Kungl. Majlis proposition nr 211

Proposition 1933:211

Kungl. Majlis proposition nr 211.

1

Jir 211.

Kungl. Marits proposition till riksdagen angående anslag till arbeten
till motverkande av arbetslösheten; given Stockholms
slott den 17 mars 1933.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Marits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialår enden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 17 mars 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman,
Sköld.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller anför efter gemensam beredning
med cheferna för kommunikations-, finans-, ecklesiastik-, jordbruksoch
handelsdepartementen:

I statsverkspropositionen till innevarande års riksdag har Kungl. Majit
föreslagit riksdagen att till allmänna arbeten under utgifter för kapitalökning,
fonden för förlag till statsverket, beräkna anslag å tillsammans 160,511,800
kronor, att utgå av lånemedel med kort amorteringstid.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Kr 211.

Statsverks propositio nen.

1

2

Kungl. Majlis proposition nr 211.

De allmänna synpunkter, som legat till grund för Kungl. Maj:ts nämnda
förslag, utvecklades av statsministern och chefen för finansdepartementet i
statsverkspropositionen.

Statsministern erinrade sålunda vid behandlingen av vissa för flera huvudtitlar
gemensamma frågor örn elen under det sistförflutna året alltjämt fortskridna
försämringen i det ekonomiska läget, vilken särskilt starkt framträdde
i arbetslöshetssiffrorna. Samtidigt som arbetslösheten toge en allt starkare
utbredning, hade förändringen i dess karaktär alltmera framträtt, i det att arbetslösheten
numera vore utbredd över hela yrkesskalan, medan den ännu till
för två år sedan kunnat karakteriseras såsom väsentligen ett grovarbetarproblem
vid sidan av vissa lokalt betonade krisföreteelser.

Den fortgående stegringen av arbetslösheten nödvändiggjorde, anförde statsministern,
i och för sig en utvidgning av hjälpåtgärderna från det allmännas
och i synnerhet från statens sida. Därtill komme emellertid, att de hittillsvarande
åtgärderna redan i förhållande till vid olika tidpunkter rådande arbetslöshet
varit alldeles otillräckliga. Den utarmning av enskilda och den
uttömning av kommunernas resurser, som blivit en följd av den långvariga
arbetslösheten, motiverade ytterligare en mobilisering i ökad omfattning av
statens möjligheter att hjälpa.

Denna mobilisering måste emellertid enligt statsministerns mening ske efter
delvis andra linjer än dem, som följts vid den hittillsvarande arbetslöshetspolitiken.
Härom anförde statsministern bland annat:

En grundläggande brist hos det nuvarande reservarbetssystemet är, att
det icke ger tillräcklig möjlighet att för arbetslöshetens motverkande mobilisera
den förhandenvarande tillgången på nödvändiga och nyttiga allmänna
arbeten. Enligt gällande föreskrifter skola visserligen reservarbetena komma
stat, kommun eller allmän institution till godo samt vara ekonomiskt eller
kplturellt berättigade, men de få icke gälla företag av den art, som inom närmaste
framtiden kunna väntas komma till utförande på den öppna marknaden.
Reservarbetena få med andra ord icke rycka undan arbetstillfällen av så att
säga ordinarie karaktär. Denna, med hänsyn till andra för reservarbetena
gällande föreskrifter nödvändiga, begränsning leder till en relativt snäv avgränsning
beträffande valet av arbeten. Nackdelarna härav bliva alltmera
framträdande ju större behovet av att sysselsätta de arbetslösa är. Skulle det
förevarande behovet i detta avseende på ett rimligt sätt tillgodoses, skulle
man icke längre kunna upprätthålla villkoret örn att reservarbetena skola vara
ekonomiskt eller kulturellt berättigade, såvida man icke ville frångå den väsentliga
förutsättningen, nämligen att arbetstillfällen av så att säga ordinarie
karaktär icke finge förvandlas till nödhjälpsarbete, vilket ju vore orimligt.
Bristerna i reservarbetssystemet markeras ytterligare genom att arbetslösheten
upphört att vara enbart ett grovarbetarproblem. För motverkande av en, såsom
arbetslöshetskommissionen uttrycker det, över hela yrkesskalan utbredd
arbetslöshet, måste man finna en utväg för ett mera mångsidigt utnyttjande
av arbetstillfällena, varigenom även yrkes arbetarna kunna vinna en mera naturlig
sysselsättning.

Arbetslöshetens utbredning över större områden kräver också ett allvarligare
beaktande av möjligheterna att fördela arbetstillfällena på flera platser. Senast
vid fjolårets riksdag riktades starka anmärkningar mot att arbetslösa
uttagas till reservarbeten långt borta från sina hemorter. Till bemötande av

Kungl. Maj:ts proposition nr Sill.

3

dessa anmärkningar har anförts, att stora svårigheter mött att i vissa delar av
landet . igångsätta som reservarbeten lämpliga företag. Dessa svårigheter
mäste jii, vid tillämpning av nu gällande regler, bliva ännu mera framträdande
inför en nied hänsyn till arbetslöshetens omfattning nödvändig utvidgning
av de allmänna arbetena.

Den väg till bekämpande av arbetslösheten genom anordnande av allmänna
arbeten, vilken jag förordar, har redan i viss mån blivit beträdd av statsmakterna
genom de beslut vid 1931 och 1932 års riksdagar, som på Kungl. Maj:ts
förslag fattats rörande beredskapsarbeten. I ändamål att de offentliga arbetena
skulle kunna i viss utsträckning anpassas efter konjunkturerna och därmed
följande variationer i arbetslösheten, har värdera av nämnda riksdagar
ställt ett reservationsanslag å 3,000,000 kronor till Kungl. Majrts förfogande
Anslaget skul e användas enligt Kungl. Maj:ts beprövande till arbeten, som
under alla förhallanden skulle förr eller senare utföras med anlitande av allmänna
medel genom statlig myndighets försorg. De hittillsvarande erfarenheterna
tran beredskapsarbetena synas lia varit övervägande goda även örn
anslagets begränsning icke möjliggjort ett tillgodogörande i full utsträckning
av systemets fördelar.

Skola beredskapsarbetena hilva av verklig betydelse såsom medel att i
en tid av omfattande arbetslöshet effektivt utfylla bristen på arbetstillfällen
och stimulera företagsamheten och det ekonomiska livet överhuvud taget måste
delgivas en väsentligt större omfattning än hittills. De kunna då icke begränsas
till sådana arbeten, som utföras genom statlig myndighets försorg
utan böra avse även kommunala och i vissa fall t. o. m. enskilda företag som
ur allmannyttans synpunkt förtjäna att understödjas genom bidrag eller lån
tran staten och vilkas igångsättande nu kan medverka till en förbättring av
laget. Ktt allvarligt försök bör göras att komma ur den nuvarande stagnationen.
Detta kan icke förväntas såsom ett resultat av enbart enskilt initiativ.
Ilen allmänna förlamningen återhåller alla. Nedpressningen av arbetslönerna
har icke framkallat den ökade företagsamhet, som ställts i utsikt. I stället
bär den minskade köpkraften hos arbetslösa samt arbetare med till eller under
existensminimum begränsade inkomster endast lett till försämring i omsättningen
hos handlande och producenter av förnödenheter. Den skrämda och
blinda återhållsamheten på alla håll har icke motverkat stagnationen och uta.
y^niritan så vitt man
sättandeav allmänna, arbeten, statliga och kommunala, i tillräcklig omfattning
skulle bade direkt och indirekt giva arbete och inkomster. Olika företag skulle
erhålla sysselsättning med tillverkning av materiel för förbrukning vid dessa
arbeten och redan därigenom skulle den enskilda företagsamheten "stimuleras
Men, såsom jag redan framhållit, staten, bör även direkt genom lån eller understöd
uppmuntra produktiva arbeten, igångsatta av enskilda. Det är min
förhoppning att genom sådana åtgärder det skall vara möjligt att icke blott
bereda betydande delar av den stora arbetslöshetsarmén sysselsättning, utan
också bryta stagnationen och öppna en väg till återhämtning och ekonomiskt
återuppbyggande.

Statsministern antydde även i stora drag en plan för organiserandet av
allmänna arbeten såsom ett led i kampen mot arbetslösheten och arbetet för
ekonomisk återhämtning. Vid planens utarbetande hade i första hand tagits
sikte på att bibehålla och utöka arbetstillfällena på områden, som redan läge
under statlig företagsverksamhet och förvaltning. Vid den av statsfinansiella
hänsyn betingade beskärningen av utgifterna under riksstatens olika huvudtitlar
hade man sökt undvika, att besparingarna ginge ut över arbetsföre -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

tag. Vid uppgörandet av förslag till den verksamhet, som finansierades genom
anslagen för kapitalökning, hade vederbörlig hänsyn tagits jämväl till
förut anförda synpunkter. Sammanlagt beräknades anslagen till utgifter för
kapitalökning, i vad dessa avsåge statens affärsverksamhet och utlåningsfonder,
till 82,771,000 kronor.

Statsministern erinrade vidare örn de under utgifter för kapitalökning, fonden
för förlag till statsverket, beräknade anslagen å tillhopa 160,511,800
kronor. Vid beräkningen härav hade, anförde statsministern, legat till grund
dels en genom särskilda sakkunniga inom socialdepartementet företagen generalinventering
för utrönande av tillgången på sådana allmänna arbeten, som
lämpligen kunde komma i fråga vid uppgörandet av den av statsministern
omförmälda planen och dels den av statens organisationsnämnd uppgjorda
planen för statens byggnadsverksamhet. Även andra möjligheter för vinnande
av det föresätta målet hade emellertid beaktats, såsom subventionering
av enskild byggnadsverksamhet och annat stödjande av den enskilda företagsamheten.

Vid framläggandet av finansplanen anförde chefen för finansdepartementet
bland annat följande:

Kristillståndet sådant det speglas i arbetslösheten har under loppet av det
sistförflutna året oavbrutet förvärrats. De direkta understöd, som rymmas
inom skattebudgetens ram, skulle vara alldeles otillräckliga för att hjälpa de
nödställda och ännu mera otillräckliga för att såsom ökad köpkraft i medborgarnas
händer åstadkomma ökad rörelse inom näringslivet. I detta sammanhang
må erinras örn att näringslivet icke enbart främjas genom en nedskärning
av det allmännas utgifter, även örn dessa gå till löpande konsumtion.
Vad staten underlåter att ge ut, stannar visserligen kvar hos den enskilde
skattebetalaren att av honom användas för privat konsumtion eller enskild
företagsamhet. Men med visshet kan icke pastas, att den minskning i
allmänna rörelsen, som på en rad punkter äger rum genom inskränkning av
statens löpande utgifter, omedelbart och helt kompenseras av ökade utgifter

från enskildas sida. o . ...

Nu föreliggande finansplan är sålunda byggd pa förutsättningen, att jämsides
med en stark begränsning av statens löpande utgifter skall försiggå en
väsentlig utvidgning av statens verksamhet för att skapa, produktiva och varaktiga
nyttigheter av olika slag. Genom dessa offentliga arbeten, utförda
för det allmännas räkning eller med bistånd fran det allmänna, beredas i största
möjliga omfång sysselsättning och försörjning åt de arbetslösa, på samma
gång som denna utvidgade offentliga företagsamhet är ägnad att öka rörelsen
inom det enskilda näringslivet. Nedgången i statsverkets inkomster har till
väsentlig del sin grund i att landets produktiva tillgångar icke hilva utnyttjade
i samma omfattning som förut. Det gäller såväl naturtillgångar och olika
former av kapital som den mänskliga arbetskraften.^ Att i ökad utsträckning
taga dessa produktiva tillgångar i bruk innebär sålunda att skapa ett tillskott
till folkhushållets inkomster och stärka underlaget för statens finanser.

Jag förbiser icke invändningen, att omdömet i detta hänseende måste hero
på hur nyttiga de ting äro, som genom den offentliga företagsamheten frambringas,
och hur kostnaden för dessa nyttigheter ställer sig. Rörande kostnaden
vill jag endast erinra örn att även den sysslolösa arbetskraften mäste
få sitt underhåll ur medborgarnas förråd, och att kostnaden för arbetet ur
samhällets synpunkt endast uppgår till det belopp, varmed arbetslönen över -

Kungl. Majlis proposition nr 211.

5

stiger den arbetslöses under alla förhållanden utgående livsuppehälle, jämte
den åtgång av material och kraft etc., som det utförda arbetet kräver. Yad
nyttan av de åsyftade offentliga arbetena beträffar, hänvisar jag till att en
mycket betydande del av dessa arbeten äro sådana, som ligga inom ramen för
statens eller med statsbidrag understödda samfälligheters och enskildas vanliga
verksamhet och som nu skulle komma till utförande något tidigare än eljest
blivit fallet.

Finansministern motiverade härefter förslaget att den ifrågasatta utvidgningen
av statliga eller statsunderstödda arbeten skulle finansieras med lånemedel
samt anförde därvid bland annat följande:

De risker, som av många anses förbundna med upptagande av lån till företag,
vilka icke ge avkastning i pengar och därför i privatekonomisk mening
icke äro räntabla, måste praktiskt taget anses undanröjda genom den anordning
för lånens snabba amortering, som ingår i finansplanen. En viss inkomstkälla
— arvsskattemedlen — knytes vid amorteringen, och denna inkomst
beräknas till sådant belopp, att den omedelbart täcker fjärdedelen av
den föreslagna upplåningen. Även örn det extraordinära arbetsanskaffningsprogrammet
skulle behöva fullföljas ett kommande år med nya betydande kapitalutlägg,
skulle de åsyftade lånen sålunda vara återbetalda under en mycket
begränsad tidsperiod. Det synes riktigt, att de sålunda för amortering
avsedda medlen icke samlas i en fond, som rent bokföringsmässigt framstår
som en tillgång, utan omedelbart användas till avskrivning av de under fonden
för förlag till statsverket anslagna lånemedlen. Fastän formen för upplåningen,
örn den göres kort eller lång, icke har något direkt samband med
här berörda amorteringsplan, synes det ur olika synpunkter önskvärt, att man
för finansiering av nu planerade arbetsprogram lägger upp kortfristiga lån
eller lån med kort amorteringstid.

Den svenska kapitalmarknadens läge torde icke lägga hinder i vägen för
igångsättande av en statlig företagsamhet i relativt betydande, omfattning
och med syfte att i möjligaste mån öka rörelsen inom näringslivet. Varje
återhämtning förutsätter, att kapital finnes tillgängligt för en utvidgad verksamhet
och att tillgången på sparmedel ökar, allteftersom den produktiva
verksamheten och inkomsterna stiga. Den gräns för kreditgivning och expansion,
som bildas av hänsynen till vår valutas värdering i utlandet och vår
önskan att icke tillåta någon påtaglig höjning av levnadskostnaderna, kan icke
på förhand angivas. Jag är övertygad örn att i detta hänseende såväl staten
som de enskilda företagarna icke ha något annat att göra. än att pröva sig
fram, iakttaga verkningarna av olika åtgärder och lämpa sitt handlande därefter.
Om dessa verkningar av en ökad rörelse inom näringslivet skulle ge
vid handen, att begränsningar i konsumtionen eller begränsningar i importen
vore påkallade för att öka tillgången på sparmedel, skydda vår valutas värde
och hålla tillbaka en icke önskvärd prisstegring, torde statsmakterna kunna
påräkna allmän anslutning för de åtgärder, som i detta, läge skulle framstå
som nödvändiga, vare sig de finge formen av konsumtionsinskränkande beskattning
eller reglering av utrikeshandeln. Tillsvidare saknas anledning att
i fråga om medelsanskaffningen för de utvidgade offentliga arbetena föreslå
någon annan fördelning mellan skatter och lån än den i riksstatsförslagct upptagna.

Beräkningen av det i statsverkspropositionen till allmänna arbeten avsedda
beloppet, 1G0,511,800 kronor, skedde efter framställningar på dc särskilda
huvudtitlar, under vilka de olika slagen av arbeten regelmässigt höra.

6

Kungl. Majlis proposition nr 211.

Av beloppet beräknades sålunda under skilda huvudtitlar sammanlagt
35,511,800 kronor till vissa närmare angivna ändamål. Till icke specificerade
arbeten till motverkande av arbetslösheten beräknades återstående 125,000,000
kronor, därav på hemställan av chefen för kommunikationsdepartementet
50,000,000 kronor och på hemställan av mig 75,000,000 kronor.

Vid min hemställan om beräknande av sistnämnda anslag erinrade jag inledningsvis
örn den verkställda inventeringen av tillgängliga arbetsföretag
av allmän eller allmännyttig karaktär samt att arbete med utformande av
förslag till närmare planer rörande dylika arbeten påginge.

Jag anförde därefter följande:

Av den uppgjorda förteckningen över inventeringsresultatet framgår, att
det vid sidan av de arbeten, som kunna komma att avses med framställningarna
på de särskilda huvudtitlarna beträffande arbeten, som regelmässigt
höra därunder, finnes en stor mängd företag av natur att kunna inom
kort tid, igångsättas och ägnade att bereda arbetstillfällen i stor omfattning.
Även på andra vägar hava framkommit uppslag till dylika arbeten. I den
mån sådana arbeten befinnas böra komma till utförande, bör detta ske med
anlitande. av det nu ifrågasatta anslaget. Detta torde nämligen lämpligen
kunna i viss utsträckning tagas i anspråk även för arbetsföretag, som måhända
enligt allmänna regler skulle hava handlagts å annat departement. Vidare
bör användningen icke vara begränsad till rent statliga företag eller företag,
till vilka enligt allmänna grunder statsbidrag utgår, utan därjämte bör understöd
kunna lämnas i en eller annan form åt kommuner eller enskilda för igångsättande
av allmännyttiga arbeten.

Det skulle utan tvivel vara av stort värde därest, såsom ett led i åtgärderna
för arbetslöshetens bekämpande, bostadsbyggande i avsevärd utsträckning
kunde genom det allmännas stöd uppehållas; genom understöd åt byggnadsverksamheten
bereder man nämligen indirekt i betydande omfattning sysselsättning
åt svensk industri. Jag erinrar örn att utredning i detta hänseende
pagar med biträde av tillkallade sakkunniga. Därest utredningen därtill föranleder,
är det min avsikt att i särskild ordning framlägga förslag örn åtgärder
för bostadsproduktionens främjande. I avbidan på proposition i ämnet
torde av nu ifrågavarande anslag ett jämförelsevis betydande belopp böra
beräknas för detta ändamål.

Ehuru det icke är mig möjligt att redan nu taga ställning till frågan örn
fördelningen av det totala anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten,
varom nu är fråga, må följande preliminära uppskattning av olika anslagsposter
här återgivas:

Statliga och enligt allmänna regler statsunderstödda ar -

beten ......................................... 10 miljoner kronor

Bidrag till kommunala arbeten...................... 30 » »

Bidrag till enskilda företag av allmännyttig karaktär. 5 » »

Främjande av bostadsbyggande...................... 20 » »

Främjande av företagsamhet och industriell verksamhet. 5 » »

Diverse .......................................... 5 » »

Summa 75 miljoner kronor.

De statliga arbetsföretag, som böra ifrågakomma, äro till större delen byggnadsarbeten
av olika slag men också vattenbyggnadsarbeten samt möjligen
i någon mån väg- och broarbeten m. m. Bland kommunala arbetsobjekt, som

Kungl. Majlis proposition nr 211.

7

äro avsedda att understödjas, må nämnas gator, vägar och. parker i städerna,
vatten-, kloak- och avloppsledningar, hamn- och kajarbeten, idrottsplaner, lekplaner
och gymnastikhus, badhus och friluftsbad, skolhus av olika slag, kraftverk
och kraftledningar, kyrkogårdar och krematorier, brandskyddsanordningar
m. m. samt slutligen sjukhus, ålderdomshem och barnhem. Vad angår
enskilda arbetsföretag har jag närmast avsett, att räntebärande lån skulle
lämnas för utbyggande av visst företag för produktion och distribution av
elektrisk kraft.

Givetvis är det avsett att, i den mån så låter sig göra, genom särskilda
villkor vid anslagsbeviljandet dels skapa garantier för att ifrågavarande
arbetsföretag i främsta rummet komma de oförvållat arbetslösa till godo, dels
även förebygga, att stödåtgärderna medföra ogynnsamma verkningar för den
allmänna arbetsmarknaden.

Chefen för kommunikationsdepartementet anförde vid anmälan av nyssnämnda
anslag å 50,000,000 kronor i huvudsak följande.

En definitiv plan för de allmänna arbeten, som skulle komma i fråga till
utförande med anlitande av det ifrågavarande medelsbeloppet, kan icke i
detta sammanhang framläggas.

Med ledning av de resultat, som framkommit vid den inom socialdepartementet
verkställda inventeringen av påräkneliga arbetsföretag samt under beaktande
jämväl därav, att även vissa andra likaledes ur förevarande synpunkt
tjänliga företag kunna tänkas ifrågakomma, har jag gjort följande överslagsberäkning,
hur nyssnämnda belopp skulle kunna tänkas bliva fördelat mellan
skilda huvudgrupper:

Miljoner

kronor

Skenfria vägkorsningar m. m....... 14.0

Vägar och broar................................................ 25.0

Hamnar ...................................................... 3.0

Statsbana Malung—Vansbro .................................... 0.8

Landningsfält för flygplan ...................................... 2.2

Diverse ....................................................... 5.0.

Ehuru den beräknade medelsfördelningen endast är avsedd att i allmänna
drag giva en bild av hur medlen kunna antagas komma skilda ändamål till
godo, och jämkningar givetvis kunna behöva ske, har jag emellertid ansett
försiktigheten bjuda att under rubriken »Diverse» upptaga ett jämförelsevis
stort belopp.

Jag anhåller nu, sedan utredningen i ämnet i olika hänseenden kompletterats,
att få framlägga definitivt förslag beträffande nämnda, under socialdepartementet
beräknade anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten.
Därvid kommer jag även att behandla vissa frågor, som jämväl beröra
andra förut omförmälda anslag.

Inledning.

Verkställda utredningar.

Den i statsverkspropositionen berörda inventeringen av förefintliga lämpliga
arbeten har verkställts av särskilda av mig med stöd av Kungl. Maj:ts beslut

8

Kungl. Majlis proposition nr 211.

deri 21 oktober 1932 tillkallade utredningsmän med uppgift att inom socialdepartementet
biträda vid verkställande av undersökning och uppgörande av förslag
rörande de statliga och kommunala arbeten ävensom enskilda arbetsföretag
av allmännyttig karaktär, vilka lämpligen kunde anordnas såsom beredskapsarbeten
till motverkande av arbetslöshet. Utredningsmännen hava utgjorts
av redaktören S. Hansson, ordförande, lektorn J. E. Björnsson, t. f. byråingenjören
hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen D. Blomberg samt sekreteraren
hos centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, extra jägmästaren
E. A. F. Lundh. Inventeringsresultatet är innefattat i en den 3 december 1932
avgiven promemoria.

Sedermera har jag under hand uppdragit åt utredningsmännen att inom
socialdepartementet biträda jämväl vid utredning angående de spörsmål av
väsentligen organisatorisk art, som kunde äga samband med anordnandet av
beredskapsarbeten i större omfattning och inom även andra verksamhetsområden,
än som hittills ifrågakommit.

Till fullgörande av detta uppdrag hava utredningsmännen den 21 januari
1933 avgivit »P. M. angående beredskapsarbeten till motverkande av arbetslöshet».
Denna promemoria torde såsom bilaga (bilaga A) få fogas vid statsrådsprotokollet
i detta ärende. Jämväl torde såsom bilaga (bilaga B) vid detta
protokoll få fogas utdrag av utredningsmännens förstnämnda promemoria
den 3 december 1932, huvudsakligen avseende de delar av densamma, vilka
icke återgivits eller endast i korthet refererats i promemorian av den 21
januari 1933.

över sistnämnda promemoria hava yttranden inhämtats från vederbörande
myndigheter samt vissa enskilda korporationer och sammanslutningar. En
sammanställning av yttrandena torde såsom bilaga (bilaga C) få fogas vid
statsrådsprotokollet i detta ärende.

Efter det inventeringen slutförts, hava direkt till Kungl. Majit inkommit
vissa förslag till beredskapsarbeten, av vilka följande mera betydande må här
nämnas.

Av marinförvaltningen och chefen för marinstaben har föreslagits dels ersättningsbyggnad
av en jagare och en undervattensbåt för flottan för en kostnad
under nästkommande budgetår av 3,286,000 kronor eller, under viss förutsättning,
4,250,000 kronor, dels ock uppförande av oljecisterner för flottan
för en ungefärlig kostnad av 625,000 kronor.

Marinförvaltningen har vidare efter samråd med chefen för marinstaben
och chefen för kustflottan föreslagit insättande av varmluftsdrivet propellermaskineri
å minkryssaren Clas Fleming enligt ett av aktiebolaget Götaverken
uppgjort förslag för en kostnad av 954,300 kronor, varav på budgetåret
1933/1934 800,000 kronor.

Efter framställning av aktiebolaget Bofors har arméförvaltningen föreslagit
anskaffande av bandtraktorer för artilleriet för en kostnad av 800,000
kronor.

Stadsfullmäktige i Luleå hava föreslagit uppförande av byggnad för Luleå
stads lärlings- och yrkes- samt verkstadsskolor m. m. för en kostnad av
275,000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

9

Av drätselkammaren i Uddevalla Ilar föreslagits tillbyggnad av folkskolebyggnad
i Uddevalla för en kostnad av 198,000 kronor.

Riksförbundet Sveriges statsarrendatorer har föreslagit viss byggnadsverksamhet
m. m. å kronans jordbruksdomäner och å kyrkliga egendomar. I häröver
den 13 mars 1933 avgivit utlåtande har domänstyrelsen ifrågasatt, att
för ändamålet ett anslag av förslagsvis 500,000 kronor skulle ställas till förfogande.

Slutligen har från enskilt håll föreslagits nybyggnad av flytdocka i Kristinehamn
för en beräknad kostnad av 480,000 kronor.

Sammanlagda kostnadssumman för sålunda föreslagna arbeten, i vad de synas
avse nästa budgetår och i den mån de äro kostnadsberäknade, utgör 7 ä 8
miljoner kronor.

Vidare torde i detta sammanhang böra erinras örn att 1931 års skogssakkunniga
i sitt den 4 januari 1933 avgivna betänkande med förslag angående
åtgärder för ett bättre utnyttjande av landets skogstillgångar bland annat
föreslagit understöd av statsmedel för uppförande av en eller flera fabriker
för brikettenng av träkol ävensom till byggande av skogsvägar för virkesprodukternas
utfraktning eller, där så i stället vore av behovet påkallat, flottleder.
Till viss del hava dessa sakkunnigas förslag gjorts till föremål för
framställning i proposition (nr 189).

Ytterligare må nämnas, att vid utgången av februari månad 1933 förelågo
13 av arbetslöshetskommissionen principbeslutade reservarbeten — huvudsakligen
vägarbeten — till en ungefärlig kostnad av 3/700,000 kronor, för vilka
kontrakt då ännu icke utväxlats.

Det av utredningsmännen framlagda inventering sresultatet har inom socialdepartementet
i vissa delar genomgåtts och förtecknats. De härvid uppgjorda
tabellerna (tab. 1—7) ävensom en inom socialdepartementet verkställd
beräkning av huru stor del av kostnaderna för A-företagens utförande,
som skulle falla på första arbetsåret (tab. 8), torde såsom bilaga (bilaga D)
få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende. Tabell 1 utgör en förteckning
av de vid inventeringen såsom omedelbart mobiliserbara med A betecknade
företagen. I tabell 2 hava upptagits vissa av de med B betecknade företagen,
nämligen sådana, vilka, därest mobiliseringsgraden ensam fått vara avgörande,
bort betecknas med A men som likväl av utredningsmännen hänförts
till B-företag, enär de varit så stora, att de endast delvis ansetts kunna
med fördel utföras under loppet av ett enda arbetsår. Tabell 3 utgör ett
sammandrag av tabell 1. I tabell 4 hava A-företagen fördelats länsvis. Tabellerna
5 och 6 utvisa A-företagens och nyssnämnda B-företags fördelning
efter arbetenas natur. Av tabell 7 framgår slutligen A-företagens fördelning
å olika kostnadsgrupper.

Vid uppgörandet av tabellerna har följts den av utredningsmännen verkställda
klassificeringen av företagen efter dels dessas huvudsakliga art och dels
sättet för arbetenas finansiering enligt hittills vanliga grunder, dock med den

10

Kungl. Maj:ts proposition nr gil.

avvikelsen, att ur gruppen »vattenbyggnader» utbrutits vissa företag, vilka
betecknats såsom hamnar, samt ur gruppen »diverse» sådana företag, som avse
vatten- och avloppsledningar.

Till företagsförteckningarna (tabellerna 1 och 2) torde böra anmärkas följande.

De i kolumnerna för totalkostnad, inhemskt material, arbetstid och arbetsstyrka
angivna uppgifterna äro de, som inkommit från vederbörande uppgiftslämnare.
I en särskild kolumn har angivits det antal arbetarmånader (en arbetarmånad
— 25 dagsverken), vilka företagets utförande skulle kräva enligt
verkställda beräkningar på basis av de lämnade uppgifterna om arbetarantal
och arbetets varaktighet. Summering har endast skett av kolumnen för
totalkostnad. För de företag, beträffande vilka vederbörande uppgiftslämnare
inkommit med fullständiga uppgifter —- d. v. s. uppgifter örn totalkostnad,
kostnad för inhemskt material, arbetstid och arbetsstyrka —- hava emellertid
särskilda summeringar verkställts såväl av kolumnen för totalkostnad som
av kolumnerna för inhemskt material och arbetarmånader. Härigenom ha för
olika grupper av arbeten erhållits sinsemellan jämförbara siffror för totalkostnad,
kostnad för inhemskt material och arbetarmånader. Dessa summor ha
utmärkts medelst kursivering.

Tabellerna utvisa vissa avvikelser från de av utredningsmännen uppgjorda.
Dessa ha huvudsakligen sin grund däri, att sådana företag utelämnats, vilka,
såvitt varit känt, numera igångsatts eller för vilkas utförande Kungl. Maj:t
av årets riksdag i särskild ordning äskat medel. Dessutom ha en del företag
befunnits dubbelförda. I övrigt hänföra sig avvikelserna till vissa sifferjusteringar
och omföringar av företag från en grupp till en annan, som befunnits
erforderliga.

I anledning av utredningsmännens promemoria hava vidare inom socialdepartementet
verkställts vissa kompletterande utredning ar i olika hänseenden.
Därom må anföras följande.

För att erhålla en uppfattning örn huruvida de vid inventeringen av uppgiftslämnarna
meddelade siffrorna rörande den arbetsmängd, som skulle krävas
för de olika företagen, kunde läggas till grund för en uppskattning av
effekten av de ifrågasatta åtgärderna, har en kontrollundersökning skett på
grundval, bland annat, av socialstyrelsens lönestatistiska uppgifter. Av t. f.
byråingenjören D. Blomberg har sålunda verkställts uppskattning av de direkta
arbetstillfällen, som under första året skulle uppkomma, i händelse den
tillgängliga arbetsreserven (A-företagen + 66 större B-företag) till fullo utnyttjades.
Redogörelse för denna beräkning torde såsom bilaga (bilaga E)
få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

Vidare hava förberedelser vidtagits för att, i händelse beslut fattas örn en
anordning i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsmännens förslag,
arbeten skola kunna så snart som möjligt igångsättas. För sådant ändamål
hava de inkomna uppgifterna om arbeten uppdelats i olika grupper, av vilka
vissa avse företag, vilka genom administrativa åtgärder synas kunna bringas

Kungl. Majlis proposition nr 211.

11

i det fullständiga skick, att beslut i ärendet kan utan längre dröjsmål fattas,
och andra avse företag, rörande vilka vederbörande få anvisas att, i den
ordning som kan komma att föreskrivas, komma in med formliga, av ritningar,
kostnadsberäkningar m. m. åtföljda ansökningar. Avsikten är att beträffande
de först avsedda grupperna med det snaraste vidtaga de åtgärder, som
äro möjliga.

Dessutom har med ledning av erhållna uppgifter angående den antagliga
fördelningen dels på olika slags arbeten och dels i statliga eller statsunderstödda,
rent kommunala och andra företag av de anslag till motverkande av arbetslösheten,
som anmälts av social- och kommunikationsdepartementen, verkställts
utredning angående huru många arbetare, som kunna beräknas bliva
direkt sysselsatta vid dessa arbeten. Vidare har verkställts en utredning angående
den antagliga fördelningen av kostnaderna, särskilt beträffande direkta
arbetslöner och inhemskt material, för de olika grupper av husbyggnadsarbeten,
som i riksstaten upptagits under rubriken fonden för förlag till statsverket,
nämligen dels i riksstaten nominellt angivna byggnadsföretag, dels
vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus, dels karolinska sjukhuset i
Stockholm, dels de husbyggnadsarbeten, som ingå bland de arbeten till motverkande
av arbetslösheten, vilka anmälts av socialdepartementet, dels åtgärder
till främjande av bostadsbyggande i städerna och på landet. Resultaten
av dessa utredningar torde såsom bilaga (bilaga F) få fogas vid detta statsrådsprotokoll.

På därom gjord hemställan har arbetslöshetskommissionen inkommit med
utredning rörande olika sätt för övergång från det nuvarande reservarbetssystemet
till den ifrågasatta nya anordningen.

Från arbetslöshetskommissionen har även lämnats en statistik avseende vissa
uppgifter örn kommissionens verksamhet. Av dessa uppgifter framgår, i vad
mån under de senaste månaderna inkomna ansökningar örn anordnande av
statsarbeten och örn platser vid sådana arbeten, örn statsbidrag till statskommunala
arbeten samt örn statsbidrag till kontantunderstöd bifallits, respektive
avslagits eller bordlagts.

Från arbetslöshetskommissionen hava även infordrats uppgifter rörande kommissionens
administrationskostnader, avsedda att i viss mån tjäna till belysning
av frågan örn de administrationskostnader, som kunna bliva förenade
med beredskapssystemets genomförande.

Vidare har av t. f. sekreteraren hos socialstyrelsen C. Öhr. Schmidt verkställts
utredning angående den omfattning, vari de såsom A-företag betecknade
arbetena äro av beskaffenhet, att å desamma skulle bliva eller kunna
göras tillämpliga bestämmelserna i förefintliga kollektivavtal mellan kommunal
myndighet och svenska kommunalarbetareförbundet. Denna utredning
torde få som bilaga (bilaga G) fogas vid statsrådsprotokollet.

Slutligen hava de av mig den 24 februari 1933 med stöd av Kungl. Majlis
beslut samma dag tillkallade sakkunniga — e. byråchefen i kommunikationsdepartementet
N. L. Bolinder, vägingenjören i Södermanlands län, majoren i

12

Kungl. Majlis proposition nr gil.

väg- och vattenbyggnadskåren C. E. Gyllenberg samt överingenjören vid
Stockholms gatukontor, kaptenen i väg- och vattenbyggnadskåren P. G. Ekwall
—- med uppgift att inom socialdepartementet biträda med skyndsam utredning
rörande kostnaderna för vissa genom statens arbetslöshetskommission
utförda arbeten i jämförelse med kostnaderna för motsvarande i annan ordning
utförda arbeten den 16 innevarande månad inkommit med förberedande redogörelse
för hittills utförda utredningar och därvid vunna preliminära resultat.
Denna redogörelse torde som bilaga (bilaga H) få fogas vid statsrådsprotokollet
i detta ärende.

Rörande resultatet av de sålunda i olika avseenden införskaffade kompletterande
utredningarna torde jag få lämna redogörelse i vederbörande sammanhang
vid den följande framställningen.

Vissa särskilda frågor.

I detta sammanhang torde jag jämväl få anmäla, att vissa särskilda frågor
föreligga, vilka äga samband med nu förevarande ärende.

Med skrivelse den 8 februari 1933 hava de sakkunniga — byråchefen i socialstyrelsen
K. Bergström, ledamoten av riksdagens andra kammare, redaktören
A. Olsson och verkställande direktören hos Hyresgästernas sparkasseoch
byggnadsförening i Stockholm u. p. a., arkitekten S. Wallander — vilka
jämlikt Kungl. Maj:ts den 2 december 1932 givna bemyndigande av mig tillkallades
för att verkställa skyndsam utredning rörande huruvida och på vilket
sätt staten skulle kunna till förhindrande av arbetslöshetens utbredning
vidtaga åtgärder till bostadsproduktionens främjande — bostadsproduktionssakkunniga
— avgivit »E. P. M. angående främjande av bostadsbyggande till
motverkande av arbetslöshet». Berörda skrivelse och promemoria torde såsom
bilaga (bilaga I) få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

Häröver hava yttranden avgivits av vissa myndigheter och enskilda sammanslutningar.

Med stöd av Kungl. Majis bemyndigande den 6 februari 1931 tillkallade
min företrädare i ämbetet nuvarande ledamöterna av riksdagens andra kammare,
redaktören A. I. E. Österström, lantbrukarna K. A. M. Andersson i Löbbo
och C. O. H. Andersson i Dunker jämte t. f. byråchefen i socialstyrelsen
B. A. E. Nyström, ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren
J. M. Skoglund i Doverstorp och förste provinsialläkaren i Östergötlands län
N. H. Wranne att inom socialdepartementet biträda med utredning rörande åtgärder
till förbättring av lantarbetarnas bostadsförhållanden och därmed sammanhängande
ämnen. Den 8 februari 1933 hava utredningsmännen, vilka antagit
benämningen bostadsutredningen för landsbygden, avgivit »P. M. angående
möjligheterna att till förhindrande av arbetslöshetens utbredning vidtaga
åtgärder för förbättring av bostadsförhållandena på landet», vilken promemoria
torde såsom bilaga (bilaga K) få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

över berörda promemoria hava yttranden avgivits av ett stort antal myndigheter
och enskilda sammanslutningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

13

Vidare har sociala jordutredningen — ledamöterna av riksdagens första
kammare, professorn K. G. Westman, lantbrukaren E. B. Andersson i Fältenborg
och jägmästaren C. G. L. H :son Tamm, ledamoten av riksdagens andra
kammare, ombudsmannen H. Molander samt redaktören H. Sten — som med
stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 4 december 1930 tillkallats för verkställande
av utredningar rörande vissa sociala jordfrågor, i skrivelse den 7 mars
1933 framlagt ett förslag avseende åtgärder för en uppdelning av vissa kronoegendomar
och ett antal från enskilda inköpta egendomar i mindre jordbruk,
avsedda att utarrenderas, sedan de bebyggts och i övrigt iordningställts. Jägmästaren
Tamm har avgivit särskilt avstyrkande yttrande.

I det följande kommer jag att till behandling upptaga dessa skilda frågor
under en särskild punkt.

Jag övergår nu till den föreliggande huvudfrågan örn anordnande av allmänna
arbeten till motverkande av arbetslösheten. Vad jag härom kommer att
anföra torde i allmänhet i tillämpliga delar äga principiell giltighet även för
övriga under utgifter för kapitalökning, fonden för förlag till statsverket, av
Kungl. Maj :t äskade anslag till allmänna arbeten.

Nuvarande beredskapsanordning.

Angående den nuvarande beredskapsanordningens tillkomst och innebörd
torde jag få hänvisa till den redogörelse härför, som av beredskapssakkunniga
lämnats i deras promemoria (bilaga A. sid. 3 ff.).

I fråga örn beredskapsarbetenas hittillsvarande användning i praktiken tilllåter
jag mig i första hand jämväl hänvisa till berörda promemoria (sid. 8 ff.).

I övrigt torde jag i detta avseende få redogöra för en av arbetslöshetskommissionen
verkställd utredning, vilken överlämnats i samband med kommissionens
yttrande över de sakkunnigas promemoria, ävensom viss inom socialdepartementet
verkställd komplettering av densamma.

I sin berörda utredning anförde arbetslöshetskommissionen huvudsakligen
följande.

I en utredningen bifogad tabell har kommissionen verkställt en sammanfattning
beträffande det antal personer, som vid slutet av vissa månader hos
i tabellen angivna verk och myndigheter innehaft anställning under tiden den
1 november 1931—den 31 december 1932. Av tabellsammanställningen framgår,
att de första beredskapsarbetena igångsattes först i november 1931, och
att, under de följande månaderna av 1932, antalet dylika arbeten befann sig i
ständig ökning, icke allenast vad antalet företag beträffar utan jämväl i fråga
örn antalet vid dem sysselsatta personer. Från ett antal av 10 personer i november
1931 ökades arbetsstyrkorna under sommaren 1932. Maximum uppnåddes
under oktober sistnämnda år, då 1,064 personer vid månadens utgång
voro sysselsatta vid 46 arbetsföretag av denna art. Från och med november
inträdde en minskning, i det de sysselsatta arbetsstyrkorna sjönko till 795 man
vid november månads slut och ytterligare till 370 man vid december månads
slut 1932. Denna utveckling belyser och bekräftar tidigare gjorda förmodanden,
att dessa arbeten antagligen skulle komma att kulminera under sommar -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

månaderna, då behovet i varje fall under normala förhållanden måste anses
vara mindre än under vinterhalvåret. Antalet sysselsatta personer minskade
däremot vid vinterns inträde, då behovet av hjälp för oförvållat arbetslösa
personer alltid framträder kraftigare än under sommarmånaderna. Högsta
antalet i gång varande arbetsföretag uppgick vid utgången av november månad
1932 till 47.

Beträffande löneförhållandena vid dessa arbetsföretag hava jämväl uppgifter
lämnats å månadsrapporterna, som meddela upplysningar örn medelförtjänsten
per 8 timmars arbetsdag under den månad, rapporten omfattar. En granskning
av rapporterna giver vid handen, att för november och december 1931, då verksamheten
hade en ytterst obetydlig omfattning — 10 man vid november månads
och 51 man vid december månads utgång •—- inga uppgifter föreligga, som
medgiva tillförlitliga medelförtjänstberäkningar för då i gång varande arbetsföretag.
För år 1932 är däremot det föreliggande rapportmaterialet fullständigare,
och för samtliga månader under sist angivna år har med ledning av
rapporternas ^uppgifter verkställts en beräkning månadsvis av de vid dessa
företag uppnadda medelförtjänsterna per dag för samtliga vid respektive månaders
slut anställda arbetare. De olika dagsförtjänsterna under resp. månader
framgå av den bifogade tabellens uppgifter. De utgöra lägst kronor 6: 83
per man och dag i februari samt högst kronor 8: 66 i oktober 1932, då även
det högsta antalet personer eller 1,064 beretts sysselsättning vid dessa arbetsföretag.
Vidare har — som framgår av tabellen — verkställts en gruppering
av de olika medelförtjänsterna månadsvis i olika lönegrupper, från antalet
företag, där lönen utgjort under 4 kronor samt vidare för varje krontal upp
till 12 kronor och däröver. Av denna sammanställning framgår, att de olika
lönebeloppen fördela sig över hela löneskalan och med en anhopning av lönebeloppen
i lönegruppen från 6 till 6: 99 kronor per dag.

Går man emellertid till de olika arbetsföretagen var för sig, noteras de lägsta
arbetsförtjänsterna vid ett arbetsföretag, som utförts av Sveriges geologiska
undersökning, där förtjänsten i genomsnitt per 8 timmars arbetsdag under juli
månad 1932 för 20 vid företaget sysselsatta personer endast uppgick till kronor
3: 80 per man, samt de högsta arbetsförtjänsterna vid ett av statens järnvägar
utfört brobygge, där medelförtjänsten per 8 timmars arbetsdag under
oktober månad 1932 utgjorde kronor 23: 24, varvid emellertid antecknats, att
visst ackordsöverskott ingick häri. För några arbetsföretag har den dagliga
medelförtjänsten uppgått till 12 kronor och däröver.

Beträffande de olika kommuner, vilka fått hos sig hemmahörande personer
anställda vid beredskapsarbeten — varom uppgifter jämväl äro intagna på
de ingivna månadsrapporterna -— är kommissionen efter granskningen av dessa
i tillfälle att vitsorda, att arbetskraften i stort sett anställts från kommuner,
vilka till kommissionen rapportera förekomst av större eller mindre arbetslöshet.
Ett och annat undantag härifrån förefinnes visserligen, men då erfarenheten
ådagalagt, att icke alla kommuner, som hava arbetslöshet, rapportera
sådan till kommissionen, synas dessa beredskapsarbeten hava bidragit till att
minska antalet av dem, som, därest dessa arbetsmöjligheter icke stått till buds,
måhända hade blivit nödsakade att begära det allmännas hjälp. I flertalet
fall hava arbetslösa anställts från den ort, där vederbörande beredskapsarbete
utförts. Åtskilliga undantag från denna regel förefinnas dock.

De vid arbetslöshetskommissionens utredning fogade tabellerna voro av följande
utseende:

Sammanfattning

av det antal personer, vilka vid slutet av nedanangivna månader hos följande verk och myndigheter innehaft
anställning vid beredskapsarbeten under tiden 1 november 1931—31 december 1932 enligt rapporter till socialdepartementet
intill den 4 februari 1933.

Myndigheter	Av Kungl. Maj:t an-visade be-lopp	1931						1 9	3 2
	nov.	dec.	jan.	febr.	mars	april	maj	juni	juli	aug.	sept.	okt.	nov.	dec.
Järnvägsstyrelsen1.......	3,099,517	_,	5	110	247	310	341	347	351	312	338	354	349	181
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen	1,110,200	10	24	56	70	71	92	105	112	109	102	68	103	140	161
Telegrafverket ........	311,800	—	—	—	19	18	25	49	33	73	94	152	123	54
Arméförvaltningen.......	946,128	—	22	50	48	23	92	156	170	108	51	164	297	229	167
Marinförvaltningen.......	145,700	—	—	—	—	—	—	69	55	5	19	22	43	48	42
Flvgstyrelsen.........	170,000	—	—	—	—	14	20	20	17	27	109	54	13	2
Sveriges geologiska undersökning	200,000	—	—	12	27	8	—	—	31	39	41	53	136	141	—
Kronor Medeldagsförtjänsten per 8 tim-	5,973,345	10	51	228	411	444	570	746	769	673	754	867	1,064	795	370
mars arbetsdag.......	—	—	—	7: 58	6:83	7: 15	8:-	7:91	7:88	8:13	8: 46	8: 19	8: 66	8:33	7: 59

1 Härav till statsbanan Malung—Vansbro 900,000 kronor. Några rapporter från detta arbetsföretag föreligga icke.

Antal arbetsplatser månadsvis där medelförtjänsten per dag uppgått till:

						1 9	3 2
	jan.	febr.	mars	april	maj	juni	juli	aug.	sept.	okt.	nov.	dec.
under 4: —..........	_		i				l
4— 4: 99...........	—	2	i	2	1	2		1	2	1	2	1
5— 5: 99...........	1	—	—	1	1	1	1	_	1	2	5
6— 6: 99...........	2	1	4	3	7	11	10	13	17	15	15	4
7— 7: 99...........	2	5	3	6	10	10	7	7	7	7	6	7
8— 8: 99...........	2	6	8	9	7	9	13	7	3	7	8	5
9— 9: 99...........	—	—	1	1	1	2	__	1	2	3
10—10: 99...........	2	2	3	4	4	3	2	6	4	3	5	2
11—11:99...........	—	—	—	2	2	1	3	2	3	2	1
12: — och däröver.......	—	—	—	—	2	3	3	2	3	6	5	—
Summa	9	16	21	28	35	42	40	39	42	46	47	19

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Till den av arbetslöshetskommissionen sålunda verkställda utredningen torde
få anmärkas, att antalet vid slutet av december månad 1932 vid beredskapsarbeten
anställda arbetare enligt inkomna rapporter utgjorde 481. Det av kommissionen
uppgivna lägre antalet beror därpå, att vissa rapporter för december
månad inkommit först efter det kommissionens undersökning avslutats. Dessutom
voro vid arbeten å banan Malung—Vansbro i Kopparbergs län, vilket
företag delvis finansieras med lånemedel och delvis med medel från anslagen
till beredskapsarbeten, vid samma tidpunkt sysselsatta 233 arbetare.

Av de till socialdepartementet för januari månad 1933 inkomna rapporterna
framgår, att antalet vid beredskapsarbeten anställda arbetare vid utgången av
nämnda månad utgjorde 465. Av dessa voro 7 jordbruksarbetare, 4 skogsarbetare,
24 gruvarbetare, 112 arbetare tillhörande jord-, sten- och glasindustrien,
7 metall- och maskinarbetare, 12 arbetare tillhörande trävaruindustrien, 112
byggnadsarbetare, 1 arbetare tillhörande kemisk-tekniska och belysningsindustrien,
3 arbetare hänförliga till icke särskilt specificerade grupper av industri
och hantverk, 3 arbetare tillhörande sjöfart och fiske, 1 tillhörande butiks- och
magasinspersonalen, 1 landtransportarbetare och 178 arbetare, som icke tillhörde
annan grupp. Av nämnda arbetare voro 10 anställda vid beredskapsarbeten
inom Stockholms län, 4 vid arbeten inom Östergötlands län, 85 vid
arbeten inom Blekinge län, 11 vid arbeten inom Hallands län, 127 vid arbeten
inom Göteborgs och Bohus län, 20 vid arbeten inom Älvsborgs län, 8 vid arbeten
inom Skaraborgs län, 22 vid arbeten inom Värmlands län, 41 vid arbeten
inom Kopparbergs län, 40 vid arbeten inom Gävleborgs län, 28 vid arbeten
inom Västernorrlands län, 20 vid arbeten inom Västerbottens län och 49 vid
arbeten inom Norrbottens län. Härtill komma de vid arbetena å banan Malung
—Vansbro sysselsatta arbetarna.

På grundval av de inkomna rapporterna har inom departementet verkställts
undersökning i fråga örn den tid, som i varje särskilt fall förflutit från Kungl.
Maj :ts beslut örn anvisande av medel och till arbetets igångsättande. Tidberäkningen
har skett endast efter fulla kalendermånader. Hänsyn har nämligen
icke kunnat tagas till vilken dag i månaden ett arbete igångsatts. I analogi
härmed har hänsyn ej heller lämpligen ansetts böra tagas till vilken dag i
månaden Kungl. Maj:ts beslut meddelats. Den kalendermånad, under vilken
detta skett, och den, under vilken arbetet påbörjats, hava sålunda icke medräknats.
De anförda månadstalen torde därför i regel utgöra minimisiffror.

Av undersökningarna har framgått, att 17 företag igångsatts efter kortare
tid än en månad, 14 igångsatts efter en månad, 10 efter två månader, 11 efter
tre månader, 6 efter fyra månader, 10 efter fem månader, 4 efter sex månader,
1 efter sju månader, 7 efter åtta månader, 2 efter nio månader, 1 efter tio månader
och 2 efter ett år. I genomsnitt hava alltså företagen påbörjats efter 3''^
månad. Härtill kommer emellertid, att vid utgången av januari månad 1933
40 företag, till vilka medel anvisats med tillhopa 921,302 kronor, ännu icke
blivit igångsatta. Av dessa företag hava medel anvisats för 1 den 9 oktober
1931, för 3 den 19 februari 1932, för 32 den 9 september 1932, för 3 den 9 december
1932 och för 1 den 3 januari 1933. Av de myndigheter, vilka fått

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

17

medel anvisade till ett större antal företag, har arméförvaltningen uppvisat den
kortaste genomsnittstiden — något över en månad — och telegrafstyrelsen den
längsta, 5.6 månader.

Allmän översikt över avgivna yttranden.

Vad angår de yttranden, som avgivits över utredningsmännens promemoria
den 21 januari 1933, hava vissa av dem uttryckligen begränsats till att avse
endast viss eller vissa frågor eller den ifrågavarande myndighetens eller korporationens
verksamhetsområde, medan något uttalande icke gjorts i de huvudsakliga
frågorna. Även i fråga örn de övriga yttrandena ställer det sig ej sällan
svårt, att av de uttalade uppfattningarna avgöra, huruvida utredningsmännens
förslag huvudsakligen förordats eller väsentligen avstyrkts, detta med
hänsyn till att i en del yttranden vissa av de i promemorian framförda förslagen
rekommenderats till genomförande, medan andra bestämt avstyrkts. Med
sålunda angiven reservation torde de myndigheter och sammanslutningar, som
avgivit yttranden i ärendet, efter sina ståndpunktstaganden kunna grupperas
på följande sätt.

De myndigheter och sammanslutningar, som kunna anses hava ställt sig i
övervägande grad välvilliga till förslaget eller anordningar, liknande de däri
föreslagna, äro byggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Gotlands, Kopparbergs,
Gävleborgs och Västerbottens län samt landssekretariatet.

Yttranden, vari närmare ståndpunkt icke tagits till de huvudsakliga frågorna
i förslaget, hava avgivits av arméförvaltningen, marinförvaltningen,
flygstyrelsen, medicinalstyrelsen, telegrafstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket,
lotsstyrelsen, fullmäktige i riksgäldskontoret, länsstyrelserna i
Östergötlands och Västernorrlands län samt styrelserna för svenska landskommunernas
förbund och för svenska landstingsförbundet.

I huvudsak avstyrkande utlåtanden hava avgivits av socialstyrelsen, statens
arbetslöshetskommission, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, statens organisationsnämnd, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
kommerskollegium, Överståthållarämbetet och de förut icke
uppräknade länsstyrelserna samt svenska stadsförbundets styrelse, svenska
arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund och svenska lantarbetsgivarnes
centralförening.

I regel hava i sådana avgivna yttranden, vari det föreliggande förslaget
upptagits till mera allsidigt bedömande och ståndpunkt tagits till detsammas
huvudfrågor, samtidigt gjorts uttalanden örn den trängande nödvändigheten
med hänsyn till den omfattande arbetslösheten, att arbetstillfällen genom
statens mellankomst anordnades för de arbetslösa, i vilket sammanhang också
antytts de riktlinjer, efter vilka dylika allmänna arbeten i arbetslöshetsbekämpande
syfte borde anordnas. Efter beskaffenheten av de gjorda uttalandena
i sådant avseende torde yttrandena kunna grupperas på följande
sätt.

Länsstyrelserna i Kopparbergs och Västerbottens län, landssekretariatet

Bihang till riksdagens protokoll 19S8. 1 sami. Nr 211. 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

saint vissa reservanter inom svenska stadsförbundet synas hava förordat, att
beredskapsarbetena skola helt ersätta det nuvarande systemet med reservarbeten.

Bibehållandet av reservarbetssystemet jämsides med en ökad användning
av beredskapsarbeten har förordats i ett flertal yttranden. Följande myndigheter
och sammanslutningar synas hava ansett, att därvid beredskapsarbetena
ej endast borde komma till ökad användning utan även utsträckas överhuvud
taget eller i mer eller mindre begränsad omfattning till att avse arbetsobjekt,
fallande utanför de statliga verkens verksamhetsområden, nämligen vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, kommerskollegium, lantbruksstyrelsen,
länsstyrelserna i Gotlands, Älvsborgs, Örebro, Gävleborgs och
Norrbottens län samt svenska stadsförbundet. Användningen i ökad omfattning
av beredskapsarbeten i nuvarande bemärkelse jämsides med reservarbeten
har förordats av länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus, Hallands, Värmlands,
Västmanlands och Jämtlands län, varjämte Överståthållarämbetet och
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ansett, att beredskapsarbeten borde
komma till något ökad användning.

I åtskilliga yttranden framhålles jämväl, att de nuvarande principerna för
reservarbeten borde modifieras (Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Gotlands,
Malmöhus, Hallands, Älvsborgs och örebro län, svenska stadsförbundet
m. fl.).

Allmän motivering.

Den kris, som i slutet av år 1929 började i Amerika, har sedermera gått härjande
fram över hela världen. Nästan alla länder ha sett sitt penningväsen åtminstone
tillfälligt råka i oordning med stupade banker, inskränkta kreditmöjligheter
och misstro från spararnas — kapitalbildarnas — sida, med stock -ningar i produktion och handel, med överproduktion och underkonsumtion samt
en farlig nedgång i de stora folklagrens köpkraft, med prisfall på de flesta
produkter, vilket ytterligare förlamat företagsamhet och verksamhetsbegär.
Arbetslösheten har som en farsot utbrett sig överallt. I Sverige satte dock
krisen med full kraft in först i slutet av år 1931. De problem, som denna
allmänna ekonomiska depression skapat, framförallt genom avsättningssvårigheter
och den massarbetslöshet, som blivit en följd, lia överskuggat nästan
alla andra inrikesproblem i de olika staterna.

I avsikt att skydda den egna befolkningen mot alltför stora påfrestningar
ha staterna genom tullar och allehanda andra restriktioner begränsat den mellanfolkliga
handeln. Åtgärderna ha icke lyckats fylla sitt ändamål utan ytterligare
bidragit till en skärpning av krisen i världen och därmed också skadat
den egna befolkningen. Den misstro till framtiden, som behärskat kapitalinnehavare
och företagare, har icke givit vika.

Krisen har för miljoner människor framstått såsom oförklarlig. Det föreligger
en till synes obegriplig motsättning mellan de överväldigande resurser
och produktivkrafter, som mänskligheten nu besitter, och det faktiska

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

19

tillstånd av nöd och elände, som kan iakttagas runt hela jorden. Denna den
nuvarande tidens fantastiska paradox synes icke kunna hävas, och det är sannerligen
ej att undra på örn människorna ha svårt att förstå, att det skildrade
tillståndet skulle vara oundvikligen betingat av ekonomiska naturlagar. År
efter år ha de väntat, att en konjunkturförbättring skulle inträda och krisen
visa tecken att upphöra, men de lia väntat förgäves. Det har icke lyckats
för näringslivets män att ordna ett tillfredsställande samarbete mellan de
olika produktiva krafterna, mellan arbetskraften, naturtillgångarna och kapitaltillgångarna.
Och ändå är det uppenbart, att lösningen skulle ligga i en
sådan samverkan.

Under sådana omständigheter är det självklart, att många människor speja
efter nya möjligheter till att ordna detta nödvändiga samarbete i allas gemensamma
intresse. Man ser upp till regeringar och parlament såsom de makter,
vilka skola leda samhällena och dess befolkningar ut ur tidens svårigheter.
Då svårigheterna till stor del äro internationellt betingade, finns det ingen grundad
anledning att tro, att ett enskilt lands statsmakter skulle kunna genom
sina åtgärder övervinna dem. Anspråken måste sättas lägre. Men vad som kan
göras av det enskilda landet bör naturligtvis också göras. Det gäller därvid
i främsta rummet att, i den mån så överhuvudtaget är möjligt, söka övervinna
arbetslösheten och dess följder. Statsmakterna kunna enligt min mening
icke endast stå som passiva iakttagare. De besitta utan tvivel förmåga
att i en viss grad påverka förhållandena och motverka krisen.

Innan jag närmare redogör för hur enligt statsrådets mening vårt lands
arbetslöshetsproblem bör angripas, anhåller jag att få ge en översikt över arbetslöshetens
aktuella läge i vårt land.

Arbetslöshetsläget i Sverige.

Arbetslöshetens utveckling i Sverige vittnar örn en sedan ett par år fortskridande,
synnerligen oroväckande försämring utav arbetsmarknaden. Går man
tillbaka till år 1929, som allmänt anses ha varit den svenska industriens mest
gynnsamma år, utgjorde den genomsnittliga arbetslöshetssiffran per månad enligt
anmälningarna till arbetslöshetskommissionen endast 9,713. Ännu år 1930
stannade motsvarande genomsnittliga arbetslöshetssiffra vid 13,725. I november
månad 1930 kunde man emellertid iakttaga en begynnande mera väsentlig
försämring av situationen på arbetsmarknaden. Då steg nämligen arbetslöshetssiffran
till 24,800 för att i december ytterligare växa till 31,900. Först år

1931 började dock situationen att se mera hotande ut. Den genomsnittliga arbetslösheten
per månad utgjorde 46,542 och nådde sin höjdpunkt i december
månad med 88,761 arbetslösa. Ändå var år 1931 i jämförelse med år 1932
ännu ett relativt gynnsamt år. År 1932 steg nämligen den genomsnittliga arbetslöshetssiffran
till 113,900. Den lägsta arbetslöshetssiffran under året visade
juli månad, men även under denna sommarmånad utgjorde de hos arbetslöshetskommissionen
anmälda arbetslösa ej mindre än 94,700. Under hösten

1932 stego arbetslöshetssiffrorna så, att december månad visade 161,200 arbets -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

lösa. Alla nu anförda siffror äro hämtade ur arbetslöshetskommissionens statistik.

Tyvärr kan man ännu icke iakttaga någon ljusning i detta bistra läge. Den
31 januari innevarande år redovisade arbetslöshetskommissionen 189,225 arbetslösa,
den hittills högsta siffra, som nåtts i vårt land.

Den föregående krisen åren 1921—1923 syntes på sin tid vara synnerligen
allvarlig. Då kulminerade arbetslösheten vid månadsskiftet januari—februari
år 1922 med 163,200 arbetslösa. Men redan maj månad nämnda år visade nedgång
i de arbetslösas antal med närmare 50 %, och genomsnittstalet för årets tolv
månader blev endast 80,500, alltså väsentligen lägre än genomsnittssiffran för
år 1932.

Antalet kommuner, som den 31 januari i år rapporterade till arbetslöshetskommissionen,
utgjorde 1,148 mot 673 den 31 januari år 1932.

Av de rapporterade arbetslösa den 31 januari 1933 voro 69,690 hemmahörande
i städer och 119,535 i landskommuner och köpingar. Arbetslöshetens
fördelning på landets olika delar framgår av följande tabell:

Län	För-sörj n.-plikt.	Icke-för-sörj n.-plikt.	Summa	Län	För- sörjn.- plikt.	Icke- för- sörjn.- plikt.	Summa
Stockholms stad . . Stockholms..... Uppsala...... Södermanlands . . . Östergötlands .... Jönköpings ..... Kronobergs ..... Kalmar...... Gotlands...... Blekinge...... Kristianstads .... Malmöhus.....	9,480 2,901 1,271 1,693 3,232 1,097 1,265 3,369 797 2,652 2.010 8,198	9,430 1,891 1,366 1,252 2,326 1,571 1,840 3,129 391 2,966 1,808 5,736	18,910 4,792 2,637 2,945 5,558 2,668 3,105 6,498 1,188 5,618 3,818 13,934	Göteborgs och Bohus Älvsborgs ..... Skaraborgs ..... Värmlands..... Örebro...... Västmanlands . . . Kopparbergs .... Gävleborgs..... Västernorrlands . . . Jämtlands..... Västerbottens .... Norrbottens ....	9,422 1,961 1,314 5,209 3,241 2,624 4,236 5,843 9,116 2,458 3,438 7,664	10,642 2,146 1,479 5,625 3,345 2,702 5,066 5,556 8,771 2,836 3,489 7,373	20,064 4,107 2,793 10,834 6,586 5,326 9,302 11,399 17,887 5,294 6,927 15,037
Hallands......	989	1,009	1,998	Summa	95,480	93,745	189,225

I större enheter fördelade sig arbetslösheten sålunda:

Norrland

Svealand

Götaland

56,544

61,332

71,349

Summa 189,225

Då man kan utgå från att en mycket stor andel av de icke försörjningspliktiga
utgöres av ungdom, som ännu icke fått fast fot i något yrke, ger fördelningen
av anmälda arbetslösa på familjeförsörjare och icke-försörjningspliktiga
en viss föreställning örn ungdomsarbetslöshetens starka utbredning under
den nuvarande krisen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

21

Det har varit av intresse att något närmare undersöka arbetslöshetens
fördelning på olika delar av landet. Efterföljande länstabell ger ett besked
därom:

Län	Folkmängd S1/is 1931	Arbetslösa Hela antalet	Ökning under tid. 31 ho 1932-31/i 1933	Arbetslösa per 1,000 innevånare
87io 1932	»Vi 1933	sl/io 1932	al/i 1933
Stockholms stad .		514,333	8,355	18,910	10,555	16.2	36.8
Stockholms	län . .	265,906	2,522	4,792	2.270	9.5	18.0
Uppsala	> . .	137,582	1,534	2,637	1,103	11.1	19.2
Södermanlands	> . .	187,877	2,179	2,945	766	11.6	15.7
Östergötlands	> . .	309,588	3,056	5,558	2,502	9.9	18.0
Jönköpings	> . .	232,121	1,445	2,668	1,223	6.2	11.6
Kronobergs	> . .	155,073	1,947	3,105	1,158	12.6	20.0
Kalmar	» . .	231,266	4,358	6,498	2,140	18.8	28.1
Gotlands	> . .	57,450	342	1,188	846	6.0	20.7
Blekinge	> . .	144,942	4,087	5,618	1,531	28.2	38.8
Kristianstads	>	246,185	1,846	3,818	1,972	7.5	15.5
Malmöhus	> . .	512,366	7,499	13,934	6,435	14.6	27.2
Hallands	>	150,548	1,119	1,998	879	7.4	13.3
Göteborgs och Bohus	> . .	460,054	11,418	20,064	8,646	24.8	43.6
Älvsborgs	> . .	313,863	2,577	4,107	1,530	8.2	13.1
Skaraborgs	>	242,214	1,429	2,793	1,364	5.9	11.5
Värmlands	>	270,414	8,094	10,834	2,740	29.9	40.1
Örebro	> . .	218,598	5,274	6,586	1,312	24.1	30.1
Västmanlands	>	161.297	3,167	5,326	2,159	19.6	33.0
Kopparbergs	> . .	249,491	6,968	9,302	2,334	27.9	37.3
Gävleborgs	» . .	279,471	7,647	11,399	3,752	27.4	40.8
Västernorrlands	>	279,590	14,993	17,887	2,894	53.6	64.0
Jämtlands	>	135,121	4,958	5,294	336	36.7	39.2
Västerbottens	>	205,454	5,348	6,927	1,579	26.0	33.7
Norrbottens	> . .	201,642	11,422	15,037	3,615	56.6	74.6
Hela riket	6,162,446	123,584	189,225	65,641	20.1	30.7

Följande län lågo alltså över genomsnittet för landet:

Norrbottens län................74.6 °/oo

Västernorrlands län..............64.0 °/oo

Göteborgs och Bohus län...........43. G °/oo

Gävleborgs län................40.8 °/oo

Värmlands län...............40.1 %o

Jämtlands län................39.2 %o

Blekinge län.................38.8 %o

Kopparbergs län............... 37 3 °/oo

Stockholms stad...............36.8 °/oo

Västerbottens län...............33.7 %o

Västmanlands län...............33.0 °/oo

Samtliga Norlandslän kommo således över genomsnittet, likaså de speciella
stenhuggarelänen samt i övrigt län, i vilka trävaruindustri spelaren avgörande

roll.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

I vilken grad arbetslöshet drabbat olika yrkesgrupper framgår av följande
sammanställning.

Yrkesgrupp	Arbetslös Hela antalet	a Ökning under tiden 51/,o 1932 —31/i 1933
31/io 1932	31/i 1933
Jordbruk ...................	8,008	14,454	6,446
Skogshushållning................	14,633	17,654	3,021
Gruvdrift och malmförädling..........	8,935	10,290	1,355
Jord-, sten- och glasindustri...........	7,810	11,716	3,906
Metall- och maskinindustri...........	10,568	14,232	3,664
1 Trävaruindustri................	12,187	16,447	4,260
J Byggnadsverksamhet..............	7,444	17,174	9,730
Läder-, hår-, gummi- och dyl. industri......	399	1,002	603
J Textilindustri.................	525	826	301
Beklädnadsindustri...............	606	1,085	479
Närings- och njutningsmedelsindustri.......	920	1,623	703
1 Kemisk-teknisk- och belysningsindustri......	541	746	205
j Trämasse- och pappersindustri..........	1,791	2,388	597
Grafisk industri.............	278	501	223
Industri och hantverk ej särskilt spccif......	1,656	5,508	3,852
Sjöfart och fiske................	1,737	3,814	2,077
Kontors-, bank- och försäkringspersonal......	551	893	342
Butiks- och magasinspersonal..........	1,618	2,532	914
Hotell-, kafé- och restaurantrörelse.......	333	885	552
Landtransport.................	3,284	6,107	2,843
Allmän och litterär verksamhet.........	141	264	123
Handel och samfärdsel ej särskilt specif......	124	1,645	1,521
! Husligt arbete.................	172	443	271
! Arbete ej hänförligt till annan grupp.......	39,343	56,996	17,653
Summa	123,584	189,225	65,641

Karakteristiskt för den kris, i vilken vi nu befinna oss, synes vara, att arbetslösheten
även under sommarmånaderna hållit sig på en mycket hög nivå. Detta
visar, att den nuvarande krisen i intensitet vida överträffar varje föregående
ekonomisk kris i vårt land. Betecknande är också, att arbetslösheten nu
drabbar så gott som alla slag av arbetare och alla yrken med en sådan styrka,
att de i större antal anmäla sig hos arbetslöshetskommittéerna. Dock synes
alltjämt arbetslösheten väsentligen ha drabbat den manliga arbetskraften, under
det den kvinnliga arbetskraften förblivit jämförelsevis skonad, såvida
icke de för kvinnliga yrken låga siffrorna bero på mera utpräglad skygghet att
anmäla sig hos arbetslöshetskommittéerna. Vidare är det karakteristiskt, att
en omfattande arbetslöshet finnes i alla delar av vårt land, även örn vissa
län drabbats betydligt hårdare än andra.

Redan har en stor arbetslöshet räckt osedvanligt länge, och tecken
ha icke visat sig, som kunde tyda på en förbättring, ännu mindre en
mera märkbar förbättring av läget. Konsekvenserna av den utveckling,
som avspeglas i de anförda siffrorna, bliva både för samhället
taget i dess helhet och för betydande medborgargrupper ytterst påfrestande.
På många håll i landet sinar skatteunderlaget för de kommunala
enheterna, med påföljd att den del av befolkningen, som ännu har arbete, får
bära en skattetunga, som utan tvivel i många fall överstiger dess förmåga. Örn

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

23

krisen fortsätter, måste följden bland annat bliva, att kommunernas ekonomi
totalt undergräves på olika håll i landet, särskilt i sådana kommuner, där befolkningen
är i väsentlig grad beroende av ett eller två industriella företag,
vilka under depressionen blivit nedlagda. Den med arbetslöshetens ökade utbredning
avtagande köpkraften förorsakar dessutom en nedgång i handlandenas
omsättning med därav följande svårigheter för dem, som handhava varudistributionen.
Nedgången i konsumtionen även av sådana varor, vilkas förbrukning
anses tillhöra livets nödtorft, måste leda till ytterligare inskränkningar
i produktionen, som öka arbetslösheten. Utvecklingen på det ekonomiska livets
område råkar in i en cirkelgång, där arbetslöshet föder ny arbetslöshet och
de ruinerande följderna gå ut över enskilda och samhälle. Dessa framtidsutsikter
måste statsmakterna se klart i ögonen, örn det skall lyckas att skapa utgångspunkter
för ett samhälleligt handlande, som skall kunna giva önskvärda
resultat.

Nuvarande hjälpsystem.

Den första fråga, som uppställer sig, är den, huruvida det står i samhällets
makt att så inskrida gentemot den här skisserade förutsedda utvecklingen,
att man kan undgå befarade svåra katastrofer. Statsmakterna ha sedan en
lång följd av år tagit upp kampen mot arbetslösheten och mot dess sociala
skadeverkningar genom anordnande av offentliga arbeten, s. k. reservarbeten,
för att skaffa arbetslösa sysselsättning och genom understöd åt arbetslösa. En
betydande del av landets kommuner ha på egen hand organiserat arbeten och
lämnat understöd åt arbetslösa.

De ingripanden, som sålunda ägt rum från samhällets sida, ha emellertid
icke kunnat förhindra den snabbt fortskridande försämringen å arbetsmarknaden,
och man torde icke kunna förvänta, att ett fortsättande av den hittills
förda arbetslöshetspolitiken skall medföra någon förändring till det
bättre. Av den väldiga massan arbetslösa har under innevarande vinter endast
ett jämförelsevis ringa antal kunnat beredas arbete. Ehuru arbetslöshetskommissionen,
sina direktiv likmätigt, utan tvivel haft för avsikt att åt huvudmassan
av de arbetslösa, som kunde bli föremål för statliga hjälpåtgärder, bereda
arbete, voro dock i oktober månad 1932 endast 16,055 personer anställda vid,
statliga reservarbeten och 7,418 vid statskommunala reservarbeten, sammanlagt
23,473. Till denna siffra böra läggas 10,744 personer, som voro anställda
vid rent kommunala reservarbeten. Hela siffran för vid olika samhälleliga
arbeten anställda utgjorde alltså 34,217. Av de arbetslösa 123,600 personerna
voro således 89,400 hänvisade till kontantunderstöd eller lämnades ohjälpta. I
december månad voro 14,590 personer anställda vid statens reservarbeten och
8,494 sysselsatta i statskommunala reservarbeten, eller sammanlagt 23,084,
vartill kommo 13,481 anställda i rent kommunala reservarbeten, tillsammans
alltså 36,565 personer, vilket med andra ord betyder, att 124,600 personer
antingen erhöllo kontantunderstöd eller lämnades ohjälpta.

Vid utgången av januari månad innevarande år hade 16,253 personer anställning
vid statliga reservarbeten, 8,483 i statskommunala reservarbeten —

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

tillsammans 24,736 — samt 16,785 i rent kommunala reservarbeten. Sammanlagt
hade arbete alltså beretts åt 41,521 personer, medan 147,704 voro hänvisade
till kontantunderstöd eller lämnades ohjälpta. Av samtliga arbetslösa sysselsattes
således genom samhället — stat och kommun — endast 22 %.

Kontant understöd lämnades	av kommunerna åt följande antal personer
	med stats-	utan stats-
	bidrag	bidrag	summa
under oktober 1932 . . .	...... 22,275	5,897	28,172
> december 1932 . .	...... 35.475	10,238	45,713
» januari 1933 . . .	......43,110	20,213	63,323

De anförda siffrorna bära oförtydbart vittnesbörd därom, att vid den massarbetslöshet,
som nu råder, den s. k. arbetslinjen i nuvarande tillämpning icke
är effektiv. Det antal arbetslösa, åt vilka sysselsättning beredes, är alltför
ringa i förhållande till antalet av dem, som lämnas utan arbete.

Ännu klarare framstår otillräckligheten av reservarhetslinjen, sådan den
hittills tillämpats, vid en granskning av de infordrade uppgifterna rörande
arbetslöshetskommissionens verksamhet under de senaste månaderna. Av dessa
uppgifter framgår, att under tiden 1 december 1932—17 februari 1933 ingivits
ansökningar om platser för arbetslösa vid statliga reservarbeten, sammanlagt
avseende 21,511 platser. Av dessa hade bifallits ansökningar endast
beträffande 4,662 platser, varemot avslagits ansökningar beträffande sammanlagt
11,541 platser, medan ansökningar avseende 5,308 platser bordlagts.
Hur de beviljade, respektive avslagna och bordlagda ansökningarna fördela
sig på rikets olika län, framgår av följande översikter:

Helt eller delvis bifallna ansökningar.

Vis 1932—17,s 1933.

		Antal	Sökt antal	Beviljat an-
		ansökningar	platser	tal platser
Stockholms stad		..... 1	36	36
Stockholms	län .	.....17	376	95
Uppsala	»	..... 2	30	25
Södermanlands	>	.....12	145	75
Östergötlands	>	.....12	176	85
Jönköpings	>	.....10	190	68
Kronobergs		.....24	299	170
Kalmar	>	.....29	627	273
Gotlands	>	..... 4	255	70
Blekinge	>	.....40	1,140	486
Kristianstads	»	.....14	313	89
Malmöhus	>	.....17	569	197
Hallands		..... 5	50	38
Göteb. o. Bohus	>	.....15	479	333
Älvsborgs		..... 7	130	80
Skaraborgs	>	..... 9	163	69
Värmlands	>	.....40	1,341	422
Örebro	)	.....11	311	137
Västmanlands	>	.....31	649	226
Kopparbergs	> .	..... 7	520	56
Gävleborgs	> .	.....43	1,007	341
Västernorrlands	J	.....25	349	196
Jämtlands	>	.....22	505	216
Västerbottens	)	.....22	611	393
Norrbottens		.....22	1,342	486
		Summa 441	11,613	4,662

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Ej beviljade ansökningar.

Vu 1932—17/2 1933.

		Antal	Sökt antal
		ansökningar	platser
Stockholms	län......	.........11	106
Uppsala	>......	.........—	—
Södermanlands	>......	.........13	86
Östergötlands	>	.........21	173
Jönköpings	>......	.........31	281
Kronobergs	>......	.........38	311
Kalmar	»......	.........48	488
Gotlands	>......	.........23	289
Blekinge	>......	.........20	411
Kristianstads	>......	.........42	368
Malmöhus	>......	.........31	322
Hallands	>......	.........14	96
Göteb, och Bohus	>......	......... 7	70
Älvsborgs	>......	.........16	164
Skaraborgs	>......	.........24	262
Värmlands	»......	.........17	173
Örebro	>......	......... 9	105
Västmanlands		.........15	122
Kopparbergs	>.....	......... 5	68
Gävleborgs	)......	.........13	177
Västernorrlands	»......	.........28	278
Jämtlands	»......	.........20	240
Västerbottens		—	—
Norrbottens	I......	.........—	—
		Summa 446	4,590

Bordlagda ansökningar.

7w 1932—H/» 1933.

Sökt antal Ej fixerat antal
platser (= e. f. = 10)

Stockholms	län......	....... 25
Uppsala	»	...... 15
Södermanlands	» ......	...... 50
Östergötlands	> ......	...... 50
Jönköpings	>	......100
Kronobergs	> . .	...... 55	2 e. f.
Kalmar	>	......176	1 e. f.
Gotlands	> ......	...... 97	2 e. f.
Blekinge	> ......	......307	1 e. f.
Kristianstads	> ......	......178
Malmöhus	> ...	......230	1 e. f.
Hallands	»	...... 40
Göteb. o. Bohus	» . .	...... 40	1 e. f.
Älvsborgs	> ......	......253	4 e. f.
Skaraborgs	» ......	...... .	1 e. f.
Värmlands	» ......	......378	6 e. f.
Örebro		......220	2 e. f.
Västmanlands	>	......279	3 e. f.
Kopparbergs	» ......	......759	3 e. f.
Gävleborgs	> ...	......240	3 e. f.
Västernorrlands	> .....	......475	9 e. f.
Jämtlands	> ......	. . . . • .265	6 e. f.
Västerbottens	>	......596	3 e. f.
Norrbottens	1 ......	...... .

48 e. f. (= 480)

lisjos

25

Summa 4,828

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Arbetslöshetskommissionen har vid överlämnandet av ifrågavarande uppgifter
anfört, att vid bedömandet av det framlagda materialet följande synpunkter
borde beaktas.

De sökande kommunerna tillämpade mycket växlande principer vid avfattandet
av sina framställningar. En del ansökte örn ett mycket stort antal
platser, andra åter — i vetskap örn den knappa tillgången — angåve blygsamma
tal, under det att somliga ej fixerade något visst antal. I det senaste
fallet hade, örn ansökan bifallits, densamma antagits avse det antal, som erhållits,
samt örn ansökan avslagits, denna antagits avse 10 platser.

I vissa — särskilt sydligare — län borde observeras, att ett betydande antal
kommuner fått mottaga avslag å sina framställningar. De flesta utgjordes
av små starkt jordbruksbetonade socknar. Orsaken till att dessa uppträtt
som sökande vore i de flesta fall den, att arbetslöshetskommissionen startat
ett större reservarbete i orten och att man av naturliga skäl så långt möjligt
velat bevara arbetstillfällena i hemorten för sina egna. Då kommissionen
måste fördela tillgängliga platser efter arbetslöshetens omfattning i de olika
kommunerna och då de nyssnämnda i regel haft en jämförelsevis obetydlig
arbetslöshet, hade avslagen kommit att drabba dem i stort antal.

Vid meddelande av avslag å ansökningar örn hänvisning till statliga reservarbeten
hade kommunerna delgivits orsaken till beslutet — den bristande tillgången
■—- varjämte uttalats, att hinder ej mötte att återkomma med ny framställning
eller att ingiva ansökan örn annan hjälp i form av statsbidrag till
understödsverksamhet.

Av de lämnade uppgifterna framgår även, att arbetslöshetskommissionen
under tiden 1 december 1932—17 februari 1933 behandlat 73 framställningar
örn anordnande av statliga reservarbeten, av vilka 60 bifallits, 4 bordlagts
och 9 avslagits. Såsom anledning till avslag har i de flesta fall antecknats,
att arbetet vore olämpligt antingen i och för sig eller också såsom vinterarbete.

Motsvarande uppgifter hava även ingivits beträffande av arbetslöshetskommissionen
under tiden 1 december 1932—17 februari 1933 behandlade framställningar
örn statsbidrag till statskommunala arbetsföretag. Dessa uppgifter
utvisa, att hela antalet under nämnda tid behandlade ansökningar utgjorde
210, av vilka 186 bifallits, 17 avslagits och 7 bordlagts för närmare
utredning eller av annan anledning. Såsom orsak till avslag har i de flesta
fall antecknats, att arbetslösheten inom kommunen ansetts vara av alltför
ringa omfattning för att motivera anordnande av arbete, att arbetet skulle
bliva alltför dyrt i förhållande till örn det skulle utföras med maskinella anordningar,
att arbetet avsett enskildas egendom eller att ansökningen förutsatt
statsbidrag även till material. De under förenämnda tid behandlade ansökningarna
motsvara en totalkostnad av över 10 miljoner kronor, varav arbetskostnaderna
beräknats uppgå till omkring 6V2 miljoner kronor. Hur stor
arbetsstyrka, som är i sysselsättning vid dessa arbeten, har icke kunnat uppgivas,
då arbetslöshetskommissionens beslut i varje särskilt fall endast avser det
största antal arbetslösa, som respektive kommuner få på en gång sysselsätta
vid samtliga sina pågående statskommunala reservarbeten.

Av motsvarande uppgifter beträffande ansökningar om understödsverksamhet
under nyssnämnda tid framgår, att av 559 behandlade ansökningar 519
helt eller delvis bifallits och 40 avslagits. Mot ett antal av omkring 70,000

Kungl. Maj:is proposition nr gil. 27

sökta understödsrum svarade ett antal av cirka 64,500 beviljade understödsrum.

Det föreslagna hjälpprogrammets allmänna innebörd.

Den lämnade redogörelsen bestyrker, dels att hittills massor av arbetslösa
icke erhållit del av arbetslöshetshjälpen, och dels att efterhand som arbetslösheten
ökats, arbetslinjen icke kunnat givas den avsedda centrala ställningen
bland de samhälleliga åtgärderna. Det är därav klart, att statsmakterna
måste ingripa mot arbetslösheten med en helt annan kraft än hittills och
framför allt göra arbetslinjen effektivare. Det måste ses till att åt flertalet av
de arbetslösa kan beredas sysselsättning. Ett så omfattande arbetsanskaffningsprogram,
som samhället över huvud är i stånd att genomföra, måste
uppläggas.

Även örn ett omfattande arbetsanskaff ning sprog ram upplägges, torde detta
dock icke komma att räcka till sysselsättning åt alla arbetslösa. Regeringen
har därför velat mera allsidigt bygga ut krisåtgärderna. Genom förslag å
handelsdepartementet om exportkreditgaranti samt stöd- ock ackordslån åt
hantverket hoppas regeringen kunna främja vissa grenar av företagsverksamhet
så att arbetslösheten avsevärt motverkas inom hantverket och exportindustrien.
Vissa förslag till jordbrukets stödjande, som av regeringen framlagts
eller förberedas, äro ägnade att bevara arbetstillfällen inom detta betydande
område av näringslivet.

Som en reserv åt dem, vilka trots sålunda föreslagna åtgärder i alla fall
icke kunnat beredas arbete, önskar regeringen erhålla möjligheter att med
statsbidrag stödja en kommunal understödsverksamhet och en kursverksamhet,
särskilt avsedd för den arbetslösa ungdomen.

Såsom en på längre sikt planerad åtgärd i kampen mot arbetslöshetens
sociala skadeverkningar framlägger regeringen dessutom ett förslag till arbetslöshetsförsäkring.
Genomförandet av detta förslag beräknas emellertid
knappast få några praktiska verkningar under nästkommande budgetår. Angående
förslagets syfte och innebörd hänvisar jag till i ämnet avlämnad särskild
proposition (nr 209).

Bland de åtgärder för motverkande av arbetslösheten, som regeringen föreslår
innevarande års riksdag, äro emellertid, i nuvarande läge anslagen till beredskapsarbeten
den avgjort viktigaste.

Då det konstaterats, att arbetslinjen faktiskt fått en jämförelsevis ringa
omfattning under den nuvarande krisen, måste man undersöka, huruvida detta
möjligen kan sammanhänga med vissa konstitutiva drag i den hittills förda
arbetslöshetspolitiken.

Enligt nu gällande regler för arbetsföretags utväljande till reservarbeten
skall detta motsvara huvudsakligen följande förutsättningar:

l:o) Arbetet skall komma staten, kommun eller annat allmänt rättssubjekt
till godo samt vara ekonomiskt eller kulturellt berättigat, men dock ej av den
art, att det kan väntas inom den närmaste framtiden komma till utförande
på den öppna arbetsmarknaden.

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

2:o) Arbetet bör vara sådant, att arbetslönen utgör en jämförelsevis stor
del av totalkostnaden.

3:o) Arbetet bör vara av sådan art, att varje arbetare med normal arbetsförmåga
lämpligen kan hänvisas till detsamma.

4:o) Arbetet bör kunna bedrivas under vintern.

5:o) Arbetet bör kunna upptagas, nedläggas, utökas eller inskränkas allt
efter arbetslöshetens växlande omfattning.

Enligt principerna för vår arbetslöshetspolitik skola alltså de arbeten, vilka
utföras genom arbetslöshetskommissionens försorg eller med bidrag av statsmedel,
icke vara så angelägna, att de inom de närmaste åren skulle komma
till utförande på den öppna arbetsmarknaden. Då det gäller statskommunala
arbeten, understrykes att arbetet ej skall vara angeläget genom följande föreskrift: »Vid

ansökan örn statsbidrag till sådant arbete skall fogas:

Uppgift, som styrker, att arbetet beräknas icke komma till utförande på den
öppna marknaden under de närmast följande tre åren; denna uppgift skall
vara underskriven av fullmäktiges eller drätselkammarens (kommunalnämndens)
ordförande.»

Vidare gäller, att arbetena skola ha sådan karaktär, att de använda statsmedlen
i allt väsentligt utgå till arbetslöner på arbetsplatsen.

Dessa regler inskränka uppenbarligen de arbeten, som genom statens försorg
eller med bidrag från staten kunna igångsättas. Den första principen
utesluter alla arbeten, som kunna anses mera angelägna, den andra principen
utesluter arbeten, i vilka materialkostnaden utgör en väsentlig del. Skola
dessa principer alltjämt förbli gällande vid uppgörandet av arbetsanskaffningsprogrammet,
torde det icke vara möjligt att i väsentlig grad utvidga den
s. k. arbetslinjen. Arbetena måste väsentligen bli, såsom hittills, vägarbeten,
skogsförbättringsarbeten, schaktningsarbeten och planeringsarbeten. Visserligen
är tillgången på arbeten av denna art, särskilt väg- och skogsarbeten, i
och för sig nästan obegränsad, men det torde å andra sidan icke vara möjligt
att inom en jämförelsevis kort tidrymd sätta i gång så många företag av
denna art, att huvudmassan av de arbetslösa där kan få sysselsättning. Vidare
måste det vara oriktigt att använda arbetskraft och kapital företrädesvis
för arbetsföretag, som icke anses i och för sig under en nära framtid påkallade.
Betänkligheterna mot dessa direktiv ökas, ju mer betydande anslagen för arbetslösheten
bliva.

Därtill kommer, att arbetslösheten numera omfattar arbetare av olika yrken,
många jämförelsevis högt kvalificerade. Det kan icke vara till någon
nytta att kräva, att praktiskt taget alla arbetslösa skola sysselsättas ensamt
i jordschaktnings- och vägbyggnadsarbeten eller vid dikesgrävningar.

Vill man genomföra ett arbetsanskaffningsprogram av stora dimensioner,
måste de nyss i punkterna 1—5 efter arbetslöshetskommissionens »råd och anvisningar»
återgivna principerna i stort sett övergivas. Detta gäller avgjort
punkterna 1, 2 och 3. Punkterna 4 och 5 böra visserligen i förekommande fall
kunna tillämpas vid statliga och kommunala arbeten men icke göras till ovillkorliga
regler, från vilka undantag ej få ske.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

29

I nu gällande reglers ställe bör fastslås, 1) att angelägna arbeten böra principiellt
ha företräde framför mindre angelägna, 2) att intet slag av arbete bör
principiellt vara uteslutet från arbetsanskaffningsprogrammet.

Formerna för arbetslöshetshjälpen måste smidigt anpassas så, att denna
hjälp kan sättas in på de punkter, där den har utsikter att göra den största
effekten, varvid hänsyn skall tagas dels till möjligheten att bereda kommunerna
lättnader, dels till det antal arbetare, som kan sysselsättas, dels till samhällets
kostnader för projekterade arbeten och dels till arbetenas uppenbara
nytta, gagn och produktivitet ur samhällets synpunkt. Senare skall närmare
visas, på vilket sätt enligt min mening en dylik efter behovet anpassad arbetslöshetspolitik
kan praktiskt genomföras.

Frågan huruvida för kampen mot arbetslösheten ett tillräckligt stort antal
lämpliga arbetsobjekt finnas tillgängliga har besvarats genom den förut omnämnda,
av mig föranstaltade inventeringen. Ehuru tiden för inventeringens
verkställande var synnerligen kort, visade det sig, att arbetsuppgifter till ett
mycket stort antal anmäldes. Sålunda inkom vid inventeringen uppgift på
icke mindre än 1,917 arbetsföretag, som av vederbörande statliga myndigheter,
vägdistrikt, kommuner eller enskilda ansetts så angelägna, att preliminära
kostnadsberäkningar för dem voro verkställda och att de enligt förslagsställarnas
uppgifter utan större förberedelser skulle kunna mobiliseras. De representera
en sammanlagd kostnads summa av 205,760,000 kronor och ha upptagits
i inventeringsresultatets A-grupp.

Därtill kommo ett sjuttiotal större företag, som enligt förslagsställarnas
uppgifter voro av natur att utan större dröjsmål kunna påbörjas men i inventeringsresultatet
hänförts till B-gruppen, emedan de var för sig drogo en
kostnad av mer än 500,000 kronor. Den summa de representerade i kostnader
för första året utgjorde 36,329,000 kronor.

Örn vid en snabbinventering av den art, som ägt rum, sålunda kunnat presenteras
arbeten, vilka förslagsställarna (i huvudsak statliga och kommunala
myndigheter) förklara kunna igångsättas inom loppet av ett år, torde man
med säkerhet kunna utgå ifrån att arbetsuppgifter i varje fall icke komma
att saknas för en statlig insats av stora mått till lättande av arbetslösheten.
Även örn vid närmare prövning åtskilliga av de föreslagna arbetena befinnas
icke böra utföras med statsunderstöd, tyder inventeringsresultatet på att ett
betydande antal av nyttiga och nödvändiga arbeten vänta på att bli utförda
och att endast brist på medel hittills hindrat att de blivit igångsatta.

Det program för arbetslöshetspolitiken, som i de nyss återgivna uttalandena
till statsverkspropositionen angivits till sina huvuddrag och som i det följande
skall närmare utföras, innefattar såsom en kärnpunkt, att de statliga åtgärderna
skola avse att åstadkomma en väsentligen utvidgad produktion av nyttigheter
av olika slag. Genom de arbeten, som igångsättas med ekonomiskt stöd
i ena eller andra formen från staten, eftersträvas såväl att bereda sysselsättning
och försörjning i största möjliga omfång åt de arbetslösa som även att stimulera
och öka rörelsen inom det enskilda näringslivet. Den hittillsvarande

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

»arbetslinjen» i den svenska arbetslöshetspolitiken har haft en utpräglad understödskaraktär
och reservarbetena ha, såsom redan framhållits, icke igångsatts
såsom i och för sig nyttiga och nödiga arbeten, utgörande ett led i landets allmänna
produktiva verksamhet, utan med svårighet uppletats bland arbeten, som
visserligen böra vara »ekonomiskt eller kulturellt berättigade» men tillika ej
få betyda ett aktuellt behov, eftersom de böra fylla villkoret att ej väntas »inom
den närmaste framtiden komma till utförande på den öppna arbetsmarknaden».
I stället innebär det av regeringen förordade programmet ett försök att direkt
och indirekt utvidga den öppna arbetsmarknadens arbeten genom åstadkommande
och stimulerande av en produktion, som tillgodoser aktuella och viktiga
behov.

Den hittillsvarande »arbetslinjen» har tillika haft en bestämd lönepolitisk
syftning. Genom principen om lägre löner vid dessa arbeten än vid den allmänna
arbetsmarknadens arbeten har eftersträvats, att reservarbetena ej skulle
betyda en tillgång till arbetstillfällen, som dels tilläventyrs gjorde arbetarnas
organisationer mera motståndskraftiga mot lönesänkningstendenser på den
öppna arbetsmarknaden, dels även kunde locka till sig arbetskraft eller kvarhålla
sådan, oaktat ökade arbetstillfällen på grund av förbättring i konjunkturerna
stöde till buds i den öppna arbetsmarknaden. Den av regeringen förordade
arbetslöshetspolitiken har icke ett sådant lönepolitiskt bisyfte. Den
vilar på den tankegången, att ett uppsving inom betydelsefulla näringsområden,
åvägabragt genom statens åtgärder för en ökad produktion, är det viktigaste
målet för arbetslöshetspolitiken vid sidan av det omedelbara syftet att
skaffa arbetslösa levebröd.

De stundom uttalade farhågorna för att den ifrågasatta utvidgningen av arbeten
genom statens ingripande skulle betyda skapandet av en statlig arbetarkår
och försvåra anpassningen på den öppna marknaden de olika arbetsområdena
emellan vila på den missuppfattningen, att det föreslagna programmet
avviker från den hittillsvarande arbetslinjen endast däri att vid reservarbetena,
hädanefter kallade beredskapsarbeten, skulle betalas »avtalsenliga löner». Enligt
regeringens förslag förutsättes över huvud icke skapandet av någon särskild
arbetarkår för utförande av en viss kategori arbeten i statlig regi. Det
är icke fråga om åstadkommandet av en mängd konstlade, tillfälliga arbetsuppgifter,
för vilkas utförande arbetslösa anställas, till dess en vändning i
konjunkturerna tillåter dessa arbetsföretags avveckling och de anställda arbetarnas
avskedande. I stället åsyftas, att arbetare i största möjliga utsträckning
skola vinna anställning därigenom att offentliga och enskilda företagare
inom olika områden, tack vare statens finansiella stöd. få möjlighet att utföra
arbeten som falla inom respektive företagares normala arbetsområde. Härav
följer också, att de uttalade åsikterna angående nödvändigheten av en oerhörd
administrativ apparat för arbetenas förvaltande äro ogrundade. Den administrativa
prövningen skall gälla i första hand ansökningar örn bidrag eller lån
av de medel, som ställas till förfogande. Vissa allmänna föreskrifter angående
utdrygning av arbetstillfällena genom förkortning av arbetstiden m. m.
bliva också erforderliga. Men någon fortlöpande ledning av arbetsföretagen,

Kungl. Maj:ts proposition nr Sill.

31

motsvarande den som utövas av arbetslöshetskommissionen beträffande de nuvarande
statliga reservarbetena, skall icke ske enligt det föreslagna systemet.

Arbetsanskaffningsprograinmet.

Tillgången på arbetsobjekt.

Beträffande tillgången på arbetsobjekt hava i de över utredningsmännens
promemoria den 21 januari 1933 avgivna yttrandena framhållits i huvudsak
följande synpunkter.

I fråga örn den verkställda inventeringen och de därvid såsom A-företag Yttranden,
betecknade arbetsföretagen har, i avsaknad av tillgång till en nominativ förteckning
över desamma, ansetts kunna dragas i tvivelsmål, att arbetena skulle
fylla kravet att innebära arbetsuppgifter, som under alla förhållanden skulle
bliva utförda. I stället syntes sannolikheten tala för att de i stort sett vore
av samma art som de hittillsvarande reservarbetena (vattenfallsstyrelsen,
länsstyrelserna i Kristianstads och Älvsborgs län, stadsförbundet, arbetsgivareföreningen,
industriförbundet). Frågan vore alltså örn reservarbeten,
utförda till avtalsenliga löner (vattenfallsstyrelsen, länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län). Vissa av A-företagen, exempelvis lekplatser o. d., saknade
helt angelägenhetsgrad, och andra företag hörde till sådana fromma önskningar,
som uppfylldes endast örn man finge arbetet gratis utfört (vattenfallsstyrelsen).
Inventeringen syntes utgöra en bottenskrapning av alla upptänkliga
arbeten (arbetsgivareföreningen). De vid inventeringen framkomna förslagen
till beredskapsarbeten hade i många fall avgivits i tro, att statsmedel
skulle kunna erhållas till bestridande av hela kostnaden för arhetsföretagen;
då nu väsentliga bidrag därtill från förslagsställarnas sida förutsattes, vore
ej säkert, att de föreslagna arbetsföretagen längre vore att påräkna (länsstyrelsen
i Stockholms län). Örn ej större statsbidrag, än vad i promemorian förutsatts,
komme att utgå, torde A-företagen komma att väsentligt reduceras (arbetslöshetskommissionen).
Inventeringen syntes på grund av brådskan med uppgifternas
avgivande vara så bristfällig och i fråga örn siffrorna så approximativ,
att dess resultat ej utan vidare syntes kunna läggas till grund vid bedömandet
av beredskapsarbetenas omfattning och nytta (länsstyrelsen i Kalmar
län).

Byggnadsstyrelsen har uttalat, att någon meningsskiljaktighet knappast
torde råda örn de i inventeringen ingående statliga husbyggnadsföretagens angelägenhetsgrad,
enär de samtliga vore avsedda att i alla händelser utföras
inom närliggande framtid samt vore av oemotsäglig allmännytta.

Vad beträffar mobilisering sgraden hos A-4öretagen har framhållits, att densamma
ej kunde bedömas enbart av förekomsten av klara arbetsplaner och
kostnadsberäkningar. Dessa måste nämligen granskas och godkännas. Beträffande
statsunderstödda arbeten förutsattes vidare vederbörliga beslut örn
intressenternas bidrag, vilka beslut skulle vinna laga kraft. Härtill komme
ytterligare erforderliga förberedelser, innan arbetena kunde igångsättas (länsstyrelsen
i Norrbottens län). Vad anginge husbyggnadsföretag måste de

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

föreliggande skissförslagen utarbetas och godkännas, entreprenadritningar och
arbetsbeskrivningar upprättas samt entreprenadanbud infordras; med hänsyn
till dylika omständigheter vore angeläget framhålla, att de i inventeringen
medtagna husbyggnadsföretagen icke vore färdiga att omedelbart igångsättas
(byggnadsstyrelsen). Åtskilliga bland A-företagen upptagna vägar och broar
hade ännu ej ens behandlats av vederbörande länsstyrelse eller tekniskt
granskats (vattenfallsstyrelsen). Vad särskilt anginge skenfria korsningar
vid statens järnvägar förelåge endast ett trettiotal förslag till sådana företag,
belöpande å en sammanlagd kostnad av cirka 5 milj. kronor, i fullt utrett skick.
Med hänsyn särskilt till svårigheterna att ernå samförstånd mellan intresserade
parter i dylika frågor syntes synnerligen tveksamt, örn så många arbetsföretag,
avseende skenfria korsningar, som upptagits bland A-företagen, verkligen
skulle kunna påbörjas under instundande budgetår (järnvägsstyrelsen).
Svårigheterna att få till stånd ett arbetsföretag inom rimlig tid skulle betydligt
skärpas vid den avsedda våldsamma ökningen i arbetenas antal (arbetslöshetskommissionen).
Det syntes knappast möjligt att medhinna granskningen
av ansökningar och fördelningen av anslaget till nästa budgetårs början,
varför en avsevärd övergångsperiod torde visa sig erforderlig (länsstyrelsen
i Uppsala län).

Angående arbetsföretagens fördelning på olika landsdelar och orter har
framhållits den sannolika svårigheten att utfinna lämpliga arbetsobjekt för
beredskapsarbeten just i de orter, där arbetslösheten gjorde sådana arbeten
mest behövliga (socialstyrelsen, arbetslöshetskommissionen). I sydligare
landsdelar hade redan lämpligare belägna arbetsobjekt å domänfondens och
kyrkofondens skogar avarbetats (domänstyrelsen). Hälften av inventeringsresultatet
belöpte sig på vägföretag, och på två län komme en fjärdedel av kostnaderna
för statsunderstödda arbeten (länsstyrelsen i Norrbottens län).

En annan ojämnhet, som inventeringsresultatet utvisade, vore att de föreslagna
arbetena väsentligen folie inom anläggningsbranschen och kunde erbjuda
sysselsättning åt yrkesmän endast från ett begränsat antal yrken, dock
ej åt exportindustriens arbetare (vattenfallsstyrelsen, kommerskollegium, länsstyrelsen
i Västmanlands län, arbetsgivareföreningen).

Byggnadsstyrelsen har ansett, att effekten av beredskapsarbeten i form av
antal arbetare, som skulle kunna sysselsättas vid desamma, vore beräknad för
lågt och att örn man utginge från förhållandena inom byggnadsbranschen arbetarstyrkan
kunde höjas med nära en fjärdedel.

I samband med diskussionen örn inventeringsresultatet har i vissa yttranden
ifrågasatts lämpligheten av att använda vägarbeten för ändamålet. Vägbyggnadsföretag
kunde nu icke längre anses vara särskilt angelägna ur trafikens
synpunkt, utan vore deras angelägenhet närmast beroende av arbetslöshetssynpunkter;
däremot vore vägunderhållet synnerligen angeläget (länsstyrelsen i
Älvsborgs län). Vägbyggnadsföretagen åsamkade vägdistrikten ej endast stora
engångsutgifter utan även kostnader för framtida underhåll; därför borde endast
vägförbättringar ifrågakomma (länsstyrelsen i Norrbottens län). Vägarbeten,
som åsyftade permanenta eller halvpermanenta beläggningar och alltså
minskade underhållskostnaderna borde, i den mån de vore motiverade ur tra -

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

33

fiksynpunkter, kunna komma i fråga, men försiktighet tillråddes med andra
väg- och broföretag. Forceringen av vägbyggandet under de sista 5—6 åren
hade i åtskilliga fall ej medgivit tillräckligt omsorgsfull planläggning och
förberedande behandling av väg- och broprojekt. Åt 1931 års vägsakkunniga
hade uppdragits att syna och från grunden pröva gestaltningen av vårt vägväsende.
Innan en ytterligare våldsam forcering av vägbyggandet igångsattes,
syntes en revision av förslagen böra ske med ledning av dessa sakkunnigas
arbete, vilket väntades föreligga instundande höst (vattenfallsstyrelsen).
Länsstyrelsen i Västerbottens län har särskilt förordat vägbyggnader, och
länsstyrelsen i örebro län har understrukit betydelsen av riksvägar och större
huvudvägar för den genomgående trafiken.

Angående lämpligheten av andra arbetsobjekt än vägbyggnader har i yttrandena
framhållits särskilt följande. Återhållsamhet syntes påkallad ifråga
örn husbyggnader, med hänsyn till den relativt höga lönenivån inom denna
industri och behovet av yrkesutbildning hos arbetskraften (lotsstyrelsen). I
andra yttranden hava husbyggnader principiellt förordats med hänsyn till
byggnadsindustriens karaktär av nyckelindustri (byggnadsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen).
Företag, avseende anordnande av skenfria korsningar, hava
förordats i den utsträckning särskilda sakkunniga föreslagit, ävensom anläggningar
av vägar och skogsvårdsarbeten inom statens skogar samt grundförbättringar
och nyregleringar av flottleder, vilka sistnämnda arbeten möjliggjorde
uttagning av småvirke från vissa områden och således vore allmännyttiga och
jämväl av räntabel natur. Däremot har bestämt avvisats projektet om bilvägar
för transport av virke till industriplatserna (länsstyrelsen i Norrbottens län).
Såsom mest sympatiska framstode förbättringsarbeten för skogarna (utdikningar
och skogsvårdsarbeten) samt för jorden (avdikningar), som skapade produktiva
värden utan att föranleda nämnvärda årliga underhållskostnader. Vidare
förordades, att förefintliga småarbeten — tillfällighetsarbeten av skilda slag
och arbeten på egnahem o. d. — utnyttjades, exempelvis genom hjälp till husreparationer
i jordbruket genom system, motsvarande premielånen till egnahemsbyggare.
Däremot avråddes från vissa ifrågasatta arbeten för Sydsvenska
kraftaktiebolaget (vattenfallsstyrelsen). Statsbanenätets fortsatta elektrifiering
har vidare förordats (järnvägsstyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrelsen
i Älvsborgs län). Järnvägsstyrelsen har såsom lämpliga arbeten, som kunde
igångsättas efter kortare förberedelsetid, omnämnt linjeomläggningar för förbättring
av banans tracé, terrasserings- och ballasteringsarbeten för planerade
framtida utvidgningar av spåranordningar, dubbelspår o. d., diknings- och
dräneringsarbeten för banvallens förbättring m. m. Marinförvaltningen har
i förevarande sammanhang omnämnt ordnandet av flottstationsfrågan i Stockholm
samt påpekat inverkan av uppskovet med ersättningsbyggnadsprogrammet
för flottan. Arméförvaltningen har framhållit önskvärdheten av att beredskapsanslaget
finge disponeras för ändamål, som hittills tillgodosetts under
fjärde huvudtiteln, i den mån härigenom drift- och andra arbetsinskränkningar
med åtföljande entlediganden och löneminskningar för försvarets arbetare
kunde undgås.

Bihang till riksdagens protokoll 19SS. 1 sami. Nr 211.

3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Departe mentschefen.

Departe mentschefen.

I vissa yttranden ifrågasattes om de föreslagna arbetena äro angelägnaingen
torde lia väntat att hela den stora mängden av förslag, som inventeringen
omfattar, skulle uteslutande avse verkligt angelägna arbeten. Det
måste anses fullt tillfredsställande att ett tillräckligt antal av de föreslagna
arbetena i fråga örn angelägenhetsgrad håller måttet för vad man rimligen
kan begära. Angelägenheten av de föreslagna husbyggnaderna har vitsordats
såväl av statens organisationsnämnd som av den av de hörda myndigheterna,
som på området besitter den största kompetensen, nämligen byggnadsstyrelsen.
Angelägenheten av att genom anordnandet av skenfria vägkorsningar
minska olycksriskerna torde icke kunna bestridas, lika litet som angelägenheten
av ifrågasatta åtgärder på andra områden. Detta har för bedömandet
av programmets lämplighet större betydelse än den omständigheten att
vid sidan av dessa förslag till angelägna arbeten också vid inventeringen framkommit
förslag av annan art.

Antagandet att de kommunala förslagen avgivits i tron, att statsverket
skulle betala hela kostnaden och att då detta ej blir fallet företagen icke med
säkerhet skulle kunna beräknas som beredskapsarbete, torde icke vara väl
grundat. Kommunerna ha hittills fått påtaga sig en väsentlig del av kostnaderna
för åtgärderna mot arbetslösheten. Genom förslaget skulle den väsentliga
förbättringen ur deras synpunkt vinnas, att statsbidrag kunde erhållas
även till materialkostnaderna för anläggningsarbeten. Det får anses
sannolikt, att detta skall öka och icke minska kommunernas villighet till uppoffringar
för skapandet av arbetstillfällen.

Då socialstyrelsen och arbetslöshetskommissionen göra den anmärkningen,
att det sannolikt skall visa sig svårt att utfinna lämpliga arbetsobjekt för beredskapsarbeten
just i de orter, där arbetslösheten gjort sådana arbeten mest
behövliga, vill jag endast göra den erinran, att beredskapsanordningen i sådant
avseende enligt sakens natur måste bliva överlägsen anordningen med
reservarbeten, eftersom den rayon, inom vilken arbetena kunna utväljas, kommer
att bliva väsentligt utvidgad.

Föreliggande förslag till arbetsanskaff ning sprog ram.

Jag skall nu lämna en redogörelse för det förslag till arbetsanskaffmngsprogram,
som jag förordar till antagande av statsmakterna.

Detta program är i statsverkspropositionen i sina huvuddrag skisserat under
rubriken »Fonden för förlag till statsverket». Under denna rubrik voro upptagna
anslag till ett sammanlagt belopp av 160,511,800 kronor. Efter ett
par justeringar beräknas anslagssumman nu till 159,880,600 kronor med följande
fördelning:

socialdepartementet .......

kommunikationsdepartementet
ecklesiastikdepartementet . . .
jordbruksdepartementet
handelsdepartementet .....

83,490,800 kr..
56,945,500 » ,
5,804,300 » ,
11,932,000 » ,
1,708,000 » .

Summa 159,880,600 kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

35

I den för socialdepartementet angivna summan ingå byggnadsarbeten för
8,490,800 kronor. I beloppet för kommunikationsdepartementet är upptaget
anslag till Inlandsbanan med 4,000,000 kronor, till understöd åt enskilda
järnvägar 1,500,000 kronor och till byggnadsarbeten 1,445,500 kronor. Anslaget
till ecklesiastikdepartementet på 5,804,300 kronor avser uteslutande
byggnadsarbeten. Beloppet under jordbruksdepartementet avser byggnadsarbeten
807,000 kronor, torrläggningsföretag 4,000,000 kronor, skogsvårdsåtgärder
3,975,000 kronor, isbrytande undersöknings- och bevakningsfartyg för
havsfiskets behov 650,000 kronor och upprättande av en arbetarsmabrukslanefond
2,500,000 kronor. Vad angår handelsdepartementet innefattar anslaget
byggande av ett nytt fyrskepp 592,000 kronor, material för lotsverkets behov

102.000 kronor och arbeten för upptagande av malmbrytning i Västerbotten

1.014.000 kronor.

I fråga örn här särskilt nämnda anslag på sammanlagt 34,880,600 kronor
har antingen i statsverkspropositionen eller i sedermera avgivna propositioner
för riksdagen framlagts utarbetade förslag.

Av det återstående beloppet på 125,000,000 kronor komma på socialdepartementet
75,000,000 kronor och på kommunikationsdepartementet 50,000,000
kronor. Med avseende på dispositionen av dessa anslag i dess helhet kunna
icke detaljerade förslag framläggas. Det är för en riktig anpassning^av åtgärderna
nödvändigt att bevara möjligheten för en friare prövning från fall

Riksdagen har under en följd av år ställt medel till förfogande för åtgärder
mot arbetslösheten utan att ingå i prövning av de särskilda arbeten, som kunnat
komma i fråga. De anvisade beloppen ha stundom varit avsevärda. Sålunda
anvisades av 1922 års riksdag icke mindre än 95 miljoner kronor och
för det löpande budgetåret har anvisats sammanlagt 78 miljoner kronor, därav
3 miljoner kronor till beredskapsarbeten. För disponerandet av anslagen har
riksdagen endast angivit vissa allmänna direktiv.

Med erinran härom går jag nu att närmare redogöra för den användning,
som avses för de anslag, rörande vilkas användning icke redan till riksdagen
avgivits specificerade förslag.

Vad anslagen under kommunikationsdepartementet beträffar, skulle de enligt
den preliminära planen fördelas pa följande sätt.

Skenfria korsningar ......

Vägar och broar ..........

Hamnar ................

Statsbana Malung—Vansbro
Landningsfält för flygplan
Diverse..................

14 miljoner kr.,

25 » » ,

3 » » ,

0.8 » » ,
2.2 » » ,

5 » » .

Summa 50 miljoner kr.

Om man jämför dessa siffror med inventeringsresultatets siffror, finnér man,
att inventeringsresultatet för A-företag upptagit skenfria korsningar till en
summa av 25,975,870 kronor. Då det beräknats, att 14 miljoner kronor skulle

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

användas för ändamålet, innebär uppenbarligen detta, att det måste ske ett
urval bland de vid inventeringen föreslagna skenfria korsningarna, som skola
komma till utförande under nästa budgetår. Vid urvalet torde den största
hänsyn komma att tagas till den s. k. trafiksäkerhetskommitténs förslag om
skenfria korsningar, vilket slutade på ett belopp av 12 miljoner kronor. Då ett
statsbidrag på 14 miljoner kronor beräknas räcka till korsningar för 15.6 miljoner
kronor, skulle alltså härutöver korsningar för cirka 3.6 miljoner kronor
komma till utförande.

I förteckningen över A-företagen upptagas de statliga vägarna till 1,869,781
kronor och de statsunderstödda till 85,757,418 kronor eller sammanlagt till
87,627,199 kronor. Härtill komma emellertid vissa större företag, vilka rubriceras
som B-företag, till ett belopp av 31,838,800 kronor. Den sammanlagda
summan för vägar, som kunna komma i fråga, uppgår alltså enligt inventeringsresultatet
till 119,465,999 kronor.

Broar äro vid inventeringen föreslagna såsom statliga arbeten till ett belopp
av 71,500 kronor och såsom statsunderstödda till 10,170,100 kronor, upptagna
bland A-företag, vartill böra läggas statsunderstödda broar bland B-företagen
till 6,326,200 kronor; sammanlagt 16,567,800 kronor.

Inventeringsresultatet ger alltså under rubrikerna statliga och statsunderstödda
vägar och broar en totalkostnad av 136,033,799 kronor.

Då endast 25 miljoner kronor enligt planen skola användas till dylika vägar
och broar, vilket kan beräknas räcka till arbeten för 33 ä 34 miljoner kronor,
synes det uppenbart, att man bland de vid inventeringen framkomna förslagen
utan större svårighet bör kunna utvälja arbeten, som allmänt kunna erkännas
såsom verkligt nyttiga och angelägna.

Till hamnbyggnadsarbeten avses ett bidragsbelopp av 3 miljoner kronor, vilket
svarar mot arbeten till en kostnad av 4.5 miljoner kronor. Örn man jämför sistnämnda
siffra med inventeringsplanens summor av 6,480,760 kronor bland
A-företagen och 14,641,900 kronor bland B-företagen, d. v. s. sammanlagt
21,122,660 kronor, synes man också här böra vara i stånd att göra ett
urval av verkligt nyttiga och nödvändiga hamnarbeten.

Beloppet 800,000 kronor till statsbana Malung—Vansbro avser endast ett
fortsättningsanslag.

Beträffande landningsfält för flygplan hänvisar jag till vad chefen för
kommunikationsdepartementet kommer att anföra vid framläggandet av förslag
till proposition rörande här berörda anslag.

Det bör i detta sammanhang framhållas, att den begränsning till 50 miljoner
kronor, som i planen föreslagits för arbeten av här angivna slag, är väl
övervägd. Man vill genom en sådan begränsning av anslaget till vägar och
därmed närmast jämförliga arbeten uppnå att reservera ett jämförelsevis betydande
belopp för användning på andra områden.

De medel, som föreslås anslagna under socialdepartementet, hava i statsverkspropositionen
preliminärt avsetts att användas under följande huvudrubriker: -

Kungl. Maj:ts proposition nr 211. 37

Statliga och enligt allmänna regler statsunderstödda arbeten 10 miljoner kr.

Bidrag till kommunala arbeten ........ 30 » »

Bidrag till enskilda företag av allmännyttig karaktär...... 5 » »

Främjande av bostadsbyggande ........................ 20 » »

Främjande av företagsverksamhet och industriell verksamhet 5 » »

Diverse ............................................ 5 » »

Summa 75 miljoner kr.

De statliga och statsunderstödda företag, som skulle tillgodoses från ett
anslag till beredskapsarbeten under denna huvudtitel, skulle i huvudsak gå
till vattenbyggnader, byggnadsarbeten, industriarbeten samt schaktnings- och
planeringsarbeten. Huvudparten av arbetena skulle, såsom framgår av bilaga
D, tillgodose vissa förut undanskjutna militära önskemål, vilka sammanlagt
motsvara ett belopp av omkring 11.6 miljoner kronor. Att de ifrågavarande
företagen till stor del äro önskvärda, torde kunna anses otvivelaktigt.
Det är sålunda bekant, för att nämna endast ett par exempel, att hangarbyggnader
behöva uppföras på Frösön och i Boden samt säkerligen även på andra
håll i landet. För det avsedda beloppet torde något mer än hälften av de
framställda önskemålen kunna tillgodoses.

Bidraget till kommunala arbeten (30 miljoner kronor) är med hänsyn till
arbetslöshetens bekämpande av synnerligen stor vikt. Bland A-företagen ingå
önskemål örn rent kommunala arbeten för 32,359,863 kronor och bland Bföretagen
för 22,126,260 kronor, d. v. s. sammanlagt för 54,486,123 kronor.
Örn staten bidrager med en summa på 30 miljoner kronor, borde av de begärda
kommunala arbetena kunna komma till utförande företag för omkring 40
miljoner kronor.

Vid kampen mot arbetslösheten ha de kommunala arbetena ett synnerligen
stort värde, därför att de arbetslösa inom dem kunna sysselsättas i sina hemorter.
Även en mycket betydande del av andra arbeten, som ingå i arbetsanskaffningsprogrammet,
kan förläggas till orter, där den rådande arbetslösheten
gör detta särskilt önskvärt och där möjligheter finnas att placera ortens arbetslösa
i arbetena. Man torde dessutom kunna räkna med att efter hand ytterligare
förslag till kommunala arbeten skola framläggas.

De 20 miljoner kronor, som avses till främjande av bostadsbyggande, skola
enligt planen uppdelas så, att högst 7,500,000 kronor skola användas som
tertiärkredit till husbyggnader i olika delar av landet, i främsta rummet i
medelstora och mindre städer samt industrisamhällen. Då tertiärkrediten avses
skola kunna uppgå till 15 % av fastighetsvärdet, kan det beräknas, att
för denna kredit bostadsbyggnader skola komma att uppföras till ett sammanlagt
belopp av cirka 50 miljoner kronor. Återstående 12,500,000 kronor äro
avsedda att utgå såsom subvention eller lån till förbättrande av bostadsbeståndet
på landsbygden. Man kan hoppas att genom ett statsingripande av
denna art erhålla nya bostadsvärden för ett sammanlagt belopp, som icke bör
understiga 37 miljoner kronor. Därest nu gjorda beräkningar visa sig hållbara,

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

kan man alltså antaga, att arbeten skola utföras för cirka 87 miljoner kronor,
en summa, som kanske bör reduceras något med hänsyn till kostnaderna för
byggnadstomter. Det torde vara berättigat att antaga, att nu senast berörda
åtgärder skola få en synnerligen god effekt såsom medel i kampen mot arbetslösheten.

Förutom de belopp, för vilka nu redogjorts, upptar planen två belopp å
vartdera 5 miljoner kronor, vilka i viss mån ha samma syfte, nämligen dels
bidrag till enskilda företag av allmännyttig karaktär och dels lån eller subventioner
till främjande av företagsamhet och industriell verksamhet. Enligt
min mening finnes det icke tillräckliga skäl att dela upp de 10 miljonerna
på dessa två olika rubriker, då tanken vore att från bägge anslagen kunna
lämna antingen lån eller subventioner efter vederbörliga undersökningar örn det
lämpligaste i olika fall. Till beredskapssakkunniga ha kommit framställningar
örn lån från ett eventuellt beredskapsanslag på betydande belopp till företag,
vilkas soliditet icke kan ifrågasättas. Sålunda planerar Sydsvenska kraftaktiebolaget
stora nyanläggningar av olika slag. Man kan med säkerhet påräkna,
att de lån, som sålunda skulle beviljas, också skulle komma att förräntas
och återbetalas i den ordning, som Kungl. Majit bestämmer.

Under den gångna vintern ha redan gjorda erfarenheter visat, att staten med
jämförelsevis små subventioner kan hålla i gång betydande industriföretag,
som försörja ett mycket stort antal människor. Självfallet är, att både då
det gäller utlämnandet av lån, och då det gäller subventioner till enskilda
företag, all hänsyn måste tagas till att icke dessa företags fortsatta drift förorsakar
arbetslöshet på andra håll inom samma industrier, men med en försiktig
subventionspolitik, som tager allsidig hänsyn till alla befogade synpunkter,
torde det kunna i vissa fall lyckas icke blott att hålla en industri i gång utan
också att ernå en arbetslöshetsbekämpande effekt med mycket mindre medel än
på något annat sätt, samtidigt som man kan rädda hela kommuner från en hotande
ruin. I en genomtänkt arbetslöshetspolitik bör därför också denna
möjlighet stå öppen för statsmakterna.

Förutom de nu nämnda olika posterna på social- och kommunikationsdepartementen
har under rubriken »Diverse» på vartdera departementet upptagits ett
belopp av 5 miljoner kronor. Av dessa belopp torde en mindre del behöva användas
till organisationsutgifter och administrativa uppgifter. Men därtill
kommer, att under en kris av denna art situationer kunna inträffa, där regeringen,
örn den disponerar medel, kan effektivt ingripa på sådant sätt, som
icke tidigare kunnat förutses.

Vad nu anförts örn den avsedda fördelningen mellan olika ändamål av de
stora samlingsanslagen å 50 respektive 75 miljoner kronor, bör ej anses såsom
för Kungl. Majit bindande. Frihet bör finnas att efter de behov, som anmäla
sig, inom ramen för vartdera anslagets totalsumma å kommunikations- och
socialdepartementen lämpa medelsanvändningen på ett sätt som medför den
bästa effekten vid motverkandet av arbetslösheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

39

Av den redogörelse jag här lämnat för den avsedda användningen av det
beräknade anslagsbeloppet på omkring 160 miljoner kronor torde följande
framgå:

Regeringen har icke inskränkt sitt arbetsanskaffningsprogram till att avse
endast arbeten, hämtade ur inventeringsresultatet. Inom ramen för de beräknade
anslagen skulle cirka 85 miljoner kronor kunna användas för arbeten av
de slag, som äro upptagna i inventeringsplanen. Följaktligen skulle endast omkring
40 % av de jämförelsevis snabbt mobiliseringsbara A- och B-företagen
komma till utförande med bidrag av beredskapsanslaget. De 85 miljonerna
skulle nämligen fördelas på enligt uppgift mobiliseringsbara arbeten för cirka
270 miljoner kronor, varvid ock bör ihågkommas, att en del av beloppet skulle
bestridas av kommuner, vägdistrikt och enskilda. Emellertid bör det här
också erinras örn att inskränkningen i väsentlig mån skulle drabba de mobiliseringsbara
vägföretagen, i mindre grad broföretagen och de skenfria korsningarna
samt de statliga arbetena och i endast ringa grad rent kommunala
arbeten. Av de enligt inventeringsresultatet begärda kommunala arbetena
skulle omkring 75 % kunna komma till utförande.

I planen äro upptagna betydande belopp till arbeten, där materialkostnaderna
representera stora summor. Avsikten härmed är att kunna uppmuntra
i främsta rummet industrien genom beställningar. Det förutsättes nämligen,
att det material, som skall användas till arbeten, utförda helt eller delvis
med bidrag från anslag till beredskapsarbeten, där så är möjligt skall vara av
inhemsk tillverkning.

Enligt verkställda beräkningar skulle materialkostnaderna för arbeten, utförda
med anslag från socialdepartementet till ett totalbelopp av 137 miljoner
kronor, uppgå till 36 % eller cirka 49 miljoner kronor. Motsvarande beräkningar
rörande arbeten, utförda med anslag från kommunikationsdepartementet
till ett totalbelopp av 55.6 miljoner, visa en materialkostnad av 22 % eller cirka
12 miljoner kronor. Härtill böra läggas materialkostnader för de under de
olika huvudtitlarna specificerade byggnaderna med 7 miljoner kronor. Detta
vill med andra ord säga, att de beställningar, som på detta sätt skulle komma
den svenska industrien till godo, kunna beräknas till ett sammanlagt belopp av
68 miljoner kronor. Men därtill böra läggas verkningarna av de 10 miljoner
kronor, som äro avsedda, till lån eller subventioner åt enskilda företag, för att
man ''skall få den summa, som på indirekt väg genom statens försorg skulle
skapa ökade arbetsmöjligheter för den enskilda företagsamheten.

Principer vid valet av arbetsobjekt.

I fråga örn de principer, som borde tillämpas vid urvalet av ai beten, som
skulle utföras för medel från beredskapsanslaget, lia beredskapssakkunniga
anfört:

Det torde få anses ligga i sakens natur, att örn beredskapsarbeten skola komma
till utförande i sådan vidgad omfattning, som nu avses, och kunna meia
planmässigt disponeras såsom ett huvudsakligt medel för arbetslöshetens motverkande,
man också torde få i vissa avseenden modifiera de krav i fråga örn

Beredskaps sakkunniga.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

beskaffenheten och lämpligheten av själva arbetsobjektet, som hittills ansetts
böra uppfyllas för att ett arbete skulle kunna ifrågakomma till utförande med
anlitande av medel ur anslaget till beredskapsarbeten. Några synpunkter i
sådant avseende förtjäna att här framhållas.

De för 1930 ars utredning meddelade direktiven begränsade utredningsuppdraget
till att avse arbetslöshetens motverkande genom anordnande av direkta
arbetstillfällen. Med anledning härav berördes icke närmare i dåvarande sammanhang
frågan om att med anlitande av särskilda statsmedel göra beställningar
hos den enskilda industrien å förbrukningsartiklar och materialier i
syfte att åvägabringa en utjämning av arbetstillgången.

Såsom framgar av inventeringen, ha i densamma upptagits även vissa förslag,
avseende att åstadkomma en ökad arbetstillgång på indirekt väg genom
beställningar hos den enskilda industrien. Då man sålunda utgått från att
anslaget till beredskapsarbeten skall kunna disponeras även på nämnda sätt.
har syftet varit, att därigenom skapa bättre möjligheter att sysselsätta vissa
a?''..1e^a1r®''ru^)^)er ^n0Il1 deras eget fack. Utredningsmännen betrakta såsom en
självklar förutsättning, a,tt det omedelbara behovet av de artiklar eller materialier,
som skola kunna ifrågakomma till inköp med anlitande av beredskapsmedcl,
skall vara klart vitsordat eller att eljest det förtidiga anskaffandet
av desamma skall visa sig vara ekonomiskt fördelaktigt. I sistnämnda avseende
ma framhallas,. att under en tid av otillräcklig ordertillgång vederbörande
industriföretag ej sällan torde befinnas villigt medgiva förhållandevis fördelaktiga
leveransvillkor för. att. beställning skall komma till stånd och avskedande,
av företagets yrkesskickliga arbetarstam kunna undvikas.

1 samband med inventeringen framförda förslagen, avseende sådan upphandling,
ha i det övervägande antalet fall utgått från statliga myndigheter,
balunda lia., framförts förslag avseende djupsjölodningsfartyg (sjökarteverket).
fiskernnspektionsfartyg (lantbruksstyrelsen) samt diverse fartygsbyggen
och materialanskaffningar (lotsstyrelsen). Utredningsmännen räkna med
att medel från ett. till beredskapsarbeten anvisat anslag komma att tagas i anspråk.
tor beställningar framför allt när fråga är örn förbrukningsartiklar eller
materialier för en statlig myndighets räkning, i vilka fall upphandlingsförordnmgens
bestämmelser automatiskt komma i tillämpning.

.Likväl bör möjligheten hållas öppen för Kungl. Majit att på angivet sätt
disponera, sådana medel för även andra allmännyttiga ändamål. Örn sålunda,
exempelvis, det i inventeringen medtagna, av luftfartsmyndigheten framförda
förslaget av skärgårdsförbundet om anskaffande av ett antal sjuktransportilyfifplan
kan befinnas vara ett allmännyttigt företag av angelägenhet och
beskaffenhet, att böra helt eller delvis bestridas av statsmedel, torde även för
detta ändamål medel ur beredskapsanslaget fa anlitas, för den händelse samtidigt
ifrågavarande beställning vöre motiverad med hänsyn till arbetsmarknadssituationen.

Beträffande nu ifrågavarande, mera indirekta beredskapsarbeten torde i
fråga örn igångsättande och utförande böra gälla i tillämpliga delar vad i det
följande föreslås i fråga örn direkta beredskapsarbeten. I den mån särskilda
föreskrifter befinnas påkallade, kunna dessa ingå i det efter eljest vanliga
grunder upprättade, leveransavtalet mellan beställaren — i regel ett statligt
ämbetsverk och industriföretaget, i den man Kungl. Maj :t efter prövning
av förhållandena i varje särskilt fall finner skäligt att i samband med beslutet
örn anvisande av medel för ändamålet föreskriva intagandet av sådana bestämmelser
i leveransavtalet.

Såsom i det föregående framhållits, böra lämpligen icke så snäva bestämmelser
uppställas i fråga örn disposition av anslaget till beredskapsarbeten, att
Kungl. Maj :t betages möjlighet att även på annat sätt än genom statsbeställ -

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

41

ningar använda medlen på det i varje särskilt fall mest praktiska och ändamålsenliga
sättet. I en kristid, sådan som den närvarande, torde såsom erfarenheten
visat en. sådan frihet vara av särskilt värde. Såsom framgår av
statsverkspropositionen och den däri lämnade uppställningen över den avsedda
användningen av det äskade anslaget till beredskapsarbeten förutsättes också,
att medel ur anslaget skola kunna disponeras såsom subvention för stimulerande
av den enskilda företagsamheten i syfte att i sådan väg motverka arbetslösheten.

Av den verkställda inventeringen framgår, att anslaget till beredskapsarbeten
väsentligen skulle komma att tagas i anspråk för anordnande av direkta
arbetstillfällen. I det följande preciseras sammanfattningsvis vissa allmänna
synpunkter i fråga om de till beredskapsarbeten lämpliga arbetsobjekten, under
jämförelse med vad 1930 års utredning i motsvarande avseenden anfört.
De av 1930 års utredning i dess betänkande (sid. 23 ff.) gjorda frågeställningarna
ha därvid följts.

. Såsom redan angivits i redogörelsen för den nuvarande beredskapsanordningen
kunna enligt hittills gällande regler endast sådana allmänna arbeten,
som pläga utföras av statens egna myndigheter eller på deras föranstaltande,
komma i fråga till utförande med anlitande av medel ur anslaget till beredskapsarbeten.

_ En sådan snäv begränsning kan icke upprätthållas för den nu ifrågasatta
vidgade beredskapsanordningen. Såsom redan inledningsvis nämnts, har i årets
statsverksproposition förutsatts att till utförande såsom beredskapsarbeten
skola ifrågakomma såväl statliga och kommunala arbeten som enskilda arbetsföretag
av allmännyttig karaktär. Man inlägger alltså en vidsträckt betydelse
i beteckningen allmänna arbeten; avgörande är icke vem som äger den
mark, varå arbetet utföres, eller vem som kommer att handha den nyttighet,
som genom arbetet frambringas, utan i stället det gagn för en större samhällelighet,
som arbetsprodukten kan anses representera. Erinras må, att enligt de
huvudregler, som skola vara normerande beträffande urvalet av arbetsobjekt
för reservarbeten, arbetet skall komma stat, kommun eller allmän institution
till godo. I stort sett samma tillämpning, som dessa regler för reservarbeten
erhållit i praktiken i förevarande avseende, förutsättes uppenbarligen nu beträffande
beredskapsarbeten. Någon ny princip i fråga örn statsbidrag till
kommunala arbeten eller enskilda arbetsföretag av allmännyttig karaktär
ifrågasättes sålunda icke; förändringen synes inskränka sig därtill, att medan
åt statens arbetslöshetskommission överlåtits att bedöma lämpligheten av dylika
arbetens utförande såsom reservarbeten med anlitande av statsmedel,
Kungl. Maj:t själv skulle förbehålla sig motsvarande prövning i fråga örn
arbeten, som skulle utföras med anlitande av medel ur anslaget till beredskapsarbeten.

I promemorian har härefter gjorts en del uttalanden i fråga örn valet av arbetsobjekt
för direkta beredskapsarbeten samt i fråga örn beredskapsanordningens
anpassning efter läget på arbetsmarknaden.

I fråga om synpunkter vid valet av arbetsobjekt och beredskapsanordningens
anpassning efter arbetsmarknadsläget framhålles i de avgivna yttrandena i huvudsak
följande.

Beträffande statsbeställningar hos den enskilda industrien har framhållits,
att teorien örn dylika beställningars konjunkturbefrämjande inverkan åtminstone
icke alltid holle streck; sålunda finge de gjorda statsbeställningarna å
gatsten anses redan utöva ett konjunkturförlamande inflytande inom stenin -

Yttranden.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr Zll.

dustrien genom de anhopade lagren (socialstyrelsen). I vissa yttranden har
uttalats, att någon erinran icke vore att göra beträffande inköp av materialier
och förbrukningsartiklar för statliga myndigheters räkning, blott dylika för
tidiga anskaffanden icke skedde i allt för stor omfattning (länsstyrelsen i
Blekinge län). Överståthållarämbetet har förordat förslaget om materialbeställningar
för statliga och andra offentliga institutioners räkning, men borde
besluten därom fattas i vanlig ordning med anlitande av medel från respektive
huvudtitlar. Beställningarna syntes vara ägnade att dels främja den enskilda
företagsamheten, dels motverka arbetslösheten, dels även bidraga till upprätthållande
av den högt uppdrivna yrkesskickligheten hos sådana arbetare,
som ej utan olägenhet kunde i något större utsträckning beredas arbete vid
hjälparbeten (Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Kalmar län). Landssekretariatet
har förordat förslaget att i indirekt väg skapa försörjningsmöjligheter.
Vattenfallsstyrelsen har ansett förslaget örn stödjande av enskild företagsamhet
visserligen ej vara ägnat att väcka förhoppningar örn några mera
betydande resultat men har dock funnit det synnerligen eftersträvansvärt att
söka komma fram även på denna väg, varför ett djupare inträngande i frågan
rekommenderats. Lotsstyrelsen har förordat motsvarande bestämmelser som
dem, vilka gällde beträffande anskaffningar år 1922. Enligt dessa bestämmelser
skulle anskaffningarna göras hos svenska företag samt endast i den
mån sådana priser kunde ernås, som kunde anses skäliga med hänsyn till anslagets
karaktär av nödhjälpsanslag, varjämte beställningarna skulle effektueras
genom nytillverkning; vid beställningarna förutsattes även, att tryggad
arbetsfred vore att emotse hos de företag, hos vilka beställningarna skulle
göras.

I fråga örn subvention av enskild företagsamhet har framhållits svårigheten
att i denna väg kunna stödja företag inom exportindustrien, vilka dock
vore särskilt känsliga för en skatteförhöjning just nu, som med hänsyn till företagens
stora fasta anläggningar skulle komma att drabba dem kännbart (länsstyrelsen
i Uppsala län). Stor försiktighet torde böra iakttagas på detta område
men syntes vara att förorda ett fortsatt understöd åt enskilda företag på
sätt nu skedde genom statsbidrag och statslån ur skilda fonder (länsstyrelsen
i Blekinge län). Ett försiktigt subventionsförfarande till kommuner och enskilda
kunde tänkas i avsikt att stimulera till omedelbart utförande av planerade
byggnadsföretag; initiativet måste därvid utgå från företagaren och
den huvudsakliga kostnaden bestridas av denne (länsstyrelsen i Älvsborgs
län). Kommerskollegium har förordat vissa bidrag av statsmedel i syfte att
åvägabringa ökad användning av inhemskt bränsle samt lånerörelse i viss omfattning
för uppmuntrande av enskild produktiv verksamhet. Länsstyrelsen
i Hallands län har ansett tanken på subvention beaktansvärd; där ej fara förelåge
för upprätthållandet av en näringsgren på konstlat sätt, syntes denna
väg framkomlig och sannolikt för staten mindre kostsam. Länsstyrelsen i
Västernorrlands län har förordat direkta statliga understöd till sådan enskild
företagsamhet, som prövades vara i oundgängligt behov därav och tillika kunde
anses vara av särskild betydelse i arbetslöshetsmotverkande syfte; därige -

Kungl. Majlis proposition nr 211.

43

noin skulle staten i många fall på relativt gynnsamma ekonomiska villkor
kunna verksamt bidraga till förekommande av ytterligare arbetslöshet. Betydelsen
av en sådan subvention av sågverksrörelsen framhölls.

Vad angår rayonen inom vilken arbetsobjekt må sökas framgår redan av
vad här förut anförts örn myndigheternas och sammanslutningarnas ställning
till förslaget i dess helhet deras uppfattning jämväl i nu förevarande speciella
hänseende. I vissa yttranden anfördes härutöver särskilt följande. Mot en utvidgning
av beredskapsanordningen till att avse även kommuners och enskildas
arbeten har anförts betänkligheter med hänsyn till att särskilt kommunerna därvid
kunde komma att bindas vid kostnader för framtida underhåll och eventuella
driftkostnader. Med hänsyn härtill syntes endast vissa slag av kommunala
och enskilda arbeten böra ifrågakomma (länsstyrelsen i Norrbottens län). Såsom
beredskapsarbeten borde i främsta rummet utföras arbeten av intresse för
vägdistrikt, landsting, hushållningssällskap m. fl. men även arbeten igångsatta
av enskilda personer och bolag såsom skogsgallringar, skogsdikningar,
täckdikning och avdikning (väg- och vattenbyggnadsstyrelsen). Kommerskollegium
har beträffande de statliga åtgärderna i allmänhet till motverkande
av arbetslöshet uttalat, att desamma borde vid sidan örn kontantunderstöd
och reservarbeten samt vissa slag av subvention kunna omfatta statsunderstöd
enligt gängse villkor till kommunala .och enskilda arbeten av styrkt allmännyttig
karaktär vid sidan av statliga beredskapsarbeten i hittillsvarande
bemärkelse. Länsstyrelsen i Kronobergs län har icke funnit något att erinra
mot att hjälpåtgärderna från det allmännas sida för beredande av arbete åt
arbetslösa utvidgades till att omfatta även enskilda arbeten. Länsstyrelsen i
Kopparbergs län har ansett ofrånkomligt, att även inom de närmaste åren behövliga
statliga och kommunala samt vissa slag av enskilda arbetsföretag i
lämplig omfattning måtte kunna komma till utförande på sätt som föreslagits.

Med anledning av utredningsmännens uttalanden örn förhållandet till de ordinarie
allmänna arbetena har i de avgivna yttrandena framhållits, att förverkligandet
av arbetsprogrammet syntes ägnat konsumera arbetstillgången
för ordinarie anläggningsarbetare för många år framåt (vattenfallsstyrelsen).
Om aktuella arbetsobjekt utfördes såsom beredskapsarbeten och till desamma
hänvisades i större utsträckning arbetskraft från andra orter, syntes anledning
till missnöje kunna uppkomma bland ortsbefolkningen, som skulle finna
påräknade arbetstillfällen tagna i anspråk av de tillresande arbetslösa (socialstyrelsen).
Svenska stadsförbundet har åberopat, att även vid kommunala reservarbeten
av samma typ som beredskapsarbetena kommunalarbetarorganisationema
av nära till hands liggande skäl sökt förhindra, att hjälparbetena förbrukade
de arbetstillfällen, som eljest skulle stått till förfogande för ordinarie
kommunalarbetare; beredskapsarbetena intoge i detta hänseende icke annan
ställning än reservarbetena.

Beträffande arbetsföretagens angelägenhetsgrad hava uttalats farhågor för
att angelägenhetsgraden skulle komma att få en ganska undanskjuten plats
(arbetsgivareföreningen m. fl.). Domänstyrelsen har med särskilt avseende å
de skogliga arbetena framhållit svårigheten att gruppera arbetena i sådana,

44

Kungl. Majlis proposition nr 211.

som tillhörde det normala arbetsprogrammet, andra arbeten av styrkt angelägenhetsgrad,
nämligen beredskapsarbetena, samt arbeten av mindre aktuell
angelägenhetsgrad, nämligen reservarbetena; distinktionerna bleve i verkligheten
svävande och skillnaden i fråga örn arbetenas nytta ej stor. Industriförbundet
har påpekat tendensen till folkminskning, i betraktande varav många
företag framdeles kunde bliva obehövliga eller mindre behövliga. Härtill komme
en tyvärr ej osannolik permanent nedgång i svenska folkets framtida levnadsstandard,
varigenom man kunde komma att sakna möjlighet att framdeles utrusta
och nyttiggöra de utförda anläggningarna. Ytterligare har under åberopande
av erfarenheten från all industri gjorts gällande, att i förtid utförda anläggningar
ej finge den ändamålsenlighet de skulle hava fått, örn de utfördes först
när behovet därav vore aktuellt; utvecklingen på det tekniska området ginge
ju ständigt framåt och konstruktionerna förbättrades samtidigt som de lokala
förhållandena underginge förändringar, vilka kunde motivera väsentliga omläggningar
av de ursprungliga planerna.

I fråga örn arbetets beskaffenhet att kunna utföras även på vintern har
telegrafstyrelsen meddelat, att de inom telegrafverkets ämbetsområde ifrågakommande
arbetena endast delvis vore av beskaffenhet att kunna utföras vintertid.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har med tanke särskilt på de norrländska
förhållandena framhållit svårigheterna att kunna utfinna arbetsobjekt,
lämpade att utföras på vintern. Med hänsyn härtill skulle arbetskraften komma
att förflyttas söderut under den långa vintern. Bland övriga olägenheter
härav har framhållits, att vid sådant förhållande brist på arbetskraft skulle
kunna uppkomma särskilt vid bäckflotringen.

Vad i utredningsmännens promemoria i förevarande sammanhang framhållits
angående frågan om arbetsledning och arbetets beskaffenhet att kunna
bereda sysselsättning åt arbetare med normal arbetsförmåga har i vissa yttranden
gjorts till föremål för uttalanden, för vilka närmare redogöres i det
följande i sammanhang med frågan om regin vid beredskapsarbetena, respektive
arbetskraftens utväljande. Vad i yttrandena framhållits beträffande de
direkta arbetslönernas andel i totalkostnaden för arbetet torde framgå av vad
här förut anförts i samband med frågan om tillgången på arbetsobjekt.

I förevarande sammanhang må jämväl framhållas, att i vissa yttranden uttalats
den uppfattningen, att även vid beredskapsarbeten i viss utsträckning
arbete utom hemorten måste ifrågakomma (socialstyrelsen, arbetslöshetskommissionen,
domänstyrelsen).

I fråga om beredskapsanordningens anpassning efter läget på arbetsmarknaden
har i ett flertal yttranden dragits i tvivelsmål, att beredskapsarbetena
skulle kunna på samma smidiga sätt, som skedde ifråga örn reservarbeten, anpassas
efter konjunkturläget och säsongväxlingarna (arbetsgivareföreningen
m. fl.). Arbetslöshetskommissionen har ansett, att de arbetslösa skulle vid
beredskapsarbetena komma att kvarhållas även under de årstider, då det vid
reservarbetena brukade lyckas att genom lämpliga åtgärder överföra dem till
öppna marknaden. En inknappning av arbetsstyrkan vid stigande konjunktur
skulle säkerligen stöta på motstånd från de vid arbetsföretaget sysselsatta, var -

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

45

vid icke minst skulle inverka, att arbetarna själva finge bekosta sin hemresa i
motsats mot vad som i dylika fall ifrågakomme vid reservarbetena. En entreprenör
skulle knappast finna sig i att minska arbetsstyrkan vid förbättrat konjunkturläge,
försåvitt icke detta skulle sammanfalla med hans egna intressen. Förekomsten
av stora arbetsstyrkor vid beredskapsarbetena under en tid, då näringslivets
tillfrisknande komme att framkalla ökat behov av arbetskraft, syntes leda
till allmän lönestegring både vid beredskapsarbetena och den öppna marknadens
företag, varigenom näringslivets möjligheter till uppblomstring skulle kunna
äventyras. De många småarbeten, vilkas värde ur nu förevarande synpunkt
understrukits i promemorian, syntes knappast bliva billigare och till nytta för
de arbetslösa. En hastig förflyttning av de anställda från det ena arbetet
till det andra kunde i och för sig icke bliva till fördel vare sig för dem själva
eller för arbetet. Det toge alltid viss tid, innan arbetarna vid ett nystartat företag
bleve fullt förtrogna med detsamma. På ett långvarigt arbete bleve fördyringen
under uppövningstiden relativt sett mindre betydande än vid småarbeten.
Länsstyrelsen i Kalmar län har ansett, att möjligheten till uppdelning
av större företag i etapper ej borde tillmätas allt för stor betydelse. Även
mindre vägarbeten krävde nämligen ej obetydlig arbetstid. Örn Kungl. Maj:t
finge anvisa medel endast till företag, som hunne slutföras inom ett budgetår,
syntes alla större vägföretag kunna komma att hänskjutas till riksdagen,
vilket komme att innebära en onödigt tyngande anordning med kanske osäkert
resultat. Byggnadsstyrelsen har framhållit, att husbyggnadsföretag icke läte
sig uppdela i etapper, utan borde fullföljas i normal drift i en enda etapp.
Telegrafstyrelsen bär, beträffande telegrafverkets arbeten, meddelat, att dessa
endast delvis kunde anpassas efter läget på arbetsmarknaden eller uppdelas i
etapper.

I de refererade yttrandena rörande synpunkter vid valet av arbetsobjekt ha
flertalet myndigheter givit sin anslutning till tanken på statsbeställningar hos
den enskilda industrien. Då socialstyrelsen anför, att icke alla dylika beställningar
verka konjunkturfrämjande och därvid åberopar som exempel statsbeställningen
å gatsten, må det framhållas, att denna statsbeställning intar en
särställning.

I arbetsanskaffningsprogrammet inga icke i egentlig mening direkta statsbeställningar
hos industrien, ehuru enligt min mening, därest förslag till sådana
beställningar av obestridlig nytta för det allmänna framkomma, all möjlig
hänsyn bör tagas till dylika förslag. De beställningar hos industrien, varom
det närmast är fråga, röra sig emellertid örn beställningar av material till
olika slag av företag, särskilt vid byggnadsarbeten, och anläggandet av vatten-
och avloppsledningar samt vissa anläggningar av industriell art. Detta
slags beställningar fa salunda pa intet sätt den extraordinära karaktär, som
har utmärkt statens beställningar av gatsten.

Även i fråga om subventioner åt enskild företagsamhet lia myndigheterna i
allmänhet yttrat sig gynnsamt. Då länsstyrelsen i Uppsala län framhåller
svårigheten att pa denna väg stödja företag inom exportindustrien, bör ihåg -

Departe mentschefen.

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

kommas, att hittills utgångna subventioner kommit just sådan industri i främsta
rummet till godo.

För min del vill jag endast framhålla, att vid beslut örn subventioner följande
principer böra vara vägledande:

1) att subventionen till ett visst företag i syfte att motverka arbetslösheten
på en ort icke framkallar minskning av produktionen på andra håll med därav
följande arbetslöshet å annan ort;

2) att det kan anses sannolikt att subventionen nedbringar eljest nödvändiga
statsutgifter till arbetslöshetens bekämpande;

3) att utsikter synas föreligga för att subventionen skall bliva rent tillfällig
och att hjälpen avser att trygga vederbörande företags framtida existens
;

4) att subventionen skapar lättnader för den eller de kommuner, som äro
beroende av det subventionerade företagets existens.

Enligt vattenfallsstyrelsen skulle beredskapsarbetena kunna befaras komma
att konsumera arbetstillgången för ordinarie anläggningsarbetare för många år
framåt. Denna synpunkt är beaktad i nu förevarande förslag. Bland annat
för att undvika den nämnda konsekvensen bar regeringens arbetsprogram förlänats
sin mångsidighet.

Då socialstyrelsen anmärker, att örn aktuella arbetsobjekt utföras som beredskapsarbeten
och till desamma hänvisas arbetskraft från andra orter i större
utsträckning, missnöje skulle uppkomma bland ortsbefolkningen, som skulle
finna de påräknade arbetstillfällena tagna i anspråk av tillresande arbetslösa,
torde denna anmärkning med större fog kunna riktas mot reservarbetena än
emot beredskapsarbetena.

Svenska stadsförbundet framhåller, att kommunalarbetareorganisationerna
skola lägga hinder i vägen för utförandet av beredskapsarbeten av samma skäl,
som de opponerat sig mot vissa kommunala reservarbeten, emedan hjälparbetena
förbrukade arbetstillfällen, som eljest skulle stå till förfogande för ordinarie
kommunalarbetare.

Det kan i detta sammanhang vara av intresse att anföra en undersökning
av det antal kommunala arbeten bland A-företagen, vid vilka möjligen kommunalarbetaravtal
skulle kunna tillämpas och ordinarie kommunalarbetare erhålla
anställning. Utredningens resultat framgår av nedanstående tabell:

Rent kommunala arbeten
Städer Landet Summa

Vägar................ 2,482,545 1,961,154 4,443,699

Broar................ 63,000 — 63,000

Hamnar............... 2,886,300 306,760 3,193,060

Vattenbyggnader........... 151,000 235,450 386,450

Schaktnings- och planeringsarbeten . . 3,370,532 1,329,899 4,700,431

Vatten- och avloppsledningar..... 3,246,518 6,592,220 9,838,738

Summa kronor 12,199,895 10,425,483 22,625,378

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

47

Man bör observera, att de kommunala arbeten, som falla på landsbygden,
praktiskt taget också falla utanför kommunalarbetarorganisationernas områden.
Dit gå 10,425,483 kronor. Av de kommunala arbeten, som falla på städerna,
torde i allmänhet broar och hamnar komma att överlämnas till entreprenörer.
Örn de angivna beloppen härför fråndraga^ hela summan på kommunala
arbeten i städerna, återstår ett belopp av 9,250,595 kronor. Härifrån
böra ytterligare dragas materialkostnader till ett belopp av cirka 2,100,000
kronor.

Arbeten, som i ordinarie ordning skulle ha utförts av kommunalarbetare, inskränka
sig alltså till en summa av cirka 7,150,000 kronor, varvid emellertid
bör märkas, att vissa vägarbeten torde utgöra sådana förortsarbeten, på vilka
kommunalarbetarna icke göra några anspråk.

Riktigheten av här gjorda beräkning bekräftas i stort sett av den specialutredning
(bilaga G), som fogats till propositionen. Örn från den där angivna
summan 9.5 miljoner kronor dragés materialkostnaderna, kommer man också
till ett belopp av något över 7 miljoner kronor.

De ifrågasatta arbetena böra enligt min mening så planeras, att deras igångsättande
icke skapar arbetslöshet bland kommunalarbetama på grund av hänvisning
dit av arbetare från andra grupper. Den inskränkning i framtida arbetsobjekt
för kommunerna, som må föranledas av en mobilisering av arbeten
under den närmaste tiden, kan utgöra en anledning för kommunerna att under
stigande konjunktur inom det enskilda näringslivet se till att kommunerna visa
återhållsamhet i fråga örn arbetsföretag.

Övriga yttranden av myndigheter i fråga örn synpunkter vid valet av arbetsobjekt
synas icke påkalla några uttalanden från min sida.

I åtskilliga yttranden har det anförts, att beredskapsarbetena icke skulle
kunna anpassas efter konjunkturläget och säsongväxlingarna. Arbetslöshetskommissionen
har ansett, att de arbetslösa skulle vid beredskapsarbeten komma
att kvarhållas även under de årstider, då det vid reservarbeten brukade lyckas
att genom lämpliga åtgärder överföra dem till den öppna marknaden. Förekomsten
av stora arbetsstyrkor vid beredskapsarbeten under en tid, då näringslivets
tillfrisknande komme att framkalla ökat behov av arbetskraft, skulle
kunna leda till en allmän lönestegring både vid beredskapsarbeten och den
öppna marknadens företag, varigenom näringslivets möjligheter till uppblomstring
skulle äventyras.

Vad de mera direkta beredskapsarbetena beträffar, är det uppenbart, att de
föreslagits bl. a. från den utgångspunkten, att någon snar, mera avsevärd konjunkturförbättring
överhuvud taget icke är att vänta. De eventualiteter, örn
vilka myndigheterna och särskilt arbetslöshetskommissionen i dessa avseenden
orda, torde därför enligt min mening icke komma att bli aktuella under det
budgetår, för vilket anslaget till beredskapsarbeten begäres. Arbetslöshetskommissionen
har, enligt egen uppgift, slutit kontrakt örn arbeten, som beräknas
pågå ända fram till år 1936. Den har alltså själv räknat med en kvardröjande
arbetslöshet, som skulle nödvändiggöra bibehållandet av reservarbetsanordningen
under många år framåt.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Beredskaps sakkunniga.

Därest reservarbeten kunde och bomme att utföras i en skala, liknande den,
som föreslås för beredskapsarbeten, skulle i stort sett samma svårigheter för
deras avveckling möta. Enligt en bestämmelse i kontrakten mellan arbetslöshetskommissionen
och vägdistrikten eller andra uppdragsgivare har kommissionen
rättighet att, när den så finner lämpligt, nedlägga ett pågående reservarbete
med förpliktelse för den andra kontraktsparten att på egen bekostnad
fullborda arbetet. Denna kontraktsbestämmelse är visserligen juridiskt
bindande, men jag måste hålla för högst osannolikt, att arbetslöshetskommissionen
skulle finna det möjligt annat än i undantagsfall att tillämpa bestämmelsen
i praktiken. Skulle en verkligt märkbar konjunkturförbättring inträda i ett
slag, så måste sannolikt det stora flertalet av arbetslöshetskommissionens arbeten
i alla fall på något sätt slutföras och följaktligen också tills de vore fullbordade
sysselsätta arbetskraft. Skulle arbetslöshetskommissionen överlämna
arbetet till annan företagare, som nödgades betala marknadens löner, synes
någon skillnad i nämnda avseende överhuvud icke komma att uppstå mellan
reservarbeten och beredskapsarbeten.

Det framgår av en verkställd utredning (bilaga D, tabell 7), att ett mycket
stort antal av föreslagna beredskapsarbeten äro jämförelsevis små och komme
att taga en relativt kort tid i anspråk för sitt slutförande. Den möjlighet, som
här föreligger till en sådan anpassning av arbetsanskaffningsprogrammet, att ett
stort antal företag snabbt kan slutföras, bör givetvis tillvaratagas. Att de vidgade
offentliga arbetena föreslås, beror emellertid just därpå, att landet befinner
sig i en lågkonjunktur och att beredskapsarbetena alltså icke behöva
konkurrera med det enskilda näringslivet örn arbetskraften och följaktligen icke
heller föranleda någon allmän lönestegring.

Antal personer, som kunna sysselsättas.

Beredskapssakkunniga ha beräknat, att vid de ur inventerings resultatet hämtade
A-företagen, vilka första året skulle draga en kostnad av omkring 167
miljoner kronor, kunna under samma år sysselsättas 56,520 personer och
att vid vissa större mobiliseringsbara B-företag, som representera en kostnad
första året av 36,329,000 kronor, skulle kunna sysselsättas 10,455 personer,
eller sammanlagt ett antal av cirka 67,000 personer i medeltal under ett helt år.
Dessa siffror hänföra sig till full arbetstid och 25 arbetsdagar per månad och
avse uteslutande direkta anställningar vid under inventeringen föreslagna arbeten.

Beredskapssakkunnigas uppgifter rörande antalet sysselsatta äro grundade
på den arbetstid, som för varje särskilt arbetsföretag förslagsställarna själva
angivit. Då i dessa beräkningar emellanåt förekommit uppenbara felaktigheter,
har frågan örn arbetsmängden och den arbetskraft som skulle åtgå underkastats
en noggrann kontrollberäkning. Vid kontrollberäkningen, som utförts enligt
helt andra metoder, ha arbetsledares erfarenheter örn hur arbetskrävande olika
slag av arbeten visat sig vara tagits i anspråk. Kontrollberäkningen har utförts
på företag, som representera en sammanlagd kostnadssumma första året

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

49

av 197,649,000 kronor. Av dessa beräkningar (bilaga E) framgår, att för
nämnda summa borde kunna sysselsättas 65,000 personer med en till 40-timmarsvecka
(10 arbetsmånader örn året) förkortad arbetstid under förutsättning
av viss genomsnittlig timlön. Under förutsättning av en något lägre
genomsnittlig timlön — vilkendera som blir faktisk kan ingen på förhand
avgöra — skulle de sysselsattas antal kunna stiga till 76,000 personer.

Beredskapssakkunniga ha icke undersökt, hur många dagsverken, som skulle
behövas för tillgodoseendet av materialanskaffningen till de olika företagen.
De genom ett arbetsanskaffningsprogram, uppgjort i nära överensstämmelse
med inventeringsresultatet, indirekta sysselsättningsmöjligheterna äro
sålunda icke beräknade. Senare inom departementet verkställda försök att beräkna
det antal arbetare, som indirekt skulle vinna sysselsättning, ha stött på
så stora svårigheter, att man avstått från att söka åstadkomma exakta siffror.

Såsom förut framhållits, utgår emellertid regeringens arbetsanskaffningsprogram
endast till något mer än halva beloppet från inventeringsresultatet.
Är det sannolikt, att denna förändring i arbetsanskaffningsprogrammet kommer
att föranleda någon förändring i fråga örn sysselsättningsmöjligheterna?
Denna fråga måste besvaras jakande. Förändringen torde komma att visa sig
avsevärd. Antalet direkt sysselsatta kommer att bli lägre, än örn inventeringsresultatet
helt hade legat till grund för arbetsanskaffningsprogrammet,
vilket framförallt beror därpå, att vägarbetena i motsats till i inventeringssiffrorna
intaga ett jämförelsevis ringa utrymme på regeringens arbetsanskaffningsprogram.
En försiktig beräkning av de direkta arbetstillfällena enligt
regeringsprogrammet ger ett arbetareantal av genomsnittligt 60,500 per månad
antingen under 10 månader med normal arbetstid eller under helt år med
en förkortning av arbetstiden som motsvarar 48-timmarsveckans nedskärning
till 40 timmar.

Den närmare fördelningen av dessa direkta arbetstillfällen framgår av följande
tabell:

Ändamål	Anslag kr.	Arbetsstyrka, antal man sysselsatta under 1 år
Arbeten till motverkande av arbetslösheten (socialdepartementet) Vissa arbeten ander kommunikationsdepartementet till motver-	75,000,000	28,000
kande av arbetslösheten................. Nominellt angivna husbyggnadsföretag (utom Offers försöksgård)	50,000,000	19,000
samt vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus . . .	16,435,600	1,700
Inlandsbanan mellan Volgsjön och Gällivare.........	4.000,000	900
Understöd åt enskilda järnvägar .............	1,500,000	—
Torrläggningsföretag och vissa tillfälliga skogsvårdsåtgärder . .	7,500,000	9,700
Övriga arbeten, upptagna under jordbruksdepartementet ....	3,737.000	700
Arbeten, upptagna under handelsdepartementet........	1,708,000	500
Summa	159,880,600	60,500

Vad man förlorar i fråga om direkt i arbetena anställda personer bör man
emellertid mer än vinna igen på grund av de fördelaktigare indirekta verkninBihang
till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 211. 4

Departe mentschefen.

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

gar, som regeringsprogrammet skulle medföra. Det är åtminstone sannolikt,
att statens insatser av medel enligt regeringens fördelningsplaner skulle giva
sysselsättning åt ett långt större totalt antal personer än en fördelningsplan,
helt byggd på inventeringsresultatet.

Verkningarna av lån och subventioner åt industriell verksamhet av olika
slag böra, därest anslagen rätt handhavas, bliva, att mångdubbelt flera räddas
från arbetslöshet än som skulle vara möjligt, ifall samma belopp ansloges till
vägarbeten.

De anställda beräkningarna av sysselsättningsmöjligheterna ha givit till
resultat, att de direkt anställda arbetarna vid beredskapsarbeten skulle i arbetsinkomst
genomsnittligt erhålla 7 kronor 50 öre å 6 kronor 50 öre per arbetsdag.
De subventioner, som hittills lämnats i syfte att hålla i gång vissa sågverk
i Norrbotten, beräknades motsvara 85 öre per dagsverke. Härav framgår,
att ett rätt utnyttjande av låne- och subventionsmöjligheter enligt sakens
natur bör kunna giva synnerligen förmånliga resultat i kampen mot arbetslösheten,
även örn subventionsbeloppen per dagsverke komme att bli högre
än nyss angivits.

Då förslaget örn ett 20-miljonersanslag till främjande av bostadsbygge beräknas
åstadkomma arbeten för cirka 87 miljoner kronor minus tomtkostnader,
böra även dessa statsmedel giva en väsentligt större effekt i kampen mot arbetslösheten
än för 20 miljoner kronor utförda direkta beredskapsarbeten.

Örn inventeringsresultatet ensamt skulle ha legat till grund för arbetsanskaffningsprogrammet,
skulle för 160 miljoner kronor statsmedel ha satts i
gång arbeten för omkring 200 miljoner kronor. Med det av regeringen föreslagna
programmet beräknas, att ensamt insatsen av de icke specificerade summorna
å sammanlagt 125 miljoner kronor under social- och kommunikationsdepartementen
skulle sätta i gång arbeten för över 250 miljoner kronor.

Regeringens hela arbetsanskaffningsprogram örn 159.9 miljoner kronor beräknas
medföra arbeten till en totalkostnad av 295.2 miljoner kronor, såsom
närmare framgår av följande tablå över kostnaderna och dessas fördelning på
olika anslagsposter. Vissa av totalkostnaderna hava dock endast kunnat
approximativt beräknas.

Tablå

utvisande de totalkostnader, som beräknas motsvara de begärda anslagen till allmänna

arbeten.

Ändamål	Anslag kr.	Totalkostnad milj. kr.
Arbeten till motverkande av arbetslösheten (socialdepartementet)	75,000,000	190.0
Vissa arbeten under kommunikationsdepartementet till motver-kande av arbetslösheten................	50,000,000	61.4
Nominellt angivna husbyggnadsföretag (utom Offers försöksgård) samt vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus . . .	16,435,600	16.5
Inlandsbanan mellan Volgsjön och Gällivare.........	4,000,000	4.0
Understöd åt enskilda järnvägar..............	1,500,000	1.6
Torrläggningsföretag och vissa tillfälliga skogsvårdsåtgärder . .	7,500.000	16.0
Övriga arbeten, upptagna under jordbruksdepartementet ....	3,737,000	4.1
Arbeten, upptagna under handelsdepartementet........	1,708,000	1.7
Summa	159,880,600	295.2

Kungl. Majlis proposition nr gil.

51

Med stöd av sålunda föreliggande uppgifter torde kunna sägas, att all sannolikhet
talar för att det antal arbetare, som direkt och indirekt kan beredas
sysselsättning, icke bör komma att genomsnittligt understiga 90,000 per månad.

Då under vissa månader emellertid ett så stort antal arbetare uppenbarligen
icke kan och sannolikt ej heller behöver beredas arbete, skulle detta medföra,
att så många flera kunde anställas andra månader.

För att möjliggöra en jämförelse med den hittillsvarande arbetslöshetspolitikens
arbetslinje anför jag här en tabell över antalet i statliga och statskommunala
arbeten under år 1932 sysselsatta persöner.

Antalet anställda

Månad vid statliga reserv- vid statskommunala

arbeten reservarbeten

1932 1932

Januari.............. 12,099 3.016

Februari.............. 14,015 4,018

Mars................ 14,245 4,516

April............... 13,879 4,863

Maj................ 14,308 4,900

Juni................ 15,172 5,645

Juli................ 15,648 5,346

Augusti.............. 15,865 5,232

September............. 16,254 6,150

Oktober.............. 16,055 7,418

November............. 15,713 7,975

December.............. 14,590 8,494

Summa 177,843 67,573

Genomsnittligt per månad sagda år voro alltså vid statliga reservarbeten
anställda 14,820 personer och vid statskommunala arbeten 5,631 personer eller
sammanlagt 20,451 personer.

Ehuru det närmast är med nu anförda siffror som regeringens förslag bör
jämföras, får jag också lämna en liknande översikt över antalet i kommunala
arbeten ulan statsbidrag under år 1932 anställda personer.

vid rent kommunala
reservarbeten

1932

Januari............ 11,530

Februari............ 13,934

Mars.............. 11,384

April............. 10,384

Maj.............. 9,405

Juni.............. 9,609

Juli.............. 9,692

Augusti............ 10,080

September........... 10,127

Oktober............ 10,744

November............ 12,689

December........ 13,481

Summa 133,059

Den genomsnittliga siffran per månad blir 11,088 personer.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Beredskaps sakkanniga.

Fördelning av arbetstillfällena.

Jag övergår nu till spörsmålet om utdragning av de arbetstillfällen, som
genom samhällets inskridande komma till stånd.

I denna fråga hava utredningsmännen anfört följande.

Avsikten med beredskapsarbetena måste vara att försöka bereda största
möjliga antal av de arbetslösa sysselsättning. Med hänsyn därtill torde det
finnas anledning att överväga, huruvida icke särskilda anordningar böra vidtagas
för att dryga ut de arbetstillfällen, som kunna komma att erbjudas.

En sådan utdrygning har skett ifråga örn arbetet med statsbeställningarna
av gatsten. Enligt mellan statens steninköpskommitté och arbetsgivarna inom
stenindustrien upprättade leveransavtal skall, för att så många arbetslösa stenhuggare
som möjligt må kunna beredas arbetsinkomst av statsbeställningarna,
arbetarnas inkomst maximeras till 130 kronor per månad. Mellan arbetsgivare
och arbetare i Blekinge och Halland ha under medverkan av stenindustriarbetarförbundet
träffats överenskommelser om ytterligare begränsning av arbetsinkomsten.
så att denna i allmänhet icke överstiger 100 kronor per månad. Då
arbetet utförts på så sätt, att arbetaren under månaden får hugga högst den
kvantitet gatsten, som efter uppmätning och betalning enligt gällande ackordsprislista
ger honom den maximerade arbetsförtjänsten, kan arbetaren sålunda
själv bestämma över tillverkningstiden och dess förläggning under månaden,
i den mån därför ej erfordras användande av full arbetstid på grund av otjänlig
väderlek eller andra försvårande omständigheter.

Det kan ifrågasättas, huruvida ett sådant system med fördel kan användas
vid flertalet av de arbeten, som kunna komma ifråga som beredskapsarbeten.
Örn till dylika arbeten hänvisade arbetare önska på samma sätt som i fråga
örn statens stenbeställningar medverka till en fördelning av arbetstillfällena,
kan det icke gärna finnas någon anledning att göra några invändningar däremot.
I all synnerhet gäller detta, örn ifrågavarande system skulle tillämpas på
orter, där det med hänsyn till levnadskostnaderna är möjligt även för familjeförsörjare
att bereda sig och sina familjer en nödtorftig bärgning med en starkt
beskuren inkomst och följaktligen krav på bistånd från det allmänna i form
av t. ex. fattigvårdsunderstöd icke behöver ifrågakomma. Men det torde komma
att visa sig, att systemet kan vara ägnat vålla svårigheter med avseende
på arbetets utförande i vissa fall och till följd därav bliva oekonomiskt för
dem, som skola låta utföra detsamma. I de fall arbetare bliva hänvisade till
beredskapsarbete utanför hemorten kan en maximering av inkomsten i likhet
med vad som skett inom stenindustrien bringa de försörjningspliktiga i en mycket
brydsam belägenhet och kanske rent av hindra dem från att söka tillgodogöra
sig arbetstillfällen, som i och för sig kunna befinnas vara synnerligen
lämpliga att. förhjälpa dem att fullgöra sin försörjningsplikt.

Örn man vill se till, att de arbetstillfällen varom bär är fråga, bliva tillgängliga
för största möjliga antal arbetslösa, kan man även tänka sig ett system
alternerande arbetslag. Detta system lär ha använts av vissa kommuner
beträffande av dem anordnade reservarbeten. Därest arbetstillfällena finnas
pa den ort, där de arbetare som hänvisas till dem ba sitt hemvist, kan systemet
mahända visa sig vara ändamålsenligt med tanke på nödvändigheten att bereda
sa manga som möjligt åtminstone ett minimum av försörjning genom arbete.
M.en örn de hjälpbehövande hänvisas till arbeten på från hemorten mera avlägsna
platser, torde det icke kunna med fördel tillämpas. Bortsett från de olägenheter,
som skulle uppstå särskilt för familjeförsörjare, finge man räkna med
mer eller mindre kostbara transporter av arbetarna, då arbetslagen skulle avlösa
varandra. De i samband med avlösningarna oundvikliga avbrotten i ar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

53

betet skulle säkerligen i vissa fall verka fördyrande och kanske åstadkomma
oreda och oordningar på arbetsplatserna. Svårigheter torde väl också uppstå
med tillämpningen av ackordssystem, om arbetet utfördes med alternerande
arbetslag. Särskilt torde detta bli förhållandet beträffande byggnadsarbeten
och andra arbeten, vilka icke äro av den art, att de kunna uppdelas med hänsyn
till de relativt korta perioder, under vilka respektive arbetslag skulle sysselsättas.

Örn alltså systemen med maximerad arbetsinkomst respektive alternerande
arbetslag endast under vissa speciella förutsättningar skulle komma att visa
sig lämpliga med tanke på behovet av en utdrygning eller fördelning av arbetstillfällena
i syfte att göra dessa tillgängliga för största möjliga antal hjälpbehövande
arbetslösa, skulle detta syfte kanske lättare kunna främjas medelst
förkortning av den i gällande lag och kollektivavtal reglerade arbetstiden. Man
måste i sådant fall gå ut ifrån, att arbetarna icke göra anspråk på eller söka
tilltvinga sig lönekompensation. Detta torde kunna förebyggas medelst överenskommelser
med vederbörande arbetsorganisationer. Några större svårigheheter
härvid lära icke uppstå, eftersom en förkortning av arbetstiden i arbetslöshetsförebyggande
syfte redan genomförts i stor utsträckning på den allmänna
arbetsmarknaden utan att lönekompensation av arbetarna ifrågasatts.

Enligt av socialstyrelsen företagen undersökning rörande arbetstiden inom
industrien m. m. i början av december månad 1932 hade 26.3 procent av de arbetare,
som berördes av undersökningen, en arbetstid av högst 40 timmar per
vecka. 18.3 procent av arbetarna hade en arbetstid av 41—47 timmar.

Genom att begränsa arbetstiden i beredskapsarbetena så, att den kommer
att understiga arbetstiden på den allmänna arbetsmarknaden, skulle vinnas,
att dessa arbetstillfällen gjordes tillgängliga för ett större antal arbetslösa än
som kunde beredas sysselsättning, örn den i arbetstidslagen och flertalet kollektivavtal
föreskrivna fyrtioåttatimmarsveckan tillämpades. Därjämte skulle
kunna förebyggas, att arbetare, som arbetade med inskränkt arbetstid på den
allmänna arbetsmarknaden, lockades att sluta sina anställningar där under förhoppning
att efter en kortare tids arbetslöshet kunna erhålla en mera inkomstbringande
sysselsättning vid beredskapsarbeten. Tack vare den kortare arbetstiden
vid dessa arbeten skulle de anställda arbetarna sannolikt söka sig ut på
den allmänna arbetsmarknaden, i den mån bättre inkomstmöjligheter yppade
sig där på grund av en längre arbetstid. En kortare arbetstid för de i beredskapsarbetena
sysselsatta arbetarna skulle vidare innebära, att de finge bättre
tid att söka efter arbete på den öppna arbetsmarknaden.

Konsekvensen av det nu anförda bjuder, att övertidsarbete endast i absolut
tvingande fall bör förekomma vid beredskapsarbetena.

I sammanhang härmed förtjänar ett med arbetstiden i allmänhet nära förknippat
problem att uppmärksammas.

Det torde icke kunna förnekas, att strävandena att minska behovet av manuell
arbetskraft genom maskinella hjälpmedel bidragit till att arbetslösheten blivit
så omfattande som den nu är. Frågan i vad mån denna s. k. tekniska rationalisering
varit betingad av utvecklingen i allmänhet och för vårt lands vidkommande
varit nödvändig med hänsyn till konkurrensen på den utländska och
inhemska marknaden finns det icke anledning att nu närmare diskutera; att så
i stort sett varit förhållandet får väl anses obestridligt. Med tanke på de beredskapsarbeten,
som kunna komma att anordnas i syfte att på direkt väg bereda
arbetslösa utkomstmöjligheter, torde likväl följande synpunkt böra beaktas.

I den mån beredskapsarbeten komma till stånd är det uppenbarligen ett
mycket stort allmänt intresse, att det för deras utförande icke, utan att tvingande
tekniska skäl tala därför, tages i anspråk extraordinära maskinella anordningar,
som starkt reducerar behovet av mänsklig arbetskraft. Den åsyf -

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Yttranden -

tade effekten av arbeten av detta slag skulle nämligen icke kunna ernås om
t. ex. entreprenörer, åt vilka deras utförande anförtros, lägga stor vikt vid att
på här antytt sätt eliminera behovet av den arbetskraft, som finnes tillgänglig
bland de arbetslösa. Det skulle i varje fall icke kunna förstås av gemene man
och ej heller stå i samklang med nu ifrågavarande syfte, örn vid ett större beredskapsarbete
en ultramodern grävmaskin anskaffades med resultat att endast
ett mindre antal arbetare kunde beredas sysselsättning vid detsamma eller att
arbetet utfördes på en avsevärt kortare tid än den, som skulle ha erfordrats, örn
manuell arbetskraft i mera normal utsträckning tagits i anspråk. I fall då
det ankommer på statliga eller kommunala myndigheter att anordna beredskapsarbeten
antingen i egen regi eller med anlitande av entreprenörer, bör
därför tillbörlig hänsyn tagas till vad nu anförts.

Innan jag ingår närmare på berörda frågor, torde ett sammandrag av olika
myndigheters yttranden få meddelas.

Körande förslaget angående fördelningen av arbetstillfällena har, vad angår
maximerad arbetsinkomst, alternerande arbetslag samt förkortad arbetstid, i
vissa yttranden framhållits, att örn förslaget utbyggdes med bestämda och
hållbara regler, därå syntes kunna grundas ett nytt system med nödtorftigt
restriktiv verkan; då emellertid medgivande från de anställda förutsattes, uttalades
tveksamhet, att sådan medverkan i erforderlig utsträckning skulle kunna
vinnas, varjämte syntes orimligt, att systemet bleve beroende av underhandlingar
och överenskommelser (länsstyrelserna i Stockholms och Kalmar län).
Landssekretariatet, som utgått från att arbetstiden per vecka vid beredskapsarbetena
skulle sättas ett visst antal timmar lägre än den veckoarbetstid, som
för tillfället tillämpades i öppna marknaden, har ansett, att begränsningen ej
finge göras så snäv, att arbetarnas inkomst bleve otillräcklig för deras försörjning;
under alla förhållanden borde regleringen av arbetstiden ske på
grundval av överenskommelser med vederbörande arbetarorganisationer och
överenskommelse helst träffas, innan arbetet igångsattes. I ett par yttranden
har framhållits, att tillämpningen av lägre lön och full arbetstid skulle vara
en ändamålsenligare anordning (domänstyrelsen) samt att med alla dessa restriktiva
bestämmelser bleve påtagligt, att den anda, som besjälade det fria
arbetsförhållandet, ej skulle vinna mera insteg vid beredskapsarbetena än vid
reservarbetena (industriförbundet). Vidare har gjorts gällande, att restriktionerna
skulle i hög grad försvåra ett rationellt och ekonomiskt bedrivande
av arbetena samt vålla fördyring (järnvägsstyrelsen, domänstyrelsen, lotsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län m. fl.).
Faran för uppkomsten av slitningar och arbetskonflikter skulle bliva ökad (arméförvaltningen,
länsstyrelsen i Uppsala län). Anordningarna skulle väcka
missnöje, enär de skulle framstå såsom försök att med konstlade medel hålla
lönerna nere (socialstyrelsen). Några bindande föreskrifter borde ej meddelas
(arméförvaltningen).

Vissa fackmyndigheter ha förklarat tillämpningen av maximerad arbetsinkomst
och alternerande arbetslag vara omöjlig beträffande sina respektive arbetsområden
(byggnadsstyrelsen, telegrafstyrelsen), medan länsstyrelsen i
Älvsborgs län framhållit, att alternerande arbetslag i viss utsträckning till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

55

lämpats vid kommunala vägarbeten utan svårighet, ehuru det jämna arbetet
till en reducerad lön föredroges av arbetarna.

Vid tillämpning av förkortad arbetstid skulle svårigheter uppstå för utövande
av kontroll å arbetstiden, särskilt i fråga örn ackordsarbete. Vidare skulle
en sådan restriktion icke skäligen kunna tillämpas vid arbete utom hemorten
(socialstyrelsen, domänstyrelsen).

I flera yttranden hava även påpekats svårigheterna vid tillämpning av entreprenadsystem
på grund av förevarande restriktioner.

Mot förslaget att extraordinära maskinella hjälpmedel icke skulle fä användas
vid beredskapsarbeten har erinrats, att fördyring av arbetskostnaderna
härav skulle bliva följden (byggnadsstyrelsen, telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
arbetsgivareföreningen) samt att den i detta fall naturliga fordran
på undvikande av arbetsbesparande maskiner syntes motivera en nedsättning
av arbetslönerna (lotsstyrelsen).

Vad först frågan örn maximering av arbetsinkomsten beträffar, kan jag
icke förorda försök till fördelning av arbetstillfällena efter denna metod. I
själva verket skulle en maximering av arbetsinkomsten komma att få samma
verkningar som nödhjälpslönesystemet. Då det enligt min mening är icke blott
arbetarens utan också ett allmänt intresse, att, i den mån detta överhuvud
taget är möjligt, en atmosfär av arbetslust och arbetsglädje skapas i arbetet,
bör man icke införa bestämmelser, som enligt sakens natur ha en motsatt verkan.
Det kan knappast begäras, att arbetare skola göra några ansträngningar
för att öka arbetstakten, örn de på förhand veta, att de i varje fall icke
kunna förtjäna mer än en till ett fixt belopp i förväg begränsad summa, vilken,
örn den skulle fylla det avsedda ändamålet, dessutom måste sättas synnerligen
lågt och därför i verkligheten endast bli en ny form för nödhjälpsarbetarelön.

Annorlunda ställer sig frågan örn förkortad arbetstid.

Det är uppenbart, att i detta avseende samhällets inflytande icke kan sträcka
sig längre än till de direkta arbetsanställningarna vid beredskapsarbetena. Det
är i och för sig önskvärt, att ett så stort antal arbetslösa som möjligt kommer
i åtnjutande av den förmån samhället vill bereda dem genom sitt arbetsanskaffningsprogram.
Då det emellertid icke synes möjligt, att arbetena kunna
uppsuga hela den lediga arbetskraften, såvida icke en väsentlig konjunkturförbättring
kan beräknas inträda, synes den enda utvägen, som erbjuder sig,
vara att begränsa arbetstiden för de anställda i högre grad än som sker enligt
lagen om 8 timmars arbetsdag. Sådan begränsning kan äga rum enligt olika
metoder. Man har därvid att välja mellan en förkortning av arbetstiden per
vecka eller införandet av alternerande arbetslag. Man kan också tänka sig,
att vid arbeten, vilkas utförande kräva en mycket lång tid, t. ex. mer än ett
halvår, arbetarna endast bibehållas i anställningen viss på förhand begränsad
tid, t. ex. halva arbetstiden, och att, därest situationen på arbetsmarknaden
synes göra detta önskvärt, de därefter avlösas av andra arbetslösa.

Den enklaste utvägen är utan tvivel en allmänt genomförd förkortning av

Departe mentschefen.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 2]1.

arbet sv edian, t. ex. från 48 timmar till 40 timmar. En sådan förkortning av
arbetstiden kan lätt genomföras på det sättet, att arbetet 5 dagar i veckan inskränkes
till 7 timmar per dag och att under lördagen arbetet pågår endast
5 timmar. Hinder bör dock icke möta, att i de fall arbetarna själva föredraga
en sådan ordning arbetsveckan inskränkes till 5 dagar ä 8 timmar.

Metoden med alternerande arbetslag, örn därmed avses växelpermittering
med 14 dagars eller 3 veckors mellanrum, kan uppenbarligen icke utan alltför
stora olägenheter tillämpas vid arbeten, som ligga långt bort från arbetarnas
hemorter. Vid arbeten av denna art synes det därför uppenbart, att
man får använda den förkortade arbetsveckan. En förkortning med 8 timmar
i veckan skulle antingen för arbetets utförande genomsnittligt medge en
ökning av arbetsstyrkan med 16 ä 17 % eller också leda till att arbetet påginge
under en längre sammanlagd tid och följaktligen under lika mycket längre tid
bleve användbart i kampen mot arbetslösheten. Vad de alternerande arbetslagen
beträffar, kan denna metod utan svårighet tillämpas vid kommunala
arbeten, liksom även vid statliga arbeten, där arbetskraften uttages på den
ort, där arbetet utföres.

Den tredje metoden, att anställa arbetare endast under viss på förhand bestämd
tid, kan naturligtvis användas vid alla slag av arbeten, som pågå tillräckligt
länge. Denna metod torde emellertid endast i undantagsfall böra komma
i tillämpning. Örn t. ex. ett av de större byggnadsföretagen eller en av de
större brobyggnaderna skulle taga mycket lång tid i anspråk, torde införandet
av ny, eventuellt ovan arbetskraft kunna få ofördelaktiga verkningar på
arbetet, framför allt kanske ur kostnadssynpunkt.

Ifall man fastslår, att vid arbeten, som skola få utföras med bidrag av beredskapsanslaget,
en förkortning av arbetstiden under den normala bör vara
en regel, som Kungl. Majit har att iakttaga, torde detta vara tillräckligt. I
särskilda fall bör dock undantag från denna regel kunna medgivas.

Att genom samfällda beslut av statsmakterna lämna mera detaljerade generella
föreskrifter torde icke vara lämpligt. Det är nämligen icke uteslutet,
att arbetsveckan vid somliga företag bör bli kortare än 40 timmar. Under
den nuvarande krisen arbeta vissa industrier endast 3 ä 4 dagar i veckan. Tre
dagars arbetstid gör en arbetsvecka örn endast 24 timmar, och 4 dagars arbetstid
en arbetsvecka örn 32 timmar. Då det icke kan vara lämpligt, att personer,
sysselsatta i korttidsarbete, lockas över till de planerade offentliga arbetena,
bör det iakttagas, att örn en väsentligt förkortad arbetsvecka tillämpas
inom enskild industri på någon ort, även arbetsveckan för beredskapsarbetet
i motsvarande grad förkortas, i den mån tekniskt så låter sig göra. Det
bör alltså ingå i Kungl. Majits befogenheter att vid anslag till arbeten knyta
villkor angående arbetstiden eller att i annan ordning bringa regler härom till
genomförande. I frågan huruvida arbetstidsbegränsningen skall ske i form
av förkortad arbetsvecka eller i form av växelpermittering torde vederbörande
företagare böra, helst i samråd med arbetarna, träffa avgörande. Det bör naturligtvis
här icke förbises, att då arbeten utlämnas på entreprenad, vissa svårigheter
kunna uppstå vid kalkylerandet av entreprenadsummorna, men den -

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

57

lia svårighet torde vara oundviklig och ringa i jämförelse med den vinst man
ur samhällets synpunkt gör genom utdrygningen av arbetet.

Vad myndigheternas yttranden angår, torde däri gjorda uttalanden icke
böra föranleda, att man avstår från de möjligheter, som kunna erbjuda sig, att
med olika metoder i olika fall begränsa arbetstiden. Då socialstyrelsen väntar,
att anordningarna skulle väcka missnöje, emedan de skulle framstå
som försök att med konstlade medel hålla lönerna nere, torde häremot kunna
invändas, att de arbetslösa åtminstone i regel ingalunda hittills visat sig
ovilliga att med sina olyckligt lottade kamrater dela de arbetstillfällen, som
kunna erbjudas vid t. ex. kommunala arbeten utförda med tillämpning av förkortad
arbetstid.

Icke heller torde man behöva tillmäta någon betydelse åt den anmärkningen,
att svårigheter skulle uppstå för utövande av kontroll å arbetstiden, särskilt
i fråga örn ackordsarbete. Det blir självfallet arbetsledningarnas sak att anordna
den kontroll, som i detta avseende kan anses behövlig. Enligt byggnadsstyrelsens
och telegrafstyrelsens uppfattning skulle alternerande arbetslag
inom deras arbetsområden vara omöjliga, en uppfattning, som torde vara befogad.
Inom förstnämnda ämbetsverks ämbetsområde torde emellertid metoden
med en kortare arbetsvecka kunna tillämpas.

Då landssekretariatet begär, att regleringen av arbetstiden skall ske på
grundval av överenskommelse med vederbörande arbetarorganisationer och att
sådan överenskommelse helst skall träffas, innan arbetet igångsättes, torde
denna synpunkt kunna beaktas endast till en viss grad. Landssekretariatet
utgår självt ifrån att arbetstiden per vecka vid beredskapsarbeten skulle sätlas
ett visst antal timmar lägre än den vanliga veckoarbetstiden. Om detta,
såsom jag förmenar, bör ske, och man utgår ifrån att som vanlig regel vid
beredskapsarbeten skall gälla, att arbetstiden icke bör överskrida 40 timmar
per vecka, kunna överenskommelser med arbetarorganisationerna endast
gälla frågan, hur denna arbetstid skall uttagas. Örn det också enligt min uppfattning
måste ligga i den medelsbeviljande myndighetens hand att kunna bestämma
i vissa fall, där detta är särskilt motiverat av förhållandena på orten,
en ännu kortare arbetstid, uppstår även här, örn det gäller överenskommelser
i saken med arbetarorganisationerna, endast frågan örn sättet för den fastställda
tidens uttagande.

För min del förordar jag en förkortad arbetstid, icke därför att jag i och för
sig betraktar en sådan åtgärd som socialpolitiskt nödvändig med hänsyn till
beredskapsarbetenas verkningar på den allmänna lönenivån men därför att någon
annan metod för att vid de planerade arbetena anställa största möjliga
antal arbetare icke kunnat anvisas och vidare därför att i vissa fall industrien
tillämpar korttidsarbete.

Yad frågan örn maskinella hjälpmedel beträffar, torde inga särskilda bestämmelser
böra utfärdas. Det är visserligen sant, att i något fall en entreprenör
skulle kunna utföra stora jordschaktningsarbeten med oerhört effektiva
grävningsmaskiner och att detta skulle reducera möjligheterna att anställa
mänsklig arbetskraft. Men det skulle uppenbarligen vara omöjligt att

58

Kungl. Maj:ts proposition nr Zll.

Beredakaps gakkunniga.

förbjuda användningen av maskiner vid beredskapsarbeten. Beredskapsanslaget
skall självfallet användas till att bereda sysselsättning åt arbetslösa
och icke väsentligen till maskinarbete. Man får emellertid därvid lita till att
eftersom såväl kommuner som vägdistrikt liksom staten själv i denna tid har
ett bestämt intresse av att maskiner icke i onödan uttränga mänsklig arbetskraft,
de egentliga företagarna på de olika arbetsområdena skola se till, att
dessa naturliga intressen också blivit iakttagna.

Naturligtvis skall icke övertidsarbete förekomma vid beredskapsarbeten
annat än i absolut tvingande fall.

Arbetskraftens utväljande och förmedling av arbetskraft.

I fråga örn utväljandet av arbetskraft hava beredskapssakkunniga efter att
ha refererat 1930 års utrednings ståndpunktstagande i saken anfört följande:

Även vid den beredskapsanordning, som nu avses, bör självfallet stor vikt
läggas vid kravet på arbetskraftens fullgoda beskaffenhet och yrkesvana. Detta
bör särskilt gälla i fråga örn den arbetskraft, som kan komma att tagas i
anspråk för arbeten, där speciell yrkesutbildning erfordas, t. ex. inom byggnadsfacken
och beträffande mera typiska industriella arbeten. På orter, där
arbetslösheten bland arbetarna med speciell yrkesutbildning är relativt obetydlig
men hårt drabbat andra arbetarkategorier, vilka därför äro i stort behov
av inkomstmöjligheter, böra likväl undantag från denna regel i viss utsträckning
kunna göras, därest beredskapsarbeten anordnas inom ifrågavarande fack
och industrier. Risken att arbetena fördyras, örn icke fullgod, yrkesutbildad arbetskraft
användes, torde i väsentlig grad elimineras, örn, såsom i det föregående
förutsatts, arbetet utlämnas på ackord. Vid s. k. gemensamhetsackord
torde man visserligen ha att räkna med, att de inom facket tränade arbetarna
ogärna se, att ovana arbetare intagas i ackordslagen, men å andra sidan lär
man kunna räkna med att solidaritetskänslan skall bjuda dem att visa tillmötesgående
mot deras mindre lyckligt lottade kamrater. Man bör i varje
fall kunna gå ut ifrån, att arbetarorganisationerna skola inse det berättigade i
att sådana hänsyn krävas och att de beredvilligt skola medverka till en ordning
av det här antydda slaget.

Såsom 1930 års utredning framhållit är det också angeläget, att det genom
underhandlingar och överenskommelser med vederbörande arbetarorganisationer
sörjes för att eventuella avtalsenliga inskränkningar i fråga örn arbetskraftens
utväljande annulleras med avseende på beredskapsarbetena. Naturligtvis kunna
starka skäl anföras till stöd för i vissa kollektivavtal inrymda bestämmelser,
att företrädesrätt till arbete skall givas dem, som äro bofasta eller mantalsskrivna
inom avtalens giltighetsområden, men ett strängt fasthållande vid
dessa bestämmelser skulle säkerligen i vissa fall omöjliggöra placeringen av
sådana arbetslösa, vilka ha stort behov av den hjälp, som genom beredskapsarbeten
skulle kunna lämnas dem. Örn t. ex. ett större beredskapsarbete anordnas
på en ort, där inom vederbörande fack arbetslösheten icke gjort sig
nämnvärt gällande och endast berör ett fåtal av fackets utövare, vore det obilligt,
om ifrågavarande arbete skulle uteslutande förbehållas de å orten bofasta
eller mantalsskrivna arbetarna och undanhållas hjälpbehövande arbetslösa från
närbelägna orter.

Samma skäl tala för att eventuella kollektivavtalsbestämmelser örn företrädesrätt
till arbete för medlemmar av den arbetarorganisation, som slutit avtalet,
annulleras med tanke på beredskapsarbeten, vilka kunna komma att anordnas

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

59

inom avtalsområdet. Under alla förhållanden måste i dylika fall tillses, att
kollektivavtalets bestämmelser eller inom vederbörande fack utbildad praxis
icke utnyttjas i syfte att monopolisera rätten till medlemskap i arbetarorganisationen
och därmed rätten att taga arbete inom organisationens verksamhetsområde.

Slutligen bör erinras om den inom vissa fack och yrken utbildade och i vissa
fall avtalsbefästade praxis, enligt vilken den i ett arbete sist antagne skall, i
händelse av arbetsbrist, först avskedas. Inom vissa avtalsområden tillämpas
även, att företrädesrätt till erhållande av anställning vid ökad arbetstillgång,
tillerkännes hos företagaren tidigare anställda arbetare. Det torde icke gärna
kunna komma i fråga, att sådan praxis skall strängt tillämpas vid beredskapsarbeten,
som anordnats i arbetslöshetsbekämpande syfte och beträffande vilka
följaktligen behovsprincipen måste i viss mån bli bestämmande i fråga örn fördelningen
av arbetstillfällena.

Beträffande förmedling av arbetskraft anförde beredskapssakkunniga följande: Med

den utvidgning av beredskapsanordningen, varmed man nu bar att räkna,
och med hänsyn till att behovsprincipen måste tillmätas betydelse ifråga
om beredandet av arbetstillfällen åt de arbetslösa torde det med avseende på
sättet för arbetskraftens utväljande i regel böra föreskrivas, att den skall,
såväl när det gäller rent statliga som statsunderstödda arbeten -— kommunala
eller enskilda — uttagas genom den offentliga arbetsförmedlingen. ^ Att
detta kommer att innebära ett frånträdande i viss mån av den i det föregående
omnämnda ledande principen för den offentliga arbetsförmedlingens verksamhet
kan icke undvikas. Exceptionella förhållanden nödvändiggöra det. Emellertid
kan det i vissa fall, särskilt när det gäller arbeten i statlig eller kommunal
regi, befinnas lämpligt, att undantag från nu angivna regel möjliggöras.
Så kan tänkas bli fallet, örn speciellt utbildad arbetskraft erfordras
och örn särskilda skäl tala för att ur statlig eller kommunal tjänst entledigade
arbetare beredas återanställning. Det torde i sådant fall böra ankomma på
Kungl. Majit att på framställning från vederbörande statliga eller kommunala
myndigheter meddela föreskrift därom.

