Kungl. Majlis proposition nr 209 (Proposition 1946:209)

Kungl. Majlis proposition nr 209.

Nr 209.

Kungl. Majlis proposition till riksdagen angående anslag till landsfogdarna
m. fl. för budgetåret 1946147; given Stockholms
slott den 8 mars 1946.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Majit
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 mars

1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson,
Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen
anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller.

I årets statsverksproposition (femte huvudtiteln, punkterna 212 och 213)
har Kungl. Majit på min hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på
särskild proposition i ämnet, beräkna dels till Landsfogdarna m. fl.: Avlöningar
ett förslagsanslag av 347 000 kronor, dels ock till Landsfogdarna
m. fl.: Omkostnader ett förslagsanslag av 90 000 kronor. I samband härmed
erinrade jag om att Kungl. Majit genom beslut den 29 juni 1945 uppdragit
åt landsfogden i örebro län Ii. A. Enhörning och statspolisintendenten
G. Å. L. Thulin att såsom sakkunniga inom socialdepartementet verkställa
utredning rörande behovet av landsfogdeassistenter i länen ävensom vissa
andra landsfogdeorganisationen berörande frågor samt att till Kungl. Majit
inkomma med förslag i de ämnen, som utredningen avsåge.

Bihang till riksdagens protokoll 194(i. 1 sand. Nr 209.

Kungl. Mnj:ts proposition nr 20!).

Sevian nämnda sakkunniga numera inkommit med förslag till vissa åtgärder
i här antydda hänseenden, har jag ansett mig böra upptaga förevarande
anslagsfrågor til! slutlig beredning.

Inledning.

I skrivelse den 29 april 1944 anförde föreningen Sveriges landsfogdar i
huvudsak följande.

I 18 och 19 §§ domsagostadgan den 11 juni 1943 föreskrives att tingsnotarie
för att kunna förordnas att utföra vissa på tingssekreterare ankommande
göromål, förvalta häradshövdingeämbete eller såsom ordförande i
häradsrätten handlägga vissa mål och ärenden skall hava, för olika fall
bestämd tid, tjänstgjort som tingsnotarie eller tingsnotarieaspirant. Enligt
20 § samma stadga må emellertid med tjänstgöring i domsaga till en tid
av högst sex månader likställas väl vitsordad tjänstgöring under samma tid
i hovrätt eller vid rådhusrätt, i vilken enligt gällande bestämmelser jämte
borgmästaren sitta minst två lagfarna ledamöter, eller såsom biträde åt
landsfogde eller förste stadsfiskalen i Stockholm eller såsom biträde åt ledamot
av Sveriges advokatsamfund.

Enligt gällande avlöningsbestämmelser utgår till tingsnotarieaspirant ett
arvode av 200 kronor i månaden och till tingsnotarie ett arvode av 350
kronor i månaden. För avlönande av aspirant, vilken såsom biträde tjänstgör
hos landsfogde, finnas medel icke anslagna. Hos föreningens medlemmar
hava vid upprepade tillfällen anmält sig unga jurister, som i stället för
domsagotjänstgöring önskat praktisera viss tid å landsfogdeexpedition. Då
vederbörande erhållit upplysning om att han under sådan tjänstgöring icke
kunde påräkna någon ersättning, har han föredragit att förlägga hela tiden
för tingsmeriteringen till domsaga, där lön kunde påräknas.

Enligt föreningens mening är det av icke ringa betydelse, att bestämmelserna
i 20 § domsagostadgan erhålla praktisk tillämpning och icke bliva
ett stadgande enbart på papperet. Ur utbildningssynpunkt får det anses angeläget,
att den tingsmeriterade juristens erfarenhet blir så allsidig som
möjligt, vare sig han i fortsättningen ämnar ägna sig åt domarbanan eller
åt annan juridisk verksamhet. För den blivande domaren i synnerhet torde
en tids tjänstgöring som advokat eller åklagare vara av utomordentligt
värde. För rekryteringen av åklagarbanan är det ock av stor betydelse, att
unga jurister i större utsträckning än som hittills varit fallet kunna förlägga
någon del av sin tingsmeritering till en åklagarexpedition, varvid de
få tillfälle att pröva, om de äga sådan fallenhet och håg för åklagaryrket
att de efter avslutad tingstjänstgöring vilja fortsätta på åklagarbanan. Enligt
kungörelsen den 24 april 1942, nr 220, örn antagande av aspiranter å landsfiskalstjänst,
har för juris kandidat, som önskar vinna befordran å landsfiskalsbanan,
föreskrivits bland annat 2 månaders provtjänstgöring hos
landsfogde. Ehuru man vid rekryteringen av landsfiskalsbanan närmast
räknat med, att bland juris kandidaterna erhålla icke tingsmeriterade aspiranter,
skulle ju en tingsmeriterad jurist, som vill ägna sig åt banan, vinna
tid örn han i stället för tingstjänstgöring fullgör motsvarande tjänstgöring å
landsfogdeexpedition och denna tid tillgodoräknas honom av antagningsnämnden.

En förutsättning för att 20 § domsagostadgan skall få någon praktisk

Kungl. Maj:t.•i proposition nr 209.

betydelse torde förvisso vara, att den unge juristen under i denna paragraf
omförmäld tjänstgöring kan påräkna samma ersättning som en tingsnotarieaspirant.
Såsom biträde å landsfogdes expedition utför han även ett
för staten nyttigt arbete, som icke skäligen bör lämnas oersatt.

Under hänvisning till det anförda hemställde föreningen, att Kungl. Maj:t
ville till prövning upptaga frågan örn tillerkännande av arvode åt juris
kandidat, som å landsfogdeexpedition fullgjorde i 20 § domsagostadgan omförmäld
tjänstgöring.

I utlåtande över framställningen förklarade sig statskontoret icke hava
något att erinra mot att juris kandidat under här avsedd tjänstgöring erhölle
ett efter värdet av arbetet avpassat arvode. Såsom förutsättning borde emellertid
gälla att behov av arbetskraft påvisats föreligga. Statskontoret ansåg
emellertid, att ifrågavarande spörsmål borde behandlas i samband med en
prövning av behovet av arbetskraft å landsfogdeexpeditionerna.

Justitiekansler sämb etet anförde bl. a., att det syntes vara mest följdriktigt,
att tjänstgöring å landsfogdeexpedition jämväl i avlöningshänseende
likställdes med domsagotjänstgöringen. Ämbetet underströk i samband härmed,
att även för en jurist, som ej valde åklagarbanan, en tids utbildning
hos landsfogde vore av stort värde. Särskilt gällde detta i fråga örn en blivande
domare.

I utlåtande den 28 juni 1945 i anledning av framställningar om anställandet
av landsfogdeassistenter i vissa län, anförde justitiekanslersämbetet
bland annat, att ämbetet infordrat viss utredning från berörda landsfogdar
i ändamål att söka bilda sig en uppfattning om arbetsbördan i de olika
länen. Men den inkomna utredningen hade emellertid endast kunnat giva
en bristfällig ledning vid frågans bedömande. För att man nied större
trygghet skulle kunna bedöma behovet av assistenttjänster fordrades enligt
ämbetets förmenande ytterligare utredning helst på ort och ställe av personer,
som ägde kännedom örn landsfogdes arbete. Ämbetet ville alltså
föreslå, alt en utredning i här angivna syfte bomme till stånd. Vid utredningen
syntes böra övervägas, huruvida icke med hänsyn till arbetsförhållandena
i vissa län vore påkallat att bereda landsfogdarna där arbetsförstärkning,
även om sådant behov icke förelåge kontinuerligt året runt. Detta
borde möjligen kunna ske genom att ambulerande landsfogdeassistenttjänster
inrättades. I detta sammanhang kunde omnämnas, att statspolisassistenttjänsten
kommit att besättas med aspiranter å åklagarbanan, och att denna
befattning måhända borde vara organiserad på samma sätt som landsfogdeassistenttjänsterna.

Ämbetet framhöll vidare önskvärdheten av att landsfogdeassislenterna
erhölle en förbättrad löneställning.

Med anledning av här omförmälda framställningar uppdrog Kungl. Majit
som inledningsvis nämndes den 29 juni 1945 åt landsfogden i Örebro län
II. A. Enhörning och statspolisintendenten G. Å. L. Thulin att såsom sak -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

kunniga inom socialdepartementet verkställa utredning rörande behovet av
landsfogdeassistenter i länen ävensom de frågor i övrigt, som berördes i dessa
framställningar.

Utredningsmännen hava den 24 januari 1946 överlämnat en promemoria
angående behovet av landsfogdeassistenter i länen m. m.

över nämnda promemoria hava yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,
samtliga länsstyrelser efter hörande av vederbörande landsfogde,
statskontoret och allmänna lönenämnden ävensom av föreningen Sveriges
landsfogdar och Sveriges yngre juristers förening.

Nuvarande förhållanden.

Nu gällande bestämmelser rörande anställandet av landsfogdeassistenter
hos landsfogdarna i vissa län grundar sig på ett beslut av
1935 års riksdag (proposition nr 185; riksdagens skrivelse nr 260).

Enligt den i anledning av riksdagsbeslutet utfärdade kungörelsen den 24
april 1935, nr 155, om landsfogdeassistenter (ändrad genom kungörelser
nr 34/1941 och 373/1943) tillkommer det Kungl. Maj:t att i län, där landsfogden
med hänsyn till omfattningen av honom åliggande göromål är i
behov av rättsbildat biträde, förordna att hos landsfogden skall finnas
anställd landsfogdeassistent.

Befattningen såsom landsfogdeassistent tillsättes genom förordnande av
länsstyrelsen i samråd med justitiekanslersämbetet och efter förslag av
landsfogden. Sådant förordnande må endast meddelas den, som avlagt för
utövande av domarämbetet föreskrivna kunskapsprov och

a) under sammanlagt minst två och ett halvt år tjänstgjort såsom rättsbildat
biträde i domsaga eller vid rådhusrätt, i vilken enligt gällande bestämmelser
jämte borgmästaren sitta minst två lagfarna ledamöter, samt
därunder innehaft förordnande att tjänstgöra såsom ordförande i häradsrätt
eller såsom ledamot i rådhusrätt som nyss sagts; samt

b) undergått teoretisk och praktisk polisutbildning enligt av Kungl. Maj:t
meddelade bestämmelser.

Förordnande såsom landsfogdeassistent meddelas för sex kalendermånader
räknat från och med den 1 juli eller den 1 januari eller för tolv kalendermånader
räknat från och med förstnämnda dag eller för återstående del
av sålunda angivna tider.

