbehållas Kunvl. Majit. Då anledning torde saknas
att frångå den därutinnan för närvarande tillämpade ordningen, har åt
den av de sakkunniga föreslagna tilläggsbestämmelsen till 6 § kyrkofondslagen
givits den avfattningen, att bestämmandet av såväl kostnadsramen
som grunderna för anslagets disposition skall såsom hittills ankomma
på Kungl. Majit och riksdagen gemensamt.

Förevarande anslagsfrågor ha jämväl berörts i några av de över familjepensioneringsförslaget
avgivna remissutlåtandena, varur följande må
här återgivas.

Kammarkollegiet: De sakkunniga hade upptagit frågan örn överflyttning
av kostnaderna för avlöningar till pastorer vid svenska församlingar
i utlandet samt till sjömanspräster i vissa utländska hamnstäder ävensom
kostnaderna för reglering av vissa kursförluster för dessa präster från riks -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219. 129

staten till kyrkofonden. Mot en sådan överflyttning hade kollegiet icke
något att erinra. Det syntes emellertid kollegiet som om frågan örn beredande
av emeritilöner åt vissa av dessa präster borde tagas upp i sammanhang
härmed. Om avlöningskostnaderna för dem överflyttades till
kyrkofondens utgifter, borde även kostnaderna för emeritilöner åt dem
gäldas av kyrkofonden. Efter remiss den 30 november 1937 på en av ärkebiskopen
den 20 samma månad gjord framställning hade kammarkollegiet
avgivit utlåtande i sistberörda ämne den 31 december 1939.

Statskontoret har funnit den av de sakkunniga sålunda föreslagna anslagsregleringen
naturlig och följdriktig.

Domkapitlet i Uppsala förklarar sig ej heller ha något att erinra mot
vad här föreslagits, men berör i detta samband frågan örn sjömansvårdsstyrelsens
framtida sammansättning ävensom, i likhet med kammarkollegiet,
frågan om emeritilöner åt utlandspastorer.

Domkapitlet i Växjö anser däremot de sakkunnigas förslag i fråga om
här berörda präster vara opåkallat.

Sjömansvårdsstyrelsen slutligen synes för sin del finna den nuvarande
ordningen förmånligare. I dess yttrande beröres även frågan örn styrelsens
framtida sammansättning.

Jag finner de sakkunnigas förslag i denna del väl motiverat och tillstyrker
följaktligen detsamma. Till frågan om beredande av emeritilöner
jämväl åt kyrkoherdarna i de svenska utlandsförsamlingarna torde jag i
annat sammanhang få återkomma.

Kostnadsberäkningar.

De kostnader, för vilka staten i och med övertagandet av prästänkekassans
verksamhet komme att principiellt få ikläda sig ansvaret, hänföra
sig främst till familjepensioneringen för de präster, å vilka det »allmänna»
prästerliga familjepensionsreglementet komme att bliva tillämpligt, samt
till övergångsregleringen beträffande vid statens övertagande av kassans
verksamhet redan utgående pensioner och pensioneringen av efterlevande
till de av prästänkekassans dåvarande delägare och övriga familjepensionsberättigade,
vilka icke komme att övergå å nämnda reglemente. Härtill
komma de kostnader, som kunna uppstå för familjepensioneringen av den
— jämförelsevis fåtaliga — grupp präster, som enligt vad de sakkunniga
förordat skulle för framtiden få denna sin pensionering ombesörjd av statens
pensionsanstalt. Örn finansieringen av samtliga ifrågavarande kostnader
anföra de sakkunniga följande.

Vad beträffar den av de sakkunniga förordade särskilda familjepensionsregleringen
i statens pensionsanstalts regi, liir man för en familjepensionering
framdeles av här åsyftade mindretai präster — gruppen torde komma
att omfatta högst ett 80-tal befattningshavare — icke behöva räkna med

Ii ilning till riksdagens protokoll lolli. 1 sami. Nr 219. 9

Departe mentschefen.

130

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

någon särskild i pensionsanstaltens verksamhet uppkommande ökad kostnad
för staten. Denna pensionering är nämligen, om man bortser från
dyrtidstillägg å pensionerna, i princip avsedd att helt bekostas av de för
pensioneringen utgående avgifterna. Då vidare åtskilliga av ifrågavarande
präster kunna förutsättas efter hand komma att övergå till befattningar,
som medföra pensionsrätt enligt det »allmänna» prästerliga familjepensionsreglementet,
komme för sådana fall utgifterna för familjepensionerna,
ehuru avgiften för dessa under viss kortare eller längre tid erlagts till
pensionsanstalten, att helt vila å kyrkofonden. Den merinkomst i pensionsavgifter,
som därigenom skulle uppkomma i statens pensionsanstalt, bör
i stort sett motväga dels statens utgifter för de av avgifter ej täckta kostnaderna
för dyrtidstillägg å de familjepensioner för präster, som i allt fall
komme att från pensionsanstalten slutligt utgöras, dels ock den merutgift,
som i vissa fall kunde uppstå för anstalten genom att vid sådan pensions
bestämmande tillgodoräknas den avlidne befattningshavarens tjänstgöringstid
i en förut innehavd befattning med pensionsrätt enligt det »allmänna»
prästerliga familjepensionsreglementet, varunder pensionsavgifter tillgodoförts
kyrkofonden.

Rörande omfattningen i övrigt av de ekonomiska förpliktelser för den
prästerliga familj epensioneringen, som vid ett genomförande av de sakkunnigas
förslag komme att åvila det allmänna, framlägga de sakkunniga
följande beräkningar.

Den finansiella innebörden för kyrkofonden av förläggandet till densamma
av det ekonomiska ansvaret för prästerskapets familjepensionering
i enlighet med de sakkunnigas förslag åskådliggöres från försäkringsteknisk
synpunkt i förste aktuarien Kjelléns till sakkunnigbetänkandet fogade promemoria.
Kj eliens undersökning avser att giva en uppfattning örn de kostnader,
som, räknat på lång sikt, frånsett eventuellt utgående kristillägg
kunna väntas drabba fonden för denna pensionering. De sakkunniga framlägga
här vissa siffror till belysande av det rent budgetmässiga inflytande,
som ett genomförande av de sakkunnigas förslag kan — oavsett omnämnda
kristillägg — beräknas få på kyrkofondens kapital samt på dess inkomster
och utgifter under den första tiden efter fondens övertagande av pensioneringen.
Jämväl reformens verkningar å riksstaten beröras i detta sammanhang.

Prästänkekassans kapital var den 31 december 1939 bokfört till ett
belopp av ungefär 27.8 miljoner kronor. Örn kapitalet under år 1940 ökats
och under den närmaste tiden därefter fortsätter att tillväxa i samma progression
som under de senaste åren, kan förväntas, att vid statens övertagande
av kassans verksamhet, vilket förutsatts äga rum den 1 januari
1942, kommer att till kyrkofonden överföras ett kapital av ungefär 30.2
miljoner kronor.

För år 1942 beräknas de sakkunnigas förslag medföra följande förändringar
i kyrkofondens inkomster och utgifter.

1 ?j in t e a vka stain ge n av det från prästänkekassan till kyrkofonden överförda
kapitalet samt av andra kapitalmedel, som enligt förslaget skola
tillföras fonden, kan uppskattas till ungefär 1,150,000 kronor.

Familjepensionsavdrag och -avgifter beräknas inflyta med ett belopp av
cirka 775,000 kronor. Denna siffra är givetvis något osäker, med hänsyn
till ovissheten i vad mån de delägare, vilka enligt den preliminära överens -

131

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 219.

kommelsen med prästänkekassan skulle beredas frihet att välja mellan
pensionsrätt och avgiftsplikt enligt 4 mom. i överenskommelsen och övergång
å det föreslagna nya reglementets bestämmelser, komma att föredraga
det ena eller det andra av dessa alternativ. Såsom inkomst för fonden
äro även att räkna sådana lönetillägg, vilka jämlikt § 71 i reglementet för
prästänkekassan för närvarande av denna uppbäras för vissa prästerliga
befattningshavare, som ej erlägga avgift till kassans försäkringsfond, och
vilka lönetillägg föreslagits härefter skola ingå till kyrkofonden. Inkomsten
därav kan antagas till en början uppgå till omkring 20,000 kronor, motsvarande
dessa lönetilläggs nuvarande sammanlagda belopp för år.

Den av familjepensioneringen föranledda inkomstökningen för kyrkofonden
kan alltså beräknas uppgå till ungefär 1,150,000 -f- 775,000 -f-f-
20,000 = 1,945,000 kronor.

Å kyrkofondens utgiftssida märkas främst de nytillkommande utgifterna
för familjepensioner, vilka uppskattats till omkring 1,500,000 kronor
(häri ingår kostnad för pensionsförbättring enligt kungörelsen om ny familjepension
med ungefär 230,000 kronor, oberäknat å sådan pensionsförbättrmg
belöpande procentuellt tillägg), samt för dyrtidstillägg och procentuellt
tillägg å dessa pensioner, beräknat till cirka 360,000 kronor.

Två från prästänkekassan utgående tjänstepensioner till f. d. befattningshavare
hos kassan skulle hädanefter komma att belasta kyrkofonden.
Årsutgiften härför utgör ungefär 10,000 kronor.

Kassans nuvarande befattningshavare förutsättas komma att beredas
anställning i statstjänst, och kyrkofonden får i sådant fall ingen utgift
för dem. I den mån sådan anställning ej genast skulle kunna beredas,
torde emellertid de befattningshavarna tillförsäkrade löneförmånerna böra
bestridas av kyrkofondens med prästänkekassans kapitaltillgångar utökade
kapital. Ur detta kapital synes vidare böra gäldas utgifterna för den
förevarande utredningen samt de engångskostnader i övrigt, som uppkomma
i samband med änkekassans avveckling. Dessa särskilda utgifter
böra likvid icke bliva av den storleksordning, att deras bestridande från
kapitalet nämnvärt komme att inverka på härf örn t kalkylerade ränteinkomst
för fonden av samma kapital.

Avlastning av utgifter uppstår för kyrkofonden dels genom bortfallandet
av vissa från kyrkofonden till änkekassan nu utgående familjepensionsavgifter
för emeriti och dels genom upphörande av anslaget från
fonden till den allmänna prästänkehjälpen inom stiften. Dessa bortfallande
utgifter uppgå till ungefär 30,000 -j- 10,000 == 40,000 kronor.

Den genom familjepensioneringen uppkommande ökningen av kyrkofondens
utgifter kan således, örn man bortser från de utgifter, som förutsättas
komma att bestridas ur fondens kapital, uppskattas till omkring

1,500,000 + 360,000 + 10,000 — 40,000 = 1,830,000 kronor.

Med här kalkylerade inkomst- och utgiftsökning för kyrkofonden med
övertagandet av det ekonomiska ansvaret för prästernas familjepensionering
kan alltså för det första räkenskapsåret därefter, ny 1942, förväntas
en nettoökning i kyrkofondens inkomster med omkring 115,000 kronor. Det
må emellertid med hänsyn till den relativa osäkerheten överhuvudtaget
i de i beräkningarna ingående siffrorna betonas, alt avvikelse från dessa
beräkningar — åt ena eller andra hållet — väl kan tänkas i verkligheten
uppkomma.

Enligt de sakkunnigas förslag skola kostnaderna för avlöningar till pas -

132

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

torer vid svenska församlingar i utlandet samt till sjömanspräster i vissa
utländska hamnstäder ävensom kostnaderna för reglering av vissa kursförluster
för dessa präster överflyttas från riksstaten till kyrkofonden. Den
härigenom uppkommande utgiftsökningen för kyrkofonden kan med ledning
av riksstatens nuvarande belastning för ifrågavarande ändamål uppskattas
till i runt tal 140,000 kronor för år.

Man torde sålunda finna, att även om hänsyn tages till sistnämnda
utgiftsökning, ett genomförande av de sakkunnigas förslag icke behöver
för år 1942 beräknas medföra någon större merbelastning å kyrkofonden,
i allt fall icke av den storleksordning, att densamma kan förväntas i och
för sig föranleda höjning av allmänna kyrkoavgiften. Detta läge i avseende
å fonden jämlikt de sakkunnigas förslag ålagda nya kostnader torde med
viss sannolikhet komma att i huvudsak bestå även för de närmaste ett
ä två åren därefter. För framtiden måste dock, på sätt av förste aktuarien
Kjeliens åberopade promemoria framgår, för kyrkofonden uppkomma
gradvis stigande kostnader för denna pensionering, vilka icke täckas av
inflytande familjepensionsavgifter och andra förut angivna inkomster.

Vid bedömandet av de sakkunnigas förslag ur kostnadssynpunkt är
ytterligare följande att beakta.

Genom upphörandet av tjänst- och nådårsrätten samt av prästänkekassans
rätt att i vissa fall uppbära inkomsten av lediga prästerliga tjänster
uppstå för det allmänna vissa besparingar av lönemedel. Dessa besparingar
komma främst pastoraten till godo, men sådana uppstå även, såväl
direkt som indirekt, för kyrkofonden. Prästtjänsterna böra nämligen vid
härefter inträffande ledigheter kunna återbesättas tidigare än hittills varit
fallet, och för kyrkofonden bör därvid uppkomma minskning av utgifterna
för vikarier. Viss besparing torde även för kyrkofonden vara att emotse
därigenom, att minskningen av pastoratens löneutgifter, på sätt nyss sagts,
ävensom ökningen i prästlönemedel för vissa pastorat genom dessa tillerkänd
avkastning av prästänkesäte medföra någon reducering av kyrkofondens
bidrag till de s. k. tillskottspastorafén.

Beträffande verkningarna å riksstaten av sakkunnigförslagets genomförande
må slutligen framhållas, att från riksstaten skulle komma att
avlastas förenämnda avlöningskostnader för utlandspastorer och sjömanspräster,
cirka 140,000 kronor för år, ävensom kostnaderna för de från
tolfte huvudtiteln till prästers efterlevande utgående dyrtidstilläggen och
pensionstilläggen, vilkas sammanlagda belopp torde kunna beräknas för
närvarande uppgå till ungefär 500,000 kronor för år. Utgiftsminskningen å
riksstaten skulle alltså bliva, i avrundat tal, 640,000 kronor.

Statens pensionsanstalt: Finansieringen av den nya familjepensioneringen
hade i förslaget förutsatts skola — bortsett från förvaltningskostnaderna
— helt åvila kyrkofonden. Till denna skulle ingå dels de från prästänkekassan
övertagna kapitaltillgångarna, per den 31 december 1941 beräknade
till ungefär 30.2 miljoner kronor, dels även framdeles inflytande familjepensionsavdrag
och pensionsavgifter, för år 1942 uppskattade till omkring

775,000 kronor. De sakkunniga hade beräknat, att den inkomstökning,
som därigenom bereddes fonden, skulle komma att för år 1942 och de
närmaste ett eller två åren därefter förslå till bestridande av fondens
familjepensionsutgifter jämte en årlig utgift av i runt tal 140,000 kronor

133

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

för avlöningar till utomlands- och sjömanspräster, vilka avlöningar nu belastade
riksstaten men av de sakkunniga föreslagits skola överflyttas på
kyrkofonden. För framtiden måste dock, enligt de sakkunniga, för fonden
uppkomma gradvis stigande kostnader för pensioneringen, vilka icke täcktes
av i samband med pensionsregleringen till fondens förfogande ställda
merinkomster. Att det därvid kunde bli fråga örn en tämligen betydande
ökning av de årliga utgifterna framginge av de i betänkandet meddelade
resultaten av verkställda försäkringstekniska kostnadsberäkningar. Enligt
dessa skulle nämligen de till fonden överförda tillgångarna och inkomsterna
lämna utan täckning dels ett — efter en räntefot av 4 % beräknat —
kapitalvärde av (5,110,000 -f- 1,475,000 =) 6,585,000 kronor, motsvarande
kostnaderna för i tjänst varande kassadelägares inordnande under bestämmelserna
i det föreslagna nya reglementet, dels även årliga utgifter för
dyrtidstillägg m. m. (till en början omkring 360,000 kronor, men gradvis
växande), för pensionsförbättring i samband med fastställande av s. k.
ny familjepension med därå belöpande procentuellt tillägg (till en början
omkring 300,000 kronor, men gradvis avtagande), för kristillägg (omkring
50,000 kronor), för avlöningar till utomlands- och sjömanspräster
(omkring 140,000 kronor) samt för 120-kronors tillägg och bristande täckning
beträffande framtida befattningshavare (gradvis växande till omkring

50,000 -f- 130,000 = 180,000 kronor). Denna ökade belastning, vilken —
örn man bortsåge från utgifterna för dyrtidstillägg och kristillägg — i
huvudsak torde utgöra en motsvarande merbelastning för det allmänna
i stort sett, komme visserligen till någon del att kompenseras genom besparingar
på grund av tjänst- och nådårsrättens avveckling m. m. Men
man syntes dock ha att räkna med att för täckande av merbelastningen
i övrigt en viss ökning av den allmänna kyrkoavgiften framdeles komme
att bliva erforderlig. Detta förhållande borde emellertid knappast utgöra
hinder mot att godtaga den av de sakkunniga föreslagna formen för pensioneringens
finansiering.

Domkapitlet i Uppsala: Den föreslagna förhöjningen av pensionsbeloppen
vunnes huvudsakligen genom att det allmänna ej behövde räkna med
en någorlunda bred säkerhetsmarginal, något som en mer eller mindre enskild
kassa måste göra. Domkapitlet ansåge det emellertid alldeles i sin
ordning, att det allmänna ej åsamkades väsentligt ökade kostnader. —
Domkapitlet hade icke något att erinra emot, att kyrkofonden finge svara
för kostnaderna för de sakkunnigas utredning.

Jag har icke funnit anledning till någon erinran mot de av de sakkunniga
företagna kostnadskalkylerna. Det har emellertid legat i sakens natur,
att dessa kalkyler på vissa punkter måst fotas på uppskattningar, som
endast kunna äga approximativ giltighet. De av mig förordade ändringarna
i de sakkunnigas förslag — häri inbegripet indragningen av understöd
medels ersättning för viss kyrkotionde m. m. för Göteborgs stift — synas
icke innebära förskjutningar i inkomst- och utgiftsberäkningarna av sådan
storleksordning, att dessa därav på något väsentligt sätt beröras. De sakkunnigas
beräkningar torde följaktligen kunna godtagas såsom underlag för
reformförslagets bedömande. Jag finner också, i likhet med statens pen -

Departe mentschefen.

134

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

sionsanstalt, den framlagda finansieringsplanen väl försvarlig och tillstyrker
fördenskull den föreslagna familjepensionsreformens genomförande
ävensom i samband därmed föreslagna särskilda kostnadsregleringar.

Till de av de sakkunniga framlagda författningsförslagen berörande
ändringarna i prästlönereglering slag en och kyrkofondslagen, i vilka lagar
i annat sammanhang påkallas ytterligare ändringar, ber jag att senare
få återkomma.

Departementschefens hemställan.

Departementschefen föredrager övriga omförmälda, inom ecklesiastikdepartementet
i enlighet med vad departementschefen anfört i vissa delar
ändrade förslag, nämligen förslag till reglemente angående familjepension
för efterlevande till präster (familjepensionsreglemente för prästerskapet),
till lag örn ändrad lydelse av 3 § lagen den 17 december 1926 (nr 526) örn
vissa lönetillägg åt präster i nyreglerade pastorat i anledning av nådårsrättens
upphörande m. m., till lag om ändrad lydelse av 18 § ecklesiastik
boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400) och till förordning angående
ändring i förordningen den 27 november 1936 (nr 578) med ändrade bestämmelser
för biskoparnas avlönande jämte nya grunder för dispositionen
av därtill avsedda medel, vilka förslag såsom bilaga1 fogats till detta
protokoll.

Departementschefen hemställer härefter, att Kungl.
Majit måtte i proposition till riksdagen
föreslå,

A) att riksdagen, under förutsättning att densamma bifaller
vad efteråt under B) föreslås, bemyndigar Kungl.
Majit att träffa överenskommelse med fullmäktige för prästerskapets
änke- och pupillkassa i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i det föregående anförts;

B) att riksdagen, under förutsättning att under A) avsedd
överenskommelse örn statens övertagande av prästänkekassan
kommer till stånd,

1) för sin del beslutar, att rätt till tjänsteår för efterlevande
till präst, som efter den 31 december 1941 erhåller utnämning
till prästerlig befattning, varmed dylik rätt är
förenad, skall upphöra, samt att rätten till tjänstår jämväl
för efterlevande till före angivna dag utnämnd prästerlig
befattningshavare så ock rätten till nådår, där sådan rätt
alltjämt består, skall, i den ordning härförut angivits, upphöra; 1

Denna bilaga, vilken är likalydande med de vid propositionen fogade författningsförslagen,
har här uteslutits.

135

Kungl. Marits ''proposition Nr 219.

2) godkänner förenämnda inom ecklesiastikdepartementet
utarbetade förslag till familjepensionsreglemente för
prästerskapet och bemyndigar Kungl. Majit att dels fastställa
de avvikelser från familjepensionsreglementet för
prästerskapet, som må betingas av bestämmelserna i överenskommelsen
örn statens övertagande av prästänkekassan,
dels meddela de bestämmelser i övrigt, som erfordras för
genomförandet av nämnda överenskommelse;

3) antager de inom ecklesiastikdepartementet uppgjorda
förslagen till författningar om ändringar i lagen den 17 december
1926 örn vissa lönetillägg åt präster i nyreglerade
pastorat i anledning av nådårsrättens upphörande m. m., i
ecklesiastik boställsordning samt i förordningen den 27 november
1936 med ändrade bestämmelser för biskoparnas
avlönande jämte nya grunder för dispositionen av därtill
avsedda medel;

4) medgiver, att, i enlighet med vad i det föregående
angivits, till vissa efterlevande till delägare i prästänkekassan
må utgå s. k. ny familjepension ävensom i vissa
fall dyrtidstillägg enligt särskilda grunder samt kristillägg;

5) beslutar

a) att de bidrag till prästerskapets familj epensionering
med inkomster av prästerliga befattningar, vilka för närvarande
åtnjutas av prästänkekassan enligt § 4 mom. 1 a)
och b) samt § 6 mom. 1 a) i det för kassan gällande reglementet,
skola från och med statens övertagande av kassan
och dess verksamhet upphöra,

b) att från och med samma tidpunkt sådana bidrag till
den s. k. allmänna prästänkehjälpen, vilka med stöd av
prästerskapets år 1653 träffade, av Kungl. Majit den 13
augusti 1685, stadfästade förening eller andra särskilda, sedermera
därom meddelade äldre bestämmelser alltjämt inom
stiften utgöras vare sig av församlingar med kyrkokassas
medel eller av prästerskapet, skola, vad angår bidragen
från församlingarna, ej utgå och, vad angår bidragen
från präster, anses ej vara dessa rättsligen ålagda, samt

c) att samtidigt de årliga anslag av tillhopa 10,805 kronor
13 öre, som jämlikt för närvarande gällande bestämmelser
utgå i ersättningar för krono- och kyrkotionde m. m.
till understöd åt prästänkor inom stiften, skola upphöra;

6) beslutar, att de staten jämlikt överenskommelsen örn
prästänkekassans övertagande tillfallande kapitaltillgång -

136

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

arna jämte de av domkapitlet i Västerås förvaltade s. k.
papegojvretsmedlen skola av statskontoret mottagas för att
från och med den 1 januari 1942 tillföras kyrkofonden,
samt bemyndigar Kungl. Majit att ur kyrkofonden bestrida
all kostnad för den prästerliga familjepensioneringen i enlighet
med vad härförut angivits, så ock all sådan särskild
kostnad, för vilken staten jämlikt överenskommelsen iklätt
sig ansvaret och beträffande vilken icke av överenskommelsen
eller den i samband därmed beslutade regleringen i övrigt
framgår, att densamma skall av staten i annan ordning
gäldas;

7) bemyndigar Kungl. Majit att jämväl låta ur kyrkofonden
slutligt bestrida kostnaderna för den verkställda
sakkunnigutredningen rörande statens övertagande av
familjepensioneringen för prästerna ävensom för den ytterligare
utredning, som Kungl. Majit för den definitiva regleringen
därav finner påkallad.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Astrid Charpentier.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 319. (Bil. I).

137

Bil. I.

(åberopad sid. 15)

Historik m. m.

I. Tjänst- och nådårsrätten samt prästerskapets änke- och pupillkassa.

Förmånen av tjänst- och nådår har sedan gammalt tillkommit avliden
prästmans dödsbodelägare, respektive änka och efterlämnade omyndiga,
oförsörjda barn. Denna förmån, som bekräftades i de för prästerskapet
gällande privilegier av den 16 oktober 1723, innebar rätt att kvarsitta vid
den tjänst, den avlidne innehade, och mot avlönande av vikarie åtnjuta lönen
vid tjänsten ej blott till slutet av det ecklesiastikår, under vilket prästen
avlidit (tjänståret), utan även under det därpå följande ecklesiastikåret
(privilegiinådåret). Då emellertid sålunda erhållna inkomster ofta befunnos
otillräckliga för änkans och de minderåriga barnens uppehälle för
framtiden, blev det småningom ganska vanligt, att Kungl. Maj:t efter därom
gjord anhållan tillerkände dessa rätt till ytterligare ett, ibland till och
med två nådår (extra nådår). Detta sätt att bereda understöd åt de efterlevande
innebar emellertid icke en betryggande försörjning för framtiden
och medförde därjämte den olägenheten, att, då en präst avled, den av
honom innehavda befattningen kom att stå ledig under en ganska lång
tid. Såväl insikten örn behovet av att bereda större trygghet åt prästernas
efterlevande som ock det allmännas intresse att få den långa vakanstiden
vid prästerliga befattningar förkortad ledde till strävanden att anordna en
verklig pensionering av änkor och barn efter präster. Efter långvariga förberedelser
ledde dessa strävanden slutligen år 1874 till upprättandet av
;prästerskapets änke- och pupillkassa (reglemente den 6 november 1874).

Bland de inkomster, som den nybildade kassan enligt det för densamma
fastställda reglementet hade att påräkna för sin verksamhet, äro i främsta
rummet att nämna delägarnas egna bidrag. Med hänsyn till den svaga avlöning,
som en mycket stor del av prästerskapet, särskilt det lägre, vid
tiden för kassans bildande åtnjöt, måste dock anspråken på delägarna hållas
inom ganska måttliga gränser. Sedan delägarnas delaktighetsbelopp i
kassan föreskrivits skola vara lika med deras reglerade lön, bestämdes den
alla åliggande årsavgiften till två procent av delaktighetsbeloppet, varförutom
delägare förpliktades att under vissa förutsättningar erlägga retroaktiv-
och åldersskillnadsavgifter. De inkomster, som genom de sålunda
bestämda delägaravgifterna beräknades tillflyta kassan, befunnos emellertid
icke ensamma förslå till pensioneringen, utan härtill erfordrades ytterligare
medel till betydande belopp. Till fyllande av detta behov fanns till
en början att tillgå behållningen i det forna prästeståndets arkivkassa och
Stockholms centonalkassa, vilken behållning, uppgående till 26,600 kronor,
av prästeståndet anslagits till en blivande änke- och pupillkassa. De härutöver
erforderliga medlen erhöllos på det sätt, att enligt medgivande av
1874 års riksdag till kassans bildande anslogos ej mindre tre fjärdedelar
av stiftens emeriLikassors behållning med skyldighet för änke- och pupillkassan
att ansvara för motsvarande del av de förbindelser, vari dessa kassor
då häftade, än även ett års behållen inkomst av varje prästerlig beställning
i riket, vilken inkomst i allmänhet borde utfalla, då beställningen
första gången efter pensionsreglementets fastställande bleve ledig, (vakans -

138

Kungl. Majlis proposition Nr 219. (Bil. I).

medel: »gamla vakansåret») samt all behållen inkomst vid prästsyssla,
vilken i följd av tvist eller annan omständighet bomme att stå ledig utöver
den lagliga tillträdestiden, jämte vederlag under extra nådår (s. k.
kadulc- oell vederlagsmedel). Stiftens emeritikassor hade till huvudsaklig
del tillkommit genom besparingar å prästerliga lönemedel. Såsom villkor
för att änke- och pupillkassan skulle komma i åtnjutande av dessa tillgångar
och inkomster stadgades emellertid, att, så snart pensionerna från
kassan kunde utgå nied fuija beräknade beloppet, extra nådår icke vidare
skulle beviljas.

Beträffande rätten till pension ur kassan föreskrevs i reglementet för
densamma, att sådan rätt tillkomme delägares änka samt delägares efterlämnade
barn, de senare dels då de icke fyllt 21 år, dels efter nämnda ålder,
då de genom kropps- eller sinnessjukdom vore urståndsätta att bidraga till
sitt uppehälle, dels ock döttrar efter uppnådda 55 år, såvida de icke vore
eller varit gifta, (»55-åriga, ogifta döttrar»). Tillika stadgades, att pensionsrätten
förutom vid pensionärs död förlorades, då pensionär trädde i
äktenskap samt då barn fyllde 21 år. Med hänsyn till pensionens storlek
voro de särskilda slagen av pensionärer olika ställda. Den pension, som
tillföll en änka utan pensionsberättigat barn, togs vid pensioneringen till
enhet och betecknades såsom en pensionslott. Efterlämnade delägare, förutom
änka, även barn under 21 års ålder, ökades änkans pension alltefter
barnens antal så, att änka med ett barn erhöll 1.3 pensionslott, änka med
två barn 1.5 pensionslott, änka med tre barn 1.6 pensionslott samt änka
med flera än tre barn ytterligare 0.1 pensionslott för varje följande barn.
För minderåriga barn, vilkas moder dött eller trätt i nytt gifte, bestämdes
pensionen så, att ett barn erhöll 0.5 pensionslott, två syskon tillsammans 1
pensionslott, tre syskon tillsammans 1.3 pensionslott, fyra syskon tillsammans
1.5 pensionslott samt flera än fyra syskon tillsammans sist angivna
pensionslott ökad med 0.1 pensionslott för varje syskon utöver fyra. De
pensioner, som tillföllo sjukt barn efter fyllda 21 år samt 55-årig ogift
dotter, bestämdes var för sig till 0.5 pensionslott.

De samlade medel, som vid kassans bildande tillföllo densamma, och de
inkomster, som för framtiden skulle ingå till kassan, delades på två fonder,
den ena benämnd grundfonden och den andra tillskottsfond
e n. Till grundfonden fördes dels andelen i emeritikassornas behållning,
dels de medel, som bomme att tillfalla kassan på grund av rätten till ett
års behållen inkomst av varje prästerlig befattning i riket, dels ock de s. k.
kaduk- och vederlagsmedlen. Till tillskottsfonden åter fördes dels behållningen
i det forna prästeståndets arkivkassa och Stockholms centonalkassa,
dels ock alla inkomster i form av delägaravgifter. Mellan de båda
fonderna gjordes den skillnaden, att i grundfonden alla delägare ägde lika
rätt, varemot delägarnas andel i tillskottsfonden gjordes beroende av vars
och ens delaktighetsbelopp. Denna åtskillnad mellan fonderna framträdde
vid pensionsutdelningen, varvid för varje år utdelningsbart belopp fastställdes
för vardera fonden särskilt.

Beträffande grundfonden tillgick detta så, att, sedan kassans förvaltningskostnader,
vilka i sin helhet bestredos av denna fond, blivit guldna,
en beräkning verkställdes av det närvarande värdet av de vid räkenskapsårets
början icke influtna vakansmedlen, d. v. s. de medel, som framdeles
skulle tillfalla kassan i form av ett års behållen inkomst av varje prästerlig
beställning. Till detta värde lades grundfondens verkliga behållning. Efter

139

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219. (Bil. I).

verkställd uträkning av medelräntefoten å kassans medel under närmast
föregående år beräknades med tillämpning av nämnda räntefot ett års
ränta på den förut funna summan. Det tal, som därvid erhölls, ansågs såsom
grundfondens årsinkomst. Denna årsinkomst fick emellertid icke i sin
helhet utdelas till pensionärer, utan en del skulle användas till fondens förstärkning
och Indes följaktligen till fondens kapital. Under de båda första
åren av kassans tillvaro fonderades hela årsinkomsten. Då pensionsutdelning
sedermera vidtog, var till en början såväl antalet pensionärer som den
till pensioner utgående delen av årsinkomsten ringa. Allteftersom pensionärernas
antal med åren tillväxte, ökades emellertid sagda del av årsinkomsten
och i samma mån minskades den till fondens förstärkning använda
delen av årsinkomsten. Under de utredningsarbeten, som föregingo
kassans bildande, verkställdes beräkningar över grundfondens sannolika
framtida utveckling samt antalet pensionslotter. I enlighet med dessa beräkningar
fastställdes vid utfärdandet av kassans reglemente en tabell, angivande
för vart och ett av kassans 38 första verksamhetsår den procent
av grundfondens årsinkomst, som finge till pensionärer utdelas. Den första
pensionsutdelningen ägde rum för tredje året av kassans verksamhet
eller ecklesiastikåret 1877/78. För det året var utdelningsprocenten bestämd
till 3.348 procent av grundfondens på nyss angivet sätt beräknade
årsinkomst. Därefter höjdes utdelningsprocenten, i början kraftigare än
längre fram, och för det 38:de året, eller ecklesiastikåret 1912/13, uppgick
utdelningsprocenten till 74.741 procent av grundfondens årsinkomst. Genom
en sedermera fastställd fortsättning av nämnda tabell, avseende följande
18 år, höjdes utdelningsprocenten för ecklesiastikåret 1913/14 till 82 procent.
Utdelningsprocenten steg även därefter oavbrutet, så att den för
ecklesiastikåret 1925/20 utgjorde 88.7 procent och under de följande i tabellen
angivna åren skulle fortsätta att stiga och med ecklesiastikåret
1930/31 uppnå sitt högsta tal eller 90 procent.

Sedan på här angivet sätt det av grundfondens årsinkomst för ett visst
år utdelningsbara beloppet uträknats, verkställdes en sammanräkning av
de för samma år anmälda pensionärernas pensionslotter. Varje hel pensionslott
berättigade till lika stor andel i den från grundfonden utdelningsbara
summan, oavsett storleken av det delaktighetsbelopp, efter vilket
den avlidne delägaren under sin livstid erlagt årsavgift. Genom att dividera
denna utdelningssumma med antalet pensionslotter erhölls sålunda den
summa, som för det ifrågavarande året på varje hel pensionslott utföll ur
grundfonden.

Vad beträffar utdelningen ur tillskottsfonden, skedde denna så, att av
fondens under nästföregående år verkligen influtna årsinkomst, bestående
dels av delägaravgifter och dels av ränta å fondens kapital, samma procent,
som gällde för grundfonden, användes för pensionsutbetalning, och resten
lades till fondens kapital. Utdelningssumman fördelades mellan pensionärerna
på det sätt, att varje hel pensionslott erhöll en för alla pensionärer
lika stor procent av det delaktighetsbelopp, efter vilket den avlidne delägaren
senast ägt delaktighet i kassan.

Behovet av ökade pensioner från prästerskapets änke- och pupillkassa
var emellertid sedan länge känt och vitsordat av kassans delägare. Sedan
år 1913 frågan örn förbättrade pensioner från kassan blivit väckt i sammanhang
med en då igångsatt revision av kassans reglemente, hade åtskilliga
förslag till förbättrande av pensionerna framlagts, men intet förslag

140 Kungl. Majlis''proposition Nr 219. (Bil. I).

lett till något slutligt resultat. De utvägar, man i sådant avseende sökt anlita,
vörö dels ökade bidrag av delägarna oell dels ett förnyande av den rätt
till ett års behållen inkomst av varje prästerlig beställning i riket, som
vid kassans bildande medgavs densamma. Beträffande ökade bidrag av
delägarna hade åtgärderna i denna riktning utmynnat däri, att 1916 och
1919 års stämmor med fullmäktige för kassans delägare för sin del beslutat
bildandet vid sidan av den nuvarande kassan av en ny änke- och pupillkassa
nied uppgift att utdela fyllnadspensioner åt vissa den gamla kassans
pensionärer. Frågan örn möjligheten för kassan att erhålla rätt till
ett nytt vakansår väcktes vid kassans fullmäktigestämma år 1913, på vars
uppdrag kassans direktion den 9 december 1914 hos Kungl. Maja gjorde
framställning örn rätt för kassan till ytterligare ett års behållen inkomst av
varje befattning, vars innehavare vöre pliktig att vara delägare i kassan,
i den mån dessa befattningar första gången efter det sådan rätt tillerkänts
kassan bleve lediga, dock beträffande de befattningar, för vilka lönereglering
enligt lagen örn reglering av prästerskapets avlöning den 9 december 1910
stundade, först sedan ny lönereglering blivit vid dem genomförd. I enlighet
med därom väckt motion gjorde 1915 års kyrkomöte en liknande framställning
till Kungl. Maja.

Genom beslut den 20 oktober 1916 fann Kungl. Maja direktionens och
kyrkomötets här omnämnda framställningar icke föranleda någon Kungl.
Majas vidare åtgärd.

Sedermera beslöt 1917 års riksdag i anledning av väckta motioner för
sin del medgiva, att kassan tillerkändes ytterligare ett års behållen inkomst
av varje befattning, vars innehavare vore pliktig att vara delägare i kassan,
i den mån dessa befattningar första gången efter det sådan rätt tillerkänts
kassan bleve lediga, dock beträffande de befattningar, för vilka lönereglering
enligt lagen örn reglering av prästerskapets avlöning den 9 december
1910 stundade, först sedan ny lönereglering blivit vid dem genomförd.
Såsom villkor härför föreskrev riksdagen emellertid, att det prästerskapet
tillförsäkrade tjänståret skulle bortfalla, och att änkors samt omyndiga och
oförsörjda barns nådår alltså skulle räknas från tjänstinnehavarens frånfälle.
Sedan denna riksdagens ståndpunkt i vakansfrågan blivit känd, upptogs
frågan ånyo av kassans fullmäktige år 1919, och sedan dessa efter
verkställda utredningar trott sig hava funnit, att den förbättring, som en
prästänka genom vakansårsinkomsten skulle vinna i pensionshänseende,
icke uppvägde förlusten för henne av tjänståret, hemställde fullmäktige
hos Kungl. Maj:t, att riksdagens omförmälda skrivelse icke måtte föranleda
någon Kungl. Majas vidare åtgärd. Kassans direktion åter, vars utlåtande
över denna framställning av Kungl. Maja inhämtades, var av annan
mening och hemställde, att fullmäktiges framställning måtte lämnas utan
avseende.

I anledning av vad sålunda förekommit tillkallade chefen för ecklesiastikdepartementet,
enligt Kungl. Majas den 4 november 1919 givna bemyndigande,
fem sakkunniga personer att inom departementet biträda
med utredning av frågan örn beredande av bättre pensionsförhållanden åt
änkor och barn efter delägare i prästerskapets änke- och pupillkassa.

I den 20 januari 1920 avgivet betänkande i ämnet föreslogo dessa sakkunniga,
att vid sidan av den dittillsvarande prästänkekassan skulle upprättas
en ny kassa, däri alla, som efter den nya kassans tillkomst bleve delägare
i den gamla kassan, skulle vara skyldiga att inträda. Den pensions -

141

Kungl. Majlis proposition Nr 219. (Bil. I).

förbättring, som genom den nya kassan skulle beredas dessa delägares
efterlevande, skulle bestridas genom delägarnas egna bidrag i form av årsavgift
motsvarande 1.2 procent av delaktighetsbeloppet ävensom i vissa
fall retroaktiv- och befordringsavgift. För beredande av tillgång så att
dels dåvarande delägare i den gamla kassan skulle för sina efterlevande
komma i åtnjutande av pensionsförbättringen utan att betungas av retroaktiva
avgifter eller befordringsavgifter, dels kassans dåvarande pensionärer
skulle bekomma pensionsförbättring utan egen kostnad framlade de
sakkunniga ett förslag av följande innebörd. Den nya kassan skulle under
villkor, att det prästerskapet tillförsäkrade tjänståret för framtiden upphörde
med utgången av det ecklesiastikhalvår, varunder tjänstinnehavarens
dödsfall inträffat, erhålla rätt till ett års behållen inkomst av varje
befattning, vars innehavare vore skyldig tillhöra kassan. Då inkomsterna
av det sålunda föreslagna nya vakansåret först småningom inflöte, men
medel till bestridande av pensionsförbättring åt dåvarande pensionärer
måste vara disponibla till vissa beräknade belopp för varje år redan omedelbart
efter den nya kassans trädande i verksamhet, skulle erforderliga medel
såväl till genast utgående pensionsförbättringar som till gäldande av
retroaktiv- och befordringsavgifter för dåvarande delägare förskjutas av
statsmedel mot ersättning av de för det nya vakansåret småningom inflytande
medel.

I avgivet gemensamt utlåtande den 12 mars 1920 över de sakkunnigas
förslag anförde kammarkollegiet och statskontoret följande.

