Kungl. Majlis proposition nr 17!+.
1
Nr 174.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statsbidrag för
anordnande av skolmåltider; given Stockholms slott
den 8 mars 191+6.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Tage Erlander.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
8 mars 191+6.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson,
Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson,
Mossberg.
Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
anför chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Erlander, följande.
I 1946 års statsverksproposition, bilagan åttonde huvudtiteln, har Kungl.
Majit under punkten 184 föreslagit riksdagen att i avbidan på särskild proposition
i ämnet för budgetåret 1946/47 till Folkskolor m. m.i Bidrag till anordnande
av skolbarnsbespisning beräkna ett reservationsanslag av 4 000 000
kronor. Sedan beredningen av detta ärende numera slutförts, anhåller jag att
ånyo få anmäla nämnda anslagsfråga.
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 174. 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
I. Inledning.
1. Tidigare åtgärder och förslag beträffande
skolbarnsbespisningen.
Skolbarnsbespisning har på sina håll förekommit sedan ganska länge i vårt
land. Det omtalas sålunda, att barnbespisning inom folkskolan förekom så
tidigt som 1845. Först i slutet av 1800-talet kunde man dock iakttaga ett allmännare
intresse för denna verksamhet. I allmänhet har det varit städerna, som
gått i spetsen och bespisningen har där i regel anordnats antingen av enskilda
föreningar eller av de kommunala myndigheterna.
Först från och med budgetåret 1937/38 ha bidrag av statsmedel beviljats
till anordnande av skolbarnsbespisning. 1937 års riksdag anvisade sålunda för
ändamålet ett anslag av 200 000 kronor att utgå av margarinaccismedel.
Från och med budgetåret 1938/39 ha utgifterna för statsbidrag bestritts
från reservationsanslag under åttonde huvudtiteln. Anslagen ha uppförts med
följande belopp:
Budgetår: Anslag, kronor:
1938/39 ............................. 300 000
1939/40 ............................. 500 000
1940/41 ............................. 400 000
1941/42 ............................. 400 000
1942/43 ............................. 1 000 000
1943/44 ............................. 2 250 000
1944/45 ............................. 2 250 000
1945/46 ............................. 3 000 000.
Skolöverstyrelsen har i sina petita för budgetåret 1946/47 hemställt örn en
höjning av anslaget till anordnande av skolbarnsbespisning med 1 000 000
kronor till 4 000 000 kronor. Överstyrelsen har härvid utgått ifrån att de nuvarande
statsbidragsbestämmelserna alltjämt skulle förbli gällande.
Den 31 januari 1938 avlämnade befolkningskommissionen sitt betänkande
i näringsfrågan (stat. off. utr. 1938:6), i vilket framfördes förslag örn ett
successivt införande av allmänna, fria skolmåltider. Detta förslag har icke
förelagts riksdagen. I 1939 års statsverksproposition, bilagan åttonde huvudtiteln,
framhöll dock chefen för ecklesiastikdepartementet, att han ville giva
sin anslutning till de synpunkter, som varit för befolkningskommissionen vägledande
vid utformandet av det föreliggande förslaget. Han påpekade vidare,
att en konsekvent genomförd skolbarnsbespisning tedde sig som ett önskemål
icke blott för folkskoleväsendet utan även — och framför allt — från allmänna
sociala utgångspunkter. Tiden vore emellertid ännu icke inne för ett
ställningstagande till de svårlösta och ekonomiskt vittsyftande spörsmål, som
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 174-
vöre förknippade med nämnda förslag. Det syntes lämpligt att inhämta
ytterligare någon tids erfarenhet av den nu gällande ordningen, innan — efter
den överarbetning av det föreliggande förslaget, som kunde befinnas erforderlig
— mera definitiva åtgärder vidtoges. Departementschefen fann vidare,
att de nuvarande bestämmelserna borde underkastas viss omarbetning i syfte
att erhålla en klarare karakteristik av de förhållanden, som böra konstituera
rätt till statsbidrag.
2. Gällande bestämmelser.
Gällande bestämmelser angående statsbidrag till anordnande av skolbarnsbespisning
meddelas i kungörelsen av den 8 maj 1942 (nr 262).
Villkoren för erhållande av statsbidrag äro numera, »dels att inom distriktej
behov av sådan bespisning föreligger med hänsyn till antalet barn från hem
med svag ekonomisk ställning, antalet barn med lång skolväg, rådande arbetslöshet
eller annan därmed jämförlig omständighet, dels ock att distriktet
med hänsyn till det kommunala skattetrycket är i behov av statsbidrag till
bestridande av nämnda kostnader eller eljest på grund av särskilda omständigheter
finnes böra erhålla sådant bidrag».
I undantagsfall kan statsbidrag utgå även för barn i förskolåldern, som deltaga
i skolbarnsbespisningen, där så med hänsyn till särskilda svårigheter beträffande
livsmedelsförsörjningen anses påkallat.
Enligt gällande bestämmelser bör bespisningen i första hand stå öppen för
a) barn med lång skolväg,
b) klena eller sjuka barn,
c) barn från hem med svag ekonomisk ställning samt
d) barn, vilka eljest icke kunna under frukostrasten erhålla en ur näringssynpunkt
fullgod måltid i sina hem.
Avgift för skolmåltid — vilken ej får överstiga skoldistriktets självkostnader
— får upptagas, då barnets målsman befinnes utan svårighet kunna erlägga
avgiften. Det ankommer på skoldistriktet att bestämma, huruvida avgift
skall upptagas samt om bespisningen skall stå öppen för alla barn.
Statsbidragets storlek för varje särskilt skoldistrikt bestämmes av vederbörande
länsstyrelse, sedan Kungl. Maj:t fastställt det belopp, som skall ställas
till länsstyrelsens förfogande till statsbidrag för skolbarnsbespisning inom
länet. Statsbidraget kan i regel utgå med högst 50 procent av skoldistriktets
kostnader för bespisningen. I vissa fall kan bidrag utgå med högre belopp,
dock högst 80 procent av kostnaderna.
För innevarande budgetår har Kungl. Majit beviljat statsbidrag till anordnande
av skolbarnsbespisning i enlighet med följande sammanställning:
24 städer......................................... kronor 204 800
cirka 190 landskommuner........................... » 3 100 500
Summa kronor 3 305 300.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
arnat beviljas med högre belopp än det för innevarande
budgetår beviljade anslaget av 3 000 000 kronor sammanhänger med att en
icke obetydlig reservation uppstått.
De för landskommuner avsedda anslagsmedlen fördela sig på 18 län i enlighet
med följande:
Stockholms län................................... kronor 6 800
Uppsala län...................................... » 12 300
Kalmar län...................................... » 8 225
Gotlands län..................................... » 10 800
Blekinge län ..................................... » 6 650
Kristianstads län ................................. » 3 735
Göteborgs och Bohus län.......................... » 105 000
Älvsborgs län .................................... » 6 710
Skaraborgs län ................................... » 2 920
Värmlands län.................................... » 82180
Örebro län....................................... » 14 300
Västmanlands län................................. » 5 250
Kopparbergs län.................................. » 12 830
Gävleborgs län................................... » 123 800
Västernorrlands län ............................... » 575 000
Jämtlands län.................................... » 112 000
Västerbottens län................................. » 199 000
Norrbottens län .................................. » 1 813 000
Summa kronor 3 100 500.
Vid fördelningen av statsbidrag till landskommuner har följande statsbidragsskala
tillämpats:
Kommunal utdebitering. Statsbidragsprocent.
kronor 10—10: 99.......................... 30
» 11—11:99.......................... 40
» 12—13:99.......................... 50
» 14—16:99.......................... 60
» 17—19:99.......................... 70
» över 20 ............................. 80.
Enligt de till grund för Kungl. Maj:ts beslut liggande ansökningarna utgjorde
det beräknade antalet deltagare i den med statsbidrag anordnade skolbarnsbespisningen
och de beräknade kostnaderna härför följande:
Antal bespi- Totalkostnad,
sade barn kronor
Städer............................... 9 545 728 773
Landskommuner ...................... 72 731_5 713 788
Summa 82 276 6 442 561.
Kungl. Maj:ts -proposition nr 174- 5
3. Befolkningsutredningens förslag.
I direktiven för 1941 års befolkningsutrednings arbete erinrades bland annat
om att vissa av befolkningskommissionens under åren 1935—1938 avgivna
förslag icke föranlett åtgärder och att en översikt av dessa förslag borde utarbetas
samt en granskning och genomarbetning därav ske i syfte att möjliggöra
en behandling av de förslag, som syntes praktiskt genomförbara. Till
befolkningsutredningen har överlämnats befolkningskommissionens ovannämnda
betänkande i näringsfrågan (stat. off. utr. 1938: 6) samt däröver avgivna
remissyttranden.
Befolkningsutredningen har i slutet av 1943 till behandling upptagit det i
nyssnämnda betänkande framlagda förslaget örn anordnande av skolmåltider
särskilt med hänsyn till skolmåltidernas framtida utformning, omfattning
och rationella anordnande. För att tillföra utredningen största möjliga sakkunskap
tillsattes en särskild s. k. socialpedagogisk delegation i november
1943. Till ledamöter av denna delegation kallades ledamoten av riksdagens
första kammare, folkskolläraren Lars V. Lindén, ordförande, filosofie magistern,
fru Carin Boalt och skolöverläkaren, docenten C. W. Herlitz. Delegationen
fann, att de olika med skolmåltiderna sammanhängande problemen
borde bli föremål för en omfattande statistisk undersökning inom landets alla
skoldistrikt, och efter givet bemyndigande av Kungl. Majit verkställdes våren
1944 en sådan. Sedan denna undersökning färdigställts i juni samma år, tillkallades
som ledamöter av den socialpedagogiska delegationen ytterligare följande
personer: ledamoten av riksdagens första kammare, lektorn Erik Arrhén,
f. folkskolinspektören F. E. Bäckström, ledamoten av riksdagens andra kammare,
överläraren Hildur Nygren, ledamoten av riksdagens första kammare,
agronomen Ivar Persson samt ledamoten av riksdagens andra kammare, sekreteraren
Adolf V. Wallentheim.
Den 16 november 1945 avlämnade befolkningsutredningen sitt på förutnämnda
delegations undersökningar grundade betänkande om skolmåltiderna
(stat. off. utr. 1945:47).
Betänkandets förslag äro i huvudsak följande.
Skolmåltiderna byggas ut så att de stå till hemmens och barnens förfogande
i önskad utsträckning. De öppnas för alla, som önska deltaga i dem, samt
bliva avgiftsfria. Under en övergångstid av förslagsvis 5 år böra skolmåltiderna
företrädesvis reserveras för vissa särskilt behövande elever. En försöksverksamhet
med statsunderstödda skolmåltider införes i de högre skolorna.
Ett nytt statsbidragssystem för skolmåltiderna med ett statligt normalbidrag
på 80 procent, graderat efter kommunens skatteunderlag, föreslås. Även till
lokaler och inventarier bör statsbidrag utgå. Skärpta bestämmelser för personalen
samt skolmåltidernas sammansättning och anordnande föreslås.
Till betänkandet ha särskilda yttranden fogats av ledamoten skolöverläkaren
Herlitz, som framhåller, att den svenska skolungdomens hälsotillstånd
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 17''4-
torde vara så gott, att införandet av avgiftsfria skolmåltider för alla, som
önskade sådana, för närvarande endast syntes svagt motiverat ur folkhälsans
synpunkt; avgifter borde därför även i fortsättningen upptagas av de målsmän,
som befunnes utan svårighet kunna erlägga sådana, samt av ledamoten
Arrhén, som ansett det böra anstå med ett slutligt ståndpunktstagande till
principen avgiftsfria och för alla tillgängliga skolmåltider till dess man fått
möjlighet tillgodogöra sig erfarenheterna under utbyggnadsperioden.
Betänkandet har sedermera varit föremål för remissbehandling.
II. Skolmåltidernas nuvarande omfattning
och karaktär.
1. Folkskolan.
I sitt ovannämnda betänkande örn skolmåltiderna lämnar befolkningsutredningen
en utförlig redogörelse för vissa av utredningen verkställda undersökningar
rörande skolbarnsbespisningen inom folkskolan. Undersökningarna,
som utfördes 1944 och avsågo förhållandena läsåret 1942/43 samt höstterminen
1943, omfattade praktiskt taget samtliga skoldistrikt i landet.
Av undersökningarna framgår, att höstterminen 1943 funnos i 2 439 skoldistrikt
9 483 folk- och småskolor med 523 418 skolbarn. Det förhållandet, att
antalet skoldistrikt är så stort, leder till betydande svårigheter vid en utbyggnad
av skolbarnsbespisningsverksamheten om man tager i betraktande
de väsentliga olikheter, som råda i olika delar av landet, bland annat med hänsyn
till de geografiska förhållandena. De syd- och mellansvenska länen med
större folktäthet uppvisa små distrikt med få skolor, merendels 2—3 per distrikt,
medan de mera glest befolkade länen, speciellt de norrländska, ha stora
distrikt med många skolor, i medeltal från 6 upp till 19 skolor per distrikt.
Det övervägande antalet skoldistrikt och skolor återfinnes på landsbygden.
Även antalet skolbarn är större på landsbygden, men övervikten är givetvis
icke lika utpräglad. Nedanstående tablå redovisar fördelningen mellan land
och stad.
| skol- distrikt | Antal1 |
|
| skolor | elever | |
Landsbygden .................. | ...... 2 163 | 8 375 | 311 614 |
Agglomererade landsbygden2..... | ...... 126 | 449 | 42 908 |
Städer ........................ | ...... 120 | 552 | 163 412 |
Distrikt av blandad typ3......... | ...... 30 | 107 | 5 484 |
Hela riket 2 439 | 9 483 | 523 418. |
1 Antalet avser slutet av höstterminen 1943.
2 Med agglomererad landsbygd avses landskommuner med tätorter.
3 Med distrikt av blandad typ avses skoldistrikt, som omfatta kommuner av mera än en
typ: t. ex. en stads- och en landsbygdskommun.
7
Kungl. Marits proposition nr 174-
Av samtliga i undersökningen ingående 2 439 skoldistrikt ha 332 redovisat
förekomst av skolbarnsbespisning i någon form under läsåret 1942/43. Detta
motsvarar 14 procent av samtliga. Under höstterminen 1943 var antalet distrikt
med bespisning mindre eller 270, d. v. s. nära 11 procent. Denna skillnad
i förekomsten av bespisning mellan läsåret 1942/43 och höstterminen
1943 sammanhänger till en del med det förhållandet, att ett antal distrikt
funnit det motiverat att anordna bespisning endast under vårterminerna.
Under höstterminen 1943 ha nära 81 000 barn eller 15 procent av samtliga
folk- och småskolebarn deltagit i skolbarnsbespisningen. Det övervägande flertalet
av dessa barn eller icke fullt 65 000 ha erhållit gratis bespisning, medan
de återstående 16 000 barnen erhållit skolmåltider mot hel eller nedsatt avgift,
allt efter för olika distrikt gällande grunder för avgifternas uttagande.
Tabell A. Procentuella1 antalet distrikt och skolor med bespisning
samt bespisade elever länsvis.
Län | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 ! | 6 | 7 | |
Läsåret 1942/43 |
| Höstterminen | 1943 |
| |||
distrikt med bespisn. | skolor med bespisn. | distrikt med bespisn. | skolor med bespisn. | Be av samtliga elever | ,pisade elever därav | ||
gratis | mot betalning | ||||||
Stockholms stad...... | . | (85,4) |
| (85,4) | 37,8 | 65,1 | 34,9 |
Stockholms län....... | 23,9 | 23,4 | 26,5 | 25,2 | 31,9 | 35,3 | 64,7 |
Uppsala län......... | 10,6 | 9,9 | 5,9 | 6,9 | 7,3 | 88,7 | 11,3 |
Södermanlands län..... | 10,0 | 7,3 | 8,7 | 6,5 | 6,9 | 68,8 | 31,2 |
Östergötlands län...... | 12,2 | 12,7 | 8,8 | 10,1 | 7,7 | 94,6 | 5,4 |
Jönköpings län....... | 6,0 | 5,2 | 3,8 | 3,8 | 6,2 | 100,0 | — |
Kronobergs län....... | 6,0 | 1,8 | 2,4 | 0,9 | 1,3 | 96,5 | 3,5 |
Kalmar län......... | 7,3 | 2,9 | 6,4 | 2,7 | 3,9 | 96,1 | 3,9 |
Gotlands län........ | 7,8 | 11,5 | 2,2 | 5,3 | 6,3 | 100,0 | — |
Blekinge län........ | (22,5) | 12,4 | (5,0) | 1,0 | 2,7 | 92,2 | 7,8 |
Kristianstads län...... | 5,6 | 3,9 | 3,5 | 2,2 | 1,7 | 86,8 | 13,2 |
Malmöhus län....... | 4,8 | 10,2 | 3,5 | 8,5 | 8,2 | 91,4 | 8,6 |
Hallands län........ | 5,6 | 3,4 | 3,4 | 2,4 | 3,1 | 93,5 | 6,5 |
Göteborgs och Bohus län . | 25,5 | 34,6 | 17,2 | 24,9 | 20,1 | 85,7 | 14,3 |
Älvsborgs län........ | 5,6 | 4,9 | 6,5 | 5,3 | 8,0 | 55,0 | 45,0 |
Skaraborgs län....... | 3,0 | 2,1 | 3,4 | 2,3 | 3,1 | 86,9 | 13,1 |
Värmlands län....... | 24,4 | 16,8 | 20,0 | 12,7 | 11,7 | 84,4 | 15,6 |
Örebro län ......... | 14,3 | 14,5 | 15,9 | 11,5 | 13,3 | 59,2 | 40,8 |
Västmanlands län..... | 11,6 | 6,7 | 11,6 | 6,3 | 8,2 | 78,6 | 21,4 |
Kopparbergs län...... | 23,6 | 12,2 | 25,9 | 13,0 | 11,7 | 63,4 | 36,6 |
Gävleborgs län....... | 22,4 | 11,0 | 13,8 | 7,6 | 6,0 | 81,9 | 18,1 |
Västernorrlands län .... | 38,8 | 33 7 | 35,8 | 30,5 | 41,2 | 91,3 | 8,7 |
Jämtlands län........ | 31,8 | 19 3 | 23,4 | 17,1 | 15,1 | 55,7 | 44,3 |
Västerbottens län...... | (52,9) | 26,6 | 132,4) | 14,8 | 6,8 | 98,9 | 1,1 |
Norrbottens län...... | (86,2) | 88,9 | (75,9) | 74,5 | 62,5 | 99,7 | 0,3 |
Hela riket | 13,3 | 17,4 | 10.7 | 14.0 | 15,5 | 80,3 | 19,7 |
1 1’arcntes omkring ett procenttal anger att detta beräknats på 25—50 fall, under det att
en punkt anger att antalet understiger 25.
8
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 174.
De nyss anförda totalsiffrorna för hela riket angiva sålunda, att någon form
av skolmåltider anordnats endast för en mindre del av landets folkskolebarn.
Såsom framgår av tabell A föreligga avsevärda regionala olikheter i fråga om
förekomsten av skolbarnsbespisning.
Bland länen uppvisa de fyra nordligaste, helt naturligt med hänsyn till
deras geografiska och sociala struktur, den största bespisningsfrekvensen med
mellan 31 och 86 procent av distrikten redovisade läsåret 1942/43. Härnäst
kommer en grupp örn 6 län med mellan 20- och 30-procentig bespisningsfrekvens,
vari ingå Stockholms, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Värmlands,
Kopparbergs och Gävleborgs län. I resterande 14 län varierar bespisningsfrekvensen
inom distrikten mellan 3 (Skaraborgs län) och 14 procent (Örebro
län). Eftersom Stockholms stad bildar ett skoldistrikt, måste frekvensen där
bedömas efter andra grunder. Höstterminen 1943 äro förhållandena med vissa
undantag likartade. Avvikelserna bero bland annat på olikformig minskning
i bespisningsfrekvensen. Vad som nyss sagts gäller även i stort sett siffrorna
avseende antalet skolor med bespisning.
Mätt i relativa antalet bespisade elever ter sig bespisningsfrekvensen något
annorlunda, i det att Norrbottens och Västernorrlands län, Stockholms stad
samt Stockholms, Göteborgs och Bohus län uppvisa de högsta siffrorna
med respektive 62, 41, 38, 32 och 20 procent bespisade elever av samtliga.
Antalet betalande elever uppgick höstterminen 1943 i genomsnitt för hela
riket till cirka 20 procent; speciellt stor andel av eleverna var betalande i
Stockholms stad samt Stockholms, Älvsborgs, Örebro och Jämtlands län. I
Tabell B. Antal skoldistrikt med bespisning samt antal bespisade elever
åren 1930—1943.
| Antal skoldistrikt | Antal bespisade elever | ||||||
Län | 1930 —31 | 1935 —36 | 1940 —41 | 1942 —43 | 1930 —31 | 1935 —36 | 1940 —41 | HT 1943 |
Hela riket | 194 | 270 | 280 | 332 | 22 742 | 35 570 | 69 660 | 81 479 |
Därav landsbygd | 120 | 190 | 197 | 238 | 3 879 | 11261 | 36 447 | 44 798 |
städer | 74 | 80 | 83 | 94 | 18 863 | 24 309 | 33 213 | 36 681 |
I tabell B lämnas en sammanställning av antalet skoldistrikt med bespisning
samt antalet i bespisningen deltagande barn under läsåren 1930/31,
1935/36 och 1940/41 ävensom antalet i befolkningsutredningens undersökning
ingående distrikt med bespisning läsåret 1942/43. Dessutom har insatts
en kolumn, omfattande antalet bespisade elever höstterminen 1943. Sistnämnda
siffror äro givetvis icke fullt jämförbara med motsvarande övriga
siffror i tabellen, men torde icke desto mindre giva en viss uppfattning om
utvecklingstendensen.
9
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 174-
Tabellen visar, att den under tidigare år konstaterade ökningen av skolbarnsbespisningsverksamheten
fortsatt. Ökningen av antalet distrikt fran läsåret
1940/41 till läsåret 1942/43 utgör 52 eller 18,5 procent. Den är större
på landsbygden än i städerna. Ökningen av antalet bespisade elever, som med
hänsyn till att bespisning förekommit i mindre utsträckning höstterminen
1943 än läsåret 1942/43 sannolikt är en minimisiffra, uppgick till omkring
11 800, d. v. s. 17 procent eller obetydligt mindre än distriktsökningen. Även
här var ökningen relativt sett större på landsbygden än i städerna. Slutligen
redovisas procentandelen bespisade elever under de fyra åren i nedanstående
tablå.
1930/31 1935/36 1940/41 HT 1943
Antal bespisade elever i procent ........ 3 6 13 15
Bland de distrikt, som anordnat skolbarnsbespisning under läsåret 1942/43,
föreligga stora variationer i fråga om antalet bespisningsdagar under läsåret.
Landsbygdsdistrikten ha i allmänhet haft bespisning under en kortare del av
läsåret än stadsdistrikten, i det att av de förra cirka 1/3 och av de senare
cirka 1 * 3/4 haft mer än 125 bespisningsdagar eller 5 månader.
Tabell C. Antal bespisade elever höstterminen 1943, fördelade efter antalet
bespisningsdagar i vederbörande skoldistrikt.
Antal bespisningsdagar | Antal bespisade elever i | Antal bespisade elever i procent i | ||||||
lands- bygs- distrikt | aggi- lands- bygds- distrikt | stads- distrikt | hela riket | lands- bygds- distrikt | aggi- lands- bygds- distrikt | stads- distrikt | hela riket | |
15—29........ | 4 903 | 1086 | 712 | 6 701 | 14,9 | 9,0 | 2,0 | 8,3 |
30-44........ | 11 755 | 3 275 | 1 892 | 16 922 | 35,8 | 27,1 | 5,3 | 21,0 |
45—59 ........ | 2 492 | 1544 | 2 248 | 6 284 | 7,6 | 12,8 | 6,3 | 7,8 |
60-74 ........ | 4 859 | 1252 | 6 935 | 13 046 | 14,8 | 10,4 | 19,4 | 16,2 |
75—89 ........ | 3 449 | 1073 | 5 101 | 9 623 | 10,5 | 8,9 | 14,2 | 11,9 |
90— ........ | 5 413 | 3 863 | 18 921 | 28197 | 16,5 | 31,9 | 52,8 | 34,9 |
| 32 871 | 12 093 | 35 809 | 80 7731 | 100 | 100 | 100 | 100 |
1 Vid jämförelse med tabell B erinras om att denna upptar endast distrikt med genomgå ende
fullständiga uppgifter.
Av de 81 000 bespisade barnen ha nära 51 000 eller 63 procent haft tillgång
till och deltagit i skolbarnsbespisningen under mer än 2 månader av
terminen. Det bör dock observeras, att det råder avsevärda olikheter mellan
landsbygds- och stadsdistrikt. I de förstnämnda utgör nämligen nyssnämnda
relation 42 procent, medan den för de sistnämnda uppgår till 86 procent. Det
bör slutligen påpekas, att drygt hälften av antalet bespisade barn i städerna
tillhöra distrikt, som anordnat bespisning under mer än 3 månader av höstterminen
1943.
Läsåret 1942/43 uppgingo kostnaderna för skolbarnsbespisningen till sammanlagt
ungefär 4 800 000 kronor. Av dessa folio ungefär 3 077 000 kronor
10
Kungl. Maj:ts -proposition nr 174.
eller 64,1 procent på kommunerna, 901 000 kronor eller 18,8 procent på staten,
712 000 kronor eller 14,8 procent på avgifter från barnen samt lil 000
kronor eller 2,3 procent på föreningar m. m. Höstterminen 1943, då den sammanlagda
kostnaden belöpte sig till ungefär 1 850 000 kronor, bidrogo kommunerna
med cirka 1 151 000 kronor (62,2 procent av den sammanlagda kostnaden),
staten med cirka 296 000 kronor (16,0 procent), barnen (i form av
avgifter) med cirka 375 000 kronor (20,3 procent) samt föreningar m. m. med
cirka 28 000 kronor (1,5 procent). Kostnaderna bestredos sålunda till största
delen eller till ungefär 2/3 av kommunerna, medan staten och elevernas målsmän
betalade ungefär lika mycket vardera till den återstående tredjedelen.
Statsbidragen äro enligt tabell D mest förekommande och även procentuellt
störst i de norrländska länen. Kommunernas procentuella andel i bespisningskostnaderna
visar ingen utpräglad regional tendens men blir naturligtvis i
motsvarande grad mindre, när statsbidragen öka. Föreningarnas m. fl. samt
barnens andel i bespisningskostnaderna växlar.
Befolkningsutredningen uppskattar hela antalet höstterminen 1945 bespisade
folkskolebarn till cirka 110 000.
Tabell D. Procentuell fördelning länsvis av bespisningskostnaderna efter
bidragsgivare i distrikt med bespisning läsåret 1942/43.
Län | 1 | 2 | 1 3 | 4 | 5 |
Bespisningskostnad | i procent | ||||
Kommunen | Staten | Föreningar | Avgifter | I allt | |
Stockholms stad............ | 74,6 |
|
| 25,4 | 100 |
Stockholms län............ | 41,2 | 1,2 | 1,6 | 56,0 | 100 |
Uppsala län.............. | 74,9 | 12,8 | 0,8 | n,6 | 100 |
Södermanlands län.......... | 80,1 | — | 1,9 | 18,0 | 100 |
Östergötlands län........... | 91,4 | — | 4,4 | 4,2 | 100 |
Jönköpings län............ | 95,9 | — | 4,1 |
| 100 |
Kronobergs län............ | 56,5 | — | 43,0 | 0,5 | 100 |
Kalmar län.............. | 71,9 | 8,0 | 17,3 | 2,8 | 100 |
Gotlands län.............. | 85,0 | 4,4 | 10,0 | 0,6 | 100 |
Blekinge län.............. | 51,0 | 25,2 | 13,4 | 10,3 | 100 |
Kristianstads län........... | 84,0 | — | 5,5 | 10,5 | 100 |
Malmöhus län............. | 93,4 | — | 2,1 | 4,5 | 100 |
Hallands län.............. | 88,2 | — | 1,0 | 10,8 | 100 |
Göteborgs och Bohus län...... | 67,2 | 18,3 | 1,8 | 12,6 | 100 |
Älvsborgs län............. | 71,2 | — | 0,3 | 28,4 | 100 |
Skaraborgs län............ | 93,7 | _ | — | 6,3 | 100 |
Värmlands län............. | 54,7 | 32,8 | 4,2 | 8,3 | 100 |
Örebro län............... | 72,2 | — | 9,1 | 18,6 | 100 |
Västmanlands län........... | 92,6 | — | — | 7,4 | 100 |
Kopparbergs län........... | 85,4 | 3,6 | — | 11,0 | 100 |
Gävleborgs län............ | 79,4 | 2,0 | 3,3 | 15,2 | 100 |
Västernorrlands län.......... | 44,4 | 52,6 |
| 3,0 | 100 |
Jämtlands län............. | 43,9 | 32,0 | 9,5 | 14,6 | 100 |
Västerbottens län........... | 49,5 | 35,9 | 13,6 | 0,9 | 100 |
Norrbottens län............ | 52,8 | 45,1 | 2,0 | 0,o | 100 |
Hela riket | 64,1 | 18,8 | 2,3 | 14,8 | 100 |
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 174•
2. Högre skolor.
Förekomsten av bespisning i de högre skolorna är relativt obetydlig och
enligt vad som framgår av en av befolkningsutredningen 1944 verkställd
enquéte bland de högre allmänna läroverken och realskolorna, kommunala
mellanskolorna, kommunala flickskolorna, praktiska mellanskolorna, tekniska
läroverken, handelsläroverken samt de kommunala anstalterna för yrkesundervisning
är det blott ett fåtal av eleverna, som genom skolans försorg i en
eller annan form erhållit skolmåltid. Det har av utredningens undersökning
framgått, att denna elevbespisning är av helt annan karaktär än den skolbarnsbespisning,
som vanligtvis förekommer i folkskolan. När man sålunda på
frågan »Har Eder skola anordnat skolmåltid i någon form?» svarat jakande,
innebär detta ofta, att skolan genom rektor eller annan skolans representant
träffat överenskommelse med någon restaurang, mjölkhår eller något kafé att
i eller utom skolan tillhandahålla eleverna från vederbörande läroanstalt en
måltid till ett visst pris eller ock att möjlighet funnits för eleverna att i skolans
ofta provisoriskt anordnade frukostrum värma mjölk, choklad eller dylikt.
Nedanstående tablå belyser förekomsten av skolmåltider i de högre skolorna
vårterminen 1944.
Skolmåltid
har före- har icke förekommit
i kommit i
någon form någon form
Högre allmänna läroverk......................... 20 43
Realskolor..................................... 12 64
Kommunala mellanskolor........................ 16 54
» flickskolor.......................... 13 28
Praktiska mellanskolor .......................... 6 5
Tekniska läroverk............................... — 9
Handelsläroverk ................................ 1 7
Kommunala anstalter för yrkesundervisning........ 10 34.
lil. Behovet av utvidgad skolbarnsbespisning.
Befolkningsutredningen.
Utredningen behandlar utförligt behovet av en ytterligare utbyggnad av
skolbarnsbespisningen inom folkskolan. Sålunda tillställde befolkningsutredningen
i september 1944 statens folkskolinspektörer en cirkulärskrivelse
med bland annat följande fråga:
»Föreligger behov av en utbyggnad av skolbarnsbespisningen inom Edert
inspektionsområde?»
Av de 52 folkskolinspektörerna ha 46 ansett behov föreligga för utbyggnad
av skolmåltidsverksamheten. 51 ha ansett sådant behov icke föreligga
1 Roslagens, Nordskånes västra och östra, Dalslands och Skaraborgs södra inspektionsområden.
12 Kungl. Maj:ts proposition nr 174-
inom deras inspektionsområde medan 1 icke lämnat något direkt svar på den
framställda frågan.
Vid den förut omnämnda statistiska undersökningen i landets samtliga
skoldistrikt framförde även vissa skoldistrikt särskilda synpunkter på behovet
av skolmåltider. Av speciellt intresse är härvidlag att taga del av de åsikter,
som framförts från de skoldistrikt, som hittills icke anordnat skolmåltider.
Av dessa 2 083 skoldistrikt är det emellertid endast 760, som på något sätt
deklarerat sin principiella inställning till skolbarnsbespisning. En tredjedel av
dessa kunna betraktas som positivt inställda till skolmåltider, en tredjedel
visar ett indirekt intresse för skolmåltider, ehuru de icke klart uttalat sig för
behovet av sådana i sina distrikt, medan den återstående tredjedelen ställt
sig mera avvisande och negativ till frågan.
De negativt inställda skoldistrikten ha i allmänhet icke motiverat, varför
de ansett det icke föreligga något behov av skolmåltider. I många fall har
man nöjt sig med blanka avstyrkanden eller påpekanden att frågan saknar
all aktualitet.
Befolkningsutredningen sammanfattar de svar, som lämnats av skoldistrikten
på följande sätt:
Som motivering för önskvärdheten av att införa gemensamma skolmåltider
anföra skoldistrikten i det övervägande antalet fall, att de långa skolvägarna
ofta omöjliggöra för barnen att under frukostrasten hinna hem och äta lagad
mat. Detta gör det nödvändigt, att barnen förses med matsäck, bestående
av torrskaffning. Enär dennas sammansättning är ensidig, föreligger risk för,
att barnens hälsotillstånd blir lidande på att de först efter hemkomsten
efter skolans slut för dagen få äta lagad mat — ofta det enda lagade målet
under hela dagen. Dylika farhågor ha i en del fall redan framtvingat anordnandet
av gemensamma skolmåltider, vid vilka barnen i vissa fall erhålla
någon enkel lagad rätt och i andra fall möjlighet att uppvärma medförd
raat. I de flesta distrikt, där inställningen till frågan är positiv, ha emellertid
försök att lösa problemet hittills ofta strandat på svårigheterna att anskaffa
lämplig lokal och arbetskraft eller att ekonomiskt så avväga kostnaderna för
bespisningen, att önskvärd anslutning till dessa gemensamma måltider vunnits.
