Kungl. Majlis proposition nr 180 (Proposition 1943:180)

Kungl. Majlis proposition nr 180.

Nr 180.

Kungl. Majits proposition till riksdagen angående organisationen
av forsvarsväsendets centrala förvaltning; given Stockholms
slott den 12 mars 1948.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför Hans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
12 mars 1943.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres,
Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om organisationen
av forsvarsväsendets centrala förvaltning och anför härutinnan följande.

Avd. I. Inledning.

A. Översikt över den nuvarande centrala förvaltningsorganisationen
inom försvarsväsendet.

Den militära förvaltningens uppgift är att i tekniskt och ekonomiskt avseende
ombesörja forsvarsväsendets angelägenheter. På förvaltningsorganen
ankommer sålunda att omhänderhava och redovisa de medel, som anvisats
för försvarets behov, att åt krigsmaktens förband och andra militära orga Bihang

till riksdagens ''protokoll 19^3. 1 sami. Nr ISO.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

nisationer anskaffa för tjänsten i krig och fred erforderliga förnödenheter,
materiel och byggnader, att vårda och underhålla försvarsväsendets materiel
och övriga egendom m. m. Det åligger därjämte de högre förvaltningsmyndigheterna
att övervaka och granska förvaltningen hos de underlydande
organen.

Enligt 1936 års försvarsordning är den militära förvaltningen ordnad försvarsgrensvis.
Högsta ledningen av och uppsikten över försvarsgrenarna i
förvaltningshänseende utövas under Kungl. Maj:t av respektive arméförvaltningen,
marinförvaltningen och flygförvaltningen såsom centrala förvaltningsmyndigheter.

De centrala förvaltningsmyndigheternas organisation är icke ensartad.
Arméförvaltningen saknar sålunda i motsats till övriga förvaltningar gemensam
chef. Detta förhållande medför, att vid armén den centrala förvaltningsmyndigheten
direkt under Kungl. Majit i praktiken utövas av ett
flertal sidoordnade departement och styrelser, vilka dock i vissa bestämda
fall sammanhållas under gemensam ledning av en av departementscheferna
såsom ordförande i plenum eller av arméchefen. Marinförvaltningen har
särskild chef. Vid avgörandet av vissa bestämda ärenden inträder dock
marinchefen såsom chef för ämbetsverket. Vid flygvapnet slutligen är chefen
för flygvapnet själv tillika chef för flygförvaltningen.

Närmast under de centrala förvaltningsmyndigheterna stå vid armén och
i regel även vid marinen regionala förvaltningsorgan. Vid armén ingå dessa i
militärbefälsstaberna, vid marinen i marindistriktsstaberna. Vid flygvapnet
saknas i nuvarande organisation egentliga regionala förvaltningsorgan.

Vad slutligen angår den lokala förvaltningen är denna vid armén och flygvapnet
anknuten till regementena respektive flygflottiljerna (flygkrigsskolan)
samt till vissa direkt under vederbörande centralmyndighet lydande anstalter.
De i 1942 års försvarsplan upptagna flygbasområdesstaberna skola även
ha vissa förvaltningsuppgifter med avseende å övningsplatser och krigsflygfält
jämte där befintliga anläggningar. Dessa uppgifter, villia utövas
bland annat genom direkt under flygbasområdeschefen ställda tillsynsmän,
äro närmast hänförliga till lokalförvaltning. Vid marinen ansluter sig lokalförvaltningen
till örlogsstationer, örlogsvarv, flottans fartyg, kustartilleriförsvar
och kustartilleriregementen.

I fråga om såväl den regionala som den lokala förvaltningen gäller principen,
att vederbörande chefer äro ansvariga för förvaltningen men att de i
allmänhet biträdas av i förvaltningsbesluten medansvariga, sakkunniga föredragande.
Cheferna äro dock i regel befriade från handläggningen av kassaärenden,
vilka utbrutits såsom en särskild gren av förvaltningsverksamheten.

Gällande instruktioner för överbefälhavaren, försvarsgrensledningarna och
de centrala förvaltningsmyndigheterna samt det allmänna krigsförvaltningsreglementet,
som tillämpas under rådande försvarsberedskap, innehålla vissa
bestämmelser rörande förhållandet mellan den högre militära ledningen och

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

de centrala förvaltningsorganen, innefattande bland annat föreskrifter om
viss direktiv- och anvisningsriitt för den förra i förhållande till de senare.
Till frågan härom återkommer jag i det följande under avsnittet »Förvaltningsorganens
förhållande till Kungl. Majit och den högsta militära ledningen»
.

Arméförvaltningen utgöres enligt den genom 1936 års försvarsbeslut fastslagna,
alltjämt i sina huvuddrag gällande organisationen av:

tygdepartementet — med generalfälttygmästaren som chef — för
ärenden angående arméns tygmateriel, avseende såväl konstruktions- och
kontrollverksamhet som anskaffning, tekniskt handhavande, underhåll, förrådsförvaring
och redovisning av vapen, ammunition1, fordon, signal-, pionjäroch
brobyggnadsmateriel m. m., verksamheten vid tygdepartementets fabriker
och anstalter samt vid försvarsväsendets kemiska anstalt1 2, planering av
krigstillverkning, krigsindustriens personalorganisation m. m.;

intendenturdepartementet — med generalintendenten som
chef — för ärenden angående arméns intendenturmateriel3, inbegripande såväl
konstruktion och kontroll som anskaffning m. m., veterinärmateriel, förplägnad,
undervisning och övningar, remontering och hästhållning, verksamheten
vid intendenturdepartementets fabriker och anstalter, krigsindustri- och krigsmaterielplaner,
i vad berör intendenturdepartementets verksamhetsområde,
m. m.;

civila departementet — med generalkrigskommissarien som chef
— för ärenden angående arméns rekrytering och avlöning, bokförings- och
kassaväsende, kameral revision, besvärs- och anmärkningsmål, frågor av
allmänt juridisk och administrativ natur m. m.;

fortifikationsstyrelsen — under chefskap av chefen för fortifikationskåren
— för ärenden angående rikets fasta försvar i allmänhet, den
fortifikatoriska rustningen såväl av fästningar som i övrigt inom militärområdena,
lantbefästningar, underhåll och vård av arméns byggnader, övningsfält
och skjutbanor, uppförande av nybyggnader för lantförsvaret m. m.;
samt

sjukvårdsstyrelsen — med generalfältläkaren som chef — för
ärenden angående arméns hälso- och sjukvårdsväsende, behovsberäkning,
anskaffning, vård, omsättning och redovisning av arméns sjukvårdsmateriel
(med vissa undantag), planläggning av krigsindustriens leveranser av sjukvårdsmateriel,
försök med dylik materiel i viss omfattning m. m.

Arméförvaltningens departement (styrelser) handlägga, såvitt ej annorlunda
är stadgat, var för sig de ärenden som tillhöra dess område inom för 1

Under rådande krisläge handhaves bland annat anskaffning will upplagring av viss krigsmateriel,
särskilt ammunition, av ett fristående organ, statens krigsmaterielnämml (före den 1 juli 1942
benämnd statens ammunitionsniimnd).

2 Under rådande krisläge handhaves ledningen av driften vid dessa anläggningar i viss utsträckning
av försvarsväsendets verkstadsnämnd.

3 Anskaffning av viss intendenturmateriel sker flir närvarande genom krigsmateriel nämnden.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr ISO.

valtningen. De äga besluta orri utanordningar från anslag, som enligt fastställda
stater eller särskilda föreskrifter få av dem disponeras. Å andra departement
än civila departementet meddelade beslut om utanordningar skola
för verkställighet dit överlämnas.

De till arméförvaltningens handläggning hörande ärendena avgöras på
något av följande sätt, nämligen av arméförvaltningen under chefskap av
chefen för armén, av arméförvaltningen i plenum, av två eller flera departement
gemensamt eller av vederbörande departement. Därjämte tillkommer
byråchef viss befogenhet att själv fatta beslut.

Under chefskap av arméchefen avgöras ärenden avseende framställningar
till ledning vid upprättandet av statsverkspropositionen, uppgörandet
av stater m. m. rörande disponerandet av för arméns utbildning, utrustning
och krigsberedskap anvisade medel, fastställande i huvuddrag av anskaffnings-
och hushållningsplaner, som beröra statsanslag till materiel för arméns
utbildning och utrustning samt fastställande av modeller å vapen, fordon,
beklädnads-, utrednings- och andra persedlar m. m. i den omfattning Kungl.
Majit bestämmer.

Marinförvaltningen är indelad i nio avdelningar, nämligen artilleri-, torped-,
min- och nautiska avdelningarna, var och en under en regementsofficer ur
marinen, fortifikationsavdelningen under en regementsofficer ur fortifikationskåren,
ingenjöravdelningen under marinöverdirektören, intendenturavdelningen
under chefen för marinintendenturkåren, sanitetsavdelningen under
marinöverläkaren samt civilavdelningen under marinöverkommissarien. I marinförvaltningen
ingår dessutom en kameralbyrå med amiralitetsrådet såsom
chef. Till civilavdelningen höra ett registratorskontor och ett advokatfiskalskontor,
till kameralbyrån ett bokslutskontor, ett revisionskontor och ett lcassakontor.
Inom marinförvaltningen finnas därjämte ett kontor för industriens
krigsorganisation och ett kontor för teknisk revision.

Marinförvaltningen utgöres av en chef av flaggmans grad samt de nio avdelningscheferna
såsom ledamöter. Chefen för kameralbyrån (amiralitetsrådet)
inträder såsom ledamot vid handläggning av ärende, som i något avseende
tillhör honom.

Av de marinförvaltningen tillhörande ärendena handläggas

å artilleriavdelningen ärenden angående den flytande materielens
och kustartilleriförsvarets artillerimateriel med tillbehör, eldledningsanordningar,
ammunition1, personalens beväpning och gasskydd, kemiska stridsoch
dimbildningsmedel, skjutbanor och målmateriel m. m.;

å torpedavdelningen ärenden angående torpedbestyckning och
vad därmed sammanhänger samt marinens radio- och undervattenssignalmateriel; 1

Anskaffning av viss krigsmateriel, däribland ammunition (med undantag av torpeder), sjöminor
och sjunkbomber samt av viss intendenturmateriel, har under rådande krisläge överflyttats på statens
krigsmaterielnämnd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

å minavdelningen ärenden angående minförsvaret m. m., minsvepnings-,
spräng- och spärrmateriel, lyssningsmateriel m. m.1;

å nautiska avdelningen ärenden angående marinens krigsberedskap,
övningar och organisation i allmänhet, fotografimateriel, instrument av
olika slag, allmänna sjöfarten, förhyrning av personal och flytande materiel,
trupptransporter m. m.;

å fortifikationsavdelningen ärenden angående konstruktion
och nybyggnad samt underhåll och vård av sjöförsvarets befästningsanläggningar,
kajer, byggnader — med undantag av örlogsvarv och örlogsdepåer
jämte arbetarbostäder i den omfattning marinförvaltningen bestämmer —
m. m.;

å ingenjöravdelningen ärenden angående konstruktion och nybyggnad
samt underhåll av flytande materiel och av byggnader hörande till
örlogsvarv och örlogsdepåer jämte arbetarbostäder, i den omfattning marinförvaltningen
bestämmer, marinens elektriska belysnings- och kraftanläggningar
samt skifferoljeverk och oljefabrikör m. m.;

å intendent ur avdelningen ärenden angående förplägnad, beklädnad,
anskaffning av intendenturmateriel1, kol, olja och i allmänhet förnödenheter
i större omfattning, förrådsverksamhet m. m.;

å sanitetsavdelningen ärenden angående hälso- och sjukvården
vid marinen m. m.; samt

å civilavdelningen ärenden avseende marinens fasta egendom i
rättsligt hänseende, balans- och avskrivningsmål, besvärsmål, anslagsäskanden
m. m. samt övriga ärenden av administrativ-juridisk beskaffenhet.

Till kameralbyrån hänföras ärenden angående uppbörden, anordnandet
och redovisningen av till marinförvaltningens befattning hörande medel,
marinens kassa- och redovisningsväsende, verkställighet av marinförvaltningens
utbetalnings- och omföringsbeslut m. m.

Kontoret för industriens krigsorganisation biträder
avdelningscheferna i förberedelsearbetet för nödiga beställningar vid krig och
handlägger allmänna ärenden rörande industriens krigsorganisation m. m.

De till marinförvaltningens handläggning hörande ärendena avgöras på något
av följande sätt, nämligen av marinförvaltningen i plenum under chefskap
av marinchefen, av marinförvaltningen i plenum under chefskap av
chefen för marinförvaltningen, av chefen för marinförvaltningen eller av
vederbörande ledamot.

I plenum under chefskap av marinchefen avgöras ärenden angående
framställningar rörande sjöförsvarets medelsbehov till ledning vid upprättandet
av statsverkspropositionen, förslag till stater för den militära och civilmilitära
personalen samt för marinens krigsberedskap och övningar, för -

1 Se noten u sid. 4.

Kungl. Maj:is proposition nr 180.

slag till huvudritning för nybyggnad av större fartyg eller för större befästningsanläggning,
till viktigare förändring av fartyg eller befästningsanläggning,
läggande i materielreserv av äldre fartyg eller nedläggande av befästningsanläggning,
viktigare förvaltningsfrågor rörande övningar vid marinen,
anställande av viktigare försök med marinens materiel samt fastställande av
modeller å vapen, fordon, beklädnads-, utrednings- och andra persedlar m. m.
i den omfattning Kungl. Maj:t bestämmer.

Vad flygförvaltningen beträffar står densamma såsom förut nämnts under
chefskap av chefen för flygvapnet. I den omfattning denne bestämmer utövas
chefskapet för ämbetsverket av souschefen vid flygförvaltningen.

Verksamheten inom ämbetsverket bedrives å — förutom en expedition —
tre avdelningar och en byrå, nämligen:

materielavdelningen — med en regementsofficer som chef — för
ärenden, som angå bland annat anskaffning, teknisk användning, skötsel,
vård, provning, leveranskontroll m. m. i fråga örn flygmateriel, vapen och
ammunition1, verkstadsdriften vid flygvapnets verkstäder och flygindustriens
krigsorganisation;

intendenturavdelningen — med en regementsofficer i intendenturbefattning
som chef — för ärenden angående förplägnad, intendenturmateriel1,
anslag till sjukvård m. m.;

byggnadsav delningen — under chefskap av en regementsofficer
ur flygvapnet eller fortifikationskåren — för ärenden, som angå flygvapnets
byggnader, flyg- och skjutfält, flygstationer m. m. med därtill hörande anläggningar
ävensom inkvartering och uthyrning i flygvapnets byggnader;
samt

civilbyrån — under ledning av en byråchef — för ärenden, som angå
avlöning, rekrytering, resekostnader, allmänna författningar och föreskrifter,
anmärknings-, avskrivnings- och besvärsmål, kassa- och redovisningsväsendet,
kameral revision samt övriga ärenden av administrativ-juridisk
beskaffenhet.

Chefen för flygförvaltningen är ensam beslutande i alla de ärenden, vilka
föredragas inför honom, så ock souschefen i de ärenden, som inför honom
föredragas. I vissa fall tillkommer det avdelningschef att meddela beslut.

Vad särskilt angår krigsförberedelsearbetet på det industriella området
skola hithörande ärenden inom de centrala militära förvaltningsmyndigheterna
huvudsakligen handläggas inom arméförvaltningen på tyg- och intendenturdepartementens
industribyråer, inom marinförvaltningen på respektive
avdelningar samt på kontoret för industriens krigsorganisation, vilket har
att biträda ämbetsverkets avdelningar i deras förberedelsearbete inom detta
område, samt inom flygförvaltningen främst på materielavdelningen. På che -

1 Se noten å sid. i.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

fen för försvarsstaben och cheferna för de olika försvarsgrenarna ankommer
att genom anvisningar och föreskrifter till förvaltningsorganen samt på annat
sätt främja krigsberedskapen.

Den ledande och övervakande verksamheten med avseende å rikets försvarsförberedelser
på det ekonomiska området omhänderhades tidigare av
rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, vars verksamhet emellertid
numera i allt väsentligt övertagits av olika krisorgan.

I förevarande sammanhang bör även statens reservförrådsnämnd uppmärksammas.
Denna nämnd utgör organ för handläggning av frågor rörande inköp
och lagerhållning för statens räkning av importvaror, vilkas befintlighet
inom landet i händelse av avspärrning i varutillförseln är av vikt för upprätthållande
av landets näringsliv och folkförsörjning samt för den ekonomiska
försvarsberedskapen i övrigt.

Förhållandena på materielanskaffningens område ha framtvingat ett intimt
samarbete mellan de militära myndigheterna och de statliga krisorgan,
som tillskapats i samband med landets krigsindustriella mobilisering. De krisorgan,
med vilka sådant samarbete i här berört avseende särskilt ägt och äger
rum, äro statens industrikommission, statens livsmedelskommission, statens
bränslekommission, statens krigsmaterielnämnd (tidigare statens ammunitionsnämnd)
och försvarsväsendets verkstadsnämnd.

Statens krigsmaterielnämnd är ett centralt organ för anskaffning och lagring
av ammunition och numera även viss annan krigsmateriel. Den bildar
ett centralt inköpsorgan för armé-, marin- och flygförvaltningarnas behov i
vissa hänseenden, varigenom befintlig produktionskapacitet bättre utnyttjas
än enligt äldre planering samt standardisering och ändamålsenliga leveransterminer
kunna erhållas. Nämnden har även vissa ytterligare arbetsuppgifter.
Till frågan härom återkommer jag i det följande.

Försvarsväsendets verkstadsnämnd har till uppgift att direkt under Kungl.
Maj:t i tekniskt och ekonomiskt avseende handhava ledningen och driften
vid vissa försvarsväsendet tillhörande fa tiri leer och anstalter. Det åligger
nämnden bland annat att tillse, att tillverkningen vid nämnden underställda
verkstäder m. m. bedrives på ett rationellt och effektivt sätt.

I förevarande sammanhang må även erinras örn den sida av statens krisrevisions
verksamhet, som berör försvarsväsendet. Krisrevisionens kontroll
av den militära förvaltningen avser väsentligen tillsyn över att personal,
medel och materiel utnyttjas på ett ekonomiskt sätt. Den fortlöpande räkenskapsgranslcningen
åvilar däremot alltjämt specialrevisionerna i de olika
försvarsgrensförvaltningarna samt riksräkenskapsverket.

Grunderna för förvaltningen i krig, vilka i väsentliga delar överensstämma
med principerna för fredsförvaltningen, äro införda i ett den 31 augusti 1939
utfärdat, i det föregående omnämnt allmänt krigsförvaltningsreglemente.
Ledningen av oell uppsikten över krigsförvaltningen utövas under Kungl.

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 180.

Majit av armé-, marin- och flygförvaltningarna, vilka i ärenden av betydelse
för krigföringen skola inhämta direktiv från överbefälhavaren (eventuellt
chefen för försvarsstaben). Denne äger jämväl i övrigt utfärda direktiv
till de centrala myndigheterna samt anvisningar och föreskrifter till underlydande
chefer (befälhavare).

Egentliga krigsförvaltningsärenden handläggas av — förutom de centrala
myndigheterna — vissa militära chefer, fungerande såsom särskilda krigsförvaltningsmyndigheter.
Krigskassaärenden omhänderhavas av — utom de
centrala myndigheterna — särskilda krigskassamyndigheter.

B. 1940 års militära förvaltningsutredning.

Frågan örn ett mera rationellt ordnande av den militära centralförvaltningen
har vid flera tidigare tillfällen, bland annat vid genomförandet »v
1936 års försvarsreform, stått på dagordningen. Särskild uppmärksamhet
har därvid ägnats spörsmålen örn förvaltningens ordnande försvarsgrensvis
eller gemensamt för försvarsväsendet i dess helhet samt om förvaltningsorganens
ställning inom försvarsorganisationen, särskilt om det inbördes
förhållandet mellan de rent militära myndigheterna, å ena sidan, och
förvaltningsorganen, å den andra. Genom de starka påfrestningar på den
militära förvaltningsapparaten, som det pågående krigets utbrott och upprätthållandet
av den förstärkta försvarsberedskapen medförde, vunno hithörande
spörsmål förnyad aktualitet. I anledning härav bemyndigade Kungl.
Majit den 29 november 1940 chefen för försvarsdepartementet att tillkalla.
sju sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning, i huvudsak
syftande till att enligt närmare angivna grunder uppdraga mera allmänna
linjer för en blivande omorganisation av det militära förvaltningsväsendet
samt att med utgångspunkt därifrån angiva sättet och tidsföljden för genomförande
av en dylik. Kungl. Majit förklarade sig vidare vilja, sedan förslag i
dessa avseenden utarbetats, taga under förnyat övervägande, på vad sätt
mera detaljerade förslag rörande de särskilda förvaltningsorganens inre organisation
m. m. borde utarbetas.

Departementschefen anmodade samma dag överståthållaren T. K. V. Nothin,
direktören R. Blomquist, generalmajoren J. H. F. Söderbom, konteramiralen
K. G. Bjurner, generalmajoren friherre A. O. Rappe, direktören P. E.
S. Gummeson och översten N. O. F. Söderberg att utföra ifrågavarande
uppdrag, därvid Nothin tillika anmodades att i egenskap av ordförande leda
de sakkunnigas arbete. De sakkunniga antogo benämningen »militära förvaltningsutredningen».
I det följande kallas denna utredning *1940 års utredning».

I samband med igångsättandet av 1940 års utredning anförde chefen för
försvarsdepartementet till statsrådsprotokollet bland annat följande.

Kungl. Majda proposition nr ISO. 9

Upprätthållandet av den förstärkta försvarsberedskapen har helt naturligt
ställt de centrala förvaltningsmyndigheterna inom vårt försvar, armé-, marinoch
flygförvaltningarna, inför uppgifter av en storleksordning och cn svårighetsgrad,
som i jämförelse med mera normala förhållanden medfört en våldsam ansvällning
av förvaltningsapparaten. Av särskild betydelse ha i detta hänseende
varit de utomordentligt omfattande materielanskaffningar av olika slag, som
måst äga rum i snabb takt och som även framgent torde komma att ställa
mycket stora krav på de förvaltande myndigheterna. Även de i tjänstgöring varande
truppernas underhåll och förseende med förnödenheter av skilda slag har
ställt och ställer alltjämt stora fordringar på förvaltningsmyndigheternas kapacitet.

De anförda omständigheterna ha föranlett till att vissa åtgärder ansetts böra
vidtagas i syfte dels att inom speciella områden effektivisera förvaltningstjänsten
och dels att från förvaltningsmyndigheterna avlyfta en del av deras arbetsbörda.
I sistnämnda hänseende må erinras om att vid sidan av förvaltningsmyndigheterna
två särskilda organ inrättats, statens ammunitionsnämnd och försvarsväsendets
verkstadsnämnd, den förra med uppgift att omhänderhava ammunitionsanskaffningen
för försvarsväsendet i dess helhet, den senare att leda
verksamheten vid vissa försvaret tillhörande verkstäder.

Inom statens industrikommission hava på sistone vissa utredningar ägt rum
med syfte att undersöka möjligheterna för att i vissa avseenden åstadkomma
en rationalisering av den militära förvaltningstjänsten. Dessa undersökningar
hava resulterat i att preliminära riktlinjer utarbetats för en omorganisation av
den militära förvaltningen.

Även enligt min mening synes tiden nu vara inne att söka tillvarataga de erfarenheter
som kunnat göras under det senast förflutna året för att med dem
såsom grundval söka anpassa den centrala militära förvaltningstjänstens organisation
efter de betydligt ökade arbetsuppgifter, som nu åvila den militära
förvaltningen och som säkerligen komma att kvarstå även efter en framtida
återgång till mera fredliga förhållanden. Vad som därvidlag särskilt torde böra
eftersträvas synes i första hand vara åstadkommande av större enhetlighet i
förvaltningstjänsten inom försvarsväsendet än som hittills varit till finnandes.
Vidare torde det böra övervägas, huruvida icke kommersiell och industriell sakkunskap
för framtiden bör vara i ökad grad och mera permanent företrädd inom
den militära förvaltningsverksamheten än som hittills normalt varit fallet.

1940 års utredning avgav den 24 februari 1941 sitt betänkande med principförslag
rörande omorganisation av den militära förvaltningen. I betänkandet
framhölls bland annat, att den nuvarande militära förvaltningsorganisationen
vid den försvarsberedskap, som vårt land på grund av stormaktskriget
tvingats intaga, uppvisat betänkliga brister, då det gällt att skaffa en
överblick över de olika försvarsgrenarnas behov och tillgångar samt möjligheterna
att fylla behoven. Olägenheterna med den nuvarande förvaltningsorganisationen
vore huvudsakligen att hänföra till splittringen på de olika försvarsgrenarna
av förvaltningsuppgifter av samma art samt avsaknaden av
samordnande organ för det krigsindustriella planeringsarbetet. Med hänsyn
till dessa olägenheter hade utredningen funnit erforderligt att, så långt detta
lämpligen läte sig göra, förvaltningsverksamheten sammanfördes fackgrensvis
till en gemensam försvarsförvaltning, samt att denna tillfördes all erfor -

Kungl. Majlis proposition nr ISO.

derlig teknisk och merkantil sakkunskap, så att fortlöpande kontakt med industrien
kunde hållas och planläggningen av krigsindustrien säkerställas. Vid
detta sammanförande borde i huvudsak följas den nuvarande indelningen inom
arméförvaltningen.

1940 års utredning föreslog sålunda, att verksamheten inom den gemensamma
försvarsförvaltningen skulle uppdelas på ett materieldepartement, ett
intendenturdepartement, ett fortifikationsdepartement, ett sjukvårdsdepartement
och ett civilt departement. Vad intendenturförvaltningen beträffar räknade
utredningen emellertid även med det alternativet, att särskilda centralmyndigheter
för de olika försvarsgrenarna skulle bibehållas på detta område.
Bortsett från detta alternativ borde enligt utredningens mening till vart och
ett av nämnda departement sammanföras dithörande ärenden från samtliga
försvarsgrenar. Förutom dessa fem för försvarsgrenarna gemensamma departement
krävdes emellertid särskilda förvaltningsorgan, ett för varje försvarsgren,
förslagsvis benämnda armé-, marin- och flygförvaltningarna, med uppgift
att handlägga vissa för försvarsgrenarna specifika uppgifter, vilka stöde
i nära samband nied tjänsten inom dem.

I sitt betänkande uppehöll sig 1940 års utredning särskilt vid materieldepartementets
arbetsuppgifter. Detta departement skulle närmast motsvara
det nuvarande tygdepartementet inom arméförvaltningen men ombesörja
även vissa delar av övriga försvarsgrenars materielförvaltningar. Det skulle
hava till uppgift att handhava konstruktion, nyanskaffning och kontroll av
krigsmateriel ävensom anskaffningen av vissa slag av intendenturmateriel.
Projekterandet av viss för försvarsgrenarna specifik materiel, såsom stridsvagnar
för armén, fartyg för marinen och flygplan med tillhörande motorer
för flygvapnet, skulle emellertid handhavas av respektive försvarsgrenars
egna förvaltningsorgan. Sistnämnda förvaltningsorgan skulle också ombesörja
all reparations- och underhållstjänst för den egna försvarsgrenens materiel.

Till materieldepartementet skulle enligt 1940 års utrednings förslag vara
förvaltningsmässigt anknuten en särskild organisation för handhavande av
förrådsverksamheten inom försvarsväsendet. Denna organisation skulle stå
under ledning av en generalrustmästare. Till dennes förfogande avsågs skola
ställas specialutbildad förrådspersonal, ammunitionstrupper. Verksamheten
vid försvarsväsendets industriella anläggningar, vilka enligt nuvarande organisation
lyda under de olika centrala förvaltningsorganen men i rådande krisläge
i viss utsträckning provisoriskt sammanförts under försvarsväsendets
verkstadsnämnd, skulle enligt utredningens förslag framdeles drivas i bolagsform.

I fråga om de föreslagna förvaltningsorganens ställning inom försvarsorganisationen
förordade 1940 års utredning, att de till den centrala försvarsförvaltningen
hörande fem departementen skulle lyda direkt under Kungl.
Maj:t. Emellertid borde överbefälhavaren över rikets försvarskrafter äga direktivrätt
i erforderlig omfattning; han skulle också äga att genom en sär -

Kungl. Majlis proposition nr 180.

skild representant i förekommande fall följa ärendenas handläggning. Civila
departementet borde dock göras helt oberoende av de militära myndigheterna
utom i frågor rörande krigsförberedelsearbetet, där viss direktivrätt borde
tillkomma överbefälhavaren. I fråga om de särskilda förvaltningsorganen
för försvarsgrenarna torde 1940 års utredning hava avsett, att försvarsgrenscheferna
skulle i förhållande till dem intaga i stort sett samma ställning som
för närvarande tillkomma dem i förhållande till armé-, marin- och flygförvaltningarna.

En närmare redogörelse för innebörden i 1940 års utrednings förslag ävensom
för de erinringar som i remissväg framställts gentemot förslaget återfinnes
å sid. 23—62 i 1941 års utrednings betänkande. I den mån icke i det
följande närmare upplysningar lämnas i dessa hänseenden torde jag få hänvisa
till nyssnämnda framställning.

C. 1941 års militära förvaltningsutredning samt vissa andra
utredningar berörande frågor örn militär förvaltning.

Genom beslut den 30 augusti 1941 har Kungl. Majit uppdragit åt dåvarande
statssekreteraren i försvarsdepartementet T. G. Wärn att handhava
och utföra fortsatt utredning rörande organisationen av försvarsväsendets
förvaltningsverksamhet ävensom att avgiva de förslag, vilka av utredningen
kunde föranledas (1941 års militära förvaltningsutredning). I enlighet med
Kungl. Maj:ts samtidigt lämnade bemyndigande tillkallades sedermera ett
flertal för utredningens utförande erforderliga sakkunniga.

I anförande till statsrådsprotokollet nyssnämnda dag yttrade jag, efter
att ha erinrat om vissa huvudpunkter i 1940 års utrednings förslag och i de
däröver avgivna yttrandena, bland annat följande.

Den fortsatta utredning rörande sättet för åstadkommande av en erforderlig
rationalisering av den militära förvaltningsverksamheten, vilken jag i enlighet
med det förut anförda anser nu böra igångsättas, torde böra i sina väsentliga
delar bygga på den principiella uppläggning av problemet som kommit till uttryck
i militära förvaltningsutredningens betänkande. Sålunda bör eftersträvas
att åt den militära förvaltningen förläna den grad av enhetlighet som över
huvud kan åstadkommas utan att de särskilda försvarsgrenarnas berättigade
krav på smidighet och anpassning därigenom trädas för nära. Särskilt bör därvid
uppmärksammas angelägenheten av ett planmässigt inordnande av den militära
materielproduktionen inom landets industriella kapacitet, för vilket ändamål
enhetlighet i ledningen synes vara särskilt av nöden. Emellertid böra vid
den fortsatta utredningen på förevarande område vissa av de erinringar emot
förvaltningsutredningens förslag som framförts från de över förslaget hörda
myndigheternas sida upptagas till prövning. För min del har jag särskilt uppmärksammat
de invändningar som hänföra sig till förslaget örn att uppdela den
centrala materielförvaltningen på dels ett gemensamt materieldepartement och
dels särskilda förvaltningsorgan tillhörande de särskilda försvarsgrenarna. Från

Kungl. Mapis proposition nr 180.

ett flertal myndigheter har framhållits, att det synes kunna befaras, att en sådan
splittring av materielförvaltningen i vidsträckt mening skulle kunna medföra
allvarliga olägenheter. Det synes därför böra undersökas, huruvida icke på
grundval av det av arméförvaltningen framlagda förslaget eller på annat sätt
förbättringar i detta avseende kunna vinnas.

På sätt jag i ett tidigare sammanhang anfört föreligger ett visst samband
mellan frågan om ordnandet av den militära högsta ledningen och spörsmålet
om den centrala förvaltningsorganisationen. Den sistnämndas struktur kan sålunda
komma att i viss mån bliva beroende av det resultat, till vilket den pågående
försvarsutredningen kan komma i fråga om den högsta ledningen. Särskilt
torde härvidlag den ställning som försvarsgrenscheferna anses böra intaga
komma att vara av betydelse. Anses försvarsgrenscheferna alltjämt böra bära
ansvaret för respektive försvarsgrenars utbildning och stridsduglighet i allmänhet,
lärer det sålunda även böra tillkomma dem ett visst och icke alltför begränsat
inflytande på den centrala förvaltningstjänsten, enkannerligen i vad
rör materielförvaltningen, medan ett sådant inflytande icke synes vara lika nödvändigt,
därest de nuvarande försvarsgrenschefernas ställning anses böra förändras
till att bliva av mera inspekterande art.

En fråga, som vid den fortsatta utredningen av förevarande spörsmål måste
ägnas en ingående uppmärksamhet, är det särskilt av riksräkenskapsverket i dess
yttrande berörda spörsmålet om vilka myndigheter som skola hava att avgiva
framställningar örn medelsanvisningar ävensom förvalta beviljade anslagsmedel.
Denna fråga, vilken av förvaltningsutredningen lämnats olöst, sammanhänger
delvis med det militära ledningsproblemet, och torde komma att visa sig vara
av väsentlig betydelse, då det gäller att taga slutlig ståndpunkt till det föreliggande
spörsmålet i dess helhet.

Den nu ifrågavarande utredningen torde till en början böra utmynna i ett
förslag rörande de organ som böra ingå i försvarsväsendets centrala försvarsorganisation
med klarläggande av de uppgifter som böra åvila de olika förvaltningsorganen
ävensom av den ställning som överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna
böra intaga till desamma. Vidare torde det ankomma på utredningen att
uppgöra förslag till de särskilda organens inre organisation med uppdelning på
byråer och avdelningar m. m. På grundval härav torde böra utarbetas utkast till
instruktioner för de olika förvaltningsorganen ävensom preliminära förslag till
personalförteckningar. Slutligen torde såvitt möjligt fullständiga kostnadsberäkningar
böra framläggas.

Vid utredningsarbetet bör givetvis även frågan om försvarsväsendets industrianläggningars
inpassande i förvaltningsorganisationen tagas under omprövning.
Däremot synes det icke vara oundgängligen nödvändigt att i detta sammanhang
till slutligt bedömande upptaga den synnerligen komplicerade frågan, huruvida
dessa anläggningar böra i enlighet med förvaltningsutredningens förslag bedrivas
i bolagsform eller huruvida driften bör ordnas på annat sätt. Jag vill här erinra
örn att en viss del av detta frågekomplex nyligen överlämnats till särskild undersökning,
i det att Kungl. Majit genom beslut den 4 juli 1941 uppdragit åt försvarsväsendets
verkstadsnämnd att i samråd med marinförvaltningen företaga
en utredning rörande omorganisation av örlogsvarven samt till Kungl. Majit inkomma
med förslag härutinnan.

Utredningen bör bedrivas och slutföras med all skyndsamhet. Hinder bör emellertid
icke möta att, därest så finnes lämpligt, ett visst avsnitt av förvaltningsapparaten
upptages till behandling för sig och göres till föremål för ett särförslag.
På utredningen torde böra ankomma att yttra sig örn den lämpliga tiden
för ett genomförande av en reform på förevarande område ävensom örn den ord -

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO. i;i

ning, i vilken eventuella nyorganisationer böra äga runi. Även om det befinncs
påkallat att beträffande vissa avsnitt av förvaltningsapparaten låta med en omorganisation
anstå till dess mera normala förhållanden inträtt, torde likväl utredningen
jämväl i dessa delar böra föras fram sa långt, att de tilltänkta nya förvaltningsorganens
arbetsområden och inre organisation klarläggas samt en överblick
över personalbehovet erhålles.

1941 års förvaltningsutrednings förslag, vilket innefattas i ett den 28 mars
1942 avgivet betänkande nied förslag rörande den centrala förvaltningsverksamheten
inom försvarsväsendet (stat. off. utr. 1942: 16) bygger till
sina huvudprinciper på de av 1940 års utredning uppdragna grundlinjerna
för en försvarsförvaltning. Det nya förslaget innefattar dock vissa principiella
avvikelser från 1940 års utrednings förslag, särskilt hänförande sig
till krigsmaterielförsörjningens område. Dessa avvikelser bottna i huvudsak
i den uppfattning rörande försvarsgrenschefernas ställning i försvarsorganisationen,
som kommit till uttryck i 1941 års försvarsutrednings förslag
och vilken uppfattning omfattats jämväl av förvaltningsutredningen. Den koncentrering
av likartade arbetsuppgifter till ensartade organ med speciell kompetens
för uppgifternas handhavande, vilken utgjorde 1940 års utrednings
syftemål, har emellertid även för 1941 års förvaltningsutredning framstått
såsom ett mycket viktigt led i strävandena att åstadkomma en rationell arbetsfördelning
inom det militära förvaltningsväsendet. Det av den nya utredningen
framlagda förslaget till organisation av den centrala militära förvaltningsapparaten
syftar sålunda, enligt vad i betänkandet framhållits, till att i möjligaste
mån fylla det i utredningsdirektiven uppställda önskemålet att åt den militära
förvaltningen förläna den grad av enhetlighet som över huvud kan åstadkommas
utan att de särskilda försvarsgrenarnas krav på smidighet och anpassning
därigenom trädas för nära. 1941 ars utrednings betänkande utmynnar i
ett förslag, att försvarsväsendets centrala förvaltningsverksamhet framdeles
skall omhänderhavas av följande centrala ämbetsverk, nämligen arméförvaltningen,
marinförvaltningen, flygförvaltningen, försvarsväsendets fortifikationsförvaltning,
försvarsväsendets sjukvårdsförvaltning, försvarsväsendets
civilförvaltning samt försvarsväsendets industriverk.

Beträffande genomförandet av den föreslagna omorganisationen vore det
enligt utredningens mening uppenbart, att flera olika faktorer spelade in
vid bedömandet härav. I och för sig mäste det framsta såsom önskvärt, att
den nya organisationen genomfördes snarast möjligt, da ju avsikten med
densamma vore att åstadkomma en förbättring och rationalisering av de
nuvarande förhållandena på ifrågavarande områden. Å andra sidan finge
man icke bortse från vad i åtskilliga av de över 1940 års utrednings förslag
avgivna yttrandena anförts därom, att en genomgripande förvaltningsreform
icke borde genomföras under en för förvaltningsapparaten i sin helhet så
påfrestande tid som den nuvarande, då alla krafter måste anspännas för att
tillgodose de utomordentligt stegrade krav som ställas på densamma, öppen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

bart vore nämligen, att själva genomförandet av en genomgripande omorganisation
ofta medförde en temporär nedsättning i effektiviteten hos förvaltningsorganet
i fråga.

Enligt utredningens mening vore det mest angeläget, att det nya organ,
som föresloges skola under namn av Försvarsväsendets industriverk övertaga
viktiga delar av materielanskaffningsproblemen och krigsförberedelsearbetet
på industriens område, snarast möjligt började uppsättas. Vidare
syntes många skäl tala för att den för försvarsväsendet gemensamma fortifikationsförvaltningen
utan dröjsmål komme till stånd, därvid dock vore
att märka, att enligt utredningens uppfattning den verksamhet, som för
närvarande omhänderhades inom flygförvaltningens byggnadsavdelning,
borde övertagas av den nya fortifikationsförvaltningen först efter hand som
de planerade nya etablissementen i huvudsak blivit fullbordade.

Tidpunkten för genomförandet av den nya organisationen beträffande
övriga föreslagna förvaltningsorgan syntes kunna lämpas efter förhållandena
i de särskilda fallen. Ett genomförande av den av utredningen föreslagna
inre organisationen av flygförvaltningens materielavdelning syntes sålunda
kunna äga rum helt oberoende av tidpunkten för genomförandet av övriga
delar av förslaget. Detsamma gällde enligt utredningens mening beträffande
den inre organisationen av exempelvis arméförvaltningens tygdepartement
och marinförvaltningens ingenjöravdelning. Att organisationsförslaget
i nämnda delar bringades till genomförande snarast möjligt framstode enligt
utredningens mening som en angelägenhet, vilken icke länge borde undanskjutas.
Däremot syntes det icke i och för sig behöva medföra några större
olägenheter, om med uppsättandet av de nya för försvarsväsendet gemensamma
sjukvårds- och civilförvaltningarna skulle anses böra anstå någon
tid. Enligt utredningens mening innebure dock förslaget jämväl i dessa
delar så väsentliga fördelar i förhållande till den nuvarande organisationen,
att ett genomförande av detsamma icke borde uppskjutas annat än av vägande
skäl.

Här må även erinras om vissa andra utredningar rörande förvaltningsspörsmål,
vilka äga nära sammanhang med frågan om den militära centralförvaltningen.

1941 års militära förvaltningsutredning förordade för sin del, örn ock
med viss tvekan, driftsformen statlig affärsdrift för försvarsväsendets nytillverkande
fabriker framför bolagsformen. Utredningen framhöll emellertid,
att, därest Kungl. Majit ändock skulle anse det vara lämpligare, att
ifrågavarande fabriker dreves i bolagsform, en särskild detaljutredning erfordrades
angående med bolagsbildningen sammanhängande spörsmål. I
anslutning härtill bemyndigade Kungl. Majit genom beslut den 17 april
1942 chefen för försvarsdepartementet att dels utse en sakkunnig med uppgift
att inom nämnda departement biträda med utredning rörande bedrivan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

de av verksamheten vid vissa försvarsväsendet tillhöriga industrianläggningar
i bolagsform samt avgiva de förslag, vartill utredningen kunde föranleda,
dels ock besluta om sekreterarbiträde åt den sakkunnige ävensom
om tillkallande av experter för att stå till utredningens förfogande för särskilda
utredningsuppdrag och samråd.

I anledning härav tillkallade departementschefen den 6 maj 1942 tillförordnade
byråchefen i riksräkenskapsverket C. A. Murray att såsom sakkunnig
inom departementet handhava ifrågavarande utredning. För utredningen
antogs benämningen 1942 års militära bolagsutredning. Med stöd
av Kungl. Majlis ovannämnda bemyndigande har departementschefen sedermera
tillkallat vissa experter att biträda vid utredningen. Sedan utredningens
arbete slutförts, har utredningen den 10 september 1942 till fullgörande
av sitt uppdrag överlämnat en promemoria med utredning och förslag
rörande bolagsdrift vid vissa försvarsväsendet tillhöriga industrianläggningar.

I nära sammanhang med nyssnämnda spörsmål står frågan örn en omorganisation,
av örlogsvarven, vars utredning genom Kungl. Maj:ts beslut
den 4 juli 1941 uppdragits åt verkstadsnämnden i samråd med marinförvaltningen.
Sedan denna fråga bearbetats av särskilda av nämnden i samråd
med marinförvaltningen utsedda sakkunniga (1941 års örlogsvarvskommitté),
har nämnden inkommit med förslag i ämnet, till vilket Kungl. Majit
efter vederbörlig remissbehandling torde få taga ståndpunkt.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande beslöt besparingsberedningen
den 28 juni 1941 i samråd med statens krisrevision att tillkalla intendenten
i byggnadsstyrelsen K. Bildmark att såsom sakkunnig verkställa utredning
angående besparings- och rationaliseringsåtgärder i fråga om underhållet
av staten tillhöriga, för den civila statsförvaltningen och försvarsväsendet
disponerade byggnader. Efter fullgjort uppdrag har Bildmark den 23 februari
1942 framlagt en promemoria i ärendet, innefattande bland annat
vissa förslag om omorganisation av byggnadsförvaltningen inom försvarsväsendet.
Besparingsberedningen har sedermera i en den 25 april 1942 dagtecknad
promemoria, utan att taga ståndpunkt till organisationsförslagen,
gjort vissa uttalanden örn behovet av husbyggnadsteknisk sakkunskap vid
underhållsarbetet å statens fastigheter.

Slutligen har chefen för försvarsdepartementet med stöd av Kungl. Majits
den 17 april 1942 givna bemyndigande tillkallat tre personer för att biträda
med utredning rörande ordnandet av reparationst jönsten i fråga om uniformspersedlar
m. m. (1942 års militära reparationstjänstutredning). Dessa sakkunniga
ha den 16 oktober 1942 till departementschefen överlämnat principbetänkande
angående centralisering av reparationstjänsten i fråga om intendenturmateriel
och sedermera i anslutning därtill avgivit vissa detaljförslag. På
min hemställan har Kungl. Majit förut i dag beslutit avlåta proposition nr
179 till riksdagen med förslag i hithörande hänseenden.

Kunell. Maj:ts proposition nr ISO.

Jag ämnar i det följande vid behandlingen av de särskilda avsnitt av förvaltningsorganisationen,
som ha samband med nyssnämnda förslag, i vissa
delar beröra såväl dessa som däröver avgivna remissyttranden.

I förevarande sammanhang bör vidare erinras, att Kungl. Majit den 5 juni
1942 bemyndigade mig att utse högst sex utredningsmän att inom försvarsdepartementet
biträda med utredning rörande utnyttjandet av ingenjörtekniskt
utbildad personal inom försvarsväsendet och därmed sammanhängande
frågor. Den 30 juni 1942 anmodades sex personer att utföra ifrågavarande
uppdrag. Utredningen har antagit namnet jörsvarsväsendets ingenjörutredning.

Då ingenjörutredningen berör ett flertal av de förvaltningsområden, om
vilka här är fråga, synes det mig lämpligast att lämna en närmare redogörelse
för utredningens uppdrag.

Vid avlåtandet av propositionen 1942: 210 angående den fortsatta utbyggnaden
och organisationen av landets försvarskrafter förklarade jag det vara
min avsikt att, sedan 1941 års förvaltningsutredning framlagt sitt betänkande,
upptaga frågan örn en hela försvarsväsendet omspännande undersökning
rörande ingenjörspersonalens utnyttjande.

I anslutning härtill anförde jag i samband med igångsättandet av ingenjörutredningen
till statsrådsprotokollet bland annat följande.

Sedan 1941 års militära förvaltningsutredning numera framlagt betänkande med
förslag rörande den centrala förvaltningsverksamheten inom försvarsväsendet,
synes tiden vara inne att upptaga frågan om den av mig sålunda förutsatta utredningen
rörande den ingenjörtekniskt utbildade personalens utnyttjande inom försvarsorganisationen.
Såsom redan anförts, anser jag det nödvändigt, att teknikens
män beredas ökat utrymme och inflytande inom försvarsorganisationen; den
utökning av den fast anställda ingenjörspersonalen, som 1941 års försvarsutredning
föreslagit, torde kunna betecknas såsom ett minimum. Det synes nämligen
icke uteslutet, att vissa arbetsuppgifter av mera teknisk natur, vilka enligt försvarsutredningens
förslag skulle anförtros åt militär personal, vid närmare undersökning
befinnas böra hellre handhavas av ingenjörer, civilmilitära eller civila.
Bland de arbetsuppgifter, som sålunda kunna tänkas överlämnade till ingenjörspersonal,
må nämnas vissa uppgifter med avseende å tygtjänsten vid militärbefälsstaber
och truppförband samt vissa med befästnings- och byggnadsväsende!
sammanhängande frågor. Vid bedömandet av frågorna om den tekniska tjänstens
organisation inom försvarsväsendet får dock icke förglömmas, att dessa frågor
måste prövas främst ur militär synpunkt. Vid organisationens utformande måste
sålunda tillses, att densamma — samtidigt som den blir i möjligaste mån effektiv
ur teknisk synpunkt — passar in i det militära systemet.

Den utredning rörande ingenjörspersonalens utnyttjande inom försvarsväsendet,
som sålunda bör komma till stånd, bör omfatta samtliga försvarsgrenar. För utredningsarbetet
torde lämpligen 1941 års försvarsutrednings förslag och däröver avgivna
yttranden ävensom 1941 års militära förvaltningsutrednings betänkande
jämte de yttranden, som i anledning av remiss däröver avgivas, kunna tjäna såsom
utgångspunkt. Härvid böra dock förutsättningslöst prövas både organisationsoch
anställningsformerna. Det torde icke utan vidare vara klart, att ingenjörs -

Kungl. Marits ''proposition nr 180.

personalen bör bilda särskilda civilmilitära kårer eller att den bör i större utsträckning
vara fullmaktsanställd. Ävenledes bör noggrant övervägas i vilken omfattning
ingenjörspersonalen skall vara högskoleutbildad och i vilken utsträckning
fackskoleutbildning jämte praktik kan befinnas tillräcklig. Vid utredningen bör
vidare upptagas till prövning — förutom spörsmålet örn den fast anställda ingenjörspersonalen
— jämväl frågan om behovet av ingenjörsutbildad reservpersonal
vid de olika försvarsgrenarna. Jämväl frågan örn utbildningen inom försvarsväsendet
av för tygtjänsten avsedd personal med lägre befattningar bör upptagas
till behandling. Slutligen böra även andra nied här berörda frågor sammanhängande
spörsmål, såsom rörande organisationen av vissa utbildningsanstalter, i den
mån så befinnes erforderligt bliva föremål för utredning.

I samband med det utredningsarbete, som sålunda bör komma till stånd, bör
— såsom i försvarspropositionen framhållits — även upptagas till behandling spörsmålet
om ordnande av reparations- och underhållstjänsten i fråga örn tygmateriel.
Med hänsyn till att den utökade försvarsorganisationen kommer att förfoga över
väsentligt mera materiel av komplicerad och svårskött beskaffenhet än vad tidigare
varit fallet, är det nämligen av vikt, att materielen erhåller en ur ekonomisk
synpunkt och med hänsyn till försvarets effektivitet tillfredsställande vård.

Den utredning, som sålunda bör komma till stånd, torde böra anförtros åt särskilda
inom försvarsdepartementet tillkallade utredningsmän, vilka böra avgiva
dels förslag till stater för de personalkategorier, som beröras av utredningen, dels
fullständiga förslag till nya eller ändrade författningar i de av utredningen omfattade
eller därmed sammanhörande ämnena, dels ock fullständiga kostnadsberäkningar.

Ytterligare en utredning, som här bör omnämnas, är 19J+1 års revisionsutredning,
tillkallad av chefen för finansdepartementet med stöd av Kungl.
Maj:ts den 28 juni 1941 givna bemyndigande för att inom nämnda departement
biträda med utredning av frågan om upprättande av en permanent och
allmän sakrevision inom statsförvaltningen. Denna utredning har den 17
december 1942 avgivit betänkande angående inrättande av statens sakrevision
(stat. off. utr. 1942: 57). Proposition i ämnet har sedermera avlåtits till årets
riksdag (1943: 164).

D. Yttranden över 1941 års militära förvaltningsutrednings
förslag.

Över 1941 års militära förvaltningsutrednings förslag ha yttranden infordrats
av följande myndigheter m. fl., nämligen överbefälhavaren, arméchefen,
marinchefen, chefen för flygvapnet och flygförvaltningen, arméförvaltningen,
marinförvaltningen, medicinalstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket,
statens arbetsmarknadskommission, statens krisrevision, statens
industrikommission, statens ammunitionsnämnd, försvarsväsendets
verkstadsnämnd, statens reservförrådsnämnd, ordföranden i rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap, ingenjörsvetenskapsakademien, 1941
års revisionsutredning, utredningen rörande den tekniskt-vetenskapliga

Bihang till riksdagens protokoll 191)3. 1 sami. Nr 180.

Kungl. Hants proposition nr 180.

forskningens ordnande, byggnadsstyrelsen, 1940 års militära byggnadsutreding,
allmänna lönenämnden och försvarsväsendets lönenämnd gemensamt
samt medicinalstyrelseutredningen.

Vidare lia Sveriges industriförbund, svenska teknologföreningen, svenska
officersförbundet, svenska underofficersförbundet, svenska militärläkarföreningen,
försvarsväsendets civilmilitära ingenjörers förbund, civilmilitära
tjänstemannaföreningen, försvarets civila tjänstemannaförbund, försvarsverkens
civila personals förbund, Sveriges arbetsledareförbund, svenska nationalkommittén
för fysik samt svenska arkitekters riksförbund beretts tillfälle
att yttra sig över betänkandet.

Slutligen ha utlåtanden över svenska nationalkommitténs för fysik yttrande
infordrats från arméförvaltningens tyg- och civila departement samt
fortifikationsstyreise ävensom ingenjörsvetenskapsakademien.

En närmare redogörelse för innehållet i yttrandena lämnas i det följande
under de olika avsnitt, som därav beröras. I den mån annat icke angives ha
de framlagda förslagen i de särskilda hänseendena i huvudsak tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. I förevarande sammanhang skall emellertid en
översikt lämnas över de synpunkter på förslaget i dess helhet, som framkommit
i yttrandena.

Vad angår det nya förslagets allmänna grunder har överbefälhavaren
med vissa reservationer, för vilka i det följande redogöres, förklarat
sig kunna godtaga ett ordnande av den centrala förvaltningsverksamheten
inom försvarsväsendet i huvudsaklig överensstämmelse med 1941 års
utrednings förslag. Överbefälhavaren har emellertid föreslagit, att vissa av
de frågor, som enligt hans mening vore svävande eller icke fullt utredda,
snarast och helst innan ärendet förelädes riksdagen underkastades ytterligare
utredning, därvid överbefälhavaren borde beredas tillfälle att framställa
sina önskemål. Redan i detta sammanhang torde emellertid böra erinras om
det av överbefälhavaren framställda kravet på förstärkning av den militära
sakkunskapen inom civilförvaltningen och industriverket. Överbefälhavaren
har vidare framhållit såsom synnerligen önskvärt, att riksdagens
blivande beslut i förevarande fråga icke fastlade annat än organisationens
huvuddrag och att sålunda detaljerna lämnades till Kungl. Maj:ts avgörande.

Arméchefen har i sitt yttrande uttalat, att han i princip delade utredningens
uppfattning om behovet av ett fristående organ med i huvudsak
de uppgifter, som av utredningen föreslagits för försvarsväsendets industriverk.
Arméchefen har vidare understrukit betydelsen av försvarsgrensvis
ordnad tyg- och intendenturförvaltning, tillstyrkt en gemensam civilförvaltning
och förklarat sig intet ha att erinra mot gemensamma fortifikationsoch
sjukvårdsförvaltningar, därest vederbörande försvarsgrenschefs inflytande
bleve tillfredsställande tillgodosett.

Även marinchefen har i princip anslutit sig till utredningens förslag men

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

förklarat sig frukta, att dess genomförande kunde visa sig innebära överorganisation
med hänsyn till arbetets omfattning under fredsförhållanden
och skapa en icke önskvärd fördröjning och tungroddhet i förvaltningsärendenas
handläggning.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha i gemensamt yttrande anslutit
sig till utredningsförslaget i vad detta går ut på bibehållande av försvarsgrenarnas
materielorgan jämte inrättande av ett gemensamt industriverk
men däremot motsatt sig en utbrytning ur försvarsgrensförvaltningarna
av byggnads-, sjukvårds- och civilärendena. De ifrågavarande myndigheterna
lia i detta sammanhang framhållit såsom en konsekvens av utredningens
förslag, att vid flygvapnet måste inrättas regionala förvaltningsorgan, vilket
icke vore önskvärt och icke heller behövligt, därest överstyrelsen vore
samlad inom flygförvaltningen.

Arméförvaltningen har funnit ofrånkomligt, att den tekniska och ekonomiska
verksamhet, som sammanhängde med försvarsgrenarnas utrustning
med krigsmateriel, handhades av förvaltningsorgan, hos vilka vederbörande
försvarsgrenschef omedelbart kunde få sina intentioner i fråga om materielförsörjningen
omsatta. För tillgodoseende härav syntes alltså förvaltningsverksamheten
på tyg- och intendenturmaterielområdena böra ordnas
försvarsgrensvis. Ingen tvekan rådde emellertid örn att ett centralt organ
för handläggning i fred av det krigsindustriella förberedelsearbetet och vissa
därmed sammanhängande frågor vore erforderligt. En centralisering av övriga
förvaltningsgrenar syntes ägnad att medföra en rationalisering av verksamheten
inom varje särskilt förvaltningsområde.

Marinförvaltningen har framhållit, att tvingande skäl icke syntes föreligga
att nu, när den av upprustningen betingade materielanskaffningen
överskridit sin toppunkt, vidtaga så omfattande och genomgripande organisationsförändringar
som föreslagits. Emellertid vore det önskvärt med
mera rationella arbetsmetoder. Marinförvaltningen ville därför ej motsätta
sig, att förslaget lades till grund för åstadkommande av en mera tillfredsställande
ordning. Ämbetsverket anslöte sig alltså i princip till det föreliggande
förslaget med undantag för sjukvårdsförvaltningen. Den månghövdade
centralförvaltningen måste dock skapa betydande svårigheter att
klarlägga tjänstevägarna samt kunde befaras giva anledning till kompetenstvister,
osäkerhet i ämbetsutövningen och vidlyftigt remissförfarande. Genomförandet
borde ske så att effektiviteten icke äventyrades under rådande
förhållanden.

Statskontoret har förklarat sig ej vara övertygat om lämpligheten av att
i den nu föreslagna utsträckningen bibehålla materiel- och intendenturverksamheten
hos försvarsgrensförvaltningarna. Gränsdragningen hade i
varje fall ej blivit klarare än i det av 1940 års utredning framlagda förslaget
utan snarare tvärtom. Måhända vore det dock välbetänkt att åtminstone
tills vidare väsentligen oförändrad bibehålla materiel- och inten -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

denturverksamheten. Ämbetsverket har vidare i åtskilliga hänseenden, för
vilka i det följande redogöres, framställt erinringar mot det nya förslaget
och har på grund därav funnit frågan böra underkastas ytterligare allsidigt
övervägande.

Statens krisrevision har gentemot det nu till bedömande föreliggande förslaget
framhållit, att 1941 års utredning — i stället för att fixera målet och sedan
söka en lösning efter vissa principiella huvudlinjer — styckat sönder problemet
i stort sett efter förvaltningens nuvarande organisation. Utredningen
hade lämnat tämligen fritt spelrum för en dragkamp mellan s. k.
civila och militära intressen. Militär personal borde ha ett dominerande inflytande
på utvecklingsarbetet. Den konstruktiva utformningen borde uppdragas
åt civil personal med biträde av militärer med tillräckligt färska
erfarenheter av materielens användande i trupptjänst.

Krisrevisionen har vidare erinrat, att ingen nu kunde förutse behoven
under en kommande fredsperiod. En omorganisation kunde därför lätt resultera
i överorganisation. Krisrevisionen kunde icke frigöra sig från ett intryck
av att förslaget gåve stöd åt dylika farhågor. Den nya organisationen
borde växa fram etappvis. Krisrevisionen kunde ej finna, att den föreslagna
förvaltningsapparaten skulle befrämja önskad enkelhet, klarhet och reda.
Förslaget vore behäftat med så väsentliga brister, att det icke i föreliggande
skick kunde läggas till grund för en omorganisation. Krisrevisionen förordade
därför uppskov till dess ny och väsentligt grundligare utredning skett.
Det vore angeläget att verkställa en dylik utredning med minsta möjliga
tidsutdräkt. I avvaktan på resultatet borde man bygga vidare på den provisoriska
grundval, som funnes i statens ammunitionsnämnd (numera statens
krigsmaterielnämnd) och försvarsväsendets verkstadsnämnd. Utvidgningen
av ammunitionsnämnden utgjorde ett viktigt steg mot skapande av
det centrala organ för den militära materielanskaffningen, vilket innebure
den angelägnaste reformen. Under den successiva utbyggnaden av ammunitionsnämnden
vunnes erfarenhet och ett säkrare utgångsläge för omdaning
även av det militära förvaltningsväsendet i övrigt.

De betydelsefulla utbildningsfrågorna borde ägnas särskild uppmärksamhet
och åtgärder snarast vidtagas för att förstärka den tekniskt skolade
personalen inom försvarsväsendet.

Statens industrikommission har biträtt grundtanken i förslaget men funnit
betydelsefulla justeringar påkallade, särskilt i fråga om gränsdragningen
mellan det tilltänkta industriverket och försvarsgrensförvaltningarna.
Till hithörande spörsmål torde jag i ett senare avsnitt få återkomma.

Svenska officersförbundet har ansett systematiseringen alltför långt driven,
varigenom en viss överorganisation uppkommit. Utredningen hade vidare
enligt förbundets mening övervärderat arbetsuppgifterna och deras
omfattning under normala förhållanden. Utredningen syntes ha eftersträvat
att basera den centrala förvaltningsapparatens verksamhet till alldeles

Kungl. Majda proposition nr 180.

övervägande del på allenast personal, som saknade varje militär fackutbildning.
För envar initierad vore det närmast ett axiom, att förvaltningens
ändamålsenliga handhavande i det stora flertalet fall krävde militära kunskaper
och ingående kännedom örn militära förhållanden. Befälsförhållandena
måste vidare bliva ordnade på rimligt sätt. Denna sida av saken hade
helt lämnats åsido av utredningen. Detsamma gällde rekryteringsfrågan.
Även denna punkt måste göras till föremål för utredning. Förslaget innefattade
slutligen en orimlig skiljaktighet i lönesättningen för militära och
civila befattningshavare, i vilket hänseende det vore nödvändigt med rättelse.
Officersförbundets yttrande utmynnar i en hemställan om grundlig
överarbetning av förslaget.

Försvar sväsendets civilmilitära ingenjörers förbund har uttalat, att önskemålet
om enhetlighet ej vore konsekvent genomfört.

Såsom av det anförda framgår lia erinringar mot det nya utredningsförslaget
framkommit från åtskilliga håll. I vissa fall har krävts förnyad utredning
av frågan i hela dess vidd. Yrkanden härom ha sålunda framställts
av statskontoret och krisrevisionen, varjämte svenska officersförbundet
hemställt om grundlig överarbetning.

Nya utredningar om mera begränsade men dock väsentliga avsnitt ha
—• delvis i anslutning till hemställan örn en förnyad allmän utredning —
påyrkats

beträffande fortifikations- och byggnadsförvaltningen i dess helhet av krisrevisionen,
ammunitions- och verkstadsnämnderna, byggnadsstyrelsen, tre
reservanter i 1940 års militära byggnadsutredning, svenska arkitekters riksförbund
samt 1941 års revisionsutredning;

beträffande sjukvårdsverksamheten i dess helhet av krisrevisionen;

beträffande det militära revisionsväsendet av riksräkenskapsverket och
1941 års revisionsutredning;

beträffande försvarsgrensförvaltningarnas organisation av ammunitionsoch
verkstadsnämnderna;

beträffande personalbehovet av lönenämnderna.

I övrigt har hemställts örn vissa specialutredningar. Härom gjorda yrkanden
redovisas närmare nedan under de särskilda avsnitten.

Särskild uppmärksamhet har i åtskilliga yttranden ägnats frågorna örn
personalens omfattning och i samband därmed kostnaderna
för genomförande av den föreslagna organisationen samt örn
lönesättningen för personalen med flera därmed sammanhängande
spörsmål. I dessa hänseenden har i yttrandena anförts i huvudsak följande.

Statskontoret har erinrat, att ett godtagande av utredningens förslag i
hela dess vidd skulle medföra en högst betydande kostnadsökning. Ämbetsverket
kunde ej ingå på närmare bedömande av personalbehovet men hade

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

ett mycket starkt intryck av att personalorganisationen vöre alltför omfattande
och att lönesättningen ofta vore i överkant. Utredningen hade ej
heller iakttagit tillräcklig återhållsamhet i fråga örn inrättande av pensionsberättigande
befattningar. Personalorganisationen avveke vidare i vissa
avseenden från eljest tillämpade principer. Utredningen hade föreslagit inrättande
av ordinarie tjänster, som skulle tillsättas på viss tid, i en utsträckning
som saknade motsvarighet på andra områden och som icke vore betingad
av föreliggande omständigheter. Dylika tjänster borde enligt statskontorets
mening förekomma endast undantagsvis, där alldeles särskilda
skäl vore för handen. Hänsyn borde nämligen tagas bland annat till de
ekonomiska konsekvenser för statsverket, som rätt till pension vid frivillig
avgång efter tolv års tjänstgöring kunde medföra.

Statskontoret har vidare framhållit, att förvaltningsorganen i påfallande
stor utsträckning indelats i avdelningar örn flera byråer. Tillräckliga skäl
att på detta sätt frångå den inom svensk förvaltning vanliga organisationen
med enbart byråindelning kunde enligt ämbetsverkets mening icke anses
vara för handen. Särskilt inom affärsverken funnes byråer, som till sin storlek
väl svarade mot de föreslagna avdelningarna.

Redan det anförda belyste enligt statskontorets uppfattning nödvändigheten
av att de framlagda organisationsförslagen gjordes till föremål för
överarbetning av en särskild sakkunnigberedning. Det borde tillses, att
största möjliga enhetlighet åstadkommes i lönegradsplaceringen och att
lönesättningen genomgående anpassades efter vad som tillämpades i förvaltningen
i allmänhet. Statskontoret hade uppmärksammat bestämda brister
i berörda hänseenden men saknade på grund av ärendets omfattning
möjlighet att genomföra en mera ingående granskning av personalförteckningarna.

Riksräkenskapsv arket har erinrat, att förslagets genomförande skulle
medföra högst avsevärda kostnader, närmast förbundna med det av utredningen
tillämpade systemet för förvaltningsorganisationens uppbyggnad.
Särskilt på civilförvaltningens område skulle den föreslagna planläggningen
medföra onödig omgång och merarbete. Den för långt drivna specialiseringen
av arbetsuppgifter med starkt begränsade möjligheter till direkt samarbete
mellan de militära och de civila organen måste medföra ökat remissväsende.

Allmänna lönenämnden och försvarsväsendets lönenämnd ha i gemensamt
remissyttrande uttalat, att ett ställningstagande till de av utredningen
föreslagna lön egradspl aceringarna för ett flertal befattningar vore synnerligen
vanskligt med hänsyn till det knapphändiga och summariska utredningsmaterial,
som återfunnes i betänkandet. Särskilt beträffande civil teknisk
personal och civil kontorspersonal saknades tillräckligt underlag för
säkert bedömande. Lönenämnderna hade emellertid fått det allmänna intrycket,
att löneställningen i ej ringa utsträckning tilltagits väl hög. Med
inrättande av nya arvoden utöver lön borde få anstå i avvaktan på slutförandet
av det uppdrag, som lämnats 1939 års militära arvodesutredning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

De högre civila befattningarna borde därjämte tills vidare i ökad utsträckning
kunna vara extra ordinarie, varigenom önskvärd elasticitet i personalorganisationen
skulle kunna åstadkommas. Beträffande antalet befattningshavare
i olika lönegrader förelåge enligt nämndernas mening ingen möjlighet
att taga ställning utan ingående undersökning av arbetsuppgifternas
omfattning och beskaffenhet.

Statens krisrevision har, såsom redan i det föregående omnämnts, givit uttryck
åt farhågor för att genomförandet av förslaget skulle resultera i överorganisation,
detta på grund av svårigheten att i nuvarande läge förutse behoven
under en kommande fredsperiod.

Även överbefälhavaren har funnit löneplaceringen ej vara i allo väl avvägd.
En jämförelse borde göras med förhållandena inom försvarsväsendet
i övrigt. Det syntes icke kunna anses berättigat att i lönehänseende placera
förvaltningscheferna framför militärbefälhavarna, chefen för fortifikationsförvaltningen
till och med jämställd med försvarsgrenscheferna. De i vissa fall
utöver lön utgående arvodena syntes ojämnt fördelade. Förhållandet mellan
ordinarie och icke-ordinarie personal syntes icke beräknat efter samma principer
vid de olika verken.

Svenska teknologföreningen har understrukit betydelsen av att överflyttning
av tjänstemän både från privat företag till statligt och tvärtom kunde
ske smidigt. Speciellt pensionsfrågan hade i detta sammanhang stor betydelse.
En särskild utredning av hithörande spörsmål vore påkallad.

Försvarets civila tjänstemannaförbund har funnit högst anmärkningsvärt,
att blott en ytterst ringa del av tjänstemännen inom den tilltänkta förvaltningsorganisationen
uppförts på löneplan A. I många fall förelåge vidare
så stora likheter i de befattningshavarna åvilande arbetsuppgifterna, att
större likformighet borde kunna åstadkommas. Enligt förbundets mening
vore det nödvändigt med allsidig utredning om de civila tjänstemännens
ställning inom försvaret, så snart beslut fattats om principerna för den nya
organisationen av detsamma.

Arméchefen har framhållit, att utredningen vid upprättandet av förslag
till personalstater för samt lönegradsplaceringar inom de olika förvaltningarna
tillämpat en helt annan princip än den som vid 1942 års försvarsreform
kommit till användning i fråga om militära staber och truppförband. Förhållandet
tydde på överskattning av materieltjänsten. Om en god personalrekrytering
krävde högre löner för materiel tjänst, borde särskilda arvoden
bestämmas i stället för att beställningarna kraftigt förskötes mot högre
tjänstegrader. Departementscheferna borde ej placeras högre än militärbefälhavare
m. fl. I fråga om tilläggsarvoden borde samma princip tillämpas
inom samtliga förvaltningar. Arméchefen hänvisade härutinnan till den
militära arvodesutidningen.

Såsom förut anmärkts har svenska officersförbundet understrukit önskvärdheten
av att personalberäkningarna underkastades grundlig överarbetning
under medverkan av militära fackmän.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

E. Provisoriska åtgärder till förstärkning av den centrala

militärförvaltningen.

Under de senaste aren ha ett flertal betydelsefulla åtgärder av övervägande
provisorisk natur vidtagits i syfte att förstärka den centrala militärförvaltningen
i vissa hänseenden. Jag har redan tidigare haft tillfälle att inom riksdagen
redogöra för de viktigaste av dessa åtgärder. I anledning av en inom
andra kammaren framställd interpellation anförde jag nämligen vid kammarens
sammanträde den 27 maj 1942 i huvudsak följande.

Efter stormaktskrigets utbrott och särskilt efter den under vintern 1939/40
för vårt vidkommande inträdda skärpningen av det utrikespolitiska läget blev
det uppenbart, att genomgripande åtgärder måste vidtagas inom vissa för riksförsvaret
och beredskapen betydelsefulla förvaltningsområden. Sålunda befanns
det lämpligt, att ledningen av den för försvarsväsendet i dess helhet erforderliga
anskaffningen av ammunition och för dennas framställning behövliga förnödenheter
anförtroddes åt ett centralt organ under teknisk och kommersiell ledning.
Med anledning härav inrättades för ändamålet ett direkt under Kungl. Majit
lydande organ, statens ammunitionsnämnd, som började sin verksamhet i april
1940. En rationellare planläggning och driftsledning vid försvarsväsendets fabriker
och verkstäder visade sig även nödvändig. För detta ändamål inrättades i
maj 1940 försvarsväsendets verkstadsnämnd, vilken i likhet med ammunitionsnämnden
lyder direkt under Kungl. Majit. Även må erinras örn tillkomsten av
statens industrikommission, vilken i sig innesluter organ av betydelse i detta
sammanhang, exempelvis en krigsindustriavdelning och en prisbyrå.

Genom ammunitions- och verkstadsnämndernas inrättande ernåddes en rationalisering
och effektivisering av de verksamhetsgrenar, som direkt beröras av
nämndernas förvaltning, men även en välbehövlig avlastning från de militära
förvaltningsmyndigheterna av en del tyngande arbetsuppgifter. Även efter nu
berörda organisationsändringar ha emellertid de centrala militära förvaltningsmyndigheterna
haft att fullgöra arbetsuppgifter av den storleksordning, att särskilda
åtgärder ansetts erforderliga. Dessa ha särskilt berört arméförvaltningen.
Inom arméförvaltningens tygdepartement har sålunda enligt beslut av Kungl.
Majit i augusti 1940 provisoriskt inrättats en extra materielbyrå för handläggning
av de icke minst ur ekonomisk synpunkt betydelsefulla ärendena rörande
anskaffning och tekniskt handhavande av anspanns- och motorfordon m. m.
Sedan arméns tygverkstäder, med visst undantag, från ingången av år 1942
ånyo underställts arméförvaltningens tygdepartement, har inom departementet
inrättats en direkt under generalfälttygmästaren lydande verkstadsavdelning
under ledning av en civil överingenjör. Även intendenturdepartementet har utvidgats.
Den 1 juli 1940 trädde nämligen en ny byrå, industribyrån, i verksamhet
med uppgift att handlägga vissa ärenden rörande krigstillverkningens planläggning.
Även arméförvaltningens fortifikationsstyrelse har i vissa avseenden
omorganiserats. Sålunda inrättades från ingången av år 1941 en extra byrå för
handläggning av ärenden rörande vissa fortifikatoriska arbeten. En annan förstärkning
av fortifikationsstyrelsen genomfördes den 1 oktober 1941, då en inom
industrikommissionen upprättad betongteknisk byrå överflyttades till fortifikationsstyrelsen.
Med hänsyn till den avsevärda utökningen av byggnadsverk -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

samheten inom lantförsvaret har vidare inom fortifikationsstyrelsen från och
med den 1 februari 1942 inrättats ett byggnadskontor under civil ledning med
uppgift att handha den praktiska byggnadstekniska verksamheten inom styrelsen.

Även inom marinförvaltningen har en organisationsförändring av större räckvidd
genomförts för effektivisering och rationalisering av verksamheten, i det
att år 1941 inrättats en särskild upphandlingscentral med uppgift att centralt
handha upphandling av viss för fartygsbyggnader erforderlig materiel.

Förutom de nu nämnda förstärkningarna av den centrala förvaltningsapparaten,
vilka innebära ett frångående i viss mån av den förut fastställda byråindelningen
inom förvaltningsorganen, ha givetvis såväl armé- och marinförvaltningarna
som flygförvaltningen tillförts tillfällig arbetskraft i mycket stor omfattning.
Denna utökning av de centrala förvaltningsmyndigheternas personalorganisation
har delvis skett i enlighet med på förhand uppgjorda planer. Förvaltningsorganen
lia på detta sätt tillförts ett flertal högt kvalificerade specialister
på olika områden, bland annat ingenjörer och kommersiellt utbildad personal.
I samband med personalökningarna har det i många fall visat sig nödvändigt
att avlasta de högre befattningshavarna från mindre betydelsefulla arbetsuppgifter.
Detta har skett bland annat genom att lägre befattningshavare erhållit
en mera självständig föredragningsskyldighet.

Det nu sagda gäller de centrala förvaltningsorganen. Åtgärder ha emellertid
vidtagits även i syfte att förse de militära lokalförvaltningarna med särskild
teknisk personal i större utsträckning än hittills varit fallet. Sålunda ha arméfördelningarnas
staber och vissa fästningsstaber tillförts civila elektro- och byggnadsingenjörer,
avsedda att biträda vid handläggning av kasernärenden. Civila
ingenjörer ha anställts vid arméns truppförband, såsom sakkunnig motorpersonal,
varjämte ett flertal förråds- och ingenjörsbefattningar tillskapats för
materielvården vid det territoriella luftvärnet. I särskild proposition till årets
riksdag har föreslagits, att vissa av dessa befattningar skola fastare knytas till
försvarsorganisationen. Såsom i försvarspropositionen framhållits är det meningen
att till utredning upptaga frågan örn den ytterligare utökning av den tekniska
personalen, som kan befinnas erforderlig.

Ehuru dessa åtgärder otvivelaktigt medfört, att den militära förvaltningsapparaten
nu fungerar på ett betydligt mera friktionsfritt och rationellt sätt än
under den första beredskapstiden, måste den fortfarande anses vara i vissa delar
mindre ändamålsenligt organiserad. De av interpellanten omnämnda utredningarna
(militära förvaltningsutredningen av år 1940 samt 1941 års militära förvaltningsutredning)
ha också utrett frågan om den centrala förvaltningen inom
försvarsväsendet i hela dess vidd och på grundval av verkställda undersökningar
framlagt förslag örn genomgripande omgestaltningar av densamma. Den senare
utredningens förslag är för närvarande föremål för remissbehandling, och det är
min förhoppning, att förslag på grundval av detsamma skall kunna föreläggas
nästa års riksdag vid dess början. Det har emellertid synts mig, som om mycket
vore att vinna genom att snarast möjligt successivt utbygga statens ammunitionsnämnd,
som redan nu är i verksamhet, till ett centralt organ för anskaffning
av krigsmateriel. Med hänsyn härtill har Kungl. Majit på min hemställan
genom beslut den 24 april i år vidtagit åtgärder i detta syfte. Samtidigt har at
ammunitionsnämnden uppdragits att i samråd med industri- och arbetsmarknadskommissionerna
samt försvarsgrenarnas centrala förvaltningsmyndigheter
verkställa utredning angående vissa med omorganisationen sammanhängande
detalj spörsmål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Jämväl efter den tidpunkt, då nyss återgivna redogörelse lämnades, ha
vissa åtgärder vidtagits i förutnämnda syfte.

Utbyggnaden av statens ammunitionsnämnd, vilken i samband därmed erhållit
beteckningen statens krigsmaterielnämnd, har fortsatts. Sålunda ha
nämndens nya uppgifter genom Kungl. Maj:ts beslut den 21 augusti 1942 i
vissa hänseenden klarlagts samt en ytterligare överflyttning av materielanskaffningen
till nämnden ägt rum.

I anslutning till ett den 8 maj 1942 meddelat beslut om organisationen av
det inom arméförvaltningens fortifikationsstyrelse inrättade byggnadskontoret
har Kungl. Majit den 30 juni 1942 medgivit anställande av viss personal
avsedd för verksamheten inom kontorets arbetsområde. I syfte att effektivisera
byggnadsverksamheten även inom flygförvaltningens verksamhetsfält
har Kungl. Majit den 19 juni 1942 förordnat en särskild byggnadschef inom
nämnda ämbetsverk samt den 30 oktober 1942 meddelat beslut örn viss omorganisation
av dess byggnadsavdelning. Vidare har Kungl. Majit den 30
juni 1942 till vinnande av enhetlighet inom försvarsväsendets byggnadsverksamhet,
till undvikande av konkurrens örn materiel och arbetskraft mellan
byggnadsorganen inom de särskilda försvarsgrenarna samt för nedbringande
av byggnadskostnaderna föreskrivit, att det skulle åligga nämnda organ att
i möjligaste mån bedriva byggnadsverksamheten i inbördes samarbete och i
sådant syfte vidtaga vissa närmare angivna åtgärder. Tillika har Kungl.
Majit uppdragit åt tillförordnade chefen för arméförvaltningens fortifikationsstyrelse
att taga initiativ till de åtgärder, som i angivet syfte kunde befinnas
lämpliga.

Vad angår arméförvaltningens organisation i andra delar än som avse byggnadsverksamheten
har genom beslut den 19 juni 1942 inom verkets intendenturdepartement
inrättats en extra byrå för ärenden förande driv- och
smörjmedel, varjämte Kungl. Majit den 30 juni 1942 förordnat, att inom
tygdepartementet finge i stället för den nuvarande industribyrån finnas organiserad
en ammunitionsförrådsbyrå.

För marinförvaltningens vidkommande har Kungl. Majit genom beslut den
30 juni 1942 fastställt vissa instruktionsbestämmelser för ämbetsverkets
ingenjöravdelning, syftande till genomförande av en provisorisk organisation
av denna avdelning i huvudsaklig överensstämmelse med de grundlinjer, som
av förvaltningsutredningen uppdragits.

Vad slutligen flygförvaltningen beträffar har Kungl. Majit likaledes genom
beslut den 30 juni 1942 medgivit, att dess materielavdelning finge utan inverkan
på vederbörligt avlöningsanslag provisoriskt organiseras med beaktande
av förvaltningsutredningens förslag. Sedermera har Kungl. Majit den
24 juli 1942 medgivit, att — med samma förbehåll som nyss sagts — en
centralförrådsorganisation för flygmateriel m. m. finge inrättas i anslutning
till centrala flygverkstaden å Malmen.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

Den nuvarande militära förvaltningsorganisationen har i sina huvuddrag
ägt bestånd under mer än tre decennier. I stort sett torde den ha varit väl avpassad
efter de förhållanden, under vilka den kom till stånd. Utrustningen
och beväpningen var vid den tiden relativt enkel och ensartad för varje särskild
vapengren. Behovet av krigsmateriel tillgodosågs i stor utsträckning
genom tillverkning vid statens egna verkstäder, och önskemål örn närmare
samarbete mellan de olika försvarsgrenarnas förvaltningsorgan vid materielanskaffning
gjorde sig föga kännbara. Utvecklingen har emellertid undan för
undan ställt ökade eller helt nya krav på den militära förvaltningens kapacitet,
I den mån så skett har ett allt starkare behov av organisatoriska förändringar
framträtt. Genom den år 1936 beslutade omorganisationen av de
centrala militära förvaltningarna avhjälptes vissa av de olägenheter, som visat
sig vidlåda den äldre organisationen. Sålunda skedde en förenkling och systematisering
av materielanskaffningen inom de särskilda försvarsgrenarna. I
detta sammanhang må även erinras, att planläggningen i stort av industriens
omläggning till krigsindustri och fördelningen av landets möjligheter för industriell
produktion redan tidigare anförtrotts åt ett särskilt organ, nämligen
rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap.

Det lärer ej vara erforderligt att här uppehålla sig vid de senaste årens utveckling
på det militära området och den snabbhet, varmed denna förlöpt.
1941 års militära förvaltningsutredning har härutinnan framhållit, hurusom
den moderna krigföringen klart ådagalagt, att för åstadkommande av största
möjliga försvarseffekt ett lands samtliga resurser måste tagas i anspråk och
sinsemellan samordnas. Som följd av den ökade betydelse de tekniska hjälpmedlen
fått inom försvarsväsendet vore det enligt utredningens mening av
allra största vikt, att landets tekniska, ekonomiska och produktiva resurser
bleve utnyttjade på effektivast möjliga sätt. Detta omdöme synes mig icke
kunna jävas. Den sålunda skisserade utvecklingen måste självfallet avspegla
sig i stegrade anspråk på den centrala militära förvaltningens funktionsduglighet
och effektivitet. Den tekniska utvecklingen på militärväsendets
område har å ena sidan upprullat delvis samma eller åtminstone likartade
problem för de olika försvarsgrenarna och därigenom försvagat och i viss man
till och med undanryckt grunden för en anordning med försvarsgrensvis skilda
förvaltningsorganisationer. Å andra sidan har den medfört krav på ökade
merkantila och tekniska specialkunskaper hos de militära förvaltningsorganen,
på ökat samarbete mellan dessa inbördes och mellan den centrala militärförvaltningen
och landets industri samt på möjlighet till snabb och effektiv utökning
av industriens produktion av krigsmateriel vid krigsutbrott. Härtill
kommer, att den försvarsberedskap, som stormaktskriget tvingat vårt land
att intaga, på ett handgripligt sätt ställt de militära förvaltningarna inför
nödvändigheten att med begränsade resurser lösa problem av en art och omfattning,
som icke förutsetts vid den tid, då förvaltningsapparaten fick sin
nuvarande gestaltning.

Departementschefen
.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

Om än den militära centralförvaltningen alltjämt i sina huvuddrag är utformad
i enlighet med erfarenheterna från tiden fram till 1936 års försvarsreform,
är därmed ingalunda sagt, att den senaste tidens utveckling lämnat
organisationen orörd. Såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen
framgår har under de gångna lerigsåren ett oavbrutet arbete pågått för att i
effektiviseringssyfte provisoriskt komplettera och utbygga försvarsförvaltningens
organisation. I detta sammanhang torde inrättandet av ammunitions(numera
krigsmateriel-) och verkstadsnämnderna förtjäna särskild uppmärksamhet.
Utvecklingen på förevarande område leddes därmed in på en linje,
vars ändamålsenlighet synes mig bekräftad av erfarenheterna icke blott från
vårt eget land utan även från de krigförande staterna. I vissa främmande
länder har sålunda, vad anskaffningen av krigsmateriel angår, ett alltmera
ökat inflytande måst inrymmas åt teknikens män.

Da åtgärder till förstärkning av den militära centralförvaltningens organisation
under förfluten del av beredskapstiden ifrågasatts, ha statsmakterna
måst laga efter lägligheten. Där mera uppenbara brister framträtt och det
varit möjligt att provisoriskt bota dem, har så skett. Sedan frågan om den
fortsatta utbyggnaden och organisationen av försvarsmaktens militära delar förts
fram till en systematiskt utformad lösning, synes mig tidpunkten nu vara
inne att till mera allsidig granskning upptaga jämväl det betydelsefulla spörsmålet
örn förvaltningsorganisationen. De båda utredningar i detta ämne, som
efter stormaktskrigets utbrott verkställts, ha resulterat i förslag om genomgripande
organisationsförändringar. Utredningsförslagen med däröver avgivna
yttranden utgöra ett omfattande och mångskiftande material. Skarpa meningsbrytningar
ha på detta område kommit till synes, framförallt när frågan
gällt gränsdragningen mellan olika myndigheters arbetsuppgifter, den inre organisationen
av vissa förvaltningsorgan samt personalbehovet och lönesättningen
särskilt för högre befattningshavare. Man rör sig här på ett område,
som inrymmer spörsmål av mycket svårbedömbar natur. Att här komma
fram till en för samtliga berörda parter i allo tillfredsställande lösning stöter
därför på betydande svårigheter. Det har emellertid varit min strävan att
göra en rättvis och lämplig avvägning mellan de olika meningar, som på
snart sagt varje punkt gjort sig gällande.

De huvudprinciper, som ligga till grund för det nu utarbetade och i fortsättningen
närmare angivna förslaget, äro följande fyra, nämligen centralisering av
likartade arbetsuppgifter, förstärkning av den tekniska och den merkantila
sakkunskapen inom försvarsförvaltningen, förstärkning av det militära inflytandet
på de fackgrenar av förvaltningen, som alltjämt skola ombesörjas försvarsgrensvis,
samt rationalisering och effektivisering av organisation och
arbetsformer inom de särskilda förvaltningsmyndigheterna.

Centraliseringsprincipen är i den nuvarande centrala försvarsförvaltningen
endast i ringa omfattning genomförd. Bortsett från de i rådande beredskapsläge
fungerande krigsmateriel- och verkstadsnämnderna bedrives förvaltnings -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

verksamheten i stort sett försvarsgrensvis. 1936 års försvarsordning, som på
förvaltningens område alltjämt i sina huvuddrag är gällande, utgår från att
anskaffning av vapen och annan tygmateriel samt intendentur- och sjukvårdsmateriel
skall ske särskilt för varje försvarsgren, att byggnader skola planeras
och uppföras av de olika försvarsgrenarnas förvaltningsmyndigheter oberoende
av varandra samt att rent administrativa och kamerala funktioner
ävensom revision skola ombesörjas försvarsgrensvis. Ur teknisk och ekonomisk
synpunkt kan ett sådant system knappast anses rationellt. På senare år har
emellertid åtskilligt gjorts för att härvidlag åvägabringa samordning. För
mig framstår det såsom ett betydelsefullt önskemål, att den alltjämt i övervägande
utsträckning bestående isoleringen mellan försvarsgrenarna i fråga
om förvaltningsuppgifterna — en kvarleva från en tid då den moderna krigföringens
krav på samverkan mellan försvarsgrenarna även i rent militärt
hänseende ännu icke starkare framträtt — brytes genom ett sammanförande
av likartade sådana uppgifter till organ, som äro gemensamma för samtliga
försvarsgrenar. Jag ämnar således föreslå, att den centrala förvaltningsverksamheten
i vad avser ledningen av försvarsväsendets fabriker, fortifikationsoch
byggnadsverksamheten, sjukvården samt den s. k. civilförvaltningen,
d. v. s. den rent administrativa och kamerala verksamheten ävensom revisionen,
fackgrensvis sammanföres till särskilda ämbetsverk. Vad tyg- och intendenturförvaltningen
angår föreslås en koncentration av främst det krigsindustriella
förberedelsearbetet och de stora anskaffningsuppgifterna till ett krigsmaterielverk.
Betydelsen av centraliseringen visar sig här bland annat i möjligheten
att förhindra konkurrens mellan försvarsgrenarna i fråga örn beställningar
hos industrien samt att genomföra en särskilt under krigsförhållanden
synnerligen viktig standardisering av materielen. En dylik centralisering måste
självfallet såvitt angår materielanskaffningen ske på sådant sätt att de militära
kvalitets- och funktionskraven icke komma till korta gentemot tillverkningstekniska
krav och standardiseringssträvanden. Tillbörligt inflytande på
den centraliserade förvaltningsverksamheten måste också säkras åt den högsta
militärledningen.

Den andra huvudprincipen syftar till en förstärkning av den tekniska och
den merkantila sakkunskapen inom försvarsförvaltningen. Denna grundsats
har främst kommit till uttryck i de förslag, som i det följande framläggas, om
tillskapande av ett krigsmaterielverk och en försvarets fabriksstyrelse. Båda
dessa ämbetsverk avses skola handha förhållandet mellan försvaret och industrien,
ehuru deras verksamhet ligger på olika plan. Krigsmaterielverket spänner
även över ett mera vidsträckt arbetsområde, planläggningen för och anskaffningen
från krigsindustrien i dess helhet, medan fabriksstyrelsen skall
handha ledningen för försvarets fabriker. På de ledande posterna i dessa ämbetsverk
måste dugande industrimän placeras, vilket uppenbarligen bör kunna
ske utan att dessa verk i något avseende komma att intaga motsatsställning
lill övriga myndigheter inom försvarsförvaltningen. För krigsmateriel verkets

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

del säkras härigenom överblicken över industriens kapacitet, öppnas vägen till
ökat samarbete med industrien samt möjliggöres en snabb och effektiv utökning
av krigsmaterielproduktionen vid krigsutbrott. Verkets industriella
fackmän kunna även på jämställdhetens grund föra affärsförhandlingar med
industriens representanter. För fabriksledningens vidkommande vinnes, att
driften kommer att handhavas efter linjer, som inom privatindustrien prövats
och funnits rationella.

Även inom de särskilda försvarsgrenarnas kvarstående förvaltningsmyndigheter
har jag sökt bereda ökat inflytande åt teknikens män. Härmed sammanhänger
även min strävan att utnyttja den personliga dugligheten, oavsett
örn den är att finna hos militärer eller tekniker. Det är av denna anledning
som jag förutsätter, att souschefsposterna inom marin- och flygförvaltningarna
skola kunna besättas med de i varje särskilt fall lämpligaste innehavarna,
antingen dessa nu äro militärer, civilmilitärer eller civila. Beträffande
arméförvaltningen kan denna regel åtminstone tills vidare icke genomföras,
då detta verks souschef avses skola väljas bland verkets två militära
avdelningschefer. Däremot torde regeln kunna bli aktuell inom en blivande,
för försvaret gemensam fortifikationsförvaltning.

En tredje huvudprincip avser en förstärkning av det militära inflytandet
på de fackgrenar av förvaltningen, som alltjämt skola ombesörjas försvarsgrensvis.
Detta syfte vinnes genom att armé- och marincheferna — liksom
fallet redan är med chefen för flygvapnet — sättas till chefer även för respektive
försvarsgrensförvaltningar. Därvid förutsättes givetvis, att försvarsgrenschefema
ej skola behöva taga befattning med löpande ärenden i allmänhet.
Sådana ärenden böra ankomma på souschefen för förvaltningen eller lägre
befattningshavare.

I övrigt avses den högsta militärledningens inflytande på den centrala försvarsförvaltningen
bli tillgodosett genom direktivrätt för överbefälhavaren
samt en mera begränsad anvisningsrätt för försvarsgrenscheferna i förhållande
till fortifikations-, sjukvårds- och civilförvaltningarna men däremot ej
gentemot krigsmaterielverket och fabriksstyrelsen.

En fjärde huvudpunkt är rationalisering och effektivisering inrym de särskilda
förvaltningsmyndigheterna. Hithörande åtgärder taga sikte såväl på
organisation som på arbetsformer. I sistnämnda hänseende syfta de till att
lätta de högre chefernas arbetsbörda genom delegering av beslutanderätten i
löpande ärenden av mindre vikt. Tanken härmed är att bereda de högre cheferna
möjlighet att ägna ökad uppmärksamhet åt de stora och mera betydelsefulla
frågorna samt att giva dem vidgat utrymme för sin initiativkraft.

Av skäl, som jag i de följande avsnitten av denna framställning kommer
att närmare utveckla, har jag stannat vid att föreslå en indelning av den
centrala försvarsförvaltningen på åtta särskilda ämbetsverk, nämligen
krigsmaterielverket,
försvarets fabriksstyrelse,

Kungl. Maj:ts ''proposition nr ISO.

försvarets fortifikationsförvaltning, med vars inrättande dock skall anstå,

försvarets sjukvårdsförvaltning,

försvarets civilförvaltning,

arméförvaltningen,

marinförvaltningen och

flygförvaltningen.

För tiden intill dess slutlig ställning kan tagas till frågan örn försvarsväsendets
fortifikations- och byggnadsverksamhet förutsätter jag, att den nuvarande
fortifikationsstyrelsen inom arméförvaltningen utbrytes till ett fristående verk,
arméns fortifikationsförvaltning.

Någon ökning av antalet centrala ämbetsverk inom försvarsförvaltningen
medför omorganisationen i realiteten icke. För närvarande finnas inom detta
förvaltningsområde formellt endast tre ämbetsverk, nämligen armé-, marinoch
flygförvaltningarna. Arméförvaltningen består emellertid av fem departement
och styrelser utan gemensam chef, vilka i stort sett självständigt handlägga
ärendena inom sina respektive fackområden, och kan därför med fog
anses motsvara fem särskilda verk. Härtill komma, såsom förut nämnts, två
provisoriska organ, statens krigsmaterielnämnd och försvarsväsendets verlcstadsnämnd,
enligt det föreliggande förslaget avsedda att utbyggas till krigsmaterielverket
respektive försvarets fabriksstyrelse.

Jag vill här giva en kortfattad översikt över de olika planerade ämbetsverkens
arbetsuppgifter.

På krig smaterielverket skall i huvudsak ankomma det industriella krigsförberedelsearbetet,
anskaffningen av mass- eller standardvaror och viss annan
materiel, merkantil avtalsgranskning och rådgivning, standardiseringsfrågor,
verkstadskontroll, vissa konstruktionsfrågor samt handhavandet av
s. k. industriförråd.

Försvarets fabriksstyrelse, som avses skola drivas såsom statligt affärsverk,
skall bland annat utöva ledningen av de statliga fabriker, som ha att
tillverka krigsmateriel eller annan materiel för försvarsändamål, samt anläggningar
för reparations- och underhållsverksamhet, där denna verksamhet bedrives
efter samma normer som en industrimässig serie- eller masstillverkning.

Arméns fortifikationsförvaltning, som sedermera bör uppgå i en för hela
försvaret gemensam fortifikationsförvaltning, avses tills vidare skola handha,
fortifikations- och byggnadsverksamheten för arméns del. Såsom jag i det
följande kommer att närmare utveckla är det enligt min mening icke möjligt
att nu framlägga ett mera utformat förslag till lösning av den svårlösta frågan
om fortifikations- och byggnadsverksamhetens organisation. Denna fråga
får sin särskilda karaktär genom att hänsyn måste tagas till den under den
närmaste femårsperioden inom försvarsväsendet pågående omfattande byggnadsverksamheten.
Även i vissa andra hänseenden torde det föreliggande
utredningsmaterialet vara i behov av komplettering.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

Försvarets sjukvårdsförvaltning bör handha hela försvarsväsendets ärenden
rörande hälso- och sjukvård, hygien, epidemiologi samt tandvård, sjukhusärenden,
ärenden angående sjukvårdsmateriel m. m. Särskilda anstalter
skola träffas för att säkerställa samverkan mellan sjukvårdsförvaltningen
samt de till försvarsgrenarna anknutna sjukvårdsinspektionerna och medicinalstyrelsen.

Försvarets civilförvaltning skall handha avlöningsfrågor, spörsmål rörande
administrativa författningar och föreskrifter, övervakningen av hela försvarsväsendets
räkenskaps- och redovisningsväsende, den centrala räkenskapsföringen
för hela försvarsväsendet, kassagöromålen för försvarets samtliga centrala
förvaltningsorgan, den kamerala revisionen av den militära lokalförvaltningens
räkenskaper m. m. Vad nu sagts gäller dock ej fabriksstvrelsen, som
skall intaga en relativt fristående ställning.

Sedan nu nämnda fackgrenar utbrutits ur de nuvarande försvarsgrensförvaltningarna,
bli tydligen dessas arbetsuppgifter väsentligt begränsade. Inom
den blivande reducerade arméförvaltningen komma att kvarstå tygförvaltningen
och intendenturförvaltningen, förlagda till var sin avdelning. På tygavdelningen
skall alltjämt ankomma projektering av tygmaterielen, utprovning
av nya materieltyper, förvaltning av medel, som ställas till förfogande
för arméns utrustning med tygmateriel, anskaffning av specialmateriel, den
militära mottagningskontrollen av levererad materiel, frågor örn arméns kvantitativa
behov av tygmateriel samt sådan materiels förrådshållning, redovisning
och vård, överinseendet över tygmaterielens reparation m. m. Intendentu
ra vdelningens uppgifter bli i stort sett begränsade till lokal materielanskaffning,
centrala och lokala vård- och underhållsuppgifter, livsmedelsanskaffning,
ärenden angående intendenturväsendets organisation och utveckling m. m.

För marinförvaltningens tilltänkta vapenavdelning samt dess och flygförvaltningens
intendenturavdelningar gäller i tillämpliga delar vad nu är sagt.
Marinförvaltningens ingenjöravdelning och flygförvaltningens materielavdelning
skola i huvudsakligen samma omfattning som nu handlägga frågor
om fartygs- respektive flygmateriel. Samma ämbetsverks fortifikations- eller
byggnadsavdelningar böra tills vidare i hittillsvarande omfattning och alltjämt
infogade i ämbetsverken ombesörja fortifikations- och byggnadsfrågor.

Stark kritik har i remissyttrandena från åtskilliga håll riktats mot det nya
utredningsförslaget i vad avser personalorganisationen, lönesättningen för befattningshavarna
och kostnaderna för förslagets genomförande. I likhet med
flera av de hörda myndigheterna har jag icke kunnat undgå att finna den
av utredningen föreslagna personalorganisationen alltför omfattande. Jag inser
till fullo de svårigheter, vilka under nu rådande exceptionella förhållanden
göra sig gällande vid bedömande av personalbehovet för en efter fredsförhållanden
avpassad förvaltningsorganisation, som därtill har att sörja för
en krigsmakt av helt andra mått än den i 1936 års försvarsordning förutsatta.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

Det ligger i sakens natur, att den under de senaste åren beslutade avsevärda
utbyggnaden av försvarsorganisationen samt förlängningen av övningstiden
måste avspegla sig i en ökning även av förvaltningsmyndigheternas arbetskvantitet
med därav följande behov av ytterligare personal.

Det låter sig icke göra att nu med säkerhet bedöma förvaltningsorganisationens
personalbehov efter återgång till fredsförhållanden, varom ju här är
fråga. Den starka ansvällningen av personalstyrkan under rådande beredskapsläge
kan lätt föranleda till en överdimensionering av personalen, som måste
undvikas. Jag anser därför, att statsmakterna vid personalberäkningarna för
de olika förvaltningsorganen måste gå fram med den största försiktighet. I
första hand måste sålunda den nu förefintliga förvaltningspersonalen inplaceras
i de nya organisatoriska enheterna. Därutöver torde för närvarande
bestämda förslag böra framläggas endast i fråga örn de nyckelposter, som äro
betingade av de förordade organisationsändringarna, samt vissa nya befattningar,
som under alla omständigheter måste inrättas. Övriga befattningar,
som på grund av hela försvarsorganisationens utökning måste tillkomma oberoende
av vilken organisationsform för förvaltningen som fastställes och vilka
sålunda icke direkt sammanhänga med den nu förordade omorganisationen i
och för sig, böra successivt föreslås i samband med försvarsorganisationens utökning
i enlighet med 1942 års försvarsplan och tillsättas efter prövning i
varje särskilt fall. Sedan normala förhållanden åter inträtt, få hithörande
spörsmål efter framställning i vanlig ordning från förvaltningsmyndigheterna
upptagas till slutlig prövning.

Med hänsyn till att den organisation, som föreslås, i åtskilliga avseenden
innefattar betydelsefulla nyheter i jämförelse med nuvarande organisation
torde det vara uteslutet att på förhand med säkerhet bedöma varje detalj i
den nya organisationen. Jag förutsätter emellertid, att Kungl. Majit skall
äga vid förslagets genomförande vidtaga de jämkningar i densamma, som
kunna visa sig erforderliga eller önskvärda. I

I den följande framställningen ämnar jag till en början lämna en närmare
redogörelse för de synpunkter på frågan om den centrala försvarsförvaltningens
ordnande gemensamt eller försvarsgrensvis, vilka kunna anföras inom
varje särskilt fackområde, samt för min inställning i olika hithörande hänseenden.
I samband därmed avser jag att i stora drag angiva gränserna mellan
de olika myndigheternas arbetsområden. I fortsättningen behandlas vissa
för förvaltningsmyndigheterna gemensamma principiella spörsmål. Jag ämnar
därefter mera i detalj ingå på de särskilda ämbetsverkens arbetsuppgifter och
organisation. Slutligen skola frågorna om övergången till den nya organisationen
och om kostnaderna för denna belysas.

Bihang till riksdagens ]rrotokoll 19^3. 1 sami. Nr 180.

Kungl. Majlis ''proposition nr 180.

Avd. II. Principer för förvaltningsverksamheten
inom försvarsväsendet.

A. Gemensam eller försvarsgrensvis ordnad
central förvaltning.

1. Tygförvaltningens område.

Liksom förvaltningsverksamheten över huvud inom försvarsväsendet så
är också den centrala förvaltningen inom tygförvaltningens område —
d. v. s. anskaffning, redovisning, översyn och underhåll m. m. av krigsmateriel
i egentlig mening — för närvarande i princip uppdelad på de särskilda
försvarsgrenarnas förvaltningsorgan. Arméförvaltningens tygdepartement
är sålunda för arméns del det centrala organet för all krigsmaterielförvaltning.
För marinens del ombesörjas materielärendena centralt av marinförvaltningen
å dess ingenjör-, artilleri- och övriga materielavdelningar. Flygvapnets
centrala materielförvaltning handhaves å flygförvaltningens materielavdelning.

Denna principiella uppdelning av materielförvaltningen på de tre försvarsgrenarnas
förvaltningsorgan har emellertid icke kunnat helt upprätthållas.
Sålunda har sedan länge i åtskilliga fall det förfaringssättet tillämpats,
att materiel som användes inom hela försvarsväsendet anskaffats genom
en enda myndighets försorg för alla försvarsgrenarna. Särskilt har detta
varit fallet med handvapenmateriel. Under de senaste åren ha dessutom,
såsom redan i det föregående i korthet angivits, under trycket av den våldsamma
stegring i kraven på förvaltningsmyndigheternas kapacitet som blivit
en följd av den inträdda beredskapssituationen, tillkommit två särskilda
centrala organ med sikte på en av indelningen i försvarsgrenar oberoende
förvaltningsverksamhet inom tygförvaltningens område, nämligen statens
krigsmaterielnämnd (tidigare kallad statens ammunitionsnämnd)
och försvarsväsendets verkstadsnämnd,
den förra med uppgift att ombesörja anskaffning av all ammunition samt
av åtskillig annan krigsmateriel, den senare med uppgift att utöva den centrala
ledningen av vissa försvarsväsendet tillhörande fabriker.

1940 års utredning.

Såsom förut anförts föreslog 1940 års utredning, att den centrala förvaltningsverksamheten
i princip skulle sammanföras till för försvarsväsendet
gemensamma förvaltningsorgan. Som motivering för detta förslag anfördes,
att det ur allmän effektivitetssynpunkt läge i sakens natur, att

Kungl. Maj:ts -proposition nr 180.

även med bästa vilja till samarbete åtskilligt dubbelarbete icke kunde
undvikas, så länge förvaltningsorganen vore skilda åt. Ej heller hade kravet
på standardisering vunnit tillräckligt beaktande. Även om orsaken
därtill icke vore att söka enbart i den omständigheten, att den centrala
förvaltningen varit uppdelad på skilda organ, vore dock ett sammanförande
av eller intimt samarbete mellan förvaltningsorganen en oundgänglig förutsättning
för att standardiseringssträvandena skulle leda till effektivt
och stadigvarande resultat. Nuvarande organisation medförde emellertid
icke blott svårigheter för en effektiv standardisering, utan den omöjliggjorde
även ett enhetligt samlande, samordnande och bearbetande av de
på olika områden vunna erfarenheterna. — Särskilt ur krigsberedskapssynpunkt
vore, enligt vad 1940 års utredning anförde, den nuvarande organisationen
av de centrala förvaltningsorganen icke tillfredsställande. Systemet med
skilda förvaltningar försvårade väsentligt överblicken över industrien och
dess möjligheter samt planläggningen av industriens övergång till krigsindustri.
Visserligen hade rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap
i samråd med förvaltningsmyndigheterna nedlagt ett betydande arbete
på färdigställande av planer för industriens ianspråktagande i händelse
av krig. Dessa planer hade emellertid kommit att i stor utsträckning
stanna på papperet. Därest rikskommissionen intagit en verkligt ledande
och samordnande ställning i förhållande till de centrala förvaltningsorganen,
skulle förhållandena på förevarande område möjligen hava varit annorlunda.
Även i fråga om själva industrien hade under den gångna delen av
krigsperioden avsevärda brister kommit till synes. Redan i vad anginge
försvarsväsendets egna fabriker och industrianläggningar syntes befogad
kritik kunna framställas. Av än större betydelse vore de konstaterade bristerna
beträffande industriens krigsberedskap i allmänhet. Snabbheten och
planmässigheten i leveranserna hade icke kommit att motsvara vad rådande
förhållanden krävt, trots att förvaltningsmyndigheterna vidtagit de
åtgärder, som med hänsyn till deras organisatoriska struktur och tidigare
utarbetade planer avsetts skola igångsättas. — Bristerna i den nuvarande
förvaltningsorganisationen hade enligt 1940 års utredning till väsentlig
del sin orsak i en splittring på de särskilda försvarsgrenarna även av den
verksamhet som vore för dem gemensam samt i förläggandet av det krigsindustriella
planeringsarbetet till ett fristående organ. För undanröjande
av dessa brister vore det bland annat erforderligt, att centralförvaltningen så
organiserades, att arbetet i erforderlig utsträckning kunde bedrivas på
enhetligt sätt utan hinder av uppdelning på skilda försvarsgrenar. Strävan
efter enhetlighet finge dock icke drivas så långt, att den verksamhet
inom de särskilda försvarsgrenarna som med nödvändighet måste behålla
sin specifika karaktär äventyrades. Det måste vidare tillses, att allt
erforderligt utrymme även i framtiden bereddes den militära sakkunskapen
samt att den behövliga kontakten med industrien icke vunnes på bekostnad
av nödig kontakt med försvarsväsendet och förståelse för dess krav.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Enligt 1940 års utrednings mening borde de centrala förvaltningsmyndigheterna
sammanföras fackgrensvis, så långt huvudsaklig överensstämmelse
förelåge. I stort sett syntes därvid den gruppindelning som skett inom
arméförvaltningen kunna följas. I enlighet därmed föresloge 1940 års utredning,
såsom redan anförts, för tygförvaltningens del inrättandet av ett mat er
^departement, i stort sett utgörande en ombildning och utvidgning
av arméförvaltningens tygdepartement och vissa delar av försvarsförvaltningen
i övrigt. Detta departement borde ha till huvudsaklig uppgift att handha
konstruktion, nyanskaffning och kontroll av krigsmateriel. Utredningen
hade vidare funnit, att arbetet på vart och ett av in tendénturförvaltningens,
fortifikations väsendets och fastighetsförvaltningens, sjukvårdsförvaltningens
samt civilförvaltningens områden borde sammanföras till ett
särskilt, samtliga försvarsgrenar omfattande departement. Den efter det
sålunda gjorda frånskiljandet av särskilda verksamhetsgrenar återstående,
för de olika försvarsgrenarna specifika förvaltningsverksamheten borde
sammanhållas i väsentligt reducerade förvaltningar, ställda till vederbörande
försvarsgrenschefers förfogande och i huvudsak avseende projekteringsverksamhet
samt underhålls- och reparationstjänst i fråga örn försvarsgrenarnas
materiel. Vad konstruktionsverksamheten anginge vore viss materiel
av sådan beskaffenhet, att dess projektering måste ske i särskilt
intimt samarbete med militära organ inom den försvarsgren, där materielen
nyttjades i tjänst, vilka organ jämväl ansvarade för vård, reparationer och
underhåll av denna materiel, d. v. s. respektive försvarsgrenars centrala förvaltningar.
Materiel av sådan beskaffenhet vore marinens fartyg, flygvapnets
flygplan med tillhörande motorer samt arméns stridsvagnar. Dylik materiel
borde lämpligast projekteras inom vederbörande försvarsgrens centrala
förvaltning. Vad anginge själva anskaffningen av nu nämnda materiel så
borde denna ombesörjas av materieldepartementet, givetvis, där så erfordrades,
efter samråd med vederbörande försvarsgrens förvaltning. Beträffande
åter annan materiel, syntes vissa uppgifter böra undantagas från ämbetsområdet
för ett dylikt materieldepartement. Skälet för ett sammanförande av
upphandlingen vore nämligen i huvudsak behovet av en samlad överblick
över industriens kapacitet och sysselsättning samt en erforderlig merkantil
sakkunskap. I den mån detta skäl för ett sammanförande av upphandlingen
till ett enda verk icke gjorde sig gällande men däremot särskilda omständigheter
talade för upphandlingens ombesörjande av annan myndighet, borde
givetvis icke enbart kravet på enhetlighet få utgöra hinder för en sådan
anordning.

Det av 1940 års utredning föreslagna materieldepartementet skulle således
hava till uppgift att, med angivna begränsningar, omhänderhava krigsmaterielens
såväl utformning som anskaffning. Materieldepartementet
borde stå under ledning av en med industriens problem väl förtrogen chef.

Beträffande materieldepartementets inre organisation

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

hade 1940 års utredning efter övervägande av flera alternativ stannat vid att
föreslå en uppdelning av verket i två huvudavdelningar, nämligen en för
forskning och konstruktion (tekniska avdelningen) och en för anskaffning
jämte kontroll (anskaffningsavdelningen). Till den senare avdelningen skulle
vara anknutet ett särskilt organ för planering, vilket under fredstid skulle
genom fortlöpande, från industriföretagen inhämtade uppgifter hålla sig underkunnigt
örn de olika företagens möjlighet och lämplighet att utföra tillverkningar
av skilda slag. För detta ändamål skulle genom planeringsorganets
försorg uppläggas ett särskilt maskinregister. För planeringsorganets arbete
fordrades även, att en ständig överblick kunde äga rum över försvarsväsendets
materieltillgångar, vilket borde ske genom en dit förlagd bokföring.
Vidare skulle planeringsorganet i samråd med vederbörande militära
organ samt industriföretagen medverka till att för den industriella produktionen
oundgängligen erforderlig arbetskraft erhölle uppskov från militärtjänst
i erforderlig omfattning.

Den materielanskaffning som skulle omhänderhavas av det av 1940 års
utredning sålunda föreslagna materieldepartementet skulle, bortsett från vad
som upphandlades i den öppna marknaden, ske genom utnyttjande av inom
landet redan existerande privata företag, genom drift vid av staten ägda
men under enskild ledning handhavda industriföretag, s. k. skuggfabriker,
samt genom anlitande av försvarsväsendets egna fabriker, vilka sistnämnda
borde skötas och administreras i bolagsform av en fristående verkstadsledning.
Inom anskaffningsavdelningen borde även finnas särskilda centralt
sammanhållna kontrollgrupper, som hade att dels lämna service och ombesörja
kvalitetskontroll av tillverkningen av varor, dels omhänderha mätverktyg
och organisera deras förvaring och användning samt föra inventarieregister
över landets verktygsbestånd.

Det föreslagna materieldepartementet skulle lyda direkt under Kungl.
Majit. Verkets förhållande till försvarsledningen borde, i anslutning till att
överbefälhavaren skulle äga viss direktivrätt, vara den, att försvarsledningen
skulle äga påkalla konstruktioner, undersökningar, utlåtanden och dylikt
samt framställa önskemål i fråga örn varors beskaffenhet. Skulle materieldepartementet
finna att någon sådan framställning vore olämplig ur tillverkningssynpunkt
och kunde enighet ej vinnas mellan departementet och
överbefälhavaren, borde ärendet underställas Kungl. Majits prövning.

Vad beträffar försvarsväsendets förrådsverksamhet föreslog 1940
års utredning, att upplagringen av krigsmateriel, framför allt ammunition,
skulle ske i strategiskt lämpligt placerade centrala förråd gemensamma för
försvarsväsendet i dess helhet. En betydande personalorganisation erfordrades
i krig för handhavandet av materielen vid dessa förråd. Denna personalorganisation
borde även ha till uppgift att ansvara för materielen i de
bakre och främre etappförråden. Personalorganisationen måste bliva av militär
beskaffenhet och borde ställas under högsta ledning av en direkt under

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

överbefälhavaren lydande befattningshavare, förslagsvis benämnd generalrustmästaren,
vilken skulle handha materielen vid de nämnda
förråden. Till sitt förfogande för utförande av de honom åvilande uppgifterna
borde generalrustmästaren ha specialutbildade ammunitionstrupp
e r. Centralförråden borde bliva förläggnings- och utbildningsplatser för
ammunitionstruppema. — Till generalrustmästarens verksamhetsområde
och redovisningsskyldighet skulle enligt förslaget även höra den materiel,
som upplagrats i förråd regionalt samt lokalt vid truppförbanden. Förrådsverksamheten
borde sortera direkt under överbefälhavaren i frågor berörande
personalens utbildning och organisation samt därmed sammanhängande
inspektionsverksamhet. Däremot syntes det vara lämpligt att förvaltningsmässigt
förankra verksamheten inom materieldepartementet. Med en
dylik förvaltningsform vunne man, att ett intimt samarbete med materieldepartementet
kunde erhållas rörande materielens vård, underhåll och lämpliga
omsättning.

Utlåtanden över 1940 års utrednings förslag.

De över 1940 års utrednings förslag hörda myndigheterna lia i allmänhet
vitsordat, att de av utredningen framställda erinringarna i fråga örn
krigsförberedelsearbetets bedrivande och krigsindustriens planerande vore
befogade. Jämväl har kravet på en centraliserad standardiseringsverksamhet
i fråga örn materielanskaffningen i allmänhet biträtts. I andra avseenden
ha vissa principiella erinringar framförts mot förslaget. Bland annat har
påpekats, att de erfarenheter, som utredningen haft som underlag för sitt
arbete och för att bedöma nödvändigheten av en omorganisation, hämtats
från en exceptionell tid, varunder apparaten utsatts för påfrestningar av
en sådan omfattning, att de torde motsvara och i vissa fall överstiga
dem, som vid krig komme att göra sig gällande för tillgodoseende av ersättningskraven.
Anledningen till påtalade missförhållanden vore icke i huvudsak
att söka i organisatoriska fel och brister hos den militära förvaltningen
utan i knappheten på personal. Från åtskilliga håll har hävdats, att
man, innan man sökte åstadkomma en fullständig omvälvning i den militära
förvaltningsorganisationen, borde undersöka, örn icke partiella reformer
kunde leda till ett godtagbart resultat. Vidare har från flera myndigheter
framhållits, att det icke kunde vara lämpligt att under nuvarande
yttre förhållanden verkställa en så genomgripande omorganisation
som den föreslagna; oberoende av principiell inställning till förslaget i och
för sig vore tidpunkten icke lämplig för experiment på dessa livsviktiga
områden. Sålunda ha samtliga försvarsgrenschefer och centrala förvaltningsmyndigheter
uttalat sig emot en genomgripande omorganisation, i
varje fall för det dåvarande.

Oavsett ståndpunktstagandet till förslaget i stort har från flera håll utta -

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

lats, att det tilltänkta materieldepartementet i varje fall borde begränsas
till att vara ett samordnande industriorgan med huvudsaklig uppgift att
handhava standardiseringsfrågor, planering av krigsmaterielförsörjningen
samt eventuellt även själva anskaffningen av krigsmateriel, åtminstone i
viss omfattning. På dylika tankegångar ha såväl överbefälhavaren som
försvarsgrenscheferna och försvarsgrensförvaltningarna varit inne.

Vad särskilt beträffar remissyttrandena i vad de avse den av 1940 års
utredning föreslagna organisationen av det gemensamma materieldepartementet
samt av förrådshållningen torde jag få hänvisa till den redogörelse,
som lämnats i 1941 års utrednings betänkande (sid. 28—35). Sammanfattningsvis
kan här sägas, att mellan 1940 års utredning, a ena sidan, samt
de över utredningens förslag hörda militära myndigheterna och förvaltningsorganen,
å den andra, föreligger en påtaglig skillnad i principiell
uppfattning rörande krigsmaterielförvaltningens anordnande. De militära myndigheterna
ha i stort sett hävdat, att materielanskaffningen och materielförvaltningen
över huvud i princip borde ankomma på särskilda förvaltningsorgan
för varje försvarsgren. Samtliga militära myndigheter ha dock vitsordat,
att en centralisering av materielförvaltningstjänsten i vissa hänseenden vore
påkallad och fördenskull ansett det nödvändigt, att vid sidan av försvarsgrensförvaltningarna
tillskapades ett särskilt gemensamt organ för krigsindustriplanering,
viss upphandling m. m. Från ett flertal hall har framhållits, att 1940
års utrednings förslag icke erbjöde tillräckligt underlag för ett bedömande
av hithörande spörsmål, utan att detsamma måste göras till föremål för ytterligare
utarbetning innan ståndpunkt därtill kunde fattas.

1941 års förvaltningsutredning.

Vad därefter angår det av 1941 års förvaltningsutredning framlagda förslaget
har utredningen för sin del framhållit, att frågan om den principiella
anordningen av försörjningen med krigsmateriel — frågan huruvida den
skulle ombesörjas av förvaltningsorgan som anslöte sig till indelningen i
försvarsgrenar eller vara sammanförd till ett för hela försvarsväsendet gemensamt
organ — till väsentlig del vore beroende på den ställning inom försvarssystemet
som cheferna för de tre försvarsgrenarna avsages skola intaga.
Ansåges överbefälhavaren böra vara den militära myndighet som bure det
primära ansvaret för stridsdugligheten hos försvaret i dess helhet, lage det
nära till hands att låta jämväl krigsmaterielförsörjningen centraliseras till
en enda myndighet, ett gemensamt materieldepartement, som då komme
att vara relativt frikopplat från inflytande från försvarsgrenscheferna. Örn
däremot försvarsgrenscheferna skulle vara de myndigheter som hade att
svara för respektive försvarsgrenars krigsduglighet och tjänstbarhet i övrigt,
syntes därav böra följa, att åt dem borde inrymmas ett avgörande inflytande
på krigsmaterielanskaffningen och krigsmaterielens förvaltning i övrigt,
något som knappast kunde ske annat än genom att särskilda förvaltnings -

Kungl. May.ts proposition nr 180.

organ med klart angivna befogenheter funnes, i vilkas verksamhet försvarsgrenschefen
kunde göra ett dylikt inflytande gällande.

Den uppläggning som 1940 års utredning givit åt förvaltningsproblemet
syntes — enligt vad den nya utredningen framhöll — snarast tyda på att
den förra utredningen utgått från att överbefälhavaren borde åläggas det
primära ansvaret jämväl för försvarsgrenarnas krigsduglighet och att försvarsgrenscheferna
i nämnda hänseende snarast borde intaga ställningen av
inspektörer var och en för sin försvarsgren. Även med denna utgångspunkt
hade 1940 års utredning emellertid funnit sig böra föreslå, att förutom ett
för hela försvarsväsendet gemensamt materieldepartement skulle finnas särskilda
förvaltningsorgan för de tre försvarsgrenarnas räkning.

Den senare förvaltningsutredningen anförde vidare, att det av 1941 års
försvarsutredning avgivna förslaget till organisation av försvarsväsendets
högsta ledning byggde på principen, att försvarsgrenscheferna alltjämt skulle
bära det primära ansvaret för respektive försvarsgrenars krigsduglighet.
Härav följde enligt 1941 års förvaltningsutrednings uppfattning, att den
tekniska och ekonomiska verksamhet som sammanhängde med försvarsgrenens
utrustning med krigsmateriel, borde handhavas av förvaltningsorgan, hos
vilka försvarsgrenschefen omedelbart kunde få sina intentioner i fråga örn
försvarsgrenens materielförsörjning omsatta. Den ansvarsfördelning mellan
överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna, från vilken försvarsutredningen
utgått, syntes sålunda närmast förutsätta, att den centrala förvaltningsverksamheten
i vad avsåge krigsmateriel i egentlig mening (tygmateriel) handhades
av särskilt förvaltningsorgan för varje försvarsgren.

Oavsett det sålunda förda resonemanget hade emellertid, enligt vad 1941
års utredning vidare framhöll, från de militära myndigheternas sida betydelsefulla
erinringar framförts gentemot 1940 års utrednings förslag att i
princip koncentrera materielanskaffningen jämte konstruktions- och kontrollverksamheten
till ett enda organ. Sålunda hade gjorts gällande, att den
uppdelning av materieltjänsten på å ena sidan det gemensamma materiel -departementet och a andra sidan de föreslagna reducerade försvarsgrensförvaltningarna,
som av 1940 års utredning föreslagits, icke vore rationell
utan ägnad att medföra oklarhet i fråga om ansvarsfördelningen samt dubblering
av personalorganisationen. I sistnämnda hänseende hade bland annat
fiamhallits, att spörsmålen örn materielens underhåll, vilka skulle handläggas
av försvarsgrensförvaltningarna, samt frågorna örn utformning och
nyanskaffning av materiel, vilka skulle ankomma på materieldepartementet,
i många fall hängde så intimt tillsammans, att de borde handläggas av
personal med enahanda kvalifikationer. I bägge fallen krävdes rent militära
överväganden, vilka icke syntes få samma utrymme i materieldepartementet,
som ju förutsattes skola stå under civil ledning.

1941 års utredning fann de sålunda framförda erinringarna mot den av
1940 års utredning gjorda uppläggningen av den centrala krigsmaterielför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

valtningen i huvudsak bärande. Även om det givetvis vore möjligt att jämväl
med den föreslagna organisationen etablera ett sådant samarbete mellan försvarsgrenarna
å ena sidan samt det centrala materieldepartementet å den
andra, att de framförda farhågorna för kompetenskonflikter och dubbelorganisation
i huvudsak eliminerades — utredningen förutsatte, att vid detaljutformningen
av organisationen åtgärder vidtoges för säkerställande av ett
dylikt samband — syntes förslaget dock innebära, att försvarsgrenschefens
möjlighet att utöva ett direkt inflytande på den egna försvarsgrenens materielutrustning
skulle komma att avsevärt inskränkas. Detta syntes vara en
konsekvens, som vore ägnad att ingiva allvarliga betänkligheter.

De sålunda framlagda synpunkterna föranledde 1941 års förvaltningsutredning
att för sin del föreslå, att den centrala förvaltningsverksamheten i vad
avsåge tygmateriel och annan krigsmateriel i egentlig mening skulle i princip
omhänderhavas av särskilda förvaltningsorgan för varje försvarsgren, i
vilka organs ledning vederbörande försvarsgrenschef skulle tillförsäkras ett
avgörande inflytande. Härav följde också, att den gren av förvaltningen,
som avsåge förrådshållningen, enligt utredningens mening borde utövas försvarsgrensvis.
Den föreslagna principen borde emellertid icke utgöra hinder
för att de delar av förvaltningsverksamheten, beträffande vilka så lämpligen
kunde ske, i möjligaste mån organisatoriskt samordnades.

I sistberörda hänseende erinrade utredningen örn att så gott som samtliga
hörda myndigheter vore ense med 1940 års utredning om att vid sidan av försvarsförvaltningarna
borde finnas ett för förs vars väse!] d et i dess helhet
gemensamt organ för samordnande av de industriella problem som sammanhängde
med materiel tjänsten. Till denna uppfattning ville också 1941 års
förvaltningsutredning obetingat ansluta sig. En av de mest påtagliga bristerna
i den nuvarande förvaltningsorganisationen hade, enligt vad utredningen
framhöll, just varit avsaknaden av organiserat samarbete mellan de militära
förvaltningarna och den krigsmateriellevererande industrien. Denna brist hade
tagit sig uttryck i mångahanda hänseenden, främst måhända på krigsindustriplaneringens
område, men även i fråga örn rena leveransfrågor, såsom beträffande
prissättning, standardisering, prioritetsrätt m. m.

I anslutning till vad sålunda anförts föreslog 1941 års förvaltningsutredning,
att ett särskilt organ skulle inrättas med uppgift att för försvarsgrensförvaltningarnas
räkning handhava de viktiga ''frågekomplex, som sammanhängde
med industriens utnyttjande i försvarsväsendets tjänst. Detta industriorgan
borde som en av sina viktigaste uppgifter hava att svara för det
krigsindustriella planeringsarbetet. Vidare borde på detta organ ankomma
att ombesörja själva anskaffningen av sådan krigsmateriel, som icke vore av
försvarsgrensbetonad art, med andra ord krigsmateriel av mass- eller standardnatur,
främst ammunition. Industriorganet borde även omhänderhava
den standardiseringsverksamhet i fråga örn krigsmaterielen, som visat sig
animera vara av värde för att säkerställa erforderlig enhetlighet i materiel -

Kungl. Maurts proposition nr 180.

anskaffningarna. Som industriorganet förutsattes skola i sig inrymma framstående
sakkunskap på det rent kommersiella området, borde på detsamma
även ankomma att utöva granskningsverksamhet ur kommersiell synpunkt
rörande materielleveranskontrakt över huvud för försvarsväsendets räkning.
Organet borde vidare handhava ledningen av de försvarsväsendet tillhörande
fabriker, vilka utförde nytillverkning av krigsmateriel, varjämte den vetenskapliga
forskningsverksamheten för försvarets räkning borde inordnas under
verket i fråga. Slutligen borde industriorganet hava ett avgörande inflytande
på frågor rörande uppskov med värnpliktstjänstgöring för den i krigsindustrien
sysselsatta personalen.

Som en sammanfattning anförde förvaltningsutredningen, att de till tygmaterielförvaltningens
område hörande förvaltningsuppgifterna borde i princip
omhänderhavas av särskilda förvaltningsorgan för varje försvarsgren, vilka
organ skulle ha ansvaret såväl för vilka slag och vilka kvantiteter av krigsmateriel
som skulle anskaffas som för projektering och konstruktion av dylik
materiel, i den mån icke sistberörda uppgifter utfördes inom den privata industrien.
Vid sidan av försvarsgrenarnas förvaltningsorgan borde finnas ett för
försvarsväsendet gemensamt industriorgan med uppgift att omhänderha det
industriella krigsförberedelsearbetet, att för försvarsgrensförvaltningarnas räkning
utföra anskaffningar av sådan krigsmateriel som vore att hänföra till masseller
standardvaror samt att i övrigt handlägga de frågor av industriell eller
kommersiell natur som i det föregående i korthet angivits.

Förvaltningsutredningen framhöll slutligen, att den omständigheten, att
förvaltningsverksamheten på tygförvaltningens område föresloges skola
handhavas försvarsgrensvis, helt naturligt icke finge hindra att, på sätt redan
nu i viss utsträckning skedde, en försvarsgrens förvaltningsorgan åtoge sig
upphandlings- eller andra uppgifter för en annan försvarsgrensförvaltnings
räkning, där så lämpligen kunde ske. Tvärtom borde det instruktionsmässigt
fastslås, att ett sådant samarbete skulle eftersträvas förvaltningsorganen
emellan.

Utlåtanden över 1941 års förvaltningsutrednings
förslag.

Överbefälhavaren, som i huvudsak anslutit sig till den av 1941 års utredning
föreslagna uppdelningen av förvaltningsärendena på försvarsgrensvis
organiserade och gemensamma ämbetsverk, har beträffande tygförvaltningen
ansett riktigt, att verksamheten i huvudsak utövades försvarsgrensvis och
att samtliga beställningar skulle göras av försvarsgrensförvaltningarna, intill
dess maten’elen vore utexperimenterad. Av utredningens betänkande framginge
icke klart vem som ägde bestämma, örn beställning skulle göras av vederbörlig
försvarsgrensförvaltning eller av industriverket. Utredningen syntes
emellertid vilja göra gällande, att Kungl. Majit skulle bestämma detta. Denna
fråga syntes överbefälhavaren icke vara tillräckligt utredd. I samband

Kungl. Maj:ts -proposition nr 180.

ined att medel äskades av visst förvaltningsorgan kunde måhända lämpligen
föreslås vem som skulle utlägga beställningen.

Arméchefen har understrukit betydelsen av en försvarsgrensvis ordnad
tyg- och intendenturförvaltning men har tillika framhållit, att det otvivelaktigt
förelåge behov av ett centralt, från försvarsgrensförvaltningarna relativt
fristående organ för industriell krigsplanering, standardisering m. m. och
för vissa av de uppgifter, som tidigare påvilat rikskommissionen för ekonomisk
försvarsberedskap.

Cheferna för mannen och flygvapnet samt marinförvaltningen och flygförvaltningen
ha icke haft något att erinra mot vad utredningen i denna del
anfört.

Arméförvaltningen har ansett ofrånkomligt, att den tekniska och ekonomiska
verksamhet, som sammanhängde med försvarsgrenarnas utrustning
med krigsmateriel, handhades av förvaltningsorgan, hos vilka vederbörande
försvarsgrenschef omedelbart kunde få sina intentioner i fråga örn materielförsörjningen
omsatta. För tillgodoseende härav borde förvaltningsverksamheten
på tyg- och intendenturmaterielområdena ordnas försvarsgrensvis. Det
rådde emellertid ingen tvekan om behovet av ett centralt organ för handläggning
i fred av det krigsindustriella förberedelsearbetet och vissa därmed sammanhörande
frågor. Arméförvaltningen har i anslutning härtill velat insätta
hithörande spörsmål i ett större sammanhang.

Riksräkenskapsverket har uttalat, att en koncentration av vissa ärenden
till särskilt industriorgan skulle medföra avsevärda fördelar.

Statens hisrevision har obetingat anslutit sig till utredningens uttalande,
att krigsindustriplaneringen bleve fullt effektiv endast om materielanskaffningen
i huvudsak centraliserades till ett industriverk och att undantag från
denna huvudregel borde förekomma blott då vägande militära skäl förelåge. Utredningen
hade emellertid icke konsekvent tillämpat denna princip. Ett riktigt
handhavande av upphandlingen krävde vidare enligt krisrevisionens mening,
att även konstruktionsverksamheten, i den mån den icke handhades
av industrien, samt kontrollen förlädes till industriverket.

Statens industrikommission har biträtt utredningens förslag om att anförtro
vissa uppgifter på förevarande område åt ett särskilt industriorgan. Samordningstanken
hade emellertid enligt kommissionens mening icke i tillräcklig
omfattning kommit till uttryck i förslaget.

Statens ammunitionsnämnd och försvarsväsendets verkstadsnämnd lia i
sitt gemensamma yttrande framhållit, att tvekan ej kunde råda om riktigheten
och nödvändigheten av att ett centralt anskaffningsorgan tillskapades.
Förslaget örn inrättande av ett dylikt kunde emellertid tillstyrkas endast
under förutsättning, att de av utredningen angivna principerna för anskaffningen
följdes. I viss omfattning måste även konstruktionsverksamhet bedrivas
hos det föreslagna industriverket.

Departementschefen
.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Även svenska teknologföreningen har funnit behovet av ett industriorgan
med i stort sett de av utredningen angivna uppgifterna vara påtagligt.

Av intresse i förevarande sammanhang äro jämväl vissa i remissyttrandena
framkomna allmänna synpunkter på frågan örn det av utredningen föreslagna
industriverkets arbetsuppgifter och organisation. Härtill återkommer
jag emellertid i det följande.

I förevarande sammanhang torde böra erinras om försvarsväsendets ingenjöruiredning,
vars verksamhet för närvarande pågår. En utförlig redogörelse
för utredningens uppdrag har lämnats här ovan (sid. 16 f.).

De skiljaktigheter i uppfattning, som gjort sig gällande beträffande principerna
för den militära centralförvaltningens ordnande, lia fått en särskild
tillspetsning på tygförvaltningens område. Såsom av den i det föregående
lämnade redogörelsen framgår innebar det av 1940 års utredning framlagda
förslaget, att krigsmaterielanskaffningen med konstruktionsarbetet däri inbegripet
skulle i princip vara centraliserad till ett för försvarsväsendet gemensamt
materieldepartement. Samtidigt skulle emellertid finnas smärre
förvaltningsorgan för var och en av försvarsgrenarna med uppgift att omhänderha
den anskaffade materielens översyn, vård och underhåll. Dessa
smärre förvaltningsorgan skulle också handha projekteringen av viss mera
försvarsgrensbetonad materiel. I vissa över 1940 års utredning avgivna remissyttranden
har å andra sidan hävdats, att materielanskaffningen och materielförvaltningen
över huvud i princip borde ankomma på särskilda förvaltningsorgan
för varje försvarsgren. Även i sistnämnda yttranden har dock
vitsordats behovet av att vid sidan av försvarsgrensförvaltningarna tillskapa
ett särskilt, för försvarsväsendet gemensamt organ för krigsindustriplanering
och vissa andra uppgifter.

Enligt 1941 års utrednings förslag skulle det ankomma på det tilltänkta
industriorganet att omhänderha planering av krigsmaterielindustrien, vissa
uppskovsfrågor, viss materielanskaffning, merkantil granskning av ärenden
om anskaffning i andra fall, standardisering, leveranskontroll, central registrering
av tillgången på krigsmateriel, forskning på det militärtekniska området
samt ledning av en del av försvarsväsendets fabriker och verkstäder.
Vad särskilt materielanskaffningen angår skulle enligt förslaget industriorganet
för försvarsgrensförvaltningarnas räkning i den omfattning, som kunde
bli föreskriven, ombesörja anskaffning av materiel, som vore av mass- eller
standardkaraktär eller som kunde anses fixerad i tekniskt hänseende, samt
vidare sådan anskaffning som måste ske genom verket för att möjliggöra
effektiv krigsplanering. Anskaffandet av ren specialmateriel eller sådan materiel,
som befunne sig på experimentstadiet, borde däremot åvila vederbörande
försvarsgrensförvaltning. Utredningens i olika sammanhang gjorda uttalanden
ha emellertid visat sig föranleda tveksamhet örn den verkliga innebörden
av utredningsförslaget på denna synnerligen betydelsefulla punkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

För min del kan jag i stort sett ansluta viig till det av 1941 års
utredning framlagda förslaget i vad angår det planerade industriorganets
uppgifter. Beträffande frågorna om den militärtekniska forskningens
ställning och örn fabriksledningen är jag emellertid icke övertygad
örn att den av utredningen förordade lösningen är den bästa. Vad angår materielanskaffningen
synes mig den av utredningen formulerade principen böra
fastslås. Upprätthållandet av denna princip torde utgöra en förutsättning för
att ett effektivt verkande industriorgan av den skisserade karaktären över
huvud taget skall kunna komma till stånd. Detta innebär, att materielanskaffningen
i väsentliga delar bör centraliseras till industriorganet och att i de fall,
då viss materiel i egenskap av specialmateriel skall undantagas från den centrala
anskaffningen, vägande skäl böra kunna åberopas härför. Då en överflyttning
av uppgifter från de nuvarande försvarsgrensförvaltningarna till
industriorganet såsom jag redan förut antytt måste ske successivt, bör tydligen
materielanskaffningen tills vidare ligga kvar på försvarsgrensförvaltningarna,
intill dess Kungl. Maj:t genom beslut i varje särskilt fall eller beträffande
visst eller vissa materielslag förordnar örn anskaffningsuppgiftens
överförande på industriorganet. Härigenom vinnes anknytning till den metod,
som använts vid den redan påbörjade utbyggnaden av ammunitionsnämnden
till en krigsmaterielnämnd. Överbefälhavaren har i sitt yttrande anfört,
att det av utredningens betänkande icke klart framginge vem som ägde
bestämma, om beställning skulle göras av vederbörlig försvarsgrensförvaltning
eller av industriorganet. Örn den av mig nyss angivna ordningen tillämpas,
torde farhågorna för oklarhet härvidlag kunna anses i huvudsak undanröjda.

Två spörsmål, som i förevarande sammanhang påkalla särskild uppmärksamhet
och vilkas lösning är förenad med betydande svårigheter, äro frågorna
till vilket organ konstruktionsarbetet och kontrollverksamheten skola förläggas.
Vad den förra arbetsuppgiften beträffar måste skillnad göras mellan
å ena sidan den idégivande konstruktionsverksamheten eller projekteringen,
d. v. s. uppgörandet av principkonstruktioner med utgångspunkt från funktionskraven,
samt å andra sidan konstruktionsverksamheten i egentlig mening.
Den förra sidan av verksamheten måste otvivelaktigt handhavas av försvarsgrensförvaltningarna.
Det egentliga konstruktionsarbetet, d. v. s. den
verksamhet, som är inriktad på utarbetande av färdiga arbetsritningar, bör
liksom hittills i regel förläggas till de industriföretag, som lia att tillverka materielen.
I den mån detta icke är möjligt, bör vederbörande försvarsgrensförvaltning
själv omhänderha konstruktionsarbetet. Såsom i ammunitions- och
verkstadsnämndernas yttrande framhållits torde emellertid med nödvändighet
viss konstruktionsverksamhet komma att bedrivas hos det planerade industriorganet.
Att träffa avgörande rörande den omfattning detta organs
verksamhet härvidlag skall få möter svårigheter, på vilka jag närmare skall
ingå i samband med behandlingen av industriorganets uppgifter (sid. 149 f.).
Även frågan om kontrollens anordnande ämnar jag därvid upptaga till behandling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

De inom försvarsgrensföryaltningarna kvarstående arbetsuppgifterna omfatta
projektering och provning samt i vissa fall konstruktion av materiel, förvaltning
av medel avsedda för anskaffning av tygmateriel, anskaffning av specialmateriel,
militär mottagningskontroll, frågor om behov av tygmateriel,
förrådshållning, redovisning, vård och reparation av sådan materiel m. m.

Om, såsom jag för min del anser, tvekan icke råder om behovet av ett centralt
organ för handläggning av det krigsindustriella förberedelsearbetet och
vissa därmed sammanhörande frågor, uppställer sig det av arméförvaltningen
berörda spörsmålet, hur nämnda förberedelsearbete skall inordnas i sitt organisatoriska
sammanhang med planeringen av landets industri i dess helhet för
ett krigsfall. Detta spörsmål torde lämpligast upptagas till behandling i samband
med frågan örn krigsmaterielverkets organisation, och jag torde därför
få återkomma till detsamma i det följande (sid. 120 och 125).

2. Intendenturförvaltningens område.

Den centrala intendenturförvaltningstjänsten är enligt nuvarande organisation
uppdelad försvarsgrensvis på det sätt, att densamma inom arméförvaltningen
ombesörjes av dess intendenturdepartement, inom marinförvaltningen
av en särskild intendenturavdelning och inom flygförvaltningen
likaledes av en intendenturavdelning. En viss centralisering har emellertid
sedan länge tillämpats i så måtto, att särskilt arméförvaltningens intendenturdepartement
omhänderhaft anskaffningen av vissa intendenturvaror
jämväl för de två andra förvaltningarnas räkning.

1940 års utredning.

Såsom redan förut anförts uttalade 1940 års utredning som sin åsikt,
att även arbetet på intendenturverksamhetens område borde sammanföras
till ett särskilt, samtliga försvarsgrenar omfattande departement i den föreslagna
försvarsförvaltningen, därvid utredningen dock förutsatt, att jämväl
på detta område den centrala verksamheten i fråga örn underhålls- och reparationst
jänst skulle äga rum inom de av utredningen skisserade reducerade förvaltningsorgan,
vilka förutsattes skola finnas för varje försvarsgren.

De skäl som ansetts tala för en för hela försvaret gemensam intendenturförvaltning
ha av 1940 års utredning i dess betänkande sammanfattats på
följande sätt.

Vad förplägnadstjänsten beträffar äro skiljaktigheterna i fred mellan försvarsgrenarna
av den ringa betydenhet, att en ändamålsenligt ordnad samverkan vid
livsmedlens anskaffning och tillhandahållande får anses ekonomiskt rationell och
genomförbar. Beträffande underhållstjänsten i krig föreligga visserligen i så
måtto betydande skiljaktigheter mellan förhållandena vid till lands och sjöss uppträdande
stridskrafter, att denna tjänst under operationer till lands måste ske
under alldeles speciella former, vilka i väsentliga avseenden avvika från förhållandena
i fred. Då emellertid nämnda skiljaktigheter i huvudsak endast äro att
hänföra till sättet för livsmedlens distribuering och tillhandahållande, kan denna

Kungl. Marits proposition nr 180.

omständighet i och för sig icke utgöra hinder för en gemensam intendenturförvaltning,
särskilt som i övriga avseenden förplägnadstjänsten vid samtliga försvarsgrenar
i huvudsak bedrives på samma sätt i krig och fred. Under krig eller
av krig föranledda utomordentliga förhållanden erfordras en ständig kontakt
mellan centralorganet för hela landets livsmedelsförsörjning (livsmedelskommissionen)
och de militära myndigheterna för att man snabbt skall kunna genomföra
de regleringar och ingripanden i övrigt, som det allmänna försörjningsläget
kan påkalla. Tillkomsten av en gemensam intendenturförvaltning skulle underlätta
såväl ett dylikt ingripande som själva livsmedelsanskaffningens rationella
ordnande.

I fråga om bränsleförsörjningen har betydelsen av en enhetlig, fast och
ändamålsenlig organisation alltmera framträtt. I all synnerhet gäller detta importbränslet,
framför allt det flytande, som med den hastigt ökade motoriseringen
och mekaniseringen vid försvarsväsendet samt införandet i allt större utsträckning
av oljeeldning å flottans fartyg blivit en livsfråga för samtliga försvarsgrenar.
För sammanförandet under gemensam ledning av de olika försvarsgrenarnas
skilda organ för bränsleförsörjningen tala i huvudsak samma skäl som i
det föregående angivits för livsmedelsförsörjningen.

Vad därefter den egentliga intendenturmaterielen beträffar så föreligga, särskilt
i fråga örn beklädnad och personlig utrustning, likheter i stort mellan de
olika försvarsgrenarna.

1940 års utredning har emellertid framhållit, att även andra synpunkter
kunde läggas på denna fråga. Sålunda gällde i viss utsträckning jämväl
för intendenturförvaltningens del, att de förvaltningsuppgifter, som nära
sammanhängde med det militära arbetet vid försvarsgrenarna, borde förläggas
till försvarsgrenscheferna, enär uppgifterna i fråga icke lämpligen
borde ställas under en från dessa fristående ledning. För marinens del
kunde sålunda bland annat framhållas frågor angående personalens förläggning
ombord, inredning och utrustning av fartyg vid nybyggnad och
större omändringar, den lokala distributionen av bränsle, vatten och övrig
utredning till sjöstyrkor och marindistrikt, uppläggning av lokala förråd
av olika slag, försöksverksamhet m. m. Det hade även gjorts gällande, att
samarbetet med de lokala förvaltningarna skulle kunna ske på ett smidigare
sätt vid ett bibehållande av förvaltningarna i deras nuvarande form. Vid
ett bedömande av de fördelar och nackdelar, som de olika organisationsformerna
medförde, hade utredningen emellertid ansett sig böra räkna med
ett sammanförande av försvarsgrenarnas intendenturförvaltningar till ett
gemensamt intendenturdepartement. Vid organiserandet av ett dylikt intendenturdepartement
syntes med hänsyn till de mera speciella förhållanden
som gjorde sig gällande inom marinen, en särskild marinbyrå böra inrättas.
— De nuvarande intendenturkårerna förutsattes av utredningen
skola bibehållas som skilda organisationer. Härför talade icke blott kårernas
hittillsvarande olika arbetsområden utan jämväl den i många avseenden
olikartade utbildningen för personalen.

Emellertid räknade 1940 års utredning även med det alternativet, att
skilda förvaltningar skulle bibehållas på intendenturförvaltningens områ -

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

de. För sådant fall borde enligt utredningens mening den centrala livsmedelsförsörjningen
lämpligen ombesörjas av arméförvaltningens intendenturdepartement
för samtliga försvarsgrenar, då ju armén representerade
den ojämförligt största förbrukningen. Beträffande bränsleförsörjningen borde
behoven för de olika försvarsgrenarna sammanföras inom materieldepartementet,
varefter upphandling, upplagring och distribution borde ombesörjas
av statens reservförrådsnämnd. Vad slutligen intendenturmaterielen i
övrigt beträffade, borde anskaffningen i enlighet med av utredningen förordade
principer förläggas till materieldepartementet för samtliga försvarsgrenar.

Utlåtanden över 1940 års utrednings förslag.

Rörande de över 1940 års utredning hörda myndigheternas yttranden beträffande
intendenturförvaltningen torde jag få hänvisa till den redogörelse,
som lämnats i 1941 års utrednings betänkande (sid. 41—43).

1941 års förvaltningsutredning.

Vid övervägande av frågan, huruvida den centrala intendenturförvaltningstjänsten
bör göras gemensam för hela försvarsväsendet eller, såsom nu
i princip är fallet, vara uppdelad på särskilda förvaltningsorgan för de tre
försvarsgrenarna, har 1941 års förvaltningsutredning kommit till det resultatet,
att det sistnämnda alternativet avgjort är att föredraga. Jämväl 1940
års utredning har ju, såsom av det föregående framgår, räknat med en sådan
lösning.