Mot förslaget i vad det avser beredande av förbättrad pensionering för änkor
och barn efter blivande delägare i den nuvarande kassan synes i och föir sig
intet vara att erinra, då denna pensionsförbättring skulle åstadkommas utan
att bidrag av statsmedel därför skulle erfordras och genom ökade delägaravgifter,
som ingalunda kunde anses bliva särdeles betungande. Emellertid synes
det ämbetsverken kunna ifrågasättas, huruvida över huvud taget någon som
helst mera genomgripande förändring beträffande pensioneringen av änkor och
barn efter präster bör företagas utan att i sammanhang därmed en fullständig
avveckling av rätten till tjänst- och nådår åvägabringas och en omläggning efter
mera tidsenliga grunder av ifrågavarande pensionering jämväl i vissa andra avseenden
vidtages. Visserligen vill det synas, som örn de sakkunnigas förslag skulle
medföra, att den för kassan synnerligen betungande pensioneringen av 55-åriga
ogifta döttrar och sjuka barn över 21 år efter delägare i kassan bleve i någon
mån inskränkt, ävensom att pensionerna, som nu utgå med varierande belopp
år från år, komma att fixeras i visst förhållande till delägarens avlöning vid
dödsfallet; men enligt ämbetsverkens mening lider förslaget beträffande pensioneringens
omfattning av vissa brister, som torde böra avlägsnas, och i fråga örn
rätten till tjänst- och nådår hava de sakkunniga, frånsett förslag om tjänstårets
avkortning till halvår, icke gjort något försök till avveckling av denna
pensionsform, som utom att den är föråldrad och redan därför icke lämpligen
lifir bibehållas vid sidan av en ordnad pensionering flir änkor och barn, tillika
allmänt erkännes såsom en olägenhet för det allmänna, enär de prästerliga
tjänsterna därigenom allt fortfarande under avsevärd lid komma att vara utan
ordinarie innehavare.

I alla händelser synes det ämbetsverken, som örn det allmänna endast under
den förutsättning bör på ena eller andra sättet medverka till beredande av
pensionsförbättring, att rätten till tjänst- och nådår småningom
avveckla s. Det iir emellertid givet, att ett avstående av denna rätt måste

142

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219. (Bil. I).

på något sätt kompenseras, och i sådant hänseende skulle väl i första hand
böra tagas i övervägande att av allmänna medel, exempelvis av kyrkofonden
eller av församlingarna i likhet med prästlönemedel, bereda bidrag till pensioneringens
ordnande på bättre sätt än nu är fallet. Skulle emellertid denna utväg
till kompensation visa sig icke vara lämplig, lärer de sakkunnigas förslag om att
till pensioneringens förbättrande skulle anvisas inkomsten av ett vakansår vid
varje prästerlig befattning böra upptagas till övervägande. Väl kan anmärkas
att även vakansåret medför en olägenhet för det allmänna på samma gång det
innebär en uppoffring av nuvarande eller nästa generations delägare för pensionering
av en gången generations efterlevande, men dessa olägenheter äro såsom
av övergående beskaffenhet givetvis att föredraga, om man därigenom kan för
framtiden komma ifrån rätten till tjänst- och nådår.

På grund av vad sålunda anförts hemställde ämbetsverken, att det i de
sakkunnigas betänkande framlagda förslaget icke utan en genomgripande
omarbetning i angivet syfte måtte läggas till grund för ett förbättrat ordnande
av pensioneringen av änkor och barn efter delägare i prästerskapets
änke- och pupillkassa.

I en vid ämbetsverkens utlåtande fogad reservation framhölls än skarpare
nödvändigheten av de gamla privilegieförmånernas avveckling i sammanhang
med åtgärder för förbättring av familjepensioneringen för prästerskapet.

När sedermera den 29 juni 1921 chefen för finansdepartementet för
Kungl. Majit anmälde åtskilliga till pensionsväsendet hörande frågor, som
tarvade utredning, erinrades örn att fråga sålunda jämväl förelåge örn förbättrade
pensionsförhållanden för änkor och barn efter delägare i prästerskapets
änke- och pupillkassa och att det syntes vara av vikt, att detta
ärende gjordes till föremål för den ytterligare utredning, som kunde befinnas
erforderlig för att frågan snart måtte vinna sin lösning. I det komplex
av ärenden, som överlämnades till utredning av en vid nämnda tillfälle
tillsatt kommitté (1921 års pensionskommitté), ingick i enlighet härmed
även frågan örn beredande av förbättrade pensionsförhållanden för efterlevande
efter delägare i prästänkekassan.

Pensionskommittén avgav betänkande i ämnet den 18 februari 1923.
Därvid erinrade kommittén, att det för det dåvarande förelåge dels av
fullmäktige för delägarna i prästerskapets änke- och pupillkassa godkända
förslag ej mindre till förnyat reglemente för kassan än även till reglemente
för en ny kassa, dels ock ett av förenämnda sakkunniga utarbetat förslag
till reglemente för en ny kassa. Att intet av dessa förslag, som underställts
Kungl. Majit prövning, erhållit stadfästelse, finge efter kommitténs mening
antagas huvudsakligen hava berott på de erinringar, som av kammarkollegiet
och statskontoret framställts, under yrkande att pensionsförbättring
måtte beredas endast under förutsättning, att rätten till tjänst- och
nådår småningom avvecklades samt att en omläggning efter mera tidsenliga
grunder av ifrågavarande pensionering vidtoges. På grund härav hade
kommittén ansett sitt uppdrag i avseende å denna del av pensionsväsendet
innefatta, att kommittén skulle söka utreda, huruvida och under vilka
villkor en avveckling av tjänst- och nådårsrätten måtte kunna äga rum,
ävensom i vilka hänseenden då gällande grunder för pensioneringen av
efterlevande efter delägare i prästerskapets änke- och pupillkassa funnes
vara föråldrade och lämpligen kunde ersättas med mera tidsenliga, samt
framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

143

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219. (Bil. 1).

Kommitténs förslag i förstnämnda hänseende avsåg, att tjänst- och
nådårsrätten såsom en förmån för de enskilda präststärbhusen skulle avvecklas
samt att denna förmån skulle tills vidare överflyttas till prästerskapets
änke- och pupillkassa, vilken med inkomsten av denna förmån
skulle åtaga sig att i form av förbättrad pension m. fl. förmåner åt efterlevande
efter avliden präst bereda kompensation för den avstådda tjänstoch
nådårsrätten. Tjänst- och nådårsrätt, som uppstått före ikraftträdandet
av beslutet om rättens upphävande, skulle enligt förslaget lämnas oförkränkt,
men skulle det stå dåvarande delägare fritt att under vissa förutsättningar
avsäga sig ifrågavarande rätt och vinna delaktighet i de nya
pensionsvilllcoren.

I det senare hänseendet förmälde sig kommittén anse det otvivelaktigt
föreligga starka skäl för en omorganisation av prästerskapets änke- och
pupillkassa så att pensioneringen byggdes på försäkringstekniska grunder.
För en omedelbar och fullständig övergång till sådana pensioneringsgrunder
mötte emellertid till synes oövervinneliga hinder, beroende på kassans egendomliga
konstruktion. Å ena sidan hade dåvarande delägare icke någon
skyldighet att underkasta sig andra avgifter till kassan än som funnes i
reglementet bestämda, och å andra sidan hade kassans pensionärer enligt
reglementet rätt att få i pensioner utdelat allt vad som under nästföregående
året till kassans båda fonder influtit i avgifter och andra inkomster
efter avdrag endast av förvaltningskostnader och vad som reglementsenligt
skulle avsättas till fondernas förstärkande. Då i reglementet icke funnes
någon föreskrift om förpliktelse för delägare att underkasta sig förändring
av skyldigheter eller rättigheter, vilken vidtagits efter det vederbörande
blivit delägare i kassan, kunde nämligen, såsom jämväl av prejudikat framginge,
anses fastslaget att vidtagen reglementsändring icke kunde utvidga
de skyldigheter eller inskränka de förmåner, som grundade sig på delägarskap
i kassan före reglementsändringen. På grund härav syntes det få anses
uteslutet att genom reglementsändringar tvångsvis genomföra mera rationella
pensioneringsgrunder, enär därigenom skulle vållas rubbning av stadgade
skyldigheter och rättigheter. Endast på frivillighetens väg kunde alltså
en omedelbar och fullständig övergång till lämpligare pensioneringsgrunder
genomföras; men om blott en enda pensionär eller förmyndare för pensionär
vägrade ingå på nya bestämmelser, måste de dåvarande grunderna bibehållas
till följd av kassans förut angivna, säregna konstruktion. Ehuru det
framstode såsom synnerligen önskvärt, att kassans dåvarande båda fonder
kunde ombildas till en verklig försäkringsfond samt att det med mycket
besvär förenade sättet för pensionernas årliga uträknande skulle kunna
redan då slopas, syntes alltså förhållandena icke medgiva en sådan lösning
av den föreliggande frågan. I likhet med förenämnda 1920 års sakkunniga
hade därför kommittén funnit, att det dåvarande pensioneringssättet måtte
tills vidare bibehållas. Liksom de sakkunniga hade emellertid också kommittén
funnit lämpligt, att snarast möjligt vissa åtgärder vidtoges för att
bredvid den dåvarande pensioneringen upprättades en pensionering, grundad
pä rationellare principer, i syfte att dessa med tiden, efter det att
desamma blivit tillämpliga ä alla delägarna i kassan samt inga pensionärer
med anspråk på pension uteslutande efter da gällande grunder längre funnes,
skulle bliva de för pensioneringen ensamt gällande. Först då kunde en
verklig omorganisation av kassan äga rum.

Kommittén, som funnit, att en ny pensionering utan olägenhet läte sig

144

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 319. (Bil. 1).

inordna inom ramen av den då befintliga kassan, blott genom upprättande
av nya fonder inom kassan, föreslog, att änkor och barn efter delägare i
kassan måtte mot en årsavgift av 1.3 procent av delaktighetsbeloppet beredas
en pensionsförbättring, motsvarande 7 procent av det för delägaren
gällande delaktighetsbeloppet. Härigenom beräknades sammanlagda pensionsbeloppet
för blivande pensionärer komma att bliva 300 kronor jämte
ett tillägg, motsvarande 15 procent av delaktighetsbeloppet, och sålunda
komma att stå i samma proportion till den avlidne befattningshavarens
lön som förhållandet vore med pension, som från statens anstalt för pensionering
av folkskollärare m. fl. då utgick till folkskolläraränka. Bland
berättigade till pensionsförhöjningen hade kommittén icke upptagit 55-äriga ogifta döttrar, varjämte den inskränkt sjuklighetspensioneringen till
den omfattning, som tillämpades i vissa andra kassor. Vidare innebar kommitténs
förslag, att garanti lämnades för att beloppet av pensionerna för
dåvarande pensionärer icke komme att understiga 300 kronor med ett
tillägg motsvarande 8 procent av delaktighetsbeloppet.

Kommittén, som låtit genom byråchefen E. Göransson verkställa erforderliga
undersökningar och beräkningar över den ekonomiska innebörden
av de förslag, kommittén framlade, ansåg, att den förutsatta kompensationen
för den avstådda tjänst- och nådårsrätten kunde beredas prästerskapet
på följande sätt. Inkomsterna av tjänst- och nådåret skulle användas
i första hand till bestridande av retroaktiv- och befordringsavgifter
för de dåvarande delägarna i kassan beträffande den föreslagna pensionsökningen
ävensom till avgifter till tillskott sfonden under tid motsvarande
tjänst- och nådår samt till bestridande av kostnaden för den tidigare pensionering,
som föranleddes av tjänst- och nådårsrättens bortfallande, och
till begravningshjälp. Därjämte beräknades härutöver uppstå ett icke obetydligt
överskott.

Kommittén framlade med betänkandet ett utarbetat förslag till förnyat
reglemente för prästerskapets änke- och pupillkassa.

Över kommitténs förslag hördes bland andra försäkringsinspektionen,
som i utlåtande den 15 september 1923 framställde vissa anmärkningar
mot förslaget, särskilt i vad angår garantien beträffande pensionerna ur
grund- och tillskottsfonderna och de förbindelser, som ålagts den föreslagna
försäkringsfonden. Vidare hördes över förslaget änke- och pupillkassans
fullmäktige, vilka yttrade sig i utlåtande den 21 november 1924.

Kassans fullmäktige förklarade sig härvid icke kunna tillstyrka kommittéförslaget
utan framlade ett utarbetat nytt förslag till frågans lösning.
Detta förslag åsyftade i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs
förslag, tjänst- och nådårsrättens upphörande som en förmån för den särskilde
prästen samt dess överflyttande på kassan och avsåg vidare, att
inkomsterna av den överflyttade tjänst- och nådårsrätten skulle användas
dels till förmån för dåvarande delägare i kassan, vilka för sina efterlevande
avstode från rätten till tjänst- och nådår, till bestridande av dessa delägares
överårighets- och åldersskillnadsavgifter, för att pension till deras efterlevande
skulle utgå ur den nya pensionsfonden med 7 procent av delaktighetsbeloppet,
dels till förmån för blivande delägare, för att dessa, utan
erläggande av särskild årsavgift härför, skulle ur nya pensionsfonden för
sina efterlevande erhålla pension, förhöjd med 5 procent utöver nyss angivna
7 procent å delaktighetsbeloppet, dels ock till bestridande av kostnaderna
för den tidigare pensionering, som föranleddes av tjänst- och

145

Kungl. May.ts •proposition Nr 219. (Bil. I).

nådårsrättens avlösning, samt av ökade förvaltningskostnader m. m. Enligt
förslaget skalle pensionerna bliva för dåvarande delägare, vilka för sina
efterlevande avstode från rätten till tjiinst- och nådår, 300 kronor jämte
ett tillägg, motsvarande omkring 15 procent av delaktighetsbeloppet, samt
för blivande delägare 300 kronor jämte ett tillägg av omkring 20 procent
av delaktighetsbeloppet. På nämnda och andra närmare angivna grunder
hade fullmäktige låtit upprätta och för sin del antagit ett förslag till förnyat
reglemente, vilket jämte motiv fanns bilagt fullmäktiges yttrande.

Över pensionskommitténs förslag avgav kammarkollegiet den 18 april
1925 underdånigt utlåtande i ärendet, varvid tillika överlämnades infordrade
yttranden av samtliga domkapitel och Stockholms stads konsistorium
ävensom av länsstyrelserna och Överståthållarämbetet.

Då detta ärende den 18 juni 1925 anmäldes inför Kungl. Maj:t erhöll
departementschefen bemyndigande att tillkalla högst tre sakkunniga för att
inom departementet biträda vid utredning av frågan angående beredande
av förbättrad pensionering från kassan och därmed sammanhängande frågor.
De av honom på grund härav tillkallade personerna (1925 års ecklesiastika
pensionssakkunniga) avgåvo den 14 november 1925 betänkande.

I anslutning till en av domkapitlet i Växjö framförd och av kammarkollegiet
i utlåtandet den 18 april 1925 upptagen tanke föreslogo dessa sakkunniga
tjänstårsrättens reformerande på sådant sätt, att tjänståret i varje
fall fixerades till sex månader. Nådårsrätten åter skulle enligt deras förslag
helt avvecklas och detta så snabbt som möjligt. Därför hade nådårsrätten
bibehållits allenast för de dåvarande ordinarie prästerna beträffande deras
då innehavande befattningar eller, örn de avginge därifrån med emeritilön,
vid emeritilönen. Den, som befordrades, skulle förlora rätten till nådår för
sina efterlevande. Nådårsrättens överflyttande på kassan hade de sakkunniga
motsatt sig. Däremot föreslogs kassan skola erhålla ett vakansår för
det fall, att vid först inträffande ledighet nådårsrätten icke toges i anspråk,
vilket inträffade, när en dåvarande ordinarie präst befordrades första
gången eller finge emeritilön eller utan nådårsberättigade efterlevande avlede
i sin dåvarande befattning. De sakkunniga hade därjämte utarbetat
och i betänkandet framlagt ett nytt förslag till förnyat reglemente för
kassan. Detta förslag, som i flera och ofta väsentliga hänseenden skilde sig
från de föregående, avsåg i likhet med pensionskommittén, att bereda prästernas
efterlevande en förhöjning i pensionen motsvarande 7 procent av
delaktighetsbeloppet. Förslaget åsyftade vidare en betydande förenkling i
kassans förvaltning.

Huvudgrunderna i de förslag till åtgärder för förbättring av
pensionerna från prästerskapets änke- och pupillkassa, som de nämnda
sakkunniga framlade, kunna sammanfattas sålunda. 1

1. Den stärbhus efter innehavare av prästerlig befattning enligt prästerskapets
privilegier tillförsäkrade rätten till tjänst- och nådår jämte den därav härflytande
rätten för änka och barn efter såsom emeritilöntagare avliden f. d. innehavare
av befattning med tjänst- och nådårsrätt att uppbära emeritilön under
tid motsvarande tjänst- och nådår förändrades på det sätt, att

a. tjänstårsrätten omfattade en tid av sex månader, räknat från och med
månaden näst efter den då dödsfallet inträffade, samt

b. nådårsrätten upphörde, dock den nådårsrätt oförkränkt, som tillkomme
efterlevande efter ordinarie präst, vilken avlede vid den tjänst han innehade

Bihang lill riksdagens protokoll 19\t. 1 sand. Nr 219.

146

Kungl. May.ts proposition Nr 219. (Bil. I).

vid tiden för förändringens genomförande eller vid sådan tjänst erhölle emeritilön,
eller som undfått emeritilön före förändringens genomförande.

2. Prästerskapets änke- och pupillkassa tillerkändes ett års behållen inkomst
av varje ordinarie prästerlig befattning utom sådana, där vid först inträffande
ledighet inkomsten uppbures av nådårsberättigat stärbhus, ävensom av varje
ständig adjunktsbefattning, så ock ett års emeritilön efter emeritus, som bibehållit
nådårsrätten men ej efterlämnade nådårsberättigade stärbhusdelägare, det
s. k. nya vakansåret.

3. Församlingarna — vilka bleve för framtiden helt befriade från nådårstungan,
sedan varje befintlig tjänst allenast en gång stått ledig, endera för nådår
eller för vakansår — ålades att som avlösning av nådårstungan utgöra till sådana
präster, vilka uppbure lön jämlikt lönereglering, fastställd enligt lagen den
9 december 1910, ett lönetillägg, motsvarande 1.5 procent av lönen, vilket lönetillägg
vore avsett att användas som avgifter till änke- och pupillkassan för den
nya pensionsförmån av 7 procent av delaktighetsbeloppet, varom under punkt 6
sågs.1 Lönetillskottet gäldades medelst församlingsavgifter och övriga till prästerskapets
avlöning anslagna medel inom den ram, som redan vore anvisad för
prästlönernas bestridande, och sålunda med rätt för församlingarna att i vissa
fall få ersättning ur kyrkofonden. Det till adjunkt utgående arvodet höjdes under
viss förutsättning med 60 kronor.

4. Delaktighetsbeloppet för extra ordinarie präst höjdes för nytillkommande
delägare och för dåvarande delägare, som så önskade, från 600 kronor till 2,500
kronor.

5. Pensioneringen ur grund- och tillskottsfonderna bibehölles lika med förut,
allenast med följande förändringar:

a. Pensionsunderlagen finge i regel ej höjas utöver de delaktighetsbelopp, som
gällde vid tiden för förändringens genomförande.

b. Blivande delägare vunne ej pensionsrätt för icke-minderåriga barn.

c. Dåvarande delägare, som beredde sina efterlevande pensionsrätt ur den nya
försäkringsfonden, finge rätten till pensioner ur grund- och tillskottsfonderna
för icke-minderåriga barn begränsad dels så att pension, efter hel pensionslott
räknat, ej finge överstiga 250 kronor + 6 procent av delaktighetsbeloppet, dels
ock så att dylik pensionsrätt ej förvärvades för barn, som föddes efter förändringens
genomförande.

6. Till beredande av förbättrade pensioner åt efterlevande till blivande
delägare bildades en ny fond, försäkringsfonden, avsedd att åt änkor och
minderåriga barn lämna pension motsvarande 7 procent av delaktighetsbeloppet.
Under viss förutsättning kunde pensionsförhöjning äga runi. Avgifterna för
denna pension bleve 1.5 procent av delaktighetsbeloppet jämte befordringsavgift,
som utginge efter försäkringstekniska grunder. Inberäknat avgifterna till tillskottsfonden
uppginge avgifterna till 3.5 procent av delaktighetsbeloppet jämte
befordringsavgift.

7. Dåvarande delägare finge delaktighet i försäkringsfonden enligt
följande grunder:

a. Delägare, som efter förändringens genomförande sökte och erhölle befordran,
vunne full delaktighet i försäkringsfonden.

b. Annan delägare ägde, örn han önskade, mot erläggande av en årlig avgift
av 1.5 procent av delaktighetsbeloppet (vilket i sådan händelse bleve fixerat)
bereda änka och minderåriga barn pension, som efter försäkringstekniska grun- 1

1 För präst, som ej var delägare i prästänkekassan eller, ehuru delägare, ej erlade avgifter utöver
vad i 1874. års reglemente stadgades, skulle kassan äga uppbära lönetillägget.

147

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 219. (Bil. I).

der svarade mot denna avgift oell vilken, om delägaren vid förändringens genomförande
icke vore mer än 35 år, utgjorde 5 procent av delaktighetsbeloppet men
eljest en i mån av högre ålder lägre procent. Minimum 00 kronor för hel pensionslott.

c. Delägare, som under b avses, kunde, under förutsättning av gott hälsotillstånd,
mot erläggande av högre årsavgift än 1.5 procent av delaktighetsbeloppet
jämte en särskild s. k. åldersskillnadsavgift bereda änka och minderåriga barn
pension av 7 procent av delaktighetsbeloppet eller, om delägaren vore mer än
50 år, efter önskan en lägre pension.

8. Dåvarande pensionärer (efterlevande till före förändringens
genomförande avliden delägare) erhölle, örn de voro änkor eller minderåriga barn,
ett årligt pensionstillägg av 60 kronor för hel pensionslott räknat.

9. Pensionerna ur samtliga fonder utbetalades kvartalsvis.

10. Beträffande kassans förvaltning föreslogos åtskilliga förändringar, som
åsyftade att stärka förvaltningen och göra den billigare och på sådant sätt till
en början minska den nedgång i de från grundfonden utgående pensionerna, som
en tid framåt vore att vänta, samt att framdeles påskynda dessa pensioners
höjning.

I vissa över betänkandet avgivna yttranden ifrågasattes, att avliden
prästs stärbhusdelägare borde hava rätt att, jämte åtnjutande av tjänstår
i enlighet med förslaget, kvarbo i prästgården till den fardag, som inträffade
näst efter sex månader efter dödsfallet. Detta förslag biträddes av
kammarkollegiet och statskontoret på det sätt, att stärbhusdelägarna finge
tillgodonjuta den fardag, som inträffade näst efter tre månader från tjänstinnehavarens
död, dock det föreslagna, till viss tid fixerade tjänståret oförkränkt.

De sakkunnigas förslag lades i huvudsak till grund för den lagstiftning,
som beslöts vid 1926 års riksdag, och vari även upptogs det av kammarkollegiet
och statskontoret framförda förslaget i fråga om kvarboenderätt
i prästgård. Särskilda bestämmelser meddelades för beredande av motsvarande
förmån åt stärbhusdelägare efter biskop och efter ordinarie prästerlig
befattningshavare i icke nyreglerat pastorat.

Sedan kyrkomötets samtycke inhämtats, utfärdades den 17 december
1926 följande författningar, samtliga avsedda att träda i kraft den 1 maj
1927: kungörelse angående ändrade bestämmelser i fråga om den stärbhus
efter präst tillkommande förmånen av tjänst- och nådår (nr 524), lag om
ändrad lydelse av 11 § 1 mom. lagen den 9 december 1910 om reglering av
prästerskapets avlöning (nr 525), lag örn vissa lönetillägg åt präster i
nyreglerade pastorat i anledning av nådårsrättens upphörande m. m. (nr
526), kungörelse angående vissa lönetillägg åt biskoparna i anledning av
nådårsrättens upphörande m. m. (nr 527), kungörelse angående rätt för
prästerskapets änke- och pupillkassa att uppbära ett års behållen inkomst
av vissa prästerliga befattningar m. m. (nr 528), förnyat reglemente för
prästerskapets änke- och pupillkassa (nr 529) — innefattande även omreglering
av kassans förvaltning — samt kungörelse angående ändrad lydelse av
1, 10 och 11 §§ i förordningen den 18 april 1914 angående reglering av det
extra ordinarie prästerskapets avlöning samt angående gottgörelse till ordinarie
präst, som mottagit förordnande att jämte egen tjänst uppehålla
annan befattning eller annan i hans tjänst biträda (nr 530).

Enligt det sålunda utfärdade nya reglementet för prästerskapets änkeoeh
pupillkassa med däri den 26 april 1935, den 17 december 1937 och den

148

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219. (Bil. I).

22 november 1940 vidtagna ändringar är till delaktighet i kassan berättigad
och förpliktad en var ordinarie och extra ordinarie präst i svenska kyrkan
ävensom ordinarie manlig befattningshavare hos kassan. Delägare, som
lämnar prästämbetet eller som före uppnådd pensionsålder, utan erhållande
av tjänstepension frånträder befattning hos kassan, upphör att vara delägare
i kassan från och med kvartalet näst efter det, då förändringen inträffat,
likaledes den som erhåller befattning, varmed följer delaktighet i
annan änke- och pupillkassa, försåvitt han icke tillika innehar ordinarie
prästerlig befattning eller ordinarie befattning hos kassan (§ 2). Befattningshavare
hos domkapitlen, av vilka enligt det äldre reglementet vissa
(konsistorienotarier och konsistorieamanuenser) ägt delaktighet i kassan,
äga numera icke vinna inträde i densamma.

Kassans fonder utgöras enligt det nya reglementet av grundfonden, tillskottsfonden
och försäkringsfonden (§§ 3—7). I de två förstnämnda ingå
i huvudsak samma medel som tillförne, dock att vederlag under extra nådår
upphört i och med sagda förmåns avskaffande. Därjämte tillföras dessa
fonder årligen vissa förstärkningar från försäkringsfonden, nämligen: grundfonden
20,000 kronor i bidrag till förvaltningskostnaderna samt tillskottsfonden
6,000 kronor till årsinkomsten jämte ett belopp, motsvarande vad
till densamma för året skulle erlagts i avgift av delägare, som fyllt 75 år,
vid vilken ålder avgiftsskyldigheten för delägarna upphör. I försäkringsfonden
ingå — förutom deliigarna åliggande avgifter till densamma -—■ inkomsterna
av de s. k. nya vakansåren samt kassan enligt lagen om lönetillägg
i anledning av nådårsrättens upphörande för vissa fall tillfallande
sådana lönetillägg.

Delägarnas delaktighetsbelopp, vilka enligt det äldre reglementet för
ordinarie befattningshavare motsvarade dessas gällande löner och för extra
ordinarie präst i regel voro fixerade till 600 kronor, äro numera bestämda
efter särskilda grunder, olika för tillskotts- och för försäkringsfonden (§ 10).
För ordinarie befattningshavare var delaktighetsbeloppet i tillskottsfonden
till en början enligt 1926 års reglemente bestämt att vara lika med den
med befattningen förenade kontanta lönen jämte ålderstillägg, dock för
kyrkoherde och jämförlig befattningshavare lägst 4,500 kronor samt för
komminister och jämförlig befattningshavare lägst 3,000 kronor. Jämlikt
särskild bestämmelse (§ 27: 2) skulle for beräkningen av pensionslott ur fonden,
då lönen genom förnyad lönereglering enligt 1910 års prästlöneregleringslag
eller eljest förhöjts, likväl såsom pensionsunderlag läggas det före
löneförhöjningen gällande delaktighetsbeloppet. Enligt 1935 års ändrade
reglementsbestämmelser är emellertid delaktighetsbeloppet i tillskottsfonden
för ifrågavarande delägare nu fastlåst till det belopp eller i förekommande
fall underlag, som sålunda före den 1 maj 1935 var för vederbörande
befattning gällande i denna fond. För övriga delägare — e. o. präster —
är delaktighetsbeloppet i fonden fixerat till 2,500 kronor (före år 1935 uppgick
detsamma för en tjänstgörande adjunkt i regel till 2,400 kronor). I försäkringsfonden
utgör delaktighetsbeloppet numera för biskop 20,000 kronor,
för annan ordinarie präst det för denne gällande delaktighetsbeloppet
i tillskottsfonden ökat generellt med 4,200 kronor, kyrkoherdes dock lägst
tillhopa 9,000 kronor och komministers 7,500 kronor, samt för innehavare
av befattning hos missionsstyrelsen m. fl. ett belopp motsvarande för närmast
jämförlig kyrkoherde- eller komministersbefattning gällande delaktighetsbelopp
och för extra ordinarie präst 5,000 kronor. Vid förening av tjäns -

149

Kungl. May.ts proposition Nr 219. (Bil. 1).

ter utgör för ordinarie befattningshavare delaktighetsbeloppet i respektive
fond summan av för hans befattningar eljest gällande delaktighetsbelopp
(§ 11). Den, som förordnats att med åtnjutande av samtliga med tjänsten
förenade löneförmåner uppehålla vakanssatt befattning, äger efter därom
gjord anmälan få sin delaktighet i kassan bestämd på grundval av förmånerna
vid den sålunda uppehållna tjänsten (§ 12). Efter fyllda 65 år kan
delägare icke erhålla förhöjning i sitt delaktighetsbelopp (§ 13). Vid eventuell
nedsättning i lön och vid avgång ur tjänst med emeritilön eller eljest
är delägare likväl bibehållen vid det för honom före förändringen gällande
delaktighetsbeloppet (§ 14).

Delägares avgiftsskyldighet innefattar (§§ 15—20) dels för en var delägare
grundavgift till tillskottsfonden med 2 procent och till försäkringsfonden
med 1.5 procent för år av delaktighetsbeloppet i respektive
fond, dels för den, som vid inträde i kassan eller vid erhållen förhöjning i
sitt delaktighetsbelopp i försäkringsfonden (på grund av tillträde av ny
befattning) överskridit viss ålder, tilläggsavgift till nämnda fond
med viss, allt efter delägarens ålder vid angivet tillfälle, stigande procent av
hans delaktighetsbelopp i fonden vid inträdet i kassan eller av sedermera
av honom erhållen förhöjning däri, dels ock för en var vid vunnen befordran
(med vissa undantag) befordringsavgift till försäkringsfonden
med 20 procent av därvid erhållen förhöjning i hans delaktighetsbelopp i
denna fond. Grundavgift och -— i regel — även tilläggsavgift utgå kvartalsvis
från och med kvartalet för delägarens inträde i kassan, respektive för av
honom vunnen förhöjning i delaktighetsbelopp samt till och med det kvartal,
varunder han fyller 75 år, eller det kvartal dessförinnan, varunder han
avlider eller hans stärbhus — örn stärbhusdelägarna äga uppbära löneförmånerna
vid tjänsten — frånträder hans löneförmåner eller han jämlikt
§ 2 upphör att vara delägare i kassan. Avgiftsskyldigheten kan sålunda
komma att omfatta tid (del av kvartal) såväl före det delaktighet vunnits
i kassan, som efter det delägare avlidit och tjänst- och nådår utgått. Avgiftsskyldighet
föreligger jämväl för emeriti, men fullgöres den på grund av
särskilda föreskrifter av kyrkofonden. Tilläggsavgift kan, på delägares begäran,
även få erläggas genom engångsavgift eller avbetalning under fem
år. Befordringsavgift skall erläggas antingen på en gång eller avbetalningsvis
under fem år. Extra ordinarie präst kan vid sjukdom, som varat minst
ett år och varunder han ej åtnjuter sjukledighetsarvode, bliva befriad från
honom åliggande avgiftsskyldighet utan att detta medför någon minskning
i pensionsrätten. — Härutöver har den, som jämlikt § 2 upphört att vara
delägare i kassan, att vid återinträde däri erlägga särskild tilläggsavgift,
beräknad enligt försäkringstekniska grunder. Vidare skall en var, som å förordnande
uppehåller vakanssatt befattning och icke jämlikt § 12 anmält
sig till delaktighet för denna befattning, utöver honom i övrigt åliggande
avgifter erlägga grundavgift till tillskottsfonden jämväl för den sålunda
uppehållna befattningen ävensom ordinarie befattningshavare, som förordnats
å dylik befattning men jämlikt § 12 även blivit delaktig i kassan för
densamma, utöver de avgifter, som härför å honom ankomma, jämväl
erlägga grundavgift till såväl tillskotts- som försäkringsfonden för sin egen
befattning. Här omförmälta särskilda avgiftsskyldighet medför dock icke
i någotdera fallet pensionsrätt i kassan efter delägaren i fråga. — Slutligen
förekomma liven enligt övergångsbestämmelserna till reglementet (§ 67)
särskilda tilläggs- och åldersskillnad savgifter till för -

150

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219. (Bil. I).

säkringsfonden för vissa delägare, som kvarstå å 1874 års kassareglementes
bestämmelser men genom tilläggsförsäkring velat bereda sin änka och sina
minderåriga barn förbättrade pensioner ur försäkringsfonden. För delägare,
som kvarstått å 1874 års kassareglemente men efter det nya reglementets
ikraftträdande i följd av befordran vinner full delaktighet i försäkringsfonden
(§ 68), beräknas tilläggsavgiften till nämnda fond enligt försäkringstek -niska grunder och med gottskrivande av dels förekommande premiereserv
för tidigare tilläggsförsäkring enligt § 67, dels visst värde av för honom med
hans förra tjänst eventuellt förenad nådårsrätt.

Pensionsberättigade enligt 1926 års reglemente äro änka, så länge hon
lever ogift och såvitt äktenskapet ej ingåtts efter det mannen fyllt 65 år,
samt arvsberättigat eget barn under 21 år, som icke är eller varit gift
(§§ 21 och 22). För »sjuka barn över 21 år» och »ogifta döttrar över 55 år»
begränsades pensionsrätten till vissa maximibelopp efter äldre delägare,
såväl då denne erhöll befordran och alltså ingick helt å det nya reglementet
(§ 68), som ock därest han genom tilläggsförsäkring vann särskild delaktighet
i försäkringsfonden (§ 67). I båda dessa fall förlorades därjämte ali
pensionsrätt för ifrågavarande överåriga barn, där de fötts efter den 1 maj
1927. Pensionsbeloppen för änka och barn bestämmas efter samma grunder,
som enligt 1874 års reglemente (§ 23). Efter den, som jämlikt § 2 upphört
att vara delägare i kassan, utgår pension på försäkringstekniskt beräknat
underlag (§ 24). Den årliga utdelningssumman för grund- och tillskottsfonderna
bestämmes efter i stort sett samma grunder som enligt det äldre
reglementet; utdelningsprocenten är numera för båda fonderna fixerad till
90 procent, men äro andelarna per pensionslott i fondernas utdelningssummor
alltjämt varierande (§§ 26 och 27). Pensionen ur försäkringsfonden
utgör för hel pensionslott 7 procent av delägarens delaktighetsbelopp i
denna fond eller för visst fall försäkringstekniskt beräknade underlag (§ 28).

Enligt övergångsbestämmelserna till reglementet utgår i vissa fall till
änka och minderåriga barn efter äldre delägare, jämte i övrigt bestämd pension,
tilläggspension ur försäkringsfonden (§§ 65 och 66) ävensom till änkor
och minderåriga barn, som sålunda åtnjuta tilläggspension eller eljest pension
ur försäkringsfonden, en särskild pensionsfyllnad av vissa överskottsmedel
i sagda fond (§ 74).

Jämlikt i 1926 års reglemente intaget stadgande (§ 62) skall en var, som
blivit underkastad samma reglemente, jämväl vara för sig och sina efterlevande
underkastad de ändringar däri, som i stadgad ordning bliva fastställda
under tiden, innan han avlidit. Efter reglementsändring den 22
november 1940 (svensk författningssamling nr 953) skall förslag om ändring
i eller tillägg till reglementet anses antaget, därest minst nio av fullmäktige
å stämma biträtt förslaget och detta, efter underställning, av Kungl. Maj:t
stadfästs (§ 59).

Kassans förvaltning handhaves av cn direktion, som utgöres av fem av
ordinarie stämma utsedda ledamöter av vilka en tillika är ordförande, en
vice ordförande och en verkställande direktör (§ 39). Jämte verkställande
direktören, vilken tillsättes av fullmäktige, äro å ordinarie stat hos kassan
anställda vissa befattningshavare, vilka samtliga tillsättas av direktionen
samt åtnjuta lön och, efter avskedstagandet, tjänstepension. Direktionen
skall dessutom mot arvode och för högst tre år i sänder anställa en ombudsman
och en konsulent, vilken senare åligger att verkställa erforderliga försäkringstekniska
beräkningar och utredningar. I den mån sådant finnes för

151

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219. (Bil. 1).

arbetets oundgängliga gång nödvändigt må direktionen antaga andra extra
ordinarie biträden mot arvode (§ 43). Delägarnas inseende över kassan
och dess förvaltning utövas dels genom revisorer och dels genom fullmäktige
å stämma (§ 47). En revisor, vilken tillika skall vara revisorernas ordförande,
jämte suppleant för honom utses av Kungl. Majit samt två revisorer
jämte fyra suppleanter av fullmäktige å ordinarie stämma (§ 48). Fullmäktige
väljas av och bland delägarna, en för varje stift och en för Stockholms
stad, och utses för tiden från årets ordinarie stämma intill nästa ordinarie
stämma. För varje fullmäktig utses en suppleant (§ 54). Ordinarie
stämma hålles i Stockholm vart tredje år under september månad och täger
sin början å dag, som av direktionen bestämmes. Extra stämma hålles, då
Kungl. Majit därom förordnat eller fullmäktige å ordinarie stämma eller
direktionen eller revisorerna så beslutat (§ 55). Å extra stämma må upptagas
ärende, som föranlett dess sammankallande eller därmed äger omedelbart
samband, ävensom ärende, som av fullmäktige å stämman enhälligt
prövas icke utan allvarlig olägenhet kunna uppskjutas (§ 57).

II. Pensionstillägg och dyrtidstillägg av statsmedel.

Enligt kungörelsen den 15 juni 1922 (nr 361) angående pensionstillägg
åt vissa änkor och barn efter befattningshavare i statens tjänst m. fl. med
däri senare vidtagen ändring skall till sådana änkor och minderåriga barn
efter befattningshavare i statens tjänst, som äga åtnjuta pension eller därmed
jämförligt understöd av statsmedel eller från någon av staten understödd
anstalt för familjepensionering av dylika befattningshavare, med vissa
begränsningar och undantag utgå särskilda pensionstillägg. Sådant tillägg
utgår, om den änka ensam tillkommande pensionen understiger 600 kronor
för år, med

90 kronor, där sådan pension understiger 330 kronor,

60 kronor, där pensionen utgör 330 kronor eller därutöver intill 450 kronor,
samt

30 kronor, där pensionen utgör 450 kronor eller därutöver. För änka med
ett eller flera minderåriga barn skall, under förutsättning att i pensionen
icke ingår förhöjning i förhållande till barnantalet och att särskilda pupilltillägg
icke heller utgå, nämnda pensionstillägg ökas med 20 procent för
varje barn.

Till minderåriga barn utan pensionsberättigad moder utgå likaledes pensionstillägg,
nämligen till ett barn, örn pensionen understiger 300'' kronor,
med belopp, varierande mellan 45 och 15 kronor för år alltefter pensionens
storlek. För två barn gäller i fråga om pensionstillägg vad för änka ensam
finnes stadgat; beträffande tre barn vad om änka med ett barn är stadgat
o. s. v.

Från åtnjutande av pensionstillägg äro emellertid undantagna, i stort
sett, efterlevande till befattningshavare med nyreglerad avlöning.

Pensionstillägg enligt 1922 års kungörelse utgå jämväl till pensionsberättigade
änkor och barn efter delägare i prästerskapets änke- och pupillkassa.
Med minderårigt barn avses enligt § 7 i denna kungörelse sådant barn, som
icke uppnått den ålder, då enligt de särskilda pensionskassornas reglementen
eller eljest givna föreskrifter dess rätt till pension i allmänhet upphör;
dock skall vad om minderårigt barn är i kungörelsen stadgat gälla även
annan pensionsberättigad under förutsättning att pensionen åtnjutes av

152 Kungl. Majlis proposition Nr 219. (Bil. I).

anledning, att vederbörande är till följd av invaliditet eller sjukdom oförmögen
till arbete och i saknad av medel att försörja sig.

Enligt kungörelsen den 15 juni 1923 (nr 2G7) med allmänna grunder för
dyrtidstillägg åt pensionsberättigade änkor och barn efter befattningshavare
i statens tjänst m. fl. med däri sedermera vidtagna ändringar utgår dyrtidstillägg
enligt i § 4 i kungörelsen stadgade grunder (oreglerade grunder)
till, bland andra, pensionsberättigade änkor och barn efter delägare i prästerskapets
änke- och pupillkassa. Dyrtidstillägget utgår i förhållande till
ett för månad beräknat tilläggsunderlag, bestämt sålunda, att örn den å
månad belöpande pensionen uppgår till 125 kronor eller därutöver, tilläggsunderlaget
utgöres av pensionens belo})]); understiger däremot pensionen
125 kronor för månad, motsvarar tilläggsunderlaget summan av pensionen
och ett belopp av 30 kronor, dock må tilläggsunderlaget för sådant fall ej
överstiga 125 kronor och ej heller 160 procent av pensionsbeloppet. Den allmänna
regeln är för övrigt den, att dyrtidstillägget å oreglerade familjepensioner
utgår efter ett procenttal, motsvarande hälften av talet för levnadskostnadsökningen,
medan det sålunda erhållna procenttalet beträffande
reglerade familjepensioner minskas med 13 enheter. Genom kungörelse den
22 juni 1932 nr 303 stadgades, att dyrtidstillägg icke finge utgå till pensionsberättigat
barn efter uppnådda 21 år under annan förutsättning än att
pensionären styrkes vara obemedlad och av sjukdom eller lyte oförmögen
att försörja sig.