För ett rationellt och ekonomiskt försvarbart ordnande av saken skulle
ofta behövas omfattande och kostsamma om- eller nybyggnader och sannolikt
stora personalutgifter. I svaren göres gällande, att enda möjligheten att
lösa problemet är, att ett kraftigt statsbidrag ställes till förfogande. Att lägga
kostnaderna på kommun eller enskilda anses i de flesta fall olämpligt och
omöjligt. I fråga örn bespisningens ekonomiska sida framhålles dessutom
önskvärdheten av att bespisningen göres kostnadsfri för alla eller lika kostsam
för alla, då en differentiering efter behovsprövning dels anses bli ytterligt
svår att genomföra, dels kommer att få hela saken att framstå som en
ren understödsåtgärd, vilket icke är önskvärt.
Skoldistrikten anföra dessutom som motivering för införande av skolmåltider,
att dessa skulle innebära en välkommen avlastning för många husmödrar,
vilka genom sitt arbete i hemmet eller genom yrkesarbete över huvud
taget äro förhindrade eller i varje fall ha svårt att komma från för tillagning
av en måltid, som i många fall icke skulle infalla, då hemmets övriga ordinarie
13
Kungl. Mårds ''proposition nr 17/t.
måltider intoges. Distrikten peka vidare på möjligheten att genom skolmåltider
variera barnens ofta ensidiga kost samt på den pedagogiska fostran,
som anses ligga i, att barnen vid gemensamma måltider lära sig bordsskick etc.
Svar med tveksam inställning grundas i de flesta fall på tvekan om sakens
ekonomiska och sociala berättigande, ehuru behovet av skolmåltider ofta erkännes.
I flera av dessa svar anses emellertid frågan, även om den i och för
sig är betydelsefull, böra underordnas andra problem i detta sammanhang.
Vad beträffar de negativt inställda distrikten gör man i huvudsak gällande,
att anordningen på grund av korta skolvägar icke är aktuell, att måltiderna
i hemmet äro så avvägda, att någon nackdel icke uppstår därigenom att barnen
tvingas kvarstanna i skolan över frukostrasten samt att den medförda
torrskaffningen i allmänhet är så sammansatt att den överträffar vad som
inom en rimlig kostnadsram anses kunna tillhandahållas genom skolans försorg.
Även i de fall, då i svaren spåras en viss förståelse för skolbarnsbespisning,
ha de ekonomiska konsekvenserna och svårigheterna att anskaffa personal
dikterat den i huvudsak negativa inställningen. Farhågor för att en
gemensam och med statens hjälp anordnad skolbarnsbespisning till ingen
eller ringa kostnad för barnen skulle uppamma understödstagaranda samt
minska hemmens ansvarskänsla i en sak, som mera anses vara en hemmens
än en skolans angelägenhet, ha även i flera fall varit utslagsgivande.
Utöver det sagda kan vidare framhållas, att en positiv inställning synes
föreligga dels i distrikt av industrikaraktär, i vilka kanske främst den förvärvsarbetande
kvinnans problem driver fram krav på ett samhällets ingripande
och därjämte den allmänna inställningen till åtgärder av social karaktär
måhända är en annan än i icke industrialiserade distrikt, dels i mindre
bördiga jordbruks- och skogsbrukstrakter, där de långa skolvägarnas problem
och den låga levnadsstandarden ofta gör behovet av skolbarnsbespisning
mera kännbart.
Behovet av skolbarnsbespisning i de högre skolorna har utredningen
sökt belysa genom en statistisk undersökning, som verkställts hösten
1944. Det framgår av denna undersökning, att behov av att anordna skolmåltider
i dessa skolor ansetts föreligga vid flertalet läroanstalter. Skolornas
svar sammanfattas av utredningen sålunda:
Föreligger behov av att
anordna skolmåltider?
skolor j a nej
% %
Högre allmänna läroverk...................... 91,8 8,2
Realskolor................................. 85,1 14,9
Kommunala mellanskolor...................... 88,4 11,6
» flickskolor........................ 78,6 21,4
> anstalter för yrkesundervisning....... GO,o 40,0
Beträffande behovet av skolmåltider vid praktiska mellanskolor, tekniska
läroverk och handelsläroverk ha 17 av 37 skolor ansett sådant behov föreligga.
Bland folkskolans elever har man i gällande statsbidragskungörelse särskilt
nämnt tre barnkategorier, vilka ansetts vara i särskilt stort behov av skol
bamsbespisning, nämligen barn från mindre bemedlade eller obemedlade
hem, barn med långa skolvägar samt sjuka eller klena barn. Befolkningsut
-
14
Kungl. May.ts proposition nr 17Jt.
redningen har vid sin undersökning sökt giva en uppfattning om förekomsten
av dessa elevkategorier i de högre skolorna. Utredningen anför härom följande.
Klassificering av en elev såsom mindre bemedlad eller obemedlad har skett
på grundval av förekomsten av nedsättning i eller befrielse från terminsavgift
och i följande tablå sammanfattas för olika skolformer det procentuella
antalet elever, som åtnjuta dylika förmåner.
| Procentuella antalet | elever | Summa | |
Skolor | med hel | med nedsatt | befriade från | |
| terminsavgift | terminsavgift | terminsavgift |
|
Högre allmänna läroverk...... | 60,0 | 28,0 | 11,4 | 100 |
Realskolor............... | 43,1 | 38,8 | 18,0 | 100 |
Kommunala mellanskolor...... | 33,4 | 22,3 | 44,3 | 100 |
» flickskolor........ | 67,9 | 18,1 | 14,0 | 100 |
Tekniska läroverk .......... | 86,4 | 3,7 | 9,9 | 100 |
Handelsläroverk............ | 77,9 | 13,0 | 8,5 | 100 |
Det relativa antalet elever med hel terminsavgift är störst för tekniska
läroverk och handelsläroverk. Därnäst komma kommunala flickskolor och
högre allmänna läroverk samt sist realskolor och kommunala mellanskolor.
Att de sistnämnda skolorna ha så stor procent terminsavgiftsbefriade sammanhänger
med att i många kommunala mellanskolor över huvud taget
icke uttages någon terminsavgift. Normerna för nedsättning i eller befrielse
från terminsavgift äro mycket växlande inom olika delar av landet. För läroverkens
vidkommande t. ex. föreskriva gällande stadgar, att nedsättning i
eller befrielse från erläggande av terminsavgift må tillkomma elever från
mindre bemedlade eller obemedlade hem. Här föreligger sålunda en mycket
fri behovsprövning.
Det säger sig självt att denna frånvaro av fasta normer för klassificering
av en elev som mindre bemedlad eller obemedlad medför, att anförda siffror
icke kunna få vara avgörande i en diskussion örn behovet av elevbespisning,
där behovet graderas efter elevernas ekonomiska förhållanden. Ungefär varannan
elev kommer från hem, för vilka gällande terminsavgifter, låt vara
efter mycket växlande bedömningsgrunder, anses vara alltför betungande.
De långa skolvägarnas problem för de högre skolornas del belyser utredningen
genom följande tablå.
Skolor | Procentuella antalet | elever | Summa | |
skrivna och | skrivna utom kommunen | |||
inackorderade | resande | |||
Högre allmänna läroverk...... | 68,0 | 11,4 | 20,6 | 100 |
Realskolor............... | 64, t | 7,0 | 28,9 | 100 |
Kommunala mellanskolor...... | 64,4 | 6,4 | 29,1 | 100 |
» flickskolor ....... | 78,6 | 4,4 | 17,0 | 100 |
Tekniska läroverk.......... | 27,1 | 66,9 | 6,0 | 100 |
Handelsläroverk............ | 49,6 | 35,3 | 15,1 | 100 |
Yrkesskolor (dagelever)........ | 66,1 | 25,2 | 8,7 | 100 |
15
Kungl. Majda proposition nr 17 Jf.
Utredningen anför i detta sammanhang.
Grovt räknat är omkring % av eleverna i läroverk, realskolor och kommunala
mellanskolor bosatt utom den kommun, där skolan är belägen, och
av dessa elever är flertalet resande. Av samtliga elever i nyssnämnda skolor
ha sålunda mellan 20 och 30 procent långa skolvägar, örn man därmed
förstår, att resande elever icke kunna hinna hem under frukostrasten. Eleverna
i kommunala flickskolor äro i större utsträckning bosatta i skolkommunen
än eleverna i övriga skolor. Antalet elever med lång skolväg uppgår i
dessa skolor till 17 procent. Som väntat giva siffrorna vid handen, att majoriteten
av eleverna i tekniska läroverk och handelsläroverk är skriven utom
skolkommunen och att dessa elever till stor del äro inackorderade.
För yrkesskolornas vidkommande äro lärjungarna till % från annan kommun,
men de äro till största delen inackorderade.
Av utredningens undersökningar framgår även, att cirka 10 procent av de
elever, som liro bosatta i »skolkommunen», icke hinna hem under frukostrasten
samt att drygt 3 procent av de högre skolornas elever ansågos klena.
Genom undersökningen har det även varit möjligt att få en viss uppfattning
om från huru många olika kommuner de i skolkommunen icke skrivna
eleverna komma. Svaren giva som väntat vid handen, att detta antal ofta
är mycket stort. Bland 293 läroanstalter ha 80 rekryterat sina elever från
mer än 25 kommuner, skolkommunerna oräknade.
Det enquétematerial, som ovan refererats, ger enligt befolkningsutredningens
mening otvetydigt vid handen, att det beträffande såväl folkskolan som
de högre skolorna finnes en stark opinion för behovet av skolmåltider. Materialet
synes enligt utredningens uppfattning tydligt visa, att de hittillsvarande
statliga åtgärderna på detta område icke varit tillräckliga samt att skolmåltiderna
måste byggas ut så att de omfatta alla skolformer och stå till barnens
och hemmens förfogande i väsentligt ökad utsträckning. Utredningen
understryker ytterligare det starka behovet av skolmåltider genom att ingående
belysa deras betydelse ur skilda synpunkter.
Speciell uppmärksamhet ägnar befolkningsutredningen härvid skolmåltidernas
betydelse i oell för förbättring av skolbarnens kost. Utredningen refererar
utförligt de olika undersökningar, som utförts i vårt land angående
näringsstandard och kosthåll. Sammanfattningsvis anser utredningen, att
dessa undersökningar synas ge vid handen, att vissa icke oväsentliga brister
i kosten förekomma ganska allmänt. Härom anför utredningen följande.
Skolbarnens kost och kostvanor lämna ännu mycket övrigt att önska.
Deras morgonmål kan i de flesta fall icke betecknas som väl sammansatt.
Härtill kommer, att en mycket stor del, sannolikt omkring % av all skolungdom
i riket, får dagens första mål lagad mat först efter skolarbetsdagens slut
på eftermiddagen. I många fall torde detta mål också bestå av förut tillagad
men uppvärmd mat. Av utredningens undersökningar och av de yttranden,
som inkommit från de lokala skolmyndigheterna och inspektörerna, framgår
tydligt, att det stora flertalet barn på den svenska landsbygden pä grund av
de långa skolvägarna äro hänvisade till att äta medförd kost.
16
Kungl. Marits proposition nr 174.
Men även i städerna — främst i de högre skolorna — finnas stora kategorier
skolbarn, som på grund av skolvägarnas längd bli tvungna att i skolan
förtära medförd matsäck som ersättning för ett ordentligt mål mat. Enligt
en undersökning av skolöverstyrelsen voro under läsåret 1937/38 av
samtliga elever i de högre skolorna 26 procent på grund av skolvägens längd
hindrade att intaga dagens andra mål i hemmet. ^ id befolkningsutredningens
undersökning vårterminen 1944 av behovet av skolmåltider i de högre skolorna
framgick, att 20,G procent av eleverna i de högre allmänna läroverken,
28,9 procent av eleverna i realskolorna, 29,1 procent av eleverna i kommunala
mellanskolorna samt 17 procent av de kommunala flickskolornas elever voro
bosatta utom kommunen och resande. Om dessa förhållanden skriver docent
Urban Hjärne i sitt av 1940 års skolutredning publicerade betänkande om
»Hygieniska förutsättningar för skolarbetet» (stat. off. utr. 1943: 7) följande:
»Resandet till och från skolan visar sig under de senaste åren i mycket
stor utsträckning Ira medfört förkortning av sömnen, slarv med personlig
renlighet, jäkt i arbetet, störning av lektionerna, oregelbundenhet med mål
tider och för lång tid mellan dessa. Restiderna anges från mångå håll förvånansvärt
långa. Men även när det gäller korta restider på upp till en halvtimme,
bör man alltid ta hänsyn till och inräkna väntetider på spårvagnar,
bussar och järnvägar. Väntetiderna och restiderna kunna varken räknas
som rekreation eller som tid användbar till effektivt läsarbete. Särskilt allvarligt
är, att det högsta antalet resande elever synes förekomma i den 4-åriga
realskolan och motsvarande skolformer med deras redan förut från olika håll
omvittnade pressande arbete. Detta inträffar därtill i åldrarna 13—14—15
—16 år, under vilken lid pubertetsåldern vanligen infaller.»
Vad befolkningsutredningen här särskilt vill uppehålla sig vid är olägenheterna
av att så många skolbarn nödgas äta medförd matsäckskost som frukostmål.
En matsäck kan naturligtvis, rikligt och riktigt sammansatt och
kompletterad med varm dryck, vara näringsfysiologiskt godtagbar som ett
förmiddagsmål. Erfarenheten synes dock visa, att matsäcken endast undantagsvis
är av fullgod beskaffenhet. Oftast är den ensidigt sammansatt, vare
sig detta beror på fattigdom i hemmet, bristande tid att göra i ordning den
eller bristande insikt örn kostens lämpliga sammansättning och beredning och
kan icke anses utgöra en tillfredsställande huvudmåltid. Ett matsäcksätande
av ensidig karaktär under längre tider — det fortgår kanske 8—9 månader
varje är under en tidrymd av stundom 7—10 år — kan icke anses vara en
lämplig form av enda måltid under skolarbetsdagen. En förståndigt samman
satt matsäck kräver vidare mycket arbete av husmödrarna. Husmodern
mäste välja rätter, som passa, och hela hushållet riktas in på ett annat sätt.
Det blir även betydligt dyrare för hemmen att åstadkomma en rationell
matsäck.
Det är enligt befolkningsutredningens mening icke försvarbart, att landsbygdens
skolbarn och städernas resande skolbarn på grund av de långa skolvägarna
skola behöva avstå från ett ordentligt mål mat under skolarbetsdagen.
Icke heller ur skolans synpunkt kan detta anses tillfredsställande.
Utredningen anser det uppenbart, att näringshygieniska skäl starkt tala för
att de långväga, nu matsäcksätande skolbarnen genom skolans försorg varje
dag tillförsäkras en ordentlig, fullvärdig måltid bestående av varm, lagad mat.
En skolmåltid är emellertid ur näringshygienisk synpunkt icke behövlig
endast för barn med långa skolvägar. För de klena eller sjuka barnen är
en ur näringssynpunkt fullvärdig måltid av särskild vikt. Även för många
17
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 174-
andra kategorier av barn skulle möjligheten att erhålla en måltid i skolan
vara av stort värde. I praktiken har det visat sig omöjligt med gemensamma
måltidstimmar för barn i olika skolor och klasser samt lör småbarn och skolbarn.
Svårigheterna att ge barnen ett tillfredsställande frukostmål bli därför
ofta mycket stora alldeles oavsett skoivägens längd, familjens ekonomiska
och sociala ställning etc., även örn sådana faktorer självfallet inverka. För
familjer med barn i olika åldrar och i olilia skolor äro de nu nämnda svårigheterna
särskilt kännbara. I dessa för hemmen så ogynnsamma förhållanden
ser befolkningsutredningen ett mycket starkt skäl för anordnandet av skolmåltider;
vilka sålunda måste få stor betydelse icke blott för skolbarnen utan
indirekt även för småbarnen särskilt i de barnrika familjerna.
Det är vidare ett faktum, att den övervägande delen av svenska folket ännu
lever under blygsamma, ofta pressande ekonomiska förhållanden, som icke
tillåta någon större valfrihet beträffande vare sig livsmedel eller andra konsumtionsvaror.
Det är också i första hand familjerna med barn, som bli
tvungna att — just därför att de skaffat sig barn — pressa sin standard.
Detta tar sig bland annat uttryck i en kost, som oftast icke uppfyller moderna
näringsfysiologiska krav i fråga örn sammansättning och halt av skyddsfödoämnen.
Utförda näringsundersökningar i vårt land ha också givit belägg för
detta.
Man kan knappast vänta, att dessa brister i familjernas kosthåll skola
kunna avhjälpas enbart genom upplysning etc. Aven om en allmän utbildning
av kvinnorna i husligt arbete kommer till stånd, på sätt befolkningsutredningen
föreslagit (stat. off. utr. 1945: 4), är det icke sagt, att familjernas
kosthåll på ett avgörande sätt förbättras. I många svenska hem komma de
ekonomiska resurserna säkerligen ännu för lång tid framåt att vara så begränsade,
att en höjning av näringsstandarden icke i mera påtagbar grad är
möjlig. I ett sådant läge bör en riklig och riktigt sammansatt skolmåltid
innebära ett betydelsefullt stöd åt familjerna, och ett viktigt steg för att höja
barnens näringsstandard.
Det är sålunda tydligt, att det näringshygieniska behovet av skolmåltider
i vårt land icke är lokaliserat enbart till landsbygdens skolbarn med långa
skolvägar, de resande skolbarnen i städer och samhällen samt de klena och
sjuka barnen. Bland stora delar av landets barnfamiljer såväl i stad som
på land är näringsstandarden ännu icke sådan, att den garanterar barnen
en riktigt sammansatt kost. En avgörande ändring till det bättre härvidlag
torde icke vara att förvänta, med mindre samhället aktivt ingriper och med
skolmåltider kompletterar hemmens kost. Skolmåltiderna måste därför i framtiden
få en betydligt djupare och vidare syftning än hittills och målmedvetet
inordnas i samhällets aktiva familje- och skolpolitik, vars mål är en
standardhöjning för barnfamiljerna och det uppväxande släktet.
Vid sidan av det näringshygieniska behovet att genom skolmåltider söka
ge den svenska skolungdomen bättre kosthåll och kostvanor understryker
befolkningsutredningen den betydelse anordnandet av skolmåltider har för
hemmen och för att underlätta husmödrarnas arbetsbörda. Härom anför
utredningen bland annat följande.
Örn skolmåltider i ökad utsträckning ställas till barnens förfogande, kommer
detta att betyda ett icke oväsentligt underlättande av husmödrarnas
arbetsbörda och pä så sätt medverka till större trivsel och rörelsefrihet för
Bihang till riksdagens ''protokoll lOIfö. 1 sami. Nr liff.
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 174-
kvinnorna. En av kooperativa förbundet vintern 1936/37 gjord undersökning
av 368 hushåll, omfattande 1 113 personer i städer och samhällen,
visade, att de olika mattiderna i hög grad ökade arbetet nied iordningställandet
av måltiderna. Endast i 5 procent av de deltagande hushållen med
barn åto alla familjemedlemmarna samma slags måltider vid samma tider
under hela dagen. Det antal måltider, som husmodern i praktiken iordningställde,
var i genomsnitt 7 per dag. Genomsnittliga antalet måltider per
dag och familjemedlem var 3,5, alltså endast hälften. En översikt över olika
undersökningsresultat angående husmödrarnas arbetstid visar, att arbetstiden
för måltiderna — matlagning och diskning — tar en betydande del av
den totala arbetstiden i hemmen i anspråk — i procent av den totala arbetstiden
inom de olika hushållskategorierna varierande mellan 28,6 och 52,5.
En orsak till detta förhållande är väl, att måltidstimmarna för de vuxna och
skolbarnen mera sällan sammanfalla — vilket ofta framhållits vid utredningens
enquéter. En stor del av landets husmödrar — detta gäller särskilt
husmödrar på landsbygden — tynges också av en arbetsbörda, som ofta med
skäl kan anses orimlig. I städerna ha de förvärvsarbetande gifta kvinnorna
stora svårigheter. Det skulle betyda en stor lättnad för många familjer, om
deras barn av skolan tillförsäkrades en fullgod måltid.
Det är vidare ett faktum, att befolkningsutvecklingen kommer att leda
till, att kvinnorna i ökad utsträckning måste tagas i anspråk för arbetsmarknadens
behov. Den betydande nativitetsminskningen under 1920- och början
av 1930-talet medför avsevärda förändringar inom det totala antalet arbetsföra
människor de närmaste årtiondena. Kvinnorna i arbetsför ålder komma
att minska betydligt såsom framgår av denna tablå:
Antalet kvinnor i åldern:
20 — 30 år 30—40 år
1940 .................. 533 000 520 000
1950 .................. 465 000 519 000
1960 .................. 404 000 452 000 I
I detta läge kommer kvinnornas arbetsinsats att behövas i ökad utsträckning
utanför hemmen. En alltför stor bundenhet vid hemmet kommer att
hindra många mödrar att då ställa sin arbetskraft i samhällets tjänst. För
kvinnornas del driver alltså befolkningsutvecklingen med dess krav på ianspråktagande
av reservarbetskraften fram ett behov av en utbyggnad av de
samhällets kollektiva föranstaltningar, som gå ut på att underlätta husmödrarnas,
särskilt de förvärvsarbetandes arbetsbörda. Skolmåltiderna ha här
en stor uppgift att fylla.
Befolkningsutredningen understryker, att erfarenheterna av skolmåltiderna
hittills äro gynnsamma, trots att utspisningen stundom skett under mycket
provisoriska och otillfredsställande lokalförhållanden och med bristfällig utrustning.
Något siffermaterial, som kan belysa skolmåltidernas direkta inverkan
på barnens allmänna kondition, deras fysiska och psykiska tillstånd,
föreligger icke och torde enligt utredningens uppfattning knappast gå att erhålla.
Utredningen hänvisar härvidlag endast till de personer och myndigheter,
som stått i kontakt med de hittillsvarande skolmåltiderna och som
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 174-
överlag betyga, att införandet av skolmåltider haft ett mycket gynnsamt
inflytande på barnens allmänna kondition och skolarbete.
Enligt utredningens uppfattning är det tydligt, att skolmåltiderna hittills
fyllt ett mycket stort behov men att det ur skilda synpunkter finns behov av
en ytterligare utbyggnad av skolmåltidsverksamheten. Självfallet måste denna
utbyggnad också taga sikte på en kvalitativ förbättring av skolmåltidernas
sammansättning och anordnande. Utredningen hävdar, att det redan nu
finnes ett starkt intresse för denna verksamhet i många av landets kommuner,
varom enbart de belopp, som begäras i statsbidrag, vittna, och det är
troligt, att intresset på kommunalt håll skulle ytterligare ökas i den händelse
staten ställde högre anslag till förfogande samt medgav högre statsbidragsprocent.
Enligt befolkningsutredningens uppfattning bör en sådan utbyggnad icke
endast innefatta de skolformer, som hittills haft rätt att åtnjuta statsbidrag
härvidlag, alltså de skolor, för vilka skolplikt föreligger. Härom anför utredningen
följande.
Befolkningsutredningen vill för sin del framhålla, att de betydelsefulla
förändringar, som de senaste årtiondena inträffat med avseende på de högre
skolornas plats i samhällsorganisationen, göra det till ett naturligt krav, att
deras elever erhålla samma sociala och ekonomiska förmåner, som stat och
kommun nu bereda eleverna på det obligatoriska skolstadiet. De allt starkare
kraven på undervisningsväsendets och utbildningsmöjligheternas demokratisering
tala bland annat för att förmånen av statsunderstödda skolmåltider
nu bör utsträckas även till folkskolans icke obligatoriska påbyggnader samt
till läroverk och vissa andra undervisningsanstalter. Vid bestämmandet av de
läroanstalter, som härvid skulle komma i fråga, har utredningen funnit sig
böra anknyta till de bestämmelser, som givits i kungl, kungörelsen 1945: 592
angående stipendier för bedrivande av högre studier. Befolkningsutredningen
föreslår därför, att statsbidrag skall utgå för skolmåltider, som anordnas i
allmänt läroverk, kommunalt gymnasium, kommunal mellanskola, kommunal
flickskola, praktisk mellanskola, högre folkskola, tekniskt läroverk, konstfackskolan
med undantag av konstindustriella aftonskolan och teckningslärarinstitutet,
bergsskolan i Filipstad, textilinstitutet i Borås med undantag av
kursen för textil- och konfektionsingenjörer, Lennings textiltekniska institut
i Norrköping, grafiska institutet, statsunderstött handelsgymnasium
samt sådan enskild under skolöverstyrelsens eller överstyrelsens för yrkesutbildning
inseende ställd läroanstalt, vars bildningsmål är jämförligt med
ovannämnda läroanstalters. Kungl. Majit bör dock kunna efter särskilt beslut
medgiva statsbidrag till skolmåltider även vid andra läro- och undervisningsanstalter.
Remissyttrande n.
Befolkningsutredningens uppfattning, att det ur skilda synpunkter finnes
ett starkt behov av en ytterligare utbyggnad av och ett kraftigare samhällsstöd
åt skolbarnsbespisningen, har vitsordats av den övervägande delen av de
hörda myndigheterna och organisationerna. Skolöverstyrelsen framhåller
följande.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
I yttrande den 13 februari 1942 framhöll överstyrelsen bland annat, att
de näringshygieniska skäl, befolkningskommissionen åberopat i sitt betänkande
i näringsfrågan, alltjämt ägde giltighet i det dåvarande tidsläget, när
genomförda rationaliseringsåtgärder medfört, att mångenstädes flertalet av
landsbygdens skolbarn icke hinna hem under måltidsrasten, och dä ransoneringar
av livsmedel ofta göra medhavd måltid ofullständig. Överstyrelsen vidbliver
sin då uttalade uppfattning. Även om en rikligare tillgång på livsmedel
nu gör risken för bristsjukdomar och undernäring mindre än den valunder
krigsåren, kvarstår dock det förhållandet, att flertalet av.landsbygdens
skolbarn äro hänvisade till medhavd kost, därest skolmåltid icke anordnas
för dem. Det är endast undantagsvis, som medhavd matsäck utgör en tillfredsställande
huvudmåltid. I stor utsträckning få skolbarnen, när de efter
skolans slut återvänt hem, icke lagad mat förrän på kvällen.
Överstyrelsen delar helt utredningens uppfattning, att det är av stort värde,
att barnens möjligheter att hålla kontakt med hemmen icke minskas och
att det även i fortsättningen kommer att te sig naturligt att, där så kan ske,
barnen intaga sina frukostmåltider i hemmet. Införandet av obligatoriska
skolmåltider avvisas också av utredningen. Men även örn skolbarnen i städer
och tätorter på grund av våglängden till skolan icke äro förhindrade att intaga
frukostmålet i hemmet, är därmed icke sagt, att alla barn erhålla en
från näringshygienisk synpunkt fullgod kost. Stora kategorier skolbarn komma
från hem med mycket svag ekonomisk ställning eller från hem, där husmodern
har förvärvsarbete. I likhet med utredningen anser överstyrelsen det
vara nödvändigt, att även dessa barn genom samhällets försorg garanteras
en fullgod måltid under skoldagen.
Om skolmåltiden främst är betingad av näringshygieniska skäl, kunna
emellertid till förmån för dess införande även anföras sociala och pedagogiska
skäl. Som befolkningsutredningen framhållit, skulle ett allmänt införande av
skolmåltider innebära en väsentlig avlastning i hushållsarbetet särskilt för
landsbygdens av hårt arbete belastade husmödrar och de i förvärvsarbete
sysselsatta husmödrarna, vilka enligt utredningens mening komma att bli
allt mer talrika.
Med stöd av vad i utredningen anförts härom och vad folkskolinspektörer
na och lärarorganisationerna i sina remissutlåtanden anfört samt med hänsyn
till de gynnsamma erfarenheterna av den försöksvis anordnade skolbarnsbespisningen
i folkskolorna finner överstyrelsen i likhet med befolkningsutredningen,
att det ur skilda synpunkter finns behov av en ytterligare utbyggnad
av skolmåltidsverksamheten.
Socialstyrelsen förklarar sig allt fortfarande vara av den uppfattningen, att
behov föreligger av en statsunderstödd barnbespisning i skolorna och anför.
Någon tvekan torde numera icke råda om behovet av skolmåltider. Särskilt
ur de synpunkter, som socialstyrelsen har att företräda, är genomförandet
av det framlagda förslaget av stor betydelse. Sålunda må erinras örn,
att icke färre än omkring 150 000 minderåriga barn växa upp i hem, vilka
äro så fattiga, att de mer eller mindre äro beroende av fattigvården. För dessa
barn från de fattigaste hemmen komma skolmåltiderna att få en djupare
betydelse än eljest i det att de icke blott komplettera hemmens kost och
höja barnens näringsstandard utan även innebära ett icke obetydligt stöd
åt familjerna.
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 174-
Medicinalstyrelsen ansluter sig även till befolkningsutredningens uppfattning
om det näringshygieniska behovet av skolmåltider och anför i detta
sammanhang.
Ur näringshygienisk synpunkt är det otillfredsställande, att så stor del av
landsbygdens skolbarn och städernas resande skolbarn på grund av långa
skolvägar nu måste avstå från ett ordentligt mål mat under skolarbetsdagen.
Styrelsen biträder utredningens mening att matsäcken endast undantagsvis
kan anses vara av fullgod beskaffenhet, ej minst med hänsyn till att det
ofta medför högre kostnader och större besvär för hemmen att ordna en
rationell matsäck än att tillhandahålla en måltid i hemmet. Det är även en
väsentlig näringshygienisk olägenhet att sannolikt omkring % av all skolungdom
i riket får dagens första mål lagad mat först efter skolarbetsdagens
slut på eftermiddagen och att detta mål i många fall kommer att bestå av
förut tillagad men uppvärmd mat. Även örn man icke kunnat påvisa några
säkra mera utbredda rubbningar i skolungdomens hälsotillstånd, som kunna
föras tillbaka på brister i kosten, är det dock ostridigt, att tillhandahållandet
av en riktigt sammansatt måltid i skolan utgör ett värdefullt inslag i de
sjukdomsförebyggande och hälsobefordrande ågärder, som nu glädjande nog
alltmera börja utformas för våra barn.
Statens institut för folkhälsan understryker att man genom den moderna
näringslärans framsteg de senaste årtiondena funnit, att det råder en skillnad
mellan vad som kan kallas god hälsa i vanlig mening och fullgod. Institutet
anför härom.
Det har i många fall, såväl då det gällt försök på djur som på människa,
visat sig, att det »normala» hälsotillståndet kan påverkas genom förbättrad
kost. Denna näringslärans utveckling har gjort det möjligt att i praktiken
tillämpa forskningsresultaten i två riktningar. Å ena sidan är det möjligt att
förebygga och bota bristsjukdomar, å den andra att påbygga och förbättra
ett redan »normalt» hälsotillstånd. Kosten har sålunda såväl korrektiv som
konstruktiv betydelse. I länder som vårt, där bristsjukdomar och undernäring
endast äro undantag, kan huvudvikten läggas vid den sistnämnda verkan. Den
invändning, som gjorts mot behovet av skolmåltider, att bristsjukdomar vore
så sällsynta och att barnen tillväxa och utveckla sig tillfredsställande, tager
icke hänsyn till måltidernas konstruktiva betydelse.
Det framgår otvetydigt av utredningen, att kostförhållandena för ett betydande
antal skolbarn icke äro tillfredsställande. Styrelsen delar utredningens
uppfattning, att det icke är försvarbart vare sig ur barnens eller skolans
synpunkt, att landsbygdens skolbarn och åtminstone städernas resande skolbarn
på grund av långa skolvägar skola behöva avstå från ett ordentligt mål
mat under skolarbetsdagen. Det av utredningen sammanbragta materialet
kan kompletteras med vissa siffror ur den näringsfysiologiska bearbetning
av socialstyrelsens fortlöpande konsumtionsundersökningar, vilken utförts av
institutet. Beskaffenheten av dagens första måltid hos de undersökta familjerna
under första kvartalet 1940 framgår av omstående tabell.
I medeltal förekom gröt, välling eller lagad mat endast i en tredjedel av
hushållen. En viii sammansatt skolmåltid skulle förvisso icke blott vara av
förebyggande, men även av uppbyggande betydelse i ovan antydd mening.
22 Kungl. Majlis ''proposition nr 174-
Beskaffenheten av dagens första måltid 1940.
| Stockholm | Övriga större | Mindre | städer | Samtliga | |||
| Antal farn. | % | Antal farn. | °/> | Antal farn. | % | Antal farn. | % |
Kaffe eller te ... . | 15 | 22,8 | 63 | 43,7 | 74 | 36,0 | 152 | 36,6 |
Kaffe samt choklad | 14 | 21,2 | 20 | 13,9 | 31 | 15,1 | 65 | 15,6 |
Choklad....... | 7 | 10,6 | 22 | 15,3 | 27 | 13,1 | 56 | 13,4 |
Gröt eller välling . . | 14 | 21,2 | 24 | 16,7 | 69 | 33,4 | 107 | 25,7 |
Lagad mat..... | IG | 24,2 | 15 | 10,4 | 5 | 2,4 | 36 | 8,7 |
| 66 | 100,0 | 144 | 100,0 | 206 | 100,0 | 416 | 100,0 |
Olika uppfattningar om det näringshygieniska behovet av en
utvidgad skol må Ibid s verksamhet ha kommit till uttryck i vissa yttranden.