Enligt vad 1941 års utredning framhållit vore orsakerna till att utredningen
ansett sig böra förorda en principiell uppdelning av intendenturförvaltningen
efter försvarsgrenarna flera. Till en början förelåge, örn än i mindre
grad än i fråga om tygförvaltningstjänsten, det allmänna skälet för en uppdelning
av denna förvaltning på särskilda försvarsgrensorgan, att försvarsgrenschefen,
vilken borde ha att bära det primära ansvaret för sin försvarsgrens
krigsduglighet, för att rätt kunna fylla denna uppgift borde kunna äga
ett väsentligt och direkt inflytande på den ytterst viktiga frågan om utrustningen
med intendenturmateriel. Ett sådant inflytande läte sig svårligen på
ett tillfredsställande sätt ordna annat än genom ett den egna försvarsgrenen
tillhörande förvaltningsorgan.

Vidare måste det konstateras, att den centrala intendenturförvaltningstjänsten
i varje fall under normala tider icke i främsta rummet kännetecknades
av materielanskaffningar i större omfattning utan mera av en på de
särskilda truppförbanden etc. inriktad förvaltningstjänst i egentlig mening,
omfattande underhålls- och förrådshållningsföreskrifter, omsättnings- och
distributionsfrågor m. m. Att denna förvaltningstjänst i egentlig mening vore
i betydande grad försvarsgrensbetonad läge med hänsyn till försvarsgrenarnas
olika stridssätt och militära organisation i öppen dag.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

Slutligen borde det enligt den nya utredningens mening framhållas, att
1940 års utrednings förslag syntes innebära en viss oklarhet i fråga om gränsdragningen
mellan de olika förvaltningsorganen. Enligt förslaget skulle sålunda
den centrala intendenturförvaltningen vara samlad hos ett för hela försvaret
gemensamt organ. Samtidigt syntes det ha förutsatts, att vissa till
intendenturförvaltningen hörande uppgifter, som nära sammanhängde med
det militära arbetet vid försvarsgrenarna och som icke lämpligen borde ställas
under en från försvarsgrenscheferna fristående ledning, skulle förläggas till
de reducerade försvarsgrensförvaltningarna. Slutligen torde den föregående
utredningen ha räknat med att vissa upphandlingar av intendenturmateriel
jämväl skulle överlämnas till det föreslagna materieldepartementet.

1941 års utredning holle för sin del före, att den organisatoriskt mest rediga
lösningen av förevarande förvaltningsspörsmål vore att — i likhet med vad
som föreslagits i fråga om tygmaterielen — förlägga ansvaret för all central
intendenturtjänst till förvaltningsorgan, som tillhörde de särskilda försvarsgrenarna
och i vilkas verksamhet försvarsgrenscheferna kunde erhålla ett bestämmande
inflytande.

Det sagda borde enligt den nya utredningens mening icke hindra, att en
centralisering av vissa arbetsuppgifter på hithörande område komme till stand.
Tvärtom vore det synnerligen angeläget, att det system som redan nu med
framgång tillämpats, nämligen att en försvarsgrensförvaltning ombesörjde
likartade uppgifter jämväl för de övrigas räkning, ytterligare utvecklades och
instruktionsmässigt befästes.

Det kunde också tänkas fördelaktigt att låta själva upphandlingen av
vissa standardvaror även på intendenturområdet för försvarsgrensförvaltningarnas
räkning ombesörjas av industriverket. I varje fall syntes så med
påtaglig fördel vara fallet med sådan intendenturmateriel, som vore att hänföra
till den mekaniska verkstadsindustrien. I anslutning härtill har förvaltningsutredningen
anfört bland annat följande.

Beträffande anskaffningen från textil-, läder- och livsmedelsindustrierna kunna
i viss mån andra synpunkter göra sig gällande. I fråga örn anskaffning av textilier
och läder må sålunda framhållas, att hithörande materiel, exempelvis uniformer
och skodon, tvivelsutan är av mass- och standardkaraktär, men att de inom privatindustrien
med dylik tillverkning sysselsatta fabrikerna äro avsevärt enklare
att handha ur krigsindustriplaneringssynpunkt än de flesta till den mekaniska industrien
hörande "fabrikerna. Vidare kunna här prioritetsfrågor endast i undantagsfall
uppstå. Omläggningen av dessa industriers tillverkning från civil till militär
produktion ställer sig därjämte avsevärt enklare och går att genomföra på
kortare tid än inom den mekaniska industrien. Som följd härav kan krigsindustriplanerandet
i stort i fråga om berörda materiel tänkas ske hos industriverket,
även örn det skulle visa sig ändamalsenligare att lata anskaffandet avila försvarsgrensförvaltningarna.
Utredningen anser sig icke hava tillräckligt underlag för att
nu kunna taga definitiv ställning till, huruvida anskaffningen av ifrågavarande
slag av intendenturmateriel i allmänhet bör ske genom försvarsgrensförvaltningarna
eller centraliseras till industriverket. Utan tvivel kunna skäl åberopas för
bägge lösningarna. Visst fog kan måhända sägas föreligga för den från intendentur Uihang

till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 180. 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

håll med skärpa framförda uppfattningen, att det i och för sig måste innebära
en fördel, att de organ som skola omhänderhava materielens användning, underhåll,
distribution etc. också sköta om dess anskaffning, därest icke, såsom fallet
obestridligen är med produkter tillhörande den mekaniska industrien, avgörande
skäl tala för en annan ordning. Då den personal som avses skola ingå i våra intendenturorgan
otvivelaktigt måste sägas besitta stor erfarenhet i hithörande frågor,
synas också personaltekniska skäl föreligga för att förlägga jämväl själva anskaffningen
till dessa organ. Utredningen har vid utformandet av de nämnda organen
närmast räknat med att så blir fallet. Utredningen har emellertid därvid förutsatt,
att en centralisering i avsevärd utsträckning skall kunna ske på det sättet, att en
försvarsgrensförvaltning åtager sig anskaffning av likartad materiel jämväl för
de övrigas räkning. Därest särskilda skäl föreligga för att någon viss anskaffning
av dylik materiel sker genom industriverket, bör detta givetvis anlitas. Beträffande
intendenturmateriel tillhörande den mekaniska verkstadsindustrien bör så undantagslöst
ske. —• Vad beträffar de centrala beklädnadsverkstäderna böra dessa,
i den mån de över huvud anses böra finnas kvar, underställas samma organ som
handhar materielens anskaffande.

Utlåtanden över 1941 års förvaltningsutrednings
förslag.

Överbefälhavaren har i sitt yttrande med hänsyn till den likartade beskaffenheten
inom samtliga försvarsgrenar av munderingsutrustning, kaserninventarier,
expeditionsmateriel, bränsle-, lyse- och vattenförsörjning samt tvätt
ifrågasatt att, i motsats till vad av utredningen föreslagits, en för försvarsgrenarna
gemensam intendenturförvaltning skulle komma till stånd. I fråga
örn anskaffning av bränsle och smörjoljor till fordon, fartyg och flygplan
kunde man ställa sig tveksammare mot centralisering, emedan det försvarsgrensvisa
intresset här vore starkare framträdande. I fråga om de övningsanslag,
som tillhörde intendenturförvaltningens område, vore centralisering
olämplig. För erhållande av bästa effekt borde därför intendenturförvaltningens
område måhända uppdelas så, att vissa ärenden komme under ett gemensamt
organ, andra under försvarsgrensförvaltningarna. Någon sådan uppdelning
hade icke av 1941 års utredning tagits under omprövning. Överbefälhavaren
ansåg, att denna fråga borde ägnas fortsatt uppmärksamhet, så att en
ändring eventuellt framdeles kunde vidtagas.

Beträffande arméförvaltningens yttrande i nu ifrågavarande hänseende hänvisas
till vad som anförts ovan vid behandlingen av tygförvaltningen.

Statens krisrevision har funnit, att mycket påtagliga skäl förelåge för långt
driven centralisering på detta område. Man kunde fråga sig, varför ej utredningen
tagit steget fullt ut och förordat gemensam intendenturförvaltning,
när den ändå föreslagit så många undantag och avsteg i den riktningen. Ett
genomförande av det föreliggande förslaget skulle medföra dubbelarbete och
överorganisation. Enligt krisrevisionens uppfattning borde en gemensam intendenturförvaltning
— eventuellt organiserad såsom en avdelning inom krigsmaterielverket
— handlägga frågor om anskaffning av förplägnadsvaror och
annan intendenturmateriel, medan försvarsgrenarnas intendenturavdelningar

Kungl. Majlis proposition nr 180.

borde handha intendenturmaterielen samt ombesörja utbildning av intendent
urpersonal ävensom mobiliseringsärenden. Särskild uppmärksamhet borde
ägnas åt att förråd och förrådstjänst ordnades ändamålsenligare. I detta sammanhang
har krisrevisionen även fäst uppmärksamheten på att gränsdragningen
mellan tyg- och intendenturmateriel borde revideras. Så borde t. ex.
såväl kokvagn (fordonet) som kokkittel anskaffas av samma och icke som nu
av flera olika organ.

I åtskilliga remissyttranden ha påyrkats vissa ytterligare förskjutningar av
gränsen mellan försvarsgrensförvaltningarnas intendenturorgan och det planerade
industriverket, syftande till en överflyttning till detta verk av anskaffningen
särskilt av textil och lädervaror. Uttalanden i denna riktning ha
gjorts av statens ammunitionsnämnd och försvarsväsendets verkstadsnämnd,
statens krisrevision, Sveriges industriförbund och svenska teknologföreningen.
Emot en sådan överflyttning ha arméchefen och arméförvaltningen, vilka
anse att intendenturdepartementet bör omhänderha denna anskaffning, uttalat
sig. Mera industribetonade livsmedel av standardtyp borde enligt flera
uttalanden anskaffas genom industriverket.

Ett spörsmål, som vid det verkställda utredningsarbetet visat sig synnerligen
svårt att komma till rätta med, är frågan om den centrala intendenturförvaltningstjänstens
ordnande. För närvarande ombesörjes denna försvarsgrensvis,
men en tendens till koncentration har sedan länge gjort sig gällande
såtillvida, att särskilt arméförvaltningens intendenturdepartement jämväl för
marin- och flygförvaltningarnas räkning omhänderhaft anskaffningen av vissa
för samtliga försvarsgrenar likartade intendenturvaror.

1940 års utredning ansåg visserligen, att även intendenturverksamheten
borde sammanföras till ett särskilt, samtliga försvarsgrenar omfattande departement
i den föreslagna försvarsförvaltningen, därvid dock förutsattes, att
även på detta område den centrala verksamheten i fråga om underhålls- och
reparationstjänst skulle äga rum inom de av utredningen tilltänkta reducerade
försvarsgrensförvaltningarna. Utredningen räknade emellertid även med
det alternativet, att skilda förvaltningar skulle bibehållas på förevarande område.
I vissa särskilda avseenden skulle dock även med detta alternativ en
centralisering äga runi. Sålunda skulle den centrala livsmedelsförsörjningen
för samtliga försvarsgrenar ombesörjas av arméförvaltningens intendenturdepartement,
medan bränsleförsörjningen borde anförtros åt materieldepartementet
och statens reservförrådsnämnd. Anskaffningen av den egentliga intendenturmaterielen
för alla försvarsgrenar borde enligt utredningens mening
för detta fall förläggas till materieldepartementet.

1941 års utredning har för sin del ansett ansvaret för all central intendenturtjänst
böra förläggas till förvaltningsorgan, som tillhörde de särskilda försvarsgrenarna
och å vilkas verksamhet försvarsgrenscheferna kunde erhålla
ett bestämmande inflytande. Det redan nu tillämpade systemet, att en för -

Departe mentscliefen.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

svarsgrensförvaltning ombesörjde likartade uppgifter jämväl för de övrigas
räkning, borde emellertid ytterligare utvecklas och instruktionsmässigt befästas.
Enligt utredningens mening kunde det även tänkas fördelaktigt att
låta själva upphandlingen av vissa standardvaror även på intendenturområdet
för försvarsgrensförvaltningarnas räkning ombesörjas av det planerade
industriverket. I varje fall syntes så med påtaglig fördel vara fallet med sådan
intendenturmateriel som vore att hänföra till den mekaniska verkstadsindustrien.

Åtskilliga av de myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig över
sistnämnda förslag, ha förordat en längre driven centralisering av intendenturverksamheten
än 1941 års utredning föreslagit. Mera allmänt har en sådan
åtgärd ifrågasatts beträffande anskaffningen inom textil- och läderbranschen.
Längst har statens krisrevision gått, enligt vars mening anskaffningen av förplägnadsvaror
och intendenturmateriel borde handhavas centralt — eventuellt
genom en avdelning inom krigsmaterielverket —- medan försvarsgrenarnas
intendenturavdelningar borde ombesörja underhålls-, utbildnings- och mobiliseringsärenden.
Även överbefälhavaren har varit inne på liknande tankegångar
men har stannat vid ett uttalande, att frågan borde ägnas fortsatt uppmärksamhet.

Sammanfattningsvis kan sägas, att under den senaste tidens utredningsarbete
på den militära förvaltningens område enighet i stort sett nåtts därom, att intendenturmateriel
hänförlig till den mekaniska eller den kemisk-tekniska industrien
lämpligen borde anskaffas av ett nyinrättat krigsmateriel verk. Även från
intendenturhåll har medgivits, att en sådan utveckling vore naturlig, eftersom
anskaffningen i krigstid på dessa områden icke utan de största olägenheter kunde
ske, om icke arbetet enhetligt sammanhölies och planlades redan i fredstid.
Även jag ansluter mig till denna uppfattning. I viss mån har densamma redan
kommit till uttryck i Kungl. Maj:ts förut omnämnda beslut den 21
augusti 1942 angående den fortsatta utbyggnaden av ammunitionsnämnden
till en krigsmaterielnämnd. Genom detta beslut har nämligen föreskrivits,
att krigsmaterielnämnden skulle så snart ske kunde efter den 1 oktober 1942
för försvarsgrensförvaltningarnas räkning omhändertaga bland annat anskaffningen
av sådan inom den mekaniska industrien tillverkad intendenturmateriel
som funnes upptagen i särskild förteckning samt viss kemisk materiel.

Beträffande intendenturmaterielen i övrigt har även 1941 års utredning
med styrka framhållit, att förnödenheter, vilka med samma eller i det närmaste
likartad beskaffenhet användes inom mer än en försvarsgren, borde anskaffas
av ett enda förvaltningsorgan. Utredningen har emellertid härvidlag
icke sträckt sig längre än till ett förslag, att anskaffningen av dylika förnödenheter
skulle anförtros åt den centrala försvarsgrensförvaltning, som representerade
den ojämförligt största förbrukningen därav. Även jag anser starka
skäl tala för en långt driven centralisering på detta område. För min del är

53''

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

jag emellertid benägen att till fullo draga ut konsekvenserna härav. Vad särskilt
angår textil- och lädervaror äro dessa otvivelaktigt i stor utsträckning
av mass- och standardkaraktär och ur denna synpunkt jämförliga med den
materiel, som enligt det föregående bör anskaffas av krigsmaterielverket.
Även i övrigt synes mig med fog kunna göras gällande, att den centrala anskaffningen
på intendenturens område med fördel bör kunna förläggas till
krigsmaterielverket, då nu ett sådant föreslås till inrättande. Den omständigheten,
att anskaffningen på detta område under den gångna beredskapstiden
kunnat genomföras med mindre friktioner än vad fallet varit på vissa andra
militära förvaltningsområden, synes mig härvidlag icke kunna vara utslagsgivande.
Enligt min mening bör man icke för framtiden stanna vid de redan
vunna resultaten utan fastmera eftersträva en organisation, som är ägnad
att, utan åsidosättande av nödiga militära krav, såväl tekniskt som ekonomiskt
fungera på bästa möjliga sätt. 1941 års utredning har till stöd för ett
bibehållande av den nuvarande ordningen på intendenturområdet åberopat
bland annat, att vissa i samband med anskaffnings- och planeringsarbetet
uppkommande svårigheter vore lättare att bemästra, när fråga vore om textil-
och läderbranscherna än när det gällde den mekaniska industrien. Detta
skäl mot en överflyttning av vissa arbetsuppgifter till krigsmaterielverket
synes mig emellertid äga ringa styrka. Jag har kommit till den övertygelsen,
att den anskaffning av intendenturmateriel, som över huvud kan ske centralt,
bör överföras till krigsmaterielverket enligt samma grunder som avses
skola gälla beträffande tygmateriel. Vad livsmedelsanskaffningen angår
synes en viss centralisering till arméförvaltningens intendenturavdelning
ligga nära till hands. Genom en sådan centralisering underlättas samordnandet
av den militära livsmedelsförsörjningen med försörjningen för landet i
dess helhet. Under krig plötsligt uppkommande behov kunna även snabbare
och säkrare tillgodoses. Förrådsuppläggningen kan också lättare kompletteras
och anpassas efter läget. På försvarsgrensförvaltningarnas intendenturorgan
böra i övrigt alltjämt ankomma anskaffningsuppgifter allenast i den
män det gäller sådan för en viss försvarsgren specifik materiel, för vars anskaffning
i dylik ordning vägande militära skäl kunna åberopas. Den efter
försvarsgrenarna uppdelade intendenturförvaltningstjänsten skulle sålunda,
med nyss angivna undantag för specialmateriel, begränsas till lokal materielanskaffning
samt centrala och lokala vård- och underhållsuppgifter ävensom
1 i vsme d eks a n sk a ff n ing. I anslutning härtill böra ärenden angående intendenturväsendets
organisation och utveckling, mobiliseringsärenden, frågor om intendenturtjönsten
berörande reglementen och instruktioner m. m. handläggas.
T fråga om dessa kvarstående verksamhetsgrenar synes det mig oundgängligt,
att försvarsgrenschefens ansvar och inflytande bibehålies. En naturlig
följd härav blir, att det under försvarsgrenschefen sammanhållande
organet på området bör infogas i försvarsgrensförvaltningen.

Kungl. Maj:ts fr oposition nr 180.

Till frågan om drivmedelsförsörjningens ordnande återkommer jag vid behandlingen
av krigsmateriel verket.

Vad beträffar det av krisrevisionen väckta spörsmålet örn revision av
gränsen mellan tyg- och intendenturmateriel torde detsamma förlora i betydelse
i samma mån som anskaffningen av båda dessa materielslag överflyttas
till krigsmaterielverket. Frågan om en sådan revision beträffande den materiel,
vars anskaffning alltjämt skall åvila försvarsgrensförvaltningarna, torde
emellertid vara förtjänt av övervägande. Att i detta sammanhang närmare
ingå på berörda spörsmål lärer dock ej ifrågakomma.

3. Fortifikations- och byggnadsförvaltningens område.

Inom de nuvarande försvarsförvaltningama utövas den centrala ledningen
av byggnadsverksamheten och vad därmed sammanhänger ävensom av de
till fortifikationsverksamheten hänförliga förvaltningsspörsmålen för arméns
vidkommande å arméförvaltningens fortifikationsstyrelse, för marinen inom
marinförvaltningens fortifikationsavdelning samt för flygvapnet, där några
egentliga fortifikatoriska problem hittills icke förefunnits, inom flygförvaltningens
byggnadsavdelning. Såväl å arméförvaltningens fortifikationsstyrelse
som å marinförvaltningens fortifikationsavdelning utgöres personalen till väsentlig
del av officerare tillhörande fortifikationskåren. Flygförvaltningens
byggnadsavdelning står under ledning av en överste vid flygvapnet. Här må
emellertid erinras örn de provisoriska åtgärder, som vidtagits i syfte att effektivisera
och samordna verksamheten på byggnadsförvaltningens område och
för vilka i det föregående i korthet redogjorts.

1930 års försvarskommission.

Frågan örn att sammanslå den centrala förvaltningsverksamheten på förevarande
område till ett enda förvaltningsorgan har även tidigare varit föremål
för behandling. I sitt den 30 juli 1935 avgivna betänkande föreslog sålunda
1930 års försvarskommission, att den centrala fastighetsförvaltningen
skulle utbrytas ur försvarsgrenarna och centraliseras till ett för försvarsväsendet
gemensamt organ. En sådan åtgärd syntes ur ekonomisk synpunkt böra
tillmätas stor betydelse, i det att möjligheterna till rationalisering av verksamheten
underlättades och entreprenadsystemet kunde intensivare utnyttjas.
Vidare måste enhetligheten i behandling av anslags- m. fl. frågor rörande
fastighetsförvaltningen i dess helhet kunna på ett helt annat och bättre sätt
tillgodoses än med nuvarande organisation.

Utlåtanden över försvarskoinmissionens betänkande.

I de över försvarskommissionens betänkande avgivna yttrandena gåvo åtskilliga
av de hörda myndigheterna uttryck för allvarliga betänkligheter gentemot
den föreslagna centraliseringen av fastighetsförvaltningen. Erinringarna

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

hänförde sig i huvudsak till konsekvenserna i militärt hänseende av att tillskapa
ett utom försvarsgrenarna stående centralt ämbetsverk för handhavande
av försvarsväsendets fastighetsverksamhet. Det befarades salunda, att de rent
militära önskemålen i fråga örn byggnadernas anordnande skulle med större
svårighet kunna göra sig gällande gentemot ett dylikt fristående ämbetsverk
än vid ett bibehållande av fastighetsväsendet knutet till den egna försvarsgrenen.
Emot den föreslagna anordningen anfördes också, att det ständiga och
intima samarbete, varav behov skulle uppstå mellan de militära myndigheterna
och det fristående ämbetsverket, säkerligen komme att störas av åtskilliga
friktioner. Särskilt från flygvapnets sida framhölls med stor skärpa, att anordnandet
och vården av de för detta vapen speciella byggnaderna, flygfälten
m. m. krävde ett så verksamt och beständigt övervakande ur rent militära
synpunkter, att även den centrala fastighetsförvaltningen måste ingå bland
flygvapnets egna förvaltningsorgan. Slutligen papekades fran marint hall, att
ett avskiljande av de befästningsärenden, som vore av fortifikatorisk art, från
de strategiska och vapentekniska fästningsärendena medförde allvarliga olägenheter.

Propositionen 1936: 225.

I propositionen 1936:225 angående försvarsväsendets ordnande föreslogs
att all förvaltningsverksamhet, således även på byggnads- och fortifikationsområdet,
skulle vara försvarsgrensvis organiserad. Detta blev också riksdagens
beslut. Vid anmälan av nyssberörda ärende i statsrådet den 27 mars
1936 anförde föredragande departementschefen bland annat.

Från de invändningar, som rests från ett flertal av de över förslaget hörda
myndigheterna, kan man enligt min mening icke bortse, även örn de anförda
farhågorna i vissa hänseenden må betecknas som överdrivna. Jag utgår nämligen
ifrån att vid anordnandet av en för hela försvarsväsendet gemensam central
fastighetsförvaltning det icke skulle möta några oövervinneliga svårigheter
att på ett lämpligt sätt säkerställa, att de militärt ledande organen erhölle sådant
inflytande över denna verksamhet, att alla militära synpunkter på byggnaders
konstruktion m. m. kunde på ett tillbörligt sätt göra sig gällande. Å andra sidan
förhåller det sig säkerligen så, att en dylik ordning mången gång skulle ställa
sig onödigt tyngande. Härtill kommer, vad angår flygvapnet, att frågan om
flygfältens, hangarernas och andra specialbyggnaders beskaffenhet så intimt
sammanhänger med själva flygtjänstens bedrivande, att ledandet av den sistnämnda
underlättas, därest fastighetsförvaltningens ledning är förlagd till den
egna försvarsgrenen. Då en sådan genomgripande förändring som fastighetsförvaltningens
utbrytande ur försvarsgrenarnas förvaltningsområde — en förändring
som innebure ett avsteg från den i övrigt hävdade principen, att förvaltningsverksamheten
bör handhavas försvarsgrensvis icke bör vidtagas utan
att därför kunna åberopas så patagliga fördelar, att de framförda invändningarnas
bärkraft väsentligen försvagas, har jag med hänsyn till nyssnämnda omständigheter
funnit mig icke kunna tillstyrka ett genomförande av den centralisering
på fastighetsförvaltningens område som av försvarskommissionen föreslagits.

Kungl. Majlis proposition nr 180.

1940 års utredning.

Beträffande byggnads- och fortifikationsförvaltningens område har 1940
års utredning i sitt betänkande anfört bland annat följande.

De två huvudspörsmål, som i förevarande sammanhang uppställa sig till bedömande,
äro dels frågan örn fastighetsförvaltningens utbrytande ur de särskilda
försvarsgrenarna och centraliserande till ett för försvarsväsendet gemensamt
organ, dels ock frågan huruvida man bör göra boskillnad mellan befästningsförvaltning^
och husbyggnadsförvaltning. I nära sammanhang med sistnämnda
spörsmål står frågan örn beredande av större utrymme åt den civila
teknikens målsmän inom det eller de organ, som skola handhava fastighetsförvaltningen.

Vad till en början angår förstnämnda spörsmål föreligger redan vid nu gällande
organisation på fastighetsförvaltningens område en hög grad av gemensamhet
mellan olika försvarsgrenar. Det säger sig självt, att förvaltningen av
kaserner och andra byggnader, övnings- och skjutfält m. m. principiellt sett icke
är av skiljaktig natur inom de olika försvarsgrenarna. För byggnaders konstruktion
och underhåll m. m. samt för den domäntekniska och juridiska skötseln av
försvarsväsendets markområden böra i stort sett likartade regler gälla. Å andra
sidan är det uppenbart, att erforderligt beaktande måste ägnas de militära synpunkterna
vid förvaltningstekniska åtgärders vidtagande å övnings-, skjut- och
flygfält m. m.

Vid den tidigare behandlingen av det föreliggande spörsmålet har såsom ett
betydelsefullt skäl emot fastighetsförvaltningens centralisering anförts, att en
dylik förändring innebure ett avsteg från den då i övrigt hävdade principen,
att förvaltningsverksamheten borde handhavas försvarsgrensvis. Detta skäl
synes, på sätt tidigare framhållits, icke längre vara bärande. Tvärtom har en
helt genomförd uppdelning av förvaltningen efter försvarsgrenar visat sig icke
längre hållbar. Vid sådant förhållande vinner tanken på en centralisering jämväl
av fastighetsförvaltningen i styrka. De tidigare yppade farhågorna, att därigenom
skulle försvåras samarbetet med de militära myndigheterna och det
tillbörliga beaktandet av dessas önskemål, torde icke visa sig vara grundade.
Givet är visserligen, att exempelvis för flygvapnets vidkommande frågan örn
flygfältens, hangarernas och andra specialbyggnaders beskaffenhet intimt sammanhänger
med själva flygtjänstens bedrivande. Genom en lämplig personrepresentation
i fortifikationsdepartementet borde emellertid garantier för ett
friktionsfritt samarbete härvidlag kunna vinnas.

Beträffande frågan, örn man bör skilja mellan befästningsförvaltning och husbyggnadsförvaltning,
kunna delade meningar råda. Såsom skäl för att göra en
sådan skillnad har anförts, att fortifikationskårens personal därigenom skulle
kunna få odelat ägna sig åt befästningsfrågor, att för husbyggnadernas vidkommande
en intimare kontakt med den rent civila byggnadsverksamheten skulle
kunna uppnås samt att husbyggnaderna skulle kunna omhänderhavas av härför
särskilt lämpad personal. Den omständigheten, att husbyggnadsverksamheten
sammanföres inom en förvaltningsgren med befästningsbyggandet utesluter
emellertid ingalunda, att för den förra verksamheten kan användas all erforderlig
civil sakkunskap i byggnadsfrågor. Tvärtom torde genom ett dylikt sammanförande
inom ett ämbetsverks ram men med arbetet uppdelat på skilda
avdelningar vinnas, att den civila tekniska sakkunskapen kan i erforderlig grad
utnyttjas jämväl i fråga örn befästningsanläggningars utförande och underhåll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

På grundval av de anförda synpunkterna kom 1940 års utredning till det
resultatet, att försvarsväsendets fastighetsförvaltning, däri inberäknat utförandet
och vården av befästningsanläggningar och husbyggnader, borde centraliseras
till ett förvaltningsorgan, förslagsvis benämnt försvarsväsendets
fortifikationsdepartement.

Utlåtanden över 1940 års utredning.

De över 1940 års utredning hörda myndigheterna ha i sina yttranden
givit uttryck åt skiftande uppfattningar i fråga om den föreslagna centraliseringen
av fastighetsförvaltningen. Rörande innehållet i dessa yttranden torde
jag få hänvisa till 1941 års utrednings betänkande (sid. 47—49). Här må
endast framhållas, att överbefälhavaren, arméförvaltningen och 1940 års militära
byggnadsutredning anslutit sig till utredningens förslag härvidlag, att
marinförvaltningen under viss förutsättning icke haft något att erinra samt
att försvarsgrenschefema och flygförvaltningen avstyrkt förslaget, varvid
i huvudsak samma skäl anfördes som gentemot försvarskommissionens
förslag.

1941 års förvaltningsutredning.

1941 års förvaltningsutredning har i princip anslutit sig till 1940 års utrednings
förslag och således förordat, att en centralisering komme till stånd.

Som skäl för detta ståndpunkttagande ville utredningen framför allt åberopa
den från olika håll påpekade omständigheten, att planläggandet och
utförandet av byggnadsarbeten i stort sett syntes böra ske med likartade bedömanden,
vare sig byggnaderna skulle användas för den ena eller den andra
försvarsgrenen. Därmed vore naturligtvis icke sagt, att icke de specialhänsyn
som kunde betingas av de skilda försvarsgrenarnas särart i full utsträckning
borde få göra sig gällande. En påtaglig fördel med en sammanslagning syntes
också ligga i det förhållandet, att därigenom frågor om befästningars utförande
och underhåll komme att åvila en enda centralmyndighet i stället för
såsom nu två. Och vad beträffar det löpande förvaltningsbestyret med försvarsväsendets
synnerligen omfattande och alltmera växande fastighetsbestånd
syntes det icke kunna vara annat än till båtnad, att den centrala ledningen
av denna förvaltning ägde rum inom ett enda organ.

Att vissa invändningar kunde göras mot en sammanslagning av fastighetsförvaltningen
skulle emellertid — framhöll utredningen vidare — icke förnekas.
Särskilt syntes därvid böra uppmärksammas de från flygvapnets sida uttalade
farhågorna för att de speciella synpunkter som i stor utsträckning måste
uppställas på flygvapnets byggnader ävensom på flygfältens byggande och
underhåll icke skulle bliva lika tillförlitligt och väl tillgodosedda inom en fristående
byggnadsförvaltning som inom flygvapnets eget förvaltningsorgan,
flygförvaltningen. Utredningen ansåge emellertid de organisatoriska fördelarna
av ett sammanförande av byggnadsförvaltningen till ett organ vara så över -

Kungl. Majlis ''proposition nr 180.

vägande, att de nämnda invändningarna icke borde stå hindrande i vägen därför.
De från flygvapnets myndigheter framförda farhågorna syntes kunna i
huvudsak bortfalla, därest en regementsofficer vid flygvapnet placerades till
ständig tjänstgöring i den centrala fortifikationsförvaltningen med uppgift
att iakttaga de specialsynpunkter på byggnadsförvaltningens område som
gjorde sig gällande för flygvapnets del.

Vad beträffar den av 1940 års utredning berörda frågan, huruvida den
fortifikatoriska verksamheten och den militära byggnadsverksamheten i övrigt
alltjämt borde vara i förvaltningshänseende sammanförda till samma centralorgan,
anslöte sig den nya utredningen obetingat till den av 1940 års utredning
intagna ståndpunkten, att en dylik gemensamhet alltjämt borde upprätthållas.
Denna ståndpunkt hade också med skärpa hävdats av militära
byggnadsutredningen i dess remissutlåtande.

Förutom de av 1940 års utredning och militära byggnadsutredningen anförda
skälen för att befästnings- och övrig militär byggnadsverksamhet bör
organiseras gemensamt borde enligt 1941 års utrednings mening ytterligare
framhållas, att frågan om den fortlöpande förvaltningen av de för befästningsändamål
för kronans räkning förvärvade fastigheterna bleve synnerligen
vansklig att lösa, örn man skilde fortifikationsförvaltningen från den övriga
byggnadsförvaltningen. Antingen måste man nämligen då låta den egentliga
förvaltningen av försvarets fastigheter omhänderhavas av två olika organ
eller också finge man inrätta ett fristående organ för ändamålet. Vilket alternativ
man än valde, komme förvaltningsapparaten att kompliceras. Slutligen
måste i förevarande hänseende framhållas, att det vore av stor vikt, att den
militära personal som skulle handlägga främst befästningsärendena bleve skicklig
och för sina uppgifter fullt kompetent. För att säkerställa detta krav vore
det nödvändigt att tillskapa en tillräckligt vid rekryteringsbas för den härför
avsedda personalkåren, varjämte kåren måste givas en sådan storlek och sammansättning,
att betryggande garantier erhölles för att vid besättandet av ledande
poster ett urval kunde göras mellan högt kvalificerade officerare. Då
befästningsverksamheten aldrig kunde i vårt land bliva så omfattande, att den
ensam kunde behöva en personalkår av den storlek realiserandet av nyssberörda
önskemål förutsatte, bleve det nödvändigt att åt ifrågavarande för befästningsväsendet
avsedda personalorganisation anförtro jämväl andra militära
byggnadsuppgifter. Detta förhållande talade också starkt för ett fortsatt
sammanhållande i förvaltningshänseende av befästningsväsendet och det militära
byggnadsområdet i övrigt.

Då 1941 års utredning sålunda förordade, att den centrala ledningen av
försvarsväsendets byggnadsverksamhet sammanfördes till ett enda förvaltningsorgan,
ville utredningen framhålla, att det ifrågavarande organet borde handhava
all central förvaltningsverksamhet på förevarande område. Byggnadsfrågor
borde således över huvud taget icke tillhöra försvarsgrensförvaltningarnas
kompetensområde. En annan sak vore, att det måhända övergångsvis

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

kunde visa sig vara lämpligt att låta flygförvaltningens byggnadsavdelning
fortsätta sin verksamhet även någon tid efter det att det nya förvaltningsorganet
börjat sin verksamhet. Det syntes nämligen icke uteslutet, att den
utomordentligt omfattande byggnadsverksamhet som under de närmaste åren
vore att förutse för flygvapnets räkning kunde motivera att byggnadsavdelningen
först så småningom och i avvaktan på mera normala förhållandens inträde
avvecklade sin verksamhet.

Utlåtanden över 1941 års förvallningsutrednings
förslag.

Av remissmyndigheterna har överbefälhavaren uttalat, att erfarenheterna
syntes honom bestämt tala för förslaget om gemensam förvaltning på fortifikations-
och byggnadsförvaltningens område. Denna gemensamma förvaltning
borde omfatta samtliga fastigheter, således även exempelvis marinens
skjutbanor.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha i sitt gemensamma yttrande
avstyrkt inrättande av en för försvarsväsendet gemensam fortifikationsförvaltning.
I varje fall borde därmed anstå, till dess flygvapnets utbyggnad
vore helt fullbordad. Chefen för flygvapnet måste även få större inflytande
än som föreslagits beträffande den under ett visst budgetår erforderliga byggnadsverksamheten.
Byggnadsunderhållet borde vidare ej överflyttas, förrän
flygförvaltningens byggnadsavdelning helt uppginge i det nya verket.

'' Marinförvaltningen har väl funnit den föreslagna principen riktig men ansett,
att örlogsvarvens byggnader borde underställas marinförvaltningen på
samma sätt som försvarsväsendets fabriker förutsatts skola underställas industriverket.
Den del av fastighetsfonden, som berörde örlogsvarven, borde på
grund härav utbrytas och underställas marinförvaltningen. Detsamma gällde
även andra anläggningar under varvschefs förvaltning, exempelvis oljecisternanläggningar.

Riksrälcenskapsverket har i princip anslutit sig till förslaget i denna del,
dock med hänvisning till förutnämnda av intendenten K. Bildmark verkställda
utredning angående besparings- och rationaliseringsåtgärder i fråga om
underhållet av staten tillhöriga byggnader. Ämbetsverket har vidare framhållit,
att den planerade fortifikationsförvaltningen självfallet borde handha
redovisningen av försvarsväsendets fastighetsfond.

Statens krisrevision, statens industrikommission och svenska teknologföreningen
ha i princip biträtt förslaget örn en gemensam fortifikationsförvaltning.

Byggnadsstyrelsen har uttalat, att en för hela försvarsväsendet gemensam
byggnadsförvaltning kunde väntas medföra icke oväsentliga ekonomiska och
tekniska fördelar. Styrelsen förutsatte emellertid, att ett intimare samarbete

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

än utredningen avsage kunde avägabringas mellan de olika försvarsgrenarnas
chefer och fortifikationsförvaltningen. En centralisering av nybyggnadsverksamheten
för försvarsväsendet borde enligt styrelsens mening anstå tills vidare
i avbidan på att verksamheten åter skulle nedgå, och frågan borde erhålla
en provisorisk lösning. Fastighetsförvaltningen i egentlig mening syntes däremot
tidigare kunna centraliseras.

191+0 ars militära byggnadsutredning har erinrat örn att utredningen redan
tidigare anslutit sig till principen om sammanförande av ledningen för försvarsväsendets
nybyggnads- och fastighetsförvaltande verksamhet till ett för
samtliga försvarsgrenar gemensamt organ. Tre reservanter inom byggnadsutredningen
ha framhållit, att samarbetet med försvarsgrenscheferna borde
ordnas mera effektivt vad anginge nybyggnaderna. Underhållsarbetena borde
helt handhas av fortifikationsförvaltningen och underlydande myndigheter.
Ytterligare en reservant i samma utredning hax gjort gällande, att flygvapnets
centrala fastighetsförvaltning måste inordnas i flygförvaltningen eller att i
varje fall flygvapnets intressen måste tillgodoses mera effektivt.

I yttranden över den i det föregående omnämnda, av intendenten K. Bildmark
verkställda utredningen angående besparings- och rationaliseringsåtgärder
i fråga om underhållet av staten tillhöriga byggnader ha gjorts vissa uttalanden,
som böra uppmärksammas i förevarande sammanhang. Sålunda har
statens industrikommission framhållit, att omorganisationen av fastighetsförvaltningen
icke borde genomföras i så snabb takt, att effektiviteten äventyrades
genom bristen på kunniga tekniker. Byggnadsstyrelsen har även här uttalat,
att med genomförandet av en centralisering av försvarsväsendets byggnadsförvaltning
borde tills vidare anstå men att detta dock ej borde hindra,
att åtgärder snarast möjligt vidtoges för en behövlig omorganisation.

I förevarande sammanhang må även erinras örn försvarsväsendets ingenjörutredning,
som för närvarande undersöker frågan om utnyttjandet av ingenjörtekniskt
utbildad personal inom försvarsväsendet. En närmare redogörelse för
utredningsuppdraget återfinnes i det föregående (sid. 16 f.).

Tanken på en sammanslagning av den centrala verksamheten på fortifikations-
och byggnadsförvaltningens område har, såsom framgår av den lämnade
redogörelsen, redan tidigare kommit till uttryck. Ett utformat förslag
i sådant hänseende framlades sålunda av 1930 års försvarskommission. Med
hänsyn till den kritik, som i remissyttrandena riktades mot förslaget, upptogs
detsamma ej i 1936 års försvarsproposition, vilken i detta hänseende godkändes
av riksdagen.

Vid frågans tidigare behandling anfördes mot en centralisering av fastighetsförvaltningen
det skälet, att en dylik förändring skulle på en särskild
punkt innebära ett avsteg från den då över hela linjen hävdade principen
örn förvaltningsverksamhetens handhavande försvarsgrensvis. Då denna prin -

Kungl. Mcij:ts ''proposition nr 180.

cip numera i olika hänseenden brutits och — såsom framgår av det förut
anförda — i framtiden sannolikt får frångås i än större utsträckning, har
det angivna skälet icke längre bärkraft. Över huvud taget torde det ur ekonomisk
och arbetssynpunkt få anses vara ett önskemål, att sådan verksamhet
inom försvarsväsendet, som kan för hela försvarsväsendet gemensamt bedrivas,
icke utan tvingande skäl uppdelas på de olika försvarsgrenarna. Den forcerade
verksamhet, som under de senaste åren bedrivits på såväl befästningssom
byggnadsområdet, har vidare i viss mån ställt hithörande spörsmål i ny
belysning.

Vad angår frågan om fastighetsförvaltningens utbrytande ur försvarsgrenarna
ansluter jag mig till den mening, som uttalats av såväl 1940 som
1941 års utredning. I likhet med de båda utredningarna anser även jag, att
planläggning och utförande av byggnadsarbeten bör ske enligt i huvudsak
likartade bedömanden, vare sig byggnaderna skola användas för den ena eller
den andra försvarsgrenen. En gemensam förvaltningsorganisation för den
militära byggnadsverksamheten synes även ägnad att underlätta rationalisering
och standardisering av densamma. Vidare torde en sådan organisation
medföra ökade möjligheter att så avväga de särskilda försvarsgrenarnas behov
av byggnadsmedel, att försvaret i sin helhet blir på bästa sätt tillgodosett.
Behovet av att en sådan avvägning verkställts redan innan byggnadsärendena
underställas Kungl. Maj:ts prövning har mer och mer framträtt, särskilt under
den senaste tidens omfattande byggnadsverksamhet. Vad befästningar angår
måste det betraktas såsom en olägenhet, att dessa för närvarande anläggas
av arméförvaltningens fortifikationsstyrelse och marinförvaltningen var för sig.
Arméförvaltningen har för sin del vitsordat, att bristande enhetlighet vid
ordnandet av landets fasta försvar med nuvarande system icke kan undvikas.
Även ur denna synpunkt skulle således en avsevärd fördel stå att vinna genom
en sammanslagning. I fråga om underhållet av försvarets omfattande fastighetsbestånd
synas än starkare skäl tala för att större enhetlighet åvägabringas.

De fördelar, som skulle vara förenade med en koncentration av fastighetsförvaltningen,
synas mig väga tyngre än de invändningar däremot, som otvivelaktigt
med visst fog kunna göras. Jag syftar här främst på risken för att
de rent militära önskemålen ej skulle kunna i tillbörlig utsträckning göra sig
gällande gentemot ett utom försvarsgrenarna stående centralt ämbetsverk.
■Krån flygvapnets sida ha därjämte yppats farhågor för att de särpräglade
synpunkter, som i stor utsträckning måste anläggas på denna försvarsgrens
byggnader samt på flygfältens byggande och underhåll, icke skulle bliva på
tillfredsställande sätt tillgodosedda av ett utanför flygförvaltningen förlagt
organ. Såsom de båda förvaltningsutredningarna samstämmigt framhållit bör
det icke vara ogörligt att övervinna dessa svårigheter.

Till frågan om det sätt, på vilket en centralisering av fortifikations- och
byggnadsförvalträngen bör ske, samt om tidpunkten för genomförande av
en sådan centralisering återkommer jag i det följande.

Kungl. Majlis ''proposition nr 180.

4. Sjukvårdsförvaltningens område.

Den centrala sjukvårdsförvaltningen inom försvarsväsendet omhänderhaves
enligt nu gällande organisation för arméns vidkommande av arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse, för marinen av marinförvaltningen å dess
sanitetsavdelning samt för flygvapnet av flygförvaltningen å dess intendenturavdelning.
Oaktat denna uppdelning av sjukvårdsförvaltningen å särskilda
organ för varje försvarsgren har emellertid en rätt långt driven centralisering
av själva upphandlingsväsendet för sjukvårdsändamål under senare
år tillämpats. I synnerhet sedan en särskild materielbyrå organiserats
inom sjukvårdsstyrelsen, ha i stor utsträckning upphandlingar av sjukvårdsmateriel
för alla tre försvarsgrenarnas räkning ägt rum genom sjukvårdsstyrelsens
försorg.

Tidigare utredningar.

Frågan om ett sammanförande av förvaltningsverksamheten inom den
militära sjukvården till ett enda centralorgan har vid upprepade tillfällen
varit föremål för uppmärksamhet. Sålunda föreslogo departementalkommitterade
i sitt år 1912 avgivna betänkande, att en för armén och marinen
gemensam sjukvårdsavdelning skulle inrättas i försvarsdepartementet. Frågan
underkastades vidare en ingående behandling av 1920 års förvaltningssakkunniga,
vilka år 1921 avgåvo betänkande med förslag till en koncentration
av försvarsförvaltningen till ett enda centralt verk. Därvid anfördes
i förevarande hänseende bland annat, att en granskning av de förvaltningsärenden,
vilka avgöras av de särskilda försvarsgrenarnas sjukvårdsmyndigheter,
visade, att ett flertal ärenden vore av synnerligen ensartad natur. Någon
viktigare saklig skillnad kunde icke förefinnas mellan hälso- och sjukvård
vid de olika försvarsgrenarna, även örn organisationens detaljer vore väl
så olika. Beträffande försvarsväsendets hälso- och sjukvård i dess helhet
borde anskaffning, vård och redovisning av sjukvårdsmaterielen till båtnad
för alla parter ske efter möjligast enhetliga grunder. Vid utarbetandet av
lämpliga modeller för sjukvårdsmateriel syntes man även ha gagn av
samarbete. Enahanda vore naturligtvis fallet beträffande uppgörandet av
årsberättelser, statistik, granskning av läroböcker, reglementen och instruktioner
för sjukvårdspersonal, i den mån hälso- och sjukvård därav berördes.
Samarbete vore även önskvärt beträffande såväl undervisning i hälsovård
för manskap som fackutbildning för sjukvårdspersonal. Jämväl i fråga om
speciell fackutbildning av läkare skulle ett systematiskt samarbete ha en
uppgift att fylla. Ett utbyte av erfarenheter på den tillämpade hälsovårdens
område, beträffande exempelvis epidemiers bekämpande, bad, avlusning,
vattenförsörjning, uppvärmning, ventilation, belysning, proviantering och
beklädnad, borde ock vara till nytta för de olika försvarsgrenarna. Den
sjukvårdstekniska behandlingen av skador och sjukdomar vore i princip

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

densamma å sjukhus, i fält, å fästningar, fort och fartyg, även örn till buds
stående hjälpmedel och andra förhållanden givetvis i ena och andra avseendet
krävde jämkningar. Sjukhusens planläggande, uppförande och inredande
borde handläggas gemensamt. I detta sammanhang borde dock erinras
om de olikheter, som förefunnes mellan försvarets sjukvårdsgrenar,
och om de områden, där förutsättningar för samarbete vore få eller saknades.
Tillämpningen av hygienen vore olika, utbildningen av läkare måste
beträffande tjänst vid exempelvis armén med dess krav på sjukvårdstaktiska
kunskaper, befälstagande o. s. v. vara vitt skild från läkarnas vid marinen.
Dessa senare måste å andra sidan vara sjövana och fullt förtrogna
med den säregna tjänsten ombord. Även beträffande den militära lägre
sjukvårdspersonalen bleve den fortsatta utbildningen av liknande skäl olika,
vartill komme, att denna personal för fullgörande av sin tjänst måste hava
en viss militär utbildning, lämpad för olika truppslag eller vapengrenar.

1940 års utredning.

1940 års utredning har funnit de sålunda av 1920 års förvaltningssakkunniga
anförda skälen för en sammanslagning av de särskilda försvarsgrenarnas
sjukvårdsledning i stort sett alltjämt vara bärande. Visserligen ägde
redan nu i många gemensamma spörsmål samarbete och samråd rum mellan
cheferna för de olika sjukvårdsgrenama, liksom det i förvaltningsreglementen
och instruktioner funnes allmänna föreskrifter om samråd och samarbete.
Ett sådant bleve dock aldrig tillräckligt effektivt mellan helt skilda
ämbetsverk, även där viljan till samarbete vore god. Ett sammanförande
under enhetlig ledning av försvarsväsendets sjukvård skulle medföra ett
utvidgande och effektiviserande av detta samarbete samt därmed ökade
möjligheter till rationalisering av hela sjukvårdsarbetet. Utredningen ansåge
därför, att ett sådant sammanförande borde äga rum, därvid dock erforderligt
beaktande måste ägnas åt de för olika försvarsgrenar särartade
sjukvårdsfrågorna. — Enligt utredningens mening borde det militära sjukvårdsväsendet
ställas under gemensam ledning av en försvarsväsendets
chefläkare, benämnd exempelvis generalläkare. I sin egenskap av inspektör
för det militära hälso- och sjukvårds väsendet i dess helhet borde generalläkaren
lyda under överbefälhavaren. Vad anginge den rent förvaltningsmässiga
delen av sin verksamhet borde han däremot lyda direkt under
Kungl. Majit, dock med direktivrätt för överbefälhavaren i erforderlig utsträckning.
— I sjukvårdsorganisationen, förslagsvis benämnd försvarsförvaltningens
sjukvårdsdepartement, borde ingå en avdelningschef för var
och en av de tre försvarsgrenarna, en arméöverläkare, en marinöverläkare
och en flygöverläkare. Dessa borde i stort sett intaga samma ställning som
nu, d. v. s. vara tjänstegrenschefer hos de olika försvarsgrenscheferna. De
borde under den gemensamme chefens inseende äga att på ett relativt självständigt
sätt handlägga var inom sin avdelning de för de olika försvars -

Kungl. Marits proposition nr 180.

grenarna speciella sjukvårdsfrågorna. Likaså syntes det vara naturligt, att, då
så vid behandlingen av ärenden inom de olika försvarsgrenarnas centrala
förvaltningar erfordrades, vederbörande överläkare deltoge i ärendenas
handläggning. De avsåges vidare att under generalläkaren fungera som
sjukvårdsinspektörer var och en inom sin försvarsgren. Hälso- och sjukvårdsärenden
av allmän natur borde enligt föreskrifter i arbetsordning eller
efter generalläkarens bestämmande fördelas mellan de tre överläkarna. —
Anskaffningen av sjukvårdsmateriel och därmed sammanhängande arbetskontroll,
besiktning och eventuellt nykonstruktioner syntes icke behöva belasta
sjukvårdsdepartementet. Dessa uppgifter torde av utredningen hava
ansetts skola ankomma å det föreslagna materieldepartementet. Läkemedelsanskaffningen
förutsattes däremot skola ske genom sjukvårdsdepartementets
försorg.

Utlåtanden över 1940 år9 utrednings förslag.

Rörande det huvudsakliga innehållet i de över 1940 års utrednings förslag
avgivna yttrandena torde jag få hänvisa till den nya utredningens betänkande
(sid. 54—56).

1941 års förvaltningsutredning.

1941 års förvaltningsutredning har såsom sin åsikt uttalat, att sjukvårdsförvaltningen
vore ett av de militära förvaltningsområden, där ett sammanförande
av den centrala ledningen till ett gemensamt organ syntes
ligga naturligast till. På materielanskaffningens och läkemedelsförsörjningens
område hade en avsevärd centralisering redan med nuvarande organisation
kunnat äga rum, i det att arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse
utövade en omfattande upphandlingsverksamhet jämväl för marinens och
flygvapnets räkning. Men även på andra områden syntes ett sammanförande
av förvaltningsverksamheten böra vara ägnat att främja syftemålet att
erhålla en så effektiv sjukvårdstjänst som möjligt inom försvarsväsendet.
Särskilt syntes det vara av vikt, att genom ett sådant organisatoriskt betingat
samarbete de erfarenheter och uppslag, som gjordes inom en försvarsgren,
utan omgång kunde komma de andra tillgodo, liksom också en dylik
gemensamhet måste underlätta ernåendet av önskvärd enhetlighet i fråga
om utbildningsföreskrifter, redovisningsbestämmelser m. m. Jämväl på
krigsförberedelsernas område syntes en sammanslagning av förvaltningsverksamheten
kunna vara av betydande värde.

Emellertid erbjöde spörsmålet om ett samordnande av den militära sjukvårdsförvaltningstjänsten
vissa speciella svårigheter, från vilka man icke
finge bortse vid övervägandet av de uppgifter, som borde tillkomma ett centralorgan
på sjukvårdsförvaltningens område. Dessa svårigheter sammanhängde
i främsta rummet med det förhållandet, att gränsen mellan förvaltningssidan
och inspektionssidan på den militära sjukvårdens område ofta vore rätt

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

oklar. Förvaltnings- och inspektionsspörsmålen grepe icke sällan in i varandra
på ett sätt som kunde göra det vanskligt att avgöra, om ett ärende vore
av ena eller andra naturen. Ur denna synpunkt hade tvivelsutan den
nuvarande organisationsformen med förvaltnings- och inspektionsverksamhet
sammanförda försvarsgrensvis under gemensam ledning varit ägnad att
förenkla sjukvårdsväsendets ledning. Vid ett överförande av förvaltningssidan
till ett utanför försvarsgrenarna stående förvaltningsorgan måste denna
gemenskap mellan sjukvårdsförvaltning och sjukvårdsinspektion komma
att rubbas. Utredningen vore nämligen av den bestämda uppfattningen, att
inspektionsverksamheten på sjukvårdsområdet liksom på andra fackområden
måste ske försvarsgrensvis genom inspektionsorgan, som för ändamålet
stöde till respektive försvarsgrenschefers förfogande, i detta fall armé-, marinoch
flygöverläkarna. Det sagda uteslöte givetvis icke, att viss inspektionsrätt
vid sidan härav kunde finnas böra tilläggas chefen för det gemensamma
förvaltningsorganet.

Det samband som enligt vad nyss påpekats förelåge mellan sjukvårdsförvaltning
och sjukvårdsinspektion nödvändigggjorde, att därest den centrala
sjukvårdsförvaltningen sammanfördes till ett för försvarsgrenarna gemensamt
organ, ett organiserat samarbete måste komma till stånd mellan detta
organ och inspektionsmyndigheterna, d. v. s. armé-, marin- och flygöverläkarna.
Enligt förvaltningsutredningens mening borde emellertid detta samarbete
icke på sätt 1940 års utredning föreslagit åstadkommas genom att
de nämnda överläkarna inginge i förvaltningsorganet som chefer för var sina
avdelningar. En sådan indelning av förvaltningsorganet skulle stå i strid
med det primära syftemålet med dess tillkomst, nämligen att åstadkomma
enhetlighet över hela försvarsväsendet i förvaltningsärendenas behandling.
Det erforderliga samarbetet syntes i stället böra sökas på det sätt, att de
tre försvarsgrensöverläkarna tillförsäkrades rätt och ålades skyldighet att
deltaga i avgörandet av sådana ärenden i den gemensamma sjukvårdsförvaltningen
som antingen vore av vikt för försvarsväsendet i dess helhet eller
ock särskilt anginge den egna försvarsgrenen. Särskilt borde detta bliva fallet
beträffande sådana på sjukvårdsförvaltningen ankommande ärenden, vilka
icke vore av renodlad förvaltningsnatur. För dryftande av gemensamma spörsmål
skulle försvarsgrensöverläkarna vidare kunna kallas till »försvarsläkarberedning».

. Förvaltningsutredningen ansåg sig alltså icke kunna biträda 1940 års utrednings
uttalande, att de tre försvarsgrensöverläkarna skulle i deras egenskap
av sjukvårdsinspektörer var och en för sin försvarsgren lyda under den föreslagne
generalläkaren. Än mindre kunde förvaltningsutredningen ansluta sig till
ett av arméförvaltningen i dess remissutlåtande över 1940 års utrednings betänkande
gjort uttalande, att armé-, marin- och flygöverläkarnas uppgifter
såsom tjänstegrensinspektörer syntes kunna förläggas till en gemensam sjukvårdsinspektion,
diir de under generalläkarens chefskap och överinseende skulle

Bihang till riksdagens ■protokoll 191^3. 1 sami. Nr ISO. 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

bliva chefer för respektive detaljer. De nämnda överläkarna borde enligt förvaltningsutredningens
mening i alla hänseenden vara underställda respektive
försvarsgrenschefer, vilkas organ de vore för utövande av högsta uppsikten
över sjukvårdsväsendet inom vederbörlig försvarsgren. I utövandet av sin
ovan berörda verksamhet inom sjukvårdsförvaltningen borde de sålunda betraktas
såsom ledamöter av ämbetsverket i fråga och icke såsom generalläkaren
underställda myndigheter. En annan sak vore, att generalläkaren enligt
förvaltningsutredningens förslag skulle i denna sin egenskap äga en viss inspektionsrätt
över försvarsväsendets sjukvård i gemen; därmed behövde och
borde icke följa, att generalläkaren skulle äga att med befälsrätt ingripa i
sjukvårdstjänstens utövande vid försvarsgrenarna.

Utlåtanden över 1941 års förvaltningsutrcdnings
förslag.

Överbefälhavaren har förklarat sig dela förvaltningsutredningens uppfattning,
att sjukvårdsförvaltningen borde göras gemensam. Den representation
vid nämnda förvaltning, som föreslagits i form av försvarsläkarberedning och
inrättande av sjukvårdsinspektioner inom varje försvarsgren, syntes honom säkerställa
alla rimliga anspråk från försvarsgrenarnas sida om inflytande på
sjukvården.

Arméchefen har icke haft något att erinra mot en gemensam sjukvårdsförvaltning.

Marinchefen har ansett den för försvarsgrenarna gemensamma sjukvårdsförvaltningen
vara det ur saklig synpunkt svagast motiverade ledet i den nya
uppläggningen av förvaltningsorganisationen. Förvaltningsutredningen hade
enligt marinchefens mening här kommit fram till en i vart fall inom marinen
olycklig uppspaltning av inspektions- och förvaltnings verksamheten. Strävan
efter enhetlighet framstode snarare som en fara för den marina stridssjukvårdstjänstens
ändamålsenliga organisation och bedrivande än som en fördel.
Att en samordning av vissa detaljer och en samverkan i vissa specialfrågor
inom sjukvårdstjänsten vore både önsklig och behövlig syntes icke böra leda
till en så omfattande organisationsförändring som den föreslagna. Marinchefen
har därför avstyrkt förslaget i denna del.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha i sitt gemensamma yttrande
uttalat, att den föreslagna organisationen på förevarande område sannolikt i
många fall komme att visa sig effektiv, i det att den i viss grad skulle förläna
enhetlighet åt den militära sjukvårdsförvaltningen. Å andra sidan
skulle den medföra allvarliga olägenheter genom att försvarsgrenschefen skulle
förlora det fasta grepp på och den överblick över sjukvården vid försvarsgrenen,
som vore önskvärd. Ärendenas handläggning skulle ej heller kunna ske
med tillräcklig smidighet och anpassning. Svårigheter skulle vidare uppstå vid
gränsdragningen mellan inspektion och förvaltning. Det vore därjämte olämp -

Kungl. Mcij:ts ''proposition nr 180.

ligt med inspektionsrätt åt utomstående myndighet, som ej vore överordnad
försvarsgrenschefen. Olämpligt vore även, att kommunikationen mellan lokalförvaltningarna
och sjukvårdsförvaltningen skulle ske direkt med förbigående
av försvarsgrenschefen. Med hänsyn till det anförda avstyrktes en gemensam
sjukvårdsförvaltning.

Arméförvaltningen har ansett förslaget ägnat att medföra en rationalisering
av verksamheten.

Marinförvaltningen har framhållit, att det i intet annat land med tillnärmelsevis
lika omfattande marin som den svenska ansetts förmånligt att tillskapa en
för armén och marinen gemensam sanitetsledning. Den föreslagna organisationen
vore omständlig och den skulle försvåra ett nödvändigt intimt samarbete
med marinförvaltningens olika avdelningar i navalhygieniska frågor. Den vore
dessutom dyrbar. Vidare skulle generalläkarens inspektionsrätt medföra risk för
dualism och en icke önskvärd fördelning av ansvaret. Örn gemensam sjukvårdsförvaltning
ej komme till stånd, borde uppdrag lämnas åt de nuvarande förvaltningsorganen
att avgiva förslag till samarbetsbestämmelser.

Medicinalstyrelsen, som i yttrande över 1940 års utrednings förslag anfört,
att styrelsen funnit en sammanslagning av de olika försvarsgrenarnas sjukvårdsledning
i princip väl motiverad och väl ägnad att underlätta det nödvändiga
samarbetet mellan militära och civila sjukvårdsmyndigheter framförallt
på sjukvårdsberedskapens område, har i sitt utlåtande över det nya förslaget
gjort vissa påpekanden beträffande den planerade sjukvårdsförvaltningens
inre organisation och dess förhållande till medicinalstyrelsen. Dessa frågor komma
att i sitt vederbörliga sammanhang (sid. 246 f.) upptagas till behandling.

Medicinalstyrelsens materielnämnd har funnit ett sammanförande av de
olika försvarsgrenarnas sjukvårdsledning principiellt väl grundat och ägnat
att för sjukvården medföra avsevärda förenklingar och förbättringar. Mot det
nu framlagda förslaget i denna del funnes således från nämndens sida i princip
intet att erinra. Nämnden har vidare understrukit vikten av ett vidgat samarbete
i beredskapssyfte mellan civil och militär sjukvårdsförvaltning, särskilt
beträffande anskaffning och omsättning av sjukvårdsmateriel.

Statskontoret, som ej haft något att erinra mot principen om den militära
sjukvårdsförvaltningens sammanförande till ett organ, har emellertid framhållit,
att ledningen av såväl inspektions- som förvaltningstjänsten borde sammanhållas
under den föreslagne generalläkaren. Statskontoret har vidare ansett
en sammanslagning av de olika militärläkarkårerna böra övervägas.

Även riksräkenslcapsverket har förordat en centralisering på förevarande
område.

Statens krisrevision, som i princip anslutit sig till förslaget örn en centralisering,
har emellertid framhållit, att örn det av militära skäl ansåges ofrånkomligt
att ordna inspektionsverksamheten försvarsgrensvis genom organ, som
vore direkt underställda försvarsgrenscheferna, ett bibehållande av hittillsva -

Departe mentschefen.

68 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

rande ordning på det militära sjukvårdsområdet vore att föredraga framför den
föreslagna klyvningen av inspektions- och förvaltningstjänsten.

Även frågan örn ett sammanförande av den centrala sjukvårdsförvaltningen
till ett gemensamt organ har vid flera föregående tillfällen övervägts.
Det gäller här ett förvaltningsområde, inom vilket tyngdpunkten
är förlagd till ett vid sidan av det militära liggande specialfack, det medicinska.
Denna omständighet synes mig tala för att krigsmaktens indelning
i försvarsgrenar icke med nödvändighet behöver i full utsträckning avspegla
sig på förevarande område. 1941 års förvaltningsutredning har också uttalat,
att sjukvårdsförvaltningen vore ett av de militära förvaltningsområden, där
ett sammanförande av den centrala ledningen till ett gemensamt organ syntes
ligga naturligast till. Å andra sidan har marinförvaltningen i sitt remissyttrande
anfört, att det i intet annat land med tillnärmelsevis lika omfattande
marin som den svenska ansetts förmånligt att tillskapa en för armén
och marinen gemensam sanitetsledning. Örn än detta var fallet, då marinförvaltningen
avgav sitt yttrande, så har emellertid numera ändring inträtt
häri. Åtminstone en av stormakterna har under pågående krig funnit nödvändigt
att — låt vara i provisoriska former — inrätta en för alla försvarsgrenar
gemensam sjukvårdsledning.

Såsom 1941 års förvaltningsutredning framhållit har redan med nuvarande
organisation en avsevärd centralisering med goda resultat kunnat ske
på materielanskaffningens och läkemedelsförsörjningens område. Sålunda utövar
arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse en omfattande upphandlingsverksamhet
jämväl för marinens och flygvapnets räkning. En sammanslagning
av förvaltnings verksamheten på den militära sjukvårdens område synes även
ägnad att underlätta ett snabbt tillgodogörande inom hela detta område
av erfarenheter, som vinnas inom en särskild försvarsgren, att befordra önskvärd
enhetlighet i fråga örn utbildningsföreskrifter, redovisningsbestämmelser
m. m. samt att effektivisera krigsförberedelserna på området. Att fördelar
härigenom skulle uppnås bestyrkes av de erfarenheter, som inhämtats
icke minst under beredskapstiden.

Krisrevisionen har framhållit, att om det av militära skäl ansåges ofrånkomligt
att ordna inspektionsverksamheten försvarsgrensvis genom organ, som
vore direkt underställda försvarsgrenscheferna, ett bibehållande av hittillsvarande
ordning på det militära sjukvårdsområdet vore att föredraga framför
den föreslagna klyvningen av inspektions- och förvaltningstjänsten. Krisrevisionens
yttrande synes mig innebära en överdrift. Jag förbiser dock icke
de betänkligheter, som kunna vara förenade med det föreslagna särskiljandet
av förvaltnings- och inspektionsverksamhet. Även enligt min
mening bör den klyfta, som enligt krisrevisionens mening skulle uppkomma,
såvitt möjligt överbryggas. Detta synes kunna ske genom att den föreslagne
generalläkarens inspektionsrätt utbygges så långt detta låter sig göra utan att

Kungl. Maj:ts -proposition nr 180.

försvarsgrenschefernas intressen trädas för nära. Frågan huru detta skall ske
samt övriga detaljer rörande utformningen av förhållandet mellan inspektion
och förvaltning torde förtjäna en mera utförlig behandling i ett särskilt avsnitt
(sid. 244 f.). Jag vill emellertid förutskicka, att även enligt min uppfattning
försvarsgrensöverläkarna böra i alla hänseenden vara underställda respektive
försvarsgrenschefer, vilkas organ de skola vara för utövande av uppsikten över
sjukvårdsväsendet inom vederbörlig försvarsgren. De böra sålunda icke i egenskap
av sjukvårdsinspektörer var och en för sin försvarsgren lyda under
generalläkaren.

I nära samband med spörsmålet örn ordnandet av sjukvårdsförvaltningen
står frågan örn de militära läkarkårerna och deras inbördes förhållande. Vid
flera tillfällen har tanken på en sammanslagning av dessa kårer förts fram
till diskussion. Det har därvid påpekats bland annat, att den grundläggande
medicinska utbildningen vore densamma för läkarpersonalen, vare sig denna
tillhörde den ena eller den andra försvarsgrenen, samt att medlen för sjukvårdens
utövande även i stort sett vore av likartad natur. Å andra sidan har
erinrats, att de yttre lokala betingelserna för utövande av läkarverksamheten
vore olika på land och ombord samt att även i övrigt verksamheten inom en
försvarsgren i viss mån satte sin särskilda prägel på sjukvården inom denna,
ett förhållande som måste vinna beaktande bland annat i fråga om personalens
fackutbildning. Vidare har gjorts gällande, att en förutsättning för
att försvarsväsendets läkarkrafter skulle kunna utnyttjas på bästa sätt vore,
att de samlades till en gemensam läkarkår, varifrån läkare skulle avdelas till
tjänstgöring inom de olika försvarsgrenarna. För sådant fall skulle militärläkarnas
utbildning få i erforderlig utsträckning differentieras med hänsyn till
försvarsgrenarnas skilda förhållanden.

För min del är jag icke beredd att nu taga slutlig ståndpunkt till frågan
om de militära läkarkårerna. Jag hyser emellertid den uppfattningen, att en
undersökning i varje fall bör verkställas angående möjligheterna att anordna
gemensam utbildning för blivande militärläkare av olika kategorier och att
underlätta övergången från en militärläkarkår till en annan. 5

5. Civilförvaltningens område.

Med den centrala civilförvaltningen inom försvarsväsendet förstås i huvudsak
dels handhavandet av allmänt administrativa spörsmål inom försvarsväsendet,
såsom författningsfrågor av allmän innebörd, avlöningsspörsmål
m. m., dels ledandet av försvarsväsendets kassa- och redovisningsväsende,
dels ock det militära revisionsväsendet. Den centrala civilförvaltningen
i denna bemärkelse är enligt nu gällande organisation uppdelad på de tre
försvarsgrenarnas förvaltningsorgan och handhaves inom arméförvaltningen
av dess civila departement, inom marinförvaltningen å civilavdelningen
med kameralbyrån samt inom flygförvaltningen å dess civilbyrå. Den för -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

valtningsverksamhet av civil natur, som mera har karaktären av administrativt-juridiskt
biträde i den fackligt betonade förvaltningstjänsten och
som i nuvarande organisation utövas å särskilda civilbyråer inom arméförvaltningens
fackdepartement och -styrelser samt å de civila organen i marin-
och flygförvaltningarna, beröres icke i detta sammanhang.

Frågans tidigare behandling.

Spörsmålet örn en sammanslagning av civilförvaltningen inom försvarsväsendet
till ett enda för samtliga försvarsgrenar gemensamt organ har vid
åtskilliga tillfällen tidigare varit på tal. De s. k. 1920 års förvaltningssakkunniga
anförde i sitt år 1921 avgivna betänkande, att för »likartade» förvaltningsärenden
inom försvarsgrenarna borde eftersträvas en i möjligaste
mån enhetlig behandling, vilket bäst vunnes genom organiserandet av endast
ett centralt ämbetsverk för hela försvarsväsendet. I detta skulle ingå bland
annat en kameralavdelning för behandling av ärenden rörande avlöning,
kassa- och räkenskaps väsende m. m.

Den s. k. 1926 års beredning angående den centrala jörsvarsjörvaltningen
upptog i sitt år 1927 avgivna betänkande 1920 års förvaltningssakkunnigas
förslag till granskning men fann icke de av dessa förebragta skälen för en
sammanslagning av armé- och marinförvaltningarna till en gemensam försvarsförvaltning
övertygande. Beredningen hade emellertid ansett angeläget
att undersöka, huruvida vissa grupper »likartade» ärenden av mera kameral
natur, såsom avlönings-, kassa- och räkenskapsärenden, vissa civilärenden
m. fl. kunde utbrytas samt — utan att skada den enhetlighet, som måste
förefinnas inom vederbörlig försvarsgrens förvaltning — förenas i en för
hela försvarsväsendet gemensam kameralförvaltning. Ifrågavarande undersökning
hade givit vid handen, att vissa fördelar skulle kunna förväntas
uppstå genom en dylik organisation. I betraktande av att särskilt lokalfrågan
icke syntes vara möjlig att lösa förrän i en jämförelsevis avlägsen
framtid och att verkställda kostnadsberäkningar givit vid handen, att den
ekonomiska vinsten av den antydda organisationen skulle stanna vid ett
mycket ringa belopp men att betydande olägenheter skulle vara förenade
med en fristående kameralförvaltning, ansåge beredningen, att icke heller
en dylik förvaltning borde komma till stånd.

Även 1930 års försvarskommission upptog i sitt år 1935 avgivna betänkande
frågan om en för försvarsväsendet gemensam civilförvaltning till behandling
men stannade vid den uppfattningen, att civilförvaltningen alltjämt
borde vara organiserad försvarsgrensvis. I propositionen 1936:225
angående försvarsväsendets ordnande uttalades likaledes, att den civila förvaltningsverksamheten
inom försvarsväsendet alltjämt borde utövas inom
var och en av de tre försvarsgrenarna för sig. Detta uttalande mötte ingen
erinran från riksdagens sida.

Kungl. Majlis proposition nr 180.

1940 års utredning.

1940 års utredning har i förevarande fråga anfört, att erinringar kunde
framställas beträffande den nuvarande organisationen av den kamerala förvaltningen
och det militära revisionsväsendet. I den mån gällande löneförfattningar
och andra ekonomiska bestämmelser bleve av mera invecklad
art, bleve det dubbla arbetet vid en uppdelning på skilda förvaltningar
mera framträdande och bristen på enhetlighet vid tillämpningen av gällande
bestämmelser mera kännbar. I den mån revisionen finge att kontrollera
användningen av allt större värden, framträdde också med ökad
styrka vikten av en gentemot de militära förvaltningarna liksom hela försvarsväsendet
fullt självständig och Kungl. Majit omedelbart underställd
revisionsverksamhet. Men än viktigare vore att med hänsyn till krigsförvaltningens
krav på enkelhet och effektivitet sammanföra de tre skilda civilförvaltningarna
till en enhetlig organisation. En sådan gemensam civilförvaltning
skulle för respektive försvarsgrenar i stort sett fylla de uppgifter, som för
statsförvaltningen i övrigt ankomme på statskontoret och i vissa avseenden
på riksräkenskapsverket. Därest en dylik centraliserad civilförvaltning tillskapades,
syntes densamma böra erhålla en självständig ställning i förhållande
till den militära ledningen och övriga militära förvaltningsorgan. Å
andra sidan måste givetvis en intim samverkan mellan alla förvaltningens
grenar komma till stånd. I detta sammanhang vore även att märka, att det
civila verket skulle representera allmän förvaltningskunskap med utblick
över den övriga statsförvaltningen samt att det remissvägen och annorledes
skulle vara Kungl. Majits rådgivare i ofta betydelsefulla angelägenheter,
där uttalandet av en fri och oberoende mening borde vara garanterat redan
genom dess organisation. — I detta sammanhang hade särskilt övervägts,
om revisionsverksamheten borde utbrytas från en dylik gemensam civilförvaltning
och bilda underlag för ett särskilt verk. Utredningen hade emellertid
stannat vid den uppfattningen, att det icke vore till fördel för statens
intressen att giva den kamerala revisionen en ändrad ställning i förhållande
till försvarsväsendets civila förvaltningsorgan i övrigt. Det sålunda
föreslagna gemensamma civilorganet, som förslagsvis syntes böra
benämnas försvarsförvaltningens civila departement, borde sortera direkt
under Kungl. Majit och stå under ledning av en generaldirektör.

Utlåtanden över 1940 års utrednings förslag.

Yttrandena över 1940 års utrednings förslag utvisa i förevarande hänseende
avsevärt skiftande uppfattningar. Beträffande innehållet i dessa yttranden
torde jag få hänvisa till 1941 års förvaltningsutrednings betänkande
(sid. 60—62).

Kungl. Majlis proposition nr 180.

1941 års förvaltningsutredning.

1941 års förvaltningsutredning har kommit till den uppfattningen, att det
av 1940 års utredning föreslagna sammanförandet av den allmänt administrativa
verksamheten inom försvarsväsendet till ett för detta i dess helhet
gemensamt ämbetsverk skulle innebära så avsevärda fördelar, att ett genomförande
av detta förslag syntes böra förordas. Visserligen kunde det
sägas, att den i och för sig värdefulla kontakt mellan civilförvaltningens
malsmän och den militära fackförvaltningstjänsten, som framtvingades av
det nuvarande sammanförandet av ali förvaltningsutövning försvarsgrensvis,
i viss mån uppoffrades i och genom ett överförande av civilförvaltningen
till ett gemensamt organ utanför försvarsgrenarna. Men å andra sidan
kunde det icke ifrånkommas, att den verksamhet varom här vore fråga i
stort sett vore oberoende av de skilda försvarsgrenarnas särart och fördenskull
i största möjliga mån borde utövas likformigt över hela försvarsväsendet,
något som otvivelaktigt underlättades genom verksamhetens koncentrerande
till ett enda ämbetsverk.

Ett sammanförande av civilförvaltningen till ett enda ämbetsverk förutsatte
emellertid, såsom från åtskilliga håll påpekats, att vid vart och ett
av de övriga ämbetsverk som skulle ingå i försvarsförvaltningen komme
att finnas en särskild civilbyrå för tillgodoseende av det behov av civil sakkunskap
som alltid erfordrades i den löpande tjänsten, för kassa- och räkenskapsföring
m. m.

Vad särskilt anginge den centrala revisionsverksamheten hade bland annat
från flygvapnets sida framhållits, att ett utbrytande av densamma från
flygförvaltningen skulle innebära en olägenhet, i det att revisionens placerande
inom verket varit till stor nytta ur synpunkten att därigenom
revisionsanmärkningar kunnat förebyggas genom inhämtande av upplysningar
på ett tidigt stadium. Frånsett att den kamerala revisionens uppgift
icke i främsta rummet vore att vara rådgivande i utbetalningsfrågor —
den uppgiften tillkomme snarare den s. k. kamerala förhandsgranskningen
— syntes specialkunskaperna inom revisionen icke behöva bliva sämre därför
att revisionen utövades i ett gemensamt revisionsverk. Utredningen förutsatte
nämligen, att revisionen av de särskilda försvarsgrenarnas räkenskaper
inom det gemensamma ämbetsverket komme att ske på särskilda
kontor för varje försvarsgren. Och rent principiellt syntes den av 1940 års
utredning framförda synpunkten vara riktig, att revisionsverksamheten
borde utövas helt fristående från och oberoende av de myndigheter revisionen
avsåge.

1941 års förvaltningsutredning förordade således, att den centrala civilförvaltningen
inom försvarsledningen sammanfördes till att handhavas inom
ett direkt under Kungl. Maj:t stående ämbetsverk.

Kungl. Majlis proposition nr ISO.

Utlåtanden över 1941 års förvnltningsutrednings
förslag.

Överbefälhavaren har i princip biträtt förslaget om gemensam civilförvaltning
men har påpekat faran av verkets isolering och önskvärdheten av
att militär sakkunskap ställes till dess förfogande. Personalrekryteringen
borde ske med detta för ögonen. Bland de åtgärder, som borde övervägas,
har överbefälhavaren förslagsvis framhållit ökning av antalet med förhållandena
inom truppförbanden förtrogen personal inom förvaltningen, anordnande
av tjänstgöring vid de lokala och regionala kassaförvaltningarna
före och under tjänstgöringen vid centralförvaltningen samt tjänstgöring
vid centralförvaltningen av personal anställd vid de regionala och lokala
kassaförvaltningarna.

Arméförvaltningen har i stort sett icke haft någon erinran beträffande
den tilltänkta civilförvaltningens arbetsuppgifter. Ämbetsverket har uttalat,
att det icke vore uteslutet, att kassagöromålen kunde i den nya organisationen
handhavas av försvarsväsendets civilförvaltning. En centralisering
av kassagöromålen skulle medföra den fördelen, att särskilda kassakontor
icke behövde inrättas vid övriga förvaltningsverk, dock med undantag för
industriverket, försåvitt icke fabriksdriften utbrötes ur sistnämnda verk.
Med detta förbehåll kunde medelsdistributionen i sin helhet förläggas till
civilförvaltningen. Att en dylik anordning vore praktiskt genomförbar bestyrktes
av att för närvarande kassarörelsen för arméförvaltningens samtliga
departement och styrelser ombesörjdes av ämbetsverkets till civila departementet
förlagda huvudkassa. Genom ett slopande av kassakontoren
skulle en viss personalbesparing vinnas. Även vissa andra göromål av kameral
natur syntes kunna centraliseras till civilförvaltningen. Sålunda syntes
förhandsgranskningen i stort sett kunna ske hos civilförvaltningen, där
dessutom avlöningslistor för å de skilda ämbetsverken placerade såväl militära
som civila tjänstemän skulle kunna uppgöras på grundval av lämnade
tjänstgörings- m. fl. uppgifter. Även härigenom syntes vissa personalbesparingar
kunna ernås. Därest en sådan centralisering av kassaväsendet m. m.
komme till stånd, torde enligt arméförvaltningens mening revisionen av
samtliga de centrala försvarsförvaltningarnas räkenskaper — möjligen med
undantag av industriverkets — komma att åvila riksräkenskapsverket och
icke civilförvaltningen.

Även statskontoret samt statens ammunitionsnämnd och försvarsväsendets
verkstadsnämnd ha förordat en centralisering av kassaväsendet till
civilförvaltningen. Vad revisionsverksamheten anginge borde denna enligt
statskontorets mening organiseras som specialrevision i förhållande till riksräkenskapsverket.

Marinförvaltningen har för sin del anfört, att då den kamerala revisionen
icke framdeles såsom hittills avsåges vara ett internt remissinstitut i snart

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

sagt alla ekonomiska spörsmål, så ville ämbetsverket ej motsätta sig sammanförande
av försvarsväsendets revisionsverksamhet till en civilförvaltning.
En överflyttning till riksräkenskapsverket borde däremot ej äga rum.
Beträffande olägenheten av att revisionen härvid icke komme att äga direkt
tillgång till de särskilda militärtekniska förvaltningsorganens handlingar
ansåge marinförvaltningen sig ha funnit den lösningen, att genomslagskopior
av revisionens verksamhet berörande protokoll och utgående skrivelser
skulle månatligen sammanföras och jämte dessa förvaltningars räkenskaper
överlämnas till civilförvaltningens revisionsavdelning.

Chefen för flygvapnet samt flygförvaltningen ha framhållit, att förebyggande
åtgärder vore lämpligare än det traditionella revisionsförfarandet.
Det vore emellertid då nödvändigt med nära kontakt mellan förvaltning
och revision. Revisionen finge då också mera tid och kraft att ingripa mot
verkliga fel. Förvaltningsutredningens förslag skulle innebära en återgång
till en äldre ordning inom flygförvaltningen. Myndigheterna ville emellertid
icke motsätta sig ett civilverk med uppgifter motsvarande statskontorets
och krisrevisionens.

Flygförvaltningen har för sin del skisserat upp riktlinjerna för ett gemensamt
civilt verk med mera begränsade arbetsuppgifter. Arbetsområdet för
ett sådant verk skulle kunna tänkas omfatta de gemensamma anslagen och
särskilda anslag, vilkas förvaltning anförtroddes verket, t. ex. för publikationstryck,
försvarets pensionsärenden, fonder och donationsmedel, författningar,
allmänna föreskrifter och tillämpningsbestämmelser på civilförvaltningens
område, sammanfattande av riksdagspetita för försvarsväsendet,
upprättande av statsliggare för fjärde huvudtiteln ävensom besvarande av
Kungl. Maj:ts och departementschefs remisser. Därest sakrevisionen skulle
komma att läggas utom försvarsgrenarnas förvaltningar, borde denna revision
förläggas till civilförvaltningen.

Särskilt intresse tilldrager sig rilcsräkenskapsverkets remissyttrande, vilket
avspeglar de motsättningar i uppfattningen, som i förevarande sammanhang
kommit till synes. Det torde med hänsyn härtill vara motiverat
att mera utförligt återgiva detta yttrande. Ämbetsverket har i hithörande
hänseenden anfört i huvudsak följande.

För närvarande utövar riksräkenskapsverket under finandepartementet den
centrala ledningen av redovisningen av och kontrollen över statsverkets medelsförvaltning.
Enligt utredningens förslag skulle denna ledning och kontroll vad angår
försvarsväsendet förläggas till ett under försvarsdepartementet lydande organ.
En sådan anordning skulle medföra, att försvarsförvaltningen undanrycktes
från sammanhanget med statsförvaltningen i övrigt. Utredningens förslag innebär
vidare, att försvarsväsendets medelsförsörjning och kontrollen över försvarsutgifterna
skulle ombesörjas av ett och samma organ. Förslaget härutinnan står
i strid med hittills tillämpade principer att fördela dessa funktioner på skilda organ.
Utredningen har tänkt sig, att civilförvaltningen skulle vara huvudförvaltning
för samtliga övriga till försvarsväsendet hörande centrala och lokala förvalt -

Kungl. Marits proposition nr ISO.

ningar samt att i en gemensam huvudbok skulle sammanföras samtliga försvarsväsendet
berörande inkomster och utgifter. Härtill må ytterligare framhållas, att
utredningens förslag i vad avser inskjutande av det föreslagna civila verkets kameralavdelning
såsom en mellaninstans mellan riksräkenskapsverkets budgetbyra
och de medelsförvaltande militära ämbetsverken skulle medföra, att de uppgifter,
som åvila budgetbyrån med avseende å kontrollen över redovisningen inom försvarsväsendet,
skulle överflyttas till det nya civila ämbetsverket. En dylik anordning
anser sig ämbetsverket, särskilt med hänsyn saväl till de erfarenheter ämbetsverket
gjort under nuvarande beredskapsförhallanden som till fjärde huvudtitelns
betydelse för budgeten i dess helhet, böra bestämt avstyrka. Ämbetsverket
får tillika erinra, att genom den föreslagna organisationen såväl riksräkenskapsverket
som finansdepartementet skulle förhindras att få den direkta inblick i och
kontroll över medelsförvaltningen, som är nödvändig för att samordna den militära
medelsförvaltningen med den civila. Utredningens förslag innebär sålunda en
isolering av försvarsväsendet från den övriga statsförvaltningen i fråga om redovisning,
avlöning m. m. Den enhetlighet på hithörande områden, som hittills kommit
till’stånd och ytterligare borde befästas, bomme därigenom att äventyras.

De invändningar, som hittills framkommit mot de nuvarande militära specialrevisionerna,
hava främst siktat på dessas beroende av förvaltningsorganen. Ett
undanröjande av dessa olägenheter kan ske antingen genom att hela revisionsverksamheten
inordnas under statens centrala revisionsorgan eller genom att dettas
inflytande över specialrevisionerna stärkes. .

Ett genomförande av förvaltningsutredningens förslag att till den nya civilförvaltningen
förlägga granskningen av försvarets såväl centrala som lokala myndigheters
räkenskaper skulle emellertid innebära, att riksräkenskapsverket, som för
närvarande anförtrotts utövandet av den centrala ledningen beträffande kontrollen
av medelsförvaltningen inom hela statsförvaltningen, skulle i väsentlig män
undandragas möjligheten att på försvarsväsendets område utöva denna funktion.
Härigenom skulle en splittring uppstå i fråga om ledningen av den statliga revisionsverksamheten.
Då enligt riksräkenskapsverkets mening enhetlighet och samordning
på detta område framstår såsom ett oeftergivligt brav, vill ämbetsverket
för sin del bestämt förorda, att riksräkenskapsverket skall intaga ställning såsom
överrevision.

Under denna förutsättning synas framträdande fördelar vara förenade med att
nuvarande specialrevisioner kvarbliva inom armé-, marin- och flygförvaltningarna.
Härvid bör riksräkenskapsverket fungera såsom tillsynsmyndighet över specialrevisionerna.

Beträffande granskningen av de militära lokalmyndigheternas räkenskaper och
förvaltning vill riksräkenskapsverket framhålla, att denna granskning bör stå i intimt
samband med förvaltningsverksamheten. På författningstillämpningens område
är revisionsverksamheten endast till formen skild från den verksamhet, som
den centrala försvarsförvaltningen utövar vid handläggningen av besvärsmål, ansöknings-
m. fl. ärenden. Vidare är den kamerala revisionen på det intimaste beroende
av kännedom om personalförhållanden och organisatoriska dispositioner.
Revisionen bitr stödja förvaltningen genom förebyggande åtgärder. Ett sådant
syfte tjänar den bäst genom att organisatoriskt inbyggas inom den förvaltning,
som är föremål för dess verksamhet.

Förvaltningsutredningen har ansett det vara en framträdande olägenhet, att
tillämpningen av gällande löneförfattningar och andra ekonomiska bestämmelser
alltjämt åvilar de skilda försvarsgrensförvaltningarna i ali synnerhet i den mån
gällande bestämmelser bleve av iner invecklad art. Enligt riksräkenskapsverkets
uppfattning kan emellertid utvecklingen förväntas komma att gå i riktning mot

Kungl. Maj:ts ''proposition nr ISO.

enkiar?och klararf bestämmelser, varigenom den eftersträvade enhetligheten
pa hithörande område bomme att befrämjas. Riksräkenskapsverket får i detta
sammanhang erinra, att krigsavlöningsbestämmelserna för närvarande äro föremoa^
,^r översyn. Framhållas må dock att de speciella författningsföreskrifterna
på väsentliga punkter — exempelvis vad angår de särskilda förmånerna vid flygoch
sjötjänstgöring mäste bliva av olika innehall för de olika försvarsgrenarna.
En vidgad tillämpning av nuvarande möjlighet att hos riksräkenskapsverket
inhämta tolkningsanvisning skulle vidare enligt riksräkenskapsverkets uppfattning
i många fall skapa förutsättningar att snabbt ernå en enhetlig och riktig
tillämpning. 6

Förvaltningsutredningen har vidare framhållit, att revisionsverksamheten principiellt
borde utövas helt fristående och oberoende av de myndigheter revisionen
avsage. Därest riksräkenskapsverket genom erforderlig förstärkning av arbetskrafterna
bereddes möjlighet att effektivt övervaka specialrevisionernas verksamhet,
skulle olägenheten med specialrevisionernas i förhållande till de militära
myndigheterna beroende ställning elimineras.

Med hänsyn till vad ovan anförts anser riksräkenskapsverket sig böra avstyrka
det av utredningen framlagda förslaget att till ett gemensamt ämbetsverk sammanföra
den civila förvaltningsverksamheten på försvarsväsendets område. Enligt
riksräkenskapsverkets uppfattning böra i stället de uppgifter, som enligt utredningens
förslag skulle ankomma pa civilförvaltningen, åvila de nya armé-, marin-
och flygförvaltningarna samt de föreslagna gemensamma försvarsförvaltningarna,
varjämte riksräkenskapsverkets ställning såsom ledande organ beträffande
försvarsväsendets redovisnings- och revisionsväsende ytterligare bör stärkas.
Vid handläggningen av sådana för de centrala försvarsförvaltningarna gemensamma
frågor på civilförvaltningens område, som äro av större principiell betydelse,
bör emellertid samråd mellan dessa förvaltningar äga rum under instruktionsmässigt
givna former. I sådant samråd bör även representant för riksräkenskapsverket
i erforderliga fall deltaga. På riksräkenskapsverket bör ankomma att
dels verkställa granskningen av de centrala försvarsförvaltningarnas räkenskaper,
dels ock utöva tillsyn över den av specialrevisionerna verkställda granskningen
av de militära lokalmyndigheternas räkenskaper. Riksräkenskapsverket anser sig
böra framhålla betydelsen av att revisionsverksamheten såvitt möjligt bliver av
förebyggande art. Detta syfte skulle med den av riksräkenskapsverket föreslagna
organisationen bäst tillgodoses genom att specialrevisionerna fortfarande äro anknutna
till respektive militära försvarsgrensförvaltningar.

En decentralisering av civilärendena i enlighet med de riktlinjer riksräkenskapsverket
ovan uppdragit förutsätter, att riksräkenskapsverkets ställning såsom
ledande och samordnande organ på redovisnings- och revisionsväsendets områden
ytterligare befästes. För att kunna fullgöra de härmed förenade ökade arbetsuppgifterna
erfordras dock en förstärkning av riksräkenskapsverkets organisation.
För hithörande göromål skulle erfordras dels inrättande inom riksräkenskapsverket
av ytterligare ett särskilt revisionskontor eller eventuellt en särskild
byrå, dels ock förstärkning av ämbetsverkets budgetbyrå.

Bortsett från vad sålunda anförts vill riksräkenskapsverket vidare framhålla,
att den av förvaltningsutredningen föreslagna organisationen i väsentliga delar utvisar
så stora avvikelser från det statliga revisionsväsendet i övrigt, att ett genomförande
av förslaget måste få betydande konsekvenser med avseende å hela
revisionsväsendet. Detsamma kan i viss man ock gälla vad riksräkenskapsverket
nu förordat, även örn ämbetsverkets förslag i jämförelse med utredningens medför
en betydligt billigare och ändamålsenligare samt till sina verkningar avsevärt
mindre genomgripande omläggning av revisionsväsendet. Riksräkenskapsverket

Kungl. Marits ■proposition nr 180.

anser sig därför böra förorda, att frågan om ordnandet av det militära revisionsväsendet
och dessa spörsmåls anpassning till statens revisionsväsende i övrigt göres
till föremål för fortsatt utredning. Därvid torde även böra övervägas frågan om
inrättande av en särskild lönedomstol, vari det statliga anställningsförhållandets
tvenne parter voro företrädda. Vid utredningen synes hänsyn även böra tagas till
frågan om ämbetsverkens ställning i redovisningshänseende och till frågan örn
sakrevisionens ordnande.

Statens krisrevision har med hänvisning till de av förvaltningsutredningen
angivna lönekostnaderna framhållit, att efter den föreslagna centraliseringens
genomförande civila förvaltningsgöromål, representerande en
sammanlagd lönekostnad, som vore större än kostnaderna för den nya gemensamma
civilförvaltningen, alltjämt skulle kvarligga hos de militära förvaltningsorganen.
Ett förslag, vars genomförande skulle leda till ett sådant resultat,
måste redan från början inge starka betänkligheter.

Vad särskilt angår revisionsverksamheten har krisrevisionen framhållit,
hurusom utredningsförslagets genomförande skulle innebära, att riksräkenskapsverkets
nuvarande befattning med granskning av militärräkenskaper
i stort sett skulle upphöra, varigenom även på räkenskapsväsendets område
försvarets särställning skulle ytterligare markeras. Detta vore enligt krisrevisionens
mening ägnat att ingiva avgjorda betänkligheter, särskilt med
hänsyn till angelägenheten av att minska isoleringen mellan försvaret och
dess förvaltning å ena samt statsförvaltningen i övrigt å andra sidan. Denna
och andra synpunkter hade lett krisrevisionen till den uppfattningen, att det
vore principiellt riktigast att låta revisionen av försvarsväsendets medelsförvaltning
omhänderhavas av riksräkenskapsverket. Själva revisionsarbetet
syntes däremot icke böra bedrivas centralt hos riksräkenskapsverket
utan anordnas som lokalrevision direkt hos det militära förvaltningsorgan,
vars verksamhet skulle revideras. Därigenom skulle bättre kontakt ernås
mellan revisionen och vederbörande förvaltningsorgan, och det skriftliga
anmärkningsförfarandet kunde i större utsträckning än eljest undvikas genom
att vid granskningen uppmärksammade felaktigheter kunde rättas
genom påpekanden under hand. Emellertid skulle riksräkenskapsverkets
övertagande av den militära revisionen för detta verk givetvis innebära en
avsevärd ökning av de anmärkningsmål, vilkas avdömande skulle ankomma
på verkets ledning. Därest en dylik utökning av riksräkenskapsverkets
arbetsuppgifter med därav föranledd utvidgad eller förändrad organisation
av andra orsaker icke ansåges böra ifrågakomma, ville krisrevisionen till
övervägande alternativt förorda inrättande av ett centralt militärt revisionsverk,
organiserat enligt i huvudsak samma principer som angivits för
en av riksräkenskapsverket omliänderhavd revision. Detta verk skulle alltså
övertaga de uppgifter, som eljest bort ankomma på riksräkenskapsverket.
I sistnämnda fall ville dock krisrevisionen förorda, att formerna för ett
intimt samarbete mellan riksräkenskapsverket och det militära revisionsverket
niirmare övervägdes. Eventuellt kunde det befinnas lämpligt, att

Departe mentschefen.

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

riksräkenskapsverket i egenskap av överrevision erhölle i uppdrag att samordna
de båda revisionsorganens verksamhet och öva tillsyn å revisionsarbetets
bedrivande inom det militära verket.

194-1 års revisionsutredning har erinrat, att förslaget måste bedömas även
med hänsyn till konsekvenserna å riksräkenskapsverkets möjligheter att
fullgöra sina granskningsuppgifter på hithörande område. Den kamerala
revisionen borde såvitt möjligt centraliseras till ett organ. Det mest rationella
vore nog att inordna de nuvarande specialrevisionerna i riksräkenskapsverket.
I så fall vore det knappast behövligt med särskilt centralt
organ för de återstående civila förvaltningsärendena. I detta sammanhang
förordades inrättande av en särskild lönedomstol. En centralisering till riksräkenskapsverket
skulle enligt revisionsutredningens mening kräva en betydande
förstärkning av verkets personal samt en omorganisation. Örn en
dylik omläggning vore möjlig utan förfång för ämbetsverkets nuvarande
uppgifter kunde revisionsutredningen ej säkert bedöma. I vilket fall som
helst måste riksräkenskapsverket ha möjlighet att även framdeles mera ingående
granska de militära centralförvaltningarnas medelsförvaltning. Hela
frågan om den kamerala revisionen vid försvarsväsendet borde göras till
föremål för ytterligare utredning. Hinder förelåge ej att tills vidare uppskjuta
lösningen av förevarande spörsmål.

Såsom skäl för ett sammanförande av civilförvaltningen inom försvarsväsendet,
d. v. s. den allmänt administrativa och den kamerala verksamheten
samt revisionsväsendet, till ett gemensamt organ har anförts bland
annat, att i den mån gällande löneförfattningar och andra ekonomiska bestämmelser
bleve av mera invecklad art, det dubbla eller tredubbla arbetet
vid en uppdelning på skilda förvaltningar bleve mera framträdande och
bristen på enhetlighet vid tillämpningen av gällande bestämmelser mera
kännbar. I och med att revisionen finge att kontrollera användningen av
allt större värden, framträdde också med ökad styrka vikten av en gentemot
de militära förvaltningarna liksom hela försvarsväsendet fullt självständig
och Kungl. Majit omedelbart underställd revisionsverksamhet. Än
viktigare vore emellertid att med hänsyn till krigsförvaltningens krav på
enkelhet och effektivitet sammanföra de tre skilda civilförvaltningarna till
en enhetlig organisation. Det har vidare framhållits, att en sådan centraliserad
civilförvaltning syntes böra erhålla en självständig ställning i förhållande
till den militära ledningen och till övriga militärförvaltningsorgan
men att å andra sidan den intima samverkan mellan alla förvaltningens
grenar givetvis måste bibehållas. Därjämte har understrukits, att det civila
verket skulle representera allmän förvaltningskunskap med utblick över
den övriga statsförvaltningen samt att det remissvägen och annorledes
skulle vara Kungl. Majits rådgivare i ofta betydelsefulla angelägenheter,

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

där uttalandet av en fri och oberoende mening borde vara garanterat redan
genom dess organisation.

I anledning av den kritik, som i vissa remissyttranden framställts mot förslaget
om en för hela försvarsväsendet gemensam central civilförvaltning, vill
jag nämna att, innan förslag i detta hänseende nu framlägges, överläggningar
ägt rum med företrädare för de motsatta uppfattningarna, bland andra representanter
för riksräkenskapsverket. Det har därvid visat sig möjligt att genom
smärre jämkningar i väsentliga delar utjämna de motsättningar, som kommit
till synes i yttrandena.

Det av 1941 års utredning framlagda förslaget har, i vad gäller principen
örn sammanförande av de administrativa ärendena i egentlig mening
(kansliärendena), i allmänhet icke mött mera vägande erinringar. Riksräkenskapsverket
har dock uttalat, att enligt verkets uppfattning utvecklingen
kunde förväntas gå i riktning mot enklare och klarare bestämmelser,
varigenom den eftersträvade enhetligheten på förevarande område komme
att befrämjas. Ämbetsverket har vidare framhållit, att de speciella författningsföreskrifterna
på väsentliga punkter, exempelvis vad anginge de särskilda
förmånerna vid flyg- och sjötjänstgöring, måste bli av olika innehåll
för de olika försvarsgrenarna. Vidare skulle en vidgad tillämpning av möjligheten
att hos riksräkenskapsverket inhämta tolkningsanvisning enligt
verkets mening befordra en enhetlig och riktig tillämpning.

För min del vill jag framhålla, att författningsbestämmelser och andra
generella föreskrifter på försvarets område bilda ett synnerligen omfattande
och svåröverskådligt komplex. Visserligen har under de senaste åren ett betydande
arbete nedlagts på revision av vissa delar av detta komplex, och
för närvarande pågår en översyn av stadgandena om krigsavlöning. Därmed
är dock målet ingalunda vunnet. Det synes mig emellertid obestridligt,
att den föreslagna organisationen skulle vara en god utgångspunkt för
ett fortsatt arbete mot större enhetlighet på området. Den omständigheten,
att vissa i relativt begränsad omfattning förekommande speciella föreskrifter
måste få ett efter de olika försvarsgrenarna skiftande innehåll, synes
mig ej föranleda till att hela den nu ifrågavarande administrativa verksamheten
med nödvändighet skulle behöva bedrivas försvarsgrensvis. De
särskilda synpunkter, som för en viss försvarsgrens vidkommande kräva
beaktande, böra enligt min mening kunna komma till sin rätt även inom
en för försvarsväsendet gemensam civilförvaltning. Gentemot vad riksräkenskapsverket
anfört örn värdet av att hos detsamma inhämta tolkningsanvisningar
vill jag — givetvis utan förringande av nämnda verks gagnande
arbete — framhålla, att en på försvarsväsendets förhållanden speciellt
inriktad civilförvaltning enligt min mening måste inom sitt avgränsade område
äga större förutsättningar än riksräkenskapsverket att lämna auktoritativa
tolkningsanvisningar. Inom de nuvarande försvarsgrensförvaltning -

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

arnäs civila organ har sådan verksamhet redan fått en betydande omfattning
och visat sig ändamålsenlig.

Riksräkenskapsverket har i sitt remissyttrande över 1941 års förvaltningsutrednings
förslag erinrat, att verket för närvarande under finansdepartementet
utövade den centrala ledningen av redovisningen av och kontrollen
över statsverkets medelsförvaltning. Enligt riksräkenskapsverkets
mening skulle ett genomförande av utredningens förslag medföra, att denna
ledning och kontroll vad försvarsväsendet anginge förlädes till ett under
försvarsdepartementet lydande organ, varigenom försvarsförvaltningen
skulle undanryckas från sammanhanget med statsförvaltningen i övrigt.

Den tilltänkta omorganisationen innebär en omgruppering av arbetsuppgifterna
inom den militära centralförvaltningen och någon ändring i riksräkenskapsverkets
instruktionsenliga kontrollverksamhet med avseende å
statens inkomster och utgifter samt å förvaltningen av statsförmögenheten
kommer härigenom ej att ske. Riksräkenskapsverket bör även framdeles
intaga den ställning till försvarsförvaltningen, som det nu har. Tillkomsten
av en för försvarsväsendet gemensam civilförvaltning kommer i och för
sig icke att medföra någon ändring härutinnan. Civilförvaltningen bör nämligen
ha i stort sett samma arbetsuppgifter i förhållande till övriga verk inom
försvarsförvaltningen som arméförvaltningens civila departement för närvarande
har i förhållande till ämbetsverkets övriga departement och styrelser.

Enligt 1941 års förvaltningsutrednings förslag skulle civilförvaltningen
vara huvudförvaltning för samtliga övriga till försvarsväsendet hörande
centrala och lokala förvaltningsorgan. Därmed har avsetts att civilförvaltningen
skulle för hela det militära förvaltningsområdet äga dragningsrätt å
statsverkets checkräkning. Enligt vanliga regler tillkommer sådan dragningsrätt
endast den myndighet, som äger förfoga över vederbörande anslag. Med
utgångspunkt härifrån har riksräkenskapsverket riktat kritik mot förslaget.
Verket har sålunda ansett det vara av största vikt för åstadkommande av ordning
och reda i redovisningsväsendet, att cheferna för de olika förvaltningsorganen
inom försvarsväsendet direkt erhölle möjlighet att övervaka och följa
anslagsförbrukningen i vad avsåge de till vederbörandes förfogande ställda
anslagen. Riksräkenskapsverket har därför förordat, att varje särskilt ämbetsverk
inom den militära centralförvaltningen skulle erhålla förfoganderätt till
vederbörande anslag och dragningsrätt å statsverkets checkräkning.

Jag anser, att som allmän princip för anslagens fördelning mellan de olika
centrala förvaltningsmyndigheterna bör gälla, att anslagen skola förvaltas av
de myndigheter, till vilkas verksamhetsområden de närmast hänföra sig, och
att alltså dessa myndigheter skola äga förfoga över anslagen. Det oaktat bör
inom försvarsförvaltningen finnas allenast en enda förvaltning, nämligen den
föreslagna civilförvaltningen, med dragningsrätt på statsverkets checkräkning
och alltså med ansvar för kassagöromålen för försvarsväsendets samtliga centrala
förvaltningsorgan med undantag för försvarets fabriksstyrelse, som i egen -

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

skap av affärsdrivande verk kommer att intaga en särställning. Övriga hithörande
ämbetsverk komma att i andra hänseenden än just beträffande kassagöromålens
handhavande intaga samma ställning som hittills. Vid de förutnämnda
överläggningarna med representanter för riksräkenskapsverket har det
också visat sig, att en sådan anordning som den här skisserade knappast
skulle behöva väcka betänkligheter från verkets sida. Med den förordade fördelningen
av förfoganderätten över anslagen bör civilförvaltningen såsom central
kassa redovisa utgifterna åtskilda fot de olika förvaltningsorganen, som
lia förfoganderätt. För vart och ett av sistnämnda organ bör nämligen uppläggas
särskilt konto i rikshuvudboken.

Beträffande organisationen av revisionsverksamheten har riksräkenskapsverket
framhållit, hurusom ett genomförande av förvaltningsutredningens
förslag att till den nya civilförvaltningen förlägga granskningen av försvarets
såväl centrala som lokala myndigheters räkenskaper skulle innebära,
att riksräkenskapsverket skulle i väsentlig mån undandragas möjligheten
att på försvarsväsendets område utöva den centrala ledningen av kontrollen
över medelsförvaltningen. Enligt förslaget skulle nämligen ej blott de
militära lokalförvaltningarna utan även de centrala förvaltningsorganen inordnas
i försvarsväsendets räkenskapssystem. Deras räkenskaper skulle således
ingivas till civilförvaltningen för granskning. Endast civilförvaltningens
egna räkenskaper skulle alltjämt revideras av riksräkenskapsverket.
Härigenom skulle enligt ämbetsverkets mening splittring uppstå i fråga om
ledningen av den statliga revisionsverksamheten. Då enhetlighet och samordning
på detta område framstode såsom ett oeftergivligt krav, ville ämbetsverket
för sin del bestämt förorda, att riksräkenskapsverket skulle intaga
ställning såsom överrevision. Under denna förutsättning vore, syntes
det verket, framträdande fördelar förenade med att nuvarande specialrevisioner
kvarbleve inom armé-, marin- och flygförvaltningarna.

De av riksräkenskapsverket och statens krisrevision uttalade farhågorna
för att ett genomförande av förvaltningsutredningens förslag skulle medföra
splittring i ledningen av den statliga revisionsverksamheten synas äga
visst fog, därest icke en jämkning i utredningens förslag göres. Ur de synpunkter,
på vilka det föreliggande förslaget grundats, torde skäl ej föreligga
att begränsa riksräkenskapsverkets nuvarande möjligheter till kontroll
över medelsförvaltningen på förevarande betydelsefulla område. Detta ger
dock icke anledning att utdöma förslaget om en till civilförvaltningen sammanförd
revisionsverksamhet för hela försvarsväsendet. Därest man, på
sätt jag i det föregående förordat, vidtager den jämkningen, att kassagöromålen
för hela den centrala försvarsförvaltningen utom fabriksstyrelsen förläggas
till civilförvaltningen, bör nämligen en följd därav bli, att revisionen
av samtliga de ifrågavarande centrala förvaltningsorganens räkenskaper såsom
hittills komma att direkt åvila riksräkenskapsverket och icke civilförvaltningen.
Denna slutsats har också dragits av arméförvaltningen i dess förut återgivna

Bihang till riksdagens protokoll 19b3. 1 sami. Nr ISO.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

remissyttrande. Riksräkenskapsverkets ansvarstalan i anmärkningmål skall
givetvis rikta sig mot den myndighet, som äger förfoga över respektive anslag
och fattar utanordningsbesluten. Sammanförandet av kassa- och revisionsverksamheten
till civilförvaltningen begränsar alltså icke riksräkenskapsverkets
befogenheter.

Vad angår granskningen av de militära lokalmyndigheternas räkenskaper
och förvaltning kunna givetvis skäl anföras till stöd för meningen, att
denna granskning bör stå i intimt samband med den egentliga förvaltningsverksamheten.
Såsom 1941 års förvaltningsutredning framhållit synas emellertid
specialkunskaperna inom revisionen helt naturligt icke behöva bli i
minskad omfattning förefintliga därför att verksamheten utövas inom ett
gemensamt revisionsverk. Det må därvid även framhållas, att granskningen
av de särskilda försvarsgrenarnas räkenskaper inom det gemensamma ämbetsverket
förutsatts skola ske på särskilda kontor för varje försvarsgren.
Härtill kommer, att revisionsverksamheten rent principiellt synes böra utövas
helt fristående från och oberoende av den verksamhetsgren, som skall
granskas. Bemärkas bör även det nära samband, som råder mellan revisionsverksamheten
och övriga arbetsfält inom civilförvaltningens område.
Såväl de till kansliärendena hänförliga besvärsmålen som de vid granskning
av räkenskapsmaterialet uppkommande anmärkningsmålen avse tilllämpningen
av i flertalet fall samma författningsföreskrifter. Även i övrigt
böra samma principer här göra sig gällande. Lättast åvägabringas naturligen
den önskvärda enhetligheten inom ett och samma verk. Ytterligare
en omständighet bör i detta sammanhang beaktas. Om ett revisionsorgan
skulle finnas inrättat i vart och ett av den militära förvaltningens centrala
ämbetsverk, uppkommer fråga, huruvida övriga uppgifter inom förevarande
arbetsområde utgöra tillräckligt underlag för ett civilverk. Örn så ej skulle
vara fallet, bleve resultatet, att samtliga civila göromål bomme att uppdelas
på ett flertal fristående ämbetsverk. Ett sådant resultat synes mig ej kunna
godtagas. Enligt min mening bör därför revisionsverksamheten liksom övriga
sidor av den civila förvaltningen förläggas till ett gemensamt ämbetsverk.

En schematisk framställning av förhållandet mellan den centrala försvarsförvaltningen
och riksräkenskapsverket återfinnes i bilaga 7. Därvid har icke
medtagits fabriksstyrelsen, som i egenskap av affärsdrivande verk kommer att
stå utanför den centrala försvarsförvaltningen i övrigt med dess gemensamma
kassarörelse. I förhållande till riksräkenskapsverket kommer fabriksstyrelsen
att intaga samma ställning som annat affärsdrivande verk.

Såsom jag förut omnämnt har i vissa remissyttranden kritik riktats mot
1941 års förvaltningsutrednings förslag ur den synpunkten, att dess genomförande
till följd av bristen på fackkunskap i den planerade civilförvaltningen
skulle leda till dennas isolering från den militära centralförvaltningen
i övrigt. En sådan utveckling skulle även enligt min mening vara olycklig
och bör därför motarbetas, därest mot förmodan tendens därtill skulle visa

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

sig. Av viss betydelse i förevarande hänseende skulle givetvis vara, om
civilförvaltningen kunde vinna lokal anslutning till de övriga centrala verken
inom den militära förvaltningen. Hinder lärer ej heller möta mot att,
om så skulle erfordras, rent lokalt förlägga viss av civilförvaltningen bedriven
granskningsverksamhet till en försvarsgrensförvaltning. I varje fall
förutsätter jag i likhet med 1941 års förvaltningsutredning, att vid organiserandet
av samarbete ämbetsverken emellan onödigt mångskriveri undvikes
samt i möjligaste mån enkla och smidiga metoder tillämpas. Jag vill
i detta sammanhang även erinra om de av överbefälhavaren framförda
önskemålen örn ökning av den med förhållandena inom truppförbanden förtrogna
personalen inom förvaltningen samt örn anordnande av tjänstgöring
växelvis vid å ena sidan den centrala samt å andra sidan den lokala och
den regionala förvaltningen. Jag finner dessa önskemål beaktansvärda men
är icke beredd att nu utan närmare utredning taga ståndpunkt till dem.
Emellertid ämnar jag även i fortsättningen ägna uppmärksamhet åt hithörande
spörsmål.

Riksräkenskapsverket har i sitt yttrande framlagt vissa synpunkter på
den av förvaltningsutredningen föreslagna organisationen, till vilka jag
torde få återkomma i ett följande avsnitt.

B. Allmänna spörsmål.

1. Förvaltningsorganens förhållande till Kungl. Maj:t och den
högsta militära ledningen. I

I enlighet med den princip som är den förhärskande inom svensk statsförvaltning
lyda för närvarande samtliga försvarsväsendet tillhörande centrala
förvaltningsmyndigheter omedelbart under Kungl. Majit. Detta är sålunda
även fallet med flygförvaltningen, oaktat chefen för flygvapnet är flygförvaltningens
chef; flygförvaltningen som ämbetsverk är således icke underställd
chefen för flygvapnet i denna hans egenskap utan är med chefen för flygvapnet
som verkschef direkt underställd Kungl. Majit. Samma förhållande
gäller i fråga om armé- och marinförvaltningarna i de fall då försvarsgrenscheferna
enligt de för ämbetsverken gällande instruktionerna utöva beslutanderätten
i vissa förvaltningsärenden.

1941 års förvaltningsutredning.

Enligt förvaltningsutredningens mening borde någon tvekan icke råda därom,
att försvarsväsendets centrala förvaltningsorgan även efter ett genomförande
av den planerade omorganisationen borde lyda direkt under Kungl.
Majit. Detta uteslöte givetvis icke, att åt de högsta militära myndigheterna
kunde i annan ordning inrymmas ett vidsträckt inflytande på förvaltningsmyndigheternas
verksamhet.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

I vad rörde de tre försvarsgrensbetonade ämbetsverken, armé-, marin- och
flygförvaltningarna, föreslogs detta inflytande skola säkerställas på det sättet,
att försvarsgrenscheferna skulle äga högsta chefskapet över respektive förvaltningsmyndigheter
med därav härflytande rätt att i ämbetsverket fatta
beslut i förvaltningsärenden, givetvis då med det förvaltningsansvar som därav
följde. För marin- och flygförvaltningarna skulle emellertid enligt utredningens
förslag finnas särskilda chefer under försvarsgrenscheferna. I fråga
om arméförvaltningen skulle departementscheferna i viss mån intaga ställning
av verkschefer, envar för sitt departement.

Försvarsgrenscheferna borde emellertid enligt utredningens mening äga möjlighet
att även i förhållande till de för hela försvarsväsendet gemensamma
fortifikations-, sjukvårds- och civilförvaltningarna på ett icke alltför formbundet
sätt göra sina synpunkter gällande. Det borde därför enligt utredningens
mening i instruktionerna för dessa tre förvaltningsorgan föreskrivas, att de
skulle vara skyldiga att i sin verksamhet beakta de framställningar och påpekanden
som gjordes från försvarsgrenschefernas sida i och för deras verksamhet,
liksom det borde åligga myndigheterna i fråga att på begäran tillhandagå
försvarsgrenscheferna med de upplysningar och utredningar som
av dem begärdes och av myndigheterna kunde lämnas. I fråga örn sjukvårdsförvaltningen
ha därutöver föreslagits vissa speciella åtgärder för att främja
kontakten med försvarsgrenarnas militära ledning. Någon direktivrätt från
försvarsgrenschefernas sida i förhållande till de nu ifrågavarande myndigheterna
syntes däremot icke böra finnas annat än i den mån som följde av deras
rätt att inverka på myndigheternas framställningar i anslagsfrågor.

I förhållande till det föreslagna nya industriverket syntes det utredningen
icke föreligga behov att åt försvarsgrenscheferna såsom sådana inrymma något
inflytande utöver vad som följde av allmänna förvaltningsrättsliga regler. Däremot
komme de i sin egenskap av chefer för respektive försvarsgrensförvaltningar
att få hålla en ständigt fortlöpande kontakt med industriverket, som
ju förutsattes skola i stor utsträckning samarbeta med försvarsgrensförvaltningarna.

Med den uppfattning 1941 års förvaltningsutredning givit uttryck åt beträffande
försvarsgrenscheferna såsom de primärt ansvariga för respektive
försvarsgrenars krigsduglighet samt med den ställning försvarsgrenscheferna i
anslutning härtill föreslogos skola intaga såsom utövare av högsta chefskapet
över försvarsgrenarnas egna förvaltningsmyndigheter följde enligt utredningens
mening, att någon omedelbar direktivrätt från överbefälhavarens sida i förhållande
till sistberörda förvaltningsmyndigheter icke syntes vara erforderlig.
De impulser som från överbefälhavaren borde komma dessa myndigheter till
del och som väl i huvudsak komme att avse krigsförberedelsearbetets bedrivande
syntes i princip böra komma dem tillhanda via försvarsgrenscheferna.
Över huvud syntes nämligen överbefälhavaren böra i möjligaste mån avlastas
från förvaltningsansvar.

Kungl. Maj.ts proposition nr ISO.

I förhållande till de för försvarsväsendet gemensamma fortifikations-, sjukvårds-
och civilförvaltningarna borde enligt utredningens uppfattning en viss
direktivrätt tillkomma överbefälhavaren. Denna direktivrätt syntes böra i huvudsak
avse sådana spörsmål som på ett eller annat sätt sammanhängde med
det operativa krigsförberedelsearbete som bedreves inom försvarsstaben. Då
det vore av vikt, att civilförvaltningen intoge en i förhållande till de militära
myndigheterna självständig ställning, syntes överbefälhavarens direktivrätt
till nämnda ämbetsverk lämpligen icke böra omfatta annat än grunderna för
civilförvaltningens eget krigsförberedelsearbete.

I den mån de egentliga förvaltningsmyndigheterna funne sig icke kunna
följa av överbefälhavaren givna direktiv, borde de enligt utredningens mening
vara skyldiga att underställa frågan Kungl. Maj:ts prövning. I ett avseende
syntes emellertid åt överbefälhavaren böra inrymmas ett bestämmande inflytande
på förvaltningsmyndigheternas åtgöranden, nämligen i avvägningsfrågor
rörande förvaltningsmyndigheternas anslagsäskanden.

Vad slutligen beträffar överbefälhavarens ställning till det föreslagna industriverket,
ansåg utredningen, att här knappast funnes utrymme för någon
annan direktivrätt än som sammanhängde med prioritetsfrågor rörande krigsmaterielleveranser.
Den möjlighet att bevaka försvarsväsendets intressen som
i övrigt borde tillkomma överbefälhavaren i förhållande till industriverket
syntes böra tillgodoses därigenom, att överbefälhavaren skulle äga utse en
representant i det rådgivande organ, industriverkets råd, vilket föreslogs skola
vara anknutet till industriverket.

Oavsett vad utredningen framhållit i fråga om överbefälhavarens ställning
till förvaltningsmyndigheterna borde det givetvis åligga dessa att i sin verksamhet
beakta de framställningar och påpekanden, som gjordes från överbefälhavarens
eller chefens för försvarsstaben sida i och för deras verksamhet
ävensom att på begäran tillhandagå dessa myndigheter med erforderliga upplysningar
och utredningar.

Utlåtanden över 1941 års förvaltningsutrednings
förslag.

överbefälhavaren har i sitt yttrande uttalat, att principen om skiljande
mellan kommando- och förvaltningsmyndighet i näst högsta instans icke vore
förenlig med en fullt rationell ledning av försvaret. Frågan om en enhetlig
ledning av försvarsförvaltningen borde undersökas. I instruktionerna för de
centrala förvaltningsorganen borde vidare inarbetas nuvarande bestämmelser
i allmänt krigsförvaltningsreglemente, varigenom likhet skulle vinnas mellan
krig och fred. Chef för central förvaltningsmyndighet skulle alltså direkt biträda
överbefälhavaren jämlikt dennes bestämmande. Vidare borde förvaltningsmyndigheten
i ärende, som kunde ha betydelse för krigföringen eller krigsförberedelserna,
inhämta direktiv hos överbefälhavaren. Överbefälhavaren
har ej ingått på frågan örn kommandomyndighetemas inflytande på industri -

8t> Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

verket, då dettas uppgifter och ställning enligt hans mening ej vore tillräckligt
klarlagda. — Anvisningar från överbefälhavaren till försvarsgrensförvaltning
borde ej gå omvägen genom försvarsgrenschefen.

Arméchefen har framhållit, att försvarsgrenschefernas befogenheter enligt
de vid utredningsbetänkandet fogade instruktionsutkasten vore klara och tillfredsställande.
Så vore däremot ej fallet enligt motiveringen till instruktionsbestämmelserna.
Även överbefälhavaren borde ge »anvisningar och föreskrifter»
och detta direkt till vederbörligt förvaltningsorgan.

Marinchefen har såsom sin uppfattning uttalat, att överbefälhavarens och
eventuellt chefens för försvarsstaben anvisningar m. m. till försvarsgrensförvaltningarna
borde gå genom försvarsgrenschefen.

Chefen för flygvapnet samt flygförvaltningen lia funnit direktivrätten gentemot
de gemensamma förvaltningarna oklar. Försvarsgrenschefen måste ha ett
bestämmande inflytande. Överbefälhavarens direktiv borde gå genom försvarsgrenschefen.
Överbefälhavaren borde vidare lia direktivrätt i frågor, som gällde
forskningsanstaltens arbetsuppgifter.

Arméförvaltningen, som i sitt utlåtande ingående behandlat hithörande
spörsmål, har härutinnan anfört i huvudsak följande.

I likhet med förvaltningsutredningen finner arméförvaltningen det självfallet,
att samtliga centrala förvaltningsorgan skola lyda omedelbart under Kungl. Maj:t.

Vad angår de blivande försvarsgrensförvaltningarna må framhållas, att de organisatoriska
skäl, som föranlett, att viss förvaltningsverksamhet ansetts böra organiseras
försvarsgrensvis, väl icke i och för sig med nödvändighet behöva medföra
jämväl ett försvarsgrenschefens högsta chefskap över försvarsgrensförvaltningen.

En av de väsentligaste anledningarna till, att försvarsgrenschef ansetts böra erhålla
ett bestämt inflytande på förvaltningsverksamheten, torde utan tvivel vara
att söka i önskemålet om en ur militära synpunkter gjord avvägning mellan olika
anslagskrav för försvarsgrenens räkning ävensom en motsvarande disposition av
beviljade medel, i den mån en dylik icke redan gjorts av statsmakterna vid anslagsbeviljandet.
Försvarsgrenschefs inflytande på försvarsgrenen berörande förvaltningsverksamhet
erhöll på grunder, som återfinnas i särskilda utskottets utlåtande
nr 1 vid 1936 års riksdag, formen av chefskap i vissa frågor över förvaltningsmyndigheten
och icke direktivrätt. Då med tillkomsten av för samtliga försvarsgrenar
gemensamma förvaltningsorgan försvarsgrenschefs inflytande på dessa
organs verksamhet icke kan komma till uttryck genom ett chefskap och ej heller
förutsättes äga rum genom direktiv, skulle måhända kunna tagas under diskussion,
huruvida icke chefskapet över försvarsgrensförvaltningarna borde utan olägenhet
kunna ersättas med direktivrätt. Med hänsyn till det särskilda samband, som
råder mellan tyg- respektive intendenturförvaltning och den militära verksamheten,
torde dock övervägande skäl tala för, att försvarsgrenschefen liksom nu
inträder såsom förvaltningschef vid behandlingen av vissa instruktionsmässigt fastslagna
ärendesgrupper.

Dessa ha uttömmande angivits i 24 § styckena a—e av förvaltningsutredningens
utkast till instruktionsbestämmelser för arméförvaltningen (se utredningens
betänkande sid. 309). Motsvarande bestämmelser gälla även nu. Härutöver föreslår
emellertid förvaltningsutredningen, att chefen för armén skall äga utöva
chefskap över arméförvaltningen även i andra frågor vilka av chefen för armén

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

anses vara av den vikt eller av sådan principiell betydelse, att de böra av honora
avgöras (se instruktionsutkastet 24 § stycket f). Till detta förslag kan arméförvaltningen
icke ansluta sig. Något reellt behov av ett mer vidsträckt chefskap
än vad° som följer med nuvarande bestämmelser lär icke föreligga, då dessa på
sätt ovan nämnts måste anses omfatta samtliga ärenden av den vikt,. att vid
deras avgörande chefen för armen över huvud bör fungera som förvaltningschef.
En mera”obestämd avgränsning i detta hänseende skulle förvisso för förvaltningsmyndigheterna
skapa ett icke önskvärt osäkerhetstillstand beträffande deras befogenheter
och ansvar, något som icke kan vara till båtnad för verksamheten inom
de centrala förvaltningsmyndigheterna och icke heller för försvarsgrenschefen. I
utkastet till instruktionsbestämmelser för arméförvaltningen bör därför 24 § stycket
f) uteslutas. _

Med avseende å försvarsgrenschefs ställning till de gemensamma förvaltningsorganen
har i de för dessa uppgjorda utkasten till instruktionsbestämmelser intagits
ett stadgande om, att förvaltningarna skola ha att taga behörig hänsyn till
de militära anvisningar och föreskrifter för deras verksamhet,^ som försvarsgrenscheferna
finna erforderligt meddela. Arméförvaltningen utgår från att detta uttryck
är att fatta såsom i sträng bemärkelse avseende rent militära anvisningar etc. och
att myndigheterna alltså icke betagas möjligheten att vid sin prövning tillämpa
allmängiltiga förvaltningssynpunkter.

Vidare innehålla instruktionsutkasten föreskrifter om att i. ärenden av större
vikt vederbörande försvarsgrenschefs mening skall inhämtas, innan förvaltningsmyndigheten
fattar sitt beslut. Huruvida ett ärende skall anses vara av större
vikt eller icke torde i flertalet fall vara beroende på ett subjektivt bedömande. En
bestämmelse, sådan som den föreslagna, måste därför föranleda tveksamhet i tilllämpningen
och bereda möjlighet för en försvarsgrenschef att, utöver vad som
lärer vara avsett, ingripa i förvaltnings verksamheten. Arméförvaltningen yrkar
därför, att den föreslagna bestämmelsen slopas.

Beträffande sambandet mellan å ena sidan överbefälhavaren och försvarsgrensförvaltningarna
samt å den andra försvarsgrenscheferna och de gemensamma förvaltningsorganen
vill det synas, som om förvaltningsutredningens förslag ur befogenhets-
och ansvarssynpunkt knappast kunna anses fullt tillfredsställande med
hänsyn till den osäkerhet i tillämpningen, som därav kan föranledas.

Skillnaden mellan direktiv, framställningar och påpekanden synes nämligen så
svävande, att det är fara värt att, därest från olika militära ledningsorgan lämnas
motstridiga direktiv etc., förvaltningsmyndigheterna komma att ställas i tvivelsmål
om företrädesrätten dem emellan. Som ovan nämnts, skola de impulser, som
från överbefälhavaren böra komma förs vaksgren sförvaltningarna, till del och. som
väl i huvudsak komma att avse krigsförberedelsearbetets bedrivande, i princip
komma dem tillhanda via försvarsgrenscheferna. I det sammanhang uttalandet
göres, torde det få anses åsyfta det operativa krigsförberedelsearbetet. Om uttalandet
skärskådas mot bakgrunden av 1941 års försvarsutrednings i proposition
1942:210 godtagna förslag, enligt vilket operativt krigsförberedelsearbete icke
skall åvila chefen flir armén, synes en viss inkongruens härvidlag föreligga. Med
hänsyn till den militära ledningens organisation i berörda hänseende synes den
slutsatsen ha legat närmare till hands, att beträffande det operativa förberedelsearbetet
(underhållstjänsten) direktiv borde lämnas från överbefälhavaren till arméförvaltningen.
Emellertid är emot den föreslagna anordningen intet att erinra, da
ju chefen för armén endast kommc att intaga en förmedlande ställning mellan
överbefälhavaren och arméförvaltningen, något som också medför den bestämda
fördelen, att arméförvaltningen finge att göra med endast en myndighet inom
den militära ledningen, nämligen chefen flir armén. Detta rubbas emellertid genom

Departe mentschefen.

Kungl. Majrts ''proposition nr 180.

den förut omnämnda rättigheten för överbefälhavaren att till försvarsgrensförvaltframställningar
och påpekanden, vilka det åligger dem att beakta.
Självfallet mäste dylika framställningar och påpekanden främst vara att förvänta
i ärenden, som angå det operativa förberedelsearbetet, i vilket ju underhållst i ansten
spelar en betydande roll.

Av det anförda torde framgå, att därest den föreslagna organisationen av försvarsväsendets
högsta militära ledning och förvaltning genomföres och sambandet
dem emellan regleras på av utredningen föreslaget sätt, en betydande osäkerhet
och oklarhet skulle komma att föreligga. I dessa mycket betydelsefulla och samtidigt
svara frågor torde en ingående omprövning bliva erforderlig.

Marinjörvaltningen har framhållit, att även försvarsgrensförvaltningarna
och alltså ej blott försvarsgrenscheferna borde på formfritt sätt kunna göra
sina synpunkter gällande gentemot de gemensamma förvaltningarna. Ämbetsverket
hade ingen erinran att göra mot att överbefälhavaren finge direktivrätt
endast mot de gemensamma förvaltningarna. Marinförvaltningen, som hyste
betänkligheter mot marinchefens ökade inflytande på marinförvaltningen, ville
dock ej motsätta sig förslaget härutinnan.

Statskontoret har framlagt vissa synpunkter på frågan örn försvarsgrenschefernas
förhållande till sjukvårdsförvaltningen, vilka närmare behandlas i
de avsnitt, som beröra sistnämnda verk. I övrigt har statskontoret ej haft
någon erinran i förevarande avseende.

# Statens ammunitionsnämnd och försvarsväsendets verkstadsnämnd ha funnit
nödvändigt att fastare inordna försvarsgrensförvaltningen under försvarsgrensledningen.
Hithörande spörsmål borde närmare utredas. Det borde därvid
ingående undersökas, huruvida förvaltningarna alltjämt borde vara direkt
underställda Kungl. Majit.

Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen har överbefälhavaren
ansett, att ett skiljande mellan kommando- och förvaltningsmyndighet
i näst högsta instans icke vore förenligt med en fullt rationell ledning
av försvaret. Enligt hans mening borde frågan om en enhetlig ledning av
försvarsförvaltningen undersökas. För min del uttalade jag mig redan vid
framläggande av propositionen 1942: 210 angående den fortsatta utbyggnaden
och organisationen av landets försvarskrafter för en begränsning av överbefälhavarens
åligganden i syfte att bevara hans tid och förmåga åt de stora
frågornas bemästrande samt för en effektiv avlastning av överbefälhavaren
från allt detaljarbete. I denna anda har också gällande instruktion för överbefälhavaren
utformats. Enligt denna instruktion utövar överbefälhavaren under
Kungl. Majit den militära ledningen av och uppsikten över krigsmakten.
Han är, i vad på honom ankommer, Kungl. Majit ansvarig för att krigsmakten
äger högsta krigsduglighet och tjänstbarhet i övrigt samt att militära
operationer planläggas och ledas i enlighet med de riktlinjer, som må angivas
av Kungl. Majit. Att härutöver betunga överbefälhavaren jämväl med ansvaret
för handhavandet i tekniskt och ekonomiskt hänseende av försvarsväsen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

dets angelägenheter bör enligt min mening icke ifrågakomma. Örn så skedde,
skulle syftet med de nyligen vidtagna förändringarna i överbefälhavarens ställning
lätt nog kunna åtminstone i viss mån förfelas och risk uppkomma, att
hans väsentliga uppgifter, de militära, måste eftersättas. I likhet med både
1940 och 1941 års utredningar anser jag därför, att överbefälhavaren icke
bör vara ett mellanled mellan Kungl. Majit och de centrala ämbetsverken
inom den militära förvaltningen. Därmed har jag dock icke velat utesluta
ett avsevärt inflytande för överbefälhavaren på de svårbedömbara och ofta
ömtåliga frågorna om avvägningen av försvarsgrenarnas anslagsbehov inom
ramen för våra begränsade statsfinansiella resurser samt på krigsförberedelsearbetet
inom förvaltningarna. Ett sådant inflytande bör emellertid tillförsäkras
överbefälhavaren på annan väg än genom att direkt ställa den militära
förvaltningen under honom. Innan jag ingår på frågan härom, vill jag
dock angiva min ställning till spörsmålet örn förhållandet mellan försvarsgrenscheferna
och försvarsgrensförvaltningarna.

Enligt min mening bör det klart utsägas, att chefskapet för försvarsgrensförvaltningarna
lägges i vederbörande försvarsgrenschefs hand. Denne kommer
således att i sin egenskap av förvaltningschef lyda direkt under Kungl.
Majit. Den omedelbara ledningen av försvarsgrensförvaltningen bör — i anslutning
till vad för närvarande är fallet inom flygförvaltningen — under
försvarsgrenschefen utövas av en souschef. Ett tungt vägande skäl för att
ge försvarsgrenschefen ett bestämt inflytande på förvaltningsverksamheten
är, såsom arméförvaltningen påpekat, att söka i önskemålet om en ur militära
synpunkter gjord avvägning mellan olika anslagskrav för försvarsgrenens
räkning ävensom en motsvarande disposition av beviljade medel. I
instruktionerna för armé-, marin- och flygförvaltningarna bör i likhet med
vad nu är fallet uttryckligen angivas de viktigaste grupper av ärenden,
som i regel skola avgöras under försvarsgrenschefens chefskap. 1941 års
förvaltningsutredning har föreslagit, att försvarsgrenschefen därutöver skulle
tillerkännas beslutanderätt i andra förvaltningsfrågor — oberoende av deras
art — under förutsättning att de av försvarsgrenschefen ansåges vara av den
vikt eller av sådan principiell betydelse, att de borde avgöras av honom. Mot
en bestämmelse av dylik innebörd lia invändningar rests, särskilt av arméförvaltningen,
som ansett, att därigenom skulle för förvaltningsmyndigheterna
skapas ett icke önskvärt osäkerhetstillstånd beträffande deras befogenheter
och ansvar. Enligt arméförvaltningens mening skulle något reellt behov av
en sådan bestämmelse icke föreligga. Även marinförvaltningen har hyst vissa
betänkligheter mot en ökning av försvarsgrenschefens inflytande på vederbörande
försvarsgrensförvaltning men har icke motsatt sig förslaget härom.
För min del hyser jag den uppfattningen, att i och med att på försvarsgrenschefen
lägges det primära ansvaret för respektive försvarsgrens krigsduglighct,
det också måste öppnas möjlighet för honom att ingripa i förvaltningen i
varje fall, då ett sådant ingripande för honom framstår såsom påkallat. Hans

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

befogenheter gentemot förvaltningsmyndigheten kunna därför svårligen instruktionsmässigt
insnöras. Den nödvändiga begränsningen till väsentliga ting
måste i sista hand lämnas åt försvarsgrenschefens omdöme. En klar fingervisning
om att han bör avhålla sig från att taga befattning med löpande ärenden
i allmänhet eller rent av bagatellärenden har dock inlagts i den omtvistade
bestämmelsen.

I fråga örn försvarsgrenschefs ställning till de för försvaret gemensamma
fortifikations-, sjukvårds- och civilförvaltningarna har 1941 års förvaltningsutredning
i de för dessa uppgjorda instruktionsutkasten intagit stadgande örn
att nämnda verk skola ha att taga behörig hänsyn till de militära anvisningar
och föreskrifter för deras verksamhet, som försvarsgrenscheferna finna erforderligt
meddela. Arméförvaltningen har i sitt yttrande utgått från att detta
stadgande vore att fatta såsom i sträng bemärkelse avseende rent militära
anvisningar och föreskrifter samt att myndigheterna alltså icke skulle betagas
möjligheten att vid sin prövning tillämpa allmängiltiga förvaltningssynpunkter.
Mot ett stadgande med sådan utformning och innebörd har jag intet att
erinra.

Nyssnämnda instruktionsutkast innehålla vidare föreskrifter om att i ärenden
av större vikt vederbörande försvarsgrenschefs mening skall inhämtas,
innan den gemensamma förvaltningsmyndigheten fattar beslut. Självfallet
måste frågan, om ett ärende skall anses vara av större vikt eller icke, i flertalet
fall bli beroende på ett subjektivt bedömande. Ett sådant synes mig
dock i förevarande fall knappast bli svårare än de likartade bedömanden, som
eljest ofta måste träffas av en förvaltningsmyndighet. Att i vissa fall tveksamhet
här kan uppkomma synes svårt att undvika. Myndigheten lärer dock
i sådana fall kunna skydda sig mot klander genom att förhöra sig hos vederbörande
försvarsgrenschef, huruvida denne önskar yttra sig i det föreliggande
ärendet.

Jag anser vidare, att åt försvarsgrenscheferna icke bör inrymmas inflytande
på krigsmaterielverkets och fabriksstyrelsens arbete i vidare mån än som
följer av allmänna förvaltningsrättsliga regler. Däremot komma de givetvis
i sin egenskap av förvaltningschefer att få hålla en fortlöpande kontakt med
dessa båda verk, som ju förutsättas skola i stor utsträckning samarbeta med
f örsvarsgrensf örvaltningarna.

I fråga om överbefälhavarens inflytande på de för försvarsväsendet gemensamma
förvaltningsorganen finner jag i likhet med 1941 års förvaltningsutredning,
att det bör åligga ifrågavarande myndigheter att vid fullgörandet av
krigsförberedelsearbetet följa de direktiv, som överbefälhavaren finner erforderligt
meddela. Med hänsyn till önskvärdheten av att civilförvaltningen intager
en i förhållande till de militära myndigheterna såvitt möjligt självständig
ställning, torde överbefälhavarens direktivrätt i förhållande till nämnda
ämbetsverk lämpligen icke böra omfatta annat än grunderna för civilförvaltningens
eget krigsförberedelsearbete. I förhållande till krigsmateriel verket lära

Kungl. Maj:ts ''proposition nr ISO.

överbefälhavarens direktiv främst komma att avse frågor om företrädesrätt
vid krigsmaterielleveranser samt om ammunitionsuppläggning. För att överbefälhavaren
skall kunna utöva sina befogenheter härvidlag, bör han, såsom
utredningen framhållit, av verkets ledning ständigt hållas underrättad om vad
i sådant hänseende förekommer.

Vad beträffar överbefälhavarens ställning till övriga förvaltningsmyndigheter
har 1941 års förvaltningsutredning ansett, att — med försvarsgrenscheferna
såsom primärt ansvariga för respektive försvarsgrenars krigsduglighet
och i anslutning därtill såsom utövare av högsta chefskapet över försvarsgrenarnas
egna förvaltningsmyndigheter — någon omedelbar direktivrätt från
överbefälhavarens sida i förhållande till sistnämnda förvaltningsmyndigheter
icke vore erforderlig. De impulser, som från överbefälhavaren borde komma
dessa myndigheter till del och som väl i huvudsak komme att avse krigsförberedelsearbetets
bedrivande, borde enligt utredningens mening i princip
komma dem tillhanda genom försvarsgrenscheferna. I remissyttrandena ha
delade meningar kommit till synes beträffande frågan, örn överbefälhavarens
direktiv borde gå omvägen genom försvarsgrenschefen eller ej. I och med att
den sistnämnde får ställning som förvaltningschef synes mig denna tvistefråga
i stort sett förlora sin praktiska betydelse. I vilken ordning sådana direktiv
än komma förvaltningsmyndigheten tillhanda lärer det nämligen ej kunna
undgås, att de delgivas försvarsgrenschefen i hans egenskap av förvaltningschef.
För min del finner jag därför lämpligast, att de direktiv, som överbefälhavaren
självfallet måste kunna giva försvarsgrensförvaltningarna i fråga örn
krigsförberedelsearbetet, meddelas nu ifrågavarande myndigheter genom deras
chefer, försvarsgrenscheferna.

I enlighet med vad 1941 års förvaltningsutredning framhållit bör i ett avseende
ett bestämmande inflytande på förvaltningsmyndigheternas åtgöranden
inrymmas åt överbefälhavaren. Jag syftar här på frågor rörande avvägningen
mellan förvaltningsmyndigheternas anslagsäskanden för olika ändamål.
Härtill återkommer jag i nästföljande avsnitt.

Såsom 1941 års förvaltningsutredning förutsett kan det i särskilda fall visa
sig icke vara möjligt att följa lämnade direktiv, anvisningar eller föreskrifter.
I sådant fall bör det, i överensstämmelse med vad som stadgas i gällande krigsförvaltningsreglemente,
åligga den centrala förvaltningsmyndigheten att omedelbart
göra anmälan därom till den myndighet, som meddelat direktivet,
anvisningen eller föreskriften. Om enighet ej kan vinnas på denna väg, bör
tvistefrågan hänskjutas till närmast högre instans, d. v. s. till överbefälhavaren,
då fråga är om anvisning eller föreskrift av försvarsgrensehef, och till
Kungl. Majit, då det gäller direktiv av överbefälhavaren. Motsvarande bör
gälla för den händelse motstridiga direktiv, anvisningar eller föreskrifter skulle
lämnas från olika militära ledningsorgan. De farhågor för osäkerhet i tillämpningen,
som arméförvaltningen i detta sammanhang uttalat, torde därmed bli
undanröjda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

I anslutning till vad överbefälhavaren föreslagit bör central förvaltningsmyndighet
vara skyldig att i ärende, som kan ha betydelse för krigsförberedelsearbetet,
inhämta direktiv hos överbefälhavaren. Det bör vidare åligga
sådan myndighet att till överbefälhavaren inkomma med de yttranden och
utredningar, som av honom påkallas och av ämbetsverket kunna lämnas.
Samma skyldighet bör åvila gemensam förvaltningsmyndighet i förhållande
till försvarsgrenschef. Då överbefälhavaren i motsats till försvarsgrenschef icke
har någon förvaltningsmyndighet sig underställd och icke själv bör vara sådan
myndighet, böra de centrala förvaltningsorganen vart och ett inom sitt arbetsområde
pa överbefälhavarens anmodan biträda honom med utarbetande av
de förslag till Kungl. Maj:t, som han kan finna erforderligt framställa. Av
9 § andra stycket i den nyligen fastställda instruktionen för överbefälhavaren
framgår, att närmare föreskrifter om förvaltningsmyndigheternas skyldigheter
i förevarande hänseende av överbefälhavaren skola underställas Kungl.
Maj :ts prövning.

Med den ställning såsom förvaltningschefer, som försvarsgrenarnas främsta
malsmän enligt min mening böra erhålla, lärer marinförvaltningens önskemål
om inrymmande av inflytande även åt försvarsgrensförvaltningarna gentemot
de gemensamma ämbetsverken få anses tillgodosett.

2. Medelsäskanden och anslagsförvaltning.

1941 års förvaltningsutredning.

1941 års förvaltningsutredning har utgått från förutsättningen, att uppställningen
av fjärde huvudtiteln i princip kommer att vara densamma som
den nuvarande, d. v. s. att särskilda anslag för skilda ändamål — avlöningar,
mathållning, beklädnad, övningar etc. — alltjämt komma att anvisas för sig
för de olika försvarsgrenarna. Enligt utredningens uppfattning kommer det
nämligen alltid att förefinnas ett bestämt intresse att kunna direkt av riksstaten
utläsa kostnaderna för de skilda försvarsgrenarna.

Som en allmän princip för anslagens fördelning mellan de olika centrala
förvaltningsmyndigheterna borde enligt utredningens mening gälla, att de
skulle förvaltas av de myndigheter, till vilkas verksamhetsområden anslagen
närmast hänföra sig. I enlighet därmed borde de nya armé-, marin- och flygförvaltningarna
omhänderhava förvaltningen av respektive försvarsgrenars
samtliga krigsmateriel- (tygmateriel-) och intendenturanslag, vare sig anslagen
avsåge nyanskaffningar eller underhåll. Likaså borde försvarsgrensförvaltningarna
handha respektive försvarsgrenars undervisnings- och övningsanslag.
De allmänna avlöningsanslagen för samtliga försvarsgrenar borde liksom försvarsgrenarnas
anslag till rekrytering, resekostnader, flyttningsersättningar,
resestipendier m. m. förvaltas av försvarsväsendets civilförvaltning, som alltså
i nämnda hänseenden komme att för hela försvarsväsendet fylla samma uppgifter
som nu tillkomme arméförvaltningens civila departement i fråga örn

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

armén. Till den gemensamma sjukvårdsförvaltningens förfogande borde ställas
samtliga försvarsgrenars anslag till sjukvård och sjukvårdsmateriel ävensom
övriga till sjukvården hörande anslag, exempelvis anslaget till sero-bakteriologisk
verksamhet. Samtliga anslag till nybyggnader samt till byggnaders och
befästningars underhåll m. m. borde förvaltas av försvarsväsendets fortifikationsförvaltning.
För försvarsväsendet gemensamma anslag syntes i allmänhet
böra ställas till civilförvaltningens förfogande. De avlönings- och omkostnadsajislag
sorn avsåge förvaltningsorganens egen verksamhet borde givetvis
förvaltas av respektive förvaltningsorgan själva.

Vad därefter beträffar frågan om vilka organ som hos Kungl. Majit skola
avgiva framställningar om anvisande av anslag, syntes det utredningen icke
böra ifrågakomma att för försvarsväsendets del frångå den eljest inom statsförvaltningen
hävdade principen, att medelframställningarna skulle, i varje
fall primärt, avgivas av den myndighet som hade att förvalta anslagsmedlen.
Eftersom särskilda anslag förutsattes komma att i samma utsträckning som
hittills anvisas för de olika försvarsgrenarna, uppställde sig emellertid särskilda
problem i fråga om de försvarsgrensanslag som i enlighet med det förut
anförda komme att förvaltas av de för försvarsgrenarna gemensamma förvaltningsorganen.
Beträffande dessa anslag bleve i allmänhet anslagsberäkningarna
i viss mån beroende av faktorer som läge utanför de anslagsförvaltande
myndigheternas bedömande, såsom kaderstyrkor, tjänstgöringsdagarnas antal
m. m. De myndigheter som härvidlag framför allt måste få göra sitt inflytande
gällande vore försvarsgrenscheferna. Dessa borde vara skyldiga att till
ledning för förvaltningsmyndigheternas medelsframställningar ställa erforderligt
underlag av militärorganisatorisk art till förfogande. Förvaltningsmyndigheterna
å sin sida syntes böra som regel vara skyldiga att i sina anslagsberäkningar
bygga på det militärorganisatoriska underlag som sålunda ställts till
deras förfogande. Skulle förvaltningsmyndigheterna i något fall anse sig förhindrade
att följa försvarsgrenschefenias militärorganisatoriska anvisningar,
torde frågan böra hänskjutas till överbefälhavarens bedömande. Skulle ej heller
därvid enighet kunna uppnås mellan förvaltningarna och de militära myndigheterna,
borde förvaltningarna vara skyldiga att vid medelsframställningen
hos Kungl. Majit anmärka nämnda förhållande. För fortifikationsförvaltningens
del läge emellertid förhållandet något annorlunda till, i det att bedömandet
huruvida vissa byggnader skola uppföras eller andra byggnadsåtgärder
vidtagas icke enbart vore avhängigt av militärorganisatoriska problem utan
även sammanhängde med tillgången på arbetskraft, tillgången på utrymmen
av annat slag m. m. Fortifikationsförvaltningen måste fördenskull kunna förhållandevis
självständigt bedöma vilka byggnadsföretag eller markinköp som
borde företagas under ett visst budgetår. Även fortifikationsförvaltningen syntes
emellertid böra ha skyldighet att vid framläggandet av sina anslagsäskanden
redovisa de önskemål, som framställts från försvarsgrenschefernas sida.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

Enligt utredningens mening borde man uppställa som regel, att det militärorganisatoriska
underlaget skulle vara förvaltningsmyndigheterna tillhanda
senast den 15 juli. Detsamma syntes böra gälla även försvarsstaben och övriga
för försvarsväsendet gemensamma institutioner, vilkas anslag skulle förvaltas
av civilförvaltningen.