Den omständigheten, att de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna icke äro
statliga utan kommunala organ, kan icke utgöra hinder för att en sådan ordning
genomföres med avseende på arbetskraftens uttagning till beredskapsarbeten,
att förmedlingen av arbetskraften blir obligatorisk. Det ligger förresten
uppenbarligen i de kommuners och landstings intresse, som med bidrag av
statsmedel upprätthålla arbetsförmedlingen, att ställa sina organ till förfogande
och vidtaga de åtgärder, som kunna befinnas erforderliga för att dessa organ
skola kunna fullgöra den uppgift, varom här är fråga. Emellertid bör beaktas,
att arbetsförmedlingsorgan icke finnas överallt, där behov av sådana kan
komma att göra sig gällande. Särskilda åtgärder lör att tillgodose detta
behov måste vidtagas. Örn sådana icke lämpligen kunna beslutas _ i administrativ
väg, torde de kunna åvägabringas genom villkor härutinnan i samband
med anvisande av statsanslag för ändamålet. Eftersom den offentliga arbetsförmedlingens
organisation äger nära samband med en arbetslöshetsförsäkring
och då utredning i sistnämnda fråga anförtrotts inom socialdepartementet tillkallade
särskilda sakkunniga, lär det nu icke finnas anledning att närmare ingå
på ifrågavarande spörsmål.

Syftet med anordnandet av beredskapsarbeten måste, såsom förut framhållits,
framförallt vara att bereda arbetslösa sysselsättning och därigenom tillfälle
att under så normala förhållanden som möjligt försörja sig och dem, vilka
äro beroende av deras arbetsinkomst. Härav synes följa, att det vid uttagning

60

Kungl. Maj:ts proposition nr till.

Yttranden.

av arbetskraft till dylika arbeten även bör tagas hänsyn till hur länge den arbetssökande
varit arbetslös. En behovsprövning torde alltså i viss mån bli
erforderlig. I regel lär en sådan kunna verkställas med ledning av den tid,
under vilken den arbetslöse varit anmäld hos det offentliga arbetsförmedlingsorganet.
Skulle särskilda föreskrifter ifråga örn behovsprövningen befinnas
nödvändiga och därav betingade organisatoriska åtgärder påkallade, torde det
lämpligen kunna överlåtas åt Kungl. Majit att fatta beslut därom.

Av vikt är det dessutom, att arbetare icke lockas att sluta sin anställning på
den allmänna arbetsmarknaden med förhoppningen örn att kunna komma i åtnjutande
av arbetstillfällen, som erbjudas vid beredskapsarbeten. Med hänsyn
härtill synes det i regel böra som villkor för hänvisning till beredskapsarbete
gälla, att den arbetssökande varit utan eget förvållande arbetslös under
viss tid, räknad från den dag, då anmälan därom gjorts hos offentligt arbetsförmedlingsorgan.
En sådan karenstid bör självklart icke vara så lång, att
den av den arbetslöse med fog kan betraktas som obillig och inhuman. Örn
den begränsas till exempelvis två veckor, torde den även bland de arbetslösa
kunna anses såsom skälig, och det restriktiva syftet med densamma lär också
då kunna vinnas.

I myndigheternas yttranden har i främsta rummet förslaget örn användning
av icke fullgod arbetskraft gjorts till föremål för uttalanden. I flertalet
yttranden framhålles, att förslaget i denna del vore en ofrånkomlig konsekvens
av beredskapsanordningarnas socialpolitiska syfte att bereda sysselsättning
åt arbetslösa. Likaledes har i åtskilliga yttranden gjorts gällande,
att härigenom kostnaderna för beredskapsarbetena skulle ställa sig högre än
örn arbetena utfördes i öppna marknaden. Särskilt vid anlitande av entreprenadsystem
skulle svårigheter uppstå på grund av villkor i fråga örn sysselsättning
av ej fullgod arbetskraft, enär entreprenören endast mot viss kompensation
torde befinnas villig förbinda sig härtill. Det korrektiv mot en fördyrande
inverkan, som enligt förslaget arbetenas utförande på ackord skulle
innebära, har av arbetsgivareföreningen ansetts mindre verkningsfullt med
hänsyn till ackordsarbetets begränsade förekomst eller användbarhet vid
många slag av arbeten. Socialstyrelsen har anmärkt, att den fastställda timlönen
i allmänhet tjänade såsom norm för utbetalande av förskott å den slutliga
ackordsförtjänsten men att vid användningen av ovan arbetskraft kunde
inträffa, att de enskilda arbetslagen trots uppenbar flit icke vid sina ackord
nådde upp till den stipulerade timlönen. Den otillräckliga kompetensen finge
enligt principerna ej motivera ett avskedande, och i sådana fall uppkomme
fråga, huruvida avtalsenlig timlön skulle utbetalas, trots att regulativet, som
läge i möjligheten att avskeda, bortfallit.

Med anledning av i förslaget förutsatta jämkningar av avtalets bestämmelser
eller frångående av tillämpad praxis, rörande företrädesrätt till arbetet
för vissa arbetare eller grupper av sådana, har i flera yttranden uttalats tveksamhet,
huruvida medgivanden i sådana avseenden skulle kunna utverkas av
vederbörande arbetarorganisation. Uttalanden i sådan riktning hava gjorts av
telegrafstyrelsen, domänstyrelsen, länsstyrelserna i Kalmar, Örebro, Västmanlands
och Norrbottens län samt svenska stadsförbundet och industriförbundet.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län har framhållit den tidsutdräkt, som skulle för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

61

anledas av förhandlingar i sådant avseende, och länsstyrelsen i Stockholms län
har ansett betänkligt, att staten och kommunala myndigheter i sina hjälpåtgärder
till förmån för arbetslösa skulle göras beroende av dylika medgivanden och
överenskommelser. Arbetslöshetskommissionen har i sitt yttrande berört de
svårigheter, som skulle uppstå för arbetsförmedlingsorganen i sådana fall, där
principen för uttagning av arbetskraft komme att strida med i avtal eller praxis
genomförda anställningsmetoder.

Landssekretariatet har uttalat, att vederbörande arbetarorganisation icke
komme att motsätta sig nu ifrågavarande modifikationer i fråga örn avtalsbestämmelser
eller praxis, därest syftet med beredskapsanordningen och hänsynen
till de arbetslösa krävde ett sådant tillmötesgående och ett avtalsrättsligt
förfarande iakttoges.

Beträffande förmedling av arbetskraft har landssekretariatet ansett ett obligatoriskt
anlitande av den offentliga arbetsförmedlingen vara ofrånkomligt,
medan arméförvaltningen, marinförvaltningen, byggnadsstyrelsen, lotsstyrelsen,
telegrafstyrelsen och kommerskollegium framhållit, att viss frihet borde beredas
arbetsledningen vid uttagningen av arbetskraft.

Socialstyrelsen bar ansett erforderligt, att klart besked gåves, huruvida den
på arbetsförmedlingsorganen ankommande uppgiften vid uttagningen av arbetskraft
skulle anses innebära en hänvisning av densamma med skyldighet för
arbetsledningen att mottaga den hänvisade arbetskraften eller allenast anvisning
å arbetstillfället i överensstämmelse med arbetsförmedlingens vanliga tillvägagångssätt
vid förmedling av arbetsanställningar å öppna marknaden.

I flertalet yttranden göres gällande, att den offentliga arbetsförmedlingens
organ icke vore skickade att fullgöra de uppgifter, som sammanhängde med
arbetskraftens uttagning i enlighet med behovsprincipen. I stället borde för
denna uppgift utnyttjas den orts- och personkännedom, som funnes representerad
i de lokala arbetslöshetskommittéerna. Socialstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hava ansett, att av tillämpningen av behovsprincipen
måste följa såsom ofrånkomlig konsekvens behovet av särskilda anordningar
i fråga örn meddelande av ortstillägg, byreshjälp, resebidrag, utrustning m. m.
vid arbetskraftens hänvisning till beredskapsarbete utom hemorten.

En centralisering av de med arbetskraftens uttagning förknippade uppgifterna
vore erforderlig för erhållande av åsyftad social verkan och för vinnande
av nödig kontroll (arbetslöshetskommissionen). En central fördelning av
arbetsplatserna syntes nödvändig även med hänsyn till ortsintressenas strävan
att vilja förbehålla arbetstillfällena åt den egna ortsbefolkningen (länsstyrelsen
i Norrbottens län). Ett centralt förmedlingsarbete syntes förutsätta
en hel del direktiv från centralorganet till lokalorganen, och det kunde ifrågasättas,
huruvida det ifrågasatta statliga organet kunde lämna bindande order
till arbetsförmedlingsorganen, vilka sorterade under egna styrelser och uppbures
av kommuner och landsting (socialstyrelsen).

Av de genom behovsprövningen nytillkommande arbetsuppgifterna för den
offentliga arbetsförmedlingen skulle föranledas en väsentlig utbyggnad
av densammas organisation, vilken icke skulle kunna verkställas förr än

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Departe mentschefen.

efter det att vederbörande kommunala myndigheter — landsting m. fl. —
anvisat härför erforderliga medel (länsstyrelserna i Stockholms och Uppsala
län). Med hänsyn till behovet av fortlöpande kontakt med kommunala hjälporgan
finge denna utbyggnad väsentligen ansluta sig till rikets kommunindelning
(socialstyrelsen).

Vid verkställandet av behovsprövningen finge hänsyn tagas till åtskilliga
faktorer och ej endast till längden av den tid, varunder arbetaren varit arbetslös.
Anmälan å offentlig arbetsförmedling örn erhållande av arbete gjordes
ej endast av arbetslösa, utan även av anställda, som önskade platsombyte
(arbetslöshetskommissionen, socialstyrelsen, länsstyrelsen i Uppsala län). Förslaget
om en karenstid av 14 dagar syntes därför komma att verka som en
mekanisk regel och bliva utan verklig betydelse. Den övervakande statliga
myndigheten saknade möjlighet att utöva motsvarande kontroll över tillämpningen,
som förutsatts enligt förslaget till arbetslöshetsförsäkringen (arbetslöshetskommissionen).
Den ifrågasatta karenstiden syntes vidare väl kort för
att kunna verka i avsett restriktivt syfte (lotsstyrelsen, såvitt anginge byggnadsarbetare,
länsstyrelsen i Gotlands län i allmänhet, m. fl.).

Den hjälpform, som beredskapsanordningen innebure, hade icke samordnats
med övriga åtgärder till hjälp för oförvållat arbetslösa. Sålunda saknades
regler angående eventuell påföljd vid vägran att antaga erbjuden sysselsättning
vid beredskapsarbete (socialstyrelsen, länsstyrelsen i Stockholms län).

Örn samhället kunde i ett slag genomföra ett arbetsanskaffningsprogram,
varigenom hela den lediga arbetskraften bleve sysselsatt, skulle inga särskilda
åtgärder behöva vidtagas för ett ändamålsenligt utväljande av arbetskraft.
Då räckte det att sätta i gång företagen och låta arbetsmarknadens problem
i övrigt så att säga lösa sig själva. Emellertid vågar jag icke, trots det omfattande
arbetsanskaffningsprogram, som framlägges, räkna med att samtliga
arbetslösa skola erhålla arbete. Därest arbetslösheten skulle få samma
omfattning som under 1932 års sommarmånader, skulle det uppgjorda programmet
i det allra närmaste eller kanske helt räcka till sysselsättning åt
samtliga arbetslösa, men jag kan icke hänge mig åt den optimistiska föreställningen,
att arbetslösheten under nästa budgetår skulle bli begränsad på angivet
sätt. I den mån man trots de ökade arbetstillfällena måste räkna med en
kvarblivande arbetslöshet i jämförelsevis stor utsträckning, synes det vara
samhällets plikt att till en viss grad reglera utväljandet av arbetskraft. Ett
dylikt reglerande medför som konsekvens, att åt de verk och myndigheter eller
enskilda entreprenörer, som skola utföra arbetena, icke kan medges ett fritt
val bland tillgänglig arbetskraft. Kan ett sådant medgivande icke lämnas,
torde det emellertid vara nödvändigt att föreskriva, att arbetskraftens uttagande
skall verkställas av de lokala organen och gå genom den offentliga arbetsförmedlingen.

Avsikten med en samhällsreglering av uttagandet utav arbetskraft skall
självfallet vara att i främsta rummet bereda sysselsättning åt de arbetslösa,
som ha största behov av arbete. Då arbetsförmedlingsanstalterna emellertid
icke ha till uppgift att vid anvisningen av platser taga någon hänsyn till den

Kungl. Maj:ts proposition nr Sill.

63

platssökandes behov, torde själva uttagningen av arbetskraften böra ske genom
annat organ. Redan nu torde i vissa fall den metoden tillämpas, att de
lokala arbetslöshetskommittéerna ge arbetsförmedlingen listor på de personer,
som anvisats visst bestämt reservarbete. Denna metod synes kunna göras
till allmän regel. Självklart förutsättes alltså därvid, att lokala arbetslöshetskommittéer
alltjämt skola finnas och att de arbetslösa skola anmäla sig
såväl hos arbetsförmedlingen som hos det lokala arbetslöshetsorganet. I sådana
kommuner, där arbetslösheten är ringa och arbetslöshetskommitté icke
finnes, synas dess uppgifter kunna fullgöras av annat kommunalt organ, t. ex.
kommunalnämnden. Då arbetsförmedlingen ju icke är så organiserad, att
kontor eller ombud, för vilkas verksamhet statsbidrag utgår, finnas på alla de
platser, där arbetslöshet kan råda, bör ledamot av arbetslöshetskommittén
tjänstgöra som ombud för arbetsförmedlingen. På detta sätt skapas en jämförelsevis
smidig organisation för samarbete mellan arbetsförmedling och lokala
arbetslöshetsorgan. Det bör för övrigt påpekas, att arbetsförmedlingens
organisation bland annat med hänsyn till en blivande arbetslöshetsförsäkring
är avsedd att avsevärt utökas.

Vid utväljandet av arbetskraft torde arbetslöshetskommittén böra bedöma
de arbetssökandes behov i huvudsak efter längden av deras arbetslöshet. Andra
regler för prövning av behov av arbete synas icke vara nödvändiga och
skulle måhända icke heller alltid vara nyttiga. Naturligtvis är det sant, att
en person, som länge varit arbetslös, faktiskt kan befinna sig i en bättre ekonomisk
ställning än en person, som varit arbetslös endast en kort tid. Men
det är icke något samhällsintresse, att en arbetare, som blivit arbetslös, skall
göra fullständigt slut på sina egna sista resurser, innan han kan få arbete.
Vid utväljandet bör hänsyn icke ensamt tagas till arbetarens sista arbetslöshetsperiod.
Örn han med en kort mellantid av arbete haft en långvarig föregående
arbetslöshet, bör detta tagas med i beräkningen.

Vidare skola arbetslöshetskommittéerna vid urvalet av arbetskraft iakttaga
en karenstid för den arbetslöse örn minst 14 dagar samt tillse, att arbetaren icke
är indragen i arbetskonflikt (deltagare i strejk eller föremål för lockout), vilket
självfallet gäller arbetsnedläggelse både vid beredskapsarbeten och andra företag.
Arbetaren skall vara skyldig att antaga honom anvisat arbete, där han
icke kan anföra särskilda, av arbetslöshetskommittén godtagbara skäl
för arbetsvägran, vid äventyr att eljest all slags arbetslöshetshjälp undandrages
honom. Vid prövning av dylika skäl böra i tillämpliga delar de principer
tjäna till ledning, som fastslagits i förslaget angående frivillig arbetslöshetsförsäkring.
Örn arbetaren utan giltiga skäl lämnar beredskapsarbete, bör motsvarande
påföljd gälla.

I övrigt har arbetslöshetskommittén att med den personkännedom den kan äga
örn de olika platssökandes förhållanden så rättvist som möjligt mellan de arbetslösa
fördela genom beredskapsarbetena skapade arbetstillfällen.

Å andra sidan bör det vara ett villkor för statsbidraget till arbetsgivaren
att han mottager den hänvisade arbetskraften, i den mån icke särskilda förhållanden
föreligga.

64

Kungl. Majlis proposition nr 211.

Arbetslöshetskommittéerna komma säkerligen med den erfarenhet de numera
äga att vid utväljandet av arbetskraften handla efter i stort sett riktiga
principer, och jag anser det varken nödvändigt eller lämpligt att ingå på detaljerade
föreskrifter för handhavandet av deras uppgifter. Såsom kommer att
framgå av en blivande framställning om statsbidrag till kontantunderstöd,
skola de lokala arbetslöshetskommittéerna ha att fördela kontantunderstöden
åt de arbetslösa, som ej kunna beredas arbete.

I fråga örn de framhävda svårigheterna att uttaga den med hänsyn till
arbetenas natur lämpligaste arbetskraften må framhållas, att redan med hänsyn
till arbetsanskaffningsprogrammets mångsidighet dessa farhågor icke
torde äga något större berättigande. Just den mångskiftande karaktären av
de föreslagna arbetena torde i hög grad underlätta strävandet att åt arbetslösa
ur olika grupper anvisa det bäst lämpade arbetet.

I arbetsprogrammet ingår ett rätt betydande antal arbeten, framför allt
byggnadsarbeten, där yrkesskicklighet måste förutsättas hos vederbörande arbetare.
Vid byggnadsföretag förekomma ju flera olika slag av arbeten,
såsom schaktnings- och grundläggningsarbete^ mureriarbete, timmermansoch
snickeriarbeten, rörläggningsarbeten, hantlangningsarbeten o. s. v. Det
är uppenbart, att till de arbeten, som kräva yrkesskicklighet, endast yrkesarbetare
böra anvisas. Däremot torde det icke kunna medges, att vid de egentliga
grovarbetena arbetare från andra fack uteslutas. Man måste räkna med
att arbetslöshetssituationen på en ort kan vara sådan, att en metallarbetare
eller annan yrkesarbetare lämpligen bör hänvisas till grovarbete på en byggnadsplats.
Men även här torde man icke kunna skriva någon regel utan undantag.
Vad angår de statliga byggnadsarbeten, som enligt programmet
falla på Stockholm, torde de representera en så obetydlig kvantitet av ett
mera normalt byggnadsprogram i Stockholms stad, att för hänvisning där
knappast några speciella regler behöva tillämpas. Situationen på byggnadsmarknaden
i Stockholm under kommande budgetår torde bliva den, att
arbetslösheten bland byggnadsfackets arbetare kommer att bli synnerligen
omfattande.

I andra fall kan det däremot väl hända, att vid uttagningen av arbetskraft
till statliga byggnadsarbeten särskilda föreskrifter kunna behöva lämnas. Som
exempel anföres följande. Det ingår i det uppgjorda arbetsprogrammet bl. a.
jämförelsevis omfattande statliga arbeten i Lund och Uppsala. Skulle vid
den tid, då arbetena komma i gång, arbetslösheten bland byggnadsarbetarna i
Lund vara jämförelsevis ringa men arbetslösheten bland byggnadsarbetarna
i Malmö vara mycket avsevärd, synes den föreskriften rimlig, att byggnadsarbetare
från Malmö skulle kunna sysselsättas vid något av byggnadsföretagen
i Lund. Avståndet mellan Malmö och Lund är så kort, att med nuvarande
kommunikationer vederbörande arbetare utan svårighet kunna resa fram
och tillbaka till arbetsplatsen varje dag. Det kan likaledes tänkas vara rimligt
att föreskriva, att byggnadsarbetare från Stockholm skulle kunna erhålla
sysselsättning vid något av företagen i Uppsala.

Det framgår av det nu anförda, att de problem, som uppstå vid utväljan -

Kungl. Majlis proposition nr 211.

65

det av arbetskraft, kunna till sin natur skifta vid olika beredskapsarbeten. De
få en karaktär, örn beredskapsarbeten i större omfattning hopas på en ort, en
annan om dessa arbeten kunna utbredas till ett stort antal olika orter i landet.
Därest ett större beredskapsarbete skulle ge sysselsättning åt ett större
antal arbetslösa än dem, som finnas på orten, måste självfallet arbetslösa från
andra orter hänvisas dit. Därvid bör emellertid tillses, att de arbetslösa tagas
från så närliggande orter som möjligt, då man i den mån detta praktiskt
låter sig genomföra, bör söka ordna så, att de arbetslösa kunna bo i sina
hemorter.

Med det arbetsanskaffningsprogram, som nu föreslås, torde svårigheterna
att förlägga arbeten till ett stort antal orter i landet minskas väsentligt i jämförelse
med det nuvarande tillståndet. Man torde kunna beräkna, att antalet
arbetsplatser kommer att flerdubblas i jämförelse med arbetslöshetskommissionens
arbetsplatser, vilka inberäknat de statskommunala den 31 januari 1933
utgjorde 415 stycken. Man torde också i en helt annan utsträckning än hittills
kunna tillmötesgå kommunernas önskningar om kommunala arbeten, dels
emedan mera statsmedel skulle stå till förfogande för ändamålet, och dels
emedan kommunerna skulle få anslag till ett stort antal arbetsuppgifter, som
hittills varit uteslutna från anslag. Jag nämner vatten- och avloppsledningar,
byggnadsarbeten m. m. Allt detta måste leda till, att problemen icke bli
desamma, som ha mött arbetslöshetskommissionen i dess verksamhet. Man
bör kunna utgå ifrån att endast ett jämförelsevis ringa antal av hela den
styrka, som kan sysselsättas genom medel från beredskapsanslaget, skall behöva
arbeta synnerligen långt ifrån sina hemorter.

Vid inventeringen ha från alla län anmälts ett synnerligen stort antal arbetsföretag,
till och med det lilla Gotlands län har kommit upp till 21 stycken.
I län, som äro synnerligen hårt drabbade av arbetslöshet, såsom Västernorrlands
och Norrbottens län, ha anmälts respektive 131 och 129 arbetsföretag.
Detta tyder på att arbetslöshetsproblemen skola kunna väsentligen lösas
genom hänvisning till arbeten å orter eller i närheten av orter, där arbetslösheten
är starkast utbredd, även örn, vilket är uppenbart, en mycket stor del av
de föreslagna arbetsföretagen icke komma till utförande, i varje fall icke under
nästkommande budgetår. Lika väl som arbetsföretagen äro många i alla
delar av landet, är också arbetslösheten utbredd över hela landet.

Av vad som nu anförts torde framgå, att Kungl. Maj :t vid beslut om anslag
till beredskapsarbeten bör ha fria händer att i de särskilda fallen meddela
de föreskrifter, som synas mest ändamålsenliga.

Då särskilt socialstyrelsen anfört såsom en ofrånkomlig konsekvens av tilllämpningen
av behovsprincipen vid urvalet av arbetskraft, att särskilda anordningar
i fråga om ortstillägg, hyreshjälp, resebidrag och utrustning m. m.
bli oundgängliga, torde jag vara berättigad att häremot göra vissa erinringar.

För det första skulle arbetarna erhålla bättre inkomster än vid de nuvarande
reservarbetena. För det andra erbjuder regeringsförslaget helt nya möjligheter
att undvika långa resor och att mera allmänt förlägga arbeten till
de orter, där de bäst behövas i kampen mot arbetslösheten. För det tredje

Bihang till riksdagens protokoll 1988. 1 sami. Nr 211. 5

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Beredskaps sakkunniga.

komma endast ett mindre antal arbeten, därav endast ett helt obetydligt antal
vägföretag, att utföras i statliga organs regi; det stora flertalet arbeten kommer
att utföras i kommunal regi, i vägdistriktens regi eller i enskildas regi.

Örn det gäller att upprätta provisoriska bostäder vid förläggningsplatserna,
torde därvid icke större hinder möta vederbörande arbetsledningar vid beredskapsarbetena
än vid de anläggningsarbeten, som nu utföras i vägdistriktens,
kommunernas eller de enskildas regi. Skulle i vissa fall resebidrag behöva
utgå, torde kommunerna, vilkas arbetslöshetsbördor genom hela beredskapsanordningen
så väsentligen komma att lättas, kunna sörja för tillfredsställandet
av nämnda behov. Härtill böra de lokala arbetslöshetskommittéerna vara
befullmäktigade.

Vad frågan örn utrustningen av de arbetslösa beträffar, bekostas denna redan
nu av kommunerna, och häri bör givetvis ingen ändring inträda.

Jag kommer nu till frågan, huruvida i vissa fall åt arbetare, som äro bosatta
på orter med en högre lönenivå och som nödgas taga arbete vid beredskapsarbeten,
förlagda till orter med lägre lönenivå, skola utgå särskilda tillskott,
motsvarande de nuvarande hyresbidragen och ortstilläggen, till den
hemmavarande familjen. Jag utgår emellertid från att, då det gäller arbeten
på längre avstånd från hemorten, ungkarlar och icke-familjeförsörjare skola
anvisas sådana arbeten. Med den begränsning av fallen med hänvisning till
arbetsplatser långt ifrån hemorten, som måste bli en följd av hela beredskapsanordningen,
böra därför dylika tillägg icke bliva behövliga annat än i undantagsfall.

Om vad jag nu anfört är riktigt, borde kommunerna själva kunna bestrida
dessa tillägg. Skulle erfarenheten under nästa vinter visa, att jag här missräknat
mig i fråga örn de bördor dylika tillskott kunna åsamka kommunerna,
så torde Kungl. Majit kunna erhålla rätt att från det anslag till arbetslöshetens
bekämpande, som skall utgå av skattemedel, få ersätta vederbörande
kommuner.

Arbetslöshetskommissionen anför, att en centralisering av de med arbetskraftens
uttagande förknippade uppgifterna är erforderlig för erhållande av
åsyftad social verkan och för vinnande av nödig kontroll. För egen del är
jag övertygad om att de lokala arbetslöshetskommittéerna skola kunna bemästra
dessa uppgifter. I den mån Kungl. Majit föreskriver, att vid beredskapsarbete
på en ort arbetslösa jämväl från andra orter skola anvisas arbete,
torde de lokala arbetslöshetskommittéerna komma att iakttaga villkoret, då
de eljest utsätta sin kommun för risken, att statsbidraget ej utbetalas.

Vad de anmärkningar beträffar, som framställts mot tanken, att arbetsförmedlingsanstalterna
skulle företaga behovsprövningen vid uttagning av arbetskraft,
drabba dessa anmärkningar uppenbarligen icke det nu framlagda
förslaget, som ju lägger denna behovsprövning i de lokala arbetslöshetskommittéernas
händer.

Löneproblemet.

I lönefrågan framhålla beredskapssakkunniga, att enligt statsmakternas beslut
örn hittills utförda beredskapsarbeten den allmänna marknadens löner

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

67

skola tillämpas. Härmed förstås sådana löner, som antingen innefattades i
gällande kollektivavtal för ifrågakommande slag av arbeten eller ock, där kollektivavtal
icke upprättats, eljest vore gängse i orten för dylika arbeten. Såsom
grundläggande regel för lönesättningen borde gälla, att kostnaden för
det färdiga arbetet icke bleve större än örn det kommit till utförande i vanlig
ordning. Med hänsyn därtill borde det tillses, att arbetet utfördes på en ur
arbetsteknisk synpunkt i stort sett lämplig tidpunkt och under i övrigt lämpliga
former samt att ackordsprisen bleve desamma som de, vilka gällde vid
vederbörande statliga verks övriga arbeten av motsvarande slag.

De av statsmakterna sålunda beslutade reglerna vid lönesättningen syntes,
säga beredskapssakkunniga, framgent böra tillämpas även örn, såsom nu föreslås,
detta slag av arbeten icke begränsas till sådana, som utföras i vederbörande
statliga verks regi utan utsträckas till områden, där kommunal eller
enskild regi kan komma ifråga.

På den allmänna arbetsmarknaden utföres i regel arbetet på ackord. Där
kollektivavtal gälla, innehålla dessa bestämmelser därom, vilka i regel kompletterats
med prislistor. Även vid arbetslöshetskommissionens reservarbeten
har ackordsbetalning varit den gängse löneformen. Detsamma torde ha varit
förhållandet vid de beredskapsarbeten, för vilkas utförande de av riksdagen
för de senaste två budgetåren beviljade anslagen tagits i anspråk. Därest
beredskapsarbeten anordnas i större skala än hittills och utsträckas till den
kommunala och enskilda arbetsmarknaden, bör följaktligen enligt de sakkunniga
ackordsbetalning i största möjliga utsträckning förekomma.

De sakkunniga fortsätta:

Ackordsprissättningen måste naturligtvis ske med hänsyn till de anspråk,
som rimligen kunna ställas på den fullgoda och, i de fall speciell yrkesutbildning
erfordras, yrkeskompetenta arbetskraften. Syftet med beredskapsarbetena
måste emellertid vara att även bereda arbetslösa sysselsättning, oaktat de icke
förvärvat tillräcklig kompetens i eller tillräcklig vana vid arbeten av det slag,
som härvid kan komma ifråga. För sådana arbetare kräves en viss tids träning
i arbetet, innan de i allmänhet kunna räkna med ur försörjningssynpunkt
tillräckligt hög inkomst av ackordsarbete, som prissatts med tanke på den
fullgoda och kompetenta arbetskraften. I de fall speciell yrkesutbildning
erfordras, t. ex. inom byggnadsindustrien, kräves en viss, ofta ganska lång lärotid,
under vilken arbetsförtjänsten endast så småningom stiger upp till den utlärda
arbetarens. Som lärlingar i sådana yrken böra givetvis arbetslösa ynglingar
i första hand komma ifråga. Äldre arbetslösa med försörjningsplikt
kunna däremot icke gärna hänvisas till yrkesarbete vid beredskapsföretag, örn
de icke redan förvärvat sig tillräcklig yrkeskompetens. För dem torde huvudsakligen
det mera typiska grovarbetet erbjuda försörjningsmöjligheter. Men
även dylikt arbete förutsätter en viss tids träning och utbildning. Innan tillräcklig
vana med arbetet vunnits, torde det icke kunna undvikas, att arbetsinkomsten
blir relativt låg. I den mån äldre, försörjningspliktiga arbetslösa
det oaktat önska komma i åtnjutande av sådant arbete, böra de naturligtvis
förhjälpas därtill av de organ, på vars lott det kommer att fördela arbetstillfällena
och förmedla arbetskraften. Där gällande kollektivavtal föreskriva,
att i avtalen fixerade tidlöner skola tillförsäkras arbetarna, oavsett örn ackordsförtjänsten
överstiger tidlönsförtjänsten eller icke, kan det visa sig vara nödvändigt
att med tanke på dessa icke vana arbetare åtgärder vidtagas i syfte

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Yttranden.

att få till stånd jämkningar i ifrågavarande föreskrifter. Härvid förutsattes
alltså, att överenskommelser träffas med vederbörande arbetarorganisationer i
de fall då kollektivavtalen icke redan innehålla bestämmelser örn att viss
lägre timlön än den normala kan tillämpas beträffande icke fullgod arbetskraft.

Rörande innehållet i de särskilda yttrandena får jag anföra följande.

I fråga om tillämpningen av allmänna arbetsmarknadens löner har i de
yttranden, vari förslagets genomförande förordats, framhållits att arbetsobjektens
beskaffenhet att vara typiska för den allmänna arbetsmarknaden
också motiverade tillämpningen av de å denna arbetsmarknad gällande arbetsvillkoren
och lönerna. Byggnadsstyrelsen har därvid förutsatt, att kravet
på arbetskraftens fullgoda beskaffenhet icke skulle eftersättas beträffande
husbyggnadsarbeten, när dessa utfördes såsom beredskapsarbeten. Länsstyrelsen
i Västerbottens län har ansett frågan i vad mån lönerna vore avtalsenliga
eller ej vara av mindre betydelse och att några andra bestämmelser rörande
lönerna icke behövde föreskrivas än att arbetena finge anordnas på
eljest brukligt sätt; vid sådant förhållande skulle den betydande gruppen
av vägarbeten, vid vilka anbudsförfarande tillämpades, kunna i nuvarande
situation komma till utförande på ur kostnadssynpunkt fördelaktiga villkor.

övriga hörda myndigheter samt korporationer och sammanslutningar hava,
i den mån de direkt uttalat sig i lönefrågan, framhållit i huvudsak följande
synpunkter. Det syntes orimligt, att den allmänna arbetsmarknadens löner
skulle tillämpas vid av staten särskilt anordnade hjälparbeten. Då av olika
anledningar — användningen av okvalificerad arbetskraft, förbudet mot anlitande
av extraordinära maskinella hjälpmedel m. m. — beredskapsarbetena
otvivelaktigt komme att ställa sig dyrare än örn arbetena utfördes i öppna
marknaden, läge även häri ett motiv för tillämpningen av en lägre lönenivå
än den å öppna arbetsmarknaden. Tillämpningen av avtalsenliga löner
vid beredskapsarbetena vore ägnad försvåra anpassningen av lönenivån på
den allmänna marknaden. Arbetare vid beredskapsarbetena hade icke något
personligt intresse av att vid förbättrad arbetstillgång åter söka sig ut på
den allmänna marknaden. Då beredskapsarbetena i stor utsträckning komme
att avse husbyggnads- och anläggningsarbeten samt kommunala arbeten, inom
vilka arbetsområden särskilt höga löner vore gällande, kunde i stället förväntas,
att en tillströmning skedde från öppna marknaden av arbetare, som
sysselsattes inom yrken med lägre lönenivå, exempelvis exportindustrierna
samt skogs- och jordbruket. Även örn kortare arbetstid användes vid beredskapsarbetena,
skulle anställningen vid dessa anses fördelaktigare, särskilt i
betraktande av att även å den öppna marknaden arbetena i stor utsträckning
utfördes på begränsad arbetstid. En allmän erinran har vidare varit den, att
vid tillämpningen av lägre löner vid beredskapsarbetena, de för ändamålet anvisade
medlen skulle förslå för beredande av arbete åt så många flera arbetslösa.

Dessa allmänna synpunkter ha i vissa yttranden närmare utvecklats och
belysts. Särskilt av Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

69

och örebro län har framhållits nödvändigheten för såväl stat och kommun
som enskilda att begränsa nuvarande utgiftsnivå. En sådan av förhållandena
nödvändiggjord anpassning efter den fallande prisnivån här hemma
och förhållandena i våra konkurrentländer skulle försvåras genom tilllämpningen
av avtalsenliga löner vid de omfattande beredskapsarbetena. I
flera yttranden har framhållits, att kollektivavtalsväsendet.s regelmässiga införande
vid beredskapsarbetena skulle vara ägnat att fastlåsa den nuvarande
lönenivån. Socialstyrelsen har framhållit den avtalsenliga lönens dynamiska karaktär;
i själva verket skulle staten vid beredskapsarbetena medverka vid
löneprisbildningen och därvid bliva normerande för den öppna marknadens
löner snarare än tvärtom. Länsstyrelsen i Skaraborgs län har gjort gällande,
att fastställandet av löne- och arbetsvillkoren därigenom definitivt
komme att överantvardas åt fackföreningsrörelsen. Länsstyrelsen i
Kalmar län bär ansett, att det borde ankomma på Kungl. Maj :t att
meddela bestämmelser örn grunderna för lönernas fastställande. Arbetsgivareföreningen,
lantarbetsgivarnes centralförening samt länsstyrelserna i
Göteborgs och Bohus län och Västmanlands län ha särskilt framhållit nu
förefintliga ojämnheter i lönenivåerna mellan särskilda fack och på olika orter;
det syntes ägnat väcka missnöje bland de arbetslösa —- liksom bland
arbetare med låg avlöning — att vissa av de arbetslösa skulle erhålla förmånen
av hänvisning till arbete med måhända dubbelt så hög avlöning som
vid andra förekommande arbeten. Socialstyrelsen har i sådant sammanhang
framhållit, att av nu antydda orsak den offentliga arbetsförmedlingen skulle
få sig ålagd en särskilt ömtålig uppgift vid uttagningen av arbetskraft till
beredskapsarbetena. Såväl socialstyrelsen som industriförbundet ha ansett
svårigheter föreligga att differentiera löneinkomsten efter behovet pa sätt som
skett i form av ortstillägg vid reservarbetena. Länsstyrelsen i Jönköpings
län har anmärkt, att i förtid igångsatta arbeten, vid ett ekonomiskt betraktelsesätt,
naturligen borde betinga lägre kostnader än de normala. Arbetsgivareföreningen
har framhållit, att ackordsarbete i stor utsträckning icke
förekomme vid sådana arbeten, som inginge i inventeringen, varför tidlönsbetalning
torde bliva ganska vanlig även vid anlitande av okvalificerad arbetskraft.
Härigenom skulle föranledas ökade kostnader för arbetena. I flera
yttranden (arbetsgivareföreningen, socialstyrelsen m. fl.) hava belysts de svårigheter,
som skulle uppkomma i de talrika fall, särskilt inom anläggningsbranschen,
då tillfälliga ackord skulle sättas för arbetslag, sammansatta av
såväl yrkesvana som okvalificerade arbetare.

Socialstyrelsen har framhållit, att i åtskilliga avtal förefintliga bestämmelser
örn lägre löner för ej fullgoda arbetare uppenbarligen vore avsedda
att gälla för individuella fall, nämligen vid hög ålder, inträffad vanförhet
och dylikt, och syntes icke kunna givas sådan generell tillämpning, som i
förslaget förutsatts.

Vissa fackmyndigheter hava i sina yttranden framfört synpunkter, mera
speciellt inriktade på förhållandena inom respektive ämbetsområden. Sålunda
har arméförvaltningen förordat tillämpningen av lägre löner än å öppna ar -

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Departe mentschefen.

betsmarknaden under framhållande av att myndigheten ej borde genom närmare
bestämmelser bindas utan äga frihet att förfara efter omständigheterna
i varje särskilt fall; därest statlig myndighets förfarande ledde till för arbetarna
obilliga resultat, ägde dessa rätt att anföra besvär hos överordnad myndighet,
i sista hand Kungl. Maj :t. Lotsstyrelsen har ansett, att kollektivavtalens
lönevillkor borde kunna tillämpas, ehuru med viss procentuell nedsättning
i fråga örn såväl timlöner som ackord, så att den utgående veckolönen ej
överstege den i orten gängse veckolönen. Lantbruksstyrelsen har ansett beredskapsarbetena
vara ägnade befordra även vid lågkonjunktur den eljest
märkbara tendensen till överflyttning av arbetskraft från jordbruket till mera
industrialiserade näringar. Härav kunde uppkomma knapphet på arbetskraft,
särskilt vid skördetid, föranledande ökade arbetspriser och följaktligen ökade
produktionskostnader inom jordbruket. Domänstyrelsen har framhållit, att
en obetydlig höjning av den nu låga skogsarbetarlönen skulle omöjliggöra
avsättningen av skogsavkastningen från betydande skogsområden och att en
sådan konsekvens vore att befara av det föreslagna löneprogrammet. Byggnadsstyrelsen
har berört de pågående löneavtalsförhandlingarna inom byggnadsindustrien
samt ansett, att några beredskapsarbeten inom husbyggnadsfacket,
avsedda att utföras på entreprenad, icke borde igångsättas förrän
enighet vunnits mellan parterna i de nu pågående avtalsförhandlingarna.

Vid behandlingen av löneproblemet vill jag till en början erinra örn sammanhanget
mellan lönerna vid hittillsvarande reservarbeten och principerna
för urvalet av sådana arbeten. Eftersom man ansett det nödvändigt att hålla
lägre löner än marknadens allmänna löner vid reservarbeten, har man också
ansett det nödvändigt föreskriva, att arbetena icke finge vara aktuella. Lönen
skall understiga den lägsta grovarbetarlön, för vilken arbete å respektive
ort kan i avsevärd omfattning beredas, dock med iakttagande av att vederbörande
arbetare skall kunna bereda sig försörjning på den fastställda nödlijälpslönen.
Härtill har 1932 års riksdag särskilt framhållit, att vid lönesättningen
skogs- och lantarbetarlönerna skola beaktas.

Dessa speciella nödhjälpslöner ingå uppenbarligen som en avgörande faktor
i motiveringen för den regeln, att reservarbetena icke få göra intrång på
i arbetsmarknaden tillgängliga arbeten. Såsom förut anförts, avser regeringens
arbetsanskaffningsprogram en brytning med denna princip. Man bör
tvärtom skjuta i förgrunden sådana arbeten, som äro av mera aktuell betydelse.

I den bilaga till statsverkspropositionen, som upptar förslaget till utgifter
för kapitalökning, redovisas anslagen för de arbeten, som skulle betraktas som
beredskapsarbeten, under rubriken »Fonden för förlag till statsverket». Därunder
ingå bl. a. i propositionen specificerade byggnadsarbeten till ett belopp,
som efter sedermera vidtagna jämkningar uppgår till 16,547,600 kronor.
Bland byggnadsarbetena ingå fortsättandet av Karolinska sjukhuset med ett
belopp av 1,645,000 kronor och vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
till ett belopp av 7,442,800 kronor. Båda dessa poster torde, örn de icke

Kungl. Maj:ts proposition nr gil.

71

upptagits under rubriken »Fonden för förlag till statsverket», i stället ha
förts på skattebudgeten, och om riksdagen då bifallit förslagen, hade ingen
kommit att ifrågasätta andra löner än vanliga i marknaden gällande löner.

De övriga byggnadsarbetena, som sammanlagt gå till en summa av 7,459,800
kronor, återfinnas i allmänhet i organisationsnämndens tioårsplan för statens
byggnadsarbeten. Enda skillnaden är, att beloppet representerar en summa
ungefär motsvarande den organisationsnämnden föreslagit för tre budgetår.
Det är fråga örn byggnad för statens bakteriologiska laboratorium, en rad landsstatshus
och lantmäterikontor, om åtskilliga byggnader vid universiteten i
Uppsala och Lund m. m. dylik vanlig statlig byggnadsverksamhet. Att här
tillämpa andra löner än dem, som gälla vid den tidpunkt, då arbetena utföras,
torde knappast på allvar kunna ifrågasättas. Byggnadsstyrelsen har också,
när det gäller dessa statliga byggnadsarbeten, bestämt förordat, att avtalsenliga
löner skola tillämpas.

Till lånebudgeten är vidare från skattebudgeten överflyttat slutbyggandet
av Inlandsbanan. Att en sådan överflyttning skulle få öva inflytande på lönesättningen
för arbetarna vid banan torde vara uteslutet.

För poster å sammanlagt över 20 miljoner kronor synes det sålunda icke vara
möjligt eller kunna från något håll ifrågasättas att tillämpa löner enligt
nödhjälpslönesystemet. Icke heller torde de under jordbruksdepartementets
eller handelsdepartementets del av lånebudgeten upptagna arbetena rimligen
kunna betalas nied andra löner än dem, som gälla i den öppna marknaden.
Återstår då att undersöka, huruvida de stora anslagsposterna 75 miljoner kronor
under socialdepartementet och 50 miljoner kronor under kommunikationsdepartementet
skulle kunna i lönehänseende hänföras till arbeten av hittillsvarande
reservarbetens typ.

Vad de skenfria korsningarna beträffar, till vilkas utförande avses statsbidrag
med sammanlagt 14 miljoner kronor, ha hittills inga sådana utförts
genom arbetslöshetskommissionens försorg eller eljest till nödhjälpslöner. Enligt
planen skola vägbyggnaderna överlämnas till vägdistrikten. Huruvida
dessa komma att utföra arbetena i egen regi eller överlämna dem till entreprenörer
skola de själva avgöra. Att under sådana omständigheter föreskriva
nödhjälpslöner torde icke låta sig göra. Broföretagen, framför allt de
större, torde i regel komma att utlämnas på entreprenad. Att vid företag,
som utföras av enskilda arbetsgivare enligt entreprenörsystemet, skulle betalas
andra löner, än som vanligen gälla, torde icke kunna ifrågakomma.

Örn man övergår till det anslag, som skulle komma under socialdepartementets
huvudtitel, är där bl. a. upptagen en post på 20 miljoner kronor till främjande
av bostadsbyggande. De två kommittéer, som haft att förbereda förslag
till åtgärder för detta ändamål, äro, ehuru inom dem äro företrädda olika politiska
åskådningar, ense därom, att vanliga löner skola betalas vid utförandet
av arbetena. Annat kan ju ej heller rimligen komma i fråga, då arbetena
skola utföras av enskilda. Därest regeringens förslag att lämna bidrag i
form av lån eller subventioner till enskilda företag av allmännyttig karaktär
godkännes, torde föreskrifter, att de arbeten, som sålunda skola utfö -

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

ras med stöd av staten, få igångsättas endast under förutsättning, att där
betalas lägre löner än vid andra arbeten av samma karaktär, icke vara möjliga.
Lika litet torde det vara möjligt att knyta dylika villkor till anslag,
som avse främjande av företagsverksamhet och industriell verksamhet.

Återstå så i huvudsak statliga och enligt allmänna regler statsunderstödda
arbeten till ett belopp av 10 miljoner kronor samt bidrag till kommunala
arbeten till ett belopp av 30 miljoner kronor.

Vad de statliga och de statsunderstödda arbetena beträffar, upptaga de
s. k. A-företag, som skulle tillhöra socialdepartementets område, sammanlagt
22,889,108 kronor. Under förutsättning att 10 miljoner kronor skola avses för
ändamålet kan ungefär hälften av det anmälda behovet tillgodoses. Av de anmälda
arbetena, som till stor del skulle tillgodose militära ändamål, skulle
17,065,900 kronor avses till byggnadsarbeten och industriarbeten. Det kan
icke gärna ifrågakomma, att dylika arbeten skulle utföras till nödhjälpslöner.

Vad statsanslag till kommunala arbeten beträffar, är avsikten att såtillvida
avvika från hittills gällande principer, att kommunerna skulle erhålla statsbidrag
även till materialkostnaderna. Bland inventeringens A-företag ingå
kommunala byggnadsarbeten och vatten- och avloppsledningar till ett sammanlagt
belopp av 18,629,223 kronor, d. v. s. väsentligt mer än hälften av de
föreslagna arbetena. I arbeten av denna art representera materialkostnaderna
i regel en mycket väsentlig del. För denna del av arbetskostnaden skulle det säkerligen
vara omöjligt att föreskriva, att endast sådant material finge köpas,
som vore tillverkat för lägre löner än de vanliga. Det synes knappast logiskt
att begära, att en löneprincip skall tillämpas å arbetsplatsen, medan däremot
en annan löneprincip får tillämpas beträffande materialierna.

Det kan vara värt att observera, att enligt arbetslöshetskommissionens januarirapport
i rent kommunala arbeten utan statsbidrag voro sysselsatta 16,785
personer, mot 16,253 i statliga reservarbeten. Då kommunerna knappast kunna
antagas i och för sig hysa motvilja mot att erhålla statsbidrag till sina
i kampen mot arbetslösheten anordnade arbeten, torde det anförda förhållandet
bero därpå, att många kommuner icke vilja underkasta sig de med statsbidragen
förenade villkoren, framför allt i lönefrågan.

Vad frågan örn tidlön eller ackordslön beträffar kunna inga fixa bestämmelser
införas. I den mån indirekta arbetstillfällen skapas kommer arbetet
ju att helt bedrivas på inom vederbörande industri vanligt sätt. Vad de direkta
arbetstillfällena beträffar, blir det arbetsledningens sak att eventuellt
efter överenskommelse med arbetarna fastställa, huruvida tidion eller ackordslön
skall tillämpas. Eftersom man icke kan undgå, att i vissa fall icke fullt
vana arbetare kunna komma att användas, förefaller det emellertid naturligt,
att dessa genom ackordsarbete eggas att någorlunda snabbt söka ernå erforderliga
kvalifikationer för arbetet och därmed utsikter till ökade inkomster.

Det torde av det sagda framgå, att det finnes ett naturligt samband mellan
principen, att arbetsmarknadens vanliga löner skola tillämpas vid beredskapsarbetena,
och den utvidgning till nya områden för statsingripanden till be -

Kungl. Majlis proposition nr 211.

73

kämpande av arbetslösheten, som regeringen föreslår. Därest man finner själva
planen på utvidgandet av arbetsanskaffningsprogrammet, särskilt med
hänsyn till den allsidighet i kampen mot arbetslösheten, den tillåter, i och
för sig riktig i en tid av så omfattande arbetslöshet som den nuvarande, torde
man icke kunna fasthålla vid det hittills i arbetslöshetspolitiken tillämpade
lönesystemet. Eikaväl som detta senare system är följdriktigt uppbyggt,
är också det av regeringen föreslagna systemet följdriktigt uppbyggt. Under
den offentliga diskussionen i lönefrågan har ibland den tanken framförts, att
man skulle kunna finna lönebestämmelser, som medgåve en arbetslön någonstädes
emellan nödhjälpslönerna och marknadens vanliga löner. Man har därvid
anfört, att lönerna inom exportindustrierna möjligen skulle kunna bliva
normgivande. Den starka splittringen av lönenivån i vårt land utmärker emellertid
också exportindustrien. Pappersmassearbetarna ha andra löner än sågverksarbetarna,
grovarbetarna ha andra löner än de förut nämnda arbetarna
och den del av den mekaniska verkstadsindustrien eller elektriska industrien,
som i huvudsak arbetar för export, återigen andra löner. Att med konstlade
medel skapa en särskild lönenivå vid beredskapsarbetena, innebärande att
varken nödhjälpslöner eller marknadens vanliga löner för motsvarande arbeten
skulle betalas, låter sig säkerligen icke praktiskt genomföra.

Emot de löneprinciper, som här förordats, har särskilt framhållits, att staten
skulle gynna vissa kategorier av de högst betalda arbetargrupperna i
vårt land, såsom byggnadsarbetare och kommunalarbetare.

Det råder inom vissa folklager ett utbrett missnöje med byggnadsarbetarnas
löner, vilket främst sugit sin näring ur uppgifter örn dessa arbetares stora
inkomster i Stockholm. Ett sådant missnöje borde emellertid icke rimligen
medföra, att byggnadsverksamhet uteslutes ur arbetsanskaffningsprogrammet,
då därmed skulle uteslutas en av de viktigaste nyckelindustrierna.

Vad de kommunala arbetena beträffar, torde man såsom förut visats kunna
beräkna, att av inventeringsresultatet arbeten motsvarande en arbetslön av cirka
7 miljoner kronor i hela landet hänföra sig till avtal, gällande för kommunalarbetare.

De farhågor man eljest i allmänhet uttalat, då det ifrågasatts att tillämpa
marknadens vanliga löner på beredskapsarbetena, hänföra sig dels därtill, att
beredskapsarbetena på detta sätt skulle komma att utöva en alltför stark
lockelse på arbetare, som äro anställda vid lågt betalta arbeten, och dels därtill,
att vid en förbättring av konjunkturerna arbetarna icke skulle kunna förmås
att återgå till sina vanliga sysselsättningar inom näringslivet. Man har
därvid särskilt framhållit, att lantarbetare och skogsarbetare ha så låga arbetsinkomster,
att arbetare vid beredskapsarbeten regelmässigt skulle komma
upp till betydligt högre inkomster. Utgångspunkten för detta resonemang
har icke sällan varit den missuppfattningen, att beredskapsarbetena skulle
utgöra en noggrant avskild kategori av arbetsföretag i statlig regi. Då nu
i stället de ifrågasatta arbetsföretagen te sig såsom normala arbetsföretag
inom olika områden, i allmänhet ledda av enskilda arbetsgivare, i andra fall
av vägdistrikt m. fl. kommunala organ som även för närvarande bedriva ar -

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

beten runt om i landet, torde den befarade förskjutningen av arbetskraften
icke vara att motse i större utsträckning än som direkt föranledes av rådande
arbetslöshet inom skilda områden. Örn risken vore så betydande, som
man velat göra gällande, måste det förvåna, att lant- och skogsarbetare under
de senaste högkonjunkturerna icke mera mangrant utvandrade till andra
arbeten, där marknadslönerna legat väsentligt över deras egna löner. De
arbeten, som väl i regel skulle kunna vara tillgängliga även för skogs- och
lantarbetare, vore vägarbeten, dikningar och andra schaktningsarbeten. Inom
ramen för regeringens arbetsprogram äro de summor, som avsetts för dylika
arbeten, jämförelsevis små; där ha upptagits 25 miljoner kronor till statsunderstödda
vägarbeten och broar, varav en rätt betydande del är avsedd för
brobyggnadsarbeten. Dessa arbetsföretag kunna icke absorbera arbetskraft i
den utsträckning, som enligt den anförda tankegången förutsättes. Det må för
jämförelses skull nämnas, att bidrag beviljats av anslaget till byggande av
landsvägar och vanliga bygdevägar samt av bilskattemedel till dels nyanläggningar
och dels omläggningar och förbättringar av vägar med ett sammanlagt
belopp av omkring 23.6 miljoner kronor under budgetåret 1930/1931 och omkring
24.2 miljoner kronor under budgetåret 1931/1932. Det arbetsanskaffningsprogram,
som framlägges, medför icke ens en fördubbling av den mängd vägföretag,
som utföres med bidrag från ordinarie anslag under kommunikationsdepartementet.
En sådan utvidgning synes icke kunna få de ödesdigra verkningar,
som på sina håll påstås.

I övrigt hava frågorna, hur man skall förebygga, att beredskapsarbetena
bliva så begärliga, att de där en gång anställda skulle vägra att åtaga sig
arbeten i den öppna marknaden, behandlats i annat sammanhang.

I det av mig förda resonemanget förekommer endast sparsamt termen »avtalsenliga
löner». Länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasätter också, huruvida
man bör fastställa, att de löner, som skola betalas, böra angivas såsom
avtalsenliga.

Det må framhållas i denna fråga, att man icke kan vid beslut om statsbidrag
till de särskilda arbetsföretagen sätta som villkor, att avtalsenliga löner
där skola utbetalas. Icke heller torde man kunna utfärda generella regler, enligt
vilka avtalsenliga löner skola tillämpas vid beredskapsarbeten. Det bör
ånyo understrykas, att det här icke är fråga örn en särskild kategori av arbetare
i statlig regi. Därest ett arbetsföretag, som kommer till stånd genom bidrag i
större eller mindre utsträckning och i den ena eller andra formen från anslaget
»fonden för förlag till statsverket», på grund av gällande kollektivavtal
kommer att omfattas av lönebestämmelser i sådana avtal, är vederbörande
arbetsgivare enligt lagen om kollektivavtal förpliktad följa avtalet.
Några föreskrifter, som inpränta denna skyldighet, äro givetvis icke erforderliga.
Vad man bör fasthålla är, att arbetena icke skola betraktas som
nödhjälpsarbeten i de nuvarande reservarbetenas mening, utan att statsmakterna
vid utformandet av arbetslöshetspolitiken utgå ifrån att samma löner,
som pläga tillämpas för arbeten av det slag, som kommer till utförande, också
skola tillämpas vid beredskapsarbetena. Detta kommer i praktiken till ut -

Kungl. Majlis proposition nr 211.

75

tryck på det sätt, att inga särskilda åtgärder i allmänhet vidtagas i syfte att
förmå parterna i ett gällande kollektivavtal att fastställa avvikande lönebestämmelser
för de arbetsföretag, varom är fråga. I det stora flertalet fall torde de
planerade arbetena automatiskt bliva underkastade gällande avtal och löner. I
andra fall torde betalningen utan särskilt upprättade avtal komma att rätta
sig efter den i vederbörande ort för samma slags arbeten gängse.

Åtskilliga av de myndigheter, som yttrat sig över beredskapssakkunnigas
promemoria, ha, såsom framgår av nyss lämnade sammandrag av deras yttranden,
gjort bestämda invändningar i lönefrågan. Salunda anför man, att vanliga
löner icke äro berättigade vid av staten särskilt anordnade hjälparbeten.
Man förklarar, att lägre löner äro motiverade därav, att icke kvalificerad arbetskraft
kan komma att användas, vilket skulle göra arbetena dyrare än
som vöre behövligt, örn vanliga löner skulle tillämpas. Man menar också, att
därest lägre lön utbetalades, så skulle ett större antal arbetare komma att
sysselsättas.

Emot dessa invändningar må anföras: beredskapsarbetena igångsättas visserligen
såsom ett slags hjälparbeten, men denna deras karaktär innebär icke,
att de äro hjälparbeten endast i de arbetslösas intresse. I själva verket vill
samhället söka genomföra sitt arbetsanskaffningsprogram med hänsyn till
samhällets intressen i dess helhet. Det är icke blott den enskilde, oförskyllt för
arbetslöshetens olycka utsatte, som erhåller hjälp genom att beredas sysselsättning.
Det leder vilse, örn man resonerar örn beredskapsarbetena såsom huvudsakligen
en ny art av välgörenhet, bedriven i stor skala pa statens initiativ.
Staten tager detta initiativ icke minst i eget välförstått intresse. Vid
en massarbetslöshet, sådan som den nuvarande, drabba verkningarna många
folkgrupper, som stå utanför de i egentlig mening arbetslösas led. Ser man
beredskapsarbetena ur denna vidare synpunkt, kan man inte längre lägga
tyngdpunkten därpå, att det gäller »av staten i de arbetslösas intresse ensamt
anordnade hjälparbeten». Invändningen synes därför ej grundad.

Den uppfattningen, att förekomsten av icke fullt kvalificerad arbetskraft
skulle motivera lägre löner, är ej heller hållbar. Ett av de stora avgörande
psykologiska felgreppen i det hittills tillämpade nödhjälpssystemet är den absoluta
begränsningen av lönerna, vare sig arbetena utföras på ackord eller efter
timlön. Då man talar örn den icke fullt kvalificerade arbetskraften, bör man
städse erinra sig, att sådan arbetskraft ju väsentligen måste hänvisas till
grovarbeten av olika slag, såsom anläggnings- eller schaktningsarbeten. En i
övrigt med vanliga grovarbetare fysiskt jämngod metallarbetare, ett butiksbiträde
eller kontorsanställd eller grovarbetare från andra yrkesområden än
just de, som avses i det särskilda fallet, kommer vid ackordsarbete enligt erfarenhetens
vittnesbörd ganska snabbt upp i jämförelsevis tillfredsställande
arbetsprestationer. Skulle man nu tillämpa ett system med lägre löner än
de vanliga, bleve följden den, att så snart en sådan arbetare blivit mera van
vid sitt arbete, skulle han finna sina ansträngningar belönade med en nedpressning
av ackorden. Vilka skadliga verkningar en sådan lönepolitik har

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

är icke svårt att förstå. Den dödar all verklig arbetslust och arbetsglädje och
inger arbetarna en känsla av mindervärdighet, varigenom uppenbarligen samhälleliga
värden komma att förspillas.

Man torde för övrigt icke böra överdriva föreställningen örn den okvalificerade
arbetskraftens betydelse i detta sammanhang. Så omfattande som arbetslösheten
nu är, finns det säkerligen ett synnerligen stort antal arbetslösa,
som äro väl kvalificerade, icke minst för vanligt grovarbete. Genom regeringens
arbetsanskaffningsprogram öppnas dessutom helt andra möjligheter
än tidigare till anställande av ett stort antal arbetare i deras vanliga yrken. De
slippa alltså tävla med grovarbetarna om anläggnings- och schaktningsarbetet.
Antalet sådana arbetare, som icke kunna anses kvalificerade på något område,
torde vara så ringa, att deras intagande uti arbete icke kan komma att
spela någon större roll för arbetsprestationerna vid beredskapsarbeten.

Det synes visserligen sannolikt, att örn man tillämpade lägre löner, skulle
ett större antal arbetare komma att sysselsättas än vid högre löner. Men fråga
är, huruvida man bör köpa denna något större sysselsättningsgrad till priset
av de skadliga verkningar på arbetskraften, som principen örn lägre löner ovillkorligen
måste komma att medföra. Den föreställningen, att arbetsföretagen
vid högre löner skulle bli dyrbarare till sin totala kostnad än vid lägre, är icke
bekräftad av erfarenheten, såvitt lönerna hålla sig på en rimlig nivå. Just
en bestämd under alla omständigheter gällande översta gräns för arbetsinkomsten
leder till en sådan arbetstakt, att arbetena i regel måste bli onödigt
dyrbara. En undersökning av kostnaderna vid vägarbeten, som utförts genom
arbetslöshetskommissionens försorg, i jämförelse med kostnaderna för likvärdiga
vägarbeten, utförda i annan ordning, har givit det preliminära resultat,
som framgår av bilaga H, eller att, örn arbetslöshetskommissionens allmänna
utgifter medräknades, det syntes av undersökningen framgå, att kostnaden för
kommissionens arbeten i allmänhet bleve större än kostnaden för motsvarande
i annan ordning utförda arbeten, därvid dock borde beaktas de särskilda arbetsförhållanden,
under vilka kommissionen måste utföra åtagna arbeten och
vilka medförde en viss fördyring av dessa.

I vissa yttranden anföres, att tillämpningen av vanliga löner skulle utgöra
hinder för en anpassning av lönenivån på den allmänna marknaden. Det förklaras
(Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms och Örebro
län) vara nödvändigt för såväl stat och kommun som enskilda att begränsa den
nuvarande utgiftsstandarden. En sådan av förhållandena nödvändiggjord
anpassning efter den faktiska prisnivån och förhållandena i våra konkurrentländer
skulle försvåras genom tillämpningen av avtalsenliga löner vid omfattande
beredskapsarbeten.

Huruvida en sadan s. k. anpassning är oundgängligen nödvändig för återupptagandet
av enskild produktion är ingalunda klart bevisat. Det är allom
bekant, att den nuvarande krisen icke tagit någon hänsyn till de ytterst olika
lönenivåer, som utmärka de olika länderna både i Europa och i övriga länder,

Kungl. Maj:ts proposition nr %11.

77

där den vita rasen är förhärskande. Krisen och arbetslösheten ha gått härjande
fram över alla slags länder, de med låg, medelhög och hög lönenivå.
Därest så vore, att lönenivån hos skilda folk gåve ett bestämt utslag i fråga om
konkurrenskraften på främmande marknader, så skulle uppenbarligen länder sådana
som Polen, Tyskland, Tjeckoslovakien och med dem i lönehänseende jämställda
ensamma behärska världsmarknaden för industriprodukter. Att
detta icke är fallet, kan utan vidare konstateras. Hur hårt arbetslösheten än
drabbat länder sådana som England och Sverige, har den dock drabbat Tyskland
ännu mycket hårdare. Om man genom lönesänkningar kunde hoppas slå
ut sina konkurrenter, skulle sannolikt dessa söka återvinna sina förlorade
marknader genom att själva i ännu högre grad sänka sina lönekostnader. Skulle
detta i sin tur leda till att vi och andra länder med en ännu bestående jämförelsevis
hög lönenivå skulle fortsätta på lönesänkningarnas väg, så komme
man snabbt nog till en undre gräns, där denna art av lönepolitik skulle visa sig
endast leda till försämrade och icke till förbättrade ekonomiska förhållanden.

Den argumentation, enligt vilken en jämförelsevis hög lönenivå, utbredd till
det stora flertalet arbetargrupper i landet, verkar stimulerande på produktionen,
har minst lika stor sannolikhet för sig som den nyss refererade. Produktionen
av varor sker, för att människorna skola kunna tillgodose sina behov;
för att kunna tillgodose sina behov, måste de också äga köpkraft. I den mån
de sakna köpkraft, så att de icke ens kunna tillgodose livets nödtorftiga behov,
måste detta medföra en begränsning av produktionen, som ju icke är något
självändamål och som icke kan fortsätta att tillverka varor, för vilka det
icke finnes någon marknad. Det vill med andra ord säga, att en starkt begränsad
köpkraft mycket väl kan leda till en permanent produktionsinskränkning
med en permanent massarbetslöshet som konsekvens. För övrigt kunna lönerna
vid beredskapsarbeten icke bliva utslagsgivande för lönenivån. I den mån
lönenivån sänkes, skulle sänkningen komma att drabba även beredskapsarbetena,
vilkas löner ju helt enkelt skulle anpassas efter de löner, som gälla på den
öppna marknaden.

Konfliktproblemet.

Såsom förut framhållits, är avsikten icke att vare sig generellt eller för
de särskilda arbetsföretagen föreskriva, att avtalsenliga löner skola gälla. Beredskapssakkunniga
hava i fråga örn slutandet av kollektivavtal anfört följande: Skulle

i fall, då beredskapsarbete skall anordnas, kollektivavtal icke finnas
upprättade för de yrken eller fack, inom vilka ifrågavarande arbete skall
utföras, kan det i flertalet fall visa sig lämpligt att, innan beredskapsarbetet
igångsättes, det tages under övervägande, huruvida icke de löner och övriga
arbetsvillkor, som skola tillämpas, böra regleras medelst dylikt avtal. Initiativ
därtill lära icke komma att utebli från arbetarhåll. Om icke särskilda,
praktiska omständigheter resa hinder mot en sådan ordning, synes det att den
bör eftersträvas även av dem, som skola låta utföra arbetet. Den torde nämligen
få anses erbjuda fördelar för dem, bland annat därför att arbetskostnaderna
kunna beräknas med större tillförlitlighet, varjämte arbetskonflikter

Beredskapa sakkunniga.

Yttranden.

78 Kungl. Maj:ts proposition nr gil.

med ur företagets synpunkt mer eller mindre ofördelaktiga verkningar kunna
förebyggas.

Icke minst ur de av beredskapsarbetena beroende arbetarnas synpunkt är
det önskvärt, att arbetsinställelser till följd av tvister örn arbetsvillkoren eller
arbetsförhållandena _ i övrigt icke förekomma vid dessa arbeten. Arbetsinställelser
och därmed jämförliga åtgärder torde såsom framhållits kunna förebyggas,
därest kollektivavtal finnas, vilka inrymma förhandlingsordning eller
andra bestämmelser örn sättet att slita tvister, som uppstå rörande arbetsförhållandena.
Det säger sig självt, att den statliga förlikningsmannainstitutionen
bör lämna sin medverkan i de fall, så befinnes nödvändigt. Vid tvister
örn kollektivavtals tolkning, tillämpning eller rätta innebörd komma lagarna
örn kollektivavtal och arbetsdomstol i tillämpning, därest sådan tvist icke kan
biläggas i godo av parterna själva.

Arbetskonflikter i form av t. ex. strejk, blockad eller lockout lära icke
kunna helt förebyggas. Intressemotsättningar mellan t. ex. kommunala eller
enskilda företagare och vid i deras regi bedrivna beredskapsarbeten sysselsatta
arbetare kunna bliva av det slag, att en arbetsinställelse eller därmed
jämförlig åtgärd icke kan förhindras och för resten befinnas vara i och för
sig berättigad. I dylikt fall torde det ligga nära till hands att låta verkställa
en objektiv prövning av konfliktorsaken, t. ex. genom av Kungl. Majit eller,
efter Kungl. Majits bemyndigande, av socialstyrelsen förordnade personer.
En sådan prövning skulle säkerligen i regel få till följd, att konflikten snabbt
bringades ur världen, men örn så icke bleve fallet, finge det lämpligen bero
på prövningens resultat, hur det skulle förfaras med de arbetare, som blivit
direkt berörda av konflikten. I det fall prövningen givit vid handen, att skulden
till väsentlig del vore arbetsgivarens, borde intet hinder resas för de av
arbetskonflikten berörda arbetarna att erhålla sysselsättning vid annat beredskapsarbete
genom hänvisning av vederbörande arbetsförmedlingsorgan. Örn
det däremot konstaterats, att skulden väsentligen vore arbetarnas och dessa
eller deras organisation vägrade att upphäva den vidtagna stridsåtgärden,
borde ifrågavarande arbetare icke åtnjuta hänvisning till beredskapsarbete,
där sysselsättning skulle ha kunnat beredas dem, örn deras arbetslöshet icke
varit genom arbetsinställelsen självförvållad. Samma regel torde böra tilllämpas
för den händelse arbetare genom att deltaga i arbetsinställelse på den
allmänna arbetsmarknaden blivit arbetslösa. Däremot vore det uppenbarligen
orimligt att beträffande beredskapsarbetena tillämpa de avstängningsregler,
som hittills varit gällande vid de genom arbetslöshetskommissionen bedrivna
reservarbetena, särskilt i vad det gäller den regeln, att vid allmän konflikt
inom ett yrkesområde all statens hjälpverksamhet bör upphöra och yrkets
samtliga arbetare i landet respektive orten avstängas från statlig arbetslöshetshjälp.

I vissa av de avgivna yttrandena har framhållits såsom orimligt, att arbetarna
vid ifrågavarande hjälparbeten skulle på samma sätt som inom det enskilda
näringslivet kunna vid upprättandet av kollektivavtal utöva press på
sin arbetsgivare i syfte att själva få till väsentlig del bestämma över sina
ersättningar (arbetsgivareföreningen, länsstyrelserna i Kristianstads, Göteborgs
och Bohus samt Skaraborgs län). Att åvägabringa kollektivavtal på
de skiftande arbetsområdena vore en ömtålig och tidsödande sak (arméförvaltningen).
Avtal av större omfattning och utsträckning förekomme endast
inom vissa av de ifrågakommande arbetsområdena; oftast vore avtalen lokalt
begränsade eller avsåge namngivet arbete. Besvärliga avtalsrättsliga kompli -

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

79

kationer skulle kunna uppkomma vid tillämpningen av förefintliga kollektivavtal
å beredskapsarbetena eller vid upprättandet av nya avtal. Sålunda syntes
det bliva svårt att på arbetarsidan åvägabringa tillfredsställande organisatoriska
enheter på arbetsplatser, där arbetsstyrkan vore sammansatt av arbetare
från olika yrken och fackorganisationer (socialstyrelsen). Landssekretariatet
har framhållit, att om de, som skulle låta utföra arbetena, och deras
entreprenörer bemödade sig örn att upprätthålla kontakt med vederbörande
arbetarorganisationer och lade sig vinn om att få till stånd kollektivavtal, där
sådana icke funnes, arbetsinställelser praktiskt taget torde kunna förebyggas.

I många yttranden hava uttalats betänkligheter mot den enligt förslaget
medgivna strejkrätten, som faktiskt riktade sig mot en social välfärdsanordning
från det allmännas sida (socialstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Kristianstads, Göteborgs och Bohus,
Jämtlands och Norrbottens län). Socialstyrelsen har påpekat, att inom
byggnads- och anläggningsbranscherna konfliktrisker visat sig vara i eminent
grad för handen. I detta avseende samt i fråga örn konfliktreglerna i
övrigt har förslaget ansetts vara revolutionerande och till sina verkningar av
högst betänklig art (industriförbundet).

I fråga örn de föreslagna konfliktreglerna har förslaget tillstyrkts av landssekretariatet
och byggnadsstyrelsen, varjämte länsstyrelsen i Västerbottens
län ansett, att några särskilda bestämmelser örn slitande av tvister icke vore
påkallade vid beredskapsarbetena, lika litet som vid vägarbeten i övrigt utförda
av allmänna medel.

Vad särskilt angår förslaget örn företagande av opartisk undersökning rörande
konfliktorsakerna i vissa fall har förslaget ansetts icke vara att förorda
(länsstyrelserna i Gotlands och Skaraborgs län) samt innebära, att
Kungl. Majit bleve alltför påtagligt engagerad vid skiljandet mellan rätt
och orätt i de särskilda fallen (länsstyrelserna i Stockholms och Västmanlands
län). Det positiva värdet av den föreslagna anordningen har starkt betvivlats
(arbetsgivareföreningen). Däremot har landssekretariatet ansett någon anledning
icke föreligga för arbetarorganisationerna att motsätta sig en prövning
av konfliktorsakerna med i förslaget angivna konsekvenser. I ett yttrande
har framhållits, att prövningen väsentligen bleve beroende på personvalet vid
utseendet av utredningsmän, varför en på förhand utsedd nämnd borde få sig
ålagd hithörande uppgifter (länsstyrelsen i Jönköpings län). I ett annat
yttrande har förordats, att nuvarande förlikningsmannaorganisation samt särskilt
förordnade kommissioner anlitades även vid beredskapsarbetena och att
det finge bero på erfarenheten, huruvida en dylik kommission i mera varaktig
form borde förordnas för ifrågavarande område (länsstyrelsen i Gävleborgs
län).

Arbetsgivareföreningen har ansett det vara oförsvarligt, att arbetslösa inom
ett yrkesområde vid konflikt örn nytt avtal skulle, ehuru i hög grad intresserade
av konfliktens utgång, få sysselsättas vid beredskapsarbeten under tiden
för konflikten. Slutligen har påpekats, att örn skulden till cn konflikt
befunnes vara arbetsgivarens, arbetaren visserligen skulle kunna få hänvisning

80

Kungl. Majlis proposition nr 811.

Departe mentschefen.

till annat beredskapsarbete men att han enligt framlagt förslag till kontant understödsverksambet
icke skulle kunna komma i åtnjutande av det mindre förmånliga
arbetslöshetsunderstödet (arbetslöshetskommissionen).

Frågan om arbetskonflikter vid arbeten, som tillkommit med stöd av medel
från beredskapsanslaget, kräver för flertalet dylika arbeten ingen speciell
lösning. I den mån arbetena äro sådana, för vilka lån eller subvention utgått
till annan företagare än staten, synes detta utan vidare vara klart. Därest
exempelvis arbetskonflikt uppstår vid bostadsbygge, för vilket enskilda eller
kommun erhållit subvention, blir konflikten att behandla på samma sätt som
för närvarande, när konflikt uppstår vid ett bygge i enskild eller kommunal
regi. Uppstår konflikt vid en verkstad, ett varv eller en fabrik, där beställningar
skett för statens räkning för medel från beredskapsanslaget, är läget icke
annorlunda än för närvarande, då konflikt uppstår å en arbetsplats, där en
statsbeställning är under arbete. Har ett vägdistrikt med statsbidrag från beredskapsanslaget
igångsatt ett vägarbete och uppkommer där en arbetskonflikt,
är situationen densamma som ifall en arbetskonflikt för närvarande äger rum
vid ett vägföretag, för vilket statsunderstöd utgår. Någon principiell olikhet
föranledes icke därav, att statsunderstödet utgår från en annan anslagsrubrik
i riksstaten än den vanliga för bidrag till vägbyggen. I en mängd fall torde
arbeten, som utföras tack vare medel från beredskapsanslaget, enligt gällande
lag örn kollektivavtal komma att omfattas av bestämmelserna rörande arbetskonflikter
i kollektivavtal och i sagda lag.

Vare sig arbetena komma att vara underkastade dylika bestående regler
eller icke, finnes det givetvis anledning för såväl de ordinarie förlikningsorganen
som även för Kungl. Majit att med särskild uppmärksamhet följa arbetstvister
vid arbeten, varom här är fråga. Redan i det nuvarande svåra
läget ligger i och för sig en uppfordran till statens organ att söka förebygga
arbetsinställelser i möjligaste mån. Det förhållandet att staten helt eller delvis
finansierar ett arbete, vid vilket konflikt råder, bliver ett ytterligare skäl
för ingripande på det sätt och i de former, som prövas vara mest effektiva.
Skulle i särskilda fall inträffa, att vederbörande arbetarorganisation eller
arbetargrupp hindrar en uppgörelse genom uppställandet av ohållbara krav
eller genom att motsätta sig sådana modifikationer i gällande avtal, som
betingas av hänsyn till arbetslösheten —- t. ex. anställandet av arbetare från
annan ort eller i annan ordning än som enligt gällande avtal förutsättes —
kan det finnas skäl att låta tills vidare anstå med arbetets utförande. Några
allmängiltiga regler för konflikter kunna sålunda icke uppställas. Jag anser
mig berättigad att räkna med den svenska fackföreningsrörelsens stöd i strävandena
att undvika arbetstvister och hastigt lösa utbrutna konflikter under
den svåra depression som råder.

Av det nu anförda torde framgå, att det lämpligen bör ligga i Kungl. Maj :ts
hand att beträffande arbetskonflikters behandling träffa förfoganden efter
omständigheterna. Där så befinnes ändamålsenligt, kan det i sammanhang
med utbjudande av arbete å entreprenad eller igångsättande därav givas föreskrifter
i dessa hänseenden.

Kungl. Maj:ts proposition nr Bil.

81

I fråga om konflikters inverkan på rätt att erhålla sysselsättning vid beredskapsarbeten
hänvisar jag till vad som anförts under rubriken »arbetskraftens
utväljande och förmedling av arbetskraft», sid. 63.

Grunder för statsbidrag.

I beredskapssakkunnigas promemoria den 21 januari 1933 återfinnes i
tabell 5 en uppskattning av det statsbidrag, som skulle erfordras, för att
samtliga A-företag skulle komma till utförande. Denna kalkyl hade uppgjorts
under förutsättning att statsbidrag skulle utgå enligt hittills gällande
regler, vilket innebar, att statsbidraget skulle utgå till även enligt vanliga
regler statsunderstödda vägar, korsningar och broar med 75 %, till statsunderstödda
husbyggnader med 40 %, till vägar och broar, som eljest icke kunna erhålla
statsbidrag, med 40 %, till vattenbyggnader med 66 % och slutligen till
rent kommunala husbyggnader, jordarbeten m. m. med 30 °/°. De procentsatser,
som utredningsmännen sålunda lagt till grund för en approximativ beräkning
av statsverkets kostnader för arbetenas utförande enligt nuvarande
grunder, ha ej varit avsedda att tjäna såsom generell norm för statsbidrag
till olika slag av arbeten, utan utredningsmännen ha i sitt förslag utgått
från att Kungl. Maj:t skulle äga att, där så befunnes ändamålsenligt med
hänsyn till de föreliggande omständigheterna i de särskilda fallen, bestämma
örn större eller mindre understöd än enligt gällande allmänna grunder skulle
ha utgått.

I åtskilliga av de avgivna yttrandena har emellertid med utgångspunkt
från kalkylen framhållits, att de procentsatser, varmed sålunda
räknats för statsunderstödda och kommunala arbeten, syntes alltför
ringa (och att det icke kunde förväntas, att kommunerna, särskilt de
av arbetslöshet betungade, skulle äga möjlighet att i nuvarande situation
prestera den på dem fallande delen av kostnaderna för arbetsprogrammets
förverkligande (landskommunernas förbund, socialstyrelsen, arbetslöshetskommissionen,
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Kalmar,
Göteborgs och Bohus och Kopparbergs län m. fl.). Man kunde icke vänta,
att kommunerna skulle kunna uttaxera erforderliga medel i nämnvärd omfattning,
särskilt som arbetena torde vara planerade att utföras under en
följd av år men nu skulle forceras, varför lånemarknaden torde väsentligen
få anlitas även av dem. Fråga vore örn för många kommuner ens lånevägen
stöde öppen (landskommunernas förbund). Kommunerna torde i vissa fall
ha svårt få tillstånd till belåning efter vanliga grunder för tillståndsprövningen,
varför låneformen i många fall torde få övergå till anslag (länsstyrelsen
i Uppsala län). Då vägdistrikten kunde förmodas icke bli i stånd att, såsom
förslaget förutsatte, tillskjuta 28.6 miljoner kronor, syntes såsom en rationell
anordning kunna tagas under övervägande, att staten tillsköte detta belopp
såsom rån tefritt lån; därigenom skulle emellertid den i statsverkspropositionen
uppgjorda finansieringsplanen förryckas (socialstyrelsen).

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr Bil.

6

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Departe mentschefen.

Jag delar den uppfattningen, att statsbidraget sannolikt i genomsnitt torde
behöva uppgå till större procentuell andel, än som enligt nu gällande
grunder i allmänhet utgår till olika slag av arbeten. Det lärer emellertid icke
i detta sammanhang böra ifrågakomma att bestämma bidragen enligt en mekanisk
regel alltefter arbetsobjektets art. I stället bör avvägningen ske
med hänsyn tagen till vederbörande kommuns speciella förhållanden beträffande
arbetslöshetens omfattning och det ekonomiska läget. På sätt
som för närvarande plägar tillämpas vid bestämmande av den procentsats,
efter vilken statsbidrag till kontanta understöd åt arbetslösa skall utgå, lärer
statsbidraget till kommunala beredskapsarbeten böra fastställas med ledning av
cn skala, där nyssnämnda båda faktorer, alltså arbetslösheten och skattetungan,
inbördes avvägts mot varandra. Verkställda förundersökningar hava utvisat, att
möjlighet torde förefinnas att upprätta en sådan skala på ett sätt, som i allt
väsentligt synes giva rättvisande resultat. Detta innebär — eftersom beredskapsarbeten
böra kunna anordnas även inom kommuner, där arbetslösheten
är relativt ringa eller den ekonomiska ställningen relativt god -— att statsbidraget
i vissa fall bör kunna komma att begränsas till ett procenttal, som måhända
stannar vid 20 ä 30, medan å andra sidan till kommuner, som äro hårt
betungade både med hänsyn till arbetslöshet och skattebörda, statsunderstödet
enligt min mening bör kunna uppgå till i det närmaste hela totalkostnaden.
Det lärer icke behöva väcka större betänkligheter att åt Kungl. Majit
överlåta avvägningen i denna fråga än, såsom länge varit fallet, dels, som nyss
antytts, beträffande kontantunderstöden, dels ock beträffande de än mera näraliggande
s. k. statskommunala arbetena. I dessa fall hava nämligen procenttalen
varierat nära nog i lika stor utsträckning, som här ifrågasatts, utan
att därom framställts erinringar från riksdagens sida. Vid tillämpningen av
nu angivna regel bör dock göras den inskränkningen, att vid lämnande av bidrag
till de ändamål under kommunikationsdepartementet, till vilka redan nu
statsbidrag utgår, statsbidraget till beredskapsarbeten icke bör få överstiga
vad som nu för respektive ändamål plägar bestämmas.

Såsom en genomsnittssiffra har jag i de här föreliggande kalkylerna utgått
från att statsbidragen från socialdepartementets anslag skulle uppgå till 75 %
av kostnaden.

Eftersom med det här förordade systemet statsbidragen skola utmätas i huvudsak
med hänsyn till det kommunala behovet, måste de anmärkningar väsentligen
förfalla, som framställts därom att man icke kunde påräkna, att kommuner
och vägdistrikt skulle vara villiga eller i stånd att bestrida den del av
kostnaderna, som enligt sakkunnigförslaget skulle stanna å dem. Härtill
kommer, att kommunerna i andra hänseenden skulle genom de direkta och indirekta
verkningarna av förevarande förslag erhålla en högst betydande lättnad
i sin arbetslöshetsbörda.

Övergången till det nya systemet.

De medel, regeringen begär till beredskapsarbeten, gälla nästa budgetår och
skulle alltså kunna börja tagas i bruk fr. o. m. den 1 juli innevarande år. Det

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

83

har uttalats farhågor för att beredskapsarbetena skulle kunna sättas i gång
först efter en jämförelsevis lång tid. Uppenbart är, att systemet icke kan
komma att fungera redan från nämnda budgetårs första dag. Under den
förutsättning, som ligger till grund för att arbeten hänförts till A-företagen i
inventeringsresultatet, nämligen att arbetena äro så förberedda, att kostnadsberäkningar,
ritningar och arbetsplaner föreligga, torde dock dröjsmålen icke
behöva bliva avsevärda. Det är min avsikt att omedelbart låta underkasta de
särskilda arbetsföretag, för vilka samtliga erforderliga förberedelser vidtagits,
en första granskning genom de myndigheter, som ha att för statens räkning
pröva arbeten av olika slag. Under sådana omständigheter bör i juli månad ett
tillräckligt stort antal företag ha blivit så förberedda, att möjligheter föreligga
för åtminstone ett första urval, som skulle avse de angelägnaste arbetena. Och
man torde kunna beräkna, att vid höstens inträdande de direkta beredskapsarbetena
skola kunna påbörjas.

Reservarbetenas avveckling.

En fråga, som kräver beaktande ur olika synpunkter, är hur övergången
från det nuvarande till det här förordade systemet skall äga rum. I årets
statsverksproposition (femte huvudtiteln punkt 9) erinrade jag örn att de
planerade allmänna arbetena vore avsedda att ersätta de nuvarande reservarbetena
samt anförde att, i den mån avvecklingen av dessa komme att pågå
under nästa budgetår, kostnaderna därför borde bestridas från anslaget till
bekämpande av arbetslösheten. Jag uppskattade det belopp, som under nästa
budgetår kunde bliva erforderligt för reservarbetenas avveckling i nuvarande
former, till i runt tal 10 miljoner kronor. Frågan örn avvecklingen av den
nuvarande och övergången till den nya ordningen har icke närmare upptagits
till behandling i de sakkunnigas promemoria. Icke heller i de avgivna yttrandena
har densamma rönt större beaktande, utan har endast i vissa yttranden
påpekats behovet av viss övergångstid. Arbetslöshetskommissionen
har framhållit, att åtskilliga komplikationer kunde uppstå vid övergången
från det gamla till det nya systemet med besvärliga och tidsödande förhandlingar
och utredningar, såsom utvisades av erfarenheten från avvecklingen av
södra Sveriges och Norrlands statsarbetens ingångna engagement.

I sitt yttrande rörande arbetslöshetsförsäkringen har emellertid socialstyrelsen
till behandling upptagit frågan, huruvida det nya hjälpsystemet
skulle kunna bringas i tillämpning och vinna erforderlig effektivitet
redan under nästkommande budgetår. Med avseende härå har socialstyrelsen
till en början erinrat, att för genomförandet av förslagen
beträffande såväl beredskapsarbeten som arbetslöshetsförsäkring en mycket
stor utvidgning och förstärkning av den offentliga arbetsförmedlingen uppenbarligen
vore nödvändig men att en sådan utvidgning icke kunde genomföras
på några månader. Även i annat hänseende skulle stora svårigheter komma
att möta att så hastigt sätta det nya hjälpsystemet i full kraft. Det syntes
därför nödvändigt att finna en smidig övergångsanordning beträffande reservarbetena,
så att dessa i största möjliga utsträckning kunde tagas i anspråk för

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

den nya arbetslinjen. Detta vore så mycket angelägnare, som nyanskaffning
av lämpliga och lämpligt belägna arbetsföretag samt dessas igångsättande i full
drift i regel toge avsevärd tid. Detta gällde, även örn staten komme att visa
stort tillmötesgående vid beräknandet av sitt ekonomiska tillskott till vägstyrelsernas
och kommunernas arbeten.

På min anmodan har sedermera statens arbetslöshetskommission inkommit
med en promemoria beträffande ifrågasatt avveckling av kommissionens
i gång varande statliga arbetsföretag samt de statskommunala arbetsföretagen.
I denna promemoria upplyser först kommissionen att dess egen byggande
verksamhet den 25 februari 1933 omfattade sammanlagt 245 arbetsföretag
i olika delar av landet. Sålunda bedrevos 24 arbetsföretag för domänstyrelsens
räkning, 8 arbetsföretag åt andra statliga myndigheter, 187 arbetsföretag
åt vägstyrelser och kommuner samt 26 arbetsföretag åt diverse uppdragsgivare.
Vid dessa företag voro vid den angivna tidpunkten sysselsatta följande
antal personer från olika kommuner: 6,479 familjeförsörjare, 10,246
icke familjeförsörjare samt 746 specialarbetare, eller sammanlagt 17,471 personer.
Då kommissionen allt fortfarande för sin verksamhet vore i behov av
att avsluta kontrakt örn ytterligare arbetsföretag, beräknade kommissionen, att
arbetsföretagens antal vid utgången av nästkommande juni månad komme
att utgöra cirka 280 stycken samt att den sammanlagda arbetsstyrkan vid
dessa arbetsföretag komme att uppgå till cirka 20,000 personer.

Härefter anför kommissionen, att när det gällde att till avgörande upptaga
frågan örn en avveckling av kommissionens hjälpverksamhet på arbetslinjen,
det närmast vore trenne olika alternativ, som kunde bliva föremål för övervägande.
Dessa alternativ vore enligt kommissionen följande:

1) Omedelbar avveckling av samtliga i gång varande arbetsföretag med
utgången av juni månad 1933.

2) Arbetslöshetskommissionen slutför samtliga arbetsföretag, beträffande
vilka kontrakt avslutats till och med utgången av juni månad 1933;

3) Arbetslöshetskommissionen slutför vissa arbetsföretag, under det att
övriga företag avvecklas vid härför lämpliga tidpunkter och överlämnas till
slutförande genom annan än kommissionen.

Rörande dessa tre alternativ anför därefter kommissionen i huvudsak följande: Vad

angår alternativ 1, är den första fråga, som inställer sig vid en ifrågasatt
avveckling av kommissionens verksamhet, vilken avser att äga rum vid
annan tidpunkt än då samtliga arbetsföretag äro slutförda, den huruvida en
dylik avveckling är möjlig ur rent formella synpunkter.

I samtliga kontrakt, vilka äro upprättade mellan kommissionen och respektive
uppdragsgivare, är i regel intagen bestämmelse av den art, att om kommissionen
icke kommer att slutföra arbetet, på grund därav att kommissionen
icke finner arbetets fullbordande påkallat, förbinder sig uppdragsgivaren att
utan anspråk på ersättning från kommissionen själv fortsätta och fullborda
arbetet. Beträffande arbetets likvidering vid sådant förhållande är i kontraktet
med exempelvis ett vägdistrikt intagen följande bestämmelse: »Därest
kommissionen ej finner arbetets fullbordande påkallat, skall arbetet slutlikvideras
i befintligt skick, varvid vägdistriktet i ersättning för det utförda ar -

Kungl. Majlis proposition nr 211.

85

betet erlägger en fjärdedel av kostnaderna för detsamma», och i den män uppdragsgivaren
är någon annan än ett vägdistrikt, eller när kostnaderna skola
gäldas på annat sätt än ovan angivits, hava motsvarande ändringar skett i
kontrakten.

Med hänsyn till ordalydelsen av ingångna förbindelser synes därför intet
hinder möta för kommissionen att, därest kommissionen erhåller Kungl. Majlis
beslut örn en avveckling av arbetslinjen från och med den 1 juli 1933, av sina
uppdragsgivare påfordra, att de själva fullborda vad som kan återstå å respektive
ofullbordade arbetsföretag. Någon bestämd tidpunkt, när detta senast
skall hava skett, är dock icke angiven i kontrakten, men torde vid. det praktiska
genomförandet böra anknytas till möjligheten att erhålla statsbidrag i annan
form än ur arbetslöshetsanslaget. Vid de tillfällen, då uppdragsgivare av
olika slag anfört betänkligheter mot att underskriva ett kontrakt med ovan-,
stående förbehåll, har från kommissionens sida hänvisats till den anordning
som genomfördes 1923 genom de s. k. färdigställningsanslagen, vilka på framställning
av arbetslöshetskommissionen då beviljades av statsmakterna. Då
det gällt allmänna vägar, har uppdragsgivaren jämväl tillråtts att hos vägmyndigheterna
begära rätt till arbetets påbörjande i förtid utan att rätten
till eventuellt statsbidrag ur väganslagen härigenom förverkades. Dylikt tillstånd
har, såvitt kommissionen har sig bekant, alltid erhållits. Kommissionen
anser sig böra framhålla önskvärdheten av att statsbidrag i en eller annan
form ställes till förfogande för arbetenas fullbordande.

Genom ett dylikt nedläggande vid en bestämd tidpunkt av samtliga arbetsföretag
skulle de nya bestämmelser, varom beslut kan hava träffats, på en
gång kunna bringas i tillämpning vid samtliga arbetsföretag, vilka skola
igångsättas för beredande av arbetstillfällen för oförvållat arbetslösa personer.

Å andra sidan torde emellertid betydande svårigheter av social innebörd
möta för en dylik samtidig avveckling av samtliga arbetsföretag den 1 juli
1933. Dessa svårigheter gälla frågan örn huru man skall förfara med de arbetare,
vilka till ett antal av cirka 20,000 beräknas vara .anställda hos kommissionen
i slutet av juni månad innevarande år. Därest icke arbeten på den
öppna arbetsmarknaden — av beredskapsnatur eller andra — omedelbart stå
till förfogande för överflyttning av arbetsstyrkan, måste, såvitt nu kan bedömas,
samtliga arbetare genom kommissionens försorg beredas fri hemresa
till respektive hemortskommuner. Kommissionen betalar nämligen alltid hemresan
för varje arbetare, som blivit ledig vid någon kommissionens arbetsplats
på grund av arbetets färdigställande eller nedläggande. En dylik liemsändning
av samtliga arbetare vid angiven tidpunkt torde komma att medföra saväl
betydande kostnader som olägenheter av annat slag. . .....

Då särskilt i de nordliga delarna av vårt land det icke har varit möjligt
att i tillräckligt stor omfattning framskaffa arbetsföretag, vilka utan alltför
stor nackdel kunnat bedrivas under vintermånaderna, har det blivit nödvändigt
att bereda ett förhållandevis, stort antal arbetslösa från. kommuner i t. ex.
Norrbottens län sysselsättning vid arbetsföretag, belägna, i landets sydligare
provinser. Dessa skulle nu på en gång sändas hem, och icke allenast i Norrbotten
utan även inom praktiskt taget samtliga de kommuner, från vilka arbetslösa
beretts sysselsättning vid kommissionens arbetsföretag, torde man
såvida icke en väsentlig förbättring av läget på arbetsmarknaden har inträtt
till den 1 juli 1933 — med bekymmer emotse den tidpunkt, då deras i reservarbete
sysselsatta arbetslösa vända tillbaka.

Såvitt nu kan bedömas måste kommunerna vara beredda att. i en betydande
omfattning omhändertaga de hemvändande åtminstone under någon tid framåt
— en tid, vars långvarighet varken för den enskilda kommunen eller ens i
medeltal för samtliga kan beräknas. I den mån beredskapsarbeten bliva igång -

86

Kungl. Uaj:ts proposition nr gil.

satta, kunna, givetvis en del av dessa hemvändande arbetslösa beredas ny arbetsanställning,
men den hjälp, som kommunerna omedelbart efter deras hemkomst
torde få vara beredda att lämna, synes uteslutande komma att bestå i
tilldelande av kontant understöd med statsbidrag. Liknande understödsverksamhet
kommer antagligen att behöva igångsättas jämväl i kommuner, som
hittills undgått detta, därför att deras arbetslösa kunnat erhålla platser vid
de statliga reservarbetena i sadan omfattning, att dylik understödsverksamhet
icke varit påkallad. Med kännedom örn särskilt landskommunernas inställning
till den kontanta understödsverksamheten torde många kommuner med
stora bekymmer emotse ett sadant totalt nedläggande av kommissionens i gång
varande arbetsföretag vid en viss bestämd tidpunkt.

I detta sammanhang erinras även örn det entledigande av personal, som måste
äga rum. Anställningsvillkoren medgiva detta på mycket kort sikt, men
ehuru väl en del personal så småningom torde kunna vinna anställning i samband
med här ifrågavarande arbetens slutförande, torde dock en uppsägning
av c:a 600 arbetsledare och redogörare under en koncentrerad tidsperiod för
dessa innebära stora svårigheter.

Sedan arbetsplatserna nedlagts, är det nödvändigt för kommissionen och
respektive uppdragsgivare att gemensamt verkställa uppmätning av det utförda
arbetet samt upprätta ny kostnadsberäkning för vad som återstår att fullborda.
Härefter skall vederbörande uppdragsgivare träffa definitiv slutuppgörelse
med kommissionen samt sedan detta skett göra framställning örn erhållande
av statsbidrag i annan ordning och under de nya former, vilka vid
denna tidpunkt kunna vara gällande. Den kortaste tid, som kan beräknas för
dessa awecklingsarbeten, torde för vart och ett av arbetena uppgå till mellan
en och tre månader. Emellertid uppkomma lätt vid en dylik avveckling tvistigheter
beträffande kostnaderna, varjämte stora svårigheter föreligga att
under nyssnämnda korta tid centralt medhinna övervakandet av uppgörelserna.
Allt detta medför att man även i detta alternativ måste räkna med rätt
lång avvecklingstid, _ och torde man jämväl med tanke på obenägenheten att
vintertid bedriva dylika arbeten i den öppna marknaden knappast kunna räkna
med ett mera allmänt återupptagande förrän våren 1934.

Härutöver mäste bestämmelser meddelas om huru det skall förfaras med
kommissionen tillhörig arbetsmateriel och å de olika arbetsplatserna befintliga
maskiner etc. Vidare torde en försäljning eller överlåtelse på ett eller annat
sätt böra komma till stånd beträffande av kommissionen på de olika arbetsplatserna
uppförda bostäder etc.

Beträffande härefter alternativ 2, innebär detta alternativ, att kommissionen
från och med den 1 juli 1933 icke avslutar några kontrakt om nya arbetsföretag
men slutför samtliga då kontraherade arbeten i egen regi. Såvitt kommissionen
kan bedöma synes detta alternativ icke erbjuda några större svårigheter.
Skulle emellertid från och med den 1 juli 1933 jämväl särskilda beredskapsarbeten
för arbetslösa i större omfattning igångsättas, synes det kommissionen
naturligt, att samma arbetsvillkor, som kunna komma att bestämmas
för beredskapsarbetena, jämväl tillämpas vid kommissionens reservarbeten
under den tid som dessa slutföras. Ett motsatt förhållande torde nämligen
komma att medföra förvecklingar av olika slag, då kanske en kommunal arbetslöshetskommitté
eller ett organ för den offentliga arbetsförmedlingen har
att hänvisa arbetslösa till både reserv- och beredskapsarbeten. Kommissionen
förutsätter nämligen, att därest detta alternativ skall tillämpas, en hänvisningsapparat
av samma karaktär som den hittills använda måste vara i tilllämpning
eller också en modifierad sådan, som kan hava fastställts för användning
vid de ifrågasatta beredskapsarbetena. För att vid varje given tid -

Kungl. May.ts proposition nr till.

87

punkt vid av kommissionen bedrivet reservarbete sysselsätta den arbetsstyrka,
som ur teknisk synpunkt är lämplig, måste nämligen även efter den 1 juli
innevarande år med användande av detta alternativ hänvisning av arbetslösa
kunna ske till dessa reservarbeten. Därest så ej sker, torde nämligen den naturliga
avgången, som städse äger rum vid arbetsplatserna genom arbetarnas
placering på den öppna marknaden, genom olycksfall och sjukdom etc., komma
att medföra, att arbetsstyrkorna minskas, förmodligen i hastigare tempo
än arbetena färdigställas och överflyttningar av arbetare kunna äga rum frän
färdigställda arbetsföretag till ännu pågående.

Kommissionen vill emellertid påpeka, att övergången till den öppna marknadens
lönesystem sannolikt kommer att medföra vissa svårigheter. Med hänsyn
till att arbeten redan äro i gång i en enligt det föregående betydande omfattning,
komma förhandlingar örn kollektivavtal •— i händelse sådana komma att påfordras
-— säkerligen att bliva mycket tidsödande. För att arbetena utan avbrott
må kunna fortsätta synes i varje fall kommissionen böra tillerkännas
rätt att provisoriskt fastställa de nya lönerna under den tid eventuella förhandlingar
pågå. Kommissionen skall här icke närmare ingå på frågan örn huru
härvid skall förfaras med hittills medgivna förmåner i form av fria resor, fria
bostäder, servis, sjukavlöning etc., ej heller på de speciella svårigheter, som
komma att göra sig gällande för familjeförsörjare från orter^med relativt höga
grovarbetarlöner och för vilka med nuvarande lönesystem utgår ett särskilt ortstillägg,
som kan uppgå till högst 4: 05 kronor pr dag (7:00 — 2: 95 = 4: 05).
Det kan ifrågasättas, huruvida icke sådana familjeförsörjare,_ som förklara sig
icke kunna på ett tillfredsställande sätt sörja för sina familjer sedan det nya
lönesystemet trätt i kraft, böra medgivas fri hemresa, därest de så önska.

Såvitt kommissionen nu kan bedöma, skulle detta alternativ innebära, att
kommissionens samtliga den 1 juli 1933 kontraherade arbetsföretag under ar
1936 slutfördes. Härvid är dock att märka, att man räknat med en förhållandevis
stor arbetsstyrka vintertid, varför örn den öppna marknadens villkor och
förhållanden skola tillämpas, ytterligare någon förskjutning kan ifrågakomma.
Allteftersom arbetena under åren 1933—36 färdigställdes, kunde även slutuppgörelser
och likvider äga rum med respektive uppdragsgivare, så att kommissionens
definitiva upplösning kunde ske i slutet av 1936, därest det icke
ur andra synpunkter befinnes lämpligt att avveckla kommissionen tidigare,
eller så snart samtliga arbetsföretag blivit slutförda, samt uppdraga det interna
avvecklingsarbetet åt annan statlig myndighet.

Alternativ 3 slutligen innebär, att vissa av de arbetsföretag, som äro av kommissionen
kontraherade den 1 juli 1933, skulle slutföras och fullbordas, i kommissionens
egen regi på sätt som angives för alternativ 2, men att återigen
vissa andra, som härför kunde befinnas lämpliga, skulle avvecklas tidigare för
färdigställande i annan ordning. De svårigheter, vilka angivits för tillämpandet
av alternativ 1, göra sig även här, ehuru i mindre omfattning, gällande.

För varje särskilt arbetsföretag, som prövades lämpligt att avveckla,, måste
antagligen en hemtransport av arbetare i större eller mindre utsträckning äga
rum — med de olägenheter, som tidigare under alternativ 1 angivits. Vidare
måste en uppmätning av det utförda arbetet äga rum på varje nedlagd arbetsplats,
ett nytt kostnadsförslag upprättas på återstående arbeten för att respektive
uppdragsgivare dels skulle kunna likvidera sina förbindelser med kommissionen
och dels hos annan statlig myndighet göra framställning örn arbetets
slutförande i en eller annan form.

Ett tillämpande av detta alternativ skulle medföra, att kommissionens avveckling
kunde äga rum tidigare än enligt alternativ 2. Tidpunkten härför

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Departe mentschefen.

mäste helt och hållet bliva beroende på den omfattning, i vilken arbetsföretagen
överfördes till färdigställande genom andra organ.

Beträffande de statshommunala arbetsföretagen, vilka den 31 januari 1933
bedrevos i cirka 250 kommuner, och vid vilka företag enligt kommissionens
rapport voro sysselsatta 8,483 personer, torde en avveckling icke medföra några
egentliga svårigheter.

Statsbidraget har från och med den 1 juli 1928 uteslutande utgått med viss
procent av den arbetslön, som kommissionen fastställt för de olika kommunernas
vidkommande och kommissionen äger vidare jämlikt gällande kungörelse
den 28 juni 1928, § 25, rätt att besluta, huruvida och i vilken omfattning statsbidrag
skall utgå.

Dessa arbetsföretag kännetecknas först och främst därigenom, att vid dem
sysselsatta arbetare äro hemmahörande i den kommun, som anordnat arbetet,
och någon hänvisning av arbetslösa från andra kommuner förekommer icke.
Vidare utövas arbetsledningen genom kommunens egen försorg. Kommissionens
befattning med företagen har hittills uteslutande bestått däri, att kommissionen
granskat ingivna förslag till arbeten samt efter bifall till att desamma fingo
igångsättas fastställt det statsbidragsbelopp, som skulle utgå till varje sådant
godkänt företag. Vidare granskas insända arbetsrapporter i samband med de
månatliga utanordningarna, varjämte i viss utsträckning inspektioner å arbetsplatserna
företagits.

Kommissionen kan sålunda från och med utgången av juni månad 1933 indraga
alla hittills medgivna statsbidrag, och man torde därvid kunna räkna
med att de flesta kommuner äro villiga att omedelbart slutföra arbetena såsom
beredskapsarbete eller på den öppna arbetsmarknaden. Under förutsättning
att det fortsatta bedrivandet är nödvändigt med hänsyn till läget på arbetsmarknaden,
anser kommissionen en medverkan från statsmakternas sida ofrånkomlig
genom beviljande av statsbidrag i någon form för arbetenas färdigställande.

Vad angår de av arbetslöshetskommissionen framställda alternativa
förslagen rörande avvecklingen av dess nuvarande verksamhet synes det
mig till en början icke ändamålsenligt, att vid en viss tidpunkt samtliga
i gång varande arbeten skulle nedläggas, med risk för att vissa av dem kanske
icke alls och andra endast efter längre eller kortare uppehåll skulle komma
att fortsättas. Det synes mig nämligen ligga i sakens natur, särskilt innan
det nya systemet med allmänna arbeten kommit helt i gång, att de arbetsföretag,
som redan påbörjats till arbetslöshetens bekämpande, fortfarande
skola utnyttjas för detta ändamål.

En annan sak är, att i enlighet med det allmänna programmet arbetslöshetskommissionens
verksamhet för ifrågavarande ändamål torde böra avvecklas,
så snart lämpligen kan ske. I den mån alltså av kommissionen nu bedrivna
arbetsföretag kunna övertagas av statliga organ, till vilkas normala
arbetsområde de höra -—■ jag tänker härvid bland annat på vissa för domänstyrelsens
räkning utförda arbeten på kronoparkerna — bör sådant överlämnande
snarast möjligt efter det nya budgetårets början äga rum. Och i de
fall, då överenskommelse med vägdistrikt eller kommuner örn omedelbart fortsättande
av nu bedrivna arbeten kan komma till stånd, bör så ävenledes ske.
På de arbetsplatser, där överlåtande icke på nu angivet sätt kan komma till

Kungl. Maj:ts proposition nr £11.

89

stånd, bör däremot enligt min mening arbetet, i varje fall tills vidare, fortsättas
genom arbetslöshetskommissionen.

Vad sålunda anförts innebär emellertid icke, att nuvarande villkor för reservarbetena
skulle fortfara att gälla i de fall, då arbetet skulle fortsättas
på nuvarande arbetsställen, vare sig detta skulle ske genom arbetslöshetskommissionen
eller annat organ. I det senare fallet ligger det i sakens natur, att
arbetena övergå till att erhålla samma karaktär som andra här avsedda allmänna
arbeten och att alltså, bland annat, löne- och övriga anställningsvillkor
skola bliva desamma som gälla enligt förevarande förslag i allmänhet. Jämväl
i den mån arbetena skola fortsättas genom kommissionen bör emellertid i
största möjliga utsträckning hänsyn tagas till den förordade omläggningen av
systemet. Sålunda böra successivt lönerna bringas till överensstämmelse med
den i orten gängse avlöningen för ifrågavarande arbeten. Detta förutsätter
icke, att i alla dessa fall underhandlingar skulle upptagas rörande kollektivavtal.
Det lämpliga torde vara, att nuvarande anställningsformer bibehållas
på dessa arbetsplatser, blott med den skillnad som ligger i själva grunderna
för lönernas fastställande.

I fråga örn tidpunkten för den här förordade omläggningen av vissa bestämmelser
rörande de statliga reservarbetena lärer det få ankomma på Kungl.
Majit att fatta beslut.

I och med att lönerna fastställas på sålunda angivet sätt, lärer, såsom
också arbetslöshetskommissionen förutsätter, en omläggning böra ske beträffande
de s. k. sociala förmånerna, som för närvarande äro förknippade med
reservarbetena. Sålunda är det rimligt, att då lönerna bliva den allmänna
marknadens, för tillhandahållen bostad skälig hyra erlägges i den mån så eljest
är brukligt, och de s. k. ortstilläggen lära icke heller kunna kvarstå i
vidare mån än här förut i allmänhet förordats. För den händelse detta i
enstaka fall skulle medföra, att för familjeförsörjare den sammanlagda arbetsinkomsten
blir lägre än enligt nuvarande system, är att märka, att arbetare,
som av denna eller annan anledning med hänsyn till omläggningen av lönevillkoren
vilja lämna ett reservarbete, uppenbarligen böra komma i åtnjutande
av samma förmån av kostnadsfri hemresa, som för närvarande gäller i vissa fall.

Arbetslöshetskommissionen uppställer vidare frågan, hur anskaffningen av
arbetskraft skulle komma att gestalta sig. Enligt min mening torde denna fråga
komma att ordna sig utan särskilda föranstaltningar. Aven örn hänvisning i
ordets nuvarande betydelse icke vidare bör ifrågakomma, lärer man icke hava
att befara, att under den tid dessa reservarbeten kunna komma att fortsättas
kommunerna landet runt skola underlåta att i tillräcklig omfattning ansöka
örn att få arbetslösa placerade vid ifrågavarande arbeten. Detta gäller enligt
min mening även därest — enligt sakens natur — det efter ifrågavarande omläggning
blir på kommunerna det ankommer att ej blott hava ansvaret utan
även bestrida utgifterna för vissa socialt betingade anordningar såsom resor
till och från arbetsplatsen o. s. v.

Jag vill tillägga, att det enligt min mening icke bör anses absolut uteslutet,
att nya arbeten även efter den 1 nästkommande juli upptagas av arbets -

90

Kungl. Maj:ts proposition nr gil.

löshetskommissionen. Detta gäller sådana arbeten, som äro färdiga att genom
kommissionen igångsättas, men för vilka annan lämplig huvudman icke
då finnes tillgänglig, exempelvis av den anledningen att vederbörande vägdistrikt
av en eller annan orsak icke vill åtaga sig detsamma. Då man, som
nyss antytts, knappast kan förvänta, att anordningen med beredskapsarbeten
skall kunna vara i full gång redan från början av nästa budgetår,
vore det orimligt att icke begagna en sådan arbetstillgång, särskilt som
ju enligt det föregående arbetsvillkoren i allt väsentligt skulle bliva desamma
som vid de genom annat organ bedrivna beredskapsarbetena. Emellertid
bör i sådant fall arbete icke kunna igångsättas utan beslut av Kungl. Majit,
hos vilken enligt det föreslagna systemet överblicken över behovet av åtgärder
mot arbetslösheten kommer att finnas samlad.

När det gäller att vid övergången överlåta arbeten av ifrågavarande slag
exempelvis på vägdistrikt, har arbetslöshetskommissionen tydligen ansett det
nuvarande systemet för arbetaranställning nödvändiggöra, att kommissionens
arbete fullt avslutas och att det hela sedan genom distriktet påbörjas som
ett nytt företag. Anledningen härtill torde framför allt hava varit den, att
genom kommissionens försorg arbetare anställts från landets olika delar, medan
givetvis vägdistriktet är intresserat av att anordna reservarbete endast i
den mån, som egna arbetare där få sysselsättning. Med hänsyn härtill torde
det kunna ifrågakomma att vid statsbidragets bestämmande för visst kommunalt
företag taga hänsyn till huruvida och i vad mån främmande arbetare
skola där vara anställda.

Vad härefter angar de s. k. statskommunala arbetena ser kommissionen icke
någon svårighet i ett omedelbart överförande därav till kommunala företag;
kommissionen avser, att från ingången av nästa budgetår alla hittills medgivna
statsbidrag skulle indragas, därvid man torde kunna räkna med att
de flesta kommuner vöre villiga att omedelbart slutföra arbetena såsom beredskapsarbeten
eller på den öppna arbetsmarknaden, givetvis med visst statsbidrag.

Även härutinnan är det min uppfattning, att ett nedläggande av arbetsföretag
icke bör riskeras. I den mån vederbörande kommun icke är villig att
slutföra arbetet i annan form, bör det alltså fortsättas under nuvarande villkor,
endast med den jämkning, att det nu stadgade villkoret örn reservarbetarlön
bortfaller och att utfästelsen örn statsbidrag till arbetet jämkas i förhållande
härtill. Då kommunerna övertaga hela ansvaret för arbetet, böra
givetvis därför gälla samma regler beträffande statsbidrag som beträffande
sådana företag, som direkt påbörjas som beredskapsarbeten. Några nya statskommunala
arbeten av nuvarande typ synas däremot icke böra anordnas, utan
i den mån kommuner vilja hädanefter påbörja arbetsföretag med statsbidrag
till arbetslöshetens bekämpande, torde detta böra ske enligt det nya systemet.

Avveckling sfrågor i övrigt.

I detta sammanhang torde böra beröras ett par andra med avvecklingen av
det nuvarande systemet sammanhängande frågor. Enligt det föregående

Kungl. Maj:ts proposition nr gil.

91

skulle arbetslöshetskommissionens uppgift efter den 1 juli 1933 inskränkas till
att vara ett organ för slutförande av den nuvarande arbetslinjen. Någon anledning
att hos kommissionen bibehålla kontantunderstödsverksamheten förefinnes
enligt min mening vid sådant förhållande icke, utan bör densamma redan
från ingången av nästa budgetår överflyttas till socialstyrelsen. Jag förutsätter
därvid, att nära samarbete kommer att liksom hittills upprätthållas
mellan kommissionen och styrelsen i vad angår uppgifter om arbetslöshetens
omfattning, beviljade bidrag, anvisade arbetsplatser o. s. v.

Jämväl beträffande de s. k. arbetslöshetskommittéerna uppkommer motsvarande
fråga. De skola enligt förevarande förslag framför allt hava till
uppgift dels att förmedla den statsunderstödda kontanta hjälpverksamheten, dels
att biträda vid arbetskraftens placering vid beredskapsarbeten. I båda dessa
hänseenden komma kommittéerna att hava nära samarbete med socialstyrelsen,
och redan från den 1 juli detta år torde tillsynen över desamma och befogenheten
att giva anvisningar angående deras arbete böra överflyttas till
socialstyrelsen.

Vad slutligen angår arbetslöshetskommissionens nuvarande personal, kommer
densamma tydligen att till stor del bliva erforderlig för avvecklingsarbetet.
I viss mån lärer densamma även kunna komma till användning vid den
utvidgning av socialstyrelsen, som kommer att bliva behövlig med hänsyn till
dess nya arbetsuppgifter, ävensom inom socialdepartementets blivande byrå
för hithörande ärenden. Vad angår den tekniska personalen såväl inom den
centrala administrationen som på arbetsplatserna torde den stora utveckling
av de offentliga arbetena, som är innebörden av förevarande förslag, komma
att för dem medföra nya arbetsmöjligheter.

Främjande av bostadsbyggande.

Inledningsvis anmälde jag bland annat, att den 8 februari 1933 avlämnats
dels av bostadsproduktionssakkunniga en promemoria angående främjande av
bostadsbyggande till motverkande av arbetslöshet, dels ock av bostadsutredningen
för landsbygden en promemoria angående möjligheterna att till förhindrande
av arbetslöshetens utbredning vidtaga åtgärder för förbättring av bostadsförhållandena
på landet. Nämnda promemorior finnas såsom bilagor (bilagorna
I och K) fogade vid detta protokoll.

Då de sålunda behandlade frågorna lämpligen böra ses som ett led i ett blivande
arbetsanskaffningsprogram, anhåller jag att nu få närmare ingå på de
förslag, som framlagts i dessa promemorior.

Bostadsproduktionssakkunnigas förslag angående bostadsbyggande i städerna.

Vad då först angår bostadsproduktionssakkunnigas förslag, innebär detta
huvudsakligen följande.

Enskild b yggnadsföretagare skulle kunna, därest vederbörande
kommun vore villig att lämna sin medverkan vid förmedlingen samt på be -

92

Kungl. Majda proposition nr 211.

tryggande villkor ordnad kredit i viss utsträckning kunde erhållas i öppna
marknaden, beviljas tilläggslån av statsmedel för bostadsbyggande i städer
och stadsliknande samhällen, vilket utan sådan stödkredit icke skulle kommit
till stånd under den närmare tiden.

Tilläggslånet finge uppgå till högst viss del (20 procent) av den på öppna
marknaden erhållna krediten, dock högst 15 procent av fastighetens taxeringsvärde
efter byggnadsföretagets fullgörande.

Intill viss, av Kungl. Majit fastställd, för alla låntagare gemensam dag under
år 1935 skulle lånet löpa med 5 procent ränta och utan amorteringsskyldighet.
Därefter skulle det löpa som amorteringslån med en ränta motsvarande
den, som staten i sin egen upplåning vid utlåningstillfället fått vidkännas.
Denna ränta skulle infogas i en annuitet, där amorteringen utgjorde 2
procent. Amorteringstiden skulle härigenom komma att bliva cirka 25 år.
Till täckande av statens risk skulle vidare till en gemensam, av statskontoret
förvaltad riskfond årligen under amorteringstiden erläggas ytterligare 1 procent
av oguldna lånebeloppet.

Såsom säkerhet för lånet skulle lämnas inteckning i vederbörande fastighet,
liggande inom 90 procent av fastighetens taxeringsvärde efter byggnadsföretagets
fullbordande. Låntagaren skulle tillförbindas att, i den mån lån mot
bättre rätt än statslånet amorterades, icke inskjuta ny kredit mot sålunda
frigjort hypotek utan utverka långivarens förbindelse, att sådant hypotek
ställdes till förfogande för tryggande av statslånet. Utbetalades lån under
byggnadstiden skulle långivningen under denna tid bedrivas på kommunalt
betalningsansvar. I övrigt skulle kommunal borgen icke ifrågakomma.

De salunda föreslagna statslånen skulle förmedlas av vederbörande kommun
genom drätselkammaren eller däremot svarande organ, som jämväl skulle
hava att bedöma, huruvida läget på arbets- och bostadsmarknaden kunde anses
motivera, att ifrågasatta byggnadsföretag bomme till stånd, och huru dessa
skulle återverka dels på bostadsförhållandena i orten och dels på tillgången
av arbetstillfällen. Tillika skulle kommunen utöva erforderlig teknisk
kontroll under byggnadstiden m. m. I vissa fall skulle också kooperativa
sammanslutningar beredas tillfälle att utöva viss kontroll.

Jämväl kommuner, som i egen regi ville bedriva bostadsbyggande,
skulle kunna använda sig av de statliga lånemöjligheterna. I sådana fall
skulle de föreslagna bestämmelserna örn statslånets relation till kredit på öpp
na marknaden och örn den absoluta högsta belåningsgränsen av 90 procent
av taxeringsvärdet icke tillämpas utan skulle allenast gälla, att lånebeloppet
högst finge utgöra 15 procent av fastighetsvärdet.

För handhavande å statens vägnar av verksamhetens administration skulle
inrättas ett provisoriskt organ, statens byggnadslånebyrå, till vars prövning
låneansökningarna skulle överlämnas. Byggnadslånebyrån skulle verkställa
fördelningen av det belopp, Kungl. Majit för ändamålet ställde till förfogande.
Härvid skulle byggnadslånebyrån samråda med vederbörande organ för
den statliga arbetslöshetspolitiken, så att låneverksamheten i görligaste mån
inordnades såsom ett naturligt komplement i denna statliga verksamhet. Själ -

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

93

va medelsförvaltningen skulle förläggas till statskontoret, som alltså skulle
efter anmälan från byggnadslånebyrån till vederbörande drätselkammare eller
motsvarande organ utbetala av byrån bestämda belopp. Byggnadslånebyrån
skulle hava fyllt sin uppgift, när hela lånestocken börjat löpa som amorteringslån,
vid vilken tidpunkt den löpande verksamheten kunde helt överflyttas
till statskontoret.

Härutöver må framhållas, att de sakkunniga avsett, att rekryteringen av
arbetskraften för byggnadsföretagen borde ske på det sätt, som eljest förekomme
på öppna marknaden, samt att något bestämt totalbelopp, som staten
borde sätta in för stödjandet av bostadsproduktionen i stadssamhällena, icke
fixerats. I sistnämnda hänseende hava emellertid de sakkunniga med ledning
av vissa beräkningar framhållit, att redan en statlig tertiärkredit, som åstadkomine
en total kapitalinvestering av omkring 50 miljoner kronor, syntes kunna
hindra bostadsproduktionen att sjunka under »normalnivån» i sådana orter,
där det kunde bliva fråga örn något mera märkbart ingripande. Och vidare
hava de sakkunniga beräknat, att en viss statlig tertiärkredit skulle åstadkomma
ej fullt sju gånger så stor total kapitalomsättning, under förutsättning
att statskrediten i allmänhet uppginge till 15 procent av fastighetsvärdet. En
statlig tertiärkredit på 7.5 miljoner kronor skulle alltså motsvara en total kapitalomsättning
av omkring 50 miljoner kronor.

Yttranden över bostadsproduktionSsakkunnigas förslag.

över förslaget infordrades utlåtanden från statskontoret, socialstyrelsen
och statens arbetslöshetskommission. Tillika lämnades dels fullmäktige i
riksgäldskontoret, dels ock styrelserna för vissa enskilda sammanslutningar,
nämligen svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, konungariket Sveriges stadshypotekskassa, svenska
bostadskreditkassan, svenska bankföreningen, svenska sparbanksföreningen
samt svenska försäkringsföreningen, tillfälle att avgiva yttranden i anledning
av förslaget.

Till följd härav hava yttranden avgivits av nämnda myndigheter och sammanslutningar.
I tillstyrkande riktning uttala sig socialstyrelsen, arbetslöshetskommissionen
och styrelsen för svenska stadsförbundet. Statskontoret
ävensom styrelsen för svenska sparbanksföreningen avstyrka. I övriga yttranden
har icke uttryckligen ställning tagits till själva huvudfrågan.

I de tillstyrkande yttrandena har anförts huvudsakligen följande.

Socialstyrelsen: Då förevarande förslag ur de synpunkter, som socialsty relsen

har att bevaka, synes ändamålsenligt, får styrelsen tillstyrka, ^ att detsamma
lägges till grund för framställning i ämnet till innevarande års riksdag.

ArbetslöShetskommissionen: Under nuvarande förhållanden lärer ett ak tuellt

bostadsbehov föreligga endast i ett mindre antal smärre städer och stadsliknande
samhällen. Även om därför stor varsamhet bör iakttagas vid dispositionen
av medel för ifrågavarande ändamål, torde de arbetstillfällen, som
härigenom beredas, vara ägnade att i någon mån minska arbetslösheten. De

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

förutsättningar och villkor, som de sakkunniga ansett böra vara fyllda, innan
byggnadslånegivning må komma till stånd, synas vara sådana, att de verka i
riktning till dylik varsamhet.

Styrelsen för svenska stadsförbundet: Att åtgärder från statens sida för

lättande av stadssamhällenas arbetslöshetsbörda i nuvarande läge äro i hög
grad påkallade, har styrelsen tidigare i olika sammanhang haft tillfälle att
framhålla, och styrelsen finner också syftet med de nu föreslagna åtgärderna
mycket behjärtansvärt.

Som i promemorian framhålles, är läget på bostadsmarknaden i flera städer
och stadsliknande samhällen för närvarande ömtåligt och labilt. Det synes
därför vara av största vikt, att åtgärder i syfte att motverka arbetslösheten
icke givas sådan form, att de kunna på ett oförmånligt sätt inverka på
bostadsmarknadens läge i de olika samhällena. Det kan icke vara önskvärt
att giva det planerade statsingripandet mot arbetslösheten på detta område en
omfattning, som kan vara ägnad påskynda framkallandet av en kris på fastighetsmarknaden.
Med hänsyn främst till det ekonomiska ansvar, stadskommunerna
°på mångå håll nödgats ikläda sig för bostadsproduktion under de år
som gått, måste det ligga i dessa kommuners intresse, att en våldsam kris på
bostadsmarknaden örn möjligt undvikes. När å andra sidan fortfarande en
ej oväsentlig ökning av bostadsproduktionen på sina håll torde vara påkallad
för åstadkommande av önskvärda hyresreduceringar, synes det rimligt, att åtgärder
mot arbetslösheten kunna få utnyttjas för ernående av detta syfte.

Det förefaller styrelsen som i stort sett promemorians förslag lyckats väl
lösa problemet att förena båda dessa synpunkter. Så olika som förhållandena
pa bostadsmarknaden äro på skilda orter, torde det vara en riktig tanke att
icke lägga lånefördelningen hos en central myndighet utan låta statsåtgärderna
bliva beroende av lokala förvaltningsorgans uppfattning av det föreliggande
läget. Tanken att låta kommunerna såsom förmedlare av lånen få ett
avgörande inflytande på bedömningen av stödaktionens behövlighet och lämplighet
för det ifrågavarande samhället måste te sig tilltalande ur kommunal
synpunkt.

När de sakkunniga förlagt behovsprövningen till drätselkammaren, torde skälet
därtill hava varit det, att kammaren genom sin allmänna ställning i förvaltningen
finge anses äga de bästa förutsättningarna att bedöma läget såväl på
bostadsmarknaden som också beträffande arbetslösheten i staden. Åtgärderna
skulle på detta sätt lämpligast kunna inordnas i den arbetslöshets- och
bostadspolitik, staden finner sig böra föra. Mot dessa synpunkter torde icke
något vara att erinra. De senaste årens kommunala åtgärder för bostadsproduktionens
främjande ^ hava också i stor utsträckning tvungit drätselkamrarna
att, syssla med låneförmedling och byggnadskontroll av det slag, varom
är ^fråga. Med hänsyn till önskvärdheten av snabba avgöranden i dessa
lånefrågor torde ett till- eller avstyrkande av de olika ansökningarna med fördel
kunna förläggas till drätselkammaren. Men då man utgått ifrån, att städerna
själva skola förbehållas prövningen av stödaktionens lämplighet överhuvud
och akti°nens eventuella avgränsning, torde ett sådant principavgörande
böra förläggas till stadsfullmäktige, som det ju tillkommer att utöva
stadens beslutanderätt. Förutsättningen för att kommunal förmedling av
statslån skall igångsättas i en stad, synes böra vara ett beslut därom av stadsmäktige.
Först sedan detta fattats och eventuellt med den inskränkning
fullmäktige besluta, bör drätselkammaren fa börja utöva den av de sakkunnig
förutsatta verksamheten. Beslut örn borgen får givetvis alltid förutsätta
stadsfullmäktiges beslut, även örn detta kan innefatta rätt för drätselkammaren
att å stadens vägnar inom visst begränsat belopp teckna sådan borgen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

95

Förslaget beträffande den kommunala låneförmedlingen synes i övrigt icke
giva anledning till några väsentligare invändningar. Det arbete, som skulle
komma att påvila städernas organ för förmedlingen av lånen och därmed sammanhängande
uppgifter, kan visserligen med ett rikligt utnyttjande av statsbidrag
bliva betydligt kännbart. Utöver den rena låneförmedlingen skulle städerna
få ikläda sig ett ombudsansvar nied avseende å teknisk kontroll och
tillsyn mot vanvård, som helt visst skulle ställa stora krav på vederbörande
kommunala förvaltningsmyndigheter. Men då stödaktionen kan väntas få en
omfattning, som står i proportion till behovet inom respektive samhälle av
bostadsproduktion, torde ur kommunal synpunkt någon allvarligare invändning
icke vara att göra i detta avseende. Vid bedömandet av lånefrågan få
de kommunala myndigheterna taga hänsyn också till spörsmålet, örn läget på
bostadsmarknaden motiverar kostnaden för kontroll och förmedling. Ur allmännare
synpunkter däremot kan det kanske sägas, att långt gående fordringar
på kommunerna i förevarande avseende äro ägnade att minska intresset
för den föreslagna hjälpformen.

Styrelsen delar de sakkunnigas mening därom, att verksamheten vore dömd
att misslyckas, om man i föreliggande situation skulle uppställa villkor örn
kommunal borgen för statslånen. Då de s. k. bostadskreditsakkunniga i sitt
1928 avgivna betänkande framhöllo vikten av beviljandet i vissa fall av tertiärkredit
genom kommunernas försorg, förutsatte de dock ingen obligatorisk
skyldighet för dem i sådant avseende. Ännu mindre synes någon generell
obligatorisk skyldighet för kommunerna att lämna borgen för tertiärkrediten
kunna ifrågasättas under nuvarande förhållanden.

I ett fall förutsätta de sakkunniga emellertid ett sådant borgensansvar, nämligen
för beviljande av lån under byggnadstiden. Styrelsen anser sig icke
kunna bedöma behovet av dylika lån. Att städerna i någon nämnvärdare utsträckning
inom de närmaste åren skulle väntas villiga att ikläda sig det förutsatta
borgensansvaret, torde få anses uteslutet, men då kommunerna även på
denna punkt skulle äga full frihet, synes det icke föreligga någon anledning
att motsätta sig förslaget ifråga.

I de avstyrkande yttrandena framhålles huvudsakligen följande.

Statskontoret: Man har svårt att värja sig för den uppfattningen, att de
ifrågasatta stödåtgärderna äro ägnade att framkalla en bostadsproduktion,
till vilken nuvarande förhållanden på bostadsmarknaden icke annars bort föranleda.
Genom dylika åtgärder skulle visserligen arbetstillfällen beredas,
men en naturlig utveckling av byggnadsverksamheten förryckas. Den överproduktion
på bostäder, som ett beträdande av den för stödaktionen föreslagna
vägen skulle medföra, komme tvivelsutan att inom en nära framtid ånyo
försvåra förhållandena på föreliggande arbetsområde. Statskontoret kan därför
icke finna det av bostadsproduktionssakkunniga framförda förslaget till
ett statens ingripande till motverkande av arbetslösheten vara av beskaffenhet
att kunna av ämbetsverket förordas.

Styrelsen för svenska sparbanksförening en: Styrelsen ställer sig i hög grad
tveksam om lämpligheten av det föreslagna statsingripandet. Det lärer icke
kunna betvivlas, att byggnadsverksamheten i städerna under senare år så
kraftigt forcerats, att man på flera håll närmat sig den punkt, där fara föreligger
för en fastighetskris. En fortsatt statssubvention skulle i dessa fall
endast påskynda en sådan utveckling. De sakkunniga hava tänkt sig, att de
kommunala myndigheterna skulle opartiskt bedöma läget inom kommunerna
och förfara med all försiktighet i sådana fall, där något behov av ytterligare
bostadsbyggen icke förelåge. Styrelsen har emellertid den uppfattningen, att

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

de kommunala myndigheterna för närvarande äro så oerhört intrésserade av
att skaffa tillgång till arbetstillfällen, att de icke äro fullt lämpliga att objektivt
bedöma frågan örn bostadsbehovet. Frestelserna att inom ett samhälle få
i gång bostadsbyggen äro med andra ord så stora, att det blir ett dominerande
intresse. Den garanti, som skulle ligga däri att statens lån endast skulle lämnas
med en viss procent av det på annat håll fast placerade lånekapitalet, är
naturligtvis ganska osäker, då det finnes en viss tendens hos långivarna att
sträcka sig så långt, som det överhuvud är möjligt. Än svagare blir denna
garanti, om t. ex. kommunerna skulle ikläda sig borgen för den mot bättre rätt
än statens lån placerade skulden. För sin del skulle styrelsen föredraga, att
staten lämnade lån endast mot kommunernas borgen, i vilket fall man kunde
förvänta, att de kommunala myndigheterna skulle underkasta frågan örn beviljandet
av lån för bostadsbyggen en av risksynpunkten mera präglad prövning,
än örn kommunen är fri från varje ansvar. Denna prövning bör avse
icke blott behovet av bostadsbyggen utan även den lånesökandes pålitlighet
och lämplighet och vinner i värde genom att den kommunala myndigheten har
kommunens risk för ögonen.

o Det stora flertalet av landets sparbanker avhålla sig väl från all högbelåning
av fastigheter och skulle därför kunna känna sig relativt oberörda av
en väsentlig nedgång av fastighetspriserna. Men en dylik nedgång kan under
vissa omständigheter verka deprimerande på det ekonomiska livet i allmänhet,
och det lärer väl vara en självklar sak, att det allmänna icke bör
medverka till att skapa förutsättningarna för en kris.

I övriga yttranden har anförts i huvudsak följande.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava företrädesvis berört sådana frågor, som
hava betydelse för byggnadsarbetenas finansiering. I sådant avseende hava fullmäktige
framhållit, att ett ur arbetsmarknadspolitisk synpunkt motiverat statsingripande
för främjande av fortsatt bostadsbyggande i städer och stadsliknande
samhällen mäste uppfattas som en subvention, även örn den tager formen av
långivning. De medel, som anvisas, böra därför betraktas som ett förskott till
statsverket och amorteras pa kort tid. Vad sålunda anförts vore dock ej tilllämpligt
i den mån statsmedlen tillhandahölles kommuner för bostadsbyggande;
dessa lånemedel kunde likställas med ett vanligt anslag för kapitalökning.
Beträffande de föreslagna lånevillkoren hava fullmäktige uttalat, att det ej
syntes lämpligt med en varierande räntefot för vid olika tider utlämnade lån'',
och i följd härav förordat, att, örn låneverksamheten komme till stånd, riksdagen
bemyndigade Kungl. Majit att, innan utlåningen toge sin början, efter
fullmäktiges hörande fastställa en räntefot, som skulle vara gemensam för
alla lån av ifrågavarande art.

Styrelsen för svenska landstingsförbimdet har allenast understrukit att,
därest till förhindrande av arbetslöshetens utbredning medel anvisas till främjande
av bostadsbyggande, dessa medel böra till huvudsaklig del komma landsbygdens
bostäder till godo.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund: Styrelsen finner det otvivelaktigt,
att förslagets genomförande skulle komma att bidraga till skapande
av nya arbetstillfällen. Genom att statsmakterna giva sitt stöd i form av kredit,
vilken ställes i relation till och närmast efter den kredit, som med bättre
förmånsrätt och på betryggande villkor kan erhållas på den öppna marknaden,
synas statslånen komma att tillgodose rent legitima bostadsbehov. Statslånen
komme att underlätta anskaffandet av erforderliga medel på orter, där
byggnadsbehov föreligger, utan att därför behöva stimulera till någon speku -

Kungl. Maj:ts proposition nr 211. 97

lativ byggnadsverksamhet, som skulle menligt kunna inverka på en sund bostadsmarknad.

Styrelsen delar de sakkunnigas mening, att kommunerna icke böra åläggas
betalningsansvar för lånen. Även om risken för dessa sekundärlån icke torde
vara stor, så följer med sådan ansvarighet stundom vådliga konsekvenser för
kommunerna, varför dessa böra hållas utanför det egentliga borgensansvaret
för beviljade lån.

Vad däremot beträffar den hjälp för förmedling av lånen och för lånens inbetalning,
som de sakkunniga ifrågasatt från kommunernas sida, synes någon
större betänksamhet häremot icke behöva föreligga. Det torde knappast kunna
väntas, att denna lånerörelse skall taga så stor omfattning, att den arbetsbörda,
som följer med ett dylikt ombudsmannaskap, kan behöva förorsaka de
kommunala förvaltningsorganen en allt för stor arbetsbörda.

Styrelsen för konungariket Sveriges stadshypotekskassa: De föreslagna åtgärderna
böra i främsta rummet bedömas med hänsyn därtill, örn de äro
ägnade att motverka arbetslösheten eller onyttiga eller rent av skadliga i sådant
hänseende. Detta senare skulle bero antingen därpå, att icke någon
byggnadsverksamhet genom dem framkallas, eller att mot byggnadsverksamhetens
ökande kan ställas en motsvarande eller mera än motsvarande
minskning; det är nämligen utan vidare klart, att allt byggande medför arbetstillfällen.
Först i andra rummet kommer frågan om åtgärdernas bostadspolitiska
och ekonomiska följder.

De sakkunniga konstatera såsom otvivelaktigt, att läget på bostadsmarknaden
för närvarande är ömtåligt och labilt, ägnat att mana till försiktighet,
■då det gäller att främja fortsatt bostadsproduktion. Detta är även styrelsens
uppfattning, varåt styrelsen mer än en gång haft anledning att i hypotekskassans
och därtill anslutna hypoteksföreningars intresse giva uttryck. Under
de förhållanden, som sålunda måste anses råda, är det icke antagligt, att
en genom de ifrågasatta åtgärderna av staten främjad byggnadsverksamhet
skulle kunna äga rum utan att, i följd av inverkan på förhållandet mellan tillgång
och efterfrågan på bostadsmarknaden, medföra minskning i den enskilda
byggnadsverksamheten. Den väntade gynnsamma inverkan på arbetsmarknaden
lärer alltså redan av denna anledning icke i något fall bliva så stor som
det kunnat förutsättas och kan t. o. m. komma att förbytas i sin motsats.

Liksom all konstlad byggnadsverksamhet kan den ifrågasatta hava en försvagande
inverkan på det privata initiativet och därav beroende arbetstillfällen.
Detta inträffar i den mån förutnämnda verksamhet antingen i följd
av sättet för dess slutliga finansiering medför högre räntor än eljest kunnat
påräknas eller inverkar till höjning, respektive till uteblivande av sänkning,
av materialpris och arbetslöner. En mera ingående utveckling av dessa, som
det synes obestridliga men lätt förbisedda, sanningar, torde icke tillkomma
.styrelsen. Styrelsen inskränker sig till att instämma i de sakkunnigas mening,
att den statliga stödaktionen icke bör påverka den anpassningsprocess,
som kan behöva äga rum å arbetsmarknaden.

Ur arbetsmarknadssynpunkt är det, såsom de sakkunniga framhålla, icke
motiverat att bereda företräde åt byggnadsföretag av viss beskaffenhet. Då
de sakkunniga icke desto mindre förorda det förbehåll, att subventionerad
byggnad skall till huvudsaklig del tjäna bostadsändamål, är detta utan tvivel
föranlett av bostadspolitiska skill. Styrelsen kan till stöd för önskvärdheten
av ett sådant förbehåll åberopa, att, såsom styrelsen i olika sammanhang
uttalat, fastigheter, vilka antingen genom sin storlek (dyrbarhet) eller
genom sin beskaffenhet (anordning för särskilda ändamål) äro att anse som

Bihang lill riksdagens protokoll 193S. 1 sami. Nr till. 7

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

»specialhus», synnerligast i tider av låga eller sjunkande konjunkturer på näringslivets
område erbjuda väsentligt sämre säkerhet än mera normala hus.

_ De sakkunniga förorda, att den ifrågasatta särskilda krediten skall vara på
visst sätt »förankrad» i den allmänna kapitalmarknadens sätt att bedöma byggnadsföretagets
räntabilitet. Såsom långivare nämnes i främsta rummet, bl. a.,
konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Otvivelaktigt är, att genom den
avsedda »förankringen» möjligheten till missbruk av den särskilda krediten
kan avsevärt minskas. Men man får icke förbise, att å ena sidan ansvaret för
och å andra sidan pressen på tilltänkta långivare för bättre liggande lån väsentligt
okas, då deras kreditgivning erhåller automatiska verkningar med
avseende på ytterligare kredit upp till en mycket hög gräns. Särskilt uppstår
lätteligen ett slags tvångsläge, när — vilket enligt de sakkunniga skall
vara åtminstone det regelmässiga — det gäller att omsätta en på kommunalt
betalningsansvar upptagen byggnadskredit. Erinras må i detta sammanhang,
att det, vad hypotekskassans verksamhetsområde angår, är de lokala hypoteksföreningarna,
som bevilja lånen, och att frågan örn hypotekskassans befogenhet
att vägra tillhandahållande av medel för »reglementsenliga» lån sedan
någon tid ligger under Kungl. Maj:ts prövning. Åtminstone vissa hypoteksföreningars
förmåga att motstå kommunala i och för sig förklarliga önskningar
kan komma att ställas på ganska hårda prov. Något motsvarande kan
sägas beträffande sparbankerna.

o Styrelsen för svenska bostadskreditkassan: Styrelsen vill särskilt framhålla
vikten av att den ifrågasatta stödaktionen begränsas till sådana samhällen,
där verkligt behov av bostadsproduktion konstaterats vara förhanden.
Sker ej detta, utan utsträckes verksamheten jämväl till orter, i vilka bostadsbehovet
för närvarande är fullt tillgodosett, skulle ur samhälleliga synpunkter
icke önskvärda rubbningar i fastighetsmarknaden därstädes lätt kunna
uppstå. Det är härvid av stor betydelse, att de av de sakkunniga angivna
förutsättningarna för igångsättande av låneverksamheten upprätthållas av
kommunerna, så att endast sådana byggnadsföretag, som lämna skälig avkastning
å nedlagt kapital, understödjas av den statliga låneverksamheten. En
viss garanti för att långivningen kommer att hålla sig inom ekonomiskt försvarbara
gränser synes även ligga däri, att storleken av den fastighetskredit,
som skulle tillhandahållas i form av statslån, är avsedd att ställas i relation
till den kredit, som med bättre förmånsrätt och på betryggande villkor kan erhållas
på öppna marknaden.

I detta sammanhang anser sig styrelsen böra framhålla, att därest staten
i enlighet med sakkunnigförslaget går in för en långivning mot säkerhet
med sämre rätt än jsekundärlånets, detta icke kan föranleda bostadskreditinstitutionen
att, i sådana fall då placering av lån liggande under statslånet
sökes hos bostadskreditinstitutionen, minska institutionens krav på säkerhet.
Framställningar örn lån hos bostadskreditföreningarna komma alltså i fortsättningen
som hittills att inom högsta tillåtna belåningsgräns prövas med
hänsyn till de olika låneobjektens kreditvärdighet. Då enligt gällande författningar
lan fran institutionen endast kunna utlämnas i färdigbyggda och
taxerade fastigheter, kan givetvis heller icke någon bindande förhandsutfästelse
örn blivande lånebelopp lämnas från institutionens sida.

Enligt det föreliggande förslaget skulle kommunerna — till skillnad mot
vad fallet var beträffande utlåningen från statens bostadslånefond — frånsett
. temporär borgen å lån under byggnadstiden, icke ikläda sig något betalningsansvar
för av dem förmedlade lån. Det torde icke kunna förnekas, att
då kommunerna därmed befrias från alla kreditgivningens risker, deras intresse
av byggnadsföretagens bärighet kan befaras bliva i någon’ mån min -

Kungl. Maj:ts proposition nr Sill.

99

skat. Med hänsyn härtill torde det — såsom de sakkunniga jämväl framhållit
— vara för rörelsens sunda bedrivande av stor betydelse, att det statliga
organ (byggnadslånebyrån), som enligt förslaget skulle provisoriskt inrättas,
utrustas med erforderlig sakkunskap för ett ur ekonomisk och byggnadsteknisk
synpunkt fullt vederhäftigt bedömande av låneframställningar.

De sakkunniga hava föreslagit, att låntagare böra tillförbindas att, i den
mån lån mot bättre säkerhet än statslånet amorteras, icke inskjuta ny kredit
mot sålunda frigjort hypotek utan utverka långivarens förbindelse, att sådant
hypotek ställes till förfogande till tryggande av statslånet. Styrelsen
vill i detta sammanhang förklara, att i den mån härutinnan medverkan påkallas
från bostadskreditinstitutionen i egenskap av långivare institutionen
är beredd att lämna sådan medverkan beträffande hos institutionen uppkommande
överhypotek.

Styrelsen för svenska bankföreningen: Såsom av uppdraget framgår är den
uppgift, varom fråga är, av arbetsmarknadspolitisk innebörd. Det gäller åtgärder
för beredande av behövliga arbetstillfällen. Att byggnadsverksamheten
är ett för sådana åtgärder i och för sig lämpligt område, är uppenbart,
eftersom denna verksamhet är direkt och indirekt i hög grad arbetskrävande.
Dess avmattning föranleder betydande arbetslöshet, en stegrad livaktighet på
byggnadsområdet betyder å andra sidan en omfattande ökning av arbetstillfällena.

Byggnadsverksamheten står i ett oupplösligt .sammanhang med det allmänna
ekonomiska läget. Under perioder av ekonomisk utveckling, ökad välmåga
och stegrad köpkraft utvidgas byggnadsverksamheten, under depressionstider
krymper den samman. Att i ekonomiska nedgångstider genom åtgärder från
det allmännas sida stimulera nytt liv inom en mattad byggnadsindustri skulle
hava mycket vanskliga följder. Örn balans redan föreligger mellan tillgång
och efterfrågan på bostadsområdet och naturligtvis i än högre grad örn
en viss övermättnad börjat framträda på fastighetsmarknaden, är en fortsatt
bostadsproduktion ägnad att skärpa krisen på området och dymedelst förlänga
det stillestånd inom bostadsproduktionen, som dock måste komma. En
konstlad förlängning av byggnadsverksamheten skulle även fördröja den naturliga
och nödvändiga anpassningen av produktionskostnaderna till den nivå,
som utgör en förutsättning för framkallandet av ny efterfrågan.

Skola åtgärder vidtagas från det allmännas sida med det syfte varom här
är fråga, är det således upnenbarligen av största vikt, att synnerlig varsamhet
iakttages. Av de sakkunnigas uttalanden framgår, att de haft blicken
öppen för de faror, som en statlig aktion för uppehållande av en i avmattning
stadd bostadsproduktion innebär. Enligt styrelsens mening äro emellertid
dessa faror av sådan beskaffenhet, att det synes behövligt att skapa än
starkare garantier mot dem, än som de sakkunniga funnit erforderligt.

I den på sin tid genom statens byggnadsbyrå bedrivna stödverksamheten
ingick såsom en ledande princip, att lånen skulle vara försedda med borgen av
vederbörande kommun. De sakkunniga förmena, att det i nuvarande situation
icke skulle låta sig göra att uppställa en sådan fordran såsom villkor
för statens beviljande av lån. Det förefaller dock styrelsen, som om de sakkunniga
här underskatta betydelsen av kommunernas intresse för att arbetstillfällen
genom bostadsbyggande beredas arbetslösa i orten. Från långivarens
synpunkt bör uppenbarligen kommunernas ekonomiska intresse i byggnadsföretagen
vara av stor betydelse. De kommunala organen hava helt andra
förutsättningar att bedöma förefintliga behov av bostadsbyggande och pröva
inkommande låneansökningar än en statlig byrå i Stockholm, som omöjligen
kan äga kännedom örn förhållandena i alla de särskilda orterna. Riskerna

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

för en missriktad oell förlustbringande statlig kreditgivning bliva säkerligen
vida större, om kommunernas ekonomiska intresse icke inkopplas på företagen
och bibehalles. sa länge krediten löper. Det bör bemärkas, att de mycket högt
liggande krediter till låg ränta, som ifrågasättas, måste vara i särskild grad
ägnade att underlätta företagarskap för ekonomiskt svaga personer. Styrelsen
får således tillråda, att det föreskrives, att kommunerna skola åtminstone
dela ansvaret med staten, t. ex. genom tecknande av borgen för halva lånebeloppet.

Oavsett huru nu nämnda fråga ordnas, anser styrelsen det vara nödvändigt,
att den tillsyn, som drätselkamrarna enligt förslaget skola utöva under
byggnadstiden, icke endast blir av teknisk art utan även omfattar övervakning
av att de lån, som lämnas, verkligen i sin helhet komma vederbörande
byggnadsföretag till godo.

Styrelsen kan ej ansluta sig till de sakkunnigas förslag, att då kommun
önskar själv erhålla lån av. staten för byggnadsändamål, viss eftergift må
göras i ^de eljest stadgade villkoren för dylikt lån. Vill kommun själv uppträda
såsom företagare på byggnadsområdet, torde den ringa kapitalinsats,
som enligt de föreslagna allmänna reglerna skulle krävas, icke böra verka
hindrande. Dessutom torde det numera icke kunna påstås, att i alla dessa fall
säkerheten är oomtvistlig.

Återbetalningstiden för lånen skulle i allmänhet vara tjugufem år. Enligt
styrelsens mening är denna tid onödigt lång och bör kunna utan olägenhet
åtskilligt förkortas. Annuiteten bör i allt fall, med hänsyn till lånens förhållandevis
ringa storlek och den laga räntefoten, bliva av föga tyngande beskaffenhet,
särskilt i jämförelse med de återbetalningar av byggnadskrediter
från leverantörer och andra, som eljest pläga åvila företagare på området.

Svenska försäkringsföreningen, genom dess sakkunnignämnd: Försäkringsbolagens,
speciellt livförsäkringsbolagens, penningplaceringar äro inskränkta
till sådan kreditgivning, som, så vitt förutses kan, medför full säkerhet för
det investerade kapitalet, och man utesluter vid penningförvaltningen icke
blott alla spekulativa moment utan även alla för rörelsen främmande hänsyn,
här de av de sakkunniga framhållna arbetsmarknadspolitiska synpunkterna.

Den för närvarande radande depressionen på fastighetsmarknaden och de
synnerligen ovissa framtidsutsikterna måste mana försäkringsbolagen till ännu
större försiktighet än eljest vid sin fastighetsbelåning. Därvid bör icke lämnas
ur sikte den omständigheten, att en statssubventionerad, så att säga artificiel!
byggnadsverksamhet i tider som de nu rådande kan väntas få en ofördelaktig.
återverkan pa hela fastighetsmarknaden, dels i form av en minskad
räntabilitet, dels ^och framför allt därigenom att den för uppnående av sunda
ekonomiska förhallanden pa området nödvändiga anpassningsproceduren försenas
eller rent av äventyras.

Da de sakkunniga framhålla, att vid det av dem tänkta lånesystemet den
statliga långivningen skulle skaffa sig »förankring» i den allmänna marknadens
sätt att bedöma, byggnadsföretagens räntabilitet, synes man vara inne på
en svårlöst motsättning. En bestämd skiljelinje måste nämligen dragas mellan
å ena sidan den byggnadsverksamhet, som kan stå på egna ben, och å
andra sidan den byggnadsproduktion, som i arbetsmarknadspolitisk^ syfte
skall stimuleras fram genom billiga stödlån från staten. Det är långt ifrån
säkert, att den senare kategoriens byggnadsverksamhet besitter den förra
kategoriens kännemärke att vara otvivelaktigt kreditvärdig.

Bostadsutredningens förslag angående bostadsbyggande på landsbygden.

Beträffande härefter bostadsutredningens för landsbygden förslag, innebär
detta huvudsakligen följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

101

Förslaget åsyftar att få till stånd en ur hygienska och sociala synpunkter
angelägen upprustning av det redan befintliga bostadsbeståndet på landsbygden,
främst de smärre bostäderna, varigenom tillika skulle beredas välbehövliga
nya arbetstillfällen, fördelade på så gott som bela den svenska landsbygden.
I första band är enligt förslaget icke fråga örn nybyggnader utan örn reparationer
och andra förbättringsarbeten å nuvarande bostadslägenheter. Nybyggnad
skulle endast äga rum för uppförande av nya bostadslägenheter i stället
för förut befintliga, bristfälliga bostäder.

För vinnande av nämnda syftemål föreslås, att nya möjligheter till statslån
skapas under två olika former, förbättringslån och nybyggnadslån.

Förbättringslånen skulle vara räntefria, i regel ej fordra säkerhet och anses
guldna, då vederbörande byggnadsföretag inom föreskriven tid vederbörligen
utförts. De skulle få lämnas för ur hälsosynpunkt påkallade reparationer och
andra förbättringsarbeten samt nybyggnader, så framt de ifrågavarande bostadslägenheterna
ansåges med säkerhet behövliga för framtiden samt sökandena
— för att inom den närmaste tiden kunna genomföra byggnadsföretaget
—■ vore i behov av ekonomiskt bistånd och förbunde sig att enligt fastställd
byggnadsplan och inom föreskriven tid, i regel före utgången av år 1934, utföra
byggnadsföretaget. Som ytterligare villkor är föreskrivet, att bostadslägenheterna
efter byggnadsföretagets genomförande skola uppfylla de krav, hälsovårdsstadgan
föreskriver. Lånebeloppet finge motsvara viss del av de för
byggnadsföretaget uppskattade kostnaderna. Denna del skulle i varje särskilt
fall bestämmas med hänsyn till sökandens förmåga att själv bidraga
med penningar, material, transporter och eget arbete samt i regel understiga
50 procent av nyssnämnda kostnader. En högsta gräns är dragen vid ett belopp
av 1,000 kronor för bostadslägenhet.

Nybyggnadslånen skulle löpa med 4 procent ränta, fordra godtagbar säkerhet
samt amorteras under en tid av 20 år. De äro i första hand avsedda att
utgöra komplement till förbättringslån i sådana fall, då icke enbart genom sistnämnda
lån förutsättning skapas för byggnadsföretagets utförande. Dessutom
skulle emellertid nybyggnadslån kunna beviljas även i fall, då förbättringslån
icke kunna förekomma, nämligen till personer, som icke äro i behov av
ekonomiskt bistånd för att byggnadsföretaget skall komma till stånd. Nybyggnadslån
skulle få lämnas för samma slags byggnadsföretag som förbättringslån,
dock icke för smärre reparationer och förbättringsarbeten, och, med
nyssberörda undantag, under samma förutsättningar. Också i fråga om nybyggnadslån
förutsättes, att låntagarna själva skola svara för viss del av kostnaderna
vare sig genom att tillskjuta penningar eller bestå material, utföra
transporter eller själva deltaga i arbetet. Lånen få därför ej överstiga 70 eller
tillika med förbättringslån 80 procent av byggnadskostnaderna. En högsta
gräns är beträffande nybyggnadslån dragen vid ett belopp av 2,000 kronor
för bostadslägenhet.

Som organ för handhavandet av låneverksamheten föreslås dels hälsovårdsnämnderna
i de olika kommunerna, dels hushållningssällskapens egnahemsnämnder,
dels ock i viss mån statens egnahemsstyrelse. Vidare skulle för

102

Kungl. Maj:ts proposition nr Bil.

Uttalanden
i huvudsaken.

verksamheten inrättas ett nytt tillfälligt organ, nämligen en för hela riket gemensam
centralnämnd. Hälsovårdsnämnderna skulle huvudsakligen arbeta för
lånemöjligheternas användning, mottaga ansökningar om lån, verkställa utredningar,
yttra sig till egnahemsnämnderna örn låneansökningarna och kontrollera
byggnadsföretagen. Därest i något avseende erforderlig sakkunskap saknades,
skulle det åligga hälsovårdsnämnderna att anlita biträde av sakkunniga
personer. Egnahemsnämnderna skulle besluta angående lånen, utbetala dessa,
förvalta säkerheterna, samt i avseende å inbetalningar av räntor och amorteringar
vara mellanhand mellan låntagaren och statskontoret. Egnahemsnämnderna
skulle stå under uppsikt och kontroll av statens egnahemsstyrelse. Centralnämnden
slutligen skulle medverka vid fastställande av de belopp, som för
verksamheten finge disponeras av de olika egnahemsnämnderna, utgöra klagoinstans
beträffande egnahemsnämndernas beslut i låneärendena samt i övrigt
leda och övervaka verksamheten i dess första skede.

Kostnaderna för organisationen föreslås skola bestridas av statsmedel, dock
skulle kostnaderna för hälsovårdsnämnds verksamhet bestridas av vederbörande
kommun.

Yttranden över bostadsutr edsling ens förslag.

I anledning av bostadsutredningens förslag infordrades utlåtanden från
statskontoret, socialstyrelsen, statens arbetslöshetskommission, statens egnahemsstyrelse,
lantbruksstyrelsen, medicinalstyrelsen, efter hörande av förste
provinsialläkarna, samt länsstyrelserna i samtliga län. Länsstyrelserna skulle,
där så lämpligen funnes kunna ske, höra vederbörande hushållningssällskaps
förvaltningsutskott.

Samtidigt lämnades dels fullmäktige i riksgäldskontoret, dels ock styrelserna
för vissa enskilda sammanslutningar, nämligen svenska landstingsförbundet,
svenska landskommunernas förbund, svenska lantarbetsgivarnes centralförening,
svenska lantarbetareförbundet, svenska sparbanksföreningen och
Sveriges allmänna hypoteksbank tillfälle att avgiva yttranden över förslaget.

Till följd härav hava yttranden avgivits av nämnda myndigheter och enskilda
sammanslutningar utom styrelserna för svenska lantarbetareförbundet
och Sveriges allmänna hypoteksbank. Länsstyrelserna hava i regel vid sina
utlåtanden fogat yttranden från hushållningssällskapens förvaltningsutskott.
Egnahemsstyrelsen har överlämnat yttranden från de flesta egnahemsnämnderna
i riket.

Det övervägande flertalet av myndigheterna och sammanslutningarna hava
yttrat sig i tillstyrkande riktning eller lämnat förslaget utan erinran. Länsstyrelsen
ävensom hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Blekinge län
avstyrka förslaget i vad det rör förbättringslån men tillstyrka detsamma beträffande
nybyggnadslån, dock under förordande av vissa ändringar i fråga
örn lånevillkoren. Å andra sidan uttala länsstyrelserna i Jönköpings, Gotlands
och Norrbottens län liksom hushållningssällskapens förvaltningsutskott
i de två sistnämnda länen tvekan beträffande nybyggnadslånens lämplighet,
medan förbättringslånen förordas. Uttryckligen avstyrkes förslaget av läns -

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

103

styrelserna i Göteborgs och Bolms samt Skaraborgs län ävensom av egnahemsnämnden
i Jämtlands län. Också Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps
förvaltningsutskotts yttrande är av avstyrkande innebörd. I en del
fall har icke uttryckligen ställning tagits till huvudsaken.

I vissa yttranden framhålles som förutsättning för förslagets tillstyrkande,
att beredskapsarbeten komme att anordnas i föreslagen omfattning eller att
medel över huvud ansåges böra anvisas för bostadsproduktion. Medicinalstyrelsen
har liksom vissa förste provinsialläkare bedömt förslaget endast ur hygienisk
synpunkt.

Behovet av en upprustning av landsbygdens bostäder understrykes i allmänhet,
ehuru på sina håll uttalas, att detsamma för ifrågavarande läns vidkommande
icke vore så betydande. Även intygas den gynnsamma verkan förslagets
genomförande skulle utöva i fråga örn arbetslösheten, dock finnas en
del yttranden, enligt vilka man knappast kunde påräkna någon dylik verkan.
Bör förslaget åberopas vidare bland annat, att materialkostnaderna för närvarande
vore särskilt billiga samt att förslaget vore av betydelse ur jordbruksekonomisk
synpunkt.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Blekinge
län hava emot förbättringslånen anmärkt, att dessa skulle premiera misskötsamhet
och bristande omtänksamhet. Beträffande nybyggnadslånen föreslås
att räntan sänkes från 4 till 3.6 procent samt att de tre första åren skola vara
amorteringsfria. Länsstyrelsen har i samband härmed föreslagit, att i de fall,
då det allmänna — trots all hjälpverksamhet i form av anordnande av arbeten
-— även i fortsättningen bleve nödsakat att lämna hjälp i form av kontantunderstöd,
dettas mottagande borde, da fråga vore örn personer, som enligt
förslaget skulle vara berättigade till förbättringslan, bliva förknippat med
åläggande för vederbörande att fullgöra motsvarande förbättringsarbete å
sina byggnader.

Emot nybyggnadslån hava länsstyrelserna i Jönköpings och Gotlands län
samt hushållningssällskapets förvaltningsutskott i sistnämnda län huvudsakligen
anmärkt, att lånen skulle medföra en ökad skuldsättning, som knappast
kunde förordas. Hushållningssällskapet i Norrbottens län har framhållit,
att jordbrukarnas förmåga att konsumera lan uppenbarligen i det närmaste
nått sin gräns, och länsstyrelsen i samma län befarar, att lanemöjligheterna
skulle locka sökande, som i själva verket saknade förutsättningar att i fortsättningen
stå på egna ben och vilka det allmänna alitsa även framdeles finge
hålla under armarna. Det vore stor fara, framhåller sistnämnda länsstyrelse
vidare, att hos mången den egna ambitionen att rusta upp och hålla sin bostad
i stånd trubbades av.

De båda länsstyrelser, vilka avstyrkt förslaget, framhålla, att detsamma
knappast skulle medföra något mera gynnsamt resultat i avseende å arbetslöshetens
motverkande. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför härom
närmare, att visserligen skulle enligt förslaget den beslutande myndigheten
vid lånens beviljande bland annat taga hänsyn till behovet av arbetstillfällen
å olika orter, men detta torde icke med nödvändighet innebära, att lånta -

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Allmänna

verk.

garen behövde vara direkt arbetslös eller befaras bliva detta eller att han måste
använda arbetslösa för arbetets utförande. Med hänsyn till arbetenas art
och omfattning komme de också merendels att begränsas till att tillgodose
endast den rent lokala arbetslösheten. Skulle särskilda åtgärder kunna vidtagas
för att arbetslösa i mån av tillgång mera allmänt komme till användning,
kunde befaras, att vederbörande icke skulle komma att i nämnvärd grad
intressera sig för lanen. Såsom det mest betänkliga med den ifrågasatta lånerörelsen
framhåller länsstyrelsen, att hela förfaringssättet med lånen och de
med dem anordnade företagen i verkligheten syntes utesluta varje tanke på
en anpassning efter behovet av arbetslösas sysselsättande. Tvärtom skulle,
anför länsstyrelsen, statsbidrag utan återbetalningsskyldighet fortfarande
kunna utgå för arbetslöshetens bekämpande, fastän något behov icke vidare
funnes.

Egnahemsnämnden i Jämtlands län anser betänkligt, att utöver redan belintliga
kreditmöjligheter för iståndsättandet av bostäder inrätta en statlig
bostadslanefond. Skulle en dylik nödvändigtvis tillskapas, borde lånerörelsen
enligt nämndens uppfattning läggas på en fullt affärsmässig bas och finge
icke erhålla en subventionskaraktär, som med säkerhet hastigt komme att demoralisera
folket.

Ur övriga uttalanden i samband med ståndpunktstagandet torde få återgivas
följande.

Statskontoret: Statskontoret har, med hänsyn till de båda betydelsefulla
ändamål den ifrågasatta laneverksamheten är avsedd att tjäna, icke velat
ställa sig avvisande mot, att åtgärder för förslagets realiserande vidtagas.
Ämbetsverket anser sig emellertid icke kunna underlåta att såsom sin nigning
uttala, att förväntningarna pa dessa åtgärder såsom ett led i bekämpandet av
arbetslösheten icke torde böra spännas alltför högt i anseende till de inom
jordbruksnäringen nu rådande tryckta ekonomiska förhållandena.

Socialstyrelsen: Angelägenheten av att genom lämpliga åtgärder förbättra
landsbygdens och särskilt lantarbetarnas bostadsförhållanden har vid olika
tillfällen framhållits av styrelsen, som också med stöd av meddelat uppdrag
i sami råd med lantbruksstyrelsen verkställt utredning i ämnet och till Kungl.
Majit den 5 januari 1931 överlämnat redogörelse för densamma. Styrelsen
framkastade därvid bl. a. tanken på att under lämpliga villkor ställa statsmedel
till förfogande för ändamalet. Därmed kunde dels främjas en välbehövlig
höjning av den mångenstädes på landsbygden låga bostadsstandarden,
dels också där beredas ett tillskott av lämpliga arbetstillfällen. Dessa båda
syften, av vilka det senare för närvarande särskilt träder i förgrunden, synes
det nu föreliggande förslaget vara ägnat att tillgodose, varför styrelsen, ur
de synpunkter den har att bevaka, vill tillstyrka, att detsamma lägges till
grund för framställning till innevarande års riksdag.

Arbetslöshet skommissionen: Enligt arbetslöshetskommissionens sammanställning
rörande arbetslöshetens omfattning för december månad 1932 vörö
av samtliga anmälda hjälpsökande arbetslösa, vilket antal uppgick till
161,155, 12,415 lantarbetare och 17,404 skogsarbetare. Därjämte torde en avsevärd
del av »arbetare, ej hänförliga till annan grupp», totalt 51,968, utgöras
av landsbygdens diverse- och grovarbetare. Uppskattningsvis torde
detta antal kunna beräknas utgöra c:a 30,000 ä 35,000. Tvivelsutan skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

105

ett genomförande av promemorians förslag i viss mån innebära en lättnad för
nyssnämnda grupper, ehuru arbetstillfällena därvid skulle företrädesvis komma
dem till godo, som bebo egna bostäder eller hava underhållsskyldighet
för sina bostäder. Kommissionen finner syftet med de föreslagna åtgärderna
behjärtansvärt såväl med hänsyn till de påvisade bristfälligheterna hos bostäderna
särskilt för lantarbetare som till det uppenbarligen svåra arbetslöshetsläget
i många av landets jordbruks- och skogskommuner.

Egnahemsstyrelsen: Styrelsen vill till en början understryka bostadsutredningens
uttalanden om, att för lösningen av vårt folks försörjningsproblem de
möjligheter, som jordbruket erbjuder, måste tagas i anspråk i större utsträckning
än för närvarande, ävensom därom att en utveckling i antydd riktning
uppenbarligen underlättas av goda bostäder på landsbygden. Egnahemsstyrelsen
kan dock icke underlåta att samtidigt härmed framhålla, att en framgångsrik
strävan för omförmälda utveckling synes vara betingad av i främsta
rummet att ett förbättrat ekonomiskt läge för jordbruksnäringen i allmänhet
på allt sätt från det allmännas sida stödjes, och synes det egnahemsstyrelsen
som böra ansträngningarna i sådant syfte alltjämt inriktas på upphjälpande
av priserna på och avsättningsförhållandena för jordbrukets produkter.
I syfte närmast att under rådande arbetslöshet genom nya arbetstillfällen bereda
försörjningsmöjligheter synes emellertid igångsättandet av den byggnadsverksamhet,
vilken bostadsutredningen föreslagit, vara ett tjänligt medel,
som dessutom genom att tillgodose ett allt mera framträdande behov av förbättrade
bostadsförhållanden åt de med lantbruk arbetande såväl självständiga
företagare som arbetare torde främja jordbruket såsom sådant. Jordbrukskrisen
har nämligen, såsom bostadsutredningen framhåller, föranlett, att
under senare år icke blott förbättringsarbeten å byggnader utan även rena underhållsarbeten
blivit av lantbefolkningen i stor utsträckning eftersatta å lönebostäder
liksom egna bostäder. Givet är, att genom tillfredsställande bostäder
ökade betingelser för en förbättrad livsföring och större trivsel på landet
äro ägnade att vid jordbruket behålla ett gott folkmaterial. Om därigenom
arbetslösa från städer och industrisamhällen ledas till och bofästas på landsbygden
med jordbruk såsom utkomst, framstår än mera föreslagna åtgärders
utomordentliga betydelse.

Från synpunkten av önskvärdheten att till jordbruksdrift knyta övertalig
arbetskraft från städer och industrisamhällen vinnes stöd för den framförda
åsikten, att medel, som anvisas till motverkande av arbetslösheten genom främjande
av bostadsproduktion, böra tillgodokomma landsbygdens bostadsbestånd
till huvudsaklig del och före städernas. Egnahemsstyrelsen ifrågasätter därjämte
lämpligheten av att Kungl. Majit bemyndigas att för sådant ändamål
disponera arbetslöshetsmedel i den omfattning, som behovet kan visa erforderligt,
utan begränsning till på förhand angivet belopp, vilket kan komma
att visa sig vara otillräckligt. Arbetslöshetsmedel synas nämligen i första
hand böra utgå så långt arbetslösa kunna förhjälpas till sysselsättning och utkomst
av arbeten, vilka dessutom äro av en viktig näringsgrens förhållanden
påkallade.

Det må framhållas, att de arbetsförtjänster, vilka uppkomma genom byggnadsarbeten
i större skala, icke inskränka sig till själva byggnadsföretagen
utan sträcka sig till frambringandet av det material, som åtgår för byggnadernas
iordningställande eller uppförande. Snickeri- och smidesvaror, tegel
och inredningsartiklar m. m. för husbyggnader bestämmas nämligen till sitt
huvudsakliga värde icke av själva råvaran utan av därå nedlagt arbete. Med
stegrad efterfrågan å byggnadsvaror skapas följaktligen arbetstillfällen också
för produktionen av dylika.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Därest vid handhavandet av föreslagna byggnadsverksamhet understöd utlämnas
företrädesvis till företag, där möjlighet finnes att främja utkomsten
för ägaren eller brukaren av byggnaden, kunna arbetslöshetsmedlen tillgodogöras
i ännu ett avseende. Egnahemsstyrelsen avser härmed smålägenheter,
vilkas ägare eller brukare äro beroende av arbetsförtjänster hos annan, vilka
icke giva full bärgning, men där deras självständiga utkomst av eget arbete
Iean förkovras genom inrättande av stödbruk till bostadslägenhet eller omläggning
av dylik lägenhet till jordbruk eller stärkande av förefintligt ofullständigt
jordbruk. Arbetslöshetsmedlen för bostadsförbättring kommer i dylika
fall att indirekt befordra möjligheten till varaktig självförsörjning genom jordbruksegnahemsbildning.

I fall, som nyss berörts, torde berättigade invändningar icke kunna anföras
emot att föreslagna verksamhet genom det allmännas mellankommande förlänas
karaktären av subvention. Likaså torde förbättring av lönebostäder utan
vidare få anses berättiga till att verksamhetens igångsättande omedelbart
och genomförande inom en kortare tidsperiod uppmuntras i viss utsträckning
genom allmänt understöd åt byggnadsföretag, vilka eljest på grund av jordbruksbefolkningens
ekonomiska svårigheter icke kunna ifrågakomma till utförande.

Lantbruksstyrelsen: Styrelsen vitsordar, att lantarbetarnas bostäder, bland

annat i sanitärt avseende, icke så sällan lämna en del övrigt att önska, samt
understryker, att den ifrågasatta understödsverksamheten ingalunda är avsedd
att komma enbart arbetsgivare inom jordbruket utan också lägenhetsägare
av olika slag: till godo. Skulle beredskapsarbeten komma till stånd uti
föreslagen omfattning, vilket lantbruksstyrelsen dock avstyrkt, anser styrelsen
i likhet med bostadsutredningen, att det för bostadsproduktion avsedda beloppet
företrädesvis bör användas till förbättring av bostadsförhållandena på
landsbygden i huvudsaklig överensstämmelse med det av utredningen framlagda
förslaget.

Medicinalstyrelsen: Det torde vara allmänt erkänt, att bostadsförhållan dena

på landsbygden i stor utsträckning äro mindre tillfredsställande. Detta
bestyrkes ock av de yttranden, som avgivits av förste provinsialläkarna, vilka
så gott som samstämmigt intyga det stora behovet av snara åtgärder till åstadkommande
av förbättrade förhållanden. Uppenbart är ock, att det under nu
rådande mycket tryckta ekonomiska förhållanden för jordbruket är omöjligt
för dess utövare att skaffa medel för att åstadkomma än så nödvändiga förbättringar.
Även för dem på landsbygden, som icke tillhöra den jordbrukande
delen av befolkningen, föreligga för närvarande stora svårigheter att skaffa
sig bättre bostäder eller att underhålla sina lägenheter så att de ej medföra
sanitära olägenheter eller hälsofara för de där boende. Varje åtgärd, som
kan bringa rättelse i dessa missförhållanden, är därför att hälsa med tillfredsställelse.
Därest alltså av de medel, som kunna komma att ställas till förfogande
för arbetslöshetens bekämpande, visst belopp kan avses för ifrågavarande
ändamål, lärer detta kunna anses synnerligen väl motiverat ur folkhälsans
synpunkt.

Fullmäktige i riksgäldskontoret: I betraktande av jordbruksbefolkningens
redan förut mycket stora skuldsättning hava fullmäktige svårt att föreställa sig,
hur det skall vara möjligt, att godtagbar säkerhet i någon större utsträckning
skulle kunna ställas för nybyggnadslån, och hålla därför före, att de med
den föreslagna utlåningen förbundna riskerna för staten bleve så stora, att det
ej vöre lämpligt att i en mera normal situation använda lånemedel till finansiering
av statslånen. Under nuvarande förhållanden vilja fullmäktige emel -

Kungl. Majlis proposition nr 211.

107

lertid ej motsätta sig anvisande av lånemedel, men bör enligt fullmäktiges mening
ej bliva fråga örn annat än mycket korta lån, vilka skola av staten amorteras
enligt i förväg uppgjord plan.

Fullmäktige förorda, att, därest statsmakterna på grund av nu rådande förhållanden
å arbetsmarknaden anse sig böra besluta åtgärder från statens sida
till främjande av byggnadsverksamheten, de medel, som komma att anvisa,s,
helt eller i varje fall till största delen må komma landsbygden till godo. Samtidigt
understryka fullmäktige vikten av, att jordbrukarna själva sättas i tillfälle
att utföra arbetena till löner, som anpassas efter de på orten vanliga.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Att de i ekonomiskt hänseende svagaste

elementen av befolkningen på vår landsbygd i avsevärd utsträckning hava bristfälliga,
ibland undermåliga bostäder, torde vara obestridligt.^ Länsstyrelsen
har icke möjlighet att överblicka, i vad mån sådana missförhållanden äro att
finna inom Stockholms län, men anser sig kunna utgå ifrån att de förekomma
även där, och detta ej blott beträffande en del lantarbetares lönebostäder utan
också ifråga örn lägenheter, ägda eller förhyrda av andra arbetare, fiskare och
kanske ej minst små jordbrukare. Det ligger i sakens natur, att sålunda _ur
folkhygienisk synpunkt föreligger ett verkligt behov, att för dessa kategorier
av landsbygdens befolkning åstadkomma en förbättring av deras bostadsförhållanden,
och tanken att kombinera ett ingripande i sådant syfte med skapande
av ökade arbetstillfällen är givetvis mycket tilltalande under rådande svåra
arbetslöshet, vilken ju även drabbar den egentliga landsbygden. Mot detta
uppslag, på vilket bostadsutredningens promemoria .är byggd, vill länsstyrelsen
alltså i princip icke göra någon erinran. Emellertid befarar länsstyrelsen, att
de arbetstillfällen, som genom byggnadsförbättringarna och nybyggnaderna
åvägabringas, icke skola tillföras sådana personer, som framför andra behöva
dem — och detta borde väl dock ur arbetslöshetssynpunkt vara en huvudsak.
Någon samverkan med exempelvis arbetslöshetskommittén i »orten» förutsättes
icke. Överhuvud taget vill det synas, som om de arbeten, för vilka dessa
båda slag av lån äro avsedda, till mycket stor del, kanske i regel skulle bliva
av sådan art, att de lämpa sig för att utföras och väl även komma att utföras i
huvudsak av låntagaren själv. Mycket talar för att det ofta kan inträffa, att
vederbörande lånesökande icke själv hör till de arbetslösa, som man i främsta
rummet behöver hjälpa med arbete. Det måste sålunda ifrågasättas, huruvida
den kombination av bostadsförbättring och beredande av arbete åt arbetslösa,
som förslaget bygger på, skulle hålla streck i verkligheten.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Länsstyrelsen vitsordar, att det är önskvärt

och i vissa fall i hög grad behövligt att förbättra den jordbrukande befolkningens
bostäder.

För städerna och med dem jämställda samhällen har staten redan förut pa
ett synnerligen kraftigt sätt trätt emellan. I exempelvis brukssamhällen och
liknande i detta län äro bostadsförhållandena i regel ganska väl ordnade. Därtill
kommer att kostnaderna för nybyggnads- och förbättringsverksamhet i de
stadsliknande samhällena torde vara högre än på den rena landsbygden. De
medel, som kunna ställas till förfogande för att åstadkomma ett förbättrat bostadsbestånd
på landsbygden, böra därför i möjligaste mån komma den rena
jordbruksbygden till godo.

I vad mån de planerade åtgärderna för nybyggnads- och förbättringsarbeten
kunna motverka arbetslösheten är svårt att bedöma. Med de regler för bidragets
begränsning, som föreslagits, torde det vara sannolikt, att byggherren i
största möjliga utsträckning kommer att använda sig av egna arbetskrafter eller
grovarbetare under ledning av fackmän. Arbetslösa industriarbetare torde
knappast komma till användning för ifrågavarande arbetsobjekt.

Läns styrelserna.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Hur många byggnadsdagsverken, som kunna komma till stånd genom de
planerade anslagen, beror icke blott på anslagsbeloppen utan även på villkoren
för anslagens åtnjutande. Att förbättringarna under senare år avstannat har
säkerligen till alldeles övervägande del berott på ekonomiska orsaker. Jordbrukarnas
svårigheter att få inkomster och utgifter att gå ihop hava varit så
stora, att jordbrukarna tvingats att avstå från alla utgifter, som icke varit
alldeles nödvändiga eller omedelbart givit avkastning. Medför en örn- eller
nybyggnad avsevärda, utgifter för byggherren utöver bidraget, kan det därför
befaras, att arbetena icke komma till utförande i den utsträckning, som i och
för sig varit önskvärd. De sakkunnigas uppfattning, att anslagen för bostadsförbättring
icke kunna amorteras eller ens förräntas, är således riktig.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Bostadsförhållandena på landsbygden äro
ovedersägligen i ganska avsevärd utsträckning otillfredsställande, ehuru särskilt
under senare åren uppmärksamheten flerstädes i landet varit riktad på denna
fråga och åtskilligt blivit uträttat för att råda bot på missförhållandena. Med
hänsyn därtill att åtgärder i förevarande avseende äro av betydande ekonomisk
räckvidd kan det knappast förväntas att takten i förbättringsarbetet under nu
rådande förhållanden skall vidhållas, än mindre ökas, därest kostnaden stannar
helt a de enskilda. Länsstyrelsen skulle emellertid på grund av det arbete
som, örn ock i långsamt tempo, pågår på området, icke ställt sig på den sida,
som ^förordar ett statligt ekonomiskt understöd, örn icke på samma gång det
förhållande förelegat att rådande depression nödvändiggör beredande av arbetstillfällen
i sa stor utsträckning som möjligt. Detta förhållande i förening med
det allmänna ekonomiska betrycket bland landsbygdens folk torde enligt länsstyrelsens
mening tillräckligt motivera att staten lämnar direkt understöd för
ifrågavarande ändamål.

Länsstyrelsen i Örebro län: Att bostadsförhållandena å landsbygden mångenstädes
äro synnerligen dåliga har tydligt ådagalagts genom den i promemorian
omförmälda bostadsutredningen och var för övrigt redan dessförinnan väl känt.
Åtgärder ägnade att förbättra dessa förhållanden äro därför i och för sig att
hälsa med tillfredsställelse. Ett annat spörsmål är däremot, huruvida dylika
åtgärder lämpligen kunna och böra ifrågakomma under så tryckta tider som för
närvarande och örn de icke fasthellre borde anstå till dess näringarna och enkannerligen
jordbruket äga bättre förmåga att själva medverka till frågans
lösning. Den omständigheten, att den avsedda byggnadsverksamheten samtidigt
skulle utgöra ett medel till arbetslöshetens bekämpande, utgör emellertid givetvis
ett starkt stöd för ett omedelbart ingripande. Rent materiellt sett torde
det väl anses riktigare, att det allmännas åtgärder för detta ändamål inriktades
på mera produktiva företag. Det gagn förbättrade bostadsförhållanden på lång
sikt räknat måste innebära för hygien och folkhälsa bör emellertid skattas
högt. Därest således erforderliga medel anses kunna ställas till förfogande
för ifrågavarande ändamål -— varom länsstyrelsen i detta sammanhang icke
torde, hava att yttra sig —• får länsstyrelsen sålunda i princip uttala sin anslutning
till förslaget.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Länsstyrelsen framhåller, att befolkningsökningen
å landsbygden inom länet är stor, varigenom bostadsproduktion nödvändiggöres.
Vad bostadsutredningen anför i fråga örn beskaffenheten av
en del bostäder på landsbygden vill länsstyrelsen understryka. Länsstyrelsen
anser,, att i vissa delar av Västerbottens län förhållandena äro avsevärt
sämre än i de trakter, där bostadsutredningen företagit studier; särskilt svåra
äro förhållandena ovan barrskogsgränsen i lappmarken. Länsstyrelsen finner
det vara synnerligen angeläget, att statsmakterna lämna den ifrågasatta

Kungl. Maj:ts proposition nr £11.

109

hjälpen åt landsbygdens befolkning för förbättrande av dess bostadsförhållanden.
Detta skulle i avsevärd måll medverka till lindrande av arbetslösheten,
som på Västerbottens läns landsbygd är långt mera omfattande än arbetslöshetsrapporterna
utvisa.

Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott: Förvaltningsut- HushåUningsskottet
kan principiellt ansluta sig till utredningsmännens åsikt, att någon- sällskapens
ting bör göras från det allmännas sida för att stödja och uppmuntra produktionen
av bättre bostäder å landsbygden. Då staten redan offrat betydande
summor på städernas och industrisamhällenas bostäder, så bör rättvisan kräva,
att även landsbygden erhåller hjälp. Tidpunkten härför synes nu ganska
lämplig, genom depressionen och penningknappheten eftersättes byggnadsunderhållet
mer än vanligt, enär fastighetsägare av så gott som alla kategorier
ej kunna lägga ned pengar på byggnaderna så snart det erfordras inköp
av material eller lega av arbetskraft. Å andra sidan äro tidsförhållandena
gynnsamma för genomförande av byggnadsföretag, då virke utbjudes till ovanligt
lågt pris. Även torde å vissa trakter finnas överflöd på byggnadskunnig
arbetskraft, men från andra orter uppgives knapp tillgång på sådana
arbetare, t. ex. på södra Gotland. Förvaltningsutskottet kan därför knappast
tillägga en byggnadsverksamhet av föreslagen art så stor betydelse ur arbetslöshetssynpunkt,
som utredningsmännen gjort.

Göteborgs och Bohus läns hushållning ssällskaps förvaltningsutskott: Bostadsutredningen
antager att genom igångsättande av sådan byggnadsverksamhet,
som förutsättes i promemorian, skulle beredas välbehövliga nya arbetstillfällen,
fördelade på så gott som hela den svenska landsbygden och att
den ifrågasatta låneverksamheten härigenom skulle verka hämmande på arbetslöshetens
vidare utbredning, varjämte åtskilliga av dem, som redan drabbats
av arbetslöshet, direkt eller indirekt skulle genom densamma beredas arbete.
Förvaltningsutskottet anser för sin del att dessa förväntningar icke
kunna infrias. Omfattningen av dessa förbättringsarbeten kan icke förväntas
bliva sådan, att den kan anses i någon mera avsevärd mån verka lindrande
på arbetslösheten. Där förbättringsarbetena kunna avse arbetarbostäder å
landet ■—- för statare och andra — torde de i största omfattning komma att
utföras av gårdssnickare och annan arbetskraft, som mera regelbundet sysselsättes
å egendomen och med anlitande av material, som finnes tillgängligt.

Då lån avser förbättring av sökandes egen byggnad, kan denne visserligen
beredas tillfälle att nyttiggöra någon av sin tid under iråkad arbetslöshet,
varemot någon anmärkningsvärd inverkan på själva arbetslösheten icke torde
vara att påräkna.

Älvsborgs läns norra hushållning ssällskaps förvaltningsutskott: Att förbättra
bostadsförhållandena på landsbygden — liksom i städerna -— är givetvis
ett önskemål. Visserligen hava betydande framsteg gjorts under de senaste
kvartsseklen, men mycket återstår, som man gärna skulle se annorlunda.
Den rådande ekonomiska depressionen har vidare som på andra områden
verkat hämmande på utvecklingen. Jordbrukarnas penningbrist haT
alltför ofta hindrat nybyggnader och lett till försummande av behövliga reparationer.
Inskränkningen av byggnads- och reparationsarbetet har naturligtvis
givit anledning till motsvarande arbetslöshet för normalt med sådant
arbete sysselsatta arbetare. Ur såväl bostadsbeståndets som arbetslöshetens
synpunkt är därför det föreslagna statsingripandet välkommet och är detta
i sådan grad, att annars befogade invändningar mot ytterligare skuldsättning
av jordbrukarna eller understöd till dem för ej direkt produktiv verksamhet
måste förfalla.

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Enskilda

samman slutningar.

Gävleborgs läns hushållning ssällskaps förvaltningsutskott, vais utlåtande
länsstyrelsen åberopat: I fråga örn behövligheten av förbättring av bostadsbeståndet
på landsbygden instämmer förvaltningsutskottet i bostadsutredningens
uppfattning, om också, enligt utskottets mening, förhållandena äro
bättre inom Gävleborgs län än vad den förebragta utredningen synes räkna
med för landet i genomsnitt. I fråga örn behovet av bidrag för bostadsförbättringar
gäller i stort sett, att jordbrukarnas och de mindre fastighetsägarnas
på landsbygden ekonomi är så pass ansträngd genom de sista årens lågkonjunktur,
att några avsevärda förbättringar av landsbygdens bostadsbestånd
för närvarande ej utan särskilt stöd torde kunna ifrågakomma. Förvaltningsutskottet
anser sålunda de ifrågasatta stödåtgärderna ur ren behovssynpunkt
försvarliga.

Svenska landsting sförbundets styrelse: Även örn i en eller annan stad en
viss bostadsnöd alltjämt förefinnes, så torde för närvarande bostadsfrågan i
städerna ligga helt annorlunda till än på landsbygden. Tack vare en kraftig
statlig och kommunal hjälpaktion och under de senare åren framför allt det
privata initiativet på bostadsbyggandets område, råder för närvarande i flertalet
städer icke någon som helst bostadsbrist. Åtminstone i de stora och
medelstora städerna finnes tvärtom för närvarande ett visst bostadsöverskott
även i fråga örn smålägenheter, och ur hygienisk synpunkt direkt mindervärdiga
bostäder torde numera i städerna förekomma allenast i mindre omfattning,
om raan bortser från den trångboddhet, som direkt står i samband
med vederbörandes små inkomster samt höga byggnadskostnader och hyror.

Ur rent hygienisk och hälsovårdssynpunkt torde sålunda landsbygden i
långt högre grad än städerna och de stadsliknande samhällena vara i behov
av ekonomiskt bistånd från staten för förbättring av bostadsförhållandena.
Ihågkommas må också, att den hittills för förevarande syfte lämnade statshjälpen,
om man bortser från hjälp vid kolonisation, så gott som uteslutande
kommit städerna till del.

Även såsom ett medel för motverkande av arbetslöshet torde enligt styrelsens
förmenande en statshjälp vara mera motiverad för landsbygdens vidkommande,
i den mån en återinflyttning från städerna till landsbygden kan anses
ägnad att motverka arbetslösheten. Arbetslösheten i städerna torde ej heller
hittills i någon större omfattning hava gått ut över de ekonomiskt väl ställda
byggnadsarbetarna.

Med hänsyn till vad sålunda anförts får förbundsstyrelsen för sin del förklara
sig dela bostadsutredningens ståndpunkt att, därest till förhindrande
av arbetslöshetens utbredning medel anvisas till främjande av bostadsbyggande,
dessa medel böra till huvudsaklig del komma landsbygdens bostäder
till godo.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund: Bostadsförhållandena

för lantarbetarna och med dem likställda mindre bemedlade på landsbygden
äro på många orter långt ifrån tillfredsställande. De kommunala myndigheterna
äro ofta ställda inför svåra uppgifter i sitt övervakningsarbete över
bostädernas beskaffenhet. Det kan ej sällan vara svårt att avgöra, örn det i
ett givet fall föreligger slapphet hos ägaren att avhjälpa bristfälligheterna
i hälsovådliga bostäder eller örn det beror på ekonomisk oförmåga. Även om
gällande författning angående bostäders beskaffenhet icke tar hänsyn till
olika förhållanden av dylik art, kunna hälsovårdsmyndigheterna givetvis icke
bortse från ekonomiska faktorer. Särskilt i dessa depressionstider, då arbetslösheten
är stor och jordbruket lider hårt av krisen är detta ofrånkomligt och
därmed sjunker påtagligen bostadsstandarden ytterligare. I den mån som

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

lil

det från statsmakternas sida kan vidtagas åtgärder, som kunna bidraga att
förbättra bostadsförhållandena på landsbygden, skulle detta blott hälsas med
tillfredsställelse. Enda möjligheten härtill får nog anses vara ekonomiskt
stöd i ena eller andra formen från statens sida. Bostadsutredningens förslag
att till förbättrande av bostadsförhållandena på landsbygden bereda nya lånemöjligheter
synes otvivelaktigt erbjuda en utväg ur ett eljest ganska tröstlöst
tillstånd.

Styrelsen för svenika lantarbetsgivarnas centralförening: Det torde vara
otvivelaktigt, att den allmänna bostadsstandarden för jordbruksbefolkningens
mindre bemedlade grupper är avsevärt lägre än i fråga örn den i städer och
tättbebyggda samhällen bosatta industriarbetarbefolkningen och därmed jämställda.
Utan särskilda åtgärder komme, försåvitt jordbrukets ekonomiska
förhållanden ej avsevärt förbättras, dess bostadsstandard att ytterligare försämras.
Styrelsen befarar emellertid, att därest till följd av den ifrågasatta
byggnadslåneverksamheten en mera avsevärd byggenskap skulle uppstå å
landsbygden, de egentliga stadsbyggnadsarbetarnas extrema lönepolitik skulle
erhålla ökat spelrum. Särskilda bestämmelser till motverkande härav anser
styrelsen därför vara erforderliga. För arbetslöshetens motverkande anser
styrelsen icke nödvändigt att särskilda regler tillämpas för arbetskraftens
uttagande, enär varje nytt arbetstillfälle utan sådana regler kommer arbetsmarknaden
i sin helhet till godo.

Jag övergår härefter till en redogörelse för vissa mot förslaget framställda Sår8kilda
särskilda anmärkningar. a umar k Eörst

må då nämnas, att man på en del håll icke ansett de föreslagna låne- nlnsarbeteckningarna
lyckade; »förbättringslån» har föreslagits skola utbytas mot
»förbättringsbidrag». Vissa myndigheter anse, att bestämmelserna lämpligen
skulle kunna förenas under en låneform. Såsom en allmän anmärkning har
i några fall framhållits, att gränsen mellan förbättringslån och nybyggnadslån
vore alltför oklart angiven.

Vad angår själva tillämpningsområdet för de ifrågavarande
statliga stödåtgärderna har länsstyrelsen i Uppsala län ansett det vara tveksamt,
huruvida dessa åtgärder borde utsträckas till alla de samhällen, där icke
hälsovårdsstadgan för stad vore tillämplig. Numera vore åtskilliga samhällen
med tätare bebyggelse underkastade särskilda hälsovårdsordningar i stället
för nyssnämnda del av hälsovårdsstadgan. Även i dessa fall förelåge i
allmänhet bostadsproblem av annan art än förslaget närmast avsåge att hjälpa.
Även av kostnadshänsvn vore det lämpligt att begränsa arbetena till
den egentliga landsbygden, där lokala byggmästare med lägre avlönat folk
sannolikt under nu rådande förhållanden på arbetsmarknaden skulle vara villiga
att utföra byggnadsarbete till relativt blygsamt pris under förutsättning
att arbetets gång icke stördes genom konflikter och monopolanspråk.

Beträffande de föreslagna förutsättningarna för låns erhållande
hava vissa erinringar framställts.

Sålunda har förste provinsialläkaren i Blekinge län emot kravet, att de med
byggnadsföretagen avsedda bostadslägenheterna skola anses med säkerhet
vara behövliga för framtiden, anmärkt, att därigenom en begränsning gjorts,
som sannolikt i mycket hög grad skulle komma att begränsa låntagarna till
jordbrukarklassen. Ett högst avsevärt antal lägenhetsägare syntes nämligen
på grund av detta krav bliva uteslutna från möjlighet att erhålla förbättringslån.

Vidare har länsstyrelsen i Jönköpings län emot villkoret, att byggnadsföre -

112

Kungl. Majlis proposition nr 211.

tagens genomförande skall anses vara ur hälsosynpunkt påkallat, framhållit,
att detta onödigt starkt syntes hävda den soeialhygieniska synpunkten framför
den jordbruksekonomiska. Därigenom skulle från förmånen av lån utestängas
mångå jordbrukare, som ur andra synpunkter kunde vara i stort behov
av hjälp. I stället för nämnda villkor borde stadgas, att vid beviljande
av ifrågavarande slag av lån företräde skulle givas sådana sökande, som
avsåge, att utföra arbete, vilket även ur hälsosynpunkt vore påkallat.

I fråga örn den föreslagna förutsättningen för låns erhållande, att bostadslägenheterna
efter byggnadsföretagets genomförande skola uppfylla de krav,
hälsovårdsstadgan föreskriver, har förste provinsialläkaren i Blekinge län
föreslagit, att detta krav, för möjliggörande av smärre förbättringsarbeten,
understundom skulle få eftersättas.

Vidkommande slutligen den särskilda förutsättningen för förbättringslån,
nämligen att sökanden prövas vara i visst behov av ekonomiskt bistånd, hava
hushållningssällskapets förvaltningsutskott samt egnahemsnämnden i Malmöhus
län anmärkt, att detta villkor vore alltför vagt formulerat och lämnade
rum för vitt skilda tolkningar, från att praktiskt ta,get alla lantbrukare kunde
komma i åtnjutande av ifrågavarande bidrag till att dessa endast skulle förbehållas
dem, vars kreditmöjligheter vore uttömda. Ville man verkligen
åstadkomma en mera omfattande höjning av bostadsstandarden på landet, syntes
det med hänsyn till jordbruksnäringens starkt betryckta läge vara oundgängligt,
att ej för mycket lita på jordbrukarnas egna insatser. Det syntes
därför lämpligare, örn bidragen bestämdes skola utgå med viss lägre procent.
av byggnadskostnaden och kunna tillgodokomina alla, oavsett deras ekonomiska
ställning. I stort sett samma uppfattning har uttalats av styrelsen
för svenska lantarbetsgivarnes centralförening. Å andra sidan förordar hushållningssällskapets
förvaltning sutskott i Gävleborgs län, vars yttrande länsstyrelsen
i samma län åberopat, behovsprövning även i fråga örn nybyggnadslån.

^Från en del håll hava ytterligare förutsättningar för ifrågavarande låns utgående
föreslagits.

Bland dessa må först nämnas ett av statskontoret framställt förslag, att
kommunerna skulle ikläda sig ekonomiskt ansvar för lånen. I samband med
detta förslag framhåller, emellertid statskontoret, att ämbetsverket icke ville
förneka, att å lånen möjligen uppkommande förluster, även örn det icke syntes
kunna bliva fråga örn några mera avsevärda belopp, för vissa mindre bärkraftiga
kommuner skulle kunna bliva betungande, varför statskontoret tänkt sig,
att bemyndigande kunde^ lämnas Kungl. Maj :t att efter prövning av omständigheterna
i varje fall på ansökning bereda sådana kommuner ersättning helt
eller, delvis för de lidna förlusterna genom avskrivning å utlämnade lån.