Såsom en allmän regel för landsfogdeassistents tjänstgöring gäller, att
assistenten är pliktig att under landsfogdens ledning biträda denne i hans
ämbetsgöromål och att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter landsfogden
lämnar beträffande tjänstgöringen.

Landsfogdeassistent har sålunda, att enligt i kungörelsen närmare angivna
bestämmelser biträda landsfogden med förekommande göromål å den -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

nes expedition sami att deltaga i förundersökning rörande brott, som skall
åtalas av landsfogden, ävensom upprätta protokoll över förundersökningar,
i fall där detta ej ombesörjes av annan polismyndighet.

Landsfogdeassistent, som efter vederbörliga förordnanden tjänstgjort inom
åklagar- och polisväsendet under sammanlagt minst ett år — därav minst
sex månader såsom landsfogdeassistent och minst tre månader antingen å
landsfiskalskontor eller å stadsfiskalskontor i stad med rådhusrätt, i vilken
enligt gällande bestämmelser jämte borgmästaren sitta minst två lagfarna
ledamöter — må av länsstyrelsen i samråd med justitiekanslersämbetet
kunna förordnas att, i den omfattning nämnda myndigheter bestämma, på
eget ansvar fullgöra på landsfogden ankommande ämbetsgöromål. När skäl
därtill äro, må länsstyrelsen i samband med dylikt förordnande tilldela
assistenten den landsfogden tillkommande häktningsrätten ävensom anförtro
assistenten sådan befattning med frågor om kvarhållande av för brott misstänkt
person eller om beslag, skingringsförbud samt hus- och kroppsrannsakan,
som tillkommer landsfogde.

Landsfogdeassistent anställes såsom extra tjänsteman och skall i sådan
egenskap tillhöra 18 lönegraden i den i civila icke-ordinarie reglementet
intagna löneplanen för extra tjänstemän, dock att landsfogdeassistent skall
äga årligen åtnjuta semester under 20 dagar.

Efter att under sammanlagt ett och ett halvt år hava tjänstgjort såsom
landsfogdeassistent må landsfogdeassistent anställas såsom extra ordinarie
tjänsteman i 19 lönegraden. För anställande av landsfogdeassistent såsom
extra ordinarie tjänsteman må med tjänstgöring såsom landsfogdeassistent
likställas tjänstgöring såsom vikarie för landsfogde ävensom efter första
förordnandet som landsfogdeassistent infallande tjänstgöring under högst
sex månader såsom vikarie för landsfiskal eller stadsfiskal i stad med rådhusrätt,
i vilken enligt gällande bestämmelser jämte borgmästaren sitta
minst två lagfarna ledamöter.

För närvarande finnas landsfogdeassistenter förordnade i nio län. Efter
det 1936 års riksdag fattat beslut rörande anställandet av sådana befattningshavare
medgav Kungl. Majit, att från den 1 juli 1936 landsfogdeassistenter
finge anställas i Stockholms, Malmöhus, Älvsborgs, Gävleborgs
och Västernorrlands län. Den 24 mars 1939 förordnades att landsfogdeassistentbefattningen
i Älvsborgs län skulle överflyttas till Västerbottens län.
Efter utbrottet av det andra världskriget fingo landsfogdarna efter hand
nya maktpåliggande arbetsuppgifter och behovet av kvalificerad biträdeshjälp
åt landsfogdarna blev härigenom större. Bland annat till följd härav
hava extra landsfogdeassistenter mera stadigvarande varit anställda i Göteborgs
och Bohus, Värmlands och Kopparbergs län. Hos landsfogden i Norrbottens
län har extra landsfogdeassistent varit förordnad från den 1 juli
1945. För sistnämnda fyra assistenter utfärdade förordnanden utgå den 30
juni 1946.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

I fråga om övrig biträdeshjälp åt landsfogdarna föreskrives
i 26 § instruktion för landsfogdarna den 24 april 1936, att erforderlig
skrivbiträdeshjälp genom länsstyrelsens försorg skall tillhandahållas
landsfogden. Vidare åligger det länsstyrelsen jämväl att efter framställning
av landsfogden tillse, att då landsfogden ej är tillstädes å sin expedition
under tiden för dess öppethållande lämplig person finnes tillgänglig å expeditionen
för mottagande av handlingar och telefonmeddelanden.

På given anledning har Kungl. Maj:t därefter den 30 juni 1939 erinrat
länsstyrelserna örn denna bestämmelse i landsfogdeinstruktionen samt föreskrivit
att länsstyrelserna skulle ordna så att landsfogde skulle hava företrädesrätt
att för diarieföring, renskrivning och andra liknande sysslor
erhålla biträde av någon befattningshavare i kontorsbiträdesgrad.

Sakkunnigutredningen.

I fråga om landsfogdarna åvilande arbetsuppgifter hänvisa
utredningsmännen till instruktionen för landsfogdarna.

Utredningsmännen framhålla, att för bedömande av landsfogdarnas behov
av biträdeshjälp man särskilt borde beakta den tillväxt i arbetsbördan,
som föranleddes av göromål som tillkommit efter genomförandet
av omorganisationen av landsfogdetjänsterna den 1 juli 1936. Utredningsmännen
anföra härutinnan i huvudsak följande.

Sedan omorganisationen av landsfogdetjänsterna genomfördes hava åtskilliga
författningar tillkommit, som medfört förändring av landsfogdens
arbetsuppgifter. Sålunda utgjorde till utgången av år 1942 flertalet förfalskningsbrott
s. k. landsfogdemål. Lagen den 12 juni 1942 om vissa ändringar
i strafflagen, vilken trätt i kraft den 1 januari 1943, jämte därav föranledd
ändring den 27 november 1942 av 4 § 1 mom. instruktionen för landsfogdarna
medförde den förändringen att sådana förfalskningsbrott, vilka
bedömas såsom grovt bedrägeri medelst förfalskning, skulle överföras till
distriktsåklagarnas handläggning. Vissa landsfogdar behandla emellertid
fortfarande dessa mål såsom landsfogdemål av det skälet att det ofta icke
förrän ärendet blivit utrett med säkerhet kan avgöras, om det ankommer
på landsfogden eller distriktsåklagaren att utföra åtalet. Andra landsfogdar
åter betrakta icke dylika mål såsom landsfogdemål, förrän det blivit till
fullo klarlagt att det ankommer på landsfogden att utföra åtalet. För sistnämnda
landsfogdar kan åtminstone rent formellt en viss lättnad i arbetsbördan
anses hava inträtt. Då det emellertid i dessa fall huvudsakligen
varit fråga örn erkända förfalskningsbrott (kvittering av postanvisningar,
postgiroanvisningar och dylikt), i vilka mål på grund av deras enkla beskaffenhet
distriktsåklagarna redan under tiden före författningsändringen
som regel utfört åtalen på grund av särskilda av landsfogden utfärdade
förordnanden, synes den ändrade fördelningen av åtalen mellan landsfogdar
och distriktsåklagarna icke i realiteten hava medfört någon nämnvärd lättnad
för landsfogden.

Kungl. Mnj:t.s proposition nr 209.

Däremot tiar nämnda lag örn vissa ändringar i sträf Hagen tillfört landsfogden
åtskilliga nya arbetsuppgifter. Vissa i 20—22 kap. strafflagen närmare
angivna brott få nämligen icke åtalas av allmän åklagare med mindre
landsfogden eller i Stockholm förste stadsfiskaien finner åtal vara ur allmän
synpunkt påkallat. Hit höra åtal för oredligt förfarande, olovligt förfogande
och olovligt brukande, oberoende av vem som förövat brottet, ävensom
flertalet förmögenhetsbrott överhuvudtaget, förövade av närstående personer
till målsäganden. Efter lagändring den 28 maj 1943 skall landsfogden
även pröva, huruvida åtal för vissa misshandelsbrott samt för resande av
livsfarligt vapen i vissa fall är ur allmän synpunkt påkallat.

I lag den 15 juni 1935 örn ungdomsfängelse har landsfogden tillagts en
viss diskretionär prövningsrätt. Sålunda ankommer det på landsfogden
respektive förste stadsfiskaien i Stockholm att avgöra, huruvida åtal får
anställas mot den, som ådömts ungdomsfängelse och misstänkes hava före
domen eller efter domen men före frigivningen eller tillsynstidens utgång
begått brott, som hör under allmänt åtal eller av målsägande angivits till
åtal. Efter tillägg till lagen den 6 juni 1924 örn samhällets barnavård och
till alkoholistlagen den 12 juni 1931, vilka tillägg trätt i kraft i förra fallet
den 1 januari 1944 och i det senare fallet den 1 juli samma år, skall landsfogden
respektive förste stadsfiskaien i Stockholm på samina sätt pröva,
huruvida åtal lämpligen bör anställas mot den som för skyddsuppfostran
intagits i skyddshem eller enligt meddelat beslut intagits å allmän alkoholistanstalt
och misstänkes hava före slutlig utskrivning från skyddshem respektive
före utskrivning från anstalt begått brott, som hör under allmänt åtal
eller av målsägande angivits till åtal.

Genom lag den 19 maj 1944 örn eftergift av åtal mot vissa minderåriga,
vilken trätt "i kraft den 1 juli 1944, hava landsfogdarna ytterligare tillförts
ett betydande antal ärenden. Landsfogden skall nämligen enligt denna lag
som regel pröva samtliga frågor om eftergift av åtal inom länet, såframt
svårare straff än böter kan följa å brottet.

I redogörelsen för nytillkomna göromål må slutligen framhållas att Kungl.
Majit i cirkulär den 13 oktober 1944 till rikets allmänna underrätter och
åklagare angående anpassning av det processuella förfarandet vid underrätterna
efter principerna i nya rättegångsbalken framhållit önskvärdheten
av att det processuella förfarandet vid underrätterna redan nu såvitt möjligt
borde anpassas efter de principer, på vilka den nya rättegångsbalken
bygger.

Utredningsmännen hava funnit att domstolarna - ännu icke tillämpat
cirkulärets anvisningar i sådan utsträckning att därav några säkra slutsatser
kunna dragas örn den ökade arbetsbelastning, som härigenom uppkommer
för landsfogdarna. Man torde dock kunna antaga alt denna kommer
att bliva betydande.