Redan vid uppgörandet av anslagsunderlaget borde överbefälhavaren enligt
utredningens mening bereda sig tillfälle att utöva sitt inflytande över medelsframställningarna.
Därigenom syntes hans befattning med anslagsfrågorna på
ett senare stadium kunna reduceras till ett minimum. Utredningen utgick
från att överbefälhavaren därvid icke skulle ha att ingå i några detaljer
utan att hans direktiv endast skulle avse de stora dragen. När preliminära
anslagsberäkningar förelåge, syntes dessa böra föredragas inför överbefälhavaren
i och för inhämtande av de ytterligare direktiv i avvägningshänseende, till
vilka de sålunda föreliggande beräkningarna kunde föranleda. Efter det erforderliga
justeringar och jämkningar företagits i de preliminära anslagsberäkningarna,
skulle skrivelserna med framställningar till statsverkspropositionen
kunna i vanlig ordning avlåtas till Kungl. Maj:t från de särskilda förvaltningsorganen
var för sig. Utredningen ville emellertid föreslå, att de justerade anslagsframställningarna
från de särskilda förvaltningsorganen skulle överlämnas
till försvarsväsendets civilförvaltning i och för deras redaktionella sammanfogande
till en för samtliga förvaltningar gemensam skrivelse, i vilken
anslagen infogas i ordning försvarsgrensvis och i övrigt i enlighet med de fastställda
grunderna för fjärde huvudtitelns uppställning. Jämväl industriverkets
framställningar om anslag för sin egen verksamhet syntes på detta sätt böra
ingivas genom civilförvaltningen. Tidpunkten inom vilken denna gemensamma
skrivelse skulle vara ingiven till försvarsdepartementet borde bestämmas till
den 15 september.

Slutligen ville utredningen som sin åsikt framhålla, att sjökarteverket, vilket
intar en särställning bland de under försvarsdepartementet lydande myndigheterna,
syntes böra liksom för närvarande ingiva sina medelsframställningar
direkt till Kungl. Majit och icke genom civilförvaltningen; det intresse av
samordnande av försvarsväsendets anslag som utgjorde grunden för den sistberörda
anordningen, förelåge nämligen icke i fråga om sjökarteverket. En
annan sak vore, att sjökarteverket icke heller framdeles syntes böra bilda egen
huvudförvaltning utan i avseende på revision och huvudbokföring borde anknytas
till civilförvaltningen.

Ull&tanden över 1941 års förvaltningsutrednings
förslag.

Arméchejen har ansett otillfredsställande, att försvarsgrenschefen skulle
vara avkopplad från anslagsäskandena, sedan han avlämnat det militärorganisatoriska
underlaget. Detta underlag borde även få avlämnas något senare
än förutsatt.

Kungl. Maj:ts proposition nr J80. 95

Marinchefen bär funnit proceduren tung men har förklarat sig ej kunna
föreslå förbättringar.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha ansett nödvändigt att giva
försvarsgrenschefen ett bestämmande inflytande rörande anslagspetita även
i vad anginge fortifikationsförvaltningen. Överbefälhavarens direktiv borde
avse endast de stora dragen.

Arméförvaltningen har i stort sett anslutit sig till utredningsförslaget i förevarande
hänseende. Förvaltningsmyndigheternas bundenhet av militärledningens
önskemål borde emellertid preciseras. De borde självfallet redovisa
de militära önskemålen, men det vore föga gagneligt, om de icke samtidigt
gåve klart uttryck för sin egen mening. Civilförvaltningens redigering av de
olika verkens medelsframställningar måste inskränka sig till ett inordnande
av dem i den för uppställningen av anslagen under fjärde huvudtiteln gällande
ordningen. Granskning och yttrande kunde ej medhinnas under tiden den 1—
den 15 september. I förekommande fall borde för sådant ändamål återremiss
till civilförvaltningen äga rum.

Enligt marinförvaltningens mening sammanhängde uppförandet av byggnader
i åtskilliga hänseenden mycket intimt med anskaffningen av materiel.
Fortifikationsförvaltningen borde därför ej få rätt att alltför självständigt bedöma
hithörande spörsmål. Lokalförvaltningarnas medelsäskanden kunde
absolut icke avgivas tidigare än nu, d. v. s. den 10 augusti. I betraktande
härav kunde medelsäskandena icke komma in till civilförvaltningen tidigare
än den 10 september och icke till Kungl. Majit tidigare än den 1 oktober,
alltså en månad senare än nu.

Statskontoret har funnit den föreslagna ordningen ej rationell. Det vore
naturligast, att försvarsgrenscheferna genom armé-, marin- och flygförvaltningarna
uppgjorde äskandena beträffande samtliga anslag, hänförliga till vederbörande
försvarsgrenar, med undantag för anslag berörande fortifikationsoch
sjukvårdsväsendet samt industriverkets och civilförvaltningens avlöningsoch
omkostnadsanslag. Medelsframställningarna på fortifikations- och sjukvårdsväsendets
områden syntes böra beslutas av försvarsgrenscheferna och
chefen för fortifikationsförvaltningen respektive generalläkaren gemensamt,
anslagsäskandena rörande industriverkets och civilförvaltningens avlöningsoch
omkostnadsanslag av vederbörande verkschefer. Samtliga framställningar
borde överlämnas till överbefälhavaren för att av denne med eget utlåtande
vidarebefordras till Kungl. Majit. Kungl. Majit skulle därefter ha möjlighet
att från en obunden, sakkunnig civilförvaltning inhämta yttrande i vissa
avseenden. Härigenom skulle även vinnas, att såväl de äskande myndigheternas
som överbefälhavarens uppfattning bomme till klart uttryck.

Statens krisrevision har framhållit, att den nya ordningen i förevarande hänseende
utgjorde ett belysande exempel på olägenheterna av en för långt driven
centralisering. Krisrevisionen befarade, att tidtabellen för anslagsberäkningarna
endast med största svårighet och måhända stundom icke alls skulle
kunna hållas.

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

I likhet med 1941 års förvaltningsutredning anser jag, att de särskilda anslagen
för försvarsändamål böra förvaltas av de myndigheter, till vilkas verksamhetsområden
de närmast hänföra sig, samt att framställningar om anvisande
av medel böra avgivas av den myndighet, som förvaltar ifrågavarande
anslag. Självfallet måste anslagsberäkningarna vila på ett militärorganisatoriskt
underlag, som utarbetas inom försvarsgrensstaberna och av försvarsgrenscheferna
tillhandahållas förvaltningsmyndigheterna. Då försvarsgrenscheferna
tillika avses vara chefer för respektive försvarsgrensförvaltningar, torde några
särskilda svårigheter i förhållandet dem emellan knappast behöva uppkomma.
I fråga om de anslag, som komma att förvaltas av de för försvarsgrenarna gemensamma
förvaltningsorganen, framträda däremot vissa speciella problem,
som påkalla sin lösning. Såsom utredningen framhållit bli i allmänhet anslagsberäkningarna
här i viss mån beroende av faktorer, som ligga utanför de anslagsförvaltande
myndigheternas bedömande, såsom kaderstyrkor, tjänstgöringsdagarnas
antal m. m. Det blir därför ofrånkomligt att även i fråga om
dessa anslag säkerställa försvarsgrenschefernas inflytande. Detta bör ske genom
uppställande av en skyldighet för de gemensamma förvaltningsorganen
att grunda sina anslagsberäkningar på det militärorganisatoriska underlag,
som försvarsgrenscheferna även för detta fall böra ställa till förfogande. Däresc
förvaltningsmyndigheterna i något fall skulle anse sig förhindrade att följa
försvarsgrenschefernas militärorganisatoriska anvisningar, bör frågan hänskjutas
till överbefälhavarens bedömande. Skulle ej heller på detta sätt enighet
kunna uppnås mellan förvaltningarna och de militära myndigheterna, får frågan
underställas Kungl. Majit. I anledning av vad arméförvaltningen anfört
vill jag framhålla såsom min mening, att förvaltningsorganen därvid i ämnen,
som falla inom deras fackområden, böra giva klart uttryck för sin egen mening.
Först om så sker, erhåller Kungl. Majit möjlighet till allsidig prövning av de
föreliggande spörsmålen.

Såsom förvaltningsutredningen framhållit bör det nu sagda främst gälla
civil- och sjukvårdsförvaltningarna. Av skäl, som utredningen anfört, torde
at en blivande fortifikationsförvaltning böra inrymmas en något högre grad
av självständighet i bedömandet av frågan, vilka byggnadsföretag som böra
igångsättas eller vilka markinköp som böra företagas under ett visst budgetår.

Till de synpunkter på frågan om överbefälhavarens inflytande på medelsframställningarna,
som förvaltningsutredningen anfört, kan jag i stort sett
ansluta mig.

Förvaltningsutredningen har ansett, att anslagsframställningarna av de särskilda
förvaltningsorganen borde överlämnas till civilförvaltningen i och för
deras redaktionella sammanfogande till en gemensam skrivelse, i vilken anslagen
infogades i ordning försvarsgrensvis och i övrigt enligt gällande grunder
för fjärde huvudtitelns uppställning. För min del anser jag, att ett sådant
förfaringssätt skulle medföra onödig omgång, då någon saklig granskning av
anslagsäskandena i allt fall icke skulle kunna medhinnas av civilförvaltningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

på den korta tid, som komme att stå till buds. Enligt min mening böra medelsframställningarna
i stället överlämnas till överbefälhavaren för att av
denne, som ju redan under deras utarbetande tagit viss befattning med dem,
med eget yttrande ingivas till Kungl. Majit. Undantag torde dock härvid
böra göras för civilförvaltningen. Med hänsyn till den i förhållande till de
militära myndigheterna mera obundna ställning, som denna myndighet avses
skola intaga, torde nämligen densamma böra ingiva sina anslagsäskanden
direkt till Kungl. Majit. Det säger sig självt, att Kungl. Majit i fall, då sådant
visar sig erforderligt, över inkomna medelsäskanden inhämtar utlåtande från
myndighet, som icke tidigare haft tillfälle att yttra sig i ärendet.

På frågan örn de tidpunkter, som böra iakttagas av myndigheterna vid upprättande
av medelsframställningarna, torde det icke vara erforderligt att här
ingå.

3. Principerna för beslutanderättens utövande inom
förvaltningsorganen.

Det system för besluts fattande, som numera blivit vanligt inom de
centrala ämbetsverken, är att besluten såsom regel fattas av verkets chef ensam
(enrådighetssystemet) men att beslutanderätten i vissa hänseenden kan
delegeras till underlydande tjänstemän. Att i ett stort verk med omfattande
arbetsuppgifter koncentrera ali beslutanderätt till verkets högsta ledning skulle
givetvis innebära en onormal belastning av denna. Enrådighetssystemet är
därför vanligen förbundet med ett byråsystem, d. v. s. verket är indelat i
byråer eller avdelningar, mellan vilka ärendena i stora drag fördelas genom
en instruktion, som i sin tur kompletteras genom en arbetsordning, fastställd
av verket självt eller dess chef. Beslutanderätten i ärenden av mindre vikt har
därvid i växlande omfattning överlåtits åt byrå- eller avdelningschefer. I vissa
verk har man i samma syfte inrättat en särskild befattning, vars innehavare
såsom souschef har att biträda verkschefen i utövningen av dennes ämbete
och för detta ändamål kan erhålla i uppdrag att avgöra vissa grupper av
ärenden.

1941 års förvaltningsutredning.

Utredningen har framhållit att, vad de centrala försvarsförvaltningarna
beträffade, på grund av verksamhetens kraftiga ansvällning och de starkt
ökade kraven på insikter och sakkunskap på olika områden stora svårigheter
mångenstädes uppkommit för de beslutande cheferna att bemästra sina
allt mera ökade arbetsuppgifter. Som en följd härav hade stagnation samt försening
av viktiga ärendens avgörande ofta icke kunnat undvikas, något som
i sin tur kunnat lia menliga följder för försvarsväsendets effektivitet och krigsberedskap.
Åtgärder måste därför enligt utredningens mening vidtagas för
att avhjälpa berörda missförhållanden. Detta kunde ske på olika sätt. Sålunda

Bihang till riksdagens jrrotukoll lilis. 1 sami. Nr ISO. 7

Departe mentschefen.

98 Kungl. Marits proposition nr 180.

hade utredningen funnit lämpligt att föreslå tillsättandet i vissa förvaltningsorgan
av en souschef med uppgift att biträda verkschefen vid utövandet av
dennes åligganden. I andra fall åter hade det ansetts behövligt att uppdela
större avdelningar i byråer, varvid tillkomsten av byråchefer hade öppnat
möjlighet att dels öka avdelningschefernas befogenheter att avgöra ärenden,
dels ock tillägga byråcheferna beslutanderätt i lämplig utsträckning. Slutligen
hade det även i vissa fall visat sig erforderligt att sammanföra ett antal
mindre byråer eller avdelningar till större avdelningar under avdelningschefer
med ökad beslutsbefogenhet. En ledande tanke hade emellertid alltid varit
att främja ärendenas rationella behandling genom att deras avgörande icke
förlädes till högre instans än deras natur eller andra omständigheter krävde.

Utlåtanden över 1941 års förvaltningsutrednings
förslag.

Av remissmyndigheterna har marinförvaltningen i princip uttalat sin anslutning
till utredningsförslaget i förevarande hänseende under framhållande tillika,
att besvärs- och anmärkningsmål borde avgöras efter omröstning samt
att en ökad delegation av beslutanderätten för marinförvaltningens del skulle
vara synnerligen betydelsefull.

För min del har jag intet att erinra mot vad förvaltningsutredningen anfört
om vikten av att främja en rationell behandling av de hos förvaltningsmyndigheterna
förekommande ärendena genom att tillse, att deras avgörande icke
förlägges till högre instans än deras natur eller andra omständigheter kräva.
Härigenom vinna de högre cheferna möjlighet att ägna ökad uppmärksamhet
åt de stora och mera betydelsefulla frågorna samt vidgat utrymme för sin
initiativkraft. Jag är emellertid icke beredd att i den utsträckning, som utredningen
föreslagit, utöka förvaltningsorganisationen med ett stort antal avdelningschefer
och jämväl souschefer. Såsom jag i annat sammanhang framhållit
är det enligt min mening nödvändigt att vid en omläggning av denna organisation
iakttaga stor återhållsamhet, då det gäller inrättande av nya befattningar.
Det är emellertid enligt min mening önskvärt, att de av utredningen
angivna principerna i fråga örn beslutanderätten såvitt möjligt få sin tillämpning
inom en på detta sätt mera begränsad ram. I de instruktioner och arbetsordningar
för förvaltningsmyndigheterna, som givetvis måste utfärdas för genomförandet
av den tilltänkta nya organisationen, böra dessa synpunkter
röna erforderligt beaktande.

4. Samarbetet mellan olika förvaltningsorgan.

I instruktionerna för ämbetsverken finnas bestämmelser örn samråd vid
ärendenas beredning och avgörande. Man har på detta sätt velat säkerställa,
att ärendena komma under övervägande under ämbetsmannaansvar av så

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

många och så kvalificerade personer som i varje särskilt fall erfordras för en
allsidig och ingående belysning. De vanligen förekommande formerna för samverkan
mellan olika myndigheter torde vara följande:

1. Två eller flera ämbetsverk besluta gemensamt i vissa frågor. I vissa fall
förekommer det att även andra representanter för ämbetsverk än verkscheferna
gemensamt kunna avgöra inom verken delegerade ärenden, därest dessa
representanter äro örn beslutet ense.

2. Vid föredragning och avgörande inom ett verk av ärende, som berör
annat centralt ämbetsverks verksamhetsområde, beredes representant för detta
ämbetsverk tillfälle att närvara vid och deltaga i överläggningen samt att
få sin skiljaktiga mening antecknad till protokoll.

3. Samråd äger rum före ärendets avgörande med annat ämbetsverk, som
beröres av ärendet.

4. Yttrande infordras från annat ämbetsverk före ärendets avgörande.

1941 års förvaHningsutredning.

Utredningen har framhållit, att vid organiserandet av samarbete ämbetsverken
emellan onödigt mångskriveri borde undvikas och i möjligaste mån enkla
och smidiga metoder tillämpas. Detta syntes utredningen vara särskilt viktigt
just beträffande försvarsväsendets centrala myndigheter, vilkas verksamhetsområden
bomme att i mångt och mycket beröra varandra, med påföljd att
samarbete bleve av nöden i en mångfald ärenden. Gemensamt beslut av två
eller flera ämbetsverk syntes böra ifrågakomma endast när ärendet vore av
vidlyftigare eller svårare beskaffenhet eller då det av annan anledning funnes
nödigt. Närvaro av representant för annat ämbetsverk vid avgörande av ärende,
som berörde dettas verksamhetsområde, vore en mycket användbar arbetsform.
Det representerade verket brukade i regel informeras i förväg genom
en föredragningspromemoria eller på annat lämpligt sätt. Därest ärende som
berörde annat ämbetsverks verksamhetsområde icke vore av den vikt, att det
borde avgöras genom gemensamt beslut eller i närvaro av representant för
verket i fråga, syntes samrådsförfarande i de flesta fall vara lämpligt. Olika
tillvägagångssätt kunde härvid ifrågakomma; en enkel metod vore att förslagskoncept
till utgående expedition i ärendet översändes till det andra av
ärendet berörda ämbetsverket, som genom påskrift å handlingen angåve sin
anslutning därtill eller ock de avvikelser eller tillägg, som funnes påkallade.
Det förekomme emellertid även ärenden, vari ett skriftligt remissförfarande
kunde vara lämpligt eller erforderligt, exempelvis vid infordrande av yttrande
med anledning av besvärsmål.

UUutnnden över 1941 urs förvallningsutredniiigs
förslag.

Armé\örvaltningen har icke gjort erinran mot vad utredningen i förevarande
hänseende anfört. Ämbetsverket har emellertid förutsatt, att samarbetet

Departe mentschefen.

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

mellan förvaltningsmyndigheterna inbördes och även med den högsta militärledningen
kunde ske under fria och obundna former. Framställningar och andra
tjänsteskrivelser i förvaltningsärenden borde från de lokala myndigheterna via
de regionala ingivas till de centrala förvaltningsmyndigheterna och icke till
försvarsgrenscheferna. I annat fall måste dröjsmål och dubbelarbete uppkomma
samt stabspersonalen bli belastad med frågor utanför dess speciella
kompentensområde.

Frågan om formerna för samarbetet mellan de olika förvaltningsorganen bör
givetvis regleras i vederbörliga instruktioner. Det torde icke vara erforderligt
att i förevarande sammanhang närmare ingå på detta spörsmål. Jag vill emellertid
understryka förvaltningsutredningens uttalande om önskvärdheten av
att vid det samarbete såväl mellan förvaltningsmyndigheterna inbördes som
mellan dem och de militära organen, som självfallet bör äga rum, tillämpas så
enkla och smidiga metoder som för ärendenas klarläggande och avgörande äro
möjliga.

5. En eller flera huvudförvaltningar.

Med huvudförvaltning menas inom den egentliga statsförvaltningen ett
ämbetsverk eller annan statlig institution, som äger eget konto i rikshuvudboken.
Huvudförvaltningarna äga i allmänhet dragningsrätt å statsverkets
checkräkning. Varje huvudförvaltning är en redovisningsteknisk enhet och
omfattar såväl det centrala ämbetsverket som därunder sorterande lokalförvaltningar.

I sitt yttrande över 1940 års utrednings förslag till principer för omorganisation
av den militära förvaltningen framhöll riksräkenskapsverket, att det vore
av största vikt för åstadkommande av ordning och reda i redovisningsväsendet,
att cheferna för de olika försvarsförvaltningsorganen direkt erhölle möjlighet
att övervaka och följa anslagsförbrukningen i vad avsåge de till vederbörandes
förfogande ställda anslagen. Detta skulle enligt riksräkenskapsverkets
förmenande vara en direkt tillämpning av en allmän regel, att redovisningen
av statsanslagen förlädes i direkt kontakt med och inom den verksamhet, vars
ekonomiska funktion redovisningen skulle registrera. Riksräkenskapsverket
hävdade därför, att såväl de av 1940 års utredning föreslagna centrala förvaltningsmyndigheterna
som ock de ifrågasatta reducerade armé-, marin- och
flygförvaltningarna borde erhålla ställning som huvudförvaltningar, vilket
enligt ämbetsverkets förmenande dock icke borde utesluta att man, därest
kontouppdelningen av inkomster och utgifter komme att utföras medelst
fullt genomförd maskinbokföring, prövade möjligheten att låta det tekniska
utförandet av denna bokföring för de olika myndigheternas räkning ordnas
i en till det för försvarsväsendet gemensamma civila departementet förlagd
maskinbokföringscentral.

Kungl. Maj:ts -proposition nr ISO.

101

1941 års förvaltningsutredning.

1941 års förvaltningsutredning har för sin del funnit sig icke kunna dela
de synpunkter som i förevarande hänseende framlagts av riksräkenskapsverket.
Olika huvudförvaltningar borde enligt utredningens mening i redovisningshänseende
vara strängt avgränsade från varandra. Det läge sålunda
i sakens natur, att en huvudförvaltning icke kunde äga befatta sig med en
annan huvudförvaltnings åtgöranden i redovisnings tekniskt hänseende. Att
inom försvarsväsendet upprätthålla en sådan avgränsning de olika centrala
förvaltningsmyndigheterna emellan skulle emellertid medföra avsevärda
olägenheter. Man finge för sådant fall räkna med att det komme att tilllämpas
lika många redovisnings-(konto-) system som det funnes huvudförvaltningar.
Olägenheterna härav bleve särskilt påfallande beträffande de
huvudförvaltningar, vilkas verksamhetsområden skulle omspänna alla försvarsgrenarna,
såsom sjukvårdsförvaltningen och fortifikationsförvaltningen.
Riksräkenskapsverket syntes lia utgått från att, därest ett anslag ställdes
till en huvudförvaltnings förfogande, samtliga utgifter också komme att
redovisas hos denna huvudförvaltning. Under normala fredsförhållanden
redovisades emellertid huvuddelen av försvarets utgifter hos lokalförvaltningarna.
Det syntes klart, att ett system av flera huvudförvaltningar inom
försvarsväsendets centrala förvaltningsorganisation skulle stå i strid
med den strävan efter enhetlighet som inom detta område borde göra sig
gällande. Utredningen har vidare erinrat, att statsverkets kassaförlag kunnat
avsevärt nedskäras genom inrättandet av statsverkets checkräkning.
Med tillämpande av de metoder för medelsdistribution, som av arméförvaltningens
civila departement genomförts vid omläggningen av arméns
bokföring från och med den 1 juli 1939 och som helt byggde på utnyttjande
av postgirot, hade kassaförlagssynpunkten tillgodosetts i samma utsträckning
som om lokalförvaltningarna skulle äga dragningsrätt å statsverkets
checkräkning. En anslutning till nu tillämpade postgirosystem av samtliga
försvarsväsendets kassaförvaltningar under civilförvaltningen som enda huvudförvaltning
skulle medföra en enklare och mera direkt verkande kontroll
på kassaväsendet än som kunde ernås i fråga örn statsverkets checkräkning.
De rapporter mellan vederbörande huvudförvaltning, riksbanken
och statskontoret, som vore oundgängliga vid anslutning till statsverkets
checkräkning, bleve nämligen överflödiga vid anslutning till nämnda postgirosystem.
Därest ifrågavarande ämbetsverk finge sin medelsförsörjning
ordnad över ett för försvarsväsendet gemensamt postgirosystem, inrättat
enligt angivna riktlinjer, komme varje centralförvaltning att i redovisningshänseende
intaga samma ställning gentemot den gemensamma civilförvaltningen
som de lokala förvaltningarna för närvarande intaga i förhållande
till respektive armé-, marin- och flygförvaltningarna. Förvaltningsutredningen
räknar sålunda nied att inom försvarsväsendet skall finnas en enda
huvudförvaltning, nämligen den föreslagna försvarsväsendets civilförvalt -

10L''

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

ning. — Vissa skäl kunde enligt utredningens mening måhända sägas tala
för att sj ökarte verket, vilket ju intoge en särställning bland de under försvarsdepartementet
lydande ämbetsverken, oavsett nu angivna synpunkter
borde bilda egen huvudförvaltning. Som sjökarteverkets räkenskaper i
många hänseenden måste uppläggas enligt samma regler som marinens räkenskaper
och fördenskull lämpligen borde granskas jämsides med dessa,
ville förvaltningsutredningen dock föreslå, att jämväl sjökarteverket anknötes
till det för försvarsväsendet gemensamma postgirosystemet under
civilförvaltningen som huvudförvaltning.

Utlåtanden över 1941 årä förvaltningsutrednings
förslag.

Marinjörvaltningen har funnit förslaget i förevarande del rationellt. Förvaltningsmyndigheterna
måste emellertid för dispositionsbokföringen ha
fortlöpande anslagsbelastningsuppgifter från lokalmyndighetema eller från
civilförvaltningen. Det bärande skälet för att ha endast en huvudförvaltning
inom försvarsförvaltningen vore, att i annat fall kassaredovisning
måste avgivas till i allmänhet fyra olika överordnade myndigheter. Civilförvaltningens
befattning borde dock inskränkas till medlens redovisning
mot rilcsstaten.

Fly g förvaltningen har ansett, att de centrala medelsförvaltande verken
borde vart för sig bli huvudförvaltning. Medelsanvisningarna för lokalförvaltningarna
borde samtliga ske genom respektive försvarsgrens centrala
ämbetsverk. Detta skulle då från lokalförvaltningarna mottaga deras kassarapporter
och redovisningar samt i sin tur gentemot annat centralt verk
(t. ex. en gemensam fortifikationsförvaltning) redovisa de medel, som av
sådant verk ställts till förfogande för lokalförbandens räkning. Enligt förslaget
skulle även försvarsgrenarnas redovisning sammanföras inom en central
civilförvaltning. I huvudkassan skulle således försvarsplanens hela utgiftsmassa
eller antagligen närmare hälften av statsverkets samlade utgiftsbelopp
omsättas. Postgirots utnyttjande skulle ur kassaförlagssynpunkt
innebära en försämring. Ur kontrollsynpunkt vore det även ovisst, om någon
fördel stöde att vinna därigenom. Fördelarna med förslaget vore ej att
söka i organisationen av kassaväsendet, utan det hade antagligen tillkommit
för att bereda grunden för en enhetlig ledning på civilförvaltningens
område. Det vore ej rimligt med en så omfattande apparat enbart för
detta ändamål. Förslaget örn att endast en huvudförvaltning skulle finnas
inom försvarsförvaltningen vore oantagbart.

Statskontoret har anslutit sig till förslaget i det hänseende, varom här
är fråga, och därutöver förordat, att utbetalningen av samtliga till de
olika förvaltningsmyndigheternas disposition ställda medel skulle centraliseras
till civilförvaltningen.

RiksräJcenskapsverket, vars yttrande i vissa hithörande delar återgivits

103

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

i samband med frågan om principerna för den civila förvaltningens organisation,
har framhållit, att utredningens förslag skulle innebära återgång
till en äldre ordning. Ämbetsverket förordade ett system med särskilda
huvudförvaltningar.

Statens krisrevision har uttalat, att det vore av största vikt, att cheferna
för de olika försvarsförvaltningsorganen direkt erhölle möjlighet att
övervaka och följa anslagsförbrukningen i vad avsåge de till vederbörandes
förfogande ställda anslagen.

Framställning av chefen för sjökarteverket.

I förevarande sammanhang må omnämnas en den 23 december 1942
dagtecknad framställning av thelen för sjökarteverket, i vilken denne hemställt,
bland annat att verket från och med den 1 juli 1943 finge bilda
egen huvudförvaltning. Till stöd för denna hemställan har anförts i huvudsak
följande.

Beträffande sjökarteverkets förvaltning i land torde kunna anses, om i detta
sammanhang bortses från själva bokföringssystemet, att densamma numera helt
ansluter sig till den civila statsförvaltningen och därjämte har en från marinen i
övrigt fullt fristående statuppställning. Beträffande förvaltningen ombord å sex
av verkets mätningsfartyg tillämpas däremot samma redovisningsförfarande som å
flottans fartyg, kompletterat med de anvisningar kartverkschefen ansett erforderligt
utfärda "med hänsyn till de speciella förhållanden, som äro rådande å dessa
fartyg i deras egenskap av sjömätningsfartyg. Fartygens redovisningsförfarande är
sålunda i stort sett fristående från verkets förvaltning i övrigt och de bilda i stället
var för sig egna lokalförvaltningar under marinförvaltningen. Det torde utan vidare
vara uppenbart, att nu rådande ordning är oformlig och föga ändamålsenlig. Det
enda riktiga synes vara att all förvaltning rörande sjökarteverkets anslag, såväl
i land som ombord samlas till en gemensam redovisning i sjökarteverket, varefter
densamma med en kassarapport överlämnas till den reviderande myndigheten
(riksräkenskapsverket). Endast genom en dylik anordning blir det möjligt för
kartverkschefen att utöva en ändamålsenlig och effektiv ledning och kontroll beträffande
av sjökarteverket disponerade anslag. Därjämte skulle härigenom vinnas
den fördelen att högst betydande förenklingar kunde genomföras beträffande fartygsförvaltningarna,
utan att en effektiv reviderande kontroll därför behövde
eftersättas. Denna skulle snarare ökas genom förenklingarna.

De skäl som tidigare anförts för att ansluta dessa fartygsförvaltningar till marinens
redovisningsförfarande beträffande flottans fartyg, nämligen det förhållandet
att fartygen till större delen äro bemannade med militär personal, utgöra intet
verkligt motiv för att fartygens räkenskaper måste uppläggas enligt samma regler
som gidia för flottans fartyg. Den militära personalens avlöning, beklädnad m. m.
utbetalas respektive ombesörjes nämligen genom de militära myndigheterna i land.
Eventuella mindre utgiftsposter för den militära personalen ombord, som skola
belasta marinens anslag, torde utan svårighet kunna regleras, enär det förutsättes,
att sjökarteverket alltjämt skall lyda under försvarsdepartementet. Det torde således
icke föreligga någon anledning till att låta sjökarteverket med sin civilt betonade
verksamhet intaga en annan ställning i förvaltnings- och redovisningshänseende
än övriga civila ämbetsverk, även örn det av flera skäl är lämpligast att
sjökarteverket alltjämt är underställt försvarsdepartementet.

104

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Utlåtanden över framställningen av chefen
för sjökarteverket.

Marinförvaltningen har i yttrande över nyssnämnda framställning erinrat,
att sjökarteverkets samhörighet med marinen under rådande försvarsberedskap
vore mera framträdande än eljest. Enligt marinförvaltningens mening
hade det enhetliga redovisningssystem, som tillämpas för flottans fartyg, visat
sig synnerligen lämpligt även för sjökarteverkets fartyg. Redan med nuvarande
system borde chefen för sjökarteverket utan svårighet kunna överblicka
inkomster och utgifter för verkets fartyg, men förbättrade möjligheter härutinnan
kunde ordnas. Enligt marinförvaltningens mening vore det icke lämpligt,
att sjökarteverkets fartygsräkenskaper granskades av annan reviderande
myndighet än marinförvaltningen. Det vore nämligen av vikt för marinförvaltningens
revision att ha tillgång till dessa räkenskaper för att kunna kontrollera
utgående förmåner till marinen tillhörande beställningshavare, som
tjänstgjorde å verkets fartyg. Marinförvaltningen hemställde, att framställningen
för närvarande icke måtte föranleda någon åtgärd.

Rilcsräkenskapsverket har framhållit, att sjökarteverket i likhet med rikets
allmänna kartverk borde behandlas såsom ett fristående civilt verk. Att detta
verk fortfarande borde kvarstå å fjärde huvudtiteln sammanhängde närmast
med att verket utnyttjade viss marinen underställd personal. I avseende å
verksamhetens bedrivande samt skötsel och underhåll av fartyg vore sjökarteverket
helt oberoende av de marina myndigheterna. Att för sjökarteverkets
fartyg borde kunna ordnas ett enklare redovisningsförfarande vore uppenbart.
Förslag till de nya föreskrifter, som erfordrades, därest sjökarteverket
bleve huvudförvaltning, borde utarbetas i samråd med riksräkenskapsverket.
Riksräkenskapsverket har sålunda tillstyrkt, att sjökarteverket från och med
den 1 juli 1943 skulle erhålla dragningsrätt å statsverkets checkräkning samt
att verkets räkenskaper för tiden därefter skulle granskas av riksräkenskapsverket.

Redan i samband med behandlingen av frågan örn principerna för ordnandet
av den civila verksamheten inom försvarsförvaltningen har jagframhållit,
att jag funnit övervägande skäl tala för att inom den egentliga
försvarsförvaltningen finnes allenast en enda förvaltning med dragningsrätt
å statsverkets checkräkning, nämligen försvarets civilförvaltning, till vilket
ämbetsverk även kassagöromålen för försvarsväsendets samtliga centrala förvaltningsorgan
utom försvarets fabriksstyrelse böra centraliseras. Jag erinrar
om att en sådan ordning tillstyrkts av bland andra remissmyndigheter även
statskontoret. Genomförandet därav skulle medföra, att civilförvaltningen
komme att intaga samma ställning i förhållande till övriga centrala ämbetsverk
inom försvarsförvaltningen som arméförvaltningens civila departement
för närvarande intager i förhållande till arméförvaltningens övriga departe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 180. 105

merit och styrelser. Motsvarande gäller riksräkenskapsverkets ställning nu
och enligt den föreslagna ordningen.

Vad angår sjökarteverkets ställning vill jag framhålla, att dess samhörighet
med marinförvaltningen efter ett genomförande av förslaget om en för
försvaret gemensam civilförvaltning under alla omständigheter skulle bli
mindre framträdande än tidigare. Vid sådant förhållande och då sjökarteverlcet
bland de under försvarsdepartementet lydande ämbetsverken intager
en särställning, ansluter jag mig till den mening, som uttalats av chefen för
sjökarteverket och riksräkenskapsverket. Jag förordar sålunda, att sjökarteverket
från och med den 1 juli 1943 erhåller ställning såsom förvaltning
med dragningsrätt å statsverkets checkräkning samt att verkets räkenskaper
för tiden därefter skola granskas av riksräkenskapsverket. Förslag till härav
föranledda nya föreskrifter böra utarbetas av sjökarteverket i samråd med
marinförvaltningen och riksräkenskapsverket. Några ökade kostnader torde
icke genom förändringen uppkomma vare sig inom sjökarteverket eller inom
riksräkenskapsverket.

6. Anordningsbeslut, kameral förhandsgranskning och
dispositionsbokföring.

1941 års förvaltningsulredning.

Förvaltningsutredningen har erinrat, att till förebyggande av felaktigheter
vid medels utanordnande inom de militära förvaltningarna den handling,
på vilken ett utanordningsbeslut skall grunda sig, underkastas s. k.
kameral förhandsgranskning. Denna granskning hade till uppgift icke blott
att kontrollera författningsenligheten av ett blivande utanordningsbeslut
utan även att granska, att det belopp, som skulle utbetalas, vore siffermässigt
riktigt uträknat. Enligt utredningens mening borde för dessa uppgifter
avses personal med kameral och administrativ erfarenhet. Även om
en mängd till den kamerala förhandsgranskningen hörande uppgifter kunde
sägas vara av den mera rutinmässiga natur, att kvinnlig biträdespersonal
lämpligen kunde anlitas därför, vore det enligt utredningens mening påtagligt,
att insikter och erfarenhet på det kamerala området vore av största
betydelse vid det granskningsarbete, varom här vore fråga.

Beträffande det egentliga beslutsförfarandet vid utanordningsärenden har
utredningen utgått från den principen, att vederbörande verkschefer samt
tekniska eller militära ledamöter icke borde betungas därmed, utan att
dessa ärenden borde handläggas och slutligt avgöras av vederbörande kamerala
organ. Utredningen hade stannat vid att det som regel borde tillkomma
vederbörande kamrerare att å verkets vägnar fatta ifrågavarande
beslut. Ärende, som vore av principiell betydelse för likartade avgöranden
i framtiden eller eljest av särskild vikt eller svårare beskaffenhet, borde

106

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

dock kamreraren ha rätt att hänskjuta till chefen för civilavdelningen (civilbyrån)
inom verket, varvid kamreraren borde vara föredragande.

Enligt utredningens mening borde inom respektive ämbetsverk en centralisering
av dispositionsbokföringen överallt genomföras. Genom en sådan
åtgärd skulle nämligen en enhetlig ledning av bokföringsarbetet säkerställas
och förutsättningar skapas för rationalisering av detsamma, varigenom avsevärda
personalminskningar och därmed kostnadsbesparingar skulle kunna
ernås. Berörda bokföring borde organiseras så, att vederbörande avdelningar
snabbt och säkert kunde erhålla erforderliga uppgifter om anslagens
ställning ur dispositionssynpunkt. Utredningen förutsatte, att där så
vore möjligt bokföringsmaskiner komme till användning.

Utlåtanden över 1941 års förvaltningsutrednings
förslag.

Arméförvaltningen har för sin del ifrågasatt lämpligheten av vad utredningen
i förevarande hänseenden föreslagit. Huruvida här avsedda olika åtgärder
skulle förläggas till den ena eller den andra byrån eller bli föremål
för central handläggning borde ankomma på vederbörande förvaltningsmyndighet
att bestämma. Ämbetsverket har härvid även framhållit, att beslut
av ekonomisk innebörd och anordningsbeslut i praktiken ofta sammanfölle.

I anledning av vad förvaltningsutredningen anfört om den kamerala
förhandsgranskningen har marinförvaltningen framhållit,
att sådan granskning ej alltid kunde utföras utan hjälp från vederbörande
fackavdelning.

Riksräkenskapsverket har på denna punkt anslutit sig till utredningsförslaget.

Beträffande ordningen för fattande av anordningsbeslut har
flygförvaltningen funnit utredningens framställning oklar. Det vore ej behövligt
med ett utbetalningsbeslut och därefter ett utanordningsbeslut.
Detta skulle leda till dubbelskriveri, tidsförlust, ökad arbetsbelastning, felskrivning
och minskad snabbhet. Ämbetsverket saknade anledning ansluta
sig till förslaget.

Riksräkenskapsverket har ansett, att utanordningsärenden borde handläggas
på fackavdelningarna. Verkställigheten borde sedan överlämnas till
vederbörande civila organ.

I fråga om dispositionsbokföringen har arméförvaltningen
såsom sin mening uttalat, att dispositionsbokföringen måste vara förlagd
till det verk, som förvaltade vederbörligt anslag.

Marinförvaltningen har framhållit, att central dispositionsbokföring ej
finge släpa efter mer än högst en vecka. Det kunde emellertid starkt ifrågasättas,
om ej därutöver viss statistikbokföring borde äga rum inom varje

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

byrå eller avdelning. Särskilt inom ämbetsverkets ingenjöravdelning fordrades
en noggrann uppdelning och planering av de olika anslagsmedlens
användning. Förhandskalkylen måste dessutom hållas aktuell, så att man
ständigt skulle kunna överblicka, att planens grund icke förrycktes.

Flygförvaltningen har anslutit sig till meningen, att dispositionsbokföringen
borde centraliseras, men har tillika framhållit, att arbetet vad flygförvaltningens
materielavdelning anginge måste lokalt förläggas dit.

Statskontoret har funnit lämpligast, att dispositionsbokföringen vore decentraliserad
till vederbörande avdelning inom ett verk.

Rilcsräkenskapsverket har beträffande dispositionsbokföringen framhållit,
att garantier måste skapas för att redovisningssystemet erhölle en fullt
homogen utbyggnad. Det syntes fördenskull böra ankomma på respektive
huvudförvaltningar att i samråd med rilcsräkenskapsverket utfärda erforderliga
redovisningsföreskrifter.

Såsom av det föregående framgår avses, att huvudbokföringen för hela
den centrala försvarsförvaltningen utom fabriksstyrelsen skall ombesörjas av
försvarets civilförvaltning. Vad däremot dispositionsbokföringen angår måste
denna vara förlagd till det ämbetsverk, som förvaltar vederbörliga anslag.
Huruvida dispositionsbokföringen inom vederbörande ämbetsverk bör handhavas
centralt eller förläggas till dettas särskilda byråer kan vara föremål för
delade meningar. Förvaltningsutredningen har såväl i dylikt hänseende som
i fråga om den kamerala förhandsgranskningen och sättet för fattande av anordningsbeslut
förordat en centralisering. Häremot har i remissyttrandena
från flera håll och i skilda hänseenden framförts kritik. Jag ansluter mig till
den av arméförvaltningen uttalade uppfattningen, att det bör ankomma på
vederbörande förvaltningsmyndigheter att med hänsyn till omständigheterna
i de särskilda fallen reglera hithörande förhållanden. Det bör emellertid
ankomma på civilförvaltningen att ha sin uppmärksamhet riktad på dessa
spörsmål samt att — där så erfordras efter samråd med riksräkenskapsverket
— taga initiativ till de förenklingar och effektiviseringar, som kunna
finnas påkallade.

7. Sakrevision och förrådskontroll.

Revisionen av räkenskaperna för försvarsväsendets organ är med nuvarande
organisation anordnad dels såsom en inom de särskilda försvarsgrensförvaltningarna
försiggående specialrevision av den militära lokalförvaltningens
redovisningar, dels ock såsom en av riksräkenskapsverket omhänderhavd
granskning av de centrala militära förvaltningsmyndigheternas
egna räkenskaper.

Enligt gällande instruktioner för armé-, marin- och flygförvaltningarna
är specialrevisionen inom dessa verk av två slag, teknisk och kameral.
Bakom denna uppdelning ligger tanken, att det för åstadkommande av en

Departe mentschefen.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

fullt effektiv kontroll över de olika förvaltningsmyndigheterna och deras
åtgärder borde anordnas en revision av tvåfaldig art, nämligen å ena sidan
formell eller kameral samt å andra sidan saklig eller teknisk. I samband
med den tekniska revisionen borde, för vinnande av överskådlighet över
hushållningen inom olika förvaltningsgrenar, alla medel och anslag göras till
föremål för statistisk sammanställning och bearbetning. Den inom de särskilda
försvarsgrensförvaltningarna bedrivna revisionen är i regel uppdelad
på särskilda organ för teknisk respektive kameral granskning. Undantag
förekomma dock.

Den ursprungligen för den tekniska revisionen tillämnade väsentliga arbetsuppgiften
— att ur ekonomisk synpunkt granska vidtagna förvaltningsåtgärder
— har emellertid småningom kommit att utgöra allenast en mindre
del av dess verksamhet. Dess huvuduppgifter ha kommit att — i växlande
omfattning för olika förvaltningsorgan — bli granskning av att upphandlad
eller försåld materiel blivit uppdebiterad eller avförd i de lokala myndigheternas
materiel- och persedelredogörelser samt av användningen av
materiel- och omkostnadsanslag, förande av statistik och dylikt. I stort
sett är det här fråga örn en detaljgranskning.

Här må erinras, att chefen för finansdepartementet med stöd av Kungl.
Maurts den 28 juni 1941 givna bemyndigande tillkallat vissa sakkunniga
för att inom departementet biträda med utredning av frågan om upprättande
av en statlig sakrevision (191+1 års revisionsutredning). I direktiven
för nämnda utredning har erinrats örn bland annat, att inom försvarsförvaltningen
funnes anordnad en teknisk revision, vid vilken även skulle verkställas
prövning av utgifternas ändamålsenlighet.

1941 års iörvaltningsutredning.

Förvaltningsutredningen har framhållit, att den av de tekniska revisionsorganen
utförda granskningen av materielredogörelserna till sin natur stöde
den kamerala granskningen nära. Det hade därför ifrågasatts att låta den
blivande civilförvaltningens revisionsavdelning övertaga denna granskning.
Med sin nuvarande utformning syftade emellertid den tekniska revisionen
icke blott till att utöva kritik utan därjämte till att bereda chefen för vederbörande
centrala förvaltningsorgan tillfälle till överblick över och jämförelse
mellan förhållandena i de olika lokalförvaltningarna samt giva honom
impulser till vidtagande av förbättringar med avseende å förvaltningsverksamheten.
Förvaltningsutredningens ståndpunkt vore, att i avbidan på resultatet
av revisionsutredningen några mera väsentliga ändringar i fråga om
den tekniska revisionens ställning och uppgifter icke borde vidtagas. Avgörandet
av frågan om tillgodoseendet av de rena sakrevisionsuppgifterna inom
försvarsförvaltningen syntes bli beroende av detta resultat. Utredningen
ville emellertid föreslå, att den nuvarande benämningen »teknisk revision»
utbyttes mot beteckningen »förrådskontroll», som gåve ett mera

109

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

adekvat uttryck åt vad verksamheten i fråga i själva verket innebure. Genom
införande av den nya beteckningen skulle framhävas, att det här ej
vore fråga örn en revision i egentlig mening, vilken till övervägande del kan
och bör anförtros åt ett från förvaltningen inom de särskilda fackområdena
fristående organ.

Utlåtanden över 1941 års förvnltningsutrednings
förslag.

Arméförvaltningen har i sitt yttrande framhållit, att den nuvarande tekniska
revisionens olilia verksamhetsgrenar ingrepe så i varandra, att bestämda
gränslinjer icke lämpligen kunde uppdragas. En blivande central
sakrevision borde avse den statliga förvaltningen i stort, under det att förvaltningsverksamheten
vid truppförbanden borde kontrolleras av arméförvaltningen,
som måste vara orienterad örn huru utfärdade bestämmelser
verkade samt föreslå nya eller ändrade bestämmelser, där så erfordrades.
Fullständig kännedom om huru förvaltningstjänsten fungerade och huru
olika bestämmelser verkade utgjorde en av förutsättningarna för effektiv
och vederhäftig revision. I avbidan på revisionsutredningen vore det knappast
påkallat med en förändring i förevarande hänseende.

Marinförvaltningen har ansett, att hithörande spörsmål snarast möjligt
borde bringas till en lösning, icke minst med hänsyn till de stora värden,
som representerades av under försvarsberedskapen anskaffad materiel. Det
vore nödvändigt att lokalt sammanföra den tekniska med den kamerala
revisionen. Annars skulle en betungande splittring av räkenskapsmaterialet
och betydande transportkostnader uppkomma.

Även enligt flygförvaltningens mening borde förrådskontrollen överföras
till den kamerala revisionen. Detta skulle gå bra med flygförvaltningens
förslag om den kamerala revisionens bibehållande vid försvarsgrenen. Behovet
av verklig sakrevision borde tillgodoses, eventuellt inom ett civilverk
med mera begränsade uppgifter än det av utredningen föreslagna.

RiksräkensJcapsverket har ansett det under alla förhållanden erforderligt,
att de militära centralförvaltningarna utövade viss kontroll över det
sätt, på vilket förvaltningsärendena handlades hos lokalmyndigheterna. Det
slutliga ordnandet av sakrevisionen borde anstå i avvaktan på resultatet av
1941 års revisionsutredning.

1941 års revisionsutredning har i sitt remissyttrande uttalat, att de skäl,
som anförts mot en överflyttning av den tekniska revisionens uppgifter,
sådana de nu verkligen tillgodosåges, till civilförvaltningen, knappast vore
fullt bärande. Utredningen har vidare understrukit vikten av att den blivande
organisationen av den statliga sakrevisionen icke föregrepes.

Departe mentschefen.

110 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

1941 års revisionsutrednings betänkande.

Revisionsutredningen har sedermera i ett den 17 december 1942 avgivet
betänkande angående inrättande av statens sakrevision (stat. off. utr.
1942: 57) föreslagit, att för permanent handhavande av den sakliga revisionen
inom statsförvaltningen måtte inrättas ett fristående centralt revisionsinstitut
med benämningen statens sakrevision. I betänkandet har vidare
anförts bland annat följande.

Enligt revisionsutredningens uppfattning bör den sakliga revisionen av hela den
militära förvaltningen efter försvarsberedskapens upphörande anförtros åt statens
sakrevision. Under sådana förhållanden torde någon förstärkning av den inom försvarsväsendet
verkande tekniska revisionen icke erfordras med hänsyn till behovet
av rent saklig granskning. Därest den nuvarande tekniska revisionen i enlighet med
förvaltningsutredningens förslag bibehålies, ehuru under benämningen förrådskontroll,
böra dock vid denna kontroll, liksom vid den kamerala revisionen i övrigt, de
sakliga synpunkterna givetvis beaktas. Statens sakrevision bör emellertid vid sin
granskning av den militära förvaltningen tillse, att den interna förvaltningskontrollen
fungerar effektivt.

I annat sammanhang denna dag har Kungl. Majit fattat beslut örn proposition
till riksdagen (nr 164) angående inrättande av en allmän sakrevision
i huvudsaklig anslutning till sakkunnigförslaget.

Av vad i det föregående anförts framgår, att den så kallade tekniska revisionens
verksamhet småningom i huvudsak inriktats på detaljgranskning.
Med hänsyn härtill och då den tekniska revisionen ej har någon befogenhet
att granska de centrala förvaltningsmyndigheternas egen verksamhet, torde
därutöver föreligga behov av en verklig sakrevision med syfte att efterse,
huruvida statens förvaltning inom ett visst område, sedd i ett större sammanhang,
utövats på ett ur ekonomiska synpunkter tillfredsställande sätt.
Ifrågavarande granskningsuppgift torde böra åläggas det nya revisionsorgan
— statens sakrevision — varom förslag skall föreläggas riksdagen. Angående
arbetsfördelningen mellan statens sakrevision och krisrevisionen under rådande
förhållanden torde jag få hänvisa till vad chefen för finansdepartementet
anfört vid anmälan av förslag till nyssnämnda proposition.
Under alla omständigheter kommer dock — såsom 1941 års revisionsutredning
framhållit — inom den centrala försvarsförvaltningen att finnas
utrymme för en mera på detaljer inriktad förrådskontroll med i stort sett
de uppgifter, som nu tillkomma den tekniska revisionen. I likhet med förvaltningsutredningen
anser jag, att några mera väsentliga ändringar i fråga
om denna interna förvaltningskontrolls ställning och uppgifter icke nu böra
vidtagas. Jag förutsätter i anslutning till vad revisionsutredningen därom
uttalat, att även de sakliga synpunkterna beaktas vid denna kontroll. Med
hänsyn till det nära samband, som förefinnes mellan sakrevision och förrådskontroll,
ligger det nära till hands att antaga, att verksamheten inom
ett eventuellt organ för sakrevision framdeles kan giva uppslag till viss effektivisering
av förrådskontrollen.

Kungl. Majlis -proposition nr 180.

lil

Avd. III. Förvaltningsmyndigheternas
organisation m. m.

I. Krigsmateriel verket.

A. Krigsmaterielverkets uppgifter.

1. Allmänna synpunkter.

I den förut lämnade översikten av den hittillsvarande centrala förvaltningsorganisationen
inom försvarsväsendet ha de uppgifter, som ankommit på rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap något berörts. En kortfattad
redogörelse för den utveckling, som lett fram till förslaget om inrättande av
ett centralt industriorgan för försvaret, har lämnats av 1941 års förvaltningsutredning
i dess betänkande (sid. 98—102). Förvaltningsutredningen har därvid
erinrat örn 1940 års utrednings förslag, enligt vilket bland annat ett för
försvarsväsendet gemensamt materieldepartement skulle inrättas. Detta departement
avsågs skola uppdelas i en teknisk avdelning för forsknings- och
konstruktionsverksamhet samt en anskaffningsavdelning för anskaffning och
kontroll. Beträffande detaljerna i detta tidigare förslag, på vilket 1941 års förvaltningsutrednings
förslag i viss utsträckning bygger, torde få hänvisas till
nyssnämnda redogörelse.

1941 urs förvaltiiingsutredning.

1941 års förvaltningsutredning har beträffande de allmänna synpunkterna
på ett särskilt industriorgan inom försvarsförvaltningen yttrat i huvudsak följande.

Den moderna krigföringen har klart ådagalagt, att för åstadkommande av största
möjliga försvarseffekt ett lands samtliga resurser måste tagas i anspråk och sinsemellan
samordnas. Som följd av den ökade betydelse de tekniska hjälpmedlen
fått inom försvarsväsendet är det härvidlag av allra största vikt, att landets tekniska,
ekonomiska och produktiva resurser på effektivast möjliga sätt bliva utnyttjade.
För att på bästa sätt nå detta mål är det enligt utredningens uppfattning
erforderligt att tillskapa ett centralt organ med uppgift att för försvarsväsendet i
dess helhet handha hithörande frågor. Utredningen har också funnit sig böra föreslå,
att för nämnda ändamål skall inrättas ett nytt centralt ämbetsverk, benämnt
försvarsväsendets industriverk.

Det verksamhetsområde som föreslås skola tillkomma industriverket bygger på
den förutsättningen, att ett under folkhushållningsdepartementet inordnat organ
alltjämt i en eller annan form kommer att finnas med uppgift att centralt samordna
och handlägga landets försörjningsfrågor. Vidare utgår förslaget från att alla
med materielens förvaltning i egentlig mening sammanhängande frågor komma att
försvarsgrensvis handläggas av armeförvaltningen, marinförvaltningen och flygförvaltningen.

112

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 180.

De industriverket åvilande huvuduppgifterna kunna sammanfattas sålunda.

Verket skall centralt handha landets med krigsmaterieltillverkning sammanhängande
industriplanering, omfattande disponibla och erforderliga tillverkningskapaciteter,
för tillverkning erforderlig personal, råmaterialfrågor och
prioritetsfrågor.

Till verkets arbetsuppgifter skall vidare höra att för försvarsgrensförvaltningarnas
räkning omhänderhava anskaffning av sådan krigsmateriel, vilken
har mass- eller standardkaraktär eller som kan sägas vara fixerad i tekniskt hänseende.
Detta är förutsättningen för att verket på effektivast möjliga sätt skall
kunna handhava landets krigsindustriplanering. Samtidigt vinnas härigenom stora
tekniska och ekonomiska fördelar.

Verket bör utöva en målbunden standardiseringsverksamhet,
varigenom avsevärda ekonomiska fördelar kunna vinnas och ökad beredskap uppnås.
Genom ett samordnande av konstruktions-, standardiserings- och tillverkningstekniska
synpunkter vinnas därjämte stora produktionstekniska fördelar med därav
följande lägre produktionskostnader och kortare tillverkningstider.

Som följd av den snabba utveckling, som för närvarande äger rum i fråga om
krigsmateriel, synes det för bibehållande av en kvalitativt högtstående modern utrustning
inom försvarsväsendet vara erforderligt, att en samordnande, enhetligt
ledd militär forskningsverksamhet kontinuerligt bedrives under
utnyttjande av olika inom landet tillgängliga forskningsmöjligheter. Med hänsyn
till att forskningsverksamheten intimt sammanhänger med industriverkets tekniska
uppgifter och då forskningsverksamheten är för de olika försvarsgrenarna gemensam,
synes den böra förläggas till industriverket.

För möjliggörande av ett ur landets synpunkt i möjligaste mån effektivt utnyttjande
av de statliga fabriker, som bedriva krigsmaterieltillverkning,
böra dessas ledning handhavas av ett centralt industriellt inriktat organ. Då industriverket
kommer att utgöra ett för hela försvarsväsendet gemensamt organ med
huvuduppgifter av industriell art, talar detta för att verket även bör handha ledningen
av dessa fabriker.

Utlåtanden över 1941 års förvaltningsutrednings
förslag.

Överbefälhavaren har ansett, att det föreslagna industriverkets förhållande
till krisorganen knappast vore fullt klarlagt. Problemet om organisationen av
krigsmaterielindustrien borde ses i det större sammanhanget med organisationen
av industrien i övrigt. Motsvarande gällde industriverkets befattning med
standardisering och uppskovsärenden. Utredningen på denna punkt vore för
svävande och ytterligare utredning i frågan vore önskvärd. Uppsättandet av
ett industriverk syntes dock kunna påbörjas utan hinder härav. Personalantalet
vid verket syntes emellertid väl högt tilltaget. Det förefölle, som örn utredningen
vid personalberäkningen bedömt den blivande verksamheten efter nuvarande
mera extraordinära förhållanden.

Enligt arméchefens mening vore det svårt att i praktiken uppdraga en bestämd
gräns mellan krigsindustriens och den civila industriens planering. Planläggningen
av landets hela industriella beredskap borde göras av ett organ
under folkhushållningsdepartementet. Under detta organ borde inordnas ett
verk för planläggning av landets hela industriella beredskap, vari krigsindustrien
endast utgjorde en del. Arméchefen har vidare framhållit, att

113

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

organisationen huvudsakligen syntes grundad på erfarenheter från den gångna
upprustningsperioden.

Arméförvältning en har framhållit, att utredningen ej till fullo beaktat, att
industriverkets organisation och verksamhet skulle avse fredsförhållanden.
Sammanfattningsvis har ämbetsverket uttalat, att ingen tvekan rådde om att
ett centralt krigsindustriorgan erfordrades. Förslaget innebure emellertid en
begränsning och ett lösryckande ur det större sammanhanget av industriplaneringsfrågorna
och samtidigt härmed ett delvis överflyttande till industriverket
av uppgifter, som regelmässigt syntes böra ankomma på de militära förvaltningarna.
Denna tvåfaldiga dualism måste leda till oklarhet beträffande uppgifts-
och ansvarsfördelning samt innebära en överorganisation. Det rationella
syntes därför vara att i stället tillskapa ett »industriberedskapsverk» med
huvudsaklig uppgift att leda och planlägga beredskapsarbetet på ifrågavarande
område. Under hänvisning till erfarenheterna från förra världskriget och de
utredningar som då verkställdes, har arméförvaltningen framhållit, att det
knappast kunde vara lämpligt med ett organ för planerandet av krigsmaterieltillverkningen
och dessutom ytterligare minst ett organ för övriga industriella
frågor.

Ordföranden i rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap har anfört,
att sammanställandet av de militära behoven med de civila, industriens
försörjning med råvaror, bränsle och förnödenheter i övrigt samt fördelningen
av landets möjligheter för industriell produktion mellan militära och andra
ändamål måste anförtros åt ett eller flera fristående organ med liknande befogenheter
som de, vilka nu i motsvarande avseenden tillkomme vederbörande
kristidsmyndigheter. I vad industriverkets uppgifter hänförde sig till krigsförberedelsearbetet,
syntes de icke kunna slutgiltigt preciseras förrän i samband
med utskiftandet av detta arbete i övrigt på därför erforderliga organ.

Statens ammunitionsnämnd och försvarsväsendets verkstadsnämnd ha ansett
nödvändigt, att ett ledande och samordnande organ funnes för handläggning
av de försörjningsproblem — civila såväl som militära — vilka uppstode
under ett krig. Det vore av största vikt, att klarhet vunnes, huru detta organ
slutgiltigt komme att utformas.

Sveriges industriförbund har principiellt anslutit sig till de av utredningen
uppdragna riktlinjerna. Förbundet har vidare understrukit vikten av levande
kontakt mellan förvaltningsorgan och försvarsgrenschef. Industriverket vore
den viktigaste nyheten i förslaget, som härutinnan hälsades med tillfredsställelse.
Tillkomsten av ett industriverk förutsatte, att det även i fortsättningen
och icke blott under nuvarande utomordentliga förhållanden komme att finnas
ett särskilt organ med uppgift att centralt samordna och handlägga landets
försörjningsfrågor. I annat fall komme krigsindustriplaneringen att lösryckas
ur sitt organiska sammanhang.

Statens krisrevision har obetingat anslutit sig till utredningens uttalande,
att krigsindustriplaneringen bleve fullt effektiv endast örn matericlanskaffning Bihang

till riksdagens ''protokoll 191/3. 1 sami. Nr 180.

114

Kungl. Maj.ts yr exposition nr 180.

en i huvudsak centraliserades till detta verk och att undantag från denna
huvudregel borde ifrågakomma blott då vägande militära skäl förelåge. Utredningen
hade emellertid ej konsekvent genomfört denna tankegång. Enligt
krisrevisionens mening måste vidare lämplig kontakt åvägabringas mellan
industriverket och försvarsgrensförvaltningarna. På vad sätt detta skulle ske,
borde närmare övervägas.

Statens ammunitionsnämnd och försvarsväsendets verkstadsnämnd ha ansett
tvekan ej råda örn riktigheten och nödvändigheten av att inrätta ett industriverk.
Förslaget härom kunde emellertid tillstyrkas endast under förutsättning,
att de av utredningen angivna principerna för anskaffningen följdes. Det
vore enligt nämndens mening angeläget, att definitivt beslut i ärendet snarast
fattades.

En reservant i ammunitionsnämnden har funnit olämpligt att undantaga
all materiel av standard- eller masskaraktär eller som är fixerad från försvarsgrensförvaltningarnas
anskaffning. Detta skulle medföra ett onödigt fördröjande
av ärendenas handläggning. Industriverket borde vara rådgivande
vid större anskaffningar av sådan materiel. Verkets personalorganisation vore
vidare väl rikligt tilltagen.

Enligt marinförvaltningens mening stöde industriverkets omfattning ej i
rätt förhållande till verkets sannolika arbetsuppgifter i fredstid. Arbetsuppgifterna
vore alltför omfattande och personalen väl frikostigt tilltagen. Industriverket
hade ej som sig bort blivit sidoordnat med försvarsgrensförvaltningarna
utan överordnat dem.

Statskontoret har funnit organisationen av industriverket något vidlyftig.
I avvaktan på erfarenheter borde ordinarie befattningar icke inrättas utan
organisationen uppbyggas kring ammunitions- och verkstadsnämnderna samt
vissa utbrutna delar av industrikommissionen med tillämpning tills vidare av
hittillsvarande anställnings- och avlöningsvillkor vid dessa organ.

Svenska teknologföreningen har ansett behovet av ett organ med de av
utredningen angivna uppgifterna påtagligt.

Krigsmaterielnämndens provisoriska utbyggnad.

Sedan 1941 års förvaltningsutredning den 28 mars 1942 avgivit sitt betänkande
samt detta genom beslut den 31 i samma månad utremitterats till ett
flertal myndigheter och sammanslutningar, framlade statens ammunitionsnämnd
samt verkställande ledamoten i försvarsväsendets verkstadsnämnd,
professorn vid tekniska högskolan R. Woxén enligt uppdrag av mig i skrivelse
den 17 april 1942 förslag till organisation av ammunitionsnämnden för det
fall, att till densamma skulle provisoriskt överlämnas vissa uppgifter, som enligt
förvaltningsutredningens förslag borde omhänderhavas av industriverket.
I dessa uppgifter skulle ej ingå ledningen av de nytillverkande statliga fabrikerna
och ej heller forskningsverksamheten för försvarsväsendets räkning. Vid
förslaget fanns fogat ett instruktionsutkast. Enligt förslaget borde nämnden

115

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

under angivna förutsättning organiseras på en industriavdelning, omfattande
anskaffningsbyrå, planeringsbyrå, krigsindustribyrå och prisbyrå, en standardiseringsavdelning,
omfattande standardiseringsbyrå och verktygsbyrå, en
leverans- och förrådsavdelning, en byggnadsbyrå samt en kanslibyrå, omfattande
administrativt-juridisk sektion och ekonomisektion.

Över nämnda förslag avgåvos utlåtanden av ställföreträdaren för chefen för
försvarsstaben, arméförvaltningen, marinförvaltningen och flygförvaltningen
samt statens industrikommission. Samtliga hörda myndigheter tillstyrkte i
princip eller hade i varje fall icke något att erinra mot en provisorisk omorganisation
av nämnden i föreslagen riktning. Beträffande förslagets närmare utformning
gjordes emellertid vissa påpekanden.

Genom beslut den 24 april 1942 har Kungl. Majit fastställt tillägg till instruktionen
för ammunitionsnämnden i huvudsaklig överensstämmelse med
nyssnämnda förslag. Enligt detta tillägg skulle ammunitionsnämnden lia till
uppgift att — utöver vad i instruktionen för nämnden vore föreskrivet angående
anskaffning av ammunition och för dennas framställning erforderliga förnödenheter
— för försvarsgrensförvaltningarnas räkning efter därom av Kungl.
Majit i varje särskilt fall eller beträffande visst eller vissa materielslag meddelade
beslut ombesörja anskaffning av annan materiel, som vore av masseller
standardkaraktär eller som kunde anses fixerad i tekniskt hänseende eller
vars anskaffande borde handhavas centralt för att möjliggöra fullt effektiv
krigsindustriplanering, att med utnyttjande av de råvaror, produkter och förnödenheter,
den tillverkningskapacitet och den arbetskraft, som kunde stå till
förfogande för ändamålet, i samråd med statens industrikommission och statens
arbetsmarknadskommission, envar i vad på densamma ankomme, omhänderha
planeringen av landets krigsindustri, att utöva granskning ur merkantil
.synpunkt och med hänsyn till krigsindustriplaneringen av viktigare anskaffningsärenden,
som handlades av försvarsgrensförvaltningarna, samt att i samråd
med försvarsgrensförvaltningarna verka för att med avseende å försvarsväsendets
materiel tillverkningstekniska krav och standardiseringskrav såvitt
möjligt bleve tillgodosedda under beaktande av de fordringar, som materielen
ur funktionssynpunkt måste fylla. Konstruktions- och försöksverksamhet samt
anskaffning av för denna verksamhet erforderlig materiel skulle fortfarande
åvila vederbörande försvarsgrensförvaltningar. Detta tillägg skulle lända till
efterrättelse från och med den dag, Kungl. Majit pä förslag av nämnden bestämde.
I samband därmed uppdrog Kungl. Majit åt ammunitionsnämnden
att i samråd med statens industrikommission och statens arbetsmarknadskommission
uppgöra och till Kungl. Majit inkomma med förslag till bland annat
de organisationsbestämmelser, som därutöver kunde vara erforderliga för
nämndens fortsatta verksamhet, särskilt beträffande handläggningen av frågor
om prisgranskning och örn uppskov med inställelse till värnpliktstjänstgöring
för personal vid industriföretag, som beröras av krigsindustriplaneringen.
Vidare har åt nämnden uppdragits att inkomma med utredning och förslag

116

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

rörande den ytterligare personal, som kunde bliva erforderlig i anledning av
omorganisationen, samt med framställning rörande de anslagsmedel, som —
utöver vad redan anvisats eller äskats för nämndens räkning — korinne att
erfordras för dess verksamhet såväl under då löpande budgetår som under
budgetåret 1942/43.

Vad sålunda förekommit anmäldes för riksdagen i propositionen 1942: 266
angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för
budgetåret 1942/43. Under hänvisning till förvaltningsutredningens förslag
om inrättande av ett industriverk anförde jag i samband därmed till statsrådsprotokollet
bland annat följande.

Även jag hyser den uppfattningen, att åtgärder av denna art böra vidtagas utan
onödigt uppskov. Ett tungt vägande skäl härför är den betydande materielanskaffning,
som utgör ett viktigt led i den plan för den fortsatta utbyggnaden och organisationen
av landets försvarskrafter, vilken för närvarande ligger under riksdagens
behandling. Jag är dock icke beredd att, utan avbidan å resultatet av den pågående
remissbehandlingen av förvaltningsutredningens betänkande, redan nu framlägga
slutligt förslag i berörda hänseende. Det synes mig dock, som om åtskilligt
vore att vinna genom att snarast möjligt successivt utbygga den sedan någon tid
fungerande statens ammunitionsnämnd i den av förvaltningsutredningen anvisade
riktningen. Med hänsyn härtill har också Kungl. Majit på min hemställan genom
förutnämnda beslut den 24 april 1942 vidtagit åtgärder i sådant syfte. Givet är,
att de beslutade organisationsändringarna komma att medföra vissa ökade kostnader.
För innevarande budgetår torde kostnadsökningen bliva förhållandevis begränsad
och kunna bestridas från anslaget till ammunitionsnämnden. Att redan nu
beräkna storleken av den kostnadsökning, som vid ett genomförande av nämndens
tilltänkta utbyggnad uppkommer under budgetåret 1942/43, är mig icke möjligt.
Därest riksdagen icke har något att däremot erinra, torde jämväl på nästkommande
budgetår belöpande utgifter för ifrågavarande ändamål få bestridas från nämnda
anslag. Jag förutser emellertid, att för sådant fall belastningen å anslaget vid budgetårets
slut kommer att överstiga det i årets statsverksproposition för ändamålet
beräknade beloppet. En redogörelse för sålunda uppkommande merkostnader torde
längre fram få lämnas riksdagen. Anmärkas må att samtidigt en viss minskning av
belastningen å andra anslag är att emotse, såsom å anslagen till de centrala militära
förvaltningarna och till industrikommissionen.

Med hänsyn till de utvidgade arbetsuppgifter, som i enlighet med det anförda
skulle komma att åvila ammunitionsnämnden, synes mig nämnden böra erhålla
annan benämning, lämpligen statens krigsmaterielnämnd.

Mot vad sålunda anförts och föreslagits gjorde riksdagen ej erinran (skrivelse
nr 375 sid. 44). Riksdagen förutsatte likväl, att ifrågavarande förslag
icke skulle föregripa prövningen av förvaltningsutredningens förslag.

Till fullgörande av det uppdrag, som av Kungl. Majit lämnats genom beslutet
den 24 april 1942, inkom ammunitionsnämnden — vilken från och med
ingången av budgetåret 1942/43 benämnes statens krigsmaterielnämnd — i
skrivelse den 30 juni 1942 med förslag bland annat i fråga om dels den materiel,
vars anskaffning i första hand borde överflyttas till nämnden, dels omfattningen
av den planering av landets krigsindustri och den granskning ur merkantil
synpunkt och med hänsyn till krigsindustriplaneringen, som enligt instruktionstillägget
skulle åvila nämnden. Häröver avgåvos utlåtanden av

117

Kungl. Majlis proposition nr 180.

arméförvaltningens intendentur- och civila departement, marinförvaltningen,
flygförvaltningen, statens arbetsmarknadskommission samt statens industrikommission,
varjämte krigsmaterielnämnden av given anledning i en promemoria
gjorde vissa ytterligare uttalanden i ärendet.

I anledning härav föreskrev Kungl. Majit genom beslut den 21 augusti 1942,
att förenämnda tillägg till instruktionen för nämnden skulle lända till efterrättelse
från och med den 1 september 1942, samt meddelade i anslutning härtill
vissa särskilda bestämmelser med avseende å instruktionstilläggets tillämpning.
Sålunda skulle den i instruktionstillägget avsedda planeringen av landets
krigsindustri i samråd med statens industrikommission och statens arbetsmarknadskommission,
envar i vad på densamma ankomme, utföras av krigsmaterielnämnden
beträffande materiel, vars anskaffning åvilade nämnden, samt
av försvarsgrensförvaltningarna beträffande materiel, vars anskaffning ombesörjdes
av dessa. Det skulle åligga krigsmaterielnämnden att biträda försvarsgrensförvaltningarna
vid samt såsom ett sammanhållande och övervakande
organ utöva överinseendet över den av dem utförda planeringen. Vidare skulle
den i instruktionstillägget angivna, krigsmaterielnämnden åvilande granskningen
ur merkantil synpunkt och med hänsyn till krigsindustriplaneringen
av viktigare anskaffningsärenden, som handlades av försvarsgrensförvaltningarna,
icke innefatta frågor örn granskning av leverantörers kalkyler eller om
glidande prisskala. I anslutning härtill föreskrev Kungl. Majit, att krigsmaterielnämnden
skulle så snart ske kunde efter den 1 oktober 1942 för försvarsgrensförvaltningarnas
räkning omhändertaga anskaffningen av följande materiel,
nämligen gasskyddsmateriel, inom den mekaniska industrien tillverkad,
för lantförsvarets behov avsedd intendenturmateriel enligt särskild förteckning,
motsvarande för sjöförsvarets och flygvapnets behov avsedd intendenturmateriel,
annan inom den mekaniska industrien tillverkad intendenturmateriel
än sådan som utgjorde tillbehör till textil- och läderfabrikat eller inginge
i särskilda reparationssatser, i den mån krigsmaterielnämnden ur krigsindustriplanerings-
eller ekonomisk synpunkt funne materielen böra anskaffas av
nämnden och överenskommelse därom kunde träffas med vederbörande försvarsgrensförvaltning,
färger, fernissor, lösningsmedel, tvättmedel och motsvarande
kemisk materiel, som dittills anskaffats av försvarsgrensförvaltningarna,
dock med undantag av s. k. färgarfärger för textilier och läder, allt i den
omfattning nämnden ur krigsindustriplanerings- eller ekonomisk synpunkt
funne lämpligt, samt sjöminor och sjunkbomber. Tillika anbefallde Kungl.
Majit krigsmaterielnämnden att med vederbörande försvarsgrensförvaltning
träffa närmare överenskommelse rörande tidpunkten för överflyttandet av anskaffning
av ifrågavarande materiel.

En av krigsmaterielnämnden gjord framställning om överflyttning till nämnden
av anskaffningen av viss ytterligare materiel är beroende på Kungl. Majits
prövning.

Genom brev den .‘50 juni 1942 (regleringsbrevet) ställde Kungl. Majit för
budgetåret 1942/43 ett förslagsanslag av 1,100,000 kronor till arméförval t -

118

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

ningens förfogande att av förvaltningen disponeras för utbetalning till krigsmaterielnämnden,
som ägde använda anslaget för därmed avsett ändamål.
Tillika förklarade Kungl. Maj:t sig vilja framdeles, efter förslag av nämnden,
meddela föreskrifter rörande anslagets användning.

I skrivelser den 5 september och den 22 september 1942 Ilar nämnden framhållit,
att under budgetåret 1942/43 nya och vidgade anskaffningsuppgifter
komme att successivt tillföras nämnden. Nämnden vore emellertid icke beredd
att slutligt angiva den materiel, vars anskaffning syntes böra övertagas av
nämnden. Som en följd av den vidgade anskaffningen bleve en omorganisation
av nämnden med åtföljande avsevärt ökade personal- och driftkostnader ofrånkomlig.
Efter omorganisationen skulle nämnden bestå av fem avdelningar,
nämligen en centralavdelning, omfattande nämndens huvudsakligen sammanhållande,
övervakande och planerande verksamhet ävensom en teknisk avdelning
samt en anskaffnings-, en kontroll- och en förrådsavdelning. Centralavdelningen
skulle omfatta kansli samt ekonomi-, planerings- och byggnadsbyrå. Beträffande
det ökade personalbehovet hade nämnden icke möjlighet att lämna
exakta uppgifter. I första hand medförde övertagandet av de nya anskaffningsuppgifterna
och det utvidgade planeringsarbetet behov av en avsevärd
personalökning inom anskaffningsavdelningen och planeringsbyrån men även
inom andra avdelningar och byråer bleve en ökning ofrånkomlig. Beträffande
avlöning åt personalen ansåge nämnden, att lönerna till befattningshavare
inom kontrollavdelningen, som direkt handhade kontrollen av de enskilda
leveranserna, ävensom löner till kontrollarbetare borde belasta priset för den
färdiga produkten. Likaså syntes lönerna till den personal inom byggnadsbyrån,
som ombesörjde den byggnadstekniska kontrollen av de genom nämndens
försorg uppförda byggnaderna eller vars befattning eljest direkt ägde
befattning med vissa byggnadsarbeten, böra bestridas av de anslag, som anvisats
för byggnadsarbetena. Beträffande lönerna till militär personal utginge
nämnden från att dessa borde bestridas av vederbörande militära myndigheter.
Överflyttning till nämnden från förvaltningsmyndigheterna av personal för
ifrågavarande ökade arbetsuppgifter syntes endast i ringa utsträckning kunna
komma i fråga under innevarande budgetår. Överflyttningen kunde därför
icke i nämnvärd mån inverka minskande på förvaltningsmyndigheternas lönekostnader
under innevarande budgetår. Nämnden hemställde, att till bestridande
av nämndens ökade kostnader förut berörda förslagsanslag å 1,100,000
kronor måtte få överskridas med 1,572,000 kronor eller, såsom yrkandet slutligen,
efter återremiss av ärendet till nämnden, bestämts, med 1,316,900
kronor.

I ärendet avgåvos utlåtanden av arméförvaltningens civila departement, allmänna
lönenämnden och försvarsväsendets lönenämnd gemensamt samt riksräkenskapsverket.

Krigsmaterielnämnden har vidare i särskild skrivelse den 5 september 1942
hemställt, att berörda anslag å 1,100,000 kronor måtte få överskridas med

119

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

ytterligare 76,500 kronor, motsvarande kostnaderna för flyttning av nämndens
verktygsbyrås avdelning till Stockholm. I detta ärende har arméförvaltningens
civila departement efter samråd med tygdepartementet utlåtit sig.

Krigsmaterielnämnden har sålunda hemställt, att anslagsöverskridande
måtte få ske med (1,316,900 + 76,500 =) 1,393,400 kronor.

Genom beslut den 15 januari 1943 har Kungl. Majit medgivit, att ifrågavarande
anslag finge överskridas med 1,100,000 kronor, samt fastställt stat
för anslaget.

Redan inledningsvis har jag förordat, att ett för samtliga försvarsgrenar
gemensamt industriorgan inrättas, och i samband med behandlingen av frågan
örn principerna för tyg- och intendenturförvaltningens ordnande har jag i vissa
huvudpunkter tagit ställning till vilka uppgifter som enligt mitt förmenande
böra anförtros detta organ. I huvudsaklig överensstämmelse med förvaltningsutredningens
förslag i detta hänseende bör sålunda åt ett dylikt organ anförtros
landets med krigsmaterieltillverkning sammanhängande industriplanering,
anskaffning av viss krigsmateriel m. m. Såsom jag tidigare framhållit är jag
däremot icke beredd att förorda förslaget, att jämväl den militära forskningsverksamheten
samt ledningen av de statliga krigsmaterielfabrikerna skola
förläggas till detta industriorgan. Frågorna om forskningsverksamhetens och
fabriksledningens organisation kräva redogörelser i särskilda avsnitt.

I likhet med förvaltningsutredningen har jag kommit till den uppfattningen,
att ett industriorgan med angivna uppgifter bör tillskapas utan onödigt uppskov.
För att icke tiden skulle förspillas vidtogos därför kort tid efter framläggandet
av utredningens betänkande åtgärder för ett successivt utbyggande
snarast möjligt av den sedan april 1940 fungerande statens ammunitionsnämnd i
den av förvaltningsutredningen anvisade riktningen. Den 24 april 1942 meddelade
Kungl. Majit på min hemställan beslut härom, i väsentliga delar överensstämmande
med ett av ammunitionsnämnden samt dåvarande verkställande
ledamoten i försvarsväsendets verkstadsnämnd upprättat förslag. Detta beslut
anmäldes sedan för riksdagen, som förklarade sig icke ha något att erinra mot
att ammunitionsnämnden, som i samband därmed fick namnet statens krigsmaterielnämnd,
i huvudsak erhölle den organisation och de uppgifter, som
innefattades i nyssnämnda förslag. Riksdagen förutsatte emellertid, att förslaget
icke skulle föregripa prövningen av förvaltningsutredningens förslag. I
samband därmed medgav riksdagen att det i riksstaten för innevarande budgetår
upptagna förslagsanslaget till nämnden å 1,100,000 kronor finge överskridas
för bestridande av den kostnadsökning, som skulle uppkomma vid ett
genomförande av nämndens tilltänkta utbyggnad. Den utveckling, som sålunda
påbörjats, har sedermera i viss utsträckning fullföljts genom Kungl.
Majits förenämnda beslut den 21 augusti 1942.

Sedan förvaltningsutredningens förslag numera undergått remissbehandling
och därefter i vissa hänseenden överarbetats inom försvarsdepartementet, an -

Departe mentscliefen.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

ser jag tiden vara inne att förelägga riksdagen ett mera utformat förslag i
ämnet. Även de erfarenheter, som vunnits under den förflutna utbyggnadstiden,
ha därvid kunnat tillgodogöras.

Ett spörsmål av stor betydelse, som varit föremål för uppmärksamhet icke
blott från förvaltningsutredningens utan även från åtskilliga remissmyndigheters
sida, är frågan om krigsindustriplaneringens infogande i sitt sammanhang
med verksamheten för central samordning och handläggning av landets
försörjningsfrågor i deras helhet. Förvaltningsutredningens förslag bygger härutinnan
på förutsättningen, att ett under folkliushållningsdepartementet inordnat
organ alltjämt i en eller annan form kommer att finnas för omhänderhavande
av sistnämnda frågor. Behovet av ett dylikt organ har kraftigt understrukits
av flera myndigheter och sammanslutningar. Även det förslag, som nu
framlägges, grundar sig på en liknande förutsättning. Jag utgår således från
att det bör finnas ett organ för planläggning av landets krisförsörjningsfrågor
i deras helhet. Detta organ bör i stora drag giva direktiv rörande fördelningen
av tillverkningskapaciteter och materialtillgångar. På grundval av dessa direktiv
har krigsmateriel verket sedan att ombesörja sin del av planläggningen.
Självfallet mäste härvid en nära kontakt upprätthållas mellan krigsmaterielverket
och organet för allmän planering. Så länge den nuvarande krisadministrationen
bestar, finnas tydligen organ för sådan allmän planering. I samband
med en framtida avveckling av krisadministrationen måste emellertid
avgörande träffas örn de former, i vilka en dylik allmän planering skall bedrivas.
Vilket detta avgörande än kan bli, synes det mig icke kunna äventyra
krigsmaterielverkets bestånd, då detta verk tillämnas ett flertal betydelsefulla
uppgifter vid sidan av krigsplaneringsarbetet. I likhet med överbefälhavaren
anser jag därför, att upprättandet av krigsmaterielverket icke av
sådan anledning behöver uppskjutas. Därmed är dock ej sagt, att icke den
framtida lösningen av den generella planeringsfrågan kan föranleda vissa jämkningar
i krigsmaterielverkets organisation och befogenheter.

Under remissbehandlingen har framhållits, att utredningen syntes ha baserat
industriverkets organisation huvudsakligen på erfarenheter från den gångna
upprustningsperiodens exceptionella förhållanden, att utredningen ej till fullo
beaktat, att organisationen och verksamheten skall avse fredsförhållanden,
samt att alltför stor personal beräknats. I anledning härav vill jag framhålla,
att det enligt min mening vid uppgörande av ett organisationsförslag på förevarande
område icke är möjligt att bortse från krigstidens erfarenheter. Min
strävan har varit att nå fram till en organisation, som även under hårda påfrestningar
utan improviserade omläggningar kan fungera fullt effektivt.
Hörnstenarna i organisationen böra sålunda redan i fredstid stå på sin plats.
Därmed är självfallet icke sagt, att verksamheten skall ha samma kvantitativa
omfattning som i krigstid. Jag har ingalunda förbisett, att den fredsmässiga
materielanskaffningen efter genomförandet av den i försvarsplanen
avsedda upprustningen kommer att väsentligt nedgå. Min tanke är att inom

121

Kungl. Majlis proposition nr 180.

en given ram göra krigsmaterielverket så elastiskt som förhållandena möjliggöra.
För min del förordar jag, att statsmakterna nu binda sig allenast för ett
fåtal nyckelposter inom verket samt att den i övrigt erforderliga personalen
tills vidare anställes i lösare former.

Jag är ense med statens krisrevision om vikten av att lämplig kontakt
åvägabringas mellan krigsmaterielverket och försvarsgrensförvaltningarna.
Den omständigheten, att inom förvaltningen beredes ökat inflytande åt den
tekniska och kommersiella sakkunskapen, får självfallet icke tagas till intäkt för
att skapa ett konstlat motsatsförhållande mellan civila och militära intressen.
Enligt min mening kräver den centrala militärförvaltningen såväl militär som
civil sakkunskap. Krigsmaterielverket utgör härvidlag intet undantag. Till
detta verk bör således i viss utsträckning ske en överflyttning av personal från
försvarsgrensförvaltningarna. I vissa hänseenden torde även de sistnämnda
böra tillföras teknisk och merkantil expertis. En sådan anordning synes
mig utgöra en viktig förutsättning för att den militära förvaltningen skall
fungera väl. Självfallet måste även ett intimt samarbete såväl mellan förvaltningens
olika myndigheter inbördes som mellan dem och de militära organen
äga rum. Jag har redan i det föregående haft tillfälle framhålla, att sådant
samarbete bör försiggå i så enkla och smidiga former som möjligt.

Jag ämnar i det följande under särskilda avsnitt närmare ingå på frågan
om de olika uppgifter, som böra åvila krigsmaterielverket, samt på spörsmålet
om verkets personal och vad därmed äger sammanhang.

2. Industriell krigsförberedelse.

1941 års förvaltningsutredning.

Förvaltningsutredningen har beträffande förevarande spörsmål anfört
följande.

En förutsättning för att industriens resurser vid fall av krig skola kunna effektivt
utnyttjas är, att en centraliserad, ständigt arbetande krigsindustriplanering försiggår.
Landets samtliga försörjningsfrågor vid krigstillfälle torde emellertid icke lämpligen
kunna handläggas av ett enda planerande organ, utan starka skäl tala för att
en viss uppdelning av planeringsverksamheten är ändamålsenlig. Sålunda bör med
försvarsväsendets behov sammanhängande planering handhavas av ett organ, planerandet
beträffande landets bränslefrågor handhavas av ett annat organ etc.
Dessa primärt planerande organs verksamhet bör sedan i erforderlig grad samordnas
genom ett centralt under folkhushållningsdepartementet ställt organ för landets
samtliga försörjningsfrågor. Med denna utgångspunkt kunna de uppgifter av såväl
planerande som kontrollerande natur, vilka böra åvila det för försvarsväsendet
krigsindustriplanerande organet, sammanfattas på följande sätt.

På basis av uppgifter beträffande erforderliga utrustningsbehov och månatliga
ersättningsbehov för olika materielslag skall beträffande landets krigsmaterieltillgång
en planeringsverksamhet ske i samråd med vederbörande myndigheter. Härvid
skall erforderlig industriell tillverkningskapacitet beräknas och åstadkommas
under beaktande av för tillverkningen i fråga erforderligt råmaterial, maskinell och
annan utrustning samt arbetskraft. För att möjliggöra detta är det nödvändigt,

122

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

att överblick hålles över befintlig industriell tillverkningskapacitet, maskinell utrustning
samt tillgång på arbetskraft. För att ernå kortast möjliga igångsättningstider
vid industrien på tidpunkter, då dennas kapacitet helt skall tagas i anspråk,
måste den förberedande planeringsverksamheten taga sikte på att tillverkningskapaciteterna
lämpligt avvägas samt att under fredstid utlagda beställningar fördelas
med hänsyn till att industriens beredskap ständigt skall uppehållas. Vidare
måste avtal vara träffade med olika industrier beträffande den tillverkning, som
kan tänkas ifrågakomma. För att i möjligaste mån reducera verkan av störningar
vid krigstillfälle måste slutligen planer vara uppgjorda och åtgärder förberedda
för eventuellt erforderlig industrievakuering.

En ytterligare viktig uppgift, som intimt sammanhänger med den krigsindustriplanerande^
verksamheten, är att utöva kontroll av att planerade och avsedda åtgärder
blivit vidtagna. Med hänsyn till att anskaffning kommer att ske genom ett
antal olika organ, måste härvid även en kontroll ske av att såväl ordinarie beställningar
som provbeställningar bliva utlagda på lämpligt sätt och så, att industriens
beredskap uppehälles.

Vidare komma staten tillhöriga maskiner och annan utrustning att till stort antal
vara placerade vid olika privatindustrier, varjämte ett antal skuggfabriker kommer
att finnas. I samband härmed måste tillses, att kontroll utövas över att den nämnda
maskinella utrustningen hålles i stånd samt att skuggfabrikerna hållas i funktionsdugligt
skick.

I nära samband med krigsindustriplaneringen står verksamheten för industriens
tillgodoseende med arbetskraft. Frågorna örn uppskov med militärtjänstgöring
och om krigsplacering träda härvid i förgrunden. Förvaltningsutredningen
har härom anfört följande.

För att den erforderliga industriella tillverkningskapaciteten på avsett vis skall
stå till förfogande, erfordras även tillgång på kvalificerad arbetskraft. Under fredstid
måste viss personal tränas, exempelvis i samband med provtillverkningar, varjämte
förmän, maskinställare m. fl. måste utbildas i sådan utsträckning, som är
betingad av beredskapsskäl. Vid de tillfällen, då industriens kapacitet kan behöva
tågås helt i anspråk, måste sådana åtgärder vara träffade, att personalen i fråga
snabbt kan bringas att tjänstgöra vid industriföretag, där tillverkningen skall igångsättas,
även om personalen i viss omfattning skulle ha övergått till annan verksamhet.
För att detta skall möjliggöras, måste viss del av den vid privatindustrien
tjänstgörande personalen åtnjuta uppskov och den vid statens fabriker anställda
eller för dessa fabriker avsedda personalen vara krigsplacerad därstädes.

Uppskovs- och krigsplaceringsfrågorna sammanhänga så intimt med krigsindustriplaneringen
i dess helhet, att de tvivelsutan böra lösas som ett led i planeringsverksamheten
och sålunda tillhöra industriverkets kompetensområde. För att
ett skäligt avvägande mellan militära och av arbetsmarknaden i övrigt betingade
krav skall komma till stånd, bör vid dylika frågors handläggning inom verket samarbete
med de militära myndigheterna och statens arbetsmarknadskommission
eller motsvarande organ äga rum.

Utlåtanden över 1941 års förvaltningsutrednings
förslag.

Vad angår de egentliga industriplaneringsfrågorna
ha remissmyndigheterna anfört i huvudsak följande.

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Arméförvaltningen har i sitt yttrande framhållit, att utredningen i förevarande
hänseende tillämpat olika indelningsgrunder. Sålunda hade utredningen
på industriområdet till ett komplex sammanfört försvarsväsendets
behov under det att på andra områden landets försörjningsfrågor sammanförts
till andra komplex. Enligt ämbetsverkets mening borde för landets
industriella beredskap, försvarsväsendets däri inräknad, avses ett enda organ.
Krigsmaterielen framstode såsom sådan först på ett relativt sent stadium
i den industriella processen, där den överhuvud hade en från normalartiklar
avvikande karaktär. De grundläggande produktionsfaktorerna bildade
den gemensamma basen.

Statens industrikommission har ansett nödvändigt, att den krigsindustriella
planeringen på sätt utredningen föreslagit anförtroddes åt ett enda
ledande organ. Planeringen finge emellertid ej mynna ut i en oduglig pappersorganisation.
Den måste ske på så relativt kort sikt att förhållandena
med någorlunda säkerhet kunde bedömas. En följd härav vöre, att planeringsarbetet
måste bedrivas i intimt samband med samtidigt pågående materielanskaffning.

Ordföranden i rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap har anfört,
att en verkligt effektiv ledning av det industriella krigsförberedelsearbetet
icke kunde utövas av ett organ, som stöde alldeles utanför anskaffningsverksamheten.
Krigsmaterielanskaffningar, som ej gjordes av industriverket,
borde ske i samråd med eller åtminstone delgivas detta verk. I
annat fall finge industriverket ej tillräcklig överblick över förhållandena
på området.

Statens ammunitionsnämnd och försvarsväsendets verkstadsnämnd ha i
sitt gemensamma yttrande understrukit vikten av att planer för industrievakuering
enligt förslaget komme att uppgöras av industriverket. Behovet av
en dylik planering hade i belysningen av erfarenheterna från det nu pågående
stormaktskriget med styrka gjort sig gällande.

Vad därefter angår uppskovsfrågorna ha följande synpunkter
framkommit i remissyttrandena.

Arméchefen har ansett, att alla uppskovsärenden måste behandlas i ett
sammanhang inom industriverket.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen lia anfört, att industriverket
borde få erforderlig befogenhet i fråga örn den för krigsmaterielindustrien
erforderliga arbetskraften.

Arméförvaltningen har ansett det knappast möjligt att splittra uppskovsärendena,
så att dessa beträffande krigsmaterieltillverkande personal handlades
av industriverket och beträffande annan personal av ett eller flera
andra organ. De personella tillgångarnas utnyttjande sammanhängde för
övrigt på det närmaste med strategiska och andra spörsmål, i vilka överbefälhavaren
och i sista hand Kungl. Majit måste lämna erforderliga anvis -

ningar.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Statens arbetsmarknadskommission har avstyrkt utbrytande av krigsindustriens
uppskovsärenden. Uppskovsinstitutet utgjorde ju endast ett moment
av arbetsmarknadens reglering. Utredningens förslag skulle, om konsekvenserna
utdroges, innebära en återgång till det för några år sedan utdömda
systemet med decentraliserat uppskovsväsende. — Kommissionen
har erinrat, att den i samarbete med vissa andra myndigheter och sammanslutningar
tagit initiativ till krigsindustriens mobiliseringsplanering, vars
syfte vore, att de enskilda företagen skulle bereda sig till att i krig ersätta
inkallad värnpliktig personal med icke värnpliktiga män och framför allt
kvinnor.

Statens industrikommission har ansett, att arbetsmarknadskommissionen
borde behålla handläggningen av uppskovsfrågor åtminstone i nuvarande
krisläge. Örn industriverket skulle få hand om dem, borde direktivrätt inrymmas
åt det organ, som i fred komme att handha arbetsmarknadsfrågor,
eller åt överbefälhavaren.

Statens ammunitionsnämnd och försvarsväsendets verkstadsnämnd ha
förklarat sig ej ha någon erinran mot förslaget i förevarande del. Lämpliga
former borde skapas för att tillförsäkra krigsmaterielindustrien tillgång till
kvalificerad personal och reservarbetskraft. Denna fråga borde underkastas
särskild utredning.

Krigsmatericlnämndens provisoriska utbyggnad.

Rörande krigsmaterielnämndens provisoriska utbyggnad på det egentliga
industriplaneringsområdet torde få hänvisas till redogörelsen under närmast
föregående avsnitt.

I övrigt må här nämnas, att i den av ammunitionsnämnden den 30 juni
1942 avlåtna skrivelse, som låg till grund för Kungl. Maj:ts förutnämnda
beslut den 21 augusti 1942, anfördes, att vad anginge frågor örn uppskov
med inställelse till värnpliktstjänstgöring för personal vid industriföretag,
som berördes av krigsindustriplaneringen, det syntes nödvändigt, att arbetsmarknadskommissionen
alltjämt fungerade såsom ett centralt sammanhållande
organ i förevarande hänseende. Nämnden borde emellertid beredas
tillfälle att i tveksamma fall yttra sig över aktuella uppskovsansökningar,
innan ärendena avgjordes av kommissionen. Vidare borde nämnden upprätta
uppställningar över den arbetarpersonal, som vid krigstillfälle planerades
skola syssla med krigsmaterieltillverkningar, samt för vederbörliga åtgärder
ingiva dessa uppställningar till kommissionen. I dessa hänseenden
ansåges sålunda det dittillsvarande systemet böra tills vidare bibehållas.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit har någon överflyttning av uppgifter
från arbetsmarknadskommissionen till krigsmaterielnämnden icke
skett genom beslutet den 21 augusti 1942. Uppskovsärenden handläggas alltså
alltjämt av arbetsmarknadskommissionen, men tillfälle att avgiva yttrande
beredes nämnden, då fråga är om företag, som tillverka krigsmateriel

125

Kungl. Maj:ts -proposition nr 180.

för nämndens rakning. Granskningen av till nämnden remitterade uppskovsansökningar
omhänderhaves av nämndens planeringsorgan, inom vilket för
närvarande upprättas krigstillverkningsplaner för de olika krigsmaterielproducerande
industriföretagen. På grundval av dessa planer beräknas minimibehovet
av personal samt sker en bedömning av de kvalifikationer,
som erfordras för olika arbeten. Med stöd härav avgiver nämnden sitt yttrande
om ansökningarna.

Under nästföregående avsnitt har jag såsom min ståndpunkt angivit, att
det utöver krigsmaterielverket bör finnas ett organ för planläggning av
landets krisförsörjningsfrågor i deras helhet men att krigsmaterielverket under
alla omständigheter har sitt givna verksamhetsområde. Jag har i sammanhang
därmed framhållit, att med ett ståndpunkttagande till formerna
för en sådan allmän planerings bedrivande torde få anstå i avbidan på en
framtida avveckling av krisadministrationen.

I övrigt kan jag i stort sett ansluta mig till vad förvaltningsutredningen
i förevarande hänseende anfört och föreslagit rörande den egentliga industriplaneringen.
Av den redogörelse för den provisoriska utbyggnaden av
krigsmaterielnämnden, som jag i det föregående lämnat, framgår att det
för närvarande enligt Kungl. Maj:ts beslut den 24 april 1942 ankommer på
nämnden att med utnyttjande av de råvaror, produkter och förnödenheter,
den tillverkningskapacitet och den arbetskraft, som kunna stå till förfogande
för ändamålet, i samråd med industri- och arbetsmarknadskommissionerna
omhänderha planeringen av landets krigsindustri. Genom Kungl. Maj:ts beslut
den 21 augusti 1942 har det tidigare beslutet preciserats så att planeringen
skall utföras av krigsmaterielnämnden beträffande materiel, vars anskaffning
åvilar nämnden, samt av de särskilda försvarsgrensförvaltningarna beträffande
materiel, vars anskaffning ombesörjes av dessa. Det åligger emellertid krigsmaterielnämnden
att biträda försvarsgrensförvaltningarna vid den av dem utförda
planeringen. Ytterst vilar också ansvaret för planeringen av krigsindustrien
i dess helhet på nämnden. Denna har nämligen till uppgift även att
såsom ett sammanhållande och övervakande organ utöva överinseendet över
den av försvarsgrensförvaltningarna utförda planeringen. De riktlinjer för
nämndens verksamhet i förevarande hänseende, som sålunda angivits, synas
lämpligen böra tillämpas även på det tilltänkta krigsmaterielverkets arbete,
varvid bör eftersträvas, att planeringen såvitt möjligt förlägges till krigsmaterielverket.

Den förut lämnade redogörelsen ger vid handen, att arbetsmarknadskommissionen
alltjämt handhar frågor örn uppskov, ehuru tillfälle beredes
nämnden att granska sådana ärenden och avgiva yttrande i fall, då de
intressen beröras, som nämnden är satt att bevaka. För min del anser jag
mig icke böra, i samband med att krigsmaterielnämnden omvandlas till ett
permanent krigsmaterielverk, ifrågasätta annan ändring härutinnan än att
nämndens granskning av uppskovsansökningar i den man sa av organisa -

Departe mentschefen.

126

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

toriska skäl blir möjligt bör utsträckas till att omfatta personalbehovet viii
all krigsmaterieltillverkning. Så länge nuvarande läge råder bör emellertid
denna granskning ej utesluta anlitande av den allmänna industriexpertis, som
industrikommissionens mobiliseringsbyrå tillhandahåller åt arbetsmarknadskommissionen.
Någon rubbning av arbetsmarknadskommissionens befogenheter
är icke heller avsedd. Självfallet bör krigsmaterielverket beredas erforderligt
inflytande vid behandlingen av uppskovsfrågor, i den män verkets
arbetsområde därav beröres.

Med anledning av vad ammunitions- och verkstadsnämnderna anfört om
behovet av utredning rörande frågor om säkrande av industriens tillgång
till kvalificerad personal och reservarbetskraft vill jag hänvisa till att arbetsmarknadskommissionen,
såsom av dess yttrande framgår, i samarbete
med vissa andra myndigheter och sammanslutningar tagit initiativ till
vissa åtgärder i sådant syfte.

3. Anskaffnings frågor.

1941 års förvaltningsutredning.

I det vid förvaltningsutredningens betänkande fogade utkastet till instruktionsbestämmelser
för industriverket har dettas anskaffningsuppgift
angivits vara att för försvarsgrensförvaltningarnas räkning i den omfattning,
som kunde varda föreskriven, ombesörja anskaffning av materiel,
som vore av mass- eller standardkaraktär eller som kunde anses fixerad i
tekniskt hänseende, ävensom sådan anskaffning, som måste ske genom
verket för att möjliggöra en effektiv krigsindustriplanering.

Utredningen har närmare utvecklat innebörden av denna bestämmelse
på följande sätt.

I likhet med 1940 års utredning anser 1941 års utredning, att en viss centralisering
av anskaffningsverksamheten för försvarsväsendet bör äga rum. Beträffande
omfattningen av denna verksamhet föreslår utredningen, att densamma begränsas
till anskaffning av sådan materiel, vilken har mass- eller standardkaraktär eller är
fixerad i tekniskt hänseende, under det att anskaffandet av ren specialmateriel eller
sådan materiel, som befinner sig på experimentstadiet, bör åvila respektive försvarsgrens
förvaltning. Genom en centralisering av anskaffningen i nu nämnd utsträckning
vinnes erforderlig enhetlighet, samtidigt som merkantil sakkunskap centralt
kan utnyttjas för handhavande av anskaffningsverksamheten. Då anskaffande av
specialmateriel eller av materiel, som befinner sig i experimentstadiet, avses att
handhavas av till förvaltningarna knuten militär expertis, som deltagit vid materielens
första utformande eller som äger speciell kännedom örn de krav, som materielen
ur funktionssynpunkt måste uppfylla, vinnes garanti för att de militära synpunkterna
härvidlag bliva beaktade.

Ett vägande skäl för en centralisering av anskaffningen av mass- och standardartiklar
m. m. till industriverket ligger däri, att krigsindustriplaneringen torde
kunna göras fullt effektiv, endast örn såväl anskaffning som planering ske hos ett
och samma centrala organ. Med hänsyn härtill böra också enligt utredningens
uppfattning i de fall, då viss materiel i egenskap av specialmateriel skall undantagas
från den centrala anskaffningen, vägande militära skäl kunna åberopas härför.

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Enligt 194*0 års utredning borde anskaffandet av flytande bränsle och smörjmedel
åvila statens reservförrådsnämnd. Denna uppfattning kan förvaltningsutredningen
för sin del icke dela. Utredningen håller snarare före, att denna anskaffningsuppgift
är av sådan art, att den principiellt bör åvila industriverket. Speciellt gäller
detta beträffande motorbensin. Däremot synas skäl tala för att marinens anskaffning
av pannbrännolja, för vilken specialuppgift marinförvaltningen besitter särskild
erfarenhet, även fortsättningsvis bör åvila marinförvaltningen. Ett särskilt skäl
härför utgör den omständigheten, att införseln av olja i stor utsträckning sker med
anlitande av marinen tillhöriga tankfartyg eller genom direkt befraktning av
dylika fartyg.

Vid behandlingen av frågan om flygförvaltningens organisation har förvaltningsutredningen
förutsatt ytterligare ett undantag från huvudregeln
i förevarande hänseende, nämligen att drivmedel till flygmotorer även framdeles
skola anskaffas av flygförvaltningen.

Förvaltningsutredningen har vidare ingått på frågan örn anskaffningen av
viss intendenturmateriel, varför redogörelse lämnats i det föregående.

Förvaltningsutredningen har vidare rörande anskaffningsfrågorna anfört
följande.

För att ytterligare belysa de angivna riktlinjerna beträffande anskaffningens fördelning
vill utredningen som exempel på materiel, vars anskaffande i princip bör
åvila industriverket, nämna följande: krut, sprängämnen och rökmateriel; handvapen-
och artilleriammunition; torpeder, minor, bomber och handgranater; finkalibriga
vapen; viss artillerimateriel; radio- och signalmateriel; gasskyddsmateriel;
fordon och cyklar; förbrukningsartiklar, såsom hjälmar, skidor, verktyg etc.

Av merkantila och andra skäl bör jämväl anskaffningsverksamheten för de
fabriker som kunna komma att underställas industriverket handläggas centralt,
medan fabrikerna själva lämpligen endast synas böra handhava vissa löpande, med
själva driften sammanhängande anskaffningar.

Utredningen vill i detta sammanhang framhålla nödvändigheten av att industriverket,
för att det på ett så effektivt och ekonomiskt sätt som möjligt skall kunna
fullgöra sina anskaffningsuppgifter, bör erhålla största möjliga lättnader i fråga örn
iakttagandet av föreskrifterna i upphandlingsförordningen, i likhet med vad som
tillämpas för vissa andra statliga organ. Sålunda ha statens ammunitionsnämnd
och försvarsväsendets verkstadsnämnd helt och hållet varit befriade från iakttagande
av nämnda förordning, varjämte de affärsdrivande verken enligt sina instruktioner
vid verkställande av upphandling eller utförande av arbete för verkets räkning
utan hinder av upphandlingsförordningen må, när sådant anses erforderligt,
träffa uppgörelse under hand.

Utlåtanden över 1941 års förvaltningsutrednings
förslag.

Beträffande den grundläggande principen för anskaffningarnas överflyttande
till ett industriorgan har försvar sväsendets civilmilitära ingenjörers
förbund anfört, att full klarhet om anskaffningens uppdelning kunde nås
först i och med att materielen i detalj undergått teknisk klassifikation och
fullständiga förteckningar över densamma utarbetats. Ett stort antal gränsfall
kunde förväntas uppkomma. Den hastiga utvecklingen kornme ofta att
medföra oklarhet örn huruvida viss materiel vore fixerad i tekniskt hänseende
eller befunne sig på experimentstadiet.

128

Kungl. Marits proposition nr 180.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha beträffande uppdelningen
av anskaffningsfrågor ej haft någon erinran att göra.

Enligt arméförvaltningens mening borde skillnad göras på anskaffning
och upphandling. Det vore en rimlig och självklar fordran, att de för stridsdugligheten
i materiellt hänseende ansvariga militära förvaltningsmyndigheterna
skulle äga både rättighet och skyldighet att anskaffa den materiel,
som skulle betjänas av truppen. Fullgod garanti för materielens beskaffenhet
kunde vinnas endast genom att ansvaret för anskaffningen lädes på de
militära förvaltningarna. En annan sak vore, att upphandlingsverksamheten,
inköpet, i vissa fall, främst då beträffande ammunition, kunde av förvaltningarna
helt eller delvis överlåtas till industriorganet. Emellertid torde
anskaffningsverksamheten i fred normalt bli av ringa omfattning. Den
enda materiel, som i fredstid nyanskaffades i någon större omfattning, vore
ammunition för övningar. Beträffande arméns tekniska krigsmateriel torde
alltså i fredstid anskaffningsfrågor komma att endast i ringa omfattning
handläggas av industriverket. En annan sak vore, att det i ett nytt krigseller
krisläge kunde vara ändamålsenligt att tillskapa verkställande organ
för att effektuera vad som i fred planerats av beredskapsorganet.

Marinförvaltningen har anfört, att torpeder ej vore massartiklar och ej
heller fixerade i tekniskt hänseende. Snarare vore de att anse såsom materiel
på experimentstadiet. Marinförvaltningen borde därför ha full frihet
vid utformandet av torpedmaterielen. Motsvarande gällde minor och sjunkbomber
m. m. Anskaffningen härav borde principiellt ske genom marinförvaltningen.
Ämbetsverket hade dock intet emot att beställning skedde genom
förmedling av industriverket. — Marinförvaltningen hade ingen erinran
emot att lättnader i upphandlingsförordningen beviljades. Med hänsyn
till avsikten med förordningen ifrågasattes, örn bärande skäl förelåge
för medgivande av sådana lättnader endast för industriverkets del.

Statskontoret har ej funnit anledning att begränsa upphandlingen till
massartiklar i fråga om tygmateriel. Industriverket borde bli ett försvarsväsendets
centrala beställningskontor.

Statens krisrevision har uttalat, att viss del av materielanskaffningen ej
borde överföras till industriverket. Undantag från huvudregeln borde emellertid
medgivas endast då vägande militära skäl kunde åberopas till stöd
därför. Undantagsfall förelåge beträffande sådana materielslag som krigsfartyg
och flygplan, för vilkas konstruerande krävdes personal med speciell
fackutbildning och där konstruktions- och tillverkningsarbetet vore av en
storleksordning, som motiverade inrättandet av en under högt kvalificerad
ledning stående särskild teknisk avdelning av betydande omfattning.

Statens industrikommission har helt anslutit sig till den utformning industriverkets
anskaffningsuppgift fått i det av utredningen upprättade instruktionsutkastet.
Industriverket skulle därigenom erhålla mycket långtgående
befogenheter. Emellertid hade utredningen nog ej avsett att gå så

129

Kungl. Majits proposition nr ISO.

långt. En betydande anskaffning läge nämligen enligt förslaget kvar på försvarsgrensförvaltningarna.
Detta innebure en ren motsägelse från utredningens
sida. Kommissionen vore emellertid väl medveten örn att undantag
från huvudregeln måste göras. — Inom intendenturens område borde motsvarande
gälla. Färska livsmedel borde exempelvis undantagas från industriverkets
anskaffning, men där ej speciella skäl förelåge lämpade sig intendenturmaterielen
i särskilt hög grad för centralisering. Utredningen hade
ju också i viss mån vitsordat detta genom att centralisera en del av anskaffningen
på detta område till en enda försvarsgrensförvaltning.

Statens ammunitionsnämnd och försvar sväsendets verkstadsnämnd ha
ansett, att förslaget om ett industriverk kunde tillstyrkas endast under förutsättning,
att de av utredningen angivna principerna för anskaffningen
följdes. Dessa principer borde därför icke frångås. Dessvärre hade utredningen
själv i väsentlig utsträckning frångått dem i de delar, som anginge
arméförvaltningens och i viss mån även marinförvaltningens och flygförvaltningens
organisation. Centraliseringen till industriverket hade på detta
sätt gjorts illusorisk.

Enligt arméförvaltningens mening borde driv- och smörjmedel anskaffas
genom reservförrådsnämnden, om statlig lagring komme till stånd, och i annat
fall genom tygdepartementet, som handhade motorfordonen. Även arméchefen
har föreslagit, att driv- och smörjmedelsärenden för arméns vidkommande
skulle överflyttas till tygdepartementet.

Statens reservförrådsnämnd har ej haft erinran mot förslaget, att upphandlingen
av smörjoljor och flytande bränslen skedde på sätt utredningen
föreslagit.

Ordföranden i rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap har
framhållit, att 1941 års förvaltningsutrednings förslag i fråga örn intendenturförvaltningen
innebure ett steg tillbaka i förhållande till 1940 års
utredning. Då emellertid en koncentration på detta område icke vore av
samma betydelse som då det gällde tygförvaltningen, syntes betänkligheterna
få vika, därest det nya förslaget ur andra viktiga synpunkter hade avgjorda
företräden.

Under nästföregående avsnitt ha återgivits vissa i remissyttrandena gjorda
uttalanden örn att planeringsarbetet för att bli effektivt måste bedrivas
i intimt samband med materielanskaffningen. I ett yttrande har framhävts
en annan sida av detta samband, nämligen betydelsen av anskaffningsverksamhetens
anpassning efter beredskapsplanerna. Sålunda har arméförvaltningen
erinrat, att det vore av vikt, att avsedda tillverkare genom beställningar
redan i fredstid gjordes förtrogna med framställning av vederbörliga
materielslag. Frågan huruvida under fredstid en önskviird provbeställning
kunde komma till utförande vore emellertid beroende ej blott av ekonomiska
betingelser utan även av vederbörande företags förmåga och vilja att
åtaga sig dylika beställningar. Under en lågkonjunktur vore det relativt lätt

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 saini. Nr ISO. 9

Departementschefen
,

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

att få dylika beställningar effektuerade, medan det däremot ställde sig betydligt
svårare under goda konjunkturer för industrien. Även den ordinarie
anskaffningsverksamhetens anpassning till beredskapsplanerna kunde stöta
på svårigheter, försåvitt icke åt industriverket kunde lämnas full frihet att
oberoende av anbud, priser m. m. utplacera beställningar. Det vore emellertid
diskutabelt, örn sådan frihet borde medgivas. Att upphandlingsförordningen
tillämpades vore nog till fördel för båda parter. Viss uppmjukning
t. ex. beträffande rätt till underhandsuppgörelse kunde dock vara
lämplig, men detta gällde även för försvarsgrensförvaltningama.

Krigsmatericlnämndens provisoriska utbyggnad.

Av den i det föregående (sid. 114 f.) lämnade redogörelsen för krigsmaterielnämndens
provisoriska utbyggnad framgår, att nämndens anskaffningsuppgifter
tills vidare bestämts i enlighet med de riktlinjer, som angivits i
det av förvaltningsutredningen uppgjorda instruktionsutkastet. Nämnden
skall sålunda för försvarsgrensförvaltningarnas räkning ombesörja anskaffning
av materiel, som är av mass- eller standardkaraktär eller som kail anses
fixerad i tekniskt hänseende eller vars anskaffande bör handhavas centralt
för att möjliggöra fullt effektiv krigsindustriplanering. Anskaffningsuppgifterna
äro dock såtillvida begränsade, att de skola fullgöras efter beslut
av Kungl. Majit i varje särskilt fall eller beträffande visst eller vissa
materielslag. Sådant beslut har hittills meddelats beträffande åtskillig materiel,
som närmare angivits i nyssnämnda redogörelse (sid. 117).

Vid behandlingen av principerna för tyg- och intendenturförvaltningens
ordnande har jag i stora drag angivit min principiella inställning till frågan
örn anskaffningsverksamhetens uppdelning på krigsmaterielverket och försvarsgrensförvaltningarna.
Enligt min mening bör krigsmaterielverket för
försvarsgrensförvaltningarnas räkning och på deras rekvisition ombesörja
anskaffning av materiel, som är av mass- eller standardkaraktär eller som
kan anses fixerad i tekniskt hänseende eller vars anskaffande bör handhavas
centralt för att möjliggöra fullt effektiv krigsindustriplanering. Dessa riktlinjer,
som ansluta till 1941 års förvaltningsutidnings förslag, ha följts vid
den provisoriska utbyggnaden av krigsmaterielnämnden, och någon anledning
att vid fullföljandet av denna utbyggnad avvika från dem synes mig
icke föreligga. Vad angår anskaffningen av den krigsmateriel, som är att anse
såsom en av de mest typiska mass- eller standardprodukterna, nämligen
ammunition, befanns redan i början av det pågående stormaktskriget nödvändigt
med en centralisering. De skäl, som talade härför, kunna med fog
åberopas till stöd för ett sammanförande av anskaffningen jämväl av masseller
standardartiklar i övrigt samt av annan materiel av den beskaffenhet,
som nyss angivits. Genom en sådan åtgärd Rigges en fast grundval för planeringen
av krigsindustrien och för standardiseringsverksamheten, undvikes

131

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

konkurrens örn materielleveranser mellan de olika försvarsgrenarna och
inöjliggöres ett tillförlitligt avgörande av prioritetsanspråken samt befordras
större enhetlighet försvarsgrenarna emellan i fråga örn leverans- och
kontrollbestämmelser m. m.

Såsom jag förut anfört måste undantag från principerna för anskaffningen
göras i fråga om ren specialmateriel eller sådan materiel som befinner
sig på experimentstadiet. Det torde i många fall vara ofrånkomligt
att låta vederbörande försvarsgrensförvältning alltjämt ombesörja anskaffningen
därav. Jag ansluter mig emellertid till krisrevisionens uttalande, att
undantag'' från huvudregeln böra göras endast då vägande militära skäl
därför äro för handen. De mest betydelsefulla undantagsfallen avse krigsfartyg
med fast förbundna delar, inberäknat för fartygen specialbyggda
kraf t alstrande maskiner m. m., ävensom flygplan med tillhörande motorer
och propellrar. Det gäller här materiel av grundläggande betydelse för en
hel försvarsgrens verksamhet, som därjämte är synnerligen komplicerad
och omfattande. Framställandet av sådan materiel förutsätter, att i vederbörande
försvarsgrensförvaltningar finnas särskilda, främst på dessa stridsmedel
jämte tillbehör inriktade tekniska organ av betydande storlek. Det
framstår härvid som naturligt att till dessa organ förlägga även själva anskaffningsverksamheten,
när det gäller sådan materiel. Vad nu sagts äger
i viss mån tillämpning jämväl på arméns stridsvagnar och andra fordon,
i den mån dessa icke äro eller bli tekniskt fixerade. Självfallet äro nu nämnda
inaterielslag endast att fatta såsom exempel på de undantag, som måste
göras. Någon fullständig uppräkning av ifrågavarande materiel skall här ej
göras. Därmed lärer få anstå, tills de undersökningar örn hithörande spörsmål,
som sedan länge pågått inom krigsmaterielnämnden, i sinom tid bliva
slutförda. Beträffande vissa materielslag har dock nämndens undersökningsresultat,
såsom jag i det föregående framhållit, redan lett till en uppdelningav
anskaffningsuppgiftema på nämnden och vederbörande försvarsgrensförvaltningar.
Jag förutsätter, att dessa undersökningar, som helt naturligt äro
tidsödande och vid vilka det gäller att övervinna betydande svårigheter,
skola fullföljas successivt och att överflyttningen av uppgifter på krigsmaterielverket
skall ske i den mån som undersökningsresultaten giva anledning
härtill. Genom att tillämpa en sådan försiktig metod för överförandet av anskaffningsuppgifter
begränsas eller upphävas de svårigheter, som alltid äro
förenade med själva omläggningen av en verksamhet. Jag vill i detta sammanhang
även framhålla, att det torde kunna visa sig lämpligt, att krigsmaterielverket
även för myndigheter utanför försvarsförvaltningen ombesörjer
anskaffning av viss materiel likartad med den som avses för försvå rsväsendet.
För sådant fall torde överenskommelse kunna träffas med de berörda
myndigheterna.

Jag är ense med försvarsväsendets civilmilitära ingenjörers förbund om
att full klarhet rörande anskaffningens uppdelning i alla hänseenden kan

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

nås först i och med att materielen i detalj undergått teknisk klassifikation
och fullständiga förteckningar över densamma utarbetats. Sådana förteckningar
ha också lagts till grund för det beslut, som den 21 augusti 1942
meddelats angående överförande av åtskilliga anskaffningsfrågor på krigsmaterielnämnden.
Den hastiga utvecklingen på förevarande område kommer
emellertid helt naturligt att medföra förskjutningar, som måste beaktas,
när nämnda förteckningar tid efter annan revideras.

Förvaltningsutredningens förslag beträffande anskaffningsverksamhetens
ordnande tager närmast sikte på den mekaniska industrien. Beträffande
textilier och läder samt livsmedelsindustriens produkter har utredningen
närmast räknat med att anskaffningen därav bör förläggas till de
särskilda försvarsgrensförvaltningarnas intendenturorgan. Utredningen har
emellertid förutsatt, att en centralisering i avsevärd utsträckning skall
kunna ske på det sättet, att en försvarsgrensförvaltning åtager sig anskaffning
av likartad materiel jämväl för de övrigas räkning. För min del anser jag
en sådan ordning föga rationell, därest man på sätt här föreslagits avser att tillskapa
ett krigsmaterielverk och till detta samla industriell expertis av olika
slag. Utredningens förslag skulle enligt min mening lätt nog leda till en dubblering.
Jag håller därför före, att man även i detta hänseende bör taga steget fullt
ut och med tillämpning av de av mig i det föregående förordade principerna.
i motsvarande utsträckning till krigsmaterielverket överföra anskaffningen
även av intendenturmateriel. Där ej speciella skäl för avvikelse föreligga,
torde varor av nu ifrågavarande slag ofta synnerligen väl lämpa sig för central
anskaffning.

I fråga om anskaffningen av flytande bränsle och smörjmedel ha under
de senaste årens utredningsarbete delade meningar framträtt. 1940 års utredning
ansåg, att anskaffningen därav borde åvila statens reservförrådsnämnd.
Denna mening har emellertid ej omfattats av 1941 års förvaltningsutredning,
som ansett, att denna anskaffningsuppgift principiellt borde läggas
på industriverket. Av särskilda skäl borde emellertid anskaffning av
pannbrännolja för marinens räkning i fortsättningen liksom hittills ske genom
marinförvaltningens försorg. Likaså borde inköp av drivmedel för flygmotorer
göras av flygförvaltningen. För min del håller jag före, att lösningen
av detta spörsmål måste bli beroende av vilken ställning statsmakterna
komma att intaga till frågan örn en för såväl civila som militära behov
centraliserad anskaffning och lagring av driv- och smörjmedel. Jag är sålunda
icke beredd att nu fatta ståndpunkt till det av de båda förvaltningsutredningarna
diskuterade organisationsproblemet.

1941 års förvaltningsutredning har framhållit, att försvarets industriorgan,
för att så effektivt och ekonomiskt som möjligt kunna fullgöra sina
anskaffningsuppgifter, bör erhålla största möjliga lättnader i fråga om iakttagandet
av föreskrifterna i upphandlingsförordningen. Utredningen har i
samband därmed erinrat örn att ammunitions- och verkstadsnämnderna

133

Kungl. Maj:ts pr o-position nr 180.

helt och hållet varit befriade från iakttagande av nämnda förordning, varjämte
de affärsdrivande verken medgivits vissa lättnader i sådant hänseende.
Även enligt min mening tala goda skäl för att jämväl krigsmaterielverket
härvidlag erhåller en friare ställning, som kan bli erforderlig exempelvis
för tillgodoseende av önskemålet att redan i fred göra för krigstid avsedda
tillverkare förtrogna med framställning av ifrågavarande materiel.
Till spörsmålet om behovet och den närmare utformningen av dylika undantagsbestämmelser
torde jag emellertid i sinom tid få återkomma.

4. Merkantila frågor.

1941 års förvallningsutredning.

Förvaltningsutredningen har framhållit, att anskaffningsärendena måste
handläggas av personer, vilka vore välkvalificerade i merkantilt hänseende.
För att väl kunna fylla sina uppgifter måste industriverket därför
vara utrustat med dylik personal. För att anskaffningsfrågorna för försvarsväsendet
i dess helhet skulle bli handlagda på ett enhetligt och ekonomiskt
sätt, borde det därjämte enligt utredningens mening tillkomma industriverket
att ur merkantil synpunkt granska även de anskaffningsärenden,
som komme att handläggas av försvarsgrensförvaltningarna. Dessa
borde därför vara skyldiga att, innan bindande avtal träffades i ett anskaffningsärende,
överlämna detsamma till industriverket för granskning
och godkännande ur merkantil synpunkt, d. v. s. med avseende på pris
samt kontraktsutformning i vad det rörde betalningsvillkor, vites-, garanti-,
force majeurebestämmelser, valutafrågor m. m. Uppenbart vore, att icke
varje anskaffningsärende på detta sätt skulle behöva remitteras till industriverket,
utan att en lämplig gränsdragning härvidlag måste ske. Verket
borde därför efter samråd med de olika förvaltningarna utfärda anvisningar
beträffande de anskaffningsärenden, som vore av sådan karaktär, att de ej
behövde remitteras till verket. De olika förvaltningarna måste i sina anskaffningsärenden
samarbeta med det organ, som inom verket handlade industriens
krigsindustriplanering. I samband därmed kunde utan tidsfördröjning
en granskning ur merkantil synpunkt ske.

Utlåtanden över 1941 års förvaltningsntrednings
förslag.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha ansett, att den merkantila
granskningen borde avse endast frågor, där tillgång till speciell merkantil
sakkunskap erfordrades eller där industrikapacitet behövde inplaneras.
Sådan granskning borde ske i de ärenden, i vilka försvarsgrensförvaltningarna
gjorde hänvändelse därom.

Enligt arméförvaltningens mening stämde utformningen av uppgifter och
befogenheter icke fullt med uttalandet, att industriorganet avsåges få ka -

Departe mentschefen.

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

raktären av ett hjälporgan åt försvarsväsendets egentliga förvaltningsmyndigheter.

Marinförvaltningen har avvisat tanken på att industriverket skulle äga
utfärda anvisningar om anskaffningsärenden av sådan karaktär att de ej
behövde remitteras till verket. Den merkantila granskningen såsom utredningen
utformat den skulle medföra dubbelarbete och dröjsmål.

Statens industrikommission har ansett, att dess prisbyrå borde kvarbli
hos kommissionen, åtminstone så länge industriverket ej fått sig hela den
tillämnade anskaffningen anförtrodd.

Sveriges industriförbund har funnit industriverkets granskning lämplig
men understrukit, att den ej finge fördröja ärendena. Standardformulär
för olika typer av leveranskontrakt borde utarbetas.

Krigsmaterielnämndens provisoriska utbyggnad.

Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 24 april och den 21 augusti 1942 åligger
det krigsmaterielnämnden att utöva granskning ur merkantil synpunkt
och med hänsyn till krigsindustriplaneringen av viktigare anskaffningsärenden,
som handläggas av försvarsgrensförvaltningarna. Denna granskning
skall dock icke innefatta frågor örn granskning av leverantörers kalkyler
eller örn glidande prisskala.

För min del ifrågasätter jag icke för krigsmaterielverkets vidkommande
någon ändring i de arbetsuppgifter, som för närvarande i förevarande hänseende
ankomma på krigsmaterielnämnden. Krigsmaterielnämndens nuvarande
granskningsuppgift har utformats med tanke på att samarbetet mellan
nämnden och industrikommissionens prisbyrå skall fortsättas efter samma
linjer som för närvarande följas. Då fråga är om granskning av leverantörers
kalkyler eller örn glidande prisskala, sker således alltjämt hänvändelse
till prisbyrån. Spörsmålet huruvida en granskning i sistnämnda avseenden
skall ifrågakomma även i fredstid torde få närmare övervägas i samband med
frågan örn krisadministrationens avveckling.

5. Standardiserings- och kontrollfrågor.

1941 års förvaltningsutredning.

Rörande handhavandet av standardiserings- och kontrollfrågorna har 1941
års förvaltningsutredning anfört i huvudsak följande.

En betydelsefull uppgift inom försvarsväsendet är att krigsmaterielen i möjligaste
mån standardiseras, att erforderliga kontroll- och leveransbestämmelser
samt materielföreskrifter bringas till enhetlighet ävensom att tillverkningstekniska
krav, standardiseringskrav och de fordringar, som materielen ur militär
funktionssynpunkt måste uppfylla, genom konstruktionsgranskning samordnas
och avvägas.

135

Kungl. May.ts proposition nr 180.

Genom standardisering kan dubbelarbete undvikas, enhetlighet uppnås och
antalet typer och utföringsformer nedbringas till lämpligt antal. Härigenom
uppnås lägre anskaffnings- och underhållskostnader, kortare anskaffningstid,
mindre materialförbrukning, förenklad reparations- och ersättningstjänst samt
därmed ökad krigsberedskap.

Standardiseringen synes sålunda böra omfatta dels typer, modeller, dimensioner
(normaldiametrar, axlar, hål, gängor etc.), toleranser och passningar,
maskinelement (skruvar, bultar, muttrar, nitar etc.), dels tekniska leverans-,
provnings- och kontrollbestämmelser för såväl råmaterial som färdig materiel.

Uppenbart är att lösandet av nämnda standardiseringsuppgifter bör ske på
sådant sätt, att för civilt ändamål avsedd standard i möjligaste mån utnyttjas.
Standardiseringsverksamheten för försvarsväsendet måste sålunda bedrivas i
intim samverkan med övrig inom landet pågående standardiseringsverksamhet
samt med beaktande av de resultat, som inom detta område uppnåtts utomlands.

Av betydelse för försvarsväsendet i dess helhet är även, att detsamma får
tillgång till ett standardiseringsorgan, vilket skall kunna utöva informerande
och konsulterande verksamhet dels för förvaltningarnas konstruktionsavdelningar,
dels för statliga nytillverkande fabriker, dels ock för vissa med tillverkning
för försvarsväsendets räkning sysselsatta privatindustrier.

Ett viktigt led i denna verksamhet är att genom konstruktionsgranskning
tillse, att de tillverkningstekniska kraven bliva i möjligaste mån tillgodosedda
utan frångående av fordran på att materielen uppfyller nödvändiga militära
funktionskrav.

En lika viktig uppgift är att åstadkomma enhetliga och ändamålsenliga tekniska
leverans- och kontrollbestämmelser. Härför måste ett intimt samarbete
ske med de olika förvaltningarna. Uppenbart är, att ändring av gällande leveransbestämmelser
ej får vidtagas, förrän samråd därom ägt rum med vederbörande
militära myndighet. I sådana fall, då enighet icke kan uppnås, skall enligt
utredningens mening industriverket äga ett bestämmande inflytande på
ärendets utgång så tillvida, att verket skall kunna besluta, att ärendet skall
underställas Kungl. Majis prövning.

I fråga om kontrollverksamheten har utredningen efter ingående överväganden
kommit till den uppfattningen, att densamma, i likhet med gängse praxis
vid anskaffningar över huvud taget, bör utövas av det anskaffande organet. I
överensstämmelse härmed skall sålunda industriverket handhava kontrollen av
ali materiel, som anskaffas genom dess försorg, medan däremot försvarsgrensförvaltningarna
genom egna organ skola kontrollera den specialmateriel, som
anskaffas av dem.

Därest kontrollverksamheten ordnas på nu angivet sätt, måste givetvis tillses,
att en dubbclkontroll icke uppkommer. På grund härav bör industriverket
fungera såsom ett samordnande organ för all kontroll. En viktig uppgift för
industriverket är härvid att samla de erfarenheter, som göras i samband med
kontrollverksamheten i dess helhet, och tillse, att desamma bliva beaktade.
Mellan de skilda kontrollorganen bör sålunda ett intimt samarbete äga rum,
vilket bland annat avses skola möjliggöras därigenom, att industriverket vid
utövandet av sin kontrollverksamhet bör äga rätt att från de olika försvarsgrensförvaltningarna
erhålla biträdande kontrollanter. För att militära krav pä
materielens funktionsduglighet m. m. skola bliva tillgodosedda förutsattes
även, att militärassistenter skola kunna ställas Lill industriverkets förfogande.
Av särskild vikt är härvid även att chefen för verkets kontrollorgan besitter

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

god kännedom om materielens funktion, varför stor hänsyn bör tagas till militära
synpunkter vid val av denne befattningshavare, förslagsvis därigenom
att överbefälhavaren gives medinflytande vid befattningens tillsättande.

I fråga om provskjutningar, exempelvis för löpande provning av krut, förutsätter
utredningen, att dylika alltid skola ske under medverkan av förvaltningarna
genom av dem till förfogande ställd personal.

Utlåtanden över 1941 års förvaltningsutrednings
förslag.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha framhållit, att den speciella
kontroll, som sammanhängde med flygsäkerhetstjänsten, ej kunde inordnas
under något organ utanför flyget.

Arméförvaltningen har erinrat, att det vore av största betydelse att skapa
full klarhet i ansvarsfrågorna på förevarande område. Slutkontrollen borde
omhänderhavas av den militära förvaltningen. Kontrollen under tillverkningens
gång kunde icke på förhand regleras eller generellt fastslås. Emellertid
vore det erforderligt, att fortlöpande underrättelser om industriorganets
mellankontroll lämnades det militära kontrollorganet.

Enligt marinförvaltningens mening borde industriverkets konstruktionsgranskning
huvudsakligen begränsas till materiel, som vöre föremål för
masstillverkning eller för vilken användande av standarddimensioner vore
av väsentlig betydelse ur ersättningssynpunkt eller vid reparation. Standardiseringsgranskning
måste ske på ett betydligt tidigare stadium än hittills,
nämligen medan konstruktionsarbetet påginge respektive under det
eventuella utprovandet av försöksmaterielen. Det därpå följande slutliga
fastställandet av konstruktionen måste nödvändigtvis tillkomma den militära
förvaltningen. För civil verksamhet inom landet tillämpade standardbestämmelser
borde tillgodogöras i största möjliga utsträckning även vid
krigsmaterielanskaffning. Det syntes emellertid bli nödvändigt att komplettera
de allmänna standardbestämmelserna med en särskild strängare
militär standard. Enligt ämbetsverkets mening vore det lämpligast att anförtro
standardiseringsgranskningen åt särskilda personer direkt anknutna
till vederbörligt konstruktionskontor. Därjämte borde för ändamålet finnas
ett gemensamt centralt organ. Ritningar, materielspecifikationer samt
tillverknings- och kontrollbestämmelser borde uppgöras i samråd med detta
och förses med påteckning därom. — Det primära kravet på hög kvalitet
hade hos utredningen icke kommit till sin rätt. I stället hade de något
mindre viktiga industritekniska och kommersiella synpunkterna givits en
dominerande ställning. — Kontrollen borde handhavas av det i verklig
mening anskaffande organet, den militära förvaltningen. Industriverket
borde svara för produktionen, förvaltningarna representera kvalitetskraven.
Kontrollen vore en kvalitetsfråga. Den samordnande verksamheten borde
kunna omhänderhavas av en inom industriverkets industriavdelning upprättad
kontrollsektion. — Tvister i fråga örn tekniska leverans- och kon -

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

trollbestämmelser borde hänskjutas till industriverkets råd och av detta
avgöras under överbefälhavarens ordförandeskap i närvaro av vederbörande
förvaltningschefer. — Marinförvaltningen har vidare starkt ifrågasatt
lämpligheten av att chefen för standardiseringsavdelningen inom industriverket
tillika skulle vara chef för kontrollbyrån. Det vore olämpligt, att
han hade avgörandet i tvivelaktiga kontrollfall, framför allt när materiel
utformats på visst sätt enligt standardiseringsavdelningens förslag men mot
de militära myndigheternas avstyrkande.

Statskontoret har ansett, att kontrollverksamheten borde förläggas till
den förvaltningsmyndighet, som hade att taga befattning med materielen
och som uppgjort ritningarna m. m. Ämbetsverket har även ifrågasatt, om
ej standardiseringsverksamheten borde helt utövas inom försvarsgrensförvaltningarna
under organiserat samarbete dem emellan.

Statens krisrevision har ansett, att även huvudparten av materielkontrollen
borde åvila industriverket, som anskaffade materielen.

Statens ammunitionsnämnd och försvarsväsendets verkstadsnämnd ha
förutsatt, att den militära expertisen skulle anlitas för kontrollverksamheten.
Nämnderna lia vidare ifrågasatt, om icke den militära ledningens inflytande
på förevarande område borde förstärkas.

Sveriges industriförbund har framhållit, att biträde från förvaltningarna
för kontrollen borde påkallas i ökad utsträckning.

Krigsniaterielnämndens provisoriska utbyggnad.

Enligt Kungl. Maj:ts förutnämnda beslut den 24 april 1942 har krigsmaterielnämnden
ålagts uppgiften att i samråd med försvarsgrensförvaltningarna
verka för att med avseende å försvarsväsendets materiel tillverkningstekniska
krav och standardiseringskrav såvitt möjligt bli tillgodosedda
under beaktande av de fordringar, som materielen ur funktionssynpunkt
måste fylla.

Erfarenheten har på ett övertygande sätt ådagalagt den vikt, som måste
tillmätas en val genomförd standardisering av försvarets materiel. Om
standardiseringssträvandena ej tillräckligt beaktas, blir materielanskaflningen
fördyrad och en verklig rationalisering av tillverkningen försvårad.
Framställningen av varje typ av materiel och materieldelar kräver nämligen
sina särskilda mät- och arbetsverktyg. En bristande rationalisering på sätt
nyss antytts betyder också minskad leveransförmåga från en redan i och
för sig till omfånget begränsad produktionsapparat. Med många olika materieltyper
kompliceras vidare frågorna om reparationer och anskaffning av
reservdelar, varjämte vid krigsfall underhållstjänsten försvåras och risken
för felexpedieringar ökas.

Jag förbiser icke, att fordran på högsta grad av funktionsförmåga kan
komma att stå i motsatsförhållande till önskemålet örn standardisering

Departementschef
an.

138

Kungl. Majlis proposition nr 180.

och förenkling. Härvid uppkomma givetvis avvägningsspörsmål, som för
sin lösning kräva ett säkert omdöme. De fördelar, som ur funktionssynpunkt
kunna vara förenade med en speciell konstruktion, måste noggrant
vägas mot de vinster en standardisering medför i nyssnämnda hänseenden.
Det bör i detta sammanhang även beaktas, att en standardkonstruktion
mången gång i praktiken i det hela kan visa sig mer användbar än en särartad
konstruktion, även om den sistnämnda i händerna på en tekniskt
förfaren person måhända i det särskilda fallet kan avvinnas en något högre
grad av effektivitet.

Det ligger i sakens natur, att standardiseringsverksamheten måste sammanhållas
av ett enda organ. Först därigenom kan ett enhetligt samlande,
samordnande och bearbetande av de på olika områden vunna erfarenheterna
äga rum. Detta är givetvis en förutsättning för att standardiseringen
skall kunna bli fullt effektiv. För mig framstår det som uppenbart, att
detta sammanhållande arbete bör förläggas till krigsmaterielverket och bli
en av dettas huvuduppgifter. Självfallet måste verksamheten så långt möjligt
inriktas på ett utnyttjande av civil standard och bedrivas i nära kontakt
med standardiseringssträvandena utanför försvarets område.

Da fråga är om materiel, som skall anskaffas genom krigsmaterielverkets
försorg, kommer dettas standardiseringsorgan helt naturligt atti få tillfälle
att ur sina synpunkter granska ifrågakommande konstruktioner. För att
standardiseringens verkningar skola kunna sträcka sig även till materiel,
som alltjämt skall anskaffas av försvarsgrensförvaltningarna, synes mig
lämpligt att fastslå en allmän skyldighet för dessa att då fråga örn standardisering
uppkommer hänvända sig till krigsmaterielverket.

Krigsmaterielverkets standardiseringsorgan kommer helt visst att få ett
rikt arbetsfält, innefattande även informations- och konsultationsverksamhet,
konstruktionsgranskning i syfte att tillgodose tillverkningstekniska
krav, astadkommande av enhetliga och ändamålsenliga tekniska leveransbestämmelser
m. m. Vad förvaltningsutredningen härutinnan närmare anfört
föranleder ingen erinran från min sida. Möjligen kan övervägas att i överensstämmelse
med marinförvaltningens förslag låta tvister om tekniska
leverans- och kontrollbestämmelser hänskjutas till det råd, som avses skola
ställas vid krigsmaterielverkets sida, i stället för till Kungl. Maj:t. Slutlig
ståndpunkt till detta spörsmål torde få tågås i samband med utfärdande av
instruktion för verket.

Kontrollverksamheten omfattar dels verkstadskontroll, som i samband
med materielens tillverkning utföres vid leverantörens verkstad, dels ock
militär mottagningskontroll, som utföres med den färdiga materielen för bedömande
av dess militära användbarhet. Verkstadskontrollen bör, såsom
förvaltningsutredningen framhållit, utövas av det anskaffande organet, antingen
nu detta är krigsmaterielverket eller någon av försvarsgrensförvaltningarna.
Självfallet måste det tillses, att dubbelkontroll undvikes. I sådant

139

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

syfte bör krigsmaterielverket få till uppgift att samordna verkstadskontrollen
i dess helhet. Den militära mottagningskontrollen bör omhänderhavas av vederbörande
försvarsgrensförvaltning. Då praktiska eller andra skäl betinga
avvikelse från nu angivna regler, lärer överenskommelse därom få träffas
mellan de berörda myndigheterna.

Av största vikt för bedrivandet av en effektiv kontroll är, att militär personal
för sådant ändamål ställes till krigsmaterielverkets förfogande. Mot
förvaltningsutredningens förslag, att stor hänsyn till militära synpunkter
skall tagas vid tillsättandet av chef för verkets kontrollorgan, har jag intet
att erinra.

6. Konstruktionsfrågor m. m.

1940 års utredning.

Såsom redan i det föregående angivits föreslog 1940 års utredning, att
för tillgodoseende av försvarets mäter ielförsörjning på bästa sätt skulle
inrättas ett materieldepartement, inom vilket forsknings- och konstruktionsverksamhet
skulle sammanföras med anskaffning och kontroll. Beträffande
konstruktionsverksamheten anförde utredningen, att viss materiel vore
av sådan art, att dess projektering måste ske i särskilt intimt samarbete
med militära organ inom den försvarsgren, där materielen utnyttjades,
vilka organ jämväl ansvarade för vård, reparationer och underhåll av
denna materiel, d. v. s. respektive försvarsgrenars centrala förvaltningar.
Materiel av sådan beskaffenhet vore marinens fartyg, flygvapnets flygplan
med tillhörande motorer samt arméns stridsvagnar. Dylik materiel
borde lämpligast projekteras inom vederbörande försvarsgrens centrala förvaltning,
givetvis i intimt samarbete med de underavdelningar inom materieldepartementets
tekniska avdelning, som handhade konstruktionen av
motsvarande materiels utrustningsdetaljer, såsom vapen, radio m. m. Sedan
projektet fastställts inom vederbörande försvarsgrens förvaltning,
skulle dess konstruktiva utformande överlämnas till statliga eller privata
varv, till flygverkstäder eller andra specialverkstäder eller till materieldepartementets
tekniska avdelning. Oavsett var materielen utformades
måste dock under hela konstruktionstiden intimt samarbete upprätthållas
med materieldepartementets tekniska avdelning och dess underavdelningar.

1941 års iorvaltniiigsufredning.

Enligt 1941 års förvaltningsutrednings förslag skall icke blott projektering
utan även konstruktion av krigsmateriel anförtros åt de särskilda försvarsgrensförvaltningama,
i den man icke dessa uppgifter utföras inom den
privata industrien. Utredningen har härvid erinrat örn de invändningar, som
gjorts mot den tidigare utredningens förslag. Sålunda hade anmärkts, att
den uppdelning av materiel tjänsten, som av 1940 års utredning föreslagits,

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

vöre ägnad att medföra oklarhet i fråga om ansvarsfördelningen och dubblering
av personalorganisationen. 1941 års förvaltningsutredning, som ansett
dessa erinringar i huvudsak bärande, har vidare framhållit, att enligt det
tidigare förslaget försvarsgrenschefens möjlighet att utöva ett direkt inflytande
på den egna försvarsgrenens materielutrustning skulle komma att
avsevärt inskränkas. Detta syntes vara en konsekvens, som vore ägnad att
ingiva allvarliga betänkligheter. Att märka är, att förvaltningsutredningens
argumentering icke hänför sig enbart till konstruktionsfrågor.

Utlåtanden över 1941 års förvaltningsutrednings
förslag.

Statens krisrevision har framhållit, att ett riktigt handhavan de av upphandlingen
krävde, att även konstruktionen, i den mån den icke handhades
av industrien, och kontrollen förlädes till industriverket. Standardiseringsverksamheten
kunde ej heller bedrivas fullt effektivt, om icke konstruktionsverksamheten
också ägde rum inom industriverket. Mindre konstruktionskontor
finge knappast en tillräckligt kvalificerad personaluppsättning.
Det hade yppats farhågor, att konstruktionsarbetet skulle förlora kontakten
med de rent militära förvaltningsorganen och bli självändamål. Från industrihåll
hade sagts, att det skulle innebära en opraktisk och onödig omgång
att behöva diskutera konstruktionsproblem med både försvarsgrensförvaltningen
och industriverket, d. v. s. med både den militärtekniska
och den civiltekniska sakkunskapen. En sådan inställning bottnade i en
missuppfattning. Hela försvarsförvaltningen utgjorde en enhet. Industriverket
skulle icke vara mera civilt än arméförvaltningen. Militär expertis
måste vara lika väl företrädd på båda hållen. Krisrevisionen skilde mellan
ren projektering, som i viss utsträckning borde förläggas till försvarsgrensförvaltningama,
och sådan konstruktionsverksamhet, som avsåge det konstruktiva
utformandet av projektens impulser.

Statens industrikommission har framhållit, att örn industriverket skulle
ha hand örn forskning och anskaffning — såsom kommissionen avsåge —
så borde även det mellanliggande ledet, den projekterande konstruktionsverksamheten,
tillkomma industriverket. Härför talade även, att standardiseringen
avsevärt försvårades, om vederbörande konstruktion bleve låst på
ett tidigt stadium. Impulserna från de tre försvarsgrenarna skulle vidare
kunna samordnas på ett helt annat och bättre sätt. Konstruktionsverksamheten
skulle också kunna hållas mera levande och i nivå med den tekniska
utvecklingen. Militärassistenter borde emellertid finnas i industriverket.