. Vidare har länsstyrelsen i Örebro län föreslagit, att uttryckligen skulle angivas,
att företaget såsom sådant skulle vara av beskaffenhet att arbetslösa
därigenom erhölle sysselsättning, och hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Gotlands län, vars utlåtande länsstyrelsen i samma län åberopat, har
ifrågasatt, om icke för låntagarna borde stipuleras skyldighet att åtminstone
några år framåt, exempelvis under amorteringstiden, vårda och väl underhålla
de med hjälp av lånen uppförda eller förbättrade byggnaderna under hot, att
lånen eljest omedelbart uppsades för inbetalning.

Slutligen må i detta sammanhang meddelas, att från en del håll önskemål
framställts om förtydligande av egnahemslåntagares rätt att erhålla ifrågavarande
lån. En egnahemsnämnd önskar helt utesluta egnahemslåntagare från
dylik rätt, medan ^ egnahemsstyrelsen förordar, att sådan undantages endast,
för så vitt han erhållit egnahemslån eller premielån till bostadshusets nyuppförande
eller ombyggnad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

113

Beträffande den föreslagna tiden för byggnadsföretags fullbordande
hava erinringar gjorts från flera håll. Sålunda förorda fem
länsstyrelser, sju förvaltningsutskott samt ett par förste provinsialläkare och
några egnahemsnämnder att tiden utsträckes. Härför åberopas huvudsakligen,
att en dylik utsträckning av tiden vore erforderlig för arbetenas omsorgsfulla
planering, att praktiska svårigheter skulle möta mot att under den föreslagna
korta tiden bringa till stånd ett så stort antal byggnadsföretag, varom
fråga vore, och detta jämväl av den anledningen, att sökande med egen skog
finge svårt att hinna hugga, forsla och förädla nödigt virke, samt att den billigare
arbetskraften på landet kunde befaras bliva otillräcklig vid en framtvungen,
alltför forcerad byggnadsverksamhet.

I avseende å de föreslagna lånebeloppen hava vissa anmärkningar
gjorts.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västernorrlands län, vars yttrande
länsstyrelsen i samma län åberopat, framhåller, att storleken av förbättringslånen,
i överensstämmelse med stödlånen samt de premielån, som kunna
utgå till egnahemslåntagare, borde begränsas till 750 kronor.

Gentemot det föreslagna maximibeloppet för nybyggnadslån har lantbruksstyrelsen
framhållit, att detta förefölle väl lågt, då den genomsnittliga byggnadskostnaden
beräknats till 4,000 kronor och författningsförslaget principiellt
utginge ifrån, att lån finge uppgå till 70 procent av byggnadskostnaden.
Även länsstyrelsen i Uppsala län anser maximibeloppet vara väl knappt.

Egnahemsstyrelsen hemställer, att, till undvikande såvitt möjligt av ökad
skuldsättning för låntagarna, den andel av byggnadskostnaderna, vartill förbättringslån
må utgå, bestämmes till i regel understigande 65 procent. Av
samma skäl förorda hushållningssällskapets förvaltning sutskott samt egnahemsnämnden
i Värmlands län höjning till 70 procent av kostnaderna.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har framhållit, att visserligen kunna
starka betänkligheter resas mot beviljande av större lån än 70 respektive 80
procent av kostnaderna. Men länsstyrelsen anser, att undantag dock borde
kunna medgivas åtminstone för de inom Västerbottens och Norrbottens län befintliga
trakterna ovan barrskogsgränsen, med hänsyn till de betydande kostnader,
som där förorsakades av de långa virkestransporterna. Även övriga
materialkostnader vore i dessa trakter synnerligen höga, beroende på transportvägarnas
betydande längd. Också hushållningssällskapets förvaltningsutskott
och egnahemsnämnden i Värmlands län förorda höjning av nyssnämnda
procentsatser.

Vad angår ränta å nybyggnadslån hava fullmäktige i riksgäldskontoret,
med hänsyn till ovissheten om statens upplåningsränta, ansett räntefoten
böra bestämmas till 4V2 procent.

Länsstyrelsen i Stockholms län har anmärkt, att intet är sagt örn huru
säkerheten för nybyggnadslånen skulle vara beskaffad. Säkerheten
skulle emellertid tydligen prövas av egnahemsnämnden, men denna hade, såvitt
framginge av förslaget, icke ansvar för att säkerheten vore tillräcklig, örn
det gällde att utkräva densamma. Länsstyrelsen kunde icke undgå att fästa
uppmärksamheten därpå, att en på detta sätt organiserad låneverksamhet med
statsmedel för så små byggnadsföretag, som uppenbarligen skulle bliva regel,
icke syntes giva statsverket tillfredsställande garantier för lånens gäldande,
men fastmera i alltför många fall syntes leda till mycket ledsamma följder,
om låntagarens skyldigheter i sådant avseende måste tvångsvis uttagas. Man
finge vara beredd även på dessa konsekvenser, örn man nu sloge in på den väg,
förslaget innebure.

Bihang till riksdagens protokoll 1033. 1 sami. Nr 211. 8

114

Kungl. Maj:ts proposition nr Ull.

Hushållning ssällskapet i Stockholms län anser det vara önskvärt, att i kungörelsen
närmare angåves, vad som avsåges med uttrycket godtagbar säkerhet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län befarar, att bestämmelsen, att för nyhyggnad.
slån skall ställas godtagbar säkerhet, komme att omintetgöra anlitandet
i de inom Västerbottens och Norrbottens län befintliga trakterna ovan barrskogsgränsen
av denna lånemöjlighet, fastän behovet av bättre bostäder ingenstädes
i landet vore så starkt framträdande som där.

Vidkommande den ifrågasatta organisationen föreligga ett flertal
ändrings- eller tilläggsförslag.

°Vad först angår lokalorgan, tillstyrkes i flera fall uttryckligen, att hälsovårdsnämnderna
tagas i anspråk för detta ändamål. Man understryker emellertid
därvid ofta nödvändigheten av att särskild handledning utarbetas för dem.
En förste provinsialläkare föreslår, att skyldighet skulle stipuleras för hälsovårdsnämnderna
att underställa förbättringsförslag tjänsteläkarens i distriktet
bedömande. Förste provinsialläkaren i Skaraborgs län anser, att till prövning
borde upptagas möjligheten att låta de lokala nämndernas verksamhetsområden
omfatta hela provinsialläkardistrikt med en representant för varje kommuns
hälsovårdsnämnd och med vederbörande provinsialläkare som självskriven ledamot.
I detta sammanhang må även påpekas, att arbetslöshetskommissionen
ifrågasatt lämpligheten av att hälsovårdsnämnderna, såsom av bostadsutredningen
föreslagits, skola inbjuda till utnyttjande av möjligheterna att kunna erhålla
statsbidrag. Det normala borde nämligen även under nuvarande förhållanden
vara, att, så långt det vore möjligt, dessa förbättrings- och nybyggnadsarbeten
utfördes av respektive husägare eller arrendator utan anlitande av
allmänna medel.

I stället för hälsovårdsnämnd föreslå egnahemsstyrelsen, länsstyrelsen i Hallands
län och styrelsen för svenska landskommunernas förbund samt ett par egnahemsnämnder,
att kommunalnämnden skulle tagas i anspråk för verksamheten.
Till stöd härför åberopas, att i cirka 8/i0 av samtliga landskommuner kommunalnämnderna
utöva hälsovårdsnämnds åligganden samt att kommunalnämnderna
ägde större förmåga att jämväl bedöma de ekonomiska förutsättningarna
för statsunderstödet.

Vidare har ifrågasatts, att egnahemsnämndernas lokala organ — egnahemsombud
m. m. — skulle anlitas för verksamheten. Förslag härom har framställts
av hushållning ssällskapens förvaltningsutskott i Kronobergs och Kopparbergs
län, vars utlåtanden länsstyrelserna i samma län åberopat, samt någon egnahemsnämnd.
Från andra håll, bland annat från egnahemsstyrelsen, föreslås, att
rätt skulle givas egnahemsombud att deltaga i lokalorganets överläggningar.

Förste provinsialläkaren i Jönköpings län föreslår inrättandet av nya särskilda
organ för verksamhetens handhavande, och i ett par fall förordas, att
stödlånerörelsens organ tages i anspråk.

Slutligen har arbetslöshetskommissionen ifrågasatt, att redan befintliga arbetslöshetsorgan
beklädas med ifrågavarande uppdrag. Samma uppfattning
hyser Stockholms län och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Vad sedan angår länsorganisationen ifrågasättes nödvändigheten av en dylik
av statskontoret, länsstyrelsen i Norrbottens län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott
i Göteborgs och Bohus samt i Norrbottens län ävensom av egnahemsnämnden
i Jämtlands län. Statskontorets organisationsförslag går ut
på, att vederbörande kommunala organ skulle mottaga ansökningarna och underkasta
desamma en första utredning, varefter ansökningarna skulle överlämnas
till den särskilda centralnämnden. Denna skulle granska de av kommunerna
framlagda låneförslagen och besluta inom ramen av tillgängliga medel
angående lånens beviljande till de olika kommunerna. Meddelande örn detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

115

centralnämndens beslut skulle delgivas kommunen ävensom statskontoret, som
hade att till de olika kommunerna efter rekvisition och på av dem avgivna
skuldförbindelser utbetala lånebeloppen.

Lämpligheten att använda sig av egnahemsnämnderna för verksamheten ifrågasattes
även från annat håll, därvid i vissa fall föreslås att i stället stödlånenämnderna
skulle tagas i anspråk.

I övrigt har föreslagits, att egnahemsnämnderna obligatoriskt skulle vara
skyldiga att samråda med förste provinsialläkarna och med vederbörande kommunala
arbetslöshetskommitté.

I fråga örn centralorgan för verksamheten avstyrka egnahemsstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
statskontoret, vad sistnämnda ämbetsverk angår under den förutsättningen,
att egnahemsnämnderna anlitas såsom lånebeviljande organ, ävensom
länsstyrelserna i åtta och hushållningssällskapens förvaltningsutskott i
sju län, några egnahemsnämnder samt styrelsen för svenska lantarbetsgivarnes
c enir al för euin g inrättandet av en särskild centralnämnd och föreslå i stället
att jämväl centralnämndens åligganden enligt förslaget skulle påläggas egnahemsstyrelsen.
I regel åberopas som stöd härför, att särskild centralnämnd
vore onödig. Egnahemsstyrelsen anför närmare i denna fråga, att förutom dét
att en särskild centralnämnd skulle draga avsevärd kostnad, som syntes kunna
undvikas, vore de föreslagna områdena för den ena och den andra centralmyndighetens
befogenheter oklart angivna. En anordning med två sidoordnade
myndigheter syntes svårligen erbjuda erforderlig enhetlig ledning för verksamheten.
De uppgifter, vilka föreslagits skola undantagas egnahemsstyrelsen,
syntes med fördel kunna bibehållas styrelsen, detta så mycket mera som
byggnadsföretagen beräknades vara fullbordade redan vid utgången av 1934,
varför särskild ledning i verksamhetens första skede syntes tämligen meningslös.
Mot bakgrunden av angelägenheten att så fort som möjligt få verksamheten
igångsatt borde icke förbises olägenheten av den tidsspillan, som vore
förenad med tillskapandet av ett nytt verk, men som kunde undslippas genom
anknytning helt och hållet till på området redan arbetande organisation. I
betraktande jämväl av omsorgen i allmänhet att förenkla och förbilliga statsförvaltningens
organ funne egnahemsstyrelsen skäl ej förebragta för centralnämndens
inrättande.

Länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter, att centralnämndens uppgifter skulle
kunna övertagas av socialstyrelsen eller, därest detta icke ansåges kunna ifrågakomma,
av centralnämnden för ackords- och stödlåneärenden. Sistnämnda organ
ifrågasättes även av hushållningssällskapet i Norrbottens län.

Beträffande kostnaderna för organisationen föreslå medicinalstyrelsen
och några förste provinsialläkare, att hälsovårdsnämnderna
skola undfå ersättning för anlitad sakkunskap.

Ett par av förste provinsialläkarna uttala sig för särskild ersättning åt
tjänsteläkarna för av verksamheten föranlett arbete.

I avseende å själva lånef örfarandet föreslå egnahemsstyrelsen
samt hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden i
Västmanlands län stadgande, att ansökning alltid skall vara åtföljd av enkel
ritning.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Orebro län liksom egnahemsnämnden
i samma län hemställa, att ansökningstiden för beredande av erforderlig
tid för granskning av byggnadsplaner och verkställande av undersökning
rörande lånebehovet fastställes till den 1 augusti i stället för den 15 september.
•• ''*"*

Även hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Östergötlands och Gotlands
län samt egnahemsnämnden i förstnämnda län föreslå förkortning av

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

ansökningstiden för att därigenom bereda längre tid åt det lånebeviljande organet
att pröva ansökningarna. Å andra sidan ifrågasätter förste provinsialläkaren
i Kronobergs län utsträckning av ansökningstiden.

Borttagande av den föreslagna klagorätten föreslås av länsstyrelserna
i Uppsala och Örebro län liksom av hushållningssällskapets förvaltningsutskott
och egnahemsnämnden i sistnämnda län samt ytterligare ett par egnahemsnämnder.
Dylik rätt anses obehövlig. Länsstyrelsen i Uppsala län
framhåller, att enligt redogörelsen för centralnämndens för ackords- och stödlån
verksamhet under år 1932 sammanlagt 763 besvär anförts, av vilka
463 prövats samt allenast 42 föranlett ändring i lånenämndernas beslut. Skulle
låneverksamheten bliva i högre grad anlitad, kunde ett besvärsförfarande bliva
alltför betungande för både egnahemsnämnderna och centralorganet.

Även hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Krcmobergs län, vars yttrande
länsstyrelsen i samma län åberopat, samt en del egnahemsnämnder ifrågasätta
nyttan av klagorätt.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län anser, att
särskild besvärshänvisning icke på sätt föreslagits borde lämnas.

Egnahemsstyrelsen och länsstyrelserna i Östergötlands och Norrbottens län
förorda å andra sidan att klagorätten utvidgas till att avse även andra fall än
då klaganden grundar sin talan på att han anser sig missgynnad i förhållande
till annan sökande.

Vidare må nämnas, att åtskilliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott
och egnahemsnämnder framhålla, att staten givetvis måste svara för förlusterna
å lånen. T några fall hemställes örn uttrycklig föreskrift härom.

Utöver den sålunda lämnade redogörelsen för emot ifrågavarande förslag
framställda särskilda anmärkningar är slutligen att nämna, att åtskilliga
myndigheter, nämligen egnahemsstyrelsen, fullmäktige i riksgäldskontoret,
länsstyrelserna i Kronobergs, Kristianstads, Hallands och Västernorrlands
län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Kronobergs, Kristianstads
och Västernorrlands län samt några av egnahemsnämnderna, ävensom styrelsen
för svenska landskommunernas förbund ansett, att ifrågavarande verksamhet
också borde omfatta jordbrukets ekonomibyggnader. I fråga om nybyggnadslån
har enahanda förslag framställts av hushållningssällskapetS förvaltningsutskott
i Värmlands län. Till stöd härför åberopas i allmänhet, att
även ekonomibyggnaderna vore behäftade med bristfälligheter, att en byggnadsverksamhet
med avseende å dylika byggnader vore lika betydelsefull ur
arbetslöshetssynpunkt samt att den skulle bliva till värdefull hjälp åt jordbruksnäringen.

Departe- Redan tidigare har jag haft anledning framhålla den stora betydelsen för
mentschefen. arbetslöshetens bekämpande av bostadsbyggnadsverksamhetens uppehållande
och därvid särskilt understrukit, hurusom genom dylik verksamhet indirekt
i betydande omfattning sysselsättning beredes åt svensk industri. Sagda förhållande
äger givetvis sin giltighet vare sig fråga är örn bostadsbyggande i
städerna eller på landsbygden, och med den utbredning över hela landet, som
arbetslösheten nu har, är det för sysselsättande av den arbetskraft, vilken direkt
tages i anspråk för byggnadsverksamheten, i lika grad angeläget, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

117

sådan verksamhet äger rum i städerna och på landsbygden. Därest man
genom tillskott från statens sida kan uppehålla en bostadsbyggnadsverksamhet
av betydligt större omfattning, än som svarar enbart mot tillskottet, blir
också arbetsmarknadseffekten av de statliga medlen i motsvarande grad ökad.

Yad särskilt angår bostadsbyggande i släder och stadsliknande samhällen,
är givetvis också jag av den uppfattningen, att en stödaktion bör begränsas
till sådana orter, där behov av sådan byggnadsverksamhet är för handen, och
jämväl så, att den icke förorsakar överproduktion på bostäder med därav föranledda
icke önskvärda konsekvenser. I det av bostadsproduktionssakkunniga
framlagda förslaget har man sökt skapa garantier för en sådan begränsning
dels genom att föreskriva, att statslånen skola förmedlas av vederbörande
kommun, som därvid skulle ingå på bedömande av stödaktionens behövlighet
och lämplighet för ifrågavarande samhälle, och dels genom att göra statskreditens
storlek beroende på storleken av den kredit, som står att erhålla på
öppna marknaden. Redan av dessa bestämmelser torde följa, att låneverksamheten
knappast kan tänkas komma att omfatta de största städerna.

I vissa yttranden hava emellertid dessa garantier icke ansetts vara tillräckliga.

Under framhållande av kommunernas stora intresse att bereda arbetstillfällen
åt arbetslösa har man sålunda funnit angeläget, att ytterligare garanti
skapades för att kommunerna tillbörligt skulle taga risksynpunkten i beaktande,
och därvid för detta syftes vinnande ifrågasatt kommunalt borgensansvar
för hela eller en del av statslånet. Beträffande den garanti, som skulle
ligga i statslånets relation till krediten på öppna marknaden, hava särskilt
framställts anmärkningar av innebörd, att denna kunde befaras bliva försvagad
därigenom, att den högt liggande statskrediten skulle stimulera fram
underliggande kredit, vilken eljest ej skulle hava lämnats.

De sålunda uttalade farhågorna kan jag icke dela. På grund av det ekonomiska
ansvar, stadskommunerna på många båll redan tidigare iklätt sig för
bostadsproduktion, måste dessa hava stort intresse av att en bostadskris undvikes
och kunna alltså knappast förväntas komma att medverka till en överproduktion
på bostäder. Ävenledes lärer det kunna förväntas, att prövningen
av lånesökandes pålitlighet och lämplighet skall göras med tillräcklig noggrannhet.
Att uppställa villkor örn kommunal borgen — helt eller till viss
del — lärer därför icke vara ur ifrågavarande synpunkt erforderligt, och
för min del är jag av samma åsikt som de sakkunniga eller att med ett sådant
villkor verksamheten säkerligen vore dömd att misslyckas. I fråga om statskreditens
inflytande på underliggande kredit är det visserligen naturligt, att
högre liggande kredit i allmänhet anses utgöra en viss säkerhet för de bättre
placerade lånen. Med hänsyn till ifrågavarande statskredits särskilda art lärer
dock denna synpunkt icke kunna läggas på densamma.

På grund av det anförda och då jag ej heller delar den uppfattning, som i
ett yttrande antytts, nämligen att den väntade gynnsamma inverkan på arbetsmarknaden
skulle utebliva eller rent av förbytas i sin motsats, förordar
jag, att en stödaktion för uppehållande av bostadsbyggnadsverksamheten

Bostadsbyggande

i städerna.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Bostadsbyggande

p& landet.

i städerna och stadsliknande samhällen må komma till stånd i huvudsaklig
överensstämmelse med bostadsproduktionssakkunnigas förslag. Emellertid
synes mig knappast något behov förefinnas för kommunerna att för bostadsbyggande
i egen regi kunna erhålla ifrågavarande statslån, varför jag föreslår,
att dessa helt uteslutas från rätten därtill. Eör ändamålet torde med stöd av
de sakkunnigas beräkningar preliminärt böra avses ett belopp av ungefär
7.5 miljoner kronor, enligt de sakkunnigas uppskattning motsvarande en total
kapitalomsättning av omkring 50 miljoner kronor.

I fråga härefter örn de mot förslaget riktade särskilda anmärkningarna,
förordar jag i likhet med fullmäktige i riksgäldskontoret, att en för alla lån
av ifrågavarande art gemensam räntefot fastställes av Kungl. Majit.

Vad däremot angår styrelsens för svenska bankföreningen yrkande om kommunal
övervakning att de lån, som lämnas, verkligen i sin helhet komma
vederbörande byggnadsföretag till godo, synes föreskrift härom icke behöva
meddelas. Sakkunnigförslaget innebär, att utanordnandet av statslånet i regel
skall ske först efter det byggnadsföretaget blivit utfört. I dylika fall
kräves givetvis icke någon särskild övervakning. Under byggnadstiden skulle
lån få utgå allenast, därest kommunen iklädde sig borgensansvar för detsamma,
i vilket fall man säkerligen kan förvänta, att erforderlig kontroll från
kommunens sida utan vidare kommer att utövas. Ej heller finner jag tillräckliga
skäl föreligga att förorda ändring i avseende å den av de sakkunniga
föreslagna amorteringstiden.

I samband härmed vill jag vidare nämna, att den av styrelsen för svenska
stadsförbundet gjorda erinran, att förutsättningen för att kommunal förmedling
av statslån skall igångsättas i en stad eller borgen lämnas för byggnadskreditiv,
bör vara ett beslut därom av stadsfullmäktige, synes vara riktig.

Några särskilda villkor beträffande arbetskraftens utväljande, utdrygning
av arbetstillfällena o. d. torde i här avsedda fall icke böra stadgas. De arbeten,
till vilka lån lämnas, skulle alltså få bedrivas helt i överensstämmelse
med den allmänna arbetsmarknadens regler.

Förslag till närmare bestämmelser i ämnet och därvid jämväl rörande den
avsedda byggnadslånebyråns sammansättning och verksamhet torde jag i
sinom tid, försåvitt riksdagen fattat positivt beslut i huvudfrågan, få underställa
Kungl. Majit.

Administrationskostnaderna torde få bestridas från samma anslag som det,
från vilket lånemedlen skola ställas till förfogande.

Beträffande landsbygdens bostäder delar jag bostadsutredningens uppfattning,
att dessa äro behäftade med svåra brister. Riktigheten härav är
numera allmänt erkänd, och ur sociala och hygieniska synpunkter måste det
anses vara ett mycket stort önskemål, att dessa bristfälligheter avhjälpas. Otvivelaktigt
synes mig också vara, att genomförande på en gång i större skala
av erforderliga förbättringsarbeten skulle bereda välbehövliga nya arbetstillfällen,
fördelade över hela landet, samt i icke obetydlig grad verka stimulerande
även inom landsbygdens arbets- och näringsliv i övrigt och alltså verka

Kungl. Majlis proposition nr £11.

119

i konjunkturutjämnande riktning. En kombination av bostadsförbättring och
beredande av arbetstillfällen synes mig därför under nu rådande förhållanden
vara mycket tilltalande.

En statlig stödaktion, åsyftande att åstadkomma en omfattande byggnadsverksamhet
på landsbygden för förbättring av det nuvarande bostadsbeståndet,
måste följa helt andra riktlinjer än en stödaktion för att stimulera bostadsbyggande
i städer och stadsliknande samhällen. Detta föranledes ej blott av
verksamheternas olika art — medan det i städerna är fråga örn betydande nybyggnader,
träder på landsbygden behovet av reparationer och andra förbättringsarbeten
i förgrunden — utan också och framför allt av det förhållandet
att, såsom bostadsutredningen framhållit, bostadsbyggnadsverksamhet på landsbygden
icke kan anses vara direkt räntabel. De kostnader, som nedläggas
å bostäder på landsbygden, torde sålunda endast i mycket begränsad utsträckning
föranleda höjning av fastighetsvärdena. Bland annat med hänsyn härtill
lära möjligheter att erhålla kredit för tillgodoseende av ifrågavarande ändamål
i mycket stor utsträckning saknas. Tages hänsyn jämväl till jordbruksnäringens
ekonomiska svårigheter, finner också jag tydligt, att en stödåtgärd
för förbättrande av bostadsförhållandena för jordbrukets arbetare och mindre
bemedlade befolkningsgrupper i viss utsträckning måste förlänas subventionskaraktär.

Att genomförande av det av bostadsutredningen för landsbygden framlagda
förslaget skulle främja en höjning av landsbygdens bostadsstandard är uppenbart.
Beträffande effekten av förslaget ur arbetslöshetssynpunkt har däremot
på en del håll befarats, att den skulle bliva minimal. Man har sålunda framhållit,
att de arbeten, för vilka lån erhölles, i största omfattning komme att
utföras av låntagaren själv eller av gårdsnickaren eller annan arbetskraft, som
ändå sysselsattes å egendomen, samt med anlitande av material, som funnes
tillgängligt. Vad sålunda anförts, torde bero på en missuppfattning av förslagets
verkliga innebörd. Beträffande förbättringslånen, som utgöra det centrala
i förslaget, gäller, att dylika lån ej utgå för den del av kostnaderna, som
motsvarar vad skäligen kan fordras, att låntagaren själv svarar för genom att
tillskjuta penningar, bestå material, utföra transporter eller själv deltaga i arbetet.
Vad särskilt beträffar anlitande av gårdens folk är att märka, att
visserligen icke något hinder häremot möter enligt förslaget och att ej sällan
sådan arbetskraft torde komma att tagas i anspråk för byggnadsarbetena.
Emellertid är det uppenbart, att i dylika fall i regel extra arbetskraft för
tillgodoseende av gårdens behov måste anställas eller att eljest aktuell permittering
av redan anställd arbetskraft genom byggnadsföretaget åtminstone tillfälligtvis
inhiberas. Vad angår nybyggnadslånen, som väsentligen äro att betrakta
som komplement till förbättringslånen och knappast kunna förväntas
komma att i någon större utsträckning tagas i anspråk, lära lånevillkoren
föranleda till, att beloppen i varje fall begränsas till det oundgängligen nödvändiga.
Med hänsyn till vad sålunda anförts torde man kunna utgå från att
i allt väsentligt lånemedlen komma att tagas i bruk till arbetslöner, vilka
eljest ej skolat utgå, samt för materialinköp.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Emot förslaget, bedömt ur arbetslöshetssynpunkt, har vidare anmärkts, att
inga garantier funnes för att de mest behövande komme att tillföras arbetstillfällena.
För min del finner jag det visserligen riktigt, att i här avsedda
fall icke några särskilda villkor stadgas beträffande arbetskraftens utväljande,
men framhållas må i anledning av länsstyrelsens i Stockholms län påstående
i motsatt riktning, att bostadsutredningen förordat samarbete i erforderlig
utsträckning emellan hälsovårdsnämnderna och de lokala arbetslöshetsorganen
i syfte att de arbetstillfällen, som skulle skapas genom byggnadsföretagen, i
så stor utsträckning som möjligt vore för arbetenas ändamålsenliga bedrivande,
komme de mest behövande till godo.

I detta sammanhang vill jag framhålla, att jag visserligen finner beaktansvärt
vad egnahemsstyrelsen anfört angående möjligheterna att med den ifrågasatta
låneverksamheten indirekt befordra en varaktig självförsörjning genom
jordbruksegnahemsbildning, men likväl icke kan ansluta mig till styrelsens
åsikt att verksamheten huvudsakligen skulle inriktas härpå.

Jag torde också här få framhålla, att jag, i motsats till länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, uppfattar det som en särskild fördel med förslaget, att
detsamma är ägnat att tillgodose den lokala arbetslösheten.

Beträffande befarade lönepolitiska konsekvenser av en statsinsats på detta
område, ansluter jag mig till bostadsutredningens åsikt, att dylika med hänsyn
till byggnadsarbetenas art och landsbygdens särskilda förhållanden knappast
torde vara att förutse.

Av vad jag sålunda anfört torde framgå, att jag anser en verksamhet för
förbättring av bostadsbeståndet på landet böra komma till stånd i huvudsaklig
överensstämmelse med det av bostadsutredningen framlagda förslaget. För
ändamålet torde preliminärt böra avses den del av de i statsverkspropositionen
för främjande av bostadsproduktion avsedda 20 miljoner kronor, som
icke skulle tagas i anspråk för bostadsbyggande i stadssamhällena eller
alltså, enligt preliminär beräkning, 12.5 miljoner kronor. Med stöd av bostadsutredningens
uppskattning av statsbidragens relativa storlek i allmänhet (bilaga
K sid. 338) lärer det kunna påräknas, att med ett statstillskott av denna
storleksordning arbeten bliva utförda, i kostnadshänseende motsvarande omkring
37 miljoner kronor och således utgörande en avsevärd del av det utav
bostadsutredningen uppskattade totala förbättringsbehovet.

Vad angår de mot bostadsutredningens förslag framställda detaljanmärkningarna,
vill jag till en början påpeka, att jag finner det lämpligt att, då de
s. k. förbättringslånen i regel icke skola återbetalas, subventionskaraktären
tydligt utmärkes genom att i stället använda uttrycket förbättringsbidrag.

Däremot synes det mig närmast av praktiska skäl icke lämpligt, att, på sätt
länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasatt, uttryckligen inskränka tillämpningsområdet
för de ifrågavarande statliga stödåtgärderna. Lika med bostadsutredningen
utgår jag dock från, att lånen till största delen skola komma befolkningen
å den egentliga landsbygden och enkannerligen lantarbetarna samt
med dem jämställda befolkningsgrupper till godo.

Kungl. Maj:ts proposition nr gil.

121

Vad så beträffar förutsättningarna för lånens erhållande, biträder jag i allt
väsentligt bostadsutredningens förslag härutinnan. Någon uppmjukning lärer
dock böra ske av villkoret, att bostadslägenheterna med säkerhet skulle anses
vara behövliga för framtiden* Man torde knappast hava avsett en alltför rigorös
tillämpning av denna föreskrift utan ansett lån skola kunna erhållas för
sådana bostadslägenheter, som, såvitt nu kan bedömas, vore behövliga för framtiden.
En omredigering i överensstämmelse härmed torde böra ske. Statskontorets
förslag örn kommunal borgen kan jag icke biträda; ej heller synes
det lämpligt att föreskriva de ytterligare förutsättningar, som enligt den nyss
lämnade redogörelsen ifrågasatts av myndigheter i örebro och Gotlands län.

I fråga om egnahemslåntagares rätt att erhålla lån av här ifrågavarande
slag skulle enligt förslaget sådan låntagare i princip vara helt likställd med
andra lånesökande. örn han emellertid för det ifrågavarande byggnadsföretaget
erhållit exempelvis premielån enligt de för egnahemslåntagare utfärdade
särskilda bestämmelserna, skulle han icke på grund av generella föreskrifter
därjämte vara berättigad till lån, som nu avses. Egnahemsstyrelsen har förordat
en särskilt inskränkande bestämmelse för egnahemslåntagare, nämligen
att sådan skulle undantagas, för så vitt han erhållit egnahemslån eller premielån
till bostadshusets nyuppförande eller ombyggnad. För min del har jag
icke funnit en dylik begränsning skälig och tillstyrker jag alltså på denna
punkt bostadsutredningens förslag.

Såsom framgår av den redogörelse jag lämnat här förut, hava åtskilliga
myndigheter ansett den föreslagna tiden för ifrågavarande byggnadsföretags
genomförande vara alltför kort. Med hänsyn till att stödåtgärderna ingå såsom
ett led i åtgärderna till motverkande av den nu rådande arbetslösheten,
kan jag icke tillstyrka utsträckning av denna tid. Det synes mig i stället vara
av synnerlig vikt, att byggnadsarbetena snarast möjligt komma till utförande,
och det torde med hänsyn till statssubventionen vara rimligt att av låntagarna
kräva, att de i regel underkasta sig de olägenheter, som möjligen förknippas
härmed. De möjligheter, som enligt författningsförslaget förefinnas att, när
synnerliga skäl tala därför, utsträckt tid beviljas för fullbordande av ett byggnadsföretag,
lära i detta hänseende vara tillfyllest.

Beträffande lånebeloppen biträder jag också i huvudsak bostadsutredningens
förslag. Emellertid synes mig vad lantbruksstyrelsen anfört i fråga om
det föreslagna maximibeloppet för nybyggnadslån vara värt beaktande. Visserligen
vill det förefalla, som om lantbruksstyrelsen förbisett, att nybyggnadslånen
i regel utgöra komplement till förbättringslån, i vilka fall sammanlagda
lånebeloppen kunna utgöra 3,000 kronor per lägenhet, motsvarande 75 procent
av en byggnadskostnad av 4,000 kronor. Emellertid kunna givetvis fall förekomma,
då enbart nybyggnadslån utgå, och vid sådana förhållanden bleve maximigränsen
enligt förslaget 2,000 kronor. För min del finner jag skäligt, att
också i dylika fall lån skulle kunna erhållas till högst 3,000 kronor, och skillnaden
skulle då bliva, att i de förra men icke i de senare fallen 1,000 kronor
erhölles utan återbetalningsskyldighet. I övrigt biträder jag förslaget i avseende
å lånebeloppen. Särskilt vill jag härvid framhålla vikten av att icke

122

Kungl. Marits proposition nr £11.

någon höjning vidtages beträffande förbättringslånens relativa storlek. Stor
makt ligger givetvis däruppå, att statsbidragen begränsas till vad som är nödvändigt
för att byggnadsföretagen skola komma till utförande. En höjning
kan befaras föranleda, att prövningen av sökandens förmåga att själv bidraga
i viss mån eftersattes. Som dessutom bostadsutredningen utgår från att ofta
ett mindre bidrag, 20 ä 30 procent av de beräknade kostnaderna, skall vara tillräckligt
och möjligheten icke är utesluten att i särskilda fall överskrida det i
kungörelseförslaget angivna procenttalet, lärer ändring i förevarande avseende
icke böra företagas.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava ansett räntan å nybyggnadslån, med
hänsyn till ovissheten örn statens upplåningsränta, böra bestämmas till 4J/2
procent i stället för av bostadsutredningen föreslagna 4 procent. Jag tillåter
mig med anledning härav erinra, att bostadsutredningen framhållit, hurusom
staten visserligen, örn räntan sattes till 4 procent, ej undginge att göra en
örn också relativt ringa förlust å lånen, vilket emellertid icke ansåges oberättigat
med hänsyn till det allmännyttiga ändamålet. Under åberopande härav
föreslår jag, att räntefoten bestämmes i överensstämmelse med bostadsutredningens
förslag, detta med full insikt örn att även nybyggnadslånen därigenom
till viss grad få karaktär av subvention.

Vad angår beskaffenheten av den säkerhet, som skall ställas för nybyggnadslånen,
lärer det vara nödvändigt att överlämna avgörandet åt de lånebeviljande
organen. Att eftergiva fordran på godtagbar säkerhet kan jag dock icke
förorda.

I fråga härefter örn organisationen synes det mig lämpligt att för den lokala
verksamheten anlita hälsovårdsnämnderna. Med hänsyn till den skyldighet att
verka för sunda bostäder, som hälsovårdsstadgan ålägger dessa nämnder, synas
några betänkligheter icke böra möta mot att med riksdagens godkännande tillägga
dem dessa nya göromål. Av liknande skäl synes mig icke heller anledning
föreligga att, såsom i några yttranden förordats, tillerkänna nämnderna ersättning
av statsmedel för ifrågavarande göromål. Påpekas må, att hälsovårdsnämnderna
i erforderlig utsträckning skulle söka samarbete med vederbörande
kommunala arbetslöshetsorgan, något som även blir av betydelse då det
gäller att av flera ur hälsovårdssynpunkt lika berättigade framställningar
utvälja dem, där ett bidrag gör den största nyttan ur arbetslöshetssynpunkt.

Att en länsorganisation måste finnas synes mig vidare vara uppenbart.
Statskontorets uppfattning på denna punkt torde bottna i ett förbiseende av
den väsentliga artskillnaden mellan den nu ifrågasatta verksamheten och den
verksamhet som på sin tid bedrevs, då det gällde utlåning från statens bostadslånefond.
Att såsom länsorgan anlita egnahemsnämnderna synes mig välbetänkt.

Vad åter angår centralorgan för verksamheten vill jag ansluta mig till de
myndigheter, som ansett en särskild centralnämnd kunna undvaras och i stället
föreslagit, att centralnämndens åligganden enligt förslaget skulle påläggas
egnahemsstyrelsen. Därvid förutsätter jag emellertid, att denna styrelse för

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

123

att kunna handhava den viktiga ledande uppgiften i verksamhetens första
skede temporärt förstärkes med särskild sakkunskap.

Administrationskostnaderna torde få bestridas från samma anslag som det,
från vilket lånemedlen skola ställas till förfogande.

I övrigt har jag icke funnit mig böra frångå bostadsutredningens förslag,
Jag har dock icke ansett mig böra i detta sammanhang ingå på en vare sig
saklig eller redaktionell detaljprövning av kungörelseförslaget, utan torde jag
få återkomma härtill, sedan riksdagen fattat sitt beslut i huvudfrågorna.

Vidare må framhållas, att förslaget givetvis förutsätter, att staten svarar
för förlusterna å lånen.

Det återstår mig ännu att taga ställning till det i åtskilliga yttranden framställda
förslaget att låta ifrågavarande verksamhet omfatta även jordbrukets
ekonomiby g g noder. För en statsinsats, som har avseende på sådana byggnader,
kunna givetvis icke åberopas de starka hygieniska och sociala motiv,
som göra en stödaktion för förbättring av landsbygdens bostäder i så hög grad
angelägen. Ej heller synas, åtminstone icke i enahanda grad som då fråga
är örn bostäderna, skäl föreligga att förläna en dylik stödaktion subventionskaraktär.
För beredande av arbetstillfällen synas däremot de båda slagen av
byggnadsverksamhet vara likvärdiga.

Emellertid kan jag icke förorda, att den här ifrågasatta bostadsbyggnadsverksamheten
kombineras med en dylik ekonomibyggnadsverksamhet. Örn så
skulle ske, torde denna sammankoppling medföra en omläggning av hela stödaktionens
karaktär. I vilket fall som helst torde allvarlig fara uppkomma, att
bostadsförbättringsprogrammet äventyrades. Detta gäller jämväl örn ökade
medel kunde ställas till förfogande, något som för övrigt icke synes möjligt
med hänsyn till de mångskiftande ändamål, som böra tillgodoses av ifrågavarande
anslag. Härtill kommer ju, att bostadsutredningens förslag icke är
ägnat att direkt tillämpas även på ekonomibyggnader. Att åter inom den här
avsedda ramen avdela ett särskilt belopp för en byggnadsverksamhet i fråga
om ekonomihusen synes mig icke nu böra ifrågasättas. Icke heller för en sådan
separat verksamhet finnes något utarbetat förslag.

I det föregående har jag föreslagit, att för bostadsbyggnadsverksamhet i
städer och stadsliknande samhällen preliminärt måtte avses ett belopp av ungefär
7.5 miljoner kronor och för dylik verksamhet på landsbygden — likaledes
preliminärt —- 12.5 miljoner kronor. Riksdagens medgivande torde böra inhämtas
till att sammanlagt för båda ändamålen använda högst 20 miljoner kronor
av ifrågavarande anslag. Jag förutsätter därvid att, därest för ettdera ändamålet
avsett belopp skulle visa sig icke behöva eller kunna för detsamma helt
tagas i anspråk, hinder icke bör möta mot att använda överskottet för den andra
verksamheten eller för något annat ändamål, vartill nu nämnda anslag
må begagnas. Särskild fondbildning torde icke vara nödvändig utan, såsom
jag i annat sammanhang lärer bliva i tillfälle att utveckla, torde belopp, som
tågås i anspråk, få utgå direkt från anslaget. Härmed sammanhänger, att i

Samman fattning.

124

Kungl. May.ts proposition nr 211.

sinom tid inflytande räntor och amorteringar böra upptagas såsom uppbördsmedel
för anslaget, vilket lärer böra erhålla reservationsanslags natur.

I detta sammanhang får jag slutligen erinra att, såsom inledningsvis påpekats,
sociala jordutredningen i skrivelse den 7 mars 1933 föreslagit, att åtgärder
skulle vidtagas för en uppdelning av vissa kronoegendomar och ett antal från
enskilda inköpta egendomar i mindre jordbruk, avsedda att utarrenderas. Sociala
jordutredningen har därvid bland annat föreslagit, att ett belopp av 6 miljoner
kronor av arbetslöshetsmedel skulle tagas i anspråk för finansieringen av hus-,
vägbyggnads- och täckdikningsverksamhet samt därmed sammanhängande arbeten
a dessa mindre jordbruk, över nämnda förslag hava ännu icke hunnit
inhämtas utlåtanden från vederbörande myndigheter, och är jag därför icke
beredd att nu taga slutlig ställning till detsamma, örn så prövas lämpligt,
torde erforderliga åtgärder för verksamhetens igångsättande redan under nästa
budgetår kunna föreslås, sedan yttranden inkommit från vederbörande myndigheter.

Dispositionen och redovisningen av anslagsmedlen.

Enligt den i statsverkspropositionen utvecklade planen för finansieringen av
de föreslagna beredskapsarbetena skulle därför erforderliga, under fonden för
förlag till statsverket anvisade anslag utgå av lånemedel med kort amorteringstid.
För åvägabringandet av den snabba amorteringen skulle härvid en
särskild inkomstkälla — arvsskattemedlen — utnyttjas. De sålunda för
amorteringen avsedda medlen — för nästa budgetår upptagna till 40 miljoner
kronor — skulle icke samlas i en fond, som rent bokföringsmässigt framstode
såsom en tillgång, utan omedelbart användas till nedskrivning av det å fonden
för förlag till statsverket redovisade lånemedelskapitalet.

I fråga örn dispositionen av de för beredskapsarbeten anvisade anslagen och
redovisningen av de genom dessa arbeten tillkomna kapitaltillgångarna hava
beredsJcapssalckunniga förordat, att beträffande statliga arbeten nuvarande anordning
skulle bibehållas, så att ett företag bekostas från det för ändamålet
anvisade anslaget, dock att, ifall arbetet är av den art, att det omedelbart
blir till gagn för något av statens affärsdrivande verk, så stor del av totalkostnaden,
som motsvarar värdet av fördelarna för verket, skall ersättas av
verkets egna medel. Är arbetet av den beskaffenhet, att det först längre fram
kan utnyttjas, förskjutes kostnaden helt eller delvis från beredskapsanslaget,
varefter ersättning beredes detta anslag, när den genom arbetet åvägabragta
nyttigheten kan komma till avsedd användning. Samma grunder böra enligt
de sakkunniga kunna tillämpas i fråga om alla slag av arbeten, för vilka
statsunderstöd enligt gällande författningar eller rådande praxis kan utgå.
Anledning har icke heller ansetts föreligga för andra regler beträffande statsbidrag
till rent kommunala arbeten, därvid dock särskilt uttalats, att statsbidrag
bör kunna utgå även för viss del av kostnaden för materialinköp, särskilt
i den mån det är fråga om inköp av inhemskt material. Vad angår vissa
enskilda arbeten, exempelvis sjöregleringar, anläggningar av kraftverk, ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr gil.

125

vidgning av anläggningar för distribution av elektrisk energi samt olika slag
av arbeten vid och för enskilda järnvägar, hava de sakkunniga ansett den
bästa formen för statens medverkan vara att lämna lån på lämpliga villkor.
Förvaltningen av dylika lån borde förläggas till statskontoret, övervägande
skäl syntes finnas för att sammanhålla dessa lån under en ny fondrubrik,
förslagsvis Fonden för lån till beredskapsarbeten.

Beträffande de härutinnan av myndigheterna gjorda uttalandena torde få
hänvisas till sammanställningen över inkomna utlåtanden (Bilaga C).

Ett genomförande av den plan, som i årets statsverksproposition framlagts
för finansieringen av de under fonden för förlag till statsverket upptagna
anslagen till allmänna arbeten, torde förutsätta, att samtliga de utgifter, som
bestridas från nämnda anslag, liksom ock de genom dessa tillkomna kapitaltillgångarna,
i redovisningshänseende sammanhållas å de i riksstaten för ifrågavarande
ändamål uppförda anslagstitlarna. I motsats till vad nu i viss utsträckning
gäller beträffande arbeten utförda av medel från beredskapsanslaget
bör därför någon överflyttning av dylika kapitaltillgångar till fonderna för
statens affärsdrivande verk eller till statens utlåningsfonder tills vidare icke äga
rum.

För en nedskrivning av det lånemedelskapital, som för ifrågavarande allmänna
arbetens utförande investeras i fonden för förlag till statsverket, upptages,
såsom förut erinrats, i statsverkspropositionen under avbetalning å
statsskulden ett anslag å 40 miljoner kronor. Denna nedskrivning innebär,
såsom riksräkenskapsverket framhåller, att de anvisade lånemedlen utbytas
mot skattemedel. Härigenom beredes även möjlighet att, i enlighet med de av
riksräkenskapsverket uttalade önskemålen, genomföra en bokföringsmässig
avskrivning av det i fonden nedlagda kapitalet, i den man detta icke kommer
att motsvaras av sådana nyttigheter, som böra i statsbokföringen redovisas såsom
kapitaltillgångar. Örn avskrivningen genomföres medelst det förfarande
riksräkenskapsverket ifrågasatt -— s. k. kollektiv avskrivning kan fördelningen
av avskrivningsbeloppen mellan fondens olika delar uppskjutas till lämplig
senare tidpunkt. Beträffande ordningen för avskrivningen torde det få ankomma
på Kungl. Maj :t att meddela närmare föreskrifter.

Vad särskilt angår den väckta frågan, huru de lån, som äro avsedda att
utlämnas av beredskapsmedel, budgetärt böra behandlas, synes man härvidlag
böra förfara på enklast möjliga sätt. Av olika skäl är det önskvärt, att det
belopp å 75 miljoner kronor, som avses för arbeten under socialdepartementet,
sammanhålles såsom ett enda anslag — detta bland annat av den orsaken,
att det av skilda anledningar icke är möjligt att nu närmare bedöma, i
vad mån exempelvis den tidpunkt då olika slag av företag kunna vara färdiga
att påbörjas kan föranleda jämkningar i anslagsbeloppets disponerande
för den ena eller andra gruppen av de ändamål, som äro avsedda att tillgodoses
därifrån. Även de medel, som ställas till förfogande för utlåning, böra därför
redovisas inom anslaget. De belopp, som inflyta i form av återbetalningar a
utlämnade lån, böra såsom uppbördsmedel tillföras anslaget, vilket bör erhålla
reservationsanslags karaktär. Hinder torde i förevarande fall icke möta mot att

Departe mentschefen.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr Zll.

även beträffande inflytande räntor tillämpa enahanda förfarande. Då det förutsättes,
att riksdagen eller i vissa fall Kungl. Maj :t genom särskilda beslut
begränsar de belopp, som få användas till utlåning, följer härav, att sålunda
inflytande medel icke kunna utan vidare ånyo utlånas. Vid ett följande års
statsreglering bör självfallet hänsyn tagas till inflytande dylika uppbördsmedel.

Av nyssnämnda under socialdepartementet upptagna anslag torde även kunna
utgå ersättning för de förvaltningskostnader av alla olika slag, som beredskapsanordningens
genomförande kan leda till för centrala och lokala myndigheter
m. fl., allt i den mån de kunna visas föranledda av de genom denna anordning
utökade arbetsuppgifterna, dock att dylika utgifter för kommunikationsdepartementet
och därunder lydande myndigheter skola, på sätt chefen för
nämnda departement torde komma att förorda, bestridas från motsvarande anslag
under samma departement. Det har icke visat sig möjligt att nu göra
någon uppskattning av kostnadsbeloppen för de olika myndigheterna, utan
torde det fa ankomma på Kungl. Maj :t att dels förskottsvis dels ock i anledning
av påvisade utgifter ställa medel till förfogande för vederbörligt ändamål.

Slutligen vill jag icke underlåta att nämna, att enligt min mening det icke
bör vara uteslutet att av ifrågavarande anslag ställa visst belopp till förfogande
även för arbetslöshetskommissionen för utförande eller fullföljande av
statliga arbeten i enlighet med de ändrade grunder, som i det föregående förordats
beträffande kommissionens verksamhet efter ingången av nästa budgetår.
I vad mån en sådan överföring kan befinnas nödvändig, kommer uppenbarligen
framför allt att bliva beroende på den takt, i vilken det lyckas att få till
stånd beredskapsarbeten enligt det nya systemet.

I anledning av vad fullmäktige i riksgäldskontoret uttalat angående formerna
för den upplåning, som erfordras för finansiering av denna del av lånebudgeten,
vill jag framhålla, att det även efter min mening självfallet bör
överlåtas åt fullmäktige att bedöma, huru ifrågavarande lånemedel lämpligen
böra anskaffas. Det torde knappast behöva påpekas, att de förut berörda frågorna
om det sätt, varpå avskrivningen av det i de allmänna arbetena nedlagda
lånemedelskapitalet anordnas, i och för sig icke äro avgörande för spörsmålet,
i vilka former upplåningen av det erforderliga lånemedelskapitalet bör
äga rum.

Riksräkenskapsverket har framställt vissa förslag rörande förskott å och
bokföringen av frågavarande medel (bilaga C sid. 86). Till vad ämbetsverket
i dessa hänseenden anfört kan jag i allt väsentligt ansluta mig, i den
mån det ankommer på socialdepartementets handläggning att därom förordna.

Beredskapsanordningens organisation.

Beredskaps sakkunnigas förslag.

Beredskapssakkunniga hava i fråga örn beredskapsanordningens organisation
till en början meddelat, att de begränsat sig till att behandla sådana dithörande
frågor, som äga avseende å de erforderliga organisatoriska anordningarna för

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

127

dispositionen av det under socialdepartementets huPudtitel i 1933 års statsverksproposition
uppförda reservationsanslaget å 75 miljoner kronor. Härvid
har emellertid förutsatts, att jämväl vid dispositionen av andra anslag till beredskapsarbeten
hänsyn tages till arbetsmarknadssituationen.

Utredningsmännen hava därefter ingått på spörsmålet örn initiativ till beredskapsarbeten
och i detta avseende framhållit behovet av att i särskild kungörelse
meddelades närmare bestämmelser örn villkoren för erhållande av
anslag till beredskapsarbete. Ansökan örn sådant anslag bör enligt utredningsmännens
mening för tids vinnande ingivas till vederbörlig central institution
eller länsstyrelse, vilken myndighet efter eventuellt erforderlig komplettering
av utredningen skulle hava att med eget yttrande överlämna ansökningen
till Kungl. Majit. Utredningsmännen hava även närmare yttrat sig om
vad såväl ansökningen som myndighetens yttrande däröver bör innehålla.

Den centrala prövningen av frågan, örn ett begärt anslag till beredskapsarbete
skall beviljas eller icke, skall enligt utredningsmännens förslag ankomma
å Kungl. Majit efter beredning inom socialdepartementet. För detta ändamål
föreslås, att socialdepartementets arbetskrafter förstärkas samt att den
erforderliga nya personalen sammanföres till en extra byrå inom departementet.
I samband härmed hava utredningsmännen lämnat en närmare redogörelse
för de arbetsuppgifter, som skulle ankomma på byrån vid ärendenas förberedande
handläggning, innan desamma upptagas till avgörande i konselj.
Följande arbetsuppgifter hava omnämnts, nämligen bedömande av de ifrågasatta
arbetenas lämplighet i och för sig för utförande med anlitande av medel
ur beredskapsanslaget, utrönande av behovet att igångsätta arbetena med hänsyn
till läget på arbetsmarknaden samt förande av förhandlingar med förslagsställare
och andra intresserade parter för utformning i detalj av de villkor,
som kunna befinnas påkallade och skäliga i fråga örn tillgodonjutande av medel
ur anslaget. Såsom exempel å vad förhandlingarna skulle avse hava utredningsmännen
anfört storleken av statens understöd, säkerhet för arbetes
fullgoda utförande, åtaganden i fråga örn arbetenas framtida underhåll, förutsättningar
rörande användning av inhemskt material, sättet för statsmedlens
utanordnande, tidpunkten för arbetes igångsättande och tempot för dess fortsättande,
uttagningen av arbetskraft, arbetstid samt kontrollens anordnande.

För att kunna bedöma effekten av beredskapsarbetena i fråga om beredande
av sysselsättning erfordras enligt vad utredningsmännen anföra en fortlöpande
rapportverksamhet från arbetsledningarna rörande bland annat arbetsstyrkans
storlek och sammansättning. Utredningsmännen föreslå, att dylika rapporter,
som i fråga om de nuvarande beredskapsarbetena inskickas till socialdepartementet,
framdeles skola översändas till socialstyrelsen och där bearbetas
samt att resultatet av bearbetningen framlägges i Sociala meddelanden.

I fråga örn beredskapsarbetenas utförande och kontrollen däröver anse utredningsmännen,
att i nämnda hänseenden lika litet som hittills särskilda bestämmelser
äro påkallade beträffande vare sig statliga arbeten eller arbeten, som enligt
i allmän författning givna grunder åtnjuta statsunderstöd. Beträffande
övriga arbeten framhålla utredningsmännen, att svårigheter möta att för de

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Yttranden.

många olika typerna av arbeten meddela generella bestämmelser, samt föreslå,
att Kungl. Maj:t förbebålles frihet att handla efter vad som befinnes lämpligt
och ändamålsenligt i de särskilda fallen. Man torde därvid, enligt vad utredningsmännen
anföra, få använda sig av olika tillvägagångssätt, under hänsynstagande
till de former för statsbidrags tillgodonjutande, som gälla i fråga örn
statsunderstödda arbeten av närmast jämförlig art, ävensom till i affärslivet
utbildad praxis.

Vissa allmänna synpunkter i fråga örn sättet för beredskapsarbetenas utförande
hava framhållits av utredningsmännen. Beträffande regin uttala
de sålunda, att entreprenadsystem sannolikt kommer till användning i jämförelsevis
betydande utsträckning. Därvid förutsättes för tids vinnande, att innan
Kungl. Maj :ts beslut om anvisande av medel till ett beredskapsarbete meddelas,
preliminära anbud skola kunna hava infordrats på basis av de förhandlingar,
som förts med byrån inom socialdepartementet. Rörande sättet
för statsunde rstödets tillgodonjutande och därmed
förknippade organisatoriska spörsmål hava utredningsmännen
utgått från att statsbidrag till beredskapsarbete av sådan art, att några redan
givna regler för statsbidrags utgående ej kunna anses därå tillämpliga, ställas
till vederbörande länsstyrelses förfogande med anmodan till länsstyrelsen att
i mån av arbetets fortgång utanordna medel, föranstalta örn avsyning samt
godkänna arbetet. Enligt utredningsmännens mening bör statsbidrag i allmänhet
utmätas efter den verkliga kostnaden samt förskott å beviljat statsbidrag
utanordnas i avbidan å att den verkliga kostnaden fastställes. Statsbidrags
fastställande efter den beräknade kostnaden anse utredningsmännen
emellertid även böra vara medgivet. Disponeras medel ur beredskapsanslaget
såsom lån, borde lånevillkoren kunna bestämmas i tillämpliga delar efter vad
som gäller för statlig låneverksamhet av mest likartad beskaffenhet samt efter
vad som vid förhandling med den lånesökande i varje särskilt fall befinnes
mest ändamålsenligt. Med avseende å den tekniska och
ekonomiska kontrollen över utförandet av sådana beredskapsarbeten,
beträffande vilka dithörande frågor icke äro normerade i allmän författning
eller praxis, uttala sig utredningsmännen för att kontrollen anordnas
genom vederbörande länsstyrelse. I vissa fall anse utredningsmännen
särskild platskontrollant erforderlig. Kontrollen av att eventuellt
meddelade villkor rörande arbetskraftens uttagning, arbetstiden m. m.
iakttagas, bör enligt utredningsmännen handhavas av den som eljest utövar
kontroll. Utredningsmännen anföra vidare, att det bör ankomma på vederbörande
centrala institution eller länsstyrelse att föranstalta örn avsyning,
granskning av räkenskaper i förekommande fall samt godkännande
av arbetet. Såsom påföljd vid underlåtenhet attfölja
för ett beredskapsarbete meddelade särskilda villkor förorda utredningsmännen
indragning av statsbidraget.

Förslaget till beredskapsanordningens organisation hava åtskilliga myndigheter
med hänsyn till den uppfattning, de uttalat i huvudfrågan, icke närmare
berört. Statskontoret har förklarat, att vid den mera allmänna prövning av de

Kungl. Majlis proposition nr 211.

129

ifrågasatta organisationsanordningarna, vartill ämbetsverket nödgats inskränka
sig, någon anmärkning ur de synpunkter ämbetsverket hade att företräda icke
förekommit. Länsstyrelsen i Östergötlands län, som i sitt yttrande till behandling
upptagit allenast länsstyrelsernas uppgifter i fråga om beredskapsarbetena,
har i huvudsak icke något att erinra mot förslaget på denna punkt.

Landssekretariatet har ansett förslaget att förlägga tyngdpunkten beträffande
beredskapsanordningens genomförande hos Kungl. Maj :t samt att låta
vederbörande statliga verk, kommuner och enskilda företagare handhava regin
innebära möjlighet att förebygga en hämmande och fördyrande byråkrati.

I åtskilliga yttranden har framhållits, att samtliga ärenden rörande statliga
åtgärder till hjälp för arbetslösa borde handläggas av en och samma myndighet.
Sålunda har socialstyrelsen i yttrande över arbetslöshetsförsäkringssakkunnigas
promemoria påpekat den bristande enhetlighet med avseende å
både den centrala och den lokala organisationen, som utmärkte de olika föreliggande
förslagen till bistånd åt de arbetslösa. Den föreslagna uppdelningen
av ledningen för hjälpverksamheten på dels en byrå i socialdepartementet för
beredskapsarbetena dels ock ett ämbetsverk, socialstyrelsen, för arbetslöshetsförsäkringen,
understödsverksamheten och arbetsförmedlingen måste enligt socialstyrelsens
mening förväntas medföra stora svårigheter för hjälpverksamhetens
rationella handhavande, då erfarenheten visat, att härför krävdes den
närmaste samverkan mellan de olika lijälpformerna ävensom samlad översikt
över deras beräkneliga och faktiska verkningar. Vad anginge den lokala organisationen
skulle prövningen av de hjälpsökandes anspråk och behov samt
befogenheten att i anledning därav meddela beslut tillkomma tre olika organ:
arbetsförmedlingsanstalterna för beredskapsarbetena, arbetslöshetskassorna för
försäkringsverksamheten och arbetslöshetskommittéerna för understödsverksamheten.
För de olika organen skulle en dylik organisation medföra mycket
dubbelarbete samt svaga möjligheter till effektiv kontroll, och hos de arbetslösa
skulle densamma föranleda villrådighet örn det organ, till vilket de hade
att hänvända sig, samt framkalla benägenhet att söka samtidigt utnyttja olika
hjälpmöjligheter. Även andra olägenheter hava av socialstyrelsen angivits kunna
uppkomma med den föreslagna organisationen. Den bristande enhetligheten
i organisationen har vidare framhållits av organisationsnämnden, arbetsJöshetskommissionen,
industriförbundet, arbetsgivareföreningen m. fl.

Vad beträffar den föreslagna byrån inom socialdepartementet,
har byggnadsstyrelsen förklarat sig icke hava något att erinra däremot
men påpekat behovet inom byrån av tillgång å byggnadsteknisk sakkunskap.
Å andra sidan har anmärkts, att förslaget i denna del stöde i bestämd motsättning
mot de under senare tiden pågående rationaliseringssträvandena inom
statsförvaltningen, åsyftande att lätta departementens arbetsbörda genom överflyttande
av sådana ärenden, som kunna handläggas inom centralt ämbetsverk.
Kungl. Maj :t skulle, anföres det, bliva nödsakad fatta beslut i en mängd detaljfrågor,
vilka ärenden skulle tynga konseljerna. Att ärenden rörande beredskapsarbeten
i nuvarande ringa omfattning handlades omedelbart av socialdepartementet
kunde icke åberopas för vidhållande av denna organisationsform

Bihang till riksdagens protokoll 19S8. 1 sami. Nr 211. 9

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

vid den nn föreslagna omfattande beredskapsanordningen. Då uppenbarligen
många bindande avgöranden skulle komma att träffas efter muntlig föredragning
för departementschefen eller på grundval av samtal med denne, skulle det
material, som läge till grund för Kungl. Maj:ts beslut, icke erhålla nödig
skriftlig och offentlig karaktär. Förslaget innebure en sammanblandning av
instanserna i statsförvaltningen och vore därför ur konstitutionell synpunkt
otillfredsställande. Synpunkter av denna och liknande art hava mer eller
mindre utförligt framförts av organisationsnämnden, arbetslöshetskommissionen,
socialstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
länsstyrelserna i Stockholms, Skaraborgs och Örebro län, fullmäktige i järnkontoret,
flera handelskamrar, kommerskollegium samt svenska stadsförbundet.
Länsstyrelsen i Uppsala län bär bland annat framhållit, att organisationen
syntes tungrodd och förutsatte tidsödande förhandlingar. Länsstyrelserna
i Örebro och Norrbottens län hava hävdat, att byråns arbetsuppgifter underskattats
av utredningsmännen.

Byggnadsstyrelsen har förklarat sig icke hava något att erinra mot den
centrala organisationen men påpekat behovet av att inom byrån tillgång funnes
å byggnadsteknisk sakkunskap.

I vissa yttranden har föreslagits annan myndighet såsom centralorgan, nämligen
socialstyrelsen (organisationsnämnden, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings,
Kalmar och Örebro län m. fl.) eller arbetslöshetskommissionen (Överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i Västmanlands län m. fl.). Kommerskollegium
ifrågasätter ettdera av nämnda båda alternativ utan att giva företräde
åt något av dem. Vattenfallsstyrelsen har förordat en anordning motsvarande
den av särskilda sakkunniga rörande beredskapsarbeten år 1931 föreslagna,
enligt vilken socialstyrelsen med särskild sammansättning skulle utgöra organ
för beredskapsärendenas förberedande handläggning.

Svenska stadsförbundet har framhållit, att den föreslagna byrån borde rekryteras
på ett sätt som garanterade verklig kunskap örn kommunala förhållanden.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har gjort gällande, att centralorganet
måste erhålla bestämmande och korrigerande befogenhet gentemot lokala
samfälligheter. Därjämte har länsstyrelsen i Uppsala län föreslagit, att byrån
själv skulle kunna uppträda såsom arbetsledande organ.

Vad angår de arbetsuppgifter, som skulle tillföras
länsstyrelserna enligt förslaget — emottagande i vissa fall av ansökan
örn statsbidrag till beredskapsarbete, föranstaltande om eventuell komplettering
därav, yttrande över ansökan i samband med dess insändande till
Kungl. Majit ävensom i vissa fall utanordnande av statsbidrag, anordnande
av kontroll å beredskapsarbeten samt föranstaltande örn avsyning av arbetena,
granskning av räkenskaper och arbetenas godkännande — har flertalet länsstyrelser
betonat, att härav skulle föranledas behov av ökade arbetskrafter
såväl hos länsstyrelserna som hos vägingenjörerna. Organisationsnämnden har
framhållit, att den ansvällning av den lokala statsförvaltningens apparat, som
förslagets genomförande skulle framkalla, skulle göra det tämligen meningslöst
att fortsätta nu pågående rationaliseringssträvanden med avseende å läns -

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

131

styrelserna. Då länsstyrelserna icke vore rustade för de ifrågasatta nya arbetsuppgifterna,
föreslår organisationsnämnden, att den lokala organisationen
av beredskapsarbetena anordnas i huvudsak på samma sätt som motsvarande
organisation av reservarbetena. Även i andra yttranden har gjorts gällande,
att länsstyrelserna icke vore rustade för de ifrågasatta arbetsuppgifterna, varför
det syntes bättre, att dessa uppgifter handhades av en central myndighet
(länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands och Kristianstads län, vattenfallsstyrelsen
och svenska stadsförbundet). Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller
å andra sidan, att det sannolikt vöre nödvändigt att anlita länsstyrelserna
såsom mellanhand. Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört, att beträffande
den förberedande handläggningen av beredskapsärendena genom länsstyrelserna
intet vore att erinra men att de med kontroll, avsyning och godkännande
förenade uppgifternas förläggande dit icke kunde förordas. Enligt
länsstyrelsens i Kristianstads län mening borde möjligen ärenden rörande vägoch
broföretag kunna kvarbliva under länsstyrelserna. Vattenfallsstyrelsen
har för sin del ansett, att ett organ liknande nuvarande länshjälpkommittéerna
skulle kunna göra goda tjänster som länsorgan under centralorganisationen.

Betänksamheten mot anlitandet av länsstyrelserna såsom lokala organ har
— på sätt antytts — i flera yttranden motiverats med deras bristande utrustning
för fullgörandet av de uppgifter, som skulle bliva förknippade med kontrollen
av arbetena och tillsynen däröver. I sådant avseende har uttalats särskilt
följande. Det vore ej lämpligt, att länsstyrelserna finge sig ålagt att
handhava anvisat statsbidrag och verkställa utanordning därav samt avsyna och
godkänna beredskapsarbeten; i allt fall erfordrades av Kungl. Majit meddelade
bestämmelser angående dithörande verksamhet, enär eljest någon central kontroll
över denna verksamhet icke vore möjlig. Tanken att den slutliga granskningen
av räkenskaperna förlädes till fackmyndigheter — i första rummet vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen — samt länsstyrelserna vore ägnad väcka tvekan.
En fortlöpande central kontroll syntes bliva påkallad, i den mån de anvisade
medlen icke användes direkt av statens egna organ, därvid såsom förebild kunde
tjäna den revision, som nu genom särskilda personer vore anordnad rörande
arbetslöshetskommissionens verksamhet (riksräkenskapsverket). Då städerna
genom egna arkitekter och ingenjörer ledde arbetena, torde en inblandning av
statens vägingenjörer och länsarkitekter lätt giva anledning till svårigheter; kontroll
genom länsstyrelserna borde vara utesluten vid städernas arbeten även i
andra fall än det av utredningsmännen särskilt omförmälda eller då statsbidraget
vore relativt ringa (svenska stadsförbundet). Byggnadsstyrelsen har ansett,
att alla statliga beredskapsarbeten inom husbyggnadsfacket borde ställas
under styrelsens ledning. Beträffande kommunala och enskilda husbyggnadsföretag
syntes erinran icke vara att göra mot att länsstyrelserna utövade motsvarande
ledning, men borde länsarkitekterna åtnjuta särskilt arvode för därmed
förenade arbetsuppgifter. Beträffande stora byggnadsföretag borde överkontroll
utövas genom byggnadsstyrelsen. Huruvida avsyningen och godkännandet
av kommunala och enskilda arbeten borde ske genom länsstyrelsen eller
byggnadsstyrelsen finge bedömas från fall till fall.

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Departe mentschefen.

Behov av ökade arbetskrafter på grund av befattningen med beredskapsärendena
har ansetts uppkomma även hos vissa fackmyndigheter (byggnadsstyrelsen,
arméförvaltningen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen).

Beträffande planläggningen och den förberedande handläggningen
av beredskapsärendena har förslaget befunnits
ägnat giva erforderliga fastare former än som hittills förefunnits (arméförvaltningen).
Byggnadsärende av kommunal eller enskild natur har byggnadsstyrelsen
ansett böra av den länsstyrelse, till vilken ärendet ingivits, överlämnas
till byggnadsstyrelsen, som borde hava att med eget yttrande vidarebefordra
ärendet till Kungl. Majit. I ett yttrande har ifrågasatts, att ansökan
örn beredskapsarbete borde göras direkt hos Kungl. Maj :t eller annan myndighet,
som skulle besluta örn arbetet; därest förslag örn arbete, som befunnes
olämpligt, utan remiss kunde omedelbart avslås, skulle mycket onödigt utredningsarbete
kunna undvikas (länsstyrelsen i Kristianstads län).

I fråga örn regin vid beredskapsarbetena hava i ett flertal yttranden framhållits
de särskilda svårigheter vid anlitande av entreprenörer, vilka skulle föranledas
av villkor i fråga örn sysselsättning av okvalificerad arbetskraft, tilllämpning
av förkortad arbetstid m. m. Byggnadsstyrelsen, som ansett den
egna regin vara den riktiga lösningen av arbetsledningsfrågan i vissa fall, har
ansett förslaget örn att entreprenadanbud i regel borde föreligga, innan Kungl.
Maj :ts beslut fattades, vara mindre lämpligt beträffande husbyggnadsarbeten,
enär anbudsgivare i dylikt fall måste vara bunden av sitt anbud relativt
lång tid och sålunda nödgas vaka över att bekomna anbud rörande materialier
o. dyl. fortfarande gällde. Med hänsyn härtill samt på grund av andra
dithörande svårigheter borde anbud infordras, först sedan Kungl. Maj :t beslutat
örn arbetets utförande och fastställt villkoren härför.

Beträffande statsbidragets beräkning har riksräkenskapsverket förordat
den regeln, att bidraget liksom låneunderstödet borde utgå i visst förhållande
till den beräknade kostnaden, dock i allt fall med den restriktionen, att, örn
den verkliga kostnaden understege den beräknade, bidraget borde ställas i
relation till den verkliga kostnaden. I viss mån i liknande riktning har
byggnadsstyrelsen uttalat sig. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har förordat
nyssnämnda regel vad anginge arbeten i kommunal och enskild regi;
beträffande rent statliga och statsunderstödda arbeten i vederbörande verks
egen regi, borde alltid den verkliga kostnaden läggas till grund för bidraget.

Med anledning av att förslaget förutsatte beviljande av förskott å statsbidrag,
har riksräkenskapsverket ansett vara av behovet påkallat, att närmare
regler beträffande lämnandet av sådant förskott fastställdes genom allmänna
bestämmelser.

Såsom i det föregående framhållits, har i beredskapssakkunnigas promemoria
det organisatoriska problemet behandlats endast såvitt gäller dispositionen
av det belopp å 75 miljoner kronor, som skulle falla inom socialdepartementets
område. Vad angår anslagen under kommunikationsdepartementet
hänvisar jag till vad därom kommer att anföras av chefen för kommunikationsdepartementet
i propositionen (nr 212) om anslag till vissa arbeten under kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr gil.

133

munikationsdepartementet för motverkande av arbetslösheten. Därav framgår,
att för handläggning inom sistnämnda departement av hithörande ärenden
anses böra tillämpas de former, som i allmänhet gälla beträffande bidrag
till motsvarande ändamål.

Även beträffande de byggnadsföretag, som tillhöra ecklesiastikdepartementet,
komma ärendena att handläggas såsom eljest varit brukligt.

Viad angår de under jordbruksdepartementet hörande arbetena, erfordras
— med undantag för en tillfällig mindre förstärkning av lantbruksstyrelsens
arbetskrafter — inga nya organisatoriska åtgärder för handläggning av ärenden
rörande skogsvårdsåtgärder, torrläggningsföretag och byggnader. Angående
ärenden, som avse lån från den föreslagna lånefonden för arbetaresmabruk,
hänvisas till propositionen i detta ämne.

Icke heller handläggningen av ärenden rörande anslagen under handelsdepartementet
kräver någon ny förvaltningsapparat. De ifrågavarande anslagen
avse byggandet av ett nytt fyrskepp, inköp av material för lotsverkets
behov och arbeten för upptagande av malmbrytning i Västerbotten.

Till socialdepartementets område höra specificerade byggnadsföretag till
ett belopp av omkring 8.5 miljoner kronor. Örn handläggningen av dessa frågor
gäller vad förut sagts angående byggnader hörande till andra departement.

Av återstående 75 miljoner kronor för offentliga arbeten inom socialdepartementets
område avses 20 miljoner kronor till främjande av bostadsbyggen.
Hur ärendena angående dispositionen av dessa medel skola handläggas, har
framgått av den lämnade redogörelsen (s. 92 och 122).

Ett belopp av 10 miljoner kronor är avsett såsom bidrag till främjande av
företagsamhet och industriell verksamhet. Dessa medel böra stå till Kungl.
Maj :ts direkta disposition att enligt vad i det föregående framhållits anlitas
i förekommande fall, då det befinnes särskilt angeläget att understödja tillkomsten
av allmännyttiga arbeten eller att genom finansiellt stöd underlätta
upprätthållandet av en verksamhet, i syfte att förebygga arbetets inställande
eller att främja dess återupptagande. Ett mindre belopp för samma ändamål
bar som bekant anvisats såväl av 1932 års riksdag som å tilläggsstat av innevarande
års riksdag. Ärenden örn disposition av dessa medel böra handläggas
alltefter sin beskaffenhet. Några enhetliga regler varken böra eller kunna uppställas
för frågornas behandling. Detsamma gäller örn den post å 5 miljoner
kronor, som upptagits under rubriken »Diverse».

Spörsmålet örn särskilda administrativa anordningar uppstår alltså endast,
såvitt gäller de till socialdepartementet hörande arbetena, på grund av dels en
post å 10 miljoner kronor för främjande av statliga och statsunderstödda arbeten,
dels en post å 30 miljoner kronor avseende bidrag till kommunala arbeten.
Därjämte kräves en allmän undersökning, omfattande olika slags arbeten
för motverkande av arbetslöshet även under andra departement, angående
de regler som beträffande flertalet arbetsföretag böra uppställas för
utdrygning av arbetstillfällena, arbetskraftens utväljande m. m.

Vid beredning av frågor rörande igångsättande av statliga arbeten för medel
från sistnämnda post å 10 miljoner kronor bör den verkställda invente -

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

ringen kunna lämna god vägledning. Beslut om beviljande av anslag för hithörande
arbeten böra fattas av Kungl. Maj :t efter hörande av de myndigheter,
vilkas ämbetsområden företaget närmast angår. Där så befinnes
lämpligt, kunna därjämte särskilda sakkunniga anlitas för utredningar. Det
statens verk eller den myndighet, som eljest har att ombesörja arbeten av
samma slag, bör omhänderhava ledningen av detsamma enligt vanliga regler.
De fackmyndigheter, som här närmast komma i fråga, äro byggnadsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
domänstyrelsen, kommunikationsverken, medicinalstyrelsen, lotsstyrelsen, arméförvaltningen,
marinförvaltningen och flygstyrelsen. Den ekonomiska kontrollen
torde i vissa fall få utövas av särskilda revisorer, såsom riksräkenskapsverket
föreslagit, och Kungl. Maj :t lärer därom böra utfärda närmare
föreskrifter.

När det gäller bidrag till kommunala arbeten, bör den verkställda inventeringen
likaledes bliva till stort gagn. Initiativ till igångsättande av sådana
arbeten böra i första hand ankomma på kommunerna, som genom länsstyrelserna
ha att hos Kungl. Maj:t göra ansökning örn bidrag. Genom kungörelse
i ämnet torde Kungl. Majit böra utfärda föreskrifter rörande ansökningars ingivande
och förberedande handläggning. Yttranden över sådana ansökningar
böra avgivas av vederbörande länsstyrelse, innan ansökningarna befordras vidare
till socialdepartementet. Det är angeläget att länsstyrelserna på ett förberedande
stadium träda i kontakt med kommunernas styrelser och arbetslöshetskommittéer,
i syfte att planläggningen av de föreslagna arbetena må göras
så ändamålsenlig som möjligt och uppenbart olämpliga förslag på ett tidigt
stadium utgallras. Beträffande vissa slag av arbetsföretag, nämligen väg- och
broarbeten, torde länsstyrelserna böra utanordna statsbidrag samt genom vägmgenjörerna
kontrollera, avsyna och godkänna företagen, medan eljest länsstyrelsernas
befattning med beredskapsarbeten bör begränsas till den förberedande
handläggningen av ärendena. Den slutliga beredningen bör ske inom
socialdepartementet, där en avvägning och jämförelse mellan de från kommunala
myndigheter inkommande ansökningarna kan ske från enhetliga synpunkter.
Socialdepartementet bör successivt erhålla del av de uppgifter rörande
arbetslösheten på olika orter, som komma att inflyta till socialstyrelsen,
och överhuvud bör ett nära samarbete mellan socialdepartementet och socialstyrelsen
i dessa frågor äga rum.

Det ökade arbetet inom socialdepartementet kräver nödvändigtvis extra arbetskrafter
med såväl tekniska kvalifikationer som med särskild sakkunskap
i arbetslöshetsfrågor. Jag föreslår för den skull upprättandet av en extra byrå
inom departementet, vars personal skulle avlönas från beredskapsanslaget med
arvoden, fastställda av Kungl. Majit.

För att möjliggöra ett ungefärligt bedömande av personalbehovet på denna
byrå torde böra något närmare angivas dess blivande arbetsuppgifter. Dessa
äro väsentligen följande.

Socialdepartementet skall från länsstyrelser och fackmyndigheter samt
eventuellt från enskilda mottaga ansökningar örn. statsbidrag, subventioner och

Kungl. Majlis proposition nr 211.

135

lån, föra förteckningar över dessa ansökningar och deras behandling samt över
igångsatta arbetsföretag, där placerad arbetarstyrka o. s. v. Av de inkommande
ansökningarna skola till andra departement överlämnas de, som röra
ärenden, vilka skola där handläggas. De ansökningar, som skola behandlas
inom socialdepartementet, skola granskas i och för erforderlig komplettering
av handlingarna samt därefter remitteras till vederbörande myndigheter för
erhållande av utlåtande,, där tillräcklig utredning icke redan föreligger, rörande
arbetsplaner, kostnadsberäkningar, arbetets allmännytta och angelägenhetsgrad
m. m. X vissa fall torde pa detta stadium av ärendet erfordras samråd
med vederbörande sökande eller respektive statsmyndighet. Da ärendena
föreligga i fullständigt utrett skick, skall till slutligt avgörande anmälas
frågan, vilka av dem som med hänsyn till förevarande omständigheter böra
komma till stånd, hur stort statsbidrag, som bör beviljas, vilka villkor, som
böra föreskrivas beträffande arbetskraftens utväljande samt arbetstidens förkortning
o. s. v. Vidare bör byrån ha att, med hänsyn till arbetslöshetssituationen,
följa beslutade arbetsföretag genom granskning av inkommande rapporter.

Vad angår den personal, som kan komma att erfordras för fullgörande av
dessa uppgifter, förutsätter jag till en början, att i spetsen för byrån måste
sättas en väl kvalificerad kraft, som omedelbart under departementschefen
skall ansvara för det behöriga upprätthållandet av byråns verksamhet. Såsom
byråchefens närmaste män torde erfordras dels en person med juridisk
och administrativ sakkunskap, dels en person med teknisk utbildning. Förutom
dessa torde för biträde med ärendenas utredning och föredragning krävas
ytterligare fyra personer med juridisk eller teknisk sakkunskap och med insikter
i arbetsförhållandena. Härförutom erfordras för byrån amanuenser och
skrivbiträden. Det närmare avgörandet beträffande personalens storlek liksom
rörande dess avlöning torde få ankomma på Kungl. Maj :t, som därvid icke bör
vara bunden av eljest tillämpade regler angående arvodenas belopp. Det må
vidare anmärkas, att särskilt under den första tiden en sadan ansvällning av
arbetsuppgifter kan förväntas, att för undvikande av en ur alla synpunkter
olämplig försening av ärendenas handläggning det kan bliva nödvändigt med
en tillfällig utökning av byråns personal utöver vad som nu beräknats och att
tillfälligt torde behöva anlitas särskilda utredningsmän med speciell sakkunskap
eller för speciella arbetsuppgifter inom visst arbetsområde eller viss ort.
I den mån av dylik orsak ytterligare arbetskrafter behöva anlitas, torde det
få tillkomma Kungl. Maj :t att förordna extra personal och fastställa arvoden
för sådan personal.

Vad angår genomförandet av regler för arbetstillfällenas utdrygande m. m.
torde det vara erforderligt att genom särskilda sakkunniga utarbeta anvisningar
och föreskrifter i sådant hänseende.

Då ärenden rörande beredskapsarbeten, tillhörande andra departement än
socialdepartementet, ofta kräva särskild prövning med hänsyn till deras betydelse
ur arbetslöshetssynpunkt, är det självfallet angeläget, att ett nära
samarbete äger rum mellan departementen. Det är även angeläget att inom

136

Kungl. Maj:ts proposition nr gil.

socialdepartementet erhålla översikt över alla hithörande ärenden. I sådant
syfte synes det mest praktiskt, att alla ärenden angående beredskapsarbeten,
vare sig de avse bidrag från social- eller kommunikationsdepartementet,
befordras till Kungl. Majit i socialdepartementet för att i förekommande fall
därifrån överlämnas till kommunikationsdepartementet.

Då, såsom förut nämnts, arbeten tillhörande andra departement än socialdepartementet
i stor utsträckning skola vara underkastade regler örn förkortad
arbetstid m. m., är det även av denna anledning av betydelse, att samarbete
sker mellan vederbörande fackdepartement och socialdepartementet.

Det torde visa sig nödvändigt att i viss utsträckning ställa extra arbetskrafter
även till länsstyrelsernas och andra myndigheters förfogande med hänsyn
till att den förberedande utredningen kan komma att koncentreras till en
jämförelsevis kort tid. Medel till sådan extra arbetskraft torde få beredas
från socialdepartementets allmänna beredskapsanslag enligt beslut av Kungl.
Maj .t, dock att, i den man fråga är örn myndigheter hörande under kommunikationsdepartementet,
medlen torde, i enlighet med vad chefen för nämnda
departement lärer komma att förorda, böra utgå från anslaget till beredskapsarbeten
under nämnda departement.

Av den nu lämnade redogörelsen för den tillämnade organisationen framgår,
att densamma i väsentliga hänseenden avviker från den plan, som angivits i
beredskapssakkunnigas promemoria. Detta gäller bland annat den ställning,
som socialdepartementet och dess särskilda byrå skall komma att erhålla. Med
den sålunda förordade omläggningen torde varje underlag saknas för de invändningar,
som ur konstitutionell synpunkt framställts mot det tidigare förslaget.

Sammanfattning.

För att underlätta översikten över de huvudregler, som enligt min mening
böra gälla vid användningen av det anslag till arbeten, avsedda att motverka
arbetslösheten, varom här göres framställning, torde följande sammanfattning
få meddelas.

A. Direkta beredskapsarbeten.

1. Vid valet av beredskapsarbeten skall hänsyn tagas till följande synpunkter
:

**■) Angelägna arbeten skola ha företräde framför mindre angelägna.

b) Intet slag av arbete skall principiellt vara uteslutet från anslag.

c) Arbetet skall vara obestridligt allmännyttigt.

d) Arbete, som lämpar sig som vinterarbete, skall äga företräde framför
annat arbete.

e) Det arbete skall äga företräde, som direkt och indirekt ger större antal
arbetare sysselsättning.

f) Orter med stor arbetslöshet skola vid valet mellan olika beredskapsar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 211. 137

beten under i övrigt lika förhållanden ha företräde framför orter med mindre
arbetslöshet.

2. I fråga örn beredskapsarbetens anordnande skall gälla:

a) Vid arbetena tillämpas samma löner, som å den öppna arbetsmarknaden
pläga utgå för arbeten av det slag, varom fråga är.

b) Arbetena skola påbörjas inom föreskriven tid.

c) Inskränkning av arbetstiden äger i allmänhet rum enligt Kungl. Maj:ts
bestämmande, dock att vederbörande företagare — statlig myndighet, kommun,
vägstyrelse eller enskild — avgör efter vilken princip inskränkningen
skall ske.

d) övertidsarbete får ej förekomma annat än i tvingande fall.

e) Central regi, motsvarande den som utövas av arbetslöshetskommissionen
beträffande de nuvarande statliga reservarbetena, skall icke förekomma.

f) Regi och arbetsledning utövas av vederbörande företagare: statlig myndighet,
kommun, vägstyrelse eller enskild.

g) Å arbeten, som icke utföras av statlig myndighet, bör den kontroll, som
erfordras, i allmänhet ske av central myndighet eller, i fråga örn väg- och broarbeten,
av länsstyrelserna.

3. Beträffande arbetskraftens uttagande skall gälla:

a) Arbetskraften anvisas genom den offentliga arbetsförmedlingen i enlighet
med uppgifter från de lokala arbetslöshetsorganen, i regel arbetslöshetskommittéerna,
angående de personer, som uttagits till beredskapsarbete. De
arbetslösa skola anmäla sig såväl hos arbetsförmedlingen som hos det lokala
arbetslöshetsorganet.

b) Kungl. Maj :t bestämmer med hänsyn till arbetslöshetssituationen, från
vilka orter arbetskraft skall uttagas till visst arbetsföretag.

c) Vid uttagandet till arbete skall arbetslöshetsorganet bedöma de sökandes
behov i huvudsak efter längden av deras arbetslöshet, därvid hänsyn icke ensamt
skall tagas till vederbörandes sista arbetslöshetsperiod. En karenstid
örn minst 14 dagar skall iakttagas. I övrigt skall arbetslöshetsorganet söka
så rättvist som möjligt mellan de arbetslösa fördela genom beredskapsarbetena
skapade arbetstillfällen. För arbeten, som kräva yrkesskicklighet, skola
endast yrkesarbetare uttagas. Från de egentliga grovarbetena äro däremot
arbetare från andra fack icke utan vidare uteslutna.

d) Arbetsgivaren är skyldig att mottaga den anvisade arbetskraften, i den
mån ej särskilda förhållanden föreligga.

4. I avseende å arbetskonflikters inverkan på arbetares rätt att erhålla sysselsättning
vid beredskapsarbeten skall gälla:

Utestängda från anställning vid beredskapsarbeten äro arbetare, vilka
befinna sig i strejk eller äro föremål för lockout på grund av arbetskonflikter.
Utestängda skola likaledes vara arbetare, som, utan att giltig anledning
föreligger, vägra antaga anvisat beredskapsarbete eller lämna sin anställning
vid sådant arbete. Vid tillämpningen härav skola principerna från arbetslöslietsförsäkringsförslaget
tjäna till ledning.

138

Kungl. Majlis proposition nr 211.

5. Angående statsbidrag till kommuner skall gälla, att kommunernas behov
av statshjälp i kampen mot arbetslösheten skall avgöra statsbidragets
storlek.

6. För handläggningen av ärenden angående beredskapsarbeten upprättas
en extra byrå i socialdepartementet. För beredningen av dylika ärenden tagas
vidare i anspråk i främsta rummet de centrala, fackmyndigheterna och i
viss utsträckning även länsstyrelserna och vägingenjörerna.

7. Beträffande övergången till det nya systemet skola gälla följande regler: a)

Av arbetslöshetskommissionen bedrivna statliga reservarbeten skola av
kommissionen fortsättas endast i den mån de icke lämpligen kunna övertagas
av annan företagare.

b) Statskommunala arbeten skola övergå till beredskapsarbeten, i den mån
vederbörande kommun så önskar.

c) Vid arbeten, som i fortsättningen komma att bedrivas som statliga eller
statskommunala reservarbeten, skola från tidpunkt, som Kungl. Majit bestämmer,
beträffande löner gälla samma regler som för beredskapsarbeten.

B. Främjande av enskild företagsamhet m. m.

1. Vid lån till främjande av enskild företagsamhet skall

a) utgå ränta efter Kungl. Maj:ts beslut,

b) amortering ske enligt beslut av Kungl. Majit,

c) ställas säkerhet, som kan av Kungl. Majit godtagas.

2. Vid subventioner till främjande av enskild företagsamhet och uppmuntran
av industriell verksamhet skola följande synpunkter vara vägledande:

a) Genom subvention åt visst företag bör minskning av produktionen icke
få framkallas vid annat företag med därav följande arbetslöshet.

b) Vid subvention bör tillses, att densamma per dagsverke, som beräknas
därigenom kunna åstadkommas, understiger eller högst svarar emot statsbidraget
till kontant understöd för motsvarande antal hjälpta dagar.

c) Subvention bör vara av tillfällig natur och skapa möjligheter att trygga
vederbörande företags framtida existens.

d) Subvention bör skapa lättnader för den eller de kommuner, som äro
ekonomiskt beroende av det subventionerade företagets existens.

3. Lån och subventioner till bostadsbyggnadsverksamhet skola utgå jämlikt
följande huvudgrunder:

a) För bostadsbyggande i städerna och stadsliknande orter skall statlig
tertiärkredit kunna erhållas uppgående till högst viss del (20 procent) av den
på öppna marknaden erhållna krediten, dock högst 15 procent av fastighetsvärdet.
Särskilt organ, en byggnadslånebyrå, skall pröva och besluta angående
tertiärkrediten.

b) Till upprustning av landsbygdens bostadsbestånd skola kunna utgå dels
förbättringsbidrag med högst 1,000 kronor per lägenhet, dels nybyggnadslån
med högst 3,000 kronor per lägenhet. Förbättringsbidrag och nybyggnadslån
för en och samma lägenhet kunna utgå med sammanlagt högst 3,000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr SI].

139

Egnahemsnämnderna skola, under egnahemsstyrelsens överinseende, pröva och
besluta örn dylika bidrag och lån.

C. Allmänna principer. .

1. Inom ramen för det äskade anslaget å 75 miljoner kronor till socialdepartementet
skola de angivna summorna för olika delar av arbetsanskaffningsprogrammet
vara vägledande men icke bindande. Kungl. Maj :t bör sålunda
äga befogenhet att efter allsidig prövning av anmälda behov välja mellan de
olika ändamålen.

2. Arbete, till vilket statsmedel utgå, skall, där så kan ske, utföras med
inhemskt material.

Under åberopande av vad jag sålunda i det föregående i olika sammanhang
anfört och under framhållande att proposition i ärendet jämlikt § 54
riksdagsordningen lärer kunna avlåtas, utan hinder av att den för propositioners
avlämnande till riksdagen i allmänhet stadgade tid torde gå till ända,
innan propositionen kan till riksdagen överlämnas, hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till arbeten till motverkande av arbetslösheten, att användas
enligt de grunder, som i det föregående angivits, för
budgetåret 1933/1934 anvisa ett reservationsanslag, att utgå
av lånemedel, av 75,000,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse bilaga till detta .protokoll utvisar skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Åke Karlholm.

BIL A Gr O R

Bilaga A.

P. M.

angående beredskapsarbeten till motverkande av arbetslöshet.

De med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 21 oktober 1932 genom departementschefsskrivelse
samma dag tillkallade utredningsmännen med uppdrag
att inom socialdepartementet biträda vid verkställande av undersökning och
uppgörande av förslag rörande de statliga och kommunala arbeten ävensom
enskilda arbetsföretag av allmännyttig karaktär, vilka lämpligen kunde anordnas
såsom beredskapsarbeten till motverkande av arbetslöshet -— 1932 års
utredning angående beredskapsarbeten — ha i en till chefen för socialdeparmentet
den 3 december 1932 avgiven promemoria framlagt resultaten av företagen
inventering av förefintliga sådana arbeten i riket. Ovannämnda uppdrag
har därigenom fullgjorts. Sedermera har departementschefen, underhand,
uppdragit åt utredningsmännen att inom departementet biträda vid utredning
angående de spörsmål av väsentligen organisatorisk art, som kunde
äga samband med anordnandet av beredskapsarbeten i större omfattning och
inom även andra verksamhetsområden, än som hittills ifrågakommit.

I 1933 års statsverksproposition har statsministern i uttalande till statsrådsprotokollet
vid behandlingen av för flera huvudtitlar gemensamma frågor lämnat
en allmän motivering för behovet av vidgade och effektivare åtgärder för
arbetslöshetens motverkande ävensom uppdragit riktlinjerna för anordnandet
av allmänna arbeten i arbetslöshetsbekämpande syfte. Vidare har chefen för
finansdepartementet i samma statsverksproposition vid behandlingen av de allmänna
förutsättningarna för statsregleringen 1933/1934 angivit normerna för
finansieringen av sådana allmänna arbeten. På grundval av dessa uttalanden
har Kungl. Majit av riksdagen äskat såsom utgifter för kapitalökning under
rubrik Fonden för förlag till statsverket, anslaget till allmänna arbeten att
utgå av lånemedel med kort amorteringstid, ett sammanlagt belopp av

160.511.800 kronor. Härav lia för vissa närmare angivna ändamål under
olika departement och rubriker upptagits anslag till ett sammanlagt belopp av

35.511.800 kronor. För icke närmare specificerade arbeten till motverkande
av arbetslösheten ha upptagits dels 75,000,000 kronor under socialdepartementet,
dels 50,000,000 kronor under kommunikationsdepartementet.
De medel, som för nu ifrågavarande ändamål äskats, äro avsedda att användas
för utförande av rent statliga företag eller företag, till vilka enligt allmänna
grunder statsbidrag utgår, ävensom att utgå såsom understöd i en eller annan
form åt kommuner eller enskilda för igångsättande av allmännyttiga arbeten.

2

Omfattningen och karaktären av de allmänna arbeten, som ansetts böra komma
till utförande under nästkommande budgetår i arbetslöshetsbekämpande
syfte, ha sålunda härigenom angivits. Den slutliga planen för organiserandet
av nu ifrågasatta allmänna arbeten såsom ett led i kampen mot arbetslösheten
skulle sedermera framläggas i särskild proposition.

Utredningsmännens ovannämnda, under hand lämnade uppdrag begränsar
sig sålunda till att inom departementet biträda med utarbetandet av denna
plan.

Vid fullgörandet av detta uppdrag ha utredningsmännen icke kunnat förbise,
att anordnandet av beredskapsarbeten i den vidgade omfattning, varom
nu är fråga, måste vara att betrakta som ett led i en enhetlig socialpolitisk
aktion till arbetslöshetens motverkande och lindrande av dess följder. Det ligger
i sakens natur, att det måste vara en angelägenhet av stor vikt, att de olika
leden i en sådan aktion anordnas i kongruens med varandra. I avsaknad av
närmare kännedom om normerna för den nu samtidigt ifrågasatta arbetslöshetsförsäkringen
och vidgade kontantunderstödsverksamheten samt den omfattning,
vari reservarbeten i fortsättningen kunna komma att anordnas, få
utredningsmännen anmäla, att de vid fullgörandet av uppdraget icke varit i
tillfälle att närmare bedöma, huru samorganiserandet av de ifrågasatta olika
socialpolitiska delaktionerna för arbetslöshetens motverkande och lindrande
av dess följder lämpligast bör ske.

Till fullgörande av sitt uppdrag få utredningsmännen anföra följande.

Nuvarande system för beredskapsarbeten.

Frågan örn arbetslöshetens motverkande genom anordnande av allmänna arbeten
har aktualiserats i samma mån arbetslösheten som ett socialt problem
av stor räckvidd i början av innevarande sekel påkallat statsmakternas uppmärksamhet.
Åtskilliga initiativ ha i sådant avseende tagits redan på ett
tidigt stadium. Beträffande dessa och de resultat, vartill de lett, må i förevarande
sammanhang hänvisas till den översikt, som häröver lämnats i bilaga
2 till det av 1930 års utredning örn arbetslöshetens motverkande genom allmänna
arbeten — i det följande benämnd 1930 års utredning — den 15 januari
1931 avgivna Betänkande med förslag angående arbetslöshetens motverkande
genom beredskapsarbeten (statens offentliga utredningar, socialdepartementet,
1931:3).

I nämnda betänkande framfördes förslag till vissa organisatoriska åtgärder
för bättre utnyttjande av de allmänna arbetena i arbetslöshetsbekämpande syfte
genom deras anordnande i form av beredskapsarbeten. I anledning av detta
förslag har därefter en anordning för beredskapsarbeten kommit till stånd.

X förenämnda promemoria den 3 december 1932 ha utredningsmännen lämnat
redogörelse för den nuvarande beredskapsanordningens tillkomst och de
för densamma gällande bestämmelserna ävensom för hittillsvarande användning
av beredskapsarbeten i praktiken, vilken redogörelse här nedan i huvudsak
följes.

3

Beträffande beredskapsanordningens principiella innebörd oell dess system
anförde 1930 års utredning följande:

Till sin principiella innebörd bör beredskapsanordningen betraktas icke såsom
en form av hjälpverksamhet för de arbetslösa—- en sådan verksamhet bör
bedrivas efter andra linjer än de här föreslagna — utan såsom en rationaliseringsåtgärd
inom den statliga verksamheten, åsyftande att i görligaste mån
förebygga, att å ena sidan arbetslösa bispringas under olika för det allmänna
kostsamma, kanske improduktiva hjälpformer, medan å andra sidan angelägna
statliga arbeten, vid vilka sådana arbetslösa skulle kunna beredas sysselsättning
och arbetsförtjänst, uppskjutas i brist på tillgängliga anslag.

Med utgångspunkt från denna principiella uppfattning bör givetvis gälla,
att endast arbetsuppgifter av viss angelägenhetsgrad skola komma i fråga för
utförande såsom beredskapsarbeten; föreligga icke sådana arbetsuppgifter,
böra de arbetslösa sysselsättas eller omhändertagas i annan väg.

Med angivna utgångspunkt skiljer sig beredskapsarbetet icke från eljest
förekommande allmänna arbeten i annan mån, än som sammanhänger med
detsammas förtidiga igångsättande i syfte att motverka arbetslösheten. Den
allmänna arbetsmarknadens löner och övriga arbetsvillkor, således jämväl kravet
på arbetskraftens fullgoda beskaffenhet och yrkesvana, böra alltså tilllämpas.
Med den allmänna arbetsmarknadens löner förstås de i eventuellt
förefintliga kollektivavtal fastställda lönenormer eller i orten eljest gängse
löner, och bör såsom generell regel gälla, att kostnaderna för det färdiga arbetet
icke bliva högre än om arbetet utförts i vanlig ordning.

Såsom arbetsledande organ för beredskapsarbeten böra i första hand anlitas
de statliga myndigheter, som förfoga över personal, skickad att fullgöra
sådan uppgift. Tillskapandet av ett nytt särskilt arbetsledande organ har
icke synts böra ifrågakomma. Härigenom kommer det område, inom vilket
arbetsobjekt för ifrågavarande ändamål stå att finna, att i första rummet hänföra
sig till vissa statliga verks förvaltningsområden. Då också utanför dessa
områden viktiga och för det allmänna angelägna arbetsuppgifter förefinnas,
bör emellertid möjlighet vara öppen att såsom beredskapsarbete utföra också
dylika arbetsobjekt, dock endast i den mån garantier kunna vinnas för att de
statsmedel, som anlitas för beredskapsarbetet, komma till användning på ett
med hänsyn till statens intresse betryggande sätt och att syftet med arbetets
förtidiga igångsättande, nämligen arbetslöshetens motverkande, kan tillgodoses.
Sålunda bör exempelvis företag, avseende anordnande av skenfri korsning
av statsjärnväg, utföras i statens järnvägars regi. Då fråga uppkommer
om utförande såsom beredskapsarbete av skenfri korsning vid enskild järnväg,
bör den möjligheten ej vara utesluten, att ifall omständigheterna i övrigt så
påkalla, överenskommelse träffas med vederbörande enskilda järnväg örn arbetets
utförande genom dess försorg såsom beredskapsarbete och örn de villkor,
som därvid lämpligen böra gälla. Sådana fall kunna också förekomma,
då ett vägbyggnadsföretag, med vägstyrelsen såsom arbetsledande organ, kan
komma till utförande med anlitande av beredskapsmedel.

Av nu återgivna citat ur betänkandet framgår, att såsom beredskapsarbeten
kunna ifrågakomma allenast arbetsföretag av en bestämd angelägenhetsgrad.
Såsom beredskapsarbeten skulle i regel icke kunna utföras
andra företag än sådana, som folio inom ett statligt verks förvaltningsområde;
av praktiska skäl — önskvärdheten att kunna för ändamålet nyttja de omfattande
arbetsuppgifterna å vägbyggandets område, däribland särskilt anordnandet
av skenfria korsningar -— hade emellertid vissa särskilda anordningar

Nuvarande
beredskapsanordnings

tillkomst
och innebörd.

1930 års
utredning.

Billan!/ till riksdagens protokoll todd. 1 sami. Nr 211.

10

4

föreslagits beträffande utförande av vägföretag såsom beredskapsarbeten. Beredskapsarbeten
kunde sålunda anordnas allenast inom statligt verksamhetsområde,
med undantag endast för vägföretagen, beträffande vilka staten
redan för de i vanlig ordning utförda arbetena brukade lämna statsbidrag till
den övervägande delen av kostnaderna. På grund härav blev frågan örn kostnadsfördelningen
vid beredskapsarbetena av underordnad betydelse, helst som
enligt 1930 års utredning dylika arbeten i regel borde utföras i vederbörande
statliga myndighets egen regi. Frågan örn kostnadsfördelningen begränsade
sig vid sådant förhållande till att avse det mera tekniska problemet örn förhållandet
mellan anslaget till anordnande av beredskapsarbeten och de olika statliga
myndigheternas ordinarie anslag; beträffande de berörda vägföretagen
inskränkte sig frågan i stort sett till att avse problemet örn ett förhöjt statsbidrag.

Enligt förslaget skulle beredskapsarbetena utföras i samma ordning, som
gällde beträffande andra allmänna arbeten, vad anginge såväl anställning av
arbetare som löner till dem. Där så ansåges påkallat, skulle dock Kungl.
Maj :t kunna samtidigt med beslut örn beviljande av medel för visst arbetsföretags
utförande såsom beredskapsarbete meddela föreskrift, att uttagningen av
arbetskraft skulle ske genom den offentliga arbetsförmedlingen,

Enligt förslaget åsyftades en anordning, varigenom lämpliga och till utförande
förberedda arbeten inom de statliga verkens förvaltningsområden
skulle hållas i beredskap, så att desamma kunde snabbt och på ett efter den
aktuella arbetsmarknadssituationen avpassat sätt igångsättas såsom beredskapsarbeten.
Beslut om anvisande av medel ur ett av riksdagen för ändamålet
beviljat reservationsanslag skulle för varje särskilt arbetes utförande
såsom beredskapsarbete fattas av Kungl. Maj :t. Emellertid ansågs, att behov
förefanns av ett särskilt remissorgan, som kunde dels samla och förbereda förslagen
till beredskapsarbeten, dels under aktgivande på läget å arbetsmarknaden
närmare bedöma behovet och effekten av det särskilda beredskapsarbetet.
Såsom sådan remissinstans föreslogs ett särskilt råd inom socialstyrelsen.

I syfte att undersöka förhandenvaron av till beredskapsarbeten lämpade arbeten
företog 1930 års utredning en särskild inventering. Denna begränsades
till att avse uppgifter från följande myndigheter och institutioner — nämligen
arméförvaltningen, byggnadsstyrelsen, domänstyrelsen, järnvägsstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
lotsstyrelsen, luftfartsmyndigheten, marinförvaltningen, medicinalstyrelsen,
skogssällskapet, telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen — angående inom respektive verksamhetsområden
förefintliga, för det allmänna nyttiga arbeten, som ansågos för det förevarande
ändamålet lämpliga och vilka kunde tänkas komma till utförande under en
period av fem år räknat från den 1 juli 1931 eller under den kortare tidsperiod,
som kunde överblickas. Härutöver hade utredningen till sin disposition
visst från länsstyrelserna införskaffat material angående behovet av anordnande
av skenfria korsningar. Av den sålunda verkställa inventeringen
framgick, att arbetsföretag av olika art och inom skilda delar av landet (i huvudsak
vägföretag men även skogs- och torrläggningsarbeten, hamnupprens -

5

långs- och vågbrytarearbeten m. ra.) föreslagits till en beräknad sammanlagd
anläggningskostnad av cirka 150 milj. kronor; ensamt de skenfria korsningarna
ingingo häri med ett belopp av över 35 milj. kronor. Enligt 1930 års utredning
kunde därav arbeten med en uppskattningsvis beräknad kostnad av
cirka 50 milj. kronor komma i betraktande att utföras såsom beredskapsarbeten.

1930 års utredning föreslog, att storleken av det reservationsanslag, som
kunde befinnas erforderligt för budgetåret 1931/1932 för en försöksvis anordnad
beredskapsanordning i enlighet med förslaget, måtte bestämmas till 3
milj. kronor.

I prop. nr 202 till 1931 års riksdag hemställde Kungl. Majit i enlighet med Kungl.
1930 års utrednings förslag, att ett reservationsanslag å 3 milj. kronor måtte Maj;tegProPför
budgetåret 1931/1932 under titeln »Oförutsedda utgifter» anvisas till beredskapsarbeten
för motverkande av arbetslöshet och att anslaget måtte få användas
i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer härför, som angavs
i propositionen. I sådant avseende anförde föredragande departementschefen
särskilt följande:

I ändamål att de offentliga arbetena skola kunna i viss utsträckning anpassas
efter konjunkturerna och därmed följande variationer i arbetslösheten, ställes
till Kungl. Majits förfogande ett reservationsanslag av lämplig storlek.

Detta användes enligt Kungl. Majits beprövande till arbeten, som under alla
förhållanden skola förr eller senare utföras med anlitande av allmänna medel
och genom statlig myndighets försorg och som äro av natur att i normala
fall riksdagen, på framställning av Kungl. Majit, för varje särskilt fall därtill
anvisar medel. Enda olikheten mot det vanliga förfaringssättet är alltså
här, att Kungl. Majit har att, efter det de särskilda ämbetsverken inkommit
med förslag om utförande av olika allmänna arbeten vid sidan av det i vanliga
former till omedelbart genomförande avsedda programmet, väga dessa förslag
mot varandra icke blott med hänsyn till graden av angelägenheten av utförandet
utan också med hänsyn till deras betydelse för motverkande av arbetslösheten
och dess följder. Vid prövningen skulle avseende även fästas vid
att varje särskilt arbete bör igångsättas vid den tidpunkt, som ur angivna synpunkter
och med hänsyn till lokala förhållanden vore den lämpligaste. Man
skulle på detta sätt skapa möjlighet till en viss elasticitet i statens verksamhet
och genom att avvägandet sker centralt och enhetligt kunna utan uppskov träffa
val mellan skilda arbeten och bestämma i fråga örn tidpunkten för deras påbörjande.

Varje särskild myndighet skulle hava att inkomma med förslag till arbeten
inom dess ordinarie program, lämpligen ordnade efter angelägenhetsgraden. Sådana
arbeten skulle tydligen i allmänhet komma att äga företräde, beträffande
vilka förelåge i detalj utarbetat program, som gjorde det möjligt att utan dröjsmål
igångsätta dem vid den lämpliga tidpunkten. Med hänsyn till mängden
av föreliggande arbetsuppgifter lärer det ej behöva befaras, att vederbörande
fackmyndigheter skulle underlåta att inkomma med dylika förslag i den omfattning,
att ett verkligt val för Kungl. Majit bleve möjligt. Initiativ till
övervägande av anordnande av arbete inom viss ort lärer kunna, såsom förutsattes
enligt betänkandet, tagas av ortsmyndighet eller vederbörande centrala
verk. Beaktandet ur arbetslöshetssynpunkt av olika föreliggande förslag lärer
kunna ske efter inhämtande av yttrande från socialstyrelsen och arbetslöshetskommissionen.
Enligt min uppfattning kräves alltså icke för en an -

6

ordning av nu antydd beskaffenhet något särskilt remissorgan, sådant som utredningsmännen
tänkt sig.

Genom att gå fram på den nu antydda vägen skulle man tydligen kunna undgå
de olägenheter, som befarats bliva en följd av beredskapsarbetenas anordnande
enligt utredningsmännens förslag. De arbeten, till vilka Kungl. Majit
komme att ur ifrågavarande anslag anvisa medel, bleve uppenbarligen till alla
delar helt likställda med andra allmänna arbeten; endast sättet för medlens anskaffande
skulle angiva skillnaden. Med denna utgångspunkt följer också,
att några särskilda regler angående arbetslön, utväljande av arbetare o. s. v.
icke skulle meddelas, utan vederbörande myndigheter skulle äga att helt efter
eljest tillämpade metoder utföra arbetet. På detta sätt blir visserligen —- något
som följer av vad jag redan tidigare anfört — den omedelbara effekten till arbetslöshetens
bekämpande givetvis mindre än genom anordningar enligt utredningsmännens
betänkande. Men denna olägenhet torde uppvägas av de nyss antydda
fördelarna. Tydligen är det emellertid i och för sig önskvärt -—- något
som överhuvud taget i depressionstider bör gälla beträffande statliga arbeten
— att man vid utförandet håller i sikte, att dessa så anordnas, att arbetena bliva
till gagn för arbetslöshetens bekämpande. Sålunda är det ur allmän synpunkt
till fördel, örn vederbörande myndighet vid anskaffande av arbetskraft hänvänder
sig till arbetsförmedlingsorganen inom orter, där arbetslösheten är särskilt
betungande, och utan särskilda föreskrifter lärer det kunna tillses, att arbetena
i första hand komma de behövande till godo, i den mån dessa erbjuda fullgod
arbetskraft. I anslutning till det förut anförda bör även i nu berörda hänseendet
fasthållas, att det här rör sig örn en försöksanordning och att därför olika
metoder och regler lämpligen böra prövas vid verkställigheten hos de särskilda
myndigheterna.

I vissa detaljfrågor anförde departementschefen i huvudsak följande: Utan
riksdagens medgivande borde Kungl. Majit icke av anslag till beredskapsarbeten
anvisa medel till arbeten, som icke kunde fullbordas, utan att riksdagen
ett kommande budgetår för ändamålet under den ena eller den andra anslagstiteln
anvisade ytterligare medel. Vad beträffade frågan om de slag av statliga
arbeten, som borde ifrågakomma, ansågos böra såsom beredskapsarbeten
kunna utföras allenast sådana arbeten, som plägade utföras av statens egna
myndigheter eller på deras föranstaltande. Departementschefen ansåg sålunda,
att från anslaget icke borde utgå medel till vägbyggnader genom vägdistrikten.
Vad särskilt beträffade s. k. skenfria korsningar ansågos dylika vägarbeten,
i den mån de avsågo korsningar vid enskild järnväg, icke böra komma i
fråga såsom beredskapsarbeten. Anordnandet av skenfria korsningar vid statens
järnvägar skulle däremot, enligt i propositionen närmare angivna grunder,
kunna utföras såsom beredskapsarbeten.

Riksdags- Kungl. Maj :ts i prop. nr 202 framförda förslag angående beredskapsarte^ni^g°gen
beten behandlades av statsutskottet i utlåtande nr 152. Utskottet uttalade sin
principiella anslutning till det sålunda föreliggande förslaget och fann i stort
sett ej heller anledning till erinran mot de riktlinjer för beredskapsarbetenas
bedrivande, som angivits i propositionen. I vissa detaljfrågor anfördes emellertid
följande. Utskottet underströk betydelsen av att varje ifrågakommande
myndighet hade noggranna planer upprättade för exempelvis 5 år framåt behövliga
arbeten, så att dessa efter helt kort varsel kunde igångsättas. Beträffande
frågan örn anställandet av arbetskraft ansåg utskottet riktigt, att den -

7

na uttoges efter hänvändelse till arbetsförmedlingsorganen inom orter, där
arbetslösheten vore särskilt betungande. I anslutning till vissa motionsvis framförda
synpunkter ville dock utskottet uttala, att man vid valet av arbetare
för utförande av okvalificerat arbete icke ovillkorligen borde kräva tidigare
vana vid grovarbete, enär ur arbetslöshetssynpunkt syntes önskligt att beredskapsarbetena
stöde öppna ej enbart för grovarbetare utan för så vidsträckta yrkesgrupper
som möjligt. I likhet med vad motionsvis yrkats ansåg utskottet det
i propositionen beräknade beloppet av 3 milj. kronor vara för ändamålet otillräckligt
och föreslog med hänsyn härtill, att anslaget måtte bestämmas till
20 milj. kronor.

Propositionen nr 202 blev av riksdagen bifallen (riksdagens skrivelse nr
287).

I en annan proposition, nr 210, till 1931 års riksdag hade Kungl. Majit
föreslagit riksdagen att till statsbanan Malung—Vansbro för budgetåret 1931/

1932 anvisa ett reservationsanslag av 300,000 kronor att utgå av lånemedel. I
propositionen förutsattes, bland annat, att för anläggandet av ifrågavarande
statsbana skulle under nämnda budgetår disponeras, förutom nyssnämnda anslag
av lånemedel, ett belopp av 300,000 kronor från det av Kungl. Majit
för samma budgetår äskade anslaget till beredskapsarbeten. Jämväl denna proposition
blev av riksdagen bifallen (riksdagens skrivelse nr 302).

I proposition nr 251 till 1932 års riksdag äskade Kungl. Majit för budgetåret
1932/1933 ett reservationsanslag å 3 milj. kronor att användas i enlighet
med de av 1931 års riksdag godkända samt av Kungl. Majit sedermera närmare
utformade grunderna. Föredragande departementschefen anmälde i proppsitionen,
att 600,000 kronor av det sålunda äskade beloppet vore avsedda att
disponeras för fortsatt anläggning av statsbana Malung—Vansbro. I propositionen
framhölls vidare, att hela anordningen med beredskapsarbeten då
ännu kunde sägas befinna sig på försöksstadiet.

I riksdagen väcktes i anknytning till förenämnda proposition två likalydande
motioner, den ena, nr 109, inom första kammaren av herr G. Möller m. fl., och
den andra, nr 195, inom andra kammaren av herr P. A. Hansson i Stockholm
m. fl., i vilka yrkades, bland annat, att riksdagen måtte för budgetåret 1932/

1933 anvisa till beredskapsarbeten ett extra reservationsanslag av 30 milj. kronor,
varav 10 milj. kronor skulle bestridas av lånemedel och 20 milj. kronor
av andra statsinkomster än lånemedel.

Statsutskottet behandlade propositionen och i anledning av densamma framförda
motioner i ett sammanhang i utlåtande nr 124. Enligt utskottets mening
måste alltjämt tvekan bysas om lämpligheten av att vid sidan av de i
arbetslöshetskommissionens regi bedrivna direkta nödhjälpsarbetena anordna
andra statliga arbeten, vid vilka, i trots av deras mer eller mindre framträdande
karaktär av nödhjälpsarbeten, tillämpades den allmänna arbetsmarknadens
löner. Med hänsyn särskilt till den rådande omfattande arbetslösheten
och med beaktande av det äskade anslagsbeloppets jämförelsevis begränsade
storlek i förhållande till de övriga omfattande ekonomiska hjälpåtgärder av
skilda slag, krisen på olika områden påkallat, ville utskottet emellertid icke

Riksdags behandlingen 1932.

8

motsätta sig Kungl. Maj :ts förslag om fortsatt anslag till beredskapsarbeten
med 3 milj. kronor. Beträffande grunderna för dispositionen av anslaget anslöt
sig utskottet till de av departementschefen angivna riktlinjerna, dock under
framhållande att beredskapsarbetena borde alltjämt betraktas allenast
som en försöksanordning samt att självfallet därvidlag måste jämsides med
arbetslöshetssynpunkterna tagas i betraktande, att till utförande som beredskapsarbeten
allenast ifrågakomme företag, varav den praktiska nyttan kunde
komma att stå i rimligt förhållande till nedlagda kostnader.

Riksdagen beslöt i enlighet med statsutskottets hemställan att till beredskapsarbeten
för motverkande av arbetslöshet för budgetåret 1932/1933 under
titeln »Oförutsedda utgifter» anvisa ett reservationsanslag av 3 milj. kronor
(skrivelse nr 296).

^varande ^ förenämnda proposition nr 251 vid 1932 års riksdag lämnas en redogöanvändning
reise för de åtgärder, som av Kungl. Maj :t vidtagits ifråga örn anordnande av
i praktiken beredskapsarbeten under budgetåret 1931/1932. I och för fördelningen av det
skaps- för ändamålet anvisade anslaget anbefallde Kungl. Majit genom ett den 5
arbeten, juni 1931 utfärdat brev samtliga länsstyrelser att skyndsamt lämna uppgifter
rörande allmänna arbeten inom vederbörande län av beskaffenhet att lämpligen
kunna under budgetåret 1931/1932 anordnas såsom beredskapsarbeten.
Samtidigt uppdrog Kungl. Maj :t åt arméförvaltningen, marinförvaltningen,
telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
luftfartsmyndigheten, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen och
lotsstyrelsen att — med beaktande jämväl av de från länsstyrelserna infordrade
uppgifterna i den mån sådana inkommo och till vederbörande myndigheter
överlämnades — skyndsamt avgiva detaljerade, av kostnadsberäkningar
åtföljda förslag till inom myndigheternas verksamhetsområden fallande
arbeten av berörda beskaffenhet. Det skulle därvid åligga vederbörande
att tillika angiva den ordning, i vilken de särskilda företagen ansågos
böra komma till utförande.

över de förslag, som i anledning härav inkommo, ävensom över de framställningar
i ämnet, som därutöver från olika håll ingåvos, hade efter vederbörliga
remisser socialstyrelsen och arbetslöshetskommissionen gemensamt
yttrat sig.

Efter sålunda i de särskilda ärendena företagen utredning fattade Kungl.
Majit beslut angående anslagets disposition.

I enahanda väg har förfarits ifråga örn fördelningen av det för budgetåret
1932/1933 för ändamålet anvisade anslaget. Genom brev den 17 juni 1932
uppdrog Kungl. Majit åt ovan angivna myndigheter att inkomma med förslag
till beredskapsarbeten, avseende förevarande budgetår. Sedan sådana förslag
inkommit, hava även dessa remitterats till socialstyrelsen och arbetslöshetskommissionen
för yttrande. Härefter har Kungl. Majit genom särskilda beslut
förordnat örn anvisande av medel från anslaget till olika beredskapsarbeten.

I besluten örn anordnande av beredskapsarbeten hava meddelats särskilda
villkor och föreskrifter i vissa fall. Sålunda har beträffande skenfria kors -

9

ningar mellan statens järnvägar och allmän väg föreskrivits, att beslutat arbetsföretag
icke finge påbörjas, förrän för detsamma upprättad plan blivit av
vederbörande länsstyrelse godkänd. Ej heller finge arbetet påbörjas, innan
vederbörande väghållningsdistrikt ålagts att övertaga den färdigbyggda vägen
med eventuell vägbro till allmänt underhåll samt förbundit sig att lämna bidrag
med en fjärdedel av den verkliga kostnaden för lösen av mark för företaget.
I besluten har också föreskrivits, att järnvägsstyrelsen hade att hos
vederbörande länsstyrelse påkalla medverkan i syfte att nu angivna villkor för
arbetenas påbörjande skulle kunna fyllas samt att plankorsningar, som genom
vägföretagens utförande vore avsedda att ersättas med skenfria, bleve i den
mån så kunde ske vederbörligen avstängda. Järnvägsstyrelsen har förpliktats
att deltaga i kostnaderna för företagen med vissa mindre belopp att utgå
av till järnvägsstyrelsens förfogande för anordnande av skenfria vägkorsningar
m. m. ställt riksstatsanslag. Järnvägsstyrelsen har bemyndigats att, i
mån så befunnes lämpligt, träffa överenskommelse örn utförande för styrelsens
räkning av i företagen ingående vägarbeten genom vederbörande väghållningsdistrikts
försorg, därvid järnvägsstyrelsen skulle hava att för kontroll anlita
vägingenjören i vederbörande län.

I besluten angående anordnande av vissa hamn- och farledsföretag bar
Kungl. Majit fastställt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordade planer
för företagen att lända till efterrättelse vid arbetenas utförande med de
ändringar däri, som av styrelsen kunde finnas erforderliga och icke ökade
kostnaden. Beträffande hamnföretagen har Kungl. Maj :t föreskrivit, att i
tillämpliga delar skulle gälla föreskrifterna rörande statsunderstödda fiskehamnar
i kungörelsen den 10 augusti 1928 (nr 328) angående statsbidrag till
byggande, förbättring och underhåll av allmänna hamnar och farleder. I
fråga om vissa av företagen hade vederbörande hamnintressenter förbundit
sig att bidraga med 10 % av den verkliga kostnaden för respektive företag.
Med avseende å dessa företag har Kungl. Maj :t bestämt, att de icke finge påbörjas,
innan intressenterna — utöver fullgörande av eljest gjorda åtaganden
— till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inbetalat sin andel av de beräknade
kostnaderna. Vidare har föreskrivits, att det skulle åligga väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att vidtaga erforderliga åtgärder för tryggande av hamnbyggnadernas
användning och underhåll.

I samtliga beslut angående anordnande av beredskapsarbeten har intagits
en bestämmelse örn skyldighet för vederbörande statliga myndighet att beträffande
varje arbetsföretag enligt uppgjort formulär till socialdepartementet
månadsvis insända rapporter rörande den vid företaget befintliga arbetsstyrkan
och dess fördelning på olika yrkesgrupper.

Under loppet av februari 1932 inkommo till socialdepartementet infordrade
utlåtanden från de statliga verk, inom vilkas förvaltningsområden beredskapsarbeten
anordnats. Av dessa utlåtanden framgick, bland annat, att
vederbörande arbetsledning i regel uttagit den erforderliga arbetsstyrkan i
samråd med den offentliga arbetsförmedlingens organ.

10

Fördelningen under budgetåren 1931/1932 och 1932/1933 av anslagen till
beredskapsarbeten angives i följande sammanställning:

Myndighetens namn Arbetets art Anvisat Dag för

belopp beslutet

Järnvägsstyrelsen . . . Statsbana Malung—Vansbro......... 300,000: — 26/e 1931

> Fem företag, avs. skenfria korsningar.....439,350: — 9/io 1931

'' » Sju dito................. 388,7(i0:— 80/io 1931

> Två dito................. 225,650: — n/n 1931

» Ett dito.............. ... 306,000:— ,8/i2 1931

> Två dito................. 131,425:— 6/2 1932

» Ett dito................. 170,300:— 19/s 1932

» Fortsatt arbete å statsbana Malung—Vansbro . 600,000: — 17/« 1932

* Upplagsplats för malm å Svartön...... 260,000: — u,h 1932

» Fyra företag, avs. skenfria korsningar .... 279,337:50 9/o 1932

» Ändring av tidigare beslut örn skenfri korsning,

kostnadsökning.............. 5,754:50 18/ii 1932

Väg- o. vattenbyggnadsstyrelsen
..... Fiskehamns- o. farledsföretag (5 företag) . . . 424,800: — 9/io 1931

» Dito (1 företag)............ 72,250: — “/t 1932

> Dito (9 företag)............ 460,990: — 9/b 1932

> Dito, kostnadsökning.......... 12,160: — 4/u 1932

» Breddning av kajplan m. m......... 130,000: — s/i 1933

Telegrafverket.....Telefonledningsarbeten (2 sträckor)..... 128,000: — so/io 1931

» Dito (3 sträckor) samt ombyggnad av stolplinje 99,000: — 19/2 1932

> Telefonledningsarbeten (17 sträckor)..... 84,800: — ®/9 1932

Arméförvaltningen . . . Diverse arbeten (6 företag)......... 120,500: — 9/io 1931

» Ändring i tidigare beslut, kostnadsökning . . 3,800: — 20/u 1931

> Vägarbete................. 15,100:— 6/a 1932

» Diverse arbeten (5 företag)......... 78,605: — 19/2 1932

* Flygfåltsarbete............... 13,000: — 8/« 1932

> Vattenledningsarbete, kostnadsökning .... 6,350: — */» 1932

> Diverse arbeten (14 företag)......... 575,253: — 9/9 1932

> Dito (3 företag)............ 133,520: — 9/ia 1932

Marinförvaltningen . . . Vägarbeten (2 företag)........... 47,000: — 19/a 1932

> Vägarbete, kostnadsökning......... 5,000: — 9/9 1932

» Diverse arbeten (3 företag)......... 93,700:— »/* 1932

Flygstyrelsen Vattenledningsarbete............ 72,500:— 6/2 1932

> Flygfåltsarbeten (2 företag) samt anordnande

av flygplanslip ............ 72,500: — 22/7 1932

» Vattenledning, kostnadsökning....... 25,000: — 9/8 1932

Sveriges geologiska

undersökning . . . Förberedande gruvarbeten.......... 40,000: — 9/i» 1931

> Dito (å fyra områden)........... 160,000:— 9/e 1932

Frågan om en vidgad beredskapsanordning.

Såsom framgår av de i statsverkspropositionen till 1933 års riksdag angivna
riktlinjerna för anordningen med beredskapsarbeten, åsyftas nu att i väsentligt
ökad utsträckning anordna sådana arbeten och att dessa i huvudsak
skola ersätta de reservarbeten, som utföras genom statens arbetslöshetskommission.

Det torde vara uppenbart, att vissa särskilda bestämmelser måste ankny -

11

tas till dessa beredskapsarbeten. Visserligen är det klart, att igångsättandet
av omfattande allmänna arbeten måste i och för sig bliva till gagn
för arbetstillgången och jämväl verka stimulerande å näringslivet i allmänhet.
Men kräver man av dessa arbeten, att de ej endast skola öka
arbetstillgången utan att de också skola kunna användas i socialpolitiskt
syfte för beredande av sysselsättning at arbetslösa, påkallas särskilda bestämmelser.
Örn man nämligen av dylika arbeten vill ernå en direkt effekt
ifråga örn beredande av arbete åt arbetslösa i allmänhet och ej endast inom
visst fack eller vissa kategorier av yrkesvana arbetare, torde man ej kunna
undgå att ifråga örn dessa arbeten begränsa arbetsledningarnas frihet i valet
av arbetskraft. Förhållandet torde vara, att av antalet arbetslösa en stor del
utgöres av arbetare inom fack, där vana icke förvärvas vid de slag av arbeten,
som kunna komma ifråga till utförande som beredskapsarbeten. Med hänsyn
härtill lärer man ej kunna strängt upprätthålla kravet på yrkesvana hos
arbetskraften vid beredskapsarbetena. Vid sådant förhållande torde man få
begränsa sig till att uppställa det kravet, att arbetskraften skall vara av sådan
kvalitet, att den inom viss tid kan antagas bliva i stånd att förvärva sig
erforderlig yrkesvana inom det fack, som beredskapsarbetet avser.

Redan härav samt av det tidigare angivna förhållandet, att beredskapsarbetena
nu skola omfatta även andra företag än sådana, som pläga utföras i
statlig myndighets regi eller på dess föranstaltande, framgar, att begreppet
beredskapsarbete till sin innebörd modifierats från vad hittills i detsamma
innefattats. I vilka avseenden och på vilket sätt detta lämpligen bör
taga sig uttryck i särskilda villkor eller förutsättningar för ifrågavarande
arbetens utförande, skola utredningsmännen i det följande närmare utveckla.

Tillgången på arbetsobjekt för en vidgad beredskapsanordning.

Innan de organisatoriska spörsmål beröras, som äga samband med ifrågavarande
beredskapsanordning, torde här böra lämnas en redogörelse för
den tillgång å för ändamålet lämpade arbetsobjekt, vilken framkommit såsom
resultat av den av utredningsmännen verkställda inledningsvis omnämnda
inventeringen. I den i ämnet avgivna promemorian den 3 december 1932
lämnade utredningsmännen härom i huvudsak följande redogörelse.

Det material, som ingår i inventeringen, har till väsentlig grad sammanbragts
på nedan angivet sätt. Enligt särskilda frågeformulär ha genom
länsstyrelserna från lokala myndigheter och institutioner uppgifter införskaffats
örn planerade eller avsedda allmännyttiga arbeten, som ansetts kunna
igångsättas, därest ekonomiska förutsättningar därför kunde skapas, exempelvis
genom att staten på ett eller annat sätt lämnade sin medverkan. Jämväl
från statliga verk och myndigheter ävensom vissa andra centrala institutioner
ha erhållits uppgifter örn de arbeten, som inom respektive verksamhetsområden
ansågos kunna komma ifråga. Dessutom ha utredningsmännen
haft tillfälle att utnyttja det omfattande primärmaterial rörande arbetsföretag,
avseende skenfria korsningar, som införskaffats av särskilda sak -

Materialets

införskaf fande.

12

kunniga inom kommunikationsdepartementet, ävensom det material ifråga örn
förestående husbyggnadsföretag, som finnes sammanfört i den av statens
organisationsnämnd upprättade tioårsplanen för statens byggnadsverksamhet.
Materialets Det material, varöver utredningsmännen sålunda kunnat förfoga, har be6
mnarbetats på så sätt, att till en början från materialet avförts genom länsstyrelse
eller enskilda föreslagna arbeten, vilkas omfattning ansetts alltför obetydlig,
vidare arbeten, vilka redan påbörjats eller för vilkas utförande medel
anvisats, samt slutligen sådana, vilka äro av den beskaffenhet, att de utan
längre dröjsmål måste utföras i vanlig ordning.

Därefter återstående föreslagna arbeten ha klassificerats i första hand efter
sin mobiliseringsgrad. Härvid ha i regel såsom A-företag betecknats arbeten,
vilka angivits vara tekniskt så väl förberedda, att de kunna igångsättas
antingen omedelbart eller senast under budgetåret 1933/1934. Såsom
B-företag ha betecknats arbeten, vilkas allmännytta gjorts sannolik och som
därjämte synts vara tekniskt så väl planerade, att de lämpligen kunna upptagas
i en flerårsplan för beredskapsarbeten, övriga föreslagna arbeten, för
vilkas bedömande de i materialet ingående upplysningarna varit otillräckliga,
ha betecknats såsom C-företag.

Från denna huvudregel har undantag gjorts såtillvida att större arbeten,
vilka, örn mobiliseringsgraden ensam fått vara avgörande, bort betecknas med

A., icke desto mindre räknats såsom B-företag av det skälet, att endast en viss
del av så stora företag — i regel draga de vart och ett en kostnad av 500,000
kronor eller mera — ansetts kunna med fördel utföras under loppet av ett enda
arbetsår.

Vidare ha A- och B-företagen klassificerats efter företagets art ävensom
med hänsyn till sättet för arbetenas finansiering enligt hittills vanliga grunder.

terin *" bet slutliga resultatet av inventeringen framgår av omstående sammandragsrelultat
tabell nr 1, avseende hela riket. De i tabellen som A-företag redovisade arbetsobjekten
belöpa sig till en sammanlagd beräknad kostnad av 205.8 milj. kronor.
Samtliga dessa arbeten torde få anses vara så förberedda, att de kunna
igångsättas omedelbart eller under loppet av nästa budgetår.

De såsom B-företag redovisade arbetsobjekten, vilka beräknats draga en
kostnad av 320.7 milj. kronor, torde väsentligen kunna hänföras till en flerårsplan.

Härutöver förefinnas mera svårbedömda arbetsföretag (C-företagen), vilka,
i den mån de äro kostnadsberäknade, tillsammans skulle draga en kostnad av
108.2 milj. kronor.

Fördelningen på länen av A- och B-företagen framgår av efterföljande tabell
2.

Den egentliga arbetsreserven (A- och B-företagen) faller till väsentlig mån
inom ramen för den »statsunderstödda» gruppen. Till gruppen »statliga», omfattande
företag, som enligt nu gällande ordning kunna ifrågakomma såsom
beredskapsarbeten, hänföras arbeten för en beräknad totalkostnad av 90.2 milj.
kronor eller endast 17.1 % av totalkostnaden för samtliga A- och B-företag.

Tab. 1. Den totala arbetsreseryen, fördelad efter arbetets art.

	Statliga arbeten	Statsunderstödda arbeten	Rent kommunala arbeten	Enskilda arbeten	Tillhopa
	Antal	Totalkostnad	Antal	Totalkostnad	Antal	Totalkostnad	Antal	Totalkostnad	Antal	Totalkostnad
A-företag.
Vägar..........	77	1,895,931	618	93,255,618	76	4,901,599	85	3,452,238	856	103,505,386
Korsningar.......	93	13,691,695	100	10,897,600	—	—	3	515,000	196	25,104,295
Broar..........	3	71,500	66	10,470,100	4	63,000	1	220,000	74	10,824,600
Vattenbyggnader.....	34	4,794,700	3	322,400	35	3,664,610	26	1,952,891	98	10,734,601
Hus...........	114	12,808,660	5	1,058,000	86	8,820,485	1	11,850	206	22,698,995
Industri.........	26	4,740,250	4	1,095,000	5	836,000	6	476,320	41	7,147,570
Jordarbete ........	112	4,344,241	2	112,000	100	4,700,431	82	5,074,495	296	14,231,167
Diverse.........	22	1,268,067	2	20,000	125	10,165,737	1	60,000	150	11,513,804
Summa	481	43,615,044	800	117,230,718	431	33,151,862	205	11,762,794	1,917	205,760,418
B-företag.										172,088,160
Vägar..........	17	1,133,570	650	163,966,015	62	4,496,175	49	2,492,400	778
Korsningar........	89	10,912,000	110	8,935,000	—	—	—	—	199	19,847,000
Broar..........	1	28,000	58	17,465,000	5	520,000	1	25,000	65	18,038,000
Vattenbyggnader.....	25	4,657,800	3	2,535,900	30	19,101,050	16	3,887,360	74	30,182,110
Hus...........	74	25,297,912	1	350,000	55	4,497,264	—	—	130	30,145,176
Industri.........	23	3,538,500	1	300,000	16	3,802,000	6	9,276,500	46	16,917,000
Jordarbete ........	9	278,976	—	—	50	6,516,466	42	7,910,800	101	14,706,242
Diverse .........	8	787,300	—	—	90	17,773,189	5	212,000	103	18,772,489
Summa C-företag.	246	46,634,058	823	193,551,915	308	1 56,706,144	119 Kostna Ej	23,804,060 dsberäkn.arb. > » Summa	1,496 1,072 120 1,192	320,696,177 108,199,932 108,199,932

Tab. 2. Fördelning länsvis av A- och B-företagen.

A-företag.	Statliga arbeten	Statsunderstödda arbeten	Kommunala arbeten	Enskilda arbeten	Tillhopa
Antal	Totalkostnad	Antal	Totalkostnad	Antal	Totalkostnad	Antal	Totalkostnad	Antal	| Totalkostnad
Ej lokaliserbara........	10	2,135,000	5	1,555,000	_	_			15	3,290,000
Stockholms stad......	29	2,538,225	3	390,000	24	1,900,000	_	_	56	4,828,225
Stockholms län.....	34	2,709,395	37	5,226,900	31	3,174,695	1	15,000	103	11,125,990
Uppsala län........	8	974,785	30	2,371,500	2	150,000	7	267,000	47	3,763,285
Södermanlands län.......	23	926,950	21	3,094,500	13	1,288,880	4	843,000	61	6,153,330
Östergötlands län.....	22	2,080,615	31	3,303,030	6	255,954	6	119,300	65	5,758,899
Jönköpings län .......	21	802,852	27	4,032,100	15	931,760	5	193,000	68	5,959,712
Kronobergs län........	10	1,740,300	15	2,873,000	5	368,700	13	757,200	43	5,739,200
Kalmar län.....	4	400,000	19	3,874,850	22	1,641,164	5	135,622	50	6,051,636
Gotlands län......	10	403,400	9	853,000	—	—	2	129,000	21	1,385,400
Blekinge län.........	33	2,014,220	13	2,350,300	20	603,603	11	367,250	77	5,335,373
Kristianstads län.....	22	1,743,757	16	1,891,050	7	420,769	5	198,810	50	4,254,386
Malmöhus län......	26	4,347,150	30	4,248,190	26	1,901,246	3	136,500	85	10,633,086
Hallands län......	19	1,281,400	21	3,659,240	4	558,470	2	111,610	46	5,610,720
Göteborgs o. Bohus län ....	27	2,655,252	21	3,212,050	20	1,328,739	3	267,501	71	7,463.542
Alvsborgs län.....	10	1,296,300	77	13,759,500	15	1,341,720	8	963,000	110	17,360,520
Skaraborgs län.....	33	2,491,523	9	774,500	13	1,086,353	2	24,850	57	4,377,226
Värmlands län.....	12	1,049,020	38	6,023,520	8	867,380	19	1,274,658	77	9,214,578
Örebro län......	8	1,926,130	31	6,308,451	10	971,792	7	429,000	56	9,635,373
Västmanlands län.......	17	1,002,000	26	2,458,836	9	712,794	10	343,725	62	4,517,355
Kopparbergs län.....	9	1,123,300	50	5,681,021	29	2,577,640	17	1,422,642	114	10,804,603
Gävleborgs län.......	11	953,000	38	6,756,600	17	1,159,440	18	928,546	84	9,797,586
Västernorrlands län.....	23	3,190,400	71	9,336,250	16	1,198,104	21	631,696	131	14,356,450
Jämtlands län......	16	1,515,000	31	5,626,700	19	1,004,100	8	387,404	74	8,533,204
Västerbottens län ....	18	816,050	113	15,198,680	30	1,576,998	13	691,720	174	18,283,448
Norrbottens län.....	26	1,499,020	19	2,831,950	70	6,131,561	14	1,064,760	129	11,527,291
Summa	481	43,615,044 |	801	117,290,718	431	33,151,862	204	11,702,794	1,917	205,760,418

Tal). 2 (forts.). Fördelning länsvis av A- oell B-företagen.

	Statliga arbeten	Statsunderstödda arbeten	Kommunala arbeten	Enskilda arbeten	Tillhopa
B-företag.	Antal	Totalkostnad	Antal	Totalkostnad	Antal	Totalkostnad	Antal	Totalkostnad	Antal	Totalkostnad
Ej lokaliserbara........	7	873,000	—	—	—	—	—	—	7	873,000
Stockholms stad........	30	10,633,500	—	—	5	5,250,000	—	—	35	15,883,500
Stockholms län........	11	1,494,000	51	9,625,600	18	3,165,400	7	2,464,000	87	16,749,000
Uppsala län..........	14	3,234,962	20	3,056,200	5	297,000	4	1,442,000	43	8,030,162
Södermanlands län......	8	■476,400	35	17,149,500	7	1,082,530	1	170,000	51	18,878,430
Östergötlands län.......	6	1,195,000	26	3,529,280	1	195,000	1	60,000	34	4,979,280
Jönköpings län........	4	733,000	12	1,876,300	10	896,200	1	125,000	27	3,630,500
Kronobergs län........	1	182,000	20	4,136,400	4	236,400	1	72,000	26	4,626,800
Kalmar län..........	4	201,000	49	10,459,880	10	2,682,800	4	1,013,000	67	14,356,680
Gotlands län.........	3	223,000	—	—	—	—	1	60,000	4	283,000
Blekinge län........	3	165,400	18	4,140,000	14	872,160	9	2,320,000	44	7,497,560
Kristianstads län......	12	1,046,000	14	1,764,400	1	140,000	1	25,500	28	2,975,900
Malmöhus län........	12	3,286,300	25	5,357,500	15	7,636,264	2	3,298,000	54	19,578,064
Hallands län.........	10	1,858,000	13	1.939,500	8	1,373,000	—	—	31	5,170,500
Göteborgs o. Bohus län ....	19	3,270,220	33	15,133,800	27	13,142,922	4	55,000	83	31,601,942
Alvsborgs län .........	3	1,379,700	142	38,800,400	20	1,085,457	—	—	165	41,265,557
Skaraborgs län........	3	104,100	7	370,000	4	432,500	—	—	14	906,600
Värmlands län........	8	1,469,000	66	11,322,560	24	1,824,306	7	1,494,000	105	16,109,866
! Örebro län..........	7	555,000	35	6,703,000	12	2,143,030	4	1,393,260	58	10,794,290
Västmanlands län.......	4	383,000	18	1,530,513	4	218,190	1	30.000	27	2,161,703
Kopparbergs län ...	10	882,000	34	7,162,812	15	1,378,300	14	1,376,440	73	10,799,552
Gävleborgs län........	14	8,052,000	22	4,865,520	8	1,475,000	13	4,490,800	57	18,883 320
Västernorrlands län......	20	1,852,800	66	14,649,850	16	3,165,800	20	1,244,700	122	20,913,250
Jämtlands län.........	6	414,000	23	5,876,300	7	113,325	4	410,000	40	6,813,625
Västerbottens län.......	7	804,000	50	11,549.500	29	2,179,400	5	230,000	91	14,762,900
Norrbottens län........	20	1,866,576	44	12,553,100	44	5,721,160	15	2,030,360	123	22,171,196
Summa	246	46,684,058	823	193,551,915	1 308	56,706,144	119	23,804,060	1,496	320,696,177

16

Tnb. 3, utvisande de möjligheter till arbetsanställningar, som skulle uppkomma genom
igångsättandet av samtliga A-företag. Arbetsstyrkan beräknad i medeltal för

hela första året.

	1 Kostnad första året	Dito i % av total-kostnaden	Antal arbetar-månader första året	Motsva- rande arbets- styrka
Stockholms stad............	4,357,000	90	6,760	565
Stockholms län.............	9,493,000	85	23,720	1,980
Uppsala län..............	3,717,000	88	12,150	1,015
Södermanlands län...........	5,886,000	96	18,970	1,580
Östergötlands län...........	4,604,000	80	19,680	1,640
Jönköpings län.............	4,872,000	82	13,320	1,110
Kronobergs län .............	4,766,000	83	26,170	2,180
Kalmar län..............	4,423,000	73	18,770	1,560
Gotlands län..............	1,291,000	93	5,310	440
Blekinge län..............	4,191,000	77	18,870	1,570
Kristianstads län............	1,717,000	87	15,950	1,330
Malmöhus län.............	9,997,000	94	20,900	1,740
Hallands län..............	4,416,000	79	18,200	1,520
Göteborgs och Bohus län........	6,420,000	86	16,600	1,380
Älvsborgs län .............	12,209,000	70	50,000	4,170
Skaraborgs län.............	3,977,000	91	11,750	980
Värmlands län.............	8,145,000	88	37,140	3,100
Örebro län...............	8,125,000	84	29,890	2,500
Västmanlands län...........	4,358,000	96	14,700	1.225
Kopparbergs län............	9,394,000	87	50,630	4,220
Gävleborgs län.............	8,595,000	88	44,450	3,700
Västernorrlands län...........	12,420,000	86	54,280	4,520
Jämtlands län.............	7,703,000	90	38,220	3,185
Västerbottens län............	12,992,000	71	76,600	6,380
Norrbottens län............	9,022,000	78	35,180	2,930
Samtliga län	167,090,000	83	678,210	56,520

Anni. Icke lokaliserbara företag äro icke här medtagna.

De rent kommunala äro av ungefär samma storleksordning som de statliga;
de enskilda företagen spela mindre roll.

Vad beträffar den egentliga arbetsreservens fördelning efter arbetets art må
särskilt framhållas vägarbetenas dominerande anpart (ej mindre än 263.9 milj.
kronor eller 52.3 % av totala kostnaden). Vidare förtjänar framhållas dea
betydande arbetsreserv, som de skenfria korsningarna representera (44.9 milj.
kronor och 8.5 %).

Ett spörsmål av väsentlig betydelse vid bedömande av inventeringens resultat
är den effekt ifråga örn arbetstillfällen, som skulle kunna ernås genom
igångsättande av de föreslagna arbetena. Intresset knyter sig därvid i första

17

Tab. 4, utvisande de möjligheter till arbet sanställningar, som skulle uppkomma genom
igångsättandet av vissa större B-företag. Arbetsstyrkan beräknad i medeltal för

hela första året.

	Kostnad första året	Dito i % av total-kostnaden	Antal arbetar-månader första året	Motsva-rande arbets-styrka. Antal man
Stockholms stad............	1,293,000	92	2,400	200
Stockholms län.............	270,000	45	720	60
Uppsala län..............	915,000	47	3,600	300
Södermanlands län...........	2,299,000	33	8,870	740
Östergötlands län............	—	—	—	—
Jönköpings län.............	—	—	—	—
Kronobergs län.............	416,000	63	2,400	200
Kalmar län..............	1,182,000	59	2,400	200
Gotlands län..............	—	—	—	—
Blekinge län..............	410,000	71	2,400	200
Kristianstads län............	546,000	49	3,600	300
Malmöhus län.............	6,121,000	48	9,000	750
Hallands län..............	945,000	48	2,520	210
Göteborgs och Bohus län........	5,983,000	35	19,816	1,650
Älvsborgs län .............	9,140,000	61	26,640	2,220
Skaraborgs län.............	—	—	—	—
Värmlands län.............	1,852,000	54	10,080	840
Örebro län...............	438,000	40	1,380	115
Västmanlands län...........	—	—	—	—
Kopparbergs län . . .........	621,000	51	6,000	500
Gävleborgs län.............	—	—	—	—
Västernorrlands län..........	1 523,000	38	9,960	830
Jämtlands län.............	240,000	40	2,700	225
Västerbottens län............	170,000	20	1,140	95
Norrbottens län............	1,965,000	50	9,810	820
Samtliga län	86,329,000	—	125,466	10,455

hand till A-företagen samt de till B-gruppen hänförda större arbetsföretag,
vilka äro så förberedda, att de utan längre dröjsmål skulle kunna igångsättas.
Även i A-gruppen ingående företag äro i viss utsträckning av sådan omfattning,
att de icke skulle kunna slutföras inom loppet av ett år. 83 % av Aföretagens
totalkostnad skulle sålunda falla på de första tolv månaderna. Med
hänsyn tagen härtill skulle det antal arbetarmånader (en arbetarmånad = 25
dagsverken), som A-företagen kunde beräknas representera under nämnda tidrymd
av tolv månader, uppgå till 678,210. Motsvarande arbetsstyrka skulle
utgöras av 56,520 man. För de närmare beräkningarna beträffande A-företagen
hänvisas till tabell 3.

18

Tab. 5. Uppskattning av det statsbidrag, som skulle erfordras för att samtliga Aföretag
skalle komina till utförande. Kalkylen är uppgjord under förutsättning, att
statsbidrag utgår enligt hittills gällande regler.

Statliga arbeten.

Korsningar.......................13.7 x 0.90 = 12.3

Övriga arbeten (helt av anslaget)..................= 27.8 40 1

Statsunderstödda arbeten.
Tagar, korsningar och broar

Vattenbyggnader.....

Hus...........

Rent kommunala arbeten.

Vägar och broar.....

Vattenbyggnader.....

Hus, jordarb, och div. . . .
Industri.........

Enskilda arbeten (statslån) .

114.6 x 0.75 = 86.0

...... 0.3

1.1 X 0.40 = 0.4 8g 7

5.0 x 0.40 = 2.0
3.7x0.66= 2.4
23.7x0.30 = 7.1

..... 12.3

. . . . :_liv_

Tillhopa 150.8 milj. kr

Det 70-tal större B-företag, vilka synts vara av natur att kunna utan längre
dröjsmål bringas till utförande, representera ifråga om effekten å arbetsmarknaden
under de första tolv månaderna tillhopa 125,466 arbetarmånader och
10,455 man. Närmare uppgifter rörande beräkningarna för dessa B-f öretag
lämnas i tabell 4.

Av det ovan anförda framgår, att de i inventeringen ingående företagen,
som bedömts vara mobiliseringsbara omedelbart eller under budgetåret
1933/1934, tillsammantagna kunna beräknas representera cirka 804,000 arbetarmånader
under de första tolv månaderna, och skulle under nämnda tidrymd
vid dessa arbetsföretag kunna beredas sysselsättning för cirka 67,000
arbetare i medeltal under hela året. Härtill bör anmärkas, att nu angivna
siffervärden beräknats ur uppgifter, vilka i ett flertal fall helt naturligt icke
kunna vara annat än approximativa. Då siffervärdena avse medeltal för ett
helt år, torde även böra framhållas, att vissa arbeten äro av den beskaffenhet,
att de ej lämpligen kunna bedrivas under hela året. Sålunda kan nämnas, att
särskilt från de nordligaste landsdelarna föreslagits anläggningsarbeten, vilka
endast i viss utsträckning torde kunna pågå under den kallaste årstiden.

Förutom den ovan berörda frågan örn effekten på arbetsmarknaden torde i
detta sammanhang böra något beröras även frågan örn de kostnader för staten,
som kunna antagas bliva erforderliga för arbetenas utförande. Under utredningsarbetets
gång ha vissa, rent approximativa beräkningar i sådant avseende
verkställts ifråga örn samtliga till A-gruppen hänförda arbetsföretag utom
dem, som avse direkta materialinköp och därför ej kunna hänföras till särskilt
län. De ifrågavarande företagen representera en sammanlagd kostnadssumma
av cirka 202 milj. kronor. Örn man utgår från förutsättningen, att staten
skulle bidraga till dessa arbetens utförande med belopp, motsvarande dem som

enligt nn gällande grunder för olika slag av arbeten kunna utgå eller, där sådana
saknas, av utredningsmännen vid beräkningarna använts, skulle statens
direkta kostnader enligt en grov uppskattning belöpa sig till cirka 150 milj'',
kronor. Beträffande de sålunda gjorda kalkylerna hänvisas till tabell 5.

Synpunkter på valet av arbetsobjekt vid en vidgad beredskapsanord ning.

Det torde få anses ligga i sakens natur, att om beredskapsarbeten skola komma
till utförande i sådan vidgad omfattning, som nu avses, och kunna mera
planmässigt disponeras såsom ett huvudsakligt medel för arbetslöshetens motverkande,
man också torde få i vissa avseenden modifiera de krav i fråga örn
beskaffenheten och lämpligheten av själva arbetsobjektet, som hittills ansetts
böra uppfyllas för att ett arbete skulle kunna ifrågakomma till utförande med
anlitande av medel ur anslaget till beredskapsarbeten. Några synpunkter i
sådant avseende förtjäna att här framhållas.

De för 1930 års utredning meddelade direktiven begränsade utredningsuppdraget
till att avse arbetslöshetens motverkande genom anordnande av direkta
arbetstillfällen. Med anledning härav berördes icke närmare i dåvarande sammanhang
frågan örn att med anlitande av särskilda statsmedel göra beställningar
hos den enskilda industrien å förbrukningsartiklar och materialier i
syfte att åvägabringa en utjämning av arbetstillgången.

Såsom framgår av inventeringen, ha i densamma upptagits även vissa förslag,
avseende att åstadkomma en ökad arbetstillgång på indirekt väg genom
beställningar hos den enskilda industrien. Då man sålunda utgått från att
anslaget till beredskapsarbeten skall kunna disponeras även på nämnda sätt,
har syftet varit att därigenom skapa bättre möjligheter att sysselsätta vissa
arbetargrupper inom deras eget fack. Utredningsmännen betrakta såsom en
självklar förutsättning, att det omedelbara behovet av de artiklar eller materialier,
som skola kunna ifrågakomma till inköp med anlitande av beredskapsmedel,
skall vara klart vitsordat eller att eljest det förtidiga anskaffandet
av desamma skall visa sig vara ekonomiskt fördelaktigt. I sistnämnda avseende
må framhållas, att under en tid av otillräcklig ordertillgång vederbörande
industriföretag ej sällan torde befinnas villigt medgiva förhållandevis fördelaktiga
leveransvillkor för att beställning skall komma till stånd och avskedande
av företagets yrkesskickliga arbetarstam kunna undvikas.

De i samband med inventeringen framförda förslagen, avseende sådan upphandling,
ha i det övervägande antalet fall utgått från statliga myndigheter.
Sålunda ha framförts förslag, avseende djupsjölodningsfartyg (sjökarteverket),
fiskeriinspektionsfartyg (lantbruksstyrelsen) samt diverse fartygsbyggen
och materialanskaffningar (lotsstyrelsen). Utredningsmännen räkna med
att medel från ett till beredskapsarbeten anvisat anslag komma att tagas i anspråk
för beställningar framför allt när fråga är om förbrukningsartiklar eller
materialier för en statlig myndighets räkning, i vilka fall upphandlingsförordningens
bestämmelser automatiskt komma i tillämpning.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 211.

11

20

Direkta

beredskaps arbeten.

Rayonen,
inom vilken
arbetsobjekt
må sökas.

Likväl bör möjligheten hållas öppen för Kungl. Majit att på angivet sätt
disponera sådana medel för även andra allmännyttiga ändamål. Örn sålunda,
exempelvis, det i inventeringen medtagna, av luftfartsmyndigheten framförda
förslaget av skärgårdsförbundet örn anskaffande av ett antal sjuktransportflygplan
kan befinnas vara ett allmännyttigt företag av angelägenhet och beskaffenhet
att böra helt eller delvis bestridas av statsmedel, torde även för detta
ändamål medel ur beredskapsanslaget få anlitas, för den händelse samtidigt
ifrågavarande beställning vore motiverad med hänsyn till arbetsmarknadssituationen.

Beträffande nu ifrågavarande, mera indirekta beredskapsarbeten torde
i fråga örn igångsättande och utförande böra gälla i tillämpliga delar vad i
det följande föreslås i fråga örn direkta beredskapsarbeten. I den mån särskilda
föreskrifter befinnas påkallade, kunna dessa ingå i det efter eljest vanliga
grunder upprättade leveransavtalet mellan beställaren — i regel ett statligt
ämbetsverk •—• och industriföretaget, i den mån Kungl. Majit efter prövning
av förhållandena i varje särskilt fall finner skäligt att i samband med
beslutet örn anvisande av medel för ändamålet föreskriva intagandet av sådana
bestämmelser i leveransavtalet.

Såsom i det föregående framhållits, böra lämpligen icke så snäva bestämmelser
uppställas i fråga örn disposition av anslaget till beredskapsarbeten, att
Kungl. Maj :t betages möjlighet att även på annat sätt än genom statsbeställningar
använda medlen på det i varje särskilt fall mest praktiska och ändamålsenliga
sättet. I en kristid, sådan som den närvarande, torde såsom erfarenheten
visat en sådan frihet vara av särskilt värde. Såsom framgår av
statsverkspropositionen och den däri lämnade uppställningen över den avsedda
användningen av det äskade anslaget till beredskapsarbeten förutsättes också,
att medel ur anslaget skola kunna disponeras såsom subvention för stimulerande
av den enskilda företagsamheten i syfte att i sådan väg motverka arbetslösheten.

Av den verkställda inventeringen framgår, att anslaget till beredskapsarbeten
väsentligen skulle komma att tagas i anspråk för anordnande av direkta
arbetstillfällen. I det följande preciseras sammanfattningsvis vissa allmänna
synpunkter i fråga örn de till beredskapsarbeten lämpliga arbetsobjekten, under
jämförelse med vad 1930 års utredning i motsvarande avseenden anfört.
De av 1930 års utredning i dess betänkande (sid. 23 ff.) gjorda frågeställningarna
ha därvid följts.

Såsom redan angivits i redogörelsen för den nuvarande beredskapsanordningen
kunna enligt hittills gällande regler endast sådana allmänna arbeten,
som pläga utföras av statens egna myndigheter eller på deras föranstaltande,
komma i fråga till utförande med anlitande av medel ur anslaget till beredskapsarbeten.

En sådan snäv begränsning kan icke upprätthållas för den nu ifrågasatta
vidgade beredskapsanordningen. Såsom redan inledningsvis nämnts, har i
årets statsverksproposition förutsatts att till utförande såsom beredskapsarbeten
skola ifrågakomma såväl statliga och kommunala arbeten som enskilda ar -

21

betsföretag av allmännyttig karaktär. Man inlägger alltså en vidsträckt betydelse
i beteckningen allmänna arbeten; avgörande är icke vem som äger den
mark, varå arbetet utföres, eller vem som kommer att handha den nyttighet,
som genom arbetet frambringas, utan i stället det gagn för en större samhällelighet,
som arbetsprodukten kan anses representera. Erinras må, att enligt de
huvudregler, som skola vara normerande beträffande urvalet av arbetsobjekt
för reservarbeten, arbetet skall komma stat, kommun eller allmän institution
till godo. I stort sett samma tillämpning, som dessa regler för reservarbeten
erhållit i praktiken i förevarande avseende, förutsättes uppenbarligen nu beträffande
beredskapsarbeten. Någon ny princip i fråga om statsbidrag till
kommunala arbeten eller enskilda arbetsföretag av allmännyttig karaktär
ifrågasättes sålunda icke; förändringen synes inskränka sig därtill, att medan
åt statens arbetslöshetskommission överlåtits att bedöma lämpligheten av dylika
arbetens utförande såsom reservarbeten med anlitande av statsmedel,

Kungl. Maj :t själv skulle förbehålla sig motsvarande prövning i fråga örn
arbeten, som skulle utföras med anlitande av medel ur anslaget till beredskapsarbeten.

Enligt 1930 års utredning förutsattes, att någon ny arbetsledande organi- ^rågan^om
sation icke skulle behöva tillskapas för beredskapsarbetet, utan skulle detsamma
kunna utföras genom redan befintliga arbetsledande organ inom de statliga
verken. Där ej på annat sätt läte sig ordna, skulle dock statlig myndighet
under sin kontroll kunna anlita entreprenör.

Icke heller enligt den vidgade beredskapsanordningen ifrågasättes tillskapandet
av något särskilt arbetsledande organ. Man utgår nämligen från att
arbetena skola utföras på samma sätt och i samma regi, som vid deras utförande
i vanlig ordning, nämligen allt efter arbetets natur i statlig eller kommunal
myndighets eller enskilt företags egen regi eller också med anlitande
av entreprenör.

Hithörande spörsmål komma att ytterligare avhandlas i det följande.

I överensstämmelse med vad 1930 års utredning därutinnan anfört torde Förhållandet
böra gälla, att beredskapsarbetena skola ligga vid sidan av det normala arbets- ordinarie

programmet, vilken förutsättning far anses innebära, att arbetena, ehuru allmänna

önskvärda och nyttiga, icke blivit i vederbörande myndighets stat upptagna
till utförande under det löpande året.

1930 års utredning har understrukit, att beredskapsarbetena skola vara av Arbetestyrkt
angelägenhetsgrad. De skulle således ostridigt vara mera aktuella än a„geiägende
vanliga reservarbetena. I betraktande kom därvid arbetsföretagets pro- hetsgrad.
duktiva värde ävensom dess betydelse ur kulturell eller säkerhetssynpunkt
m. m. Angelägenhetsgraden borde givetvis bedömas från fall till fall, och
givetvis kunde icke sådana arbeten komma i fråga, örn vilka tvekan kunde
råda, huruvida de borde komma till utförande under de närmaste arén.

Någon anledning att giva avkall på kravet ifråga örn styrkt angelägenhetsgrad
föreligger icke vid en vidgad beredskapsanordning. Då emellertid förutsättes,
att ej endast statliga utan även kommunala och enskilda arbeten skola
kunna ifrågakomma till utförande såsom beredskapsarbeten, bör hänsyn tagas

22

De direkta
arbetslönernas
andel i totalkostnaden
för
arbetet.

också till att arbetets allmännytta samtidigt är klart styrkt. Vid valet mellan
olika arbetsuppgifter, vilka i ett givet fall kunna komma i fråga till utförande,
böra salunda arbetets allmännytta och angelägenhetsgrad vid sidan av dess
värde för motverkande av arbetslöshet tillmätas den största betydelse. Örn en
objektiv mätare av produktiviteten hos allmänna arbeten gåves, skulle givetvis
bedömandet vid detta val icke vara förenat med större svårigheter. Beträffande
frågan örn produktiviteten hos dessa arbeten har på utredningsmännens
uppdrag professor Bertil Ohlin i här bilagda P. M. sammanställt vissa synpunkter.

De allmänna arbetenas värde ur nu berörda synpunkter måste uppenbarligen
bedömas efter i viss mån subjektiva grunder. Det ligger därför i sakens natur,
att avgörandet, huruvida ett sådant arbete bör utföras eller ej, måste
föregås av en prövning, som i regel kräver lång tid. Men å andra sidan erfordras
snabba beslut av dem, som ha att träffa anstalter för motverkande av
arbetslöshet eller lindrande av dess följder. Den statliga myndighet, som har
att granska inkomna förslag till beredskapsarbeten, måste vara beredd att med
största skyndsamhet avgiva omdömen, på vilka beslut örn beredskapsarbetes
igångsättande kan grundas. Det är naturligtvis ett viktigt intresse, att de
statsmedel, som användas för arbetslöshetens motverkande, komma till så stor
nytta som möjligt och att icke önskvärda följdverkningar i högsta möjliga
grad förebyggas. Det synes därför angeläget, att den statliga hjälpen till särskilt
enskilda arbetens utförande utmätes med viss försiktighet och att medverkan
från lokala intressen i största möjliga utsträckning tages i anspråk. I
brist på bättre mätare synes man kunna få viss ledning för bedömande av ett
arbetsföretags värde genom storleken av den insats, som man från de närmast
intresserades sida är beredd att göra för dess utförande, varvid dennas storlek
helt naturligt måste ses mot bakgrunden av intressenternas ekonomiska bärkraft.

Vid valet av arbetsobjekt för reservarbete gäller, att arbetet bör vara av
den beskaffenhet, att arbetslönen utgör en jämförelsevis stor kvot av totalkostnaden.
Denna synpunkt ifråga om valet av arbetsobjekt för beredskapsarbeten
har av 1930 års utredning ansetts visserligen beaktansvärd men icke
utslagsgivande ifråga örn beredskapsarbeten. Även sådana arbeten borde
nämligen ifrågakomma, där ej endast det direkta arbetstillfället utan även produktionen
av materialier eller tillverkning av till arbetet hörande delar vore
av betydelse för avhjälpande av arbetslöshet. I betraktande borde därvid givetvis
komma, huruvida de erforderliga förnödenheterna vore av natur att
kunna produceras av den svenska industrien.

För omedelbart bekämpande av arbetslöshet är det tvivelsutan önskligt, att
en jämförelsevis stor kvot av totalkostnaden för beredskapsarbetet utgöres av
arbetslöner, då ju i sådant fall flera arbetare direkt kunna beredas sysselsättning.
En sådan fördelaktig kostnadsfördelning torde främst utmärka
schaktnings-, väg- och vissa andra anläggningsarbeten. Arbetslöshet är emellertid
för närvarande rådande inom nära nog samtliga fack. Det är därför

23

nödvändigt, att ökad arbetstillgång beredes icke endast åt arbetare, lämpliga
för anläggningsarbeten, utan även för andra arbetargrupper. Man torde följaktligen
i större utsträckning än vad hittills varit fallet böra lägga sig vinn
om, att även sådana arbeten komma till utförande, vid vilka inhemskt material
förbrukas i större utsträckning. Sådana arbeten kunna nämligen indirekt
bliva av betydelse för åvägabringande av bättre arbetstillgång för industriarbetarna.
önskvärdheten av att få till stånd en större variation ifråga
örn beredskapsarbetena än som hittills varit möjligt, synes, som redan framhållits,
böra leda till, att i viss utsträckning statsbeställningar företagas med
anlitande av ett till beredskapsarbeten anvisat anslag.

Det för reservarbeten gällande villkoret, att arbetet skall vara av sådan art,
att envar arbetare med normal arbetsförmåga lämpligen kan hänvisas till detsamma,
ansåg 1930 års utredning självfallet icke kunna upprätthållas i fråga
örn beredskapsarbeten, vid vilka en yrkesvan arbetares prestation kunde och
borde krävas.

Enligt vad ovan anförts måste det anses önskligt, att arbeten av olika slag
kunna utföras såsom beredskapsarbeten i syfte att vid påkommande behov
bereda ökad arbetstillgång inom det ena eller andra facket. I betraktande
härav kan självfallet icke upprätthållas kravet, att endast sådana arbeten böra
få ifrågakomma, för vilkas utförande speciell yrkesutbildning icke erfordras.
Ej heller synes man, såsom 1930 års utredning förutsatt, böra vid alla tillfällen
upprätthålla krav på arbetskraftens yrkesvana och yrkesskicklighet. Erinras
må, att statsutskottet i utlåtande nr 152 vid 1931 års riksdag uttalade,
att man vid valet av arbetare till beredskapsarbeten för utförande av okvalificerat
arbete icke ovillkorligen borde kräva tidigare vana vid grovarbete, enär ur
arbetslöshetssynpunkt syntes önskligt, att beredskapsarbetena stöde öppna ej
enbart för grovarbetare utan för så vidsträckta yrkesgrupper som möjligt.

Utredningsmännen utgå från att frihet bör beredas att laga efter läglighet
i varje särskilt fall, så att å ena sidan arbetets utförande efter ekonomiskt riktiga
grundsatser i största möjliga mån tryggas och å andra sidan de genom
beredskapsarbetena åvägabragta arbetstillfällena kunna komma arbetare från
så många yrkesgrupper som möjligt till godo. I den mån yrkesskicklig arbetskraft
erfordras, bör sådan självfallet komma till användning; för det egentliga
grovarbetet bör däremot kunna anlitas arbetare, oavsett örn de förvärvat
vana vid det ifrågakomna arbetet eller ej, allenast de kunna anses äga fysiska
förutsättningar att förvärva sig sådan. Ett betydelsefullt regulativ mot en
oekonomisk verkan av anlitandet av ej yrkesvan arbetskraft utgör den omständigheten,
att ackordsarbetet förekommer inom flertalet arbetsområden, där
beredskapsarbeten synas kunna komma i fråga.

De spörsmål, som äga avseende å arbetskraftens kvalifikationer vid beredskapsarbeten,
komma att närmare beröras i det följande.

Vad av 1930 års utredning anförts beträffande det särskilda värdet av arbeten,
som kunna bedrivas även under den ur arbetslöshetssynpunkt vanligen
mest besvärande årstiden, vintern, förtjänar att här understrykas.

Arbetets
beskaffenhet
att kunna
bereda sysselsättning
åt
arbetare med
normal arbetsförmåga.

Arbetets
beskaffenhet
att kunna
ntföras även
under vintern.

24

Beredskapsanordningens anpassning efter läget på arbetsmarknaden.

Elasticiteten I de kontrakt, som statens arbetslöshetskommission ingår angående visst
h°iämpade'' ar^etsföretags utförande såsom reservarbete med den för företaget ansvariga
system, motparten (uppdragsgivaren), förbehåller sig kommissionen rätt att efter
omständigheterna tillfälligt avbryta eller helt nedlägga arbetet. Samtidigt är
uppdragsgivaren förpliktad att vid reservarbetes nedläggande fullborda detsamma
samt att sörja för ett utfört arbetes underhåll.

Enligt 1930 års utredning syntes även för beredskapsarbeten önskvärt, att
arbetet vore av beskaffenhet att kunna utan nämnvärd olägenhet upptagas,
nedläggas, utökas eller inskränkas i mån av arbetslöshetens omfattning. Denna
fordran skulle dock ej få tillmätas utslagsgivande betydelse, enär beredskapsarbetet
borde bedrivas i enlighet med de linjer, som vore arbetstekniskt
och ekonomiskt ändamålsenliga. Med hänsyn härtill syntes de relativt kortvariga
arbetsföretagen böra tillmätas ett särskilt värde.

Den hittills tillämpade anordningen med beredskapsarbeten har närmast
haft karaktären av försöksverksamhet i jämförelsevis liten skala. Som följd
härav hava dess verkningar icke kunnat bliva av någon större betydelse varken
beträffande förhållandena på arbetsmarknaden eller för landets ekonomi
i dess helhet.

Syftet med den nu av Kungl. Majit planerade långt mera omfattande beredskapsanordningen
är däremot främst att med denna ersätta så långt ske kan
systemet med reservarbeten. Den väntas därjämte kunna få en ej oväsentlig
konjunkturutjämnande verkan.

Uppenbarligen är det av allra största vikt, att en anordning med så dominerande
ställning icke blott inom arbetslöshetspolitiken utan också inom
vårt ekonomiska liv i dess helhet kan vad omfattningen beträffar smidigt anpassas
efter växlande förhållanden på arbetsmarknaden. Till belysande av
den nu tilltänkta anordningens elasticitet må följande anföras, varvid beträffande
arbetsvillkorens betydelse härför hänvisas till efterföljande kapitel.

Arbetets Vid de statliga reservarbetena har man som ovan sagts en i detta avseende
kunna °av- teoretiskt sett fullkomlig elasticitet tack vare arbetslöshetskommissionens rätt
brytas. att efter gottfinnande när som helst tillfälligt nedlägga eller helt avbryta ett
påbörjat arbete. Denna rätt betingas givetvis därav, att uppgifterna för
reservarbeten icke få vara angelägna, och i samma mån som en dylik rätt
utnyttjas kommer förvisso arbetets utförande att fördyras.

Beträffande beredskapsarbeten vore det uppenbarligen orimligt att kräva
samma rätt för en statlig tillsynsmyndighet. Ett sådant krav skulle stå i
bestämd strid mot den grundläggande principen för dylika arbeten, att man
vid valet mellan från arbetslöshetssynpunkter likvärda uppgifter bör välja
den mest angelägna. Det skulle likaledes vara oförenligt med förutsättningen,
att kostnaden för arbetets utförande icke bör bli högre än örn det utförts
i vanlig ordning.

Detta får givetvis icke hindra, att man i fall då så undantagsvis utan
nämnvärd olägenhet kan ske såsom exempelvis vid större icke alltför angelägna
vägarbeten gör ett motsvarande förbehåll.

25

Emellertid lär det vara möjligt att på annan väg ernå en från praktisk Arbeten sorn
synpunkt tillfredsställande anpassningsförmåga hos beredskapsanordningen. kp“k0rt tid.3
Ett mycket stort antal av de arbetsuppgifter, vilka framkommit genom inventeringen,
kunna slutföras på så kort tidrymd — ett fåtal månader att
man knappast behöver räkna med någon större förändring i den allmänna
konjunkturen mellan beslutet örn ett dylikt arbetes igångsättande och tidpunkten
för dess avslutande. Med den frihet att handla efter olika omständigheter,
som förutsättes skola gälla ifråga örn en vidgad beredskapsanordning,
bör det vara möjligt för Kungl. Majit att så bestämma tidpunkten för
påbörjandet av arbetena och tempot för deras utförande, att skälig hänsyn
kan tagas t. o. m. till arbetslöshetens säsongväxlingar. Så långt dylika
kortvariga arbetsförtag stå till buds, bör det därför kunna väl sörjas för den
önskvärda anpassningen till förhållandena på arbetsmarknaden.

Vissa större arbeten, till exempel större vägförbättringar, i .somliga fall stö"^"^en
hamnbyggnader, vissa statliga arbeten såsom telegrafverkets linjearbeten och etapper,
andra, kunna utan större olägenhet utföras i etapper, vilka var för sig kunna
färdigställas på ganska kort tid. Ej sällan sker en sådan uppdelning av
större företag i mindre, naturliga enheter även på den fria arbetsmarknaden.

Ibland kan en sådan uppdelning visa sig lämplig på grund av svårigheten att
för kort tid kunna anställa vissa specialarbetare. I andra fall kan den
ställa sig ekonomiskt fördelaktig därigenom, att befintlig redskapspark kan
bättre utnyttjas. För samfälligheter motiveras den ofta av budgetära hänsyn.

Självfallet bör möjlighet till uppdelning av större beredskapsföretag i
mindre utnyttjas i all den utsträckning, som betingas av nödvändigheten att
kunna ge beredskapsanordningen nödig elasticitet.

Genom utnyttjande av mera kortvariga arbeten och utförande av större
arbeten i etapper lär man i detta avseende kunna na ganska långt, såsom erfarenheten
från arbetslöshetskommissionens verksamhet synes giva vid handen.
Kommissionen har säkerligen endast sällan behövt begagna sin rätt att
avbryta något arbete av oomtvistlig allmännytta eller privatekonomisk räntabilitet.
De arbeten, som tillfälligtvis nedlagts, synas huvudsakligen hava varit
större vägbyggnader och vissa järnvägsföretag, av vilka väl ett eller annat
sannolikt icke skulle kommit till utförande, örn angelägenhetsgraden fatt
vara avgörande.

Bland de inkomna förslagen till beredskapsarbeten finns det emellertid Arbeten,^ som
otvivelaktigt några, vilka lämpligen böra realiseras i ett sammanhang, örn förås inom
onödig fördyring eller oskälig försening skall kunna undvikas. Vissa av topp* av
dessa avse hus- eller brobyggnader av sådan storlek, att de med ekonomisk
arbetstakt icke kunna uppföras under loppet av det budgetår, under vilket
anslag av beredskapsmedel kan tänkas bliva anvisat. Men även örn det här
blir fråga örn var för sig jämförelsevis stora arbetsförtag, kan slutförandet
av ett ringa antal dylika arbeten även efter det lågkonjunkturen börjat vilea
icke vara ägnat att ingiva allvarliga betänkligheter från allmänt ekonomiska

26

Parlamen tarisk garanti.

synpunkter. I jämförelse med den totala byggnadsverksamheten inom landet
i ^ dess helhet kunna de icke spela någon större roll.

Från annan synpunkt äro dylika långvariga arbetsföretag emellertid av
större intresse.

Av 1930 års utredning påpekades, att vissa arbeten av större omfattning
måste förutsätta riksdagens medgivande till arbetets utförande. I Kungl.
Maj jts prop. nr 202 till 1931 års riksdag anfördes i sådant avseende, att då
avsikten vore, att riksdagen skulle lämna i Kungl. Maj:ts hand att i val mellan
olika arbeten träffa det avgörande, som eljest ankomme på riksdagen,
Kungl. Majit uppenbarligen därvid icke borde fatta sådana beslut, som vore
ägnade föregripa en följande prövning av riksdagen. Utan riksdagens medgivande
borde Kungl. Majit alltså icke av anslag till beredskapsarbeten anvisa
medel till arbeten, som icke kunde fullbordas utan att riksdagen ett
kommande budgetår för ändamålet under den ena eller andra anslagstiteln
anvisade ytterligare medel.

Den grundsats, som härigenom fastslagits, synes alltjämt böra gälla. En
konsekvens härav blir, att örn Kungl. Majit finner sig med hänsyn till förhandenvarande
omständigheter böra anvisa beredskapsmedel till arbetsföretag.
vilka till större eller mindre del komma att utföras först efter utgången av
öpande budgetår, så minskas i motsvarande grad möjligheten att under budgetåret
genom beredskapsarbeten skapa arbetstillfällen för arbetslösa.

Men tillämpningen av denna grundsats även för framtiden synes också tillförsäkra
riksdagen möjlighet att mera eller mindre snävt begränsa beredskapsanordningens
omfattning. Finner riksdagen, att Kungl. Majit icke
iakttagit den återhållsamhet vid dispositionen av anslagsmedel, vartill konjunkturförhållandena
enligt riksdagens uppfattning bort föranleda, kan den
för det följande budgetåret minska anslaget. I detta avseende synes anordningen
med reservarbeten på intet sätt skilja sig från den tillärnade beredskapsanordningen.
I det ena fallet som i det andra har riksdagen möjlighet
att år för år bestämma maximiomfattningen för verksamheten. Med hänsyn
därtill, att konjunkturcykeln, då icke krig eller annan därmed jämförlig orsak
föranleder rubbning, omfattar flera år, synes riksdagen också i det ena
fallet som i det andra kunna i stort tillförsäkra systemet nödig anpassningsförmåga
efter förhallandena på arbetsmarknaden.

Frågor rörande arbetskraften.

Lönefrågan. I riktlinjerna för 1930 års utredning hade icke närmare angivits, efter vilka
löner ifrågavarande arbeten borde komma till utförande. I betraktande av vad
i riksdagen förevarit, då beslutet örn skrivelse med begäran örn denna utredning
fattades, tolkade utredningen sina direktiv på det sättet, att den allmänna
arbetsmarknadens löner skulle tillämpas vid beredskapsarbetena. Tillämpningen
av dessa löner syntes också försvarbar med hänsyn till beredskapsarbetenas
natur att vara oomtvistligt angelägna. Enligt utredningens mening borde
med den allmänna arbetsmarknadens löner förstås de löner, som antingen innefat -

27

tades i gällande kollektivavtal för ifrågakommande slag av arbeten eller ock, där
kollektivavtal icke upprättats, eljest vore gängse i orten för dylika arbeten.
Såsom grundläggande regel för lönesättningen borde gälla, att kostnaden för
det färdiga arbetet icke bleve större än örn det kommit till utförande i vanlig
ordning. Med hänsyn därtill borde det tillses, att arbetet utfördes på en ur
arbetsteknisk synpunkt i stort sett lämplig tidpunkt och under i övrigt lämpliga
former samt att ackordsprisen blevo desamma som de, vilka gällde vid
vederbörande statliga verks övriga arbeten av motsvarande slag.

De myndigheter, som bereddes tillfälle att avgiva yttranden över utredningens
betänkande, uttalade sig i allmänhet för systemet med tillämpning
av den allmänna arbetsmarknadens löner. I enstaka yttranden framhölls emellertid,
att det icke borde betraktas såsom en given sak, att lönerna icke borde
kunna — exempelvis procentuellt — nedsättas under vad som i allmänhet gällde.
Det borde kunna överlåtas åt de olika statliga myndigheterna, som hade
att utföra beredskapsarbetena, att på eget ansvar sköta lönepolitiken.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 202 till 1931 års riksdag anförde departementschefen
icke någon från utredningens uppfattning avvikande mening i
lönefrågan. Riksdagen lämnade den ävenledes utan erinran. Beträffande de
beredskapsarbeten, som utförts i enlighet med de för detta ändamål beviljade
anslagen för budgetåren 1931/1932 och 1932/1933, ha också den allmänna arbetsmarknadens
löner tillämpats.

De av statsmakterna sålunda beslutade reglerna vid lönesättningen torde
framgent böra tillämpas även örn, såsom nu föreslås, detta slag av arbeten
icke begränsas till sådana, som utföras i vederbörande statliga verks regi utan
utsträckas till områden, där kommunal eller enskild regi kan komma ifråga.

På den allmänna arbetsmarknaden utföres i regel arbetet på ackord. Där
kollektivavtal gälla, innehålla dessa bestämmelser därom, vilka i regel kompletterats
med prislistor. Även vid arbetslöshetskommissionens reservarbeten
har ackordsbetalning varit den gängse löneformen. Detsamma torde ha varit
förhållandet vid de beredskapsarbeten, för vilkas utförande de av riksdagen
för de senaste två budgetåren beviljade anslagen tagits i anspråk. Därest
beredskapsarbeten anordnas i större skala än hittills och utsträckas till den
kommunala och enskilda arbetsmarknaden, bör följaktligen ackordsbetalning
i största möjliga utsträckning förekomma.

Ackordsprissättningen måste naturligtvis ske med hänsyn till de anspråk,
som rimligen kunna ställas på den fullgoda och, i de fall speciell yrkesutbildning
erfordras, yrkeskompetenta arbetskraften. Syftet med beredskapsarbetena
måste emellertid vara att även bereda arbetslösa sysselsättning, oaktat de icke
förvärvat tillräcklig kompetens i eller tillräcklig vana vid arbeten av det slag,
som härvid kan komma ifråga. För sådana arbetare kräves en viss tids träning
i arbetet, innan de i allmänhet kunna räkna med ur försörjningssynpunkt
tillräckligt hög inkomst av ackordsarbete, som prissatts med tanke på
den fullgoda och kompetenta arbetskraften. I de fall speciell yrkesutbildning
erfordras, t. ex. inom byggnadsindustrin, kräves en viss, ofta ganska lång lärotid,
under vilken arbetsförtjänsten endast så småningom stiger upp till den ut -

28

Fördelningen

av arbetstillfällena.

Maximerad

arbets inkomst.

larda arbetarens. Som lärlingar i sådana yrken böra givetvis arbetslösa ynglingar
i första hand komma ifråga. Äldre arbetslösa med försörjningsplikt
kunna däremot icke gärna hänvisas till yrkesarbete vid beredskapsföretag, örn
de icke redan förvärvat sig tillräcklig yrkeskompetens. För dem torde huvudsakligen
det mera typiska grovarbetet erbjuda försörjningsmöjligheter. Men
även dylikt arbete förutsätter en viss tids träning och utbildning. Innan tillräcklig
vana med arbetet vunnits, torde det icke kunna undvikas, att arbetsinkomsten
blir relativt låg. I den mån äldre, försörjningspliktiga arbetslösa
det oaktat önska komma i åtnjutande av sådant arbete, böra de naturligtvis
förhjälpas därtill av de organ, på vars lott det kommer att fördela arbetstillfällena
och förmedla arbetskraften. Där gällande kollektivavtal föreskriva,
att i avtalen fixerade tidlöner skola tillförsäkras arbetarna, oavsett örn ackordsförtjänsten
överstiger tidlönsförtjänsten eller icke, kan det visa sig vara nödvändigt
att med tanke på dessa icke vana arbetare åtgärder vidtagas i syfte
att få till stånd jämkningar i ifrågavarande föreskrifter. Härvid förutsättes
alltså, att överenskommelser träffas med vederbörande arbetarorganisationer i
de fall då kollektivavtalen icke redan innehålla bestämmelser örn att viss
lägre timlön än den normala kan tillämpas beträffande icke fullgod arbetskraft.

Avsikten med beredskapsarbetena måste vara att försöka bereda största möjliga
antal av de arbetslösa sysselsättning. Med hänsyn därtill torde det finnas
anledning att överväga, huruvida icke särskilda anordningar böra vidtagas för
att dryga ut de arbetstillfällen, som kunna komma att erbjudas.

En sådan utdrygning har skett ifråga örn arbetet med statsbeställningarna
av gatsten. Enligt mellan statens steninköpskommitté och arbetsgivarna inom
stenindustrin upprättade leveransavtal skall, för att så många arbetslösa stenhuggare
som möjligt må kunna beredas arbetsinkomst av statsbeställningarna,
arbetarnas inkomst maximeras till 130 kronor per månad. Mellan arbetsgivare
och arbetare i Blekinge och Halland ha under medverkan av stenindustriarbetarförbundet
träffats överenskommelser örn ytterligare begränsning av arbetsinkomsten,
så att denna i allmänhet icke överstiger 100 kronor per månad. Då
arbetet utförts på så sätt, att arbetaren under månaden får hugga högst den
kvantitet gatsten, som efter uppmätning och betalning enligt gällande ackordsprislista
ger honom den maximerade arbetsförtjänsten, kan arbetaren sålunda
själv bestämma över tillverkningstiden och dess förläggning under månaden,
i den mån därför ej erfordras användande av full arbetstid på grund av otjänlig
väderlek eller andra försvårande omständigheter.

Det kan ifrågasättas, huruvida ett sådant system med fördel kan användas
vid flertalet av de arbeten, som kunna komma ifråga som beredskapsarbeten.
Om till dylika arbeten hänvisade arbetare önska på samma sätt som ifråga
örn statens stenbeställningar medverka till en fördelning av arbetstillfällena,
kan det icke gärna finnas någon anledning att göra några invändningar däremot.
I all synnerhet gäller detta, örn ifrågavarande system skulle tillämpas på
orter, där det med hänsyn till levnadskostnaderna är möjligt även för familjeförsörjare
att bereda sig och sina familjer en nödtorftig bärgning med en starkt

29

beskuren inkomst och följaktligen krav pa bistånd fran det allmänna i form
av t. ex. fattigvårdsunderstöd icke behöver ifrågakomma. Men det torde komma
att visa sig, att systemet kan vara ägnat vålla svårigheter med avseende
på arbetets utförande i vissa fall och till följd därav bliva oekonomiskt för
dem, som skola låta utföra detsamma. I de fall arbetare bliva hänvisade till
beredskapsarbete utanför hemorten kan en maximering av inkomsten i likhet
med vad som skett inom stenindustrin bringa de försörjningspliktiga i en mycket
brydsam belägenhet och kanske rent av hindra dem från att söka tillgodogöra
sig arbetstillfällen, som i och för sig kunna befinnas vara synnerligen
lämpliga att förhjälpa dem att fullgöra sin försörjningsplikt.

Örn man vill se till, att de arbetstillfällen varom här är fråga, bliva tillgängliga
för största möjliga antal arbetslösa, kan man även tänka sig ett system
med alternerande arbetslag. Detta system lär ha använts av vissa kommuner
beträffande av dem anordnade reservarbeten. Därest arbetstillfällena finnas
på den ort, där de arbetare som hänvisas till dem ha sitt hemvist, kan systemet
måhända visa sig vara ändamålsenligt med tanke på nödvändigheten att bereda
så många som möjligt åtminstone ett minimum av försörjning genom arbete.
Men örn de hjälpbehövande hänvisas till arbeten på från hemorten mera avlägsna
platser, torde det icke kunna med fördel tillämpas. Bortsett från de olägenheter,
som skulle uppstå särskilt för familjeförsörjare, finge man räkna med
mer eller mindre kostbara transporter av arbetarna, då arbetslagen skulle avlösa
varandra. De i samband med avlösningarna oundvikliga avbrotten i arbetet
skulle säkerligen i vissa fall verka fördyrande och kanske åstadkomma
oreda och oordningar på arbetsplatserna. Svårigheter torde väl också uppstå
med tillämpningen av ackordssystem, örn arbetet utfördes med alternerande
arbetslag. Särskilt torde detta bli förhållandet beträffande byggnadsarbeten
och andra arbeten, vilka icke äro av den art, att de kunna uppdelas med hänsyn
till de relativt korta perioder, under vilka respektive arbetslag skulle sysselsättas.

Om alltså systemen med maximerad arbetsinkomst respektive alternerande
arbetslag endast under vissa speciella förutsättningar skulle komma att visa
sig lämpliga med tanke på behovet av en utdrygning eller fördelning av arbetstillfällena
i syfte att göra dessa tillgängliga för största möjliga antal hjälpbehövande
arbetslösa, skulle detta syfte kanske lättare kunna främjas medelst
förkortning av den i gällande lag och kollektivavtal reglerade arbetstiden. Man
måste i sådant fall gå ut ifrån, att arbetarna icke göra anspråk på eller söka
tilltvinga sig lönekompensation. Detta torde kunna förebyggas medelst överenskommelser
med vederbörande arbetsorganisationer. Några större svårigheter
härvid lära icke uppstå, eftersom en förkortning av arbetstiden i arbetslöshetsförebyggande
syfte redan genomförts i stor utsträckning på den allmänna
arbetsmarknaden utan att lönekompensation av arbetarna ifragasatts.

Enligt av socialstyrelsen företagen undersökning rörande arbetstiden inom
industrien m. m. i början av december månad 1932 hade 26.3 procent av de arbetare,
som berördes av undersökningen, en arbetstid av högst 40 timmar per
vecka. 18.3 procent av arbetarna hade en arbetstid av 41—47 timmar.

Alternerande

arbetslag.

Förkortad

arbetstid.

30

Övertids arbete.

Maskinella

hjälpmedel.

Arbets kraftens utväljande.

Genom att begränsa arbetstiden i beredskapsarbetena så, att den kommer
att understiga arbetstiden pa den allmänna arbetsmarknaden, skulle vinnas,
att dessa arbetstillfällen gjordes tillgängliga för ett större antal arbetslösa än
som kunde beredas sysselsättning, om den i arbetstidslagen och flertalet kollektivavtal
föreskrivna fyrtioåttatimmarsveckan tillämpades. Därjämte skulle
kunna förebyggas, att arbetare, som arbetade med inskränkt arbetstid på den
allmänna arbetsmarknaden, lockades att sluta sina anställningar där under förhoppning
att efter en kortare tids arbetslöshet kunna erhålla en mera inkomstbringande
sysselsättning vid beredskapsarbeten. Tack vare den kortare arbetstiden
vid dessa arbeten skulle de anställda arbetarna sannolikt söka sig ut på
den allmänna arbetsmarknaden, i den mån bättre inkomstmöjligheter yppade
sig där på grund av en längre arbetstid. En kortare arbetstid för de i beredskapsarbetena
sysselsatta arbetarna skulle vidare innebära, att de finge bättre
tid att söka efter arbete på den öppna arbetsmarknaden.

Konsekvensen av det nu anförda bjuder, att övertidsarbete endast i absolut
tvingande fall bör förekomma vid beredskapsarbetena.

I sammanhang härmed förtjänar ett med arbetstiden i allmänhet nära förknippat
problem att uppmärksammas.

Det torde icke kunna förnekas, att strävandena att minska behovet av manuell
arbetskraft genom maskinella hjälpmedel bidragit till att arbetslösheten blivit
så omfattande som den nu är. Frågan i vad mån denna s. k. tekniska rationalisering
varit betingad av utvecklingen i allmänhet och för vårt lands vidkommande
varit nödvändig med hänsyn till konkurrensen på den utländska och
inhemska marknaden finns det icke anledning att nu närmare diskutera; att så
i stort sett varit förhållandet får väl anses obestridligt. Med tanke på de beredskapsarbeten,
som kunna komma att anordnas i syfte att på direkt väg bereda
arbetslösa utkomstmöjligheter, torde likväl följande synpunkt böra beaktas.

X den man beredskapsarbeten komma till stånd är det uppenbarligen ett
mycket stort allmänt intresse, att det för deras utförande icke, utan att tvingande
tekniska skäl tala därför, tages i anspråk extraordinära maskinella anordningar,
som starkt reducerar behovet av mänsklig arbetskraft. Den åsyftade
effekten av arbeten av detta slag skulle nämligen icke kunna ernås örn
t. ex. entreprenörer, åt vilka deras utförande anförtros, lägga stor vikt vid att
på här antytt sätt eliminera behovet av den arbetskraft, som finnes tillgänglig
bland de arbetslösa. Det skulle i varje fall icke kunna förstås av gemene man
och ej heller stå i samklang med nu ifrågavarande syfte, örn vid ett större beredskapsarbete
en ultramodern grävmaskin anskaffades med resultat att endast
ett mindre antal arbetare kunde beredas sysselsättning vid detsamma eller att
arbetet utfördes på en avsevärt kortare tid än den, som skulle ha erfordrats, örn
manuell arbetskraft i mera normal utsträckning tagits i anspråk. I fall då
det ankommer på statliga eller kommunala myndigheter att anordna beredskapsarbeten
antingen i egen regi eller med anlitande av entreprenörer, bör
därför tillbörlig hänsyn tagas till vad nu anförts.
o 1930 års utredning förutsatte, att i första hand sysselsättning skulle beredas
sådana arbetare, som varit anställda vid statliga verk men till följd av de -

31

pressionen blivit arbetslösa. Dylika arbetare skulle direkt anställas av den
arbetsledning, som finge i uppdrag att igångsätta beredskapsarbetet. Om arbetsledningen
uppdroges åt något annat verk, skulle arbetarna från det ena
verket kunna förmedlas direkt över till det andra för att där placeras i det för
dem avsedda arbetet. Skulle det föreligga något hinder för det sålunda angivna
förfarandet i kollektivavtal, som tilläventyrs gällde mellan det verk,
vilket fått uppdraget att omhänderha arbetets utförande, och viss eller vissa
arbetargrupper, borde på förhand överenskommelse träffas parterna emellan,
att sådana inskränkande bestämmelser icke skulle gälla vid det ifrågavarande
beredskapsarbetet.

Till belysning av i vad mån de statliga verken vore bundna av sådana inskränkande
avtalsregler anförde utredningen vissa bestämmelser ur för statens
järnvägars byggnadsarbeten och vattenfallsstyrelsens samt telegrafverkets arbeten
gällande kollektivavtal. Av dessa bestämmelser framgick, att inom ifrågavarande
statliga myndigheters verksamhetsområden avtalsenliga förpliktelser
i viss utsträckning förelågo att vid intagning av arbetskraft till arbeten, som
av myndigheterna omhänderhavas, i första hand anställa vid verkets arbeten
tidigare sysselsatta arbetare. För att ett planerat beredskapsarbete skulle
bli till avsedd nytta måste, framhöll utredningen, påtagligen denna inskränkning
i erforderlig mån hävas, innan arbetet bringades till stånd. Lämpligen
skulle utfästelse härom infordras redan under det förberedande arbetet
inom socialstyrelsen och bekräftelse ske i samband med arbetets igångsättande.

Även vid den beredskapsanordning, som nu avses, bör självfallet stor vikt
läggas vid kravet på arbetskraftens fullgoda beskaffenhet och yrkesvana.
Detta bör särskilt gälla ifråga örn den arbetskraft, som kan komma att tagas
i anspråk för arbeten, där speciell yrkesutbildning erfordras, t. ex. inom byggnadsfacken
och beträffande mera typiska industriella arbeten. På orter, där
arbetslösheten bland arbetarna med speciell yrkesutbildning är relativt obetydlig
men hårt drabbat andra arbetarekategorier, vilka därför äro i stort behov av
inkomstmöjligheter, böra likväl undantag från denna regel i viss utsträckning
kunna göras, därest beredskapsarbeten anordnas inom ifrågavarande fack och
industrier. Risken att arbetena fördyras, örn icke fullgod, yrkesutbildad arbetskraft
användes, torde i väsentlig grad elimineras, om, såsom i det föregående
förutsatts, arbetet utlämnas på ackord. Vid s. k. gemensamhetsackord
torde man visserligen ha att räkna med, att de inom facket tränade arbetarna
ogärna se, att ovana arbetare intagas i ackordslagen, men å andra sidan lär
man kunna räkna med att solidaritetskänslan skall bjuda dem att visa tillmötesgående
mot deras mindre lyckligt lottade kamrater. Man bör i varje
fall kunna gå ut ifrån, att arbetarorganisationerna skola inse det berättigade i
att sådana hänsyn krävas och att de beredvilligt skola medverka till en ordning
av det här antydda slaget.