Under ecklesiastikåret 1931/32 hade från prästerskapets änke- och
pupillkassa till sammanlagt 845 barn över 21 år efter delägare i kassan
(»55-åriga döttrar» och »sjuka barn») utbetalats i dyrtidstillägg av
statsmedel 123,840 kronor. Resultatet av den år 1932 stadgade inskränkningen
i rätten till dyrtidstillägg visade sig under det närmast följande
ecklesiastikåret genom en väsentlig minskning i utgifterna för statens dyrtidstillägg
till här avsedda pensionärer. Den 1 juli 1932 utgick sålunda dyrtidstillägg
av statsmedel till blott 374 pensionsberättigade barn över 21
år och belöpte sig den sammanlagda kostnaden för dessa under ecklesiastikåret
1932—33 till 54,072 kronor.

Riksdagens år 1933 församlade revisorer anmärkte under § 61 i sin berättelse,
att en viss oenhetlighet rådde i skilda pensionskassor om vad som
skulle förstås med minderårigt barn, och att på grund därav dyrtidstilläggs
utgående blivit beroende av den åldersgräns, som i vederbörande kassas
reglemente stadgats för pensions åtnjutande. Revisorerna ifrågasatte för sin
del, huruvida icke statens bidrag i form av dyrtidstillägg åt efterlevande
barn under alla förhållanden borde upphöra, då barnet uppnått en viss
levnadsålder, exempelvis 18 år, samt örn ej ändring i sådan riktning borde
vidtagas i gällande bestämmelser rörande dyrtidstillägg åt pensionsberättigade
änkor och barn efter befattningshavare i statens tjänst m. fl. Under
§ 62 i sin berättelse för samma år anförde revisorerna jämväl, att de uppmärksammat,
att i vissa änke- och pupillkassor barn kommit i åtnjutande
av pensionstillägg intill fyllda 21 år, medan däremot i andra kassor sådant
tillägg utgått endast till barn under 18 år, allteftersom åldersgränsen för
minderårigt barn bestämts i respektive reglemente. Vid de kassor, där under
vissa villkor pension eller därmed jämförligt understöd kunde utgå även
efter ifrågavarande åldersgräns, hade jämväl pensionstillägg utbetalts enligt
§ 7 i 1922 års kungörelse. Under erinran om och i anslutning till sina
uttalanden under § 61 angående dyrtidstillägg av statsmedel till barn efter

153

Kungl. Marits proposition Nr 219. (Bil. 1).

befattningshavare i statens tjänst m. fl. förordade revisorerna tillika en
sådan ändring i gällande bestämmelser rörande pensionstillägg åt vissa änkor
och barn efter befattningshavare i statens tjänst, att pensionstillägg av
statsmedel icke finge utgå till barn över 18 år.

I yttrande den 10 januari 1934 i anledning av revisorernas yttrande under
§§61 och 62 anslöt sig statskontoret till det av revisorerna gjorda uttalandet,
att staten vid utmätandet av bidrag i form av dyrtidstillägg och pensionstillägg
borde i görligaste mån följa enhetliga grunder, och att bidragets
utgående i bär angivna avseenden borde göras oberoende av bestämmelserna
i de särskilda kassornas reglementen. Ändring i gällande bestämmelser
rörande såväl dyrtidstillägg som pensionstillägg åt pensionsberättigade
änkor och barn efter befattningshavare i statens tjänst m. fl. borde
därför ske i den av revisorerna angivna riktningen.

Under § 63 i sin förberörda berättelse år 1933 lämnade riksdagens revisorer
vidare en särskild redogörelse för de förmåner av olika slag, vartill
det allmänna medverkade för åstadkommande av en förbättrad pensionering
för änkor och barn efter delägare i prästerskapets änke- och pupillkassa.
Revisorerna erinrade vidare om att de avgifter, som erlades av delägare
i nämnda kassa, vore jämförelsevis låga, samt att präst icke erlade någon
tjänstepensionsavgift. Med hänsyn till de avsevärda förmåner, som kassan
åtnjöte, syntes det revisorerna kunna ifrågasättas, huruvida överhuvudtaget
statsmedel fortfarande behövde tagas i anspråk för beredande av pensionstillägg
och dyrtidstillägg åt denna kassas pensionärer. För den händelse man
icke ansåge sig böra gå så långt, talade dock enligt revisorernas mening
starka skäl för att kassan i fråga om dyrtidstillägget åtminstone borde likställas
med flertalet änke- och pupillkassor såtillvida, att dyrtidstillägget
skulle utgå enligt nyreglerade grunder. Revisorerna fäste uppmärksamheten
på att prästerskapet icke åtnjöte tjänstepension i egentlig bemärkelse
och således, i motsats till statens befattningshavare, icke erlade
några tjänstepensionsavgifter, att den tidigare tillfälliga löneförbättringen
för prästerskapet utbytts mot en provisorisk tilläggslön av mera stadigvarande
natur, samt att nyreglerat dyrtidstillägg utginge såväl till i tjänst
varande präst å dennes avlöning som till innehavare av emeritilön. Härigenom
hade grunderna för prästerskapets avlöning faktiskt redan anslutits till
de principer, som i sådant avseende gällde för statens befattningshavare
med nyreglerad avlöning. De för familjepensionerna tillämpade oreglerade
grunderna innebure, att dyrtidstillägget utginge efter ett procenttal, som
med 13 enheter överstege reglerat dyrtidstillägg å sådana pensioner. Enligt
revisorernas mening borde därför en sådan ändring i gällande bestämmelser
rörande dyrtidstillägg åt pensionsberättigade änkor och barn efter befattningshavare
i statens tjänst m. m. vidtagas, att dyrtidstillägg till pensionsberättigade
änkor och barn efter delägare i prästerskapets änke- och pupillkassa
kornme att utgå efter nyreglerade grunder.

I yttrande den 10 januari 1934 i anledning av detta revisorernas uttalande
framhöll statskontoret, bland annat, att det vore ostridigt, att prästerskapets
änke- och pupillkassa erhållit understöd av det allmänna i väsentligt
större omfattning än andra liknande kassor. Det oaktat vore de från
nämnda kassa utgående pensionerna ej obetydligt lägre än de, som utbetalades
från andra kassor. Anledningen härtill vore i huvudsak, dels att
prästerskapets änke- och pupillkassa i olikhet med de flesta övriga kassor
tillförsäkrade pension åt vissa andra efterlevande än änkor och minderåriga

154

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219. (Bil. I).

barn, dels att delägarna i nämnda kassa erlade ett i förhållande till dem
tillförsäkrade avlöningsförmåner väsentligt mindre bidrag till familjepensioneringen
än delägare i de flesta andra kassor. Ämbetsverket funne det
oegentligt, att staten lämnade bidrag i form av ett efter gynnsammare grunder
beräknat dyrtidstillägg där, såsom förhållandet vore i fråga örn prästerskapets
änke- och pupillkassa, familj epensionerna vore lägre, huvudsakligen
beroende på att vederbörande delägare icke åtagit sig en avgiftsbetalning
i eljest förekommande utsträckning. Med hänsyn härtill liksom ock till
det förhållandet, att ett bättre utnyttjande av de prästerskapets änke- och
pupillkassa tillförsäkrade inkomsterna från det allmänna kunde ifrågakomma
i syfte att reglera från kassan utgående pensioner, ansåge sig statskontoret
böra tillstyrka den av statsrevisorerna med hänsyn till de gjorda
iakttagelserna förordade ändringen av gällande bestämmelser rörande dyrtidstillägg
till prästänkekassans pensionärer.

Direktionen för prästerskapets änke- och pupillkassa anförde i yttrande
den 13 januari 1934 i anledning av revisorernas härförut omförmälda uttalande,
bland annat, att en förhöjning av prästernas familjepensionering
hade åstadkommits genom den år 1927 inrättade försäkringsfonden. Pensionen
från denna fond vore avsedd att träda i stället för det s. k. privilegienådåret.
Ännu funnes dock endast ett fåtal pensionärer efter delägare,
vilka förvärvat eller förpliktats till full delaktighet i nämnda fond. Då delaktighet
sbeloppen (pensionsunderlagen) i kassan bestämdes med hänsyn
till den reglerade lönen, vilken blott utgjorde en del av vederbörande prästs
samtliga löneförmåner, vore pensionerna från kassan även för nämnda delägares
efterlevande fortfarande jämförelsevis låga och komme på långt när
icke upp till de pensionsbelopp, som efterlevande efter delägare i civilstatens
änke- och pupillkassa med ungefär motsvarande lön erhölle. Revisorerna
hade tydligen ansett, att de genom sin utredning påvisat, att kassan
själv skulle kunna bära de utgifter, som vöre förenade med beviljande av
erforderliga tilläggspensioner, och det syntes därvid få antagas, att de ansett
det möjligt, att tilläggspensionerna kunde bliva av den storleksordning,
som motsvarade skillnaden mellan dyrtidstillägget vid oreglerade och nyreglerade
befattningar. En dylik uppfattning ansåg sig direktionen emellertid
vara i tillfälle att vederlägga med en hänvisning till resultatet av en
i mars månad 1933 verkställd försäkringsteknisk utredning angående möjligheten
av ändring av kassans reglemente. Denna utredning hade verkställts
av professorn H. Cramér och därav inhämtades, att ett fixerande av
pensionerna ur grund- och tillskottsfonderna under vissa betingelser vore
möjligt, men att pensionsbeloppen i så fall icke kunde sättas högre än till
300 kronor ur den förstnämnda fonden och till 8 procent av delaktighetsbeloppet
i den sistnämnda, allt för hel pensionslott räknat. Cramér hade
dock framhållit, att härför erfordrades vissa nya eller förhöjda avgifter.

Riksdagens revisorer hade härutöver under § 64 i sin förut åberopade
berättelse gjort ett uttalande till förmån jämväl för en sådan ändring i gällande
bestämmelser rörande dyrtidstillägg åt pensionsberättigade änkor och
barn efter befattningshavare i statens tjänst m. fl., att dyrtidstillägg av
statsmedel endast för det fall finge utgå till familjepensionstagare, som
samtidigt åtnjöte dyrtidstillägg av statsmedel å avlöning eller tjänstepension,
att dyrtidstillägget å sistnämnda förmåner understege dyrtidstillägget
å familjepensionen. Dyrtidstillägget syntes därvid böra bestämmas till belopp,
motsvarande skillnaden mellan dyrtidstillägget å familjepensionen

155

Kungl. May.ts proposition Nr ''210. (Bil. I).

och vad som skolat i dyrtidstillägg utgå å avlöningen eller tjänstepensionen
var för sig eller tillhopa.1

Med anledning av vad riksdagens revisorer sålunda i sin berättelse för
år 1933 anfört och föreslagit samt vissa i anslutning därtill väckta motioner
(1:131, 132 och 133, 11:238, 239 och 240) förordade bankoutskottet vid

1934 års riksdag i utlåtande nr G8 utredning i de väckta frågorna, varvid
utskottet, som förklarade sig dela revisorernas uppfattning örn lämpligheten
av enhetlighet i grunderna för dyrtidstillägg och pensionstillägg åt barn
efter befattningshavare i statens tjänst m. fl., tillika underströk vikten av
att delägarna i prästerskapets änke- och pupillkassa — i första hand genom
egna tillskott till kassan ■— vidtoge åtgärder för en tillfredsställande höjning
av pensionsförmånerna. Med godkännande av vad i bankoutskottets
utlåtande anförts, anhöll riksdagen i skrivelse den 12 juni 1934 (nr 365),
att Kungl. Majit ville dels låta verkställa utredning i syfte att åstadkomma
enhetliga grunder för dyrtidstillägg och pensionstillägg åt barn efter befattningshavare
i statens tjänst m. fl. ävensom för 1935 års riksdag framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning, dels låta verkställa
utredning angående grunderna för dyrtidstillägg till pensionsberättigade
änkor och barn efter delägare i prästerskapets änke- och pupillkassa ävensom
för 1935 års riksdag framlägga det förslag, vartill denna utredning
kunde giva anledning, dels ock låta verkställa utredning angående granderna
för dyrtidstillägg åt familjepensionstagare, som samtidigt åtnjöte
dyrtidstillägg av statsmedel å avlöning eller tjänstepension, ävensom för

1935 års riksdag framlägga det förslag, vartill ifrågavarande utredning
kunde giva anledning.

Under erinran om en sin skrivelse till Kungl. Majit den 7 december 1934
med hemställan om fastställelse av förslag till ändring i och tillägg till gällande
reglemente för prästerskapets änke- och pupillkassa uttalade kassans
fullmäktige i särskild underdånig skrivelse samma dag med anledning av
riksdagens här anförda skrivelse, bland annat, att fullmäktige icke kunde
bestrida riktigheten i att dyrtidstilläggen borde utgå enligt nyreglerade
grunder till sådana pensionärer i kassan, vilkas pension grundade sig på
en delaktighet, jämförbar med den, som tillkomme de statens befattningshavare,
som åtnjöte nyreglerad avlöning. Fullmäktige ville dock på det allvarligaste
framhålla vikten av, att hänsyn toges till skillnaden mellan
kassans dittillsvarande pensionärer och de pensionärer, som erhölle full delaktighet
enligt de föreslagna ändringarna i kassa reglementet. För de förra
skulle en reducering av dyrtidstilläggen, med hänsyn till den under alla
omständigheter oundvikliga sänkningen av de redan nu otillräckliga pensionsbeloppen,
i mångå fall innebära ekonomisk misär. Fullmäktige hemställde
därför, att reducering av dyrtidstilläggen måtte ifrågasättas endast
beträffande de pensionärer, som komme att åtnjuta pension ur försäkringsfonden,
beräknad å de jämlikt bestämmelserna i § 10 av de framlagda
reglementsändringsförslaget förhöjda delaktighetsbeloppen i fonden, men
att övriga pensionärer mätte även i fortsättningen få åtnjuta dyrtidstillägg
enligt nu gällande grunder.

1 Enligt § Il i kungörelsen ilen 15 juni 1922 (nr 1101) angående pensionstillägg åt vissa änkor
och barn efter befattningshavare i statens tjänst, sådant författningsnimmet lyder enligt ändring
den 17 juni 1938 (nr 501) tillkommer numera pensionstillägg ej den, som åtnjuter familjepension
enligt allmänna familjepensionsreglementet, familjepensionsreglementct för folkskollärare m. fl.
eller familjepensionsreglementet för arbetare.

156

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 219. (Bil. 1).

Denna framställning överlämnades av Kungl. Majit till statskontoret,
sorn genom Kungl. Majits beslut den 30 november 1934 erhållit uppdrag
att verkställa av riksdagen i skrivelse nr 365 begärda utredningar.

Till statskontoret ingick direktionen för kassan med en den 18 januari
1935 dagtecknad skrift, vari anfördes, bland annat, följande.

De till grund för den av Kungl. Majit anbefallda utredningen liggande motionerna
stöda sig uteslutande på de erinringar, som riksdagens år 1933 församlade
revisorer framställt i sin berättelse under §§ 61—64. I anledning av statsrevisorernas
uttalande i fråga örn reducering av dyrtidstilläggen till pensionärerna
hos kassan har direktionen avgivit underdånigt yttrande den 13 januari 1934,
vari påvisats de felaktiga utgångspunkterna och den bristfälliga utredningen i
statsrevisorernas redogörelse i ämnet. Direktionens yttrande jämte ett vid detsamma
fogat försäkringstekniskt utlåtande av professoren Harald Cramér finnes
intaget i del lil av riksdagens revisorers berättelse år 1933, förklaringar, sidorna
141—157. I första hand får direktionen hänvisa till vad sålunda redan blivit anfört
i frågan.

Det åberopade yttrandet avgavs för cirka ett år sedan och därefter har en ny
och mera ingående försäkringsteknisk utredning angående kassan verkställts av
kassans konsulent, fil. dr Fr. Esscher. Denna senare utredning, som vilar på antagandet,
att en räntefot av 4 procent kan anses vara för ali framtid betryggande,
har givit till resultat, att pensionerna till änkor och minderåriga barn med hjälp
av en pensionsfyllnad från försäkringsfonden för några år framåt skulle kunna
fixeras till 320 kronor ur grundfonden och 8 procent av delaktighetsbeloppet i
tillskottsfonden. På grundval av de försäkringstekniska utredningarna har ett
förslag till ändring i och tillägg till 1926 års reglemente utarbetats och numera
antagits av två stämmor med fullmäktige för delägarna i kassan. Det sålunda
antagna förslaget har för stadfästelse överlämnats till Kungl. Majit och, enligt
vad direktionen har sig bekant, är detsamma nu remitterat till kungl, statskontoret
för yttrande. Av den vid förslaget fogade motiveringen framgår, att kassans
fonder äro otillräckliga för åstadkommande av höjning av den från de olika fonderna
utgående sammanlagda pensionen. Däremot kan den befarade stora sänkningen
av änkepensionen från grund- och tillskottsfonderna begränsas genom
användande av uppkomna överskottsmedel i försäkringsfonden. Med den räntefot,
som nu är gällande, torde pensionerna icke kunna för framtiden fixeras på
sätt ovan angivits, utan torde man få räkna med en ytterligare sänkning av pensionsnivån.

Enligt reglementsförslaget kommer betydligt ökade avgifter att påföras alla
delägare, som äro obligatoriskt underkastade 1926 års förnyade reglemente. Härmed
följer även ökad familjepension. Pensionär efter en sådan delägare erhåller
i allmänhet en pensionsförbättring av 294 kronor för år räknat. Efterlevande
efter de delägare, som icke äro underkastade 1926 års reglemente, kunna dock
icke erhålla någon sådan pensionsförbättring. För så gott som samtliga nuvarande
pensionärer saknar förslaget därför i denna del betydelse. Deras pensioner
komma alltjämt att förbliva otillräckliga och mindre än de nu utgående, vilket
torde framgå av motiveringen till reglementsförslaget. Eftersom meddelaktighetsbeloppet
i tillskottsfonden för kassans samtliga pensionärer under föregående
ecklesiastikår utgjorde 4,322 kronor, skulle den genomsnittliga pensionen
från kassan för ensam änka i år utgöra 644 kronor 40 öre från grund- och tillskottsfonderna
samt till därtill berättigade därutöver 60 kronor från försäkringsfonden.
Eftersom pensionens storlek för året ännu icke kunnat fastställas, har
härvid å sid. 10 i motiveringen till reglementet gjord beräkning följts. En pen -

157

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219. (Bil. 1).

sion av denna storlek torde icke kunna tåla vid en minskning av minst halva
det å densamma belöpande dyrtidstillägget, vilket skulle bliva fallet om statsrevisorernas
och motionärernas förslag skulle komma att bliva gällande. I underdånig
skrivelse den 7 december 1934 har också 1934 års ordinarie stämma hos
Kungl. Majit hemställt, att reducering av dyrtidstilläggen endast måtte komma
i fråga beträffande de pensionärer, som komma i åtnjutande av pension ur försäkringsfonden,
beräknad å de i reglementsförslagets § 10 angivna förhöjda delaktighetsbelopp
i fonden. Avskrift av fullmäktiges berörda skrivelse bifogas och
åberopas.

Den ifrågasatta sänkningen av åldersgränsen för minderårigt barn, varigenom
barn över 18 år skulle uteslutas från rätt till dyrtids- och pensionstillägg, har
motiverats med att enhetliga grunder för de nämnda tilläggens utgående borde
åstadkommas. Direktionen finner det förklarligt att sådana enhetliga grunder
eftersträvas, men kan dock icke underlåta ifrågasätta, om det kan vara skäl i
att för vinnande av ett sådant mål ytterligare försvåra för en fattig änka att
giva sina barn en vårdad uppfostran. Emellertid vill direktionen icke motsätta
sig den föreslagna åtgärden, om det befinnes nödvändigt, att den kommer till
stånd.

I fråga örn indragning eller begränsning av dyrtidstillägg till sådana familjepensionstagare,
som tillika åtnjuta dyrtidstillägg å lön eller tjänstepension, finner
direktionen sig böra instämma i riksdagens revisorers och motionärernas
yrkanden.

Under åberopande av vad sålunda anförts får direktionen hemställa, att kungl,
statskontoret behagade föreslå Kungl. Majit, att dyrtidstillägget av statsmedel
till kassans nuvarande pensionärer och blivande pensionärer efter delägare, å
vilka 1926 års förändrade reglemente icke ägt tillämpning, fortfarande måtte få
utgå efter oförändrade grunder, d. v. s. i enlighet med de s. k. oreglerade grunderna,
men att dyrtidstillägget till efterlevande efter delägare, å vilka 1926 års
förändrade reglemente i sin helhet ägt tillämpning, må örn så befinnes skäligt
få detta beräknat i enlighet med s. k. nyreglerade grunder. Mot de föreslagna
ändringarna i övrigt anser sig direktionen icke böra göra någon erinran.

Den 13 februari 1935 avgav statskontoret den begärda utredningen och
anförde i fråga om dyrtidstillägg till pensionärer vid änke- och pupillkassan
bland annat följande.

Statskontoret ansluter sig i princip till statsrevisorernas förslag, att dyrtidstillägget
till änkor och barn efter delägare i prästerskapets änke- och pupillkassa
bör reduceras till reglerat dyrtidstillägg. Den av kassans kontrollant gjorda
försäkringstekniska beräkningen synes emellertid utvisa, att kassans tillgångar
icke skulle medgiva utbetalande av kompensation för en dylik sänkning av dyrtidstillägget.
Med hänsyn till svårigheten att vid sådant förhållande överblicka
de verkningar, som ett förverkligande av statsrevisorernas ifrågavarande förslag
skulle medföra, anser sig statskontoret icke kunna tillråda, att sagda förslag för
närvarande genomföres i hela dess vidd. En reducering av dyrtidstillägget synes
dock redan nu kunna vidtagas beträffande pensioner till efterlevande efter delägare,
vilka den 1 november 1926 eller senare inträtt i kassan. Sådana pensionsberättigade
torde för närvarande utgöra endast ett fåtal. Att märka är vidare,
att vissa delägare, som före den 1 november 1926 inträtt i kassan, jiimlikt § 67
av övergångsstadgandena till reglementet kunnat på vissa villkor bereda änka
och minderåriga barn, som avses i § 21 i reglementet, pension ur försäkringsfonden.
Nämnda delägare hava därvid fått bibehålla nådårsrätten. Härigenom

158

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219. (Bil. I).

hava dessa delägare kommit att intaga en i viss mån gynnsammare ställning än
sådana delägare, som den 1 november 1920 eller därefter inträtt i kassan. Det
synes statskontoret vid sådant förhållande, att jämväl efterlevande till nu ifrågavarande
delägare böra få vidkännas en motsvarande reducering av dyrtidstilllägget.
Ävenledes lärer dyrtidstillägget till efterlevande efter delägare, å vilken
reglementet jämlikt § 68 blivit eller blir tillämpligt, böra på motsvarande sätt
reduceras.

Med utgångspunkt från vad sålunda anförts framlade statskontoret förslag
till ändring av § 7 i kungörelsen den 15 juni 1923 nr 267. Slutligen
framhöll ämbetsverket, att en lösning av frågan örn dyrtidstillägg av statsmedel
till pensionärer vid prästerskapets änke- och pupillkassa efter angivna
linjer enligt ämbetsverkets mening vore att anse endast som en provisorisk
anordning i avvaktan på närmare utredning rörande möjligheten
för kassan att genom omläggning av sitt pensioneringssystem och genom
en bättre anpassning av delägarnas avgifter efter vad som i sådant hänseende
gällde för delägare i andra kassor kunna i högre grad än vad nu
synes vara fallet själv svara för de med pensioneringen förenade utgifterna.

III. Prästänkesäten.

De s. k. prästänkesätena grupperas i praxis i två kategorier, den ena
bestående av fastigheter, som härröra från anslag av äldre prästboställen,
den andra härrörande av enskilda donationer.

Beträffande den förra gruppen, prästboställena, må meddelas följande.
Konung Fredrik III av Danmark medgav den 29 augusti 1648, att prästänka
i Bohuslän finge, så länge hon ej inginge nytt äktenskap, tillgodonjuta
den bästa av prästbordets jordar näst den prästen själv besutte. Den för
prästänka avsedda jorden skulle ej av prästen få bortstädjas på längre tid
än hans livstid; och skulle änkan efter hans död, örn hon ej på annat sätt
försörjdes, äga att omedelbart tillträda jorden. Den 1 mars 1756 överenskommo
samtliga kyrkoherdar i Halland att vid varje pastorat lämna och
avstå till sina änkor såsom änkesäte, på sätt skett i Bohuslän, en stomgård
(annexhemman) eller, därest stomgård icke funnes, ett mensalhemman.
Så länge ingen änka funnes, som disponerade »änkesätet eller kronohemmanet»,
och när änkan avginge med döden eller ginge i nytt gifte,
skulle pastor disponera hemmanet. Den änka, som först tillträdde änkesätet,
skulle behålla det till sin död eller andra gifte, fastän annan änka
(efter senare kyrkoherde) under tiden tillkommit. Änka, som hade änkesäte,
ägde behålla den av prästerskapet utgående »änkepenninghjälpen»1,
dock att, där senare änka tillkomme i samma pastorat, denna skulle uppbära
»änkepenningarna för sig allena». Föreningen stadfästes av Kungl.
Maj:t den 11 augusti samma år. Såsom skäl anfördes bland annat, att förändringen
kunde ske utan någon »kronones gravation». Liknande överenskommelser
fastställdes för domprosteriet och Marks kontrakt i Göteborgs
stift den 30 september 1761 samt för Kinds kontrakt den 15 maj 1779. Av
ordalagen i stadfästelsebesluten framgår, att änkesätena skulle innehavas
med samma rätt, under vilken kyrkoherdarna förut innehaft dem och att,
för den tid ingen berättigad änka funnes, gårdarna skulle återfalla till kyrkoherdarna.

1 Härom närmare under avdelning IV härefteråt.

159

Kungl. Maj:ts proposition Nr 319. (Bil. 1).

Enligt en Kungl. Maj:ts resolution den 23 december 1747 disponerades
stommar, mensaler och annexprästgårdar med lika rätt och under samma
frihet som prästborden. Enligt Kungl. Maj:ts brev den 12 november 1858
skulle emellertid prästerskapets annex- och mensalhemman i Skåne, Halland
och Blekinge ej längre disponeras av kyrkoherdarna själva utan för
deras räkning utarrenderas genom Kungl. Maj:ts befallningshavande och
domkapitlet med undantag dock för bland annat »hemmen och lägenheter
som i Halland äro anslagna till änkesäten». Brevet skulle enligt Kungl.
Maj:ts brev den 9 september 1873 i tillämpliga delar lända till efterrättelse i
avseende å de inom Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län till
änkesäten upplåtna stom- (annex-) och mensalhemman. Dessa prästänkesäten,
som numera falla under tillämpningen av ecklesiastik boställsordning,
ligga alla inom Göteborgs stift. Enligt uppgift av stiftssekreteraren i Göteborg
skall deras antal ursprungligen ha varit mellan 80 och 90, men större
delen har övergått till löneboställen. De återstående änkesätena utgjorde i
maj 1940 31, varav i Göteborgs och Bohus län 9, i Hallands län 13 och i
Älvsborgs län 9. I några fall hava änkesäten sålts och prästänkan åtnjuter
avkomsten av försäljningsmedlen. Enligt praxis åtnjuter änka avkastning
av sådana prästlönefonder, som bildats genom försäljning av inägojord från
prästänkesäte.

Genom ikraftträdandet av 1910 års prästlönelagstiftning upphörde i princip
den rätt, vilken gällt såväl för prästänka som, då änka ej funnits, för
kyrkoherde att åtnjuta avkomsten av änkesäte av natur, som här berörts.
Enligt 26 § av prästlönelagen den 9 december 1910 skulle avlöningsmedel,
varom i 19 § 2 mom. samma lag sägs — och hit räknades även arrende av
prästänkesäten av nu ifrågavarande natur, vilka skulle förvaltas såsom
löneboställen, — uppbäras av vederbörande kyrkoråd från och med ecklesiastikåret
näst efter det, med vars utgång äldre lönereglering upphörde
att gälla, eller, örn hinder därför mötte, »när det utan förnärmande av
annans rätt kan ske». Jämlikt 3 § 4 mom. lagen om kyrkofond samma dag
(jfr prästlöneregleringslagen 19 § 4:o) skulle till kyrkofonden ingå medel,
som inflöte för försåld skog från prästerskapet anslagna löneboställen, med
undantag bland annat av sådana, vilkas avkomst skulle enligt bestämmelse
i donationsbrev angående bostället tillfalla änka. Man torde hava
utgått från att skogsavkastningen från andra änkesäten än de donerade
skulle disponeras på samma sätt som skogsavkastningen från prästerliga
boställen i allmänhet. Innebörden av sistnämnda stadganden torde böra ses
mot bakgrunden av vissa uttalanden av pr ä stlön eregleringskommittén
av år 1897. Kommittén föreslog i sitt betänkande IV år
1903, att behållen avkastning av prästerskapets löningsboställen, jämväl
de som anslagits till änkesäten, skulle ingå till kyrkofonden, dock med
undantag för boställen, som härrörde från enskilda eller församling (förslaget
till lag om kyrkofond § 3 mom. 2). Beträffande änkesäten skulle av
kyrkofonden utgöras behållna avkastningen, när sådan finge av prästänka
tillgodonjutas (§ 6 mom. 2 i sistnämnda förslag). I fråga örn rätten till
änkesäte anförde kommittén (sid. 236): »Besittningsrätten till änkesätena
tillhör prästernas änkor, vilka, så länge sådana finnas, efterträda den ena
den andra Härut i i samma ordning, som männen innehaft tjänstebefattningarna.
I följd härav kan det inträffa ä ena sidan, att änka finnes, som
i avvaktan på innehavarinnans avgång ännu ej fått tillträda änkesätet, å
andra sidan att, då änka saknas, kyrkoherden (dier, örn änkesätet är an -

160 Kungl. Majlis proposition Nr .219. (Bil. I).

slaget till komministersänka, komministern äger begagna änkesätet, intill
dess lian från tjänsten avgår.» Obestridligt vore, att avkastning av änkesäte,
i den mån den tillkomna prästänka, ej kunde betraktas såsom en
lönetillgång för prästerskapet, och det kommittén givna uppdraget borde
ej så tolkas, att kommittén skulle hava att ingå i bedömande, huruvida
dylik egendom skulle kunna, utan förnärmande av annans rätt, tillvinnas
kyrkofonden. Avkastning av änkesäte för tid, då icke någon till detsamma
berättigad änka levde, vore redan en avlöningstillgång för prästerskapet
och borde såsom sådan, efter det ny lönereglering vunnit tillämpning,
komma kyrkofonden till godo, enär ingen anledning funnes att därmed,
sedan skäliga löner beretts åt prästerskapet i allmänhet, gynna någon viss
präst inom det pastorat, vid vilket änkesätet vore fästat (sid. 237). Vad
som tillkomna kyrkofonden såsom inkomst — bortsett från vissa fonder
och ersättningsmedel — skulle enligt kommittén tillföras fonden, när sådant
kunde ske utan förnärmande av annans rätt (§ 5 st. 3). Detta gällde även
änkesätena. Angående innebörden av uttrycket »utan förnärmande av
annans rätt» yttrade kommittén (sid. 247): »Har således t. ex. boställshavare
fått sig tillerkänd rätt till skogsavkastning utöver husbehovet för längre
tid än nu gällande lönereglering skall tillämpas, bör han bibehållas vid
denna rätt, liksom kyrkoherde icke heller omedelbart förlorar rätten att
uppbära avkastning av änkesäte, om han redan kommit i besittning av
sådan fastighet, då till änkesätet berättigad prästänka icke funnits». Skiljaktiga
meningar anfördes inom kommittén av kammarrådet Rydin och
prosten Redelius i syfte att — bortsett från de enskilt donerade änkesätena
— med änkesätesinstitutionens upphävande, »i den mån sådant
utan förnärmande av annans redan förvärvade rätt kan ske», änkesätena
skulle användas för prästerskapets avlöning i respektive pastorat. En ledamot,
prosten Wannberg, ansåg, att änkesätena bort lämnas utanför regleringen
av prästerskapets avlöning, samt att kommittén saknat befogenhet
att, »om än blott i fråga örn prästernas eventuella rätt», upptaga änkesätena
under »den allmänna synpunkt, varunder prästerskapets löningsboställen
vore att betrakta». Domkapitlet i Göteborg anslöt sig i sitt utlåtande över
förslaget till sistnämnda mening samt uttalade dessutom som sin åsikt att,
om en förändring med avseende å änkesätenas användning skulle genomföras,
denna fråga måtte bliva föremål för en särskild lagstiftning och att,
örn en sådan komme till stånd, den ej måtte få retroaktiv verkan på redan
utnämnda kyrkoherdar, utan att dessa för sin tjänstetid bibehölles vid dem
enligt dittills gällande rättsförhållanden tillkommande förmån. Kammarkollegiet
anslöt sig till den av Rydin och Redelius uttalade uppfattningen
(utlåtande den 6 december 1905), och denna biträddes också av departementschefen
i Kungl. Maj:ts proposition nr 88 till 1908 års riksdag (sid.
328). Någon lagstiftning kom emellertid, som bekant, ej till stånd detta år.

I prästlöneregleringssakkunnigas betänkande 1909, vars förslag till bestämmelser
beträffande änkesäten, sakligt oförändrade återgå i gällande
lag, saknas (jfr sid. 51), liksom i Kungl. Maj:ts proposition nr 85 till 1910
års riksdag, uttalande örn naturen av änkas rätt.

I ärende angående ny lönereglering för prästerskapet i Årstads och Asige
församlingars pastorat anförde kammarkollegiet i utlåtande den 8 april
1913: »Efter kollegii mening lärer väl den, som sitter som kyrkoherde vid
övergången till den nya löneregleringen, vara för sig och sin änka eventuellt
berättigad till avkomsten av änkesätet; men då---- denna fråga

161

Kungl. Majlis proposition Nr 219. (Bil. I).

ej kan bliva föremål för prövning i denna ordning, synes någon bestämmelse
härom ej böra införas i den blivande löneregleringsresolutionen.» Kollegiets
reservation »eventuellt» — som återfinnes även i prosten Wennbergs
ovannämnda yttrande — kan syfta på att frågan icke blivit rättsgiltigt
avgjord. Kungl. Majit följde i sitt beslut den 12 september 1913 kollegiets
förslag härutinnan. I den av hovrättsrådet K. J. Ekman, en av 1909 års
sakkunniga, år 1915 utgivna kommentaren »Prästlöneregleringslagarna»
heter det örn de icke donerade änkesätena (sid. 116 f): »Den rätt som sålunda
hittills gällt såväl för prästänka som, då änka ej funnits, för kyrkoherde
och komminister att åtnjuta avkomsten av prästerskapet på lön anslagna
men till änkesäten upplåtna hemman upphör, så snart lönereglering
i enlighet med bestämmelserna i förevarande lag inom vederbörande pastorat
trätt i tillämpning; redan utnämnd tjänstinnehavare och hans änka
efter honom likväl oförkränkt bibehållna vid dem tillkommande rätt till
änkesätet.»

Vad i frågan förekommit i samband med tillkomsten av 1910 års prästlönelagstiftning
synes giva vid handen, att prästänkas rätt till avkastning
av änkesäte, som förut utgjort prästerligt löningshemman, är av enahanda
art som den, vilken tillkom kyrkoherde före inträdet av ny lönereglering
enligt 1910 års avlöningslag.

Genom lag den 30 augusti 1932 (nr 405) undergick 1910 års prästlöneregleringslag
vissa ändringar, vilka trädde i kraft den 1 maj 1933. Enligt
19 § i dess nya lydelse skall till bestridande av prästlön m. m. i nedan
nämnd ordning användas:

l:o. Avkastning av tillgångar, vilka äro avsedda för avlöning av pastoratets
prästerskap, med undantag av tillgång, vars avkomst skall enligt
7 § tillkomma viss tjänstinnehavare utöver lönen eller enligt bestämmelse
i donationsbrev tillfalla prästänka;

2:o. Andra tillgängliga medel ävensom församlingsavgifter till erforderligt
belopp.

Bestämmelsen i 26 § enligt dess lydelse år 1910 har däremot icke undergått
någon saklig ändring.

I överensstämmelse med det år 1932 beslutade nya förvaltnings- och
finansieringssystemet fick den nya lagen om kyrkofond den 30 augusti
1932 icke någon bestämmelse, att skogsavkastning från prästerligt löneboställe
skall ingå till kyrkofonden. Avkastningen ingår i stället jämlikt
19 och 26 §§ avlöningslagen till kyrkorådet.

Prästänkesäte faller, liksom enligt 1910 års ecklesiastika boställsordning,
under boställsordningen den 30 augusti 1932 (1 §). Vissa kompletterande
föreskrifter angående änkesäten meddelades i kungörelsen den 16 september
1932 (nr 437) med vissa föreskrifter angående tillämpningen av ecklesiastik
boställsordning (1—5 §§). Denna kungörelse har ersatts av kungörelsen
den 15 februari 1935 (nr 19) med bestämmelser angående tillämpningen
av ecklesiastik boställsordning.

Genom Kungl. Maj:ts reglemente för ecklesiastik medelsförvaltning den
15 februari 1935 (nr 18) har stadgats (3 kap. 2 §), att vid redovisning till
särskild avkomsttagare av avkastningen från bland annat änkesäte med
undantag för dess skog samt, där den särskilde avkomsttagaren är berättigad
till skogsavkastning, behållen inkomst av den ordinarie avverkningen

Bihang till riksdagens protokoll 19hl. 1 sami. Nr 219.

162

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219. (Bil. I).

från skogen skall, så snart ske kan, överlämnas till avkomsttagaren. Slutredovisning
för sådan inkomst skall av pastoratet avgivas till avkomsttagaren,
beträffande skogen för hushållningsplanens giltighetstid och i fråga
örn lönebostället. i övrigt för kalenderår. Slutredovisningen skall ske inom
ett år efter utgången av den tid densamma avser. Har avkomsttagaren icke
inom angivna tid erhållit slutredovisning, och har denne icke inom ytterligare
ett år instämt talan örn sådan redovisning, må talan därå icke vidare
väckas. Vill avkomsttagare klandra avgiven slutredovisning, skall denne
instämma sin talan inom ett år efter det slutredovisningen lämnades.

Då präst erhållit emeritilön har stiftsnämnden ansett, att därmed rätten
till änkesäte upphör för såväl honom som hans änka (Kungl. Maj:ts utslag
den 27 februari 1940 angående prästänkesätet Stafsinge nr 7 i Stafsinge
socken). I ett fall har prästänka tillerkänts avkomsten av skogen å prästänkesäte
(Kungl. Maj:ts beslut den 29 september 1939 angående prästänkesäte!
Barkås nr 1 i Enslövs socken).

För de från enskilda donationer härrörande prästänkesätena lämnades en
redogörelse av 1897 års prästlöneregleringskommitté i dess betänkande IV
år 1903 (sid. 236). Av denna kategori finnas enligt av domkapitlen numera
lämnade uppgifter 11 boställen: i Uppsala stift ett (lägenheten Hemmet
i Övergrans församling, donation 1859; viss rätt för kyrkoherden till
virke); i Linköpings stift tre (hemmanet Kyrksäter i Mjölby församling;
hemmanet Rotebo i V. Hargs församling, donation 1797, subsidiär rätt
för komminister; hemmanet Särstad Storgården i Rinna församling, donation
1809; subsidiär rätt för komminister); i Lunds stift fyra (7/16 mtl
Matteröd nr 4 i Matteröds socken, V2 mtl Hissmåsa nr 2 och (2 mtl Hissmåsa
nr 5 i Västra Torups socken samt ®/lg mtl Brahetorp nr 1 i Vittsjö
socken, donation 1727; subsidiär rätt för kyrkoherden i Sörby pastorat); i
Göteborgs stift två (V4 mtl Flaalt nr 1 i Breareds församling, donation
1804; subsidiär rätt för Breareds kyrka; Svepetorp nr 1 i Bokenäs församling;
testamente 1879); i Karlstads stift ett (26/1024 mtl Ökna i
Rölanda församling, testamente 1861).

I Strängnäs stift finnes ett änkesäte, lägenheten Fridhem, vilken,
sedan den på 1840-talet bebyggts på dåvarande tjänstinnehavarens bekostnad,
mot årlig avgäld upplåtits från kyrkoherdebostället i Sköldinge
församling enligt Kungl. Maj:ts medgivande den 17 juni 1850. Kyrkoherden
har, då änka saknas, rätt att besitta lägenheten (»Till Hembygden», utg.
av stiftsrådet i Strängnäs stift, 1932, sid. 76 ff).

I tyska församlingen i Göteborg finnes en säregen form av änkesäte.
Enligt en mellan kyrkofullmäktige i staden och församlingen i samband
med överlåtelse av den förutvarande tyska pastorsbostaden träffad
överenskommelse åtnjuter änka efter kyrkoherden i församlingen förmånen
av fri bostadslägenhet i en staden tillhörig byggnad, som disponeras dels
till pastorsexpedition och dels till bostad åt kyrkoherden och komministern
i Göteborgs Kristine församling.