Statens ammunitionsnämnd och försvarsväsendets verkstadsnämnd ha i
sitt gemensamma yttrande beträffande konstruktionsverksamheten inom
försvarsförvaltningen framhållit, att denna verksamhet intimt sammanhängde
med anskaffnings-, forsknings- och standardiseringsfrågor. Den
egentliga konstruktionsverksamheten, d. v. s. den verksamhet, som vore

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

inriktad på utarbetandet av färdiga arbetsritningar, borde rent principiellt
i största möjliga utsträckning förläggas till de privata eller statliga industriföretag,
som hade att tillverka materielen. Hos de olika försvarsgrenarna
måste emellertid finnas organ för den idégivande konstruktionsverksamheten,
d. v. s. för uppgörande av principkonstruktioner med utgångspunkt
från funktionskraven. Hos det föreslagna industriverket komme med
nödvändighet att bedrivas konstruktionsverksamhet i viss omfattning, enär
verket för genomförande av sina standardiserings- och konstruktionsgranslcningsuppgifter
måste ha möjlighet att på ett tidigt stadium kunna påverka
materielens konstruktiva utformning. I samband med anskaffningen
av verktyg för krigsmaterieltillverkningen komme även ett betydande verktygsritkontor
att bliva erforderligt. Då slutligen den till sin princip utformade
materiel, vars anskaffning skulle omhänderhavas av verket, måste
kunna omformas efter tillverkningssynpunkter och detta konstruktiva arbete
i viss utsträckning måste gå hand i hand med förhandlingarna med
tillverkarna, komme även i detta avseende konstruktiva uppgifter att åvila
verket. Dess konstruktionsavdelning komme där att få en stor uppgift i
samordnandet av de impulser till materielens utformning, som komme såväl
från förbrukare och tillverkare som från standardiserings- och forskningsorgan.
I industriverket komme därigenom att samlas mångsidig konstruktiv
erfarenhet och nämnderna ifrågasatte i sitt yttrande, huruvida icke
utvecklingen komme att gå därhän, att industriverkets konstruktionsorgan
bleve anlitat jämväl för sådana konstruktiva uppgifter, som ursprungligen
avsetts förlagda till andra organ inom försvarsförvaltningen. Nämnderna
ha i detta sammanhang framhållit, att industriverket ej borde vara ett isolerat
verk. Det måste ha militär sakkunskap. Ett intimt och smidigt samarbete
med försvarsgrensförvaltningarna måste underlättas. Det vore ett
önskemål, att försvarsförvaltningen finge gemensamma lokaler. Den militära
personalen hos industriverket måste vidare få bättre löne- och befordringsställning.

Departementspromemoria rörande vissa
konstruktionsfrågor.

Sedermera har inom försvarsdepartementet upprättats en promemoria, avsedd
att giva uppslag till behandling av den av mig på given anledning till
besvarande uppställda frågan, huruvida icke någon eller några personer
med erkänd konstruktiv förmåga borde erhålla i uppdrag att granska de
konstruktioner, som legat till grund för tillverkningen av krigsmateriel,
med hänsyn till deras lämplighet ur såväl funktions- som tillverkningssynpunkt.

I promemorian har redogjorts för ammunitions- och verkstadsnämndernas
remissyttrande i nyss återgivna delar. Vidare har erinrats, hurusom
statens krigsmaterielnämnd i skrivelse till Kungl. Maj:t den 5 september

142

Kungl. Majlis ''proposition nr 180.

1942 anfört bland annat, att nämndens nuvarande verktygsavdelning och
standardiseringsbyrå planerades bliva sammanförda till en avdelning, som
på grund av sina olikartade uppgifter avsåges erhålla benämningen tekniska
avdelningen. Avdelningen skulle övervaka standardisering och normering
av den för försvarsväsendet avsedda materielen samt i anslutning
därtill bland annat verkställa löpande granskning av till nämnden från förvaltningsmyndigheterna
överlämnade ritningar. Vidare skulle det åligga
avdelningen att anskaffa samt ansvara för förvaltningen av för tillverkningarna
erforderliga mätverktyg. Dessutom skulle inom avdelningen
utföras viss konstruktion av verktyg samt möjlighet finnas för utförande
speciellt av sådana smärre konstruktionsarbeten, som kunde föranledas av
de ur standardiseringssynpunkt vidtagna ritningsändringama. Nämnda
uppgifter utfördes redan för närvarande av nämnden, ehuru de i den planerade
organisationen beräknades bliva av större omfattning än vad nu vore
fallet.

I anslutning härtill har i promemorian anförts följande.

Under förutsättning att ett tekniskt organ med i huvudsak de i nämndens
skrivelse angivna uppgifterna inrättas inom nämnden, torde det kunna ifrågasättas,
om icke åt nämnden borde uppdragas att genom detta organ utföra
ifrågavarande konstruktionsgranskning. De befogenheter, som i förevarande hänseende
skulle tillkomma nämnden, borde i samband härmed preciseras. Redan
enligt Kungl. Maj:ts beslut den 24 april 1942 åligger det nämnden »att i samråd
med försvarsgrensförvaltningarna verka för att med avseende på försvarsväsendets
materiel tillverkningstekniska krav och standardiseringskrav såvitt
möjligt bliva tillgodosedda under beaktande av de fordringar, som materielen
ur funktionssynpunkt måste fylla». Möjligen borde nämndens uppgift i förevarande
hänseende angivas på följande sätt: »att i samråd med försvarsgrensförvaltningama
verka för att med avseende på försvarsväsendets materiel såväl
tillverkningstekniska krav och standardiseringskrav som funktionssynpunkter
blivit tillgodosedda».

Därest samförstånd ej kan ernås mellan nämnden och försvarsgrensförvaltningarna
beträffande tillgodoseendet av de krav å materielen, som ur en eller
annan synpunkt anses böra uppställas, eller rörande gränsdragningen mellan
nämndens och försvarsgrensförvaltningarna s uppgifter å konstruktionsverksamhetens
område, torde frågan få underställas Kungl. Majlis prövning.

Utlåtanden över departementspromemorian.

Över promemorian ha yttranden avgivits av chefen för försvarsstaben, arméoch
marincheferna, chefen för flygvapnet och flygförvaltningen, arméförvaltningen,
marinförvaltningen, statens krigsmaterielnämnd samt försvarsväsendets
verkstadsnämnd. Det i promemorian framförda uppslaget har tillstyrkts
av verlcstadsnämnden men avstyrkts av övriga hörda myndigheter,
av chefen för flygvapnet och flygförvaltningen dock endast i vad avser flygmateriel.
Med hänsyn till att krigsmaterielnämnden icke under remisstiden
kunnat sammankallas till plenum har dess verkställande ledamot till en

143

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

början avgivit yttrande, i vilket förslaget tillstyrkts. Sedan verkställande
ledamoten därefter vid sammanträde med nämnden lämnat redogörelse i
ärendet, Ilar nämnden enhälligt beslutat återkalla det tidigare avgivna remissyttrandet.
Fem av nämndens ledamöter lia därefter förenat sig örn ett
avstyrkande yttrande. Nämndens ordförande Ilar anmält avvikande mening
och ansett, att förslaget bort av nämnden tillstyrkas.

Chefen för försvarsstaben bär ansett, att det system, som hittills följts vid
anskaffning av ny materiel, i stort sett fungerat tillfredsställande. Grundad
anledning att införa en ny kontrollmyndighet och uppdraga åt krigsmaterielnämnden
att ur funktionssynpunkt verkställa förhandsgranskning av uppgjorda
konstruktionsritningar syntes därför icke föreligga.

Arméchefen har framhållit såsom ofrånkomligt, att den förberedande
granskningen liksom principkonstruktionerna utfördes av personal, som på
grund av sin utbildning vore skickad att bedöma de fältmässiga fordringarna.
Denna personal funnes i de militära förvaltningarna. Införandet av
ytterligare granskningsorgan syntes icke bidraga till att höja funktionsdugligheten
hos materielen men kunde komma att medföra en icke önskvärd
fördröjning i leveranserna.

Arméförvaltningen har anfört, att med få undantag teknisk krigsmateriel
för armén konstruktivt utformades vid inhemska eller utländska industriföretag.
Bedömandet av tillförlitligheten i de konstruktioner, som legat till
grund för materielens tillverkning, komme sålunda i första hand att göras
inom vederbörliga industrier innan tillverkningen igångsattes. Innan materiel
av ny typ bleve föremål för anskaffning i större skala, verkställdes
ingående prov och försök för fastställandet av dess funktionsduglighet.
Prövostenen på materielens beskaffenhet och därmed på konstruktionernas
tillförlitlighet måste vara det sätt, på vilket materielen visat sig fylla de
militära kraven. Granskningen av föreliggande konstruktioner ur funktionssynpunkt
borde enligt arméförvaltningens mening tillkomma den militärtekniska
expertis, som funnes inom förvaltningsmyndigheten, och den främsta
förefintliga konstruktiva expertisen, nämligen den som vore att söka
vid den konstruerande och tillverkande industrien. Det syntes knappast
föreligga något skäl att på detta område inkoppla en tredje instans, som
för sin verksamhet skulle vara beroende av de båda andra. Den moderna
krigsmaterielen vore i regel mycket komplicerad och sammansatt av ett
mycket stort antal delar och detaljer, där varje dels riktiga konstruktion
och funktionsduglighet vore av betydelse för det helas användbarhet. Att
på förhand genom granskning av konstruktionsritningar avgöra den färdiga
materielens funktionsduglighet syntes icke vara möjligt för någon annan
än just den främsta expertisen, nämligen den som funnes hos konstruktören
— tillverkaren. Ammunitions- och verkstadsnämnderna hade i
sitt yttrande över förvaltningsutredningens betänkande framhållit, att konstruktiva
uppgifter skulle komma att åvila industriverket i samband med

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

att detta konime att omhänderha anskaffning av till sin princip utformad
materiel. Detta syntes stå i en viss motsats till den i samma yttrande tidigare
framförda uppfattningen, att det konstruktiva arbetet efter principutformning
vid de militära förvaltningarna i största möjliga utsträckning
borde förläggas till vederbörande industriföretag. Arméförvaltningen kunde
icke heller finna, att förvaltningsutredningen föreslagit, att anskaffning av
endast till sin princip utformad materiel skulle uppdragas åt industriverket.

Marinförvaltningen har i sitt yttrande med instämmande av marinchefen
anfört bland annat följande.

Den personal, som har att avgöra, huruvida krigsmaterielen är funktionsduglig
och ändamålsenlig, måste ha militärteknisk utbildning, varjämte personliga
erfarenheter måste ha kunnat inhämtas genom militär tjänstgöring och handhavande
av krigsmateriel under så vitt möjligt stridsmässiga förhållanden. Med
hänsyn till omfattningen av de militära kadrerna torde tillgången på dylik personal
icke bli särskilt stor. Då projekteringen av krigsmateriel enligt statens
krigsmaterielnämnds och försvarsväsendets verkstadsnämnds yttrande allt fortfarande
skall åvila försvarsgrensförvaltningarna, kräver detta, att militär personal
med nyssnämnda utbildning förefinnes inom dessa förvaltningar. Ett överförande
till ett organ utanför nyssnämnda förvaltningar av funktionsgranskning
av krigsmaterielkonstruktionerna nödvändiggör, att även detta organ har
tillgång till tekniskt skolad militär och civilmilitär personal. Förutom att denna
dubbelgranskning icke synes behövlig och icke torde leda till ur funktionssynpunkt
bättre konstruktioner medför den, att den fåtaliga sakkunniga personalen
måste uppdelas på två olika myndigheter.

Förutom ur funktionssynpunkt böra de i konstruktionerna ingående arbetsritningarna
före fastställandet vara granskade ur standardiserings- och tillverk -ningssynpunkt av inom dessa områden speciellt sakkunnig personal och i samarbete
med den militära sakkunskapen. Det är nämligen icke alltid som det
mest rationella tillverkningssättet kan godtagas med hänsyn till det militära
funktionskravet.

Beträffande sättet för utförandet av granskningen ur standardiseringsoch
tillverkningssynpunkt har ämbetsverket hänvisat till sitt yttrande över
förvaltningsutredningens betänkande samt anfört, att i varje fall ritningsgranskningen
inom industriverket icke borde utsträckas att omfatta annan
granskning än sådan som ur standardiserings- och tillverkningssynpunkter
vore nödvändig.

Chefen för flygvapnet och flygför vältning en ha uttalat, att en konsultation
hos industriverket i vissa specialfall kunde vara till nytta i det konstruktiva
arbetet men att initiativet härtill borde tagas av chefen för flygvapnet
och flygförvaltningen.

Verkstad snämnden har förklarat sig livligt tillstyrka vad i promemorian
föreslagits beträffande konstruktionsgranskning genom krigsmaterielnämndens
försorg, under förutsättning att tillräckligt kvalificerade arbetskrafter
knötes till dessa uppgifter. Genom en dylik rådgivande central granskning
syntes förbättringar och förenklingar i konstruktionshänseende kunna frambringas.
Nämnden ville emellertid framhålla betydelsen av att i vissa fall

145

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

konstruktionsgranskning även förlädes till organ, som ägde särskild sakkunskap
inom ett visst område. I samband med vid centrala torpedverkstaden
bedriven sådan granskning hade förbättringar i skilda hänseenden åstadkommits.
Denna verksamhet hade visat sig vara till stor nytta för den vid
verkstaden bedrivna tillverkningen.

I krigsmaterielnämndens senare yttrande har anförts bland annat följande.

Därest på föreslaget sätt någon eller några personer med erkänt konstruktiv
förmåga skulle erhålla i uppdrag att utanför förvaltningarna granska föreliggande
konstruktioner ur funktionssynpunkt och denna granskning skulle bli av
mera permanent art, kan uppdraget svårligen fullgöras med mindre detsamma
på grund av arbetsuppgifternas högst varierande natur förläggas till ett statligt
organ. Ett sådant organ måste därvid även ha tillgång till tekniskt skolad
militär personal. Emellertid måste även försvarsgrensförvaltningarna lia tillgång
till personal med militärteknisk utbildning och med militära erfarenheter.
Denna personal har dessutom även andra tekniska uppgifter inom förvaltningarna,
vilka ju ha att utöva ledningen av och uppsikten över försvarsväsendets
materiel i tekniskt och ekonomiskt avseende. En dylik dubbelorganisation synes
nämnden icke vara lycklig och torde icke heller vara behövlig, enär den endast
i ringa utsträckning torde kunna leda till bättre konstruktioner.

Under åberopande av vad sålunda anförts får nämnden som sin åsikt framhålla,
att en särskild organisation för kontinuerlig granskning ur funktionssynpunkt
av den militära materielen icke lämpligen bör komma till stånd, varför
denna uppgift icke bör utföras av nämnden i annan mån än vad som är möjligt
på grund av nu gällande instruktion. Någon instruktionsändring bör sålunda
icke heller ifrågakomma.

Ordföranden i krigsmaterielnämnden har i sin reservation anfört i huvudsak
följande.

Jag saknar varje anledning utgå från annat än att från de konstruerande
militära organens sida all omsorg ägnats åt att giva krigsmaterielen lämpligaste
och tillförlitligaste utformning. Det oaktat är jag emellertid av den uppfattningen,
att en ytterligare översyn över dessa konstruktioner skulle innebära en
fördel, då härigenom nya, för materielens tillverkning och funktion befruktande
synpunkter kunde väntas framkomma.

På grund härav anser jag det i många fall vara betydelsefullt, om någon
eller några personer med erkänd konstruktiv förmåga erhölle i uppdrag att
granska föreliggande konstruktioner. Denna granskning torde därvid i första
hand komma att inriktas på frågan, huruvida materielen uppfyller tillverkningstekniska
krav och standardiseringskrav. En sådan granskning kan emellertid
icke genomföras utan att även fråga uppkommer om materielens lämplighet ur
funktionssynpunkt. Betonas må dock, att en sådan granskning icke får innebära,
att ansvaret för materielens tillförlitlighet och definitiva utformning härigenom
avlastas de konstruerande militära organen. Granskningen bör således
endast vara av rådgivande art.

Det synes mig lämpligt, att denna granskningsuppgift förläggas till nämndens
tekniska avdelning. Enär denna avdelning även bör beredas möjlighet att, i anslutning
till vad nämnden anfört i sitt gemensamt med försvarsväsendets verkstadsnämnd
avgivna yttrande över 1941 års förvaltningsutrednings betänkande,
utöva viss konstruktionsverksamhet, måste nämligen avdelningens personal få

Bihang till riksdagens jrrotolcoll 19i3. 1 sand. Nr ISO.

146

Kungl. Majda ''proposition nr 180.

eli sådan sammansättning, att avdelningen måste anses kompetent och lämplig
att effektivt utföra den ifrågasatta granskningen.

Konstruktionsverksamhet inom avdelningen bör måhända utövas i större utsträckning
än vad nämnden angivit i sin underdåniga skrivelse den 5 september
1942. Jag åsyftar härvid framför allt det förhållandet, att det i samband
med beställningarnas utläggande och ofta på initiativ av den blivande tillverkaren
kan visa sig nödvändigt, att vissa omkonstruktioner av materielen bliva
vidtagna. Detta arbete bör nämnden kunna låta verkställa genom tillverkaren,
varvid nämnden har att övervaka, att arbetet blir sakligt rätt utfört. I de fall,
där tillverkaren icke kan utföra dylikt konstruktionsarbete, bör detta arbete
kunna utföras av nämnden i egen regi. Jämväl i avseende på konstruktionsverksamheten
måste emellertid ansvaret för materielens funktionsduglighet och
slutliga utformning åvila försvarsgrensförvaltningarna, varför nämnden sålunda
i sin konstruktionsverksamhet har att handla i samråd med dessa myndigheter.

Något tillägg till eller någon förändring i instruktionen, utöver vad som i
försvarsdepartementets promemoria föreslagits, synes därvid icke vara erforderlig,
enär instruktionen torde kunna anses inrymma även den nu angivna
uPPgiften. Dock synes det önskvärt, att närmare föreskrifter bliva utfärdade
beträffande tillämpningen av vad i instruktionstillägget sålunda bestämmes.
I dessa tillämpningsföreskrifter, som sålunda böra utformas mot bakgrunden av
att samtliga av nämnden i förevarande avseende vidtagna åtgärder skola utföras
i samråd med försvarsgrensförvaltningarna, torde därvid i stort sett följande
böra angivas.

Nämnden skall såsom ett försvarsgrensförvaltningarnas rådgivande organ
utöva granskning av ritningar och kontrollbestämmelser beträffande all materiel,
nämnden ålägges anskaffa, samt
beredas tillfälle att utöva motsvarande granskning beträffande materiel, vars
anskaffning åvilar försvarsgrensförvaltningarna.

Projekterings- och försöksverksamhet samt anskaffning av för denna verksamhet
erforderlig materiel skall fortfarande åvila vederbörande försvarsgrensförvaltningar,
dock att nämnden skall omhäuderhava
konstruktion av mätverktyg samt, i fall av behov, sådana specialmaskiner
och arbetsverktyg, som erfordras för utförande av nämnden åvilande anskaffningsuppgifter,

sådana konstruktionsarbeten, som kunna föranledas av ur standardiseringssynpunkt
vidtagna ritningsändringar,

av tillverkningstekniska skäl betingade omkonstruktionsarbeten av sådan materiel,
som skall anskaffas av nämnden,

konstruktion i fall, där endast modeller finnas för viss materiel, som skall anskaffas
av nämnden samt

efter därom av Kungl. Majit i varje särskilt fall eller beträffande visst eller
vissa materielslag meddelade beslut sådan konstruktion som på grund av utvecklingen
av nämndens konstruktiva organ lämpligen bör anförtros detta
organ.

Nämnden skall vidare vid behov biträda försvarsgrensförvaltningarna vid utförande
av erforderliga konstruktionsarbeten.

Här må även omnämnas, att krigsmaterielnämnden i skrivelse till Kungl.
Majit den 21 januari 1943 anmält, att inom nämnden successivt uppbyggtsen
organisation för såväl konstruktion som anskaffning och översyn av mätverktyg.
Denna organisation hade dittills huvudsakligen varit verksam inom

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

nämndens anskaffningsområde. Enär mätverktygsfrågan vore av vital betydelse
för tillgodoseende av landets behov av krigsmateriel och då den
inom nämnden förefintliga verktygsorganisationen med fördel syntes kunna
utnyttjas även för handläggande av andra mätverktygsfrågor än sådana
som sammanhängde med de nämnden åvilande anskaffningsuppgifterna,
syntes det lämpligt, att nämnden erhölle i uppdrag att såsom ett sammanhållande
och rådgivande organ biträda försvarsgrensförvaltningarna vid
konstruktion, anskaffning och översyn av för dem erforderliga mätverktyg.

Utlåtanden över de i krigsmaterielnämndens sistnämnda skrivelse upptagna
förslagen ha inhämtats från arméförvaltningens tyg-, intendentur- och
civila departement, marinförvaltningen, flygförvaltningen och statens industrikommissionen.
Ärendet har sedermera återremitterats till nämnden.

Fråga om inrättande av ett patentorgan
för försvarsväsendet.

Ett särskilt spörsmål, som i förevarande sammanhang påkallar uppmärksamhet,
är frågan örn inrättande av ett för försvaret gemensamt patentorgan.
Frågan härom har väckts av den enligt 2 § lagen den 30 juni 1942
(nr 550) med särskilda bestämmelser örn uppfinningar av betydelse för
rikets försvar eller folkförsörjningen m. m. tillsatta granskning snämnden i
skrivelse den 10 november 1942. I skrivelsen har nämnden erinrat, att den
under sin hittillsvarande verksamhet i åtskilliga fall funnit anledning fästa
de militära förvaltningsmyndigheternas uppmärksamhet på uppfinningar,
vilkas förvärvande eller utnyttjande för statens räkning synts förtjänt att
närmare övervägas. Nämnden hade emellertid under sysslandet med hithörande
frågor bibragts den övertygelsen, att ett effektivt tillgodoseende av
det statsintresse, varpå förevarande lagstiftning toge sikte, krävde en komplettering
av den militära förvaltningsorganisationen med en för samtliga
försvarsgrenar gemensam pantentavdelning. Nämnden har härom vidare
anfört.

Det finnes enligt nämndens mening en mångfald viktiga uppgifter för en sådan
avdelning. Den skulle lia att följa uppfinnarverksamheten inom försvaret och hålla
de olika försvarsgrenarnas förvaltningsmyndigheter orienterade om nämnda verksamhet,
i vad den faller utanför den egna försvarsgrenens område. Den skulle
också utgöra en mottagningscentral för utomstående personers utbud av uppfinningar
till försvaret och med eget yttrande hänskjuta dem till vederbörande
myndighet. Den skulle vidare följa teknikens utveckling på olika områden genom
studiet av patent- och annan litteratur samt taga del av till patentverket ingivna
patentansökningar rörande uppfinningar av särskild betydelse för försvaret. Den
skulle därjämte utföra sådana utredningar, för vilka fordras speciell kännedom örn
patentlitteraturen, samt även i övrigt biträda vid konstruktions- och forskningsarbeten
för försvarets räkning. Den skulle ock medverka vid affärsuppgörelser
rörande uppfinningar och konstruktioner ävensom biträda vid behandling av frågor
rörande patent, intrång i patent och dylikt. Ytterligare skulle den ha att
tillvarataga försvarets intressen med avseende på uppfinnar- och konstruktionsverksamhet,
som på förslag av eller i samråd med militär myndighet bedrives inom

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

privatindustrien, ävensom tillse att spörsmål rörande hemlighållande av anordningar
eller förfaringssätt, vilka under dylika förhållanden framkommit utanför
försvaret, hänskjutas till granskningsnämnden. Slutligen torde den ifrågasatta avdelningen
böra förbereda ärenden rörande statsbidrag till uppfinnare och överhuvudtaget
tillhandagå försvarsledningen och försvarsdepartementet med upplysningar
och yttranden i ärenden angående uppfinningar och patent.

Det vill förefalla nämnden som om inrättandet av en patentavdelning med i huvudsak
de arbetsuppgifter, som i det föregående angivits, skulle vara ägnat att för
försvaret medföra betydande fördelar ur teknisk, administrativ och ekonomisk
synpunkt. Sålunda skulle anlitande av utomstående patentsakkunnig bliva obehövligt,
ärendena få en både snabbare och enhetligare behandling, militär arbetskraft
frigöras för andra arbetsuppgifter samt dubbelarbete och onödiga utgifter i
samband med utexperimenterande eller förvärv av uppfinningar och konstruktioner
undvikas.

Över berörda framställning lia utlåtanden inhämtats från anné-, marinoch
flygförvaltningarna, statens krigsmaterielnämnd, försvarsväsendets
verkstadsnämnd, patent- och registreringsverket samt Sveriges industriförbund,
vilka samtliga tillstyrkt inrättande av ett organ med åtminstone
vissa av de uppgifter, som föreslagits av granskningsnämnden. Arméförvaltningen
har ansett, att arbetsuppgifterna för ett sådant organ borde begränsas
till rena patentfrågor och sålunda icke avse jämväl forsknings- och konstruktionsverksamhet,
affärsuppgörelser m. m. Enligt marinförvaltningens
mening borde det tilltänkta organet få till uppgift att vara mottagningsoch
rådgivningscentral för utom de militära försvarsförvaltningarna stående
uppfinnare, att till vederbörande myndighet med eget yttrande vidarebefordra
utbud av uppfinningar, att biträda granskningsnämnden vid
granskning av ansökningar örn patent å uppfinningar avseende krigsmateriel
eller eljest av betydelse för rikets försvar, att för de militära förvaltningsmyndigheternas
räkning utföra utredningar och avgiva yttranden i patentärenden
samt att utreda och avgiva förslag i ärenden rörande statsbidrag för
uppfinningar, avseende krigsmateriel eller eljest av betydelse för rikets försvar.
Även flygförvaltningen har förordat stark begränsning av patentorganets
arbetsuppgifter.

Beträffande det tillämnade patentorganets förläggning ha delade meningar
yppats. En anknytning till krigsmaterielnämnden eller ett eventuellt
industriverk har förordats av flygförvaltningen, krigsmateriel- och verlcstadsnämnderna
samt industnförbundet, vilket sistnämnda ansett, att patentorganet
borde samordnas med industriverkets forskningsavdelning.
Marinförvaltningen har för sin del ansett mest ändamålsenligt att förlägga
detsamma till ett centralt militärt forskningsinstitut. Patent- och registreringsverket
har uttalat, att en patentavdelning borde inordnas i något
militärt organ men däremot icke i patent- och registreringsverket. I övrigt
Ilar ifrågasatts en förläggning av densamma jämväl till statens uppfinnarnämnd
eller försvarsstaben.

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Såsom jag redan tidigare framhållit måste även enligt min mening inom de
särskilda försvarsgrensförvaltningarna finnas organ för den idégivande verksamheten,
projekteringen, eller med andra ord för uppgörande av principkonstruktioner
med utgångspunkt från funktionskraven. Till dessa organ bör även
försöksverksamheten och anskaffningen av därför erforderlig materiel anknytas.
Den egentliga konstruktionsverksamheten, d. v. s. den verksamhet, som
är inriktad på utarbetandet av färdiga arbetsritningar, bör däremot liksom hittills
förläggas till de industriföretag, som ha att tillverka materielen. I den mån
detta icke är möjligt, bör vederbörande försvarsgrensförvaltning själv omhänderha
konstruktionsarbetet. Dessa principer kunna emellertid icke i full
utsträckning upprätthållas. Vissa undantag från huvudregeln synas mig
ofrånkomliga.

Frågan örn konstruktionsverksamhetens förläggning till det ena eller andra
organet inom den militära centralförvaltningen måste enligt mitt förmenande
ses mot bakgrunden av de uppgifter på standardiseringens område,
som enligt vad jag i nästföregående avsnitt närmare utvecklat böra
åvila krigsmateriel verket. Såsom en grundregel har jag där förordat uppställande
av en allmän skyldighet för försvarsgrensförvaltningarna att —
även om anskaffning i det särskilda fallet ej skall ske genom krigsmaterielnämnden
— då fråga örn standardisering uppkommer hänvända sig till
krigsmateriel verket. Jag förutsätter, att samarbetet mellan verket och de
övriga förvaltningsmyndigheterna kan ske i sådana tonner att det icke blir
alltför vidlyftigt och tyngande.

Vad angår egentlig konstruktionsgranskning synes mig till en början
uppenbart, att krigsmaterielverket bör såsom ett försvarsgrensförvaltningarnas
rådgivande organ äga utöva granskning av ritningar och kontrollbestämmelser
beträffande all materiel, som verket ålägges anskaffa. I fråga
om materiel, vars anskaffning åvilar försvarsgrensförvaltningarna, bör sådan
granskningsrätt tillkomma krigsmaterielverket allenast i den mån överenskommelse
därom kan träffas mellan de berörda myndigheterna eller
Kungl. Majit för särskilda fall eller grupper av fall så bestämmer. Då
krigsmaterielverket avses skola på detta område utöva endast en rådgivande
verksamhet, kommer tydligen ansvaret för konstruktionernas tillförlitlighet
att alltjämt i första hand åvila vederbörande försvarsgrensförvaltning.

Krigsmaterielverket bör handha konstruktionen av sådana mätverktyg samt
i fall av behov sådana specialmaskiner oell arbetsverktyg, som erfordras för
utförande av verket åvilande anskaffningsuppgifter. I anslutning till vad nämnden
påyrkat i sin skrivelse den 21 januari 1943 bör vidare åt verket anförtros
att såsom ett sammanhållande och rådgivande organ biträda försvarsgrensförvaltningarna
vid konstruktion — liksom vid anskaffning och översyn —
av för dem erforderliga mätverktyg. I samförstånd med vederbörande försvarsgrensförvaltning
bör krigsmaterielverket vidare äga utföra sådana

Departe mentschefen.

150

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

konstruktionsarbeten som kunna föranledas av ur standardiseringssynpunkt
vidtagna ritningsändringar samt av tillverkningstekniska skäl betingade
omkonstruktionsarbeten av sådan materiel som skall anskaffas av
verket. I övrigt bör Kungl. Majit genom beslut i varje särskilt fall eller beträffande
visst eller vissa materielslag kunna uppdraga konstruktionsarbete
åt krigsmaterielverket. Om verkets konstruktionsverksamhet hålles inom
dessa gränser, synas mig de betänkligheter, som anförts i vissa yttranden
över den i ärendet upprättade departementspromemorian, få vika.

Vad angår framställningen om inrättande av ett särskilt patentorgan för
försvarsväsendet synes mig den i ärendet verkställda utredningen giva vid
handen, att ett behov därav föreligger. I likhet med flera av de hörda myndigheterna
anser jag dock, att de uppgifter, som skola åvila ett sådant organ,
böra i vissa avseenden begränsas i förhållande till vad granskningsnämnden
för patentansökningar föreslagit. För min del hyser jag den uppfattningen,
att de av marinförvaltningen angivna uppgifterna böra kvarstå,
varjämte såsom ytterligare uppgifter böra tillkomma att på framställning
av vederbörande myndigheter inom försvarsförvaltningen för kronans räkning
söka patent samt i övrigt biträda vid behandling av frågor rörande
patent, intrång i patent och dylikt ävensom att tillvarataga försvarets intressen
med avseende å uppfinnar- och konstruktionsverksamhet, som på
förslag av eller i samråd med militär myndighet bedrives inom privatindustrien.
Enligt min mening böra de arbetsuppgifter, örn vilka här är fråga,
anförtros åt krigsmaterielverket, inom vilket de närmast böra anknytas till
den konstruktiva verksamheten, med vilken de uppenbarligen nära sammanhänga.

7. Förrådshållning och centralregister.

1941 års förvaltningsulreduing.

Förvaltningsutredningen har utgått från att försvarsväsendets förråd skulle
vara underställda de militära myndigheterna och försvarsgrensförvaltningarna.
Industriverket skulle sålunda icke ha någon befattning med förrådsverksamheten.
Detta skulle gälla även förefintliga centralförråd av ammunition,
vilka enligt utredningens förslag skulle höra under arméförvaltningens tygdepartement.

Oavsett sin inställning till förrådsfrågan har utredningen förordat införande
av en till industriverket förlagd centralregistrering av krigsmateriel. Utredningen
har härom anfört bland annat följande.

Såväl för de militära myndigheterna som för det krigsindustriplanerande organet
torde det vara av vital betydelse att snabbt kunna erhålla uppgift örn tillgången
på krigsmateriel av olika slag. Härutöver behöva de militära myndigheterna uppgifter
om materielens fördelning på olika lokalförråd ävensom detaljuppgifter örn
materielens tillkomst, avgång etc.

För närvarande föres för detta ändamål inom de olika förvaltningarna statistik
över viktigare krigsmateriel. Härvid är materielen uppdelad i vissa grupper och

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

registerföringen förlagd till ett antal skilda avdelningar. Som underlag för registreringen
användas rapporter, som månatligen ingivas från de olika lokalförråden.
Dessa rapporter skola vara ingivna senast den 15 i varje månad och avse lagerbeståndet
vid föregående månadsskifte. Inom arméförvaltningens tygdepartement
har dock på senare tid införts ett system med fortlöpande anteckningar rörande
läget i fråga om vissa viktigare materielslag, vilka anteckningar grundas på
direkta uppgifter om växlingar i förråden.

Utredningen är av den uppfattningen, att den registrering, som hos de olika förvaltningarna
för närvarande sker på sammanlagt ett 20-tal avdelningar, i viss omfattning
bör centraliseras och uppläggas efter enhetliga normer samt baseras på
tätare inkommande primäruppgifter. Härvid får tagas under övervägande, huruvida
ett centralregister skall föras hos varje försvarsgrensförvaltning eller örn en
ytterligare centralisering till ett gemensamt register är att föredraga.

Med hänsyn till mångfalden av de uppgifter, som skola registreras, torde det
vara mest ändamålsenligt att för registreringen utnyttja maskinell bokföringsanläggning.
Då en dylik maskinell bokföringsanläggning är förenad med icke obetydliga
årliga kostnader, synes detta utgöra ett skäl för att registreringen koncentreras
till ett enda organ, enär härigenom anläggningens kapacitet till fullo kan utnyttjas.

Då det är en fördel ur kontroll- och revisionssynpunkt, att registreringen av
inkommande materiel i möjligaste mån baseras på besiktnings- och mottagningsbevis
och då industriverket skall handlägga bland annat anskaffandet av all materiel,
som har mass- eller standardkaraktär, d. v. s. den övervägande delen av krigsmaterielen,
talar detta för att registreringen bör helt centraliseras och förläggas till
industriverket. Besiktnings- och mottagningsbevis måste i varje fall sammanföras
till och behandlas hos verket för att detta skall kunna godkänna och betala fakturor
från materielleverantörerna. Genom en dylik centralisering komma uppgifter
beträffande total materieltillgång att på snabbaste sätt erhållas. I den mån jämväl
förvaltningarna behöva detaljuppgifter beträffande förråden, kunna dylika
uppgifter i stället erhållas via industriverket, vilket icke torde komma att medföra
någon nämnvärd försening.

Utlåtanden över 1941 års förvaltningsutrednings
förslag.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha ansett, att införande av ett
centralregister vid industriverket vore opraktiskt beträffande huvuddelen avflygvapnets
materiel. Denna borde i stället redovisas vid flygvapnets egen
ceritrafförrådsorganisation. Industriverkets register borde avse endast ammunitionseffekter
och viss gemensam vapenmateriel.

Arméchefen har uttalat, att det enligt hans mening under normala fredsförhållanden
ej vore erforderligt med tätare primära uppgifter än en gång i
månaden.

Enligt arméförvaltningens mening läge förandet av central register vid sidan
av industriverkets uppgifter. De militära förvaltningarna behövde detaljuppgifterna
beträffande den förrådsrörelse, för vilken de vore ansvariga. Detta
vore en direkt tjänsteangelägenhet för förvaltningarna. Sammanställningar
borde utföras av försvarsstaben.

Marinförvaltningen har ansett, att centralregistret hos industriverket borde
omfatta endast viktigare krigsmateriel. Emellertid vore en registrering även

152

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

av annan materiel önskvärd. Den mest omfattande överblicken fordrades inom
de olika förvaltningarna. Erfarenheterna från det maskinella centralregistret
över ammunitionsanskaffningarna hade icke motsvarat förväntningarna.
Lokalmyndigheternas uppgifter finge vidare ej okritiskt läggas till grund. De
borde därför insändas till förvaltningarna, vilka skulle granska och till industriverket
vidarebefordra de uppgifter, som erfordrades för centralregistret. Betalnings-
och mottagningsbevis måste passera förvaltningarna så att dessa finge
full kännedom om anskaffad materiel och befintligheten av densamma. Betalningen
borde också verkställas av förvaltningarna. Intet hindrade, att det
funnes en gemensam maskincentral för hålkort men att förrådsbokföringen
skedde inom respektive förvaltningar. För övrigt vore det ej absolut nödvändigt,
att de centrala organen kände till materielfördelningen i detalj.

Ammunitions- och verkstadsnämnderna ha framhållit, att ett centralregister
ej kunde hållas fullt aktuellt, enär detta skulle göra rapporteringen alltför komplicerad.
Frågan härom och spörsmålen, vilka slag av materiel som skulle göras
till föremål för central registrering samt vilket eller vilka organ som skulle
ombesörja dylik registrering vore beroende på en sådan mängd faktorer att
fortsatt utredning borde göras. Även frågan om centralförrådens lämpliga
inordnande i försvarsförvaltningen borde ytterligare utredas. Ett centralt
anskaffningsorgan måste ha en samlad överblick över lagerbeståndets förändringar.
Det borde även närmare fastställas, vilka organ som skulle ombesörja
aptering av i centralförråden inlagda ammunitionsdetaljer.

Svenska teknologiöreningen har ansett, att centralregistret nog ej behövde
vara så omfattande. Det kunde bygga på sammanfattande rapporter från försvarsgrensförvaltningarna.

En betydelsefull uppgift för försvarsgrensförvaltningarna är förrådshållningen
i fråga om färdigställd krigsmateriel samt vården av i förråd befintlig
sådan. Här åsyftas den materiel, som redan utlämnats till truppförbanden
eller motsvarande organisationer, samt sådan materiel som upplagts i centrala
militära förråd. Ännu ett slag av förråd äro de för närvarande under krigsmaterielnämnden
lydande centrala ammunitionsförråden, vilka här benämnas
industriförråd. Dessa förråd äro främst avsedda för sammansättning och lagring
av ammunition. Då krigsmaterielverket liksom för närvarande krigsmateriel -nämnden bör ha att svara för ifrågavarande materiel intill dess denna är helt
färdigställd, ligger det i sakens natur, att industriförråden böra underställas
verket. Dessa förråd avses att utgöra ett mellanled eller om man så vill en
»buffert» mellan leverantör och förbrukare. Från industriförråden avlämnas
färdig materiel till de militära förråden. I den mån industriförråden minskas
måste den för dessa förråd ansvarige i god tid underrätta krigsmaterielverkets
anskaffningsehef om behovet av ersättningsmateriel. En sådan samverkan
sker helt naturligt lättast inom krigsmaterielverkets ram.

Industriförråden böra även i viss utsträckning utnyttjas för förvaring av en

Kungl. Maj:ts proposition nr 180. 153

elei annan materiel samt för vissa andra ändamål än de nu angivna. Närmare
upplysningar härom torde få lämnas till vederbörande riksdagsutskott.

Förutom de nyss åsyftade industriförråden för färdig materiel erfordras
även förråd för råvaror och halvfabrikat. Dylika förråd avses bli i största
möjliga utsträckning placerade i anslutning till befintliga industriföretag. I
den mån så icke är möjligt måste särskilda förrådslokaler av samma typ som
nyssnämnda industriförråd komma till utförande.

Krigsmaterielverket bör ha att svara för att de centrala industriförråden
bli organiserade på sådant sätt, att tjänsten vid dessa ändamålsenligt kan skötas
i såväl krig som fred. Verket måste även bära ansvaret för materielens
uppläggning, skötsel, omsättning och besiktning samt skall dessutom ansvara
för att de med förrådshållningen sammanhängande transportproblemen bli tillfredsställande
lösta. Även inventering och redovisning av den i förråden upplagda
materielen bör handhavas av verket.

Beträffande förråden av råvaror och halvfabrikat skall verket, sedan avtal
rörande inrättande av sådana förråd träffats med lämpliga industriföretag,
handha överinseendet över dessa förråds förvaltning. Verket har därvid att
kontrollera, att industriföretagen fullgöra de åtaganden rörande materielens
skötsel m. m., som kunna finnas angivna i de träffade avtalen. Krigsmaterielverket
bör även svara för inventering och redovisning av de upplagrade råvarorna
och halvfabrikaten.

Spörsmålet örn införande av en central förrådsregistrering synes värd det
största beaktande. Vad i remissyttrandena — bland annat av ammunitionsoch
verkstadsnämnderna — härom anförts utvisar emellertid, att fortsatt utredning
erfordras, innan slutlig ståndpunkt till denna fråga kan tagas. Jag är
sålunda icke beredd att nu framlägga något förslag i förevarande hänseende.

8. Forskningsverksamhet.

1941 års förvaUningsutredning.

1941 års förvaltningsutredning har framhållit, att det på grund av den
snabba utveckling, som för närvarande ägde rum beträffande krigsmateriel,
vore oundgängligen nödvändigt, att man i första hand utnyttjade den erfarenhet
på krigföringens område, som samlades såväl inom som utom landet. För
att man icke skulle bliva distanserad i tekniskt hänseende vore det emellertid
erforderligt, att därutöver även bedreves en målbunden naturvetenskaplig och
tekniskt-vetenskaplig forskning för militärt ändamål. För närvarande förekomme
inom vårt land dylik forskningsverksamhet vid ett flertal från varandra
skilda organ, såsom försvarsväsendets kemiska anstalt, försvarsstabens
fotografiska avdelning, tygdepartementets elektrotekniska laboratorium samt
flygvapnets försöksanstalt å Malmslätt. Vidare hade visst anslag ställts till
svenska nationalkommitténs för fysik förfogande för bedrivande av forskning
vid ett under kommittén ställt militärfysiskt institut. Härjämte bedreves i

154

Kungl. Majlis proposition nr 180.

begränsad omfattning forskning för försvarsväsendets räkning vid universitet
och högskolor, provningsanstalter och industriföretag. Förvaltningsutredningen
har i detta sammanhang erinrat, att den jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den
31 augusti 1940 tillsatta utredningen rörande den tekniskt-vetenskapliga
forskningens ordnande föreslagit vissa statliga åtgärder för utökning av forskningsverksamheten
för icke-militara ändamål inom landet. Då forskning såväl
för militära som för andra ändamål ofta med fördel kunde bedrivas i samma
laboratorium, vore det uppenbart, att redan befintliga eller planerade laboratorier
i möjligaste utsträckning skulle utnyttjas. Vissa militära problem vore
emellertid av sådan art, att de lämpligen icke borde överlämnas till civila laboratorier.
Vidare disponerade dessa icke alltid sådan utrustning som vore nödvändig
för lösandet av speciella militära problem. Som följd härav måste vissa
för rent militär forskning avsedda laboratorier ovillkorligen finnas. Utredningen
hade härvidlag kommit till den uppfattningen, att den militära forskningen
måste samordnas och ledas enhetligt samt att de militära forskningsorganen
borde organisatoriskt sammanföras och i icke oväsentlig grad kompletteras
med nya laboratorier. En centralisering medförde också den fördelen, att
tekniska resurser, apparatutrustning och dylikt kunde på ett ekonomiskt sätt
gemensamt utnyttjas. Vidare kunde de fackmän inom skilda områden, som
erfordrades för att lösa de skiftande problemen, på ett bättre sätt utnyttjas,
när de finge direkt samarbeta och med sina olika specialkunskaper komplettera
varandra. Då forskningsverksamheten vore gemensam för alla försvarsgrenarna,
syntes det vara naturligt, att den förlädes till ett för dem alla gemensamt
organ. Ett sådant organ utgjorde det av förvaltningsutredningen föreslagna
industriverket. Genom att det militära forskningsorganet förlädes dit,
kunde de olika förvaltningarnas behov tillgodoses och därjämte civilindustriens
möjligheter lättare utnyttjas.

Den ifrågavarande forskningsverksamheten borde enligt förvaltningsutredningens
mening begränsas till målbunden naturvetenskaplig och tekniskt-vetenskaplig
forskning för militära ändamål. Industriverkets uppgift i förevarande
hänseende borde sålunda vara att genom en förhållandevis fristående
forskningsavdelning leda, medverka vid eller självständigt bearbeta de problem,
som vore eller kunde bli av betydelse för landets försvar. Forskningsproblemen
skulle i första hand hänvisas till befintliga eller blivande forskningsinstitut
vid universitet, högskolor, provningsanstalter, industrilaboratorier
o. s. v. Endast sådana forskningsproblem, som icke lämpligen borde hänskjutas
till dylika forskningsorgan, borde bearbetas inom industriverket underställda
forskningsinstitutioner. Givet vore, att forskningsverksamheten borde
vara så upplagd, att den i intimt samarbete med de militära organen därifrån
emottoge och till dem meddelade uppslag och impulser. Vidare skulle
utredningar och undersökningar utföras på anmodan av de militära myndigheterna.

Den tilltänkta forskningsavdelningen skulle enligt förvaltningsutredningens

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

förslag stå under chefskap av en överdirektör, vilken vid sin sida skulle ha ett
rådgivande organ, benämnt försvarsväsendets forskningsråd. I forskningsavdelningen
syntes böra ingå dels en mera administrativt betonad del, benämnd
utredningssektionen, dels själva forskningsinstitutionerna, var och en under
en särskild föreståndare. Till forskningsavdelningen borde vidare höra ritkontor,
experimentverkstad och försöksstationer.

Vad angår forskningsavdelningens lokalfråga har förvaltningsutredningen
uttalat sig för en förläggning i anslutning till försvarsväsendets kemiska anstalt
i Lilla Ursvik. Utredningen har dock förutsatt, att hela frågan örn avdelningens
byggnadsbehov skulle bli föremål för särskild undersökning.

(Jtlåtnndcn i anslutning till 1941 års
förvaltningsutrednings förslag.

Frågan hur det tilltänkta forskningsorganet bör infogas i försvarsorganisationen
har i yttrandena över förvaltningsutredningens betänkande tilldragit
sig stor uppmärksamhet. Från åtskilliga håll har sålunda påyrkats inrättande
av en fristående forskningsanstalt. I samband därmed har understrukits,
att forskningsorganet i första hand skulle betjäna de myndigheter, som
vore ansvariga för materielens utveckling och utformning, och ej de, som hade
att sörja för dess anskaffning. Örn forskningsorganet komme att inordnas såsom
en avdelning under industriverket, förelåge risk för att forskningen mera
komme att inriktas på detalj spörsmål i samband med framställningen av krigsmateriel
än på utvecklingen därav. Däremot ha statens ammunitionsnämnd
och försvarsväsendets verkstadsnämnd ansett riktigt att sammanföra forskningen
till ett organ i anslutning till industriverket. Förslag om forskningens
anknytning till försvarsgrensförvaltningarna eller de militära högskolorna lia
även framkommit. Vissa myndigheter och sammanslutningar ha medgivit
möjligheten av att forskningsorganet, även om det i sakligt avseende borde
intaga en självständig ställning, skulle kunna rent administrativt anknytas
till industriverket eller i varje fall underställas chefen för detta. Arméchefen
har ifrågasatt behovet av ett så omfattande och dyrbart forskningsorgan som
det av utredningen föreslagna. Marinförvaltningen har ansett, att tills vidare
en sammanslagning av redan befintliga forskningsorgan borde äga rum samt
att organisationen borde göras så smidig att den efter behov kunde växa ut.
Överbefälhavaren har för sin del förordat en förnyad utredning rörande den
militära forskningens ställning.

Från några håll har framhållits, att vissa speciella forskningsgrenar icke
lämpligen borde överföras till en eventuell forskningsanstalt. Detta vore enligt
överbefälhavaren fallet med försvarsstabens fotoanstalt, enligt chefen för
flygvapnet och flygförvaltningen med flygvapnets försöksanstalt å Malmslätt
samt enligt marinförvaltningen med viss av ämbetsverket bedriven forskningsverksamhet
å områden, där helt andra resurser erfordrades än som kunde
stå till buds inom ett laboratorium, exempelvis i fråga om fartygs hållfasthet.

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Beträffande forskningsverksamhetens inre organisation har vidare från flera
håll framhävts, att organisationen borde vara horisontalt betonad, icke vertikalt
enligt äldre mönster. Underavdelningarna borde därför ej göras alltför
bestämt avgränsade. Försvarsväsendets kemiska anstalts vetenskapliga råd
har påpekat betydelsen av att möjligheter till kollektiv forskning skapas. Arbetet
borde enligt rådets mening med hänsyn till målet för forskningen organiseras
inom olika arbetsgrupper eller sektioner, inom vilka olika specialister
skulle samarbeta med utnyttjande av anstaltens samtliga resurser. Rådet har
därför funnit det vara av vikt, att icke skarpt från varandra skilda institutioner
inrättades. Svenska nationalkommittén för fysik har för sin del ansett,
att för den naturvetenskapligt-militärtekniska forskningen borde inrättas
två institut, ett för militär fysik och ett för militär kemi, samt att båda instituten
borde underställas en gemensam styrelse. Frågan örn en institution för
fotografi och fotogrammetri borde ingå i den ifrågavarande forskningsorganisationen
eller anslutas till någon militär organisation borde upptagas i annat
sammanhang. Om ett institut för militär elektroteknik skulle upprättas, syntes
det lämpligen böra förläggas i anslutning till arméförvaltningens tygdepartements
elektrotekniska laboratorium. Kommittén har vidare föreslagit, att en
byggnad för det militärfysiska institutet måtte uppföras i anslutning till de
militära förvaltningarnas nybyggnader å Ladugårdsgärde samt att frågan om
upprättande av en särskild militärfysisk kår upptoges till övervägande.

Över nationalkommitténs förslag ha yttranden inhämtats från chefen för
försvarsstaben, från arméförvaltningens tyg- och civila departement samt fortifikationsstyrelse
samt från ingenjörsvetenskapsakademien, i vilka yttranden
erinringar mot kommitténs förslag framställts. Sålunda ha påpekats bland
annat den ökade effektivitet och de betydande besparingar, som kunna vinnas
genom ett gemensamt utnyttjande av förefintliga tekniska resurser. Sedermera
har nationalkommitténs sekreterare i en promemoria i sin tur bemött de mot
kommittéförslaget gjorda erinringarna.

I remissutlåtandena över förvaltningsutredningens förslag ha behandlats
ytterligare en del forskningsverksamheten berörande spörsmål. Sålunda har
utredningen rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande understrukit
vikten av kontakt mellan den militära och den civila forskningen —
vilken sistnämnda i första hand borde utnyttjas — samt framhållit, att även
den militära forskningen borde få viss frihet och således icke enbart vara styrd
målforskning. Enligt ingenjörsvetenskapsakademiens mening borde särskild
uppmärksamhet ägnas åt frågan, huru forskningsresultaten snabbast och mest
effektivt skulle tillgodogöras i praktiken. Frågan om forskningsrådets sammansättning
har även ställts under debatt.

Tillsättande av försvarets forskningsnämnd.

Genom beslut den 5 februari 1943 har Kungl. Majit bemyndigat mig att
tillsätta en nämnd, försvarets forskningsnämnd, bestående av högst sju per -

157

Kungl. Marits ''proposition nr 180.

söner, med uppgift att — i avbidan på genomförandet av en slutgiltig organisation
av den naturvetenskapliga och tekniskt-vetenskapliga forskningen för
militära ändamål — verka för forcering och samordning av nu pågående forskningsverksamhet
inom försvarsväsendet ävensom att verkställa utredning rörande
ifrågavarande forskningsverksamhets framtida ställning och organisation
samt till Kungl. Majit skyndsamt avgiva förslag till närmare föreskrifter för
nämndens verksamhet såsom samarbetsorgan m. m. ävensom de förslag, vilka
av utredningen kunde föranledas. Med stöd av detta bemyndigande har jag
den 17 februari 1943 tillkallat sju personer för att fullgöra berörda uppdrag.

Till statsrådsprotokollet den 5 februari 1943 anförde jag i detta sammanhang,
efter att ha redogjort för vad i frågan förekommit, bland annat följande.

Av den redogörelse jag nu lämnat framgår, att delade meningar råda örn det sätt,
på vilket den naturvetenskapliga och tekniskt-vetenskapliga forskningen för militära
ändamål bör organiseras. En skiljelinje går här mellan å ena sidan uppfattningen,
att denna verksamhet bör begränsas till målbunden forskning, samt å andra
sidan den meningen, att verksamheten måste erhålla ett väsentligt större mått av
frihet vid valet av mål. För egen del anser jag, att inom ifrågavarande område
kan och bör beredas utrymme såväl åt tekniskt-industriell forskning med det begränsade
syftet att tillfredsställa produktionens forskningsbehov som åt naturvetenskapligt-militärteknisk
forskning, vilken med utgångspunkt företrädesvis från
fysiken och kemien söker sig fram till måhända även principiellt nya försvarsmetoder
och försvarsmedel.

Den militärtekniska forskningen i vårt land är för närvarande synnerligen splittrad.
Enligt min mening framstår det såsom ett alltmera trängande behov att samordna
de många forskningsorgan, som nu finnas inom försvarsväsendet. Därigenom
skulle vinnas möjlighet att väsentligt mera effektivt än för närvarande utnyttja de
resurser, som på skilda håll stå till förfogande. Kostsamma dubbleringar av forskningsinstitutionernas
utrustning och åtskilligt dubbelarbete skulle också kunna undvikas.
En dylik samordning bör kunna ske i sådana former att icke det här mera
än på andra områden välbehövliga friska initiativet förkväves.

Vid bearbetningen inom försvarsdepartementet av förvaltningsutredningens förslag
i vad avser forskningsverksamhetens ställning och organisation jämte däröver
avgivna yttranden har det befunnits icke vara möjligt att på grundval av det mångskiftande
utredningsmaterial, som nu föreligger, nå fram till en tillfredsställande lösning.
För min del anser jag, att vid övervägande av de åtgärder, som i detta läge
böra ifrågakomma, måste uppställas två mål, ett inriktat på den nu aktuella
forskningen, ett på den militärtekniska forskningens framtida ställning och organisation.

Rörande den aktuella forskningen gäller det att inrätta ett provisoriskt organ,
vars huvuduppgift skall vara att verka för att möjligheter skapas att forcera lösandet
av nu aktuella forskningsproblem, att befordra samarbetet såväl mellan
de på olika områden verkande tekniska och vetenskapliga specialisterna inbördes
som mellan dessa specialister och de militära fackmännen, att åvägabringa
ett ömsesidigt utbyte av erfarenheter, att övervaka planläggningen av forskningen
i syfte bland annat att undvika dubbelarbete samt att i såviil effektiviserings- som
besparingssyfte verka för gemensamt utnyttjande av redan förefintliga eller blivande
hjälplaboratorier, instrumentutrustningar, konstruktions- oell ritkontor,
verkstäder ävensom övriga tekniska resurser. Det beil- ankomma på ifrågavarande
organ att snarast möjligt till Kungl. Majit inkomma med förslag till närmare före -

158

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

skrifter för denna verksamhet. Vid fullgörandet av dessa uppgifter måste samarbetsorganet
självfallet samråda med därav berörda myndigheter och sammanslutningar.
I den mån så visar sig erforderligt böra uppkommande spörsmål underställas
Kungl. Maj:ts bedömande.

Vad beträffar den militärtekniska forskningsverksamhetens framtida ställning
och organisation påkalla härvidlag åtskilliga spörsmål uppmärksamheten. Frågan
huruvida denna verksamhet bör erhålla en mera fristående ställning, anknytas
till eller underställas något förefintligt eller planerat organ inom försvarsväsendet
bör givetvis härvid tagas under omprövning. Ett uppslag, som synes förtjänt av
närmare undersökning, är frågan örn och på vad sätt en fruktbärande samverkan
mellan forskningsorganen och de militära högskolorna kan komma till stånd. Vidare
bör utredas, om arbetet inom en eller annan forskningsgren företer sådana
särdrag att det lämpligast bör bedrivas under direkt ledning av vederbörande försvarsgrensförvaltning
eller någon militär myndighet. Frågorna örn tillgodoseende
av forskningsverksamhetens personalbehov, örn dess inre organisation, om inrättande
av ett forskningsråd och dess sammansättning, örn upprätthållande jämväl
på annat sätt av kontakten med den civila forskningen och den praktiska militära
verksamheten, om forskningsresultatens snabbaste och mest effektiva tillgodogörande
samt om lokalbehovet böra slutligen tagas under övervägande. Utredningen
bör bedrivas med all skyndsamhet, så att därav föranledda förslag snarast
möjligt kunna föreläggas riksdagen. Hinder bör emellertid icke möta att, därest
så finnes lämpligt, ett visst avsnitt av förevarande frågekomplex upptages till behandling
för sig och göres till föremål för ett särförslag.

Enligt min mening är det lämpligast, att såväl vidtagandet av de mera överhängande
samordningsuppgifterna som det egentliga utredningsarbetet anförtros
åt en särskild nämnd, försvarets forskningsnämnd.

Såsom framgår av det föregående har nyligen tillsatts en nämnd, försvarets
forskningsnämnd, med en dubbel uppgift, nämligen dels att utgöra ett provisoriskt
samarbetsorgan för forskningen inom försvarsväsendet, dels ock att
verkställa utredning rörande denna forsknings framtida ställning och organisation.
Resultaten av nämndens verksamhet måste avbidas, innan definitivt
förslag i ämnet kan föreläggas riksdagen. Något forskningsarbete avses således
åtminstone tills vidare icke komma att ingå i krigsmaterielverkets uppgifter.

9. Försvarets fabriker.

1941 års förvaltningsutredning har i sitt betänkande såsom en ytterligare
huvuduppgift för det av utredningen planerade industriverket angivit fabriksoch
verkstadsledning. Innan ståndpunkt kan tagas till spörsmålet, om denna
ledning skall ingå i ett blivande krigsmaterielverks arbetsområde, måste emellertid
avgörande träffas i frågan örn denna ledning bör handhavas i form av
statligt bolag eller statlig affärsdrift. Sistnämnda fråga kräver emellertid på
grund av sin omfattning och den mångfald detalj spörsmål, som därmed sammanhänga,
en särskilt ingående granskning och upptages därför till behandling
i nästföljande större avsnitt.

Kungl. Majlis proposition nr 180.

159

B. Krigsmaterielverkets organisation och personal.

1. Organisation.

1941 urs förvaltningsutredning.

Det av förvaltningsutredningen planerade industriverket skall enligt utredningens
förslag stå under chefskap av en generaldirektör. Generaldirektören
borde äga ensam beslutanderätt i verkets ärenden, dock att utredningen
förutsatte, att delegering av beslutanderätten till avdelningschefer
skulle i stor utsträckning äga rum. Generaldirektören borde vara en person
med stor industriell och merkantil erfarenhet.

Vid sidan av generaldirektören borde inrättas ett rådgivande organ, benämnt
industriverkets råd. Detta skulle verka för att försvarsvis -sendets intressen bleve tillgodosedda genom utnyttjande av landets produktionstekniska
möjligheter. För att kunna fylla denna uppgift borde rådet vara
sammansatt av dels ledande representanter för de militära myndigheterna,
dels civila kapaciteter, vilka allsidigt representerade den del av svenska industrien,
som i första hand berördes av med krigsindustritillverkning sammanhängande
frågor. I enlighet härmed borde ledamöterna i industriverkets råd
enligt utredningens mening utgöras av dels en representant för envar av följande
myndigheter, nämligen överbefälhavaren, arméförvaltningen, marinförvaltningen,
flygförvaltningen samt försvarsväsendets civilförvaltning, dels ock
representanter för civil industri- och teknisk verksamhet, nämligen två företrädare
för mekaniska verkstadsindustrien samt en företrädare för var och
en av sprängämnesindustrien, metallindustrien, järnindustrien, den kemiska
industrien och den tekniska forskningen. Hela antalet ledamöter i industriverkets
råd skulle således utgöra tolv. Av dessa syntes representanterna för de
nämnda myndigheterna böra utses av vederbörande myndighet, under det att
övriga ledamöter borde utses av Kungl. Maj:t för en period av tre år efter
förslag av Sveriges industriförbund eller annan lämplig sammanslutning. Ordförande
i rådet syntes likaledes böra utses av Kungl. Majit.

Industriverkets råd borde enligt utredningens mening sammanträda på kallelse
av generaldirektören efter samråd med ordföranden i rådet. Utredningen
har förutsatt, att verkets arbetsordning skulle innehålla närmare bestämmelser
örn i vilka frågor rådet skulle höras, om rådets arbetsformer m. m. För behandling
av frågor av sådan natur, att de ej behövde föredragas inför rådet
i dess helhet, syntes vissa av rådets ledamöter kunna tillkallas. Föredragande
inför rådet borde i allmänhet vara generaldirektören.

Ordföranden i rådet, vilken skulle ständigt hålla sig underrättad örn industriverkets
löpande arbete, syntes böra uppbära ett årligt arvode av förslagsvis
2,000 kronor. Till rådets övriga ledamöter torde ersättning böra utgå med
30 kronor per sammanträde.

Förvaltningsutredningen har vidare framhållit, att överbefälhavaren utöver

160

Kungl. Marits proposition nr 180.

sin representation i industriverkets råd borde utöva ett bestämmande inflytande
på de prioritetsfrågor beträffande industrileveranser, som kunde uppkomma
inom verket. Chefen för verket borde fördenskull ha att tillse, att
ärenden av nämnda natur icke företoges till avgörande inom verket utan att
överbefälhavaren dessförinnan erhållit tillfälle att framföra sin mening. I övrigt
borde överbefälhavaren äga ett verksamt medinflytande, då det gällde
att tillsätta befattningen som chef för standardiseringsa vdelningens kontrollbyrå.
Emellertid förutsattes verket alltid vara skyldigt att tillhandagå överbefälhavaren
med de upplysningar eller utredningar inom verkets kompetensområde,
av vilka han kunde vara i behov.

Vid uppläggandet av verkets organisation har utredningen ansett det vara
angeläget, att verket uppdelades i så få huvudavdelningar som möjligt samt
att därvid samhörande arbetsuppgifter sammanfördes i gemensamma avdelningar.
Industriverket har i enlighet därmed föreslagits uppdelat i fyra avdelningar
jämte en självständig byrå, nämligen

industriavdelning, omfattande krigsindustribyrå och a n -skaffningsbyrå;

standardiseringsavdelning, omfattande normaliebyrå och kontrollbyrå; lcanslibyrå,

omfattande sektion för administrativtjur
i d i s k a frågor samt ekonomisektion;

forskningsavdelning, omfattande utredningssektion och forskningsinstitutioner; fabriksavdelning,

omfattande fabriksbyrå och avtalsbyrå.

Beträffande detaljerna i förvaltningsutredningens organisationsförslag torde
få hänvisas till utredningens betänkande sid. 121 ff.

Förvaltningsutredningen har förutsatt, att personalen skulle vara så sammansatt
och organisationen så uppbyggd, att verket hastigt skulle kunna
expandera vid beredskaps- eller krigstillfälle. För att verkets funktionsduglighet
på ändamålsenligaste sätt skulle kunna ständigt uppehållas, borde enligt
utredningens mening vissa ledande befattningshavare tillsättas medelst förordnande
på viss tid, medan övrig personal i enlighet med gängse grunder borde
anställas såsom ordinarie eller icke-ordinarie befattningshavare. Därvid har
utredningen förutsatt bland annat, att den ordinarie anställningsformen med
inplacering på löneplanen A endast i undantagsfall skulle förekomma. För att
möjliggöra rationell fabriksdrift har utredningen vidare föreslagit en uppmjukning
av de anställningsbestämmelser, som gällde för personalen vid fabrikerna.

Utredningen har i detta sammanhang framhållit, att dess förslag angående
industriverkets organisation icke kunde göra anspråk på att vara en definitiv
lösning av spörsmålet i varje detalj utan snarare finge betraktas såsom ett
detaljerat principförslag. Med hänsyn till att det här vore fråga om inrättande
av ett helt nytt statligt verk med arbetsuppgifter av alldeles speciellt slag,

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

måste man sålunda räkna med att vissa jämkningar i förslaget bleve erforderliga.
Det syntes få ankomma på verkets blivande chef att under uppsättningstiden
vidtaga eller föreslå sådana organisatoriska förändringar som kunde
visa sig påkallade ävensom att inom den angivna personalstatens ram företaga
lämpliga omflyttningar. Likaså syntes vissa justeringar i såväl personal- som
omkostnadsstaterna successivt bli påkallade, speciellt under de första åren
verket fungerade.

Slutligen har utredningen förutsatt, att för lösande av industriverkets uppgifter
ett intimt samarbete komme att äga rum mellan de militära förvaltningarna
och verket samt att i erforderlig grad militärassistenter skulle kunna
ställas till verkets förfogande mot visst från verket utgående tilläggsarvode.

Utlåtanden över 1941 års förvaltningsutrednings
förslag.

I samband med frågan om krigsmaterielverkets uppgifter ha vissa remissmyndigheter
framfört en del allmänna synpunkter på spörsmålet örn verkets
organisation. I detta hänseende torde få hänvisas till den redogörelse, som
lämnats i det föregående.

Beträffande detaljerna i själva organisationen ha vissa erinringar gjorts i
fråga om sammansättningen av krigsmaterielverkets råd. Sålunda ha chefen
för flygvapnet och flygförvaltningen ansett, att anledning ej förelåge att inom
verkets råd ha en representant för civilförvaltningen. Sveriges industriförbund
har ansett, att även rådets ordförande borde äga sammankalla rådet. Ett
visst minsta antal sammanträden borde även fixeras. I rådet borde ingå representanter
även för textil- och läderindustrierna, i varje fall örn anskaffningen
från dessa industrier skulle anförtros åt verket. Vidare borde den ene av
representanterna för verkstadsindustrien genom lämpligt personval kunna i
viss mån företräda även järnindustrien.

På chefen för krigsmaterielverket komma självfallet synnerligen ansvarsfulla
uppgifter att vila. Denne, som i enlighet med förvaltningsutredningens förslag
bör vara generaldirektör, bör äga god erfarenhet från praktisk-ekonomisk
verksamhet samt framstående egenskaper såsom organisatör och planeringsman.
Med hänsyn till uppgifternas omfattning har utredningen föreslagit, att
vid generaldirektörens sida skulle ställas ett rådgivande organ, sammansatt av
militära och industriella experter. Vid behandlingen av denna fråga inom försvarsdepartementet
har övervägts, huruvida icke ledningen av verket borde ornhänderhavas
av, jämte generaldirektören, en för verksamheten ansvarig styrelse
av mindre omfattning än det av utredningen föreslagna rådet. Även i en
sådan styrelse skulle ingå såväl militära som industriella experter. Vid övervägande
av detta spörsmål har jag för min del kommit till den slutsatsen, att
försvarsledningens intressen och den industriella sakkunskapens medverkan i
erforderlig utsträckning böra kunna säkras genom att ett råd inrättas vid sidan

Bihang till riksdagens protokoll 10’i3- 1 saini. Nr 180. 11

Departe mentschefen.

162

Kungl. Majlis proposition nr ISO.

av verkschefen. Genom att föreskriva rätt även för rådets ordförande — som på
sätt utredningen förutsatt ständigt bör hålla sig underrättad om verkets löpande
arbete — att då han finner erforderligt sammankalla rådet samt genom
att meddela lämpliga bestämmelser rörande de frågor, i vilka rådet skall höras,
örn dess arbetsformer m. m. synes det möjligt att vinna i stort samma syften
som skulle ernås genom inrättande av en styrelse.

I krigsmaterielverkets råd böra enligt min mening ingå företrädare för statlig
och industriell verksamhet till ett antal av högst tjugo. Därvid böra helt
naturligt de i förevarande sammanhang mest betydelsefulla industrigrenarna
vara representerade. Vid rådets tillsättande synes även böra beaktas önskvärdheten
av att olika delar av landet bli företrädda. Hänsyn till önskemålet
örn att i rådande läge hålla intim kontakt med de statliga försörjningskommissionerna
tala för att även dessa i viss utsträckning skola bli representerade
i rådet. Det synes mig emellertid icke lämpligt att på förhand binda
sig alltför hårt i fråga örn rådets sammansättning. De omständigheter, som i
sådant hänseende böra vara utslagsgivande, kunna från tid till annan undergå
förändringar, som icke kunna lämnas obeaktade. Det torde få ankomma på
Kungl. Majit att i detalj besluta om rådets sammansättning och därvid såvitt
möjligt taga hänsyn till framkomna önskemål. Ersättning till ledamöterna
av rådet torde böra utgå jämlikt bestämmelserna i kommittékungörelsen.

I fredstid synas rådets uppgifter närmast böra hänföra sig till spörsmål
rörande krigsindustriplaneringen. Sedan krigsmaterielverket utarbetat riktlinjer
för denna planering, böra dessa underställas rådet för yttrande. Det slutliga
fastställandet av dessa riktlinjer torde emellertid böra ankomma på Kungl.
Majit. Rådet bör vidare höras i andra frågor av större vikt för planeringen.
Slutligen bör rådet verka för näringslivets medverkan i denna. I krigstid eller
eljest i ett skärpt krisläge bör rådet därjämte rådfrågas rörande principerna
för materielanskaffningen.

För behandling av frågor av mera begränsad räckvidd torde allenast vissa
av rådets medlemmar behöva tillkallas. Därest så visar sig önskvärt, synes
rådet böra äga tillsätta ett arbetsutskott med uppgift att fortlöpande följa
verksamheten inom krigsmaterielverket.

Vad härefter angår krigsmaterielverkets inre organisation kan givetvis icke
nu ifrågakomma inrättande av en särskild forskningsavdelning. Med avgörandet
av frågan om forskningsverksamhetens organisation måste självfallet anstå
i avbidan på resultatet av den nyligen igångsatta utredningen i detta ämne.
Då jag av skäl, som i det följande skola närmare utvecklas, anser att en särskild
fabriksstyrelse bör inrättas, kommer någon fabriksavdelning icke att
ingå i krigsmaterielverket. Mot utredningens förslag beträffande övriga underavdelningar
torde några avgörande erinringar knappast kunna riktas. För
min del håller jag emellertid före, att en något närmare anslutning bör sökas
till den organisation, som för närvarande tillämpas inom statens krigsmateriel -

163

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

nämnd och som i praktiken visat sig lämplig. Någon mera väsentlig avvikelse
från de av utredningen förordade principerna för verkets inre organisation i
förevarande hänseenden kommer därigenom icke att ske.

Verksamheten inom statens krigsmaterielnämnd är för närvarande organiserad
på fyra direkt produktiva avdelningar, nämligen tekniska avdelningen,
anskaffnings-, kontroll- och förrådsavdelningarna, ävensom en centralavdelning
för de sammanhållande och övervakande funktionerna. Enligt min mening
böra dessa avdelningar med i stort sett överensstämmande uppgifter ingå
även i ett blivande krigsmat eriel verk. Med hänsyn till den antagliga omfattningen
av arbetet inom verket i fredstid torde emellertid verket lämpligen böra
indelas i byråer, vilka vid eventuellt inträffande framtida krissituationer snabbt
skola kunna ånyo utvecklas till avdelningar.

Såsom nyss antytts bör den i krigsmaterielnämndens nuvarande organisation
ingående centralavdelningen i den blivande organisationen ha sin motsvarighet
i en centralbyrå. Den nuvarande centralavdelningen består av, förutom
avdelningschefen jämte viss till hans direkta förfogande stående personal,- planeringsbyrå,
kansli, ekonomibyrå och byggnadsbyra. Den sistnämnda, som
omhänderhar frågor örn konstruktion och kontroll av industriförrad, vissa fabriker
och andra för nämndens verksamhet erforderliga byggnader, beräknas
kunna avvecklas allteftersom byggnadsarbetena avslutas. I den blivande Centralbyrån
bör således främst ingå en särskild sektion för den centrala industriplaneringen,
omfattande orderplanering och orderöver vakning samt allmän industriberedskap.
Å sektionen skall föras ett centralt företagareregister samt
maskinregister, från vilka anskaffningsbyråns olika sektioner skola kunna erhålla
de uppgifter, som erfordras för deras detaljplanering. Självfallet förutsättes
en intim kontakt mellan den centrala industriplaneringssektionen och
anskaffningsorganen. Till denna sektion skulle även hänföras de arbetsuppgifter,
som inom den nuvarande centralavdelningen åvilar dess transportbyrå,
nämligen uppgifterna att ansvara för transportberedskapen i samband med
nämnden åvilande anskaffningsuppdrag samt att biträda med andra förekommande
transportärenden.

De centrala arbetsfunktionerna i övrigt skulle komma att organiseras på i
stort sett följande sätt.

Ärenden av juridisk samt allmänt administrativ natur liksom frågor berörande
den centrala kontorsdriften skulle förläggas till en i centralbyrån ingående
kanslisektion. Denna bör ombesörja protokoll!öring vid sammanträden
inom verket, upprätta och expediera viktigare utgående skrivelser, utarbeta allmänna
leveransbestämmelser, upprätta köpeavtal m. m. samt överhuvudtaget
biträda i förekommande ärenden av juridisk natur. J iil kanslisektionen bör
även hänföras registraturet samt verkets personalfrågor. Vidare bör kanslisektionen
ha att verkställa utredningar av administrativ art. Särskilt under den
tid, då verket successivt skall utbyggas, kommer ett betydelsefullt och omfattande
arbete att åvila kanslisektionen.

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

I centralbyrån bör vidare ingå en ekonomisektion, som avses skola bära det
centrala ansvaret för den ekonomiska registreringen av nämndens verksamhet.
Denna sektion bör salunda handha verkets bokföring, anslagsavräkning och
statistik. Kassaväsendet bör däremot läggas på civilförvaltningen. Sektionen
bör även svara för redovisningen av vissa förrådsbehållningar m. m., i den
mån dessa icke komma att åvila annan myndighet.

Tekniska byrån bör ha till uppgift att i samarbete med de militära förvaltningarna,
privatindustrien, i landet befintliga standardiseringsorgan samt verkets
anskaffningsbyrå verka för standardisering och normering av försvarsväsendets
materiel. I anslutning därtill bör byrån verkställa löpande granskning
av ritningar, som från försvarsgrensförvaltningarna överlämnas till krigsmaterielverket.
I sin verksamhet bör byrån även följa i utlandet bedriven
standardisering av krigsmateriel. Genom konstruktionsgranskning skall byrån
tillse, att tillverkningstekniska krav och standardiseringskrav i möjligaste mån
bli tillgodosedda under beaktande av de funktionsfordringar, som materielen ur
militära synpunkter måste fylla. Byrån skall vidare utöva informerande och
konsulterande verksamhet i standardiseringsfrågor för försvarsväsendet i dess
helhet. Som ett led i byråns standardiseringsverksamhet bör även ingå att i
samverkan med förvaltningarnas konstruktions- och kontrollorgan utfärda erforderliga
tekniska leverans-, provnings- och kontrollbestämmelser för såväl
råmaterial som färdig materiel.

Så långt överensstämma den tekniska byråns arbetsuppgifter i huvudsak
med de uppgifter, som av förvaltningsutredningen tillämnats den i en standardiseringsavdelning
ingående normaliebyrån. Härutöver bör det emellertid
åligga tekniska byrån att anskaffa och ansvara för förvaltningen av för tillverkningarna
erforderliga mätverktyg. Slutligen bör inom byrån utföras viss
konstruktion av verktyg samt möjlighet förefinnas för utförande av konstruktionsarbeten
i den utsträckning, som i det föregående vid behandlingen av verkets
arbetsuppgifter (sid. 150 f.) angivits. I anslutning därtill bör tekniska
byrån handha de frågor örn patent, som därvid nämnts.

Tekniska byrån bör indelas i tre underavdelningar, nämligen en standardiseringssektion,
en sektion för mätverktyg och ett konstruktionskontor.

På anskaffningsbyrån skall ankomma att för anslag, som av vederbörande
försvarsgrensförvaltning ställas till förfogande, anskaffa sådan materiel som är
av mass- eller standardkaraktär eller som kan betraktas som fixerad i tekniskt
hänseende eller vars anskaffande eljest bör handhavas centralt för att
möjliggöra fullt effektiv krigsindustriplanering. Vidare skall byrån i den omfattning
som i det föregående sagts utöva granskning ur merkantil synpunkt
av viktigare avtal angående anskaffning, som ingås av övriga förvaltningsmyndigheter.
I sin verksamhet har byrån att intimt samverka med de olika
förvaltningarna.

I samband med nämndens (krigsmaterielverkets) övertagande av an -

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

skaffningen av ny materiel måste emellertid anskaffningsorganet undergå en
successiv utbyggnad. Härvid kommer industriellt likartad materiel att sammanföras
till samma enhet. Genom denna fördelning av anskaffningsärendena
kommer ett industriföretag att under ett anskaffningsärendes gång normalt
behöva hålla kontakt endast med en anskaffningsgrupp inom verket.

I anskaffningsbyrån böra enligt min mening ingå en sektion för mekanisk industri,
en för kemisk industri m. m. samt en för textil- och läderindustri. Spörsmålet
huruvida i anskaffningsbyrån bör ingå även en sektion för drivmedel och
liknande produkter torde få bli beroende av den ställning statsmakterna komma
att intaga till frågan om en för såväl civila som militära behov centraliserad
anskaffning och lagring av driv- och smörjmedel. Var och en av de tilltänkta
sektionerna avses få dels en köpande uppgift och dels en planerande uppgift.
För att effektivt kunna fullgöra anskaffningen under de förhållanden, som
sannolikt komma att råda under krig, måste nämligen köpandet och planerandet
gå hand i hand. De som inom de särskilda sektionerna ombesörja
anskaffningsuppgifterna skola sålunda till sin hjälp lia planeringspersonal med
uppgift att ständigt övervaka ifrågavarande industrigrupps leveranser, kapaciteter
och möjligheter. I den mån för denna planeringsverksamhet erfordras
upplysningar beträffande kapacitet, arbetsmaskintillgång m. m. erhållas sådana
inom den till centralbyrån knutna centrala planeringssektionen. Ordnad
på detta sätt erhåller varje inköpsdetalj fullständig kännedom örn den industrigrupp,
med vilken den arbetar. Den kan sålunda, om en viss fabrik eller
verkstad på grund av bombning eller annan förstöring mister sin leveransmöjlighet,
omedelbart vidtaga alla möjliga åtgärder för att säkra leveransen
av den materiel, som påräknats från den ifrågavarande fabriken eller verkstaden.

Inom de större sektionerna, framför allt sektionen för mekaniska verkstadsindustrien,
bör ske en ytterligare uppdelning i grupper, förslagsvis i en grupp
för vapen, en för ammunition, en för fordon och överskeppningsmateriel, en
för elektrisk och finmekanisk materiel, en för järnmanufaktur och förpackningsmateriel
samt en för arbetsmaskiner och arbetsverktyg. Den ovedersägligen
viktigaste gruppen under pågående krig blir gruppen för ammunition,
varför denna i sin tur med säkerhet måste uppdelas på ett antal detaljer,
exempelvis en detalj för projektil-, bomb- och minkroppar, en för tänd- och
initieringsmedel samt en för pjäshylsor och handvapenammunition. Övriga
grupper torde sannolikt kunna bibehållas odelade. På liknande sätt måste
måhända även sektionen för textil och läder uppdelas på ett antal grupper.

Kontrollbyrån bör ha till uppgift att centralt sammanhålla och planera all
verkstadskontroll, sålunda även den, som bedrives av försvarsgrensförvaltningarna
själva. Dessutom skall kontrollbyrån ombesörja och ansvara för den
kontroll, vilken verket måste utöva i fråga örn sådan materiel som verket själv
anskaffar.

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Kontrolluppgifter ha redan från ammunitions (krigsmateriel) nämndens tillkomst
i princip åvilat nämnden, enär nämnden jämlikt sin instruktion haft
att vidtaga samtliga erforderliga åtgärder för leveransernas fullgörande till
dess den färdiga varan avlämnats hos vederbörande förvaltningsmyndighet.
Genom överenskommelse med försvarsgrensförvaltningarna har dock hittills
uppdraget att kontrollera den av nämnden inköpta materielen överlämnats
till den förvaltnings kontrollorgan, som i varje särskilt fall ansetts mest lämpat
för uppdraget i fråga. Det har emellertid numera, med hänsyn till att
nämnden eller krigsmaterielverket successivt kommer att åläggas ett flertal
nya anskaffningsuppgifter, befunnits mest ändamålsenligt att inom den nya
organisationens ram även inrätta en särskild kontrollbyrå, som skall omhänderha
verkstadskontrollen av den materiel, nämnden ålägges anskaffa. Den
militära mottagningskontrollen förutsättes som hittills skola, efter anmälan
av verket, utföras på vederbörande militära förvaltningsmyndighets ansvar.
Genom att det löpande kontrollarbetet på detta sätt centraliseras torde väsentliga
besparingar kunna åstadkommas och ändamålsenligare arbetsformer
kunna åvägabringas, bland annat därigenom att kontrollanterna kunna utnyttjas
mer effektivt och deras arbete lättare kan planeras och dirigeras. Sålunda
kan bland annat en och samma kontrollant vid ett visst företag ofta
utnyttjas för alla där förekommande kontrolluppgifter. Kontrollbyrån avses
utbyggd kring en kärna, bestående av vissa kontrollorgan, vilka alltsedan ammunitionsnämnden
inrättades uteslutande utfört kontrolluppdrag för nämndens
räkning. I den mån det skulle visa sig, att avsteg lämpligen böra göras
från den nu angivna huvudprincipen beträffande handhavandet av kontrollen,
bör överenskommelse därom i varje särskilt fall träffas med vederbörande försvarsgrensförvaltning.

Lämpligast torde kontrollbyrån böra uppdelas på tre sektioner, nämligen
en för mekanisk industri, en för textil- och läderindustri samt en för kemisk
och övrig industri. Måhända kan framdeles bli erforderligt att inrätta ytterligare
någon sektion, exempelvis för elektrisk industri.

Förrådsbyrån avses skola ombesörja den förrådshållning, som enligt vad
förut (sid. 152 f.) närmare utförts, bör ankomma på krigsmaterielverket.
Byrån bör sålunda omhänderha industriförråden samt vissa vid privata industriföretag
upplagda förråd av råvaror och halvfabrikat. I samband därmed
bör byrån ha att svara för sammansättning av ammunitionsdetaljer till färdig
ammunition (aptering) samt att handha ledningen av apteringsverkstäderna,
varemot apteringskontrollen torde böra åvila försvarsgrensförvaltningarna.
Vidare bör byrån ha att handlägga frågor rörande förvaring av ammunition
samt att behandla och effektuera från de militära förvaltningsmyndigheterna
inkommande rekvisitioner.

Förrådsbyrån torde lämpligen böra indelas i tre sektioner, nämligen en
planeringssektion, en apteringssektion samt en förråds- och leveranssektion.

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Jag vill framhålla, att det nu framlagda organisationsförslaget icke bör
betraktas såsom i alla detaljer slutgiltigt. Såsom 1941 års förvaltningsutredning
framhållit måste man — med hänsyn till att det här är fråga örn inrättande
av ett helt nytt statligt verk med arbetsuppgifter av alldeles speciellt
slag — räkna med att jämkningar i praktiken skola visa sig erforderliga. Det
torde få ankomma på Kungl. Majit att under uppsättningstiden vidtaga sådana
organisatoriska förändringar och omflyttningar av personal, som kunna
visa sig påkallade och som kunna genomföras inom den givna kostnadsramen.
Vissa mindre justeringar av personal- och omlcostnadsstaterna torde likaledes
under den första tiden i mån av behov få göras av Kungl. Majit.

I likhet med 1941 års förvaltningsutredning vill jag understryka vikten av
att intimt samarbete och utbyte av personal kommer till stånd mellan försvarsgrensförvaltningarna
och krigsmaterielverket.

2. Personal.

1941 års förvaltningsutredning.

1941 års förvaltningsutredning har beräknat den för ett industriverk av
den omfattning, som utredningen föreslagit, och således inneslutande jämväl
en forskningsavdelning och en fabriksavdelning, behövliga personalen till 251
befattningshavare. En sammanställning av denna personal har lämnats å sid.
144 i utredningens betänkande. Utredningen har emellertid själv framhållit,
att det givetvis erbjöde stora svårigheter att bedöma, huru stor personal det
nya verket skulle komma att kräva.

Utlåtanden över 1941 års förvaltningsutrednings
förslag.

I åtskilliga av de över utredningsförslaget avgivna yttrandena ha erinringar
gjorts beträffande personalens omfattning och lönesättningen enligt förslaget
överhuvudtaget. En redogörelse för yttrandena i dessa delar har lämnats
i det föregående (sid. 21—23). I flera hänseenden torde vad sålunda anförts
särskilt ha tagits sikte på förslaget i vad det rörde industriverket. I förevarande
sammanhang må erinras, att enligt statskontorets mening de av utredningen
föreslagna lönerna för chefstjänstemännen vöre påfallande höga. Statskontoret
har vidare framhållit, att utredningen föreslagit inrättande av ordinarie
tjänster, vilka skulle tillsättas genom förordnande pa viss tid, i en utsträckning,
som saknade motsvarighet på andra områden och som icke vore
betingad av föreliggande omständigheter. Dylika tjänster borde enligt statskontorets
mening inrättas allenast undantagsvis, där alldeles särskilda skäl
vore för handen. Statskontoret har därjämte av principiella skäl motsatt sig
en inplacering av vissa befattningshavare inom vissa lönegradsintervaller.

168

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

Slutligen har statskontoret uttalat, att i avvaktan på erfarenheter ordinarie
befattningar icke borde inrättas vid krigsmaterielverket utan att tills vidare
samma principer borde tillämpas i fråga om anställnings- och avlöningsförhållanden,
vilka hittills varit gällande vid ammunitions- och verkstadsnämnderna
m. fl. krisorgan. Lönenämnderna ha — vad särskilt de högre civila
befattningshavarna angår — såsom en allmän erinran framhållit, att personalen
i ökad utsträckning lämpligen syntes tills vidare kunna anställas såsom
extra ordinarie i syfte att åstadkomma önskvärd elasticitet i personalorganisationen.

_ I likhet med statskontoret anser jag, att krigsmateriel verkets personalorgamsation
bör uppbyggas med största försiktighet. Nu rådande exceptionella
förhallanden kunna icke tagas till utgångspunkt vid personalberäkningarna.
Då på förevarande område ej heller några erfarenheter från tiden före kriget
sta till buds, synes det mig icke möjligt att nu med någon grad av visshet nå
fram till och slutgiltigt fastslå en fullständig personalorganisation för verket.
Jag anser det salunda uteslutet att nu godtaga de av förvaltningsutredningen
uPPgjorda personalberäkningarna. Enligt min mening måste krigsmaterielverkets
personalorganisation småningom få växa fram ur de praktiska erfarenheter,
som under de närmaste aren kunna vinnas. För närvarande torde det
vara nödvändigt att begränsa sig till fixerandet av allenast ett fåtal nyckelposter
inom verket. Dessa befattningar böra av flera skäl snarast fast inplaceras
å löneskalan. Å ena sidan är härvidlag en viss stabilitet nödvändig för
att det skall bli möjligt att i konkurrens med privatindustrien tillförsäkra sig
goda krafter. Å andra sidan skola dessa poster tillsammans utmärka den ram,
inom vilken krigsmaterielverkets personalorganisation efter omständigheterna
skall kunna svälla ut eller krympa ihop. Jag eftersträvar nämligen en sådan
ordning att verket med minsta möjliga organisatoriska förändringar skall
kunna fungera icke blott under fredliga förhållanden utan även under de
våldsamma påfrestningar, som ett krig eller annat krisläge kan medföra, framför
allt i fråga om materielanskaffningen. Krigsmaterielverket måste således
göras i hög grad elastiskt. Denna elasticitet måste vinnas dels och framför
allt genom att flertalet befattningshavare tills vidare anställas såsom extra
personal eller mot arvode, dels genom att de befattningar, som avses nu skola
mera stadigvarande tillsättas, i den utsträckning som är möjlig och lämplig
göras till extra ordinarie. Endast de mest betydelsefulla chefstjänsterna böra
göras till ordinarie men böra då — för att verkets funktionsduglighet ständigt
skall kunna upprätthållas på ändamålsenligaste sätt — tillsättas allenast
medelst förordnande på viss tid, högst sex år. Sistnämnda tjänster böra således
inplaceras på civila avlöningsreglementets löneplan C.

Bland de befattningar, som i första hand måste tillsättas, är självfallet
posten såsom chef för verket. 1941 års förvaltningsutredning har föreslagit,

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

att till chef skulle sättas en generaldirektör i lönegraden C 16 enligt civila
avlöningsreglementet, vilket innebär en grundlön av 30,000 kronor. I yttrandena
har icke framställts någon erinran mot en sådan lönesättning. Lönenämnderna
ha för sin del uttalat, att löneställningen visserligen kunde förefalla
hög men att det syntes vara nödvändigt att så tillmäta avlöningen, att
lämplig och kvalificerad innehavare av denna tjänst kunde förvärvas. För
min del anser jag de av lönenämnderna anförda skälen avgörande. För att
krigsmaterielverket skall kunna intaga den ställning i förhållande till industrien,
som rätteligen bör tillkomma detsamma, måste verket kunna företrädas
av en verklig kapacitet. En sådan måste uppenbarligen förvärvas i konkurrens
med privatindustrien, varför det lärer bli ofrånkomligt att erbjuda
goda avlöningsförmåner. Även jag förordar sålunda, att generaldirektören
uppföres i lönegraden C 16. Därigenom skulle för hans vidkommande överensstämmelse
vinnas med löneställningen för cheferna för statens vattenfallsverk
och domänverket.

Såsom generaldirektörens närmaste man inom verket bör finnas en befattningshavare,
som här preliminärt betecknas såsom direktörsassistent men vars
tjänstetitel torde få slutligt övervägas i annat sammanhang. Denne bör omhänderha
den interna arbetsfördelningen och arbetskontrollen inom verket samt
över huvud utöva vissa sammanhållande och övervakande funktioner. Han
bör tillika vara chef för verkets centralbyrå. Även på denne befattningshavare
ställas höga krav. Med hänsyn härtill torde denna tjänst böra placeras i lönegraden
C 8 (grundlön 16,000 kronor). Chefen för den centrala planeringssektionen
bör vidare hänföras till lönegraden Eo 28. Vad angår kanslisektionens
personal har chefen för motsvarande organ av förvaltningsutredningen föreslagits
placerad i lönegraden C 6. För min del har jag den uppfattningen, att denna
befattning åtminstone tills vidare icke bör sättas högre än i lönegraden Eo 28,
lämpligen med tjänstetiteln byrådirektör. Såsom chef för ekonomisektionen
har av förvaltningsutredningen avsetts en kamrerare, vilken enligt utredningens
mening med hänsyn till att sektionen även skulle ha att handlägga fabrikernas
förhållandevis omfattande bokföring borde placeras i lönegraden A 26. Då
enligt det förslag, som nu framlägges, sistnämnda arbetsuppgift icke kommer
att åvila ekonomisektionen samt kassaväsendet avses bli centraliserat till civilförvaltningen,
torde ifrågavarande tjänst böra uppföras allenast i lönegraden
Eo 24.

Befattningen såsom chef för tekniska byrån är närmast jämförlig med den
av förvaltningsutredningen föreslagna tjänsten såsom chef för standardiseringsavdelningen,
vilken med hänsyn till angelägenheten av att för densamma
kunna erhålla en framstående förmåga enligt utredningens mening borde
placeras i lönegraden C 8. Jag har intet att erinra mot en sådan placering för
chefen för tekniska byrån. I samma lönegrad bör enligt min mening chefen för
tekniska byrån, med tjänstetiteln överingenjör, inplaceras. Av övriga befatt -

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

ningshavare inom samma byrå böra cheferna för standardiserings- och mätverktygssektionerna
sättas i lönegraden Eo 28, medan chefen för konstruktionskontoret
torde böra erhålla en något högre löneställning, nämligen Eo 30.

Chefen för anskaffningsbyrån, med tjänstetiteln anskaffningschef, har i
den av förvaltningsutredningen föreslagna organisationen sin motsvarighet i
överdirektören och chefen för industriavdelningen, vilken av utredningen ansetts
böra placeras i lönegraden C 14 med en grundlön av 24,000 kronor.
Lönenämnderna lia för sin del ansett, att för denne överdirektör icke borde
avses högre lön än som tillkommer överdirektören och souschefen i statens
vattenfallsverk, vilken är placerad i lönegraden C 13. För min del håller jag
före, att en placering av tjänsten såsom anskaffningschef i lönegraden C 10
(grundlön 18,000 kronor) bör göra det möjligt att för denna post förvärva
en väl kvalificerad kraft. Motsvarande löneställning har exempelvis försäljningschefen
i domänverket. Vid anskaffningschefens sida bör ställas en biträdande
anskaffningschef, lämpligen i lönegraden Eo 28.

Inom kontrollbyrån torde för närvarande allenast en tjänst böra fixeras,
nämligen befattningen såsom chef för byrån (kontrollchef). Förvaltningsutredningen
har för närmast motsvarande befattningshavare föreslagit lönegraden
C 6 (grundlön 14,000 kronor). För min del håller jag före, att kontrollchefen
bör placeras i lönegrad Eo 30.

Förrådsbyrån bör ställas under ledning av en förrådschef i lönegraden Eo
30. Denne bör vid sin sida lia en biträdande förrådschef i lönegraden Eo 28.
Slutligen bör inom denna byrå finnas en chef för förråds- och leveranssektionen
i lönegraden Eo 27.

Vid återgång till fredsförhållanden bör givetvis i första hand den då anställda
personalen reserveras för återkallelse vid ett eventuellt nytt krigsfall.
Den bör sålunda mobiliseringsplaceras i krigsmaterielverket. I framtiden böra
sannolikt också vissa inom industrien verksamma krafter mobiliseringsplaceras
på viktigare poster oavsett örn de ha tjänstgjort inom krigsmaterielverket
under nu rådande förhållanden. De böra dock i så fall — i den mån 27 §
1 mom. D värnpliktslagen så medger — genom inkallelse längre eller kortare
tid intrimmas för sin uppgift och därvid sköta motsvarande uppgifter, som
skola tillkomma dem i krig. På detta sätt bör det vara möjligt att vinna
syftet, att krigsmaterielverket vid förstärkt försvarsberedskap eller krig omedelbart
skall kunna utfyllas till en fullödig organisation.

Kungl. Majlis ''proposition nr 180.

171

II. Försvarets fabriksstyrelse.

A. Fabriks- och verkstadsledningens handhavande i form
av statligt bolag eller statlig affärsdrift.

1. Allmänna synpunkter.

1940 års utredning.

Enligt 1940 års militära förval tningsutrednings förslag skulle verksamheten
vid vissa försvarsväsendets industriella anläggningar omläggas så, att densamma
dreves i bolagsform. För detta ändamål borde två statliga bolag snarast
inrättas. Som skäl för en sådan anordning har 1940 års utredning anfört
följande:

Den tillverkning, som bedrives vid försvarsväsendets industriella anläggningar,
är jämförlig med civil industriell tillverkning. För försvarsväsendets varv och verkstäder
gäller sålunda att få fram en ändamålsenlig produkt till lägsta möjliga pris.
Härtill kommer, att vid krigstillfälle största möjliga kapacitet snabbt skall kunna
åstadkommas. Förutsättningen härför är emellertid, att organisationen är så fri och
anpassningsbar som möjligt. Inom den nuvarande organisationen tillämpade normer
med relativt fasta personalstater, som försvåra rekrytering, önskvärda omplaceringar
eller nödvändiga entlediganden samt löneförhöjningar efter förtjänst, liksom
det gängse befordringssystemet, som innebär att befattningshavare ofta endast
viss tid innehar en tjänst för att därefter befordras till annan tjänst med högre
lön, för vilken vederbörande kan ha mindre förutsättningar, ha i allra högsta grad
försvårat möjligheterna att åstadkomma en rationell drift. Vid bolagsform skulle
dessa olägenheter kunna elimineras och samma normer som inom civilindustrien
kunna tillämpas.

De anläggningar, som enligt denna utrednings uppfattning kunde ifrågakomma
för bolagsformen, voro örlogsvarven, centrala torpedverkstaden, ammunitionsfabrikerna,
Åkers krutbruk, gasmaskfabriken i Åker, Carl Gustafs stads
gevärsfaktori, Stockholms tygstation, Karlsborgs tygstation, Bodens tygstation,
Östgöta luftvämsregementes tyganstalt i Linköping, verkstäderna i Visby
och Fårösund jämte planerad dockanläggning i Fårösund samt de centrala
beklädnadsverkstäderna och de centrala flygverkstäderna.

1941 års förvaltningsutrcdning.

1941 års militära förvaltningsutredning, som jämväl upptagit frågan örn bedrivande
av verksamheten vid vissa försvarsväsendet tillhöriga industriella
anläggningar i form av statligt bolag eller såsom statlig affärsdrift, har framhållit,
att ledningen av försvarsväsendets reparationsverkstäder alltjämt borde
handhavas av respektive försvarsgrensförvaltningar, varför bolagsformen enligt
utredningens mening skulle kunna ifrågakomma endast för de nytillverkande
fabrikerna. Frågan om ledningen av beklädnadsverkstäderna har föranlett
viss tveksamhet. Utredningen har emellertid närmast räknat med att ledningen
av dessa verkstäder skulle vara förlagd till det eller de organ, som
komma att handha anskaffningen av beklädnadspersedlar.

172

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

Utredningen har ingående mot varandra vägt de skäl som tala för och
emot de båda nyssnämnda driftsformerna. Fördelarna med att driva de ny tillverkande
fabrikerna i bolagsform skulle enligt utredningens mening i huvudsak
hänföra sig till den omständigheten, att ett statligt bolag i stort sett endast
skulle vara beroende av aktiebolagslagens föreskrifter samt av sådana avtal
beträffande bolagets skyldigheter ur beredskapssynpunkt, som ingåtts vid
bolagets bildande. Fabrikerna skulle i övrigt helt kunna drivas i enlighet med
de inom privatindustrien vedertagna normerna. Med den fria ställning bolagsformen
skulle medföra skulle också följa smidigare former för kapitalinvestering.
Ett annat skäl, som ansetts tala för bolagsformen, ligger enligt vad utredningen
framhållit däri, att upphandlingsproceduren vid statsdrift tynges
av allehanda bestämmelser, medan i ett statligt bolag inköpen skulle kunna
ske på samma affärsmässiga sätt som i privata företag, varigenom såväl tidssom
kostnadsbesparingar borde kunna göras. Slutligen skulle enligt utredningens
mening en av fördelarna med att driva de nytillverkande fabrikerna såsom
bolag vara, att betydligt friare former för personalens anställning skulle kunna
tillämpas.

Vad som enligt utredningens mening främst måste beaktas vid ett ställningstagande
till frågan, vilken av de bägge driftsformerna som ur statens synpunkt
är att föredraga, vore hänsynen till de beredskapskrav, som de statliga krigsmaterielfabrikerna
skola fylla. Även om ur industriell synpunkt vissa fördelar
otvivelaktigt skulle vara förenade med bolagsformen, måste enligt utredningens
mening beredskapsskälen tillmätas så stor betydelse, att utredningen för
sin del, örn ock med viss tvekan, ansett sig böra framför bolagsformen förorda
statlig affärsdrift för försvarsväsendets nytillverkande fabriker. En förutsättning
härför vore dock, att anställningsformerna för personalen vid fabrikerna
kunde göras friare samt att i övrigt sådana förutsättningar för fabriksdriften
skapades, att denna i möjligaste mån kunde bedrivas efter de normer, som
äro gängse inom privatindustrien. Utredningen har i anslutning härtill betonat,
att därest Kungl. Majit ändock skulle anse det vara lämpligare, att ifrågavarande
fabriker dreves i bolagsform, en särskild detaljutredning erfordrades angående
de med bolagsbildningen sammanhängande spörsmålen.

Förvaltningsutredningen har sålunda kommit till den principiella uppfattningen,
att reparationsverkstädernas ledning borde handhavas av respektive
försvarsgrensförvaltningar, under det att endast nytillverkande fabriker borde
ställas under central industriell ledning samt därvid drivas antingen i form av
ett eller flera statliga bolag eller i form av statlig affärsdrift.

Till anläggningar, som i princip bedriva ny tillverkning, har förvaltningsutredningen
hänfört ammunitionsfabrikerna, centrala torpedverkstaden, Carl
Gustafs stads gevärsfaktori, Åkers krutbruk, gasmaskfabriken samt marinens
skifferoljeverk i Kinne-Kleva ävensom i viss omfattning de inom örlogsvarvet
i Karlskrona förlagda artilleriverkstäderna och den vid örlogsvarvet i
Stockholm förlagda minverkstaden. Viss tvekan rådde enligt förvaltningsut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 180. 173

redningens mening i fråga om arméns och marinens centrala beklädnadsverkstäder,
ehuru de till viss del även hade reparationskaraktär. De övriga av
1940 års utredning angivna verkstäderna ha av förvaltningsutredningen betraktats
såsom reparerande.

Samtidigt med förvaltningsutredningen har på Kungl. Maj:ts uppdrag inom
verkstadsnämnden i samråd med marinförvaltningen bedrivits en särskild utredning
angående omorganisation av örlogsvarven. En av nämnda myndigheter
härför tillsatt kommitté, 1941 års örlog svarvskommitté, har förordat,
att örlogsvarven icke ombildas till bolag. Samma uppfattning har hävdats av
verkstadsnämnden och marinförvaltningen vid deras slutliga ståndpunkttagande
till berörda spörsmål. Detta är för närvarande föremål för remissbehandling,
varför Kungl. Maj:t ännu icke träffat avgörande därom.

1942 års militära bolagsutredning.

På min hemställan beslöt Kungl. Maj:t den 17 april 1942, att den av förvaltningsutredningen
förutsatta detaljutredningen rörande en eventuell bolagsbildning
omedelbart skulle komma till stånd. Utredningen, 1942 års militära
bolagsutredning, avsågs skola beröra det ifrågasatta bolagets omfattning samt
klargöra även de konsekvenser, som en eventuell utvidgning av bolagets verksamhetsområde
utöver de av förvaltningsutredningen förutsatta gränserna
kunde komma att medföra. I direktiven för utredningen anfördes vidare följande.

Ett synnerligen viktigt spörsmål i förevarande sammanhang är frågan om det
tilltänkta bolagets ställning till staten. Härvid måste givetvis tillses, å ena sidan
att statsmakterna tillförsäkras erforderligt inflytande på bolagets ledning samt å
andra sidan att bolagsledningen utrustas med sådana resurser och sådan rörelsefrihet
att syftet med bolagsbildningen vinnes. Särskild uppmärksamhet förtjänar
i detta sammanhang även sättet för täckande av beredskapskostnaderna. Förvaltningsutredningen
har härutinnan diskuterat två olika metoder, nämligen antingen
anvisande av särskilda beredskapsanslag eller beredskapsutgifternas inräknande i
de kostnader för den tillverkade produkten, som debiteras beställaren. För det
fall att bolagsformen skulle ifrågakomma har förvaltningsutredningen funnit vissa
svårigheter förenade med båda dessa metoder. Det bör ankomma på den tillämnade
detaljutredningen att såvitt möjligt söka en utväg ur dessa svårigheter samt
att i övrigt mera ingående än hittills låtit sig göra klarlägga hithörande spörsmål.

Vid en blivande utredning torde vidare böra beräknas det tilltänkta bolagets
behov av kapital såväl för övertagande av ifrågavarande anläggningar jämte inneliggande
lager som för rörelsens drivande. I anslutning därtill bör förslag framläggas
om sättet för täckande av kapitalbehovet samt örn de konsekvenser i budgethänseende,
som ett genomförande av den ifrågasatta omorganisationen i övrigt
skulle medföra.

Ett närmare klarläggande av övriga delvis mycket ömtåliga och svårbedömbara
spörsmål, som äro förknippade med en övergång till bolagsformen, måste vidare
äga rum. Uppenbarligen måste genomförandet av en dylik omorganisation ske på
sådant sätt att effektiviteten hos ifrågavarande verksamhetsgren icke temporärt
nedsättes. En annan betydelsefull fråga, som kommer att kräva avgörande i samband
med den industriella rörelsens överflyttande till bolag, är spörsmålet örn personalens
ställning i löne- och pensionshänseende efter en omorganisation.

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Den sålunda tillsatta utredningen har den 10 september 1942 avgivit en
promemoria med utredning och förslag rörande bolagsdrift vid vissa försvarsväsendet
tillhöriga industrianläggningar. Efter att lia redogjort för de fördelar,
som enligt 1940 års utredning skulle vinnas genom bolagsformens införande,
har utredningen särskilt behandlat de fördelar och nackdelar, som skulle
vara förenade med en övergång till bolagsdrift, samt sammanfattat de synpunkter,
vilka utredningen därvid haft under övervägande, på följande sätt.

1. Huvudändamålet med försvarsväsendets industrianläggningar är att säkra tillverkningen
och underhållet av för försvaret nödvändiga artiklar. Fabrikerna
måste alltså byggas och placeras främst med hänsyn till det militära lägets krav. En
följd härav är, att dessa fabriker -—• med visst undantag för beklädnadsfabrikerna
— i främsta rummet äro utbyggda och organiserade icke för att möjliggöra ekonomisk
drift under fredstid utan för att säkérställa erforderlig kapacitet vid mobilisering
och under krig. Fabrikernas tillverkningskapacitet kan därför i allmänhet
endast delvis utnyttjas under fred. Ur denna synpunkt syntes statlig affärsdrift
vara överlägsen bolagsformen.

2. Utvecklingen i de enskilda företagen är som regel beroende av kravet på
affärsmässighet, vilket bland annat medför en strävan att åstadkomma högsta möjliga
produktion, att hålla endast så snäva toleranser, som anses ekonomiskt förmånligt,
samt att vid försäljningar vinna så affärsmässigt förmånliga uppgörelser
som möjligt. Vid de statliga krigsmaterielfabrikerna däremot spela kraven på affärsmässighet
en underordnad roll. Sålunda måste ofta verksamheten vid normal fredsdrift
inskränkas till den i förhållande till kapaciteten obetydliga produktion, som
kan inrymmas inom de av riksdagen beslutade materielanslagen, samtidigt som
fabrikerna måste upprätthålla en förhållandevis dyrbar militär beredskap. Medan
de enskilda företagen söka efter lönande tillverkningsområden, utgör huvuduppgiften
för de statliga krigsmaterielfabrikerna att — ofta med bortseende från ekonomiska
hänsyn — tillgodose de militära synpunkterna genom att arbeta på utvecklingen
av försvarskrafternas beväpning etc. Medan resultatet av de enskilda fabrikernas
verksamhet avspeglar sig på vinst- och förlustkontot, kommer resultatet av
de statliga krigsmaterielfabrikernas verksamhet främst till uttryck i produktens
kvalitet. Sjunkande kostnader medföra icke vinst utan möjlighet för de militära
förvaltningsorganen att genom lägre inköpspriser bättre utnyttja materielanslagen,
vilket främst blir av betydelse för de militära övningarna. Därför böra de statliga
fabrikerna vid uppgörelser med staten icke sträva efter affärsmässigt gynnsamma
uppgörelser utan endast erhålla likvid för sina kostnader. Vad nu anförts innebär
att, i de fall där de enskilda fabrikerna handla med hänsyn till privatekonomiska
och kommersiella hänsyn, de statliga krigsmaterielfabrikerna i stället böra taga
hänsyn till militära och statsfinansiella synpunkter. För en fabrik av dylik karaktär
ter sig bolagsformen i viss män främmande.

3. Den för tillverkning av vapen och ammunition avsedda maskinparken är placerad
dels vid de statliga fabrikerna och dels vid vissa enskilda fabriker (skuggfabriker).
Vissa maskiner kunna vid förändringar i tillverkningsprogrammen flyttas
mellan statliga fabriker och skuggfabriker. Maskinparken bör därför om möjligt
omhänderhavas av samt tagas till uppbörd och redovisas vid ett och samma
organ. Särskilt vid mobilisering måste ett intimt samarbete mellan de statliga
fabrikerna och skuggfabrikerna etableras, vilket förutsätter, att användningen av
hela den för krigsfabrikationen avsedda maskinparken kan dirigeras enhetligt. De
härmed förbundna problemen äro lättare att lösa vid statlig affärsdrift än vid statlig
bolagsdrift.

175

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

4. Kontrollen över ändamålsenligheten av gjorda eller tillämnade medelsdispositioner
vid en sådan statlig bolagsbildning som den nu ifrågasatta måste ägnas särskild
uppmärksamhet. Inom statsförvaltningen regleras denna kontroll dels författningsmässigt
genom lönereglementen, upphandlingsförordningen och vissa andra
föreskrifter, dels i samband med anslagsprövningen och dels slutligen i efterhand
genom riksdagens revisorer och vissa särskilda för saklig granskning tillsatta organs
verksamhet. I de enskilda företagen utövas en motsvarande kontroll endast delvis
genom företagens revisorer. Men i stället regleras där medelsdispositionerna genom
kapitalägarintressets krav på avkastning, genom att tillgängliga medel äro begränsade
och icke minst därigenom att företagsledningen representerar kapitalägarintresset
på ett sätt som knappast är tänkbart i ett statligt bolag. Därtill kommer
att en automatisk reglering av medelsdispositionerna i det fria näringslivet kommer
till stånd på det sätt att oklokt skötta företag tvingas till likvidation eller rekonstruktion,
vilket icke på samma sätt kan bli fallet med en för försvarsberedskapen
nödvändig statlig fabrik.

I och för sig behöva visserligen nu nämnda omständigheter icke medföra risk
för en ekonomiskt ofördelaktig drift, men en förutsättning härför är uppenbarligen,
att de beställande statliga organen ha möjlighet att såsom kunder övergiva företagen
och på annat håll inköpa den krigsmateriel företagen framställa, om dessas
fabrikation enligt beställarens uppfattning sker till alltför höga kostnader. Läget
blir däremot ett annat, om statsmyndigheterna av ett eller annat skäl tvingas placera
sina order hos de ifrågavarande företagen. Ett sådant tvångsläge för myndigheterna
torde emellertid i fråga örn krigsmaterielindustrien vara för handen därigenom,
att staten under alla förhållanden kommer att behöva hålla de ifrågavarande
anläggningarna i gång såsom experimentfabriker eller av andra beredskapshänsyn.
På grund härav måste åtminstone en del av fabrikationen, oavsett kostnaderna,
drivas vid de nu avsedda företagen, vilka under denna förutsättning i
viss mån få ställningen av monopolföretag med ty åtföljande möjlighet att undandraga
sig effektiv kontroll.

Genom att staten i huvudsak är de ifrågavarande företagens enda ägare och enda
kund kan företagens vinstmarginal helt regleras av de beställande statsorganen och
bolagsledningen i samband med prissättningen. Därest — vilket sannolikt torde
bli fallet — de priser som statsmyndigheterna skola erlägga för bolagets produkter
komma att motsvara bolagets självkostnad, uppkommer för bolaget ingen skyldighet
att erlägga inkomstskatt och heller ingen utdelningsbar vinst. Det för ledningen
i ett privat bolag många gånger besvärande tryck, som på grund av vinstintresset
utövas av delägarna, kommer alltså här icke att förefinnas.

5. De statliga krigsmaterielfabrikerna få, som nämnts, i ganska stor utsträckning
beredskapskaraktär. De av beredskapen betingade uppgifterna medföra naturligen
vissa kostnader, som i regel icke förekomma inom privatindustrien. Dessa kostnader
kunna täckas antingen genom att de inräknas i de staten debiterade priserna
eller genom särskilda anslag. I det förra fallet finnes risk för att de statliga fabrikernas
priser icke bli konkurrensdugliga. 1 det senare fallet uppkomma måhända
betänkligheter mot att fasta beredskapsanslag beviljas ett bolag •— örn ock staten
har det avgörande inflytandet på dettas ledning. I båda fallen måste åstadkommas
en effektiv kontroll över att beredskapen verkligen upprätthållcs.

(i. I anslutning till det närmast förut sagda mäste, såsom även påpekas i statens
ammunitionsnämnds och försvarsviisendets verkstadsnärnnds gemensamma
remissyttrande över 1941 års militära förvaltningsutrednings — nedan kallad förvaltningsutrcdningen
-— betänkande, framhållas, att hos ledningen av det statliga
bolaget en viss benägenhet kan antagas förefinnas att eftersätta beredskapskraven
för att därigenom nå lägre självkostnader respektive att anviinda ett statligt ari -

176

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

slag, avsett för beredskapens upprätthållande, till andra ändamål. Denna benägenhet
måste te sig särskilt farlig för den privata industri, som uppträder i konkurrens
nied det statliga företaget örn krigsmaterielleveranser till staten. Tendensen
kan endast motverkas genom revision och andra kontrollåtgärder.

Å andra sidan ligger det nära till hands för det statliga bolaget att i visst hänseende
känna sig utsatt för en besvärande och orättvis konkurrens från privatindustriens
sida. Av beredskapshänsyn torde nämligen den statliga fabriken få en hel
del uppgifter i samband med utläggande av beställningar på privatindustrien, framför
allt lämnandet av service och dylikt. Det statliga bolaget, som i princip skall
arbeta i konkurrens nied privatindustrien, måste alltså tillhandahålla denna sina
tillverkningsmetoder, sina verktyg, utbildade instruktörer etc.

7. Om nian hyser den uppfattningen att staten icke bör driva krigsmaterieltillverkning
i större utsträckning än som motiveras av beredskapshänsynen, är bolagsdrift
vid de statliga fabrikerna olämplig även från den synpunkten att en driftig
bolagsledning har intresse av att alltmera utvidga bolagets verksamhetsområde och
därigenom äventyrar den antagna utgångspunkten. Ä andra sidan medför måhända
antagandet av denna utgågspunkt svårighet att erhålla en driftig bolagsledning,
då det kan befaras att bolagets verksamhetsområde i så fall blir för snävt tilltaget
och dess expansionsmöjligheter för små för att locka en duglig chef.

8. Såsom ett av de viktigaste skälen till förmån för drift i bolagsform har anförts,
att bolaget skulle stå obundet av de för antagande och avlöning av statsanställd
personal meddelade föreskrifterna och därigenom bland annat ha möjlighet
att till sig knyta verkligt dugliga chefskrafter, som staten eljest icke kunde erbjuda
tillräckligt lockande anställningsvillkor. Synpunktens vikt får emellertid icke överdrivas.
Topplönerna inom privatindustrien äro i åtskilliga fall så höga, att det
förefaller otänkbart att ett statligt bolag skulle kunna betala en motsvarande avlöning.
Då det statliga bolaget icke synes kunna lämna någon annan sådan kompensation
i form av »ställning» eller dylikt som statens ämbetsverk kunna erbjuda,
försvåras givetvis konkurrensen med privatindustrien om de högst meriterade cheferna.
Fördelarna av de mindre bundna anställningsförhållandena vid bolagsdriften
kunna därjämte under en övergångstid bli avsevärt reducerade genom att bolaget
kan bli nödsakat att i stor utsträckning låta tidigare anställda befattningshavare
kvarstå i tjänst såsom statsanställda. Vidare kan konkurrensen med privatindustrien
försvåras, örn bolaget skall vara nödsakat tillämpa de kollektivavtalsvillkor,
vilka nu äro gällande vid försvarsväsendets industrianläggningar och vilka genomgående
äro för arbetarna betydligt förmånligare än de villkor som tillämpas inom
privatindustrien. Icke minst gäller detta omdöme pensionsförmånerna. I fråga
om pensionerna uppkomma för övrigt särskilda problem, exempelvis örn vem som
skall svara för redan intjänade pensioner, om pensionernas säkrande m. m.

9. Förvaltningsutredningen framhåller, att en intim samverkan mellan fabriksledning,
å ena sidan, samt statliga organ för anskaffning av krigsmateriel, krigsindustriplanering
och forskning, å den andra, lättare kan ernås, därest fabrikerna organiseras
såsom statliga affärsverk än örn de överföras till bolag. Förvaltningsutredningen
förutsätter därvid, att ledningen av den sålunda tänkta statliga affärsdriften
skall tillkomma samma statsmyndighet som handhar även de andra nu nämnda
uppgifterna, varför vissa av detta verks avdelningar, såsom ekonomiavdelning och
anskaffningsavdelning, utan nämnvärd personalökning skulle kunna utnyttjas jämväl
för hithörande arbetsuppgifter vid den centrala ledningen av fabrikerna.

10. I fråga om möjligheterna att åstadkomma rationellare arbetsmetoder och
fullständigare självkostnadsberäkningar har utredningen icke kunnat finna, att
några mera avgörande fördelar skulle vinnas genom övergång till bolagsdrift. Ut -

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

redningen bygger sin uppfattning i nu nämnt hänseende bland annat på direkta
studier vid olika statliga krigsmaterielfabriker. Det torde i detta sammanhang
knappast behöva påpekas, att endast vid vissa enskilda företag driften kan anses
vara fullt rationaliserad samt att de olika företagens metoder för kostnadsberäkning,
även inom samma bransch, äro mycket skiftande och endast undantagsvis
identiska. I dessa avseenden kunna alltså samma fördelar ernås, örn de statliga
affärsföretagen behandlas såsom affärsdrivande verk i statlig regi som om de organiseras
i bolagsform.

Som sammanfattning av vad sålunda anförts har utredningen yttrat följande.

Vid statlig affärsdrift når man en bättre kontroll och en smidigare kontakt med
de statliga myndigheterna än med bolagsdrift; skillnaden mellan de båda driftsformerna
i tekniskt, driftsekonomiskt och kommersiellt hänseende är endast av formell
natur. Däremot är bolagsdriften avsevärt överlägsen vid reglering av löne- och
pensionsfrågor samt vissa andra personalärenden. Särskilt med hänsyn till att för
tillverkningskostnaden löner och övriga personalförmåner äro av avgörande betydelse
måste dessa kostnader — om konkurrensdugliga priser över huvud skola
kunna åstadkommas — kunna smidigt anpassas till den allmänna marknadens nivå
inom motsvarande branscher. Utredningen har funnit detta spörsmål böra tillmätas
avgörande betydelse vid bedömandet av frågan om övergång till bolagsdrift
för försvarsväsendets industriföretag. Omvänt torde gälla, att örn bolagens ledning
icke skulle erhålla frihet att reglera berörda personalärenden i enlighet med vad
här ovan sagts eller att om samma resultat kunde ernås vid statlig affärsdrift, tillräcklig
anledning icke heller föreligger att övergå till bolagsdrift.

Bolagsutredningen har ifrågasatt, om icke i detta sammanhang den fria konkurrensens
betydelse överskattats. Utredningen har nämligen förutsatt, att
den statliga regleringen av krigsmaterieltillverkningen komme att bliva betydande
samt att tillverkningen komme att utläggas så, att försvarsberedskapen
vid de olika statliga och enskilda fabrikerna så långt möjligt kunde upprätthållas.
Dessutom måste hänsyn tagas därtill, att staten alltid hade ett starkt
intresse av att sysselsätta den vid de egna fabrikerna anställda personalen.
Prisjämförelser mellan de statliga och enskilda fabrikerna kunde inom vissa
marginalvärden icke bli utslagsgivande vid fördelningen av tillverkningsorder,
eftersom de statliga fabrikerna hade betydande fasta kostnader för personal,
underhåll och beredskap, vilka kostnader måste täckas oberoende av hur tillverkningsorderna
utlades. Dessa omständigheter kunde måhända leda till
uppkomsten av viss animositet mellan de olika slagen av fabriker. Utredningen
har emellertid framhållit, att ett eventuellt motsatsförhållande mellan de statliga
och enskilda krigsmaterielfabrikerna icke finge påverka driften, då det
för fabriksledningarna å ömse håll måste stå klart, att de vore nödvändiga
för krigsberedskapens upprätthållande.

Vissa moment av konkurrens borde dock enligt bolagsutredningens mening
kunna uppstå. Sålunda förefölle det icke uteslutet, att privatindustrien skulle
lyckas efterhand utfinna bättre tillverkningsmetoder än de av den statliga
fabriken utlärda, vilket i sin tur skulle sporra den statliga fabriken till utexperimenterande
av nya förbättringar eller omvänt. Därjämte måste en konkur U

ihan g till riksdagens protokoll Wirf. 1 sami. Nr ISO. 12

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

rens i viss mån kunna verka prisreducerande och sålunda t. ex. utvisa, om viss
tillverkning bleve billigare vid en privat fabrik än vid motsvarande statliga
eller omvänt. Utredningen har ansett, att såsom allmän princip för all tillverkning
av krigsmateriel i framtiden borde gälla, att den fria konkurrensen
av heredskapsskäl komme att bli beskuren.

Bolagsutredningen har även avgivit förslag rörande beredskapskostnaderna
och deras täckning, rörande reglering av löner åt bolagens personalorganisation,
rörande pensionering av från staten övertagen personal samt angående
finansieringen av bolagens kapitalbehov och åtskilliga utgifter, beträffande
vilka förslag en närmare redogörelse torde få lämnas i det följande. Utredningen
har föreslagit, att örn bolagsdrift anses böra komma till stånd, denna
skulle omfatta de nytillverkande krigsmaterielfabrikerna, beklädnadsfabrikerna,
vissa större reparationsverkstäder för beklädnadsartiklar samt skifferoljeverken
ävensom att för detta ändamål skulle bildas tre bolag, nämligen ett
vapen- och ammunitionsbolag, ett beklädnadsbolag och ett nytt skifferoljebolag.

Då frågan örn sammanslagning av marinens skifferoljeverk i Kinnekulle
med Svenska skifferoljebolaget i särskild proposition (nr 25) förelagts årets
riksdag, vilken proposition sedermera av riksdagen godkänts, kommer i det
följande endast att behandlas utredningens förslag, i vad avser vapen- och
ammunitionstillverkningen samt beklädnadstillverkningen.

Utlåtanden över 1941 års förvaltningsutrcdnings
och bolagsutredningens förslag.

Med anledning av vad 1941 års förvaltningsutredning och bolagsutredningen
anfört rörande de fördelar och nackdelar, som skulle vara förenade med
bolagsdrift i jämförelse med statlig affärsdrift, har flertalet av de hörda myndigheterna
förordat statlig affärsdrift samt därvid anfört i
huvudsak följande.

Överbefälhavaren har framhållit, att starka skäl kunde åberopas mot användning
av bolagsformen samt anfört.

Kraven på beredskap och på ekonomisk drift komma alltid att stå i motsatsförhållande
till varandra. Det bör även beaktas att beredskapsåtgärderna icke kunna
regleras en gång för alla utan måste anpassas efter utvecklingen, vilket i allmänhet
torde vara lättare att åvägabringa vid statlig affärsdrift än vid bolagsdrift. Den
samverkan och kontakt, som måste finnas mellan de statliga anskaffnings-, krigsindustriplanerings-
och forskningsorganen å ena sidan och fabrikerna å den andra,
blir vid bolagsdrift mindre intim än vid statlig affärsdrift. Sistnämnda förhållande
torde ha särskild betydelse i vad avser vapen- och ammunitionstillverkningen. De
motiv, som föranledde 1941 års förvaltningsutredning att uttala sig mot bolagsformen,
synas alltjämt äga giltighet.

Cheferna för armén och mannen ha framhållit, att statlig affärsdrift vore
att föredraga, då denna driftsform gåve bättre garantier för tillgodoseendet av
de militära beredskapskraven samt möjliggjorde bättre samarbete med övriga
statliga myndigheter.

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Chefen för flygvapnet oell flygförvaltningen ha ansett, att bolagsledningen
ställdes inför en nästan olöslig uppgift, då den skulle tillgodose två sådana krav
som beredskap och driftsekonomi, vilka stöde i rakt motsatt förhållande till
varandra. Myndigheterna trodde för sin del icke på möjligheten av att i bolagsdrift
erhålla ett tillfredsställande tillgodoseende av de militära beredskapssynpunkterna,
allrahelst som dessa angelägenheter icke komme att ligga i bolagsledningens
intresse utan måste bevakas utifrån genom särskilda kontrollorgan.
Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen avstyrkte därför bestämt,
att vapen- och ammunitionstillverkningen skulle överlämnas åt ett nybildat
statligt bolag. Enligt myndigheternas åsikt vore statlig affärsdrift under det
blivande industriverket den rätta formen för ifrågavarande verksamhet. Dessa
invändningar kunde dock med mindre fog göra sig gällande vid beklädnadstillverkningen,
varför nämnda myndigheter icke motsatte sig bolagsdrift för beklädnadsverkstäderna,
därest en sådan anordning skulle befinnas påkallad.

Arméförvaltningens tyg-, intenclentur- och civila departement ha förordat,
att ifrågavarande krigsmaterieltillverkning skulle bedrivas såsom statlig affärsdrift,
samt ha i anslutning därtill framhållit, att fabrikernas beredskapskaraktär
borde tillmätas avgörande betydelse, enär något annat skäl än beredskapshänsyn
svårligen torde kunna åberopas för statlig krigsmaterieltillverkning överhuvudtaget.
Betingelserna för ifrågavarande fabrikers verksamhet vöre så väsentligt
olikartade mot vad som gällde i fråga om de privatekonomiska företag,
för vilkas räkning aktiebolagsformen utbildats, att nämnda företagsform tedde
sig främmande i detta sammanhang. Beredskapshänsynen måste sålunda med
nödvändighet medföra bland annat, att bolagsledningen i allt väsentligt bleve
beroende av vederbörande högsta militära förvaltningsmyndigheter, varigenom
den komme att beträffande befogenheter och uppgifter i väsentliga delar intaga
en annan ställning än ledningen för ett vanligt aktiebolag. Regleringen
av beredskapskostnaderna torde för en i aktiebolagets form driven rörelse
komma att te sig tyngande. Detta problem måste dock även vid statlig affärsdrift
lösas i och för ernående av en i möjligaste mån rättvisande kostnadsberäkning.

Även marinförvaltningen har framhållit, att de fördelar, som man avsåge
att vinna genom övergång till bolagsdrift, lika väl kunde ernås vid statlig
affärsdrift samt därvid särskilt framhållit möjligheterna till bättre kontroll
och smidigare kontakt med de statliga myndigheterna.

Statens aminunitionsnämnd och försvarsväsendets verkstadsnämnd ha i sitt
utlåtande över 1941 års militära förvaltningsutrednings förslag anfört att,
ehuru nämnderna vöre av den uppfattningen, att vissa betydande fördelar
skulle kunna vinnas genom en drift i bolagsform, nämnderna dock ansåge de
av utredningen anförda skälen mot denna driftsform värda att beakta. Det
vore därvid framför allt beredskapssynpunkten, som nämnderna i likhet meri
utredningen tillmätte stor betydelse. Därest fabrikerna skulle drivas som statligt
bolag, kunde nämligen för fabriksledningen frestelsen ligga nära lill hands

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

att för att ernå en ekonomiskt bärande tillverkning eftersätta beredskapssynpunkterna
eller att åtminstone icke själv taga initiativ till genomförandet av
nya och fördyrande beredskapsåtgärder.

En annan olägenhet vid drift i bolagsform läge enligt nämndernas mening
däri, att då de statliga fabrikerna givetvis komme att få en hel del uppgifter
i samband med utläggandet av beställningar på privatindustrien, framför allt
lämnandet av service och dylikt, det syntes svårt att få ett friktionsfritt samarbete
med privatindustrien. Det statliga bolaget komme ju nämligen samtidigt
att uppträda som konkurrent till de privata industriföretagen. Dessa
nackdelar skulle icke i samma grad uppstå, om fabrikerna underställdes ett
statligt verk.

Nämnderna ha sedermera i utlåtanden över bolagsutredningens promemoria
gjort vissa ytterligare uttalanden i ämnet. Sålunda har försvarsväsendets
verkstadsnämnd, som likaledes förordat statlig affärsdrift, härom anfört bland
annat följande.

Verkstadsnämnden har alltmera stärkts i den övertygelsen, att bolagsdrift icke
utgör en lämplig form för utövandet av ifrågavarande verksamhet. Beredskapssynpunkterna,
vilka i denna verksamhet måste tillmätas stor betydelse, lära icke
kunna tillgodoses på önskvärt sätt vid bolagsdrift. Bolagsutredningens förslag,
att bercdskapsåtgärderna skulle regleras genom ett mellan staten och bolaget upprättat
avtal, vars uppfyllande skulle kontrolleras genom särskilda revisorer, torde
knappast komma att i praktiken fungera tillfredsställande. För det första lära de
mångskiftande beredskapsuppgifterna, vilka i den mån utvecklingen fortskrider
ständigt bliva föremål för förändringar, överhuvud icke kunna regleras genom
avtal. Därtill kommer, att även om sådana avtal kunna träffas kontrollen över
uppgifternas fullgörande blir synnerligen komplicerad och ofta återkommande svårlösta
tvistigheter om avtalens tolkning i skilda hänseenden kunna befaras uppstå.

Statens hrigsmaterielnämnd har i sitt yttrande över bolagsutredningens
promemoria anfört, att det syntes lämpligare att driva ifrågavarande rörelse i
form av statligt verk än i bolagsform samt framhållit.

Nämnden har vid förnyat övervägande funnit ytterligare skäl tala mot drift i
bolagsform. Sålunda torde verksamheten vid försvarsväsendets fabriker och verkstäder
under en kommande fredsperiod — icke minst beroende därpå, att av beredskapsskäl
beställningar i icke oväsentlig grad måste utplaceras hos privatindustrien
— bliva av sådan ringa omfattning, att det näppeligen kan anses lämpligt
att driva de statliga fabrikerna i bolagsform.

1942 års militära reparationstjänstutredning har framhållit, att bolagsdrift
syntes minst lämpa sig för den verksamhet, som vore helt inriktad på försvarsväsendets
eget behov och där beredskapssynpunktema vore framträdande,
medan beklädnadstillverkningen bättre lämpar sig för drift i bolagsform. Utredningen,
som i sitt principbetänkande framhållit, att frågan om statlig bolagsdrift
eller statlig affärsdrift icke hade någon väsentlig betydelse vid bedömandet
av frågan om centraliserad underhållstjänst, har vad de centrala
reparationsanstaltema angår, funnit några fördelar icke stå att vinna vid bolagsdrift.
Därest emellertid de nuvarande centrala beklädnadsverkstädema

181

Kungl. May.ts ''proposition nr 180.

skulle komma att drivas i bolagsform, borde även de centrala anstalterna för
underhållstjansten anslutas till detta bolag. Skulle åter statlig beklädnadstillverkning
anses icke böra komma i fråga utan nytillverkningen anförtros åt
den civila industrien, syntes erforderlig försöksverksamhet i fråga örn persedeltillverkning
kunna anslutas till någon av de centrala reparationsverkstäderna.

Statskontoret har bestämt avstyrkt övergång till bolagsdrift samt framhållit,
att de av utredningen anförda nackdelarna med bolagsdrift vore avsevärt
större än fördelarna. Statskontoret har förordat, att företagen redovisningsmässigt
skulle organiseras såsom affärsverk med egna kapitalfonder.

Riksräkenskapsverket har förordat, att ifrågavarande fabriker skulle drivas
såsom statliga affärsföretag samt framhållit, att driften vid dessa anläggningar
borde organiseras så, att i främsta rummet de militära beredskapskraven
tillgodosåges. Den friare bolagsformen syntes lämna alltför stort utrymme åt
snävt kommersiella synpunkter samt medföra ett försvårat samarbete såväl
med statliga myndigheter som med privatindustrien.

Statens krisrevision har avstyrkt övergång till bolagsform samt framhållit att,
då bolagsorganisationen i den form här föreslagits icke utgjorde någon garanti
för att de ekonomiska synpunkterna bleve bättre tillgodosedda vid bolagsdrift
än vid affärsverksdrift och då verksamheten vid de ifrågavarande fabrikerna
och verkstäderna vid återgång till normala fredsförhållanden syntes bliva av
relativt ringa omfattning och huvudsakligen erhålla karaktär av beredskapsarbete,
krisrevisionen funnit tillräckliga skäl icke föreligga att nu — innan närmare
erfarenhet vunnits rörande den statliga verksamheten inom förevarande
område vid återgång till fredsorganisation — vidtaga en så genomgripande
omorganisation av den centrala företagsledningen som en övergång till bolagsformen
skulle innebära.

Statens industrikommission, som ansett skillnaden mellan de olika driftsformerna
lia en mera formell än reell innebörd, har med hänsyn till den tvekan,
som på olilia håll otvivelaktigt rådde, funnit lämpligast, om spörsmålet
bolagsdrift kontra statlig affärsdrift kunde ställas på framtiden och således icke
behövde avgöras i nuvarande läge. Tydligt vore nämligen, att nu rådande alldeles
speciella förhållanden lätt kunde föranleda oriktiga aspekter vid bedömandet
av vilken driftsform som i en mera normal situation, då driften kommer
att bli av väsentligt mindre omfattning än nu, kunde vara mest lämplig.
Kommissionen ansåge sig ha så mycket större skäl att förorda ett dylikt undanskjutande
av spörsmålet som det nu rådande provisoriska systemet med
försvarsväsendets verkstadsnämnd visat sig fungera på ett, såvitt kommissionen
kunnat bedöma, fullt tillfredsställande sätt. Enligt kommissionens mening
borde således verkstadsnämnden tills vidare, förslagsvis under en tid av fem ar,
bestå och utgöra den form, varunder verksamheten alltjämt skulle bedrivas.
Hellre än att för dylikt fall redan nu bestämma sig för bolagsdrift, vilken rörelseform
i ett förändrat läge uppenbarligen måste ställa sig tämligen svår att avveckla,
syntes då såsom ett provisorium statlig affärsdrift böra komma i fråga.

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Sveriges industriförbund har redan i sitt utlåtande över 1941 års förvaltningsutrednings
förslag med avseende å valet mellan bolagsdrift och statlig
affärsdrift framhållit, att skäl kunna åberopas för envar av dessa lösningar
men att förbundet stannat vid den uppfattningen, att i varje fall bolagsformen
borde undvikas. I sitt över bolagsutredningens förslag avgivna yttrande
har förbundet, i vars yttrande svenska arbetsgivareföreningen instämt, ytterligare
framhållit, att krigsmateriel under fredstid i största möjliga utsträckning
borde tillverkas av den privata industrien och detta i all synnerhet inom
de områden, där den privata industrien hade att svara för den ojämförligt större
delen av produktionen under krigstid. Den viktiga beredskapssynpunkten
bleve därigenom bäst tillgodosedd. Förbundet erinrade om den betydelsefulla
förstärkning av landets försvarsberedskap, som uppkommit därigenom, att den
av ett enskilt företag bedrivna vapentillverkningen vid Bofors haft möjlighet
att under gången fredstid genom stora uppdrag från in- och utlandet utveckla
sin standard och sin tillverkningskapacitet till nuvarande höga nivå. Förbundet,
som funnit bolagsformen icke erbjuda några fördelar framför statlig
affärsdrift på nu förevarande område, har vidare anfört, att detta sammanhängde
med att ett bolag av föreslagen typ skulle få ytterst litet, måhända
endast namnet, gemensamt med ett vanligt bolag. Det ifrågasatta bolaget
skulle — till skillnad mot vad som gäller i fråga om tidigare statliga bolag —
få ägaren-staten såsom enda kund, vartill komme, att staten i stor utsträckning
skulle nödgas placera sina order på krigsmateriel hos bolaget, oavsett de
priser detta betingade sig. De fördelar, som vanligen vöre förbundna med
bolagsformen i fråga örn möjlighet att ernå rationell och affärsmässig drift,
skulle fördenskull icke kunna i detta fall utnyttjas. Ännu allvarligare vore
det, ifall bolagets ledning, i känslan av att böra redovisa ett så gott resultat
som möjligt av verksamheten, sökte tillvälla sig största möjliga del av krigsmaterieltillverkningen
och därigenom försämrade möjligheterna för den enskilda
industrien att fylla de beredskapskrav, som ställdes på densamma. Risken
för en sådan utveckling syntes obetingat mindre vid vanlig statsdrift.

Civilmilitära tfänstemannaföreningen har funnit driftsformen statligt bolag
avgjort underlägsen den föreslagna statliga affärsdriften samt anfört, att de
speciella militära kraven på säkerställande av erforderlig kapacitet vid mobilisering
och under krig med därtill hörande beredskapsanordningar, skuggfabriker,
gemensam maskinpark, dess utnyttjande och redovisning samt erforderlig
service för fabrikationens snabba och säkra utsvällning icke syntes i tillräcklig
grad kunna bliva tillgodosedda vid statlig bolagsdrift. Den fasta organisatoriska
sammanknytningen mellan det av förvaltningsutredningen föreslagna
industriverket och de statliga fabrikerna, som syntes komma att medföra
uppenbara fördelar för hela verksamheten för anskaffning och tillverkning av
krigsmateriel, icke minst ur rationaliserings- och arbetsbesparingssynpunkt,
samt för ett kontinuerligt fruktbärande samarbete med de militära försvarsgrensförvaltningarna,
skulle icke kunna erhålla motsvarande effektiv organisation
vid bolagsdrift.

183

Kungl. Maj:t.-i proposition nr 180.

För svars väsendets civilmilitära ingenjörers förbund Ilar ansett fördelarna av
att ändra nuvarande driftsform till bolagsdrift icke vara så framträdande i
förhållande till nackdelarna, att övergång till bolagsdrift vore motiverad, samt
framhållit att en statlig affärsdrift i fråga örn för krigsmateriel nödvändiga produktionsgrenar
i princip vore att föredraga framför statlig bolagsdrift.

Det enda utlåtande, i vilket övergång till bolagsdrift förordats,
har avgivits av svenska teknologi öreningen, vilken med anledning
av 1941 års förvaltningsutrednings betänkande anfört bland annat följande.

Den motivering utredningen anför för att de försvaret tillhörande fabrikerna
och verkstäderna skulle drivas i form av statlig affärsdrift, kan föreningen ej finna
helt övertygande. Många skäl tala nämligen för bolagsdrift, som otvivelaktigt bör
innebära större frihet för företaget såväl i fråga örn drift som om anställningsformer.
Härigenom skulle det bli möjligt för försvarets industrier att i konkurrens
med den privata till sig knyta personal med erkänd kapacitet. Med skickliga och
ansvarskännande män i ledningen för industrierna undgås risken, att verksamheten
skall stelna, en fara som eljest kan ligga nära till vid statlig affärsdrift.

Den olägenhet för den ekonomiska kontrollen av företaget, som utredningen
anser uppkomma, om aktieägarna ej kunna påräkna vinst, måste nog anses överdriven.
Andra sätt att göra kontrollen effektiv torde finnas, och med en väl sammansatt
styrelse bör man kunna räkna med bästa möjliga resultat. Av vikt är,
att industriverket, örn bolagsformen kommer till användning, blir väl företrätt i
bolagets styrelse, och föreningen vill därför peka på lämpligheten av att industriverkets
chef även bör vara styrelsens ordförande.

I yttrande över bolagsutredningens betänkande har teknologföreningen
ytterligare anfört följande.

Svenska teknologföreningen har icke funnit, att utredningen fått fram några
nya synpunkter på detta spörsmål. Under uttrycklig förutsättning att ledningen
får befogenhet att fullt självständigt och i former motsvarande den privata industriens
handha personalfrågorna, synes det föreningen, att bolagsdriften kan vara
att föredraga för ernående av möjligast rationella organisation och driftsbetingelser.
Genom att försvarets fabriker under fredstid böra arbeta med en relativt liten
men högt kvalificerad personal, vilken vid mobilisering eller krig hastigt måste
flerdubblas, blir personalfrågan mer än annars ömtålig och företagsledningen kommer
helt visst att ofta ställas inför svårigheter, som fordra en synnerligen smidig
anpassning efter förhållandena på arbetsmarknaden. Redan de allvarliga olägenheter,
som för ett statligt verk följa av att det vid en arbetskonflikt icke kan handla
efter samma grundprinciper som enskilda företag oell icke kan ansluta sig till
arbetsgivareorganisationer, måste härvid vara starkt vägande. Även då det gäller
avvägande av anställningsvillkor för tjänstemän av olika grader, är det av stor
vikt, att ledningen icke blir bunden av de strängt begränsade löneskalor, vilka alltid
måste bliva normgivande för statliga företag. Ett affärsföretag av bolags natur
kan dock betydligt lättare än ett statligt verk genomföra de hastiga inskränkningar
i driften, som stundom bliva erforderliga.

Teknologföreningen har dock funnit, att örlogsvarven och de mindre reparationsverkstäderna
ej borde inordnas under bolagsdrift.

2. Löne- och andra personalfrågor.

Då lönefrågorna och de övriga problem, som sammanhänga med personalorganisationen,
liro av avgörande betydelse vid bedömandet huruvida en (iver -

184

Käng], Majlis proposition nr 180.

gång till bolagsform kan anses motiverad, torde i detta sammanhang böra
lämnas en kortare redogörelse för vad utredningarna i nu angivna avseenden
anfört.

1941 års förvaltningsutredning.

1941 ars förvaltningsutredning har med viss tvekan för försvarsväsendets
ny tillverkande fabriker förordat statlig affärsdrift framför bolagsdrift men samtidigt
såsom förutsättningar härför uppställt, att anställningsformen för personalen
vid fabrikerna kunde på närmare angivet sätt göras friare samt att
i övrigt sådana förutsättningar skapades för fabriksdriften, att densamma
i möjligaste mån kunde bedrivas efter inom privatindustrien gängse normer.
Med friare anställningsformer har förvaltningsutredningen därvid främst avsett,
dels att ordinarie befattningar enligt löneplan A i civila avlöningsreglementet
icke skulle förekomma vid dessa företag, dels att chefstjänstemännen
skulle kunna placeras i C-löneplanen med möjlighet till alternativ placering
inom en ganska vid marginal, dels att personal i övrigt skulle kunna anställas
mot arvode och placeras inom vissa lönegradsintervaller i en av Kungl. Maj:t
fastställd, förhållandevis rymlig ram. Fabriksledningen skulle härigenom ernå
en ganska vidsträckt frihet att anställa, placera och förflytta personal på det
för driften lämpligaste sättet.

1942 års militära bolagsutredning.

Bolagsutredningen har i anledning härav framhållit, att man vid ett genomförande
av förvaltningsutredningens förslag i denna del skulle redan genom
statlig affärsdrift uppnå de fördelar med avseende å anställning av personal
m. m., vilka utgjorde ett av de viktigaste motiven för övergång till bolagsdrift.
Förslaget innebure emellertid, att ledningen av försvarsväsendets fabriker
i betydande utsträckning skulle befrias från tillämpningen av bestämmelserna
i gällande avlöningsregleinenten. Därigenom skulle fabriksledningen alltså i
dessa hänseenden erhålla betydligt större frihet än den som kunnat tillerkännas
de nuvarande affärsdrivande verken. Bolagsutredningen, som icke haft
att ingå i prövning av frågan, huruvida förslaget i denna del kunde genomföras
isolerat för försvarsväsendets anläggningar utan hänsynstagande till de
konsekvenser detta kunde få för statens affärsdrivande verksamhet i övrigt,
har i likhet med förvaltningsutredningen funnit, att örn de friare anställningsformerna
kunde vinnas endast på den vägen, att krigsmaterielfabrikema ombildades
till bolag, detta vore ett starkt skäl för en sådan ombildning.

Bolagsutredningen har vidare framhållit, att fördelarna med bolagsformen
främst skulle komma till synes beträffande den lägre personalen. I fråga om
chefslönerna har bolagsutredningen funnit, dels att de enskilda fabrikerna alltid
torde vara nödsakade att hålla sina topplöner vid en nivå, som avsevärt
överstege de statliga chefslönernas, och dels att förvaltningsutredningens förslag
örn inplacering av chefslönema i C-löneplan möjliggjorde en relativt förmånlig
reglering av dessa löner. Utredningen, som funnit uteslutet, att ett

185

Kungl. Marits proposition nr ISO.

statligt bolag skulle kunna betala löner motsvarande de enskilda företagens
topplöner, har framhållit, att det icke heller skulle vara önskvärt, att staten
sökte inleda en ny lönekonkurrens örn denna icke talrika personalgrupp. Utredningen
hade därför icke kunnat finna, att en övergång till bolagsdrift skulle
vara av avgörande betydelse för rekryteringen av chefsposterna.

I fråga örn de lägre tjänstemännen såsom verkmästare, konstruktörer, ritare
och förmän har utredningen funnit, att bolagsdriften skulle i lönehänseende
medföra stora fördelar. De statliga avlöningsreglementenas bestämmelser vore
nämligen i vissa hänseenden icke lämpade för regleringen av lönerna till denna
personalgrupp. Sålunda hade genom ansvällning av arbetet många tjänstemän
av dessa kategorier, särskilt verkmästare och förmän, pålagts en avsevärd
ökning av ansvaret och arbetsbördan. För fabriksledningarna hade det framstått
såsom angeläget att kunna bereda dem någon kompensation härför, dock
utan att därigenom i något hänseende lämna för framtiden bindande utfästelser.
Den rätta formen för erkänsla hade härvid varit gratifikation eller tillfälligt
arvode utöver lönen. Då möjlighet att lämna sådan ersättning med det
nuvarande avlöningssystemet endast i begränsad utsträckning stöde till buds,
hade en del befattningshavare av nu avsedda kategorier i stället måst uppflyttas
i högre lönegrad, trots att de kunnat beräknas göra skäl för den högre
lönen blott under viss tid, kännetecknad av särskilda förhållanden. Därjämte
erinrades örn de svårigheter, som i statsdrift uppkomme genom att arbetarnas
ackordsförtjänster ofta överstege lönerna till mästare och förmän, liksom örn
svårigheterna att anpassa statslönema till här avsedda befattningshavare efter
växlingarna i arbetarnas inkomster. Dessa och många liknande olägenheter
skulle i bolagsdrift kunnat undvikas. Det finge därvid dock icke förbises,
att även inom det privata näringslivet en tendens förelåge att åstadkomma
mera allmänt tillämpade »löneplaner».

Utredningen har vidare funnit, att en övergång till bolagsdrift skulle medföra,
att löner och övriga förmåner till arbetare lättare skulle kunna anpassas
till de inom motsvarande branscher i privatindustrien tillämpade lönerna. Det
skulle i så fall kunna övervägas, huruvida icke de ifrågasatta bolagen, såsom
fallet är med vissa redan existerande statliga bolag ävensom med vissa kooperativa
förbundet tillhöriga fabriker, borde anslutas till arbetsgivarorganisation.
En sådan anordning för statliga bolag skulle dock förutsätta, att bolagsledningen
erhölle full frihet att ensam reglera arbetsförhållandena, eftersom det
mäste framstå såsom ovillkorligen nödvändigt, att statsmakterna icke genom
de statliga bolagen kunde bliva inblandade i eller påverka lösningen av konflikter
på arbetsmarknaden.