Såsom 1930 års utredning framhållit är det också angeläget, att det genom
underhandlingar och överenskommelser med vederbörande arbetarorganisationer
sörjes för att eventuella avtalsenliga inskränkningar ifråga örn arbetskraftens

32

utväljande annuleras nied avseende på beredskapsarbetena. Naturligtvis kunna
starka skäl anföras till stöd för i vissa kollektivavtal inrymda bestämmelser,
att företrädesrätt till arbete skall givas dem, som äro bofasta eller mantalsskrivna
inom avtalens giltighetsområden, men ett strängt fasthållande vid
dessa bestämmelser skulle säkerligen i vissa fall omöjliggöra placeringen av
sådana arbetslösa, vilka ha stort behov av den hjälp, som genom beredskapsarbeten
skulle kunna lämnas dem. Örn t. ex. ett större beredskapsarbete anordnas
på en ort, där inom vederbörande fack arbetslösheten icke gjort sig
nämnvärt gällande och endast berör ett fåtal av fackets utövare, vore det obilligt,
örn ifrågavarande arbete skulle uteslutande förbehållas de å orten bofasta
eller mantalsskrivna arbetarna och undanhållas hjälpbehövande arbetslösa från
närbelägna orter.

Samma skäl tala för att eventuella kollektivavtalsbestämmelser örn företrädesrätt
till arbete för medlemmar av den arbetarorganisation, som slutit avtalet,
annulleras med tanke på beredskapsarbeten, vilka kunna komma att anordnas
inom avtalsområdet. Under alla förhållanden måste i dylika fall tillses, att
kollektivavtalets bestämmelser eller inom vederbörande fack utbildad praxis
icke utnyttjas i syfte att monopolisera rätten till medlemskap i arbetarorganisationen
och därmed rätten att taga arbete inom organisationens verksamhetsområde.

Slutligen bör erinras om den inom vissa fack och yrken utbildade och i vissa
fall avtalsbefästade praxis, enligt vilken den i ett arbete sist antagne skall, i
händelse av arbetsbrist först avskedas. Inom vissa avtalsområden tillämpas
även, att företrädesrätt till erhållande av anställning vid ökad arbetstillgång,
tillerkännes hos företagaren tidigare anställda arbetare. Det torde icke gärna
kunna komma ifråga, att sådan praxis skall strängt tillämpas vid beredskapsarbeten,
som anordnats i arbetslöshetsbekämpande syfte och beträffande vilka
följaktligen behovsprincipen måste i viss mån bli bestämmande ifråga örn fördelningen
av arbetstillfällena.

Förmedling I sitt betänkande framhöll 1930 års utredning, att så snart det icke gällde
aVkraft*'' abetare, som varit anställda vid statliga verk och där blivit arbetslösa samt
för vilka på den grund beredskapsarbete anordnats, kunde det erfordras en
god kännedom örn arbetarklientelet i allmänhet och en god allmän orientering
på arbetsmarknaden för att med avsett resultat uttaga arbetskraften till ifrågavarande
arbeten. Man kunde icke förvänta, att den lokala arbetsledning, som
skulle handhava beredskapsarbetet, kunde tillräckligt behärska detta område.
Utredningen föreslog därför att, där så befunnes påkallat, Kungl. Majit skulle
kunna meddela föreskrift, att arbetskraften för visst beredskapsarbete skulle
uttagas genom den offentliga arbetsförmedlingens organ samt att viss eller
vissa grupper av arbetare i första hand skulle ifrågakomma till anställning vid
detsamma.

Eftersom den ledande principen för den offentliga arbetsförmedlingens verksamhet
vore, att den mest kompetenta och dugliga arbetssökande arbetaren i
första hand skulle hänvisas till den bästa lediga platsen inom vederbörande
yrke eller fack, syntes nämnda förslag otvivelaktigt innebära ett frångående

33

i viss man av denna grundprincip. Då emellertid så skulle ske endast i vissa
av Kungl. Maj:t angivna fall, ansåg utredningen betänkligheter av principiell
art med avseende på den offentliga arbetsförmedlingens verksamhet i övrigt
icke härav behöva föranledas.

Särskilda anordningar för arbetsförmedling syntes utredningen nödvändiga
för speciella fall. Om ordinarie arbetsförmedlingsorgan icke funnes upprättat
på den ort, där beredskapsarbetet skulle anordnas, borde sålunda viss tjänsteman
hos länsavdelningen kunna beordras att på orten etablera speciell arbetsförmedling
för detta arbete.

Huruvida och i vad mån arbetstillfällena borde förbehållas viss eller vissa
grupper av arbetare, finge bedömas med hänsyn till de motiv, som föranlett
beredskapsarbetets anordnande. Vore motivet härtill omfattande arbetslöshet
bland arbetsstyrkan vid den med arbetets utförande anförtrodda statliga myndigheten,
syntes det utredningen berättigat, att dithörande arbetslösa bleve
sysselsatta vid arbetet. I sådant fall skulle anledning i regel saknas för
Kungl. Maj :t att meddela några särskilda föreskrifter örn arbetskraftens uttagning.
Vore åter motivet till anordnandet av beredskapsarbete, som omhänderhaves
av statlig myndighet, omfattande arbetslöshet i viss trakt, kunde meddelande
om särskilda föreskrifter beträffande arbetskraftens uttagning få anses
påkallade. Samma skulle få anses vara förhållandet även i andra fall, där
syftet med beredskapsarbetets anordnande icke skulle kunna ernås med mindre
dylika föreskrifter lämnades.

I Kungl. Maj:ts proposition till 1931 års riksdag framhöll departementschefen,
att de arbeten, till vilka Kungl. Majit komme att anvisa medel ur
anslaget till beredskapsarbeten, uppenbarligen bleve till alla delar likställda
med andra allmänna arbeten; endast sättet för medlens anskaffande skulle angiva
skillnaden. Med denna utgångspunkt följde också, att några särskilda
regler för utväljande av arbetare o. s. v. icke skulle meddelas, utan vederbörande
myndigheter skulle äga att helt efter eljest tillämpade metoder utföra arbetet.
Tydligen vore det emellertid i och för sig önskvärt — något som överhuvud taget
i depressionstider borde gälla beträffande statliga arbeten — att man vid utväljandet
holle i sikte att dessa så anordnades, att arbetena bleve till gagn
för arbetslöshetens bekämpande. Sålunda vore det ur allmän synpunkt till
fördel, örn vederbörande myndighet vid anskaffandet av arbetskraft hänvände
sig till arbetsförmedlingsorganen inom orter, där arbetslösheten vore särskilt
betungande, och utan särskilda föreskrifter kunde tillgodoses, att arbetena i
första hand komme de behövande till godo, i den mån dessa erbjöde fullgod
arbetskraft. Emellertid borde i berörda hänseende främst framhållas, att det
här skulle röra sig örn en försöksanordning och att därför olika metoder borde
prövas vid verkställigheten av de särskilda myndigheterna.

De av riksdagen 1931 och 1932 fattade besluten i samband med beviljandet
av anslag till beredskapsarbeten inneburo icke någon avvikelse från av departementschefen
gjorda, här ovan refererade uttalanden.

Med den utvidgning av beredskapsanordningen, varmed man nu har att räkna,
och med hänsyn till att behovsprincipen måste tillmätas betydelse ifråga

34

om beredandet av arbetstillfällen åt de arbetslösa torde det med avseende
på sättet för arbetskraftens utväljande i regel böra föreskrivas, att den skall,
såväl när det gäller rent statliga som statsunderstödda arbeten — kommunala
eller enskilda - uttagas genom den offentliga arbetsförmedlingen. Att
detta kommer att innebära ett frånträdande i viss mån av den i det föregående
omnämnda ledande principen för den offentliga arbetsförmedlingens verksamhet
kan icke undvikas. Exceptionella förhållanden nödvändiggöra det.
Emellertid kan det i vissa fall, särskilt när det gäller arbeten i statlig eller
kommunal regi, befinnas lämpligt, att undantag från nu angivna regel möjliggöras.
Så kan tänkas bli fallet, om speciellt utbildad arbetskraft erfordras
och örn särskilda skäl tala för att ur statlig eller kommunal tjänst entledigade
arbetare beredas återanställning. Det torde i sådant fall böra ankomma på
Kungl. Maj :t att pa framställning fran vederbörande statliga eller kommunala
myndigheter meddela föreskrift därom.

Den omständigheten, att de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna icke äro
statliga utan kommunala organ, kan icke utgöra hinder för att en sådan ordning
genomföres med avseende på arbetskraftens uttagning till beredskapsarbeten,
att förmedlingen av arbetskraften blir obligatorisk. Det ligger förresten
uppenbarligen i de kommuners och landstings intresse, som med bidrag av
statsmedel upprätthålla arbetsförmedlingen, att ställa sina organ till förfogande
och vidtaga de åtgärder, som kunna befinnas erforderliga för att dessa organ
skola kunna fullgöra den uppgift, varom här är fråga. Emellertid bör beaktas,
att arbetsförmedlingsorgan icke finnas överallt, där behov av sådana kan
komma att göra sig gällande. Särskilda åtgärder för att tillgodose detta
behov måste vidtagas. Örn sådana icke lämpligen kunna beslutas i administrativ
väg, torde de kunna åvägabringas genom villkor härutinnan i samband
med anvisande av statsanslag för ändamålet. Eftersom den offentliga arbetsförmedlingens
organisation äger nära samband med en arbetslöshetsförsäkring
och då utredning i sistnämnda fråga anförtrotts inom socialdepartementet tillkallade
särskilda sakkunniga, lär det nu icke finnas anledning att närmare
ingå på ifrågavarande spörsmål.

Syftet med anordnandet av beredskapsarbeten måste, såsom förut framhållits,
framförallt vara att bereda arbetslösa sysselsättning och därigenom tillfälle
att under så normala förhållanden som möjligt försörja sig och dem, vilka
äro beroende av deras arbetsinkomst. Härav synes följa, att det vid uttagning
av arbetskraft till dylika arbeten även bör tagas hänsyn till hur länge den arbetssökande
varit arbetslös. En behovsprövning torde alltså i viss mån bli
erforderlig. I regel lär en sådan kunna verkställas med ledning av den tid,
under vilken den arbetslöse varit anmäld hos det offentliga arbetsförmedlingsorganet.
Skulle särskilda föreskrifter ifråga örn behovsprövningen befinnas
nödvändiga och därav betingade organisatoriska åtgärder påkallade, torde det
lämpligen kunna överlåtas åt Kungl. Majit att fatta beslut därom.

Av vikt är det dessutom, att arbetare icke lockas att sluta sin anställning på
den allmänna arbetsmarknaden med förhoppningen örn att kunna komma i
åtnjutande av arbetstillfällen, som erbjudas vid beredskapsarbeten. Med hän -

35

syn härtill synes det i regel böra som villkor för hänvisning till beredskapsarbete
gälla, att den arbetssökande varit utan eget förvållande arbetslös under
viss tid, räknad från den dag, då anmälan därom gjorts hos offentligt arbetsförmedlingsorgan.
En sådan karenstid bör självklart icke vara så lång, att
den av den arbetslöse med fog kan betraktas som obillig och inhuman. Örn
den begränsas till exempelvis två veckor, torde den även bland de arbetslösa
kunna anses såsom skälig, och det restriktiva syftet med densamma lär också
då kunna vinnas.

Av det nu anförda har framgått, att det såväl ifråga örn lönerna som beträffande
arbetsvillkoren i övrigt förutsättes, att dessa skola baseras på för respektive
fack eller yrken på den öppna arbetsmarknaden upprättade kollektivavtal
eller, där sådana icke finnas, överensstämma med i orten gängse arbetsvillkor.

Kollektivavtal förekomma praktiskt taget inom alla de arbetsområden, där
beredskapsarbeten kunna komma ifråga. Vid årsskiftet 1930—1931 funnos
enligt socialstyrelsens statistik 5,288 kollektivavtal i vårt land, vilka tillsammans
omfattade 25,819 arbetsgivare och 618,034 arbetare. Sakkunniga, som
haft i uppdrag att utreda frågan örn möjligheterna att för statens och kommunernas
verksamhet få till stånd kollektivavtal, innehållande bland annat
bestämmelser örn avgörandet av uppkomna tvister och örn förbud mot arbetsinställelser
eller andra stridsåtgärder under avtalstiden, ha nyligen i skrivelse
till departementschefen — samtidigt som de hemställt att bli befriade från sitt
uppdrag — framhållit, att den kollektiva avtalsformen fått en mycket vidsträckt
tillämpning vid verk och arbeten, där staten eller kommun är arbetsgivare.
Vad särskilt angår stadskommunerna äro praktiskt taget alla deras
lönarbetare inordnade under kollektivavtal. På de områden av statsverksamheten,
där lönearbetare i större utsträckning sysselsättas, äro kollektivavtal
ävenledes träffade i betydande utsträckning. Även vid de arbeten, som vägstyrelserna
bedriva i egen regi, har, ehuru kollektivavtalet först under de senaste
åren där vunnit insteg, denna avtalsform blivit ganska vanlig.

Vid årsskiftet 1930—1931 funnos vid ovan berörda vägarbeten 168 kollektivavtal,
omfattande 7,244 arbetare; tio år tidigare fanns endast ett avtal, omfattande
20 arbetare.

Skulle nu i fall, då beredskapsarbete skall anordnas, kollektivavtal icke
finnas upprättade för de yrken eller fack, inom vilka ifrågavarande arbete
skall utföras, kan det i flertalet fall visa sig lämpligt att, innan beredskapsarbetet
igångsättes, det tages under övervägande, huruvida icke de löner och
övriga arbetsvillkor, som skola tillämpas, böra regleras medelst dylikt avtal.
Initiativ därtill lära icke komma att utebli från arbetarhåll. Örn icke särskilda,
praktiska omständigheter resa hinder mot en sådan ordning, synes det
att den bör eftersträvas även av dem, som skola låta utföra arbetet. Den
torde nämligen få anses erbjuda fördelar för dem, bland annat därför att
arbetskostnaderna kunna beräknas med större tillförlitlighet, varjämte arbetskonflikter
med ur företagets synpunkt mer eller mindre ofördelaktiga verkningar
kunna förebyggas.

Förhållandet
till
arbetarorganisationerna.

Bihang till riksdagens protokoll 1988. 1 sami. Nr 211.

12

36

Icke minst ur de av beredskapsarbetena beroende arbetarnas synpunkt är
det önskvärt, att arbetsinställelser till följd av tvister örn arbetsvillkoren eller
arbetsförhållandena i övrigt icke förekomma vid dessa arbeten. Arbetsinställelser
och därmed jämförliga åtgärder torde såsom ovan framhållits kunna
förebyggas, därest kollektivavtal finnas, vilka inrymma förhandlingsordning
eller andra bestämmelser örn sättet att slita tvister, som uppstå rörande arbetsförhållandena.
Det säger sig självt, att den statliga förlikningsmannainstitutionen
bör lämna sin medverkan i de fall, så befinnes nödvändigt. Vid tvister
örn kollektivavtals tolkning, tillämpning eller rätta innebörd komma lagarna
örn kollektivavtal och arbetsdomstol i tillämpning, därest sådan tvist icke kan
biläggas i godo av parterna själva.

Emellertid lära arbetskonflikter i form av t. ex. strejk, blockad eller lockout
icke kunna helt förebyggas. Intressemotsättningar mellan t. ex. kommunala
eller enskilda företagare och vid i deras regi bedrivna beredskapsarbeten sysselsatta
arbetare kunna bli av det slag, att en arbetsinställelse eller därmed
jämförlig åtgärd icke kan förhindras och förresten befinnas vara i och för sig
berättigad. I dylikt fall torde det ligga nära till hands att låta verkställa
en objektiv prövning av konfliktsorsaken, t. ex. genom av Kungl. Maj:t eller,
efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av socialstyrelsen förordnade personer. En
sådan prövning skulle säkerligen i regel få till följd, att konflikten snabbt
bringades ur världen, men örn så icke bleve fallet, finge det lämpligen bero
på prövningens resultat, hur det skulle förfaras med de arbetare, som blivit
direkt berörda av konflikten. I det fall prövningen givit vid handen, att
skulden till väsentlig del vore arbetsgivarens, borde intet hinder resas för
de av arbetskonflikten berörda arbetarna att erhålla sysselsättning vid annat
beredskapsarbete genom hänvisning av vederbörande arbetsförmedlingsorgan.
Örn det däremot konstaterats, att skulden väsentligen vore arbetarnas och dessa
eller deras organisation vägrade att upphäva den vidtagna stridsåtgärden,
borde ifrågavarande arbetare icke åtnjuta hänvisning till beredskapsarbete, där
sysselsättning skulle ha kunnat beredas dem, örn deras arbetslöshet icke varit
genom arbetsinställelsen självförvållad. Samma regel torde böra tillämpas för
den händelse arbetare genom att deltaga i arbetsinställelse på den allmänna
arbetsmarknaden blivit arbetslösa. Däremot vore det uppenbarligen orimligt
att beträffande beredskapsarbetena tillämpa de avstängningsregler, som hittills
varit gällande vid de genom arbetslöshetskommissionen bedrivna reservarbetena,
särskilt i vad det gäller den regeln, att vid allmän konflikt inom ett
yrkesområde all statens hjälpverksamhet bör upphöra och yrkets samtliga
arbetare i landet respektive orten avstängas från statlig arbetslöshetshjälp.

I fråga örn följderna för arbetsgivare, som icke ställer sig till efterrättelse
Kungl. Maj:ts föreskrifter eller eljest gällande bestämmelser beträffande arbetsvillkoren
vid beredskapsarbetet, hänvisas till vad därom sägs i det följande
angående villkoren för utbekommande av anvisade statsmedel.

37

Beredskapsanordningens organisation.

Enligt hittillsvarande beredskapsanordning ha till Kungl. Majits förfogande
ställts reservationsanslag, avsedda att användas i arbetslöshetsbekämpande
syfte enligt Kungl. Marits beprövande i överensstämmelse med av riksdagen
gillade grunder. Ifrågavarande anslag ha kommit sådana arbeten tillgodo,
som äro av natur att i normala fall riksdagen, på framställning av Kungl.
Majit, för varje särskilt fall därtill anvisar medel. Kungl. Majit har nu av
riksdagen äskat ett avsevärt större anslag till beredskapsarbeten än som tidigare
för sådant ändamål beviljats, men torde detta förhållande icke i och för
sig giva anledning till någon ändring ifråga örn förberörda huvudprincip.
Erinras må dock, att enligt hittills gällande regler anslaget till beredskapsarbeten
kunnat användas endast för utförande av statliga arbeten och statsunderstödda
arbeten av natur att pläga utföras i en statlig myndighets regi
eller på sådan myndighets föranstaltande; enligt vad nu i statsverkspropositionen
förutsatts, skulle med anlitande av anslaget kunna utföras även andra
allmännyttiga kommunala och enskilda arbeten. För åtskilliga grupper av
sådana arbeten har enligt i allmän författning meddelade grunder statsbidrag
kunnat utgå från av riksdagen för respektive ändamål anvisade särskilda anslag
på olika huvudtitlar, och har det därvid ankommit på Kungl. Majit att
besluta örn fördelning av statsbidrag från dessa anslag.

Såsom inledningsvis omnämnts, ha i den i statsverkspropositionen intagna
finansplanen under rubriken fonden för förlag till statsverket avsetts betydande
belopp, vilka fördelats på de särskilda huvudtitlar, under vilka de olika
slagen av arbeten regelmässigt anses höra. Vid sidan av de arbeten, som
avses med de nyssnämnda framställningarna på de särskilda huvudtitlarna
beträffande arbeten, som regelmässigt höra därunder, finnes en stor mängd
företag av natur att kunna inom kort tid igångsättas och ägnade att bereda
arbetstillfällen i stor omfattning. Det har förutsatts, att i den mån sådana
arbeten befinnas böra komma till utförande, detta bör ske med anlitande av
det under femte huvudtiteln uppförda reservationsanslaget å 75,000,000 kronor
för arbeten till motverkande av arbetslösheten. Detta anslag skulle lämpligen
kunna i viss utsträckning tagas i anspråk även för företag, som måhända
enligt allmänna regler skulle ha handlagts å annat departement.

Med hänsyn till vad sålunda angivits i statsverkspropositionen ha utredningsmännen,
då de nu övergå till att närmare behandla spörsmålen angående
beredskapsanordningens organisation, begränsat sig till att behandla sådana
dithörande frågor, som äga avseende å de erforderliga organisatoriska anordningarna
för dispositionen av det förenämnda på socialdepartementet belöpande
reservationsanslaget. Framhållas må emellertid i detta sammanhang, att
det måste ur här förevarande synpunkter anses önskvärt, att tillbörlig hänsyn
till arbetsmarknadssituationen tages jämväl ifråga om dispositionen av de
på andra departement belöpande, mer eller mindre specificerade anslagen till
beredskapsarbeten. Utan att närmare regler härför uppställas, torde ett sådant

Allmänna

förutsätt ningar.

38

Initiativ till
beredskapsarbeten.

beaktande av arbetsmarknadssituationen, särskilt med hänsyn till arbetslösheten,
få anses i tillbörlig grad tryggat, exempelvis örn ärenden rörande dispositionen
av ifrågavarande medel, när så anses lämpligt och påkallat, göras till
föremål för gemensam beredning inom socialdepartementet och det ifrågakommande
departement, varunder arbetet hör.

Det på socialdepartementet förslagsvis uppförda anslaget, till vilket utredningsmännen
sålunda närmast tagit hänsyn, skulle innebära, örn det beviljas,
en avsevärd ökning i jämförelse med det för innevarande budgetår anvisade
anslaget till beredskapsarbeten på endast 3,000,000 kronor. För dispositionen
av sistnämnda anslag krävdes icke några särskilda organisatoriska anordningar,
utan kunde ärenden av hithörande slag behandlas av den inom departementet
förefintliga arbetskraften. Det ligger i sakens natur, att örn anslaget, såsom
nu förutsättes, höjes till 75,000,000 kronor, antalet ärenden skall komma att
högst väsentligt öka. Då det tillika förutsatts, att beredskapsarbetena skola
komma till mera direkt användning för arbetslöshetens motverkande, varigenom
alltså ifrågavarande ärendens behandling torde få antagas komma att kräva ett
väsentligt ökat beaktande av socialpolitiska synpunkter, ligger det i öppen dag,
att vissa organisatoriska anordningar måste bliva nödvändiga. Till närmare
belysning av hithörande spörsmål må anföras följande.

Då för närvarande endast sådana arbeten kunna ifrågakomma till utförande
såsom beredskapsarbeten, vilka pläga bedrivas på statlig myndighets föranstaltande,
är det givet, att initiativ till igångsättande av beredskapsarbeten förutsatts
skola som regel framkomma från statliga fackmyndigheter eller länsstyrelser.
Detta har icke hindrat, att intresserade parter — kommuner, lokala
arbetslöshetsorgan, arbetarorganisationer m. fl. — dessförinnan haft full frihet
att hos myndigheten göra sina önskemål gällande och därigenom giva anledning
till initiativet. Något hinder för sådan i frågan intresserad part att
direkt hänvända sig till Kungl. Maj:t har icke förelegat.

På grund av den vidgade omfattningen av beredskapsanordningen torde det
hädanefter icke bli tillfyllest att genom cirkulär till länsstyrelserna och vederbörande
statliga verk bekantgöra beredskapsanordningen och villkoren för erhållande
av anslag till beredskapsarbete. I stället torde man få utgå från att
det nu kräves, att sedan anslag av riksdagen beviljats, i särskild kungörelse
närmare bestämmelser härom utfärdas.

Enligt sakens natur torde man få förutsätta, att ansökan i allmänhet skall
ingivas av den part — statlig, kommunal eller enskild — som skall bära ansvaret
för arbetets utförande eller den avsedda nyttighetens framtida underhåll.

önskligt är, att ansökningen innefattar för ärendets bedömande i olika, avseenden
erforderliga uppgifter. Sålunda torde i densamma böra angivas nödiga
uppgifter örn det åsyftade arbetsföretaget, ägnade att belysa dess behövlighet
och allmännytta samt lämplighet för arbetslöshetens motverkande. Vidare
böra uppgifter lämnas örn den avsedda tidpunkten för arbetets igångsättande,
i vilket sammanhang bör styrkas, i vad mån eventuellt erforderliga
juridiska och administrativa förberedande åtgärder vidtagits. I tekniskt och

39

ekonomiskt avseende bör fordras, att ansökningen åtföljes av arbetsplan, innefattande
kostnadsberäkning, samt, i förekommande fall, vederbörliga utfästelser
av intressenter angående bidrag till täckande av kostnaderna för företaget
och åtaganden i fråga örn framtida underhåll. Slutligen må i ansökningen
lämnas sådana uppgifter, som sökanden vill anföra till motivering för
framställningen, exempelvis till belysande av den finansiella situationen i kommunen
och eventuellt arbetslöshetens omfattning i orten ävensom de åtgärder,
som lokalt vidtagits för arbetslöshetens bekämpande.

Ofta torde nu ifrågavarande ärenden vara av beskaffenhet att kräva skyndsam
behandling. Även örn således intet hinder bör möta att direkt till Kungl.
Maj :t ingiva ansökningen, skulle emellertid ett sådant förfarande oftast komma
att vålla onödig tidsutdräkt på grund av remissförfarande. Till undvikande
härav torde därför såsom regel böra gälla, att ansökningarna, vilka
skola ställas till Konungen, böra ingivas till vederbörlig central institution
eller länsstyrelse. Härvid förutsättes, att om ansökningen avser ett arbetsföretag,
för vilket enligt allmän författning statsbidrag redan nu må utgå,
densamma skall ingivas till vederbörande fackmyndighet eller länsstyrelse
i enlighet med den ordning, som föreskrives i sådan författning. Där stöd
icke gives i förevarande hänseende i författning eller därpå grundad praxis,
böra ansökningarna ingivas till länsstyrelsen i det län, inom vilket det avsedda
arbetsföretaget är beläget.

På länsstyrelse eller i förekommande fall vederbörande fackinstitution bör
ankomma att, i den mån inkommen ansökan befinnes innefatta tillräckliga uppgifter
för ärendets bedömande, snarast möjligt med eget yttrande vidarebefordra
densamma till Kungl. Maj :t. Därest ansökan skulle anses behöva
kompletteras eller omarbetas, torde redan innan ärendet översändes till Kungl.
Maj :t, erforderliga åtgärder härför böra vidtagas, exempelvis genom infordrande
av kompletterande uppgifter från sökanden. I yttrandet bör angivas
ett omdöme örn arbetets behövlighet, allmännytta och lämplighet i övrigt ävensom
sådana andra synpunkter, vilka kunna befinnas böra anläggas på ärendet.

Man lär få räkna med att ett avsevärt antal ansökningar skola framkomma
och att endast den centrala myndigheten kan bedöma, vilka arbeten som med
hänsyn till situationen på arbetsmarknaden i första hand böra komma till utförande.
Det torde därför icke vara praktiskt, att samtliga ansökningar redan
på detta stadium underkastas en detaljgranskning ur tekniska och ekonomiska
synpunkter.

Sedan de olika ansökningarna sålunda efter en från mera allmänna synpunkter
verkställd granskning inkommit till Kungl. Maj :t, kräves uppenbarligen
före beslut örn igångsättandet en mera ingående prövning från tekniska
och ekonomiska synpunkter. Denna synes emellertid böra företagas först i
den mån så kan befinnas lämpligt med hänsyn till rapporterad eller befarad
arbetslöshet på viss ort eller inom vissa arbetargrupper.

1930 års utredning hade föreslagit, att denna centrala prövning skulle verkställas
genom socialstyrelsen, förstärkt med fem adjungerade ledamöter. Av
dessa fem ledamöter skulle en vara förtrogen med arbetsgivarnas och en med

Central

organisa tion.

40

arbetarnas förhallanden saint en vara representant för statens arbetslöshetskommission,
en representant för ekonomisk sakkunskap och en representant för
annat centralt ämbetsverk, vars verksamhet ärendet kunde anses beröra. Mot
detta förslag att anlita socialstyrelsen med särskild sammansättning som ett
sammanhållande centralorgan för beredskapsanordningen gjordes av flertalet
däröver hörda myndigheter och korporationer bestämda invändningar. Det
upptogs ej heller av Kungl. Majit vid framläggande av proposition för 1931
års riksdag med begäran örn anslag till beredskapsarbeten. Rörande denna
fråga anförde föredragande departementschefen, såsom närmare angivits i det
föregående å sid. 5, att varje särskild myndighet skulle ha att inkomma
till Kungl. Maj :t med förslag till arbeten inom dess ordinarie program, lämpligen
ordnade efter angelägenhetsgraden. Det syntes ej behöva befaras, att
vederbörande fackmyndigheter skulle underlåta att inkomma med förslag till
arbeten med i detalj utarbetade program i sådan omfattning, att ett verkligt
val för Kungl. Maj :t bleve möjligt. Initiativ till övervägande av anordnande
av arbete inom viss ort syntes kunna, såsom förutsatts av 1930 års utredning,
tagas av ortsmyndighet eller vederbörande centrala verk. Beaktandet ur arbetslöshetssynpunkt
av olika föreliggande förslag syntes kunna ske efter inhämtande
av yttrande från socialstyrelsen och arbetslöshetskommissionen.
Enligt departementschefens uppfattning krävdes alltså icke för en anordning
av den antydda beskaffenheten något särskilt organ, sådant som 1930 års utredning
tänkt sig.

De av departementschefen sålunda angivna riktlinjerna för den centrala
granskningen av beredskapsärenden föranledde icke någon erinran från riksdagens
sida, och senare beslut ha icke föranlett någon ändring härutinnan.

I överensstämmelse härmed har den slutliga beredningen av ärenden örn
beredskapsarbeten hittills verkställts inom socialdepartementets byrå för sociala
ärenden i allmänhet, och denna anordning har icke givit anledning till
anmärkning.

Den nu föreslagna utvidgningen av beredskapsanordningens omfattning synes
såsom förut sagts nödvändiggöra viss rubbning av hittills tillämpade grunder
för arbetskraftens utväljande m. m., men dessa ändringar äro icke av så
djupgående beskaffenhet, att de i och för sig motivera en ändring av principiell
innebörd också beträffande den ordning för hithörande ärendens centrala
beredning, vilken hittills befunnits ändamålsenlig. Men uppenbarligen fordrar
den högst betydande ökningen av ärendenas antal en förstärkning av socialdepartementets
arbetskrafter. Det synes därvid av olika skäl mest lämpligt,
att den för ändamålet behövliga nya personalen sammanföres till en extra
byrå inom departementet.

I fråga örn de arbetsuppgifter, som skulle ankomma på denna byrå vid ärendenas
förberedande handläggning, innan desamma upptagas till avgörande i
konselj, må anföras följande.

De inkommande ansökningarna få bedömas efter deras lämplighet i och för
sig för utförande med anlitande av medel ur anslaget till beredskapsarbeten.
De arbeten, som vid denna bedömning synas vara av natur att kunna ifråga -

41

komma för ändamålet och vilkas utförande kan förmodas bliva aktuellt med
hänsyn till arbetsmarknadssituationen, böra upptagas till fortsatt utredning,
i förekommande fall genom remisser till vederbörliga fackmyndigheter i och
för detaljgranskning. I vissa speciella fall torde bliva nödvändigt att därför
anlita särskild sakkunnig. Det är av vikt, att arbetsplaner, innefattande kostnadsberäkningar,
kontrolleras ävensom att materialprisernas skälighet m. m.
bedömes.

Sedan på så sätt ett material av till utförande förberedda arbeten hopbragts
ur serien av inkomna ansökningar, vilket material fortlöpande mäste förnyas,
skulle det gälla att bedöma behovet av arbetenas igångsättande med hänsyn
till läget på arbetsmarknaden. Härför erfordras, att å byrån finnas tillgängliga
aktuella uppgifter, ägnade att belysa arbetsmarknadssituationen i allmänhet
samt arbetslöshetens omfattning i olika orter och inom olika yrkesområden.
Uppgifter härutinnan förutsättas skola förmedlas av de myndigheter,
som lia att införskaffa dylika. Likaledes torde å byrån böra sammanställas
uppgifter rörande kommunernas ekonomiska läge i fråga örn skuldsättning,
skattebelastning, skatteutjämningsbidrag m. m.

Då ett föreslaget arbetes igångsättande aktualiserats på grund av arbetslösheten,
torde åtgärder böra vidtagas för att genom förhandling med förslagsställare
och andra intresserade parter utforma i detalj de villkor, som kunde
befinnas påkallade och skäliga i fråga örn tillgodonjutandet av medel ur anslaget
till beredskapsarbeten. Därvid skulle exempelvis närmare preciseras i
förekommande fall storleken av statens understöd, eventuellt villkoren för erhållande
av statslån, säkerhet för arbetes fullgoda utförande, åtaganden i fråga
örn arbetets framtida underhåll, förutsättningar i fråga om användande av
inhemskt material, sättet för statsmedlens ^anordnande m. fl. liknande spörsmål
av ekonomisk innebörd. På samma sätt borde preciseras vissa frågor örn
arbetets igångsättande och utförande såsom tidpunkten för arbetets påbörjande
och tempot för dess fortskridande, uttagningen av arbetskraft, arbetstid m. m.
Även frågor rörande kontrollens anordnande torde på detta stadium böra bestämmas.

Även örn det kan förutsättas, att beträffande villkor av detta slag skola genom
praxis snart framkomma vissa normaltyper för bestämmelserna, kommer
helt säkert ofta att visa sig erforderligt att modifiera dem. Denna del av
byråns arbete måste därför bliva synnerligen maktpåliggande och kräva tillgång
på väl kvalificerade arbetskrafter.

Av ovan nämnda villkor och förutsättningar må bestämmelse örn användandet
av inhemsk material vara värd särskilt beaktande. En sadan bestämmelse
Ilar visserligen icke tidigare ansetts pakallad vid här ifrågavarande slag av
arbeten, men torde nu, med hänsyn till manga av de ifrågakommande arbetenas
art och med tanke på anslagets storleksordning, bliva erforderlig för tryggande
av att de anvisade statsmedlen lända till största möjliga nytta för det
inhemska näringslivet och för arbetslöshetens bekämpande.

Sedan på ovan antytt sätt klarlagts de förutsättningar i olika hänseenden,
som lämpligen böra gälla i fråga örn visst arbetes utförande såsom beredskaps -

42

Beredskaps arbetenas utförande.

arbete, torde medel härför genom särskilt beslut av Kungl. Maj :t böra anvisas.

Då det förutsatts, att beredskapsanordningen skall utgöra ett av de väsentligaste
socialpolitiska medlen för bekämpande av arbetslösheten, måste uppenbarligen
sådana uppgifter stå till Kungl. Maj:ts förfogande, att den direkta
effekten av de pågående beredskapsarbetena i fråga örn beredande av sysselsättning
at arbetslösa vid varje tillfälle kan bedömas. Vid sådant förhållande
måste man räkna med en fortlöpande rapportverksamhet från de för arbetena
ansvariga arbetsledningarna såväl beträffande tidpunkten för arbetets igångsättande
och avslutande som den vid arbetet sysselsatta arbetsstyrkans storlek
och sammansättning. Sådana rapporter lia enligt nu tillämpat system månatligen
insänts till socialdepartementet. Då man hädanefter har att räkna med
ett betydligt större antal arbeten än hittills, skulle insamlandet och bearbetningen
av rapporterna verka tyngande på byrån till men för dess huvudsakliga
arbetsuppgifter. I fortsättningen böra rapporterna därför sändas till socialstyrelsen
och där göras till förmål för statistisk bearbetning. Redogörelse
för resultatet härav kunde månatligen framläggas i Sociala meddelanden. Skulle
vid bearbetningen visa sig, att arbetsledningen vid ett beredskapsarbete ej
följt givna föreskrifter i fråga örn sysselsättning av arbetslösa, finge det ankomma
på socialstyrelsen att därom avgiva rapport till beredskapsbyrån inom
socialdepartementet.

Man får slutligen icke förbise, att vid arbetets igångsättande och under tiden
för dess fortgång åtskilliga tvistigheter kunna uppkomma, vilka kräva
ett snabbt och auktoritativt ingripande. Härvid åsyftas de missnöjesanledningar,
som kunna uppkomma exempelvis i samband med uttagningen av arbetskraft,
reglerandet av arbetsvillkoren och tillämpningen av desamma. Gälla
klagomålen arbetsförmedlingsorganets hänvisning av arbetskraft till beredskapsarbetet,
torde socialstyrelsen i sin egenskap av uppsiktsmyndighet över
den offentliga arbetsförmedlingen böra utreda frågan och sörja för att enhetlighet
och rättvisa i den praktiska tillämpningen av givna direktiv härutinnan
tryggas. Har missnöjet givit anledning till arbetskonflikt, torde man få förutsätta
ingripande av statens förlikningsman i samma ordning, som nu sker vid
arbetskonflikter å den öppna arbetsmarknaden. Såsom redan i det föregående
framhållits torde dock sådana fall kunna tänkas, då undersökning rörande
konfliktanledningen genom särskilt förordnad utredningsman kan befinnas påkallad.

När man nu övergår till närmare behandling av frågorna rörande sättet för
arbetenas utförande och kontrollen däröver, torde inledningsvis böra erinras,
att enligt hittillsvarande beredskapsanordning gällt, att beredskapsarbetena
vad angår sättet för deras utförande icke skola skilja sig från arbeten i öppna
marknaden; endast sättet för medlens anvisande markerade olikheten.

Det ligger i öppen dag, att så länge endast arbetsföretag, som pläga utföras
genom ett statligt verks försorg, kunnat ifrågakomma till utförande såsom beredskapsarbete,
några mera specificerade bestämmelser icke ha behövt meddelas.
Beträffande företag av nu nämnd karaktär synes ej heller vid en vidgad

43

beredskapsanordning anledning föreligga till några särskilda bestämmelser.
Det förutsattes sålunda, att arbeten, som äro av rent statlig karaktär eller
för vilka jämlikt i allmän författning meddelade grunder statsunderstöd
redan nu må utgå, hittillsvarande ordning i administrativt och tekniskt avseende
bibehålies, även när desamma komma till utförande med anlitande
av medel ur beredskapsanslaget. I fråga örn övriga slag av arbeten däremot,
för vilka en av allmän författning eller eljest utbildad praxis anvisad ordning
härutinnan icke gives, synes det visserligen kunna ifrågasättas, örn ej några
generella bestämmelser lämpligen skulle kunna meddelas; i betraktande av den
mängd olika typer av arbeten, som härvid kunna ifrågakomma, lärer det emellertid
svårligen låta sig göra att så utforma dessa bestämmelser, att de bliva
tillämpliga i olika situationer. På grund härav synes jämväl i nu förevarande
avseende böra förbehållas Kungl. Majit frihet att handla efter vad som
befinnes lämpligt och ändamålsenligt i de särskilda fallen. Man torde därvid
få använda sig av olika tillvägagångssätt under hänsynstagande till de
former för statsbidrags tillgodonjutande, som gälla i fråga örn statsunderstödda
arbeten av närmast jämförlig art, ävensom till i affärslivet utbildad
praxis.

Några allmänna synpunkter i fråga örn sättet för beredskapsarbetenas utförande
förtjäna framhållas.

Av det ovan anförda framgår, att spörsmålen örn arbetsledande organ vid
beredskapsarbetena förutsättas skola låta sig ordna efter eljest praktiserade
grunder. Härav följer, att entreprenadsystem sannolikt kommer till användning
i jämförelsevis betydande utsträckning. Någon anledning till principiella
betänkligheter torde icke behöva föreligga mot anlitandet av detta system, allenast
i tillbörlig grad tryggas, att ej de anvisade statsmedlen disponeras på sådant
sätt, att oskäliga företagarvinster uppkomma. Det förutsättes, att den
part, kommun eller enskild, som skall stå ansvaret för beredskapsarbetet och
har att avsluta kontraktet med entreprenören, i regel själv bidrager med ett
större eller mindre belopp till täckande av kostnaderna. Infordrande av anbud
bör ske efter vanliga grunder och under nu bruklig kontroll samt med
aktgivande på anbudsgivarnas tekniska, ekonomiska och administrativa resurser
för arbetets utförande.

Man kan icke förbise, att användningen av entreprenadsystem vid beredskapsarbeten
kommer att medföra åtskilliga problem, sammanhängande därmed,
att enligt vad nu förutsatts vissa tvingande bestämmelser skola som regel
gälla beträffande användningen av arbetskraft vid beredskapsarbetet. Oftast
torde ärenden rörande igångsättande av beredskapsarbeten komma att kräva
skyndsammast möjliga handläggning, sedan sådant ärende aktualiserats av
en akut arbetslöshetssituation i den ifrågakommande orten. Örn proceduren
med anskaffande av entreprenör förlädes helt till tiden efter den dag, då Kungl.
Maj :t fattat beslut örn anvisande av medel till arbetet, skulle emellertid i allmänhet
avsevärd tid komma att förflyta, innan arbetet kunde igångsättas. Man
måste därför förutsätta, att där så befinnes påkallat och möjligt för vinnande
av tid erforderliga förberedelser vidtagas i syfte att arbetet skall kunna på -

Regi.

44

Stats understöd.

hörjås snarast efter det Kungl. Maj :ts beslut i ärendet föreligger. De villkor
nied avseende å användningen av arbetare eller i fråga om arbetstiden m. m.,
som eventuellt inrymmas i Kungl. Maj :ts beslut, kunna tänkas få avsevärd betydelse
för anbudsförfarandet. Därför torde man böra räkna med följande
förfaringssätt. Den, som står ansvaret för arbetet, informeras vid de förberedande
förhandlingarna med byrån inom socialdepartementet örn de villkor,
som kunna förväntas. Därefter infordras anbud på sådan preliminär basis under
uttryckligt förbehåll för de ändringar härutinnan, som kunna komma att
vidtagas genom Kungl. Maj:ts beslut, I praktiken torde ett sådant tillvägagångssätt
både falla sig naturligt och befinnas ganska enkelt kunna komma
till användning, men det förutsätter givetvis, att bindande avtal om entreprenaden
icke upprättas, innan Kungl. Maj:ts beslut föreligger. Skulle på så
sätt ändrade förutsättningar för anbuden i ett eller annat avseende ha kommit
till stånd, torde lämpligen anbuden därefter kunna justeras efter de nya
förutsättningarna, vilket torde låta sig göra på avsevärt kortare tid än som
skulle krävas vid ett fullständigt anbudsförfarande.

Till frågan örn de grunder, efter vilka statens ekonomiska medverkan synes
böra lämnas till olika typer av beredskapsarbeten, återkommer man senare i
samband med behandlingen av statsverkets utgifter för beredskapsanordningen.
Då det här närmast gäller icke normerna för understödets utmätande utan
sättet för dess tillgodonjutande och därmed förknippade organisatoriska spörsmål,
torde vara tillfyllest påpeka följande.

Beträffande formerna för statens understöd åt de särskilda beredskapsarbetena
torde icke behöva uppställas någon för alla typer av arbeten generell
regel, utan synes det böra överlåtas åt Kungl. Majit att bestämma härutinnan
allt efter arbetenas art och omständigheterna i de särskilda fallen. Det förutsättes
därvid, att sättet för finansieringen kommer att så långt möjligt ansluta
sig till hittills gällande regler eller eljest utbildad praxis i fråga örn
tillgodonjutande av statsmedel för arbeten av motsvarande slag.

Enligt nu antydda huvudregel skulle uppenbarligen i detta sammanhang
icke närmare behöva beröras formerna och sättet för finansieringen av sådana
arbeten, som äro rent statliga eller för vilka redan nu statsbidrag må
utgå enligt allmän författning.

Vad angår övriga slag av arbeten — vissa kommunala och enskilda — torde
böra framhållas följande. Då medel ur anslaget till beredskapsarbeten disponeras
i form av lån, torde få förutsättas, att i Kungl. Majlis beslut i ärendet
närmare bestämmelser angivas rörande lånevillkoren och sättet för utanordnandet.
Där i sådant avseende icke kan direkt hänvisas till bestämmelser rörande
lån ur redan förefintlig statlig fond, torde lånevillkoren böra kunna bestämmas
i tillämpliga delar efter vad som gäller för statlig låneverksamhet av
mest likartad beskaffenhet samt efter vad som vid förhandling med den lånesökande
i varje särskilt fall befinnes mest ändamålsenligt.

Beträffande statsbidrag till beredskapsarbete av sådan art, att några redan
givna regler för statsbidrags utgående ej kunna anses därå tillämpliga,
torde böra förutsättas, att Kungl. Majit i allmänhet ställer bidraget till veder -

45

börande länsstyrelses förfogande med anmodan att i mån av arbetets fortgång
utanordna medel, föranstalta örn avsyning samt godkänna arbetet. Att åt länsstyrelsen
anförtros dessa uppgifter synes lämpligt med hänsyn därtill, att länsstyrelsen
redan nu förvaltar medel, avsedda för vissa slag av allmänna arbeten
av i stort sett likartad natur som ett ansenligt antal av dem, vilka nu skulle
ifrågakomma till utförande såsom beredskapsarbeten. Erinras må sålunda
örn länsstyrelsernas befattning med förvaltningen av vissa vägmedel.

I detta sammanhang må jämväl beröras frågan örn normerna för statsbidragets
beräkning. Tvenne huvudtyper kunna i sådant avseende ifrågakomma,
nämligen statsbidragets utmätande antingen efter den beräknade kostnaden
eller efter den verkliga, i senare fallet med eller utan maximering av bidragets
absoluta storlek. Ställes statsbidragets storlek i förhållande till den verkliga
kostnaden, kan det självfallet icke exakt bestämmas, förrän efter arbetets
färdigställande och räkenskapernas granskning. Båda tillvägagångssätten
medföra såväl fördelar som nackdelar, men torde det senare vara det allmännast
praktiserade och för även nu ifrågavarande arbeten i allmänhet bäst lämpade,
ehuru båda tillvägagångssätten böra vara medgivna.

Då beredskapsarbetena enligt sin natur torde få antagas ej sällan komma
att gälla kommuner, vilkas finansiella möjligheter på grund av arbetslösheten
redan blivit strängt anlitade, torde man i dylika fall få räkna med att förskott
å beviljat statsbidrag bör kunna ställas till förfogande.

Ej heller med avseende å den tekniska och ekonomiska kontrollen över beredskapsarbetenas
utförande torde några särskilda regler behöva meddelas, då
det rör sig örn arbeten, beträffande vilka dithörande frågor äro normerade i
allmän författning eller praxis. Däremot måste särskild föreskrift även beträffande
sådana arbeten bliva erforderlig vad angår kontrollen av att eventuellt
meddelade villkor rörande arbetskraftens uttagning, arbetstiden m. m.
uppfyllas. Något hinder torde icke möta att uppdraga kontrollen jämväl i
nu berörda avseenden åt de eljest förefintliga organen för kontroll i tekniskt
och ekonomiskt avseende.

I fråga örn vissa kommunala och enskilda arbeten, beträffande vilka frågan
örn kontrollens anordnande icke på ovan antytt sätt kan anses löst, måste särskilda
anordningar vidtagas. Såsom ovan framhållits skola medlen i dessa
fall ställas till vederbörande länsstyrelses förfogande och skola på länsstyrelsen
ankomma vissa arbetsuppgifter i samband med medlens disposition.
Erinras må, att länsstyrelserna äga tillgång till teknisk sakkunskap,
som torde kunna utnyttjas för ändamålet med biträde av tillfälligt
förordnade kompetenta personer, i den mån så behöves. Man torde därför
kunna förutsätta, att kontrollen över dylika beredskapsarbetens utförande skall
kunna anordnas genom vederbörande länsstyrelse.

I vissa fall torde dessutom bliva erforderligt, att särskild platskontrollant anlitas.
I andra fall däremot torde någon statlig kontroll icke bliva erforderlig,
nämligen då det statliga bidraget är relativt ringa och vederbörande intressent,
stadskommun eller liknande, själv förfogar över sakkunnig person för utövande
av betryggande kontroll.

Kontroll.

46

Arbetets Sedan arbetet slutförts och anmälts till avsyning, synes böra ankomma på
godSmfande. vederbörande centrala institution eller länsstyrelse att föranstalta örn sådan
avsyning, granska räkenskaper i förekommande fall samt godkänna arbetet.
För det fall att behållning uppkommit på det till förfogande ställda statsbidraget
bör denna återgå till anslaget.

Påföljd vid Skulle det vid löpande kontroll eller avsyning visa sig, att de av Kungl,
''atWullgSra ^aJ för ett beredskapsarbetes utförande bestämda särskilda villkoren icke
åtagande, iakttagits, torde statsbidraget helt eller delvis böra indragas, såframt rättelse
ej åvägabringas. För kommun eller annan institution, som för arbetets
utförande anlitar entreprenör, bör det därför självklart vara angeläget att
tillförsäkra sig nödiga garantier för entreprenörens kompetens och ekonomiska
vederhäftighet.

Statsverkets utgifter för beredskapsarbeten.

Statsverkets
kostnader
för olika
typer av
arbeten.

Statliga

arbeten.

Beträffande storleken av de statsmedel, som avses skola ställas till förfogande
för anordnande av beredskapsarbeten, må hänvisas till statsverkspropositionen.

Såsom redan i det föregående omnämnts förutsättes, att beviljande av medel
ur anslaget till beredskapsarbeten skall förekomma i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, enligt vilka hittills staten lämnat ekonomisk medverkan
för utförande av respektive typer av arbeten; Kungl. Majit dock obetaget
att, där så befinnes ändamålsenligt med hänsyn till de föreliggande
omständigheterna i de särskilda fallen, bestämma örn större eller mindre statsunderstöd
än som enligt dessa grunder skulle ha utgått,

Enligt nu nämnda regel skulle kostnaderna för beredskapsarbetenas utförande
i allmänhet icke tillfullo bestridas av medel ur anslag till beredskapsarbeten,
utan förutsättes, att bidrag till täckande av desamma lämnas av vederbörande
intresserade parter. Enligt av utredningsmännen verkställda
approximativa beräkningar, för vilka i det föregående å sid. 18 redogjorts,
skulle sålunda kunna antagas, att ett anslag till beredskapsarbeten å 150 milj.
kronor skulle bereda möjlighet att utföra arbeten för en sammanlagd totalkostnad
av cirka 202 milj. kronor.

Beträffande storleken av de kostnader för statsverket, som jämlikt ovannämnda
huvudregel skulle kunna förutsättas bliva påkallade vid utförande
såsom beredskapsarbeten av olika typer av arbeten, må följande framhållas.

Enligt nuvarande beredskapsanordning bekostas arbeten för sådana rent
statliga ändamål som t. ex. anläggningar för försvaret i regel helt ur anslaget
till beredskapsarbeten. I fråga om arbeten fallande inom något av de affärsdrivande
verkens förvaltningsområden tillämpas följande två principer. Är
arbetet av den art, att det omedelbart blir till avsett gagn för verket, så skall
av totalkostnaden ett belopp motsvarande värdet av de fördelar, som därav
komma verket tillgodo, ersättas av verkets egna medel. Återstoden bekostas
från beredskapsanslaget.

47

Är arbetet åter av dea beskaffenhet, att det först längre fram kan utnyttjas,
förskjutes kostnaden helt eller delvis från beredskapsanslaget. Det förutsattes
därvid, att sådant förskott skall överföras till vederbörande verks
kapitalkonto i den utsträckning, som kan befinnas vara skälig, när den genom
arbetet åvägabragta nyttigheten kan komma till avsedd användning. Motsvarande
ersättning beredes därvid ifrågavarande reservationsanslag. För beredskapsarbete,
som av statlig myndighet utföres för kommunala eller enskilda
intressenters räkning, utgår statsbidrag från detta anslag enligt de grunder,
som enligt gällande författning skulle tillämpats, ifall arbetet utförts i vanlig
ordning, Kungl. Maj:t dock obetaget att på särskilda skäl öka eller minska
statsbidraget.

Enligt utredningsmännens uppfattning föreligger ej anledning att ifrågasätta
ändring i nu tillämpad praxis.

Under förutsättning av tillräcklig kontroll från statens sida synas dessa
grunder kunna utan ändring tillämpas i fråga örn alla slag av arbeten, för
vilka statsunderstöd enligt gällande författningar eller rådande praxis kan
utgå, således oberoende av om de utföras på statlig myndighets föranstaltande
eller icke.

Enligt gällande regler kan arbetslöshetskommissionen till täckande av kostnaderna
för statskommunala reservarbeten bevilja kommun statsbidrag till belopp,
som motsvarar hälften av själva arbetskostnaden. Kungl. Maj:t kan
dock. där synnerligen vägande omständigheter sådant påkalla, medgiva, att
statsbidraget höjes över den så bestämda maximigränsen.

Utredningsmännen vilja i detta sammanhang fästa uppmärksamheten därpå,
att bland de i inventeringen medtagna kommunala arbetsuppgifterna ganska
många avse anläggning av vatten- och avloppsledningar samt ett mindre
antal hus- eller brobyggnader. Vid sådana arbeten spelar materialkostnaden
en betydligt större roll än vid vanliga planerings- och gatuarbeten. Då man
vid avvägandet av bidragsbestämmelserna för statskommunala reservarbeten
säkerligen haft att taga hänsyn huvudsakligen till arbeten av det senare slaget,
synes det önskvärt, att man vid beviljande av statsbidrag till kommunala
beredskapsarbeten hädanefter kan lämna sådant även för viss del av kostnaden
för materialinköp, särskilt i den mån det är fråga örn inköp av inhemskt
material.

Vissa av de arbeten av allmännyttig karaktär, varom enskilda lämnat uppgift
till inventeringen, exempelvis sådana som anordnandet av flygleder, anskaffande
av flygmaskiner för sjuktransporter och andra, torde kunna, då det
gäller beviljande av anslag för deras utförande som beredskapsarbeten, likställas
med kommunala eller statliga arbeten. Det synes böra ankomma på
Kungl. Majit att avgöra, huruvida och i vilken utsträckning så bör ske.

Erinras må i detta sammanhang om sådana ovan under rubriken statsunderstödda
arbeten berörda enskilda arbeten, för vilka statsbidrag ur beredskapsanslaget
förutsatts skola utgå i regel efter de grunder, som enligt
gällande författning skulle ha tillämpats vid arbetets utförande i vanlig ordning.
Det må här även erinras, att såsom å sid. 20 närmare angivits, medel

Stats understödda arbeten.

Kommunala

arbeten.

Enskilda

arbeten.

48

Administra tionskost nader.

Beredskaps byrån.

Den lokala
administrationen.

ur beredskapsanslaget förutsatts skola kunna disponeras för stödjande av enskild
företagsamhet genom subvention.

I fråga örn vissa grupper av arbeten, fallande åtminstone rent formellt inom enskilda
affärsföretags verksamhetsområden, brukar samhällsnyttan i första hand
mätas efter deras räntabilitet i ett affärsmässigt skött företag. Utredningsmännen
åsyfta härmed exempelvis sådana arbeten som sjöregleringar, anläggningar
av kraftverk, utvidgning av anläggning för distribution av elektrisk energi, olika
slag av arbeten vid och för enskilda järnvägar. Med hänsyn såväl till vanliga
budgetprinciper som till företagens egna önskemål torde bästa formen för
statens medverkan vid utförandet av dylika arbeten vara att bereda företagaren
lån på lämpliga villkor. Beträffande bestämmelser angående ränta, amortering,
säkerhet o. s. v., synes man i allmänhet böra tillämpa de grunder, som äro fastställda
för någon redan befintlig statlig lånefond för samma eller liknande ändamål;
Kungl. Majit dock obetaget att därest så prövas nödvändigt för att få ett
önskvärt beredskapsarbete igångsatt göra erforderliga jämkningar. En närmare
redogörelse för de olika statliga utlåningsfonderna och de för dem gällande
bestämmelserna rörande ränta, amorteringstid, sättet för medlens utanordnande
m. m. lämnas i statsverkspropositionen till 1928 års riksdag (Utgifter för kapitalökning,
bilaga 1).

Då förvaltningen av dylika lån är en arbetsuppgift, för vilken de organ, som
i övrigt handlägga beredskapsärenden, knappast kunna anses lämpade, lär denna
böra förläggas till statskontoret. Skulle man vid utlåningen av beredskapsmedel
strängt följa de regler, som finnas bestämda för redan befintliga lånemedels
användning, kunde det möjligen som lämplig utväg härvid tänkas, att
från beredskapsanslaget utlämnat lån överfördes som kapitalökning till vederbörande
lånefond. Då det emellertid måste förutsättas, att avvikelser i vissa
fall från dessa regler komma att visa sig nödvändiga, torde det befinnas mera
ändamålsenligt att sammanhålla dessa lån under en ny fondrubrik, förslagsvis
Fonden för lån till beredskapsarbeten.

Såsom i det föregående framhållits lärer visa sig påkallat och lämpligt, att
den personal, som erfordras för beredskapsärendenas centrala handläggning,
sammanföres till en extra byrå inom socialdepartementet. Beträffande denna
byrås storlek och sammansättning torde Kungl. Majit böra äga frihet att bestämma,
i den mån erfarenheter därom vinnas.

Kostnaderna för byrån torde få bestridas ur anslaget till beredskapsarbeten.

I det föregående har förutsatts, att åtskilliga arbetsuppgifter, sammanhängande
med den tekniska och ekonomiska granskningen av föreliggande förslag
till beredskapsarbeten med flera efterföljande uppgifter, skulle ankomma på
olika fackmyndigheter. Utredningsmännen ha icke varit i tillfälle närmare bedöma,
i vad mån för fullgörandet av dessa arbetsuppgifter skulle påkallas utökning
av vissa ämbetsverks personalbestånd. Ej uteslutet är emellertid att
vid en större anhopning av dylika ärenden, såsom torde kunna förutses bliva
förhållandet vid den vidgade beredskapsanordningens start, visst behov av ökade
arbetskrafter skall komma att bliva för handen. Dylika behov torde i allmänhet
kunna fyllas genom tillfällig förstärkning av arbetskrafterna, varom Kungl.

49

Maj:t i den mån så ej kan ske inom ramen av verkets ordinarie anslag torde
få besluta i varje särskilt fall. Möjligen skulle inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
på vilken enligt vad i det föregående förslagits skulle ankomma att
tekniskt och ekonomiskt bedöma ett sannolikt betydande antal ärenden, avseende
särskilt väg-, bro- och hamnbyggnadsföretag, bliva erforderligt med förstärkning
av arbetskrafterna för en något längre period.

Även på länsstyrelserna skulle, enligt vad i det föregående föreslagits, ankomma
åtskilliga arbetsuppgifter i samband med en vidgad beredskapsanordning,
vilket torde nödvändiggöra en ökning av till deras förfogande ställda
arbetskrafter.

Kostnader, som skulle föranledas av sålunda erforderliga särskilda arbetskrafter
för biträde vid handläggningen av beredskapsärenden, torde få bestridas
ur anslaget till beredskapsarbeten.

I den mån kostnaderna för den lokala kontrollen över beredskapsarbetena äro Kontrollen,
av natur att enligt sedvanlig praxis bruka falla på företaget, böra desamma
även vid dessa slag av arbeten anses utgöra en del av kostnaderna för själva
arbetet. Andra hithörande kostnader däremot, exempelvis den genom vederbörlig
fackmyndighet eller länsstyrelse utövade kontrollen, slutavsyning av arbetet
m. m., torde få täckas av medel ur beredskapsanslaget.

Stockholm den 21 januari 1933.

SIGFRID HANSSON.

EDY. BJÖRNSSON DAG BLOMBERG ERIK LUNDH

Carl C hr. Schmidt.

50

Bilaga till Bilaga A.

P. M.

med vissa synpunkter på frågan om produktivitetsbegreppets innebörd.

Frågan om den lämpligaste inriktningen av samhällets produktionskrafter
har alltid varit ett stridsspörsmål, rörande vilket olika meningar gjort sig gällande
hos olika individer och samhällsgrupper. Detta är ingalunda förvånande.
Redan med ordet »lämplig» angives ju, att det är fråga örn en subjektiv
värdering, för vilken uppfattningen rörande samhällets plikter och mål måste
spela en ganska avgörande roll. Från olika politiska och etiska utgångspunkter
måste man komma till olika uppfattning rörande vad som är lämpligt
och olämpligt.

För att få klarare linjer vid behandlingen av denna fråga försöker man ofta
uppdela den i två avdelningar: å ena sidan undersökes vilken användning av
produktionskrafterna, som är »ekonomisk» eller »produktiv», å andra sidan
diskuteras de avsteg från en ekonomisk produktionsriktning, som motiveras av
att samhället eller samhällsgrupper vilja taga andra hänsyn än de ekonomiska.
För att säkerställa nationellt oberoende, kulturellt framåtskridande m. m. göras
ju vissa ekonomiska uppoffringar. Att önskvärdheten av dylika är en rent
subjektiv fråga ligger i öppen dag. Däremot tänker man sig, att objektiva
slutsatser kunna nås rörande vad som är en ekonomisk, det vill säga produktiv
användning av produktionskrafterna och vad som icke är det.

I viss mån är detta också utan tvivel fallet, örn det nämligen bestämt definieras
vad som menas med ekonomisk eller produktiv. Någon enighet rörande
den mest praktiska definitionen av denna term råder icke. Inom den nationalekonomiska
vetenskapen torde termen ofta användas så att med, ur ett lands
synpunkt, produktiv inriktning av produktionskrafterna menas den, som ger
maximal nationalinkomst, varvid nationalinkomsten mätes som den mängd av
varor och tjänster som flyter ut ur produktionsapparaten under en viss tidsperiod,
antingen till konsumtion eller till utökning av produktionsapparaten
själv (kapitalbildning).

Emellertid visar en närmare analys, att denna definition lider av stora svagheter.
Produktionen kan ju vanligen ökas, örn människorna arbeta mera; ingen
vill väl i alla fall hävda, att det är en ekonomisk användning av arbetskraften,
att den utnyttjas 12—14—16 timmar per dygn för att få största möjliga
nationalinkomst. Dessutom kan ju folkmängden ökas, och kapitalmängden
växer snabbare ju mera människorna inskränka sig i konsumtion i förhållande
till sin inkomst. Det är ej en stegring av nationalinkomsten genom folkökning
och sparande, man har i tankarna. Man tvingas därför att göra ett tillägg
och säga, att ekonomisk är den inriktning av ett lands produktion, som ger
största möjliga nationalinkomst med användande av en av förhållandena betingad
mängd produktionskrafter, varvid man t. ex. för arbetskraftens vidkommande
utgår från lagstadgad arbetstid och dylikt. Värre är att det visat sig
omöjligt att på objektiva grunder mäta hur mycket produktionskraften utökats
t. ex. under ett år, d. v. s. hur stor den sparade delen av nationalinkomsten är.
Dessutom är själva beräkningen av den mängd varor och tjänster, som stå till
förfogande för konsumtion under en tidsperiod, ett i viss mån obestämt begrepp.
Mängderna av de olika varorna och tjänsterna måste vägas ihop med

51

användande av någon indexmetod, varvid de tillmätas olika betydelse alltefter
deras pris. Varupriserna bero emellertid bl. a. på förekomsten av monopol
och på den rådande inkomstfördelningen samt på att vissa tjänster av stat och
kommun tillhandahållas gratis; dessa företeelser betingas i sin tur av vissa sociala
och institutionella förhållanden, vilka icke kunna tillerkännas någon
objektiv nödvändighet. Hela vägnmgen och nationalinkomstberäknmgen blir
av dessa och andra skäl i viss mån godtycklig. I samma mån blir innebörden
av termerna produktiv eller ekonomisk användning av produktionskrafterna
obestämd och i varje fall rent konventionell.

I brist på en mera praktisk terminologi fasthålla emellertid många ekonomer
i alla fall den ovan antydda. Det är då uppenbart, att i samhällsekonomisk
mening produktiv är något helt annat än i privatekonomisk mening räntabel.
Investeringar i vägar och hamnar kunna kanske ej förränta sig eller man föredrager
att ej låta dem förränta sig, men det är ändå i många fall så, att nationalinkomsten
genom deras tillkomst ökas mera än den skulle gjort genom
investering i andra, ur privatekonomisk synpunkt räntabin företag, vilka at
sin ägare inbringa en inkomst, som efter fråndrag av andra utgifter motsvarar

ränta på nerlagt kapital. . ,

Av denna anledning talar man understundom örn tva slag nationalekonomisk
produktivitet: 1) privatekonomisk räntabilitet; 2) indirekt produktivitet. I
så fall får emellertid först och främst beaktas, att dylik räntabilitet ingalunda
alltid innebär nationalekonomisk produktivitet. När ett privatföretag under
en depression avskedar arbetare, sa förbättras härigenom utan tvivel dess räntabilitet,
men örn arbetarna förbli arbetslösa, så minskas i mångå fall nationalinkomsten;
med andra ord den skulle i vissa fall blivit större, örn arbetaren en
tid sysselsatts i företaget, även örn hans arbetsprodukt icke kunnat vid försäljning
inbringa så mycket som hans lön. Andra exempel pa räntabilitet, som
ej innebär nationalekonomisk produktivitet finner man vid monopol, medan
omvänt kravet på produktivitet i många fall uppfylles av verksamhet, som på
grund av konkurrensförhållanden icke är räntabel. Den statliga och kommunala
affärsverksamheten är i många fall i högsta grad räntabel, bl. a. därför
att en monopolställning utnyttjas, medan i andra fall tjänsterna levereras gratis
(t. ex. rätt att använda vägar och broar). Huruvida privatekonomisk räntabilitet
uppnås eller ej beror alltså på den prispolitik som föres. Många »oräntabla»
broar skulle kunna göras i hög grad räntabla genom upptagande av
bropengar. I detta liksom i många andra fall skulle detta emellertid minska
anläggningens produktivitet dels emedan den skulle utnyttjas mindre, dels
emedan avgifternas upptagande skulle draga kostnader.

Det är alltså obestridligt, 1) att privatekonomisk räntabilitet ej är någon
garanti för nationalekonomisk produktivitet och 2) att vilka fall som ligga
på ena eller andra sidan om gränsen mellan räntabel produktivitet och indirekt
produktivitet beror på omständigheter av sådan art att denna gräns vanligen
icke kan tillmätas någon betydelse ur produktivitetssynpunkt. Det. kan
icke med fog påstås, att räntabla utgifter äro mera produktiva än indirekt
produktiva utgifter. Exempelvis torde en stor del av utgifterna för folkskolundervisning
och vägväsen tillhöra det mest och säkrast produktiva slaget.

Det ligger emellertid i sakens natur, att man icke generellt kan uppdela
utgifter och kapitalplaceringar i klasser med olika produktivitet. Upp till en
viss punkt kan utgifter av ett visst slag vara produktiva, därutöver äro de det
icke.

Vidare beror naturligtvis allt på hurudant det ekonomiska läget är och hur
det utvecklas i framtiden. Under vissa förhållanden är en utgift produktiv,
under andra icke. Detta innebär bl. a. att den kan vara produktiv, örn den

Bihang Ull riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 211. 13

52

företages pa en viss tidpunkt, men improduktiv örn den företages tidigare eller
senare.

s Inom det privata näringslivet äro t. ex. de investeringar, som göras under
lågkonjunkturerna, förmodligen i genomsnitt långt mera produktiva än de som
göras under högkonjunkturen bl. a. av den anledningen, att de förra stå färdiga
att utnyttjas, när de goda tiderna komma och den ökade produktionskapaciteten
faktiskt blir använd.

. det allmänna ekonomiska läget, både när utgiften eller kapitalinvesteringen
göres och senare, får avgörande betydelse är självklart för alla, men
särskilt _ en konsekvens därav förtjänar måhända att understrykas. Mindre
produktiv är ju den användning av produktionskrafterna, som träder i stället
för en annan användning, som skulle lett till större nationalinkomst. Att bygga
t. ex. en bro eller en skenfri järnvägsövergång kan alltså vara mindre produktivt
på en viss tidpunkt, då annars något mera inkomststegrande skulle
kunnat åstadkommas, men synnerligen produktivt på en annan tidpunkt, då
eljest de i anspråk tågna produktionskrafterna skulle legat helt eller till stor
del oanvända. Ingenting kan vara mera obefogat än att generellt tala örn
vissa utgifter som produktiva, andra som improduktiva, utan att hänföra dessa
beteckningar till speciella ekonomiska lägen. Det som vore föga produktivt
under en högkonjunktur kan mycket väl vara synnerligen produktivt, örn det
utföres under en depression och tvärtom.

. Vidare spelar det naturligtvis en viss roll, hur utgifterna och kapitalinvesteringarna
finansieras. Detta får för det första stort inflytande på den nyss
berörda frågan, i vad mån en viss användning av produktionskrafterna kommer
att utestänga en annan eller kommer att leda till användning av eljest outnyttjade
produktionsmöjligheter. För det andra kunna i vissa lägen en del
finansieringsmetoder t. ex. abnormt höga skatter eller lån, som försämrar
den lantagandes kreditvärdighet — medföra störande indirekta verkningar,
d. v s. minska eller försämra produktionskrafternas användning på andra
punkter.

I praktiken är det tydligen förenat med utomordentliga svårigheter att bedöma,
vilken användning av produktionskrafterna, som leder till största nationalinkomst.
Detta beror bl. a. på framtidens osäkerhet. De stora förluster,
som det svenska bankväsendet lidit det sista årtiondet att döma av synliga avskrivningar
på Vi milliard kronor, vilka naturligtvis gått hand i hand med
mycket stora förluster för aktieägarna i de kredittagande företagen, tyda på
att ett bedömande av investeringarnas räntabilitet i framtiden är mycket besvärligt
och att regelbundet svåra misstag göras. Detsamma är förmodligen
tallet _i fråga örn de offentliga investeringar, som planeras med hänsyn till
deras indirekta produktivitet, icke deras räntabilitet.

. En aY de få mera allmänna slutsatser, som ett studium av de faktiskt gjorda
investeringarna under skiftande konjunkturer synes berättiga, är att man med
utgångspunkt fran kravet pa nationalinkomstens maximering på lång sikt
mäste ställa vida större anspråk på en kapitalinvesterings förmåga att avkasta
nyttigheter och tjänster, örn den göres under högkonjunkturer då ju vanligen
eljest en annan investering skulle kommit till stånd, än örn en del produktionskrafter
tågås i anspråk under en svår depression, då en stor del äro oanvända.
L»en skada som lides är ju att man kunde gjort något bättre med produktionsiaktörerna
och risken för sådan skada tenderar att stå i omvänd proportion
till mängden av outnyttjade produktionskrafter.

Till sist förtjänar det här använda produktivitetsbegreppets konventionella
^ V1!n?n ln‘e(fniin2''svfs hjördes,, att än en gång understrykas. Maximal
tillgång till varor och tjänster torde icke av någon accepteras- som ett mål för

53

samhällets strävanden. Inkomstens fördelning är ej likgiltig, ej heller är det
oväsentligt att hänsyn tages till den kulturella utvecklingen och till bevarandet
av människornas kvalitet. Från olika subjektiva och politiska ståndpunkter
mäste alltid de på ovannämnda sätt definierade mindre produktiva användningarna
av landets produktionskrafter med rätta komma att föredragas
framför de mera produktiva.

Stockholm i december 1932.

Bertil Ohlin.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING TILL BILAGA A.

Sid.

Utredningsmännens uppdrag...................... 1

Nuvarande system för beredskapsarbeten................. 2

Nuvarande beredskapsanordnings tillkomst och innebörd.......... 3

1930 års utredning........................ 3

Kungl. Maj:ts prop. 1931..................... 5

Riksdagsbehandlingen år 1931................... 6

Riksdagsbehandlingen år 1932 ................... 1

Hittillsvarande användning i praktiken av beredskapsarbeten........ 8

Frågan om en vidgad beredskapsanordning................ 10

Tillgången på arbetsobjekt för en vidgad beredskapsanordning........ 11

Materialets införskaffande....................... 11

Materialets bearbetning........................ 12

Inventeringens resultat........................ 12

Synpunkter på valet av arbetsobjekt vid en vidgad beredskapsanordning .... 19

Stödjande av enskild företagsamhet................... 19

Direkta beredskapsarbeten....................... 20

Rayonen, inom vilken arbetsobjekt må sökas............. 20

Frågan örn arbetsledning..................... 21

Förhållandet till de ordinarie allmänna arbetena............ 21

Arbetsföretagens angelägenhetsgrad................. 21

De direkta arbetslönernas andel i totalkostnaden för arbetet....... 22

Arbetets beskaffenhet att kunna bereda sysselsättning åt arbetare med normal

arbetsförmåga........................ 23

Arbetets beskaffenhet att kunna utföras även under vintern...... 23

Beredskapsanordningens anpassning efter läget på arbetsmarknaden...... 24

Elasticiteten hos nu tillämpade system ................. 24

Arbetets natur att kunna avbrytas.................... 24

Arbeten som kunna utföras på kort tid............... 25

Större arbeten utföras i etapper.................. 25

Arbeten som ej kunna utföras under loppet av ett år......... 25

Parlamentarisk garanti........................ 26

Frågor rörande arbetskraften...................... 26

Lönefrågan............................. 26

Fördelningen av arbetstillfällena.................... 28

Maximerad arbetsinkomst..................... 28

Alternerande arbetslag...................... 29

Förkortad arbetstid....................... 29

övertidsarbete.................. 30

Maskinella hjälpmedel....................... 30

55

Sid.

Arbetskraftens utväljande....................... 30

Förmedling av arbetskraft....................... 32

Förhållandet till arbetarorganisationerna................. 35

Beredskapsanordningens organisation................... 37

Allmänna förutsättningar....................... 37

Initiativ till beredskapsarbeten...... 38

Central organisation........................ 39

Beredskapsarbetenas utförande.................... 42

Regi.............................. 43

Statsunderstöd.......................... 44

Kontroll............................ 45

Arbetets avsyning och godkännande................. 46

Påföljd vid underlåtenhet att fullgöra åtagande............ 46

Statsverkets utgifter för beredskapsarbeten................ 46

Statsverkets kostnader för olika typer av arbeten............. 46

Statliga arbeten......................... 46

Statsunderstödda arbeten..................... 47

Kommunala arbeten....................... 47

Enskilda arbeten........................• 47

Administrationskostnader ....................... 48

Beredskapsbyrån......................... 48

Den lokala administrationen.................... 48

Kontrollen........................... 49

Bilaga.

P. M. med vissa synpunkter på frågan örn produktivitetsbegreppets innebörd . 50

57

Bilaga B.

Utdrag

av promemoria, avgiven den 3 december 1932 av 1932 års utredning

angående beredskapsarbeten.

I fråga örn sättet för materialets införskaffande anförde utredningsmännen
huvudsakligen följande.

Vid planläggningen av sin undersökning hade utredningen att utgå från den
av 1930 års utredning verkställda inventeringen ävensom från en inom
socialdepartementet upprättad förteckning, upptagande de i nämnda inventering
medtagna arbetsföretagen jämte de företag, för vilkas utförande medel
begärts ur anslaget till beredskapsarbeten.

Med hänsyn till den korta tid, som stått till buds för undersökningens slutförande,
inriktade sig utredningen till en början på införskaffande, enligt särskilt
frågeformulär, av uppgifter från lokala myndigheter och institutioner.
Till Överståthållarämbetet och länsstyrelserna översändes ett antal formulär
jämte cirkulärskrivelse med anhållan att vederbörande länsstyrelse ville införskaffa
uppgifter från sådana lokala myndigheter och institutioner —
exempelvis landstingens förvaltningsutskott, hushållningssällskapens förvaltningsutskott,
verkställande organ inom borgerliga och kyrkliga kommuner,
kommunalförbund, municipalsamhällen samt styrelser för enskilda företag av
allmännyttig karaktär — vilka kunde förmodas vara i tillfälle att lämna
uppgifter å planerade eller avsedda allmännyttiga arbeten av intresse i förevarande
sammanhang. Samtidigt framhölls, att endast arbetsföretag av
viss omfattning, exempelvis belöpande sig till minst ett eller annat tiotusental
kronor i kostnader, lämpligen borde medtagas i inventeringen. Slutligen framhölls
önskvärdheten av att länsstyrelsen ville, samtidigt med översändandet
till utredningen av de infordrade uppgifterna från länet, delgiva utredningen
sin uppfattning rörande de föreslagna arbetsföretagens angelägenhetsgrad
och lämplighet såsom beredskapsarbeten.

Beträffande införskaffandet av uppgifter från statliga verk och myndigheter
ävensom vissa centrala institutioner har förfarits så, att var och en av
utredningsmännen ävensom sekreteraren tagit på sin lott att personligen hos
vederbörande efterhöra, huruvida inom respektive verksamhetsområden förefunnes
planerade arbetsföretag av den art, att de lämpligen borde redovisas i
inventeringen. I de fall, där upplysning erhållits örn förhandenvaron av sådana
arbetsföretag, hava frågeformulär tillhandahållits för ifyllande av uppgifter
rörande arbetena samt för gradering av desamma efter angelägenhetsgrad.
Utredningen har på sådant sätt hänvänt sig till statens arbetslöshetskommission,
arméförvaltningen, domänstyrelsen, flygstyrelsen, lotsstyrelsen,
luftfartsmyndigheten, marinförvaltningen, medicinalstyrelsen, riksantikvarien,
Sveriges geologiska undersökning, telegrafstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Från samtliga dessa hava uppgifter om arbeten lämnats. Upplysningar
rörande ett par arbeten hava vidare lämnats av vattenfallsstyrelsen,
vilka avse styrelsen närliggande verksamhetsområden. Gjorda underhandsförfrågningar
hava givit vid handen, att några till beredskapsarbeten lämpliga

58

arbeten icke för närvarande förefunnes eller lämpligen kunde i förevarande
sammanhang angivas inom verksamhetsområdena för följande myndigheter
och institutioner, nämligen byggnadsstyrelsen, fångvårdsstyrelsen, generalpoststyrelsen,
generaltullstyrelsen, statens meteorologisk-hydrografiska anstalt,
järnvägsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, pensionsstyrelsen,
regionsplanenämnden, riksbanken och stuteriöverstyrelsen. Härvid är emellertid
att märka, att vid dessa förfrågningar särskilt framhållits, att utredningen
icke önskade erhålla uppgifter angående sådana företag, avseende skenfria
korsningar, örn vilka uppgifter redan avgivits till kommittén för utredning
rörande åtgärder till höjande av trafiksäkerheten (trafiksäkerhetskommittén)
och ej heller angående byggnadsföretag av den beskaffenhet, att de
upptagits till granskning och bedömande av statens organisationsnämnd.

Förutom ovan angivna, direkt från uppgiftslämnarna införskaffade material
har nämligen utredningen haft tillfälle att utnyttja det primärmaterial rörande
skenfria korsningar, som införskaffats av trafiksäkerhetskommittén och vilket
med största tillmötesgående ställts till utredningens förfogande. Utredningen
har vidare tagit del av och i inventeringen beaktat det material ifråga om
förestående husbyggnadsföretag, som finnes sammanfört i den av statens organisationsnämnd
upprättade tioårsplanen för statens byggnadsverksamhet
(Statens offentliga utredningar 1932:25). Härvid har byggnadsrådet Hedquist
välvilligt biträtt utredningen med kompletterande uppgifter rörande de
i tioårsplanen upptagna arbetena. Likaledes har beaktats den plan beträffande
successivt uppförande av för sinnessjukvården erforderliga byggnader, som
redan antagits av statsmakterna och sedan ett antal år är under tillämpning.
Slutligen har utredningen haft under övervägande vissa uppgifter, införskaffade
från vederbörande verkschefer inom kommunikations-, ecklesiastik- och
jordbruksdepartementens verksamhetsområden, rörande ifrågasatta allmänna
arbeten.

Nämnas må också, att utredningen haft att emottaga en del skriftliga framställningar
från kommuner och enskilda, avseende förslag till beredskapsarbeten,
och att utredningen även i åtskilliga fall uppvaktats i sådant syfte
av deputationer eller representanter för berörda intressen. Även i sådan väg
framkomna förslag till beredskapsarbeten hava beaktats vid inventeringen.

Till utredningen hava vidare från socialdepartementet remitterats ett antal
till Konungen eller till departementschefen ingivna framställningar, avseende
förslag till beredskapsarbeten, vilka framställningar överlämnats till utredningen
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag.

Beträffande det insomna materialet anfördes följande.

De direkt tillfrågade uppgiftslämnarna hava haft att ifylla det vid enquéten
använda frågeformuläret. Detta frågeformulär har uppdelats i två tabeller,
betecknade med bokstäverna A och B. Enligt de till frågeformuläret
fogade anvisningarna skulle å formulär A uppföras arbeten, vilka vore så
förberedda, att de utan alltför långt dröjsmål kunde igångsättas. Arbeten,
som redan påbörjats eller för vilkas utförande nödvändiga medel redan anvisats,
skulle icke medtagas. Å formulär B skulle lämnas uppgifter angående
på längre sikt planerade arbeten, vilkas utförande kunde bliva förhindrat
på grund av att vederbörande kommuner, landsting, väghållningsdistrikt etc.
såge sig ur stånd att skaffa för företaget erforderliga medel men vilka vore
av den art, att de i allmännyttans intresse borde komma till stånd och lämpligen
kunde tagas i anspråk som beredskapsarbeten.

Genom denna indelning ville utredningen erhålla en grund för bedömandet
av företagen efter möjligheten att mobilisera dem. De å A-formulären upptagna
arbetena skulle sålunda omfatta dem, bland vilka man hade att söka till
beredskapsarbeten lämpliga arbetsföretag, som kunde komma till utförande

59

redan under nästkommande budgetår. Arbetsföretagen å formulär B skulle
däremot i regel avse sådana företag, som lämpligen kunde hänföras till en
på längre sikt ställd flerårsplan för beredskapsarbeten till motverkande av
arbetslöshet. En viss möjlighet till kontroll i sådant avseende lämnade jämväl
de å formulären begärda uppgifterna rörande förefintligheten för varje särskilt
arbetsföretag av arbetsplaner (kostnadsförslag, ritningar m. m.).

Med hänsyn till mångfalden av uppgiftslämnare är självfallet det inkomna
materialet av mycket växlande beskaffenhet. I regel hava de. av lokala myndigheter
och institutioner avlämnade uppgifterna begränsats till ett kortfattat
angivande av det föreslagna arbetets benämning och art, de i formuläret under
särskilda rubriker förutsedda kostnadsuppgifterna, uppgifterna örn tiden, då
arbetet tidigast kan igångsättas, samt örn arbetar styrkan och arbetets varaktighet.
Ofta nog hava ej ens alla sådana uppgifter kunnat lämnas, något som
torde få anses ganska förklarligt med hänsyn till den synnerligen begränsade
tid, som stått vederbörande till buds. I en del fall hava emellertid utförliga
motiveringar i särskilda promemorior lämnats för arbetena och arbetsplaner,
ritningar samt fullständiga kostnadsberäkningar bilagts uppgifterna.

Flertalet länsstyrelser hava överlämnat de genom deras förmedling insamlade
uppgifterna nied skrivelse, vari vissa arbeten framhållits såsom särskilt
lämpliga till beredskapsarbeten.

Även de centrala verken och institutionerna hava i regel vid överlämnandet
av uppgifterna särskilt framhållit vissa arbetsföretag såsom betydelsefulla och
för ändamålet lämpliga och därjämte lämnat vägledande uttalanden angående
möjligheterna att inom respektive verksamhetsområden kunna finna sysselsättning
för arbetslösa.

Beträffande sålunda gjorda särskilda uttalanden från de centrala verkens
och institutionernas sida må i detta sammanhang framhållas följande.

Från några håll hava i förslagen upptagits anskaffande av för vederbörande
myndighets verksamhet erforderlig materiel. Sålunda har lotsstyrelsen
upptagit tillverkning av ett fyrskepp och ett tjänstefartyg, anskaffning av
gasbehållare, tillverkning av kätting, ankare och fyrkurar. Flygstyrelsen
har i förslaget upptagit tillverkning av flygmotorer och reservdelar till flygplan,
mark- och flygradiostationer samt av en.motorbåt och fyra roddbåtar.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens hamnavdelning har föreslagit anskaffning
av muddringsattiralj.

Luftfartsmyndigheten har föreslagit anskaffning av flygmotorer, sjuktransportflygplan,
postflygplan, övningsflygplan och flottörer till sjuktranssportflygplan.
Av sjökarteverket Ilar föreslagits byggande av ett utsjölodningsfartyg Liknande

förslag angående materialanskaffning Ilar avgivits beträffande de
enskilda järnvägarna, varom mera i det följande.

Yad beträffar de egentliga arbetsföretagen inom respektive myndighets verksamhetsområde
framhålles följande.

Domänstyrelsen erinrar därom, att dels sedan år 1922 nödhjälps- och reservarbeten
i arbetslöshetskommissionens regi utförts å allmänna skogar, huvudsakligen
inom landet söder örn och närmast norr om Dalälven, dels sedan år
1923 arbeten å nämnda skogar anordnats för s. k. samvetsömma värnpliktiga.
Antalet arbetare sysselsatta med reservarbeten uppginge för närvarande till
omkring 1,950. Antalet samvetsömma värnpliktiga arbetande å de allmänna
skogarna har årligen uppgått till 150 å 200. Ifrågavarande arbeten, vilka
i allmänhet varit av större omfattning, hade huvudsakligen bestått i anläggningar
av vägar, spårvägar, broar, dammbyggnader, flottleder och upplagsplatser
ävensom av dikning och beståndsvård. Styrelsen hade sökt utvälja dessa
arbeten så att närmast boende ortsbefolkning ej skulle betagas möjlighet

60

att alltfort genom erhållande av smärre skogsarbeten av skilda slag få bidrag
till sin försörjning. Samma synpunkter hade varit vägledande vid avgivandet
av förslagen å beredskapsarbeten, vilka därför kommit att begränsas till
vissa större vägarbeten, ingående i den utredning, som styrelsen genom överjägmästarna
låtit verkställa angående behovet av vägbyggnad å domänfondens
skogar under bland annat tidsperioden 1932—1936. Styrelsen meddelar, att
den ämnar överlämna de nu föreslagna vägarbetena till arbetslöshetskommissionen
för att utföras i dess regi, för det fall att de ej nu kunna befinnas böra
utföras såsom beredskapsarbeten.

Lotsstyrelsen påpekar till en början, att styrelsen i sina anslagsäskanden
för nästkommande budgetar upptagit vissa anslagsposter avseende synnerligen
behövliga ändamål för en sammanlagd kostnad av 1,019,300 kr. Enär organisationsnämnden
framhållit, att det icke vore möjligt att bedöma, i vad mån
det under lots- och fyrväsendet hörande anslaget B 19 säkerhetsanstalt för
sjöfarten, som i riksstat^ för innevarande budgetår beräknats till 377,000 kronor,
kunde bliva föremål för reduktion, har lotsstyrelsen ansett sig sakna hållpunkter
för framläggande av förslag örn visst belopp till nämnda anslag för
nästkommande budgetår och därför endast lämnat redogörelse för nyssnämnda
anslagsposter. I detta läge har lotsstyrelsen ansett sig icke heller böra upptaga
de ifrågavarande arbetena bland de av styrelsen framförda förslagen till
beredskapsarbeten utan inskränkt sig till att hänvisa till nämnda anslagsposter.
Bland dessa ingår förbättring av hamnförhållandena vid Landsorts lotsplats
i Stockholms södra skärgård, varför beräknats en kostnad av 72,000 kronor alternativt
46,000 kronor.

Lotsstyrelsen meddelar vidare, att styrelsen under egen regi årligen dels utför
nybyggnads- och reparationsarbeten längs rikets kuster, dels bedriver verkstads-
och varvsrörelse vid styrelsens huvudförråd i Stockholm för reparation
och i mindre omfattning nybyggnader beträffande huvudsakligen lotsverkets
flytande materiel.

Beträffande förstnämnda art av arbeten omnämnes, att de på grund av dels
arbetsplatsernas i regel utsatta belägenhet och besvärliga kommunikationsförhållanden^
samt deras mer eller mindre provisoriska och begränsade inkvarteringsförhållanden,
dels arbetenas ofta stora beroende av väderleksförhållanden
äro av ganska säregen beskaffenhet, vadan de lämpligen böra utföras av
med förhållandena förtrogna arbetare. Arbetarna lämnas att under en arbetsförmans
tillsyn och ledning på egen hand utföra arbetena, vilka allenast några
få gånger i månaden tillses av någon av styrelsens tekniskt utbildade tjänstemän.
Härav framginge behovet av en med de säregna förhållandena invand
arbetarstam. Arbetena bestå dels av nybyggnader, i den mån särskilda medel
härför anvisas, dels av reparationsarbeten, varför anslag årligen anvisas i
lotsverkets omkostnadsstat. Innevarande år hade arbetsstyrkan något reducerats.

Rörande arbetena vid lotsverkets varv och verkstad i Stockholm meddelas,
att den sysselsatta timavlönade arbetsstyrkan år 1931 utgjorda''23 man; under
sommaren innevarande år hade styrkan minskats till 14 man och bedrives
arbetet innevarande höst endast 5 dagar i veckan. Under övervägande vöre
att ytterligare nedbringa denna arbetsstyrka.

Lotsstyrelsen framhåller slutligen, att de i samband med anslagsäskandena
föreslagna 13 olika arbetena lämpligast böra utföras av lotsverkets vid dylika
arbeten vana arbetarstam, dock örn så befinnes erforderligt med tillskott från
lämpligt arbetsmanskap i byggnadsorten. _ Det syntes emellertid mera ändamålsenligt
att medel pa vanligt sätt anvisades till nämnda byggnadsarbeten
än att desamma utföras som beredskapsarbeten för i orten boende arbetare,
i vilket senare fall i sin ordning andra arbetstillfällen eller arbetslöshetsbidrag

61

komme att erfordras för en större eller mindre del av lotsverkets arbetarstam.
Därjämte finge man räkna med att i sistnämnda fall de vana arbetarna måhända
ej skulle stå till buds för dylika arbeten vid framtida behov.

Telegrafstyrelsen meddelar till en början, att någon arbetslöshet under de
senaste åren icke funnits vid telegrafverket, beroende dels på att telefonrörelsen
alltjämt gått framåt, dels därpå att verket under dessa år bland annat med
hänsyn till önskvärdheten att bereda arbetstillfällen låtit utvidga de s. k. frikretsarna,
d. v. s. inom vilka telegrafverket utan särskild avgift tillhandahåller
fria ledningar åt abonnenterna (minst 50 abonnenter i varje krets).
Detta arbete vore nu i det närmaste fullbordat. För att förebygga en arbetslöshet,
som eljest nu kunde befaras, hade styrelsen för avsikt vidtaga följande
åtgärder, nämligen:

1) Anordnande av frikretsar vid växelstationer med 35—49 abonnenter
(sammanlagt cirka 300 stationer). Förslag härom hade av styrelsen nyligen
avgivits till Kungl. Maj:t. Det sålunda ifrågasatta införandet av frikrets vid
stationer med 35—49 abonnenter skulle innebära, att telegrafverket komme
att övertaga och avgiftsfritt underhålla alla ledningar inom ett område av
tillsvidare en km. från dessa stationer räknat. Härigenom skulle åtskilliga
arbetstillfällen uppkomma. Kostnaden härför beräknades till cirka 3.9 milj.
kr. Arbetet, som huvudsakligen skulle bli kabelarbete, måste utföras med yrkeskunnigt
folk samt i telegrafverkets egen regi. Då ett visst system i utbyggnadsarbetet
måste iakttagas, så att samtliga nya frikretsar bleve färdiga
inom en något så när begränsad tidrymd, lämpade sig detta arbete icke som
beredskapsarbete. Det framhölls emellertid, att materialkostnaderna med undantag
av högst 10 % av den beräknade totalkostnaden skulle komma den svenska
industrien tillgodo. Framställning örn att under år 1933 få disponera 1.9
milj. kronor från telegrafverkets förnyelsefond för detta ändamål hade samtidigt
ingivits till Kungl. Maj:t.

2) Utbyggnad av landsledningsnätet i raskare takt än vanligt. Telegrafverket
hade i detta syfte hemställt, att anslaget för telefon- och telegrafväsendets
utveckling för nästkommande budgetår måtte ökas med 500,000 kronor
för ifrågavarande ändamål. Emellertid ansåges detta arbete lämpa sig mindre
väl såsom beredskapsarbete, varför styrelsen ansett det lämpligast att inordna
detsamma i den vanliga arbetsplanen och begära anslag härför på vanligt sätt.
All i landsledningarna ingående materiel tillverkades inom landet av inhemska
råvaror.

3) Byggande av ytterligare riksledningar av koppartråd för förbättring av
övre Norrlands telefonförbindelse. Kostnaden för dessa ledningar, som beräknas
till 1 milj. kronor, hade medtagits i styrelsens anslagsäskanden för fortsatt
utveckling av telefon- och telegrafväsendet under nästkommande budgetår.
Arbetet borde emellertid göras i ett sammanhang samt av yrkeskunnigt
folk, så att ledningarna bleve färdigställda imgefär samtidigt, varför detsamma
icke ansåges lämpligt såsom beredskapsarbete.

Såsom lämpliga beredskapsarbeten hade telegrafstyrelsen däremot föreslagit: 4)

Nya landskablar för en sammanlagd kostnad av 1.037,000 kronor. Beträffande
hithörande arbeten anmärktes, att desamma fordrade synnerligen omsorgsfulla
förberedelser med noggrann utstakning av kabellinjer m. m. Vidare
åtginge avsevärd tid för anbudsinfordran, prövning av inkomna anbud och
för tillverkning av kabel jämte tillbehör samt dess transport till arbetsplatsen.
Ett dylikt arbete kunde därför i regel icke igångsättas förrän 4 ä 6 månader
efter den tidpunkt, då beslut fattats örn dess utförande. Härtill komme, att
i vissa fall landskabel helt eller delvis skulle förläggas som jordkabel eller
ock att ny stolplinje måste byggas, vilka arbeten icke kunde utföras under den

62

tid, då marken vore frusen. På grund härav vore angeläget att styrelsen i god
tid erhölle besked, huruvida de föreslagna kabelarbetena skulle utföras såsom
beredskapsarbeten under nästkommande budgetår. Det framhölls slutligen,
att endast i viss utsträckning folk från orten kunde användas vid dessa
arbeten, exempelvis för erforderlig grävning.

5) Ombyggnad till dubbeltrådiga av vissa enkeltrådiga ledningar i Norrland,
delvis upplagda på växande träd, jämte vissa andra smärre arbeten
(stensättningsarbeten m. m.). Den sammanlagda kostnaden för hithörande
arbeten beräknades uppgå till 428,800 kr.

Maskininspektören vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (yrkesinspektionens
specialinspektör för järnvägsdrift) anför, att den på grund av den nedåtgående
trafiken uppkomna minskningen av inkomsterna vid de enskilda järnvägarna
föranlett uppskov med större förbättringar eller nyanskaffningar i fråga
örn den rullande materielen. Även arbeten, som sedan de utförts synas ha
kunnat förbättra driftekonomien och för trafikanterna medföra bättre förhållanden,
ha sålunda på flera håll måst anstå. Detta förhållande syntes icke i längden
kunna fortgå utan att bliva till men för järnvägstrafiken i allmänhet och därmed
för i järnvägarna nedlagt kapital. Det syntes därför angeläget och till
avsevärt gagn för det allmänna, örn någon del av de anslag, som av staten
komme att anslås till beredskapsarbeten, även komme de enskilda järnvägarnas
rullande materiel tillgodo. I sådant sammanhang syntes anskaffandet av nya
lokomotiv med moderna förbättringar av ångekonomien böra komma i fråga;
därnäst anskaffande av lämpliga motorvagnar och godsvagnar med hög bärighet.
För de smalspåriga järnvägarna tillkomme därjämte anskaffande av
överföringsvagnar för överföring av normalspårigt materiel samt för samtliga
banor införande av tryckluftbroms. Förutom dylika förbättringar på den rullande
materielen syntes därjämte utbyten av förslitna skenor och växlar böra i
främsta rummet komma i fråga vid förbättrande av banornas överbyggnad.

Luftfartsmyndigheten har upptagit arbeten i samband med utbyggnad av
luftfartslederna Stockholm—Malmö samt Malmö—Göteborg—norska gränsen,
avseende planeringar av flygplatser och av hjälplandningsfält, anordnande av
fyrbelysning av luftfartslederna och belysningsanordningar för landningsfälten.

Sveriges geologiska undersökning har föreslagit vissa undersöknings- och
förberedande gruvarbeten inom Västerbottens län, vilka samtliga angivits vara
behövliga för åstadkommande av gruvindustri inom orterna i fråga. Samtidigt
meddelas, att geologiska undersökningen — såsom ett nu aktuellt led i
den åt kommerskollegium och undersökningen uppdragna utredningen beträffande
utnyttjande av kronans gruvegendom inom ifrågavarande delar av Västerbotten
— upptagit till behandling olika förslag till väganläggningar för
utnyttjande av de mest aktuella fyndigheterna. Förslag rörande sådana vägar
torde inom närmaste tiden komma att framställas, och torde desamma
avse i första rummet lämpliga landsvägsförbindelser för malmtrafik mellan
Kuorbevare och järnväg, vilket arbete torde kunna beräknas till c:a 300 ä

350,000 kronor.

Styresmannen för nordiska museet och Skansen har såsom lämpliga beredskapsarbeten
föreslagit diverse arbeten inom institutionen nordiska museet och
Skansen samt den i museets ägo varande stiftelsen Tyresö slott. Samtidigt
har framhållits, att museet icke ser sig i stånd att inom överskådlig tid utföra
något av de föreslagna arbetena med egna medel, trots att dessa arbeten
eller i varje fall flera bland dem motsvara synnerligen trängande behov både
med hänsyn till tryggheten av museets framtida verksamhet som kulturinstitution
och beträffande allmänhetens berättigade önskemål och krav.

Beträffande de förslag och synpunkter, som av de olika länsstyrelserna

63

framhållits, må anföras, att styrelserna i vissa fall under påpekande av den
för inventeringens verkställande till buds stående synnerligen begränsade tiden
— uppgifterna skulle vara utredningen tillhanda senast den 15 november

— begränsat sig till att översända materialet, understundom med gjorda anteckningar
å formulären örn länsstyrelsens uppfattning rörande särskilda arbeten.
I andra fall hava utförligare motiveringar och synpunkter anförts.

Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit, att det syntes nödvändigt

— för att kunna med större säkerhet avgiva ett yttrande angående de olika
företagens angelägenhetsgrad och lämplighet såsom beredskapsarbeten att
hava kännedom örn de förutsättningar, fran vilka ett dylikt bedömande hade
att utgå, beträffande dels innebörden av begreppet beredskapsarbeten, dels de
grunder efter vilka de föreslagna arbetsföretagens lämplighet såsom beredskapsarbeten
borde värdesättas. I förstnämnda avseende vore det tydligen
av stor betydelse, huruvida de nu ifrågavarande ^ beredskapsarbetena tänktes
anordnade såsom arbetsföretag, som utlämnades på entreprenad respektive avsåges
att kunna utföras i vederbörande lokala myndighets egen regi, huruvida
meningen vore att för dessa arbeten tillämpa reducerade arbetslöner eller
löner, som tillämpades i den öppna arbetsmarknaden, och framför allt, huru
långt man kunde räkna med statens bestridande av kostnaderna. Det vöre
givet, att i all synnerhet sistnämnda fråga bleve avgörande för möjligheten
att bringa arbetsföretag av denna art till stånd.. Vad anginge lämpligheten
såsom beredskapsarbeten skulle det vara erforderligt att veta, örn denna lämplighet
borde mätas — förutom efter den arbetstillgång ett företag kunde bereda,
.— övervägande ur lokala synpunkter, alitsa med hänsyn, huvudsakligen
till behovet av arbetstillfällen å den ort, där företaget skulle igångsättas,, eller
örn man hade att räkna med arbetslösheten inom ett större område, i sista
hand länet i dess helhet, och anställning av arbetare från sådana större om•rådén I

avsaknad av direktiv på dessa grundläggande punkter hade det för länsstyrelsen
erbjudit stora svårigheter att avgiva det önskade bedömandet. Länsstyrelsen
hade emellertid ansett sig kunna utgå därifrån, att i varje fall staten
finge förutsättas komma att lämna bidrag till kostnaderna för de avsedda
beredskapsarbetena, och att sådant bidrag i fråga örn de kategorier av arbeten,
som på grund av sin art normalt atnjöte statsbidrag, kunde paräknas till
minst den procent, som plägade utgå av statsmedel, samt att för lämpligheten
såsom beredskapsarbete borde räknas med arbetstillfällen för arbetslösa
även utanför den ort, som arbetet direkt berörde. Dessa utgångspunkter hade
sålunda tillämpats vid länsstyrelsens genomgång av de inkomna förslagen.

Beträffande de olika förslagen erinrade länsstyrelsen örn sådana. arbeten,
vilka redan av länsstyrelsen föreslagits såsom beredskapsarbeten. Vidare erinrades
om de s. k. skenfria korsningarna. Beträffande andra vägföretag anfördes,
att företag, som uppförts på vägbyggnadsplanen för 1933 eller dessförutom
med vederbörligt tillstånd påbörjats, icke borde vara uteslutna från
att kunna ifrågakomma såsom beredskapsarbeten. Även ett fullföljande av
arbeten, som med vederbörligt tillstånd påbörjats utan att medel till desamma
anvisats eller bliva tillgängliga enligt planen för 1933, kunde vara av
betydelse ur arbetslöshetssynpunkt, enär ofta nog vederbörande väghållningsdistrikt
ej såge sig i stånd att fortsätta arbetet med förskottering av hela
kostnaden. Förskottsmedel av automobilskattemedel hade sökts till stora belopp
av väghållningsdistrikt inom Stockholms län, och länsstyrelsen hade
däribland utvalt 9 vägföretag, för vilka föreslagits förskottsanslag å tillhopa

497,000 kr., men endast två av dessa företag erhöllo sådana anslag med tillhopa
125,000 kr. Särskilt framhölls betydelsen av att ett av dessa båda företag
— vägomläggningen inom Svartlösa härads väghållningsdistrikt från

64

Stockholms stads gräns till Skuru bro —- icke borde vara uteslutet från att
delvis utföras^ såsom beredskapsarbete, enär eljest med slutförandet av förelänge
mäste anstå och företaget såsom sådant i angelägenhetsgrad hörde
till de allra mest trängande. Även övriga till förskottsmedel föreslagna företas
likaledes hava särskilda anspråk pa beaktande såsom redan prövade

bade till angelägenhetsgrad och lämplighet ur arbetslöshetssynpunkt.

Länsstyrelsen framhåller vidare i sin skrivelse dels vissa ytterligare vägtöretag,
tfe/.s'' hamnbyggnad i Norrtälje stad, ombyggnad av militärvägen å
Lindö ( Vaxholms stad), anläggningar av avloppsledning i Lidingö stad, Hässelby
köping samt Fullersta, .Huddinge och Stuvsta municipalsamhällen.

Länsstyrelsen i Uppsala län påpekar till en början, att länsstyrelsen icke
ansett sig kunna göra något uttalande angående lämpligheten i allmänhet av
beredskapsarbeten såsom medel att bekämpa arbetslöshet, särskilt som några
antj dmngar i utredningens cirkulärskrivelse icke lämnats angående sättet och
villkoren tor arbetenas bedrivande. De av länsstyrelsen förordade arbetena
kunde dariör tillstyrkas allenast under förutsättning, att arbetena ordnades
under sådana villkor och på sådant sätt, att de gåve sysselsättning åt arbetslösa
utan att försvara, den fria arbetsmarknadens återhämtning. Tvekan kunde
rada, huruvida de ifrågasätta beredskapsarbetena vore avsedda att bekostas
uteslutande av statsmedel eller, därest så icke vore fallet, till vilken del statsbidrag
till arbetena skulle utgå. Det borde icke heller förbises, att bestämmelserna
angående de tillämnade lönesatserna vid arbetena säkerligen komme
att inverka, därest deltagande från kommunernas sida påräknades. Särskilt
i rena jordbruksdistrikt torde framkallas starka betänkligheter mot igångsättande
av arbeten till jämförelsevis höga lönesatser.

Länsstyrelsen förordade vissa vägarbeten, vilka framför allt ansetts viktiga
ur trafiksynpunkt. Därvid hade länsstyrelsen sökt att icke förrycka gälande
p an for vägarbetena i vidare mån än såvitt anginge de för ändamålet
tillgängliga medlen. Sa gott som uteslutande gällde beträffande de föreslagna
arbetena att de kunde utföras oberoende av årstiden. Samtidigt hade hänsyn
tagits till önskemålet att förlägga arbetstillfällena i närheten av de orter
dar de storsta anhopningarna av arbetslösa förekomme. Länsstyrelsen riktade
vidare uppmärksamheten pa två företag, det ena avseende uppförande av ett
nt«!paljanpt0rmmi1 anslHtmngtill Uppsala akademiska sjukhus och det andra
havet de byggande av Uottledskanal från Dalälven ovan Älvkarleöfallen till

. Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller, att de i de reviderade flerarsplanerna
för 1933 upptagna vägföretagen blott delvis kunna erhålla statsdrag
under nämnda ar. För slutförande av alla uti planerna upptagna företag
skulle erfordras ytterligare statsbidrag utöver det beräknade med nära 2 5
milj. kronor Snabbast torde ökade arbetstillfällen säkerligen kunna beredas

f“de fö vLTn Ladmede\Stf11ileS tU1 förffgande för dissa arbetens slut

arbltsbefäl funset JfÄVarbet1spIan®r 1 regel förelåge och även erforderligt
arbetsbelai lunnes till förfogande. Samma vore förhållandet beträffande Ytterligare
10 vagforetag for tillhopa 971,800 kronor, vilka fått tillstånd att
igangsattas men r regel, på grund av otillräckliga mkel, icke kunde bedrivas

linnar å irnWsf ^ T län^styrels“ tidigare föreslagna skenfriTw
ningar a 12 platser erinrades vidare, vilka arbeten kostnadsberäknats till en

sammanlagd summa av över 1 milj. kronor. Slutligen omnämndis särskilt eli
intal ytterligare vagföretag, avseende främst skapandet av riksvägarna Sö
dertalje Nyköping Norrköping och Södertälje-Strängläl-EskSluna

- rboga Örebro samt den s. k. stambanevägen Södertälje_Gnesta_Flen_

Katrineholm—Vingaker med gren väg från Flen till Strängnäs och vidare över

65

Mälaren vid Strängnäs till Enköping och Uppsala. För denna senare väg erfordrades
även en större brobyggnad över Mälaren vid Strängnäs.

Länsstyrelsen i Östergötlands län förordar i första rummet vissa av vägingenjören
föreslagna och graderade vägföretag men erinrar, att förslaget icke
upptager de vägarbeten, vilka anses hava den största betydelsen i kommunikationshänseende
och på denna grund antagas komma att upptagas i treårsplanerna
för nästa period. I övrigt omnämnas såsom företag av betydelse för länet
i dess helhet eller för särskilda orter arbeten för utrotande av berberisbusken,
anläggning av bro vid St. Larsgatans förlängning i Linköping samt
vissa ledningsarbeten i samma stad, hamnanläggning i Valdemarsvik jämte
upprensning av Krogsmålaströmmen, fiskehamnsanläggning i Borghamn, vissa
dikningsföretag i Strå socken, upprensning av Skenaån samt vissa arbeten avseende
Starby Kungsgård.

o Länsstyrelsen i Kronobergs län nämner bland andra företag än vägarbeten
såsom mest lämpade och angelägna anläggande av ny kyrkogård för Växjö
stads- och landsförsamlingar, vissa vatten- och avloppsledningsföretag, förstärkning
av järnvägsbro över Lekarydsån, vissa torrläggningsföretag och gatuarbeten
samt anläggande av idrottsplatser.

Länsstyrelsen i Kalmar län omnämner, förutom vissa av vägingenjören föreslagna
vägarbeten, stensättningsarbeten och vissa hamnarbeten i Kalmar för
tillhopa 1,220,000 kronor, kajbyggnad i Oskarshamn för 1,399,000 kronor, vatten-
och avloppsledningsarbeten i Virserums municipalsamhälle för 200,000
kronor, uppförande av spannmålslagerhus för Kalmarorten för 758,000 kronor
samt åtgärder för berberisbuskens utrotande (100,000 kronor) jämte vissa
andra arbeten.

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller önskvärdheten av att något beredmatte
kunna sättas igång särskilt i norra Gotland nied hänsyn
till den alltmera stegrade arbetslösheten inom kalkstens- och cementindustrierna.
Såsom lämpligt beredskapsarbete framhåller länsstyrelsen anläggandet
av fiskehamn vid Lickershamns fiskeläge samt tvenne väganläggningar.

Länsstyrelsen i Blekinge län åberopar svårigheten, med hänsyn till den begränsade
tiden, att avgiva något säkert omdöme beträffande de talrika förslagen
till beredskapsarbeten — belöpande sig till sammanlagt flera milj. krono.
r nr jS^i som atskilliga för länsstyrelsen dittills okända förslag framkommit.
Med denna reservation omnämner länsstyrelsen ett hamnbygge vid Utklipporna
samt vid Lökanabben å Aspö (redan föreslaget såsom beredskapsarbete),
kloakledning vid^ länssanatoriet i Fur samt vissa vägarbeten. Bland
dessa senare framhålles såsom särskilt angeläget ur arbetslöshetssynpunkt väg
Lustavstorp—-Kylinge nied. flera. Vidare framhållas vissa skogsdikningsloretag
samt kyrkogardsutvidgningar. Länsstyrelsen omnämner jämväl uppförande
av en torrdocka vid Karlshamns skeppsvarv m. m., vilka arbeten incnrekt
anses bliva av stor allmän betydelse även örn varvet befinner sin i enskild
ägo.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har ansett sig på grund av den knappt
tillmatta tiden icke kunna närmare yttra sig rörande de olika föreslagna arbetsforetagen
men haller emellertid före, att hamnbyggnadsarbetena i Båstad,
Vejby och Brantevik torde fa anses vara bland de mest nyttiga och angelägna.

Länsstyrelsen i Malmohus Ian aberopar en av vägingenjören författad promemoria
beträffande väg- och broarbeten, i vilken bland annat jämväl upptagits
tanken pa att såsom beredskapsarbeten skulle utföras förbreddninnar
av allmänna vager i länet. Någon i detalj utarbetad plan rörande dylika arbeten
före funnes icke, men enligt länsstyrelsens mening rådde icke någon tvekan
darom att behov av breddning av länets vägar förelåge i betydande örn -

66

fattning och att nämnda arbeten synnerligen väl skulle lämpa sig för utförande
såsom beredskapsarbeten.

Länsstyrelsen i Hedlands län har ansett sig icke böra företaga någon uppskattning
av de olika från lokala myndigheter och institutioner föreslagna arbetena
men framhåller, att det dock vill synas, som örn bland de anmälda företagen
■— förutom anordnandet av vissa skenfria korsningar vid Kungsbacka
— ett vägbygge vid kustsanatoriet Apelviken borde sättas i första rummet
och därnäst vissa av drätselkamrarna i Halmstad, Varberg och Falkenberg anmälda
arbeten. Likaså framhålles, att reglering av Suseån och Lindomeån
vore i hög grad behövlig, enär det bleve till stort gagn för ortens jordbruk och
syntes särdeles lämpligt såsom beredskapsarbeten.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framför, att såsom beredskapsarbeten
icke böra upptagas företag, som förekomma i nuvarande eller äro
ämnade att upptagas i nästkommande treårsplan. Å särskilda förteckningar
hava upptagits de väg- och broföretag, som enligt länsstyrelsens mening böra
komma ifråga såsom beredskapsarbeten. Vidare omnämnas såsom lämpliga
beredskapsarbeten förbättringar av åtskilliga fiskehamnar, till vilka anslag
ännu icke erhållits, varjämte vissa liknande anläggningar framföras, för vilka
planer ännu saknas. Slutligen omnämnas fortsatta konserveringsarbeten å
den i Kungälv belägna Bohus fästning samt avskärande av huvudledning för
avlopp, reningsverk och pumpstation i Mölndal, vilket senare arbete betecknas
såsom ur sanitär synpunkt synnerligen angeläget och väl lämpat såsom beredskapsarbete.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län åberopar av vägingenjören upprättat förslag
beträffande vägarbeten uppgående till en sammanlagd kostnadssumma av
44,217,300 kronor.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län omnämner särskilt, att den icke infordrat
uppgifter från kommunalförbunden för gemensamma åldersdomshem, enär
frågan örn ålderdomshemmen redan vore i allmänhet ordnad, och ej heller från
länets vägstyrelser, då tillräcklig anledning därtill icke ansetts föreligga med
hänsyn till de omfattande åtgärder, som efter nya vägorganisationens införande
på vägväsendets område vidtagits av länsstyrelsen. Länsstyrelsen omnämner
särskilt anläggning av enkel bygdeväg på Billingen från Långesäter till
Skövde, vilket företag anses vara synnerligen behjärtansvärt ej blott med hänsyn
tagen till den fattiga och isolerade befolkningen på Billingen och dess behov
av kommunikationer utan även med hänsyn till arbetslösheten i trakten
till följd av depressionen inom kalkbruksrörelsen.

Länsstyrelsen i Värmlands län har å frågeformulären särskilt angivit de
arbeten, som synas kunna komma ifråga. Länsstyrelsen framhåller särskilt,
att vägbyggnad Säffle—Rosenborg med hänsyn till det ekonomiska betryck,
vari en stor del av befolkningen i ifrågavarande bygd befinner sig, i särskilt
framträdande grad måste anses förtjänt att ifrågakomma till utförande.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller vanskligheten av att bedöma de ifrågasatta
arbetenas lämplighet såsom beredskapsarbeten, särskilt enär ingen
upplysning föreligger i vad mån bidrag av allmänna medel kan vara att påräkna
för företagen. Med hänsyn till arbetenas beskaffenhet och angelägenhetsgrad
i och för sig ifrågasättes dock att ombyggnad av de stora riks- och
huvudvägarna i första hand borde här ifrågakomma, vilka företag redan nu
pläga understödjas av allmänna medel med intill 90 % av kostnaden. Vidare
omnämnas vissa ytterligare vägarbeten, avseende väg Kopparberg—Kölsjön—
Kloten.

Länsstyrelsen i Västmanlands län förordar i första rummet skenfria korsningar
och i övrigt företag å de orter i länet, där arbetslösheten gjort sig mest
kännbar.

67

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller omfattningen av de vägarbeten,
som redan nu under skilda former bedrivas med bidrag av stats- eller bilskattemedel,
delvis förskottsvis utanordnade, vidare särskilda landstingsmedel och
kommunala förskott, genom vägstyrelserna, och i ett par fall arbetslöshetskommissionen,
vartill komma nuvarande beredskapsarbeten vid järnvägskorsningar
samt enskilda utfartsvägar med bidrag av stats-, landstings- och stundom
kommunala medel. Landstinget hade för innevarande år anvisat 100,000 kronor
och för 1933 200,000 kronor att utgå såsom bidrag till kommuner för
»beredskapsarbeten».

Länsstyrelsen framhåller, att uppgiftslämnande lokala myndigheter svårligen
kunnat bedöma utförbarheten av vissa framförda förslag, innan det blivit
känt örn och i vad form bidrag utifrån kan ifrågakomma samt huru vederbörande
kommuner, församlingar, vägdistrikt etc. själva följaktligen skulle
komma att belastas med skatter eller lån vid upptagande av ytterligare anläggningsarbeten.

Ifråga örn vägbyggnader — utöver de nu pågående samt i flerårsplanen
för 1933 och i utredningar örn skenfria korsningar upptagna — hänvisar länsstyrelsen
till vägingenjörens yttrande. De vägföretag, som där förordas såsom
i möjligaste mån gagneliga, vore i allmänhet sådana, som torde komma
att upptagas i flerårsplaner för de båda närmast följande 3-årsperioderna
(1934—39) och som eventuellt skulle kunna genom ökade bidrag påskyndas
utan avsevärt ökad kommunal belastning. En dylik koncentration av vägarbeten
under ett skede av särskilt svår arbetslöshet vore givetvis i och för
sig försvarlig, så länge dessa arbeten därtill kunde sägas i skälig grad fylla
ett allmännyttigt ändamål och sålunda vara tillräckligt ekonomiskt motiverade.

Länsstyrelsen ville dock i samband härmed icke underlåta att framhålla
som sin uppfattning, att tillgängliga fullt kompetenta arbetskrafter för planläggning,
ledning och kontroll av vägarbeten redan under nuvarande förhållanden,
som ju utmärktes av en viss forcering, vore ganska strängt upptagna.
En forcerad anskaffning av vägbyggnadsmateriel, som sedermera bleve utan
användning under en följande period, vore också en olägenhet. En viss fördyring
torde överhuvud taget icke kunna undvikas vid starka växlingar i arbetsprogrammen.

I förslagen örn utförande som beredskapsarbeten av allmänna vägar — belöpande
sig till en kostnad av sammanlagt 4.8 milj. kronor, och de flesta så
förberedda, att de skulle kunna påbörjas senast under sommaren 1933 —
kunde ändringar ifrågakomma med hänsyn till rådande lokala arbetsförhållanden
och total skattebelastning m. m.

Än mer gällde detta ifråga örn föreliggande förslag till enskilda utfartsvägar,
beräknade till uppemot 700,000 kronor. Det skulle enligt länsstyrelsens
mening vara synnerligen önskvärt, örn en avsevärd årlig förstärkning —
med 50,000 ä 100,000 kronor — av det nu mycket knappa statsbidraget till
enskilda utfartsvägar kunde erhållas, då dessa arbeten ofta vore särskilt väl
lämpade för ifrågavarande ändamål.

Av brobyggnader förordade länsstyrelsen i första rummet broar över Voxnan
vid Mödänge och över Ljusnan vid Vallsta ävensom en planerad bro över ån
vid Söderhamns järnvägsstation.

Länsstyrelsen diskuterar vidare åtskilliga från lokala myndigheter framförda
förslag till olika arbeten.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller bland vägföretagen särskilt
den s. k. stora kustlandsvägen från gränsen mot Gävleborgs län till gränsen
mot Västerbottens län. Häri inginge även broförbindelse över Ångermanälven
vid Sandö. Vidare omnämnes bro över samma älv vid Hammar. Be Bihang

till riksdagens protokoll 1983. 1 sami. Nr 211. 14

68

träffande enbart ännu ej till utförande komna enskilda utfartsvägar funnes
upprättade planer, betydligt överstigande 1 milj. kronor. I samband med vägarbeten
omnämnas också erforderliga förbättringsarbeten å den med statsbanenätet
numera införlivade järnvägen mellan Härnösand oell Sollefteå, som
genomlöper den av arbetslöshet hårt drabbade Ådalen.

Länsstyrelsen understryker vidare de talrika arbetstillfällen inom skogsvården,
som stå till buds, och anser sig varmt böra förorda, att frågan upptages
örn beredande av möjligheter för att hithörande arbeten å länets omfattande
skogsområden må, oavsett vem som är ägare till områdena, kunna anordnas
såsom beredskapsarbeten. I detta sammanhang omnämnes särskilt utdikningar
av den s„ k. Landsflon i Tåsjö socken.

Beträffande övriga företag rekommenderas särskilt uppmärksamhet åt ombyggnad
av Härnösands hamn, upprensning av farleden i Ångermanälven vid
Djupön (290,000 kronor), ombyggnad av kaj i Sundsvall (185,000 kronor),
anläggning av vatten- och avloppsledningar för vissa tätbebyggda områden av
Ytterlännäs socken (763,000 kronor) med flera likartade arbeten. Sålunda
omnämnda vatten- och avloppsledningsföretag anses med hänsyn till deras betydelse
för den allmänna hälsovården vara väl värda att komma till utförande
såsom beredskapsarbeten. Ytterligare framhålles värdet av strandskyddsarbeten
vid flottleder. Slutligen understryker länsstyrelsen, att tillgången är
stor inom länet på för det allmänna gagneliga och angelägna arbetsobjekt, som
med fördel kunna anordnas såsom beredskapsarbeten, och understryker med
skärpa den ofrånkomliga angelägenheten av att beredskapsarbeten i stor omfattning
varda anordnade inom länet. I detta sammanhang framhålles kommunernas
inom länet visade synnerligen erkännansvärda offervillighet för arbetslöshetens
bekämpande.

Länsstyrelsen i Jämtlands län omnämner såsom arbeten, vilka fylla villkoren
för att ifrågakomma såsom beredskapsarbeten, väsentligen skenfria korsningar,
ödebygdsvägar, andra vägföretag och vatten- och avloppsledningar i
samhällen m. m.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har sammanställt uppgifter rörande vägoch
broarbeten, som föreslås såsom beredskapsarbeten. Sammanlagda väglängden
å de föreslagna vägarbetena har angivits till 173.5 km. med en kostnad
av tillhopa cirka 22,736,800 kronor. Kostnaderna för de föreslagna broarbetena
belöpa sig till cirka 3,031,000 kronor. Länsstyrelsen framhåller av
de från lokala myndigheter inkomna förslagen ett stort antal företag i skilda
delar av länen såsom särskilt lämpliga. Däribland befinna sig blottningsoch
provbrytningsarbeten å malmfyndigheter, landsvägs- samt järnvägsanläggningar
till orter för malmfyndigheter. andra väg- och broföretag, gatuarbeten,
sjösänkningsföretag, vatten- och kloakledningsanläggningar, byggande
av skolhus och skolsalar samt gymnastiklokal samt elektrifiering av Tärna
kommun, vars fattiga och skattetyngda befolkning anses sakna förmåga att
själv lösa denna fråga.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att de från lokala myndigheter avgivna
förslagen i regel avse arbeten, som kunna betecknas som för det allmänna
gagneliga och angelägna, ehuru de icke alltid äro av den art, att de kunna
bliva av någon större betydelse för arbetslöshetens bekämpande. Möjligheterna
att få arbetena i gång vore givetvis i hög grad beroende av de krav, som
kunde komma att ställas på ekonomisk medverkan från kommunernas sida,
vilka senare samtliga vore i ekonomiskt avseende svagt situerade och för närvarande
knappast mäktiga att lämna några nämnvärda bidrag till arbetenas
utförande. Vad länet beträffade hade man företrädesvis att taga hänsyn till
skogsarbeten, flottledsarbeten, vägarbeten, torrläggningsarbeten samt en
mindre fiskehamnsanläggning i Nederluleå skärgård.

69

Skogsbrukets betydelse för länets näringsliv hade gjort, att den minskade
arbetstillgången i skogarna blivit för flertalet kommuner ödesdiger. Det hade
därför från skilda håll framförts krav på att staten såsom den dominerande
skogsägaren borde i större utsträckning än hittills aktivt medverka till svårigheternas
avhjälpande dels genom igångsättande av avverkningar i den utsträckning,
som skulle erfordras för upprätthållande av driften vid vissa sågverk,
där eljest driftsstopp hotade, dels ock genom mera omfattande skogsvårdsarbeten,
dikningar och vägbyggnader, vilka kunde vara ägnade att på den längre
sikten förbättra utbytet av de statliga skogarna. Åt dessa önskemål hade såväl
länsstyrelsen som landstinget givit sin anslutning i särskilda framställningar
till Kungl. Majit.

Beträffande flottledsarbeten gällde, att sådana så gott som årligen under de
senaste tio åren bedrivits i form av statliga reservarbeten. Ehuru i rätt begränsad
omfattning komme sådana arbeten att bedrivas även i år. De växande
svårigheterna för trävaruindustrien hade gjort flottningsintressenterna betänksamma,
när det gällde kostnader, som belastade flottgodset under en jämförelsevis
kort och besvärlig tid. Härav förklarades, att flottningsföreningarna föreslagit
så få och relativt obetydliga arbeten. Det rådde dock intet tvivel, att
betydande och värdefulla arbetsuppgifter förefunnes, vare sig det gällde förbättring
av befintliga flottleder eller iordningställande av icke flottbargjorda
biflöden, vilka skulle höja rotvärdet på skogarna och möjliggöra uttagning av
en ansenlig mängd nu icke nyttiggjort klenvirke. En närmare utredning på
dessa områden syntes därför önskvärd.

Tillgången på såsom beredskapsarbeten lämpliga vägarbeten vore inom länet
hart när outtömlig. I den mån väg- och brobyggnadsarbeten igångsattes utom
ramen för den ordinarie vägplanen syntes emellertid av hänsyn till vägdistriktens
ekonomi bliva nödvändigt uppgiva eller i varje fall i hög grad begränsa
kravet på bidrag från distriktens sida.

Bland de föreslagna torrläggningsföretagen framhåller länsstyrelsen särskilt
sänkning av Persöfjärden i Nederluleå socken.

Bland de många mera utförliga förslag, som avgivits av lokala myndigheter,
må här anföras ett exempel, som synts böra särskilt påpekas ej blott på grund
av de framförda arbetenas omfattning och betydelse ur arbetslöshetssynpunkt
utan även med hänsyn till vissa principiella aspekter, som i samband nied förslaget
bragts å bane. Stadskollegiet i Göteborg har genom en särskild delegation
låtit företaga utredning i ärendet, varvid från stadens verkchefer infordrade
uppgifter upptagits till bedömande. Av kollegiet framföras särskilt ordnandet
av stadens flyghamn (2 milj. kronor) antingen genom utvidgning å
Torslanda eller genom nyanläggning å Tingstad samt hamnanläggningar vid
Lindholmen och Tingstad. Beträffande dessa båda sistnämnda hamnanläggningar
framhålles, att arbetena torde få anses såsom allmännyttiga och därför i
hög grad lämpliga som beredskapsarbeten. Det skulle emellertid bliva alltför
betungande för staden att ensam få vidkännas kostnaderna härför, detta i all
synnerhet som de av staden planerade arbetena med genomförande av ny hamnplan
samt anordnande av fast förbindelse mellan älvstränderna lära komma att
draga betydande kostnader. Kollegiet uttalar, att kollegiet med lämnande av
uppgifterna endast avsett att tillgodose önskemålet att bidraga med material
till inventeringen och ej ikläda staden något åtagande i förevarande avseende.
Det framhålles slutligen, att vid ärendets behandling i stadskollegiet en ledamot,
representerande kommunalarbetarna, anhållit att få antecknat, att han
ifråga om samtliga av kollegiet såsom beredskapsarbeten föreslagna arbeten
icke hade något att erinra emot, att de upptoges i formulären under förutsättning,
att det ej definitivt fastsloges, att ifrågavarande arbeten slutligen komme
att utföras såsom beredskapsarbeten, att utförandet av redan planerade arbeten

70

i staden ej fördröjdes samt att kommunalarbetarna tryggades till fortsatt anställning.

Angående materialets bearbetning anförde utredningsmännen.

Det till utredningen inkomna materialet har bearbetats sålunda, att till en
början varje föreslaget arbete uppförts å särskilt kort. Med stöd av föreliggande
uppgifter har därefter utgallrats kort, avseende arbeten, vilka av en eller
annan anledning icke ansetts lämpliga som beredskapsarbeten. De arbeten, som
härvid uteslutits, hava varit i första hand sådana genom länsstyrelse eller enskilda
föreslagna arbetsuppgifter, vilkas omfattning ansetts alltför obetydlig,
vidare sådana, vilka redan påbörjats eller för vilkas utförande medel anvisats,
samt slutligen sådana, vilka äro av den beskaffenhet, att de utan längre dröjsmål
måste utföras i vanlig ordning.

Därefter återstående arbetsuppgifter hava klassificerats i första hand efter
sin mobiliseringsgrad. Härvid lia i regel med A betecknats kort, avseende
arbeten, vilka rent tekniskt äro så väl förberedda, att de kunna igångsättas antingen
omedelbart eller senast under budgetåret 1933/1934. Med B ha betecknats
kort å företag, vilkas allmännytta gjorts sannolik och som därjämte synas
vara tekniskt så väl planerade, att de lämpligen böra upptagas i en flerårsplan
för beredskapsarbeten. Övriga kort, vilka huvudsakligen upptaga dels arbeten,
för vilkas bedömande från här ifrågavarande synpunkt lämnade uppgifter varit
otillräckliga, dels också arbeten av så liten omfattning, att de icke kunna tänkas
få någon nämnvärd betydelse för motverkande av arbetslöshet, hava betecknats
med C.

Från denna huvudregel lia dock vissa undantag gjorts. Sålunda ha arbeten,
vilka, örn mobiliseringsgraden ensamt fått vara avgörande, bort betecknas med
A, icke desto mindre betecknats med B, såframt detta av förslagsställaren angivits.
Likaledes ha större arbeten, företrädesvis vägbyggnader, vilka beräknats
draga en kostnad av ex. 500,000 kronor eller mera, betecknats med B av
det skäl, att endast en viss del av så stora företag anses kunna med fördel utföras
under loppet av ett enda arbetsår. Från sistnämnda synpunkt hade måhända
likaledes vissa medelstora företag bort betecknas med B, men, då beträffande
alla hithörande arbeten, även de största, viss del kan medhinnas under budgetåret
1933/1934, har utredningen genom det valda tillvägagångssättet trott sig
kunna ernå en sådan utjämning, att vid en statistisk bearbetning fel i den ena
och den andra riktningen skola i viss mån taga ut varandra.

För klassificeringsändamål har vidare genom särskild beteckning å varje
kort markerats arbetsföretagets art, varvid arbetsuppgifterna upptagits under
endera av följande åtta rubriker, nämligen vägbyggnader (däri inbegripna permanentbeläggningar
och gatuarbeten), skenfria korsningar, brobyggnader, vattenbyggnader
(hamnar, kanaler o. d.), husbyggnader, industriarbeten (däri inbegripet
materialanskaffningar, elektrifieringsarbeten och överhuvud alla arbeten,
där materialkostnaderna uppgå till en avsevärd del av totalkostnaden),
jordarbeten (dränerings-, schaktnings- och planeringsarbeten, t. ex. flygfältsanläggningar,
skogsdikningar m. m.) samt diverse arbeten. Under sistnämnda
rubrik förekomma huvudsakligen arbeten för vatten- och avloppsledningar.

Slutligen har det också synts utredningen vara av intresse att klassificera
de för beredskapsarbeten lämpliga uppgifterna med hänsyn till sättet för arbetenas
finansiering enligt hittills vanliga grunder. I sådant hänseende hava
korten betecknats med S, i fall därå uppförda arbeten varit att anse som rena
statsarbeten, varjämte samma beteckning använts även för andra företag, som
enligt nu gällande bestämmelser kunna utföras som beredskapsarbeten T’ Med
U ha, bortsett från sistnämnda grupp, betecknats kommunala arbeten, för vilkas
utförande bidrag av statsmedel kan erhållas, varvid med kommunala arbeten
förstås icke blott borgerliga och kyrkliga primärkommuners arbeten utan även

71

andra kommunala samfälligheters. Rent kommunala arbeten, för vilkas utförande
enligt hittills gällande grunder statsmedel icke kunnat påräknas, hava
betecknats med K. övriga arbeten ha ansetts såsom enskilda företag och betecknats
med E. Vad särskilt beträffar vägarbeten, har det dock ibland på
grund av ofullständiga uppgifter varit omöjligt att avgöra, huruvida visst
vägföretag rätteligen bort betecknas på det ena eller andra sättet. I tveksamma
fall ha sådana företag betecknats med U.

Korten hava därefter inordnats i ett kortsystem efter län och kommuner i den
följd, vari de förekomma i Årsbok för Sveriges kommuner, dock med städerna
i varje län före övriga kommuner. Arbeten, som beröra flera kommuner, hava
i regel upptagits för den av kommunerna, som står först i årsboken. Undantagsvis
hava vissa arbeten, som avse stora eller mera obestämda geografiska
områden, inordnats i kortsystemet såsom riks- eller länsarbeten.

Genom denna anordning har utredningen velat hålla samman kort, avseende
kommuner, vilka ligga i ett och samma härad, varigenom möjlighet vinnes
att ej blott snabbt inventera förefintliga arbetsföretag inom en viss kommun
utan även i den omgivande trakten. Som ledkort ha använts särskilda kommunkort.
Å dessa hava införts uppgifter örn folkmängd, utdebitering per
skattekrona, samt eventuellt rapporterad arbetslöshet, varjämte plats lämnats
för andra uppgifter, ägnade att belysa behovet av statliga hjälpåtgärder.

För utredningen har det sålunda färdigställda kortsystemet väsentligen tjänat
som underlag för en statistisk bearbetning av det insamlade primärmaterialet.
Men kortsystemet synes därjämte framdeles kunna bliva av ej ringa
värde, när det vid fördelningen av tillgängliga statsmedel för anordnande av
beredskapsarbeten gäller att tillgodose viss ort eller vissa grupper av landets
befolkning.

Utredningen finner det emellertid angeläget att i detta sammanhang framhålla,
att de i kortsystemet förefintliga sakliga uppgifterna givetvis icke få
betraktas som slutgiltiga.

Inledningsvis anfördes i fråga om inventeringens resultat:

Beträffande omfattningen och beskaffenheten av de framkomna förslagen
må nämnas, att enbart de från centrala verk och myndigheter framförda förslagen
omfatta över 1,100 arbeten, belöpande sig till en sammanlagd beräknad
kostnad av cirka 137 milj. kronor. Den mest vägande andelen härav utgör
de skenfria korsningar, varom uppgifter erhållits från trafiksäkerhetskommittén
(cirka 40.4 milj. kronor). I organisationsnämndens plan för den statliga
husbyggnadsverksamheten ingående arbeten uppgå till cirka 18 milj. kronor.
Hos statens arbetslöshetskommission under övervägande varande arbetsföretag
belöpa sig till över 15.1 milj. kronor. Från hamnavdelningen i vägoch
vattenbs^ggnadsstyrelsen hava framförts förslag om över 11.7 milj. kronor
och genom samma styrelses maskininspektör för de enskilda järnvägarna
om 9.3 milj. kronor. Vidare må nämnas telegrafstyrelsen (över 1.4 milj.),
flygstyrelsen (8.5 milj.), arméförvaltningen (5 milj.), marinförvaltningen
(2.2 milj.), luftfartsmyndigheten (3.9 milj.), domänstyrelsen (1.6 milj.), medicinalstyrelsen
(6.5 milj.), lotsstyrelsen (1.4 milj.), riksmuseet (1.2 milj.),
riksantikvarien (1.1 milj.), sjökarteverket (0.9 milj.) samt geologiska undersökningen
och nordiska museet och Skansen med vardera cirka 0.5 milj.

De genom länsstyrelsernas förmedling inkomna uppgifterna hava emellertid
i åtskilliga fall avsett samma arbeten, som de centrala myndigheterna och
institutionerna upptagit bland sina förslag. Med hänsyn härtill kan man ernå
en överblick av den totala arbetsreserven, i den mån denna framgår av
inventeringen, endast efter kontroll, att de arbeten icke dubbelräknats, som
föreslagits av flera än en uppgiftslämnare. En sådan kontroll har ernåtts
därigenom, att även de arbeten, som föreslagits från centrala verk och insti -

72

tutioner, grupperats på de kommuner, dit arbetsföretaget är lokaliserat, och
därvid kunnat jämföras med övriga inom samma kommun fallande arbetsföretag.

Efter att ha lämnat slutlig redogörelse för inventeringens resultat på sätt
framgår av promemorian av den 21 januari 1933 anförde utredningsmännen
vissa reflexioner och förtydliganden rörande de allmänna utgångspunkter, varifrån
materialet bedömts, vad angår vissa speciella arbetsområden.

Såsom framgår av inventeringens resultat, avser en betydande del av de
inkomna förslagen vägbyggnader. Vissa av dessa förslag ha framförts av
vederbörande länsstyrelse eller gjorts till föremål för länsstyrelsens omdöme,
varigenom en grund erhållits för utredningens bedömande. Andra förslag
åter ha framförts av vägstyrelser, kommuner eller arbetslöshetskommittéer,
utan att vederbörande länsstyrelse, på grund av den korta tid som stått den
till buds, haft möjlighet att taga närmare ställning till förslagen. Beträffande
dessa sistnämnda företag har utredningen därför ofta icke kunnat utröna,
örn ett sådant behov av väganläggningen eller vägförbättringen förefinnes,
att företaget enligt nuvarande regler skulle kunna komma i åtnjutande
av statsbidrag.

En närmare granskning av de inkomna uppgifterna rörande vägarna utvisar,
att det övervägande flertalet avser förbättringar av redan befintliga vägförbindelser.
Man torde kunna säga, att redan nu för ändamålet tillgängliga medel
möjliggjort en viss forcering av dylikt vägbyggande. Därest en ytterligare
utvidgning av sådana arbeten skulle ifrågakomma genom anlitande av anslag
till beredskapsarbeten för motverkande av arbetslöshet, torde följande synpunkter
i ämnet böra uppmärksammas.

Av de vägföretag, som ingå i det inkomna materialet, ha i detta sammanhang
tvenne typer synts vara av speciellt intresse, nämligen dels viktigare
huvudvägar — i dagligt tal benämnda riksvägar — vilka äro av betydelse för
den genomgående, mera långväga trafiken, dels vägar, som för skogsbruket
kunna bliva av betydelse genom att skapa bättre avsättningsförhållanden.

Vad först beträffar riksvägarna, hava från flera håll dylika vägföretag
föreslagits såsom särskilt lämpliga beredskapsarbeten. Det lärer icke ankomma
på eller vara möjligt för utredningsmännen att i förevarande sammanhang
bedöma, i vilken utsträckning det av tekniska skäl kan vara önskvärt att
på ifrågasatt sätt utbygga ett riksvägnät. Ej heller giva de knapphändiga
uppgifterna i det föreliggande materialet en tillräcklig grund för bedömande
av de kostnader, som de föreslagna arbetena av dylik art skulle draga. Det
förtjänar emellertid särskilt framhållas, att ett stort antal av de föreslagna
arbetsföretagen utgöres av permanentbeläggningar. I anknytning härtill må
erinras, att riksdagen såväl år 1931 som år 1932 anvisat särskilda medel för
inköp av gatsten för statens räkning. Den i enlighet härmed tillverkade gatstenen
har hittills till endast ringa del funnit avsättning. Det borde möjligen
tagas under övervägande, huruvida icke det ansenliga förråd av gatsten,
som för närvarande finnes i statens stenlager, lämpligen kunde tagas i anspråk
för beläggning av vissa delar av det förenämnda riksvägnätet. Det är
utredningen bekant, att undersökning för närvarande pågår rörande möjligheterna
att bereda ökad hemmamarknad för gatsten, och förutsätter utredningen,
att i samband därmed även upptages frågan örn beläggning med gatsten
i viss utsträckning av riksvägnätet. Utredningsmännen tillåta sig för övrigt
beträffande frågan örn riksvägar hänvisa till vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
innevarande år anfört i ämnet.

Vad angår skogsbruket, torde ett stort behov göra sig gällande av nyanläggningar
av sådana mindre vägar i förut väglösa skogsbygder, där ända -

73

målet i första hand skulle bliva att genom vägar förbättra skogsbrukets avsättningsförhållanden.

Det under senare år inträffade betydande prisfallet å skogens produkter
bär försatt skogsbruket i ett bekymmersamt läge. Även om man icke bar
möjlighet att nu bedöma de framtida konjunkturerna på världsmarknaden för
skogsprodukter, torde man för närvarande böra på längre sikt inrätta sig efter
de nya förhållandena. Dessa innebära, bland annat, att skogsbrukets transportväsende,
där goda flottningsmöjligheter saknas, i stor utsträckning gestaltar sig
otillfredsställande. På grund av de sänkta virkespriserna hava möjligheterna
att belasta skogsprodukterna med transportkostnader blivit starkt begränsade.
Detta medför i sin tur, att avkastningen inom stora skogsområden med dåliga
transportleder icke längre kan tillgodogöras. För skogsbruket blir härigenom
av största vikt att sådana väganläggningar komma till stånd, som återställa
möjligheterna att inom ifrågavarande områden utnyttja skogstillgångarna.

Därest förutsättningar komma att skapas för ett igångsättande av beredskapsarbeten
i större utsträckning synes därför böra ankomma på vederbörande
myndigheter, som äga ingiva förslag till beredskapsarbeten, att även beakta
skogsbrukets ovan berörda intressen. Dessa myndigheter, närmast länsstyrelserna,
torde sålunda böra på lämpligt sätt utreda, vilka trakter a,v vårt
land, som äro i största avsaknad av naturliga och för skogsbruket tjänliga
vägförbindelser, samt gå i författning örn att förslag till sådana vägar upprättas,
som på ett naturligt sätt skulle befordra skogsprodukternas fraktning
till orter med förut ordnade transportförhållanden eller avsättningsplatser.

Vad nu sagts angående vägar för skogsbruket kan i tillämpliga delar även
anses gälla anordnandet av för skogsbruket erforderliga flottleder.

Vidare må särskilt framhållas vissa arbeten, avsedda att förbilliga och förbättra
driften vid enskilda järnvägar. Såsom exempel på de önskemål, som
i detta hänseende framförts av järnvägsförvaltningar, kan nämnas borttagande
av kurvor och brantare lutningar för minskande av driftkostnaderna, anskaffande
av motorvagnar m. m. Motorvagnarna skulle ersätta lokomotiv,
som nu äro i sådant skick, att de böra utrangeras. Behovet av denna nyanskaffning
vitsordas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens maskininspektör,
som därjämte antytt, att det kunde vara lämpligt att utarbeta en standardtyp
för tillverkning inom landet. Ytterligare har framhållits lämpligheten av att
motorvagnarna konstruerades så, att inhemskt bränsle kunde komma till användning
vid driften. En förutsättning bör vara, att innan statshjälp i större
utsträckning beredes järnvägarna, det klarlägges, på vad sätt dylik hjälp
skulle komma att inverka på övriga trafikföretag;

Uppgifter rörande de företag, som avse skenfria korsningar, hava huvudsakligen
kommit utredningen tillhanda genom trafiksäkerhetskommittén, som i
november 1932 till chefen för kommunikationsdepartementet avgivit betänkande
med förslag till friläggande av vissa korsningar i plan mellan väg och
järnväg. Nämnda kommitté har — såsom av dess benämning framgår -endast haft att bedöma företagen med hänsyn till trafiksäkerheten. Ett visst
antal dylika företag har av kommittén föreslagits att komma till utförande
under närmast följande år. Samtliga dessa företag hava av utredningen betecknats
såsom A-företag. Den nu företagna inventeringen omfattar jämväl
korsningar, som även ur annan synpunkt än trafiksäkerhetens ansetts böra
friläggas. Vid bedömande av hithörande spörsmål har utredningen sökt ur
länsstyrelsernas yttranden vinna erforderliga hållpunkter.

Beträffande i inventeringen medtagna arbetsföretag, som sammanförts under
rubriken husbyggnader, hava utredningsmännen haft att beakta den av
statens organisationsnämnd nyligen framlagda tioårsplanen rörande den statliga

74

byggnadsverksamheten. Organisationsnämnden har framhållit, att det uppenbarligen
är en förutsättning för att ifrågavarande plan skall kunna bliva till
verklig nytta för åstadkommande av större följdriktighet oell en effektivare
ekonomisering i statens byggnadsverksamhet, att planen också utan större
jämkningar får lända till efterrättelse vid statsmakternas beslut i byggnadsfrågor.
Ett ändamålsenligt tillämpande av den framlagda planen skulle sålunda
innebära, att den inbördes ordningen mellan de där upptagna ifrågasatta
byggnadsföretagen icke i någon väsentlig mån förskötes. Men dessutom skulle
såsom en grundförutsättning för planens berättigande betraktas, att icke någon
väsentlig del av de för ett budgetår i planen upptagna byggnadsarbetena av
statsfinansiella skäl eller eljest undanskötes till ett senare budgetår.

Utredningsmännen hava visserligen, såsom i det föregående omförmälts,
medtagit de i organisationsnämndens byggnadsplan upptagna arbetena i sitt
utredningsmaterial men ha därmed icke velat fälla något omdöme örn organisationsnämndens
nu återgivna uttalande rörande förutsättningarna för planens
förverkligande. Emellertid anse sig utredningsmännen böra fästa uppmärksamheten
pa, att ifrågavarande uttalande uteslutande dikterats av hänsynen
till följdriktigheten och den effektiva ekonomiseringen av statens byggnadsverksamhet
och icke i någon mån av de synpunkter, som böra läggas på arbetsföretag
såsom beredskapsarbeten i arbetslöshetsbekämpande syfte. Frågan
huruvida de av organisationsnämnden föreslagna arbetsföretagen lämpligen
böra tagas i anspråk som beredskapsarbeten och huruvida den för deras utförande
föreslagna ordningsföljden kan och bör jämkas ha utredningsmännen
icke kunnat i detta sammanhang upptaga till prövning.

Vidare må erinras, att organisationsnämnden i sitt betänkande redovisat
omfattande statliga byggnadsföretag, vilka i princip beslutats och för vilkas
utförande medel anvisats. Dessa företag ha icke upptagits i utredningsmännens
material. Örn dem ha utredningsmännen icke heller i detta sammanhang
kunnat göra något uttalande.

Utredningsmännen hava jämväl beaktat den flerårsplan för ordnande av sinnessjukvårdens
byggnadsbehof, som upprättades år 1928 och sedermera varit i
tillämpning. Enligt vad som inhämtats, lära de i denna plan avsedda arbetsföretagen
vara till väsentlig del slutförda eller påbörjade; återstående arbeten
torde vara av natur att dels avse mindre väsentliga detaljarbeten eller arbeten,
vilkas angelägenhetsgrad varit föremål för tvekan.

Beträffande de till gruppen^jordarbeten hänförda företagen må framhållas,
att däri i viss omfattning ingå dikningsarbeten till förbättring av jord- eller
skogsbruk. Av administrativt-tekniska skäl hålla utredningsmännen före, att
dylika arbeten i regel lämpligen böra understödjas med statsmedel, på sätt
redan nu sker genom bidrag ur särskilda för ändamålet anvisade statsanslag och
lånefonder. Med hänsyn härtill har utredningen ansett sig böra särskilt anmäla
den omfattning, vari ifrågavarande företag ingå bland sådana arbetsföretag,
som redovisats under beteckningarna A och B nämligen:

■A- B'' Summa.

Jordbruksdikningar...... 2,373,475 3,450,760 5,824,235

Skogsdikningar....... 398,370 612,000 1,010,370

Gruppen diverse arbeten omfattar i huvudsak vatten- och avloppsledningar
samt därmed jämförbara arbeten. Av den å dylika A- och B-arbeten redovisade
totalkostnaden, cirka 30.3 milj. kronor, belöper sålunda endast ett belopp
av 818,600 kronor å arbetsföretag av annan beskaffenhet. I dessa sistnämnda
inrymmas föreslagna skogsodlingsarbeten o. dyl. till ett sammanlagt belour»
av 212,000 kronor.

75

Bilaga C.

Sammanställning

av yttranden över den av särskilda inom socialdepartementet tillkallade
utredningsmän den 21 januari 1933 avgivna promemorian angående
beredskapsarbeten till motverkande av arbetslöshet.

I. Yttranden av centrala ämbetsverk.

A. I huvudsak tillstyrkande yttranden.

Byggnadsstyrelsen har såsom fackmyndighet i sitt yttrande närmast begränsat
sig till att beröra de ifrågasatta husbyggnadsarbetena och har i sådant
avseende påpekat, att arbetslösheten bland byggnadsarbetarna till följd av bostadsproduktionens
starka nedgång numera torde vara synnerligen omfattande.
Styrelsen har härefter yttrat sig sålunda:

Även dessa arbetare borde beredas särskilda arbetstillfällen i så stor utsträckning
som rimligen kunde ske. Styrelsen ville sålunda principiellt tillstyrka,
att beredskapsarbeten av ovannämnd art även anordnades inom husbyggnadsfacket,
icke allenast såsom statliga arbeten utan jämväl som statsunderstödda,
kommunala och enskilda arbeten. Styrelsen utginge härvidlag
ifrån, att det bästa arbetslöshetsunderstödet bestode i beredandet av arbetstillfällen
inom de arbetslösas egna fack, och att okvalificerade nödhjälpsarbeten
i en eller annan form eller kontantunderstöd åt en i regel så pass yrkesskicklig
arbetarstam som de svenska byggnadsarbetarna endast borde tillgripas,
örn statens medelstillgångar icke möjliggjorde en dylik beredskapsanordning.
Styrelsen holle före, att detta tillvägagångssätt jämväl vore det ur produktivitetssynpunkt
riktiga utnyttjandet av denna arbetskraft. Styrelsen ville
emellertid i detta sammanhang framhålla, att styrelsen icke ansåge sig kunna
bedöma, huruvida utförandet av beredskapsarbeten överhuvud taget i den betydande
omfattning, som av utredningsmännen ifrågasattes, kunde sägas stå
i överensstämmelse med landets ekonomiska bärkraft.

Styrelsen ville konstatera, att de nu förelagna beredskapsarbetena inom
nämnda fack torde komma att täcka behovet av arbetstillfällen för arbetslösa
inom facket endast till en ringa del. Dessa arbetstillfällen borde sålunda reserveras
för arbetslösa yrkesskickliga byggnadsarbetare. Därjämte ville styrelsen
erinra, att bedrivandet av byggnadsarbeten med icke yrkesvana arbetare
torde åstadkomma dels förhöjning av arbetskostnaderna och dels i varje fall ett
avsevärt försämrat arbetsresultat. Husbyggnadsarbeten av den art, som nu
ifrågasattes, vore beräknade som kvalitetsarbeten, och kravet härpå måste upprätthållas,
för att nyttjarna skulle hava avsett gagn av byggnaderna. Att med
entreprenadverksamhet inom husbyggnadsfacket kombinera tvång att vid arbetena
begagna icke yrkesvant arbetsfolk, vore enligt styrelsens mening i all
synnerhet uteslutet med hänsyn till därmed förbundna, för entreprenören oöverskådliga
ekonomiska konsekvenser.

Beträffande den av utredningsmännen verkställda inventeringen av arbetsföretag
har styrelsen funnit angeläget framhålla, att ifrågasatta byggnadsarbeten
icke vore färdiga att på platsen omedelbart igångsättas, sedan beslut

76

härom fattats. De föreliggande skissförslagen måste i vanlig ordning definitivt
utarbetas och därefter möjligen ånyo underställas nyttjarens och Kungl.
Maj:ts prövning. Därefter skulle entreprenadritningar och beskrivningar till
byggnads-, inrednings- och ledningsarbeten upprättas och entreprenadanbud
infordras. Samtidigt har styrelsen påpekat, att medan utredningsmännen i
sina kalkyler över effekten av de ifrågasatta arbetena räknat med 25 dagsverken
per arbetsmånad, erfarenheten visat, att den verkliga arbetstiden vore
väsentligt mindre, beroende på ogynnsamma väderleksförhållanden, sjukdomsfall,
ledigheter m. m. Vid styrelsens arbeten i egen regi holle sig antalet
dagsverken per månad omkring 20 — lägst för grovarbetare (17.3) och högst
för byggnadssnickare (22 ä 23). Följaktligen syntes de arbetsstyrkor, varmed
kalkylerats, kunna räknas till omkring 20 % högre eller till resp. 68,000
och 12,500 man. Härtill komme, att vid styrelsens arbeten i Jönköping, Lund
och Växjö under egen regi arbetsveckan minskats under den mörkaste delen
av året i syfte att undvika användande av konstgjord belysning — ett tillvägagångssätt,
som sannolikt komme att tillämpas jämväl vid beredskapsarbetena.
Då av sådan anledning en reduktion i antalet timverken per arbetsår
av omkring 4 % kunde beräknas, skulle, enär arbetsmängden vore oförändrad,
ytterligare motsvarande procenttal arbetare eller resp. 2,700 och 500 man kunna
vinna utkomst vid dessa arbeten. Beräkningen av arbetstillfällena torde ställa
sig ännu gynnsammare i betraktande av att den stora massan arbetare vid
samtliga beredskapsarbeten torde utgöras av grovarbetare och en betydande
del av dessa arbeten falla inom de nordligaste länen.

Beträffande valet av arbetsobjekt för beredskapsarbetena har styrelsen framhållit,
att någon meningsskiljaktighet knappast torde råda örn de föreslagna
statliga husbyggnadsföretagens angelägenhetsgrad. Samtliga byggnadsföretagen
vore avsedda att i alla händelser utföras inom närliggande framtid, och
deras allmännytta vöre oemotsäglig. Vad gällde beredskapsarbeten inom husbyggnadsfacket
av kommunal eller enskild art syntes de av utredningsmännen
föreslagna åtgärderna riktiga. Visserligen stannade de direkta arbetslönekostnaderna
vid 40 ä 60 % av totalkostnaderna vid husbyggnadsarbeten.
Byggnadsindustrien vore emellertid vår förnämsta nyckelindustri, och råvarorna
utgjordes huvudsakligen av inhemska naturtillgångar. Det järn, som för
närvarande importerades i form av balkar, kunde i största utsträckning ersättas
av inhemskt material, om konstruktionerna utfördes med hänsyn härtill.
Vad gällde frågan örn användning av utländskt material torde sådana föreskrifter
lämnas, att svenskt byggnadsmaterial begagnades i största möjliga
omfattning. Dock syntes viss kontakt i varje fall böra hållas med den utländska
marknaden i prisreglerande syfte för motverkande av monopol- och
kartellsträvanden till varornas oskäliga fördyring. Husbyggnadsföretagen
läte sig icke anpassa efter läget på arbetsmarknaden genom uppdelning i
etapper. I sådant avseende har styrelsen framhållit följande:

De ifrågasatta husbyggnadsföretagen borde, sedan de igångsatts, fullföljas
med normal drift i en enda etapp. Åtskilliga av dessa byggnadsföretag fordrade
fortsättningsanslag under senare budgetår, varför om lågkonjunkturen
avtoge eller upphörde, statsverket i alla händelser hade att fullfölja dessa byggnadsarbeten,
tills desamma färdigställts. Emellertid torde detta engagement
från statsverkets sida knappast föranleda alltför mycken tvekan vid prövningen
av nu föreliggande spörsmål vad gällde de rent statliga arbetena, enär statsverket
torde vara nödsakat att under alla förhållanden genomföra de föreslagna
husbyggnadsföretagen inom en icke alltför avlägsen framtid. Vid beviljandet
av bidrag eller lån till kommunala eller enskilda husbyggnadsföretag syntes
det med hänsyn till anförda synpunkter ändamålsenligast att icke binda
desamma vid större, över längre tid sig sträckande arbeten.

77

I fråga om lönerna vid beredskapsarbetena har styrelsen, som fasthållit vid
kravet på arbetskraftens fullgoda kvalitet, uttalat följande:

Styrelsen ville som sin mening principiellt anföra, att vid de nu föreslagna
beredskapsarbetena inom busbyggnadsområdet borde tillämpas samma arbetspriser
som vid liknande byggnadsföretag i allmänna marknaden. Man kunde
icke undgå att medgiva, att dessa byggnadsarbeten, åtminstone de statliga,
motsvarade allenast den ökade insats i husbyggnadsverksamheten, som statsverket
skäligen borde göra i depressionstid, då den enskilda byggnadsverksamheten
minskades. Vidare erinrades att, därest dessa byggnadsföretag utförts^ i
vanlig ordning enligt organisationsnämndens plan, sålunda ett eller annat år
senare, hade givetvis allmänna marknadens arbetspriser kommit att tillämpas.
Därtill kom inkonsekvensen i tillvägagångssättet att vid byggnadsarbeten av i
övrigt samma art betala lägre arbetspriser vid vissa av desamma allenast på
den grund att dessa åsatts beteckningen beredskapsarbeten. Risker förelåge
för statsverket att vid dessa lägre avlönade arbeten vara nödsakad att till men
för resultatet använda sig av mindre kvalificerad arbetskraft.

Styrelsen har vidare lämnat följande redovisning av de arbetares årliga inkomster,
vilka varit anställda oavbrutet under hela året 1932 vid styrelsens
arbeten under egen regi i Jönköping, Lund och Växjö, därvid nu gällande
kollektivavtals tim- och ackordspriser strängt tillämpats.

	Antal	Lägst kr.	Högst kr.	Medeltal kr.
Grovarbetare:
Jönköping ....		2,226: 62	4,352: 88	3,172: 91
Lund.......	.... 28	2,587: 28	4,636: 82	3,306: 30
Växjö......	.... 26	2,241: 99	3,171:14	2,783: 26
Träarbetare:
Jönköping ....	.... 28	3,295: 43	3,840: 27	3,721: 97
Lund......	. . . . 5	3,900:36	4,129: 72	4,014: 23
Växjö......	.... 11	4,862: 78	5,321: 48	5,242: 27
Murare:
Jönköping ....	. ... 22	3,833: 55	5,279:10	4,718: 62
Växjö......	. . . . 5	4,468: 05	5,407:18	5,105: 09
Målare:
Jönköping ....		5,340: 44	6,493:15	6,094: 75

Styrelsen har i förevarande sammanhang erinrat, att nu gällande avtal för
byggnadsarbetare, enligt vilket nämnda årsinkomster utgått, kommer på
grund av uppsägning från arbetsgivarsidan att upphöra att gälla från och
med den 1 april 1933. Några beredskapsarbeten inom byggnadsfacket, avsedda
att utföras på entreprenad, torde icke kunna igångsättas, förrän enighet
vunnits mellan arbetsgivar- och arbetarparten örn de nya avtalen. Romme
därvid arbetslönerna att icke oväsentligt beskäras och dessa beskärningar i
första hand att drabba de höga ackordssatserna, fann styrelsen det icke vara
oskäligt, att de nya avtalspriserna tillämpades vid beredskapsarbetena. Skulle
Kungl. Majit finna skäligt förordna örn igångsättande av beredskapsarbetena
inom byggnadsfacket, innan det nya avtalet träffats, kunde sådant företag
svårligen bedrivas på annat sätt än i egen regi, och borde då särskilda överenskommelser
träffas rörande preliminärt utgående lönesatser, och sådana åtgärder
vidtagas beträffande arbetena, att desamma föranledde så litet ingrepp
i möjligen pågående lönestrid som ske kunde.

Beträffande olika möjligheter att ernå en utdragning av arbetstillfällena
har styrelsen lika med utredningsmännen funnit svårigheter föreligga
för tillämpning av maximerad arbetsinkomst och alternerande arbetslag.
En beskärning av arbetsinkomsten vid full arbetstid kunde knappast ske,

78

då detta säkerligen endast skulle medföra en motsvarande inskränkning av arbetsprestationen.
Ett system, liknande det vid stenbeställningarna, skulle så
förrycka möjligheterna till ordnad arbetsledning och gott arbetsresultat, att
dylik åtgärd icke kunde ifrågakomma. I synnerhet i samband med entreprenadverksamhet
vore åtgärden helt utesluten. Av i huvudsak enahanda skäl
ansåge sig styrelsen böra taga avstånd från användning av system med alternerande
arbetslag, en arbetsform, som endast under särskilda förutsättningar
och med ekonomiska uppoffringar torde kunna anpassas inom husbyggnadsverksamhet.
Förkortad arbetstid kunde givetvis tillämpas vid husbyggnadsföretag,
varav följden skulle bliva, att arbetsstyrkan vid företaget i motsvarande
män ökades. Några andra merkostnader skulle därav icke föranledas
än den utgift, viss ökning av det lägre arbetsbefälet m. m. skulle åsamka. Det
erinrades, att arbetsveckorna per år i verkligheten läge snarare under än över
40 timmar vid byggnads- och liknande arbeten.

Användningen av mera moderna maskinella hjälpmedel, exempelvis
grävmaskiner, vilka emellertid förekomme mycket sparsamt vid byggnadsarbeten
i Sverige, syntes kunna uteslutas vid de ifrågasatta arbetena. Emellertid
erinrades, att en entreprenör, vilken vore ägare av dylika dyrbara redskap,
måste vidkännas vissa förluster i sin verksamhet, örn dessa redskap icke kunde
komma till utnyttjande, ävensom att statsverket härvid kunde åsamkas vissa
merkostnader, då den konkurrenskraft, innehav av dylika redskap medgåve,
helt undanskötes.

Beträffande arbetskraftens utväljande har styrelsen understrukit olämpligheten
av att vid beredskapsarbeten inom husbyggnadsfacket använda okvalificerad
arbetskraft. Styrelsen har vidare framhållit följande: Dessa beredskapsarbeten
borde stå fullt fria och tillgängliga för landets samtliga arbetslösa
byggnadsarbetare och icke förbehållas viss avtalsrayon. Alla monopolsträvanden
från arbetarnas sida mot s. k. tillresande arbetare borde förhindras,
och alla bestämmelser eller praxis örn företrädesrätt till arbete för medlemmar
av viss arbetarorganisation måste undanröjas. Arbetena borde icke betungas
med utgifter för dagtraktamenten, ersättning för s. k. resetid eller
för arbetarnas transport till byggnadsplatsen. Byggnadsplatsen borde utgöra
avtalets giltighetsområde. Styrelsen hade intet att erinra däremot, att sådant
villkor uppställdes vid utväljandet av arbetskraft, att försörjningspliktiga,
skickliga och skötsamma arbetare i första hand erhölle anställning. Den
av utredningsmännen omförmälda praxis, enligt vilken den vid ett arbetsföretag
sist antagne skulle i händelse av arbetsbrist först avskedas, torde nog
kunna hävas endast med visst motstånd. Emellertid torde principen om visst
företräde för försörjningspliktiga böra inverka på denna praxis i sådan mån,
att vid avskedandet hänsyn toges till försörjningsplikt. Styrelsen ansåg, att
även^ vid entreprenadverksamhet dessa restriktioner kunde föreskrivas, blott
de gåves sådan auktoritet, att arbetarorganisationerna respekterade deni eller
dessförinnan hade uttalat sitt gillande av desamma.

Vad gällde frågan angående förmedling av arbetskraft vid nu föreslagna
beredskapsarbeten inom husbyggnadsfacket anslöt sig styrelsen till det av vederbörande
departementschef i propositionen till 1931 års riksdag rörande beredskapsarbeten
gjorda uttalande, att några särskilda regler för utväljande av
arbetare o. s. v. icke skulle meddelas, utan vederbörande myndigheter skulle
äga att helt efter eljest tillämpade metoder utföra arbetet. Vid husbyggnadsföretag
måste man med hänsyn till ekonomi och arbetsresultat se till, att kvalificerad
och ändamålsenlig arbetskraft utvaldes, varför såväl vid entreprenadarbeten
som vid arbeten under egen regi, respektive entreprenör och arbetschef,
vilka skulle ansvara för god ekonomi och gott arbetsresultat, skulle vara berättigade
att utvälja arbetskraften och för detta ändamål samarbeta med den

79

offentliga arbetsförmedlingen på platsen. Härvidlag torde också böra uppmärksammas,
att den kvalificerade arbetskraften av rent ambitiösa orsaker icke
alltid hänvände sig till den offentliga arbetsförmedlingen. Tillämpningen av
de ifrågasatta föreskrifterna fordrade därjämte speciell sakkunskap hos arbetsförmedlingen,
vilken sakkunskap icke alltid torde vara tillfinnandes. Styrelsen
ansåg icke erforderligt, att arbetare för erhållande av anställning vid
beredskapsarbetena skulle visa sig hava varit arbetslös viss tid. Vid val mellan
i arbetsskicklighet likställda arbetslösa syntes hänsyn böra tagas främst
till försörjningsplikt och därnäst till arbetslöshetstidens längd. Arbetsledare
borde dock med skärpa se till, att sådana arbetare icke antoges vid dessa arbeten,
vilka i syfte att ernå långvarig anställning vid beredskapsarbete eller
av liknande skäl lämnade anställning vid annan arbetsplats.

Till utredningsmännens förslag angående förfarandet vid uppkommande
arbetskonflikter vid beredskapsarbetena har styrelsen givit sin anslutning under
framhållande dock att styrelsen näppeligen hade att uttala sig i den rent
socialpolitiska frågan örn grunderna för avstängning från statlig arbetslöshetshjälp
av arbetare, inom vars fack allmän arbetskonflikt rådde. I alla
händelser borde vid dylik konflikt arbetsstyrkan vid beredskapsarbete icke
utökas genom anställning av genom konflikten arbetslösa personer och arbetslönen
vid dylikt arbetsföretag så ordnas, att den icke slutligen överstege den
arbetslön, som bestämdes vid konfliktens uppgörelse. Vidare har framhållits,
att sakkunskap inom byggnadsfacket borde vara representerad bland personer,
som förordnades att utreda orsakerna till speciella arbetskonflikter vid
beredskapsarbetena.

Mot den föreslagna centrala organisationen har styrelsen intet att erinra;
styrelsen har allenast påpekat behovet av att inom socialdepartementets byrå
tillgång funnes å praktiskt och teoretiskt väl skolad byggnadsteknisk sakkunskap
för byggnadsärendenas handhavande.

Beträffande förberedelser till beredskapsarbetena och deras utförande har
styrelsen ansett, att byggnadsärende av kommunal eller enskild natur borde,
sedan ansökan i ämnet inkommit till vederbörande länsstyrelse, av denna med
eget yttrande överlämnas till byggnadsstyrelsen för att där efter behov ytterligare
utredas och prövas, varefter borde ankomma på styrelsen att med eget
yttrande överlämna detsamma till Kungl. Maj :t. Alla statliga beredskapsarbeten
inom husbyggnadsfacket borde ställas under byggnadsstyrelsens ledning.
Hittills tillämpat system vore olämpligt och oekonomiskt, då exempelvis,
såsom förekommit i Lund, å samma ort vissa statliga husbyggnadsarbeten
kunde vara underställda byggnadsstyrelsen, andra universitetet och slutligen
vissa medicinalstyrelsen.

I fråga orri regin har framhållits, att på grund av föreslagna särskilda föreskrifter
om arbetskraften, arbetstidens förkortning m. m. fara vore, att vederhäftiga
entreprenörer icke kunde erhållas. Under sådana omständigheter måste
dessa upptaga i sina kalkyler en vid marginal för oförutsedda utgifter. I dylika
fall måste den egna regin anses vara den riktiga lösningen av arbetsledningsfrågan.
Styrelsen har vidare i detta sammanhang anfört följande:

Utredningsmännen förutsatte, att entreprenadanbud borde i regel föreligga,
innan Kungl. Maj:ts beslut fattades, för att arbetena skulle kunna igångsättas,
så snart anslag beviljats. Styrelsen fann denna åtgärd mindre lämplig,
då det gällde husbyggnadsarbeten. Anbudsgivare måste i sådant fall vara
bunden av sitt anbud relativt lång tid och därunder vaka över och ansvara
för att bekomna anbud å materialier o. d. fortfarande gälla. Då i regel anbudsbeloppen
inom kort tid bleve kända entreprenörerna emellan, bleve anbudsbeloppen
omdiskuterade och de lägstbjudande ingåves misstro mot anbudens
riktighet. Bleve Kungl. Maj:ts beslut avvisande, hade ett antal anbuds -

80

givare fått utarbeta kalkyler o. d. utan resultat. Om Kungl. Majit bifölle
framställningen, kunde måhända bliva nödvändigt, att åtskilliga förändringar
måste vidtagas och kompletteringsanbud införskaffas. Vidare erinrades, att
tiden för anbudsinfordran bleve lika lång före som efter det Kungl. Majits
prövning av ärendet skett, och att vederbörande sålunda kunde förelägga ärendet
Kungl. Majits prövning tidigare, därest anbud icke infordrades i förväg.
Prövningen borde, såsom nu i allmänhet vore fallet vid de statliga husbyggnadsarbetena,
ske på basis av sakkunnig kostnadsutredning och först, då beslut
fattats örn arbetenas utförande och villkoren härför godkänts, borde entreprenadanbud
införskaffas.

Styrelsen har uttalat den meningen, att statsunderstödets beräkning borde
vid husbyggnadsföretag utmätas i viss procent av de verkliga kostnaderna.
Någon större olägenhet torde det icke medföra, att statsunderstödets
storlek fastställdes, efter det arbetena fullbordats och räkenskaperna
avslutats. Däremot torde från början böra fastställas en maximering av understödet
i förhållande till de beräknade kostnaderna, vilket innebure, att sökanden
ensam bure ansvaret för att kalkylerna icke vore för låga.

Mot förslaget att anförtro kontrollen över beredskapsarbeten av kommunal
och enskild natur åt länsstyrelserna har styrelsen intet att erinra; åt
länsstyrelsernas anlitade tekniska medhjälpare, länsarkitekten eller andra,
måste särskild ersättning beräknas. I vissa fall, då det gällde stora byggnadsföretag,
där tillsynen kunde anses vara av mera krävande art, borde överkontroll
utövas genom byggnadsstyrelsen. Huruvida arbetenas avsyning och godkännande
borde ske genom byggnadsstyrelsen eller länsstyrelsen borde prövas
från fall till fall, men syntes större och mera betydande byggnadsföretag
lämpligen böra avsynas och godkännas av byggnadsstyrelsen.

I de frågor, som berördes i samband med statsverkets utgifter för beredskapsarbeten,
finge styrelsen angående statsunderstödda kommunala husbyggnadsarbeten
understryka utredningsmännens uttalande, att vid dessa arbeten,
där materialkostnaderna stege till 40—60 % av totalkostnaderna, statsbidrag
borde utgå icke allenast som hittills med hälften av själva arbetskostnaden
utan jämväl som bidrag till materialinköpen.

Slutligen har styrelsen framhållit, att förslagets genomförande skulle kunna
göra erforderlig viss förstärkning av arbetskrafterna hos byggnadsstyrelsen,
särskilt å dess byggnads- och utredningsbyråer samt administrativa byrån,
för den händelse styrelsen skulle omhänderhava utredningen och utförandet av
de statliga husbyggnadsarbetena.

B. Yttranden, vari närmare ståndpunkt icke tagits till de huvudsakliga

frågorna i förslaget.

''Arméförvaltningen, som i ärendet inhämtat yttranden från samtliga
arméfördelningschefer och militärbefälhavare, kommendanten och fortifikationsbefälhavaren
i Boden, styresmännen för artilleriets fabriker, tygmästarna
i Stockholm, Karlsborg och Boden samt chefen för arméns centrala beklädnadsverkstad,
har i utlåtandet begränsat sig till frågan, huruvida de föreslagna
riktlinjerna för beredskapsarbeten kunde anses såsom en lämplig grundval vid
utformningen av bestämmelser rörande dessa arbetens planläggande och organisation,
närmast såvitt rörde arbeten för lantförsvarets räkning.

Ämbetsverket har till en början erinrat örn den i årets statsverksproposition
ifrågasatta inskränkningen av fjärde huvudtitelns anslag till arbeten för lantförsvarets
räkning samt påyrkat, att bestämmelserna om dispositionen av be -

81

redskapsanslaget måtte erhålla en sådan avfattning, att anslaget kunde användas
även för ändamål, som hittills tillgodosetts under fjärde huvudtiteln,
i den mån ett dylikt användande kunde motiveras av att därigenom drift- och
andra arbetsinskränkningar med åtföljande entlediganden eller löneminskningar
för försvarets arbetare kunde undgås.

Ämbetsverket har därefter framhållit, att beredskapsarbetena torde bliva av
så skiftande art och fördelas på så många och i fråga örn arbetsförhållanden
olikartade orter, att det i och för sig måste vålla hart när oöverstigliga svårigheter
att åstadkomma några allmängiltiga bestämmelser för dessa arbeten.
Beträffande begränsning av arbetstiden, förbud mot övertidsarbete, undvikande
av maskinella anordningar, maximering av löneinkomsten, karenstid föro
anställning m. m. har uttalats följande:

Det torde kunna starkt ifrågasättas, om icke dylika restriktiva bestämmelser,
som i och för sig måste anses konstlade, skulle bliva mer till skada än till
nytta; i varje fall skulle desamma med all säkerhet förorsaka ständiga krav
på revision med åtföljande slitningar och eventuellt arbetskonflikter vid beredskapsarbetena.
Arméförvaltningen höll före, att det torde vara lyckligast
att örn möjligt undvika dylika restriktiva moment vid beredskapsarbetenas utformning.
I den mån syftet att förhindra ej önskvärd tillströmning till beredskapsarbetena
behövde tillgodoses, syntes detta kunna ske med andra och
enklare medel, nämligen antingen därigenom, att beredskapsarbete icke igångsattes
med mindre arbetslösheten å den ort, varom fråga vore, vore så omfattande,
att någon konkurrens mellan beredskapsföretaget och andra företag örn
arbetskraft överhuvud icke behövde befaras, eller ock genom att lönesättningen
vid beredskapsarbetena hölles på en lägre nivå än i den allmänna arbetsmarknaden
— eventuellt även genom båda dessa metoder i förening.

Med hänsyn till de sålunda föreliggande svårigheterna att utforma generella
bestämmelser på området har ämbetsverket uttalat betänksamhet mot att promemorian
lades till grund för bindande bestämmelser. Härefter har anförts
följande:

Enligt ämbetsverkets förmenande vore det lämpligast, att de statliga förvaltningsmyndigheter,
som skulle handlägga frågor örn beredskapsarbeten,
icke bundes vid mera ingående bestämmelser utan att de finge såsom hittills
varit fallet, frihet att förfara efter omständigheterna i varje särskilt fall. Visserligen
måste en dylik frihet i tillämpningen föranleda en viss olikformighet
i förfarandet på olika orter, men en sådan olikformighet förekomme redan vid
vanliga arbeten, såväl i allmän som enskild verksamhet. Därest någon statlig
myndighets förfarande skulle anses leda till för arbetarna obilliga resultat,
ägde dessa härjämte rätt att över myndighetens åtgöranden anföra besvär
hos överordnad myndighet, i sista hand Kungl. Maj :t. — En liknande besvärsrätt,
i den mån sådan ej funnes, syntes för övrigt kunna tillskapas i fråga om
arbeten i kommunal eller enskild regi.

I konsekvens med de sålunda anförda synpunkterna har ämbetsverket ansett,
att några bindande regler ej heller borde fastslås för sådana frågor som
löne sättning, kollektivavtal och arbetskonflikter. För vanliga arbeten vid
lantförsvaret saknades i stort sett dylika bestämmelser, och kollektivavtal
förekomme ännu i mycket liten utsträckning på området. Då det i och för sig
vore en mycket ömtålig och tidsödande sak att åstadkomma kollektivavtal,
avråddes bestämt från åtgärder i syfte att framtvinga dylika avtal inom de
många och skiftande ifrågakommande verksamhetsgrenarna. Ej heller vore
tillrådligt att utan vidare låta motsvarande avtal inom enskild verksamhet
träda i tillämpning. Beträffande arbetskonflikter ville ämbetsverket göra gällande,
att något behov av reglerande bestämmelser icke vore för handen, var -

82

jämte hävdades den uppfattningen, att strejk- eller andra stridsåtgärder från
arbetarnas sida vid beredskapsarbetena icke borde vara tillåtna, såvitt avsåge
arbeten i statlig regi, med hänsyn bl. a. till arbetarnas rätt att över vederbörande
myndighets beslut hos överordnad instans anföra besvär.

Ämbetsverket har givit sin anslutning till vad i promemorian uttalats rörande
behovet av särskilda organisatoriska föreskrifter rörande planläggningen
och den förberedande handläggningen av beredskapsärendena, vilken
hittills, enligt ämbetsverkets mening, i avsaknad av fastare former icke alltid
varit helt tillfredsställande.

Beträffande arbetskraftens uttag ning har ämbetsverket bestämt avstyrkt,
att detta skulle ske genom den offentliga arbetsförmedlingen, i vilket avseende
i stället föreslagits följande:

En lämplig lösning av denna fråga syntes vara, att vederbörande myndigheter
finge rätt att förfara efter gottfinnande, dock nied skyldighet för dem
att före antagandet av arbetskraft inhämta upplysningar och råd av den
offentliga arbetsförmedlingens organ eller av arbetslöshetskommitté, kommunalnämnd
eller annan dylik myndighet med närmare kännedom örn arbetslöshetsförhållandena
å respektive ort. Ett tillräckligt korrektiv mot ett olämpligt
uttagande av arbetskraften läge redan i den uppmärksamhet, som detta
skulle väcka, varförutom över myndighetens beslut klagan kunde föras i högre
instans.

Då i viss utsträckning dispenser från förordningen den 16 januari 1920 om
upphandling och arbeten för statens behov m. m. torde bliva erforderliga beträffande
beredskapsarbetena, har ämbetsverket ifrågasatt, att föreskrift
meddelades, att central förvaltningsmyndighet finge äga att i särskilda fall,
då fråga vore örn beredskapsarbete, förfara, resp. bemyndiga underordnad
myndighet att förfara utan hinder av förordningens bestämmelser. Slutligen
har påpekats, att handläggningen av beredskapsärenden torde komma att kräva
viss förstärkning av arbetskrafterna såväl hos de lokala myndigheterna,
vilka skulle omhänderhava den direkta ledningen av arbetena, som hos arméförvaltningen.

Marinförvaltningen, som inskränkt sig till att behandla förslaget endast i
vad det berörde ämbetsverkets verksamhet, har till en början dels framhållit
den betydande ökning av arbetslösheten, som syntes bliva en följd av uppskjutandet
av det planerade ersättningsbyggnadsprogrammet för flottan, dels
framhållit ytterligare arbetsföretag såsom lämpade att komma till utförande
såsom beredskapsarbeten, i vilket sammanhang särskilt omnämnts anordnandet
av ny örlogsstation eller iordningställandet av den nuvarande stationen
för flottan i Stockholm. Ämbetsverket har härefter anfört följande:

Beträffande arbetenas igångsättande, arbetsledning och kontroll hade ämbetsverket
intet att erinra mot vad utredningsmännen anfört. Anslag för marinförvaltningens
arbeten borde sålunda ställas till ämbetsverkets förfogande
på vanligt sätt. För arbeten, vilka icke avsåges att utföras av marinens egna
arbetare eller för ändamålet anställda arbetslösa sådana, borde anbud på vanligt
sätt infordras, och såväl dylika arbeten som marinens egna borde skötas
på samma sätt som för vanliga arbeten vore brukligt. Då genom de tillkomna
arbetena en eventuell utökning av arbetsstyrkan bleve nödvändig, antingen
vid privata företag eller vid marinens arbetsplatser, torde det emellertid bli
förenat med vissa svårigheter att särskilja den arbetskraft, som användes för
beredskapsarbeten och andra arbeten. Det erinrades, att för de flesta av
marinens arbeten erfordrades yrkesskicklighet. En yrkesarbetare vid ett privat
företag eller å en marinens arbetsplats kunde sålunda omväxlande vara
sysselsatt med beredskapsarbeten eller annat arbete, och en del av ett bered -

83

skapsarbete kunde utföras antingen av förut anställda eller av nyanställda
arbetare. Under sådana förhållanden torde vissa i promemorian framförda
krav få modifieras något efter omständigheterna, särskilt vid arbeten, som
utgjordes av beställningar hos den enskilda industrien.

Mot utredningsmännens förslag att arbetskraften skulle uttagas genom den
offentliga arbetsförmedlingen hade ämbetsverket i och för sig intet att invända.
I promemorian förutsattes emellertid, att vid uttagningen en behovsprövning
bleve erforderlig, vilket ju, då det gällde åtgärder att motverka arbetslösheten,
vore helt naturligt. Fall kunde dock förekomma, då för arbetenas
utförande eller av andra orsaker behovsprövningen ej ensam kunde få vara
utslagsgivande. Särskilt syntes föregående anställning vid det anställande
företaget böra berättiga till avsteg från bedömande ur ren behovssynpunkt.

Utredningsmännens förslag till beredskapsanordningens organisation föranledde
från marinförvaltningens sida icke något uttalande annat än beträffande
den fortlöpande rapportverksamheten. Vid arbetsplatser, där endast beredskapsarbeten
utfördes, kunde denna lätt anordnas. Vid andra platser, där
eventuellt jämsides med beredskapsarbetena även andra arbeten påginge, bleve
förhållandet något annorlunda men även här borde registrering och rapportgivning
kunna ordnas om ock i mera summarisk form. Vid beställning
hos enskilda, vilka i sin tur verkställde underbeställning hos andra företag
och dessa kanske åter hos underleverantörer i nästa led, kunde rapportverksamheten
bliva ganska omständlig. Bestämmelser örn uppgifters ingivande
torde böra intagas i leveransavtalen.

Fly g styrelsen har icke uttalat sig angående ekonomiska och sociala verkningar
av ett genomförande av beredskapsarbeten efter de föreslagna riktlinjerna,
men har förutsatt, att styrelsen vid eventuellt omhänderhavande av anslagsmedel
för utförande av beredskapsarbete skulle vara skyldig att inom ramen
av lämnade direktiv liksom förut söka tillvarataga statsverkets intresse
vid uppgörande av arbetsavtal, således söka få arbetskraften till så låga löner
som stöde till buds i allmänna arbetsmarknaden. I övrigt hade styrelsen
intet att erinra mot de uppgjorda förslagen. Dock har styrelsen påpekat den
synnerliga angelägenheten av att särskilda anordningar träffades för att eventuellt
uppkommande arbetskonflikter måtte kunna bringas ur världen så
skyndsamt som möjligt. Detta påpekande föranleddes ej blott på grund av
det skäliga däri, att arbetare, som erhölle arbete på grund av statligt ingripande,
underkastades strängare villkor i avseende å entledigande vid motvillighet,
obstruktion o. s. v. än som vore brukligt i fria marknaden, utan även
med hänsyn till att arbetares antagande efter behovsprincipen, olika utbildade
arbetares sammanförande till samma arbete och liknande anordningar
syntes erbjuda vissa eljest icke förefintliga anledningar till konflikter mellan
arbetare och arbetsledning.

Medicinalstyrelsens yttrande har begränsats till att avse frågan, huruvida
de föreslagna riktlinjerna beträffande beredskapsarbetenas utförande kunde
tillämpas vid arbeten, som utfördes genom styrelsens försorg. Styrelsen vore
för utförande av större arbeten hänvisad att anlita entreprenör och förutsatte
således, att om styrelsen skulle utföra beredskapsarbete av större omfattning,
detta komme att utföras genom entreprenör. I sådant avseende har framhållits,
att det icke torde möta några större formella svårigheter att vid utbud
av entreprenad och sedermera i avtal med entreprenörer, som kunde befinnas
därtill villiga, föreskriva skyldighet för dem att i avseende å anställning
av arbetare, arbetstid och avlöning m. m. iakttaga de föreslagna villkoren.
Beträffande arbeten av mera kvalificerad art kunde dock befaras, att

Bihang till riksdagens protokoll 1033. 1 sami. Nr till. 15

84

de entreprenörer, som vore rustade för entreprenadens utförande på betryggande
sätt, skulle visa sig mindre villiga åtaga sig dylik entreprenad. Beträffande
mindre kvalificerade arbeten syntes däremot större utsikt till dylika
atagan den föreligga, även örn det kunde antagas, att entreprenören skulle
se sig nödsakad söka ersättning för de av dylika villkor förorsakade ökade
kostnaderna för arbetet genom ett högre anbud för det utbjudna arbetet.
Styrelsen, som vid sina kostnadsberäkningar av byggnadsarbeten lagt till
grund i. allmänna marknaden gällande arbetspriser, ansåge det därför kunna
starkt ifrågasättas, om icke dessa beräkningar borde justeras, i den mån
ifrågavarande arbeten skulle utföras såsom beredskapsarbeten enligt av utredningsmännen
anvisade riktlinjer. Anledning syntes föreligga att vid kostnadsberäkningarna
beräkna en viss icke obetydlig marginal för fördyring vid
arbetenas utförande såsom beredskapsarbeten.

Telegrafstyrelsen har till en början upptagit till bedömande, i vad män
inom dess verksamhetsområde föreslagna olika beredskapsarbeten läte sig anpassa
efter läget på arbetsmarknaden genom uppdelning i etapper eller eljest.
Landskabelarbete fordrade mycket tidsödande och omsorgsfulla planeringar
och en del förberedande arbeten. Flertalet av de arbeten, styrelsen tänkt sig
utförda såsom beredskapsarbeten, vore av den art, att de icke kunde
utföras på andra tider än som vore för telegrafverket fördelaktigast.
Delvis kunde landskabelarbete ej utföras, då marken vore frusen, eller
under vintern. Vissa linjearbeten kunde utföras i etapper, vilket dock
medförde ökad kostnad. Vid telegrafverkets beredskapsarbeten vore arbetsformen
med ackord i mångå fall icke lämplig, och ej heller kunde
tillämpas maximering av arbetsinkomsten eller alternerande arbetslag. Arbetena
vore av sadan art, att fackkunniga förmän och arbetare icke kunde
undvaras. Arbetslagen komme alltså att bestå av såväl fasta linjearbetare
som beredskapsarbetare jämte i vissa fall en ordinarie förman. Att tilllämpa
förkortad arbetstid för ett på sådant sätt sammansatt lag vore icke
möjligt. I fråga om förslaget att genom underhandlingar och överenskommelse
med vederbörande arbetarorganisationer borde sörjas för att avtalsenlig
inskränkning i fråga örn arbetskraftens utväljande annullerades med
avseende å beredskapsarbetena befarade styrelsen med stöd av vunna erfarenheter,
att dylika överenskommelser icke kunde träffas. Endast för telegrafverkets
fasta arbetare vore arbetsförhållandena reglerade genom kollektivavtal.
Då de skilda arbeten, som kunde komma att såsom beredskapsarbeten
utföras genom telegrafverkets försorg, vore relativt sett av obetydlig
omfattning, vore det icke lämpligt att upprätta kollektivavtal rörande de tillfälliga
arbetarna endast av den anledningen, att verket bedreve dylika beredskapsarbeten.
Hittills hade beredskapsarbetarna vid telegrafverket avlönats
enligt på orten gällande pris för arbete av jämförligt slag, som här komme
i fråga, och då detta icke medfört svårigheter, syntes samma tillvägagångssätt
böra bibehållas. Styrelsen ville i detta sammanhang särskilt understryka
att, därest annan avlöningsform skulle tillämpas vid beredskapsarbetena, detta
bomme att medföra en fördyring av arbetena. Styrelsen har slutligen framhållit,
att det bidrag av beredskapsmedel, som kunde påräknas för föreslagna
arbeten vid telegrafverket, skulle stanna vid cirka 13 % efter en räntefot av
4.5 % och under antagande, att arbetenas utförande i allt fall bleve erforderligt
efter tre år. Ur telegrafverkets synpunkt vore tvivelaktigt, om ett sådant
relativt ringa bidrag uppvägde alla de nackdelar beredskapsanordningen medförde.
Med hänsyn härtill och då landskabelarbeten ej vore särskilt passande
för ändamålet föreslog styrelsen, att kabelarbetena ej ifrågakomme såsom
beredskapsarbeten.

85

Statskontorets yttrande Ilar inskränkts till att avse de organisatoriska anordningar,
som påkallades av de föreslagna beredskapsarbetena, samt rörande
formerna för statens understöd till dessa arbeten, och har i sådant avseende
anförts följande:

De av utredningsmännen framförda förslagen rörande beredskapsanordningens
organisation angåve, såsom helt naturligt vore på nuvarande stadium, endast
i stora drag, huru man tänkt sig denna organisation, och några detaljerade
förslag beträffande densamma eller kostnadsberäkningar hade icke framlagts.
En närmare granskning av vad utredningsmännen i sådant avseende åsyftat
hade följaktligen icke kunnat verkställas, utan statskontoret hade nödgats inskränka
sig till en mera allmän prövning av de ifrågasatta organisationsanordningarna.
Från de synpunkter statskontoret hade att företräda, hade därvid
anledning till anmärkning icke förekommit.

Vad sedan vidkomme formerna för statens understöd till de särskilda beredskapsarbetena,
hade statskontoret icke heller — i stort sett — något att erinra
beträffande utredningsmännens förslag härutinnan. Endast beträffande redovisningen
av de statsbidrag, vilka skulle utlämnas till vissa företagare i form
av lån, hade statskontoret ansett sig böra ifrågasätta viss ändring i vad utredningsmännen
föreslagit.

Statskontoret hade för sin del icke något att invända mot att i enlighet med
utredningsmännens förslag omhänderhavandet av ifrågavarande lån — i den
mån de icke, i anledning av vad ämbetsverket föreslog, tilläventyrs skulle komma
att hänföras till en av riksgäldskontoret förvaltad fond -—- överlämnas till
statskontoret, men ansåg sig böra ifrågasätta, huruvida det icke vore mest
praktiskt, att dessa lån såsom kapitalökning överfördes till de respektive fonder,
vilkas ändamål sammanfölle med eller närmast överensstämde med de ändamål,
för vilkas tillgodoseende lånen beviljats. Givetvis borde dessa av beredskapsarbetsmedel
anvisade låneunderstöd redovisas skilda från övriga lån,
men, såsom redan framhållits, syntes det å andra sidan riktigt, att bokföringen
av desamma skedde å samma fondtitel, å vilken övriga lån för liknande ändamål
redovisades. Härigenom skulle ock undvikas den olägenheten, att i en
och samma fondredovisning skulle komma att sammanföras lån för vitt skilda
ändamål. Skulle det emellertid ändock bliva erforderligt att upplägga en särskild
fond för vissa från anslag till beredskapsarbeten beviljade lån, nämligen
för sådana lån, som med hänsyn till de ändamål, för vilka de anvisats, svårligen
kunde hänföras till någon redan förefintlig statlig lånefond, syntes en
dylik fond lämpligen kunna erhålla benämningen »Fonden för lån till vissa
beredskapsarbeten». Förekomsten av lån av sistnämnda slag ansågs dock —
efter allt att döma •—- bliva tämligen ringa.

Riksräkenskapsverket har närmast uttalat sig om vissa organisatoriska och
budgettekniska spörsmål. I fråga örn lån ur beredslcapsanslaget har framhållits
lämpligheten av att åtminstone vissa huvudvillkor för utlåningsrörelsen
eller olika grenar därav på förhand av Kungl. Maj:t fastsloges, enär eljest
fastställandet i de särskilda fallen av de speciella lånevillkoren måste antagas
komma att leda till mycken omgång och ojämnhet i tillämpningen.

Ämbetsverket har ej ansett lämpligt att länsstyrelsernas uppgifter skulle
beträffande vissa beredskapsarbeten omfatta att handhava det anvisade bidraget
— vilket syntes närmast avse understöd utan återbetalningsskyldighet -—
och av detsamma i mån av arbetets fortgång utanordna medel ävensom föranstalta
örn avsyning och godkänna arbetet. I alla händelser vore det nödvändigt,
att Kungl. Maj :t meddelade vissa allmänna bestämmelser angående
verksamhetens bedrivande. Någon central kontroll å länsstyrelsernas sätt
att fullgöra ifrågavarande åliggande torde eljest knappast vara möjlig.

86

Beträffande normerna för statsbidragets — liksom låneunderstödens —- beräkning
har ämbetsverket förordat, att såsom regel statsbidraget skulle utgå
i visst förhållande till den beräknade kostnaden, dock i allt fall med den restriktionen,
att örn den verkliga kostnaden understege den beräknade, statsbidraget
borde ställas i relation till den verkliga kostnaden.

Ämbetsverket har vidare ansett vara av behovet påkallat, att grunderna för
utlämnande av förskott åt kommuner å anvisat statsbidrag bleve genom allmänna
bestämmelser närmare angivna.

I yttrandet framhålles härefter, att riksräkenskapsverket icke syntes erhålla
någon befattning med den räkenskapsmässiga kontrollen av utgifterna för
beredskapsarbetena; denna skulle utföras på föranstaltande av vederbörande
centrala institution eller länsstyrelse. Detta syntes naturligt, då kontrollen
tor att bliva till verklig nytta måste utövas av personer med praktisk erfarenhet.
Verket skulle för övrigt icke kunna åtaga sig denna uppgift utan en
avsevärd personalökning. Rörande kontrollen har ytterligare anförts följande
:

Riksräkenskapsverket måste emellertid ställa sig mycket tveksam mot tanken,
att den slutliga granskningen av räkenskaperna skulle förläggas till vederbörande
centrala institutioner — som det ville synas närmast väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
— samt länsstyrelserna. Vad särskilt sistnämnda myndigheter
anginge, gåve riksräkenskapsverkets erfarenhet vid handen, att de
vore sa hart pressade av sina nuvarande kamerala åligganden, att det icke
kunde vara försvarligt att pålägga dem nya bördor av ifrågavarande slag.

Även örn länsstyrelserna i förekommande fall böra utföra en viss förberedande
granskning av räkenskaperna, synes det''riksräkenskapsverket vara nödvändigt,
att en central fortlöpande kontroll utövas över användningen av de
för beredskapsarbeten anvisade medlen, i den mån desamma icke användas direkt
av statens egna organ. Riksräkenskapsverket är visserligen icke i tillfälle
att framlägga något förslag, huru en dylik central revision bör ordnas.
Men ämbetsverket vill framhålla, att en viss förebild redan förefinnes i den
särskilda revisionen beträffande arbetslöshetskommissionen. Det nya revisionsorganet
synes emellertid böra tillgodoses med särskild erfarenhet från den
privata revisionsverksamheten, genom anlitande av auktoriserad revisor. Ävenledes
synes ett visst samarbete med riksräkenskapsverket vara att förorda,
bland annat med hänsyn till frågan örn uppläggandet av räkenskaperna för
verksamheten i fråga.