Utredningsmännen framhålla i della sammanhang, all det nu avslutade
kriget för landsfogdarna medförl en icke oväsentlig merbelastning i arbetet.
Vissa av de utav kriget föranledda uppgil terna hade visserligen upphört,
men åtskilliga torde dock i viss omfattning komma alt kvarstå. Genom
gränsövervakningskungörelsen den 20 oktober 1944 hade landsfogdarna i
gräns- och kusllänen tillagts ledningen av gränsövervakningen i dessa län.
Med säkerhet torde dessa landsfogdar även i framtiden tå ägna viss upp -

Kungl. Muj:ts proposition nr 209.

märksamhet åt dessa frågor. Även utlänningsövervakningen, som under
kriget medfört avsevärt arbete, syntes med hänsyn till tidsläget jämväl i
fortsättningen i icke ringa utsträckning komma att kvarstå. Genomförandet
av den i landstormspoliskungörelsen den 25 april 1941 reglerade landstormspolisorganisationen
medförde för landsfogdarna en ytterligare belastning i
arbetet. För bibehållande av denna organisation krävdes även under fred
visst organisationsarbele av landsfogden. Slutligen kunde framhållas, att
landslogdens arbetskraft jämväl under fred måste tagas i anspråk inom
civilförsvaret. Detta gällde i främsta rummet organisationsfrågor rörande
civilförsvarets ordningstjänst samt de spörsmål rörande särskilda åtgärder
till skydd mot spioneri och sabotage vid industrier med flera företag, som
närmare reglerades i 57 § civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536).

Till belysande av landsfogdarnas arbetsbörda i de olika länen hava utredningsmännen
införskaffat uppgifter ur landsfogdarnas diarier, dagböcker,
register m. m. Uppgifterna hava av utredningsmännen översetts och
kompletterats, varefter de bearbetats och sammanställts i 19 bilagor, vilka
fogats vid utredningen. Utredningsmännen påpeka, att olikhet i diarieföringen
å skilda landsfogdekontor i viss mån minskade värdet av de gjorda
sammanställningarna och medförde, att dessa icke kunde användas som
ett exakt underlag för bedömande av arbetsbördan i de olika länen. En
annan omständighet, till vilken hänsyn måste tagas, då man ville söka bilda
sig en uppfattning örn den normala arbetsbördan i länen, vore de under
krigsåren rådande extraordinära förhållandena, vilka i särskilt hög grad
påverkat arbetets omfattning i gränslänen. Vissa icke oväsentliga arbetsuppgifter
överhuvudtaget belystes icke av statistiken. Hit hörde åtskilliga
ärenden, till vilka landsfogden själv toge initiativet. Vidare åsyftade utredningsmännen
den växlande omfattning, i vilken underlydande befattningshavare
vid polis- och åklagarväsendet vid personliga besök eller per telefon
under hand inhämtade landsfogdens råd och upplysningar i skilda frågor,
ävensom den utsträckning, i vilken lands!ogden i sin egenskap av länsstyrelsens
expert i frågor, som beröra polisväsendet, toges i anspråk för utredningar,
överläggningar och konsultationer. Med hänsyn härtill hade utredningsmännen
funnit, att man vid bedömandet av den normala arbetsbördan
i flera fall skulle komma till missvisande resultat, örn man med
ledning av tabellerna sökte åstadkomma en efter arbetets omfattning beräknad
siffermässig ordningsföljd mellan länen. Utredningsmännen ansåge
sig dock med ledning av det framlagda statistiska materialet och de uppgifter,
som införskaffats vid utredningsmännens besök hos landsfogdarna,
samt under åberopande av för utredningsmännen i övrigt kända förhållanden
kunna uttala, att landsfogdarna i följande elva län syntes hava den
genomsnittligt största arbetsbördan, nämligen Stockholms, Kalmar, Kristianstads,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs,
Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. Dessa län syntes

Kungl. Muj:ts proposition nr 209.

vidare kunna inordnas i tre särskilda, från varandra tämligen skarpt avgränsade
grupper. Sålunda kunde Malmöhus, Värmlands, Gävleborgs och
Västernorrlands län sammanföras till en särskilt hårt arbetsbelastad grupp
(grupp I), Stockholms, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs, Västerbottens
och Norrbottens län till den därnäst följande gruppen (grupp II), medan
slutligen Kalmar och Kristianstads län bilda en grupp för sig (grupp III).
Utredningsmännen anse det knappast möjligt att inom de särskilda grupperna
angiva en bestämd ordningsföljd länen emellan i vidare mån än att
landsfogdarna i Malmöhus och Västernorrlands län torde i nämnd ordning
hava den största arbetsbördan bland rikets landsfogdar.

Det statistiska materialet utvisar bl. a. en tämligen jämn stegring i antalet
av de på landsfogdens handläggning ankommande brottmålen under
perioden 1 juli 1940—30 juni 1944. medan en tydlig nedgång kan iakttagas
under det sista år (1 juli 1944—30 juni 1945), som statistiken omfattar.
Enligt de sakkunniga torde förklaringen till denna nedgång till en del ligga
däri, att landsfogdarna under ifrågavarande år mera allmänt börjat redovisa
ärenden angående grovt bedrägeri medelst förfalskning i dagboken
för kriminalpolis- och åklagarärenden i stället för i överåklagardiariet.

Utredningsmännen påpeka vidare, att de egentliga expeditionsärendena
samtidigt stadigt ökat i antal. I genomsnitt hade antalet sådana ärenden
under den tidsperiod, som det statistiska materialet omfattade, stigit med
mer än 150 procent. Då samtidigt antalet i överåklagardiariet upptagna mål,
i vilka annan än landsfogden eller landsfogdeassistenten utfört åtalet, undergått
en liknande genomsnittlig stegring syntes en sådan slutsats ligga
nära till hands, att landsfogden till följd av det ökade expeditionsarbetet
ansett sig böra förordna distriktsåklagare att utföra åtal i landsfogdemål i
större omfattning än som eljest skulle hava varit fallet. Med hänsyn till
de brister, som vidlådde det införskaffade statistiska materialet hade utredningsmännen,
i fall av tvekan, huru arbetsbördan skulle rätteligen bedömas,
avlagt besök hos vederbörande landsfogde.

Utredningsmännen säga sig hava bibringats den bestämda uppfattningen
att landsfogdarnas arbetsbörda över lag ökat, för vissa landsfogdar i avsevärd
grad. En nedgång i landsfogdemålen hade visserligen såsom förut
nämnts kunnat konstateras under tidsperioden 1 juli 1944—30 juni 1945.
Erfarenheter från förhållandena efter första världskriget torde emellertid
snarast tyda på att jämväl de närmaste åren efter det nu avslutade världskriget
komme att medföra ökad kriminalitet. Detta syntes emellertid i viss
utsträckning bliva beroende på efterkrigstidens ekonomiska konjunkturer.
Ärenden avseende prövning, huruvida åtal ur allmän synpunkt vore påkallat
eller lämpligen borde ske, uppginge i åtskilliga län till betydande
antal samt krävde avsevärt arbete. Ärendena vore av sådan beskaffenhet
att landsfogde, som icke hade tillgång till rättsbildat biträde, själv måste
bereda dem.

Kungl. Muj:ts proposition nr 209.

Med avseende å b e h o v e t av landsf ogdeassistenler i de olika
länen anföra utredningsmännen, att en omständighet, som i liög grad påverkat
deras ställningstagande härutinnan, hade varit det förhållandet, att
den nya rättegångsbalken inom något år komme att träda i tillämpning. 1
den mån man efter hand redan dessförinnan komme att övergå till den nya
processordningen vore det av stor vikt, att landsfogdeorganisationen förstärktes
så att den kunde möta de ökade krav, som en successiv övergång
till den nya processordningen komme att medföra. Til! stöd för sin uppfattning
härutinnan åberopa utredningsmännen bl. a. lagrådets yttrande
den 8 november 1940 över förslaget till ny rättegångsbalk, i vilket framhålles,
att en ökning av arbetskrafterna hos landsfogdarna torde visa sig
påkallad, då processreformen i full utsträckning trädde i tillämpning.

Utredningsmännen anföra i denna fråga vidare bland annat:

Enligt utredningsmännens bestämda mening böra de landsfogdar, vilka
tillhöra grupp I och II, tilldelas landsfogdeassistenter. Av dessa landsfogdar
hava de i Malmöhus och Västernorrlands län förklarat sig redan nu vara
i behov av två assistenter. Jämväl landsfogden i Gävleborgs län har framfört
frågan örn två landsfogdeassistenter; under alla förhållanden borde
enligt landsfogdens mening två assistenter anställas i samband med den
nya processreformens genomförande.

Hos landsfogdarna i Malmöhus och Västernorrlands län har arbetsbördan
numera nått en sådan omfattning att utöver de nu anställda assistenterna
ytterligare förstärkning av kvalificerad biträdeshjälp synes vara erforderlig.
Såsom nämnts hava dessa landsfogdar föreslagit utökning med ytterligare
en landsfogdeassistentbefattning i vartdera länet. Utredningsmännen vilja
för sin del i stället förorda en kvalitativ höjning av biträdeshjälpen i dessa
län på så sätt, att de nuvarande landsfogdeassistentbefattningarna utbytas
mot befattningar såsom biträdande landsfogdar. Till stöd för en sådan anordning
må framhållas, att detta skulle vara mycket fördelaktigt ur rekryteringssynpunkt.
Med de relativt små befordringsutsikter, som för närvarande
finnas till högre tjänster inom polis- och åklagarorganisationerna,
skulle med säkerhet en dylik anordning verka befrämjande på en god rekrytering.
Med de stora kvalifikationer i fråga om skicklighet och erfarenhet,
som dessa befattningshavare förutsättas skola besitta, skulle de biträdande
landsfogdarna komma att tillföra nämnda landsfogdar en effektiv hjälp i
arbetet. Även mycket kvalificerade arbetsuppgifter skulle kunna överlåtas
åt den biträdande landsfogden. Som regel bör den biträdande landsfogden
enligt utredningsmännens mening endast i mindre omfattning anlitas för
vikariatsförordnanden utom länet.

Beträffande spörsmålet, huruvida jämväl hos landsfogden i Gävleborgs
län landsfogdeassistenttjänsten lämpligen bör utbytas mot en befattning
såsom biträdande landsfogde, vilja utredningsmännen förorda att ytterligare
något års erfarenheter avvaktas.

Arbetsfördelningen mellan landsfogden och biträdande landsfogden föreslå
utredningsmännen böra bestämmas av vederbörande länsstyrelse efter
samråd med justitiekanslersämbetet.