De enskilt donerade prästänkesätena förvaltas liksom de övriga enligt
ecklesiastik boställsordning. När donationsurkund tillagt tjänstinnehavare
viss rätt, har bostället i hans hand behandlats såsom fastighet, varom förmäles
i 7 § lagen om reglering av prästerskapets avlöning.

163

Kungl. May.ts proposition Nr 219. (Bil. I).

IV. Den s. k. allmänna prästänkehjälpen samt anslag
av krono- och kyrkotionde.

Vid riksdagen år 1653 ingick rikets prästerskap en förening, att prästänkorna^
skulle erhålla bidrag till sin försörjning genom årligt sammanskott
från prästerskapet att utgå med halvannan riksdaler eller mindre
efter råd och lägenhet, »dock ingen ringare än 1 riksdaler, kapellanen en
fjärdedels riksdaler att ock deras änkor må något njuta av bemälte hjälp».
Prostarna skulle var inom sitt kontrakt tillse, att denna änkehjälp levererades
inom föreskriven tid. Därjämte skulle för enahanda ändamål utgå
»utur kyrkones kista årligen en riksdaler eller som kyrkan kan förmå och
församlingens lägenhet är». Föreningen stadfästes av konungen genom förordning
den 13 augusti 1685. Med stöd av de däri meddelade bestämmelserna
hade av kyrkorna i Bohus län och den del av Älvsborgs län, som tillhör
Göteborgs stift, årligen från varje kyrka till fattiga prästänkor utgått
ett anslag av 1 krona 50 öre med ett sammanlagt belopp av 103 kronor
50 öre för Bohus län och 114 kronor för Älvsborgs länsdel av Göteborgs
stift. I samband med frågan örn avskrivning av den från viss jord inom
Skåne med flera provinser utgående kyrkofonden beslöt 1898 års riksdag
och kyrkomöte, att jämväl dessa avgifter från kyrkorna i Bohus län och
nämnda del av Älvsborgs län skulle från och med år 1900 avskrivas och
ersättas med anslag av statsmedel å samma belopp. Bestämmelse härom
meddelades i förordningen den 14 oktober 1898 angående avskrivning av
den från viss jord inom Skåne med flera provinser utgående kyrkofonden.
Anslaget ingår numera till kyrkofonden, som har att bestrida de motsvarande
bidragen för kyrkorna i fråga.

Till fattiga prästänkors understöd anslogs dessutom genom nådigt brev
den 18 februari 1653 vissa kvantiteter kronotionde för samtliga stift, med
undantag av Lunds och Visby samt den del av Göteborgs stift, som utgöres
av Hallands län. För sistnämnda län föreskrevs, efter därom vid
1761 års riksdag av prästerskapet i länet gjord framställning, genom nådiga
brev den 9 augusti 1769 och den 17 december 1773, att de kyrkor i
Halland, som före år 1696 bevisligen av kyrkotionden utgjort in natura
den s. k. notarietunnan, alltjämt skulle utgiva densamma samt att halva
notarietunnan, tillhopa 89.5976 hektoliter råg, vilken av kyrkoherdarna
avståtts till fattiga prästänkor, skulle av kyrkorna utgöras in natura eller
betalas efter medelmarkegång jämte forsellön.

I 1723 års privilegier för biskopar och prästerskap bekräftades de prästänkorna
förunnade »förläningar av kronotionde!! eller medelst bevillningar
av prästerskapet och kyrkorna».

Jämlikt förordningen den 23 juli 1869 angående förändring av grundräntor
och kronotionde (§ 2) indrogos kronotiondeanslagen mot ersättning
av statsanslag i penningar efter medelmarkegångspris jämte forsellön. Den
5 oktober 1888 föreskrev Kungl. Majit, efter riksdagens och kyrkomötets
hörande, att de inom samtliga stift i riket med undantag av Lunds och
Visby stift efter medelmarkegångspris jämte forsellön utgående ersättningar
för till fattiga prästänkor anslagen kronotionde skulle från och med
år 1889 utbytas mot ett kontant årligt belopp av 9,813 kronor att på visst
sätt fördelas mellan Uppsala, Linköpings, Skara, Strängnäs, Västerås,
Växjö, Göteborgs (utom Hallands län), Kalmar, Karlstads och Härnösands
stift. Genom förordningen elen 14 oktober 1898 angående avskrivning av

164 Kungl. May.ts ''proposition Nr 219. (Bil. I).

den från viss jord inom Skåne med flera provinser utgående kyrkotionden
avskrevs även från och med år 1900 till prästänkorna i Halland anslagen
kyrkotionde (den s. k. halva notarietunnan) och skulle för dessa änkors
räkning i stället av statsmedel utgå ersättning med bestämt belopp, sammanlagt
774 kronor 63 öre för år. — Båda de två här sist omnämnda anslagen
utbetalas numera från kyrkofonden, som härför erhåller ersättning
från åttonde huvudtitelns anslag »Ersättningar till vissa prästerskapet tilldelade
statsanslag».

Jämlikt Kungl. Maj:ts cirkulär den 21 november 1902 beträffande åtgärder
för betryggande av kyrkokassornas bestånd i Skåne, Halland, Blekinge
och Bohuslän skall inom dessa landskap avgifter ur kyrkokassa till
prästänkehjälp vare sig i form av tionde eller andra medel icke vidare utgå.

1873 års kyrkomöte framhöll i skrivelse (nr 19) till Kungl. Maj:!, att
vissa prästänkor icke skulle komma i åtnjutande av pension från den då
föreslagna prästerskapets änke- och pupillkassa, och att således inom respektive
stift bidrag fortfarande måste utgå enligt den gamla ordningen
till sådana änkor, som vore i behov därav. Kyrkomötet hemställde, att
Kungl. Maj:! måtte, i samband med stadfästande av reglementet för kassan,
förnya 1653 års förening och tillförbinda vederbörande präster och
övriga att tillskjuta däri angivna bidrag till prästänkehjälp, »tills vidare
och intill dess att, sedan fulla pensioner av änke- och pupillkassan åt alla
fattiga änkor utbetalas, fattigunderstödet, inskränkt till ett fåtal, kan bestridas
av de av Kungl. Majit år 1653 donerade medel (d. v. s. kronotiondeanslagen)
utan detta tillskott (d. v. s. änkehjälpsavgifterna), dock
att Kungl. Majit tillika medgiver vederbörande rättighet att stiftsvis överenskomma
örn en mera efter lönerna lämpad fördelning av årsbidragen, utan
att deras summa, så länge behovet fortfar, undergår förminskning». Något
Kungl. Majlis särskilda beslut härutinnan har visserligen icke meddelats,
men lärer det vara ostridigt att 1653 års bestämmelser fortfarande äro i
kraft. Dock må erinras, att kammarkollegiet i utlåtande i ett av Kungl.
Majit den 5 maj 1933 avgjort ärende angående den s. k. änkegenanten i
Lunds stift anfört, att det syntes sannolikt, att man vid bildandet av prästerskapets
änke- och pupillkassa förutsatt att änkegenanten liksom däremot
svarande avgifter inom andra stift skulle komma att upphöra i den
mån pensioner utginge ur kassan, men något uttryckligt stadgande i denna
riktning förelåge kollegiet veterlig! icke. Kronotiondeersättningen har berörts
i kyrkomötets andra tillfälliga utskotts betänkande och kyrkomötets
skrivelse till Kungl. Majit nr 19 år 1873 samt i Kungl. Majits skrivelse nr 7
till 1888 års kyrkomöte (statsrådsprotokollet den 3 september 1888),
kyrkolagsutskottets betänkande nr 4 och kyrkomötets skrivelse till Kungl.
Majit nr 4 år 1888; kyrkotiondeersättningen i Hallands län och änkehjälpsavgif
terna för kyrkorna i Göteborgs stift i övrigt ha berörts i Kungl.
Majits skrivelse nr 4 till 1898 års kyrkomöte samt kyrkolagsutskottets betänkande
nr 10 och kyrkomötets skrivelse till Kungl. Majit nr 10 år 1898.

Riksdagens revisorer anförde i sin berättelse till 1937 års riksdag (§ 46),
att då pensioneringen av efterlevande efter prästmän, till vilken staten
lämnade förhållandevis större bidrag än till andra befattningshavares familj
epensionering, numera vore ordnad efter tidsenliga grunder, ansåge revisorerna
en undersökning önskvärd, huruvida här berörda bidrag kunde
upphöra att utgå.

165

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219. (Bil. I).

V. Lokala änke- och pupillkassor.

I de olika stiften ha bildats lokala änke- och pupillkassor, vilka i regel
torde vara att betrakta såsom understödsföreningar.

I Uppsala stift har, i anledning av beslut vid 1873 och 1902 års prästmöten,
utdebitering från och nied år 1903 skett till allmänna prästänkehjälpen
med 0,3 procent på reglerade och 0,4 procent på oreglerade löner
för ordinarie prästerskapet. Extra ordinarie präster ha erlagt en frivillig
årlig avgift av 75 öre. Beloppen av de utbetalda anslagen (gratialen) hava
bestämts särskilt i varje fall. Tidigare hava även läroverkslärare påförts
utdebitering men detta synes ha upphört efter av Kungl. Majit den 17
mars 1871 och den 16 augusti 1872 meddelade beslut i besvärsmål. En viss
tvekan har gjort sig gällande huruvida beslut, som fattats å prästmöte, är
gällande även för sådana tjänstinnehavare som icke deltagit i mötet.

Åren 1937—1939 hava av de s. k. änkehjälpsavgifterna och kronotiondeersättningen,
vilken för stiftet utgör 1,499 kronor 72 öre årligen, utbetalats
understöd åt efterlevande efter prästmän med 6,495 kronor år 1937 till
68, 6,585 kronor år 1938 till 68 och 6,460 kronor år 1939 till 66 gratialister
(tidigare även till en f. d. domkapitelspedell och hans änka). I dessa summor
ingår jämväl ränta å fonderade medel, den s. k. allmänna änkehjälpskassan,
vilken uppkommit genom överskott vid årliga utdelningen av
ifrågavarande gratial. Denna kassa, som förvaltas av domkapitlet, hade
den 30 juni 1939 en behållning av 32,632 kronor 55 öre. Domkapitlet förvaltar
dessutom 11 stycken från enskilda donationer härrörande fonder och
stiftelser till förmån för efterlevande efter präster, med en sammanlagd behållning
den 30 juni 1939 av 172,193 kronor 9 öre. Beloppet har under
budgetåret 1939/40 utökats med donation av 3,052 kronor 81 öre till en
av fonderna.

Dessutom står under domkapitlets överinseende en stiftelse, kallad »Frideborg»,
med uppgift att lämna stöd och hjälp åt änkor efter präster, som
tillhört ärkestiftet, dels genom kontanta hyresbidrag och dels genom upplåtelse
av bostad. Stiftelsen, vartill höra tre s. k. våningsfonder ä 5,000
kronor, hade den 31 december 1939, oberäknat dessa fonder, en behållning
av 45,542 kronor 20 öre. Stiftelsen äger en bebyggd fastighet i Uppsala,

I Linköpings stift utgöras de s. k. änkehjälpsmedlen av 1) 6 kronor årligen
från varje församling inom stiftet, 2) 887 kronor 81 i kronotiondeersättning
(enligt Kungl. Maj:ts beslut den 5 oktober 1888), 3) bidrag
från den s. k. Staalska fonden.

Av änkehjälpsmedlen hava 6,640 kronor utbetalts år 1937 till 62 personer
(högsta anslag 200 kr.), 5,845 kronor år 1938 till 63 personer (högsta
anslag 175 kr.) och 5,745 kronor år 1939 till 61 personer (högsta anslag
200 kr.).

Domkapitlet förvaltar 12 av enskildas donationer härrörande, för understöd
till efterlevande efter präster avsedda fonder, Staalska pensionsfonden
inberäknad, med en behållning den 30 juni 1939 av tillhopa 281,374
kronor. Från dessa fonder utdelades år 1937 anslag till 29 personer, år
1938 till 28 personer och år 1939 till 28 personer.

Av Mjölby församling förvaltas två donationsfonder av enahanda karaktär
med en behållning den 31 december 1939 av tillhopa 22,165 kronor
52 öre.

166

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219. {Bil. 1).

I Skara stift utgöras enligt »reglemente för prästänkehjälpen i Skara
stift», fastställt vid prästmöte år 1915 (med viss ändring år 1922), avgifter
till änkehjälpen på följande sätt: 1) ersättning för kronotionde, 1,060
kronor 75 öre årligen; 2) en avgift av varje kyrka, i 1 krona i församling
under 500 invånare, 2 kronor i församling med folkmängd av 500—1,000,
3 kronor i fösamling med större folkmängd än 1,000, tillhopa något över
600 kronor per år; 3) avgifter av prästerskapet med 0,5 procent av reglerad
lön, lönen för extra ordinarie prästman beräknad till 1,500 kronor;

4) uttaxering å prästerskapet i erforderlig omfattning.

Åren 1938—1940 hava utgått anslag till prästänkor med 5,425 kronor
år 1938, 6,075 kronor år 1939 och 5,850 kronor år 1940, allt i poster från
100 till 300 kronor; till prästbarn 1,800 kronor år 1938, 1,600 kronor år
1939 och 1,700 kronor år 1940, allt i poster på 100 kronor.

_ I anslagen hava ingått räntemedel från extra ordinarie prästmäns avlöningskassa
(»adjunktslönekassan») med 988 kronor 55 öre år 1938, 1,500
kronor 47 öre år 1939, 1,237 kronor år 1940. Denna kassa torde till huvudsaklig
del ha uppkommit genom sammanskottsmedel från stiftets prästerskap.
Efter ikraftträdandet år 1915 av ny lönelagstiftning för extra ordinarie
prästmän disponeras enligt beslut å prästmöte, senast år 1934, kassans
medel 1) till bidrag åt fattiga stärbhus för adjunkts eller vikaries vivre, 2)
till bidrag åt mindre bemedlade prästmän för vikaries underhåll, 3) i mån
av tillgång till skjutsersättningsbidrag åt ordinarie prästman, som på grund
av domkapitlets förordnande uppehåller prästerlig tjänst i annat pastorat.
Därjämte har under senaste år visst belopp av kassans medel använts till
understöd åt efterlevande efter prästmän.

Under domkapitlets förvaltning stå vidare 15 stycken, väsentligen från
anslag av enskilda härrörande fonder till förmån för efterlevande efter
präster med en sammanlagd behållning den 30 juni 1939 av 97,218 kronor
42 öre. Därtill komma tre fonder »Prästdottersfonden» (kr. 15,821:30),
»Treprocentsfonden» (kr. 950: 02) och »Cassa pauperum sacerdotum» (kr.
10,909: 29), vilka synas vara att betrakta såsom sammanskott av prästerskapet.
Till sistnämnda kassa synes utgå hälften av den först härförut
under 3) berörda avgiften av prästerskapet. En donation, placerad i frälseränta,
till förmån för, bland annat, behövande komministeränka förvaltas
av Kinnevads pastorat.

I Strängnäs stift uttaxeras enligt prästmötesbeslut avgifter till änkehjälpen,
motsvarande för ordinarie präst 30 öre för varje fullt 100-tal kronor
av grundlönen och för extra ordinarie präst 1 krona 5 öre i fast avgift.
Avgifter utgå även av kyrkokassorna enligt 1653 års förening och Kungl.
Maj:ts beslut år 1685. Dessutom utgår kronotiondeersättning enligt Kungl.
Maj:ts beslut den 5 oktober 1888 med 622 kronor 98 öre årligen.

Anslag av änkehjälpen hava år 1936 utgått med tillhopa 7,808 kronor 23
öre (synbarligen för två år) i poster från 10 till 379 kronor, 34 stycken
till prästänkor och 36 till prästdöttrar, år 1937 med 4,925 kronor i 36 poster
från 50 till 250 kronor, år 1938 med 4,692 kronor 50 öre i 33 poster
från 50 till 300 kronor. Kronotiondeersättningen, 622 kronor 98 öre per
år, har disponerats i anslag år 1936 (för 2 år) i 15 poster från 30 till 125
kronor, tillhopa 1,137 kronor 98 öre; år 1937 i 10 poster från 40 till 125
kronor, tillhopa 622 kronor 98 öre; år 1938 i 12 poster från 30 till 125
kronor, tillhopa 730 kronor 96 öre.

Under domkapitlets förvaltning stå 16 stycken fonder huvudsakligen

167

Kungl. Marits proposition Nr 219. (Bil. I).

till förmån för efterlevande efter präster, härrörande från enskildas donationer,
med en behållning den 31 december 1939 av tillhopa 61,906 kronor
4 öre.

Härtill komma två, den s. k. Hospitalsf olldén (3,005 kr. 87 öre), insamlad
genom stambok, och »allmänna pensionsfonden» (26,626 kr. 56 öre),
insamlad åren 1842-—59 genom uttaxering av 3 procent av lönebevillning
på prästerskapet och läroverkslärarna samt utökad år 1875 genom överskott
å riksdagskontingent. Till allmänna pensionsfonden har år 1847 av

B. G. Ribbing skänkts ett belopp av 666 rdr 32 sk. banko.

I Västerås stift utgick före år 1932 avgift till »gamla änkehjälpskassan»
från stiftets präster med 0,1 procent å lönen. År 1931 beslöt prästmötet,
att dessa avgifter icke vidare skulle uttagas. Från varje kyrka ha avgifter
utgått till gamla kassan med 1 krona 50 öre men år 1937 upphört enligt
beslut å prästmöte. Tre personer erhålla för närvarande understöd från
kassan, en var med 500 kronor. Kassan beräknas räcka under dessa personers
livstid. Därefter eventuellt kvarstående behållning (den 30 juni 1939
kr. 6,699: 51) skall enligt beslut av 1937 års prästmöte överföras till den,
härefteråt närmare omnämnda fonden för beredande av bostad åt behövande
prästänkor och barn, konto 3.

I stället för gamla kassan bildades enligt 1931 års beslut »nya änkemedelskassan»,
till vilken bidrag ingå med 0,3 procent å reglerad lön (lönen
för extra ordinarie präster beräknad till 1,200 kronor). Bidragen betraktas
såsom frivilliga och inlevereras till domkapitlet i samband med första kvartalets
kollekter. Inkomsten utdelas årligen till behövande prästänkor och
prästdöttrar enligt domkapitlets beslut efter förslag av vederbörande kontraktsprostar.
År 1939 utbetalades anslag till 26 personer å tillhopa 2,475
kronor, varierande mellan 50 och 450 kronor. Behållningen i kassan utgjorde
den 30 juni 1939 2,494 kronor 84 öre.

Kronotiondeersättning till fattiga prästänkor utgår årligen med 992 kronor
80 öre. Senaste utdelning utgjorde 198 kronor 56 öre till en var av 5
personer.

Viss del av besparad domprostlön i Västerås avsattes enligt Kungl.
Maj:ts brev den 1 mars 1773 såsom en fond för understöd av fattiga prästänkor
i stiftet. Ur fonden, vars behållning den 30 juni 1939 utgjorde 1,452
kronor 79 öre, de s. k. domprostmedlen, hava senast utdelats 10 kronor till
en var av fem personer.

Gustav II Adolf anslog år 1630 avraden av den s. k. Papegojvreten i
Västerås till understöd av två prästänkor. Detta bekräftades för framtiden
av drottning Kristina den 12 juli 1637 och Karl XI den 21 oktober 1686.
Genom Kungl. Maj:ts brev den 18 december 1908 medgavs, att avraden
finge avlösas mot ett kapitalbelopp av 1,461 kronor 50 öre samt förordnades,
att denna summa, de s. k. papegojvretsmedlen, skulle bilda en under
domkapitlets förvaltning stående fond, vars årliga räntebehållning, sedan
1/10 därav årligen tillgodoförts fonden, skulle användas uteslutande för
de ändamål, som överensstämde med anslagets syfte.

Genom gåvor från enskilda prästmän i samband med högtidsdagar
och dylikt under år 1924 och följande år bildades en fond för byggandet
av ett änkehem och en fond för beredande av bostadshjälp till behövande
prästänkor. Enligt beslut vid 1931 års prästmöte sammanfördes dessa fonder
till »Fonden för beredande av bostad till behövande prästänkor och
barn», vilken skulle föras på tre konton, nr 1 omfattande medel för byg -

168

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219. (Bil. I).

gande av ett änkehem (behållning den 30 juni 1939 kr. 7,162:01), nr 2
medel för beredande av bostadshjälp (behållning den 30 juni 1939 kr.
1,691: 05) och nr 3 medel, som lämnats utan att givaren angivit särskilt
ändamål, blott att medlen finge tjäna till lättande av svårigheterna för
prästänkor att anskaffa bostad (behållning den 30 juni 1939 kr. 413:30).
Någon utdelning ur fonden har ännu icke ägt rum.

Förutom ovannämnda fonder förvaltar domkapitlet 5 från donationer av
enskilda härrörande, helt eller delvis till understöd av efterlevande efter
präster avsedda fonder med en sammanlagd behållning den 30 juni 1939
av 73,318 kronor 8 öre.

I Växjö stift utgå 1) avgifter till »Växjö stifts änkepensionskassa» med
0,5 procent av den reglerade lönen och för obefordrade präster med 0,5 procent
av den beräknade årslönen (2,000 kronor), vilka avgifter i stiftets Jönköpings-
och Kronobergs-delar erläggas av alla prästmän men i Kalmardelen,
förutom av äldre delägare i kassan, blott av de präster vilka redan
den 15 februari 1922 ordinerats till stiftet eller dit vunnit befordran från
annat stift, 2) »änke- och pupillhjälp» från varje kyrka med 5 kronor för
år (dock ej från stiftets Kalmar-del, som har egen änkehjälpskassa), 3)
kronotiondeanslag åt fattiga prästänkor med 887 kronor 81 öre årligen (enligt
Kungl. Maj:ts beslut den 5 oktober 1888). Prästman får vid prästvigningen
förbinda sig att erlägga avgift till änkepensionskassan.

År 1937 utbetalades 12,112 kronor till 62 prästänkor och 48 prästdöttrar,
år 1938 12,501 kronor till 61 prästänkor och 47 prästdöttrar samt år 1939
12.230 kronor till 58 prästänkor och 46 prästdöttrar.

Inom stiftet finnas ett flertal kassor och fonder, förvaltade av olika organ.

A. D omkapitlet förvaltar 8 från enskilda donationer härrörande
fonder, avsedda huvudsakligen för understöd af efterlevande efter prästmän.
Behållningen i dessa fonder utgjorde den 30 juni 1939 sammanlagt
70,786 kronor 28 öre.

B. En särskild stiftelse, »Växjö stifts prästerskaps kassor
och fonder», förvaltar följande fonder: a) Änkehjälpsmedlen,
behållning den 31 december 1939 40,495 kronor 88 öre, uppkommen genom
årliga avgifter dels av prästerskapet, dels ock från kyrkorna i Kronobergs
och Jönköpings län samt genom gåvor från enskilda. Avkastningen användes
till hjälp åt prästänkor och prästdöttrar i stiftet, b) Änkepensionskassan,
behållningen den 31 december 1939 112,351 kronor 71 öre, bildad vid
prästmötet år 1921 för att bereda pensioner åt prästänkor. Av behållningen
i Växjö stifts prästfattigkassa anslogos 100,000 kronor såsom grundfond;
kassans övriga inkomster utgöras av årliga avgifter utav delägarna. Årliga
pensionen för prästänka utgår för närvarande med 170 kronor, c) Fonden
för understöd åt obemedlade prästdöttrar, behållning den 31 december 1939
1,908 kronor 87 öre, tillkom vid prästmötet år 1927 genom kollekt och gåvor.
Avkastningen är avsedd att användas till understöd åt sjuka och medellösa
prästdöttrar, vilkas fäder tjänstgjort inom Växjö stift.

C. Av stiftelsen Vä xjö stifts Prästänkehem förvaltas:
a) Biskop Reuterskiölds fond, behållning den 31 december 1939
2,217 kronor 98 öre, vilken utgöres av medel, som insamlats såsom nannesgård
vid biskopens död. Avkastningen skall utdelas såsom hyresbidrag till
änkor efter prästmän inom stiftet, b) Växjö stifts hembygdskalenders hyresbidragsfond,
behållning den 31 december 1939 1,064 kronor 62 öre, överlämnad
från direktionen för nämnda kalender och avsedd till hyresbidrag
åt prästänkor i stiftet, c) Hyresbidragsfonden, behållning den 31 december

169

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219. (Bil. 1).

1939 15,072 kronor 50 öre, uppkommen genom anslag från Växjö stifts
prästfattigkassa samt genom gåvor från enskilda, genom kollektör och alltfort
utgående årliga bidrag från prästerskapet, d) Hedda Cecilia Gullander
fond, behållning den 31 december 1939 19,888 kronor 37 öre, uppkommen
genom donation år 1931 av kontraktsadjunkten emeritus L. E. Gullander.
Avkastningen användes till hyresbidrag åt prästänka och prästdöttrar i
stiftet, e) Agronomen Arvid Hörbergs fond, behållning den 31 december
1939 994 kronor 45 öre, uppkommen genom testamente år 1939. Av denna
fond utdelas årligen 100 kronor såsom hyresbidrag till en prästänka, f) Ett
prästänkehem i Växjö, uppfört av medel, som anskaffats genom sammanskott
från stiftets prästerskap samt genom kollektör och gåvor, g) Makarna
Andréns fond, behållning den 31 december 1939 899 kronor 8 öre, uppkommen
genom testamente år 1933 och avsedd för uppförande av prästänkehem;
fondens tidigare behållning disponerad vid uppförande av prästänkehemmet.
h) Prästänkehemsfonden, behållning den 31 december 1939 12,059
kronor 11 öre, likaledes avsedd för uppförande av hemmet. Å prästmöte
1927 beslöt prästerskapet verka för uppförande av prästänkehem och anskaffa
medel för ändamålet bland annat genom årliga bidrag, vilka alltjämt
utgå. Fonden häftar i skuld till stiftelsen Växjö stifts prästerskaps
kassa och fonder med 30,000 kronor. Prästänkehemmet, som ej är taxerat
till fastighetsskatt, uppskattas till ett värde av 125,000 kronor.

D. Av en särskild direktion under tillsyn av domkapitlet förvaltas en
stiftelse J. M. Korenius donationsfond, behållning den 31 december
1939 157,565 kronor 52 öre, som är avsedd för utbetalning av årliga
pensioner i penningar till fattiga prästänkor i stiftet ävensom, därutöver,
till bostadsförmån åt fyra pensionstagare med bostads- och naturaförmåner.

E. Av särskild direktion förvaltas också Kalmar stifts enskilda
änke- och pupillkassa, understödsförening. Denna kassa, vars tillgångar,
den 31 december 1939 tillhopa 231,129 kronor 99 öre, till större
delen synas utgöras av enskilda donationsfonder, förvaltas av en styrelse,
som består av en av Kungl. Majit utsedd ordförande och fyra ledamöter,
jämte två suppleanter, valda av fullmäktige bland kassans delägare för två
år. Delägare i kassan är en var, som enligt förut gällande reglementen vunnit
inträde i kassan och till densamma fortfarande inbetalar stadgade årsavgifter,
samt en var som eljest vinner inträde i kassan och inbetalar stadgade
årsavgifter. Rätt till inträde äger a) varje präst, som erhåller ordinarie
prästerlig beställning i den del av Växjö stift, som förut utgjort Kalmar
stift, b) rektor och ordinarie ämneslärare vid allmänna läroverken i Kalmar
och Oskarshamn samt vid folkskoleseminariet i Kalmar, c) extra ordinarie
prästman inom det forna Kalmar-stiftet, därest kassans fullmäktige härtill
lämna bifall. Delägare i kassan erlägga i årlig avgift 0.4 procent av sin
avlöning eller pension, dock minst 10 kronor och högst 40 kronor. Med avlöning
avses lön, arvode, ålderstillägg, tjänstgöringspengar, fritt vivre, hyresersättning
eller värde av bostadsförmån.

I Lunds stift utgick tidigare, jämlikt Kungl. Maj li s resolution den 17
december 1697, en s. k. änkegenant, vilken utgjordes av ordinarie kyrkoherde
till företrädarens änka, där sådan fanns. Efter ansökan av 1932 års
prästmöte för stiftet fastställde emellertid Kungl. Majit den 5 maj 1933
ett av mötet fattat beslut, att denna avgift skulle upphöra, »dock oförkränkt
lämnad de nu levande änkor efter kyrkoherdar inom stiftet eventuellt
tillkommande rätten till sådan änkegenant». Numera erlägger enligt

170 Kungl. Maj:ts proposition Nr 219. (Bil. I).

prästmötesbeslut varje kyrkoherde i änkehjälpsavgift 3 kronor per år. Avgiften
betraktas ej såsom obligatorisk. Avgift av kyrkokassoma utgår såsom
nämnts ej numera (Kungl. Maj:ts cirkulär den 21 november 1902),
men enligt Kungl. Majlis beslut den 14 mars 1902 upptagas inom stiftet
årligen två kollektör till kontraktens fattiga prästänkor.

I prästänkehjälpsavgifter hava influtit och utbetalts 636 kronor år 1937,
618 kronor år 1938 och 636 kronor år 1939.

Under domkapitlets förvaltning stå 6 från enskildas donationer härrörande,
för efterlevande efter präster avsedda fonder med behållningar om
tillhopa 119,455 kronor 34 öre vid räkenskapsårets utgång år 1939. Dessutom
förvaltas inom de olika kontrakten 27 lokala prästänke- och pupillkassor,
var och en i regel avsedd för visst härad. Behållningen i dessa utgjorde
vid räkenskapsårets utgång år 1939 tillhopa 778,168 kronor 66 öre.
Dessa kassor synas hava huvudsakligen tillkommit genom tillskott från
delägarna, i någon mån genom kollekter och enskilda gåvor. I vissa fall
har Kungl. Maj:t, i andra länsstyrelsen fastställt reglemente.

I Göteborgs stift har den tidigare utgående s. k. änkehjälpen numera
ersatts av en särskild kassa för understöd åt prästänkor och prästbarn.
Denna kassa »Göteborgs stifts prästerskaps understödskassa» bildades enligt
beslut å 1915 års prästmöte, och delägare är »varje Göteborgs stift
tillhörande präst, så länge han fullgör betalningsskyldigheten mot kassan».
Kassan förvaltas av en särskild styrelse, som utses av prästmötet. Till kassan
ingå dels medlemsavgifter enligt prästmötets beslut, graderade med
hänsyn till vederbörandes lön från och med 5 kronor till och med 30 kronor,
dels ock kollekt och gåvomedel. Influtna medlemsavgifter utgjorde 3,485
kronor för år 1937, 3,390 kronor för år 1938, och 3,515 kronor för år 1939.
Utdelade belopp för nämnda år utgjorde 3,840, respektive 3,840 och 4,020
kronor. Kassan hade den 31 december 1938 en behållning av 10,091 kronor.

Inom stiftet utgå årligen ersättningar dels för indragen kronotionde 528
kronor 64 öre (Kungl. Maj:ts beslut den 5 oktober 1888), dels för indragna
änkehjälpsavgift er i Bohus län och stiftsdelen av Älvsborgs län 217 kronor
50 öre samt för avskriven kyrkotionde i Halland 774 kronor 63 öre (förordningen
den 14 oktober 1898).

Under domkapitlets förvaltning stå 12 av enskildas donationer härrörande
fonder till förmån för efterlevande efter präster med en behållning
den 1 juli 1939 av sammanlagt 313,301 kronor 87 öre. Under förvaltning
av andra kyrkliga organ stå 9 dylika fonder med en behållning vid räkenskapsårets
utgång år 1939 av tillhopa 75,652 kronor 71 öre samt 2 lokala
änke- och pupillkassor av annat ursprung med en behållning vid angivna
tid av tillhopa 8,330 kronor.

I Karlstads stift utgöras av varje inom stiftet tjänstgörande prästman
enligt »Stadgar för prästänkors pensionstilläggsfond», antagna vid prästmöte
år 1935, avgifter till och med året för nästa prästmöte med 0,5 procent
av reglerad lön eller arvode. Avgifterna anses vara frivilliga. Därjämte
finnes en äldre »änkehjälpsfond» (Kungl. Maj:ts reglemente den 26 oktober
1877). Delägare i denna senare äro endast präster, som prästvigts före tillkomsten
av 1874 års reglemente för prästerskapets änke- och pupillkassa.
(Enligt uppgift år 1936 fanns då blott en delägare kvar i livet och 10 änkor,
som erhöllo pension från fonden.) Avgifter från kyrkorna erläggas ej numera.
Ersättning för kronotiondeanslag utgår enligt Kungl. Maj:ts beslut
den 5 oktober 1888 med 1,200 kronor 63 öre.

Kungl. Marits ''proposition Nr 219. (Bil. I). 171

Av prästänkehjälpsavgifter oell kronotiondeersättning lia åren 1937—
1939 utbetalats

år 1937 ur Prästänkors pensionstilläggsfond 1,950 kronor till 12 änkor,
ur Änkehjälpsfonden 840 kronor till 10 änkor,

år 1938 ur Prästänkors pensionstilläggsfond 2,000 kronor till 11 änkor,
ur Änkehjälpsf onden 840 kronor till 10 änkor,

år 1939 ur Prästänkors pensionstilläggsfond 2,100 kronor till 11 änkor,
ur Änkehjälpsf onden 750 kronor till 9 änkor.

Under domkapitlets förvaltning stå änkehjälpsf onden, behållning den
30 juni 1939 23,265 kronor 99 öre; den däri ingående »Treprocentfonden»,
behållning den 30 juni 1939 kronor 3,400: —; prästänkors pensionstilläggsfond,
behållning den 30 juni 1939 28,273 kronor 94 öre; prästänkors hemfond,
bildad enligt beslut av 1929 års prästmöte och avsedd för enahanda
ändamål som den närmast föregående, behållning den 30 juni 1939 1,568
kronor 9 öre. Dessutom förvaltar domkapitlet tre från enskildas donationer
härrörande understödsfonder för efterlevande efter präster med en behållning
den 30 juni 1939 av tillhopa 68,141 kronor 42 öre.

Gemensam för Härnösands stift och Luleå stift är en änkehjälpsf ond,
tillkommen före stiftsdelningen och numera betecknad »första och andra
klassens änkehjälpskassor». Bidrag till fonden utgingo till och med ecklesiastikåret
1930/31 i form av pensionsavgifter för delägarna i fonden, d. v. s.
dem som prästvigts före år 1876, men erläggas ej numera. Då endast tre
eller fyra delägare funnos i livet i hög ålder, ansågs tiden mogen att avskriva
avgift sskyldigheten (avgifterna ansågos vara obligatoriska). På grund
av erhållet bemyndigande vid prästmöte att handhava beslutanderätten
örn kassan avskrev domkapitlet avgifterna. Numera finnes ingen delägare

1 livet. Från Härnösands och Luleå stifts kyrkor utgå emellertid fortfarande
årliga änkehjälpsavgifter med 1 krona 50 öre per kyrka. Årlig ersättning
för kronotiondeanslag till fattiga prästänkor utgår enligt Kungl. Maj:ts
beslut den 5 oktober 1888 med 1,478 kronor 12 öre. Varje år insamlas frivilliga
bidrag till understöd åt prästänkor.

Av änkehjälpsfondens medel utdelades 6,405 kronor 82 öre år 1937 till
36 understödstagare, 6,000 kronor år 1938 till 33 understödstagare och
5,399 kronor 16 öre år 1939 till 33 understödstagare. Högsta anslaget har
varit 275 kronor. Av kronotiondeersättningen (»Vibyggerå kronotionde»)
utbetalades 1,660 kronor år 1937 till 16 understödstagare, 1,630 kronor år
1938 till 15 understödstagare och 1,630 kronor år 1939 till 17 understödstagare.
Högsta anslaget har varit 400 kronor. Besparade ersättningsmedel
synas ha ingått i en kassa, från vilken tilläggsanslag utgått till de årligen
inflytande medlen. Av kyrkornas bidrag utdelades 300 kronor år 1937 åt

2 understödstagare, 300 kronor år 1938 åt 3 understödstagare och 350 kronor
år 1939 åt 4 understödstagare; högsta anslaget 200 kronor. Även av
dessa medel torde en del lia besparats och uppsamlats i en särskild kassa.
Av frivilliga gåvor utdelades 1,260 kronor 98 öre år 1937 till 16 personer,
1,028 kronor 72 öre år 1938 till 15 personer och 880 kronor år 1939 till
16 personer; högsta anslaget 135 kronor 98 öre.

Domkapitlet i Härnösan d förvaltar, förutom »första och
andra klassens sammanslagna änkehjälpskassor» med en behållning den
30 juni 1939 av 112,855 kronor 67 öre, »Vibyggerå kronotiondeänkehjälpsanslag»
med en behållning samma dag av 3,590 kronor 43 öre och »Kyrkornas
änkehjälpsbidrag» med en behållning samma dag av 1,059 kronor 70

172

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219. (Bil. I).

öre samt 8 från enskilda donationer och gåvor härrörande, huvudsakligen
för efterlevande efter präster avsedda fonder — därav en för inrättande av
ett bostadshus för prästänkor — med en behållning angivna dag av sammanlagt
91,672 kronor 39 öre.

Av domkapitlet i Luleå förvaltas, förutom en enskild, delvis
för prästänkor avsedd donationsfond med en behållning den 30 juni 1939
av 13,383 kronor 7 öre, den s. k. Luleå stifts understödskassa, bildad vid
1927 års prästmöte och med en behållning den 30 juni 1939 av 24,009 kronor
24 öre. Kassans medel bestå av dels årliga frivilliga bidrag från prästerskapet,
dels andra frivilliga bidrag, dels kollektmedel samt gåvo- och donationsmedel,
dels ock enligt beslut av 1927 och 1934 års prästmöten från den
genom sammanskott av prästerskapet bildade Sacerdotelkassan (Cassa
pauperum eller fattiga prästmäns kassa) överförda belopp å sammanlagt
20,000 kronor.

I Visby stift finnes ingen annan fond eller kassa för understöd av efterlevande
efter präst än »Visby stifts änkekassa». Till denna kassa erläggas
årliga avgifter, vilka anses såsom frivilliga, dels av prästerskapet med 0,75
procent å reglerad lön för ordinarie och 0,75 procent å 1,800 kronor för extra
ordinarie prästman, dels av varje kyrka med 1 krona 50 öre. Dessutom
erlägger biskopen 100 kronor årligen. Till kassan, som förvaltas av en av
stiftets prästmöte utsedd styrelse, hava överförts medel från Visby stifts
prästkassa enligt beslut å prästmöten åren 1922, 1928 och 1934. Till prästkassan,
för vilken stadgar antagits den 11 juni 1872, hade överförts ett
belopp av 400 rdr rmt utgörande åren 1842 och 1843 utdebiterade men till
prästerskapets förfogande återställda s. k. centonalavgifter jämte upplupna
räntor. Enligt 1872 års stadga ingingo till prästkassan årsränta å centonalmedlen,
årliga bidrag av samtliga kyrkoherde- och komministerslägenheter
med 0,2 procent av uppskattade löneinkomster ävensom frivilliga gåvor.
Från samma kassa synas anslag ha utgått till behövande prästmän och blott
i undantagsfall till prästänkor.

Från änkekassan hava under ett vart av åren 1937, 1938 och 1939 utbetalats
understöd åt efterlevande efter prästmän: hyresbidrag till 14 delägares
änkor ä 100 kronor, hyresbidrag till 3 andra änkor å 150 kronor, tillhopa
1,550 kronor.

I Stockholms stad utgå inga prästänkehjälpsavgifter eller ersättning för
kronotiondeanslag för enahanda ändamål. Under domkapitlets förvaltning
stå 7 från donationer av enskilda härrörande, för understöd av efterlevande
efter präster avsedda fonder med en sammanlagd behållning den 30 juni
1939 av 65,137 kronor 79 öre.

173

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 219. (Bil. II).

Bil. II.

(åberopad sid. 19 och 21)

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21
oktober 1939.

104:o)

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Engberg följande:

Prästerskapets änke- och pupillkassa, upprättad år 1874, har enligt det
för kassan av Kungl. Majit den 17 december 1926 fastställda reglementet
till ändamål att bereda pension åt avliden delägares änka och barn i enlighet
med de i reglementet stadgade grunderna. Berättigade och förpliktade
till delaktighet i kassan äro, förutom vissa befattningshavare hos
kassan, alla ordinarie och extra ordinarie präster i svenska kyrkan. Kassans
inkomster härflyta till väsentlig del av de förmåner av behållen inkomst
av prästerliga befattningar i riket, som tillförsäkrats kassan dels vid
tillkomsten år 1874, dels vid upphörandet år 1926 av nådårsrätt efter
präst. I övrigt utgöras kassans inkomster av utav delägare gäldade avgifter
samt ränteinkomster m. m. Av statsmedel utgår å pension från kassan
dyrtidstillägg efter likartade grunder, som gälla beträffande dyrtidstillägg
åt befattningshavare med s. k. oreglerad avlöning, d. v. s. efter ett procenttal,
motsvarande hälften av talet för levnadskostnadsökningen, ävensom
vissa pensionstillägg.

I olika sammanhang hava under de senare arén framförts önskemål örn
nyreglering av prästerskapets familjepensionering och omprövning av vissa
i samband därmed stående frågor.