I detta sammanhang och med anledning av vad i promemorian yttras örn förfarandet,
då de för beredskapsarbetena bestämda villkoren icke iakttagits,
vill riksräkenskapsverket framhålla angelägenheten av att kontrollen å medelsanvändningen
blir fortlöpande. I annat fall torde det ofta bliva för sent att
vinna rättelse eller återbetalning av felaktigt använda medel.

I fråga örn dispositionen av beredskapsanslagen och redovisningen av de genom
arbetena tillkomna kapitaltillgångarna har avsetts, att de för amorteringen
avsedda arvskattemedlen icke skulle samlas i en fond, som rent bokföringsmässigt
framstode som en tillgång, utan omedelbart användas till nedskrivning
av det å fonden för förlag till statsverket redovisade lånemedelskapitalet.
Genomförandet av det sålunda uppställda programmet syntes, enligt ämbetsverket,
förutsätta, att samtliga hithörande utgifter och de i samband härmed
tillkomna kapitaltillgångarna under hela den tid, som erfordrades för amorteringsplanens
genomförande, redovisades å fonden för förlag till statsverket.
Någon överflyttning av de å nämnda fond bokförda tillgångarna till statens
affärsverk eller till statens utlamngsfonder syntes salunda icke böra äga rum
förrän efter amorteringstidens utgång i samband med den slutliga avvecklingen
av ifrågavarande beredskapsarbeten. Riksräkenskapsverket har vidare

87

i förevarande sammanhang framfört vissa synpunkter rörande lämpligheten
av att genomföra successiv avskrivning av de å fonden för förlag till statsverket
bokförda tillgångarna.

I fråga örn förslaget, att vissa gemensamma kostnader för beredskapsärendenas
handläggning inom departement och andra myndigheter skulle få bestridas
ur anslagen till beredskapsarbeten, har ämbetsverket uttalat, att _ en
dylik anordning syntes principiellt otillfredsställande. Under förutsättning
att angivna kostnader redovisades å särskilda titlar och det av ämbetsverket
förordade successiva avskrivningsförfarandet komme att tillämpas, syntes dock
de med den föreslagna anordningen förenade olägenheterna icke behöva tillmätas
avgörande betydelse.

Lotsstyrelsen har anfört, att någon erfarenhet beträffande beredskapsarbeten
och reservarbeten icke vunnits inom lotsverket, varför styrelsen icke vore
i tillfälle uttala sig örn en ändamålsenlig fördelning av anslag till beredskaps-,
resp. reservarbeten. På grund av arten av arbetena inom lotsverkets verksamhetsområde
läte sig i allmänhet icke göra att för dessa arbeten kunna erhålla
lämpligt arbetsmanskap genom en mer eller mindre tvångsartad hänvisning
från en arbetsförmedling för arbetslösa, detta så mycket mindre, som okvalificerat
grovarbete allenast förekomme i ringa omfattning vid lotsverkets byggnadsarbeten
i egen arbetsledning. Arbetenas beskaffenhet medgåve vidare i regel
icke ackordsarbeten.

Beträffande utredningsmännens förslag har styrelsen i olika avseenden
anfört följande. För arbetare inom byggnadsfacket syntes den föreslagna karenstiden
av fjorton dagar alltför kort. Beträffande tidpunkten för hänvisning
av oförvållat arbetslös till arbete syntes hänsyn böra tagas jämväl till
storleken av arbetsförtjänsten vid närmast föregående anställningar och tidslängden
av desamma. Beträffande arbetsobjekten har styrelsen framhållit
följande. Ju mindre specialutbildad arbetspersonal ett arbete krävde, med
desto lägre avlöning borde vederbörande arbetspersonal vara tillfredsställd och
desto större antal arbetare kunna beredas arbete för ett och samma belopp.
Detta förhållande talade för iakttagande av återhållsamhet beträffande upptagandet
av exempelvis husbyggnadsarbeten såsom beredskapsarbeten. Hänsyn
syntes även böra tagas till dels storleken av framtida underhålls- och eventuella
driftkostnader för de planerade anläggningarna, dels ock de förändringar,
som genom sådana anläggningar i framtiden kunde föranledas med avseende
å behovet av tillgång till arbetskraft, utbildad för olika ändamål. Styrelsen
har i lönefrågan framhållit, att den i detta fall naturliga fordran på arbetenas
bedrivande i möjligaste mån utan arbetsbesparande maskiner syntes
motivera en nedsättning av arbetslönerna. Den förkortade arbetstiden kunde
knappast undgå medföra fördyring. Beredskapsarbetenas åsyftade omfattning
gjorde det betydelsefullt, att avlöningsvillkoren bestämdes så, att svårighet
ej uppstode för enskild företagare att återvinna arbetskraft, då så erfordrades.
Löneläget vid husbyggnads-, vattenbyggnads-, väg- och brobyggnads-
samt kommunala arbeten torde i regel avsevärt överstiga allmänna marknadens
löner inom industri, skogsbruk och jordbruk. Lönerna vid beredskapsarbetena
syntes ej böra överstiga allmänna lönenivån i den ort, där beredskapsarbetet
påginge. Gällande kollektivavtal torde dock kunna tillämpas,
ehuru med viss procentuell nedsättning å såväl tim- som ackordsavlöning.
Den procentuella nedsättningen av vederbörligt kollektivavtals prislistor
syntes skäligen böra så regleras, att vid beredskapsarbete utgående veckoavlöning
ej överstege den i orten gängse veckoavlöningen. Vid entreprenadförfarande
syntes skäligt, att, därest vederbörande arbetsgivare och arbetstagare
därom enades, en justering av gällande avtals prissatser för ifrågavarande

88

fall gjordes för att dymedelst underlätta erhållandet av viss entreprenad, utan
att svårigheter i följd därav restes av vederbörande arbetarorganisationer.
Därest arbetsnedläg g else vid beredskapsarbete uppkomme, syntes arbetshänvisning
av eller arbetslöshetshjälp till därav berörda arbetare böra vara utesluten.
I fråga örn arbetskraftens utväljande har synts riktigt, att organiserade
och oorganiserade arbetare borde vara likaberättigade till erhållande av
anställning, såsom i förslaget förutsattes.

Styrelsen har slutligen erinrat, att styrelsen vid inventeringen av arbetsobjekt
föreslagit bl. a. anskaffande av viss material för lotsverkets behov.

Därest medel komme att anvisas på sätt Kungl. Maj :t nu föreslagit, ifrågasatte
styrelsen, huruvida icke för ifrågavarande anskaffningar lämpligen skulle
kunna följas de direktiv, som anvisades i riksdagens skrivelse den 7 juni 1922,
nr 291, och vilka Kungl. Maj:t föreskrivit skulle, vad lotsverket anginge, iakttagas
beträffande de i Kungl. Maj:ts brev den 7 juli 1922 angivna anskaffningarna.
I sagda riksdagsskrivelse (sid. 18) uttalades i förevarande hänseende
följande:

»Vidkommande de närmare villkoren för de fristående statsbeställningarna
utgår riksdagen ifrån att dessa göras hos svenska företag samt endast i den
mån sådana priser kunna ernås, som kunna anses skäliga med hänsyn till
ifrågavarande anslags karaktär av nödhjälpsanslag, ävensom att beställningarna
effektueras genom nytillverkning och icke genom leverans från lager. Den
fordran torde jämväl böra uppställas, att tryggad arbetsfred är att emotse
bos de företag, hos vilka beställningarna skola göras.»

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava i fråga örn sättet för anskaffande av
de för beredskapsarbetena erforderliga medlen anfört följande:

Den av svenska staten sedan lång tid tillbaka tillämpade, för bevarande av
statsfinansernas sundhet och statens kredit ytterst viktiga principen att till utgående
av lånemedel anvisa endast anslag till produktiva ändamål hade beträffande
beredskapsarbetena så till vida frångåtts, som dessa till övervägande del
icke torde komma att bliva i vanlig mening räntabla. Då emellertid föreslagits,
att de till beredskapsarbeten avsedda medlen skulle tillföras fonden för förlag
till statsverket och att upplåningen skulle ske på kort tid, förslagsvis fyra år,
kunde detta sägas innebära ett principiellt fasthållande vid ovannämnda regel
för upplåningen. _ Avsättningen till berörda fond hade karaktären av ett lån
till statsverket^ vilket på kort tid borde återbetalas med andra statsinkomster
än lånemedel såsom fallet vore med de förskott av olika slag, vilka förekommo
under och omedelbart efter världskriget och täcktes med tillfälliga lånemedel,
som under ett fåtal år till största delen återbetalades med andra statsinkomster.

Under en svår nödtid som den nuvarande med dess omfattande arbetslöshet
kunde det enligt fullmäktiges mening vara försvarligt att anlita tillfälliga
lånemedel till bestridande av extraordinära utgifter, även örn någon direkt
räntabilitet å de sålunda anvisade medlen ej kunde ernås. En oeftergivlig förutsättning
för en dylik användning av lånemedel, som i möjligaste mån borde
begränsas, måste emellertid vara, att lånemedlen skulle inom kort återbetalas.
Fullmäktige ansåge sig även i detta sammanhang böra framhålla, att de starka
krav på den inhemska lånemarknaden, som nu ifrågasattes för återstoden
av innevarande och för nästkommande budgetår, givetvis ej kunde resas år
efter år, i varje fall icke utan förfång för andra legitima lånebehov.

Något uttalande örn den amorteringstid, som lämpligen borde fastställas för
en eventuell upplåning på kort tid, ansåge sig fullmäktige ej kunna göra förrän
i samband med riksdagens slutliga avgörande av upplåningsfrågorna, enär
de korta lånens amorteringstid kunde i hög grad vara beroende av deras total -

89

belopp, medlens användning m. m. Fullmäktige ville sålunda först framdeles
uttala sig i denna viktiga detalj, därest fullmäktiges mening då inhämtades.

Vad i promemorian föreslagits angående bestridande av kostnaderna i vissa
fall för beredskapsarbeten för de af färsdrivande verken samt angående lån ur
beredskapsanslaget har ej givit fullmäktige anledning till någon erinran. I
sådana avseenden hava de emellertid framhållit följande:

Även fullmäktige höllö före, att det torde vara mest ändamålsenligt att sammanföra
lånen för beredskapsanslag under en särskild fondrubrik, för såvitt ej
anledning i något särskilt fall kunde finnas att bilda någon ny utlåningsfond
av bestående art för ändamål, vartill medel från beredskapsanslaget vore avsett
att nu anvisas, till exempel för anskaffande av motorvagnar m. m. för enskilda
järnvägar. ^ .

Fullmäktige ansågo sig emellertid böra framhålla, att, i den mån enligt
utredningsmännens förslag medel från beredskapsanslaget tillskötes för vissa
arbeten för de affärsdrivande verken för att i en framtid ersättas av vederbörande
verks egna medel eller lån för enskilda arbeten utlämnades mot säkerhet,
som kunde anses betryggande, och löpande med ränta, som täckte statens
ränteutgifter för ifrågavarande upplåning, anledning ej syntes föreligga
att amortera den del av statens upplåning, som svarade mot sådana förskjutna
medel och lån, i samma snabba takt som borde gälla för upplåningen i övrigt
för beredskapsarbeten. Visserligen torde det på förhand ej med säkerhet
kunna beräknas, till vilket belopp sådana förskjutna medel och lån korinne
att uppgå, men det syntes fullmäktige kunna ifrågasättas, örn ändock ej en
viss begränsad del av den stora upplåningen för beredskapsarbeten borde kunna
avskiljas från den del av upplåningen, som skulle amorteras på kort tid, och
anskaffas genom upplåning efter i allmänhet brukliga grunder, d. v. s. antingen
statsräntelån eller amorteringslån på längre tid.

Det vore enligt fullmäktiges mening önskvärt, att Kungl. Majd _ och riksdagen
ej i detalj fastställde formen för en eventuell korttidsupplåning, utan,
enligt vad eljest plägade vara fallet med statens upplåning, överlämnade till
fullmäktige att välja de efter marknadsläget bäst avpassade låneformerna.
Detta utgjorde ej något hinder för, att i riksstaten uppfördes ett amorteringsanslag
av viss storlek, vilket kunde användas antingen till amortering „ enligt
bestämd plan eller till inlösen av eventuellt utfärdade förbindelser på kort
tid eller uppdelas på båda dessa linjer. Allt för^ stor bundenhet vid upplåningen
kunde bereda riksgäldskontoret onödiga svårigheter och strede för övrigt
emot lång tids praxis.

C. I huvudsak avstyrkande yttranden.

Socialstyrelsen har inledningsvis framhållit, att de båda för yttrande remitterade
promemoriorna angående beredskapsarbeten och arbetslöshetsförsäkring
tillsammans innefattade förslag, som innebure en vittutseende omläggning
av grundsatserna för bispringande av oförvållat arbetslösa. I anslutning
härtill har vidare anförts följande.

Den hittills i vårt land förda arbetslöshetspolitiken kunde, vad staten, anginge,
anses datera sig från den omfattande arbetslöshet, som i Sverige rådde
år 1908, och från vissa i anledning härav då verkställda utredningar. Under
det kvartsekel, som sedan dess förflutit, hade detta hjälpsystem med stöd
av vunnen erfarenhet alltmera utformats under en omfattande praktisk verksamhet
i tider av både hög- och utpräglad lågkonjunktur. Sålunda vunnen
erfarenhet hade föranlett en allt rikare nyansering av hjälpverksamheten och

90

en fortgående utformning i detalj av de ledande och i huvudsak i oförändrat
skick bevarade principerna, så att detta hjälpsystem numera, med bevarande
av nödig handlings- och rörelsefrihet, dock bildade ett fast, av statsmakterna
ständigt granskat system.

Styrelsen har härefter åberopat, vad styrelsen i yttrande den U mars 1931
över då föreliggande betänkande angående beredskapsarbeten anfört. I nämnda
yttrande hade hävdats, att principerna för reservarbetena ingalunda utformats
på en slump och icke heller förestavats av övervägande statsfinansiella
hänsyn utan sa att säga organiskt vuxit fram; varje särskild anordning i
systemet hade föranletts av klara, tungt vägande skäl. I samma yttrande
hade beträffande reservarbetena ytterligare framhållits följande drag:

Det utmärkande för reservarbetena vore främst sättet för lönens fastställande,
hänvisning genom kommunala organ av arbetslösa till dessa arbetstillfällen,
en enhetlig ledning av arbetena liksom en central ledning av hänvisningarna
under kommunens medverkan samt olika specifika kompletterande,
socialt betingade hjälpanordningar, såsom fria resor åt de arbetslösa till och
ibland från arbetsplatserna, kommunalt ansvar för de uttagnas personliga utrustning,
anordnandet av gratisupplåtelse av bostäder, inklusive tillhandahållande
av diverse utrustning (sängar, kokkärl o. s. v.) i förläggningarna samt
s. k. ortstillägg at familjeförsörjare. Dessa olika anordningar hängde systematiskt
samman och konstituerades i verksamhetens syfte, nämligen att vara
en under kommunal medverkan anordnad och på de arbetslösa direkt inriktad
hjälpverksamhet. Bröte man mot en av dessa grundläggande regler, upprullades
också automatiskt fragan om samtliga de övriga reglernas upprätthållande.

I samma j-Brande ar 1931 hade styrelsen mot tanken på då föreslagna beredskapsarbeten
riktat den enligt styrelsens mening avgörande erinringen, att
någon garanti icke förelåge, att dessa överhuvud komme de arbetslösa till
godo.

Styrelsen har härefter övergått till att belysa vissa allmänna konsekvenser
av hänvisnings för farandet, varvid framhållits, att man genom förslaget om
begränsning i arbetsledningarnas frihet i valet av arbetskraft i syfte att
trygga sysselsättning för de arbetslösa i själva verket principiellt gått in för
ett hänvisningsförfarande och därmed i en avgörande punkt brutit mot de
grundsatser, som vore konstitutiva för den öppna marknadens arbeten. Rörande
konsekvenserna härav har anförts följande:

Stj-relsens förut hävdade uppfattning, att arbeten på öppna marknaden och
reservarbeten principiellt bildade två skilda system och att ett avsteg från
en princip i det ena systemet konsekvent ledde över till full tillämpning av
samtliga det andra systemets principer, vunne också bekräftelse av de anordningar,
som man i den nu föreliggande promemorian nödgades förorda
eller —— närmare besett ■ bort förorda. Såsom i det följande närmare skulle
utvecklas, torde principerna för beredskapsarbetena steg för steg få ruckas
därhän, att man till sist stannade i ett hjälpsystem av i huvudsak enahanda
beskaffenhet som det för reservarbetena utmärkande, nämligen begränsningar
av den öppna arbetsmarknadens inkomster, införandet av vissa sociala välfärdsanordningar,
såsom fria resor, anordnandet av bostäder och förläggningsuRustning
samt ortstillägg för familjeförsörjare m. m., av vilka åtminstone
ortstillägget alldeles ^principiellt skilde sig från öppna marknadens principer.
.Härtill komme, att såsom i promemorian pa ett flertal ställen antyddes, vissa
inskränkningar mäste göras i den fria avtalsrätten, inskränkningar, som torde
komma att konsekvent leda till statliga bestämmanden, helt främmande för
vart nuvarande fria kollektivavtalsväsen och i själva verket av samma beskaf -

91

fenhet som det ensidiga statliga bestämmandet av arbetsvillkoren vid reservarbeten.

Styrelsen har vidare ansett, ätt det varit angeläget, att man gjort de försöksvis
anordnade hittillsvarande beredskapsarbetena till föremål för en ingående
utredning, så att man kunnat erhålla en del faktiska utgångspunkter
för bedömandet av det nu framlagda förslaget. Tidigare hade dragits i tvivelsmål,
huruvida planer på arbeten av beredskapstyp verkligen skulle föreligga
i så utrett skick, att arbetena kunde igångsättas och bringas till utförande
på så kort tid, att de redan i en aktuell arbetslöshetssituation kunde
motverka arbetslöshet. I avsaknad av utredning nödgades man ställa sig synnerligen
tvivlande inför möjligheten ej blott att utföra arbetsprogrammet inom
rimlig tid utan även att i det betydande antal kommuner, där hjälpbehov
faktiskt förelåge, kunna finna arbetsobjekt, vilka ägde den mångfald av
kännetecken, som skulle utmärka ett beredskapsarbete. Denna hjälpform
syntes därför komma att verka ojämnt och orättvist i förhållande till kommunernas
arbetslöshetsbördor, varjämte det ofta framhållna företrädet hos
beredskapsarbetena, att arbetslösa i orten, som hänvisades till desamma, skulle
kunna kvarbo i sina hem, ej alltid skulle bliva förhanden. Enligt styrelsens
mening skulle i mycket stor omfattning även vid beredskapsarbetena de arbetslösa
icke vara i tillfälle att kvarbo i hemmet.

Styrelsen har härefter övergått till att belysa vissa special anordning ar, påkallade
vid beredskapsarbeten utom hemorten och har i sådant avseende framhållit
följande:

Det kunde enligt socialstyrelsens mening mycket starkt ifrågasättas, örn de
betydelsefulla frågor, som förestavat dessa sociala välfärdsanordningar vid
reservarbetena, faktiskt löstes allenast genom hänvisning till det förhållandet,
att man vid beredskapsarbete skulle gå in för principen örn avtalsenlig lön.
Sant vore visserligen, att arbetstillfällena på öppna marknaden kunde och måste
kunna draga till sig arbetskraft, som i allmänhet vore hänvisad till att
sörja för sig själv. Vid öppna marknadens arbetstillfällen vore man härvid
emellertid icke bunden av sådana specifika arbetslöshetspolitiska hänsynstaganden,
som måste visas vid beredskapsarbeten, utan kunde fritt draga till sig
dels de vid rörlighet och vid arbetsförhållandena inom anläggningsbranschen
vana yrkesarbetarna och dels arbetskraft, som bodde i orten och som åtminstone
i jordbruksfaktor alltid vore van vid utomhusarbete. I anledning härav
erinrades dels att den nuvarande arbetslösheten till mycket väsentlig del hänförde
sig till exportindustrierna och dels att man i förslaget ju också tänkt
sig nödvändigheten av ett hänvisningsförfarande. Det vore visst icke givet,
att arbeten inom anläggningsbranschen ute i bygderna på den öppna marknaden
i vanliga fall skulle förmå att draga till sig industriarbetare, även örn
dessa vore arbetslösa. Bristen på yrkesvana och bristande vana att eljest
komma till rätta med de speciella levnadsförhållanden, som vore karakteristiska
för arbeten inom anläggningsbranschen ute på landsbygden, skulle utan varje
tvivel resa starka hinder för ett sådant naturligt tillopp.

Vid starten skulle sålunda för industriarbetare inställa sig frågan örn den
speciella beklädnadsutrustning, som vore nödvändig för bedrivande av utomhusarbete,
speciellt under vintern. Redan i denna punkt komme man näppeligen
förbi att vid hänvisning till beredskapsarbete träffa den ofrånkomliga
välfärdsanordning, som nu vid reservarbeten fylldes genom att de hänvisade
reservarbetarna genom kommunens försorg utrustades med nödig beklädnad.

Nästa etapp vore att de arbetslösa, som enligt sakens natur befunne sig i en
ekonomiskt redan hårt ansträngd belägenhet, ofta skulle sakna medel för resor
till arbetsplatsen. En hänvisning till ett beredskapsarbete, dit en arbetslös i
avsaknad av respengar icke kunde bege sig, saknade ju allt värde. Man finge

92

alltså även vid beredskapsarbeten i stor omfattning tänka sig det allmännas
mellankomst för beredandet av respengar. Frågan diskuterades ej närmare i
remitterade promemorian. Det finge emellettid erinras om statsanslaget för
medellösa arbetssökandes resor. Detta anslag vore dock ringa. Örn man
tänkt sig att bär utnyttja detsamma, finge man dels anslå ett betydande belopp
och dels ändra bestämmelserna för användningen; f. n. kunde endast
halva resekostnaden i vissa speciella fall täckas ur anslaget.

Styrelsen har beträffande dylika specialanordningar ytterligare framhållit,
att man vid beredskapsarbete utom hemorten torde normalt få på ungefär samma
sätt, som nu skedde vid reservarbetena, sörja för arbetskraftens förseende
med bostäder, sängutrustning och de nödvändiga husgeråden. Även vid beredskapsarbetena
finge man sannolikt mera allmänt gå in för lämnande av
förskott för att bereda de tillresande arbetarna medel för deras omedelbara
livsuppehälle intill dess de med sin arbetsförtjänst kunde försörja sig. Då
vidare för arbetslösa, hänvisade från städerna till landsbygd med helt annan,
lägre prisnivå, icke skulle vara möjligt att försörja sig själva och sina hemmavarande
familjer med de förhållandevis låga löner, som betalades på arbetsarten,
jämväl örn dessa löner skulle utgå med fulla avtalsenliga beloppet, syntes
man av socialt ofrånkomliga hänsynstaganden tvingas att bereda familjeförsörjarnas
hemmavarande familjer sådant rent socialt betingat stöd, som
artstillägget vid reservarbetena utgjorde.

Även örn hänvisningsrayonen vid beredskapsarbete i vanliga fall kanske
bleve något mindre än vid reservarbete, syntes sådana anordningar bliva påkallade.

Häremot kunde måhända invändas, att arbeten inom de fack, inom vilka
beredskapsarbeten tänkts bliva anordnade, ofta utginge med högre belopp än
dem som kunde betecknas som »lägsta mera allmänt förekommande grovarbetarlön
i orten.»

Fortfarande funnes dock trakter, där exempelvis vägarbeten allmänt betalades
med denna »lägsta grovarbetarlön i orten». Därjämte finge erinras, att
arbetet tänkts skola utföras på ackord och enligt de ackordssatser, som vore
vanliga inom facket. Att märka vore, att dessa ackordssatser fastställts för
van arbetskraft. Bristen på vana hos den hänvisade arbetslöse industriarbetaren
torde göra det omöjligt för honom att åtminstone under en ganska lång
tid framåt nå upp till den vane arbetarens förtjänster.

I detta sammanhang påpekades, att dessa stora, lokala variationer i lönesatserna
skulle vålla betydande svårigheter vid själva hänvisningsförfarandet.
Örn man antoge, att vid ett hänvisningstillfälle platser vid två olika arbeten
stöde till förfogande, där lönen vid arbetsplatsen i orten utginge med ett visst
belopp, och lönen vid ett annat arbete några mil ut på landsbygden utginge
med endast hälften så stort belopp, så skulle det givetvis för de enskilda
arbetslösa vara av väsentlig betydelse, örn de hänvisades till arbetet med högre
lön eller till arbetet med lägre lön. Avgörandet skulle ligga hos arbetsförmedlingen.
Efter vilka rättvisa grunder skulle valet träffas? Nära till hands
vore väl, att man sökte träffa ett rättvist val med ledning av försörjningsplikt
och dylikt. Men där de arbetslösa finge anses ungefärligen jämställda, skulle
givetvis möta svårigheter.

Beträffande förslaget angående tillämpning av förkortad arbetstid vid beredskapsarbetena
har styrelsen framhållit de svårigheter av olika art, som
därvid skulle inställa sig vid arbete utom hemorten. Bland annat har i sådant
avseende erinrats, att arbetet skulle utföras på ackord och det därför bleve
svårt att ute i bygderna, där kontrollanordningarna vore svaga och starka
gemensamma intressen gjorde sig gällande, förhindra att arbetskraften faktiskt
utförde arbete under längre tid än den officiellt medgivna, detta så

93

mycket hellre, som arbetskraften viel en nödtvungen sysslolöshet i en främmande
omgivning skulle känna leda och olust. Denna olust skulle säkert
stegras till missnöje i och med att man uppfattade förkortningen av arbetstiden
allenast såsom ett konstlat medel att hålla arbetsförtjänsterna nere. I anknytning
till olika tänkbara system för tillämpningen av förkortad arbetstid
har styrelsen framhållit, att en ordnad skiftesväxling, exempelvis tre dagar i
veckan, syntes tekniskt genomförbar i ett begränsat antal fall men att därvid
måste förutsättas arbetsförtjänster, tillräckliga för arbetskraftens uppehälle;
vid arbetsplatser på någon distans utanför arbetskraftens hemort torde redan
förläggningsförhållandena resa betydande praktiska svårigheter mot en sådan
fördubbling av arbetsstyrkan. Örn man sålunda finge stanna för att begränsa
arbetstiden exempelvis till 40 timmar i veckan, kunde styrelsen icke finna, att
man därmed skulle möjliggöra anställandet av ökade arbetarstyrkor, vare sig
det gällde arbeten belägna inom arbetskraftens hemort eller utom densamma.

I så måtto skulle en förkortad arbetstid verka så att säga utdrygande, som
tiden för det enskilda arbetsföretagets fullbordande skulle förlängas. Men
därmed vunne man ju icke syftet att i den aktuella arbetslöshetssituationen
kunna bereda ökat antal arbetslösa sysselsättning.

I fråga örn hänvisningsförfarandet, vars genomförande på många sätt skulle
förläna beredskapsarbetena en annan karaktär än arbeten i öppna marknaden,
har styrelsen ansett, att man i promemorian sökt förena behovsprincipen och
den grundläggande arbetsförmedlingsprincipen att anvisa åt arbetsgivaren den
för arbetet bästa tillgängliga arbetskraften samt att anvisa de bästa arbetstillfällena
åt den härför bäst lämpade arbetskraften. Dessa båda principer
vore emellertid oförenliga. Ytterligare har härutinnan anförts:

Med hänvisningsförfarande syftade styrelsen på den anordning, som nu tilllämpades
vid reservarbete, nämligen att särskilt lokalt organ för det allmänna
finge från central ledning sig tilldelat ett visst antal platser vid beredskapsarbeten
för att sedan efter egen behovsprövning anvisa arbetslösa till dessa
platser.

Styrelsen ville framhålla, att vad som förestavat förslaget örn arbetsförmedlingen
som anvisningsorgan givetvis varit önskemålet att kunna upprätthålla
den i själva verket fiktiva förutsättningen, att beredskapsarbetet vore
att betrakta som arbete i öppna marknaden.

Man bröte härmed i en avgörande punkt mot den kanske mest väsentliga
grundregeln för den offentliga arbetsförmedlingen, nämligen att den skulle
anvisa den bästa arbetskraften, som arbetsgivaren behövde, samt anvisa de
bästa arbetstillfällena åt den härför bäst lämpade arbetskraften.

Socialstyrelsen ansåge därför det ofrånkomligt, att statsmakterna klart
toge ställning till den frågan: Skall vid hänvisning till beredskapsarbete behovet
eller lämpligheten vara avgörande? Örn den senare principen skulle
tillämpas, komme beredskapsarbetena att i väsentlig mån förfela sitt syfte att
utgöra ett medel till bekämpande av arbetslösheten. Hemmasonen på platsen
vore van vid tungt utearbete och funne beredskapsarbetet mera lönande; trots
att han redan hade sin försörjning, komme han att få företräde framför den
arbetslöse industriarbetaren. Tillämpades åter den förra principen, behovsprincipen,
förvandlades arbetsförmedlingen i själva verket till ett organ för
de betydelsefulla men nu för arbetsförmedlingen såsom sådan främmande
uppgifter, som fylldes av de s. k. hjälpkommittéerna.

En behovsprövning kunde icke, på sätt man i promemorian syntes ha tänkt
sig, inskränkas till en undersökning av den tid, under vilken vederbörande hos
arbetsförmedlingen varit anmäld som arbetssökande. Sökandet efter arbete
under arbetsförmedlingens medverkan behövde icke betyda, att den sökande
vore arbetslös. Ansökningen kunde åsyfta ombyte av anställning.

94

Styrelsen har härefter uppställt frågan, huruvida arbetsförmedlingens uppgifter
vid platsförmedlingen ifråga örn beredskapsarbeten skulle innebära anvisning
eller hänvisning, samt härom anfört:

I förra fallet skulle ledningen vid beredskapsarbetet ha att bland de anvisade
själv anställa dem, som funnes mest lämpliga. I senare fallet åter skulle
avgörande av själva anställningsfrågan vila hos arbetsförmedlingen, under det
att ledningen för beredskapsarbetet endast hade att passivt acceptera den sålunda
hänvisade arbetskraften. Styrelsen föreställde sig, att man ofrånkomligen
finge tänka sig det senare alternativet. Det erinrades, att arbetsförmedlingen
härmed skulle få sig tillagd en långt mera ansvarsfull uppgift än
den nuvarande.

^Styrelsen har påpekat, att konsekvensen måste bliva att arbetsbefälet
mäste behålla den mindre dugliga arbetskraften, förutsatt nämligen att den
icke vore helt inkompetent eller genom lättja, olämpligt uppförande e. d. måste
avskedas. Beträffande konsekvenserna härav har påpekats följande. Det
måste alltså för entreprenörens alla kostnadsberäkningar vara av alldeles avgörande
bestydelse, att han kunde påräkna fullgod arbetskraft. Nu kunde
aet ju tänkas, att entreprenörer uppgjorde sina kostnadsberäkningar under
hänsynstagande till dessa fördyrande moment. Saken vore emellertid därmed
ingalunda^ ur världen. Örn den sålunda beräknade entreprenadsumman
accepterades, så läge det ju i entreprenörens rent personliga ekonomiska intresse
att vid arbetets utförande få sig anvisad fullt kompetent yrkesvan arbetskraft,
så att de fördyrande momenten kunde bortelimineras och vinst tillfalla
honom. I den man detta däremot icke lyckades honom och tvärtom procenten
mindre duglig arbetskraft bleve större än vad han beräknat, skulle felkalkylen
medföra förlust. Detta utomordentligt labila och oberäkneliga moment
skulle alltså vara ägnat att behöva föranleda speciellt stora riskmarginaler vid
avgivande av entreprenadanbud. I allt fall kunde det konstateras, att i fråga
örn arbetskraften hos entreprenörer gjordes i en mycket viktig punkt ett principiellt
avsteg från en grundläggande princip vid arbeten på öppna marknaden.
Jämväl hos det allmänna såsom företagare hade man givetvis att räkna
med en strävan att förbilliga arbetet. Även här skulle komplikationer med
avseende a den mindre dugliga arbetskraften kunna inställa sig. I allt fall
skulle förhållandet i fråga utgöra en anledning till mindre tilltalande friktioner
mellan representanterna för det allmännas företagarverksamhet och den
offentliga arbetsförmedlingen.

Vid ackordsarbete på den öppna marknaden tjänade som bekant den fastställda
tidlönen i allmänhet såsom ett mått för storleken av den utbetalning,
som veckovis behövde ifrågakomma, innan den slutliga ackordsförtjänsten kanske
först månader efteråt kunde exakt fastställas.

I och med att arbetskraften i förevarande fall ingalunda alltid hade yrkesvana,
kunde det tänkas, att de enskilda arbetslagen trots uppenbar flit icke vid
sina ackord nådde upp till den stipulerade tidlönen. Den otillräckliga kompetensen
finge enligt principerna ej motivera ett avskedande och ej heller kunde
något olämpligt i arbetarnas uppförande åberopas till stöd härför. Man
frågade sig då, örn entreprenören det oaktat skulle ha att utbetala avtalsenlig
tidion, trots att regulativet, som läge i möjligheten att avskeda, bortfallit.
Det skulle här i själva verket vara omöjligt att uppdraga en objektiv gräns
mellan bristande arbetsvilja och bristande arbetsförmåga.

Styrelsen har vidare uttalat, att då arbetsförmedlingen skulle ombesörja
hänvisning av arbetskraft efter behovsprincipen, man finge i organisationsplanen
för den offentliga arbetsförmedlingen ganska nära anpassa sig efter
landets kommunindelning. Då man i det allmännas åtgärder till arbetslöshetens
bekämpande aldrig kunde frånkoppla kommunerna, föreställde sig sty -

95

reisen, att man åtminstone i det övervägande flertalet av Sveriges kommuner
vore nödsakad att inrätta lämpliga organ för den offentliga arbetsförmedlingen.

Ytterligare har påpekats, att enligt förslaget den centrala fördelningen av
arbetsplatserna på olika arbetsförmedlingsorgan skulle ske genom en byrå i
socialdepartementet. Eördelningsarbetet syntes förutsätta en hel del direktiv
i olika avseenden, vilka lokalorganet hade att effektuera. Styrelsen ställde
sig här tveksam, huruvida man icke kunde komma i konflikt med kommunallagarna,
då det gällde att genom ett statsorgan lämna bindande order till arbetsförmedlingsorganen,
vilka ju sorterade under egna styrelser och ytterst bures
upp av kommuner och landsting. Det ifrågasattes, om ej ett fullständigt
förstatligande av hela arbetsförmedlingen bleve nödvändigt.

I samband med hänvisningsförfarandet har styrelsen berört frågan om följderna,
med avseende å annan form för statlig arbetslöshetshjälp, av vägran
att antaga erbjuden sysselsättning vid beredskapsarbete. Hänvisning till reservarbete
vore alltid obetingad; arbetet vore städse av beskaffenhet att kunna
utföras av icke yrkesutbildad arbetskraft, förutsatt nämligen att kroppslig
svaghet eller fysiska brister icke lade hinder i vägen. Vid vissa beredskapsarbeten
åter tangerade man och torde i verkligheten allt emellanåt överskrida
de gränser, där verklig yrkesskicklighet måste påkrävas. En hänvisning
till ett beredskapsarbete kunde sålunda icke utan vidare accepteras av den
arbetssökande på samma sätt som en hänvisning till reservarbete. Konstateras
kunde emellertid att denna omständighet ofta torde erbjuda möjlighet för den
icke arbetsvillige att under förebärande av bristande yrkesskicklighet undandraga
sig en arbetshänvisning. Man kunde utgå ifrån, att arbetskraften i
vissa situationer skulle ha starka skäl till undanflykter. Man frågade sig
vidare, örn en arbetssökande, som under förebärande av bristande kompetens
vägrade att antaga ett erbjudet beredskapsarbete, därmed skulle drabbas av
annan påföljd, än att han för dagen icke finge sitt kort påstämplat såsom
arbetslös, men att han exempelvis redan påföljande dag skulle kunna ifrågakomma
vid hänvisning till annat beredskapsarbete.

Med avseende å löneprisbildningen har styrelsen framhållit, att förslaget
innebure, att behovsprincipen i viss mån skulle bli bestämmande vid anställandet
av arbetskraft och att följaktligen kravet på yrkesvana, duglighet och
lämplighet för arbetet icke behövde obetingat upprätthållas. En sådan ordning
skulle rubba vårt kollektivavtalsväsens grunder. Förekommande avtalsbestämmelser
om nedsatt lön för ej fullgod arbetskraft kunde knappast givas
mera allmän tillämpning, utan måste sådana bestämmelser hänföras till undantagsfall
(hög ålder, vanförhet o. d.). Örn man bortsåge från ett pär statliga
verksamhetsfält, saknades avtal med större geografisk räckvidd på de
arbetsområden, inom vilka beredskapsarbeten syntes komma i fråga. Avtalen
vore lokalt begränsade, och inom anläggningsbranschen avsåge de, vad angille
privata företagare, ofta namngivna arbeten eller, i fråga örn vägstyrelsernas
kollektivavtal, endast underhållsarbeten. Vägväsendets avtal vore
merendels icke bindande för andra arbetare än sådana, som tillhörde den avtalsslutande
organisationen. I sådant sammanhang har påpekats följande:

Besvärande avtalsrättsliga komplikationer torde icke kunna undvikas, vare
sig man slikte på beredskapsarbeten tillämpa gällande kollektivavtal eller funne
sig böra upprätta nya sådana. I sistnämnda hänseende förtjänade särskilt
påpekas svårigheten för arbetarparten att åvägabringa tillfredsställande
organisatoriska enheter på arbetsplatser, där arbetsstyrkan till övervägande
delen kunde komma att vara sammansatt av arbetare från olika industrier och
yrken och tillhörande olika fackorganisationer.

96

Vidare Ilar erinrats, att stora skiljaktigheter gjorde sig gällande mellan
timlönerna ej endast mellan olika yrken utan även inom samma yrke. Begreppet
avtalsenlig lön torde, särskilt i fråga örn anläggningsbranschen i vidsträckt bemärkelse,
icke vara användbart såsom grund för lönesättning vid beredskapsarbeten,
om man därmed åsyftade att åvägabringa garantier, mer eller mindre
bindande, för någon viss lönenivå. Än mer torde skiljaktigheter göra sig gällande
i fråga örn ackordsbetalning. S. k. fasta ackordsprislistor förekomme
inom husbyggnadsbranschen och på enstaka platser även inom vägbyggnadsfacket
och inom det kommunala anläggningsarbetet, men i stort sett skedde
ackordssättningen på de sistnämnda arbetsområdena från fall till fall. I detta
sammanhang påpekades de konfliktrisker, som i eminent grad visat sig vara för
handen inom ifrågavarande yrkesgrenar. Begreppet avtalsenlig lön vore således
ytterligt vagt, och man hade i promemorian helt förbisett den avtalsenliga
lönens så att säga dynamiska, rörliga natur.

Staten skulle direkt medverka till att fastställa den avtalsenliga lönen. Till
skillnad från vad fallet vore vid arbeten i öppna marknaden borteliminerades
vid beredskapsarbetena två för löneprisbildningen avgörande faktorer, nämligen
dels arbetets egen nödvändighet och dels kapitaltillgången. Två avgörande regulativ
mot lönestegring vid avtalsförhandlingarna vore härmed undanryckta.
Efter utläggning av konsekvenserna härav har styrelsen anfört följande:

När staten vid stor arbetslöshet anordnade omfattande beredskapsarbeten,
skulle staten i realiteten ha i sin makt att ensidigt diktera lönevillkoren, och
örn staten verkligen utnyttjade denna sin maktställning i syfte att hålla lönerna
nere, skulle lönen vid arbeten i öppna marknaden säkerligen ansluta sig
till den nedåtgående kurvan. Örn staten åter vid stigande konjunktur vore
engagerad i stora beredskapsarbeten, hade staten därmed försatt sig i ett sådant
tvångsläge, att staten vore tvingad till eftergifter vid sina avtalsförhandlingar.
Givetvis skulle en lönestegring här påverka öppna marknadens löner
i uppåtgående riktning. I vilketdera fallet skulle staten sålunda icke intaga
en neutral, passiv hållning till en av statens åtgöranden oberoende, fri löneprisbildning
i öppna marknaden, utan i själva verket i sin politik bliva normerande
för den öppna marknadens löner snarare än tvärtom. Den lägre lönen
vid reservarbete förestavades icke ens till huvudsaklig del av statsfinansiella
sparsamhetssträvanden utan betingades av det arbetsmarknadspolitiska syftet
att arbetskraften av naturliga ekonomiska skäl skulle sträva att återgå till den
öppna marknaden. Men lönesättningen innebure tillika just att staten genom
reservarbetena icke skulle ingripa i själva löneprisbildningsprocessen.

Styrelsen har framfört betänkligheter mot den enligt förslaget medgivna
strejkrätten vid beredskapsarbetena, vilken faktiskt skulle riktas mot en
social välfärdsanordning från det allmännas sida, och har härefter uttalat
följande:

Hur viktig denna sida än kunde synas vara, vore den likväl knappast av
samma avgörande betydelse, som den i promemorian faktiskt hävdade principen
att lönen vid beredskapsarbetena skulle fastställas genom avtalsförhandlingar
mellan staten och det dit hänvisade hjälpklientelet.

I senare delen av sitt yttrande har socialstyrelsen berört vissa specialfrågor.
Användningen av aktuella arbetstillfällen i öppna marknaden såsom beredskapsarbete
befarades komma att väcka misstämning bland ortsbefolkningen,
örn till desamma hänvisades företrädesvis arbetskraft från annat håll. I fråga
örn tillskott av andra medel torde det utan vidare stå klart, att vägstyrelsema
icke skulle förmå att under budgetåret 1933/1934 prestera ett så stort belopp,
som i promemorians kalkyler förutsatts för deras vidkommande, nämligen
28.6 miljoner kronor. Styrelsen har i sådant sammanhang anfört bland
annat följande:

97

En teoretiskt rationell anordning vore därvid, att staten såsom räntefritt
lån tillsköte dessa återstående 28.6 miljoner kronor. Att märka vore emellertid
härvid, att detta skulle i väsentlig mån förrycka hela den i promemorian och i
statsverkspropositionen uppgjorda finansieringsplanen, där man i själva verket
baserade kalkylerna på att dessa tillskott från den öppna marknaden verkligen
skulle kunna presteras utan anlitande av statliga lånemedel. Styrelsen
föreställde sig, att de beräknade statsmedlen i allmänhet finge höjas med cirka
V3 för att den uppgjorda finansieringsplanen i verkligheten skulle kunna realiseras.
Örn man verkligen ginge in för en dylik princip, nämligen att såsom
statliga lån tillskjuta jämväl de 25 procent av kostnaden, som översköte statsbidraget
örn 75 procent, finge emellertid tidpunkten för sådana låns gäldande
förläggas till en oviss framtid, förutsatt nämligen att man ville undvika att
för framtiden märkbart rubba förhållandena på hithörande arbetsmarknad.
Lånen bleve i realiteten statsbidrag utan återbetalning. Härmed uppgåve man
förankringen i ett medverkande lokalt ekonomiskt intresse, d. v. s. den viktigaste
garantien för att de vägföretag, som komme till utförande såsom beredskapsarbete,
vore behövliga samt ur ekonomisk eller annan synpunkt försvarliga.

I fråga örn indirekta arbetstillfällen har styrelsen påpekat den inkonsekvens
i förslaget, som läge däri, att å ena sidan maskinell arbetskraft ute på arbetsplatserna
så långt möjligt skulle undvikas till förmån för manuell arbetskraft,
medan å den andra sidan förordats arbetsobjekt med förhållandevis stor
åtgång av inhemskt material; materialierna vore till övervägande del maskinprodukter,
som ofta förutsätta förhållandevis ringa manuell arbetskraft i förhållande
till produktionskostnaden. Det befarades, att en ständig dragkamp
skulle uppstå mellan den kontrollerande myndigheten och entreprenören vid
bedömandet av frågan, i vilken utsträckning förbilligande maskinella anordningar
skulle få anlitas. I fråga örn statsbeställningar har styrelsen uttalat
blond annat följande:

Socialstyrelsen ville i detta sammanhang icke ingå på nationalekonomiska
teorier örn konstlade beställningars eventuella konjunkturfrämjande inverkan.
Det kunde endast konstateras, att teorien åtminstone icke alltid holle streck.
Sålunda kunde nämnas, att de i arbetsmarknadspolitiskt syfte gjorda statsbeställningarna
å gatsten, vilka givetvis erbjudit stor hjälp, medan de pågått,
redan finge anses utöva ett konjunkturförlamande inflytande inom stenindustrien
genom de anhopade lagren.

För den händelse att statliga åtgärder för sysselsättande av arbetskraft verkligen
kunde få en konjunkturfrämjande verkan, torde den primära förutsättningen
vara, att det utförda arbetet framdeles verkligen kunde fylla ett förefintligt
förnuftigt behov. Styrelsen ville ifrågasätta, örn icke den nuvarande
konjunkturkrisen åtminstone ur viss synpunkt berodde på, att man i nuvarande
stund icke hade tillräckligt säkra hållpunkter för bedömande av framtidens
behov av nyttigheter. Det vore i avsaknad av sådana hållpunkter, som företagsamheten,
då den så att säga icke visste, var den skulle sätta in, nu följaktligen
ställde sig avvaktande. En ekonomisk anpassningsprocess till åstadkommande
av balans i den rubbade jämvikten syntes vara nödvändig, och det
kunde näppeligen anses konjunkturfrämjande att träffa åtgärder, som vore av
beskaffenhet att verka fördröjande på denna process. När styrelsen här ställde
sig i övervägande mån kritisk mot tanken på beredskapsarbeten, innebure detta
icke att styrelsen av princip ställde sig avvisande mot tanken, att allmänna
arbeten i vissa speciella fall måhända i någon mån kunde främjande påverka
konjunkturen.

Styrelsen har slutligen örn beredskapsarbetenas anpassning efter konjunkturläget
anfört följande. Enligt grundsatsen örn att arbetena skulle vara behövliga

98

hävdades också i promemorian, att arbetsföretagen icke skulle kunna avbrytas
utan borde fullföljas även vid stigande konjunktur. De faror, som härvidlag
mötte, undginge ej uppmärksamhet. Vid en konjunktursvängning, då arbetena
icke längre vore strängt behövliga ur arbetslöshetssynpunkt, finge de dock allt
fortfarande upprätthållas och tynga statsbudgeten. Arbetena skulle genom sin
stora omfattning märkbart inverka på förhållandena på öppna marknaden och
verka återhållande på det ekonomiska livets tillfrisknande. Inför det oavvisliga
tvånget att fullfölja arbetena skulle man på dessa också bli tvingad att tillämpa
de måhända väsentligt stegrade lönesatser, som kunde bli rådande under en
stigande konjunktur med ökad efterfrågan på arbetskraft.

På sålunda anförda grunder har socialstyrelsen icke funnit sig kunna förorda
ett förverkligande av det i promemorian framlagda förslaget till beredskapsarbeten.

Statens arbetslöshet skommission, som åberopat sitt år 1931 avgivna utlåtande
över då föreliggande betänkande med förslag till beredskapsarbeten, har inledningsvis
skildrat den historiska utvecklingen av den s. k. arbetslinjen i svensk
arbetslöshetspolitik och därvid belyst omfattningen av ifrågavarande verksamhet
ävensom de genom reservarbetena åvägabragta nyttigheterna. Kommissionen
har härefter örn reservarbetena mera allmänt uttalat följande:

De hade icke tillkommit såsom en improvisation utan redan från begynnelsen
ställts in såsom ett led i ett medvetet fattat arbetslöshetspolitiskt system.
På samma sätt hade deras utbyggande verkställts efter genomtänkta
grunder i förening med ett noggrant aktgivande på de erfarenheter, som under
årens lopp vunnits. Utan att här vilja prestera en historisk värdesättning
av det system, som i vårt land utformats för arbetslöshetens bekämpande
medelst reservarbeten, ansåge sig kommissionen dock böra framhålla, att den
nuvarande ordningen visat sig i stort sett fylla uppgiften att bereda stora
grupper arbetslösa möjlighet till skälig utkomst utan att mer än oundvikligt
inkräkta på den öppna marknadens löneprisbildning samt att reservarbetena,
trots de brister, som alltid måste häfta vid anordningar, som avsåge att bringa
nödställda hjälp vare sig genom reserv- eller beredskapsarbeten, även ur allmänt
sociala synpunkter varit av värde.

Beträffande det tillskott av allmänna nyttigheter, som åvägabragts genom
reservarbeten, har meddelats följande. Under de senaste femton åren hade såsom
statliga reservarbeten nybyggts eller ombyggts c:a 3,200 km. allmänna vägar,
skogsarbeten hade utförts på 35,000 hektar, varjämte iordningställts 5 flygfält
och 65 idrottsplatser. Härtill komme väg- och spåranläggningar på kronoparker,
järnvägs- och brobyggnader samt flottledsarbeten, vattenregleringsoch
nyodlingsarbeten. Av för närvarande pågående statliga arbeten på 233 arbetsplatser
vore 176 arbeten åt vägstyreiser och kommuner, 26 arbeten åt domänstyrelsen,
14 flottledsarbeten, 6 idrottsplatsanläggningar, 3 flygfältsbyggen
och 8 arbeten för diverse uppdragsgivare. Utöver dessa statliga reservarbeten
bedreves 624 statskommunala arbetsföretag, fördelade på 266 kommuner. Av
dessa arbeten avsåge 354 vägar, gator och broar, 82 vatten- och avloppsledningar,
67 planerings- och anläggningsarbeten för skolor och kyrkogårdar samt
parker, 35 idrottsplatser, skidbackar och badanläggningar, 21 skogsdikningar
och kultiveringsarbeten, 19 sjösänkningar och torrläggningar, 15 hamn- och
kajbyggnader, 4 flygfält samt återstående 27 arbeten av diverse slag.

Att övergiva ett system, som erfarenhetsmässigt befunnits fungera väl i
enlighet med sina förutsättningar, syntes kommissionen oklokt, med mindre
det kunde förebringas övertygande skäl för att den nyordning, man avsåge
att sätta i den gamlas ställe, bättre tillgodosåge både samhällets och de enskilda
individernas intressen.

99

Kommissionen har framhållit, att de hittills bedrivna beredskapsarbetena icke
lämnade någon säker grund för bedömande av den nu föreslagna anordningens
företräden framför reservarbetssystemets, varefter kommissionen ingått på en
undersökning av de under åren 1931 och 1932 bedrivna beredskapsarbetena och
har därefter övergått till skärskådande av nu förevarande förslag. Beträffande
tillgången på arbetsobjekt har kommissionen, som ansett de i promemorians tab. 5
vid vissa beräkningar använda procentsatserna för statsbidragens storlek böra
uppfattas såsom en fingervisning om det statliga stödets avsedda omfattning,
upplyst, att många uppgiftslämnare till den av utredningsmännen verkställda
inventeringen därvid utgått från att statsmedel skulle erhållas till praktiskt
taget hela kostnaden. Då så icke syntes bliva fallet, torde många av de påräknade
arbetena komma att bortfalla. Kommissionen, som hade erfarenhet av
de besvärligheter, som ofta mötte mot att få till stånd företag mot gängse bidragsprocent,
har beträffande tillgången på arbetsobjekten givit uttryck åt
följande uppfattning:

Sammanfattningsvis torde sålunda kunna göras gällande, att de i sammanställningarna
upptagna A-arbetena- komme att till sin omfattning väsentligt
reduceras, för såvitt icke gynnsammare villkor bjödes, än som utredningsmännen
syntes beräkna, och att de kommunala arbetena, örn de skulle i nämnvärd
omfattning utökas, måste draga med sig statsbidrag av betydande storlek.

Beträffande arbetenas mobiliseringsgrad har kommissionen, under åberopande
av egen erfarenhet örn svårigheten att inom rimlig tid få ett arbete
igångsatt, särskilt ett vägarbete, uttalat följande:

Beträffande allmänna vägar, där statsbidraget som regel beräknades utgå
med 75 %, berodde detta mestadels på svårigheten för vägdistrikten att själva
anskaffa medel för en väsentlig utökning av sina arbeten under en viss tid
utan att behöva alltför mycket höja vägskatten, vilket man av naturliga skal
vore angelägen örn att särskilt under nuvarande förhållanden undvika. I fråga
örn t. ex. dikningsföreta-g vöre det praktiskt taget omöjligt att få i gång dylika,
för såvitt icke statens insats bleve större, än vad som i regel förutsattes vid
statsbidrags beviljande. Med avseende på rent kommunala arbeten, vilka i detta
sammanhang torde kunna jämställas med de statskommunala i kommissionens
verksamhet, hade en utredning visat, att den statliga bidragsprocenten till de
statskommunala reservarbetena under 1932 i genomsnitt uppgått till 57 % å
beräknade arbetslöner. Örn den å sidan 18 i promemorian angivna bidragsprocenten
av 40, 66 resp. 30 % avsåge bidrag till endast arbetslöner men icke materialkostnader,
torde någon nämnvärd utökning av arbetstillfällena icke grunna
förväntas utan snarare tvärtom. Skulle emellertid statsbidrag även fa utgå
till materialkostnader och till aktuella arbetsföretag, torde utan tvivel en mångfald
kommuner icke underlåta att begagna sig av tillfället att, i likhet med vad
föresloges beträffande statens ordinarie arbeten, omvandla sina å stat beräknade
arbetsföretag till beredskapsarbeten att utföras med statsbidrag. Ett dylikt
statligt subventionerande av kommunala arbeten kunde enligt kommissionens
förmenande leda till betänkliga konsekvenser. Om statsbidraget sattes högre
än hittills ansetts lämpligt, vore sålunda att befara bl. a., att hjälpformen
statskommunala reservarbeten, som fått allt större betydelse vid arbetslinjens
hävdande, icke komme att i fortsättningen spela samma stora och ur hjälpverksamhetens
synpunkt gagneliga roll som för närvarande.

I genomsnitt torde en tid av cirka ett halvt år förflyta mellan tiden för förhandlingarnas
början och renstakningshandlingarnas överlämnande till kommissionen,
d. v. s. först vid den sistnämnda tidpunkten kunde arbetena påbörjas.
Ofta nog toge utredningarna än längre tid i anspråk. Ej minst bidragande
till tidsutdräkten vore svårigheten att erhålla renstakningshandlingar

Bihang till riksdagens protokoll 1988. 1 sami. Nr 211. 16

100

och detta t. o. m. med den ganska begränsade omfattning, som de nuvarande
reservarbetena hade. Vid en så våldsam utökning av arbetena, som i de sakkunnigas
förslag förutsattes komma till stånd, torde man sålunda böra utgå
från en betydande skärpning av de här omnämnda svårigheterna.

Kommissionen har härefter påpekat svårigheten att framskaffa arbeten i
erforderlig utsträckning å platser, där större arbetslöshet rådde, varför även
vid beredskapsanordningen måste räknas med arbete utom hemorten. Härav
aktualiserades fragan örn ordnande på förhand av arbetarnas inkvartering
m. fl. spörsmål.

I fråga örn arbetenas anpassning efter för skjutning arna på arbetsmarknaden
har kommissionen framhållit, att vid reservarbetena arbetsstyrkan kunde utökas.
under vintern och begränsas under våren, sommaren och förhösten, då
möjligheter till arbetstillfällen i öppna arbetsmarknaden förelåge i större utsträckning,
varefter kommissionen anfört följande:

Denna fördel syntes komma att bortelimineras vid beredskapsarbetena och
de arbetslösa sålunda kvarhållas vid arbetena även under de tider på året, då
det hittills lyckats att genom lämpliga åtgärder överföra de anställda och de
arbetslösa i allmänhet till den öppna marknaden. Riskerna torde på denna
punkt bliva än större genom att lönerna vid beredskapsarbetena avsåges skola,
utgå efter grunder, som även med en viss begränsning av arbetstiden, tillförsäkrade
de anställda högre arbetsinkomst än åtminstone jordbruket kunde erbjuda.
Tidigare erfarenheter kunde också tagas till intäkt för antagandet, att
förekomst av stora arbetsstyrkor vid beredskapsarbetena under en tid, då näringslivets
tillfrisknande komme att framkalla ett ökat behov av arbetskraft,
måste leda till en allmän lönestegring både vid beredskapsarbetena och den
öppna marknadens företag, varigenom näringslivets möjligheter till uppblomstring
skulle kunna äventyras.

En inknappning av arbetsstyrkan på ett beredskapsarbete vid stigande konjunkturer
komme förvisso att stöta på motstånd hos de vid arbetet sysselsatta.
Härvid inverkade icke minst den omständigheten, att arbetarna själva måste
bekosta sin hemresa i motsats till vad fallet vore vid reservarbetena, där kommissionen
bestrede resekostnaderna icke blott till arbetsplatsen utan’även från
densamma, då en minskning av arbetsstyrkan genomfördes till följd av åtgöranden
av kommissionen.

Beaktas finge vidare, att — örn arbetet dreves på entreprenad — en entreprenör
knappast skulle finna sig i att minska arbetsstyrkan vid ett omslag till
det bättre i de ekonomiska konjunkturerna, för såvitt icke detta skulle direkt
sammanfalla med hans egna intressen. Tvivelsutan komme arbetarna att vid
upprättande av avtal för beredskapsarbete betinga sig vissa förmåner såsom
kompensation för arbetsgivarens rätt att få vid behov nedskära arbetsstyrkan.

Det gjordes i promemorian gällande, att man vid inventeringen fått fram en
mängd arbeten, som skulle kunna slutföras på så kort tidrymd — ett fåtal månader
— att man knappt behövde räkna med någon större förändring i den allmänna
konjunkturen mellan beslutet örn ett dylikt arbetes igångsättande och
tidpunkten för dess avslutande. Fråga vore dock, enligt kommissionens uppfattning,
om dylika arbeten eo ipso bleve billigare och till nytta för de arbetslösa.
En så hastig förflyttning av de anställda från det ena arbetet till det
andra kunde i och för sig icke vara till fördel vare sig för dem själva eller för
arbetet. Det toge alltid en viss tid, innan arbetarna vid ett nystartat företag
hunne bliva fullt förtrogna med detsamma. På ett mera långvarigt arbete bleve
fördyringen under uppövningstiden jämförelsevis obetydlig men icke så vid
småarbeten, varest den uppstående kostnadsökningen måste slås ut på en kortare
tid eller på ett mindre antal enheter.

Den anmärkningen hade ej sällan framförts mot kommissionens reservarbe -

101

ten, att en sammanblandning av yrkeskunnigt och icke yrkeskunnigt folk i
stor utsträckning ägt rum, varigenom de yrkeskunniga bleve lidande på de
mindre kunnigas bekostnad. Denna kritik syntes i än högre grad kunna riktas
mot beredskapsarbetena, där sammansättningen av de olika arbetslagen
kunde förväntas bliva lika heterogen. På grund av uppgivandet av kravet på
arbetskraftens fullgoda beskaffenhet syntes vissa svårigheter inställa sig vid
anlitande av entreprenör, då entreprenören endast torde befinnas villig mot viss
kompensation åtaga sig att sysselsätta icke fullgod arbetskraft, vilket måste
leda till fördyring. I detta sammanhang har ytterligare framhållits följande:

Ett annat fördyrande moment tillkomme sannolikt också vid entreprenörssystemets
användning. En entreprenör måste givetvis kalkylera med billigast
möjliga kostnader. På grund härav torde han -— att döma av erfarenheterna
från den öppna marknadens vägarbeten — i regel komma att lägga ned sin
verksamhet under vintermånaderna och endast mot lämpligt vederlag hålla arbetena
i gång under den kallare årstiden. Skulle beredskapsarbeten drivas i
stor skala utan att alltför mycket fördyras, måste deras utförande följaktligen
i huvudsak förläggas till den ur entreprenörssynpunkt gynnsammaste årstiden,
d. v. s. till vår, sommar och höst, under det att en med hänsyn till entreprenörens
intressen fullt naturlig åtstrypning måste företagas under vintermånaderna.

Arbetslöshetskommissionen har härefter behandlat frågan om arbetskraftens
uttagning. Då både förflyttning av arbetskraft och behovsprövning samt fördelning
av tillgängliga platser på olika kommuner torde bliva erforderlig, syntes
ett planmässigt hänvisningsförfarande ofrånkomligt. Härefter har anförts
följande:

För att ett visst arbete skulle få åsyftad social verkan, kunde hänvisningen
av arbetskraften ej överlämnas till och splittras på de olika arbetsförmedlingsanstalterna.
En centralisering av dessa uppgifter måste ske för vinnande
av nödig kontroll. Man kunde eljest befara, att de, i vilkas regi arbetet utfördes
— exempelvis ett statligt, affärsdrivande verk eller en entreprenör —
finge alltför stort inflytande beträffande arbetskraftens anskaffning och utväljande.
Det läge nära till hands, att anmälan å arbetsförmedlingen komme
att arrangeras för erhållande av önskvärd arbetskraft utan hänsynstagande
till det sociala behovet. Förbises finge ej heller, att ett överflyttande av den
individuella hänvisningen — som det nu skedde beträffande reservarbetena
— från arbetslöshetskommittéerna till arbetsförmedlingarna skulle undanrycka
möjligheten för arbetslöshetsorganen att genom hänvisningsförfarandets
kombinering med understödsverksamheten utöva en direkt reglerande effekt
på denna senare.

Det kunde ifrågasättas, huruvida i tillämpningen skulle kunna förenas principen
örn arbetskraftens uttagning efter behovet och principen örn arbetskraftens
fullgoda beskaffenhet och yrkesvana, då ju tjänstemannen hos arbetsförmedlingen
samtidigt bleve utsatt för trycket både från de arbetslösa och från
arbetsledningen.

Flir behovsprövningen hade som vägledning anförts, att en karenstid av
14 dagar borde tillämpas och att därigenom ett restriktivt syfte kunde vinnas.
Under nuvarande förhållanden med massarbetslöshet av ofta långvarig
art, syntes en dylik bestämmelse komma att verka mera som en mekanisk
regel och bliva utan verklig betydelse. Beredskapsarbetena torde i jämförelse
med arbetet vid exportindustrierna samt skogs- och lantarbete komma att
bliva så fördelaktiga, att mången gärna underkastade sig 14 dagars arbetslöshet
för att vinna en chans att erhålla anställning vid dessa. Den kontroll,
som i liknande avseende förutsattes enligt förslaget till arbetslöshetsförsäkring,
där den övervakande statliga myndigheten skulle äga möjlighet att ingripa
mot befarade missbruk, komme att helt saknas vid beredskapsarbetena.

102

Då utredningsmännen vid behandlingen av frågor rörande förhållandet till
arbetar organisationerna icke tänkt sig upphävande av en hittills avtalsbestämd
företrädesrätt för vissa arbetare till erhållande av anställning såsom oeftergivligt
för beredskapsanordningens tillämpning i arbetslöshetslindrande syfte
inom arbetsområden med kollektivavtal, har arbetslöshetskommissionen härav
föranletts att påpeka, hurusom arbetsförmedlingsorganen härigenom skulle
försättas i en svår situation i de fall, att uttagningsprincipen komme att strida
med de i avtal eller praxis genomförda anställningsmetoderna. I fråga örn
de föreslagna konfliktdirektiven har kommissionen vidare anmärkt, att en
av en konflikt berörd arbetare, därest vid verkställd undersökning arbetsgivare
finge anses vara skuld till densamma, skulle kunna få hänvisning till
annat beredskapsarbete, varemot han enligt sakkunnigförslaget rörande arbetslöshetsunderstöd
icke skulle kunna komma i åtnjutande av det mindre förmånliga
arbetslöshetsunderstödet. Över huvud syntes vid fall av arbetskonflikt
den offentliga arbetsförmedlingen komma att försättas i en svår mellanställning.

Beträffande lönerna har kommissionen anfört följande: Enligt socialsty relsens

lönestatistik uppginge den genomsnittliga timförtjänsten för vägarbetare
under år 1932 till kr. 0: 78, varvid timförtjänsten inom vägdistrikt med
kollektivavtal utgjorde kr. 0:85 och inom vägdistrikt utan kollektivavtal
kr. 0:74. Under år 1932 voro lönerna reglerade genom kollektivavtal inom
98 av de av lönestatistiken berörda 274 vägdistrikten eller 26 % av detta antal,
och en tydlig tendens till ökad utbredning av den kollektiva avtalsformen kunde
konstateras. I fråga örn löneutvecklingen inom vägarbetet visade materialet,
att arbetsförtjänsterna något nedgått från år 1931 till 1932, varvid lönesänkningen
i första hand berört sådana distrikt, där lönerna icke vore reglerade
genom kollektivavtal. Merförtjänsten till arbetare inom distrikt, där kollektivavtal
förefunnes, hade såsom följd härav ökats från 13 till 15 %. Av
allt att döma skulle en planerad avsevärd utökning av det statliga arbetsprogrammet
inom vägområdet, i förening med den åsyftade utökningen av kollektivavtalens
verkningsområde, medföra en direkt verkan på de för hithörande
arbetsområden gällande arbetslönerna och på dessas utveckling i relation till
löneutvecklingen på andra områden av näringslivet.

I sitt yttrande har kommissionen slutligen beträffande beredskapsanordningens
organisation uttalat följande:

I stället för att på en hand samla hela ledningen av den väldiga beredskapsapparaten,
som vid en arbetslöshet av nuvarande omfattning väl komme
att omsluta tiotusentals arbetare på inemot tusentalet arbetsplatser, hade man
splittrat arbetsuppgifterna på olika organ och institutioner. Den förberedande
tekniska och ekonomiska utredningen av de arbeten, som planerades, hade
man i stort velat förlägga till fackmyndigheter och länsstyrelserna, vilka
senare redan förut vore överhopade med arbete och ännu ej hunnit stabilisera
den ordning, som rätt nyligen genomförts på vägadministrationens område.
Införskaffandet och bearbetningen av de vidlyftiga arbetslöshetsrapporterna,
som mäste utgöra underlaget för bedömandet av de tilltänkta arbetenas sociala
nödvändighet, liksom också bearbetningen av de månatliga arbetsrapporterna
från cirka tusentalet arbetsplatser, skulle anförtros åt socialstyrelsen, medan
det skulle Wiva förlikningsinstitutionens sak att vid inträffande konfliktsituationer
å. arbetsplatserna pacificera striderna vid statens egna arbeten.
Övriga uppgifter skulle därefter falla på den extra beredskapsbyrå, som det
vöre meningen att upprätta inom socialdepartementet. Kommissionen ansåge
sig icke böra ingå på frågan om de betänkligheter av konstitutionell art, som
måste inställa sig inför planerna på att tillskapa en byrå inom Kungl. Maj:ts
kansli med ungefär samma befogenheter som ett centralt ämbetsverk, men an -

103

såge det icke ur vägen att fästa uppmärksamheten på de många praktiska
olägenheter, som anordningen kunde befaras medföra. Då denna byrå måste
omhänderhava en serie av ömtåliga uppgifter såsom beslut örn urvalet av
arbeten, arbetskraftens hänvisning, vissa arbetsförmedlande kontrollanordningar,
tvister av skilda slag mellan arbetsledning och arbete o. s. v. skulle sålunda
socialministern eller Kungl. Maj:t nödgas fungera som beslutande instans
i en mängd fall, där missgrepp bliva oundvikliga. Både ur principiella
och praktiska synpunkter kan det enligt arbetslöshetskommissionens förmenande
icke vara lämpligt att med tillämpningsavgöranden i en omfattande löpande
administrativ verksamhet betunga Kungl. Maj :t eller chefen för ett
departement. För ett framgångsrikt genomförande av arbetslinjen såsom
instrument för arbetslöshetspolitiska intentioner måste emellertid obetingat
gälla — evad arbetena anordnas som reserv- eller beredskapsarbeten — att de
administreras enhetligt. De arbetstekniska och sociala sidorna av verksamheten
äro så intimt sammanvävda med varandra, att det icke låter sig göra
att skifta ut uppgifterna på olika myndigheter. Eftersom varje mera betydelsefull
åtgärd inom verksamheten påverkas av de oavlåtligt fortgående förskjutningarna
på arbetsmarknaden, måste ett snabbt och säkert samarbete råda
mellan ledningen av arbetena från centrum och ut till periferien, så att den
ansvariga huvudledningens tankar och viljeyttringar kunde med erforderlig
skyndsamhet omsättas i handling på arbetsplatserna. Kommissionen vore av
den uppfattningen, att ledningen av och ansvaret för alla överväganden av
arbetslöshetspolitisk natur borde vara koncentrerade hos ett centralt organ.
Kommissionen hade därför ansett det vara sin plikt att på det bestämdaste
varna för varje eftergift åt dualistiska tendenser i vad det gällde den framtida
arbetslinjens förvaltningsmässiga organiserande. Behovet av en viss planmässig
samverkan mellan arbetslöshetsförsäkring, beredskaps- eller (och) reservarbeten
samt särskild understödsverksamhet för arbetslösa har betonats.
Skulle förslaget vinna riksdagens godkännande, uppstode åtskilliga komplikationer
vid övergången från det gamla till det nya systemet. Det torde vara
tillräckligt framhålla, att statliga reservarbeten för närvarande bedreves till
ett antal av 236 för en kontraherad kostnad å c:a 60 milj. kr.; att statskommunala
reservarbeten påginge inom 244 kommuner till totalkostnader, som
i vart fall ej understege lö1^ milj. kr. Kommissionen hade erfarenheter av
vilka besvärliga och tidsödande förhandlingar och utredningar det krävde att
på sin tid avveckla södra Sveriges och Norrlands statsarbetens under förra
krisskedet åtagna förbindelser, vilka dock voro av långt mindre storleksordning
än arbetslöshetskommissionens nuvarande engagement. En genomtänkt
plan för den eventuella omläggningens utförande syntes kommissionen sålunda
ofrånkomlig.

Kommissionen har vidare uttalat den bestämda uppfattningen, att man även
efter en eventuell omläggning av den nuvarande ordningen till en beredskapsarbetslinje
måste efter hand på grund av erfarenhetens egna tvingande anvisningar
bliva nödsakad att i allt väsentligt återgå till det nuvarande systemet
och i vart fall kopiera detsamma på de områden av verksamheten, där arbetslöshetspolitikens
mest relevanta problem mötte. Det finge nämligen icke, som
även inledningsvis antyddes, förbises, att reservarbetssystemet vuxit fram organiskt
och iklätts former, som skapats av förhållandenas egen makt och av
ett noggrant hänsynstagande till de betingelser, under vilka en rationellt inriktad
hjälpverksamhet till förmån för oförskyllt arbetslösa måste bedrivas för
att tillgodose både samhällets, näringslivets och de enskilda arbetslösas sannskyldiga
intressen.

Utöver det anförda ville kommissionen slutligen framhålla, att det icke
skulle lia mött hinder att åt reservarbetena giva större omfattning än den nu -

104

varande. Vid den planläggning i stora drag av hjälpverksamheten för innevarande
vinter, som verkställdes under förra hälften av nästförflutna sommar,
kunde kommissionen emellertid icke förutse, att arbetslösheten skulle ökas så
starkt som sedan skett. Med kännedom örn de stora svårigheter, som ofrånkomligt
inställde sig, därest hastigt minskad arbetslöshet skulle påkalla snabb
avveckling av omfattande arbeten, samt med hänsyn till den till buds stående
utvägen . att möta vinterns spetsbelastning med understödsverksamhet, hade
kommissionen icke ansett sig böra planera större utökning av arbetsvolymen
än som från då givna .utgångspunkter kunde beräknas bliva behövlig.

Under hänvisning till sålunda utvecklade synpunkter och erinringar har
statens arbetslöshetskommission ansett sig böra avstyrka, att anordningar angående
beredskapsarbeten till motverkande av arbetslöshet genomfördes på
sätt de tillkallade utredningsmännen föreslagit.

Väg- och vattenhy g gnadssty reisen har ansett oklokt att för ett nytt oprövat
system för arbetslöshetshjälp helt övergiva ett på erfarenhet grundat
system med en prövad och av tränade personer skött administration utan att
ytterst vägande skäl därför förefunnes. Enligt styrelsens förmenande hade
sådana skäl icke förebragts av utredningsmännen. Med den nu förstorade arbetslösheten
torde dock bliva nödvändigt utvidga arbetsobjekten för nödhjälpsarbetena
till att omfatta främst arbeten av intresse för vägdistrikt, landsting,
hushållningssällskap m. fl. men även nya typer av arbeten, igångsatta
av enskilda personer eller bolag, såsom skogsgallring, skogsdikning, täckdikning
och avdikning. Styrelsen har ansett, att statsbidrag till arbeten i enskild
eller kommunal regi borde bestämmas efter den verkliga kostnaden endast i
den mån den understege den beräknade. Styrelsen har därefter förordat vissa
för nuvarande nödhjälpsarbeten gällande förutsättningar såsom lämpliga.
Hänvisning från lämplig myndighet och lägre avlöningsvillkor än inom motsvarande
områden av det enskilda näringslivet vore ofrånkomliga krav. Arbetslönen
borde utgöra en jämförelsevis stor kvot av arbetets totalkostnader.
Behovsprövningen borde utgöra det primära i arbetslöshetspolitiken. Möjlighet
borde lämnas att bereda ortstillägg, hyreshjälp, resebidrag, utrustning
o. s. v. Som obligatoriskt organ för den lokala arbetslöshetshjälpen borde arbetslöshetskommittéerna
fungera.

Även örn styrelsen sålunda principiellt icke ansåge sig kunna biträda genomförandet
av det av utredningsmännen nu framlagda förslaget till helt utbytande
av de förutvarande reservarbetena mot beredskapsarbeten, vore styrelsen
^icke blind för det förhållandet, att på grund av den ökade arbetslösheten
måhända kunde bliva nödvändigt att på sätt ovan nämnts utöka arbetsobjekten
utöver vad nu vore fallet, och ville styrelsen därför icke motsätta sig
att jämsides med arbeten av den nuvarande reservarbetstypen anordnades beredskapsarbeten,
för vilkas genomförande ökat anslag borde beviljas; en kombination,
som torde vara erforderlig bland annat med hänsyn tili att företag
med stor angelägenhetsgrad ej skulle komma att åsidosättas.

För dessa, arbeten borde i huvudsak gälla samma villkor som fastställdes
för användningen av. det vid föregående års riksdag för ändamålet beviljade
anslaget, som dock jämväl borde kunna avse de arbetsobjekt, styrelsen här
ovan antytt, men borde avlöningen ej sättas högre än som hittills tillämpats
vid i statens egen regi bedrivna beredskapsarbeten.

Styrelsen har vidare ansett, att centralorganet borde intaga en självständigare
ställning gentemot regeringsmakten än som föreslagits och nu
vore fallet samt hava direkt bestämmande och korrigerande befogenheter gentemot
lokala samfälligheter. Föreslagna särskilda anordningar vid medling i
arbetstvister hava icke kunnat förordas.

105

Järnvägsstyrelsen har till en början framfört vissa erinringar och synpunkter
beträffande i promemorian berörda arbetsobjekt för beredskapsarbeten.
Sålunda bar påpekats, att endast ett trettiotal förslag till skenfria vägkorsningar
för tillhopa cirka 5 miljoner kronor berörande statens järnvägar för
närvarande förelåge i fullt utrett skick, varav vissa vore belägna i orter med
förhållandevis låg arbetslöshet. Med hänsyn till de svårigheter, som plägade
uppstå för ernående av samförstånd mellan olika intresserade parter angående
företagets planläggning, ställde sig styrelsen synnerligen tveksam, huruvida
dylika företag, avseende skenfria korsningar, verkligen kunde^ i den omfattning,
förslaget förutsatte, påräknas föreligga färdigutredda i så pass god tid,
att arbetena skulle kunna påbörjas under nästkommande budgetår. Vid statens
järnvägar förefunnes även andra visserligen umbärliga men dock mycket
nyttiga arbetsföretag av beskaffenhet att väl lämpa sig till beredskapsarbete
och att kunna igångsättas omedelbart efter kortare förberedelsetid, exempelvis
linjeomläggningar för förbättring av banans tracé, terrasserings- och ballasteringsarbeten
för planerade påräkneliga framtida utvidgningar av spåranordningar,
dubbelspår o. d., diknings- och dräneringsarbeten för banvallens förbättring
m. m. Det har vidare erinrats att örn visst avkall gjordes å kravet på
rent affärsmässig räntabilitet åtskilliga banelektrifieringar kunde förtjäna att
utföras. Framför åtskilliga i promemorian omförmälda anläggningar skulle
en sådan elektrifiering hava företrädet av betydande indirekta, d. v. s. utanför
järnvägsekonomien liggande samhälleliga vinster. Ej heller en dylik grupp
av beredskapsarbeten kunde dock erbjuda arbetstillfällen mera omedelbart.

Beträffande finansieringen har styrelsen framhållit, att om skenfria korsningar
med bidrag av statens järnvägar enligt hittills tillämpade grunder
skulle under nästa budgetår anordnas i föreslagen omfattning, måste det av
styrelsen i framställning angående anslag för nya byggnader och anläggningar
vid statens järnvägar för budgetåret 1933/1934 begärda anslaget av

150,000 kronor för anordnande av skenfria korsningar m. m. utökas med i
runt tal 1 miljon kronor.

Styrelsen har ansett sig böra framhålla, att föreslagna inskränkningar i de
arbetsledande organens fria disposition av den erforderliga arbetskraften
måste komma att i hög grad försvåra ett rationellt och ekonomiskt bedrivande
av arbetena samt vålla en avsevärd fördyring. Alldeles särskilt skulle
svårigheter inträda vid användande av entreprenadsystem. Beträffande de
inom styrelsens verksamhetsområde planerade arbetena vore entreprenadsystemet
synnerligen lämpligt, emedan därigenom kunde förebyggas anhopning av
arbetare anställda i statens järnvägars tjänst och de kända svårigheterna att,
när så erfordrades efter arbetenas upphörande, avveckla de intagna arbetsstyrkorna.

Järnvägsstyrelsen har ansett sig böra bestämt avstyrka, att även vid den
ifrågasatta utökningen av beredskapsarbetenas kvantitativa program något
avsteg gjordes från hittills tillämpade mera rationella ordning för arbetenas
planläggning och prövning samt iscensättande och bedrivande.

Vattenfallsstyrelsen har framhållit, att begreppet beredskapsarbete enligt
förslaget skulle till sin innebörd fullständigt förändras. I anledning av de i
utredningsmännens inventering medtagna arbetsobjekten har styrelsen uttalat,
att åtskilliga arbeten, sport- och lekplatser m. m., ej hade någon angelägenhetsgrad
utan endast vore önskvärda för trevnad o. d. Beträffande de bland Aföretagen
ingående väg- och brobyggnadsföretagen har styrelsen, som ansett en
hel del ännu befinna sig i outrett skick, anfört följande.

Det hade ofta påtalats, att den forcering av vägbyggandet i vårt land, som
förekommit under de sista 5—6 åren, i åtskilliga fall ej medgivit tillräckligt

106

omsorgsfull planläggning oell förberedande behandling av väg- och broprojekt,
samt att hela den tekniska gestaltningen av vårt vägväsende behövde synas
och prövas från grunden. Åt särskilda sakkunniga, 1931 års vägsakkunniga.
hade också uppdragits att utföra detta arbete. Innan en ytterligare våldsam
forcering av vägbyggandet igångsattes, borde väl helt naturligt en revision av
förslagen ske med ledning av dessa sakkunnigas arbete, vilket väntades föreligga
i höst. Det syntes sålunda icke möjligt att mobilisera vägarbeten på långt
när i den omfattning, som utredningsmännen antagit, örn arbetena skulle utföras
planmässigt, rationellt och ekonomiskt.

Dessutom vore det med vägar så, att de kostade pengar i underhåll. Ju flera
vägar och broar, desto större kostnader för underhåll. Under senare år, när
statsbidraget till vägunderhållet utgått med lägst 75 % av den verkliga vägunderhallskostnaden,
hade hänsynen till densamma ej utgjort någon nämnvärd
hämsko på vägdistriktens lust att bygga vägar. Annorlunda vore det förr, när
vägdistrikten hade att bära lejonparten av vägunderhållskostnaden. Då prövades
vägbyggnadsförslagen på vägstämmorna med verkligt hänsynstagande
till den ekonomiska bärkraften.

Den inträdda ebben i automobilskattemedlens förr rikliga flöde torde också
komma^att tvinga staten att gå in för en annan bidragspolitik beträffande vägunderhållskostnaden,
såsom 1929 års sakkunniga för övrigt redan föreslagit.
Vid det ^tilltänkta^ byggandet av vägar såsom beredskapsarbeten torde hänsyn
härtill fa tågås, sa att ej vägskattebördan bleve för tung att bära. Observeras
borde, att vissa vägarbeten, nämligen de som åsyftade permanenta eller halvpermanenta^
beläggningar, verkade minskande på vägunderhållskostnaden. och,
i den mån sådana vore motiverade av trafikförhållandena, gällde den ovan framställda
anmärkningen ej örn dem.

Vad sålunda framhållits beträffande vägföretagen, gällde i stort sett även
beträffande skenfria korsningar. Några vattenkraftbyggnader och sjöregleringar
hade icke av styrelsen anmälts, enär med i gång varande byggnader en
vid marginal mellan krafttillgång och konsumtion skulle uppkomma och således
en utökning av produktions- och distributionsapparaten i särskild ordning icke
vore klok ur affärssynpunkt eller med hänsyn till nuvarande stam av befäl och
arbetare. Det påpekades, att läget inom kort vore sådant, att en mycket stor
del av det för Sydsvenska kraftaktiebolagets område erforderliga krafttillskottet
utan eller med relativt små åtgärder kunde tillgodoses från vattenfallsstyrelsens
kraftledningsnät. Styrelsen har principiellt ansett husbyggnadsföretag såsom
lämpliga till utförande såsom beredskapsarbeten, örn de vore av klar angelägenhetsgrad,
enär de utbredde arbetstillgången till flera arbetargrupper. Mest
sympatiska vore de föreslagna förbättringsarbetena för våra skogar (utdiknings-
och skogsvårdsarbeten) samt för jorden (avdikningar), vilka dels skapade
produktiva värden, dels icke föranledde årliga underhållskostnader.

Styrelsen har härefter beträffande inventeringsresultatet gjort gällande, att
arbetena ensidigt vore anläggningsarbeten samt erbjöde sysselsättning åt yrkesmän
ur ett mycket begränsat antal yrken. Arbetstillgången för de ordinarie
anläggningsarbetarna konsumerades för många år framåt, varvid vöre att
beakta, att de gamla anläggningsarbetarna säkert hade svårt att övergå till
andra yrken.

Det vore därför av vikt att om möjligt söka utbreda arbetstillgången så mycket
som möjligt över olika yrken. En viktig reservtillgång förtjänade därvid
särskilt att uppmärksammas och det vore alla de »småarbeten» (tillfällighetsarbeten
av skilda slag eller arbeten å egna hem m. m.), som funnes utbredda
över så gott som ali svensk bygd och vilka kunde spela en mycket stor roll i
utjämnande riktning vid tider av arbetslöshet. Genom dessa arbeten försörjdes
lättast alla de lösa arbetare, som bodde spridda landet runt, samt vid arbets -

107

löshet till hemmet återvändande bondsöner, som eljest lämnat hemmet för industrien,
med flera.

En anordning, som beredde bönderna tillfälle att låta utföra sådana småarbeten,
vore sålunda eftersträvansvärd. Det borde kunna tänkas hjälp till husreparationer
i jordbruket genom något, sort} motsvarade premielån till egnahemsbyggare,
eller dylikt. Framförallt finge man akta sig för att genom en
alltför frestande lönesättning vid i stor utsträckning anordnade anläggningsarbeten
locka alla de med »småarbeten» sysselsatta, vilka i regel ej vore inräknade
bland de rullförda arbetslösa, från desamma till de allmänna arbetena
för att konkurrera örn platser med de arbetslösa industriarbetare, som man egentligen
avsett att hjälpa.

Beträffande förslaget örn stödjande av enskild företagsamhet har styrelsen,
som ansett det nog vara synnerligen eftersträvansvärt att söka komma fram
även på denna väg, rekommenderat ett djupare inträngande i denna fråga.

Beträffande förslagen örn tillämpning av förkortad arbetstid, förbud mot anlitande
av större maskinella hjälpmedel samt användningen av ovan arbetskraft
har styrelsen anmärkt, att därigenom beredskapsarbetena måste bliva dyrare än
om arbetena utfördes i öppna marknaden, vilket syntes särskilt olämpligt med
hänsyn till att dock åtskilliga arbeten vore föga angelägna. I hög grad betänkligt
vore också, att arbetslösa från andra yrken med lägre lönenivå vid
överföring till beredskapsarbeten av föreslagen typ med ens fördes upp i
en högre lönestandard. Härav måste följa en sugning till de nya arbetena,
som vore skadlig och osund. Skulle arbetsledningen vara nödsakad antaga
all hänvisad arbetskraft,- vore man inne på det, som karakteriserade reservarbeten.

Vattenfallsstyrelsen har härefter ingått på frågan örn beredskapsanordningens
centrala organisation, i vilket avseende bestämt hävdats, att förslaget
måste ändras; om förslaget överhuvud skulle genomföras, rekommenderades den
centralorganisation för beredskapsärenden, som föreslagits av 1930 års sakkunniga.
Det funnes givetvis många skäl för att lämna den beslutande myndigheten
i detta fall ett stort mått av frihet. Men ett villkor härför vore,
att det skulle finnas garanti för en på mångsidig sakkunskap, erfarenhet och
objektivitet grundad prövning av de olika frågorna.

I fråga örn formerna för beredskapsarbetenas utförande och kontroll över desamma
har styrelsen framhållit, att länsstyrelserna i sin nuvarande organisation
säkerligen vore ganska dåligt rustade att göra någon större insats. Däremot
skulle ett organ ungefär av samma art som de nuvarande länshjälpskommittéerna,
anknutet till länsstyrelsen i varje län, kunna göra goda tjänster som länsorgan
under en centralorganisation. Bland annat skulle dessa organ på så
verksamt sätt som möjligt kunna medverka till att tillse, att de förut omnämnda
»småarbetena» utnyttjades, och att arbetstillgången utbreddes över så
många arbetsområden som möjligt.

Slutligen har stitelsen anfört betänkligheter mot de föreslagna beredskapsarbetenas
inverkan på landets näringsliv samt framhållit, att den ifrågasatta
snabba omstöpningen av systemet för arbetslöshetens avhjälpande genom allmänna
arbeten kunde förväntas skapa en förvirring och ett kaos, som skulle
bliva olyckligt, ej minst för de arbetslösa. Beträffande den föreslagna lönesättningen
vid i stor skala ordnade beredskapsarbeten av mer eller mindre angeläget
slag skulle utöva på landets näringsliv, har styrelsen anslutit sig bestämt
till den meningen, att förslaget genom att konservera lönerna för de
högst avlönade arbetarna, nämligen anläggningsarbetarna, och till samma
lönenivå lyfta arbetslösa arbetare från andra yrken, när de anställdes vid beredskapsarbeten,
skulle komma att verka starkt förhindrande på det ekono -

108

miska livets anpassning efter nya betingelser och förlänga dess sjukdomstillstånd.

Allt, som rimligen kunde göras för att hjälpa de oförvållat arbetslösa, borde
också företagas. Dock förordade styrelsen, att arbeten för arbetslöshetens
bekämpande utfördes väsentligen, efter de linjer, som nu följas. Emellertid
kunde en viss forcering göras av de statliga offentliga arbetena och anslaget
till nuvarande slag av beredskapsarbeten i lämplig mån höjas, då det ju funnes
åtskilliga arbeten av oomtvistlig angelägenhetsgrad förberedda. Vid de
statliga anläggningsarbetena hade man i allmänhet kunnat hålla lönerna vid
en ganska rimlig nivå utan att behöva följa uppskruvningen i de privata byggnadsavtalen,
vadan ett fortsättande av dessa arbeten i väl avpassad skala icke
kunde anses utgöra något egentligt hinder för den allmänna lönenivåns anpassning
efter nya konjunkturförhållanden. Den centrala behandlingen av
dessa arbeten borde vid här avsedd omfattning av arbetena kunna alltjämt ske
på samma sätt som hittills. Väsentligen borde dock den fortsatta verksamheten
för arbetslöshetens avhjälpande genom allmänna arbeten stödjas på anordnande
av arbeten av de nuvarande reservarbetenas karaktär, dock i möjligaste
mån mångsidiga. Huruvida någon mindre jämkning av för reservarbeten
gällande avlöningsvillkor och direktiv borde ske, kunde styrelsen på grund
av otillräcklig egen erfarenhet ej avgöra. Det torde förtjäna övervägas, huruvida
arbetslöshetskommissionen borde upphöra, och reservarbetenas centralorganisation
inflyttas i socialstyrelsen. Ävenledes borde övervägas lämpliga
åtgärder för att bringa till full effektivitet möjligheten att utnyttja vad som
här kallats för »småarbeten». »

På grund av det anförda har vattenfallsstyrelsen bestämt avstyrkt det förslag,
som i sina konturer skymtade bakom de av utredningsmännen uttalade riktlinjerna.

Statens organisationsnämnd har till en början mot förslaget till central organisation
riktat den anmärkningen, att detsamma ginge i rakt motsatt riktning
mot de strävanden, som på senare år gjort sig gällande ifråga örn den statliga
centralförvaltningens organisation, åsyftande överflyttning från statsdepartementen
av sådana ärenden, som kunde handläggas inom centralt ämbetsverk.
Det erinrades örn särskild sakkunnigutredning, örn överflyttning — helt eller
delvis — från socialdepartementet till socialstyrelsen av statens fattigvårdsoch
barnavårdsinspektion ävensom den centrala handläggningen i övrigt av
fattigvårds- och barnavårdsärenden. Vidare erinrades om Kungl. Maj :ts uppdrag
åt nämnden den 15 april 1932 att behandla bl. a. »frågan örn beredande av
lättnad i arbetsbördan för Kungl. Maj :ts kansli genom decentralisation av vissa
ärenden till underordnade myndigheter». Ytterligare påpekades, att enligt
framlagt sakkunnigförslag den centrala handläggningen av ärenden angående
arbetslöshetsförsäkring, i samband därmed stående arbetsförmedling samt kontantunderstöd
skulle handhavas av socialstyrelsen, i vilket sammanhang nämnden
anfört följande.

Skulle båda de inom socialdepartementet utarbetade förslagen genomföras,
skulle det uppstå en dubbelorganisation, som för övrigt icke skulle bliva
inskränkt till den centrala förvaltningen utan som skulle sträcka sig även till
den lokala organisationen. Det syntes organisationsnämnden uteslutet, att en
så irrationell anordning kunde komma i fråga till genomförande. Näppeligen
kunde det väl ifrågasättas att förlägga jämväl handhavandet av arbetslöshetsförsäkringen,
arbetsförmedlingen och kontantunderstöden till socialdepartementet.
Detta utgjorde ett starkt skäl för att icke heller beredningen och
ledningen av beredskapsarbetena skulle förläggas till nämnda departement.

Härefter har organisationsnämnden framhållit följande.

109

Kungl. Majit bleve nödsakad att fatta beslut i en mängd detaljfrågor, som
genom generella, lämpligt avvägda bemyndiganden av Kungl. Maj :t skulle
kunna överlämnas till avgörande av en från departementet skild institution,
men som konstitutionellt icke kunde överlämnas till avgörande av departementschefen
och icke heller torde kunna delegeras till vederbörande kansliråd
oller annan departementstjänsteman. Den föreslagna anordningen skulle alltså
föranleda, att konseljärendenas antal komme att ökas med en betydande mängd
ärenden, som icke vore av sådan beskaffenhet att det ur praktisk synpunkt
vore påkallat att handlägga dem i konselj. Den onödiga utsvällning av konseljlistorna,
som sålunda skulle framkallas, stöde i bestämd strid mot rationella
administrationsprinciper.

Den omständigheten, att ärenden rörande beredskapsarbeten i nuvarande
begränsade omfattning handlades omedelbart av socialdepartementet, har organisationsnämnden
icke ansett kunna åberopas för bibehållande av denna organisationsform
vid den föreslagna ansvällningen av beredskapsanordningens
omfattning, varvid skulle påkallas inrättandet av en särskild byrå.

Även principiella skäl hava synts tala mot förslaget, varom nämnden anfört
följande.

En väsentlig del av den förberedande handläggning, som den tilltänkta byrån
skulle ägna åt spörsmålen örn igångsättande av beredskapsarbeten, skulle
bestå i förhandlingar med intresserade parter angående behovet av vederbörande
arbetens utförande såsom beredskapsarbeten, angående de villkor, som
skulle föreskrivas för tillgodonjutande av anslag, angående uttagning av arbetskraft,
angående arbetstid m. m. Det torde ock vara tydligt, att många
för den fortsatta handläggningen av hithörande spörsmål bindande avgöranden
skulle komma att träffas efter muntlig föredragning för departementschefen
eller på grundval av samtal med denne. På detta sätt skulle det material,
som komme att ligga till grund för Kungl. Majits beslut, icke få den skriftliga,
preciserade avfattning och den offentliga karaktär, som vore nödvändiga
för att det skulle kunna konstateras, vilken instans som faktiskt bure ansvaret
för ett framställt förslag eller en vidtagen åtgärd. Med hänsyn härtill måste
utredningsmännens förslag sägas innebära en sammanblandning av instanserna
i statsförvaltningen och vore av denna anledning ur konstitutionell synpunkt
otillfredsställande.

På grund av vad organisationsnämnden sålunda anfört fann sig nämnden
nödsakad att avstyrka utredningsmännens förslag i fråga örn den tilltänkta
beredskapsanordningens centrala organisation. Därest organisation av arbetslöshetsförsäkringen
skulle komma att genomföras i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som föreslagits i den i det föregående omförmälda promemorian
i detta ämne, ville nämnden hemställa, att den på socialdepartementet
ankommande handläggningen av frågor örn beredskapsarbeten förlädes till
socialstyrelsen i den mån dessa frågor icke nödvändigt behövde avgöras genom
beslut av Kungl. Majit. Därest åter en arbetslöshetsförsäkring under socialstyrelsens
ledning icke skulle komma till stånd, syntes det lämpligast, att de
ärenden angående beredskapsarbeten, om vilka nu vöre fråga, överlämnades
åt en från Kungl. Majits kansli fristående kommission av samma typ som
statens arbetslöshetskommission.

Organisationsnämnden har härefter övergått till frågan örn den lokala organisationen,
i vilket avseende erinrats om det nämnden givna uppdraget i fråga
örn länsstyrelsernas organisation och arbetssätt. En sådan ansvällning av
den lokala statsförvaltningens apparat, som ett genomförande av förslaget
skulle framkalla, skulle göra det tämligen meningslöst att fortsätta rationaliseringssträvandena
med avseende å länsstyrelserna. För fullgörande av åtskilliga
av de nu ifrågasatta nya arbetsuppgifterna vore länsstyrelserna icke ru -

Ilo

stade. Antagandet att länsstyrelserna för kontrollen över beredskapsarbetena
skulle kunna utnyttja den tekniska sakkunskap de ägde tillgång till saknade
stöd i de verkliga förhållandena.

Med stöd av vad organisationsnämnden i det föregående anfört finge nämnden
för sin del bestämt avstyrka,, att länsstyrelserna ålades några nya eller utvidgade
uppgifter med avseende på beredskapsarbetena. Nämnden finge i stället
föreslå, att den lokala organisationen av beredskapsarbetena anordnades i huvudsak
på samma sätt, som den motsvarande organisationen av de utav statens
arbetslöshetskommission bedrivna reservarbetena. Enligt vad nämnden hade
sig bekant anlitade arbetslöshetskommissionen endast i mycket begränsad omfattning
länsstyrelsernas medverkan.

Domänstyrelsen har anfört följande.

Alltsedan år 1922 hade styrelsen samverkat med statens arbetslöshetskommission
för sysselsättande genom kommissionen av oförvållat arbetslösa vid
nödhjälps- och reservarbeten å allmänna skogar — domänfondens och, i mindre
utsträckning, kyrkofondens skogar. Den 31 oktober 1932 hade därvid utförts
omkring 3 milj. åttatimmars dagsverken. De verkställda arbetena omfattade
byggnad av omkring 115 mil vägar och 4.4 mil spårvägar samt grävning av
300 mil skogsdiken, byggnad av broar, viadukter och lastkajer, anordnandet
av lastage- och upplagsplatser, brädgårds- och sågplaner samt betesmarker,
byggnad av dammar och flottleder ävensom utförandet av skogsbeståndsvårdande
åtgärder såsom gallringar och röjningar m. m. Arbetena hade hittills
väsentligen utförts inom landets södra delar. Även dessa arbeten utgjordes
till större delen av vägarbeten, vilka, med hänsyn till kostnaderna, omfattade
något mera än 65 procent av de utförda arbetena. Dessa vägar hade varit
till stor nytta för avsättningen av skogsprodukter, men även för den allmänna
samfärdseln. Domän- och kyrkofondernas sammanlagda kostnader för arbetena
under perioden 1922—31 oktober 1932 hade i runt tal uppgått till 4 milj.
kronor. Dessa på domänverket belöpande kostnader hade utgjorts av utgifter
för hälften av arbetsledningens avlöning samt för tillhandahållandet av bostäder
åt arbetare och befäl, för sprängämnen och andra ärbetsmaterialier, körslor
m. m. i samband med arbetet. Nämnda kostnader torde hava utgjort ungeför
en femtedel av samtliga kostnader för de utförda arbetena.

Arbetena hade i huvudsak varit av sådan natur och så planlagts, att de utan
större olägenhet kunnat, vid minskat behov av reservarbeten, nedläggas för
att sedermera, vid stegrat behov, återupptagas. Då de därjämte kunnat bedrivas
vintertid, då arbetslösheten varit störst, hade de kunnat väl anpassas
efter den allmänna arbetsmarknadens förmåga att sysselsätta arbetare vid
olika tillfällen.

Då man i fråga örn graden av angelägenhet sökte verkställa en gruppering
av ifrågakommande arbeten uti sådana, som tillhörde det normala arbetsprogrammet,
sådana som, i likhet med nuvarande reservarbeten skulle vara av
mindre aktuell angelägenhetsgrad och sådana som, vad beredskapsarbeten angmge,
skulle vara av styrkt angelägenhetsgrad, bleve en sådan distinktion i
verkligheten svävande och skillnaden i fråga örn arbetets nytta i detta hänseende
ej stor — särskilt beträffande de grupper, till vilka beredskaps- och reservarbeten
skulle hänföras.

Styrelsen har med anledning av kollektivavtalsformens tillämpning vid beredskapsarbetena
framhållit såsom angeläget, att den för dessa arbeten lämpade
arbetsinkomsten utformades efter andra vägar än dem, som över avtalsenliga
löner ledde fram till ett allmänt fastlåsande av lönenivån. Under åberopande
av vad 1931 års skogssakkunniga framhållit rörande behovet av anpassning
av tillverkningskostnaderna inom trävaruindustrien till en nivå, som

lil

kunde anses rimlig i jämförelse med förhållandena på ifrågavarande område
i våra konkurrentländer på virkesmarknaden, har styrelsen anfört följande.

Vad skogsbruket för närvarande anginge möjliggjordes för en högst väsentlig
del av skogsavkastningen en fortsatt avsättning allenast av skogsarbetarnas
nuvarande lönenivå. En obetydlig höjning av skogsarbetarlönen skulle
omöjliggöra avsättning jämväl av denna del av skogsavkastningen och
därmed föranleda en ytterligare minskning av tillgången på skogsarbeten. Inför
denna situation måste styrelsen, vad skogsbruket, nu närmast anginge, se
en stor fara i genomförandet av det löneprogram, som framlades i promemorian.

Styrelsen har härefter övergått till behandling av vissa speciella spörsmål
och har beträffande tillämpningen av förkortad arbetstid anfört följande.

Det torde svårligen kunna förebyggas, att begränsning av arbetstiden medförde
krav på hjälp i annan form från det allmännas sida. Så vitt styrelsen
kunde finna vunnes en mera ändamålsenlig användning av statsanslag till anordnandet
av beredskapsarbeten genom full arbetstid med lägre arbetslön än
genom förkortad arbetstid med högre lön. Vidare finge framhållas, att avkortning
av arbetstiden medförde tekniska olägenheter av skilda slag, svårighet
vid kontroll av arbetstid m. m., allt ledande till ökade kostnader för arbetsledning,
särskilt vid mera omfattande arbetsföretag. Av vikt vore ju emellertid
att största möjliga del av anslaget till beredskapsarbeten komme de arbetslösa
till godo i form av löner.

Styrelsen har vidare framhållit svårigheten att finna skogsarbeten just i
de orter, där arbetslöshet rådde, varför arbete utom hemorten finge antagas
komma att förekomma även vid beredskapsarbetena. Då genomförandet av
jämkningar och annulleringar i gällande kollektivavtal torde medföra betydande
svårigheter särskilt vid användning av entreprenadsystem, emot vars införande
vid beredskapsarbetena styrelsen icke gjorde erinran, har styrelsen
framhållit, att för -— exempelvis —- smärre skogliga vägföretag, avsedda att
utföras jämväl å enskilda skogar, en arbetsanordning i anslutning, i tillämpliga
delar, till den form, som tillämpades i fråga örn statens skogsutdikningsanslag,
borde kunna i förevarande fall vinna tillämpning.

Domänstyrelsen har med hänsyn till nuvarande kris funnit starka skäl tala
för anordnandet i stor omfattning av statsunderstödda arbeten men har emellertid
ansett sig böra i princip bestämt avstyrka att härvid tillämpades ett
lönesystem, som under nuvarande konjunktur ledde till en förhöjning av arbetslönerna
och ett fastlåsande överhuvud taget för olika arbetargrupper av
den nuvarande lönenivån.

Lantbruksstyrelsen har till en början behandlat lönefrågan och framhållit
vissa konsekvenser av tillämpningen av avtalsenliga löner vid beredskapsarbetena,
varvid särskilt ifråga örn inverkan härav för jordbrukets del uttalats
följande.

Den uppsugning av arbetskraft från jordbruket och skogsbruket med dess
föga lockande arbetsinkomster, som nu ägde rum vid uppåtgående och goda
konjunkturer men som av naturliga skäl i allmänhet avstannade av sig själv
under tider av arbetslöshet inom handel och industri, skulle genom dessa arbetens
allmänna anordnande i form av beredskapsarbeten komma att i viss mån
göra sig gällande även under nedåtgående konjunkturer. Återföringen av arbetskraften
bleve säkerligen ett synnerligen svårlöst problem, och syntes därför
försiktigheten bjuda, att möjligheterna för dess tillfredsställande lösande
bleve fullt klarlagda, innan statsmakterna fattade ett eventuellt beslut örn
införande av beredskapsarbeten såsom den allmänna formen för beredande av
arbetsmöjligheter åt arbetslösa. Det syntes böra ifrågasättas, huruvida det

112

kunde vara lämpligt, att staten genom sina direkta åtgärder medverkade till
uppehållandet av skiljaktigheten mellan arbetsinkomsten för arbetarna inom
vissa hemmamarknadsindustrier och arbetsinkomsten för såväl löntagare som
företagare inom jordbruk och skogsbruk och så att säga konserverade arbetslösheten,
varigenom arbetskraftens naturliga övergång till andra yrken, låt
vara mindre betalta, hindrades eller i allt fall starkt motverkades. Denna
verkan av beredskapsarbetena bleve givetvis till nackdel för jordbruket. Med
fog syntes även den frågan kunna framställas, huruvida det kunde vara rimligt,
att staten i nödtider vid beredande av arbete åt arbetslösa garanterade
dessa väsentligt högre, ej sällan flerdubbelt högre arbetsinkomster än dem,
som stöde till buds för stora grupper andra medborgare i deras vanliga arbete.

Det finge vidare framhållas, att någon sådan arbetslöshet knappast torde i
stort sett föreligga inom jordbruket, att den i och för sig kunde anses skäligen
påkalla särskilda åtgärder från det allmännas sida. A andra sidan kunde det
befaras, att genom ett mera allmänt anordnande av beredskapsarbeten svårigheterna
för jordbruket komme att bliva än större att vid skördetid och under
andra brådskande tider uppbringa nödig arbetskraft. Genom arbetskraftens
övergång till i grannskapet igångsatt vägarbete eller dylikt och genom den
allmänna stimulans på uppsugningen av arbetskraft från landsbygden till
städer och industriorter, som en övergång till beredskapsarbeten med avtalsenliga
löner kunde väntas utöva, skulle nämligen tillgången på arbetskraft
bliva knappare. Detta skulle i sin tur medföra ökade arbetspriser inom jordbruket
och därmed höjda produktionskostnader, varigenom den ekonomiska
kris, jordbruket för närvarande genomlede, skulle ytterligare skärpas, måhända
för lång tid framåt.

För jordbruket syntes sålunda ett system med beredskapsarbeten medföra
enbart olägenheter utan däremot svarande nytta och utan att förhållandena
inom jordbruket i och för sig påkallade några samhällsåtgärder av ifrågavarande
slag.

Trots dessa olägenheter för jordbruket skulle detta komma att få bära en
dryg anpart av de kostnader, som beredskapsarbetena komme att medföra för
det allmänna. Enligt den i statsverkspropositionen framlagda planen skulle
nämligen beredskapsarbetena finansieras genom en skärpt arvsskatt och skulle
denna för de större jordbrukens vidkommande bliva desto mer betungande, som
den skulle beräknas å fastighetsvärden, vilka åtminstone för närvarande vore
alltför höga och icke motsvarades av en tillnärmelsevis däremot svarande avkastning.

Styrelsen har härefter närmast med tanke på torrläggningsföretag gjort gällande,
att bestämmelserna örn arbetslöner, uttagning av arbetskraft m. m.
vore ägnade fördyra arbetena, vilka ökade kostnader skulle drabba såväl staten
som jordägaren. Då statsbidrag vid beredskapsarbetena skulle utgå efter eljest
gällande grunder, skulle en anmärkningsvärd motsättning i kostnadshänseende
uppkomma olika torrläggningsföretag emellan, beroende på huruvida visst sådant
arbete utfördes med bidrag ur statens allmänna avdikningsanslag eller
ur beredskapsanslaget. Därest vissa torrläggningsarbeten skulle komma att
anordnas som beredskapsarbeten, syntes därför rimligt, att den härigenom
uppkommande merkostnaden helt bures av staten. All hänsyn borde tagas till
den betydelse, som måste tillerkännas torrläggningsföretagen för arbetslöshetens
motverkande och som jämväl tagit sig uttryck i proposition i ämnet.
Styrelsen ville ifrågasätta, huruvida icke ur denna synpunkt en lämpligt avvägd
höjning borde ske av allmänna avdikningsanslaget.

På grund av vad sålunda anförts har lantbruksstyrelsen, som icke ansett
sig böra ingå på några detaljer ifråga örn beredskapsanordningens organisation
m. m., för sin del särskilt med hänsyn till de allvarliga konsekvenser, som därav

113

skulle följa för jordbruket, bestämt avstyrkt här åsyftade förslag att uteslutande
eller i mera övervägande grad bereda arbete åt arbetslösa genom anordnande
av beredskapsarbeten med därmed förknippade arbetsvillkor. Den princip
för arbetslönernas bestämmande, som tillämpades vid reservarbetena, syntes
mera riktig och rättvis vid anordnande av nödhjälpsarbeten på det allmännas
bekostnad, särskilt örn, såsom syntes tillbörligt, hänsyn foges till de
arbetsinkomster, jordbruket kunde bereda däri sysselsatta personer. Emellertid
har styrelsen härmed ingalunda velat hava sagt, att det icke ur olika
synpunkter kunde vara både lämpligt och skäligt att jämsides med reservarbeten
i viss, måhända jämväl något ökad omfattning anordna beredskapsarbeten
för arbetslösa inom härför särskilt lämpade arbetsområden. Härvid syntes
emellertid företrädesvis böra ifrågakomma sådana arbetsområden, där arbetslönerna
vore relativt låga och där de ogynnsamma verkningarna utav beredskapsarbetena
på jordbrukets arbetsförhållanden bleve de minsta möjliga.

Kommerskollegium har till en början meddelat, att på kollegii anmodan
yttranden i ärendet avgivits av fullmäktige i järnkontoret och Sveriges skogsägareförbund
samt av Stockholms, Göteborgs och Skånes han delskamrar, av
handelskamrarna i Karlstad och Gävle, Östergötlands och Södermanlands, Gotlands,
Örebro och Västmanlands läns, Västergötlands och norra Hallands,
Västernorrlands och Jämtlands läns samt Norrbottens och Västerbottens läns
han delskamrar. Kollegium har på följande sätt sammanfattat innehållet i de
sålunda avgivna yttrandena.

I samtliga de till kollegium inkomna yttrandena uttalades de starkaste
betänkligheter mot de av de tillkallade sakkunniga föreslagna åtgärderna.
Från skilda håll har samtidigt framhållits, att i betraktande av den utomordentliga
omfattning, som arbetslösheten numera tagit, och de sociala vådor, som
därav kunde följa, en vidgad samhällelig hjälpverksamhet vore ofrånkomlig.
Men den av de sakkunniga förordade genomgripande omläggningen av det nu
tillämpade systemet, varigenom de hittillsvarande reservarbetena skulle i huvudsak
ersättas genom beredskapsarbeten, vid vilka skulle tillämpas vanliga
avtalsenliga eller eljest i den fria marknaden gällande löner, ävensom med direkta
kontantunderstöd i vidgad omfattning, skulle, har det framhållits, innebära
de största vådor för näringslivet och i hög grad försvåra ett övervinnande
av nu rådande krisförhållanden. De förordade beredskapsarbetena skulle vidare,
såvitt man kunde av nu tillgängliga, ofullständiga upplysningar rörande
arten av desamma bedöma, komma att i främsta rummet gynna vissa, i löneavseende
särskilt favoriserade arbetaregrupper, såsom byggnads-, kommunaloch
anläggningsarbetare, och därigenom dels verka hindrande mot en naturlig
löneutjämning, dels utöva en stark dragningskraft för övergång från mindre
gynnade yrken till de sålunda favoriserade.

Slutligen hava framhållits de olägenheter och vådor, som en statlig upplåning
i den omfattning, som ifrågasatts för nu nämnda ändamål, måste anses medföra
såväl för enskild verksamhet och näringslivet i dess helhet, vilket därigenom
skulle berövas den för en konjunkturförbättring erforderliga tillgången
till billigt kapital, som även för statens ställning i kredithänseende.

För egen del har kollegium, som delat de sålunda framförda betänkligheterna,
framhållit, att arbetstillfällena i övervägande grad skulle komma byggnads-
samt anläggnings- och kommunalarbetare till godo, vilka arbetargrupper
i regel lyckats tillkämpa sig en åtskilligt högre genomsnittlig lönenivå
än den, som giillde de inom exportindustrierna arbetande. Tillämpningen av
avtalsenliga löner vid dessa arbeten skulle därför verka i hög grad orättvist
mot sistnämnda arbetargrupper. Härefter har anförts följande.

Det torde knappast behöva framhållas, vilken stark dragning utsikterna

114

till att kunna erhålla anställning vid beredskapsarbeten, inbegripande exempelvis
byggnadsverksamhet, vissa anläggningsarbeten m. m., måste utöva, särskilt
på de lägst avlönade yrkesgrupperna, såsom jordbruks- och skogsarbetare.
Det korrektiv, som ansetts ligga i förkortad arbetstid, torde härvidlag få anses
föga verksamt, så mycket mer som i så fall den ökade fritiden, som eventuellt
kunde disponeras för eget arbete, ju måste anses som en icke ringa lockelse.
Aven övriga i promemorian diskuterade metoder att utdraga arbetstillfällena
samt att på samma gång i någon mån motverka eljest befarad tillströmning
till beredskapsarbetena av arbetskraft från yrkesområden med lägre lönenivå
torde med all sannolikhet visa sig synnerligen ineffektiva.

Ifråga örn beredskapsarbetenas centrala organisation har kollegium förutsatt,
att reservarbeten av hittills förekommande typ bleve oundgängligen nödvändiga
för tillgodoseende av en övervägande del av arbetsbehovet, även örn beredskapsarbeten
av ena eller andra slaget skulle i vidgad omfattning beslutas.
På grund härav skulle en mindre lämplig dualism i ledningen av nära besläktade
arbetsuppgifter uppkomma. Skulle beredskapsarbetena utsträckas
till nya områden, syntes lämpligare, att en eventuellt erforderlig central ledning
sammanfördes med den redan i form av statens arbetslöshetskommission
existerande, antingen genom gemensamt inrangerande under en särskild byrå
eller avdelning i socialstyrelsen eller i fortsatt, mera fristående form.

Kollegium har vidare erinrat, att utlämnandet av beredskapsarbeten på
entreprenad näppeligen torde låta sig förena med den obligatoriska förmedling
och hänvisning av arbetskraft som föreslagits. Entreprenören torde nämligen
behöva frihet i fråga örn antagandet av fullgod arbetskraft liksom vid avskedandet
av arbetare, som visat sig mindre duglig. Samma frihet torde för
övrigt även böra förutsättas vid arbeten, utförda i de statliga verkens regi.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har kollegium ansett, att de av de
sakkunniga framförda synpunkterna och förslagen icke borde läggas till grund
för de åtgärder, som torde bliva nödvändiga för mötande av den nuvarande
krisen på arbetsmarknaden.

Kollegium har slutligen framfört vissa synpunkter, huru krisen borde mötas
med undvikande i möjligaste mån av skadliga återverkningar för det fria
näringslivet, varvid anförts följande.

Det torde sålunda vara ofrånkomligt, att de statliga åtgärder av olika slag,
som visade sig nödvändiga för lättande av krisens verkningar, bleve synnerligen
omfattande. De torde sålunda böra omfatta såväl direkta kontantunderstöd
som reservarbeten av i huvudsak hittills förekommande typ, vissa bidrag
av statsmedel, såsom i annat samband förordats, för möjliggörande av ökad
användning av inhemskt bränsle, utbildningskurser av olika slag för arbetslösa,
lånerörelse i viss omfattning för uppmuntrande av enskild, produktiv
verksamhet, statsunderstöd enligt gängse villkor till kommunala och enskilda
arbeten av styrkt allmännyttig karaktär och slutligen statliga beredskapsarbeten
i ökad omfattning.

Vid beredskapsarbetena syntes däremot anställningen av arbetskraft -— i
den mån så befunnes erforderligt under medverkan av arbetsförmedlingsanstalt
— böra ske genom den direkta arbetsledningen, vare sig denna sorterade
under ett statligt verk, utgjordes av en entreprenör eller för ändamålet
särskilt tillsatts.

Vad åter beträffade den omstridda lönefrågan vid beredskapsarbetena, torde
denna, då det rörde sig örn arbeten i ett statligt verks egen regi, böra baseras
på gällande avtal.

Kollegium har påpekat, att graden av beredskapsarbetenas nödvändighet
och nyttighet sannolikt kunde komma att ligga mellan å ena sidan de hittillsvarande
reservarbetena och å andra sidan de hittills beslutade ävensom

115

ovan avsedda, under de affärsdrivande verken fallande beredskapsarbetenas.
Denna uppfattning torde kunna stödjas av åtskilliga exempel ur årets statsverksproposition
under rubriken »fonden för förlag till statsverket». Med
hänsyn härtill har kollegium anfört följande.

Beträffande dylika anläggningar, vilkas utförande vid nuvarande tidpunkt
kunde på sätt och vis betecknas som en diskontering av framtida statliga
arbetsuppgifter, syntes starka skäl kunna anföras för att desamma endast
borde komma till utförande, under villkor att uppgörelse träffades om reducering
i skälig omfattning vid arbetets utförande av eljest gällande avtalsenliga
löner för de arbetare, även yrkeskunniga sådana, som härigenom skulle
beredas arbete. Detsamma torde böra gälla i fråga örn motsvarande statsunderstödda
kommunala och enskilda arbetsuppgifter.

Under förhandenvarande förhållanden syntes försvarligt, att utförandet av
så begränsade beredskapsarbeten skulle på föreslaget sätt kunna bestridas
med lånemedel med kort amorteringstid. De utgifter, som bleve nödvändiga
för reservarbetenas upprätthållande m. fl. härmed jämförliga åtgärder, torde
däremot i princip och i varje fall i så stor utsträckning som möjligt såsom
hittills böra täckas av skattemedel för undvikande av att under nuvarande
ovissa förhållanden dessa utgifter övervältrades på kommande år.

II. Yttranden av Överståthållarämbetet och länsstyrelserna.

A. I huvudsak tillstyrkande yttranden.

Länsstyrelsen i Gotlands län har framhållit följande.

Det kunde knappast vara nationalekonomiskt riktigt att i längden såsom
den huvudsakligaste formen för arbetslöshetshjälp hålla på med arbeten, vilka
—- på sätt som gällde i fråga örn reservarbeten — visserligen måste i och
för sig vara nyttiga från allmän synpunkt men dock icke så angelägna, att
de vore upptagna i vederbörande myndighets eller institutions arbetsplaner
för de närmaste åren. Enligt länsstyrelsens erfarenhet härutinnan kunde svårigheter
rentav möta att finna på något lämpligt reservarbete, då det däremot
kunde vara lättare och naturligare att anvisa arbeten, som väl skulle lämpa
sig för arbetslösa, och som i motsats till reservarbetena vore av en mera markerad
angelägenhetsgrad. Det syntes länsstyrelsen ur flera synpunkter riktigast
att i större omfattning än hittills gå in för arbeten, vilka verkligen
vore från allmän synpunkt mera angelägna att de komme till utförande än
de nuvarande reservarbetena. Då beredskapsarbetena avsåge arbetsuppgifter,
som vore mera angelägna och mera aktuella än reservarbetena, kunde länsstyrelsen
från principiell ståndpunkt icke annat än ansluta sig till förslaget
att ge betydligt större plats åt beredskapsarbetena än hittills. Det gällde
ju icke heller här någon alldeles ny form för arbetslöshetshjälpen, enär statsmakterna
redan från och med 1931 gått in för anordnande av dylika beredskapsarbeten.
Att avtalsenliga löner skulle gälla vid dessa beredskapsarbeten
måste också med hänsyn till arbetenas beskaffenhet anses vara riktigt. Med
hänsyn till att reservarbetarlönerna knappast motsvarade existensminimum,
åtminstone för familjeförsörjare, syntes riktigt, att det under alla förhållanden
foges under övervägande, att lönerna vid reservarbetena bestämdes på ett för
arbetarna mera gynnsamt sätt än hittills, en åtgärd som från allmän synpunkt
i längden torde vara fördelaktigast för alla.

Länsstyrelsen har emellertid ställt sig mycket tveksam, örn det ur allmän
synpunkt kunde vara tillrådligt, att i elen mycket stora utsträckning, som
förutsattes, anordna beredskapsarbeten. Den föreslagna karenstiden vore väl

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 211. 17

116

kort. Förslaget om undersökning av konfliktorsaker i vissa fall kunde icke
förordas. Ytterligare Ilar länsstyrelsen anfört:

Och då enligt vad som framginge av statsverkspropositionen, beredskapsarbetena
vore avsedda att ersätta de nuvarande reservarbetena, bleve frågan
ännu mera tveksam, enär det med dessa beredskapsarbeten knappast torde
vara möjligt att i samma smidiga form som hittills i de olika kommunerna
bringa hjälp mot arbetslösheten. Länsstyrelsen ville alltså förorda en i viss
mån vidgad användning av beredskapsarbetena men på samma gång ett bibehållande
av de nuvarande reservarbetena såsom ett komplement till beredskapsarbetena
och avsedda att användas, då det icke vore möjligt att på annat
sätt vidtaga någon åtgärd mot arbetslösheten.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har framhållit, att 8,459 personer i december
1932 anmälts vara arbetslösa inom länet, varav endast omkring 7 procent
bereddes sysselsättning vid statliga reservarbeten inom länet. Denna
låga procent sysselsatta berodde på att gällande föreskrifter för reservarbetena
icke gåve tillräckligt utrymme att välja lämpliga arbetsobjekt. Härefter har
länsstyrelsen anfört följande.

Därest det skulle vara möjligt att i avsevärt vidgad omfattning anordna
arbetstillfällen för de arbetslösa och om dessa arbeten skulle kunna planmässigt
disponeras, såsom ett huvudsakligt medel för arbetslöshetens motverkande
vore det, enligt länsstyrelsens mening, ofrånkomligt att hittills gällande
bestämmelser ^ angående arbetsföretagens art förändrades, så att även inom
de. närmaste åren behövliga statliga och kommunala samt vissa slag av enskilda
arbetsföretag i lämplig omfattning måtte kunna komma till utförande.
De. riktlinjer, som av de sakkunniga föreslagits beträffande valet av arbetsobjekt
för beredskapsarbeten, syntes länsstyrelsen lämna den möjlighet till
anordnande a.v arbetstillfällen, som förhållandena påkallade. Länsstyrelsen
ville därför tillstyrka att de sakkunnigas förslag angående beredskapsarbeten
till motverkande av arbetslöshet lades till grund för statens åtgärder i berörda
avseende. Arbetenas anordnande i övrigt borde i största möjliga omfattningregleras
fran fall till fall genom beslut av Kungl. Maj :t eller den myndighet,
som Kungl. Maj:t därom lämnar bemyndigande.

Vid en omläggning av principerna för utväljande av arbetsobjekten, så att
särskild hänsyn skulle, tagas till arbetsföretagets allmännytta och angelägenheten
av att komma till utförande under de närmaste åren, syntes det länsstyrelsen,
att den allmänna arbetsmarknadens löner borde tillämpas. Emellertid
syntes en ransonering av arbetstiden i behövlig omfattning påkallad,
närmast för att bereda arbete åt så mångå som möjligt samt för att icke beredskapsarbetarna
skulle erhålla bättre inkomster än arbetare i den öppna
marknaden med förkortad arbetstid. Vid de rent kommunala reservarbeten,
som vissa samfälligheter anordnat inom länet, betalades den öppna marknadens
löner med ransonering av arbetstiden utan att kritik däröver förmärkts
från vare sig kommun eller arbetslösa. Vidare har uttalats, att vid beredskapsarbeten
ett betydande utrymme borde lämnas för beredande av sysselsättning
åt arbetslösa från andra kommuner. Särskilt borde beredskapsarbeten,
som helt bekostades av statsmedel, utan hänsyn till mantalsskrivningsorten
stå öppna för de arbetslösa, som vore i största behov av arbete. Med
den stora arbetslöshet, som vöre radande inom vissa av länets skogskommuner,
vore det ett trängande behov att inom desamma beredskapsarbeten anordnades.
Med anledning av de statsbidragsbelopp, varmed i promemorian räknats,
bär framhållits, att kommunerna, i synnerhet vägdistnkten, icke torde
äga vilja eller förmåga att genom uttaxering anskaffa erforderliga medel för
beredskapsarbeten eller att öka sin förut avsevärda skuldsättning med dylika

117

summor. Länsstyrelsen Ilar särskilt framhållit, att man i fråga örn flertalet
vägföretag torde få räkna med 85—90 procent av kostnaden i statsbidrag.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län, som i ärendet inhämtat yttrande från styrelsen
för arbetsförmedlingsanstalten i länet, har ansett det vara påtagligt och
delvis ofrånkomligt, att vissa brister vidlådde reservarbetstypen. Hänvisningen
till reservarbeten innebure stundom förflyttning långt från hemorten,
ehuru vanligen endast för ungkarlar. Denna olägenhet motvägdes dock
ej sällan av att sådan hänvisning kunde befrämja en utflyttning från orter,
där på grund av ändrade förhållanden en varaktig utkomst icke längre
kunde påräknas. Arbetsinkomsten vore ofta ej tillräcklig för familjeförsörjare
utan måste kompletteras med ortsbidrag eller fattigvårdsunderstöd, en
komplettering som dock måste anlitas även av dem, som vid arbeten i öppen
marknad ej kunde bereda sig tillräcklig inkomst. Slutligen hade reservarbetena,
såsom mindre angelägna, lägre betalade och därtill i viss mån avsedda
att pröva arbetsviljan hos anmälda arbetslösa, blivit karakteriserade
som »mindervärdiga» och psykologiskt deprimerande, ett omdöme som icke
kunde frånkännas ett visst berättigande. Likväl syntes reservarbetena under
rådande förhållanden efter hand hava mötts med ökad förståelse. An mer
gällde detta — med hänsyn till den lokala förläggningen och administrationen
—■ de statskommunala reservarbetena, vilka också betydligt ökats i antal.
Beredskapsarbetena enligt det nu föreliggande förslaget stöde de statskommunala
arbetena närmast men skilde sig från dessa särskilt i fråga örn löneprinciperna
och vad därmed sammanhängde. Härefter har länsstyrelsen i
lönefrågan uttalat följande.

Det vore visserligen möjligt, att de av sakkunniga förutsatta avtalen
rörande löneregleringar, arbete utan organisationstvång, m. m., örn de kunde
med åsyftad verkan genomföras, efter hand skulle öppna vägar till ett överbyggande
av vissa oskäliga löneklyftor och till utjämnande av andra stridigheter
på hithörande områden, en i och för sig eftersträvansvärd utveckling.

Med den nu rådande stora ojämnheten i lönesatser m. m. enligt kollektivavtalen
eller eljest i fråga örn de grupper, vilka skulle ifrågakomma till beredskapsarbeten
— byggnads-, kommunal-, skogs-, väg- och diverse grovarbeten
m. m. — måste man emellertid befara, att de sakkunniga överskattat möjligheterna
att effektivt genomföra ifrågavarande förslag inom den begränsade
tid, som skulle stå till buds för en så pass genomgripande omläggning. — Särskilt
ömtålig vore den verkan, som vissa beredskapsarbeten trots restriktioner
kunde utöva å arbetsförhållandena inom det ordinarie jord- och skogsbruket.

Beträffande olika detaljspörsmål bar länsstyrelsen framhållit följande. Under
hänvisning till vad arbetsförmedlingsanstaltens styrelse i sitt yttrande
betonat angående svårigheten för arbetsförmedlingen att omhänderha hänvisningar
av arbetskraft till beredskapsarbeten samt arbetslöshetskommittéernas
lämplighet härför, har länsstyrelsen uttalat det omdömet, att arbetslöshetskommittéerna
i stort sett väl fyllt sina hittillsvarande uppgifter. Hör medling i
eventuella arbetstvister syntes man liksom kitt ilis böra lita till den ordinarie
förlikningsmannainstitutionen eller särskilda kommissioner; huruvida en sådan
kommission på ifrågavarande område borde erhålla någon mera varaktig
form, torde kunna bliva beroende av vidare erfarenhet.

Länsstyrelsen har avslutat sitt yttrande med följande uttalande.

Även beredskapsarbetena borde utvidgas och därvid kunna avse arbeten för
icke blott staten utan även kommuner och enskilda företag (enskilda järnvägskorsningar,
skogsvårdsarbeten, vattenregleringar m. m.). Ett samtidigt bedrivande
inom samma kommun av t. ex. vägarbeten dels såsom beredskaps-, dels
som statskommunala reservarbeten borde dock i regel ej ifrågakomma. I fråga

118

om beredskapsarbetenas ledning syntes anledning nu ej föreligga att ändra den
redan tillämpade ordningen, kompletterad med länsstyrelsernas medverkan
beträffande icke-statliga arbeten, på sätt sakkunniga föreslagit.

På sålunda anförda skäl ansåge sig länsstyrelsen böra förorda ett bibehållande
i princip även för nästa budgetår av den nuvarande anordningen med
både statens reserv-, statskommunala reserv- och beredskapsarbeten, modifierade
och i mån av behov utvidgade på sätt här endast kunnat i korthet antydas.
Arbetslöshetskommissionens ingående kännedom om kommunernas arbetslöshetsförhållanden
vore härvid en viktig omständighet. — Det kunde
visserligen anmärkas, att man därigenom icke vunne den enhetliga organisation
och ledning, som genom enbart beredskapsarbeten under socialdepartementets
eller annan överledning skulle skapas. Men erfarenheten syntes visa, att
erforderlig översikt och sammanhållning av verksamheten likväl kunde uppnås.
Med förefintliga olika typer av arbeten borde de synnerligen växlande
arbetsbehoven med vederbörlig hänsyn till yrke, arbetsförmåga och ålder m. m.
kunna smidigt tillgodoses utan att sociala hänsyn av skilda slag eftersattes.
Boskillnad mellan »arbetslinjen» och fattigvården borde eftersträvas och lönebestämmelserna
anpassas därefter. — Genom en sådan lösning torde en både
för näringslivet och för de arbetslösa eftersträvansvärd successiv avveckling
av krisorganisationen kunna i möjligaste mån främjas. Som en fördel syntes
också böra räknas, att man, utan uppgivande under ovissa förutsättningar av
den nuvarande organisationen, i samband med ökningen av beredskapsarbeten
torde få tillfälle att vinna praktisk erfarenhet örn de av sakkunnige föreslagna
avtalsformernas genomförbarhet och tillämpning.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har riktat åtskilliga anmärkningar mot
hittillsvarande system med reservarbeten, varvid särskilt berörts olägenheterna
av arbetslösas uttagning till reservarbeten å avlägsna orter, den för uppehället
av reservarbetarens familj otillräckliga lönen, vilken ofta måste suppleras med
stöd av fattigvården, samt vissa mindre gynnsamma psykologiska faktorer.
Länsstyrelsen har därefter uttalat, att det vore uppenbart, att anordnande i
väsentligt ökad utsträckning av beredskapsarbeten vore att föredraga framför
systemet med reservarbeten, desto hellre som förändringen icke avsåge och
icke behövde avse tillskapandet av något särskilt organ för arbetsledning. Vidare
har framhållits, att förslaget ingående sysslade med lönefrågan och fäste
stor vikt vid att lönerna vid beredskapsarbetena skulle vara avtalsenliga. Länsstyrelsen
kunde icke finna en sådan bestämmelse erforderlig eller lämplig. Frågan
löstes på ett tillfredsställande sätt, om medel anvisades för sådana arbeten,
som under de närmaste åren skulle komma till utförande, och att dessa arbeten
finge sättas i gång på vanligt sätt. Under åberopande av att det för vägan -läggningar brukliga anbudsförfarandet med gott resultat tillämpats utan att
den beräknade kostnaden överskridits har länsstyrelsen härefter anfört:

I den mån arbetslösheten inom olika delar av länet det påkallade, borde allmänna
arbeten kunna igångsättas. Skulle därvid framgå, att försök gjordes
att driva upp priserna, torde förhållandena få anses vara sådana att arbetsföretaget
kunde anstå. Andra bestämmelser vore icke behövliga.

Länsstyrelsen har vidare uttalat följande.

Inga särskilda bestämmelser hade utfärdats örn avtalsenliga löner eller örn
slitandet av tvister när det gällde väganläggningar, som utfördes med anslag
å sjätte huvudtiteln, ej heller beträffande andra statliga arbetsföretag, vartill
medel beviljades. Det syntes innebära en onödig inveckling av saken att antaga
särskilda föreskrifter örn beredskapsarbetenas avlönande. Vägdistrikten,
som förskottsbyggt vägar, hade icke ansett sig behöva eller böra utfärda några
dylika bestämmelser. Enligt länsstyrelsens förmenande förelåge heller intet

119

som helst behov av att statsmakterna gjorde det. Målet, som man ville uppnå,
nämligen att bereda arbeten åt så många som möjligt, vunnes, örn statsmakterna
följde de exempel, som länge tillämpats av vägdistrikten.

Det komme för vissa kommuner i länet att få mycket svåra ekonomiska
följder för stora delar av befolkningen, örn ej arbeten snart komme i gång,
som gåve en nödvändig inkomst. Sådan ställningen vore, komme det här icke
att bliva fråga örn avtalsenliga löner. Staten torde i stället kunna påräkna
att få de omfattande vägarbeten, som här kunde omedelbart påbörjas, utförda
för ett långt billigare pris än örn anläggningarna skulle i huvudsak anstå för
att måhända utföras sedan arbetstillgången i öppna marknaden blivit större.
Att verkligt gagn vunnes genom anvisande av det äskade anslaget för utförande
av allmännyttiga företag vore länsstyrelsen övertygad örn. För den
händelse beredskapsarbeten icke anordnades, torde stora belopp, fortfarande
få anvisas för reservarbeten, vilka trots de låga lönerna i regel blivit dyrbara,
och för fortsatta understöd. Länsstyrelsen befarade, att statens och kommunernas
kostnader för sistnämnda åtgärder icke komme att bliva mindre än
kostnaderna för beredskapsarbetena, men resultatet av utgifterna för beredskapsarbeten
komme att bliva för det allmänna och för befolkningen vida bättre
än med en fortsatt tillämpning av nu gällande system.

På grund av det sålunda anförda hemställde länsstyrelsen, att Kungl. Majit
ville för riksdagen framlägga förslag örn anvisande av 160,511,800 kronor till
beredskapsarbeten att av Kungl. Maj :t användas i mån av behov till igångsättande
av sådana arbetsföretag, som i det föreliggande förslaget upptoges, dock
främst till vägarbeten, vilka medel borde fördelas i samma ordning och användas
nå samma sätt som i fråga örn anslag till vägbyggnader och andra företag
i allmänhet.

B. Yttranden, vari närmare ståndpunkt icke tagits till de huvudsakliga

frågorna i förslaget.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har i anledning av de nya arbetsuppgifter,
som enligt förslaget skulle ankomma på länsstyrelserna, icke funnit annat att
erinra än att den granskning, som skulle ankomma på länsstyrelserna, förutsatte
tillgång till en sakkunskap, som icke alltid kunde antagas stå till länsstyrelsernas
förfogande, samt att en förstärkning av länsstyrelsernas och vägingenjörernas
arbetskrafter bleve påkallad.

Länsstyrelsen har vidare anfört:

På de synnerligen omfattande och betydelsefulla tvistefrågor av socialpolitisk
och nationalekonomisk natur, till vilka förslaget tagit ställning, fann sig
länsstyrelsen icke hava att ingå i anledning av remissen. Det vore i varje fall
uppenbart, att den för närvarande rådande arbetslösheten av staten krävde utomordentliga
åtgärder med syfte att skapa arbetstillfällen.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har berört den mycket omfattande arbetslösheten
i länet och därav föranledda bördor för kommunerna. Kommunerna
ägde icke förmåga att i någon utsträckning av betydelse vidare bringa hjälp
till de arbetslösa. Detsamma vore förhållandet med vägdistrikten, vilka, ehuru
därtill icke lagligen skyldiga, ändock i stor utsträckning varit verksamma i
arbetslöshetsbekämpande syfte. Härefter har anförts följande.

Den hittills tillämpade ordningen för den statliga verksamheten för arbetslöshetens
bekämpande och lindrande av dess följder vore sålunda avsedd att i
huvudsak ersättas med beredskapsarbeten, därvid den allmänna arbetsmarknadens
löner och övriga arbetsvillkor skulle komma till tillämpning. Frågan,

120

huruvida det ena eller andra systemet ur rikssynpunkt vore att föredraga, syntes,
såvitt länsstyrelsen vore i tillfälle bedöma, till övervägande del vara beroende
av, i vilken utsträckning staten med hänsyn till rådande och för de närmaste
åren beräkneliga statsfinansiella förhållanden kunde anses äga möjlighet
att göra uppoffringar i arbetslöshetsbekämpande syfte. Ansåges staten
äga ekonomisk förmåga att utan alltför stort åsidosättande av andra vitala
statsintressen i nödig omfattning och under erforderlig tidsutdräkt anordna beredskapsarbeten
på^de villkor, som kommo till uttryck i den föreliggande promemorian,
kunde måhända denna form av hjälpverksamhet såsom för de arbetslösa
mera gynnsam böra givas företräde. Skulle åter en sådan ekonomisk förmåga
hos staten icke med säkerhet kunna anses vara och för den närmaste tiden
ej heller kunna beräknas bliva tillfinnandes, syntes enligt länsstyrelsens
förmenande försiktigheten och nödvändigheten att lämpa åtgärderna, efter vad
som utan äventyrande av landets ekonomiska bestånd vore möjligt, bjuda, att
det nuvarande systemet medelst reservarbeten i erforderlig och med hänsyn till
de statsekonomiska förhållandena möjlig utsträckning på hittills tillämpade
villkor i huvudsak bibehölles.

Länsstyrelsen Ilar emellertid uttalat sina allvarliga betänkligheter mot tilllämpningen
av avtalsenliga löner vid ifrågavarande hjälparbeten och ansett, att
för löneprisbildningen vid desamma borde gälla sådana bestämmelser, att densamma
lätt och smidigt kunde anpassa sig efter de lönesatser, som näringslivets
olika grenar kunde äga säker ekonomisk förmåga att bära.

Vidare Ilar länsstyrelsen framhållit lämpligheten av de av 1931 års skogssakkunniga
föreslagna åtgärderna till bättre utnyttjande av landets skogstillgångar,
varefter anförts följande.

Länsstyrelsen ville i detta sammanhang även framhålla, att de medel, som
kunde varda anvisade för arbetslöshetens bekämpande, jämväl borde kunna få
användas för direkta statliga understöd till sådan enskild företagareverksamhet,
som prövades vara i oundgängligt behov därav och tillika kunde anses vara av
särskild betydelse i arbetslöshetsmotverkande syfte. Härigenom skulle otvivelaktigt
staten i många fall på relativt gynnsamma ekonomiska villkor kunna
verksamt bidraga till förekommande av ytterligare arbetslöshet. En sådan
statlig subvention av exempelvis sågverksrörelsen skulle bliva av utomordentlig
betydelse särskilt för Västernorrlands län, vilket med hänsyn till dess omfattande
arbetslöshet, borde bliva föremål för statsmakternas synnerliga omtanke.

C. I huvudsak avstyrkande yttranden.

Överståthållarämbetet har särskilt framhållit följande. I utlåtande år 1931
över då föreliggande förslag till beredskapsarbeten avstyrkte Överståthållarämbetet
bestämt förslagets genomförande. Sedan emellertid nu systemet blindt
infört, torde detsamma böra bibehållas och under rådande svåra förhållanden
på arbetsmarknaden, jämväl utökas så långt förhållandena påkalla och
medgiva. För övriga fall av hjälpverksamhet torde vissa jämkningar och
kompletteringar i nu gällande bestämmelser och förfoganden vara av vunnen
erfarenhet och de allvarliga tidsförhållandena påkallade.

Till en början ville Överståthållarämbetet giva uttryck åt den uppfattningen
att, huru angeläget det än måste vara att genom vittgående förfoganden och
ökade anslag från det allmännas sida, såväl stat som kommun, bringa de arbetslösas
ständigt växande skaror ökad hjälp i deras betryck, där det vore oförskyllt
och förorsakat av den allmänna depressionen på världs- och hemmamarknaden,
det dock gällde att samtidigt hålla i sikte, att hjälpåtgärderna icke gåves
en sådan läggning och omfattning att de visserligen hjälpte för tillfället,

121

men också förvärrade och. förlängde det onda på längre sikt genom att motverka
och fördröja en naturlig avveckling och återgång till normala förhållanden.
Visserligen vore det förvirrade och betryckta läget på världsmarknaden
och även inom vissa grenar av vår hemmamarknad beroende av faktorer, som vi
ej själva kunde bemästra. Men uppenbart måste dock vara, att vi genom egna
åtgöranden kunde avsevärt mildra krisen på näringslivets och arbetsmarknadens
områden samt befrämja en snabbare, både nödvändig och naturlig återgång
till normala förhållanden.

Överståthållarämbetet har härefter berört de ökade skattebördornas, hämmande
inverkan för företagsamheten samt vikten av en naturlig anpassning av
lönenivån, varefter anförts följande.

Överståthållarämbetet måste bestämt avstyrka det i den remitterade promemorian
skisserade förslaget till s. k. beredskapsarbeten i så väsentligt
vidgad omfattning och till så grundväsentligt ändrad karaktär gentemot de
hittills i ytterst begränsad skala försöksvis tillämpade, samt deras trädande,
helt eller i varje fall »i huvudsak», i stället för det hittills tillämpade systemet
med s. k. reservarbeten. Att genom statliga eller kommunala arbeten i större
omfattning, genom subventioner eller andra förfoganden fastlåsa lönenivån
inom sådana arbetsområden, där de med eller utan direkta eller indirekta åtgöranden
från det allmännas sida, genom arbetets mer eller mindre fullständiga
monopolisering etc. nått en sådan höjd, som icke stöde i rimligt förhållande
till inkomstnivån för andra jämförliga och till och med överlägsna arbetsprestationer,
till oerhörd skada för hela vårt samhällsliv ochmke minst
för det övervägande antalet övriga arbetargrupper, det måste på det allra
omsorgsfullaste undvikas.

Såsom ytterligare skäl för sitt ståndpunktstagande samt för sin i yttrandet
uttalade mening, att beredskapsarbeten enligt nuvarande ordning borde komma
till något ökad användning, har Överståthållarämbetet härefter uttalat:

Överståthållarämbetet inskränkte sig därför till att framhålla, att de nu
föreslagna s. k. beredskapsarbetena i mycket väsentliga och avgörande delar
i stort sett skulle få samma karaktär som de hittillsvarande s. k. reservarbetena
samt till väsentlig del också samma klientel, ehuru de i stort sett skulle
berövas de senares möjligheter att genom en med förhållandena på arbetsmarknaden
samt detta slag av arbeten ytterst noggrant förtrogen ledning, genom
en för ändamålet avpassad lönesättning, genom klientelets, stränga utväljande
efter behovsprincipen etc. icke verka störande, utan utjämnande på
förhållandena å den allmänna arbetsmarknaden. En annan, ej mindre allvarlig
nackdel med det nu ifrågasatta systemskiftet skulle uppenbarligen ock
bliva den, att genom det nya systemet en väsentligt mindre del av de arbetslösa
skulle bliva hjälpta till arbete än genom det hittillsvarande, att en avsevärt
större del av de arbetslösa skulle bliva hänvisade till konta,ntunderstöd
utan motprestation av någon betydelse samt slutligen att arbetslinjen och kontantunderstödslinjen
skulle komma att såväl centralt som lokalt fungera tämligen
oberoende av varandra, varigenom hela syftet med det allmännas stora
uppoffringar gent emot arbetslösheten skulle bliva avsevärt förfelat.

Skulle alltså, såsom Överståthållarämbetet i det föregående förutsatt, det nuvarande
systemet med s. k. beredskapsarbeten bibehållas och jämväl något utökas,
syntes detsamma böra inarbetas och ingå såsom en integrerande del uti
ett enhetligt system för statens åtgärder, direkta och indirekta, för arbetslöshetens
motverkande och beredande av hjälp till de arbetslösa. Detta borde naturligtvis
ej utesluta, att de affärsdrivande verkens egna arbeten samt deras,
övriga statliga och andra offentliga institutioners beställningar behandlades
och beslutades i vanlig ordning under respektive huvudtitlar samt sedermera
utfördes utan samband (i vidare mån än ett visst samråd mellan respektive

122

myndigheter) med de s. k. beredskapsarbetena, för vilka det under femte huvudtiteln
uppförda gemensamma anslaget vore avsett. Fortsatt elektrifiering
av statsbanenätet, utförande av skenfria korsningar vid järnvägsövergångar,
vidgade avverknings- och röjningsarbeten på statens skogar, dikningsföretag
och hamnanläggningar, materialbeställningar hos den enskilda industrien m. m.
torde sålunda i ökad omfattning med fördel kunna ske utan närmare samband
än nyss angivits medlen övriga arbetslöshetspolitiken. Icke minst anslag
för sistnämnda ändamål av skilda slag skulle helt visst vara av en utomordentlig
betydelse för motverkande av arbetslöshet samt, vilket vore av icke
mindre betydelse, för upprätthållande av den högt uppdrivna yrkesskickligheten
bland sådana arbetare, som icke utan olägenhet, särskilt i sistnämnda
avseende, i någon större utsträckning kunde beredas arbete inom de av det
allmänna anordnade krisarbetena.

Överståthållarämbetet har slutligen utformat vissa riktlinjer för ett samordnande
av beredskapsarbetena och reservarbetena i ett enhetligt system, i
vilket avseende framhållits följande synpunkter. De anslag, som ställdes till
förfogande för arbetslöshetens bekämpande borde fortfarande som hittills
avse i främsta rummet beredande av arbete och, till en mindre del, beredande
av kontantunderstöd. Av den förra delen, anslagen för beredande av arbete,
borde den alldeles övervägande delen fortfarande gälla s. k. reservarbeten efter
i huvudsak samma grunder och med enahanda anvisnings- och avstängningsförfaranden
som hittills, och endast en mindre del s. k. beredskapsarbeten
likaledes efter huvudsakligen samma grunder som hittills, ehuru jämväl
de inordnade uti det gemensamma systemet för arbetslöshetspolitiken och det
för dess handhavande bestämda centralorganet. Det ville förefalla som örn
övervägande skäl skulle tala för bibehållandet av det nuvarande centralorganet,
särskilt med den sammansättning, arbetslöshetskommissionen för närvarande
ägde, även örn någon komplettering av den där representerade sakkunskapen
till äventyrs skulle befinnas erforderlig. Att inrymma centralorganet
såsom en byrå inom den redan hårt arbetstyngda socialstyrelsen syntes ägnat
mgivna betänkligheter, även örn därigenom åt detsamma skulle givas en större
grad av självständighet och även möjlighet att utrustas med större befogenheter.

Vid sammanförandet av reservarbeten och beredskapsarbeten under ett gemensamt
anslag borde samtidigt at bada slagen av arbeten givas en gemensom
benämning, exempelvis krisarbeten (eventuellt kristidsarbeten). Därmed
vunnes ock till äventyrs den icke oväsentliga fördelen, att det starkare inpräntades
i det allmänna medvetandet, att de nu träffade anordningarna med
statsarbeten vore rent tillfälliga och föranledda av de med den svårartade krisen
förenade alldeles exceptionella förhållandena samt vore avsedda att minskas
och, ^som man åtminstone hoppades, helt upphöra i och med mera normala,
förhållandens inträdande på arbetsmarknaden. Med den begärlighet som
de hittillsvarande krisarbetena visat sig äga för stora arbetargrupper och även
i fortsättningen helt säkert i ökat mått komme att besitta, oaktat all politisk
agitation kring desamma, vore det fara värt, att deras fortsättande ännu under
en längre följd av år komme att öka svårigheterna för deras avveckling.
Dessa svårigheter för en framtida avveckling torde visserligen icke tillnärmelsevis
bliva sa stora som de skulle bliva, därest det föreslagna systemet med
s. k. beredskapsarbeten med avtalsenliga löner skulle komma till utförande.
En därav skapad, trots alla restriktioner säkerligen med tiden till sina huvudsakliga
beståndsdelar fast statsarbetarkår av ansenliga dimensioner, skulle
otvivelaktigt även hos oss, liksom på andra håll, där man inlåtit sig på dylika
experiment, redan efter en relativt kort tid vålla statsmakterna icke allenast

123

oöverstigliga kostnader utan ock oerhörda svårigheter att bemästra och avveckla.

Med avseende å krisarbetenas utförande borde desamma och särskilt reservarbetena
i första rummet utföras i centralorganets egen regi. I lämplig utsträckning
borde dylika arbeten av båda slagen dock även komma till utförande
av annan offentlig myndighet, statlig eller kommunal, därvid dock, där
denna myndighet vore icke statlig, åtminstone som regel borde gälla att viss,
efter omständigheterna växlande andel av kostnaderna, borde bestridas av den
för arbetet närmast intresserade parten. Uteslutet syntes ej heller böra vara,
att i den utsträckning, förhållandena kunde påkalla och medgiva, understöd av
krisarbetsmedel efter noggrann förhandsomprövning från fall till fall och under
vederbörlig kontroll från centralorganets sida borde kunna lämnas till
exempelvis vägstyrelser, samt även till enskilda, bolag eller andra sammanslutningar,
i vilka avseenden de motionsvis framförda förslagen syntes förtjänta
av närmare beaktande och omprövning, icke minst med avseende på
spörsmålet örn arbetslönens lämpliga anpassning från fall till fall. Vidare
torde ock böra övervägas, huruvida icke i alldeles särskilda fall av krisarbetsanslaget
subventioner i en eller annan form och i begränsad omfattning borde
kunna lämnas till myndighet eller enskild, som i eljest vanlig ordning ville
låta ett arbete komma till utförande, vilket eljest bleve outfört och sålunda
komme att öka arbetslösheten inom en viss ort eller visst område, där denna
redan förut vore starkt kännbar. För huvudmassan av de sålunda anordnade
krisarbetena (»reservarbeten») skulle sålunda, som sagt, tillämpas samma regler
med avseende å lönesättningar och övrigt som för närvarande, dock, såsom
motionsvis föreslagits, med den väsentliga jämkningen, att de tidigare tilllämpade
reglerna örn ett visst lönetillägg för familjeförsörjare även vid arbete
i hemorten på lämpligt sätt återinfördes. Däremot borde för arbetare vid
krisarbete — liksom för kontantunderstödda arbetslösa — gälla, att supplerande
understöd från fattigvård eller annat liknande håll icke finge förekomma
annat än i undantagsfall och i snävt begränsad omfattning (vid risk att
restriktiva åtgärder vidtoges från centralorganets sida). Från de tid efter
annan fastställda och tillämpade lönesatserna vid krisarbete (reservarbete)
borde det stå centralorganet fritt att, då alldeles särskilda skäl därtill förelåge,
vidtaga smärre jämkningar. För den del av krisarbetet, som mera hade karaktären
av beredskapsarbete, borde åter som regel gälla avtalsenliga löner,
vare sig enligt för orten gällande kollektivavtal för motsvarande arbete, eller
i förekommande kanske mera undantagsfall med den jämkning nedåt, varom
överenskommelse före arbetets påbörjande kunde träffas med vederbörande
arbetarorganisationer. Vid anordnande av krisarbete av beredskapsarbetes
natur, d. v. s. mot avtalsenliga lönesatser inom område, där dessa läge avsevärt
över de eljest på arbetsmarknaden i orten rådande, borde ock den anordning
kunna träffas, att en begränsning av arbetsförtjänsten skedde genom
fixerande av en högsta gräns, som ej finge överskridas, genom förkortad arbetstid,
genom arbetarnas indelning i periodvis skiftande lag etc. Komme
krisarbetsanslaget åter, såsom ovan — och jämväl av de sakkunniga förutsatts
—• till användning såsom subvention för stimulerande av den enskilda
företagsamheten i syfte att i sådan väg motverka arbetslösheten, borde särskild
uppmärksamhet, därest fråga vore örn företag med tillverkning för
export, ägnas däråt, att subventionen icke finge eller kunde uttolkas såsom
ägande karaktären av s. k. dumpingåtgärder. Slutligen ansåge sig Överståthållarämbetet
böra, i fråga örn prövningen av inkomna förslag till lämpliga
krisarbeten ävensom kontrollen över deras utförande i enlighet med givna direktiv,
uttryckligen betona, att dessa uppgifter i allt huvudsakligt borde åligga

124

centralorganet och icke i nämnvärd mån kunna fullgöras av vederbörande
länsstyrelser.

Överståthållarämbetet har avslutat sitt yttrande med följande uttalande:
Varje åtgärd, som vore ägnad att minska möjligheterna att utsträcka arbetshjälpen
så långt lämpligen borde och kunde ske, måste därför sorgfälligt undvikas,
och det skedde säkrast och bäst genom att i huvudsak bibehålla det
nuvarande hjälpsystemet och lijälpformerna med de smärre jämkningar, som
saklig omprövning och vunnen erfarenhet visat vara lämpliga och erforderliga
inom en trots hjälpverksamhetens betydliga ansvällning dock av omständigheterna
nödvändiggjord begränsad kostnadsram.

Länsstyrelsen i Stockholms län har uttalat, att prövningen av ett system för
arbetslöshetens motverkande genom allmänna arbeten måste efter de grunder,
vilka allt hittills varit bestämmande för vad man kallat svensk arbetslöshetspolitik,
nämligen dels åstadkommande av största möjliga hjälp åt oförvållat
arbetslösa, men arbetsvilliga medborgare, dels anordning av denna hjälp på
sådant sätt, att den icke försvårade vårt näringslivs anpassning efter ofrånkomliga
nya villkor för dess räntabilitet, dels ock i samband härmed, att systemet
icke heller motverkade de nu arbetslösas återgång till arbete av normal
karaktär, så snart förhållandena gåve tillgång till sådant arbete. I promemorian
hade dessa för hela vår arbetslöshetspolitik kardinala frågor ej ens
blivit ställda, än mindre upptagits till undersökning.

Länsstyrelsen har vidare ansett sig icke våga tro, att man under nuvarande
förhållanden kunde räkna på de olika kommunala enheternas villighet och
förmåga att, såsom hela systemet avsåge, påtaga sig beredskapsarbeten i den
omfattning de sakkunniga räknat med, särskilt i de hemsökta orter, där det
mest skulle behövas. Vidare har anförts bland annat följande.

Det läte sig, ansåge länsstyrelsen, icke göra att på sätt som i promemorian
skett generellt likställa arbetslönerna vid arbetslöshetsföretagen med lönerna i
motsvarande företag i »den allmänna arbetsmarknaden», vilket i förevarande
sammanhang vore liktydigt med löner enligt nu gällande kollektivavtal. Man
måste häremot till en början anmärka, att lönerna vid en mängd arbeten just
i den allmänna marknaden faktiskt redan nu icke utginge efter kollektivavtal,
utan med lägre lönesatser — exempelvis vid vissa vägarbeten — och det kunde
väl dock icke vara rimligt att i dessa tider vid extraordinära nödhjälpsföretag
frampressa högre löner. Vidare vore det knappast hållbart att för
»icke fullgod arbetskraft», såsom termen lydde i promemorian •— och sådan arbetskraft
måste allt i stor utsträckning bli fråga örn —- bestämma samma löner,
i varje fall timlöner som för fullgod. Utredningsmännen hänvisade för sådant
fall till särskilda överenskommelser med »vederbörande arbetareorganisationer».
Utan att underkänna dessa organisationers goda vilja funne länsstyrelsen
det för sin del betänkligt, att staten och de kommunala myndigheterna
i fall av denna art skulle göras helt beroende av sådana överenskommelser,
ytterligare vore att märka, att en mängd arbetslösa, såsom lantarbetare och
skogsarbetare komme från yrken med vida lägre arbetsinkomster än de för
företag av de föreslagna beredskapsarbetenas art avtalsmässigt stipulerade lönerna.
Att bereda dessa arbetslösa högre löner än de finge i sina egentliga
yrken skulle göra dem ovilliga att återgå till dessa yrken, när arbetstillfällen
där kunde yppas. Slutligen skulle denna princip för lönesättningen oundvikligt
verka till fastlåsande av nu i kollektivavtalen stipulerade lönesatser, vilket
kunde komma att verka ödesdigert, örn en reglering på grund av »den fria
marknadens» beroende av näringslivets ekonomiska villkor och penningvärdets
stigande bleve oundgänglig.

Länsstyrelsen ville icke bestrida, att hittills gällande regler för lönesätt -

125

ningen vid de allmänna arbetslöshetsföretagen möjligen kunde vara för stela
och behövde en revision. Men vid en sådan revision måste alltid fasthållas,
att lönesättningen skedde på ett sätt, som icke droge arbetskraft från de lågt
betalda yrkena i den allmänna arbetsmarknaden och icke motverkade de arbetslösas
återgång till denna arbetsmarknad. Man borde ej heller släppa
den nu tillämpade grundsatsen, att vid statens arbetslöshetsföretag i viss mån
tillämpades behovsprincipen, så att tillskott och förmåner kunde beviljas familjeförsörjare,
särskilt när de måste taga arbete utom hemorten och där lämna
sina familjer.

Länsstyrelsen har vidare beträffande olika i promemorian ingående förslag
framfört kritiska anmärkningar särskilt i fråga örn sättet för arbetskraftens
uttagning, den lokala och centrala organisationen, kontrollen samt undersökningsförfarandet
vid arbetskonflikter ävensom påpekat, att anvisning till
arbete borde fastslås såsom främsta utväg för hjälp till arbetslösa och att
vägran utan fullgiltiga skäl att åtaga sig erbjudet arbete eller uppenbar försummelse
i arbetet måste medföra avstängning från möjlighet till kontantund
er stöd.

Vad särskilt anginge den centrala förvaltande myndigheten borde på detta
liksom på andra områden densamma organiseras utom Kungl. Maj :ts kansli,
så att Kungl. Majit icke behövde ingripa annat än när förhållandena — eller
inkommande framställningar respektive besvär — sådant påkallade. Så som
arbetslöshetsåtgärdernas förvaltning nu svällt ut, läte det måhända säga sig,
att en kommission med ledamöter, som hade sin huvuduppgift på andra håll,
åtminstone skenbart verkade som en något löslig form för ledning. Ville man ha
en annan centralorganisation, läge det väl närmast till hands att lägga in denna
i socialstyrelsen såsom en avdelning med — tillsvidare anställd — fast
personal och eventuellt adjungerade bisittare från arbetsgivares och arbetares
organisationer.

Beträffande den lokala organisationen har framhållits, att vägingenjörerna
och deras biträden för husbyggnader, vattenbyggnader, avloppsledningar
m. m., saknade speciell utbildning och erfarenhet. För sådana fall skulle det
bliva nödvändigt att varje länsstyrelse finge tillkalla särskilda fackmän, och
att ansvaret för kontroll, avsyning och godkännande lades på dessa. Man
kunde då ej undgå att ifrågasätta, huruvida det icke vore riktigare och bleve
mindre kostsamt, örn centralmyndigheten själv hos sig eller under sig anställde
sådana fackmän såsom arbetskontrollanter och synemän, med full. sysselsättning
i dessa uppgifter. Därmed skulle dessutom vinnas den viktiga fördelen.
att kontrollen och avsyningsgranskningen med ty åtföljande attestermg
av räkningar till utbetalning skulle fungera efter enhetliga, av centralmyndigheten
själv upplagda grunder. Även på denna punkt kommer man alltså tillbaka
till en verkligt administrerande centralmyndighet, ej en departementsbyrå.

Länsstyrelsen i Uppsala län har till en början redogjort för den verksamhet
till hjälp för arbetslösa, som bedrivits inom länet, samt därefter upptagit till
behandling utredningsmännens förslag, varvid först framförts vissa kritiska
synpunkter i lönefrågan. I sådant sammanhang har framhållits, att redan
med de inkomster, som hittills uppnåtts på vägarbeten inom länet, det hade
upprepade gånger inträffat, att lantarbetare övergivit sina fasta platser och
sökt anställning vid vägarbeten. Länsstyrelsen har härefter anfört följande.

Såsom nyss framhållits, inverkade lönernas höjd i omvänd ordning på arbetstillgången
vid lika anslag. Huru de erforderliga anslagen skulle ställas
till förfogande, vore icke i promemorian fullt klarlagt. Av tabellen å sid. 40
jämte vissa andra uttalanden syntes dock framgå, att, såvitt anginge vägar -

126

beten, vederbörande distrikt skulle bidraga i samma proportion som vid företag
med vanligt anslag av automobilskattemedel. Det vore då nödvändigt att
uppmärksamma, att redan nu många väghållningsdistrikt hade svårt att prestera
den på dem ankommande andelen i anläggningskostnaderna. Ramen för
deras bidrag bildades av den utdebiterade vägskatten X skattekronornas antal.
På grund av jordbrukets dåliga ekonomi rådde för närvarande en mycket
utpräglad ovillighet mot att höja utdebiteringen. I flera fall hade, såsom förut
omnämnts, kommunerna trätt emellan för att erhålla lämpligt arbetsobjekt
för sina arbetslösa. Kommunens förmåga att bidraga vore i många fall starkt
begränsad. Det kunde nu med visshet förutses, att, örn lönerna till de arbetslösa
höjdes och komme i ett ännu fördelaktigare läge i förhållande till jordbrukarnas
och jordbruksarbetarnas inkomster än för närvarande, det bleve
ännu svårare än förut att åstadkomma beslut örn höjda utdebiteringar från
vägstämmor och kommunalfullmäktige.

Vad här sagts särskilt angående vägarbetena gällde i motsvarande grad med
avseende å andra arbeten, vilka ankomme på kommunala beslut.

Vidare har erinrats, att i länet den största arbetslösheten förelåge inom vissa
exportindustrier. Arbetslösheten berodde där på minskad efterfrågan och
låga pris på de utländska marknaderna. Huru dessa grundläggande orsaker
skulle påverkas av anslag till beredskapsarbetena, vore svårt att förstå. Däremot
måste erinras, att dessa industrier på grund av sina stora fasta anläggningar
hade höga skattetal, oberoende av avkastningen, och därför vore särskilt
känsliga för skattehöjning just under nuvarande läge.

Efter att hava framhållit, att den behovsprövning av de arbetslösa, som
även förslaget förutsatte, icke kunde utföras av arbetsförmedlingsorganen utan
en fullständig omläggning av dessas karaktär samt att vid sådan prövning
hänsyn finge tagas ej bara till arbetslöshetstidens längd utan också till andra
minst lika viktiga omständigheter, har länsstyrelsen vidare anfört.

Arbetsförmedlingsanstalterna vore för närvarande anordnade av landsting,
hushållningssällskap eller kommuner med bidrag av statsmedel till vissa utgifter.
Någon ändring häri syntes de sakkunniga icke ha åsyftat. Huruvida
landsting och hushållningssällskap med nuvarande stegring av utgifterna och
minskning av inkomsterna skulle anse sig ha möjlighet att anvisa medel fölen
betydande ökning av arbetsförmedlingsanstalterna vore i hög grad osäkert.
Inom jordbrukslänen torde benägenheten härför minskas, örn de arbetslösas löner
i förhållande till jordbrukarnas egna inkomster ansåges alltför höga. I
varje fall kunde en ökning i denna organisationsapparat icke komma till
stånd, förrän efter nästkommande landsting eller hushållningssällskaps årsmöte.

Länsstyrelsen har vidare framfört erinringar mot förslaget i fråga örn förfarandet
vid arbetskonflikter och beredskapsorganisationen. Beträffande den
föreslagna understödsformen genom lån har erinrats, att åtskilliga kommuner
med stort antal arbetslösa hade svårt att erhålla tillstånd till upplåning efter
vanliga grunder för tillståndsprövningen och att således låneformen i många
fall torde få övergå till anslag. Länsstyrelsen har slutligen framhållit, att det
knappast kunde bliva möjligt att medhinna granskning - av ansökningar och
fördelning av anslag till nästkommande budgetårs början, varför en avsevärd
övergångstid finge beräknas, under vilken hittillsvarande eller andra anordningar
finge tillämpas.

På grund av vad sålunda anförts har länsstyrelsen icke kunnat tillstyrka
den genomgripande omläggning av arbetslöshetspolitiken, som den remitterade
promemorian åsyftade.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har i sitt yttrande närmast begränsat sig
till frågorna örn de arbetsuppgifter, vilka enligt förslaget skulle ankomma på

127

länsstyrelserna, i vilket avseende dels framhållits behovet av rapportgivning
till länsstyrelserna från länets olika orter angående arbetslöshetssituationen,
dels ifrågasatts, att tillsynen över arbetena lämpligen borde sammanföras hos
en central myndighet, i den mån arbetena icke vore av så ringa omfattning, att
kontrollen kunde utövas av länsstyrelsen utan anlitande av tillfällig expert.
Länsstyrelsen har slutligen allvarligt velat ifrågasätta, örn arbetslöshetssituationen
i landet verkligen vore så svår, att för statens och vissa kommuners
ekonomi så påfrestande och till sina verkningar så ovissa medel som de föreslagna
skulle tillgripas.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har i sitt yttrande anfört:

Att mera omfattande åtgärder än hittills måste av staten vidtagas för mötande
av den rådande stora arbetslösheten, fann länsstyrelsen uppenbart. Mot
förslaget att för sådant ändamål igångsätta allmänna byggnadsföretag av
olika slag i avsevärt större omfattning än hittills vore sålunda icke något att
erinra. Härav följde emellertid ingalunda, att man borde frångå det under
flera år tillämpade systemet för beredande av arbete åt de arbetslösa. De direktiv,
som hittills varit bestämmande för statens arbetslöshetspolitik, fann
länsstyrelsen både välgrundade och ändamålsenliga, ägnade som de vore att
förmå de vid reservarbeten sysselsatta att så snart förhållandena det medgåve
söka sig sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden. Den nu föreslagna
övergången från reservarbeten till beredskapsarbeten med avtalsenliga löner
syntes länsstyrelsen däremot ägnad att motverka detta syfte på samma gång den
förtoge möjligheten att bereda de arbetslösa hjälp i den omfattning förhållandena
påkallade. Såsom de sakkunniga själva uttalat måste ju avsikten med
beredskapsarbetena vara att försöka bereda största möjliga antal av de arbetslösa
sysselsättning. Detta syfte torde svårligen uppnås med tillämpning av
systemet med avtalsenliga löner. Särskilt vid det förhållandet, att vissa yrkesgrupper
stöde på en ovanligt hög lönenivå, komme antalet arbetslösa, som för
anslagna medel bereddes arbete, att starkt begränsas. Rent ekonomiskt sett
borde för övrigt i förtid igångsatta arbeten betinga lägre kostnader, än sådana
som kunde anses motsvara det normala behovet. Länsstyrelsen kunde
sålunda icke för sin del ansluta sig till de förutsättningar, varpå de sakkunnigas
förslag byggde, utan ansåg, att de nya offentliga arbeten, som för arbetslöshetens
avhjälpande måste anses oundgängliga, borde till sin väsentliga
del bedrivas såsom reservarbeten enligt i huvudsak samma direktiv som hittills.

För den händelse emellertid förslaget skulle genomföras, har länsstyrelsen i
särskilda detaljer anmärkt följande. Förslaget om särskild undersökning rörande
konfliktanledningen vid arbetskonflikter borde för tryggande av största
möjliga objektivitet så ändras, att dylika uppdrag överlätes åt en på förhand
utsedd nämnd, sammansatt av representanter för arbetare och arbetsgivare med
en statens förlikningsman som ordförande. Den centrala beredningen av ärenden
rörande beredskapsarbeten borde lämpligen anförtros åt socialstyrelsen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har förklarat sig anse det vara ofrånkomligt
att hjälpåtgärderna från det allmännas sida för arbetslöshetens motverkande
och lindrande av dess följder vidgades för den närmaste tiden och att beredande
av arbete därvid i första hand borde anlitas. Mot en utvidgning, varigenom
även enskilda arbeten därvid skulle kunna ifrågakomma fann länsstyrelsen
intet att erinra och ville härutinnan särskilt för länets del hänvisa till
vissa åtgärder för ett bättre utnyttjande av landets skogstillgångar. Till
förslaget, att arbetena såväl i fråga örn lönesättning som i övrigt skulle likställas
med arbeten på den öppna marknaden kunde länsstyrelsen på anförda
skäl dock ej ansluta sig.

128

Länsstyrelsen i Kalmar län har funnit starka betänkligheter kunna åberopas
mot den föreslagna omläggningen av den statliga verksamheten för beredande
av arbetstillfällen åt de arbetslösa samt förordat bibehållande av nuvarande
system, kompletterat med den särskilda hjälpverksamhet, som prövades erforderlig.
I fråga örn arbetsobjekten har länsstyrelsen gjort gällande, att det
vid den verkställda inventeringen införskaffade materialet med anledning av
den korta tid, som stod till buds, måste anses så bristfälligt och med hänsyn till
siffrorna så approximativt, att detsamma icke utan vidare torde kunna läggas
till grund för bedömandet av beredskapsarbetenas omfattning och nytta.
1 fråga örn statsbeställningar å förbrukningsartiklar och materialier hos den
enskilda industrien har länsstyrelsen understrukit vikten av att sådana arbeten,
så långt möjligt vore, utnyttjades, då härigenom såväl den enskilda företagsamheten
främjades som ock vissa arbetsgrupper bereddes tillfälle att sysselsättas
inom sina egna fack. Gentemot beredskapsarbetena har länsstyrelsen
riktat den anmärkningen, att de vid förbättrade konjunkturer icke kunde nedläggas,
i vilket sammanhang framhållits följande.

Skulle beredskapsarbetena ersätta reservarbetena, utan att bestämmelse
träffades om möjlighet att — i likhet med vad nu skedde — vid förbättrade
konjunkturer nedlägga arbetena, stöde man inför den olägenheten, att arbetskraft
j. stor utsträckning bleve bunden vid beredskapsarbeten, när den
krävdes på annat håll. Detta komme säkerligen att verka såsom en onaturlig
uppåtskruvning på arbetslönerna.

Den av utredningsmännen framhållna möjligheten att uppdela större vägajbeten
i etapper i avsikt att därigenom erhålla kortvariga arbeten torde ej
få tillmätas alltför stor betydelse. Jämväl mindre vägarbeten krävde nämligen
på grund av sin art en icke obetydlig arbetstid. Därest Kungl. Maj :t blott
finge möjlighet att anvisa medel till företag, som hunne slutföras inom ett
budgetår, torde Kungl. Maj :t bliva nödsakad att i fråga örn alla större vägföretag
hänskjuta saken till riksdagen, vilket innebure en onödigt tyngande
anordning med kanske osäkert resultat.

. Länsstyrelsen bär härefter riktat invändningar mot förslaget om tillämpning
av avtalsenliga löner och har för sin del ansett, att det borde ankomma
på Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser örn grunderna för arbetslönens fastställande,
varigenom syntes kunna vinnas en smidigare anpassning efter de i
varje fall förefintliga förhållandena. I samband med behandlingen av lönefrågan
har länsstyrelsen förklarat sig ej hava något att erinra mot förslaget
angående maximerad arbetsinkomst, alternerande arbetslag och förkortning i
arbetstiden, ävensom uttalat, att det syntes principiellt oriktigt att såsom i förslaget
förutsatts en statens hjälpaktion skulle bliva beroende av underhandlingar
och överenskommelser.

Sedan länsstyrelsen härefter framhållit arbetslöshetskommittéernas större
lämplighet för verkställande av den avsedda behovsprövningen samt förordat
socialstyrelsen såsom centralt organ för beredskapsanordningen, har länsstyrelsen
slutligen uttalat följande.

Slutligen ville länsstyrelsen uttala önskvärdheten av att frågorna rörande
den offentliga arbetslöshetshjälpen reglerades genom särskild lag, vilken givetvis
endast borde givas en viss temporär giltighetstid. De nuvarande bestämmelserna
härvidlag vore nämligen synnerligen svävande och ofullständiga,
vilket beredde de myndigheter, ej minst, länsstyrelserna, som skulle handhava
tillämpningen av desamma, stora svårigheter.

Länsstyrelsen i Blekinge län har ställt sig ytterst tveksam mot det föreslagna
systemets berättigande och ändamålsenlighet, under framhållande av
att grundfelet i förslaget läge däri, att de såsom nödhjälpsarbeten anordnade

129

beredskapsarbetena, vilka skulle utföras med tillämpning av avtalsenliga arbetsvillkor,
i hög grad skulle bidraga till att förhindra en lämpligare löneprisbildning
på den fria arbetsmarknaden. Länsstyrelsen bär vidare uttalat:

Mot förslaget att med anlitande av särskilda statsmedel stödja den enskilda
företagsamheten genom att göra beställningar hos den enskilda industrien å
förbrukningsartiklar och materialier för statliga myndigheters räkning synes
ej vara något att erinra, om blott dylika förtidiga anskaffanden icke ske i
allt för stor utsträckning. I övrigt torde statens ingripande beträffande den
enskilda företagsamheten böra ske med mycket stor försiktighet. Ett fortsättande
av understöd åt enskilda företag, på sätt nu sker genom statsbidrag och
statslån ur särskilda fonder, anser länsstyrelsen vara att förorda.

Länsstyrelsen har slutligen ansett det böra beaktas, att den föreslagna organisationen
i synnerligen stor omfattning komme att medföra avsevärd ökning
i kostnaderna för administrationen.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har dragit i tvivelsmål angelägenhetsgraden
hos de föreslagna arbetena och ansett dem icke utgöra annat än en fortsättning
av statens tidigare bedrivna hjälpverksamhet, fast under annan etikett.
Med hänsyn härtill kunde det icke anses annat än rimligt, att lönerna
hölles under den allmänna marknadens, varigenom också vunnes, att större
antal arbetslösa kunde sysselsättas för de anvisade medlen. Länsstyrelsen
har vidare funnit det orimligt, att när staten anordnade arbeten för avhjälpande
av arbetslöshet, strejker och blockader skulle vara tillåtna vid desamma.
Länsstyrelsen har slutligen beträffande den föreslagna organisationen
framfört följande synpunkter.

Skulle en omläggning i överensstämmelse med förslaget beslutas, ansåge
länsstyrelsen andra myndigheter böra åläggas den befattning med arbetena,
som enligt förslaget skulle tillkomma länsstyrelserna, dock möjligen nied undantag
för väg- och brobyggnadsarbeten. Först och främst syntes förslag om
nya beredskapsarbeten böra göras hos Kungl. Maj :t eller annan myndighet,
som skulle besluta örn arbetena. Skulle det föreslagna arbetet befinnas olämpligt
eller av annan anledning alldeles sakna utsikt till förverkligande, kunde
då avslagsbeslut utan remiss omedelbart meddelas. Mycket onödigt utredningsarbete
kunde därigenom undvikas. Med undantag för ovannämnda arbeten
saknade länsstyrelsen också tillgång till teknisk sakkunskap. Visserligen
kunde länsstyrelserna, såsom de sakkunniga framhållit, anskaffa biträde
av tillfälligt förordnade personer, en utväg som ju emellertid stöde varje
myndighet till buds. Länsstyrelsen ansåge för sin del, att såväl handhavandet
av statsbidraget som teknisk och ekonomisk kontroll lämpligare kunde
uppdragas åt en central kommission, vars uppgift uteslutande skulle vara att
ordna, finansiera och kontrollera samtliga ifrågavarande företag.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har framhållit svårigheter i olika avseenden,
som skulle inställa sig till följd av behovsprincipens tillämpning vid arbetskraftens
uttagning till beredskapsarbetena. Den offentliga arbetsförmedlingen
skulle härvid få sig en synnerligen vansklig uppgift förelagd, och samarbetet
med andra organ —- ett samarbete som torde vara en nödvändig förutsättning
för att behovsprincipen överhuvud taget skulle kunna genomföras —
skulle bliva särdeles svårt att organisera. Även vid anlitande av entreprenör
skulle svårigheter inställa sig, varjämte vid sammanförandet i ett företag av
kompetenta och inkompetenta arbetare slitningar dem emellan lätt skulle kun
na uppkomma. Länsstyrelsen föreställde sig också, att den föreslagna tilllämpningen
för icke fullgod arbetskraft av lägre timlön än den normala i
många fall skulle visa sig påkallad, men kunde ej underlåta framhålla, att en
dylik reducering nog komme att stöta på motstånd med hänsyn till bestäm -

130

Kleiser i kollektivavtal, framför allt där dessa ingåtts av andra sammanslutningar
än dem, som tillhörde landsorganisationen. Länsstyrelsen har slutligen
yttrat sig sålunda:

Länsstyrelsen, som icke fann sig kunna förorda det i förevarande promemoria
framlagda förslag i fråga om beredskapsarbeten, anslöt sig till den uppfattning,
som kommit till uttryck i av 1926 års arbetslöshetssakkunniga föreslagna
bestämmelse samt förmenade att de arbeten, som staten läte utföra eller
understödde för avhjälpande av arbetslöshet, borde anordnas enligt hittills
tillämpat system med reservarbeten och statskommunala arbeten, dock att bestämmelse
örn grunderna för lönens fastställande skulle meddelas av Kungl.
Majit. Beträffande frågan om dylika grunder kunde länsstyrelsen tänka sig
desamma avvika från de av arbetslöshetskommissionen tillämpade i fråga om
avlöningens relation till den vanliga arbetslönen för icke yrkesutbildade arbetare
och under alla omständigheter medgiva en smidig anpassning efter de i
särskilda fall föreliggande förhållanden. Arbetslöshetskommissionen förutsattes
bliva kvar såsom organ för verksamheten, men därjämte torde böra inrättas
en skiljenämnd, som hade till uppgift att avgöra tvister örn tillämpning
av de utav Kungl. Maj :t fastställda grunder för avlöningens bestämmande.

Då det visat sig att beredskapsarbeten i den form, vari de nu förekomme,
även ur andra synpunkter än arbetslöshetens med fördel kunde ökas, kunde
ifrågasättas, huruvida icke anslaget för sådana arbeten lämpligen borde
höjas.

Länsstyrelsen i Hallands län har anfört särskilt följande.

Länsstyrelsen ville gärna tillstyrka, att avsevärt högre belopp ansloges till
beredskapsarbeten än de o miljoner kronor, som härtill anvisats under vartdera
av de två senaste åren. Det torde finnas god användning för ett väsentligt
större anslag inom de arbetsuppgifter, som hittills varit förbehållna för
beredskapsarbetena. Men den huvudsakliga hjälpen till de arbetslösa genom
offentliga arbeten borde enligt länsstyrelsens bestämda uppfattning lämnas
i huvudsaklig överensstämmelse med de principer, särskilt i fråga örn arbetslönerna,
som varit gällande för arbetslöshetskommissionens reservarbeten av
skilda slag. Dessa reservarbeten vore ej så lockande, att de kunde antagas
hos de arbetslösa framkalla obenägenhet att antaga arbete i den öppna marknaden,
när sadant erbjödes. Denna arbetsform borde nu utvidgas. Inventeringen
av arbetstillfällen hade ju givit vid handen, att en mängd arbeten funnes
att utföra, och de flesta av dem borde givetvis kunna utföras lika väl såsom
reservarbeten som såsom beredskapsarbeten. Det vore högeligen önskligt,
att reservarbeten komme i gång i ökad omfattning, icke minst för att undvika
alltför vidsträckt tillämpning av den mest deprimerande av alla hjälpformer,
nämligen kontantunderstöd. Ingenting syntes heller böra vara att invända
mot att arten av reservarbeten utvidgades till att omfatta mera materialkrävande
arbeten, vid vilka arbetstillfällen indirekt bereddes dem, som framställde
dylikt material. Även i andra avseenden torde jämkningar vara behövliga.

Det finansiella läget samt nödig ekonomisk förtänksamhet nödvändiggjorde
dock, att de belopp, som borde anvisas för sådana arbeten, stannade långt
under den ifrågasatta summan av omkring 160 milj. kronor. I fall anslagen
sålunda begränsades, borde en viss del därav kunna erhållas genom frångående
av nuvarande system med ett fast minimiindex för statstjänstemännens
dyrtidstillägg.

Länsstyrelsen har vidare beträffande förslaget örn anlitande av medel ur
beredskapsanslaget till subvention för stimulerande av den enskilda företagsamheten
uttalat, att denna tanke vore beaktansvärd, ehuru det icke borde förbises
att den innebure högst betydande faror för att sådana näringsgrenar, som

131

icke vore livskraftiga, vidmakthölles på konstgjord väg. Men där dylik fara
icke förelåge, måste denna väg te sig framkomlig, samtidigt som den för staten
troligen bleve mindre kostsam.

Länsstyrelsen Ilar på de anförda skälen avstyrkt förslaget örn beredskapsarbeten
i den i statsverkspropositionen angivna omfattningen och enligt de i
promemorian angivna riktlinjerna.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har till en början framhållit följande.

Ehuru länsstyrelsen i allra högsta grad behjärtade kravet på utvidgad verksamhet
från statens sida till hjälp för arbetslösa, hyste dock länsstyrelsen
stora betänkligheter mot den nu föreslagna vägen. Länsstyrelsen ifrågasatte
till en början, örn tillräckliga skäl förelåge att för en praktiskt taget oprövad
metod överge de linjer, efter vilka arbetslösheten hittills bekämpats i Sverige.
Den erfarenhet, som vunnits av hittills tillämpat system med reservarbeten
såsom den väsentligaste hjälpformen, hade dock enligt länsstyrelsens mening
varit i huvudsak god, och omöjligt torde vara att bortse från att detta system
vid en tidigare kris visat sig kunna på kraftigt sätt medverka till att arbetsmarknaden
då återfördes till normalare förhållanden. Med säkerhet bidrog
den härvid till att detta kunde ske snabbare här i riket än i flertalet andra
länder med andra metoder för arbetslöshetshjälpen. När ett sålunda prövat
system redan funnes och en fullfärdig organisation härför förelåge, vilken
finge antagas kunna utan alltför stora svårigheter utökas för att motsvara
de större och delvis ändrade fordringar, som den nu erforderliga utökningen
av hjälpverksamheten medförde, förmenade länsstyrelsen, att långt kraftigare
skäl än de teoretiska sådana, som promemorian innehölle, borde föreligga för
införande av nya metoder. Den rådande krisen både på arbetsmarknaden
och inom det rent ekonomiska livet vore dock av sådan omfattning, att den
icke inbjöde till exeperiment.

Länsstyrelsen har ansett, att åtskilliga beredskapsarbeten svårligen skulle
kunna utan avsevärd fördyring så anordnas, att de icke i väsentlig mån
krävde yrkesvana hos arbetskraften. Ur arbetsförmedlings- och arbetareplaceringssynpunkt
bleve de därför väsentligt svårare att anpassa efter rådande
förhållanden än reservarbetena. Att märka vore för övrigt, att de ifrågasatta
beredskapsarbetena, där icke kravet på yrkesvana gjorde sig i högre grad gällande,
vore av den art, att de särdeles väl lämpade sig att utföras enligt systemet
reservarbeten, helst som deras angelägenhetsgrad knappast vore sådan,
att några särskilda krav på sättet för arbetenas utförande därav betingades.
Länsstyrelsen har vidare anfört:

Företagens verkliga egenskap av nödhjälpsarbeten gjorde sig tvärtom så
starkt gällande, att promemorian till och med förutsatte förbud mot användande
av maskinell arbetskraft annat än där detta tekniskt sett vore ofrånkomligt.
Detta nämndes endast såsom det mest iögonfallande exemplet på
ifrågasatta anordningar, som för att göra arbetena tjänliga att motverka arbetslöshet
fördyrade dessa på ett vid arbetenas utförande i vanlig ordning
otänkbart sätt. För länsstyrelsen framstode i allt fall promemorians beredskapsarbeten
klart såsom nödhjälpsarbeten med avtalsenliga löner.

I fråga om ogynnsamma socialpolitiska konsekvenser av tillämpningen av
avtalsenliga löner har länsstyrelsen anslutit sig till samma uppfattning, varåt
uttryck givits i andra här refererade yttranden, varjämte länsstyrelsen särskilt
framhållit, att beredskapsarbetena i stor utsträckning avsetts för arbeten
inom husbyggnadsbranschen, där arbetslönerna vore särskilt höga. Att anvisning
av arbetslösa till dylika företag skulle både bland andra arbetslösa,
som ej fått åtnjuta samma förmån, och bland arbetare inom andra fack väcka

lii,hani/ till riksdagens protokoll 10311. 1 sami. Nr 211. 18

132

missnöje, syntes påtagligt. Anordnandet av dylika beredskapsarbeten med
oreducerade arbetslöner skulle innebära en utomordentlig risk för att till dessa
arbeten skulle dragas icke blott verkligt arbetslösa utan även personer, sysselsatta
i lägre avlönade anställningar, särskilt inom industri och jordbruk.
I synnerhet bland jordbrukare torde det finnas stora mängder av personer,
vilka nu — ehuru utan avlönad sysselsättning — droge sig fram genom arbete
hos föräldrar och anhöriga. Även örn arbetena i vissa fall skulle verka
tillfälligt stimulerande å de enskilda näringsföretagen, skulle de knappast
i längden få en dylik verkan, utan förelåge en viss sannolikhet för att de
snarare skulle försvåra krisens avveckling genom att draga kapital från den
normala verksamheten. Ytterligare har framhållits, att statsbidrag till vägföretag
måste förutsättas efter ett långt högre procenttal, än i promemorian
beräknats, enär arbetena enligt sakens natur skulle ifrågakomma i kommuner
och vägdistrikt, där ekonomien starkt försvagats genom befolkningens arbetslöshet.

Länsstyrelsen har vidare ansett den strävan att även för beredskapsarbeten
åvägabringa kollektivavtal, som promemorian gjorde sig till tolk för, knappast
äga någon grund för sig vid ordnande av extra ordinära arbeten för arbetslösa.

Slutligen har länsstyrelsen uttalat, att länsstyrelsen väl ansåge reservarbeten
efter i huvudsak nu tillämpat system och med i stort sett nuvarande organisation
såsom den lyckligaste formen för beredande av sysselsättning åt arbetslösa,
men att länsstyrelsen förutsatte, att väsentligt högre belopp än hittills
utgått anvisades till arbetslöshetens bekämpande.

_ Länsstyrelsen förbisåge ej därvid, att arbetenas utvidgning i den omfattning,
som nu erfordrades, kunde tarva vissa ändringar och kompletteringar
av det nuvarande systemet. Länsstyrelsen ansåge också, att under nuvarande
förhållanden anslag till beredskapsarbeten, utförda genom statliga myndigheter
efter det system som nu tillämpas, d. v. s. huvudsakligen skenfria korsningar
och hamnarbeten, lämpligen borde beviljas i något större omfattning
än för närvarande.

Av sålunda anförda skäl har länsstyrelsen icke ansett sig kunna tillstyrka
sådana beredskapsarbeten, som i promemorian blivit ifrågasatta.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har uttalat: Att staten under depressions tider,

vilkas övergång man kunde förutse och när oöverstigliga finansieringssvårigheter
för staten ej förelåge, icke inskränkte sin normala byggnadsverksamhet
utan snarare utökade den att omfatta företag, vilka med visshet skulle
företagas något senare, måste vara riktigt. Ett försiktigt subventionsförfarande
till kommuner och även enskilda i avsikt att stimulera till omedelbart
utförande av byggnadsarbeten, som vore planerade att utföras i framtiden,
kunde även tänkas. Men initiativet måste utgå från företagaren — det statliga
verket eller annan —- och den huvudsakliga kostnaden måste också bäras
av denne.

Som exempel på ett lämpligt beredskapsarbete ville länsstyrelsen hänvisa
till den pågående forceringen av statens järnvägars elektrifiering.

Läte man åter vid de förmenta beredskapsarbetena arbetslöshetsintresset
bli det primära och överläte man åt de myndigheter, som hade till uppgift att
anordna mot arbetslösheten syftande åtgärder, att taga initiativet, råkade man
oundvikligen förr eller senare in på fel spår. Någon gräns ginge då icke att
upprätthålla mellan beredskapsarbeten och reservarbeten.

Länsstyrelsen har härefter framhållit, att vägbyggnader, ehuru ofta önskvärda,
knappast vore så angelägna just nu ur trafikens synpunkt, att såsom nu
skedde betydande besparingar borde göras på olika områden av budgeten och
ökade medel, vilka komme vägbyggandet till godo, ställas till förfogande. Där -

133

emot vöre vägunderhållet synnerligen angeläget. Länsstyrelsen har därför i
anknjdning till de föreslagna arbetsobjekten anfört följande.

Det allt dominerande skälet för nuvarande vägbyggande och det med detta
fullt likställda byggandet av skenfria korsningar vore således rådande arbetslöshet
och icke någon trafikteknisk angelägenhet. Något motiv för beredskapsarbete
funnes icke på detta område, arbetena vore alla av reservarbetets karaktär.
Den summariska uppställningen av övriga till beredskapsarbeten avsedda
företagsgrupper omöjliggjorde bedömandet av dessa arbetens angelägenhetsgrad,
men sannolikt vore denna av samma beskaffenhet som vägarbetenas.

Länsstyrelsen har härefter erinrat örn de vägarbeten, som kommuner anordnat
i syfte att bereda arbete åt arbetslösa från det egna området, för vilka
arbeten man sökt entreprenörer, villiga att mottaga arbetslösa i sin tjänst, eller
vilka kommuner utfört i egen regi.

Vid stigande arbetslöshet tillämpade man även systemet med alternerande
arbetslag för att få arbetstillfällena att bättre räcka till. Utredningsmännen
redogjorde härför och insåge nödvändigheten av en sådan ransonering genom
inskränkning av arbetsdagarna eller inskränkning av arbetstiden utan höjning
av timpenningen. Det vore sant, att på denna omväg kunde uppnås det resultat,
som åsyftades med den för reservarbetena fastslagna principen att arbetsinkomsten
ej genom sin höjd finge locka bort från den fria marknadens arbetstillfällen.
Men praktiska olägenheter vore förbundna med detta system.

Det hade visat sig att utan slitningar samma kommun kunde driva av bilskattemedel
understödda vägarbeten och av arbetslöshetskommissionen understödda
statskommunala arbeten. Timlönen vore vid de förra arbetena ungefär
dubbelt så hög som vid de senare. Ackordsarbete, som förekomme i största
utsträckning, betalades efter priser, avpassade efter de olika grundlönerna.
Men vid de arbeten, där de avtalsenliga lönerna betalades, arbetades med alternerande
skift. Det ginge, men det jämna arbetet till den reducerade lönen föredroges
av den ordentlige arbetaren och hans hustru och naturligtvis alldeles
särskilt av den mindre ordentlige arbetarens hustru, som icke vore så säker
att få sin behövliga andel av de ojämnt inflytande inkomsterna.

Länsstyrelsen har uttalat sin mening i den föreliggande frågan sålunda:

Enligt länsstyrelsens mening vore den rätta vägen en modifiering av nuvarande
arbetslöshetspolitik, särskilt genom utnyttjande av alla möjligheter till
decentralisering av arbetstillfällena och eventuellt andra förändringar, som en
noggrann undersökning kunde finna befogade, men med bibehållande i stort
sett av för den nuvarande verksamheten gällande principer.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har bestämt avstyrkt förslaget, som karakteriserats
såsom icke allenast olämpligt utan direkt skadligt, och har länsstyrelsen
ansett sig därför icke behöva ingå på en närmare granskning av
dess detaljer.

Länsstyrelsen i Värmlands län har uttalat, att enligt länsstyrelsens erfarenhet
arbetsförhållandena vid de reservarbeten, som i stor omfattning förekommit
i länet, i allmänhet varit goda samt att det tekniska utförandet icke lämnat
rum för några erinringar av större betydelse. Vidare har framhållits, att
avsevärda nackdelar och olägenheter vore att befara vid en tillämpning av de
ifrågasatta nya grunderna för beredskapsarbeten, varför länsstyrelsen avstyrkt
förslaget. Länsstyrelsen har emellertid förordat tillämpning i väsentligt
ökad utsträckning av såväl reservarbeten som beredskapsarbeten i nuvarande
bemärkelse och har i sådant sammanhang erinrat örn motionsvis vid
1932 års riksdag framförda förslag om anvisande av ett anslag till beredskapsarbeten
av 30 milj. kronor för budgetåret 1932/1933.

134

Länsstyrelsen i Örebro län har till en början uttalat tvekan, huruvida det
kunde vara möjligt att med bevarande av statsfinansernas sunda ställning genomföra
det föreslagna arbetsprogrammet, vilket spörsmål ställde sig så mycket
betänkligare, som det vid förlängd kris mäste gälla att icke på en gång uttömma
alla tillgängliga källor för ytterligare sociala hjälpåtgärder. Länsstyrelsen
har härefter uttalat följande.

_ Att beredskapsarbeten, i den mån sådana vore ekonomiskt möjliga, innebure
vissa fördelar framför reservarbeten, torde vara obestridligt. Med hänsyn härtill
hade länsstyrelsen icke något att erinra mot en viss utsträckning av beredskapssystemet,
detta dock under förutsättning att för ändamålet ifrågakomme
endast företag av verklig angelägenhetsgrad. Länsstyrelsen tänkte härvid i
första hand på ombyggandet av riksvägarna samt övriga större huvudvägar
för genomgående trafik. Härför tillgängliga automobilskattemedel vore stadda
i nedgång samt visade sig alltmera otillräckliga och det vore därför att hälsa
med tillfredsställelse, örn de finge förstärkas genom särskilt anslag i form av
beredskapsarbeten. Då många väghållningsdistrikt torde vara beredda att i
ökad omfattning medverka till dylika arbeten så snart statsanslag ställdes till
förfogande, skulle ock ett omfattande arbete med byggande av viktiga trafikleder
kunna väntas bliva omedelbart igångsatt. Härigenom skulle givetvis
arbetslösheten minskas, helst intet hinder torde föreligga att såsom villkor för
statsbidrag utöver eljest tillämpade föreskriva, att arbetslösa från viss ort i
första hand skulle uttagas till arbete. Örn länsstyrelsen alltså kunde tillstyrka
en viss ökad användning av beredskapsarbeten, kunde länsstyrelsen dock
icke dela utredningsmännens mening, att dessa arbeten kunde i huvudsak ersätta
reservarbetena.