Sålunda anser förste provinsialläkaren i Östergötlands län, att införande av
allmänna skolmåltider icke är motiverat ur hälsovårdssynpunkt. Förste provinsialläkaren
i Kronobergs län framhåller, att största delen av skolbarnen
åtminstone på landsbygden äro väl nutrierade och ej förete några bristsjukdomar
ej ens under den nyss genomgångna kristiden. De felaktigheter beträffande
födans beskaffenhet, som påvisats, anser han mera bero på bristande
upplysning eller god vilja att rätta sig efter läkarens råd än oförmåga att
ordna födan på ett lämpligt sätt. Förste provinsialläkaren i Örebro län anser,
att den näringsstandard, som numera råder i hemmen i allmänhet, är sådan,
att skolmåltiden knappast längre annat än i mycket få undantagsfall kan anses
vara behövlig för att komplettera ett i hemmen ur näringssynpunkt underhaltigt
kosthåll.
Förste provinsialläkaren i Kopparbergs län konstaterar, att befolkningsutredningen
icke tycks ha verkställt någon fullständigt objektiv undersökning
över vilken inverkan skolmåltiderna ha på barnen och yttrar:
Man kan nämligen inte utan vidare fastslå, att, om barnen få skolmåltider,
detta kommer att befordra barnens hälsotillstånd samt deras allmänna utveckling.
Skulle man emellertid vid rent objektiv undersökning se, att så är
fallet, böra naturligtvis skolmåltider införas i största möjliga utsträckning.
Förste provinsialläkaren i Kalmar län anser däremot, att skolgången ofta
kraftigt bidrager till att skärpa de näringshygieniska missförhållandena hos
stora befolkningsgrupper framför allt genom de långa skolvägarna men även
genom bristande folkupplysning i de näringshygieniska frågorna o. s. v. Förste
provinsialläkaren i Blekinge län anser behovet så starkt, att skolbarnsbespisningen
bör genomföras i landets alla kommuner, där skolor finnas.
Förste provinsialläkaren i Göteborgs och Bohus län anför följande.
Vid genomgående av betänkandet frapperas man av den vaga formuleringen
av det medicinska behovet av skolbarnsbespisningar. Man tycker, att
23
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 174-
utredningen här borde varit mera ingående. Man kan icke med inom landet
rådande försörjningsläge vänta, att hos barnen finna en allmännare förekomst
av påtagliga tecken på bristsjukdomar, och likväl kan en sådan kostförbättring,
som skolbarnsbespisningarna innebära, vara väl motiverad med tanke
bland annat på de rön, som vunnits rörande leverrytmens betydelse för
kroppsfunktionen liksom för den psykiska prestationsförmågan. En undersökning
på denna punkt hade förvisso varit värdefull.
En objektiv mätare på folkkostens kvalitet, som tyvärr icke vunnit beaktande
av utredningsmännen, är otvivelaktigt förekomsten av tandröta. Det
är en känd sak, att tandröta härjar fruktansvärt bland barnen från alla befolkningsskikt,
och det är en allmänt godtagen uppfattning, att detta fenomen
kan sättas i samband med civilisationskosten och framför allt tvenne
egenskaper hos densamma, nämligen den ständigt ökade halten av socker
och klisterartade mjölprodukter samt födans befriande från kliämnen och
andra tuggningsbefordrande och salivavsöndringsstimulerande beståndsdelar.
Jag är av den åsikten, att skolmåltiderna skulle få sin allra största betydelse
som ett medel i den förebyggande tandvårdens tjänst. Ur tandprofylaxsynpunkt
skulle redan en måltid av oslofrukostens typ vara av betydelse,
men ett rikligare mål av lagad mat efter en omväxlande matsedel är givetvis
betydligt värdefullare.
Förste provinsialläkaren i Värmlands län refererar en utredning av år 1935
om cirka 22 000 värmländska skolbarns kostförhållanden och anför härom
följande.
Undersökningen visade, att väl 37 procent av barnen förtärde enbart kaffe,
med eller utan dopp, och cirka 27 procent lagad mat jämte kaffe, med eller
utan dopp, före ankomsten till skolan. Beklämmande nog fingo icke mindre
än cirka 46 procent av barnen sitt första lagade mål varm mat först efter
hemkomst från skolan och 32 procent därjämte först efter eventuell slöjdundervisning,
sålunda vid sen tid på dagen.
Det är uppenbart, att dylika kostförhållanden äro hälsovådliga för många
barn. Någon förbättring i skolbarnens kostförhållanden har nog skett under
de gångna 10 åren, men allvarliga missförhållanden finnas helt visst alltjämt
i stor utsträckning. Ett huvudfel är, att njutningsmedlen kaffe eller choklad,
med dopp, användas i stället för hälsosam mat. Många husmödrar ha felaktig
uppfattning örn näringsvärde och hälsovärde av kakao.
Under tjänsteförrättningar har jag av och till fått tillfälle att bese de matsäckar
barnen medföra. De äro ofta från näringsfysiologisk synpunkt mindervärdiga.
En viss förbättring kan dock märkas under senare år.
Frågan örn förbättrat kosthåll för skolbarn löses icke i sin helhet genom
skolmåltider, men en avsevärd förbättring för barnen och därigenom för folkhälsan
i stort vinnes genom lämpliga dylika.
1940 års skolutredning, som med tillfredsställelse hälsar tanken på en omfattande
utvidgning av skolbespisnings verksamheten, ifrågasätter örn icke de
speciella näringsfysiologiska synpunkterna spelat en alltför dominerande roll
i utredningens betänkande. Skolutredningen anser även, att de hittills verkställda
utredningarna angående näringsförhållandena i vårt land lia visat,
att hemmens förmåga att giva barnen lämplig kost i stort sett iir tillfredsställande.
Skolutredningen hänvisar även till att svenska barnläkarförbun
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
det i skrivelse av den 25 oktober 1945 till ordföranden i 1941 års befolkningsutredning
gjort gällande, att näringsstandarden bland svenska skolbarn icke
skulle ge den ringaste anledning till oro, samt att skolutredningens expert,
skolöverläkaren U. Hjärne, framhållit, att man icke allt för starkt bör betona
näringsfysiologiska eller hygieniska argument för de mycket omfattande åtgärder
befolkningsutredningen föreslår, eftersom näringsförhållandena i Sverige
förbättrats sedan 1930-talet och hälsotillståndet bland barnen i skolåldern
sedan länge befinner sig i en oavbruten förbättring.
Svenska läkarsällskapet anför liknande synpunkter men understryker även
kraftigt behovet av en betydande ökning utöver den nuvarande omfattningen
av skolmåltiderna för rikets skolbarn. Läkarsällskapet anför sålunda:
Sällskapet konstaterar med tillfredsställelse att genom det framlagda förslaget
ett av landets barnläkare och skolläkare sedan länge framfört önskemål
synes kunna uppfyllas. Sedan länge tillbaka ha nämligen barnläkare och
skolläkare dagligen kommit i kontakt med skolbarn, vilkas uppfödningsförhållanden
icke varit tillfredsställande. Detta har gällt lärjungar i alla skolformer.
Olägenheterna ha bottnat däri, att lärjungarna i regel vistas i skolan
under den tid familjen i övrigt intager sitt förmiddagsmål. Flera orsaker ha
bidragit till att lärjungarna icke ha kunnat deltaga i familjens måltid:
1 a) Skolans frukostrast är i regel förlagd tidigare än hemmens förmiddagsmåltid,
åtminstone i städerna.
1 b) Frukostrasten är ofta alltför kort särskilt som skolvägen ofta är
för lång.
2) I storstäderna tillkommer alltmer det förhållandet att barnens båda föräldrar
arbeta utom hemmet och intaga sitt förmiddagsmål på arbetsplatsen
eller i dess närhet. Ingen finns då hemma, som kan ordna och övervaka barnens
måltid.
3) Slutligen finnes ett antal hem, där föräldrarna av ekonomiskt nödläge,
sjukdom eller okunnighet icke kunna ge barnen den föda de behöva.
Sällskapet finner med tillfredsställelse, att befolkningsutredningen beaktat
att dessa problem gälla för lärjungar i samtliga skolformer. De långa skolvägarnas
problem gälla nämligen även i hög grad för lärjungar i realskolan
och gymnasier. Dessa elever lia en arbetsbörda i skolan som är avsevärt
tyngre än i folkskolorna. Därtill befinna de sig till största delen i pubertetstiden
med dess starka tillväxt, där näringsbehovet är i det närmaste lika
stort som hos fullvuxna.
Genom undersökningar har klarlagts, att ett stort antal skolelever intaga
dagens första och enda måltid av lagad mat först efter skolarbetets avslutande,
i många fall först som kvällsmåltid. Denna matordning kan naturligtvis
i mångå fall ge en föda av tillfredsställande mängd och art, såvida de
olilia måltiderna äro rikliga och komma med lämpliga mellanrum. Men så
är ej alltid förhållandet. Den första måltiden består ofta av kaffe med dopp,
dagens andra måltid blir matsäcksmålet i skolan, den tredje blir en ofta
själv-serverad sådan av mjölk och några från de vuxnas förmiddagsmål överblivna
rester och först på kvällen serveras lagad mat.
Den mat barnen få på morgonen och förmiddagen är ej tillräcklig. Genom
hungern uppstå trötthet, huvudvärk och minskade möjligheter att tillgodogöra
sig undervisningen.
25
Kungl. Marits ''proposition nr 174-
Sveriges läkarförbund är av den uppfattningen, att den av befolkningsutredningen
föreslagna utvidgningen icke bör komma till genomförande. Förbundet
grundar sin uppfattning främst på det förhållandet, att bärande skäl ur
medicinsk synpunkt för en sådan utvidgning icke kunna framdragas.
Svenska skolläkareföreningen uttalar, att skolbarnsbespisning redan i den
form den hittills förekommit i vårt land visat sig vara en viktig tillgång i det
skolhygieniska arbetet och att den förtjänar att utvidgas betydligt. Kvantitativ
näringsbrist förekommer visserligen icke i allmänhet hos svenska barn,
men i lindrig grad torde den förefinnas på sina håll och kvalitativa brister
äro fortfarande trots all upplysning och propaganda relativt vanliga. Svenska
provinsiadäkarföreningen, som har samma uppfattning, anför bland annat
följande.
Skolbamsbespisningens omfattning i vårt land är, som utredningen visat,
.alltför ringa och formerna för densamma i stor utsträckning icke tillfredsställande.
Den från hemmen medförda matsäcken är ofta olämpligt sammansatt
och i alltför stor utsträckning har på grund av lokala förhållanden matordningen
i skolorna måst lägga huvudvikten vid lätt tillredda rätter såsom mjöloch
grynrätter, chokladsoppa etc., som icke kan anses vara en kvalitativt
fullgod kost. I de högre skolorna ha nog förhållandena i detta hänseende
varit ännu sämre än i folkskolorna. Behovet av en starkt utvidgad skolbarnsbespisningsverksamhet
får därför anses vara fastställd.
De kommuner, som redan anordnat skolmåltider, ha i sina yttranden ofta
betygat, att dessa haft stor betydelse för barnen och ett gynnsamt inflytande
på barnens allmänna kondition och skolarbetet samt att föräldrarna i allt
högre grad kommit att uppskatta dem.
Befolkningsutredningens förslag, att statsbidragsberättigade skolmåltider nu
även böra införas i de s. k. högre skolorna, har tillstyrkts av samtliga
myndigheter och organisationer, som yttrat sig i denna fråga. De hörda rektorerna
vid de statliga läroanstalterna samt styrelserna för de högre kommunala
skolorna ha även nästan samtliga biträtt utredningens förslag på denna
punkt. I allmänhet har härvid betonats, att de högre skolornas elever i stor
utsträckning tillhöra andra kommuner och ha långa, dagliga resor med mycket
otillfredsställande måltidsförhållanden. De ha därför lika stort behov som
folkskolans elever av skolmåltider, ordnade genom skolans försorg. Därjämte
betonas, att de högre skolorna principiellt böra vara likställda med folkskolan,
då det gäller de socialpedagogiska anordningarna.
Beträffande vilka högre skolor, som böra tillerkännas rätt till statsbidrag
för skolmåltider, ha vissa erinringar gjorts av socialstyrelsen, Stockholms
stadsfullmäktige, som återger yttrande från stadens lärlings- och yrkesskolstyrelse,
Göteborgs stadsfullmäktige, som instämmer i ett yttrande från styrelsen
för stadens skolor för yrkesundervisning samt landsorganisationen, vilka
Departe
mentschefen.
26 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 174-
hemställt om att även yrkesskolorna måtte inbegripas i de undervisningsanstalter,
som med avseende på skolmåltider skulle bliva statsbidragsberättigade
enligt befolkningsutredningens huvudförslag.
Socialstyrelsen anför sålunda följande.
Befolkningsutredningen synes i författningsförslaget bland statsbidragsberättigade
högre skolor ej ha medtagit yrkesskolor. Dessa skulle sålunda endast
efter prövning av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall kunna komma i åtnjutande
av statsbidrag. Då skolor för yrkesundervisning utgöra påbyggnader på folkskolan
och alltså torde vara hänförliga till högre skolor, anser socialstyrelsen,
att jämväl yrkesskolor med dagundervisning skola medräknas i den grupp av
högre skolor, där statsbidrag kommer att utgå.
Landsorganisationen finner det icke motiverat, att utesluta elever med
heldagsundervisning vid centrala verkstadsskolor och statsunderstödda
kommunala undervisningsanstalter inklusive verkstadsskolor för viss arbetslös
ungdom från den planerade skolbespisningsverksamheten och föreslår,
att statsbidrag jämväl måtte utgå för anordnande av skolmåltider
vid kommunala yrkesskolor.
Stockholms stads lärlings- och yrkesskolstyrelse framhåller, att det finnes
ett starkt behov av skolmåltider först och främst i skolorna med heldagsundervisning,
av vilka de flesta äro s. k. verkstadsskolor. Men även vissa
aftonskolor, där eleverna i mycket stor utsträckning icke alls bli i tillfälle att
intaga måltid i hemmet före kvällskursens början, ha behov av måltider
genom skolornas försorg. Stockholms stads kammarkontor instämmer i huvudsak
i lärlings- och yrkesskolstyrelsens yrkande men anser det mer tveksamt
om aftonskolornas elever under 21 år böra obligatoriskt bli delaktiga av de
av det allmänna helt bekostade skolmåltiderna.
Styrelsen för Göteborgs skolor för yrkesundervisning poängterar starkt, att
yrkesskolornas elever i särskild grad äro beroende av skolmåltider och anför
härom följande.
Klientelet kommer i mycket stor utsträckning från mindre bemedlade familjer,
där barnens möjligheter att erhålla yrkesutbildning just är beroende av
de statliga och kommunala bidragen. Undervisningen i verkstadsskolorna pågår
under 45 av årets veckor med den dagliga undervisningen förlagd mellan
kl. 8—17. Den långa arbetsdagen gör det särskilt angeläget med skolmåltider
för dessa ungdomar, som i regel äro 15—18 år och sysselsättas med kroppsarbete.
På varje plats finnes i regel endast en skola, och även örn denna i
städerna förlägges centralt, få de flesta eleverna en lång skolväg, örn därmed
förstås att de ej hinna hem under middagsrasten.
Skolbarnsbespisningen har ursprungligen tillkommit genom åtgärder från
enskilda sammanslutningars sida i syfte att avhjälpa de svåraste näringsbristerna
för de ekonomiskt sämst ställda folkskolebarnen. Sedermera har på
27
Kungl. Marits ''proposition nr 174-
grund av stegringen av det allmänna välståndet samt ökad upplysning förhållandena
i nämnda hänseende avsevärt förbättrats. Alltjämt star dock
kvar, att skolbamsbespisning även med hänsyn till skolbarnens näringsförhållanden
icke blott behöver bibehållas utan avsevärt utbyggas. Till detta
behov inverkar icke minst, att en väsentlig del av skolornas elever i avsaknad
av skolmåltid får sitt första mål lagad mat först långt fram på eftermiddagen
eller kvällen.
Enligt min mening är en utbyggnad av skolbarnsbespisningen dock i ännu
högre grad motiverad av andra skäl. Härvid tänker jag främst på att skolan
numera tager hand om sina elever på ett mera allsidigt sätt än tidigare. Skolans
uppgift anses icke längre vara att enbart meddela kunskaper. Den skall
söka utveckla eleverna allsidigt såväl andligt som kroppsligt. Den fysiska
omvårdnaden har under senare tid bland annat tagit sig uttryck i införande
av särskilda friluftsdagar. Enligt min mening böra skolmåltiderna på ett
naturligt sätt ansluta sig till skolans övriga socialpedagogiska åtgärder.
I detta sammanhang vill jag erinra örn att det också föreligger ett otvetydigt
samband mellan barnens hälsotillstånd och deras förmåga att inhämta
kunskaper. Även ur rent pedagogiska synpunkter ha därför strävandena
att stärka barnens fysik sin givna betydelse. Särskilt bör uppmärksammas
den av statens institut för folkhälsan hävdade uppfattningen, att
skolmåltiderna måste anses ha en konstruktiv betydelse för barnens hälsa.
Under det senaste decenniet har problemet om gemensamma måltidstimmar
ofta varit under debatt. Ännu ha icke några effektiva åtgärder i syfte
att minska husmödrarnas dubbelarbete kommit till stånd. Det synes också
tvivelaktigt, huruvida det kr möjligt att i nämnda hänseende komma fram
till en väsentligt bättre ordning. En allmän skolbamsbespisning skulle för
skolans del lösa detta problem. Skolbarnen komme icke längre att orsaka
husmödrarna arbete och besvär med tillagande av ett särskilt frukostmål.
Detta skulle icke blott få stor betydelse för redan hårt arbetstyngda husmödrar,
vare sig de ha förvärvsarbete utom hemmet eller på grund av stor
familj och andra förhållanden ha en tyngande arbetsbörda i hemmet; det
skulle därtill giva många husmödrar möjlighet att deltaga i förvärvsarbete
under några timmar av dagen. Med den brist på kvinnlig arbetskraft, som
nu finnes och som sannolikt kommer att ytterligare öka, bör betydelsen
härav icke underskattas.
Icke minst är en av samhället finansierad barnbespisning av stor betydelse
för strävandena att utjämna kostnaderna för barnens vård och fostran. En
kostnadsfri skolmåltid är för det allmänna ett relativt billigt sätt att understödja
barnfamiljerna, men betyder dock för dessa en effektiv hjälp.
Jag finner alltså i likhet med befolkningsutredningen och praktiskt taget
samtliga hörda myndigheter och sammanslutningar, att en väsentlig utbyggnad
av den nuvarande skolbarnsbespisningen i folkskolan är påkallad. En
28 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 174-
sådan utbyggnad torde icke kunna ske utan ett avsevärt ökat stöd från statens
sida.
Befolkningsutredningens förslag om en utsträckning av de statsbidragsberättigande
skolmåltiderna även till de s. k. högre skolorna finner jag välbetänkt
och ansluter mig i princip till detsamma. I likhet med bland andra
socialstyrelsen och landsorganisationen anser jag, att även yrkesskolor med
heldagsundervisning böra tillerkännas statsbidrag för anordnande av skolmåltider.
Jag återkommer i det följande till dessa frågor.
IV. Principfrågor kring skolmåltiderna.
1. öppna för alla eller endast för vissa?
B ef ol k ning s ut redningen.
Utredningen konstaterar, att, när statsbidrag till skolbarnsbespisning år
1937 för första gången beslutades, i statsbidragskungörelsen stadfästes principen,
att skolmåltiden borde göras tillgänglig för alla barn oavsett föräldrarnas
ekonomiska villkor. Genom en år 1942 företagen ändring i statsbidragsbestämmelserna
möjliggjordes dock en individuell behovsprövning inom varje
skoldistrikt. I den nu gällande författningen har utsagts, att bespisningen i
första hand skall stå öppen för vissa särskilt behövande bamkategorier, vilka
närmare angivas. Befolkningsutredningen framhåller, att motivet för den då
införda behovsprövningen torde ha varit, att det med hänsyn till kristidens
befarade allvarliga inverkningar på barnen ansågs nödvändigt, att de tillgängliga
anslagen i första hand disponerades så, att de mest trängande behoven
bie vo tillgodosedda.
Befolkningsutredningen redovisar de olika uppfattningar, som i regel bruka
föras fram angående omfattningen av skolmåltidsverksamheten. Utredningen
erinrar sålunda, att stundom den åsikten framskymtar, att behovet av skolmåltider
är så stort och viktigt, att problemet lämpligast bör lösas på så sätt,
att skolmåltiderna göras obligatoriska för alla barn. Gentemot denna uppfattning
står enligt utredningens mening en annan, enligt vilken skolbarnsbespisningen
visserligen är en i och för sig viktig social angelägenhet men dock
endast är att betrakta som en nödfallsutväg. Endast de barn, som av Idart
påvisbara medicinska, ekonomiska eller sociala skäl äro i uppenbart behov
av bespisning, böra enligt denna uppfattning få deltaga, och samhällets strävan
bör därför vara att så få barn som möjligt deltaga i skolmåltiderna.
Befolkningsutredningen kritiserar tanken på obligatoriska skolmåltider för
barnen. Då det för många familjer ter sig naturligt, att barnen äta hemma
under frukostrasten, kan det icke vara lämpligt att söka tvinga barnen att
29
Kungl. May.ts ''proposition nr 174-
använda sig av en förmån, som de kanske icke önska komma i åtnjutande
av. Men utredningen anser heller icke att skolmåltiderna enbart skola begränsas
till de barnkategorier, vilka läkare och socialvårdsorgan anse lämpliga
för skolans ingripande. Utredningen anför härom följande.
Befolkningsutredningen har i det föregående framfört en rad skäl, som tala
för en väsentlig utbyggnad av skolmåltidsverksamheten, och kan därför icke
finna, att skolmåltiderna skola som hittills företrädesvis eller uteslutande reserveras
för dem, som de olika folkskolestyrelserna — ofta efter skiftande grunder
— anse ha behov därav. Enligt utredningens mening är behovet av skolmåltider
så stort, att det motiverar en kraftig utbyggnad av skolmåltiderna
med syfte att ställa dem till barnens och hemmens förfogande i önskad utsträckning.
Detta innebär icke, att befolkningsutredningen anser det i och för sig vara
ett trängande önskemål, att så många barn som möjligt deltaga i skolmåltiderna.
För utredningen har det endast framstått som nödvändigt, att måltiderna
göras tillgängliga för alla, som så önska. Man kan därför icke ange
hur stor del av landets skolbarn, som i framtiden kan komma att deltaga i
skolmåltiderna efter dessas utbyggnad i landets olika delar. Det har hittills
visat sig, att barnens deltagande i hög grad varit beroende av det sätt, varpå
bespisningen varit anordnad. Skolmåltiderna ha sålunda mångenstädes propagerat
för sig själva.
Stundom anföres, att skolornas tekniska resurser — lokaler, personal etc.
— icke räcka till för att möjliggöra skolmåltider öppna för alla. Frånsett att
befolkningsutredningen anser det självfallet, att man måste räkna med en
utbyggnadsperiod, varunder dylika svårigheter få söka lösas successivt, har
det emellertid visat sig, att svårigheterna icke äro särdeles stora, där intresse
för saken förelegat och där man verkligen givit sig i kast med problemen. Sålunda
må framhållas, att det trots stora lokala svårigheter visat sig möjligt
att ordna så, att närmare 90 procent av skolbarnen i Medelpad för närvarande
kunna få deltaga i skolmåltiderna. Från en av kommunerna i Stockholms
län — Nacka — rapporteras ett nära 95-procentigt deltagande. I de större
skolorna i städerna äro visserligen lokalförhållandena för närvarande ofta icke
sådana, att de möjliggöra en bespisning av liknande omfattning. Det är dock
troligt, att skolmåltiderna i städerna icke komma att få samma anslutning
som t. ex. på landsbygden. Vid den skolbarnsbespisning, som på 1930-talet
anordnades i Oslo efter principerna öppen och avgiftsfri för alla barn, visade
det sig sålunda, att knappt 50 procent av barnen deltogo.
Utredningen har även ansett det av värde att efterhöra folkskolinspektörernas
synpunkter på denna fråga. I utredningens cirkulärskrivelse till folkskolinspektörerna
i september 1944 riktades därför följande fråga till dem:
»Skall skolbarnsbespisningen stå öppen för alla, som så önska, eller företrädesvis
reserveras för de barn, som anses ha behov därav?»
Av statens 52 folkskolinspektörer lia 43 uttalat sig för principen, att skolmåltiderna
skola stå öppna för alla, ehuru några gjort gällande, att, därest
tekniska och finansiella svårigheter lägga hinder i vägen, bespisningen i första
hand bör reserveras för vissa behövande barn. 9 inspektörer lia mer eller
mindre deciderat uttalat sig för principen, att måltiderna enbart böra vara
tillgängliga för vissa barn.
.30
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
På grundval av detta enquétematerial förordar därför utredningen, att skolmåltider
med statsbidrag inom folkskolan hädanefter böra stå öppna
för alla barn, vars föräldrar önska, att barnen skola få deltaga i dem. Utredningen
anför härom följande.
Detta betyder icke, att en skola för att erhålla statsbidrag måste ha alla
barn med i bespisningen. Deltagande i måltiderna bör vara fullt frivilligt, men
barnen och familjerna böra veta, att samhället ställer skolmåltider till förfogande
för dem, som så önska. Anordnandet av skolmåltider förutsattes som
hittills skola ske på kommunalt initiativ.
Befolkningsutredningen framhåller dock, att det under en tid framåt kan
bli nödvändigt att göra avsteg från denna grundprincip om för alla tillgängliga
skolmåltider, eftersom de tekniska resurserna — främst lokaler — ofta
icke kunna räcka till för att bespisa samtliga som önska deltaga i skolmåltiderna.
Utredningen anser, att detta bör var tillåtet under en övergångstid
av förslagsvis 5 år. Under denna övergångstid böra skolmåltiderna företrädesvis
reserveras för samma barnkategorier som enligt § 6 i nu gällande kungörelse,
nämligen för
a) barn med lång skolväg,
b) klena eller sjuka barn,
c) barn från hem med svag ekonomisk ställning,
d) barn, vilka eljest icke kunna under frukostrasten erhålla en ur näringssynpunkt
fullgod måltid i sina hem.
Meningen är, enligt vad utredningen framhåller, att skolstyrelserna under
denna tid skola stimuleras att söka bemästra de tekniska svårigheterna, varefter
skolmåltiderna böra öppnas även för de barn, som tidigare icke kunnat
mottagas.
Beträffande de högre skolorna anför utredningen, att det föreligger
ett starkt behov av skolmåltider och utredningen anser även att de statsunderstödda
skolmåltiderna i dessa skolor böra stå öppna för alla elever, som
så önska, så snart förhållandena medge. Härom anför utredningen följande.
Det har emellertid från skilda håll invänts, att de praktiska svårigheterna
skulle vara särskilt stora, när det gäller anordnandet av skolmåltider för de
högre skolornas elever. Mångå av dessa skolor utgöras av mycket stora skolenheter
med ett betydande antal elever och deras lokala resurser för socialpedagogiska
anordningar äro ofta ännu blygsammare än de, som äro tillgängliga
för folkskolorna. Utredningen är visserligen icke helt övertygad örn dessa
invändningars bärkraft men måste å andra sidan konstatera, att erfarenheterna
från en skolmåltidsverksamhet, tillgänglig för ett mera betydande
antal av de högre skolornas elever, äro mycket små och av sent datum, medan
man beträffande folkskolorna kan bygga på erfarenheter sedan flera decennier.
Det kan under sådana förhållanden vara lämpligt, att införandet av skolmåltider
öppna för alla elever föregås av en försöksverksamhet, som då närmast
bör avse att täcka de behov, som från alla håll erkännas vara särskilt angelägna.
Under denna försöksverksamhet torde rätten att deltaga i skolmåltiderna
kunna begränsas till vissa kategorier, men givetvis böra de lokala myn
-
31
Kungl. Marits proposition nr 174-
digheterna uppmuntras att i så stor utsträckning som möjligt öppna skolmåltiderna
för alla elever, som önska deltaga. Enligt utredningens mening böra i
varje fall följande elevkategorier inom de högre skolorna få rätt att deltaga i
skolmåltiden:
a) elever med lång skolväg,
b) klena eller sjuka elever,
c) elever, vilka äro helt befriade från terminsavgift eller ha nedsatt sådan,
d) elever, vilka eljest icke kunna under frukostrasten erhålla en ur näringssynpunkt
fullgod måltid i sina hem.
Enligt till betänkandet fogat författningsförslag angående statsbidrag till
anordnande av elevbespisning skulle försöksverksamhetens längd bli beroende
av Kungl. Maj:ts beslut.
Remissyttranden.
Befolkningsutredningens principiella uppfattning, att skolmåltiderna, så
snart de lokala och tekniska resurserna medgiva, böra göras tillgängliga för
alla, som så önska, delas av det övervägande antalet hörda myndigheter och
organisationer. Utredningens förslag i denna del tillstyrkes sålunda av skolöverstyrelsen
med instämmande av 46 av folkskolinspektörerna, samtliga folkskolans
lärarorganisationer samt det övervägande flertalet av de högre skolorna,
vidare av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, statskontoret, statens institut
för folkhälsan, statens arbetsmarknadskommissions sakkunniga i frågor
rörande kvinnlig arbetskraft, Överståthållarämbetet och flertalet länsstyrelser,
majoriteten av de hörda kommunerna, 1940 års skolutredning, socialvårdskommittén,
Norrlandskommittén, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, Sveriges läkarförbund, svenska skolläkarföreningen,
svenska läkarsällskapet, landsorganisationen m. fl.
Tillstyrkandet har i regel icke motiverats närmare. Endast i några få
yttranden har så skett.
Socialstyrelsen anför följande.
Befolkningsutredningens förslag, att skolmåltiderna i princip skola vara tillgängliga
för alla. barn, vars föräldrar önska, att barnen skola få deltaga i dem,
finner socialstyrelsen sig böra tillstyrka. Ur näringsfysiologisk synpunkt föreligger
enligt styrelsens uppfattning ett behov av skolmåltider framför allt
därför att bland stora delar av landets barnfamiljer, såväl i stad som på landet,
näringsstandarden icke är sådan, att den garanterar barnen en riktigt sammansatt
kost. Ett starkt skäl att acceptera principen örn en skolmåltid, öppen
för alla barn, är nödvändigheten av att så många barn som möjligt tillförsäkras
en näringsfysiologiskt riktigt sammansatt föda. — Husmödrarnas arbetsbörda
kommer att lättas i samma män som de icke behöva tillaga så talrika
frukostmål som hitintills många gånger varit fallet i familjer med många
barn, som ofta ha olika frukosttider.
Statens arbetsmarknadskommissions sakkunniga i frågor rörande kvinnlig
arbetskraft anföra följande.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 174■
Sakkunniga vilja för sin del framhålla vissa speciella brister, som iiro förenade
med att begränsa skolmåltiderna till vissa kategorier barn. Skolmåltiderna
fylla ett behov icke endast såtillvida, att barn med lång skolväg,
klena eller sjuka barn eller barn från hem med svag ekonomi på detta sätt
få en lämplig och ur näringssynpunkt fullgod måltid. Även andra omständigheter
kunna utgöra fullgoda skäl för att barn skola komma i åtnjutande av
skolmåltiderna. Om en gemensam familjemåltid med tillräckligt lång rast kan
åstadkommas, är en sådan givetvis av stort värde, men däremot är en måltid
i skolan att föredraga, om barnen äro jäktade av kort frukostrast, en skolväg,
som om än icke mycket lång dock är relativt lång, repetitioner av läxor eller
dylikt. Om modern exempelvis på grund av sjukdom eller barnsbörd icke kan
ombesörja mathållningen, skulle det otvivelaktigt innebära en stor lättnad,
om hennes barn finge ett lagat mål mat i skolan. Det framstår som särskilt
önskvärt, att barn till utom hemmet förvärvsarbetande mödrar få en ur näringssynpunkt
fullgod måltid i skolan och viss tillsyn under lunchrasten. I
vissa fall kan även brist på huslig arbetskraft motivera, att barn från hem,
som annars själva skulle ombesörja barnens frukostmål, finge detta mål i
skolan. Det kan å andra sidan tänkas, att huslig arbetskraft kunde friställas
genom ett mera allmänt införande av skolmåltiderna. Genom att mödrarna
på detta sätt bli mindre bundna av barnens måltider, kunna många av dem
få möjlighet att åtaga sig tillfälligt arbete eller korttidsarbete av olika slag,
bland annat som hemassistenter i andras hem. Den begränsade tillgången på
huslig arbetskraft utgör sålunda enligt sakkunnigas mening en faktor, som
ytterligare markerar lämpligheten av att skolmåltiderna göras tillgängliga
för alla.
1940 års skolutredning framhåller.
Befolkningsutredningen har vid sina beräkningar utgått från att samtliga
lärjungar skulle efter övergångs- respektive försökstidens slut deltaga i skolmåltiderna,
men betecknar det dock som osannolikt, att samtliga lärjungar
skulle önska deltaga. Några hållpunkter för beräkningen av det sannolika
antalet deltagare ha icke kunnat angivas.
Enligt skolutredningens mening komma förhållandena att ställa sig mycket
olika i olika kommuner. I rena landsbygdsdistrikt med långa skolvägar
torde man i allmänhet kunna räkna med behov av och önskemål om skolmåltider
för ett jämförelsevis stort antal lärjungar. I tätorter föreligga helt
andra förhållanden. Där kan man enligt skolutredningens mening icke behöva
räkna med att ett förhållandevis lika stort antal lärjungar önskar deltaga. Särskilt
för dessa senare kommuner gäller, att, om en ekonomiskt hållbar och
tekniskt genomförbar lösning skall kunna vinnas, kommunerna måste kunna
planera med utgångspunkt från ett begränsat deltagarantal.