Utredningen har även berört vissa med överflyttningen av personal till bolagen
sammanhängande frågor samt de spörsmål, som uppkomma beträffande
samverkan mellan de statliga organen å ena sidan samt fabrikerna å den andra,
varvid utredningen även konstaterat, att personalen vid bolagsdrift icke skulle
kunna såsom hittills växelvis utnyttjas för tjänst vid fabrikerna och i de cen -

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

träla förvaltningsmyndigheterna. Utredningen har ansett, att man redan gjort
dylika erfarenheter inom det nybildade statliga bolaget statens skogsindustrier.
Utredningen har vidare framhållit, att i fråga om löner och pensioner till bolagens
befattningshavare bolagens styrelser ensamma skulle bli beslutföra. Utredningen
har följaktligen icke gjort någon närmare utredning angående storleken
av de löner och pensioner, som kunde komma att utbetalas. Utredningen
har emellertid konstaterat, att de pensioner, som utbetalas jämlikt statliga
tjänstepensionsreglementet för arbetare, vore avsevärt högre än de pensioner,
som utbetalas av statliga och enskilda aktiebolag i allmänhet. Vissa statliga
aktiebolag liksom ett flertal enskilda bolag utbetala inga arbetarpensioner.

I fråga örn pensionerna till de vid bolagsbildningen anställda arbetare, vilka
redan intjänat pensionsrätt i statens tjänst, måste en avräkning mellan staten
och bolaget komma till stånd. Utredningen har därvid redogjort för de olika
alternativ, som diskuterats med avseende å denna frågas lösning för aktiebolaget
statens skogsindustriers del, samt för den nu ifrågasatta bolagsbildningen
ifrågasatt ett enklare förfaringssätt än det som avsetts skola komma
till tillämpning vid den ännu icke slutligt avgjorda regleringen av detta spörsmål
i vad avser skogsbolaget.

Bolagsutredningen har alltså funnit, att bolagsdriften skulle vara avsevärt
överlägsen vid reglering av löne- och pensionsfrågor samt vissa andra personalärenden
samt att dessa spörsmål borde tillmätas avgörande betydelse vid bedömande
av frågan om övergång till bolagsdrift men även ansett, att om bolagens
ledning icke skulle erhålla frihet att reglera personalärenden i enlighet
med vad här sagts eller att örn samma resultat kunde ernås vid statlig affärsdrift
— d. v. s. i enlighet med 1941 års förvaltningsutrednings förslag — anledning
icke heller förelåge att övergå till bolagsdrift.

Utlåtanden över bolagsutredningens förslag.

Flertalet av de hörda myndigheterna ha anslutit sig till bolagsutredningens
uppfattning men ansett de fördelar, som skulle vinnas genom bolagsdrift, icke
uppväga de därmed förenade nackdelarna samt framhållit, att vad man i dessa
hänseenden avsett att vinna med övergång till bolagsdrift borde kunna ernås
även vid statlig affärsdrift.

Arméförvaltningens tyg-, intendentur- och civila departement påpeka, att
den speciella form av företagarskicklighet, som inom det privata näringslivet
på grund av sin relativa sällsynthet betalas med topplöner, knappast syntes
erforderlig vid nu ifrågavarande fabriker, där tillverkningens art och omfattning
bestämdes av andra faktorer än de vinstintressen en privat företagsledare
hade att tillgodose och där företaget i staten hade en given köpare av sina
produkter. Dessa chefsposter, vilkas innehavare icke heller hade några finansieringsproblem
att bemästra, bleve därför av rent administrativ karaktär i en
helt annan utsträckning än vad fallet vore beträffande en företagsledare inom
det privata näringslivet.

187

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Departementen ifrågasatte, huruvida icke de av utredningen angivna olägenheterna
kunde avhjälpas med enklare medel än övergång till bolagsdrift.
Sålunda syntes, därest ifrågavarande personal allt fortfarande skulle avlönas
enligt gällande avlöningsreglemente för icke-ordinarie personal, en smidigare
anpassning av lönerna efter det aktuella lägets krav kunna åstadkommas,
därest särskilda medel i erforderlig omfattning anvisades till gratifikationer
och belöningar. Denna eljest sparsamt tillämpade ersättningsform skulle —
rätt använd — i avsevärd omfattning kunna motverka den stelhet hos det
statliga lönesystemet, vilken i princip syntes vara ofrånkomlig, därest nödig
stadga och reda skulle kunna vidmakthållas i fråga örn lönesättningarna i
statsverksamheten, men som utredningen icke utan skäl ansåge ha mindre
lämpliga verkningar beträffande ifrågavarande personalkategori. Enligt departementens
mening gjorde sig kravet på större rörlighet och smidighet i fråga
örn lönerna framför allt gällande för den arbetsledande och tekniska personalens
del. Även inom ramen för statlig affärsdrift kunde ifrågavarande personals
avlöningsförmåner lösgöras från de statliga avlöningsreglementenas bestämmelser
och en anpassning till allmänna marknadens lönenivå sålunda genomföras.
Så hade redan skett beträffande arméns centrala beklädnadsverkstad, där
samtliga civila befattningshavare utom kontorspersonalen jämlikt medgivande
av Kungl. Majit vore anställda med personliga kontrakt och avlönades oberoende
av statliga avlöningsreglementen. För det fall att denna radikala omläggning
av personalens avlöningsförhållanden komme till stånd, kunde ifrågasättas,
huruvida icke vederbörandes pensionsförhållanden ändock med tillämpning
av 1 § 2 mom. allmänna tjänstepensionsreglementet skulle kunna regleras.

Vad anginge arbetaravlöningarna kunde departementen icke finna några
avgörande skäl, varför bolagsdrift i och för sig skulle medföra en bättre anpassning
av dessa löner, vilka såväl vid statlig affärsdrift som bolagsdrift vore
avtalsmässigt bestämda. Vid den centrala beklädnadsverkstaden överensstämde
för övrigt arbetaravlöningarna redan nu så gott som fullständigt med den
privata industriens löner för motsvarande slag av arbetskraft. Vid försvarets
övriga fabriker syntes arbetarna däremot erhålla högre ersättning än inom privat
industri av jämförlig art. En reducering av ifrågavarande kostnadsfaktor
kunde visa sig förbunden med mindre önskvärda verkningar. Ur beredskapssynpunkt
vore det nämligen av utomordentlig betydelse för försvarsväsendets
fabriker att lia tillgång till en kunnig och erfaren fast arbetarstam. Lönesänkningar
vore i och för sig ägnade att motverka uppnåendet av detta syfte.

En övergång till bolagsdrift och därmed en anpassning av ifrågavarande förmåner
efter normer, som inom den privata industrien tillämpades i fråga örn
pensionering av arbetare, skulle medföra betydande kostnadssänkningar.
Emellertid hade de jämförelsevis högt tilltagna pensionsförmåner, vilka staten
tillerkände sina arbetare, sin grund i sociala synpunkter och hänsynstaganden,
vilka med samma styrka gjorde sig gällande vare sig vederbörande vore direkt
statsanställd eller anställd i ett statligt bolag. Kedit sett bleve även sistnämnda

188

Kungl. Maj:ts ''proposition nr ISO.

arbetare att anse såsom statsanställda. De rikligare tillmätta pensionsförmåner,
som utginge till statens arbetare, kunde i icke ringa mån bidraga till att
binda vederbörande vid företaget, en omständighet som hade betydelse ur
bland annat beredskapssynpunkt.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha framhållit, att en anpassning
efter lönemarknaden stötte på särskilda svårigheter inom förevarande område.
Det kunde nämligen icke frånkommas, att jämförelser uppställde sig
mellan löneväsendet vid dessa fabriker å ena sidan och å andra sidan de parallellt
med dem arbetande statliga affärsföretagen inom samma bransch, såsom
arméns tygverkstäder, flottans örlogsvarv och flygvapnets centrala flygverkstäder.
Det bleve i längden omöjligt att vid dessa vid sidan av varandra arbetande
företag uppehålla väsentligt olika lönestandard med åtföljande skillnad
i social ställning för den anställda personalen.

Försvarsväsendets verkstadsnämnd, som delade utredningens mening, att
verksamheten med nödvändighet krävde en smidig anpassning av lönesättningen
för såväl tjänstemän som arbetare efter läget på allmänna marknaden
samt efter fabrikernas aktuella behov, har framhållit, att en sådan anpassning
icke kunde vad beträffar tjänstemännen komma till stånd vid tillämpning
av de för statsförvaltningen i övrigt gällande avlöningsbestämmelserna. Enligt
nämndens mening vore det icke ogörligt att åstadkomma sådana avlöningsbestämmelser
vid statlig drift, att större frihet vid lönesättningen skulle vinnas.
Nämnden har förordat en anställningsform, vilken icke i alltför hög grad avveke
från vad som eljest tillämpades i statsförvaltningen men varigenom det
åsyftade resultatet ändock skulle ernås. Förslaget, som i vissa hänseenden nära
överensstämde med ett av 1941 års förvaltningsutredning framlagt förslag,
innebär i huvudsak, att för vissa av de högre tjänstemännen av riksdagen
skulle fastställas rörliga lönegrader, medan för övriga tjänstemän lönegradsplaceringen
skulle bestämmas av fabrikernas centrala ledning. De högre tjänstemännen
skulle enligt förslaget inplaceras i löneplan C i civila avlöningsreglementet,
medan övrig personal skulle erhålla extra ordinarie eller extra anställning,
varjämte kontraktsanställning skulle ifrågakomma. Genom dessa anställningsformer
skulle enligt nämndens mening ej blott smidighet i lönesättningen
ernås utan även för i C-löneplanen upptagna tjänstemän liksom för extra ordinarie
tjänstemän pensionsfrågan lösas på ett lämpligt sätt. Om så ansåges
erforderligt, syntes Kungl. Majit under åberopande av 1 § 2 mom. sista stycket
allmänna tjänstepensionsreglementet även kunna besluta, att reglementets
bestämmelser skulle tillämpas för kontraktsanställd personal.

Enligt statens kiigsmatenelnämnds förmenande syntes det, vad beträffar
tjänstemännens löner, icke vara ogörligt att vid statlig drift åstadkomma sådana
avlöningsbestämmelser, att större frihet vid lönesättningen skulle kunna
vinnas. Vad åter anginge arbetarlönerna syntes, om så skulle anses önskvärt,
möjligheterna att kunna anpassa dessa till de inom motsvarande bransch inom
privatindustrien tillämpade icke vara större vid bolagsdrift än vid fortsatt statlig
drift.

189

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

1942 års militära reparationstjänstutredning har anfört, att man vid en
övergång till bolagsdrift knappast torde kunna ifrågasätta en försämring av
de sociala förmånerna för endast en grupp av anställningshavare i statens
tjänst.

Statskontoret har framhållit, att om man icke kunde på den statliga krigsmaterieltillverkningen
lägga vanliga affärsmässiga synpunkter, så bortfölle
även huvudskälet för att beträffande de anställda vid försvarsväsendets industrianläggningar
tillämpa anställnings- och avlöningsvillkor, som mera väsentligt
avveke från de för anställningshavare i statens tjänst eljest vedertagna.
Rent principiellt ansåge statskontoret dessutom betänkligt och i längden säkerligen
ohållbart att genomföra en kategoriklyvning av de statsanställda, som
skulle ställa vissa grupper i en markerat ogynnsammare ställning än övriga
och detta uteslutande beroende på den valda driftsformen för verksamheten.
Därest pensionerna för statens arbetare ansåges vara för höga syntes den riktiga
utvägen vara att ändra tjänstepensionsreglementet men däremot icke att
söka kringgå problemets kärnpunkt genom ändring av själva driftsformen. Liknande
synpunkter kunde enligt statskontorets mening anföras beträffande lönevillkoren.
Emellertid har statskontoret funnit det icke vara uteslutet, att man
skulle kunna inom det statliga lönesystemets ram reglera personalfrågan på
ett sätt som bättre än hittills tillgodosåge de speciella krav, som uppställde sig
inom industriell verksamhet av förevarande slag. Viktigast syntes i detta
sammanhang vara, att de olika företagen ställdes under fullt kompetent och
för sin uppgift väl kvalificerad teknisk och ekonomisk ledning. Vad som i
detta avseende med tillämpning av vanliga lönevillkor visat sig möjligt vid
statens affär sdrivande verk borde kunna åvägabringas även vid försvarsväsendets
fabriker och verkstäder.

Riksräkenskapsverket har anfört, att en tillfredsställande rekrytering av
chefsbefattningarna kunde ernås, oavsett om verksamheten komme att bedrivas
i bolagsform eller såsom statligt affärsföretag. Hittills gjorda erfarenheter
hade knappast givit vid handen, att de statliga anställningsvillkoren skulle
omöjliggjort chefsbefattningarnas besättande med tillräckligt kvalificerade
krafter. Vid en tillämpning av de av förvaltningsutredningen förordade anställnings-
och lönevillkoren syntes de krav på frihet och anpassning, som på
förevarande område borde uppställas, bliva i skälig mån tillgodosedda. Riksräkenskapsverket
förutsatte härvid, att möjligheten att inom den av förvaltningsutredningen
föreslagna lönegradsramen relativt förmånligt inplacera en
tjänsteman allenast skulle komma till användning, då fråga vore om förvärvande
eller bibehållande av en duglig arbetskraft, och icke utnyttjas till en
allmän utvidgning av gränserna för placering i löneklass. Lönegradsuppflyttningen
borde icke heller tillämpas, då fråga vore örn att bereda kompensation
tor en tillfällig ökning av arbetsbelastningen och ansvaret. För dylika ökningar
i arbetsbördan borde i stiUlct systemet med arvode eller gratifikation med förtid
kunna komma till antändning. Beträffande de för bolagsdrift ifrågasätta

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

anläggningarna syntes en anpassning av arbetarlönerna till de inom privatindustrien
tillämpade mindre förmånliga löne- och pensionsvillkoren under alia
förhållanden vara svår att genomföra, då bärande skäl knappast förelåge, att
beträffande denna personal tillämpa andra och mindre förmånliga villkor än
för personalen vid de reparerande verkstäderna. Detta omdöme gällde allmänt
taget även personalen i tjänstemannaställning. Därest de föreslagna friare anställningsvillkoren
ansåges böra tillämpas vid här avsedda anläggningar, syntes
detta medföra konsekvenser även i fråga örn reparationsverkstäderna. Riksräkenskapsverket
har vidare framhållit, att möjligheterna att åstadkomma en
rationell drift otvivelaktigt vore större inom ett bolag än vid statliga verk och
inrättningar, vilka voro bundna av lönereglementen m. fl. bestämmelser. Enligt
verkets mening skulle emellertid en personalorganisation i huvudsaklig
överensstämmelse med förvaltningsutredningens förslag i tillräcklig grad tillgodose
kravet på anpassning efter den allmänna marknadens nivå. Därmed
skulle det starkaste för bolagsdrift anförda skälet bortfalla.

Statens krisrevmon har anfört, att vad beträffar anställningen av arbetare
och deras avlönande några väsentliga fördelar icke syntes stå att vinna med
drift i här föreslagen bolagsform framför affärsverksdrift. Då det giillde tjänstemännens
avlöningsförhållanden syntes däremot läget vara delvis annorlunda.
Därest driften inordnades under affärsverkets form, skulle ledningen bli
bunden av de statliga lönereglementena med deras i lönehänseende relativ t
stora stelhet. Även om vissa svårigheter i fråga örn rekryteringen av ingenjörer
och annan teknisk personal skulle uppkomma för företagsledningen vivi
affärsverksdrift, ansåge krisrevisionen likväl dessa omständigheter icke vara av
den vikt, att man fördenskull borde välja en företagsform, som ur andra synpunkter
kunde anses mindre lämplig.

Enligt statens industrikommissions mening borde det icke vara helt ogörligt
att även vid andra driftsformer än bolagsformen med avseende å anställningsiörhållandena
ernå en efter den allmänna marknaden anpassad tillfredsställande
reglering. Då kommissionen föreslagit, att huvudspörsmålet bolagsdrift
kontra affärsdrift ställdes på framtiden, hade detta därför skett på basis av den
uttryckliga förutsättningen, att anställningsfrågorna även i verkstadsnämndens
regi skulle kunna givas en dylik reglering, varvid personalen i pensionshänseende
måste kunna tillerkännas de förmåner, som allmänneligen bereddes fastare
anställd personal i statens eller enskilda arbetsgivares tjänst.

Sveriges industriförbund, som understrukit, att utredningen — till synes
med fullt fog — icke ansett bolagsformen medföra några avgörande fördelar
för rekryteringen av chefsposterna vid det statliga företaget, har vidare anfört,
att det icke borde erbjuda oöverkomliga svårigheter att uppmjuka det nuvarande
lönesystemet på sådant sätt, att berörda önskemål kunde nöjaktigt tillgodoses
utan att bolagsformen därför behövde tillgripas. Det borde icke heller
iörbises, att även i ett statligt bolag med ett stort antal anställda vissa meleher
mindre fixerade lönegrader säkerligen komme att fastställas eller små -

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

ningom utbilda sig. Vad slutligen anginge arbetarlönerna syntes en önskvärd
anpassning av de statliga lönerna och därmed jämförbara förmåner vara fullt
lika möjlig att genomföra, även om den statliga affärsdriften bibehölles.

En från de ovan återgivna uttalandena avvikande uppfattning har hävdats
av jörsvarsväsendets lönenämnd, som anfört.

Utan att ingå på frågan om vilken driftsform, som lämpligen bör komma till
användning, finner sig lönenämnden böra uttala, att därest statlig affärsdrift anses
böra tillämpas på förevarande område, det ej gärna synes kunna ifrågakomma att
för vissa betydande delar av statsförvaltningen tillämpa avlöningsnormer, som
helt skilja sig från vad som gäller för förvaltningen i allmänhet. Den frihet och
obundenhet, som vid en sådan lösning skulle tillerkännas fabriksledningen, torde
enligt lönenämndens mening vara ägnad att medföra vittgående konsekvenser nied
avseende å statens affärsdrivande verksamhet i övrigt. Lönenämnden anser sig å
andra sidan böra framhålla, att därest bolagsformen skulle komma till användning
beträffande nu ifrågavarande, omfattande verksamhetsgrenar det knappast lärer
kunna undvikas, att lönesättningen för den av bolagen anställda personalen kommer
att inverka på löneförhållandena för personalen vid statliga företag inom liknande
verksamhetsområden.

De över bolagsutredningens förslag hörda personalorganisationerna ha i huvudsak
framhållit följande.

Svenska officersförbundet, som framställt erinringar mot uppfattningen, att
en civil befattningshavare generellt skulle besitta bättre tekniskt kunnande
och mera framstående ledaregenskaper än en militär, har anfört bland annat,
att vad det tekniska kunnandet beträffade, en specialutbildad ingenjör i regel
kunde anses äga företräde framför en tekniskt utbildad officer. De militärer,
vilka ifrågakonune för högre poster vid fabriker och dylikt, hade dock, innan
de satts att bekläda sådana befattningar, erhållit en grundlig teknisk utbildning
och kunde sålunda anses fullt jämställda med civila teknici. Förbundet
erinrade vidare, att militärtjänsten vore särskilt lämpad såsom grundval för
danandet av ledare, eftersom detta är ett av officersutbildningens viktigaste
mål. Att denna givit resultat, vilka kunna vara av betydelse även för en
fabriksledare, ansåg förbundet bestyrkt av det faktum, att militärer i många
fall tagits i anspråk för ledande poster just inom industrier och motsvarande
enskilda företag. Ledarposterna inom försvarsmaktens fabriker borde därför
i första hand förbehållas militära befattningshavare. Endast i den mån lämpliga
chefer icke kunde utfinnas bland dessa, borde civila komma i fråga. Även
med hänsyn till samarbetet mellan de militära myndigheterna och fabrikernas
ledning vore det angeläget, att dc ledande posterna inom fabrikerna besattes
med militärt skolad personal.

Civilmilitära tjänstemanna] örenvig en har förklarat sig icke kunna biträda
bolagsutredningens uppfattning i förevarande hänseenden, när berörda spörsmål
såges i belysning av de former, förvaltningsutredningen föreslagit för dessa
frågors behandling. För arbetarna gällde i båda fallen kollektivavtalsformer
och statens intressen syntes härvid bli i tillräcklig man tillgodosedda vid

192

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

statlig affärsdrift. För tjänstemännen syntes den extra ordinarie eller extra
tjänstemannaanställningsformen och den ifrågasatta rörligheten i löneplacering
inom trennc lönegrader för varje befattning erbjuda erforderlig smidighet
i anställnings- och löneförhållandena. Härmed skulle enligt bolagsutredningens
eget uttalande tillräcklig anledning icke föreligga att övergå till bolagsdrift.

Försvarets civila tjänstemannaförbund har anfört, att den stelhet, som vore
utmärkande för de statliga löneplanerna, till största delen sammanhängt med
att personalförteckningarna för försvarets del måst underställas Kungl. Maj:t
för fastställande. Den långsamma behandling, som härvid varit betingad dels
av att ändringar endast kunnat ske en gång örn året, dels av den noggranna
behandlingen av förslagen i flera olika instanser, har huvudsakligen karakteriserat
den stelhet, som nu påtalades. Detta kunde enklast undanröjas genom
att försvarets centrala myndigheter i likhet med de civila centralförvaltningarna
och affärsdrivande verken finge bemyndigande att själva fastställa dessa
personalförteckningar. I sak skulle detta bli förhållandet även efter övergång
till bolagsdrift, eftersom bolagsledningen centralt skulle besluta i lönefrågor.
Den fria lönesättningen skulle dock även i sådant fall vara nödsakad att följa
vissa planer, om icke anarki skulle uppstå på detta område. Tiden före år
1928, då det första avlöningsreglementet för försvarets civila tjänstemannapersonal
kom till, hade karakteriserats av sådan fri lönesättning. Erfarenheterna
från den tiden vore icke sådana att ett återinförande av detta system
syntes önskvärt. Om det sålunda måste anses nödvändigt att fastställa vissa
normer för lönesättningen, vore det överflödigt att utarbeta nya sådana, då
de statliga avlöningsreglementena i stort sett fyllt de krav, som rimligen kunde
uppställas.

Sveriges arbetsledareförbund, som redan i sitt utlåtande över 1940 års förvaltningsutrednings
betänkande framfört bestämda erinringar mot bolagsformen,
genom vilken enligt förbundets mening arbetsledarna skulle förlora sin
anställningstrygghet, därest deras ställning och pensionsrätt icke garanterades
genom ett med tillräckligt lång giltighetstid bundet kollektivavtal, har nu
hänvisat till detta utlåtande och därutöver ytterligare anfört vissa synpunkter.
Förbundet har erinrat, att arbetsledarna haft en arbetsbörda och ett ansvar,
som deras löneförmåner icke kompenserat dem för. Därest ett bolag
redan nu drivit ifrågavarande industrier, skulle sålunda löneutgifterna till
tjänstemännen säkerligen varit väsentligt större. För att vinna rättelse härvidlag
måste man emellertid icke tillgripa en så radikal åtgärd som omläggning
av själva driftsformen. Med hänsyn till att tillverkningen vid dessa industrier
i mångt och mycket saknade motsvarighet inom det privata näringslivet, vore
det icke möjligt att vid en ansvällning av fabrikationen omedelbart från detta
erhålla erforderlig arbetsledande personal med sådana kvalifikationer att
driftsresultatet kunde förväntas bli fullt tillfredsställande. Svårcrsättlig personal
borde följaktligen bibehållas i tjänst i erforderligt antal även under de
perioder, då verksamheten dreves i mindre omfattning. Följaktligen borde ock -

193

Kungl. Marits ''proposition nr 180.

så enligt förbundets mening nämnda personal beredas sådana anställningsvillkor,
att den icke i onödan frestades att övergå till privattjänst. Det syntes
därför ur beredskapssynpunkt vara av stort värde, att den relativa anställningstryggheten
för nämnda befattningshavare bibehölles för framtiden oaktat
de olägenheter, som anmälde sig ur strängt företagsekonomisk synpunkt.

Landsorganisationen i Sverige har anfört, att då det icke syntes som om
utredningen avsett, att försvarets industrier i fredstid skulle utöva konkurrerande
verksamhet med övriga industrier på den allmänna marknaden, det vore
svårt att förstå den vikt, som tillmätts försvarsindustriernas konkurrensduglighet,
ehuru en strävan till förbilligande av här berörda verksamhet vore naturlig.
Utredningens promemoria upptoge dock icke några ingående undersökningar
om förhållandet mellan löneläget vid försvarets industrier och löneläget
vid motsvarande privata eller andra statliga industrier. Att försvarsindustriernas
arbetare, liksom övrig statsanställd personal i regel åtnjöte större sociala
förmåner än motsvarande privata industriers arbetare, vore lätt att konstatera,
varför några undersökningar icke syntes nödvändiga i detta avseende.
Örn en undersökning av löneförhållandena skulle giva vid handen, att försvarets
arbetare intoge en förmånligare ställning än den privata industriens, så
vore därmed icke utan vidare givet, att en strävan till fullständig utjämning
vore befogad. Med den uppgift de statliga krigsmaterielfabrikema pålades,
förefölle det, som om deras arbetare skulle komma i en särskild ställning. Detta
1''ramginge bland annat av utredningens egna uttalanden beträffande kravet
på sekretess från de anställdas sida. Försvarsindustriernas arbetare måste betraktas
såsom innehavare av förtroendeposter i synnerlig grad, vartill komme,
att man hittills av dessa krävt mycket god yrkeskompetens redan vid anställandet.
Det senare gällde ej minst de arbetsplatser, vid vilka reparationer förekomme
i större utsträckning än vid motsvarande privata anläggningar. Vidare
förefölle det principiellt mindre välbetänkt att utskilja en grupp av statligt
anställda, som antoges befinna sig på en högre nivå än motsvarande privatanställda,
för att sänka deras arbets- och lönevillkor till de privatanställdas
nivå. Principfrågan örn förhållandet mellan lönerna för de tjänster, som av
staten toges i anspråk, och den privata industriens borde behandlas i ett betydligt
vidare sammanhang, därest en sådan behandling ansåges påkallad.
Sammanfattningsvis har framhållits, att den del av försvarsindustriens arbetare,
som utgjorde den permanenta kåren, intoge en särställning i fråga örn
förtroende, pålitlighet och i vissa fall även yrkesskicklighet, varför vid fastställande
av arbets- och lönevillkoren samt ej minst pensionsförmånerna hänsyn
borde tagas härtill. Landsorganisationen ville icke motsätta sig en övergång
till bolagsdrift, därest en sådan form för verksamheten kunde påvisas
medföra effektivisering av driften inom försvarsverkens industrier, men motsatte
sig bestämt en sådan ordning, därest densamma motiverades med ökade
möjligheter att förändra arbets- och lönevillkoren för inom dessa industrier
anställda arbetare på ett sätt, som i realiteten skulle innebära försämring av
dessa villkor.

Bihang till riksdagens protokoll JO lid. 1 saini. Nr ISO.

Departe mentschefen.

194 Kungl. Maj:ts "proposition nr 180.

Försvarsverkens civila personals förbund har efterlyst de sakskäl, som kunde
finnas för påståendet om det högre löneläget för försvarets arbetare i förhållande
till övriga arbetare i landet, samt framhållit, att det givetvis kunnat
uppvisas löner på försvarets arbetsplatser, som överstege privatmarknadens
men att i andra fall motsatsen också kunnat påvisas. Förbundet, som ansåg,
att försvarets arbetare missgynnats i fråga örn löneutvecklingen, har beträffande
deras sociala förmåner anfört, att dessa icke avveke från motsvarande
förmåner för samtliga statens övriga arbetare, att dessa förhållanden hade
varit rådande inom statsdriften liksom vid försvaret sedan flera årtionden tillbaka
samt att motsvarande eller bättre förmåner gällde för statens tjänstemän.
Skulle försvarets arbetare fråntagas dessa arbetsvillkor, borde hela frågan
om motsvarande arbetsvillkor för övriga statsanställda göras till föremål
för överväganden.

Sammanfattningsvis kan konstateras, att såväl 1941 års militära förvaltningsutredning
som 1942 års militära bolagsutredning räknat med ett eller tvä
statliga affärsföretag med fullständig självkostnadsberäkning såsom enda alternativ
till statlig bolagsdrift för de nytillverkande statliga krigsmateriel- och
beklädnadsfabrikerna. Medan förvaltningsutredningen, ehuru med viss tvekan,
förordat den förra driftsformen, har bolagsutredningen utan att angiva
vilken driftsform som borde väljas utförligare redogjort för de med bolagsdriften
förenade fördelarna och nackdelarna samt framlagt förslag till bildande
av två eller alternativt ett bolag för nu ifrågavarande till verkningsområden.
Förvaltningsutredningen har framlagt förslag till personalorganisation för en
fabriksavdelning inom industriverket, som skulle omhänderha driften vid de
ifrågavarande fabrikerna och verkstäderna. Bolagsutredningens förslag — som
delvis kompletterar förvaltningsutredningens förslag — är i vad avser verksamhetens
omfattning, organisation och finansiering i huvudsak så uppbyggt, att
det är tillämpligt även vid statlig affärsdrift.

Av de hörda myndigheterna ha överbefälhavaren, cheferna för armén, marinen
och flygvapnet, armé-, marin- och flygförvaltningarna, krigsmaterielnämnden
och verkstadsnämnden, statskontoret, riksräkenskapsverket, krisrevisionen
och industrikommissionen ävensom industriförbundet och arbetsgivareföreningen
avstyrkt bolagsbildning och förordat statlig affärsdrift, varvid vissa
av dem föreslagit den uppmjukning av gällande lönebestämmelser, som för
denna verksamhet förordats av förvaltningsutredningen. Försvarsväsendets
lönenämnd har uttalat betänksamhet med avseende å en uppmjukning av
lönebestämmelserna. Verkstadsnämnden har vid sitt utlåtande fogat förslag
till organisation för ett statligt affärsföretag omfattande samtliga berörda
fabriker och verkstäder.

Av de hörda personalorganisationerna lia civilmilitära tjänstemannaföreningen
och försvarsväsendets civilmilitära ingenjörers förbund kommit till i
huvudsak samma resultat som de förutnämnda statliga myndigheterna. För -

195

Kungl. May.ts proposition nr ISO.

svarsverkens civila personals förbund har bestämt avstyrkt bolagsbildning,
medan svenska officersförbundet, försvarets civila tjänstemannaförbund,
arbetsledareförbundet och landsorganisationen inskränkt sig till att i vederbörande
personalgruppers intresse framföra önskemål, som i huvudsak innebära
ett avstyrkande av förslag om övergång till bolagsdrift för försvarsväsendets
fabriker och verkstäder.

Endast teknologföreningen har förordat övergång till bolagsdrift för ifrågavarande
fabriker och verkstäder.

Den belysning, som nu föreliggande spörsmål fått genom de verkställda utredningarna
och däröver avgivna remissutlåtanden, synes mig giva vid handen,
att tillräckliga skäl för övergång till bolagsdrift, vid försvarets fabriker
och verkstäder, icke föreligga. Jag vill särskilt framhålla, att det vid bolagsdrift
torde vara svårt att på betryggande sätt tillgodose beredskapssynpunkterna,
och vill fästa uppmärksamheten på de konsekvenser, som skulle uppkomma
genom att helt olika principer i organisations- och lönehänseende skulle komma
att tillämpas vid å ena sidan de i huvudsak nytillverkande och å andra sidan
de i huvudsak reparerande verkstäderna — däribland tygverkstäderna, örlogsvarven
och flygverkstäderna — samt de olägenheter, som skulle göra sig gällande,
därest någon av de ifrågavarande verkstäderna senare skulle ändra
karaktär i nu angivna hänseende. Med hänsyn härtill anser jag mig icke böra
förorda, att ledningen av driften vid de ifrågavarande fabrikerna och verkstäderna
anförtros åt ett statligt bolag.

Däremot finner jag i likhet med flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna
lämpligt, att verksamheten vid ifrågavarande anläggningar hedrives i
form av statlig affärsdrift, och förordar därför bifall till detta förslag.

B. Fabriksledningens ställning till krigsmaterielverket.

1941 års förvaltningsutredning.

1941 års förvaltningsutredning har i fråga om ledningen av de försvarsväsendet
tillhöriga fabrikerna och verkstäderna som nämnt kommit till den principiella
uppfattningen, att reparationsverkstädernas ledning borde handhavas
av respektive försvarsgrensförvaltningar, under det att de nytillverkande fabrikerna
borde ställas under central industriell ledning samt därvid drivas antingen
i form av ett eller flera statliga bolag eller i form av statlig affärsdrift, i
senare fallet med ledningen anknuten till det föreslagna industriverket. Fabriksledningen
skulle härvid handhavas av en inom industriverket organiserad
fabriksavdelning, vars chef skulle vara överdirektör. För handläggning av
arbetarlönefrågor skulle bildas en särskild för försvarsväsendet gemensam avtalsnämnd,
vilken skulle fungera i anslutning till industriverket. Genom detta
förslag, vilket avviker från det av 1940 års utredning framlagda såtillvida,
att fabrikerna enligt den sistnämnda utredningens förslag skulle organiseras
i bolagsform och sålunda ledas av en från industriverket helt fristående orga -

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

nisation, skulle industriverket erhålla en betydligt starkare ställning såsom
ledande organ icke blott för anskaffningsverksamheten utan även för den statliga
krigsmaterieltillverkningen.

Remissuilålanden.

Häremot har statens krisrevision i sitt utlåtande över 1941 års förvaltningsutrednings
betänkande anfört följande.

Krisrevisionen önskar för sin del framhålla, att oavsett vilket val man träffar
med avseende å formen för de nytillverkande fabrikernas drivande — bolag eller
affärsdrivande verk — det ur olika synpunkter måste anses mindre lämpligt att
sammanföra anskaffningen och tillverkningen under gemensam ledning. Om man,
såsom torde vara riktigt, vill söka skapa en konkurrenskraftig och fullt affärsmässigt
skött statlig krigsmaterielindustri, bör man inte giva denna en sådan
ställning i förhållande till det beställande organet, att konkurrensmomentet i
jämförelse med andra leverantörer helt eller delvis elimineras. Man kan nämligen
befara, att industriverket med den av förvaltningsutredningen tänkta organisationen
vid utläggandet av materielbeställningar kan komma att påverkas av synpunkter,
som äro främmande för en affärsmässigt skött anskaffning, t. ex. önskan
att i möjligaste mån utnyttja de statliga fabrikernas hela tillverkningskapacitet,
varvid angelägenheten ur beredskapssynpunkt av en jämnare orderfördelning på
de privata industriföretag, som i händelse av krig avsetts skola omställa driften
till krigsmaterieltillverkning, kan bliva undanskymd.

I utlåtande över bolagsutredningens promemoria har krisrevisionen ytterligare
anfört, att då bolagsformen, i varje fall för närvarande, ej borde komma
till användning, fabriks- och verkstadsledningen av försvarets nytillverkande
fabriker — med undantag dock för skifferoljeverket å Kinnekulle — borde anknytas
till det organ, som redan nu under Kungl. Majit i tekniskt och ekonomiskt
hänseende handhade driften av vissa försvarsväsendets fabriker och anstalter,
nämligen försvarsväsendets verkstadsnämnd. Enligt detta förslag skulle
verkstadsnämnden erhålla ett omfattande och i viss mån heterogent verksamhetsområde.
Verkstadsnämnden, som hittills huvudsakligen sysslat med uppgifter
sammanhängande med övergång från fredstillverkning till krigstillverkning,
syntes med hänsyn till sina uppgifter som industriledning böra givas en
organisation, vilken möjliggjorde kraftig och effektiv ledning i såväl tekniskt
som ekonomiskt hänseende. Det syntes emellertid böra ankomma på verkstadsnämnden
att härutinnan framlägga förslag.

Statens ammunitionsnämnd och försvarsväsendets verkstadsnämnd ha i utlåtande
över 1941 års förvaltningsutrednings betänkande härom anfört följande.

Medan nämnderna sålunda anse sig i huvudsak kunna instämma i vad utredningen
anfört mot driftsformen statligt bolag, vilja nämnderna å andra sidan
framhålla, att vissa erinringar kunna göras mot att inordna fabriksorganisationen
i det föreslagna industriverket. Visserligen kommer härigenom industriverket att
tillföras en ökad driftsteknisk sakkunskap, samarbetet mellan det anskaffande

197

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

organet och fabriksledningarna kan bliva intimt och besparingar kunna vara
tänkbara därigenom att vissa uppgifter inom fabrikernas centrala ledning kunna
sammanföras med likartade uppgifter inom industriverket i övrigt. Dessa besparingar
torde dock bliva obetydliga, då exempelvis fabrikernas centrala bokföring
och centrala inköpsorganisationer äro av väsentligt annan karaktär än
motsvarande organisationer inom industriverket. Framförallt torde det dock enligt
nämndernas uppfattning icke vara lämpligt att till det organ, som har huvudsakligen
anskaffande och därmed sammanhängande tekniska uppgifter även lägga
så väsentligt olika och tillika omfattande uppgifter som framför allt arbetarefrågor
och därmed likartade driftsfrågor. Det synes även vara av vikt för den
rätta handläggningen av industriverkets anskaffningsärenden, att fabrikernas
centrala ledning får en friare ställning i förhållande till industriverkets ledning.
Därest av anförda skäl driftsformen statligt bolag icke anses böra ifrågakomma,
vilja därför nämnderna förorda en närmare undersökning över, huruvida icke för
fabrikernas centrala ledning ett särskilt fristående verk borde inrättas. Åt detsamma
skulle i så fall givas sådana former, att största möjliga frihet bereddes
ledningen, då det gällde anställningsförhållanden och upphandlingar. Givetvis
måste detta verk tillförsäkras industrimässig sakkunskap i ledningen.

I sitt utlåtande över bolagsutredningens promemoria har verlcstadsnämnden
med åberopande av det nu citerade uttalandet framlagt förslag till riktlinjer
för de statliga krigsmaterielfabrikemas organisation och verksamhet samt i
fråga om detta verks ledning anfört följande.

I verkstadsnämndens nuvarande ledning finnes såväl militär som industriteknisk
sakkunskap företrädd, vilket visat sig vara av största värde vid behandling
av frågor rörande krigsmaterielfabrikemas drift. Även den definitiva organisationen
av ledningen för dessa fabriker bör därför enligt nämndens mening erhålla
en likartad utforming. Med hänsyn härtill synes det statliga verket böra organiseras
under ledning av en styrelse, förslagsvis benämnd Försvarsväsendets verkstadsstyrelse,
bestående av verkets chef samt chefen för industriverket såsom
självskrivna ledamöter. Dessutom böra i styrelsen ingå sju av Kungl. Maj:t utsedda
ledamöter. Av dessa böra tre, representerande den militära sakkunskapen,
förordnas efter förslag av överbefälhavaren och en, representerande arméförvaltningens
civila departement, förordnas efter förslag av generalkrigskommissarien.
Återstående tre ledamöter böra representera den industriella sakkunskapen och
förordnas efter förslag av Sveriges industriförbund eller annan liknande organisation.
Bland styrelsens ledamöter skulle Kungl. Majit utse ordförande. Verkets
chef, vilken lämpligen bör erhålla benämningen Överdirektör, bör förordnas av
Kungl. Majit efter förslag av verkets styrelse.

Denna fråga har behandlats även av Sveriges industriförbund i dess utlåtande
över 1941 års iorvaltningsutrednings förslag, varvid förbundet ansåg sig
böra starkt ifrågasätta, huruvida fabrikerna borde lyda under industriverket.
Skulle fabrikerna komma att förläggas under ett fristående organ, skulle den
fördelen vinnas, att industriverkets chef genom att frikopplas från ansvaret
för ledningen av fabrikerna skulle kunna ägna mera tid åt de övriga maktpåliggande
arbetsuppgifter, som enligt förslaget skulle åvila honom.

Svenska teknolog föreningen har i utlåtande (iver 1941 års förvaltningsutrednings
förslag i förevarande avseende framhållit, att med hänsyn till svå -

Departe mentschefen.

198 Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

righeten att riktigt avväga fördelningen av beställningarna mellan privat och
av staten ägd industri, den sistnämnda borde vara helt skild från anskaffningsorganet,
vilket borde stå i enahanda motsatsförhållande till samtliga sina
leverantörer antingen de vore enskilda eller statliga företag.

Krigsmaterielverket tillföres i sin egentliga verksamhet icke några fördelar
av att utöva ledningen över försvarsväsendets fabriker och verkstäder. Tvärtom
erhåller krigsmaterielverket därigenom nya uppgifter av betydande storleksordning
och av en art, som väsentligt skiljer sig från de på verket i övrigt
ankommande. Det är angeläget, att krigsmaterielverket kan koncentrera sig
på de för detsamma centrala uppgifterna och att det därför icke erhåller så omfattande
och heterogena arbetsuppgifter, att dess ledning icke kan på tillfredsställande
sätt överblicka och administrera verksamheten. En viss risk för att
så kan bli fallet synes föreligga, därest de omfattande arbetsuppgifter, som
sammanhänga med ledningen av försvarsväsendets producerande anläggningar,
skola omhänderhavas av krigsmaterielverket.

Det bör även uppmärksammas, att ett förläggande av fabriksledningen till
krigsmaterielverket icke låter sig utan vissa komplikationer genomföra, därest
fabriksdriften vid bifall till det i det föregående framlagda förslaget kommer
att få formen av statlig affärsdrift. Krigsmaterielverket skulle enligt vad jag
tidigare anfört komma att få samma ställning som ett vanligt ämbetsverk,
medan den del av detsamma, som komme att handha fabriksledningen, vid
bifall till nyssnämnda förslag torde få organiseras efter mönster av ledningarna
för de statliga affärsdrivande verken. Även om en dylik heterogen organisationsform
är genomförbar — vissa exempel finnas inom statsförvaltningen
— är det å andra sidan tydligt, att densamma icke är helt tillfredsställande och
att den medför svårigheter i administrativt hänseende.

Dessa överväganden liksom även de i stort sett gynnsamma erfarenheter,
som föreligga från verkstadsnämndens hittillsvarande verksamhet, ha lett mig
till att förorda, att fabriksledningen skall omhänderhavas av organ, fristående
gentemot krigsmaterielverket och övriga förvaltningsmyndigheter.

C. Fabriksrörelsens omfattning.

1. Anläggningar.

1942 års bolagsuiredning.

Såsom framgår av det föregående har bolagsutredningen i princip och
utan tvekan anslutit sig till förvaltningsutredningens uppfattning, att endast
nytillverkande fabriker borde beröras av den ifrågasatta ombildningen till
bolag eller statligt affärsverk.

Mot den av förvaltningsutredningen verkställda gränsdragningen mellan
nytillverkande och reparerande inrättningar har bolagsutredningen erinrat,

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

litt flertalet av de såsom nytillverkande betecknade fabrikerna under fredstid
bli belagda med reparationer och revideringar. Bolagsutredningen har såsom
nytillverkande betecknat de fabriker, som åtminstone vid lcrigstillverkning
kunna drivas efter samma driftstekniska principer, som tillämpas vid
serie- eller masstillverkning. Härvid uppkomma enligt utredningen vissa spörsmål,
som särskilt böra beaktas.

Vad först beträffar örlogsvarven har bolagsutredningen framhållit, att
dessa i en icke oväsentlig omfattning vore nytillverkande. Särskilt gällde
detta örlogsvarvet i Karlskrona. Med hänsyn till varvens huvudsakliga uppgifter
såsom baser, utrustningsdepåer och reparationsverkstäder för örlogsflottan
har bolagsutredningen funnit uppenbart, att örlogsvarven icke borde
underställas en för försvarsväsendet central industriell ledning och icke heller
kunde utan betydande olägenheter ombildas till bolag. Såtillvida har utredningen
alltså anslutit sig till den uppfattning, som uttalats av förvaltningsutredningen
och örlogsvarvskommittén.

Mot förvaltningsutredningens förslag att förflytta den vid örlogsvarvet
i Stockholm belägna minverkstaden samt den vid artilleriverkstaden i Karlskrona
bedrivna pjäshylstillverkningen till de nytillverkande fabrikerna har
marinförvaltningen i sitt utlåtande över förvaltningsutredningens betänkande
framfört vissa erinringar. Med anledning av att chefen för försvarsdepartementet
genom ämbetsskrivelse den 6 juni 1942 anmodat verkstadsnämnden
att i samråd med marinförvaltningen verkställa undersökningar
rörande förutsättningarna för överflyttning av nämnda tillverkningar ävensom
till Kungl. Maja inkomma med av kostnadsberäkningar åtföljt förslag
i angivna hänseende, har bolagsutredningen icke funnit anledning till annat
uttalande än att den tillverkning, som komme att kvarligga vid örlogsvarven,
icke borde beröras av en eventuell bolagsbildning.

Bolagsutredningen har icke heller medtagit signalverkstäderna i Sundbyberg,
vilka numera återförts under tygdepartementets ledning.

I fråga örn gevärsfaktoriet slutligen har av bolagsutredningen anförts, att
detta under fredsförhållanden huvudsakligen komme att få syssla med reparationer
och fördenskull såsom en icke nytillverkande inrättning eventuellt
borde återföras under tygdepartementets ledning. Utvecklingen på de
finkalibriga vapnens område skulle emellertid sannolikt lia till följd, att en
rätt omfattande nytillverkning av sådana vapen måste förekomma. Denna
tillverkning borde lämpligen förläggas till gevärsfaktoriet. Gevärsfaktoriet
borde alltså betraktas såsom en i princip nytillverkande fabrik.

I fråga örn övriga inrättningar och anläggningar, vilkas hänförande till
den ena eller andra gruppen av verkstäder i det föregående icke upptagits
till behandling, nämligen försvarsväsendets kemiska anstalt, repslagarbanan
och oljefabriken i Karlskrona samt köttcentraler, charkuterier, kronobageri
och tvättinrättningar, har bolagsutredningen anfört följande.

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

1. Kemiska anstalten lyder nu i tekniskt och ekonomiskt hänseende under verkstadsnämnden.
Denna anstalt synes emellertid i så hög grad lia experimentinrättnings
karaktär, att den ej lämpligen bör drivas i bolagsform eller såsom affärsverk.

2. Oljefabriken i Karlskrona är icke av den storlek, att den i och för sig lämpar
sig för bolagsbildning. Emellertid har chefen för örlogsvarvet redan före krigsutbrottet
i skrivelse till marinförvaltningen framlagt förslag om förflyttning av oljefabriken
till annan plats. Ärendet, som varit föremål för prövning hos olika myndigheter,
är ännu icke avgjort. Många skäl tala emellertid för att en sådan förflyttning
kommer till stånd. Örn sa sker och fabriken icke längre kommer att vara
underställd chefen för örlogsvarvet, synes böra undersökas, huruvida icke skifferoljetillverkningen
och oljefabriken kunna ställas under samma ledning. Därmed
skulle vinnas, att den oljetekniska expertisen förenades under en gemensam ledning,
vilket även vore förmånligt med hänsyn till att skifferoljan måhända kan utnyttjas
såsom råmaterial vid smörjoljetillverkningen för försvarets behov. Med
denna anordning skulle även vinnas, att oljefabrikens produkter och den vid oljefabriken
bedrivna experimentverksamheten skulle kunna utnyttjas av samtliga
försvarsgrenar. Utredningen vill därför för sin del förorda, att oljefabriken jämte
den vid fabriken bedrivna laboratorieverksamheten under nu angiven förutsättning
medtages vid en eventuell bolagsbildning.

3. Verksamheten vid repslagarbanan, köttcentralerna och kronobagerierna torde
icke vara av sadan omfattning, att dessa inrättningar böra ingå i den eventuella
bolagsbildningen.

4. Beträffande slutligen tvättinrättningarna pågår för närvarande inom försvarsdepartementet
en utredning, som har till uppgift att klarlägga organisationen av
den militära reparationstjänsten i vad avser intendenturmateriel och som kommer
att behandla även tvättjänsten. I avvaktan på resultatet av detta arbete vill
bolagsutredningen naturligen icke fatta ståndpunkt till spörsmålet örn lämplig
driftsform för tvättinrättningarna. Med ledning av de principer vilka av utredningen
föreslås för bolagsdriftens anordnande torde emellertid inga större svårigheter
uppkomma att, därest sådant befinnes önskvärt för de större tvättinrättningarnas
vidkommande, överföra dem till bolag och därvid antingen hänföra dem
ensamma till ett särskilt bolag eller ock sammanföra dem med annan rörelse till
ett gemensamt bolag.

I anslutning till vad sålunda anförts har bolagsutredningen förordat, att
en eventuell bolagsbildning skulle omfatta driften vid statens ammunitionsfabriker,
centrala torpedverkstaden, gevärsfaktoriet, Åkers krutbruk, arméns
och marinens centrala beklädnadsverkstäder, gasmaskfabriken samt möjligen
vissa större tvättinrättningar.

Utlåtanden över bolngsutredningens förslag.

Mot vad bolagsutredningen sålunda anfört har arméjörvaltningens tygdepartement
beträffande Carl Gustafs stads gevärsfaktori framhållit följande.

Huruvida den framtida ny tillverkningen av finkalibriga vapen under fredsförliållanden
kommer att bliva så omfattande att gevärsfaktoriet bleve att betrakta
såsom en huvudsakligen nytillverkande fabrik och sålunda borde ingå i en ifråga -

201

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

satt bolagsbildning, är beroende på storleken av särskilda anslag för ny- och ombeväpning,
beträffande vilka för närvarande ingenting kan nied bestämdhet sägas.
Om man bortser från tillverkning av nya modeller, kan, sedan mobiliseringsbehovet
fyllts, nytillverkningen huvudsakligen komma att begränsas till reservdelar och
experiment, under det att underhålls- och reparationsarbeten liksom tidigare komma
att utgöra fabrikens huvudsakliga uppgift. Av särskild betydelse är försöksoch
experimentverksamheten, vilken så nära sammanhänger med arbetet inom
den tekniska centralmyndigheten (tygdepartementet), att det synes kunna starkt
ifrågasättas, huruvida gevärsfaktoriet över huvud skall ställas under annan ledning
än denna myndighet.

Bolagsutredningens förslag att oljefabriken i Karlskrona skulle vid en
eventuell förflyttning inordnas under samma ledning som skifferoljeverken
har avstyrkts av marinförvaltningen, krigsmaterielnämnden, industrikommissionen
och civilmilitära ingenjörers förbund. Svenska skifferoljebolagets
styrelse har ställt sig betänksam mot förslaget men har icke velat göra något
uttalande därom, innan utredning om fabrikens förflyttning föreligger.

Såsom av det tidigare anförda framgår, har även 1942 års militära reparationstjänstutredning
förordat, att de av denna utredning föreslagna större
centrala reparationsverkstäderna ställas under samma ledning som de nytillverkande
verkstäderna.

I anslutning till bolagsutredningens förslag har arméförvaltningens intendenturdepartement
härom anfört, att ehuru den ifrågasatta centraliseringen
av reparationsverksamheten torde komma att organiseras huvudsakligen i
anslutning till tvättinrättningarna, så uteslöte detta icke, att nämnda verksamhet
borde inordnas under samma ledning som ny till verkningen. En dylik
organisation skulle emellertid förutsätta, att anläggningarna i sin helhet
inordnades under den centrala förvaltningsmyndighet, som bure ansvaret
för förvaltningen av materielen och anslagen härför, nämligen intendenturdepartementet.
I

I annat sammanhang föreslår jag, i principiell överensstämmelse med ett av
1942 års militära reparationstjänstutredning numera avlämnat förslag, att
en avsevärd del av den militära reparationstjänsten berörande beklädnadsmateriel
centraliseras till vissa större anläggningar, gemensamma för armén,
marinen och flygvapnet. Förslaget innebär upprättande av visst antal centrala
tvätt- och reparationsanstalter. För tre av dessa inrättningar äskas medel för
uppförande av erforderliga byggnader redan för nästa budgetår.

Bolagsutredningens förslag innebär, att de förutnämnda såsom i huvudsak
nytillverkande betecknade fabrikerna ställas under central industriell ledning,
att arméns och marinens centrala beklädnadsverkstäder sammanslås
samt att de av reparationstjänstutredningen föreslagna tvätt- och reparationsanstalterna
ställas under samma ledning som beklädnadsverkstäderna. Förslaget
är grundat på förutsättningen, att den till marinens centrala beklädnads -

Departe mentschefen.

202

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

verkstad förlagda reparationsverksamheten skall förbli i Karlskrona samt att
den till samma verkstad förlagda nytillverkningen skall förflyttas. Utredningens
förslag har i denna del godtagits av samtliga remissinstanser, dock
med vissa erinringar av arméförvaltningens tygdepartement i vad avser Carl
Gustafs stads gevärsfaktori och av arméförvaltningens intendenturdepartement
i vad avser beklädnadsverkstäderna.

Förslaget örn eventuellt inordnande av oljefabriken i Karlskrona under
samma ledning som de båda skifferoljeverken har framlagts under förutsättning,
att bolagsform skulle tillämpas för försvarets verkstäder samt att skifferoljeverken
därvid skulle hänföras under försvarsdepartementet. Då ingen
av dessa förutsättningar längre föreligger, kan man vid en eventuell förflyttning
av oljefabriken antingen låta denna bilda ett fristående självförsörjande
verk eller ställa fabriken under samma ledning som de ny tillverkande
fabrikerna. Med prövningen av denna fråga lärer emellertid böra anstå i
avbidan på ett slutligt avgörande av frågan om fabrikens förläggning.

För egen del har jag i princip intet att erinra mot den av bolagsutredningen
framlagda förteckningen över de anläggningar i övrigt, som böra omfattas av
den statliga affärsdriften. Såsom av det följande närmare framgår, ha delade
meningar försports rörande lämpligheten av att i fortsättningen bibehålla den
beklädnadstillverkning, som nu bedrives vid försvarsväsendets beklädnadsverkstäder.
Därest sådan beklädnadstillverkning fortfarande skall ske i statlig regi
— i det följande förordar jag, att så skall bli fallet — torde denna tillverkning
böra ställas under samma ledning som de av bolagsutredningen i övrigt uppräknade
anläggningarna. Det förhållandet att marinens centrala beklädnadsverkstad
handhar jämväl reparationsverksamhet synes icke i och för sig behöva
utesluta, att denna verkstad i avbidan på en eventuell omorganisation
ställes under nämnda ledning. Jag förordar jämväl, att för de förutnämnda
tvätt- och reparationsanstalterna, vilka genom sin storlek och i fråga om arten
av sin verksamhet närmast äro jämförbara med nytillverkande verkstäder,
väljes samma driftsform som för de förutnämnda anläggningarna.

I anslutning till vad sålunda anförts förordar jag, att såsom statlig affärsdrift
skall bedrivas verksamheten vid statens ammunitionsfabriker, centrala
torpedverkstaden, Carl Gustafs stads gevärsfaktori, Åkers krutbruk, arméns
centrala beklädnadsverkstad, marinens centrala beklädnadsverkstad, de centrala
tvätt- och reparationsanstalterna samt gasmaskfabriken i Åker.

Frågan om sammanslagning av arméns och marinens centrala beklädnadsverkstäder
torde få prövas i annat sammanhang på grundval av utredning,
som den nya fabriksledningen bör ha att framlägga.

Till frågan örn örlogsvarvens organisation torde jag i annat sammanhang
få återkomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

2. Ett eller flera fabriksledande organ.

203

1942 års bolagsutredning.

Därest försvarsväsendets industrianläggningar skulle omorganiseras för
drift i bolagsform eller ordnas som statlig affärsdrift, kan ifrågasättas antingen
att samtliga fabriker sammanföras i ett bolag eller affärsverk eller
att de uppdelas på flera bolag eller affärsverk, tn sadan uppdelning skulle
närmast innebära, att beklädnadstillverkningen särskiljes från verksamheten
i övrigt. Till förmån för en dylik uppdelning tala enligt bolagsutredningen
framför allt funktionssynpunkterna. Med utgångspunkt härifrån
skulle det nämligen te sig naturligt, att tillverkningen av vapen, ammunition
och krut handhades av ett och samma företag, eftersom dessa produkter,
även örn tillverkningsmetoderna vore olikartade, dock ur funlctionssynpunkt
vore avhängiga av varandra och utgjorde integrerande delar av
samma slutprodukt, vapnet med tillhörande ammunition. Å andra sidan
utgjorde tillverkningen av kläder och skodon med hänsyn till ändamålet
med produkterna en från vapen- och ammunitionstillverkningen artskild
företagsgren, som då också syntes böra omhänderhavas av ett särskilt bolag.

Till förmån åter för att all statlig krigsmaterieltillverkning skulle hänföras
till ett och samma företag talade enligt bolagsutredningens mening flera
omständigheter. Administrationskostnaderna nedbringades genom att endast
ett huvudkontor bleve erforderligt. De tekniska experter, med vilka bolagsutredningen
samrått, hade därvidlag framhållit, att verkstadsingenjöier i
allt större utsträckning börjat anlitas inom beklädnadsindustrien, varjämte
arbetstudiearbetet inom sistnämnda industri och den mekaniska i stort sett
vore detsamma och flera i huvudsak likartade maskintyper förekomma

Bolagsutredningen har för sin del närmast förordat, att beklädnadsfabrikationen
skulle omhänderhavas av ett särskilt bolag, som eventuellt skulle
utvidgas till att omfatta vissa större tvättinrättningar och reparationsverkstäder,
örn sådana bildades, samt att vapen- och ammunitionsfabriker skulle
sammanföras i ett bolag (alternativ 1). Med hänsyn till vad olika tekniska
experter under utredningens gång anfört, har bolagsutredningen även framlagt
ett förslag att samtliga verkstäder och krutbruket sammanföras till ett
gemensamt företag (alternativ 2).

Utlåtanden över bolagsutredningens förslag.

Utredningens förslag, som är alternativt tillämpligt även för det fall att
dessa fabriker inordnas i ett eller flera statliga affärsverk, har behandlats i
flera remissutlåtanden. Med hänsyn till de väsentliga skiljaktigheterna mellan
de olika tillverkningsområdena har alternativ 1 tillstyrkts av överbefälhavaren,
arméförvaltningen, marinförvaltningen och 1942 års militära reparationstjänstutredning.
Svenska teknologiGreningen har funnit, att örn samtliga dessa
verkstäder skulle hänföras till ett bolag, detta bleve synnerligen omfattande
och samtidigt mångsysslande, varför föreningen tillstyrkt alternativ 1.

204

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

En mot utredningens förslag avvikande uppfattning har uttalats av
krigsmaterielnämnden, verkstadsmimnden och krisrevisionen.

För svar sväsendets verhstadsnämnd och statens lerig smaterielnäinnd lia
framhållit, att örn verksamheten vid de statliga beklädnadsverkstädema
skulle komma att bedrivas i den omfattning utredningen föreslagit, övervägande
skäl talade för att förlägga denna verksamhet till det för försvarsväsendets
verkstäder i övrigt gemensamma organet, hos vilket den största
sakkunskapen beträffande industriella frågor förutsattes finnas samlad.

Statens Jcrisrevision har anfört, att fabriks- och verkstadsledningen av
försvarets nytillverkande fabriker borde anknytas till försvarsväsendets
verkstadsnämnd, varvid den statliga beklädnadstillverkningen med fördel
skulle kunna anknytas till någon av de större reparationsverkstäder, som
av 1942 års militära reparationstjänstutredning föreslagits komma till stånd.
Sedermera har krisrevisionen i utlåtande över sistnämnda utrednings förslag
förordat, att även dessa större reparationsverkstäder skulle ställas under
verkstadsnämndens ledning.

De betänkligheter, som framförts mot att ställa samtliga nu ifrågavarande
fabriker och verkstäder under en gemensam fabriksledning, torde med
den förvaltningsorganisation, som jag nu förordar, icke böra tillmätas avgörande
betydelse. Då krigsmaterielverket kommer att omhänderha anskaffningen
av beklädnadsartiklar, finner jag naturligt, att den statliga tillverkningen
av dessa artiklar omhänderhaves av den centrala fabriksledningen.
Jag förordar därför förutnämnda alternativ 2. Jag förutsätter därvid, att
denna tillföres för beklädnadstillverkningen erforderlig sakkunskap.

3. Verksamhetsområden.

1942 års bolagsutrcdning.

Efter att ha redogjort för vilka anläggningar som skulle ingå i den ifrågasatta
bolagsbildningen har utredningen behandlat den verksamhet, som skulle
bedrivas vid dessa anläggningar.

Utredningen förutsatte då först, att upphandling av råmaterialier för
fabrikernas verksamhet skulle omhänderhavas av bolaget, varvid dock i de
fall, da sa befunnes lämpligt, upphandlingen borde ske genom förmedling av
industriverket eller annat statligt organ.

_ Beträffande omfattningen av den tillverkning, som skulle bedrivas
vid dessa verkstäder, har utredningen framhållit i huvudsak följande.

I fråga örn beklädnadstillverkningen har utredningen mot varandra vägt
uppfattningen, å ena sidan, att de statliga beklädnadsfabrikerna skulle omhänderha
tillverkningen av hela det normala fredsbehovet och, å andra sidan,
de förslag, som framkommit örn att inskränka beklädnadstillverkningen till att
uteslutande omfatta experimenttillverkning. Utredningen har funnit, att sist -

205

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

nämnda alternativ skulle bli relativt dyrbart samt medföra svårigheter att hålla
tillräcklig personal för olika specialarbeten. Utredningen har därvid framhållit,
att beredskapshänsynen icke nödvändiggjorde någon privat uniformstillverkning
i fred. Beställningarna till privatindustrien kunde nämligen på grund av
sin förhållandevis ringa omfattning utläggas blott på ett fåtal större företag,
som borde utväljas med hänsyn till sin betydelse för krigsproduktionen, varvid
beställningarna eventuellt borde cirkulera mellan företagen. Däremot vore det
antagligt, att konkurrens mellan den statliga fabrikationen och privatindustrien
skulle visa sig kunna vara i viss mån prisreglerande samt framdriva förbättringar
i produktionsmetoderna. I fråga om tillverkningskostnaderna borde den
statliga fabrikationen i allmänhet kunna uppvisa lägre siffror än den privata,
beroende främst på att den förra kunde drivas med lägre administrationskostnader
(särskilt försäljnings- och reklamkostnader). Ä andra sidan måste den
privata konfektionsindustrien räkna med utpräglade dödsäsonger, under vilka
beställningar till staten kunde effektueras till billigt pris. Dessa synpunkter tillsammantagna
skulle motivera, att staten förbehölle sig en betydande del av
den militära uniformstillverkningen men utlade så stor del av densamma på
privatindustrien, att konkurrensmomentet mellan statlig och privat konfektionstillverkning
icke ginge förlorat.

För att en rationell anordning av driften skulle kunna åvägabringas, borde
enligt bolagsutredningens mening statens uniformstillverkning centraliseras till
en fabrik. Därvid syntes rådande förhållanden påkalla, att frågan om nybyggnad
uppf oges till prövning. Det vore härvidlag i främsta rummet läget vid
arméns centrala bekliidnadsverkstad som aktualiserade detta spörsmål. Denna
verkstad vore nämligen inrymd i en äldre byggnad, som ursprungligen ej varit
avsedd för beklädnadstillverkning och vars för sådan verksamhet mindre lämpliga
beskaffenhet i viss mån försvårat åstadkommande av en fullt rationell
drift.

I fråga om omfattningen av den till marinens centrala beklädnadsverkstad
nu förlagda skotillverkningen och den till arméns centrala beklädnadsverkstad
förlagda tillverkningen av vissa läderartiklar har utredningen icke funnit grundad
anledning att föreslå någon ändring. Utredningen har därvid särskilt beaktat
den omständigheten, att även dessa tillverkningsgrenar kunde spela en
viss roll såsom prisreglerande faktorer samt såsom organ för inköp av lädervaror.
Vidare har utredningen framhållit önskvärdheten av att till den statliga
uniformsfabriken fortfarande kunde förläggas viss tillverkning även av andra
statliga och kommunala verks och inrättningars uniformer än försvarets.

Med utgångspunkt från vad sålunda anförts har utredningen föreslagit en
statlig fabrikation i fredstid, motsvarande ungefär halva fredsbchovet av sådana
uniformspersedlar av textilmaterial, som bruka tillverkas vid de militära
beklädnadsverkstäderna. Av fredsbchovet, vid 1939 års prisnivå ungefär
6,650,000 kronor, skulle alltså omkring hiilften beställas hos privatindustrien
och återstoden hos den statliga fabriken. Denna skulle i så fall kunna bli av

206

Kungl. Majlis proposition nr 180.

sådan storlek att en verkligt rationell drift där skulle kunna upprätthållas och
maskinutrustningen på ett ekonomiskt sätt utnyttjas. Till samma fabrik skulle
även förläggas skodonstillverkningen och sadelmakerirörelsen.

Utredningen har vidare framhållit, att tillverkningen av ammunition under
den närmaste femårsperioden — bortsett från rådande beredskapsförhållanden
— bleve beroende av i vilken omfattning den fredsförbrukning, som enligt nu
föreliggande planer beräknades för övningsändamål m. m., skulle ersättas genom
nytillverkning. Även örn den blivande fredsproduktionens volym med utgångspunkt
härifrån kunde beräknas, bleve därmed icke klarlagt i vilken omfattning
tillverkningen kunde komma att fördelas mellan de statliga fabrikerna,
skuggfabrikerna och andra enskilda fabriker. Utredningen har konstaterat, att
den fredstillverkning, med vilken man hade att räkna, under alla omständigheter
skulle bli relativt obetydlig, samt framhållit, att man därefter syntes böra
räkna med att tillverkningsvolymen vid statens ammunitionsfabriker kunde
komma att nedgå till den lägsta nivå, som vore nödvändig för sysselsättning
av den personal, vilken under alla omständigheter borde vara anställd vid
dessa fabriker.

Tillverkningen vid gevärsfaktoriet komme enligt utredningens mening under
alla omständigheter att omfatta nytillverkning av vissa vapendelar, som erfordrades
för reparationstjänstens upprätthållande. Vidare syntes utvecklingen
av de finkalibriga vapnen även under fredstid nödvändiggöra en viss nytillverkning,
icke minst för marinen och flygvapnet. Tillverkningsvolymen för
gevärsfaktoriets del under fredstid syntes därför kunna beräknas enligt i huvudsak
samma principer som ovan angivits för ammunitionsfabrikerna.

Utredningen har vidare förutsatt, att tillverkning och reparation av torpeder
för marinen och flygvapnet vid den centrala torpedverkstaden även under
fredstid kunde beräknas lämna denna tillräcklig sysselsättning. Tillverkningen
av minor, krut och gasmasker väntades under fredstid komma att bli relativt
obetydlig.

Utredningen har även framhållit, att den vid sina undersökningar icke funnit
anledning att ifrågasätta någon utvidgning av den statliga krigsmaterieltillverkningen
till nya områden.

I fråga om tillverkning för amian kund än försvaret har utredningen framhållit,
att beklädnadsfabrikerna borde vara oförhindrade att tillverka även
civila uniformer. Därjämte borde de mekaniska fabrikerna, som — särskilt
under beredskapsförhållanden — utlagt betydande beställningar hos den enskilda
industrien, kunna etablera sådant samarbete med dylika leverantörer,
att de statliga fabrikernas för ändamålet lämpade maskinpark under fredstid
kunde i viss mån utnyttjas för leveranser till privatindustrien.

Beträffande omfattningen av den drift, som skulle förekomma vid krigsmaterielfabrikerna,
uppkommer vidare frågan örn reparationsverksamh
e t i någon form lämpligen bör bedrivas därstädes. I sitt remissyttrande över
förvaltningsutredningens betänkande ha statens ammunitionsnämnd och för -

207

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

svarsväsendets verkstadsnämnd erinrat, att i fredstid så gott som varje statlig
krigsmaterielfabrik torde få vissa reparationsuppgifter och att därför till gruppen
reparationsverkstäder endast borde hänföras sådana, som ha huvudsakligen
reparationsuppgifter. Frågan torde emellertid fa större betydelse endast för
beklädnadsfabrikernas och gevärsfaktoriets vidkommande.

Till frågan huruvida reparationsverksamhet fortfarande bör förekomma vid
beklädnadsfabrikerna har bolagsutredningen i avvaktan på det resultat, vartill
1942 års militära reparationstjänstutredning skulle komma, icke ansett sig
kunna taga slutlig ställning. Utredningen har dock erinrat, att om större centrala
reparationsverkstäder och tvättinrättningar för militär beklädnad skulle
komma att inrättas, det icke vore uteslutet, att även dessa verkstäder kunde
drivas i bolagsform, samt ifrågasatt, att sådana större inrättningar skulle ställas
under samma ledning som de nytillverkande beklädnadsfabrikerna. I fråga
örn reparation av finkalibriga vapen har utredningen framhållit, att vissa reparationer
på grund av sin natur endast kunde utföras av gevärsfaktoriet och
borde förläggas dit. Utredningen har därvid framhållit, att skillnaden mellan
nytillverkning och reparation av vapen vore mindre än man vid första påseendet
skulle förmoda. Detta berodde på att reparation ofta till stor del bestode i
insättandet i vapnet av nytillverkade delar. Vad nu sagts ägde motsvarande
tillämpning med avseende å torpedverkstaden och delvis även de övriga fabrikerna.

Utredningen har även berört frågan örn redovisningen av de statliga tillgångar,
som vore placerade vid skuggfabrikerna, samt framhållit
önskvärdheten av att samtliga av staten ägda för ammunitions- och vapentillverkning
avsedda tillgångar omhänderhades och redovisades av en och
samma organisation. I huvudsak utgjordes dessa tillgångar av maskiner och
verktyg samt vissa vid skuggfabrikerna av staten uppförda byggnader. Vidare
har anförts, att de statliga fabrikerna måste lämna dessa i enskild regi arbetande
företag viss service. Därmed avsåges tillhandahållande av modeller,
instruktionspersonal och uppgifter örn tillverkningsmetoder. Skuggfabriker funnes
emellertid dels inom och dels utom de tillverkningsområden som de statliga
fabrikerna företrädde. Det vore av praktiska skäl icke lämpligt, att ett
statligt krigsmaterielbolag ägde tillgångar vid och lämnade service till andra
skuggfabriker än de som arbetade inom samma tillverkningsområde som det
statliga bolaget. För de övriga skuggfabrikerna syntes dessa förhållanden
enklast kunna ordnas genom att ett förlagskapital ställdes till krigsmaterielnämndens
respektive industriverkets förfogande enligt de regler, som tillämpades
för redovisning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens maskinpark. För
de skuggfabriker, som arbetade inom samma tillverkningsområde som de
statliga fabrikerna, vore emellertid en dylik anordning knappast rationell. Det
vöre nämligen önskvärt, att hela den för samma tillverkningsområde avsedda,
staten tillhöriga maskinparken, vilken delvis kunde förflyttas mellan de statliga
fabrikerna och skuggfabrikerna, toges till uppbörd, redovisades och under -

208

Kungl. May.ts ''proposition nr 180.

hölles av ett och samma organ. Äganderätten till de vid vissa skuggfabriker
— nämligen fabriker för viss tillverkning av ammunition, krut och finkalibriga
vapen — placerade statliga tillgångarna samt ledningen av driften vid dessa
skuggfabriker, såvitt avser viss service, borde därför övertagas av det nya
bolaget.

Den militära för rådsrörelsen borde icke till någon del beröras av
en eventuell bolagsbildning. Någon lagring av färdig materiel skulle alltså
icke förekomma vid fabrikerna. Däremot skulle principiellt eftersträvas, att
de statliga bolagen finge, vart och ett inom sitt område, bedriva all verksamhet,
som vore nödvändig för leverans av färdiga fabrikat, respektive beställda
delar till dessa fabrikat, vilket såsom ovan anförts i och för sig icke behövde
utesluta, att inköp, då så befunnes lämpligt, kunde ske genom förmedling
av annat statligt organ. I enlighet härmed borde alltså bolagen inköpa och
lagra för tillverkningen vid respektive fabriker erforderliga råmaterialier och
halvfabrikat ävensom verktyg och maskiner, omhänderha vården av samtliga
för driften erforderliga tillgångar samt besluta om erforderliga förändringsarbeten
och nyanläggningar.

I anslutning till vad sålunda anförts har utredningen förordat, att bolagsbildningen
skulle omfatta den till dessa fabriker och inrättningar förlagda
tillverkningen och reparationsverksamheten ävensom all för tillverkningen erforderlig
verksamhet inklusive byggnadsverksamheten och skötseln av fabrikernas
fasta och lösa tillgångar samt inköp och lagring av för driften erforderliga
råmaterialier, halvfabrikat, verktyg och maskiner ävensom redovisningen
av statens tillgångar vid vissa skuggfabriker samt att den vid dessa
fabriker nu förekommande militära förrådsrörelsen icke skulle beröras av
bolagsbildningen.

Utlåtanden över 1942 års bolagsulrcdnings
förslag.

I anledning av vad sålunda anförts, vilket är analogt tillämpligt även örn
fabrikerna organiseras såsom ett statligt affärsföretag, ha remissinstanserna
bland annat framhållit följande.

Överbefälhavaren har beträffande beklädnadstillverkningen framhållit, att
det ur beredskapssynpunkt icke förefunnes krav på att driva denna i större
omfattning vid statliga fabriker. Privatindustrien kunde, såsom bolagsutredningen
framhållit, relativt lätt omställas till krigsindustriell produktion. Viss
tillverkning bland annat för experimentändamål vore dock erforderlig. Den
statliga tillverkningen måste emellertid givas en sådan omfattning att rationell
och ekonomisk drift kunde åstadkommas.

Arméförvaltningens intendenturdepartement har i stort sett icke haft något
att erinra mot bolagsutredningens uttalande rörande beklädnadsfabrikens arbetsuppgifter
och omfattningen av dess produktion. Departementet har dock
särskilt understrukit betydelsen av att åt arbetet vid fabriken gåves sådan

209

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

omfattning att rationell drift kunde upprätthållas och maskinparken på ett
ekonomiskt sätt utnyttjas. En fabrik inom beklädnadsindustrien, avsedd enbart
för experimenttillverkning, skulle bli synnerligen dyrbar och i många
fall skulle uppnådda resultat bli av mindre värde, därest experimenten ej
kunde fullföljas vid tillverkningar i större skala. Viss del av produktionen
borde ombesörjas av privatindustrien, varigenom konkurrens mellan statlig
och privat konfektionstillverkning skapades. Departementet har vidare ansett,
att tillverkningen för försvarets räkning, såsom av utredningen föreslagits,
borde centraliseras till en fabrik. Detta syntes vara den mest rationella lösningen
av den statliga uniformstillverkningens problem. Frågan örn nybyggnad
för ifrågavarande fabrik borde därför lösas, varvid tidpunkten borde bestämmas
med hänsyn till läget på byggnadsmarknaden. Mot vad bolagsutredningen
anfört rörande skodonstillverkningen har intendenturdepartementet
icke haft något att erinra.

Marinjörvaltningen har ansett, att det statliga bolaget måste tillföras arbete,
även om det icke visade sig konkurrenskraftigt. Däremot kunde konkurrerande
företags priser tjäna till ledning vid bestämmande av det statliga bolagets
försäljningspriser och därigenom verka i viss mån prisreglerande, men
detta syfte kunde vinnas även inom ramen för nuvarande organisation. Om
verkstadsledningen erhölle större befogenheter att vid sin industriella drift
följa inom privatindustrien upptagna riktlinjer i fråga om upphandling av
materielier, anskaffning av maskiner och annan utrustning, anställande av
arbetsledande personal m. m., tillkallande av expertis för särskilda uppdrag
m. m., syntes en ur teknisk och ekonomisk synpunkt fullt tillfredsställande
drift kunna under marinförvaltningens ledning uppehållas vid marinens centrala
beklädnadsverkstad. Marinförvaltningen har dock funnit, att en sammanslagning
av arméns och marinens centrala beklädnadsverkstäder kunde medföra
vissa driftsekonomiska fördelar, varvid ämbetsverket förutsatt, att nödig
hänsyn komme att tagas därtill, att verkstaden icke förlädes å ort, varest
dyrortstillägg åt personalen bleve så stort, att besparingen motverkades.

I fråga om beklädnadstillverkningen ha chefen för flygvapnet och flygförvaltningen
ansett uteslutet, att ifrågavarande tillverkning i framtiden skulle
bedrivas inom en eller flera försvarsgrenar. När det gällde vapen- och ammunitionstillverkning,
skulle valet stå mellan statlig affärsdrift och bolagsdrift,
men eftersom beredskapssynpunkten vid den tillverkning, som nu behandlades,
kunde tillfredsställande tillgodoses vid såväl enskild som statlig drift, tillkomme
här ett tredje alternativ, nämligen att helt lämna denna fabrikation
åt den enskilda industrien. Det erinrades om att flygvapnets uniformstillverkning
alltsedan år 1939 helt varit baserad på den privata industrien och hittills
vunna erfarenheter hade varit övervägande goda. Myndigheterna ansåge
sig emellertid böra utgå från att tillräckliga motiv funnes för bibehållande
av en viss statlig fabrikation.

1942 års militära reparationstjänstutredning har framhållit, att det på be Bihang

till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 180. 11

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

klädnadsverksamhetens område icke syntes möta svårighet att etablera erforderlig
samverkan med den civila industrien vare sig under fredstjänstgöring
eller vid beredskap och mobilisering.

Statens ammunitionsnämnd (statens lcngsmaterielnämnd) och jörsvarsväsendets
verkstad snämnd ha i utlåtande över förvaltningsutredningens betänkande
framhållit, att i princip produktionen av krigsmateriel även under
fredsförhållanden i största möjliga utsträckning borde anförtros privatindustrien.
Skälet härtill vöre bland annat krigsberedskapens tillgodoseende. Emellertid
funnes vissa slag av tillverkningar, vilka icke lämpligen kunde förläggas
till privatindustrien. I dylika fall borde man i första hand eftersträva att förlägga
tillverkningen till skuggfabriker. Endast i sista hand borde rent statliga
fabriker ifrågakomma. Dylika vore å andra sidan i vissa fall ofrånkomliga såsom
experiment- och moderfabriker. Härvid borde de dock ej givas större
omfattning än som för dessa uppgifter vöre oundgängligen nödvändigt. Även
på grund av tillverkningens speciella natur kunde fall förekomma, där lämplighetsskäl
talade för en statlig fabrik.

I utlåtande över bolagsutredningens promemoria har verkstadsnämnden
vidare förordat, att den statliga beklädnadstillverkningen skulle inskränkas
till experimentverksamhet, att den skodonstillverkning, som bedreves vid marinens
centrala beklädnadsverkstad skulle helt nedläggas samt att kruttillverkningen
skulle fördelas på flera fabriker.

Statens krigsmaterielnämnd har i fråga örn beldädnadsverkstädema anfört,
att det saknades anledning för staten att på detta område, där tillverkningen
stöde i nära överensstämmelse med den tillverkning, som bedreves
av beklädnadsindustrien i allmänhet, ingripa konkurrerande med
privatindustrien. Några beredskapsskäl talade icke heller i detta fall för en
statlig tillverkning och den experimentverksamhet, som erfordrades, syntes
utan svårighet kunna utföras genom anlitande av den privata industrien.
Det syntes nämnden sålunda lämpligt, att ifrågavarande statliga tillverkning
skulle upphöra, varvid i dylikt fall särskild undersökning borde verkställas
beträffande de därigenom ledigblivna lokalernas utnyttjande. Nämnden
har ansett, att även den statliga skodonstillverkningen borde kunna helt
upphöra. Den privata industrien skulle nämligen utan svårighet kunna tillgodose
de militära behoven av såväl skodon som här avsedda läderartiklar,
enär det i tillverkningshänseende icke förelåge någon principiell skillnad mellan
sådana för militärt bruk och sådana för civilt ändamål avsedda artiklar.

I fråga om krut- och ammunitionstillverkningen har krigsmaterielnämnden
framhållit att, oaktat fredstillverkningen kunde bli obetydlig, av beredskapsskäl
borde tillses, att beställningar bleve utlagda i erforderlig omfattning
även å skuggfabrikerna och övriga privata industriföretag. Vid anlitande
av privatindustrien borde skuggfabrikerna icke erhålla en privilegierad
ställning. Även de privata ammunitionsfabriker, som icke vore av typen
skuggfabriker, borde komma till utnyttjande.

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Statskontoret har ansett, att staten borde inskränka sin i egen regi bedrivna
krigsmaterieltillverkning till sådana områden, inom vilka dylik verksamhet
vore oundgängligen påkallad av beredskapshänsyn. Ämbetsverket
kunde också helt instämma i de synpunkter på förevarande spörsmål, vilka
framförts i det av ammunitions- och verkstadsnämnderna gemensamt avgivna
remissyttrandet över 1941 års förvaltningsutrednings betänkande.
Under angivna förhållanden måste statskontoret finna ytterst tveksamt,
huruvida staten borde vid egna verkstäder tillverka sådana artiklar som
uniformspersedlar och skodon i stället för att även i fredstid utnyttja den
mångdubbelt större kapaciteten hos den privata konfektions- och skoindustrien.
Bolagsutredningens antagande, att konkurrens mellan den statliga
fabrikationen och privatindustrien skulle visa sig kunna vara i viss mån
prisreglerande samt framdriva förbättringar i produktionsmetoderna syntes
knappast bestyrkas av hittills vunnen erfarenhet. Snarare syntes det
förhålla sig så, att den åsyftade prisregleringen under normala förhållanden
ernåddes genom enskilda industriföretags konkurrens inbördes, vartill
under krigs- och beredskapstider komme statens reglerande åtgärder i fråga
örn såväl priser som råvarutilldelning.

Enligt statskontorets mening borde arméns och marinens centrala beklädnadsverkstäder
sammanslås till en för försvarsväsendet gemensam beklädnadsverkstad,
avsedd i huvudsak för experiment- och reparationsverksamhet
av begränsad omfattning. Då för utprovning av lämpliga modeller, tillverkningsmetoder,
schabloner och mallar m. m. erfordrades försök i större
industriell skala, syntes dylika försök kunna förläggas till modernt utrustade
privata industriföretag, med vilka staten slutit kontrakt rörande krigsleveranser
av motsvarande beklädnadsartiklar. Försöken skulle givetvis ske
under statlig kontroll och med erforderligt biträde av militär expertis. Att
enbart för möjliggörande av dylik industribetonad försöksverksamhet utbygga
en större statlig beklädnadsverkstad syntes knappast ändamålsenligt
eller ekonomiskt försvarligt. Verkstaden borde emellertid vara organiserad
på sådant sätt, att nytillverkningen relativt snabbt kunde vid behov utökas
för att möta eventuella tendenser till priskartellbildning inom den privata
lconfektionsindustrien.

Riksräkenskapsverket har framhållit, att beredskapssynpunkten vad beträffar
beklädnadstillverkningen ieke vore lika framträdande som i fråga örn
krigsmaterieltillverkningen. Beklädnadstillverkningen skulle med hänsyn
härtill kunna till väsentlig del överlåtas åt den privata industrien. Ett
starkt skäl för att tillverkning av uniformer m. m. gjordes till föremål för
statlig bolagsdrift vore emellertid, att konkurrensmomentet vore nödvändigt
såsom en prisreglerande faktor vid denna tillverkning. Denna konkurrens
syntes emellertid kunna göra sig gällande även vid statlig affärsdrift.

Statens krisrevision har i fråga örn beklädnadstillverkningen funnit starka
skäl tala för att den statliga fabrikationen med hänsyn till tillverkningens art

Departe mentschefen.

212 Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

och tillgången på privata fabriker inom hithörande område begränsades i huvudsak
till experimentverksamhet, medan tillverkningen i övrigt borde ombesörjas
av privatindustrien. Nämnda experimentverksamhet skulle med fördel
kunna anknytas till någon av de större reparationsverkstäder, som av
1942 års militära reparationstjänstutredning föreslagits komma till stånd.

I detta sammanhang må erinras, att krisrevisionen redan i skrivelse till
Kungl. Majit den 12 januari 1942 uttalat att, örn arméns centrala beklädnadsverkstads
fortsatta verksamhet skulle kunna försvaras ur statlig synpunkt,
verkstaden borde erhålla en organisation, som gåve den möjlighet
att huvudsakligen fylla följande funktioner, nämligen att vara organ för
forskning i och utveckling av material, arbetsmetoder och, i den mån det
gällde tillverkningsteknik, även modeller, prisreglerande organ för uniformsbeställningar
hos civila verkstäder samt beredskapsverkstad.

Statens industrikommission har framhållit, att särskilt beträffande sådana
branscher, där den privata industrien hade tillräcklig kapacitet för att
i krigstid ombesörja huvudparten av den militära produktionen, försvarsväsendets
motsvarande fabriker icke borde givas större omfattning än som
betingades av beredskapskraven och nödvändigheten av att centralt driva
militärt betonade experimentverkstäder. Med denna utgångspunkt har
kommissionen ifrågasatt, örn någon försvarsväsendets egen skotillverkning
överhuvudtaget skulle behöva bedrivas.

Sveriges industriförbund har ansett, att en statlig tillverkning av uniformer
icke ur någon synpunkt vore behövlig eller önskvärd, att följaktligen
de nuvarande militära beklädnadsverkstäderna borde på lämpligt sätt
avvecklas samt att även skodonstillverkningen för försvarets behov borde
helt förläggas till den privata industrien. I fråga om kruttillverkningen har
förbundet funnit allt tala för att åtminstone större delen därav även i
fredstid förlädes till den privata industrien. Vad slutligen angår tillverkningen
av ammunition vore det angeläget, att skuggfabrikerna, om ordertillgången
därtill försloge, bereddes tillfälle att i möjligaste mån upprätthålla
sin beredskap, men riktigast syntes vara, att den »ordinarie» privata
industrien, som i första hand hade att svara för beredskapen på detta område,
också först komme i åtanke för de statliga beställningarna.

Bolagsutrcdningens förslag innebär, att de statliga fabrikernas tillverkning
skulle även flir framtiden bibehållas i den omfattning, som den hittills — bortsett
från nu rådande beredskapsförhållanden — normalt bort ha. Utredningen
har emellertid därvid konstaterat, att tillverkningen vid vissa av fabrikerna och
därvid främst ammunitionsfabrikerna, så snart fredsförhållanden åter inträda,
kunde komma att nedgå till den lägsta nivå, som vore nödvändig för sysselsättning
av den personal, vilken under alla omständigheter borde vara anställd
vid dessa fabriker. Utredningen har ansett, att beklädnadsfabrikerna, vilkas
normala kapacitet beräknas skola motsvara endast halva fredsbehovet, skola
kunna få tillfredsställande sysselsättning även under fredsförhållanden.

213

Kungl. Marits ■proposition nr 180.

I fråga om beldädnadstillverkningens framtida omfattning ha remissinstanserna
kommit till olika uppfattning.

Krigsmaterielnämnden och industriförbundet ha sålunda förordat, att den
statliga beklädnadstillverkningen helt nedlägges. Verkstadsnämnden, statskontoret,
krisrevisionen och industrikommissionen ha förordat, att den statliga
skotillverkningen skall nedläggas samt att beklädnadstillverkningen i övrigt
skall inskränkas till experimentverksamhet. Chefen för flygvapnet, flygförvaltningen
och 1942 års militära reparationstjänstutredning ha ansett, utan att
uttala särskild mening, att beklädnadstillverkningen lika väl kunde överlämnas
till privatindustrien. Arméförvaltningens intendenturdepartement, marinförvaltningen
och riksräkenskapsverket ha förordat bibehållande av beklädnadstillverkningen,
medan överbefälhavaren ansett, att en experimentverksamhet
borde vara så omfattande att den vore lönande.

Beträffande omfattningen av den egentliga krigsmaterieltillverkningen vid
de statliga fabrikerna råder enighet om att denna tillverkning bör även under
fredstid i viss omfattning upprätthållas ävensom att tillverkningen bör i ungefärligen
samma omfattning som hittills fördelas å statliga och enskilda fabriker.
Vissa remissinstanser, främst krigsmaterielnämnden och industriförbundet,
lia emellertid i utlåtanden över såväl 1941 års förvaltningsutrednings betänkande
som bolagsutredningens promemoria särskilt betonat, att krigsmaterielproduktionen
bland annat av beredskapsskäl bör i största möjliga utsträckning
anförtros åt privatindustrien.

I likhet med bolagsutredningen kan jag icke finna grundad anledning föreligga
att vid återgång till fredsförhållanden nedlägga eller inskränka någon del
av den tillverkning, som hittills bedrivits vid försvarsväsendets fabriker och
verkstäder, i vidare mån än som betingas av den då normalt beräknade produktionsminskningen.
Vad beträffar ammunitionstillverkningen får jag härutinnan
hänvisa till vad i särskild till årets riksdag avlåten proposition yttrats
vid anmälan av fråga örn fortsatt utbyggnad av ammunitionsfabrikerna m. m.
Vad beträffar beklädnadstillverkningen ansluter jag mig till överbefälhavarens
uppfattning, att denna bör givas sådan omfattning att rationell och
ekonomisk drift kan åstadkommas, samt erinrar, att bolagsutredningens beräkning
angående denna tillverknings omfattning verkställts med utgångspunkt
från samma synpunkter som överbefälhavaren anlagt. Frågan huruvida
ett fortsatt upprätthållande av en till en verkstad koncentrerad beklädnadstillverkning
skulle nödvändiggöra om- eller nybyggnad torde få närmare
utredas av ledningen för det blivande affärsverket. Hur krigsmaterieltillverkningen
i framtiden skall fördelas å statliga och enskilda fabriker torde få prövas
av det blivande krigsmaterielverket. Jag förutsätter emellertid, att vid stark
nedgång i denna tillverkning kommer att tillses, att örn möjligt en viss minimiproduktion
kan upprätthållas vid de statliga fabrikerna och de enskilda
fabriker, som liro och före kriget varit speciellt inriktade på krigsmaterieltillverkning.

214

Kungl. Majlis proposition nr 180.

D. Fabriksstyrelsens organisation och personal.

1941 års förvaltningautredning.

Enligt 1941 års förvaltningsutrednings förslag skulle fabriksavdelningens
chef vara överdirektör i lönegrad C 14. Avdelningen skulle vara organiserad
på två byråer, en fabriksbyrå och en avtalsbyrå. Överdirektören skulle själv
vara chef för fabriksbyrån, medan avtalsbyrån skulle förestås av en byråchef
i lönegraden C 5. Fabrikernas chefer skulle vara direkt underställda
överdirektören. Det av utredningen beräknade personalbehovet för fabriksavdelningen
framgår av följande sammanställning:

Befattning.	Antal.	Lönegrad.
Överdirektör (avdelningens chef).	. 1	C 14
Byråchef..................	. 1	C 5
Sektionschefer...............	. 3	C 1—C 3
Notarie....................	. 1	Eo 21
Ingenjörer..................	. 2	Eo 20
Biträdande ingenjörer.........	. 4	Eo 11—15
Skrivpersonal...............	. 6	Extra eller Eo 2

Remissutlåtande.

I yttrande över bolagsutredningens promemoria har försvarsväsendets
verkstadsnämnd såsom ovan anförts förordat en självständig fabriksstyrelse.
Chefen för centralorganisationen för fabrikerna skulle vara överdirektören
i lönegraden C 14. Organisationen skulle vara uppdelad på två byråer,
en fabriksbyrå och en administrativ byrå.

Chef för fabriksbyrån skulle åtminstone tills vidare vara en överingenjör
i lönegraden C 9. Byrån skulle vara uppdelad i en driftssektion, en anläggningssektion,
en inköpssektion och en ekonomisektion. Eventuellt skulle
ekonomisektionen, sedan organisationen blivit färdig, överflyttas till administrativa
byrån.

Chef för administrativa byrån skulle vara en byråchef i lönegraden C 5.
Byrån skulle vara uppdelad i en ombudsmanssektion och en kontorssektion
samt handlägga anställningsfrågor, lönefrågor, avtalsärenden och ärenden av
juridisk natur.

Centralorganisationen skulle bemyndigas att självständigt bestämma
lönegradsplaceringen i fråga örn sådana tjänster, beträffande vilka flera
lönegrader upptagits i tjänsteförteckningen, liksom även såväl antalet extra
ordinarie befattningar, placerade i lönegraden Eo 20 eller lägre, som ock
antalet extra befattningar.

I följande sammanställning har nämnden upptagit de tjänster i lönegraden
Eo 21 eller högre, som såvitt nu kan bedömas skulle under normala förhållanden
vara erforderliga för den centrala organisationen.

215

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180

Befattning. Antal.

Överdirektör....................1

Överingenjör.................... 1

Byråchef....................... 1

Sektionschefer...................3

Ingenjörer......................4

Av vad jag i det föregående anfört framgår, att enligt min mening ett
särskilt ämbetsverk bör inrättas med uppgift att i administrativt, tekniskt
och ekonomiskt hänseende utöva ledningen över de statliga fabriker, som
lia att tillverka krigsmateriel eller annan materiel för försvarsändamål,
samt att handha nyanläggningsverksamheten vid dessa fabriker. Till detta
slag av fabriker skola även räknas sådana som äro avsedda för reparationsoch
underhållsverksamhet, där denna verksamhet kan bedrivas efter samma
normer som en industrimässig serie- eller masstillverkning. Vidare skall ämbetsverket
i den mån så bestämmes planera, anskaffa och förvalta sådana statliga
anläggningar för dylik tillverkning, som äro avsedda att drivas av privata företagsamt
för dylik drift tillhandahålla teknisk service. Praktiskt taget innebär
detta, att den av beredskapsläget framtvungna, provisoriskt inrättade försvarsväsendets
verkstadsnämnd ombildas till ett permanent ämbetsverk. Någon
kostnadsökning torde knappast uppstå genom att fabrikationsledningen anförtros
åt ett fristående ämbetsverk i stället för åt en fabriksavdelning inom
leri gsmateriel verket.

Det centrala ämbetsverk, som sålunda föreslås, bör enligt min mening
lämpligen benämnas försvarets fabriJcsstyreise. Denna bör tillsammans med
fabrikerna bilda försvarets fabriksverk. Motsvarande beteckningssätt användes
på andra håll inom statsförvaltningen. Sålunda må erinras örn benämningarna
vattenfallsstyrelsen och statens vattenfallsverk, domänstyrelsen
och domänverket m. m.

Fabriksstyrelsen bör stå under ledning av en överdirektör. Förvaltmngsutredningen
har beträffande den av utredningen föreslagne chefen för fabriksavdelningen
i industriverket framhållit vikten av att till denna befattning
utsåges en person med god industriell erfarenhet och ådagalagd organisationsförmåga.
Med hänsyn till att chefen för fabriksavdelningen måste tillsättas
i konkurrens med privatindustrien har utredningen föreslagit befattningens
inplacering i lönegraden C 14 (grundlön 24,000 kronor). Mhd allt beaktande
av de av utredningen anförda synpunkterna håller jag dock före, att en
person av tillräckligt hög kapacitet jrör kunna förvärvas, därest tjänsten,
som bör tillsättas medelst förordnande på viss tid, placeras i lönegTaden
C 13 med en grundlön av 22,000 kronor. Hänsyn har härvid tagits till att
under fabriksstyrelsen lyder en stor och svårskött lokalförvaltning.

Lönegrad.

C 14
C 9
C 5

C 2—C 5
högst Eo 22
högst Eo 24

Departe mentschefen.

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Vid överdirektörens sida bör ställas ett tekniskt råd, bestående av överdirektören
och förslagsvis sex av Kungl. Majit utsedda ledamöter, representerande
såväl den militära som den industritekniska sakkunskapen. Ordförande
bör utses av Kungl. Majit. Det bör åligga fabriksstyrelsen att i
frågor av större vikt eller principiell betydelse inhämta rådets mening. Ersättning
till ledamöterna av rådet torde böra utgå efter likartade grunder som
för ledamöter av krigsmateriel verkets råd.

Fabriksstyrelsen bör enligt min mening organiseras på två byråer, en
fabriksbyrå och en administrativ byrå.

Fabriksbyrån avses uppdelad på tre sektioner, nämligen en driftssektion, en
teknisk sektion och en anläggningssektion.

Inom driftssektionen skola handläggas allmänna driftsärenden, frågor rörande
tillverkningen på det mekaniska, det kemiska och beklädnadsområdet,
verktygs-, arbetsstudie- och planeringsfrågor, ärenden rörande anskaffning
av ramaterial och förnödenheter samt offert- och kalkylverksamhet.

Tekniska sektionen skall handlägga konstruktions-, forsknings-, provningsoch
kontrollfrågor av mekanisk, kemisk och beklädnadsteknisk natur.

Anläggningssektionen skall centralt leda förvaltningen av byggnader, anläggningar
och maskinutrustning samt handlägga ärenden i samband med
nyanläggningar, ombyggnader, utvidgningar och därmed sammanhängande
anskaffningar m. m.

Under övervägande har varit att inom fabriksbyrån inrätta en särskild inköpssektion
för den centrala ledningen av inköpsverksamheten för fabrikerna.
Goda skäl synas emellertid tala för att huvuddelen av denna verksamhet
sammanföres med den betydligt mera omfattande motsvarande verksamheten
inom krigsmateriel verket. Behovsprövning av anskaffningarna ur teknisk
och ekonomisk synpunkt kommer givetvis under alla omständigheter att äga
rum inom fabriksstyrelsen.

Administrativa byrån bör enligt mitt förmenande indelas i tre sektioner,
nämligen avtalssektionen, kanslisektionen och ekonomisektionen. Sistnämnda
sektion har i verkstadsnämndens utlåtande över bolagsutredningens förslag
ansetts åtminstone tills vidare böra hänföras till fabriksbyrån. Med
hänsyn bland annat till de ökade arbetsuppgifter, vilka komma att åvila
chefen för denna byrå, örn beklädnadsindustrien och nyssnämnda underhållstjänst
bli inordnade under styrelsens ledning, synes det emellertid önskvärt,
att ekonomisektionen överflyttas till administrativa byrån. En sådan organisation
står även i överensstämmelse med vad i allmänhet tillämpas inom
statliga verk.

Inom administrativa byrån skall avtalssektionen handlägga nämndens
kollektivavtalsfrågor samt i sammanhang med driften uppkommande frågor
av juridisk natur.

217

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 180.

På kanslisektionen avses skola ankomma handläggandet av allmänt administrativa
ärenden, såsom personal-, löne- och pensionsfrågor m. m. Sektionen
skall vidare handlägga alla frågor rörande styrelsens egen kontorsdrift
samt ärenden rörande uppskov för styrelsens och fabrikernas personal.

Till ekonomisektionen skall förläggas anslags-, huvud- och reskontrabokföring
för styrelsens och fabrikernas verksamhet, varjämte inom sektionen
skola handläggas ärenden rörande den centrala ledningen och tillsynen av
fabrikernas räkenskaper och redovisning. Till sektionen skall vidare den
centrala kassarörelsen vara förlagd.

Inom styrelsen bör vidare finnas personal för verkställande av revision av
fabrikernas räkenskaper. Revisionen av fabriksstyrelsens egna räkenskaper bör
däremot vara förlagd till riksräkenskapsverket.

Jag vill emellertid understryka vikten av att den interna organisation
av fabriksstyrelsen, som här skisserats, icke låses. Det säger sig självt, att
ett nybildat ämbetsverk icke omedelbart kan finna sin i alla detaljer slutgiltiga
form. Det måste därför förutsättas, att Kungl. Majit med ledning
av erfarenheterna från den första tidens verksamhet skall äga vidtaga erforderliga
jämkningar i denna organisation. Det synes sålunda kunna ifrågasättas,
bland annat örn icke de uppgifter, som skola ankomma på anläggningssektionen,
skola kunna efter slutförandet av vissa under förberedande
varande större anläggningsarbeten överföras på annat organ inom styrelsen.

Förvaltningsutredningen har föreslagit, att chefen för den av utredningen
förordade fabriksavdelningen i industriverket tillika skulle vara chef för
avdelningens fabriksbyrå. Jag är icke övertygad, att en sådan kombination
skulle varit möjlig att genomföra. De arbetsuppgifter, som komma att åvila
chefen för fabriksstyrelsen, komma förvisso att kräva dennes hela arbetskraft.
Jag förordar därför, att fabriksbyrån ställes under en särskild chef med
tjänstetiteln överingenjör. Verkstadsnämnden har i sitt yttrande över bolagsutredningens
promemoria föreslagit, att denne befattningshavare skulle
uppföras i lönegrad C 9. För egen del anser jag en placering i lönegrad C 8
(grundlön 16,000 kronor) tillfyllest.

Med hänsyn till nödvändigheten av att för posten som chef för administrativa
byrån förvärva en väl förfaren arbetskraft bör härför avses en
byråchef i lönegrad Eo 30.

Övriga erforderliga befattningar inom styrelsen torde åtminstone tills vidare
böra tillsättas med icke-ordinarie innehavare. För dessa lärer civila
icke-ordinariereglementet böra gälla. I enlighet med de principer, som tilllämpas
för andra affärsdrivande verk med hänsyn till dessas behov av
större rörelsefrihet, lärer spörsmålet örn ifrågavarande befattningshavares
antal och löneställning icke behöva underställas riksdagen. Jag vill emellertid
erinra örn att enligt civila icke-ordinariereglementet gäller för kommunikationsverken
och domänverket, att de icke utan Kungl. Majlis medgivande
må inrätta extra ordinarie befattningar i högre lönegrad än 27:e.

218

Kungl. Majlis proposition nr 180.

Principiellt borde motsvarande regel gälla även för fabriksstyrelsen. Med
hänsyn till att det här är fråga om organiserande av ett nytt verk, synes
mig dock försiktigheten bjuda att åtminstone tills vidare föreskriva skyldighet
för fabriksstyrelsen att underställa Kungl. Majit frågor om inrättande
av extra ordinarie tjänster i högre lönegrad än 20:e.

Vissa ytterligare lönespörsmål, som kunna få aktualitet även beträffande
fabriksstyrelsens egna tjänstemän men som äga sin största praktiska
betydelse i fråga om fabrikernas personal, behandlas i nästföljande avsnitt.

E. Fabrikernas personalorganisation.

1941 års militära förvaltningsutredning.’

1941 års militära förvaltningsutredning har särskilt betonat, att en förutsättning
för att utredningen kunnat förorda driftsformen statlig affärsdrift
framför bolagsformen vore att anställningsformerna för personalen vid fabrikerna
kunde på av utredningen föreslaget sätt göras friare samt att i
övrigt sådana förutsättningar kunde skapas för fabriksdriften, att densamma
i möjligaste mån kunde bedrivas efter inom privatindustrien gängse
normer. Utredningen har härutinnan anfört, att det vore av största betydelse
för åstadkommande av en rationell fabriksdrift att de relativt stela
bestämmelser, som nu gälla i fråga om tjänstemännens anställnings- och
löneförhållanden, i möjligaste mån uppmjukades, så att större frihet erhölles
vid anställande eller omflyttning av personal ävensom vid lönesättningar.
Utredningen anmärkte härvid, att samtliga vid fabrikerna utgående
löner, alltså även chefslönema, för att möjliggöra rättvisande självkostnadsberäkningar
framdeles måste komma att debiteras fabrikernas
driftsmedel och sålunda icke skulle belasta industriverkets avlöningsanslag.

Utredningens förslag innebär i huvudsak följande.

Chefsbefattningarna skulle benämnas överingenjörer samt placeras i någon
av lönegraderna C 6—C 9. Kungl. Majit skulle efter förslag av industriverket
i varje särskilt fall bestämma till vilken av nu nämnda lönegrader
befattningen skulle hänföras. För tjänstemännen i övrigt vid fabrikerna
borde gälla, att de icke skulle tillhöra vare sig militära eller civilmilitära
stater utan i avlöningshänseende betraktas som civila tjänstemän.
Härvid borde uteslutande anställningsformerna extra ordinarie eller extra
tjänstemän tillämpas, däremot icke ordinarie anställning med fullmakt
eller konstitutorial. I viss omfattning borde personal därjämte kunna anställas
mot arvode. Chefen för industriverkets fabriksavdelning borde äga
befogenhet dels att inom en av Kungl. Majit fastställd förhållandevis rymlig
ram inplacera fabrikerna tillhörig personal inom vissa lönegradsinter -

219

Kungl. Maj:ts ''proposition nr ISO.

valler, dels att mot arvode anställa för fabriksdriften erforderlig mera tillfällig
personal, dels slutligen att i förekommande fall tillkalla tekniska sakkunniga
och härvid inom angivna gränser bestämma arvodet till dessa.

1942 urs bolagsutredning.

1942 års militära bolagsutredning har för sin del såsom ovan anförts
kommit till den slutsatsen, att man med de av förvaltningsutredningen
föreslagna bestämmelserna skulle redan genom statlig affärsdrift nå de fördelar
med avseende å anställning av personal, som utgjorde ett av de viktigaste
motiven för övergång till bolagsdrift. Utan att ingå i prövning av
frågan, huruvida förslaget i denna del kunde genomföras isolerat för försvarsväsendets
anläggningar utan hänsynstagande till de konsekvenser detta
kunde få för statens affärsdrivande verksamhet i övrigt, hade bolagsutredningen
funnit, att om de friare anställningsformerna kunde vinnas endast
på den vägen, att krigsmaterielfabrikerna ombildades till bolag, detta vore
ett starkt skäl för en sådan ombildning.

Remissutlåtanden.

Försvarsväsendets verkstadsnämnd har förordat statlig affärsdrift under
den förutsättningen, att nödvändig rörelsefrihet komme att lämnas i fråga
örn personalens löner m. m. i huvudsaklig överensstämmelse med vissa av
nämnden angivna riktlinjer för de statliga krigsmaterielfabrikemas organisation
och verksamhet.

Nämndens förslag i nu berörda avseende överensstämmer i huvudsak
med vad förvaltningsutredningen förordat. Nämnden har därvid föreslagit,
att civila icke-ordinarie reglementet skulle göras tillämpligt beträffande extra
ordinarie och extra tjänstemän, varvid dock för varje i tjänsteförteckningen
• uppförd tjänst skulle angivas ett antal lönegrader, inom vilka innehavare
av tjänsten skulle placeras. Till vilken av dessa lönegrader en viss befattningshavare
skulle hänföras borde göras beroende av vederbörandes kvalifikationer,
läget på lönemarknaden m. m. I löneförteekningen borde uppföras
de befattningar, som skulle placeras i C-löneplan, ävensom extra
ordinarie befattningar i högre lönegrad än Eo 20. För att möjliggöra överflyttning
av befattningar mellan fabrikerna borde förteckningen vara gemensam
för samtliga fabriker. Antalet befattningar i lönegrad Eo 20 och lägre
ävensom extra befattningar skulle bestämmas av det centrala organet, eftersom
kostnaderna härför skola bestridas av driftsmedel. Andra tjänstemän
vid fabrikerna än överingenjörer och vissa andra högre tjänstemän skulle
tillsättas av fabriksledningen efter godkännande av det centrala organet i
varje särskilt fall.

En av verkstadsnämndcn i dess yttrande gjord sammanställning av för
fabrikerna — i den mån nu kan överblickas — erforderlig personal i högre
lönegrad än Eo 20 har följande utseende.

220

Kungl. Majlis proposition nr 180.

Befattning.	Antal.	Lönegrad.
Överingenjörer.........	...... 5	C 6—C 9
Fabriksingenjör''......	16	C 1—C 5
Ingenjörer ............	...... 2	C 1—C 3
Ingenjörer ............	...... 9	högst Eo 24
Kamrerare ...........	...... 5	högst Eo 22.

Som av de i det föregående återgivna remissyttrandena framgår ha flertalet
myndigheter förordat driftsformen statlig affärsdrift med hänsyn till
att de fördelar, som man avsett att vid bolagsdrift vinna bland annat i personalhänseende,
kunde ernås redan vid statlig affärsdrift i enlighet med
förvaltningsutredningens förslag. Därvid har emellertid försvarsväsendets
lönenämnd, som i sitt utlåtande över förvaltningsutredningens förslag icke
framställt någon erinran mot vad utredningen i nu nämnda avseende föreslagit,
i sitt senare över bolagsutredningens promemoria avgivna utlåtande
framhållit, att det icke gärna syntes kunna ifrågakomma att för vissa betydande
delar av statsförvaltningen tillämpa avlöningsnormer, som helt
skilde sig från vad som gällde för förvaltningen i allmänhet. Den frihet och
obundenhet, som vid en sådan lösning skulle tillerkännas fabriksledningen,
kunde enligt lönenämndens mening vara ägnad att medföra vittgående
konsekvenser med avseende å statens affärsdrivande verksamhet i övrigt.

Sedan verkstadsnämnden i avvaktan på slutlig lösning av frågan örn
den framtida organisationen den 29 oktober 1942 hos Kungl. Majit hemställt
örn medgivande att få tillsätta de ifrågavarande befattningarna vid
fabrikerna på förordnande mot arvode, svarande mot samtliga löneförmåner
i ovan angivna lönegrader, har allmänna lönenämnden i infordrat utlåtande
bland annat erinrat, att lönenämnden gemensamt med försvarsväsendets
lönenämnd avgivit utlåtande över 1942 års militära reparationst jänstutrednings
principbetänkande angående centralisering av reparationstjänsten
i fråga örn intendenturmateriel, varvid lönenämndema ställt sig betänksamma
gentemot uppkommande tendenser att i lönesystemet införa alternativa
lönegradsplaceringar för befattningar av ett och samma slag. I det
nu föreliggande ärendet vore fråga allenast om bestämmande av vissa arvoden,
vilka alltefter vederbörandes kvalifikationer, läget på lönemarknaden
m. m. skulle närmare fastställas inom ramen av de för vissa angivna lönegrader
i löneplan C respektive löneplan Eo upptagna beloppen. Lönenämnden
hade med beaktande av angelägenheten av att verkstadsnämnden erhölle
viss rörelsefrihet vid bestämmandet av ifrågavarande arvoden ansett
sig icke böra motsätta sig bifall i princip till den i ärendet föreslagna anordningen.
Lönenämnden ville dock härvid för sin del framföra det alternativet
till övervägande, att verkstadsnämnden bemyndigades för de olika
befattningarna fastställa arvoden till belopp, högst motsvarande begynnelselönen
inom viss angiven lönegrad och, i förekommande fall, ortsgrupp å
löneplan C respektive löneplan Eo. Örn sistnämnda förfaringssätt anlitades,

221

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

skulle ett fastlåsande av visst minimibelopp undvikas, vilket under vissa förhållanden
kunde vara av betydelse. Vilkendera utvägen som än anlitades,
ville lönenämnden emellertid göra den erinran mot förslaget, att arvode
till överingenjör enligt lönenämndens mening icke borde bestämmas till
högre belopp än som motsvarade lönegraden C 8.

Arméförvaltningens tyg- och civila departement ha i sistberörda ärende
anfört följande.

De löneprinciper, som sålunda framföras, innebära å ena sidan något för de
permanenta statliga organen helt nytt och å andra sidan cn löneteknisk lösning,
för vars tillämpande även där — och då närmast hos affärsverken — enahanda
skäl måhända kunna andragas. Därest avsikten är att även för framtiden tilllämpa
ett lönesystem, sådant som det föreslagna, torde man därför i allt fall —
försåvitt icke det statliga lönesystemet skall bliva oenhetligt — icke kunna
undgå att vid prövningen av förslaget taga hänsyn till vid statens affärsdrivande
verk tillämpad lönesättning. Detta innebär, att i första hand lärer få tillses
att övre gränsen för de föreslagna variabla lönerna ställes i riktig relation till
de för jämförliga befattningshavare vid affärsverken fastställda lönebeloppen.

Vid bedömande av storleken av den under fredsförhållanden erforderliga
personalen vid de fabriker, som avses skola underställas försvarets fabriksstyrelse,
måste självfallet beaktas, att fabrikernas sysselsättning vid återgång
till fredsförhållanden kommer att väsentligt nedgå. Det blir dock
ofrånkomligt att för ledningen av de särskilda fabrikerna förfoga över kvalificerad
arbetskraft med teknisk utbildning. Verkstadsnämnden har vid
de personalberäkningar, som ligga till grund för nämndens i det föregående
återgivna remissyttrande, utgått från att en överingenjör skulle tillsättas
för var och en av följande fem fabriker, nämligen Carl Gustafs stads gevärsfaktori,
centrala torpedverkstaden, ammunitionsfabrikerna i Karlsborg och
Zakrisdal samt Åkers krutbruk. De av nämnden föreslagna 16 fabriksingenjörerna
ha avsetts såsom chefer för följande fabriksavdelningar, nämligen
vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori verkstadsavdelningen, tekniska avdelningen
och centralavdelningen, vid centrala torpedverkstaden verkstadsavdelningen
och tekniska avdelningen, vid var och en av ammunitionsfabrikerna
i Karlsborg och Zakrisdal mekaniska avdelningen, sprängtekniska
avdelningen, tekniska avdelningen och centralavdelningen samt vid Åkers
krutbruk kemiska avdelningen, tekniska avdelningen och gasmaskavdelningen.
De två av nämnden föreslagna ingenjörerna i lönegraderna C 1—C 3
ha avsetts för gevärsfaktoriet och torped verkstaden. Givetvis kunna av driftsskäl
vissa jämkningar härutinnan visa sig påkallade.

Vid ett inordnande under styrelsen av en försvarsväsendets beklädnadsverkstad
samt de centrala tvätt- och reparationsanstalterna kommer uppenbarligen
behov att uppstå av vissa ytterligare tjänster. Dessa torde med de av
verkstadsnämnden i övrigt tillämpade beräkningsgrunderna kunna uppskattas
till en överingenjör och möjligen en fabriksingenjör för beklädnadsverkstaden
samt en fabriksingenjör såsom ledare för i varje fall de större av de övriga
anstalterna.

Departe mentschefen.

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Under nuvarande omständigheter torde den av verkstadsnämnden förutsatta
personalorganisationen vara erforderlig och ändamålsenlig. Huruvida
den icke vid återgång till fredsförhållanden blir något överdimensionerad
synes mig för närvarande svårt att avgöra. I stort sett torde den emellertid
även för sådant fall komma att visa sig hållbar.

Vad angår löneställningen för ifrågavarande fabrikspersonal vill jag till
en början erinra örn de yttranden rörande lönespörsmål, som i det föregående
(sid. 183 f.) återgivits.

För min del finner jag ej heller i fråga örn överingenjörerna anledning till
erinran mot att de uppföras å C-löneplan samt att alternativa lönegrader tilllämpas.
Det torde emellertid vara tillfyllest att för dylikt fall i personalförteckningen
angiva den högsta lönegrad, som för varje särskilt angiven
befattning får tillämpas. För överingenjörerna torde det därvid vara tillräckligt
att tillämpa högst lönegraden C 8. Denna lönegrad torde dock icke komma
att mera allmänt utnyttjas. I vissa fall lärer för överingenjörerna en
lägre lönegradsplacering komma i fråga. Jag utgår självfallet från att dessa
befattningar böra stå öppna för sökande från privatindustrien och att lönesättningen
i de individuella fallen lämpas efter möjligheterna att för ledig befattning
förvärva person med erforderlig kompetens. I regel torde dessa
tjänster böra tillsättas medelst förordnande på viss tid. I undantagsfall,
exempelvis då officer ifrågakommer till sådan befattning, synes det kunna
vara önskvärt att förordna vederbörande allenast tills vidare, varigenom möjlighet
beredes honom att kvarstå i militärtjänst.

Övriga befattningar böra enligt min mening tillsättas såsom icke-ordinarie.
Vad förvaltningsutredningen anfört rörande befogenhet för fabriksledningen
att inom en av Kungl. Maj:t fastställd förhållandevis rymlig ram inplacera
fabrikerna tillhörig personal inom vissa lönegradsintervaller torde kunna tillmötesgås
på sådant sätt, att genom beslut av Kungl. Majit fastställes den
högsta lönegrad, i vilken viss teknisk icke-ordinarie personal får placeras.

Vad beträffar frågorna om anställning av viss personal mot arvode (kontraktsanställning)
anser jag mig böra erinra, att man numera för normala
förhållanden såvitt möjligt söker undvika dylika anställningsformer, vilka
medföra den betydande olägenheten, att den sålunda anställda personalens
pensionsförhållanden icke bli reglerade. Att mera regelbundet använda
tjänstepensionsreglementets i 1 § 2 mom. intagna undantagsbestämmelse
för dylik personal synes icke vara lämpligt. Jag anser mig därför icke kunna
förorda, att denna anställningsform efter återgång till fredsförhållanden
kommer till tillämpning i andra fall än då det gäller ersättning till tillfälligt
för kortare tid eller begränsade uppgifter anställda personer.

En av olägenheterna med nuvarande avlöningssystem har varit, att man
icke vid en tillfällig ansvällning av arbetet för vissa tjänstemän, som därvid
pålagts en avsevärd ökning av ansvaret och arbetsbördan, kunnat på lämpligt
sätt bereda dem kompensation härför. De bestämmelser, som nu gälla

223

Kungl. Marits proposition nr ISO.

i fråga om gratifikation, synas icke vara lämpade för att kompensera en
dylik under viss kortare eller längre tid varande ökning av arbetsbördan.
De nuvarande bestämmelserna medgiva icke heller möjlighet att för detta
fall lämna, särskilt arvode utöver lönen, vilket torde vara en inom det privata
näringslivet just för dylika fall använd betalningsform. För ifrågavarande
fabrikers del vore det önskvärt, att fabriksledningen hade möjlighet
att för nu angivna fall kunna för en begränsad tid höja lönen till viss teknisk
personal i förmansställning. Särskilt för de nu ifrågavarande fabrikerna,
vilka i personalhänseende mer än andra statliga fabriker äro pressade
genom konkurrensen från den enskilda mekaniska industrien, vore en möjlighet
att på detta sätt tillfälligt kunna lämna vissa befattningshavare
kompensation för en tillfällig ökning av dem ålagda arbetsuppgifter i såväl
kvalitativt som kvantitativt hänseende önskvärd. Därest en dylik möjlighet
beredes fabriksledningen, bör den emellertid begränsas allenast till
undantagsfall samt till de fall, då fråga är örn förvärvande eller bibehållande
av en särskilt duglig arbetskraft. Jag förutsätter tillika, att om ett dylikt
medgivande lämnas, det bör göras beroende av Kungl. Maj:ts prövning i
varje särskilt fall samt inskränkas till att avse teknisk personal i förmansoch
verkmästareställning, som innehar extra ordinarie befattning. Man kunde
visserligen tänka sig en lösning av denna fråga på annat sätt, så att en
sådan befattningshavare kunde för viss tid placeras i högre lönegrad såsom
extra tjänsteman. En dylik anordning vore visserligen lättare att tillämpa
med hänsyn till gällande lönereglementen men skulle å andra sidan medföra
de nackdelar, som bero av att befattningshavaren under den tid han
innehade extra anställning skulle förlora vissa av de med hans mera stadigvarande
befattning förenade förmånerna. Jag anser mig därför böra förorda,
att för de nu ifrågavarande fabrikerna utfärdas bestämmelser, enligt vilka
Kungl. Majit kan efter framställning av fabriksstyrelsen medgiva, att viss
å extra ordinarie stat placerad teknisk befattningshavare i nyss angiven ställning
skall, då synnerliga skäl så föranleda, kunna beviljas arvode utöver lön
för viss begränsad tid. Motsvarande system torde kunna tillämpas även såsom
en övergångsform från nu i vissa fall utgående arvoden till måhända
lägre löner enligt gällande avlöningsreglementen.

Jag förutsätter, att fabriksstyrelsen såsom ett af färsdrivande verk skall äga
enligt av Kungl. Majit utfärdade bestämmelser fastställa antalet icke-ordinarie
tjänstemän vid fabrikerna i 20:e och lägre lönegrader. I anslutning till
vad som förordats beträffande fabriksstyrelsens egen personal torde åtminstone
tills vidare Kungl. Majits medgivande böra krävas för inrättande av
extra ordinarie befattningar i högre lönegrad än 20:e. Vid sådant förhållande
torde endast de i C-löneplan placerade befattningarna vid fabrikerna böra
underställas riksdagens prövning.

224

Kungl. Majlis proposition nr 180.

F. Fabriksrörelsens medelsförvaltning.

1. Kapitalbehov.

1942 års bolagsutredning.

Bolagsutredningen har härom anfört följande.

Finansieringsproblemen för de nu ifrågavarande företagen avse dels övertagandet
av nu befintliga tillgångar och dels anskaffning av medel

1) för byggnadsarbeten och markinköp,

2) för maskiner och inventarier samt

3) till rörelsekapital.

För närvarande finansieras byggnadsarbeten genom för försvarsväsendets
fastighetsfond anvisade kapitalökningsanslag. Inköp av maskiner och inventarier
finansieras genom anslag å driftbudgeten, vilket innebär att dessa tillgångar
omedelbart avskrivas. Ersättningsanskaffning av maskiner bekostas vid marinens
självförsörjande inrättningar av förnyelsefondsmedel. Från och med föregående
budgetår infördes en liknande anordning provisoriskt vid verkstadsnämnden
underställda fabriker. Vissa förrådsbehållningar och pågående arbeten
vid sistnämnda fabriker ha finansierats med anlitande av medel, som förskotterats
från arméförvaltningen. Dessa behållningar torde alltså redovisas
såsom tillgångar till den del de icke i bokslutet omförts till anslag. Något rörelsekapital
har icke anvisats för dessa fabriker och anläggningar. För rörelsens
bedrivande erforderliga medel ställas till förfogande av respektive förvaltningsmyndigheter.
Det splittrade redovisningssystemet medför, att man icke utan
särskilda utredningar kan ur statsbokföringen utläsa storleken av det i de berörda
företagen sysselsatta kapitalet.

Riksräkenskapsverket har i olika sammanhang uttalat önskvärdheten av dels
att de industriella anläggningarnas byggnader lösbrytas ur försvarsväsendets
fastighetsfond och ställas under vederbörande fabrikslednings förvaltning och
dels att ett särskilt till beloppet begränsat rörelsekapital anvisas för verkstadsnämndens
rörelse.

Vare sig man övergår till statlig affärsdrift eller till bolagsdrift, vinnes den
fördelen att samtliga av företagen disponerade tillgångar bli redovisade i ett
sammanhang. I redovisnings- och finansieringshänseende ställa sig förhållandena
dock helt olika beroende på vilken driftsform som väljes.

Vid statlig affärsdrift organiseras företagen såsom ett eller flera affärsverk
med egna kapitalfonder och självständig redovisning mot rikshuvudboken på
samma sätt som statens hittillsvarande affärsdrivande verk. Därvid torde så
långt möjligt böra tillses, att företagen icke erhålla en mindre konsoliderad
ställning än de hade före övergången till affärsdrift. Mark- och byggnadsvärden
ävensom för byggnaderna till värdeminskningskonto avsatta belopp böra omföringsvis
från försvarsväsendets fastighetsfond överföras till den nya kapitalfonden.
Maskinutrustningen, vilken helt anskaffats för medel anvisade å driftbudgeten
(skattebudgeten) och alltså är helt avskriven, torde böra upptagas
till sitt anskaffningsvärde, varvid motsvarande värde upptages å värdeminskningskonto.
Rörelsemedel kunna erhållas dels genom att förskottslikvider för
gjorda beställningar ställas till förfogande från förvaltningsmyndigheterna och
dels genom ett för ändamålet avsett kapitalökningsanslag. För eventuella ytterligare
utvidgningar böra kapitalökningsanslag i vanlig ordning ställas till förfogande
å kapitalbudgeten. Företagens hela kapitalbehov blir därmed reglerat.

225

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

Enligt bolagsutredningens preliminära beräkning skulle ifrågavarande till -

gångars värden den 1 juli 1944 kunna beräknas till

Kronor .

Markvärden .................................... 2,300,000

Byggnadsvärden................................ • 26,000,000

Maskinvärden .................................. 17,800,000

Rörelsekapital för varor i arbete vid normal drift samt

för materialförråd............................. 16,100,000

62,200,000

Härav beräknas vara avskrivet ................. 36,200,000

varför fondens ingångsvärden preliminärt skulle kunna

beräknas till ................................. 26,000,000.

Häri ingår icke ammunitionsfabriken i Marieberg, vilken beräknas skola
nedläggas, samt icke heller marinens centrala beklädnadsverkstad och oljefabriken
i Karlskrona.

För reparationsverkstäderna skulle enligt reparationstjänstutredningen
ytterligare erfordras för byggnader och maskinanskaffning 5,900,000 kronor
och för rörelsekapital 1,000,000 kronor.

Därtill kommer värdet å de statliga investeringar i vissa skuggfabriker,
som enligt bolagsutredningens i det föregående angivna förslag skulle redovisas
av det föreslagna bolaget respektive affärsverket.

2. Beredskapskostnaderna och deras täckning.

1941 års förvaltningsutredning.

Förvaltningsutredningen har i sitt betänkande framhållit, att åtskilliga
beredskapsuppgifter komme att åvila de statliga krigsmaterielfabrikerna,
oavsett örn dessa dreves i bolagsform eller såsom statliga affärsverk. Dessa
fabriker måste sålunda i fredstid arbeta med liten kapacitet men vara utbyggda
och organiserade för viss fastställd krigskapacitet, till vilken de
måste kunna snabbt expandera. På grund härav måste fabrikerna i fredstid
ha anställt ett i förhållande till privatindustrien relativt stort antal arbetsledare
och arbetare. Fabrikerna måste vidare åtaga sig utbildning av
personal för krigstillverkningen, biträda med krigsplanering och vid behov
tillhandahålla service åt privatindustrien. Utrustning och anläggningar
måste bli överdimensionerade och ofta utföras på ett relativt dyrbart sätt.

Täckning av beredskapskostnaderna skulle enligt förvaltningsutredningens
mening kunna ske enligt två alternativa metoder, av vilka den ena bestode
i att fabrikerna erhölle särskilt anslag för att fylla beredskapskraven,
den andra åter innebure, att kostnaden för beredskapens upprätthållande
av fabrikerna uttoges genom en motsvarande, förhöjning av priset å de till
staten levererade produkterna. Oavsett om fabrikerna skulle drivas i bolags Bihang

till riksdagens protokoll 19 i 3. 1 sami. Nr 180. 15

226

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

form eller i form av statligt affärsverk, förordade förvaltningsutredningen
den senare utvägen, eftersom »direkt utgående beredskapsanslag måste sägas
innebära en oformlighet ur anslagsteknisk synpunkt».

1942 års bolagsulredning.

Bolagsutredningen har i denna fråga såtillvida delat förvaltningsutredningens
uppfattning, att utredningen icke vela! förorda särskilda anslag för
täckning av beredskapskostnaderna. Vid statens krigsmaterielfabriker vore
dessa kostnader nämligen otvivelaktigt att anse såsom löpande kostnader
för försvarskrafternas krigsmaterielförsörjning och borde då även utgå från
de för krigsmäterielförsörjningen avsedda löpande anslagen. Däremot kunde
utredningen icke tillstyrka, att beredskapskostnaderna regelbundet skulle
belasta de tillverkade produkterna. Fabrikerna kunde nämligen i så fall lätt
komma i ett ogynnsamt läge, därest beredskapskostnaderna stege till sådan
höjd, att prisjämförelser med eventuellt konkurrerande privatföretag därigenom
omöjliggjordes eller försvårades.

För att förenkla detta problem har utredningen uppdelat beredskapskostnaderna
i grupper, vilka behandlats var och en efter sin särskilda karaktär.

1. Kostnader, vilka hänförde sig till särskilda uppdrag eller åligganden,
exempelvis tillverkning och utlämning av mallar för uniformstillverkning,
modeller, ritningar, verktyg, tillverkningsspecifikationer m. m. ävensom
viss annan service åt skuggfabrikerna och privatindustrien, kunde enligt
vad utredningen framhållit särskilt kostnadsberäknas och faktureras det
beställande statliga organet i samma ordning som leveranser av färdig
materiel. Regleringen av dessa kostnader vållade alltså inga svårigheter.

2. Den ränteförlust, som uppkomme genom att fabrikerna av beredskapsskäl
nödgades hålla ett i förhållande till rörelsen under fred onödigt stort
beredskapslager, kunde täckas genom att staten för ändamålet tillhandahölle
ett till beloppet bestämt räntefritt förlagskapital. Icke heller denna
kostnad behövde alltså i redovisningshänseende vålla någon svårighet.

3. Tomgångsförluster, det vill säga de kostnader, som uppkomme genom
att fabrikerna vore utbyggda och utrustade för en tillverkning som avsevärt
överstege fredsbehovet, vore svårare att exakt beräkna. Dessa kostnader
inkluderade, förutom ränteförluster, även reparations- och underhållskostnader,
experimentkostnader, löner till administrativ personal m. m.
Beräkningen av tomgångsförlusterna vållade såtillvida vissa svårigheter
som gränsdragningen mellan dessa beredskapskostnader och de kostnader
fabrikerna normalt hade att vidkännas delvis bleve godtycklig. Kostnaderna
uppkomme emellertid endast vid de fabriker, vilkas kapacitet under fredstid
icke helt utnyttjades, och upphörde alltså att vålla svårigheter i den
mån kapaciteten bleve utnyttjad. Dessutom borde observeras, att dessa pro -

227

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

blem endast hade betydelse för fabriker, som arbetade i konkurrens med
privatindustrien, nämligen ammunitionsfabrikema, gevärsfaktoriet, krutbruket
och gasmaskfabriken. Beräkningen av tomgångsförlusten bleve relativt
godtycklig eftersom beredskapskostnadens nivå komme att variera i
relation till växlingarna i produktionsvolymen. Enligt en preliminär beräkning
skulle emellertid den årliga beredskapskostnaden vid en fredsproduktion,
som motsvarade vad som erfordrades för att sysselsätta endast en
maskinsats vid varje fabrik utom reservfabrikerna i ett skift per dygn, beräknas
till omkring en och en halv miljon kronor om året. Det för angivna
produktion erforderliga kapitalet beräknades till över 40 miljoner kronor. Det
syntes därför sannolikt, att de löpande beredskapskostnaderna komme att
uppgå till ett belopp, som nära motsvarade räntan å det i fredsproduktionen
sysselsatta kapitalet. Eftersom en normal självkostnadsberäkning borde inkludera
kapitalränta och det icke funnes anledning att för de nu ifrågavarande
företagen räkna med utdelningsbar vinst, läge den slutsatsen nära till hands,
att det överskott, som uppkomme vid korrekt självkostnadsberäkning, kunde
användas till täckning av beredskapskostnaden, till den del denna icke
överstege nyss angivna nivå. Skulle emellertid kostnaden överstiga denna
nivå måste det överskjutande beloppet täckas i särskild ordning, varvid kostnaden
borde direkt belasta de för vapen- och ammunitionsförsörjningen avsedda
anslagen. I detta sammanhang borde vidare beaktas, att även de enskilda
företagen hade beredskapskostnader. Då utredningen här räknat med
att särskilda regler borde angivas för finansiering av de statliga företagens
beredskapskostnader, har utredningen därför endast syftat på de kostnader,
som den privata industrien icke hade vid en motsvarande tillverkning.

3. Kostnadernas budgetära reglering.

1942 urs bolagsutredning.

Bolagsutredningen har anfört, att enligt nuvarande riksstatsuppställning
kostnaderna för nytillverkning i statlig regi endast delvis drabbade de för anskaffning
och underhåll av vapen, ammunition och beklädnad m. m. avsedda
anslagen. Betydande kostnader för central administration, löner till fast anställd
personal, pensionering, förräntning av kapitalet, nybyggnader, förnyelse,
underhåll och reparation av byggnader och anläggningar ävensom vissa hyresoeh
experimentkostnader m. m. samt vissa oförutsedda utgifter redovisades
å andra anslag. Vid övergång till bolagsdrift (statlig affärsdrift) måste dessa
å olika anslag fördelade kostnader helt eller delvis bestridas av bolaget (affärsföretaget)
och påföras den färdiga produkten, vilket medförde en övervältring
av samma kostnader från de berörda specialanslagen till materielanslagen.

I det förslag till omläggning av riksstatens fjärde huvudtitel, som år 1940
framlades av särskilda sakkunniga och som ligger till grund för nuvarande

228

Kungl. Marits proposition nr 180.

uppställning av nämnda huvudtitel, hade intagits ett ännu icke slutbehandlat
förslag angående redovisningens ordnande vid verkstäder och förråd, enligt
vilket dessa i redovisningshänseende skulle behandlas såsom affärsdrivande
verk och frikopplas från budgeten, från vilken de skulle erhålla ersättning för
utförda arbeten. Enligt detta förslag skulle praktiskt taget samtliga kostnader
för verkstäder och större förråd utbrytas från de anslag, å vilka de ditintills
redovisats, för att i stället bestridas från vederbörande inrättningars driftstitlar.
Vidare skulle förnyelsefonder uppläggas vid samtliga fabriker samt enhetliga
regler för självkostnadsberäkning genomföras. Med hänsyn till då
rådande beredskapsförhållanden ansågs det emellertid önskvärt, att med den
planerade omläggningen av redovisningen vid därav berörda inrättningar
finge tills vidare anstå.

Under nuvarande beredskapsförhållanden hade emellertid försvarsväsendets
verkstadsnämnd börjat tillämpa ett prissättnings- och redovisningssystem, som
omfattade samtliga ovan omnämnda med driften förenade kostnader oberoende
av örn de enligt hittills tillämpade principer rätteligen skolat belasta
andra fredsanslag än materielanskaffningsanslagen, vilket medfört, att sistnämnda
anslag kommit att belastas med alla dessa kostnader. Genom att verkstadsnämndens
redovisning, även om den vore sakligt motiverad, på grund av
vad nu anförts strede mot reglerna för redovisningen mot nu gällande riksstat
hade skapats en icke önskvärd oklarhet i redovisningsväsendet, som snarast
borde undanröjas. Å andra sidan uppstode vid korrekt användning av den
gällande riksstaten vissa inkonsekvenser, såsom att kostnaderna för den från
enskilda företag inköpta krigsmaterielen i sin helhet leonline att belasta materielanskaffningsanslagen,
medan kostnaderna för materiel, tillverkad vid försvarsväsendets
egna fabriker, såsom ovan nämnts delvis belastade andra anslag.
Sistberörda omständighet kunde naturligtvis vara av betydelse såväl för
utnyttjandet av anslagna medel som för fördelningen av beställningar mellan
de statliga och de enskilda fabrikerna. Även av dessa skäl vore det önskvärt,
att en ändring av det nuvarande redovisningssystemet snarast komme till
stånd.

Med hänsyn till vad sålunda anförts måste man enligt bolagsutredningens
mening räkna med att en överflyttning av samtliga å olika anslag redovisade
kostnader för fabriker och verkstäder till särskilda driftstitlar och därmed indirekt
till respektive materielanslag under alla omständigheter måste genomföras.

Bolagsutredningen har även lämnat en specificerad redogörelse för de konsekvenser
den ifrågasatta omläggningen skulle medföra i budgettekniskt hänseende.
Sedan armé-, marin- och flygförvaltningarna anmodats inkomma
med uppgift å de omräkningar av olika riksstatsanslag, som vid bifall till utredningens
förslag skulle bli erforderliga, ha nämnda myndigheter anfört följande.

229

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Utlåtanden över bolngsutredningens förslag.

Arméförvaltningens tyg-, intendentur- och civila departement ha anfört.

Vad utredningen anfört angående konsekvenserna i budgethänseende av en
övergång till bolagsdrift eller statlig affärsdrift synes icke vara av natur att
föranleda någon erinran från departementens sida.

I anslutning till denna avdelning av betänkandet anse sig departementen
lämpligen böra till behandling upptaga frågan angående de omräkningar av olika
riksstatsanslag, som vid bifall till utredningens förslag bliva erforderliga. Härutinnan
är för arméns del följande att anföra.

Vad först beträffar anslaget till Avlöningar till aktiv personal m. fl., kan
beträffande anslagsposten 1, Avlöningar till ordinarie tjänstemän, den tilltänkta
nyorganisationen beräknas medföra en minskning med i runt tal 245,000 kronor,
motsvarande lönerna till viss militär och civilmilitär personal, nämligen 2
överstar, 1 överstelöjtnant, 1 major, 5 kaptener, 4 tygingenjörer, 7 tygförvaltare
(5 i Ca 18 och 2 i Ca 15), 12 tygverkmästare (10 i Ca 17 och 2 i Ca 14) samt 3
tygskrivare. Av ovanstående personal tillhöra 1 överstelöjtnant och 1 kapten
intendenturkåren (styresman respektive verkstadsintendent vid arméns centrala
beklädnadsverkstad), under det att de övriga tillhöra fälttygkåren.

Anslagsposten 7, Arvoden och särskilda ersättningar utöver lön till ordinarie
tjänstemän, torde kunna minskas med 13.040 kronor, motsvarande arvoden utgående
till styresmannen vid Åkers krutbruk, 2,000 kronor, arbetsofficeren vid
ammunitionsfabriken i Karlsborg, 1,500 kronor, arbetsofficerare vid Åkers krutbruk,
Carl Gustafs stads gevärsfaktori och ammunitionsfabriken på Marieberg,
4,800 kronor, besiktningsofficer och skottställningsofficer vid gevärsfaktoriet,
2,040 kronor, skottställningsunderofficer vid gevärsfaktoriet och besiktningsbiträden
vid krutbruket, 1,500 kronor, besiktningsofficerare vid ammunitionsfabriken,
1,200 kronor.

Anslagsposten 12, Rörligt tillägg, bör minskas med cirka 40,000 kronor, motsvarande
15 procent å 245,000 kronor samt 26 procent å 13,000 kronor.

Anslagets totala minskning skulle sålunda uppgå till i runt tal 298,000 kronor.

Ovanstående avlöningskostnader, i vad desamma avse personal vid fälttygkåren,
belasta för närvarande driften, i det att de för varje budgetår genom
verkstadsnämndens försorg omföringsvis tillgodoföras avlöningsanslaget.

I detta sammanhang bör förutskickas, att det synes tveksamt, huruvida den
ifrågasatta omorganisationen i verkligheten kommer att möjliggöra ovan angivna
minskning av antalet befattningshavare på fälttygkårens stat.

Beträffande fastighetskostnaderna är följande att framhålla.

Nämnda kostnader beröras här i vad avser ammunitionsfabrikerna, gevärsfaktoriet,
krutbruket och centrala beklädnadsverkstaden, d. v. s. de anläggningar,
vilka redovisas under arméförvaltningens delfond av försvarsväsendets
fastighetsfond.

De i staten för nämnda fond uppförda posterna skulle röna i stort sett följande
inverkan av omorganisationen.

Utgiftsposten A. Reparations- och underhållskostnader m. m. skulle komma
att minska med i runt tal 190,000 kronor, därest man beräknar medelsbehovet
för ifrågavarande ändamål till ett belopp motsvarande l.o procent av vederbörliga
fastigheters bokförda byggnadsvärde den 1 juli 1941. Sistnämnda värde
uppgick lill 11,907,840 kronor.

Vidare kommer posten: Överskott att tillföras riksstatens driftbudget att
minska med i runt tal 240,000 kronor, motsvarande 4 procent å fastigheternas
den 1 juli 1942 redovisade kapitalvärde, 5,988,235 kronor.

230

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

Övriga utgiftsposter komma icke att nämnvärt påverkas. Sålunda utgör avsättningen
till värdeminskningskonto för de fastigheter, varom här är fråga,
ett ganska obetydligt belopp, högst 5,000 kronor, enär byggnadsvärdena i stort
sett äro helt avskrivna utom i vad avser ammunitionsfabriken i Karlstad.
Denna fabrik har emellertid ännu icke fullbordats, varför någon årsavskrivning
icke beräknats å till denna fabrik hörande byggnader.

I posten Diverse inkomster ingår ett beräknat belopp å 400,000 kronor, avseende
den ersättning försvarsväsendets verkstadsnämnd enligt avtal har att
erlägga till fonden för disponerade fastigheter. Ifrågavarande inkomstpost kommer
följaktligen att minska med sistnämnda belopp. Vidare kommer inkomstposten
B: Hyror och arrenden för till enskilda upplåtna lokaler och markområden
att minska med cirka 75,000 kronor.

Enligt vad ovan anförts komma sålunda inkomstposterna att minska med
cirka 475,000 kronor, under det att utgiftsposternas minskning belöper sig till
sammanlagt cirka 435,000 kronor. Härav följer att inkomstposten A: Ersättning
för till statsmyndigheter upplåtna lokaler, som i staten beräknas såsom en
ren salderingspost, kommer att öka med cirka 40,000 kronor, vilket förhållande
medför motsvarande ökning beträffande det under fjärde huvudtiteln uppförda
förslagsanslaget till Ersättning till försvarsväsendets fastighetsfond: Arméförvaltningens
delfond.

Erinras bör i detta sammanhang örn att den av verkstadsnämnden till fonden
erlagda ersättningen, vilken såsom ovan berörts, i staten är beräknad till
400,000 kronor, numera fastställts till 501,700 kronor. De sålunda ändrade ersättningsgrunderna
komma att medföra, att i fråga om av nämnden disponerade
fastigheter, hyror och arrenden för till enskilda upplåtna lokaler och markområden
i viss utsträckning komma att tillfalla verkstadsnämnden. Den till
följd härav uppkommande minskningen av nämnda inkomstpost torde enligt
uppgift komma att röra sig örn cirka 10,000 kronor. — — —

Såsom utredningen framhåller, medför den ifrågasatta omorganisationen att
vissa riksstatsanslag av underhålls- och ersättningskaraktär nämligen munderingsanslaget
och det reguljära anslaget till vapen och ammunition, måste i viss
omfattning uppräknas.

Vad därvid först angår munderingsanslaget får intendenturdepartementet
anföra följande.

De kostnadselement, som i detta sammanhang äro av betydelse, kunna icke
med någon större grad av säkerhet beräknas, då förhållandena givetvis komma
att röna inverkan av huruvida nybyggnad för den föreslagna statliga beklädnadsfabriken
kommer till stånd eller icke. De kostnadselement, som påverka
munderingsanslaget, torde dock böra preliminärt beräknas till belopp, motsvarande
de kostnader, vilka med nuvarande redovisningssystem icke belasta
driften vid centrala beklädnadsverkstaden. Dessa kostnader utgöras av löner
till styresman och verkstadsintendent, fastighetskostnader samt vederbörlig
pensionsersättning för tjänstemän och arbetare, vartill kommer ränta å det i
fredsproduktionen sysselsatta kapitalet (jämför sid. 40 i promemorian). Nämnda
lönekostnader uppgå till cirka 23,000 kronor, under det att fastighetskostnaderna
och kostnaderna för pensionsavsättning torde kunna uppskattas till 30,000
kronor respektive 100,000 kronor. Räntekostnaden torde kunna beräknas till
4 procent å 2,200,000 kronor eller 108,000 kronor; varav ungefär två tredjedelar
eller 110,000 kronor torde böra hänföras till arméns munderingsanslag.

Ovan angivna belopp (23,000 -|- 100,000 -f- 30,000 -\- 110,000 =) 263,000 kronor
skulle sålunda indirekt bliva en merutgift för det till underhåll och ersätt -

231

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

ningsanskaffning avsedda munderingsanslaget. Den utförliga beräkning av
nämnda anslag, som verkställdes och framlades vid anmälan av anslagsbehovet
för budgetåret 1941/42 skedde emellertid med utgångspunkt från den privata
industriens försäljningspriser och rådande prislägen i övrigt på materialier m. m.
Då beklädnadsverkstaden visat sig med framgång kunna deltaga i konkurrensen
med den privata industrien och då vid driftskalkyler även tidigare inräknats
ovannämnda kostnadselement, skulle därav följa, att någon uppräkning av
munderingsanslaget icke vore erforderlig. Kommer det att visa sig att vid en
övergång till annan driftsform tillverkningsprisen m. m. bliva högre än nu är
fallet, måste givetvis hänsyn härtill tagas vid en framtida beräkning av ifrågavarande
anslag.

I fråga om anslaget till vapen och ammunition får tygdepartementet erinra
om att detta för tillgodoseende av det normala fredsbehovet avsedda anslag
för närvarande är endast uppskattningsvis beräknat. Något bestämt uttalande
angående omorganisationens återverkningar på anslagets tillräcklighet kan därför
ej göras i annan mån än att detsamma för närvarande icke är beräknat att
bestrida tomgångsförluster och beredskapskostnader.

I övrigt synes enligt departementens uppfattning någon omräkning av riksstatsanslag
ej erforderlig.

Marinförvaltningen har anfört.

Det åligger jämväl marinförvaltningen att inkomma med förslag till de omräkningar
av olika riksstatsanslag, som vid bifall till utredningens förslag bliva
erforderliga.

För närvarande synes denna fråga kunna besvaras allenast genom uppskattning
av de kostnader, som belöpa sig å befintliga verkstäder men som ej uppföras
bland driftskostnaderna och därför ej ingå i självkostnadsberäkningarna
av priser å produkterna. I vad angår centrala beklädnadsverkstaden utgöras
dylika kostnader av

dels avlöning till verkstadschefen, lönegrad Oa 5, avlöningsanslaget,

dels underhållskostnad för verkstadslokalerna — beräknad till omkring 10,000
kronor,

dels pensionskostnader för den vid verkstaden anställda personalen, vilka
kostnader ----- med tillämpning av den av bolagsutredningen tillämpade approximativa
beräkningsmetoden, 10 procent av arbetslönernas summa — uppskattas
till 60,000 kronor,

dels ock — eventuellt — försäkringskostnader; dylika kostnader förekomma
ej för närvarande och bolagsutredningen gör ej något bestämt uttalande, huruvida
statliga bolag skola teckna försäkringar.