Dessa spörsmål berördes sålunda av riksdagens revisorer i 1933 års revisionsberättelse
angående statsverket. Revisorerna konstaterade, ajtt det allmänna
för åstadkommande av en förbättrad pensionering för änkor och
barn efter delägare i prästerskapets änke- och pupillkassa medverkat med
förmåner av skilda slag i en omfattning, som icke tillnärmelsevis förekommit
vid andra dylika kassor. De avgifter, som erlades av delägarna i den
förstnämnda kassan, vore jämförelsevis låga. Med hänsyn till de avsevärda
förmåner, som denna kassa åtnjöte, syntes det kunna ifrågasättas, huruvida
överhuvudtaget statsmedel fortfarande behövde tagas i anspråk för
beredande av pensionstillägg och dyrtidstillägg åt. kassans pensionärer. För
den händelse man icke ansåge sig böra gå så långt som till att upphöra
med dessa statsbidrag, talade dock enligt revisorernas mening starka skäl
för att nämnda kassa borde åtminstone i fråga örn dyrtidstillägget likställas
med flertalet änke- och pupillkassor såtillvida, att dyrtidstillägget skulle
utgå enligt de grunder, som gällde beträffande sådana tillägg åt befattningshavare
vid nyreglerade verk.

I yttrande den 10 januari 1934 i anledning av revisorernas berörda uttalande
framhöll statskontoret, bland annat, att det vore ostridigt, att
prästerskapets änke- och pupillkassa erhållit understöd av det allmänna i

174

Kungl. Marits proposition Nr l219. (Bil. II).

väsentligt större omfattning än andra liknande kassor. Det oaktat vore
de från ifrågavarande kassa utgående pensionerna ej obetydligt lägre än
de, som utbetalades från andra kassor. Anledningen därtill vore i huvudsak,
dels att prästerskapets änke- och pupillkassa i olikhet med vad eljest
i regel vore vanligt tillförsäkrade pension åt vissa andra efterlevande än
änkor och minderåriga barn, dels att delägarna i nämnda kassa erlade ett
i förhållande till dem tillförsäkrade avlöningsförmåner väsentligt mindre
bidrag till familjepensioneringen än delägarna i de flesta andra kassor.
Ämbetsverket funne det oegentligt, att staten för prästernas familjepensionering
lämnade bidrag i form av ett efter gynnsammare grunder beräknat
dyrtidstillägg, då, såsom förhållandet vore i fråga om prästerskapets
änke- och pupillkassa, pensionerna därifrån vore lägre, huvudsakligen beroende
på att vederbörande delägare icke åtagit sig en avgiftsbetalning i
eljest förekommande utsträckning. Med hänsyn härtill liksom ock till det
förhållandet, att ett bättre utnyttjande av de prästerskapets änke- och
pupillkassa tillförsäkrade inkomsterna från det allmänna kunde ifrågasättas
i syfte att reglera de från kassan utgående pensionerna, ansåge sig
statskontoret böra tillstyrka den av statsrevisorerna med hänsyn till de
gjorda iakttagelserna förordade ändringen av gällande bestämmelser rörande
dyrtidstillägg därhän, att sådant komme att till pensionsberättigade
änkor och barn efter delägare i prästerskapets änke- och pupillkassa utgå
efter grunderna för dyrtidstillägg åt befattningshavare vid nyreglerade
verk.

I utlåtande nr 68 till 1934 års riksdag förklarade sig bankoutskottet
böra i anslutning till vad statsrevisorerna uttalat understryka vikten av
att kassans delägare i första hand genom egna tillskott till kassan vidtoge
åtgärder för en tillfredsställande höjning av pensionsförmånerna.

Sedan riksdagen i skrivelse den 12 juni 1934, nr 365, under åberopande
av bankoutskottets berörda utlåtande anhållit, att Kungl. Maj:t ville låta
verkställa utredning angående, bland annat, grunderna för dyrtidstillägg
till pensionsberättigade änkor och barn efter delägare i prästerskapets
änke- och pupillkassa ävensom för 1935 års riksdag framlägga det förslag,
vartill utredningen kunde giva anledning, anförde statskontoret, som anbefallts
att verkställa den sålunda begärda utredningen, i utlåtande den
13 februari 1935 bland annat följande: En lösning av frågan örn dyrtidstillägg
av statsmedel till pensionärer vid prästerskapets änke- och pupillkassa
efter vissa av ämbetsverket angivna grunder vore att anse endast
som en provisorisk anordning i avvaktan på närmare utredning rörande
möjligheten för kassan att genom omläggning av sitt pensioneringssystem
och genom en bättre anpassning av delägarnas avgifter efter vad, som i
sådant hänseende gällde för delägare i andra kassor, kunna i högre grad
än vad nu syntes vara fallet själv svara för de med pensioneringen förenade
utgifterna.

Den sålunda berörda frågan är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

Jämväl 1937 års riksdag har — ehuru från andra utgångspunkter —
ägnat frågan örn prästerskapets familjepensionering uppmärksamhet.

I skrivelse den 25 maj 1937, nr 311, i anledning av 1936 års revisionsberättelse
angående statsverket erinrade riksdagen, att statsrevisorerna
meddelat, att i de flesta stift avgifter alltjämt utginge till understöd åt
efterlevande efter prästmän i forin av dels prästänkehjälpsavgift, dels ock

175

Kungl. Maj:ts proposition ATr 219. (Bil. II).

kronotionde. Det kunde — fortsatte riksdagen — starkt ifrågasättas, om
tillräcklig anledning förelåge för att den änkehjälp, varom här vore fråga,
skäligen borde i fortsättningen utgå vid sidan av prästerskapets änke- och
pupillkassas verksamhet. Riksdagen funne frågan härom böra göras till
föremål för utredning. Då, enligt vad i ärendet anförts, inom vissa stift
syntes förefinnas fonder eller kassor, avsedda för understöd i vissa fall åt
efterlevande efter prästmän, syntes riksdagen lämpligt, att berörda utredning
jämväl bomme att omfatta en undersökning av sättet för dessa fonders
och kassors tillkomst samt i vad mån numera inträdda förhållanden
kunde anses böra föranleda särskilda åtgärder rörande dessa fonder och
kassor. På grund av vad sålunda anförts anhöll riksdagen, att Kungl.
Majit måtte föranstalta om utredning rörande upphörandet av nämnda
till efterlevande efter prästmän utgående särskilda understöd m. m.

I anknytning till riksdagens nyssnämnda uttalande har riksräkenskapsverket
den 10 mars 1938 i utlåtande angående dispositionen av vissa av
domkapitel förvaltade kassor och fonder, beträffande vilkas disposition
några bestämda föreskrifter icke funnes, ifrågasatt, huruvida icke den av
riksdagen begärda utredningen syntes böra omfatta icke blott i riksdagens
skrivelse omförmälda fonder och kassor utan även övriga dylika av domkapitlen
förvaltade tillgångar. I samband därmed syntes även böra tagas
under övervägande, huruvida icke vissa av domkapitlen förvaltade fonder
eller kassor lämpligen borde överflyttas till annat organ.

Omförmälda av riksdagen vid två tillfällen upptagna spörsmål har sedermera
vunnit förnyad aktualitet genom en framställning från fullmäktige
för delägarna i prästerskapets änke- och pupillkassa, i vilken anhållits,
att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning angående det
lämpligaste sättet för en sådan lösning av prästerskapets familj epensionsfråga,
att prästernas efterlevande finge pensioner likvärdiga med dem, som
jämlikt allmänna fa mi I j epen sinus regi emen te t utginge till med prästerskapet
jämförbara ämbets- och tjänstemän i statens tjänst.

Till stöd för framställningen har åberopats följande. Redan på ett tidigt
stadium hade det visat sig, att de pensioner, som kassan jämlikt 1874 års
reglemente för densamma varit i stånd att utdela, i allmänhet varit otillräckliga.
Härtill hade kommit, att pensionsbeloppen icke varit för framtiden
fixerade utan varierat från år till år, beroende på storleken av kassans
inkomster, antalet pensionärer och dessas delaktighetsbelopp m. m.
En bidragande orsak till de låga pensionerna hade dessutom varit den
förefintliga pensionsrätten för ogifta döttrar över 55 år och för sjuka barn.
Genom 1926 års reglemente för kassan och däri sedermera vidtagna ändringar
hade för framtiden pensionsbeloppen avsevärt förbättrats såsom
följd av de kraftigt ökade avgifterna. Men pensionsbeloppen vore likväl
i regel icke jämförbara med dem, som enligt allmänna familjepensionsreglementct
numera gällde för efterlevande efter med prästerskapet jämförbara
ämbets- och tjänstemän i statens tjänst. Blott en del av pensionen
vore på förhand fixerad till sitt belopp, övriga delar av pensionen vore liksom
förut variabla. Nyssnämnda pensionsförbättringar hade blivit gällande
endast för vissa delägare. I många fall hade den erhållna pensionsförbättringen
varit relativt obetydlig. Genom reglementsändring år 1935 hade
införts en s. k. pensionsfyllnad med uppgift att för framtiden på så sätt
utfylla de eljest utgående pensionerna, att dessa, orri pensionsfyllnaden
medräknades, skulle kunna vidmakthållas vid en konstant nivå för änkor

176

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219. (Bil. II).

och minderåriga barn. Vid denna tid hade emellertid det allmänna räntefallet
redan börjat, och på grund härav hade det omedelbart visat sig, att
pensionerna till änkor och minderåriga barn trots det tillskott, som pensionsfyllnaden
utgjorde, icke fullt kunnat uppehållas vid förutvarande
nivå. Sedan ränteläget numera blivit stabiliserat på en synnerligen låg
nivå, syntes kassan stå inför nödtvånget att från och med är 1941 ytterligare
och avsevärt beskära de redan förut knappa pensionsbeloppen. En
verksamt bidragande orsak till det svåra läge, vari kassan nu råkat, vore
den förut omförmälda pensionsrätten för 55-åriga döttrar och sjuka barn,
vilken rätt kvarstode för efterlevande efter delägare, som inträtt i kassan
före den 1 november 1926, ehuruväl pensionsrätten i vissa fall något begränsats.
Det kunde väntas, att pensionskostnaden för de 55-åriga döttrarna
komme att fortsätta att stiga ännu i omkring 20 år och att pensioner
för detta ändamål komme att få utbetalas därefter under mycket lång tid
framåt. Utan tvivel skulle kassans delägare vara villiga att göra nya uppoffringar
för att möjliggöra en rationell lösning av pensionsfrågan, men en
sådan torde erfordra, att kassans nuvarande delägare bekostade dels den
nödvändiga pensionsförbättringen för sina egna efterlevande och dels förbättringen
av pensionerna till de efterlevande efter en föregående generation
delägare, varvid den kvarstående pensionsrätten för de senares överåriga
barn skulle verka ytterligare betungande. Det syntes emellertid icke
finnas någon ekonomisk möjlighet för kassans delägare att utan det allmännas
medverkan lösa en dylik fråga.

Över fullmäktiges berörda framställning har statskontoret den 5 juli
1939 avgivit infordrat utlåtande. Ämbetsverket har därvid — i anslutning
till vissa av statskontoret och kammarkollegiet vid tidigare tillfällen
i samma riktning framförda förslag — förordat, att prästerskapets pension
sförhållanden snarast möjligt måtte göras till föremål för en ingående
och förutsättningslös utredning. Vid denna utredning borde i första hand
komma under övervägande, huruvida icke, med avveckling av systemet
med emeritilöner åt präster ävensom av prästerskapets änke- och pupillkassa,
prästernas tjänste- och familjepensionering kunde bringas i överensstämmelse
med vad som i dessa avseenden numera enligt de nya pensionsreglementena
gällde för närmast jämförliga befattningshavare i statens
tjänst. Enligt vad statskontoret därvid uttalat, syntes man, i betraktande
av storleken av nu utgående bidrag från det allmänna till prästerskapets
pensionering, närmast kunna utgå ifrån att en efter sådana grunder genomförd
tjänste- och familjepensionering för prästerna icke skulle behöva
medföra några ökade kostnader för statsverket.

Av den av mig nu lämnade redogörelsen framgår, att den prästerliga
familjepensioneringen i betydande utsträckning åtnjuter understöd av allmänna
medel. Understödet utgöres icke blott av anslag å riksstaten till
dyrtids- och pensionstillägg å de utgående pensionerna utan även av bidrag
av prästerliga avlöningsmedel, eller följaktligen medel, som i sista
hand belasta församlingarnas stater samt kyrkofonden. I vissa stift kunna
särskilda understöd, utöver de ordinarie pensionsförmånerna, tillkomma
änka efter präst dels genom bidrag från vissa av domkapitlen förvaltade
fonder och kassor av växlande ursprung, dels genom rätt att uppbära avkastning
av s. k. prästänkesäte. Trots de betydande utgifter, som det allmänna
sålunda iklätt sig för det prästerliga familjepensionsväsendet och
enkannerligen för prästerskapets änke- och pupillkassa, synas pensions -

177

Kungl. Maj:ts proposition Nr -219. (Bil. II).

tagarna icke erhålla skäliga eller för framtiden nöjaktigt säkerställda pensionsförmåner.
De svårigheter, i vilka nämnda kassa nu befinner sig, hava
bland annat förorsakats av den allmänna ränteutvecklingen under de senare
åren. Även örn det allmänna ränteläget skulle förbättras, äro — enligt vad
jag inhämtat — kassans ekonomiska engagemang av den art, att ränteinkomsterna
först efter jämförelsevis lång tid skulle härigenom nämnvärt påverkas.
Tydligt är emellertid, att även brister i organisatoriskt hänseende
medverkat till uppkomsten av den föreliggande situationen. Utan att närmare
ingå på denna sida av saken vill jag framhålla att, ehuru den pensionsinrättning,
varom här är fråga, till formen är en sammanslutning under
delägarnas egen bestämmanderätt, institutionens rättigheter och förpliktelser
i allo baserats på grunder, som av statsmakterna godkänts, och
att till följd härav bristfälligheterna i det prästerliga pensioneringsväsendet
kunna i grunden avhjälpas endast genom det allmännas mellankomst. En
ingående utredning rörande dessa frågor synes mig vara av omständigheterna
starkt påkallad.

Vid en allmän revision av det för prästerna gällande avlöningssystemet,
vilken fråga med hänsyn till bristerna i detta avlöningssystem torde komma
att förr eller senare vinna aktualitet, måste av naturliga skäl komma
att även upptagas det av statskontoret och kammarkollegiet berörda spörsmålet
om en nyordning jämväl av det i väsentliga stycken föråldrade prästerliga
tjänstepensionsväsendet. Jag har emellertid stannat i den uppfattningen,
att något avgörande hinder icke bör möta för en rationell lösning
av familjepensioneringsfrågan även på det gällande prästerliga avlöningssystemets
grund och utan någon sammankoppling med frågan örn revision
av den gällande ordningen för prästernas tjänstepensionering. Jag anser
mig fördenskull böra förorda, att en allsidig fristående undersökning av
familjepensioneringsfrågan nu utan vidare tidsutdräkt kommer till stånd.
Vid denna utredning, som lämpligen bör anförtros åt särskilt tillkallade
sakkunniga, bör övervägas, huruvida prästerskapets änke- och pupillkassa
bör bibehållas såsom sådan eller om kassan bör avvecklas och verksamheten
ombesörjas av annat — i så fall helst statligt — organ. Undersökas
bör tillika möjligheten och lämpligheten av att staten med övertagande
av alla för ändamålet disponerade tillgångar och efter den närmare reglering
av de ifrågavarande befattningshavarnas avgiftsplikt, som må befinnas
erforderlig och skälig, jämväl själv övertager ansvaret för pensioneringen.
De för ändamålet eventuellt erforderliga allmänna medlen torde
dock icke böra, såsom nu i viss omfattning äger ruin, belasta riksstaten.
Jag erinrar örn att avlöningen till församlingsprästerna enligt gällande lagstiftning
bestrides av pastoraten men i högst betydande utsträckning därjämte,
direkt och indirekt, av kyrkofonden. Det framstår följaktligen, icke
minst från principiella utgångspunkter, såsom naturligast och riktigast, att
i den man understöd från det allmännas sida till pensioneringen av dessa
befattningshavares efterlevande även i fortsättningen bliva erforderliga, utgiften
härför, med avveckling av de nu för ändamålet utgående bidragen
från riksstatsanslag, pålägges kyrkofonden. De av staten för ändamålet
övertagna tillgångarna — inklusive avkastningen av prästänkesäten —
torde för sådant fall böra tillföras berörda fond. Uppmärksammas bör ock
angelägenheten av att den ännu kvarstående föråldrade anordningen, enligt
vilken det priistcrliga familjcpensioncringsviisendet disponerar inkomster
av prästerliga avlöningsmedol under tjänst- och nådår samt annan

Bihang till riksdagens jrrotolcoll 191*1. 1 sami. Nr 219.

178

Kungl. Marits ''proposition Nr 219. (Bil. II).

vakans å tjänsterna, bringas att upphöra. Det bör ankomma på den blivande
utredningen att närmare undersöka förutsättningarna för en reglering
av förevarande fråga efter nu antydda riktlinjer, varigenom kan ernås
en minskning av riksstatens elfte huvudtitel med — enligt från omförmälda
kassa lämnade uppgifter — något över 375,000 kronor.

Kostnaderna för utredningen torde böra delas lika mellan sjunde och
åttonde huvudtitlarnas anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Majit täcktes bemyndiga chefen för ecklesiastikdepartementet att

dels tillkalla högst tre sakkunniga för att inom departementet biträda
med utredning och avgiva förslag angående prästerskapets familj epensionering
med uppdrag tillika för en av de sakkunniga att såsom ordförande
leda utredningsarbetet,

dels uppdraga åt en av de sakkunniga att tillika tjänstgöra såsom sekreterare
eller, om så skulle visa sig erforderligt, tillkalla särskild sekreterare,

dels ock, i den utsträckning så befinnes påkallat, tillkalla särskilda experter
för att stå till de sakkunnigas förfogande för överläggningar och
samråd.

Härjämte hemställer jag, att Kungl. Majit täcktes bemyndiga de sakkunniga
att från ämbetsverk och övriga myndigheter infordra de uppgifter,
som för arbetet kunna erfordras.

Vidare hemställer jag, att Kungl. Majit måtte — med förklaring, att
Kungl. Majit vill framdeles besluta om ersättning för fullgörande av sekreteraruppdrag
— förordna, att de sakkunniga ävensom tillkallade experter
skola äga att för uppdraget åtnjuta dagarvode och annan ersättning enligt
kungörelsen den 29 augusti 1921 (nr 517) med vissa bestämmelser angående
kommittéer, att utgå från sjunde och åttonde huvudtitlarnas anslag till
kommittéer och utredningar genom sakkunniga med hälften från vartdera
anslaget.

Slutligen anhåller jag, att Kungl. Majit måtte medgiva, att utdrag av
statsrådsprotokollet i detta ärende får offentliggöras.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan behagar
Hans Majit Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

G. v. Krusenstjerna.

Kungl. Majda ''proposition Nr 219. (Bil. lil).

179

Bil. lil.

(åberopad sid. 32)

Förslag

till

Kungl. Maj:ts reglemente

angående familjepension för efterlevande till präster .
(familjepensionsreglemente för prästerskapet).

1 kap. Allmänna bestämmelser.

1 §•

1. Detta reglemente äger med de inskränkningar, som nedan i 3 och 4
mom. angivas, tillämpning

dels å innehavare av biskopsbefattning i rikets stift,

dels å följande till svenska kyrkan hörande ordinarie präster:

a) innehavare av kyrkoherde- eller komministersbefattning, som i prästlöneregleringslagen
avses,

c) innehavare av pastorsbefattning i svensk församling i utlandet, för
vilken kyrkoordning blivit av Kungl. Majit fastställd,

dels ock å följande till svenska kyrkan hörande extra ordinarie präster:

d) innehavare av kyrkoadjunktsbefattning,

e) extra amiralitetspredikanten i Karlskrona amiralitetsförsamling och
garnisonspastorn i Boden,

f) till stifts- eller kontraktsadjunkt förordnad och såsom sådan tjänstgörande
präst samt

g) annan — såsom ämbetsbiträde eller såsom vikarie vid ordinarie befattning,
som ovan avses, eller såsom vikarie för under d) eller e) angiven extra
ordinarie befattningshavare — anställd och tjänstgörande adjunkt.

Extra ordinarie präst i anställning, som under f) eller g) avses, skall i
familjepensionshänseende anses fortfarande innehava sin ifrågavarande anställning såväl

under tid, för vilken han med befrielse från förordnande i anställningen
i följd av sjukdom eller för fullgörande av militär tjänstgöring åtnjuter
för dylikt fall i särskild ordning bestämt arvode såsom präst,

som ock vid sådant avbrott i anställningen, varunder han — längst tre
månader i följd — på grund av för honom i vederbörlig ordning meddelat
förordnande såsom vikarie uppehåller prästerlig tjänst, med vilken icke är
förenad pensionsrätt enligt detta reglemente.

2. Med befattning förstås härcfteråt i reglementet, där ej annat framgår,
jämväl anställning, som ovan i 1 mom. sägs.

180

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219. (Bil. III).

4. Innehar präst jämte befattning, som i 1 morn. avses, annan tjänst,
med vilken för honom följer familjepensionsrätt enligt allmänna familjepensionsreglementet
eller enligt eljest för av staten anordnad familjepensionering
gällande bestämmelser, och äger han för familjepensioneringen vid
denna senare tjänst räkna sig tillgodo tjänstår för sin i detta reglemente
avsedda prästerliga tjänstgöring, skall för tid, varunder sådan förening av
tjänster äger rum, reglementet icke å befattningshavaren äga tillämpning.

5. Vad nedan i reglementet sägs örn befattningshavare gäller, där ej annat
framgår, i tillämpliga delar jämväl med avseende å den, som medan reglementet
varit å honom tillämpligt avgått från befattning, som i 1 mom.
avses,

dock att i fråga om befattningshavare, som avgår från sin befattning utan
att erhålla emeritilön, reglementet för sådan förutvarande befattningshavare
får fortsatt giltighet endast under förutsättning, att denne vid tiden
för sin avgång från befattningen ägt räkna minst fem tjänstår enligt bestämmelserna
i 10 § i reglementet.

2 §.

Innehar befattningshavare, å vilken reglementet jämlikt 1 § äger tillämpning,
mer än en i 1 mom. i samma paragraf avsedd befattning, skall han
i familjepensionshänseende likväl anses vara innehavare av endast en av de
särskilda befattningarna och därvid, örn för honom i dessa jämlikt bestämmelserna
i 5—7 §§ i reglementet skulle gälla olika höga familjepensionsunderlag,
av den, vilken för honom medför det högsta familjepensionsunderlaget,
och eljest av den, han först tillträtt.

Erhåller förutvarande befattningshavare, för vilken reglementet jämlikt
1 § 5 mom. förblivit gällande, ånyo befattning, som i 1 § 1 mom. avses, skall
i familjepensionshänseende å honom tillämpas allenast vad enligt reglementet
gäller för innehavare av denna senare befattning.

3 §.

En var befattningshavare, å vilken detta reglemente blir tillämpligt, avstår
därmed för all framtid såväl för änka och efterlevande barn från den rätt
till nådår, som ock för samtliga sina dödsbodelägare från den rätt till
t j ä n s t å r, som eljest jämlikt prästerskapets privilegier och senare bestämmelser
må hava för dessa kvarstått. Vad här sagts i fråga örn rätt till nådår
och tjänstår, äger motsvarande tillämpning med avseende å den rätt till
avkomst av prästänkesäte och därav härfluten fond, som eljest —
av annan grund än donation av enskild — vid befattningshavares tjänst må
kunnat tillkomma änka efter denne.

4 §.

1. Berättigade till familjepension efter befattningshavares död äro:
änka, som ej ingått nytt äktenskap,
arvsberättigade barn, som ej uppnått 19 års ålder, samt
frånskild hustru, i fall som i 2 morn. sägs.

Pensionsrätt tillkommer ej änka eller frånskild hustru, örn äktenskapet ingått»
efter det befattningshavaren uppnått en levnadsålder av 60 år, och ej
heller adoptivbarn, örn adoptionen ägt rum efter det befattningshavaren
fyllt 50 år.

181

Kungl. Maj:ts proposition Nr 819. (Bil. III).

Förordnande, som sålunda meddelats, upphör att gälla, om skyldighet att
utgiva underhållsbidrag, som bestämts att utgå på särskilda tider, upphört
eller den frånskilda hustrun trätt i nytt gifte.

Äger förordnande som ovan sagts giltighet, må sådant förordnande ej
meddelas till förmån för befattningshavarens hustru i senare äktenskap.

2 kap. Familjepensionsunderlag och familjepensionsavdrag
samt tjänstårsberfikning.

5 §.

1. I 1 § 1 mom. a) avsedd befattningshavare hänföres i familjepensionshänseende,
frånsett för här nedan i 3 mom. angivet fall, allt efter storleken
av honom tillkommande grundavlöning till viss lönegrupp, på sätt nedan
sägs; skolande därvid, där ej annat följer av stadgandena i 6 och 7 §§, för
befattningshavaren tillämpas följande för gruppen angivna familjepensionsunderlag
och familjepensionsavdrag:

L ö	n e g r	upp	Familje- pensions- underlag kronor	Familje-pensions-avdrag för år kronor
n r	med grundavlöning
uppgående till eller översti-gande kronor	understi- gande kronor
i	_	2,270	1,410	171
2	2,270	2,550	1,500	180
3	2,550	2,850	1,590	192
4	2,850	3,190	1,680	204
5	3,190	3,550	1,770	219
6	3,550	3,930	1,860	234
7	3,930	4,320	1,950	249
8	4,320	4,730	2,040	267
9	4,730	5,180	2,130	285
10	5,180	5,620	2,220	306
11	5,620	6,060	2,310	327
12	6,060	6,500	2,400	348
13	6,500	6,950	2,490	369
14	6,950	7,390	2,580	390
15	7,390	8,050	2,670	411
IG	8,050	—	2,700	420

Såsom grundavlöning räknas härvid befattningshavarens kontanta årslön
(reglerad lön) tillika med ifrågakommande ålderstillägg, oavsett örn
sådant intjänats.

182

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 819. (Bil. III).

2. För följande befattningshavare skola, där ej annat följer av stadgan
dena i 6 och 7 §§, tillämpas

a) de familjepensionsunderlag och familjepensionsavdrag, som enligt 1
mom. gälla för här nedan för vederbörande befattningshavare angivna
lönegrupp:

för amiralitetspastorn i Karlskrona amiralitetsförsamling 15 lönegruppen
för amiralitetspredikanten i Karlskrona amiralitetsförsamling
............................................ 9 »

för extra amiralitetspredikanten i Karlskrona amiralitetsförsamling
......................................... 7 »

för kyrkoherden, amiralitetspastorn, i Skeppsholms församling
............................................ 13 »

för kyrkoherden, garnisonspastorn, i Karlsborgs församling
............................................... 13 »

för garnisonspastorn i Boden........................ 2 »

för pastor i svensk församling i utlandet............ 11 »

för kyrkoadjunkt ................................. 2 »

b) de familjepensionsunderlag och familjepensionsavdrag, som för vederbörande
befattningshavare här nedan särskilt angivas:

för kyrkoherden i Storkyrkoförsamlingen, tillika pastor primarius: 3,180
kronor såsom familjepensionsunderlag och 576 kronor såsom familjepensionsavdrag
för år, samt

för extra ordinarie präst, som i 1 § 1 morn. f) eller g) avses: 1,260 kronor
såsom familjepensionsunderlag och 153 kronor såsom familjepensionsavdrag
för år.

3. I fråga örn ordinarie präst, vilken i sin befattning på grund av donation
av enskild uppbär särskild förmån utöver lönen, ankommer det på
Kungl. Majit att bestämma, till vilken lönegrupp enligt 1 mom. befattningshavaren
skall, där ej annat följer av stadgandena i 6 och 7 §§, i
familjepensionshänseende vara att hänföra.

6 §.

1. Övergår ordinarie präst till befattning med lägre familjepensionsunderlag,
skall i familjepensionshänseende fortfarande för honom gälla vad för
honom i den förra befattningen bestämts.

2. Sänkes grundavlöningen för befattningshavare i den befattning han
innehar, så att han jämlikt bestämmelserna i 5 § 1 eller 3 morn. skulle
erhålla ett lägre familjepensionsunderlag, skall någon förändring i familjepensionshänseende
likväl icke i följd därav för honom inträda.

7 §.

För befattningshavare, som förordnas innehava extra ordinarie anställning
med högre familjepensionsunderlag än för honom eljest gällande,
skall under tiden för sådant förordnande tillämpas vad enligt reglementet
gäller för innehavare av ifrågavarande extra ordinarie anställning.

183

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219. (Bil. III).

8 §.

9 §.

Så länge befattningshavare innehar befattning, vari reglementet är å
honom tillämpligt, skall honom i befattningen tillkommande avlöning minskas
med för honom jämlikt bestämmelserna i 5—7 §§ gällande familjepensionsavdrag.

10 §.

1. Såsom tjänstår för bestämmande av familjepension enligt detta reglemente
må befattningshavare tillgodoräknas den tid, för vilken han, före
uppnående av den för honom i hans senast innehavda befattning jämlikt
4 mom. här nedan gällande pensionsåldern,

a) antingen i befattning, som i 1 § 1 mom. avses, varit underkastad detta
reglemente

b) eller, under det reglementet icke varit å honom tillämpligt,

varit underkastad andra bestämmelser rörande av staten anordnad
familj epensionering, i den mån sådan tid enligt samma bestämmelser fått
tillgodoräknas befattningshavaren såsom tjänstår,

eller varit obligatoriskt delaktig i prästerskapets änke- och pupillkassa,

eller på grund av obligatorisk delaktighet erlagt avgift till annan, av
staten för familjepensionering upprättad eller understödd pensionskassa.

Vid tjänstårsberäkning för fall, som under a) sägs, skall för ordinarie
präst och i 1 § 1 mom. d) och e) avsedd extra ordinarie präst göras avdrag
för tid, varunder befattningshavaren utöver 30 dagar örn året åtnjutit
tjänstledighet för svag hälsas vårdande eller för enskilda angelägenheter,
så ock för tid, varunder han eljest — av annan anledning än tjänstledighet
för offentligt uppdrag — fått avstå samtliga sina kontanta löneförmåner.
Vad här sist sägs skall i tillämpliga delar jämväl gälla med avseende å en
var annan i 1 § 1 mom. avsedd befattningshavare.

Vid beräkningen av tjänstår skall uppkommen slutsumma, därest denna
utvisar del av dag, avrundas till närmast högre hela dagantal.

3. För bestämmande av familjepension enligt detta reglemente må en
och samma kalendertid tillgodoräknas befattningshavare såsom tjänstår
allenast en gång, även örn denne därunder har bestritt tjänstgöring i mer
än en befattning. Ej heller må vid tjänstårsberäkningen enligt detta reglemente
sådan tjänstgöring tagas i betraktande, för vilken befattningshavares
efterlevande jämlikt här ovan i 1 mom. b) avsedda bestämmelser beviljas
familjepension.

4. Pensionsålder, som i detta reglemente avses, skall anses inträda vid
utgången av mars månad närmast efter det befattningshavaren fyllt,
biskop och annan ordinarie präst, 70 år samt, extra ordinarie präst, 60 år.

184

Kungl. Maj:ts proposition Nr <219. (Bil. lil).
3 kap. Familjepensions bestämmande.

11 §.

1. Familjepension, som tillkommer efterlevande till befattningshavare,
å vilken detta reglemente vid befattningshavarens död var tillämpligt, bestämmes
på sätt i 13 § angives i förhållande till ett för den avlidne befattningshavaren
gällande grundbelopp, familjepensionens grundbelopp. Detta
belopp fastställes enligt härefteråt i denna paragraf angivna grunder med
hänsyn till antalet tjänstår jämlikt 10 § och det för den avlidne jämlikt
5—8 §§ senast gällande familjepensionsunderlaget.

2. befattningshavare, som vid sin död kvarstod i tjänst eller åtnjöt
emeritilön, är familjepensionens grundbelopp lika med familjepensionsunderlaget,
såframt befattningshavaren jämlikt 10 § tillgodoräknade tjänstan,
utökade med tid, som från dödsfallet eller från tidpunkten för emeritilönens
tillträdande må hava återstått till pensionsåldern, uppgå till minst
trettio. Uppgå befattningshavarens tjänstår, utökade på sätt här sagts,
icke till trettio, är familjepensionens grundbelopp lika med familjepensionsunderlaget
minskat med 1/120 för varje full fjärdedel av år, varmed
tjänståren, sålunda utökade, understiga trettio.

Förutvarande befattningshavare, å vilken lagen örn emeritilöner för präster
vid hans avgång ur tjänst icke varit tillämplig, skall, därest han i den
ordning Kungl. Majit föreskriver prövas hava vid avgången ur tjänst uppfyllt
eljest i emeritiiönelagen stadgade fordringar för erhållande av emeritilön,
vid bestämmande av familjepensionens grundbelopp anses likställd med
den, som åtnjöt emeritilön.

3. För annan befattningshavare än i 2 mom. avses är familjepensionens
grundbelopp lika med familjepensionsunderlaget, såframt hans tjänstår
uppgå till minst trettio, men eljest lika med familjepensionsunderlaget minskat
med 1/120 för varje full fjärdedel av år, varmed tjänståren understiga
trettio. Utgör för sådan befattningshavare summan av tjänståren och den
från befattningshavarens avgång ur tjänst till pensionsåldern återstående
tiden mer än etthundratjugu fulla fjärdedels år, skall dock grundbeloppet
utgöra så stor del av familjepensionsunderlaget, som antalet fulla eller påbörjade
fjärdedels tjänstår utgör av nämnda summa.

4. Utgör det enligt 2 eller 3 mom. beräknade grundbeloppet icke helt
krontal, jämkas detta till närmast högre hela krontal.

12 §.

Därest extra ordinarie präst, för vilken reglementet jämlikt 1 § 5 mom.
är gällande, avlider inom en tid av tre månader efter upphörandet av sin
sista anställning, skall, under förutsättning att han ej på egen begäran eller
eljest på grund av eget förvållande entledigats från anställningen, vid bestämmande
enligt 11 § av familjepensionens grundbelopp så anses, som örn
han vid dödsfallet alltjämt innehade denna sin anställning.

13 §.

1. Familjepensionen består av en fast och en rörlig del.

2. Familjepensionens fasta del motsvarar, för år räknat,

a) för änka eller frånskild hustru ensam eller för änka och frånskild hustru
tillsammans, då pensionsberättigade barn ej finnas: familjepensionens grundbelopp; -

185

Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 219. (Bil. lil).

b) för änka eller frånskild hustru jämte barn eller för änka och frånskild
hustru tillsammans jämte barn: familjepensionens grundbelopp ökat med
femtio procent, örn endast ett barn finnes, och därutöver med tjugu procent
av grundbeloppet för varje ytterligare barn;

c) för ett barn, då pensionsberättigad maka ej finnes: familjepensionens
grundbelopp;

d) för två eller flera barn, då pensionsberättigad maka ej finnes: familjepensionens
grundbelopp ökat med femtio procent, örn barnen äro två, och
därutöver med tjugu procent av grundbeloppet för varje ytterligare barn.

3. Familjepensionens rörliga del utgör samma procenttal å den fasta
delen, som under den tid pensionen avser gäller för beräknande av dyrtidstillägg
åt befattningshavare i statens tjänst, som åtnjuta nyreglerad avlöning.

4. Av familjepension för änka eller frånskild hustru jämte barn eller för
änka och frånskild hustru tillsammans jämte barn äger änkan eller den
frånskilda hustrun eller båda dessa tillsammans åtnjuta så stor del, som
motsvarar åttio procent av grundbeloppet jämte därå belöpande rörlig pensionsdel,
samt barnet eller barnen återstoden. Frånskild hustru, som åtnjuter
pensionsrätt jämte den avlidnes barn i annat gifte, må dock icke av
familjepensionen åtnjuta större del än vad som motsvarar fyrtioi procent av
grundbeloppet jämte därå belöpande rörlig pensionsdel. Äro änka och frånskild
hustru eller äro två eller flera barn samtidigt pensionsberättigade,
skola de dem tillkommande pensionsbeloppen delas lika dem emellan.

5. För den, vilken jämlikt bestämmelserna i detta reglemente är berättigad
till familjepension, skall det belopp, som pensionstagaren i fråga enligt
förevarande paragraf skulle ägt åtnjuta, minskas med den i beloppet ingående
rörliga pensionsdelen jämte så stor del av etthundratjugu kronor, som
den i beloppet ingående fasta pensionsdelen utgör av familjepensionsunderlaget,

a) då pensionstagaren innehar statsanställning eller annan tjänst, varmed
är förenad tjänstepensionsrätt enligt bestämmelser rörande av staten anordnad
tjänstepensionering,

b) då pensionstagaren åtnjuter tjänstepension för dylik tjänst,

d) då pensionstagaren genom donation, knuten till i detta reglemente
avsedd befattning, tillförsäkrats rätt att uppbära avkastning av prästänkesäte
eller fond, såframt icke befattningshavaren under sin livstid hos domkapitlet
anmält sig vilja för sina efterlevande avstå från rätten till denna
förmån eller pensionstagaren själv, senast inom ett år efter familjepensionens
tillträdande, hos domkapitlet för sin del frånsagt sig förmånen av avkastningen
samt denna avkomsträtt i följd härav för pensionstagaren upphört.

Minskning av pensionstagare tillkommande pensionsbelopp, på sätt ovan
sägs, skall oclc vidtagas för den, som undergår direkt ådömt frihetsstraff
eller är föremål för åtgärd, som förklarats skola träda i stället för sådant
straff, eller ock avtjänar ådömt tvångsarbete.

186

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 219. (Bil. lil).

14 §.

1. Familjepensionen utgår från och med dagen näst efter den, då befattningshavare
avlidit, dock tidigast från och med dagen efter den, då de befattningshavaren
i befattningen tillförsäkrade kontanta löneförmånerna eller
honom tillkommande emeritilön frånträtts, och utgår till och med utgången
av månaden näst efter den, under vilken pensionstagare!! avlider, eller,
därest pensionsrätten upphör av annan anledning, till och med utgången
av den månad, under vilken denna upphör.

Pension till barn, som födes efter faderns död, utgår från och med den
månad, under vilken barnet födes, dock tidigast från och med den dag,
pension till övriga efterlevande utgår eller, örn sådana icke finnas, eljest
skulle hava utgått.

3. Har i följd därav, att frånskild hustru underlåtit att jämlikt 15 §
göra ansökan örn pension, till annan pensionsberättigad utbetalts större
belopp än denne bort erhålla, skall därvid bero.

15 §.

1. Fråga om rätt till familjepension efter avliden befattningshavare prövas
på därom gjord ansökan av statskontoret.

2. Då familjepension beviljas, skola de pensionsberättigade erhålla skriftligt
bevis därom.

16 §.

Befattningshavare skall vid avgång ur tjänst på därom gjord framställning
erhålla skriftligt bevis över honom tillkommande rätt till familjepension
för sina efterlevande.

4 kap. Besvär m. m.

17 §.

Över statskontorets beslut i fråga, som avses i detta reglemente, må den,
som med beslutet ej åtnöjes, hos Kungl. Majit anföra besvär, vilka skola
vid talans förlust hava inkommit till ecklesiastikdepartementet före klockan
12 å trettionde dagen efter erhållen del av beslutet.

18 §.

Befattningshavare, å vilken reglementet erhåller tillämpning, skall vara
pliktig att underkasta sig ändrade bestämmelser rörande sin familjepensionering.

19 §.

De närmare föreskrifter, som kunna finnas erforderliga för tillämpningen
av detta reglemente, meddelas av Kungl. Majit.

Kungl. Majlis •proposition Nr 219. (Bil. IV).

187

Bil. IV.

(åberopad sid. 32)

Överenskommelse

angående statens övertagande av prästerskapets änke- och pupillkassa.

Mellan 1939 års sakkunniga för utredning angående prästerskapets familjepensionering,
för svenska staten, samt undertecknade av fullmäktige
för prästerskapets änke- och pupillkassa, här nedan benämnd kassan, utsedda
förhandlingsdelegerade, för nämnda kassa, har denna dag under förbehåll,
å ena sidan, av Kungl. Maj:ts och riksdagens godkännande och, i
den mån så erfordras, kyrkomötets samtycke samt, å andra sidan, av kassans
fullmäktiges godkännande träffats överenskommelse örn statens övertagande
av kassans rörelse på villkor, som nedan angivas.

I överenskommelsen förstås, där ej annat uttryckligen angives,

med delägare den, som vid statens övertagande av kassan är delägare
i denna, samt

med befattning, efter vad i varje fall av sammanhanget framgår,
antingen befattning eller anställning, varmed jämlikt de närmast före övertagandet
gällande bestämmelserna i Kungl. Maj:ts förnyade reglemente
den 17 december 1926 för prästerskapets änke- och pupillkassa — härefteråt
benämnt kassareglementet — är förenad delaktighet i kassan, eller
befattning eller anställning, som avses i 1 § 1 mom. i härvid såsom bilaga A1
fogade förslag till Kungl. Maj:ts reglemente angående familjepension för
efterlevande till präster (familjepensionsreglemente för prästerskapet) —
härefteråt benämnt regie me ntsförslaget.

1. Staten övertager kassans alla rättigheter och förpliktelser jämlikt kassareglementet
eller på annan grund.

I samband härmed förbinder sig staten att svara för alla rättsanspråk,
som i anledning av denna överenskommelse eller eljest på grund av kassans
överlåtelse till staten må kunna riktas mot kassans fullmäktige eller direktion
eller någon kassans tjänsteman, ävensom för alla kostnader, som kunna
uppstå för fullmäktig, direktionsledamot eller någon kassans tjänsteman på
grund av sådana anspråk eller anspråk, vilka eljest avse kassans förpliktelser.