Frågan är då, vilka lärjungar som anses böra få deltaga i skolmåltiderna.
Säkrast skulle tydligen urvalet ske, örn en allsidig behovsprövning kunde genomföras.
En dylik åtgärd möter emellertid stora svårigheter, främst den, att
en behovsprövning måste taga noggrann hänsyn till även andra omständigheter
än de ekonomiska. Förhållandena i detta hänseende äro olika i olika
delar av landet: på vissa orter skulle en prövning av de individuella behoven
visserligen kunna verkställas utan allt för stora olägenheter. Men det är
givetvis nödvändigt att i en dylik angelägenhet följa enhetliga principer,
och man måste alltså taga avgörande hänsyn till de orter, där behovsprövningen
av praktiska skäl ej lämpligen kan genomföras. Under sådana omstän
-
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 17Jf.
digheter synes man böra överlåta åt hemmen att avgöra, om barnen skola
deltaga i skolmåltiderna, vilka alltså skulle göras tillgängliga för alla.
De remissinstanser, som icke kunnat biträda utredningens princip örn skolmåltider,
öppna för alla, ha i regel ansett, att den nuvarande behovsprövningen
bör bibehållas. Länsstyrelsen i Södermanlands län anför sålunda
följande.
Det mål, som med förslaget bör eftersträvas, är enligt länsstyrelsens förmenande
framför allt att barn, som av någon anledning äro i behov av skolmåltid,
skola erhålla sådan. Att som ett självständigt mål för reformen uppställa
att på denna väg vinna en utjämning av merkostnaderna för familjer
med barn, synes leda till kostnader för stat och kommun som äro onödigt
betungande i förhållande till vad som i detta avseende vinnes. Länsstyrelsen
anser alltså, att måltiderna icke såsom utredningen föreslår böra stå öppna
för alla som så önska, utan att de böra förbehållas barn med lång skolväg,
klena eller sjuka barn, samt barn vilka eljest av ekonomiska skäl eller av
annan anledning icke kunna under frukostrasten erhålla en ur näringssynpunkt
fullgod måltid i hemmet. Vid prövningen enligt ovan angivna grunder
böra liksom hittills av skolöverstyrelsen meddelade anvisningar och råd tjäna
till ledning.
Länsstyrelsen i Kristianstads län anser, att befolkningsutredningen icke
visat några bärande skäl varför man i fortsättningen skulle övergiva den behovsprövning,
som för närvarande tillämpas och vars värde bland annat såsom
kostnadsregulator enligt länsstyrelsens uppfattning icke torde kunna
bestridas av någon. Även länsstyrelsen i Hallands län anser, att de nuvarande
bestämmelserna tills vidare böra bibehållas i avvaktan på den senast
föreslagna skolreformen med den centralisering av skolväsendet, som därav
torde komma att föranledas.
Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anser, att örn utredningens
förslag skulle bifallas detta torde medföra att en mycket stor procent av skolungdomen
skulle komma att begagna sig av bespisningen. Detta skulle i de
större skolorna leda till att verksamheten härigenom lätt skulle komma att få
karaktären av massutspisning med risk för kvalitetsförsämring i flera avseenden.
En viss begränsning i tillströmningen bör därför eftersträvas och
förbundet förordar med hänsyn härtill, att skolmåltiderna — i varje fall tills
vidare — endast skola stå öppna för barn med lång skolväg, klena eller sjuka
barn samt barn, vilka eljest på grund av svag ekonomi i hemmet eller av
annan anledning icke under frukostrasten kunna erhålla en ur näringssynpunkt
fullgod måltid i sina hem.
I några yttranden från kommuner i Kronobergs och Värmlands län lia
yrkanden på att skolmåltiderna böra göras obligatoriska för barnen
framställts. Svenska skolläkarföreningen har även ansett det vara en principiellt
betydelsefull om än sällan tillämplig tillgång, att skolläkaren — då
föräldrar icke kunna bereda sina barn en sund måltid under skoldagen och icke
förstå detta — kunde äga rätt att ålägga sådant barn att deltaga i skolmål
Bihang
till riksdagens protokoll 19/fG. 1 sami. Nr 17/f. .''i
34
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 174.
tiel. Detta borde enligt föreningens uppfattning givetvis endast förekomma i
medicinskt uppenbara fall och ordinationen endast utfärdas för exempelvis
1 termin i sänder.
Utredningens uppfattning att anordnandet av skolmåltider som hittills bölske
på kommunalt initiativ har icke föranlett erinringar mer än
i några få yttranden, där krav framställts på att kommunerna skola åläggas
att anordna skolmåltider. Förste provinsialläkaren i Blekinge län anför sålunda
följande.
Jag anser det vara påtagligt, att kommunernas hittills visade intresse för
skolbarnsbespisning varit mycket litet med undantag för de nordligaste länen.
Jag hyser starka tvivelsmål örn huruvida det nu svaga intresset genom de
föreslagna statsbidragen komma att stimuleras i önskvärd grad — d. v. s. så
starkt att landets samtliga kommuner komma att anordna skolbarnsbespisning.
Det är dock väl detta, som avses med hela utredningen och som framstår
klart i det sjunde kapitlet. Men något sådant kommer näppeligen att
bli fallet på annat sätt än att bespisningen blir en kommunernas skyldighet
— likaväl, som det är alla barns skyldighet att gå i skolan och kommunernas
skyldighet att tillhandahålla lokaler och lärare.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anför.
Utredningens förslag innebär, att skolmåltiderna skola anordnas på kommunernas
eget initiativ och att kommunerna skola stimuleras härtill genom
jämförelsevis frikostiga statsbidrag. Någon skyldighet för kommunerna att
anordna skolmåltider skulle sålunda icke införas. Länsstyrelsen kan icke underlåta
att framhålla, att härigenom barnfamiljer, som nu leva under likartade
förhållanden i skilda kommuner, skulle kunna få sin inbördes ekonomiska
situation högst förändrad. En familj med exempelvis fyra barn i skolåldern
skulle i en kommun, där skolbarnsbespisning beslutats, genom dessa
måltider komma i åtnjutande av en förmån, som av utredningen uppskattats
till ett värde av omkring 400 kronor, medan en liknande familj i en kommun,
där sådan bespisning icke beslutats, bleve utan denna förmån. Att på detta
sätt barnfamiljer i vissa kommuner komma i åtnjutande av en dylik betydande
förmån, som icke kommer barnfamiljer i andra kommuner till del, anser
länsstyrelsen vara i hög grad otillfredsställande och ägnat att skapa missnöje.
Denna olikhet blir säkerligen av ganska stor praktisk betydelse, eftersom
man kan räkna med att åtminstone till en början många kommuner
komma att draga sig för att frivilligt anordna skolmåltider med hänsyn till
de besvär och utgifter, dessa ofrånkomligen medföra. Detta torde framförallt
bliva förhållandet ifråga om sådana kommuner, där huvudparten av familjerna
befinner sig i relativt goda ekonomiska förhållanden. Men just den
omständigheten att i dylika kommuner skillnaden mellan de fattigas och de
bättre situerades ekonomiska standard ofta är betydande kommer att göra
uteblivandet av förmånen av fria skolmåltider särskilt kännbar.
Dessa erinringar synas länsstyrelsen böra föranleda till övervägande, huruvida
det icke bör stadgas skyldighet för kommunerna att anordna skolbespisning.
Länsstyrelsen förstår väl, att en sådan bestämmelse kan vara ägnad
att medföra starkt motstånd mot förslaget om skolmåltiderna. Därest emellertid
ikraftträdandet av bestämmelsen uppskjutes tillräckligt lång tid och
35
Kungl. Marits proposition nr 174.
.möjlighet skapas att även efter ikraftträdandet erhålla dispens från skyldigheten,
torde förslagets genomförande icke behöva äventyras.
Liknande synpunkter anföras av länsstyrelsen i Älvsborgs län. Även i några
yttranden från kommuner i olika, län ha liknande tankegångar anförts.
Med hänsyn till omöjligheten att omedelbart överallt realisera befolkningsutredningens
förslag om skolmåltider tillgängliga för alla har utredningens
förslag om en övergångstid, under vilken måltiderna företrädesvis
skola reserveras för de mest behövande barnkategorierna inom folkskolan,
rönt ett gynnsamt mottagande från de hörda myndigheternas och organisationernas
sida. I flertalet yttranden — särskilt i kommunernas — har emellertid
betonats, att den föreslagna övergångstiden på 5 år är alltför kort.
Skolöverstyrelsen anför härom följande.
Emellertid måste införandet av en så omfattande verksamhet, som det
här synes bliva fråga örn, till en början möta stora tekniska svårigheter. Anskaffande
av lämpliga bespisningslokaler och tillräckligt kvalificerad arbetskraft
synes utgöra de största svårigheterna. Överstyrelsen är därför ense med
utredningen om att verksamheten till en början på lämpligt sätt måste begränsas,
dels så att de statsbidragsberättigade måltiderna i första hand reserveras
för de barn, som av olika skäl kunna anses vara särskilt i behov av
desamma, dels ock så att måltider av enklare beskaffenhet kunna serveras
utan att hinder för erhållande av statsbidrag föreligger. Överstyrelsen vill emellertid
i likhet med många av folkskolinspektörerna ifrågasätta, örn icke den
av utredningen föreslagna övergångstiden — 5 år — under vilken tid verksamheten
skall utbyggas att omfatta alla barn vid rikets samtliga skolor,
måste anses väl kort.
Av de 11 jolkskolinspektörer, som yttrat sig i denna fråga, ha samtliga
föreslagit en längre övergångstid. Sveriges överlärarförbund anser, att övergångstiden
bör utsträckas att omfatta minst 10 år.
Länsstyrelsen i Södermanlands län förordar en betydligt utvidgad övergångstid,
förslagsvis 10 eller 15 år. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser,
att övergångstiden inom folkskolan icke bör fastlåsas utan bli beroende av
Kungl. Maj:ts beslut liksom fallet enligt utredningens förslag skulle bliva
beträffande de högre skolorna. För en längre övergångstid uttala sig även
länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Gävleborgs län. Från
kommunalt håll har önskemål framställts om t. ex. övergångstid på 10
år, övergångstid t. o. m. 30 juni 1953, övergångstid t. o. m. sista året för
åttonde skolårets genomförande. Dessutom har från kommunalt håll föreslagits
att skolöverstyrelsen efter prövning av varje särskilt fall måtte få
kunna bevilja dispens efter den 5-åriga övergångstidens slut i ytterligare 2
eller högst 3 år.
Socialvårdskommittén ifrågasätter även örn den av befolkningsutredningen
förutsatta övergångstiden av 5 år kommer att visa sig tillräcklig men anser
att denna omständighet dock icke bör leda till att man under hela utbyggnadstiden
och i alla skoldistrikt skall tillämpa ett system sådant som nu gäl
-
36
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 174.
ler med företrädesrätt för vissa grupper barn. Redan nu böra statsmakterna
enligt kommitténs mening sanktionera principen om tillgång för alla barn,
som så önska, att deltaga i skolbespisningen.
1940 års skolutredning anser att möjligheter att anordna skolmåltider i
sådan omfattning, att alla barn, som önska, kunna beredas plats ännu är så
avlägsen att dess förverkligande inom en tidrymd, som nu kan fastställas, är
utesluten.
Svenska stadsförbundet anför.
Den av utredningen beräknade övergångstiden av fem år för fullständigt
genomförande av det uppställda programmet måste säkerligen anses otillräcklig
för den erforderliga lokalanskaffningen. Oavsett denna lokalanskaffning
har man ju för de närmaste åren att räkna med ett mycket stort byggnadsbehov
för skolväsendet både till följd av den senaste tidens inskränkningar i
byggnadsverksamheten på området och på grund av den ökade nativiteten.
Enligt styrelsens mening är det därför nödvändigt att utsträcka den ifrågavarande
övergångstiden.
Beträffande omfattningen av de barnkategorier inom folkskolan,
vilka enligt utredningens förslag under övergångstiden i första hand skulle
beredas plats, ha inga erinringar gjorts mer än av socialstyrelsen, som anser,
att som särskild barnkategori utöver de av utredningen nämnda bör tillkomma
barn från hem, där sjukdomsfall inträffat.
Befolkningsutredningens förslag örn att införandet av statsunderstödda skolmåltider,
öppna för alla elever i de högre skolorna som så önska, bör föregås
av en försöksverksamhet, varvid rätten att deltaga i skolmåltiderna
begränsas till de mest behövande elevkategorierna, har vunnit anslutning av
de hörda myndigheterna och organisationerna samt rektorerna och styrelserna
vid de högre skolorna. Det framhålles i det övervägande antalet yttranden,
att med hänsyn till de högre skolornas ringa erfarenhet av en organiserad
skolmåltidsverksamhet det lämpligaste är att igångsätta en försöksverksamhet
av föreslagen art. I yttrandena framgår också att de flesta högre skolor
av brist på lokaler sakna möjlighet att mottaga ett större antal elever. Även
att anordna skolmåltider enbart för de särskilt behövande elevkategorierna,
som utredningen föreslagit, anses komma att möta stora svårigheter. I vissa
högre skolor tillhör sålunda majoriteten av eleverna andra kommuner och
måste rubriceras som elever med lång skolväg.
Mot den föreslagna omfattningen av de elevkategorier, som försöksverksamheten
skulle avse, ha icke riktats några viktigare erinringar.
1940 års skolutredning betonar dock, att bedömandet av lärjungarnas i
högre skolor ekonomiska ställning icke får anknytas till skyldigheten att erlägga
full terminsavgift dels emedan vissa högre kommunala läroanstalter
icke upptaga sådan avgift, dels emedan frågan örn terminsavgifternas avskaffande
för närvarande är aktuell. Liknande synpunkter ha anförts av
flick- och sam skolelär arnäs riksförbund.
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 174■
Principen att skolbarnsbespisningen skall vara tillgänglig för alla barn oberoende
av föräldrarnas ekonomiska standard har under hela den tid ifrågavarande
verksamhet understöds av staten varit erkänd av statsmakterna. De
avvikelser från nämnda principer, som gjordes genom 1942 års beslut, torde
snarast böra betraktas såsom med hänsyn till finansiella svårigheter medgivna
undantag än som avsteg i egentlig mening. Det skulle enligt min uppfattning
ur flera synpunkter vara olyckligt, om skolmåltiderna för framtiden
finge en sådan utformning, att de komme att framstå enbart som en
skolans nödåtgärd för de mest behövande. Tiden torde nu vara mogen
för att på ett definitivt sätt infoga skolmåltiderna i raden av skolans naturliga
socialpedagogiska uppgifter. En förutsättning härför synes mig vara,
att skolmåltiderna överallt, där de lokala resurserna så medgiva, göras tillgängliga
för alla som så önska. I likhet med befolkningsutredningen och
de allra flesta av de hörda remissinstanserna anser jag därför, att skolmåltiderna
i princip böra vara tillgängliga för alla elever.
Det bör emellertid observeras, att jag anser, att deltagandet i skolmåltiderna
bör vara fullt frivilligt. Jag kan därför icke dela de uppfattningar,
som på vissa håll framkommit under remissbehandlingen, att barnen skulle
obligatoriskt åläggas deltaga i skolmåltiderna. Att såsom ifrågasatts medge
åt skolläkaren rätt att ålägga vissa barn att deltaga i måltiderna synes mig
även innebära ett olämpligt tvång.
Även om enligt min mening skolmåltiderna böra stå öppna för alla, som
önska deltaga, lägga tekniska förhållanden hinder i vägen för ett omedelbart
realiserande av detta önskemål. Framför allt torde lokalsvårigheter göra
det nödvändigt, att skolmåltiderna i många distrikt få utbyggas under en
relativt lång övergångstid, innan de kunna göras tillgängliga för alla.
Vid bestämmande av de barnkategorier, som under denna övergångstid i
första hand böra få rätt att deltaga i skolmåltiderna, anser jag mig kunna
tillstyrka, att deltagandet begränsas till främst de av utredningen förordade,
vilka äro identiska med de i gällande statsbidragskungörelse § 6
omnämnda. Med hänsyn till av socialstyrelsen framfört yrkande att som
särskild barnkategori upptaga jämväl barn från hem, där sjukdomsfall inträffat,
vill jag framhålla, att, enligt skolöverstyrelsens nuvarande anvisningar
och råd beträffande uttagning av barn för deltagande i skolbarnsbespisning
av den 27 augusti 1943, till kategorierna barn, vilka eljest icke
kunna under frukostrasten erhålla en fullgod måltid i hemmet, torde räknas
förutom barn från hem, där modern har förvärvsarbete hela dagen
utom hemmet, även barn från hem, där modern av tillfällig eller mera långvarig
sjukdom är hindrad att sörja för erforderlig matlagning.
Jag delar befolkningsutredningens uppfattning, att det under en övergångstid
av fem år borde vara möjligt att medhinna utbyggandet av skolbarnsbespisningen
till full omfattning. Åtskilliga remissinstanser — däribland
ett flertal kommuner — ha emellertid ansett en längre övergångstid
Departe
mentschefen.
38
Kungl. Majlis ''proposition nr 174-
erforderlig. Men hänsyn härtill har jag för avsikt att, sedan erfarenhet vunnits
om kommunernas möjligheter att lösa de med utbyggnaden förbundna
tekniska svårigheterna, upptaga övergångstidens längd till förnyad prövning.
Oavsett vilket resultat jag vid en sådan prövning kan komma till anser
jag, att övergångstiden skall efter dispens av skolöverstyrelsen i särskilda
fall kunna förlängas ytterligare viss bestämd tid.
I princip delar jag befolkningsutredningens uppfattning, att skolmåltider
inom de högre skolorna böra så snart resurserna så medge göras tillgängliga för
alla elever, som önska deltaga i dem. Med hänsyn till att det i vissa fall rör
sig om mycket stora skolenheter med ofta mycket dåliga lokalförhållanden,
där erfarenheter av en mera rationellt ordnad skolbarnsbespisning nästan helt
saknas, torde det lämpligaste vara att, såsom utredningen föreslagit, låta ett
mera definitivt beslut angående skolmåltidernas utformning i de högre skolorna
anstå tills erfarenheter hunnit samlas från den försöksverksamhet, som jag
förordar bör igångsättas i dessa skolor. I likhet med utredningen anser jag,
att denna försöksverksamhet närmast bör avse att täcka de behov, som från
alla håll erkännas vara särskilt angelägna. Det synes mig böra ankomma på
Kungl. Majit att bestämma försöksverksamhetens längd. Under denna försöksverksamhet
bör alltså skolmåltiderna företrädesvis reserveras för de elevkategorier,
som måste anses lia ett särskilt starkt behov av ordnade skolmåltider, men
i mån av utrymme bör självfallet även övriga elever, som önska deltaga, beredas
plats.
Befolkningsutredningen har betecknat de elevkategorier, det här närmast
skulle vara fråga om, som a) elever med lång skolväg, b) klena eller sjuka elever,
c) elever, vilka äro helt befriade från terminsavgift eller ha nedsatt sådan
samt d) elever, vilka eljest icke kunna under frukostrasten erhålla en ur näringssynpunkt
fullgod måltid i sina hem. Jag förutsätter att härvid med elever
med lång skolväg närmast bör förstås de dagligen resande lärjungarna. I många
högre skolor utgöra emellertid dessa redan majoriteten av elevantalet, varför
det med de begränsade lokalresurser, som här stå till buds, kommer att visa
sig nödvändigt med en ytterligare prövning med hänsyn till rätten att få deltaga.
Det synes mig då viktigast att i första hand de obemedlade och mindre bemedlade
dagligen resande lärjungarna beredas plats. I mån av utrymme bör därefter
skolkommunens obemedlade och mindre bemedlade elever samt övriga
elevkategorier beredas plats. I likhet med vissa remissinstanser finner jag
även, att man vid bedömandet av elevernas ekonomiska ställning icke bör
anknyta till skyldigheten att erlägga full terminsavgift. På skolöverstyrelsen
torde böra ankomma att utfärda de närmare råd och anvisningar,
som komma att bliva erforderliga vid uttagandet av elever till de högre
skolornas skolmåltider.
Kungl. Maj:ts -proposition nr 174-
39
2. Fria eller avgiftsbelagda skolmåltider?
B ejolkningsutrednin gen.
Utredningen erinrar om att enligt de åren 1937—-1942 gällande statsbidragsbestämmelserna
skolmåltiderna skulle vara avgiftsfria. Sedan år 1942
stadgas emellertid, att avgifter, högst motsvarande självkostnadspriset, kunna
få upptagas, då målsman för barn, som deltager i bespisningen, befinnes utan
svårighet kunna erlägga avgiften.
Utredningen framhåller vidare, att av de 81 000 folk- och småskolebarn,
som höstterminen 1943 deltogo i skolmåltiderna, 65 000, d. v. s. 80 procent av
hela antalet, erhöllo gratisbespisning medan 16 000 barn erhöllo skolmåltider
mot hel eller nedsatt avgift allt efter för olika distrikt gällande grunder för
avgiftens uttagande. Det bör dock observeras, framhåller utredningen, att av
dessa 20 procent betalande hälften tillhörde Stockholms stad och län. Avgifter
för barnen upptogos även mestadels i kommuner med förhållandevis låg utdebitering
per skattekrona. Utredningen påpekar även, att de grunder, efter
vilka skoldistrikten uttaga avgifter, äro mycket skiftande, samt lämnar en
översikt över de tillämpade normerna.
För att söka utröna hur landets skoldistrikt ställde sig till frågan örn fria
skolmåltider, har utredningen riktat en särskild fråga härom till skolstyrelserna.
Frågan gavs medvetet en tillspetsad karaktär för att riktigt få opinionen
klarlagd. Den lydde: »Bör skolmåltid gratis tillhandahållas alla elever?» Cirka
45 procent av skolstyrelserna ansågo, att alla elever borde tillhandahållas
skolmåltider gratis. 18 procent hade ingen bestämd uppfattning, medan 37
procent ansågo, att skolmåltiden icke borde tillhandahållas gratis. I Norrbottens
och Västernorrlands län ansågo 86 respektive 73 procent av distrikten,
att alla barn borde erhålla bespisning gratis, medan endast respektive
10 och 16 procent hade motsatt uppfattning. De län, som uppvisade den
mest utpräglade negativa inställningen till frågan, voro Jönköpings, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus samt Örebro län, där de jakande svaren utgjorde
respektive 34, 36, 37 och 38 procent, under det att de nekande uppgingo
till respektive 49, 43, 44 och 46 procent av samtliga svar.
Något mer än hälften av de 270 skoldistrikt, vilka ordnade skolmåltider
höstterminen 1943, ställde dessa gratis till förfogande för alla barn, som deltogo.
Befolkningsutredningen har även vid sin enquéte i september 1944 till
landets folkskolinspektörer riktat frågan: »Skola skolmåltider tillhandahållas
alla barn avgiftsfritt eller endast vissa?» Av de 52 inspektörerna uttalade sig
36 för avgiftsfria skolmåltider för alla, medan 16 ansågo, att avgiftsfria måltider
borde stå endast vissa behövande barn till förfogande.
Dessa enquéter anser utredningen ge vid handen, att det såväl bland skolstyrelser
som folkskolinspektörer föreligger en vidsträckt opinion för att skol
-
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
måltiderna skola vara avgiftsfria. Befolkningsutredningen framhåller, att den
erfarenhet, som ligger samlad särskilt hos folkskolinspektörer och de distrikt,
sorn redan i större utsträckning infört skolmåltider, gjort ett starkt intryck
på utredningen. Emellertid har vid utredningens prövning av denna fråga invändningar
framförts mot principen, att skolmåltiderna skulle vara avgiftsfria.
Utredningen anför härom följande.
En av dessa invändningar är av principiell art. Man säger sålunda, att barnens
försörjning helt bör åvila familjen och att samhälleliga ingripanden, t. ex.
i form av skolmåltider, komma att avtrubba känslan av ekonomiskt ansvar.
Kostnaderna per serverad skolmåltid sägas vara så låga, att det icke innebär
någon svårighet för det övervägande antalet familjer att erlägga avgifterna
för måltiden. Man har även gjort gällande, att införandet av skolmåltider i
större skala icke är av sådan angelägenhetsgrad, att det skulle kunna motivera
utgifter av den storleksordning, det här skulle bli fråga om.
De anförda skälen skulle motivera, att skolmåltiderna visserligen skulle
vara öppna för alla, men att de skulle vara avgiftsfria endast för obemedlade
barn. För varje barn borde sålunda ske en ekonomisk prövning. Faran
för att en ur skolsocial synpunkt olämplig klassificering av barnen skulle
ske genom att några barn åtnjöte fri bespisning och övriga vore betalande,
skulle kunna elimineras därigenom, att betalningen erlades på sådant sätt, att
barnen vore ovetande örn vilka som vore betalande och vilka som erhölle fria
måltider.
Emot dessa invändningar kan anföras, att ur familjeekonomisk synpunkt
de fria skolmåltiderna äro ett led i samhällets strävan att utjämna barnkostnaderna.
I den mån man erkänner den principen, att samhället bör från familjen
avlyfta en del av de kostnader, som förekomsten av barn för med sig och
att detta bör gälla oavsett familjens inkomstnivå, torde icke någon vägande
invändning kunna riktas mot att skolmåltiderna bli avgiftsfria för alla barn.
Örn det med skäl kunde hävdas, att den fria skolmåltiden skulle avtrubba
känslan för det ekonomiska ansvaret för barnen, skulle samma kritik träffa
även andra stödformer för barnfamiljerna, framför allt alla förslag örn barnbidrag.
Som ett kraftigt motiv för anordnandet av skolmåltider har tidigare framhållits
de svårigheter, som möta i många hem, att ge barnen ett tillfredsställande
frukostmål. Skolmåltiderna måste därför få väsentlig betydelse genom
att underlätta husmödrarnas arbete och komma icke blott skolbarnen utan
även småbarnen, där sådana finnas, tillgodo. Mot fria skolmåltider kan sålunda
icke resas den invändningen, att de trots de därmed förbundna kostnaderna
blott skulle komma vissa ålderskategorier och kanske icke de mest
behövande tillgodo. Den fria skolmåltiden utgör i själva verket en samhällets
åtgärd till förmån för de allra flesta av våra barn, framför allt då de ekonomiskt
svagast ställda och de barnrika familjernas. För dessas skull anser utredningen
det befogat, att samhället påtager sig de ökade kostnader, som den
fria skolmåltiden kommer att innebära.
Ett införande av ett åttonde skolår samt en eventuell ytterligare utsträckning
av den obligatoriska skoltiden kommer vidare att för de enskilda familjerna
— särskilt på landsbygden med dess behov av arbetskraft — te sig
bekymmersamt, örn detta skulle innebära ökade kostnader för skolbarnen i
skilda avseenden. Det synes utredningen som om fria skolmåltider härvidlag
skulle utgöra ett icke obetydligt stöd för familjerna.
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 17/t.
Om måltiderna avgiftsbeläggas för vissa kategorier barn, föreligger risk
för att föräldrarna icke låta dem deltaga i skolmåltiden. Det torde vara så, att
man ofta icke räknar med kostnaden för matsäcken men däremot skulle fästa
stor vikt vid de utgifter, som skolmåltiden kunde komma att medföra. Även
örn avgiften sattes till självkostnadspris, komme den dock ofta att kännas
som en betungande utgift. För en familj med 3 barn, vilka deltoge i 200
skolmåltider, skulle kostnaden vid ett pris av cirka 50 öre per måltid uppgå
till 300 kronor per läsår.
Befolkningsutredningen framhåller vidare, att de erfarenheter som gjorts
beträffande avgifter för skolmåltiderna icke äro helt entydiga. Härom anför
utredningen.
Sålunda har man på vissa håll — det gäller särskilt storstäderna — ansett
sig lia enbart goda erfarenheter av olika system för att uttaga avgifter, medan
man på andra betraktat en avgiftsbeläggning av vissa, barnkategorier som en
för skolan främmande och ur social synpunkt förkastlig åtgärd. Som tidigare
framhållits, har befolkningsutredningen i denna fråga tagit särskilt intryck
av den erfarenhet, som ligger samlad hos landets folkskolinspektörer och de
distrikt, som haft en mera omfattande skolbarnsbespisning. Utredningen har
också blivit övertygad örn, att upptagandet av avgifter av vissa barnkategorier
icke är en tillfredsställande lösning. En avgiftsprövning innebär alltid stora
svårigheter. Där en sådan för närvarande är införd, fungera skolstyrelserna
som socialnämnder med uppgift att uppdela barnen i betalande och icke betalande.
En sådan uppdelning medför lätt orättvisor och i varje fall svårlösbara
principproblem, något som avspeglas i den rika variation av prövningsgrunder,
som förekommer. Att skolstyrelserna på sina håll upptaga avgifter,
beror till övervägande delen icke på att de betrakta skolmåltiderna endast
som en understödsåtgärd utan på att statsbidraget är så ringa, att de för att
kunna ekonomiskt trygga genomförandet av skolmåltiderna äro tvungna att
lita även till barnens avgifter. Att uttaga avgifter av en del barn, vilkas föräldrar
antagas bättre »ha råd därtill», kan vidare — även örn betalningen
sker utan barnens vetskap — befaras medföra risk för att i skolans värld införes
en social och ekonomisk klassuppdelning av barnen, vilket på allt sätt
måste undvikas.
Utredningen anser därför, att skolmåltiderna i princip böra vara fria för de
barn, som önska deltaga i dem. Härigenom skulle enligt utredningens mening
en betydande social välfärdsanordning tryggas åt landets barnfamiljer och
samhället medverka till en omfördelning av barnkostnaderna samt en utjämning
av standardskillnaden mellan barnrika och barnfattiga i överensstämmelse
med befolkningspolitikens huvudlinje.
Remissyttrande n.
Befolkningsutredningens förslag örn att skolmåltiderna i princip böra vara
fria för alla deltagande barn har vunnit anslutning i flertalet avgivna yttranden
från myndigheter, organisationer och kommuner. Utredningens principiella
uppfattning på denna punkt har sålunda tillstyrkts av skolöverstyrelsen,
socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, statskontoret, statens arbetsmarknadskommissions
sakkunniga i frågor rörande kvinnlig arbetskraft, överståthållarämbe
-
42
Kungl. Martts ''proposition nr 174-
tet och flertalet länsstyrelser, flertalet (40) folkskolinspektörer, folkskolans lärarorganisationer,
något mindre än hälften av de högre skolorna, socialvårdskommittén,
svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund,
landsorganisationen, Sveriges läkarförbund, riksförbundet landsbygdens folk
(om de statsfinansiella förhållandena medgiva det), kooperativa förbundet,
Fredrika Bremerförbundet, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, folkpartiets
kvinnoförbund samt svenska landsbygdens kvinnoförbund.
Det övervägande flertalet hörda kommuner i varje län har även tillstyrkt,
att skolmåltiderna skola vara avgiftsfria.
Av de tillstyrkande yttrandena på denna punkt inhämtas bland
annat följande.
Skolöverstyrelsen anser såsom huvudprincip böra gälla, att skolmåltiderna
skola stå öppna och vara avgiftsfria för alla barn, som däri önska deltaga. Vid
tillämpningen av denna princip komme verksamheten att befrias från varje
intryck av fattigvårdskaraktär och på ett naturligt sätt inordnas i raden av
övriga socialpedagogiska åtgärder inom skolans ram.
Emellertid framför överstyrelsen det förslaget, att under den av utredningen
föreslagna övergångstiden avgifter måtte få upptagas, emedan de
tekniska svårigheterna i många fall vore så stora, att igångsättandet av verksamheten
även för de kategorier, som i första hand avsåges under övergångstiden,
kunde försvåras. Överstyrelsen anför härom följande.
För att underlätta igångsättandet är det önskvärt att ytterligare kunna
begränsa antalet deltagare, och det förefaller då naturligt att fästa avseende
vid hemmens ekonomiska bärkraft. Överstyrelsen vill därför föreslå, att under
övergångstiden kommun må för i bespisningen deltagande lärjunge från hem,
vars ekonomiska förhållanden det medgiver, av vederbörande målsman upptaga
måltidsavgift, högst motsvarande kommunens självkostnad för måltiden.
För sådan lärjunges måltid bör givetvis icke utgå statsbidrag.
Beträffande vissa mot överstyrelsens yttrande anförda reservationer hänvisas
till det följande.
Medicinalstyrelsen anför följande.
Det synes klart framgå av vad utredningen anfört, att förslaget örn fria
skolmåltider för alla, som önska deltaga, främst har sin motivering i allmänt
sociala och närmast befolkningspolitiska skäl. Med stor tillfredsställelse hälsar
styrelsen den nu vaknade insikten om nödvändigheten av en mera positiv inställning
från samhällets sida gentemot familjen i avsikt att lätta de kostnader
och övriga bördor, som förekomsten av barn föra med sig. Styrelsen finner
liksom utredningen, att skäl saknas att i fråga om skolmåltider mera än i
fråga om övriga förmåner, som för samhällets egen skull tillhandahållas barnen
i skolan, uppdela barnen i två kategorier, betalande och icke betalande, ett
särskiljande, som ur olika synpunkter är olämpligt. Styrelsen tillstyrker därför
förslaget, att var och en för barn ansvarig, som vill låta barnet deltaga i
skolmåltid, också skall vara berättigad därtill utan att erlägga särskild avgift.
43
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 17Jh
Styrelsen instämmer i vad befolkningsutredningen anfört om allmänna kostnadsfria
skolmåltider som ett naturligt komplement till övriga socialpedagogiska
anordningar i skolan i den målmedvetna strävan att göra skolan till
ett kraftcentrum i hälso- och socialvårdens tjänst.