Utredningsmännen föreslå, att hos envar av landsfogdarna i Malmöhus
och Västernorrlands län anställas biträdande landsfogde samt att hos en -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

var av landsfogdarna i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län stadigvarande skall
finnas anställd landsfogdeassistent.

Utredningsmännen hava härefter till behandling upptagit den av justitiekanslersämbetet
framförda tanken på inrättandet av vissa landsfogdeassistentbefattningar,
vilkas innehavare skulle ambulera
mellan olika landsfogdar. I detta spörsmål anföra utredningsmännen
bland annat.

Förutom förut omnämnda landsfogdar hava landsfogdarna i Uppsala,
Jönköpings, Kristianstads och Skaraborgs län och, under vissa förutsättningar,
landsfogden i Västmanlands län anmält behov av landsfogdeassistenter.

Örn man undantager de minst arbetsbelastade landsfogdetjänsterna förekomma
på grund av tjänstens natur anhopningar i arbetet, understundom
högst avsevärda sådana, som väl motivera tillfällig arbetshjälp. Detta behov
av arbetshjälp kan för vissa län vara mera permanent. Behovet är
dock icke så stort att landsfogdeassistent stadigvarande skulle bliva fullt
sysselsatt. Frågan om tillgodoseende av detta biträdesbehov skulle bäst
kunna lösas genom inrättande av ett antal ambulerande landsfogdeassistenter.
Vid bedömandet av antalet sådana tjänster torde utöver vad tidigare
framhållits bl. a. böra beaktas att landsfogdarna i högre grad än vad nu
är fallet böra beredas tillfälle till inspekterande verksamhet.

Utredningsmännen vilja förorda att — med beaktande av vad i det följande
kommer att föreslås beträffande aspiranter — högst fem tjänster
inrättas för ambulerande landsfogdeassistenter. Innehavarna av dessa
tjänster borde benämnas extra landsfogdeassistent. Ehuru de skola tjänstgöra
i olika län, allteftersom behov av biträdeshjälp uppkommer, synes
envar av dem dock lämpligen böra tilldelas landsfogde i visst län, hos
vilken han sålunda skall tjänstgöra, då behov av biträdeshjälp icke föreligger
på annat håll.

Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma de extra landsfogdeassistenternas
mera stadigvarande tjänstgöringsort. Däremot torde
det böra tillkomma justitiekanslersämbetet att besluta när och under vilken
tid den extra landsfogdeassistenten bör placeras hos annan landsfogde.

För att säkerställa en god rekrytering till de högre befallningarna inom
polis- och åklagarväsendet ha utredningsmännen vidare föreslagit, att den

av justitiekanslersämbetet nu ledda aspirantorganisationen vidare utbyggdes
på så sätt att medel avdelas till aspirantarvoden.

Utredningsmännens förslag går ut på följande.

Aspirant å landsfogdetjänst eller annan befallning inom polis- och åklagarväsendet,
för vilken erfordras landsfogdekompetens, skulle antagas av
justitiekanslersämbetet. Aspirant skulle till en början hänvisas att fullgöra
praktisk polisutbildning vid poliskåren i Stockholm under sammanlagi ö
månader. Efter fullgjord sådan utbildning borde aspiranten av justitiekanslersämbetet
hänvisas till provtjänstgöring hos någon för handhavande
av aspirantens utbildning och prövning väl lämpad landsfogde, helst i län
av sådan storleksordning, att behov av landsfogdeassislent visserligen icke

Kungl. Maj :ts proposition nr 209.

värd. Provtjänstgöringen borde omfatta ett år, under vilken tid aspiranten
lämpligen syntes böra prövas av ytterligare en landsfogde. Aspirant, som
av justitiekanslersämbetet blivit godkänd för fortsatt tjänstgöring å pollock
aklagarbanan, bör därefter antagas till extra landsfogdeassistent samt
snarast genomgå polischefskurs. Att med godkända betyg hava genomgått
denna kurs borde vara förutsättning för befordran till e. o. landsfogdeassistent.
Sammanlagda antalet extra landsfogdeassistenter och aspiranter
skulle icke få överstiga fem. En e. o. landsfogdeassistent eller extra landsfogdeassistent
komme med stor sannolikhet alltid att innehava förordnande
såsom statspolisassistent. Om av annan anledning extra landsfogdeassistent
foges i anspråk för långvariga förordnanden å annan tjänst, borde hinder
icke föreligga att i hans ställe antaga ny aspirant å banan.

Utredningsmännen hava vidare berört landsfogdarnas behov av skrivb
i t r ä d e s h j ä 1 p. De säga sig hava funnit, att denna fråga i en del fall
fortfarande icke vöre ordnad på ett tillfredsställande sätt. Sålunda förekomme
det alltjämt att landsfogde nödgades själv föra diarier och liggare
samt göra vissa utskrifter. I flertalet län funnes visserligen numera heltidsanställda
skrivbiträden hos landsfogden, men i andra län ställde länsstyrelsen
skrivbiträde till förfogande blott ett begränsat antal timmar örn dagen
eller endast i den mån biträdet vid sidan örn arbetet hos länsstyrelsen finge
tid över för arbete hos landsfogden. På vissa håll förekommande täta ombyten
av biträde vållade avsevärd olägenhet, då en väsentlig förutsättning för
att skrivbiträdet skulle bliva till erforderlig nytta vore en mera stadigvarande
tjänstgöring på landsfogdeexpeditionen. Skrivbiträdet borde nämligen
vara väl förtroget med åklagar- och polisorganisationen, domstolsväsendet
och förvaltningen i övrigt samt dessutom vara väl införsatt i länets förhållanden,
sett ur synpunkten av landsfogdens ställning såsom överåklagare
och länspolischef.

Utredningsmännen anse, att de bristfälligheter i biträdesorganisationen,
sorn yppat sig, snarast böra undanröjas. Med hänsyn till den utveckling,
som landsfogdetjänsterna under de senaste åren undergått, hade behovet av
kvalificerad skrivbiträdeshjälp blivit större. Till varje landsfogdes uteslutande
förfogande borde därför ställas ett väl kvalificerat skrivbiträde. I den
mån biträdet icke skulle kunna beredas full sysselsättning å landsfogdeexpeditionen
borde fyllnadsarbete i form av icke särskilt brådskande utskrifter
och dylikt kunna erhållas från någon av länsstyrelsens avdelningar. I
sådana fall, då ett skrivbiträde å landsfogdeexpeditionen visade sig vara
otillräckligt, borde förstärkning av biträdeshjälpen kunna erhållas.

Utredningsmännen erinra i detta sammanhang om att Kungl. Maj:t i brev
den 30 juni 1939 föreskrivit, att landsfogde skulle äga företrädesrätt att från
länsstyrelsen erhålla biträde av befattningshavare i kontorsbiträdes grad.
Av den verkställda utredningen hade emellertid framgått att denna föreskrift
icke tillämpades i vissa län. Då flertalet landsfogdar för närvarande
skulle vara tillfredsställda, om sådana biträden ställdes till deras dispo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

sition, skulle del i stort sett vara tillräckligt med en erinran om föreskrifterna
i nämnda brev. Hinder borde dock ej möta för länsstyrelsen att i
stället för kontorsbiträde ställa ett kanslibiträde till landsfogdens förfogande.

Yttrandena.

Utredningsmännens uttalande rörande behovet av en förstärkning
av landsfogdarnas biträdesorganisation samt reglering
av anställningsförhållandena inom nämnda organisation
hava ej mött någon gensaga.

Justitiekanslersämbetet anför bland annat.

Att i de län, där landsfogdeassistentbefattningar nu äro fast inrättade,
utom landsfogden måste finnas ytterligare en rättsbildad arbetskraft för
arbetsbördans bemästrande är tydligt. Utredningen giver också vid handen,
att behovet av de nuvarande extra landsfogdeassistentbefattningarna i Göteborgs
och Bohus, Värmlands, Kopparbergs och Norrbottens län är bestående
och att dessa befattningar därför böra ersättas med tjänster som e. o.
landsfogdeassistenter. Vad angår förslaget att inrätta fem befattningar som
aspiranter och extra landsfogdeassistenter lärer utredningen visa att jämväl
landsfogdarna i vissa andra än nyss omförmälda nio län ha relativt stadigvarande
behov av juridiskt arbetsbiträde. Härjämte är att märka, att i den
nuvarande organisationen icke är på tillfredsställande sätt sörjt för täckande
av det vikariebehov å landsfogde- och assistenttjänsterna, som föranledes
av semester och annan ledighet för landsfogdarna och assistenterna.
Vid icke så få tillfällen har justitiekanslersämbetet till följd härav ställts i
en brydsam situation och upprepade gånger har vikariefrågan endast med
största svårighet kunnat lösas, därvid självfallet kraven å vikariens förmåga
att bestrida vikariatet fått reduceras. Även örn förslaget i fråga om berörda
fem befattningar ur sistnämnda synpunkt är välkommet och betydelsefullt,
är detsamma av än större vikt med hänsyn till de ökade möjligheter detsamma
medför att ernå en god rekrytering av åklagar- och polisbefälsbefattningarna.

I vissa yttranden ha framförts från de sakkunnigas förslag avvikande meningar
rörande det erforderliga antalet befattningshavare av olika kategorier.
Från landsfogdarna eller länsstyrelserna i några län ha yrkanden sålunda
framställts om utökning av biträdespersonalen utöver vad utredningsmännen
föreslagit. I flera yttranden har man härvid understrukit utredningsmännens
uttalande att den föreslagna organisationen borde betraktas
som ett provisorium, som borde bliva föremål för förnyad översyn, sedan
det nya processförfarandet i full utsträckning trätt i kraft.

Vad angår antalet biträdande landsfogdar har länsstyrelsen
i Värmlands län ansett böra övervägas, huruvida ej en dylik befattning
borde inrättas jämväl i nämnda län, vilket av utredningsmännen hänförts
till den mest arbetstyngda gruppen. Sveriges yngre juristers förening har
ifrågasatt, örn man med tanke på den nya rättegångsordningen icke redan

*4 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

nu boide inrätta ytterligare några dylika befattningar i de mest arbetstyngda
länen.