Summan av nu angivna kostnader skulle alltså representera den merkostnad,
som beklädnadsanslaget skulle få vidkännas därest självkostnadsprisberäkningarna
kompletterades med kostnadselementen i fråga.

För den händelse, att det statliga bolaget skulle disponera någon del av beklädnadsverkstadens
lokaler, finge härför utgående ersättning tillgodoföras
marinförvaltningens andel av försvarsväsendets fastighetsfond.

Beträffande oljefabriken i Karlskrona beräknas föreståndarens och en assistents
löner till 4,800 kronor motsvara nedlagt arbete vid fabriken. Dessa tjänster
torde dock icke kunna indragas med hänsyn därtill, att dc jämväl och till
större delen ingå i laboratorieverksamhetens organisation.

Vidare uppgå lönerna till arbetare och förmän till omkring 48,000 kronor för

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

år. Enligt förut angiven beräkningsgrund skulle pensionskostnaden alltså utgöra
omkring 4,800 kronor.

För flottans skifferoljeverk uppskattas arbetslönernas årsbelopp till i runt tal
850,000 kronor. Pensionskostnader bleve enligt ovan följaktligen 85,000 kronor.

Till underhåll av byggnaderna har för budgetåret 1943/44 begärts 50,000
kronor.

För centrala torpedverkstaden uppgår anslagsbehovet för byggnadernas underhåll
under budgetåret 1943/44 till 20,000 kronor.

En övergång till bolagsdrift skulle alltså, såvitt nu kan bedömas, nödvändiggöra
omräkning av riksstatsanslag sålunda:

en beställning i lönegrad Oa 5 kan eventuellt avföras från avlöningsanslaget;
samt

utgifterna enligt staten för försvarsväsendets fastighetsfond, marinens delfond,
torde kunna minskas med i runt tal 80,000 kronor.

Flygförvaltningen har rörande motsvarande spörsmål yttrat, att inrättande
av de föreslagna bolagen icke medförde överförande av kapitaltillgångar eller
underhållskostnader från flygvapnet, varför någon reduktion av flygvapnets
anslag därmed icke kunde åvägabringas. Bolagsutredningen hade påpekat,
att en dylik reduktion borde medföra motsvarande ökning av anslagen till
försvarskrafternas försörjning. Med anledning härav hade flygförvaltningen
från de övriga centrala myndigheterna inhämtat uppgifter i vad mån den av
dessa uträknade reduceringen borde föranleda en ökning av flygvapnets
anslag. Resultatet av den vidtagna undersökningen vore upptaget i en bilaga
till ämbetsverkets utlåtande.

I berörda bilaga har anförts.

Under nästa budgetår beräknas utbetalningar till krigsmaterielnämnden och
verkstadsnämnden för tillverkning för flygvapnet vid försvarsväsendets fabriker
av eldvapenammunition och signalpatroner m. m. till 3.5 miljoner kronor och
av reservdelar för handvapen, kulsprute- och bombmateriel till 1 miljon kronor,
tillhopa 4.5 miljoner kronor. I övrigt beräknas icke någon tillverkning vid de försvarsväsendets
fabriker för vapen, ammunition, beklädnad m. m., vilka skulle
ifrågakomma att övertagas av "bolag, komma att ske för flygvapnets räkning.

Den tillverkning, som sålunda ifrågakommer för flygvapnets räkning, belastas
redan nu, enligt inhämtade upplysningar från arméförvaltningen, med kostnader
för såväl hyra som kapitalavskrivningar och avlöning, vadan sådana kostnader
nu icke särskilt belasta riksstaten i vad sagda tillverkning beträffar. På grund
härav finnas enligt samma uppgift icke medel att vid övergång till bolagsdrift
överföra till anslagen för flygvapnets försörjning från annat å riksstaten uppfört
anslag.

Utredningen har i detta sammanhang förutsatt, att tomgångsförlusterna
vid ammunitionsfabriken, gevärsfaktoriet, krutbruket och gasmaskfabriken i
viss utsträckning skola belasta anslagen till vapen och ammunition. Nämnda
kostnader borde i så fall enligt arméförvaltningens tygdepartements uppfattning
redovisas å särskild titel under vederbörligt anslag. Emellertid har tygdepartementet
ifragasatt, huruvida icke medel för täckning av ifrågavarande
kostnader lämpligen borde anvisas å särskilt riksstatsanslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

4. Beräkningen av överskott.

233

1942 års bolagsordning.

Bolagsutredningen har i förevarande hänseende anfört.

Vid övergång till statlig affärsdrift måste man utgå från att de omständigheter,
som föranledde tillskapandet av en räntebelastning i form av ett fiktivt överskott
för statens allmänna fastighetsfond och därmed för försvarsväsendets fastighetsfond,
vid de nu ifrågavarande inrättningarna icke äro relevanta. Det gällde där att
skapa möjligheter att fördela kostnaderna för fastighetsförvaltningen å ett stort
antal myndigheter. Emellertid har det visat sig, att räntebeloppet, som av enbart
statsfinansiella skäl beräknas på en konstruerad och delvis godtycklig värdering
och som delvis blir för lågt beroende på höga engångsavskrivningar, icke är helt
användbart för en säker kostnadsberäkning. Vad som främst är av intresse är statens
verkliga nettokostnad, vilken i fråga örn fastighetsredovisningen endast kan
erhållas genom att subtrahera »överskottet» från ersättningsanslagen. För de nu
ifrågasatta företagen skulle en motsvarande ränteberäkning med hänsyn till den
av beredskapshänsyn framtvingade överdimensioneringen snarare försvåra än
underlätta kostnadsberäkningen. Såsom tidigare omnämnts uppkomma beredskapskostnader
vid flertalet ifrågavarande fabriker och självförsörjande inrättningar
genom att de äro utbyggda, utrustade och organiserade för en avsevärt större
rörelse än som kan drivas under fred. I de fall då denna kostnad icke kan täckas
av företagens egna överskottsmedel måste särskild ersättning tillföras företagen
från anslag å fjärde huvudtiteln utöver de likvider som för fullgjorda leveranser
tillföras bolaget från samma huvudtitel. Det måste då framstå såsom irrationellt
att av dessa medel tillskapa en vinst att tillföras riksstatens inkomstsida.

Utlåtande över bolagsutrediiingens förslag.

Riksräkenskapsverket har i ämnet anfört i huvudsak följande.

Vad angår frågan om redovisningen i rikshuvudboken av de i omhandlade industrianläggningar
investerade kapitalmedlen, vill riksräkenskapsverket erinra därom,
att enligt principerna för statens kapitalredovisning de å statens kapitalfonder
redovisade tillgångarna skola i den mån de icke lämna en mot den genomsnittliga
statsskuldräntan svarande avkastning, avskrivas. I tillämpningen har dock avskrivningens
omfattning såtillvida begränsats, att sådan avskrivning varom här är fråga
icke skett å i kapitalfondernas tillgångar ingående markvärden.--— Med hän syn

till arten av den vid nu ifrågavarande industrianläggningar bedrivna verksamheten
förutsätter riksräkenskapsverket i likhet med bolagsutredningen, att prissättningen
av verksamhetens produkter så avväges, att på längre sikt varken vinst eller
förlust å rörelsen uppstår. Något överskott å rörelsen att tillföras driftbudgetens
inkomstsida skulle sålunda icke kunna påräknas.

--— Vid sådant förhållande borde alltså enligt principerna för statens kapitalredovisning
de i rikshuvudboken redovisade industrianläggningarnas kapitalvärden
avskrivas utom vad avser markvärden. För genomförande av en dylik avskrivning
erfordras anvisande av särskilda anslag å driftbudgeten. Hinder synes icke
böra möta, att fördela anslagsmedlen för avskrivningen på elt begränsat antal
budgetår.---

Med hänsyn till att en reglering av de olika kapitalvärden, som tillkommit under

Departe mentschefen.

234 Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

kristiden, ändock måste ske när det nuvarande krisläget upphört, anser riksiikenskapsverket
icke nödvändigt att påyrka en omedelbar lösning av nu ifrågavarande
a vskri vningsspörsmål.

Omhändertages fabriksrörelsen av ett statligt affärsverk, böra fabrikernas
tillgångar och skulder, inklusive avskrivnings- eller värdeminskningskonton,
upptagas till redovisning å en särskild i rikshuvudboken uppförd kapitalfond.
Över denna kapitalfond böra redovisas fabrikernas samtliga driftskostnader
och inkomster. Inkomsterna utgöras huvudsakligen av militärmyndigheternas
likvider för levererad materiel och utförda arbeten, eventuellt ersättning för
beredskap m. m.

Enligt vad bolagsutredningen förordat böra till en sådan fond överföras de
tillgångar, som disponeras av respektive fabriker, med de värden till vilka
dessa tillgångar vid tiden för överförandet äro uppförda i rikshuvudboken.
Detta innebär, att mer än hälften av byggnadsvärdet samt hela värdet för
maskiner och inventarier kommer att i fonden redovisas såsom avskrivet. Härvid
erfordras endast beslut om att de av fabrikerna disponerade fastigheterna
skola omföringsvis överföras från försvarsväsendets fastighetsfond till den nya
kapitalfonden, att de till fastighetsfondens värdeminskningskonto för de
ifrågavarande byggnaderna avsatta beloppen skola överföras till ett under den
nya fonden upplagt värdeminskningskonto samt att maskin- och inventarievärden
i den nya fonden skola upptagas med sina anskaffningsvärden, varvid
motsvarande belopp böra uppföras å värdeminskningskonto.

Något rörelsekapital för fabrikerna har hittills icke anvisats. I stället har
arméförvaltningens civila departement utan särskild medelsanvisning tillhandahållit
verkstadsnämnden för rörelsens bedrivande erforderliga medel inom
ramen för anvisade materielanslag. Riksräkenskapsverket har i annat sammanhang
framhållit, att detta förhållande icke vore tillfredsställande samt uttalat
önskvärdheten av att särskilt rörelsekapital anvisas. Även verkstadsnämnden
har ansett, att ett rörelsekapital bör ställas till fabriksledningens
förfogande. Något utformat förslag i detta ärende har dock ännu icke förelagts
Kungl. Majit.

Behovet av rörelsekapital, som för närvarande uppgår till mycket betydande
belopp, har av bolagsutredningen beräknats skola under fredsförhållanden
uppgå till omkring 16 miljoner kronor, vartill skulle komma 1 miljon kronor
för de av reparationstjänstutredningen föreslagna verkstäderna. Bolagsutredningens
beräkningar rörande kapitalbehovet ha godtagits av remissmyndigheterna.

Då rörelsemedel hittills utan särskild medelsanvisning ställts till verkstadsnämndens
förfogande, måste en anslagsmässig reglering av denna fråga ske i
form av ny anslagsanvisning. När ytterligare utredning rörande verkstadsnämndens
(fabriksstyrelsens) behov av rörelsemedel föreligger, torde denna
fråga böra underställas riksdagens prövning. I avvaktan härpå torde arméförvaltningens
civila departement (försvarets civilförvaltning) även i fort -

Kungl. Majlis proposition nr ISO. 235

sättningen kunna förskottsvis tillhandahålla verkstadsnämnden erforderliga
medel.

De av bolagsutredningen angivna tillgångarnas värden ha av utredningen
beräknats till omkring 62 miljoner kronor, vartill skulle komma av reparationstjänstutredningen
beräknade nya tillgångsvärden på 6.9 miljoner kronor. På
grund av pågående nybyggnader kunna dessa värden bli högre än de av bolagsutredningen
angivna. Därtill komma värdena å vissa skuggfabrikers tillgångar.

Huvudparten av dessa tillgångar beräknas emellertid vara avskriven, varför
kapitalvärdet blir relativt lågt eller enligt bolagsutredningens beräkning omkring
26 miljoner kronor, varav 16 miljoner skulle motsvaras av rörelsekapitalet.
Genom tillkomsten av de berörda större reparationsverkstäderna och
skuggfabrikerna samt vissa pågående nyanläggningar torde kapitalvärdet bli
högre än nu angivits.

Jag förutsätter, att redovisningen av vissa tillgångar vid skuggfabrikerna
m. m. skall ske enligt bestämmelser, som sedermera komma att utfärdas av
Ivungl. Majit.

Bolagsutredningen har utgått från att något överskott för de i fabrikerna
investerade kapitalmedlen icke skall tillföras budgetens inkomstsida. Riksräkenskapsverket
har härtill erinrat, att dessa kapitalmedel i sa fall borde avskrivas
genom för ändamålet anvisat avskrivningsanslag. Ett bifall till riksräkenskapsverkets
förslag skulle medföra, att avskrivningsanslag skulle behöva
anvisas för täckning av samtliga i dessa fabriker för byggnadsändamål investerade
och till pågående byggnadsarbeten anvisade medel ävensom för täckning
av till fabrikernas förfogande ställda rörelsemedel, varvid avskrivningen
skulle belasta driftbudgeten i stället för fabrikernas driftsmedel. Avskrivning
av rörelsemedlen skulle i så fall kunna undvikas, därest rörelsemedel ställdes
till förfogande i samma ordning som hittills eller anvisades såsom förlagskapital.
Riksräkenskapsverket har emellertid, med hänsyn till att en reglering av
de olika kapitalvärden, som tillkommit under kristiden, ändock måste ske, när
det nuvarande krisläget upphört, icke påyrkat en omedelbar lösning av nu
ifrågavarande avskrivningsspörsmål.

()m särskilda medel anses böra anvisas för täckning av beredskapskostnaderna
och fabrikerna därvid redovisa ett överskott att tillföras budgetens inkomstsida,
medför detta, att fjärde huvudtitelns slutsumma i motsvarande
mån ökas. Samma förhållande inträffar även, örn avskrivning av de i den nya
fonden investerade tillgångarna helt bestrides med fabrikernas driftsmedel i
stället för såsom hittills till viss del med särskilda avskrivningsanslag.

De för pågående byggnadsarbeten vid fabrikerna redan anvisade avskrivningsanslagen
skulle i så fall icke vidare behöva tagas i anspråk. Med hänsyn
till fabrikernas övervägande beredskapskaraktär finner jag emellertid tills vidare
lämpligast, att vid örn- och nybyggnader hälften av byggnadskostnaderna
även i fortsättningen i samma ordning som hittills bestridas från driftbud -

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

geten, varvid endast det återstående byggnadsvärdet blir föremål för framtida
avskrivning med fabrikernas driftsmedel.

De anslag för uppförande av fabriksfastigheter eller utbyggnad av fabriker,
som anvisats såsom investeringsanslag för försvarsväsendets fastighetsfond,
böra från den dag den nya kapitalfonden inrättas i stället anses anvisade
såsom investeringsanslag i denna fond. Sedan fonden inrättats, böra alla anslag
för nyanläggning och utvidgning av nytillverkande fabriker ävensom för
nyanskaffning av maskiner och inventarier samt ökning av rörelsekapital uppföras
såsom investeringsanslag för den nya fonden.

Såsom bolagsutredningen påpekat, kommer den nya fondbildningen att medföra
omräkning av ett flertal anslag under fjärde huvudtiteln. Då jag i det
följande förutsätter, att den nya kapitalfonden inrättas först från och med
budgetåret 1944/45, torde med de omräkningar, som för framtiden kunna
visa sig erforderliga, få anstå till statsregleringen för nämnda budgetår.

I anslutning till vad sålunda anförts torde riksdagens medgivande att inrätta
en ny kapitalfond, förslagsvis benämnd försvarets fabriksfond, enligt i
huvudsak ovan angivna riktlinjer böra inhämtas.

lil. Fortifikations- oell byggnadsförvaltningen.

Den militära fastighetsförvaltningens uppgift är att handlägga ärenden
angående försvarsväsendets fastighetsbestånd, som i sig inrymmer befästningar,
kaserner och andra husbyggnader, väg- och vattenbyggnader, specialbyggnader
och domäner. Med hänsyn till denna uppdelning av fastighetsbeståndet
kunna de till fastighetsförvaltningen hörande ärendena uppdelas
i sju grupper, nämligen befästningsärenden, kasern- och andra husbyggnadsärenden,
väg- och vattenbyggnadsärenden, ärenden angående militära
specialbyggnader, domänärenden, ärenden angående fastighetsförvaltning
i rättsligt hänseende samt kontrollärenden.

1941 års förvaltningsutredning.

Förvaltningsutredningen har såsom i tidigare sammanhang anförts föreslagit,
att den för närvarande försvarsgrensvis organiserade fastighetsförvaltningen
skulle sammanföras still en för försvaret gemensam fortifikationsförvaltning.
I denna borde ingå en fortifikationsavdelning för handläggning
av befästnings- och mobiliseringsärenden m. m., en kasembyrå för handläggning
främst av de med försvarsväsendets förläggningar sammanhängande
nybyggnads- och underhållsfrågorna samt en domän- och civilavdelning
för förvaltningen av övningsfält, förvärv och försäljning av fast egendom,
utförande av kronans talan i rättegångar ävensom handläggning av
kamerala frågor m. m. Den konstruktiva och praktiskt byggn ad s t ekn i sk a
verksamheten borde omhänderhavas av två vid sidan av avdelningarna

237

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

organiserade kontor, ett konstruktionskontor och ett byggnadskontor. För
teknisk-ekonomisk kontroll borde inrättas ett kontrollkontor. Slutligen
borde finnas en chefsexpedition samt för upprätthållande av erforderlig kontakt
med flygvapnets ledning en flygassistent.

Förvaltningsutredningen har framhållit, att fortifikationsförvaltningens
uppgifter komme att vara såväl rent militära som civilt byggnadstekniska.
Detta förhållande måste sätta sin prägel på förvaltningens organisation och
personalsammansättning. Betydelsen av tillgång på ökad civil sakkunskap
i det fastighetsförvaltande organet hade på senare tid starkt trätt i förgrunden.
Emellertid vore det nödvändigt att tillskapa förutsättningar för att
den militära personal, som skulle handha främst befästningsärendena, bibringades
jämväl erforderlig teknisk kompetens och skicklighet. Då befästningsverksamheten
aldrig kunde bli så omfattande, att den ensam motiverade
en personalkår av sådan storleksordning, att ett gott personval för
ledande poster kunde påräknas, bleve det nödvändigt att i en gemensam
kår sammanföra den personal, som omhänderhade såväl befästnings väsendet
som andra militära byggnadsuppgifter.

Med beaktande av dessa synpunkter har förvaltningsutredningen framlagt
följande förslag till personalorganisation för fortifikationsförvaltningen.

Chefen för fortifikationsförvaltningen borde kunna vara antingen militär
eller civil. Av övriga chefsposter borde befattningarna såsom chefer för
chefsexpeditionen, fortifikationsavdelningen, kasernavdelningen och kontrollkontoret
samt såsom flygassistent upprätthållas av militär personal.
Cheferna för domän- och civilavdelningen samt konstruktionskontoret borde
vara civila, medan chefen för byggnadskontoret i regel borde vara civil men
i vissa fall kunde tänkas vara militär.

Det totala personalbehovet för fortifikationsförvaltningen har av utredningen
angivits till 9 befattningshavare med lön enligt löneplan C i civila
avlöningsreglementet, 40 befattningshavare med lön enligt löneplan A samma
reglemente, 67 civiltekniska befattningshavare med extra ordinarie anställning,
28 officerare och underofficerare på aktiv stat, 5 civilmilitära befattningshavare
(departementsskrivare), 25 pensionerade officerare och
underofficerare i arvodesbefattning ävensom viss icke-ordinarie kontors-,
vakt- och annan personal.

rtlåtandcn över 1941 års förvnllningsutrednings
förslag.

Chefen för flygvapnet och fly g förvaltning en, som ansett en flygfältssektion
i flygförvaltningen under alla förhållanden erforderlig, ha avstyrkt förslaget
örn inrättande av en fortifikationsförvaltning. I varje fall borde frågan
uppskjutas tills flygvapnets pågående utbyggnad blivit helt fullbordad.
Den föreslagna organisationen vore icke betingad av verkets huvudsakliga
fredsuppgift att förvalta fastighetsfondens kapital.

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Enligt arméförvaltningens mening vore den föreslagna organisationen i
stort sett ändamålsenlig och val lämpad för sina uppgifter.

Marinförvaltningen har framhållit, att den del av fastighetsfonden, som
berörde örlogsvarven eller eljest hörde under varvschefs förvaltning, borde
underställas marinförvaltningen.

Statens ammunitionsnämnd och försvarsväsendets verkstadsnämnd ha
funnit den föreslagna organisationen väl stor samt ifrågasatt, örn ej uppgifter
av uteslutande civilteknisk natur, såsom utförande av arbetsritningar,
konstruktioner och byggnadsutförande, skulle kunna sammanföras med
likartade uppgifter inom statens civila byggnadsverksamhet, eventuellt hos
ett nytt statligt organ. Däremot borde principutfonnningen rörande byggnadsverksamheten
och förvaltningen av militära byggnadsanläggningar ankomma
på respektive försvarsgrensförvaltningar. Principprojekterandet av
industrianläggningar, varv m. m. samt dessas förvaltning borde ankomma
på de organ, som handhade driften vid dem. Nämnderna förordade ytterligare
utredning rörande ifrågavarande spörsmål.

Inom 1940 års militära tryg
rande förslaget, varvid å ena sidan byggnadsutredningens majoritet funnit
förslaget innebära en redig och lämplig uppdelning av verksamheten, medan
flera reservanter riktat delvis sinsemellan skiljaktiga anmärkningar mot detsamma.

Byggnadsstyrelsen har framhållit, att nybyggnadsverksamheten för försvarsväsendet
efter de närmaste 4—5 åren syntes bli mycket begränsad,
varför med en centralisering av densamma borde anstå tills vidare och frågan
borde erhålla en provisorisk lösning. Fastighetsförvaltningen i egentlig
mening syntes däremot kunna centraliseras tidigare. Den föreslagna organisationen
borde under alla förhållanden kunna avsevärt förenklas. Domänförvaltningen
kunde eventuellt överföras till domänstyrelsen. Den byggnadstekniska
sakkunskapen borde komma till användning i vida högre grad
än förvaltningsutredningen avsett. Frågan om den militära fastighetsförvaltningen
borde underkastas förnyad utredning, varvid även borde närmare
omprövas frågan om sammanförande av all statlig byggnadsverksamhet
till ett gemensamt organ.

Statskontoret har anfört, att organisationen av fortifikationsförvaltningen
komme att påverkas av utredningen rörande utnyttjandet av ingenjörtekniskt
utbildad personal inom försvarsväsendet ävensom av den i det följande
närmare berörda inom besparingsberedningen verkställda utredningen
av intendenten K. Bildmark. Byggnadstekniskt utbildad personal borde i
vida större utsträckning än som föreslagits anlitas för arbetsuppgifternas
fullgörande.

Statens krisrevision, som i princip biträtt förslaget örn en gemensam fortifikationsförvaltning,
har framhållit, att förvaltningsutredningen behandlat
frågan om den militära fastighetsförvaltningen såsom ett övervägande mi -

239

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

litärt problem, medan i den av Bildmark verkställda utredningen den civila
byggnadstekniska fackkunskapen skjutits starkt i förgrunden. Båda
förslagen syntes väl ensidigt framhäva var sin sida av problemet. En kommitté
med representanter för båda meningsriktningarna borde utreda frågan
ytterligare.

191+1 års revisionsutredning har ansett det knappast möjligt att finna
en tillfredsställande lösning på grundval av förvaltningsutredningens och
Bildmarks förslag, vilka uppvisade motsättningar på viktiga punkter. Frågan
borde därför underkastas ytterligare utredning, varvid borde beaktas
frågan örn den statliga byggnadsverksamheten över huvud samt om lokalförvaltningen
av statens fastigheter.

Statens industrikommission har biträtt förslaget om sammanförande av
byggnadsverksamheten till ett organ men funnit den föreslagna organisationen
alltför stor för förhållandena efter den närmaste femårsperioden.

Enligt svenska teknologföreningens mening vore en centralisering av fastighetsförvaltningen
rationell. Emellertid hade den tekniska byggnadssakkunskapen
i allmänhet ej fått tillräckligt inflytande enligt, förvaltningsutredningens
förslag.

Försvarsväsendets civilinilitära ingenjörers förbund, som ansett, att organisationen
av fortifikationsförvaltningen borde göras med hänsyn till arbetets
faser i kronologisk ordning, har framlagt ett med utgångspunkt därifrån
utarbetat förslag.

Svenska arkitekters riksförbund har funnit utredningens förslag icke i
allo lämpligt och godtagbart. Utredningen hade såvitt gällde husbyggnader
påtagligt undervärderat projekteringsarbetets praktiska och ekonomiska
betydelse. För fredsförhållanden innebure förslaget, att fortifikationsförvaltningen
komme att bli överorganiserad.

Inom besparingsberedningen verkställd
utredning.

Sedan besparingsberedningen i samråd med statens krisrevision tillkallat
intendenten K. Bildmark att såsom sakkunnig verkställa utredning angående
besparings- och rationaliseringsåtgärder i fråga örn underhållet av
staten tillhöriga, för den civila statsförvaltningen och försvarsväsendet disponerade
byggnader, har Bildmark den 23 februari 1942 till besparingsberedningen
överlämnat utredning i ämnet.

Utredningsmannen har framhållit, att fortifikationsofficerarna, vilka
handlade husbyggnadsärendena såväl i arméförvaltningens fortifikationsstyrelse
som vid arméfördelningarna, erhölle en mycket begränsad teoretisk
utbildning i byggnadstekniska ämnen och att man därför icke kunde påräkna,
att de skulle besitta den fackkunskap å husbyggnadsområdet, som
numera krävdes. En helt ny organisation, med fackmän som befattningshavare,
måste inrättas i stället för arméns nuvarande fastighetsförvaltning.
Fortifikationsstyrelsens kasernbyrå borde sålunda ersättas med ett organ,

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

som kunde omhänderha alla lantförsvarets husbyggnadsfrågor, såväl utredningar
som nybyggnads- och förvaltningsärenden. Den kännedom, utredningsmannen
vunnit beträffande marin- och flygförvaltningarnas motsvarande
organisationer, skulle närmast peka på att ett för hela försvarsväsendet
gemensamt husbyggnadsorgan skulle vara den lämpligaste lösningen.
Arbetsuppgifterna bleve emellertid, åtminstone vid starten och den
närmaste tiden därefter, så maktpåliggande, att det syntes vara skäl att
till en början endast skapa en organisation för arméns räkning, förslagsvis
benämnd arméns byggnadsdepartement, och låta denna träda i funktion
samt först därefter infoga de båda andra försvarsgrenarnas byggnadsfrågor
i densamma. I avvaktan därpå borde marinförvaltningen provisoriskt tillföras
erforderligt antal byggnadstekniskt sakkunniga befattningshavare.
Jämväl vården av byggnaderna borde handhavas av byggnadsdepartementet
i den mån underhållet icke ålåge eventuella arrendatorer. Vad anginge
fastigheterna i övrigt kunde det ifrågasättas, att dessa överflyttades till domänstyrelsens
förvaltning och till erforderlig del utarrenderades till arméförvaltningen,
som sålunda skulle kunna frigöras från åtskilliga ärenden,
som sammanhörde med driften av jordbruk och skogsvård. Ytterligare borde
övervägas, huruvida fortifikationsstyrelsens befästningsbyrå borde samordnas
med det föreslagna byggnadsdepartementet eller örn byrån skulle
utgöra kärnan i en fortsatt fortifikationsstyrelse.

Utredningsmannen har slutligen föreslagit, att för omhänderhavande av
arbetsuppgifterna ute i landet med avseende å fastigheternas underhåll
skulle tillsättas byggnadsinspektörer och byggnadskontrollanter, varjämte
vid respektive kasemetablissement skulle inrättas arvodesbefattningar huvudsakligen
för skötandet av de administrativa och ekonomiska uppgifter,
som nu åvila kasernofficerare och kasernunderofficerare.

Besparingsberedningen har i en den 25 april 1942 dagtecknad promemoria,
utan att ha tagit ståndpunkt till de av utredningsmannen framlagda organisationsförslagen,
understrukit den synnerliga angelägenheten av att husbyggnadsteknisk
sakkunskap insattes att leda och utföra det stora underhållsarbetet
på statens fastigheter.

Yttranden över den inom besparingsberedningen
verkställda utredningen.

Över den av intendenten Bildmark verkställda utredningen ha yttranden
avgivits av ett flertal myndigheter och sammanslutningar. Här torde endast
böra lämnas en redogörelse för de huvudsakliga synpunkter, som därvid
anförts.

De i ärendet hörda militära myndigheterna, överbefälhavaren, armé- och
marinchef ema, chefen för flygvapnet och flygförvaltningen samt armé- och
marinförvaltningarna, ha samtliga avstyrkt de framlagda förslagen, varvid
från flera håll framhållits, att utredningen grundats på alltför ytliga undersökningar
och bristande förtrogenhet med föreliggande komplicerade problem.

241

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

I flera av yttrandena har tillika särskilt framhållits, att befästningsärendena
icke borde skiljas från kasernärendena.

Statens ammunitionsnämnd och j örsvats väsen dets verkstadsnämnd ha
ansett de av utredningsmannen föreslagna åtgärderna i och för sig välbetänkta
och nödvändiga. Särskilt viktigt vore, att de centrala och lokala
organen tillfördes byggnadsteknisk sakkunskap i betydligt ökad omfattning.

Enligt byggnadsstyrelsens mening borde med genomförande av en centralisering
av försvarsväsendets byggnadsförvaltning tills vidare anstå.
Detta borde dock icke hindra, att åtgärder snarast möjligt vidtoges för en
behövlig omorganisation. Byggnadsstyrelsen förutsatte, att ytterligare utredning
verkställdes. Därvid borde frågan örn ännu starkare centralisering
närmare undersökas.

Statskontoret och riksräkenskapsverket ha funnit ökad husbyggnadsteknisk
sakkunskap på den militära fastighetsförvaltningens område påkallad.

1941 års revisionsutredning har förordat ytterligare utredning, varvid
den statliga byggnadsverksamheten över huvud borde beaktas.

Statens industrikommission, som ansett det icke vara riktigt att helt underkänna
den nuvarande organisationen, har framhållit, att omorganisationen
av fastighetsförvaltningen icke borde genomföras i så snabb takt, att
effektiviteten äventyrades genom rådande brist på kunniga tekniker.

Hedan vidtagna provisoriska
organisationsåtgärder.

För vinnande av ökad effektivitet och samordning inom försvarsväsendet
på det byggnadstekniska området ha under det senaste året, såsom i det
föregående redan antytts, vidtagits flera åtgärder av provisorisk natur.

Inom arméförvaltningens fortifikationsstyrelse har sålunda enligt Kungl.
Maj:ts beslut den 30 januari 1942 inrättats ett särskilt byggnadskonst
under civil chef med uppgift att handha den praktiska byggnadstekniska
verksamheten inom styrelsen. Byggnadskontoret, som är organiserat på en
expedition med tillhörande sekretariat, en planeringssektion, en husbyggnadssektion,
en befästningsbyggnadssektion, en upphandlingssektion, en
konstruktionssektion och en beredskapssektion, har utrustats med omfattande
civil byggnadsteknisk sakkunskap.

Jämväl inom flygförvaltningen ha genomförts vissa provisoriska åtgärder
i angivet syfte. Sedan sålunda enligt Kungl. Maj:ts beslut den 19 juni
1942 från och med den 1 juli 1942 anställts en civil byggnadschef inom
flygförvaltningen, har enligt Kungl. Maj:ts beslut den 30 oktober 1942 inom
ämbetsverkets byggnadsavdelning genomförts en omorganisation, innebärande
att avdelningen organiserats på ett nybyggnadskontor under byggnadschefen,
en flygfältsbyrä, likaledes med civil chef, en underhållssektion,
en juridisk detalj, en domändetalj, en bokföringsdetalj, en personaldetalj

Bihang till riksdagens protokoll 191/3. 1 sami. Nr 180. 16

Departe mentschefen.

242 Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

och en expedition. Nybyggnadskontoret, som i sin tur uppdelats i två underavdelningar,
planerings- och konstruktionsbyrån samt arbetsbyrån, vardera
omfattande ett antal sektioner, har tillförts teknisk sakkunskap i stor omfattning.

I syfte att effektivisera samarbetet mellan de tre organ — arméförvaltningens
fortifikationsstyrelse, marinförvaltningens fortifikationsavdelning och
flygförvaltningens byggnadsavdelning — som inom försvaret handha byggnadsverksamheten,
har Kungl. Majit genom beslut den 30 juni 1942 meddelat
vissa bestämmelser, i huvudsak innebärande skyldighet för nämnda
byggnaclsorgan att söka åvägabringa enhetlighet beträffande entreprenadkontrakt,
arbetsbeskrivningar m. m., åstadkomma en ur arbetsmarknadssynpunkt
lämplig fördelning av byggnadsverksamheten samt en lämplig
fördelning av tillgänglig materiel ävensom för kostnadernas nedbringande
vidtaga åtgärder för rationalisering och standardisering. Kungl. Majit har
uppdragit åt tillförordnade chefen för fortifikationsstyrelsen översten N. J.
E. Carlquist att taga initiativ till här berörda åtgärder.

I skrivelse den 14 oktober 1942 har översten Carlquist inkommit med
redogörelse för de huvudsakliga åtgärder av nyss angiven art, som vidtagits
före den 1 i samma månad, samt därvid meddelat, att för ändamålet
tillsatts en av representanter för de tre försvarsgrensförvaltningama sammansatt
samarbetsdelegation, vars verksamhet givit till resultat, att ett
flertal av de i Kungl. Majtis beslut den 30 juni 1942 angivna åtgärderna
redan genomförts eller vöre under genomförande.

Slutligen må anmärkas, att Kungl. Majit genom beslut den 21 augusti
1942 fastställt standardritningar till vissa för försvarsväsendet avsedda
byggnader jämte till ritningarna hörande normer och byggnadsbeskrivningar
att, dår ej Kungl. Majit i särskilda fall annorlunda beslutar, i huvudsak
lända till efterrättelse vid uppförandet av byggnader av ifrågavarande slag.
I samband med fastställandet av standardritningarna har det varit möjligt
att lösgöra 1940 års militära byggnadsutredning från den direkta befattningen
med nybyggnader för försvaret, så att utredningen i stället kunnat
koncentrera sig bland annat på erforderliga reparations- och ändringsarbeten.

Jag har redan i det föregående redogjort för min principiella inställning till
frågan om den militära fastighetsförvaltningen och därvid förordat en koncentration
av den centrala förvaltningsverksamheten på förevarande område.
Emellertid har jag i nuvarande läge och med den synnerligen omfattande byggnadsverksamhet
på försvarets område, som för närvarande pågår och är att
förutse för de närmaste åren, ansett försiktigast att icke nu genomföra en
sådan reform utan dröja därmed till dess det byggnadsprogram, som ingår
i försvarets femårsplan, blivit i det närmaste genomfört. Olägenheterna med
ett uppskov i frågan torde för övrigt ha i väsentlig mån minskats genom de

24!f

Kungl. May.ts proposition nr ISO.

i det föregående berörda provisoriska åtgärderna på förevarande område.
Många av de från olika håll påtalade bristerna i den nuvarande organisationen
torde därigenom ha undanröjts, så långt detta är möjligt under rådande
forcerade byggnadsverksamhet.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen för föreliggande två organisationsförslag,
1941 års militära förvaltningsutrednings och det av intendenten
Bildmark utarbetade, ävensom de däröver avgivna yttrandena,
är frågan örn den militära fastighetsförvaltningens ordnande föremål för
mycket delade meningar. Ä ena sidan föreligger den uppfattning, som kommit
till uttryck i förvaltningsutredningens förslag och som går ut på att de
militära myndigheterna och militärt utbildad personal böra erhålla stort
inflytande på hithörande frågor, icke blott beträffande befästningsanläggningar
utan även i fråga om byggnaders uppförande och förvaltning. Ä
andra sidan har i Bildmarks utredning föreslagits inrättande av ett särskilt
organ under civil ledning och med civil arbetskraft, till en början
blott för armén, med uppgift att handha husbyggnadsverksamheten för
armén och förvaltningen av denna försvarsgrens byggnader, medan däremot
frågan örn befästningsanläggningarna lämnats öppen. Bland de synpunkter,
som anförts i de avgivna yttrandena, må framhållas, att från flera
håll ifrågasatts, att all statlig byggnadsverksamhet, såväl militär som civil,
skulle sammanföras till ett enda statligt organ. Då, såsom jag nyss framhållit,
frågan örn utformningen av fortifikations- och byggnadsverksamhetens
organisation icke bör nu definitivt avgöras, anser jag mig salena anledning
att här taga ställning till de olika förslag och synpunkter, som framkommit
i frågan. Dessa böra i stället tagas under övervägande vid den fortsatta
utredning rörande den militära fastighetsförvaltningen, som jag anser
ofrånkomlig. Jag vill emellertid understryka vikten av att båda de skisserade
förvaltningstypernas expertbehov bli tillgodosedda i en blivande organisation
på förevarande område. Förutom de organisationsspörsmål, som direkt
sammanhänga med den militära fastighetsförvaltningen, bör vid denna
utredning övervägas bland annat frågan, i vilka former ett närmare samarbete
mellan eller samordnande av den militära och den civila byggnadsverksamheten
och fastighetsförvaltningen bör äga rum, liksom ock det av
Bildmark väckta spörsmålet örn domänförvaltningens överflyttning till domänstyrelsen
eller annat lämpligt organ.

Under tiden intill dess en slutgiltig omorganisation av fortifikations- och
byggnadsförvaltningen kan bli genomförd bör verksamheten på detta område
bedrivas i stort sett i nuvarande former. Vad angår marinens och flygvapnets
byggnadsorgan böra dessa tills vidare liksom nu ingå i marin- respektive
flygförvaltningen. Jag har övervägt samma anordning beträffande
arméförvaltningens fortifikationsstyrelse. Med hänsyn till dennas omfattning
och till den ståndpunkt jag intagit i fråga örn ledningen för arméförvaltningen
i dess blivande gestaltning — nämligen att endera av cheferna

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

för dess tyg- och intendenturavdelningar bör vara souschef för ämbetsverket
— synes det mig lämpligast att tills vidare bryta ut fortifikationsstyrelsen
med i huvudsak oförändrad organisation till ett fristående ämbetsverk,
lämpligen benämnt arméns fortijikationsförvaltning. Jag förutsätter
emellertid, att smärre jämkningar i organisationen skola få genomföras, om
så visar sig erforderligt. Det torde få ankomma på Kungl. Majit att meddela
erforderliga föreskrifter rörande detta verks ställning till de militära
myndigheterna och till de nybildade förvaltningsmyndigheterna, särskilt civilförvaltningen.
Jag har utgått från att någon förändring i löneställning för
chefen för fortifikationsstyrelsen icke kommer att föranledas av styrelsens
provisoriska utbrytande ur arméförvaltningen.

IV. Försvarets sjukvårdsförvaltning.

A. Sjukvårdsförvaltningens allmänna uppgifter.

Arbetsuppgifterna för den militära sjukvårdsförvaltningen omfatta i stort
sett följande huvudgrupper av ärenden, nämligen hälso- och sjukvårdsärenden,
vilka gälla frågor rörande hälso- och sjukvård i allmänhet, hygien och epidemiologi,
tandvård, sjukhusärenden, materielärenden, vilka röra utrustning,
anskaffning, förrådsverksamhet, materielvård och materielförvaltning
samt krigsindustriverksamhet, ärenden av juridiskt-administrativ och kameral
natur ävensom ärenden angående materiel- och förrådskontroll. Vid ett sammanförande
av de tre centrala militära förvaltningsorganens uppgifter beträffande
sjukvårdsfrågor under en för försvarsväsendet gemensam sjukvårdsförvaltning
torde dessa arbetsområden i stort sett allt förfarande böra vara
representerade.

B. Sjukvårdsförvaltningens ställning till sjukvårdsinspektionerna
och medicinalstyrelsen.

Vid arméns sjukvårdsinspektion handläggas för närvarande i stort sett följande
ärenden, nämligen organisations- och mobiliseringsärenden beträffande
arméns sjukvårdsväsende, personalärenden, omfattande registrering och mobiliseringsplacering
av fältläkarkårens personal och värnpliktiga läkare, tandläkare
och apotekare samt viss annan sjukvårdstekniskt utbildad personal, som
genom särskilda bestämmelser ställts till generalfältläkarens förfogande, ävensom
utbildningsärenden, omfattande samtliga de frågor, som avse utbildning
av fältläkarkårens personal, värnpliktiga läkare, tandläkare och apotekare
samt sjukvårdspersonal, utarbetande av instruktioner, läroböcker m. m.

I princip handhavas motsvarande ärenden vid marinen och flygvapnet av
marin- och flygöverläkarna med vissa undantag, som bland annat betingas av
att läkarna vid flygvapnet lyda direkt under chefen för flygvapnet.

245

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

1942 iirs försvarsreform.

1941 års försvarsutredning uttalade beträffande sjukvårdsinspektörernas
ställning, att de skola företräda utbildningsverksamheten i hälso- och sjukvården,
men påpekade också samtidigt, att de utgöra sjukvårdens främsta
målsmän inom respektive försvarsgrenar. I anslutning härtill ha inspektörerna
också organisatoriskt infogats i arméinspektionen respektive inom marinens
och flygvapnets högsta militära ledning.

1941 års förvaltningsutredning.

Förvaltningsutredningen har ansett lämpligt, att sjukvårdsinspektionerna
inom respektive försvarsgrenar framgent i huvudsak skulle bibehålla de uppgifter
som nu ankomma på inspektionsmyndiglieterna i fråga. Utredningen
har vidare funnit uppenbart, att överläkarnas inspektionsverksamhet i deras
egenskap av främsta målsmän för försvarsgrenarnas hälso- och sjukvård icke
borde begränsas till ovannämnda verksamhetsområden utan jämväl omfatta
hälso- och sjukvårdstjänst. En del av den sakkunskap, som erfordrades härför,
komme emellertid att bli knuten till förvaltningen och måste sålunda vid
behov ställas till överläkarnas förfogande.

Det av förvaltningsutredningen föreslagna avskiljandet av inspektionsverksamheten
från förvaltningsverksamheten kunde emellertid enligt utredningens
mening icke äga rum utan att vissa andra åtgärder vidtoges, i första hand för
säkerställande av enhetligheten inom försvarets sjukvård även på de områden,
som läge inom inspektionsverksamheten. Den intima samverkan mellan inspektions-
och förvaltningsmyndighet, som möjliggjorts genom att ledningen av
inspektions- och förvaltningstjänst sammanförts under en och samma person,
har av utredningen ansetts vara en av den nuvarande organisationens största
fördelar. Inspektionsiakttagelser hade sålunda omedelbart kunnat åtföljas av
erforderliga förvaltningsåtgärder och ändamålsenligheten av dessa åtgärder
hade å andra sidan kunnat kontrolleras vid inspektioner. Utredningen har
emellertid funnit omöjligt, att inspektionsverksamheten i längden skulle kunna
handhavas av en och samma person, om denne samtidigt måste bära hela
bördan av den förvaltningsmässiga sidan av sjukvårdstjänsten. Tillsättande
av särskilda sjukvårdsinspektörer vid försvarsgrenarna, helt eller delvis befriade
från förvaltningsgöromål, skulle enligt utredningens mening möjliggöra
en betydligt effektivare inspektionsverksamhet.

Beträffande vissa grupper av de ärenden, som borde handläggas av respektive
överläkare i deras egenskap av inspektörer, framför allt vissa utbildningsärenden,
utarbetande av instruktioner och reglementen m. m., har utredningen
funnit påtagligt, att även örn de icke alltid kunde behandlas helt likformigt,
en samordning likväl skulle vara av stor betydelse. Även niir det gällde vissa
personalärenden, framför allt sådana, som berörde de fast anställda läkarkårernas
anställnings-, utbildnings- och tjänstgöringsförhållanden, har utredningen
ansett största möjliga enhetlighet böra eftersträvas. En samordnande
verksamhet syntes principiellt sett endast kunna utgå från en gemensam,

246

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

utanför försvarsgrenarna stående instans. Då chefen för sjukvårdsförvaltningen,
generalläkaren, borde representera den högsta allmänna sakkunskapen i sjukvårdsfrågor
inom försvarsväsendet, har utredningen föreslagit, att nämnde
chef även finge till uppgift att utöva denna samordnande verksamhet. Att
generalläkaren under alla omständigheter skulle äga inspektionsrätt inom de
områden, som berörde förvaltningens verksamhet, vore enligt utredningens
mening självklart. Genom att utvidga denna inspektionsrätt till att omfatta
jämväl sådana utom själva förvaltningsområdet liggande delar av sjukvården
vid försvarsväsendet, som icke direkt avse den militära tjänsten, syntes grunden
för en dylik verksamhet på ett lämpligt sätt tillskapas. Generalläkaren
borde givetvis äga att delgiva försvarsgrenscheferna sina inspektionserinringar
samt vid behov ingiva framställning till överbefälhavaren eller Kungl. Maj:t
om åtgärd i reglerande syfte. Generalläkarens inspektionsrätt borde däremot
icke vara förenad med någon direktivrätt gentemot armé-, marin- eller flygöverläkarna
i deras egenskap av inspektionsmyndigheter. Dessa myndigheter
borde nämligen i alla avseenden lyda enbart under respektive försvarsgrenschefer.

Ett organiserat samarbete mellan generalläkaren och försvarsgrensöverläkarna
har emellertid av utredningen ansetts erforderligt . Utredningen har i angivna
syfte föreslagit, att generalläkaren skulle äga rätt att sammankalla överläkarna
för dryftande av hithörande problem. Vidare borde överläkarna vara berättigade
och skyldiga att, då det gällde organisations-, utbildnings- och personalärenden
av större principiell räckvidd, hos generalläkaren påkalla sammanträde
för att dryfta frågornas lösning. Dylika sammankomster, försvarsläkarberedningar,
skulle enligt utredningens förmenande verksamt bidraga till
enhetlighet och samordning på förevarande område.

Under erinran att ärenden rörande medelsframställningar, fastställande avstater
m. m. för närvarande avgjordes inom de centrala förvaltningsmyndigheterna
under chefskap av vederbörande försvarsgrenschefer har utredningen
framhållit vikten av att i vederbörliga instruktioner fastställdes, att i ärenden
av större betydelse vederbörande försvarsgrenschefs mening borde inhämtas
före besluts fattande i sjukvårdsförvaltningen samt att sjukvårdsförvaltningen
skulle vara skyldig att, där så läte sig göra, rätta sig efter de önskemål av militärorganisatorisk
art, som komme att framställas av försvarsgrenscheferna.

För att undvika att försvarsgrenscheferna bleve alltför litet orienterade örn
och framför allt finge alltför litet inflytande på åtskilliga av de åtgärder, som
från förvaltningsmyndighetens sida vidtoges beträffande försvarsgrenarnas
sjukvård, samt för att ytterligare säkerställa samordnandet av försvarssjukvården
ville förvaltningsutredningen för sin del förorda, att överläkarna skulle
närvara i sjukvårdsförvaltningen vid handläggning av ärenden berörande hela
försvarsväsendet samt av ärenden av särskild betydelse för den egna försvarsgrenen.
De borde därvid äga att uttala sin mening och få eventuell reservation
antecknad. Den föreslagna anordningen skulle också möjliggöra ett effektivare

247

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

utnyttjande av överläkarnas fackkunskaper. Ett ytterligare steg i riktning mot
en mera fullständig samverkan mellan de olika elementen inom försvarssjukvården
kunde tänkas vara, att sjukvårdsinspektionerna rent lokalt anknötes
till sjukvårdsförvaltningen.

Utlåtanden över 1941 förvaltningsutrednings
förslag.

Arméchefen har framhållit, att enligt hans mening arméöverläkaren borde
ha sin verksamhet anknuten till arméinspektionen.

Marinchefen har funnit den föreslagna sjukvårdsförvaltningen utgöra det
svagast motiverade ledet i den nya förvaltningsorganisationen. En generalläkare
med inspektionsrätt beträffande marinen vore ej påkallad. Överläkarnas
lokala placering i sjukvårdsförvaltningen och uppläggningen i övrigt beträffande
dessa befattningshavare vore ej heller lämplig. En gemensam sjukvårdsförvaltning
avstyrktes därför.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen lia framhållit, att den samverkan
mellan inspektions- och förvaltningsmyndighet, som förvaltningsutredningen
själv angivit som eftersträvansvärd och som hittills möjliggjorts genom att ledningen
av inspektions- och förvaltningstjänst sammanförts under en och samma
person, icke skulle kunna ernås genom den föreslagna organisationen. Det förhållandet,
att generalläkaren tillagts inspektionsrätt icke blott inom de områden,
som berörde förvaltningens verksamhet, utan jämväl beträffande sådana utom
själva förvaltningsområdet liggande delar av sjukvården som icke direkt avsåge
den militära tjänsten syntes olämpligt och komme under ogynnsamma omständigheter
att skapa friktioner. Då försvarsgrenschefen enligt förvaltningsutredningens
förslag fråntagits rätten att äska medel beträffande sjukvårdsanslagen
och då dessa komme att förvaltas av en försvarsgrenen utomstående myndighet,
komme försvarsgrenschefen vidare att i viss grad frånhändas det grepp
på sjukvården vid försvarsgrenen, som vore önskvärt. Sjukvardsinspektionernas
lokala anknytning till den föreslagna sjukvårdsförvaltningen avstyrktes på
det bestämdaste. Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ansågo sig av
dessa skäl icke kunna tillstyrka inrättandet av en försvarsväsendets sjukvårdsförvaltning.
Flygförvaltningen har för sin del betonat önskvärdheten av att
vissa sjukvårdsärenden handlades centralt för hela försvaret. Syftemålet härmed
skulle ernås på enklare, billigare och smidigare sätt genom att dessa uppgifter
instruktionsmässigt anförtroddes arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse
samtidigt som samarbetet mellan försvarsgrenarnas organ vidgades.

Arméförvaltningen har framhållit att det från sjukvårdsstyrelsens sida hävdats,
att det skulle vara till fördel för generalläkarens samordnande verksamhet,
örn han ägde direktivrätt gentemot försvarsgrenscheferna med rätt för
dessa att vid meningsskiljaktighet hänskjuta frågan till överbefälhavaren. En
lokal anknytning av inspektionerna till vederbörande försvarsgrenschef vore
enligt arméförvaltningens uppfattning att föredraga.

Marinförvaltningen har erinrat, att generalläkaren tillagts inspektions -

248

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

rätt icke blott inom förvaltningsverksamheten utan även inom sådana delar
av försvarsväsendets sjukvård i dess helhet, som icke direkt avsåge den militära
tjänsten, dock utan att generalläkaren därmed erhölle någon direktivrätt i
förhållande till försvarsgrenarnas inspektionsmyndigheter. Då enligt marinförvaltningens
förmenande respektive försvarsgrensöverläkare syntes kunna på
ett betryggande sätt utöva ifrågavarande inspektioner, har generalläkarens inspektionsrätt
i sistberörda hänseende avstyrkts av marinförvaltningen. Marinförvaltningen
har även avstyrkt den föreslagna försvarsläkarberedningen. De
syftemål, som därmed avsåges, kunde enligt ämbetsverkets förmenande bättre
tillgodoses genom att försvarsgrensöverläkarna insattes i det av förvaltningsutredningen
föreslagna vetenskapliga rådet. Förvaltningsutredningens förslag
i vad detsamma avsåge försvarsgrensöverläkarnas rätt att deltaga i sjukvårdsförvaltningens
överläggningar vore otillfredsställande. Enligt marinförvaltningens
uppfattning borde vid handläggning av exempelvis navalhygieniska
ärenden inom sjukvårdsförvaltningen marinöverläkaren inträda såsom
chef. Det vore icke tillräckligt, att den i dylika frågor mest sakkunnige bereddes
tillfälle att uttala sin mening och reservera sig. Såsom ställföreträdare för
generalläkaren borde enligt marinförvaltningens uppfattning i fall, då tjänstegrensläkarna
vöre närvarande, äldste tjänstegrensläkaren inträda och icke den
av förvaltningsutredningen föreslagne byråöverläkaren. Marinförvaltningen
har slutligen framhållit vikten av att tjänstegrenscheferna lokalt anknötes till
respektive försvarsgrenschefer.

Statskontoret har fuimit, att sambandet mellan inspektions- och förvaltningsmyndighet
icke utan allvarliga olägenheter skulle kunna brytas. Generalläkarens
befogenheter hade enligt utredningsförslaget blivit alltför kringskurna
och tillfredsställande garantier för enhetlighet inom den militära sjukvården
hade icke vunnits. Inspektionsuppgifterna i fredstid skulle knappast bereda
full sysselsättning i varje fall åt marin- och flygöverläkarna. Såväl inspektionssom
förvaltningstjänsten borde enligt statskontorets uppfattning sammanhållas
under generalläkaren, varjämte marin- och flygöverläkarna borde ingå i sjukvårdsförvaltningen
såsom chefer för var sin byrå. Samråd mellan eller gemensamma
beslut av generalläkaren och försvarsgrenscheferna borde instruktionsmässigt
regleras. Vid skiljaktiga meningar borde ärendet hänskjutas till Klin*'']
Majit.

Statens krisrevision har funnit generalläkarens ställning tämligen oklar. Värdet
av centraliseringen sådan den utformats i förvaltningsutredningens förslag
vöre i hög grad tvivelaktigt, enär en klyfta skapats mellan inspektionstjänst
och förvaltningstjänst. Krisrevisionen har vidare ifrågasatt en samordning
av anskaffning och förrådshallning för den militära och den civila sjukvården.
Det borde även tagas under närmare övervägande, om icke hela landets sjukvård
borde centralt underställas medicinalstyrelsen, förstärkt med en särskild
avdelning för de militära sjukvårdsfrågorna. Om det emellertid av militära
skäl befunnes ofrånkomligt med ett till vederbörande försvarsgren anknutet

249

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

inspektionsorgan, vore den hittillsvarande ordningen att föredraga framför
den föreslagna klyvningen av inspektions- och förvaltningstjänsten. Ett vidgat
samarbete mellan organen för de olika försvarsgrenarnas sjukvård —
exempelvis genom försvarsläkarberedningar — skulle kunna försiggå redan
med den nuvarande organisationen. Den av 1941 års förvaltningsutredning
väckta omorganisationsfrågan vore enligt krisrevisionens uppfattning icke
mogen för ett avgörande.

Medicinalstyrelsen har erinrat, att styrelsen år 1940 i utlåtande över ett av
tillkallade sakkunniga avgivet betänkande angående omorganisation av arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse ifrågasatt en i medicinalstyrelsen inordnad, i
vissa delar självständig sjukvårdsstyrelse. Detta bleve emellertid icke genomförbart,
om sjukvårdsstyrelsen berövades den självständiga ställning i den militära
administrationen som den nu innehade. Styrelsen" erinrade vidare, att förvaltningsutredningen
icke tagit ståndpunkt till frågan om den ställning, som
befattningarna såsom sjukhusvård schef och sjukvårdschef skulle intaga i förvaltningen.
Medicinalstyrelsen har vidare framhållit vikten av att samråd i
dessa organisationsspörsmål ägde rum med 1941 års medicinalstyrelseutredning.
I fråga om den samverkan, som borde äga rum mellan medicinalstyrelsen
och sjukvårdsförvaltningen, har styrelsen framhållit vikten av att dylik komme
till stånd så snart fråga, som berörde den civila hälso- och sjukvården, uppkomme
inom sjukvårdsförvaltningen. Planer för sjukvårdsväsendet i krig borde
uppgöras under medicinalstyrelsens direkta medverkan och styrelsens byråinspektör
för sjuksköterskeväsendet borde ha inspektionsrätt även över sjuksköterskor
i militär tjänst. Medicinalstyrelsen har vidare betonat lämpligheten
av en lokal anknytning av sjukvårdsinspektionen till sjukvårdsförvaltningen,
vilket skulle möjliggöra ett mera rationellt mobiliseringsarbete. Fördelningen
av värnpliktiga läkare borde ske i intimt samråd med medicinalstyrelsen. Samråd
med medicinalstyrelsen borde även äga rum vid upphandling och besiktning
av sjukvårdsmateriel och i veterinära frågor. I sjukvårdsförvaltningens
instruktion borde en hänvisning återfinnas örn medicinalstyrelsens skyldighet
att ha överinseende över militärläkarnas och eventuella militärtandläkares medicinska
verksamhet. Styrelsen har slutligen framhållit vådan av att under pågående
stormaktskrig och osäkra utrikespolitiska förhållanden genomföra en
organisation av den storleksordning, varom här vore fråga.

Medicinalstyrelsens matcrielnämnd har betonat önskvärdheten av ett effektivt
samarbete mellan civila och militära sjukvårdsorgan och därvid föreslagit,
att det samarbete, som av förvaltningsutredningen förordats i fråga om upphandling
och besiktning av sjukvårdsmateriel, måtte uttryckligen föreskrivas
även beträffande övriga närbesläktade ärenden, varvid ärendena borde handläggas
i samarbete med medicinalstyrelsen eller annan vederbörlig myndighet.

Den med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 januari 1942 tillsatta
medicinalstyrelseutredningen, som har till uppgift att utreda bland annat
frågorna örn samarbetet mellan medicinalstyrelsen och de lokala organen på

Departe mentschefen.

250 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

sjukvårdens område samt om medicinalstyrelsens interna organisation ävensom
att, därest förändringar i medicinalstyrelsens nuvarande beredskapsorganisation
anses av nöden, efter samråd med vederbörande militära sjukvårdsmyndigheter
inkomma med förslag därom, har i utlåtande över 1941 års förvaltningsutrednings
förslag utan att närmare ingå på förslagets detaljer förordat
införande av en allmän föreskrift om samarbete med det civila medicinalväsendets
centrala organ i alla ärenden av större vikt, som berörde den civila
hälso- och sjukvården. Detta utvidgade samarbete mellan den civila och den
militära hälso- och sjukvården skulle enligt medicinalstyrelseutredningens förmenande
avsevärt underlättas genom den av 1941 års förvaltningsutredning
föreslagna centraliseringen av den militära sjukvårdsförvaltningen, en centralisering
som även ur andra synpunkter syntes ägnad att medföra betydande
fördelar. Beträffande den av förvaltningsutredningen föreslagna uppdelningen
i sjukvårdsförvaltning och sjuk vårdsinspektion ville medicinalstyrelseutredningen
— utan att taga ställning till spörsmålet om lämpligheten av denna
organisation ur den militära sjukvårdens synpunkt — framhålla, att en dylik
uppdelning måste vara ägnad att försvåra samarbetet med den civila hälsooch
sjukvården. Ur samarbetssynpunkt vore det därför önskvärt, att en gemensam
medicinsk ledning av den militära sjukvården i dess helhet komme till
stånd. Medicinalstyrelseutredningen har slutligen framhållit såsom önskvärt,
att en erinran örn medicinalstyrelsens överinseende över de militära läkarnas
medicinska verksamhet intoges i vederbörande militära myndigheters instruktioner.

Vid behandlingen av spörsmålet om principerna för ordnandet av förvalt -ningsverksamheten på den militära sjukvårdens område har jag förordat en
centralisering av denna verksamhet till ett för försvarsväsendet gemensamt
organ. I vissa remissyttranden har framförts tanken på en än längre driven
centralisering, innebärande ett sammanförande av den militära och den civila
sjukvården till en myndighet. Genomförandet av denna tanke skulle i viss
mån medföra en återgång till den före år 1908 rådande ordningen med en i
medicinalstyrelsen inordnad ledning av annéns sanitetsväsende. Den reform,
som då genomfördes och som gick ut på inrättande av arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse, syftade till att undanröja de dittillsvarande bristerna i detta
sanitetsväsende. Det synes mig icke gärna möjligt att nu, sedan arbetsuppgifterna
för den militära sjukvården vuxit ut till helt annan omfattning, gå
tillbaka till ett system, som redan för flera decennier sedan befunnits icke
vara hållbart. En sådan återgång skulle självfallet ytterligare komplicera den
under alla förhållanden svårlösta frågan örn förhållandet mellan förvaltningsoch
inspektionsverksamheten inom militärsjukvården. Såvitt känt är har ej
heller något annat land numera i fredstid den civila och den militära sjukvårdsförvaltningen
sammankopplade. Någon personalbesparing torde en sammanslagning
knappast kunna medföra. Jag håller således före, att den mili -

251

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

tära och den civila sjukvården alltjämt i fredstid böra handhavas av särskilda
organ. Självfallet förutsätter jag dock, att — på sätt bland andra medicinalstyrelsen
och dess materielnämnd förutsatt — en intim samverkan i största
möjliga utsträckning skall äga rum mellan dessa organ. Av särskild vikt blir
detta givetvis i fråga örn krigsförberedelsearbetet på sjukvårdsområdet. Intet
torde vara att erinra mot att sådan samverkan instruktionsmässigt fastslås.
Till frågan örn detaljutformningen av de föreskrifter, som härav kunna föranledas,
torde ståndpunkt få tagas i samband med utfärdandet av instruktion
för sjukvårdsförvaltningen. I likhet med medicinalstyrelseutredningen hyser
jag den uppfattningen, att ett utvidgat samarbete mellan den militära och
den civila sjukvården skulle avsevärt underlättas genom en centralisering av
försvarsväsendets sjukvårdsförvaltning.

Jag vill i förevarande sammanhang erinra om att enligt gällande bestämmelser
örn sjukhusvård och sjukvård vid krig eller krigsfara Kungl. Maj:t
kan utse dels en sjukhusvårdschef, till vilken sjukhusvårdsärenden av den
natur, att såväl militära som civila intressen beröras, skola kunna överlämnas
för prövning och fastställelse, dels ock en sjukvårdschef, som har att pröva och
avgöra ärenden rörande den allmänna hälso- och sjukvården av samma natur.
Medicinalstyrelsen har i sitt remissyttrande anfört, att förvaltningsutredningen
icke tagit ståndpunkt till spörsmålet om den ställning, som dessa befattningar
skulle intaga i förvaltningen. För min del anser jag, att genomförandet
av utredningsförslaget icke i och för sig skulle rubba den ställning, som från
början avsetts för ifrågavarande befattningar. Spörsmålet om den militära
och den civila sjukvårdens ledning i krig är uppenbarligen icke lättlöst. Flertalet
anledningar till meningsskiljaktigheter mellan den militära och den civila
sjukvårdsledningen lia emellertid under den gångna beredskapstiden genom
överenskommelser kunnat i huvudsak undanröjas. Sjukhusvårdschef och sjukvårdschef
ha därför hittills icke behövt tillsättas. I varje fall behöver nämnda
spörsmål icke sammankopplas med eller lägga hinder i vägen för genomförandet
av den militära sjukvårdsförvaltningens omorganisation i huvudsaklig
överensstämmelse med de grundlinjer, som uppdragits av förvaltningsutredingen.
Jag vill här erinra örn att frågan om eventuellt erforderliga förändringar
i medicinalstyrelsens beredskapsorganisation enligt direktiven för medicinalstyrelseutredningen
faller inom ramen för dennas verksamhet.

Det torde knappast föreligga hinder för att, såsom medicinalstyrelsen föreslagit,
tillägga inspektionsrätt för medicinalstyrelsens byråinspektör för sjuksköterskeväsendet
över de i militärtjänst varande sjuksköterskorna. Dylik inspektionsrätt
måste emellertid vara klart begränsad till att omfatta sjuksköterskornas
sociala förhållanden och arbetsförhållanden samt får icke vara förenad
med anvisningsrätt direkt till de lägre militära myndigheterna. I den
mån dylika inspektioner skulle giva anledning till erinringar bör (leii inspekterande
påkalla generalläkarens uppmärksamhet.

Vid principbehandlingen av frågan örn sjukvårdsförvaltningens organisa -

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

tion har jag framhållit vikten av att söka såvitt möjligt neutralisera de befarade
olägenheterna av ett särskiljande av förvaltnings- och inspektionsverksamheten.
Jag har därvid utgått från att detta borde ske genom att generalläkarens
inspektionsrätt utbyggdes så långt detta läte sig göra utan att försvarsgrenschefernas
intressen träddes för nära. Det må här erinras, att enligt
förvaltningsutredningens mening generalläkarens inspektionsrätt borde omfatta
dels områden berörande förvaltningsverksamheten, dels ock sådana utom
siälva förvaltningsområdet liggande delar av sjukvården vid försvarsväsendet
som icke direkt avse den militära tjänsten. Generalläkaren skulle givetvis
äga delgiva försvarsgrenscheferna sina inspektionserinringar men däremot icke
lia någon direktivrätt gentemot armé-, marin- och flygöverläkama i deras
egenskap av inspektionsmyndigheter. Att någon sådan direktivrätt icke inrymts
åt generalläkaren torde lia sin grund just i strävan att undvika de
friktioner och den förskjutning i ansvarsfördelningen, som marin- och flygförvaltningarna
torde ha befarat. Man kan emellertid icke bortse från det värde,
det måste ha i samordningens intresse, att generalläkaren kan inspektera
militärsjukvården i den utsträckning han själv äger bestämma. Det torde
nämligen vara i hög grad önskvärt, att den myndighet, som bland annat svarar
för sjukvårdsmaterielens beskaffenhet, gives tillfälle icke blott att bedöma materielen
under användning, vilket enbart det kräver rätt att följa truppförbandens
övningar m. m., utan även beredes möjlighet att bibehålla eller knyta
kontakt med sjukvårdstjänsten i allmänhet för att redan i förväg bättre kunna
bedöma materielbehovet och därmed sammanhängande spörsmål. Likaledes
bör den myndighet, som genom sin hälso- och sjukvårdsbyrå samt sitt vetenskapliga
råd kommer att bli den högsta instansen inom försvarsväsendet när
det gäller hälso- och sjukvårdsfrågor, äga bedriva en vidsträckt inspektionsverksamhet,
avseende exempelvis kasernhygienen. Generalläkarens befogenheter
böra därför utsträckas till att omfatta jämväl den inspektionsrätt, som
föranledes av vad nu sagts. Någon direktivrätt för honom gentemot försvarsgrensöverläkarna
bör dock ej heller enligt min mening föreligga. Genom att
giva förhållandet mellan förvaltnings- och inspektionsverksamheten en sådan
utformning torde möjligheter uppnås till en fruktbärande samordning av hela
f örsvarss j ukvården.

Jag kan icke dela marinförvaltningens mening, att det av förvaltningsutredningen
förordade systemet med försvarsläkarberedningar icke borde komma
till stånd samt att syftet därmed bättre skulle tillgodoses genom att försvarsgrensöverläkarna
insattes i det vetenskapliga råd, som avsetts bli anknutet
till sjukvårdsförvaltningen. I det vetenskapliga rådet böra ingå företrädare
för vissa grenar av medicinsk verksamhet och grundläggande vetenskaper
men däremot ej representanter för sjukvården inom de särskilda försvarsgrenarna.
För min del anser jag, att förslaget om försvarsläkarberedningar utgör
en lämplig lösning av det samarbete, som även enligt marinförvaltningens
mening är erforderligt.

253

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

Den här föreslagna ordningen för reglering av sjukvårdsförvaltningens förhållande
till sjukvårdsinspektionerna och medicinalstyrelsen synes mig icke
böra fastlåsas alltför hårt. Möjlighet bör enligt min mening hållas öppen
att, i den mån närmare erfarenhet på området vinnes, företaga därav betingade
jämkningar i nämnda ordning.

Vad slutligen angår lokalfrågan synas mig övervägande skäl tala för att
vederbörande inspektionsmyndigheter böra lokalt anknytas till arméinspektionen
respektive till chefernas för marinen och flygvapnet stabsorgan.

C. Sjukvårdsförvaltningens organisation.

1. Allmänna grunder.

1941 års förvaltningsutredning.

I anslutning till den indelning av sjukvårdsförvaltningens arbetsuppgifter,
för vilka redogörelse lämnats i det föregående, har 1941 års förvaltningsutredning
föreslagit, att verksamheten inom sjukvårdsförvaltningen skulle uppdelas
på följande underavdelningar, nämligen en hälso- och sjukvår elsby rå, en
sjukhusbyrå, en materielbyrå, en civilbyrå och ett förrådskontrollkontor.

Chefen för sjukvårdsförvaltningen, generalläkaren, borde enligt utredningens
mening sökas bland militärläkarnas krets och tillhöra den civilmilitära
personalen vid försvarsväsendet.

Under erinran om de svårigheter, som alltid förelåge vid tillsättandet av
högre militära läkarbeställningar, har förvaltningsutredningen framhållit vikten
av att generalläkaren i lönehänseende finge sådan ställning, att en högt
kvalificerad kraft kunde erhållas. Förvaltningsutredningen har med hänsyn
härtill föreslagit att generalläkaren skulle placeras i den av utredningen föreslagna
nya lönegraden Cb 3 a i militära avlöningsreglementet med en lön av
20,000 kronor, samt att han erhölle tjänsteställning i likhet med generalmajor.
Generalläkaren, vilken förutsattes kunna rekryteras ur alla tre försvarsgrenarna,
borde enligt utredningens mening förordnas på befattningen
för viss tid, förslagsvis högst sex år.

Armé-, marin- och flygöverläkarna borde vid handläggning av vissa ärenden
närvara i förvaltningen samt därvid äga reservationsrätt.

Det mobiliseringsarbete, som åvilade förvaltningsmyndigheten, komme icke
att omfatta uppgörande av förslag till detaljsammansättning av sjukvårdsförbanden,
personalplaceringar m. m., vilka uppgifter borde åvila respektive
försvarsgrenar. Sjukvårdsförvaltningens mobiliseringsarbete komme i stället
att utgöras av bland annat en ständig bearbetning av planerna för försvarsväsendets
sjukvård i krig. För handhavande av dessa uppgifter borde i sjukvårdsförvaltningen
ingå en väl kvalificerad officer, vilken närmast borde stå
till generalläkarens omedelbara förfogande. Denne komme att i stort sett fullgöra
motsvarande arbete som stabschef vid militära staber. Ilan borde för -

254

Kungl. Majlis proposition nr 180.

(lenskull vara regementsofficer och tillhöra generalstabskåren, vilken för detta
ändamål borde utökas med en regementsofficersbeställning.

De högre befattningar inom sjukvårdsförvaltningen, som skulle besättas
med läkare, borde enligt utredningens mening uppföras på personalförteckningen
för ämbetsverket men med undantag av generalläkaren kvarstå över
stat i vederbörlig personalkår.

Under erinran att truppförbandsläkarnas alltmer vidgade förvaltningsansvar
gjort det nödvändigt, att de erhölle en grundligare utbildning i förvaltningsgöromål
än som kunde meddelas dem under värnpliktsutbildning och
militärläkarkurs har utredningen föreslagit, att till sjukvårdsförvaltningen
ständigt skulle avdelas tre extra läkare, i allmänhet en ur varje försvarsgren,
att under sammanlagt högst tre år tjänstgöra vid de olika byråerna. De skulle
därvid lämna byrå- och sektionschefer erforderlig arbetshjälp, samtidigt som
de inhämtade kunskaper i militärmedicinsk administration. Dessa extra läkare
borde rekryteras bland bataljonsläkare vid fältläkarkåren respektive marinoch
flygläkare av 2. graden. Till de extra läkarna borde utgå arvode och
övriga förmåner motsvarande vad som utginge till befattningshavare i lägsta
löneklassen i lönegraden Ca 22.

Förvaltningsutredningen har vidare föreslagit, att vid sjukvårdsförvaltningens
sida skulle ställas ett vetenskapligt råd.

Utlåtnndcn över 1941 års förvaltningsutrednings
förslag.

Arméförvaltningen har uttalat, att personalbehovet för sjukvårdsförvaltningen
syntes väl knappt beräknat. Ämbetsverket har vidare understrukit,
att avlöningsförmånerna för sjukvårdsförvaltningens befattningshavare
borde bestämmas till sådana belopp att en god rekrytering kunde åstadkommas.
I anslutning härtill har ämbetsverket erinrat, att i samband med
pågående utredning örn omorganisation av medicinalstyrelsen frågan örn där
anställda läkares, tandläkares och apotekares anställningsvillkor torde bli föremål
för omprövning. Lönesättningen för sjukvårdsförvaltningens personal
borde givetvis icke bli lägre än som kan bli bestämt för befattningshavare med
motsvarande arbetsuppgifter inom medicinalstyrelsen. Intill dess frågan om
sistnämnda befattningshavares löneställning blivit avgjord, borde enligt arméförvaltningens
mening löneförmånerna för sjukvårdsförvaltningens befattningshavare
i tillämpliga delar sättas i relation till vad som föreslagits beträffande
motsvarande personal inom de övriga centrala förvaltningarna. Arméförvaltningen
har vidare anfört, att om man enbart såge på rekryteringssynpunkten
skäl förelåge att i lönehänseende likställa generalläkaren med chefen för fortifikationsförvaltningen,
för vilken av utredningen avsetts lönegrad C13
(22,000 kronor). Sistnämnda uttalande får ses mot bakgrunden av ett utav
arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse väckt förslag, att till generalläkaren

Kungl. Maj:ts proposition nr 180. 255

skulle utöver lön utgå ett arvode av 2,000 kronor. Ett sådant tilläggsarvode
har föreslagits även av svenska militärläkarejöreningen.

Enligt statskontorets mening borde generalläkaren liksom den nuvarande
generalfältläkaren placeras i lönegrad Cb 3. Ämbetsverket har i annat sammanhang
framhållit, att anledning icke förelåge att uppflytta förtroendesysslor
i en högre lönegrad Ob 3 a eller Cb 3 a under motivering att de skola tillsättas
på förordnande.

Allmänna lönenämnden och försvarsväsendets lönenämnd lia beträffande
personaluppsättningen vid sjukvårdsförvaltningen funnit den av förvaltningsutredningen
lämnade motiveringen för lönegradsplaceringen särskilt knapphändig.
Läkarpersonalen syntes emellertid ha placerats i påfallande hög ställning.
Generalläkaren borde placeras i lönegrad Cb 3 (18,000 kronor). Lönenämnderna
hade emellertid intet att erinra mot att han tillförsäkrades ett särskilt
lönetillägg, förslagsvis å 2,000 kronor.

Den organisation, som av utredningen föreslagits för sjukvårdsförvaltningen
överensstämmer nära med den organisation, i vilken arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse
under de senaste åren provisoriskt arbetat. Ett godtagande av
utredningens förslag i dess huvuddrag skulle således i stort sett innebära ett
stadfästande även för fredstid av denna under beredskapstiden prövade organisation
och dess utnyttjande även för fullgörandet av de från marin- och
flygförvaltningarna överförda arbetsuppgifterna. Erfarenheten har visat, att
en återgång till den för arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse tidigare gällande
fredsorganisationen under alla omständigheter måste anses ogörlig.
De arbetsuppgifter, som numera utföras av sjukvårdsstyrelsen, äro
nämligen endast till ringa del avhängiga av nu rådande beredskapsförhållanden.
De ha tidigare trots sin stora betydelse måst träda i bakgrunden på
grund av personalbrist. Exempel på sådana problem äro ett flertal hygieniska
frågor, sjukhusfrågor, tuberkulosspaning, tandvård och materielvård. Åtskilliga
nya problem ha också kunnat upptagas till behandling, såsom skyddsympning
mot andra sjukdomar än smittkoppor, blodgruppering, blodgivarverksamhet
och vattenförsörjningsfrågor. Flera av de arbetsuppgifter, som här
nämnts, lia nått en omfattning, som man tidigare icke kunnat förutse, vilket
sammanhänger bland annat med utsvällningen av antalet värnpliktiga, deras
ökade tjänstgöringstid, utvidgad materieluppbörd m. m. Det torde icke vara
tänkbart att under en kommande fredsperiod ånyo lägga alla dessa viktiga frågor
åt sidan.

Med hänsyn till vad nyss anförts böra i en blivande, för försvarsväsendet
gemensam sjukvårdsförvaltning ingå en hälso- och sjulcvårdsbyrå, en sjukhusbyrå
samt en materielbyrå. För fullgörande av de administrativa uppgifterna
bör finnas ett kansli. Det av förvaltningsutredningen föreslagna förrädskontrollkontoret
avses delvis uppgå i materielbyrån och delvis jämte den av ut -

Departe mentsclicfen.

256 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

ledningen förordade kameralsektionen få sin motsvarighet i en ekonomisektion.

I likhet med förvaltningsutredningen anser jag, att generalläkaren bör tillsättas
genom förordnande för viss tid. Beträffande hans avlöningsförmåner
kan jag icke finna skäl att sätta innehavaren av detta ämbete i lägre löneställning
än chefen för medicinalstyrelsen, som nu är placerad i lönegrad
C 12 (20,000 kronor). För generalläkarens vidkommande skulle häremot svara
den föreslagna nya lönegraden Cb 3 a. I avbidan på att medicinalstyrelseutredningen
skall framlägga förslag om medicinalstyrelsens organisation och örn
rekryteringen till de befattningar hos styrelsen, för vilka kräves medicinsk
fackutbildning, torde det vara nödvändigt att stanna därvid. Jag vill emellertid
redan nu framhålla, att jag lägger största vikt vid att kunna besätta den
betydelsefulla posten som generalläkare med en högt kvalificerad innehavare.

Kärnan i den blivande, för försvarsväsendet gemensamma sjukvårdsförvaltningen
kommer att bildas av arméförvaltningens nuvarande sjukvårdsstyrelse.
Någon överflyttning av personal från marin- och flygförvaltningarna till det
nybildade ämbetsverket torde däremot icke kunna ifrågakomma. Marin- och
flygförvaltningarnas sanitetspersonal, som har att sörja även för de på vederbörande
försvarsgrensöverläkare i denna deras egenskap belöpande arbetsuppgifterna,
är nämligen synnerligen begränsad och behövlig för sistnämnda göromål.
En beräkning av antalet ärenden av olika slag visar, att under den senaste
femårsperioden belöpte på marinförvaltningens sanitetsavdelning 12.5 procent
och på marinöverläkarens expedition 87.5 procent av förekommande ärenden.
En uppskattning av flygvapnets motsvarande ärenden visar ungefär samma
fördelning av dessa på förvaltningsärenden och andra.

I likhet med förvaltningsutredningen anser jag, att i sjukvårdsförvaltningen
bör ingå en generalstabsofficer. Då denne i en mångfald frågor skall tillvarataga
sjukvårdsförvaltningens intressen i försvarsstaben och försvarsgrensstaberna
samt hos andra myndigheter, bör han erhålla en tillräckligt auktoritativ
ställning. I likhet med förvaltningsutredningen anser jag därför, att denne
officer bör vara major eller överstelöjtnant.

Vad angår de av förvaltningsutredningen föreslagna extra läkarna torde en
av dessa åtminstone för närvarande kunna avvaras.

På samma sätt som nu är fallet med arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse
bör vid sidan av sjukvårdsförvaltningen ställas ett vetenskapligt råd för utredningar
m. m. i olika fackmedicinska ärenden.

Till frågan örn inrättandet av den i 1942 års försvarsproposition förutsatta
beställningen såsom arméöverläkare samt till övriga spörsmål av beskaffenhet
att påverka beräkningen av avlöningsanslagen för budgetåret 1943/44 torde
jag i annat sammanhang få återkomma.

Kungl. Majlis proposition nr 180.

257

2. Hälso- och sjukvårdsbyrän.

1941 års förvahningsutredning.

Under erinran, att hälso- och sjukvården omspände i stort sett följande
huvudgrupper av ärenden, nämligen allmänna hälso- och sjukvården, hygienoch
epidemivården samt tandvårdsverksamheten, har förvaltningsutredningen
framhållit, att mängden av ärenden inom hälso- och sjukvårdsbyråns arbetsområde
krävde en uppdelning av byrån på tre sektioner, en för varje ärendesgrupp,
nämligen allmänna hälso- och sjukvårdssektionen, hygien- och epidemisektionen
samt tandvårdssektionen.

Såsom chef för hälso- och sjukvårdsbyrän borde enligt utredningens mening
placeras en läkare i lönegraden Ca 30, vilkens tjänstetitel förslagsvis
borde vara byråöverläkare. Cheferna för de två förstnämnda sektionerna
borde vara läkare i lönegraden Ca 28, förslagsvis benämnda förste byråläkare.

Den mot förstnämnda sektion svarande hälso- och sjukvårdsbyrän i den
nuvarande sjukvårdsstyrelsen hade enligt vad utredningen anfört ständigt
visat sig vara överbelastad med arbetsuppgifter. Arbetet hade där utförts av
överfältläkaren och en regementsläkare. När större frågor stått på dagordningen
hade man därför måst förstärka byråns personal. Vid genomförandet
av den föreslagna organisationen bomme arbetsuppgifterna självfallet att
avsevärt utökas. Det bleve därför nödvändigt att förutom chefen för allmänna
hälso- och sjukvårdssektionen där placera ytterligare en läkare i lönegraden
Ca 26 (förslagsvis benämnd andre byråläkare), varigenom man kunde påräkna
en läkare med nödig erfarenhet från tjänst vid truppförband. Dessutom borde
en av de föreslagna extra läkarna ställas till sektionens förfogande.

Beträffande hygien- och epidemisektionen har utredningen framhållit, att
den framtida utvecklingen särskilt av epidemibekämpandet (tuberkulos m. fl.
sjukdomar), luftfartygshygienen och vissa marina frågor, t. ex. undervattensbåtshygien,
komme att ställa synnerligen stora krav på dem, som hade att
handlägga dessa ärenden. Det syntes utredningen därför nödvändigt att till
chefens för denna sektion förfogande ställa två läkare, vilka borde vara utvalda
så, att inom sektionen representanter för samtliga tre försvarsgrenar
funnes. Utredningen förutsatte, att den ene av dessa läkare skulle vara en av
de föreslagna extra läkarna. Av ekonomiska skäl ville utredningen icke föreslå
inrättandet av någon särskild befattning för den andre erforderlige läkaren.
Enligt utredningens mening vore det nämligen tillräckligt, att befattningen
upprätthölles av en aktiv militärläkare med tilläggsarvode, förslagsvis 2,000
kronor.

Vad beträffade chefskapet för tandvårdssektionen utginge utredningen
från att frågan härom komme att upptagas i tandvårdsutredningens blivande
betänkande, men förutsatte tills vidare, att chefen för ifrågavarande sektion
upptoges i lönegraden Ca 26 och benämndes byråtandläkare.

Bihang till riksdagens irrotokoll 19lf3. 1 sand. Nr 180.

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Utlåtanden över 1941 års förvaltningsutrednings
förslag.

Arméförvaltningen har föreslagit, att med hänsyn till hälso- och sjukvårdsbyråns
vittomfattande arbetsområde den föreslagna sektionen för hygien och
epidemi vård måtte utbrytas till en självständig byrå med chef i lönegrad
Ca 28. Motsvarande kunde enligt arméförvaltningen ifrågasättas för tandvårdssektionen,
men med frågan härom borde anstå i avbidan på slutförandet
av den pågående utredningen rörande tandvården inom försvarsväsendet.

Inom arméförvaltningen hade från sjukvårdsstyrelsens sida föreslagits, att
chefen för hälso- och sjukvårdsbyrån skulle med titeln sanitet sråd placeras i
lönegrad Cb 1 samt såsom ställföreträdare för generalläkaren erhålla ett
arvode örn 1,200 kronor. Arméförvaltningen har i anledning härav framhållit
att, i den män en blivande tjänsteförteckningsrevision kunde föranleda
förbättrad löneställning för jämförliga befattningshavare, motsvarande förbättring
borde vidtagas även beträffande befattningen såsom chef för hälsooch
sjukvårdsbyrån. Härutöver har framhållits, att den föreslagna lönesättningen
för å ena sidan arméöverläkaren och å andra sidan chefen för hälsooch
sjukvårdsbyrån innebure en löneavvägning befattningshavarna emellan,
som knappast kunde anses skälig och som med avseende å rekryteringen av
byråchefstjänsten i fråga kunde medföra vissa svårigheter. Vad beträffar
frågan örn ställföreträdararvode har arméförvaltningen erinrat att förvaltningsutredningen
icke föreslagit dylika arvoden för någon befattningshavare
inom de olika förvaltningsverken. Med hänsyn till de stora förvaltningsenheter,
varom här bleve fråga, syntes det dock befogat att — där ej den befattningshavare,
som skulle fungera såsom förvaltningschefens ställföreträdare
redan genom utmätande av den fasta lönen blivit med hänsyn till ställ
företrädareskapet särskilt tillgodosedd — visst ställföreträdararvode bereddes
honom, i likhet med vad fallet vore inom vissa till allmänna civilförvaltningen
hörande ämbetsverk.

Enligt arméförvaltningens mening borde vidare en ordinarie läkarbefattning
i lönegrad Ca 26 för hygien och epidemivård ersätta det av förvaltningsutredningen
föreslagna tilläggsarvodet till en militärläkare på aktiv stat,
För vissa teknisk-hygieniska uppgifter i vatten-, avlopps-, värme- och ventilationsfrågor
förelåge behov av en ingenjör i lönegrad Eo 26.

Statskontoret har uttalat, att allmänna hälso- och sjukvårdssektionen samt
hygien- och epidemisektionen syntes kunna sammanslås. Vid sådant förhållande
och då försvarsgrensöverläkarna av statskontoret ansåges kunna ingå
i sjukvårdsförvaltningen såsom byråchefer, skulle den av utredningen föreslagne
chefen för hälso- och sjukvårdsbyrån samt en sektionschef kunna utgå
ur organisationsplanen. Vidare vore det föreslagna tilläggsarvodet å 2,000
kronor till en å ifrågavarande byrå tjänstgörande aktiv militärläkare icke
motiverat.

259

Kungl. May.ts proposition nr 180.

Svenska militärlälcareföreningen har betonat nödvändigheten av att ha
tillgång till högt kvalificerade läkare i sjukvårdsförvaltningen. Det borde
därvid tillses, att återtransport från förvaltningen till annan läkartjänst vid
försvarsväsendet möjliggjordes. Chefen för hälso- och sjukvårdsbyrån borde
placeras i lönegrad Cb 1 samt i egenskap av generalläkarens ställföreträdare
erhålla ett särskilt årligt arvode örn 1,200 kronor. .Föreningen ville för denne
befattningshavare ifrågasätta titeln medicinalkrigsråd.

För min del finner jag tveksamt, huruvida det är möjligt att på sätt
statskontoret föreslagit sammanslå allmänna hälso- och sjukvårdssektionen
samt hygien- och epidemisektionen. Då det i varje fall torde fordras minst en
befattningshavare med särskild utbildning och stor erfarenhet i de frågor,
som skola handläggas av den sistnämnda sektionen, och man icke lärer kunna
anskaffa en dylik kraft, därest man icke kan erbjuda denne skälig lön, torde intet
vara att vinna genom en sammanslagning.

Å andra sidan kan jag icke heller tillstyrka en utbrytning av sektionerna
för hygien och epidemivård samt för tandvård till särskilda byråer. Vad angår
tandvårdssektionen bör för övrigt med dess inrättande ansta i avbidan pa
slutförandet av den pågående utredningen rörande tandvården inom försvarsväsendet.
Tills vidare bör liksom hittills för tillgodoseendet av de med tandvården
sammanhängande göromålen utgå ett arvode örn 3,600 kronor. Detta
bör hädanefter bestridas av anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av Kungl. Maj:t.

Vad angår sektionscheferna inom hälso- och sjukvårdsbyrån torde det icke
ens i nuvarande beredskapsläge vara möjligt att utan inrättande av ordinarie
befattningar vid dessa poster för längre sammanhängande tid binda
tillräckligt kvalificerade krafter, vilka i regel inneha så betydelsefulla befattningar
i det civila livet, att de antingen endast kunna kvarhållas
kortare perioder eller också endast kunna disponeras under kortare daglig’
arbetstid än vad som är erforderligt. Det synes ej heller rimligt att av värnpliktiga
utkräva det betydande tjänstemannaansvar, som är förenat med
ifrågavarande sysslor. Ej heller den av förvaltningsutredningen föreslagne,
för tjänstgöring å hälso- och sjukvårdssektionen avsedde läkaren i lönegrad
Ca 26 kan enligt min mening undvaras. Med hänsyn härtill och då de nu
berörda tjänsterna otvivelaktigt äro behövliga även i fredstid, synes mig
inrättandet av dem icke längre böra uppskjutas. Jag föreslår således för hälsooch
sjukvårdsbyråns vidkommande, förutom en chef för byrån i lönegrad
Ca 30, två sektionschefer i Ca 28 och en tjänst i Ca 26. Något särskilt ställföreträdararvode
synes mig icke böra ifrågakomma för byråchefen. Mot de
av förvaltningsutredningen föreslagna tjänstebenämningarna har jag intet
att erinra.

Av de för hälso- och sjukvårdsbyrån avsedda extra läkarna torde den ene
tills vidare kunna ersättas med inkallad personal eller för tillfälliga uppdrag,

Departe mentschefen.

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

exempelvis rörande navalhygien, tillkallad hygienisk expertis. Den av förvaltningsutredningen
föreslagne aktive militärläkare, till vilken särskilt tillläggsarvode
skulle utgå, torde likaledes tills vidare kunna ersättas med en
inkallad läkare.

3. Sjukhusbyrån.

1941 års förvaltningsutredning.

Sjukhusbyråns verksamhet har av förvaltningsutredningen föreslagits skola
omfatta ärenden rörande organisation, uppförande, ändringar och utrustning
av militära sjukhus och sjukhusavdelningar, samarbete med respektive landsting
beträffande »samarbetssjukhusen», krigssjukhusens och de rörliga sjukhusförbandens
organisation m. m. i samråd med militära myndigheter, medicinalstyrelsen,
svenska röda korset m. fl. myndigheter och sammanslutningar,
organisation av de rörliga sjukvårdsanstalter, vilka funnes eller kunde
komma att upptagas i krigssjukvårdsplanen, t. ex. sjukhuståg, bilkolonner
för sjuktransport, lasaretts- och sjuktransportfartyg, blodgivarorganisationen
m. m. samt sjuksköterskeorganisationen.

Förvaltningsutredningen har erinrat, att sjukhusärendenas handläggning
före krigsutbrottet inom arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse åvilat dess
hälso- och sjukvårdsbyrå men att under den gångna beredskapstiden har
inom styrelsen måst upprättas en särskild sjukhusbyrå. De stora ekonomiska
värden, som nedlades på försvarsväsendets sjukhusbyggnader och deras utrustning,
nödvändigheten av att den militära sjukhusvården hölles på samma
standard som civil sjukhusvård och det omfattande krigsförberedelsearbetet
på detta område nödvändiggjorde enligt utredningens åsikt, att en särskild
byrå för dessa ärenden funnes upprättad även under fredsförhållanden.

Såsom chef för sjukhusbyrån har förvaltningsutredningen föreslagit en erfaren,
om möjligt aktiv sjukhusläkare. Enär denne läkare skulle representera
den medicinska sakkunskapen i vissa materielfrågor, borde han vara kirurg.
Med hänsyn till krigsförberedelsearbetet borde han dessutom vara militärläkare.
För befattningen ifråga har beräknats en förste byråläkare i lönegraden
Ca 28.

Omfattningen av det löpande arbetet nödvändiggjorde att på byrån placerades
en assistent, lämpligen en av de föreslagna extra läkarna. För arbetets
bedrivande vore det dessutom nödvändigt att chefen för byrån bereddes
möjlighet att vid behov erhålla hjälp av arkitekt, syssloman och kompetent
sköterska (husmoder och operationssköterska).

Utlåtande över 1941 års förvaltningsutrednings
förslag.

Statskontoret har i sitt remissyttrande anfört, att den i förvaltningsutredningens
förslag såsom chef för sjukhusbyrån upptagne förste byråläkaren
borde ersättas med en av försvarsgrensöverläkarna.

2G1

Kungl. Maj:ts ''proposition nr ISO.

Den sedan flera år inom arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse fungerande
sjukhusbyrån torde, såsom i det föregående förutsatts, böra erhålla en stadigvarande
ställning samtidigt som den infogas i den för försvarsväsendet
gemensamma sjukvårdsförvaltningen. Redan före krigsutbrottet var sjukhusärendenas
omfattning avsevärd och man sökte då hjälpa sig fram med
provisoriska anordningar. Såsom chef för byrån bör anställas en läkare med
sjukhuserfarenhet, helst kirurg. För att kunna förvärva en sådan kraft fordras,
att relativt goda löneförmåner kunna erbjudas. Jag förordar därför i likhet
med förvaltningsutredningen, att för denna befattning, som för närvarande
uppehälles av en arvodestagare, avses en förste byråläkare i lönegrad Ca 28.

Vid den provisoriskt inrättade sjukhusbyrån tjänstgör i nuvarande läge,
förutom en chef, praktiskt taget ständigt tre inkallade läkare samt under kortare
perioder flera ytterligare sådana. Med hänsyn till arbetets art bör redan
nu en av dessa ersättas med en av de av förvaltningsutredningen föreslagna
extra läkarna. I fredstid kan en sådan befattningshavare icke undvaras.

Kostnaderna för det arbetsbiträde av arkitekt m. fl., som kan bli påkallat,
böra bestridas av de medel för anlitande av sakkunniga, som ställas till förvaltningens
förfogande.

4. Materielbyrån.

Materiel jönsten omfattar utrustnings- och anskaffningsverksamhet, förrådsverksamhet,
materielvård och materielförvaltning samt krigsindustriverksamhet.

1941 års förvnltningsutredning.

Förvaltningsutredningen har föreslagit, att materielbyrån för att kunna
bemästra denna mångfald uppgifter skulle uppdelas på tre sektioner, nämligen
en utrustningssektion, en förråds- och krigsindustrisektion samt en läkemedelssektion.

Såsom chef för byrån borde placeras en med sjukvårdsmaterielen väl förtrogen
officer ur armén (trängen), marinen (marinintendenturkåren) eller flygvapnet
(från dess intendenturpersonal). För närvarande bestredes befattningen
såsom byråchef vid sjukvårdsstyrelsens materielbyrå av en officer i
lönegrad Oa 4. Redan hänsynen till det ökade ansvar, som sammanslagningen
komme att medföra, motiverade en höjning av lönegraden. Då det
emellertid vore av synnerligen stor betydelse att i denna specialiserade befattning
kunna för längre tid försäkra sig om en kraft, som icke av hänsyn till
sin befordran behövde uttransporteras, borde befattningen som chef för materielbyrån,
vilken borde upptagas på sjukvårdsförvaltningens stat, placeras
alternativt i lönegraden Oa 4 eller Oa 5. Befattningen borde tillsättas av
Kungl. Majit på förslag av sjukvårdsförvaltningen efter samråd med vederbörande
försvarsgrenschef.

Departe mentschefen.

262 Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Cheferna för utrustnings- samt förråds- och krigsindustrisektionerna borde
lämpligen vara kompaniofficerare i lönegrad Oa 3. De borde förordnas på viss
tid, exempelvis tre år, av Kungl. Majit på förslag av sjukvårdsförvaltningen
i samråd med respektive försvarsgrenschefer. Befattningarna i fråga borde
upptagas på sjukvårdsförvaltningens stat med arvoden motsvarande lönen.

De officerare, som skulle tjänstgöra å materielbyrån, borde kvarstå över
stat i vederbörlig personalkår.

Vad läkemedelssektionen beträffade har utredningen ansett sig icke kunna
avgiva något slutgiltigt förslag till dennas organisation och personaluppsättning.
Under erinran att förslag till ny organisation av det militära apoteksväsendet
vore under utarbetande, ville utredningen därför föreslå, att den
nuvarande läkemedelssektionen vid arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse tills
vidare oförändrad överflyttades till sjukvårdsförvaltningens materielbyrå.
Såsom chef för sektionen komme då fortfarande att tjänstgöra föreståndaren
för militärapoteket med ett årligt arvode av 2,000 kronor.

Utredningen har vidare föreslagit, att personalförteckningen för militärapoteket,
utan avvaktan på pågående utredning om det militära apoteksväsendet,
utökades med en apotekare i lönegraden A 24, vilken borde ha sin
huvudsakliga sysselsättning förlagd till sektionen.

Slutligen erfordrades enligt utredningens beräkningar vid materielbyrån en
förvaltningsutbildad expeditionsofficer (pensionerad officer med arvode).

Utlåtanden över 1941 års förvaltningsutrednings
förslag.

Arméförvaltningen har framhållit, att en anordning, enligt vilken föreståndaren
för militärapoteket — Sveriges största apotek — samtidigt skulle tjänstgöra
såsom chef för läkemedelssektionen inom materielbyrån, i längden torde
bli ohållbar. En lämplig lösning syntes kunna vinnas, örn i samband med tillskapandet
av sjukvårdsförvaltningen apoteksföreståndaren befriades från chefskapet
för läkemedelssektionen och detta i stället anförtroddes den av utredningen
föreslagna nytillkommande apotekaren, vilken då borde uppflyttas till
lönegrad A 26. Arméförvaltningen har vidare anfört, att läkemedelssektionen
måhända borde utbrytas till en särskild byrå. Denna fråga syntes emellertid
böra upptagas till omprövning först i samband med utredningen angående det
militära apoteksväsendets organisation.

Statskontoret har avstyrkt ett föregripande av nyssnämnda utredning. Intill
dess denna slutförts borde erforderlig apotekarpersonal anställas mot arvode.

Mot den av förvaltningsutredningen föreslagna organisationen av materielbyrån
har jag intet att erinra. Jag håller emellertid icke för osannolikt, att
det kan visa sig lämpligt att överflytta upphandlingen av åtminstone vissa
slag av sjukvårdsmateriel till krigsmaterielverket, hos vilket en mångsidig industriell
och merkantil expertis kommer att samlas.

263

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Beträffande befattningen som chef för materielbyrån förordar jag, att denna
— för närvarande inom sjukvårdsstyrelsen placerad i lönegraden Oa 4 —
inom den blivande sjukvårdsförvaltningen placeras i endera av lönegraderna
Oa 4 eller Oa 5. Därigenom vinnes möjlighet att för längre tid i befattningen
behålla en dugande kraft. Av cheferna för utrustnings- samt förråds- och
krigsindustrisektionerna, vilka enligt utredningens mening borde vara aktiva
officerare i lönegraden Oa 3, synes mig den ene kunna utbytas mot en arvodesbefattning
för pensionerad officer (arvode motsvarande löneklass Oa 10).
Om vidare dessa båda befattningar tillsättas med militära innehavare, torde
det vara möjligt att lägga de göromål, som skulle ankomma pa den av utredningen
förordade expeditionsofficeren, på en redan nu i sjukvårdsstyrelsen
tjänstgörande pensionerad underofficer med arvode motsvarande löneklass
UO 7.

Till chefen för läkemedelssektionen bör i avbidan på ett närmare klarläggande
av frågan om det militära apoteksväsendets organisation liksom för närvarande
inom arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse utgå allenast ett ärligt
arvode om 2,000 kronor. Uppkommande behov av ytterligare arbetskraft å
denna sektion bör tills vidare fyllas med inkallad personal.

5. Kansliet med ekonomisektionen m. m.

1941 års förvaltningsutredning.

Under erinran att till sjukvårdsförvaltningens arbetsområde hörde åtskilliga
ärenden av juridiskt-administrativ och kameral natur har förvaltningsutredningen
framhållit, att den förstnämnda gruppen, kansliärendena, i huvudsak
avsåge framställningar örn sjukvårdsväsendets medelsbehov, föreskrifter om användandet
av medel under förvaltningens ämbetsområde, utarbetande i samråd
med försvarets civilförvaltning av reglementen och andra föreskrifter för
garnisonssjukhusen samt samarbetsavtal om dessa sjukhus med respektive
landsting, upprättande av leveranskontrakt, revisionsanmärkningar, vilka kommunicerats
med förvaltningen, frågor örn fri sjukvård samt frågor av juridisk
eller administrativ art i allmänhet.

En sammanslagning av samtliga försvarsgrenars sjukvårdsdetaljer till
ett ämbetsverk, som skulle förvalta alla de med sjukvården sammanhängande
anslag som tidigare förvaltats av skilda myndigheter, måste enligt förvaltningsutredningens
mening medföra, att en särskild kameralsektion med kassaförvaltning
anordnades inom förvaltningen. Vid denna sektion skulle frågor
örn utanordningar handläggas, dispositionsbokföring och kameral förhandsgranskning
ombesörjas samt statistik utarbetas över användningen av de för
upprätthållandet av hälso- och sjukvården ävensom för sjukvårdsmaterielbeståndet
vid försvarsväsendet m. m. anslagna medlen.

Den för sjukvårdsförvaltningen avsedda civilbyrån borde i anslutning till in -

264

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

delningen i kansliärenden och kamerala ärenden uppdelas på en kanslisektion
samt en kameralsektion med kassaförvaltning.

Som chef för sjukvårdsförvaltningens civilbyrå borde, i varje fall innan
erfarenhet förelåge rörande omfånget av den arbetsbörda som komme att åvila
byrån, placeras en byrådirektör i lönegraden A 28.

Kanslisektionen borde förestås av en sekreterare i lönegrad A 24 och kameralsektionen
av en kamrerare i lönegrad A 24. För kanslisektionen beräknades
därutöver behov föreligga av en notarie (A 21). Kamreraren borde liksom i de
övriga förvaltningarna vara beslutande i utanordningsärenden. Å kameralsektionen
borde vidare finnas en kassör i lönegraden All.

Uflafanden över 1941 års förvaltningsutrednings
förslag.

I anledning av att från sjukvårdsstyrelsens sida föreslagits, att den för civilbyrån
avsedda byrådirektörsbefattningen måtte utbytas mot en befattning
såsom byråchef i lönegrad A 30 har arméförvaltningen förklarat sig för närvarande
icke kunna taga ställning till denna fråga i vidare mån än att skäl
syntes föreligga för antagande, att arbetsuppgifterna för denne befattningshavare
skulle bli i väsentliga hänseenden likvärdiga med dem, som komme
att åvila motsvarande befattningshavare å arméförvaltningens tyg- och intendenturdepartement.

Sjukvårdsstyrelsen har vidare payrkat, att den av utredningen föreslagne
kamreraren skulle placeras i lönegraden A 26. I anslutning härtill har arméförvaltningen
anfört, att vid bifall till ämbetsverkets förslag örn centralisering av
kassaväsendet m. m. a civilbyrans kameralsektion torde erfordras endast en
revisor i lönegraden A 21 och ett kontorsbiträde i A 4.

Statskontoret har under hänvisning bland annat till den av ämbetsverket
föreslagna centraliseringen av kassaväsendet och decentraliseringen av dispositionsbokföringen
förklarat sig anse en särskild civilbyrå icke vara av behovet
påkallad. Denna byrå borde ersättas med ett kansli med i stort sett den sammansättning,
som föreslagits beträffande kanslisektionen.

Lönenämnderna ha ifrågasatt, örn det vore erforderligt att förse sjukvårdsförvaltningen
med saväl en byrådirektör som en sekreterare och en notarie.
Lönenämnderna kunde icke tillstyrka en placering av kamreraren i högre lönegrad
än A 22. Jämväl biträdespersonalen syntes vara relativt väl tillgodosedd. I

I arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse ingå för närvarande dels vissa tjänstemän
för fullgörande av administrativa sysslor, dels ock vissa befattningshavare
för ombesörjande av kamerala och ekonomiska frågor. Förstnämnda
personal sammanhålles till ett sekretariat, medan sistnämnda personal bildar
en ekonomiavdelning. För fullgörande av de på den gemensamma sjukvårdsförvaltningen
belöpande administrativa göromalen bör i fredsorganisationen finnas
ett kansli. Genom en nyligen företagen partiell omorganisation har förhållandet

265

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

mellan ekonomiavdelningen och materielbyrån reglerats och en markerad gräns
dragits mellan materielredovisning och ekonomisk verksamhet. Därigenom ha
vissa av de arbetsuppgifter, som enligt förvaltningsutredningens förslag skulle
läggas på ett särskilt förrådskontrollkontor, överflyttats till materielbyrån. Förändringen,
som syftat till en rationalisering och koncentration av lagerbokföringen,
har företagits efter grundlig utredning och i samförstånd med arméförvaltningens
civila departement. Med hänsyn till önskvärdheten av att pröva
verkningarna av denna ändring i arbetsrutinen föreslår jag icke nu någon rubbning
däri. Även i den för försvarsväsendet gemensamma sjukvårdsförvaltningen
bör således åtminstone tills vidare ingå ett ekonomiavdelningen motsvarande
organ, vilket lämpligen bör benämnas ekonomisektionen. Jag vill emellertid
erinra, att kassagöromål och vissa andra kamerala ärenden komma att överföras
till civilförvaltningen. Däremot bör sektionen handha på sjukvårdsförvaltningen
belöpande bokföring, kontroll över anslagsbelastning, förhandsgranskning
av räkningar, verkställa förekommande ekonomiska utredningar
m. m. Ekonomisektionen torde böra anslutas till kansliet och underställas
dettas främste befattningshavare.

För min del hyser jag den uppfattningen, att behov knappast föreligger
av den av förvaltningsutredningen föreslagna personaluppsättningen. Liksom
för närvarande är fallet inom arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse bör den
blivande sjukvårdsförvaltningens kansli utrustas med en mera kvalificerad befattningshavare
och en notarie. Med hänsyn till den ökning av arbetsuppgifterna,
som i och med sammanförandet av förvaltningsverksamheten på förevarande
område till ett organ kommer att inträda, samt till arten av den föredragningsskyldighet,
som kommer att åvila förstnämnda befattningshavare,
synes det mig befogat att uppflytta ifrågavarande tjänst från nuvarande lönegrad
A 24 till A 26. Då denne befattningshavare inom sjukvårdsförvaltningen
blir den främste företrädaren för den rent administrativa sakkunskapen, torde
han lämpligen böra tilläggas tjänstetiteln byrådirektör.

För ekonomisektionen bör i anslutning till arméförvaltningens förslag
avses en revisor, tills vidare uppförd i lönegrad Eo21. Då för närvarande
inom arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse tjänstgör en pensionerad officer
med arvode motsvarande löneklassen Oa 10, vilken är väl insatt i de göromål,
som belöpa på ekonomisektionen, synes mig dock såväl av praktiska skäl som
ur besparingssynpunkt lämpligast att tills vidare, till dess nuvarande innehavaren
av arvodesbefattningen avgår, bibehålla denna befattning och placera
densamma å ekonomisektionen. Revisorstjänsten bör under tiden stå obesatt.

Till kansliet böra även registratorskontoret och den för ämbetsverket gemensamma
expeditionen anslutas.

Beträffande den för sjukvårdsförvaltningen gemensamma personalen erfordras
utöver den personal, som nu tjänstgör i sjukvårdsstyrelsen, en expeditionsofficer,
pensionerad officer med arvode, och ett kanslibiträde (A 7).
I övrigt lcräves givetvis viss icke-ordinarie personal, som emellertid här ej
redovisas.

266

Kungl. Majlis proposition nr 180.

Försvarets civilförvaltning.

A. Civilförvaltningens allmänna uppgifter.

Det för samtliga försvarsgrenar gemensamma ämbetsverk, som enligt vad
som inledningsvis anförts bör tillskapas för handläggande av mera allmänt
administrativa förvaltningsfrågor inom försvarsväsendet och som föreslås
skola erhålla benämningen försvarets civilförvaltning, avses skola för hela
försvarsväsendets del erhålla i huvudsak motsvarande uppgifter som för
närvarande för arméns del tillkomma arméförvaltningens civila departement.

Civilförvaltningen skall sålunda utgöra det organ, som närmast under
Kungl. Majit skall representera den högsta administrativa sakkunskapen
inom försvarsväsendet. Där skola handläggas avlönings- och pensionsfrågor,
spörsmål rörande administrativa författningar och föreskrifter m. m.

Å civilförvaltningen skall vidare ankomma att handha och övervaka tilllämpningen
av ekonomiska föreskrifter av olika slag berörande hela försvarsväsendet.
Härutinnan är särskilt att märka övervakningen av räkenskapsoch
redovisningsväsendet ävensom utfärdande av därmed sammanhängande
föreskrifter och anvisningar. Den centrala räkenskapsföringen för hela försvarsväsendet
avses också skola vara förlagd till civilförvaltningen. Till civilförvaltningen
böra även kassagöromålen för försvarsväsendets samtliga centrala
förvaltningsorgan centraliseras. Försvarets fabriksstyreise bör dock i förevarande
hänseenden intaga en särställning.

Inom civilförvaltningen skall slutligen den kamerala revisionen av räkenskaperna
för hela försvarsväsendet äga rum, dock ej för övriga centrala ämbetsverk,
vilkas räkenskaper skola granskas av riksräkenskapsverket.

Förutom de nämnda huvuduppgifterna komma vissa ytterligare uppgifter
att efter hand påläggas civilförvaltningen. Ämbetsverket kommer sålunda att
i stor utsträckning få fungera som remissinstans i lagstiftnings- och allmänt
administrativa frågor. Vidare är att märka, att civilförvaltningen i enlighet
med vad förut anförts kommer att vara dömande instans i vissa besvärsmål
samt i anmärkningsmål.

Civilförvaltningens uppgifter av mera speciell art komma att ytterligare
beröras vid behandlingen av verkets inre organisation.

Kungl. Martts proposition nr 180. 267

B. Civilförvaltningens organisation.

1. Allmänna grunder.

1941 års förvaltningsutredning.

Förvaltningsutredningen har anfört, att de allmänna uppgifter, som skulle
komma att åvila civilförvaltningen, medförde att de inom ämbetsverket förekommande
ärendena alltefter sin art syntes kunna hänföras till endera av
följande tre huvudgrupper, nämligen administrativa ärenden i egentlig mening
(kansliärenden), kameralärenden och revisionsärenden.

Med hänsyn till den stora mängd av ärenden, som inom var och en av de
nämnda grupperna kunde förväntas uppkomma, har utredningen ansett, att
denna uppdelning av ärendena borde återspeglas i ämbetsverkets organisation
genom göromålens fördelning på tre däremot svarande avdelningar,
nämligen kansliavdelningen, kameralavdelningen och revisionsavdelningen.
Förutom dessa tre avdelningar syntes inom civilförvaltningen böra finnas ett
registratorskontor och ett arkiv.

Chef för försvarsväsendets civilförvaltning borde vara en generaldirektör,
tillsatt på förordnande i högst sex år. I likhet med cheferna för motsvarande
centrala civila ämbetsverk borde generaldirektören placeras i lönegraden C 12
i civila avlöningsreglementet.

Avdelningscheferna — med titeln krigsråd — komme att i den föreslagna
organisationen erhålla synnerligen betydande arbetsuppgifter, både kvalitativt
och kvantitativt sett. Deras verksamhet komme till väsentlig del att
omfatta ett självständigt samarbete med övriga centrala förvaltningsorgan
inom försvarsväsendet. Om hänsyn toges till antalet ärenden, måste det förutsättas,
att avdelningscheferna komme att i mycket stor utsträckning utöva
ämbetsverkets beslutanderätt. Beträffande den stora massan av ärenden
syntes denna form för avgörandet bliva den normala. Vidare komme de att i
förhållande till regionala och lokala myndigheter intaga en i olika hänseenden
ledande ställning. Avdelningarna komme också enligt utredningens förslag
att vara indelade i särskilda byråer eller kontor. Med hänsyn till det
anförda och under betonande av vikten av att avdelningschefsbefattningarna
kunde besättas med framstående krafter, har utredningen funnit nödvändigt,
att befattningarna i fråga placerades i en förhållandevis hög löneställning. Å
andra sidan vore dessa befattningar av den vikt, att de lämpligen syntes böra
tillsättas allenast på förordnande för viss tid, högst sex år. Utredningen har
därför föreslagit, att befattningarna i fråga skulle placeras i lönegraden C 8
i civila avlöningsreglementet.

Utlåtanden över 1941 urs förvaltningsutrednings
förslag.

T det föregående har vid behandlingen av frågan örn principerna för verksamhetens
ordnande på civilförvaltningens område (sid. 69 f.) redogjorts

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

för vad i sådant hänseende anförts i remissyttrandena. Därutöver må i förevarande
sammanhang lämnas följande utdrag av yttrandena i vad angår de
allmänna grunderna för organisationen av det ämbetsverk, som avses skola
handha verksamheten inom ifrågavarande fackgren.

Arméförvaltningen har i stort sett ej haft någon erinran att framställa
beträffande verkets arbetsuppgifter och inre organisation. Möjligen borde
vissa jämkningar i arbetsuppgifterna göras i samband med utarbetande av
instruktion för verket. Det vore svårt att för närvarande framlägga slutgiltigt
förslag rörande personalbehovet. Vissa jämkningar i fråga om personalen
lia emellertid föreslagits redan nu.

Marinförvaltningen har anfört, att avdelningscheferna inom verket möjligen
borde benämnas överdirektörer. Då revisionsavdelningen vore för stor
att organiseras på en byrå, borde den indelas i två byråer jämte ett särskilt
kontor för allmänna undersökningar.

Flygförvaltningen har — för det fall att civilförvaltningen skulle lia de av
förvaltningsutredningen förutsatta arbetsuppgifterna — förklarat sig icke
ha annat att erinra än att organisationsapparaten vore större än nödvändigt,
särskilt vad anginge kansli- och kameralavdelningarna.

Statskontoret har framhållit, att organisationen väsentligt avveke från den
inom statsförvaltningen brukliga utan att bärande motivering därför anförts.
Civilförvaltningen borde organiseras på fyra byråer direkt under generaldirektören,
nämligen två kanslibyråer, en kameralbyrå och en revisionsbyrå. Vidare
borde finnas registratorskontor, arkiv och ett för hela den centrala försvarsförvaltningen
gemensamt advokatfiskalskontor. Men hänsyn till vikten av
att verket intoge en oberoende och självständig ställning borde såväl generaldirektören
som byråcheferna tillsättas medelst fullmakt. Detta vore påkallat
även därför att verket bleve dömande instans.

Lönenämndema ha funnit anledning saknas att frångå den för generaldirektör
i allmänhet vid civilförvaltningen gällande löneställningen enligt lönegraden
B 3. Även lönenämndema lia ansett civilförvaltningens uppdelning
på avdelningar innebära en organisationsform, som icke återfunnes inom
ämbetsverk med motsvarande arbetsuppgifter. Kansligöromålen borde sålunda
uppdelas på två verkschefen direkt underställda byråer. Det av utredningen
föreslagna sekretariatet borde vidare inordnas under byråindelningen.
Även kameralavdelningen borde uppdelas på två byråer, benämnda förslagsvis
kameralbyrån och bokföringsbyrån. Slutligen ha nämnderna ansett, att
även revisionsavdelningen med hänsyn till det omfattande räkenskapsmaterialet
borde uppdelas på två revisionsbyråer.

Statens krisrevision har framhållit, att lönekostnaderna för de hos försvarsgrensförvaltningarna
kvarblivande civila organen vore högre än kostnaderna
för den nya civilförvaltningen, vilket måste ingiva starka betänkligheter.

Fråga om en centralisering av kassarörelsen för den centrala försvarsförvaltningen
till civilförvaltningen har väckts av arméförvaltningen, statskon -

269

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

föret, statens ammunitionsnämnd och försvarsväsendets verkstadsnämnd.
Arméförvaltningen har emellertid framhållit som ett praktiskt önskemål för en
sådan centralisering, att försvarsförvaltningens olika centralorgan samlades
i en byggnad eller i varje fall i närheten av varandra. Vidare har arméförvaltningen
anfört, att industriverkets kassarörelse ej lämpligen kunde centraliseras
till civilförvaltningen om ej fabriksdriften utbrötes ur industriverket.
Statskontoret samt ammunitions- och verkstadsnämnderna ha även ifrågasatt
inrättande av en gemensam ombudsmannaexpedition.

Såsom jag redan i annat sammanhang framhållit avses försvarets civilförvaltning
skola för den centrala försvarsförvaltningen i dess helhet fylla i
stort sett samma uppgifter som nu för arméns vidkommande ankomma på
arméförvaltningens civila departement. Tanken är således att tillskapa det
nya ämbetsverket genom en på- och utbyggnad av det nuvarande civila
departementet. De på det nya verket ankommande arbetsuppgifterna skola
följaktligen komma att utgöras dels av samtliga de ärenden, som för närvarande
handläggas inom civila departementet, dels ock av vissa av de ärenden,
vilka för närvarande ankomma på marinförvaltningens civilavdelning
och kameralbyrå samt flygförvaltningens civilbyrå. Såtillvida ansluter jag
mig till de av förvaltningsutredningen angivna grunddragen för civilförvaltningens
organisation. Jag har emellertid den uppfattningen, att den personal,
som erfordras för den nya organisationen, ingalunda behöver få den av förvaltningsutredningen
beräknade omfattningen. I och för sig bör omorganisationen
i förevarande avseende icke medföra utökningar1 av personalen i
vidare mån än att det kan bli nödvändigt att inrätta vissa för den nya organisationen
behövliga nyckelbefattningar. Självfallet är emellertid, att det
pågående utbyggandet av landets försvarskrafter samt ökningen av övningstiden
måste avspegla sig även i den på förvaltningsorganen belöpande arbetsbelastningen.
Jag anser emellertid icke möjligt att nu tillförlitligt beräkna i vad
mån den personalökning, som under beredskapstiden måst ske, bör bli bestående
även i fredstid. Såsom jag redan i det föregående framhållit förordar jag
sålunda, att statsmakterna i nuvarande läge taga till utgångspunkt den personal,
som finnes i gällande fredsorganisation, och därutöver inrättar allenast
ett fåtal mera betydelsefulla befattningar, vilka under alla omständigheter
måste anses oundgängliga.

Nyss berörda begränsningar i fråga om personalen böra enligt min mening
komina till uttryck även i själva organisationen. Förvaltningsutredningen har
för sin del föreslagit, att iimbetsverkct skulle organiseras på tre avdelningar,
nämligen kansli-, kameral- och revisionsavdelningarna, av vilka förstnämnda
avdelning i sin tur skulle indelas i två byråer. En sådan organisation skulle
förete vissa likheter med skolöverstyrelsens organisation. Från flera håll lia
erinringar gjorts mot tillämpningen av en sådan organisationsform i före -

Departe mentschefen.

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

varande fall. För egen del har jag icke funnit tillräckliga skäl att frångå den
inom den centrala förvaltningen i allmänhet brukliga organisationen med verkets
indelning i direkt under verkschefen lydande byråer. I följd härav föreslår
jag ej heller inrättande av tre befattningar såsom avdelningschefer i lönegraden
C 8. Bortsett härifrån kommer valet av organisationsform endast i mindre omfattning
att påverka personalbehovet. Fråga blir då, örn under dessa förhållanden
kansliärendena skola handläggas på en eller flera verkschefen omedelbart
underställda, med varandra sidoordnade byråer.

Då en av vinsterna med den tilltänkta organisationen är, att möjligheter
skapas för ett enhetligt bedömande av försvarsväsendet berörande, likartade
mål och ärenden, bör en dylik uppdelning självfallet icke ske till exempel så,
att ärenden från armén handläggas på en byrå och från marinen och flygvapnet
på en annan eller så, att samma antal ärenden tilldelas varje byrå.
I stället böra mål och ärenden av likartad beskaffenhet såvitt möjligt handläggas
på samma byrå. Härvid måste dock beaktas, att kansliärendena i betydande
omfattning stå i så nära sammanhang med varandra, att även en
sådan uppdelning kan vara otjänlig. Med en sådan organisation blir det i stort
sett verkschefen ensam, som har att vaka över likformigheten, en uppgift
av den omfattning, att den kan olämpligt inkräkta på hans övriga funktioner.
Det är alltså både ur organisationssynpunkt för verksledningen och med hänsyn
till själva saken av stor vikt, att verksamheten på sätt förvaltningsutredningen
föreslagit sammanhålles inom ramen för en organisatorisk enhet, vare
sig denna nu skall benämnas avdelning eller byrå. En sådan lösning av organisationsfrågan
ger jämfört med alternativet med olika, verkschefen direkt
underställda byråer vida bättre möjligheter till överblick över verksamheten
samt till enhetlighet och likformighet i handläggningen av förekommande
mål och ärenden. Härigenom kan man också på ett smidigare sätt än eljest
vore möjligt åstadkomma den utjämning av arbetsbelastningen den administrativa
enhetens olika underavdelningar emellan, som förmodligen tid
efter annan kan visa sig påkallad, samt möjliggöra, att frågor av principiell
eller eljest viktigare beskaffenhet komma att förenas på en hand och alltså
få den handläggning, som får anses mest ändamålsenlig. I enlighet med det nu
anförda böra alltså kansliärendena handläggas å en organisatorisk enhet, vilken
då skulle benämnas kanslibyrån.

I övrigt skulle i civilförvaltningen ingå en kameralbyrå och en revisionsbyrå
med i huvudsak de uppgifter, som föreslagits av förvaltningsutredningen
för kameralavdelningen respektive revisionsavdelningen. Att i anslutning
till vad i vissa remissyttranden anförts, uppdela vartdera av organen för
kamerala göromål och revisionsverksamhet på två byråer synes mig ej erforderligt.
I likhet med vad i utredningens förslag upptagits skulle vidare finnas
ett registratorskontor och ett arkiv, båda gemensamma för civilförvaltningen.

1941 års förvaltningsutredning har förutsatt, att de olika förvaltnings -

271

Kungl. Majda proposition nr ISO.

myndigheterna liksom hittills skola var för sig handha förekommande ombudsmannagöromål.
I vissa remissutlåtanden i ärendet har emellertid ifrågasatts
inrättande av en för hela försvarsförvaltningen gemensam ombudsmannaexpedition.
För min del anser jag grundad anledning föreligga att
överväga en centralisering även i detta hänseende. Därvid bör beaktas, att
åtskilliga av de ombudsmannagöromål, som nu handläggas av skilda organ,
äro av likartad beskaffenhet, exempelvis automobil- och expropriationsmål,
samt att de ärenden av rättslig karaktär, som uppkomma hos de olika
ämbetsverken, till antalet variera högst avsevärt och i vissa fall bli jämförelsevis
ensidigt betonade. Härtill kommer, att sedan förvaltningsutredningens
betänkande avgavs ny rättegångsbalk antagits av riksdagen. Rättegångens
koncentration och muntlighet enligt den nya ordningen komma
otvivelaktigt att ställa större anspråk på partsombuden med hänsyn till ett
omsorgsfullt förberedande av partens talan samt deras förmåga av klar och
redig framställning. Lämpligheten av att bibehålla nuvarande metod för
handhavandet av ombudsmannagöromålen kan därför starkt ifrågasättas. En
förutsättning för att partsombuden framdeles på bästa sätt skola kunna lösa
sina uppgifter torde bli, att de kontinuerligt och med relativt rikt och skiftande
arbetsunderlag bedriva verksamhet i sådan egenskap. I allt fall måste för
personer, vilka endast mera sällan uppträda inför rätta, svårigheterna att
gentemot tränade advokater hävda sin huvudmans intressen bli påtagliga.
Det synes ligga nära till hands, att med den av förvaltningsutredningen föreslagna
splittrade organisationen av ombudsmannaväsendet risker i sådant
hänseende skola yppa sig för de centrala förvaltningsmyndigheterna. Jag har
därvid icke förbisett, att ombudsmannagöromålen icke uteslutande innefatta
uppträdande inför rätta. I åtskilliga hithörande fall vinna uppkommande
frågor sin lösning utan domstols medverkan. Jag har emellertid kommit till
den uppfattningen, att en centralisering även i förevarande hänseende bör
äga rum. Denna centralisering synes lämpligen kunna åstadkommas genom
inrättande av ett gemensamt, i administrativt hänseende till civilförvaltningen
anslutet advokatjiskalskontor för handläggning av flertalet uppkommande ombudsmannagöromål
inom försvarsväsendets samtliga centrala förvaltningsmyndigheter.
De särskilda uppdragen skulle — såsom nu sker i förhållande till
arméförvaltningens ombudsman — av vederbörande uppdragsgivare lämnas
direkt till advokatfiskalen och av denne likaledes direkt redovisas till uppdragsgivaren.
Därvid bör emellertid undantag göras för de på flygvapnets
haverikommission ankommande juridiska arbetsuppgifterna, vilka böra handhavas
på sätt nu sker.

I likhet med förvaltningsutredningen anser jag, att chefen för civilförvaltningen
bör vara generaldirektör. Utredningen har föreslagit, att denne
skulle tillsättas på förordnande i högst sex år med placering i lönegraden
C 12 (grundlön 20,000 kronor). Såväl statskontoret som lönenämnderna ha
ansett, att generaldirektören borde tillhöra samma lönegrad som i nuvarande

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

organisation chefen för arméförvaltningens civila departement, generalkrigskommissarien,
nämligen B 3 (grundlön 18,000 kronor), och således tillsättas
medelst fullmakt. Vid bestämmandet av löneställningen för verkschefen måste
hänsyn tagas till att civilförvaltningen får ett väsentligt vidsträcktare arbetsområde
än arméförvaltningens civila departement. Denna omständighet i
förening med önskemålet, att verkschefen tillsättes genom förordnande på
sätt förvaltningsutredningen föreslagit, bör enligt min mening föranleda, att
chefen för civilförvaltningen uppföres i lönegrad C 12.

Jag övergår nu till detaljbehandling av de tre i ämbetsverket ingående
byråerna.

2. Kanslibyrån.

1941 års förvaltningsulredning.

1941 års förvaltningsutredning har beträffande det organ inom civilförvaltningen,
på vilket de egentliga kansliärendena skulle ankomma, anfört i huvudsak
följande.

Till kansliavdelningen böra till en början i princip hänföras samtliga de ärendesgrupper,
som enligt den nuvarande organisationen handläggas på arméförvaltningens
civila departements kanslibyrå, ävensom motsvarande på marinförvaltningens
civilavdelning och flygförvaltningens civilbyrå ankommande göromål.

Detta innebär, att å kansliavdelningen komma att handläggas bland annat ärenden
som angå:

avlöningar till personal vid försvarsväsendet;

rese- och traktamentsersättningar;

flyttningsersättningar;

allmänna författningar och föreskrifter;

besvär över myndigheters beslut i kassaärenden samt i sådana egentliga förvaltningsärenden,
som avse till personal vid försvarsväsendet utgående förmåner i kontant
eller in natura;

övriga ärenden av administrativt-juridisk beskaffenhet.

I enlighet med det sagda böra jämväl ärenden rörande de värnpliktigas avlöning
och övriga förmåner handläggas å kanslibyrån. Nämnda ärenden handläggas
för närvarande för arméns vidkommande å civila departementets kameralbyrå men
synas böra hänföras till det nya verkets kanslibyrå, då de i stort sett äro av samma
natur som motsvarande ärenden rörande den fast anställda personalen.

Enligt § 20 i gällande instruktion för arméförvaltningen skola å civila departementets
kameralbyrå handläggas, bland annat, ärenden rörande understöd från Vadstena
krigsmanshuskassa, invalidhusfonden samt beväringsmanskapets invalid- och
pensionsfond, ersättning för olycksfall under tjänstgöring ävensom begravningshjälp
efter avlidna militärpersoner, där sådan skall av statsmedel utgå, pension och
uppskjuten livränta. Hithörande ärenden handläggas å ett kameralbyrån tillhörande
pensionskontor.

Av sistnämnda ärenden komma de som angå tillerkännande av understöd från
Vadstena krigsmanshuskassa att efter hand nedgå för att slutligen helt försvinna.
1 stället kommer antalet ärenden rörande pension åt personal på reservstat och i
reserven samt övriga för närvarande på handläggning av civila departementet be -

273

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

roende pensionsärenden att avsevärt ökas. Härigenom kommer arten av pensionsärendena
att helt förändras. I enlighet med det anförda bör den nu angivna ärendesgruppen
inom en blivande civilförvaltning hänföras till dess kansliavdelning och
där handläggas å ett till avdelningen anknutet pensionskontor.

På tal har varit att låta ärenden angående flyttningsersättning, vilka för närvarande
inom arméförvaltningens civila departement handläggas å kanslibyrån, i en
blivande civilförvaltning handläggas å kameralavdelningen. Enligt utredningens
mening föreligga dock övervägande skäl för att låta flyttningsersättningsärendena
handläggas å kansliavdelningen.

Ehuru i det föregående icke särskilt uppräknade torde vidare å kansliavdelningen
böra handläggas allmänna organisationsspörsmål, i den mån de falla inom civilförvaltningens
ämbetsområde — dock med undantag för frågor rörande försvarsväsendets
bokförings- och kassa väsende samt vad därmed sammanhänger — samt
remisser å förslag till lagar och förordningar. Vidare förutsättes, att ärenden angående
medelsäskanden med samma undantag som nyss angivits skola handläggas
å kansliavdelningen.

Enligt nu gällande ordning förvaltas anslagen till avlöningar vid arméns garnisonssjukhus
och militärapoteket ävensom anslaget till karolinska sjukhusets garnisonsavdelningar
av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse. De nämnda anslagen synas
i likhet med övriga avlöningsanslag böra i en blivande ny organisation omhänderhavas
av civilförvaltningen och hithörande ärenden handläggas å kansliavdelningen.

I mån av försvarsorganisationens successiva utbyggande har det efter hand blivit
nödvändigt att förstärka personalen å civila departementets kanslibyrå genom anställande
av extra arbetskrafter. Till följd av den ökning av arbetet å byrån, som
föranletts av den hösten 1939 anbefallda försvarsberedskapen, hava ytterligare åtgärder
härutinnan måst vidtagas. I första hand har det därvid visat sig nödvändigt
att lätta byråchefens arbetsbörda genom att uppdela de med dennes befattning
förenade göromålen på ytterligare en befattningshavare. Sålunda har efter därom
av Kungl. Majit lämnade medgivanden sekreteraren å byrån från angivna tidpunkt
praktiskt taget oavbrutet i egenskap av extra föredragande handlagt de mål och
ärenden, som för sådant ändamål till honom överlämnats och vilka eljest skolat
handläggas av byråchefen.

Även örn vid cn återgång till fredsförhållanden göromålen komma att undergå
en väsentlig minskning tillkomma å den föreslagna kansliavdelningen i civilförvaltningen
de mål och ärenden av administrativ natur vilka nu handläggas på marinförvaltningens
civilavdelning och flygförvaltningens civilbyrå. Hänsyn måste också
tagas till den ökning av arbetet som betingas av den föreslagna nya försvarsorganisationen
och av utökningen av de värnpliktigas tjänstgöringstid.

Vid övervägande av nu anförda omständigheter har utredningen kommit till den
uppfattningen, att det är nödvändigt att uppdela arbetet inom kansliavdelningen
på två byråer. Härtill måste såsom förut nämnts komma ett särskilt pensionskontor.

Chefen för kansliavdelningen i den gemensamma civilförvaltningen bör hava till
främsta uppgift att ägna oavlåtlig tillsyn åt avdelningen och där handlagda ärenden
i syfte att samordna verksamheten och befrämja enhetligheten vid ärendenas
avgörande. För detta ändamål förutsättes han böra åtminstone såsom regel närvara
vid föredragning inför ämbetsverkets chef även av de till avdelningen hörande mål
och ärenden, som icke skola av honom föredragas. För egen del synes avdelningschefen
böra inför ämbetsverkets chef föredraga allenast viktigare eller vidlyftigare
mål och ärenden eller sådana av prejudicerande natur, Kungl. Majlis remisser å

Bihang till riksdagens protokoll 1 sand. Nr ISO.

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

förslag till lagar och författningar m. m. Såsom en huvuduppgift bör åvila avdelningschefen
att utöva en ständig övervakning och tillsyn över det militära avlöningsväsendet.
Han bör således med uppmärksamhet följa tillämpningen av gällande
avlöningsföreskrifter och, då så kan vara påkallat, föreslå utfärdande av nya
eller ändrade bestämmelser eller meddelande av anvisningar och cirkulär till myndigheterna
i syfte att klargöra innebörden av avlöningsförfattningarna. Härvid har
avdelningschefen att stå i nära kontakt med den arbetsledande personalen vid revisionsavdelningen.

Då såväl besvärsmålen som de vid granskning av räkenskapsmaterialet uppkomna
anmärkningsmålen avse tillämpningen av i flertalet fall samma författningsföreskrifter
och i övrigt samma principer böra göra sig gällande vid behandlingen
av både besvärs- och anmärkningsmål, böra åtgärder vidtagas för åstadkommande
av enhetlighet härutinnan. För detta ändamål bör avdelningschefen eller föredragande
å kansliavdelningen närvara vid revisionsavdelningens föredragning av anmärkningsmål
rörande frågor av natur att kunna i besvärsväg underställas civilförvaltningens
prövning. På samma sätt bör i motsvarande fall en representant från
revisionsavdelningen närvara vid föredragning av besvärsmålen.

För att lämna arbetsbiträde åt avdelningschefen vid beredningen av de mål och
ärenden, som skola av honom föredragas, bör till hans omedelbara förfogande stå
ett sekretariat utrustat med erforderliga arbetskrafter.

Rörande göromålens fördelning mellan de båda byråerna möter det givetvis svårigheter
att nu framlägga ett bestämt förslag. Det förefaller dock som örn man i
avvaktan på erfarenhet rörande arbetsbelastningen skulle kunna stanna vid i stort
sett den fördelningen, att till första byrån hänföres ärenden som angå kontanta
förmåner i allmänhet åt ordinarie och icke-ordinarie beställnings- och befattningshavare
samt värnpliktiga ävensom besvärsmål. Till andra byrån skulle höra ärenden,
som angå personalens rätt till andra än nyss angivna, i avlöningsreglementena
medgivna förmåner såsom exempelvis sjukvård, inkvartering, förplägnad m. m., i
den mån dessa ärenden ankomma på kansliavdelningen; vidare skulle till denna
byrå förläggas ärenden angående rekrytering och avskedspremier, rese- och traktamentsersättningar,
flyttningsersättningar, resestipendier samt, gemensamt med
kammarkollegium, frågor rörande indelnings- och roteringsverket. På varje byrå
torde man få räkna med att flera föredragande komma att erfordras.

Oberoende av den sålunda föreslagna, i hög grad schematiska uppdelningen bör
avdelningschefen, i enlighet med vad tidigare anförts, själv övertaga beredning
och föredragning av sådana ärenden, som på grund av sin art och betydelse böra
av honom handläggas. I övrigt torde det få ankomma på chefen för civilförvaltningen
att vidtaga de jämkningar i fråga om ärendenas fördelning, som med hänsyn
till arbetsbelastningen kan vid olika tillfällen finnas påkallad.

Av det anförda framgår, att göromålen å kansliavdelningen enligt utredningens
mening böra under avdelningschefen handläggas på ett denne direkt underställt
sekretariat, två byråer och ett pensionskontor.

Utlåtanden över 1941 års förvaltningsutrednings
förslag.

Statens krisrevision har framhållit att, då det vore nödvändigt att utrusta
de olika förvaltningsmyndigheternas eivilavdelningar med högt kvalificerad
personal, det vore föga rationellt att söka utbryta och centralisera vissa grupper
av vanligen förekommande kansliärenden.

275

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Marinförvaltningen, statskontoret, riksräkenskapsverket och 1941 års revisionsutredning
ha ansett, att ärenden angående pension åt reservstats- och
reservpersonal borde överflyttas till statskontoret för att handläggas å detta
ämbetsverks pensionsbyrå. Lönenämnderna ha föreslagit en närmare utredning
av detta spörsmål.

Marinförvaltningen har i sistnämnda hänseende framhållit som sin uppfattning,
att det varken vore nödvändigt eller ens ändamålsenligt, att ifrågavarande
pensionsärenden handlades inom civilförvaltningen. Starka lämplighetsskäl
talade i stället för att dessa ärenden överflyttades till statskontoret, som
redan handhade ärenden rörande pensionering av bland andra officerare, underofficerare
och civilmilitära beställningshavare på aktiv stat och som således
kunde förutsättas besitta stor författningskännedom även på det militära pensionsväsendets
område. En dylik anordning syntes kunna medföra betydande
ekonomiska fördelar genom besparing i personal- och lokalkostnader samt
vara ägnad att bidraga till den centralisering inom pensionsväsendet, som förordats
av riksdagens revisorer i deras berättelse över den av dem år 1936 verkställda
granskningen.

Statskontoret har i samma fråga anfört, att de arbetsuppgifter, som hänförts
till det under kansliavdelningen redovisade pensionskontoret, såsom ett
led i de senare årens centraliseringssträvanden på pensionsväsendets område
syntes böra överflyttas till statskontoret för att handläggas på ämbetsverkets
pensionsbyrå.

Enligt riksräkenskapsverkets mening borde hithörande ärenden, oavsett
den framtida utformningen av den civila försvarsförvaltningsverksamheten
i övrigt, överflyttas till statskontoret, vilket ämbetsverk för närvarande
handlade frågor om pension för övrig militär personal. Härigenom skulle vinnas
enhetlig handläggning av dessa ärenden, varjämte en icke obetydlig kostnadsminskning
syntes kunna åvägabringas.

Även 1941 års revisionsutredning har ansett, att ärenden angående pension
åt reservstats- och reservpersonal borde överflyttas till statskontoret, detta
oavsett om ett försvarsväsendets civilförvaltningsorgan komme till stånd eller
ej. Det vore sannolikt, att en sådan anordning skulle medföra en väsentlig
personalbesparing.

På civilförvaltningens kanslibyrå böra i stort sett ankomma de göromål,
som av förvaltningsutredningen angivits skola åvila den av utredningen föreslagna
kansliavdelningen. I ett hänseende ha emellertid delade meningar kommit
till synes, nämligen i fråga om handläggningen av ärenden angående pension
åt reservstats- och reservpersonal. Från flera håll har framhållits, att behandlingen
av sådana ärenden såsom ett led i de senare årens centraliseringssträvanden
på pensionsväsendets område borde överflyttas till statskontorets
pensionsbyrå.

Vad först angår ärenden rörande reservstatspensioner torde en överflytt -

Departe mentschefen.

276

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

ning av dessa på sätt i nyssnämnda remissyttranden förordats icke behöva ingiva
några betänkligheter. Jag vill i detta sammanhang erinra om att reservstatspersonalen
redan nu är tillförsäkrad familjepension jämlikt allmänna familj
epensionsreglement et. För min del tillstyrker jag en överflyttning av samtliga
uppgifter med avseende å pensioneringen av reservstatspersonalen, således
såväl prövning av frågor örn rätt till pension och fastställande av pensionsbelopp
som utbetalning av pension.

Beträffande ärenden angående reservpension ligger saken icke lika klar.
Å ena sidan har gjorts gällande, att ett bedömande av vederbörandes rätt till
reservpension förutsatte en icke ringa förtrogenhet med reservpersonalens anställnings-
och tjänstgöringsförhållanden. Häremot har å andra sidan framhållits,
att arten och omfattningen av den tjänstgöring, som författningsenligt
utgör en betingelse för rätten till pension, äro tämligen otvetydigt angivna i
gällande eller blivande bestämmelser. Den pensionsbeviljande myndigheten
torde här liksom inom den egentliga statliga pensioneringen vid prövning av
pensionsrätten lia att huvudsakligen lita till vederbörande myndighets registrering
av befattningshavarens tjänstgöringsförhållanden. Föreligga detaljerade
föreskrifter örn sättet att föra för ändamålet erforderliga tjänstematriklar,
synas därför svårigheterna för den pensionsbeviljande myndigheten att bemästra
förhållandena vara väsentligen undanröjda. En viss kontroll av myndigheternas
uppgifter i förevarande hänseenden torde dock bli erforderlig. I
övrigt lärer i fråga om pensioneringen av reservpersonal knappast krävas mera
ingående förtrogenhet med de militära tjänstgöringsförhållandena än den som
förutsättes för handläggning av ärenden om pensionering av den på aktiv stat
anställda personalen. Den större erfarenhet, statskontoret besitter beträffande
den statliga pensioneringen i allmänhet, måste slutligen ur flera synpunkter
vara av väsentlig betydelse vid tolkningen och tillämpningen av bestämmelserna
på förevarande område. Jag ansluter mig därför till uppfattningen,
att även ärenden angående reservpension kunna och böra överföras till statskontoret.

Vad angår kanslibyråns inre organisation bör denna i stort sett ansluta sig
till den av förvaltningsutredningen angivna, därvid de av utredningen för
kansliavdelningen föreslagna båda byråerna böra lia sin motsvarighet i två
sektioner. Överföringen av vissa pensionsärenden till statskontoret medför
icke, att pensionskontoret kan indragas. Alltjämt skola på detta kontor ankomma
handläggning av frågor örn understöd från Vadstena krigsmanshuskassa
och invalidhusfonden ävensom förberedande granskning av och utredning
i ärenden angående pensioner till arbetare vid försvarsväsendet och deras
efterlevande samt rörande vissa uppskjutna livräntor. En efter hand inträdande
minskning av antalet understöd från Vadstena krigsmanshuskassa torde
komma att kompenseras genom en ökning av ärendena rörande arbetarpensioner.
I avbidan på erfarenheter av omläggningen torde pensionskontoret
böra bestå i mer begränsad omfattning.

277

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Kanslibyrån skulle alltså, under ett krigsråd i lönegraden A 30 som chef,
bestå av två sektioner och ett pensionskontor samt viss för byrån gemensam
personal.

3. Kameralbyrån.

1941 års förvahningsutredning.

Förvaltningsutredningen har beträffande den av utredningen tilltänkta
kameralavdelningen anfört i huvudsak följande.

Kameralavdelningen i försvarsväsendets civilförvaltning förutsattes skola —
med undantag för revisionsuppgifter — erhålla i stort sett samma arbetsområde
och åligganden, som enligt nuvarande organisation åvila arméförvaltningens
civila departements kameralbyrå, marinförvaltningens kameralbyrå och flygförvaltningens
civilbyrås kameralexpedition. På sätt i det föregående angivits föreslår
utredningen dock den avvikelsen från nuvarande indelning inom civila departementet,
att pensions- och därmed närbesläktade ärenden samt ärenden
angående de värnpliktigas avlöning avses skola handläggas på kansliavdelningen
i stället för såsom nu på kameralbyrån.

De ärendesgrupper, som i enlighet med det sagda skola tillhöra kameralavdelningen,
bliva i stort sett följande:

uppbörden, anordnandet och redovisningen av till civilförvaltningens befattning
hörande medel;

försvarsväsendets bokförings- och kassaväsende samt utfärdande av härför
erforderliga allmänna föreskrifter;

upprättande av årlig liggare över fjärde huvudtiteln;

kontroll i vissa delar av befintliga roterings- och därmed jämförliga kassor;

understöd åt föreningar m. m.

Vidare må erinras örn att handläggning av ett stort antal ärenden kommer
att åvila civilförvaltningen gemensamt med annan central försvarsförvaltningsmyndighet.
Dessa ärenden komma, i den mån desamma avse anslagsfrågor och
frågor av allmänt ekonomisk art, att huvudsakligen handläggas å kameralavdelningen.
Enahanda blir fallet beträffande läger- och manskapskassor.

En mera fullständig redogörelse för de olika arbetsuppgifterna lämnas nedan
i samband med behandlingen av kameralavdelningens olika kontor m. m.

För fyllande av den mångfald arbetsuppgifter, som enligt vad ovan sagts
komma att åvila civilförvaltningens kameralavdelning, anser utredningen det
vara nödvändigt, att avdelningen uppdelas på två från varandra skilda kontor,
ett kamrerarkontor och ett bokföring skontor. Vidare erfordras för avdelningens
verksamhet ett sekretariat och ett blankettförråd, vilket bör omfatta för försvarsväsendet
gemensamma ekonomiska blanketter.

Å chefen för kameralavdelningen komma ett stort antal skiftande och krävande
uppgifter att vila. Härvid är i första hand att märka, att avdelningschefen
har att svara för att medelsdistributionen och medelsredovisningen för
licia försvarsväsendet i såväl fred som krig fungerar tillfredsställande, vartill
kommer ledningen av de ekonomiska och statistiska undersökningar, vilka måste
förväntas komma att ingå såsom ett normalt led i avdelningens verksamhet,
jämte utredningen av många organisatoriska frågor av stor ekonomisk räckvidd.
Hit höra exempelvis ärenden angående utarbetande av ändamålsenliga
redovisningsföreskrifter samt dylika föreskrifters periodiska översyn och omarbetning
med hänsyn till utvecklingens krav. En måhända ofta undervärderad

278

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

men icke desto mindre synnerligen viktig detalj är vidare blankettväsendet,
vars skötsel fordrar ständig uppmärksamhet och sakkunskap för att detsamma
skall kunna fylla de krav på effektivitet och tidsenlighet, som måste ställas på
detsamma. Vidare torde antalet av de ärenden, som skola avgöras av avdelningschefen,
kunna förväntas bliva avsevärt.

Det torde vidare vara lämpligt, att chefen för kameralavdelningen i likhet
med chefen för den nuvarande kameralbyrån inom arméförvaltningens civila departement
fungerar såsom föredragande i personalärenden inom ämbetsverket.
Utredningen förutsätter även, att beslutanderätten i personalärenden, särskilt
i vad avser den lägre personalen, kommer att i stor utsträckning delegeras
till denne avdelningschef.

Såsom biträde och ställföreträdare bör chefen för kameralavdelningen hava
en byrådirektör i lönegraden A 28. Sistnämnde befattningshavare torde med
hänsyn till kameralavdelningens allmänna uppgifter och organisation ej böra
erhålla några instruktionsmässigt avgränsade arbetsuppgifter. Det bör ankomma
på verkets bedömande att i mån så finnes lämpligt eller nödvändigt, åt byrådirektören
uppdraga föredragningsskyldighet beträffande vissa ärenden eller
grupper av ärenden. I övrigt torde byrådirektörens åligganden icke böra preciseras
i vidare mån än såsom en skyldighet för honom att närmast under avdelningschefen
leda och övervaka arbetet inom avdelningen.