Beträffande vissa mot styrelsens yttrande anförda reservationer hänvisas
till det följande.
Stockholms stads follcskoledirektion anser att starka skäl tala för fri bespisning
åt alla elever och anför härom bland annat följande.
De förmåner, som skolan erbjuder, bör den principiellt erbjuda alla lika
utan uppdelning med hänsyn till målsmans ekonomiska ställning. Att genom
fria skolmåltider åstadkommes någon utjämning samhällsmedlemmarna emellan
av familjernas barnkostnader är enligt folkskoledirektionens mening mycket
värdefullt. En dylik utjämning i form av förmåner, som man vet direkt
komma barnen tillgodo, är bättre än ökade skatteavdrag åt barnrika familjer.
Det nuvarande systemet nied ansökningar, kontroll av inkomstuppgifterna
genom registerbyrån, behovsprövning i de lokala bespisningskommittéerna, försäljning
av bespisningspolletter till betalande barn, kontroll av att alla dessa
barn lämna polletter samt slutligen redovisning av de influtna avgifterna till
folkskoledirektionens kassa, medför redan nu en betydande arbetsbörda. Örn
bespisningen bomme att väsentligt utvidgas, skulle dessa arbetsuppgifter
kunna inverka menligt på ledningen av skolans skötsel. För de högre skolorna
saknas i många fall tillgång till arbetskraft för de administrativa uppgifter, som
en tillämpning av det nuvarande systemet för bespisningens anordnande skulle
medföra. Även ur dessa synpunkter, som visserligen icke äro av sådan betydelse
att de få anses vara avgörande vid frågans bedömande, vore avgiftsfrihet
för alla att föredraga.
Länsstyrelsen i Jönköpings län anser de av reservanten Herlitz anförda
synpunkterna värda beaktande men tillstyrker likväl utredningsmajoritetens
förslag om fria skolmåltider, då det kan ifrågasättas, örn de relativt små
belopp, som komma att inflyta, därest barn till så kallade bemedlade föräldrar
skola erlägga avgifter, motsvara det ökade arbete och de kostnader med bokföringsåtgärder
m. m. samt de svårigheter som måste uppkomma vid en behovsprövning.
Sveriges läkarförbund, som avstyrkt en utvidgning av skolbamsbespisningen,
anser att örn en sådan likvisst skulle genomföras densamma måste vara
avgiftsfri för alla barn, som önska deltaga däri.
Kooperativa förbundet anför bland annat följande.
Då antalet barn från familjer i bättre ekonomisk ställning är litet i förhållande
till det totala barnantalet, synes den kostnadsökning, som en uraktlåten
avgiftsbeläggning skulle medföra, vara av relativt liten betydelse. Då statens
kostnader för skolmåltiderna komma att belasta budgeten, får det vidare
antagas, att familjer med barn i högre inkomstläge genom inkomst- och förmögenhetsskattens
progressivitet i realiteten komma att belastas med minst
motsvarande kostnader för denna förmån.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 17Jf.
Befolkningsutredningens förslag om fria skolmåltider för alla deltagande
barn har avstyrkts eller blivit föremål för invändningar och
kritik i yttranden från bland annat länsstyrelserna i Uppsala, Gotlands,
Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro och Kopparbergs
län, 1940 års skolutredning, svenska skolläkarföreningen, svenska
provinsialläkarföreningen, svenska läkarsällskapet, svenska barnläkarförbundet,
högerns centrala kvinnnoråd samt flick- och samskolelärarnas riksförbund.
Dessutom ha reservanter inom skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen
anmält, att de ansett att avgifter även i fortsättningen böra upptagas.
Av de mot befolkningsutredningens förslag om för alla fria skolmåltider
kritiskt inställda yttrandena inhämtas bland annat följande.
I en mot skolöverstyrelsens yttrande avgiven reservation har generaldirektören
Holmdahl förklarat, att han icke blivit övertygad örn det riktiga och
lämpliga i att — särskilt i frågans nuvarande läge — genomföra principen
om avgiftsfria skolmåltider. Detta skulle kunna medföra en så forcerad utveckling,
att en tillfredsställande lösning av de med skolmåltiders anordnande
sammanhängande praktiska frågorna äventyrades. Undervisningsrådet Lundblad
understryker särskilt de praktiska svårigheter av olika, slag, som måste
uppstå vid elevbespisningen i de högre skolorna och anser, att ett avgiftsbeläggande
för lärjungar i någorlunda god ekonomisk ställning är motiverat.
I synnerhet vid en utbyggnad av bespisningen utöver det i övergångsbestämmelserna
angivna minimum kunde avgifterna ha en viss reglerande inverkan
på tillströmningen till elevbespisningen. Undervisningsrådet Quensel kan icke
heller biträda principen örn avgiftsfria skolmåltider för alla, då detta kommer
att innebära detsamma som total bespisning i skolan. Man bör vänta med att
principiellt låsa fast bespisningsorganisationen vid allmän avgiftsfrihet till
dess att man fått en säkrare, på större erfarenhet och mer ingående undersökningar
grundad övertygelse om skolmåltidernas gynnsamma verkningar.
I mot medicinalstyrelsens yttrande avgivna reservationer ha medicinalrådet
Byttner och förste stadsläkaren Rietz anslutit sig till skolöverläkaren Herlitz’
till utredningens betänkande fogade särskilda yttrande, medan professorerna
lichtenstein och Wallgren samt docenten Ström i särskilt yttrande förklarat
sig anse, att avgifter borde uttagas, bland annat emedan det måste ingiva
allvarliga betänkligheter att i socialpolitiskt syfte införa bestämmelser, vilka
såsom icke grundade på verkligt behov vore ägnade att uppluckra och avtrubba
känslan av och viljan till självansvar och självhjälp.
Länsstyrelsen i Gotlands län anför följande.
Om man vill tillgodose synpunkten, att måltidernas intagande i hemmet
bör vara det normala och mest önskvärda och skolmåltiden sålunda en nödfallsutväg,
som bör tillgripas, endast då tillfredsställande kost av någon
anledning icke står barnet till buds i hemmet, finnes möjlighet att i avsevärd
mån tillgodose nämnda synpunkt genom att avgifter upptagas för de barn,
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 174-
vilkas målsmän utan svårighet kunna erlägga sådana. Härigenom torde en
begränsning av skolmåltiderna till de barn, som verkligen behöva dem, i erforderlig
mån kunna anses säkerställd. En behovsprövning i detta avseende
torde icke möta så stora svårigheter, som av utredningen gjorts gällande.
Ej heller kan länsstyrelsen dela utredningens farhågor, att en uppdelning
av skolbarnen i betalande och icke betalande medför risk för att i skolans
värld införes en social och ekonomisk klassuppdelning av barnen. Systemet
har ju i stor utsträckning tidigare tillämpats, bland annat i Stockholm och
Göteborg, utan att sådana olägenheter avhörts. I de högre skolorna förekommer
nedsättning och även befrielse från stadgade terminsavgifter för
mindre bemedlade elever, men såvitt länsstyrelsen har sig bekant har detta
förhållande aldrig konstaterats medföra yttringar av ett sådant motsatsförhållande
mellan läroverkens elever. Ej heller torde några större svårigheter
ha mött vid behovsprövning i fråga örn terminsavgifterna. Detsamma
torde gälla den prövning, som äger rum beträffande stipendier och skollovskoloniresor.
För underlättande av en behovsprövning i fråga om avgiftsfria
skolmåltider skulle man kunna tänka sig att sådana i en allmän bestämmelse
förbehölles alla barn, vilkas målsmäns taxerade inkomster understege
visst belopp, men att vederbörande skolmyndighet på särskild ansökan
kunde medgiva befrielse från avgift även i andra fall, då särskilda skäl förelåge,
exempelvis när det gäller barnrika familjer. Härigenom skulle den egentliga
prövningen kunna i avsevärd mån begränsas.
Genom att avgifter upptagas för de barn, vilkas målsmän utan svårigheter
kunna erlägga dem, uppnås följande fördelar:
1. Såsom ovan nämnts kan en begränsning av deltagandet påräknas till
de barn, som äro i behov av skolmåltiderna,
2. Genom denna begränsning minskas de svårigheter, som i flertalet skoldistrikt
uppstå för anskaffande av lämpliga lokaler,
3. Föräldrarnas ansvarskänsla för barnen råkar icke i fara att avtrubbas,
4. Man undviker det principiellt oriktiga förhållandet, att det allmänna
lämnar ekonomiskt stöd åt enskilda, som icke äro i behov av sådant stöd,
5. Avsevärda besparingar kunna göras till förmån för andra ändamål, vilkas
tillgodoseende kanske är av ännu mer trängande art.
Med hänsyn till det nuvarande statsfinansiella läget och det program till
sociala reformer, som av statsmakterna är avsett att genomföras under de
närmaste åren torde besparingssynpunkten icke vara den minst viktiga. Detta
gäller även många kommuner.
Den avgift, som upptages, bör hållas omkring självkostnadspriset för den
erhållna måltiden men kan lämpligen utgå med ett fixt belopp lika med det
varå statsbidrag enligt utredningens förslag skall beräknas för de icke betalande
barnen. Genom en sådan anordning blir utgiften för den betalande
näppeligen större än örn barnet intagit målet i hemmet. Man behöver sålunda
icke befara, att barn, som icke erhålla tillfredsställande kost i hem
niet, på grund av utgiften undandragas en välbehövlig skolmåltid. Å andra
sidan har man ej heller anledning befara, att barn, som erhålla tillfredsställande
utspisning i hemmet, i onödan komma att deltaga i skolmåltiderna.
Samtidigt härmed har man allt skäl att förmoda, att den besparing för statsverket,
som uppstår i jämförelse med genomförande av utredningens förslag,
kommer att bli avsevärd.
Såsom ytterligare motivering för sin i denna fråga intagna ståndpunkt vill
länsstyrelsen åberopa innehållet i det särskilda yttrande, som skolöverläkaren
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
docenten C. W. Herlitz anfört till det föreliggande betänkandet. Särskilt vill
länsstyrelsen ansluta sig till dennes uttalande angående det stora behovet
av hygieniskt tillfredsställande skollokaler, i synnerhet på landsbygden, och
att detta behov främst bör tillgodoses. Denna fråga har särskilt intresse för
Gotlands län, där skolbyggnadspro Wernet är aktuellt inom flertalet kommuner.
Slutligen må anföras, att de motiv som utredningen anfört för avböjande
av obligatoriska skolmåltider, nämligen att det ur samhällets synpunkt icke
är önskvärt att i större utsträckning än nödigt bryta kontakten med hemmet,
att kosten i hemmet kan göras mera individualiserad, att den tillsyn,
som en måltid i hemmet möjliggör, måste skattas högt etc., även kunna anföras
såsom skäl för att genom det av länsstyrelsen förordade avgiftssystemet
söka skapa en begränsning av skolmåltiderna till dem, som verkligen
behöva dem.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bolms län är icke beredd att tillstyrka skolbarnsbespisningen
i den omfattning och på det sätt, förslaget avser, bland
annat beroende på att enligt länsstyrelsens förmenande kostnaderna för verksamheten
skulle bliva av den omfattning, att de påkalla ett övervägande,
huruvida icke en del av medlen skulle medföra större nytta vid annan användning
inom skolväsendet eller annorstädes. Länsstyrelsen anför vidare
bland annat följande.
Länsstyrelsen ifrågasätter, örn icke ur såväl skolhygienisk som pedagogisk
synpunkt de medel, som sparas genom principens eftergivande, skulle medföra
större nytta genom förbättring av skollokaler och dessas utrustning.
Att såsom befolkningsutredningen gjort tillmäta principen om avgiftsfrihet
för alla utan behovsprövning en större pedagogisk betydelse, finner länsstyrelsen
vara föga motiverat. Skolbarns intresse av och känslighet för huruvida
det ena eller andra barnets föräldrar få erlägga betalning för skolmåltiderna
eller icke, lärer vara minimalt, och behovsprövning härvidlag kan icke skäligen
vara mera betänklig än i fråga örn exempelvis skolstipendier.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anlägger liknande synpunkter och yttrar vidare
bland annat.
De skäl, som befolkningsutredningen åberopat för införandet av fria skolmåltider,
finner länsstyrelsen ej tillräckligt bärande. De farhågor, som från
utredningens sida uttalas för att uttagandet av avgifter för skolmåltider i
vissa fall skulle medföra risk för att i skolans värld infördes en social ekonomisk
klassuppdelning av barnen, vilken skulle vara skadlig för dem, anser
länsstyrelsen för sin del överdrivna. En sådan klassificering har ju sedan
lång tid tillbaka varit genomförd vid de allmänna läroverken vid uttagandet
av terminsavgifterna, utan att några allvarligare olägenheter härav kunnat
förmärkas. Erfarenheten från de skolor, där avgifter för skolmåltiderna uttagits
av de barns föräldrar, vilka ägt förmåga att gälda avgifterna, bekräfta
icke heller befolkningsutredningens farhågor på denna punkt. För övrigt
torde, såsom från vissa håll också framhållits, det icke stöta på några större
svårigheter att uttaga avgifterna för måltiderna på sådant sätt, att barnen
själva icke behöva äga kännedom om vilka som äro betalande eller ej. Länsstyrelsen
delar icke heller befolkningsutredningens uppfattning att genom
-
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
förandet av fria skolmåltider skulle ingå som ett lämpligt led i samhällets medverkan
till en omfördelning av barnkostnaderna samt till en utjämning avstandardskillnad
mellan barnrika och barnfattiga familjer. Länsstyrelsen vill
till en början erinra om, att befolkningsutredningen själv varit angelägen
framhålla, att det är av stort värde, att barnens möjlighet att hålla kontakt
med hemmen icke minskas i onödan och att det ur denna synpunkt självfallet
vore önskvärt, att, om förhållandena medgåve, barnens frukostmål intoges
i hemmen. De föräldrar, som av lojalitet mot det allmänna och i känslan
av ansvar för sina barns försörjning låta sina barn intaga sina måltider i
hemmen, skulle icke komma i åtnjutande av någon utjämning i barnkostnadema.
Man kan vidare med fog fråga sig varför denna bamkostnadsutj åmning
— vilken enligt utredningens förslag dessutom icke gör skillnad mellan
familjer med ett eller flera barn — endast skall komma de föräldrar till godo,
som ha barn i skolan. Behovet av en utjämning är väl minst lika stark under
den tid barnen icke bevista skolan. Enligt länsstyrelsens förmenande bör man
gå fram på andra vägar, örn man på ett rättvist sätt vill söka utjämna barnkostnaderna,
antingen man då väljer ett system med direkta barnbidrag eller
med höjda barnavdrag vid taxeringen.
Slutligen vill länsstyrelsen i detta sammanhang framhålla, att erfarenheten
synes ha visat, att gratisbespisning även av barn, vilkas föräldrar ej
behöva denna förmån, verkat hämmande på kommuners benägenhet att
över huvud taget anordna barnbespisning.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län ansluter sig till den uppfattning, som
kommit till uttryck i de mot befolkningsutredningens förslag avgivna reservationerna,
samt anför bland annat följande.
Till de ekonomiska betänkligheterna vid en för alla fri skolbarnsbespisning
komma också organisatoriska svårigheter. Om skolbarnsbespisningen blir fri
för alla, torde anslutningen bli inemot hundraprocentig. Härigenom uppkomma
stora svårigheter i fråga om såväl lokaler som personal. Särskilt på
landsbygden kan det med den rådande bristen på kvinnlig arbetskraft ofta
bli omöjligt att erhålla den arbetskraft, som erfordras för tillagning av mat
och för uppassning med mera. Ju större antal barn, som skall tagas emot
vid skolmåltiderna, ju svårare blir det att nöjaktigt organisera det hela. Även
häri ligger ett skäl att icke onödigtvis animera en anslutning till bespisningen,
som varken är socialt eller hygieniskt motiverad. Länsstyrelsen vill därför
förorda att skolmåltiderna hållas tillgängliga för alla, men att skälig betalning
avfordras målsmän i goda ekonomiska omständigheter.
1940 års skolutredning — med reservationer av ledamöterna Jonzon och
Persson, vilka hävdat att skolmåltiderna principiellt böra vara avgiftsfria —
anser det bestyrkt av de uttalanden, som gjorts från läkarhåll, att avgiftsfria
skolmåltider för alla, som önska deltaga i dessa måltider, icke kunna motiveras
ur folkhälsans synpunkt. Någon utjämning av barnkostnaderna kan
heller icke åstadkommas med mindre skolbarnsbespisningen omfattar alla
barn. Så länge icke samtliga barn deltaga kan allmän och lika verkande utjämning
icke uppnås. Skolutredningen anför vidare.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 174-
De svårigheter vid avgiftsprövningen, som befolkningsutredningen tillmäter
avgörande vikt, ä.ro i verkligheten ej alltför stora. Erfarenheten från
den hittills bedrivna verksamheten visar, att denna angelägenhet kan
skötas på ett sådant sätt, att ringa olägenhet för barnen är förenad därmed.
Att en helt avgiftsfri barnbespisning blir enklare att sköta för överläraren
eller den nämnd eller person, som får att ombesörja de praktiska anordningarna
i samband med bespisningen, kan icke anses utgöra ett tillräckligt skäl
för avgifternas fullständiga avskaffande. I nedanstående tablå sammanställas
av skolutredningen inhämtade uppgifter angående fördelningen under
höstterminen 1945 av betalande och icke betalande lärjungar vid folkskolornas
skolmåltider i Borås, Göteborgs, Nacka och Stockholms skoldistrikt.
| Hela barnan- | Deltagare i skolbarns- | Deltagare, som | ||||
Skoldistrikt | talet vid di-striktets lolk-och småskolor | bespisningen | icke betala | betala | |||
antal | / av hela | antal | \ | antal |
| ||
Borås............. | 3 778 | 1 170 | 31 | 970 | 83 | 200 | 17 |
Göteborg........... | 22 280 | 6 580 | 30 | 5 330 | 81 | 1250 | 19 |
Nacka............ | 927 | 834 | 90 | 167 | 20 | 667 | 80 |
Stockholm.......... | 31 700 | 12 300 | 39 | 6 400 | 52 | 5 900 | 48 |
I samband med infordrandet av dessa uppgifter hade skolutredningen från
folkskolinspektören respektive överläraren i distriktet anhållit örn svar på
följande fråga: »Har systemet med dels avgiftsfria, dels avgiftsbelagda skolmåltider
medfört administrativa svårigheter eller eljest visat sig olägligt?»
Enligt svaret från Borås har systemet i stort sett fungerat bra men vållat
en del besvär med dels ifyllande av blankett för behovskontroll, dels arbete
för överläraren att kontrollera uppgifterna hos socialregistret. Göteborg besvarar
frågan med nej och anger, att systemet fungerat friktionsfritt. Nacka
anser, att det visat sig svårt att åstadkomma en rättvis behovsprövning, och
framhåller, att det icke är möjligt att för barnen dölja klassificeringen i betalande
och icke betalande. Inkasserandet och redovisningen av avgifterna anses
i detta distrikt också ta en icke ringa tid i anspråk. Stockholmssvaret går ut
på att det nuvarande systemet med ansökningar, kontroll av inkomstuppgifter,
försäljning och uppsamling av polletter samt redovisning av de influtna avgifterna
medför en betydande arbetsbörda. Dessa synpunkter äro dock enligt
distriktets mening icke av avgörande betydelse vid bedömandet av frågan
örn avgiftsfrihet för alla.
I likhet med skolöverläkaren vill skolutredningen erinra om att en ekono
misk behovsprövning förekommer i många andra sammanhang, såsom beträffande
stipendier, sommarresor för barn o. s. v. En jämförelse mellan den
obligatoriska, kostnadsfria undervisningen och skolbarnsbespisningen kan ej
anses vara rättvisande. Att flertalet familjeförsörjare skulle kunna ge sina
barn den undervisning, som dessa i samhällets intresse måste erhålla, ligger
helt och hållet utanför möjligheternas gränser; att de åter, under förutsättning
att de bo i skolans närhet, icke skulle kunna ge sina barn mat hör dock
i vårt land till undantagsfallen. Örn undervisningen skulle ges i hemmen, vore
detta sålunda i allmänhet olämpligt för barnen. Att dessa få sina måltider
i hemmen, är däremot i regel till nytta för dem.
49
Kungl. Majits proposition nr 174-
Om skolutredningen således i princip kan ansluta sig till tanken att rätt
att deltaga i skolmåltiderna i framtiden skall medgivas alla barn, vilkas föräldrar
så önska, finner utredningen det dock motiverat, att måltiderna icke
generellt göras avgiftsfria. Härigenom skulle man på ett smidigare sätt kunna
minska risken för att barn onödigtvis droges bort från hemmen, och därjämte
skulle en sådan ordning innebära, att tillbörlig hänsyn toges till ekonomiskt
mindre väl ställda föräldrar. Även ur finansiella synpunkter anser skolutredningen
detta vara önskvärt. Kommunerna böra alltså allt framgent få behålla
rätten att uttaga avgift i de fall, då hemmens ekonomi medger betalning.
Att bespisningen anordnas avgiftsfritt för alla deltagare bör alltså icke
utgöra villkor för erhållande av statsbidrag.
De yttranden, som avgivits av de olika läkarorganisationerna, ha i regel
understrukit, att näringstillståndet hos de svenska skolbarnen i allmänhet
icke är så dåligt, att därigenom en allmän kostnadsfrihet kan motiveras.
Svenska skolläkarföreningen anser, att det viktigaste skälet mot en allmän
kostnadsfri skolmåltid är, att den vore ägnad att i många fall i onödan minska
sambandet mellan hem och barn. En ekonomisk behovsprövning skulle
vidare enligt föreningens uppfattning vara ägnad att höja uppskattningen
av måltiden. Föreningen räknar med, att deltagandet i skolmåltiderna skulle
bli betydligt mindre, om avgifter kunde upptagas, varigenom avsevärda allmänna
besparingar kunde göras och på så sätt möjligheter uppstå att tillgodose
andra långt viktigare sociala behov. Föreningen pekar härvid på det
enligt dess uppfattning oerhört viktiga önskemålet örn minskning av klassernas
storlek liksom en förbättrad skollokalshygien. Föreningen anser även,
att den ekonomiska behovsprövningen och avgiftsredovisningen skulle kunna
förenklas i hög grad. Även avgifternas inbetalande borde kunna ordnas så,
att barnen icke finge vetskap örn, vilka som betalade eller ej.
Svenska läkarsällskapet finner det icke berättigat att av hygieniska skäl
föreslå en fri barnbespisning för alla barn. Svenska barnläkarförbundet hänvisar
i sitt yttrande till den skrivelse förbundet tillställt ordföranden i 1941
års befolkningsutredning den 25 oktober 1945, vari bland annat framhållits,
att, då näringsstandarden bland de svenska barnen icke gåve den ringaste
anledning till oro och då barnläkarna överallt kunde konstatera, att barnen
tillväxte och utvecklade sig på ett fullt tillfredsställande sätt, genomförandet
av fria skolmåltider för alla skolbarn icke vore motiverat. Förbundet anför
i ifrågavarande skrivelse vidare:
Svenska barnläkarförbundets styrelse önskar fastslå, att några bärande
medicinska skäl för den föreslagna utvidgningen av skolbespisningen icke kunna
åberopas. I betraktande av den föreslagna åtgärdens dyrbarhet och av
bristen på kvinnlig arbetskraft i vårt land samt i betraktande av de stora
och trängande reformer, som krävas inom den svenska skolan — främst kanske
en nedskärning av de ur såväl pedagogiska som medicinska synpunkter
skadliga oformligt stora klasserna — synes det styrelsen starkt kunna ifrågasättas,
om man har anledning nu frångå behovsprövning vid utdelandet av
Bihang till riksdagens protokoll 19^6. 1 sami. Nr 174.
4
Departe
mentschefen.
50 Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
kostnadsfria skolmåltider, då i nuvarande hårt skattetyngda läge en dylik utvidgning
av skolbespisningen kanske kunde medföra tillbakasättandet av andra
enligt styrelsens åsikt nödvändigare reformer inom skolan.
Flick- och samskoleläramas riksförbund anser det vara ett praktiskt krav,
att i varje fall under en lång utbyggnadsperiod en ekonomisk behovsprövning
bibehålies. I större skolor och särskilt de mycket stora bli svårigheterna att
anordna skolmåltider rent av oöverstigliga. De ur skilda synpunkter verkligt
behövande böra därför i första hand tillförsäkras i alla hänseenden goda måltidsförhållanden
och övriga lärjungar böra mot avgifter få deltaga i måltiden
i den mån platser kunna tillhandahållas.
Principen, att skolmåltiderna skola tillhandahållas de deltagande barnen
avgiftsfritt, har liksom principen örn tillgänglighet för alla hittills varit vägledande
för statsmakterna såtillvida, att den behovsprövning, som ägt rum,
gällt kommunerna, d. v. s. uttagandet av de skoldistrikt, som med hänsyn till
inom dem rådande förhållanden skulle komma i åtnjutande av statsbidrag
till skolbarnsbespisning. Inom de skoldistrikt, som sålunda efter föregången
behovsprövning blivit berättigade till statsbidrag, skulle enligt intill år 1942
gällande statsbidragsbestämmelser bespisningen i princip vara avgiftsfri och
komma alla barn vid vederbörande skola till del. Den ändring härutinnan,
som vidtogs år 1942, då skoldistrikten tillerkändes rätt — men ej ålades skyldighet
— att upptaga avgifter, betecknades vid sin tillkomst uttryckligen såsom
en helt av praktiska och statsfinansiella synpunkter betingad åtgärd för
att möjliggöra, att de begränsade anslagsmedel, som ställdes till förfogande,
bomme största möjliga antal behövande barn till del. Ändringen kan sålunda
sägas ha haft provisorisk karaktär.
Då de förslag angående skolmåltiderna, som nu framlagts, syfta till en allmän
utbyggnad av denna verksamhet med en i förhållande till den nuvarande
statsunderstödda bespisningsverksamheten väsentligt vidgad målsättning, synes
det mig emellertid nödvändigt, att ett förnyat ställningstagande sker även
till frågan, huruvida skolmåltiderna skola tillhandahållas avgiftsfritt eller
icke.
De nu avgivna remissyttrandena synas bekräfta befolkningsutredningens
uppfattning örn att det förefinnes en stark opinion till förmån för fria skolmåltider.
Det övervägande antalet hörda myndigheter, organisationer och
kommuner har sålunda tillstyrkt utredningens förslag örn att skolmåltiderna
böra vara fria för de barn, som önska deltaga i dem. Särskild vikt synes mig
härvid böra fästas vid opinionen inom folkskolan, där erfarenheterna av skolmåltiderna
äro av gammalt datum. Flertalet folkskolinspektörer och samtliga
folkskolans lärarorganisationer ha sålunda tillstyrkt fria skolmåltider. Enligt
min mening tala också starka pedagogiska, sociala och befolkningspolitiska
51
Kungl. Maj:ts -proposition nr 174.
skäl för att skolmåltiderna på sätt befolkningsutredningen föreslagit i princip
göras fria för alla deltagande.
Det synes mig uppenbart, att ett system med uppdelning av barnen i betalande
och icke-betalande ur skolans synpunkt måste vara förenat med
avsevärda nackdelar. Detta har stått klart långt tidigare och vad i ärendet
förekommit synes mig giva ytterligare stöd åt denna uppfattning. Den prövning
av vederbörandes ekonomiska förhållanden, som är en> förutsättning för
en sådan uppdelning, är utan tvivel en synnerligen grannlaga uppgift och
mycket svår att verkställa. De normer, som nu tillämpas beträffande avgifternas
uttagande, synas också skifta väsentligt från kommun till kommun, varför
det är tydligt att det nu tillämpade systemet kan medföra uppenbara orättvisor
skolbarnen emellan. Att ersätta den nuvarande individuella ekonomiska
behovsprövningen med mera summariska och generella normer skulle väl närmast
innebära, att en för hela landet gemensam inkomstgräns infördes, och att
skolbarn, vars föräldrars inkomst icke uppginge till denna, erhölle fria skolmåltider.
Man skulle dock genom en sådan inkomstspärr icke kunna undvika,
att en mängd barn komme att utestängas, för vilkas föräldrar det skulle
innebära en kännbar utgift, om de skulle betala skolfrukosten till självkostnadspris.
Det synes mig emellertid skäligt, att icke blott de ekonomiskt svagaste
utan också de befolkningsgrupper, vilkas inkomster ligga närmast däröver,
komma i åtnjutande av den icke obetydliga ekonomiska förmån, som
fria skolmåltider innebära för en barnfamilj.
Man kan enligt min mening även fråga sig örn de relativt små belopp, som
de betalande barnens avgifter skulle komma att uppgå till, kunna motivera
upprätthållandet av en för skolan besvärande och ur administrativ synpunkt
svårbemästrad avgiftsprövning. Den uppfattning, som i vissa yttranden framförts,
att avsevärda belopp skulle kunna sparas åt det allmänna örn avgifter
upptoges, synes mig icke hållbar inför det faktum, att det övervägande antalet
skolbarn i vårt land kommer från hem i små ekonomiska omständigheter.
De stora fördelar, vilka vinnas därigenom, att skolan befrias från en för dess
fostrande uppgift främmande ekonomisk behovsprövning av eleverna, anser
jag väl kunna motivera de ökade kostnader för det allmänna, som fria skolmåltider
för alla komme att innebära.
Det har i vissa remissyttranden hävdats, att ett beslut om tillhandahållande
av fria skolmåltider åt alla, som önska deltaga i dem, för de större skolorna
komme att medföra nästan oöverstigliga svårigheter av praktisk art, varför
man genom avgifters upptagande borde söka reglera tillströmningen. Det synes
mig dock tveksamt, örn man kan förutsätta, att upptagandet av avgifter
komme att verka hämmande på anslutningen till skolmåltiderna, i den mån
det bland skolbarnen finnes ett verkligt behov av skolmåltider och dessa börja
bli alltmer uppskattade. Från Nacka kommun i Stockholms län rapporteras
sålunda ett 90 procentigt deltagande höstterminen 1945, trots att avgifter
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 174-
upptogos av 80 procent av de deltagande. Vad åter beträffar de förmenta
praktiska svårigheterna i större skolor synas mig dessa i viss mån överdrivna,
vilket i de flesta yttranden väl torde bero på bristande kännedom örn möjligheterna
att på ett praktiskt och pedagogiskt tillfredsställande sätt ordna
skolmåltider i stora skolor. I Stockholms nya folkskolor ha dock skolmåltider
numera kunnat ordnas med upp till cirka 370 barn samtidigt i en skola utan
att några större olägenheter synas ha uppstått eller barnen, såsom i vissa
yttranden befarats, tagit psykisk skada av bespisningens omfattning.
Örn en reglering av tillströmningen måste ske — vilket på många håll blir
fallet under utbyggnadsperioden — synes mig detta därför icke böra ske genom
ett fasthållande vid rätten att uttaga avgifter ens under denna tid, ehuru
principen örn avgiftsfrihet av rättviseskäl borde vara förbunden med principen
om tillgänglighet för alla. Såsom jag tidigare föreslagit, bör bespisningen
i stället i första hand reserveras för de mest behövande barnen, vilka alla böra
erhålla skolmåltiden avgiftsfritt. En generell rätt för skoldistrikten att upptaga
avgifter under utbyggnadsperioden synes mig också kunna medföra risk
för att dessa icke bygga ut verksamheten i den takt, som behovet i själva
verket borde motivera. För de högre skolorna torde vidare en rätt att avgiftsbelägga
måltiderna ha ringa betydelse som regulator beträffande tillströmningen
under försökstiden. Ett definitivt beslut angående skolmåltidernas utformning
i de högre skolorna bör ju enligt min i annat sammanhang framförda
mening anstå tills erfarenheter vunnits av den försöksverksamhet, som
enligt vad jag föreslagit bör igångsättas i dessa skolor. På grund av dessa skolors
små lokalresurser kan denna försöksverksamhet mångenstädes kanske endast
omfatta en del av de mest behövande, i första hand de obemedlade eller
mindre bemedlade, dagligen resande eleverna. Dessa synas böra erhålla måltiderna
kostnadsfritt liksom övriga resande elever samt skolkommunens egna
obemedlade eller mindre bemedlade elever. Med hänsyn till att jag i annat sammanhang
kommer att förorda, att måltidskostnaderna för elever, som tillhöra
andra kommuner än skolkommunen, helt bestridas av statsmedel, följer även
härav, att de icke böra erlägga avgifter för måltiderna. I den mån andra elevkategorier
kunna beredas plats under försöksverksamheten — vilket väl
sannolikt endast kan ske i undantagsfall — böra även dessa erhålla fria skolmåltider.
Jag tillstyrker därför befolkningsutredningens förslag örn fria skolmåltider
för alla deltagande elever såväl inom folkskolan som under försöksverksamheten
i de högre skolorna.
Kungl. Majlis proposition nr 17Jj.
53
V. Lokal- och personalfrågorna samt skolmåltidernas
sammansättning.
1. Lokalfrågan.
Befolkningsutredningen.
Med hänsyn till att bristen på ändamålsenliga lokaler ofta angivits ställa
oöverstigliga hinder i vägen för en utbyggnad av skolmåltidsverksamheten,
har utredningen i görligaste mån sökt kartlägga lokalbeståndet och dess brister.
Av utredningen i detta hänseende inhämtas bland annat följande.