I flera yttranden lia uttalats farhagor för att antalet ambulerande
landsfogdeassistenter vore för knappt tilltaget. Länsstyrelsen i
Malmöhus län förmenar, att nämnda assistenter icke konime att i större utsträckning
kunna ägna sig åt arbetet i de län, som de tilldelats, då de bomme
att helt tagas i anspråk lör förordnanden som vikarier för de landsfogdar
och e. o. landsfogdeassistenter, vilka åtnjöte ledighet till följd av sjukdom
eller särskilda uppdrags fullgörande. Då därjämte de extra landsfogdeassistenterna
kunde behöva placeras såsom vikarier å stadsfiskals- och polismtendenttjänst,
ansåge länsstyrelsen det uppenbart, att antalet ambulerande
assistenter måste avsevärt ökas.

Landsfogden och länsstyrelsen i Stockholms län hava uttalat att vid
nämnda länsstyrelse behov förelåge av, förutom en landsfogdeassistent med
den s. k. högre behörighetsgraden, en extra landsfogdeassistent.

Yrkanden om ökning av antalet ambulerande assistenter ha vidare framiörts
av landsfogdarna och länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings och
Västernorrlands län.

Å andra sidan har länsstyrelsen i Östergötlands län ansett det föreslagna
antalet ambulerande assistenter vara för stort. Länsstyrelsen hänvisar här%id
till att behov av assistent för länets del konime att föreligga endast under
mycket begränsade tider av året och, då så vore fallet i ett så stort län,
måste behovet otvivelaktigt vara mindre inom flertalet län med lägre befolkningssiffra.

Jämväl det beräknade antalet aspiranter har av ett par remissmyndigheter
ansetts vara för knappt tilltaget.

Landsfogden i Stockholms län anser sålunda, att antalet aspiranter borde
väsentligt ökas med hänsyn till att aspirantutbildningen även torde böra tillgodose
behovet av vikarier å polismästar- och vissa siadsfiskalstjänster.
Liknande synpunkter ha framförts av föreningen Sveriges landsfogdar. Jämväl
landsfogden i Göteborgs och Bohus län har föreslagit en ökning av antalet
aspiranter.

Justitiekansler sämb etet säger sig finna att under nu rådande förhållanden
det föreslagna antalet befattningar som aspiranter och extra landsfogdeassistenter
syntes innefatta en rimlig avvägning. Ämbetet ville dock icke
underlåta att giva uttryck åt den förmodan, att nämnda antal tämligen snart
skulle visa sig lågt och detta även bortsett från processreformen.

Till de föreslagna riktlinjerna för rekryteringsgången ha de hörda
myndigheterna i stort sett uttalat sin anslutning. Vissa erinringar ha dock
gjorts. Sålunda lia landsfogdarna och länsstyrelserna i Stockholms och Södermanlands
lån, landsfogden i Göteborgs och Bohus län samt föreningen
Sveriges landsfogdar och Sveriges yngre juristers förening ifrågasatt huruvida
icke antagande till aspiranter och därmed sammanhängande frå -

Kungl. Mnj:ts proposition nr 209.

gor bordt: behandlas av en antagningsnämnd. Två länsstyrelser lia ifrågasatl,
om icke den praktiska polisutbildningen borde förläggas till tiden efter
provtjänstgöringen hos landsfogde i stället för före densamma. Två länsstyrelser
slutligen ha framhållit, att enligt deras mening en tids praktik hos
distriktsåklagare vore av värde för aspiranterna.

Justitiekansler sämbetet, som förklarat sig ej hava något att erinra mot
förslaget rörande aspirantorganisationen, har ifrågasatt, huruvida en så lång
lid för utbildning i praktisk polistjänst som sex månader kunde anses erforderlig.
Med den långa utbildning som blivande landsfogdar finge underkasta
sig — 8 å 9 år efter studentexamen — borde de möjligheter som kunde
finnas att nedbringa utbildningstiden också noggrant tillvaratagas. Ämbetet
har i denna fråga vidare anfört.

Enligt förslaget skall justitiekanslersämbetet antaga aspiranter, och torde
ämbetet jämväl hava att anställa aspiranter som extra tjänstemän och antaga
dessa till extra landsfogdeassistenter. I förslaget är icke utsagt, vem
som skall besluta om antagning till e. o. landsfogdeassistenter. Möjligen är
det avsett, att denna uppgift skall utövas av länsstyrelsen i det län, där
assistenten skall tjänstgöra. Ehuru det av olika skäl icke är önskvärt att
utöka de administrativa bestyr, som åligga ämbetet, synes det likväl som örn
sistberörda uppgift bör tillkomma ämbetet. Om även antagningen till e. o.
landsfogdeassistenter handhaves centralt, vunnes därmed den ur rekryteringssynpunkt
önskvärda fördelen att befordran till e. o. assistent kunde
ske i tur efter förtjänst och skicklighet utan att med nödvändighet medföra
förändring i innehavande syssla. Placeringen i de olika länen torde böra
beslutas av länsstyrelsen i samråd med justitiekanslersämbetet.

Vad angår frågan örn tillhandahållande av erforderlig skrivbiträde
s li j ä 1 p åt landsfogdarna har från några länsstyrelser anförts, att de
medel som ställts till länsstyrelsernas förfogande för avlönande av icke-ordinarie
personal, varit för knappt tilltagna för alt sådan hjälp i önskvärd omfattning
skulle kunna erbjudas landsfogden.

Departementschefen.

Det av 1936 års riksdag fattade beslutet rörande landsfogdarnas tillgodoseende
med kvalificerad biträdeshjälp innebar, att landsfogdeassistenter
skulle få anställas, i län, där landsfogden med hänsyn till omfattningen av
honom åliggande göromål var i behov av rättsbildat biträde. Det skulle ankomma
på Kungl. Majit att besluta, i vilka län landsfogdeassistent skulle
få finnas anställd. Antalet assistenter, som från början var fem, bar sedermera
utökats och är för närvarande nio.

Av utredningsmännens promemoria framgår, att landsfogdarnas arbetsbörda
ökat avsevärt efter det beslutet rörande den nuvarande assistentorganisationen
fattades. I synnerhet under krigsåren har ökningen varit mycket
markerad, vilket dock till stor del torde sammanhänga med krisförhållan -

1(3

Kinvjl. Maj:ts proposition nr 209.

delia. En tendens till nedgång har sålunda numera inträtt. Landsfogdarna
hava emellertid under de senaste åren tillförts betydande uppgifter, vilka
komma att kvarstå även i fortsättningen. Utredningsmännen nämna sålunda,
att utlänningsövervakningen alltjämt kan väntas kräva betydande
arbete, liksom vissa frågor rörande civilförsvaret torde komma att åsamka
landsfogdarna en del göromål. Vissa andra nytillkomna uppgifter, däribland
prövning av frågor rörande eftergift av åtal, lia jämväl medfört ökning
i landsfogdarnas arbetsbörda. Då den nya rättegångsordningen i sin helhet
börjar tillämpas — en partiell tillämpning äger redan nu rum — kunna
landsfogdarnas arbetsuppgifter förväntas komma att öka ytterligare.

Utredningsmännen hava föreslagit, att de landsfogdar, som för närvarande
hava juridiskt skolat biträde, alltjämt skola få behålla detta. Med
hänsyn till arbetsbördans storlek i två län, Malmöhus och Västernorrlands,
skulle emellertid assistenttjänstema i dessa län förändras till tjänster som
biträdande landsfogdar. Härutöver skulle emellertid inrättas vissa assistenttjänster,
vars innehavare skulle ambulera och alltså tjänstgöra hos de
landsfogdar, där för tillfället största behov av biträdeshjälp förelåge. Slutligen
skulle ett fåtal avlönade aspiranter få anställas. Sammanlagda
antalet ambulerande landsfogdeassistenter och aspiranter skulle ej få överstiga
lem. Vad de sakkunniga sålunda föreslagit innebär en förstärkning av
landsfogdeorganisationen genom förslaget rörande dels de biträdande landsfogdarna,
vilka skulle kunna handhava även mycket kvalificerade uppgifter,
dels de ambulerande assistenttjänsterna. För närvarande tjänstgöra ett antal
personer å banan som vikarier för landsfogdeassistenter, vilka upprätthålla
annan befattning. Det hittillsvarande ringa antalet landsfogdeassistenttjänster
medför, att sådan vikariatstjänstgöring måste fullgöras under en följd av
år, innan anställning som landsfogdeassistent kan vinnas. Den osäkerhet med
avseende å tjänstgöringens varaktighet samt inkomstförhållandena, som följt
härmed, har givetvis verkat hämmande då det gällt att säkerställa en god
rekrytering till de högre åklagartjänsterna. Ofta ha stora svårigheter mött
att skaffa erforderliga vikarier.

Då utredningsmännens förslag bör kunna medverka till att dugande krafter
söka sig till den del av polischefs- och åklagartjänsterna, som rekryteras
från landsfogdeassistenternas led, vill jag tillstyrka detsamma. Emellertid
anser jag, att antalet ambulerande landsfogdeassistenter samt aspiranter ej
bör vara så strängt begränsat, som utredningsmännen föreslagit. Därest sä
anses påkallat, bör Kungl. Majit kunna medgiva en ökning av nämnda antal.

Antagning av aspiranter samt utfärdande av förordnande å landsfogdeassistenttjänster
torde böra ankomma å justitiekanslersämbetet.

Frågan örn tillgodoseende av landsfogdarnas behov av skrivbiträdeshjälp
bär jag för avsikt att behandla i samband med framläggande av förslag rörande
fördelning å de olika länsstyrelserna av medel för avlönande av ickeordinarie
personal för nästa budgetår.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Lönefrågor.

Utredningsmännen.

Utredningsmännen hava i ett särskilt avsnitt behandlat avlöningsfrågorna.

De erinra härvid till en början om att Sveriges yngre juristers förening i
framställning till Kungl. Majit den 24 september 1945 hemställt om förbättrad
löneställning för landsfogdeassistenter. Föreningen hade härutinnan
hänvisat till den långa utbildning, såväl teoretiskt som praktiskt, vilken fordrades
för anställning som landsfogdeassistent, samt den på grund av rådande
befordringsutsikter avsevärda tid som komme att förflyta, innan han
kunde räkna med befordran till ordinarie tjänst. Föreningen hade vidare
hänvisat till att efter utfärdandet av kungörelsen om landsfogdeassistenter
hava landsfiskalstjänsterna nyreglerats och placerats i lönegraderna A 22—
A 24 samt att det torde vara ostridigt, att landsfogdeassistent, som erhållit
den i 5 § 1 mom. instruktionen omnämnda befogenheten, intoge förmansställning
i förhållande till landsfiskal. Föreningen hade föreslagit, att sådana
åtgärder måtte vidtagas, att landsfogdeassistenter redan vid inträdet
på banan kunde placeras i 22 lönegraden i civila icke-ordinariereglementet
löneplan Ex samt att de efter att hava erhållit sådan befogenhet, som omnämnes
i landsfogdeassistentkungörelsen 5 § 1 mom. placerades såsom extra
ordinarie tjänstemän i lägst samma lönegrad. Då det enligt föreningens uppfattning
icke vore rimligt att bibehålla befattningshavarna i denna lönesättning
ända till dess ordinarie tjänst kunde påräknas, hade föreningen hemställt,
att landsfogdeassistenterna senast efter 3 års tjänstgöring i lönegrad
Eo 22 måtte uppflyttas i lönegrad Eo 25.