2. Bestämmelserna i reglementsförslaget skola — med de avvikelser, som
angivas i detta moment under a)—d), och utan hinder av att i 1 § 3 mom.
i reglementsförslaget föreskriven två års adjunkts^’änstgöring av där avsedd
extra ordinarie präst icke må vara fullgjord — från och med statens
övertagande av kassan bliva tillämpliga å en var delägare, vilken såväl
omedelbart före som ock omedelbart efter övertagandet innehar befattning,
som i 1 § 1 mom. i reglementsförslaget avses. Vad här sagts, skall dock icke
gälla beträffande den, som tillika innehar annan tjänst, på sätt i 4 mom.
i förenämnda paragraf sägs.

a) Vid bestämmandet första gången för delägare av familjepensionsunderlag
och familjepensionsavdrag enligt reglementsförslaget skall,

där delägaren vid övertagandet är delaktig i kassan för en tidigare innehavd,
i 1 § 1 mom. i reglementsförslaget avsedd befattning, för vilken enligt
5 § i reglementsförslaget gäller ett högre familjepensionsunderlag än för

1 Iliir utesluten; densamma är likalydande nied de sakkunnigas till statsrådsprotokollet såsom
bilaga III fogade förslag till familjepensionsreglemente.

188

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219. (Bil. IV).

den befattning, delägaren vid övertagandet innehar, så anses, som om delägaren
alltjämt vore innehavare av den förra befattningen.

och, där det för delägaren vid övertagandet gällande delaktighetsbeloppet
i kassan är bestämt med hänsyn till av delägaren vid den av honom
innehavda befattningen tidigare åtnjuten lön, som sedermera genom lönereglering
blivit sänkt, så anses, som örn han alltjämt åtnjöte den högre
lönen.

b) Delägare, som vid övertagandet har delaktighet i kassan för mer än
en i 1 § 1 moni. i reglementsförslaget avsedd befattning eller är delaktig i
kassan för vakanssatt dylik befattning, vilken av honom uppehållits på förordnande,
äger, efter därom före den 1 mars 1942 gjord framställning, få i
den ordning Kungl. Majit föreskriver prövat, huruvida och i vad mån för
honom vid bestämmandet första gången av familjepensionsunderlag och
familjepensionsavdrag enligt reglementsförslaget skäligen bör fastställas
annat underlag och avdrag än eljest jämlikt reglementsförslaget komme att
för honom gälla.

c) För delägare, som vid sin död kvarstår i tjänst eller åtnjuter emeritilön,
må familjepensionens grundbelopp icke i något fall bestämmas till
belopp, understigande för honom jämlikt reglementsförslaget eller enligt
a) eller b) här ovan då gällande familjepensionsunderlag. Vad här sägs,
skall även gälla beträffande sådan delägare, å vilken lagen örn emeritilöner
för präster icke vid hans avgång ur tjänst är tillämplig, men som jämlikt
11 § 2 mom. andra stycket i reglementsförslaget prövas böra vid bestämmandet
av familjepensionens grundbelopp likställas med emeritilöntagare.

d) Utan hinder av vad i reglementsförslaget därom stadgas, äger delägares
änka pensionsrätt, även om delägaren vid äktenskapets ingående
uppnått en levnadsålder av 60 år, blott han då ännu icke fyllt 65 år, och
upphör rätten till familjepension för delägares egna arvsberättigade barn
först med utgången av det kalenderhalvår, varunder barnet uppnår 21 levnadsår
eller dessförinnan träder i äktenskap.

3. För sådan befattningshavare inom den civila statsförvaltningen
(förutvarande konsistorienotarie eller konsistorieamanuens), vilken jämlikt
§ 1 i kassans reglemente av den 6 november 1874 blivit delägare i kassan
och — utan att hava blivit underkastad allmänna familjepensionsreglementet
— alltjämt med delaktighet i kassan kvarstår i tjänst såsom befattningshavare
hos domkapitel, skola från och med statens övertagande av
kassan bestämmelserna i allmänna familjepensionsreglementet bliva gällande.
Härvid skola dock i tillämpliga delar iakttagas motsvarande avvikelser,
som under c) och d) här ovan i 2 mom. för där avsedda delägare föreskrivits
med avseende å reglementsförslagets bestämmelser.

4. Till varje vid statens övertagande av kassan i denna förefintlig pensionstagare
ävensom till en var pensionsberättigad efter förutvarande delägare
i kassan och efter sådan delägare, å vilken varken reglementsförslaget
i enlighet med bestämmelserna i 2 mom. eller allmänna familjepensionsreglementet
i enlighet med bestämmelserna i 3 mom. i denna överenskommelse
skall bliva tillämpligt, skall, med undantag på sätt i detta moment under
a)—c) sägs, från och med övertagandet årligen utgå

dels pension, vilken för ett vart fall — i den mån sådan enligt kassareglementet
skulle ur kassans särskilda fonder utgå — för hel pensionslott skall
utgöra: för grundfonden 444 kronor, för tillskottsfonden

189

Kungl. May.ts proposition Nr 219. (Bil. IV).

10 % av det för vederbörande avlidne delägare närmast före övertagandet
gällande delaktighetsbeloppet eller pensionsunderlaget i denna fond samt
för försäkringsfonden7 % av det för den avlidne delägaren däri
närmast före övertagandet gällande delaktighetsbeloppet eller, där rätten
till pension ur denna fond grundas å § 67 i kassareglementet, det belopp,
vartill pensionen jämlikt bestämmelserna i nämnda paragraf skulle uppgå,

dels tilläggspension med 60 kronor, för det fall att sådan jämlikt kassareglementet
skall utgå,

dels pensionstillägg, i den mån sådant skall utgå enligt kungörelsen den
15 juni 1922 nr 361 med däri sedermera gjorda ändringar,

dels dyrtidstillägg å pension, tilläggspension oeh pensionstillägg enligt
de för befattningshavare i statens tjänst, vilka åtnjuta nyreglerad avlöning,
vid varje särskild tidpunkt gällande grunder,

dels ock ett särskilt, fast tillägg med 30 % av det för försäkringsfonden,
enligt vad ovan sägs, bestämda pensionsbeloppet.

I övrigt skall för fall, varom i detta moment stadgas, nied avseende å
såväl rättigheter som skyldigheter, vilka staten jämlikt 1 mom. i överenskommelsen
övertager, kassareglementet i tillämpliga delar gälla för staten,
varvid det skall tillhöra den myndighet, Kungl. Majit bestämmer, att fullgöra
vad enligt nämnda reglemente skulle ankomma å kassans direktion
eller fullmäktige. Härvid skall dock iakttagas, att avgift för efterlevandes
pensionering icke, i annat fall än för frånträda befattning som i § 6 mom.
1 och 3 i kassans reglemente av den 6 november 1874 avses, skall utgå för
tid efter utgången av det kalenderkvartal, varunder delägare avgått ur
tjänst, samt att avgift ej heller vidare skall utgå vare sig enligt § 19 i
kassareglementet för befattning, för vilken delägare icke erhållit pensionsrätt
i kassan, eller för tid efter det delägare avlidit.

Utgör för hel pensionslott sammanlagda beloppet av enligt bestämmelserna
i detta moment uträknad pension eller beloppet av ovan angivet fast
tillägg icke helt krontal, jämkas beloppet i fråga till närmast högre hela
krontal.

a) Pension, som tillkommer sjukt barn efter fyllda 21 år eller ogift dotter
efter fyllda 55 år, skall för grundfonden utgå med 120 kronor samt
för tillskottsfonden med 3.8 % eller, örn den avlidne delägaren
haft delaktighet jämväl i försäkringsfonden, med 3 % av det för denne
omedelbart före den 1 maj 1927 gällande delaktighetsbeloppet i tillskottsfonden.
Å sådan pension skall icke, förutom till den, som styrkes vara obemedlad
och av sjukdom eller lyte oförmögen att försörja sig, utgå dyrtidstillägg.

b) För pensionsberättigad änka eller minderårigt barn, som icke enligt
kassareglementet skulle ägt rätt till tilläggspension eller pension ur försäkringsfonden,
skall, i andra fall än nedan under c) avses, pensionen för hel
pensionslott utgöra: för grundfonden 240 kronor och för tillskottsfonden
7.6 % av det för den avlidne delägaren närmast före
övertagandet gällande delaktighetsbeloppet eller pensionsunderlaget i denna
fond.

c) Pension efter den, som

l:o) enligt § 2 moni. 2 i kassareglementet upphört att vara delägare i
kassan eller

2:o) enligt § 7 i kassans reglemente av den 6 november 1874 upphört alt
vara delägare i kassan eller

190

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219. (Bil. IV).

3:o) enligt § 6 mom. 1 eller 3 i nämnda äldre reglemente för kassan kvarstått
såsom delägare i kassan för lönen vid en tidigare frånträdd befattning,

skall — för sistnämnt fall, i vad pensionen skall utgå för den frånträdda
befattningen, — för hel pensionslott utgöra:

i fall, som under l:o) avses, för tillskottsfonden 7.6% och för
försäkringsfonden 7% av enligt § 24 i kassareglementet beräknat
underlag,

i fall, som under 2:o) avses, för tillskottsfonden 7.6% av delaktighetsbeloppet
med reducering, på sätt i här åberopade paragraf i 1874
års reglemente stadgas, samt

i fall, som under 3:o) avses, utöver för försäkringsfonden
jämlikt § 67 i kassareglementet eventuellt utgående pensionsbelopp, för
grundfonden, i den mån pension ur denna fond enligt här åberopade
bestämmelser i kassans äldre reglemente skulle utgå, 240 kronor och för
tillskottsfonden 7.6% av den lön, för vilken den avlidne delägaren
senast vid befattningen i fråga ägt delaktighet i kassan.

Å pensionen skall icke för någotdera av här angivna tre fall utgå vare sig
pensionstillägg eller dyrtidstillägg och ej heller sådant å pensionsbelopp
för försäkringsfonden beräknat fast tillägg, som ovan sägs.

5. Vill i 2 eller 3 mom. avsedd delägare, för vilken jämlikt stadgande i
§ 66 eller § 67 i kassareglementet bestämmelser i det äldre reglementet för
kassan av den 6 november 1874 alltjämt vid statens övertagande av kassan
äro gällande, att å honom i stället för föreskrifterna i nämnda moment i
överenskommelsen skall äga tillämpning vad här ovan i 4 mom. sägs, och
gör han därom före övertagandet anmälan till Kungl. Majit, skola bestämmelserna
i sistnämnda moment från och med övertagandet gälla jämväl för
honom.

6. a) Erhåller delägare, sedan bestämmelserna i 4 mom. för honom blivit
gällande och medan han ännu kvarstår i tjänst, befattning, som i 1 § 1 mom.
i reglementsförslaget avses, skall därmed, såvida han icke tillika innehar
annan tjänst på sätt i 4 mom. i nämnda paragraf sägs, reglementsförslaget
— i stället för bestämmelserna i 4 mom. i överenskommelsen — träda i
tillämpning för honom, med iakttagande dock i tillämpliga delar av vad
härförut under c) och d) i 2 mom. föreskrivits. Vad sålunda stadgats, skall
likväl för delägare, som ovan i 5 mom. avses, gälla allenast för det fall,
att denne vinner befordran till befattning med högre familjepensionsunderlag
enligt reglementsförslaget.

Därest delägare, som jämte i 1 § 1 mom. i reglementsförslaget avsedd
befattning innehar annan tjänst på sätt i 4 mom. i samma paragraf sägs
och för vilken bestämmelserna i 4 mom. i överenskommelsen blivit gällande,
med bibehållande av den förra befattningen frånträder den andra
tjänsten, skall därmed reglementsförslaget med i tillämpliga delar de avvikelser,
som under c) och d) härförut i 2 mom. föreskrivits, jämväl för
sådan delägare bliva gällande.

b) Vinner i 3 mom. avsedd delägare, för vilken jämlikt 5 mom. i överenskommelsen
bestämmelserna härförut i 4 mom. blivit gällande, efter
statens övertagande av kassan befordran till befattning med högre familjepensionsunderlag
enligt allmänna familjepensionsreglementet, skall därmed
nämnda reglemente — i stället för bestämmelserna i 4 mom. i över -

191

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219. {Bil. IV).

enskommelsen — med iakttagande av samma avvikelser, som i 3 mom.
stadgas, för sådan delägare träda i tillämpning.

Övergår annan delägare, sedan bestämmelserna i 4 mom. i överenskommelsen
blivit för honom gällande och medan han ännu kvarstår i den befattning,
för vilken han ägt delaktighet i kassan, till befattning, varmed är
förenad pensionsrätt enligt allmänna familj epensionsreglementet eller annat
reglemente för av staten anordnad familjepensionering, skall därmed sagda
reglemente — i stället för bestämmelserna i förenämnda moment i överenskommelsen
— träda i tillämpning för honom, varvid dock skall iakttagas,
att härförut i 3 mom. stadgade avvikelser skola äga motsvarande tillämpning.

7. För den, som vid övertagandet är innehavare av ordinarie befattning
hos kassan och övergår till befattning i statens tjänst skall gälla:

a) att hans avlönings- och tjänstepensionsförmåner icke må understiga
dem, som han vid tiden för övertagandet var tillförsäkrad för sin tjänst
hos kassan, varvid ifrågakommande dyrtidstillägg utgår enligt vid varje särskild
tidpunkt gällande grunder, samt

b) att vid bestämmande av tjänstetid såväl för placering i löneklass
som för beräkning av tjänstår för rätt till tjänstepension den tid, under
vilken han innehaft anställning hos kassan, skall tillgodoräknas honom såsom
örn han därunder innehaft motsvarande anställning i statens tjänst.

Därest och så länge tillfälle icke beredes befattningshavaren att övergå
till sådan statstjänst i Stockholm, som finnes svara mot, vara jämförbar
med eller högre än den tidigare befattningen hos kassan, skall han bibehållas
vid de avlönings- och tjänstepensionsförmåner, som han vid tiden
för övertagandet var tillförsäkrad för sin tjänst hos kassan, varvid if rågakommande
dyrtidstillägg utgår enligt vid varje särskild tidpunkt gällande
grunder. Här avsedd befattningshavare skall äga att såsom tjänstår för
bestämmande av tjänstepension tillgodoräkna sig såväl tid, under vilken
han innehaft anställning hos kassan, som ock tiden från övertagandet till
dess lian uppnår den för honom vid övertagandet gällande pensionsåldern
eller dessförinnan beredes statsanställning, som nyss sagts.

För den, som vid övertagandet var innehavare av ordinarie befattning
hos kassan och i sådan egenskap delaktig i denna, skola i fråga örn familjepensionering
bestämmelserna här ovan under 4 mom. och i andra stycket
6 mom. b) äga tillämpning, med iakttagande av att, så länge han efter
övertagandet icke erhållit statsanställning som ovan sägs, skall så anses,
som om han alltjämt kvarstode i den befattning, för vilken han vid övertagandet
ägde delaktighet i kassan.

Vid övertagandet tjänstepensionerad förutvarande befattningshavare
hos kassan skall bibehållas vid de tjänstepensionsförmåner, som han vid
tiden för övertagandet var tillförsäkrad för sin tjänst hos kassan, varvid
ifrågakommande dyrtidstillägg utgår enligt vid varje särskild tidpunkt
gällande grunder.

Kassan skall vidtaga erforderliga åtgärder för uppsägning av ickeordinarie
personal hos kassan till tiden för övertagandet. 8

8. Övertagandet av kassans förpliktelser innefattar även skyldighet för
staten att förvalta de under kassans förvaltning ställda donationsfonderna,
nämligen: Anna Torells donationsfond och Axel F. A. Qvilléns donationsfond.

192

Kungl. Maj:ts proposition Nr 819. (Bil. IV).

Härvid förutsattes, att ifrågavarande fonder ställas under förvaltning,
den förra av domkapitlet i Göteborg och den senare av domkapitlet i Linköping.

9. Kassan överlåter vid övertagandet samtliga sina tillgångar till staten.

10. Efter övertagandet skola dels de senast för kassan utsedda revisorerna
eller dessas suppleanter förrätta sedvanlig revision av kassans räkenskaper
och förvaltning för år 1941, dels kassans direktion avgiva berättelse
över kassans förvaltning under tiden efter näst föregående ordinarie
stämma och dels enligt de närmare bestämmelser, som meddelas av Kungl.
Maj:t, de fullmäktige, som senast utsetts, eller vid förfall för dem deras
suppleanter inom sex månader sammanträda för granskning av direktionens
och revisorernas berättelse för tiden efter 1939 års utgång samt för
prövning av frågan om ansvarsfrihet för direktionen ävensom för behandling
av de frågor i övrigt, som uppstå i samband med kassans avveckling.
För här föreskriven revision skall ersättning utgå enligt bestämmelserna
i § 60 i kassareglementet, varjämte fullmäktige för deltagandet i ovanberörda
sammanträde erhålla ersättning i enlighet med vad i samma paragraf
i sådant hänseende stadgas. Till direktionens ledamöter skall för tid
till och med nämnda fullmäktigesammanträde utgå arvode enligt bestämmelserna
i § 39 mom. 2 i kassareglementet ävensom stadgad reseersättning.
De ersättningsbelopp, som sålunda skola utgå, gäldas-av staten.

11. Denna överenskommelse gäller under förutsättning att godkännande
därav skett före 1941 års utgång; skolande i samband med godkännandet
fastställas tidpunkten för övertagandet.

Vid avslutandet av förestående överenskommelse har från kassans förhandlingsdelegerades
sida förutsatts, att prästerlig befattningshavare hos
svenska kyrkans missions-, diakoni- och sjömansvårdsstyrelser m. fl. allmännyttiga
kyrkliga institutioner, för vilken institutionen förvärvat delaktighet
i kassan, skall på sätt de sakkunniga föreslagit och efter den
närmare utredning, som må befinnas erforderlig, beredas familjepension
enligt reglementet för statens pensionsanstalt, ävensom att, såvitt möjligt,
bestämmelserna härom må träda i kraft samtidigt med reglementsförslaget,
samt att, jämväl i huvudsaklig överensstämmelse med av de sakkunniga
därom framlagt förslag, s. k. ny familjepension skall utgå till vissa
efterlevande till delägare i prästänkekassan.

Denna överenskommelse är upprättad i två exemplar, av vilka vardera
parten tagit ett.

Stockholm den 9 december 1940.

1939 års sakkunniga för utredning
angående prästerskapets familj epensionering: -

Av fullmäktige för prästerskapets
änke- och pupillkassa utsedda förhandlingsdelegerade: -

TOM WOHLIN

KARL AHLBERG

Evert Björn Algot Törnkvist Sixten Dahlquist Åke Berger

Olof Sundborg.

Kungl. Majlis proposition Nr 219. (Bil. V).

193

Bil. V.

(åberopad sid. 32)

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 3 och 6 §§1 lagen den 30 augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond.

Härigenom förordnas, att 3 och 6 §§ lagen den 30 augusti 1932 om
kyrkofond skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

3 §.

Från statsverket---tillföras kyrkofonden.

Ytterligare skola till kyrkofonden ingå:

!) —--

6) bidrag enligt familjepensionsreglementet för prästerskapet jämte
övriga, därtill anslutna bestämmelser angående familjepension för efterlevande
till präster (familjepensionsavdrag och familjepensionsavgifter) så
ock jämlikt 3 § lagen den 17 december 1926 örn vissa lönetillägg åt präster
i nyreglerade pastorat i anledning av nådårsrättens upphörande m. m.;

7) allmän kyrkoavgift, varom förmäles i 5 §;

8) ränta och annan vinst å kyrkofondens tillgångar;

9) ränta och annan vinst å andra av statskontoret förvaltade kapitaltillgångar,
varav avkastningen, jämlikt de under 3) här ovan angivna
grunder för dispositionen av till biskoparnas avlönande avsedda medel,
skall tillföras kyrkofonden.

6 §.

Enligt vad särskilt är stadgat skola av kyrkofonden gäldas
dels kostnad för avlönande av biskoparna och av präster, som avses i
lagen om reglering av prästerskapets avlöning, för beredande av emeritilön
för dylika präster samt för vissa prästmän i ledande ställning i missionens
och diakoniens tjänst ävensom för pensionering av efterlevande
till präster, allt i den omfattning, som är närmare angiven

i bestämmelserna---avsedda medel,

i lagen---dyrtidstillägg åt präster,

i lagen---diakoniens tjänst samt

i familj epensionsreglementet för prästerskapet jämte övriga, därtill anslutna
bestämmelser angående familjepension för efterlevande till präster
samt i särskilda bestämmelser angående tillägg å sådan pension,

dels jämlikt---i boställsnämnder,

dels belopp---klocka rhemman hört,

dels ock jämlikt---Luleå stift.

Härutöver skola av kyrkofonden utgöras:

1)---

6) kostnad enligt bestämmande av Konungen och riksdagen för särskild
prästerlig verksamhet utom riket;

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1942.

1 Senaste lydelse av 3 och 6 §§, se 1938: 735.

Bihang till riksdagens protokoll 191)1. 1 sami. Nr 219.

194

Kungl. Majlis proposition Nr 219. (Bil. V).

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 11 § 1 morn.1 lagen den 9 december 1910
(nr 141, sid. 27) örn reglering av prästerskapets avlöning
samt angående tillägg till samma lag.

Härigenom förordnas, att 11 § 1 mom. lagen den 9 december 1910 örn
reglering av prästerskapets avlöning skall erhålla följande ändrade lydelse
samt att till samma lag skall fogas tillägg, som nedan följer:

11 §.

1. Lön till kyrkoherde och komminister skall medelst prästerskapet i pastoratet
anslagna avlöningstillgångar ävensom församlingsavgifter, på sätt
i 19 § sägs, av pastoratet gäldas och av vederbörande kyrkoråd månadsvis
i efterskott utbetalas. Härvid skall å lönen avdragas och till kyrkofonden,
i enlighet med vad Konungen föreskriver, redovisas vad tjänstinnehavaren
har att vidkännas för pensionering av sina efterlevande.

Där jämlikt 14 eller 16 § föreligger skyldighet för den, som åtnjuter med
prästerlig tjänst förenade inkomster, att, på sätt i 14 § sägs, tillhandahålla
adjunkt bostad och vivre och skjuts i tjänsteärenden samt gälda för
adjunkten eljest i paragrafen bestämda avlöningsförmåner och kostnader
eller att lämna vikarie och ämbetsbiträde, som i 16 § avses, där föreskriven
gottgörelse, skall nämnda skyldighet, örn tjänsten är ledig och
ingen till löneinkomsterna vid tjänsten berättigad finnes, å vilken skyldigheten
sålunda skall ankomma, fullgöras av pastoratet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1942.

1 Senaste lydelse 1934: 617.

Kungl. Majlis proposition Nr %19. (Bil. V).

195

Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 27 november 1936 (nr 678) med
ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte nya
grunder för dispositionen av därtill avsedda medel.

Härigenom förordnas, att andra stycket av punkt 17:o förordningen den
27 november 1936 med ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande
jämte nya grunder för dispositionen av därtill avsedda medel skall utgå
samt att punkt 19:o samma förordning skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives:

19:o

All kostnad---rikstelefonförbindelse, som under punkt 12:o sägs.

I den mån — — — denna punkt avses.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1942.

Förslag

till

Lag

örn ändrad lydelse av 3 § lagen den 17 december 1926 (nr 626)
örn vissa lönetillägg åt präster i nyreglerade pastorat
i anledning av nådårsrättens upphörande m. m.

Härmed förordnas, att 3 § lagen den 17 december 1926 örn vissa lönetillägg
åt präster i nyreglerade pastorat i anledning av nådårsrättens upphörande
m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

3 §.

Där prästerlig befattning innehaves av präst, som icke är underkastad
familjepensionsreglementet för prästerskapet, skall för sådan befattning enligt
denna lag utgående lönetillägg erläggas till kyrkofonden.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1942.

196

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 219. (Bil. V).

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 18 § ecklesiastik boställsordning
den 30 augusti 1932 (nr 400).

Härigenom förordnas, att 18 § ecklesiastik boställsordning den 30
augusti 1932 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

18 §.

Prästgård avträdes---är förenad.

Skola löneförmånerna frånträdas på grund av tjänstinnehavarens dödsfall,
äga dock dödsbodelägarna kvarsitta å prästgården till den fardag för
tillträde och avträde av förhyrd lägenhet, som infaller näst efter tre månader
från det dödsfallet timat, med skyldighet för dem att under tiden
ej mindre ansvara för prästgårdens behöriga skötsel och vård än även
upplåta erforderligt utrymme i prästgården åt den, som i egenskap av
vikarie uppehåller tjänsten eller såsom ny innehavare tillträtt densamma.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942; skolande dock hittills gällande
bestämmelser vinna tillämpning beträffande dödsbodelägare, som
efter 1941 års utgång äga rätt till tjänstår.

Kungl. Majlis proposition Nr 219. (Bil. VI).

197

Bil. VI.

(åberopad sid. 101)

Till Direktionen för prästerskapets änke- och pupillkassa.

I skrivelse av den 22 april 1940 hava de sakkunniga för utredning av
prästerskapets familjepensionering anhållit om vissa uppgifter rörande kassan.
Efter verkställda beräkningar får jag härmed till Direktionen överlämna
ifrågavarande uppgifter och ber i anslutning därtill få anföra följande.

Det skulle givetvis varit önskvärt, att uppgifterna kunnat baseras på
resultaten av en fullständig undersökning av kassans nuvarande ställning.
Den korta tid, som stått till förfogande, har dock icke medgivit detta. Jag
har därför nödgats att i viss utsträckning falla tillbaka på resultaten från
den senaste undersökningen av kassan, vilken undersökning avsåg tidpunkten
1/1 1936, samt att hänföra samtliga beräkningar till denna tidpunkt.
Sistnämnda undersökning, i det följande benämnd U 36, var emellertid
mycket fullständig och torde få anses giva en så tillfredsställande
bild av kassans verkliga ställning vid ifrågavarande tidpunkt, som det överhuvud
var möjligt att då erhålla. På de punkter, där erfarenheten under
åren 1936—1939 mera väsentligt avvikit från de vid föregående beräkningar
gjorda antagandena och där tiden medgivit en omräkning, har hänsyn
tagits till den senare erfarenheten. De nu framlagda resultaten torde därför
få anses vara för sitt ändamål i stort sett fullt tillfredsställande. En
närmare redogörelse för beräkningarna lämnas i kommentarerna till de försäkringstekniska
balansräkningarna (bil. 3), varför jag här skall uppehålla
mig endast vid de slutliga resultaten.

I bil. 1 meddelas en uppskattning av storleken av hel pensionslott ur
grundfonden, respektive tillskottsfonden vid olika tidpunkter och olika antaganden
rörande den effektiva ränteavkastningen å kassans medel. Resultaten
äro hämtade från U 36 och hava icke korrigerats med hänsyn till den
senare erfarenheten. Detta skulle nämligen krävt utförandet av mycket vidlyftiga
beräkningar, vilket tiden icke medgivit. För jämförelse må nämnas,
att storleken av hel pensionslott för år 1940 utgör:

Grundfonden ..................... 242 kronor

Tillskottsfonden ................... 7.92 %

Det ligger i sakens natur, att beräkningar av här ifrågavarande slag
måste bliva behäftade med ganska stor osäkerhet och detta i desto högre
grad ju mera avlägsen den tidpunkt är, som beräkningarna avser. Sannolikt
utvisa också talen i bil. 1 ett gynnsammare förlopp än det man vid respektive
ränteantaganden faktiskt kan förvänta. Talen ha nämligen i första hand
varit avsedda att användas för en beräkning av kapitalvärdet av pensionerna
åt »55-åriga döttrar» och »sjuka barn» enligt nu gällande bestämmelser,
och beräkningarna ha därför måst läggas så, att detta kapitalvärde
icke skulle komma att bliva underskattat. Talserierna torde emellertid
någorlunda riktigt återgiva förhållandet mellan pensionslotternas storlek
vid de olika ränteantagandena och även i stora drag utvisa den sannolika
utvecklingen.

198 Kungl. Maj:ts proposition Nr 219. (Bil. VI).

Nedgången i pensionslotternas storlek under de närmaste decennierna är
i första hand betingad av den starka ökning av antalet pensionslotter för
»55-åriga döttrar» och »sjuka barn», som man under samma tid har att
räkna med. Detta förhållande belyses närmare i anmärkningarna till post
XXII i bil. 3.

De i bil. 2 återgivna balansräkningarna utvisa kassans ställning den 1/1
1936, sedan vissa inkomst- och utgiftsposter korrigerats med hänsyn till
erfarenheten under åren 1936—1939. Balansräkningarna äro uppgjorda under
antagande örn en framtida ränteavkastning å kassans medel av 4 %
och utan andra säkerhetsmarginaler än de, som eventuellt kunna anses inrymda
i själva riskmåtten. Beträffande beräkningen av de enskilda posterna
och de antaganden, som i övrigt blivit gjorda, hänvisas till anmärkningarna
i bil. 3.

Under de gjorda förutsättningarna framkommer som slutresultat, att
alla avgiftspensioner ur försäkringsfonden enligt §§ 16, 67 och 68 (men ej
tilläggspensioner enligt §§ 65 och 66) fr. o. m. 1/1 1941 kunna höjas med
30 % samt att pensionerna ur grund- och tillskottsfondema fr. o. m. samma
dag kunna fixeras så, att hel pensionslott kommer att utgöra:
a. För pensionärer utan rätt till pensionsfyllnad.

Grundfonden .................................. 240 kronor

Tillskottsfonden ............................... 7.6 %

b. För pensionärer med rätt till pensionsfyllnad.

Alt. 1. Grundfonden ........................... 444 kronor

Tillskottsf onden ........................ 10.0 %

Alt. 2. Grundfonden ........................... 425 kronor

Tillskottsfonden ........................ 10.4 %

Alt. 3. Grundfonden ........................... 405 kronor

Tillskottsfonden ........................ 10.8 %

Samtliga under b) nämnda alternativ äro från försäkringsteknisk synpunkt
likvärdiga.

Den totala effekten av en pensionsförhöjning i enlighet med det förestående
må belysas med ett numeriskt exempel, varvid förutsättes, att
alternativ 1 kommer till tillämpning.

För ensam änka efter delägare med 9,200 kronors delaktighetsbelopp i
försäkringsfonden och 5,000 kronors delaktighetsbelopp i tillskottsfonden
skulle den årliga pensionen komma att utgöra:

Ur försäkringsfonden, 9.1 % av delaktighetsbeloppet .....kr. 837: 20

Ur grundfonden ....................................... » 444: —

Ur tillskottsfonden, 10 % av delaktighetsbeloppet........ » 500: —

Summa kr. 1,781: 20

Då motsvarande pension enligt nu gällande bestämmelser uppgår till
1,344 kronor, skulle sålunda den totala pensionsförhöjningen i detta fall
komma att utgöra cirka 32 %.

De sakkunniga hava vidare begärt upplysning om, till vilka belopp pensionerna
ur grund- och tillskottsfondema skulle kunna fixeras, örn kassan
skulle fortsätta sin verksamhet på grundval av hittills gällande bestämmelser.

199

Kungl. May.ts proposition Nr 819. (Bil. VI).

Det första problem, som därvid uppställer sig, är frågan örn bestämmande
av den räntefot, som skall kunna läggas till grund för beräkningarna.
Då pensionsfyllnaden för åren 1938—1940 fastställdes så, att pensionerna
ur grund- och tillskottsfonderna jämte pensionsfyllnad kom att
uppgå beträffande grundfonden till 300 kronor och beträffande tillskottsfonden
till 8 % av delaktighetsbeloppet, voro beräkningarna baserade på
en räntefot av 3% %. Det gällde emellertid denna gång att fixera pensionerna
för en tid av endast tre år. Skulle pensionerna i stället ha fastställts
för ali framtid, hade räntefoten måst väljas betydligt lägre, sannolikt icke
högre än 2% %.

Sedan dess har visserligen ränteläget avsevärt förbättrats, men man
måste å andra sidan komma ihåg, att den räntefot, på vilken beräkningarna
baseras, måste vara så vald, att den kan förväntas bliva betryggande
för all framtid. På grund av kassans konstruktion måste man nämligen
räkna med kapitalvärden av inkomster och utgifter icke endast för nuvarande
delägare utan även för dessas efterträdare i all framtid. Under
dessa förhållanden har jag icke ansett mig kunna tillämpa en högre räntefot
än den, som för närvarande godkännes av Pensionsstyreisen såsom
grundläggande för försäkringstekniska beräkningar inom pensionskassor
och understödsföreningar, nämligen 3 %.

Med användande av denna räntefot ha beräkningarna utförts på i princip
samma sätt som i den nyssnämnda 4 %-kalkylen, endast med den
skillnaden, att jag icke räknat med någon höjning av pensionerna ur försäkringsfonden
samt att jag förutsatt pensionerna till pensionärer utan rätt
till pensionsfyllnad utgå enligt hittills gällande bestämmelser. Sedan skäliga
säkerhetsmarginaler blivit inlagda, utvisa de uppgjorda balansräkningarna,
att pensionerna ur grund- och tillskottsfonderna till pensionärer
med rätt till pensionsfyllnad skulle för all framtid kunna fixeras på
sådant sätt, att hel pensionslott komme att utgöra,

ur grundfonden ................................ 300 kronor

ur tillskottsfonden .............................. 8 %

Motsvarande tal enligt U 36 utgjorde

beträffande grundfonden......................... 252 kronor

beträffande tillskottsfonden...................... 7.52 %.

Att resultaten nu utfallit gynnsammare är i första hand att tillskriva
den omständigheten, att värdet av inkomsterna från vakansåret kunnat
bestämmas med större noggrannhet än förut samt att verksamheten under
åren 1936—1939 i vissa avseenden förlöpt mera gynnsamt än vad i den
föregående utredningen kunde förutsättas bliva fallet.

Stockholm den 30 juni 1940.

Fredrik Esscher.

200

Kungl. Majlis''proposition Nr % 19. (Bil. VI).

Bilaga 1.

Uppskattning av storleken av hel pensionslott ur grundfond, resp. tillskottsfond
för pensionärer utan begränsad pensionsrätt vid olika antaganden
rörande den effektiva ränteavkastningen.

Å r	3 *	Grundfonde Effektiv ränta 37* % Hel pensionslott Krono	n 4 % i r	Tillskottsfonden Effektiv ränta 3 % 37» % i % Hel pensionslott i % av delaktighetsbeloppet
1936 ............	278	278	278	8.8	8.3	8.3
1941............	230	244	258	7.4	7.6	7.8
1946 ............	200	222	244	6.8	7.2	7.5
1951............	186	209	233	6.6	7.0	7.8
1956 ............	178	202	226	6.5	6.9	7.8
1961............	174	199	224	6.6	7.0	7.4
1966 ............	173	199	225	6.6	7.1	7.6
1971............	174	201	229	6.8	7.3	7.8
1976 ............	176	205	235	7.0	7.6	8.2
1981............	180	212	244	7.3	8.0	8.7
1986 ............	185	219	254	7.7	8.4	9.2
1991............	193	230	268	8.2	9.0	9.8
1996 ............	202	245	284	8.8	9.7	10.6
2001 ............	210	253	297	9.5	10.5	11.6

För pensionärer med begränsad pensionsrätt får hel pensionslott icke
överstiga ur grundfonden 250 kronor och ur tillskottsfonden 6 %>.

Kungl. Majlis proposition Nr SI9. (Bil. VI).

201

Bilaga S.

Försäkringstekniska balansräkningar per 1 januari 1936.

Grundläggande räntefot: 4 %.

Aktiva: 1000-tal

1. Försäkringsfonden. kronor

I. Avsatt fond....................................... 5,914

Kapitalvärde av

II. inkomst från vakansåret, § 6 mom. la)...................... 4,094

III. nettoavgifter § 6 mom. 1 b), c) och e)........................ 3,740

IV. säkerhetstillägg..................................... 725

V. överskott å förvaltningskostnadstillägg........................ 140

VI. lönetillägg, § 6 mom. 1 f)............................... 180

VII. befordringsavgift, § 6 mom. 1 g)........................... 1,390

Summa 16,183

2. Rörelsen i övrigt.

XI. Överskott i försäkringsfonden............................. 9,365

XII. Avsatt grundfond....................................10,114

XIII. » tillskottsfond.................................. 6,573

Kapitalvärde av

XIV. inkomst enligt § 4 mom. la)............................. 206

XV. » » » » » 1 b)............................. 1,148

XVI. » » » » » 1 c)............................. 447

XVII. » > » » » la)............................. 8,246

XVIII. • » » » » 1 b)............................. 73

XIX. » » » » » 1 c)............................. 153

36,325

Passiva :

1. Försäkringsfonden.

Kapitalvärde av

VIII. fondens förpliktelser.................................. 6,737

IX. »bristräntor»....................................... 81

X. överskott........................................ 9,365

Summa 16,183

2. Rörelsen i övrigt.

Kapitalvärde av

XX. förvaltningskostnader.................................. 1,912

XXI. »bristräntor» a) grundfonden..........................138

b) tillskottsfonden......................... 90 228

XXII. utgående och framtida pensioner åt pensionärer utan rätt till pensionsfyllnad

a) »55-åriga döttrar» och »sjuka barn»....................... 7,628

b) änkor och minderåriga barn............................ 1,010

XXIII, utgående och framtida pensioner åt pensionärer med rätt till pensionsfyllnad

enligt alt. 1 (se anm. till denna post i bil. 3)1 25,528

XXIV. överskott1)........................................ 19

_ 36,325

1 Enligt alt. 2 och 3 antaga dessa poster följande värden

Alt. 2 Alt. 3

25,545 25,537

Post XXIII
Post XXIV

202

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 219. (Bil. VI).

Bilaga 3.

Kommentarer till balansräkningarna enligt bilaga 2.

Balansräkningarna avse tidpunkten 1/1 1936 men hava på sätt nedan
angives korrigerats med hänsyn till erfarenheten under senare år.

De försälcringstekniska beräkningarna äro baserade på en räntefot av
4 % samt de riskmått, för vilka redogjorts i en till Direktionen år 1936 avgiven
berättelse, »Undersökning av Prästerskapets änke- och pupillkassas
erfarenhet av dödlighet, familjeförhållanden m. m. samt konstruktion av
nya försäkringstekniska grundtabeller». Vidare bygga vissa av beräkningarna
på antaganden rörande medeldelaktighetsbeloppen i olika åldrar samt
rörande antalet årligen nyinträdande delägare och deras fördelning på inträdesåldrar.

Medeldelaktighetsbeloppen äro härledda från en undersökning av delägarebeståndet
1/1 1936. Resultaten för var 5:e ålder framgå av följande
tabell.

Ålder	Medeldelaktighetsbelopp i 100-tal kronor Försäkringsfonden Tillskottsfonden
20........	........ 50.0	25.0
25........	........ 51.6	25.7
30........	........ 58.5	28.8
35........	........ 73.5	36.5
40........	........ 84.5	44.5
45........	........ 89.8	48.9
50........	........ 92.1	51.1
55........	........ 93.3	52.1
60........	........ 93.8	52.4
65........	........ 94.0	52.5

En undersökning av nyinträdda delägare under åren 1911—1930 gav till
resultat följande genomsnittliga fördelning på inträdesåldrar.

Inträdesålder %

22.5 ............. 15

27.6 ............. 50

32.5 ............. 25 Medelålder 29 år.

37.5 ............ 10

100

Med användande av denna fördelning och den för delägarna förutsatta
dödlighetstabellen har därefter beräknats den inträdesfrekvens, som skulle
svara mot visst antal delägare vid bestånd i jämvikt.

Antal delägare
3,100
3,300
3,500
3,700

Antal nyinträdda pr år

73.2

83.2

88.3

93.3

Antalet delägare i kassan den 1/1 1936 utgjorde 3,246.

203

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219. (Bil. VI).

I det följande har beträffande framtida delägare räknats med en inträdesfrekvens
av 90 nya delägare per år. Angående betydelsen av detta antagande
för balansräkningarna hänvisas till anmärkningarna under post

XXIII.

Beräkningarna innehålla icke andra säkerhetsmarginaler än de, som
eventuellt kunna anses inrymda i själva riskmåtten eller omnämnda antaganden.

Beträffande de olika posterna i balansräkningarna må följande framhållas.

Post II sammansättes på följande sätt.

Kapitalvärde 1/1 1936 av

1,000-tal

kronor

1. inkomster, som influtit under tiden 1/1 1936—23/R 1940 ...... 1,580

2. inkomster, som beräknas inflyta av tjänster och emeritilöner,
vilka sistnämnda dag stodo eller inom kort med säkerhet komma

att stå lediga för kassan .................................. 564

3. inkomster, som i framtiden kunna komma att inflyta till kassan 1,950

Summa 4,094

För beräkning av kapitalvärdet av under 3. nämnda inkomster har delägarebeståndet
i första hand uppdelats på tre kategorier allteftersom vederbörande
delägare blivit till sin befattning utnämnd

a) före 4/2 1911

b) fr. o. m. 4/2 1911 men före 1/5 1930

c) fr. o. m. 1/B 1930.

Delägare, tillhörande kategori a), är icke skyldig taga emeritilön. Sådan
beviljas emellertid efter ansökan och påtvingas vid lång sjukledighet. I
beräkningarna har förutsatts, att hälften av de delägare, som ej uppnått
75 års ålder, komma att bliva emeriti vid denna ålder.