Såsom ovan framhållits bör inom kameralavdelningen finnas ett gemensamt
sekretariat. Handläggningen av personalärenden och personalens redovisning
förlägges lämpligen till sekretariatet.

Vad därefter beträffar kamrerarkontoret kommer detta att erhålla en mångfald
arbetsuppgifter av olika slag. Att i detalj uppräkna dessa uppgifter låter
sig knappast göra, men torde dock en allmän överblick vara på sin plats.

Å kamrerarkontoret skall verkställas förhandsgranskning av alla slags räkningar,
bland annat reseräkningar och kommittéräkningar, varjämte anordningsbeslut
skola upprättas och undertecknas. Vad beträffar förhandsgranskningen
och anordningsbesluten komma förmodligen dessa arbetsuppgifters omfång
att nedgå i förhållande till den nuvarande arbetskvantiteten på civila departementets
kamrerarkontor, detta som en följd av att arméförvaltningen,
fortifikationsförvaltningen och sjukvårdsförvaltningen komma att bilda särskilda
ämbetsverk vid sidan av civilförvaltningen, vilka själva komma att ombesörja
sin förhandsgranskning och sina anordningsbeslut.

Å kamrerarkontoret komma vidare att falla de omfattande arbetsuppgifter,
som hänföra sig till det på civilförvaltningen ankommande krigsförberedelsearbetet,
innefattande bland annat krigskassatjänstens organiserande samt krigskassaavdelningarnas
förseende med krigskassamateriel av olika slag. En omfattande
uppgift för kamrerarkontoret blir också handläggningen av ärenden angående
kontrollen beträffande under militära myndigheters förvaltning stående
fonder och kassor, såsom vissa understödsfonder, donationsmedel samt lägeroch
manskapskassor m. m. I nära samband härmed står kontrollen av hemvärnets
gåvomedel och bildningsrådens verksamhet.

Det torde vidare ankomma å kamrerarkontorets personal att biträda med
handläggningen av ärenden av ekonomisk och organisatorisk innebörd, såsom
exempelvis utarbetande av blanketter, vissa redovisningsföreskrifter m. m. Slutligen
bör omnämnas, att ärenden berörande ämbetsverkets omkostnadsanslag
komma att handläggas å detta kontor, varjämte å kontoret ankommer kontrollen
av ett flertal andra anslag, främst måhända anslagen till extra utgifter och
kommittéer.

279

Kungl. May.ts proposition nr 180.

Vad därefter beträffar bokjöringskontoret kommer detta att handhava den
centrala bokföringen för hela försvarsväsendet. Vidare är att märka, att till
bokföringskontoret kommer att förläggas en viktig revisions- och kontrollverksamhet,
som direkt sammanhänger med den centrala bokföringen. Härmed avses
kontrollen över hela förskottsväsendet, anslags-, kassa-, postgiro- och bankkontrollen
samt inkomst- och utgiftsstatistik. Ifrågavarande kontrolluppgifter böra
i snabbhetens och effektivitetens intresse i viss utsträckning fullgöras genom förrättningar
på ort och ställe. I detta sammanhang torde ock böra framhållas, att
de ofta synnerligen omfattande och tidsödande utredningar, som måste företagas
vid fall av förskingringar och oegentligheter, huvudsakligen komma att åvila
bokföringskontoret. Det förutsättes givetvis, att kontorets tjänstemän komma
att anlitas för att biträda avdelningschefen med handläggning av ärenden berörande
kontorets verksamhetsområde.

Uppenbart är, att det här föreslagna, för de tre försvarsgrenarna gemensamma
bokföringskontoret kommer att kräva en rätt avsevärd personaluppsättning. I
stort sett avgörande för bokföringsarbetets omfattning blir främst det omfattande
kontosystem i fråga örn såväl stats- som diversemedel, varmed man har
att räkna, samt kassamyndigheternas antal och antalet rustade fartyg. Härtill
kommer bland annat det ökade arbete med försvarsväsendets fastighetsfondsredovisning
som uppstår genom att samtliga tre delfonder komma att redovisas
på samma ställe. De nämnda omständigheterna medföra ett ökat behov av den
kvinnliga personal som har till åliggande att under kamrerarens överinseende
verkställa den löpande centrala bokföringen, uppgöra de månatliga kassarapporterna
till riksräkenskapsverket samt föra för postgiro- och förskottskontrollen
och för fastighetsfondens detaljredovisning erforderliga förteckningar, register
och kortsystem.

Utlåtanden över 1941 års förvaltningsutredningä
förslag.

Marinförvaltningen har anfört, att anledning ej förelåge, att chefen för
kameralavdelningen skulle vara personalchef för hela verket. Eventuellt borde
denna syssla utövas av chefen för revisionsavdelningen, som hade mest personal
under sig. Lämpligast vore dock, att varje avdelningschef vöre personalchef
i fråga örn honom underställd personal.

1941 års förvaltningsutredning har i nyss återgivna delar av sitt betänkande
lämnat en redogörelse för de huvudsakliga arbetsuppgifter, som skulle
åvilat den av utredningen tilltänkta kameralavdelningen. Samtliga dessa
uppgifter böra tillkomma den av mig i det föregående förordade kameralbyrån
inom civilförvaltningen.

Under remissbehandlingen har fråga väckts örn en centralisering till civilförvaltningen
av vissa ytterligare göromål. Sålunda har arméförvaltningen i sitt
i denna del förut (sid. 73) återgivna yttrande över utredningens betänkande
antytt möjligheten av att till civilförvaltningen centralisera bland annat kassaväsendet,
i vad avsåge övriga centrala försvarsförvaltningsmyndigheter. Till
grund för arméförvaltningens förslag härutinnan låg önskemålet, alt lokal an -

Depurtementschefen.

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

slutning skulle finnas mellan samtliga ifrågavarande ämbetsverk. Även i statens
ammunitionsnämnds och försvarsväsendets verkstadsnämnds gemensamma utlåtande
över nämnda betänkande upptogs denna fråga till behandling, varvid
nämnderna ifragasatte, att vid en utbrytning av fabriksavdelningen ur industriverket
jämväl industriverket i övrigt kunde i kassahänseende anslutas till
en för försvarsväsendet gemensam huvudkassa. Jag har i det föregående förordat
inrättande av ett särskilt ämbetsverk för handhavande av försvarsväsendets
fabriksrörelse, vilket sålunda skulle komma att ersätta den i förvaltningsutredningens
förslag under industriverket upptagna fabriksavdelningen.

Såsom av det nu sagda framgår, ha de myndigheter, vilka behandlat ifrågavarande
spörsmål, stannat för den lösningen, att samtliga centrala försvarsförvaltningsmyndigheter
skulle kunna anslutas till en gemensam huvudkassa.
Det av mig föreslagna verket för fabriksrörelsens handhavande bör lia egen
kassarörelse och även i formellt hänseende förlänas karaktär av huvudförvaltning.
I redovisningshänseende bör verket erhålla samma ställning som statens
övriga affärsdrivande verk.

För närvarande ombesörjer arméförvaltningens huvudkassa utbetalningar
för de till ämbetshusen vid Rödbodtorget förlagda avdelningarna av ämbetsverket,
för den vid Kungsgatan belägna sjukvårdsstyrelsen, för intendenturdepartementets
industribyrå vid Arsenalsgatan samt för tygdepartementets å
Östermalm belägna avdelningar. Redan nu föreligger alltså det förhållandet,
att ämbetsverkets huvudkassa betjänar i lokalt hänseende vitt åtskilda myndigheter.
Härigenom torde möjligheten för en framtida centralisering i detta
hänseende vara ådagalagd även för det fall, att lokal anslutning icke skulle
komma till stånd. För bestridande av smärre löpande utgifter böra stående förskott
lämpligen utlämnas till de myndigheter, som äro belägna på större avstånd
från civilförvaltningen.

Genom en dylik centralisering skulle, såsom ock i arméförvaltningens utlåtande
framhållits, vissa personalbesparingar kunna ske i jämförelse med förvaltningsutredningens
förslag. Centraliseringen av kassarörelsen förutsätter
i och för sig icke något ingrepp i vederbörande myndigheters beslutanderätt.
Med hänsyn till anslagsförvaltningen lärer icke kunna ifrågakomma annat än
att anordningsbeslut fattas av den myndighet, som förvaltar vederbörligt
anslag.

I och med civilförvaltningens inrättande bör självfallet den centrala huvudbokföringen
i dess helhet dit överflyttas, varemot dispositionsbokföringen
av olika skäl bör under civilförvaltningens överinseende kvarligga hos de olika
myndigheterna. Med huvudbokföringens handhavande måste följa dels bestämmanderätt
beträffande redovisningstitlar inom den ram, som förut angivits,
dels ock rätt att utfärda formella bestämmelser angående de olika
myndigheternas anslagsförvaltning, innebärande bland annat föreskrifter beträffande
formerna för och redovisningen av medelsanvisningar till lokala
myndigheter.

281

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

Ett inrättande av civilförvaltningen och ett utformande av dess kamerala
uppgifter i enlighet med vad här angivits påverkar personalbehovet icke blott
inom marinförvaltningen och flygförvaltningen utan även för vissa andra centrala
myndigheter.

Sålunda blir den personal, som är sysselsatt med rena kassagöromål överflödig,
dock att inom varje ämbetsverk viss befattningshavare får utses att
handha ovan omförmälda stående förskott. Vidare erfordras icke någon personal
för huvudbokföringen. För dispositionsbokföringens ombesörjande
måste dock erforderlig personal bibehållas hos respektive förvaltningsmyndigheter.

Vad angår kameralbyråns inre organisation bör denna i anslutning till vad
förvaltningsutredningen föreslagit beträffande den planerade kameralavdelningen
indelas i kamrerarkontor med därtill anslutet kassakontor, bokföringskontor
och blankettförråd, vartill kommer viss för byrån gemensam personal.
Chef för byrån bör vara ett krigsråd i lönegraden A 30.

Den av marinförvaltningen berörda frågan örn chefskapet för personalen
inom verket synes mig böra betraktas såsom en för verket intern organisationsfråga,
till vilken ståndpunkt icke behöver tagas i förevarande sammanhang.

4. Revisionsbyrån.

1941 års förvaltningsutredning.

Förvaltningsutredningen har rörande den ifrågasatta revisionsavdelningen
anfört i huvudsak följande.

Den fortlöpande revisionen av de räkenskaper, som avgivas av försvarsväsendets
olika förvaltningsorgan, verkställes för närvarande dels av försvarsväsendets centrala
förvaltningsmyndigheter, armé-, marin- och flygförvaltningarna, dels ock av
riksräkenskapsverket. Sålunda granska de centrala militära förvaltningsmyndigheterna
genom sina specialrevisioner de underlydande lokalförvaltningarnas redovisningar,
under det att riksräkenskapsverket ombesörjer revisionen av de centrala
militära förvaltningsmyndigheternas egna räkenskaper (huvudkassör). Riksräkenskapsverket
äger därvid — såsom för närvarande även sker beträffande arméförvaltningens
huvudkassa — anordna sin revision inom den redovisande myndighetens
lokaler (platsrevision).

De bestämmelser, som i instruktionerna för armé-, marin- och flygförvaltningarna
meddelats angående nämnda myndigheters specialrevisioner, överensstämma
i huvudsak med varandra. Yad angår den kamerala revisionen äger denna för närvarande
rum å särskilda revisionskontor inom arméförvaltningens civila departement
samt marin- och flygförvaltningarna. Såsom utredningen redan i det föregående
anfört bör emellertid den kamerala revisionsverksamheten för försvarsväsendet
i dess helhet sammanföras till den för försvarsväsendet gemensamma
civilförvaltningen och där utövas å en särskild revisionsavdelning.

De arbetsuppgifter, som för närvarande åvila de särskilda militära förvaltningsorganens
kamerala revisioner, böra sålunda i allt väsentligt överflyttas pa civil -

282 Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

förvaltningens revisionsavdelning. Härtill komma emellertid vissa ytterligare uppgifter.

De skäl, som hittills talat för att förlägga granskningen av de centrala militära
förvaltningsmyndigheternas räkenskaper till riksräkenskapsverket, komma med den
av utredningen förordade organisationen att avsevärt förlora i styrka. Då nu en för
försvarsväsendet gemensam, från övriga militära förvaltningsorgan i huvudsak fristående
civilförvaltning med en däri ingående revisionsavdelning föreslås till inrättande,
synas övervägande skäl tala för att ej blott de militära lokalförvaltningarna
utan även de centrala förvaltningsorganen inordnas i försvarsväsendets räkenskapssystem.
Deras räkenskaper böra således ingivas till civilförvaltningen för
granskning. Civilförvaltningens egna räkenskaper böra dock alltjämt revideras av
riksräkenskapsverket.

Oavsett huru den s. k. tekniska revisionen framdeles kommer att ordnas, bör en
särskild gren därav nära anknytas till den kamerala revisionen. Utredningen syftar
härvid på den s. k. sjörevisionen, som i sin nuvarande utformning inbegriper såväl
kameral som teknisk revision. Sjörevisionen omfattar de rustade fartygens räkenskaper,
vilka för närvarande inom marinförvaltningens kameralbyrå granskas å ett
särskilt sjöräkenskapskontor. Denna granskning, som delvis ombesörjes av militär
personal, innefattar även revision av de i sjöräkenskaperna ingående förrådsuppbörderna
ombord. Detta förfaringssätt utgör alltså ett undantag från den nu gällande
allmänna regeln, att en gräns dragés mellan nyssnämnda båda slag av revision.
Ifrågavarande anordning, som för detta speciella fall av flera orsaker visat sig
ändamålsenlig, torde även för framtiden böra bibehållas och sjörevisionen sålunda
bedrivas på ett särskilt revisionsavdelningen tillhörande organ enligt vad nedan
kommer att närmare utvecklas.

Vad beträffar revisionsavdelningens inre organisation torde avdelningen, liksom
fallet nu är med de särskilda försvarsgrensförvaltningarnas revisioner, böra organiseras
på särskilda revisionskontor, vart och ett med vissa bestämda granskningsuppgifter.
Vid bedömandet av det erforderliga antalet revisionskontor synes man i
viss man kunna utgå från de nuvarande förhållandena inom försvarsgrensförvaltningarna.
Inom arméförvaltningen finnas för närvarande två revisionskontor för
den egentliga löpande räkenskapsgranskningen. Därutöver hava mera provisoriskt
organiserats ett kontor för allmänna undersökningar och ett kontor för löneklassplaceringar.
Vad angår sistnämnda kontor har arméförvaltningen i sin framställning
med anslagsäskanden för budgetåret 1942/43 uttalat, att det ur organisatorisk
synpunkt vöre lämpligt, att arbetet med avlöningsgranskningen i dess helhet överflyttades
till detta kontor. Inom marinförvaltningen har revisionsverksamheten
hittills bedrivits å ett enda kontor, men ämbetsverket har anfört, att den nuvarande
organisationen blivit ohållbar och att det nuvarande revisionskontoret ofrånkomligen
måste uppdelas i två kontor, ett landräkenskaps- och ett sjöräkenskapskontor. Inom
flygförvaltningen slutligen bedrives räkenskapsgranskningen å ett enda kontor.

I anslutning till nu nämnda förhållanden finner sig utredningen böra föreslå,
att det löpande revisionsarbetet inom civilförvaltningens revisionsavdelning organiseras
på fem särskilda revisionskontor, vart och ett under en revisionskommissarie
som chef. De särskilda revisionskontoren böra därvid erhålla följande huvudupp gifte*

>H.j

283

Kungl. Majlis ''proposition nr ISO.

Första revisionskontoret

granskning av arméns räkenskaper.

Andra »

Tredje »

Fjärde »

granskning av marinens räkenskaper.

granskning av flygvapnets och de centrala militära
förvaltningsmyndigheternas räkenskaper,
granskning av avlöningsräkenskaperna för den fast

Femte

anställda personalen.

Till tredje revisionskontoret bör såsom en särskild underavdelning vara anknuten
den s. k. sjörevisionen under en förste revisor som chef. Denne förutsättes skola
hava självständig föredragningsskyldighet i anmärkningsmål m. m.

Slutligen bör inom revisionsavdelningen finnas särskild personal för allmänna
undersökningar, vilken skall hava till uppgift att efter anvisning av avdelningschefen
eller byrådirektören företaga genomgående undersökningar inom hela försvarsväsendets
räkenskaper rörande vissa för varje fall angivna speciella förhållanden.
Denna personal, vars verksamhet sålunda kommer att mera omedelbart ledas
av avdelningschefen, bör stå under chefskap av en förste revisor med självständig
föredragningsskyldighet.

Vad angår revisionsavdelningens personalbehov är det uppenbart, att den personal
för revisionens handhavailde, som fanns före intagandet av den förstärkta försvarsberedskapen,
vid en återgång till normala förhållanden icke längre kan vara tillfyllest,
detta redan av den anledningen, att den dåvarande personaluppsättningen
var helt otillräcklig för fyllande av sina uppgifter. I detta avseende må erinras örn
de särskilda åtgärder, som redan tidigt visat sig nödvändiga för avarbetande av
arbetsbalanser inom armé- och marinförvaltningarna. Sålunda har upprepade gånger
efter Kungl. Maj:ts medgivande extra revisionsarbete fått utföras på övertid mot
särskild ersättning. Emellertid tillkomma vissa faktorer, som direkt öka räkenskapsmaterialet.
Härvid må först erinras örn det betydande antal nya förband inom
såväl armén som flygvapnet, som redan tillkommit eller avses skola tillkomma.
Beträffande marinen må därjämte framhållas det starkt ökade antalet sjögaende
enheter, som numera uppsatts och vilka enligt vad man kan beräkna framdeles
komma att hållas i ständig beredskap i väsentligt större omfattning än tillförne.
Vidare torde få erinras örn värnpliktstidens utökning och det därav följande ökade
räkenskapsmat erialet.

Personalbehovet å revisionsavdelningen blir i högst väsentlig grad beroende på
huruvida avdelningens verksamhet skall baseras på fullständig granskning av
räkenskapsmaterialet eller örn det kan anses tillfyllest med en mer eller mindre
omfattande stickprovsgranskning. Härutinnan vill utredningen framhålla följande
synpunkter.

I fråga örn den s. k. siffergranskningen hava vid flera tillfällen av statsmakterna
lämnats direktiv av innebörd, att dylik granskning icke finge bedrivas stickprovsvis.
Det torde heller icke vara rådligt att för framtiden tillämpa annat än 100-procentig
siffergranskning av försvarsväsendets räkenskaper. För denna granskning utgår ett
högst avsevärt antal kvinnliga kontors- och skrivbiträden.

Beträffande granskningen i övrigt, den mera kvalificerat kamerala granskningen,
vilken bör handhavas av manlig revisionspersonal, är däremot en viss tillämpning
av stickprovssystemet tänkbar. För att kunna något begränsa den eljest erforderliga
permanenta granskningspersonalen har utredningen ansett sig böra räkna med att
cn viss försiktig bortlottning av räkenskaper från den kamerala granskningen skall
kunna äga rum. De i det följande gjorda personalberäkningarna hava grundats på

284 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

antagandet, att cirka en fjärdedel av räkenskaperna genom lottning undantagas från
granskning.

De arbetsuppgifter, som komma att åvila chefen för revisionsavdelningen, bliva
både omfattande och krävande. Sammanfattningsvis kunna de angivas såsom organisering,
ledning och övervakning av avdelningens arbete med särskilt sikte på att
detsamma kommer att bedrivas enhetligt och effektivt. För fyllande av dessa
uppgifter erfordras en ingående kännedom örn samtliga militära kassa-, avlöningsoch
förvaltningsföreskrifter i krig och fred samt omfattande erfarenhet beträffande
statlig och helst även enskild revisionsverksamhet. Rent kvantitativt torde revisionsarbetet
å avdelningen komma att icke oväsentligt överstiga revisionsarbetet
inom riksräkenskapsverket.

Med hänsyn till revisionsavdelningens storlek torde det icke vara möjligt, att de
arbetsledande uppgifterna inom avdelningen skola kunna tillfredsställande ombesörjas
av avdelningschefen ensam. I likhet med vad som tidigare föreslagits beträffande
verkets kameralavdelning, bör därför en särskild byrådirektörstjänst i lönegraden
A 28 inrättas även å revisionsavdelningen. Innehavaren av denna tjänst
bör i stort sett ej hava några självständigt avgränsade arbetsuppgifter utan i
första hand biträda avdelningschefen med dennes nyss angivna åligganden. Kommunicering
av utställda anmärkningsakter, varmed automatiskt följer en viss prövning
av vederbörliga anmärkningars riktighet och lämplighet, torde dock såsom
självständig arbetsuppgift böra åligga byrådirektören. Sagda uppgift ombesörjes för
närvarande av vederbörande revisionskommissarier. För arméförvaltningens del har
emellertid erfarenheten givit vid handen, att denna decentralisering av anmärkningskommuniceringen
icke varit ändamålsenlig. Vid sidan av instruktionens bestämmelser
har därför den anordningen införts, att varje anmärkning före kommuniceringen
granskas av chefen för kameralbyrån. Att byrådirektören skall fungera
såsom avdelningschefens ställföreträdare torde följa såsom en självklar sak av hans
ställning och arbetsåligganden inom avdelningen.

Utlåtanden över 1941 års förvaltningsutrednings
förslag.

Marinförvaltningen har, såsom redan i det föregående anmärkts, funnit
den av utredningen föreslagna revisionsavdelningen för stor för att organiseras
på en enda byrå. I stället borde avdelningen organiseras på två byråer örn
vardera tre kontor jämte ett särskilt kontor för allmänna undersökningar. Den
föreslagne byrådirektören kunde utgå, om avdelningen finge två byråchefer.
Sekreterarpersonalen inom avdelningen vore vidare för knappt tilltagen. Beträffande
granskningsarbetets omfattning hade marinförvaltningen under beredskapstiden
måst väsentligt begränsa sin granskning. I förhållande härtill
innebure utredningens förslag en ökning, som förutsatte ytterligare personalförstärkning.

Riksräkenskapsverket har framhållit, att den av förvaltningsutredningen
föreslagna organisationen i väsentliga delar utvisade så stora avvikelser från
det statliga revisionsväsendet i övrigt, att ett genomförande av förslaget måste
få betydande konsekvenser med avseende å hela revisionsväsendet. Ämbetsverkets
yttrande i förevarande och andra därmed sammanhängande avseenden

285

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

finnes återgivet i det föregående vid behandlingen av frågan om den civila
förvaltningsverksamhetens ordnande (sid. 74 f).

Statens krisrevision Ilar ansett den föreslagna revisionsavdelningen överdimensionerad.
En grundlig omprövning av frågan vore enligt revisionens mening
ofrånkomlig.

Vad i förvaltningsutredningens betänkande anförts angående den tilltänkta
revisionsavdelningens uppgifter och inre organisation gäller i tillämpliga delar
även för den nu föreslagna revisionsbyrån. Sålunda bör marinförvaltningens
och flygförvaltningens kamerala revision i sin helhet överflyttas på civilförvaltningens
revisionsbyrå, medan den tekniska revisionen eller, såsom den riktigare
bör benämnas, förrådskontrollen fortfarande bör utföras inom respektive
försvarsgrensförvaltningar. Därest under förrådskontrollen anledning
förekommer till anmärkning av sådan beskaffenhet, att den bör handläggas i
den ordning, som för anmärkningsmål i allmänhet är stadgad, torde beslutet
därom böra överlämnas till civilförvaltningens revisionsbyrå för vidare behandling
av anmärkningsmålet. Vid överflyttning till civilförvaltningen av marinförvaltningens
och flygförvaltningens kamerala revision med därmed förknippade
göromål behöver någon personal icke avses för ifrågavarande arbetsuppgifter
inom sistnämnda förvaltningar.

I enlighet med det nyss sagda bör revisionsbyrån organiseras på fem revisionskontor
med i huvudsak de uppgifter, som angivits av förvaltningsutredningen.
Enligt utredningens förslag skulle emellertid på fjärde revisionskontoret
falla bland annat granskningen av de centrala militära förvaltningsmyndigheternas
räkenskaper. Då kassagöromålen för hela den centrala försvarsförvaltningen
avses förlagda till civilförvaltningen, blir en följd därav, att revisionen
av samtliga de centrala förvaltningsorganens räkenskaper såsom hittills
kommer att åvila riksräkenskapsverket och icke civilförvaltningen. Denna
arbetsuppgift bortfaller sålunda för fjärde revisionskontorets vidkommande.
Såsom utredningen föreslagit bör den s. k. sjörevisionen såsom en särskild
underavdelning anknytas till tredje revisionskontoret. Vidare bör finnas viss
personal för allmänna undersökningar samt viss för byrån gemensam personal.
Även revisionsbyrån bör ställas under chefskap av ett krigsråd i lönegraden
A 30.,

Departe mentschefen.

286

Kungl. Maj:ts -proposition nr 180.

G. Civilförvaltningens personalbehov.

1941 års förvaltningsutredning.

Det av 1941 års förvaltningsutredning beräknade personalbehovet för
civilförvaltningen och dess fördelning på verkets olika organisatoriska
enheter, kan sammanfattas i följande tabell.

j Befattning	Lönegrad	Gemensam personal	Kansli- avdeln.	Kameral- avdeln.	Revisions- avdeln.
1 generaldirektör............	C 12	1	_	_	_
3 krigsråd................	C 8	—	1	1	i
1 byråchef ................	A 30	—	1	—	—
3 byrådirektörer............	A 28	—	1	1	i
1 sekreterare och ombudsman.....	A 26	—	1	—	—
1 sekreterare ..............	A 26	—	1	—	_
1 kamrerare...............	A 26	—	—	1	—
5 revisionskommissarier ........	A 26	—	—	—	5
2 sekreterare ..............	A 24	—	1	1	—
1 kamrerare...............	A 24	—	—	1	—
1 pensionskamrerare..........	A 24	—	1	—	—
1 biträdande kamrerare........	A 22	—	—	1	—
6 notarier................	A 21	—	4	1	1
21 revisorer................	A 21	—	—	3	18
3 kansliskrivare.............	A 11	—	—	1	2
1 kassör.................	A 11	—	—	1	—
4 kontorister ..............	A 9	—	—	—	4
1 förrådsförman.............	A 7	-	—	1	—
16 kanslibiträden.............	A 7	—	3	3	10
1 förste expeditionsvakt........	A 7	—	—	1	—
9 expeditionsvakter...........	A 5	—	2	2	5
37 kontorsbiträden............	A 4	—	4	3	30
2 förste revisorer............	Eo 24	—	—	—	2
1 revisor .................	Eo 21	—	—	—	1
21 förste amanuenser..........	Eo 18	—	4	3	14
21 amanuenser..............	Eo 15	—	3	2	16
3 kanslibiträden.............	Eo 7	—	—	—	3
4 expeditionsvakter...........	Eo 5	--	—	1	3
6 kontorsbiträden............	Eo 4	—	2	1	3
32 skrivbiträden.............	Eo 2	—	—	6	26
Summa 210.		1	29 \|	35	145

287

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

Härtill skulle enligt utredningens förslag komina dels extra personal, dels
ock en officer på aktiv stat ur marinen samt en pensionerad underofficer.

Utlåtanden över 1941 års förvaltningsutrcdnings
förslag.

I remissyttrandena över förvaltningsutredningens förslag lia erinringar i olika
hänseenden framställts. Sålunda har arméförvaltningen framhållit, att den nya
försvarsorganisationen och utökningen av de värnpliktigas tjänstgöringstid
givetvis måste medföra en väsentligt ökad arbetsbörda. I anslutning härtill
har ämbetsverket föreslagit en utökning av den av utredningen beräknade personalen
för kansliavdelningen med två notarier i lönegraden A 21 eller tills
vidare i Eo 21 samt för kameralavdelningen med en revisor i A 21, två amanuenser
i Eo 18 eller Eo 15, en kontorist i A 9, två kanslibiträden i A 7, fyra
kontorsbiträden i A 4 och ett skrivbiträde i Eo 2, varjämte den av utredningen
föreslagna kassören ansetts böra uppflyttas i A 15. Beträffande revisionsavdelningen
har arméförvaltningen funnit det beräknade personalbehovet tillfyllest,
om granskning av räkenskapsmaterialet skulle ske allenast i den av utredningen
föreslagna omfattningen. Skulle däremot fullständig granskning ske,
bleve enligt arméförvaltningens mening en personalförstärkning nödvändig. För
första, andra, tredje och femte revisionskontoren skulle då sammanlagt erfordras
ytterligare fem revisorer och sju amanuenser. Örn granskningen av de
centrala försvarsförvaltningarnas räkenskaper komme att åvila riksräkenskapsverket
och icke civilförvaltningen, skulle personalen å fjärde revisionskontoret
möjligen kunna minskas med en revisor, en amanuens, två kontorsbiträden
och två skrivbiträden. Vidare borde en amanuens i lönegraden Eo 18 ställas till
generaldirektörens förfogande. För registratorskontoret borde beräknas en
kansliskrivare i A 11 såsom registrator och ett kontorsbiträde i A 4. För arkivet
borde avses en kansliskrivare i A 11 och en bokbinderiutbildad tjänsteman i
Eo 5.

Marinförvaltningen har i sitt yttrande föreslagit en utökning av den i utredningens
betänkande för revisionsavdelningen beräknade personalen med
två byråchefer i lönegraden A 30, två revisorer i A 21, fem revisionsassistenter
i A 18, två kanslibiträden i Eo 7 och ett skrivbiträde i Eo 2. Härjämte har
föreslagits, att två förste revisorstjänster i Eo 24 skulle utbytas mot en revisionskommissarietjänst
i A 2G och en sekreterarbefattning i A 24, att en revisor
i Eo 21 skulle placeras i A 21, att icke någon av revisionsavdelningens
kvinnliga befattningshavare skulle placeras i lägre lönegrad än Eo 4 samt att
den av utredningen föreslagne byrådirektören i A 28 och tre amanuenser i
Eo 18 skulle utgå.

Statskontoret har ansett, att de av ämbetsverket förordade kanslibyråerna
borde förses med vardera två sekreterare samt notarier, amanuenser och biträden
i erforderlig omfattning. Sekreterarna borde placeras i A 26 i den mån

Departe mentschefen.

288 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

de avsåges för fortlöpande självständig föredragning och eljest i A 24. De
båda föreslagna byrådirektörerna i A 28 å kameral- respektive revisionsavdelningen
borde utbytas mot sekreterare i A 26. Vidare ifrågasattes, om icke
några av revisorstjänsterna skulle kunna ersättas med revisionsassistentbefattningar
i A 18. Advokatfiskalskontoret borde förestås av en byrådirektör i A 28.
Statskontoret, som förordat en överflyttning av pensionsärendena till statskontorets
pensionsbyrå, har funnit, att en dylik överflyttning skulle för denna
byrå medföra behov av ytterligare en förste amanuens i Eo 18 och ett kanslibiträde
i A 7.

Statens krisrevision har utan att ingå på någon detaljgranskning framhållit,
att redan en flyktig jämförelse med riksräkenskapsverkets personalstat gåve
vid handen, att det militära revisionsorganet i fråga örn personalutrustningen
blivit synnerligen väl tillgodosett i utredningens förslag. En grundlig omprövning
av förslaget i denna del syntes vara ofrånkomlig.

1941 års revisionsutredning har ifrågasatt, om ej den tilltänkte chefen för
revisionsavdelningen jämte den där placerade byrådirektören borde ersättas
med två byråchefer, direkt underställda generaldirektören.

Allmänna lönenämnden och jörsvarsväsendets lönenämnd lia i sitt gemensamma
yttrande föreslagit, att var och en av de föreslagna avdelningarna
skulle uppdelas i två direkt under verkschefen ställda byråer. Dessa skulle
ledas av byråchefer i A 30 med undantag för bokföringsbyrån, vars chef borde
vara byrådirektör i A 28. Därest kameralavdelningen ersattes med en enda
byrå, borde byrådirektörsbefattningen utbytas mot en sekreterare i A 26. Den
av utredningen föreslagna befattningen såsom biträdande kamrerare i A 22
borde enligt nämndernas mening kunna tills vidare inrättas som extra ordinarie.
Kassörstjänsten borde placeras i A 14. Antalet ordinarie revisorer vid civilförvaltningen
borde minskas från föreslagna 21 till förslagsvis 18 och antalet förste
amanuenser från 21 till förslagsvis 12. I stället borde 12 revisionsassistentbefattningar
i lönegrad A 18 tillkomma. Beträffande utredningens förslag att i
skrivbiträdesgraden uppföra 32 icke-ordinarie befattningar förklarade lönenämnderna
sig icke kunna anse en sådan anordning i längden tillfredsställande.
Då en allmän utredning angående biträdespersonalens anställningsförhållanden
vore ställd i utsikt, ville lönenämnderna icke nu framställa något yrkande örn
ändring härvidlag. g £.

Såsom jag redan i det föregående framhållit, finner jag icke möjligt att
lägga de av 1941 års förvaltningsutredning uppgjorda beräkningarna till grund
för mitt bedömande av civilförvaltningens personalbehov. Med avgörandet av
frågan i vilken utsträckning utbyggnaden av försvarskrafterna enligt femårsplanen
samt ökningen av övningstiden komma att påverka arbetskvantiteten
inom den militära centralförvaltningen och därmed även personalbehovet synes
mig nödvändigtvis få anstå i avbidan på återinträdandet av normala förhållan -

289

Kungl. Marits proposition nr 180.

den. För närvarande torde det vara lämpligast att utgå från den nu befintliga
personalen enligt gällande fredsstater. En mera stadigvarande ökning utöver
dessa måste enligt min mening begränsas till ett fåtal för den nya organisationens
upprätthållande oundgängliga befattningar i ledande ställning. I övrigt
får tills vidare anställande av erforderlig personal ske i lösare former.

Till frågan örn chefskapet för civilförvaltningen och dess särskilda byråer
har jag redan förut tagit ställning.

Vad angår personalen i övrigt förutsätter jag, att genom den minskning av
arbetsuppgifter, som inträder inom marin- och flygförvaltningarnas civila
organ i samband med omorganisationen, åtskilliga befattningshavare skola
kunna lösgöras och överföras till civilförvaltningen. För marinförvaltningens
vidkommande blir detta fallet med en å dess nuvarande civilavdelning placerad
notarie (A 21) och två kontorsbiträden (A 4), med hela den för den
kamerala revisionen och sjörevisionen avsedda personalen, nämligen en revisionskommissarie
(A 26), fyra revisorer (A 21), en kapten på aktiv stat ur
marinen och ett kanslibiträde (A 7), samt med amiralitetsrådet (A 30), som
torde kunna placeras såsom krigsråd (likaledes A 30) i civilförvaltningen, en
notarie i lönegrad Eo 21 och ett kanslibiträde (A 7). Detsamma gäller vissa
icke-ordinarie befattningshavare i lägre lönegrad än 21, vilka emellertid icke
ansetts böra här redovisas. Då marinkassörens arbetsuppgifter i oph med
centraliseringen av kassaväsendet komma att överflyttas till civilförvaltningen
utom i vad angår handhavandet av en förskottskassa för smärre löpande
utgifter, kunde ifrågasättas en överflyttning till civilförvaltningen jämväl av
denne befattningshavare. Då emellertid för den kamerala förhandsgranskningen
inom marinförvaltningen kommer att krävas vissa arbetskrafter, torde
marinkassören lämpligen böra kvarstanna i marinförvaltningen och under den
ändrade tjänstebenämningen revisor — liksom marinkassör i A 21 — avses för
sådana göromål. Vad flygförvaltningen angår böra därifrån överflyttas en revisionskommissarie
(A 26), en sekreterare (A 24), en revisor i A 21 och en revisor
i Eo 21, ett kanslibiträde (A 7), ett kontorsbiträde (A 4) samt viss ickeordinarie
personal i lägre lönegrad än 21.

Det är ej uteslutet, att efter närmare omprövning av de på de olika förvaltningarna
ankommande arbetsuppgifterna någon ytterligare jämkning verken
emellan av deras personalbestånd kan befinnas böra ske. Jag utgår från att
det skall få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela beslut i sådant hänseende
och i samband därmed vidtaga härav betingade ändringar i vederbörande
personalförteckningar. Härtill torde riksdagens medgivande böra i annat sammanhang
inhämtas.

Sedan för civilförvaltningen tagits i anspråk den ordinarie och högre extra
ordinarie personal, som enligt gällande fredsstater finnes tillgänglig inom arméförvaltningens
civila departement och som pa sätt nyss angivits kan överföras
från marin- och flygförvaltningarnas civila organ, återstår frågan vilka ytter Bihang

till riksdagens ''jrrotoholl 19^3. 1 sami. Nr ISO. 19

290 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

ligare befattningar som bli oundgängligen erforderliga för den nya civilförvaltningen.

Beträffande civilförvaltningens kanslibyrå må här framhållas, att den civila
personalen, sådan den beräknades enligt 1936 års försvarsordning, åtminstone
vad arméförvaltningen beträffar redan på ett tidigt stadium visat sig otillräcklig.
De betydande utökningar av försvarsorganisationen, som därefter
vidtagits och som självfallet medfört en ökad arbetsbelastning även för
de centrala förvaltningsorganen, ha dock icke medfört någon ökning av den
ordinarie personalen å civila departementets kanslibyrå. Ytterligare må erinras,
att göromål av den art, som här med en gemensam benämning betecknats
såsom kansliärenden, inom marinförvaltningen och flygförvaltningen nu
handläggas av marinöverkommissarien och civilbyråchefen i flygförvaltningen.
I och med att dessa ärenden avlyftas från de blivande marin- och flygförvaltningarna
kommer — under förutsättning att dessa båda befattningshavare
avses för tjänster inom sistnämnda ämbetsverk — den av dem i avseende å
kansliärendena fullgjorda arbetskvantiteten att överflyttas på befattningshavare
inom den blivande civilförvaltningens kanslibyrå. Med erfarenheterna
från arbetsförhållandena inom det nuvarande civila departementets kanslibyrå
torde det vara uteslutet, att nämnda arbetsmängd skulle kunna övertagas av
krigsrådet å den blivande kanslibyrån. Det måste därför anses erforderligt
att även med iakttagande av största möjliga återhållsamhet inrätta vissa nya
befattningar även i högre lönelägen än de enligt fredsorganisationen å civila
departementets kanslibyrå förefintliga.

Enligt min mening böra de i det föregående angivna båda sektionerna inom
kanslibyrån förestås, den ena av en byrådirektör i lönegrad Eo 28, den andra
av en sekreterare i lönegrad Eo 26. Dessa befattningar skulle tillkomma. Förvaltningsutredningen
har för sin del för fullgörandet av motsvarande göromål
räknat med en byråchef i A 30 och en byrådirektör i A 28. I anslutning till
detta förslag må erinras, att nuvarande innehavaren av sekreterarbefattningen
i 26 lönegraden å civila departementets kanslibyrå på grund av arbetsbelastningen
å byrån redan sedan längre tid tjänstgjort och alltjämt tjänstgör såsom
särskild föredragande mot åtnjutande härför av vikariatsersättning såsom för
uppehållande av byråchefsbefattning i lönegrad A 30.

För närvarande finnes i arméförvaltningens civila departement en sekreterare
i lönegrad A 26. Denne torde böra ingå i den för byrån gemensamma personalen,
som avses skola lämna arbetsbiträde åt krigsrådet vid beredning och
föredragning av viktigare eller vidlyftigare mål och ärenden eller sådana av
prejudicerande natur. Det har ifrågasatts att jämväl för den av kanslibyråns
sektioner, på vilken de mera betydelsefulla göromålen skulle falla i den mån
de icke handläggas direkt av krigsrådet, avse en sekreterare i 26 lönegraden.
Med inrättande av en sådan tjänst torde kunna anstå.

I det föregående har förutsatts, att ärenden rörande pension åt reservstats -

291

Kungl. Maj:ts -proposition nr 180.

och reservpersonal icke vidare skola handläggas inom ett till militär förvaltningsmyndighet
anknutet pensionskontor utan i samband med inrättandet av
en civilförvaltning överflyttas till statskontoret. I följd härav bör i förhållande
till den av förvaltningsutredningen beräknade personalen minskning kunna ske
med en amanuens och ett kanslibiträde. På kontoret skulle då i avbidan på
erfarenheter av omläggningen kvarstå en pensionskamrerare samt ett kontorsbiträde.
Vid periodiskt återkommande ökad arbetsbelastning lärer pa sätt
hittills skett inom civila departementets pensionskontor personal från andra
delar av verket tillfälligt få tagas i anspråk.

En överflyttning av ärendena rörande pension åt reservstats- och reservpersonal
skulle å andra sidan för statskontoret medföra behov av förstärkning av
arbetskrafterna, som av ämbetsverket beräknats till en förste amanuens och
ett kanslibiträde. I innevarande års statsverksproposition (sjunde huvudtiteln,
punkt 5) har förutsatts, att med hänsyn härtill bemyndigande skulle inhämtas
av riksdagen att med erforderligt belopp överskrida statskontorets icke-ordinarie
post för budgetåret 1943/44. Härtill återkommer jag i annat sammanhang.

Å kameralbyrån föreslås inrättande av en ny befattning, vars innehavare
avses skola vara ställföreträdare för krigsrådet och följaktligen måste vara
kompetent att vid förfall för denne uppehålla krigsrådsbefattningen. Utan tillgång
till en i arbetsuppgifterna insatt och i övrigt lämplig ställföreträdare för
och medhjälpare åt kameralbyråchefen skulle kameralbyråns effektivitet kunna
äventyras, enär det med byråns ledning förenade arbetet måste förutsättas bli
av sådan omfattning, att det ej kan handhavas av en befattningshavare. Det
har ifrågasatts att med tjänstetiteln byrådirektör placera denne befattningshavare
i lönegrad A 28. För min del anser jag i likhet med statskontoret och
lönenämnderna, att en befattning såsom sekreterare bör kunna vara tillfyllest.
Denna befattning bör placeras i lönegrad Eo 26.

För kameralbyrån gemensamma arbetsuppgifter kräva ytterligare en mera
kvalificerad befattningshavare. En placering av denne tjänsteman i lönegrad
Eo 24 har ifrågasatts. I avbidan på erfarenheter av den nya organisationen
torde dock lönegrad Eo 21 få anses tillräcklig.

Å revisionsbyrån föreslås en ny tjänst såsom revisionskommissarie i 26 lönegraden.
Det synes mig försiktigast att tills vidare för denna befattning räkna
endast med extra ordinarie innehavare.

Av extra ordinarie befattningar föreslås i övrigt inrättande av en sekreterartjänst
i 26 lönegraden och en förste revisorstjänst i 24 lönegraden. Vad angår
förstnämnda befattning blir åvägabringandet av enhetlighet i fråga örn revisionsverksamheten
i stor utsträckning beroende av nämnde befattningshavares
person, linder dylika förhållanden synes det icke lämpligt att från början å
befattningen fast binda en person, innan dennes lämplighet blivit fullt ådagalagd,
utan böra möjligheterna för ett ombyte hållas öppna. Befattningen bör

292

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

därför tills vidare besättas med extra ordinarie innehavare. För denne befattningshavare
har ifrågasatts en placering i 28 lönegraden. I likhet med statskontoret
anser jag emellertid, att befattningen bör uppföras i 26 lönegraden.

Den föreslagne förste revisorn är avsedd såsom chef för sjörevisionen. Förvaltningsutredningen
har förordat, att sjörevisionen skulle erhålla särskild chef
i lönegraden Eo 24. Sedermera har Kungl. Majit genom beslut den 25 september
1942 medgivit, att tills vidare intill den 1 juli 1943 vikariatslön enligt
därom gällande bestämmelser finge utgå vid förordnande att fullgöra arbetsuppgifter
såsom chef för marinförvaltningens sjörevision, varvid skulle anses
föreligga förordnande å befattning i lönegraden A 24. För min del anser jag, att
för ledningen av sjörevisionen bör — efter dess infogande i civilförvaltningen —
inrättas en förste revisorstjänst, som tills vidare bör vara extra ordinarie.

Vad slutligen angår det för den militära centralförvaltningen gemensamma
advokatfiskalskontoret, som avses förlagt till civilförvaltningen, må erinras om
den mångdubbling, som ombudsmannagöromålen undergått efter den förstärkta
försvarsberedskapens inträdande. Den arbetsbörda, som för närvarande
åvilar ombudsmannapersonalen, kommer självfallet att vid en återgång
till fredsförhållanden nedgå. Innan densamma erhåller normal omfattning
torde dock åtskillig tid förgå efter en avveckling av beredskapen. Under denna
tid måste uppenbarligen kontoret i avsevärd omfattning arbeta med extra personal.
Den mera fast anställda personalen bör däremot begränsas till vad som
får anses erforderligt även i fredstid. Vid bedömande av ombudsmannagöromålens
normala omfattning måste beaktas försvarsorganisationens utbyggnad,
den ökade motoriseringen och den förlängda övningstiden.

Arméförvaltningens nuvarande ombudsman i lönegraden A 26 åtnjuter
sedan den 8 januari 1940 tjänstledighet på grund av sjukdom och torde icke
kunna beräknas erhålla sådan arbetsförmåga att han kan återinträda i utövning
av ombudsmannatjänsten. Han har emellertid under den därefter förflutna
tiden kunnat utnyttjas för vissa göromål å tygdepartementets civilbyrå.
Enligt min mening bör ombudsmannabefattningen överföras å övergångsstat
samtidigt som en ny befattning som advokatfiskal inrättas, tills vidare med
placering i lönegrad Eo 28. Till dennes förfogande bör ställas en biträdande
advokatfiskal i lönegraden Eo 24.

Jag erinrar om att försvarsväsendets tryckeriutredning i sitt den 23 december
1942 avgivna betänkande angående ordnandet av tryckningsverksamheten
inom försvarsväsendet föreslagit inrättande av bland annat ett till civilförvaltningen
anslutet tryckerikontor. Till spörsmålet örn genomförandet av detta
förslag och därmed sammanhängande personalfrågor torde jag i annat sammanhang
få taga ståndpunkt.

Kungl. Majlis ''proposition nr 180.

293

VI. Arméförvaltningen.

A. Arméförvaltningens allmänna uppgifter.

Arméförvaltningen utövar i sitt nuvarande skick under Kungl. Majit i
tekniskt och ekonomiskt avseende högsta ledningen av och uppsikten över
lantförsvaret. Dess verksamhet är fördelad på fem särskilda grenar, vilka
inom ämbetsverket ha sina motsvarigheter i lika många departement och
styrelser.

1941 års förvaltningsutredning.

Förvaltningsutredningen har såsom i det föregående angivits föreslagit,
att av de inom försvarsgrensförvaltningarna företrädda fackgrenarna fortifikations-
och byggnadsförvaltningen, sjukvårdsförvaltningen och civilförvaltningen
skola utbrytas från försvarsgrensförvaltningarna och sammanföras till
för hela försvarsväsendet gemensamma förvaltningsorgan. Inom den blivande
reducerade arméförvaltningen skulle då komma att kvarstå tygförvaltningen
och intendenturförvaltningen. De arbetsuppgifter, som folie inom
tygförvaltningens områden, komme emellertid att undergå viss minskning
därigenom, att det krigsindustriella planeringsarbetet, anskaffningen av krigsmateriel
som vore hänförlig till mass- eller standardartiklar, standardiseringsverksamheten
i fråga om krigsmaterielen m. m. avsåges skola förläggas till
försvarsväsendets industriverk. Utredningen räknade också med möjligheten,
att en överflyttning dit jämväl av anskaffningen av viss standardiserad intendenturmateriel
kunde visa sig fördelaktig. Å andra sidan syntes till de uppgifter,
som skulle åvila arméförvaltningens intendenturorgan, böra hänföras
anskaffning även för övriga centrala militärförvaltningsmyndigheter av viss
intendenturmateriel och vissa förplägnadsvaror, i den mån armén vore den
största förbrukaren därav. De arbetsuppgifter, som nu åvilade tyg- och intendenturdepartementens
civilbyråer, komme — även om en försvarsväsendets
civilförvaltning tillskapades — att i stort sett kvarstå oförändrade. I samband
med omorganisationen måste jämväl tillses, att den blivande arméförvaltningen
utrustades med organ för handhavande av ombudsmanna- och
kassagöromål.

Utlåtanden över 1941 års förvnlfningsutrednings
förslag.

Vid behandlingen i det föregående av de fackgrenar, som utbrutits ur försvarsgrensförvaltningarna,
ha anförts vissa uttalanden av remissmyndigheterna,
ägnade att belysa frågan örn gränsdragningen mellan de utbrutna ämbetsverken
och försvarsgrensförvaltningarna sådana de komma att te sig
efter en omorganisation. I detta sammanhang torde vara tillräckligt med
en hänvisning till berörda uttalanden.

Departe mentschefen.

294 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

Av vad i det föregående anförts framgår, att arméförvaltningen — om
förevarande förslag genomföres — framdeles kommer att få sitt arbetsområde
väsentligt begränsat. Sålunda avses tre särskilda fackgrenar skola i sin
helhet utbrytas, nämligen fortifikations- och byggnadsförvaltningen, sjukvårdsförvaltningen
samt civilförvaltningen. Vidare komma betydelsefulla
uppgifter att överflyttas från såväl tyg- som intendenturdepartementet till
krigsmaterielverket.

Vad angår överflyttningen av anskaffningsuppgifter från tygdepartementet
bör vid utformandet av författningsbestämmelserna i ämnet eftersträvas
en klarare gränsdragning än som skett i förvaltningsutredningens betänkande.

I fråga örn anskaffningen av intendenturmateriel har förvaltningsutredningen
tänkt sig en centralisering till intendenturförvaltningsorganet inom den
försvarsgren, som är den största förbrukaren, d. v. s. i stor utsträckning till
arméförvaltningens intendenturdepartement. Även jag anser, att en centralisering
härvidlag bör ske. Denna bör emellertid syfta till en förläggning av
anskaffningen även av intendenturmateriel till krigsmaterielverket i den utsträckning,
som avsetts skola gälla enligt de förut angivna principerna för
anskaffning av tygmateriel.

De arbetsuppgifter, som nu åvila tyg- och intendenturdepartementens
civilbyråer, komma att i stort sett kvarstå oförändrade, oavsett inrättandet
av försvarets civilförvaltning. Då såväl kassa- som ombudsmannagöromålen
för hela den centrala militärförvaltningen avses skola förläggas till civilförvaltningen,
komma särskilda organ härför icke att krävas inom arméförvaltningen.

B. Arméförvaltningens organisation.

1. Allmänna grunder.

1941 års förvaltningsutredning.

Förvaltningsutredningen har beträffande de allmänna grunderna för arméförvaltningens
organisation anfört i huvudsak följande.

De arbetsuppgifter, som komma att kvarstå för arméförvaltningen i dess
reducerade skick, medföra, att inom arméförvaltningen alltjämt måste finnas
särskilda avdelningar för handhavande av tygförvaltningen respektive intendenturförvaltningen.
Då dessa avdelningar var för sig komma att bliva av betydande
storlek och vidare torde komma att arbeta rätt oberoende av varandra,
anser utredningen, att dessa avdelningar alltjämt böra benämnas arméj
örn altning ens ty g departement respektive intendenturdepartement. Utredningen
föreslår vidare, att de nu i dessa båda departement ingående civilbyråerna
utbrytas ur departementen och sammanföras till en för arméförvaltningen i dess
helhet gemensam civilavdelning.

Inom den nuvarande arméförvaltningen finnes icke någon chef i egentlig mening,
utan de särskilda departementen och styrelserna ha var sina chefer, som

295

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

sinsemellan intaga en i det stora hela självständig ställning. Dessa chefer bilda
tillsammans arméförvaltningens plenum, som har att besluta i vissa för armeförvaltningen
gemensamma angelägenheter.

Enligt den för arméförvaltningen gällande instruktionen skola emellertid vissa
å arméförvaltningen ankommande ärenden av verket avgöras under chefskap av
chefen för armén, vilken därvid är ensam beslutande.

Vad först beträffar chefens för armén ställning till den föreslagna reducerade
arméförvaltningen har utredningen ägnat denna fråga ett ingående övervägande.
De senare årens erfarenheter synas giva vid handen, att den nuvarande anordningen,
med chefen för armén såsom chef för förvaltningen vid avgoranuet
av vissa instruktionsmässigt angivna slag av ärenden, i det stora hela fungerat
tillfredsställande. Emellertid är det otvivelaktigt, att ett bestämt angivande i
instruktionen av de ärendesgrupper, i vilka försvarsgrenschefen skall utöva
chefskap över förvaltningen, måste, örn därmed avses att utesluta honom tran
beslutanderätten i andra ärenden, bli i så måtto otillfredsställande, att tillämpningen
av bestämmelserna vidlådes av en viss stelhet och att tveksamma gränsfall
alltid uppkomma. Vidare synes det kunna göras gällande, att det med den karaktär
av renodlat materielförvaltande verk, som arméförvaltningen enligt den
föreslagna nya organisationen kommer att erhålla, ligger nära till hands att låta
arméchefen såsom den för arméns krigsduglighet i första hand ansvarige fa ett
mera vidsträckt inflytande över förvaltningsverksamheten än som varit pakallat
med den nuvarande månghövdade förvaltningsorganisationen.

Utredningen vill därför för sin del föreslå, att chefen för armén skall i princip
äga högsta chefskapet över den nya arméförvaltningen. Därav följer, att han
skall vara berättigad att utöva beslutanderätt i arméförvaltningen i den omfattning
han själv bestämmer. Utredningen anser det emellertid vara uppenbart,
att chefen för armén som regel endast i frågor av större vikt eller av principiell
betydelse kommer att utöva sin beslutanderätt och att han i övrigt endast kommer
att lämna allmänna direktiv för ämbetsverkets verksamhet — till något
väsentligt därutöver lärer hans egen verksamhet knappast lämna tid övrig. 1
den blivande instruktionen för arméförvaltningen lärer böra angivas, i vilka
ärendesgrupper chefen för armén i allmänhet bör vara den inom arméförvaltningen
beslutande; i övriga ärenden avses beslutanderätten som regel bora utövas
av ämbetsverkets egna chefer. Att han i de fall då han utövar sin beslutanderätt
i ämbetsverket handlar under vanligt förvaltningsansvar säger sig
självt, liksom att besluten alltid skola fattas efter vederbörlig föredragning inom
verket

Vidkommande därefter frågan om arméförvaltningens ledning i övrigt, innebär
ju den nuvarande anordningen med särskilda sidoordnade chefer för armeförvaltningens
olika departement och styrelser utan någon gemensam chef —
vilken organisation leder sina anor till det forna krigskollegium en påtaglig
avvikelse från marin- och flygförvaltningarnas organisation, i det att för dessa
ämbetsverk särskilda chefer finnas tillsatta. Icke minst ur synpunkten att söka
åstadkomma största möjliga likformighet mellan armé-, marin- och tlygforvaltningarna
har utredningen haft under övervägande fragan, huruvida icke jämväl
i arméförvaltningen borde finnas en gemensam chef för hela ämbetsverket.

Emellertid göra sig i fråga om arméförvaltningen vissa synpunkter gällande,
vilka komma den att i förevarande hänseende intaga en annan stallning än
marin- och flygförvaltningarna. Till att börja med kommer den centrala förvaltningsverksamheten
på tygförvaltningens och intendenturförvaltningens områden^
för arméns vidkommande — särskilt med hänsyn till de synnerligen omfat -

296

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

tande underlydande regional- och lokalförvaltningarna — att bli av en sådan
storleksordning och omfatta så komplicerade arbetsuppgifter, att de härför avsedda
organen var för sig måste få karaktären av högst betydande ämbetsverk,
vilkas chefer bli i hög grad ansvarstyngda och därför måste besitta de högsta
k\ alifikationer. Att över dessa chefer men under chefen för armén såsom innehavare
av högsta chefskapet över arméförvaltningen placera en särskild chef för
arméförvaltningen som sådan stöter därför på svårigheter redan av personaltekniska
skäl. Men härtill kommer, att behovet av en dylik gemensam förvaltningschef
under chefen för armén icke synes .vara lika framträdande som fallet
ar med marinen och flygvapnet. På grund av det sätt på vilket materieltjänsten
regionalt och lokalt är ordnad — med särskilda personalkårer för tygtjänst och
intendenturtjänst — blir nämligen gemensamheten i förvaltningshänseende mellan
de bada tjänstegrenarna i centralinstansen förhållandevis ringa, något som
givetvis också betingas av den omfattning som varje tjänstegren äger. Slutligen
är att märka, att chefen för armén, vilken enligt försvarsutredningens förslag
icke skall hava att befatta sig med det operativa krigsförberedelsearbetet, i högre
grad än de båda övriga försvarsgrenscheferna har till huvudsaklig uppgift, bland
annat, att ägna uppmärksamhet åt arméns utrustning. Då han enligt förvaltningsutredningens
förslag skall utöva högsta chefskapet över arméförvaltningen,
har han i utövningen härav anledning att särskilt uppmärksamma de samordningsproblem
som kunna uppkomma.

Utiedningen utgår således från att någon särskild chef för arméförvaltningen
icke skall finnas. Beslutanderätten kommer således att, i den mån icke chefen
för armén inträder som beslutande, utövas på tyg- och intendenturdepartementen
vart för sig, antingen av dess chefer eller av avdelnings- eller byråchefer.
Emellertid uppkomma givetvis vissa frågor inom verket som icke äro att hänföra
till något visst av departementen, exempelvis personalfrågor, vissa ersättningsfrågor,
vissa författningsfrågor m. m. Beslutanderätten i dylika frågor
synes böra utövas av den^av de båda departementscheferna, vilken av Kungl.
Maj .t förordnas därtill. Sådana frågor torde i allmänhet i den andre departementschefens
närvaro böra föredragas av chefen för civilavdelningen; båda böra
därvid äga reservationsrätt. Disciplinärenden inom verket torde böra avgöras
kollegialt av departementscheferna och chefen för civilavdelningen.

Utlåtanden över 1941 års förvaltningsutrednings
förslag.

Armechefen har ansett, att tyg- och intendenturdepartementen liksom nu
borde förfoga över var sin civilbyrå, samt ifrågasatt departementens organiserande
såsom två självständiga verk.

Samma uppfattning har uttalats av arméförvaltningen.

Beträffande de till stöd härför aberopade skälen torde få hänvisas till avsnittet
rörande civilbyrån.

I några av utlåtandena ha anförts vissa allmänna synpunkter rörande försvarsgrensförvaltningarnas
ställning och organisation, för vilka redogörelse
torde kunna lämnas i detta sammanhang.

Statens ammunitionsnämnd och försvar sväsendets verkstadsnämnd ha sålunda
funnit anmärkningsvärt, att förvaltningsutredningen, trots att de tre
försvarsgrensförvaltningarna i stor utsträckning skulle ha likartade arbets -

297

Kungl. Marits ''proposition nr ISO.

uppgifter, föreslagit olika organisationsformer för deni. Nämnderna lia därvid
särskilt erinrat örn att arméförvaltningen enligt förslaget icke skulle erhålla
någon gemensam chef. Förslaget syntes därför böra undergå en överarbetning,
framför allt vad anginge arméförvaltningens organisation. Vid
denna överarbetning borde i första hand förvaltningarnas uppgifter fixeras
och avgränsas i förhållande till övriga organ inom försvarsförvaltningen enligt
av nämnderna i utlåtandet angivna riktlinjer, varvid dock formerna icke
finge göras så stela, att i framtiden ett överförande av uppgifter mellan förvaltningens
olika organ omöjliggjordes. Det syntes även bli nödvändigt att
på ett fastare sätt än utredningen föreslagit inordna försvarsgrensförvaltningen
under försvarsgren sledningen. I första hand syntes det vara nödvändigt,
att förvaltningens chef alltid vore militär. Huruvida förvaltningarna alltjämt
borde vara direkt underställda Kungl. Majit syntes böra ingående undersökas.
Försvarsgrensförvaltningarnas organisation borde göras sådan, att
förvaltningarna fördelades på ett fåtal avdelningar under en gemensam chef.
Ärenden angående den egentliga krigsmaterielens principutformning, underhåll,
förvaring och distribution borde sammanföras till en eller flera tekniska
avdelningar. Den tekniska personalen borde utöver rent tekniska kvalifikationer
ha militär utbildning och erfarenhet och syntes därför i regel böra
rekryteras ur den personalkår av militärt utbildade tekniker, som borde finnas
inom varje försvarsgren. Ledningen av försvarsgrenens centrala verkstäder
och liknande anläggningar för reparationsverksamheten borde sammanföras
till en för försvarsgrensförvaltningen gemensam avdelning och underställas
en teknisk chef med god erfarenhet från fabriksdrift.

En reservant i ammunitionsnämnden har ansett, att nämndernas förslag
örn liknande organisationsformer för de tre försvarsgrensförvaltningarna med
hänsyn till arten och omfattningen av de uppgifter, som komme att åvila
arméförvaltningens tyg- och intendenturdepartement, icke vore hållbart. Den
av förvaltningsutredningen föreslagna organisationen vore avgjort att föredraga.

Statens krisrevision har erinrat om att frånvaron av en gemensam chef,
som skulle kunna ena och sammanhålla arméförvaltningens olika avdelningar
till en inåt och utåt samverkande enhet, varit en av huvudanmärkningarna
mot den nuvarande arméförvaltningen samt har därför föreslagit, att arméförvaltningens
olika avdelningar skola ställas under en gemensam chef.

Sveriges industriförbund har anfört att, ehuru förbundet i likhet med förvaltningsutredningen
ansåge det riktigt, att avgörandet i frågor rörande
krigsmateriel i sista hand tillkomme de för försvarets effektivitet ansvariga
militärerna, det vore synnerligen viktigt, att de civilmilitära teknikerna inom
de olika förvaltningarna gåves större möjligheter än hittills att redan på ett
tidigt stadium och sålunda innan ståndpunkt fattades i en dylik fråga få
framföra sina synpunkter för den ansvariga ledningen. Det vore därför av

Departe mentschefen.

298 Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

stor betydelse för krigsmaterielens ändamålsenlighet och modernitet, att teknikerna
i större utsträckning än hittills placerades på de tekniskt mera krävande
chefsposterna inom förvaltningarna.

Svenska teknologföreningen har förordat större enhetlighet beträffande
försvarsgrensförvaltningarnas organisation och i fråga om benämningarna å
de olika förvaltningsorganen. Förvaltningsutredningens förslag uppvisade,
speciellt beträffande försvarsgrensförvaltningarna, stora brister i fråga om
beredande av ökat utrymme och inflytande åt teknikens män. Den föreslagna
alltför starka koncentrationen av beslutanderätten till militära chefer komme
enligt föreningens mening att i många fall omöjliggöra en skyndsam och
rationell handläggning av förekommande ärenden. Till undvikande därav
borde beslutanderätten beträffande den tekniska och ekonomiska verksamhet,
som sammanhängde med tygmaterielutrustning samt byggnaders uppförande
och underhåll, utövas av ingenjörer, vilka genom sin utbildning ägde förutsättningar
därför.

Försvarsväsendets civilmilitära ingenjörers förbund har uttalat sig i samma
riktning och framhållit att det — för att fullt utbyte av den tekniska personalens
arbete skulle erhållas — erfordrades jämväl att verksamheten stöde
under ledning av teknisk personal. För upprätthållande av kontinuiteten i det
tekniska arbetet krävdes därjämte, att en icke oväsentlig del av ingenjörspersonalen
anställdes på stat. Förbundet ville vidare understryka betydelsen
av att försvarsgrensförvaltningarna i likhet med vad som föreslagits för
industriverket erhölle lättnader i fråga om iakttagande av föreskrifterna i
upphandlingsförordningen.

Lönenämnderna ha i annat sammanhang framhållit, att militär chef för försvarsgrensförvaltning
vore att anse såsom förtroendeämbetsman. Den omständigheten,
att han skulle tillsättas medelst förordnande, motiverade därför
i och för sig icke placering i högre lönegrad än Ob 3.

Under remissbehandlingen av förvaltningsutredningens betänkande har från
flera håll framhållits såsom anmärkningsvärt, att utredningen, trots att de
tre försvarsgrensförvaltningarna i stor utsträckning skulle ha likartade arbetsuppgifter,
föreslagit olika organisationsformer för dem. I sådant hänseende
har särskilt påpekats, att arméförvaltningen enligt förslaget icke skulle
erhålla någon gemensam chef. Å andra sidan ha arméchefen och arméförvaltningen,
såsom i det föregående omnämnts, påyrkat en uppdelning av återstoden
av arméförvaltningen i två skilda ämbetsverk, arméns tygförvaltning och
arméns intendenturförvaltning. Till sistnämnda förslag har jag ställt mig avvisande.
Enligt min mening bör emellertid arméförvaltningen, ehuru sammanhållen
till en enhet, organiseras på två fackorgan, ett för tygförvaltningen och
ett för intendenturförvaltningen. Det synes lämpligt att, till undvikande av
förväxling med statsdepartementen samt för vinnande av överensstämmelse

299

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

med beteckningen på marin- och flygförvaltningarnas underavdelningar, för
arméförvaltningens ifrågavarande fackorgan användes benämningen avdelning.
Arméförvaltningen skulle sålunda bli indelad i en tygavdelning och en intendenturavdelning,
vartill skulle komma en för verket gemensam civilbyrå.

Jag har redan i det föregående uttalat såsom min mening, att chefskapet
för försvarsgrensförvaltningarna bör läggas i vederbörande försvarsgrenschefs
hand. Självfallet bör försvarsgrenschefen dock förbehålla sig allenast de
mest betydelsefulla ärendena och således ej taga befattning med löpande
ärenden i allmänhet. Den omedelbara ledningen av försvarsgrensförvaltningen
bör under försvarsgrenschefen utövas av en souschef. Arméförvaltningen
bör härvidlag icke utgöra något undantag. De skäl, som av förvaltningsutredningen
anförts gentemot tanken att utse en chef för det löpande
arbetet inom detta ämbetsverk, synas mig i så måtto böra röna beaktande,
att till souschef bör utses endera av cheferna för tyg- och intendenturavdelningarna.
Denne bör ha att företräda verket i sådana frågor som äro gemensamma
för detta, exempelvis vissa personal-, ersättnings- och författningsfrågor.
En övergående uppgift, som dock kan bli av stor betydelse, blir vidare
att vid en blivande återgång till fredsförhållanden övervaka återförandet
av den nu för arméförvaltningen tillämpade, för beredskapsläget avpassade
personalorganisationen till normal omfattning. Jag avser emellertid
icke, att souschefen för arméförvaltningen skall inträda såsom beslutande i
ärenden, som enbart beröra den avdelning, för vilken han icke utövar det
direkta chefskapet, även om fråga skulle vara om ärenden av större vikt. Beslutanderätten
i flertalet ärenden kommer således i likhet med vad nu är fallet
att, i den mån icke arméchefen inträder, utövas på tyg- och intendenturavdelningarna
var för sig.

Visserligen hyser jag den uppfattningen, att souscheferna för de olika försvarsgrensförvaltningarna
icke med nödvändighet skola tagas ur militärernas
krets. Även en civilmilitär eller civil med framstående kvalifikationer bör sålunda
kunna ifrågakomma. Vad arméförvaltningen beträffar torde emellertid
frågan örn tillsättande av en icke-militär souschef åtminstone tills vidare icke
kunna bli aktuell, då valet ju kommer att stå mellan två avdelningschefer,
vilka såvitt jag kan bedöma böra vara militärer.

Vad angår frågan örn souschefens ställning i övrigt synes han — såsom
förutsatts beträffande militär chef för annan försvarsgrensförvaltning — böra
placeras i lönegraden Ob 3 a och tillsättas medelst förordnande på viss tid.
Självfallet måste han under tid för sådant förordnande frånträda de förmåner,
som äro förenade med hans befattning såsom avdelningschef. Vid bestämmandet
av löneställningen för souschef vid försvarsgrensförvaltning överhuvudtaget
har jag räknat med att sådan befattningshavare icke bör komma i
åtnjutande av liigrc avlöningsförmåner, därest han är militär, än örn han
är civil.

300

Kungl. Majlis proposition nr 180.

2. Tygavdelningen.

1941 års förvaltningsutredning.

Förvaltningsutredningen har i förevarande hänseende anfört i huvudsak
följande.

Inom den av utredningen föreslagna nya arméförvaltningen skall det ankomma
tygdepartementet att ha högsta överinseendet och ansvaret för arméns utrustning
med tygmateriel, d. v. s. vapen och ammunition, signal- och ingenjörmateriel
samt fordonsmateriel m. m.

Det skall sålunda ankomma på departementet att projektera materielen, d. v. s.
uppgöra förslag till nya materieltyper eller förbättringar av redan förefintlig materiel,
i den mån den tekniska utvecklingen skapar möjligheter härför. De nya
materieltyperna skola sedan utprövas, så att de leda till ur militär synpunkt lämpliga
konstruktioner, vilka, i förekommande fall, skola vara ägnade för tillverkning
i större skala. För det tekniska handhavandet av den nykonstruerade materielen
skall departementet utfärda erforderliga anvisningar.

Tygdepartementet skall vidare ha till uppgift att förvalta de medel, som ställas
till förfogande för arméns utrustning med tygmateriel samt vidtaga erforderliga
åtgärder för anskaffning av sådan. I den mån anskaffningen gäller artiklar av massoch
standardkaraktär skall anskaffningen ske genom anlitande av industriverket,
som har att verkställa upphandling enligt departementets leveransbestämmelser
och som jämväl skall handhava all krigsindustriplanering. Utredningen förutsätter
därvid, att tygdepartementet vid behov skall ställa erforderlig kontrollpersonal
till industriverkets förfogande.

Departementet skall även handlägga frågor angående arméns kvantitativa behov
av tygmateriel, ävensom frågor angående denna materiels förrådshållning, redovisning
och vård. Förefintliga centralförråd av ammunition förutsättas bliva i dessa
avseenden underställda departementet.

Departementet skall vidare ha överinseendet över ärenden angående tygmaterielens
reparation. För detta ändamål böra armén tillhörande verkstäder vid tygstationer
och truppförband ledas av departementet, vars chef dessutom bör ha
inspektionsrätt över reparationstjänstens utövande vid truppförbanden. Slutligen
böra inom departementet handläggas vissa frågor angående mobilisering och utbildning
i ändamål att säkerställa, att kvalificerad personal finnes tillgänglig för
besättandet av erforderliga befattningar under såväl krigs- som fredsförhållanden.

Förvaltningsutredningen har ansett, att chef för tygdepartementet liksom
nu borde vara generalfälttygmästare!!, vilken emellertid borde tillsättas på förordnande
för en tid av högst sex år. Utredningen hade haft under övervägande,
huruvida det icke skulle kunna vara tänkbart att såsom chef för tygdepartementet
förordna en icke-militär, men av flera skäl funnit sig böra avvisa
denna tanke. Utredningen har härutinnan anfört i huvudsak följande.

Tygdepartementets karaktär av rent militärt förvaltningsorgan skulle därigenom
i betänklig grad gå förlorad. Den omständigheten, att generalfälttygmästaren skall
vara chef för fälttygkåren talar också emot att besätta generalfälttygmästarposten
med en icke-militär person. Detsamma gäller beträffande det förhållandet, att han
bör ha inspektionsrätt över tygtrupperna. Slutligen är att märka, att inom armén
finnes en speciell militär personalkår, fälttygkåren, vars befattningshavare ägna
huvuddelen av sin verksamhet åt arbetsuppgifter inom tygdepartementets verksamhetsområde.
Vid utväljandet av generalfälttygmästare finnes sålunda möjlig -

301

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

heter att välja mellan ett relativt stort antal militära personer med utbildning och
erfarenheter på förvaltningsområdet. Det torde även kunna befaras, att tillsättandet
av civil person såsom generalfälttygmästare skulle inverka menligt på rekryteringsmöjligheterna
för fälttygkåren, vilket i sin tur skulle vara till stor skada för
den betydelsefulla tygförvaltningstjänstens ändamålsenliga utövande. Slutligen bör
påpekas, att de rent civila funktioner, som handhavas av det nuvarande tygdepartementet,
enligt utredningens förslag komma att till största delen överföras till
industriverket.

Utredningen Ilar framhållit, att den omständigheten att generalfälttygmästaren
borde tillsättas allenast med förordnande, borde — i likhet med vad
fallet vore med civila verkschefer — kompenseras med en något högre löneställning
än den för generalspersoner vanliga, samt därför föreslagit, att befattningen
i fråga upptages på arméförvaltningens stat i en ny lönegrad av
den i militära avlöningsreglementet intagna löneplanen Ob (Ob 3 a) med en
grundlön av 20,000 kronor.

Beträffande tygdepartementets organisation i övrigt har förvaltningsutredningen
anfört i huvudsak följande.

På grund av tygdepartementets mycket omfattande verksamhetsområde är det
enligt förvaltningsutredningens uppfattning nödvändigt, att generalfälttygmästaren,
liksom nu, till sitt förfogande har en ställföreträdande chef, fälttygmästaren,
tillika chef för tygstaten. Fättygmästarbefattningen synes i likhet med generalfälttygmästarbefattningen
böra tillsättas med förordnande på viss tid. Fälttygmästaren
skall givetvis tillhöra fälttygkåren, men befattningen synes dock böra
uppföras på arméförvaltningens stat. Med hänsyn till de synnerligen omfattande
uppgifter som komma att åvila fälttygmästaren ävensom till den osäkrare ställning
som följer med förordnandeformen bör fälttygmästaren upptagas i lönegraden
Ob 2.

Närmast anknuten till fälttygmästaren bör inom tygdepartementet finnas en
chefsexpedition, vid vilken handläggas för departementet gemensamma ärenden
ävensom generalfättygmästaren och fälttygmästaren berörande personalärenden.

För att väl kunna fylla alla de uppgifter, som skola ankomma på tygdepartementet,
måste departementet erhålla en indelning i underavdelningar, som i möjligaste
mån främjar ett effektivt arbete. Detta innebär att ett avsevärt antal byråer
måste tillkomma. Dels för att sammanhålla vissa närbesläktade byråer under en
gemensam ledning och dels för att avlasta arbetsbördan för generalfälttygmästare!!
och fälttygmästaren, böra vissa av byråerna sammanföras till avdelningar.

Utredningen har efter noggrant övervägande kommit fram till att följande avdelningar
böra finnas inom departementet:
beväpningsavdelningen.
signal- och ingenjörmaterielavdelningen,
fordonsa vdelningen,
utrustningsavdelningen samt
verkstadsavdelningen.

Vidare böra inom departementet, vid sidan av avdelningarna, finnas en mobiliseringsbyrå,
ett konstruktionskontor, ett kontrollkontor samt en provskjutningscentral.

Den sålunda föreslagna indelningen av tygdepartementet jämte avdelningarnas
indelning i byråer åskådliggöras av ett å sid. 153 i förvaltningsutredningens
betänkande intaget organisationsschema.

302

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

Beträffande de olika avdelningarnas uppgifter och organisation har utredningen
anfört i huvudsak följande.

Beväpningsavdelningen förutsattes skola handlägga ärenden angående projektering,
konstruktion, utprövning, anskaffning m. m. av vapen med utredning och
ammunition, sprängteknisk materiel, gasskyddsmateriel samt eldlednings- och mätmateriel,
ävensom utfärdandet av tekniska anvisningar för denna materiels handhavande.
Avdelningen föreslås uppdelad på tre byråer, nämligen vapenbyrå, instrumentbyrå
och ammunitionsbyrå.

Å signal- och ingenjörmaterielavdelningen skola handläggas ärenden angående
projektering, konstruktion samt anskaffning av signal-, pionjär- och brobyggnadsmateriel,
varjämte erforderliga tekniska anvisningar för denna materiels handhavande
skola utfärdas å avdelningen. Avdelningen bör uppdelas på tre byråer, nämligen
signalmaterielbyrå, elektroteknisk byrå samt ingenjörmaterielbyrå.

Fordonsavdelningen skall handlägga ärenden angående projektering, konstruktion,
anskaffning m. m. av fordon av olika slag samt hästutredning ävensom utfärda
tekniska anvisningar för denna materiels handhavande. Avdelningen föreslås
uppdelad i följande tre byråer: motorfordonsbyrån, motortekniska byrån samt
hästfordonsbyrån.

De tre hittills behandlade avdelningarna kunna karakteriseras med begreppet
»materielavdelningar», enär de var och en inom sitt område handlägga respektive
materielslags konstruktion och anskaffning m. m. Departementets återstående underavdelningar
ha emellertid en sinsemellan mera skiljaktig karaktär i anslutning
till de övriga uppgifter, som tillkomma departementet.

Utrustningsavdelningen skall handlägga ärenden, som angå tygmaterielens förvaring,
redovisning med därtill hörande förrådskontroll och statistik, truppförbandens
förseende med tygmaterielutrustning samt materielens vård och föreskrifter
för densamma m. m. Även denna avdelning bör uppdelas i tre byråer, nämligen
tygförrådsbyrå, ammunitionsförrådsbyrå och materielvårdsbyrå.

Verkstadsavdelningen avses skola handlägga ärenden, som angå driften vid
arméns verkstäder samt reparationstjänstens organisation i hemorten m. m. Till
denna avdelning föreslås även arméingenjörkårens chefsexpedition vara förlagd.
Såsom chef för verkstadsavdelningen avses arméöveringenjören. En uppdelning i
byråer torde icke vara erforderlig.

Å mobiliseringsbyrån skola handläggas ärenden, som angå tygdepartementets och
dess underlydande anstalters mobilisering, tygtjänsten berörande reglementen och
instruktioner ävensom ärenden rörande utbildning och tygtrupper m. m. Byråchefen
avses samtidigt skola vara chef för tygavdeningen i arméinspektionen. Härigenom
torde den erforderliga kontakten mellan trupp- och förvaltningssidorna beträffande
dessa frågor kunna erhållas.

De återstående underavdelningarna av tygdepartementet äro att betrakta såsom
hjälporgan till de föregående.

Vid konstruktionskontoret skola konstruktionsritningar, arbetsbeskrivningar
m. m. uppgöras enligt direktiv från departementets övriga avdelningar. Kontoret
förutsattes bliva uppdelat i underavdelningar motsvarande de olika materielslagen
(t. ex. ammunition, signalmateriel etc.). Kontrollkontoret avses för leveranskontroll
av materiel från såväl statliga som civila fabriker. Provskjutningscentralen skall
verkställa skjutningar i samband med nykonstruktioner, leveransprov eller årsbesiktningar.
Beträffande dess förläggningsplats torde en närmare utredning bliva erforderlig,
men synes åtminstone huvuddelen kunna etableras i anslutning till det
redan befintliga och i vissa avseenden välutrustade skjutfältet i Karlsborg.

303

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

Det av förvaltningsutredningen beräknade behovet av militär och civilmilitär
aktiv personal, för vincet lämnats en närmare redogörelse å sid.
154—157 i utredningens betänkande, framgår av sammanställningen å sid.
304 i denna proposition.

Förvaltningsutredningen har å sid. 159—161 i betänkandet närmare redogjort
för personalbehovet i övrigt vid tygdepartementet. Behovet av pensionerad
personal i arvodesbefattning bär beräknats till 22 officerare och
12 underofficerare. Det permanenta behovet av civil teknisk personal har
angivits till 46 befattningshavare i lönegraderna Eo 11—Eo 24. Av den civila
kontorspersonalen ha 69 befattningshavare ansetts böra beredas ordinarie
eller extra ordinarie anställning, i lönegraderna 2—11. Utredningen
har vidare räknat med 1 förste expeditionsvakt, 2 expeditionsvakter och 1
biträdande expeditionsvakt. I övrigt erforderlig civil personal har förutsatts
skola avlönas med anlitande av vederbörliga materielanslag.

Utredningen har slutligen förordat, att för underlättande av rekryteringen
vid tygdepartementet liksom nu arvoden skola tilldelas viss militär
personal vid departementet, och har i sådant hänseende föreslagit en utjämning
av arvodesbeloppen ävensom vissa jämkningar i övrigt i nu gällande
grunder för arvodena.

Ullålnnden över 1941 års förvaltningsutrednings
förslag.

Arméförvaltningen har funnit förvaltningsutredningens organisationsförslag
i stort sett ändamålsenligt men förordat vissa jämkningar däri. Sålunda
har föreslagits, att chefsexpeditionen skall bestå av tre sektioner, en central-,
en personal- och en registratorssektion. De tekniska byråerna inom de
tre egentliga materielavdelningarna lia ansetts böra benämnas tekniska assistentkontor.
Beträffande beväpningsavdelningens organisation bär därjämte
föreslagits ersättande av den föreslagna vapenbyrån med två byråer, en infanteribyrå
och en artilleribyrå. Till signal- och ingenjörmaterielavdelningen
borde anknytas det nuvarande elektrotekniska laboratoriet, som av
förvaltningsutredningen förutsatts skola underordnas industriverket. Vid
fordonsavdelningen borde tillkomma ett fordonsregister. Den av utredningen
föreslagna materielvårdsbyrån borde överflyttas från utrustningsavdelningen
till en av arméförvaltningen i stället för kontrollkontoret föreslagen kontrollavdelning,
som tillika borde omfatta en leveranskontrollbyrå ävensom
den i utredningens förslag upptagna provskjutningscentralen. I utrustningsavdelningen
borde tillkomma ett särskilt förrådskontrollkontor. Såsom förut
anmärkts borde vidare enligt arméförvaltningens mening inom tygdepartementet
finnas en särskild civilbyrå. Slutligen borde inom konstruktionskontoret
finnas en särskild sektion för standardiseringsfrågor.

lieträffande tygdepartementets personalorganisation har arméförvaltningen
ansett erforderligt med vissa utökningar och jämkningar i förhållan -

304

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Militär och civilmilitär aktiv personal vid ty g departementet.

	Chef (på fälttygkårens resp. arméingenjörkårens stat)	T j änstgörande	personal
U nderavdelning	Överstar	Överstelöjt- nanter eller majorer	Majorer eller kaptener	Förste armé- ingenjörer	Kaptener vid fälttygkåren	Kommende-rade off	Armé- ingenjörer	Hoff vid ftk	Personal ur tygstaten
Chefsexpeditionen .........	—	_	—	—	1	1	_	_
Beväpningsavdelningen ....	1	—	—	—	1	—	—	—
Vapenbyrån ............	—	1	—	—	3	1	i	—
Instrumentbyrån ........	—	—	—	i	—	1	i	—
Ammunitionsbyrån ......	—	1	—	—	4	1	2	1
Signal- och ingenjörmateriel-avdelningen ............	1	_	_	_	1	_	_	_
Signalmaterielbyrån .....	—	1	—	—	2	1	—	—
Elektrotekniska byrån . ..	—	—	—	i	—	—	1	—
Ingenjörmaterielbyrån . ..	—	—	i	—	—	1	1	—
Fordonsavdelningen .......	1	—	—	—	1	—	—	—
Motorfordonsbyrån......	—	1	—	—	2	1	—	—
Motortekniska byrån ....	—	—	—	i	—	—	1	—
Hästfordonsbyrån .......	—	—	i	—	—	1	—	—	1 2 tygförv. av
Utrustningsavdelningen ....	1	—	—	—	1	—	—	—	1 1. kl. I 3 tygförv. av
Tygförrådsbyrån ........	—	1	—	—	1	1	—	—	\| 2. kl.
Ammunitionsförrådsbyrån	—	1	—	—	1	1	—	—
Materielvårdsbyrån......	—	1	—	—	2	1	3	—
Verkstadsavdelningen......	—	—	—	■i	—	—	2	—
Mobiliseringsbyrån ........	—	1	—	—	1	—	—	—
Konstruktionskontoret .....	—	—	—	i	—	—	1	—
Kontrollkontoret ..........	—	1	—	—	6	—	4	!4
Provskjutningscentral .....	_	_	i	_	_	1	_	2	1 tygskr. 1 ty g verkm.
Summa	4	9	3	5	27	12	17	7	2 tyghantv.
1941 års försvarsutrednings förslag .................	4	8	0	S	27	_	S	7	4
1 Arméöveringenjör. 2 Två av dessa befattningar tillsättas i mån av	avgång ur tjänst av nuvarande innehavare av
två kontrollunderofficersbefattningar avsedda för pensionerade underofficerare.
3 Sammanlagt 22 st. 4 2 departementsskrivare i	stället för 2 tygförvaltare av 1. klass, i övrigt lika.

de till förvaltningsutredningens förslag. Härutinnan torde få hänvisas till
handlingarna i ärendet.

Arméförvaltningen har i anslutning till sina personalberäkningar framhållit,
att vid tygdepartémentet komme att handläggas icke blott förvaltningsärenden
utan även fälttygkåren och tygstaten berörande personalärenden
samt militära ärenden, vilka åvilade generalfälttygmästaren i denna

305

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

hans egenskap, såsom vissa mobiliserings- och utbildningsärenden samt inspektionsfrågor.
Den föreslagna organisationen medförde sålunda en minskning
av antalet eljest erforderliga organ inom arméns ledning ävensom av
den tekniska personalen.

Statens ammunitionsnämnd och jörsvarsväsendets verte,stadsnämnd lia
ifrågasatt, huruvida det kunde anses förenligt med kravet på en rationell
organisation att organisera icke mindre än nio avdelningar eller kontor under
generalfälttygmästare!! samt örn en så omfattande organisation över
huvud vore nödvändig med hänsyn till arméförvaltningens förändrade arbetsuppgifter.
Förklaringen till förvaltningsutredningens förslag syntes
ligga däri, att utredningen, trots vad den i princip anfört beträffande anskaffningens
förläggande till industriverket, tänkt sig en mycket stor del
av anskaffningen förlagd till tygdepartementet. Nämnderna finge vidare
påpeka, att för arméförvaltningen, i olikhet mot marin- och flygförvaltningarna,
saknades ett särskilt gemensamt organ för handläggning av standardiseringsfrågor.
Slutligen framhölles, att den leveranskontroll, som skulle
handhavas av kontrollkontoret, icke finge avses omfatta annan materiel än
sådan, vars anskaffning ombesörjdes av departementet. Nämnderna lia därjämte
ansett, att all reparation av materiel för armén borde sammanföras till
en gemensam verkstadsavdelning.

Statskontoret har avstyrkt förslaget om uppflyttning till den nya lönegraden
Ob 3 a av generalfälttygmästaren ävensom att denna befattning
skulle tillsättas på förordnande på viss tid. Icke heller hade tillräckliga skäl
anförts för en förändrad löneställning för fälttygmästaren. De föreslagna
avdelningarna vore enligt statskontorets mening att jämställa med byråer
inom förvaltningen i övrigt och de särskilda byråerna med kontor eller sektioner.
Statskontoret kunde icke tillstyrka, att såsom chefer för samtliga
avdelningar sattes överstar; åtminstone två borde vara överstelöjtnanter.
Löneställningen för de befattningshavare, som förutsatts skola tillhöra
arméingenjörkåren, kunde icke slutligt bedömas i avbidan på utredningen
rörande utnyttjandet inom försvarsväsendet av ingenjörtekniskt utbildad
personal. Såsom chefer för avdelningarnas underavdelningar borde i regel
utnyttjas majorer och högst överstelöjtnanter. — Statskontoret kunde icke
finna de av utredningen anförda skälen för bibehållande av särskilda arvoden
åt militär personal vid tygdepartementet bärande.

Allmänna lönenämnden och jörsvarsväsendets lönenämnd lia funnit tveksamt,
om behov verkligen förelåge av en särskild befattningshavare med huvudsaklig
uppgift att vara ställföreträdare för chefen för tygdepartementet.
örn en sådan befattning ansåges oundgängligen erforderlig, borde den placeras
i högst lönegrad Ob 1. Nämnderna lia vidare ifrågasatt, om icke såsom
avdelningschefer kunde avses jämväl överstelöjtnanter samt såsom byråchefer
majorer och kaptener i större utsträckning än utredningen ifrågasatt.
Chef för byrå syntes endast undantagsvis böra vara överstelöjtnant.

Bihang Ull riksdagens protokoll 19ft3. 1 sami. AV ISO. 20

306

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Statens krisrevision har anfört, att om industriverket erhölle den av krisrevisionen
förordade, i det föregående närmare angivna ställningen, den av
förvaltningsutredningen föreslagna organisationen av tygdepartementet
uppenbarligen bleve alldeles för stor. Krisrevisionen har i detta sammanhang
berört frågan örn utbildningen av tygoffieerare, vilken enligt krisrevisionens
erfarenhet för närvarande lämnade rum för åtskilliga erinringar.

Svenska teknologiöreningen har ansett, att arméförvaltningen enligt förvaltningsutredningens
förslag icke bleve tillräckligt, tekniskt och merkantilt
betonad vare sig i fråga örn organisation eller personal. Chefen för tygdepartementet
borde alltefter förhållandena kunna väljas bland militärer
eller icke-militärer. Vad utredningen anfört till stöd för förslaget örn militär
chef stöde icke i överensstämmelse med utredningens synpunkter i fråga örn
tygdepartementets allmänna uppgifter och vore även inkonsekvent, jämfört
med vad utredningen anfört i fråga örn chefskapet för marin- och flygförvaltningarna.
Den av utredningen föreslagna indelningen av tygdepartementet
vore ur flera synpunkter mindre ändamålsenlig. De materielhandläggade
organen borde så långt möjligt indelas efter de tekniska facken.
Med utgångspunkt därifrån och under åberopande av vissa andra skäl, beträffande
vilka torde få hänvisas till handlingarna i ärendet, föresloge föreningen,
att tygdepartementet skulle indelas i en vapenbyrå, en ammunitionsbyrå,
en fältbyggnadsbyrå, en fordonsbyrå, en elektroteknisk byrå, en
normaliebyrå, en verkstadsbyrå och en anskaffningsbyrå. Därjämte skulle
i stället för den av utredningen föreslagna chefsexpeditionen inrättas två
centrala organ, en fälttygmästarexpedition, vilken skulle handlägga bland
annat mobiliseringsärenden, och en arméingenjörsexpedition, varjämte
skulle finnas en provskjutningscentral ävensom provrum och försöksstation.

Försvarsväsendets civilmilitära ingenjörers förbund har ansett, att chefen
för tygdepartementet efter de personliga kvalifikationerna borde kunna väljas
bland militära, civilmilitära eller civila personer ävensom att hans lön,
liksom chefslönerna i marin- och flygförvaltningarna, borde vara högre än
enligt förslaget. Den föreslagna indelningen av tygdepartementet innebure
en tungrodd och i vissa fall överflödig organisation. I många fall gjorde sig
ett behov gällande av att sammanhålla byråer i andra kombinationer än
utredningen föreslagit. Såsom utgångspunkt för ärendenas uppdelning på
byråer borde tjäna karaktären av handläggningen samt de tekniska ärendenas
art, sett ur teknisk synpunkt.

Förbundet har i anslutning till dessa synpunkter förordat samma byråindelning
som svenska teknologföreningen föreslagit. I likhet med sistnämnda
förening har förbundet därjämte föreslagit inrättande av en fälttygmästar-
och en arméingen jörsexpedition. Cheferna för anskaffnings- och
verkstadsbyråerna borde placeras i lönegraderna C 6 respektive Cbl. Övriga
byråchefer borde vara förste arméingenjörer i lönegraden Ca 30 eller
undantagsvis Ca 28. En väsentlig ökning av den tekniska pesonalen på de
olika byråerna syntes erforderlig.

307

Kungl. May.ts ''proposition nr 180.

Civilmilitärer tjänstemannaföreningen har förordat ett par smärre jämkningar
i löneställningen för personalen vid tygdepartementets utrastningsavdelnings
förrådskontroll.

Slutligen har försvarets civila tjänstemannaförbund föreslagit en avsevärd
utökning av personalen vid konstruktionskontoret, delvis även innebärande
förbättrad löneställning, samt en mindre jämkning av utredningens
förslag beträffande personalorganisationen vid kontrollkontoret.

Vid behandlingen av principerna för verksamhetens ordnande på tygförvaltningens
område har jag såsom min mening uttalat, att krigsmaterielverket
bör — jämte det verket handhar vissa uppgifter avseende industriplanering,
standardisering, kontroll, förrådshållning m. m. — ombesörja anskaffning
av materiel, som är av mass- eller standardkaraktär eller som kan
anses fixerad i tekniskt hänseende, samt vidare sådan anskaffning som måste
ske genom verket för att möjliggöra en effektiv krigsplanering. Anskaffandet
av ren specialmateriel eller sådan materiel som befinner sig på experimentstadiet
bör däremot enligt min mening åvila vederbörande försvarsgrensförvaltning.
Anskaffningsuppgifterna avses emellertid skola överföras successivt
i enlighet med beslut av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall eller beträffande
visst eller vissa materielslag. Härigenom vinnes en smidigare övergång
till det nya systemet och större klarhet beträffande gränsdragningen i detalj
mellan krigsmaterielverket och arméförvaltningens tygavdelning.

I anledning av vad förvaltningsutredningen anfört därom, att centralförråden
för ammunition förutsatts underställda tygavdelningen, vill jag
framhålla, att enligt vad jag redan i det föregående anfört de s. k. industriförråden
böra lyda under krigsmaterielverket.

Det omedelbara chefskapet för tygavdelningen bör utövas av en generalfälttygmästare,
som i likhet med samme befattningshavare i den nuvarande
organisationen bör vara placerad i lönegraden Ob 3, givetvis med
undantag för det fall, att han förordnats till souschef för arméförvaltningen.
Liksom för närvarande är fallet inom tygdepartementet bör inom tygavdelningen
finnas en fälttygmästare. Denne befattningshavare är i nuvarande
organisation placerad i lönegraden Oa 6. Förvaltningsutredningen har föreslagit
en uppflyttning av fälttygmästaren till lönegraden Ob 2. Oavsett frågan
om den centrala militärförvaltningens organisation har såsom skäl för
en högre löneställning för fälttygmästaren åberopats, att han genom beslut
av 1942 års riksdag ålagts chefskapet för tygstaten. För min del kan
jag icke finna, att tillräckliga skäl förebragts för att, samtidigt som åtskilliga
arbetsuppgifter överföras från tygdepartementet (tygavdelningen) till
krigsmaterielverket och fabriksstyrelsen, göra en uppflyttning av ifrågavarande
befattningshavare i högre lönegrad.

Genom nyssnämnda överflyttning av arbetsuppgifter måste på längre
sikt en minskning av den på tygavdelningen belöpande arbetskvantiteten

Departe mentschefen.

308

Kungl. May.ts proposition nr 180.

komma att ske. En ytterligare sådan minskning kommer självfallet att inträda
i den mån materielanskaffningen enligt försvarets femårsplan fortskrider.
En återgång till fredsförhållanden måste även komma att medföra
en betydande nedgång i dylikt hänseende. Dessa omständigheter torde
icke i tillräcklig grad ha beaktats vid uppgörandet av förvaltningsutredningens
förslag i förevarande hänseende. Jag har därför kommit till
den bestämda uppfattningen, att tygavdelningens organisation och personal
måste i väsentlig mån begränsas i förhållande till vad utredningen
förordat. Förvaltningsutredningen har föreslagit, att det av densamma förordade
tygdepartementet skulle indelas i fem avdelningar, var och en om
flera byråer, samt vissa organ vid sidan om avdelningarna. Den tygavdelning,
som nu av mig föreslås, bör enligt min mening direkt indelas i byråer,
vilka i sin tur få uppdelas i sektioner och detaljer, ävensom vissa med byråerna
sidoordnade organ. Förslaget innebär således, att de organisatoriska
enheterna inom tygavdelningen erhållit beteckningar, som bättre svara mot
deras mera begränsade omfattning. Med dessa utgångspunkter har på mitt
uppdrag under hand inom det nuvarande tygdepartementet utarbetats ett
organisationsutkast, vilket synes mig ägnat att i sina huvuddrag läggas till
grund för ett förslag till riksdagen. De principer, på vilka utkastet är byggt,
överensstämma i stort sett med dem, som tillämpats av förvaltningsutredningen
vid dess gränsdragning mellan arbetsuppgifterna för de olika enheterna
inom organet för tygförvaltning. Den av utredningen förordade fristående
mobiliseringsbyrån har emellertid fått uppgå i chefsexpeditionen,
medan provskjutningscentralen infogats i kontrollbyrån. Mellan signalmaterielbyrån
och fordonsbyrån har — även i förhållande till vad i nyssnämnda
utkast föreslagits — gjorts en viss förskjutning i arbetsuppgifterna. I övrigt
förutsättas de olika byråerna skola handlägga i stort sett de ärenden, som i
förval tningsutredningens förslag lagts på dem motsvarande avdelningar, dock
med den jämkning i fråga örn materielanskaffningen, som föranledes av den
förut gjorda gränsdragningen mellan tygavdelningens och krigsmaterielverkets
uppgifter. Beträffande organisationen inom byråerna föreslås åtskilliga
ändringar i förhållande till förvaltningsutredningens förslag.

I enlighet med det sagda föreslår jag, att tygavdelningen skall indelas i
chefsexpedition, beväpningsbyrå, signalmaterielbyrå, fordonsbyrå, utrustningsbyrå,
kontrollbyrä, verkstadsbyrå samt ritkontor.

I beväpning sbyrån bör med hänsyn till den nutida mångskiftande infanteribeväpningen
ingå en särskild infanterisektion. Vidare bör finnas en
artillerisektion och en ammunitionssektion. För byrån erforderliga tekniska
specialister på optiska frågor, instrument- och materialfrågor m. m. böra
sammanföras till en specialteknisk sektion.

I fråga om signalmaterielbyråns inre organisation ha flera alternativ varit
under övervägande. Från tygdepartementets sida har framhållits såsom
tveksamt, huruvida ingenjör- och signalmaterielärendena borde samman -

:J09

Kungl. Marits ''proposition nr ISO.

förås inom samma byrå eller fördelas på två fristående byråer. Å ena sidan
äro de båda materielgrupperna tekniskt skilda från varandra, varför en
handläggning på två fristående byråer kan synas naturlig. Å andra sidan
föreligger önskemål örn att minska antalet avdelningschefen direkt underställda
enheter, varjämte den relativt ringa omfattningen i fredstid av
ingenjörmaterielärendena torde möjliggöra, att dessa handläggas vid en
större enhet. Även jag anser, att skälen för att sammanföra signal- och
ingenjörmaterielärendena till en byrå ha föga bärkraft. Jag erinrar om att
en uppdelning av hithörande frågor på den rent militära sidan gjordes redan
i samband med 1936 års försvarsreform, i det att då särskilda signaltrupper
och särskilda ingenjörtrupper bildades. För min del anser jag, att ingenjörmaterielärendena
med större fördel böra förläggas till den tilltänkta fordonsbyrån.
En sådan anordning synes mig också väl förenlig nied min tanke
— till vilken jag senare återkommer — att till chefer för byråerna skola
kunna sättas även tekniker. Till jämförelse må nämnas, att inom krigsmaterielverket
planerats ett sammanförande av ärenden angående fordon
samt bro- och överskeppningsmateriel till en anslcaffningsgrupp.

Med den ståndpunkt jag intager till frågan örn ingenjörmaterielärendenas
handläggning skulle signalmaterielbyråns omfattning begränsas till en trådmaterielsektion,
en radiomaterielsektion och en specialteknisk sektion.

Inom fordombyrån bör finnas — förutom en ingenjörmaterielsektion enligt
vad nyss är sagt — en motorfordonssektion, en hästfordonssektion och
en specialteknisk sektion. I anslutning till beslut av 1942 års riksdag har
genom förordningen den 9 oktober 1942 (nr 832) om uttagning under fredstid
av vissa förnödenheter för krigsmaktens behov (uttagningsförordningen)
föreskrivits, att uttagning av motorfordon och motorredskap skall verkställas
av arméförvaltningens tygdepartement såsom biluttagningsmyndighet.
I förvaltningsutredningens betänkande har hänsyn icke kunnat tagas
till denna arbetsuppgift. I fordonsbyrån bör emellertid ingå en särskild sektion
för fordonsregistrering och biluttagning.

I utrustning sbyrån bör ingå en tygförråds- och en anmiunitionsförrådssektion
samt ett förrådskontrollkontor. Till skillnad mot vad förvaltningsutredningen
föreslagit bör i utrustningsbvrån icke ingå något särskilt organ
för materielvården. Ett sådant bör i stället infogas i kontroll byrån, med
vars verksamhet materielvården nära sammanhänger. I kontrollverksamheten
ingår nämligen även att följa materielen vid trupp under garantitiden
samt att genom periodiskt återkommande överbesiktningar ingående kontrollera
materielens funktionsduglighet, slitage m. m.

Kontrollbyrån bör omfatta leveranskontrollsektion, specialteknisk sektion
och materiel vårdssektion. Då vidare provskjutningar äro ett av de
viktigaste slutproven för vapen, ammunition och pansar, torde den av utredningen
föreslagna fristående provskjutningscentralén lämpligen böra inordnas
under kontrollbyrån.

310

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Verkstadsbyrån bör indelas på särskilda sektioner för de byrån underställda
verkstädernas drift samt för vapen, fordon, instrument, elektroteknik,
krigsverkstäder och utbildning. Verkstadsbyrån bör även i den mån så
befinnes påkallat och lämpligt biträda intendenturavdelningen vid skötseln av
de verkstäder, som alltjämt komma att vara underställda denna avdelning.

Slutligen bör ritkontoret innefatta sektioner för standardisering, Verkstadstekniska
frågor, vapen, ingenjörmateriel, fordon och artilleri.

Jag förutsätter dock, att Kungl. Majit skall äga genomföra de jämkningar
i denna organisation, som i praktiken kunna visa sig påkallade.

Såsom jag nyss antytt förordar jag, att till chefer för tygavdelningens
byråer skola sättas de i varje särskilt fall för dessa poster mest lämpade
männen, oavsett om de äro militärer, civilmilitära eller civila tekniker. Vad
verkstadsbyrån angår räknar jag emellertid med en tekniker såsom chef för
densamma. Denne befattningshavare, som bör ha tjänstetiteln överingenjör,
bör med hänsyn till de höga kvalifikationer, som krävas av honom, placeras
i lönegraden C 8. Vidare bör enligt min mening i regel såsom chef för signalmaterielbyrån
avses en tekniker.

Vad angår den för tygavdelningen erforderliga militära personalen ha
ifrågasatts åtskilliga ökningar av densamma. Å andra sidan kommer genomförandet
av det i det föregående framlagda förslaget om fabriksstyrelsen och
fabriksverket i övrigt att i och för sig öppna möjlighet att frigöra vissa på
personalförteckning för fälttygkåren upptagna beställningshavare. Jag vill
vidare erinra, att slutförandet av den pågående ingenjörutredningen kan komma
att föranleda ändringar i fälttygkårens framtida sammansättning. Härtill
kommer svårigheten att i nuvarande läge bedöma personalbehovet vid återgång
till fredsförhållanden. Med hänsyn till det anförda synes mig icke möjligt
att nu föreslå några förändringar i fråga örn de i fälttygkåren ingående officerarna
i vidare mån än att tre nya kaptensbeställningar, avsedda för militärassistenter
vid fabriksverket, böra inrättas.

Till frågan örn en provisorisk reglering av anställningsförhållandena för nu
anställda tekniker samt till vissa spörsmål berörande fälttygkårens sammansättning
i här ej berörda hänseenden torde jag få återkomma vid anmälan av
frågan örn anslagsbehovet för nästa budgetår.

Intill dess hithörande ännu ovissa spörsmål blivit till fullo klarlagda torde
det ytterligare personalbehov, som kan föreligga vid tygavdelningen, böra
fyllas genom tillfälliga kommenderingar eller tillfällig anställning av civila
tekniker.

Till frågan om tilläggsarvoden till vissa befattningshavare vid tygdepartementet
torde jag i annat sammanhang få återkomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

311

3. Intendentu ra vdelningen.

1941 urs förvaltningsutrcdning.

Enligt förvaltningsutredningens förslag skall arbetet inom intendenturdepartementet,
i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande organisation, fördelas
på sex byråer jämte ett för departementet gemensamt kontor, nämligen
centralbyrån,
utrustningsbyrån,
kasernutredningsbyrån,
materielbyrån,
underhållsbyrån,

häst- och veterinärmaterielbyrån samt
förrådskontrollkontoret.

Förvaltningsutredningen har funnit en viss ökning av personalbehovet inom
intendenturdepartementet ofrånkomlig och därom närmare anfört följande.

Den utökade arméorganisationen samt förlängningen av tjänstgöringstiden för
huvuddelen av arméns värnpliktiga från 175 dagar till 450 dagar medför helt naturligt
ökade arbetsuppgifter. Den minskning i de löpande ärendenas antal, som
förut under vinterperioden medgivit ökad tid för större utredningar och planläggningsarbeten,
kan hädanefter, då värnpliktiga hela året äro i tjänstgöring, icke påräknas.
De enorma anskaffningar av intendenturmateriel, som under de båda senaste
åren ägt rum och alltjämt pågå, komma att medföra betydligt utökade arbetsuppgifter
för den centrala förvaltningsmyndigheten, om dessa för landet så värdefulla
tillgångar skola komma att på ett betryggande sätt förvaltas. För arméns del
har detta förhållande bland annat medfört tillkomsten av tre nya centralförråd.
Å andra sidan kan framhållas, att en blivande fredsperiod kommer att medföra
minskade anskaffningsuppgifter. Den samordning av materielanskaffningarna, som
bör komma till stånd, torde dock för intendenturdepartementets del komma att i
viss utsträckning motverka denna minskning. Härtill kommer vidare, att beredskapstidens
erfarenheter från materielanskaffningar visat sig kräva ett betydligt
mera omfattande krigsplanläggningsarbete än som hittills kunnat utföras. Även
på livsmedelsområdet får man räkna med en i ökad utsträckning centraliserad och
mellan försvarsgrenarna samordnad anskaffning, varjämte lagring av livsmedel i
större utsträckning och å flera platser än hittills torde ifrågakomma.

Chefen för intendenturdepartementet torde liksom nu böra benämnas generalintendent.
Med hänsyn till de rent militära frågor, som ständigt uppkomma till
bedömande vid handhavandet av den högsta beslutanderätten på förevarande område,
ävensom till den inspekterande verksamhet rörande intendenturförvaltningstjänsten
vid truppförbanden, som utgör en av generalintendentens viktigaste uppgifter,
har utredningen kommit till den bestämda uppfattningen, att det är helt
uteslutet att besätta generalintendentsbefattningen med en icke-militär. Emellertid
synes det vara lämpligt att befattningen som generalintendent tillsättes allenast
på förordnande på viss tid, i allmänhet sex år. Som kompensation för denna osäkrare
ställning synes lönen böra höjas till den för generalfälttygmästaren föreslagna
lönegraden Ob 3 a, vilken motsvarar den för förordnade civila verkschefer gängse
lönegraden.

Utredningen vill föreslå, att generalintendenten till sitt direkta förfogande inom

312

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

departementet erhåller en ställföreträdare, närmast avsedd att biträda honom i
arbetet med ledningen av verksamheten vid de byråer, vilkas främsta uppgifter
falla inom materieltjänstens område (utrustnings-, kasernutrednings- och materielbyråerna).
Denne befattningshavare, vars tjänstetitel synes böra vara Överfältintendent
bör upptagas i lönegraden Ob 2.

Som chefer för de fem militära byråerna — central-, utrustnings-, kasernutrednings-,
materiel- och underhållsbyråerna — torde böra avses 4 överstar och 1
överstelöjtnant vid intendenturkåren. Häst- och veterinärmaterielbyrån bör förestås
av överfältveterinären. Som föreståndare för förrådskontrollkontoret torde böra
avses en major ur intendenturkåren.

Vad angår personalen i övrigt har utredningen funnit erforderligt, att till departementets
förfogande ställes, förutom militära och civilmilitära befattningshavare
samt kontors- och vaktpersonal, jämväl viss civil teknisk personal. Denna bör äga
ständig kontakt med utvecklingen inom motsvarande civila arbetsområden. Ifrågavarande
personal bör lämpligen anställas mot arvode.

Beträffande förvaltningsutredningens beräkningar av personalbehovet i
övrigt vid intendenturdepartementet torde få hänvisas till följande två sammanställningar.

Militär och civilmilitär personal.

			Aktiv personal			Pensio-
		Militär		Civilmilitär	nerade
Byrå eller kontor	överstar	Överstelöjt- nant	Majorer	Kaptener	överfältve- terinär	Regements- veterinär	Departements- skrivare	Officerare	Underoffi- cerare
Centralbyrån .............	1	_	i	6	_				i
Utrustningsbyrån .........	1	—	i	2	—	—	—	1	i
Kasemutredningsbyrån ....	—	1	—	1	—	—	—	1	_
Materielbyrån ............	1	—	i	41	—	—	—	1	i
Underhållsbyrån........... Häst- och veterinärmateriel-	1	—	t	5	—	—	—	—	i
byrån2 .................	—	—	—	i	1	1	_	_	_
Förrådskontrollkontoret ....	—	—	i	—.	—	—	2	—	2
Summa	4	1	5	19	1	1	2	8	6
1 Därav en från marinintendenturkåren och en ur flygvapnets	n tendén turperson al.
Om den föreslagna rekvisitionslagstiftningen genomföres, tillkomma här 1 fältveterinär och 1 pensionerad underofficer.

Teknisk personal.

Befattning	Årsarvode kronor
1 verkstadsinspektor ...........................	9 000
1 bränsleinspektör .....................................	1 o ono
2 ingenjörer ..........................	10 000
Summa befattningshavare: 4.

313

Kungl. Majlis proposition nr ISO.

Slutligen har utredningen beräknat behovet av kontors- och vaktpersonal
till 22 befattningshavare i lönegraderna 2—9 ävensom 1 förste expeditionsvakt
och 2 expeditionsvakter.

Utlåtanden över 1941 års förvaltningsutrednings
förslag.

Arméförvaltningen har anfört, att från intendenturdepartementets sida
framhållits, att om tygdepartementet uppdelades på avdelningar, en liknande
ordning borde tillämpas för intendenturdepartementets del. I varje
fall vore det angeläget, att icke de olika benämningarna föranledde ojämnheter
i lönesättningen för de närmast under departementschefen stående befattningshavarna.
I övrigt hade arméförvaltningen icke funnit anledning till
annan erinran mot utredningens förslag beträffande intendenturdepartementets
inre organisation än att såsom förut anmärkts i departementet
borde ingå en för detsamma avsedd civilbyrå. Kontroll- och revisionskontoret
borde underställas överfältintendenten, som därigenom kunde erhålla
värdefulla impulser till åtgärder av olika slag.

Även samarbetet med marin- och flygförvaltningarna borde närmast
åvila överfältintendenten.

Beträffande förvaltningsutredningens förslag med avseende å intendenturdepartementets
personal har arméförvaltningen föreslagit ett flertal jämkningar
i fråga örn såväl löneställning som antal. Härutinnan torde få hänvisas
till handlingarna i ärendet. Här torde blott böra anmärkas, att arméförvaltningen
föreslagit överfältveterinärens inplacering i lönegrad Cb2,
iivensom att från intendenturdepartementets sida påyrkats, att, i likhet
med vad fallet vore vid tygdepartementet, samtliga kompaniofficerare måtte
tillerkännas tilläggsarvoden.

Statens ammunitionsnämnd och försvarsväsendets verkstadsnämnd ha
anfört, att förvaltningsutredningens förslag örn inrättande av befattningar
för verkstadsinspektor, bränsleinspektör och två ingenjörer å materielbyrån
vid sidan av såväl arméingenjörkåren som tygdepartementets ingenjörorganisation
icke vore lämpligt. Verkstadsinspektören skulle således få likartad
befattning och likartad kompetens som chefen för tygdepartementets
verkstadsavdelning. Såsom tidigare anmärkts borde enligt nämndernas förmenande
intendenturdepartementets ifrågavarande uppgifter lia sammanförts
med verkstadsavdelningens. Materielbyråns två ingenjörer skulle synbarligen
praktiskt taget uteslutande få uppgifter, som enligt utredningens
förslag egentligen skulle åvila industriverkets personal.

Statskontoret har avstyrkt uppfattning av generalintendenten i högre
lönegrad samt tillsättande av denne på förordnande på viss tid. Icke heller
hade tillräckliga skäl anförts för placering av överfältintendenten, därest,
en dylik tjänst skulle anses erforderlig, i högre lönegrad än Oa 6. Åtminstone
ett par av de såsom byråchefer avsedda överstarna syntes kunna ut -

314 Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

bytas mot överstelöjtnanter. Den av utredningen föreslagna bränsleinspektören
borde överflyttas till fortifikationsförvaltningen.

Lönenämnderna ha ifrågasatt behovet av en särskild Överfältintendent och
ansett, att en sadan befattningshavare i varje fall icke borde placeras i högre
lönegrad än Ob 1. Nämnderna lia vidare framställt vissa erinringar beträffande
det av förvaltningsutredningen beräknade antalet regementsofficerare
av olika grader.

Departe mentschefen.

Genom mitt ståndpunkttagande till spörsmålet om principerna för ordnandet
av intendenturförvaltningen har jag även angivit min uppfattning
i frågan om de uppgifter, som böra ankomma på arméförvaltningens intendenturavdelning.
Såsom jag i nyssnämnda sammanhang framhållit bör anskaffningen
av intendenturmateriel centraliseras till krigsmaterielverket, då
fråga är om mass- eller standardartiklar och vissa andra varor, som därmed
jämställts. Denna grundregel bör gälla icke blott för intendenturmateriel
hänförlig till den mekaniska eller den kemisk-tekniska industrien utan även
för textil- och lädervaror. Undantag avses dock skola göras för sådan för
en viss försvarsgren specifik materiel, för vars anskaffning i annan ordning
vägande militära skäl kunna åberopas. Beträffande anskaffningen av drivmedel
hänvisar jag till vad som anförts vid behandlingen av krigsmaterielverket.
Även i fråga om intendenturmateriel bör den krigsindustriella planläggningen
verkställas av detta verk. Vidare bör arméns centrala beklädnadsverkstad
ställas under fabriksstyrelsens ledning. Den efter försvarsgrenarna
uppdelade intendenturförvaltningstjänsten skulle sålunda i stort sett
bli begränsad till lokal anskaffning samt centrala och lokala vård- och underhållsuppgifter,
livsmedelsanskaffning, ärenden angående intendenturväsendets
organisation och utveckling, mobiliseringsärenden, frågor om intendenturtjänsten
berörande reglementen och instruktioner m. m.

För närvarande är arméförvaltningens intendenturdepartement organiserat
på följande åtta byråer, nämligen central-, utrustnings-, kasernutrednings-,
industri-, underhålls- och drivmedelsbyråerna, häst- och veterinärbyrån
samt civilbyrån. Härtill kommer ett tekniskt revisionskontor. Industri-
och drivmedelsbyråerna lia jämlikt beslut av Kungl. Maj:t tillkommit
under beredskapstiden, den förra redan på ett tidigt stadium genom utbrytning
ur utrustningsbyrån av dess krigsindustriavdelning, den senare först
under år 1942. Av dessa byråer kommer industribyrån enligt det föreliggande
förslaget att kunna avvecklas i samma mån som utbyggnaden av
krigsmaterielverket fortskrider. Vid återgång till normala förhållanden beräknas
vidare en särskild drivmedelsbyrå bli obehövlig. Civilbyrån bör enligt
min mening sammanslas med motsvarande organ inom det nuvarande tygdepartementet
till en byrå. I den blivande intendenturavdelningen inom arméförvaltningen
böra sålunda ingå en centralbyrå, en utrustningsbyrå, indelad i
mobiliseringsdetalj, försöks- och utrustningsdetalj, förrådsdetalj samt verk -

315

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

stadsdetalj, en lcascmutredningsbyrå med detaljer för kasern- och förplägnadsutredning
samt för bränsle, belysning m. m., en underliållsbyrå, indelad i
mobiliseringsdetalj och förplägnadsdetalj samt tills vidare, i avbidan på avgörande
av frågan örn statlig lagring av drivmedel, en drivmedelsdetalj, en
häst- och vetennännaterielbyrå ävensom ett förrådskontrollkontor.

Särskild uppmärksamhet förtjänar i detta sammanhang frågan örn remonteringsväsendets
ledning. Försvarsutredningen förordade för sin del
härutinnan i huvudsak en återgång till den organisation, som var rådande
före genomförandet av 1925 års försvarsbeslut. Ledningen borde således
enligt utredningens mening anförtros åt en remonteringsstyrelse lydande
närmast under inspektören för infanteriet och kavalleriet. Till denna mening
anslöt jag mig vid framläggandet av propositionen 1942: 210. Emellertid
ansåg riksdagen önskvärt, att den nuvarande remonteringsnämnden
vid den i utsikt ställda omorganisationen av försvarsväsendets centrala förvaltningsorganisation
inordnades i intendenturdepartementet. Avgörande
för riksdagens ståndpunkttagande till detta spörsmål var dels den synpunkten,
att arméns remontering främst vore att betrakta som en teknisk-ekonomisk
förvaltningsangelägenhet, dels att på detta sätt större överensstämmelse
skulle vinnas mellan freds- och krigsorganisation.

Så länge den nuvarande kavalleriinspektören kvarstår i sin befattning,
torde den hittillsvarande organisationen av remonteringsväsendets ledning
böra bibehållas. Vid hans avgång bör i enlighet med det av riksdagen uttalade
önskemålet dess ledning infogas i arméförvaltningens intendenturavdelning.
Anskaffningen av de för armén erforderliga remonterna bör alltjämt
ske genom remonteringsnämnden, men dennas ordförande jämte för
nämnden avsedd biträdespersonal böra såsom befattningshavare ingå i intendenturavdelningen.
Jag förutsätter emellertid, att inspektören för infanteriet
och kavalleriet alltjämt skall äga inspektionsrätt över remontdepåerna.
Därest chefen för armén, såsom jag i det föregående föreslagit, erhåller
chefskapet för arméförvaltningen, kunna självfallet de militära synpunkterna
på remonteringen även på denna väg göra sig gällande.

Beträffande intendenturavdelningens ledning har jag med hänsyn till
förslaget örn en souschef för arméförvaltningen icke funnit skäl föreslå uppfattning
av generalintendenten i högre lönegrad än Ob 3. Jag har ej heller
ansett mig böra nu, samtidigt som åtskilliga arbetsuppgifter flyttas till
andra verk, föreslå inrättande av en befattning såsom Överfältintendent.

Vid beräkningen av intendenturavdelningens personalbehov måste beaktas,
att åtskilliga arbetsuppgifter successivt komma att överföras på
krigsmaterielverket och fabriksstyrelsen. Vad anskaffningen beträffar mäste
emellertid, även örn denna anförtros åt krigsmaterielverket, åtskilligt förarbete
utföras av intendenturavdelningen, såsom bestämmande av modeller,
uppgörande av arbetsbeskrivningar, uppställande av kvalitetsfordringar
och kvantitetsberäkningar. Någon mera avsevärd överflyttning av personal

.316

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

till krigsmaterielverket eller indragning av befattningshavare kan därför
icke beräknas bli möjlig. Därtill kommer, att eventuellt tänkbara minskningar
mer än väl torde uppvägas av vissa ökningar, som av skäl, vilka icke
äga samband med förvaltningens omorganisation, bli alltmera påkallade.

syftar här på sådana krav pa personalökningar, som motiveras med
det ökade antalet värnpliktiga och den förlängda övningstiden. Båda dessa
omständigheter måste uppenbarligen i särskilt hög grad avspegla sig på
intendenturavdelningens verksamhetsområde. Slutligen måste beaktas, att
de senaste 5 6 arén ett malmedvetet arbete bedrivits inom det nuvarande
intendenturdepartementet i syfte att på olika områden effektivisera och rationalisera
olika grenar av intendenturtjänsten. För att vid återgång till normala
förhållanden det sålunda påbörjade arbetet i den mån det alltjämt
kommer att åvila intendenturavdelningen skall kunna upprätthållas och
fullföljas kräves viss personal, som icke beräknats vid 1936 års försvarsreform.
Örn jag än, på sätt jag i det föregående närmare utvecklat, icke är
beiedd att nu i hela dess vidd taga ståndpunkt till spörsmålet örn den personal,
som efter återgång till fredsförhållanden blir erforderlig för den militära
förvaltningsorganisationen, så finner jag dock — i betraktande av
nyss anförda omständigheter — ej anledning att föreslå några nedskärningar
av intendenturavdelningens personal. I stort sett bör den nuvarande
personalen åtminstone tills vidare förslå för fullgörande av de på avdelningen
ankommande mera begränsade arbetsuppgifterna. I vissa avseenden
har emellertid ett särskilt starkt behov av personalförstärkning gjort sig
gällande. Detta gäller bland annat i fråga örn den verksamhet, som i den
nya organisationen kommer att åvila centralbyråns mobiliserings- och personaldetalj,
utrustningsbyråns förrådsdetalj och underhållsbyråns förplägnadsdetalj.
Jag föreslår därför, att intendenturkåren utökas med tre för
intendenturavdelningen avsedda kaptensbeställningar. Den civila tekniska
personal, som finnes böra vara anställd vid intendenturavdelningen, bör
tills vidare liksom hittills avlönas medelst arvoden, att utgå från sakanslag.

Med avgörande av frågan örn tilläggsarvoden till viss vid intendenturavdelningen
tjänstgörande personal torde få anstå, till dess resultatet av
pågående utredning örn reglering av vissa militära arvoden föreligger.

4. Civilbyrån.

I arméförvaltningen sådan den för närvarande är sammansatt ingår förutom
de till civila departementet hörande befattningshavarna viss ytterligare
civil personal, avsedd för den administra ti vt-juridiska verksamheten. För tygoch
intendenturdepartementens samt fortifikationsstyrelsens vidkommande finnas
särskilda, till var och en av de ifrågavarande verksamhetsgrenarna anknutna
civilbyråer. Enligt 1936 års försvarsordning skulle chefen för tygdepartementets
civilbyrå tillika vara chef för fortifikationsstyrelsens civil -

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

byrå. På grund av den i synnerhet under senare år inträffade ökningen av
såväl tygdepartementets som fortifikationsstyrelsens arbetsbörda har emellertid
från och med ingången av budgetåret 1938/39 den å tygdepartementets
civilbyrå tjänstgörande sekreteraren eller, vid förfall för denne, annan å byrån
placerad tjänsteman varit förordnad såsom extra föredragande med skyldighet
att handlägga samtliga å byrån förekommande mål och ärenden.

Enligt gällande instruktion för arméförvaltningen skola å ty g departementets
civilbyrå handläggas ärenden, som angå upprättande av leverans- och
andra kontrakt, departementet vidkommande utanordningar av medel, tolkning
och tillämpning av kontraktsbestämmelser ävensom av administrativa
och ekonomiska författningar, som angå departementet eller äga tillämplighet
å dess förvaltning, varjämte civilbyrån tillkommer att förvara kontrakt, uppbörds-
och leveransbevis samt värdehandlingar ävensom att vidtaga åtgärder
för bevarande av dylika handlingars gällande kraft.

Å intendenturdepartementets civilbyrå skola enligt gällande instruktion
handläggas ärenden, som angå arbetsledare med civil anställning samt arbetsavtal
och arbetarfrågor i övrigt inom intendenturdepartementets förvaltningsområde,
ärenden angående lägerkassor, tolkning och tillämpning av kontraktsbestämmelser
samt av administrativa och ekonomiska författningar,
som angå departementet eller äga tillämpning å dess förvaltning, ävensom
granskning av i samband med leveransavtal erbjudna säkerheter, varjämte
byrån tillkommer att förvara kontrakt, uppbörds- och leveransbevis samt
värdehandlingar ävensom att vidtaga åtgärder för bevarande av dylika handlingars
gällande kraft.

1941 års förvaltningsutredning.

Förvaltningsutredningen har i förevarande avseende anfört i huvudsak
följande.

De i den tilltänkta reducerade arméförvaltningen ingående tyg- och intendenturdepartementen
komma även i framtiden att — med bortseende från det stora
och betydelsefulla komplex av ärenden, som berör avtalsförhandlingar med kollektivanställda
arbetare och vars handläggning i framtiden till stor del lärer komma
att äga rum hos den till industriverket anknutna avtalsnämnden — i stort sett
omspänna samma arbetsområden som hittills. Den omständigheten, att en särskild,
för hela försvarsväsendet gemensam civilförvaltning tillskapas, medför härutinnan
ingen ändring. Ifrågavarande civilbyråers nuvarande arbetsuppgifter komma oavsett
omorganisationen i nämnda hänseende att i huvudsak kvarstå i ovan antydd
omfattning. Den nya arméförvaltningens verksamhet såsom remissmyndighet torde
bliva begränsad till frågor rörande ämbetsverkets tekniska verksamhet och kommer
icke att jämväl omfatta frågor av allmänt administrativ art eller spörsmål örn
avlöning m. m., vilkas behandling ankommer på civilförvaltningen.

Utöver vad nu sagts komma emellertid vissa ärenden att påläggas det eller de
civila organen inom den blivande arméförvaltningen. Från den nuvarande arméförvaltningens
civila departement måste sålunda dit överflyttas i stort sett följande
grupper av ärenden, nämligen ärenden berörande arméförvaltningens avlönings -

318

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

och omkostnadsanslag, tillsättning av och avsked från civila tjänstebefattningar
vid arméförvaltningen, löneklassplacering för personal vid arméförvaltningen samt
arméförvaltningens kassa- och redovisningsväsende. Vad angår sistnämnda ärenden
komma dessa givetvis att få handhavas i enlighet nied de anvisningar, som
utfärdas av försvarsväsendets civilförvaltning. De ombudsmannagöromål, som sammanhänga
med tyg- eller intendenturförvaltningen, böra vidare handläggas inom
civilavdelningen.

Vad angår organisationen av nu ifrågavarande civila verksamhet uppställde
sig, enligt vad förvaltningsutredningen vidare framhållit, två möjligheter.
Antingen kunde den nuvarande ordningen med två särskilda eivilbyråer,
var oell en införlivad med sitt fackdepartement, bibehållas eller
ock kunde verksamheten sammanföras till en för arméförvaltningen gemensam
avdelning. Förvaltningsutredningen har härutinnan närmare anfört
bland annat följande.

Vid valet mellan dessa alternativ måste tillses, att den erforderliga nära kontakten
mellan den civila personalen och övriga befattningshavare inom arméförvaltningen
kan på ett rationellt sätt upprätthållas. Självfallet måste det stå befattningshavarna
i vederbörande fackdepartement öppet att, när helst skäl därtill
äro, redan på ett förberedande stadium söka samråd med administrativt-juridiskt
utbildade tjänstemän. Det har även visat sig föreligga behov av tillgång till administrativt-juridisk
sakkunskap vid den slutliga handläggningen av ett stort antal
ärenden. Med nu gällande ordning hava dessa synpunkter kunnat tillgodoses.

Emellertid synas starka skäl tala för att den administrativt-juridiska personalen
i den blivande reducerade arméförvaltningen sammanföres till en för ämbetsverket
gemensam civilavdelning. Att på detta sätt viss likhet skulle vinnas med den tilltänkta
organisationen av marin- och flygförvaltningarna är givetvis av underordnad
betydelse. Av den gjorda uppräkningen av nytillkommande uppgifter för nu
ifrågavarande civila organ framgår emellertid, att åtskilliga av dess uppgifter lämpligen
böra handläggas gemensamt för hela arméförvaltningen. En sådan anordning
skulle även vara ägnad att understryka det betydelsefulla faktum, att tyg- och
intendenturdepartementen ingå i ett och samma ämbetsverk, arméförvaltningen,
och icke utgöra två särskilda sådana. Av vikt är även, att genom ett sådant sammanförande
av den civila personalen möjlighet beredes att på ett smidigt sätt utnyttja
densamma på de områden där den är särskilt behövlig. Detta utesluter
givetvis icke, att en del befattningshavare, i synnerhet de högre, få sig anvisade
vissa fasta arbetsuppgifter, berörande ettdera av de båda fackdepartementen. Genom
ett sammanförande skulle vidare garantier vinnas för största möjliga enhetlighet
vid ärendenas avgörande. Slutligen skulle ensartade principer komma att
tillämpas vid personalrekryteringen. Med hänsyn till nu angivna omständigheter
har förvaltningsutredningen för sin del stannat vid att föreslå, att de båda nuvarande
civilbyråerna sammanföras till en för ämbetsverket gemensam avdelning,
lämpligen betecknad såsom civilavdelningen. Den centrala delen av denna avdelning
bör utgöras av ett kansli.

För närvarande finnes en för arméförvaltningen i dess helhet gemensam ombudsmannaexpedition.
Även efter utbrytning av det nuvarande civila departementet
samt fortifikations- och sjukvårdsstyrelserna kommer behov av en sådan expedition
att kvarstå. Densamma bör enligt utredningens mening i den blivande arméförvaltningen
anknytas till civilavdelningens kansli.

Med det nuvarande civila departementet utbrutet ur arméförvaltningen och

319

Kungl. Majlis proposition nr 180.

huvuddelen av dess arbetsuppgifter sammanförda i en för försvarsväsendet i dess
helhet gemensam civilförvaltning uppstår vidare behov av ett för arméförvaltningen
gemensamt kassakontor. I förhållande till civilförvaltningen kommer detta att
intaga motsvarande ställning som de lokala kassaförvaltningarna. För åvägabringande
av enhetlighet synes det vidare önskvärt, att bokföringen för hela den
blivande arméförvaltningen centraliseras till ett organ, som lämpligen torde kunna
sammanföras med kassan till ett kameralkontor ingående i civilavdelningen.

I sådana av civilavdelningen beredda frågor, som beröra ettdera av tyg- och
intendenturdepartementen, bör avgörandet, i den mån chefen för armén icke utövar
sin beslutanderätt eller delegation av beslutanderätten ej äger rum, ankomma på
chefen för vederbörande departement. I rent interna frågor och beträffande spörsmål
av allmän natur bör beslutanderätten i motsvarande fall tilläggas den av de
båda departementscheferna, som av Kungl. Maj:t därtill förordnas.

Beträffande civilavdelningens ledande personal har utredningen anfört följande.

Chef för avdelningen bör lämpligen benämnas krigsråd. Med hänsyn till sina
omfattande arbetsuppgifter och den betydande personal, som blir honom underställd,
torde han böra placeras i lönegraden B 1, d. v. s. samma lönegrad som nu
tillkommer chefen för marinförvaltningens civilavdelning.

I enlighet med vad förut antytts bör chefen för civilavdelningen företrädesvis
taga befattning med ärenden, som hava avseende å ettdera av verkets båda departement.
Vilketdera departementets ärenden det här blir fråga om bör bliva beroende
på omständigheterna i det särskilda fallet. Givetvis bör krigsrådet även hava
att handlägga samtliga ärenden av administrativt-juridisk art, som äro av större
vikt eller av principiell betydelse, i den mån de beröra båda departementens arbetsområden.

Den organisation av arméförvaltningens civilavdelning som här föreslagits förutsätter
ovillkorligen, att avdelningens chef såsom sin närmaste man har en högt
kvalificerad arbetskraft. Denne skall ju i stort sett självständigt handhava de ärenden
av administrativt-juridisk art, som beröra det ena av verkets båda departement.
Härför synes böra avses en byrådirektör i lönegraden A 28.

Personalbehovet i övrigt vid civilavdelningen har av förvaltningsutredningen
angivits på följande sätt.

Kansliet:

1 sekreterare (för tygdeprt) ...................................... A 26

1 sekreterare (för int.dep:t) ...................................... A 24

2 notarier (1 för tygdep:t, 1 för int.depit) .......................... A 21

4 amanuenser (2 för tygdep:t, 2 för int.dep:t) .................Eo 18, Eo 15

2 kanslibiträden (1 för tygdepit, 1 för int.dep:t).................... A 7

1 expeditionsvakt ............................................... A 5

3 kontorsbiträden (1 för tygdcp:t, 2 för int.dep:t) ................... A 4

3 skrivbiträden (2 för tygdep:t, 1 för int.dep:t) ..................... Eo 2

Advokat fiskalskon föret:

1 advokatfiskal ................................................. A 26

1 amanuens .................................................... Eo 18

1 kontorsbiträde ................................................ A 4

320 Kungl. Majlis proposition nr 180.

Kameralkontoret:

1 kamrerare .................................................... A 26

2 revisorer...................................................... A 21

1 amanuens .................................................... Eo 18

2 bokhållare ............................................... A 17, Eo 17

1 kansliskrivare ................................................. All

1 kassör........................................................ Ali

2 kontorsbiträde!! ............................................... A 4

Utredningen bär anmärkt, att den föreslagna fördelningen av kansliets
tjänstemän mellan tyg- oell intendenturdepartementet mera finge anses som
en beräkningsgrund än som en fast norm. En av fördelarna med den för
arméförvaltningen gemensamma civilav delningen vore just, att personalen
kunde alltefter skiftande behov placeras där den bäst behövdes.

Utlåtanden över 1941 års förvaltningsntrednings
förslag.

Arméchefen har såsom förut anmärkts föreslagit, att tyg- och intendentur -departementen liksom nu skola förfoga över egna civilbyråer. Arméchefen har
därvid framhållit, att den av utredningen föreslagna gemensamma civilavdelningen
i praktiken sannolikt komme att uppdelas med en del till vartdera departementet.
Det vore vidare för departementen av största betydelse, att ett
intimt samarbete kunde ske med civilbyråns personal.

Jämväl arméförvaltningen har såsom förut anförts förordat den nuvarande
anordningen med särskilda civilbyråer för tyg- och intendenturdepartementen.
Det av utredningen starkt betonade kravet på nära kontakt mellan den civila
och militära personalen syntes bliva mindre väl tillgodosett genom den av förvaltningsutredningen
föreslagna organisationen. Likheten med marin- och flygförvaltningarna
vore rent formell. Inom dessa båda ämbetsverk bleve nämligen
civilavdelningen en med övriga avdelningar inom ett gemensamt verk likställd
enhet, något som icke bleve fallet inom arméförvaltningen. I olikhet med arméförvaltningens
tyg- och intendenturdepartement komme nämligen civilavdelningen
icke att ha några egna förvaltningsuppgifter eller över huvud taget
någon självständig verksamhet, möjligen bortsett från sysslandet med frågor
rörande arméförvaltningens egen personal. Om i enlighet med arméförvaltningens
förslag nu gällande ordning i fråga om dispositionsbokföringen inom tygoch
intendenturdepartementen bibehölles, bortfölle ytterligare ett motiv för
inrättande av en gemensam civilavdelning. Ett smidigare utnyttjande av den
civila personalen inom arméförvaltningen syntes kunna vinnas genom en instruktionsbestämmelse
om överflyttning av civil personal departementen emellan
vid föreliggande behov. Frågor om den för arméförvaltningen gemensamma
personalen borde handläggas av den främste av cheferna för civilbyråerna.
Advokatfiskalskontoret syntes lämpligen böra anslutas till tygdepartementets
civilbyrå. Med den sålunda föreslagna organisationen bortfölle behovet av en
befattning i lönegraden B 1.

321

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

Såsom förut anmärkts har arméförvaltningen i annat sammanhang uttalat
den uppfattningen, att kassagöromålen skulle kunna handhavas av den för försvaret
gemensamma civilförvaltningen.

Statens ammunitionsnämnd och försvarsväsendets verkstadsnämnd ha i anledning
av förvaltningsutredningens uttalanden rörande fördelningen av arbetsuppgifterna
mellan chefen för civilavdelningen och dennas byrådirektör framhållit,
att chefen för en avdelning syntes böra ha ansvaret för samtliga inom
avdelningen handlagda ärenden och att den dualism i organisationen och ansvaret,
som följde med den av utredningen föreslagna organisationsformen,
tydligen vore förorsakad av uppdelningen av arméförvaltningen i två fristående
departement.

Statskontoret har icke kunnat finna, att de föreslagna arbetsuppgifterna
kunde motivera inrättandet av en särskild avdelning. Därtill komme, att den
av ämbetsverket i annat sammanhang föreslagna centraliseringen av kassaärendena
och decentraliseringen av dispositionsbokföringen skulle medföra,
att kameralkontoret skulle bliva obehövligt. Örn vidare för advokatfiskalsgöromålen
inom den centrala försvarsförvaltningen inrättades ett gemensamt
advokatfiskalskontor under försvarsväsendets civilförvaltning, skulle av arméförvaltningens
civilavdelning återstå allenast chefspersonalen och kansliet.
För kansliets arbetsuppgifter syntes icke erfordras så kvalificerade befattningshavare
som ett krigsråd och en byrådirektör. Statskontoret förordade alltså,
att i stället för en civilavdelning inrättades ett kansli inom arméförvaltningen
av i huvudsak den omfattning och sammansättning, som utredningen föreslagit.

Lönenämndema ha ifrågasatt, om icke arbetet inom civilavdelningen borde
kunna ordnas så, att krigsrådet anförtroddes att handlägga mera betydelsefulla
och principiella ärenden för båda departementen. Med en sådan uppdelning
av arbetsuppgifterna syntes det bli tillfyllest, om i stället för den föreslagna
byrådirektörsbefattningen en sekreterarebefattning i lönegrad A 26 inrättades.
I övrigt ha nämnderna framställt vissa erinringar beträffande personalen
å det tilltänkta kameralkontoret.

Jag vill erinra, att vissa av de uppgifter, som av förvaltningsutredningen
i detta sammanhang omnämnts, enligt förevarande förslag avses skola läggas
på andra myndigheter. Så är fallet med kassa- och ombudsmannagöromålen.
Med hänsyn härtill och då i enlighet med arméförvaltningens förslag nu gällande
ordning i fråga om dispositionsbokföringen inom tyg- och intendenturavdelningarna
torde böra bibehållas, bli särskilda kameral- och ombudsmannakontor
icke erforderliga.

Jag ansluter mig till förvaltningsutredningens förslag örn ett sammanförande
av de båda nuvarande civilbyråerna till en byrå och räknar med att den nuvarande
personalen skall disponeras för denna. Chefen för byrån bör, liksom
för närvarande chefen för intendenturdepartementets civilbyrå, vara placerad

Bihang till riksdagens ''protokoll 19li3. 1 sami. Nr ISO. 21

Departe mentschefen.

322

Kungl. Marits proposition nr 180.

i lönegrad A 30. Då behovet av en särskild föredragande för de på tygdepartementet
belöpande administrativa ärendena visat sig stadigvarande, synes mig
dock den sekreterare tjänst i lönegrad A 24, som för närvarande finnes inrättad
å tygdepartementets civilbyrå, böra i anslutning till vad lönenämnderna förordat
uppflyttas till lönegrad A 26. I övrigt föreslår jag icke nu några ändringar
i personalhänseende.

VII. Itl aivi lif urval tili n gen.

A. Marinförvaltningens allmänna uppgifter.

Enligt gällande instruktion utövar marinförvaltningen under Kungl.
Majit i tekniskt och ekonomiskt avseende högsta ledningen av och uppsikten
över sjöförsvaret. Med de inskränkningar av marinförvaltningens
ämbetsbefattning, som följa av de i det föregående föreslagna utsöndringarna
av vissa ärendesgrupper, avses ämbetsverket alltjämt skola kvarstå
såsom försvarsgrensförvaltning för sjöförsvaret.

B. Marinförvaltningens organisation.

1. Allmänna grunder.

1941 års förvaltningsutredning.

FörvaJtningsutredningen har föreslagit, att marinchefen tillika skall utöva
högsta chefskapet över marinförvaltningen. Chefskapet i mera löpande ärenden
borde emellertid alltjämt utövas av en särskild chef för marinförvaltningen,
vilkens främsta uppgifter bleve att dels vara den sammanhållande kraften
i fråga om verksamheten på de olika avdelningarna och dels svara för samarbetet
med marinstaben och andra förvaltningsorgan. Då ämbetsverkets
uppgifter till mycket stor utsträckning komme att hänföra sig till tekniskt
och ekonomiskt ledande verksamhet, syntes den möjligheten icke böra
vara utesluten att besätta befattningen i fråga även med annan lämplig
person än en sjöofficer. Befattningen som chef för marinförvaltningen
borde i enlighet härmed uppföras på marinförvaltningens stat. Befattningen
borde tillsättas medelst förordnande för viss tid, högst 6 år. I lönehänseende
syntes befattningen böra placeras alternativt i den av utredningen
föreslagna nya lönegraden Ob 3 a i militära avlöningsreglementet
eller C 12 i civila avlöningsreglementet. Därest chefen för marinförvaltningen
vore sjöofficer, borde han utnämnas till konteramiral i flottan. Vore
han icke-militär, borde hans tjänstetitel vara generaldirektör.

Förvaltningsutredningen har vidare föreslagit, att beslutanderätten i

323

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

lämplig omfattning borde delegeras till lägre funktionärer, vilket förutsatte
en uppdelning av ämbetsverket i ett lämpligt antal avdelningar, vilka i sin
tur uppdelades i byråer. Genom en sådan organisation kunde dels avdelningscheferna
erhålla ökade befogenheter, dels ock byråcheferna, i den mån
så befunnes lämpligt, medgivas själ v verksamhet och viss beslutanderätt,
varigenom möjligheter skapades för att ärendena skulle kunna handläggas
utan onödig omgång och tidsutdräkt.

Av marinförvaltningens nuvarande nio avdelningar, nämligen artilleriavdelningen,
torpedavdelningen, minavdelningen, nautiska avdelningen,
fortifikationsavdelningen, ingenjöravdelningen, intendenturavdelningen, sanitetsavdelningen
och civilavdelningen samt en kameralbyrå förutsattes fortifikations-
och sanitetsavdelningarna komma att indragas och uppgå i de
föreslagna för försvarsväsendet gemensamma fortifikations- och sjukvårdsförvaltningarna.
Civilavdelningens och kameralbyråns verksamhetsområden
komme att avsevärt minskas vid upprättandet av försvarsväsendets civilförvaltning.
De övriga avdelningarnas uppgifter skulle däremot i stort sett
bli obeskurna, så när som på att anskaffningen av viss materiel och visst
planläggningsarbete m. m. kunde komma att uppdragas åt andra ämbetsverk,
exempelvis industriverket och arméförvaltningens intendenturdepartement.

I fråga om marinförvaltningens inre organisation har förvaltningsutredningen
föreslagit, att av de nuvarande militärtekniska avdelningarna artilleriavdelningen
alltjämt skulle bilda en särskild avdelning, förslagsvis
benämnd järsta materielavdelningen, och att de andra avdelningarna —
torped-, min- och nautiska avdelningarna — skulle sammanslås till en ny
avdelning, andra materielavdelningen. Utöver de två materielavdelningarna
borde liksom för närvarande finnas en ingenjöravdelning och en intendenturavdebiing,
dock med i viss mån förändrad inre organisation.

De till marinförvaltningens egen verksamhet hänförliga administrativa,
juridiska och kamerala göromålen borde sammanföras till handläggning av
en särskild avdelning, civilavdelningen. Härtill borde komma ett förrådskontrollkontor.

Utlåtanden över 1941 års förvaltningsutrednings
förslag.

Överbefälhavaren har bestämt avstyrkt tillsättande av civil chef för marinförvaltningen.

Marinchefen har ansett, att den ingenjörtekniska sakkunskapen på första
och andra materielavdelningama borde beredas större inflytande och handlingsfrihet
vid beslutsförfarandet.

Marinförvaltningen har avstyrkt förslaget örn civil chef för ämbetsverket.
Marinförvaltningen har därvid erinrat örn att genom tillkomsten av

324

Kungl. Marits proposition nr ISO.

industriverket och civilförvaltningen, marinförvaltningens karaktär av ett
sjömilitärt tekniskt ämbetsverk komme att ytterligare förstärkas. Genom
sjöofficerskårens numerära utökning komme även rekryteringsbasen att
väsentligt ökas. Då chefen för marinförvaltningen hade att svara för det
synnerligen viktiga samarbetet med marinstaben och andra förvaltningsorgan
med inspektionsbefogenheter i fråga om militära etablissement, rustade
förband och fartyg, krävdes hos chefen högsta grad av sjömilitär sakkunskap.
Marinförvaltningen hävdade därför bestämt, att ifrågavarande
chefsbefattning alltjämt borde rekryteras från sjöofficerskåren.

Mot förvaltningsutredningens förslag att sammanföra torped-, min- och
nautiska avdelningarna till en andra materielavdelning hade marinförvaltningen
icke något att erinra. Två reservanter (cheferna för torped- och minavdelningarna)
ha dock motsatt sig den förordade sammanslagningen. Marinförvaltningen
har slutligen framhållit, att den nya organisationen borde göras
elastisk och icke från början utformas i minsta detaljer.

Statskontoret har ansett, att marinförvaltningen borde uppdelas på två
avdelningar efter arméförvaltningens mönster. Avdelningscheferna borde
sortera direkt under chefen för marinen, varigenom befattningen såsom chef
för marinförvaltningen skulle kunna indragas och de föreslagna två materielavdelningarna
sammanslås till en materielavdelning under chefskap av marinöverdirektören,
som då borde placeras i lönegraden Cb 3. Statskontoret
har vidare föreslagit, att den sålunda bildade materielavdelningen skulle
uppdelas i två materielbyråer och en ingenjörbyrå, vilka i sin tur borde indelas
i kontor eller sektioner. Intendenturavdelningens organisation vore
enligt statskontorets uppfattning för vidlyftig. En minskning av antalet
byråer borde därför tagas under övervägande. Civilavdelningen borde kunna
begränsas till att vara ett för ämbetsverket gemensamt kansli. Statskontoret
har slutligen bestämt avstyrkt, att särskilda arvoden utginge till kontrollofficerare.

Lönonämndema ha framhållit, att militär chef för försvarsgrensförvaltning
vore att anse såsom förtroendeämbetsman. Den omständigheten, att han skulle
tillsättas medelst förordnande, motiverade därför i och för sig icke placering
i högre lönegrad än Ob 3.