Folkskolor. Det framgår av svaren på utsända frågeformulär, att
inom folkskolan mer än hälften (cirka 58 procent) av de skolor, som
anordnat bespisning, fått tillgripa utrymmen avsedda att tjäna
andra funktioner inom skolorna, såsom klassrum, kapprum, korridorer och
dylikt. De två nordligaste länen äro förhållandevis sämst utrustade med bespisningslokaler
av något slag. Samtidigt äro å andra sidan de fullt utrustade
bespisningslokalerna minst vanliga i de län, som ha den minsta bespisningsfrekvensen,
d. v. s. de tättbebyggda mellan- och sydsvenska länen. Det är även
utan vidare tydligt, framhåller befolkningsutredningen, att landsbygdens skolor
förfoga över bespisningslokaler i mindre utsträckning än städernas och tätorternas
skolor, icke blott kvantitativt utan även kvalitativt.
En mera ingående undersökning beträffande lokalförhållandena, i 2 019 skolor
tillhörande distrikt, vilka vid åtminstone någon skola inom distriktet redan
anordnat skolbarnsbespisning, gav till resultat, att av 836 skolor, som redan
anordnat fullständig bespisning med lagad mat, 641 (d. v. s. omkring 77 procent)
ansett sig kunna disponera kök för tillredning av skolmåltider under förutsättning
att statsbidrag utgick även för lokaler och bespisningen omfattade
alla elever.
Inga större svårigheter synas föreligga, framhåller befolkningsutredningen,
att i sistnämnda skolor anskaffa även särskild serveringslokal; för icke mindre
än 87 procent av dem har angivits, att så kan ske. De 195 skolor, som icke
uppgivits kunna disponera kök, ha icke heller någon nämnvärd möjlighet att
anskaffa särskilda serveringslokaler. Bland de 1 183 skolor, som icke hade ordnat
fullständig bespisning eller vid vilka bespisning icke alls förekom, äro förhållandena
delvis motsatta, i det att bland dessa skolor 63 procent icke kunna
anskaffa kök och som regel icke heller serveringslokaler. De skolor, vilka
kunna disponera kök, ha i allmänhet även uppgivits kunna ha tillgång till'' särskilda
serveringslokaler.
Då det här är fråga om skoldistrikt, som redan besitta erfarenheter av skolbarnsbespisning
i någon form och sålunda äro positivt inställda till en sådan
verksamhet, anser befolkningsutredningen det vara sannolikt, att de anförda
siffrorna äro godtagbara.
Vad beträffar de skoldistrikt, som icke anordna s k o 1-m å 11 i d e r, hänvisas till följande sammanställning.
54 Kungl. Maj:ts proposition nr 17/t.
Förekomsten av bespisningslokaler i distrikt, som icke redovisat skolbarnsbespisning
vare sig läsåret 1942/43 eller höstterminen 1943.
Antal | Distrikt, som uppgivit sig | |||||||
lia bespisningslokal | icke disponera be-spisningslokal eller Antal | |||||||
Antal | Antal skolor med | |||||||
distrikt | skolor | elever | distrikt | skolor i | kök för | uppvärm- ningsmöj- ligheter | ||
distrikt | skolor | |||||||
2 083 | 6 984 | 262 291 | 345 | 1486 | 119 | 687 | 1738 | 5 498 |
Det framgår av sammanställningen, att av de nära 7 000 skolor, där bespisning
hittills icke anordnats, 119 disponera kök för fullständig matlagning
och 687 ha uppvärmningsmöjlighet. Det vill dock synas som om nyssnämnda
antal, 119 skolor med kök för fullständig matlagning, icke bör godtagas utan
vidare; sannolikt avse en del svar skolkökslokaler. 1 738 distrikt med 5 498
skolor uppgiva sig icke disponera bespisningslokal eller lokal med möjlighet
till uppvärmning.
Av befolkningsutredningens undersökningar framgår det vidare, att fullt
utrustade skolkökslokaler förekomma i 10 procent av samtliga cirka 7 000
skolor inom distrikt, som icke anordnat skolbarnsbespisning, och provisoriska
skolkökslokaler i ytterligare 10 procent. Endast 20 procent av skolorna i dessa
distrikt äga sålunda tillgång till skolkökslokaler i någon form.
Örn man granskar uppgifterna rörande de såsom provisoriska skolkökslokaler
uppgivna lokalerna, finner man, att 184 äro inrymda i skolsalar, 155
i föreningslokaler eller kommunalrum, 62 i privata bostäder och 281 i andra
utrymmen.
De distrikt, som i sina cirka 5 600 skolor sakna tillgång till skolkökslokaler
i någon form, ha särskilt tillfrågats beträffande möjligheten att anskaffa antingen
lämpliga utrymmen inom skolan, som under lästid kunna inredas för
tillagning av skolmåltider åt eleverna, eller lämpliga utrymmen, vilka kunna
ställas till förfogande i närheten av skolan. I 772 skolor finnes en möjlighet
att skaffa lämpligt utrymme inom skolan, varvid i 417 fall det avsedda utrymmet
är försett med spis, och i 347 fall har man ansett det möjligt att anskaffa
lämpligt utrymme i skolans närhet.
Befolkningsutredningen anser, att undersökningarna angående lokalbeståndet
i de distrikt, som icke redovisat skolbarnsbespisning läsåret 1942/43 eller
höstterminen 1943, visat, att det skulle vara möjligt att utan särskilda kostnader
nå ett provisorium i lokalfrågorna i fråga örn en tredjedel av de 7 000
skolor, varom är fråga. Utredningen anför vidare härom följande.
Efter ett studium av skolstyrelsernas synpunkter är det måhända icke oberättigat
att dessutom framhålla, att svaren i en del fall präglats av en återhållsamhet,
vars grunder äro att söka i en naturlig försiktighet inför de ekonomiska
konsekvenserna för kommunen, när statens stöd icke är preciserat till
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 174-
sin storlek. Det förefaller icke osannolikt, att lokalmöjligheterna liro bättre
än statistiken visar såväl i de distrikt, vilka deklarerat intresse för saken men
vilkas syn på lokalfrågans lösning alltför starkt påverkats av att för liten
hänsyn tagits till ett statligt ekonomiskt stöd, som i de distrikt, vilkas inställning
till skolbarnsbespisningen varit sådan, att några allvarliga försök att
planera lokalfrågans lösning över huvud taget icke ägt rum. Då det emellertid
å andra sidan synes befolkningsutredningen uppenbart, att man som regel
icke i samma lokal bör sammanföra skolköksundervisning och skolbarnsbespisning,
har utredningen stannat inför det antagandet, att var tredje skola i
de distrikt, där bespisning icke förekommit, äger möjlighet att vidtaga åtminstone
provisoriska åtgärder för lokalfrågans lösning.
Det har gjorts gällande, att distrikten i sina svar på det utsända frågeformuläret
medvetet sökt tolka sina möjligheter alltför gynnsamt och sökt måla
förhållandena i alltför ljusa färger. I själva verket — säges det — skulle lokalmöjligheterna
vara mycket sämre än vad som framkommit vid undersökningen.
Med anledning härav har befolkningsutredningen ansett det angeläget att
söka få en mera direkt uppfattning om de förefintliga lokalmöjligheterna än
som kunnat erhållas genom de av skoldistrikten lämnade uppgifterna. Utredningen
övervägde därför till en början att göra en stickprovsundersökning
i praktiskt taget alla län i landet för att vid personliga besök konfrontera de
lämnade uppgifterna med verkliga förhållandena. Av kostnadsskäl måste emellertid
undersökningen begränsas till 5 inspektionsområden i olika delar av
landet. Efter givet bemyndigande har utredningens socialpedagogiska delegation
företagit studieresor i Upplands, Roslagens, Nordsmålands östra, Göteborgs
och Bohus läns samt Medelpads inspektionsområden och har därvid
kunnat förvissa sig om att de lämnade uppgifterna i huvudsak överensstämt
med de lokala förhållandena. Där så icke ansågs vara fallet, var orsaken ofta,
att möjligheterna att anskaffa lokaler för utspisningen underskattats. I betydligt
flera skolor än distrikten uppgivit fanns det sålunda goda utrymmen
för provisoriska skolmåltidslokaler eller utrymmen, som efter relativt obetydliga
reparationer och ombyggnader kunde tjäna som fullgoda måltidslokaler.
Möjligheterna för anskaffande av bespisningslokaler samt tillhörande kök syntes
mångenstädes vara bättre än vad som angivits vid undersökningen på
våren 1944. Det är väl sannolikt, att förhållandena äro likartade i andra delar
av landet. Det torde alltså finnas skäl att antaga, att provisoriska skolmåltidslokaler
— om vederbörande verkligen ha intresse för skolbarnsbespisningen
— kunna inom folkskolan anskaffas i större utsträckning, än vad den statistiska
undersökningen givit vid handen.
Högre skolor. Beträffande lokalförhållandena i de högre skolorna har
utredningen anfört följande.
Med tanke på det stora antalet resande elever vid dessa skolor har undersökningen
inriktats på att söka klarlägga icke blott förekomsten av respektive
möjligheten att anskaffa lokaler för tillredning och servering av måltider utan
även tillgången på s. k. frukostrum, d. v. s. lokaler av den typ, sorn elever
med lång skolväg bruka få använda för att där intaga matsäcksfrukost. Det
visade sig, att såsom frukostrum lämpade lokaler funnos vid mellan 1/„ och
"/;! av de olika skolorna. Som regel torde deras kapacitet vara relativt liten.
I ungefär 1/:i av fallen saknas dylika lokaler helt, samtidigt som man förklarat
sig icke ha möjlighet att inom skolan eller i skolans närhet anskaffa sådana.
I de fall, där man ansett sig kunna anskaffa lokal, har möjligheten förelegat i
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 174-
form av förhyrning eller ifrågasatt nybyggnad. De inkomna uppgifterna ha
sammanställts i följande tablå.
| Lokal lämplig som frukostrum |
| ||
Skolor | finnes | finn men möjlighe när finnes | es ej t att anskaffa finnes ej | Summa |
Högre allmänna läroverk...... | 40 | 2 | 20 | 62 |
Realskolor............... | 39 | 7 | 29 | 75 |
Kommunala mellanskolor...... | 39 | 13 | 18 | 70 |
Kommunala flickskolor........ | 26 | 3 | 12 | 41 |
Praktiska mellanskolor........ | 6 | 2 | 3 | 11 |
Tekniska läroverk........... | 3 | 2 | 4 | 9 |
Handelsläroverk............ | 6 | — | 2 | 8 |
Kommunala anstalter för yrkesunder-visning ................ | 22 | 5 | 17 | 44 |
Lokaler för tillredning och servering av måltider har man, som väntat, tillgång
till i ett något mindre antal fall, varierande för olika slag av läroanstalter
från V:i till 1 /2. Uppgifter om dessa lokalers kapacitet saknas. Möjligheterna
att anskaffa sådana utrymmen inom skola eller i skolans närhet ha bedömts
såsom mindre gynnsamma än då det gällt att anskaffa utrymmen för enbart
bespisning. Närmare uppgifter örn de olika slagen av skolor återfinnas i följande
sammanställning.
| Lokaler för tillredning och servering | |||
Skolor | finnas | Ann men möjlighe finnes | as ej t att anskaffa finnes ej | Summa |
Högre allmänna läroverk....... | 27 | 5 | 30 | 62 |
Realskolor............... | 20 | 16 | 38 | 74 |
Kommunala mellanskolor ...... | 26 | 14 | 29 | 69 |
Kommunala flickskolor........ | 21 | 3 | 17 | 41 |
Praktiska mellanskolor........ | 3 | 2 | 6 | 11 |
Tekniska läroverk........... | 2 | 3 | 4 | 9 |
Handelsläroverk............ | 3 | 2 | 3 | 8 |
Kommunala anstalter för yrkesunder-visning ................ | 15 | 6 | 22 | 43 |
Lokalernas och utrustningens standard. Befolkningsutredningen
framhåller, att i diskussionen kring skolornas möjligheter att anskaffa
skolmåltidslokaler frågan örn lokalernas beskaffenhet ofta skjutits i förgrunden.
Mångenstädes finnas sålunda lediga utrymmen, men fordringarna på
utseende och standard hade redan från början satts så höga, att ett utnyttjan
-
57
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
de av dem i skolmåltidsverksamheten ansetts uteslutet. Utredningen anför härom
bland annat följande.
Man har därvid förbisett, att det vid anordnandet av skolmåltider till en
början kan vara nödvändigt att låta själva skolmåltiden bli det primära och
att betrakta de former och omgivningar, i vilken den tillagas och serveras,
som mindre betydelsefulla. Befolkningsutredningen anser sig med hänsyn till
de lokala svårigheterna böra understryka detta, även om det är uppenbart,
att skolmåltidernas sociala och pedagogiska värde kommer att minska, örn
icke en utveckling sker hän mot en bespisning under bättre hygieniska former
och i ljusa, trevliga och ändamålsenliga lokaler.
Det är i varje fall uppenbart, att man för en mycket lång tid framåt måste
räkna med provisoriska skolmåltidslokaler av de mest växlande slag och att
man endast vid nybyggnad eller annars i undantagsfall kan ha tillgång till
verkligt ändamålsenliga och moderna skolmåltidslokaler.
I de flesta skolor, där man avser att anordna skolmåltider, finnas ofta
utrymmen, som provisoriskt kunna tagas i anspråk i avvaktan på att vid
eventuell nybyggnad eller större ombyggnad särskild bespisningslokal skall inrättas.
Ekonomiska skäl komma sannolikt att göra många av dessa provisorier
till för lång tid giltiga, lösningar, gentemot vilket föga finnes att erinra, så
länge lokalerna hjälpligt fylla vissa minimikrav i fråga örn hygien och utrymme.
Bland de lokaler inom en skola, som i allmänhet kunna och bruka
tagas i anspråk vid en provisorisk lösning, kunna nämnas skolkök, då sådant
icke användes för undervisningsändamål, slöjdsalar, korridorer, kapprum, vindar,
lediga lärarbostäder, stundom även klassrum. Utöver dessa möjligheter
vill utredningen även peka på dem, som kunna skapas genom att bespisningslokaler
anordnas utanför skolan, t. ex. i närbelägna kommunala samlingslokaler,
bygdegårdar, matställen eller dylikt. Det framgår av de från skoldistrikten
införskaffade uppgifterna, att dessa möjligheter icke äro så få.
Befolkningsutredningen är väl medveten örn att invändningar kunna resas
mot användningen av provisoriska lokaler. Det finnes emellertid talrika vittnesbörd
från skilda delar av landet om att man icke endast med små medel
kunnat disponera dylika utrymmen på ett sätt, som medgivit anordnandet av
skolmåltid, utan även lyckats utforma verksamheten på ett för ändamålet
tillfredsställande sätt.
Befolkningsutredningen upplyser i detta sammanhang, att utredningen föranstaltat
om en särskild arkitektutredning rörande vilka minimikrav, som
böra ställas på provisoriska skolmåltidslokaler ifråga örn utrymme, ventilation,
dagsljus och uppvärmning m. m. Vid denna utredning komme förslag
till typritningar för om- och nybyggnader att framläggas och den praktiska
utformningen av skolmåltidernas organisation vid skolor av olika storlek att
beaktas såväl inom provisoriska lokaler som i moderna sådana. Utredningen
avsåge att publicera detta material i särskild ordning samt förutsätter, att
skolöverstyrelsen på grundval av detta material skall utarbeta råd och anvisningar
angående inredning, disposition och organisation av skolmåltidslokaler.
Befolkningsutredningen framhåller vidare, att ett rationellare ordnande av
skolmåltiderna även måste innefatta, att tillagnings- och serveringslokalema
utrustas på bästa och lämpligaste sätt samt förses med moderna och ända
-
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 174-
målsenliga inventarier. Utredningen anser sig kunna konstatera, att de inventarier,
som användas i många skolor i samband med skolmåltiderna, äro av
synnerligen dålig, i vissa fall rent av undermålig beskaffenhet.
Utredningen har uppgjort en förteckning över den behövliga inventarieutrustningen
för skolmåltider med ett barnantal varierande från 25—500 barn
(se bilaga till betänkandet).
Utredningen anser även, att möjligheterna av en standardisering av de erforderliga
inventarierna med central upphandling böra undersökas för att i
största möjliga utsträckning få fram ändamålsenliga inventarier samt nedbringa
kostnaderna.
Remissyttranden.
Lokalfrågan har ägnats uppmärksamhet i flertalet yttranden. I allmänhet
har man härvid betonat de stora svårigheter en utbyggnad av skolmåltidsverksamheten
måste medföra med hänsyn till bristen på härför avsedda
utrymmen.
Skolöverstyrelsen anför.
Beträffande lokalfrågan framhåller utredningen, att man för en mycket
lång tid framåt måste räkna med provisoriska skolmåltidslokaler av de mest
växlande slag, såsom skolkök, slöjdsalar, korridorer, kapprum, vindar, lediga
lärarbostäder, stundom även klassrum. Därutöver anvisar utredningen jämväl
möjligheten att anskaffa bespisningslokaler utanför skolan genom att
hyra närbelägna kommunala samlingslokaler, bygdegårdar, matställen eller
dylikt.
I sina till överstyrelsen ingivna yttranden ha emellertid folkskolinspektörema
ställt sig mycket tveksamma till förslaget, att korridorer, kapprum,
klassrum och även slöjdsalar skulle få användas som bespisningslokaler. De
ha som motivering härför anfört, att man i dessa lokaler icke kan uppnå
ens minimum av de krav på hygien och god måltidsordning, som måste uppställas
på verksamheten, om den skall få den fostrande betydelse för eleverna,
bland annat i form av goda måltidsvanor, som avses vid sidan av dess
egentliga uppgift. Däremot anse folkskolinspektörerna allmänt, att skolkökslokalema
kunna utnyttjas jämväl som bespisningslokaler, särskilt i de
fall, då undervisningen i hushållsgöromål pågår under en jämförelsevis kort
tid av året.
I vad inspektörerna här anfört anser sig överstyrelsen böra instämma. Beträffande
lokaler, som användas både för undervisning och bespisning, bör
dock framhållas, att detta dubbla utnyttjande icke får inverka menligt på
undervisningen.
Att vissa minimikrav uppställas på dessa provisoriska lokaler finner överstyrelsen
riktigt. Enligt betänkandet pågår ju också inom befolkningsutredningen
en särskild utredning, som bland annat skulle ha till uppgift att lämna
förslag till sådana. Med hänsyn dels till de ekonomiska konsekvenserna härav
och dels till att en sådan åtgärd kunde komma att verka avskräckande på
de kommunala myndigheterna och därigenom fördröja införandet av allmän
skolmåltidsverksamhet vill överstyrelsen varna för att dessa minimikrav ställas
alltför högt.
59
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 Jf
Av
de av folkskolinspektörerna avgivna yttrandena framgår följande.
Folkskolinspektören i Östergötlands västm inspektionsområde anser det
vara tämligen tydligt, att lokalfrågan på många håll komme att skapa stora
svårigheter. Dessa svårigheter borde dock ej överdrivas. Om fordringarna ej
dreves upp alltför högt, vilket man dock tyvärr kunde befara, borde även med
provisoriska utrymmen ett gott resultat kunna nås till dess man efter hand
hunne att slutgiltigt ordna lämpliga lokaler med ändamålsenliga inredningar
och inventarier. Folkskolinspektören i Sydsmålands östra inspektionsområde
påpekar, att ett flertal skolor alltjämt saknade lokaler för gymnastik och
slöjd och ansåge det självklart, att lokalbehovet för bespisningen även komme
under omprövning i samband med prövningen av lokalbehovet för övriga
skoländamål. Folkskolinspektören i Skaraborgs södra inspektionsområde anser,
att ett forcerat matrumsbyggande icke skulle vara klokt. En dylik byggnadsfråga
borde lösas i samband med att i övrigt behövlig lokalanskaffning bleve
tillgodosedd, exempelvis för gymnastikundervisning, bad, skolkök och slöjd
etc. Folkskolinspektören i Gästriklands inspektionsområde ställer sig optimistisk
till anskaffandet av bespisningslokaler. I de flesta fall funnes alltid någon
utväg, även om den bleve provisorisk. Efter hand byggdes om eller byggdes
nytt och då bleve frågan definitivt löst. Folkskolinspektören i Medelpads inspektionsområde
önskar, att skoldistrikten måtte få klart för sig, att om lämpliga
lokaler saknades, sådana borde anskaffas utan onödigt dröjsmål. Det vore
fara värt att den provisoriska anordningen eljest bleve närapå permanent. De
bristfälliga skollokaler, som vissa skoldistrikt debatterat örn i årtionden utan
att med verkligt allvar gå in för att ersätta dem med bättre, utgjorde bevis
för att en sådan fara kunde föreligga. Folkskolinspektören i Jämtlands södra
inspektionsområde anser, att särskilda lokaler för skolbarnsbespisningen behövde
ordnas på de flesta håll. Men dessa lokaler skulle samtidigt kunna
tillgodose många andra av ortens behov och tjäna som samlingslokaler, bygdeöö
ungdomsgårdar o. s. v.
Sveriges folkskollärarförbund anför följande.
Under en mycken lång tid framåt nödgas man begagna sig av provisoriska
skolmåltidslokaler. Som sådana nämns bland annat slöjdsalar, korridorer,
kapprum, vindar och klassrum. Ofrånkomligt är, att tillgängliga utrymmen
av här nämnt slag måste till en början tagas i anspråk för ändamålet, men
förbundsstyrelsen ifrågasätter, örn inte betryggande övergångsföreskrifter
för utnyttjande av dessa lokaler böra utfärdas. Annars torde fara föreligga, att
de provisoriska lokalerna, som inte fylla de hygieniska anspråken på en måltidslokal,
bli permanenta. Enligt förbundsstyrelsens mening är det därför
ofrånkomligt., att lokalfrågans tillfredsställande löses inom viss övergångstid
från den tidpunkt skolmåltiderna införts. Förbundsstyrelsen vill också starkt
framhäva vikten av att vissa hygieniska minimikrav ställas på de provisoriska
lokalerna. Förbundsstyrelsen vill i detta sammanhang bestämt hävda, att skyldigheten
att inriitta tidsenliga skolmåltidslokaler inte får medföra, att förbättring
av gamla skollokaler eller byggandet av nya sådana uppskjutes eller helt
avskrives.
Sveriges överlärarförbund anser, att bristen på bespisningslokaler givetvis
kommer att i början vålla betydande svårigheter, men då förslaget inte innebär
något omedelbart igångsättande av bespisningen i alla skolor och då enklare
bespisning under de första åren godkännes för statsbidrag torde dessa
svårigheter inte böra överdrivas.
60
Kungl. Marits proposition nr 17Jf.
Sveriges allmänna folkskoUärarförening hävdar, att ett fullständigt genomförande
av skolbarnsbespisningen under en för kort övergångstid skulle vålla
de lokala skolmyndigheterna svårigheter. En planmässig och ändamålsenlig
lösning av lokalfrågan har stor betydelse för denna viktiga socialreform, varför
skoldistrikten böra erhålla tillräcklig tidsfrist och givas möjlighet till provisoriska
anordningar under övergångstiden.
I yttranden från de högre skolorna understrykes i allmänhet svårigheterna
att inom de nuvarande lokalerna kunna utspisa ett större antal elever. I ett
par yttranden från dessa skolor förordas, att statsbidrag till anordnande av
skolmåltider i de högre skolorna måtte utgå även örn de serveras utanför
skolan till exempel på mjölkbarer, mindre hotell, pensionat etc., under förutsättning
att detta sker i samförstånd med skolans ledning och i enlighet med
givna bestämmelser. Härigenom skulle stora lokalsvårigheter kunna undgås
och det väsentligaste syftet ändå nås.
Lär ove rkslärarnäs riksförbund anför följande.
Utan att ha någon undersökning i de enskilda fallen att stödja sig på torde
man kunna hävda, att endast mycket få läroverk för närvarande ha sådana
lokaler till förfogande, att de skulle förslå för en samtidig servering åt mera
än 10 procent av hela antalet lärjungar. På goda grunder kan man antaga,
att en väsentligt större procent av lärjungarna än den nyssnämnda skulle
önska begagna tillfället att erhålla kostnadsfria skolmåltider. Då måste endera
av två utvägar anlitas, antingen förhyrning av lokal i skolans närhet, eventuellt
upplåtande av lokal, som disponeras av kommunen, eller tillbygge till
läroverket, eventuellt inredning av inom byggnaden odisponerat utrymme.
Förhyrning av lokal torde endast sällan gå för sig men kan dock tänkas
såsom en acceptabel lösning i sådana fall, där läroverkssamhället är av utpräglad
industrikaraktär och exempelvis en fabrik inom rimligt avstånd befinnes
villig att uthyra lunchrum eller dylik lokal.
Örn kommunen skulle önska ställa egen lokal till förfogande, går väl tanken
i första hand till möjligheten att utnyttja folkskolans utrymmen för skolmåltider.
I den händelse att läroverk och folkskola skulle dela en sådan
lokal, finge man avstå från det ofta, och med ali rätt, framförda önskemålet,
att så många läroanstalter som möjligt på samma ort skulle ha samtidiga
måltidstimmar, helst även förlagda till samma tider, som passa för industrier
och affärskontor. Det sistnämnda bleve självfallet omöjligt, örn ett läroverk
skulle dela lunchlokal med en industri.
Vill man anlägga ekonomiska och praktiska synpunkter på frågan, står
det eljest klart, att de två närmast ovan diskuterade alternativen båda lia
mycket stora fördelar att bjuda: lokalerna tillvaratagas bättre, örn de nyttjas
av två kategorier gäster vid olika tider, personalen får ett arbete av
mindre tillfällig karaktär och ställer sig därför billigare; härtill kommer, att
sådana anordningar för hygien eller trevnad, som kunna ifrågakomma, lättare
fås till stånd, om hänsyn till större grupper tala för deras tillkomst.
Sannolikt måste man dock i regel räkna med de två senare alternativen —
lokalfrågans lösning inom läroverksbyggnaden.
Medicinalstyrélsen anför:
Även örn lokalfrågan icke är den allra viktigaste i debatten örn skolmåltiderna,
måste det ur de synpunkter, styrelsen närmast har att företräda, te
sig mycket betänkligt, örn skolmåltiderna för mycket lång tid framåt skulle
äga rum i provisoriska lokaler såsom slöjdsalar, korridorer, kapprum, vindar,
lediga lärarbostäder eller i klassrummen. Styrelsen tänker härvidlag
61
Kungl. Maj:ts •proposition nr 174.
särskilt på tillredningen och förvaringen av matvarorna samt på diskning och
renhållning i de större skolorna. Skola skolmåltiderna jämväl ha ett uppfostrande
syfte — att vänja barnen vid ordentligt lagad, lämpligt sammansatt
kost — bör även födans förvaring och distribution uppfylla rimliga
hygieniska krav. Lokalfrågan bör därför i varje distrikt upptagas till allvarlig
prövning. Särskilt på landsbygden bör därvid övervägas, örn frågan
icke kan lösas i samband med annan behövlig nybyggnad, eventuellt för
skolbad, samlingslokal för ortens ungdom eller andra.
Vad angår lokalfrågan i de stora städerna, synes det böra undersökas, om
icke en praktisk lösning i viss utsträckning åtminstone på sina håll läte sig
vinna genom att förlägga utspisningen till i skolornas närhet belägna lokaler,
dit allmänheten kunde ha tillgång, då lokalerna icke användes för skolans
behov. Särskilt ur ekonomisk synpunkt synes en sådan kombination av folkbar
och skolbespisning böra övervägas.
Länsstyrelserna ha i sina yttranden i regel endast understrukit, att den
mångenstädes bristande tillgången på för ändamålet erforderliga lokaler gör,
att utbyggnaden av skolmåltidsverksamheten måste bli en fråga på lång
sikt. Av deras yttranden inhämtas bland annat följande.
Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller följande.
Beträffande lokalfrågan förefaller det som örn utredningen icke i tillräcklig
grad beaktat nödvändigheten av att bespisningen äger rum i lokaler, som
åtminstone fylla rimliga krav på hygien. Sker icke detta, utan måltiderna
serveras i korridorer och andra för ändamålet mindervärdiga utrymmen, kan
hela verksamheten lätteligen få en prägel av massutfodring, som snart gör densamma
impopulär både hos barn och föräldrar. Det torde därför vara välbetänkt
att redan från början upprätthålla en viss standard i fråga om måltidslokalerna.
Det åligger förste provinsialläkaren att med biträde av tjänsteläkarna
övervaka, att hygieniskt mindervärdiga lokaler icke få förekomma, samt att i
förekommande fall för vederbörande länsstyrelse anmäla förefintliga hygieniska
missförhållanden såväl beträffande lokalernas allmänna beskaffenhet som beträffande
det sätt, varpå utspisningen sker. För att emellertid bespisning i ur
hygienisk synpunkt olämpliga lokaler icke igångsättes utan att lokalerna först
inspekterats och godkänts för sitt ändamål, bör skyldighet stadgas för vederbörande
skoldistrikt, att, samtidigt som anmälan om tillämnad skolbarnsbespisning
göres hos skolöverstyrelsen, insända avskrift av denna anmälan
till förste provinsialläkaren. Anmälan bör därför också innehålla specificerad
uppgift örn den eller de lokaler, som skoldistriktet ämnar använda för bespisningen,
och bör resultatet av förste provinsialläkarens inspektion avvaktas
innan bespisningen igångsättes.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför följande.
På landsbygden torde det vara mycket sällsynt, att skolorna kunna erbjuda
flir matlagning och för utspisning ändamålsenliga lokaler, örn krav
uppställas på skolmåltider av den beskaffenhet, som i betänkandet avses.
Och skolornas ombyggnad för ändamålet lärer vara ett alltför omfattande
företag för att kunna genomföras under den övergångsperiod, som befolkningsutredningen
räknat med. Vad beträffar dc större skolorna flir den högre
undervisningen — skolor med ända till tusentalet elever och med äldre byggnader,
som tillkommit utan varje tanke på att utnyttjas för elevernas bespisning
— blir svårigheten att åstadkomma lokaler för skolmåltiderna må
-
62
Kungl. Majus proposition nr 174-
hända ännu större. Där icke byggnadernas konstruktion eller skoltomternas
begränsade områden helt utesluta om- eller tillbyggnader, lärer i varje fall
kostnaden för lokalanskaffning bli avskräckande stor. Det gäller ju inte
mindre »frukostrum», något som val i allmänhet redan finns, utan matsalar
för utspisning med lagad mat av flera hundra elever samtidigt och köksanordning
anpassad härefter.
Länsstyrelsen i Västerbottens län anför följande.
Skolorna ligga ofta isolerade och med den av utredningen omnämnda svårigheten
att på en del håll anskaffa kvalificerad arbetskraft sammanhänger
enligt länsstyrelsens mening frågan, om likväl förhållandevis stora utgifter
äro att tillråda för anskaffande av personal samt bespisningslokal med tillhörande
utrustning. Redan nu har på sina håll inom länet, där skolbarnsbespisning
förekommer, ett entreprenadsystem utvecklat sig, så beskaffat,
att barnen beretts tillfälle att mot betalning intaga måltider i enskilt hem.
Därest en måltid, likvärdig med den av utredningen föreslagna, kan erhållas
på detta sätt, ifrågasätter länsstyrelsen, örn inte en dylik bespisningsform
bör övervägas vid en del mindre skolor, oaktat kostnaderna i för länsstyrelsen
kända fall avsevärt överstiger den medelkostnad, varmed utredningen
räknat. Av tre kommuner med dylik bespisning har medelkostnaden per måltid
av två beräknats till S5 öre och av en till minst 1 krona 25 öre. Då kontrollen
vid nu nämnd bespisningsform väl knappast kan bli så ingående som
föreslagits av utredningen — den torde dock, särskilt anpassad, vara minst
lika ofrånkomlig här som vid normal bespisning i för ändamålet iordninggjord
lokal — torde det ingalunda få anses vara en eftersträvansvärd utvecklingsform.
Länsstyrelsen, som hyser den uppfattningen, att ett genomförande
av skolmåltidsprogrammet i den utsträckning, som utredningen föreslagit, är
så betydelsefullt, att det bör ske utan dröjsmål, vill emellertid framhålla
det nu berörda tillvägagångssättet som ett medel att, i varje fall under en
övergångstid, påskynda utbyggnaden. Det torde ligga i sakens natur, att
en dylik bespisningsform bör tillgripas först efter särskild prövning, sedan
annan utväg icke lämpligen kunnat beträdas.
I detta sammanhang vill länsstyrelsen framhålla, att viss hänsyn jämväl
torde böra tagas till de helt nyligen framlagda betänkandena av 1940 års
skolutredning örn skolpliktstidens skolformer. Utan att närmare ingå härpå,
torde ett framtida genomförande av de vittomfattande planerna medföra
svårbemästrade problem, bland annat i vad avser lokalfrågan vid de mindre
skolorna. Att då nedlägga mera betydande kostnader på om- eller tillbyggnadsarbeten
vid dessa skolor enbart för bespisningsändamål torde såväl ur
kostnads- som lämplighetssynpunkt böra anstå till dess den praktiska utformningen
av de nya skolplanerna börjar framträda.
Av de yttranden, som inkommit från kommunerna, ha i regel endast städerna
sökt närmare belysa och kostnadsberäkna möjligheterna att ordna en
mera allmän skolmåltidsverksamhet med hänsyn till lokalbehovet. I Stockholm
beräknas engångskostnaderna komma att uppgå till omkring 6 000 000
kronor (200 kronor per barn), däri inbegripet även lokaler för de högre skolorna
i staden; härvid har beräknats, att eleverna få äta i tre lag efter varandra.
I Göteborg beräknas engångskostnaderna för enbart folkskolan, inklusive
dess högre avdelning, till högst 1 900 000 kronor. I Malmö beräknas
63
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 174-
engångskostnaderna vid en bespisning omfattande 65 procent av barnen till
cirka 1 725 000 kronor och i Hälsingborg beräknas engångskostnaderna för
folkskolan till omkring 890 000 kronor.