Delägare, tillhörande kategorierna b) och c), äro skyldiga taga emeritilön
vid 75, respektive 70 års ålder. Enligt av kassan hos ecklesiastikdepartementet
inhämtade upplysningar medgives numera intet undantag härifrån.
I beräkningarna förutsättes därför samtliga här ifrågavarande delägare
bliva emeriti vid angivna åldrar.

I föregående undersökning, U 36, gjordes det generella antagandet, att
hälften av alla delägare, som icke uppnått 75 års ålder, komme att bliva
emeriti vid denna ålder. Efter de nu erhållna upplysningarna har kapitalvärdet
av här ifrågavarande inkomster kunnat bestämmas med betydligt
större säkerhet, vilket, såsom framgår av en jämförelse med U 36, också
medfört en betydande ökning av det totala kapitalvärdet.

Post III utgör kapitalvärdet av de rena nettopremierna, beräknade enligt
kassans av Konungen fastställda grunder, -|- kapitalvärdet av den del av
avgiften, som motsvarar 2 %-avgiften till tillskottsfonden från delägarens
75-årsålder. Beräkningarna avse endast delägare 4/i 1936.

Post IV motsvarar kapitalvärdet av de säkerhetstillägg, som enligt kassans
grunder ingå i de till försäkringsfonden inflytande avgifterna för delägare
1/1 1936.

Post V. Förutom nettopremier och säkerhetstillägg ingå i grundavgifterna
till försäkringsfonden jämväl förvaltningskostnadstillägg, avsedda att
täcka kostnaderna enligt § 6 mom. 2 a) och b). T balansräkningen upp -

204

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219. (Bil. VI).

taget belopp motsvarar det överskott, till vilket alla framtida förvaltningskostnadstillägg
beräknas giva upphov.

Post VI. Lönetillägg inflyta dels för delägare enligt gamla reglementet,
exklusive emeriti och extra ordinarie präster, dels för tjänster, som stå
vakanta. Sistnämnda inkomster angtagas för all framtid komma att uppgå
till 3 ä 4,000 kronor årligen — kapitalvärde 100,000 kronor — medan kapitalvärdet
av lönetilläggen för nuvarande delägare enligt gamla reglementet
vid vissa antaganden rörande befordran och sannolikheten för delägare att
bliva emeritus beräknats till 80,000 kronor.

Post VII. Om inskränkningen enligt § 16, mom. 3, i fråga om skyldigheten
att erlägga befordringsavgift icke funnes, skulle befordringsavgiftens
kapitalvärde vara = 20 % av kapitalvärdet av medeldelaktighetsbeloppets
(i försäkringsfonden) derivata. Med detta antagande har kapitalvärdet beräknats
till

1,000-tal

kronor

för delägare 1/1 1936 ......................................... 559

för framtida delägare ....................................... 1,113

Summa 1,672

Härifrån skall nu dragas värdet av de befordringsavgifter, som på grund
av ovannämnda inskränkande bestämmelser ej komma att inflyta. Detta
värde låter sig ej beräknas. I balansräkningen har emellertid förutsatts, att
avdraget utgör ungefär hälften av kapitalvärdet för nuvarande delägare.
Med hänsyn till att över 100,000 kronor redan influtit i befordringsavgifter
sedan 1/1 1936 torde detta antagande icke vara alltför optimistiskt.

Post VIII. Enligt § 74 i reglementet får för beredande av pensionsfyllnad
till änkor och minderåriga barn endast användas sådana överskottsmedel
i försäkringsfonden, vilka uppkommit genom andra inkomster än de
i § 6 mom. 1 b), c) och e) omförmälda avgifterna. I avgifterna ingående
säkerhetstillägg få sålunda ej disponeras för detta ändamål. Då balansräkningarna
skola uppgöras utan säkerhetsmarginaler, torde därför säkerhetstilläggen
böra användas för att höja avgiftspensionerna ur försäkringsfonden.

Undersöker man först förhållandena för delägare enligt §§ 16 och 68 i
reglementet finner man, att kapitalvärdet 1/1 1936 av säkerhetstilläggen i
då utgående avgifter, ökat med värdet av de säkerhetstillägg, som dittills
influtit för ifrågavarande delägare, är tillräckligt att medgiva en höjning
av försäkringsfondens förpliktelser mot dessa delägare med cirka 26 %.

Betraktar man å andra sidan avgifterna enligt nuvarande grunder, sedan
förvaltningskostnadstilläggen blivit utskilda, som nettopremier, och beräknar
man med tillämpning av 4 % räntefot storleken av den pension,
som svarar däremot, finner man följande tal:

Ålder då avgiften Pension i % av del bör

j ar utgå aktighetsbeloppet

30 år 10.4

40 • 9.9

50 » 9.5

60 » 9.3

70 » 9.1

Nuvarande avgifter äro sålunda tillräckliga att vid 4 %-beräkning medgiva
en höjning av pensionerna med minst 30 %.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219. (Bil. VI). 205

Jag har därför ansett det lämpligt att för här ifrågavarande delägare
räkna med en höjning av pensionsutfästelserna med 30 %.

För delägare, som frivilligt ingått i försäkringsfonden enligt § 67 i reglementet,
ligga förhållandena givetvis annorlunda till. Explicita säkerhetstillägg
ingå här endast i grundavgiften. I vad mån tilläggs- och åldersskillnadsavgifterna
kunna anses innehålla några säkerhetsmarginaler är svårt
att bedöma. Jag har emellertid ansett det rimligt och av praktiska skäl
även lämpligt att för dessa delägare räkna med samma procentiska förhöjning
av pensionerna.

Som en konsekvens härav böra då även utgående avgiftspensioner höjas
på samma sätt. Det i balansräkningen upptagna kapitalvärdet förutsätter
därför, att samtliga avgiftspensioner ur försäkringsfonden enligt §§ 16, 67
och 68 fr. o. m. 1/1 19.(1 bliva höjda med 80 %. För åren 1936—1940
förutsättas däremot pensionerna utgå enligt nu gällande bestämmelser.

Den totala kostnadsökningen härför

belöper sig till ................................... kronor 1,388,000

Härifrån avgår emellertid

1. kapitalvärdet av framtida säkerhetstillägg (post IV) » 725,000

2. kapitalvärdet av överskott å förvaltningskostnadstill läggen

(post V) ................................ » 140,000

3. värdet av uppsamlade och ej förbrukade säkerhets och

förvaltningskostnadstillägg (se U 36) ......... » 260,000

Summa kronor 1,125,000
Nettokostnaden för pensionshöjningen utgör sålunda kronor 263,000

Någon höjning av tilläggspensionerna enligt §§65 och 66 har jag icke
ansett böra ifrågakomma, ehuru kostnaden för 30 % pensionsförhöjning
endast skulle betinga en kostnad av cirka 135,000 kronor. För dessa pensioner
har nämligen icke erlagts några avgifter, innehållande säkerhetstillägg,
som kunna motivera en sådan höjning.

I det i balansräkningen upptagna kapitalvärdet ingår även kapitalvärdet
av 2 %-avgiftema till tillskottsfonden från delägarnas 75-årsålder enligt
§ 6 mom. 2 b) (jämför post XVII).

Post IX. I kassan har verkställts en beräkning av de belopp, varmed
räntorna å kassans placeringar ''/, 1940 komma att över-, respektive understiga
4 %, samt av de kursvinster, respektive förluster, till vilka obligationsportfÖijen
kan väntas giva upphov.

Kapitalvärdet härav per Vi 1936 har därefter korrigerats med värdet
samma dag av motsvarande under åren 1936—1939 uppkomna ränte- och
kursvinster, respektive ränte- och kursförluster.

Som slutresultat erhölls ett underskott, »bristräntor», å 309,000 kronor.
Detta underskott har därefter fördelats mellan de olika fondema i förhållande
till fondernas storlek den 1/1 1936.

1,000-tal kronor

»B risträntor» belöpande å

försäkringsfonden ..................................... 81

grundfonden .............................. 138

tillskottsfonden ........................... 90 _228

Summa 209

206

Kungl. Majlis proposition Nr 6219. (Bil. VI).

Upplysningsvis må här meddelas, att motsvarande beräkningar ha utförts
även för 3 % räntefot och givit följande resultat

1,000-tal kronor

Överskott, belöpande å

försäkringsfonden .................................... 636

grundfonden ........................... 1,087

tillskottsfonden ........................ 707 1,794

Summa 2,430

Post XIV. Kapitalvärdet beräknat med hjälp av tabell II i kassans
reglemente.

Post XV. Här ifrågavarande inkomster, som omkring år 1936 uppgingo
till cirka 20,000 kronor årligen, har under åren 1937—1939 stigit till i
genomsnitt cirka 57,000 kronor.

Då antalet tjänster, som komma att stå lediga över den laga tillträdesdagen,
torde komma att öka i samma mån som nådårsrätten försvinner
och tjänstårsrätten blir begränsad till V2 år, har man anledning räkna med,
att dessa inkomster i varje fall icke komma att nämnvärt sjunka. 1933 års
reglementskommitté ansåg, att inkomsterna, »lågt räknat», så småningom
skulle komma att stiga till 75,000 kronor årligen.

Å andra sidan får man naturligtvis icke förbise, att en ändring av nuvarande
utnämningsförfarande kan komma att avkorta ledighetstiden. I
balansräkningen upptaget kapitalvärde är därför beräknat under antagande
att inkomsten för all framtid kommer att uppgå till 45,000 kronor
årligen.

Post XVI. Kapitalvärdet av försäkringsfondens bidrag till förvaltningskostnaderna
i enlighet med bestämmelserna i reglementet.

Post XVII. Av praktiska skäl har här även inlagts kapitalvärdet av försäkringsfondens
bidrag till tillskottsfonden, motsvarande 2 %-avgifterna
från delägarnas 75-årsålder.

Post XVIII. Hänsyn har här endast tagits till sådana 2 %-avgifter, som
inflyta från tjänster, för vilka kassan uppbär inkomst under vakansår. Kapitalvärdet
har satts ~ 2 % av kapitalvärdet av sådan inkomst enligt § 6
mom. 1 a), som icke härflyter från emeritilöner.

Post XIX. Kapitalvärdet av 6,000 kronor årligen för all framtid. Beträffande
kapitalvärdet av 2 %-avgifterna från delägarnas 75-årsålder, se
post XVII.

Post XX. Sedan pågående rationalisering inom kassan blivit fullt genomförd,
beräknas förvaltningskostnaderna komma att uppgå till cirka
70,000 kronor årligen. För år 1939 utgjorde de verkliga kostnaderna 76,562
kronor.

I balansräkningen upptaget kapitalvärde är beräknat under förutsättning
att kostnaderna för all framtid komma att utgöra 75,000 kronor.

Post XXI. Se anmärkningarna till post IX.

Post XXII. Här upptaget kapitalvärde har beräknats på följande sätt.

Först har storleken av hel pensionslott ur grundfonden, respektive tillskottsfonden
bestämts under förutsättning att pensionerna den 1 januari
1936 för samtliga dåvarande och kommande pensionärer såväl med som
utan rätt till pensionsfyllnad hade fixerats enbart på grundval av respektive
fonders egna kapital, d. v. s. utan bidrag från försäkringsfonden.

207

Kungl. Majlis ''proposition Nr 819. (Bil. VI).

Såsom fondernas egna kapital har betraktats, beträffande grundfonden
saldot mellan posterna XII samt XIV—XVI å ena sidan och posterna XX
och XXI a å andra sidan, samt beträffande tillskottsfonden saldot mellan
posterna XIII samt XVII—XIX å ena sidan och post XXI b å andra
sidan.

Hel pensionslott skulle under dessa förutsättningar ha utgjort

beträffande grundfonden ............................. 228 kronor

» tillskottsfonden .......................... 6.9 %,

vilket sistnämnda tal för pensionärer med begränsad pensionsrätt enligt §
67 mom. 10 b) reduceras till 6 %.

Det kan synas som om dessa tal skulle stå i dålig överensstämmelse med
den i bil. 1 återgivna förutberäkningen av hel pensionslott. Härvid är
emellertid att märka, dels att talen i bil. 1, såsom framhållits i skrivelsen
till direktionen, sannolikt blivit överskattade, dels att man i den här återgivna
kalkylen får in den säkerhetsmarginal, som ligger däri, att de använda
dödlighetstabellerna för såväl delägare som pensionärer valts så, att
de, så vitt förutses kan, böra vara betryggande för all framtid. Med hänsyn
till sistnämnda omständighet och för att icke göra språnget i förhållande
till nu utgående pensioner (för år 1940: ur grundfonden 242 kronor och ur
tillskottsfonden 7.92 %) alltför stort, hava omnämnda tal i de fortsatta räk -

ningarna höjts till

beträffande grundfonden ............................ 240 kronor

» tillskottsfonden.......................... 7.6 %,

vilket sistnämnda tal dock för pensionärer med begränsad pensionsrätt reduceras
till 6 %.

Under antagande, att storleken av hel pensionslott för pensionärer utan
rätt till pensionsfyllnad fr. o. m. 1/1 1941 fixeras på ovan angivet sätt men
dessförinnan bestämmes enligt nu gällande regler, har därefter det i balansräkningen
angivna kapitalvärdet beräknats.

Beträffande s. k. 55-åriga döttrar och sjuka barn hava beräkningarna
skett med utgångspunkt från antalet pensionärer den 1/1 1936 samt från
vissa av boktryckare H. Th. Ohlsson tillhandahållna sammanställningar
över antalet den 1/12 1935 levande barn, som i framtiden eventuellt kunde
komma i åtnjutande av pension. Härvid hava de antaganden tillämpats,
som angivits i den i inledningen omnämnda undersökningen av kassans
egen erfarenhet.

För att närmare belysa, hur beståndet av ifrågavarande pensionärer
kommer att utveckla sig, återgives här nedan det beräknade antalet pensionslotter
för »55-åriga döttrar» vid olika tidpunkter

	Antal	pensionslo	t t e r
År	Utan begränsad	Med begränsad	Summ a
pensionsrätt	pensionsrätt
1936. .	.......457	—	457
46. .	.......572	26	598
56. .	.......562	71	633
66. .	.......446	154	600
76. .	.......273	231	504
86. .	.......127	246	373
96. .	....... 42	151	193
2006. .	....... 9	62	71
16. .	....... 1	12	13

208 Kungl. Maj:ts proposition Nr 219. (Bil. VI).

Vid dessa beräkningar har hänsyn icke tagits till den omständigheten,
att en viss överflyttning kommer att äga rum från kategorien »utan begränsad
pensionsrätt» till kategorien »med begränsad pensionsrätt» på
grund av nu levande delägares befordran.

Post XXIII. Pensionerna ur grund- och tillskottsfonderna åt här ifrågavarande
pensionärer skola nu avvägas så, att kapitalvärdet av pensionskostnaderna
så nära som möjligt kommer att motsvara saldot mellan
posterna XI—XIX å ena sidan och posterna XX—XXII å andra sidan.
Här har räknats med följande tre alternativ.

Hel pensionslott utgör fr. o. m. 1/1 1941:

Alt. 1 Grundfonden ................................. 444 kronor

Tillskottsfonden ............................... 10.0 %

Alt. 2 Grundfonden.................................. 425 kronor

Tillskottsfonden ............................... 10.4 %

Alt. 3 Grundfonden.................................. 405 kronor

Tillskottsfonden ............................... 10.8 %

För åren 1936—1940 förutsättas pensionerna bestämda enligt hittills
gällande regler.

Det kan i detta sammanhang vara av intresse att nämna, att mot 2 %-avgiften till tillskottsfonden svarar försäkringstekniskt för en nyinträdd
delägare en pension av 10.9 % av delaktighetsbeloppet.

Här angivna kapitalvärden äro givetvis, liksom kapitalvärdena under
posterna VII och XVII, beroende av det antagande, som göres beträffande
frekvensen av nyinträdande delägare. Emellertid påverkas balansräkningen
endast i ganska ringa grad därav, såsom framgår av följande sammanställ -

ning.

1,000-tal kronor

På framtida delägare belöpande kapitalvärde av:

Befordringsavgift ................................ 1,113

Inkomst enligt § 5 mom. la) .................... 3,784 4,897

Pensioner ur grund- och tillskottsfonderna enligt alt. 1...... 6,763

Saldo — 1,866

En ändring av antagandet rörande inträdesfrekvensen med 10 % uppåt
eller nedåt skulle sålunda medföra en minskning, respektive ökning av balansräkningens
överskott med endast cirka 187,000 kronor.

Såsom framgår av det ovan sagda ha några korrigeringar med hänsyn tUl
förändringarna i bestånden av delägare och pensionärer under åren 1936—
1939 icke företagits. Dessa förändringar hava nämligen icke varit av sådan
betydenhet, att de ansetts motivera en omräkning av resultaten.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219. (Bil. VI).

209

Sammanfattning.

Under de ovan gjorda förutsättningarna kunna pensionerna fr. o. m. 1/1
1941 fixeras så, att

1. samtliga avgiftspensioner ur försäkringsfonden enligt §§ 16, 67 och 68
komma att höjas med 30 %

2. hel pensionslott ur grundfond, respektive tillskottsfond kommer att
utgöra

a) för pensionärer utan rätt till pensionsfyllnad:

Grundfonden........................................ 240 kronor

Tillskottsfonden ..................................... 7.6 %

b) för pensionärer med rätt till pensionsfyllnad:

Alt. 1 Grundfonden ................................. 444 kronor

Tillskottsfonden ............................... 10.0 %

Alt. 2 Grundfonden.................................. 425 kronor

Tillskottsfonden ............................... 10.4 %

Alt. 3 Grundfonden.................................. 405 kronor

Tillskottsfonden ............................... 10.8 %

Bihang till riksdagens jtrotolcoll lolli. 1 sami. Nr 219.

210

Kungl. Majlis''proposition Nr $19. (Bil. VII).

Bil. VII.

(åberopad sid. 101)

P. M.

angående den ekonomiska innebörden av en mellan 1939 års sakkunniga för
utredning angående prästerskapets familjepensionering och förhandlingsdelegerade
för prästerskapets änke- och pupillkassa den 9 december
1940 träffad preliminär överenskommelse om statens övertagande
av kassans verksamhet m. m.

Av förste aktuarien Bertil Kjellén.

I. Val av beräkningsgrunder.

1. Grunder för undersökning av prästerskapets
änke- oell pupillkassas ekonomiska
ställning m. m.

Vid de försäkringstekniska utredningar rörande prästänkekassans ställning,
som verkställts i syfte att läggas till grund för överenskommelsen
örn statens övertagande av kassans verksamhet hava — i likhet med vad
som skett vid motsvarande beräkningar i samband med statens övertagande
under de senaste åren av familjepensionskassorna för befattningshavare
vid den civila och militära statsförvaltningen — tillämpats en
räntefot av Jf %. Vad beträffar kapitaltillgångarnas värdering avser detta
ränteantagande i princip räntan vid nyplaceringar. I fråga om redan gjorda
placeringar har vid kapitalisering av ränteinkomsten för den tid de olika
lånen äro bundna räknats med en avkastning efter den räntefot, som faktiskt
är kontraherad för denna tid.

Vad övriga försäkringstekniska antaganden angår hava utredningarna
väsentligen byggt på en av kassans konsulent fil. doktor Fredrik Esscher
år 1936 slutförd undersökning rörande kassans erfarenhet beträffande delägarnas
dödlighet, familjeförhållanden m. m.

Esscher har i sin redogörelse för resultaten av denna undersökning inledningsvis
betonat, att han vid företagen analytisk utjämning av de härledda
riskmåtten eftersträvat att få varje utjämning att i stort sett ligga
på »den säkra sidan» i förhållande till den senaste erfarenheten, dock i
allmänhet utan att inrymma någon större säkerhetsmarginal. Han har
nämligen ansett det lämpligare, att erforderlig säkerhetsbelastning inlägges
i samband med de slutliga beräkningar, vid vilka de härledda riskmåtten
skulle begagnas, i stället för att implicite inräknas i de olika riskmåtten.

Här nedan följer en redogörelse för huvudresultaten av Esschers undersökningar.

Undersökningen av dödligheten bland delägarna har lett till en dödlighetstabell,
som utjämnats enligt Makeham’s formel och representeras genom
följande formel för dödlighetsintensiteterna vid olika åldrar x:

(1) ^X = 0.0025 + O.00006 • CXJ log C = 0.042.

211

Kungl. Maj:ts proposition Nr Ulf). (Bil. VII).

Det enligt denna formel beräknade antalet dödsfall för åren 1920—1930
utgjorde 859, medan det i verkligheten observerade antalet dödsfall utgjorde
810.

I bifogade tabell H 1 göres en jämförelse mellan dödlighetsintensiteterna
enligt formel (1) och motsvarande dödlighetsintensiteter, härledda ur undersökningar
rörande ordinarie manliga tjänstemän i högre lönegrader inom den
civila statsförvaltningen åren 1921—1932 (se bilaga K vid proposition nr
248 till 1937 års riksdag) samt ur statistiska centralbyråns dödlighetstabell
för män i hela riket åren 1921—1930.

I fråga om änkornas dödlighet har Esscher utgått från tabellen R 32 (statens
offentliga utredningar 1932:4), vilken emellertid utjämnats medelst
en ny Makeham-kurva med samma c-värde (log c — 0.042) som i formel (1)
här ovan och som definieras genom följande formel:

(2) = 0.0015 + 0.000037 • Cx; log C = 0.042.

En jämförelse mellan de med tillämpning av 4 % räntefot beräknade
livräntevärdena äx enligt denna dödlighetstabell och enligt tabellen R 32
lämnas i bifogade tabell H 2.

Minderåriga barns dödlighet har antagits vara = 0. Vid härledningen
av barnpensions kapitalvärde har moderns ålder antagits överstiga barnets
med 30 år.

Antalet gifta delägare, gx, i procent av hela antalet delägare vid åldern x
har befunnits kunna representeras genom formlerna

(3 a) gK — 93 — O.035 (x—50)2 — 0.00015 (x—50)4 för 23 < x < 50
gx = 93 — O.035 (x—50)2 för 50 < x < 102

För x < 23 eller x > 102 sättes gx = 0.

Till jämförelse må meddelas, att det enligt formeln beräknade antalet
gifta delägare den 30 april 1934 utgjorde 2,408, under det att verkliga antalet
var 2,350.

Ovanstående utjämning grundar sig på förhållandena inom hela delägarbeståndet
den 30 april 1934. För delägare, som äro helt underkastade 1926
års reglemente för kassan, gäller emellertid den bestämmelsen, att äktenskap,
som ingås efter det delägaren fyllt 65 år, icke grundlägger rätt till pension
för änka. För dessa delägare hava beträffande giftermålsfrekvensen för
åldrar över 65 år konstruerats följande formel, som härletts ur siffror, vilka
med användande av dödlighetstabellen för änkor, formel (2), beräknats på
grundval av giftermålsfrekvensen för de 65-åriga deliigarna och åldersfördelningen
bland dessas hustrur:

(3 b) <7xb) = g6:, • [1 ■—O.01 (x — 65) — O.0012 (x — 65)2 + 0.00002 (x —65)3],
där gti6 utgör det för x = 65 enligt formel (3 a) beräknade värdet.

Esscher framhåller i sin utredning, att relativa frekvensen av änklingar
med minderåriga barn är så ringa (hela antalet uppgick den 30 april 1934
till endast 25), att kvantiteten gx även kan sägas angiva relativa frekvensen
av x-åriga delägare, som vid dödsfall skulle efterlämna pensionsberättigade
efterlevande.

I bilagda tabell H 3 jämföras några enligt formlerna (3 a) och (3 b) beräknade
giftermålsfrekvenser med motsvarande siffror för civila statstjänstemän
inom högre lönegrader.

212

Kungl. Majlis -proposition Nr 819. (Bil. VII).

Genomsnittliga åldersskillnaden, A x, mellan gift delägare och hans hustru
har visat sig kulina åskådliggöras genom formeln

(4 a) zfx = 0.3 (x — 25) — O.0076 (x — 25)2 + 0.oooi (x — 25)3.

För bedömandet av den verkställda utjämningen må meddelas, att kapitalvärdet
av livräntor å 1 krona åt hustrurna till de den 30 april 1934 förefintliga
gifta delägarna beräknats till 38,498 kronor, örn man utgår från de
enligt formeln (4 a) beräknade åldersskillnaderna, samt till 38,505 kronor,
om de verkliga åldersskillnaderna begagnas.

Kvantiteten Ax är, liksom gx, härledd ur förhållandena inom hela delägarbeståndet
den 30 april 1934. Om man, på samma sätt som vid härledningen
av gx, bortser från äktenskap, som ingåtts efter det mannen fyllt 65 år,
hava de för åldrar över 65 år beräknade åldersskillnaderna — som alltså
avse delägare med den genom 1926 års reglemente för kassan införda maximeringen
av äktenskapsåldern — befunnits kunna representeras genom
formeln

(4 b) dxb) = zf65 • [1 + O.01 (x—65) + 0.ooo5 (x — 65)2 + 0.000015 (x — 65)s],
där d65 är åldersskillnaden för en 65-åring enligt formel (4 a).

I tabell H 4 sammanställas några enligt formlerna (4 a) och (4 b) beräknade
värden med motsvarande värden för civila statstjänstemän i högre
lönegrader.

Den relativa barnpensionskostmxden, ftx, varmed förstås barnpensionskostnadens
kapitalvärde vid delägarens död i förhållande till änkepensionens
kapitalvärde vid samma tidpunkt har ansetts kunna definieras medelst följande
formel (endast barn under 21 års ålder avses här):

(5)

0.75 —
fix — /= e

\/ 2 n

äx

där f.ix = 11.2 • log (x+13) — 19.5.

Den med utgångspunkt från formeln (5) beräknade summan av barnpensionernas
kapitalvärden för delägarna den 30 april 1934 utgjorde 7,762,
under det att motsvarande summa för de då i verkligheten förefintliga barnen
beräknats till 7,363.

Någon jämförelse mellan ovanstående /?x-värden och motsvarande siffror
för statstjänstemän lämnas icke, då jämförbara sådana ej stått till buds.
För statstjänstemän beräknade värden äro nämligen grundade på andra
barnpensionsförmåner än de enligt prästänkekassans reglemente gällande.

Relativa frekvensen, ux, av gifta delägare, som i händelse av dödsfall
skulle efterlämna tjänstårsberättigade efterlevande, har för åldrar under 55
år beräknats enligt formeln

(6) Kx = 1 — O.0008 (55 — x)2,

och för högre åldrar har antagits, att varje delägare efterlämnar tjänstårsberättigade
efterlevande.

Det med tillhjälp av formeln (6) beräknade antalet gifta delägare i åldrar
intill 54 år, vilkas efterlevande icke skulle hava rätt till tjänstår, har befunnits
utgöra 304, medan motsvarande verkliga antal utgjorde 247.

213

Kungl. Maj:ts proposition Nr % 19. (Bil. VII).

Genomsnittliga antalet barnpensionslotter, vx, per gift delägare har visat
sig kunna representeras genom formeln

\/2jz

där /<x = 0.o9 x — 4.15.

(7)

De enligt denna formel beräknade och de direkt observerade summorna
av antalet barnpensionslotter utgjorde respektive 786 och 781. I sistnämnda
antal hava inräknats jämväl de pensionslotter, som belöpa å änklingar
med minderåriga barn. Då såsom tidigare påpekats, relativa frekvensen
av änklingar med minderåriga barn är försvinnande liten, kan således
Vx anses angiva antalet barnpensionslotter — och kvantiteten 1 -f- vx
sägas angiva antalet pensionslotter överhuvud — som i genomsnitt uppstå
efter delägare, vilken vid dödsfall i åldern x efterlämnar pensionsberättigade
efterlevande.

Den relativa frekvensen av ogifta prästdöttrar, ox, som angives i Esschers
utredning och som utgör kvoten mellan antalet ogifta prästdöttrar i åldern
x och hela antalet prästdöttrar i samma ålder, är grundad på en av Esscher
tidigare gjord undersökning, baserad på vissa av boktryckaren H. Th. Ohlsson,
Lund, tillhandahållna sammanställningar. De vid undersökningen framkomna
frekvenstalen, vilka avsågo tidpunkten den 1 november 1930, hava
grafiskt utjämnats, och beträffande resultatet av denna utjämning må nämnas,
att det med användande av de utjämnade frekvenstalen beräknade
sammanlagda antalet ogifta prästdöttrar i åldrar under 55 år utgjorde 2,212,
under det att det observerade antalet var 2,227.

Till belysande av de ganska säregna förhållanden, som här äro rådande,
har Esscher lämnat en jämförelse mellan de beräknade genomsnittsvärdena
av procenttalet ogifta inom olika åldersgrupper dels bland prästdöttrar och
dels bland samtliga kvinnor i riket vid utgången av år 1930, vilken jämförelse
återfinnes i tabell H 5.

För »sjuka barn», varmed avses sådana barn som enligt kassans reglemente
äro berättigade till pension efter uppnådda 21 års ålder, har ur förutnämnda
material rörande ogifta prästdöttrar härletts relativa frekvenstal,
■s\, som angiva antalet sjuka barn i förhållande till antalet ogifta döttrar i
samma ålder x. De grafiskt utjämnade frekvenstalen giva ett beräknat sammanlagt
antal sjuka barn i åldrar över 21 år av 218, medan motsvarande
observerade antal var 209 (76 män och 133 kvinnor). Esscher meddelar i sin
utredning, att av en senare utförd kontrollundersökning, avseende tidpunkten
den 1 januari 1936, synes framgå, att de utjämnade sx-värdena ligga
ganska betydligt på den säkra sidan.

Förutom de i det föregående nämnda tabellerna finnas vid denna promemoria
fogade följande tabeller, upptagande i Eschers utredning meddelade
siffervärden å en del av de i det föregående nämnda riskmåtten samt vissa
av honom därur beräknade kvantiteter.

Tabell 117 upptager sålunda värdena på /tx samt därur härledda kvarlevandetal,
lx, vilka beräknats för delägarna med hjälp av formel (1) och
för pensionärerna med hjälp av formel (2). I samma tabell återfinnas även
de i det föregående nämnda grafiskt utjämnade frekvenstalen ox och sx för
ogifta prästdöttrar respektive »sjuka barn».

214 Kungl. Maj:ts proposition Nr % 19. (Bil. VII).

Tabell H 8 innehåller de ur dödlighetstabellen för delägare härledda försäkringstelcniska
kvantiteterna Dx, iVx och ax samt vidare familjepensionsvärdet
Fx\ som utgör det beräknade kapitalvärdet av a;-årig delägares
rätt att vid sitt frånfälle för sina efterlevande erhålla familjepension motsvarande
en pension för änka ensam av 1 krona. Vid beräkningen av FTovard
en a hava begagnats de genom formlerna (1), (2), (8 a), (4 a), (5) och
(6) definierade riskmåtten, och vid beräkningen har vidare beaktats, att
pensionen för änka utan rätt till tjänstår börjar utgå omedelbart efter delägarens
död och för änka med rätt till tjänstår först ett halvt år senare
samt att pensionen utgår kvartalsvis i efterskott till och med utgången av
det pensionshalvår, varunder änkan avlider. Hänsyn till änkors omgiften
har ej tagits, och kostnaden för pension till barn över 21 års ålder är ej här
inräknad. Denna senare kostnad har beräknats separat.

Särskilda familjepensionsvärden, betecknade F''x\ hava beräknats och
tillämpats för sådana delägare, för vilka äktenskap efter 65 års ålder ej
grundlägger pensionsrätt för änka. Dessa familjepensionsvärden äro beräknade
på samma sätt som nyssnämnda värden Fxa), med undantag av att
riskmåtten enligt formlerna (3 a) och (4 a) ersatts med motsvarande riskmått
enligt formlerna (3 b) och (4 b).

För värdering av den frivilliga pensionsrätt, som förvärvats enligt bestämmelserna
i kassareglementets § 67, hava konstruerats särskilda familjepensionsvärden,
F''x, byggda på en undersökning av familjeförhållandena
bland delägare med sådan frivillig delaktighet.

I tabell H 6 hava för jämförelse sammanställts några siffervärden på F£\
F''x'' och F''x.

2. Grunder för beräkning av de framtida kostnaderna
för ordnande av prästerskapets faniiljepensionering
i enlighet med de sakkunnigas förslag.

De beräkningar, som verkställts till belysande av de framtida kostnaderna
för ordnande av prästerskapets familjepensionering i enlighet med de
sakkunnigas förslag, avse att åskådliggöra dels de övergångskostnader, som
beräknas uppstå för nuvarande delägare i prästänkekassan, och dels de för
framtiden så att säga normala kostnaderna för denna pensionering.

a. Grunder för beräkning av övergångskostnaderna.

Beräkningen av de övergångskostnader, som uppstå i samband med statens
övertagande av prästänkekassans verksamhet, har — i likhet med vad
som skett vid statens övertagande under de senaste åren av familjepensionskassorna
för befattningshavare inom statsförvaltningen — i huvudsak baserats
på kassans egen erfarenhet, således på de riskmått, för vilka i det
föregående redogjorts.

Vid värderingen av pensionsförmåner och förpliktelser enligt Jf mom. i
överenskommelsen har hänsyn tagits till att pensioner ej erhållas men avgifter
utgå under tjänst- och nådår.

215

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219. (Bil. VII).

Vid uppskattningen av värdet utav blivande pensioner till »sjuka barn»
och ogifta 55-åriga döttrar har antagits, att varje delägare har en dotter
samt att åldersskillnaden mellan fader och dotter i genomsnitt är 35 år.

Värdet av förefintlig förmån av tjänst- och nådår har beräknats med utgångspunkt
från vissa inom prästänkekassan verkställda undersökningar
rörande den behållna inkomsten under tjänst- och nådåren.

Då det gällt att värdera pensionsförmåner och förpliktelser enligt det
föreslagna nya familjepensionsreglementet, hava vissa modifikationer av beräkningsgrunderna
varit erforderliga.

Sålunda har vid beräkningen av blivande barnpensioners kapitalvärden
tagits hänsyn till att nämnda pensioner komma att i förhållande till änkepensionerna
bliva högre enligt det föreslagna nya reglementet än enligt kassans
reglemente. Den härigenom uppstående merkostnaden enligt det nya
reglementet har, med utgångspunkt från att barnpensionernas belopp befunnits
komma att i genomsnitt ökas med ungefär 50 %, uppskattats med
ledning av de för manliga ordinarie civila tjänstemän i högre lönegrader
efter 4 % räntefot beräknade kapitalvärden av barnpensionskostnaderna,
F* 21, vilka finnas angivna i bilaga N 1 vid den till 1937 års riksdag avgivna
propositionen nr 248 angående överenskommelser med arméns och
marinens familjepensionskassor samt tullstatens enskilda pensionsinrättning
om övertagande av dessa pensionsanstalters rörelse.

Beträffande hänsynstagande till befattningshavares avgång i förtid (på
grund av .sjukdom eller invaliditet) har, med begagnande av ett enligt dödlighetstabellen
för präster beräknat temporärt livräntevärde, tillämpats den
teknik, som angives i bilaga B avdelning 4 i propositionen nr 245/1936 angående
överenskommelser med civilstatens och telegrafverkets änke- och
pupillkassor örn övertagande av kassornas rörelse.

Kostnaden för pensionering av adoptivbarn har uppskattats med tillhjälp
av de pensionsvärden för statstjänstemäns adoptivbarn, som finnas angivna
i tabell 22 å sid. 141 i 1930 års pensionssakkunnigas betänkande rörande
familjepensionering för tjänstemän vid den civila statsförvaltningen och för
arbetare i statens tjänst (statens offentliga utredningar 1934:29).

För beräkning av kapitalvärdet av pensionerna enligt det nya reglementet
hava konstruerats särskilda familjepension svärden, Fx\ vid vilkas härledning
beaktats de förändringar, sorn i jämförelse med gällande bestämmelser
skulle komma att inträda med avseende å de tidpunkter, då pensionsavgifter
(pensionsavdrag) och pensioner skola börja utgå respektive upphöra.
Några siffervärden för F® finnas intagna i tabell H 9.

Kostnaden för frånskild hustrus pensionsrätt har här — liksom vid motsvarande
beräkningar rörande efterlevande till befattningshavare inom den
civila och militära statsförvaltningen — lämnats obeaktad.

Några förvaltningskostnader hava icke medräknats, även detta efter
mönster av vad som tidigare skett i fråga örn familjepensionskassor inom
statsförvaltningen. b.

b. Grunder för beräkning av de föreslagna
familjepension sandr agens täckning sprocent.

Enligt de sakkunnigas förslag till nytt familjepensionsreglemente för prästerskapet
skola befattningshavarna bidraga till täckande av kostnaderna
för familjepensioneringen genom att å sina löner vidkännas pensionsavdrag

216

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219. (Bil. VII).

efter samma skala, som gäller för befattningshavare med pensionsrätt enligt
allmänna familjepensionsreglementet samt familjepensionsreglementena för
folkskollärare m. fl. och för lärare vid högre kommunala skolor. Vid de
försäkringstekniska beräkningar, som lago till grund för bestämmande av
denna ursprungligen för allmänna familjepensionsreglementet konstruerade
avdragsskala, tillämpades s. k. självkostnadsgrunder, d. v. s. grunder, vilka
som helhet betraktade saknade säkerhetsmarginaler. Beräkningarna voro
baserade på antagandet av en räntefot av 4 % samt på riskmått, som härletts
ur statistik angående dödlighetsförhållanden och familjesammansättning
för civila tjänstemän. Dessa riskmått blevo således begagnade jämväl
vid beräkningarna avseende militära befattningshavare. Beträffande närmare
detaljer rörande de tillämpade beräkningsgrunderna hänvisas till promemorior,
fogade vid proposition nr 201 till 1936 års riksdag (bil. D) och
vid bankoutskottets utlåtande över denna proposition (utlåtande nr 75,
bil. 2).

Dessa beräkningsgrunder hava tillämpats jämväl vid de beräkningar, som
nu av mig utförts till utrönande av i vad mån familjepensionsavdragen enligt
nyssnämnda skala täcka kostnaderna för prästernas familjepensionering.
Vad särskilt angår familjepensionsvärdena, Fx, må nämnas, att de för
ordinarie och icke ordinarie civilstatstjänstemän inom högre lönegrader beräknade
värdena här begagnats.

Beräkningarna hava vidare grundats på vissa inom prästänkekassan verkställda
undersökningar rörande medelinträdesåldern i kassan — vilken befunnits
utgöra 29.0 år — dock även med beaktande av att enligt det nya
familjepensionsreglementet pensionsrätt i regel kommer att inträda först
efter två års tjänstgöring såsom extra ordinarie präst. De nya familjepensionsförpliktelserna
hava härletts med ledning av vissa av mig utförda beräkningar
rörande medeltalen av de blivande familjepensionsunderlagen vid
olika åldrar, vilka beräkningar baserats på undersökningar rörande delägarbeståndet
och löneförmånerna den 1 januari 1936.

II. Beräkningsresultat.

1. Beräkningar angående skalan för familjepensionsavdrag.

De verkställda beräkningarna hava ej haft till mål konstruerandet av en
särskild pensionsavdragsskala för prästerskapet utan hava allenast syftat
till att giva en uppfattning om i vad mån den av de sakkunniga föreslagna
tillämpningen av allmänna familj epensionsreglementets avdragsskala medför
täckning av pensionskostnaderna för blivande präster.

Inledningsvis må här erinras om att beräkningen av denna ursprungligen
för befattningshavare vid den civila och militära statsförvaltningen konstruerade
avdragsskala lades så, att pensionsavdragen skulle för dessa befattningshavargrupper
täcka kostnaderna för de blivande familjepensionernas
fasta del, minskat med ett belopp, som skulle bekostas av statsmedel
och som för hel änkepension utgjorde 120 kronor. Även vid de beräkningar,
som nu av mig verkställts rörande prästerna, har förutsatts, att ett sådant
bidrag av allmänna medel skall utgå till pensioneringen.

Räkningarna, som utförts med tillämpning av de ovan under I: 2: b angivna
grunderna, hava givit till resultat, att de föreslagna familjepensions -

217

Kungl. Majlis proposition Nr 219. (Bil. VII).

avdragen för prästerna kunna beräknas täcka ungefär 85 % av pensionskostnaderna,
då man bortser från den del av pensionerna, som enligt vad
nyss sagts, skulle bekostas av allmänna medel.

Anledningen till att täckningsprocenten blir så låg som 85 % torde huvudsakligen
vara att söka i det förhållandet, att vid konstruktionen av allmänna
familjepensionsreglementets avdragsskala i beräkningarna medtagits
jämväl kvinnliga befattningshavare. Till belysande härav må meddelas följande
ur bil. D till proposition nr 201/1936 hämtade sammanställning
av motsvarande täckningsprocenter för olika befattningshavargrupper inom
den civila och militära statsförvaltningen (procenttalen äro beräknade för
den i propositionen föreslagna avdragsskalan, vilken vid riksdagsbehandlingen
— på grund av vissa ändringar i pensionsvillkoren — blev föremål
för en mindre justering, men storleksordningen av talen torde ej därigenom
hava ändrats):

för civila manliga tjänstemän............................... 91.27%

» » kvinnliga » ............................... 405.13 %

» » manliga och kvinnliga tjänstemän sammantagna .... 104.76 %

» militära befattningshavare .............................. 74.44 %

samt för civila och militära befattningshavare sammantagna .... 99.53 %

Att täckningsprocenten för prästerna visat sig bliva lägre än för civila
manliga tjänstemän synes hava sin förklaring huvudsakligen däri, att dessa
tjänstemäns genomsnittsålder vid inträdet i pensioneringen ligger väsentligt
lägre än prästernas, vilket torde medföra relativt större inflytande pensionsavdragssumma
för civilstatstjänstemännen än för prästerna, detta trots
dessa senares jämförelsevis höga pensionsålder.