Krisrevisionen har funnit övervägande skäl tala för att marinförvaltningens
chef utsåges bland personer, som i sin tidigare verksamhet visat
sig besitta tekniska och kommersiella kvalifikationer, vilket enligt krisrevisionens
mening dock icke uteslöte, att till chef för marinförvaltningen utsåges
en militär, om någon sådan med särskild lämplighet stöde till disposition.

Enligt krisrevisionens uppfattning talade de flesta skäl för ett bibehållande
av fartygsanskaffningen hos marinförvaltningen. Materiel av mera
standardbetonad art, såsom torpeder, minor, nautisk utrustning samt intendenturmateriel,
borde emellertid upphandlas genom industriverkets för -

325

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

sorg. Till särskild omprövning borde upptagas frågan huru samarbetet mellan
marinförvaltningen och industriverket lämpligast borde ordnas. Beträffande
civilavdelningen har krisrevisionen erinrat, att denna avdelnings
organisation helt vore beroende på omfattningen av arbetsuppgifterna på
övriga avdelningar inom marinförvaltningen ävensom den föreslagna civilförvaltningens
organisation och arbetsuppgifter. Krisrevisionen har i anslutning
härtill framhållit vikten av att ovan berörda problem underkastades
ytterligare överväganden innan organisationen slutligt fastställdes.

Statens ammunitionsnämnd och försvarsväsendets verkstadsnämnd ha
under erinran örn att den mera civiltekniskt och merkantilt betonade delen
av den nuvarande marinförvaltningens uppgifter komme att överföras till
industriverket ansett, att en civil chef för marinförvaltningen icke borde
ifrågakomma, helst som en närmare anknytning av förvaltningen till försvarsledningen
borde åstadkommas. I fråga örn marinförvaltningens framtida
arbetsuppgifter ha nämnderna hänvisat till sitt yttrande beträffande
arméförvaltningen.

Svenska teknologföreningen har funnit avdelnings- och byråindelningen
icke vara helt ändamålsenlig och den tekniska sakkunskapen tillbakasatt.
En mindre vidlyftig organisation borde jämväl övervägas.

Försvarsväsendets civilmilitära ingenjörers förbund har erinrat, att i fråga
örn de militära avdelningarna den ingenjörstekniska sakkunskapen praktiskt
taget lämnats utan möjligheter att fatta beslut i frågor, som måste
bero på dylik sakkunskap.

I förhållande till förvaltningsutredningens förslag innebär det förslag, som
här framlägges, den väsentliga ändringen, att de båda av utredningen föreslagna
materielavdelningarna avses sammanförda till en. Vidare förordas
en överflyttning av vissa ärenden, särskilt sådana som röra signal- och
radiomateriel, till andra organ inom marinförvaltningen. Med hänsyn till
denna begränsning av uppgifterna föreslår jag, att den nybildade avdelningen
benämnes vapenavdelningen. Genom en sådan organisation vinnes, att inom
en enda avdelning sammanhållas frågor angående ett fartygs bestyckning i
olika hänseenden. En koncentration av vapenärendena synes mig motiverad
även med hänsyn till den begränsning av marinförvaltningens materielanskaffning,
som blir en följd av att krigsmaterielverket ålägges en alltmer
ökad anskaffningsverksamhet. En närmare redogörelse för den av mig föranstaltade
utredning, som ligger till grund för detta och vissa andra förslag rörande
marinförvaltningens materielorgan, lämnas under det särskilda avsnittet
om vapenavdelningen.

I övrigt avses liksom nu i marinförvaltningen ingå en ingenjöravdelning
och en intendenturavdelning. I avbidan på en blivande omorganisation av
fortifikations- och byggnadsverksamheten bör den nuvarande fortifikationsavdelningen
kvarstå. Sanitetsavdelningens arbetsuppgifter överföras

Departe mentschefen.

326

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

till den nya sjukvårdsförvaltningen och kameralbyråns huvudsakliga uppgifter
flyttas till civilförvaltningen. Slutligen ombildas civilavdelningen till
en civilbyrå. Liksom nu bör i marinförvaltningen ingå ett jörrådskontrollkontor.

Av vad jag i annat sammanhang anfört framgår, att chefskapet över
marinförvaltningen skall utövas av marinchefen med en souschef under sig
för den omedelbara ledningen av verket. Souschefsbefattningen bör av skäl,
som förvaltningsutredningen utvecklat, kunna besättas med militär, civilmilitär
eller civil innehavare, i vilket fall som helst genom förordnande på viss
tid. Då jag i likhet med utredningen anser, att någon olikhet i lön icke bör
föreligga i ena eller andra fallet, föreslår jag, att souschefen placeras alternativt
i någon av de föreslagna nya lönegraderna Ob 3 a eller Cb 3 a eller ock i
C 12 (grundlön i samtliga fall 20,000 kronor).

2. Vapenavdelningen.

1941 års förvaltningsutredning.

Den nuvarande artilleriavdelningens arbetsuppgifter ha förutsatts i stort
sett oförändrade skola fullgöras av järsta materielavdelningen inom den
nya marinförvaltningen. Chef för avdelningen borde vara en kommendör
ur flottan eller en överste ur kustartilleriet. Eftersom befattningen kunde
tillsättas från vilketdera vapnet som helst, borde densamma uppföras i lönegraden
Oa 6 på marinförvaltningens stat. Avdelningen borde enligt förvaltningsutredningens
mening uppdelas på tre byråer, nämligen en sjöartilleribyrå,
en kustartilleribyrå och en ammunitionsbyrå. Därjämte borde finnas
ett köntrollkontor, ett ritkontor och en avdelningsexpedition.

Följande tablåer utgöra sammanställningar av det av förvaltningsutredningen
beräknade behovet för första materielavdelningen av dels officerare
på aktiv stat samt pensionerade officerare och underofficerare, dels civil
teknisk personal, som förutsatts skola anställas såsom extra ordinarie tjänstemän.

Byrå eller kontor	Aktiv personal	Pensionerade
Sjö- eller kust-artillerioff.	Sjöofficerare	Kustartilleri- officerare	Offi- cerare	Un- derof- fice- rare
Kommen-dör eller överste	Annan reg.offi cer	Reg. of ficerare	Kom- paniof- ficerare	Reg.of- ficerare	Kom- paniof- ficerare
För avdelningen gemensam personal	1	_	_	_	_	_	i	i
Sjöartilleribyrån ................	—	—	i	2	—	—	i	i
Kustartilleribyrån ...............	—	—	—	—	1	2	i	i
Ammunitionsbyrån ..............		i	—	2	—	2	—	2
Kontrollkontoret ................	—	—	i	1	—	1	—	2
Summa	1	i	2	5	1	5	3	7

Kungl. Majlis proposition nr 180.

327

	Antal befattningshavare i olika lönegrader (Eo)
Byrå eller kontor	Kemist	Kemist	Kon-struk-törer av 1. klass	Ingen- jörer	Kemist	Kon- struktör av 2. klass	Kon- struktör av 3. klass	Ritare av 1. klass	Ritare av 2. klass	Summa
	Löne- grad 28	Löne- grad 27	Löne- grad- 24	Löne- grad 21	Löne- grad 21	Löne- grad 21	Löne- grad 18	Löne- grad 15	Löne- grad 11
Ammunitionsbyrån	—	—	—	2	—	—	—	—	—	2
Kontrollkontoret ..	i	i	—	2	i	—	—	—	—	5
	_	_	i	_	_	i	i	2	2	7
Summa	i	i	i	4	i	i	i	2	2	14

Utöver ovan angiven personal skulle enligt förvaltningsutredningens beräkningar
krävas viss civil expeditionspersonal.

De viktigaste uppgifter, som ankomma på marinförvaltningens nuvarande
torped- och minavdelningar framgå av avdelningarnas beteckningar. Härtill
komma vissa andra grupper av ärenden, däribland frågor om radio-, signal-
och telefonmateriel.

Nautiska avdelningens åligganden spänna över ett synnerligen skiftande
arbetsområde. Dess uppgifter omfatta ärenden angående marinens krigsberedskap,
övningar och organisation i de delar, som äro av allmänt militär
natur och ej tillhöra annan avdelning, sjöinstrument- och sjökarteförråden,
inventarier tillhörande skeppar- och navigeringsuppbördema för fartygen
och den övriga flytande materielen, signalstrålkastare och signallanternor,
gyrokompass-, ekolod- och logganläggningar samt för nautiskt bruk avsedda
undervattenssignalmottagare, fotografimateriel, statens sjökrigshistoriska
samlingar, sjöförsvarets eldsläckningsväsende, polis, sjötransporter, körslor
och järnvägstrafik, allmänna sjöfarten och sjökommunikationsleder, förhyrning
av personal, förhyrning och försäkring samt bärgning av flytande materiel
samt trupptransporter och mönstringar.

Förvaltningsutredningen har, såsom redan antytts, föreslagit, att torped-,
min- och nautiska avdelningarna i den nuvarande marinförvaltningen skulle
sammanföras under andra materielavdelningen, där de borde motsvaras av
en torpedbyrå, en minbyrå och en nautisk byrå. Inom andra materielavdelningen
borde dessutom ingå en signal- och radiobyrå. Beträffande sistnämnda
byrå har förvaltningsutredningen erinrat, att tidigare utredningar
haft uppe till behandling frågan om avskiljande från torped- och minavdelningarnas
verksamhetsområden av ärenden rörande marinens radio-, signaloch
telef onmateriel, ehuru förslagen aldrig kommit till genomförande. Med
den utomordentliga omfattning som signal- och radioväsendet under senare
år erhållit syntes det vara ett oavvisligt krav, att inom marinförvaltningen
funnes ett särskilt organ för behandling av hithörande frågor, vilket lämpligast
kunde ske genom infogande av en signal- och radiobyrå i andra materielavdelningen
.

328

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Chef för andra materielavdelningen borde vara en kommendör vid flottan.

Följande tablåer utgöra sammanställningar av det av förvaltningsutredningen
beräknade behovet för andra materielavdelningen av dels officerare
och mariningenjörer på aktiv stat samt pensionerade officerare och underofficerare,
dels civil teknisk personal, som förutsatts skola anställas såsom
extra ordinarie tjänstemän.

Byrå m. m.	Sjöofficerare	Kust- artilleri- officerare	Mariningenjörer	Pensionerade
Reg. officerare	Kompani- officerare	Torped- ingenjörer	Min- ingenjörer ;	Radio- ingenjörer	Officerare	Under- officerare
Komp. off.
Avdelningschef ..................	1	_	.	_	_	_
Torpedbyrån ...................	1	2		3	—	—	—	1
Minbyrån ......................	1	3	2	—	2	—	1	1
Nautiska byrån .................	1	3	—	—	—	—	1	1
Signal- och radiobyrån ..........	1	2	1	—	—	3	1	1
Summa	6	10	3	3	2	3	3	4

Byrå	Antal befattningshavare	i olika lönegrader (Eo)
Konstruk-tör av 1. klass Lönegrad 24	Konstruk-törer av 2. klass Lönegrad 21	Konstruk-törer av 3. klass Lönegrad 18	Ritare av 1. klass Lönegrad 15	Ritare av 2. klass Lönegrad 11	Summa
Torpedbyrån .............	_	2	_	2		4
Minbyrån ................	—	1	1	1	1	4
Signal- och radiobyrån ____	1	1	1	2	—	5
Summa	1	4	2	5	1	13

Härtill skulle komma kontorspersonal.

Utlåtanden över 1941 års förvaltningsutrednings
förslag.

Marinförvaltningen har ansett, att den ingenjörstekniska sakkunskapens
ställning vid beslutförfarandet borde förstärkas. Marinförvaltningen har i
anslutning härtill föreslagit, att första materielavdelningens ritkontor borde
benämnas konstruktionskontor och förestås av en artilleriingenjör såsom
chefskonstruktör med befogenhet motsvarande byråchefs. Den civila tekniska
personalen på avdelningen borde med hänsyn till marinens allt mera
växande motorfordonspark utökas med en ingenjörsbefattning för kustartilleribyrån,
förslagsvis i lönegraden Eo 21. Slutligen har marinförvaltningen
föreslagit, att den för ammunitionsbyrån beräknade regementsofficeren
skulle uppföras på marinförvaltningens stat.

Kungl. May.ts proposition nr ISO. 329

Enligt marinförvaltningens mening krävdes för var och en av torpedbyrån,
minbyrån samt signal- och radiobyrån ett konstruktionskontor.
Dessa kontor borde förestås av specialingenjörer såsom chefskonstruktörer
med befogenhet motsvarande byråchefs. För minbyrån förelåge ett behov
av ytterligare en ingenjör i lönegraden Eo 26 med utbildning fran telegrafverket
för omhänderhavande av underhållsfrågor rörande kustartilleriets
fasta telefonnät samt undervattenskablar.

Vidare erfordrades, enligt vad marinförvaltningen framhållit, en befattning
såsom adjutant hos verkschefen. Adjutanten borde vara indelad till
tjänstgöring å nautiska byrån.

Departementspromemoria angående sammanslagning
av materielavdelningarna m. m.

Inom försvarsdepartementet har under november 1942 utarbetats en promemoria
av i huvudsak följande lydelse.

I anslutning till de ändringsförslag, som framlagts i de över förvaltningsutredningens
betänkande avgivna yttrandena, har inom försvarsdepartementet övervägts
ett förslag om en än längre driven rationalisering av de nu närmast berörda delarna
av marinförvaltningen. Detta förslag berör även den i förvaltningsutredningens
förslag omnämnda nautiska byrån. Av de ärenden, som för närvarande avila marinförvaltningens
nautiska avdelning, skulle enligt förslaget frågor rörande signalstrålkastare
och signallanternor, gyrokompass-, ekolod- och logganläggningar samt
undervattenssignalmateriel överföras till ingenjöravdelningen. Så skulle ske även
med samtliga ärenden, som av förvaltningsutredningen hänförts till andra materielavdelningens
signal- och radiobyrå. Detta överförande skulle motiveras av denna
materiels tekniska natur och därav, att ärenden rörande denna materiel beredas av
specialingenjörer eller annan teknisk personal. Vad den hittillsvarande nautiska avdelningen
i övrigt beträffar har dess uppgift tidigare av marinförvaltningen angivits
vara tvåfaldig, nämligen dels att inom ämbetsverket representera de nautiska och
rent sjömilitära intressena, dels ock att vara ett sammanhållande element, varest
sådana frågor behandlas som beröra ett flertal avdelningar utan att likväl vara, av
rent ekonomisk eller juridisk innebörd. Det synes kunna ifrågasättas, huruvida icke
den första uppgiften — i den mån den över huvud bör avila marinförvaltningen
och icke marinstaben — skulle kunna fyllas även av officerare, som äro placerade
i andra befattningar inom verket. Beträffande avdelningens arbetsområde i övrigt
har i ett tidigare omorganisationsförslag förordats överflyttning till ingenjöravdelningen
av ärenden rörande bland annat inventarier tillhörande skepparuppbörden
m. fl. uppbörder, sjöförsvarets eldsläckningsväsende, varvspolis, sjötransporter, körslor
och järnvägstrafik ävensom förhyrning och försäkring samt bärgning av flytande
materiel. Frågor rörande marinens krigsberedskap, övningar och organisation torde,
i den mån de över huvud böra ankomma på marinförvaltningen och ej på marinstaben,
kunna läggas på annan avdelning inom ämbetsverket. Det vill även synas,
som örn ärenden angående statens sjökrigshistoriska samlingar icke behövde belasta
nautiska avdelningen; dessa samlingar borde kunna tillföras sjöhistoriska museet,
i vilket redan nu en särskild örlogsavdelning ingår. Örn en sä omfattande överflyttning
av ärenden .skulle äga rum torde i en blivande organisation av inarinförvaltningen
den nautiska byrån helt kunna utgå.

Därest på nu antytt sätt arbetsuppgifterna inom nautiska byrån samt signaloch
radiobyrån skulle utbrytas ur den av förvaltningsutredningen föreslagna andra

330

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

materielavdelningen, torde återstoden av denna kunna sammanföras med första
materielavdelningen till en enda avdelning, vilken med hänsyn till den gjorda
begränsningen av uppgifterna förslagsvis kunde benämnas vapenavdelningen. En
sådan sammanslagning skulle även vara starkt motiverad av den begränsning av
första och andra materielavdelningarnas materielanskaffning, som blir en följd av
att krigsmaterielnämnden ålägges en alltmer ökad anskaffningsverksamhet.

Även enligt förvaltningsutredningens förslag kan ett ärende, sedan det beretts av
den ansvarige tekniske experten, handläggas av flera militära instanser. Utredningens
förslag har med hänsyn härtill från vissa håll ansetts innebära en överorganisation
med alltför militärbetonad handläggning av ärenden av teknisk art.
Förutom de militära instanserna inom ämbetsverket skulle, i likhet med vad nu är
fallet, inom respektive tjänsteområden därjämte vid vissa ärendens beredning höras
inspektörerna för sjöartilleriet, torped- och undervattensbåtvapnen, minväsendet
samt marinens förbindelseväsende ävensom stabschefen vid kustartilleriinspektionen.

Med beaktande av nu anförda synpunkter borde måhända vapenavdelningen
uppdelas i, förutom militära byråer, även byråer för handläggning av tekniska ärenden.
Förslagsvis kunde följande byråer organiseras, nämligen artilleribyrån (militär),
artilleritekniska byrån, torpedbyran (militär), torpedtekniska byrån, minbyrån
(militär) och mintekniska byrån. Byråernas verksamhet borde uppdelas på detaljer.
Specialingenjörer borde _ förordnas som chefer för tekniska byråer och militärer
för militära byråer. I viss omfattning borde beslutanderätt i förvaltningsärenden
delegeras till byrå- och detaljchefer.

. Arbetsfördelningen inom byråerna borde i stora drag ordnas efter följande riktlinjer.
Officerare inom respektive vapengrenar skulle angiva de egenskaper, som
materielen skulle besitta. Ingenjörer skulle med ledning därav utarbeta förslag,
ritningar, arbetsbeskrivningar, anvisningar för tillverkningen och kontrollbestämmelser.
Officerare skulle granska teknikernas arbete ur militär synpunkt, varefter
tekniska chefer med stöd av merkantilt utbildad personal skulle handlägga avtalen
med leverantörer.

Vapenavdelningens militära representanter böra givetvis intimt samarbeta med
de militära organ, som använda materielen, såsom fartygs- och kustartilleriförband
m. m., ävensom med inspektörerna för respektive vapengrenar, varigenom för materielens
anskaffning och vård betydelsefulla erfarenheter kunna erhållas.

För undvikande av tillfällig nedsättning av marinförvaltningens funktionsduglighet
torde en sadan omorganisation som den här ifrågasatta böra genomföras i
etapper, exempelvis på följande sätt.

1. Ärenden inom nuvarande vapenavdelningar uppdelas i tekniska och militära,
och för beredningen erforderliga arbetsdetaljer organiseras.

2. Chefen för marinförvaltningen delegerar i viss utsträckning beslutanderätt i
förvaltningsärenden till avdelningscheferna. Detaljcheferna förordnas såsom föredragande
inom avdelningarna och förvaltningsbeslut fattas enligt de normer, som
äro angivna i de provisoriska instruktionsbestämmelserna för ingenjöravdelningen
av den 30 juni 1942.

3. Sammanslagning av nuvarande avdelningar verkställes och byråchefer förordnas
med beslutanderätt i förvaltningsfrågor.

Ovanstående etapper torde kunna genomföras oberoende av civilavdelningens
och kameralbyråns omorganisation.

Vad ovan sagts har i främsta rummet tagit sikte på marinförvaltningens organ
för anskaffning av krigsmateriel. De synpunkter, som anlagts på frågan örn delegation
av beslutanderätten, torde emellertid äga giltighet även för intendenturavdelningens
vidkommande.

Kungl. Majlis proposition nr 180.

331

Utlåtanden över departementspromemorian.

Marinchefen har framhållit, att de nautiska och rent sjömilitära intressena
även framdeles borde finnas representerade inom en särskild byrå inom
marinförvaltningen.

Förslaget att sammanföra den av förvaltningsutredningen föreslagna
andra materielavdelningen, minskad med nautiska byrån, med första materielavdelningci>
till en enda avdelning, vapenavdelningen, avstyrktes av
chefen för marinen. Därest avdelningarna sammanfördes till endast en avdelning,
komme avdelningschefen icke att besitta den tekniska kompetens
och praktiska erfarenhet inom de tre huvudgrenarna artilleri samt torpedoch
minväsende, som erfordrades för att föra den militärtekniska utvecklingen
framåt på hithörande områden. Marinchefen har därför föreslagit,
att första materielavdelningen skulle organiseras på erforderligt antal byråer,
t. ex. artilleri-, ammunitions- och konstruktionsbyråerna, samt att
andra materielavdelningen skulle organiseras på fem byråer, nämligen torpedbyrån,
torpedtekniska byrån, minbyrån, mintekniska byrån och nautiska
byrån.

Marinförvaltningen har icke funnit anledning till erinran mot sammanslagningen
av materielavdelningarna till en vapenavdelning. I fråga örn den
nuvarande nautiska avdelningen har marinförvaltningen med hänsyn till
angelägenheten av att de nautiska och rent sjömilitära intressena vöre representerade
inom ämbetsverket ansett, att avdelningens verksamhet tills
vidare och så länge civilförvaltningens organisation icke vore definitivt reglerad
borde bedrivas på en nautisk byrå inom vapenavdelningen. För att
undvika den ökning av antalet byråer, som härav bleve följden, har marinförvaltningen
föreslagit, att de torpedtekniska och mintekniska byråerna
sammansloges till en gemensam torped- och minteknisk byrå. Artilleribyrån
borde indelas i sjöartilleri-, kustartilleri- och ammunitionssektionerna, varjämte
borde tillkomma ett kontrollkontor. Vapenavdelningen skulle sålunda
komma att bestå av en artilleribyrå, uppdelad på tre sektioner, en torpedbyrå,
en minbyrå, en nautisk byrå samt två tekniska byråer jämte ett
kontrollkontor. Från de nuvarande vapenavdelningama till ingenjör avdelningen
borde överföras ärenden angående bland annat radio-, telefon- och
telegraf materiel för att inom sistnämnda avdelning handläggas å en teleteknisk
byrå. Den av förvaltningsutredningen förutsatta signal- och radiobyrån
inom andra materielavdelningen komme härigenom att utgå. Till intendenturavdelningens
handläggning borde slutligen överföras förvaltningen
av viss materiel för fartygen, som eljest brukade hänföras till intendenturmateriel.
För vapenavdelningen förelåge behov av en sekreterare med juridisk
utbildning och administrativ erfarenhet. Den i promemorian föreslagna
delegeringen av beslutanderätten borde genomföras icke blott! inom vapenavdelningen
utan även beträffande marinförvaltningens övriga avdelningar.

332

Departe mentschefen.

Kungl. Majlis ''proposition nr 180.

Mot ett genomförande av den nya organisationen i etapper hade marinförvaltningen
icke något att erinra.

Fem reservanter i marinförvaltningen (cheferna för artilleri-, torped-,
min-, nautiska och fortifikationsavdelningarna) ha under åberopande av marinförvaltningens
utlåtande över 1941 års förvaltningsutrednings betänkande
motsatt sig en sammanslagning av de två materielavdelningarna. Enligt
reservanternas mening borde inom första materielavdelningen finnas bland
annat en sjöartilleribyrå, en kustartilleribyrå och en ammunitionsbyrå i
stället för de av marinförvaltningen föreslagna sektionerna under en gemensam
byråchef. Ärenden berörande elektrisk materiel avsedd för nautiskt
bruk borde i fortsättningen handläggas å nautiska byrån, varest nautiskt
utbildade officerare tjänstgjorde.

Försvarsväsendets ingenjörutredning har ansett, att sammanförandet av
den vapentekniska verksamheten till en enda vapenavdelning skulle medföra
betydande fördelar. Den föreslagna indelningen i tre tekniska byråer
vöre även lämplig, da härigenom den för varje vapengren speciella tekniska
sakkunskapen kunde effektivt utnyttjas. Utredningen har vidare icke
haft något att erinra mot att den nautiska byrån utginge, sedan dess verksamhet
avvecklats på i huvudsak i promemorian föreslaget sätt. Överflyttningen
borde innefatta även ärenden rörande hydrofon- och perifonmateriel,
vilka för närvarande handläggas å minavdelningen.

I överensstämmelse med de synpunkter, som anförts i förutnämnda inom
departementet upprättade promemoria, förordar jag, att endast en vapenavdelning
inrättas och att i densamma skola ingå tre militära byråer, artilleri-,
torped- och minbyråerna, samt tre mot dessa svarande tekniska byråer, artilleritekniska,
torpedtekniska och mintekniska byråerna. Beträffande arbetsfördelningen
i stora drag mellan de militära och de tekniska byråerna kan
jag i huvudsak hänvisa till vad därom anförts i departementspromemorian.
I enlighet med marinförvaltningens förslag bör i avdelningen ingå jämväl ett
kontrollkontor.

m JaS har i. det föregående framhållit, att jag förutsatte möjligheten av att
vissa jämkningar kunde bli erforderliga i den föreslagna organisationen i samband
med eller efter det denna förts ut i praktiken. Självfallet gäller detta
även i fråga om vapenavdelningens organisation. Det synes mig icke otänkbart
att även på en annan väg vinna syftet att bereda ökat inflytande åt teknikens
malsmän, nämligen genom att i en organisation med tre byråer motsvarande
de nuvarande artilleri-, torped- och minavdelningarna sätta alternativt militärer
eller tekniker såsom byråchefer, därvid om byråchefen är militär hans närmaste
man bör vara tekniker och omvänt. Någon ändring av personalbehovet
i förhållande till vad den nyss skisserade byråindelningen kräver torde ej föranledas
härav. Före ikraftträdandet av den nya organisationen i nu berörda

333

Kungl. Maj:ts ''proposition nr ISO.

del torde Kungl. Majit få taga spörsmålet om detaljerna i vapenavdelningens
indelning under ytterligare omprövning.

Vad angår de arbetsuppgifter, som för närvarande åvila marinförvaltningens
nautiska avdelning, ligger det nära till hands att till ingenjöravdelningen överföra
frågor rörande signalstrålkastare och signallanternor, gyrokompass-, ekolod-
och logganläggningar samt undervattenssignalmateriel. Vidare torde till
ingenjöravdelningen kunna överföras ärenden rörande sjöförsvarets eldsläckningsväsende,
sjötransporter, körslor och järnvägstrafik ävensom förhyrning
och försäkring samt bärgning av flytande materiel. Frågor rörande vissa inventarier
tillhörande skepparuppbörden för fartygen, marinens krigsberedskap
och övningar vad beträffar anslagsbehov och stater för övningsanslagen
samt anskaffning av viss undervisningsmateriel torde kunna förläggas till intendenturavdelningen.
De kvarstående arbetsuppgifterna böra enligt min mening
läggas på en nautisk assistent.

Vad angår personalbehovet för vapenavdelningen bör i första hand den nuvarande
personalen disponeras. Vissa mindre utökningar av personalen torde
emellertid under alla förhållanden bli erforderliga. Det gäller här närmast vissa
ledande eller på specialområden kvalificerade befattningshavare. Såsom chef för
avdelningen bör avses en kommendör, vilken torde böra placeras i lönegrad
Ob 2. Vidare skulle krävas en utökning för artilleribyrån med en kommendörkapten
av 2. graden eller major (Oa 4), avsedd såsom sektionschef, för artilleritekniska
byrån med en marindirektör av andra graden (Ca 28) i stället
för en nu tjänstgörande beställningshavare i reserven, för torpedbyrån med
en kapten (Oa 3) och en såsom tillsynsman vid det under anläggning varande
centrala torpedförrådet avsedd pensionerad underofficer med arvode motsvarande
nettolönen i löneklass UO 7 å B-ort samt för torpedtekniska byrån med
en specialingenjör av 3. graden (Ca 24), för kontrollkontoret med en kommendörkapten
av 2. graden (Oa 4) samt för vapenavdelningen såsom helhet
med en notarie i Eo 21 (redovisad å civilbyrån). Å andra sidan bör en kommendörkapten
av 2. graden kunna utbytas mot en kapten (Oa 3), avsedd för
tjänstgöring å den blivande minbyrån. Chef för nautiska avdelningen är
för närvarande en kommendörkapten av 1. graden (Oa 5). Såsom blivande
nautisk assistent torde böra avses allenast en kommendörkapten av 2. graden
eller kapten (Oa 4 eller Oa 3). Av den övriga personal, som nu är placerad å
nautiska avdelningen, torde en kapten böra överflyttas till ingenjöravdelningen,
varjämte ytterligare en kapten torde kunna utgå ur beräkningarna. Adjutanten
hos verkschefen torde i fredstid kunna biträda den nautiska assistenten med
vissa göromål. En pensionerad officer och en pensionerad underofficer i arvodesbefattningar,
nu tjänstgörande å nautiska avdelningen, böra kvarsta såsom
arbetsbiträden åt den nautiska assistenten.

Resultatet av vad nu sagts angående personalen å vapenavdelningen blir å
ena sidan en ökning med en kommendör i lönegrad Ob 2, en kommendörkapten
av 2. graden eller major (Oa 4), en kommendörkapten av 2. graden eller

334

Kungl. Majlis ''proposition nr 180.

kapten (Oa 4 eller Oa 3), en kapten (Oa 3), en marindirektör av andra graden
(Ca 28), en specialingenjör av 3. graden (Ca 24), en notarie i Eo 21 samt
en pensionerad underofficer med arvode enligt löneklass UO 7, å andra sidan
en minskning med en kommendörkapten av 1. graden. Därjämte överflyttas
en kapten till ingenjöravdelningen.

3. Ingenjöravdelningen.

1941 års förvaltningsutredning.

Förvaltningsutredningen, som funnit, att ingenjöravdelningens dittillsvarande
organisation utgjort hinder för en rationell arbetsfördelning, har kommit
till den uppfattningen, att ingenjöravdelningen, för att på ett effektivt
sätt kunna fullgöra den mångfald tekniska uppgifter av skilda slag, som
folie inom dess verksamhetsområde, borde uppdelas på ett avsevärt antal
byråer. I syfte att ernå förutsättningar för en ändamålsenlig ansvars- och
funktionsfördelning inom ingenjöravdelningen har förvaltningsutredningen
föreslagit, att de byråer, vilkas verksamhet i främsta rummet avsåge projektering,
konstruktion och anskaffning av fartygsmateriel, skulle samman,
föras till en forty g ssektion under en särskild sektionschef. Utredningen hade
funnit en sådan anordning erforderlig dels för att säkerställa det intima samarbete,
som vore nödvändigt mellan dessa byråer och dels för att åvägabringa
den lättnad i avdelningschefens arbetsbörda som syntes nödvändig för att
han skulle fa tillfälle att ostört ägna sig åt sina ledande och övervakande
uppgifter ävensom åt sina åligganden som chef för mariningenjörlcåren. I
fartygssektionen föreslogs skola ingå följande åtta byråer, nämligen projektbyrån,
fartygsbyrån, maskinbyrån, motorbyrån, undervattensbåtsbyrån,
torpedbatsbyrån, elektrobyrån och materialbyrån.

Utöver de i fartygssektionen ingående byråerna förelåge enligt utredningens
uppfattning behov av ytterligare två självständiga byråer, nämligen inspektionsbyran
och varvsbyran. Slutligen borde inom ingenjöravdelningen
finnas en avdelningsexpedition.

Beträffande arbetsuppgifterna för de särskilda byråerna har förvaltningsutredningen
anfört i huvudsak följande.

Å projelctbyrån uppgöras förslag till nya typer av örlogsfartyg, med undantag
för undervattens- och torpedbåtar, samt till större omändringar och moderniseringar
av äldre fartyg. Byrån bör vidare följa den tekniska utvecklingen
på fartygsbyggnadsområdet i utländska mariner.

Å fartygsbyrån handhaves konstruktionsarbete beträffande skrov- och utrustningsdetaljer
å alla fartyg med undantag för undervattensbåtar och torpedbåtar.
Vidare uppgöras vikts- och kostnadskalkyler, skrovspecifikationer, kontraktsförslag
m. m.

Maskinbyrån ombesörjer konstruktionsarbete — med undantag för motorer
— beträffande huvudmaskineri, hjälpmaskineri, rörledningar m. m. samt uppgör
därmed sammanhängande vikts- och kostnadskalkyler, maskinspecifikationer
m. m.

335

Kungl. Majlis ''proposition nr ISO.

Motorbyrån handlägger alla ärenden beträffande förbränningsmotorer samt
uppgör därmed sammanhängande vikts- och kostnadskalkyler, specifikationer,
skötselföreskrifter m. m.

Undervattensbåtsbyrån handhar projektering av nya undervattensbåttyper
och utför konstruktionsritningar för skrov- och utrustningsdetaljer samt maskinutrustning,
rörledningar, hjälpmaskiner och elektrisk utrustning, i erforderlig
utsträckning i samråd med motorbyrån och elektrobyrån. Byrån bör vidare uppgöra
specifikationer och kontraktsförslag vid nyanskaffningar samt skötselföreskrifter
m. m.

Torpcdbåtsbyrån har beträffande torpedbåtar motsvarande uppgifter som
undervattensbåtsbyrån beträffande undervattensbåtar.

Å elektrobyrån böra handläggas ärenden angående fartygens kraftförsörjning,
kabelnät, kraft- och belysningsinstallationer, strålkastare, ackumulatorer m. m.,
angående stark- och svagströmsanläggningar, i den mån dylika ärenden ej tillhöra
annan avdelning, ävensom alarmanläggningar, åskledare m. m. vid marinens
anläggningar, samt angående magnetminskydd för fartyg. Å denna byrå
böra vidare uppgöras kostnadskalkyler, specifikationer, kontraktsförslag m. m.
samt utföras besiktningar och inspektioner av ifrågavarande materiel.

Materialbyråns verksamhet torde böra uppdelas på två underavdelningar,
normaliedetaljen och kontrolldetaljen. Normaliedetaljen bör tillse, att
konstruktioner i möjligaste mån standardiseras, samt att verka för att kontrollbestämmelser
och tekniska leveransbestämmelser för råmaterial och annan materiel
bliva enhetliga och ändamålsenliga. Detaljen bör i nämnda hänseende
samarbeta med försvarsväsendets industriverk. — Kontrolldetaljen bör
kontrollera obearbetat material och, där så befinnes lämpligt, även färdigställd
materiel, som anskaffas av ingenjöravdelningen, varvid samarbete bör äga rum
med övriga byråer. Detaljen bör jämväl utföra kontroll av obearbetat material
och eventuellt även av färdigställd materiel på begäran av örlogsvarv eller annan
marin myndighet.

Inspektionsbyråns verksamhet torde böra uppdelas på två detaljer, nämligen
underhållsdetaljen och mobiliseringsdetaljen. Underhållsdetaljen bör
hava att, i samarbete med marinstaben, övriga avdelningar och byråer i marinförvaltningen
samt örlogsvarven, handlägga frågor rörande fartygsmaterielens
underhåll och skötsel samt förrätta inspektion av ingenjörmaterielens tillstånd.
— Å mobiliseringsdetaljen böra handhavas frågor om inköp, anfordran,
rekvisition och förhyrning av fartyg och vad därmed sammanhänger
ävensom mobiliseringsärenden i övrigt, varvid samarbete bör äga rum med
marinstaben och fartygsuttagningskommissionen. Detta innebär, att ärenden
angående förhyrning av fartyg, vilka nu handläggas å nautiska avdelningen,
överföras till ingenjöravdelningen, varvid dock förutsättes, att erforderligt samarbete
äger rum med andra materielavdelningen.

Varvsbyrån bör insamla och bearbeta uppgifter angående driftsekonomi,
driftsresultat och maskinparker vid marinens verkstäder samt behandla förekommande
ärenden rörande dessas modernisering, utvidgning, personalförhållanden
m. in. För den händelse marinens skifferoljeverk å Kinnekulle alltjämt skulle
anses böra lyda under marinförvaltningen, böra jämväl ärenden angående dettas
drift handläggas å varvsbyrån.

Marinöverdirektören har förutsatts liksom nu skola vara chef för ingenjöravdelningen.
Försvarsutredningen förordade preliminärt en uppflyttning

336

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

i lönegrad från Cb 2 till Cb 3. 1941 års förvaltningsutredning har föreslagit
placering i en ny lönegrad Cb 3 a, med lön av 20,000 kronor. Av rekryteringsskäl
borde möjlighet föreligga för Kungl. Maj:t att tillägga marinöverdirektören
visst arvode utöver lönen, eventuellt i form av representationsbidrag.

Såsom chef för fartygssektionen, med vilken borde förenas ställning som
ställföreträdare för marinöverdirektören, borde avses en förste marindirektör
i lönegraden Cb 1, vilken borde uppbära ett särskilt arvode utöver lönen
med 3,000 kronor.

Jämväl befattningen såsom chef för inspektionsbyrån komme i den nya
organisationen att bli särskilt krävande. För denna befattning borde avses
en förste marindirektör i lönegraden Cb 1 utan särskilt fyllnadsarvode.

Såväl överdirektören som chefen för fartygssektionen borde till sitt direkta
förfogande ha var sin mariningenjör såsom assistent.

Cheferna för andra byråer än inspektionsbyrån samt assistenten hos marinöverdirektören
förutsattes i allmänhet vara marindirektörer av 1. eller
2. graden. Utöver å byråerna placerade mariningenjörer hade för tjänstgöring
såsom kontrollanter vid nybyggnad av fartyg fyra mariningenjörer ansetts
vara konstant erforderliga. Dessa borde i sin verksamhet lyda direkt under
chefen för fartygssektionen.

Det av förvaltningsutredningen beräknade behovet inom ingenjör a vdelningen
av beställningshavare ur mariningenjörkåren har sammanfattats i följande
uppställning:

Anul

Marinöverdirektör ............................................... 1

Assistent hos marinöverdirektören.................................. 1

Chef för fartygssektionen ......................................... 1

Assistent hos chefen för fartygssektionen .......................... 1

Projektbyrån .................................................... 2

Fartygsbyrån .................................................... 2

Maskinbyrån .................................................... 2

Motorbyrån ..................................................... 1

Undervattensbåtsbyrån ........................................... 2

Torpedbåtsbyrån ................................................ 2

Elektrobyrån .................................................... 4

Materialbyrån ................................................... 1

Inspektionsbyrån ................................................ 3

Varvsbyrån ..................................................... 1

Nybyggnadskontrollanter ......................................... 4

Summa 28

Förutom mariningenjörer erfordras för ingenjör avdelningens del tekniskt
utbildad civil personal till betydande omfattning, av vilka en del förutsatts

337

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

skola anställas såsom extra ordinarie befattningshavare. Behovet av dylik
personal har av utredningen beräknats enligt nedanstående tablå.

Byrå m. m.	Antal befattningshavare	i olika lönegrader (Eo)
Förste byrå- ingen- Jörer Löne- grad 27	Byrå- ingen- jörer Löne- grad 26	Kon-struk-törer av 1. klass Löne- grad 24	Kon-struk-törer av 2. klass Löne- grad 21	Kon-struk-törer av 3. klass Löne- grad 18	Ritare av 1. klass Löne- grad 15	Ritare av 2. klass Löne- grad 11	Summa
Projektbyrån ...................	_	—	3	3	—	i	—	7
Fartygsbyrån ...................	i	i	5	2	i	—	i	11
Maskinbyrån ...................	—	i	3	6	3	—	—	13
Motorbyrån ....................	—	—	—	1	2	—	—	3
Undervattensbåtsbyrån ..........	i	—	2	1	1	i	—	6
Torpedbåtsbyrån ................	—	—	3	4	2	i	—	10
Elektrobyrån ...................	—	i	2	5	3	3	i	15
Materialbyrån ..................	i	—	2	—	1	—	—	4
Inspektionsbyrån ................	—	i	1	1	—	1	—	4
Varvsbyrån .....................	2	—	1	2	—	—	—	5
För nybyggnadskontrollanterna ...	—	—	—	—	—	2	—	2
Summa	5	4	22	25	13	9	2	80

För upphandlingsärenden hade behov befunnits föreligga att ha tillgång till
en merkantilt utbildad tjänsteman, som därjämte borde ha till uppgift att
biträda vid planläggning och övervakning av dispositionen av till avdelningens
förfogande ställda medel. En extra ordinarie tjänsteman i 24:e lönegraden
med benämningen »merkantil assistent» borde därför upptagas å personalförteckningen.

Slutligen har utredningen räknat med 5 pensionerade underofficerare i
arvodesbefattningar samt en kontorspersonal på 36 personer.

Utlåtanden över 1941 års förvalfningsutrednings
förslag.

Marinförvaltningen har icke funnit anledning till erinran mot den föreslagna
organisationen. Det formella inköpsförfarandet i samband med ingenjöravdelningens
anskaffningsuppgifter borde dock icke belasta de tekniska
byråcheferna utan borde snarast överlåtas till ett för hela avdelningen gemensamt
anskaffningsorgan, vilket borde ingå som en del av ingenjör avdelningens
expedition.

För svar sväsendets civilmilitära ingenjörers förbund har funnit den föreslagna
organisationen i stort sett lämplig. Radioärenden och dylikt borde
emellertid överflyttas från första och andra materielavdelningarna till ingenjöravdelningen,
vari borde ingå även en teleteknisk byrå. Förbundet har vidare

Bihang till riksdagens protokoll 19k3. 1 sami. Nr 180. 22

338

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

ansett, att ett för hela ingenj öra vdelningen gemensamt anskaffningsorgan
borde inrättas. Organisationen borde enligt förbundets uppfattning icke bindas
alltför snävt.

Statskontoret, som ifrågasatt indragning av befattningen såsom chef för
marinförvaltningen och en sammanslagning av de två av utredningen föreslagna
materielavdelningarna jämte ingenjör avdelningen till en materielavdelning
under chefskap av marinöverdirektören, har för sådant fall förordat,
att denne placerades i lönegrad Cb 3.

Lönenämnderna ha för marinöverdirektören förordat lönegrad Cb 3 jämte
ett särskilt lönetillägg om 2,000 kronor. Nämnderna hade intet att erinra
mot att cheferna för fartygssektionen och inspektionsbyrån inplacerades i
lönegrad Cb 1. Därest särskilt arvode ansåges böra utgå till chefen för fartygssektionen
med hänsyn till dennes ställning såsom ställföreträdare för
marinöverdirektören, borde detta begränsas till 2,000 kronor.

Provisorisk omorganisation av ingenjöravdelningen.

I skrivelse den 16 juni 1942 föreslog marinförvaltningen, att ingenjöravdelningen
borde på visst sätt indelas i detaljer, vilkas arbetsuppgifter skulle
regleras i särskilda av chefen för marinförvaltningen utfärdade tillämpningsföreskrifter.
Förslaget anslöt sig nära till förvaltningsutredningens förslag till
organisation av ingenjöravdelningen, ehuru detta gick ut på en byråindelning.
I ingenjöravdelningen skulle enligt förslaget ingå femton detaljer, nämligen
projektdetaljen, fartygsdetaljen, maskindetaljen, motordetaljen, undervattensbåtsdetaljen,
torpedbåtsdetaljen, elektrodetaljen, normaliedetaljen och
kontrolldetaljen, vilka detaljer avsåges sammanförda till ett konstruktionskontor
under en särskild chef, tillika ställföreträdare för chefen för ingenjöravdelningen,
ävensom underhållsdetaljen, mobiliseringsdetaljen, varvsdetaljen,
hus- och byggnadsdetaljen, oljedetaljen samt detaljen för arbetarfrågor. Därtill
skulle liksom nu komma en avdelningsexpedition, varjämte nybyggnadskontrollanter
skulle vara anknutna till avdelningen. De sistnämnda skulle lyda
direkt under chefen för konstruktionskontoret. Marinöverdirektören skulle till
sitt förfogande ha en assistent.

Vid skrivelsen funnos fogade förslag till provisoriska instruktionsbestämmelser,
genom vilka marinförvaltningen skulle sättas i stånd att i vidsträcktare
omfattning än dittills delegera beslutanderätten till underordnade chefer
inom ämbetsverket samt underlätta och effektivisera erforderligt samrådsförfarande
hos ämbetsverket.

Genom beslut den 30 juni 1942 har Kungl. Maj:t fastställt de provisoriska
instruktionsbestämmelserna att — utan hinder av vad i instruktionen för
marinförvaltningen funnes stadgat däremot stridande — lända till efterrättelse
från och med den 1 juli 1942 tills vidare.

339

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

Såsom av den nu lämnade redogörelsen framgår har den av förvaltningsutredningen
föreslagna organisationen av ingen]öravdelningen redan i huvudsak
provisoriskt genomförts, dock med bland annat den modifikationen, att
den av utredningen förordade byråindelningen tills vidare ersatts med en
detaljindelning. Denna organisation har sålunda under någon tid praktiskt
prövats och därvid befunnits ändamålsenlig. I stort sett bör denna provisoriska
organisation bli vägledande för utformningen av avdelningens slutgiltiga
organisation. Denna bör bygga på byråindelning, men de av förvaltningsutredningen
förordade byråerna torde kunna till antalet nedbringas från tio
till åtta, oaktat — enligt vad redan under vapenavdelningen anmärkts — ett
särskilt organ för signal- och radiofrågor bör infogas i avdelningen. Detta kan
ske genom att vissa av de nuvarande detaljerna bibehållas såsom sådana,
medan andra utbyggas till byråer. Det synes mig, som örn i ingenjör a vdelningen
lämpligen borde ingå, förutom en expedition under ledning av avdelningschefens
assistent, projektbyrå, fartygsbyrå med därunder inordnade
normalie- och kontrolldetaljer, maskinbyrå, motordetalj, undervattensbåtsbyrå,
torpedbåtsdetalj och elektrofartygsbyrå, vilka byråer skulle sammanföras
till ett konstruktionskontor under en särskild chef, tillika ställföreträdare
för avdelningens chef. Konstruktionschefen skulle därjämte lia nybyggnadskontrollanter
sig underställda. Vidare skulle avdelningen innefatta teleteknisk
byrå, indelad i radiodetalj och telefon detalj, inspektionsbyrå med
underhållsdetalj och mobiliseringsdetalj samt varvs- och verkstadsbyrå med
varvs- och verkstadsdetalj, arbetar detalj, elektrolanddetalj ävensom tills
vidare — i avbidan på att frågan om organisationen av ett för försvarsväsendet
gemensamt fortifikations- och byggnadsorgan vinner sin lösning — husoch
byggnadsdetalj. Såsom ett tillfälligt organ för materialinköp och kontroll
skulle finnas en nybyggnadscentral.

Den sålunda angivna organisationen skiljer sig huvudsakligen i följande avseenden
från den av förvaltningsutredningen skisserade. Den av utredningen
föreslagna materialbyråns båda detaljer ha inordnats under fartygsbyrån,
vilket motiveras av att verksamheten under en följd av år icke torde bli av
den omfattning, att en särskild byrå kan anses vara påkallad. Elektrobyrån
har uppdelats. Dess verksamhet i vad avser starkströmsanläggningar i fartyg
omhänderhaves av en elektrofartygsbyrå inom konstruktionskontoret. Svagströmsanläggningarna
överföras till teletekniska byrån, landanläggningar och
frågor beträffande magnetminskydd till varvs- och verkstadsbyrån. Däremot
tillföres elektrofartygsbyrån ärenden angående gyrokompass- och logganläggningar
samt signalstrålkastare. Teletekniska byrån har tillkommit som fristående
byra. Inspektionsbyrån skall jämte den verksamhet, som angivits av
utredningen, även biträda marinöverdirektören med den inspektionsverksamhet
i avseende på materielen, som genom den nya instruktionen för marinledningen
ålagts honom. Varvs- och verkstadsbyrån motsvarar den av utred -

Departe mentschefen.

340

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

ningen föreslagna varvsbyrån men har erhållit vidgat verksamhetsområde.
Sålunda ha kustartilleriets verkstäder tillkommit.

Den nu skisserade organisationen för ingen j öra vdelningen är närmast att
betrakta såsom ett mål. Med hänsyn till för närvarande rådande brist på erfaren
personal torde det icke låta sig göra att omedelbart genomföra organisationen
med till byråchefer och likställda delegerad beslutanderätt i den utsträckning,
som är önskvärd. Det lärer därför bli nödvändigt att vidtaga
tillfälliga anordningar på så sätt att vissa byråer eller detaljer underställas
särskilt förordnad föredragande inom ämbetsverket. Dessa övergångsformer
synas dock bli av den art, att de i regel böra kunna regleras inom ämbetsverket.
Den slutliga organisationen bör enligt min mening ej från början
fastlåsas, utan Kungl. Majit bör äga rätt att däri vidtaga de smärre jämkningar,
som kunna befinnas erforderliga.

Med hänsyn till det stora ansvar, som åvilar marinöverdirektören, och nödvändigheten
att för denna betydelsefulla befattning förvärva en högt kvalificerad
kraft bör marinöverdirektören placeras i lönegrad Cb 3 (grundlön

18,000 kronor) i stället för som nu i lönegrad Cb 2 (17,000 kronor).

Förvaltningsutredningen har föreslagit, att i ingenjöravdelningen skola ingå
en chef för fartygssektionen, vilken med den här skisserade organisationen
borde benämnas chef för konstruktionskontoret, samt en chef för inspektionsbyrån,
båda med placering i lönegrad Cb 1, den förre därjämte med ett tillläggsarvode.
Även enligt min mening böra sådana befattningshavare framdeles
finnas i organisationen. Jag är emellertid icke beredd att nu taga ståndpunkt
till frågan om deras löneställning.

Övergången till den nya organisationen nödvändiggör icke i nuvarande läge
i och för sig någon personalökning utöver vad nyss är sagt. Av andra orsaker
kan emellertid en sådan komma att aktualiseras. Sålunda torde de planerade
kryssarbyggena komma att medföra en viss utsvällning av samtliga delar av
ingenjöravdelningen. Den ytterligare personal, som härvid blir erforderlig,
torde få anställas såsom icke-ordinarie befattningshavare eller genom kontrakt.
Till frågan om eventuella utökningar av mariningenjörkåren oberoende
av det nu ifrågavarande omorganisationsförslaget torde jag få tillfälle
att återkomma i annat sammanhang.

Såsom förut omnämnts har försvarsväsendets verkstadsnämnd i samarbete
med marinförvaltningen och på grundval av 1941 års örlogsvarvskommittés
betänkande inkommit med förslag till omorganisation av örlogsvarven.
Med hänsyn till det omfattande utredningsarbete, som måste föregå
en omorganisation, kan jag ej nu framlägga ett definitivt förslag i ämnet.
Frågans lösning kräver vissa ytterligare undersökningar. Jag förutsätter, att
Kungl. Majit skall äga i avbidan på slutförandet av dessa undersökningar
vidtaga de förenklingar och rationaliseringsåtgärder, som kunna genomföras
inom ramen för anvisade anslag.

Kungl. Majlis proposition nr 180.

341

4. Intendenturavdelningen.

1941 års förvaltningsutredning.

Förvaltningsutredningen har framhållit, att intendenturavdelningens arbetsuppgifter
under senare år undan för undan kraftigt vuxit i omfattning.
Anledningarna härtill vore flera. Utvidgningen av marinens organisation hade
medfört en betydande utökning av antalet fartygsenheter, tillkomsten av
nya förläggnings- och förplägnadsanstalter, betydliga ökningar av befintliga
intendenturförråd och tillskapandet av nya sådana. Krigsförberedelsearbetet,
som tidigare på grund av personalbrist icke kunnat bedrivas på ett tillfredsställande
sätt, hade måst intensifieras och i ökad utsträckning koncentreras
till marinförvaltningen. Jämväl anskaffningen av intendenturmateriel, som
tidigare till stor del ombesörjts av lokalförvaltningarna, hade måst i högre
grad centraliseras. Även här framstode det därför såsom oundgängligen erforderligt,
att avdelningen uppdelades på flera byråer, liksom fallet redan
vore inom arméförvaltningens intendenturdepartement. Utredningen har föreslagit,
att marinförvaltningens intendenturavdelning skulle indelas på fem
byråer, nämligen en centralbyrå, en förplägnadsbyrå, en utrustningsbyrå, en
drivmedelsbyrå och en förrådsbyrå.

Å centralbyrån borde handläggas inkvarterings- och mobiliseringsärenden
ävensom ärenden angående intendenturväsendets utveckling och ekonomipersonalens
utbildning samt övriga ärenden sammanhängande med marinöverintendentens
åligganden i egenskap av chef för marinintendenturkåren.

Förplägnadsbyrån borde handha ärenden rörande förplägnad, förplägnadsutredning,
köksteknisk utrustning, kokvagnar, proviantförråd, livsmedelsproducerande
inrättningar, matinrättningar, marketenterier m. m.

Till utrustning sbyråns verksamhetsområde borde höra ärenden angående
beklädnad, sängservis och kasernutredning samt beklädnadsförråd och beklädnadsverkstäder.

Drivmedelsbyrån avsåges omhänderha ärenden angående bränsle, lyse,
vatten och tvätt samt tvätt- och badinrättningar ävensom den synnerligen
omfattande och komplicerade verksamhet, som sammanhängde med anskaffning
av kol och oljor samt därav betingad förrådsrörelse och transportorganisation.

För omhänderhavande av övervakningen och ledningen av förrådsdriften
borde en särskild förrådsbyrå inrättas i marinförvaltningen. Till byråns uppgifter
borde höra att tid efter annan verkställa förrådsinspektioner samt att
föra erforderlig pris- och materialstatistik.

Chef för intendenturavdelningen borde vara marinöverintendenten. På
grund av de synnerligen omfattande och maktpåliggande uppgifter, som
komme att åvila denne beställningshavare borde han placeras i lönegraden
Ob 2.

Departe mentschefen.

342 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

Såsom chefer för byråerna borde avses regementsofficerare vid marinintendenturkåren.
Chefen för centralbyrån syntes lämpligen böra vara kommendör
och ställföreträdare för marinöverintendenten. I övrigt beräknades erforderbga
tre kompaniofficerare å vardera av central- och drivmedelsbyråerna
samt två kompaniofficerare å vardera av de övriga byråerna, tillsammans
alltså fem regementsofficerare och tolv kompaniofficerare. Slutligen erfordrades
kontorspersonal.

Utlåtanden över 1941 års förvaltningsutrednings
förslag.

Marin förvaltningen har framhållit, att förrådsverksamheten beträffande
ammunition och reservinventarier borde handläggas avdelningsvis. Den av utredningen
föreslagna förrådsbyrån borde emellertid biträda avdelningarna i
förrådsfrågor och övervaka, att förrådsföreskrifter rörande redovisning av
ammunitionsförråden erhölle önskvärd enhetlighet.

Statskontoret har avstyrkt uppfattning i lönegrad av marinöverintendenten
samt föreslagit, att en minskning av antalet byråer skulle tagas under
övervägande.

Lönenämndema ha ansett, att någon ändring i marinöverintendentens
löneställning i varje fall icke nu borde vidtagas. Nämnderna ha vidare tillstyrkt,
att chefen för centralbyrån placerades i lönegrad Oa 5 eller Oa 6 och
att såsom chefer å övriga byråer avsåges beställningshavare högst i lönegrad
Oa 4.

För svar sväsendets civilmilitära ingenjörers förbund har föreslagit, att övervakningen
av förrådsdriften skulle förläggas till respektive avdelningar och således
icke vara centraliserad till intendenturavdelningens förrådsbyrå.

1941 års förvaltningsutredning har föreslagit, att marinförvaltningens intendenturavdelning,
som för närvarande är indelad allenast i detaljer, för framtiden
skulle indelas i icke mindre än fem byråer, nämligen en centralbyrå, en
förplägnadsbyrå, en utrustningsbyrå, en drivmedelsbyrå och en förrådsbyrå.
Jag kan icke finna tillräckliga skäl att föreslå en så vidlyftig organisation av
denna avdelning, detta så mycket mindre som, enligt vad jag haft anledning
att i det föregående närmare utveckla, vissa av dess arbetsuppgifter avses
skola överföras till krigsmaterielverket och försvarets fabriksstyrelse. Å andra
sidan ha en del arbetsuppgifter, såsom tidigare antytts, avsetts bli överflyttade
från nuvarande nautiska avdelningen till intendenturavdelningen. Emellertid
hyser även jag den uppfattningen, att en mera effektiv organisation av intendenturavdelningen
är påkallad för att bemästra de — bland annat på grund
av marinorganisationens utvidgning och en i rationaliseringssyfte ökad centralisering
av ärendenas handläggning — hittills alltmera växande arbetsuppgifterna.
Det har även framstått såsom erforderligt att åvägabringa en fördelning
av göromål och befogenheter på flera händer. Den inspektionsuppgift, som på -

343

Kungl. Magita ''proposition nr 180.

lagts marinöverintendenten, har bidragit till att ytterligare understryka behovet
av en arbetsavlastning i andra hänseenden från denne befattningshavare.
I betraktande härav har jag ansett mig kunna förorda en indelning på tre
byråer, centralbyrån, till vilken utom de av utredningen angivna sysslorna
skulle hänföras jämväl drivmedelsfrågor, i den mån sådana komma att belöpa
på marinförvaltningen, samt förrådsfrågor, en underhållsbyrå, motsvarande
den av utredningen föreslagna förplägnadsbyrån, samt en utrustningsbyrå.
I detta sammanhang må anmärkas, att till drivmedelsfrågor höra icke blott
anskaffningsärenden, vilkas förläggning i det föregående tills vidare lämnats
öppen, utan även och till övervägande del frågor om förrådshållning, transporter
och distribution.

Till frågan om marinöverintendentens löneställning kan jag för närvarande,
innan en inom militära expeditionstjänstkommitten pågående utredning angående
marinintendenturkåren slutförts, icke taga ståndpunkt.

Vad personalfrågorna i övrigt angår har jag under hand från marinförvaltningen
inhämtat, att minimibehovet av personal för fyllande av den av mig
nu förordade organisationen för intendenturavdelningen enligt den inom verket
hävdade meningen skulle vara 15 officerare (mot för närvarande 10) jämte
viss från sakanslag avlönad civil personal. Av berörda officerare beräknades
8 vara erforderliga för centralbyrån, av vilka en kommendörkapten av 2. graden
(Oa 4) och tre kaptener eller löjtnanter (Oa 3 eller Oa 2) för drivmedelsdetaljen,
som i nuvarande läge kunnat bemannas allenast med officerare på
övergångsstat och i reserven. Vidare har räknats med en kommendörkapten
av 2. graden (Oa 4) såsom chef för underhållsbyrån. För egen del anser jag,
att det föreliggande personalbehovet — i avbidan på att vid återgång till
fredsförhållanden en säkrare överblick över personalbehovet kan vinnas samt
på resultatet av den utredning angående marinintendenturkåren, som för närvarande
pågår inom militära expeditionstjänstkommittén — till viss del bör
kunna täckas genom tillfälliga kommenderingar. Emellertid torde en mindre
ökning av marinintendenturkåren under alla omständigheter bli erforderlig.
Jag förordar sålunda en utökning av den för intendenturavdelningen avsedda
personalen ur marinintendenturkåren med en kommendörkapten av 2. graden
samt 2 kaptener eller löjtnanter (Oa 3 eller Oa 2).

5. Civilbyrån.

1941 urs förvultningsutredning.

Förvaltningsutredningen har erinrat, att tillskapandet av en för försvarsväsendet
gemensam civilförvaltning komme att medföra en betydande avlastning
av arbetsuppgifterna för civilavdelningen och kameralbyrån, vilken dock
i viss mån motverkades av den ökning av göromålen, som kunde förväntas
bliva en följd av marinorganisationens utvidgning i övrigt. Reduktionen av
arbetsuppgifterna sammanhängde i främsta rummet med det avsedda över -

344

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

förandet till civilförvaltningen av bland annat avlöningsfrågor i allmänhet, frågor
rörande räkenskaps- och redovisningsyäsendet, kameral revision, anmärkningsmål
samt vissa besvärsmål. De kvarstående arbetsuppgifterna hänförde
sig huvudsakligen till de å marinförvaltningens övriga avdelningar handlagda
ärendena (samrådsärendena) samt till verkets egen bokföring, medelsredovisning
och kassa. Dock komme alltjämt att kvarstå en betydande grupp av
ärenden inom marinförvaltningen, vilka lämpligen borde beredas och föredragas
eller avgöras av civil ledamot i ämbetsverket. Såsom exempel å dylika
ärenden har förvaltningsutredningen angivit ersättningsmål på grund av fartygskollisioner
och trafikolyckor eller skada å enskild egendom, som vållats
under övningar, frågor rörande rekvisitions- och förfogandelagstiftning, patentfrågor,
mål rörande avskrivning av materiel, vissa besvärsmål i s. k. egentliga
förvaltningsärenden, frågor örn förhandlingsrätt, ärenden rörande löneklassuppflyttningar
m. m. för verkets civila personal. Större delen av den civila
ledamotens arbetsuppgifter komme emellertid att framspringa ur de på andra
avdelningar förekommande ärenden, vid vilkas beredning juridiska eller administrativa
spörsmål uppkomme eller särskild vikt måste fästas vid den formella
behandlingen.

Utredningen har därför föreslagit, att jämväl inom den nya marinförvaltningen
skulle finnas en särskild civilavdelning. Då chefen för civilavdelningen
komme att fylla en central och mycket ansvarsfull uppgift såsom den främste
representanten för den administrativa sakkunskapen inom verket, syntes han
i likhet med den nuvarande chefen för civilavdelningen böra upptagas i lönegraden
B 1. Hans tjänstetitel syntes emellertid böra förändras från marinöverkommissarie
till amiralitetsråd, vilken titel bättre överensstämde med hans
arbetsuppgifter.

Civilavdelningen borde enligt utredningens mening uppdelas i ett kansli
och ett kameralkontor.

Å kansliet borde handläggas ärenden av administrativ och rättslig natur,
vilka tillhörde civilavdelningen. Vid behandlingen å annan avdelning av fråga
av dylik karaktär borde chefen för civilavdelningen eller annan därtill utsedd
tjänsteman å avdelningen deltaga i ärendets handläggning antingen sålunda,
att han vore närvarande vid ärendets föredragning, eller på det sätt att vederbörande
föredragande samrådde med honom, innan föredragningen ägde rum.

På grund av marinförvaltningens storlek och där förekommande ärendens
stora antal och ofta komplicerade natur kunde befaras, att de ärenden, i vilkas
handläggning avdelningschefen borde deltaga, icke kunde på ett tillfredsställande
sätt medhinnas av honom ensam. En del av dessa ärenden måste i så
fall överflyttas på annan tjänsteman för självständigt handhavande. Dessa
uppgifter ävensom beredning och föredragning av flertalet civilavdelningen
själv tillhörande kansliärenden hade ansetts motivera upptagandet av en sekreterare
i lönegraden A 26 såsom avdelningschefens närmaste man.

Vidare har beräknats en tjänsteman i lönegraden A 26 såsom advokatfiskal

345

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

och sekreterare, vilken jämväl borde biträda chefen för marinen och till marinledningen
hörande myndigheter i frågor av rättslig natur.

För tjänstgöring å kansliet beräknades i övrigt erforderliga en notarie i lönegraden
A 21 samt två amanuenser. Till kansliet borde jämväl hänföras den
civila personal som avsåges skola tjänstgöra å de olika avdelningarna för utförande
av sekreter ar göromål. För detta ändamål hade räknats med två sekreterare
i lönegraderna A 26 respektive A 24, två notarier i lönegraden A 21
samt en amanuens. Av nämnda personal hade sekreteraren i A 26 samt amanuensen
beräknats för ingenjöravdelningen, sekreteraren i A 24 och en notarie
för de båda materielavdelningarna samt en notarie för intendentur avdelningen.

Å kameralkontoret förutsattes skola ombesörjas kameral förhandsgranskning
av räkningar och andra betalningsanspråk, upprättande av avlöningsuträkningar
för verkets personal, medelsredovisning och bokföring samt kassagöromål.

Kameralkontoret borde förestås av en marinkamrerare, liksom marinförvaltningens
nuvarande kamrerare i lönegraden A 26. Det borde ankomma på
kamreraren att i regel å marinförvaltningens vägnar fatta beslut i kassaärenden.
För utförande av kameral förhandsgranskning och upprättande av
avlöningsuträkningar hade två revisorer i lönegraden A 21 och en amanuens
beräknats erforderliga.

Personalbehovet för bokföring, däri inbegripet central dispositionsbokföring,
hade beräknats till en revisor (A 21) jämte kontorspersonal. Kassörstjänsten
hänfördes till lönegrad All.

Utlåtanden över 1941 års förvaltningsutrednings
förslag.

Marinförvaltningen har ansett, att den av utredningen föreslagne sekreteraren
i A 26 såsom avdelningschefens närmaste man borde vara byrådirektör,
enär denne befattningshavare i stor omfattning skulle inträda i plenum som
representant för civilavdelningen och eljest deltaga i handläggning och avgörande
av ärenden, fallande inom såväl civilavdelningens som andra avdelningars
befogenhetsområden, allt uppgifter, som icke kunde jämställas med
dem, som tillkomme en sekreterare.

Under åberopande av de skäl, som förvaltningsutredningen anfört beträffande
ombudsmansgöromålen i flygförvaltningen har marinförvaltningen avstyrkt,
att den föreslagna advokatfiskalen även skulle fullgöra sekreteraregöromål.
Den av förvaltningsutredningen beräknade befattningen såsom advokatfiskal
och sekreterare borde därför upptagas som uteslutande advokatfiskalstjänst.
Advokatfiskalen komme enligt marinförvaltningens uppfattning
att till sitt biträde ha behov av en befattningshavare, notarie i lönegrad A 21.
Den för andra materielavdelningen avsedda notarien borde såsom motsvarande
befattningshavare å första materielavdelningen vara sekreterare i lönegraden
A 24. I fråga om anordningsärendenas handläggning har marinförvaltningen

Departe mentschefen.

346 Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

biträtt förvaltningsutredningens förslag att befria avdelningschefen från bestyret
härmed. Marinförvaltningen har emellertid ansett, att avdelningschefen
under inga förhållanden borde befatta sig med anordningsärendena, varför
ämbetsverket i konsekvens härmed föreslagit, att den av förvaltningsutredningen
föreslagna kamreraret jönsten i A 26 borde med hänsyn till det stora
ekonomiska ansvar, som komme att åvila denne befattningshavare, utbytas
mot en byrådirektörstjänst.

Statskontoret har beträffande den av utredningen föreslagna civilavdelningen
i marinförvaltningen åberopat vad ämbetsverket anfört i fråga om motsvarande
avdelning inom arméförvaltningen.

Lönenämnderna ha ej haft någon erinran mot marinöverkommissariens
placering i lönegrad B 1 men ha ansett hans titel böra bestämmas till krigsråd.
Marinkamreraren borde hänföras till lönegrad A 24, en föreslagen revisor
i lönegrad A 21 borde ersättas med en bokhållare i lönegrad A 17 och
kassören borde placeras i lönegrad A 14.

Beträffande de arbetsuppgifter, som efter inrättande av en för försvaret
gemensam civilförvaltning komma att kvarstå för marinförvaltningens civila
organ, kan jag i stort sett hänvisa till förvaltningsutredningens nyss återgivna
redogörelse. Jag erinrar dock att, utöver vad utredningen förutsatt, bland
annat kassagöromålen utom handhavandet av en mindre förskottskassa avsetts
bli överflyttade till civilförvaltningen. För de kvarvarande göromålen
är enligt min mening liksom i fråga om arméförvaltningen en civilbyrå tillfyllest.
Med hänsyn härtill torde marinöverkommissarien böra överföras på
övergångsstat och i stället en tjänst såsom byråchef i lönegrad A 30 med tjänstetiteln
amiralitetsråd inrättas. Så länge den nuvarande marinöverkommissarien
kvarstår i tjänst, bör givetvis byråchefstjänsten ej tillsättas.

Sedan de befattningshavare, som angivits under civilförvaltningen, dit överflyttats,
skulle förutom marinöverkommissarien för marinförvaltningens civilbyrå
finnas kvar följande personal, nämligen en sekreterare i lönegrad A 24,
vars uppflyttning i högre lönegrad jag åtminstone icke för närvarande kan tillstyrka,
en kansliskrivare i lönegrad A 11, ett kanslibiträde i lönegrad A 7, en
förste expeditionsvakt i lönegrad A 7, tre expeditionsvakter i lönegrad A 5 och
en pensionerad officer i arvodesbefattning, varjämte såsom föreståndare för
skrivcentralen torde kunna avses ett kanslibiträde i lönegrad A 7 i stället för
en kansliskrivare, vars befattning för närvarande hålles vakant. Av personalen
å den nuvarande kameralbyrån bör kamreraren kvarstanna i marinförvaltningen.
Hans tjänst synes tills vidare böra kvarstå i lönegrad A 26. Sedan
närmare praktiska erfarenheter vunnits rörande de arbetsuppgifter, som framdeles
komma att åvila kamreraren, torde frågan om denne befattningshavares
löneställning få tagas under ytterligare övervägande. Vidare böra liksom nu
finnas anställda en revisor i lönegrad A 21 och en kansliskrivare i A 11. Den
nuvarande befattningen som marinkassör (A 21) bör finnas kvar såsom en

347

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

revisors^ anst. Vidare torde för ingenj öra vdelningen böra avses en sekreterare
i Eo 24, motsvarande en för närvarande mot månadsarvode å 900 kronor
anställd sekreterare, samt för vapenavdelningen en notarie i lönegrad Eo 21.
Till den nu angivna personalen måste givetvis också komma viss lägre extra
ordinarie och extra personal. På frågan härom skall jag här ej ingå.

För närvarande utgår ett arvode å 4,000 kronor till en advokatfiskal i marinförvaltningen.
Med hänsyn till det föreslagna inrättandet av ett för hela försvarsförvaltningen
gemensamt advokatfiskalskontor torde berörda arvode
böra indragas.

6. Förrådskontrollkontoret m. m.

För förrådskontrollkontoret, motsvarande det nuvarande kontoret för teknisk
revision, förutsätter jag icke någon ändring i fråga om personalen. Beträffande
dess arbetsuppgifter hänvisar jag till vad som i det föregående anförts
beträffande förhållandet mellan sakrevision och förrådskontroll. Ej heller i
fråga om registratorskontoret och vaktpersonalen avses någon ändring. Detsamma
gäller fortifikationsavdelningen, vilken ju avses skola allenast tills vidare
kvarbli i marinförvaltningen.

VIII. Flygförvaltningen.

A. Flygförvaltningens allmänna uppgifter.

På flygförvaltningen kommer även i fortsättningen att vila huvudparten
av bestyret med anskaffning och underhåll av flygmateriel. Såväl med
hänsyn till deras betydelse för vapnet som till deras omfattning komma de
därmed sammanhängande ärendena att intaga främsta rummet inom flygförvaltningens
verksamhetsområde. Den centrala intendenturförvaltningen kommer
likaså att framdeles handhavas inom flygförvaltningen. Emellertid kommer
flygförvaltningens befattning härmed att begränsas genom att vissa
större grupper av förnödenhetsvaror komma att upphandlas centralt genom
krigsmateriel verket. Den verksamhet, som för närvarande omhänderhaves av
flygförvaltningens byggnadsavdelning, kommer att framdeles centraliseras
för hela försvarsväsendet, vadan flygförvaltningens nuvarande uppgifter på
detta område komma att bortfalla. I enlighet med vad förut anförts kommer
dock byggnadsavdelningen att kvarbli inom flygförvaltningen i avbidan pa
fortsatt utredning rörande organisationen av en för försvarsväsendet gemensam
fortifikations- och byggnadsförvaltning. Flygförvaltningens byggnadsavdelning
har nyligen provisoriskt omorganiserats. Någon ändring i dess gällande
organisation förutsättes icke nu. Ärenden av allmänt administrativ
natur skola handläggas inom försvarsväsendets civilförvaltning, dit även den

348

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

centrala ledningen av räkenskapsväsendet ävensom all kameral revisionsverksamhet
avses skola överflyttas. Detta medför, att de uppgifter som för närvarande
ankomma på civilbyrån komma att bli avsevärt beskurna. Kvar
komma dock att sta ett stort antal ärenden av juridisk och administrativ
natur berörande flygförvaltningen i dess helhet ävensom vissa kamerala ärenden,
som sammanhänga med flygförvaltningens egen verksamhet.

B. Flygförvaltningens organisation.

1. Allmänna grunder.

1941 års förvallningsutredning.

1941 års förvaltningsutredning har erinrat, att enligt gällande instruktion
för flygförvaltningen chefen för flygvapnet tillika vore chef för flygförvaltningen.
I den omfattning han bestämde utövades emellertid chefskapet för
ämbetsverket av souschefen vid flygförvaltningen. Utredningen har framhållit,
att även om de nu gällande bestämmelserna om chefskapet över flygförvaltningen
vore de lämpligaste för ett flygvapen av nuvarande storleksordning,
syntes man med hänsyn till flygvapnets framtida omfattning icke kunna
i längden betunga försvarsgrenschefen med ansvaret för den löpande verksamheten
inom flygförvaltningen. Den närmaste ledningen av flygförvaltningen
borde därför handhavas av en chef, vars kompetensområde icke vore
alltför beskuret. För att mera markera den ställning av verkschef denne chef
komme att i den dagliga tjänsten intaga, har utredningen föreslagit, att han
skulle benämnas chef för flygförvaltningen.

Enligt förvaltningsutredningens mening måste emellertid den bärande principen
alltjämt vara, att försvarsgrenschefen för att kunna ansvara för vapnets
tjänstbarhet skall kunna utöva ett direkt och avgörande inflytande på
förvaltningen. Han borde därför ha både rätt och skyldighet att i viktigare
förvaltningsärenden själv fatta beslut och meddela direktiv för förvaltningens
verksamhet. Flygförvaltningen borde därför i likhet med vad som föreslagits
beträffande arméförvaltningen och marinförvaltningen stå under högsta chefskap
av chefen för flygvapnet.

Utredningen förordade, att i en blivande instruktion för flygförvaltningen
borde angivas i vilka hänseenden chefen för flygvapnet i allmänhet själv
borde utöva beslutanderätten i flygförvaltningen. Till dylika ärenden borde
enligt utredningens mening höra framställningar rörande flygvapnets medelsbehov,
förslag till flygplantyper, viktigare förvaltningsfrågor rörande övningar
vid flygvapnet, fastställande av modeller å vapen, beklädnadspersedlar m. m.

Chefens för flygförvaltningen, liksom tidigare souschefens, huvudsakligaste
uppgift bleve således att samordna de olika avdelningarnas och byråernas
arbete. I organisatoriska och tekniska frågor bleve han flygförvaltningens

349

* Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

högste representant utåt. Utredningen förutsatte emellertid, att chefen framdeles
i större utsträckning än som dittills varit fallet skulle vara befriad från
den direkta handläggningen av löpande förvaltningsärenden av mindre vikt.
I arbetsordningen eller eljest borde angivas de normer för beslutanderättens
utövning, som av arbetseffektiva skäl kunde anses påkallade. Med hänsyn
till de talrika frågor av militär natur, som ständigt uppstode i ett verk som
flygförvaltningen, ville förvaltningsutredningen för sin del förorda, att chefen
vore militär. Utredningen ansåg emellertid att det borde öppnas en möjlighet
för Kungl. Majit att till chef för flygförvaltningen utse en icke militär,
därest särskilda skäl skulle tala för en sådan åtgärd. En följd av den
föreslagna anordningen bleve, att befattningen som chef för flygförvaltningen
borde upptagas å ämbetsverkets stat och tillsättas på förordnande för viss
tid, högst sex år. I likhet med vad som förut föreslagits i fråga om chefen för
marinförvaltningen borde befattningen upptagas alternativt i de i lönehänseende
likvärdiga lönegraderna Ob 3 a i militära avlöningsreglementet (ny
lönegrad) och C 12 i civila avlöningsreglementet. Därest chefen för flygförvaltningen
vore militär, borde han tillika utnämnas till generalmajor i flygvapnet.
Om chefen vore icke-militär, borde hans tjänstetitel vara generaldirektör.

Chef för flygförvaltningens materielavdelning borde vara en militär i lönegrad
Ob 2. I denna avdelning borde även ingå en flygöverdirektör i lönegrad
Cb 2.

Enligt utredningens förslag borde verksamheten i flygförvaltningen bedrivas
å tre avdelningar, materielavdelningen, intendenturavdelningen samt
civilavdelningen.

Utlåtanden över 1941 års förvaltningsutrednings
förslag.

Överbefälhavaren har ansett, att civil person icke borde ifrågakomma som
chef för flygförvaltningen.

Chefen för flygvapnet och fly g förvaltning en ha likaledes bestämt avstyrkt
civil chef för flygförvaltningen.

Statskontoret har ansett, att flygförvaltningens organisation borde närmare
anpassas efter arméförvaltningens, varigenom souschefsbefattningen
skulle kunna indragas. Flygöverdirektören borde vara chef för materielavdelningen.
Om upphandlings verksamheten anförtroddes åt industriverket i den
omfattning statskontoret förordat, skulle den merkantilt utbildade chefen för
anskaffningsbyrån bli obehövlig. I fråga om avdelningarnas organisation har
statskontoret framhållit, att intendenturavdelningens underavdelningar icke
borde rubriceras som byråer och att civilavdelningen borde reduceras till ett
kansli av i huvudsak den omfattning och sammansättning, som förvaltningsutredningen
föreslagit för arméförvaltningen.

Statens lcrisrevision har framhållit, att de av förvaltningsutredningen före -

350

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180. ''

slagna chefsposterna inom flygförvaltningen och dess materielavdelning innebure
en organisationstopp i fyra plan — chefen för flygvapnet, chefen för
flygförvaltningen, chefen för materielavdelningen och flygöverdirektören —
vilka gemensamt skulle handha chefskapet. Det kunde befaras, att chefen
för flygförvaltningen komme på sådan mellanhand mellan chefen för flygvapnet
och chefen för materielavdelningen, att hans ställning och inflytande
som förvaltningschef helt äventyrades. Flygöverdirektören borde vara chef
för materielavdelningen och den föreslagna militära chefsbefattningen indragas.

I fråga om verkstadsorganisationen har krisrevisionen föreslagit, att verkstadsbyran
skulle utbrytas ur materielavdelningen och organiseras som en
med nämnda avdelning sidoordnad verkstadsavdelning, vars chef — verkstadsdirektören
— borde vara direkt underställd chefen för flygförvaltningen.
Såväl upphandlingen av förrådsmateriel för verkstäderna som förrådsbokföringen
beträffande dessa borde icke vara förlagd till anskaffningsbyrån utan
sammanföras med verkstadsrörelsen under en förrådsdirektör. Krisrevisionen
har slutligen framhållit, att vid en mera rationell organisation av flygförvaltningen
personalbehovet skulle icke oväsentligt kunna begränsas.

Statens ammunitionsnämnd och försvarsväsendets verkstadsnämnd ha funnit
flygförvaltningens organisation genomgående riktig och förebildlig vid
organisationen av övriga försvarsgrensförvaltningar. Nämnderna hade särskilt
fäst sig vid den ändamålsenliga organisationen för handläggning av materielärendena.
Chefen för flygförvaltningen borde enligt nämndernas uppfattning
vara militär. Beträffande flygöverdirektören, som enligt nämndernas uppfattning
fått en något oklar ställning, ifrågasattes, om icke denne borde vara
chef för materielavdelningen. Örn chefen för flygförvaltningen vore militär,
bleve betänkligheterna häremot mindre, särskilt om flygöverdirektören besutte
flygutbildning.

Tre reservanter i ammunitionsnämnden lia ansett, att chefen för materielavdelningen
måste vara militär.

En reservant i ammunitionsnämnden hyste den uppfattningen, att reparationsverkstäderna
i flygförvaltningen borde sortera under materielavdelningen
och således icke under en särskild avdelning.

Enligt lönenämndernas mening borde chefen för flygförvaltningen, om han
vore militär, placeras i lönegrad Ob 3.

Enligt Svenska teknologföreningens mening vore flygförvaltningens organisation
i de flesta hänseenden ändamålsenligt och rationellt ordnad. Frågan
om chefen för materielavdelningen och underlydande chefer inom denna avdelning
borde vara militära eller civila borde prövas i samband med utredningen
av den ingenjörstekniska personalens ställning och uppgifter inom försvarsväsendet.
Föreningen har slutligen funnit intendenturavdelningens organisation
väl omfattande.

Försvarsväsendets civilmilitära ingenjörers förbund har ansett mest sanno -

Kungl. Maj:ts proposition nr 180. 351

likt, att kompetent chef för flygförvaltningen komme att erhållas ur ingenjörernas
led.

För svar sväsendets civila tjänstemannaförbund har begränsat sitt yttrande
till med personalstaterna sammanhängande frågor. Rörande detaljerna i yttrandet
torde få hänvisas till handlingarna i ärendet.

Enligt det organisationsförslag, som nu framlägges, kommer flygförvaltningen
att i stort sett intaga den ställning inom den militära förvaltningen,
som angivits av 1941 års förvaltningsutredning. En viss ytterligare avlastning
av flygförvaltningen kommer dock att ske, därest kassagöromål och
viss kameral förhandsgranskning förläggas till civilförvaltningen.

Liksom för närvarande bör flygförvaltningen stå under chefskap av chefen
för flygvapnet med en souschef för verkets omedelbara ledning. Jag ansluter
mig till förvaltningsutredningens förslag, att souschefen för flygförvaltningen
skall kunna vara antingen militär eller tekniker, och föreslår, att han placeras
alternativt i någon av lönegraderna Ob 3 a, Cb 3 a eller C 12. I vilket fall
som helst bör souschefen tillsättas medelst förordnande för viss tid, högst sex
år. Beträffande hans ställning i övrigt ansluter jag mig till förvaltningsutredningens
förslag.

Enligt min mening bör i flygförvaltningen liksom nu ingå en materielavdelning,
en intendenturavdelning och en civilbyrå. Därjämte bör tills vidare,
i avbidan på en blivande omorganisation av fortifikations- och byggnadsverksamheten,
inom ämbetsverket finnas en byggnadsavdelning med samma uppgifter
som för närvarande.

Av vad nyss anförts framgår, att jag icke kunnat ansluta mig till krisrevisionens
förslag om inrättande av en med materielavdelningen sidoordnad
verkstadsavdelning. I anledning av vad krisrevisionen anfört rörande förrådsrörelsens
organisation vill jag erinra, att åtgärder för lösande av detta spörsmål
redan vidtagits. Sålunda har under verkstadsledningen inom materielavdelningen
provisoriskt inordnats en centralförrådsorganisation med en särskild
chef. I det följande ämnar jag framlägga förslag örn en stadigvarande
sådan organisation.

2. Materielavdelningen.

1941 års förvaltningsutredning.

Bland de å materielavdelningen ankommande uppgifterna har 1941 års
förvaltningsutredning framhållit främst ärenden angående flygmateriel samt
vapen och ammunition. Vidare skulle ankomma på materielavdelningen
att handlägga ärenden angående materielprovning och tekniska normer i
fråga örn flygmateriel, vapen, ammunition samt driv- och smörjmedel för
flygmotorer och motorfordon, verkstadsdriften vid flygvapnets verkstäder
samt förrådsorganisationen, i vad avsåge flygmateriel och ammunition.

Departe mentschefen.

352

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Beträffande avdelningens organisation har utredningen framhållit, att de
största och viktigaste arbetsuppgifterna, som bomme att påkalla verkschefens
direkta ingripande, läge inom materielavdelningen. Utredningen ifrågasatte
därför huruvida den för närvarande tillämpade organisationsformen med en
särskild chef för materielavdelningen i fortsättningen vore den lämpligaste,
örn chefen för flygförvaltningen skulle kunna göra sin åsikt gällande på det
mest effektiva sättet. Utredningen hade därför övervägt huruvida materielavdelningens
byråchefer borde lyda direkt under chefen för flygförvaltningen
men avvisat en sadan lösning främst därför att de på flygförvaltningen ankommande
ärendena rörande flygmaterielen i regel krävde intim samverkan
mellan flera under den centrala ledningen lydande organ. Med hänsyn härtill
vore det påkallat, att de organ inom flygförvaltningen, vilka handlade flygmaterielärendena,
vore sammanförda under en chef, som kunde överblicka
och leda den med flygmaterielärendena sammanhängande verksamheten.

Utredningen hyste vidare den uppfattningen, att det vore av särskild vikt,
att chefen för materielavdelningen vore väl insatt i de förhållanden, under
vilka materielen bomme till användning, samt att han ägde den flygande personalens
fulla förtroende. Han borde därför vara militär och måste som sådan
besitta god erfarenhet och gott omdöme i flygtekniska frågor.

Under erinran, att i den nuvarande organisationen chefen för materielavdelningen
vore överste i lönegraden Oa 6 men utöver lönen uppbure ett
arvode om 1,800 kronor om året, ville förvaltningsutredningen för sin del
föreslå, att befattningen som chef för materielavdelningen placerades i lönegraden
Ob 2. Till frågan om därutöver särskilt tilläggsarvode borde utgå
har utredningen icke tagit ställning. Befattningen borde besättas allenast på
förordnande på viss tid, högst 6 år, och upptagas på flygförvaltningens stat.

Förvaltningsutredningen har betonat nödvändigheten av att chefen för
materielavdelningen till sitt förfogande finge en på det tekniska och helst även
på det merkantila området högt kvalificerad arbetskraft. Denne befattningshavare,
vilken borde vara den av försvarsutredningen föreslagne flygöverdirektören,
borde lyda omedelbart under avdelningschefen och även vara dennes
ställföreträdare. Befattningen borde på sätt försvarsutredningen föreslagit
uppföras i lönegraden Cb 2 och tillsättas på förordnande för viss tid,
högst sex år. &

Det borde enligt förvaltningsutredningens förmenande få ankomma på avdelningschefen
att avgöra vilka ärenden som borde handläggas av flygöverdirektören.
Som regel bleve det sannolikt fråga om rent tekniska ärenden,
särskilt från motorbyrån, normaliebyrån och verkstadsbyrån. Chefen för
materielavdelningen borde å sin sida lämpligen ägna uppmärksamhet åt de
mera militärtekniska frågorna samt samarbetet med flygstaben.

I fråga om materielavdelningens organisation har 1941 års förvaltningsutredning
föreslagit, att i avdelningen skulle ingå, förutom en expedition,
sex byråer, nämligen flygplansbyrån, motorbyrån, utrustning sbyrån, norma -

353

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

liebyrån, verkstadsbyrån samt anslcaffningsbyrån. Till avdelningen borde
dessutom vara anknutna ett inspektionskontor samt försökscentralen å Malmslätt.

Flygplansbyrån, motorbyrån och utrustningsbyrån betecknades som militärtekniska
byråer. Dessa skulle en var på sitt område (flygplan, motorer och
propellrar, övrig flygmateriel) handlägga på dem ankommande ärenden, såsom
den inre planeringen, försök och prov, beredande av anskaffningsärenden
(det formella inköpsförfarandet skulle ankomma på anskaffningsbyrån), tillverkningskontroll,
uppgörandet av förslag till instruktioner och beskrivningar,
ävensom ärenden angående underhåll och vård av den å respektive byrå ankommande
materielen.

En av jlygplansbyråns huvuduppgifter bleve projekteringen av nya flygplanstyper.
Då den tekniska sidan av denna fråga bäst löstes av den civila
industrien i intim samverkan med flygplansbyrån, som mera hade att svara
för de aktuella militära önskemålen, borde chefen för flygplansbyrån enligt
förvaltningsutredningens förslag vara aktiv flygofficer.

Chef för motorbyrån borde enligt utredningens förmenande helst vara en
erfaren motoringenjör ur flygdirektörernas krets. Vid brist på lämplig kandidat
bland flygdirektörerna borde dock civil person kunna utses till chef för
denna byrå.

Utrustningsbyrån borde enligt utredningens mening indelas i tre sektioner,
nämligen vapensektionen, elektriska sektionen samt utrustningssektionen. Utredningen
hyste den uppfattningen, att chefen för denna byrå borde vara
regementsofficer, ehuru en flygdirektör med lämpliga kvalifikationer skulle
kunna ifrågakomma.

Normaliebyrån borde främst ägna sig åt standardiseringsfrågor. Utredningen
har betonat, att en av industriverkets huvuduppgifter bleve att i
största möjliga mån få till stånd en standardisering av de olika försvarsgrenarnas
materiel. Då den materiel som komme att upphandlas av industriverket
måste motsvara vissa av flygförvaltningen godkända specifikationer,
borde normaliebyrån enligt utredningens förmenande hålla intim kontakt
med industriverket. Då arbetet inom normaliebyrån huvudsakligen vore av
teknisk och rutinmässig natur, behövde chefen ej vara militär. Dock borde
han helst besitta en allmän erfarenhet från flygverkstäder och flygförband
samt av flygmaterielen i tjänst, varför utredningen föresloge, att befattningen
besattes med en flygdirektör.

Verkstadsbyrån bleve till huvudsaklig del ett centralorgan för reparationsoch
renoveringsarbetenas fördelning mellan de olika central- och flottiljverkstäderna
samt de privata företagen, varjämte byrån skulle övervaka driften
vid de nämnda verkstäderna. Då verkstadsbyråns arbetsuppgifter i vissa hänseenden
skilde sig från matcrielavdelningens uppgifter i övrigt, hade utredningen
haft under övervägande, huruvida byrån borde utbrytas till en självständig
avdelning vid sidan av materielavdelningen. Utredningen har emel Bihang

till rikadagens protokoll 19^3. 1 sami. Nr 180. 23

354

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

lertid ansett organisatoriskt riktigast, att jämväl verkstadsbyrån inginge i
inaterielavdelningen vid sidan av de övriga byråerna där. Utredningen har
vidare framhållit vikten av att chefen för verkstadsbyrån själv utövade högsta
chefskapet över de centrala flygverkstäderna och ägnade personlig övervakning
åt driften vid dessa. Med hänsyn till den ledande ställning han sålunda
komme att intaga gentemot flygverkstäderna borde han erhålla tjänstetiteln
verkstadsdirektör och tillhöra flygvapnets civilmilitära personal, men
hinder borde icke möta mot att besätta befattningen med en ingenjör utom
flygingenjörskarriären. Utredningen har vidare ansett, att verkstadsdirektören
borde erhålla överstes tjänsteställning men i tjänsteställningshänseende
alltid stå efter flygöverdirektören. I lönehänseende borde han vara likställd
med denne och sålunda upptagas i lönegraden Cb 2.

Anskärning sbyråns huvudsakliga uppgift bleve att handha upphandlingsfrågorna,
främst planeringsarbetet för materielavdelningens anskaffningsprogram,
vari bland annat inginge budgetering samt för- och efterkalkyl.
Även planeringen av tillverkningskontrollen borde förläggas till denna byrå.
Med denna organisation vunnes, att till ett enda organ samlades alla materiel
avdelningen berörande anskaffningsfrågor, samt dessutom, att det föreslagna
industriverket finge att göra med en enda byrå inom ifrågavarande avdelning.
Anskaffningsbyrån borde slutligen ha att ombesörja all lager- och
förrådsbokföring. Erfarenhet från planeringsarbete inom den civila industrien
samt förhandlingsvana och läggning för merkantila ting vore de främsta kraven
på innehavaren av befattningen såsom chef för anskaffningsbyrån. Utredningen
har dock ansett tänkbart, att i flygförvaltningen tjänstgörande
personal, t. ex. en flygingenjör med berörda kvalifikationer, skulle kunna vara
lämplig för uppgiften i fråga. För ändamålet borde emellertid upptagas en
civil befattning med inplacering i lönegraden C G av civila avlöningsreglem
entet.

Å inspektionskontoret borde handläggas ärenden angående inspektion av
den i bruk varande materielen, varjämte kontoret borde vara ett sammanhållande
organ för utredningar av inträffade flyghaverier. Chefen för kontoret
bör vara en regementsofficer.

Beträffande försökscentralen å Malmslätt har utredningen ansett, att
denna liksom hittills borde organisatoriskt vara intimt förbunden med flygförvaltningen,
ehuru chefen borde ha Malmslätt som tjänstgöringsort. Då
de försök, som framdeles komme att utföras vid denna anstalt, huvudsakligen
komme att vara av militärteknisk natur, borde chefen enligt utredningens
mening vara regementsofficer.

Det av förvaltningsutredningen uppskattade behovet av militär och civilmilitär
personal, tjänstgörande vid materielavdelningen jämte försökscentralen
å Malmslätt, framgår av följande sammanställning. Utredningen har
emellertid framhållit, att den angivna fördelningen av personalen mera måste
betraktas som en beräkningsgrund än som ett slutgiltigt förslag.

Kungl. Majlis proposition nr 180.

355

Byrå (motsvarande)				A	k	t i	V	per	S O	n a	1				Pensio- nerade
Militär			Civil	m i	litär
Chef, Ob 2	Överste (Oa 6)	Överstelöjtnanter	Majorer	Kaptener	Underofficerare	Flygöverdirektör	Verkstadsdirektör	Flygdirektörer av 1. gr.	Flygdirektörer av 2. gr.	Flygingenjörer av 1. gr.	Flygingenjörer av 2. gr.	Flygingenjörer av 3. gr.	Verkmästare av 1. klass	Mästare	Officerare	Underofficerare
För avdelningen gemensam
personal ....................	1			21			1				21					1	1
Flygplansbyrån ................			1	1	4	1			1	2	6	3
Motorbyrån ...................					1				1	1	5	2
Utrustningsbyrån ..............			1	2	5	1				2	4	3			2
Normaliebyrån.................					1					1	1
Yerkstadsbyrån ................				1				1		1	1
Anskaffningsbyrån .............									1
Inspektionskontoret ............			1							1	4
Försökscentralen ...............			1		3	3				2	3		1	1	3
Summa	1	0	4	6	14	5	1	1	3	10	26	8	1	1	5	1	1

1911 års försvarsutredning......	0	1	8	15	5	1	0	11		30		1	5	0	0
1 1 major och 1 flygingenjör av 1.	graden	avses	för tjänstgöring hos chefen för flygför-
valtningen.

Utredningen har vidare räknat med ett behov av icke-ordinarie civilteknislc
personal enligt följande tablå:

Byrå m. m.	Antal befattningshavare i olika lönegrader
Förste byrå- ingenjör Lönegrad 27	Byrå- ingenjör Lönegrad 26	Kon- struktör av 1. klass Lönegrad 24	Kon- struktör av 2. klass Lönegrad 21	Kon- struktör av 3. klass Lönegrad 18	Ritare av 1. klass Lönegrad 15
Avdelningsexpeditionen ....	1
Flygplansbyrån ............	1		5	6	9	36
Motorbyrån ..............		2	5	6	12	5
Utrustningsbyrån..........		3	6	10	10	18
Normaliebyrån............		1		3	2	2
Verkstadsbyrån ...........			3	5	8	6
Anskaffningsbyrån ........	1		1	2	6	6
Försökscentralen ..........		1	1	4	6	4
Summa	3	7	21	86	53	77

Slutligen skulle enligt utredningen erfordras civil kontorspersonal till ett
antal av sammanlagt 07 personer.

356

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Utlåtanden över 1941 års förvaltningsutrednings
förslag.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen lia föreslagit, att ett särskilt
arvode om 1,200 kronor borde utöver lönen utgå till chefen för materielavdelningen.
Myndigheterna ha även föreslagit, att särskilda arvoden skulle utgå
till vissa byråchefer och till kompaniofficerarna vid materielavdelningen. Vidare
har föreslagits, att en central förrådsorganisation skulle förläggas till
verkstadsbyrån och som chef för förrådstjänsten avses en flygdirektör av
1. graden eller civil befattningshavare i lönegraden C 6. Merkantilt skolad
personal borde finnas i större omfattning än som föreslagits av förvaltningsutredningen.
Beträffande den civiltekniska personalen och kontorspersonalen
gjordes vissa detaljerinringar.

Försvarsväsendets civilmilitära ingenjörers förbund har ansett, att chefen
för materielavdelningen borde vara tekniker. Den avancerade flygningens betydelse
i fråga örn chefskapet för flygplansbyrån vore överdriven.

Lönenämnderna ha såväl av rent sakliga skäl som med hänsyn till att lönebeloppen
inom samtliga tre lönegrader av löneplanerna B och Cb borde bestämmas
till samma belopp för motsvarande lönegrader föreslagit en nedsättning
av lönebeloppet för lönegrad Cb 2 från nuvarande 17,000 kronor till

16,000 kronor. Under denna förutsättning ha lönenämnderna tillstyrkt, att
flygöverdirektören och verkstadsdirektören hos flygförvaltningen placerades i
lönegrad Cb 2.

Provisorisk omorganisation av materielavdelningen
m. m.

Sedan 1941 års förvaltningsutredning avgivit sitt betänkande, har flygförvaltningen
i skrivelse till Kungl. Majit den 29 maj 1942 hemställt, att materielavdelningen
måtte från och med den 1 juli 1942 erhålla en provisorisk
organisation, utformad med beaktande av bland annat förvaltningsutredningens
förslag. Enligt det av flygförvaltningen framlagda förslaget skulle
materielavdelningen vara organiserad på sex byråer, nämligen en flygplansbyrå,
en motorbyrå, en utrustningsbyrå, en normaliebyrå, en verkstadsbyrå
och en anskaffningsbyrå, varjämte till avdelningen skulle vara knutna ett
inspektionskontor och en försökscentral. De olika byråerna borde under budgetåret
1942/43 förestås, flygplansbyrån av en regementsofficer i lönegraden
Oa 5, var och en av utrustningsbyrån och verkstadsbyrån av en flygdirektör
av 1. graden, var och en av motorbyrån, normaliebyrån och inspektionskontoret
av en flygdirektör av 2. graden, anskaffningsbyrån av en civil byråchef
och försökscentralen av en regementsofficer i lönegraden Oa 4. Flygförvaltningen
har vidare hemställt, att de arvoden å 1,800 kronor, vilka vore avsedda
att under budgetåret 1942/43 utgå till envar av cheferna för militärtekniska
byrån och industribyrån, i stället finge utgå till envar av cheferna

Kungl. Marits proposition nr ISO. 357

för flygplansbyrån och utrustningsbyrån samt att ett arvode å samma belopp
måtte få utgå till envar av cheferna för motorbyrån och verkstadsbyrån.

Genom beslut den 30 juni 1942 har Kungl. Maj:t medgivit, att materielavdelningen
finge tills vidare i avvaktan på den organisation, som framdeles
kunde bliva fastställd, utan att vederbörligt avlöningsanslag därigenom rönte
inverkan vara organiserad på sätt flygförvaltningen föreslagit. Såsom chef
för anskaffningsbyrån finge enligt samma beslut tills vidare finnas anställd
en byråchef mot arvode, som i annat sammanhang skulle bestämmas av
Kungl. Majit, att bestridas av anskaffningsanslag. Genom beslut den 18 juli
1942 har arvodet bestämts till belopp motsvarande lön jämte rörligt tillägg
och kristillägg till innehavare av befattning tillhörande lönegrad C 6 i civila
avlöningsreglementet.

I fråga örn de av flygförvaltningen i ovanberörda skrivelse föreslagna arvodena
har Kungl. Majit i så måtto bifallit flygförvaltningens hemställan, att
de tilläggsarvoden å tillhopa 3,600 kronor, vilka vore avsedda att linder budgetåret
1942/43 utgå till cheferna för militärtekniska byrån och industribyrån,
finge övergångsvis utgå till byråchefer å materielavdelningen enligt
flygförvaltningens bestämmande.

Även i fråga om flygvapnets förrådsorganisation ha vissa provisoriska åtgärder
företagits i avbidan på den föreslagna förvaltningsorganisationen.

I skrivelse den 17 juni 1942 har flygförvaltningen framhållit, att en ökad
anhopning av förrådsmateriel vid de centrala flygverkstäderna föranlett, att
förrådst jönsten i hög grad inkräktat på den egentliga verkstadsdriften. Det
vore därför enligt flygförvaltningens mening nödvändigt att snarast och före
tillkomsten av den nya centrala flygverkstaden en centralförrådsorganisation
under chefskap av en förrådsdirektör, byrådirektör i lönegraden Eo 28, provisoriskt
inrättades i anslutning till centrala flygverkstaden å Malmen.

Genom beslut den 24 juli 1942 har Kungl. Majit medgivit, att tills vidare
i avvaktan på den organisation av flygförvaltningens materielavdelning, som
framdeles kunde bli fastställd, utan att vederbörligt avlöningsanslag därigenom
rönte inverkan en centralförrådsorganisation för flygmateriel m. m.
finge finnas inrättad i anslutning till centrala flygverkstaden å Malmen. Såsom
chef för förrådsorganisationen finge enligt samma beslut tills vidare
under budgetåret 1942/43 finnas anställd en förrådsdirektör mot arvode, som
Kungl. Majit ville framdeles efter förslag av flygförvaltningen bestämma, att
bestridas av underhållsanslag. Sedermera har Kungl. Majit genom beslut den
26 februari 1943 fastställt ifrågavarande arvode till 1,200 kronor i månaden
i ett för allt.

I fråga örn materielavdelningens arbetsuppgifter biträder jag vad förvaltningsutredningen
därom anfort.

Vad angår frågan örn avdelningens organisation bör denna ansluta sig till
den sedan någon tid provisoriskt tillämpade ordningen. I avdelningen böra

Departe mentschefen.

358

Kungl. Maj:ts -proposition nr 180.

således ingå, förutom en expedition, följande sex byråer, nämligen en flygplansbyrå,
en motorbyrå, en utrustning sby rå, en normalicbyrå, en verkstadsbyrå
och en anskajjningsbyrå, varjämte till avdelningen bör knytas ett inspektionskontor
och en försökscentral. Det är dock icke uteslutet att, sedan
ytterligare erfarenhet vunnits, vissa jämkningar i byråindelningen kunna visa
sig påkallade. Tänkbart är sålunda, att det kan vara lämpligt att framdeles
sammanföra expeditionen och normaliebyrån till en central- och normaliebyrå
eller att, med normaliebyrån bibehållen, organisera expeditionen såsom en centralbyrå
och till denna överföra den nu å anskaffningsbyrån lagda uppgiften
att verkställa centralplanering. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att
besluta om sådan eller liknande jämkning.

Chefen för materielavdelningen bör enligt min mening kunna vara antingen
militär eller tekniker, beroende på vem som i det särskilda fallet kan anses
mest lämpad för befattningen. I förra fallet bör avdelningschefen placeras i
lönegrad Ob 2 (grundlön 16,000 kronor) med ett tilläggsarvode av 1,000 kronor.
I materielavdelningen bör även ingå en flygöverdirektör i lönegrad Cb 2
(grundlön 17,000 kronor), vilken skall kunna utses till chef för avdelningen.
I sistnämnda fall bör finnas en militär ställföreträdare i lönegrad Oa 6.

Såsom chef för flygplansbyrån har förvaltningsutredningen räknat med en
överstelöjtnant. Med hänsyn till önskvärdheten av att för längre tid kunna
behålla en lämplig officer på denna post, bör enligt min mening härför avses
en överste eller överstelöjtnant. Möjlighet bör emellertid även stå öppen att
såsom chef för flygplansbyrån placera en flygdirektör av 1. graden.

I likhet med förvaltningsutredningen anser jag, att såsom chef för motorbyrån
bör avses en flygdirektör av 1. graden samt för utrustningsbyrån en
överstelöjtnant eller en flygdirektör av 2. graden. För normaliebyrån räknar
jag med att som chef bör sättas antingen, såsom förvaltningsutredningen föreslagit,
en flygdirektör av 2. graden eller också en civil byråchef i lönegraden
Eo 30.

Förvaltningsutredningen har utgått från att chefen för verkstadsbyrån, med
tjänstetiteln verkstadsdirektör, borde upptagas i lönegraden Cb 2. För min
del anser jag, att verkstadsdirektörens avlöningsförmåner kunna bestämmas
till något lägre belopp än sålunda förutsatts. Jag förordar, att verkstadsdirektören,
som enligt min mening bör kunna vara civil, uppföres i lönegraden C 8
(grundlön 16,000 kronor). Därest flygdirektör eller flygingenjör placeras såsom
chef för verkstadsbyrån, bör han kvarstå över stat såsom civilmilitär beställningshavare.

Såsom chef för anskaffningsbyrån har förvaltningsutredningen räknat med
en befattningshavare i lönegrad C 6. Med hänsyn till nödvändigheten av att
för denna betydelsefulla post i konkurrens med det privata näringslivet förvärva
en verklig kapacitet förordar jag, att chefen för denna byrå, lämpligen
kallad anskaffningschef, placeras i lönegrad CIO (grundlön 18,000 kronor).

359

Kungl. May.ts proposition nr ISO.

Jag vill erinra, att motsvarande avlöningsförmåner i det föregående föreslagits
för anskaffningschefen i krigsmateriel verket.

Slutligen böra såsom chefer för inspelctionskontoret oell försökscentralen avses
två överstelöjtnanter, varom även förvaltningsutredningen hemställt.

I förvaltningsutredningens betänkande har icke berörts frågan om centralförrädsorganisationen
för flygmateriel m. m. Såsom framgår av den i det föregående
lämnade redogörelsen har emellertid Kungl. Maj:t genom beslut den
24 juli 1942 medgivit, att en sådan organisation finge finnas inrättad i anslutning
till centrala flygverkstaden å Malmen. Enligt min mening bör chefen
för denna organisation, förrådsdirektören, vilken för innevarande budgetår
avlönas av underhållsanslag, upptagas å personalförteckningen för flygförvaltningen.
För förrådsdirektören förordar jag en placering i lönegraden Eo 30,
varigenom överensstämmelse skulle vinnas med löneförmånerna för den föreslagne
förrådschefen i krigsmaterielverket.

3. Intendenturavdelningen.

1941 års förvaltningsutredning.

Under erinran att å flygförvaltningens intendenturavdelning enligt nuvarande
organisation omhänderhades anslagen till expenser m. m., mathållning,
intendenturmateriel, undervisning och övningar, motorfordon och motorbåtar
samt sjukvård har 1941 års förvaltningsutredning framhållit, att bestyret med
sjukvårdsanslagen och vad därmed sammanhängde enligt den föreslagna nya
organisationen komme att helt övertagas av den gemensamma sjukvårdsförvaltningen.
Även i övrigt syntes ett stort antal förnödenhetsvaror bli föremål
för gemensam anskaffning för försvarsväsendets behov. Detta kunde enligt
utredningen i stort sett tänkas bli fallet med följande grupper av intendenturmateriel,
nämligen kol och koks samt elektrisk armatur (expensanslaget),
magasinsvaror (mathållningsanslaget), läder, textilier, standardiserad beklädnadsmateriel
samt standardiserad kasern- och förplägnadsutredning (intendenturmaterielanslaget),
person- och lastbilar av standardtyp samt drivmedel
för motorfordon (motorfordonsanslaget).

Ett gemensamt anskaffningsförfarande i nu angiven omfattning skulle visserligen
i och för sig medföra en avlastning av förvaltningsgöromålen å intendenturavdelningen.
Utredningen höll emellertid före, att arbetsbelastningen
för den blivande flygförvaltningen dock icke komme att i någon mera avsevärd
grad påverkas genom det centraliserade anskaffningsförfarandet. Organisationens
utökning, den ökade värnpliktstjänstgöringen och ett betydligt mera
omfattande krigsförberedelsearbete än som tidigare kunnat utföras komme att
i väsentlig grad påverka förvaltningsverksamheten.

Utredningen hade haft under övervägande, huruvida den under övningsanslaget
uppförda anslagsposten »drivmedel till flygmotorer» ävensom an -

360

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

slaget till motorfordon och motorbåtar borde överflyttas från intendenturen
materielavdelningen. Som skäl härför skulle enligt utredningen kunna åberopas,
att materielavdelningen alltid måste handha de tekniska uppgifter med
avseende å driv- och smörjmedel vilka hänförde sig till provning och angivande
av tekniska normer. Detta syntes emellertid icke utgöra något skäl för att till
materielavdelningen överflytta det förvaltningsmässiga handhavandet, d. v. s.
anskaffning, redovisning, förvaring och vård samt framför allt den omständliga
transportfragan i fred och krig. Dylika rent förvaltningsbetonade bestyr
fann utredningen mera lämpade att omhänderhavas av den förvaltningsutbildade
personalen å intendenturavdelningen och vid flygförbanden. Samma
synpunkter gjorde sig gällande i fråga om anslaget till motorfordon och motorbåtar.

Beträffande intendenturavdelningens organisation har utredningen framhållit,
att ärendenas antal under senare ar stigit därhän, att avdelningschefen
endast i begränsad omfattning kunnat taga del i deras beredning. Han hade
således för egen föredragning i stor utsträckning varit beroende av det sätt,
varpå ärendena handlagts av underlydande personal, men dock själv haft att
bära ansvaret därför. Detta missförhållande ansåg utredningen kunna avhjälpas
endast genom en uppdelning av intendenturavdelningen — som dittills
varit indelad på tre sektioner samt en expedition — på flera byråer med
byråchefer såsom ansvariga föredragande inför avdelningschefen respektive
chefen för flygförvaltningen.

Chefen för intendenturavdelningen borde enligt utredningens uppfattning
alltjämt vara en överste i intendenturbefattning i lönegrad Oa 6. Med hänsyn
till arten och omfattningen av avdelningens verksamhetsområde borde intendenturavdelningen
uppdelas på tre byråer, förslagsvis benämnda centralbyrån,
utrustning sbyrån och underhållsbyrån, motsvarande den tidigare sektionsindelningen.

Å centralbyrån borde handläggas ärenden angående övningsanslaget, varvid
förvaltningen av anslagsposten drivmedel till flygmotorer bleve en av
byråns viktigaste uppgifter. Vidare borde där handläggas ärenden angående
motorfordon och motorbåtar ävensom undervisningsmateriel, varjämte byrån
hade att utöva förrådskontroll i vad på byrån ankomme.

Å utrustningsbyrån borde handläggas ärenden angående beklädnad, kasemoch
förplägnadsutredning, musikmateriel samt centralförrådet ävensom erforderlig
förrådskontroll.

Till underhållsbyråns handläggning borde hänföras ärenden angående mathållning,
bränsle, lyse, vatten och övriga expenser, publikationstryck och
lägerkassor ävensom vederbörlig förrådskontroll.

Såsom chefer för dessa byråer beräknade utredningen regementsofficerare.

Förvaltningsutredningen har beräknat den för intendenturavdelningen erforderliga
militära personalen enligt följande uppställning.

Kungl. Majlis proposition nr 180.

361

Byrå (motsvarande)	Aktiv personal	Pensionerade
Överste (Oa 6)	Överstelöjt- nanter eller majorer	Kaptener	Officerare	Under- officerare
För avdelningen gemensam personal .	1	1	2	3
Centralbyrån..............		1 .	1		i
Utrustningsbyrån............		1	1		i
Underhållsbyrån............		1	1		i
Summa	1	4	5	3	3
1911 års försvarsutredning	1	4	4	—	—

Utlåtande över 1941 års förvaltningsutrednings
förslag.

Flygförvaltningen har ansett, att samtliga ärenden, även de som enligt
1941 års förvaltningsutredning skulle handläggas på den för avdelningen
gemensamma expeditionen, borde fördelas på fyra byråer — centralbyrån,
drivmedelsbyrån, förplägnadsbyrån och utrustningsbyrån — vilka borde
tilläggas arbetsuppgifter, som delvis skilde sig från vad 1941 års förvaltningsutredning
föreslagit. Den föreslagna personalen vore vidare otillräcklig
och borde utökas med bland annat en drivmedelsinspektör och en motorfordonsinspektör,
båda i lönegrad Eo 24. Avdelningschefen borde vara
överste i Obl. Slutligen förutsatte flygförvaltningen, att frågan örn särskilda
arvoden till kompaniofficerare vid intendenturavdelningen borde beaktas
vid en blivande översyn av det militära arvodesväsendet.

Flygförvaltningens intendenturavdelning har enligt min mening ännu icke
nått sådan omfattning att den i enlighet med förvaltningsutredningens förslag
bör indelas i byråer. I viss anslutning till avdelningens nuvarande indelning
torde densamma för framtiden lämpligen böra indelas i fyra sektioner,
nämligen centralsektion med expedition, övningssektion, utrustningssektion
och underhållssektion. Självfallet kunna vissa förskjutningar de olika sektionerna
emellan tid efter annan betingas av arbetsförhållandena. I följd härav
kan det givetvis visa sig önskvärt med vissa jämkningar i den sålunda förordade
organisationen.

I likhet med förvaltningsutredingen anser jag, att chefen för avdelningen
alltjämt bör vara placerad i lönegrad Oa 6. Vad angår personalen i övrigt
synes mig med hänsyn till de i samband med flygvapnets utveckling växande
arbetsuppgifterna en mindre utökning befogad. Jag förordar således, att
avdelningens personal utökas med en överstelöjtnant eller major, avsedd
såsom chef för underhållssektionen.

Departe mentschefen.

362

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

4. Civilbyrån.

1941 års förvaltningsutredning.

Utredningen har framhållit, att de ärendesgrupper som efter civilförvaltningens
tillkomst komme att kvarstå hos flygförvaltningen i huvudsak utgjordes
av följande grupper av ärenden, nämligen avlönings- och resekostnader
i fråga om flygförvaltningens egen personal, tillsättning av och avsked
från tjänstebefattningar vid flygförvaltningens civilbyrå, löneklassplacering
för personal vid flygförvaltningen, s. k. avskrivningsmål samt besvärsmål i
egentliga förvaltningsärenden, i den mån de senare icke skulle handläggas
av civilförvaltningen, uppbörd och redovisning av alla till flygförvaltningens
befattning hörande medel, flygförvaltningens kassa- och redovisningsväsende,
flygförvaltningens dispositionsbokföring, flygförvaltningens kamerala
förhandsgranskning samt övriga ärenden av administrativt-juridisk beskaffenhet.
De arbetsuppgifter, som skulle åvila det civila organet, komme allt
framgent att intaga den betydelsen såväl kvalitativt som kvantitativt, att
utredningen förordade, att en särskild civilavdelning tillskapades inom flygförvaltningen.
Chefen för civilavdelningen borde i likhet med cheferna för
armé- och marinförvaltningarnas civilavdelningar placeras i lönegraden B 1
och ha tjänstetiteln flygråd, korresponderande med arméförvaltningens
krigsråd och marinförvaltningens amiralitetsråd. Chefen för civilavdelningen
borde tillika vara chef för flygförvaltningens civila personal, varmed avsågs
administrativt och juridiskt utbildade tjänstemän jämte bokföringspersonal
ävensom för dessa tjänstemäns verksamhet avsedd kontorspersonal.
Utredningen betonade vikten av att denna personal utgjorde en enhetlig
personalgrupp inom verket, förhållandevis oberoende av den fastställda
avdelnings- och byråindelningen. Detta borde emellertid enligt utredningen
givetvis icke hindra, att viss personal som regel avsåges för den ena eller
andra avdelningen eller byrån.

Civilavdelningen borde enligt utredningen lämpligen uppdelas på två
underavdelningar, kansliet och kamercdkontoret. Kansliet borde förestås av
flygrådet, vilken skulle vara föredragande i alla större ärenden eller ärenden
av principiell natur. Kameralkontoret borde förestås av en kamrerare
i lönegraden A 26.

Det av förvaltningsutredingen för civilbyrån beräknade sammanlagda
personalbehovet framgår av nedanstående förteckning.

Chef: Lönegrad

1 flygråd ....................................................... B 1

Kansliet:

1 advokatfiskal ................................................. A 26

1 sekreterare ................................................... A 24

1 sekreterare (för materielavdelningen) ............................ Eo24

1 notarie ....................................................... A 21

Kungl. Majlis proposition nr 180.

363

1 notarie (för intendenturavdelningen) .............	Lönegrad, ............... Eo21 ............... Eo 18
	.............. Eo 15
	............... A 7


	............... Eo 2
Kameralkontoret:	............... A 26
o ................... A 21
	............... A 17
1 ..................... EO 15
	............... Eo 14

	............... A 11

Förvaltningsutredningen har anmärkt, att den föreslagna fördelningen av
vissa kanslitjänstemän mera borde anses som en beräkningsgrund än som
en fast norm.

Utlåtanden över 1941 års förvaltningsutrednings
förslag.

Flygjörvaltningen har icke haft någon erinran mot beräkningen av personalbehovet
för civilavdelningen, därest 1941 års förvaltningsutrednings
organisationsplan skulle läggas till grund. Vissa lönejusteringar vore dock
påkallade. Örn byggnadsavdelning och sjukvårdsbyrå skulle finnas inom ämbetsverket
erfordrades ytterligare en sekreterare i lönegrad Eo24. Därest
flygvapnets kamerala ärenden och revisionsärenden skulle kvarbliva i flygförvaltningen
borde vidare civilavdelningen utrustas med en kameralbyrå —-uppdelad på ett kameralkontor och ett revisionskontor under byråchef i
lönegrad A 30. Till civilavdelningens ärenden borde även hänföras förrådskontrollen,
vilket krävde viss personalöverflyttning från de övriga avdelningarna.

Lönenämnderna ha föreslagit, att tjänstetiteln för civilavdelningens chef
skulle bli krigsråd, att kamreraren skulle placeras i lönegrad A 24 samt att
kassören skulle inplaceras i lönegrad A 14.

Med avseende å omfattningen av de arbetsuppgifter, som i framtiden
komma att åvila flygförvaltningens civilbyrå, samt rörande den personal,
beträffande vilken överflyttning till civilförvaltningen planerats, torde jag
få hänvisa till den redogörelse, som lämnats vid behandlingen av frågan om
arbetsuppgifter och organisation för civilförvaltningen. I följd av de tilltänkta
överflyttningarna skulle för flygförvaltningens civilbyrå i dess bli -

Departementschefen
.

364

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

vande gestaltning komma att kvarstå en byråchef (A 30), vilken bör tilläggas
tjänstetiteln krigsråd, en sekreterare (A 26), en kamrerare (A 22), en revisor
(A 21), två kanslibiträden (A 7) samt fem kontorsbiträden (A 4). En nu förefintlig
kassörstjänst i lönegrad A 11 bör i samband med överflyttningen av
kassagöromålen till civilförvaltningen ombildas till en kansliskrivarebefattning
i samma lönegrad. Det må anmärkas, att av skrivpersonalen vissa befattningshavare
framdeles liksom hittills avses för tjänstgöring å flygförvaltningens materiel-,
intendentur- och byggnadsavdelningar. Förutom den personal, som här
upptagits, tillkommer givetvis icke-ordinarie personal i lägre lönegrader än
21: a, vilka emellertid här ej redovisas.

IX. Organisationens genomförande.

1941 års förvaltningsutredning.

Beträffande förvaltningsutredningens synpunkter på frågan örn den nu föreslagna
organisationens genomförande torde få hänvisas till den inledningsvis
(sid. 13—14) lämnade redogörelsen.

Utlåtanden över 1941 års förvaltningsutrednings
förslag.

Överbefälhavaren har i sitt remissyttrande anfört, att han borde få yttra
sig ånyo, då närmare utarbetad övergångsplan förelåge.

Arméförvaltningen har framhållit, att den inre organisationen av arméförvaltningens
tygdepartement kunde genomföras helt oberoende av tidpunkten
för genomförandet av övriga delar av förvaltningsutredningens förslag. Omorganisationen
i denna del borde ej längre undanskjutas. Övergången borde
ske i viss mån successivt. Det vore därför ytterligt angeläget, att organisationens
utbyggnad finge taga sin början snarast möjligt.

Marinförvaltningen har ansett, att ett industriverk med de uppgifter, som
av ämbetsverket angivits, borde komma till stånd snarast möjligt. Fortifikations-
och civilförvaltningarna borde organiseras från och med den 1 juli 1943.
Mest tillfredsställande vore, örn de nya förvaltningarna började fungera samtidigt.

Medicinalstyrelsen har ifrågasatt lämpligheten av en så omfattande omorganisation
under nu rådande osäkra förhållanden. En nyordning kunde ej
ske utan slitningar.

Statens industrikommission har ansett det ej vara erforderligt eller ens önskvärt,
att den kraftiga omgestaltningen av hittillsvarande förhållanden skedde
med en gång. Det vore ej heller nödvändigt, att industriverket redan från
början finge sin fulla omfattning. En successiv övergång vore härvid lämpligast.
Ett brådstörtat tillvägagångssätt skulle vara äventyrligt i rådande all -

365

Kungl. Marits proposition nr 180.

varliga läge. Industriverket borde bringas till stånd som ett till en början
relativt litet men fast och auktoritativt organ, på vilket sedermera den ena
uppgiften efter den andra småningom kunde läggas.

Även ammunitions- och verkstad-snämndema ha förutsatt, att omorganisationen
skulle ske successivt. Därigenom vunnes även erfarenhet beträffande
detaljutformningen av organisationen. Det vore angeläget, att formerna ej
från början bleve stelt bundna. Å andra sidan måste redan från början huvudlinjerna
vara klart och definitivt uppdragna.

Inom 19^0 års militära byggnadsutredning ha anförts vissa synpunkter på
frågan örn tidpunkten för genomförandet av en för försvaret gemensam fortifikationsförvaltning.
Det torde ej vara erforderligt att här närmare redogöra
för dessa synpunkter.

Sveriges industri^Urhund har likaledes understrukit, att övergången borde
ske successivt. Härigenom kunde undvikas, att industriverket gaves större
omfattning än nödvändigt.

Vid bedömandet av frågan om tidpunkten och sättet för genomförande av
det nu framlagda organisationsförslaget måste självfallet beaktas, å ena sidan
angelägenheten av att den rationalisering och effektivisering, som förslaget syftar
till, snarast möjligt kommer till stånd samt å andra sidan faran för att
omorganisationen skall medföra en tillfällig nedsättning i effektiviteten hos
ifrågavarande förvaltningsorgan. För egen del anser jag möjligt att genomföra
övergången på sådant sätt att det berörda önskemålet vinnes utan att nämnvärda
olägenheter ur effektivitetssynpunkt skola behöva uppkomma.

Vad först angår krigsmaterielverket och fabriksstyrelsen ha dessa verk i viss
mån sin motsvarighet i de provisoriskt inrättade krigsmateriel- och verkstadsnämnderna,
vilka åtminstone delvis arbeta med likartad organisation. För
krigsmaterielnämnden torde det med hänsyn härtill icke möta större svårigheter
att redan den 1 juli 1943 uppgå i krigsmaterielverket. Övergången från
verkstadsnämnd till fabriksstyrelse är såtillvida mera komplicerad som den
sistnämnda avses få formen av ett statligt affärsverk. Då övergången till
denna organisationsform förutsätter åtskilligt förberedelsearbete från nämndens
eller styrelsens sida, förordar jag, att verkstadsnämnden visserligen redan
från och med den 1 juli innevarande år omorganiseras till ett permanent ämbetsverk,
fabriksstyrelsen, men att detta först fran och med budgetaret
1944/45 erhåller karaktären av statligt affärsverk. Under nästkommande budgetår
böra således anslag anvisas till täckande av styrelsens avlöningar och
omkostnader. Detta utesluter icke att styrelsen redan från och med sin tillkomst
i stort sett kan fungera såsom affärsdrivande verk. Till vissa med ett
sådant förfaringssätt sammanhängande detalj spörsmål torde jag fa återkomma
vid anmälan av anslagsbehovet för nästa budgetår.

Vad angår flygförvaltningens materielavdelning är den nu föreslagna organisationen
redan provisoriskt genomförd. I det föregående har emellertid

Departe mentschefen.

366

Kungl. Maj ris proposition nr ISO.

förutsatts, att vissa jämkningar i byråindelningen kunna visa sig påkallade,
sedan ytterligare erfarenhet vunnits. Med hänsyn härtill torde det lämpligast
böra ankomma på Kungl. Majit att bestämma tidpunkten för genomförandet
av den slutgiltiga organisationen. Motsvarande bör gälla beträffande
marinförvaltningens ingenjöravdelning, som likaledes provisoriskt omorganiserats
i anslutning till förvaltningsutredningens förslag men som, enligt vad
jag förut framhållit, först successivt torde kunna nå fram till sin slutliga organisationsform.

Av det förut sagda framgår, att i detta sammanhang kan bortses från frågan
om genomförande av en centralisering av försvarsväsendets fortifikationsoch
byggnadsverksamhet.

I fråga om övriga förvaltningsorgan har jag utgått från att övergången till
den nya organisationen måste kräva en viss förberedelsetid, om ett svaghetstillstånd
skall kunna undvikas. Vad särskilt angår sjukvårds- och civilförvaltningarna
medför deras inrättande en överflyttning av åtskilliga tjänster från ett
verk till ett annat. För envar av försvarsförvaltningama i deras nuvarande
gestaltning är den civila personalen gemensam, oavsett placeringen inom verket.
I samband med omorganisationen måste den i det föregående angivna överflyttningen
och uppdelningen av personalen genomföras i detalj och med avseende
å varje särskild nu förefintlig befattningshavare. Därvid kan givetvis, såsom
i det föregående framhållits, fråga uppkomma om vissa smärre jämkningar
de olika myndigheterna emellan i den förut skisserade personalorganisationen.
Uppgift^11 att utarbeta sådana detaljförslag bör enligt min mening anförtros
åt en särskild organisationskommitté. I god tid innan den nya organisationen
kan sättas i kraft böra vidare instruktioner och arbetsordningar föreligga utarbetade,
vilket torde kräva avsevärd tid, även om de av förvaltningsutredningen
framlagda utkasten till instruktionsbestämmelser därvid kunna tjäna
till ledning. I betraktande av det nu anförda torde även för de nu ifrågavarande
förvaltningsorganens vidkommande vara lämpligast, att Kungl. Majit
får bestämma tidpunkten för övergången. Det är min förhoppning, att denna
i huvudsakliga delar skall kunna ske under loppet av nästkommande budgetår.

X. Kostnadsberäkningar.

I det följande skall lämnas en sammanställning av de nya tjänster, som i
det föregående föreslagits till inrättande, samt de ökade kostnader, som därav
föranledas. Därvid måste givetvis hänsyn tagas även till tjänster, som ombildas
eller utgå ur organisationen. Vid denna jämförelse måste beaktas, att
det här gäller tillskapande av en fredsorganisation, som måste ses i samband
med den hittillsvarande fredsorganisationen. I nuvarande beredskapsläge halden
inom den centrala försvarsförvaltningen sysselsatta personalen betydligt

367

Kungl. Majlis proposition nr 180.

större omfattning än den som i det föregående föreslagits. Jag vill emellertid
framhålla, att åtskilliga av de föreslagna befattningshavarna äga sin motsvarighet
i provisoriskt inrättade arvodestjänster inom den nu tillämpade, under
beredskapstiden utökade personalorganisationen. Så är fallet exempelvis med
flertalet av de nya tjänsterna inom krigsmateriel verket och fabriksstyrelsen.

Det må här erinras, att föreliggande förslag — såsom jag redan inledningsvis
framhållit — endast upptager nyckelposter samt vissa nya befattningar,
som under alla omständigheter torde böra inrättas. Det efter återgång till fredsförhållanden
kvarstående personalbehovet i övrigt kan enligt min mening icke
för närvarande med säkerhet bedömas. Jag förutsätter emellertid, att hithörande
spörsmål få upptagas till slutlig prövning, sedan normala förhållanden
åter inträtt samt att vissa utökningar av den nu för fredstid avsedda personalen
då kunna bli erforderliga, främst med hänsyn till den pågående utbyggnaden
av den militära organisationen samt till förlängningen av övningstiden.
I samband därmed torde även frågan örn överflyttning av vissa avlöningskostnader
från omkostnads-, underhålls- eller anskaffningsanslag till avlöningsanslag
böra ånyo tagas under övervägande.

Den i det föregående upptagna personalen omfattar ordinarie befattningshavare
samt sådana icke-ordinarie befattningshavare, som avses inplacerade
i högre lönegrad än Eo 20. I fråga örn de i fabriksrörelsen anställda icke-ordinarie
befattningshavarna råda dock särskilda förhållanden, beträffande vilka
jag hänvisar till det förut anförda. Till frågan om kostnaderna för lägre ickeordinarie
personal i övrigt torde jag få återkomma vid anmälan av anslagsbehovet
för nästa budgetår.

Krigsmaterielverket.

Nya tjänster.

1 generaldirektör...............................

1 anskaffningschef..............................

1 direktörsassistent, tillika chef för centralbyrån

1 överingenjör .................................

1 kontrollchef .................................

1 förrådschef ..................................

1 chef för konstruktionskontoret..................

1 chef för standardiseringssektionen...............

1 chef för mätverktygssektionen ..................

1 chef för centrala planeringssektionen.............

1 biträdande anskaffningschef....................

1 biträdande förrådschef.........................

1 byrådirektör .................................

1 chef för förråds- och leveranssektionen............

1 kamrerare ...................................

C 16
CIO
C 8
C 8
Eo 30
Eo 30
Eo 30
Eo 28
Eo 28
Eo 28
Eo 28
Eo 28
Eo 28
Eo 27
Eo 24

368 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

De årliga avlöningskostnaderna för dessa befattningar uppgå till i runt tal

184,000 kronor.

Fabriksstyrelsen med underlydande fabriker.

Nya tjänster.

1 överdirektör ........................................... C13

1 överingenjör (chef för fabriksbyrån)....................... C 8

6 överingenjörer (fabrikschefer) .......................högst C 8

1 byråchef .............................................. Eo 30

För dessa tjänster uppgå avlöningskostnaderna till omkring 137,000 kronor.

Sjukvårdsförvaltningen.

Nya tjänster.

1 generalläkare ................................... Cb 3 a

1 byråöverläkare.................................. Ca 30

3 förste byråläkare ................................ Ca 28

1 andre byråläkare ................................ Ca 26

2 extra läkare .................................... Arvode Ca 22: 22

2 överstelöjtnanter eller majorer..................... Oa 5 el. Oa 4

1 byrådirektör .................................... A 26

1 revisor......................................... Eo 21

1 kanslibiträde ................................... A 7

2 pensionerade officerare ........................... Arvode Oa 10

Nuvarande befattningar, som utgå eller hänföras till annan lönegrad.

1 generalfältläkare ...................................... Cb3

1 major ................................................ Oa 4

1 sekreterare ............................................ A 24

Den årliga kostnadsökningen utgör för sjukvårdsförvaltningen i avrundat
tal 104,000 kronor.

Civilförvaltningen.

Nya tjänster.

1 generaldirektör......................................... C12

1 byrådirektör ........................................... Eo 28

1 advokatfiskal .......................................... Eo 28

3 sekreterare ............................................ Eo26

1 revisionskommissarie....................................Eo26

1 biträdande advokatfiskal ................................ Eo 24

1 förste revisor........................................... Eo 24

1 notarie................................................ Eo21

Kungl. Martts proposition nr 180. 369

Nuvarande befattningar, som utgå eller hänföras till arnum lönegrad.

1 generalkrigskommissarie ................................. B 3

1 ombudsman ........................................... A 26

Avlöningskostnaderna för de nyinrättade tjänsterna inom civilförvaltningen
uppgå till omkring 68,000 kronor. Avseende har icke vare sig vid civilförvaltningen
eller vid marin- och flygförvaltningarna fästs vid överflyttningarna
av tjänster, vilka ju för försvarsförvaltningen såsom en helhet icke medföra
någon ökning eller minskning av kostnaderna.

Arméförvaltningen

Nya tjänster.

1 souschef ..................................

6 kaptener ..................................

1 överingenjör ...............................

1 sekreterare ^,.....................

Nuvarande befattningar, som utgå eller hänföras till annan lönegrad.

1 avdelningschef (endera av cheferna för tyg- och intendentur -

avdelningarna) ......................................... Ob 3

1 sekreterare .....................,...................... A 24

Kostnadsökningen blir för arméförvaltningen i runt tal 68,000 kronor. Anmärkas
må, att vid genomförande av förslaget om inrättande av ett fabriksverk
vissa begränsningar möjligen kunna göras på försvarsgrenarnas avlöningsanslag.
Frågan härom torde i annat sammanhang få övervägas.

Marinförvaltningen.

Nya tjänster.

1 souschef .. .\...................................... Ob 3 a, Cb 3 a

el. C 12

1 marinöverdirektör ................................. Cb 3

1 kommendör....................................... Ob 2

1 kommendörkapten av 2. graden eller major............ Oa 4

1 kommendörkapten av 2. graden...................... Oa 4

1 kommendörkapten av 2. graden eller kapten............ Oa 4 el. Oa 3

1 kapten ........................................... Oa 3

2 kaptener eller löjtnanter............................ Oa 3 el. Oa 2

1 pensionerad underofficer ............................ Arvode UO 7

1 marindirektör av 2. graden.......................... Ca 28

1 specialingenjör av 3. graden.......................... Ca 24

1 amiralitetsråd ..................................... A 30

1 kanslibiträde ...................................... A 7

1 sekreterare ....................................... Eo 24

1 notarie........................................... Eo 21

Bihang till riksdagens protokoll 19h3. 1 sami. Nr 180. 24

Ob 3 a
Oa 3
C 8
A 26

370 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

Nuvarande befattningar, som utgå eller hänföras till annan lönegrad,

1 chef för marinförvaltningen.......................... Ob 3

1 marinöverdirektör ................................. Cb 2

1 marinöverkommissarie .............................. Bl

1 kommendörkapten av 1. graden...................... Oa 5

1 kansliskrivare ..................................... All

Kostnadsökningen för marinförvaltningen utgör i runt tal 96,000 kronor.
Flygförvaltningen.

Nya tjänster.

1 souschef.......................................... Ob 3 a, Cb 3 a

el. C 12

1 överste........................................... Ob 2 + arvode

1,000 kronor
el. Oa 6

1 flygöverdirektör ................................... Cb 2

1 överste eller överstelöjtnant eller flygdirektör av 1. graden Oa 6 el. Oa 5

el. Ca 30

1 överstelöjtnant .................................... Oa 5

1 överstelöjtnant eller major i intendenturbefattning...... Oa 5 el. Oa 4

1 anskaffningschef................................... CIO

1 verkstadsdirektör .................................. C 8

1 förrådsdirektör .................................... Eo 30

1 flygdirektör av 2. graden eller byråchef................ Ca 28 el. Eo 30

Nuvarande tjänster, som utgå eller hänföras till annan lönegrad.

1 souschef.......................................... Ob 2

1 överste........................................... Oa 6

1 major............................................ Oa 4

1 flygdirektör av 1. graden............................ Ca 30

Kostnadsökningen för flygförvaltningen utgör i runt tal 86,000 kronor.

De här redovisade kostnadsökningarna utgöra sammanlagt för hela försvarsförvaltningen
743,000 kronor. Härtill komma utgifter för rörligt tillägg och
kristillägg. Till närmare belysning av innebörden av nämnda kostnadsökning
må nämnas, att de sammanlagda avlöningskostnadema för den centrala försvarsförvaltningen
den 1 juli 1939 utgjorde i runt tal 5.5 miljoner kronor. I
dessa kostnader ha inräknats även sådana utgifter som bestritts från avlöningsanslagen
för de olika försvarsgrenarna och från sakanslag. Å andra sidan
ingå däri icke några kostnader för krigsmateriel- och verkstadsnämndema,
vilka vid nämnda tidpunkt ännu ej inrättats. De kostnadsökningar, som bli
en följd av ett genomförande av de nu framlagda förslagen om inrättande av
nya tjänster, uppgå till omkring 14 procent av berörda kostnader den 1 juli
1939.

Kungl. Majlis proposition nr 180.

371

Avd. IV. Departementschefens hemställan.

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, att Kungl.

Majit måtte föreslå riksdagen att besluta,

1) att försvarsväsendets centrala förvaltningsmyndigheter
skola från och med tidpunkter, som av Kungl. Majit bestämmas,
organiseras efter i huvudsak den plan, som av mig
i det föregående angivits; samt

2) att de enligt berörda plan till försvarets fabriksverk
anslutna fabrikernas tillgångar och skulder skola från och med
budgetåret 1944/45 upptagas till redovisning å en särskild
i rikshuvudboken uppförd kapitalfond, betecknad försvarets
fabriksfond.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:

A. Broberg.

Den nuvarande centrala försvarsförvaltningen.

Bilaga 1.

Över befälhavaren -

Chefen för
flygvapnet

Chefen för
marinen

Chefen för
armén

Statens krigsmaterielnämnd -

Marinförvaltningi

Försvarsväsendets

verkstadsnämnd

Flygförvaltningen

Kungl. Majit

Tyg departe mentet -

Inten dentur departe mentet -

Arméförvaltningen

Fortifi kations styrel sen -

Sjuk vårds styrel sen -

Civila

departe mentet -

372 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

Den planerade centrala försvarsförvaltningen
(slutlig utformning).

Bilaga 2.

Krigsmateriel verket -

Försvarets

civil förvaltning -

Försvarets
fortifikationsförvaltning

(anstår t. v.)

Försvarets

fabriks styrelse -

Försvarets

sjukvårds förvaltning -

Över befälhavaren -

Armé förvaltningen -

Chefen för _
armén

Marin förvaltningen -

Chefen för

Flyg förvaltningen -

Chefen för
flygvapnet

Kungl. Majds ''proposition nr 180. 873

Krigsmaterielverket,

Bilaga 3.

Krigsmaterielverkets

råd

Generaldirektör

Förr&dsbyrå

Förrådschef

Kontrollbyrå

Kontrollchef

Anskaffningsbyrå

Anskaffningschef

Teknisk byrå

Överingenjör

Direktörsassistent
tillika byråchef

Centralbyrå

Uppdelning på grupper
och detaljer.

374 Kungl. Majlis proposition nr 180.

Bilaga h -

Försvarets fabriksstyrelse.

Tekniskt råd

Överdirektör

Överingenjör

Fabriksbyrå

Administrativ byrå

Byråchef

Kungl. Majlis proposition nr 180. 375

Bilaga 5.

Försvarets sjukvårdsförvaltning.

Allmän
hälso- och
sjukvårdssektion -

Expedition

Ilygien och epidemi sektion -

Förråds- och
krigsindustrisektion -

Registrators kontor -

Läkemedels sektion -

Utrustnings sektion -

Regementsofficer
ur
generalstabskåren -

Materielbyrå

Kansli med
ekonomisektion

Sjukhusbyrå

Hälso- och sjukvårdsbyrå -

Vetenskapligt råd

Försvarsläkarberedning

Generalläkare

376 Kungl. Majlis proposition nr 180.

Bilaga 6

Försvarets civilförvaltning.

Arkiv

Registra torskontor -

Advokat fiskals kontor -

Generaldirektör

Kanslibyrå

Kameralbyrå

Revisionsbyrå

Kungl. Majlis proposition nr 180. 377

Bilaga 7.

Förhållandet mellan den centrala försvarsförvaltningen (utom fabriksstyrelsen) och riksräkenskapsverket.

Kassakont.

Armé förvalt ningen -

Flyg förvalt ningen -

Krigs materiel verket -

Marin förvalt ningen -

Försvarets

sjukvårds förvaltning -

Försvarets
lörlifikationsförvaltning

(anstår t.v.)

De lokala och regionala myndigheternas
kassa- och
räkenskapsorgan

Kansli byrån -

Civilförvaltningen

Kameral byrån -

Revisions byrån -

Riksräkenskaps verket -

Revisions byrå -

Budget byrån -

378 Kungl. Majlis proposition nr 180.

Bilaga 8,

Arméförvaltningen.

Chef för armén

Souschef för arméförvaltningen

Civilbyrå

Tygavdelning

Intendenturavdelning

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

Marin förvaltningen.

Bilaga 9.

Souschef för marinförvaltningen

Fortifikationsavdelning

(tills vidare)

Förråds kontroll kontor -

Ingenjör avdelning -

Intendentur avdelning -

Civil -

Se bilaga 10.

Chef för marinen

Vapenavdelning

380 Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Bilaga 10,

Marinförvaltningens ingenjöravdelning.

Assistent

Kontor

Varvs- och verkstadsbyrå

Assistent

Avdelningsexp edition

Chef för konstruktionskontoret
o. ställföretr.
för avdelningschefen

Chef:

Marinöverdirektören

Teleteknisk

byrå

Konstruktionskontor

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180. 381

Bilaga 11

Flygförvaltningen.

Civilbyri

Chef för flygvapnet

Byggnadsavdelning
(tills vidare)

Souschef för flygförvaltningen

Intendenturavdelning

Materielavdelning

382 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

Kungl. Majlis proposition nr 180.

383

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Avd. 1. Inledning...................................... 1

A. Översikt över den nuvarande centrala förvaltningsorganisationen

inom försvarsväsendet................................ 1

B. 1940 års militära förvaltningsutredning................... 8

C. 1941 års militära förvaltningsutredning samt vissa andra utredningar
berörande frågor om militär förvaltning............. 11

D. Yttranden över 1941 års militära förvaltningsutrednings förslag. . 17

E. Provisoriska åtgärder till förstärkning av den centrala militärförvaltningen
........................................ 24

Avd. II. Principer för förvaltningsverksamheten inom försvarsväsendet
........................................... 34

A. Gemensam eller försvarsgrensvis ordnad central förvaltning .... 34

1. Tygförvaltningens område............................. 34

2. Intendenturförvaltningens område........................ 46

3. Fortifikations- och byggnadsförvaltningens område.............. 54

4. Sjukvårdsförvaltningens område.......................... 62

5. Civilförvaltningens område............................. 69

B. Allmänna spörsmål.................................. 83

1. Förvaltningsorganens förhållande till Kungl. Majit och den högsta militära
ledningen.................................... 83

2. Medelsäskanden och anslagsförvaltning..................... 92

3. Principerna för beslutanderättens utövande inom förvaltningsorganen . . 97

4. Samarbetet mellan olika förvaltningsorgan................... 98

5. En eller flera huvudförvaltningar......................... 100

6. Anordningsbeslut, kameral förhandsgranskning och dispositionsbokföring 105

7. Sakrevision och förrådskontroll.......................... 107

Avd. lil. Förvaltningsmyndigheternas organisation m. m........ lil

I. Krigsmaterielverket.................................. lil

A. Krigsmaterielverkets uppgifter....................... lil

1. Allmänna synpunkter.............................. lil

2. Industriell krigsförberedelse.......................... 121

3. Anskaffningsfrågor................................ 126

4. Merkantila frågor................................ 133

5. Standardiserings- och kontrollfrågor..................... 134

C. Konstruktionsfrågor m. m............................ 139

384

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

7. Förrådshållning och centralregister..................... 150

8. Forskningsverksamhet............................. 153

9. Försvarets fabriker................... 158

B. Krigsmaterielverkets organisation och personal........... 159

1. Organisation................................... 159

2. Personal ..................................... 167

II. Försvarets fabriksstyrelse.................,........... 171

A. Fabriks- och verkstadsledningens handhavande i form av statligt
bolag eller statlig affärsdrift..................... 171

1. Allmänna synpunkter............................. 171

2. Löne- och andra personalfrågor....................... 183

B. Fabriksledningens ställning till krigsmaterielverket........ 195

C. Fabriksrörelsens omfattning........ 198

1. Anläggningar.................................. 198

2. Ett eller flera fabriksledande organ ....................203

3. Verksamhetsområden.............................204

D. Fab riksstyrelsens organisation och personal........... 214

E. Fabrikernas personalorganisation.....................218

F. Fabriksrörelsens medelsförvaltning...... 224

1. Kapitalbehov..................................224

2. Beredskapskostnaderna och deras täckning................225

3. Kostnadernas budgetära reglering..................... 227

4. Beräkningen av överskott..........................233

III. Fortifikations- och byggnadsförvaltningen.................236

IV. Försvarets sjukvårdsförvaltning........................244

A. Sjukvårdsförvaltningens allmänna uppgifter.............. 244

B. Sjukvårdsförvaltningens ställning till sjukvårdsinspektionerna

och medicinalstyrelsen......... 244

C. Sjukvårdsförvaltningens organisation.................. 253

1. Allmänna grunder............................... 253

2. Hälso- och sjukvårdsbyrån.................. 257

3. Sjukhusbyrån.......................... 260

4. Materielbyrån.................................261

5. Kansliet med ekonomisektionen m. m...................263

V. Försvarets civilförvaltning............................ 266

A. Civilförvaltningens allmänna uppgifter................. 266

B. Civilförvaltningens organisation......................267

1. Allmänna grunder............................... 267

2. Kanslibyrån................................... 272

3. Kameralbyrån................................ 277

4. Revisionsbyrån............................... 281

C. Civilförvaltningens personalbehov....................286

385

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

VI. Arméförvaltningen................................. 293

A. Arméförvaltningens allmänna uppgifter...............293

B. Arméförvaltningens organisation....................294

1. Allmänna grunder..............................294

2. Tygavdelningen...............................300

3. In tendén turavdelningen..........................311

4. Civilbyrån..................................316

VII. Marinförvaltningen................................322

A. Marinförvaltningens allmänna uppgifter..............322

B. Marinförvaltningens organisation...................322

1. Allmänna grunder..............................322

2. Vapenavdelningen..............................326

3. Ingenjöravdelningen.............................334

4. Intendenturavdelningen..........................341

5. Civilbyrån..................................343

6. Förrådskontrollkontoret m. m.......................347

VIII. Flygförvaltningen................................. 347

A. Flygförvaltningens allmänna uppgifter .............. 347

B. Flygförvaltningens organisation ...................348

1. Allmänna grunder.............................. 348

2. Materielavdelningen ............................ 351

3. Intendenturavdelningen..........................359

4. Civilbyrån................................... 362

IX. Organisationens genomförande........................364

X. Kostnadsberäkningar............................... 366

Avd. IV. Departementschefens hemställan...................371

Bilagor .............................................. 372

Bihang till riksdagens protokoll ISIS. 1 sami. Nr 180.