Mot förslaget om frivillig begränsning av arbetstiden funnes väl icke något
att erinra, i den mån sysselsättning vid visst företag kunde under återstående tid
beredas för andra arbetare. Där så icke vore fallet, såsom i regel vid arbete
å annan plats än bostadsorten, syntes en dylik metod däremot icke försvarlig Beträffande

den föreslagna byrån inom socialdepartementet har länsstyrelsen
förmenat, att densamma, om den skulle fylla därå ställda krav, skulle svälla
ut till en organisation minst lika stor som den nuvarande arbetslöshetskommissionen.
Därjämte syntes en liknande byrå bliva erforderlig jämväl inom
kommunikationsdepartementet. Länsstyrelsen, som ansett förslaget innebära
en ministerstyrelse, stridande mot systemet med centrala verk under chefer,
avsedda att vara oberoende av olika politiska hänsyn, har ansett, att byrån
borde förläggas till socialstyrelsen. Länsstyrelsen har härefter anfört:

De här framställda anmärkningarna syntes länsstyrelsen visa, att särskilda
svårigheter komme att bliva förenade med anordnandet av beredskapsarbeten
i den omfattning och på det sätt, som av utredningsmännen föreslagits.
Även örn det trots detta skulle visa sig möjligt att härigenom temporärt
i någon mån avhjälpa arbetslösheten, höll länsstyrelsen dock före, att de skadliga
verkningarna av systemet i längden skulle visa sig vida större än det
ögonblickliga gagnet.

Härutinnan har länsstyrelsen särskilt framhållit inverkan i olika avseende
av den föreslagna tillämpningen av avtalsenliga löner vid beredskapsarbetena.
Enligt länsstyrelsens mening syntes skäligen kunna krävas, att arbetet fullgjordes
till något lägre löner än de eljest i vederbörande fack avtalsenliga.
Länsstyrelsen höll emellertid före att även med en dylik modifiering av systemet
för beredskapsarbeten det icke skulle bliva möjligt att låta dessa ens i
någon väsentligare mån ersätta reservarbetena, utan att tyngdpunkten i fråga
örn de statliga åtgärderna mot arbetslösheten fastmera fortfarande måste förläggas
till dessa senare.

135

Länsstyrelsen har slutligen ifrågasatt, om vid den nu konstaterade rikliga
tillgången å arbetsobjekt anledning förelåge att så strängt som hittills upprätthålla
den tämligen svävande bestämmelsen, att såsom reservarbeten ej finge
utföras arbeten av natur inom närmaste framtiden komma till utförande på
öppna marknaden. Anledning syntes vidare föreligga att ifrågasätta, om ej
en skälig höjning av nu tillämpade lönesatser för reservarbeten åtminstone i
vissa fall borde kunna komma i fråga. Då härigenom tillika en utjämning av
nuvarande spänning mellan beredskapsarbeten och reservarbeten skulle åvägabringas,
ville länsstyrelsen förorda en snar utredning i dylikt syfte.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har framhållit, att även örn man satte
de ifrågasatta stora beloppen i rörelse, desamma i allt fall endast motsvarade
en bråkdel av de summor, som vid en ganska blygsam konjunkturförbättring
normalt skulle utgå i arbetslöner. Härefter har uttalats följande.

Lade man det nya förslaget och det hittillsvarande systemet sida vid sida,
skulle arbetarnas avlöningsförmåner, eftersom beredskapsarbetarna icke skulle
få full arbetstid, genomsnittligt sett förmodligen bliva desamma som nu, kanske
i vissa fall sämre. Men en arbetare, som tillhörde ett fack med höga avtalsenliga
löner, såsom hemmaindustrier, skulle vid beredskapsarbetena beredas
tillfälle genom statsmakternas inskridande att även i nödtider erhålla kanske
det dubbla i jämförelse med en arbetare, som tillhörde en mindre lyckligt
lottad kategori, exempelvis exportindustrier. Sådant måste framkalla missnöje.
Det syntes länsstyrelsen ofrånkomligt, att vid statens hjälpaktion mot
arbetslösheten verklig hänsyn toges till den hjälpbehövandes behov och icke
uteslutande till det arbetsfack, han råkade tillhöra. Men ett dylikt hänsynstagande
läte sig icke förenas med det föreslagna systemet.

Av det föregående framginge, att länsstyrelsen fann det föreliggande förslaget
icke böra förverkligas efter de angivna riktlinjerna. Sedan beredskapsarbeten,
örn än i blygsam omfattning, kommit till stånd, torde man emellertid
icke kunna tänka på att nu stryka desamma. Länsstyrelsen ville icke heller
motsätta sig en utvidgning därav, blott man därvid holle sig inom statens
egna arbetsfält. För ett begränsat ändamål, nämligen anordnandet av skenfria
korsningar, torde man kunna tänka sig en utvidgning till de enskilda
järnvägarnas område. Man borde emellertid fasthålla vid att beredskapsarbetena
till sin principiella innebörd icke finge betraktas såsom en form av
hjälpverksamhet för de arbetslösa, utan såsom en rationaliseringsåtgärd inom
den statliga verksamheten.

Länsstyrelsen har med anledning av förslaget örn utredning av konfliktorsakerna
i vissa arbetstvister framhållit, att ett dylikt särskiljande mellan
rätt och orätt syntes bliva ganska pinsamt för vederbörande regering. Beträffande
organisationen har framhållits, att arbetslöshetskommissionen syntes
bäst skickad handlägga i första instans även beredskapsärendena,

Länsstyrelsen i Jämtlands län, som i lönefrågan framfört erinringar av
enahanda innebörd som i den allmänna diskussionen gjorts mot förslaget, har
ytterligare anfört särskilt följande.

Det måste medges, att de arbetare, som komme att erhålla anställning vid
beredskapsarbete, därigenom skulle bli mera konsumtionskraftiga än örn de
erhölle lägre lön och till följd därav även kunna i någon mån verka stimulerande
på företagsamheten och det ekonomiska livet över huvud. Men länsstyrelsen
kände sig icke övertygad örn att verkan därav skulle bli sa stor.
att den kunde i någon mera avsevärd grad bidraga till övervinnande av den
allmänna depressionen, därtill syntes denna vara alltför beroende av internationella
förhållanden, över vilka här vidtagna åtgärder icke kunde i tillräcklig
mån utöva inflytande. Det syntes även böra bringas i erinran, att

136

med bibehållande i huvudsak av reservarbetslinjen det större antal arbetslösa,
som därigenom till samma kostnad skulle erhålla anställning, jämväl representerade
en ökad konsumtion.

Länsstyrelsen har vidare ansett det vara föga rimligt, att arbetskonflikter
skulle få förekomma vid beredskapsarbetena, samt framhållit, att tillämpandet
av avtalsenliga löner i fortsättningen kunde komma att lända till monopol
för fackföreningsanslutna arbetare på exempelvis vägarbeten och därigenom
samt genom sin inverkan på avlöningsförhållandena å lantbruksområdet medf
öra^ en ödesdiger och oöverskådlig inverkan även på jordbrukets ekonomi.

Pa, grund av vad salunda anförts finge länsstyrelsen visserligen förorda,
att till följd av nu rådande förhållanden beredskapsarbeten anordnades i vida
större omfattning än som varit fallet under de två senaste åren, men kunde
icke tillstyrka, att de erhölle en annan karaktär än förut och sattes i stället
för de nuvarande reservarbetena, utan ansåge, att dessa borde i huvudsak bibehållas
och utgöra det väsentligaste medlet för beredande av arbetstillfällen
åt arbetslösa.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har beträffande arbetsobjekten ansett tveksamt,
att de skulle inom avsedd tid bliva mobilisenngsbara, varjämte synts
betänkligt att utöka beredskapsarbetena till att omfatta även kommuners och
i vissa fall enskildas arbeten. Arbeten kunde härigenom tillskapas, som utan
att medföra någon egentlig lättnad i arbetslöshetstrycket, bunde kommunerna
vid svaröverkomliga utgifter icke blott för engångskostnader utan även för
byggnaders och arbetens framtida drift och underhåll. Av vägarbeten borde
därför endast ifrågakomma sådana, som avsåge vägförbättringar, vilka icke
förde med sig ökade underhållskostnader. Arbeten, som däremot beredskapsarbetena
borde utökas med, vore friläggandet av korsningar i plan mellan enskilda
järnvägar och vägar i den utsträckning särskilda sakkunniga förordat
att sadant friläggande borde ske. Vidare förordades anläggandet av vägar och
skogsvårdande arbeten inom statens skogar — långt mera än vad hittills gjorts
förmodades böra kunna göras inom detta arbetsområde för arbetslöshetens lindrande,
då dessa arbetstillgångar vore synnerligen lämpliga inom länet ■— ävensom
arbete för grundförbättring och nyreglering av flottleder. Däremot avvisades
bestämt, åtminstone för länets vidkommande projektet med bilvägar
för transport av virket till industriplatserna.

Länsstyrelsen har härefter anfört erinringar mot förslaget i olika avseenden,
varvid berörts förkortad arbetstid, förfaringssättet vid arbetskonflikter,
den centrala organisationen, kontrollen, uttagningen av arbetskraft samt lönefrågan.
Länsstyrelsen har även framhållit följande.

I Norrland vore arbetslösheten alltid svårast under vintern, och därjämte vore
ju vintern den tid, då det vore svårast att åstadkomma lämpliga arbeten.
Båda dessa förhållanden accentuerades ju längre norrut man korn me För
Norrbotten och även andra av de norrländska länen skulle beredskapsarbeten
i föreslagen anordning säkerligen få farliga verkningar därigenom att de arbetslösa
härifrån till allra största delen måste flyttas söderut under den
långa vintern. Länsstyrelsen har befarat, att härav skulle kunna uppkomma
knapphet på arbetskraft vid bäckflottningen, vid vilken arbetskraftens insättande,
för att flottningen skulle kunna genomföras det året, vore beroende på
dagen, ja mången gång på timmen. Även annan träindustri finge sin givna
känning av evakueringen på arbetskraft, och jordbrukarna kunde få svårighet
med arbetskraft under skörde- och bärgningssäsongen. Förutom de långa resorna
inverkade härvid, att arbetarna vid de nya beredskapsarbetena med deras
avtalsenliga löner icke kunde tänkas hava samma längtan därifrån som från
nödhjälpsarbetena.

137

Dessa förflyttningar av arbetskraft utanför hemorten torde för övrigt, på
sätt länsstyrelsen här ovan berört, icke kunna försiggå utan slitningar med
arbetare och deras organisationer i arbetsorten. Ortsintressenas strävan redan
under nuvarande förhållanden att vilja förbehålla även reservarbetena åt
den egna ortens folk hade kunnat bemästras genom statens aubetslöshetskommissions
principiella fasthållande vid den allmänna arbetshill delningen. De
maktmedel denna institution kunnat sätta bakom sina direktiv härvidlag syntes
icke skola komma till användning i den nya organisationen. Icke mindre
än */4 av samtliga statsunderstödda arbeten skulle falla inom endast tvenne
län, vilka desslikes icke vore utsatta för någon större arbetslöshet, ett förhållande,
som visade huru ojämnt arbetstillfällena skulle utfalla.

Länsstyrelsen har slutligen uttalat följande.

Däremot vore från länsstyrelsens sida icke något att erinra mot en lämplig
utökning av det nuvarande systemet med beredskapsarbeten, tillämpat
som nu utan några restriktioner ifråga örn arbetsfriheten m. m. I fråga örn
denna utökning hänvisades till tidigare omnämnda arbetsområden.

Enligt länsstyrelsens förmenande hade sålunda icke sådana omständigheter
förekommit eller blivit påvisade, som borde medföra en total omläggning
av det hittills tillämpade systemet med reservarbeten, men att möjligen någon
modifikation kunde visa sig önskvärd i fråga örn behovstillägg till vissa familjeförsörjande
arbetare, varförutom länsstyrelsen också förordade lämplig
utökning av anslagen till beredskapsarbeten, dock med bibehållande i huvudsak
av nuvarande rayon och bestämmelser för arbetena.

lil. Yttranden av enskilda korporationer oell sammanslutningar.

Av de enskilda korporationer och sammanslutningar, som avgivit yttrande
över förslaget, har landssekretariatet i huvudsak tillstyrkt detsamma, medan
styrelsen för svenska landskommunernas förbund och styrelsen för svenska
landstingsförbundet avhållit sig från att uttala sig i de huvudsakliga
frågorna. Övriga hörda korporationer och sammanslutningar hava i huvudsak
avstyrkt förslaget. I yttrandena har framhållits väsentligen följande.

Landssekretariatet har efter samråd med de till landsorganisationen anslutna
förbunden å landsorganisationens vägnar anfört följande.

Landsorganisationen och till densamma anslutna förbund hade ofta funnit
anledning att kritisera det nuvarande systemet med reservarbeten till motverkande
av arbetslöshet, samtidigt som de givit uttryck åt ett inom arbetareklassen
vitt utbrett missnöje över statens och kommunernas arbetslöshetspolitik
överhuvud taget. De arbetstillfällen, som med tillämpningen av reserv
arbetssystemet åstadkommits, hade ju icke på långt när motsvarat hjälpbehovet.
Ett alltför ringa antal av hos arbetslöshetskommissionen anmälda
hjälpsökande hade sålunda kommit i åtnjutande av dessa försörjningsmöjligheter.
Det hade vidare förhållit sig så, att arbetstillfällena ofta icke berett
de hjälpbehövande, som kommit i åtnjutande av dem, en skälig försörjning.
Det därav alstrade missnöjet hade varit så mycket mera berättigat som de
med avseende på denna hjälpverksamhet utfärdade direktiven tillämpats synnerligen
rigoröst. Med den tilltagande arbetslösheten under de senaste aren
hade ifrågavarande systems brister framträtt i en allt skarpare dager.

Syftet med en hjälpverksamhet av detta slag borde väl icke enbart vara
att bekämpa den nöd, som hotade medborgare, vilka utan eget förvållande
fallit offer för arbetslösheten. Det borde vara lika angeläget att sörja för, a,tt
de arbetslösa bereddes tillfälle att under sa normala förhållanden som möj -

138

ligt göra sin insats i det ekonomiska livet och därvid tillförsäkrades en ur
social synpunkt försvarlig levnadsstandard. Erbjudandet av arbetstillfällen
vöre otvivelaktigt den bästa hjälpen, men den effekt, som man borde sträva
efter att uppnå, utebleve, örn den hjälpbehövande försattes i en sådan belägenhet,
att han mäste känna sig mindervärdig i jämförelse med den som undgått
ödet att bli arbetslös. Genom att vid reservarbetena tillämpa avsevärt
sämre arbetsvillkor än den öppna marknadens hade såväl de arbetslösa som
allmänheten bibringats en oriktig uppfattning örn av arbetslöshet drabbade
medborgares människovärde. I stället för att stärka självtilliten och sporra
viljan till självhjälp hade statsmakterna med sin arbetslöshetspolitik äventyrat
dessa både för individen och samhället oskattbara värden. De arbetslösa
hade bringats ned på en ekonomisk och social nivå, som gjorde att de
tvingades att känna sig och av andra betraktades som en underklass i detta
begrepps hårdaste bemärkelse, ett skikt av befolkningen, för vilket helt andra
°°h avsevärt sämre levnadsvillkor än de gängse ansåges ovillkorligen skola
gälla. Att de arbetslösa icke utan vidare ville finna sig i en sådan undantagsställning
borde icke väcka förvåning och ännu mindre ovilja i andra befolkningslager.
Där borde man tvärtom sätta värde på denna naturliga och
sunda självbevarelsedrift. Den för samhällets bestånd och utveckling nödvändiga
solidariteten bjöde också alla att medverka till en ordning, som möjliggjorde
ett^ tillvaratagande av de för vårt folk utmärkande goda egenskaper,
vilka en långvarig och omfattande arbetslöshet tyvärr hotade att förinta hos
stora medborgargrupper.

Omsorgen om de av arbetslöshet hårdast drabbare borde visserligen vara
det primära i statens arbetslöshetspolitik. Naturligtvis borde likväl även de
rent ekonomiska synpunkterna fa komma till sin rätt. Landssekretariatet
funné icke anledning att gå närmare in på frågan, huruvida det hittills tilllämpade
reservarbetssystemet samhällsekonomiskt sett erbjudit fördelar, som
kunnat uppväga de nackdelar hos detsamma, vilka här påtalats. I och för
sig vöre det lovvärt, att staten skapade arbetstillfällen till förmån för dem,
som icke kunde uppbringa sådana på den allmänna arbetsmarknaden, även
örn dessa arbetstillfällen ur rent ekonomisk synpunkt måhända kunde anses
såsom tvivelaktiga. De ekonomiskt sett bästa arbetstillfällena borde dock
självklart först och främst tagas i anspråk. Av största vikt vore det för övrigt,
att staten med sina arbetslöshetsbekämpande åtgärder bidroge till att
bringa det ekonomiska livet i normala gängor.

Landssekretariatet har härefter förordat förslaget att i indirekt väg söka
skapa försörjningsmöjligheter samt uttalat, att om den på grundval av den
verkställda inventeringen planerade beredskapsanordningen förverkligades,
landssekretariatets ovan uttalade önskemål skulle kunna beaktas.

Icke minst med hänsyn därtill ville landssekretariatet giva sin anslutning till
den beredskapsanordning, för vilken riktlinjer uppdragits i den av utredningsmännen
inom socialdepartementet utarbetade promemorian. Sekretariatet vågade
nämligen hysa den uppfattningen att denna beredskapsanordning skulle
bidraga till ^ att stimulera företagsamheten och näringslivet i vårt land och
på så sätt fa en god effekt med avseende på arbetslöshetens bekämpande. En
reformering av statens arbetslöshetspolitik i enlighet med ifrågavarande riktlinjer
skulle otvivelaktigt också bli mera till fromma för de hjälpbehövande
arbetslösa än det hittills tillämpade reservarbetssystemet varit.

Rörande lönefrågan har landssekretariatet med tillfredsställelse konstaterat,
att de för vederbörande yrken och fack på den allmänna arbetsmarknaden gällande
arbetsvillkoren skulle tillämpas, i vilket sammanhang uttalats följande.

Redan den omständigheten, att beredskapsanordningen skulle utsträckas till
att omfatta arbetsobjekt, som vore typiska för den allmänna arbetsmarkna -

139

den, motiverade att på denna marknad gängse arbetsvillkor bleve gällande
för dem i den mån som de toges i anspråk som beredskapsarbeten. Att dessa
arbeten skulle utföras med statsunderstöd i form av bidrag eller lån kunde
icke vara ett fullgott skäl för att arbetare, som bomme att sysselsättas vid
dem, bjödes t. ex. lägre löner än som skulle ha erhållits, därest arbetena utförts
på den allmänna arbetsmarknaden. Arbetaren vore sin lön värd, säde ett
gammalt ordspråk. Denna sanning vore allmängiltig och det funnes icke någon
anledning att förneka densamma, därför att arbetaren på grund av att
hans arbetskraft icke kunnat tagas i anspråk på den allmänna arbetsmarknaden
nödgades anlita de arbetstillfällen, som staten medverkade till att åstadkomma.

Eftersom arbetsvillkoren numera i allmänhet vore reglerade i kollektivavtal,
måste självklart dylika avtal även bli normerande i fråga örn de löner och övriga
arbetsvillkor, som skulle gälla vid beredskapsarbetena. Landssekretariatet
har anslutit sig till uppfattningen, att syftet med beredskapsanordningen
måste vara att så vitt möjligt bereda största antal av de mest behövande
försörjningsmöjligheter, vilket förutsatte en utdragning av arbetstillfällena,
i vilket avseende framhållits följande.

I de fall systemet med maximerad arbetsinkomst ansåges lämpligt, måste
förutsättas att maximeringen icke skedde ensidigt och godtyckligt. Överhuvud
taget borde detta system icke genomföras med mindre än att de arbetslösa på
orten önskade det och överenskommelse därom träffades på sätt som skett i
fråga om statens stenbeställningar. Därest systemet med alternerande arbetslag
komme i fråga, borde icke alltför korta arbetsperioder bestämmas. Detta
gällde särskilt i de fall, då arbetslagen hänvisades till arbeten utanför hemorten.
Väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet hade framhållit, att arbetsperioderna
i dylika fall borde omfatta minst två eller tre månader, örn systemet
med kortare arbetstid tillämpades, borde tillses, att arbetarna tillförsäkrades
en arbetsinkomst, som gjorde det möjligt för dem att försörja sig och
de sina utan att behöva anlita fattigvården.

Enligt promemorian skulle arbetstiden vid beredskapsarbetena regleras så
att den bleve kortare än arbetstiden på den allmänna arbetsmarknaden, även då
denna understege den i arbetstidslagen och gällande kollektivavtal föreskrivna
fyrtioåttatimmarsveckan. Meningen vore väl att, därest arbetstiden inom visst
yrke eller fack på den allmänna arbetsmarknaden begränsats till t. ex. fyrtio
timmar per vecka, skulle arbetstiden vid beredskapsarbetena inom samma yrke
eller fack bli ett visst antal timmar kortare per vecka. Gränsen nedåt för
arbetstiden vid beredskapsarbetena kunde emellertid icke få sättas hur lågt
som helst. Tillbörlig hänsyn måste härvid tagas till ekonomiska och tekniska
förhållanden och arbetarnas skäliga försörjning. Under alla förhållanden
borde regleringen av arbetstiden ske på grundval av överenskommelser med
vederbörande arbetarorganisationer. Ur såväl företagarnas som arbetarnas
synpunkt vore det även önskvärt, att dylika överenskommelser träffades, innan
arbetet igångsattes. Detsamma gällde förresten även i fråga örn arbetsvillkoren
i allmänhet, i de fall kollektivavtal saknades för vederbörande arbetsområde.

Mot de i promemorian angivna reglerna rörande arbetsförmedlingen hade
landssekretariatet intet att erinra, utan ansåg ett obligatoriskt anlitande av
den offentliga arbetsförmedlingen vara ofrånkomligt. Det anmärktes emellertid,
att de lokala arbetslöshetskommittéerna säkerligen alltjämt finge en
betydelsefull uppgift i fråga örn behovsprövningen, som arbetsförmedlingsorganen
ensamma knappast kunde verkställa. Behovsprövningen borde ske
med oväld, takt och hänsyn samt utan onödiga byråkratiska metoder.

140

Beträffande förfarandet vid arbetskonflikter har landssekretariatet gjort följande
uttalande.

Landssekretariatet delade utredningsmännens uppfattning, att det icke minst
ur de av beredskapsarbetena beroende arbetarnas synpunkt vore önskvärt, att
arbetsinställelser till följd av tvister örn arbetsvillkoren eller arbetsförhållandena
i övriga icke förekomma vid dessa arbeten. Därest de som skulle låta
utföra ifrågavarande arbeten eller deras entreprenörer bemödade sig örn att
upprätthålla kontakt med vederbörande arbetarorganisationer och lade sig
vinn om att få till stånd kollektivavtal i de fall, sådana icke redan funnes inom
arbetsområdet, torde också arbetsinställelser praktiskt taget kunna förebyggas.
I de fall intressemotsättningar likväl gåve anledning till konflikter av detta
slag, hade arbetarorganisationerna icke anledning att motsätta sig en prövning
av konfliktorsakerna med de konsekvenser, som angivits i promemorian. Enligt
denna skulle intressetvister mellan beredskapsarbetenas parter likställas
med motsvarande tvister på den allmänna arbetsmarknaden utom beträffande
den prövning av orsakerna, som i fråga örn de förstnämnda skulle kunna verkställas
genom av Kungl. Maj :ts eller, efter dess bemyndigande, av socialstyrelsen
utsedda . personer. Förbud mot arbetsinställelse vid beredskapsarbeten
vore det följaktligen icke fråga örn i annan mån än kollektivavtalslagen
föreskreve sådant. Prövningen av konfliktorsakerna skulle betingas av att
vissa, regler skulle gälla i fråga örn tilldelningen av vid beredskapsarbetena
förefintliga arbetstillfällen. Meningen vore ju, att av arbetsinställelse vid ett
beredskapsarbete direkt berörda arbetare icke skulle åtnjuta hänvisning till
andra beredskapsarbeten, därest den på Kungl. Maj:ts föranstaltande verkställda
prövningen givit vid handen, att skulden till arbetsinställelsen väsentligen
vore arbetarnas eller deras organisations. Anspråk på att få bli delaktiga
av sådana arbetstillfällen bomme säkerligen under nu angivna förhållanden
heller icke att framställas av dem, som direkt berördes av sådan arbetsinställelse.
De komme i vanlig ordning att åtnjuta ekonomiskt understöd
från de organisationer, av vilka de vore medlemmar. I det fall åter arbetsinställelse
förorsakats av t. ex. arbetsgivarens vägran att tillämpa inom vederbörande
yrke eller fack gängse arbetsvillkor eller på grund av uraktlåtenhet
att utbetala intjänta arbetslöner vore det emellertid orimligt, örn av arbetsinställelsen
berörda arbetare berövades möjligheten att erhålla sysselsättning
vid annat beredskapsarbete.

När det. gällt arbetsinställelse på den allmänna arbetsmarknaden hade arbetarorganisationerna
aldrig opponerat sig mot regehi, att av densamma direkt
berörda arbetare avstängdes från den statliga eller kommunala arbetslöshetshjälpen.
Eftersom den planerade beredskapsanordningen avsåge att utgöra
ett led i den offentliga hjälpverksamheten, gjordes icke heller några invändningar
mot att, i händelse av arbetsinställelse på den allmänna arbetsmarknaden,
ifrågavarande regel tillämpades med avseende på tilldelningen av arbetstillfällen,
som stöde till buds vid beredskapsarbeten. Däremot kunde arbetarorganisationerna
nu lika Etet som förut godkänna den vid de genom
arbetslöshetskommissionen bedrivna reservarbetena tillämpade regeln, att vid
allmän konflikt inom ett yrkesområde all statens hjälpverksamhet skulle upphöra
och yrkets samtliga arbetare i landet respektive orten avstängas från statlig
arbetslöshetshjälp.

Landssekretariatet har vidare uttalat följande.

I promemorian förutsatta modifikationer i fråga om avtalsbestämmelser
eller praxis komme vederbörande arbetarorganisationer icke att motsätta sig,
därest syftet med beredskapsanordningen och hänsynen till de arbetslösa krävde
ett sådant tillmötesgående och ett avtalsrättsligt förfarande iakttoges.

Den föreslagna organisationen syntes, enligt landssekretariatet, hava stora

141

företräden framför den, som skapats med tanke på reservarbetsanordningen,
särskilt därigenom att en hämmande och fördyrande byråkrati syntes kunna
förebyggas. Mot användningen i största möjliga utsträckning av entreprenadsystem
vore ur arbetarsynpunkt intet att erinra, men underströks nödvändigheten
av att garantier skapades mot att icke kompetenta eller insolventa entreprenörer
anlitades. Sådana garantier syntes kunna erhållas, örn på föreslaget
sätt Kungl. Maj :t bereddes tillfälle att från fall till fall besluta örn särskilda
villkor för statsbidrag eller lån.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har framhållit, att enligt
de statsbidrag för statsunderstödda och rent kommunala arbeten, varmed i
promemorian räknats, för utförande av de föreslagna arbetena av denna art
skulle erfordras 98.2 milj. kronor av statsmedel och 50.2 milj. kronor kommunala
medel. Med hänsyn till sjunkande skatteunderlag och ökat understödsbehov
torde svårigheter föreligga för kommunerna att åvägabringa denna summa.
Det kunde icke väntas, att medel i någon nämnvärd omfattning skulle
kunna uttaxeras för ändamålet, detta även med hänsyn till att A-företagen i
stor utsträckning torde vara planerade att utföras under en följd av år, men
nu komme att forceras på mycket kort tid. Lånemarknaden måste därför i
allra största utsträckning anlitas. Det framhölls vidare, att även för landsting
och vägdistrikt svårigheter torde föreligga vid arbetenas finansiering. Primärkommunerna
finge t. o. m. ofta förskottera medel till vägdistrikten för
att i avvaktan på statsbidrag få vägarbeten i gång för de arbetslösa. Många
kommuner vore för övrigt redan så hårt skuldsatta och tryckta av skatter, att
fråga vore, örn ens lånevägen stöde öppen för dem. Under sådana förhållanden
syntes statsbidrag böra utgå med en väsentligt större andel än som antagits
vid beräkningarna i promemorian. Önskvärt syntes vidare, att de ekonomiskt
hårt tryckta kommunerna måtte beviljas högsta möjliga bidrag och att
vid beviljandet av bidragen till kommunerna alltså en viss anpassning till behovsprincipen
tillämpades. Styrelsen har härefter uttalat följande.

Till frågan örn dessa allmänna arbeten borde utföras efter de arbets- och
avlöningsprinciper, som uppdragits för s. k. beredskapsarbeten eller för s. k.
reservarbeten, ansåge sig styrelsen, då landskommunernas förbund vore en neutral
organisation, icke böra intaga någon viss ståndpunkt.

Under framhållande av det stora behov, som förelåge av allmänna arbetens
anordnande till lättnad för samhället och de enskilda, vilka lede under arbetslöshetens
tryck, ville styrelsen uttrycka den förhoppningen, att statsmakterna
skulle finna lämpliga former, under vilka dessa arbeten kunde utföras, samt
att medel härför kunde ställas till förfogande i största möjliga utsträckning.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet har ansett förslaget icke direkt
beröra landstingen. Med hänsyn härtill och enär styrelsen år 1931 avhållit
sig från att avgiva yttranden i till densamma remitterad fråga örn beredskapsarbeten,
fann sig styrelsen böra avstå från att yttra sig över den remitterade
promemorian.

Svenska stadsförbundets styrelse har beträffande beredskapsarbetenas ekonomiska
motivering i jämförelse med reservarbetenas framhållit följande.

Nödhjälpsarbeten finge ej föregripa ordinarie arbetstillfällen. Inom den
kommunala hjälpverksamheten hade kommunalarbetarna och deras organisationer
av naturliga skäl noggrant följt tillämpningen av denna regel, som
även vid särskilda tillfällen genom överenskommelser mellan kommunerna och
organisationerna ytterligare fastslagits. Och i allmänhet torde man av, ett
reservarbete fordra, att det på åtminstone fem år icke skulle kunnat ifraga -

142

sättas såsom ordinarie arbete. Det torde icke heller kunna bestridas, att de
statskommunala reservarbetena tyvärr i viss utsträckning kommit att gälla
anläggningar och företag, som måhända aldrig kommit till utförande i annan
ordning och vilkas _ ekonomiska motivering följaktligen måste te sig tämligen
tvivelaktig, samtidigt som kommunen av brist på medel måste avsevärt begränsa
eller helt inställa aktuellt behövliga eller nyttiga arbeten.

Den ändrade läggning, arbetena till avhjälpande av denna allvarliga olägenhet
enligt den föreliggande planen skulle erhålla, borde från kommunernas
sida kunna hälsas med tillfredsställelse, men förutsättningen härför vore
självfallet, att ändringen även läte sig i praktiken fullt ut genomföra.

Styrelsen har härefter uttalat, att svårigheterna såväl i förenämnda som i
andra avseenden, emellertid torde bliva betydligt större, än som av promemorian
franninge. Det påpekades, att allmänna arbetsmarknadens löner skulle
tillämpas vid beredskapsarbetena, men att med hänsyn till arbetenas socialpolitiska
syfte åtskilliga förbehåll uppställts. Arbetsvillkoren vid beredskapsarbetena
skulle härigenom komma att väsentligt skilja sig från vad som
gällde vid vanliga allmänna arbeten och i huvudsak överensstämma med vad
som tillämpats vid de kommunala reservarbeten, som sedan några år förekomme
inom Stockholms och andra större städers kommunalförvaltning. Styrelsen
har understrukit den synnerliga vikten av förbehållen med avseende å
annullering av bestämmelser örn företrädesrätt till arbete och garanterad
timlön vid ackordsarbete ävensom å olika system för utdrygning av arbetstillfällena
m. m. I själva verket mötte här samma grundtankar, som gällt för
de statliga reservarbetena: de tillgängliga medlen skulle drygas ut, så att de
räckte till största möjliga antal arbetstillfällen, och arbetsvillkoren skulle så
utformas, att den anställdes intresse att återgå till den öppna marknaden ej
försvagades.^ Av naturliga skäl måste arbetena i väsentlig omfattning komma
att bestå av anläggningsarbeten, inom vilka fack i regel gällde relativt
höga arbetslöner och mer eller mindre genomförda monopol för de fackligt organiserade
arbetarna. Det finge naturligtvis icke ifrågakomma, att statshjälpen
uteslutande skulle komma dessa arbetargrupper, på hittills gängse
arbetsvillkor och löner, till godo. Styrelsen har uttalat sina bestämda tvivelsmål,
ätt dessa förutsättningar skulle låta sig i verkligheten genomföra, och
har i sådant avseenden anfört följande.

_ Erfarenheterna från den kommunala hjälpverksamheten hade i allt fall givit
vid handen, att de fordringar i avseende å hjälparbetenas avlägsenhet från
de ordinarie arbetsuppgifterna, som gällde i avseende å de statliga eller statskommunala
reservarbetena, ofta framfördes, även då fråga vore örn kommunala
reservarbeten av samma typ som de nu föreslagna beredskapsarbetena. Då
kommunen vid de senare givetvis måste förbehålla sig full valfrihet i fråga
örn arbetskraften, sökte kommunalarbetarorganisationerna av nära till hands
liggande skäl förhindra, att hjälparbetena förbrukade de arbetstillfällen, som
eljest skulle stått till förfogande för ordinarie kommunalarbetare. Den nya
formen av hjälparbeten intoge i detta hänseende alltså icke någon annan ställning
än de tidigare reservarbetena, och det torde också komme att möta stora
svårigheter att här finna ekonomiskt fullt motiverade arbetsobjekt.

En oundgänglig förutsättning för att de nya beredskapsarbetena skulle
kunna godkännas måste, enligt förslagets egen motivering, vära att full säkerhet
skapades för att det allmänna skulle äga nödig frihet att välja aktuellt
nyttiga företag.

Styrelsen har ansett anledning föreligga att befara, att de föreslagna arbetena
i stor omfattning vore av samma slag som tidigare nödhjälpsarbeten,
nämligen sådana som eljest alls icke eller först i en avlägsen framtid skulle ha
kommit till utförande. Men örn — såsom all sannolikhet talade för — bered -

143

skapsarbetena erhölle denna karaktär, måste också hela den föreslagna omläggningen
av arbetslinjen te sig skäligen meningslös och opraktisk.

Beträffande användningen av maskinella anordningar ville styrelsen framhålla
angelägenheten av att — i likhet med vad som torde gälla för reservarbetenas
del — dylik anordningar komme till användning vid beredskapsarbetena
i den mån tekniska och ekonomiska skäl därtill gåve anledning.

Beträffande organisationen har styrelsen ansett förläggandet av centralorganet
till ett departement vara stridande mot svensk förvaltningspraxis
samt innebära en överorganisation, varjämte förslaget knappast syntes garantera
kommunerna en snabbare och mindre byråkratisk prövning av ärendena.
Vidare har framhållits vikten av att byrån rekryterades på ett sätt, som garanterade
verkligt ingående kunskap örn kommunala förhållanden. En direkt
kontakt i någon lämplig form med kommunala förtroendemän vid utväljandet
av arbete vore måhända att förorda. Mest betänksam har styrelsen ställt sig
till förslaget att i dessa ärendens prövning inkoppla länsstyrelserna, bland annat
med hänsyn till deras stora arbetsbörda och därav oundvikligt följande
försening i ärendenas behandling. I sådant avseende har ytterligare anförts
följa nde.

Även i ett annat avseende syntes ett föreslaget inkopplande av länsstyrelserna
vara ägnat att verka såsom ett fördröjande och framför allt irriterande
moment. I den mån länsstyrelsernas tekniska sakkunskap, örn vilken särskilt
talats i promemorian, skulle beredas ett mera ingående inflytande på kontrollen,
torde lätt vissa komplikationer kunna uppstå. Då städerna genom
egna arkitekter och ingenjörer ledde arbetena, torde en inblandning av statens
vägingenjörer och länsarkitekter lätt giva anledning till svårigheter. Dessa
synpunkter hade visserligen beaktats i promemorians uttalanden (längst ner
på sid. 45). Men därvid förutsattes, att kontrollen kunde visa sig överflödig
endast då »bidraget är relativt ringa».

I detta sammanhang finge i anledning av promemorians uttalanden örn en
jämförelsevis omfattande användning av entreprenadsystem framhållas vikten
av, att städerna icke genom en ensidigt tillämpad praxis förhindrades att
utnyttja tillgänglig arbetsledning och eventuella resurser i övrigt för arbetenas
förbilligande.

Beträffande uttagningen av arbetskraft har styrelsen framhållit, att genom
den föreslagna anordningen syntes kunna befaras, att alltför liten hänsyn
komme att tagas till försörjningsbehovet, samt att den nu genom arbetslöshetskommittéerna
upprätthållna kontakten mellan arbetslinjen och utdelningen
av kontantunderstöd komme att upphöra.

Styrelsen har härefter uttalat följande.

Utan alla anspråk på fullständighet hade styrelsen i det ovan anförda pekat
på några av de olägenheter, som syntes styrelsen bliva en oundgänglig
följd av statshjälpens meddelande i de former, promemorian föreslagit. Medan
kommunerna nu i sina strävanden att övervinna arbetslöshetens följder
ägde en rätt betydande rörelsefrihet, skulle med den utsträckta statshjälpen
enligt promemorians förslag följa ett detaljbestämmande från statsmakternas
sida, som i många avseenden kunde få för dem menliga följder. Med hänsyn
till det allvarliga läget på arbetsmarknaden kunde det visserligen i och för
sig synas väl motiverat, att kommunerna underkastade sig även eventuella
olägenheter av ett nytt system. Men den absoluta förutsättningen därför syntes
böra vara, att detta system med någon större säkerhet kunde väntas medföra
avsevärt förbättrade resultat. Styrelsen hade icke blivit övertygad örn,
att beredskapsarbetena — i vart fall i den utformning av desamma, som skisserades
i promemorian — skulle vara av principiellt större effekt än de nu
använda reservarbetena. Genom förhöjda anslag till dessa senare arbeten och

144

ändringar av direktiven för desamma i de avseenden, erfarenheterna kunna
motivera sådana, torde mera effektiva resultat kunna åstadkommas. En viss
utökning av beredskapsarbetenas användning i huvudsaklig överensstämmelse
med för deni nu tillämpade principer mötte från styrelsens sida inga betänkligheter.
Då däremot enligt styrelsens mening fullgoda skäl i promemorian
icke anförts för en övergång till enbart beredskapsarbeten, ville styrelsen för
sin del avstyrka en sådan åtgärd, och vågade styrelsen tillika hemställa, att
vid en eventuell närmare utformning av promemorians förslag uppmärksamhet
ägnades de detaljanmärkningar, som ovan framförts.

Mot styrelsens beslut om ovan refererade yttrande hava fyra av de nio
närvarande ledamöterna anmält reservation, då de ansett, att styrelsen bort
i princip tillstyrka systemet med beredskapsarbeten i huvudsaklig anslutning
till vad i promemorian blivit anfört, under förutsättning att skälig hänsyn
toges till av styrelsen framställda anmärkningar i avseende å ett lämpligt
urval av arbetsobjektet, uttagningen av arbetskraften enbart genom arbetsförmedlingen
samt arbetenas organisation. Ett igångsättande i stor skala av
beredskapsarbetena vore nämligen enligt deras mening ägnat att stimulera
företagsamheten inom näringslivet och borde därför bliva ett effektivt medel
i kampen mot arbetslösheten.

Svenska arbetsgivareföreningen har till en början framhållit såsom för förslaget
utmärkande, att på alla avgörande punkter stor frihet ansetts böra lämnas
at Kungl. Maj :t eller, riktigare, åt socialministern. Hela dispositionen
ay de betydande anslagen till motverkande av arbetslösheten och därmed samhällets
^hjälpverksamhet till förmån för de arbetslösa syntes vara avsett att
utan några bindande regler läggas i hans hand.

Arbetsgivareföreningen har härefter gjort följande principiella erinringar
mot de föreslagna beredskapsarbetena.

Det föreliggande förslaget utginge ifrån den uppfattningen, att i nuvarande
depressionsperiod, kännetecknad som den vore av att både kapital och arbetskraft
i stor utsträckning saknade sysselsättning, det måste vara en uppgift
för. staten att söka sammanföra de lediga produktionsfaktorerna till ett
produktivt arbete för att därmed undvika den fortlöpande nationalekonomiskaförlust,
som produktionsfaktorernas sysslolöshet innebure, och på samma gång
uppehålla, den levande produktionsfaktorn, arbetskraften. Så långt vore tankegången
riktig men knappast heller längre. Allt berodde nämligen på betingelserna
för produktionsfaktorernas samarbete.

Orsakerna till den mer eller mindre omfattande arbetslöshet, som förekommit
under det sistförflutna decenniet, vore visserligen mycket komplicerade.
Sammanfattningsvis kunde de angivas såsom en bristande överensstämmelse
mellan utbud och .efterfrågan på arbetskraft. Men denna bristande överensstämmelse
vore i sin tur föranledd av en mängd samverkande och motverkande
faktorer. Bland dessa faktorer vore arbetslönen en av de viktigaste. Genom
de fackliga organisationernas utbredning och tillväxande styrka hade arbetslönen
undan för undan pressats i höjden, varjämte avtalsväsendet åstadkommit
en alltjämt ökad stelhet i lönesättningen. Häremot hade näringslivet reagerat
på olika sätt. I vissa fall hade följden blivit den, att produktionen direkt
begränsats, varigenom arbetstillfällen bortfallit, i andra fall hade produktionen
kunnat omläggas i mera kapitalkrävande riktning, varigenom den fördyrade
arbetskraften blivit mindre behövlig samtidigt som produktionsapparaten
blivit mera effektiv. Båda slagen av utveckling hade lett till ökad arbetslöshet.
I ett sådant läge inträffade depressionen med dess fortgående kraftiga
sänkning av produktpriserna. Detta framkallade en starkt försämrad
räntabilitet hos företagen med tvång till minskning av produktionskostnader -

145

na. Då erforderlig sänkning av den ojämförligt viktigaste bland dessa, nämligen
arbetslönen, icke kunnat åstadkommas, hade åtskilliga företag nödgats
helt upphöra med sin rörelse och andra tvingats att i betydande omfattning
inskränka produktionen. Därav komme den starkt växande arbetslösheten
under de sista två åren. Det vore att märka, att sedan väl den framtvungna
rationaliseringen medfört en ökad kapitalisering inom företagen, lönesänkningen
i allmänhet behövde gå längre än eljest för att kunna effektivt motverka
arbetslösheten.

I detta läge föresloges igångsättande genom statens försorg av anläggningsoch
byggnadsarbeten i stor omfattning till gällande marknadslöner i syfte att
motverka arbetslösheten. Man blundade alltså för den roll, som arbetskraftens
höga pris på den allmänna marknaden spelade i arbetslöshetsproblemet,
och tänkte sig att tvinga fram en samverkan mellan ledigt kapital och ledig
arbetskraft under betingelser, som i sig själva vore arbetslöshetsskapande. Så
länge staten kunde draga till sig kapital och ställde detta till förfogande för
allmänna arbeten på sådana betingelser, bidroge staten till ett upprätthållande
a,v arbetslösheten, i stället för att syftet skulle vara det motsatta. Häri
läge det avgörande felet i planen att motverka arbetslösheten genom omfattande
allmänna arbeten till gällande marknadslöner. Skulle staten, vilket i nuvarande
läge finge anses vara riktigt, söka i så stor omfattning som möjligt
åvägabringa ett produktivt samarbete mellan ledigt kapital och ledig arbetskraft,
så borde den göra detta på betingelser, som underlättade och befrämjade
den med hänsyn till det ekonomiska läget ofrånkomliga löneanpassningen.
För detta ändamål måste lönen vid de allmänna arbetena fixeras bestämt lägre
än vad den för närvarande vore på den allmänna marknaden. Skulle detta
icke i alla fall låta sig praktiskt genomföra beträffande arbeten, lämnade till
utförande i den allmänna marknaden, finge man självfallet behålla ett statligt
organ för arbetenas handhavande.

Örn staten, med hänsyn till de obestridliga svårigheterna att genomföra en
anpassning av penninglönerna till det nuvarande ekonomiska läget, igångsatte
omfattande arbeten till gällande marknadslöner, kunde likväl en anpassning
av reallönerna icke utebli, för så vitt en återhämtning överhuvud taget
skulle vara tänkbar för vårt ekonomiska liv. Men det torde då komma att ske
genom en försämring av penningvärdet. En sådan utveckling kunde lätteligen
bliva resultatet av ett omfattande användande av allmänna medel för här
ifrågavarande arbeten. Andra utvecklingslinjer fram till den ofrånkomliga
reallöneanpassningen vore också tänkbara. Valet stöde emellan den naturliga,
omedelbart verkande, direkta anpassningen av penninglönerna och den äventyrliga,
värdeomstörtande, indirekta löneanpassningen.

Arbetsgivareföreningen har härefter lämnat en av lönestatistiska sammanställningar
åtföljd redogörelse för avtalsförhållandena inom anläggningsindustrien
och byggnadsindustrien samt vid de affärsdrivande verkens och kommunernas
arbeten.

Beträffande arbetsobjekten har anförts särskilt följande.

Denna inventering syntes utgöra en bottenskrapning av alla upptänkliga arbeten,
grupperade närmast med hänsyn till deras mobiliseringsgrad. Tanken
att i första hand tillgripa de s. k. A-företagen vore ju i allt väsentligt en tilllämpning
av principen, att de tekniskt redan utarbetade projekten, alltså de
arbeten, som vore inom den närmaste tiden mobiliseringsbara, i första hand
skulle förekomma till utförande såsom beredskapsarbeten. En mycket stor
del av de i inventeringen upptagna arbetena vore förvisso sådana, att de icke
kunde vara i egentlig mening behövliga, och den framtida nyttan av arbetena
vore i motsvarande mån ringa. Såsom redan framhållits, folie de planerade
beredskapsarbetena till den ojämförligt största delen inom anläggnings- och

146

byggnadsbranscherna, alltså inom områden, där arbetenas framtida nytta och
dennas förhållande till kostnaderna vore i hög grad oberäknelig.

Efter att hava framhållit, att användningen av ovan arbetskraft måste fördyra
arbetena, har arbetsgivareföreningen beträffande användningen av
ackordsarbete framhållit följande.

Utredningsmännen hade i olika sammanhang betonat, att ackordssystemet
skulle utgöra ett betydelsefullt regulativ mot en oekonomisk verkan av anlitandet
av ej yrkesvan arbetskraft, och syntes utgå ifrån, att detta system i
allt väsentligt tillämpades inom de arbetsområden, där beredskapsarbeten kunde
ifrågakomma. I detta avseende hade utredningsmännen säkerligen räknat
fel. Ackordsarbete förekomme merendels icke vid konstarbeten, såsom brobyggnader,
vattenbyggnader och dylika, vilka på grund av arbetenas svårbedömliga
art i stor utsträckning måste utföras mot tidion. Icke heller för yrkesarbetare
inom byggnadsbranschen förekomme ackordsarbete i större utsträckning
än till 60 ä 70 %. För grovarbetare inom såväl byggnadsbranschen
som anläggningsindustrin dominerade timlönsarbetet, och utgjorde ackordsarbetet
endast omkring 25 % för den förra. Där ackord förekomme vid vägoch
vattenbyggnadsarbeten, träffades alltid överenskommelse härom från fall
till fall, emedan inga fasta ackordsprislistor kunde fastställas för dylika arbeten.
Avtalsbestämmelserna kunde sålunda icke eliminera risken för arbetenas
fördyring vid användning av icke fullgod ju-kesutbildad arbetskraft.
Ackordsuppgörelser med fullkomligt ovana arbetare komme säkerligen att
stöta på stora svårigheter, enär arbetarna vid upptäckten, att de satta ackorden
icke gåve dem tillnärmelsevis samma förtjänst, som yrkesvana arbetare
plägade erhålla, häruti komme att söka en anledning att undan för undan
pressa ackorden i höjden. Örn icke annat, skulle detta leda till, att arbetena
i ännu större utsträckning än hittills komme att bedrivas mot tidion, vilket
givetvis under här föreliggande förhållanden innebure en fördyring. Vid s. k.
gemensamhetsackord måste man säkerligen mera regelmässigt, än utredningsmännen^
föreställt sig, räkna med att de inom facket tränade arbetarna icke
skulle låta sig nöja med den förtjänst, som uppkomme, när ovana arbetare intoges
i ackordslagen. Även uti detta förhållande läge en orsak till ständiga
strider omkring ackordssättningen och till en fördyring av arbetena. Att få
till stand jämkningar i avtalen, när ovana arbetare användes vid ackordsarbeten,
där tidion sförtjänsten vore garanterad, eller vid arbete på tidion, torde
likaledes komma att möta bestämda svårigheter, försåvitt icke redan på förhand
någon generell regel för bestämmande av lägre lön åt ovana arbetare
fastställdes.

Arbetsgivareföreningen har vidare ansett, att de föreslagna arbetena i stor
utsträckning vöre av beskaffenhet att ej kunna nedläggas eller avbrytas vid
förbättrad konjunktur, samt funnit förbudet mot användning av extra ordinära
maskinella anordningar vara ägnad fördyra arbetena. Beträffande i förslaget
gjord rekommendation av kollektivavtal vid beredskapsarbeten har arbetsgivareföreningen
uttalat följande.

Att sålunda arbetare, vilka, med betydande uppoffringar från det allmännas
sida bisprunges genom anordnande av allmänna arbeten, skulle vid förhandlingar
örn avtal och i övrigt under arbetets fortgång kunna på samma sätt som
arbetare inom det enskilda näringslivet utöva press på sin arbetsgivare i syfte
att själva få till väsentlig del bestämma över sin ersättning i dylika arbeten,
förefölle att vara en orimlig tanke.

Beträffande förslaget om särskild undersökning av konfliktorsakerna i
speciella fall har arbetsgivareföreningen ansett sig böra starkt betvivla det
positiva värdet av en dylik anordning. I fråga örn de föreslagna avstängningsreglerna
vid arbetskonflikt har arbetsgivareföreningen uttalat särskilt följande.

147

Ett frångående av regeln, att vid allmän konflikt inom ett yrkesområde av
statens hjälpverksamhet borde upphöra och yrkets samtliga arbetare i landet
respektive orten avstängas från statlig arbetslöshetshjälp, skulle uppenbarligen
innebära ett stöd åt arbetarparten i dess åtgöranden för uppehållande
av en lönenivå, som icke längre vore försvarlig, och alltså förhindra den löneanpassning,
som depressionen krävde. Då i sammanhang med fråga örn nya
avtal allmän konflikt rådde inom ett visst yrke, skulle nämligen, såvitt arbetsgivareföreningen
kunde förstå, detta utgöra avstängningsanledning endast för
de arbetare, som kunde anses direkt berörda av arbetsinställelsen. Direkt berörda
av arbetsinställelsen torde blott de arbetare kunna anses vara, vilka vid
konfliktens utbrott vore sysselsatta på de av konflikten berörda arbetsplatserna
inom yrket. Alla inom yrket arbetslösa skulle däremot, ehuru de i högsta grad
hade intresse i konfliktens utgång, under tiden kunna beredas sysselsättning
vid beredskapsarbeten. Ett dylikt förhållande funne arbetsgivareföreningen
oförsvarligt.

Efter att hava ytterligare med exempel belyst ojämnheterna mellan lönenivåerna
i olika yrken och på olika orter samt framhållit faran för att arbetare
inom lägre betalta yrken sökte sig över till högre betalt beredskapsarbete,
har arbetsgivareföreningen uttalat följande i fråga örn den föreslagna
karenstiden om fjorton dagar för erhållande av arbetshänvisning.

Det vore emellertid uppenbart, att en så utomordentligt kort karenstid i regel
icke utgjorde något som helst hindrande moment vid de jämförelsevis lågt avlönade
arbetarnas strävan att komma över till beredskapsarbeten med så avsevärt
högre löner, som fallet vore inom anläggnings- och byggnadsbranscherna.
Redan reservarbetena vore ju som bekant på sina håll lockande. Måhända
hade utredningsmännen räknat med att andra ifrågasatta åtgärder också skulle
vara ägnade att förhindra en icke avsedd tillströmning till de nya beredskapsarbetena.

Även effekten i sådant avseende av tillämpning av förkortad arbetstid, maximerad
arbetsinkomst och alternerande arbetslag har arbetsgivareföreningen ansett
sig böra betvivla under framhållande samtidigt av den därigenom oundgängligen
åsamkade fördyringen av arbetena.

På grund av ovan anförda skäl har arbetsgivareföreningen bestämt avstyrkt,
att de planerade omfattande arbetena till förmån för de arbetslösa anordnades
efter de grunder, som innefattades i förslaget. Detta innebure icke, att föreningen
vore motståndare till tanken att genom vidgade allmänna arbeten bereda
sysselsättning och utkomst åt de arbetslösa, blott detta skedde med erforderlig
anpassning nedåt av lönerna samt i övrigt på sådant sätt, att samhällets
ifrågavarande verksamhet icke ökade näringslivets svårigheter utan tvärtom
befrämjade en avveckling av den rådande krisen.

Sveriges industriförbund har till en början framhållit såsom en brist hos
förslaget, att detsamma icke samordnats med andra samtidiga förslag i arbetslöshetspolitiskt
syfte, vilket bland annat lett till att skilda centralorgan föreslagits
för beredskapsanordningen och arbetslöshetsförsäkringen. Frånvaron
av nöjaktig utredning angående de hittills utförda beredskapsarbetena har beklagats.
Vidare har påpekats, att oklarhet måste råda rörande förslagets innebörd
i väsentliga punkter, exempelvis rörande det antal arbetslösa, som
enligt de föreslagna grunderna skulle komma att sysselsättas. En brist vore
också, att inga som helst uppgifter lämnats om det understödssystem, som
mäste komplettera arbetslinjen. Oklart vore sålunda vad som skulle ske med
beredskapsarbetarnas familjer. Hur skulle vid beredskapsarbetena kunna,
såsom skedde vid reservarbetena, en lönedifferentiering ske allt efter de sysselsattas
familjeförhållanden? Man hade icke ens fått säkerhet för att un Biliang

till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 211. 19

148

derstöd komme att vägras de i beredskapsarbete intermittent sysselsatta under
den tid de icke arbetade. På grund av sådana oklarheter läte sig en uttömmande
granskning av den framlagda planen icke göra.

Industriförbundet har härefter beträffande förslagets allmänna syfte uttalat
följande.

Förbundet kunde icke finna, att det föreslagna programmet skulle medverka
till någon konjunkturförbättring. Tvärtom måste en återhämtning kraftigt
motverkas av en hel del konsekvenser av det avsedda systemet. Detta gällde
i särskilt hög grad för exportindustrien, som dock just i vårt land hade en
dominerande betydelse för sysselsättningsgraden. De näringar, som ifrågakomma
såsom leverantörer till de genom beredskapsarbetena utförda anläggningarna,
finge visserligen en fördel av leveranser till dessa. Men detta konjunkturförbättrande
moment motvägdes av den mycket fördyrade kostnaden
för de arbetslösas syselsättande och den ökade belastning, som detta medförde
för landets kapitaltillgångar.

Att beredskapsarbetena bleve högst väsentligt dyrare per person räknat än
reservarbetena berodde icke endast på att de toge mer kapitalföremål i anspråk,
utan det sammanhängde också med själva den avsedda organisationen, enligt
vilken det, såsom nyss sagts, bl. a. syntes vara meningen att fördela
samma arbetsuppgifter i tiden mellan olika arbetslösa medförande fördyrade
arbets- och förläggningskostnader. Men det berodde framför allt på att
de avlöningar, som beredskapsarbetena skulle erbjuda, vore tänkta avsevärt
högre än de, som tillämpades vid reservarbetena enligt nu gällande föreskrifter.

De enorma summor, som härigenom bleve efter hand erforderliga för dessa
arbetens utförande, medförde en för vårt land oerhörd belastning på kapitalmarknadens
område, vars konsekvenser ej nu kunde överblickas, och en starkt
ökad beskattning i olika former, som direkt och indirekt komme att gå ut
över den normala industriens kapitalförsörjning, och som oundvikligen verkade
konjunkturdeprimerande.

Förbundet måste alltså anse det påtagligt, att det föreslagna systemet icke vore
ägnat att motverka arbetslösheten. Såsom framginge av vad som i det följande
ytterligare anfördes, vore det tvärtom uppenbart, att statsmakterna på
denna väg komme att göra vad i deras förmåga stöde att få densamma permanent.

Den springande punkten i det föreliggande förslaget vore att fasthålla och
ytterligare skydda gällande lönenivå, alldeles oavsett att denna lönenivå genom
det under längre tid pågående starka prisfallet medfört en nästan oavbruten
reel lönestegring, pågående parallellt med konjunkturens försämring.
Det vore visserligen tänkbart, att förslaget ansetts komma att befordra en
höjning av den allmänna varuprisnivån och därmed en reallönesänkning, som
skulle göra de löner ånyo räntabla, vilka på papperet förblivit oförändrade.
Utan att taga ståndpunkt till lämpligheten i sig själv av en sådan politik,
måste emellertid förbundet framhålla, att ingenting förelåge, som visade vare
sig viljan eller förmågan att genomföra densamma. Förbundet måste därför
räkna med den nuvarande prisnivån såsom en sannolik eventualitet för
den nu överskådliga framtiden. Förslaget innebure då, att denna prisnivå
sammankopplades med en lönenivå, vars tendens att skapa och fasthålla arbetslösheten
vore uppenbar. Förslagets tendens att skapa arbetslöshet skärptes
ytterligare därigenom att, såsom redan framhållits, detsamma icke erbjöde
den minsta garanti för att ens de högsta monopollönerna skulle komma att
undvikas vid beredskapsarbetena.

I fråga örn lönerna har industriförbundet härefter framhållit, att reservarbetena
genom sitt lönesystem vore automatiskt självlikviderande, i det att

149

arbetarna vid stigande konjunktur sökte sig åter till den öppna marknaden
och arbetena kunde avbrytas. Bland de föreslagna beredskapsarbetena spelade
byggnads- och kommunalarbeten stor roll, vid vilka arbeten lönerna vore väsentligt
högre än inom exportindustrien och jordbruket. Beredskapsarbetena
måste därför komma att fortsättas också om exportindustrierna kunde öka sin
sysselsättning -—- därest icke beredskapsarbetena kvarhölle arbetskraften. Vidare
har framhållits, att de förhoppningar, som promemorian önskade väcka
örn att korttidsarbetet skulle utgöra ett tillräckligt korrektiv mot skapandet
av en fast kår av yrkesmässigt arbetslösa beredskapsarbetare, tyvärr hade
alla utsikter att komma på skam särskilt med hänsyn till att. korttidsarbete
säkerligen länge komme att spela en stor roll inom den egentliga industrien.
Men även sedan det där upphört, vore det tvivelaktigt, örn arbetarna komme
att föredraga industriens lägre timpenning och lä,gre ackord, även örn jämn
sysselsättning där skulle kunna beredas. Industriförbundet har därför uttalat,
att det föreslagna systemet vore i ytterst allvarlig grad ägnat att föreviga
arbetslösheten.

Härefter har i yttrandet framhållits, att förslaget förutsatte användning av
ovan arbetskraft vid beredskapsarbetena och behovsprövning vid densammas
uttagning ävensom förbud mot användning av extraordinära maskinella anordningar,
vilket allt tydligt visade, att det fria näringslivets villkor icke vöre
avsedda att gälla vid dessa arbeten. Det vore därför också påtagligt, att den
anda, som besjälade det fria arbetsförhållandet, icke skulle kunna vinna mer
insteg inom beredskapsarbetena än inom reservarbetena. _

Det föreslagna förfarandet vid arbetskonflikter har industriförbundet ansett
vara av revolutionerande och till sina verkningar högst.betänklig art.

Beträffande de i inventeringen medtagna arbetsobjekten, vilkas, natur i avsaknad
av närmare kännedom örn materialet förbundet icke varit i tillfälle
att bedöma, har förbundet ansett osannolikt, att de skulle uppfylla kravet
att innebära arbetsuppgifter, som under alla förhållanden, skulle hava utförts.
I detta sammanhang har förbundet ytterligare framhållit, följande.

Men beredskapsarbetena hade också av en annan anledning fått en omfattning,
som sannolikt bringade dem utanför ramen för det allmännas annars antagliga
verksamhet under en överskådlig framtid. Den pågående befolknmgsminskningen
kunde nämligen förutsättas framdeles göra många företag obehövliga,
eller åtminstone mindre behövliga, som nu ansåges böra utföras, vartill
komme den tyvärr långt ifrån osannolika möjligheten av en .permanent, nedgång
i svenska folkets framtida levnadsstandard såsom en följd av det internationella
varuutbytets fortsatta åtstrypning, varigenom man kunde komma
att sakna möjlighet att framdeles vederbörligen utrusta och utnyttja de nu utförda
anläggningarna. Och slutligen lage det nära till hands att antaga
med den erfarenhet man hade inom all industri — att de anläggningar, som
sålunda utfördes i förtid, icke finge den ändamålsenlighet som de skulle fatt,
därest de i stället utfördes först när behovet därav vore aktuellt. Utvecklingen
på det tekniska området ginge ju ständigt framåt och konstruktionerna
förbättrades. Och samtidigt underginge de lokala förhållandena förändringar,
som kunde motivera väsentliga omläggningar av de ursprungliga planerna.

Anläggningars utförande såsom beredskapsarbeten innebure alitsa i verkligheten
icke ett enbart föregripande av vad som under alla förhållanden skulle
komma till stånd, utan dessa arbeten komme att —.alldeles såsom reservarbetena
— medföra ett bindande av landets produktiva krafter i uppgifter,
som hade sysselsättningen av de arbetslösa till sitt egentlig a ändamål.

Industriförbundet har på sålunda anförda skäl på det kraftigaste avstyrkt,
att do i promemorian angivna riktlinjerna för anordnande av arbeten till motverkande
av arbetslöshet av Kungl. Majit lades till grund för förslag i amnet.

150

Svenska lantarbetsgivarnes centralförening har ansett förslaget om tillämpning
av avtalsenliga löner vara ägnat ingiva de mest allvarlig betänkligheter
och har i sådant avseende uttalat bland annat följande.

Jordbrukets liksom även skogsbrukets arbetare vore de proportionsvis lägst
betalda i landet. Att den till jordbruket knutna befolkningen härvid med
smärtsam förvåning skulle komma att se en politik, gående ut på uppehållandet
genom statens åtgärder av hjälparbeten med löner två, tre gånger eller kanske
ännu högre än jordbruksarbetarnas, måste vara förklarligt.

Centralföreningen har ytterligare framhållit, att beredskapsarbetena måste
komma att ställa sig dyrare än motsvarande arbeten i öppna marknaden.

Centralföreningen har bestämt avstyrkt förslaget.

151

Bilaga D.

Tabeller rörande verkställd inventering av arbetsföretag, lämp
liga som beredskapsarbeten.

Tabell 1. Förteckning över A-företagen.

Yägar.

Statliga arbeten.

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Stockholms stad.
Permanentbeläggning av vägar å Skeppsholmen	52,000	18,000	6	10	60
Vägarbeten för ammunitionsfabriken, Marieberg	16,000	5,210	2	10	20
Asfaltering av vägen utefter kansli- och kasern-
byggnaden vid livregementet till häst . . .	10,800	5,000	21 */»	8	20
Stensättning av vägen för livregementet till häst	36,000	14,500	57»	15	82.5
Anläggning av ridväg för d:o........	2,675	800	1	8	8
Ny uppfartsväg till Skansen.........	72,300	6,000	6	30	180
Vägförbättring och dränering å Skansen ....	20,000	2,000	3	—	—
	1189,775	49,510			370.5
	209,776
Stockholms län.
Militärvägen å Rindö............	37,500	3,000	4	50	200
Betongplan framför hangarbyggnaden, Hägernäs	24,000	8,000	2	23	46
Vägarbeten vid Hägernäs..........	4,500	1,000	1	8	8
Förbättring och nyanläggning av väg å Järva-
fältet ..................	62,600	—	—	—	—
	66,000	12,000			254
Södermanlands län.	128,600
Asfaltering av väg för Karl Gustavs stads ge-
värsfaktori................	4,500	1,500	2	5	10
Vägbyggnadsarbeten för Södermanlands Tege-
mente..................	7,450	550	4	20	80
D:o...................	2,000	100	i3/*	5	8.75
D:o...................	4,500	500	27»	10	25
Väg- och brobyggnadsarbeten för Södermanlands
regemente................	25,300	4,300	4	25	100
Väg Sjöändan—Sundby m. m.........	20,000	1,000	4	30	120
Väg till förråden vid Akers krutbruk ....	10,000	—	3	12	—
	63,750	7,950			343.75
Östergötlands län.	73,750
Stensättning av livgrenadjärregementets östra
uppfartsväg...............	15,840	720	8	10	80
Väg Norrtorp—Sandfallsgruvan.......	35,000	2,000	6	40	240
Vägar ä Rejmyre kronopark.........	60,000	4,000	8	60	480
Betongplan vid hangarbyggnaden å Malmen . .	26,000	10,200	2	20	40
Väg Karlsby—Björka............	30,000	1,500	5	40	200
	166,810	18,420			1,040
	166,840

1 De kursiverade siffrorna avse arbeten, beträffande vilka vederbörande uppgiftslämnare inkom mit

med fullständiga uppgifter. De halvfeta siffrorna avse totalkostnaden för samtliga arbeten.

152

	Total-	Inhemskt	Arbets-	Arbets-	Arbetar- månader
Län och arbetsföretag	kostnad kronor	material kronor	tid måna- der	styrka man
Jönköpings län.
Vägarbete för Smålands artilleriregemente . .	27,300	9,750	7	10	70
Hårdgörning av plan för d:o.........	9,975	6,000	IVa	4	6
Planering m. m. av artillerivägen, Jönköping . Plan för körövningar med motorfordon, Smålands	13,440	4,000	3*/a	10	35
artilleriregemente.............	40,950	28,500	6	10	60
Vägarbete å Skillingaryds skjutfält.....	12,127	3,300	5	10	50
	103,792 103,792	51,550			221
Kalmar län.
Väg till Segerstads fyrplats.........	6,000	1,200	—	—	—
Blekinge län.
Väganläggning och strandskoning inom kasern-
området, Karlskrona...........	6,750	650	2''/a	11	27.5
Väg kasernen—skjutbanan, Karlskrona ....	3,600	—	3	5	—
	6,750 10,350	650			27.S
Kristianstads län.
Stensättning för Vendes artilleriregemente . .	7,200	4,800	1-2	4	6
Väganläggning Näsby gård—N. Lingenäset . .	4,350	2,900	l‘/a	4	6
D:o...................	49,300	30,870	7-8	10	75
Vägbyggnad för skånska trängkåren.....	3,334	457	1	22	22
Hårdgörning av körbana för skånska trängkåren	11,890	171	3	32	96
Stensättning för telegrafstyrelsen, Hässleholm .	26,700	15,200	3	10	30
	102,774 102,774	54,398			235
Malmöhus län.
Förbättring av vägen från kasernen, Hälsingborg	5,700	700	1	12	12
Vägarbete för skånska kavalleriregementet . .	1,020	220	1	2	2
D:o................... Stensättning av skånska kavalleriregementets	4,200	778	1	11	11
kaserngård................	30,000	19,030	2	18	36
Vägarbeten inom kasemetablissementet i Ystad	60,600	18,900	4	30	120
D:o...................	11,900	2,800	2	11	22
D:o...................	18,400	5,100	3	11	33
Anläggning av väg vid S:t Lars sjukhus vid
Lund.................. Vägarbete å Nybrofältet för södra skånska in-	36,500	18,000	2	25	50
fanteriregementet.............	26,200	10,000	4	11	44
	194,520 194,520	75,528			330
Hallands län.
Stensättning av vägar, Varberg....... Omläggning av väg å Hallands regementes bana	18,250	12,000	7	18	126
å Nyårsåsen...............	18,000	5,963	3	16	48
	36,250 36,250	17,963			174
Göteborgs och Bohus län.
Stensättning för telegrafstyrelsen, Göteborg . . Väganläggning för Göta artilleriregemente . . .	13,000	8,500	2	10	20
16,160	75	5	9	45
Vägförbättring för Bohusläns regemente ....	8,400	250	6	5	30
Vägtrummor för d:o.............	1,400	150	2	3	6
Utfartsväg från Håberg för d:o .......	2,450	280	2	4	8

153

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Väg Svartebäcken—Bjursjön.........	11,050	1,125	5	8	40
Väg Ramsedalen—Svartebäcken.......	9,700	700	4	8	32
	63,160	11,080			181
	62,160
Älvsborgs län.
Vägar å Forsbacka kronopark........	60,000	5,000	7	50	350
Väg å Tånga hed..............	15,300	100	4	12	48
	75,300	5,100			398
	75,300
Skaraborgs län.
Stensättning för livregementets husarer ....	11,500	7,125	2	12	24
Väganläggningar för d:o...........	16,700	6,880	2	12	24
Bättring av väg för Göta trängkår......	5,430	1,320	21/»	5	12.5
D:o...................	21,6(0	3,600	47»	10	45
Vägarbeten för flygvapnet, Karlsborg.....	20,000	1,000	3	20	60
Körbana av smågatsten, Karlsborg......	45,000	15,000	3	30	90
Vägarbete m. m. för Karlsborgs artilleriregemente	2,000	400	3A	4	3
	123,330	35,325			258. B
Värmlands län.	122,230
Iståndsättande av väg för Värmlands regemente	7,140	1,400	2	10	20
D:o...................	38,000	875	6	20	120
	45,110	2,275			140
	45,140
Orebro län.
Väg Garphyttan—Beteshnlt.........	80,000	5,000	10	50	500
	80,000
Västmanlands län.
Stensättning m. m. för flygvapnet, Västerås . .	10,000	3,000	2	10	20
Vägarbeten för d:o.............	25,000	—	3	20	—
	10,000	3,000			20
Kopparbergs län.	35,000
Stensättning för telegrafverket i Falun ....	17,300	9,600	17»	6	9
Stensättning m. m. för dalregementet.....	25,000	14,000	27»	15	37.5
	42,300	23,600			46.5
Gävleborgs län.	42,300
Väg- och brobyggnad för Hälsinge regemente .	16,000	5,000	27»	15	37.5
| Gazonering vid Mohed...........	15,000	5,000	1	30	30
	31,000	10,000			67.5
Västerbottens län.	31,000
\ Vägarbete för Västerbottens regemente ....	14,000	—	—	—	—
Norrbottens län.
Väg Grundträsk-Risape till vägen Vuodas—
| Lakaträsk................	190,000	5,000	12	100	1,200
Väg Marssjön—Talljärv...........	140,000	5,000	12	75	900
	330,000	10,000			2,100
	330,000
Hela riket	1,728.581	393,349			6,707.ii
	1,869.781

154

Statsunderstödda arbeten.

Län och arbetgförctag	Total- kostnad kronor	Inhemsk material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Stockholms stad. Dalarövägens omläggning mellan Bnrmanstorp och jurisdiktionsgränsen..........	170,000		6	50
Väg mellan Dalarövägen och Tyresövägen över Nybygget................	100,000	_	4	40
Stockholms län. Omläggning och permanentheläggning vid Söder-tälje av del av allmänna vägen till Nyköping	270,000 196,500	80,000	8	40	320
Ny infartsväg till Norrtälje.........	305,000	85,000	22	40	880
Ombyggnad av s. k. Stockholmsvägen i Norr-tälje ................	41,000	10,000	6	20	120
Öregrunds vägen—Hargs station—Norra Kedika	34,300	2,000	8	12	96
Vägomläggning Oppsala—Edsbro.......	290.000	30,000	30	50	1,500
Vägbyggnad Åla—Ununge..........	38,000	2,500	12	25	''300
Väganläggning Björknäs—Norrbyskaten . .	52,000	14,300	11	20	220
Väganläggning Häverösund—Gribby.....	65.000	24^000	8	30	240
Vägförbättring, Roslagsbro.........	12,000	_	9
Omläggning av vägen Uppsala—Rimbo inom Sjuhundra härad........	173,200		12	70
Omläggning av vägen Stockholm—Norrtälje inom Sjuhundra härad........... .	254,700		18	70
Omläggning av vägen Rimbo—Närdinghundra häradsgränB .............	320,000	50,000	18	90	1,620
Omläggning och förbättring av vägen Sigtuna— Vassunda............	287,500		24	65
Omläggning och förbättring av vägen Österby— Eriksund.............	143,800		24	33
Vägarbete Åkersberga— Roslags-Kulla . .	243,700	10,000	14	70	980
Vägarbete Roslags-Kulla—Svensboda.....	153,800	6,000	13	50	650
Ombyggnad av vägen Langens—Össeby-Garns sockengräns ...........	51,000	5,000	157»	25	387.5
Ombyggnad av vägen Stenhagen—Österåkers kyrka ............	12,000	1,000	9	10	90
Omläggning av allmänna vägen Mossen—Ålstä-ket—Värmdö ............	404,200	29,200	24	70	1,680
Ombyggnad av Eds prästgårdsväg......	10,000	_	2	10
Omläggning av Glömstavägen........	58,200	6,000	9	15	135
Väganläggning Nacka—Skarpnäck......	200,000	5	70
Ny sträckning av Värmdövägen från Ektorp till Sknrubro ............	289.000	15,000	20	30	600
Älgovägen i Saltsjöbaden..........	53,000	7,000	8	12	96
Omläggning av Älgövägen och vägen över Karls-bad erberget ...........	73,000	10,000	9	20	180
Omläggning av Vällingevägen i Salem . .	55,000	5,000	9	15	135
Omläggning av vägen Nolinge—Rosenhill— Uringe...........	54,000	5,000	9	15	135
Vägbyggnad Södertälje—Enhörna . . .	105,000	9,500	14	25	350
Vägbyggnad Järna—Kallfors—Lotorp . . .	220,000	löiOOO	18	50	900
Sundsörsvägen i Turinge.......	102,000	7,000	16	20	320
Vägbyggnad Mölnbo—Gnesta.......	230,000	13,000	14	50	700
Väganläggning Östnora—Grindstugan.....	74,100		12	30
Väganläggning Backen—Berga........	73,000	_	12	30
Väganläggning Malmbacken—Karlslund . . .	199,700	—	12	50	—
	3.448.700 4.873.700	441,500			12,634.s

155

Län och arbetsföretag

Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
150,000	6,000	14	60	840
129,000	20,000	13	50	650
30,000	4,000	6	20	120
70,000	10,000	8	40	320
100,000	10,000	10	50	500
75,000	3,000	10	40	400
50,000	2,000	10	30	300
60,000	4,000	8	35	280
50,000	3,000	6	40	240
30,000	2,000	7	20	140
50,000	3,000	8	30	240
30,000	2,000	7	20	140
20,000	1,500	9	12	108
315.000	130,000	6	75	450
149,000	22,000	9	80	720
65,000	5,000	12	25	300
26,000	2,000	6	20	120
45,000	2,000	7	40	280
50,000	2,000	8	20	160
15,000	1,000	3	20	60
180,000 1,689,000	5,000 339,500	12	95	1,140 7,508
1,689,000
100,000	60,000	10	20	200
90,000	67,000	5	15	75
112,100	7,900	—	—	—
333,100	24,000	—	—	—
107,000	8,000	—	—	—
77,100	5,000	—	—	—
193,800	14,000	—	—	—
82,100	6,000	—	—	—
63,600	4,000	_	_	—
165,900	11,000	—	—	—
166,200	11,000	—	—	—
315,000	22,000	—	—	—
344,700	24,000	—	—	—
201,300	14,000	—	—	—
107,600	8,000	—	—	—
120,000	8,400	—	—	—
60,000 190,000	4,200 127,000			275
2,639,500
60,200	28,200	3		_
150,000	18,000	15	50	750
100,000	8,000	—	—	—

Uppsala län.

Vägen Uppsala—Enköping.........

Förbättring av väg samt vägport Kvarnbolund

—Heby—Sala..............

Förbättring av vägen Broby—Jumkil—Västmanlands
läns gräns .............

Vägförbättring Uppsala—Gamla Uppsala—Dannemora
...................

Förbättring av vägen Uppsala—Öregrund—

Stockholms läns gräns..........

Vägförbättring Österlövsta—Tegelsmora kyrka

— Upplanda...............

Vägförbättring Dannemora—Örbyhus.....

Vägförbättring Tierp—Munga—Pilbo—Söderfors
Vägförbättring Skämstad—Bultebo—Gåvastbo—

Tobo .... ..............

Vägförbättring Österlövsta sockengräns—Tierp
Vägförbättring Österlövsta—Stockholms läns

gräns ..................

Vägförbättring Skärplinge—Fagerviken ....

Vägarbete Kuggabro—Gånsta........

Permanentbeläggning Uppsala—Flottsund . . .

Vägarbete Frubacken—Vårbinge.......

Vägombyggnad Elglösa—Österlövsta.....

Vägombyggnad Elglösa—Stockholms läns gräns

Vägombyggnad, Österlövsta.........

Vägomläggning Fagerviken—Hållnäs kyrka . .
Vägomläggning Försäter—Skärplinge—Holmsta
Vägarbete Älvkarleö—Hyttön........

Södermanlands län.

Stensättning av väg inom Sundby sjukhusområde
Stensättning vid Strängnäs av landsvägen till

Södertälje...............

Vägbyggnad Stigtomta—Tista.......

Vägbyggnad Ripsa—Aspa..........

Väganläggning Lövdalen—Källvik......

Väganläggning Thureholm—St. Uttervik . . .

Väganläggning Töle kvarn—Ehrendal.....

Vägombyggnad Löts—Johannesdal......

Vägombyggnad Högsten—Stålboga järnvägsstation
..................

Vägombyggnad Högsten—Åkers häradsgräns . .

Väganläggning Akarn—Röl.........

Vägombyggnad Eskilstuna—Malmköping . . .

Vägombyggnad Baggetorp—Vingåker.....

Väganläggning Vingåker—Lunda.......

Vägomläggning Lunda—Ernebäck......

Väganläggning Stettin—Baggetorp......

Vägombyggnad Katrineholm—Stettin.....

Östergötlands län.

Permanentbeläggning av B urenskölds vägen i

Mjölby...............• •

Väg Gullbergs häradsgräns—Boberg.....

Omläggning och förbättring av s. k. Gränsholmsvägen.
..............

156

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Omläggning och förbättring av vägen Söder-
köping—Kulefall.............	220,000	20.000	24	55	1,320
Omläggning av vägen Skönberga— Norrum . .	124,000	5,000	24	33	792
Omläggning av vägen Rullerum—Helgelöt . .	18,000	1,000	12	10	120
Vägen Åkerbo—Bankekind.........	24,200	3,000	7	12	84
Vägförbättring å vägen Banketorp—Örtomta .	76,700	9,000	14	32	448
Vägbyggnad å vägen Hedingstorp—Grebo kyrka	50,000	5,000	8	30	240
Fagerdalsvägen...............	47,000	6,000	7	30	210
Vägen Nykyrka—Finspånga läns häradsgräns .	110,000	8,800	10	50	500
Vägen Boet—Norra Vedbo häradsgräns ....	100,080	8,000	9	50	450
Vägombyggnad Bjälbo—Hof.........	34,500	5,175	6	35	210
Grundförstärkning och stensättning ä vägarna i
Väderstad................	128,050	48,019	12	30	360
Vägombyggnad Viggestorp—Västra Harg . . .	77,470	7,747	10	50	500
Vägen Snarbygget—Björkeberg.......	69,500	8,400	10	30	300
Kärrsjövägen, Ledberg...........	13,200	1,600	6	10	60
Vägbyggnad Bankeberg—Harg........	102,300	12,300	16	40	640
Vägen Bankeberg—Folåsa—Forssa......	33,900	4,100	8	20	160
Vägen Haraldsbo—Kungshult........	114,680	13,800	18	40	720
Vägen Kutebo—Säfsjömåla.........	55,800	6,700	9	30	270
Omläggning av vägen Rallsta—Erstorpet . . .	140,000	16,800	18	50	900
Omläggning av Kalmarvägen i Kinds härad .	165,300	20,000	18	50	900
Ombyggnad av Ydrevägen mellan Kisa och
Björndal ...............	550,000	66,000	40	60	2,400
	2,404,680	294,441			12,334
	2,564,880
Jönköpings län.
Kostebovägen, Jönköping..........	162,500	70,500	9	40	360
Kostebovägen, Bäckalyckevägen och Asenvägen,
Jönköping................	251,200	119,500	11	50	550
Permanentbeläggning av Storgatan i Värnamo
m. m...................	75,000	_	_	_
Permanentbeläggning av Växjö vägen i Värnamo	20,000	—	_	_	_
Ombyggnad av Nässjövägen. Eksjö......	110,800	43,108	9	20	180
Omläggning av vägen Vallnäs—Mariannelund .	189,400	—	30	30
Omläggning av vägen Hult—Metallduk . .	223,600	_	36	30
Omliiggning av vägen Eksjö—Hult......	47,900	_	12	20
Omläggning av vägen Nye bro—Östra härads-
gräns ..................	141,200	—	24	30
Ombyggnad av vägen Tranås—Trehörna socken-
gräDS .............	104,000	_	24	_	_
OmläggniDg av vägen Majvråken—Vriggbo . .	226,200	_	36	_	_
Väganläggning Lekerud—Järnäs.......	335,300	25,000	18	90	1,620
Vägen Lemnhult—Korsberga.........	137,500	10,000	12	25-35	''360
Vägen Repperda—Kvillsfors.........	240,000	20,000	20	50—60	1,100
Vägen Serarp—Åseda sockengräns......	105,000	10,000	12	25—35	''360
	1,342,300	298,108			4,530
Kronobergs län.	2,369,600
Vägomläggning Linneryd—Älmeboda.....	300,000	45,000	15	100	1.500
Vägomläggning Tingsryd—Konga.......	320,000	30,000	20	100	2,000
Omläggning av Jönköpingsvägen i Bergunda och
Öjaby ..................	350,000	35,000	20	100	2,000
Vägomläggning Sandsbro—Tjureda......	195,000	20,000	24	38	912
Vägomläggning Lindhult—Högsjöholm ....	115,000	12,000	19	30	570
Vägomläggning Kristianstads läns gräns—Alm-
hult.............	122,000	12,000	19	35	665
	1,402,000	154,000			7,647
	1,402,000

157

Län och arbetsföretag

Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
216,000	66,200	60	15	900
72.000	7,000	9	60	540
457,500	—	30	75	—
125,000	—	18	35	—
175,000	_	24	25	—
75,000	—	12	10	—
329,000	—	24	100	—
328,850	25,000	20	100	2,000
58,000	18,000	12	20	240
10,000	2,000	4	15	60
71,000	—	—	—	—
291,000 684,850	118,200	18	80	3,740
2,208,350
130,000	5,000	_	_	—
42,000	2,000 10,000	—	—	—
200,000	—	—	—
24,000	1.000	—	—	—
96,000	5,000	—	—	—
65,000	3,000	—	—	—
557,000
185,000		28	40	_
70,000	9,000	10	45	450
30,000	4,000	10	20	200
110,000	12,000	7	65	455
188,000	25,000	12	100	1,200
41,500	5,000	4	50	200
380,000 819,500	47,000 102,000	24	80	1,920 4,425
1,004,500
463.200	9.264	24	120	2,880
26,500	3,600	12	10	120
510,100	10,202	24	150	3,600
16,000	—	—	—
17,000 999,800	23,066			6,600
1,032,800
136,800	78,300	12	20	240
297,600	161,700	10	50	500
58,500	31,400	6	16	96
100,000	46,0U0	7	30	210
75,000	45,000	6	20	120
389,000	200,0<X»	5-6	40	220
57,240	23,240	7	20	140
75,000	32,000	8	30	240

Kalmar län.

Stensättning av infartsväg till Borgholm .
Ombyggnad av vägen Vråka—Kölebo . . .
Omläggning av Valdemarsviksvägen, Norra Tjust
Vägomläggning Björkhult—Ankarsrum . . . .
Omläggning av postvägen i Pelarne och Rums

kulla.................

Omläggning av Prästvägen i Pelarne ....

Vägomläggning, Högsbo..........

Ombyggnad av vägen Flatehult—Alsterbro .
Vägbyggnad Rogstorp—Ryssby sockens gräns

Vägbyggnad Kåremo—Haraldsemo.....

Vägarbete Kristvalla—Rössbo.......

Vägomläggning Orrabäck—Alsjö skola . . .

Gotlands län.

Omläggning av väg Ejmunds—Romavägen .
Omläggning av väg Atlingbo—Isum ....
Omläggning av väg Tass—Atlingbo ....
Omläggning av väg Tass—Simunde ....
Omläggning av väg Lindarve—Hemse—Linde
Omläggning av väg Bjärs—Linde.....

Blekinge län.

Utläggning av Erik Dahlbergsvägen, Karlshamn

Väg Östernäs—Möcklösund m. m.......

Väg Siggarp—Matvik............

Omläggning av vägen Trensum—Tostarp, Hällaryd
...................

Omläggning av vägen Trensum—Tostarp, Asarum
Omläggning av vägen Froarp—Asarum ....
Omläggning av vägen Jämshög—Astensmåla

Kristianstads län.

Vägen Hässleholm—Bjärnum . . .

Vägen Åkarp—Slättaröd.....

Vägen Kristianstad—Hässleholm .
Vägomläggning Båstad—Torekov .
Vägbyggnad Grevie—Båstad . . .

Malmöhus län.

Utläggning av förbindelseväg Källbyvägen—

Hospitalet, Lund.......

Utläggning av förbindelseväg Sliparebron—Bryg

garegatan, Lund.........

Utläggning av förbindelseväg Kung Oskars väg—

Getingevägen, Lund......

Strandvägen, Hälsingborg ....

Stensättning av Grybyvägen, Eslöv
Vägen Ljunghusen—Skanör ....

Vägarbete Farhult—Gunnestorp . ,

Vägarbete Mörarp—Hälsingborg .

158

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemsk material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Vägarbete, Ven...............	71,noo	700	2	20	40
V ägarbete Hässleberga—Häckeberga.....	109,500	7,500	10	35	350
Vägarbete Grönljung—Grevie........	60,000	21,000	5	22	110
Vägarbete Arlöv—Tottarp..........	250,000	136,100	6	49	294
Vägen Malmö—Ystad, Oxie härad......	117,400	48.586	5	12	60
Vägarbete Fuglie—Mellangrevie.......	17,000	8,000	3	20	60
Strandvägen Trälleberg—Kämpinge m. m. Omläggning av vägen Lövestad—Fränninge—	371,500	186,500	7—8	100	750
Heinge..................	130,000	32,500	9	60	540
Omläggning av vägen Fränninge—Vallarum .	97,000	24,250	7	60	420
Omläggning av väg, Västerstad.......	65,000	16,250	5	60	300
Vägarbete Bolsberga—Löberöd........ Förbättring av vägen Månsköp—Kilhult—lines-	86,200	16,200	6	40	240
torp...................	168,000	18,000	6	100	600
Omläggning av vägen Höör—Kvesarum—S. Rörum	188,200	28,200	6	110	660
Omläggning av vägen N. Rörum—Skudderup .	184,500	24,500	6	100	600
Omläggning av vägen N. Rörum—Böljesbro . . Hallands län.	109,750 3.214.190 3.214.190	19,750 1,205,676	6	60	360 7,150
Väg till knstsanatoriet Apelviken......	44,000	3,000	8—10	25	225
Vägbygge vid Våxtorp...........	21,850	l,0u0	12	20	240
Vägbyggnad Högsskogsbro—Ö. Karup ....	400,000	60,000	20	100	2,000
Väs Skogsby—Knäred...........	275,000	27,000	16	100	1,600
Väg Tönnersjö—Anered—Göstorp—Mästocka . Väg- och dikningsarbeten å Enslövs skogsån-	379,600	54,600	20	96	1,920
manning . ...............	20,900	—	9	30	—
Vägbyggnad Nyebro—Ukull.........	214,490	5,000	15	90	1,350
Väganläggning, Slättåkra..........	30,000	—	15	20	—
Vägbyggnad Hårsered—Gunnarp.......	300,000	45,000	18	82	1,476
| Vägbyggnad Nösslinge—Källsjö.......	135,600	20,600	15	46	690
Vägbyggnad lillared—Älvsered........	280,000	40,000	18	78	1,404
Vägbyggnad Köinge—Svarteå........	80,000	12,000	12	34	408
Vägbyggnad Varberg—Ragnarp.......	320,000	45,000	18	90	1,620
Vägbyggnad Getterön—fastlandet.......	198,500	32.500	15	67	1,005
Vägbyggnad Duvehed—Öxered—Tostered . . .	185,800	28,800	15	63	945
Vägbyggnad Vallda—Mariedal........	150,000	24,000	15	50	750
Vägbyggnad Sagered —Hällesåker.......	120.000	18,000	15	41	615
Vägbyggnad Spårhaga—Lindome....... Göteborgs och Bohus län. Omläggning av vägen Utbynäs—stadsgränsen,	150,000 3,254,810 3,305,740	19,000 435,500	15	53	795 17,043
Göteborg................. Omläggning av vägen Ivarsberg—stadsgränsen,	447,600	133,600	8	120	960
Göteborg.................	335,000	100,000	8	75	600
Vägbyggnad, Uddevalla...........	135,000	20,250	16	30	480
Vägbyggnad Strömstad—Häll estrand.....	125,700	22,800	12	67	804
Vägarbete Åstebo—Djupedalen........	90,000	4,000	11	40	440
Vägbyggnad Nya Varvet—Hinsholmen ....	75,000	12,500	8.5	25	212.5
Vägbyggnad Önnered—Näsvägen.......	75,000	12,500	8.5	25	212.5
Väganläggning Holländeröd—Brofjorden ....	44,750	1,000	10	30	300
Väganläggning Immestad—Tuntorp......	55,000	2,000	9	45	405
Väganläggning Ödsmål—Rixö........	56,700	3,000	10	40	400
Förbättring av väg i Hunnebostrand ....	12,900	150	3-4	20	70
Vägbyggnad Bullaren—Norane........	462,000	82,000	36	85	3,060
Vägbyggnad Rabbalshede—Smeviken.....	120,000 2,034,650 2,034,650	22,000 415,800	12	65	780 8,724

159

Län och arbetsföretag

Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
76,000	10,000	8	25	200
110,000	20,000	10	30	300
73,000	6.000	8	30	240
24,000	6,000	4	35	140
437,800	70,000	36	55	1,980
400,000	70,000	24	75	1,800
120,000	21,000	12	45	540
120,000	21,000	12	45	540
448,900	45,000	24	90	2,160
319,900	32,000	24	65	1,560
417,700	60,000	36	60	2,160
40,000	4,000	12	18	216
175,000	18,000	24	40	960
210,000	40,000	18	50	900
310,000	60,000	24	60	1,440
140,000	16,OiiO	18	40	720
500,000	100,000	36	65	2,340
250,000	40,000	24	50	1,200
450,000	75,000	36	60	2,160
25,000	2,500	9	20	180
75,000	8,000	12	30	360
350,000	50,000	24	70	1,680
20,000	2,000	6	15	90
21,700	2,000	6	10	60
134.000	30.000	6	60	360
83,300	9,000	12	35	420
106,400	11,000	12	45	540
212,000	22,000	18	55	990
500,000	50,000	24	100	2,400
140,000	14,000	18	40	720
50.01X)	7,000	5	35	175
300,000	40,000	24	55	1,320
27,600	2.800	12	8	96
29,000	3,000	12	12	144
150,000	15,000	12	60	720
200,000	30,000	18	50	900
230,000	25,000	18	60	1,080
530,000	55,000	36	70	2,520
150,000	15,000	18	45	810
193,300	19,000	18	60	1,080
71,700	7,000	18	20	360
175,000	30,000	12	60	720
225,000	40,000	12	80	960
73,800	9,800	13	25	325
255,600	36,900	13	75	975
300,000	40,000	15	85	1,275
114,700	8,000	18	35	630
450,000	45,ono	36	70	2,520
237,100	20,000	24	55	1,320
58,000	4,0i)0	15	20	3U0
90,000	3,000	<)	55	495
470,500	50,500	30	30	<100
336,600	26,60C	24	1 80	1,920

Älvsborgs län.

Förbättring av Varbergsvägen, Borås.....

Andra arbeten å samma väg........

Förbättring av Göteborgsvägen, Borås ...
Omläggning av Karlstadsvägen, Amål ....

Vägarbete Vedbo härads gräns—Tösse kyrka
Vägarbete Eds sockens gräns—Bäckefors—Nordals
härads gräns ............

Vägarbete Brohögen—Norra Dingelvik—Anghagen
Vägarbete Steneby skola—Änghagen . . . . .
Vägarbete Långbron—Tisselskog—Tossbo härads
gräns ................

Vägen Årbol—Barkerud...........

Vägen Bengtsfors—Gustafsfors........

Vägen Karlsgåva—Ärtemarks kyrka.....

Vägen Bökåsen—Äng............

Vägen Mons gård—Kornsjö........

Vägen Ed—Dånarebäcken..........

Vägen Loviseholm—Lundby.........

Vägen Färgelanda—Bohusläns gräns.....

Vägen Källstorp—Edstena..........

Vägen Högsäter—Lerdals kyrka.......

Vägen Rensliden—Hedan..........

Vägen Håverud—Vedbo härads gräns.....

Vägen Gunnarsnäs kyrka—Vedbo härads gräns

Vägen Mellerud—Ängenäs..........

Vägomläggning vid Hvena och Gillesbyn . . .
Genomfartsvägen i Brålanda samhälle ....
Vägen Myckeläng—Lerhult—Skälsbol ....

Vägen Flicksäter—Lövenäs—Holmen.....

Vägen Vissla kvarn—Herrsta vägkors ....
Vägbyggnad Ale härads gräns—Lilla Edet—Väne

härads gräns ...............

Upphärad—Bjärke härads gräns.......

Torsbro med tillfartsvägar..........

Vägbyggnad Brogården—Kullings härads gräns

Ale härads gräns—Boden..........

Vägen Boden—Björboholm..........

Vägen Stenkullen—Gråbo..........

Vägarbete Härene bro—Eggvena bro.....

Vägen Skakelstorp—Långareds kyrka.....

Vägen Alingsås—Vårgårda.........

Vägen Hårlanda—Långebron.........

Vägen Od—Örastom............

Vägen Ljurhalla—Vänga..........

Vägen Kärragärde—Hökerum—Tolkabro . ■ •

Vägen Avelsås—Härna...........

Vägen Aspanäs —Skeabo...........

Vägbyggnad Borås stads gräns—Kinds härads

gräns ..................

Vägbyggnad Vedens härads gräns—Gingri—Borås

stads gräns ...............

Vägen Tjurhålla—Vänga..........

Vägen Borås stads gräns—Fristad—Borgstena—

Gåsene härads gräns...........

Vägen Fristad—Vänga sockens gräns.....

Vägen Källhult—Bäck...........

Vägen Tranemo—Limmared.........

Vägen Svenljunga—Hunnaryd........

Vägen Södra Säms sockens gräns—Dalstorp . .

160

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Vägen Svanabo—Stäpelsbo........	110,100	7,100	12	50	600
Vägen Rånnaväg—Björnarydet........	170,000	10,000	18	55	990
Vägen Vennebro—Svenljunga.....	400,000	40,000	12	200	2,400
Vägen Börstig—Alvared...........	22.000	2,000	12	10	120
Vägen Hössna—Liared........ Skaraborgs län.	230,000 11,939,700 11,939,700	25,000 1,531,200	24	55	1,320 56,331
Anläggning av väg Madängsholm—Madängs bro	12,000	3,000	3	20	60
Bygdeväg på Billingen........... Värmlands län.	125.500 12,000 137.500	3,000 3,000			60
Väganläggning Älvsjöhyttan—Tyfors.....	280,000	_	18	75-100	_
Vägförbättring Älvsjöhyttan—Gravendal . . .	35,000	5,000	4	40-50	180
Vägomläggning Örebro läns gräns—Edsfallet .	320,000	—	15	100	_
Vägomläggning vid Tallåsen, Ölme . . .	19.600	2,557	24	35	840
Vägomläggning vid Hästås, Ölme......	12,500	1,641	24	35	840
Vägomläggning vid Persbol.........	21,800	2,843	24	35	840
Vägomläggning vid Östra och Västra Vall .	10,000	1,298	24	35	840
Omläggning av vägen Skattkärr Kappstad . .	50,000	4,000	24	15	360
Vägomläggning Nilsby—Dömle—Korsvägarna .	135,000	14,000	18	46	828
Vägomläggning Råd—Munkfors.......	154,900	16,000	24	38	912
Vägomläggning Butorp—Olsäter....... Vägomläggning Aplungstorp—Fryksdal härads	26,700	2,500	8	9	72
gräns . . • • ..............	320,000	32,000	24	95	2,280
Vägförbättring i Grums härad........	50,100	4,100	8	40	320
Vägbyggnad Ällslekan—Betan........	140,000	10,000	10	50	500
Vägbyggnad Solbergagatan, Jösse härad . . .	18,100	—	4	15
Vägbyggnad Björbysätra—Lassängen.....	43,720	1,200	12	50	600
Vägbyggnad Bjurberget—Falltorp......	13(1,000	1,000	18	80	1,440
Väganläggning Östra Tönnet—Lukvallen .	120,000	_	12	ilo
Väganläggning N. Skoga—Mossberg.....	140,000	_	12	100	_
Vägbyggnad Uvanå—Dalarna........	15,000	200	6	20	120
Vägbyggnad Gustafsfors—Butorp.......	25,000	500	4	50	200
Vägbyggnad Nain—Uvanåvägen....... Örebro län.	19,000 1,208,320 2,086,420	500 99,339	3	50	150 11,322
Ombyggnad av infartsväg till Lindesberg . . .	122,075	_	15	50	_
Vägomläggning Lanna—Sanna........	220,000	_			_
Vägomläggning Joglunda—Stene—N. Mos	340,000	_	_	_	_
Vägomläggning Brändåsen—Joglunda ....	170,000	_	_	._	_
Vägomläggning Klockartorp—Stavåna . . .	350,000	_	_	_	_
Vägomläggning Skävid—Vallby—Brändåsen .	380,000	_	_	_	_
Vägombyggnad Ljungstorp—Bålby-—Djupbäcken	324,800	50,000	35	60	2,100
Vägombyggnad Svartå—Laxå........	109,OoO	30,000	12	40	480
Vägomläggning Leken—Lanna........	480,000		_
Vägomläggning Ölsboda—Svartå.......	220,000	_	_	_	_
Väg Hällefors—Sikfors...........	142,000	_	14	50	_
Vägen Hällefors—Hammarn .	82,000	_	12	30	_
Vägombyggnad, Viker............	33,576	3,600	7	40	280
Vägomläggning Lindesberg—Larsbo......	340,000	_
Vägomläggning Rya—Vedevåg—Högstaboda . . Vägomläggning Kölsjön—Kloten i Ramsbergs	400,000	—	—	—	—*
socken .............	250,000	_	_	_	_
D:o i Ljusnarsbergs socken.......	70,000 467,376 4,033,451	83,600			2,860

161

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Västmanlands län.
Uppfartsvägen från Sknltnnavägen, Västerås .	50,000	8,000	3	45	135
Utläggning av Arosvägen till Tunbyvägen,	40.000	4,000		45	135
Västerås.................	3
Stensättning av väg, Köping ........	136,000	98,486	4	25	100
Vägbyggnad, Arboga............	24,800	3,400	6Va	30	165
Stensättning av gator m. m., Kungsör .... Väganläggning Lienshyttan—Gäddtj ärn—Kams-	43,000	24,000	81/*	8	68
54,650	7.650		40	360
berg—Bäckcgruvan............	9
Väg Godkärra—Dagarn...........	65,000	8,000	12	—	—
Väg Skinnskatteberg—Långviken......	75,000	5,000	12	—	—
Vägarbete vid Skommarbyn.........	18,000	3,000	6	—	—
Vägbyggnad Norberg—Grindbo........	25,100	—	6	23	—
Vägbyggnad Halvarsbenning—Djupkärra . . .	59,700	—	14	25	—
Vägbyggnad Dagarn—Oti..........	80,300	—	10	47	—
Vägbyggnad, Norberg............	120,01)0	5,000	12	60	720
Vägbyggnad, Norberg............	90,000	5,000	12	40	480
Stensättning av genomfartsvägen vid Norberg .	148,900	8,000	14	50	700
Vägbyggnad Berga skola—Furby.......	17,860	—	—	—	—
Vägbyggnad Irsta kyrka—Kärrbo kyrka . . .	14,626 707,350 1,062,936	163,536			2,863
Kopparbergs län.
Gamla Bergsvägen, Falun..........	166,150	77,000	14	25	350
Gatuarbeten, Falun.............	31,185	9,735	3 Va	25	877»
Svärdsjövägen, Falun............	151,100	69,400	9	35	315
Väg- och brobyggnad vid Säter.......	42,200	1,800	6	30	180
D:o...................	41,300	7,700	6	30	180
Östra Storgatan, Ludvika..........	100,000	39,000	6	40	240
Storgatan—Valhallavägen, Ludvika .....	126,000	50,000	8	40	320
Vägen Horndal—Tyttbo...........	150,000	10,000	10	90	900
Vägen Garpenberg—Nordbäcksbo—Stjärnsund .	235,900	10,0u0	12	160	1,920
Ombyggnad av vägen Jelkarbyn—Vikmanshyttan	48,000	—	11	25	—
Väg Persbo—Säter.............	70,500	11,120	10	40	400
Vägen Hagelsnäs—Kalfsbäcken .......	10,000	1,400	5	15	75
Vägen Sörbo—Lunån............	55,000	5,000	10	38	380
Vägen Sörbo—Vika kyrkby.........	11,000	1,000	47»	15	6 i''1/a
Vägen Jan Hix—Skedvi...........	36,000	3,000	12	24	288
Vägen Sundbornsbyn—Ramsnäs.......	100,215	15,213	—	15	—
Väg vid Envikens kyrka..........	11,550	300	3	45
Vägen Gustafs—Silfbergsgruvan—Smedjebacken	49,621	4.925	—	—	—
Vägen L. Jobsbo—Söderbärke........	66,250	6,000	8	50	400
Vägen Getbo—Hemmet, Norrbärke......	22.700	3,000	6	20	120
Vägarbeten, Norrbärke...........	66,250	14,635	9	45	405
Vägen Klenshyttan—Finnäset—Ludvika . . .	185,600	3,000	12	70—80	900
Vägen Rämshyttan—Tuna—Hästberg.....	80,800	8,000	3	35	210
Vägen Broby—Säfsnäs...........	450,000	12.000	24	200	4,800
Vägen Finnäset—Blötberget.........	115,000	9,000	12	50	600
Vägbyggnad vid Strömsdals station.....	63,500	3,500	24	50	1,200
Vägbyggnad vid Fredriksberg........	39,900	4,900	12	50	600
Vägen Äppelbo—Granåbron.........	75,000	750	8	40	320
Väganläggning V. Utsjö—V. Fors......	235,000	10,000	12	90	1,080
Vägomläggning Öje—Resjöbron .......	75,000	3,000	12	25	300
Väganläggning Insjön -Gagnef........	150,000	15,000	—	—	—
Vägen Laggar sbatiken—Bingsjö — Lamborn . . .	100,000	15.000	12	70	840
Vägen Utby—Mårtanberg—Bertilsbo.....	300,000	30,000	12	200	2,400
Vägbyggnad, Ore..............	68,500	2,500	8	60	480
Vägen Ringnäs—Mångsbodarna.......	233,500	—	48	70	—
Vägen Horrmund—Lövnäs..........	128,300	3,000	24	50	1,200

162

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Vägen Idrebyn—Grötholen.........	90,000	2,000	4 Vs	100	450
Vägen Älvros—Lillfjäten..........	50.000	2,000	4	60	240
Vägen Idre—Foskros............ Gävleborgs län.	83,000 3,532,685 4,114,021	8,000 436,740	5	120	600 22,893
Väganläggning Kungsfors—Kungsberg ....	85,500	20,000	10	30	300
Förbättring av Gävle stads norra utfartsväg .	123,000	25,000	8	35	280
Genomfartsled, Söderhamn..........	180,700	79,500	12	27	324
Vägomläggning vid Hndiksbacke.......	40,000	2,500	4	45	180
Gatuomläggning, Hudiksvall.........	14,400	2,160	3	16	48
Permanentbeläggning, Hudiksvall......	57,000	26,625	3	40	120
Vägbyggnad Västerberg—Hagmuren.....	65,000	—	10	20—30	_
Vägbyggnad Backberg—Jäderfors......	70.000	—	10	30—40	_
Vägbyggnad Eltebo—Storvik.........	51,500	7,640	5	50	250
Stensättning av Hyttgatan m. m. i Sandviken .	275,000	108,000	4	160	640
Omläggning av vägen Gävle—Harnäs.....	300,000	10,000	12	80	960
Vägomläggning Mohed—Mobodarna......	173,900	12,000	14	70	980
Vägomläggning Ljusne—Söderala......	264,100	15,000	18	100	1,800
Vä byggnad, Hanebo............	270,000	10,000	24	60-70	1,560
Vägen Edsbyn—Mållångstad.........	293,000	—	—	_
Vägomläggning Ovanåker—Finnstugan ....	267,900	14,000	20	90	1,800
Vägomläggning Voxna—Los.........	436,900	22,000	24	400	9,600
Väganläggning Löräng—Åsbo—Rödmyra . . .	120,000	—	6	100
Vägomläggning Los—Kårböle........	164,000	10,000	12	50	600
Vägförbättring Norrbo—Forsa........	27,100	4,400	4	40	160
Bygdeväg Brändbo—Sörväna.........	68,700	9,700	8	50	400
Vägomläggning Hållsta—Rogsta—Arnön . . .	119.000	10,000	10	40	400
Omläggning av knstvägen Vi—Harmånger . .	21d,000	8,000	12	80	960
Omläggning av kustlandsvägen Vattrång—Rogsta V äganläggning Gällstavallen—Ansjön—Sännings-	223,600	6,000	12	80	960
tjärn.................. Vägomläggning Hassela kyrka—Västernorrlands	303,300	5,000	14	150	2,100
län...................	328,000	3,000	—	150	_
Vägomläggning Stakholmen—Gräsåsen .... Västernorrlands län.	47,700 3,655,600 4,679,300	2,000 407,525		30	24,422
Vägbyggnad Idbyn—Örnsköldsvik......	27,500	4,000	4	20	80
Vägen Tälje—Johannisberg—Hångsta—Byn . .	350,000	10,000	24	100	2,400
Vägen Norafors—Västansjö.........	150,000	25,000	18	60	1,080
Väganläggning å södra sidan av Selångersjön .	469,200	20,000	36		_
Vägen Matfors—Tuna kyrka.........	84,000	8	30	_
Vägen Viforsen—Njurunda........ Vägbyggnad från vägen Maj—Ortsjön till	170,000	—	12	90-100	—
Västanå................. Vägbyggnad från Nolby vid kustlandsvägen till	140,000	15,000	12	50	600
Vi...................	226,000	21,000	12	80	960
Vägbyggnad till Sköns kyrka........	63,200	—	5	30
Väg Fagervik—Norrberge..........	123,000	_	8	45	_
Väg Sunds sågverk—Finsta.........	227,500	_	8	30	_
Väganläggning Hullsjön—Östanbäck.....	96,300	3,500	8	65	520
Väganläggning Holmsjöändan—Sunnansjö . . .	117,500	3,500	8	75	600
Vägomläggning mellan Käfsta och Bäck . . .	160,000	3,000	8	100	800
Vägomläggning Sättna—Käfstabron......	108,000	2,500	8	'' 70	560
Vägen Nässland över lillvik mot Rö.....	153,300	9,000	15	150	2,250
Vägen genom Häggdånger till Fröland ....	41,200	1,000	10	60	600
Väganläggning Rö—Krok..........	181,350	7,000	15	120	1,800
Vägen Ultrå—Häggård...........	33,000	5001	8	60	''480

163

Län och arbetsföretag	Total- kostnad	Inhemskt material	Arbets- tid	Arbets- styrka	Arbetar- månader
	kronor	kronor	der	man

Vägen Fiskja—Östby............

Vägen Hansjon—Kvitsle..........

Vägen Hälledal—Storsele..........

Vägomläggning Rö—Säbrä .........

Vägen Gallsäter—Salteå...........

Vägen Klockestrand—Skullersta.......

Vägen Storsvedjan—Norrland........

Vägen Nyböle—Kungsgården........

Båltjälsvägen, Bjärtrå............

Vägen Sågmon—Båltjälsvägen........

Väg Svedje—Bräcke—allmänna landsvägen . .

Vägen Risnäs—Almsjö såg.........

I Vägen Almsjönäs—Styrnäs.........

Väg Nordingrå kyrka—Ödsåkern......

Vägen Järesta—Järnsta...........

! Vägen till Ytterdal, Vibyggerå.......

j Vägen till Tjäl, Vibyggerå.........

| Vägen Lo—Dämsta—Viätt.........

j Vägen Lo—Myckelby—Styrnäsgården ....
Vägombyggnad Kalknäs skola—allmänna landsvägen
. . ................

j Vägen Vik—Ärsta............

| Vägbyggnad Helgums sockens gräns—Åbacken—

Näs...................

Vägen Holmstrand—Hammar........

Del av vägen Edsele—Ådalslidens socken . . .

D:o.................

j Väganläggning Lungsjö—Västvattnet.....

j Väg Resele station—Tängsta.........

j Väg Vallens by—Västerås..........

I Yäg Junsele kyrkobygd—Aspeå.......

j Ödebygdsväg Vallen—Dorotea........

Vägen Tåsjö—Norrbygden—Ormsjö......

Vägen Lövvik—Hiverudden.........

Vägen Norum—Näske............

| Vägen Grätnäs—Djupsjö...........

Vägen Sidensjö kyrka—Själevad.......

j Vägen Sidensjö kyrka—Nätra........

I Vägen Lännäs—Bureåborg..........

Vägen Myckelgensjö—Grandtjärn.......

Omläggning av Norrbölekroken å vägen Bredbyn—Gottne.
.............

j Vägen Degersjö—Holmsjö..........

j Vägen Stavre—Studsviken..........

j Vägen Åbosjö—Nyåker...........

Vägen Bygdom—Ovansjö..........

Väg Bygdom—Angsta............

Väg Trehörningsjö—Långvattnet.......

Jämtlands län.

| Ödebygdsväg Storfjäten—Lillfjäten......

Ombyggnad av Brunflovägen, Östersund . . .

Väg Stugun—Lits socken..........

Väg Bräcke—Dalhem............

Vägbyggnad Bräcke—Mordviken jämte viadukt .

Vägbyggnad, Revsund............

Vägbyggnad Haverö—Gällö.........

| Ödebygdsväg Sandnäset Gillhov.......

| Ödebygdsväg Dödre—Tunvågen—Mon.....

Bihang till riksdagens protokoll 1983.

236,000	20,000	24	50	1,200
50,000	3,000	12	20	240
281,600	30,000	24	50	1,200
67,000	5,000	12	50	600
40,000	4,000	5	25	125
420,000	40,000	16	100	1,600
21,000	2,000	2	40	80
10,500	1,400	2>/«	15	37''/s
227,500	22,500	11	80	880
17,000	1,500	2	30	60
10,000	200	6 Va	15	97V*
47,000	4,000	12	30	360
15,000	300	6	25	150
65,000	6,000	6	35-40	225
50,000	5,000	6	30—55	255
13,000	2,000	6	10	60
10,000	1,500	6	8	48
113,900	10,000	12	30	360
105,000	4,000	12	30	360
10,000	500	2	30	60
114,000	3,000	12	40	480
122,600	1,000	12	50	600
350,000	28,000	—	—	—
134,500	—	—	—	—
199,400	9,000	—	—	—
136.100	19,000	—	—	—
81,900	3,900	5	100	500
222,000	—	—	—	—
495,000	—	—	—	—
150,000	10,000	12	150	1.800
174.000	—	5	125	—
60,000	2,000	4*/s	50	225
100,000	6,000	20	30	600
80,000	6.000	20	25	500
115,200	6,000	20	20	400
62,300	3,000	20	18	360
75,000	5,000	20	23	460
211,500	15,000	20	70	1,400
37,100	2,000	20	15	300
115,700	6,000	20	20	400
153,700	9,000	20	45	900
133,600	10,000	20	25	500
34,800	—	—	—	—
100,000	—	—	—	—
272,300 5,478.550 8,461,250	90,000 445,800	20	60	1,200 31,353
85,000	2,000	10	60	600
341,000	122,000	12	60	720
200,000	3,000	10	130	1,300
3yo,ooo	39,000	15	150	2,250
227,500	25,000	18	70	1,260
185.000	io,uoo	15	70	1,050
85,000	—	5	120
71.500	4,000	8	50	400
157,700 1 sami.	2,500 Nr lill.	15	60	900 20

164

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	J Arbets-tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Vägbyggnad Föllinge—Mörtsjön.......	98,000	1,500	18	40	720
Ödebygdsväg Raftsjöhöjden—Storåsen ....	84,000	—	14	25-30	—
Vägomläggning Föllinge—Torsnäs—Andån . .	100,000	—	14	30	—
Vägbyggnad Storåbrännan—Laxsjövägen . . .	39,500	2,300	6	30	180
Ödebygdsväg från Östra Hafsnäs—Hammerdal .	100,000	1.500	10	60	600
Ödebygdsväg från Siljeåsen—Hammerdal . . . Omläggning av vägen Järvsand—bron över	91,800	2,000	10	60	600
Kvarnån.................	240,000	24,000	8	175	1,400
Vägbyggnad, Gåxsjö............	280,000	28,000	13	125	1,625
1 Vägen Alanäset—Järvsand..........	260,000	—	15	300
Ödebygdsvägen Östra Hafsnäs—Flåsjö ....	60,000	—	12	50	—
j Väganläggning Ange—Hålland........	200,000	5,000	12	100	1,200
t Vägbyggnad, Frösön ............ | Omläggning av vägen Hammarnäs—Mattmars-	38,900	2,000	4	60	240
gränsen .................	160,000	—	18	60	—
Ödebygdsvägen Fjösåsen—Häxåsen......	93,800	2,000	10	60	600
Vägbyggnad Skåland—Klöfsjö........	195,000	35,000	12	80	960
Bygdeväg Lillhärdal—Olingskog—Dalarna . . .	460,000	80,000	30	150-175	4,875
Bygdeväg Fåssjö—Minne—Stensån...... Västerbottens län.''	426,000 3.920.700 4.669.700	20,000 410,800	20	150	3,000 24,480
Bygdeväg Byviken—Klöse..........	69,500	3,500	12	40	480
i Bygdeväg Öre by—Kräkens by—Tjäruskär . .	184,900	7,900	24	50	1.200
Bygdeväg Håknäs—Långed.........	25,000	1,000	12	15	180
Bygdeväg Häggnäs—Mullsjö.........	40,000	2,000	12	25	300
Bygdeväg Djupsjö—Högland.........	55,000	3,000	12	30	360
Bygdeväg Tallberg—Kyrktjärn........	200,000	10,000	24	55	1,320
| Bygdeväg Norrfors—Västansjö........	100,000	15,000	12	60	720
j Bygdeväg Lögdeå—Långron.........	185,000	8,000	24	50	1,200
I Bygdeväg Björnlandsbäck—Gräsmyr.....	69,500	1,500	12	40	480
Bygdeväg Strand— Häggnäs.........	283,700	13,700	36	55	1,980
j Väg genom Bjurholms samhälle.......	10,000	—	6	30	—
Bygdeväg Bjerten—Bjurvattnet........	65,000	3.000	12	35	420
Bygdeväg Högås—Agnäs...........	210,500	10,500	24	60	1,440
1 Bygdeväg Braxele—Londons anhalt......	33,000	1,400	12	20	240
Omläggning av vägen Bjurholm—Örträsk . . .	280,000	14,000	36	45	1,620
Bygdeväg liamsele—Rambo—Sunnansjö ....	95,000	5,000	12	55	660
Omläggning av vägen Ytterrödå—Överrödå . .	35,000	1,750	12	20	240
Omläggning av vägen Hällnäs—Ekträsk . . .	40,000	2,000	12	25	300
Bvgdeväg Hjuken—Kussjö..........	135.800	7,700	24	40	960
Bygdeväg Storsävarträsk—Brackköping ....	111,300	5,600	15	50	750
Bygdeväg Norrliden—Storsandsjön......	85,000	4,250	12	50	600
Bygdeväg Högås—Kolksele, Degerfors socken .	57,200	2,800	12	30	360
Bygdeväg Nyåkerstjärn—Otternäs......	15,300	—	6	20	—
Bygdeväg Bjurselefors—Åmsele.......	50,400	2,500	12	30	360
Bygdeväg Storsävarträsk—Floda.......	187,600	9.500	24	50	1,200 !
Bygdeväg Vindeln—Häggnäs......... Omläggning av vägen Umeå—Vindeln genom	83,500	4,100	12	50	600
Degerfors by...............	50,000	2,500	12	30	360
Bygdeväg Åkerbäck —Grundbäck.......	80,000	4,000	12	45	540
Bygdeväg Vännfors—Ytterrödå........	99,600	2,000	15	45	675
Bygdeväg Fagerlund—Ytterrödå.......	324,100	48,5* i0	12	170	2,040
Bygdeväg Kroksjö—Gravmark........	168,500	3,300	15	85	1.275
Bygdeväg Södra Myrbäck—Degersjö.....	58,200	1,200	12	35	420
Bygdeväg Högås—Kolksele, Vännäs socken . .	114,000	2,300	15	50	750
Bvgdeväg Röbäck—Degernäskajen......	120,700	6,400	12	70	840
Bygdeväg Flurkmark—Tavelsjöl....... Omläggning av kustlandsvägen mellan Sörmjöle	190,000	3,800	12	110	1,320
och Stöcksjö...............	375,000	19,000	24	105	2,520

165

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Bygdeväg Tjälamark—Hissjö.........	206,700	4,100	12	120	1,440
Bygdeväg Robertsfors—Åkulla........	112,300	5,600	24	30	720
Bygdeväg Inre Ultervattnet—Robertsfors . . .	224,100	11,200	24	65	1,560
Bygdeväg Bjenfors—Bjensjöå.........	90,500	4,500	12	50	600
Bygdeväg Lidsjön-Bygdsiljum-Korssjön, Bygdeå	40,400	2,000	12	50	600
Omläggning av kustlandsvägen mellan Ånäset— Gumboda.................	50,000	2,500	12	30	360
Bygdevägen Önnesmark—Kåsböle—Bäck, Löv-ånger ..................	108,500	5,400	12	65	780
Omläggning av vägen Selet—Vebomark—• Ljusrotet .................	200,000	10,000	36	40	1,440
Omläggning av kustlandsvägen mellan Bjur-tjärn—Bodarna ..............	100,000	5,000	12	60	720
Bygdeväg Hemmingen—Yttre Ånäset, Burträsk Bygdeväg Lidsjön—Bygdsiljum—Korssjön, Bur-träsk .................	70,400	3,500	12	40	480
346,900	17,300	36	65	2,340
Bygdeväg Risliden—Klysterberg, Burträsk . .	99,300	5,000	12	60	720
Bygdeväg S. Stortjärn—Burträsk—Åsträsk . .	140,000	7,000	12	80	960
Bygdeväg Önnesmark—Kåsböle—Bäck, Bureå .	20,000	1,000	4	35	140
Bygdeväg Orrbäcken—Holmsvattnet.....	323.200	16,200	24	90	2,160
Bygdeväg Melsträsk—Gammelboliden.....	35,800	1,800	12	20	240
Väg Träskholm—Grundträsk.........	55,000	500	6	60	360
Bygdeväg Stavaträsk—Nordanås.......	146,400	7,300	12	85	1,020
Bygdeväg Storträsk—Långnästräsk......	84,600	—	12	50	—
Bygdeväg Ullbergsträsk—Storträsk by ... .	140,000	—	4	65	—
Gamla Jörnsvägen mellan Svanström och Ström-fors ...................	160,000	8,000	12	90	1,080
Bygdeväg Klemensboda—Svanström......	200,000	10,000	12	110	1,320
Bygdeväg Hemmingen—Yttre Ånäset, Norsjö .	22,000	1,100	12	15	180
Bygdeväg Risliden—Klysterberg, Norsjö . . .	33,900	1,700	48	5	240
Bvgdeväg Långträsk—Kedträsk bron.....	293,000	14,700	24	85	2,040
Ödebygdsväg V. Lainejaur—Kokträsk ....	89,800	4,500	24	25	600
Bygdeväg N. Johannisberg—Kåtaliden ....	30,000	1,500	12	20	240
Bygdeväg Björkliden—Grundträsk......	238,100	4,800	24	70	1,680 1,800
Bygdeväg Åkroksbron—Björksele.......	260,000	13,000	36	50
Bvgdeväg Lycksele—Siksele.........	266.000	13,300	48	48	2,304
Bygdeväg Björkseleby—Åkroksbron.....	127,300	6,400	24	35	840
Bygdeväg Lyxaberg—Lomselenäs.......	260,000	26,000	24	70	1,680
Omläggning av vägen Lycksele—Hedlunda . .	102,800	5,100	12	60	720
Ödebygdsväg Borgsjö—Granträsk, Lycksele .	23,200	1,200	12	15	180
Bygdeväg till Långsele, Örträsk.......	140,000	—	24	40	—
Bvgdeväg till Vargträsk, Örträsk.......	135,000	6,800	24	40	960
Ödebygdsväg Umnäs—Slussfors.......	75,000	11,300	12	40	480
Väg Slagnäs—Malå sockens gräns......	100,000	—	3B	30	—
Bvgdeväg Grundträsk—Gargnäs.......	450,000	22,500	40	75	3,000
Ödebygdsväg Juktfors—Lomsele.......	55,000	2,800	12	30	360
Ödebygdsväg Granliden—Dorotea.......	60,000	—	12	35	—
Bygdeväg Övre Bäsksjö-Fiandberg . .	125,000	2,500	24	35	840
Ödebvgdsväg Giddes—Hansbo ........	210,000	10,500	48	30	1,440
Ödebygdsväg Nästansjö—Heligfjäll......	100,000	5,000	24	30	720
Ödebygdsväg S. Latikberg—Mörtingsberget— Vojmån.................	130,000	6,500	24	40	960
Bygdeväg Råsele—Stenselekroken, Vilhelmina .	61.300	3,100	12	35	420
Ödebygdsväg från allmänna vägen Lycksele— Åsele till allmänna vägen Lycksele—Vilhel-mina, Vilhelmina............. Ödebygdsväg Kultsjöluspen—Grytsjö.....	72,000	3,600	12	40	480
68,700	3,400	12	40	480
Ödebygdsväg Norrby—Harrsjö—Sörfors ....	181,300	9,065	36	35	1,260
Bygdeväg Avaträsk—Bellvik.........	294,000	14,700	3B	55	1,980
Bygdeväg från Ormsjön till allmänna vägen Dorotea—Risbäck.............	463,300	23,165	36	90	3,240

166

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Vägbyggnad Risbäck—Sörfors........ Ödebygdsväg från allmänna vägen Lycksele— Åsele till allmänna vägen Lycksele—Vilhel-	89,180	180	8	80-100	720
mina, Åsele...............	229,000	11,500	36	45	1,620
Bygdeväg Rissjö—Västernorrlands läns gräns .	280,000	5,600	24	80	1,920
Bygdeväg Råsele - Stenselekroken, Åsele . . .	355,400	17,770	24	100	2,400
Odebygdsväg Östernoret—Sörnoret _......	48,000	2,400	12	30	360
Odebygdsväg Borgsjö—Granträsk, Åsele . . .	112,800	5,600	15	55	825
Odebygdsväg S. Grafsjö—Ö. Nordås ..... Norrbottens län.	70,000 12,342,580 12,892,480	3,500 625,380	24	20	480 85,199
Vägen Laleå—Skarholmen..........	149,500	21,500	12	30	360
Vägarbeten, Piteå..............	60,000	—	8	33	_
Väganläggning Harrbäcken—Norrfjärdens kyrka Väg Nystrand—Stortefors—Överluleå sockens	32,100	5,020	4-6	50	250
gräns ..................	200,000	20,000	18	70	1,260
Vägbyggnad Kikkijaurvägen—Granholm . . . Ombyggnad av den s. k. Ljnsträskvägen, Ar-	30,000	—	27>	100	—
vidsjaur.................	300,000	—	4	300	—
Vägbyggnad Rönnliden—Hedberg....... Vägbyggnad Avaviken—Sotträskliden—Fisk-	109,000	—	3	200	—
träsk Västanäs.............	70,000	—	2	200	_
Vägbyggnad Rönnliden—Skellefte älv..... Vägbyggnad från militärvägen till Gallejaur,	78,000	8,000	4	100	400
Arvidsjaur................	90,000	—	3	200	—
Väg Slättberg—Vuodas...........	250,000	25,000	15	100	1,500
Väg Gällivare—Tjautjasjärvi........	75,000	7,000	4	100	400
Väg Börjeslandet—Råneå.......... Anläggning av väg Kesasjärv—Granträsk—	209,000	—	24	200	—
Mugglom—Körmyrholm..........	120,000	15,000	12	80	960
Anläggning av väg Svartbyn—Mjöträsk ....	180,000	20,000	15	90	1,350
Vägomläggning Törböle—Morjärv......	352,000	17,600	12	150	1,800
Vägbyggnad, Nederkalix........... Hela riket	310,150 1.746.750 2.614.750 66,493,121 85,757,418	6,000 145,120 8,206,831	8	325	2,600 10,880 365,273. s

Rent kommunala arbeten.

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	A rbets-styrka man	Arbetar- månader
Stockholms stad.
Tranebergsvägen mellan Svartvik—Johanne-
lund...................	30,000	—	2	25	_
Väg Mälarhöjden—Södertäljevägen......	85,000	—	4	35	—
Väg Högdalsvägen—Hagsätra........	40,000	—	3	20	—
Vägen Mälarhöjden—Sätra varv.......	140.000 295.000		5	50

167

Län oell arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Stockholms län.
Vägbyggnad Bråvallavägen—Altorp, Djursholm	42,000	7,200	6	20	120
Vägbyggnad Altorp—Näsbyvägen, Djursholm .	47,500	9,000	6	20	120
Väg till badplats vid Fågelö udde, Lidingö . .	66,000	14,000	3‘/>	40	140
Breddning av Mosstorpsvägen, Lidingö ....	29,000	6,000	2	25	50
flätning av Stockholmsvägen vid telefonstationen,
Lidingö .................	13,000	6,000	IVa	10	15
Vägen Hamngatan—Eriksövägen, Vaxholm . .	29,300	3,000	4	15-25	80
Väg Högdalsvägen—Snösätra—Stuvsta ....	100,000	—	4	40	—
	226,800	45,200			525
	326,800
Uppsala län.
Anläggning av gång- och cykelbana Uppsala—
Flottsund................	100,000	5,000	11	40	440
	100,000
Södermanlands län.
Ombyggnad av vägen Fjällsta—Överselö . . .	96,250	2,000	7	75-80	542.5
Ombyggnad, Tätning och breddning av vägen
ytterselö—Fjällsta............	106,250	2,250	7-8	75—80	581.25
Vägbyggnad Floda kyrka—Katrineholm med
brobyggnad vid Vigersberg........	270,000	18.900	—	—	—
Vägomläggning med brobygge Båresta—Abbotnäs	36,100	11,100	8	20—25	180
	238,600	15,350			1,303.7S
	508,600
Östergötlands län.
Grundförstärkning och stensättning å vägarna i
Boxholm.................	101,080	31,725	12	28	336
	101,080
Jönköpings län.
Stensättning och schaktning av torg i Tranås .	36,000	14,500	4	30	120
Stensättning, Sävsjö ............	35,000	—	24	10	—
	36,000	14,500			120
	71,000
Kalmar län.
Stensättningsarbeten vid hamnen i Kalmar . .	81,000	45,000	6	20	120
Vägarbeten, Överum............	37,400	1,000	24	10	240
Gatuanläggningar i Kristdala........	33,679	3,500	14	18	252
	152,079	49,500			612
Blekinge län.	152,079
Väg Solbacka—Sandvik m. m., Karlshamn . .	44,795	—	7	40	—
Väganläggning, Sölvesborg..........	■ 24,000	—	6	28	—
Väganläggning och brygga, Torshamn ....	12,000	—	—	—	—
Vägarbete, Tjurkö.............	25,000	—	—	—	—
Ombyggnad av vägen Kroppasjö—Bredasjö . .	15,750	2,200	5	25	125
Ombyggnad av vägen Boasjö—Sillhövda . . .	30,000	4,000	8	35	280
Väg Korsanäs—Millegarne—Göholm m. m. . .	25,000	2,000	10	20	200
Omläggning av vägen till Bökevik......	12,700	400	6	18	108
Omläggning av vägen till Saxemaranäs ....	10,600	1,600	6''/s	12—15	87.75
Vägarbete Björkeryd—Hessledalen......	10,700	200	4	20	80
Ombyggnad av vägen från Boa hage, Jämshög .	15,000	900	10	10	100
	119,750	11,300			980.7s
	225,545

168

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Malmöhus län.
Strandskoning och vägarbete m. m., Brunnby .	30,000	_	6	20
Vägbyggnad i Södra Sandby .........	12,113	730	2	30	60
Vägarbete i Skurups köping.........	118,600	_	_
Byggnad av enklare skogsvägar å länsallmän-
ningen ..................	33,600	1,600	11	30	330
Stensättning av järnvägsgatan i Höör ....	33,400 79,113 227,713	18,400 20,730	3	15	45 435
Göteborgs och Bohus län.
Vägbyggnad vid hamnen i Uddevalla .	74,000	11,100	16	15	240
Gatuanläggning, Bovallstrand........	14,600	4;ooo
Gatu- och vägarbeten i Fjällbacka......	97,000	10,500	12	49	588
Gatnanläggningar, Grebbestad........	150.100 321.100 335,700	42,000 63,600	14	40	560 1,388
Alvsborgs län.
Vägbyggnad, Vänersborg..........	65,500	14,000	5	40	200
Vägbyggnad, Fors.............	70,000 65,500 135,500	11,000	10	35	200
Orebro län.
Gatubyggnad, Kopparbergs köping......	16,792 16,792	9,152	3	15	15
Västmanlands län.
Vägarbeten, Västerås............	35,000 35,000	5,000	3 Va	25	87.S
Kopparbergs län.
Tunnvägen, Falun.............	44,415	20,600	4	25	100
Nordlundsvägen, Falun...........	49,620	23,815	4	25	100
Stenrösvägen, Falun .........	135,890	49,630	10	35	350
Kristinagatan, Falun........	79,625	25.820	8''/ä	25	212.5
Ombyggnad av stora torget, Falun......	80,000	27,500	7	30	210
Vallhallavägen, Ludvika.........	72,500	35,000	6	30	180
Sveavägen, Leksand.............	51,200 513,250 513,250	1,000 183,365	10	30	300 l,152.s
Gävleborgs län.
Vägförbättring, Järbo............	16,200	_	9	15
Bryggerigatan i Sandviken.........	15,<X)0	_	3*/ä	15	_
Ombyggnad av Södra Långgatan i Sandviken .	25,000 56,200	—	6	15	—
Jämtlands län. Ödebygdsväg Sikås—Sikåskälen—Ollebacken—
Raftsjöhöjden..............	77,100	2,800	6	100	600
Iordningställande av bygatorna inom Kvrkbyn
och Håns by, Vemdalen.........	64,000 111.100 141.100	1,000 3,800	3*/a	130	455 1,055

169

Län och arbetsföretag

Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
150,000	31,000	12	45	540
107,000	22,000	10	40	400
105.000	22,000	9	40	360
18,000	400	4	17	68
67,000	10,000	8	32	256
20,000	1,000	6	25	150
23.040 467,000 490,040	86,400	5	30	1,774
419,400	10,000	33	50	165
41,000	■-	8	23	—
37,000	—	8	20	—
45,000	—	8	25	—
49,000	—	8	28	—
20,000	2,000	3	40	120
86,400	12	24	—
14,500 453,900 712,300 3,067,064 4,443,699	1,000 13,000 571,922	3-4	20	70 355 11,109.5

Västerbottens län.

Breddning och stensättning av Hickelträsk vägen,

Umeå...............

D:o...................

D:o...................

Vägförbättring, Skellefteå..........

D:o...................

Gatubyggnader, Lycksele..........

Gatubyggnader, Vilhelmina.........

Norrbottens län.

Gatuarbeten i Skarholmen, Luleå......

Gatuarbeten i Piteå.............

D:o...................

D:o...................

D:o...................

Gatuarbeten i Jokkmokks kyrkstad......

Stenarbeten, Malmberget.......

Vägbyggnadsarbeten m. m. för skolorna i Överkalix
socken ...............

Hela riket

Enskilda arbeten.

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Uppsala län.
Uppsala—Norby..............	25,000	2,500	7	15	105
Vägarbete Ytterboda—Långsand.......	86,000	2,000	12	50	600
	111,000	4,500			705
	111,000
Östergötlands län.
Vägarbeten i Kvillinge...........	14,300	—	3	20	—
Kalmar län.
Vägbyggnad Hälleberg - Hälgenäs.......	32,000	4,000	7	28	196
Vägbyggnad Helgerum—Skältorpet......	57,122	888	18	24	432
Utfartsväg för Aldersbäcksgård m. fl., Västrum	8,500	250	6	10	60
	97,622	5,138			688
	97,622
Gotlands län.
Vägförbättringar, Rute .... ......	119,000	13,000	19	55	1,045
	119,000

170

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Blekinge län.
Vägarbeten, Aspö..............	50,000	16,500	11	_	_
Vägarbeten, Elleholm............	10,000	500	3	18	54
Vägen Ebbalycke—Ryedal—Agerum.....	43,250	3,500	10	35	350
	53,250	4,000			404
	103,250
Kristianstads län.
Vägomläggning, Osby............	42,000	900	6	40	240
Omläggning av vägen Bökeberga—Hamnarp . .	59,500	1,250	7	50	350
Skogsvägar m. m. i Norra Åsbo.......	18,000	3,000	24	5	120
Vägarbeten i Västra Sönnarslöv.......	37,310	1,500	11	20	220
	156,810	6,650			930
Göteborgs och Bohus län.	156,810
Väg till Munkedals järnvägsstation......	34,601	—	18	25	—
Skaraborgs län.
Väganläggning, Norra Kyrketorp.......	13,000	2,000	—	—	—
Värmlands län.
Förbättring av vägen Skarphyttan—Nykroppa .	27.000	4,000	6	15—20	105
Väg Hornkullstorp—Nykroppa........	27,500	4,000	6	20—25	135
Vägförbättring Lenungshammar—Älgå ....	18,050	200	9	20	180
Väg Lenungshammar—Värdalen.......	34,608	700	12	25	300
Väg Lelångsbron—Djufshedene........	42,000	2,000	12	40	480
Vägbyggnad, Gunnarskog..........	32,000	3,000	6	50	300
Omläggning av bygdeväg, Sunne.......	15,000	—	—	—	—
Väg Borrsjödammen—Borra.........	25,000	—	5-6	20	—
Väg utefter Femtån, Dalby.........	25,000	1,000	5	35	175
Väg utefter Tåsan.............	20,000	2,000	5	30	150
Väg utefter Hälgån.............	30,000	2,000	7	35	245
Väganläggning Halla—Snörsta—Knons skola .	90,000	—	10	90	—
	256,158	18,900			2,070
Västmanlands län.	386,158
Väganläggning Ivarbyn—Skräddarbo—Skälsjön	53,900	7,000	9	40	360
Väganläggning Hedhammar—Torskbäcken . . .	44,300	6,500	6	40	240
Väganläggning Skinnskatteberg—Brahegård . .	58,500	9,200	10	40	400
Väganläggning Källfallet—Övertjärn.....	67,000	4,500	10	50	500
	223,700	27,200			1,500
Kopparbergs län.	223,700
Vägen Bodarne—Hede............	51,500	2,000	10	30	300
Vägen Hyttan—Skräddarbo—-Byggningen . . .	30,600	8,200	6	20	120
Vägen Backabro—Kvarntäkt.........	23,340	—	41/»	50-60	_
V ägen Garpenberg—Ryllshyttan—Hedemora-
vägen ..................	130,000	13,000	11	60	660
Vägen Främsbacka—Korsnäs.........	58,614	2,000	20	14	280
Vägen Bråthöjden—Nackarberget.......	30,000	2,520	6	45	270
Vägen Fredriksberg—Nås till Lejen.....	18,700	1,402	5	30	150
Vägen Näsets vägskäl—Roddarheden—Grossheden	13.139	1,000	_	_	_
Vägen Skålmo—Hässjön...........	28,500	800	4	45	180
Vägen Arnäs—Rövalla...........	25,000	1,000	3	55	165
	372,911	30,922			2,125
	409,393

171

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Gävleborgs län.
Omläggning av vägen Böle—Nyåbron.....	26,050	4,341	13	15	195
Omläggning av vägen Ulvsta—Sunnanåsbo . .	60,796	10,132	20	25	500
Vägbyggnad Övre Storvik—Hammarby ....	12,000	—	• 3	10	—
Väg Laggarbo—Hästbo...........	—	—	5	20	—
Väg Sikvik—Knaperåsen.........	—	—	3—4	40	—
Väg Norra Blommaberg—Spjutmyra.....	29,000	1,000	4	50—60	220
Vägarbete, Järvsö..............	210,000	30,000	12	100	1,200
Väg Sortsvattnet—Stråsjön.........	12,000	200	3	20	60
Väg Holmen—Enskogen...........	118,000	—	6	80	—
Väganläggning, Idenor...........	17,700	734	—	—	—
	337,846	45,673			2,175
Västernorrlands län.	485,546
Väg Albyn—Krog.............	24,100	1,100	4	45	180
Väg till Ytterturingen, Haverö........	25,000	1,000	4	50	200
Väg Dackebrännan—vägen Liden—Holms kyrka	60,000	1,300	6	—	—
Väg Grubbe—Gålsjö—Gålåviken.......	48,000	3,000	6	50	300
Vägen Torrom—Bölesta...........	48,000	3,000	6	50	300
Vägen till Myckelby, Ullånger........	20,000	3,000	6	15	90
Vägen till Jäppling, Ullånger........	11,000	2,000	6	8	48
Väg till Myckelsjön i Invik.........	11,000	500	8	12	96
Utfartsväg för Arloms och Ständars byar . . .	20,000	1,500	3	40	120
Vägbyggnad, Strinne............	17,100	—	4	30	—
Vägbyggnad i Klovsta...........	14,650	—	4	25	—
Väg från Mellansjö till allmänna landsvägen
Ramsele—Borgvattnet...........	44,435	5,115	6A/2	50	275
Väg Gårelehöjden—Gåreleselet........	58,620	1,200	4	100	400
	310,155	21,415			2,009
Jämtlands län.	401,905
Väg Eltnäs—Strandåker...........	24,300	—	—	—	—
Väg Hucksjöåsen—Storåsen.........	22.100	—	—	—	—
Vägbyggnader, Sundsjö...........	37,464	4,000	3	70—80	225
Utfartsvägar, Rödön ............	91,000	3,000	10	55	550
Ombyggnad av bygdeväg, Överhogdal ....	8,000	500	3Vs	12	42
	136,464	7,500			817
Västerbottens län.	182,864
Utfartsväg genom Bastuträsk by, Bjurholm . .	23,000	—	12	120	—
Utfartsväg från Degernäs, Bjurholm.....	13,000	—	6	35	—
Utfartsväg från Överlögdeå, Bjurholm ....	15,900	—	7	50	—
Väg Burön—Bureå by............	12,900	200	6	20	120
Väg Bölesvik—Hjoggböle..........	10,400	100	8	12	96
Utfartsväg från Kågeträsk by........	40,000	—	8	50	—
Vägarbete Klöverfors by—Storbrännan—Kle-
mensboda................	15,000	1,000	3	20	60
Utfartsväg från Häggsjö till allmänna vägen
Åsele—Studsviken............	23,500	500	12	15	180
Utfartsväg från Oxvattnet till d:o......	36,000	700	12	20	240
	97,800	2,500			696
Norrbottens län.	189,700
Nybyggesvägar, Åby by...........	120,000	12,000	36	20	720
Ombyggnad av vägen Nattberg—Laver—Ar-
vidsjaur.................	180,000	20,000	18	60	1,080
Bygdeväg Vcniksel—Småträsk........	63,300	3,000	6	50	300
	363,300	35,000			2,100
	363,300
Hela riket	2,636.019	222,398			17,264
	3,292,049

172

Sammandrag.

		Totalkostnad för samtliga arbeten kronor	Företag med fullständiga uppgifter
		Totalkostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbetar- månader
Statliga arbeten..... Statsunderstödda arbeten . Rent kommunala arbeten . Enskilda arbeten.....		1,869,781 85,757,418 4,443,699 3,292,049	1,728,581 66,493,121 3,067,064 2,636,019	393,349 8,206,831 571,922 222,398	6,707.25 365,273.6 11,109.5 17,264
	Samma	95,362,947	73,924,785	9,394,500	400,354.25

173

Skenfria korsningar.1

Statliga arbeten.

	Total-		Total-
Län och arbetsföretag	kostnad	Län och arbetsföretag	kostnad
kronor		kronor
Stockholms län.		Kallands län.
Vid Älvsunda .........	106,600	Vid Nyby...........	150,000
	> Herting..........	91,(100
Uppsala län.		> Jonstaka..........	70,000
Vid Toresta..........	108,000	» Kungsbacka........ > Arvidstorp.........	313,300 45,000
Södermanlands län.		» Lekarekullen........	150,600
Vid Jönåker ..........	175,000		819,900
> Vackerby.........	196,700	Göteborgs och Bohus län.
> Läggesta..........	100,000	Vid Partille..........	200,000
> Åsa............	69,000		260,000
> Jonstorp ..........	70,000	> Gunnesby.........	185,000
	610,700	> Tunge...........	127,000
Östergötlands län.	> Höjentorp.........	71,000
	» Beateberg och Vettelanda . .	345,000
Vid Egeby...........	65,000		1,188,000
» Karlsby......... > Lycketorp.........	95.000 80.000	Älvsborgs län.
> Norrsten..........	65,000	Vid Västra Bodarne......	85,000
» Krokek..........	75,000 380,000	Skaraborgs län.
	Vid Hasslum..........	70,000
Jönköpings län.		> Kongsberg.........	132,000
Vid Tenhult..........	80,000	> Falköping......... » Nästegården........	240,000 240,000
Kronobergs län.		j Torbjörnstorp....... » Skultorp..........	100,000 150,000
Vid Lamhult..........	125,000	> Huseby..........	70,000
» Alvesta..........	500.000	> Tidan ...........	117,500
» Vislanda..........	375,000	> Ormskogen.........	206,420
Släthult..........	178,000	> Boda...........	119,450
> Älmhult..........	480,000	> Finnerödja.........	75,000
> Ulvaryd och Markaryd . . .	230,000 1,888,000	Värmlands län.	1,520,370
Kristianstads län.		Vid Smedby..........	212,000
Vid Hästveda......... » Grytevad.........	90.000 71.000	> Rudsberg......... > Fagerås.......... » Kil, östra.........	100,000 100,000 120,000
> Vallbo...........	50,000	> > västra.........	112,000
> Ekebro..........	200,000 411,000
	644,000
Örebro län.
Malmöhus län.		Vid Västra Via........	120,000
Vid Ystadsvägen. Malmö ....	430,000	i Pålsboda..........	258,000
> Oskarsscbaktet, Väsby....	140,000	» Vretstorp.........	160,000
> Tjutegården........	158,000	> Blixtcrboda........	60,000
> Lomma kyrka.......	355,000	> Frövi...........	160,000
	1,083,000		758,000

1 Då uppgift örn kostnad för inhemskt material, arbetstid och arbetsstyrka endast i undantagsfall
lämnats beträffande dessa arbeten, har genomgående endast totalkostnaden ansetts böra angivas.

174

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor
Västmanlands län.
Broarna..........	80,000
Svartängen.........	100,000
Sala............	86,000 266.000
Gävleborgs län.
Sunnerstaholm.......	20,000
Hov.........	98,000
Djupa ...........	92,000
Galvån..........	104,000
Voxsäter..........	107,000
Högvallen.........	108,000
Björkhamrevägen.....	275.000 804.000
Västernorrlands län.
Värstaborg och Nolby .	127,000
Gnmböle..........	300,000
Ånge...........	100,000
Alby...........	130,000
Selånger..........	150,000
Birsta ...........	272,900
Älandsbro .........	132,100
Utansjö..........	65,000

Län och arbetsföretag

Total kostnad kronor -

Vid

Vid

Vid

Vid Värjå...........

» Nyland..........

> Onsta...........

> Faxälven..........

> Gnistring, Nynäs och Antjärn

> Lännäs..........

Jämtlands län.

Vid Nyäng och Slotte . . . . ..

> Bräcke...........

Västerbottens län.

Vid Bergsängen.........

> Kusfors..........

> Umeä stad.........

• Tväråbäck.........

» Vännäs..........

> Jörn ............

Norrbottens län.

Vid Boden ...........

Hela riket

220,000

81,500

50.000

130.000

500.000

25.000

2,283,600

350.000

250.000

600.000

30.000

50.000
180,000

45.000

40.000

117.000

462.000

126.000
14,224,070

Statsunderstödda arbeten.

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor
Stockholms stad.
Vägport vid Södertörns villastad .	120,000
Stockholms län.
Vid Hagalundsgatan, Sundbyberg	150,000
» Spånga ..........	150,000
	300,000
Uppsala län.
Vid Fanna, Enköping......	115,000
> Kungsängen........	69,000
> Torslunda.........	52,000
> Odenslätt.........	87,000
» Marma...........	175,000
> Tensmyra.........	90,000
	588,000
Ostergötlands län.
Vid Kläppviken........	62,000
> Fågelsången........	63,000
> Kimstad..........	80,000
	205,000
Jönköpings län.
Vid Högsbro..........	50,000
> Nässjö...........	86,000
> Värnamo..........	300,000

Län och arbetsföretag

Total kostnad kronor -

Ny infartsväg nied skenfri korsning

i Värnamo........

Vid Ebbarp..........

> Björka ...........

> Ljungarums hållplats . . . .

» Örebacken .........

> Byarum..........

> Götafors..........

Kronobergs län.
Vid Tingsryd.....

> Almhult......

> Timsfors......

» Berg........

Kalmar län.
Vid Högalid......

> Eskilsryd . ... .

> Hjorted.....

> Smedby.....

> Vissefjärda.....

Blekinge län.

Ordnande av järnvägskorsning vid
Bergåsa...........

59,500

30.000

50.000

220,000

80.000

110,000

150.000
1,135,600

125.000

25.000

125.000

220.000

495.000

45.000

81.000

50.000

135.000

55.000

366.000

31,800

175

	Total-		Total-
Län och arbetsföretag	kostnad	Län och arbetsföretag	kostnad
	kronor		kronor j
Kristianstads län.		Värmlands län.
Vid Ljnngbyhed ........	75,000	Vid Stenbäcken .........	50,000
» Brostorp..........	50,000	> Kvarntorp.........	60,000
> Härlöv...........	200,000	» Våxnäs..........	80,000
> Tyringe..........	133,000	» Tureborg..........	40,000
> Hässleholm.........	50,000	» Grums...........	110,000
» »Stockholm»........	33,000	> Hallebolstorp........	70,000
> Ljungaskog ........	156,000	> Skalleby.........	70,000
> Åsljunga och Vanåsfors . . .	99,500		480,000
» Bruket och Spång .....	43,000	Örebro län.
Malmöhus län.	839,500	Vid norra stationen, Örebro . . .	600,000
	» Lillån, Örebro.......	50,000
Vid Påarp...........	300,000	> Hjortkvarn.........	160,000
» Lackalänga.........	225,000	> Bofors...........	250,000
» Hospitalet. Lund......	320,000	> > ...........	90,000
> Tygelsjö..........	120,000	» Hammarn.........	66,000
» Välinge..........	100,000	> Fellingsbro.........	100,000
> Hurva...........	83,000	» Vedevåg..........	40,000
	1,148,000	> Hörken..........	140,000
Hallands län.	> Bengtstorp.........	150,000
Vid Hohult..........	80,000	> Vikersvik.........	80,000
> Drared...........	80,000		1,726,000
> Sandlyckan........	75,000	Västmanlands län.	60,000
	235,000	Vid Valskog..........
Göteborgs och Bohus län. Vid Härryda.......... » Bråttkärr......... » Billdal...........	115,000 40.000 75.000	> Seglingsberg........ > Sörby ........... » Långängskrogen...... > Ansta...........	120,000 110,000 130,000 60,000
> Askim...........	50.000		480,000
» Uteby och Tockehagen . . .	75,000	Kopparbergs län.
Alvsborgs län.	355,000	Vid Ludvika..........	80,000
	» Olsbacka..........	70,000
Vid Sjö-Gunnarsbo.......	175,000	> Buskåker.........	80,000
> Tösse...........	37,000	» Ornäs...........	100,000
> Gärdsernd.........	40,000	> Smedjebacken.......	100,000
> Tingberg..........	90,000	» Hammarbacken.......	150,000
» Nol............	80,000	> Hillänge..........	120,000
> Frnfällan.........	30,000		700,000
> Hultafors.........	135,000	Gävleborgs län.
> Slätterna..........	70,000	Vid Bälinge..........	50,000
> Brunnsnäs.........	90,000	> Nynäs...........	350^00
	747,000	> Tosäter.........	50,000
Skaraborgs län.		» Ockelbo..........	125,000
Vid Gössäter..........	30,000	» Övre Storvik........	60,000
> Broholm..........	35,000	» Skallgårdssund m. m.....	600,000
> Svaneberg.........	156.000		1,235,000
» Våmb ...........	40,000	Västernorrlands län.
	156,01)0	Vid Örnsköldsvik........	63,000
)'' Hessleberg.........	70,000
	487,000	Hela riket	11,736,800

Enskilda arbeten. Sammandrag.

Län och arbetBföretag	Total- kostnad kronor			Total- kostnad kronor
Jönköpings län. Vid Hässlehult........ Hela riket	15,000 15,000		Statliga arbeten........ Statsunderstödda arbeten .... Rent kommunala arbeten ... Enskilda arbeten.......	14,224,070 11,736,800 15,000
		Summa	25,975,870

176

Broar.

Statliga arbeten.

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Blekinge län.
Ny bro av armerad betong mellan Karlskrona
och Stumholmen.............	31,000	14,500	5	10	50
Ombyggnad av östra kölhalningsbron å örlogs-
varvet i Karlskrona...........	36,500	14,500	7	10	70
	67,500	29,000			120
Västmanlands län.
Brobyggnad vid landflygfältet, Västerås . . .	4,000	1,600	1	10	10
Hela riket	71,500	30,600			130

Statsunderstödda arbeten.

	Total-	Inhemskt	Arbets-	Arbets-	Arbetar. månader
Län och arbetsföretag	kostnad kronor	material kronor	tid måna- der	styrka man
Stockholms län.
Ombyggnad av bron över Sigridsholmssjön jämte
tillfartsväg................	53,200 53,200	18,200	3	25	75
Uppsala län.
Ombyggnad av Islandsbron i Uppsala ....	48,000	27,000	3	20	60
Vägomläggning och bro vid Kilsberg i Vänge .	46,500	500	6	30	180
	94,500 94,500	27,500			240
Södermanlands län.
Broombyggnad, Nyköping..........	250,000	52,000	10	48	480
Ombyggnad av 2 broar över Trosaån i Trosa .	14,000	—	_	_	_
Ombyggnad av Boda kvarnbro........	41,000	12,000	—	—	—
Ostergötlands län.	250.000 305.000	52,000			480
Bro över Tinnerbäcken i Linköping.....	80,100	30,100	5	35	175
Ombyggnad av bro vid Vena........	57,600	5,000	12	25	300
	137,700 137,700	35,100			475
Jönköpings län.
Bro över Svartån, Tranås.........	74,000 74,000	42,000	8	20	160

177

Län och arbetsföretag

Kronobergs län.

Brobyggnad över Ronneby;!!], Södra Sandsjö
Brobyggnad över Mörrnmsån vid Fridafors . .

Kristianstads län.

Bro vid Strömsborg över Helgeån
Bro över Helgeån vid Broby . . .

Älvsborgs län.

Ny bro vid Kvarnen med förbindelsegator.

Alingsås.................

Ny bro över Säveån i Alingsås.......

Bro över Viskan i Borås jämte gatnanslntning
Bro över Viskan vid Evedal i Borås jämte tillfartsvägar
................

Bro vid Brohögen.............

Ombyggnad av Upperuds strömbro......

Bro- och vägomläggning vid Gestads kyrka . .

Värmlands län.

Bro över Klarälven vid Sundsta i Karlstad . .
Brobyggnader i Kils härad:

en över Fryken vid Nilsbysundet; tre över

Klarälven...............

Bro över Byälven vid Högsäter.......

Bro över Byälven vid Skasås........

Bro över Värmskogssundet, Gillberga.....

Bro över Klarälven vid Myra........

Orebro län.

Bro över Svartån vid Södra hamnen i Orebro .

Nybyggnad av Hagabron i Örebro......

Ombyggnad av Sundsbron vid Askersund jämte

tillfartsvägar...............

Bro över Svartälven vid Hällefors......

Västmanlands län.

Ny bro över Svartån för Skerikevägen, Västerås
Anläggning av bro jämte dammbyggnad, Sura

Kopparbergs län.

Ombyggnad av dea s. k. Sunds flottbron jämte

tillfartsvägar, Svärdsjö..........

Brobyggnad, Äppelbo............

Landsvägsbro vid Horrmundsvalla jämte ut fartsvägar.

...............

Landsvägsbro å vägen Sollerön-Gesunda . . .

Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månadcr
25,000	10,000	6	10	60
41,000	26,000	3	15	45
66,000	36,000			105
66,000
90,000	10,000	6	50	300
42,000	7,000	6	20	120
132,000	17,000			420
132,000
210,000	60,000	12	38	456
50,000	14,000	8	16	128
161,000	60,000	8	50	400
94,000	35,000	6	40	240
30,000	8,000	4	25	100
100,000	40,000	6	40	240
37,800	8,000	6	15	90
682.800	225,000			1,654
682,800
725,000	175,000	18	120	2,160
826,200	500,000	12	200	2,400
218,900	—	—	—	—
390,700	—	—	—	—
236,300	—	—	_	—
280,000	—	—	—	—
1,551,200	675,000			4,560
2,677,100
150,000	60,000	12	30	360
175,000	70,000	12	40	480
100,000	_	_	_	_
80,000	30,000	6	20	120
405.000	160,000			960
505,000
190,000	75,000	6‘/a	50	325
145,900	56,000	8	35	280
335,900	131,000			605
335,900
350,000	75,000	12	150	1,800
52,000	35,000	—	—	—
160,000	31,000	12	50	600
360,000	60,000	24	100	2,400
970,000	166,000			4,800
922,000

178

Län och arhetsföretag

Gävleborgs län.

Bro över Voxna älv vid Mödänge, Bollnäs . .
Bro över Ljusnan vid Vallsta........

Västernorrlands län.

Bro över Edsån saint omläggning av väg å
östra sidan om Edsfjärden, Ytterlännäs . . .

Bro vid Moliden..............

Bro över Ångermanälven vid Resele kyrka jämte

tillfartsvägar...............

Bro över Ljnngan vid Torpshammar.....

Jämtlands län.

Ombyggnad av landsvägsbron mellan Östersund

och Frösön................

Ombyggnad av bron över strömmen vid Bodsjöedet
å vägen Duved—Skalstugan ....
Brobyggnad över Indalsälven vid Hälland . .
Bro över Ljnsnan vid Noverön intill Sånna

färjplats jämte tillfartsvägar.......

Bro över Ljusnan vid Kolsätt jämte tillfartsvägar
..................

Västerbottens län.

Ombyggnad av broarna över Yindelälven vid

Ekorrsele och över Ekorrbäcken......

Ombyggnad av bron över Hjuksån vid Hjuken
Ombyggnad av bron över Krycklan vid Överrödå
Brobyggnad över Umeälven vid Hälsingborg
Ombyggnad av bron över Kåge älv vid Slyberg

jämte tillfartsvägar............

Ombyggnad av bron över Granån vid Graned .
Ombyggnad av bron över Cme älv vid Lycksele
Ombyggnad av bron över Öre älv vid Brattfors
Ombyggnad av bron över Vorm träskbacken vid

Vormträsk................

Ombyggnad av bron över Vormbäcken vid Vormsele
...................

Bro över Vindelälven vid Rusksele jämte tillfartsvägar
................

Ombyggnad av bron över Gargån vid Gargbro
Anordnande av brospann vid bron över Voj mån

vid Strömåker..............

Bro över Angermanälven vid Meselefors . . .
Ombyggnad av broarna över Tjesjöån, Gideälven
och Lögdeälven å vägen Älgsjö—Lycksele
Ombyggnad av bron över Lögde älv vid Storlögda
Ombyggnad av bron över Viskasjön vid Fredrika

Norrbottens län.

Bro över Pite älv vid Nystrand.......

Hela riket

Total-	Inhemskt	Arbets- tid måna- der	Arbets-	Arbetar- månader
kostnad kronor	material kronor	styrka man
181,000	70,000	12	30	360
374,000	100,000	15	50	750
555.000 558.000	170,000			1,110
10,000	2,000	4	12	48
10,000	2,000	4	12	48
486,000	_	_	_	_
225,000	125,000	12	30	360
245.000 731.000	129,000			456
300,000	130,000	5‘/>	100	550
95,000	25,000	8	75	600
15,500	3,003	3	30	90
280,000	150,000	—	—	—
265,000	150,000	—	—	—
410.500 955.500	158,003			1,240
200,000	60,000	14	60	840
60,000	18.000	8	30	240
60,000	18,000	8	30	240
50,000	17,500	6	30	180
35,000	10,500	6	30	180
80,200	32,000	6	45	270
180,000	54,000	14	55	770
80,000	32,000	6	45	270
15,000	4,500	6	10	60
30,000	9,000	6	20	120
460,000	115,000	18	120	2,160
91,000	27,300	10	40	400
45,000	13,500	6	30	180
140,000	42,000	12	70	840
150.000	45,000	12	65	780
50,000	15,000	6	35	210
30,000	9,000	6	20	120
1,756,200 1,756,200	522,300			7,860
187,200 187,200	60,000	12	30	360
7,806,200 10,170,100	2,624,103			25,560

Rent kommunala arbeten.

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Jönköpings län.
Bro vid Bykvarn, Eksjö...........	13,000	4,200	2	15	30
Kalmar län.
Brobyggnad i Nybro............	10,000	4,000	3	8	24
Brobyggnad i Nybro............	10,000	4,000	3	8	24
	20,000	8,000			48
Blekinge län.
Bro till Ellegårdsblckan jämte tillfartsvägar,
Ronneby.................	30,000	10,000	6	25	___ 150
Hela riket	<13,000	22,200			228

Enskilda arbeten.

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Göteborgs och Bohus län. Ny bro mellan Lärje och Olskroken för B. J. . Hela riket	220,000 220,000	90,000 !H),000	12	40	480 480

Sammandrag.

		Totalkostnad för samtliga arbeten kronor	Företag med fullständiga uppgifter
		Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbetar- månader
Statliga arbeten..... Statsunderstödda arbeten Rent kommunala arbeten . Enskilda arbeten.....		71,500 10,170,100 63,000 220,000	71,500 7,806,200 63,000 220,000	30,600 2,624,103 22,200 90,000	130 25,560 228 480
	Summa	10,524,600	8,100.700	2,766,903	26,398

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 211. 21

180

Hamnar.

Statliga arbeten.

Stockholms län.

I Fiskehamnsbyggnad vid Hellsten......

Gotlands län.

Fiskehamnsbyggnad, Västergarn ... . . .

Fiskehamn vid Herta............

Blekinge län.

j Iståndsättning och ombyggnad av bryggan Ifö,

Karlskrona................

Pir vid Kungsholms fort . ,........

Karlskrona östra farled: muddring......

J Hamnbyggnad vid Aspö lotsplats......

Aspö-Drottningskär, Lökanabben, fiskehamnsbyggnad
.................

Förbättring av statens fiskehamn vid Hällevik .

Kristianstads län.

Fiskehamnsbyggnad i Brantevik .......

Handelshamnsbyggnad i Skillinge......

Fiskehamnsbyggnad, Vejby.........

Fiskehamnsbyggnad, Båstad.........

Malmöhus län.

Handelshamnsbyggnad, Viken........

Hallands län.

Glommen, utvidgning av fiskehamnen.....

Göteborgs och Bohus län.

| Fiskehamnsbyggnad, Rörö ....
Fiskehamnsbyggnad, Knippla . .
Fiskehamnsbyggnad, Hönö-Röd . .
Fiskehamnsbyggnad, St. Dyrön
Fiskehamnsbyggnad, Rönnäng . .
Fiskehamnsbyggnad, Åstol ....

Västmanlands län.

Kajanläggning och anordnande av 3 sliper för

flygvapnet, Västerås...........

Vågbrytare för d:o.........• ■ . .

187,200	75,400	24	25	600
55,000	21,200	6	30	180
31,400	8,600	6	24	144;
86,400	29.800			324
18,000	8,550	4	8	32
13,000	2,000	3	20	60
124,000	60,000	5	11	55
50,000	5,000	8	20	160
110,000	36,500	12	35	420
10,000	4,000	2	12	24
326,000	116,050			751
444,000	153,000	32	50	1,600
120,500	39,000	18	25	450
91,000	20,000	12	30	360
83,000	26,500	10	30	300
744,600	238,500			2,710
134,000	52,000	12	35	420
52,000	18,300	6	32	192
93,000	23,000	8.5	35	297.5
235,300	43,000	22	35	770
104,000	31,000	11	30	330
135,000	24,500	20	25	500
64,000	23,400	8 |	20	160
219,700	20,700	20	40	800
851,000	165,600			2,857.5
50,000	10,000	4	30	120
45,000	7,000	4	25	100
95,000	17,000			22.0

Län och arbetsföretag

Total kostnad kronor -

Inhemskt

material

kronor

Arbets tid måna der -

Arbets styrka man -

Arbetar månader -

181

Län och arbetsförslag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Västernorrlands län.
1 l:a utbyggnaden av hamnen i Härnösand . . .	387,100	187,100	15	60	900
2:a utbyggnaden av d:o...........	226,000	95,600	8	50	400
	613,100	282,700			1,300
Norrbottens län.
Kajbyggnad och^muddring, Piteå......	329,500	94,000	18	50	900
[Hela riket	3,417,700	1,089,350			10,274.5

Rent kommunala arbeten.

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Stockholms län.
Hamn vid Bällstaviken, Sundbyberg.....	379,000 379,000	170,000	12	30	360
Kalmar län.
Kajbyggnad för hamnpir i Kalmar......	480,000	280,000	36	24	864
Vågbrytare och brygga i fiskehamnen, Västervik	90,000	39,000	12	30	360
Ombyggnad av vedkaj i Borgholm ......	15,000	6,000	3	14	42
Ombyggnad av vågbrytare, Borgholm.....	10,000 595,000 595,000	4,000 329,000	2	12	''24 1,290
Blekinge län.
Tillbyggnad av kaj, Asarum.........	27,000 27,000	7,000	2	30	60
Malmöhus län
Muddring m. m. för flytdocka, Landskrona . .	35,000	4,000	3	15	45 1
Uppmnddring av hamnbassäng, Landskrona . .	190,000	6,000	22	15	330 ''
Pålverk och överbyggnad å hamnkajen i Höganäs	15,440	8,950	3	10	30
! Utläggning av skyddssten utanför parapeten å
hamnmuren i Höganäs å första halva sträckan	11,775	2,250	2	17	34
i Utläggning av skyddssten utanför parapeten å	11,775			17
hamnmuren i Höganäs å andra halva sträckan	2,250	2	34
Kajmur å hamnplanen i Höganäs......	27,300	18,600	4	8	32
Kaj mur å hamnplanen i Höganäs......	39,470 330,760 330,760	27,000 69,050	4	11	44 549
Hallands län.
Ombyggnad av upplagskajen i Halmstad . . .	349,600 349,600	169,300	24	30	720
Alvsborgs län.
Kajbyggnad vid nya trafikkanalen i Vänersborg	264,000 264,000	130,000	14	45	630
Skaraborgs län.
Utvidgning av östra hamnen i Lidköping . . .	375.000 375.000	118,000	24	50	1,200

182

	Total-	Inhemskt	Arbets-	Arbets-	Arbetar- månader
Län och arbetsföretag	kostnad kronor	material kronor	tid måna- der	styrka man
Västmanlands län.
Vågbrytare vid djuphamnen i Västerås ....	68,000	18.000	3.5	50	175
Båthamn vid järnvägsverkstaden i Västerås . .	125,000	35,000	7	40	280
	193,000 193,000	53,000			455
Kopparbergs län.
Ombyggnad av kajen i Falan........	170,700 170,700	42,675	20	25	500
Västernorrlands län.
Ombyggnad av delar av Fisktorgskajen i Sunds-
vall...................	85,000	27,000	6	30	180
Ombyggnad av kajen på Selångeråns södra sida,
Sundsvall................	100,000	32,000	6	35	210
	185,000 185,000	59,000			390
Västerbottens län.
Kajbyggnad inom Storkåge bys hamnområde .	80,000 80,000	15,000	5	125	625
Norrbottens län.
Kaj byggnad, Råneå.............	94,000	—	10	40	—
Hela riket	2.949.060 3.043.060	1,162,025			6,779

Enskilda arbeten.

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Blekinge län. Ombyggnad av kajer vid Karlshamns skeppsvarv	20,000	5,000	2	30	60
Hela riket	20,000	5.000			60

Sammandrag.

		Totalkostnad för samtliga arbeten kronor	Företag med fullständiga uppgifter
		Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbetar- månader
Statliga arbeten...... Statsunderstödda arbeten . Rent kommunala arbeten Enskilda arbeten.....	Summa	3,417,700 3,043,060 20,000 6.480,760	3,417,700 2,949,060 20,000 6,386,760	1,089,350 1,162,025 5,000 2,256,375	10.274.5 6,779 60 17.113.5

183

Vattenbyggnader.

Statliga arbeten.

	Total-	Inhemskt	Arbets- tid måna- der	Arbets-	Arbetar- månader
Län och arbetsföretag	kostnad kronor	material kronor	styrka man
Stochholms län.
Kaj- och strandskoning å Rindö....... Strandskoning med schaktning och utfyllning,	14,500	4,600	4	10	40
Hägernäs................	100,000	7,400	4	75	300
Muskö kanal................	45,000	18,600	5	30	150
	159.500	30,600			490
Västmanlands län.
Uppmuddrings- och utfyllnadsarbeten för flyg-
vapnet, Västerås.............	130.000	JB0.000	6	35	210
Västernorrlands län.
Färj lägen vid Sannasnndet för färjled mellan
fastlandet och Hemsön..........	34,000	1,050	4	31	124
Hela riket	323.500	91,660			824

Statsunderstödda arbeten.

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Alvsborgs län.
Ombyggnad av Upperuds slussar.......	170,‘X)0 170,000	65,000	14	35	490
Norrbottens län.
Byggande av färjställe i Bredåker med tillfarts-vägar ..................	30.000	1,400	_	_
Hela riket	170.000 200.000	65,000			490

184

Rent kommunala arbeten.

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Stockholms stad.
Kanal Lillsjön—Ulvsundasjön........	100,000	—	4	25	—
Malmöhus län.
Strandskoning, Ystad............	36,000 36,000	30,400	5	10	50
Göteborgs och Bohus län.
Fördämning mellan fastlandet och en holme i Bvfjorden invid Uddevalla........	15,750 15,750	3,400	57»	12	66
Skaraborgs län.
Strandskoning i Lidköping......... Strandskoning, Karlsborg..........	15.000 24.000	4,500 5,000	4 4	10 25	40 100
Kopparbergs län.	39.000 33.000	9,500			140
Strandskoningsarbeten efter Österdalälven vid Hörnstrand................	10,700	700	4		—
Gävleborgs län.
Inlopp tor tillförsel av friskt vatten till Kys-sjön, Ljusdal ............... Kanal för utlopp från Kyrksjön, Ljusdal . . .	85.000 70.000	5.000 3.000	5 4	140 125	700 500
Västerbottens län.	155,000 155,000	8,000			1,300
Upprensning av Stensundsforsen.......	30,000 30,000	10,000	6	50	300
Hela riket	275,750 386,450	50.300			1,756

Enskilda arbeten.

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Östergötlands län.
Rensning av utlopp mellan Stora och Lilla Bjärn	20,000	—	2	50
Kronobergs län.
Fördjupning av kanal och förstärkning av Växjö —Alvesta järnvägs bro över Lekarydsån . .	38.500 28.500	13,000	2	20	40

185

Län och arbetsföretag

Total- kostnad kronor	Inhemskt material j kronor j	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
20,000	3,500	3-5	10-30	80
185,000	60,000	8	60	480
640,500	185,000	10	200	2,000
10,000	2,000	3-5	10—30	80
12,000	3,000	3	15	45
15,000	1,000	4	20	80
6,000 888,500	500 255,000	2	15	30 2,795
888,500
210,000	90,000	6	40	240
210.000
187,000	—	—	—	—
52,000	4,000
24,485	2,100	1-2	35—45	60
18,450	300	27»	25	62.5
44,625	9,700	3	75	225
12,070	300	27»	40	100
41,161 140,791	1,277 13,677	3	150	450 897.S
192,791
40,000	1,000	10	20	200
152,000	87,000	11	40	440
12,600 192,000	88,000	5	20	640
204.600
32,000	—	4	70	—
130,000		! 7	150
20,000	3,000	4 >/»	30	135
9,500	1,800	3	20	60
10,000 29,500	4,800	27»	30	195
169,500
1,489.291	464,477			4.807.5
1,932,891			1

Värmlands län.

Upprensning och förbättring av flottled, Ransäter

Ombyggnad av Säffle kanal.........

Ombyggnad av Säffle kanal.........

Upprensning och förbättring av flottled, Sunne
Ombyggnad av dammen för sjön Emir . . . .
Strandskoning efter Klarälven vid Sundhult
Strandskoning efter Klarälven vid Likenäs . .

i

Kopparbergs län.
Vallmora kraftstation......

Gävleborgs län.
Kraftstation i Ovanåker . . .

Västernorrlands län.

Sprängnings-, rensnings- och stenbyggnadsarbe ten

i Matforsen vid Tuna.........

Strandskyddsarbeten efter Indalsälven vid Timrå

Muddringsarbete, Timrå...........

Pålade ris- och stenarmar, Hässjö......

Muddringsarbeten, Hässjö..........

Strandskyddsarbeten efter Indalsälven vid Hässjö
...................

Jämtlands län.

Reglering av flottled i Häggsjöån......

Utbyggnad och nybyggnad av kraftstation i

Kvarnforsen...............

Segelled Andersön—Skansholmen i Storsjön . .

Västerbottens län.

Muddring i Kåge älvs utlopp; dammbyggnad i
Kusån..................!

Norrbottens län.

I

Flottledsarbeten i Kalixälven........

Plottledsförbättring i Stora Luleälv vid Boden
Dammbyggnad m. m. i Sangis älv vid och nedom

Miekojärvi................

Muddring i timmerbommen vid Törefors sågverk |

Hela riket

186

Sammandrag.

I		Totalkostnad för samtliga arbeten kronor	Företag med fullständiga uppgifter
		Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbetar- månader
Statliga arbeten..... Statsunderstödda arbeten Rent kommunala arbeten . Enskilda arbeten.....		323,500 200,000 386,450 1,932,891	323,500 170,000 275,750 1,489,291	91,650 65,000 50,300 464,477	824 490 1,756 4,807.5
	Samma	2,842,841	2,258,541	671,427	7,877.5

187

Hus.

Statliga arbeten.

Län oell arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Stockholms stad. Uppförande av uthusbyggnad med förbrännings-	5,000	2,500	1
ugn för statens frökontrollanstalt..... Tillbyggnad av sj ökarte verkets fastighet å	5	5
Skeppsholmen.............. Vattrivning och avfärgning av Svea livgardes	140,000	74,000	7	20	140
kaserns fasad.............. Ombyggnadsarbeten för beredande av ökat ut-	90,000	10,000	5 6	30	150
rymme åt musikaliska akademien..... Putsning och avfärgning av Göta livgardes	38,000	12,000	7	42
etablissements yttre fasader........	50,000	—	2	18	—
Förrådsbyggnad för ammnnitionsfabriken, Marie- berg................... Skansen: Nya herr- och damtoaletter samt träns-	160,000	80,000	5	20	100
formatorhns............... Nordiska Museet: Ombyggnad av »Skånska	93,500	11,100	3	14	42
gruvan» till magasinslokaler........	115,000	52,000	9	22	198
Skansen: Nybyggnad för verkstäder m. m. . . Stockholms län.	110,000 681.500 731.500	54,100 295,700	8	28	224 901
Flyttning av förrådsbaracker, Vaxholm ....	32,100	5,130	12	12	144
i Baracker i Vaxholms fästnings yttre linje . .	150,000	60,000	8	100	800
Mörby slottsruin............. Anläggning av sex markörskydd av betong vid	25,000	2,500	7	13	91
infanteriskjutskolan............ Anordnande av stridskons- och stridsspetskällare	1,950	150		12
å Bergholmen..............	65,000	16,000	12	144
Monteringshall, Hägernäs.........	75,000	30,000	i	30	120
Vaktbyggnad, Hägernäs...........	50,000	20,000	3 6	25	75
Kok- och matinrättning, Hägernäs......	318,000	130,000	80	480
Landhangarbyggnad å Barkarby.......	160,000	73,000	6	40	240
Tyresö slott: Nytt tak på huvudbyggnaden . .	10,000	4,900	IV2	6	9
D:o: Lagning av byggnadens fasader.....	13,200	2,800	2	9	18
D:o: Iståndsättande av biblioteksflygeln . . . Uppsala län. Ändring av värmeanläggningen vid asylen inom	35,000 933,300 935,250	15,400 359,880	5	16	80 2£01
Ulleråkers sjukhus vid Uppsala...... Södermanlands län.	150,000 150,000	115,000	8	16	128
Åkers krutbruk: Badhus...........	25.000 15.000	16,500	3 3	4	12
D:o: Bomullskrutförråd...........	6,500	8	24
D:o: Trotylmagasin.............	24,000	11,000	4	8	32
I):o: Exerciskrutförråd...........	3,000 67.000 67.000	1,800 35,800	1	2	2 70

188

	Total-	Inhemskt	Arbets-	Arbets-	Arbetar- månader
Län och arbetsföretag	kostnad kronor	material kronor	tid måna- der	styrka raan
Ostergötlands län.
Flyttning av förrådsbyggnad från Malmen till Linköping................ Uppförande av ny ekonomibyggnad m. m. vid	32,500	6,750	6	22	132
Birgittas sjukhus.............	966,275	526,000	15	94	1,410
Stegeborgs slottsruin............ Sadelmakare- och målarverkstad m. m. å flvg-	40,000	2,000	8	20	160
fältet vid Malmen............ Mindre sjöhangarbyggnad vid Roxen med slip-	100,000	30,000	4	45	180
och tillfartsväg..............	45,000	18,000	3	20	60
Stjärnorps slottsruin............ Ny smidesverkstad vid statens uppfostringsan-	10,000	2,000	3	10	30
stalt å Bona...............	17,000	8,000	3	8	24
	1,210,775 1,210,778	592,750			1,996
Jönköpings län.
Göta ingenjörkår: Iordningställande av under-
officersmässen..............	4,735	1,850	1	12	12
D:o: Ombyggnad av sjukavdelningen..... D:o: Ombyggnad av chefs-, officers- och östra	11,800	7,162	1	18	18
underofficersbostäderna ..........	15,300	7,800	21/»	12	30
Brahehus slottsruin.............	10,000	1,000	3	10—12	33
Eksjö hovgårds slottsruin..........	10,000	500	4	10	40
	51,835 51,835	18,312			133
Kronobergs län.
Inredningsarbeten åt länsstyrelsen i Växjö . .	30,000 30,000	11,000	4	10	40
Kalmar län.
Vaktmästarbostad vid folkskoleseminariet i Kal-
mar...................	14,000	6,000	4	4	16
Omändring av köks- och tvättavdelningen vid
j S:ta Gertruds sjukhus...........	285,000	130,000	10	31	310
	299,000 299,000	136,000			326
Gotlands län.
Kastalerna vid Sundre, Fröjel, Gothem, Gammel-
garn, Lärbro............... Ombyggnad av landsstatshuset i Visby ....	10,000	1,000	3	10—12	33
44,000	13,000	6	11	66
Visby ruiner, ringmur och vissa kyrkoruiner . | Sjöhangarbyggnad med slip vid Fårösund . .	80,000	10,000	10	25	250
125,000	5,200	—	—	—
	134.000 259.000	24,000			349
Blekinge län.
Anordning för bombfast ammunitionsförvaring
å Karlsholmen..............	286,200	67,000	22	30	660
Marketenteribyggnad å Västra Hästholmen . .	10,550	4,830	2	12	24
	296,750 296,750	71,830			684
Kristianstads län.
Ljungbvhed: Friluftsbad..........	10,000	4,500	2	8	16
I):o: Landhangarbvggnad..........	216,000	93,000	6	50	300
	226,000 226,000	97,500			316

189

Län och arbetsföretag

Malmöhus län.

Uppförande av ny paviljong för sinnesslöa kvinnor
vid S:ta Maria sjukhus........

Byggnadsarbeten å Revingehed.......

Hallands län.

Reparation av ytterfasaden å Varbergs fästning
Älvsborgs län.

Inredningsarbeten i landsstatshnset i Vänersborg
...................

Grävsnäs slottsruin.............

Skaraborgs län.

Axvalls slottsruin.............

Landhangarbyggnad, Karlsborg.......

Ombyggnadsarbeten vid tygverkstäderna, Karlsborg
..................

Sjöhangarbyggnad med slip, Karlsborg . . . .
Verkstadsbyggnad för flygvapnet, Karlsborg .

Värmlands län.

Omändringsarbeten i landsstatsbuset i Karlstad
Garage för Värmlands regemente.......

Örebro län.

Paviljong för sinnesslöa vid V:a Marks sjukhus
Västmanlands län.

Omändringsarbeten å Västerås slott.....

Anordnande av skjutgårdar för flygvapnet,

Västerås.................

Förrådsskjul m. m. för d:o, Västerås.....

Flygstationsbyggnad, Västerås........

Sjöhangarbyggnad, Västerås.........

Ombyggnad av Bjurfors skogsskola......

I

Kopparbergs län.

Inredningsarbeten i landsstatsbuset i Falun . .
I Omändring av kök vid Säters sjukhus . . . .
Utvidgning av vattenverk vid Säters sjukhus .
| Hangar vid Rommehed...........

Gävleborgs län.
Hangar vid Mohed......

Total- kostnad kronor	Inhemskt material i kronor	Arbets- tid måna- I der j	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
546,000	260,000	14	1 54	756
10,700	6,200	1	10	10
556,700	266.200			766
556,700
17,100	2,800	5	10 !	50
17,100
10,000	3,000	2	7	14
20,000	1,000	6	12	72
30,000	4,000			86
30,000
100,000	5,000	10	35	350
110,000	45,000	6	30	180
30,000	10,000	6	12	72
125,000	52,000	6	30	180
120;000	47,000	4	40	160
485,000	159,000			942
485.000
20,000	6,000	4	7	28
2,880	2,060	1	3	3
22,880	8,060			31
22,880
1,082,000	549,000	17	89	1,513
1,082,000
4.000	1,000	1	6	6
13,000	4,000	2	14	28
11,000	5,000	2	8	16
40,000	16,000	4	15	60
120,000	49,000	6	30	180
100,000	45,000	10	20	200
288,000	120,000			490
288,000
10,000	3,000	3	4	12
211,000	97,000	10	30	300
85,000	38,000	9	12	108
100,000	40,000	4	45	180
406,000	178,000			600
406,000
100,000	40,000	4	45	180
100,000				1

190

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt J material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Västernorrlands län.
f Hangar vid Sollefteå flvgplats........	1<X),000	40,000	4	45	180
	100,000
Jämtlands län.
2 baracker m. m. vid Grytan, Östersund . . .	80,000	40,000	5	30	150
Sjöhangarbyggnad, Frösön........	110,000	45,000	6	30	180 |
Landhangarbyggnad, Frösön.........	90,000	36j000	4	30	120
j Sjukpaviljong för flygkåren, Frösön .....	60,000	23j000	4	20	80 1
! Mässbyggnad för d:o...........	60,000	23;000	4	20	80
Förrådsbyggnad för d:o.....	20,000	öjOOO	3	10	30
	420,000	172,000			640
	420.000
Västerbottens län.
| Hangar vid flygplatsen, Umeå . ...	100,000	40,000	4	45	180
[ Uppförande av skosmedja för Västerbottens re-
gemente, Umeå.....	7,650	—	—	—	—
	100,000	40,000			180
	107,660
Norrbottens län.
j Mässbyggnad för intendenturen, Boden . .	18,000	8,503	2*/a	10	25
Garagebyggnad för d:o........	35,000	20,570		9	54
1 Potatiskällare för Bodens ingenjörkår	8,000	2,700	2	10—15	25 |
D:o för garnisonssjukhuset i Boden . . .	4,350	2,250	3	2	6
Sjöhangarbyggnad, Boden..........	110,000	45,000	6	30	180
Motorreparationsverkstad för tygstationen i Boden	22,660	8,380	2>/«	13	32.5
Skidförråd för .Norrbottens regemente, Boden .	43,000	21,725	3	15	45
| Flyttning av exercishus för d:o ....	47,000	13’420	4	30	120
4 st. skyddsrum, Bodens fästning	92,000	50,000	6	20	120
Skolhus i Kerädöjärvi......	30,000	4,000	12	12	144
	410,010	176,548			751.5
	410,010
Hela riket	8,097,850	3,513,380			13,553.s
	8,282,450				’ 1

Statsunderstödda arbeten.

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar-re ånader
Uppsala län.
Centralsanatorium i anslutning till Akademiska sjukhuset i Uppsala.......	1,260.000	—	—	—	—
Södermanlands län.
Tillbyggnad av Flens lasarett........	150,000 150,000	80,000	12	18	216
Kalmar län.
Spannmålslagerhus, Kalmar . . .	758,000	475,000	—	—	—

191

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månadcr
Malmöhus län.
Tillbyggnad av Sätoftahemmet vid Höör . . .	40,000 40,000	10,000	6	8	48
Älvsborgs län.
Spannmålslagerhus i Vänersborg.......	110,000 110,000	68,000	4—5	30-40	157.S
Hela riket	300,000 2,818,000	158,000			421. s

Rent kommunala arbeten.

Län och arbetsföretag	Total- kostnad	Inhemskt material	Arbets- tid	Arbets- styrka	Arbetar- månadcr
	kronor	kronor	der	man
Stockholms län.
Nybyggnad till hem för kroniskt sjuka, Solna	135,000 135,000	74,250	8	15	120
Uppsala län.
Uppförande av 2 badhus, Älvkarleby.....	50,000 50,000	33,000	7	16	112
Södermanlands län.
Ombyggnad av Nyköpings läroverk.....	288,780	123,000	14	40	560
Nvbyggnad för brandstation i Strängnäs . . .	60,000	35,000	6	15	90
Örn- och nybyggnad av skolbyggnad i Bie . .	58,000	27,000	22	6—7	143
	406,780 406,780	185,000			793
Jönköpings län.
Restaurering av Forserums kyrka......	31,105	13,300	6	12	72
Skolhnsbyggnad, Forserum.........	97,800	60,500	5	30	150
	128,905 128,905	73,800			222
Kalmar län.
Ombyggnad av försörjningsinrättning, Oskars-	100,000			25	175
hamn..................	44,200	7
Gymnastikhus. Oskarshamn.........	100,000	51,000	7	20	140
Ombyggnad av läroverk, Oskarshamn..... Varmbadhus, Oskarshamn..........	200,000	103,000	9	30	270
200,000	100,000	13	20	260
Skollokaler vid Brännebro skola.......	10,000	5,000	5	10	50
Ålderdomshem, Kråksmåla..........	32,000	6,500	10	—	—
	610,000 642,000	303,200			895
Blekinge län.
Uppförande av brandstation och badhus, Mör-
runi...................	13,000	—	—	—	—
Kristianstads län.
Gymnastik- och badhus i Osby.......	61,000 61,000	37,000	4	30	120

192

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Älvsborgs län.					■
Brandstation i Borås............	400,000	230,000	12	50	600
Varmbadhus i Ulricehamn..........	130,000	98,000	7	20	140
Skidbacksanläggning i Dals-Ed.......	42,500	9,000
Uppförande av badhus, Ödeborg......	9,350 530.000 581.850	7,050 328,000			740
Skaraborgs län. Uppförande av en fristående barnpaviljong vid
S:t Ekebergs sanatorium..........	338,000 338,000	110,500	18	75	1,350
Värmlands län.
Tillbyggnad av Värmlands läns sinnesslöanstalt	467,000 467,000	245,000	18	50	900
Orebro län.
Varmbadhus i Sirsjön............	12,000	8,000	5	8	40
Varmbadhus i Sikfors ...........	16,000	10,000	6	8	48
Gymnastikhus, Hällefors...........	32,000	24,000	8	9	72
Änkehem, Hällefors.............	73,000	47,500	12	22	264
Varmbadhus, Hällefors...........	94,000 227,000 227,000	61,000 150,500	12	27	324 748
Västmanlands län.
Anläggning av gymnastikhus, Sura.....	100,000 100,000	73,000	12	10	120
Kopparbergs län. Ombyggnad av förra Bergsskolan i Falun till					I
medborgarhus...............	525,000	325,000	27	20	540
Nybyggnad för högre allmänna läroverket i Falun	465,000	290,000	23	20	460
Krematorieanläggning, Falun.........	140,000	55,000	14	20	280
Skolhusbyggnad, Söderbärke.........	105,000	57,000	18	12	216
Byggande av badhus å fem platser inom Säfsnäs
socken ..................	31,230 1,266,230 1,266,230	20,997 747,997	3	16	48 1,544
Gävleborgs län.
Ålderdomshem i Söderhamn.........	330,000	174,000	18	22	396
Skolhusbyggnad i Marma..........	100,000	45,000	9	20	180
Lärarbostad i Vallvik............	50,000	22,500	9	10	90
Ladugårdsbyggnad till Järvsö försörjningshem .	24,248	12,004	7	12	84
Skolbyggnad i Örje.............	70,172 574,420 574,420	28,073 281,577	15	25	375 1,125
Västernorrlands län. Gravkapell, likbod, obduktionsrum och kreina-
torium i Gudmundrå...........	65,000	25,000	12	25	300
Skolhus i Klockestrand...........	55,300	21,600	6	15	90
Tillbyggnad av Krånge skola........	20,000	6,000	6	10	60
Skolhusbyggnad i Västertåsjö........	30,000 140.300 170.300	52,600			450

193

Län och arbetsföretag

Total kostnad kronor -

Inhemskt

material

kronor

Arbets tid måna der -

Arbets styrka man -

Arbetar månader -

Jämtlands län.

Badhus i Östersand.............

3 badhus, Hotagen.............

Badhus inom Mörsile stationssamhälle . . . .
Lärarebostäder, Hede............

Västerbottens län.

Busstation, Umeå........

Polishäkte i Byske.......

Skolhus i Hemfjäll.......

Norrbottens län.

örn- och tillbyggnad av skolhus jämte planering

av skoltomten, Luleå..........

örn- och tillbyggnad av skolhus i Skurholm
jämte planering av skoltomten, Luleå . . .

Skolhusombyggnad i Hortlax........

Skolhusbyggnad i Blåsmark.........

Lärarbostad i Hemmingsmark........

Skolhem i Långträsk............

Lärarbostäder i Långnäs...........

Skolbyggnad i Långnäs...........

Ombyggnad av överlärarbostaden i Piteå socken
Ombyggnad av folkskolan i Långträsk ....

Skolhusbyggnad i Håkansö.........

Skolhus i Älvsby..............

Arbetsstuga i Harads............

Omändringsarbeten å centralsanatoriet i Sandträsk
..................

Omändring av nuvarande skolhus i Bodträskfors
till lärarbostad............

Ombyggnad och modernisering av läkarebostad

i Harads.................

Lärarbostad i Sandträsk...........

Nytt skolhus i Bodträskfors.........

Omändringsarbeten å Gällivare lasarett ....

Bad- och tvättstuga i Malmberget......

Lärarbostäder i Svartbyn 70,000, i Posjärv

25,000 .................

Skolhus i Valsjärv, Alsjärv, Stubblandet, Nais järv

och Mässheden.........•

Uppförande av badstugor i vissa byar i Över ksilix

socken .............

Skolhus i Gyljen 90,000, lärarbostad 50,000 . .
Skolhus i Lomträsk, Alså, Kypäsjärvi ä 40,000
Skolhus i Heden 70,000, i Storbäcken 30,000 .

Tillbyggnad av skolhus i Töre........

7 skolhus i Nederkalix socken........

16 bostadshus för lärare i Nederkalix socken .
4 hus med lokaler för gymnastik, skolbad, slöjd

och skolkök i Nederkalix socken.....

Ombyggnad av skolhus och uppförande av lärarbostäder
i Soskarö ............

Lärarbostäder i Nikkala by.........

Ombyggnad av skolhus och uppförande av lärarbostäder
i Vojokkala by..........

300,000	90,000	12	40	480
12,000	2,600	4	12	48
13,500	9,000	—	—	—
20,000	3,000	4	—	—
312,000	92,600			528
345,800
47,000	33,000	5	7-8	37.5
10,000	4,500	4	5	20
11,000	6,500	4	4-5	18
68,000	44,000			75.5
68.000				.
110,000	60,000	4 ''/2	35	157.5
120,000	78,000	4 V*	34	153
39,500	20,000	4	15—16	62
30,000	14,600	12	6—7	78
28,500	13,600	10	6—7	65
87,500	55,130	11	10	110
36,700	25,140	5	8	40
54,000	36,720	6	9	54
15,000	10,145	3	6	18
18,500	10,410	27*	13	32.5
48,500	19,800	12	15	180
20,000	9,500	12	10	120
65,000	32,500	10	20	200
10,000	4,000	2—3	5	12.5
10,000	5,000	5	5	25
21,300	8,000	_	—
20,000	10,000	7	8	56
30,000	15,000	10	8	80
62,500	20,500	10	12—15	135
300,000	100,000	—	—	—
95,000	37,000	18	15-20	315
100,000	40,000	12	30	360
16,500	6,000	4	15	60
140,000	55,000	18	25—30	495
120,000	48,000	18	20-25	405
100,000	40,000	18	15—20	315
80,000	54,000	9	10	90
300,000	165,000	36	13	468
327,000	147,150	36	18	648
180,000	78,700	36	10	360
140,000	64,000	24	20	480
80,000	35,000	14	10	140
60,000	27,000	14	10	140

194

	Total-	Inhemskt	Arbets- tid måna- der	Arbets-	Arbetar- månader
Län och arbetsföretag	kostnad kronor	material kronor	styrka man
Skolanläggning i Soukalajäryi........	30,000	13,000	10	10	100
Skolanläggning i Neistenkangas.......	45,000	19,0t>0	12	12	144
Skolanläggning i Syanstein......... Uppförande av 3 skolhus jämte lärarbostäder i	30,000	13,000	10	10	100
Korpilombolo socken...........	245,000	122,500	20	25	500
	2,894.300 3,215,500	1,404,395			6,698.5
Hela riket	8,308,835 8,790,485	4,236,419			16,541

Enskilda arbeten.

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Skaraborgs län. Ombyggnad av barnhem i Tidaholm.....	11,850	4,000	3	10	30
Hela riket	11,850	4,000			30

Sammandrag.

		Totalkostnad för samtliga arbeten kronor	Företag med fullständiga uppgifter
		Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbetar- månader
Statliga arbeten..... Statsunderstödda arbeten . Rent kommunala arbeten . Enskilda arbeten.....		8,282,450 2,318,000 8,790,485 11,850	8,097,850 300,000 8,308,835 11,850	3,513,380 158,000 4,236,419 4,000	13,553.6 421.5 16,541 30
	Summa	19,402,785	16,718,535	7,911,799	30,546

195

Industri.

Statliga arbeten.