2. Beräkningar angående statens övertagande
av prästerskapets änke- och pupillkassas
verksamhet.

Beträffande de beräkningar, som i enlighet med av de sakkunniga lämnade
direktiv verkställts av änkekassans konsulent, fil. doktorn Fredrik
Esscher för erhållande av utgångspunkter för en fixering av pensionsförmånerna
för dem, som skulle kvarbliva vid pensionsrätt i huvudsak enligt kassans
reglemente, må — utöver vad i 5 kap. i de sakkunnigas betänkande
härom anförts — meddelas följande.

Beräkningarna hava utförts med tillämpning av de här ovan under avdelning
I: 1 angivna försäkringstekniska grunderna och torde därför — särskilt
i betraktande av den för beräkningarna valda relativt höga räntefoten
av 4 % — få anses verkställda utan inläggande av säkerhetsmarginaler.

Uppläggningen av beräkningarna företer i förhållande till motsvarande
beräkningar, som utförts i samband med statens övertagande av familjepensionskassorna
för befattningshavare inom den civila och militära statsförvaltningen,
en olikhet, som här må närmare beröras.

Vid beräkningarna rörande sistnämnda kassor följdes den principen, att
de till kassorna utgående statsbidragen samt även förvaltningskostnaderna
.skulle lämnas utanför räkningarna.

Vid den av doktor Esscher verkställda utredningen hava däremot medräknats
kapitalvärdena av å ena sidan de väntade inkomsterna av bidrag
utav allmänna medel i form av kassan tillerkänd behållen inkomst, i vissa

218

Kungl. Majlis proposition Nr 219. (Bil. VII).

fall, av ledig prästerlig tjänst och å andra sidan de beräknade framtida förvaltningskostnaderna.

Av de till doktor Esschers utredning fogade kommentarerna framgår, att
av det i balansräkningen per den 1 januari 1936 till 4,094,000 kronor upptagna
kapitalvärdet av blivande inkomster från det s. k. nya vakansåret
[se § 6 morn. 1 a) i kassareglementet] 1,580,000 kronor redan före den 23 maj
1940 influtit till kassan och att ytterligare 564,000 kronor vore att under
den närmaste tiden förvänta från tjänster och emeritilöner, som sistnämnda
dag stodo eller inom kort med säkerhet komme att stå lediga för kassans
räkning. På framtiden belöpande, ännu icke fastställda sådana vakansårsinkomster
utgjorde alltså 4,094,000 — 1,580,000 — 564,000 = 1,950,000
kronor.

I Esschers balansräkning upptagas vidare kapitalvärden av blivande inkomster
av det s. k. gamla vakansåret [se § 4 mom. 1 a) i kassareglementet]
med 206,000 kronor samt av s. k. kadukmedel [enligt § 4 moni. 1 b) i reglementet]
med 1,148,000 kronor.

Kapitalvärdet av framtida förvaltningskostnader ingår i balansräkningen
med ett belopp av 1,912,000 kronor.

Minskas de nyss angivna kapitalvärdena av blivande inkomster,

1,950,000 206,000 -f- 1,148,000 = 3,304,000 kronor, med de framtida för valtningskostnadernas

kapitalvärde, 1,912,000 kronor, uppstår ett saldo
kassan till godo å 1,392,000 kronor.

_ Detta belopp motväges emellertid ganska nära av den särskilda minskning,
med 5 enheter, som enligt 4 mom. i den preliminära överenskommelsen
örn statens övertagande av kassan skulle vidtagas i fråga om det procenttal,
efter vilket dyrtidstillägg å pensionerna beräknas och för vilken närmare
redogöres i den uti 5 kap. av betänkandet lämnade kommentaren till överenskommelsen.
Kapitalvärdet av de pensioner, å vilka dyrtidstillägg skulle
utgå — huvudsakligen pensioner till änkor och minderåriga barn — är i
balansräkningen upptaget till ungefär 26.5 miljoner kronor, och 5 % å
detta belopp utgör 1,325,000 kronor.

I tabell H 10 lämnas uppgift å kassans tillgångar i obligationer samt kommun-
och inteckningslån jämte en specifikation av läget av sistnämnda lån
i förhållande till taxeringsvärden.

Jag övergår härefter till att redogöra för resultaten av vissa av mig utförda
beräkningar till belysande av den ekonomiska innebörden av den träffade
preliminära överenskommelsen.

Först och främst hava vissa beräkningar verkställts till utrönande av de
övergångskostnader, som äro förknippade med förslagets genomförande.
Beräkningarna äro baserade på från änkekassan erhållna primäruppgifter
rörande delägarbeståndet omkring den 1 oktober 1940 och äro utförda med
tillämpning av de här ovan under avdelning I: 2:a angivna beräkningsgrunderna.
Hänsyn till blivande befordringar har ej tagits.

Jag har här till en början utgått ifrån, att redan beviljade pensioner
ävensom sedermera tillkommande pensioner efter delägare, som antagas
ej övergå på det föreslagna nya familjepensionsreglementets bestämmelser,
kunna utan anlitande av andra medel än kassans tillgångar och delägarnas
avgifter höjas till de enligt överenskommelsen bestämda beloppen. Erforderlig
premiereserv för denna del av pensioneringen förutsättes alltså vara
tillfinnandes.

I fråga om de delägare, som antagas bliva underkastade det nya regie -

219

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219. (Bil. VII).

mentet,1 har för uppskattning av övergångskostnaderna, hänförande sig till
tidpunkten den 1 januari 1941, först beräknats den ''premiereserv I, som behöver
finnas för att tillsammans med kapitalvärdet av blivande avgifter
motsvara kapitalvärdet av framtida pensioner, örn såväl avgifter som pensioner
bestämmas i enlighet med 4 mom. i överenskommelsen; kostnader för
pensionstillägg och dyrtidstillägg av statsmedel äro ej medräknade. Den
sålunda beräknade premiereserven förutsättes finnas.

Härefter har beräknats den premiereserv II, som skulle bliva erforderlig,
då delägarna enligt 2 mom. i överenskommelsen övergå på det nya reglementets
bestämmelser om pensionsavdrag och pensionsrätt. Här hava dock
ej medräknats kostnaderna för vare sig den del av den fasta pensionen —
motsvarande 120 kronor för änka med oavkortad pension — eller den rörliga
delen av pensionen, vilka båda delar avsetts skola bekostas av allmänna
medel.

I båda premiereservberäkningarna hava förvaltningskostnaderna lämnats
obeaktade.

Skillnaden mellan premiereserv II och premiereserv I anger kapitalvärdet
av den övergångskostnad, som beräknas uppkomma genom den vid övergång
på det nya familjepensionsreglementet inträdande förändringen av
pensionsvillkoren, om man bortser från de nyssnämnda förmåner, som avsetts
skola bekostas av allmänna medel.

Beräkningarna hava givit följande resultat:

Beräkning av premiereserv I.

(Pensionsrätt enligt 4 mom. i överenskommelsen.)

Kapitalvärdet av blivande pensioner till änkor

och minderåriga bärn.................... 16,944,000

Kapitalvärdet av blivande pensioner till »sjuka

barn» och 55-åriga döttrar .............. 526,000 17,470,000

Kapitalvärdet av framtida avgifter................. 8,570,000

Premiereserv I (= A—B) 8,900,000

Beräkning av premiereserv II.

(Pensionsrätt efter det föreslagna nya familj epensionsreglementet i enlighet med 2 mom.

i överenskommelsen.)

A. kronor

Kapitalvärdet av blivande pensioner till änkor och minderåriga

barn................................................ 22,440,000

Kapitalvärdet av framtida pensionsavdrag ................ 9,280,000

Premiereserv II (= A—B) 13,160,000

Såsom resultat av beräkningarna framkommer alltså att — bortsett från
befordringar och från ändringar i dyrtidstillägg eller utbytande av pensionstillägg
och dyrtidstillägg mot rörlig pensionsdel ävensom från de fasta
120-kronorstilläggen å pensionerna — förändringarna i pensionsvillkoren

1 Vid beräkningarna har antagits, att befattningshavare, som äro över 75 år, komma att
kvarstå vid pensionsrätt enligt 4 mom. i överenskommelsen. Antalet sådana befattningshavare
utgör allenast några tiotal.

220

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219. (Bil. VII).

vid befattningshavarnas övergång på det nya familjepensionsreglementets
bestämmelser beräknas medföra en övergångskostnad med ett kapitalvärde
den 1 januari 1941 av 13,160,000 — 8,900,000 = 4,260,000 kronor.

Det må emellertid framhållas, att siffrorna skulle hava tett sig något
annorlunda, om i de beräkningar, som legat till grund för fixeringen av äldre
pensioner enligt 4 mom. i överenskommelsen, ej medtagits framtida inkomster
av lediga tjänster samt förvaltningskostnader. Om — för att få beräkningarna
upplagda mera i överensstämmelse med de principer, som tillämpats
i fråga örn familjepensionskassor för befattningshavare inom den civila
och militära statsförvaltningen — dessa poster utelämnats, hade, såsom av
vad tidigare anförts framgår, pensionerna enligt 4 morn. i överenskommelsen
bort minskas med ungefär 5 %, varvid dock kompensationen för
minskningen, med 5 enheter, av procenttalet för dyrtidstillägg å pensionerna
skulle bortfallit. Hade man valt att i överenskommelsen fixera förmånerna
på detta sätt, skulle premiereserv I hava minskats med ett belopp av omkring
850,000 kronor, och den här förut beräknade övergångskostnaden,

4,260,000 kronor, hade då ökats med detta belopp, således till 5,110,000
kronor. :r i

Kapitalvärdet den 1 januari 1941 av de fasta 120-kronorstilläggen har för
här ifrågavarande befattningshavare beräknats till 1,475,000 kronor.

Därest kapitalvärdena 5,110,000 kronor och 1,475,000 kronor tänkas
amorterade på ett antal år under tillämpning av lika stora annuiteter, bliva
dessas årsbelopp för nedan angivna alternativa amorteringstider följande:

Annuiteten utgår under	Annuitet motsvarande
övergångskost- naden 5,110,000 kronor kronor	120-kronorstill- läggen (kapitalvärde 1,475,000 kronor) kronor
20 år.........	369,000	106,000
25 ».........	321,000	93,000
30 >.........	290,000	84,000
35 >.........	269,000	78,000
40 ».........	253,000	73,000

Vid bedömandet av kostnadsökningen för den föreslagna reformeringen
av prästerskapets familjepensionering måste emellertid även tagas hänsyn
till det med övergången på det nya familjepensionsreglementet förbundna
villkoret örn avstående av hittillsvarande rätt till tjänst- och nådår. Kapitalvärdet
av tjänstårsrätten har per den 1 januari 1941 uppskattats till
cirka 2,560,000 kronor, och värdet av den för vissa präster kvarstående
rätten till nådår har per samma dag beräknats till ungefär 1,520,000 kronor.
Uppmärksammas bör dock, att den besparing av lönemedel, som för
det allmänna uppstår genom slopandet av rätten till tjänst- och nådår,
främst kommer pastoraten till godo men att även kyrkofonden får del därav,
nämligen i form av minskning i utgifterna för vikarier samt, indirekt, genom
reducering av de erforderliga bidragen ur kyrkofonden till s. k. tillskottspastorat.

221

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219. (Bil. VII).

Vad beträffar de rörliga tilläggen å pensionerna komma dessa att till en
början bliva mindre än summan av nu utgående dyrtidstillägg. Då efter
hand pensionerna börja utgå med det föreslagna nya familj epensionsreglementets
högre belopp, torde summan av de rörliga pensionsdelarna komma
att tämligen nära överensstämma med summan av dyrtidstilläggen enligt
nu gällande grunder.

Vid beräkningarna har förutsatts, att samtliga i tjänst varande befattningshavare
under 75 års ålder komma att övergå på det nya pensionsreglementets
bestämmelser. Enär det icke är möjligt att på förhand uppskatta,
i vilken utsträckning befattningshavare komma att begagna sig av den i
viss mån medgivna rätten att kvarstå vid pensionsrätt enligt 4 mom. i överenskommelsen,
kan för närvarande ingen bestämd uppgift lämnas angående
de avvikelser i kostnadshänseende, som kunna föranledas av sådant kvarstående.

Utöver de kostnader, som den träffade preliminära överenskommelsen
enligt vad ovan angivits komme att medföra för det allmänna, har man att
beakta de övergående kostnader, som skulle uppstå vid bifall till de sakkunnigas
förslag om förbättring av vissa lägre pensioner, bestämda enligt 4 mom.
i överenskommelsen, genom tillämpning av kungörelsen lorn ny familjepension.
Kostnaden för denna förbättring har för nuvarande pensionstagare beräknats
för det första året uppgå till omkring 230,000 kronor, eller, om
däri inräknas jämväl procentuellt tillägg vid levnadskostnadsindex 188,
inemot 300,000 kronor.

Med avseende å framtida befattningshavare är att märka, att — såsom
under avd. II: 1 här ovan visats — de föreskrivna familjepensionsavdragen
beräknas täcka allenast 85 % av de med 120-kronorstilläggen minskade
fasta pensionerna. För dessa befattningshavares familjepensionering behöver
därför av allmänna medel tillskjutas ett bidrag, som, om detsamma beräknas
såsom en utfyllnad av familjepensionsavdragen, för ett befattningshavarbestånd
av nuvarande sammansättning beräknas uppgå till ungefär

50,000 kronor per år för 120-kronorstilläggen och omkring 130,000 kronor
årligen för de 15 % av de fasta pensionerna, vilka ej täckas av pensionsavdragen.
Härtill komma kostnaderna för den med levnadskostnadsindex växlande,
rörliga delen av pensionerna samt förvaltningskostnader.

Stockholm i december 1940.

222

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 819. (Bil. VII).

Tab. H 1.

Utjämnade dödlighetsintensiteter,
/<x i promille.

Ålder X	Präster enligt formel (1)	Mani. ord. tjänstemän i högre lönegrader inom civilförvaltningen 1921—1932	Män i hela riket 1921—1930
20	2.92		4.1
30	3.59	1.88	4.4
40	5.37	4.41	5.2
50	10.05	10.34	8.6
60	22.87	24.23	17.8
70	54.76	56.80	42.9
80	139.95	133.15	116.6
90	364.05	312.15	315.0

Tab. H 2.

Livräntevärden äx, enligt dödlighetstabellen R 32 och enligt den
genom formel (2) definierade dödlighetstabellen.

Ålder X	R 32	Formel (2)
20	21.239	21.555
30	19.968	20.153
40	18.144	18.197
50	15.637	15.602
60	12.440	12.405
70	8.815	8.884
80	5.356	5.568
90	2.726	3.005

Tab. H 3.

Antal gifta befattningshavare, gx, i procent av hela antalet.

Ålder X	P r ä	s t e r	Mani. ord. och icke ord. tjänstemän i högre löne-grader inom civilförvalt-ningen ''/t 19331
enligt formel (3 a)	enligt formel (3 b)
22.5	O.oo		_
32.5	68.14		72.50
42.5	90.54		86.68
52.5	92.77		87.31
62.5	87.52		88.75
72.5	75.27	73.70	75.78
82.5	56.02	48.07	57.41
92.5	29.77	19.88	28.57

1 Samtliga gifta tjänstemän hava medräknats oberoende av deras
ålder vid äktenskapets ingående.

Kungl. Majlis proposition Nr 219. (Bil. VII).

223

Tab. H 4.

Genomsnittlig åldersskillnad i år räknat, Jx, mellan gift
befattningshavare och hans hustru.

Ålder X	P r ä	ater	Mani. ord. och icke ord. tjänstemän i högre löne-grader inom civilförvalt-ningen l/i 19331
enligt formel (4 a)	enligt formel (4 b)
22.5	0.80
32.6	1.86		3.71
42.5	3.46		4.66
52.5	4.58		6.14
62.5	5.84		6.66
72.5	7.82	6.92	8.34
82.5	11.13	8.79	10.58
92.5	16.38	12.26	12.64

1 Samtliga gifta tjänstemän hava medräknats oberoende av deras
ålder vid äktenskapets ingående.

Tab. H 5.

Antal ogifta i procent, ox, dels bland prästdöttrar och dels
bland kvinnor i hela riket.

Ålder X	Präst- döttrar	Kvinnor i hela riket 81/n 1930
-24	96.6	8916
25-34	61.6	43.3
35—44	45.0	25.9
45-54	41.8	22.5

Tab. H 6.

Familjepensionsvärden.

Ålder X	r(a) x X	X X	p(c) L X
30	3.2866	3.2269	3.8289
40	4.1172	4.0250	4.5866
50	4.6896	4.5428	5.1867
60	4.8820	4.6288	5.3848
70	4.4770	3.9625	4.6382
80	3.8980	3.5367	2.9689
90	1.8683	1.0266	1.2009

224

Kungl. Maj:ts proposition Nr £19. (Bil. VII).

Tab. II 7.

Dödlighetsintensiteter, «x, och kvarlevandetal, lx, för delägare och pensionärer samt relativa
frekvenstal för ogifta prästdöttrar, ox, och för »sjuka barn», sx.

Ålder X	Delägare	Pensionärer	io2°x	10''*x
ioVx		ioVx
0	2.5600	100,000	1.5370	100,000
1	2.5661	99,744	1.5408	99,846
2	2.5728	99,488	1.5449	99,692
3	2.5802	99,232	1.5495	99,539
4	2.5883	98,976	1.5545	99,384
5	2.5973	98,719	1.5600	99,230
6	2.6072	98,463	1.6661	99,074
7	2.6181	98,207	1.6728	98,919
8	2.6301	97,949	1.5802	98,763
9	2.6433	97,691	1.5883	98,607
10	2.6578	97,433	1.5973	98,449
11	2.6788	97,173	1.6072	98,292
12	2.6915	96,913	1.6181	98,134
13	2.7109	96,652	1.6301	97,974
14	2.7324	96,388	1.6433	97,815
15	2.7660	96,125	1.6578	97,654
16	2.7819	95,859	1.6739	97,491
17	2.8106	95,591	1.6915	97,327
18	2.8421	95,321	1.7110	97,161
19	2.8768	95,049	1.7324	96,993	100.o
20	2.9151	94,774	1.7560	96.824	99.0
21	2.9573	94,497	1.7820	96,653	96.3	2.5
22	3.0037	94,215	1.8106	96,480	93.0	2.6
23	3.0548	93,931	1.8421	96,304	89.0	2.8
24	3.1112	93,641	1.8769	96,126	83.9	3.0
25	3.1732	93,347	1.9162	95,945	78.3	3.2
26	3.2416	93,048	1.9673	95,758	73.0	3.4
27	3.3169	92,743	2.0037	95,569	68.7	3.7
28	3.3998	92,432	2.0549	95,374	64.7	4.0
29	3.4912	92,116	2.1112	95,177	61.0	4.3
30	3.5918	91,789	2.1733	94,973	57.6	4.6
31	3.7027	91,455	2.2417	94,763	54.6	4.9
32	3.8248	91,112	2.3170	94,548	52.0	5.2
33	3.9593	90,758	2.3999	94,326	50.0	5.6
34	4.1075	90,393	2.4913	94,095	48.4	6.0
35	4.2707	90,015	2.5919	93,858	47.0	6.4
36	4.4505	89,623	2.7028	93,609	45.8	6.9
37	4.6486	89,216	2.8250	93,350	44.8	7.4
38	4.8667	88,794	2.9695	93,080	44.0	8.0
39	5.1071	88,354	3.1077	92,798	43.5	8.6
40	5.3718	87,892	3.2709	92,504	43.2	9.2
41	5.6634	87,408	3.4508	92,193	43.0	9.9
42	5.9846	86,902	3.6488	91,867	43.0	10.7
43	6.3384	86,368	3.8670	91,522	43.0	11.5
44	6.7282	85,806	4.1074	91,159	43.0	12.5
45	7.1575	85,211	4.3721	90,773	43.0	13.7
46	7.6304	84,585	4.6637	90,366	43.0	15.0
47	8.1513	83,921	4.9850	89,930	43.0	16.5
48	8.7252	83,215	5.3389	89,464	43.0	18.2
49	9.8573	82,464	5.7287	88,974	43.0	20.0

Kungl. Marits proposition Nr 219. (Bil. VII)

Tab. H 7 (forts.).

225

Ålder X	Delägare	Pensionärer	Wox	10\
lov*	''x	io\<x	*x
50	10.054	81,668	6.1580	88,446	43.0	22.3
51	10.821	80,822	6.6310	87,881	43.0	24.6
52	11.665	79,921	7.1520	87,282	43.0	26.9
53	12.596	78,956	7.7259	86,632	43.0	29.2
54	13.621	77,930	8.3581	85,938	43.0	31.5
55	14.750	76,832	9.0544	85,195	43.0	5.0
56	15.994	75,661	9.8215	84,396		5.0
57	17.365	74,410	10.667	83,536		o.s.v.
58	18.874	73,077	11.597	82,614
59	20.536	71,649	12.622	81,616
60	22.368	70,128	13.752	80,549
61	24.385	68,512	14.996	79,402
62	26.607	66,786	16.366	78,169
63	29.055	64,959	17.876	76,840
64	31.752	63,012	19.539	75,417
65	34.722	60,953	21.370	73,891
66	37.994	58,779	23.388	72,257
67	41.598	56,487	25.610	70,510
68	45.568	54,080	28.058	68,644
69	49.941	51,560	30.755	66,656
70	54.758	48,932	33.726	64,543
71	60.064	46,203	36.998	62,303
72	65.909	43,385	40.602	59,933
73	72.348	40,490	44.673	57,436
74	79.440	37,533	48.946	54,814
75	87.252	34,533	53.764	52,072
76	95.858	31,514	59.071	49,218
77	105.34	28,500	64.917	46,261
78	115.78	25,519	71.356	43,217
79	127.28	22,601	78.449	40,100
80	139.95	19,776	86.262	36,932
81	153.91	17,076	94.869	33,737
82	169.28	14,530	104.35	30,541
83	186.22	12,165	114.79	27,373
84	204.87	10,006	126.30	24,267
85	225.42	8,070.5	138.97	21,255
86	248.06	6,370.0	152.93	18,370
87	272.99	4,910.2	168.30	15,647
88	300.46	3,687.1	185.24	13,113
89	330.71	2,689.9	203.90	10,796
90	364.04	1,901.0	224.45	8,716.4
91	400.75	1,297.3	247.08	6,886.9
92	441.18	851.86	272.02	5,313.5
93	485.73	536.10	299.49	3,993.8
94	534.79	321.97	329.76	2,916.4
95	588.84	183.66	363.08	2,063.1
96	648.38	98.982	399.79	1,409.3
97	713.96	50.113	440.23	926.26
98	786.20	23.684	484.78	583.48
99	865.78	10.376	533.86	350.76
100	953.43	4.1820	587.91	200.27

Bihang till rihdagent protokoll 19hl. 1 sami. Nr 219.

226 Kungl. Maj:ts proposition Nr 219. (Bil. VII).

Tab. H 8.

Kvantiteterna Dx< Nx och äx beräknade enligt dödlighetstabellen för delägare. Räntefot 4 %.

Ålder X			“x	4a)
20	43,254	889,344	20.561	2.2516
21	41,468	846,989	20.426	2.3486
22	39,755	806,384	20.284	2.4498
23	38,111	767,456	20.137	2.5655
24	36,531	730,141	19.987	2.6661
25	35,015	694,373	19.831	2.7772
26	33,561	660,090	19.668	2.8846
27	32,165	627,231	19.500	2.9891
28	30,824	595,742	19.327	3.0909
29	29,537	565,565	19.148	3.1900
30	28,300	536,651	18.963	3.2866
31	27,113	508,948	18.771	3.3806
32	25,972	482,410	18.574	3.4722
33	24,876	456,989	18.371	3.5614
34	23,823	432,643	18.161	3.6482
35	22,812	409,329	17.944	3.7323
36	21,838	387,008	17.722	3.8144
37	20,903	365,640	17.492	3.8938
38	20,004	345,189	17.256	3.9707
39	19,139	325,621	17.013	4.0452
40	18,307	306,900	16.764	4.1172
41	17,506	288,997	16.608	4.1868
42	16,735	271,878	16.246	4.2539
43	15,993	255,517	15.977	4.3182
44	15,278	239,883	15.701	4.3800
45	14,588	224,953	15.420	4.4394
46	13,924	210,699	15.132	4.4955
47	13,283	197,097	14.838	4.5490
48	12,664	184,125	14.539	4.5996
49	12,068	171,761	14.233	4.6468
60	11,492	159,983	13.921	4.6896
51	10,935	148,771	13.605	4.7295
52	10,398	138,106	13.282	4.7649
53	9,876.8	127,970,3	12.957	4.7969
54	9,373.6	118,346.6	12.626	4.8242
55	8,886.1	109,218.0	,12.291	4.8468
56	8,414.0	100,569.2	11.953	4.8646
57	7,956.7	92,385.0	11.611	4.8771
68	7,513.6	84,651.0	11.266	4.8841
59	7,083.4	77,353.6	10.920	4.8860
60	6,666.4	70,479.8	10.672	4.8820
61	6,262.3	64,016.5	10.223	4.8717
62	5,869.8	57,951.4	9.8728	4.8555 ''
63	5,489.6	52,272.7	9.5222	4.8321
64	5,120.2	46,968.7	9.1732	4.8027
65	4,762.4	42,028.4	8.8250	4.7663''”
66	4,415.9	37,440.1	8.4786	4.7227
67	4,080.5	33,192.8	8.1345	4.6720
68	3,756.4	29,275.3	7.7934	4.6141
69	3,443.6	25,676.8	7,4562	4.6491

Kungl. Majda proposition Nr £19. (Bil. VII).

Tab II 8 (forts.).

227

Ålder X			äx	1 X
70	3,142.4	22,384.8	7.1233	4.4770
71	2,853.0	19,387.6	6.7956	4.3979
72	2,575.9	16,674.2	6.4732	4.3119
73	2,311.6	14,231.5	6.1566	4.2188
74	2,060.4	12,046.6	5.8467	4.1188
75	1,822.8	10,106.2	5.5443	4.0126
76	1,599.5	8,396.2	5.2493	3.899
77	1,390.8	6,902.3	4.9628	3.7815
78	1,197.6	5,609.5	4.6843	3.6571
79	1,019.8	4,502.1	4.4147	3.5274
80	857.97	3,564.62	4.1547	3.3930
81	712.34	2,780.80	3.9037	3.2636
82	582.82	2,134.56	3.6625	3.1101
83	469.19	1,609.87	3.4312	2.9629
84	371.07	1,191.01	3.2097	2.8122
85	287.78	862.78	2.9981	2.6584
86	218.41	610.81	2.7966	2.5018
87	161.88	421.68	2.6049	2.3425
88	116.88	283.20	2.4230	2.1811
89	81.992	184.542	2.2507	2.0179
90	55.716	116.343	2.0881	1.8533
91	36.560	70.737	1.9348	1.6871
92	23.084	41.332	1.7905	1.5193
93	13.969	23.118	1.6650	1.3501
94	8.0664	12.3261	1.5280	1.1796
95	4.4241	6.2352	1.4094	1.0076
96	2.2927	2.9770	1.2985	0.8342
97	1.1161	1.3339	1.1951	.6595
98	0.6072	0.5574	1.0990	.4840
99	0.2137	0.2157	1.0094	.3107
100	0.0828	0.0768	0.9276	.1486

Tab. H 9.

Familjepensionsvärden, F^\ begagnade vid värdering av pensionsförpliktelserna
enligt det föreslagna familj epensionsreglementet
för prästerskapet.

Ålder X	Fw	Ålder X	F(d)
22.6	2.6770	52.5	4.9432
27.5	3.2314	57.6	4.9658
32.5	3.7400	62.5	4.8249
37.5	4.1735	67.5	4.4662
42.6	4.5247	72.6	3.8787
47.5	4.7872

228

Kungl. Majlis proposition Nr 219. (Bil. VII).

Tab. H 10.

Prästerskapets änke- och pupillkassas tillgångar den 15 september 1910
i obligationer samt kommun- och inteckningslån.

A.	Obligationer:	Nominellt värde kronor	Bokfört värde kronor
	Svenska statens........	..... 715,000	708,800
	Sveriges allm. hypoteksbanks .	..... 750,000	738,080
	Sveriges stadshypotekskassas .	..... 572,000	567,240
		Summa 2,037,000	2,014,120
B.	Kommunlån..........	..... 3,108,094	3,108,094
C.	Inteckningslån ........	..... 23,908,274	23,908,274

Specifikation av inteckningslånens läge i förhållande
till taxeringsvärden.1

Inteckningslån

i procent av summa
kronor här specificerade

inteckningslån

Inom 50 %	av taxeringsvärdet		..... 16,673,350	70,47
över 50	%, inom	60 %	av	tax.-värdet . . . 3,373,989	14,26
» 60	i D	66®/s »	T>	»	. . . 1,803,535	7,62
> 66*/a	) »	75 »	)	>	866,100	3,66
» 75	» >	80 •		D	367,000	1,65
» 80	> »	85 »	»	)	356,500	1,61
> 85	> 3>	90 >	T>	»	188,500	0,80
• 90	i »	95 •	1	>	31,000 Summa 23,659,974	0,13 100,00

1 I denna specifikation äro ej medtagna två inteckningslån å respektive 78,300 och 175,000
kronor, beträffande vilka taxeringsvärde för fastigheterna ännu ej fastställts. Lånebeloppen
ligga inom 66 J/s respektive 60 % av fastigheternas värden enligt av kassan verkställd sakkunnigvärdering.

229

Kungl. Majlis proposition Nr 819. (Bil. Vill).

Bil. VIII.

(åberopad sid. 119)

P. M.

angående vissa poster i den försäkringstekniska balansräkning för
prästerskapets änke- och pupillkassa, som ingår i konsulentens
utredning av den 30 juni 1940.

Vid fullmäktiges ordinarie stämma i september 1940 ifrågasattes att
vissa poster i ovan angivna balansräkning kunde innehålla betydande
säkerhetsmarginaler. Undertecknad har enligt uppdrag utfört en del beräkningar
för belysande av denna fråga. Här nedan följer en redogörelse
för de därvid framkomna resultaten.

Det må uttryckligen framhållas att de nedan påvisade säkerhetsmarginalerna
icke utgöra något tillräckligt underlag för bedömning av det överskott
som eventuellt kan finnas i balansräkningen i dess helhet. De här
verkställda beräkningarna avse enbart poster som man kunnat förmoda
ligga på säkra sidan, och vid en helt ny utredning skulle även avvikelser
i motsatt riktning kunna framkomma.

Beräkningarna ha baserats på en räntefot av 4 % och — med nedan angivna
modifikationer — de försäkringstekniska riskmått i övrigt som kommit
till användning i konsulentens utredning.

Inkomst nv vakunsörct enligt
§ 6 mom. 1 a).

Det i balansräkningen angivna kapitalvärdet (post II) har beräknats
utan hänsyn till möjligheten för delägares framtida befordran. En uppskattning
av befordringarnas inverkan ha här givit vid handen att kapitalvärdet
bör ökas med mellan 100,000 och 200,000 kronor. Beträffande
grunderna för uppskattningen må följande framhållas.

Inverkan av befordran är något olika ifråga om delägare utan rätt till
nådår och delägare med rätt till nådår. Om en delägare utan rätt till nådår
blir befordrad, medför detta icke någon ändring av kassans inkomst av
vakansåret utan endast att inkomsten tillfaller kassan tidigare än som
eljest skolat ske. Örn en delägare med rätt till nådår blir befordrad, får
kassan i regel en inkomst som motsvarar ett års behållen inkomst av befattningen
minskad med det enligt tabell VI i reglementet beräknade värdet
av nådårsrätten. I själva verket kan jämlikt § 68 i reglementet kassans
inkomst i vissa fall bli större, men enligt vad som upplysts från kassans
expedition förekommer detta numera praktiskt taget aldrig. Beräkningarna
ha här skett utan hänsyn till denna möjlighet.

För undersökning av befordringsförhållandena har å kassans expedition
gjorts en sammanställning rörande delägare som befordrats under
tiden 1/5 1935—30/4 1940. Som befordran har därvid räknats varje avgång
från innehavd befattning av annan anledning än dödsfall eller tillträdande
av emeritilön. Med ledning av sammanställningen ha analytiska
uttryck kunnat uppställas som ange rimliga undre och övre gränser för
befordringssannolikheten i olika åldrar och för olika grupper av delägare.
De föreliggande förhållandena belysas av följande tabell som utvisar huru

230

Kungl. Maj:ts proposition Nr *219. (Bil. VIII).

många av 100 trettiotvååriga delägare som i genomsnitt kunna förväntas
leva kvar som obefordrade efter 10, 20 och 30 år.

Antalet kvarlevande obefordrade delägare efter

		0 år	10	år	20	år	30	år
			Högst Lägst	Högst	Lägst	Högst Lägst
Kyrkoherdar utan	nådårsrätt	100	95	47	88	28	73	20
» med	)	100	67	33	50	16	39	11
Komministrar utan	>	100	67	33	50	16	39	11
» med		100	23	11	9	3	6	2
Ky rkoadj unkter		100	33	11	16	3	11	2

Det framgår av tabellen att endast vida gränser kunnat uppställas.
Givetvis få icke heller dessa gränser betraktas som definitiva, då de beräknats
från erfarenheten under ett fåtal år och man dessutom icke vet i
vad mån de nuvarande befordringsförhållandena komma att bli bestående
för framtiden.

Inkomst av vakansåret enligt
§ 4 mom. 1 a).

Kapitalvärdet (post XIV) har beräknats enligt den i kassans reglemente
intagna tabell II. Då denna tabell icke tar hänsyn till möjligheten för delägares
befordran eller tillträde av emeritilön, bör det i balansräkningen
angivna kapitalvärdet, 206,000 kronor, vara något för lågt. En uppskattning
enligt samma principer som ovan har givit vid handen att det torde
kunna ökas med 50,000 å 75,000 kronor.

Kassans inkomster av vakansåret enligt här ifrågavarande bestämmelse
har under de senaste 15 åren varierat kring i genomsnitt 35,000 å 40,000
kronor örn året, under det att kapitalvärdet av den återstående inkomsten
från befintliga tjänster förblivit i stort sett oförändrat. Inkomsten måste
därför till stor del hänföra sig till nyinrättade tjänster, och i den mån antalet
tjänster även i fortsättningen ökas, måste den framtida inkomsten
för kassan i verkligheten bli större än som motsvarar det ovan angivna
kapitalvärdet. Det ligger emellertid i sakens natur att merinkomsten icke
kan försäkringstekniskt beräknas. Här må endast nämnas att den nuvarande
inkomstnivån kan förväntas förbli oförändrad i framtiden endast
under förutsättning att genomsnittligen ett tiotal nya tjänster inrättas
varje år.

Besparingar för kassan på grund av
att nådåret icke är avvecklat.

Örn delägare vid sin död efterlämnar nådårsberättigade stärbhusdelägare,
börjar pensionen efter honom utgå ett år senare och fortgår avgiftsbetalningen
ett år längre än eljest skulle ha varit fallet. Därigenom uppstår
för kassan en besparing som icke har med tagits i balansräkningen.

Som underlag för beräkning av det mot besparingen svarande kapitalvärdet
per den 1 januari 1936 har å kassans expedition gjorts en sammanställning
över dels den besparing som uppkommit eller uppkommer under

231

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219. (Bil. Vill).

åren 1936—1942 på grund av nådår efter delägare som redan avlidit, dels
årsavgifter och beräknade pensionsbelopp efter nu befintliga delägare med
nådårsrätt. I fråga om pensionerna efter redan avlidna delägare har för
åren 1936—1940 räknats med de faktiska pensionsbeloppen, för år 1942
med pensionsbelopp enligt »Alt. 1» i konsulentens utredning och för år
1941 med medeltalet av de pensionsbelopp som erhållas enligt nämnda alternativ
och enligt de under år 1940 tillämpade bestämmelserna. Ifråga
örn nu befintliga delägare har räknats med pensionsbelopp enligt Alt. 1.
Hänsyn till befordran har tagits enligt samma principer som ovan.

Kapitalvärdet av besparingen har befunnits utgöra sammanlagt mellan
550,000 och 600,000 kronor, varav 223,000 kronor för redan avlidna delägare.

Stockholm den 15 februari 1941.

Karl Esscher.

Tillägg

till P. M. angående vissa poster i den försäkringstekniska balansräkningen
för prästerskapets änke- och pupillkassa.

I rubricerade P. M. har framhållits att den framtida inkomsten av vakansåret,
i den mån antalet tjänster även i fortsättningen ökas, i verkligheten
måste bli större än som motsvarar det angivna kapitalvärdet, men
att merinkomsten icke kan försäkringstekniskt beräknas. För den 5-årsperiod
som förflutit efter tidpunkten för balansräkningen känner man
emellertid det faktiska förloppet, och man kan givetvis då beräkna kapitalvärdet
av kassans framtida inkomster på grund av de under denna period
nyinrättade tjänsterna. Undertecknad har på anmodan av kassan
verkställt en sådan beräkning.

I första hand må därvid erinras om att inrättandet av en ny tjänst
medför icke endast en inkomst från vakansåret utan även en utgift för
grundpension efter innehavaren av tjänsten. Mot det nedan beräknade
kapitalvärdet på aktivsidan i balansräkningen svarar därför ett visst annat
kapitalvärde på passivsidan. I vilken utsträckning det senare kapitalvärdet
uppväger det förra kan ej avgöras utan en ingående utredning.

Från kassans expedition har erhållits uppgift örn dels de vid slutet av
år 1940 befintliga tjänsterna, dels de årliga inkomsterna under tiden
1936—1940. Kapitalvärdet av de återstående inkomsterna från de vid
slutet av år 1940 befintliga tjänsterna har befunnits uppgå till praktiskt
taget samma belopp som motsvarande kapitalvärde vid början av år 1936,
medan de årliga inkomsterna varierat mellan 31,000 och 47,000 kronor.
Kapitalvärdet den 1/1 1936 av inkomsten från de under åren 1936—1940
nyinrättade tjänsterna har under dessa förhållanden kunnat beräknas till
mellan 100,000 och 125,000 kronor.

Stockholm den 15 februari 1941.

Karl Esscher.

232

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionen .......................................... 1

Förslag till familjepensionsreglemente för prästerskapet........... 2

* » ändring i lagen om s. k. nådårstillägg............... 12

s » » » ecklesiastik boställsordning ............... 13

* * » » avlöningsbestämmelserna för biskoparna...... 14

Statsrådsprotokollet den 2 maj 1941......................... 15

Inledning............................................ 15

Gällande former för beredande av familjepension och därmed jämförligt
understöd åt prästers efterlevande..................... 15

Det allmännas nuvarande bidrag till den prästerliga familjepensioneringen
........................................... 19

Sakkunnigas förslag angående det prästerliga familj epensionsväsendets
ordnande.................................. 21

Allmänna grundlinjer.

Sakkunnigförslaget......................„...............22

Remissyttranden....................... 34

Departementschefen.................... 40

Avveckling av äldre understödsformer.

Sakkunnigförslaget................... 44

Remissyttranden........ 49

Departementschefen..................................... 52

Speciella principfrågor.

Pensioneringens omfattning. Sakkunnigförslaget ................53

Remissyttranden . ....... 57

Departementschefen.............. . 63

Pensionsunderlag. Sakkunnigförslaget . . ................ ..... 66

Remissyttranden ...............„.........75

Departementschefen.......................79

Reglementsförslaget, speciell motivering.......................80

Kungl. Marits proposition Nr 219. 233

Sid.

överenskommelsen om statens övertagande av prästänkekassans verksamhet
jämte särskilda pensionsförbättringar......................101

Sakkunnigförslaget......................................102

Remissyttranden.......................................118

Departementschefen.....................................120

Prästänkekassans befattningshavare. Nuvarande reglering.........123

Remissyttranden............124

Departementschefen.........126

Särskilda frågor. Anslag för prästerlig verksamhet utom riket.......127

Kostnadsberäkningar.

Sakkunnigförslaget......................................129

Remissyttranden . ... . . . _. _____ . . .. . . ........ . . . ........132

Departementschefen................ 133

Departementschefens hemställan.................134

Bilagor till statsrådsprotokollet.

Bil. I. Historik m. m....................................137

Bil. 11. Statsrådsprotokollet den 27 oktober 1939 .................. 173

Bil. III. Sakkunnigas förslag till familjepensionsreglemente för prästerskapet .179
Bil. IV. Preliminär överenskommelse angående statens övertagande av prästerskapets
änke- och pupillkassa.........................187

Bil. V. Sakkunnigas förslag till författningsändringar...............193

Bil. VI. Utredning av prästänkekassans konsulent rörande kassans ställning .197
Bil. VII. Promemoria angående den ekonomiska innebörden av den med prästänkekassan
träffade preliminära överenskommelsen m. m........210

Bil. VIII. Promemoria angående vissa poster i den av prästänkekassans konsulent
uppgjorda försäkringstekniska balansräkningen för kassan. . . 229

Bihang till riksdagens protokoll 19il. 1 sami. Nr 219.