Utredningsmännen anföra för egen del, att vid bestämmande av de avlöningsförmåner,
vilka borde tillkomma de rättsbildade biträdena åt landsfogdarna,
syntes böra beaktas det förslag till förbättrande av tingsnotariernas,
tingsnotarieaspiranternas och fiskalsaspiranternas vid hovrätterna avlöningsförhållanden,
vilket Kungl. Majit i årets statsverksproposition (andra
huvudtiteln, punkt 18) förelagt riksdagen. Nämnda förslag innebure, att arvodena
till dessa befattningshavare skulle bestämmas till belopp, motsvarande
lön jämte rörligt tillägg och kristillägg samt provisoriskt lönetillägg
till extra tjänstemän å I-ort i Ex 6: 3 för tingsnotarieaspirant, i Ex 10: 7 för
tingsnotarie under första tjänstgöringsåret samt i Ex 15: 12 för tingsnotarie
under andra tjänstgöringsåret. Arvodet till fiskalsaspirant i hovrätt skulle,
i avvaktan på domarutredningens förslag beträffande hovrätternas fiskaler,
bestämmas till samma belopp som arvodet till tingsnotarie under andra
tjänstgöringsåret. Nu angivna ersättningsgrunder medförde i nuvarande
indexläge en avlöning för månad räknat av respektive kronor 353:85,
418:50 och 500: 90.

Utredningsmännen anföra härutöver bland annat.

Bihang till riksdagens protokoll 19AO. 1 sami. Nr 209.

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

för att säkerställa en tillfredsställande rekrytering är det av största vikt,
att löneförmånerna lör de av utredningsmännen föreslagna befattningshavarna
bliva relativt tillfredsställande. Vid avgörandet av landsfogdeaspiranternas
löneplacering synes skälig hänsyn jämväl böra tagas till befattningshavarnas
ålder, vilken vid antagandet till aspirant i genomsnitt torde ligga
något över 28 år.

Under den tid landsfogdeaspirant genomgår praktisk polisutbildning synes
han skäligen böra erhålla lika stort arvode som tingsnotarie erhåller
under andra tjänstgöringsåret. Under den efter polistjänstgöringen följande
provtjänstgöringen hos landsfogde synes aspiranten böra anställas som extra
tjänsteman och i sådan egenskap tillhöra 20 lönegraden i den uti civila ickeordinariereglementet
intagna löneplanen för extra tjänstemän, d. v. s.
samma löneplacering som gäller för extra fiskaler i hovrätterna. Som jämförelse
synes böra nämnas, att aspirant å landsfiskalsbanan vid ungefär
samma ålder torde åtnjuta lön såsom landsfiskalsassistent enligt 18 lönegraden
i löneplanen för extra ordinarie tjänstemän.

Sedan aspiranten erhållit befattning såsom extra landsfogdeassistent bör
han placeras i 22 lönegraden i den uti civila icke-ordinariereglementet intagna
löneplanen för extra tjänstemän. E. o. landsfogdeassistent synes i
lönehänseende böra likställas med tingssekre terare och sålunda anställas såsom
extra ordinarie tjänsteman med placering i 22 lönegraden i den i civila
icke-ordinariereglementet intagna löneplanen för sådana tjänstemän.

Med hänsyn till den relativt långa tid landsfogdeaspiranten torde få kvarstanna
i befattning som e. o. landsfogdeassistent synes det utredningsmännen
skäligt att han, sedan han under tre år innehaft sådan befattning, uppflyttas
i 24 lönegraden i löneplanen för extra ordinarie tjänstemän.

Vad angår löneställningen för biträdande landsfogde anföra utredningsmännen,
att de övervägt, huruvida sådan befattningshavare borde anställas
som ordinarie tjänsteman men stannat för att föreslå, att tills vidare jämväl
dessa tjänster placerades såsom extra ordinarie. För att vinna syftet med
dessa tjänsters inrättande ävensom med hänsyn till de kvalificerade uppgifter,
som vore förknippade med desamma, borde de i avlöningshänseende
likställas med e. o. länsassessorstjänster och sålunda placeras i 27 lönegraden
i den i civila icke-ordinariereglementet intagna löneplanen för extra
ordinarie tjänstemän.

I fråga om vissa övriga uppkomna spörsmål hava utredningsmännen yttrat
bland annat följande.

I oder den tid landsfogdeaspirant fullgör provtjänstgöring bör tjänstgöringstraktamente
icke utgå. I övrigt bör resekostnads- och traktamentsersättning
utgå enligt samma grunder som gälla för landsfogdeassistent.

Med hänsyn till den särskilda karaktären av de extra landsfogdeassistentbefattningarna
synes innehavare av dylik tjänst, vid tjänstgöring å annan
ort än stationeringsorten, allenast böra erhålla ett reducerat tjänstgöringstraktamente,
förslagsvis för familjeförsörjare 7 kronor 50 öre och för annan
tjänsteman 5 kronor för dygn. Under tjänstgöring å samma ort bör traktamente
utgå under högst 90 dagar.

Beträffande resekostnads- och traktamentsersättning åt biträdande landsfogde
böra gälla de jämkningar, vilka meddelats i 2 § 1 mom. första stycket

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

andra punkten kungörelsen den 24 november 1932 angående vissa ersättningar
åt befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet m. m. Vid biträdande
landsfogdes resa för förrättning inom eget tjänstgöringsområde
synes traktamentsersättningen böra bestämmas till tolv kronor för dag medan
det i allmänna resereglementet upptagna beloppet 7 kronor för natt
torde böra utgå oförändrat.

Under tid extra landsfogdeassistent genomgår polischefskurs synes han
böra bibehållas vid de avlöningsförmåner, vilka tillkomma honom i innehavd
befattning.

Under tid e. o. landsfogdeassistent eller extra landsfogdeassistent tjänstgör
såsom statspolisassistent synes han böra erhålla ett arvode motsvarande vad
som skulle ha tillkommit honom, därest han fortfarande innehaft befattningen
som landsfogdeassistent.

Beträffande semester, tjänstledighet m. m. synes för statspolisassistent i
tillämpliga delar böra gälla de föreskrifter härom, som skulle hava gällt,
därest han fortfarande tjänstgjort såsom e. o. landsfogdeassistent eller extra
landsfogdeassistent.

Utredningsmännen hava slutligen föreslagit, att landsfogdeassistent av
statsmedel skall erhålla ersättning för flyttningskostnader i samband med
förordnande som statspolisassistent och därvid hänvisat till uttalande av
föredragande statsrådet i 1945 års statsverksproposition (sid. 351). Beträffande
extra landsfogdeassistent borde dock ersättning utgå endast örn han
vore familjeförsörjare.

Yttrandena.

De av utredningsmännen föreslagna avlöningsförmånerna åt de olika
befattningshavarna inom landsfogdarnas biträdesorganisation hava i allmänhet
tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Justitiekansler sämb etet har ansett de föreslagna biträdande landsfogdetjänsterna
böra uppföras å ordinarie stat. Rörande detta och andra lönespörsmål
anför ämbetet härutöver bland annat.

Att ett varaktigt behov av biträdande landsfogdetjänster förefinnes i de
län, där de föreslagits inrättade, är tydligt. Ämbetet, som är väl medvetet
örn den varsamhet som bör iakttagas vid inrättande av ordinarie tjänster,
skulle likväl icke ha ifrågasatt dessa tjänsters omedelbara uppförande å
ordinarie stat, om icke åklagarorganisationen till väsentlig del är av kommunal
natur och det för rekryteringen av överåklagartjänsterna är av största
betydelse att kunna såsom sökande till tjänsterna påräkna stadsfiskal i
större städer. Det torde icke kunna förväntas, att en ordinarie stadsfiskal
lämnar sin tjänst för att söka en extra ordinarie befattning som biträdande
landsfogde. Och att en stadsfiskal under en längre tid är tjänstledig från
stadsfiskalsbefattningen för att uppehålla en tjänst som biträdande landsfogde
är föga förenligt med stadens intressen. På grund härav vill justitiekanslersämbetet
hemställa örn sådan ändring i förslaget, att tjänsterna uppföras
å ordinarie stat. Beträffande lönegraden skulle vid bifall härtill en
sänkning med en grad möjligen kunna ifrågasättas. Med hänsyn till dels
— och i främsta rummet — arten av de arbetsuppgifter, som böra ankomma

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

å biträdande landsfogden och som i allt väsentligt skola vara lika med dem
landsfogden har att handhava, dels ock vikten av att tjänsterna bliva ekonomiskt
sett så förmånliga, att stadsfiskaler i större städer skulle vilja
reflektera å desamma, anser justitiekanslersämbetet emellertid 27 lönegraden
böra bibehållas.

Justitiekanslersämbetet har vidare ifrågasatt, huruvida icke jämväl landsfogdeassistenterna
borde överföras till ordinarie stat, men ansett sig ej för
närvarande böra föreslå detta. Ämbetet säger sig vid detta ställningstagande
hava fäst särskilt avseende vid förslaget att landsfogdeassistentema efter tre
års tjänst skulle uppflyttas i lönegraden Eo 24. Ekonomiskt sett innebure
detta en icke obetydligt större förmån än tjänsternas uppförande å ordinarie
stat i lönegraden A 22. Förslagets förverkligande skulle ock innebära
en förbättring av rådande ogynnsamma befordringsutsikter å åklagarbanan
och därigenom öka dugande juristers benägenhet att ägna sig åt banan.
Nämnas kunde att inom de närmaste tio åren pensionerades allenast två
landsfogdar — varav den ene, i Gotlands län, beklädde en befattning som
kunde tänkas bliva sammanslagen med stadsfiskalstjänsten i Visby — och
fem stadsfiskaler i städer med ett invånarantal av 20 000 eller däröver.