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Ej lokaliserbara.
Nybyggnad av ett djupsjölodningsfartyg . . .	775,000	85,000	—	—	—
Tillverkning av nvtt tjänstefartyg för lots-
stvrelsen.................	520,000	220,000	—	—	—
Monteringskostnader för 19 hjälplandningsfält .	38,000	—	—	—	—
Anskaffning av ny muddringsattiralj för statens
hamnbyggnaders räkning.........	75,000	23,500	—	—	—
Ombyggnad av mudderverket »Ettan» för statens
hamnbyggnaders räkning.........	60,000	21,000	—	—	—
	1,468,000
Stockholms stad.
Tillverkning av mark- och flygradiostationer .	942,350	424,766	24	70	1,680
Tillverkning av en motorbåt och. 4 större rodd-
båtar för flygstyrelsen...........	16,000	5,600	6	6	36
Skansen: Parkbelysning...........	25,000	9,500	3	24	72
	983,350	439,866			1,788
	983,380
Stockholms län.
Permanent flygbelysning, Hägernäs......	47,000	29,000	6	12	72
Permanent flygfältbelysning, Barkarby ....	100,000	70,000	6	17	102
1 Eldledningsanordningar för artilleriet, Järva .	60,000	—	—	—	—
1	147,000	99,000			174
	207,000
Östergötlands län.
Tillverkning av reservdelar till flygplan i Lin-
köping ..................	1,100,000	370,000	12	120	1,440
Permanent flygfältbelysning, Malmen.....	125,000	70,500	6	25	150
Centraluppvärmning i vapenverkstaden å Malmen	12,200	7,000	2	8	16
	1,937,300	447,500			1,606
	1,237,200
Jönköpings län.
Göta ingenjörkår: Uppvärmning av mässbygg-
naden i samband med värmeanläggning inom
kasernen .................	11,800	7,162	1	12	12 1
D:o: Stängsel kring kasernområdet......	12,000	7,800	27*	12	30 :
	23,800	14,963			42
	23,800
Blekinge län.
Elektrifiering m. m. å Aspö och Alnö ....	27,600	16,560	5	8	40
Permanent flygbelysning, Karlskrona.....	40,000	29,000	6	6	36
	67,600	45,560			76
	67,600

Bihang till riksdagens protokoll 1983. 1 sami. Nr 211. 22

196

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Kristianstads län.
Permanent flygfältbelysning, Ljnngbyhed . . .	150.000 160.000	107,000	6	30	180
Älvsborgs län.
Tillverkning av flygmotorer i Trollhättan . .	670,000 670,000	110,500	12	12	lil
Skaraborgs län.
Permanent flygfältbelysning, Karlsborg ....	170,000 170,000	105,000	6	30	180
Västmanlands län.
Permanent flygfältbelysning, Västerås ...	177,000 177,000	109,300	6	30	180
Jämtlands län.
Permanent flygfältbelysning, Frösö......	135,000 135,000	91,000	6	20	120
Norrbottens län.
Telefonledning Arvidsjaur—Malåträsk ....	21,500 21,600	15,000	1	10	10
Hela riket	3.782.450 5.310.450	1,584,688			4,500

Statsunderstödda arbeten.

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Ej lokaliserbara. Sex flygmotorer..............	240,000
Fem sjuktransportflygplan..........	285,000	—	—	—	—
Sex par flottörer till sjuktransportfiygplan . .	90,000	—	—	—	—
Sex postflygplan..............	480,000	—	—	—	—
Tre övningsflygplan.............	60,000	—	—	—	—
Hela riket	1,155,000

Rent kommunala arbeten.

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Jönköpings län. Utbyggnad av kabelnätet i Eksjö......	155,000	120,400	12	12	144
Kalmar län. Elektrifiering av Skogstorp, Oskarshamn . . .	18,000	8,500	3	6	18

197

Län och arbetsföretag	Total kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar månader
Malmöhus län. Flytdocka, Landskrona...........	440,000	175,000	10	80	800
Jämtlands län. Framdragande av högspänningsledning för elek-trisk belysning, Föllinge.........	36,000	18,000	6	25	150
Västerbottens län. Elektrifiering av Tärna socken........	187,000	62,050	24	40	960
Hela riket	836,000	383,950			2,072

Enskilda arbeten.

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Stockholms län. Elektrifiering inom Ununge socken......	15,000	9,000	6	12	72
Kronobergs län. Anskaffning av 1 motorvagn för Växjö—Tings-ryds järnväg ...............	15,000 150,000
Anskaffning av 2 motorvagnar för Växjö—Åseda —Hultsfreds järnväg...........	200,000	—	—	—	—
Kopparbergs län. Kraftledning Ulvshyttan—Idkerberget ....	350,000 20,000	2,000	3	10	30
Norrbottens län. Elektrifiering av byarna Huuki och Aareavaara	20,000 31,320	18,720	3	25	75
Hela riket	31.320 66.320 416,320	29,720			177

Sammandrag''.

		Totalkostnad för samtliga arbeten kronor	Företag med fullständiga uppgifter
		Totalkostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbetar- mänader
Statliga arbeten..... Statsunderstödda arbeten Rent kommunala arbeten Enskilda arbeten.....		146,292 10,000 258,000	135,792 229,000	60,750 68,000	201.25 755
	Summa	414,292	364,792	128,750	956.25

198

Schaktnings- och planeringsarbeten ni. m.

Statliga arbeten.

Län och arbetsföretag

Stockholms stad.

Röjning och restaurering av fornlämningar i

Stockholmstrakten...........

Sprängning för avlopp från tyghuset å örlogs varvet.

................

Planering av Storängen för livregementet till

häst..................

Iordningställande av ridbana å Storängen för d:o
Skansen: Utvidgning av dammarna samt omläggning
av pumpledningarna.......

Skansen: Varg-, järv- och bäverområde ....
Skansen: Isbjörns- och sälpanorama.....

Stockholms län.

Sten- och betongarbeten för krigscentralen vid

Vaxholm.................

Anläggning av idrottsplan vid infanterist ut skolan

..................

Flyg fältsarbeten å Barkarby.........

Upprensning av utfallsdiken å Järvafältet . .

Upprensning av Säbyån vid Järva......

Röjning och restaurering av fornlämningsområdet
å Björkö ...............

Uppsala län.

Upprensning av diken å Upplands regementes

övningsfält................

Omändrings- och förstärkningsarbeten vid Upplands
regementes skjutbana........

I Restaurering av fornlämningsområdet vid Gamla
Uppsala.................

Södermanlands län.

Återställande av vallgraven vid Nyköpings slott
Utvidgning och förbättring av skyddsanordning
vid gevärsfaktoriets skjutbanor, Eskilstuna .
Dränering av faktoriängen, Eskilstuna . . . .
Dikningsarbeten för Södermanlands regemente .
Hjälplandningsfält vid Vängsö........

Östergötlands län.

Hjälplandningsfält vid Linköping......

Dränering och schaktning m. m. för Svea trängkår
...................

Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
10,000	1,000	2	10-12	22
7,000	600	3	7	21
44,000	4,000	57>	25	137.5
17,600	1,500	5	10	50
25,000	5,000	4	15	60
45,000	7,000	f*	22	110
55,000	8,000	7	20	140
203,600	27,100			540.5
203,600
30,000	8,000	10	12	120
14,145	_	_	_	_
245,000	32,000	7	95	665
5,000	—	—	—	—
9,000		—	—	—
10,000	1,000	3	12	36
285,000	41,000			821
313,145
1,885	—	1	8	—
23,000	9,410	17>	25	37.5
10,000	1,000	2	10—12	22
33,000	10,410			59.5
34,885
26,000	2,000	4	20	80
15,000	3,500	6	7	42
4,000	1,330	17*	6	9
3.000	—	3	5	—
90,000	20,000	21	30	630
135,000	26,83 j			761
138,000
200,000	40,000	30	45	1,350
15,000	2,733	2	19	38

199

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Schaktning m. m. vid Johannesborg, Norrköping	20,000	1,000	5	14	70
Planering av flygfältet å Malmen...... Jönköpings län.	56,000 291,000 291,000	2,200 45,933	4	40	160 1,618
Hjälplandningsfält å Visingsö........	100,000	20,000	27	25	675
Landningsplats för flygplan å Ränneslätt . . .	12,500	4,400	1 a/<	15	26.25
Schaktning m. m. vid Visingsborg...... Reglering av Movadsbäcken vid Skillingaryds	15,000	500	7	8—9	59.50
skjntfält .................	3,150	—	l''/a	10	—
Hjälplandningsfält vid Skillingaryd..... Kronobergs län. Torrläggning av Kronobergs regementes övnings-	192,500 320,000 323,150	20,000 44,900	20	50	l,00o 1,760.75
fält................... Reparationsarbeten vid Kronobergs regementes	2,800	1,00)	2	6	12 a 1
skjutbana................	1,650	200	1	6
Torrläggning å Kronobergshed........	3,850	250	4	6	24
Hjälplandningsfält vid Esén......... Gotlands län. Diknings-, planerings- och vägarbeten å Visborgs	189,000 197,300 197,300	22,000 23,450	30	50	1,500 1,542
slätt ...................	20,300	1,880	—	—	—
Diknings- och röjningsarbeten i Tingstäde . . Kabelgravar för krigstelefon, Tingstäde ....	12.400	1,000	—	—	—
2,600	200	—	—	—
Diknings- och vägarbeten ä Tofta skjutfält . . Blekinge län.	22,700 58,000	1,000
Förbättring av infanteriets skjutbana. Karlskrona Planeringsarbeten inom kasernområdet. Karls-	31,650	3,190	6	21	126
krona ..................	2,150	150	2V>	3	7.5
Stenmur vid sjömanskårens kaserner, Karlskrona	45,020	22.830	5	29	145
Bombsäker expedition, Karlskrona......	49,500	12,000	12	10	120
Skyddsrum för luftvärn, Karlskrona.....	16,000	5,700	4	15	60
Signalstation å Kungsholms fort.......	34,500	13.500	5	25	125
Batterivärn i östra skärgården........	68,500	24,000	7	35	245
Kulsprutevärn i östra skärgården......	27,000	8,700	3	30	90
Kulsprutevärn å fastlandet, Torhamn.....	27,000	8,700	3	30	90
Skyddsrum för infanteri, Torhamn......	16,000	5,700	4	15	60
Kulsprutevärn, Sturkö ..........	36,000	11,600	4	30	120
Skyddsrum för infanteri, Sturkö......	48,000	17,100	4	40	160
Skyddsrum för batteri. Aspö .......	9,000	2,850	3	10	30
Kulsprutevärn, Aspö............	9,000	2,900	3	10	30
Skyddsrum för infanteri, Aspö...... Kristianstads län.	16,000 435,320 435,320	5,700 144,620	4	15	60 1,468.5
Täckdikning å Näsby fält..........	4,000	1,400	2	10	20
Restaurering av kungagravar, Kivik..... Hårdgörning av plan m. m. för skånska träng-	12,000	1,000	2	10	20
kåren..................	5,083	930	2	22	44
Arbeten för Herrevadsklosters remontdepå . .	78,750 99,933 99,833	3,750 7,080	12	60	720 804

200

	Total-	Inhemskt	Arbets-	Arbets-	Arbetar- månader
Län och arbetsföretag	kostnad kronor	material kronor	tid måna- der	styrka man
Malmöhus län.
Rensning av vallgravar vid Malmöhus slott . .	10,000	1,000	2	12	24
Dikningsarbeten för skånska kavalleriregementet Täckdikning av vissa delar av skånska kaval-	8,850	2,850	2	16	32
leriregementets övningsfält........ Förlängning av skyddsvall å skånska kavalleri-	3,080	980	1	9	9
regementets skjutbana...........	3,100	550	1	10	10
Hjälplandningsfält vid Trollenäs.......	467,500	42,000	33	85	2,805
Stenbocksvallarna, Barsebäck........	10,000	500	2V>	15	37.5
	502,530 502,530	47,880			2,917.s
Hallands län.
Lagaholms ruin..............	25,000	1,000	4	20	80
Reparation av vallmurar, Varberg...... Renovering av jordvallar, Varberg......	7,650	1,400	2	15	30
5,000	750	2	10	20
Utschaktning av vallgraven vid Varbergs fäst-
ning...................	80,000	4,000	5	50	250
Dräneringsarbeten för Hallands regemente . . Arbeten vid Hallands regementes skjutbana å	2,500	250	1	5	5
Nyårsåsen...............	6,000	600	2	10	20
Hjälplandningsfält vid Fjärås........	200,000	40,000	30	45	1,350
	326,150 326,150	48,000			1,755
Göteborgs och Bohus län.
Hjälplandningsfält å Orust.......	120,000	18,000	30	30	900
Hjälplandningsfält vid Näsinge ....	200,000	25,000	30	50	1.500
Idrottsplats för Göta artilleriregemente . . .	52,500	2,200	24	70	1,680
Förstärkningsarbeten inom Älvsborgs fästning .	66,000	5,900	9	30	270
Alvsborgs län.	438,500 438,500	51,100			4,350
Dräneringsarbeten för Älvsborgs regemente .	10,000	1,000	4	10	40
Idrottsplats för d:o...........	45,000	2,000	5	35	175
Kinnahus fäste.............	10,000	500	4	10	40
	65,000 65,000	3,500			255
Skaraborgs län.
Upprensning av damm för Göta trängkår . . .	6,854	1,040	3	6	18
Planering av garagegården för d:o...... Dränering av parkområde för Skaraborgs Tege-	5,544	2,549	2	4	8
mente.................	1,800	550	2	5	10
Dränering m. m. vid Skaraborgs regementes
skjutbana............... Dränering av Karlsborgs artilleriregementes	10,100	1,500	2	20	40
skjutplats ................	5,000	800	l''/t	10	15
Flygfältsarbeten, Karlsborg.........	70,000	5,000	4	65	260
	99,298 99,298	11,439			351
Värmlands län.
Iståndsättande av Värmlands regementes idrotts-
plats............... .	9,000	4,800	1	11	11
	9,000
Orebro län.
Dikningsarbeten för livregementets grenadjärer	6,130	—	3	10	—

201

	Total-	Inhemskt	Arbets- tid	Arbets-
Län och arbetsföretag	kostnad	material		styrka	månader
	kronor	kronor	der	man
Västmanlands län.
Planeringsarbeten för flygvapnet, Västerås . .	11,000	—	3	10	—
Kopparbergs län.
Schanning m. m. för Dalregementet.....	35,000 35,000	1,500	4	30	120
Gävleborgs län.
Schanning, dikning m. m. för Hälsinge rege-	18,000	4,800	27»	15	37.5
mente..................
Schaktning för d:o.............	20,000	500	4	15	60
	38,000 38,000	5,300			97.S
Västernorrlands län.
Schaktning m. m., Sollefteå........ Försvarsanordningar vid Dalom.......	11,000	4.000	2	12	24
14,800	3,500	4 Va	10	45
	25,800 25,800	7,500			69
Jämtlands län.
Schaktning, dikning m. m. för norra arméför-		10,000	37»	40	140
delningen, Ostersund...........	50,000
D:o...................	120,000	50,000	5	55	275
D:o...................	20,000	6,000	3	15	45
D:o...................	84,000	10,300	5	50	250
D:o...................	17,000	2,500	2	20	40
Järpens skans ...............	10,000	500	27»	15	37.5
Planering av flygfält m. m., Frösön.....	59,000	—	4	48	—
	301.000 360.000	79,300			787.S
Västerbottens län.
Dikningsarbeten å exercisfältet, Umeå ....	21,000	1,000	3	50	150
Schaktning och dikning, Umeå.......	52,000	3,300	5.5	30	165
Planeringsarbeten å flygfältet, Vännäs ....	9,000	2,000	1.6	15	22.5
	82,000 82,000	6,300			337. s
Norrbottens län.
Planeringsarbeten vid hangarbyggnaden, Boden	25,000 25,000	7,000	2	28	56
Hela riket	3,947,331 4,117,041	644,942			20,482.ss

202

Statsnnderstöddu arbeten.

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Gotlands län.
Schaktningsarbeten vid Visby slottsruin . . .	36,000	—	6	25	—
Orebro län.
[ Anläggning av flygfält i Örebro . :.....	76,000 76,000	16,000	8	80	640
Hela riket	76.000 112,000	16,000			640

Kent kommunala arbeten.

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Stockholms stad.
| Terrassering för spårväg Enskede—Herrhagen .	200,000	_	4	80	_
1 Kälkbackar i Enskede och Skarpnäck ....	15,000	—	2	15	_
Friluftsbad vid Gubbkärret i Bromma ....	35(1,000	—	11	50	_
| Lekplan i Långholmsparken.........	90.000	—	5	30	—
Träningsplan invid Kristinebergs idrottsplats .	45,000	—	4	20	—
Lekplan i Fagersjö.............	20,000	—	2	20	_
| Lekplan i Stureby.............	30,000	—	3	20	—
Utvidgning av bollplanen i Blommensberg till
fullständig idrottsplats..........	50,000	—	3	30	—
| Idrottsplats, Mälarhöjden..........	95,000	—	5	25	—
Utvidgning av bollplanen vid Bällstalund till
fullständig idrottsplats..........	100,000	—	6	30	—
Idrottsplats i Stora Ängby .........	130,000	—	7	30	_
Lekplan i Olovslund............	40,000	—	4	15	_
Tennisbanor invid Stora Mossens idrottsplats .	30.000	—	6	10	_
Träningsplan invid Stora Mossens idrottsplats .	5d,000	—	6	15	_
Solviksängen, lekplan............	30,000	—	2	25	_
Ålstenshamnen, lekplan...........	00.000	—	4	25	_
Nedsprängning av del av Tantolunden ....	90,000	—	6	15	_
Dike Älvsjö—Ormkärr...........	20,000	_	2	20	_
Dike (bäck) Älvsjö—Magelangen.......	60,000	—	2	50	—
	1,505,000
Stockholms län.
Dränering av Tullstuguputten, Södertälje . . .	27,000	8,000	5	12	60
Bergsprängning i Rosengatan, Sundbyberg . .	35,000	9,000	12	12	144
Bergsprängning i Villagatan, Sundbyberg . .	54,000	14,000	7	12	84
Planering och terrassering för spårväg, Lidingö	360,000	—	14	60	—
Planering och terrassering för väg, Lidingö . .	140.000	—	8.5	40	_
Idrottsplats vid Kyrkviken, Lidingö.....	122,000	—	4	25	—
Anläggning av idrottsplats i Vaxholm ....	35,000	10,000	—	—	—
Ombyggnad av Hammarby idrottsplats ....	200,000	—	8	40	—
Djupgrävning av nya kyrkogården i Österåker	13,500	—	7	15	—
	116,000	31,000			388
	986,500

203

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Södermanlands län.
Idrottsplats vid Malmköping.........	10,000	2,000	5 !	10	50
	10,000
Ostergötlands län.
Anläggning av nv idrottsplats i Norrköping	64.800	23,500	—	—	—
Upprensning och Tätning av Skenaån m. m. . .	16,200	3,200	3	20	60
Upprensning av Krogsmålaströmmen vid Valde-
marsvik.................	24,500	—	—	—	—
Ny idrottsplats, Skärblacka .........	20,074	7,156	—	—	—
	16^00	3,200			60
	125,574
Jönköpings län.
Anläggning av idrottsplats i Värnamo ....	21,505	3,447	—	—	— ;
Vägarbete med strandskoning i Tranås ....	37,900	1,900	10	25	250
Gataanläggning å egnahemsområdet i Tranås .	40,900	5,900	10	25	250
Utvidgning av Säby kyrkogård.......	10,400	500	6	20	120
	89,200	8.300			620
	110,705
Kronobergs län.
Arbeten för Växjö nya kyrkogård......	52,000	3,000	12	15	180
Idrottsplan i Hovmantorp..........	35,000	8,000	10	20	200
Dränering av vattenskadad mark jämte huvud-
avloppsledning för Älmhults köping ....	88,700	22,267	11	50	550
	175,700	33,267			930
	175,700
Kalmar län.
Schanning, Nybro.............	37,000	—	6	30	—
Utvidgning och förbättring av idrottsplatsen i
Oskarshamn...............	55,000	15,000	—	—	—
Utfyllning av område i Vimmerby för parkan-
läggning.................	60,000	—	7—8	20	—
Anläggning av idrottsplats i Hultsfred ....	29,135	7,000	—	—	—
Dränerings- och planeringsarbeten, Emmaboda .	12,950	5,000	5	14	70
	12,950	5,000			70
	194.085
Blekinge län.				''
Utvidgning av begravningsplatsen vid Ringa-
måla kyrka...............	13,000	1,000	16	6—8	112
Fullbordande av idrottsplatsanläggning i Olof-
ström..................	15,858	4,000	—	—	—
Kyrkogårdsutvidgning, Mörrum .......	10,000	2,000	—	10—15	—
	13,000	1,000			112
	38,858
Kristianstads län.
Schaktning, Borrby.............	12.700	—	5	30	—
Malmöhus län.
Dikningsarbete, Eslöv............	20,000	2,000	4	20	80
Dikningsarbete, Ystad............	12,850	—	2''/s	20	—
Omläggning av skolplaner, Ekeby......	13,000	800	2V*	35	87.6
	33,000	2,800			167.S
	46.850

	Total-	Inhemskt	Arbets-	Arbets-	Arbetar- månader
Län och arbets foretag	kostnad kronor	material kronor	tid måna- der	styrka man
Hallands län.
Anläggning av ny idrottsplats, Kungsbacka . .	33,670	10,734	—	—	—
Göteborgs och Bohus län.
Sprängningsarbeten, Uddevalla........	104,000	10,400	22	20	440
Anläggning av ny idrottsplats i Strömstad . .	23,000	6,500	—	_	—
Schaktning m. m., Tuve........... Utvidgning och förbättring av idrottsplats i	12,000	12	13	—
Hunnebostrand..............	41,519	3,774	—	—	—
Älvsborgs län.	104,000 180,519	10,400			440
Förbättring av idrottsplatsen, Trollhättan . . .	50,570	12,098	_	_	_
Idrottsplats, Borås............	45,000	10,000	_	_	_
Idrottsplats i Eds municipalsamhälle.....	25,000 120,570	10,000	—	—	—
Skaraborgs län.
Schaktning för renhållningsverk, Lidköping . .	20,000	4,000	6	10	60
Utvidgning av nya kyrkogården i Skövde . .	21,450	7,630	31/,	15	52.5
	41,450 41,450	11,630			112.5
Värmlands län.
Idrottsplan i Lesjöfors ....	26,000	6,500	—	20	—
Orebro län.
Iordningställande av nya idrottsplatsen i Lin-
desberg ..............	10,000 10,000	1,500	3	20	60
Västmanlands län.
Anläggning av idrottsplats i Skinnskatteberg .	41,000 41,000	6,000	9	30	270
Kopparbergs län.
Anordnande av friluftsbad å Kålgårdsndden,
Falun................	112,000	42,000	7	40	280
Dräneringsarbeten vid Långshyttans idrottsplats	10.000	3,400	2	20	40
Idrottsplats vid Grycksbo........	31,535	137a	10	—
Nås kyrkogård.........	10,000	2,000	47a	14	63
Idrottsplats, Leksand.......	35,000	12,000	7	20	140
	167,000	59,400			523
Gävleborgs län.	198,535
Ny idrottsplats, Forsbacka..........	52,700	12.225	_		_
Utbyggnad av idrottsplats, Alfta .......	17,000 69,700	5,000	—	_	—
Västernorrlands län.
Kyrkogårdsmur. Härnösand.........	38,000	5,100	12	17	204
Utvidgning av Timrå kyrkogård......	30,000	5,000	4	25	100
Anordnande av nya gravfält, Högsjö .	14,000	1,200	9	16	144
Kyrkogårdsutvidgning, Vibyggerå ....	60,470	—	167a	25	—
	82,000 142,470	11,300			448

205

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Jämtlands län.
Upprensning av avlopp m. m., Bräcke ....	20,500	500	6	20	120
Idrottsplats, Brandö.............	10,000	—	4	20	—
Anläggning av idrottsplats, Hammerdal ....	15,000	—	2>/s	30	—
Utvidgning av Gäddede kyrkogård......	10,000	500	—	8	—
Idrottsplats, Frösön.............	31,700	4,200	5	30	150
	52,200	4,700			270
	87,200
Västerbottens län.
Stenmur vid begravningsplatsen m. m., Hörne-
fors...................	15,000	—	3	20—25	—
Rensnings- och fyllningsarbeten, Lycksele . . .	12,346	200	4	20	80
Planering av skoltomter i Sorsele socken . . .	16,000	—	3	30	—
Arbeten för nya begravningsplatsen, Vilhelmina	18,000	3,000	3—4	28	98
Arbeten för kyrkogården i Dikanäs.....	10,000	2,000	3—4	17	59.5
Idrottsplats jämte väg, Dorotea.......	16,850	2,350	3	30	90
	57,196	7,550			327. s
	88,196
Norrbottens län.
Planering av skoltomt, Luleå........	18,000	2,000	6	11	66
Iordningställande av Piteå lasaretts tomtområde	31,110	8,100	—	53	—
Idrottsplats, Haparanda...........	29,886	5,307	5	20	100
Schaktnings- och dräneringsarbeten, Älvsby . .	6,000	50	2	24	48
Torrläggning av skogsmark, Sandträsk ....	30,000	—	3—4	30	—
Idrottsplan, Jokkmokk...........	50.000	5,000	8	75	600
Begravningsplats m. m. i Murjek......	38,000	6,000	—	—	—
Idrottsplats, Gällivare............	39,153	8,000	—	—
Schaktning och planering, Malmberget ....	31,000	1,000	4	25	100
Bäckrensning, Malmberget..........	18,500	500	3	20	60
Schaktning, Gällivare............	25,000	—	3	40	—
Vägport å vägen Gällivare—Koskul Iskulle . .	50,000	5,000	3	60	180
Iordningställande av 19 skoltomter, Nederkalix	89,500	13,000	36	10	360
	292,886	31,857			1,514
	466,149
Hela riket	1,313,782	230,904			6,262.s
	4,700,431

Enskilda arbeten.

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Uppsala län. Edsätra dikningsföretag, Hållnäs.......	20,000		6	15
Sävaån ..................	35.000	—	7	25	—
Sjön Bokarens sänkning...........	lil,000	—	6	15	_
Vattcnavledningsföretag Hydinge—Ovansjön	70,000	3,000	15	25	375
j Tjuksta dikningsföretag...........	12,000	—	4	15
|	70,000 156,000	3,000			375

206

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid- måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Södermanlands län.
Torrläggningsföretag, Aspö.........	43,000	15,000	10	25	250
Rötning av kurvor ä 0. F. W. J:s huvudspår
mellan Mellösa och Flen.........	200,000	20,000	16	50	800
Sänkning av 0. F. W. J:s huvudspår genom Re-
kärnebäcken ...............	300,000	10,000	16	60	960
Sänkning av 0. F. W. J:s huvudspår genom Al-
spångabacken ...............	300,000	10,000	16	60	960
	843,000	55,000			2,970
	843,000
Östergötlands län.
Fördjupning av utloppet mellan Lilla Björn och
Bysjön..................	22,000	5,000	12	10	120
Rensning av Fallasjöns och Getryggens utlopp	24,000	2,000	4	25	100
j Dikningsföretag i Strå...........	25,000	—	8	25	—
Ilo...................	14,000		5	15	—
	46,000	7,000			220
	85,000
Jönköpings län.
Reglering av Österön å sträckan Svanabo—Sogen	25,000	2,000	6	30	180
J Reglering av Österån å sträckan Landeryd-—Mo	60,000	3,000	12	35	420
Schaktning för Nedre Aråns vattenavlednings-
företag..................	60,000	1.000	20	20	400
Kanalgrävning, Malmbäck..........	33,000		12	20	—
	146,000	6,000			1,000 1
	178,000				i
Kronobergs län.					I
Uppgrävning av Kårestadsån.........	48,700	200	32	15	480
Dikning och schaktning vid Kosta......	35,000	1,000	6	20	120
Linjeomläggning av Karlskrona—Växjö järnväg
vid Skir.................	12,000	—	4	15	- i
Linjeomläggning av Karlskrona—Växjö järnväg
vid Viet .................	90,000	—	20	25	—
Dikning och schaktning, Vinen.......	37,000	300	10	24	240
Dikning och schaktning, Hyltan.......	17,500	300	7	20	140
Dikning och schaktning, Viste myr.....	69,500	1,800	16	40	640
Uppgrävning av Tranebrokanalen......	34,800	1,000	16	20	320
Uppgrävning av Tranhultkanalen......	21,200	1,000	12	15	180
Grävning och schaktning, Hökhultsbäcken . .	13,000	100	10	12	120
	276,700	5,700			2,240
	378,700
Kalmar län.
Omläggning av kurvor å järnvägslinjen Ankars-
rnm—Hjorted..............	21,000	1,000	10	10	100
Omläggning av järnvägslinjen Vissefjärda - Sale-
boda...................	17,000	—	6	15	—
	21,000	1,000			100
Gotlands län.	38,000
Grävning av avloppskanal för avvattning av
åkerareal, Rute..............	10,000	1,000	O	25	75 j
	10,000
Blekinge län.
Omläggning av järnvägslinje vid Sillhövda . .	21,000	_	6	20	—
Omläggning av järnvägslinje vid Holmsjö . . .	33,000	—	10	20 I	—

207

Län och arbetsföretag

Rötning av knrvor i Nättraby för Blekinge kustbanor
.............. ... .

Rötning av kurvor i Förkärla för Blekinge kustbanor
..................

Borttagning av stigning i Hällaryd för Blekinge

kustbanor................

Skogsdikning i Kyrkhults m. fl. socknar . .
Rötning av kurvor i Mörrum för Blekinge kustbanor
. . . ...............

Kristianstads län.

Reglering av bäck i Skättilljunga......

Malmöhus län.

Dikning, röjning m. m. för betesändamål, Bosarp
...................

Arbeten å järnvägslinjen Snogeröd—Eslöv . .

Hallands län.

Reglering av Lindomeån..........

Nygrävning av Suseån...........

Göteborgs och Bohus län.

Utbyggnad av ntlastningsplats vid Sandvik och

Röe...................

Alvsborgs län.

Omläggning av Dalslands järnväg vid Gunnarsnäs
...................

I Förbindelse mellan B. J. och D. J. vid Mellerud

Linjeomläggning å B. J. vid Nygård.....

Omläggning av järnvägslinjen Anten -Kvarnabo
Rötning av järnvägslinjen Gånghester—Ulricehamn
i Södra Vings socken ........

D:o i Varnums socken...........

D:o i Rångedala socken..........

D:o i Brunns socken ...........

Örebro län.

Profilutjämning av F. L. J:s huvudspår vid

Kallernäs................

| Höjning av F. L. J:s huvudspår vid Gusselby .
Profilutjämning av F. L. J:s huvudspår vid

Björnaboda ................

| Anläggning av triangelspår vid Pålsboda . . .

Skogsdikningar, Hällefors..........

Sänkning av F. L. J:s huvudspår genom Boabacken
..................

Sänkning av F. L. J:s huvudspår vid Kopparbergs
köping...............

Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid- måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
25,000	4,000	6	1 20	120
70,000	8,000	10—12	40	440
25,000	1,000	7	20	140
10,000	—	6	10	—
60,000 180,000 241.000	2,000 15,000	7-9	40	320 1,020
42,000 42,000	5,000	5	40	200
16,500	3,000	12	12	144
20,000 16.500 36.500	3,000	12	12	144
80,000	_	24	20	—
31,610 111,610		12	20
13,000 13,000	1,000	9	15	135
260,000	50,000	16	100	1,600
258,000	100,000	18	40	720
160,000	10,000	24	25	600
190,000	9,400	21	40	840
20,000	_	6	15	—
30.000	—	6	20	—
30,000	—	6	20	—
15,000 868,000 963,000	169,400	6	10	3,760
30,000	2,000	4	25	100
30,000	2,000	5	20	100
20,000	1,000	3	20	60
14,000	9,500	4	6	24
300,000	—	20	90	—
15,000	1,000	4	15	60
20,000 129.000 429.000	1,000 16,500	3	15	45 389

208

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- mänader
Västmanlands län.
Bjurforsån, dikningsarbete......	80,000	_		30
Västsura invallningsföretag.....	19,000	6,300		20
Grällstabäcken, dikningsarbeten ....	30,000			30
Strömsnäs, dikningsarbeten.......	25,000	_	_	25—30
Äbybäcken, dikningsarbeten........	25,000	_		20
Sänkningsföretag vid Skärsjön......	21,025 200,026	2,350	—	20	—
Kopparbergs län. Bangårdsntvidgning vid Domnarvet och Bor-
länge .........	200,000	60,000	12	50	600
Schaktning för ny bangård i Grängesberg ,	140,000	10,000	10
Yattenavledningsföretaget Vansbro—Skivsforsen	300.000 500.000 640.000	20,000 80,000	12	150	1,800 2,400
Gävleborgs län. Linjeomläggning å G.D. J. mellan Granstanda och
Hyttmyra.............	130,000	6,000	24	20	480
Fågel marlit ningen av år 1932, Årsunda .	15,000		8	10
Torrläggning av skogsmark, Alfta......	22,000	2,000	2	100	200
Utdikning av Bölasjön......	50,000	10,000
Ofämesjöarnas sänkning av år 1932, Forsa .	10,000	_	6	10
Axmardikningen av år 1932, Harmånger .	13,000	_	7	10
Baståsåns uppgrävning av år 1932 .....	16,000 152.000 266.000	8,000	9	10	680
Västernorrlands län.
Sänkning av Bölesjön och Västtjärn.....	20,000 20,000	2,000	4	38	152
Västerbottens län.
Skogs- och myrdikning, Bureå........	23,520	270	11	20	220
Dallidens dikningsföretag, Jörn ....	16,500	500	5	25	125
Sänkning av Bäsksjön, Vilhelmina ....	430,000 470,020 470,020	35,000 35,770	30	100	3,000 3,345
Norrbottens län. Odlings- och grnndläggningsarbeten vid Keräs-
joki...................	30,000	3,000	4	50	200
Torrläggning av Nuortikonmyren, Gällivare . .	28,000	—	4	50
Torrläggningsföretag, Nederkalix.......	163,910	10,300	6	150	900
Torrläggning av sänka marker i Nikkala .	107,000	_	4	50
Mnskiesjärvi sjösänkningsföretag av år 1928 .	101,730	3,000	12	25-75	600
Torrläggningsarbeten, Övertorneå....... Hela riket	70,000 295.640 600.640 4,097,860 5,614,495	16,300 430,670	10	50	1,700 20,905

209

Sammandrag.

		Totalkostnad för samtliga arbeten kronor	Företag med fullständiga uppgifter
		Totalkostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbetar- månader
Statliga arbeten..... Statsunderstödda arbeten Rent kommunala arbeten Enskilda arbeten.....		4,117,641 112,000 4,700,431 5,614,495	3,947.331 76,000 1,313,782 4,097,860	644,942 16,000 230.904 430,670	20,482.25 640 6,262.50 20,905
	Summa	14,544,567	9,484,973	1,322,516	48,289.76

210

Vatten- oell avloppsledningar.

Statliga arbeten.

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Södermanlands län. Vattenledning för Åkers krutbruk......	45,000	27,000	6	8	48
Östergötlands län.
Brandpostledning m. m. å Malmen......	32,000	19,000	3	25	75
Jönköpings län.
Ny vattenledning å Ränneslätt.......	23,775	13,535	2s/i	14	38.5
Blekinge län.
WC-anläggning i kustartilleriets kasern, Karls-krona ..................	40,000	18,300	7	14	98
Kristianstads län.
Brandpostledning, Ljungbyhed........	11,000	5,000	2	8	16
Värmlands län.
Utvidgning av vattenverket vid Mariebergs sjukhus.................	50,000	15,000	4	12	48
Vattenledning till Mariebergs sjukhus ....	62,000	11,000	5	30	150
	112,000	26,000			198
Kopparbergs län.
WC-anläggning vid Säters sjukhus......	290,000	146.000	12	20	240
Reningsverk för avlopp vid Säters sjukhus . .	350,000	136,000	14	30	420
Hela riket	640,000 903,775	282,000 390,835			660 1,133.5

Statsunderstödda arbeten.

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månåder
Blekinge län. Kloakledning vid Furs sanatorium..... Hela riket	10,000 10,000	4,000	—	10	—

211

Rent kommunala arbeten.

	Total-	Inhemskt	Arbets- tid måna- der	Arbets-	Arbetar- månader
Län och arbetsföretag	kostnad kronor	material kronor	styrka man
Stockholms län.
Anläggning av avloppsledning inom roten Kvarn-
berga, Södertälje............. Framdragning av vatten- och avloppsledning	60,000	17,000	6	20	120
inom roten Alhagen, Södertälje......	51,500	6,000	5	20	100
Vattenledning Bredvik—Katrinelund—Käppala	70,000	17,000	2	40	80
Avloppsledning i Hallsta.......... Vatten- och avloppsledning i Charlottenburgs-	90,795	22,663	8	50	400
vägen, Solna............... Vatten- och avloppsledning m. m., Vasavägen,	15,000	4,000	4	15	60
Solna..................	12,000	1,000	5	15	75
Vattenledningsanläggning i Bromsten.....	285,000	10,000	18	30	540
Avloppsledningar, Hässelby villastad..... Avloppsledningar Skuru samhälle—Saltsjön . .	187,000	35,000	—	—	—
175.000	54,000	12	30	360
Avloppsledningar i Stuvsta.........	296,000	80,000	24	12	288
	1.058.295 1.242.295	211,663			2,023
Södermanlands län.
Huvudavlopp för Katrineholms stad och St. Malm	100,000	40,000	12	25	300
Vattenledningsanläggningar, Torshälla ....	181,500	—	—	—	—
Vattenledning vid Sparreholm........ Anordnande av avloppssystem i Skebokvarns	60,000	24,000	12	10—15	150
samhälle.................	12,000	1,340	—	—	—
Ostergötlands län.	160,000 353,500	64,000			450
Ledningar till Bergdalen, Linköping .....	29,300 29,300	9,789	3	25	75
Jönköpings län.
Knlvertledning, Jönköping.........	132,650	48,400	12	30	360
Vattenledning i Åsenvägen, Jönköping ....	19,500	6,800	5	10	50
Vatten- och avloppsledning, Eksjö......	11,000	6,150	2	10	20
Avloppsledningar i Gislaved.........	70,000	1,500	9	30	270
Vattenledning i Sävsjö municipalsamhälle. . .	220,000	140,000	24	20	480
	453,150 453,150	202,850			1,180
Kronobergs län.
Vattenledning för brandväsendets ordnande i
Lessebo.................	28,000	15,000	8	14	112
attén- och avloppsledning i Markaryds köping	165,000	48,000	10	40	400
	193,000 193,000	63,000			512
Kalmar län.
Kloakledningar i Mönsterås köping......	20,000	16,300	4	8	32
	20,000
Blekinge län.
Ytterområdenas förseende med vatten- och av-
loppsledning, Ronneby..........	200,000	30,000	24	60	1,440
Vattenledning till Ronneby hamn......	36,000	20,000	6	30	180
	236,000 236,000	50,000			1,620

Bihang till riksdagens protokoll 1983. 1 sami. Nr gil. 23

212

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Kristianstads län.
Anordnande av kloakledning vid Tollarp . . .	31,485	19,000	5	15	75
Kloakledning vid Broby...........	24,000	5,000	8	20	160
Kloakledning vid Glimåkra.........	20,000	5,000	6	24	144
Vattenledningsverk i Osby.........	250,000	—	—	—	—
Kloakbyggnad, Vinslöv...........	21,584	10,506	5	15	75
	97,069	39,506			454
	347,069
Malmöhus län.
Kloakledning, Malmö............	180,000	80,000	8	40	320
Avskärande Culvert i Hälsingborg......	223,000	75,000	8	80	640
Huvudavloppsledning för reningsverket i Eslöv	140,000	50,000	12	30	360
Avloppsledning för det s. k. Granlnndaområdet,
Träleborg................	94,750	26,400	11	27	297
Avloppsledning för Hellanköpingeområdets västra
del, Trälleberg..............	12,200	3,640	2 ‘/a	15	37.5
Avloppsledning i Bjuv...........	15,973	3,646	4	25	100
Kloakläggning, Husie............	12,000	4,000	—	—	—
Kulvertnedläggning, Husie..........	110,000	50,000	—	—	—
Kloakläggning, Höör............	33,000	6,000	—	—	—
	665,923	238,686			l,754.s
	820.923
Hallands län.
Avskärande kulvertledning för avloppsnätet i
Falkenberg................	130,000	25,000	18	50	900
Vatten- och avloppsledningar till stadsdelen
Lindesberg, Varberg...........	45,200	8,000	10—12	15—20	192.5
	175,200	33,000			1,092.5
	175,200
Göteborgs och Bohus län.
Vatten- och avloppsledning i Krokslätt ....	89,500	37,270	5	30	150
Avloppsledning å Stensjöbacke, Mölndal . . .	43,820	15,720	41/»	20	90
Vatten- och avloppsledning i roten D, Mölndal	139,100	41,685	6	30	180
Vattenledningar i Partille..........	40,000	20,000	8	20	160
Kulvertering och igenfyllnad av den s. k. Bese-
bäcken, Partille.............	15,000	7,500	5	10	50
Avloppsledning från Furuskog till Säveån,
Partille.................	38,000	15,000	8	20	160
Avloppsledningar, Västra Frölunda......	275,350	39,100	12	60	720
Vattenledning, Fiskebäckskil........	25,000	500	6	20	120
Anläggande av täckt avloppsledning, Grundsund	12,000	4,700	3	20	60
Anläggande av kloaksystem i Kungshamn . .	75,000	30,000	—	30	—
Kloakledningar i Grebbestad.........	44,000	12,000	14	15	210
	721,770	193,475			1,900
	796.770
Alvsborgs län.
Vattenledning till Marieroområdet och ledning
inom området, Vänersborg.........	166,800	37,000	9	50	450
Kulvert under B. J:s bangård, Åmål.....	16,000	6,700	37»	20	70
Avskärande kulvert på norra sidan Åmålsån,
Åmål..................	22,000	9,500	4	25	100
Kloakledning i Bengtsfors köping......	20,000	4,500	5	22	110
Utbyggnad av kloakledningsnätet inom Eds
municipaisamhälle............	15,000	10,000	3	15	45
	239,800	67,700			775
	239,800

213

	Total-	Inhemskt	Arbets- tid	Arbets-	Arbetar- månader
Län och arbetsföretag	kostnad	material	styrka
	kronor	kronor	der	man
Skaraborgs län.
Avskärande avloppskulvert för södra stads-delarna, Skövde ............. Framdragning av vatten- och avloppsledning	30,000	15,000	4	10 20	40
130
till Vekagärdet m. m., Hjo........ Stamavloppsledning från brunn nr 17 till Tidan,	51,810	24,570	6.5
	58.5
Tidaholm................ Stamavloppsledning från järnvägsområdet till	25,961	17,776	4.5	13 39
312
brunn nr 17, Tidaholm..........	88,425	43,305	8
Stamavloppsledning från spolledning i Västra Drottningen till brunn nr 17, Tidaholm . . Avloppsledning från Hägnevägen till brunn nr	73,574	42,768	5.5	39	214.5
	49
17, Tidaholm...............	11,133	4,147	7	7
	280,903 280,903	147,566			804
Värmlands län.
Avlopps- och kloaksystem i Deje stationssamhälle	48,200	24,950	4	40	160
Kloakledning, Stora Kil...........	15,000	5,300	4	15-20	70
Kloakledning genom Grams stationssamhälle .	114,000	38,000	12	30	360
Avloppsledning med spolvatten, Norra Håda. .	95,180	40,530	10-11	40	420
Avloppsledningar från Molkoms stationssamhälle	40,000	16,000	6	20	120
Örebro län.	312,380 312,380	124,780			1.130
Nv ledning för avloppsnätet i Kumla municipal-					1,200
samhälle.................	225,000	18,000	12	100
Vattenledning i Hällefors..........	400,000	230,000	15	50	750
	625,000 625,000	248,000			1,950
Västmanlands län.
Anläggning av vattenledning till Bäckegruve
skola, Riddarhyttan............ Avloppsledning Rosenlund—Aspen......	10,600	3,600	2.5	20	50
13,194	8,855	2	12—13	25
Vattenledning till Fagersta.........	200.000	20,000	8	40	320
Vägar, vatten och avlopp från Skogslund, Sura	120,000	18,000	10	45	450
	343,794 343,794	50,455			845
Kopparbergs län.
Utsträckning av vattenledningar m. m. i Falun
till Britsarvsområdet...........	112,600	47,800	5	50	250
Avskärande kulvertledning längs Faluån, Falun	19,875	5,000	3	20	60
Vattenledn ingsanläggning Högbo-Skogsbo-Rutbo Spillvattens- och kloakledningar i Långshyttans	61,000	34,000	4	40	160
brukssamhälle.............. Huvudavloppsledning å Borlänge köpings ny-	35,000	6,000	4	35	140
inkorporerade område...........	60,000	20,000	19	9	171
Avloppsledning, Domnarvet.........	12.000	4,000	2	20	40
Avloppsledning, Kvarnsveden........	26,000	8,000	3	30	90
Avloppsledningar från Fredriksberg, Säfsnäs Vatten- och avloppsledningar till Käringbergs-	16,550	6,100	5	16	80
området, Leksand.............	20,000	4,200	4	25	100
	363.025 363.026	135,100			1,091
Gävleborgs län.
Vatten- och avloppsledning i Hofors.....	76,120	20,620	10	25	250
Dagvattenledning i Sandviken........	31,000	12,000	2	40	80

214

	Total-	Inhemskt	Arbets- tid måna- der	Arbets-	Arbetar- månader
Län och arbetaföretag	kostnad kronor	material kronor	styrka man
Vatten- och avloppsledning i Sandviken . . .	22,000	8,000	21/*	20	50
Avloppsledning från Örlakolonien, Sandviken .	100,000	35,000	6	40	240
	239,130 229,120	75,620			620
Västernorrlands län.
Vatten- och avloppsledning å Bruksmon i Sollefteå	70,000	33,800	_	_	_
Vattenledningsverk och avloppsledning i Skön .	387,986	50,000	18	80	1,440
Avloppsledning för Fagerviksverken, Timrå . .	28,348	5,120	2	40	80
Kloakledning i Alnö............ Vatten- och avloppsledningar för byarna Limsta	50,000	14,000	5—6	60	330
och Brunne................	140,000	40,000	10	75	750
Vatten- och avloppsledningar för del av Backe by	24,000	16,000	2	16	32
	630.334 700.334	125,120			2,632
Jämtlands län.
Utförande av en ny intagsledning för Östersunds
vattenledningsverk m. m..........	82,000	15,600	37»	30	105
Avloppsledning vid Brunflo stationssamhälle . Vattenledningsanläggning med kloak i Järpens	35,000	15,000	4	30	120
municipalsamhälle............	197,000	151,000	4	40-50	180
Kloakledning i d:o............. Vattenledning för brandskydd inom Mörsile sta-	32,000	10,000	3	30	90
tionssamhälle...............	23,000	14,000	—	_	_
Avloppsledning å Frösön..........	10,300	3,300	2	10	20
	356.300 379.300	194,900			515
Västerbottens län.
Vatten- och avloppsledningar i Mickelträskvägen,
Umeå..................	44,000	12,000	5	22	110
Avloppsledning, Umeå............	29,000	9,500	5	17	85
Utvidgning av avloppskulvert, Skellefteå . . .	24,000	8,000	4	19	76
Utvidgning av avloppskulvert, Skellefteå . . .	42,000	18,300	4	22	88
Ytvattenskulvert, Skellefteå.........	19,000	7,000	4	14	56
Avloppsledning, Skellefteå..........	27,000	11,070	3	21	63
Avloppsledning inom Djupviks municipalsamhälle	196,142	22,460	—	—	—
Avloppsledning i Burträsk......... Elektrifiering, vatten- och avloppsledning i Sor-	17,800	4,900	6	20	120
sele samhälle...............	200,000	100,000	12	95	1.140
Avloppsledningar, Vilhelmina........	20,820	200	7	20	140
	423,630 619,762	170,970			1,878
Norrbottens län.
Avloppsledning för Johannisbergs skyddshem .	11,300	4,328	3	15	45
Arbeten för vattenledningsverket, Luleå . . . Vatten- och avloppsledningar i Svartöstaden,	340,000	147,545	12	50	600
Luleå..................	378,930	38,905	25	40	1,000
Vatten- och avloppsledningar, Piteå.....	50,000	25,300	8	13	104
Vattenledningsbyggnad, Haparanda...... Vatten- och avloppsledningar inom Jokkmokks	128,783	68,482	5	50	250
kyrkstads planlagda område........ Vatten- och avloppsledningar i Kiruna munici-	136,500	54,600	8	75	600
palsamhälle...............	32,600	5,200	—	—	—
	1,045,513 1,078,113	339,160			2,599
Hela riket	8,656,496 9,888,788	2,801,640			25,932

215

Sammandrag.

		Totalkostnad för samtliga arbeten kronor	Företag med fullständiga uppgifter
		Totalkostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbetar- månader
Statliga arbeten..... Statsunderstödda arbeten Rent kommunala arbeten . Enskilda arbeten.....		903,775 10,000 9,838,738	903,775 8,656,496	390,835 2,801,640	1,133.6 25,932
	Summa	10,752,513	9,560,271	3,192,475	27,065.5

216

Diverse.

Statliga arbeten.

	Total-	Inhemskt	Arbets-	Arbets-	Arbetar-månader j
Län oell arbetsföretag	kostnad kronor	material kronor	tid måna- der	styrka man
Södermanlands län.
Ordnande av kolupplag för Karl Gustavs stads
gevärsfaktori ...............	2,500	700	21/»	3	7.S |
	2,800
Jönköpings län.
Anskaffning av 10,000 hl. makadam för Små-
lands artilleriregemente..........	10,500	—	3	10	_
Blekinge län.
Rörledningsarbeten i kustartilleriets kasern . .	21,700 21,700	8,950	61/*	7	45. s !
Göteborgs och Bohus län.
Stallgångar i sommarstallar för Göta artilleri-
regemente................	4,392	900	2	6	12
Golv av smågatsten i fältförråd för d:o. . . .	25,500	11,000	6	7	42
	29.892 29.892	11,900			54
Västerbottens län.
Spännstagning Vastermyrriset—Lindås ....	13,400 13,400	5,400	3	7	21
Norrbottens län.
Ledningsfördubbling Roknäs—Fagerheden, led-ning Fagerheden—Långträsk........ Ombyggnad av stolplinje och ledningsfördubb-	10,700	5,100	1	8	8
ling Tallberg—Njallejaur......... Ombyggnad av stolplinje och ledningsfördubb-	11,200	5,400	V»	7	3.5
ling Bommen—Suddesjaur......... Ledning, ny stolplinje m. m. Ullatti—Kompe-	7,800	3,900	Vi	7	1.75
lusvaara—Niva.............. Stolplinje och ledning Muodoslompolo—Saivo-	21,200	10,200	21/»	16	40
muotka.................	17,400	9,200	27»	8	20
	68,300 68,300	33,800			73.is
Hela riket	135,792 146,292	60,750			201.is

Statsunderstödda arbeten.

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Gotlands län. Uppförande av stödjepelare vid Visby slottsruin Hela riket	10,000 10,000		6	7

217

Rent kommunala arbeten.! J

	Total-	Inhemskt	Arbets-	Arbets-
Län och arbetsföretag	kostnad	material		styrka	månader
	kronor	kronor	der	man
Stockholms län.
Utsträckning av gasledning till vissa fastig-	44,000	1,000		20	60
beter i Rosenborg och Hagaberg, Södertälje .	3
44,000
Södermanlands län.
Avloppsgraven Märsta—Skåra........	10,000 10,000	1,000	5	10	50
Skaraborgs län.					24
Mnr kring S:t Sigfrids kyrkogård, Skövde . .	12,000 12,000	6,000	6	4
[Örebro län.
•Skidbacke, Örebro.............	93,000 93,000	38,500	6	40	240
Kopparbergs län.					360
Flyttning av Fredriksbergs järnvägsstations läge	55,000 55,000	15,000	9	40
Jämtlands län.
Stenmur kring kyrkogården i Lillhärdal . . .	15,000	—	10	25
Västerbottens län.
Sänkning av Grnndträskån.........	14,000	1,000		—
Norrbottens län.
Centralvärmeledning i Mjölknddens skola, Luleå	15,000 15,000	6,500	3	7	21
Hela riket	229.000 258.000	68,000			755

Sammandrag.

		Totalkostnad	Företag med fullständiga uppgifter
	.	för samtliga arbeten kronor	Totalkostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbetar- månader
Statliga arbeten..... Statsunderstödda arbeten Rent kommunala arbeten Enskilda arbeten.....	Summa	5,310,450 1,155,000 836,000 416,320 7,717,770	3,782,450 836,000 66,320 4,684,770	1,584,688 383,950 29,720 1,998,858	4,500 2,072 177 6,749

218

Tabell 2. Förteckning över vissa större B-företag.

Tagar.

Statsunderstödda arbeten.

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Stockholms län.	''
Omläggning av Värmdövägen mellan Järla och Sknrnbron...........	608,500 608,500	50,000	27	60	1,620•
Uppsala län.
Vägbyggnad Skämsta—Vallby—Bultebo—Gå- vastbo—Tobo jämte anslutningsvägar ....	560,900 560,900	50,000	15	200	3,000
Södermanlands län.
Vägbyggnad Nyköping—Norrköping..... Vägbyggnad Nyköping—Södertälje......	2.641.000 2.246.000	744.000 657.000	I	—	— :
Kronobergs län.	4,887,000
Vägbyggnad Tingsryd—Urshult—Ryd ....	660,000 660,000	66,000	19	200	3,800
Blekinge län.
Kustvägen Ronneby—Nättraby........	580.000 680.000	58,000	17	200	3,400 1
Kristianstads län.
Väg Tranarp—Örkelljunga—Kronobergs läns gräns .................	1,200,000 1,200,000	120,000	25	300	7,500 \
Malmöhus län.
Ny infartsväg söderifrån till Malmö..... Förbindelseväg Trollebergsvägen—Malmö vägen, Lund.................	800,000 559,300	265,000 280,200	8 22	120 50	960 1,100
Göteborgs och Bohus län.	1,359,300 1,359,800	545,200			2,060 \
Landsvägen Marstrand—Ytterby...... Väg Partille—Jonsered....... Väg Risån—Kuröd........ Väg Torp—Rotviksbro—Källeviken...... Omläggning av vägen Uddevalla—Strömstad . Omläggning av vägen Dyne—Svinesund ....	1,300,000 600,000 555,000 517.600 889.600 569,400	234.000 20,000 140.000 93,000 156,600 104.000	24 36 48 48 48	120 190 90 70 120 80	4,560 ; 3,240 3,360 5,760 3,840
	3.131.600 4.431.600	513,600			20,760

219

	Total-	Inhemskt	Arbets- tid måna- der	Arbets-	Arbetar- månader
Län och arbetsföretag	kostnad kronor	material kronor	styrka man
Älvsborgs län.
Väg Nordals härads gräns—Åmål......	661,100	120,000	36	85	3,060
Vägen Åmål—Bengtsfors inom Tossbo härad . Vägen Sandals härads gräns—Vedbo härads	595,400	105,000	36	75	2,700
gräns .................. Vägen Ale härads gräns—Sollebrunn—Skara-	900,000	70,000	36	115	4,140
borgs läns gräns .............	700,000	105,000''	36	90	3,240
Vägen Älvängen—Bjärke härads gräns .... Vägen Vättle härads gräns—Handre härads	900,000	100,000	36	120	4,320
gräns..................	1,500,000	190,000	36	200	7,200
Väg Jonsjö-Borås..............	880,000	80,000	36	110	3,960
Väg Örby—Öxabäck—Fjällatorp.......	500,000	30,000	24	95	2,280
Väg Skåpanäs—Byttorp...........	1,301,500	151,500	36	200	7,200
Väg Svenljunga—Tranemo—Portesbo.....	778,000	58,000	30	150	4,500
	8,716,000 8,716,000	1,009,500			42,600
Värmlands län.
Väg Säffle—Rosenborg...........	829,600	80,000	35	100	3,500
Vägförbättring Råda—Bogerud........	700,000	—	—	—	—
	829,600 1,629,600	80,000			3,500
Kopparbergs län.
Väg Vansbro—Vänjan............	573,000	73,000	36	150	5,400
Väg Johannisholm—Järna..........	640,000	120,000	18	350	6,300
	1,213,000 1,213,000	193,000			11,700
Västernorrlands län.
Del av kustlandsvägen Härnösand—Sundsvall .	595,900	16,000	24	250	6,000
Väg Nylandsbro—Skorped..........	774,000	40,000	20	200	4,000
Ödebygdsvägar i Skorped och Anundsjö . . .	602,000	30,000	20	180	3,600
Kustlandsvägen Ornäsvall—Västerbotten . . .	2,000,000	—	60	200	—
	1.971.900 3.971.900	86,000			13,600
Jämtlands län.
Bygdeväg Sveg—Fågelsjö . ..........	600,000 600,000	150,000	30	225	6,750
Västerbottens län.
Bygdeväg Umfors—norska gränsen......	850.000 860.000	42,500	60	95	5,700
Norrbottens län.
Grundförbättring av vägen Överkalix—Korpi-
lombolo.......■.........	671,000 671,000	30,000	20	200	4,000
Hela riket	22.951.800 31.838.800	2,993,800			129,990

220

Rent kommunala arbeten.

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Hallands län. Gatu- och vägarbete, Halmstad........ Hela riket	1,053,300 1,053,300	176,300 176,300	20	150	3,000 3,000

Broar.

Statsunderstödda arbeten.

	Total-	Inhemskt	Arbets- tid måna- der	Arbets-	Arbetar- månader
Län och arbetsföretag	kostnad kronor	material kronor	styrka man
Södermanlands län.
Brobyggnad mellan Strängnäs och Tosterön . .	1,000,000	430,000	—		—
Göteborgs och Bohus län.
Bro över Nordre älv, Kungälv........	812.300 812.300	400,000	24	140	3,360
Norrbottens län.
Bergviksbron över Pite älv, Hortlax.....	900,000	250.000	—	_	_
Bro över Lule älv vid Luleå......... Broar över Ängesån och Kalixälven vid Bränna,	2,666,000	—	—	—	—
Överkalix................	947,900 4,513,900			~
Hela riket	812,300 6,326,200	400,000			3,360

Hamnar.

Statliga arbeten.

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Malmöhus län.
Vågbrytare och muddring, Ystad.......	1.024,300	414.000	24	100	2,400
Hallands län.
Vågbrytare, kaj och muddring, Varberg ....	935,000	391,000	36	60	2,160
Hela riket	1,959,300	805,000			4,560

221

Rent kommunala arbeten.

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Kalmar län.
Muddring av hamnbassäng m. m. i Kalmar . . Utvidgning av kajer, Oskarshamn......	660,000 1,399,000	664,000	19	120	2,280
Malmöhus län.	1.399.000 2.059.000	664,000			2,280
Utbyggnad av den s. k. oceanhamnen i Hälsing-borg ...................	3,300,000 3,300,000	1,300,000	36	100	3,600
Göteborgs och Bohus län.
Hamnanläggning vid Lindholmen, Göteborg . . Hamnanläggning vid Tingstad, Göteborg . . . Hamnbyggnad, Uddevalla..........	3,300,000 2,000,000 2,023,600	1,000,000 1,000,000 910,620	36 24 56	130 120 100	4,680 2,880 5,600
	7,323,600 7,323,600	2,910,620			13,160
Hela riket	12,022,600 12,682,600	4,874,620			19,040

Y attenbyggnader.

Statsunderstödda arbeten.

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar-re ånader
Göteborgs och Bohus län. Ombyggnad av farleden mellan Ellös- och Koljö-fjordarna, Morlanda............ Hela riket	2,354,000 2,354,000	280,000 280,000	82	100	8,200 8,200

Rent kommunala arbeten.

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Malmöhus län. j Ny torrdocka, Hälsingborg......... Hela riket	1,100,000 1,100,000	600,000 600,000	18	75	1,360 1,350

222

Hus.

Statliga arbeten.

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar-månader j
Göteborgs och Bohus län. Bohus fästning....... Hela riket	500,000 500,000	50,000 50,000	24	70	1,680 1,680

Industri.

Statliga arbeten.

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar-'' månader.
Alvsborgs län. Tillverkning av flygmotorer, Trollhättan . . . Hela riket	670,000 670,000	110,500 110,500	12	92	j 1 1,104 1,104

Sent kommunala arbeten.

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Göteborgs och Bohus län.. Järnväg till Ryahamnen, Göteborg...... Hela riket	980,000 980,000	200,000 200,000	24	80	1,920 1,920

223

Enskilda arbeten.

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Malmöhus län.
Angcentral, SydsvenBka kraft a.-b., Malmö . .	3.290.000 3.290.000	1,450,000	18	80	1,440
Älvsborgs län.
Elektrifiering ay bandelen Almedal—Borås . .	3,750,000	—	12		_
Örebro län.
Kraftstation vid Karåsforsen, Karlskoga . . .	1,096,500 1,096,500	239,500	30	115	3,450
Hela riket	4.386.500 8.136.500	1,689,500			4,890

Schaktnings- och planeringsarbeten m. m.

Statsunderstödda arbeten.

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Malmöhus län. Flygfältet vid Bulltofta........... Hela riket	745.000 715.000	91,000 91,000	28	150	4,200 4,200

Rent kommunala arbeten.

	Total-	Inhemskt	Arbets- tid måna- der	Arbets-	Arbetar- månader
Län och arbetsföretag	kostnad kronor	material kronor	styrka man
Stockholms stad.
Flygfältet i Bromma............	,1,400,000	—	13	200	—
Malmöhus län.
Hamnbyggnad, Malmö............	1,864,000	559,200	60	64	3,840
Utgrävning av hamnbassäng, Trälleberg . . .	560,000	15,000	45	52	2,340
	2,424,000 2,424,000	574,200			6,180
Hela riket	2.424.000 3.824.000	574,200			6,180

224

Enskilda arbeten.

Län och arbetsföretag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Uppsala län. Flottledskanal Dalälven—Bottenhavet .... Hela riket	1,400,000 1,400,000	500,000	—	—	—

Yatten- och avloppsledningar.

Rent kommunala arbeten.

Län och arbetsforetag	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbets- tid måna- der	Arbets- styrka man	Arbetar- månader
Södermanlands län.
Avloppsledningar, Eskilstuna........	635,000	170,000	35	40	1,400
Göteborgs och Bohus län.
Huvudledningar för avlopp, reningsverk och pumpstation, Mölndal...........	1,154,000	447,386	18	200	3,600
Norrbottens län.
Vatten- och avloppsledning, Luleå......	697,360	118,685	29	60	1,740
Hela riket	2,486,360	736,071			6,740 !

225

Tabell 3.

Sammandrag av förteckningen över A-företagen (tabell 1).

Tågar.

Statliga arbeten.

		Totalkostnad för samtliga arbeten kronor	Företag med fullständiga uppgifter
		Totalkostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbetar- månader
Stockholma stad .		209,775	189,775	49,510	370.5
Stockholms	län.......	128,600	66,000	12,000	254
Södermanlands	>.......	73,750	63,750	7,950	343.75
Östergötlands	>.......	166,840	166,840	18,420	1,040
Jönköpings		103,792	103,792	51,550	221
Kalmar		6,000 10,350	—	—	—
Blekinge		6,750	650	27.5
Kristianstads	>.......	102,774	102,774	54,398	235
Malmöhus	>.......	194,520	194,520	75,528	330
Hallands	>.......	36,250	36,250	17,963	174
Göteborgs och Bohns	>.......	62,160	62,160	11,080	181
Älvsborgs	>.......	75,300	75,300	5,100	398
Skaraborgs		122,230	122,230	35,325	258.5
Värmlands	>.......	45,140	45,140	2,275	140
Örebro	>.......	80,000	80,000	5,000	500
Västmanlands		35,000	10,000	3,000	20
Kopparbergs		42,300	42,300	23,600	46.5
Gävleborgs		31,000	31,000	10,000	67.5
Västerbottens	>.......	14,000	—	—	—
Norrbottens	>....... Hela riket	330,000 1,869,781	330,000 1,728,581	10,000 393,349	2,100 6,707.25

Statsunderstödda arbeten.

	Totalkostnad för samtliga arbeten kronor	Företag med fullständiga uppgifter
	Totalkostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbetar- månader
Stockholms stad.......... Stockholms län......... Uppsala » ......... Södermanlands > ......... Östergötlands > .........	270,000 4,873,700 1,689,000 2,639,500 2,564,880	3,445,700 1,689,000 190,000 2,404,680	441.500 239.500 127,000 294,441	12,634.5 7,508 275 12,334

226

Företag med fullständiga uppgifter
Totalkostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbetar- månader
1,342,300	298,108	4,530
1,402,000	154,000	7,647
684,850	118,200	3,740
819,500	102,000	4,425
999,800	23,066	6,600
3,214,190	1,205,676	7,150
3,254,840	435,500	17,043
2,034,650	415,800	8,724
11,939,700	1,531,200	56,331
12,000	3,000	60
1,208,320	99,339	11,322
467,376	83,600	2,860
707,350	163,536	2,863
3,532,685	436,740	22,893
3,655,600	407,525	24,422
5,478,550	445,800	31,353
3,920,700	410,800	24,480
12,342,580	625,380	85,199
1,746,750	145,120	10,880
66,493,121	8,206,831	365,273.5

Jönköpings

Kronobergs

Kalmar

Gotlands

Blekinge

Kristianstads

Malmöhns

Hallands

Göteborgs och Bohne
Alvsborgs
Skaraborgs
T ärmlands
Örebro

Västmanlands

Kopparbergs

Gävleborgs

Västernorrlands

Jämtlands

Västerbottens

Norrbottens

län

Totalkostnad
| för samtliga
arbeten
kronor

Hela riket

2,369,600

1,402,000

2,208,350

557,000

1,004,500

1,032,800

3,214,190

3,305,740

2,034,650

11,939,700

137,500

2,086,420

4,033,451

1,062,936

4,114,021

4,579,300

8,461,250

4,669,700

12,892,480

2,614,750

85,757,418

Kent kommunala arbeten.

Stockholms stad . .

Stockholms

Uppsala

Södermanlands

Östergötlands

Jönköpings

Kalmar

Blekinge

Malmöhns

Göteborgs och Bohus

Älvsborgs

Örebro

Västmanlands

Kopparbergs

Gävleborgs

Jämtlands

Västerbottens

Norrbottens

län

Hela riket

Totalkostnad för samtliga arbeten kronor	'' Företag med fullständiga uppgifter
Totalkostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbetar- månader
295,000
326,800	226,800	45,200	525
100,000	100,000	5,000	440
508,600	238,600	15,350	1,303.75
101,080	101,080	31,725	336
71,000	36,000	14,500	120
152,079	152,079	49,500	612
225,545	119,750	11,300	980.75
227,713	79,113	20,730	435
335,700	321,100	63,600	1,388
135,500	65,500	14,000	200
16,792	16,792	9,452	45
35,000	35,000	5,000	87.5
513,250	513,250	183,365	1,452.5
56,200	—	_
141,100	141,100	3,800	1,055
490,040	467,000	86,400	1,774
712,300	453,900	13,000	355
4,443,699	3,067,064	571,922	11,109.5

227

Enskilda arbeten.

		Totalkostnad för samtliga	Företag med fullständiga uppgifter
		arbeten kronor	Totalkostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbetar- månader
Uppsala	län.......	111,000	111,000	4,500	705
Östergötlands	>.......	14,000	—	—	—
Kalmar	>.......	97,622	97,622	5,lö8	688
Gotlands		119,000	119,000	13,000	1,045
Blekinge	>.......	103,250	53,250	4.000	404
Kristianstads	».......	156,810	156,810	6,650	930
Göteborgs och Bolins	>.......	34,501	—	—	—
Skaraborgs		13,000	—	—	2,070
Värmlands	».......	386,158	256,158	18,900
Västmanlands	>.......	223,700	223,700	27,200 30,922	1,500
Kopparbergs	>.......	409.393	372,914	2,125
Gävleborgs	>	485.546	337,846	45,673	2,175
Västernorrlands		401,905	310,155	21.415	2,009
Jämtlands	».......	182,864	136,464	7,500	817
Västerbottens	».......	189,700	97,800	2,500	696
Norrbottens	>.......	363,300	363,300	35,000	2,100
	Hela riket	3,292,049	2,636,019	222,398	17,264

Skenfria korsningar.

Statliga arbeten.

		Totalkostnad			Totalkostnad
		kronor			kronor
Stockholms	län . . .	106,600	Skaraborgs	län.....	1,520,370
Uppsala	> ...	108,000	Värmlands	» .....	644,000
Södermanlands	> ...	610,700	Örebro	> .....	758,000
Östergötlands	» . .	380,000	Västmanlands	» .....	266,000
Jönköpings	> ...	80,000	Gävleborgs	> .....	804,000
Kronobergs	> ...	1,888,000	Västernorrlands	» .....	2,283,500
Kristianstads	> ...	411,000	Jämtlands	> .....	600,000
Malmöhus	> ...	1,083,000	V Österbottens	» .....	462,000
Hallands	> ...	819,900	Norrbottens	> .....	126,000
j Göteborgs och Bohus	» ...	1,188,000		Hela riket	14,224,070
1 Älvsborgs	> ...	85,000

Statsunderstödda arbeten.

			Totalkostnad kronor			Totalkostnad kronor
Stockholms stad			120.000	Göteborgs och Bohus	län . . .	355.000
Stockholms	län	. . a .	300,000	Älvsborgs	> ...	747,000
Uppsala	>		588,000	Skaraborgs	> ...	487,000
Östergötlands	>		205,000	Värmlands	> ...	480,000
Jönköpings	>		1,135,500	Örebro	> ...	1,726,000
Kronobergs	>		495,000	Västmanlands	> ...	480,000
Kalmar	>		366,000	Kopparbergs	> ...	700,000
Blekinge	»		31,800	Gävleborgs	> ...	1,235,000
Kristianstads	»		839,500	Västernorrlands	> ...	63,000
Malmöhus Hallands	> >		1,148,000 235,000		Hela riket	11,736,800

Bihang till riksdagens protokoll 19S8. 1 sami. Nr 211. 24

228

Enskilda arbeten.

	Totalkostnad
	kronor
Jönköpings län.........	15,000
Hela riket	15,000

Broar.

Statliga arbeten.

	Totalkostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbetar- månader
Blekinge län .............	67,500	29,000	120
Västmanlands >.............	4,000	1,600	10
Hela riket	71,500	30,600	130

Statsunderstödda arbeten.

Stockholms län .
Uppsala >

Södermanlands > .

Östergötlands > .

Jönköpings »

Kronobergs » .

Kristianstads >

Alvsborgs > .

Yärmlands >

Örebro »

Västmanlands >

Kopparbergs >

Gävleborgs * .

Västernorrlands >

Jämtlands > .

Västerbottens > .

Norrbottens >

Hela riket

Totalkostnad för samtliga arbeten kronor	Företag med fullständiga uppgifter
Totalkostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbetar-na ån ader
53,200	53,200	18.200	75
94,500	94,500	27,500	240
305,000	250,000	52,000	480
137,700	137,700	35,100	475
74,000	74,000	42,000	160
66,000	66,000	36,000	105
132,000	132,000	17,000	420
682,800	682,800	225.000	1.654
2,677,100	1,551,200	675,000	4,560
505,000	405,000	160,000	960
335,900	335.900	131,000	605
922,000	870,000	166,000	4,800
555,000	555,000	170,000	1,110
731.000	245,000	129,000	456
955,500	410,500	158,003	1,240
1,756,200	1,756.200	522,300	7,860
187,200	187,200	60,000	360
10,170,100	7,806,200	2,624,103	25,560

229

Rent kommunala arbeten.

	Totalkostnad	Inhemskt material	Arbetar-
	kronor	kronor	mänader
Jönköpings län..............	13,000	4,200	30
Kalmar >..............	20,000	8,000	48
Blekinge >..............	30,000	10,000	150
Hela riket	63,000	22,200	228

Enskilda arbeten.

	Totalkostnad	Inhemskt material	Arbetar-
	kronor	kronor	månader
Göteborgs och Bobus län.........	220,000	90,000	480
Hela riket	220,000	90,000	480

Hamnar.

Statliga arbeten.

	Totalkostnad	Inhemskt material	Arbetar-
	kronor	kronor	månader
Stockholms län..........	187,200	75,400	600
Gotlands >..........	86,400	29,800	324
Blekinge >..........	325,000	116,050	751
Kristianstads »..........	744,500	238,500	2,710
Malmöhus 2..........	134,000	52.000	420
Hallands »..........	52,000	18,300	192
Göteborgs och Bohus >..........	851,000	165,600	2,857.6
Västmanlands >..........	95.000	17,000	220
Västernorrlands >..........	613,100	282,700	1,300
Norrbottens »..........	329,500	94,000	900
Hela riket	3,417,700	1,089,350	10,274.5

Rent kommunala arbeten.

	Totalkostnad för samtliga arbeten kronor	Företag med fullständiga uppgifter
	Totalkostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbetar- månader
Stockholms län........... Kalmar >........... Blekinge >........... Malmöhus > ■..........	379.000 595.000 27,000 330,760	379.000 595.000 27,000 330,760	170.000 329.000 7,000 69,050	360 1,290 60 549

230

		Totalkostnad för samtliga arbeten kronor	Företag med fullständiga uppgifter
		Totalkostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbctar- månader
Hallands län . . Alvsborgs > . . Skaraborgs > . . Västmanlands » . . Kopparbergs » . . Västernorrlands > . . Västerbottens » . . Norrbottens > . .		349,600 264.000 375.000 193.000 170,700 185.000 80,000 94,000	349,600 264.000 375.000 193.000 170,700 185.000 80,000	169,300 130.000 118.000 53.000 42,675 59.000 15.000	720 630 1,200 455 500 390 625
	Hela riket	3,043,060	2,049,060	1,162,025	6,77!)

Enskilda arbeten.

	Totalkostnad	Inhemskt material	Arbetar-
	kronor	kronor	månader \
Blekinge län ............	20,000	5,000	60
Hela riket	20,000	5,000	60

Vattenbyggnader.

Statliga arbeten.

	Totalkostnad	Inhemskt material	Arbetar-
	kronor	kronor	månader
Stockholms län............	159,500	30,600	490
Västmanlands »............	130,000	60,000	210
Västernorrlands »...........	34,000	1,050	124
Hela riket	323,500	91,650	824

Statsunderstödda arbeten.

	Totalkostnad för samtliga arbeten kronor	Företag med fullständiga uppgifter
	Totalkostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbetar- månader
Alvsborgs län ........... Norrbottens >...........	170,000 30,000	170,000	65,000	490
Hela riket	200,000	170,000	05,000	490

231

Rent kommunala arbeten.

Totalkostnad för samtliga arbeten kronor	Företag med fullständiga uppgifter
Totalkostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbetar- månader
100,000
36,000	36,000	20,400	50
15,750	15,750	2,400	66
39,000	39,000	9.500	140
10,700	—	—	—
155,000	155,000	8,000	1,200
30 000	30,000	10,000	300
3SG,450	275,750	50,300	1,756

Stockholms stad . . .
Malmöhus län

Göteborgs och Bohus >
Skaraborgs »

Kopparbergs >

Gävleborgs »

Västerbottens »

Hela riket

Enskilda arbeten.

	Totalkostnad för samtliga arbeten kronor	Företag med fullständiga uppgifter
Totalkostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbetar- månader
Östergötlands län.........	20,000
Kronobergs >.........	28,500	28,500	13,000	40
Värmlands ».........	888,500	888,500	255,000	2,795
Kopparbergs >.........	210,000	210,000	90,000	240
Gävleborgs >.........	187,000	—	—	— ''
Västernorrlands >.........	192,791	140,791	13,677	897.5
Jämtlands >.........	204,600	192,000	88,000	640
Västerbottens >.........	32,000	—	—	—
Norrbottens >.........	169,500	29,500	4,800	195
Hela riket	1,932,891	1,489,291	464,477	4,807.5

Hus.

Statliga arbeten.

	Totalkostnad för samtliga arbeten kronor	Företag med fullständiga uppgifter
	Totalkostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbetar- månader
Stockholms stad.......... Stockholms län......... Uppsala >......... Södermanlands >......... Östergötlands >.........	731,500 935,250 150,000 67,000 1,210,775	681,500 933.300 150,000 67,000 1,210,775	295,700 359,880 115,000 35.800 592,750	901 2,201 128 70 1,996

232

		Totalkostnad för samtliga arbeten kronor	Företag med fullständiga uppgifter
Totalkostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbetar- månader
Jönköpings	län.........	51,835	51,835	18,312	133
Kronobergs	>.........	30,000	30,000	11,000	40
Kalmar	>	299,000	299.000	136,000	326
Gotlands	» . .	259,000	134,000	24,000	349
Blekinge		296,750	296,750	71,830	684
Kristianstads		226,000	226,000	97,500	316
Malmöhus	>	556,700	556,700	266,200	766
Hallands	».........	17,100	17,100	2,800	50
Alvsborgs	».......	30,000	30,000	4,000	86
Skaraborgs		485,000	485,000	159,000	942
Värmlands		22,880	22,880	8,060	31
Örebro		1,082,000	1,082,000	549,000	1,513
Västmanlands	>.....	288,000	288,000	120,000	490
Kopparbergs		406,000	406,000	178,000	600
Gävleborgs		100,000	100,000	40,000	180
Västernorrlands		100,000	100,000	40,000	180
Jämtlands		420,000	420,000	172,000	640
Västerbottens	>.........	107,650	100,000	40,000	180
Norrbottens	>	410,010	410,010	176,548	751.5
	Hela riket	8,282,450	8,097,850	8,513,880	13,553.5

Statsunderstödda arbeten.

		Totalkostnad för samtliga arbeten kronor	Företag med fullständiga uppgifter
		Totalkostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbetar- månader
Uppsala län . . Södermanlands > . . Kalmar > . . Malmöhus > . . Alvsborgs » . .		1,260,000 150.000 758.000 40,000 110.000	150.000 40,000 110.000	80,000 10,000 68,000	216 48 157.5
	Hela riket	2,318,000	300,000	158,000	421.5

Rent kommunala arbeten.

	Totalkostnad för samtliga arbeten kro*or	Företag med fullständiga uppgifter
	Totalkostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbetar- månader
Stockholms län....... Uppsala >......... Södermanlands >.........	135,000 50,000 406,780	135,000 50,000 406,780	74,250 33,000 185,000	120 112 793

233

		Totalkostnad för samtliga	Företag med fullständiga uppgifter
		arbeten kronor	Totalkostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbetar- månader
Jönköpings	län.........	128.905	128,905	73,800	222
Kalmar	>.........	642,000	610,000	303,200	895
Blekinge		13,000	—	37,000
Kristianstads	>.........	61,000	61,000	120
Alvsborgs	>.........	581,850	530,000	328,000	740
Skaraborgs	>.........	338,000	338,000	110,500	1,350
Värmlands	>.........	467,000	467,000	245,000	900
Örebro	>.........	227,000	227,000	150,500	748
Västmanlands	>.........	100,000	100,000	73,000	120
Kopparbergs	>.........	1,266,230	1,266,230	747,997	1,544
Gävleborgs	>.........	574,420	574,420	281,577	1,125
Västernorrlands		170,300	140,300	52,600	450
Jämtlands		345,500	312,000	92,600	528
Västerbottens	*.........	68,000	68,000	44,000	75.5
Norrbottens		3,215,500	2,894,200	1,404,395	6,698.5
	Hela riket	8,790,485	8,308,835	4,236,419	16,541

Enskilda arbeten.

	Totalkostnad	Inhemskt material	Arbetar-
	kronor	kronor	mänader
Skaraborgs län..............	11,850	4,000	30
Hela riket	11,850	4,000	30

Industri.

Statliga arbeten.

	Totalkostnad	Företag med fullständiga uppgifter
	för samtliga
	arbeten kronor	Totalkostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbetar- mänader
Ej lokaliserbara..........	1,468,000
Stockholms stad..........	983,350	983,350	439,866	1,788
Stockholms län..........	207,000	147,000	99,000	174
Östergötlands >..........	1,237,200	1,237,200	447,500	1,606
Jönköpings »..........	23,800	23,800	14,962	42
Blekinge > ..........	67,600	67,600	45,560	76
Kristianstads >..........	150,000	150,000	107,000	180
Älvsborgs > ..........	670,n00	670,000	110,500	144
Skaraborgs >..........	170,000	170,000	105,000	180
Västmanlands >..........	177.000	177,000	109,300	180
j Jämtlands >..........	135,000	135,000	91,000	120
Norrbottens »..........	21,500	21,500	15,000	10
Hela riket	5,310,450	3,782,450	1,584,688	4,500

234

Statsunderstödda arbeten.

	Totalkostnad kronor
Ej lokaliserbara.........	1,155,000

Rent kommunala arbeten.

	Totalkostnad	Inhemskt material	Arbetar-
	kronor	kronor	månader
Jönköpings län .............	155,000	120,400	144
Kalmar ».............	18,000	8,500	18
Malmöhus >.........	440,000	175^000	800
Jämtlands >.............	36,000	18,000	150
Västerbottens >......	187,000	62,050	960
Hela riket	830,000	383,950	2,072

Enskilda arbeten.

	Totalkostnad för samtliga arbeten kronor	Företag med fullständiga uppgifter
	Totalkostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbetar- månader
Stockholms län........... Kronobergs > •.......... Kopparbergs »........... Norrbottens >........... Hela riket	15.000 350,000 20.000 31,320 416,320	15.000 20.000 31.320 66.320	9.000 2.000 18.720 29.720	72 30 75 177

Schaktnings- och planeringsarbeten m. m.

Statliga arbeten.

	Totalkostnad för samtliga arbeten kronor	Företag med fullständiga uppgifter
	Totalkostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbetar- månader
Stockholms stad.......... Stockholms län......... Uppsala »......... Södermanlands »......... Östergötlands *......... Jönköpings » ......... Kronobergs ».........	203,600 313,145 34,885 138.000 291.000 323,150 197,300	203,600 285.000 33,000 135.000 291.000 320.000 197,300	27,100 41,000 10,410 26,830 45,933 44,900 23,450	540.5 821 59.5 761 1,618 1,760.751 1,542

235

		Totalkostnad	företag med fullständiga uppgifter
		för samtliga
		arbeten kronor	Totalkostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbetar- månader
Gotlands	län.......	58,000
Blekinge	>.......	435,320	435,320	144,620	1,468.5
Kristianstads		99,833	99,833	7,080	804
Malmöhus	».......	502,530	502,530	47,880	2,917.5
Hallands	>.......	326,150	326,150	48,000	1,755
Göteborgs och Bohus	>.......	438,500	438,500	51,100	4,350
Alvsborgs		65,000	65,000	3,500	255
Skaraborgs	».......	99,298	99,298	11,439	351
Värmlands	>.......	9,000	9,000	4,800	11
Örebro	».......	6,130	—	—	—
Västmanlands	>.......	11,000	—	—	—
Kopparbergs	».......	35,000	35,000	1,500	120
Gävleborgs	>.......	38,000	38,000	5,3C0	97.5
Västernorrlands	>.......	25,800	25,800	7,500	69
Jämtlands	>.......	360,000	301,000	79,300	787.5
Västerbottens	>.......	82,000	82,000	6,300	337.5
Norrbottens	>.......	25,000	25,000	7,000	56
	Hela riket	4,117,641	3,947,331	644,942	20,482.25

Statsunderstödda arbeten.

	Totalkostnad för samtliga arbeten kronor	Företag med fullständiga uppgifter
	Totalkostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbetar- månader
Gotlands län............ Örebro > ............	36.000 76.000	76,000	16,000	640
Hela riket	112,000	76,000	16,000	640

Rent kommunala arbeten.

	Totalkostnad	Företag med fullständiga uppgifter
	för samtliga
	arbeten kronor	Totalkostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbetar- månader
Stockholms stad..........	1,505,000
Stockholms län.........	986,500	116,000	31,000	288
Södermanlands ».........	10,000	10,000	2,000	50
Östergötlands >.........	125,574	16,200	3,200	60
Jönköpings ».........	110,705	89,200	8,300	620
Kronobergs >.........	175.700	175,700	33,267	930
Kalmar >.........	194,085	12,950	5,000	70

236

		Totalkostnad för samtliga arbeten kronor	Företag med fullständiga uppgifter
Totalkostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbetar- månader
Blekinge	län.......	38,858	13,000	1,000	112
Kristianstads	>.......	12,700	—	_	_
Malmöhus	>.......	45,850	33,000	2,800	167.5
Hallands	>.......	33,670	—	_	_
Göteborgs och Bobus	> . . .	180,519	104,000	10,400	440
Alvsborgs	».......	120,570	—	—	_
Skaraborgs	>.......	41,450	41,450	11,630	112.5
Värmlands	J.......	26,000	—	_	_
Örebro	>.......	10,000	10,000	1,500	60
Västmanlands	>.......	41,000	41,000	6,000	270
Kopparbergs	>.......	198,535	167,000	59,400	523
Gävleborgs	>.....	69,700	—	_	_
Västernorrlands	> . . . .	142,470	82,000	11,300	448
Jämtlands	>.......	87,200	52,200	4,700	270
Västerbottens		88,196	57,196	7,550	327.5
Norrbottens	>.......	456,149	292,886	31,857	1,514
	Hela riket	4,700,431	1,813,782	230,904	6,262.5

Enskilda arbeten.

		Totalkostnad för samtliga arbeten kronor	Företag med fullständiga uppgifter
Totalkostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbetar- månader
Uppsala	län.......	156,000	70,000	3,000	375
Södermanlands		843,000	843,000	55,000	2,970
Östergötlands	>	85,000	46,000	7,000	220
Jönköpings	>.......	178,000	145,000	6,000	1,000
Kronobergs		378,700	276,700	5,700	2,240
Kalmar	>.....	38,000	21,000	1,000	100
Gotlands	>......	10,000	10,000	1,000	75
Blekinge	».....	244,000	180,000	15,000	1,020
Kristianstads	>......	42,000	42,000	5,000	200
Malmöhus	>.......	36,500	16,500	3,000	144
Hallands	1 . . , .	111,610	_	_	_
Göteborgs och Bohus	>.......	13,000	13,000	1,000	135
Alvsborgs	>.......	963,000	868,000	169,400	3,760
Örebro	».......	429,000	129,000	16,500	389
Västmanlands	».......	200,025	—	_	_
Kopparbergs	>.......	640,000	500,000	80,000	2,400
Gävleborgs		256,000	152,000	8,000	680
Västernorrlands	».....	20,000	20,000	2,000	152
Västerbottens		470,020	470,020	35,770	3,345
Norrbottens		500,640	295,640	16,300	1,700
	Hela riket	5,614,495	4,097,860	430,670	20,905

237

Vatten- och avloppsledningar.

Statliga arbeten.

	Totalkostnad	Inbemskt material	Arbetar-
	kronor	kronor	månader
Södermanlands län............	46,000	27,000	48
Östergötlands > ............	32,000	19,000	75
Jönköpings » ............	23,775	13,535	38.5
Blekinge > ............	40,000	18,300	98
Kristianstads > ............	11,000	5,000	16
Värmlands » ............	112,000	26,000	198
Kopparbergs > ............	640,000	282,000	660
Hela riket	903,775	390,835	1.133.5

Statsunderstödda arbeten.

	Totalkostnad
	kronor
Blekinge län..........	10,000
Hela riket	10,000

Rent kommunala arbeten.

		Totalkostnad för samtliga arbeten kronor	Företag med fullständiga uppgifter
Totalkostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbetar- månader
Stockholms	län.......	1,242,295	1,055,295	211,663	2,023
Södermanlands	>.......	353,500	160,000	64,000	450
Östergötlands	».......	29,300	29,300	9,789	75
Jönköpings		453,150	453,150	202,850	1,180
Kronobergs	>.......	193,000	193,000	63,000	512
Kalmar	>.......	20,000	20,000	16,300	32
Blekinge	».......	236,000	236,000	50,000	1,620
Kristianstads	>.......	347,069	97,069	39,506	454
Malmöhus	>.......	820,923	665,923	238,686	1,754.5
Hallands	>.......	175,200	175,200	33,000	1,092.5
Göteborgs och Bohus	>.......	796,770	721,770	193,475	1,900
Älvsborgs		239,800	239,800	67,700	775
Skaraborgs	>.......	280,903	280,903	147,566	804
Värmlands	>.......	312,380	312,380	124,780	1,130
Örebro		625,000	625,000	248,000	1,950
Västmanlands	>.......	343,794	343,794	50,455	845
Kopparbergs	>.......	363,025	363,025	135,100	1,091
Gävleborgs	».......	229,120	229,120	75,620	620
Västernorrlands	>.......	700,334	630,334	125,120	2,632
Jämtlands	).......	379,300	356,300	194,900	515
Västerbottens	».......	619,762	423,620	170,970	1,878
Norrbottens	>.......	1,078,113	1,045,513	339,160	2,599
	Hela riket	9,838,738	8,656,496	2,801,640	26,932

238

Södermanlands

Jönköpings

Blekinge

Göteborgs och

Västerbottens

Norrbottens

Stockholms

Södermanlands

Skaraborgs

Örebro

Kopparbergs

Jämtlands

Västerbottens

Norrbottens

Diverse.

Statliga arbeten.

		Totalkostnad för samtliga arbeten kronor	Företag med fallständiga uppgifter
		Totalkostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbetar- månader
län . > Bohus > . ) >	...... Hela riket	2,500 10,500 21,700 29,892 13,400 68,300 146,292	2,500 21,700 29,892 13,400 68,300 135,792	700 8,950 11,900 5,400 33,800 60,750	7.50 45.50 54 21 73.25 201.25

Statsunderstödda arbeten.

	Totalkostnad
	kronor
Gotlands län..........	10,000
Hela riket	10,000

Kent kommunala arbeten.

Totalkostnad för samtliga arbeten kronor	Företag med fullständiga uppgifter
Totalkostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbetar- månader
44,000	44,000	1,000	60
10,000	10,000	1,000	50
12,000	12,000	6,000	24
93,000	93,000	38,500	240
55,000	55,000	15,000	360
15,000	—	_	_
14,000	—	—	_
15,000	15,000	6,500	21
258,000	229,000	68,000	755

240

Tabell 4. Fördelning

		Statliga	Statsunderstödda
		Totalkostnad	Arbetarmånader	Totalkostnad	Arbetarmänader
Ej lokaliserbara .		1,468,000		1,166,000
Stockkolms stad .		, / 2,058,225 \ 2,128,225	3,600	{ 390,000	—
Stockkolms	län . .	f 1,778,000 \ 2,037,295	4,540	/ 3,498,900 \ 6,226,900	12,709.50
Uppsala	> . .	f 183,000 \ 292,885	187.50	/ 1,783.500 \ 3,631,500	7,748
Södermanlands	> . .	I 313,250 1 936,950	1,230.25	I 590,000 \ 3,094,500	971
Östergötlands	> . .	/ 2,937,815 t 3,317,815	6,335	/ 2,542,380 \ 2,907,580	12,809
Jönköpings	> . .	/ 523,202 \ 616,852	2,195.25	/ 1,416,300 \ 3,579,100	4,690
Kronobergs	> . .	) 227,300 \ 2,115,300	1,582	/ 1,468,000 X 1,963,000	7,752
Kalmar	) . .	i 299,000 t 305,000	326	( 684,850 l 3,332,350	3,740
Gotlands	> . .	( 220,400 \ 403,400	673	{ 603,000	—
Blekinge	> . .	/ 1,260,620 \ 1,264,220	3,270.50	/ 819,500 \ 1,046,300	4,425
Kristianstads	> . .	1 1,334,107 X 1,745,107	4,261	/ 1,131,800 \ 2,004.300	7,020
Malmöhus	> . .	1 1,387,750 t 2,470,750	4,433.50	f 3,254,190 X 4,402,190	7,198
Hallands	> . .	1 431,500 \ 1,251,400	2,171	1 3,254,840 \ 3,540,740	17,043
Göteborgs och Bohus	> . .	1 1,381,552 \ 2,569,552	7,442.50	/ 2,034,650 X 2,389,650	8,724
Alvsborgs	> . .	1 840,300 \ 926,300	883	/ 12,902,500 \ 13,649,500	58,632.50
Skaraborgs	> . .	i 876,528 \ 2,396,898	1,731.50	/ 12,000 \ 624,600	60
Värmlands	> . .	f 189,020 \ 833,020	380	f 2,759,520 \ 5,243,520	15,882
Örebro	> . .	) 1,162,000 \ 1,926,130	2,013	/ 948,376 X 6,340,451	4,460
Västmanlands	) . .	/ 704,000 \ 1,006,000	1,130	/ 1,043.250 | 1,878,836	3,468
Kopparbergs	» . .	1 1,123,300 | 1,123,300	1,426.50	/ 4,402,685 \ 5,736,021	27,693
Gävleborgs		1 169,000 \ 973,000	345	/ 4,210,600 X 6,369,300	25,532
Västernorrlands	> . .	( 772,900 \ 3,056,400	1,673	1 5,723,550 X 9,255,250	31,809
Jämtlands	> . .	1 856,000 \ 1,515,000	1,547.50	1 4,331,200 \ 5,625,200	25,720
Västerbottens	> . .	j 195,400 \ 679,050	538.50	/ 14,098,780 X 14,648,680	93,059
Norrbottens	> . .	1 1,184,310 \ 1,310,310	3,890.75	/ 1,933,950 X 2,831,950	11,240
Hela riket	22,408,479 38,667,159	57,806.25	74.845,321 111,469,318	392,385

1 Den första siffran betecknar totalkostnaden för de företag, beträffande vilka uppgift å antalet

241

länsvis av A-företagen.

Rent kommunala	Enskilda	Summa
Totalkostnad	Arbetarmånader	Totalkostnad	Arbetarmånader	Totalkostnad	Arbetarmånader
	_	_			2,623,000
/	—	—	/ -	—	/ 2,058,225	3,600
i	1,900,000		l -		\ 4,418,225
	1,956,095	3,376	/ 15,000	72	/ 7,247,995	20,697.5
i	3,113,595		X 15,000		\ 10,392,790
	150,000	552	f 181,000	1,080	/ 2,297,500	9,567.5
i	150,000		\ 267.000		\ 4,341,385
/	825,380	2,646.75	/ 843,000	2,970	/ 2,571,630	7,818
|\	1,288.880	\ 843.000		X 6,163,330
	146,580	471	( 46,000	220	/ 5,672.775	19,835
	255,954		\ 119,300		\ 6,600,649
/	875,255	2,316	/ 145,000	1,000	/ 2,959,757	10,201.25
\	931,760	X 193,000	\ 6,320,712
	368,700	1,442	/ 305,200	2,280	( 2,369,200	13,056
i	368,700	\ 757,200	\ 5,204,200
/	1,428,029	2,965	( 118,622	788	/ 2,530,501	7,819
\	1,641,164	X 135,622		X 5,414,136
i	—	—	f 129,000	1,120	/ 349,400	1,793
x	—		t 129,000	\ 1,135.400
i	425,750	2,922.75	/ 253,250	1,484	/ 2,759.120	12,102.25
X	570,403	X 367,250	1 3,248,173
1	158,069	574	/ 198,810	1,130	1 2,822,786	12,985
i	420,769		X 198,810	\ 4,368,986
f	1,584,796	3,756	1 16,500	144	1 6,243,236	15,531.5
\ 1	1,901,246	\ 36,500		\ 8,810,686
524,800	1,812.50	/ -	—	1 4,211,140	21,026.5
i	558.470	\ 111,610		\ 5,462,220
f	1,162,620	3,794	/ 233,000	615	) 4,811,822	20,575.5
i	1,328,739	\ 267,501		\ 6,555,442
11	1,099,300	2,345	1 868,000	3,760	/ 15,710,100	65,620.5
X	1,341,720	\ 963,000		\ 16,879,520
/	1,086,353	3,630.50	/ 11,850	30	1 1,986,731	5,452
i	1,086,353	X 24,850		\ 4,132,601
/	779,380	2,030	/ 1,144,658	4,865	/ 4,872,578	23,157
\	805,380	X 1,274,658		X 8,156,678
/	971,792	3,043	/ 129,000	389	/ 3,211,168	9,905
\	971,792	\ 429,000		\ 9,667,373
/	712,794	1,777.50	1 223,700	1,500	1 2,683,744	7,875.50
\	712,794	X 423,725	\ 4,021,355
f	2,535,205	5,470.50	| 1,102,914	4,795	/ 9,164,104	39,385
{	2,577,440	\ 1,279,393	\ 10,716,154
	958,540	2,945	/ 489,846	2,855	/ 5,827,986	31,677
i	1,084,440	\ 928,546	1 9,355,286
	1,037,634	3,920	1 470,946	3,058.50	1 8,005,030	40,460.60
i	1,198,104	\ 614,696		1 14,124,450
1	897,600	2,518	1 328,464	1,457	/ 6,413,264	31,242.6
	1,004,100	\ 387.464		1 8,531,764
(	1,312,816	5,940	/ 567,820	4,041	1 16,174,816	103,578.60
l	1,576,998	\ 691,720		\ 17,596,448
1	4.701,499	11,187.5	/ 719.760	4,070	/ 8,539,519	30,388.26
X	5,571,062	1 1,064,700	\ 10,778,082
	25,698,987	71,435	8,541,340	43,723.5	131494,127	665,349.76
	32,859,863	11,522,605	194,018,945

arbetarn] Elli uller lämnats i tabell 1. Den andra siffran betecknar, totalkostnaden för samtliga företag.

242

Tabell 5. Fördelning av

	Statliga	arbeten
	Total- kostnad	Företag med fullständiga uppgifter
	för samtliga arbeten kronor	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	! Arbetar- månader
1) Vägar.................	1,869,781	1,728,581	393,349	6,707,25
2) Skenfria korsningar...........	14,224,070	—	—
3) Broar.................	71,500	71,500	30,600	130
4) Hamnar................	3,417,700	3,417,700	1,089,350	10,274.5 |
5) Vattenbyggnader............	323,500	323,500	91,650	824
6) Hus..................	8,282,450	8,097,850	3,513,380	13,553.5 j
7) Industri................	5,310,450	3,782,450	1,584,688	4,500
8) Schaktnings- och planeringsarbeten m. m. .	4,117,641	3,947,331	644,942	20,482.25
9) Vatten- och avloppsledningar......	903,775	903,775	390,835	1,133.5
10) Diverse.................	146,292	135,792	60,750	201.25
Totalsumma	38,667,159	22,408,479	7,799,544	57,806.25
Summa av 5)—10)	19,084,108	17,190,698	6,286,245	40,694,5

	Enskilda	arbeten
	Total- kostnad	Företag med fullständiga uppgifter
	för samtliga arbeten kronor	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbetar- mänader
1) Vägar.................	3,292,049	2,636,019	222,398	17,264
2) Skenfria korsningar...........	15,000	—	—	—
3) Broar.................	220,000	220,000	90,000	480
4) Hamnar................	20,000	20,000	5,000	60
5) Vattenbyggnader............	1,932,891	1,489,291	464,477	4,807.5
6) Hus..................	11,850	11,850	4,000	30
7) Industri................	416,320	66,320	29,720	177
8) Schaktnings- och planeringsarbeten m. m. .	5,614,495	4,097,860	430,670	20,905
9) Vatten- och avloppsledningar......	—	—	—	—
10) Diverse................	_	—	—	—
Totalsumma	11,522,605	8,541,340	1,246,265	43,723.5
Summa av 5)—10)	7,975,556	5,665,321	928,867	25,919.5

243

A-företagen efter arbetenas natur.

Statsunderstödda arbeten

Bent kommunala arbeten

Total-kostnad för samtliga arbeten kronor	Företag med fallständiga uppgifter	Total-kostnad för samtliga arbeten kronor	Företag med fullständiga uppgifter
Total- kostnad kronor	Inbemskt material kronor	Arbetar- månader	Total- kostnad kronor	Inbemskt material kronor	Arbetar- månader
85,757,418	66,493,121	8,206,831	365,273.5	4,443,699	3,067,064	571,922	11,109.5
11,736,800	—	—	—	—	—	—	—
10,170,100	7,806,200	2,624,103	25,560	63,000	63,000	22,200	228
—	—	—	—	3,043,060	2,949,060	1,162,025	6,779
200,000	170,000	65,000	490	386,450	275,750	50,300	1,756
2,318,000	300,000	158,000	421.5	8,790,485	8,308,835	4,236,419	16,541
1,155,000	—	—	—	836,000	836,000	383,950	2,072
112,000	76,000	16,000	640	4,700,431	1,313,782	230,904	6,262.5
10,000	—	—	—	9,838,738	8,656,496	2,801,640	25,932
10,000	—	—	—	258,000	229,000	68,000	755
111,469,318	74,845,321	11,089,934	392,385	32,359,863	25,698,987	9,527,360	71,435
3,805,000	646,000	239,000	1,551.5	24,810,104	19,619,863	7,771,213	53,318.5

	Summa
	Total- kostnad	Företag med fullständiga uppgifter
	för samtliga arbeten kronor	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbetar- månader
1) Vägar................	95,362,947	73,924,785	9,394,500	400,354.25
2) Skenfria korsningar..........	25,975,870	—	—	—
3) Broar................	10,524,600	8,160,700	2,766,903	26,398
4) Hamnar...............	6,480,760	6,386,760	2,256,375	17,113.50
5) Vattenbyggnader...........	2,842,841	2,258,541	671,427	7,877.50
6) Hus.................	19,402,785	16,718,535	7,911,799	30,546
7) Industri...............	7,717,770	4,684,770	1,998,358	6,749
8) Schaktnings- och planeringsarbeten m. m.	14,544,567	9,434,973	1,322,516	48,289.76
9) Vatten- och avloppsledningar.....	10,752,513	9,560,271	3,192,475	27,065.50
10) Diverse...............	414,292	364,792	128,750	956.25
Totalsumma	194,018,945	131,494,127	29,643,103	505,349.75
Summa av 5)—10)	65,674,768	43,021,882	15,225,325	121,484

Bihang till riksdagens protokoll 198S. 1 sami. Nr 211. 25

244

Tabell 6. Fördelning av vissa större

	Statliga	arbeten
	Total- kostnad	Företag med fullständiga uppgifter
	för samtliga arbeten kronor	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbetar- månader
1) Vägar.................	_	_	_	_
2) Skenfria korsningar...........	—	—	—	—
3) Broar.................	—	—		—
4) Hamnar................	1,959,300	1,959,300	805,000	4,560
5) Vattenbyggnader............	-	—	—	—
6) Hus..................	500,000	500,000	50,000	1,680
7) Industri................	670,000	670,000	110,500	1,104
8) Schaktnings- och planeringsarbeten m. m. .	—	—	—	—
9) Vatten- och avloppsledningar......	—	—	—	—
10) Diverse................	—	—	—	—
Totalsumma	3,129,300	3,129,300	965,500	7,344
Summa av 5)—10)	1,170,000	1,170,000	160,500	2,784

1) Vägar.................

2) Skenfria korsningar...........

3) Broar.................

4) Hamnar................

5) Vattenbyggnader............

6) Hus..................

7) Industri................

8) Schaktnings- och planeringsarbeten m. m. .

I 9) Vatten- och avloppsledningar.......

10) Diverse................

Totalsumma
Summa av 5)—10)

Enskilda arbeten

Total-kostnad för samtliga arbeten kronor	Företag med fullständiga uppgifter
Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbetar- mänader
8,136,500	4,386,500	1,689,500	4,890
1,400,000	—	—	—
9,536,500	4,386,500	1,689,500	4,890
9,636,500	4,386,500	1,689,500	4,890

245

B-företag efter arbetenas natur.

Statsunderstödda arbeten	Rent	kommun	ala arbeten
Total-kostnad för samtliga arbeten kronor	Företag med fullständiga uppgifter	Total-kostnad för samtliga arbeten kronor	Företag med fullständiga uppgifter
Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbetar- månader	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbetar- månader
31,838,800	22,951,800	2,993,800	129,990	1,053,300	1,053,300	176,300	3,000
6,326,200	812,300	400,000	3,360	—	—	_	_
—	—	—	—	12,682,600	12,022,600	4,874,620	19,040
2,354,000	2,354,000	280,000	8,200	1,100,000	1,100,000	600 000	1,350
—	—	—	_	980,000	980,000	200,000	1,920
745,000	745,000	91,000	4,200	3,824,000	2,424,000	574,200	6,180
—	—	—	—	2,486,360	2,486,360	736,071	6,740
41,264,000	26,863,100	3,764,800	145,750	22,126,260	20,066,260	7,161,191	38,230
3,099,000	3,099,000	371,000	12,400	8,390,360	6,990,360	2,110,271	16,190

1) Vägar................

2) Skenfria korsningar..........

3) Broar................

4) Hamnar...............

5) Vattenbyggnader...........

8) Hus.................

7) Industri...............

8) Schaktnings- och planeringsarbeten m. m.

9) Vatten- och avloppsledningar......

10) Diverse................

Totalsumma
Summa av 5)—10)

Summa
Total- kostnad	Företag med fullständiga uppgifter
för samtliga arbeten kronor	Total- kostnad kronor	Inhemskt material kronor	Arbetar- månader
32,892,100	24,005,100	3,170,100	132,990
6,326,200	812,300	4U0,000	3,360
14,641,900	13,981,900	5,679,620	23,600
3,454,000	3,454,000	880,000	9,550
500,000	500,000	50,000	1,680
9,786,500	6,036,500	2,000,000	7,914
5,969,000	3,169,000	665,200	10,380
2,486,360	2,486,360	736,071	6,740
76,056,060	54,445,160	18,580,991	196,214
22,195,860	15,646,860	4,331,271	36,264

246

Tabell 7. A-företagens fördelning i kostnadshänseende.]

Samtliga arbeten.

Kostnad i kronor		A n	tal föret	a g
Statliga	Stats- under- stödda	Rent kom- munala	En- skilda	Summa	%
Lägre än 20,000 ..........	147	41	98	54	340	18.5
fr. o. m. 20,000— 50,000 ......	93	109	141	86	429	23.3
fr. o. m. 50,000— 75,000 ......	43	126	49	22	240	13.1
fr. o. m. 75,000—100,000 ......	29	86	33	6	154	8.4
fr. o. m. 100,000—200,000 ......	80	221	62	17	380	20.7
fr. o. m. 200,000—500,000 ......	39	180	39	13	271	14.8
500,000 eller högre.........	10	10	1	1	22	1.2
Summa	441	773	423	199	1,836	100. o

Av tablån framgår, att över 54 % av samtliga ifrågavarande företag bava en totalkostnad
understigande 75,000 kronor.

De olika kostnadsgruppernas andel
av totala kostnaden.

Större än 500,000 kr.

200,000—500,000 kr.

100,000—200,000 kr.

75.000— 100,000 kr.

50.000— 75,000 kr.

20.000— 50,000 kr.
Mindre än 20,000 kr.

1 I de grafiska framställningarna äro kostnader utöver 700,000 kronor frånräknade samt varje
grupp åsatt en medelkostnad.

247

Vägar.

Kostnad i kronor		A r	itai	föret	a g
Statliga	Stats- under- stödda	Rent kom- munala	En- skilda	Summa	%
Lägre än 20,000 ..........	45	34	14	22	115	14.1
fr. o. m. 20,000— 50,000 ......	22	79	30	37	168	20.6
fr. o. m. 50,000— 75,000 ......	6	89	8	12	115	14.1
fr. o. m. 75,000—100,000 ......	1	54	8	3	66	8.1
fr. o. m. 100,000—200,000 ......	2	173	11	5	191	23.4
fr. o. m. 200,000 500,000 ......	—	152	2	1	155	19.1
500,000 eller högre.........	—	5	—	—	5	0.6
Summa	76	586	73	80	815	100.0

Av tablån framgår, att över 48 % av samtliga ifrågavarande företag hava en totalkostnad
understigande 75,000 kronor.

De olika kostnadsgruppernas andel
av totala kostnaden.

Större än 500,000 kr.

200,000—500,000 kr.

100,000-200,000 kr.

75.000— 100,000 kr.

50.000— 75,000 kr.
Mindre än 50,000 kr.

52 %

27 %

5 %

7 *

3 %

248

Skenfria korsningar.

Kostnad i kronor		A E	itai	''öret	a g
Statliga	Stats- under- stödda	Rent kom- munala	En- skilda	Summa	%
Lägre än 20,000 ..........				1	1	0.5
fr. o. m. 20,000— 50,000 ......	6	15	—	—	21	10.5
fr. o. m. 50,000— 75,000 ......	14	27	—	_	41	20.2
fr. o. m. 75,000—100,000 ......	13	22	_	—	35	17.2
fr. o. m. 100,000—200,000 ......	38	32	—	_	70	34.7
fr. o. m. 200,000—500,000 ......	21	9	_	_	30	14.9
500,000 eller högre.........	2	2	—	—	4	2.0
Summa	94	107	—	1	202	100.0

Av tablån framgår, att Sver 48 % av samtliga ifrågavarande företag hava en totalkostnad
understigande 100,000 kronor.

De olika kostnadsgruppernas andel
av totala kostnaden.

Större än 500,000 kr.

200,000—500,000 kr.

100,000-200,000 kr.

75.000— 100,000 kr.

50.000— 75,000 kr.
Mindre än 50,000 kr.

8 %

35 %

35 %

10 %
9 %

249

Broar.

Kostnad i kronor		A E	tal föret	a g
Statliga	Stats- under- stödda	Rent kom- munala	En- skilda	Summa	%
Lägre än 20,000 ..........	1	5	3		9	12.3
fr. o. m. 20,000— 50,000 ......	2	12	1	—	15	20.6
fr. o. m. 50,000— 75,000 ......	—	9	—	—	9	12.3
fr. o. m. 75,000-100,000 ......	—	8	—	—	8	11.0
fr. o. m. 100,000 -200,000 ......	—	13	—	—	13	17.8
fr. o. m. 200,000—500.000 ......	—	16	—	1	17	23.3
500,000 eller högre.........	—	2	—	—	2	2.7
Summa	3	65	4	1	73	100.0

Av tablån framgår, att över 45 % av samtliga ifrågavarande företag hava en totalkostnad
understigande 75,000 kronor.

De olika kostnadsgruppernas andel
av totala kostnaden.

Större än 500,000 kr.

200,000—500,000 kr.

100,000—200,000 kr.

75.000— 100,000 kr.

50.000- 75,000 kr.
Mindre än 50,000 kr.

11 %

54 %

18 %

6 %

5 %

6 y.

250

Hanmar.

Kostnad i kronor		A E	tal	‘öret	a g
Statliga	Stats- under- stödda	Kent kom- munala	En- skilda	Summa	*
Lägre än 20,000 ..........	3		5		8	16.0
fr. o. m. 20,000— 50.000 ......	2	—	4	1	7	14.0
fr. o. m. 50,000— 75,000 ......	5	—	1	—	6	12.0
fr. o. m. 75,000—100,000 ......	3	—	4	—	7	14.0
fr. o. m. 100,000—200,000 ......	6	—	5	—	11	22.0
fr. o. m. 200,000—500,000 ......	6	—	5	—	11	22.0
500,000 eller högre.........	—	—	—	—	—	0.0
Samma	25	—	24	1	50	100.0

Av tablån framgår, att över 56 % av samtliga ifrågavarande företag hava en totalkostnad
nnderstigande 100,000 kronor.

De olika kostnadsgruppernas andel
av totala kostnaden.

200,000—500,000 kr.

100,000-200,000 kr.

75.000— 100,000 kr.

50.000— 75,000 kr.
Mindre än 50,000 kr.

251

Vattenbyggnader.

Kostnad i kronor		Antal	''öret	a g
Statliga	Stats- under- stödda	Rent kom- munala	En- skilda	Summa	%
Lägre än 20,000 ..........	1		3	9	13	31.7
fr. o. m. 20,000- 50,000 ......	2	1	3	9	15	36.7
fr. o. m. 50,000— 75,000 ......	—	—	1	1	2	4.9
fr. o. m. 75,000—100,000 ......	—	—	1	—	1	2.4
fr. o. m. 100,000—200,000 ......	2	1	1	4	8	19.5
fr. o. m. 200,000-500,000 ......		—	—	1	1	2.4
500,000 eller högre.........	—	—	—	1	1	2.4
Summa	O	2	9	25	41	100.0

Av tablån framgår, att över 68 % av samtliga ifrågavarande företag hava en totalkostnad
understigande 50,000 kronor.

De olika kostnadsgruppernas andel
av totala kostnaden.

Större än 500,000 kr.

200,000—500,000 kr.

100,000—200,000 kr.

75.000— 100,000 kr.

50.000— 75,000 kr.

20,000— 50,000 kr.

Mindre än 20,000 kr.

20 %

11

39 %

* %

17 %

6 %

252

Hus.

Kostnad i kronor		A B	tal föret	a g
Statliga	Stats- under- stödda	Rent kom- munala	En- skilda	Summa	%
Lägre än 20,000 ..........	29		14	1	44	24.2
fr. o. m. 20,000— 50,000 ......	22	1	22	_	45	24.7
fr. o. m. 50,000— 75,000 ......	5	—	13	_	18	9.9
fr. o. m. 75,000—100,000 ......	7	—	6	_	13	7.1
fr. o. m. 100,000-200,000 ......	21	2	16	_	39	21.5
fr. o. m. 200,000—500,000 ......	5	—	13	_	18	9.9
500,000 eller högre.........	3	1	1	—	5	2.7
Summa	92	4	85	1	182	100. o

Av tablån framgår, att över 48 % av samtliga ifrågavarande företag hava en totalkostnad
understigande 50,000 kronor.

De olika kostnadsgruppernas andel
av totala kostnaden.

Större än 500,000 kr.

200,000—500,000 kr.

100,000—200,000 kr.

75.000— 100,000 kr.

50.000— 75,000 kr.

20.000— 50,000 kr.
Mindre än 20,000 kr.

16 %

32 %

30 %

5 %

T%

8 *

253

Industri.

Kostnad i kronor		A n	tal föret	a g
Statliga	Stats- under- stödda	Rent kom- munala	En- skilda	Summa	%
Lägre än 20,000 ..........	4		1	1	6	15.4
fr. o. m. 20,000— 50,000 ......	6	—	1	2	9	23.1
fr. o. m. 50,000— 75,000 ......	2	1	—	—	3	7.7
fr. o. m. 75,000—100,000 ......	1	1	—	—	2	5.1
fr. o. m. 100,000—200,000 ......	6	—	2	1	9	23.1
fr. o. m. 200,000—500,000 ......	—	3	1	1	5	12.8
500,000 eller högre.........	5	—	—	—	5	12.8
Summa	24	5	5	5	39	100. o

Av tablån framgår, att över 38 % av samtliga ifrågavarande företag hava en totalkostnad
understigande 50,000 kronor.

De olika kostnadsgruppernas andel
av totala kostnaden.

Större än 500,000 kr.

200,000—500,000 kr.

100,000-200,000 kr.

50,000—100,000 kr.
Mindre än 50,000 kr.

254

Schaktnings- och planeringsarbeten m. ni.

Kostnad i kronor		Antal	''öret	a g
Statliga	Stats- under- stödda	Rent kom- munala	En- skilda	Summa	%
Lägre än 20,000 ..........	55		30	20	105	36.6
fr. o. m. 20,000— 50,000 ......	24	1	41	37	103	35.7
fr. o. m. 50,000— 75,000 ......	9	—	13	9	31	10.8
fr. o. m. 75,000—100,000 ......	4	1	5	3	13	4.5
fr. o. m. 100,000—200,000 ......	5	—	6	7	18	6.2
fr. o. m. 200,000—500,000 ......	5	_	4	9	18	6.2
500,000 eller högre.........	—	—	—	—
Summa	102	2	99	85	288	100.0

Av tahlin framgår, att över 72 % av samtliga ifrågavarande företag hava en totalkostnad
understigande 50,000 kronor.

De olika kostnadsgruppernas andel
av totala kostnaden.

200,000—500,000 kr.

100,000-200,000 kr.

75,000—100,000 kr.

50,000- 75,000 kr.

20,000- 50,000 kr.

36 %

16 %

7 %
11 *

21 %

9 %

Mindre än 20,000 kr.

255

Vatten- och avloppsledningar.

Kostnad i kronor		A n	tal föret	a g
Statliga	Stats- under- stödda	Rent kom- munala	En- skilda	Summa	%
Lägre än 20,000 ..........	1	1	23		25	19.8
fr. o. m. 20,000— 50,000 ......	4	—	38	—	42	33.3
fr. o. m. 50,000— 75,000 ......	2	—	12	—	14	11.1
fr. o. m. 75,000—100,000 ......	—	—	8	—	8	6.4
fr. o. m. 100,000—200,000 ......	—	—	21	—	21	16.7
fr. o. m. 200,000—500,000 ......	2	—	14	—	16	12.7
500,000 eller högre.........	—	—	—	—	—	0.0
Summa	9	1	lie	—	126	100. o

Av tablån framgår, att över 53 % av samtliga ifrågavarande företag hava en totalkostnad
understigande 50,000 kronor.

De olika kostnadsgruppernas andel
av totala kostnaden.

200,000—500,000 kr.

100,000—200,000 kr.

75.000— 100,000 kr.

50.000— 75,000 kr.

20.000— 50,000 kr.
Mindre än 20,000 kr.

46 %

26 %

5 %

7 *

I---

13 %

3 %

256

Diverse.

Kostnad i kronor		Antal	''öret	a g
Statliga	Stats- under- stödda	Rent kom- munala	En- skilda	Summa	%
Lägre än 20,000 ..........	8	1	5		14	70.0
fr. o. m. 20,000— 50,000 ......	3	_	1		4	20 0
fr. o. m. 50,000— 75,000 ......	_	__	1		1	5.0
fr. o. m. 75,000—100,000 ......	_	_	1		1	5 0
fr. o. m. 100,000—200,000 ......	_	_
fr. o. m. 200,000—500,000 ......	_	_
500,000 eller högre........	—	—	—	—	—	—
Summa	11	1	8	—	20	100. o

Av tablån framgår, att över 90 % av samtliga ifrågavarande företag bava en totalkostnad
understigande 50,000 kronor.

De olika kostnadsgruppernas andel
av totala kostnaden.

50,000— 75,000 kr.

20,000— 50,000 kr.

Mindre än 20,000 kr.

257

Tabell 8. Kostnad för A-företagen under första året.

Hela riket.

		Stats-	Rent
	Statliga	under- stödda	kommu- nala	Enskilda	Summa
Vägar................	1,869,781	65,452,568	4,097,699	2,988,449	74,408,497
Skenfria korsningar......... .	14,224,070	11,136,800	—	15,000	25,375,870
Broar...... ..........	71,500	9,465,600	63,000	220,000	9,820,100
Hamnar................	2,568,600	—	2,317,960	20,000	4,906,560
Vattenbyggnader............	323,500	175,700	386,450	1,932,891	2,818,541
Hus.................	7,564,250	2,318,000	6,869,085	11,850	16,763,185
Industri................	4,839,275	1,155,000	742,500	416,320	7,153,095
Schaktnings- och planeringsarbeten m. m.	3,118,341	112,000	4,458,631	4,488,295	12,177,267
Vatten- och avloppsledningar......	853,775	10,000	8,910,018	—	9,773,793
Diverse ................	146,292	10,000	258,000	—	414,292
Summa kronor	85,579,384189,835,668	28,103,343	10,092,805	163,611,200

Tilläggas överskjutande kostnader för sådana företag, som icke synas lämpligen kunna uppdelas
i etapper, komma summorna att höjas till:

Statliga	Stats- under- stödda	Rent kommu- nala	Enskilda	Summa
37,193,309	91,152,318	30,942,953	10,092,805	169,381,385

Anni. Enligt inventeringsuppgifterna skalle i medeltal omkring 83 % av A-företagen kunna
utföras under ett år. Detta skulle motsvara en genomsnittlig maximikostnad per företag av uppskattningsvis
400,000 kronor.

Kostnaderna fördela sig på Stockholms stad och länen sålunda:

Stockholms stad.

	Statliga	Stats- under- stödda	Rent kommu- nala	Enskilda	Summa
Vägar.................	209,775	270,000	295,000	___	774,775
Skenfria korsningar..........	—	120,000	—	—	120,000
Broar.................	—	—	—	—	—
Hamnar................	—	—	—	—	—
Vattenbyggnader............	—	—	100,000	—	100,000
Hus.................	731,500	—	—	—	731,000
Industri...............	512,175	—	—	—	512,175
Schaktnings- och planeringsarbeten m. m.	203,600	—	1,505,000	—	1,708,600
Vatten- och avloppsledningar......	—	—	—	—	—
Diverse................	—	—	—	—	—
Summa kronor	1,657,050	390,000	1,900,000	—	3,947,050

Stockholms län.

		Stats-	Rent
	Statliga	under- stödda	kommu- nala	Enskilda	Summa
Vägar.................	128,600	3,628,450	326,800	_	4,083,850
Skenfria korsningar..........	106,600	300,000	—	—	406,600
Broar.................	—	53,200	—	—	53,200
Hamnar................	93,600	379,000	—	472,600
Vattenbyggnader............	159,500	—	—	—	159,500
Hus.................	935,250	—	135,000	—	1,070,250
Industri................	207,000	—	—	15,000	222,000
Schaktnings- och planeringsarbeten m. m.	313,145	—	908,500	—	1,221,645 999,475
Vatten- och avloppsledningar......	—	—	999,475	—
Diverse . . . . •...........			44,000	—	44,000
Summa kronor	1,943,695	3,981,650	2,792,775	15,000	8,733,120

258

Uppsala län.

	Statliga	Stats- under- stödda	Rent kommu- nala	Enskilda	Summa
Vägar................		1.657,600	100,000	111,000	1,868,600
Skenfria korsningar..........	108,000	588,000	—	—	696,000
Broar.................	—	94,500	—	—	94,500
Hamnar................	—	—	_	—	—
Vattenbyggnader............	—	—	—	—	—
Hus.................	150,000	1,260,000	50,000	—	1,460,000
Industri................	—	—	—	—	—
Schaktnings- och planeringsarbeten m. m.	34,885	—	—	142,000	176,885
Vatten- och avloppsledningar......	—	—	—	—	—
Diverse................	—	—	—	—	—
Summa kronor	292,885	8,600,100	150,000	253,000	4,295,985

Södermanlands län.

		Stats-	Rent
	Statliga	under- stödda	kommu- nala	Enskilda	Summa
Vägar.................	73,750	2,639,500	508,600		3,221,850
Skenfria korsningar..........	610,700	—	—	_	610,700
Broar .................	—	305,000	_	_	305,000
Hamnar................	__	_	_	_	_
Vattenbyggnader............	—	—	—	—	—
Hus.................	67,000	150,000	339,380	—	556,380
Industri................	_	_	_	_	_
Schaktnings- och planeringsarbeten m. m.	99,400	—	10,000	643,000	752,400
Vatten- och avloppsledningar......	45,000	—	353,500	—	398,500
Diverse ................	2,500	—	10,000	—	12,500
Summa kronor	898,350	3,094,500	1,221,480	643,000	5,857,330

Östergötlands län.

		Stats-	Rent
	Statliga	under- stödda	kommu- nala	Enskilda	Summa
Vägar................	166,840	1,816,280	101,080	14,300	2,098,500
Skenfria korsningar..........	380,000	205,000	—	_	585,000
Broar.................	—	137,700	_	_	137,700
Hamnar................	—	_	_	_
Vattenbyggnader............	—	—	_	20,000	20,000
Hus.................	1,017,575	—	—	_	1,017,575
Industri................	1,237,200	—	—	_	1,237,200
Schaktnings- och planeringsarbeten m. m.	171,000	—	125,574	85,000	381,574
Vatten- och avloppsledningar......	32,000	—	29,300	_	61,300
Diverse................	—	—	—	—	—
Summa kronor	3,004,615	2,158,980	255,954	119,300	5,538,849

259

Jönköpings län.

		Stats-	Rent
	Statliga	under- stödda	kommu- nala	Enskilda	Summa
Vägar.................	103,792	1,621,200	53,500		1,778,492
Skenfria korsningar..........	80,000	1,135.500	—	15,000	1,230,500
Broar.................	—	74,000	13,000	_	87,000
Hamnar...............	_	_
Vattenbyggnader............		—	—	_	_
Hus.................	51,835	—	128,905	_	180,740
Industri...............	23,800	—	155,000	_	178,800
Schaktnings- och planeringsarbeten m. m.	230,650	—	110,705	154,000	495,355
Vatten- och avloppsledningar......	23,775	—	343,150	_	366,925
Diverse................	10,500	—	—	10,500
Summa kronor	524,352	2,830,700	804,260	169,000	4,328,312

Kronobergs län.

		Stats-	Rent
	Statliga	under- stödda	kommu- nala	Enskilda	Summa
Vägar..........		889,000			889,000
Skenfria korsningar.........	1,888,000	495,000	—	_	2,383,000
Broar............	—	66,000	_	_	66,000
Hamnar.............	_	_	_	_
Vattenbyggnader............		—		28,500	28,500
Hus............	30,000	—		_	30,000
Industri...............	—		_	350,000	350.000
Schaktnings- och planeringsarbeten m. m.	83,300	—	175,700	286,000	545,000
Vatten- och avloppsledningar......	—	—	193,000	193,000
Diverse................	—	—	—	—
Summa kronor	2,001,300	1,450,000	368,700	664,500	4,484,500

Kalmar län.

	Statliga	Stats- under- stödda	Rent kommu- nala	Enskilda	Summa
Vägar.................	6,000	1,369,750	128,579	78,622	1,582,951
Skenfria korsningar..........	—	366,000	—	_	366;000
Broar...............	—	—	20,000	_	20,000
Hamnar..............	—	—	275,000	_	275,000
Vattenbvggnader............		—	—	_
Hus.................	299,000	758,000	626,600	_	1,683,600
Industri . ............	—	—	18,000	_	18.000
Schaktnings- och planeringsarbeten m. m.	—	—	194,085	38,000	232,085
Vatten- och avloppsledningar......	—	—	20,000	_	20,000
Diverse................	—	—	—	—
Summa kronor	305,000	2,493,750	1,282,264	116,622	4,197,686

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 211. 26

260

Gotlands län.

	Statliga	Stats- under- stödda	Rent kommu- nala	Enskilda	Summa
Vägar ................		557,000		75,000	632,000
Skenfria korsningar..........	—	—	—	—	—
Broar.................	—	—	—	—	—
Hamnar................	86,400	—	—	—	86,400
Vattenbyggnader............	259,000	—	—	—	—
Hus.................	—	—	—	259,000
Industri................	—	—	—	—	—
Schaktnings- och planeringsarbeten m. m.	58,000	36,000	—	10,000	104,000
Vatten- och avloppsledningar......	—	—	—	—	—
Diverse................	—	10,000	—	—	10,000
Summa kronor	403,400	603,000	-	85,000	1,091,400

Blekinge län.

	Statliga	Stats- under- stödda	Rent kommu- nala	Enskilda	Summa i
Vägar................	10,350	708,500	225,545	103,250	1,047,645
Skenfria korsningar..........	—	31,800	—	—	31,800
Broar.................	67,500	—	30,000	—	97,500
Hamnar................	325,000	—	27,000	20,000	372,000
Vattenbyggnader............	—	—	—	—	—
Hus.................	166,750	—	13,000	—	179,750
Industri...............	67,600	—	—		67,600
Schaktnings- och planeringsarbeten m. m.	435,320	—	25,558	244,000	704;878
Vatten- och avloppsledningar......	40,000	10,000	136,000	—	186,000
Diverse................	21,700	. —	—	-•	21,700
Summa kronor	1,134,220	750,300-	457,103	367,250	2,708,873

Kristinnstads län.

		Stats-	Rent
	Statliga	under- stödda	kommu- nala	Enskilda	Summa
V agar................	102,774	546,200		147,810	796,784
Skenfria korsningar . . .......	411,000	839,500	—	—	1,250,500
Broar.................	—	132,000	—	—	132,000
Hamnar................	424,300	—	—	424,300
Vattenbyggnader............	—	—	—	—	—
Hus.................	226,000	—	61,000	—	287,000
Industri . .............	150,000	—	—	—	150,000
Schaktnings- och planeringsarbeten m. m.	99,833	—	12,700	42,000	154,533
Vatten- och avloppsledningar......	11,000	—	347,069	—	3ö8,U69
Diverse................	—	—	—	—	—
Summa kronor	1,424,907	1,517,700	420,769	189,810	3,553,186

261

Malmöhus län.

	Statliga	Stats- under- stödda	Rent kommu- nala	Enskilda	Summa
Vägar................	194,520	3,214,190	227,713		3,636,423
Skenfria korsningar..........	1,083,000	1,148,000	—	—	2,231,000
Broar.................	—	—	—	—	—
Hamnar...............	134,000	—	243,760	—	377,760
Vattenbyggnader............	—	—	36,000	—	36,000
Hus.................	478,700	40,000	—	—	518,700
Industri...............	—	—	440.000	—	440.000
Schaktnings- och planeringsarbeten m. m.	206,530	—	45,850	36,500	288,880
Vatten- och avloppsledningar......	—	—	820,923	—	820,923
Diverse ................	—	—	—	—	—
Summa kronor	2,090,750	4,402,190	1,814,246	36,500	8,349,686

Hallands län.

	Statliga	Stats- under- stödda	Rent kommu- nala	Enskilda	Summa
Vägar...............	36,250	2,387,240			2,423,490
Skenfria korsningar..........	819,900	235,000	—	—	1,054,900
Broar.................	—	—	—	—	—
Hamnar................	52,000	—	174,800	—	226,800
Vattenbyggnader..........	—	—	—	—	—
Hus.................	17,100	—	—	—	17,100
Industri................	—	—	—	—	—
Schaktnings- och planeringsarbeten m. m.	206,150	—	33,670	71,610	311,430
Vatten- och avloppsledningar......	—	—	131,900	—	131,900
Diverse................	—	—	—	—	—
Summa kronor	1,131,400	2,622,240	340,370	71,610	4,165,620

Göteborgs och Bohus län.

	Statliga	Stats- under- stödda	Rent kommu- nala	Enskilda	Summa
Vägar ................	62,160	1,692,650	295,700	23,001	2,073,511
Skenfria korsningar..........	1,188,000	355,000	—	—	1,543.000
Broar.................	—	—	—	220,000	220,000 601,700
Hamnar................	601,700	—	—	—
Vattenbyggnader............		—	15,750	—	15,750
Hus.................	—	—	—	—	—
Industri ...............	—	—	—	—	—
Schaktnings- och planeringsarbeten m. m.	220,300	—	133,519	13,000	366,819
Vatten- och avloppsledningar......	—	—	790,470	—	790,470
Diverse................	29,892	—	—	—	29,892
Summa kronor	2,102,052	2,047,650	1,235,439	256,001	5,641,142

262

Älvsborgs län.

	Statliga	Stats- under- stödda	Rent kommu- nala	Enskilda	Summa
Vägar ................	75,300	7,180,350	135,500		7,391,150
Skenfria korsningar..........	85,000	747,000	—	—	832,000
Broar.................	—	682,800	—	—	682,800
Hamnar................	—	—	226,200	—	226,200
Vattenbyggnader............	_	145,700	—	—	145,700
Hus.................	30,000	110,000	581,850	—	721,850
Industri................	670,000	—	—	—	670.000
Schaktnings- och planeringsarbeten m. m.	65,000	—	120,570	650,500	836,070
Vatten- och avloppsledningar......	—	—	239,800	—	239,800
Diverse ................	—	—	—	—	—
Summa kronor	925,300	8,865,850	1,303,920	650,500	11,745,570

Skaraborgs län.

	Statliga	Stats- under- stödda	Rent kommu- nala	Enskilda	Summa
Vägar................	122,230	137,500		13,000	272.730
Skenfria korsningar ..........	1,520,370	487,000	—	—	2,007,370
Broar.................	—	—	—	—	—
Hamnar................	—	—	187,500	—	187,500
Vattenbyggnader............	—	—	39,000	—	39,000
Hus.................	485,000	—	225,300	11,850	722,150
Industri................	170,000	—	—	170.000
Schaktnings- och planeringsarbeten m. m.	99,298	—	41,450	—	140.748
Vatten- och avloppsledningar......	—	—	280,903	—	280,903
Diverse................	—	—	12,000	—	12,000
Summa kronor	2,396,898	624,500	786,153	24,850	3,832,401

Värmlands län.

		Stats-	Rent
	Statliga	under- stödda	kommu- nala	Enskilda	Summa
Vägar................	45,140	1,546,520		386,158	1,977,818
Skenfria korsningar..........	644,000	480,000	—	—	1,124,000
Broar.................	—	2,435,100	—	—	2,435,100
Hamnar................	—	—	—	—	—
Vattenbvggnader............	—	—	—	888,500	888,500
Hus.................	22,880	—	311,300	—	334,180
Industri...............	—	—	—	—	—
Schaktnings- och planeringsarbeten m. ni.	9,000	—	26,000	—	35,000
Vatten- och avloppsledningar......	112,000	—	312,380	—	424,380
Diverse................	—	—	—	—	—
Summa kronor	838,020	4,461,620	649,680	1,274,658	7,218,978

263

örebro län.

		Stats-	Kent
	Statliga	under- stödda	kommu- nala	Enskilda	Summa
j Vägar................	80,000	3,739,251	16,792		3,836,043
Skenfria korsningar ..........	758,000	1,426,000	—	—	2,184,000
Broar.................	—	505,000	—	—	505,000
Hamnar................	—	—	—	—	—
Vattenbyggnader............	—	—	—	—	—
Hus.................	765,000	—	227,000	—	992,000
Industri................	—	—	—	—	—
Schaktnings- och planeringsarbeten m. m.	6,130	76,000	10,000	309,000	401,130
Vatten- och avloppsledningar......	—	—	545,000	—	545,000
Diverse................	—	—	93,000	—	93,000
Summa kronor	1,609,130	5,746,251	891,792	309,000	8,556,173

Västmanlands län.

	Statliga	Stats- under- stödda	Rent kommu- nala	Enskilda	Summa
Vägar.................	35,000	1,033,836	35,000	223,700	1,327,536
Skenfria korsningar..........	266,000	480,000	—	—	746,000
Broar.................	4,000	335,900	—	—	339,900
Hamnar................	95,000	—	193,000	—	288,000
Vattenbyggnader............	130,000	—	—	—	130,000
Hus.................	288,000	—	100,000	—	388,UDO
Industri ...............	177,000	—	—	177,000
Schaktnings- och planeringsarbeten m. m.	11,000	—	41,000	200,025	252,025
Vatten- och avloppsledningar......	-	—	343,794	—	343,794
Diverse................	—	—	—	—	—
Summa kronor	1,006,000	1,849,736	712,794	423,725	3,992,255

Kopparbergs län.

	Statliga	Stats- under- stödda	Rent kommu- nala	Enskilda	Summa
Vägar................	42,300	3,594,321	513,250	355,293	4,505,164
Skenfria korsningar..........	—	700,000	—	—	700,000
Broar.................	—	742,000	—	—	742,000
Hamnar................	—	—	102,700	—	102,700
Vattenbyggnader............	—	—	10,700	210,000	220,700
Hus.................	406,000	—	698,230	—	1,104,230
Industri...............	—	—	20,000	20,000
Schaktnings- och planeringsarbeten m. m.	35,000	—	195,035	640,000	870,035
Vatten- och avloppsledningar......	590,000	—	341,025	—	931,025
Diverse ................	—	—	55,000	—	55,000
Summa kronor	1,073,300	5,036,321	1,915,940	1,225,298	9,250,854

264

Gävleborgs län.

		Stats-	Rent
	Statliga	under- stödda	kommu- nala	.Enskilda	Summa
1 Vägar.................	31,000	3,966,350	56,200	459,546	1 4,513,096
1 Skenfria kol samgar..........	804,000	935,000	—	—	1,739,000
Broar.................	—	480,000	—	—	480,000
Hamnar................	—	—	—	—	_
1 Vattenbyggnader............	—	—	155,000	187,000	342,000
Hus.................	100,000	—	450,420	—	550,420
Industri................	—	—	—	—
j Schaktnings- och planeringsarbeten m. m.	38,000	—	69,700	191,000	298,700
Vatten- och avloppsledningar......	—	—	229,120	—	229.120
Diverse................	—	—	—	—	—
Summa kronor	973,000	5,381,350	960,440	837,546	8,152,336

Västernorrlands län.

	Statliga	Stats- under- stödda	Rent kommu- nala	Enskilda	Summa
Vägar.................		7,116,150		401,905	7,518,055
Skenfria korsningar..........	2,283,500	63,000	—	—	2,346,500
Broar.................	—	731,000	—	—	731,000
Hamnar................	537,100	—	185,000	—	722,100
Vattenbyggnader............	34,000	—	192,791	226,791
Hus.................	100,000	—	170,300	—	270,300
Industri................	—	—	—	—
Schaktnings- och planeringsarbeten m. m.	25,800	—	102,470	20,000	148,270
Vatten- och avloppsledningar......	—	—	571,034	—	571,034
Diverse ................	—	—	—	—	—
Summa kronor	2,980,400	7,910,150	1,028,804	614,696	12,534,050

Jämtlands län.

	Statliga	Stats- under- stödda	Rent kommu- nala	Enskilda	Summa
Vägar.................		3,731,500	141,100	182,864	4,055,464
Skenfria korsningar..........	600,000	—	—	—	6O0 000
Broar.................	—	955,500	—	—	955,500
Hamnar................	—	—	—	—	—
Vattenbyggnader............	—	—	—	204,600	204,600
Hus.................	420,000	—	345,500	—	765,500
Industri................	135,000	—	36,000	—	171,000
Schaktnings- och planeringsarbeten m. m.	360,000	—	87.200	—	447,200
Vatten- och avloppsledningar......	—	—	379,300	—	379,300
Diverse................	—	—	15,000	—	15,000
Summa kronor	1,515,000	4,687,000	1,004,100	387,464	7,593,564

265

Västerbottens län.

| Statliga	Stats- under- stödda	Rent kommu- nala	Enskilda	Summa
14,000	8,051,680	490,040	189,700	8,745,420
462,000	—	—	—	462,000
	1,548,700	—	—	1,548,71)0
_	_	80,000	—	80,000
_	_	30,000	32,000	62,000
107,650	_	68,000	—	175,650
		93,500	—	93,500
82,000	_	88,196	212,020	382,216
	_	619,762	—	619,762
13,400	—	14,000	—	27,400
1 079,050	9,600,880	1,483,498	433,720	12,196,648

Vägar...............

Skenfria korsningar........

Broar...............

Hamnar..............

Vattenbyggnader..........

Hus...............

Industri.............

Schaktnings- och planeringsarbeten m. m.
Vatten- och avloppsledningar ....

Diverse..............

Summa kronor

Norrbottens län.

Skenfria korsningar..........

Broar.................

Hamnar................

Vattenbyggnader............

Hus.................

Industri...............

Schaktnings- och planeringsarbeten m. m.

Vatten- och avloppsledningar......

Diverse................

Statliga	Stats- under- stödda	Rent kommu- nala	Enskilda	Summa
330,000	2,357,550	447,300	223,300	3,358,150
126,000	—	—	—	126,000
	187,200	—	—	187,200
219,500	_	244,000	—	463,500
	30,000	—	169,500	199,500
410,010	_	2,337,300	—	2,747,310
aiiöoo	—	—	31,320	52,820
25,000	—	396,149	500,640	921,789
_	_	883,113	—	883,113
68,300	—	15,000	—	83,300
1,200,310	2,574,750	4,322,862	924,760	9,022,682

Icke lokaliserbara.

	Statliga	Stats- under- stödda	Rent kommu- nala	Enskilda	Summa
Vägar................		_	__	—	—
Skenfria korsningar..........	—	—	—
Broar .................	—	—	—	—
Hamnar................	—	--	—	—	—
Vattenbyggnader............	—	—	—	—	—
Hus.................	—	—	—	—	—
Industri................	1,468,000	1,155,000	—	—	2,623,000
1 Schaktnings- och planeringsarbeten m. m.	_	—		—	—
Vatten- och avloppsledningar......		—		—
1 Diverse................	—	—	—	—	''
Summa kronor	1,468,000	1,155,000	—	—	2,623,000

266

Bilaga E.

V. P. M.

angående de direkta arbetstillfällen, som igångsättandet av A- oell
B-företagen enligt uppskattning kan väntas medföra.

De vid inventeringen lämnade uppgifterna rörande de olika företagen avse,
förutom den för arbetet beräknade kostnaden, bl. a. kostnad för inhemskt
material, arbetstid och arbetsstyrka. Det torde ha erbjudit svårigheter för
flertalet uppgiftslämnare att rätt bedöma sistnämnda båda kvantiteter, varför
man icke utan vidare synes böra godtaga uppgifterna härom. Uppgifterna
örn totalkostnad och materialkostnader torde däremot i regel vara hämtade
ur upprättade kostnadsförslag och följaktligen kunna tillmätas större
värde.

Med ledning av de uppgivna totalkostnaderna för de olika grupperna av arbeten
har skäligheten av de lämnade uppgifterna örn materialkostnader bedömts,
varefter de kostnader beräknats, som äro att hänföra till direkta arbetslöner.
Vid denna beräkning hava nedan angivna erfarenhetssiffror beträffande
kostnadernas fördelning på arbetslöner, material o. s. v. tillämpats.
Slutligen hava de timförtjänster uppskattats, som kunna väntas utgå vid de
olika slagen av förekommande arbeten, bedrivna såsom beredskapsarbeten, och
därmed det antal arbetare, som kunna väntas bliva sysselsatta i direkt väg.

Vägarbeten (utom beläggningsarbeten)
Brobyggnader (utan tillfartsvägar)

Hamnbyggnader..........

Vatten- och avloppsledningar . . .

Direkta arbetslöner (inberäknat körslor) %	Mate inhemskt %	riol utländskt %	Arbetsled-ning, avskriv-ning å ma-skiner m. m. %
78-86	CO I T*	0—2	10—12
42	36	7	15
45	34	5	16
42	4	2	16

De vid inventeringen lämnade uppgifterna örn materialkostnader överensstämma
i stort sett med erfarenhetssiffrorna. Beträffande vissa slag av arbeten
hava emellertid justeringar vidtagits, särskilt i fråga örn fördelningen
mellan inhemskt och utländskt material. Vederbörande torde nämligen i allmänhet
icke hava räknat med något som helst utländskt material vid exempelvis
väg- och brobyggnader.

Med denna utgångspunkt skulle följande kostnadsfördelning kunna anses
gälla som ett antagligt genomsnitt för hela landet.

267

	Direkta	Mati	r i a 1	Arbetsled-
	arbetslöner			ning, avskriv-
	(inberäknat			ning å ma-
	körslor)	inhemskt	utländskt	skiner m. m.
	%	%	%	%
Vägarbeten (utom beläggningsarbeten) .	82	6	1	11
D:o : beläggningsarbeten m. m. .	52	27	7	14
Skenfria korsningar och andra brobygg-
nader (inberäknat tillfartsvägar) . . .	54	27	5	14
Hamnbyggnader............	45	34	5	16
Övriga vattenbyggnadsarbeten.....	69	20	—	11
Husbyggnader............	43	46	—	11
Industri...............	40	60	—	—
Schaktnings- och planeringsarbeten m. m.	86	4	—	10
Vatten- och avloppsledningar.....	42	30	12	16
Övriga arbeten............	65	(sammanlagt 35)

Med ledning av procentsatserna för arbetslönernas andel av totalkostnaderna
samt vissa antagna timförtjänster inom olika företagsgrupper och län har
därefter beräknats, huru många arbetare som i medeltal skulle kunna sysselsättas
under första året, i händelse den tillgängliga arbetsreserven (A-företagen
+ 66 större B-företag) till fullo utnyttjades.

Nämnda timförtjänster hava erhållits med ledning av en sammanställning
över löneinkomster för vägarbetare och vissa andra arbetare inom olika län
år 1931, vilken utarbetats inom socialstyrelsen. De antagna timförtjänsterna
utgöra medelvärden för stad och landsbygd, vilka medelvärden beräknats med
hänsyn till fördelningen av de i inventeringen upptagna företagen på städer
och landsbygd inom respektive län.

Resultatet av beräkningen framgår av denna tabell (kostnaderna äro angivna
i avrundade tal) :

	A-företag	66 större B-företag	Tillhopa i
	Totalsumma l:a året kr.	Antal arbetare	Totalsumma l:a året kr.	Antal arbetare	Totalsumma l:a året kr.	Antal arbetare
Vägar..........	74,408,000	32,000	13,152,000	5,200	87,560,000	37,200
Skenfria korsningar ....	25,376,000	5,700	—	25.376,000	5,700
Broar..........	9,820,000	2,400	2,465,000	600	12,285,000	3,000
Hamnar.........	4,907,000	1,200	5,735,000	1,100	10,642,000	2,300
Vattenbyggnader.....	2,819,000	900	1,010,000	300	3,829,000	1,200
Hus...........	16.763.000	3,200	250,000	100	17,013,000	3,300
Industri......... Schaktnings- och planerings-	7,153,000	2,000	7,370,000	1,500	14,523,000	3,500
arbeten m. m......	12,177,000	5,500	2,831,000	1,000	15,008,000	6,500
Vatten- och avloppsledningar	9,774,000	2,000	1,225,000	200	10,999,000	2,200
Diverse.........	414,000	100	—	—	414,000	100
Summa	163,611,000	55,000	34,038,000	10,000	197,649,000	65,000

Ovanstående beräkning av arbetareantalet är gjord under förutsättning av
8 timmars arbetsdag, 25 arbetsdagar per månad och i medeltal 10 arbetsmånader
per år.

268

Beräkningen lider givetvis av osäkerhet i flera avseenden, särskilt ifråga
om de timförtjänster, som lagts till grund för beräkningen. De antagna timförtjänsterna
hava erhållits på grundval av uppgifter örn de i verkligheten erhållna
genomsnittliga förtjänsterna vid tidlönsarbete i öppna marknaden. Därvid
är dock att märka, att i dessa timlöner ingå ersättningar för övertidsarbete,
naturaförmåner o. dyl., varmed man icke bör hava att räkna vid här
ifrågavarande arbeten. Å andra sidan hava till grund för beräkningen lagts
löneinkomsterna vid tidbetalning, ehuruväl ackordsarbete i stor utsträckning
förutsättes vid beredskapsarbetena. Den merförtjänst, som yrkesvana arbetare
kunna påräkna genom ackordsarbete •— normalt 20 ä 34 %, såsom en av
socialstyrelsen gjord beräkning utvisar — torde icke i regel kunna uppnås vid
beredskapsarbeten, där ovana arbetare skola vinna anställning. En längre
tids arbetsanställning kommer visserligen att medföra en viss grad av yrkesskicklighet,
men huruvida denna omständighet kan komma att nämnvärt påverka
den genomsnittliga timförtjänsten vid de ifrågavarande arbetena, undandrager
sig ett någorlunda exakt bedömande. Med utgångspunkt emellertid
från de ovan omnämnda medeltimförtjänsterna och under övriga angivna förutsättningar
skulle en arbetsstyrka av omkring 65,000 man kunna vinna sysselsättning
i direkt väg under första året, såsom framgår av förestående
tabell. Motsvarande genomsnittliga dagsförtjänst utgör 7:50 kronor per man.
Vid den företagna beräkningen har ingen hänsyn tagits till särskilda omkostnader
för beredskapsanordningen.

En sammanräkning av de vid inventeringen lämnade uppgifterna om arbetsanställningar
giver som resultat, att de redovisade A- och större B-företagen
till en sammanlagd kostnad under första året av omkring 203 milj. kronor
skulle giva sysselsättning åt omkring 76,000 man, under förutsättning av i
genomsnitt 10 arbetsmånader per år — alltså ett avsevärt större antal än
det, vartill ovanstående beräkning lett. Sistnämnda arbetarantal — 76,000 man
— motsvarar emellertid det, som erhålles, örn man vid en liknande beräkning utgår
från en medeltimförtjänst för hela riket av 0.73 kronor vid vägarbeten och
1.02 kronor vid byggnadsarbeten, och alltså ingen hänsyn tages till företagens
fördelning på städer och landsbygd eller på olika län. De nämnda timförtjänsterna
angivas i socialstyrelsens lönestatistiska årsbok för Sverige 1931
såsom genomsnittlig timförtjänst vid tidlönsarbete för med vägunderhållsarbete
sysselsatta grovarbetare (0.73 kronor) samt för statliga ban- och byggnadsarbetare
under ordinarie tid (1.02 kronor). Den mot sistnämnda arbetarantal
svarande genomsnittliga dagsförtjänsten utgör c:a 6:50 kronor per man.

Stockholm den 15 mars 1933.

Dag Blomberg.

269

Bilaga F.

Tablå

utvisande den antagliga fördelningen av de arbeten till motverkande av
arbetslösheten, som avses med socialdepartementets anslag.

(Beloppen i miljoner kronor.)

	Statliga och statsunder-	Rent kommu-nala företag.		Motsvarande
	Bidrag i	Summa	erforderligt
	företag	genomsnitt 75 %		statsbidrag
Vägar................		4.5	4.5
Skenfria korsningar..........	—	—	—
Broar ................	—	—	—
Hamnarbeten.............	—	7.5	7.5
Övriga vattenbyggnader........	1.6	1.0	2.5
Husbyggnader............	5.0	8.5	13.5
Industri...............	3.0	1.8	4.8
Schaktnings- och planeringsarbeten m. m.	0.5	6.0	6.5
Vatten- och avloppsledningar.....	—	10.5	10.5
Övrigt................	—	0.2	0.2
Summa	10.o	40. o	50. o	40.0
Främjande av bostadsbyggande ....				20.0
Bidrag till enskilda företag av allmännyttig karaktär samt till främjande av	10.0
företagsamhet och industriell verksamhet......
Diverse...............				5.0
			Tillhopa	75.0

Tablå

utvisande den antagliga fördelningen av de arbeten till motverkande av
arbetslösheten, som avses med kommunikationsdepartementets anslag.

(Beloppen i miljoner kronor.)

Statliga och statsunder-stödda företag	Rent kommunala företag	Summa	Motsvarande erforderligt statsbidrag
18.5		18.5	13.9
15.6	—	15.6	14.0
14.8	—	14.8	11.1
4.5	—	4.5	3.0
	—	—	—
—	—	—	—
	—	—	—
2.2	—	2.2	2.2
—	—	—	—
—	—	—	—
55.6	—	55.6	44.2
			0.8
		...... 5.0 Tillhopa | 50.0

Vägar................

Sken fria korsningar..........

Broar................

Hamnarbeten............

Övriga vattenbyggnader........

Husbyggnader............

Industri...............

Schaktnings- och planeringsarbeten m. m.

Yatten- och avloppsledningar.....

Övrigt................

Summa

Statsbana Malung—Vansbro.....

Diverse..............

270

Tablå

utvisande den antagliga fördelningen av kostnaderna vid vissa husbyggnads
ar beten, upptagna under rubriken Tondén för förlag till statsverket.

1. Nominellt angivna byggnadsföretag, 21 st.

Beräknad kostnad.................... 7,347,800 kr.

Häri ingående kostnad för tomtförvärv utgör........ 44,000 kr.

Byggnadskostnad..................... 7,303,800 kr.

I byggnadskostnaden kan beräknas ingå direkta arbetslöner

(inberäknat körslor) med............. och inhemskt material med.............	. . . 3,367,300 kr. . . . 3,304,000 kr.
2. Fiss» byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus. Beräknad kostnad (byggnadskostnad)......... Direkta arbetslöner (inberäknat körslor)........ Inhemskt material.................	. . 3,431,000 kr. . . . 3,121,000 kr.	7,442,800 kr.
3. Karolinska sjukhuset i Stockholm. Beräknad kostnad (byggnadskostnad).......... Direkta arbetslöner (inberäknat körslor)........ Inhemskt material..................	. . 757,000 kr. . . 690,000 kr.	1,645,000 kr.

4. Husbyggnadsarbeten, ingående bland de arbeten till motverkande
av arbetslösheten, som anmälts av socialdepartementet.

Beräknad kostnad (byggnadskostnad)............ 13,500,000 kr.

(Erforderligt statsbidrag beräknas utgöra 11,400,000 kr.)

Direkta arbetslöner (inberäknat körslor).......... 5,600,000 kr.

Inhemskt material.................... 6,200,000 kr.

5.

Främjande av bostadsbyggande. (Anslag 20 milj. kr.)

Under antagande bl. a. av en fördelning av anslaget på städer
med 7.5 milj. kr. och på landsbygd med 12.5 milj. kr. kunna
fastigheter förväntas bliva uppförda, reparationer utförda

m. m. till ett värde av.................

Härav kan förväntas utgå till tomtförvärv.........

Byggnadskostnad.....................

Direkta arbetslöner (inberäknat körslor)..........

Inhemskt material....................

87,000,000 kr.
3,500,000 kr.
83,500,000 kr.

42.000. 000 kr.

33.000. 000 kr.

Sammanställning (avrundade tal).

Sammanlagt anslag till husbyggnadsarbeten (7,347,800 +

7,442,800 + 1,645,000 + 11,400,000 + 20,000,000)..... 48 milj. kr.

Motsvarande byggnadskostnad............... . 113 milj. kr.

Därav:

Direkta arbetslöner (inberäknat körslor)........ 55 milj. kr.

Inhemskt material.................. 46 milj. kr.

271

Tablå

utvisande de arbetstillfällen i direkt väg, som kunna förväntas uppkomma
som följd av det under socialdepartementet anmälda anslaget
av 75 miljoner kronor, avsett till arbeten till motverkande av arbetslösheten.

(Beloppen i miljoner kronor)

		Total-	Arbets-
	Anslag	kostnad	styrka 1
Statliga och enligt allmänna regler statsunder-
stödda arbeten samt rent kommunala arbeten	40.0
Vägar....................		4.5	1,900
Hamnarbeten.................		7.5	1,600
Övriga vattenbyggnader............		2.5	800
Husbyggnader................		13.5	2,600
Industri...................		4.8	1,200
Schaktnings- och planeringsarbeten m. m.....		6.5	3,800
Vatten- och avloppsledningar.........		10.5	2.100
Övrigt....................		0.2	100
Summa	40.0	50.0	14,100
Främjande av bostadsbyggande........	20.0	1
Bidrag till främjande av företagsverksamhet		\ 140.0	13.900
och industriell verksamhet .........	10.0
Diverse....................	5.0	1
Tillhopa	75.0	190.0	28,000

Tablå

utvisande de arbetstillfällen i direkt väg, som kunna förväntas uppkomma
som följd av det ander kommunikationsdepartementet anmälda
anslaget av 50 miljoner kronor, avsett till allmänna arbeten till motverkande

av arbetslösheten.

(Beloppen i miljoner kronor)

	Anslag	Total- kostnad	Arbets-styrka 1
Statliga och statsunderstödda arbeten..... V agar....................	44.2	18.5	7,800
Skenfria korsningar..............		15.6	3,F>00
Broar....................		14.8	3,600
Hamnarbeten.................		4.5	1,000
Schaktnings- och planeringsarbeten m. m. ...		2.2	1,000
Summa	44.2	55.0	16,900
Statsbana Malung—Vansbro..........	0.8	0.8	240
Diverse....................	5.0	5.0	1,860
Tillhopa	50.0	01.4	19,000

1 Arbetsstyrkan har beräknats under förutsättning av 8 timmars arbetsdag, 25 arbetsdagar per
månad och i genomsnitt 10 arbetsmånader per år.

272

Bilaga G.

V. P. M.

med undersökning rörande den omfattning, varj de såsom A-företag
betecknade, ifrågasatta beredskapsarbetena äro av beskaffenhet att falla
under kollektivavtal, gällande mellan kommunal myndighet och svenska

kommunalarbetareförbundet.

De kommunala kollektivavtalen äro formulerade på sådant sätt, att de kunna
äga giltighet »beträffande vid kommunens industriella verk och allmänna
arbeten samt trafikföretag eller vid andra i specialbestämmelserna angivna
arbetsområden anställd personal med undantag av dels förmän och andra arbetsledningens
särskilda förtroendemän, dels arbetare vid reservarbeten». I
enlighet med denna huvudregel, som finnes angiven i ingressen till allmänna
bestämmelser för till svenska städernas förhandlingsorganisation anslutna kommuner,
finnas kollektivavtal upprättade med drätselkammare, byggnadskontor,
hamnstyrelser, gas- och elektricitets- samt vattenverk, renhållningsverk,
spårvägar, slakthus, badinrättningar, sjukvårds- och försörjningsinrättningar
m. m. Beträffande mindre och medelstora städer gäller vanligen ett avtal
med drätselkammaren, ofta kompletterat av avtal med gas- och elektricitetsverken,
eller också ett avtal, avseende allmänna arbeten. I större städer är
avtalssystemet i regel mera nyanserat.

Enligt svenska kommunalarbetareförbundets verksamhetsberättelse för år
1931 gällde den 31 december nämnda år kommunala kollektivavtal för samtliga
städer med undantag av följande: Vaxholm, Östhammar, Öregrund, Sigtuna,
Enköping, Torshälla, Mariefred, Trosa, Söderköping, Vadstena, Skänninge,
Mjölby, Värnamo, Eksjö, Gränna, Nybro, Vimmerby, Borgholm, Sölvesborg,
Simrishamn, Skanör med Falsterbo, Laholm, Kungsbacka, Kungälv,
Marstrand, Lysekil, Strömstad, Åmål, Hjo, Askersund, Nora, Lindesberg, Arboga,
Säter, Hedemora, Avesta, Ludvika, Skellefteå och Haparanda. Vidare
Humös kommunala kollektivavtal i Saltsjöbaden, Elen och Björkhamre köping
(Bollnäs),^ Kiruna, Jukkasjärvi kommuns verk och inrättningar samt
Bromma kyrkoråds arbeten, ävensom beträffande Sollentuna och Sotholms
nya vägstyrelser och Stora Tuna och Silvbergs vägstyrelse.

_ En granskning av förteckningen över A-företagen i avsikt att undersöka,
vilka arbeten som äro av beskaffenhet att ett gällande kommunalt kollektivavtal
skulle automatiskt bliva därå tillämpligt, möter svårigheter redan av
den grund, att det ej med någon större grad av säkerhet kan bedömas, huruvida
den kommunala myndigheten avsett att utföra arbetet i egen regi eller
att utlämna detsamma till entreprenör. I förra fallet skulle kommunalarbetaravtalet
bliva tillämpligt å arbetet men ej i det senare fallet. Man skulle
möjligen kunna finna viss ledning för bedömandet härutinnan i vederbörande
städers normala utrustning med teknisk personal och deras möjligheter att
alltså utan särskilda arrangemang själv handhava, arbetet. Arbeten i sådana
större städer, vilka vore bättre rustade med teknisk personal, skulle sålunda
kunna antagas _ avsedda att utföras i stadens egen regi, medan motsvarande
arbeten i mindre städer finge förutsättas komma att utlämnas på
entreprenad. Man skulle möjligen också kunna utgå från att arbeten av större
omfattning och av så att säga extraordinär karaktär i regel komma att utföras
av entreprenör. Vilken bedömningsgrund man än väljer, måste emellertid
resultatet bliva ganska hypotetiskt på grund av de många faktorer, som

273

inverka i de särskilda fallen i fråga om ett kommunalt arbetes utförande på
det ena eller andra sättet.

Framhållas må också, att i sådana fall, där i en stad endast ett kollektivavtal
gäller, exempelvis med drätselkammaren som avtalsslutande part, det icke
utan vidare är klart, att detta avtals arbets- och lönevillkor skola gälla för arbeten,
utförda av någon annan stadens myndighet. För att vara på den säkra
sidan har man vid efterföljande beräkning medtagit alla ifrågakommande arbeten
i stad, där kommunalarbetaravtal gäller, vare sig den kommunala myndighet,
som skall handhava arbetet, är direkt avtalsslutande part eller icke.

I det följande har med stöd av erhållna upplysningar örn hittills tillämpad
praxis i fråga örn olika slag av arbeten ett försök gjorts att bedöma nu förevarande
arbetens beskaffenhet att falla under de kommunala kollektivavtalen.

Yad först angår vägar torde kommunalarbetarna principiellt anse, att infartsvägar,
som ansluta sig till angränsande vägdistrikts vägar, falla under
kommunalarbetaravtalet, liksom andra vägar inom en stads stadsplanelagda
område och självfallet gatuarbeten. I praktiken torde i viss omfattning vägarbeten
i ytterområdena hava utförts såsom reservarbeten. I efterföljande förteckning
hava medtagits alla föreslagna väg- och gatuarbeten inom samhällen,
där kommunalarbetaravtal gälla. Dock hava ej medtagits föreslagna vägföretag
inom de vägdistrikt •— Sollentuna och Sotholms samt Stora Tuna och Silvbergs
vägdistrikt -—- där av särskilda organisatoriska anledningar hittills
kommunalarbetareförbundet stått såsom avtalsslutande part.

Väg- och gatuarbeten.

Arbetsföretag. Totalkostnad

Tranebergsvägen mellan Svartvik—Johannelund, Stockholm...... 30,000

Väg Mälarhöjden—Södertäljevägen, Stockholm.................. 85,000

Väg Högdalsvägen—Hagsätra, Stockholm...................... 40,000

Vägen Mälarhöjden—Sätra varv, Stockholm.................... 140,000

Vägbyggnad Bråvallavägen—Altorp, Djursholm ................ 42,000

Vägbyggnad Altorp—Näsbyvägen, Djursholm ................ 47,500

Väg till badplats vid Fågelö udde, Lidingö.................... 66,000

Breddning av Mosstorpsvägen, Lidingö........................ 29,000

Rötning av Stockholmsvägen vid telefonstationen, Lidingö ...... 13,000

Stensättning och schaktning av torg i Tranås.................. 36,000

Stensättningsarbeten vid hamnen i Kalmar...................... 81,000

Väg Solbacka—Sandvik m. m., Karlshamn.................... 44,795

Vägbyggnad vid hamnen i Uddevalla.......................... 74,000

Vägbyggnad, Vänersborg.................................... 65,500

Vägarbete, Västerås ........................................ 35,000

Tunnvägen, Falun ........................................ 44,415

Nordlundsvägen, Falun .................................... 49,620

Stenrösvägen, Falun ........................................ 135,890

Kristinagatan, Falun........................................ 79,625

Ombyggnad av stora torget, Falun............................ 80,000

Breddning och stensättning av Mickelträskvägen, Umeå.......... 150,000

D:o ................................,..................... 107,000

D:o ................... 105,000

Gatuarbeten i Skurholmen, Luleå.............................. 419,400

Gatuarbeten i Piteå ........................................ 41,000

D:o ...................................................... 37,000

D:o ........................................ 45,000

D:o ..................................................... 49,000

Summa kronor 2,171,745

274

Några arbetsföretag, avseende anordnande av skenfria korsningar, torde ej
kunna förväntas komma att falla under de kommunala kollektivavtalen. Samma
torde vara förhållandet beträffande brobyggnadsföretag, vilka senare som
allmän regel torde utlämnas på entreprenad. Endast i undantagsfall, exempelvis
det nu pågående bygget av Tranebergsbro i Stockholm, torde brobyggnader
utföras i kommunal myndighets egen regi.

o Beträffande hamnarbeten gäller, att de i stor utsträckning torde utlämnas
på entreprenad. I de fall, där sådana arbeten utförts i kommunal myndighets
regi, har praxis varit svävande. Exempel finnas sålunda på att nybyggnader
(Stockholms frihamn, Hammarbyleden, Köpings djuphamn) utförts med
tillämpning av kommunalarbetaravtal. Å andra sidan har i vissa sådana fall
gjorts gällande, att inom anläggningsbranschen tillämpade avtal borde följas
även beträffande ombyggnadsarbeten. En tvist i sådant avseende mellan kommunalarbetareförbundet
och väg- och vattenbyggnadsförbundet har sålunda
avsett ombyggnad av kaj i Halmstad, vilken tvist emellertid icke lett till dragande
av någon demarkationslinje mellan de båda facken, enär arbetet i fråga
kom till utförande såsom reservarbete. I förevarande sammanhang har man
medräknat samtliga ombyggnadsarbeten samt sådana nybyggnader, där staden
synts äga förutsättningar utföra arbetet i egen regi.

Hamnarbeten.

Arbetsföretag. Kronor

Kajbyggnad för hamnpir i Kalmar ....................... 480.000

Vågbrytare och brygga i fiskehamnen, Västervik ............ 90,000

Muddring m. m. för flytdocka, Landskrona ................ 35,000

Uppmuddring av hamnbassäng, Landskrona ................ 190,000

Ombyggnad av upplagskajen i Halmstad .................... 349,600

Ombyggnad av kajen i Falun .............................. 170,000

Ombyggnad av delar av Fisktorgskajen, Sundsvall............ 85,000

Ombyggnad av kajen på Selångeråns södra sida, Sundsvall .... 100,000

Summa kronor 1,499,600

Av vattenbyggnader torde följande arbeten kunna anses vara av natur, att
å desamma kommunalarbetaravtal möjligen bliva tillämpliga.

V attenbyggnader.

Arbetsföretag. Kronor

Kanal Lillsjön—Ulvsundasjön, Stockholm .................... 100,000

Strandskoning, Ystad ...................................... 36,000

D:o ...................................................... 15.000

Summa kronor 151,000

Några husbyggnadsföretag torde här ej böra medräknas. I de städer, där
särskilda husbyggnadsavdelningar finnas, sysselsättas arbetarna i alldeles
övervägande grad med reparationsarbeten i stadens egna fastigheter, inredningsarbeten
o. d.

Bland de under industri upptagna A-företagen torde endast ett arbete vara
av beskaffenhet att kunna här medräknas.

Industri.

Arbetsföretag. Kronor

Elektrifiering av Skogstorp, Oskarshamn .................... 18,000

Summa kronor 18,000

275

I fråga om schaktnings- och planeringsarbeten föreligga särskilt stora svårigheter
att i de enskilda fallen bedöma, huruvida arbetena kunna komma att
utföras med tillämpning av kommunalarbetaravtalen eller ej. Vissa arbeten
torde komma att utföras med anlitande av entreprenör. Beträffande andra
arbeten har visat sig, även örn de principiellt sett synas vara att räkna såsom
kommunala arbeten, att de utan invändningar kunnat utföras såsom reservarbeten.
Vad särskilt angår anordnandet av idrottsplatser torde deras karaktär
av kommunala arbeten ej sällan vara oklar, då de utföras med bidrag från
olika intresserade håll. Med hänsyn härtill hava de här ej medräknats.

Schaktnings- och planeringsarbeten m. m.

Arbetsföretag. Kronor

Terrassering för spårväg Enskede—Herrhagen ................i 200,000

Lekplan i Långholmsparken .................................... 90,000

Lekplan i Fagersjö .................i....................... 20,000

Lekplan i Stureby r.:.,....................................... 30,000

Lekplan i Olovslund ................ 40,000

Solviksängen, lekplan ............................. 30,000

Ålstenshamnen, lekplan ............... 60,000

Nedsprängning av del av Tantolunden ........................ 90,000

Dike Älvsjö—Ormkärr .............................•......... 20,000

Dike (bäck) Älvsjö—Magelungen .............................. 60,000

Dränering av Tullstuguputten, Södertälje...................... 27,000

Bergsprängningar i två gator, Sundbyberg .................... 89,000

Planering och terrassering för väg, Lidingö.................... 140,000

Vägarbete med strandskoning i Tranås ...................... 37,900

Gatuanläggning å egnahemsområdet i Tranås .................. 40,900

Arbeten för Växjö nya kyrkogård .. ,.r......................... 52,000

Dikningsarbete, Eslöv ...................................... 20,000

D:o ............. 12,850

Sprängningsarbeten, Uddevalla .............................. 104,000

Schanning för renhållningsverk, Lidköping........... 20,000

Utvidgning av nya kyrkogården i Skövde ............ 21,450

Kyrkogårdsmur, Härnösand ................................. 38,000

Schaktningsarbeten vid Visby slottsruin ......... 36,000

Summa kronor 1,279,100

Samtliga företag inom gruppen vatten- och avloppsledningar hava medräknats,
ehuru förmodligen några arbeten i själva verket skulle komma att utföras
på entreprenad.

Vatten- och avloppsledningar.

Arbetsföretag. Kronor

Anläggning av avloppsledning inom roten Kvarnberga, Södertälje 60,000
Framdragning av vatten- och avloppsledning inom roten Alhagen,

Södertälje ................................ 51,500

Huvudavlopp för Katrineholms stad och St. Malm .............. 100,000

Ledningar till Bergdalen, Linköping .......................... 29,300

Kulvertledning, Jönköping ..............................132,650

Vattenledning i Åsenvägen, Jönköping ............ 19,500

Ytterområdenas förseende med vatten- och avloppsledning, Ronneby 200,000

Vattenledning till Ronneby hamn ............ 36,000

Bihang till riksdagens protokoll 1983. 1 sami. Nr 211. 27

276

Kronor.

Kloakledning. Malmö .............................. 180,000

Avskärande knlvert i Hälsingborg .......................... 223,000

Huvudavloppsledning för reningsverket i Eslöv ................ 140,000

Avloppsledning för det s. k. Granlundaområdet, Trälleberg...... 94,750

Avloppsledning för Mellanköpingeområdets västra del, Trälleberg 12,200

Avskärande kulvertledning för avloppsnätet i Falkenberg........ 130,000

Vatten- och avloppsledningar till stadsdelen Lindesberg, Varberg . 45,200

Avloppsledning å Stensjöbacke, Mölndal ...................... 43,820

Vatten- och avloppsledning i roten D, Mölndal.................. 139,100

Avskärande avloppskulvert för södra stadsdelarna, Skövde .. ..... 30,000

Fyra avloppsledningar i Tidaholm ............................ 199,093

Utsträckning av vattenledningar m. m. i Falun till Britsarvsområ det

............... 112,600

Avskärande kulvertledning längs Faluån, Falun................ 19,875

Vatten- och avloppsledning å Bruksmon i Sollefteå .. ............ 70,000

Utförande av en ny intagsledning för Östersunds vattenledningsverk

m. m. .....................^----...................... 82,000

Vatten- och avloppsledningar, Umeå (två företag) .............. 73,000

Avloppsledning för Johannisbergs skyddshem ................ 11,300

Arbeten för vattenledningsverket i Luleå .............-......... 340,000

Vatten- och avloppsledningar i Svartöstaden, Luleå ............ 378,930

Vatten- och avloppsledningar, Piteå ................... 50,000

Vatten- och avloppsledningar i Kiruna municipalsamhälle ...... 32,600

Summa kronor 3,036,418

Vad slutligen beträffar gruppen diverse arbeten synas endast följande tre
arbetsföretag vara av beskaffenhet att kunna här medräknas.

Diverse arbeten.

Arbetsföretag. Kronor

Utsträckning av gasledning till vissa fastigheter i Rosenborg och

Hagaberg i Södertälje .................................... 44,000

Uppförande av stödjepelare vid Visby slottsruin ................. 10,000

Mur kring St. Sigfrids kyrkogård, Skövde......... 12,000

Summa kronor 66,000

Såsom framgår av det ovan anförda skulle följande antal bland A-företagen
medtagna arbeten kunna anses vara av sådan beskaffenhet, att förefintliga
kommunalarbetaravtal med däri stipulerade arbetsvillkor möjligen skulle bliva
tillämpliga a desamma.

Arbetets art. Totalkostnad

Väg- och gatuarbeten .................................. 2,171,745

Hamnarbeten ..... 1,499,600

Vattenbyggnader .......................................... 151,000

Industri .......... 18,000

Schaktnings- och planeringsarbeten m. m......... 1,279,100

Vatten- och avloppsledningar ............................... 3,036,418

Diverse arbeten ........ 66,000

Tillhopa kronor 8,221,863

277

Såsom ovan omnämnts har i förestående beräkning icke medtagits vissa anläggningar,
avseende idrottsplatser, friluftsbad och liknande företag. Örn
dessa arbeten, belöpande sig till en sammanlagd totalkostnad av 1,314,370
kronor, medräknades, skulle den nyss angivna totalsumman uppgå till 9,536,233
kronor.

Av det förut anförda framgår, att denna summa måste betraktas såsom en
maximisiffra. Anmärkas må vidare, att i kostnaderna för de ifrågavarande
arbetena inkluderas materialkostnader, från vilka man i förevarande sammanhang
rätteligen borde bortse, när det gäller att i pengar erhålla en måttstock
för den omfattning, vari kommunalarbetaravtalen skulle kunna bliva tillämpliga
å A-företagen.

Stockholm den 16 mars 1933.

Carl Chr. Schmidt.

278

Bilaga H.

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet.

De av statsrådet och chefen för socialdepartementet den 24 fehruari 1933
tillkallade sakkunniga, vilka hava att inom departementet biträda med utredning
rörande kostnaderna för vissa genom statens arbetslöshetskommission utförda
arbeten i jämförelse med kostnaderna för motsvarande i annan ordning
utförda arbeten, få härmed vördsamt avgiva följande förberedande redogörelse
för hittills utförda utredningar och därvid vunna preliminära resultat.

De sakkunniga påbörjade sitt arbete den 24 februari 1933, därvid plan upprättades
för utredningens bedrivande och för erforderliga resor, varefter de
sakkunniga den 24 och 25 i samma månad vid sammanträde med arbetslösbetskommissionens
arbetschef och biträdande ingenjörer av arbetschefen erhöllo
information örn arbetslösbetskommissionens organisation och om anskaffande
och bedrivandet av kommissionens arbeten och därmed sammanhängande
frågor.

Under tiden 1—5 innevarande mars företogo de sakkunniga, åtföljda av
arbetslöshetskommissionens arbetschef och vederbörande biträdande ingenjör
samt av respektive läns vägingenjör, en resa inom Västmanlands och örebro
län, varunder även Hedemora besöktes, samt under tiden 8—12 mars en resa
inom Kalmar, Kronobergs och Blekinge län. Därvid genomgingos på vägingenjörskontoren
planerna för olika inom länen förefintliga vägarbeten, vilka
utförts eller voro under utförande dels genom arbetslöshetskommissionen och
dels i annan ordning, varefter under företagna studieresor vissa av de sakkunniga
utvalda, avslutade eller pågående arbeten besiktigades.

Under sina resor hava de sakkunniga genom att studera arbeten och markförhållanden
samt genom samdal med arbetare, arbetsbefäl, entreprenörer
samt representanter för vägstyrelser m. fl. sökt skaffa sig en inblick i och
kännedom örn de arbets-, pris- och organisationsförhållanden, som gällt å de
olika arbetsplatserna. Av arbetslöshetskommissionens arbetschef och ingenjörer
samt av vederbörande vägingenjörer hava vidare uppgifter införskaffats
å tillämpade ackordspriser samt kostnader för utförda arbeten.

Vid sitt förberedande arbete hava de sakkunniga inskränkt sig till att undersöka
på olika sätt utförda vägarbeten, inom vilken grupp av arbeten jämförelsematerial
lättast är att finna. Sådana arbeten utföras i stor utsträckning
såväl genom arbetslöshetskommissionen som av vederbörande väghållningsdistrikt.
Distrikten utföra därvid vägarbeten antingen i egen regi eller i de
flesta fall inom de län, som av de sakkunniga besökts, genom entreprenörer,
vilka kunna utgöras antingen på vägbyggnadsområdet arbetande enskilda
personer och firmor eller av kommuner, till vilka väghållningsdistrikten överlämna
arbeten i och för beredande av arbetstillfällen åt inom kommunen bosatta
arbetslösa personer. I viss omfattning hava vägarbeten även kommit
till utförande såsom statskommunala arbeten.

Beträffande formen för utförande av dylika arbeten må bland annat framhållas
följande.

279

För de arbeten, som komma till utförande genom arbetslöshetskommissionens
försorg (statliga reservarbeten), står kommissionen såsom arbetstagare
(entreprenör) enligt ett med vägstyrelsen avslutat kontrakt. Kommissionen
åtager sig att utföra arbetet enligt upprättad arbetsplan och en beräknad
kostnadssumma, vilken i regel i de län, de sakkunniga besökt, utgör den med
vissa enhetliga ä-priser beräknade nettokostnaden för företaget med tillägg
av tio procent för allmänna omkostnader. Det åligger väghållningsdistriktet
enligt kontraktet att till kommissionen i allmänhet erlägga en fjärdedel av
kostnadssumman. Därvid är dock att märka, att kommissionen betingar sig
extra ersättning enligt vissa grunder för s. k. övermassor, därest de uttagna
massorna överstiga de i kostnadsberäkningen upptagna arbetskvantiteterna,
varför ersättningen för kommissionens arbeten mera kommer att motsvara betalning
enligt räkning än enligt fast entreprenadsumma. I kontrakt mellan
väghållningsdistrikt och vanliga vägbyggnadsentreprenörer däremot stadgas
enligt av vägeingenjörerna lämnade uppgifter i regel tillägg endast för ej
förutsedd bergsprängning eller extra räckverk och trummor.

Utöver ovannämnda kostnader, till vilka väghållningsdistriktet bidrager,
tillkomma i fråga om arbetslöshetskommissionens statliga reservarbeten vissa
särskilda kostnader, som betingas av kommissionens rent sociala uppgifter,
sammanhängande bl. a. med hänvisning av arbetskraft från orter med svår
arbetslöshet. Sålunda har kommissionen att i de flesta fall bekosta resor
för de hänvisade arbetarna, ofta från avlägsna orter, ombesörja förläggningar
och bestrida därav föranledda kostnader, bekosta sjukvård, sjukavlöning,
vissa ineffektiva arbetslöner samt ortstillägg m. m. För kommissionens arbeten
tillkomma därjämte vissa merkostnader, betingade av de förhållanden
under vilka kommissionen måste utföra åtagna arbeten. Med hänsyn till arbetslöshetsförhållandena
kan nämligen kommissionen icke anpassa arbetsstyrkan
och arbetets utförande till den för utförandet lämpligaste årstiden utan
måste i allmänhet vid för vägarbete olämpliga tider hava större arbetsstyrkor
än under de årstider, då arbetet lättast och billigast skulle kunna bedrivas.
De arbetare, som kommissionen använder, äro dessutom ofta mindre vana vid
det speciella vägarbetet och ombytas ofta beroende på arbetstillgången i hemorten,
allt medförande en förlängning och därigenom fördyring av arbetena.
Å andra sidan bör erinras örn, att kommissionen till andra arbetare än nödvändiga
specialarbetare betalar arbetslöner och därefter avpassade ackordspriser,
som äro lägre än den i orten gällande grovarbetarlönen, d. v. s. den
lägsta lön, för vilken arbete i avsevärd omfattning kan beredas å öppna marknaden.

En entreprenör eller ett väghållningsdistrikt, som bygger i egen regi, kan
däremot bättre lämpa vägarbetets utförande efter arbetets art och lämplig
årstid, minska och öka arbetsstyrkan efter behov samt, om så befinnes lämpligt,
nedlägga arbetet helt under den kallare årstiden, då marken är tjälad.
I dessa fall erfordras ej heller, att arbetsgivaren ombesörjer och bekostar
arbetarnas resor och inkvarteringar m. m. Å andra sidan komma arbets- och
ackordslöner att ligga högre än arbetslöshetskommissionens, i det att arbetsgivaren
måste tillämpa i orten gängse arbetspriser i allmänna arbetsmarknaden.

Det siffermaterial i fråga örn kostnaderna för vägarbeten, som de sakkunniga
under sin förberedande utredning insamlat och de analyser av dessa kostnader,
som verkställts, hava ännu icke kunnat slutgiltigt bearbetas.

De sakkunniga hava emellertid under utredningens gång tyckt sig. finna,
att i avslutade kontrakt angivna byggnadskostnader för arbeten av ifrågavarande
slag, vilka utföras genom arbetslöshetskommissionen, i många fall
äro högre än om motsvarande arbeten skulle hava utförts genom vägbygg -

280

nadsentreprenörer. Huruvida även de verkliga kostnaderna för kommissionens
arbeten, oberäknat på företagen förda rent sociala utgifter, äro större
än kostnaderna för genom vägentreprenörer utförda arbeten, kan ännu ej definitivt
bedömas. Verkställda undersökningar tyda på att kommissionens
verkliga kostnader, fortfarande bortsett från de rent sociala, i vissa fall understiga
och i andra fall överstiga de i kontrakten angivna byggnadskostnaderna
med tillägg för extra arbeten. Medräknas däremot arbetslöshetskommissionens
sociala utgifter, synes av undersökningen framgå, att den totala
kostnaden för kommissionens arbeten i allmänhet blir större än kostnaden för
motsvarande i annan ordning utförda arbeten. Härvid bör dock beaktas de
tidigare anförda särskilda arbetsförhållanden, under vilka kommissionen måste
utföra åtagna arbeten, och vilka medföra viss fördyring av dessa.

I vad mån fördyrande arbetsförhållanden, exempelvis arbetenas utförande
å olämplig årstid, eller särskilda sociala kostnader komma att vara förenade
med av vissa utredningsmän i P. M. den 21 januari 1933 föreslagna beredskapsarbeten,
torde ej tillkomma de sakkunniga att bedöma.

Beträffande slutligen kostnaderna för utförda stat skommunala arbeten och
i vissa fall med allmänna arbetsmarknadens löner och övriga arbetsvillkor utförda
beredskapsarbeten kunna de sakkunniga icke nu avgiva slutligt omdöme.

Stockholm den 16 mars 1933.

G. Ekwall.

Nils Bolinder.

Carl Gyllenberg.

F. Wessberg.

281

Bilaga I.

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 december 1932 har statsrådet
och chefen för socialdepartementet genom ämbetsskrivelse den 27 samma månad
tillkallat byråchefen i socialstyrelsen, filosofie licentiaten Kurt Bergström,
ledamoten i riksdagens andra kammare, redaktören Adolv Olsson i Gävle
och verkställande direktören hos Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening
i Stockholm u. p. a., arkitekten Sven Wallander att enligt av departementschefen
lämnade närmare anvisningar verkställa skyndsam utredning rörande,
huruvida och på vilket sätt staten skulle kunna till förhindrande av arbetslöshetens
utbredning vidtaga åtgärder till bostadsproduktionens främjande
(bostadsproduktionssakkunniga), ävensom uppdragit åt Bergström att såsom
ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar.

Såsom sekreterare hos de sakkunniga har tjänstgjort förste amanuensen hos
socialstyrelsen, filosofie kandidaten R. E. M. Sterner, vilken tillika utarbetat
den »översikt över byggnadsverksamhetens och bostadsmarknadens utveckling
och nuvarande läge i städer och stadsliknande samhällen», vilken såsom bilaga
är fogad till promemorian.

Vid planläggningen av vissa i bilagan återgivna beräkningar av byggnadsverksamhetens
totalvärde har benägen medverkan lämnats av byggnadsingenjören
Andreas Nordström.

De sakkunniga få härmed överlämna bifogade »V. P. M. angående främjande
av bostadsbyggande till motverkande av arbetslöshet-» samt anföra följande:

Med hänsyn till uppdragets brådskande natur ha de sakkunniga ansett sig i
görligaste mån böra begränsa sin utredning. Det siffermaterial, som kunnat
förebringas till frågans bedömande, återfinnes i ovannämnda särskilda bilaga
till promemorian. Möjligt är, att en mera vidlyftig utredning, än den tiden nu
medgivit, skulle varit ägnad att kasta ytterligare ljus över den föreliggande
frågan. Emellertid må framhållas, att man dock icke i statistisk väg kan, i en
situation som den nu föreliggande, nå fram till ett mera definitivt bedömande
av det som här är avgörande, nämligen hur det faktiska bostadsbehovet, under
trycket av nu rådande depression, kommer att gestalta sig inom den närmaste
framtiden. Ytterst sammanhänger alltså frågan med bedömandet av den fram -

282

tida konjunkturutvecklingen — ett bedömande, som lärer påkallas i annat sammanhang
vid statsmakternas arbetsmarknadspolitiska överväganden, men som
i allt fall faller utom ramen för de sakkunnigas uppdrag.

Vid utformandet av förslaget ha de sakkunniga ansett reglerna för den av
statens byggnadsbyrå bedrivna låneverksamheten ur statens bostadslånefond
böra tjäna till förebild för den nu ifrågasatta statliga långivningen, dock med
de ändringar och jämkningar, som betingas av den skillnad, som föreligger i
syftet mellan den dåvarande långivningen och den nu ifrågasatta. De grundprinciper
för långivningen, åt vilka de sakkunniga i sitt förslag velat ge uttryck,
äro förhållandevis enkla och torde i nöjaktig mån medgiva ett bedömande av den
fråga, som de sakkunniga i första hand haft att utreda, nämligen huruvida långivning
av ifrågasatt slag överhuvud bör komma till stånd eller icke.

Jämväl torde de föreslagna reglerna vara tillräckliga för bedömandet, på
vilket sätt en långivning skulle anordnas, nämligen i den mån dessa frågor äro
av den principiella beskaffenhet att påkalla riksdagens prövning.

I en del detaljer kunde måhända ytterligare utredning bort förebringas inom
de sakkunniga, därest tiden det medgivit, men torde dessa detaljer, örn en långivning
befinnes böra bringas till stånd, kunna lösas i administrativ väg efter
nödiga förberedelser inom departementet. Något författningsförslag har sålunda
icke utarbetats av de sakkunniga.

De sakkunniga få tillika anmäla, att gemensamma överläggningar hållits
med den jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 februari 1931 inom socialdepartementet
tillkallade hostadsutredningen för landsbygden. De sakkunniga
hava därvid tagit del av riktlinjerna för bostadsutredningens förslag samt lämnat
redogörelse för riktlinjerna för sitt eget förslag, men ha för egen del icke ansett
sig böra ingå på ett bedömande av dessa bostadsutredningens riktlinjer i
vidare mån, än att de sakkunniga, såsom av överlämnade promemorian framgår,
principiellt uttalat sig för, att eventuella statliga åtgärder på bostadsfrågans
område i arbetsmarknadspolitiskt syfte i nuvarande situation till väsentlig del
synas böra inriktas på landsbygden.

De sakkunniga hemställa, att Herr Statsrådet behagade förklara, huruvida
det givna uppdraget skall anses utfört med den sålunda överlämnade promemorian.

Stockholm den 8 februari 1933.

KURT BERGSTRÖM.

ADOLV OLSSON. SVEN WALLANDER.

Rich. Sterner.

283

V. P. M.

angående främjande av bostadsbyggande till motverkande

av arbetslöshet.

Historik. De rubbningar, som världskriget medförde, återverkade i vårt
land efter band alltmera märkbart på bostadsmarknaden i våra städer och
stadsliknande samhällen, och år 1917 hade dessa återverkningar tillspetsats
till en verklig bostadsbrist. Statsmakterna funno sig då också föranlåtna att
ingripa med utomordentliga medel. Erinras må sålunda, att hyresstegringslagstiftningen,
vilken här ju icke kommer i betraktande, infördes på våren
nämnda år; lagstiftningen trädde ur kraft på hösten 1923. De rådande förhållandena
återverkade utomordentligt menligt på bostadsproduktionen, samtidigt
med att befolkningen i städer och stadsliknande samhällen visade ganska
kraftigt stigande tendens, och disproportionen mellan tillgång och efterfrågan
på bostadsmarknaden skärptes alltmera, på sina håll till verklig bostadsnöd.
Vid sidan av hyresstegringslagstiftningen träffades därför även
positiva åtgärder att ekonomiskt stödja den starkt förlamade bostadsproduktionen.

De åtgärder, som i sådant syfte vidtogos år 1917 och sedermera fullföljdes
allt intill år 1930, hava till sin innebörd undergått en märkbar förskjutning,
vilken här i korthet må belysas.

Till en början var det de högt uppdrivna byggnadskostnaderna, som lade
ekonomiska hinder i vägen för bostadsproduktionen, nämligen på så sätt, att
man allmänt räknade med en icke alltför avlägsen prissänkning, vid vars
inträde en nedskrivning av det under dyrtiden investerade byggnadskapitalet
ansågs ofrånkomlig. Man stod här inför ett klart kapitalavskrivningsproblem
och statshjälpen avpassades härefter. Den utgick sålunda såsom statsbidrag
utan ränte- eller återbetalningsskyldighet till belopp, som ansågs motsvara de
sannolika, ofrånkomliga avskrivningarna. Statshjälp i enbart denna form
lämnades åren 1917—1919 med resp. 4, 3 och 2 milj. kronor.

År 1920 hade förhållandena i nu berörda hänseende visserligen icke ändrat
karaktär; fortfarande ansåg man sig ha att vänta en sådan nedgång av byggnadskostnaderna,
att kapitalavskrivning vore ofrånkomlig och att alltså statsbidrag
utan ränte- eller återbetalningsskyldighet fortfarande behövde ifrågakomma.
Men nu hade tillkommit ytterligare en svårighet, nämligen att tillföra
byggnadsmarknaden det kapital, som erfordrades utöver sålunda för av -

284

skrivning tillskjutet statsbidrag. Nämnda år inrättades också statens bostadslånefond.
De erforderliga medlen för låneverksamheten erhöllos med Kungl.
Maj :ts och riksdagens medgivande såsom lån ur statens rusdrycksmedelsfond,
en anordning, som upprätthållits vid hela den fortsatta långivningen ur bostadslånef
onden.

Erinras må, att medel för de bidrag, som lämnades från och med 1920 såsom
statsbidrag utan ränte- eller återbetalningsskyldighet, erhöllos genom den
år 1920 beslutade temporära så kallade byggnadsskatten, vilken påfördes
byggnader i städer och stadsliknande samhällen, och som inbringade i runt tal
12 milj. kronor.

På hösten år 1922 hade ett ganska starkt prisfall inträtt inom byggnadsindustrien,
vilket prisfall i förening med den optimism, som beslutet örn hyresstegringslagstiftningen
syntes medföra, befanns ägnat att ånyo väcka den enskilda
företagsamheten till liv. Från år 1923 utgick därför icke vidare statsbidrag
utan ränte- eller återbetalningsskyldighet. Däremot fullföljdes långivningen
ur statens bostadslånefond. Syftet med långivningen ändrade nu
också efter hand i viss mån karaktär. Det gällde numera icke blott att söka
fylla bristen på smålägenheter utan också att främja vissa specifika bostadspolitiska
strävanden (bostadskooperationen och egnahemsbyggandet). Detta
belyses bland annat därav, att långivningen fullföljdes, oaktat den enskilda
företagsamheten, som arbetade utan statshjälp, visade allt större intensitet,
jämväl i vad rörde smålägenhetsproduktionen; den följande perioden uppvisade
överhuvud taget en utomordentlig högkonjunktur inom byggnadsindustrien.

Lånen hade alltifrån fondens bildande utgått såsom sekundärlån, varjämte
föreskrivits, att de särskilt skulle disponeras för byggnadsföretag, vilka avsago
att »bereda den boende äganderätt eller annan stadigvarande rätt till
bostad», d. v. s. egnahemsbyggandet och bostadskooperationen. Det ansågs
nu, att dessa tre kreditspörsmål, nämligen frågan örn sekundärkrediten i allmänhet
å ena sidan samt kreditgivningen överhuvud taget för bostadskooperationen
och egnahemsbyggandet i städer och stadsliknande samhällen å den
andra borde bringas till en lösning, men att staten i avvaktan härpå lämpligen
borde fullfölja den provisoriskt ordnade kreditgivningen ur fonden, vilken tills
vidare finge fylla dessa uppgifter.

År 1926 tillkallades sakkunniga för att utreda frågan örn ordnande av dylik
kreditgivning på ett mera stadigvarande sätt, vilken utredning ledde till
inrättandet, under statens medverkan, år 1929 av svenska bostadskreditkassan.
År 1930 upphörde långivningen ur statens bostadslånefond.

Såsom organ för hithörande statliga verksamhet fungerade alltsedan 1917
den för ändamålet inrättade statens byggnadsbyrå, vilken numera upplösts.

Åv principiell betydelse för hela denna verksamhet har varit, att kommunerna
fungerat såsom ekonomiskt ansvariga förmedlare och såsom organ för
den lokala organisationen och kontrollen, för vilka arbetsuppgifter kommunerna
själva haft att i mån av behov bestrida kostnaderna. Först under det
senare skedet av långivningen medgavs rätt åt enskilda för ändamålet av
Kungl. Maj :t auktoriserade låneförmedlare att övertaga dessa kommunala upp -

285

Sammanfattning'' av den statsunderstödda byggnadsverksamheten under åren 1917—1930.

Av byggnadsbyrån för understöds erhållande godkända byggnadsföretag.