I yttranden från landsbygdskommuner har bland annat framhållits, att
ändamålsenliga skolmåltidslokaler först kunna åstadkommas, när genom skolväsendets
centralisering nya skolhus uppföras. Förslag ha även framförts
örn standardiserade, monteringsfärdiga trähus intill skolorna. Från kommuner
i Västerbottens och Norrbottens län har påpekats, att för de mycket små
skolorna med t. ex. 8—15 elever det vore slöseri att bygga särskilda tillrednings-
eller serveringslokaler. Här borde det s. k. entreprenadsystemet med
utspisning av barnen i enskilda hem hellre tillämpas. I vissa yttranden ha
även krav framställts på att skoldistrikten borde åläggas att vid nybyggnader
eller omändringar av skollokaler inreda tillrednings- och serveringslokaler
för skolmåltider.
1940 års skolutredning framhåller bland annat, att skolkökslokalerna under
inga förhållanden böra användas vare sig som bespisningslokaler eller som kök
för bespisningen under de tider av läsåret, då skolköksundervisning pågår. På
grund av den utökade skolköksundervisning och utvidgade centralisering av
denna undervisning, som nu föreslagits, torde för övrigt skolkökslokalerna i
framtiden komma att för sitt ändamål utnyttjas effektivare än för närvarande.
De borde därför i regel icke beräknas kunna användas såsom barnbespisningslokaler
ens under någon del av läsåret.
Befolkningsutredningens förslag att frågan om central upphandling
och standardisering av inventarier upptages till prövning
har föranlett vissa erinringar.
Skolöverstyrelsen anför sålunda:
Överstyrelsen medger, att en viss standardisering bör eftersträvas, särskilt
vad beträffar möbler och övrig utrustning i lokalerna. Lämpliga typritningar
och anvisningar om i handeln redan befintliga möbler och annat, som kan
anses lämpligt för ifrågavarande ändamål, böra ställas till skoldistriktens förfogande.
Den erfarenhet överstyrelsen har från den centrala upphandling och
distribution av undervisningsmateriel för landets nordligaste gränsorter, som
under några år prövats av överstyrelsen, är icke av den art, att överstyrelsen
anser sig kunna tillråda införandet av en så omfattande verksamhet, som
det här synes bli fråga örn. Den stora efterfrågan på inventarier och utrustningar
för skolmåltidslokalerna, som blir följden av en mera allmänt utbyggd
skolbarnsbespisning, skulle ställa så stora krav på den föreslagna organisationen,
att den skulle kräva en personalstyrka av helt annan omfattning,
än vad utredningen tänkt sig. Dessutom torde man få räkna med betydligt
längre leveranstider och åtskilligt högre fraktkostnader, än örn lokal upphandling
sker.
I detta sammanhang vill överstyrelsen framhålla önskvärdheten av att inventarier
och utrustning, som anskaffas för de provisoriska måltidslokalerna
att användas under den tid, då verksamheten i många fall får en mera begränsad
omfattning, äro av sådan beskaffenhet i fråga om kvalitet och ända
-
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 17Jf.
målsenlighet, att de med fördel kunna användas i de nya bespisningslokalerna
och sedan verksamheten utbyggts inom skolan eller skoldistriktet.
Sveriges folkskollärarförbund är likaledes tveksamt beträffande det skisserade
centrala upphandlingsförfarandet och anför:
Genom denna anordning kommer framför allt leveranstiden att utsträckas
onödigt långt och fara för en viss byråkratisering föreligger. Enligt förbundsstyrelsens
mening böra de skoldistrikt, som så önska, efter av skolöverstyrelsen
utarbetade standardritningar ha rätt att på orten beställa t. ex.
inventarier för skolmåltidslokaler. Härigenom bortfalla transportkostnaderna
och leveranstiden nedbringas, vilket borde vara särskilt betydelsefullt vid
startandet av skolmåltidsverksamheten.
Även statskontoret ställer sig synnerligen tveksamt till lämpligheten av en
så långt driven centralisering av ifrågavarande upphandling som utredningen
tänkt sig. Riksräkenskapsverket anser, att frågan bör göras till föremål
för ytterligare utredning.
1940 års skolutredning anför:
Skolutredningen har ingenting att erinra emot strävan att genom skolöverstyrelsens
försorg på detta liksom på andra områden åstadkomma en
viss standardisering i fråga om skolornas inventarier, varvid de erfarenheter,
som redan gjorts bland annat inom den centrala sjukvårdsberedningen, böra
utnyttjas.
Den av befolkningsutredningen föreslagna centrala upphandlingen kan
skolutredningen icke tillstyrka. Om de vanligast förekommande inventarierna
standardiseras, har den lokala myndigheten eller funktionären fått ett stöd,
som i de flesta fall är tillräckligt för att göra en även ur prissynpunkt tillfredsställande
lokal upphandling möjlig. Erfarenheten ger dessutom vid handen,
att den prissänkning, som man ofta räknar med vid central upphandling,
icke alltid ernås. Mången gång kan ett litet företag på billig ort vid lokal
upphandling lämna ett lägre pris än sådana större företag, som vid central
upphandling oftast ensamma uppträda som anbudsgivare.
1945 års jolkskolesakkunniga anse, att kommunerna själva böra svara för
anskaffningen av sina inventarier.
Socialvårdskommittén anför följande.
Kommittén känner en viss tveksamhet inför förslaget att central upphandling
skall ske av inventarierna. Vissa fördelar torde otvivelaktigt kunna
utvinnas härigenom, men risken för överorganisation och byråkratisering
ligger nära till hands. Vid en centraliserad upphandling torde leveranserna
företrädesvis komma att tillfalla större producenter, något som givetvis ur
prissynpunkt kan vara en fördel, därest man lyckas förhindra en kartellbildning,
men fördelarna torde komma att vinnas på bekostnad av en eljest
naturlig och önskvärd kontakt mellan de kommunala myndigheterna och det
lokala näringslivet. Det synes kommittén som om man redan genom en
standardisering av inventarierna skulle kunna erhålla tillräckliga garantier
i fråga örn såväl pris som kvalitet. En viss standardisering av köks- och serveringslokalers
utrustning har såvitt sjukhusen angår redan genomförts av
centrala sjukvårdsberedningen. Ett samarbete med detta statliga organ samt
65
Kungl. May.ts proposition nr 174.
utnyttjande av dess erfarenhet oell redan tillgängliga resultat vill kommittén
i detta sammanhang förorda.
Sveriges standardmmngskommission anför följande.
Under senaste år har mellan olika industrisammanslutningar, såsom Sve
riges järn- och metallmanufakturförening och Sveriges mekaniska verkstä
ders förbund samt hemmens forskningsinstitut, pågått samarbete för att
komma fram till lämpliga modeller och kvaliteter för olika slag av köksut
rustning, såsom kok- och stekkärl, matbestick, olika slag av köksknivar m. m.
Därest den av beredningen föreslagna standardiseringen kommer till stånd,
bör den bygga vidare på de resultat, som framkomma genom ovannämnda
samarbete. Kommissionen vill understryka, att för den händelse en systematisk
standardisering av allt materiel, som finnes upptaget i bilaga till betänkandet,
skall genomföras, kommer detta att taga lång tid i anspråk. Vid standardisering
för bestämmande av kvalitet och dimensioner på föremål för lång
tid framåt, måste man vid den slutliga utformningen vara fullt säker på,
att tillräcklig hänsyn tagits till alla faktorer, som kunna inverka på besluten.
Detta är tidskrävande och förutsätter en synnerligen noggrann behandling
av varje ärende.
Man kan tänka sig att genomföra en mera provisorisk standardisering
genom att i olika firmakataloger välja ut vissa modeller på inventarier och
redskap, som sedan upphandlas. En dylik åtgärd kan relativt snabbt genomföras,
men ger ej tillnärmelsevis så säkra resultat som en förutsättningslös
standardisering och kan heller icke bli opartisk.
Den föreslagna standardiseringen av möbler skulle kunna ske på samma
sätt som byggnadsstyrelsen gjort vid standardisering av statens kontorsmöbler.
Härvid har i princip samma tillvägagångssätt tillämpats som föreslagits
i betänkandet.
De sakkunniga anse även att skolöverstyrelsen bör pröva möjligheten avstandardisering
av alla övriga skolinventarier. Kommissionen får för sin del
tillstyrka, att en dylik undersökning kommer till stånd och förutsätter då
samarbete med kommissionen.
Utan tvivel komma på sina håll stora svårigheter att mota, då det gäller att
anskaffa tillräckliga och ändamålsenliga lokaler för matlagning och för servering
av skolmåltiderna. Jag anser det dock sannolikt, att dessa svårigheter
ofta överdrivits. Det har från många håll omvittnats, att, där intresse för
denna verksamhet förelegat från kommunens sida, även lokalfrågan kunnat
lösas, örn än ofta med provisoriska medel. I likhet med befolkningsutrcdningen
anser jag, att man icke torde kunna undgå att för åtskilliga år framåt
räkna med en bespisning i provisoriska lokaler. Det är emellertid önskvärt,
att en utveckling successivt äger rum hän emot en bespisning under bättre
hygieniska former och i mera ändamålsenliga lokaler. Några generella rikt
linjer för hur anskaffandet av skolmåltidslokalerna bör ske torde därvid
icke vara möjligt att angiva. Denna fråga torde lämpligen böra bli föremål
för prövning på varje särskild ort och i varje särskilt fall.
Flir landsbygdens del torde frågan örn skolmåltidslokaler på sina håll
komma i ett delvis nytt liige, därest genom en ny kommunindelning större
Bihang till riksdagens protokoll 19i6. 1 sami. Nr J5
Departe mentschefen -
Ö6
Kungl. Maj:ts proposition nr 174-
skoldistrikt tillskapas. Den fortskridande centraliseringen av skolväsendet
och en kommande skolreform med nya krav på större och funktionsdugligare
skolor torde även medföra, att ändamålsenliga skolmåltidslokaler så småningom
komma att inredas. I avvaktan härpå torde bespisningen tills vidare
kunna äga rum i lokaler av mera provisorisk karaktär, förutsatt att vissa
hygieniska minimi!''ordringar äro uppfyllda. I likhet med skolöverstyrelsen
och 1940 års skolutredning anser jag dock, att, om skolkökslokaler provisoriskt
användas för skolmåltider, detta dubbelutnyttjande av lokalerna icke
på något sätt får menligt inverka på undervisningen. Det torde även vara
lämpligt, såsom framhållits i vissa remissyttranden, att frågan örn skolund
tidslokaler i en kommun löses i samband med uppförandet av gemensam
hetsanläggningar med samlingslokal, bibliotek, tvätt- och badstuga samt övriga
utrymmen för allmän fritidsverksamhet och trevnad. I städerna bör frågan
om tillräckliga skolmåltidslokaler kunna prövas i samband med de omfattande
skolbyggen, som de närmaste åren bli nödvändiga med hänsyn till
den starkt ökade nativiteten.
Då anordnandet av skolmåltider icke avses skola bli obligatoriskt, torde
kommunerna icke kunna åläggas inreda skolmåltidslokaler vid ny- eller ombyggnader,
men jag förutsätter, att skolöverstyrelsen vid prövning av
byggnadsärenden uppmärksammar önskvärdheten av tillräckliga utrymmen
för skolmåltidernas tillagning och servering.
I likhet med vad som anförts i några remissyttranden anser jag, att skolmåltider
med statsbidrag böra kunna anordnas i form av ett entreprenadsystem,
i städerna på mjölkbarer etc., på landsbygden t. ex. i närliggande gårdar,
under förutsättning att verksamheten anordnas i samförstånd med sko
lans ledning och i enlighet med givna bestämmelser. Överhuvudtaget är
det av största vikt, att de lokala skolmyndigheterna söka på ett smidigt sätt
lämpa bespisningsanordningarna efter de möjligheter av olika slag, som
kunna stå till buds i de särskilda fallen.
Befolkningsutredningen kommer enligt vad jag erfarit att inom den närmaste
tiden överlämna sin förut omnämnda undersökning om skolmåltidslokalemas
planering och inredning etc. Det material, som här framlägges,
torde kunna läggas till grund för allmänna anvisningar från skolöverstyrelsens
sida för dessa lokalers planering, inredning och utrustning. Jag förutsätter,
att överstyrelsen härvid kommer att tillhandahålla erforderliga typritningar
för om- eller tillbyggnader av skolmåltidslokaler ävensom angiva
vissa minimifordringar på provisoriska lokaler.
Till frågan om statsbidrag till skolmåltidslokaler samt därmed sammanhängande
frågor återkommer jag i det följande.
Jag delar befolkningsutredningens uppfattning om nödvändigheten av att
skolmåltidslokalerna förses med moderna och ändamålsenliga inventarier av
fullgott skick. Till frågan örn statsbidrag härför återkommer jag likaledes
i det följande.
Frågan örn anordnande av en central upphandling enbart av inventarier för
67
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 174-
skolmåltidslokaler torde för närvarande sakna aktualitet. Utredningens syfte
med sitt förslag härutinnan — att åstadkomma fullgoda inventarier till billigast
möjliga pris — torde kunna uppnås utan en så långt driven centralisering
som en sådan upphandling måste innebära. Kommunerna torde där
för även i fortsättningen böra anförtros upphandlingen av sina inventarier.
Genom skolöverstyrelsens försorg bör dock en viss standardisering kunna
åstadkommas samt anvisningar om fullgoda inventarier och typritningar till
möbler etc. tillhandahållas skolorna. Härvid torde överstyrelsen böra samarbeta
med Sveriges standardiseringskommission, centrala sjukvårdsberedningen
och hemmens forskningsinstitut.
2. Personalfrågan.
B efolknin g sutredningen.
Utredningen framhåller, att vid sidan av lokalfrågan svårigheterna att anskaffa
personal för tillagning och servering av skolmåltiderna hittills ansetts
utgöra betydelsefulla argument mot ytterligare utbyggnad av skolbarnsbespisningen.
Av denna anledning har utredningen undersökt skoldistriktens möjligheter
att under förutsättning av statsbidrag anskaffa nödig personal för matlagningen
i de skolor, där skolbarnsbespisning vid tiden för undersökningen
icke var anordnad. De olika skoldistriktens uppfattning framgår av följande
sammanställning.
Skolstyrelsernas uppfattning om möjligheterna att
anskaffa personal till bespisningsverksamhet i
skolor, där bespisning icke varit ordnad
höstterminen 1943.
Antal distrikt | ||||
där möjlighet att anskaffa personal |
| |||
finnes | ej finnes | ej angivits, | ej angivits | allt |
1091 | 819 | 206 | 323 | 2439 |
De norrländska länen ha varit positivt inställda till personalanskaffningsfrågan
medan skoldistrikten inom de sydligaste länen i stor utsträckning deklarerat
oförmåga att anskaffa personal. I Gävleborgs län t. ex. förklara sig
67 procent av samtliga distrikt kunna ordna sin personalfråga och endast
9 procent ha ansett sig icke kunna gå i land med detta. De sydligare länen
Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs län uppvisa å andra sidan
flera distrikt, som icke anse, än som anse sig kunna skaffa personal. Av samt
-
t>8 Kungl. Maj.ts proposition nr 177,.
liga skoldistrikt i riket anser sig flertalet kunna anskaffa erforderlig personal.
Göres en uppdelning på distrikt med och utan bespisning, finner man som
väntat, att de distrikt, som ha skolbarnsbespisning, ha lättare att ordna sin
personalfråga i de skolor, som förut icke haft bespisning, än de distrikt, som
överhuvudtaget icke anordnat skolbarnsbespisning. Utredningen anser sig
härav kunna dra den slutsatsen, att distrikt, som redan ha ordnat bespisning
i några skolor, på det hela taget äro mera positivt inställda till en ytterligare
utbyggnad.
Utredningen yttrar sammanfattningsvis, att dess undersökningar givit vid
handen, att den ofta föreliggande bristen på kvinnlig arbetskraft icke syntes
vara ett avgörande argument mot en väsentligt utbyggd skolbarnsbespisning.
Tvärtom ansåge sig flertalet av landets skoldistrikt kunna anskaffa erforderlig
personal. Ehuru undersökningen närmast avsett folkskolorna, vore det tydligt,
framhåller utredningen, att resultaten i viss mån även vore tillämpliga på de
högre skolorna. Dessa borde snarare ha bättre möjligheter att anskaffa personal
till skolmåltiderna än folkskolorna, eftersom flertalet av dem vore be
lägna i städer eller andra tätorter.
En betydande utvidgning av skolmåltiderna, ett rationellare anordnande av
desamma samt en höjning av deras standard förutsätta, enligt utredningens
mening, att till bespisningen knytes lämplig och kvalificerad personal. Utredningen
yttrar:
Hittills ha skoldistrikten fått ordna dessa förhållanden, utan att några speciella
villkor uppställts från statsmakternas sida angående kvalifikationerna,
anställningsförhållandena, utbildningen etc. Dessa frågor böra hädanefter tillmätas
större vikt och i större utsträckning bli föremål för skolöverstyrelsens
uppmärksamhet. Enligt utredningens mening bör det ankomma på vederbörande
skolstyrelse och rektor att träffa de dispositioner, som kunna anses
nödvändiga för att tillförsäkra skolan personal.
För anställning anser utredningen att följande bör krävas:
1) läkarintyg, i vilket särskilt skall angivas frihet från pågående tuberkulos,
2) lämplighet för arbetet och god förmåga att umgås med barn samt
3) för föreståndarinna (kokerska) på lämpligt sätt styrkt kunnighet i matlagning.
Förslag till normalinstruktion för personal, anställd vid skolmåltiderna,
bör enligt utredningens mening utarbetas av skolöverstyrelsen.
För de skolor, där heltidsanställd personal behövs, bör en speciell utbildningskurs
anordnas av skolöverstyrelsen, förslagsvis under sommarferierna och
omfattande en tid av 2 månader. Deltagandet bör enligt utredningens mening
vara kostnadsfritt. Ett förslag till kursplan framlägges även. Som inträdesfordringar
till dessa kurser bör enligt utredningen krävas genomgången folkskola
och husmoders-, lanthushålls- eller yrkesskola samt praktik.
Beträffande personalens anställnings- och avlöningsförhållanden synes det
utredningen mycket svårt att uppställa generella, för hela landet gällande normer.
I detta hänseende anför utredningen:
69
Kungl. Maj:ts -proposition nr 174-
Skolmåltiderna — och därmed personalen och dess villkor — komma att
variera från bespisning inom mycket små folkskolor med 15 ä 20 barn som
deltagande, där arbetet har mycket liten omfattning och kan skötas som deltidstjänst
av en duglig husmor, skolstäderska, vaktmästarfru etc., upp till
stora skolor med heltidsanställd, specialutbildad personal. Under sådana förhållanden
blir även lönesättningen underkastad förändringar från skola till
skola, beroende på skolmåltidernas omfattning och personalens utbildning.
Utredningen anser det emellertid tydligt, att en utbildning av föreslagen karaktär
också bör motsvaras av skäliga löneförmåner. Skoldistrikten och skolorna
böra därför ha sin uppmärksamhet riktad på det samband, som råder mellan
tillgången på kvalificerad personal och lönesättningen.
Utredningen framhåller även att löneförhållandena synas böra i största
möjliga utsträckning regleras avtalsmässigt.
Remissyttranden.
I de avgivna yttrandena lia svårigheterna att anskaffa personal för
skolmåltiderna ofta understrukits.
Skolöverstyrelsen anför sålunda följande.
Enligt utredningens uppfattning skulle några nämnvärda svårigheter icke
möta, när det gäller anskaffande av lämplig personal för skolmåltidsverksamheten.
I de till överstyrelsen inkomna yttrandena kommer en motsatt uppfattning
till synes. Där framhålles bland annat, att den nu rådande bristen
på kvinnlig arbetskraft framför allt på landsbygden har medfört, att vissa
svårigheter möta, då det gäller anställande av skolstäderskor, ehuru det här
icke varit fråga om några krav på särskilda kvalifikationer. Då det enligt
överstyrelsens mening kan tänkas, att sådana situationer uppkomma, då enda
förutsättningen för att skolbarnsbespisning skall komma till stånd är, att
läraren (lärarinnan) vid skolan påtager sig även denna uppgift, vill överstyrelsen
erinra om vad överstyrelsen uttalat härom i sitt yttrande över befolkningskommissionens
betänkande i näringsfrågan: »Kommissionens mening, att
läraren (lärarinnan) skulle i vissa fall kunna åtaga sig ansvaret för måltidens
tillredning och servering, kan överstyrelsen icke biträda. Av vad slag måltiden
än är, kräver tillredningen och iordningställandet av densamma avsevärd
tid och i varje fall en tid, som icke står till lärarens eller lärarinnans förfogande
för detta ändamål. Med all sannolikhet skulle lärarinnan nödgas lämna skolbarnen
ensamma i klassrummet, medan hon eventuellt med hjälp av något
av barnen tillredde och iordningställde måltiden. Efterarbetet skulle också
taga sin tid och inkräkta på skolarbetet, såvida inte frukostrasten och skoldagen
väsentligt utsträcktes. Lärarinnans åtagande att ombesörja skolbarnsbespisningen
skulle i en mängd fall föranleda, att skolarbetet bleve försummat.
Överstyrelsen vill därför som sin mening uttala, att som allmän regel bör gälla,
att tjänstgörande lärare och lärarinnor icke böra få åtaga sig att ombesörja
skolbarnsbespisningen. Endast i undantagsfall, då barnantalet är synnerligen
ringa och för måltidens tillredning och servering erforderlig arbetshjälp står
till förfogande, må ansvaret för bespisningen vid skolan kunna anförtros åt
vederbörande lärare (lärarinna), dock för undvikande av missbruk endast efter
tillstånd av folkskolinspektören.» Överstyrelsen vidbliver sin här hävdade uppfattning.
Överstyrelsen delar utredningens uppfattning, att för en betydande utvidg
ning av skolmåltiderna, ett rationellare anordnande av desamma samt en höj
70
Kunell. Marits proposition nr Hening
av deras standard förutsattes, att till bespisningen knytes lämplig och
kvalificerad personal. Likaså anser överstyrelsen, att anställande av personal
bör liksom hittills vara en kommunal angelägenhet. Till ledning för de kommunala
myndigheterna böra uppställas vissa minimikrav på den personal, som
skall anställas, och dess arbetsuppgifter böra framgå av ett förslag till normalinstruktion.
Vad utredningen föreslagit härom, anser sig överstyrelsen böra
tillstyrka.
Av folkskolinspektörerna ha 13 närmare uttalat sig i denna fråga. De flesta
lia därvid betonat, att det på landsbygden med dess brist på kvinnlig arbetskraft
måste uppstå stora svårigheter att anskaffa kvalificerad personal. Detta
kommer framför allt att bli fallet i de små, avlägset liggande skolorna med
t. ex. bara en läraravdelning. En inspektör anser, att arbetsplikt bör införas
för att få personal. Ett par inspektörer betona, att tjänstgörande lärare icke
böra få engageras för tillagning och servering av skolmåltiderna. Inspektören i
Hälsinglands södra inspektionsområde framhåller dock, att några speciella
svårigheter att anskaffa personal hittills icke förmärkts inom de skoldistrikt
inom inspektionsområdet, där bespisning sedan flera år bedrivits. Ortsbefolkningens
intresse av att denna högt uppskattade verksamhet hålles i gång
vid skolan säges ofta ha underlättat skolledningens besvär med den lokala
personalfrågans lösning. Inspektören i Västerbottens södra inspektionsområde
framhåller även, att skolstyrelserna därstädes äro tämligen optimistiska rörande
möjligheterna att anskaffa personal.
Statens arbetsmarknadskommission anför:
Bristen på kvinnlig arbetskraft kan komma att medföra betydande lokala
svårigheter att erhålla kvalificerad personal. De av utredningen föreslagna
kurserna för blivande heltidsanställd personal vid skolmåltiderna synas vara
väl lämpade att öka tillgången på tillräckligt kvalificerad personal för större
skolor. Framhållas må även, att ett genomförande av utredningens förslag om
skolmåltider skulle avsevärt underlätta vissa husmödrars arbete. Detta kan sålunda
medföra, att det ökade behov av kvinnlig arbetskraft, som ett genomförande
av förslaget skulle innebära, i viss mån kan komma att uppvägas
av, att husmödrar lösgjordes för arbete med skolmåltiderna eller såsom
tillfällig hemhjälp eller till deltidsarbete inom annat verksamhetsområde.
Aven landsorganisationen understryker, att genom ett allmänt skolmåltidsprogram
husmödrarna skulle kunna frigöras för att täcka det stora personalbehovet
vid skolbarnsbespisningen.
Länsstyrelserna ha i regel icke närmare behandlat personalfrågan. Några
av dem ha dock i samband med behandlingen av lokalfrågan påpekat de
svårigheter, som måste uppstå att anskaffa erforderlig personal. Länsstyrelsen
i Östergötlands län anser sålunda, att frågan om personalanskaffningen för
bespisningen synes vara av så allvarlig beskaffenhet, att den manar till största
försiktighet vid utbyggandet av organisationen. Länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län anser även, att personalanskaff ningen mångenstädes, åtminstone
under de närmaste åren med den rådande bristen på arbetskraft, torde stöta
på stora svårigheter icke minst därigenom, att behov komme att föreligga av
en talrik personal under en begränsad del av dagen.
71
Kungl. Maj:ts proposition nr 174-
1940 års skolutredning anför:
Enligt skolutredningens mening är bristen på arbetskraft ett tungt vägande
skäl för att man dels icke bör gä in för den av befolkningsutredningen föreslagna^
femåriga »övergångstiden» och dels icke avgiftsfritt bör tillhandahålla
.skolmåltider åt intill skolorna boende elever från hem, som själva kunna ge
barnen en fullgod måltid under frukostrasten.
Svenska arbetsgivareföreningen framhåller följande.
Föreningen vill till en början erinra örn den kända bristen på kvinnlig arbetskraft
inom industri, hushållsarbete och jordbruksarbete. Föreningen ställer
sig därför synnerligen tveksam till möjligheten att utan ogynnsamma återverkningar
på arbetsmarknaden till skolbarnsbespisning knyta det relativt betydande
antal kvinnor, som kommer att åtgå för genomförande av skolmåltiderna
i föreslagen omfattning. Föreningen åberopar härvid särskilt, att i en av
utredningen gjord.enquéte rörande möjligheterna i de olika skoldistrikten att
anskaffa erforderlig personal icke mindre än 33,6 procent av dessa distrikt förklarat
att möjlighet därtill för närvarande icke förelåge. Under sådana omständigheter
kan föreningen icke instämma i utredningens uttalanden, att ifrågavarande
undersökning givit vid handen, att den ofta föreliggande bristen på
kvinnlig arbetskraft icke synes vara avgörande argument mot en väsentligt
utbyggd skolbarnsbespisning.
Det är möjligt, att dessa farhågor kunna visa sig obefogade, örn den ökade
skolbarnsbespisningen i stället möjliggör, att till arbetsmarknadens förfogande
ställes kvinnlig arbetskraft, som frigöres från hemarbete på grund av det
minskade antalet måltider i hemmen. Utredningens allmänna uttalande örn
utnyttjande av härigenom framskapad arbetskraftsreserv synes dock för
eningen alltför optimistiska och verklighetsfrämmande.
Ehuru föreningen ställer sig i princip välvillig till tanken att i möjligaste
mån tillhandahålla måltider i skolorna för de barn, vilkas föräldrar anse sig
böra utnyttja en sådan förmån, är det enligt föreningens uppfattning nödvändigt,
att man vid ett eventuellt realiserande av det föreslagna programmet
går fram med stor försiktighet, så att därigenom icke knappheten på kvinnlig
arbetskraft inom andra delar av arbetsmarknaden blir mer påtaglig än nu.
Svenska kommunalarbetarförbundet anser, att svårigheterna att anskaffa
personal till största delen torde kunna elimineras genom att skoldistrikten i
något större utsträckning än hittills visa generositet vid bestämmande av de
löner, som skola utgå till personalen.
Utredningens förslag om vissa anställningsvillkor för personalen
samt speciella utbildning skurse r har rönt ett välvilligt mottagande
av remissinstanserna.
Skolöverstyrelsen anför:
Utredningens uppfattning, att för de mycket stora skolbarnsbespisningarna
bör användas personal med grundlig utbildning, delas jämväl av överstyrelsen.
Lämplig utbildning härför kan erhållas vid exempelvis kurser för utbildande
av ekonomiföreståndarinnor, yrkeskurser för köksföreståndarinnor för större
hushåll och yrkeskurser för hushållerskor vid större anstalter. Utbildningen
vid dessa kurser motsvarar i stort sett den utbildning, som befolkningsutredningen
föreslagit för köksföreståndarinnor och storhushållsföreståndarinnor.
72
Kungl. Marits proposition nr 17.t,.
För de något mindre skolbarnsbespisningarna, vilka behöva heltidsanställd
personal, föreslås utöver en hushållskurs på 22 veckor en påbyggnadskurs på
två månader, som skulle anordnas av skolöverstyrelsen. För dessa något mindre
bespisningar vore det lämpligt med personal, som genomgått yrkeskurser
för kokerskor för större hushåll eller för barnanstalter. Påbyggnadskurser torde
dock bliva erforderliga. Det synes överstyrelsen lämpligt, att dessa kurser förläggas
till skolköksseminarier och några skolor för yrkesundervisning, förslagsvis
till statens skolköksseminarium i Stockholm, fackskolan för huslig
ekonomi i Uppsala, Göteborgs stads, Malmö stads, Mariestads, Norrköpings
stads, Gävle stads och Skellefteå stads skolor för yrkesundervisning, därest
dessa skolor iiro villiga att åtaga sig anordnandet av dylika kurser.
Överstyrelsen anser dock, att det kommer att bereda svårighet att erhålla
inträdessökande till påbyggnadskurserna, därest kravet på genomgången hushållsskola
på 22 veckor bibehålies. En kortare kurs vid exempelvis en folkhögskola
jämte god praktik borde kunna godtagas.
Svenska kommunalarbetarförbundet, som ansluter sig till förslaget örn pa
byggnadskurser för redan anställd personal, anser det dock böra tagas i övervägande,
huruvida det är behövligt, att de formella inträdesfordringar, som
utredningen uppställt, skola vara obligatoriska.. Praktisk erfarenhet från sådan
verksamhet, vartill t. ex. en husmodersskola avsåge att utbilda personal, torde
måhända i flera fall kunna uppväga den utbildning, som förekomme vid en
sådan skola. En fri prövning borde alltså härutinnan kunna äga rum.
Svenska skolkökslärarinnornas förening anför:
Att utredningen föreslagit en grundlig utbildning för dem, som skola hel
tidsanställas vid skolmåltiderna, är glädjande. Det torde dock vara möjligt,
att det kan bliva behövligt att i vissa fall sänka inträdesfordringarna till de
föreslagna 2-månaders utbildningskurserna. Det är tänkbart, att det blir
svårt få tillräckligt många sökande, som genomgått en kurs på 22 veckor. En
omfattande praktik och en kortare kurs, t. ex. vid en folkhögskola, synes
kunna vara till fyllest som förberedelse till själva utbildningskursen.
Stateris arbetsmarknadskommission och dess sakkunniga i frågor rörande
kvinnlig arbetskraft liksom Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund anse
det vara önskvärt med kortare kurser för den deltidsanställda personalen.
Arbetsmarknadskommissionens sakkunniga anföra härom följande.
Erfarenheten av arbetsmarknadskommissionens prov- och komplettering.''
kurser för hemassistenter har visat, att dessa korta kurser, trots att de icke
kunna ge yrkesutbildning i egentlig mening, äro av visst värde. Deras huvud
sakliga uppgift är att meddela vissa moderna rön på det husliga området samt
att ge impulser till mera rationella och bättre organiserade arbetsmetoder. Dylika
kurser med samma syfte skulle enligt sakkunnigas mening bidraga till att
göra den deltidsanställda personalen vid skolmåltiderna mera ägnad att sköta
sin uppgift, och samtidigt kunde de även stimulera rekryteringen av sådan
personal. Det finns helt säkert husmödrar, som skulle vara benägna att åtaga
sig uppgiften att sköta skolmåltiderna. Korta prov- och kompletteringskurser,
vilka för övrigt böra vara kostnadsfria, kunna ge tveksamma husmödrar be
kräftelse på att de ha erforderlig kompetens för att kunna åtaga sig skötsel
av skolmåltiderna och på så sätt också ge dem impuls att anmäla sig för denna
uppgift.
73
Kungl. Majlis proposition nr 174■
De föreslagna anställningsvillkoren synas svenska kommunalarbetarförbundet
ändamålsenliga och lämpliga. Förbundet förutsätter härvid, att personal
som redan är anställd, icke skall underkastas några prov utan kvarstå i sina
tjänster såsom örn utredningens förslag icke blivit genomfört.
Otvivelaktigt kommer bristen på lämplig personal att vålla betydande svårigheter
inom åtskilliga skoldistrikt vid genomförandet av skolbarnsbespisningen.
En ytterligare belastning på den redan förut hårt ansträngda kvinnliga
arbetsmarknaden kan vara ägnad att inge betänkligheter. Å andra sidan torde
en icke obetydlig kvinnlig arbetskraftsreserv finnas tillgänglig för deltidssysselsättning.
Åtskilliga kvinnor torde kunna stimuleras till att ägna några timmars
arbete per dag åt förvärvsarbete utanför hemmet under förutsättning
att arbetet göres tillräckligt lockande och lönande.