Löneställningen för extra landsfogdeassistenter har ämbetet likaledes funnit
lämpligt avvägd. Ej heller mot den föreslagna ersättningen till aspiranterna
har ämbetet haft något att erinra.

Ämbetet har vidare berört statspolisassistentens löneställning samt därvid
framhållit, att då det för blivande åklagare-polischefer vore av stort värde
att erhålla inblick i centralt polisarbete och det jämväl eljest kunde vara av
betydelse, att aspiranter å åklagarbanan någon tid tjänstgjorde hos statspolisintendenten,
borde statspolisassistentens anställningsförhållanden icke
bliva sämre än landsfogdeassistenternas. Enligt ämbetets mening skulle det
vara mest rationellt, att statspolisassistentbefattningen vöre en extra ordinarie
befattning i samma lönegrad som landsfogdeassistenttjänsterna. Därmed
undvekes de olägenheter, som nu yppat sig på grund av befattningens
karaktär av arvodestjänst.

Statskontoret har anfört.

Enahanda löneförmåner, som skulle tillkomma juris kandidat vid tjänstgöring
hos landsfogde, synas likaledes böra utgå under den tid landsfogdeaspirant
fullgör polistjänst. Förslaget om en placering av aspirant efter
nämnda tjänstgöring som extra tjänsteman i 20 lönegraden föranleder icke
heller någon erinran från statskontorets sida. En placering av landsfogdeassistenterna
i 22 lönegraden förefaller jämväl välmotiverad. Däremot kan
statskontoret icke finna tillräckliga skäl föreligga för att e. o. assistent efter
tre års tjänstgöring skall uppflyttas i 24 lönegraden. En sådan uppflyttning
synes för övrigt redan av principiella skäl icke böra ifrågakomma. De biträdande
landsfogdarna torde förutom assistentgöromål få vissa mer kvalificerade
uppgifter. Enligt statskontorets mening är emellertid 27 lönegraden
för hög för dessa befattningshavare. Ämbetsverket förordar för sin del 24
lönegraden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Traktamentsersättningsbeloppen för biträdande landsfogde för resor inom
eget tjänstgöringsområde synas böra jämkas något nedåt, förslagsvis till
11 kronor för dag och 6 kronor för natt. Vad utredningsmännen anfört
rörande avlöningsförhållandena m. m. för landsfogdeassistent, vilken tjänstgör
såsom slatspolisassistent, föranleder icke någon erinran från statskontorets
sida. Ämbetsverket förutsätter, att vederbörande under sådan tjänstgöring
kvarstår som landsfogdeassistent men erhåller tjänstledighet under
erforderlig tid.

Allmänna lönenämnden säger sig med hänsyn till angelägenheten av att
rekryteringen till landsfogdebefattningarna bleve ordnad på ett tillfredsställande
sätt, icke funnit anledning till erinran mot de framlagda förslagen till
löneställning m. m. för landsfogdeaspiranter, landsfogdeassistenter samt de
av utredningsmännen föreslagna befattningarna som biträdande landsfogdar.
Lönenämnden ville dock fästa uppmärksamheten vid att de sakkunniga
syntes avse, att biträdande landsfogde skulle tillsättas i enahanda ordning,
som för närvarande gällde beträffande tillsättandet av landsfogdeassistent,
och att således förordnande å förstnämnda tjänst skulle meddelas
av länsstyrelse i samråd med justitiekanslersämbetet. Då biträdande landsfogde
föreslagits placerad i Eo 27, ansåge sig lönenämnden böra ifrågasätta,
huruvida icke Kungl. Majit borde förbehålla sig beslutanderätten vid förordnande
å dylik befattning. Mot de förordade grunderna för ersättning till
juris kandidat, vilken å landsfogdeexpedition fullgör i 20 § domsagostadgan
omförmäld tjänstgöring, har lönenämnden icke haft något att invända.

Ett par länsstyrelser, nämligen länsstyrelserna i Malmöhus och Västerbottens
län, hava framhållit som sin mening, att den föreslagna löneställningen
för landsfogdeassistenterna vore väl gynnsam i förhållande till löneställningen
för de icke ordinarie länsstyrelsejuristerna.

Departementschefen.

Med hänsyn till den självständiga ställning som de biträdande landsfogdarna
äro avsedda att erhålla och de kvalificerade uppgifter, som komma
att anförtros dem, synes intet vara att erinra mot den av utredningsmännen
föreslagna lönegradsplaceringen för dessa befattningshavare. Befattningarna
torde tills vidare få uppföras å extra ordinarie stat. Innehavare av dessa
tjänster torde böra utses av Kungl. Majit.

I den av utredningsmännen föreslagna rekryteringsgången för befordran
till extra ordinarie landsfogdeassistent anser jag däremot vissa jämkningar
vara påkallade för vinnande av närmare anslutning till rekryteringsgången
för förvaltningsjurister. Jag vill sålunda föreslå, att aspiranter å landsfogdebanan
under ett år, däri inbegripet tiden för praktisk polisutbildning, erhålla
arvode motsvarande lönegraden Ex 15. Eller nämnda tid bör aspirant, som
är lämplig för fortsatt tjänstgöring på landsfogdebanan, kunna anställas som
extra landsfogdeassistent med placering i lönegraden Ex 19. Efter ytterligare

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Ivå år bör anställning kunna vinnas som extra ordinarie assistent med placering
i lönegraden Eo 19.

Mot utredningsmännens förslag, att inrätta sju extra ordinarie landsfogdeassistenttjänster
i lönegraden Eo 22 har jag intet att invända. Befordran
till nämnda lönegrad bör kunna vinnas av assistent i lönegraden Eo 19
i den mån befattning inom den högre lönegraden blir ledig. Förslaget att e. o.
assistenter efter att under tre år hava tillhört lönegraden Eo 22 skulle uppflvttas
till lönegraden Eo 24 anser jag mig, i varje fall för närvarande, ej
kunna biträda.

Förslaget örn att extra eller extra ordinarie landsfogdeassistent under tid
då han uppehåller befattning som statspolisassistent skall äga åtnjuta arvode
motsvarande honom tillkommande löneförmåner som landsfogdeassistent vill
jag biträda. Arvodet bör härvid avvägas så att det motsvarar lönen beräknad
efter högsta dyrort. Då det i årets statsverksproposition under anslaget till
Statspolisintendenten m. fl.: Avlöningar för avlönande av statspolisassistenten
avsedda beloppet (posten till arvode, bestämt av Kungl. Majit) ej beräknats
med hänsyn till det här framlagda förslaget, bör riksdagens medgivande ut\
erkas till att få överskrida nämnda anslagspost med erforderligt belopp
eller 1 700 kronor. Jag vill likaså tillstyrka, att extra landsfogdeassistent
under tid, då han genomgår polischefskurs må bibehållas vid de löneförmåner,
som tillkomma honom å innehavd befattning.

I fråga örn tjänstgöringstraktamenten m. m. åt här avsedda befattningshavare
vid tjänstgöring å annan ort än stationeringsorten torde Kungl.
Majit framdeles få fatta beslut.

Tingsnotaries tjänstgöring å landsfogdeexpedition.

Utredningsmännen.

Härefter hava utredningsmännen övergått till att behandla frågan om beredande
av arvode at juris kandidat, som fullgör i 20 § domsagostadgan
omförmäld tjänstgöring. Utredningsmännen anföra, att, ehuru den i nämnda
författningsrum meddelade bestämmelsen att med tjänstgöring i domsaga
finge till en tid av sex månader i vissa hänseenden likställas väl vitsordad
tjänstgöring såsom biträde hos landsfogde hade varit gällande sedan den
1 juli 1943, hade, måhända med något enstaka undantag, icke någon hittills
begagnat sig av denna möjlighet till utbyte av tjänstgöring. Den främsta
orsaken härtill syntes utan tvekan hava varit att domsagojuristen enligt hittills
gällande bestämmelser under sin tjänstgöring hos landsfogde skulle
nödgas arbeta utan lön, medan tjänstgöringen i domsaga vöre avlönad.

Utredningsmännen, som säga sig dela justitiekanslersämbetets uppfattning
rörande värdet av domsagojuristernas tjänstgöring å landsfogdekontor,
ifrågasätta, örn icke den förestående nya processordningen aktualiserade
värdet av en sådan kompletterande utbildning. Medan i civilmål förberedel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

sen av processen komme att ske inför rätten och domsagojuristen här sålunda
finge tillfälle att följa uppläggningen av ett dylikt mål, skedde i brottmål
förberedelsen inför åklagaren, varför domsagojuristen endast finge ringa
inblick i hur ett brottmål från början handlades. Även för rekryteringen av
åklagartjänsterna kunde det vara av betydelse att domsagojuristen uppmuntrades
att pröva, huruvida han ägde håg och fallenhet för polis- och
åklagarbanan. Tjänstgöringen hos landsfogde borde förläggas till senare
delen av domsagotjänstgöringen. Domsagojuristen hade då lättare att fatta
innebörden av vidtagna åtgärder samt tillgodogöra sig erfarenheterna därav.
Då han samtidigt utförde ett för det allmänna nyttigt arbete, syntes alla skäl
tala för att han i ekonomiskt hänseende icke borde bliva sämre ställd än
om han i domsaga fullgjort hela den för tingsmeritering föreskrivna tjänstgöringen.
En förutsättning för att ifrågasatt arvode utginge borde vara, att
behov av arbetskraft påvisades föreligga. Då det ej vore möjligt att på förhand
avgöra till vilken landsfogdeexpedition dylik tjänstgöring borde förläggas,
ville utredningsmännen föreslå, att juris kandidat, som önskade fullgöra
nu ifrågavarande tjänstgöring hos landsfogde, skulle anmäla detta lill
justitiekanslersämbetet, som borde bestämma, huruvida och för vilken tid
sådant biträde finge mot arvode vara anställt hos landsfogde. Hinder syntes
icke i och för sig böra möta att tingsnotarie finge tjänstgöra hos landsfogde,
som redan tilldelats e. o. eller extra landsfogdeassistent. I avvaktan på ytterligare
erfarenheter borde förslagsvis högst tre juris kandidater årligen, envar
under sex månader, få fullgöra sådan tjänstgöring, varom nu vore fråga.

Yttrandena.

Förslaget att juris kandidat, som fullgör viss del av den i 20 § domsagostadgan
avsedda tjänstgöringen å landsfogdeexpedition, härunder skall äga
åtnjuta arvode med belopp motsvarande vad han skulle ägt åtnjuta därest
hela ifrågavarande tjänstgöring förlädes till domsaga har allmänt tillstyrkts
eller lämnats utan erinran.