Understöd av medel för år	Byggnader, för vilka statsunderstöd beviljats	Beviljade medel
	A	— n	— t	— a	— 1
Hyres- hus	Koo- pera- tiva byggn.	Egna hem	Summa byggn.	Lägen- heter	Eld- städer	Byggn.- kostn. milj. kronor	lån kronor	statsbidrag kronor
1917 . . .	343		101	444	3 293	7 484	1 24-90	_	3 997 234: 93
1918 . . .	175	—	108	283	1478	3 590	1 16''30	—	2 969 966: 73
1919 . . .	103	—	25	128	1081	2 787	1 16-30	—	1935 707:33
1920 . . .	74	8	1721	1803	3 385	11348	1 52-20	14 729 925:77	3 795 879: 63
1921 . . .	74	20	1939	2 033	3 867	13 294	1 51-90	14 641 082:12	3 974 985:22
1922 . . .	56	8	1590	1654	3 069	10 210	* 34-56	10 775 616:51	—
1923 . . .	62	19	1249	1330	2 922	9 206	1 29-94	9 340 480: 56	—
1924 . . .	39	22	1001	1062	2 405	7 509	1 25-96	7 822 337: —	—
1925 . . .	22	35	729	786	2 360	7 062	1 26-57	7 921 883: 50	—
1926 . . .	15	17	413	445	1288	3 911	1 13-65	3 858980: —	—
1927 . . .	25	51	419	495	2 995	7 481	‘ 30-04	8073 179:81	—
1928 . . .	18	20	159	197	961	2 685	1 9-49	2 181 332: —	—
1929 . . .	4	17	139	160	1139	3 2 561	8 12-18	2 919 440: 50	—
1930 . . .	3	16	161	180	1585	5 3 501	3 18-13	4 038 725: —	—
	1013	233	9 754	11000	31828	92 629	362 12	86302 982: 77	16673 773:84

Genom 1923 års extra statsbidrag har lånesumman minskats med

och statsbidraget ökats med samma belopp...........

Summa kronor

2 946 700: -

2 946 700: —

833Ö6 282: 77

19620 473:84

gifter, det fulla betalningsansvaret inräknat. I och med att man i sådana
fall avstod från den kommunala garantien, föreskrevs emellertid, såsom en
ekonomisk skyddsanordning för staten, att låntagarna skulle utöver den föreskrivna
räntan och amorteringen avsätta 1 procent av lånebeloppet till en särskild,
för varje låneförmedlares räkning av statskontoret förvaltad gemensam
riskfond. Såsom låneförmedlare i här berörda bemärkelse godkändes av
Kungl. Majit i varje särskilt fall några egnahemsföreningar och kooperativa
sammanslutningar.

Lånen hava i allmänhet löpt med 5 procent ränta och F/2 procent amortering,
d. v. s. 6V2 procent annuitet. För låntagarna från de första verksamhetsåren
har temporärt medgivits en nedsättning av räntan till 4 procent,
vilken nedsättning fortfarande gäller.

1 Verklig byggnadskostnad.

2 Beräknad >

8 Det jämförelsevis låga eldstadsantalet i förhållande till byggnadskostnaden beror på det stora
antal lägenheter med kokvrå, som förefinnes i de större kooperativa byggnadsföretagon.

286

Till en början medgavs vissa lättnader i fråga om ränta och amortering
under lånetidens första skede, vilka lättnader senare emellertid avskaffades.

Fördelningen av statsbidrag och lånemedel mellan olika sökande kommuner
och enskilda låneförmedlare har på förslag av statens byggnadsbyrå skett på
beslut av Kungl. Majit.

Hela verksamheten har haft en bestämd bostadspolitisk inriktning, nämligen
att i de orter, där bostadsbrist varit rådande, främja bostadsproduktionen.
Enligt sakens natur har den därför till avgjort övervägande del kommit
städer och stadsliknande samhällen tillgodo, ehuruväl hinder icke mött för
landskommuner med stadsliknande bebyggelse att under förutsättning av bostadsbrist
också erhålla lån. I enlighet med verksamhetens sociala, bostadspolitiska
inställning har den vidare varit förbehållen smålägenhetsproduktionen,
dock att Kungl. Majit härvid haft viss dispensrätt för enstaka större
lägenheter, där särskilt behov av sådana förelegat.

Resultaten av den sålunda under åren 1917—1930 bedrivna statliga verksamheten
belyses av omstående översikt, hämtad ur statens byggnadsbyrås
årsberättelse för år 1930.

Förslagets allmänna principer. Den uppgift, som de sakkunniga ha fått
sig förelagd, skiljer sig på ett avgörande sätt från den, som statens byggnadsbyra
hade att företräda, och skillnaden lärer i korthet kunna uttryckas
så, att byggnadsbyråns uppgift var av bostadspolitisk natur under det att
den föreliggande är av arbetsmarknadspolitisk innebörd. De sakkunniga ha
vid utformandet av sitt förslag så vitt möjligt sökt fasthålla vid denna principiella
skillnad.

På liknande sätt lärer gränsen böra dragas mellan den föreliggande utredningsuppgiften
och den som »bostadsutredningen för landsbygden» av år 1931
har sig förelagd. Även örn dessa båda utredningsuppdrag formellt korsa varandra,
torde likväl av nu berörda skäl en klar, naturlig gräns kunna uppdragas
dem emellan.

När de sakkunniga anse sig sakna anledning att närmare ingå på bedömanden
av direkta bostadssociala synpunkter, följer därav givetvis icke, vare sig
att hänsyn ej bör tagas till den aktuella bostadsmarknaden, eller att de sakkunniga
skulle vilja ge uttryck åt uppfattningen, att bostadsförhållandena i städer
och stadsliknande samhällen till följd av de senare årens av statsmakterna
främjade starka utveckling nu skulle ha nått ett stadium, där förhållandena
finge anses ur social synpunkt tillfredsställande och allmänna bostadssociala
strävanden alltså icke längre vore påkallade. Tvärtom råder det enligt de sakkunnigas
mening ingen som helst tvekan om, att bostadssociala missförhållanden
alltjämt förefinnas även i städer och stadsliknande samhällen och att
reformsträvandena alltjämt äga och för överskådlig tid städse komma att
äga aktuellt existensberättigande.

Däremot vilja de sakkunniga ge uttryck åt uppfattningen, att bostadsförhållandena
här icke äro av beskaffenhet att för närvarande i och för sig böra

287

föranleda åtgärder från statens sida till bostadsproduktionens främjande. I
den mån sålunda åtgärder påkallas, exempelvis till avlägsnande av hälsovådliga
bostäder, till förebyggande av trångboddhet, till beredande av bostäder
åt icke betalningskraftiga, barnrika familjer eller åt klientel av fattigvårdsnatur,
synas sådana direkt på bostadsstandarden inriktade strävanden för
närvarande böra utgå från kommunalt håll.

Härvid synes man också böra uppta frågan till bedömande ur synvinkeln,
var en bostadsreform under statlig medverkan är mest av behovet trängande.
När, såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår, staten under en följd av
år i betydande utsträckning främjat bostadsbyggande i städerna och de stadsliknande
samhällena, synes det riktigt, att i den mån staten är mäktig att fortfarande
stödja en bostadssocial utveckling, stödet främst riktas mot fyllande
av landsbygdens behov. I allt fall kan man vara förvissad, att å landsbygden en
genomsnittlig höjning av bostadsstandarden är högeligen önskvärd.

Enligt de sakkunnigas mening kan en sådan mot landsbygden riktad stödaktion
fullt ut likaväl som en stödaktion i städerna främja arbetsmarknadspolitiska
syften. Erinras må nämligen, att den nu rådande arbetslösheten
kommit att omfatta stora delar av den svenska landsbygden. Den lättnad, som
härvidlag skulle kunna vinnas genom beredande av arbetstillfällen vid bostadsbyggande,
är sålunda även för landsbygdens del med säkerhet både önskvärd
och påkallad. Den kunde måhända också i någon mån bidraga till att
genom förflyttningar av yrkesskicklig arbetslös arbetskraft från städerna lätta
dessas arbetslöshetsbördor.

Ordföranden Bergström har i detta sammanhang, utan att avge särskilt yttrande,
velat giva uttryck åt uppfattningen, att man vid fullföljandet av en
arbetsmarknadspolitisk linje av förevarande art icke på landsbygden behövde
eller lämpligen borde begränsa sig allenast till bostadsbyggande. Åbyggnadsfrågan
överhuvud taget vore jordbrukets ekonomiskt mest svårlösta problem.
Man främjade arbetsmarknadspolitiska syften lika väl genom uppförande av
ladugårdar och ekonomihus som genom uppförande av bostadsbyggnader. Den
enskilde jordbrukaren torde bäst veta, var de föreliggande behoven vore mest
trängande. Det syntes icke tilltalande att ensidigt främja en bostadsstandard,
som snart nog skulle äventyras genom gårdens bristande ekonomiska bärighet.

Otvivelaktigt är, att läget på bostadsmarknaden i flera städer och stadsliknande
samhällen för närvarande är ömtåligt och labilt, ägnat att mana till försiktighet,
då det gäller att främja fortsatt bostadsproduktion. I allt fall är läget
nu ett helt annat än vid den senaste stora arbetslöshetsperioden under den så
kallade fredskrisen 1922, då byggnadsindustriens återuppvaknande förvisso i
hög grad bidrog att på ett synnerligen lyckligt sätt motverka den då rådande
omfattande arbetslösheten. Konstateras må endast, att vi då hade genomlöpt
en period av långvarig stagnation inom byggnadsindustrien och att en oförtydbar
brist på bostäder förelåg, under det att vi nu ha bakom oss en period
av utomordentlig högkonjunktur inom byggnadsindustrien samt stå inför ovissa
framtidsutsikter. Situationen manar utan tvivel till försiktighet, och under
alla omständigheter lärer man ha att räkna med att man icke kan upprätthålla

288

ett bostadsbyggande av den betydande omfattning, som försiggått under de
senaste åren utan att en vikande tendens inom städer och stadsliknande samhällen
i det stora hela är ofrånkomlig. Samtidigt måste emellertid erinras, att
bostadsmarknaden ju är en lokal företeelse. Utvecklingen har ingalunda varit
likformig på alla orter, liksom heller icke den aktuella situationen företer en
enhetlig bild; icke obetydliga lokala variationer kunna påvisas. Bland annat
förtjänar nämnas, att, enligt vad en i bilagan citerad specialundersökning givit
vid handen, man också kunnat iakttaga ett så att säga latent bostadsbehov, innebärande
att de boende låta sig åtnöja med en lägre bostadsstandard, än deras
ekonomiska villkor medgiva, och att bostadsstandarden i sådana fall, trots tillräcklig
köpkraft, till och med kunnat vara så låg, att den varit att beteckna
såsom ett socialt missförhållande.

För att de ifrågasatta stödåtgärderna skola ha framgång och mindre önskvärda
ekonomiska verkningar skola kunna undvikas, synas böra uppställas
följande allmänna förutsättningar, nämligen att bostadskostnaden uppnått en
naturlig anpassning efter den allmänna köpkraften, så att en normal efterfrågan
kan väntas förefinnas beträffande såväl det redan befintliga fullgoda
bostadsbeståndet som det under statens mellankomst nyproducerade, ävensom
att byggnadskostnaderna, tomtkostnader inberäknade, bringats i sådan samklang
med den allmänna bostadskostnaden, att en nyproduktion kan beräknas bliva i
rimlig mån räntabel. Tillika lärer, med hänsyn till arbetsmarknadspolitiska
syften, förutsättningen för en stödaktion vara, att förhållandena på arbetsmarknaden
äro betryggande för den statsunderstödda bostadsproduktionens lugna
bedrivande och slutförande.

Enligt de sakkunnigas mening bör den statliga stödaktionen överhuvud taget
icke i någon riktning påverka den anpassningsprocess, som här kan behöva äga
rum, utan bör denna process utveckla sig och lösas utan inflytande av de ifrågasatta
statsåtgärderna.

Den ifrågasatta stödaktionen lärer vidare förutsätta, att dels lånemedel och
dels enskilt kapital investeras i den ifrågasatta byggnadsverksamheten. Detta
lärer i sin tur förutsätta, att denna är av räntabel natur. Det rimliga synes
då också vara, att, örn staten skall investera medel i denna verksamhet, staten
tillskjuter dessa i form av lån. Givet är vidare, att staten överhuvud taget
bör undvika att stödja en byggnadsverksamhet, som — sådant stöd förutan —
i allt fall skulle komma till stånd. Statliga lånemedel synas böra sättas in
på den punkt, där de erhålla den största möjliga effekten, d. v. s. efter den
kredit, som står att erhålla på den öppna marknaden.

Uppenbart är att en kreditgivning för bostadsändamål av förevarande art
förutsätter lokal organisation och kontroll. Erinras må, att dessa lokala uppgifter
vid långivningen ur statens bostadslånefond ombesörjdes av kommunerna,
som därvid jämväl hade att ikläda sig fullt betalningsansvar för förmedlade
lån.

Enligt de sakkunnigas mening utgjorde kommunens bostadsvårdande uppgifter
en förutsättning för denna förmedling på kommunens eget betalningsansvar.
Skulle man i nuvarande situation uppställa villkoret örn kommunal bor -

289

gen, vöre verksamheten säkerligen dömd att misslyckas. Det förutsattes sålunda,
att staten av arbetsmarknadsskäl måste påtaga sig den med en dylik
kreditgivning förbundna risken.

Emellertid synas kommunerna äga så stort intresse av stödåtgärdernas arbetsmarknadspolitiska
syfte, att de kontrollerande och organisativa uppgifterna
kunna påläggas deras organ.

Ovan erinrades, att bostadsmarknaden icke utvecklat sig likformigt i alla
kommuner. Tvivelsutan finnas städer och stadsliknande samhällen, där något
aktuellt behov av bostadsproduktion över huvud taget icke föreligger, under
det att i andra fall ett större eller mindre sådant behov kan konstateras. Givetvis
är det endast i det senare fallet, som en långivning bör ifrågakomma.
Enligt de sakkunnigas mening förutsätter bedömandet av denna fråga likaledes
kommunal medverkan.

Slutligen må erinras, att här ifrågasatta åtgärder av arbetsmarknadspolitisk
innebörd böra inordnas såsom ett naturligt led i en kommuns övriga åtgärder
mot arbetslösheten och i dess eventuella åtgärder av bostadspolitiskt syfte.
Sålunda kan det tänkas, att en kommun jämsides med stödåtgärder för en nyproduktion
vill i bostadspolitiskt syfte söka genom rivning av undermåliga bostäder
skapa förutsättningar för en höjning av bostadsstandarden.

Med hänsyn till det nu anförda ha de sakkunniga föreslagit, att den ifrågasatta
långivningen skall förmedlas av vederbörande drätselkammare eller däremot
svarande kommunala organ, som därvid ha att påtaga sig den lokala organisationen
och kontrollen intill dess lånen slutamorterats, dock utan att ikläda
sig betalningsansvaret. De sakkunniga föreställa sig, att man på detta sätt
skulle skapa nöjaktiga garantier för att byggnadsföretagen ur kommunal synpunkt
bedömdes såsom nyttiga och lämpliga och att man icke behövde befara att
främja en onödig eller rent överflödig bostadsproduktion. Erinras må att kommunerna
alltjämt stå betalningsansvariga för betydande lån ur statens bostadslånefond.

Vidare synes det lämpligt, att vissa garantier skapas för en ekonomisk förankring
av långivningen i den öppna kapitalmarknaden och dess sätt att bedöma
läget i en kommun. De sakkunniga hava för sådant ändamål föreslagit, att
statslånet skall stå i viss relation till den kredit, som med bättre förmånsrätt
och på betryggande villkor kan erhållas på öppna marknaden. Förslagsvis
skulle statslånet högst få uppgå till 20 procent av sålunda erhållen kredit. Örn
sålunda exempelvis vederbörande stadshypoteksförening och bostadskreditförening
gemensamt lämnade lån å tillhopa 75 procent av fastighetsvärdet, skulle
statslånet kunna utgå med högst 15 % av samma värde. Denna procentsats synes
också böra fastställas som relativt maximum, liksom ock den högsta belåningsgräns,
som härvid skulle kunna förekomma, skulle utgöra 90 procent. Örn
dessa eller andra på eget ansvar arbetande kreditinstitut skulle finna försiktigheten
bjuda, att belåningsgränsen för deras vidkommande sattes lägre, exempelvis
till 60 procent av taxeringsvärdet, skulle statslånet utgå med ytterligare
20 procent av denna lånesumma eller med andra ord 12 procent av fastighetsvärdet
och skulle belåningsgränsen här stanna vid 72 procent. Örn bygget

290

med en sådan belåningsgräns icke skulle kunna bringas till utförande, så vore
detta enligt de sakkunnigas mening också ett bevis för att så överhuvud taget
icke heller borde ske.

Den här förordade principen synes stå i god överensstämmelse med tanken
att betrakta statsåtgärden såsom ett »förtroendestöd», proportionellt mot det
förtroende, som den öppna penningmarknaden visar byggnadsverksamheten.
Givet är, att grundsatsen utgör en nog så effektiv spärr mot en bostadsproduktion
av icke ekonomiskt försvarlig natur.

De sakkunniga hava strängt fasthållit vid grundsatsen, att en byggnadsverksamhet,
som sålunda genom statens medverkan kunde bringas till stånd,
bör betraktas såsom en verksamhet i den öppna marknaden och att stödåtgärden
är att anse såsom en arbetsmarknadspolitisk åtgärd med syfte att vidga
tillgången på arbetstillfällen på den öppna marknaden. Med hänsyn härtill
anse sig de sakkunniga ej böra förorda föreskrifter, att vissa byggnadsföretagare
eller byggnadsföretag av viss beskaffenhet erhålla företräde vid erhållande
av lån, enär ju syftet, nämligen att sysselsätta arbetskraft, icke är beroende
av byggnadsföretagarens natur eller lägenheternas storlek. De sakkunniga
förutsätta emellertid, att de kommunala myndigheterna, i den mån så kan ske,
i sin medverkan skola skänka allt beaktande åt bostadspolitiska och andra direkt
sociala synpunkter.

Rekryteringen av arbetskraften lärer böra ske på det sätt, som eljest förekommer
på öppna marknaden. Vidare förutsättes, att ingen kontroll beträffande
lägenheternas användning framdeles upprätthålles i vidare mån, än
som kan erfordras för kreditens tryggande. Det enda förbehåll, som synes
böra uppställas, är att byggnaden till huvudsaklig del tjänar bostadsändamål.
Allmänna byggnader, industribyggnader och liknande måste sålunda givetvis
anses uteslutna.

Det lärer slutligen ligga i sakens natur, att den ifrågasatta statliga stödaktionen
bör vara av tillfällig art.

Den kommunala förmedlingen. Såsom i principmotiveringen här ovan framhållits,
är en av huvudpunkterna i de sakkunnigas förslag, att statslånen skola
förmedlas av vederbörande kommun genom drätselkammaren eller häremot
svarande organ — i det följande för korthetens skull generellt kallade drätselkammaren
—- men att kommunen icke skall åtaga sig betalningsansvaret för
lånen. Från denna regel göres ett fakultativt undantag, som i det följande
beröres.

Vad man i första hand vill ernå med denna kommunala medverkan är givetvis
ett allmänt, sakligt bedömande av behovet och ändamålsenligheten med
den långivning, som avses. Särskilt bostadsmarknaden men även arbetsmarknaden,
vilka båda böra underkastas ett dylikt sakligt bedömande, äro ju lokala
företeelser. Drätselkammaren har sålunda att bedöma, huruvida läget
på arbets- och bostadsmarknaden kan anses motivera, att ifrågasatta byggnadsföretag
komma till stånd och huru dessa skulle återverka dels på bostadsförhållandena
i orten och dels på tillgången på arbetstillfällen.

291

För ändamålet skall byggnadsföretagaren enligt de sakkunnigas förslag ha
att inge sin ansökan om statligt stöd till drätselkammaren, som sedermera
har att med eget utlåtande i nu berörda hänseenden vidarebefordra ansökningen
till det statliga organ för verksamheten, som i det följande skall beröras.

Till ansökningen böra fogas byggnadsritningar, byggnadsbeskrivning samt
detaljerad kostnadsberäkning (eventuellt entreprenadanbud). Efter företagen
granskning skall drätselkammaren i sitt utlåtande jämväl uttala sig örn dessa
handlingar.

I enlighet med de sakkunnigas förslag skall lånet till sitt högsta belopp
beräknas i relation dels till taxeringsvärdet och dels till storleken av den ordnade
kredit, som med bättre förmånsrätt kunnat erhållas på öppna marknaden.
Detta förutsätter, att statslånets belopp icke kan slutligt fastställas, förrän
taxeringsvärdet blivit åsatt och stadigvarande lån erhållits, alltså först viss
tid efter byggets fullbordande. Skall den statliga stödaktionen alltså fylla en
uppgift, måste man förutsätta, att staten på förhand kan lämna en preliminär
utfästelse örn de lånebelopp, som framdeles kunna påräknas under nu
angivna förutsättningar ävensom under förutsättning, att övriga villkor för
statslånets tillgodonjutande blivit uppfyllda. Drätselkammaren bör sålunda
i sitt utlåtande, med stöd av de uppgifter som kunna inhämtas, ingå på ett
förhandsbedömande av dessa frågor, samt med ledning av detta bedömande
avge förslag beträffande storleken av det statliga lånebelopp, som högst skulle
kunna påräknas, allt givetvis under förutsättning att drätselkammaren överhuvud
taget går in för att tillstyrka ansökningen.

Drätselkammarens tillstyrkande skall vidare innefatta åtagande från kommunens
sida att — genom vederbörliga kommunala organ — förmedla lånet
till byggnadsföretagaren, under byggnadstiden utöva erforderlig teknisk kontroll
samt att under lånets hela löpetid förmedla eventuell indrivning samt inbetalning
till statsverket av förfallande annuiteter ävensom att tillse, att icke
byggnaden genom vanvård så förlorar i värde, att säkerheten uppenbarligen
äventyras, samt att, där så sker, göra anmälan till vederbörande statsorgan.
Vidare skall kommunen åtaga sig att, örn lånet från statens sida uppsäges,
ombesörja erforderliga åtgärder.

överhuvud taget skall drätselkammaren sålunda åtaga sig att så att säga
fungera såsom statens ombud under lånetiden.

Såsom allmän regel föreslå de sakkunniga, att kommunen för sina förmedlingsuppgifter
icke skall äga att erhålla ekonomisk gottgörelse av staten.

Kredit linder byggnadstiden. Såsom i historiken erinrats, utgick lån ur statens
bostadslånefond under byggnadstiden och utbetalades i mån av byggnadsföretagets
fortskridande. Denna anordning torde ha varit i hög grad betydelsefull
för effektiviteten av denna verksamhet, särskilt i vad rör egnahemsbyggandet,
beträffande vilket möjligheter att erhålla byggnadskreditiv i egentlig
mening i allmänhet icke finnas.

Utan tvivel skulle det även i den föreliggande situationen verksamt bidraga
till ernående av den avsedda effekten, örn statslånen kunde utgå på lik Bihang

till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 211. 28

292

nande sätt, d. v. s. såsom driftskredit, givetvis efter den driftskredit, som
i annan väg erhålles. Det önskvärda skyndsamma igångsättandet av byggnadsföretaget
skulle bland annat säkerligen underlättas genom en sådan anordning.
De sakkunniga vilja därför förorda, att möjligheter härtill öppnas.

Beredandet av lån under byggnadstiden är givetvis av en helt annan natur
än belåning av färdiga byggnader; det förutsätter, att byggnadsarbetet
på ett ingående sätt kan följas och göras till föremål för den noggrannaste
kontroll. Enligt sakens natur är en sådan kreditgivning också förenad med
helt andra, vida större risker än belåning av färdiga byggnader. Härtill
kommer att lånet ju under byggnadstiden, på skäl som ovan anförts, icke
definitivt kan fastställas till sitt slutliga belopp.

De sakkunniga föreslå därför, att lån få utgå under byggnadstiden, men
att, där så sker, långivningen helt bedrives på kommunalt betalningsansvar.
De sakkunniga föreställa sig, att en sådan temporär borgen icke skulle vara
ägnad att inge alltför stora betänkligheter på kommunalt håll. De betänkligheter,
som från kommunalt håll efter hand inställde sig beträffande förmedlingen
av lån ur statens bostadslånefond, hänförde sig säkerligen väsentligen
till det förhållandet, att kommunen engagerade sig för lån dels för en
mycket lång tid och dels för till synes oavlåtligt kumulerade belopp. Ingendera
av dessa förhållanden skulle föreligga i förevarande fall, då det ju rör
sig dels örn engångsåtgärder och dels örn en temporär kredit på kort tid.

Nämnas må, att en sådan långivning under byggnadstiden, enligt vad erfarenheten
från statens byggnadsbyrås verksamhet utvisar, kan ha en stor betydelse
även ur en annan synpunkt, speciellt vad angår egnahemsbyggare.
Den sätter nämligen det allmänna i tillfälle att utöva icke blott kontroll i
egentlig mening utan också en betydelsefull rådgivande och hjälpande verksamhet
ur teknisk synpunkt. Erinras må i sådant hänseende örn statens
byggnadsbyrås typritningar för en- och tvåfamiljshus samt om den granskning
av byggnadsritningar i övrigt, som därvid ägde rum under sakkunnig
byggnadsteknisk medverkan, och som utan tvivel bidrog att lyfta den statsunderstödda
byggnadsverksamheten upp till ett högre plan.

Kommunal byggnadsverksamhet. Såsom allmän regel förutsätta de sakkunniga,
att den statsunderstödda byggnadsverksamheten skall bedrivas av
byggnadsföretagare i vanlig ordning på den öppna marknaden, nämligen av
enskilda byggmästare, kooperativa företag eller egnahemsbyggare. Det torde
emellertid kunna tänkas fall, där kommunen i egen regi skulle vilja bedriva
bostadsbyggande och därvid mot fullt betalningsansvar använda sig av de
statliga lånemöjligheterna. Självfallet är ju också, att en byggnadsverksamhet
genom kommunens försorg i lika hög grad som varje annan byggnadsverksamhet
skulle främja det avsedda syftet att motverka arbetslöshet. Hinder
härför synas enligt de sakkunnigas mening icke böra möta. Då säkerheten
i sådant fall lärer få anses vara av oomtvistlig natur, lärer det i dylika
fall icke vara påkallat att uppehålla de föreslagna bestämmelserna om statslånets
relation till kredit på öppna marknaden och örn den absoluta högsta

293

belåningsgränsen av 90 procent. Det torde vara nog att föreskriva, att lånebeloppet
högst må utgöra 15 procent av fastighetsvärdet.

Med hänsyn till den allmänna förutsättningen för erhållande av lån bör givetvis
tillses, att kommunen ej använder sig av denna lånemöjlighet allenast
med hänsyn till lånets relativa billighet, så att långivningen skulle utgå för
en byggnadsverksamhet, som även utan statens stöd skulle komma till stånd.
Erinras må också, att enligt de allmänna förutsättningarna lån i dylika fall
endast finge utgå för bostadsbyggande och följaktligen ej disponeras för offentliga,
kommunala byggnader, exempelvis sjukhus eller skolor.

Lån mot båttre rätt. Den andra huvudpunkten i principförslaget var, att
statslånet skulle utgå såsom ett tilläggslån till den kredit, som kunde erhållas
på öppna marknaden, och att dess belopp skulle fastställas i viss relation till
sålunda erhållen kredit. Ett huvudsyfte med denna grundsats var, att vid
den statliga långivningen erhålla en viss förankring i den allmänna kapitalmarknadens
sätt att bedöma byggnadsföretagets räntabilitet. Stor vikt synes
sålunda böra fästas vid ej blott storleken utan även arten av denna bättre belägna
kredit.

Såsom allmänna villkor vilja de sakkunniga föreslå, att krediten med förmånsrätt
framför statslånet skall hava lämnats av kreditgivande institutioner
— privatpersoner, enskilda leverantörfirmor m. fl. synas icke få ifrågakomma
såsom långivare — samt vara ordnad på fullt betryggande villkor.
De sakkunniga föreställa sig att man såsom långivare beträffande den bättre
belägna krediten främst bör taga hänsyn till Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
Svenska bostadskreditkassan, inteckningsbolagen, försäkringsbolagen
och sparbankerna.

Vad här anförts örn långivare skulle enligt vad ovan föreslagits icke gälla
i de fall, där kommunen byggde i egen regi.

Lånevillkoren. Statslånen synas böra löpa såsom amorteringslån från en
viss för alla låntagare gemensam dag.

Beträffande räntefoten hava de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå någon
fix räntesats utan förorda allenast principen, att lånen utlämnas mot den
ränta, som staten i sin egen upplåning vid utlåningstillfället får vidkännas.
Denna räntefot bör infogas i en annuitet, där amorteringen utgör 2 procent.
Amorteringstiden skulle därmed uppgå till en tid av cirka 25 år; den närmare
fixeringen av lånetiden bleve beroende närmast av räntefotens storlek.

Till täckande av statens risk borde vidare låntagarna tillförbindas att till
en gemensam riskfond, som förvaltades av statskontoret, tillskjuta ytterligare
1 procent av oguldna lånebeloppet. Annuiteten skulle alltså med 3 procent
överskjuta den procentsats, som angåve räntan. Örn det mot slutet av lånetiden
visade sig, att riskfonden icke behövt tagas i anspråk för risktäckningsändamål
utan helt eller delvis bevarats, skulle det bevarade beloppet disponeras
för avskrivning eller nedskrivning av den sista eller de sista annuiteterna.
Nämnas må, att örn riskfonden överhuvud taget icke behövde tagas i anspråk

294

för förlusttäckning, skulle denna anordning innebära, att lånetiden förkortades
nied ungefär 6 år.

I detta sammanhang må nämnas, att låntagaren bör tillförbindas att, i den
mån lån mot bättre säkerhet än statslånet amorteras, icke inskjuta ny kredit
mot sålunda frigjort hypotek utan utverka långivarens förbindelse, att sådant
hypotek ställes till förfogande till tryggande av statslånet. Framhållas må,
att statskrediten till följd därav givetvis skulle komma att sjunka på inteckningsskalan
i hastigare tempo, än som statslånets egen amortering angåve.

Annuiteterna synas böra inbetalas halvårsvis.

Ur teknisk synpunkt synes det, såsom nämnts, angeläget att det totala utlämnade
lånebeloppet samlas för att börja löpa såsom amorteringslån på en
enda för alla lån gemensam dag. Statskontoret, som väl framdeles finge att
förvalta lånen, hade på så sätt endast att tillse, att de inflytande annuiteternas
sammanlagda belopp motsvarade annuiteten å totalbeloppet. Emellertid är det
uppenbart, att de åtgärder, som måste föregå det slutliga utanordnandet, närmast
fastställande av taxeringsvärde och ordnandet av lån mot bättre säkerhet,
kunna kräva olika tider på olika håll. Ett alltför långt uppskov med lånens
utanordnande skulle kunna vara förenat med olägenhet. Erinras må också, att
lånen i vissa fall skulle kunna utbetalas redan under byggnadstiden, nämligen
mot kommunal borgen. Med hänsyn härtill föreslå de sakkunniga, att krediten
till en början utlämnas såsom tillfälliga lån, löpande med 5 procent ränta, för
att sedermera på en viss dag under år 1935, som Kungl. Maj:t efter framtida
prövning fastställer, börja att löpa såsom amorteringslån.

Örn låntagaren brister i att inom denna termin ha fullgjort de för lånens
tillgodonjutande stadgade villkoren, synes uppsägning kunna ske, varvid låntagaren
borde ha att erlägga 6 procent ränta från lyftningsdagen till dess full
betalning skett.

Byggnadstiden. Med hänsyn till låneverksamhetens syfte att i den aktuella
arbetslöshetssituationen bereda ökade arbetstillfällen synes det angeläget, att
byggnadsverksamheten med statsunderstöd igangsättes snarast möjligt. Med
hänsyn till förhållandena på arbetsmarknaden och dess säsongfluktuationer synes
det också angeläget, att byggnadstiden kommer att helt eller delvis omfatta
den kommande vintern.

De sakkunniga föreslå sålunda, att byggnadsverksamheten med statsunderstöd
skall vara påbörjad den 1 oktober 1933, dock med möjlighet till dispens
längst till den 15 januari 1934 samt vara fullbordad den 1 oktober 1934, här
med dispensmöjlighet längst till den 1 januari 1935. Med hänsyn till den
tid, som kräves dels för byggnadsföretagens planering, ansökningarnas prövning
hos kommunerna samt deras slutliga prövning och avgörande hos vederbörande
statsorgan, vilja de sakkunniga understryka angelägenheten av, att författning
i ämnet kommer att utfärdas snarast möjligt.

Provisoriskt statsorgan. För handhavan de a statens vägnar av verksamhetens
administration lärer påkallas inrättandet av ett provisoriskt organ. Härvid

295

torde statens byggnadsbyrås organisation i tillämpliga delar böra tjäna till
förebild. De sakkunniga benämna här detta organ förslagsvis statens byggnadslånebyrå.
Till denna byrå ha drätselkamrarna att med eget yttrande
överlämna låneansökningarna till byråns prövning.

Att märka är, att byråns uppgift i så måtto skulle skilja sig från byggnadsbyråns,
som denna väsentligen hade att handlägga ärenden ur synpunkten av
att den kommunala garantien, som i allmänhet förelåg, praktiskt taget vore av
oomtvistlig beskaffenhet. Byggnadslånebyrån i sin tur blir nödsakad att ingå
på ett långt mera affärsmässigt bedömande av risken med lånen. Det synes
därför riktigt, att byggnadslånebyrån i viss mån får arbeta på eget ansvar
och efter prövning av föreliggande omständigheter i varje särskilt fall fatta
de avgörande besluten. Även av de arbetsmarknadspolitiska hänsynen är en
fri och snabb prövning och ett snabbt avgörande av synnerlig betydelse.

De sakkunniga föreslå sålunda, att, i motsats till vad fallet var beträffande
statens byggnadsbyrå, byggnadslånebyrån visserligen får sig anvisat ett av
Kungl. Maj :t fastställt belopp men sedan själv verkställer fördelningen.

Byggnadslånebyråns beslut, vilka senast måste vara fattade under september
månad 1933, kunna enligt sakens natur endast innefatta ett preliminärt åtagande
från statens sida att under de förutsättningar, som dels angivas i författningen
och dels framgå av ansökningshandlingarna — rörande byggnadsföretagets
storlek och beskaffenhet, dess utförande efter vissa ritningar och
byggnadsbeskrivningar etc. — framdeles vid byggets fullbordande och avsynande
utbetala statslån intill visst angivet högsta belopp. Denna utfästelse synes
i 2 exemplar böra tillställas drätselkammaren, som har att tillställa byggnadsföretagaren
det ena. De sakkunniga föreställa sig, att en sådan utfästelse
skulle för byggnadsföretagaren väsentligen underlätta anskaffandet av kredit
under byggnadstiden och alltså främja byggnadsverksamhetens skyndsamma
igångsättande även i sådana fall, där kommunen icke begagnade sig av möjligheten
att på eget ansvar förmedla lånen under byggnadstiden.

Därest en stödaktion för landsbygdens del kommer till stånd, vilja de sakkunniga
för sin del ifrågasätta, örn icke även denna lämpligen borde administreras
genom här föreslagna statsorgan.

Beträffande byggnadslånebyråns organisation anse sig de sakkunniga icke
behöva ingå i en närmare prövning men vilja allenast understryka vikten av
en detalj, nämligen att byrån erhåller tillgång till byggnadsteknisk expertis.

Framhållas må, att byrån vid träffande av sina beslut bör samråda med
vederbörande organ för den statliga arbetslöshetspolitiken, så att låneverksamheten
i görligaste mån inordnas som ett naturligt komplement i denna statliga
verksamhet.

De sakkunniga tillåta sig i detta sammanhang erinra, att den här ifrågasatta
långivningen principiellt skulle få stor likhet med den statliga långivning,
som genom statens arbetslöshetskommission bedrives ur den så kallade
väglånefonden. Även här gäller det att genom en låneverksamhet skapa arbetstillfällen,
som helt tillhöra den öppna marknaden, men som dock anpassas på
sådant sätt, att de motverka arbetslöshet.

296

Själva medelsförvaltningen synes böra förläggas till statskontoret, som alltså
skulle efter anmälan från byggnadslånebyrån ha att till vederbörande drätselkammare
utbetala av byrån definitivt beslutade belopp.

Slutligen må nämnas, att byggnadslånebyrån torde hava fyllt sin uppgift,
när hela lånestocken på ovan angivet sätt börjat löpa såsom amorteringslån,
vid vilken tidpunkt den löpande verksamheten lärer kunna helt överflyttas
till statskontoret.

Bostadskooperationen. I historiken härovan erinrades, att bland annat ett
par kooperativa sammanslutningar erhöllo Kungl. Maj:ts tillstånd att på eget
ansvar och med förbigående av den kommunala garantien förmedla lån ur
statens bostadslånefond. Låt vara att kommunen vid den nu ifrågasatta långivningen
icke skulle komma att fungera såsom betalningsansvarig förmedlare,
ligger dock i öppen dag, att medverkan från kommunernas sida skulle
ha synnerlig betydelse, framför allt i vad rörde det lokala bedömandet av arbetsmarknaden
och bostadsmarknaden och vid det lämpliga infogandet av
stödaktionen i kommunens arbetsmarknads- och bostadspolitik. Enligt de sakkunnigas
mening kan därför icke undantag göras från regeln örn denna kommunala
medverkan.

Emellertid kan icke förnekas, att vissa kooperativa sammanslutningar med
interlokal räckvidd kommit att spela en allt större roll, såsom företrädare av
vissa bostadspolitiska reformsträvanden med icke blott ekonomiskt utan även
ideellt syfte. Man synes i låneverksamheten icke böra avstå från det så att
säga moraliska tillskott, som en sådan organisation kan bjuda, liksom det
också för denna kan vara av stort intresse att kunna utöva kontroll över att
en byggnadsverksamhet, i den mån den blir av kooperativ natur och har arn
slutning till en dylik organisation, bedrives efter vissa beprövade grundsatser.

Enligt de sakkunnigas mening bör man vid låneverksamheten i mån av behov
bereda sådana sammanslutningar tillfälle att utöva dylik kontroll, givetvis
utan att avsteg i övrigt göres från här förordade allmänna grundsatser.

Stödaktionens omfattning. De sakkunniga ha icke sökt fixera något bestämt
totalbelopp, som staten borde sätta in för stödjandet av bostadsproduktionen
i stadssamhällena. Det torde nämligen knappast vara möjligt, att på
några objektiva grunder mera exakt ange storleken av det kapital, som komme
att erfordras för en verksamhet enligt ovan angivna grunder och som faktiskt
kunde komma att absorberas.

För att emellertid i någon mån åstadkomma utgångspunkter för ett bedömande
av den allmänna storleksordningen för de belopp, som överhuvud kunna
ifrågakomma, ha de sakkunniga verkställt en uppskattning av byggnadskostnaderna
för år 1931 samt — efter en mera summarisk metod — även för
åren 1923—1930. En redogörelse för denna undersökning lämnas i den statistiska
bilagan. Man finner här, att bostadsproduktionens totalvärde under
högkonjunkturåret 1931 torde ha legat vid omkring 275 milj. kr. eller —

297

tomtvärdet inberäknat — 310 milj. kr. Under de något mera sa att säga
»normala» åren 1925—1927 synas motsvarande värden hava uppgått till omkring
resp. 190 milj. kr. och 215 milj. kr. Härav torde emellertid bortåt hälften
komma på sådana större städer, där läget på fastighetsmarknaden numera
torde vara sådant, att försiktig återhållsamhet påkallas mer än pa andra
håll.

Då man vidare måste räkna med, att även en betydande nedgång i den
ordinarie byggnadsverksamheten knappast behöver innebära, att densamma
sjunker mer än till kanske hälften av det »normala», inses härav, att redan
en statlig tertiärkredit, som åstadkommer en total kapitalinvestering av något
sådant som 50 milj. kr. kan ha utsikter att hindra, att bostadsproduktionen
sjunker under »normalnivån» i sådana orter, där det kan bli fråga örn
något mera märkbart ingripande.

Nu torde, enligt den plan, som de sakkunniga här framlagt, en viss statlig
tertiärkredit åstadkomma ej fullt sju gånger så stor total kapitalomsättning,
under förutsättning, att den statliga krediten i allmänhet uppgår till 15 % av
fastighetsvärdet. Belysande äro följande relationer:

Statlig ter-	Total kapital-
tiärkredit	omsättning
15 milj. kr.......
10 > > ......	...... 67 > »
7’5 » > ......	...... 50 > >
5 » » ......
3 • > ......	...... 20 > >

Nämnas må, att i dessa kapitalomsättningsbelopp jämväl innefattas tomtkostnaderna,
varför beloppets effekt ur synpunkten av arbetskraftens sysselsättande
blir något mindre. Emellertid må erinras, att iordningställandet av
en tomt för bebyggande i allmänhet föranleder en hel del arbetskrävande uppgifter,
såsom framdragande av ledningar för vatten, avlopp, gas och elektricitet
samt vanligen också en del rena gatuarbeten.

Vad angår den indirekta arbetsmarknadseffekten av bostadsbyggande, hava
de sakkunniga icke ansett sig kunna verkställa några mera exakta beräkningar.
Det torde också för den föreliggande uppgiften vara tillfyllest konstatera,
att de material, som användas — trä, tegel, cement, bruksprodukter såsom
spisar och beslag etc. — till övervägande del äro av inhemsk tillverkning.

298

Bilaga till Bilaga I.

Översikt över byggnadsverksamhetens och bostadsmarknadens utveckling
och nuvarande läge i städer och stadsliknande samhällen.

Redogörelse utarbetad på bostadsproduktionssakkunnigas uppdrag av sakkunnigas
sekreterare Rich. Sterner.

Bostadsproduktionens utveckling 1913—1931. I följande tablå återges bostadsproduktionens
utveckling under åren 1913—1931 i de städer och stadsliknande
samhällen, där byggnadsverksamheten under de olika åren varit underkastad
offentlig kontroll:

Indel: 1913 = 100	Tillkomna lägenheter antal indextal	Indextal för lag. bestående ay: enkel- 1 rnm 2 rum ram o. d. o. kök o. kök	Tillk. lag. m. t. o. m. 2 ram o. kök i % av samtl.	Tillkomna eldstäder antal indextal
1913 ....	. 8 594	100	100	100	100	69''3	28 055	100
1920 ....	. 4 524	53	54	45	69	72-8	14 412	51
1921 ....	. 6 365	74	78	63	97	73-2	19 840	71
1922 ....	. 6 360	74	45	44	106	62-5	21912	78
1923 ....	. 9 461	110	77	62	142	59-1	34 006	121
1924 ....	. 11 901	138	136	99	166	65''4	39 297	140
1925 ....	. 13 068	152	148	118	192	68-8	41 721	149
1926 ....	. 14 221	165	153	142	227	73-3	43 932	157
1927 ....	. 15 095	176	233	167	206	74-8	44 166	157
1928 ....	. 16 399	191	256	191	211	76-5	46 795	167
1929 ....	. 16 598	193	240	203	205	75-7	48 244	172
1930 ....	. 22 381	260	403	277	259	78-4	62108	221
1931 ....	. 22 620	263	377	294	271	79-3	63 086	225

Redan under det första krigsåret började en stark tillbakagång, som nådde
sin botten år 1920, då bostadsproduktionen var föga mer än hälften så stor
som år 1913. Denna utveckling torde huvudsakligen ha betingats av stigande
materialpriser, sjunkande reallöner samt av det hämmande inflytande, som
den offentliga hyresregleringen (1917—1923) i förening med de genom inflationen
ökade penningvärdesriskerna utövade på den privata företagsamheten
och kapitalinvesteringen på detta område. År 1923, samma år, som hyresstegringslagen
upphävdes, överskred emellertid byggnadsverksamheten ånyo 1913
års nivå, och sedan följde en period av allt livligare bostadsproduktion, vilken
kulminerade åren 1930—1931, då lägenhetstillskottet var mer än 21/2 gång
så stort som året närmast före kriget.

Sistnämnda jämförelse ger dock ett något överdrivet intryck för byggnadsverksamhetens
uppsving, i det att redovisningen efterhand kommit att omfatta
allt flera, större (på grund av inkorporeringar) och folkrikare orter. Örn
man för att erhålla ett säkrare mått på utvecklingen jämför antalet resp. år
tillkomna lägenheter och rum per 10 000 invånare, reduceras också stegringstalen
för, perioden 1913—1931 till 86 % i fråga örn antalet lägenheter och
55 % i fråga örn antalet rum, men även den på detta sätt beräknade ökningen
framstår ju såsom synnerligen betydande.

Att märka är, att ökningen i särskild grad berört smålägenheter. Utgår
man från de i tablån angivna indextalen, befinnes, att produktionen av enkel -

299

rum o. d. fyrdubblats och produktionen av lägenheter med 1 rum och kök tredubblats
sedan år 1913. Omkring 80 % av de tillkomna lägenheter utgöras
numera av smålägenheter med högst 2 rum och kök, medan motsvarande relativtal
år 1913 var 70 % och år 1923 60 %.

Särskilt inriktad på smålägenheter har den av stat, kommuner, kooperativa
bostadsföreningar, allmännyttiga bostadsaktiebolag, stiftelser samt av industriföretag
(för egna arbetare) bedrivna bostadsproduktionen varit. Denna
gren av byggnadsverksamheten, vilken under senare år till 2la uppburits av
kooperativa bostadsföreningar, har svarat för närmare 20 % av det totala lägenhetstillskottet
under åren 1923—1931.

Utmärkande för bostadsproduktionens förskjutningar har vidare varit, att
de i betydligt högre grad berört de större städerna (med över 20 000 invånare)
än de mindre. Detta förhållande belyses av följande sammanställning:

Tillkomna eldstäder pr 10 000 inv.	över	Orter med följande antal inv. 20— 10— 5—	(1 000) under	Samtl.
åren:	100	100	20	10	5	orter
1913.....	. 197	125	87	156	204	161
1920 .....	. 29	52	75	137	139	72
1921.....	. 94	78	87	107	143	99
1922 .....	. 55	77	120	165	211	107
1923 .....	. 147	128	183	192	213	164
1924 .....	. 205	161	176	178	189	186
1925 .....	. 256	178	126	156	172	196
1926 .....	. 287	172	109	135	162	199
1927 .....	. 298	160	103	138	140	197
1928 .....	. 292	186	137	148	145	206
1929 .....	. 268	194	141	153	153	202
1930 .....	. 366	234	171	187	158	256
1931.....	. 370	193	182	195	145	260

I de mindre orterna gick bostadsproduktionen t. o. m. tillbaka, sedan en
toppunkt redan år 1923 passerats, och först under de senaste åren framträdde
här ett förnyat uppsving. Städer med över 20 000 invånare ha emellertid under
senare år svarat för nära 75 % och enbart Stockholm för bortåt 40 % av lägenhetstillskotten
inom samtliga de 400—500 orter, där byggnadsverksamheten
under dessa år varit underkastad offentlig kontroll. Av folkmängden i
dessa orter kommer drygt 55 % på städer med över 20 000 invånare och omkring
20 % på Stockholm.

Orsaker till bostadsproduktionens uppsving. Bland de faktorer, som åstadkommit
den betydande ökningen i bostadsproduktionen, torde, åtminstone under
uppsvingsperiodens första skede, den vid denna tid särskilt i större städer
tydligt framträdande bostadsbristen ha varit en av de viktigaste.
Belysande för denna företeelse äro vissa av socialstyrelsen vid oktoberflyttningarna
1923—1931 från kommunala myndigheter inhämtade omdömen angående
bostadstillgången. I nedanstående tablå sammanställas de på denna
väg erhållna vittnesbörden i fråga om smålägenheter, vilka under hela perioden
företett en relativt betydligt knappare tillgång än övriga lägenhetskategorier: -

300

Antal städer, där de kommunala myndigheterna lämnat nedanstående omdömen angående
tillgången på smålägenheter (t. o. m. 2 rum och kök) vid oktoberflyttningarna 1923—1932.

36 större städer

69 mindre städer

	Å r	god	till- räcklig	knapp	otill- räcklig	god	till- räcklig	knapp	otill- räcklig
Omdömen avseende:1
a)	Samtliga småläg. 1923 .......		4	8	24		36	19	14
	1924 .......		5	10	21		37	24	8
	1925 .......	1	6	13	16	13	34	14	8
	1926 .......	1	6	16	13	11	41	14	3
b)	Äldre småläg. 1927 .......	3	14	12	7	10	43	14	2
	1928 .......	3	14	14	5	15	32	18	4
	1929 .......	3	8	16	9	16	31	16	6
	1930 .......	2	13	13	8	10	35	17	7
	1931.......	3	13	13	7	15	35	14	5
	1932 .......	7	9	16	4	17	35	15	2
c)	Nyare småläg. 2 1927 .......	2	14	15	5	7	42	16	3
	1928 .......	2	18	10	6	13	26	19	6
	1929 .......	2	12	14	8	12	31	16	10
	1930 .......	2	17	12	5	8	32	15	10
	1931......	5	14	12	5	10	30	16	9
	1932 .......	7	17	8	4	10	32	18	6

Som synes tyda emellertid dessa omdömen på, att läget i hög grad förbättrats
sedan år 1923. Särskilt gäller detta i fråga örn de större städerna, där
omdömena vid varje nytt undersökningstillfälle — bortsett från högkonjunkturåret
1929 — gått i ständigt gynnsammare riktning. I de mindre städerna,
där utgångsläget synes ha varit betydligt mindre ansträngt, upphörde däremot
förbättringstendensen att göra sig gällande från år 1926, i det att de
efter detta år erhållna omdömena icke tytt på några mera märkbara förändringar.
Detta synes ange, att förhållandena på bostadsmarknaden i de mindre
städerna på ett jämförelsevis tidigt stadium åter blivit normala. Trots denna
allmänna förbättrings- och normaliseringstendens föreligga dock fortfarande
från såväl de mindre som särskilt de större städernas sida åtskilliga vittnesbörd
om otillräcklig eller knapp tillgång å smålägenheter. Anmärkningsvärt,
är emellertid, att det i fråga örn större städer oftast talas örn bristande tillgång
å äldre billigare smålägenheter, medan man däremot i småstäderna, där
nyproduktionen varit betydligt mindre intensiv, i något större utsträckning
synes ha behov av en ökad tillgång å nyare, moderna lägenheter.

Ett annat uttryck för förskjutningarna i bostadstillgången har man i de vid
bostadsräkningarna erhållna ledighetsprocentssiffroma, vilka samanställts
i följande tablå:

1 Först från år 1927 lämnades specificerade omdömen för äldre och nyare lägenheter, medan
man tidigare avgav gemensamma omdömen för båda dessa kategorier. — 2 Summan av de mindre
städer, vilka lämnat uppgift om tillgången å nyare smålägenheter, understiger vissa år 69, beroende
på att dylika lägenheter uppgivits icke förekomma i några städer.

Proc. antal hyreslediga lag. 1912/15

Stockholm............ 3''1

Göteborg............. 0''4

55 orter, inkl. Göteborg1......1 2 2''1

301

1920	1924	1926	1930	1931	1932
O-ö	0''2	08	1-4	2’0	3''2
01	o-i	0''3	1’0	11	13
0''5	1.3	1''8

Något som bestyrker, vad som nyss anförts angående den relativa tillgången
på äldre och nyare bostäder, är, att endast c:a 35 % av de vid årsskiftet
1932/33 hyreslediga lägenheterna i Stockholm utgjordes av äldre våningar
utan centralvärme.

Ett mått på förändringarna i den kvantitativa bostadsförsörjningen erhålles
genom följande siffror, avseende medelantalet boende per 100 rum i 53
orter:

Boende per 100 ram	(t. 0,	Smålägenheter . m. 2 rum o.	kök)		Samtliga lägenheter
	1912/15	1920	1924	1926	1912/15	1920	1924	1926	1930
Stockholm.........	164	162	149	149	124	123	117	117	114
Göteborg.........	183	183	177	169	146	145	142	136	129
Övriga 51 orter......	163	160	151	147	132	132	123	121	•
Samtl. 53 orter	166	164	154	151	131	131	124	122	•

Man finner av föregående båda sammanställningar, att den i början av förra
decenniet framträdande bostadsbristen i stort sett icke hade karaktär av någon
försämring i den kvantitativa behovstäckningen i fråga örn bostäder utan
i första hand tog sig uttryck däri, att bostadstillgången blivit knappare i förhållande
till den köpkraftiga efterfrågan. Sedermera har emellertid den ökade
bostadsproduktionen möjliggjort dels en utjämning mellan tillgång och köpkraftig
efterfrågan, varpå den stigande bostadsreserven utgör ett synbart uttryck,
dels även en förbättring i den kvantitativa bostadsförsörjningen, som
avspeglar sig i de sjunkande boendetäthetssiffrorna.

Utjämningen mellan tillgång och efterfrågan på bostadsmarknaden skulle
sannolikt ha kommit till stånd vida tidigare, örn icke samtidigt med bostadsproduktionens
uppsving inträtt en betydande ökning i den köp kraftiga
efterfrågan, vilken sålunda utgör en huvudsaklig förklaring till
att byggnadsverksamheten under en så lång följd av år kunnat förete en nästan
oavbruten stegring. Analyserar man närmare denna ökade bostadsefterfrågan,
befinnes, att den dels sammanhänger med den ökade inflyttningen, särskilt
till de större städerna, dels beror av sådana förhållanden, som möjliggjort
den nyss berörda minskningen i trångboddheten. I fråga örn den första
av dessa faktorer må nämnas, att folkmängden i städer med över 10 000 invånare
under perioden 1923—1931 ökats med i medeltal c:a 19 000 personer per
år, medan motsvarande siffra för åren 1913—1922 stannar vid c:a 12 500 personer.
3 Enbart i Stockholm har folkökningssiffran under åren 1926—1931
uppgått till över hälften av hela rikets folkökning; vissa år (1927 och 1929)
svarade huvudstaden t. o. m. för nästan hela folkökningen i riket.

Bland de faktorer, som möjliggjort den ökade bostadsrymligheten, dominerar
givetvis den reala inkomstökningen, åstadkommen dels genom reallönernas
stegring dels genom ökningen i sysselsättningen efter övervinnandet av

1 Medan föregående siffror för Stockholm och Göteborg beräknats på hela lägenhetsbestånden, ha
dessa procenttal beräknats på totalantalet hyreslägenheter och äro av denna anledning en eller flera
decimaler för höga i förhållande till de föregående.

2 Avser 52 orter.

5 Härvid har folkökning på grund av inkorporeringar frånräknats.

302

1920—1922 års kris. I hög grad inverka emellertid även de ökade anspråk
på bostadsutrymme, som sammanhänga med, att en större del av befolkningsmassan
kommit att utgöras av medelålders och äldre personer. I några av de
största städerna har vidare en viss ökning i efterfrågan på enkelrum o. d.
smärre lägenheter åstadkommits därigenom, att en del ensamstående personer,
vilka tidigare brukat bo i möblerade rum, numera förhyra egna lägenheter.

Efterfrågestegringens stimulerande inflytande på bostadsproduktionen har i
hög grad förmedlats genom en ansenlig höjning av hyresnivån. I samband
med produktions- och hyresstegringen står emellertid, att byggnadskostnaderna,
vilka synas ha mer än 3-dubblats under åren 1914—1920, sedermera
kunnat hålla sig kvar vid mer än dubbla förkrigsnivån. Dessa företeelser belysas
närmare i följande tablå:

År	Hyresindex (resp. års sint) 2	Byggnadskostnads-index för Sthlm enligt	Levnads-
72				Fastighets-	kostnads-
	därav	banken (sept.)	nämnden	index
	orter	Stockholm	Göteborg	(mitten av resp. år)	(4 kvart.)
1912/15 1 . . . .	.... 100	100	100	100	100	100
1920 ......	.... 149	152	154		325	281
1924 ......	.... 183	185	174	215	230	174
1928 ......		210	207	210	232	172
1930 ......		224	220	207	232	163
1931......		228		199	232	158
1932 ......				191		156

Som härav framgår, synes hyresindex ha hållit sig lägre än det totala levnadskostnadsindex
ungefär till tiden för hyresstegringslagens upphävande men
har sedan fortsatt att stiga, medan däremot levnadskostnaderna visat sjunkande
tendens. Om hyresstegringen gentemot förkrigstiden sålunda under de senaste
8—9 åren varit betydligt större än levnadskostnadsstegringen, synes den å
andra sidan först på de allra senaste åren ha börjat närma sig eller inhämtat
ökningen i byggnadskostnader. Påpekas bör emellertid, att hyressiffrorna
ge ett något överdrivet uttryck för stegringen i bostadspriserna, i det att de
till någon del torde återspegla en viss höjning i bostädernas kvalitet. Även byggnadskostnadstalen
torde dock, bl. a. på grund av förskjutningarna i byggnadstekniken,
få betraktas med viss reservation, varför man sålunda icke torde kunna
draga alltför vittgående slutsatser av en jämförelse mellan här anförda stegringstal
för hyror och byggnadskostnader.

Levnadskostnadstalen erinra örn den relativa stabilisering i penningvärdet,
som inträdde efter deflationskrisens slut. Att denna stabilisering
i prisnivån jämte den snart därpå följande återgången till guldmyntfot i
tiden kommit att sammanfalla med byggnadsverksamhetens återupplivande, torde
knappast utgöra någon tillfällighet, enär härigenom en ökad säkerhet för kapitalinvestering
på byggnadsmarknaden åstadkoms.

Nämnas må även, att under bostadsproduktionens senare uppsvingsår ett
avsaktande i produktionen i viss mån förhindrats därigenom, att antalet genom
rivning avgångna lägenheter och rum undergått en såväl absolut som relativ
ökning. Följande siffror belysa närmare detta förhållande: 1 2

1 Hyresindexens basår är för Stockholm och Göteborg 1915 samt för övriga orter 1912 eller 1913.
Handelsbankens byggnadskostnadsindex har 1913 till bas och Fastighetsnämndens 1914. Levnadskostnadsindex
utgår från mitten av år 1914.

2 De tre byresindexserierna äro icke fullt jämförbara med varandra.

303

Avgångna lägenheter Avgångna eldstäder

År	antal	% av till-komna	antal	% av till-komna
1913 .	. 945	ILO	2 805	100
1920 .	. 326	7-2	1045	7-3
1921 .	. 419	6-6	1135	5-7
1922 .	. 339	5-3	883	4-0
1923 .	. 535	5-7	1501	4-4
1924 .	. 786	6-6	2 310	5-9
1925	. 933	7-1	2 510	60

Avgångna lägenheter Avgångna eldstäder

År	antal	% av till-komna	antal	% av till-komna
1926 .	.ion	7-1	2 999	6-8
1927 .	. 1360	90	3 842	8-7
1928 .	. 1705	10-4	4 882	104
1929 .	. 2 186	13-2	6 598	13-7
1930 .	. 2 071	9-3	6 510	10-6
1931 .	. 2 018	8-9	5 340	8-5

Kivningsverksamheten nådde sin höjdpunkt år 1929. I Stockholm uppgick
avgången av lägenheter och eldstäder detta år till resp. 21‘9 och 28-l % av
bruttotillskotten.

Lokala olikheter i utvecklingen. Ovan har framhållits, att bostadsproduktionens
ökning varit särskilt framträdande i större städer. Inom varje särskild
ortsgrupp framträda emellertid betydande skillnader mellan olika samhällen.
I fråga örn städer med över 10 000 invånare belyses detta förhållande närmare
i följande tablå, där de olika orterna ordnats i fallande skala efter det genomsnittliga
årliga eldstadstillskottet per 10 000 invånare under perioden 1923—
1931:

Antal under perioden 1923/31 i medeltal per år tillkomna eldstäder per 10000 inv.

Stockholm . . . 328 Malmö.....211 Norrköping . . . 160 Västerås .... 93

Hälsingborg . . 300 Uppsala .... 209 Sundsvall . . . 154 Södertälje .... 86

Kalmar .... 294 Kristianstad . . 201 Luleå.....148 Trollhättan ... 86

Borås..... 249 Karlstad .... 199 Ystad.....138 Gävle......78

Umeå..... 247 Mölndal .... 198 Kristinehamn . . 136 Härnösand. ... 78

Trälleberg . . . 238 Jönköping . . . 196 Eskilstuna . . . 134 Karlskrona ... 71

Lund..... 237 Uddevalla . . . 194 Nyköping . . . 126 Visby......66

Göteborg .... 235 Skövde.....186 Östersund . . . 120 Västervik .... 61

örebro..... 235 Linköping . . . 165 Landskrona. . . 109 Söderhamn ... 46

Lidingö .... 234 Halmstad . . . 161 Falun..... 97

För att närmare belysa de lokala olikheterna har utarbetats den i slutet av
denna bilaga införda huvudtabell, vilken återger vissa viktigare förhållanden på
bostadsmarknaden inom 129 städer och stadsliknande samhällen. Av särskilt
intresse äro de här återgivna uppgifterna om hur stor andel av det beräknade
lägenhetsbeståndet vid slutet av år 19311, som tillkommit under nioårsperioden
1923—1931. Högst når denna andel i Skellefteå (51-3 %), Sundbyberg (41‘9 %),
Kiruna (393 %) , Kungsbacka (33‘8 %) och Stockholm (33''6 %). Å andra sidan
finnas emellertid flera orter, där endast en eller annan procent av lägenhetsbeståndet
tillkommit under ifrågavarande år.

Av intresse är även att sammanställa de nu nämnda uppgifterna med folkökningen
under samma period, beräknad i procent å folkmängden vid dess slut.
En summarisk sådan jämförelse möjliggöres genom följande tablå:

1 I fråga om en del, särskilt mindre, orter torde de beräknade lägenhetsbestånden vara något för
låga, varigenom byggnadsverksamhetens intensitet där kommer att te sig något för hög, när den beräknas
på detta sätt.

304

	Folk-	Folk- ökning 1923/31	D:o % av folk-mängden d. S1/u 1931	Beräknat	Brutto-	D:o i * av
Folkökning, bostadsbestånd	mängd	bostads-	tillskott	bostads-
och bostadsprod. i vissa orter	d. s''/i2	bestånd	lägenh.	beståndet
	1931	d. 8l/u 1931	1923/31	d. 31/i21931
Städer m. över 100 000 inv. (3)	892 171	+ 118 281	13-3	256 058	75 879	29-6
» > 20-100 000 » (15)	506 520	+ 35128	6-9	140 937	25 831	18''3
» > 10— 20 000 > (20)	269 913	+ 10 486	3-9	72 187	9 554	132
Mindre städer o. orter (88)	426 887	+ 27145	6*4	109 562	16 959	15-5
Tillhopa (126)	2 095 491	+ 191040	91	578 744	128 223	222

Som synes har den relativa bostadsproduktionen under perioden i de här
redovisade orterna i genomsnitt varit mer än dubbelt så stor som den relativa
folkökningen — ett förhållande, som klart anger den betydelse, som den höjda
bostadsstandarden haft för den ökade bostadsefterfrågan. Emellertid äro de
lokala olikheterna synnerligen betydande. I 9 orter — Västervik, Visby,
Laholm, Kungälv, Älvsborg, Hjo, Hedemora, Borlänge och Skönsberg — synes
den relativa bostadsproduktionen sålunda ha varit mindre än den relativa folkökningen,
medan den i 69 orter varit minst tre gånger så stor.

I huvudtabellens sista kolumner återfinnas vissa boendetäthetssiffror för
smålägenheter avseende åren 1924 och 1926. I följande tablå ha de för förstnämnda
år gällande täthetstalen sammanställts med de här använda uttrycken
för relativ bostadsproduktion. Härigenom erhålles möjlighet att bedöma, i vad
mån byggnadsverksamheten under senare år varit särskilt intensiv inom de
orter, där den kvantitativa bostadsförsörjningen vid uppsvingsperiodens början
var relativt ringa.

Relativ byggnads-verksamhet	Antal orter, där nedanstående andel (i %) av d. S1/i2 1931 tillkommit under 192c	bostadsbeståndet -1931.
Boende- täthet	—5	5-10	10-15	15—20 20—25 1	25—30	30—35 35—40	40 o. däröver	Till- hopa
Antal orter m. följ. antal boende per 100 rum (i småläg.) år 1924: — 99......			2	1	1					4
100—109 ......	—	1	—	1	—	_	_	_	_	2
110—119......	1	2	1	1	—	_	1	_	_	6
120-129 ......	1	7	2	2	—	1	1	_	_	14
130—139 ......	4	4	10	4	3	3	_	_	_	28
140—149 ......	—	5	9	11	4	1	1	_	_	31
150—159 ......	2	3	6	7	1	3	_	_	2	24
160—169 ......	3	3	2	2	2	_	_	_		12
170-179 ......	—	—	1	1	1	1	_	_	_	4
180-189 ......	—	—	1	—	—	_	_	_	_	i
190—199 ......	—	—	—	—	—	—	—	1	—	i
200— .....	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Tillhopa	11	25	34	30	12	9	3	1	2	127

Resultatet av denna undersökning blir, att de lokala olikheterna i bostadsproduktionens
intensitet knappast i nämnvärd grad stått i samband med motsvarande
variationer i fråga örn den genomsnittliga boendetätheten för smålägenheter
år 1924 — något som ju också är ganska naturligt med hänsyn till, att
nämnda olikheter i första hand måste ha betingats av skiljaktigheter i fråga örn
den allmänna ekonomiska utvecklingen. Man finner, att byggnadsverksamheten

305

varit jämförelsevis livlig inom ett flertal orter, där täthetssiffrorna varit relativt
låga, medan den å andra sidan varit föga intensiv inom åtskilliga orter,
som uppvisat en »övernormal» boendetäthet. Av de 63 orter, där boendetätheten
var störst, tillhöra 33, alltså föga över halva antalet, den hälft av här
redovisade samhällen, som uppvisat den största relativa byggnadsverksamheten.

Den totala byggnadsverksamheten och dess värde. Jämte bostadsproduktionen
är emellertid även den industriella, kommersiella och administrativa
husbyggnadsverksamheten av stor betydelse för arbetsmarknaden inom denna
bransch. Med ledning av socialstyrelsens statistik, vilken innehåller beräkningar
av nettogolvytan dels i alla nytillkomna bostadslägenheter dels i alla
nybyggda fabriks-, butiks-, lager-, magasins-, sjukhus- m. fl. lokaler, kan en
uppfattning erhållas örn den totala husbyggnadsverksamhetens omfattning.
Nedanstående tabell innehåller ett sammandrag av dessa socialstyrelsens beräkningar: Beräknad

total byggnadsverksamhet i städer och stadsliknande samhällen åren 1925—

1931 (1000-tal m2 golvyta).

Å r	Bostads- prod.	D:o i % av den totala bygg-nads-verksam-heten	Övrig bygg- nads- verksam- het	D:o i % av den totala bygg-nads-verksam-heten	Tillhopa		Där	a y i
Stock- holm	Göte- borg	Övr. stä-der m. över 10 000 inv.	Mindre orter
1925 . . .	1043	72-7	392	27-3	1435	430	182	439	384
1926 . . .	1098	70-3	463	29-7	1561	599	148	452	362
1927 . . .	1104	72-6	418	27-5	1522	564	148	457	353
1928 . . .	1 170	72-8	438	27-2	1608	461	195	560	392
1929 . . .	1206	647	659	35-3	1865	483	276	669	437
1930 . . .	1553	66''2	794	33-8	2 347	768	283	748	548
1931 . . .	1577	71-0	643	29-0	2 220	735	307	629	549

Räknat efter golvarealen synes sålunda den »övriga» byggnadsverksamheten
ha omfattat omkring 30 % av den totala. Att den i något högre grad än bostadsproduktionen
rönt inflytande av konjunkturförändringarna, framgår av,
att den mellan åren 1925 och 1930 ökats med 65 %, medan motsvarande stegringstal
för bostadsproduktionen stannade vid 50 %, samt att den under år 1931
företett en märkbar tillbakagång, under det att bostadsproduktionen nämnda
år snarast visat ytterligare stigande tendens.

För att erhålla en uppfattning örn storleksordningen av de kapitalbelopp, som
årligen investeras i husbyggnadsverksamheten har kommittén med ledning av
den nyss återgivna statistiken sökt verkställa en beräkning av de totala byggnadskostnaderna
under år 1931. I samarbete med på området särskilt sakkunnig
person, har man i detta syfte sökt uppskatta byggnads- och tomtkostnaden
per eldstad samt per kvm golvyta i sådana lokaler, som ej äro avsedda
för bostadsändamål. Härvid har man utgått från olika värden för olika orter
samt vid bestämmandet av dessa värden sökt ta hänsyn till beskaffenheten av
för resp. orter typiska bostäder och andra lokaler. Även örn det kan antas,
att en stor del av de fel, som måste vidlåda en dylik kalkyl ta ut varandra,
böra likväl resultaten av densamma upptas med stor reservation. Man kan
sålunda räkna med möjligheten av, att de erhållna kostnadsbeloppen kunna
skilja sig från de verkliga med ett eller annat tiotal miljoner kr. Även med
ett så stort fel ger beräkningen dock ett begrepp om, vilka dimensioner kapital -

306

investeringen på detta område har. För att i någon mån kontrollera resultatet
har man i nedanstående tabell sammanställt detsamma med värdestegringen för
»annan fastighet» mellan åren 1930 och 1931 enligt taxeringsstatistiken.

Beräknad kostnad (milj. kr.) för den totala husbyggnadsrerksamheten år 1931.

	Kostnad enligt uppskattning för städer och stads-	Värde-
		liknande samhällen			stegringen
							för »an-nan fa-stighet» åren 1930
Ortsgrupper	exkl. tomtvärde	inkl. tomtvärde
	bostads-	övrig		bostads-	övrig
	produk-	bygg-	tillhopa	produk-	bygg-	tillhopa	—1931 i
	tion	nadsv.	tion	nadsv.		hela riket
Stockholm.........	122	38	160	147	40	187	184
Göteborg.........	39	11	50	43	12	55	47
Övr. städer m. över 10 000 inv.	74	23	97	80	24	104	123
Mindre städer....... Övriga orter .......	| 39	21	60	43	22	65	/ 26 \ 1 104
Tillhopa	274	93	367	313	98	411	1 484

Enligt beräkningarna skulle sålunda den totala bygnadskostnaden i städer
och stadsliknande samhällen under år 1931 lia uppgått till 367 milj. kr. exkl.
tomtvärde och till 411 milj. kr. inkl. tomtvärde. Värdestegringen för »annan
fastighet» i hela landet — inbegripet den rena landsbygden — uppgick till
484 milj. kr. Ser man enbart på städer med över 10 000 invånare, för vilka
de båda värderingarna bli mera jämförbara, befinnes kommitténs beräkning
ge ett belopp av 307 milj. kr. (exkl. tomtvärden) och taxeringsstatistiken
354 milj. kr. överensstämmelsen är sålunda snarast bättre, än man kunnat
vänta. Man får nämligen ta hänsyn till, att värdestegringen enligt taxeringarna
även torde återspegla resultatet av åtskilliga sådana förbättringsarbeten,
som icke resultera i ökat antal lägenheter och lokaler och sålunda ej
komma med i byggnadsverksamhetsstatistiken, samt att däri sannolikt även
ingå värdestegringar utöver den rena byggnadskostnaden, som kunna inträda
i och med att en fastighet bebygges. Med hänsyn till dessa omständigheter
vill det synas, som örn den totala byggnadskostnaden för hela riket, inkl.
landsbygden, under år 1931 skulle ha uppgått till över 400 milj. kr. (exkl.
tomtkostnad).

Nämnas må i detta sammanhang, att antalet arbetare inom byggnadsindustrien
och densamma närstående hantverksfack torde kunna beräknas till
80 000 å 100 000, vilket ungefär motsvarar en femtedel av arbetarstammen
inom den egentliga industrien. Byggnadsarbetarnas totala löneinkomster skulle
enligt en inom socialstyrelsen verkställd uppskattning under år 1931 ha uppgått
till 270 milj. kr., medan industriarbetarnas lönesumma för samma år
beräknas till närmare 1 000 milj. kr. Den förra siffran kan ju synas hög i
jämförelse med den nyss återgivna värderingen av byggnadskostnaderna, men
detta torde förklaras därav, att i nämnda lönesumma även ingå inkomster av
reparationsarbeten o. d.

Emellertid får det ihågkommas, att byggnadsverksamheten under år 1931
torde ha varit onormalt hög. För att erhålla en uppfattning örn den totala

] I motsats till uppgifterna i de föregående kolumnerna inbegripa dessa siifror även den rena
landsbygden.

307

byggnadskostnadens storlek under mera »normala» år, har kommittén verkställt
en summarisk beräkning av densamma för hela perioden 1923—1930,
vilken återges i efterföljande tablå. Härvid har man utgått från de medelkostnadssiffror
per eldstad och per kvm golvyta för byggnadsverksamheten
i samtliga orter tillsammantagna, som erhållits av den föregående kalkylen.
I fråga örn aren. 1923 och 1924, för vilka inga uppgifter beträffande den
industriella, administrativa^ etc. byggnadsverksamheten föreligga, har man
vidare antagit, att denna statt i samma relation till bostadsproduktionen som
under närmast efterföljande ar. Beträffande de uppgifter, som hämtats från
taxeringsstatistiken ma nämnas, att man för åren före 1930 måst uppskatta
värdestegringen för statliga och kommunala fastigheter.

Beräknad total byggnadskostnad åren 1923—31 (milj. kr.).

Å r	Kostnad enligt upp och stadslikna exkl. tomtvärde	skattning för städer nde samhällen inkl. tomtvärde	Värdesteg-ring för >annan fastighet» i hela riket
total kostn.	därav för bostads-prod.	total kostn.	därav för bostads-prod.	total- kostnad
1923 ............	194	148	217	169	216
1924 ...........	224	171	251	195	249
1925 ............	238	182	266	207	293
1926 ..........	258	191	288	218	295
1927 ...........	253	192	283	219	298
1928 ...........	267	204	299	233	*(970)
1929............	305	210	339	240	349''
1930 ..........	385	270	429	309	479
1931.............	367	274	411	313	484

I dessa siffror framträda snarast ännu bättre överensstämmelse mellan
kommitténs beräkningar och taxeringsstatistiken, vilket emellertid av förut
angivna skäl kan innebära, att de förstnämnda, åtminstone i fråga örn åren
1923—1924, för vilka de till grund liggande uppgifterna äro minst exakta,
ge något för höga värden. Om man medräknar landsbygden, vill det emellertid
synas, som örn den totala byggnadskostnaden (exkl. tomtvärde) under år
1923 skulle ha något understigit 200 milj. kr., sedan legat vid bortåt 300 milj
kr. under åren 1925—1927, för att år 1930 stiga till den förut omnämnda siffran
av över 400 milj. kr.

Med ledning av vissa vid Stockholms Högskola utförda och i arbetslöshetskommitténs
betänkande återgivna beräkningar rörande nationalinkomst och
kapitalbildning under år 1927, kan en viss uppfattning erhållas om husbyggnadsverksamhetens
relativa insats i landets ekonomiska liv. Uppskattar man
totalvärdet av densamma för nämnda år till 275 milj. kr., befinnes att detta
värde motsvarar omkring 4 % av nationalinkomsten, vilken beräknats till
6 570 milj. kr. (exkl. husligt arbete). Att märka är, att av det belopp, som
investeras på detta område, den ojämförligt största delen torde gå till arbetslöner
dels på byggnadsplatserna och dels inom av byggnadsverksamheten avhängiga
industrier inom landet. Man bör vidare beakta, att härmed intet
matt erhalles pa den inverkan, som en viss ökning eller minskning i bygg- 1

1 År 1928 företogs allmän omtaxering.

Bihang till riksdagens protokoll 19SS. 1 sami. Nr 211.

29

308

nadsverksamheten skulle ha på utvecklingen av näringslivet i allmänhet.
Sannolikt äro dessa verkningar åtskilligt — möjligen flera gånger ■— större,
än vad som synes framgå med ledning av nyss anförda relationstal, i det att
de indirekta samt de rent psykologiska verkningarna av en hämning eller en
stegring i byggnadsverksamheten ävenledes måste tas i betraktande. Ihågkommas
bör därjämte, att byggnadsverksamhetens andel i nationalinkomsten
säkerligen varit märkbart större under de tre senaste åren än under år 1927.
En viss uppfattning örn byggnadsverksamhetens betydelse såsom kapitalfaktor
ger det förhållandet, att dess för sistnämnda år uppskattade totalvärde synes
motsvara omkring en tredjedel av den reala kapitalbildning, vilken tar form
av industriell produktion av produktions- och konsumtionskapitalvaror (beräknad
till 790 milj. kr.). Härvid är att märka, att en stor del industriellt
producerade »kapitalvaror» utgöres av byggnadsmaterial. Även nu nämnda
relationstal torde åtminstone under de båda senaste åren ha stigit i förhållande
till år 1927.

Det nuvarande läget. I motstående tabell återges de till socialstyrelsen hittills
inkomna uppgifterna rörande byggnadsverksamheten under år 1932. I jämförelsesyfte
ha även motsvarande upgifter för år 1931 medtagits.

Vad som här mest faller i ögonen är det förhållandet, att någon större synbar
nedgång endast framträder i fråga örn den på industriella, kommersiella och administrativa
ändamål inriktade byggnadsverksamheten, vilken — örn man ser
på totalsiffrorna för fullbordade byggnadsföretag inom här redovisade orter
— minskats med ungefär en tredjedel, medan bostadsproduktionens tillbakagång
stannar vid 6 ä 7 %. Även byggnadslovsuppgifterna ge ett liknande intryck.
Anmärkningsvärt är, att bostadsproduktionen i huvudstaden under

1932 synes ha hållit sig kvar på samma höga nivå som under 1931; man noterar
emellertid, att byggnadslovsuppgifterna under båda de senaste åren här legat
väsentligt under siffrorna för fullbordade bostäder. Påpekas bör därjämte,
att byggnadsverksamheten i stor utsträckning registreras på sådant sätt, att
de i statistiken för ett visst år framträdande siffrorna för fullbordade byggnadsföretag
delvis avse en produktion, som ägt rum tidigare. Ett säkrare mått
på den byggnadsverksamhet, som faktiskt är i gång vid en viss tidpunkt, förefinnes
endast i fråga örn Stockholm. För denna stad återges nedan enligt
fastighetsnämndens statistik antalet eldstäder i vid kvartalsskiftena 1931—

1933 under byggnad varande hus:

År 1 jan. 1 april 1 joli 1 okt.

1931 .............. 10 335 13 861 15 718 8136

1932 .............. 8 860 11942 14368 6 215

1933 .............. 5 877

Samtliga dessa siffror visa nedgång gentemot motsvarande tidpunkt föregående
år. Den största minskningen framträdde emellertid vid det senaste
årsskiftet.

Även följande uppgifter, vilka återge arbetslöshetens utveckling inom sådana
fackförbund, vilka helt eller delvis bestå av byggnadsarbetare eller närstående
arbetaregrupper, tyda på en väsentlig minskning i aktiviteten på.
byggnadsmarknaden:

309

Byggnadsverksamheten å vissa orter 1931 och 1932.1

	Antal	Därav små-läg. (t. o. m. 2 rum o. kök)	Antal	Kvm. golyvta i lok. ej avsedda
	bostadsläg.	eldstäder	för bostads-ändamål
A. Beviljade byggnadsföretag.	1931	1932	1931	1932	1931	1932	1931	1932
Städer m. över 10 000 inv. (25)
Stockholm..........	6 314	5 846	5151	4 586	16 045	15 952	161 522	111357
Södertälje..........	21	30	10	14	83	127	2 959	5 383
Uppsala...........	261	187	218	160	757	531	6146	4 280
Linköping..........	323	393	266	305	881	1054	9 748	6 589
Norrköping..........	348	301	267	276	1024	781	15 450	9 055
Jönköping..........	132	158	99	139	410	421	4 383	2 691
Kalmar...........	205	154	175	102	572	437
Västervik..........	23	15	15	13	75	43	448	1 139
Kristianstad.........	91	178	56	56	329	747
Malmö............	1149	706	994	620	2 959	1738
Lund............	244	183	184	116	689	594	2 909	1709
Landskrona.........	210	88	179	88	588	213
Ystad......•.....	42	63	27	47	127	194	1696	6 689
Halmstad..........	194	235	100	110	774	871	6 048	7 717
Mölndal...........	90	105	75	87	258	294
Trollhättan..........	22	45	15	38	66	128	2 032	783
Borås............	305	225	233	162	825	624
Karlstad...........	167	213	144	193	456	544
Kristinehamn.........	93	103	67	88	284	307	6 573	4 758
Örebro............	242	281	213	235	556	729
Söderhamn..........	27	25	20	19	72	80
Sundsvall..........	180	99	119	71	589	232	2808	2 203
Östersund..........	116	87	79	69	374	261	6 832	3 044
Umeå............	54	70	36	51	177	222	2 648	1889
Luleå............	47	27	24	17	159	87
Tillhopa	10 900	9 817	8 766	7 662	29 129	27 211	232 202	169 236
B. Fullbordade byggnadsföretag. Städer m. över 10 000 inv. (25)
Stockholm..........	8306	8 233	7 065	6 954	20 336	20 247	226 908	120 860
Södertälje..........	38	31	19	18	124	104	3 942	2 849
Uppsala...........	247	225	183	198	816	619	4 779	4 038
Linköping..........	140	317	96	256	464	874	9 605	4 886
Norrköping.......... Jönköping ..........	440	352	373	291	1158	988	4 355	10350
273	155	213	115	744	493	6 531	3 690
Kalmar...........	157	166	123	146	483	453
Västervik..........	30	20	17	13	106	66	530	1023
Kristianstad.........	122	161	42	67	501	589
Malmö............	1271	768	1043	660	3 422	2 003
Lund............	342	178	285	104	871	651	7 034	1621
Landskrona.........	211	98	183	94	585	232
Ystad............	90	33	71	24	228	110	2 033	958
Halmstad..........	179	185	97	101	625	689	645	10 581
Mölndal...........	100	88	89	78	249	239
Trollhättan..........	53	39	29	30	174	110	3 010	673
Borås............	162	238	135	161	392	710
Karlstad...........	89	140	76	120	260	368
Kristinehamn.........	69	114	52	92	223	334	4 861	10 771
Örebro............	285	250	237	213	755	647
Söderhamn..........	5	6	2	3	17	23	120	308
Sundsvall..........	157	106	115	68	454	351	1768	2 352
Östersund..........	97	99	63	70	325	276	6186	4 407
Umeå............	112	71	86	47	349	241	1912	2 618
Luleå............	42	38	29	15	122	134
Tillhopa	13 017	12 lil	10 723	9 938	33 783	31 651	284 219	181 986
Mindre städor och orter (148)	1 360	1 242	985	733	4 455	4 439	30 781	33 406
Samtliga (173) orter	14 377	13 353	11 708110 671	38 238	85990	2 315 000	2 215 391

1 Samtliga uppgifter för år 1932 äro att anse som preliminära. Siffrorna för Stockholm ha
erhållits från Stockholms stads statistiska kontor.

2 Avser 142 orter.

210

Arbctslöshetsprocenten inom vissa fackorg.	jan.	mars	maj	juli	sept.	nov.
Byggnadsträarbetareförb.
1931......	. 40-8	408	20-4	10-1	14-2	37-4
1932 .......	. 47-7	47-6	34-8	26-4	321	48''2
Elektriska arbetareförb.
1931.......		15-1	12-5	56	3-2	9-0
1932 .......	. 19-6	24-2	21-1	15-3	9-0	17-1
Grov- o. fabriksarb.-förb.
1931.......	. 36-0	29-2	17-1	175	19-2 •	27-5
1932 .......	. 33-6	32-9	26-1	26-7	29-9	34-3
Murareförbundet
1931.......	. 42-6	29-5	8''4	6-3	19-6	41-1
1932 .......	. 52-4	47-9	22-9	21-4	38-1	56-4
Målareförbundet
1931.......	. 59-0	40-1	16''8	5''1	1-7	40-3
1932 .......	. 63-7	50-2	31-5	12-7	9-1	56-4

Den nu inledda nedgången i bostadsproduktionen sammanhänger givetvis
med, att flertalet av de faktorer, som åstadkommit det föregående uppsvinget,
torde ha förlorat i betydelse. Sålunda har ju den rådande depressionen icke
kunnat undgå att, via minskad inflyttning till städerna och sänkning i inkomstnivån,
påverka bostadsefterfrågan. Vidare torde depressionen åter ha medfört
en ökning av de risker, som äro förbundna med fluktuationer i penningvärdet.
Särskilt torde den åtminstone i fråga örn hemmamarknadspriserna
fortgående deflationsprocessen — vilken eventuellt skulle kunna försvåras just
genom en allmänt krisskärpande nedgång i byggnadsverksamheten — kunna
verka återhållande på företagsamheten inom denna marknad. I någon mån i
motsatt riktning kan däremot det f. n. låga ränteläget tänkas verka.

Läget har vidare förändrats på ett antagligen mera varaktigt sätt därigenom,
att den tidigare framträdande bostadsbristen på grund av de föregående årens
stora bostadstillskott mer eller mindre fullständigt försvunnit. Man torde av
denna anledning, i varje fall i fråga örn de större städerna, knappast med säkerhet
kunna räkna med en lika stor bostadsproduktion som under de senaste
åren, ens sedan den allmänna krisen givit vika.

Emellertid får man ihågkomma, att den av krisen åstadkomna försvagningen
i bostadsefterfrågan torde komma att bli av övergående natur. Dessutom
kvarstå vissa andra möjligheter till ett uppehållande av bostadsproduktionen
även för framtiden, som kunna bli av stor betydelse. Sålunda har man att ta
hänsyn till den tendens till ökad bostadsefterfrågan, som en fortsatt förskjutning
i befolkningens åldersfördelning torde komma att medföra. Det vill vidare
synas, som örn på åtskilliga håll skulle förefinnas ett avsevärt köpkraftigt
otillfredsställt bostadsbehov, vilket med fördel skulle kunna aktualiseras.
Såsom redan tidigare antytts, torde sålunda i vissa, särskilt mindre, stadssamhällen,
där nyproduktionen av bostäder under senare år varit relativt ringa,
existera ett latent betalningskraftigt behov av nyare lägenheter med mera
modern utrustning.

Av en inom finansdepartementet av särskilt tillkallade sakkunniga utförd
och ungefär samtidigt med denna utredning publicerad undersökning rörande
»bostadsfrågan från allmän planläggningssynpunkt med särskild hänsyn till
behovet av en förbättrad bostadsstatistik» — och till vilken för närmare detaljer
och analys av i det följande anförda förhållanden hänvisas —, synes
vidare framgå, att stadsbefolkningens bostadsstandard även av andra anledningar
kan ligga under den nivå, som den tillgängliga köpkraften torde böra

311

motivera. Dessa iakttagelser äro grundade på en specialbearbetning av ett år
1931 insamlat representativt bostadsundersökningsmaterial för Göteborg, vilket
berör c:a Vs av smålägenbetsbeståndet i nämnda stad eller sammanlagt
6 904 hyreshushåll. Av dessa ansågs ej mindre än 2 498 eller 36''2 % vara
trångbodda i den meningen, att antalet personenheter — varvid person över
15 år räknades som 1 och person under 15 år såsom 1h enhet — översteg 2 per
rum och J/2 per kök. Att den sammanlagda taxerade familjeinkomsten för
dessa hushåll dock i ett stort antal fall kunde vara relativt god, framgår av
följande sammandrag av en i nämnda utredning lämnad redovisning.

Antal trångbodda familjer, vilkas, taxerade årsinkomst år 1930 uppgick till nedannämnda

belopp (kr.):

Obekant........120

under 900 ....... 22

900— 999 ...... 12

1000—1 499 ...... 75

1500-1 999 ...... 94

2 000—2 499 ...... 149

2 500—2 999 ...... 206

3 000—3 999 ...... 589

4 000—4 999 ...... 421

5 000—5 999 ...... 297

6 000—6 999 ...... 181

7 000-7 999 ...... 132

8 000—8 999 ...... 61

9 000 o. däröver .... 139

Tillhopa 2 498

Emellertid ge dessa uppgifter knappast tillräckligt klart besked örn den
ofta förekommande disproportionen mellan familjeinkomst och bostadsstandard.
, i det att möjligheten att med en viss inkomst åstadkomma en någorlunda
tillräcklig såväl bostads- som allmän levnadsstandard givetvis är beroende
av hushållens storlek. Av denna anledning har man i den här relaterade undersökningen
räknat med vissa sociala minimiinkomster, vilka fixerats olika
för olika familjetyper. För en familj med två vuxna och två minderåriga personer
har exempelvis denna minimigräns satts vid 2 300 kr., varav 878 kr.
eller drygt 38 % ansetts erforderliga för möjliggörandet av en bostadsstandard,
som uteslöte trångboddhet. Utgår man från dessa inkomstminima, vilka dock
onekligen äro ganska låga och därtill inbegripa en procentuellt abnormt hög
hyresutgift, visar sig, att nära */5 av de trångbodda familjerna befunno sig
ovanför desamma, och att sålunda endast c:a 1U av hithörande hushåll skulle
ha varit trångbodda uteslutande av den anledningen, att det knappast fanns
någon möjlighet att få inkomsten att räcka till för en mera tillräcklig bostadsstandard.
För att nämna några extrema fall •— från vilka givetvis inga allmänna
slutsatser kunna dragas -— förekom sålunda, att en familj med 6 vuxna
personer och 2 barn, som åtnjöt en sammanlagd inkomst år 1930 av 9 486 kr.,
bodde sammanpackad i ett spisrum betingande en årshyra av 226 kr., och att ett
hushåll örn 5 vuxna personer med närmare 7 000 kr:s inkomst var inhyst i ett
bofälligt enkelkök; i en lägenhet örn 1 rum och kök sammanbodde 7 vuxna och
1 barn med tillhopa 15 686 kr. i årsinkomst; i en annan bostad av motsvarande
storlek bodde 6 vuxna personer med sammanlagt 14 751 kr. i inkomst.

Av samtliga undersökta hushåll befunnos vidare 421 eller 6''1 % vara inhysta
i bofälliga lägenheter. Härav hade 258 inkomster överstigande förut nämnda
minima och endast 71 inkomster, vilka konstaterats understiga desamma, medan
inkomsten i återstående 92 fall var obekant.

Med all sannolikhet är förekomsten av dylika förhållanden icke inskränkt
enbart till Göteborg, ehuru man tyvärr på grund av den nuvarande bostadsstatistikens
begränsning icke närmare kan veta, i hur hög grad dessa undersökningsresultat
äro representativa för de svenska städerna i allmänhet. All
erfarenhet synes emellertid tala för, att man här har att göra med en allmän
företeelse, som synes vara i starkt behov av en utförligare belysning.

Anledningarna till här berörda förhållanden äro, som i nyssnämnda utredning
närmare utföres, givetvis flera. I ett stort antal fall torde de vuxna
barnen för egen del ha förbrukat en oproportionerligt stor del av sina inkomster

312

och endast obetydligt bidragit till de genomsamma familjeutgifterna. Många
arbetarfamiljer med relativt höga totalinkomster torde vidare haft den känslan,
att dessa inkomster på grund av arbetslöshetsrisken varit så osäkra, att man inte
vågat binda sig vid större fasta hyresutgifter. Dessutom torde man ofta rent
vanemässigt ha varit inriktad på en undernormalt låg bostadsstandard. Härvidlag
är särskilt att märka, att denna tröghet i konsumtionsvanorna torde ha
medfört, att höjningen i bostadsstandarden i vissa fall kommit i efterhand i förhållande
till den reala inkomststegringen under det senaste decenniet. Redan
i denna omständighet torde en icke oväsentlig möjlighet föreligga till ett framtida
vidmakthållande av bostadsproduktionen.

BostadstillgAng, bostadsproduktion och hyresnivå inom vissa städer och stadsliknande samhällen.

1	2		8	4	5	« 1	7	8 !	9	10 1	ii !	12 |	13
Orter	Folkmängd	Folkökning i/, 1 _	D:o i % av folk-	Beräknat lag.-	Antal 1923— 1931	D:o i % av lag.-	Tilik. eldstäder år 1931	Hyra pr eldstad 1928 exkl. värme-ers. i läg.	Boende per 100 rum i småläg.,; år
31/is 1931		■i no 1	mängden	bestånd		bestånd				med c. v. kr.
		"712 1301	JI/i2 1931	31/in 1931 1	läg.	1931	antal	pr 10000 inv.	utan c. v. kr.	1924	1926
	514 333	+	88 901	17 3	153 084	51 423	33-6	20 336	395	346	578	149	149
Södertälje....... Sundbyberg...... i Djursholm....... j Lidingö ........	14 301		456	_	4 091	304	7-4	124	87	192	278	148	146
8 694	+	1900	21-9	2 758	1 155	41-9	516	594	244	348	154	149
6 278	+	1 162	18-5	1 236	258	209	177	282	271	345	142	145
11285	+	1478	13-1	2 868	513	17-9	123	109	230	289	144
	2 911	_	1230	—	686	26	3-8	3	10	166	(199)	128
Norrtälje....... Hässelby....... Saltsjöbaden...... j Nya Huvudsta.....	4 833	_	135	—	1395	130	9-3	72	149	162	185	129
2 361	+	382	16-2	649	128	19-7	17	72	140
3 241 2 950	+	308 1179	9-5	749 952	94 81	12-6 8-5	65	201	223 231	328 346	138 162	152
	4 667	+	101	2-2	1379	284	20-6	256	549	288	318	157
	2 312	+	137	5-9	600	89	14-8	8	35	192	202	144	137
j Uppsala........ Enköping....... Nyköping.......	30 741	+	1 462	4-8	9 480	1685	17-8	816	265	234	363	140
5 938	+	63	11	1600	95	5-9	12	20	154	230	138	144
11900	+	203	1-7	3 496	474	13-6	126	106	190	232	147
	7 755	+	110	1-4	2 058	142	6-9	94	121	182	222	145	146
	32 754	+	1761	5''4	9118	1298	14-2	691	211	173	266	158	156
I Torshälla.......	1826		112	—	542	13	2-4	14	77	102	—	130
	1377	_	61	—	349	15	4-3	1	7	195	314	113	145
i Linköping.......	30 377	+	2 713	8-9	7 928	1327	16-7	464	153	144
	61 799	+	3 446	5-6	18 344	3 062	16-7	1158	187	205	306	158	156
Söderköping......	2 876 5 980	+ +	239 114	8-3 1‘9	794 1723	106 187	13-4 10''9	1 53	4 89	137 141	156 202	125 130	128
	2 924		14	—	840	52	62	36	123	147	208	119
Mjölby........	5 888	—	166	—	1288	102	7-9	12	20	140
	31 290	+	1734	5-5	8 344	1545	18-5	744	238	161	257	154	154
	8165	+	161	2-0	2 205	435	19-7	107	131	116	158	166	145
Nässjö........	9 231	+	478	5-2	2 420	498	20-6	253	274	160	197	145
4196	+	419	10-0	978	237	24-2	124	296	124	(232)	134	*
Vetlanda.......	3 517	+	317	9-0	884	135	15-3	129	367		•	146

1 I vissa fall torde dessa siffror vara något för låga, varav följer, att de i kol. 7 angivna procenttalen i motsvarande grad bli för höga.

Bost tidst ingång, bostadsproduktion och hyresnivå inom vissa städer och stadsliknande samhällen (forts.).

Orter

2	3	4	6	6	7	8	9	10	1 11-	12
Folkmängc S1/i2 1931	Folkökning »/i 1923— S1/is 1931	D:o i % av folk-mängden 3I/iä 1931	Beräknat läg.-bestånd 31/n 1931	Antal 1923-1931 ti lik. lag.	D:o i % av läg.-bestånd 1931	Tillk. eldstäder år 1931	Hyra pr eldstad 1928 exkl. värme ers. i läg.	Boen 100 rum å
antal	pr 10000 inv.	utan c. v. kr.	med c. v. kr.	1924
6 664	+ 397	6-0	1492	245	16-4	128	192	134	183	141
6 557	+ 634	9-7	1712	400	23-4	139	212	138	193	149
9 752	+ 181	1-9	2 681	341	12-7	145	149	143	208	135
3 052	+ 346	11-8	818	133	16-3	26	85	106	(176)	103
20 177	+ 2 159	10-7	5 550	1458	263	483	239	175	268	131
8 598	- 534	—	2 296	100	4-4	50	58	128	173	154
12 550	+ 727	5-8	3 632	205	56	106	85	143	218	150
3 521	+ 471	13-4	759	140	18-4	54	153			133
1 979	+ 58	2-9	384	64	16-7	12	61	116	(134)	96
10 595	+ 823	7-8	2 702	142	5-3	144	136	136	203''	126
25 684	- 2 709	—	6 675	466	70	307	120	178	260	144
5 838	+ 15	0-3	1 008	129	12-8	107	183	100	187	98
7 658	+ 133	1''7	2135	185	8-7	62	81	120	186	109
3 939	+ 25	06	924	66	7 1	45	114	107	171	124
13 906	+ 790	5-7	3 746	688	18-4	501	360	163	258	123
2 541	+ J60	6''3	647	125	19 3	33	130			121
5 259	+ 53	l-o	1421	365	257	62	118	149	228	129
3 306	— 47	—	884	105	11-9	31	94	122	204	115
2 812	+ 670	23-8	719	223	310	39	139	103	156	112
2 754	+ 200	7-3	808	165	20-4	76	276	103	161	98
129 927	+ 10 968	8-4	35145	7 673	21-8	3 422	263	206	315	147
25 138	+ 1568	6-2	8168	1600	19-6	871	346	170	256	132
18 656	- 1357	—	5 388	604	11-2	585	314	135	204	145
56 620	+ 8 230	14 5	15 740	4 302	27-3	1032	182	182	261	138
5 993	- 28	—	1752	283	16-2	50	83	139	252	119
11425	- 413	—	3 210	429	13-4	228	200	119	210	131
lo 121	+ 1366	10''4	3 451	878	25-4	212	162	160	253	143
5 518	- 326	—	1453	73	50	18	33	97	205
3 602	- 12	—	989	183	18-5	20	56	126	185	155
24197	+ 868	3-6	5 328	786	14-8	625	258	154	268	138
2 695	+ 406	15T	557	82	14-7	34	126	98	186	89
5 710	+ 533	9-3	1440	284	19-7	129	226	123	180	134
8 762	+ 804	9-2	2 201	349	15-9	193	220	149	222	138

18

1926

Eksjö . . . .
Tranås . . .
Växjö . . .
Ljungby . .
Kalmar . . .

Oskarshamn .
Västervik . .
Vimmerby .
Borgholm . .
Visby . . .

Karlskrona .
Ronneby . .
Karlshamn .
Sölvesborg .
Kristianstad .

Simrishamn .
Ängelholm .
Hässleholm .
Tomelilla . .
Åby—Klippan

Malmö . . .
Lund ....
Landskrona .
Hälsingborg .
Eslöv ....

Ystad ....
Trälleberg .
Höganäs . .
Arlöv ....
Halmstad . .

Laholm . . .
Falkenberg .
Varberg . . .

131

128

151

146

123

141

121

142

134
142

135

133

140

135

314

Bostadstiligång, bostadsproduktion och hyresnivå inom vissa städer och stadsliknande samhällen (forts.).

1	2		3	4	5	t 6	7	8	9	10	il	12	13
Orter	Folkmängd S1/ is 1931	Folkökning Vt 1923— sl/u 1931	D:o i % av folk-mängden 31/i2 1931	Beräknat läg.-bestånd »Vu 1931	Antal 1923- 1931 tillk. lag.	D:o i % av läg.-bestånd 1931	Tillk. eldstäder år 1931	Hyra pr eldstad 1928 eski. värme-ers. i lag.	Boende per 100 rum i småläg., år
antal	pr 10000 illy.	utan c. v. kr.	med c. v. kr.	1924	1926
Kungsbacka......	2 078	+	612	29-5	497	168	33-8	71	342			120
Göteborg......	247 911	+	18 412	7-4	67 829	16 783	24-7	9 275	374	252	404	168	163
Mölndal.......	17 300	+	3 538	20-5	4185	1014	24-2	249	144	170	214	174	172
Kungälv.......	2 459	4-	381	15-6	524	57	10-9	28	114	141	197	146
Marstrand......	1650	—	169	—	366	15	4''1	—	—			130
Lysekil........	5 921	+	121	20	1144	147	12''8	93	157	156	205	148
Uddevalla.......	15 266	+	852	5-6	4192	743	17-7	551	361	156	224	152	152
Strömstad.......	3 154	+	186	5-9	785	83	10-6	66	209			133
Älvsborg.......	9 026	+	3135	34-7	2188	561	25’6	162	180	202	224	156
Vänersborg......	9171	4-	141	15	2 718	392	14-4	240	262	135	219	154	151
Trollhättan......	15 009	—	1425	—	3 912	391	10-0	174	116	134	220	160	156
Alingsås.......	8822	+	613	6-9	1943	389	20''0	241	273	156	224	136
Borås ........	38 976	+	9 452	24-3	9 754	2 490	25-5	392	101	206	293	154	151
Ulricehamn......	4194	+	803	19-1	1056	278	26-3	114	272	159	215	134
Amål.........	6 740	+	914	13''6	1803	359	19-9	109	162	162	214	146
Kinna ........	2 775				750	142	18''9	29	105	125	191	152
Mariestad.......	6 204	+	631	10''2	1535	236	15-4	74	119	136	216	141
Lidköping......	9 566	+	1052	ilo	2 469	444	18-0	302	316	152	211	148	144
Skara.........	6 728	+	355	5''3	1 638	158	9-6	12	18	151	230	128
Skövde ........	10 967	+	914	8-3	2 844	424	14-9	283	258	159	218	136	137
Hjo.........	2 836	+	244	8-6	769	56	7-3	48	169			119
Tidaholm.......	4 834	+	251	5-2	1413	237	16-8	100	207	84	137	144	141
Falköping.......	6 749	+	499	7-4	1757	250	14-2	86	127	159	221	143
Karlstad.......	21 158	+	1609	7-6	5 767	1145	19-9	260	123	214	277	156	153
Kristinehamn.....	12 627	+	566	4-6	3 411	432	12-7	223	177	180	(234)	148	145
Filipstad.......	4 573	—	257	—	1265	24	1-9	28	61	129	187	136
Arvika........	7 916	+	752	95	2150	427	19-9	43	54	152	169	148
Forshaga.......	2 311	—	253	—	640	41	6-4	36	156			162
Örebro........	37 968		1942	51	11483	2 904	25''3	755	199	237	356	157	151
Askersund.......	2100	—	9	—	517	65	12-6	32	152			128
Nora.........	2 644	+	135	51	733	72	9-8	13	49			128
Lindesberg ......	3 228	+	61	1-9	844	78	9-2	46	143	133	190	129
Almby........	3 900				890	191	21-6	18	46	181	192	164	•

Bostadstillgång, bostadsproduktion och hyresnivå inom vissa städer och stadsliknamle samhällen (forts.)-

1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	11	12	13
Orter	Folkmängd sl/ia 1931	Folkökning ‘/i 1923-31/i2 1931	D:o i % av folk-mängden sl/i21931	Beräknat läg.-bcstånd Sl/is 1931	Antal 1923— 1931 tillk. läg.	D:o i % av läg.-bestånd 1931	Tillk. eldstäder år 1931	Hyra pr eldstad 1928 eski. värme-ers. i läg.	Boende per 100 rum i småläg., år
antal	pr 10000 inv.	utan c. v. kr.	med c. v. kr.	1924	1926
Kumla........	3 398		22		921	136	14-8	39	115	154	213	138
Karlskoga.......	2 (156	+	215	9''2	673	82	12-2	61	230	136	179	135
V ästerås.......	30 649	+	272	0-9	8 425	797	9''5	845	276	210	296	154	153
Sala.........	8 027	+	98	1-2	1590	141	8-9	58	72	150	207	134
Köping........	6 293	-	247	—	1488	92	6-2	30	48	135	211	131
Arboga........	4 763	_	365	_	1454	47	3-2	8	17	137	235	137
Västanfors......	1542				1 784	20	1-1	18	117	118	(196)	169
Falun ........	13 382	+	151	1-1	3 684	305	8-3	80	60	189	254	146	144
Säter.........	2 187	+	257	11-8	762	112	14-7	27	124	158	(197)	143
Hedemora.......	3 860	+	512	13-3	1010	92	9-1	24	62			123
Avesta........	5193	_	200	_	1493	15	1-0	7	14	108	178
Ludvika.......	5134	+	290	5-G	1363	148	10-9	143	279	175	231	155	156
Krylbo........	1901		15	—	527	78	14-8	25	132	157	173	140
Borlänge.......	2 525	+	725	28-7	538	125	23-2	66	261	169	209	132
Smedjebacken.....	2 515	+	63	2-5	640	76	11-9	13	52	132	(238)	152
Gävle.........	38 992	+	621	1-6	10 833	966	8-9	354	91	208	290	160	156
Söderhamn......	11659	+	234	2-0	3177	153	4-8	17	15	156	230	163	163
Hudiksvall......	7 407	_	202	—	1751	176	10-1	74	100	173	246	168
Björkhamre......	2 809	_	4	—	583	65	11-1	—	—	146	199	138
Härnösand......	11769	+	224	19	3112	231	7-4	138	117	200	291	151	149
Sundsvall.......	18 267	+	1193	6''5	4 647	738	15-9	454	249	250	328	158	156
Sollefteå.......	2 829	+	65	2-3	610	44	7-2	3	11	227	272	139
Örnsköldsvik .....	5102	+	672	13-2	1148	222	19-3	179	351	201	249	163
Skönsmon.......	3 803	+	727	19 1	1 lil	310	27-9	42	110	148	(185)	174	170
Skönsberg .......	5 419	+	2 470	45''6	795	94	11-8	73	135	148	179	173	170
Östersund.......	14 587	+	486	3-3	3 607	422	11-7	325	223	253	314	155	157
Skellefteå.......	5612	+	2170	38-7	• 1062	545	51-3	460	820	234	280	150
Luleå.........	11341	+	592	5-2	2 832	464	16-4	122	108	253	340	172	173
Piteå.........	3150	+	7	02	1584	60	3-8	34	108	180	(244)	150
Boden........	6 633		118	—	1545	169	10-9	44	66	226	275	158	157
Haparanda......	2 509	_	204	_	1036	26	2-0	9	36	178	(250)	164
Malmberget......	4 598	—	133	—	1 097	141	12-9	130	283	157	207	187	182
Kiruna........	11230	+	3 023	26-9	2 862	1 124	39-3	222	198	255	281	197	200

316

317

Bilaga K.

P. M.

angående möjligheterna att till förhindrande av arbetslöshetens
utbredning vidtaga åtgärder för förbättring av bostadsförhållandena
på landet.

Dea 6 februari 1931 bemyndigade Kungl. Majit chefen för socialdepartementet
att tillkalla högst sex utredningsmän för att inom departementet
biträda med utredning rörande åtgärder till förbättring av lantarbetarnas
bostadsförhållanden och därmed sammanhängande ämnen. De med stöd av
det sålunda givna bemyndigandet tillkallade utredningsmännen ha antagit
benämningen »Bostadsutredningen för landsbygden».

Till fullföljande av uppdraget har bostadsutredningen i enlighet med lämnade
direktiv, efter inhämtande av erforderliga uppgifter m. m., ingående
diskuterat spörsmålet huruvida och i vad mån hälsovårdsstadgans nuvarande
bostadsbestämmelser böra förtydligas, konkretiseras och kompletteras. Författningsförslag
till vissa ändringar i hälsovårdsstadgan samt rad och anvisningar
för tillämpningen av stadgans bostadsbestämmelser Ira därefter
utarbetats. Vidare har bostadsutredningen behandlat frågan örn bostadsinspektion
på landsbygden. Det fortsatta arbetet med detta spörsmål är
beroende på en inom medicinalstyrelsen, i viss utsträckning i samarbete med
bostadsutredningen, för närvarande pågående utredning, vilken inom den närmaste
tiden beräknas bliva slutförd. Slutligen har bostadsutredningen övervägt
möjligheterna att genom statlig kreditgivning skapa ökade betingelser
för en förbättring av bostadsbeståndet på landsbygden och i samband härmed
inhämtat uttalanden från olika myndigheter och korporationer ävensom införskaffat
för frågans bedömande erforderliga uppgifter.

Bostadsutredningen har vid behandlingen av sistnämnda spörsmål tidigare
i allmänhet, i överensstämmelse med den tankegång, som kommit till uttryck
i vissa riksdagsmotioner, närmast diskuterat inrättandet av en statlig bostadslånefond,
avsedd att genom utlämnande av lån på förmånliga villkor möjliggöra
en relativt långsamt skeende sanering av bostadsbeståndet, varvid
den pådrivande kraften skulle vara det tryck, som skärpt bostadslagstiftning
och mera vaken opinion i bostadsfrågan komme att utöva. Emellertid
lia särskilda, på sista tiden uppkomna förhållanden föranlett, att bostadsutredningen
icke ansett sig kunna underlåta att undersöka möjligheten för en
statlig hjälpaktion av annan karaktär. Det ökade behovet av arbetstillfällen,
som under senare tid gjort sig gällande på landsbygden genom näringslivets
stagnation och arbetslöshetens oroväckande utbredning, ledde tanken pa, att

318

Förbättring
sbehovets
art
och omfattning.

åtgärder kunde vidtagas för åstadkommande av ett omfattande och intensivt
upprustningsarbete med avseende på landsbygdens bostäder, koncentrerat
på en kortare tidsperiod, helst några få år. En dylik engångsåtgärd skulle
då kunna motiveras icke blott av socialhygieniska skäl, närmast önskvärdheten
att undanröja hälsovådliga bostäder, utan även av socialekonamiska
motiv, bottnande i nödvändigheten att bekämpa den tilltagande arbetslösheten
på landet. Ur denna synpunkt skulle alltså bostadsförbättringskampanjen
inordna sig som ett led i de riksomfattande strävandena att i en tid av
betydande arbetslöshet söka utfylla bristen på arbetstillfällen samt stimulera
företagsamheten inom olika områden. Bostadsutredningen verkställde
med hänsyn härtill vissa ekonomiska undersökningar.

Sedermera ha nya betydelsefulla moment tillkommit.

Sålunda har i statsverkspropositionen till årets riksdag för nästa budgetår
beräknats ett reservationsanslag av 75 miljoner kronor till arbeten till
motverkande av arbetslösheten. Enligt vad chefen för socialdepartementet
anfört i nämnda statsverksproposition avses 20 miljoner kronor av detta anslag
till främjande av bostadsproduktion.

Vidare har Kungl. Maj:t den 2 december 1932 bemyndigat chefen för socialdepartementet
att tillkalla högst tre personer att enligt av nämnde departementschef
lämnade närmare anvisningar verkställa skyndsam utredning rörande
huruvida och på vilket sätt staten skulle kunna till förhindrande av
arbetslöshetens utbredning vidtaga åtgärder till bostadsproduktionens främjande.

Bostadsutredningen har varit i tillfälle att gemensamt överlägga med de
jämlikt nyssnämnda bemyndigande tillkallade sakkunniga och ha dessa därvid
visserligen uttalat sig för, att en betydande del av det i statsverkspropositionen
till främjande av bostadsproduktion avsedda beloppet må tillgodokomma
bostäderna å landsbygden, men samtidigt ansett lämpligt, att förslag
i sådant avseende utarbetades av bostadsutredningen.

På grund härav har bostadsutredningen funnit sig böra med utgångspunkt
från sina tidigare undersökningar skyndsamt verkställa utredning rörande
på vad sätt man lämpligen skulle kunna åstadkomma en omfattande
bostadsbyggnadsverksamhet på landsbygden, koncentrerad på en kortare tidsperiod.

Innan bostadsutredningen ingår på resultatet av denna utredning, torde
något böra belysas behovet av förbättring av bostadsförhållandena på landet
ävensom den verkan som ett genomförande på en gång och i större skala av
erforderliga förbättringsarbeten skulle ha på arbetslösheten på landsbygden
och därmed sammanhängande förhållanden.

Vad då först angår beskaffenheten av det nuvarande bostadsbeståndet på
landsbygden, må till en början erinras därom, att dåvarande chefen för socialdepartementet
till statsrådsprotokollet den 6 februari 1931 anförde bland annat
följande: »Det numera föreliggande materialet lärer sålunda på ett otvetydigt
sätt hava bekräftat, att bostadsförhållandena för lantarbetarna och med

319

dem jämställda kategorier mångenstädes äro sådana, att en snar och genomgripande
förbättring är ur skilda synpunkter i hög grad önskvärd.»

Riktigheten av detta uttalande bestyrkes såväl av tidigare på offentligt
och enskilt initiativ verkställda statistiska och andra utredningar som även
av rön och iakttagelser under de studieresor, vilka av bostadsutredningen företagits
i olika delar av landet. Bostadsutredningen påträffade under nämnda
resor i åtskilliga fall byggnader inrymmande en eller flera familjebostäder,
där på grund av bristfälligheter i olika avseenden kyla, fukt och blåst nästan
obehindrat kunde tränga in, där utrymmet för en stor familj kunde bestå av
ett enda litet rum och där man saknade varje anordning för tillgodoseende av
de mest anspråkslösa bostadshygieniska krav; bostäder alltså, som måste
anses vara synnerligen undermåliga.

Den allmänna uppfattningen torde vara, att de största bristfälligheterna föreligga
med avseende å lantarbetarnas lönebostäder. Otvivelaktigt äger detta i
stor utsträckning sin riktighet, men det finnes dock trakter, där bostadsstandarden
genomsnittligt är lika låg, ja kanske lägre för arbetare och dylika med
egna bostäder, i all synnerhet när det rör sig örn lägenheter av backstugutyp.
Påpekas må, att undermåliga bostäder påträffas ej blott på egendomar tillhörande
enskilda utan även på kronans domäner. Också för vissa grupper av
industriarbetare, fiskare o. d. lämna bostadsvillkoren på sina håll åtskilligt
att önska. Bostadsförhållandena ställa sig emellertid väsentligt olika inom
olika landsdelar, så att medan i vissa bygder uppenbara bristfälligheter vidlåda
en stor del av de mindre bemedlades bostäder, giva dessa å andra håll
knappast anledning till mera befogade anmärkningar, åtminstone örn man icke
påfordrar bostädernas utrustning med moderna bekvämligheter, utan som måttstock
använder landsbygdens allmänna standard. På åtskilliga egendomar
äro arbetarbostäderna av mycket god beskaffenhet.

Uppenbart är alltså, att ett mycket stort behov föreliggar att förbättra bostäderna
å landsbygden, ehuru omfattningen av detta behov icke kan exakt
angivas. Härför skulle erfordras vidtagande av synnerligen tidsödande och
kostsamma utredningar, vilka bostadsutredningen ej varit i tillfälle verkställa.
Med utgångspunkt från nu kända förhållanden bör man emellertid kunna göra
vissa approximativa beräkningar.

Förutskickas må härvid, att vid en uppskattning av behovet av förbättrade
bostäder, man givetvis har att taga vederbörlig hänsyn till den omständigheten,
att på en del trakter ett visst överskott på bostäder förefinnes. Sedan flera
årtionden tillbaka har landsbygdens befolkningsnumerär knappast ökats, i det
att det på sina håll ganska betydande årliga befolkningsöverskottet utvandrat
till städerna eller till främmande länder, varför det genom hushållsnybildning
o. d. erforderliga tillskottet av nya lägenheter kunnat hållas inom skäligen trånga
gränser. Under inverkan av den på sistone allt mer skärpta depression, som
sedan mer än ett årtionde satt sin prägel på jordbruket, ha även lantarbetsgivarna
i betydande grad minskat sin fasta arbetsstyrka, varigenom det blivit
möjligt att utmönstra de sämsta lönebostäderna. Sedan depressionen även sträckt
sig till industrien, omnämnes samma företeelse från ett flertal bruk, sågverk

320

och andra industriföretag på landsbygden. Förbises bör emellertid ej, att sålunda
på sina gamla arbetsställen överflödiga arbetarfamiljer numera ba blott
ringa utsikter att vinna sitt uppehälle annorstädes än på landsbygden, varför
en genom dylik omflyttning föranledd höjning av bostadsstandarden inom ett
område lärer motvägas därigenom, att å ett annat trångboddheten ökas, bristfälliga
ödestugor befolkas o. d. Skulle under den ekonomiska krisens tryck
även i vårt land invandringen till städerna förbytas i sin motsats och människor
strömma tillbaka till landsbygden, kan man till och med förvänta ett ökat nybyggnadsbehov.

Antalet bostäder på landsbygden i Sverige kan på grundval av den officiella
befolkningsstatistiken samt tillgänglig bostadsstatistik ■— närmast 1912 — 14
års allmänna bostadsräkningar samt den av professor Alfred Pettersson och
doktor G. Stéenhoff verkställda undersökningen: »Bostadsförhållandena på

landsbygden i Sverige» (utg. 1930) — uppskattas till c:a 983,000, varav c:a

601,000 komma på jordbruksbefolkningen. Av dessa bostäder torde emellertid
omkring */3 utgöras av lägenheter örn tre eller flera rum och kök, varför de
egentliga småbostäderna örn ett eller två rum och kök kunna beräknas uppgå
till c:a 650,000, varav c:a 400,000 komma på jordbruksbefolkningen. Av dessa
sistnämnda torde 70,000 ä 80,000 utgöra av arbetsgivare tillhandahållna familjebostäder
för statare o. d. lantarbetare. Tages hänsyn även till de torp
och lägenheter, som faktiskt äro lantarbetarbostäder, ökas siffran till c:a
100,000.

I den nyssnämnda undersökningen rörande bostadsförhållandena på landsbygden
finnas uppgifter örn antalet förfallna samt eljest undermåliga bostäder,
grundade på inspektioner av tillhopa 5,691 bostäder i 19 olika socknar
eller sockendelar, fördelade över hela landet. Ehuru de undersökta bostäderna
ej ens uppgå till en procent av samtliga inom motsvarande grupper, torde man
dock med hänsyn till den verkställda undersökningens representativa natur och
omsorgsfulla utförande kunna draga vissa slutsatser rörande bostadsbeståndets
allmänna kvalitet och behovet av mer eller mindre grundliga reparationer och
ombyggnader.

I undersökningen betecknas tillhopa 267 boningshus eller 4.7 procent av samtliga
såsom varande i förfallet skick, vilket väl i regel torde få anses innebära,
att de antingen borde ersättas med nya eller underkastas en grundlig reparation.
Procenttalet förfallna boningshus växlade dock i hög grad inom olika
undersökta socknar (lägst 0.4, högst 23.6 procent) och för olika socialgrupper
(lägst 1.4 procent för näringsidkare och tjänstemän, högst 14.3 procent för jordbruksarbetare
och dagsverkstorpare med inkomst under ett visst »fattigdomsstreck»).
För jordbruksbefolkningen i allmänhet kan procenttalet redovisade
förfallna bostäder beräknas till 5.4 procent och för lantarbetare o. d. till 10.6
procent.

Säkerligen finnas dock, vid sidan av sådana bostäder, som direkt rubricerats
som förfallna, ett betydande antal andra av något bättre beskaffenhet men
likväl i behov av reparation. I nämnda undersökning har även skett en sche -

321

matisk fördelning av bostäderna efter deras beskaffenhet i olika avseenden
uti särskilda kvalitetsgrupper. Såsom undermåliga ha därvid betraktats 820
eller 14.5 procent av samtliga undersökta. För jordbruksbefolkningen kan
motsvarande procenttal beräknas utgöra 16.1 och för lantarbetare o. d. 34.5.
I åtskilliga fall beror emellertid undermåligheten icke på husets beskaffenhet
i och för sig utan på att lägenheten är överbefolkad, varför de angivna procenttalen
torde vara alltför höga för att ge ett mått på de ur byggnadsteknisk synpunkt
förbättringsbehövliga lägenheterna. Måhända kan man få ett approximativt
uttryck för dessa sistnämnda genom att beräkna medeltalet av siffrorna
för »förfallna» och för »undermåliga» bostäder inom respektive kategorier.
Man erhåller då följande procenttal, nämligen 9.6 för samtliga smålägenheter
samt 10.8 för sådana tillhörande jordbruksbefolkningen i allmänhet och 22.5
för de egentliga lantarbetarbostäderna.

Av dessa bristfälliga bostäder lära emellertid allenast en mindre del vara
av sådan beskaffenhet, att de behöva ersättas med nya. Genom lämpliga reparationer
och andra förbättringsarbeten torde nämligen de flesta kunna
bringas i tillfredsställande skick. Som förklaring härtill må framhållas, att
man, enligt vad tillgängliga uppgifter och förvärvade erfarenheter giva vid
handen, under senare år i ganska stor utsträckning eftersatt icke blott förbättringsarbeten
å byggnaderna utan även rena underhållsarbeten. Orsaken får
i viss man sökas i depressionen, som starkt minskat lantbrukarnas betalningsförmåga
och efter hand även inverkat på landsbygdens bostadsägande industriföretag
och på den stora massan av ägare till smärre lägenheter.

Uppskattas antalet bostäder, som böra ersättas med nya, till en procent av
det förut beräknade totalantalet bristfälliga bostäder, får man såsom approximativa
uttryck för antalet bristfälliga smärre bostäder, möjliga att reparera,
procenttalen 8.6 för sådana bostäder i allmänhet, 9.8 för bostäder tillhörande
jordbruksbefolkningen och 21.5 för bostäder bebodda av lantarbetare
o. d.

Bostadsutredningen vill härefter söka giva en antydan örn storleken av
kostnaderna för en erforderlig upprustning av de bristfälliga smärre bostäderna
på Jandsbygden.

I ett av bostadsutredningen till hushållningssällskapen, egnahemsnämnderna
samt lantarbetsgivar- och lantarbetarorganisationerna med flera utsänt
frågeformulär anhölls bland annat örn svar på frågan, huru stora de genomsnittliga
nybyggnadskostnadema för bostadslägenheter örn ett rum och kök
samt två rum och kök vore på landsbygden. Av de på denna fråga lämnade
svaren syntes framgå, att byggnadskostnaden för en lägenhet örn ett rum och
kök utgjorde i medeltal omkring 4,000 kronor och för en lägenhet om två
rum och kök i medeltal omkring 5,000 kronor. Påpekas må, att sedan tiden
för uppgifternas avgivande byggnadskostnaderna på landsbygden uppgivas
ha sjunkit, varför bostadsutredningen anser sig kunna räkna med en genomsnittlig
nybyggnadskostnad för smärre lägenheter på landsbygden av 4,000
kronor. Givetvis växlar dock byggnadskostnademas storlek i betydande grad

322

Betydelsen
av förbättringsarbeten

ur arbetslöshetssynpunkt.

vid olika förhållanden. Sålunda blir kostnaden för en lägenhet med samma
rumsantal merendels högre i enfamiljshus än i flerfamiljshus, varjämte inverka
byggnadsortens belägenhet, husens beskaffenhet m. m.

Beträffande reparationskostnaderna för bristfälliga bostäder av olika slag
ha även vissa undersökningar verkställts. Dels ha upplysningar införskaffats
rörande kostnaderna för en del redan verkställda ombyggnader och reparationer,
dels ha beräkningar utförts av sakkunnig person rörande olika slag
av ombyggnads- och reparationsarbeten. De införskaffade upplysningarna
giva vid handen, att en bristfällig eller förfallen bostadslägenhet på landsbygden
örn ett eller två rum och kök kan genom reparation eller ombyggnad
sättas i ett tillfredsställande skick för en kostnad av i medeltal 700 kronor.

Vid dessa kostnadsberäkningar har man utgått ifrån nu i allmänhet på
landsbygden rådande arbetslöner och materialpriser.

Med ledning av sålunda förefintligt material har bostadsutredningen uppgjort
följande kalkyl:

		Beräknat antal bostäder t. o. m. 2 ram och kök	& landsbygden 650,000	för jordbruks-befolkn. 400,000	för lant-arbetare o. d. 100,000
Beräknat ofrån-komligt nybygg-nadsbehov	bostäder kostnad,	/ *...... ( antal .... . / per bostad . . kr'' i tillhopa . . .	1.0 6,500 4,000 26,000,000	1.0 4,000 4,000 16,000,000	1.0 1,000 4,000 4,000,000
Beräknat antal! bostäder eljest i]	bostäder	) *..... 1 antal ....	8.6 55,900	9.8 39,200	21.5 21,500
behov av repara-j tion	kostnad,	. / per bostad . . '' \ tillhopa . . .	700 39,130,000	700 27,440,000	700 15,050,000
Beräknad total nybyggnads- och reparations-kostnad (a + b), kr..............	65,130,000	43,440,000	19,050,000
Enligt denna kalkyl,	vilken givetvis	icke kan betecknas som	annat än en

mycket grov överslagsberäkning, skulle det alltså kosta omkring 65 miljoner
kronor för att genom nybyggnader samt reparationer och ombyggnader bringa
upp den mindre bemedlade landsbefolkningens bostäder på en nivå, som står
i överensstämmelse med nutida hygieniska och sociala minimikrav., Inskränker
man sig till jordbruksbefolkningen, nedgår summan till omkring 43 miljoner
kronor och beaktar man enbart de egentliga lantarbetarna, kommer man
till c:a 19 miljoner kronor. Att märka är, att av dessa kostnadssiffror drygt
en tredjedel (i fråga örn lantarbetarbostäder en femtedel) komma på nybyggnader
och resten på reparationer, ehuru sådana skulle vidtagas beträffande
ett tio till tjugo gånger så stort antal bostäder som nybyggnader.

Vidkommande härefter den verkan, som genomförande på en gång och i
större skala av erforderliga förbättringsarbeten skulle tänkas få på arbetslöshetsförhållandena,
får bostadsutredningen anföra följande.

Medan det tidigare ute på landet snarare rådde knapphet på arbetskraft än
på arbete och arbetsbrist var tämligen okänt utom i vissa fall under övergångsperioderna
mellan sommar- och vintersysslor, gör sig arbetslöshet numera

323

på allt flera håll gällande till och nied under själva arbetssäsongerna i form
av brist på såväl fastare anställningar som tillfälliga arbetsförtjänster inom
lant- och skogsarbete. Svårigheterna att bereda ungdomen arbete och anställning
ba också medfört, att arbetskraften på många brukningsdelar blivit
väl stor i förhållande till det normala arbetskraftsbehovet.

Genom igångsättandet av en sådan byggnadsverksamhet, varom bär är
fråga, skulle beredas välbehövliga nya arbetstillfällen, fördelade på så gott
som hela den svenska landsbygden. Verksamheten skulle härigenom verka
hämmande på arbetslöshetens vidare utbredning, varjämte åtskilliga av dem,
som redan drabbats av arbetslöshet, direkt eller indirekt skulle genom densamma
beredas arbete.

Härutöver må framhållas, att i utlandet nybyggnad och reparation av boningshus
jämväl på landsbygden flerstädes ansetts och använts såsom ett
verksamt medel i kampen mot arbetslösheten. Särskilt har förhållandet varit
så i Tyskland, där sedan länge en väsentlig del av de för produktiv arbetslöshetshjälp
anvisade medlen använts för byggande av arbetarbostäder på
landsbygden, såväl lönebostäder som egna hem. I vårt land ba däremot busbyggnadsarbeten
överhuvud blott i mycket ringa mån ingått bland de statliga
nödhjälps- eller reservarbeten, som i så stor utsträckning anordnats särskilt
efter år 1920. Anledningen härtill torde förnämligast vara att söka i de
goda byggnadskonjunkturer, som ända tills på allra sista tiden varit rådande
i våra städer och särskilt i Stockholm och vilka berett byggnadsarbetarna
sysselsättning i ymnigt mått till löner, väsentligt högre — i Stockholm närmare
två gånger högre — än inom industrien och särskilt exportindustrien.

Nu berörda förhållanden gälla dock knappast landsbygden, örn man bortser
från vissa områden omkring de större städerna. Särskilt i jordbruksbygderna
bar lantbrukets betryck medfört, att icke blott nybyggnader inskränkts till
det minsta möjliga, utan även i och för sig nyttiga och nödvändiga reparations-
och ombyggnadsarbeten av brist på medel måst ställas på framtiden.

I sådana trakter lära byggnadsarbetslönerna icke kunna betecknas som särskilt
höga. Med hänsyn till de nu ifrågasatta byggnadsarbetenas art och
landsbygdens särskilda förhållanden torde knappast några lönepolitiska konsekvenser
av en statsinsats på detta område vara att befara.

I det föregående bar bostadsutredningen påpekat, att behov för närvarande Bostadsutföreligger
av att åtgärder vidtagas för förbättring av bostadsbeståndet på ^dpunkt
landsbygden, ävensom sökt antyda storleksgraden av detta behov. Det torde
icke här vara nödvändigt att närmare påvisa, av vilken utomordentlig betydelse
för folkhälsa och samhällstrevnad goda bostäder äro. Framhållas
bör dock att osunda bostäder äro sjukdomshärdar, varest våra stora folksjukdomar
-— tuberkulosen och de svåra reumatiska åkommorna -—- liksom
även andra sjukdomar härja i större utsträckning än annorstädes. För det
allmänna, vars bidrag till sjukvården i våra dagar uppgår till synnerligen
betydande belopp, bör det alltså vara en angelägenhet av icke ringa vikt,
att samhällsmedlemmarnas bostadsförhållanden äro nöjaktigt ordnade. Som

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 311. 30

324

dessutom för närvarande bristen på arbetstillfällen på landsbygden är stor
och dylika, därest en sådan verksamhet som här åsyftas nu igångsattes, skulle
på ett i sig ändamålsenligt sätt och med fördelning över så gott som hela
landsbygden beredas i mycket avsevärd omfattning, komme alltså verksamheten
att tjäna två, var för sig utomordentligt betydelsefulla ändamål.

Med hänsyn till vad sålunda anförts, är bostadsutredningen av den uppfattningen
att, därest till förhindrande av arbetslöshetens utbredning medel
anvisas till främjande av bostadsproduktion, dessa medel böra till huvudsaklig
del komma landsbygdens bostäder till godo.

Som ytterligare stöd härför vill bostadsutredningen framhålla, att, örn man
bortser från den närmast vissa kolonisatoriska syften fullföljande egnahemsrörelsen
och den inom begränsade områden, huvudsakligen i Norrland bedrivna
kolonisationsverksamheten, det kan sägas, att statlig understödsverksamhet
och kreditgivning för förbättring av bostadsförhållandena i vårt land
hittills egentligen blott ägt rum beträffande städer och stadsliknande samhällen.
Med avseende på sådana orter begynte man redan år 1917 med dylik
verksamhet, vilken sedan år 1920 utövats genom statens byggnadsbyrå och
från år 1930 medelst svenska bostadskreditkassan. Denna stödverksamhet
hade de första åren ren subventionskaraktär. I statsbidrag utan återbetalningsskyldighet
utbetalades under åren 1917—1921 omkring 17 miljoner
kronor, varjämte år 1923 utgick extra statsbidrag med i det närmaste 3
miljoner kronor. Därefter övergick man till billiga lån under kommunal garanti
med vissa års ränte- och amorteringsfrihet (ett, respektive sex år)
för att efter hand (omkring år 1927) lägga lånerörelsen på en fullt affärsmässig
bas (5 procent ränta och 30 års amorteringstid utan »frihetsår»).
Under åren 1920—1930 utlämnades sekundärlån å tillhopa närmare 90 miljoner
kronor, varigenom åstadkommos omkring 11,000 boningshus, innehållande
c:a 30,000 lägenheter med närmare 90,000 rum och kök och med
ett sammanlagt byggnadsvärde av närmare 350 miljoner kronor. Från
svenska bostadskreditkassan hade till och med utgången av år 1932 till lokala
bostadskreditföreningar utlämnats sekundär lån (med 5 procent ränta och 20—
38V2 års amorteringstid) till ett belopp av över 60 miljoner kronor.

Påpekas må vidare det ur synpunkten av arbetslöshetens bekämpande betydelsefulla
förhållandet, att man för samma kostnadsbelopp torde erhålla
två till tre gånger så många byggnadsarbetardagsverken på landet som i de
större städerna.

Bostadsutredningen vill i detta sammanhang ej heller underlåta att fästa
uppmärksamheten på ytterligare en omständighet, som talar för att landsbygdens
bostadsproblem nu bör särskilt beaktas. Ehuru bostadsutredningen
icke närmare kan ingå därpå, vill utredningen likväl framhålla, att för närvarande
mycket talar för, att för lösningen av vårt folks försörjningsproblem
de möjligheter, som jordbruket erbjuder, måste tagas i anspråk i större utsträckning
än för närvarande och komma att spela en mer betydelsefull roll
än man under de senaste årtiondena haft anledning förutsätta. Vissa åtgärder,
som statsmakterna på senaste tid gått in för, tyda härpå. Skulle

325

denna uppfattning vara riktig, är det uppenbart att, för att underlätta utvecklingen
i antydd riktning, goda bostäder på landsbygden äro av utomordentlig
betydelse. Ävenledes må erinras om, att tillhandahållande av tillfredsställande
bostäder är av synnerlig vikt för jordbruket, när det gäller
att erhålla och behålla goda arbetskrafter i konkurrens med andra mera betalningskraftiga
näringsgrenar.

Bostadsutredningen övergår härefter till en redogörelse för den av utredningen
verkställda undersökningen på vad sätt en omfattande byggnadsverksamhet
i fråga örn bostäderna på landsbygden, koncentrerad på en kortare
tidsperiod, lämpligen skulle kunna åstadkommas.

Först må då framhållas, att enligt bostadsutredningens uppfattning, vilken
vinner stöd av åtskilliga uttalanden av olika myndigheter och korporationer,
jordbruksbefolkningens inkomststandard och löneläge på grund av den ekonomiska
depression, som varit rådande inom jordbruksnäringen sedan mer än
ett årtionde och som under de senaste åren undergått en ytterligare skärpning,
ha kommit att gestalta sig på sådant sätt, att denna folkgrupp näppeligen
kan tänkas kunna till fullo förränta bostadslån även efter de billiga normer,
som kunna motiveras av nuvarande räntesatser för statens upplåning.

Det må i samband härmed påpekas, att allmänna medel till förbättring av
landsbygdens bostäder skulle gå till en verksamhet, örn vilken det åtminstone
kan sägas, att den icke är direkt produktiv. I länder som Tyskland, Frankrike
och England ha verkställda undersökningar givit vid handen, att de hyror,
som i allmänhet betalas på landsbygden, ligga långt under de belopp, som
krävas för att göra nybyggnader räntabla. Samma förhållande råder i vårt
land, låt vara att saken i viss mån fördöljes därigenom, att på rena landsbygden
egentliga hyreslägenheter blott sparsamt förekomma, enär det övervägande
flertalet småbostäder bebos av ägarna själva eller äro fritt upplåtna
lönebostäder. Uppskattar man genomsnittliga byggnadskostnaden för en
mindre bostadslägenhet till c:a 4,000 kronor och beräknas årskostnaden för
ränta och amortering samt underhåll m. m. till 8 procent av byggnadsvärdet,
kommer man till en beräknad årshyra av 320 kronor. Det på landsbygden i
allmänhet gällande hyresvärdet torde knappast vara hälften så högt, örn man
utgår från det förhållandet, att i socialstyrelsens lantarbetarstatistik (Lönestatistisk
årsbok 1931) värdet av statares fria bostad för år 1931 uppskattats
till i medeltal 138 kronor. Nämnas må, att man vid socialstyrelsens dyrortsgruppering
1929 beträffande jordbrukssocknarna utgått från ett hyresvärde av
225 kronor för lägenhet, närmast motsvarande två rum och kök. Differenserna
mellan dessa faktiska hyror och det belopp, som ovan angivits såsom
erforderligt för att göra dylika bostadsbyggen räntabla, giva en antydan örn
storleksordningen av de summor, vilka vid finansieringen av en sådan byggnadsverksamhet
som den ifrågavarande näppeligen kunna givas produktiv placering.

Man synes också på olika håll redan tidigare lia gjort sig förtrogen med
tanken, att spörsmålet örn bostadsstandardens höjande på landsbygden bör be -

Bostadsut redningens förslag.

Allmänna

synpunkter.

326

traktas icke ur rent ekonomiska, utan fastmer ur folkhygieniska och sociala
synpunkter eller med andra ord mindre ur räntabilitets- än ur behovssynpunkt.
Så synes förhållandet i allmänhet vara i utlandet. I Tyskland, Holland,
Frankrike, England m. fl. länder ha, som av bostadsutredningen verkställda
undersökningar utvisa, ekonomiska åtgärder av delvis ganska omfattande natur
vidtagits i syfte att möjliggöra för den mindre bemedlade landsbygdsbefolkningen
att, oaktat omöjligheten för nämnda befolkning att själv erlägga
erforderliga räntor och hyror, dock i viss utsträckning erhålla sådana bostadsförbättringar,
som påkallas av bostadshygieniska och andra hänsyn.

Även i vårt land har en dylik tankegång icke varit främmande.

I den skrivelse (nr 188), som 1930 års riksdag avlät angående utredning
rörande lantarbetarnas bostadsförhållanden, framhölls sålunda, att därest för
erhållande av tillfredsställande bostäder skulle erfordras nya byggnader eller
större reparationsarbeten, man icke torde kunna undgå att beakta, att frågan
örn reformer rörande bostäder åt de med lantbruk arbetande, såväl självständiga
idkare som arbetare, på det närmaste sammanhängde med jordbruksnäringens
allmänna ekonomi. Under rådande för jordbruket tryckta tider syntes
det ej kunna ifrågasättas, att lantarbetsgivarna skulle kunna åläggas, att för
anskaffande av bostäder åt sina arbetare ikläda sig nya kostnader av sådan
omfattning, att dessa komme att kännbart öka jordbruksnäringens ekonomiska
svårigheter, utan borde i dylika fall det allmänna träda hjälpande emellan.

Beträffande egnahemslånerörelsen kan påpekas, hurusom i ett nyligen avgivet
betänkande (St. off. utr. 1932:33) sociala jordutredningen beräknat, att
statens ränteförlust å ett jordbruksegnahemslån å 4,000 kronor kan under vissa
omständigheter uppgå till i det närmaste 1,200 kronor.

Såsom framgår av vad förut anförts, anser också bostadsutredningen det
vara nödvändigt, att, när det gäller att genom statliga stödåtgärder verksamt
bidraga till förbättrande av bostadsförhållandena för jordbrukets arbetare och
mindre bemedlade befolkningsgrupper på landsbygden, verksamheten i viss utsträckning
förlänas subventionskaraktär.

Redogörelse Hed denna principiella utgångspunkt har bostadsutredningen utarbetat biför
förslaget. foga(je författningsförslag och därtill hörande specialmotiv. Beträffande de
närmare bestämmelserna och de särskilda synpunkter, som ligga till grund för
dessa, hänvisas till bilagan.

Här må dock framhållas följande.

Förslaget innebär, att till förbättrande av bostadsförhållandena på landsbygden
nya lånemöjligheter skulle beredas under två olika former. De båda
nya slagen av lån ha av bostadsutredningen benämnts förbättring slån och nybyggnadslån.
Dylika lån skulle under vissa förutsättningar och på särskilda
villkor kunna tilldelas den, som äger eller är underhållsskyldig för bostadslägenhet,
varå reparation eller annat förbättringsarbete är påkallat eller som
tarvade bliva ersatt genom nybyggnad.

Å förbättringslån skulle ej erläggas ränta och ej heller i regel fordras ställande
av säkerhet för sådant lån. Lånet skulle anses guldet, då byggnadsföretaget
inom föreskriven tid vederbörligen utförts.

327

Å nybyggnadslån skulle ränta erläggas efter 4 procent och för sådant lån
skulle godtagbar säkerhet ställas. Lånet skulle återbetalas genom årliga amorteringar
under en tid av 20 år.

Förbättringslån skulle få lämnas för reparationer och andra förbättringsarbeten
å bostadslägenheter, så ock för uppförande av nya bostadslägenheter
i stället för förut befintliga.

Nybyggnadslånen skulle i första hand avse att utgöra komplement till förbättringslånen
i sådana fall, då icke enbart genom sistnämnda lån förutsättning
skapades för byggnadsföretagets utförande. Dessutom skulle nybyggnadslån
kunna beviljas även då förbättringslån icke kunde ifrågakomma. Nybyggnadslån
skulle få lämnas för uppförande av nya bostadslägenheter i stället
för förut befintliga samt för ombyggnad av eller annat mera omfattande
förbättringsarbete å bostadslägenhet. Däremot skulle nybyggnadslån icke få
beviljas för smärre reparationer eller förbättringsarbeten.

För att förbättringslån eller nybyggnadslån skulle få beviljas, har angivits
följande förutsättningar, nämligen att de med byggnadsföretaget avsedda bostadslägenheterna
ansåges med säkerhet behövliga för framtiden, att byggnadsföretagets
genomförande ansåges ur hälsosynpunkt påkallat samt att bostadslägenheterna
efter byggnadsföretagets genomförande uppfyllde de krav,
hälsovårdsstadgan föreskriver.

Förbättringslån och nybyggnadslån skulle vidare icke få åtnjutas med mindre
sökanden åtagit sig att enligt fastställd byggnadsplan och inom föreskriven
tid, i regel före utgången av år 1934, utföra byggnadsföretaget.

För förbättringslån men ej för nybyggnadslån skulle därjämte fordras, att
sökanden prövades vara i behov av ekonomiskt bistånd för att kunna genomföra
byggnadsföretaget inom den närmaste tiden. Nybyggnadslån enbart
skulle alltså i vissa fall kunna beviljas, där icke förbättringslån kunde komma
i fråga.

Beträffande lånebeloppen har föreslagits, att förbättringslån skulle utgå
med viss med hänsyn till sökandens förmåga att själv bidraga med penningar,
material, transporter och eget arbete i varje särskilt fall bestämd del (i regel
understigande 50 procent) av de för byggnadsföretaget uppskattade kostnaderna,
dock högst 1,000 kronor per bostadslägenhet. Nybyggnadslån skulle ej få
överstiga 70 procent av de beräknade kostnaderna och högst uppgå till 2,000
kronor per bostadslägenhet. Utginge för samma byggnadsföretag såväl nybyggnadslån
som förbättringslån, finge lånens sammanlagda belopp ej överstiga
80 procent av kostnaderna.

Bostadsutredningen har funnit det önskvärt, att handhavandet av verksamheten
med ifrågavarande lån i möjligaste mån kunde anförtros åt redan bestående
organ. Sålunda skulle enligt förslaget för verksamheten anlitas dels hälsovårdsnämnderna
i de olika kommunerna, dels hushållningssällskapens egnahemsnämnder,
dels ock i viss mån statens egnahemsstyrelse. Med hänsyn till
den ifrågasatta verksamhetens nya och särpräglade natur har emellertid bostadsutredningen
funnit sig böra föreslå ett nytt tillfälligt organ, nämligen
en för hela riket gemensam centralnämnd.

328

Hälsovårdsnämnderna, som enligt gällande hälsovårdsstadga bära det närmaste
ansvaret för de bostadshygieniska förhållandena på landsbygden, skulle
bilda den lokala organisationen. Till dessa nämnder ingivas ansökningarna,
varpå nämnderna skola företaga erforderliga undersökningar, bland annat i
syfte, att de arbetstillfällen, som skapas genom vederbörande byggnadsföretag,
skola, i så stor utsträckning som möjligt är för arbetets ändamålsenliga bedrivande,
komma de mest behövande till godo. Därefter skola hälsovårdsnämnderna
överlämna ärendena jämte egna yttranden till egnahemsnämnderna. Det
skulle jämväl åligga hälsovårdsnämnderna att kontrollera vederbörande byggnadsföretag.

Enligt bostadsutredningens uppfattning torde hälsovårdsnämnderna, vilka
i c:a 9/10 av samtliga landskommuner utgöras av kommunalnämnderna, i många
fall inom sig äga den sakkunskap, som erfordras för ifrågavarande verksamhet.
Därest i något avseende erforderlig sakkunskap saknas, åligger det enligt författningsförslaget
nämnderna att anlita biträde av sakkunniga personer, närmast
då i byggnadsfrågor samt i ekonomiska angelägenheter.

Visserligen bygger författningsförslaget på enskilt initiativ. Enbart härigenom
torde emellertid knappast kunna förväntas, att lånemöjligheterna. skola
till fullo utnyttjas och lånen därvid i första hand tillgodokomma det mest
trängande förbättringsbehovet. Hälsovårdsnämnderna torde därför böra anmodas
att verkställa undersökningar av behovet av förbättringsarbeten samt
att, då sådant behov uppdagas vid undersökningarna eller eljest är bekant, påverka
vederbörande att omedelbart avhjälpa bristerna under påpekande av den
hjälp härtill, som staten på här föreslaget sätt skulle erbjuda. Framkomma vid
undersökningarna sådana brister, att ingripande jämlikt hälsovårdsstadgan
skall äga rum, åligger det givetvis hälsovårdsnämnderna att meddela föreläggande
angående bristernas avhjälpande och böra nämnderna jämväl i sådana
fall framhålla de särskilda möjligheterna till statshjälp. En ytterligare vinst
av förevarande verksamhet skulle utgöra, att man kan förvänta en nödig aktivisering
även i framtiden av nämndernas verksamhet på detta område. Dessutom
torde de erfarenheter, som nämnderna komma att göra vid undersökningarna
och under handhavandet av ifrågavarande låneärenden, att bliva till stort
gagn för deras fortsatta verksamhet i allmänhet. Dessa indirekta vinster synas
böra tillmätas mycket stor betydelse, då för att landsbygdens bostadsproblem
skall kunna lösas, det torde vara ofrånkomligt att bringa hälsovårdsnämnderna
i ökad verksamhet på detta område. Det är ett av bostadsutredningens mest
angelägna syftemål att söka åstadkomma detta.

Bland förste provinsialläkarnas och provinsialläkarnas allmänna åligganden
torde ingå att bistå hälsovårdsnämnderna med råd och upplysningar samt verka
för erforderlig förbättring av bostadsförhållandena. Beträffande den här ifrågasatta
verksamheten lärer det därför ankomma på nämnda tjänsteläkare att
lämna hälsovårdsnämnderna upplysningar angående sina iakttagelser och erfarenheter
i avseende å förekomsten av bristfälliga bostäder inom sina respektive
tjänstgöringsområden samt att, när anledning därtill yppas, själva söka
påverka vederbörande att snarast med utnyttjande av de möjligheter, som detta

329

förslag erbjuder, avhjälpa förefintliga brister å bostäder. Man torde kunna
hysa förhoppning om, att tjänsteläkarna skola medverka med stort intresse,
vilket utan tvivel skulle vara till synnerligt gagn för verksamheten.

Egnahemsnämnderna skulle handha den krävande uppgiften att under noggrant
beaktande av de två huvudändamålen med lånerörelsen, nämligen förbättrande
av bostadsförhållandena och beredande av arbetstillfällen, besluta
angående låns beviljande, utbetala lånen, förvalta för lånen lämnade säkerheter,
mottaga och till statskontoret översända räntor och amorteringar samt
övervaka att låntagarna fullgöra sina skyldigheter m. m. I avseende å sin
ifrågavarande verksamhet skulle egnahemsnämnderna sta under uppsikt och
kontroll av statens egnahemsstyrelse.

Av naturliga skäl ha egnahemsnämnderna i första hand kommit i åtanke för
den verksamhet, varom här är fråga. Dessa nämnder ha beträffande spörsmål,
likartade med dem det nu gäller, förvärvat stor erfarenhet. Det torde också
kunna förväntas, att hinder ej skall möta att, örn statsmakterna så önska, emot
skälig ersättning av statsmedel anlita egnahemsnämnderna för lånerörelsen.
Bostadsutredningen förutsätter, att egnahemsnämnderna förfoga över erforderlig
byggnadsteknisk sakkunskap. Som en garanti för ett ur bostadshygienisk
synpunkt riktigt handhavande av låneverksamheten från egnahemsnämndernas
sida har i författningsförslaget stadgats, att nämnderna böra samråda
med förste provinsialläkarna eller andra på bostadshygienens område sakkunniga
personer. Understundom torde fall förekomma, då dylikt samråd uppenbarligen
icke är erforderligt, men man kan säkert utgå fran, att det i regel
skall komma att äga rum.

Centralnämnden medverkar enligt författningsförslaget vid fastställande av
de belopp, inom vilka förbättringslån och nybyggnadslån skulle få beviljas
av varje egnahemsnämnd. Därjämte skulle centralnämnden äga avgöra klagomål
över egnahemsnämndernas beslut i låneärenden. Bostadsutredningen har
emellertid därjämte avsett centralnämnden såsom det organ, vilket skulle leda
verksamheten i dess första skede. I sådant avseende skulle det åligga centralnämnden
att utfärda råd och anvisningar samt överhuvud på lämpligt sätt
övervaka verksamheten.

För centralnämnden torde Kungl. Majit fastställa särskild instruktion. Uteslutet
synes icke vara, att det kan befinnas lämpligt att använda gemensamt
centralorgan för här ifrågavarande lånerörelse och för den bostadslåneverksamhet,
som planeras för städernas vidkommande.

Kostnaderna för organisationen föreslås skola bestridas av statsmedel, dock
skulle kostnaderna för hälsovårdsnämnds verksamhet bestridas av vederbörande
kommun.

Beträffande det belopp, som av staten skulle kunna ställas till förfogande
för ifrågavarande ändamål, har bostadsutredningen redan förut som sin åsikt
uttalat, att, därest till förhindrande av arbetslöshetens utbredning medel anvisas
till främjande av bostadsproduktion, dessa medel böra till huvudsaklig
del komma landsbygdens bostäder till godo. Här må tilläggas, att örn ett belopp
motsvarande större delen av de 20 miljoner kronor, som i statsverkspro -

330

positionen avsetts för främjande av bostadsproduktion, disponeras på det sätt
bostadsutredningen här föreslagit, kan man påräkna att arbeten bleve utförda
motsvarande flerdubbelt högre belopp. Alltså skulle i sådant fall en mycket
avsevärd del av de förefintliga bristerna å landsbygdens bostäder genom ifrågavarande
verksamhet kunna avhjälpas. Härutöver skulle ett förverkligande
av bostadsutredningens nu framlagda förslag, i enlighet med vad tidigare
anförts, icke blott verka stimulerande inom landsbygdens arbets- och näringsliv
utan även kunna förväntas bland myndigheter och enskilda väcka till liv
det handlingskraftiga intresse, som utgör en huvudförutsättning för verksamma
åtgärder till förbättring av bostadsförhållandena för lantarbetarna och med
dem jämställda samhällsgrupper.

Stockholm den 8 februari 1933.

IVAR ÖSTERSTRÖM

ABEL ANDERSSON HARALD ANDERSSON BERTIL NYSTRÖM
MARTIN SKOGLUND NILS WRANNE

Erik Swartling.

331

Bilaga till Bilaga K.

Förslag till kungörelse angående lån till främjande av byggnadsverksamhet
på landet.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelser.

1 §•

För byggnadsföretag på landet, med undantag av sådant samhälle som i
34 § hälsovårdsstadgan sägs, må enligt bestämmelserna i denna kungörelse,
i den mån tillgängligt anslag det medgiver, av statsmedel beviljas förbättringslån
och nybyggnadslån.

Örn förbättringslån.

2 §.

Förbättringslån må lämnas för reparationer och andra förbättringsarbeten
å bostadslägenheter, så ock för uppförande av nya bostadslägenheter i stället
för förut befintliga.

3 §.

Förbättringslån må tilldelas den, som äger eller är underhålls skyldig för
bostadslägenhet, varå reparation eller annat förbättringsarbete skall utföras
eller som skall ersättas genom nybyggnad.

4 §.

Förbättringslån må beviljas allenast under följande förutsättningar, nämligen a)

att de med byggnadsföretaget avsedda bostadslägenheterna anses med
säkerhet vara behövliga för framtiden;

b) att byggnadsföretagets genomförande anses ur hälsosynpunkt påkallat;

c) att bostadslägenheterna efter byggnadsföretagets genomförande uppfylla
de krav, hälsovårdsstadgan föreskriver; samt

d) att sökanden prövas vara i behov av ekonomiskt bistånd för byggnadsföretagets
genomförande inom i 18 § avsedd tid; skolande, där sökanden är
berättigad att för byggnadsföretaget av annan undfå ersättning, skälig hänsyn
härtill tagas.

Ej må förbättringslån beviljas för byggnadsföretag, för vilket av allmänna
medel beviljats bidrag eller annat lån än nybyggnadslån enligt denna kungörelse.

5 §.

Förbättringslån utgår med ett belopp, motsvarande viss del av de för byggnadsföretaget
uppskattade kostnaderna. Denna del skall i varje särskilt fall
bestämmas med hänsyn till sökandens förmåga att själv bidraga med pen -

332

ningar, material, transporter och eget arbete samt bör i regel understiga femtio
procent av nämnda kostnader. Ej må i något fall förbättringslån överstiga
ettusen kronor för bostadslägenhet.

I den mån ej annat följer av stadgandet i 25 § skall å förbättringslån ej
erläggas ränta.

6 §.

Förbättringslån anses guldet, då byggnadsföretaget inom föreskriven tid
vederbörligen utförts.

Om nybyggnadslån.

7 §.

Nybyggnadslån må lämnas för uppförande av nya bostadslägenheter i stället
för förut befintliga, så ock för ombyggnad av eller annat mera omfattande
förbättringsarbete å bostadslägenhet.

8 §.

Nybyggnadslån må tilldelas sådan person, som i 3 § sägs, under de i 4 §
a), b) och c) angivna förutsättningarna.

Ej må nybyggnadslån beviljas för byggnadsföretag, för vilket av allmänna
medel beviljats bidrag eller annat lån än förbättringslån enligt denna kungörelse.

9 §.

Nybyggnadslån må ej överstiga sjuttio procent av de för byggnadsföretaget
uppskattade kostnaderna och må högst uppgå till tvåtusen kronor för
bostadslägenhet. Utgår för samma byggnadsföretag såväl nybyggnadslån
som förbättringslån, må lånens sammanlagda belopp ej överstiga åttio procent
av nämnda kostnader.

Å nybyggnadslån skall erläggas ränta efter fyra procent örn året. Angående
skyldighet att i vissa fall erlägga högre ränta än nu sagts stadgas i 25 §.

10 §.

För nybyggnadslån skall ställas godtagbar säkerhet.

11 §•

Nybyggnadslån skall återbetalas genom årliga amorteringar under en tid
av tjugo år med början året näst efter det, då byggnadsföretaget fullbordades,
låntagaren dock obetaget att, där han så önskar, tidigare helt eller delvis
återbetala lånet.

Angående skyldighet i vissa fall att omedelbart återbetala utbekommet lånebelopp
stadgas i 25 §.

Örn förfarandet i låneärenden m. m.

12 §.

Lån enligt denna kungörelse beviljas, i den mån av Kungl. Majit för ändamålet
fastställda belopp därtill förslå, av hushållningssällskapens egnahemsnämnder,
var för sitt verksamhetsområde. Vid lånens beviljande skall egnahemsnämnd
taga hänsyn till ej mindre varje byggnadsföretags angelägenhetsgrad
ur hälsosynpunkt än även behovet av arbetstillfällen å olika orter. Egna -

333

hemsnämnd bör vid behandling av låneärenden enligt denna kungörelse samråda
med förste provinsialläkaren i länet eller annan på bostadshygienens område
sakkunnig person.

Vid ifrågavarande lånerörelse skola dessutom, på sätt nedan stadgas, medverka
dels en av Kungl. Maj:t utsedd för hela riket gemensam centralnämnd,
dels ock hälsovårdsnämnderna i de särskilda kommunerna.

13 §.

Vill någon erhålla lån enligt denna kungörelse, skall han senast den 15 september
1933 därom till hälsovårdsnämnden i kommunen ingiva skriftlig ansökning,
åtföljd av plan och kostnadsberäkning, vardera i två exemplar, för
det tilltänkta byggnadsföretaget. Vid ansökningen skall vidare fogas, _ då
fråga är örn förbättringslån, uppgift angående sökandens förmåga att själv
bidraga med penningar, material, transporter och eget arbete samt, i fråga
örn nybyggnadslån, uppgift angående den säkerhet, som kan lämnas för lånet.

14 §.

Sedan ansökning inkommit, skall hälsovårdsnämnden efter erforderlig utredning
snarast möjligt och senast den 1 november 1933 jämte eget yttrande
till vederbörande egnahemsnämnd insända densamma med därtill hörande
handlingar. Hälsovårdsnämndens yttrande skall innehålla redogörelse för,
i vad mån de stadgade förutsättningarna för bifall till ansökningen föreligga,
ävensom uttalande, huruvida nämnden anser, att lån bör beviljas, samt i så
fall till vilket belopp och på vilka villkor. Beträffande nybyggnadslån skall
hälsovårdsnämnden särskilt angiva, örn nämnden anser för lånet erbjuden säkerhet
böra godtagas.

Där i anledning av ansökningen särskild undersökning företages, så ock
vid prövningen av plan och kostnadsberäkning för det tilltänkta byggnadsföretaget
samt, beträffande förbättringslån, av sökandens behov av ekonomiskt
bistånd till byggnadsföretagets genomförande inom i 18 § avsedd tid, skall
hälsovårdsnämnden i erforderlig mån anlita biträde av sakkunniga personer.

15 §.

Egnahemsnämnd skall senast den 1 december 1933, sedan samtliga till
nämnden inkomna ansökningar förberedande granskats och därvid erforderlig
ytterligare utredning verkställts, till centralnämnden insända till Kungl.
Maj:t ställd framställning angående fastställande av de belopp, inom vilka
förbättringslån och nybyggnadslån må av egnahemsnämnden beviljas.

16 §.

Centralnämnden har att så snart ske kan med eget utlåtande överlämna
framställning, som i 15 § sägs, till Kungl. Majit.

17 §.

Belopp, som av Kungl. Majit fastställts för beviljande av förbättringslån
och nybyggnadslån, må av egnahemsnämnden före den 1 november 1934 på
en gång eller i skilda delar lyftas hos statskontoret mot avlämnande av en
av egnahemsnämnden utställd, av statskontoret godkänd förbindelse att använda
beloppen enligt för ifrågavarande lånerörelse gällande föreskrifter samt
att till statskontoret eller order återbetala beloppen eller delar därav under
de förutsättningar och i den ordning, som stadgas i 26 och 28 §§.

334

18 §.

Då lån beviljas, skall tillika plan för byggnadsföretaget fastställas samt
föreskrift meddelas, bland annat, rörande den tid, då arbetet skall vara fullbordat,
samt angående tid och ordning för lånets utbetalande. Tiden för
byggnadsföretagets fullbordande må ej, där icke särskilda förhållanden till
annat föranleda, bestämmas senare än till utgången av år 1934.

Egnahemsnämnds beslut rörande låneansökning skall ofördröjligen tillställas
sökanden; och skall, där ej lån beviljats till äskat belopp, sökanden underrättas
angående vad han har att iakttaga, örn han enligt 19 § vill draga frågan
under centralnämndens prövning.

19 §.

Den, som ej av egnahemsnämnden beviljats lån till av honom äskat belopp
och finner sig missgynnad i förhållande till annan lånesökande, äger draga
frågan, i vad mån lån bör beviljas honom, under centralnämndens prövning
genom inlaga, vilken, ställd till centralnämnden, skall insändas till egnahemsnämnden
och dit inkomma sist å femtonde dagen från det beslutet meddelades;
åliggande det egnahemsnämnden att skyndsamt, jämte eget yttrande, översända
inlagan samt handlingarna i ärendet till centralnämnden.

Har låneansökning sålunda kommit under centralnämndens prövning, må
centralnämnden, där det med hänsyn till omständigheterna finnes påkallat,
vidtaga ändring i egnahemsnämndens beslut, dock att lån ej må av centralnämnden
beviljas i vidare mån än för egnahemsnämnden av Kungl. Majit
fastställda belopp eller medel, som Kungl. Majit eljest ställt till förfogande,
därtill förslå. Centralnämndens beslut i ärendet skall utan dröjsmål tillställas
sökanden och, samtidigt med återställandet av handlingarna i ärendet,
i avskrift egnahemsnämnden.

20 §.

När lån beviljats, skall låntagaren utfärda skuldförbindelse, däri angivas
hans åtagande att enligt den fastställda byggnadsplanen och inom föreskriven
tid utföra byggnadsföretaget jämte övriga lånevillkor.

Uppgift örn skuldförbindelsen skall tillika med fastställd byggnadsplan och
kostnadsberäkning av egnahemsnämnden tillställas vederbörande hälsovårdsnämnd.

21 §.

Beviljat lån utbetalas av egnahemsnämnden i den mån arbete vederbörligen
utförts; dock må nämnden, där så prövas lämpligt, utbetala hela lånet eller
del därav i förskott, skolande beträffande förbättringslån i så fall för förskottet
ställas säkerhet, som egnahemsnämnden prövar vara tillfyllest.

22 §.

Finner egnahemsnämnd, sedan lån beviljats, synnerliga skäl tala därför,
äger nämnden medgiva ändring i den fastställda byggnadsplanen och utsträckt
tid för byggnadsföretagets fullbordande.

23 §.

Förfallen ränta och amortering skall för varje kalenderår före årets utgång
inbetalas till egnahemsnämnden, som har att övervaka att låntagare fullgör
sina skyldigheter härutinnan.

Egnahemsnämnden förvaltar inteckningar och andra säkerheter, som lämnats
för beviljade lån, och äger vidtaga åtgärder för deras bibehållande vid gällande
kraft.

335

24 §.

Hälsovårdsnämnden åligger att noggrant övervaka de byggnadsföretag inom
kommunen, för vilka lån beviljats enligt denna kungörelse.

Egnahemsnämnd äger ock låta verkställa inspektion å byggnadsföretag,
som här avses. För sådant ändamål kan egnahemsnämnd även anmoda vederbörande
hälsovårdsnämnd att verkställa sådan inspektion samt att därefter
till egnahemsnämnden insända rapport rörande arbetenas fortskridande.

25 §.

Egnahemsnämnden äger uppsäga lån till omedelbar betalning, där det befinnes,
att låntagaren åsidosätter sina åtaganden i fråga örn lånet. Sker
uppsägning av lånet enligt vad nu sagts, skall å lånet gäldas ränta efter fem
procent örn året från och med uppsägningsdagen.

Finnér egnahemsnämnden byggnadsföretaget vara inom föreskriven tid vederbörligen
utfört, skall nämnden häröver utfärda skriftligt intyg, som tillställes
låntagaren.

Fråga örn avskrivning av fordran på grund av utlämnat lån skall underställas
Kungl. Majit.

26 §.

Vad av belopp, som egnahemsnämnd för här ifrågavarande verksamhet
lyftat i statskontoret, icke vid utgången av år 1934 blivit utlämnat eller eljest
disponerat till lån enligt denna kungörelse, skall återbetalas till statskontoret
före utgången av mars månad 1935, där ej Kungl. Maj :t på ansökan
av egnahemsnämnden annorlunda förordnar.

Belopp, som inbetalas å utlämnade lån, skola före mars månads utgång
året efter det, då inbetalningen skedde, av egnahemsnämnden inbetalas till
statskontoret.

27 §.

Egnahemsnämnd skall i avseende å sin här berörda verksamhet stå under
uppsikt och kontroll av statens egnahemsstyrelse; och åligger det egnahemsnämnd
att över verksamheten föra särskilda räkenskaper.

28 §.

Finnes egnahemsnämnd hava i strid mot gällande föreskrifter disponerat
för ifrågavarande verksamhet lyftat belopp, är nämnden skyldig att omedelbart
till statskontoret inbetala motsvarande belopp, där ej Kungl. Maj :t annorlunda
förordnar.

29 §.

För centralnämndens och egnahemsnämndernas verksamhet enligt denna
kungörelse skall ersättning utgå av statsmedel enligt grunder, som bestämmas
av Kungl. Majit.

Kostnaderna för hälsovårdsnämnds verksamhet enligt denna kungörelse
skola bestridas av vederbörande kommun.

30 §.

Möter i något fall hinder mot anlitande av egnahemsnämnd för verksamhet
enligt denna kungörelse, meddelas i anledning härav erforderliga föreskrifter
av Kungl. Majit.

Kungl. Majit meddelar jämväl övriga närmare föreskrifter, som erfordras
för denna kungörelses tillämpning.

336

Specialmotivering till förslag till kungörelse angående lån till
främjande ay byggnadsverksamhet på landet.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Syftemålet med den ifrågasatta lane verksamheten är, att till förbättrande
av bostadsförhållandena och beredande av arbetstillfällen få till stånd ett —
på en kortare tid koncentrerat -— omfattande och intensivt upprustningsarbete,
främst avseende bostäderna å den egentliga landsbygden. Från verksamheten
ha därför undantagits vissa samhällen av stadsliknande typ, nämligen
sådana köpingar och municipalsamhällen där hälsovårdsstadgans föreskrifter
för stad äro gällande. Likväl kommer enligt förslaget verksamheten
att omfatta åtskilliga områden, varest på grund av ganska långt framskriden
samhällsbildning eller av annan anledning de särdrag, som utmärka den
egentliga landsbygden, i stort sett saknas. Såsom exempel kunna nämnas
vissa stationssamhällen och en del orter, särpräglade av industriella anläggningar.
Att undantaga även sådana platser har icke ansetts lämpligt, bland
annat med hänsyn till de uppgifter i avseende å verksamheten, som pålagts
landskommunernas hälsovårdsnämnder. Ehuru alltså lån, som här avses,
skulle kunna utgå även för byggnadsföretag å vissa orter på landet, som icke
äro att hänföra till den egentliga landsbygden, är det dock uppenbart, att
lånen till största delen böra komma dennas befolkning till godo, närmast då
jordbruksbefolkningen och enkannerligen lantarbetarna samt med dem jämställda
befolkningsgrupper.

Om förbättringslån.

2 §•

Förbättringslånen skola i främsta rummen utgå för reparationer, ombyggnader
och andra förbättringsarbeten. Dessutom kunna förbättringslån beviljas
till nybyggnadsföretag. Som med låneverksamheten avses att skapa möjlighet
till förbättring av det nuvarande bostadsbeståndet å landsbygden, kan
förbättringslån för nybyggnadsarbeten dock lämnas blott då fråga är att ersätta
befintlig bostadslägenhet med ny. Hinder möter icke att vid nybyggnad
öka det tidigare rumsantalet, således att ersätta exempelvis ett enkelrum med
en lägenhet på ett eller två rum och kök. Givetvis kunna förbättringslån
också utgå för sådana arbeten inom en byggnad, som avse utvidgning av däri
befintliga bostadslägenheter på bekostnad av antalet. Skulle man önska att
genom nybyggnad ersätta de lägenheter, som på grund av utvidgningen av
de övriga^ försvunnit, kan även för sådant nybyggnadsföretag erhållas förbättringslån.

Påpekas må, att hinder icke möter mot att bevilja förbättringslån till kostnaderna
för ersättande av befintliga bostadslägenheter med nya i byggnad,
som blott till en del utgör bostadshus och till återstående del ekonomibyggnad.

*

337

Förbättringslån utgår dock i varje fall blott till kostnaderna i den mån de belöpa
sig på bostadslägenheterna.

3 §•

För att hindra obehörigt utnyttjande av förbättringslånen har det ansetts
nödvändigt att rätten att erhålla dylika lån endast må tillkomma ägare eller
annan underhållskyldig.

4 §.

På sina håll finnes för närvarande ett visst överskott av bostäder på landsbygden.
Det är därför av vikt att före låns beviljande prövas, att de med
byggnadsföretaget avsedda bostadslägenheterna äro behövliga för framtiden.
Förbättringslån böra icke beviljas till upprustning av sådana rum i större bostadslägenheter,
som icke kunna anses behövliga. Vid nybyggnader, för vilka
förbättringslån utgå, bör tillses, att bostadslägenheterna göras enkla och ändamålsenliga.
Framhållas må, att med förbättringslånen främst åsyftas att
möjliggöra iordningställandet av smärre lägenheter. Genom kravet på bostadslägenheternas
behövlighet för framtiden samt maximeringen i 5 § av
lånebeloppet till 1,000 kronor per lägenhet, torde tillräckliga garantier hava
skapats för att låneverksamheten huvudsakligen kommer att avse dylika lägenheter.
Å andra sidan är det emellertid tänkbart, att någon gång skäl föreligger
för beviljande av förbättringslån till arbeten å en större lägenhet.

För att förbättringslån skall få åtnjutas fordras vidare, att byggnadsföretagets
genomförande anses ur hälsosynpunkt påkallat. Detta villkor uppfylles
icke blott, då byggnadsföretaget är ur hälsosynpunkt nödvändigt, i vilket
fall hälsovårdsnämnd ju är skyldig ingripa, utan så snart det ur hälsosynpunkt
är angeläget, att företaget kommer till utförande. Exempel på ur hälsosynpunkt
angelägna, i vissa fall nödvändiga arbeten utgöra: isolering mot
köld och fukt, inläggande av trägolv med trossfyllning, höjning av särskilt
låga rumstak (där sådan höjning sker, bör takhöjden bliva minst 2.40 eller, i
särskilda fall såsom i vindsrum m. m., minst 2.10 meter), inredande av utrymmen
för förvaring av kläder och matvaror (garderob och skafferi) samt andra
nödvändiga bekvämligheter, upptagande av särskilda ingångar till lägenheter
inom samma byggnad, anordnade av förstuga eller vindfång, erforderliga omoch
tillbyggnader m. m.

Staten bör icke bidraga till kostnaderna för arbeten å en lägenhet, därest
denna även efter arbetenas utförande kommer att vara behäftad med sådana
brister att den ej överensstämmer med de minimikrav i fråga örn bostäder, som
hälsovårdsstadgan angiver. Örn därför exempelvis taket i en lägenhet, vars
golv är av icke godtagbar beskaffenhet, föreslås skola höjas, får förbättringslån
ej beviljas med mindre också byggnadsföretaget avser avhjälpande av golvets
brister.

Före beviljandet av förbättringslån skall sökandens behov av bidrag till
byggnadsföretaget prövas. Med hänsyn till att ifrågavarande lån även skola
utgöra ett led i kampen mot den nu rådande arbetslösheten, skall denna behovsprövning
avse, huruvida sökanden för att byggnadsföretaget nu skall
komma till utförande bör ekonomiskt bistås. Naturligtvis skall emellertid
härvid hänsyn tagas till olika omständigheter, så att icke förbättringslån får
tillgodonjutas i fall, där visserligen måhända behov av bistånd förefinnes för
att byggnadsföretaget omedelbart skall komma till utförande, men där det
likväl är uppenbart att lån icke bör beviljas. Tänkas kan ju till och med, att
byggnadsföretaget uppenbarligen för sökanden utgör ett spekulationsobjekt.
Det ligger i sakens natur, att sådana särskilda förhållanden skola beaktas av
de organ, som skola handha låneverksamheten. En dylik omständighet har

338

ansetts vara av sådan betydelse, att den angivits i författningstexten, nämligen
att sökanden är berättigad att för byggnadsföretaget av annan undfå ersättning.
Exempel härpå erbjuda uppgörelser mellan jordägare och arrendatorer
angående byggnadsskyldighet. I de fall, då arrendator ansöker örn förbättringslån,
bör en noggrann prövning ske att han icke blir på ett oskäligt
sätt gynnad framför andra.

Eörbättringslån må slutligen icke beviljas för byggnadsföretag, för vilket
av allmänna medel tilldelats bidrag eller annat lån än nybyggnadslån enligt
denna kungörelse. Risk föreligger eljest för att lånen skulle på ett obehörigt
sätt utnyttjas samt att vissa kategorier låntagare därigenom skulle från det
allmännas sida bliva mer gynnade än andra. Påpekas må, att från förevarande
låneverksamhet icke ovillkorligen undantagas egnahemslåntagare, men
har sådan för byggnadsföretaget erhållit premielån enligt de för egnahemslåntagare
utfärdade särskilda bestämmelserna, är han icke berättigad att för
samma företag erhålla jämväl förbättringslån.

5 §.

Det förutsättes, att låntagarna skola själva svara för viss del av kostnaderna
vare sig genom att tillskjuta penningar eller bestå material, utföra transporter
eller själva deltaga i arbetet. Så gott som undantagslöst torde möjlighet
härtill vara förhanden, naturligtvis i högre eller lägre grad för olika fall.
Ofta torde särskilt i fråga om smärre reparationer och förbättringsarbeten allenast
ett mindre bidrag (20 ä 30 procent av kostnaderna) vara tillräckligt,
för att företaget skall komma till stånd. I regel skall förbättringslåns belopp
understiga 50 procent av de beräknade kostnaderna; endast i särskilda undantagsfall
får detta procenttal överskridas. Vid bestämmande av lånebeloppets
storlek skall givetvis, örn kostnaderna för byggnadsföretaget skola till någon
del ersättas av annan eller örn andra särskilda omständigheter föreligga, hänsyn
tagas härtill.

En högsta gräns är dragen vid ett belopp av 1,000 kronor för bostadslägenhet.
Då fråga är örn nybyggnad eller därmed jämförligt företag, kan denna
maximering föranleda, att enbart genom förbättringslånet förutsättning icke
skapas för byggnadsföretagets utförande. I sådana fall skulle därför, jämte
förbättringslån, nybyggnadslån kunna erhållas.

Om nybyggnadslån.

7 §.

Nybyggnadslånen avse, i enlighet med vad nyss framhållits, att i första
hand utgöra ett komplement till förbättringslån i sådana fall, då icke enbart
genom sistnämnda lån förutsättning skapas för vederbörande byggnadsföretags
utförande. Dessutom skola dock nybyggnadslån kunna beviljas även då
förbättringslån icke kunna ifrågakomma. I så väl ena som andra fallet är
det naturligt, att nybyggnadslån icke böra utgå med mindre företaget drager
mera betydande kostnader.

8 §•

Det har ansetts naturligt att rätt att erhålla nybyggnadslån endast må tillkomma
ägaren eller annan, som underhållsskyldigheten åvilar.

Liksom förbättringslånen ha nybyggnadslånen till syfte att möjliggöra en
upprustning av det nuvarande bostadsbeståndet på landsbygden, i den mån
dylik förbättring är påkallad ur hälsosynpunkt samt med hänsyn till bostädernas
behövlighet för framtiden. På grund härav skola de för förbättringslån

339

i 4 § a), b) och c) angivna förutsättningarna gälla också i fråga om nybyggnadslån.
Att märka är, att nybyggnadslån endast skola beviljas för nybyggnader
och därmed jämförliga arbeten.

Däremot skall vid nybyggnadslån icke förekomma någon prövning av sökandens
behov av ekonomiskt bistånd för byggnadsföretagets utförande.

Nybyggnadslån skola ju i första hand utgöra ett komplement till förbättringslån.
Har annat lån eller bidrag av allmänna medel beviljats för byggnadsföretaget,
får ej därjämte för detsamma beviljas nybyggnadslån.

9 §•

Också i fråga örn nybyggnadslån förutsättes, att låntagarna själva skola
stå viss del av kostnaderna vare sig genom att tillskjuta penningar eller bestå
material, utföra transporter eller själva deltaga i arbetet. Det har därför
föreskrivits, att nybyggnadslån ej får överstiga 70 eller tillika med förbättringslån
80 procent av de för byggnadsföretaget uppskattade kostnaderna.

En högsta gräns är beträffande nybyggnadslån dragen vid ett belopp av

2.000 kronor för bostadslägenhet. Då såväl förbättringslån som nybyggnadslån
utgå för samma företag, utgöra alltså sammanlagda lånebeloppen högst

3.000 kronor per lägenhet. Med hänsyn därtill att med ifrågavarande verksamhet
främst åsyftas iordningställandet av smärre lägenheter, torde detta
maximibelopp vara tillfyllest, samtidigt som det lärer vara ägnat att huvudsakligen
begränsa låneverksamheten till dylika lägenheter.

Räntan har med utgångspunkt från nuvarande förhållanden föreslagits till
fyra procent. Genom att sätta räntan så lågt torde visserligen staten ej undgå
att göra en, örn också relativt ringa förlust å lånen, vilket emellertid icke
lärer få anses oberättigat med hänsyn till det allmännyttiga ändamålet.

10 §.

För nybyggnadslån skall ställas godtagbar säkerhet. I främsta rummet
bör såsom säkerhet lämnas inteckning i vederbörande fastighet. Ofta, såsom
då låntagaren ej är självägande, kan emellertid sådan ej lämnas; i andra fall
är den inteckningssäkerliet, som kan lämnas, icke godtagbar. Borgen eller
annan säkerhet måste då ställas, innan lån kan beviljas.

11 §•

Amorteringstiden har med hänsyn till ifrågavarande byggnadsföretags genomsnittliga
art föreslagits betydligt kortare än för egnahemslån. Någon
amorteringsfri tid har icke ansetts böra ifrågakomma.

Om förfarandet i låneärenden m. m.

12 §.

Beträffande motiven för den föreslagna organisationen hänvisas till promemorian.

Vid lånens beviljande skola egnahemsnämnderna noggrant beakta de två
huvudändamålen med lånerörelsen, nämligen förbättrande av bostadsförhållandena
och beredande av arbetstillfällen. Egnahemsnämnderna skola alltså söka
fördela lånen så, att båda dessa ändamål i görligaste mån främjas.

13 §.

För låneansökningar samt byggnadsplaner böra utarbetas formulär att tillhandahållas
av hälsovårdsnämnderna. Byggnadsplan bör innehålla enkel be Bihang

till riksdagens protokoll 1033. 1 sami. Nr Zll. 31

340

skrivning av byggnadsföretaget, då så erfordras kompletterad med ritning,
samt uppgift örn hur och inom vilken tid arbetet skall utföras. Ävenledes skall
angivas företagets betydelse för beredande av arbetstillfällen å orten.

14 §.

Är icke uppenbart, att låneansökan utan vidare bör avslås, torde hälsovårdsnämnden
i de flesta fall böra verkställa särskild undersökning i låneärendet.
Nämnden skall sålunda undersöka -— förutom att stadgade förutsättningar för
bifall till ansökningen föreligga —- angelägenhetsgraden av det ifrågasatta arbetet
saint huruvida detta jämlikt den ingivna planen skulle komma att bedrivas
på lämpligt sätt. I sistnämnda hänseende bör nämnden vara särskilt
angelägen örn, att i samråd med sökanden samt, i erforderlig utsträckning,
med arbetslöshetskommittén på orten eller andra kommunala organ söka åstadkomma
sådana ändringar i planen, att de arbetstillfällen, som skulle skapas
genom ^byggnadsföretaget, i så stor utsträckning som möjligt är för arbetets
ändamålsenliga bedrivande, komma de mest behövande tillgodo. Äv mycket
stor vikt är givetvis också, att kostnadsberäkningen och — i fråga örn förbättringslån
— sökandens behov av ekonomiskt bistånd ingående granskas. Särskilda
anvisningar för hälsovårdsnämndernas verksamhet torde böra utfärdas.

Hälsovårdsnämndens yttrande till egnahemsnämnden skall innefatta uttalande
i fråga om envar av de betingelser, som utgöra förutsättning för erhållande
av förevarande lån. Ifrågasättas ändringar i byggnadsplan eller kostnadsberäkning,
skola dessa angivas. Särskilda formulär till dylikt yttrande
synas böra utarbetas.

15 §.

Den ytterligare utredning, som egnahemsnämnd finner erforderligt verkställa,
torde kunna ske med anlitande av vederbörande hälsovårdsnämnd, genom
egnahemsombud, genom hänvändelse direkt till lånesökande eller på annat
sätt.

16 §.

I likhet med vad fallet är beträffande ackordslån och stödlån för jordbrukare,
förutsättes här att Kungl. Majit skall fastställa de belopp, inom vilka
förbättringslån och nybyggnadslån må av varje egnahemsnämnd beviljas. Hinder
synes emellertid icke möta mot att centralnämnden, därest så befinnes lämpligt,
bemyndigas fastställa dessa belopp.

18 §.

Angeläget är att egnahemsnämnderna tillse, att tiden för arbetenas utförande
ej blir längre än som i varje fall kan anses erforderligt.

20 §.

Egnahemsnämnds skyldighet att tillställa vederbörande hälsovårdsnämnd
fastställd byggnadsplan och kostnadsberäkning, torde lämpligast fullgöras genom
översändande av ett exemplar av den plan och kostnadsberäkning, som
egnahemsnämnden tidigare mottagit från hälsovårdsnämnden, jämte uppgift
angående de eventuella ändringar, vilka beslutits vid lånets beviljande.

21 §.

Lån bör i regel utbetalas i den mån arbete vederbörligen utförts. Före utbetalnings
verkställande måste alltså egnahemsnämnden erhålla kännedom örn,
hur byggnadsföretaget fortskridit. Uppgift härom kan, med tillämpning av

341

24 §, erhållas genom hälsovårdsnämnden eller också på annat sätt, som egnahemsnämnden
finner lämpligt.

Där så prövas lämpligt, må egnahemsnämnden utbetala hela lånet eller del
därav i förskott. I så fall måste beträffande förbättringslån, för vilka ställande
av säkerhet eljest icke erfordras, sådan säkerhet ställas, som egnahemsnämnden
prövar vara tillfyllest. I regel torde härvid borgen böra fordras.

24 §.

Stor makt ligger däruppå, att effektiv kontroll utövas. Finner hälsovårdsnämnd^vid
fullgörandet av sin övervakningsskyldighet enligt förevarande paragraf
något förhållande av anmärkningsvärd beskaffenhet, bör egnahemsnämnden
härom underrättas.

Såsom redan förut anmärkts, måste egnahemsnämnd i regel före utbetalnings
verkställande äga kännedom om, hur byggnadsföretag fortskridit. Med tilllämpning
av förevarande paragraf kan uppgift härom erhållas genom vederbörande
hälsovårdsnämnd.

25 §.

Räntan har föreslagits till 5 procent, i överensstämmelse med vad som för
motsvarande fall gäller ifråga örn ackordslån och stödlån till jordbrukare.

Intyg att byggnadsföretag inom föreskriven tid vederbörligen utförts, utgör,
då fråga är örn förbättringslån, tillika kvitto å lånebeloppet.

27 §.

Statens egnahemsstyrelse torde böra meddela de närmare föreskrifter, som
erfordras för handhavandet av kontrollen enligt denna paragraf.

29 §.

Det har ansetts skäligt, att kommunerna få bestrida de av hälsovårdsnämndernas
verksamhet föranledda utgifterna, varuti jämväl ingå de särskilda kostnader
som kunna uppstå, då hälsovårdsnämnderna anlita biträde av sakkunniga
personer.

30 §.

Örn mot förmodan hinder i något fall skulle möta mot att egnahemsnämnd
anlitas för ifrågavarande verksamhet, bör annat lämpligt organ utses av
Kungl. Maj:t.

342

Bilaga L.

Till belysande av de nied den nuvarande hjälpverksamheten förenade kostnaderna
i olika hänseenden återgives här ett kostnadssammandrag för arbetslöshetskommissionens
centralförvaltning och arbetsplatser under tiden juli—
oktober 1932.

Kostnadssammandrag

för Statens Arbetslöshetskommissions centralförvaltning och arbetsplatser.

		Oktober månad 1932	Juli	—oktober 1932
Litt.				Per				Per
		Kronor	Kronor	arb.	%	Kronor	Kronor	ari).	%
	Utgifter:			dag				dag
A.	Arbetslöslietskominissioneiis centrala förvaltning. 1. Avlöningar och arvoden . .	33,978: 32		0:08	1.2	132,215:61		0:08	1.2
	2. Kontorsomkostnader . . . 3 a. Resor, vilka ej kunna för-	18,488: 42	—	0: 05	0.7	78,781: 73	—	0:05	0.8
	delas .........	1,607: 45	—	0: 01	0.1	4,775: 53	—	—	—
	4. Diverse kostnader ....	805: 14	—	—	—	5,561: 24	—	0:01	0.1
	5. > förluster .....	100:50	—	—	—	100:50	—	—	—
	Summa central ledningskostnad 3 b. Stakningskostnader och re-	—	54,979: 83	0: 14	2.0	—	221,434: 61	0: 14	2.1
	sor härför.......	—	355: 25	—	—	—	988: 64	—	—
C. J.	Arbetsplatsernas kostnader. la. Arbetslöner, effektiva (inkl.
	12 K, förläggningshandr.)	1,582,230: 07	—	4:15	58.1	6,256,335: 94	—	4:11	60.1
	b. Arbetslöner, ineffektiva . .	—	i—	—	—	Kred. 60: —	—	—	_
	d. > specialarbetare	106,423:86	—	0:28	3.9	412,137: 70	—	0:27	4.0
	Summa arbetslöner	1,688,653: 93	—	4: 43	62.0	6,668,413: 64	—	4: 38	64.1
	2. Ortstillägg........ 5. Olycksfall och sjukvårds-	26,902:18	—	0:07	1.2	116,242: 29	—	0:08	1.1
	kostnader.......	51,572: 57	—	0:14	1.9	187,835: 78	—	0: 12	1.8
	11. Arbetarnas resor.....	13,360:15	—	0:04	0.5	47,201: 61	—	0:03	0.5
	12. Förläggningskostnader . . .	109,670:66	—	0: 28	4.0	405,655:16	—	0: 27	3.9
	Arbetarnas förmåner	201,505: 56	—	0: 53	7.4	756,934: 84	—	0: 50	7.3
	Summa arbetslöner och förmåner	1,890,159:49	—	4:96	69.4	7,425,348.48	—	4:88	71.4
	15. Ledningskostnader:
	a) avlöningar total kostnad	113,303: 69	—	0: 29	4.1	433,871: 39	—	0: 29	4.2
	avgår ersättning Kred.	8,808:97	—	0: 02	0.3	27,304:85	—	0: 02	0.3
	netto	104,494: 72	—	0: 27	3.8	406,566:54	_	0: 27	3.9
	b) resor .........	19,303:86	—	0: 05	0.7	71,084: 44	—	0:05	0.7
	c) förmans- och lagbaspengar	36,810: 07	—	0: 10	1.4	148,258: 25	—	0:10	1.4
	Arbetsplatsernas ledningskostnad	160,608: 65	—	0: 42	5.9	625,909: 23	—	0: 42	6.0
	16. Materialkostnader.....	340,859: 65	_	0:89	12.5	1,134,436:55	_	0: 75	10.9
	16 f. o. k. Transportkostnader . .	265,913: 23	—	0: 70	9.8	959,792: 45	—	0: 63	9.2
	17. Skadeersättningar ....	622:80	—	—	—	2,756: 34	—	—	—
	18. Kontorsomkostnader . . .	10,791: 99	—	0:03	0.4	32,536:16	—	0:02	0.3
	19. Diverse kostnader .... 21b. Stakningskostnader för i	Kred.518: 65	—	—	—	3,836: 26	—	—	—
	gång varande arbetsplatser för kommissionens räkning	150: —				Kred. 17: 50
	23 k 24. Kontrollarvode, kost-
	nadsförslag m. m.....	—	—	—	—	—	—	—	—
	Arbetsplatsernas kostnadssumma Bruttokostnaden för centraiför-	—	2,668,587: 16	7: —	98.0	—	10,184,597: 97	6: 70	97.9
	vältning och arbetsplatser	—	2,728,922.24	7:14	100.0	—	10,407,021.22	6:84	1000

343

		Oktober månad 1932	Juli	—oktober 1932
Litt.				Per				Per
		Kronor	Kronor	arb.	%	Kronor	Kronor	arb.	X
				dag				dag
	Inkomster:
	Debiterade ersättningar för nt-
	fört arbete.........	201,872: 93	_	0:53	7.4	630,290: 43	—	0: 42	6.1
	Debiterade ersättningar för orts-
	tillägg...........	23,906: 70	225,779:63	0: 06	0.9	102,407: 44	732,697:87	0:07	1.0
	Nettokostnaden för centraiför-
	vältning och arbetsplatser	—	2,498,142: 61	6: 55	91.7	—	9,674,323: 35	6:35	92.9
	Antal utförda effektiva 8-timmars
	dagsverken .........	-	381,720: —	—	—	—	1,521,693: —	—	—

Av sammandraget framgår, att av sammanlagda nettokostnaden för centralförvaltningen
och arbetsplatserna under tiden juli—oktober 1932, utgörande
9,674,000 kronor, ej mindre än 847,000 kronor åtgingo till kostnader för den
centrala ledningen och arbetsledning på arbetsplatserna. Ändock hade, tydligen
såsom följd av utvidgningen av kommissionens verksamhet, kostnaderna
för den centrala ledningen i förhållande till antalet arbetsdagar sjunkit
i förhållande till medeltalet för budgetåret 1931/1932, så att sammanlagda
kostnaden — som under nämnda budgetår i genomsnitt motsvarat 21 öre per
arbetsdag -—■ nu motsvarade 14 öre per arbetsdag eller 2.1 procent av hela
kostnaden.

Därest arbetslöshetskommissionens administrationskostnader för 3:dje kvartalet
år 1932 skulle bliva normgivande för budgetåret, skulle dessa alltså gå
till 3,388,000 kronor för helt år, därav 884,000 kronor för den centrala förvaltningen
och 2,504,000 kronor för arbetsledningen å arbetsplatserna.

344

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Statsverkspropositionen........................ 1

Inledning.............................. 7

Verkställda utredningar 7. — Vissa särskilda frågor 12. — Nuvarande beredskapsanordning
13. — Allmän översikt över avgivna yttranden 17.

Allmän motivering..........................18

Arbetslöshetsläget i Sverige 19. — Nuvarande hjälpsystem 23. — Det föreslagna hjälpprogrammets
allmänna innebörd 27.

Arbetsanskaffningsprogrammet.....................31

Tillgången på arbetsobjekt......................31

Departementschefen 34.

Föreliggande förslag till arbetsanskaffningsprogram........... 34

Departementschefen 34.

Principer vid valet av arbetsobjekt . . ................39

Departementschefen 45.

Antal personer, som kunna sysselsättas.................48

Departementschefen 49.

Fördelning av arbetstillfällena.....................52

Departementschefen 55.

Arbetskraftens utväljande och förmedling av arbetskraft..........58

Departementschefen 62.

Löneproblemet............................66

Departementschefen 70.

Konfliktproblemet..........................77

Departementschefen 80.

Grunder för statsbidrag........................81

Departementschefen 82.

övergången till det nya systemet....................82

Departementschefen angående reservarbetenas avveckling 88.

Främjande av bostadsbyggande.....................91

Bostadsproduktionssakkunnigas förslag angående bostadsbyggande i städerna 91. —
Bostadsutredningens förslag angående bostadsbyggande på landsbygden 100. — Departementschefen
116.

Dispositionen och redovisningen av anslagsmedlen.............124

Departementschefen 125.

Beredskapsanordningens organisation...................126

Departementschefen 132.

Sammanfattning...........................136

A. Direkta beredskapsarbeten 136. -— B. Främjande av enskild företagsamhet m. m.

138. — C. Gemensamma bestämmelser 139.

Departementschefens hemställan.....................139

345

Bilagor. Sid A.

P. M. angående beredskapsarbeten till motverkande av arbetslöshet .... 1

B. Utdrag av promemoria, avgiven den 3 december 1932 av 1932 års utredning

angående beredskapsarbeten...................57

C. Sammanställning av yttranden över den av särskilda inom socialdeparte mentet

tillkallade utredningsmän den 21 januari 1933 avgivna promemorian
angående beredskapsarbeten till motverkande av arbetslöshet......75

I. Yttranden av centrala ämbetsverk 75. — II. Yttranden av Överståthållarämbetet
och länsstyrelserna 115. — lil. Yttranden av enskilda korporationer och sammanslutningar
137.

D. Tabeller rörande verkställd inventering av arbetsföretag, lämpliga som beredskapsarbeten.

Tabell 1. Förteckning över A-företagen..............151

Tabell 2. Förteckning över vissa större B-företag..........218

Tabell 3. Sammandrag av förteckningen över A-företagen (tabell 1) . . 225

Tabell 4. Fördelning länsvis av A-företagen............240

Tabell 5. Fördelning av A-företagen efter arbetenas natur......242

Tabell 6. Fördelning av vissa större B-företag efter arbetenas natur . . 244

Tabell 7. A-företagens fördelning i kostnadshänseende........246

Tabell 8. Kostnad för A-företagen under första året........257

E. V. P. M. angående de direkta arbetstillfällen, som igångsättandet av A- och

B-företagen enligt uppskattning kan väntas medföra.........266

F. Tablåer.............................269

G. V. P. M. med undersökning rörande den omfattning vari de såsom A-före tag

betecknade, ifrågasatta beredskapsarbetena äro av beskaffenhet att falla
under kollektivavtal, gällande mellan kommunal myndighet och svenska
kommunalarbetareförbundet....................272

H. Preliminär utredning rörande kostnaderna för vissa genom statens arbetslös hetskommission

utförda arbeten i jämförelse med kostnaderna för motsvarande
i annan ordning utförda arbeten...............278

I. V. P. M. angående främjande av bostadsbyggande till motverkande av arbets löshet

............................281

K. P. M. angående möjligheterna att till förhindrande av arbetslöshetens ut bredning

vidtaga åtgärder för förbättring av bostadsförhållandena på
landet............................317

L. Kostnadssammandrag för statens arbetslöshetskommissions centralförvaltning

och arbetsplatser juli—oktoberi932 342