Landsfogden i Stockholms län har framhållit, att ett större antal juris
kandidater än utredningsmännen föreslagit borde beredas tillfälle att tjänstgöra
hos landsfogde.

Justitiekanslersämbetet har ansett sig böra framhålla, att landsfogdeaspirant
icke genom att tjänstgöra å landsfogdeexpedilion borde kunna minska
den tid för tjänstgöring i domsaga, som vore föreskriven i instruktionerna
för landsfogdar och landsfogdeassistenter. Tvärtom skulle det enligt ämbetets
mening vara av stort värde, örn de blivande åklagarna förvärvade en
grundligare juridisk utbildning än vad för närvarande vanligen vore fallet.
Detta syntes ämbetet närmast böra ske genom tjänstgöring i hovrätt, varav
dock icke borde följa någon minskning i de löneförmåner, som vederbörande
eljest åtnjöte. Tjänstgöring å landsfogdeexpedition under tingssittningstiden

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

borde kunna räknas åklagaraspirant till godo vid förordnande å åklagarbanan.

Departementschefen.

Mot utredningsmännens förslag rörande tingsnotaries tjänstgöring å landsfogdeexpedition
har jag i huvudsak intet att erinra. Jag vill dock förorda,
att ett större antal tingsnotarier än det av utredningsmännen föreslagna beredes
tillfälle till sådan tjänstgöring. Antalet synes för nästa budgetår böra
beräknas till sex.

Det torde dock ej böra föreskrivas, att tjänstgöringen hos landsfogden
städse bör förläggas till senare delen av domsagotjänstgöringen. Arvodet
torde böra utgå med samma belopp som vederbörande skulle hava ägt uppbära,
örn han i stället tjänstgjort i domsaga.

Kostnadsberäkningar.

Utredningsmännen.

Kostnaderna för den av utredningsmännen föreslagna organisationen, vilken
föreslås skola träda i tillämpning den 1 juli 1946, hava beräknats till

122 600 kronor enligt följande sammanställning.

Grundlöner, efter avdrag för pensionsavgifter:

2 biträdande landsfogdar i lönegrad Eo 27 .............. kronor 17 300

7 landsfogdeassistenter i lönegrad Eo 22 placerade i Stockholm,
Göteborg, Karlstad, Falun, Gävle, Umeå och Luleå » 47 100

3 landsfogdeassistenter i lönegrad Ex 22 samt 2 landsfogde aspiranter

i lönegrad Ex 20 .......................... » 29 700

Arvoden till 3 juris kandidater, med tjänstgöring hos landsfogde
under vardera sex månader.................... » 9 000

Rörligt tillägg och kristillägg .......................... » 29 200

Kallortstillägg ....................................... » 400

kronor 132 700

Avgår:

Arvode till landsfogdeassistent, vilken tjänstgör som stats polisassistent

...................................... kronor 10 100

Summa kronor 122 600

Utredningsmännen hänvisa till att kostnaden för avlönande av de för närvarande
anställda landsfogdeassistenterna (5 e. o. assistenter i Eo 19 och
4 extra assistenter i Ex 18) kunde beräknas till 63 100 kronor. Mellanskillnaden
mellan det belopp, varmed anslagsposten till avlöningar till icke -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

ordinarie personal upptagits i avlöningsstaten för landsfogdarna m. fl. för
innevarande budgetår, och nyssnämnda belopp utgjorde 31 300 kronor, vilken
summa syntes vara avsedd för ersättningar åt vikarier för landsfogdar
och landsfogdeassistenter m. m. Vid övergång till den av utredningsmännen
föreslagna organisationen syntes sistnämnda belopp kunna minskas till
i runt tal 20 000 kronor.

Merkostnaderna för avlöningar till den av utredningsmännen föreslagna
organisationen av rättsbildad hjälp hos landsfogdarna kunde sålunda, sedan
avdrag gjorts å pensionsavgifter, uppskattas till omkring (122 600 — 63 100
— 31 300 + 20 000) 48 200 kronor.

Vad angår rese- och traktamentskostnader, sjukvård m. m. beräknas en
övergång till den av utredningsmännen föreslagna organisationen icke medföra
någon ökning av betydelse.

Departementschefen.

Mot utredningsmännens beräkningar synes i och för sig intet vara att erinra.
De av mig förordade grunderna för avlönande av aspiranter och assistenter
medför dock, att kostnaderna för löner till dessa bliva något lägre än
enligt utredningsmännens förslag. Å andra sidan föranleder vad jag föreslagit
rörande antalet å landsfogdekontor tjänstgörande tingsnotarier en höjning
av ifrågavarande arvodespost till i runt tal 16 800 kronor.

Anslagsbehovet för budgetåret 1946/47.

Jag övergår härefter till att behandla frågan örn anslagsbehovet till landsfogdarna
m. fl. för budgetåret 1946/47.

1 :o) Landsfogdarna in. fl.: Avlöningar, förslagsanslag.

Budgetår Anslag Nettoutgifter

1944/45 .................. 347 000 370 573

1945/46 .................. 347 000 —

1946/47 (förslag).......... 406 500

Kungl. Maj:t har den 28 juni 1940 fastställt personalförteckning för
landsfogdarna m. fl. upptagande 23 landsfogdar i lönegraden A 29 samt 1
landsfogde i lönegraden A 28.

Kungl. Maj:t har vidare den 7 maj 1943 fastställt avlöningsstat för landsfogdarna
m. fl. att tillämpas tills vidare från och med hudgetåret 1943/44:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis ...... kronor 230 000

2. Avlöningar till icke-ordinarie personal, förslagsvis .... » 72 000

3. Rörligt tillägg, förslagsvis .......................... » 45 000

Summa förslagsanslag kronor 347 000

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 saini. Nr 209. 3

26 Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

För att bereda möjlighet för Kungl. Majit att tillgodose behovet av biträdeshjälp
åt landsfogdarna har anslagsposten till avlöningar till ickeordinarie
personal i gällande avlöningsstat upptagits med ett förslagsvis beräknat
belopp. Jag föreslår, att denna anordning bibehålies även för nästa
budgetår.

Vad angår anslagsposten till avlöningar till ordinarie tjänstemän
synes någon ändring ej påkallad.

Under posten till avlöningar till icke-ordinarie personal
bör beräknas medel för avlönande av dels 2 biträdande landsfogdar (Eo 27),
dels 7 extra ordinarie landsfogdeassistenter (Eo22), dels 3 extra landsfogdeassistenter
(Ex 19), dels ock 2 aspiranter (arvode motsvarande Ex 15).
Grundlönerna till dessa befattningshavare efter avdrag för pensionsavgifter
men med inräknande av kallortstillägg kunna beräknas till i runt tal 88 700
kronor. Härtill böra läggas 16 800 kronor för arvoden åt tingsnotarier under
deras tjänstgöring å landsfogdeexpedition. Slutligen bör, i enlighet med vad
utredningsmännen föreslagit, för ersättningar åt vikarier för landsfogdar
och landsfogdeassistenter under posten beräknas ett belopp av 20 000 kronor.
Posten torde sålunda böra upptagas till (88 700 + 16 800 + 20 000)
125 500 kronor.

För rörligt tillägg slutligen beräknar jag ett belopp av i runt tal
51 000 kronor.

Anslaget i sin helhet skulle sålunda behöva upptagas med (230 000 +
125 500 + 51 000) 406 500 kronor.

2:o) Landsfogdarna m. fl.: Omkostnader, förslagsanslag.

Budgetår Anslag Nettoutgifter

1944/45 .................. 80 000 116 082

1945/46 .................. 90 000 —

1946/47 (förslag).......... 90 000 —

Den 18 maj 1945 har Kungl. Majit fastställt följande omkostnadsstat för
landsfogdarna m. fl., att tillämpas under budgetåret 1945/46:

Omkostnadsstat.

1. Sjukvård m. m., förslagsvis .......................... kronor 1 000

2. Reseersättningar, förslagsvis ......................... » 49 000

3. Expenser, förslagsvis ............................... » 40 000

Summa kronor 90 000

Belastningen för budgetåret 1944/45 å anslagsposterna till sjukvård
m. m. och till expenser har uppgått till 1 672 respektive 49 986 kronor.
För nästa budgetår beräknar jag posterna till samma belopp som för det
löpande eller sålunda till 1 000 respektive 40 000 kronor.

Kungl. Majlis proposition nr 209.

Posten till reseersättningar har under det gångna budgetåret belastats
med 64 424 kronor. Då emellertid belastningen å posten utöver det
i omkostnadsstaten upptagna beloppet främst torde ha orsakats av de under
budgetåret rådande krisförhållandena, anser jag mig icke böra förorda en
höjning utan föreslår, att posten upptages till oförändrat belopp eller 49 000
kronor.

Sammanlagda anslagsbehovet skulle sålunda uppgå till (1 000 -f- 49 000
+ 40 000) 90 000 kronor.

Hemställan,

Under hänvisning till vad jag i det föregående anfört och föreslagit får jag
hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna följande personalförteckning för landsfogdarna
m. fl.:

Personalförteckning:

Tjänstemän å ordinarie stat.

Befattning Lönegrad

23 landsfogdar.................................. A 29

1 landsfogde................................... A 28;

Extra ordinarie tjänstemän i högre lönegrad än den 20:e.

2 biträdande landsfogdar ...................... Eo 27

7 landsfogdeassistenter......................... Eo 22;

dels godkänna följande avlöningsstat för landsfogdarna
m. fl., att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1946/47:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis
............................ kronor 230 000

2. Avlöningar till icke-ordinarie personal,

förslagsvis ......................... » 125 500

3. Rörligt tillägg, förslagsvis ............ » 51 000

Summa förslagsanslag kronor 406 500;

dels till Landsfogdarna lii. fl.: Avlöningar för budgetåret
1946/47 anvisa eif förslagsanslag av......kronor 406 500;

Kungl. Muj.ts proposition nr 209.

dels till Landsfogdarna m. fl.: Omkostnader för budgetåret
1946/47 anvisa ett förslagsanslag av .. kronor 90 000;

dels ock medgiva, alt den i avlöningsstaten för Statspolisintendenten
m. fl.: Avlöningar i årets statsverksproposition
upptagna anslagsposten till arvode, bestämt av Kungl. Maj:t,
må överskridas med högst 1 700 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen
bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse
bilaga vid detta protokoll utvisar skall avlåtas till
riksdagen.

Ur protokollet:
Bengt Söderqvist.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1946
616382