Statens arbetsmarknadskommission och landsorganisationen ha påpekat, att
vissa husmödrar genom det underlättande av deras hushållsarbete, som måltider
i skolan för barnen skulle innebära, kunna lösgöras för arbete med skolmåltiderna,
varigenom familjerna skulle komma att tillföras en direkt in
komst. Skall man kunna räkna med, att husmödrarna i någon större utsträckning
skola vilja ställa sin frigjorda arbetskraft till förfogande, böra givetvis
anställnings- och avlöningsförhållandena bli någorlunda förmånliga. Särskilt
då det gäller befattningar vid bespisningen i större skolor, är det därvid av
vikt, att vederbörande huvudmän söka åstadkomma en fastare reglering av
personalens anställnings- och lönevillkor. Såsom befolkningsutredningen
framhållit lärer det dock vara uteslutet att härvid från statsmakternas sida
uppställa några generellt giltiga krav.
Jag delar befolkningsutredningens uppfattning örn att vissa minimikrav
böra uppställas på personalen, i synnerhet att nyanställd personal vid anställ
ningstillfället företer friskintyg samt av skolläkaren underkastas kostnadsfri
årlig läkarkontroll. Jag anser i likhet med utredningen, att uppvisandet av
friskbetyg samt årlig läkarkontroll av personalen böra vara villkor för statsbidrag.
Däremot böra fordringarna på genomgången teoretisk utbildning
icke ställas alltför högt, särskilt icke vid mindre skolor, där praktik från
husligt arbete ofta måste tänkas ersätta teoretisk utbildning. Härvid synes
det vara angeläget, att genom statsmakternas försorg goda tillfällen till fort
bildning skapas. I likhet med skolöverstyrelsen anser jag, att tjänstgörande
lärare och lärarinnor icke böra få åtaga sig att ombesörja skolbarnsbespisningen,
men att i undantagsfall så kan få ske vid mycket små skolor med
ringa barnantal, dock endast efter tillstånd av vederbörande folkskolinspektör.
T likhet med svenska kommunalarbetarförbundet anser jag, att personal,
som redan är anställd, icke skall underkastas några prov utan få kvarstå i
tjänst oberoende av nya anställningsvillkor. Jag delar befolkningsutredningens
uppfattning, att förslag till instruktion för personalen blir utarbetas av skol
Departe
mentschefen.
74
Kungl. Maj:ts -preposition nr 174.
överstyrelsen. Skoldistrikten eller skolorna böra dock tillerkännas full frihet
att själva fastställa sådana instruktioner.
Utredningens förslag om anordnande av speciella utbildningskurser för personalen
synes mig välbetänkt. Jag förordar emellertid, att några inträdesvillkor
till dessa kurser icke fastställas. Deltagandet i dessa kurser bör vara helt
frivilligt. Avsikten bör emellertid vara att dels förkovra redan tidigare anställd
personal, som så önskar, dels utbilda ny personal. Det synes mig naturligt, att
dessa utbildningskurser bli av olika längd för heltids- och deltidsanställd
personal.
För att utröna den lämpligaste kurslängden torde en försöksverksamhet böra
igångsättas redan under juli och augusti innevarande år. Det synes mig lämpligast
örn härvid prövas kurser dels om två månader, dels på en månad. Enligt
min mening är det även viktigt, att dessa kurser icke enbart förläggas till
städer, såsom av skolöverstyrelsen föreslagits. Lämpligare synes det mig vara
att även utnyttja lanthushållsskolorna i olika delar av landet. Jag förordar
därför, att en försöksverksamhet med utbildning av personal för skolbespisningar
igångsättes budgetåret 1946/47 med förläggning till 6 lanthushållsskolor,
varav 4 enmånadskurser och 2 tvåmånaderskurser, samt till 3 yrkesskolor
eller andra utbildningsanstalter i städer, varav 1 enmånadskurs och 2 tvåmånaderskurser.
Man torde kunna utgå ifrån att vid nämnda 6 lanthushållsskolor kunna
under de ifrågasatta kurserna utbildas (6 X 12 =) 72 elever samt i de 3 yrkesskolorna
i städerna samma antal (12 elever vid den kortare kursen, 30 elever
vid envar av de längre kurserna). Försöksverksamheten skulle alltså omfatta
144 elever.
Det synes mig nödvändigt, att deltagandet i kursverksamheten blir kostnadsfritt.
Såväl resor som uppehälle torde sålunda böra bestridas av statsmedel.
Detta torde vara en förutsättning för att kvinnlig arbetskraft skall
lockas deltaga i dessa kurser samt kommunerna låta sin bespisningspersonal
undergå önskvärd kompletteringsutbildning.
Kurskostnaderna beräknar jag på följande sätt:
4 enmånaderskurser vid lanthushållsskolor
a 2 500 kronor............ kronor 10 000
2 tvåmånaderskurser vid lanthushållsskolor
å 4 500 kronor............ » 9 000
1 enmånaderskurs vid yrkesskola i stad » 4 000
2 tvåmånaderskurser vid yrkesskola i
städer å 14 000 ................ » 28 000
Summa kronor 51 000.
Härvid har jag beräknat kostnaderna för inackordering av elev i lanthushållsskola
till 75 kronor per månad samt kostnaderna för bostad och kost i
stad per elev och månad till (70 -+- 90 =) 160 kronor. Vidare har jag upp
-
75
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 174-
skattat resekostnaderna till i medeltal 30 kronor per elev samt kostnader för
läroböcker per elev och kurs till 15 kronor. Kostnaderna för lärararvoden
har jag beräknat till i runt tal 1 000 kronor per kursmånad vid lanthushållsskolor
och 1 500 kronor per kursmånad vid yrkesskolor.
I det följande hemställer jag örn anvisande av medel för genomförande av
ifrågavarande kursverksamhet.
3. Skolmåltidernas sammansättning.
B ef o l lenin g sutr e dnin g e n.
Befolkningsutredningen framhåller, att som allmänt krav på en skolmåltid
måste uppställas, att den ger ett ur näringshygienisk synpunkt värdefullt tillskott
i barnens kost, är välsmakande, ställer relativt låga krav på inredning och
utrustning, är enkel att laga till samt så billig som möjligt med hänsyn till de
anförda kraven.
Speciellt viktigt anser utredningen det vara, att skolmåltiden utformas så
att den kompletterar den kost, som barnen få i hemmen, och motverkar de
brister, som kunna föreligga i hemkosten. De kostundersökningar, som utförts
i vårt land, tala enligt utredningen för att vissa brister i kosten förekomma
i ganska stor utsträckning. Dessa brister kunde huvudsakligen hänföras till
kostens kvalitet. Endast undantagsvis syntes kosten kunna antagas ha varit
kvantitativt otillräcklig; däremot vore den tydligen ofta tämligen fattig på
järn. Tillförseln av vitaminer, i synnerhet C- och D-vitamin, syntes åtminstone
under senvintern och våren underskrida det optimala i stora grupper av hushåll.
Man hade visserligen endast ofullständig kännedom om behovet av
olika näringsfaktorer under skilda förhållanden, och variationerna för de enskilda
individerna syntes vara stora, men utredningen ansåge dock, att man
kunde uppställa vissa normer för skolmåltidens sammanställning ur näringshygienisk
synpunkt. Utredningen anför härom:
Skolmåltiden bör till kvantiteten innehålla drygt en tredjedel av barnens
kaloribehov, d. v. s. 700—1 000 kalorier, beroende på åldersfördelningen bland
de barn, som deltaga i bespisningen. I genomsnitt bör man kräva en tillförsel
av 800 kalorier genom skolmåltiden. Beträffande kostens kvalitet böra högre
krav ställas än beträffande kvantiteten. Skolmåltiden bör sålunda tillföra hälften
av barnens behov av äggvita, mineralämnen och vitaminer.
Vissa undersökningar ha utförts angående de nuvarande skolmåltidernas
värde ur näringshygienisk synpunkt. I socialstyrelsens hushållsbudgetunder>ökning
1941 gjordes en särskild bearbetning av skolmåltiderna, varvid det
bland annat framgick, att måltidernas kalorivärde i genomsnitt torde ha legat
något under de önskvärda 800 kalorierna.
I Västernorrland har vt 1943—vt 1945 en försöksverksamhet med skolmåltider
pågått vid folk- och småskolorna i Para och Gårdsnäs medi anslag dels
från Västernorrlands läns landsting, dels från staten.
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 174-
Utredningen anför härom:
Den ursprungliga avsikten var att genom jämförande försök skaffa sig en
uppfattning av tre olika bespisningstyper, nämligen fullständig måltid,
grötfrukost, vanlig mjölk och AlV-mjölk. Denna avsikt har icke kunnat
fullföljas. Grötfrukosten har av psykologiska skäl måst kompletteras med
ostsmörgåsar och fruktmos och mjölkutspisningens resultat kunde icke be
dömas på grund av det låga antalet deltagande barn. Jämförelser ha endast
kunnat göras mellan Para skola (fullständig måltid) och Gårdsnäs skola
(grötfrukost).
Vid Para folkskola har utspisats en måltid bestående av en rätt, smörgås
och mjölk. Matsedel har uppgjorts av länets hemkonsulent, som även kontinuerligt
övervakat den praktiska delen av försöksverksamheten. Beräkningar
angående kostens näringsvärde giva vid handen, att kaloriinnehållet per måltid
och barn låg vid cirka 740 och att tillförseln av äggvita, mineralämnen och
vitaminer väl motsvarade vedertagna krav.
I kosten har ingått mycket grönsaker och rotfrukter. Bespisningen har
haft tillgång till egen trädgårdsodling, där läraren haft ledning av skötseln
av trädgården och skolbarnen deltagit i trädgårdsarbetet.
Kostnaden för skolmåltiden i Para folkskola uppgick i medeltal för vårterminen
1944 och höst- och vårterminerna 1944/45 till 53 öre per barn och
dag, varav kostnaden för matvaror utgjorde 33 öre.
I Gårdsnäs folkskola utspisades en måltid bestående av gröt, mjölk och
smörgås. Denna måltid gav i genomsnitt 760 kalorier per barn. Tillförseln av
järn, A- och C-vitamin var lägre än önskvärt.
Kostnaden för denna måltid uppgick i medeltal till 48 öre per barn och dag.
varav matvarukostnaden utgjorde 26 öre.
Försöksverksamhetens uppläggning tillåter icke några slutsatser angående
sambandet mellan elevernas hälsotillstånd och arten av skolmåltid. Däremot
har försöksverksamheten givit en del erfarenheter angående organisation av
skolmåltiden. Särskilt bör framhållas vikten av att den arbetskraft, som handhar
inköp och matlagning för skolmåltiden, är kunnig och intresserad. Vidare
ger försöksverksamheten vid handen, att det är synnerligen önskvärt, att en
kvalificerad person, såsom i detta fall hemkonsulenten i länet, leder och övervakar
verksamheten. Vidare kan påpekas det anmärkningsvärda förhållandet,
att skillnaden mellan kostnaden för fullständig måltid, 53 öre per barn, och för
grötmåltid, 48 öre per barn, var så ringa. Dock torde detta förhållande sam
manhänga med kvalifikationerna hos arbetskraften i respektive skola, elev
antalet m. m.
Det synes vara önskvärt, att studier i fortsättningen bedrivas av skolmal
tidernas organisation och dess verkningar på barnens hälsotillstånd m. m.
Dessa studier böra handhavas av skolöverstyrelsen.
Vid befolkningsutredningens undersökning våren 1944 lämnades uppgifter
från 226 skoldistrikt angående den typ av skolmåltid, som utspisats under
höstterminen 1943. 122 distrikt lämnade uppgift angående kostnaden för skolmåltiden.
Av undersökningen framgick, att 64 procent av distrikten hade
lagad mat, medan 34 procent hade måltider bestående av mjölk, välling, gröt
etc. och resterande 2 procent oslofrukost. Lagad mat förekom i 80 procent av
dc distrikt, som haft statsbidrag, medan motsvarande tal för distrikt utan
statsbidrag var 57 procent. I rena landsbygdsdistrikt med statsbidrag förekom
lagad mat oftare än i stadsdistrikt.
77
Kungl. May.ts ''proposition nr 17Ji.
I genomsnitt synes priset för lagad mat ha legat vid 44 öre, medan grötmåltid
kostat 12 öre, mjölk-smörgåsmåltid 20 öre och oslöfrukost 35 öre. Kostnaden
för skolmåltiden växlar starkt även för samma kosttyp.
Efter en analys av detta material och de planer, matsedlar etc., som insänts
frän vissa distrikt, anser sig utredningen kunna konstatera, att skolmåltidernas
nuvarande omfattning i tämligen stor utsträckning icke motsvarar de krav,
man bör ställa på deni. Utredningen anser det vanskligt att bedöma vad detta
beror på men anför följande.
De ekonomiska möjligheter, som stå till buds, äro givetvis av grundläggande
betydelse. Dock garanterar ett rikligt anslag för måltiden icke, att den blir
kvalitativt tillfredsställande. Ytterligt viktigt torde vara, att intresse och
förståelse för skolmåltidens betydelse förefinnas hos dem, som lokalt bära ansvaret
för dess utformning. Vidare torde kvalifikationerna hos de personer,
sorn direkt handhava matsedelns detaljutformning, inköp och förvaring av
råvaror, tillagning och servering av maten, vara av stor betydelse. Lokalernas
utformning och arbetsutrustning spela även en betydande roll. Det är
omöjligt att med ledning av det förefintliga materialet angående skolmåltidens
nuvarande utformning avgöra, på vilka punkter det i de enskilda
fallen brustit beträffande ovannämnda faktorer. En samverkan av samtliga:
otillräckliga anslag, svårigheten att anskaffa lämplig personal och otillfredsställande
lokaler samt arbetsutrustning torde nog förekomma ganska allmänt.
Befolkningsutredningen diskuterar närmare de typer av skolmåltider, som
.skulle kunna ifrågakomma. Utredningen framhåller därvid, att en måltid,
bestående av en lagad rätt med mjölk, smör och bröd, bäst syntes
motsvara de krav, som kunde ställas på skolmåltiden. Valet av rätter kunde
varieras efter livsmedelstillgång och man hade goda möjligheter att åstadkomma
en ur näringshygienisk och smaksynpunkt tillfredsställande måltid till relativt
lågt pris. Man kunde räkna med att priset för råvarorna uppginge till
40—50 öre per barn och måltid.
I de fall, där lokal- och personalfrågorna visade sig svårlösta, borde dock
under en övergångstid av 5 år någon form av modifierad oslofrukost (d. v. s.
mjölk, bröd, smör, pålägg, frukt eller grönsaker) eller måltid bestående av gröt
eller välling få serveras.
Utredningen anser det lämpligt, att förslag till typmatsedlar utarbetas samt
närings- och prisberäknas inom skolöverstyrelsen för varje läsår och utsändas
tillsammans med de anvisningar, som för övrigt kunna vara påkallade. Däremot
borde matsedlarna utformas i detalj av dem, som lokalt bära ansvaret
för skolbarnsbespisningen. Därvid borde man eftersträva en god anpassning
till ortens kostvanor, till olika årstider och tillgång på råvaror m. m.
Utredningen framlägger ett förslag till typmatsedel samt en matordning
tören skola under 4 veckor, där de uppställda kraven på näringsvärdet ansetts
väl tillgodosedda. Beträffande kostnaderna för en dylik skolmåltid, bestående
av en lagad rätt med mjölk, smör och bröd, anför utredningen följande.
Priset har beräknats med ledning av genomsnittliga detaljhandelspriser
för hela landet för vintern 1944—45. Priset ligger vid cirka 50 öre per måltid.
78
Kimgl. Maj:ts proposition nr 17Jf.
En beräkning av kostnaden för måltiden i högsta och lägsta, dyrort gav en
kostnad av 52 respektive 47 öre eller en prisskillnad på cirka 10 procent.
Då prisvariationer kunna vara betydande även med hänsyn till årstid, livsmedelstiUgång
m. m., synes det vara befogat att räkna med ett genomsnittligt
pris för hela landet. Vid en rationellt ordnad upphandling torde kostnaden för
råvaror kunna nedgå med cirka 10 procent. Man torde sålunda kunna räkna
med att genomsnittspriset för råvarorna till en näringshygieniskt tillfredsställande
skolmåltid bestående av en lagad rätt samt mjölk, smör och bröd
för närvarande ligger vid cirka 45 öre.
Befolkningsutredningen understryker slutligen vikten av att skolmåltiderna
anordnas för barnen varje läsdag. I många skolor anordnades skolmåltider endast
under en begränsad del av läsåret — t. ex. under vintermånaderna —
och i de skolor, där bespisningen redan nu omfattade större delen av läsåret,
började den först ett par veckor in på varje termin. Utredningen anser, att
några organisatoriska svårigheter icke syntes föreligga att igångsätta bespisningen
redan den första skoldagen varje läsår, och att den sedan borde fortgå
varje läsdag året igenom.
Remissyttranden.
Skolöverstyrelsen har intet att erinra mot vad utredningen anfört angående
skolmåltidernas sammansättning och anordnande, men anser, att den föreskrivna
övergångstiden, då enklare måltider må serveras, med hänsyn till de
svårlösta lokal- och personalfrågorna är väl kort. Socialstyrelsen anser, att
skolmåltider även böra få anordnas i enlighet med annan matsedel, som av
skolöverstyrelsen godkännes. Medicinalstyrelsen har intet annat att erinra, än
att utarbetandet av typmatsedlar och särskilt eventuellt behövliga anvisningar
rörande dietkost syntes böra ske i samråd med medicinalstyrelsen. Statens
institut för folkhälsan anser det vara lämpligt, att uppgörandet av typmatsedlar
inom skolöverstyrelsen sker i samråd med institutet. Särskilt borde här
uppmärksammas nödvändigheten, att en god anknytning vunnes till rådande
lokala förhållanden, kostvanor m. m. På detta område besutte institutet
erfarenhet, som icke borde förbigås. Förste provinsialläkaren i Blekinge län
anser, att oslofrukosten, som ansåges enformig och föga aptitretande, icke
skulle få användas vid stora lokal- och personalsvårigheter.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser det tveksamt, huruvida den föreslagna
typmatsedeln kan komma till användning inom hela landet. Länsstyrelsen
anför bland annat följande.
På grund av olika klimatförhållanden i de nordliga och sydliga länen samt
de svårigheter, som säkerligen i många fall komma att uppstå, då det gäller
att till mera avlägset belägna skolmåltidslokaler transportera vissa i typmat
sedeln omnämnda matvaror (t. ex. fisk), synes det erforderligt, att typmatsedlar
av olika innehåll bli utarbetade.
Förste provinsialläkaren i Gävleborgs län anser det förkastligt, att måltider,
bestående av gröt eller välling skola få utspisas under en övergångstid,
79
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
enär en så sammansatt skolmåltid icke har något egentligt näringsfysiolo
giskt värde.
Svenska stadsförbundet anser, att utredningen gått onödigt långt i krav
på normalisering i fråga örn skolmåltidernas beskaffenhet såsom villkor för
statsbidrag. Härvidlag kunde och borde man säkerligen medge de lokala skolmyndigheterna
stor handlingsfrihet.
Kommittén för folkhälsa och folknäring i Västernorrlands län anför följande.
Den typmatsedel för fyra veckor, som utarbetats av befolkningsutredningen,
torde i stort sett fylla de krav, som man kan ställa på en sådan. Kom
mitten kan icke underlåta att fästa uppmärksamheten på de svårigheter, som
på många håll i vårt land komma att uppstå, när man skall omsätta detta
matsedelförslag i praktiken. Svårigheterna komma först och främst att uppstå
i samband med anskaffandet av råvarorna. Framför allt i Norrland brot
tas man med stora distributions- och lagringsproblem. Under vintermånaderna
är det på många platser i Norrland praktiskt taget omöjligt att anskaffa
t. ex. färsk fisk. Detsamma gäller (fast icke i lika hög grad) om t. ex.
inälvsmat och vissa grönsaker. Här komma många skoldistrikt att möta
oöverkomliga svårigheter. Det vore, enligt kommitténs mening, värdefullt,
om det norrländska distributions- och lagringsproblemet kunde allsidigt lipp
tagas till utredning.
Svenska provinsialläkarföreningen instämmer i utredningens uppfattning,
att skolmåltiderna böra bestå av en lagad rätt med mjölk, smör och bröd,
men är tveksam örn lämpligheten av medgivandet, att måltid, bestående algret
eller välling, skall få serveras under en övergångstid av högst 5 år.
Mjölk- och grynrätter vore icke tillfredsställande såsom enda kost och borde
icke tillåtas. Gröt och välling bör endast få förekomma enstaka dagar.
Svenska landsbygdens kvinnoförbund framhåller följande.
Beträffande möjlighet att erhålla statsbidrag endast för så kallad oslofrukost
och lagad mat men däremot icke för t. ex. smörgås och mjölk, kan
det ifrågasättas örn denna gränsdragning under övergångstiden är lycklig.
Skillnaden mellan å ena sidan gröt eller välling och å andra sidan t. ex.
varm mjölk är ju varken i fråga örn näringsvärde eller pris något att fästa
sig vid. Däremot är tillagningen av mjölk eller eventuellt mjölkchoklad enk
lare och kan lättare ske i flera etapper. Likaså ha vi kännedom örn att kostnaden
för denna enkla form av måltid avskräckt kommuner, som försöksvis
under ett eller annat år gått in för dylika.
Företagna undersökningar synas ha givit belägg för, att de skolmåltider,
som hittills serverats i skolorna, i tämligen stor utsträckning icke motsvarat
de krav, som bland annat ur näringshygienisk synpunkt böra ställas på dem.
I likhet med befolkningsutredningen anser jag därför, att en effektivisering
och rationalisering av skolmåltiderna framför allt måste taga sikte på en
höjning av koststandarden. Det synes mig därför nödvändigt, att från stats
makternas sida nya och skärpta krav måste ställas på skolmåltidernas sam
mansättning och anordnande.
Oeparteunent-sehefen.
80
Kungl. Majlis proposition nr 17 Jf.
Jag kan i huvudsak dela befolkningsutredningens uppfattning, att skolmåltiderna
hädanefter som regel böra bestå av en lagad rätt med mjölk, smör
och bröd. Det torde vara lämpligt att, såsom av utredningen föreslagits, skolöverstyrelsen
varje läsår till skoldistriktens förfogande ställer olika typmatsedlar
samt övriga råd och anvisningar. Jag förutsätter, att dessa typmat
sedlar av överstyrelsen utarbetas i nära samråd med medicinalstyrelsen, statens
institut för folkhälsan samt övriga på området sakkunniga. Självfallet
böra dessa matordningsförslag icke vara att uppfatta som absoluta
statsbidragsvillkor utan närmast som anvisningar örn den lämpligaste
kosten. Såsom befolkningsutredningen framhållit, böra matsedlarna i detalj
utformas av de lokala myndigheterna, varvid förutsättes anpassning till
ortens kostvanor, till olika årstider och tillgång på råvaror m. m. Härigenom
få skoldistrikten betryggande rörelsefrihet och kunna ordna matsedeln efter de
lokala förhållandena. I den mån de lokala matsedlarna på ett mera påtagbart
sätt avvika från de av skolöverstyrelsen föreslagna, synes mig dock
överstyrelsens godkännande erfordras. Jag är icke beredd att åt vederbörande
skolläkare medgiva rätt att fastställa matsedlar.
I likhet med befolkningsutredningen anser jag det ofrånkomligt, att enk
lare skolmåltider — oslofrukost, gröt eller välling — få serveras med bidrag
av statsmedel under den av mig föreslagna övergångstiden och försöksverksamheten
i de högre skolorna. Jag anser mig dock icke kunna biträda svenska
landsbygdens kvinnoförbunds uppfattning, att statsbidrag jämväl må utgå
enbart till bespisning med mjölk eller mjölkchoklad, då det synes mig som
örn de lokala svårigheterna icke kunna vara större än att en fullständig oslofrukost
bör kunna serveras barnen, varvid i så fall dessa icke blott få mjölk
utan även smörgås samt någon frukt.
VI. Statsbidrag till driftkostnader, inventarier
och lokaler.
1. Driftkostnader.
Befolkningsutredningen.
Nuvarande kostnadsfördelning. Befolkningsutredningen
lämnar till en början vissa statistiska uppgifter rörande den nuvarande fördelningen
av kostnaderna för skolbarnsbespisningen. Därav framgår, att
för läsåret 1942/43 utgått statsbidrag till 98 skoldistrikt eller ej fullt % av
de 332 distrikt, där bespisning varit anordnad. Ifråga om kostnaderna per
skattekrona hade av 84 stadsdistrikt icke något större kostnader för bespisningen
än 20 öre per skattekrona, över vilken gräns 45 landsbygdsdistrikt
återfunnos. Bland de senare distrikten voro de av skolbarnsbespisningen hårdast
tyngda att finna inom Norrbottens län. Sålunda hade exempelvis Jokk
-
81
Kungl. Maj:ts proposition nr 17/t.
mokk, Övertorneå och Arvidsjaur respektive 95, 81 och 77 öre per skattekrona.
Utredningen konstaterar även, att de hittills utgående statsbidragen
endast i obetydlig grad varit ägnade att utjämna skattebördan mellan hjälpbehövande
och bättre ställda skoldistrikt.
Allmänna synpunkter. Befolkningsutredningen framhåller till
en början, att spörsmålet örn en rationell kostnadsfördelning mellan staten
och kommunerna fått allt större betydelse i och med den pågående utvecklingen
av den samhälleliga verksamheten. I samband härmed erinrar utredningen
örn att kommunalskatteberedningen (stat. off. utr. 1943: 43) ingående
behandlat denna fråga och uttalar sin anslutning till de allmänna tankegångar,
som beredningen givit uttryck åt. Därefter fortsätter utredningen:
De allra flesta av de nu utgående statsbidragen till olika slag av kommunala
anordningar äro så konstruerade, att de utgå med samma kvotdel av
kostnaderna eller med samma belopp till alla kommuner. Man tar sålunda
icke någon hänsyn till att i vissa kommuner behovet av åtgärder kan vara
större eller till att möjligheterna att bära de efter erhållande av statsbidrag
för kommunen kvarstående kostnaderna även vid relativt sett samma behov
kunna vara mindre än i andra kommuner. Följden härav blir, att fattigare
kommuner måste undvara eller i varje fall eftersätta åtgärder, som
inom bättre ställda kommuner räknas såsom självklara kommunala angelägenheter,
men att de trots begränsningen av de kommunala utgifterna
nödgas påtaga sig bördor, vida tyngre och kännbarare än i de rikare kommunerna.
Därför synes det utredningen angeläget att, i fråga om statsbidragen
till kommunernas uppgifter av i huvudsak statlig karaktär, söka åstadkomma
en gradering med hänsyn till de olika kommunernas bärkraft.
Utredningen erinrar om, att gradering av statsbidragen i vissa fall förekommer
redan för närvarande men att denna i allmänhet — såsom beträffande
de hittills utgående bidragen till skolbarnsbespisningen — grundar sig
på utdebiteringens storlek. Utredningen anser emellertid, att utdebiteringen
icke är en tillfredsställande norm för mätande av kommunernas bidragsbehov.
Beträffande sin principiella uppfattning i fråga om fördelningen av kostnaderna
för skolmåltider mellan stat och kommun anför befolkningsutredningen:
Om
det är fråga örn en uppgift av statlig natur, varmed här åsyftas en
sådan uppgift, som är av betydelse för landet i dess helhet, torde det principiellt
riktiga vara, att staten omhänderhar och bekostar den därmed förknippade
verksamheten. Därigenom skulle en likformig utbyggnad av verksamheten
kunna komma till stånd i hela riket, samtidigt som de för verksamheten
erforderliga medlen kunde uttagas efter de för statsbeskattningen
gällande grunderna. Beträffande ett betydande antal samhällsuppgifter skulle
detta emellertid medföra avsevärda olägenheter, i det att verksamheten
skulle undandragas den i kommunerna förefintliga förtrogenheten med lokala
förhållanden, vilken är av stort värde främst vid handhavande av socialvårdande
uppgifter. Även det förtjänstfulla arbetet av kommunala förtroendemän
skulle inskränkas eller försvinna. Utredningen betonar, att den
Bihang till riksdagens protokoll 19^6. 1 sami. Nr 17/+.
0
82
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 174-
kommunala självstyrelsen enligt dess mening visat sig så värdefull i vårt
samhällsliv, att den så långt detta är möjligt bör bibehållas. Vad skolbarnsbespisningen
beträffar synes en samverkan mellan staten och kommunerna
praktiskt taget ofrånkomlig. Ehuru vissa enhetliga krav på bespisningen
måste ställas, kunna nämligen de för bespisningen erforderliga olika anordningarna
icke utformas efter någon i alla kommuner ensartad linje. Det bör
i stället anförtros kommunerna att var för sig i enlighet med allmänna direktiv
från statlig myndighet finna den för kommunens speciella förhållanden
mest lämpade formen.
Örn sålunda kommunerna skola vara de som närmast svara för skolbarnsbespisningen,
måste även en del av kostnaderna vila på kommunerna. Denna
del bör å ena sidan vara så stor, att kommunerna iakttaga nödig sparsamhet,
men får å andra sidan icke vara större än att även kommuner med mindre
god ekonomi mäkta bära den utan oskäliga uppoffringar. För att fylla dessa
villkor måste statsbidragssystemet tydligen uppbyggas med utgångspunkt
från en på kommunerna vilande andel, som per skattekrona räknat är såvitt
möjligt lika stor för kommunerna, dock endast i den mån kommunerna ha
en relativt sett jämförlig utbyggnad av barnbespisningen. Statens intresse
sträcker sig nämligen icke längre än att en viss angiven minimistandard uppnås
i kommunerna. De kommuner, som hålla en högre standard än som
kräves av staten, bereda sina medlemmar större förmåner än normalt. Överstandarden
blir då en kommunal men icke statlig angelägenhet och bör icke
föranleda bidrag från statens sida.
Befolkningsutredningens förslag. Med utgångspunkt
från angivna allmänna synpunkter har befolkningsutredningen framlagt förslag
till statsbidrag för anordnande av skolmåltider såväl vid folkskolor som
vid högre skolor i två förslag till kungörelser, vilka fogats såsom bilagor till
betänkandet.
Beträffande innebörden av det förordade statsbidragssystemet anför utredningen
följande.
Utredningens statsbidragssystem grundar sig på kommunernas bärkraft,
uttryckt i antalet skattekronor per invånare. Utredningen utgår från förhållandena
i en s. k. normalkommun. Som sådan kommun betecknas den som
har ett skatteunderlag av 10 skattekronor per invånare (normalskatteunderlag).
För normalkommunen föreslår utredningen ett statsbidrag å 80 procent
av kostnaderna för skolmåltiderna och sålunda en på kommunen vilande
andel motsvarande 20 procent. I samma mån som skatteunderlaget i en
kommun avviker från normalskatteunderlaget, skall även kommunandelen
variera. Har sålunda en kommun 5 skattekronor per invånare, skall denna
kommun ha en hälften så stor kommunandel som normalkommunen eller
10 procent av kostnaderna. Har å andra sidan en kommun dubbelt så gott
skatteunderlag som normalkommunen, skall dess andel vara två gånger
20 eller 40 procent av kostnaderna. Statsbidraget blir sålunda för de båda
tänkta kommunerna respektive 90 och 60 procent. Bidragssystemet är alltså
så konstruerat, att kommunandelen blir direkt proportionell mot antalet
skattekronor per invånare. Procenttalet för denna andel erhålles på så sätt
att antalet skattekronor per invånare multipliceras med 2. Man finner då,
att, om skatteunderlaget når upp till 50 skattekronor per invånare, kom
-
83
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 174•
munandelen stiger till 100 procent och något bidrag sålunda icke längre
utgår. Självfallet finge en ytterligare stegring av skatteunderlaget icke föranleda
en motsvarande ökning av kommunandelen, eftersom vederbörande
kommun då skulle behöva själv bestrida alla kostnader för verksamheten
och därutöver betala in till staten visst belopp. Om man bortser från sistnämnda
slag av kommuner (för närvarande finns icke någon kommun med
så högt skatteunderlag), innebär utredningens förslag, att en kommuns
kostnad per skattekrona för skolbarnsbespisningen i princip blir lika hög,
oavsett vilket skatteunderlag kommunen har.
Utredningen framhåller, att det föreslagna normalskatteunderlaget, 10
skattekronor per invånare, icke synnerligen nära ansluter sig till de för närvarande
rådande faktiska förhållandena. Utredningen anser emellertid talet
10 vara synnerligen ändamålsenligt, i det att beräkningarna bleve mycket
enkla. Överhuvudtaget verkade ett för flera år fastställt tal i motsats till
ett årsmedeltal konjunkturutjämnande ur kommunernas synpunkt.
Utredningen anser sig kunna göra gällande, att skatteunderlaget, sådant
det tar sig uttryck i de faktiska taxeringarna, är en i stort sett objektivt
riktig mätare av kommunernas bärkraft.
Utredningen ingår vidare på frågan, huruvida kalenderåret eller redovisningsaret
(tiden den 1 juli—30 juni) skall utgöra enhet för bidragsberäknandet
och förordar, att bidraget beräknas efter redovisningsårets kostnader.
Såsom skatteunderlag skall enligt förslaget anses de skattekronor och
-ören, som upptagits i taxeringslängden för det kalenderår, som går till ända
den 31 december det redovisningsår, för vilket bidrag sökes. Vid beräknandet
av skatteunderlaget per invånare i kommunen skall invånarantalet
sistnämnda dag vara avgörande.
Befolkningsutredningen ingår därefter på frågan om bidragsunderlaget och
framhåller, att man kan beräkna bidraget antingen i förhållande till de verkliga
kostnaderna eller också i förhållande till en på förhand bestämd kostnad
per måltid. Utredningen stannar för det senare alternativet och anför till stöd
härför följande.
Örn man kunde antaga, att alla kommuner skulle hålla samma standard
å skolbarnsbespisningen och iakttaga samma sparsamhet vid uppgiftens
handhavande, skulle ett utmätande av bidragen i förhållande till de verkliga
kostnaderna ge ett tillfredsställande resultat. Detta skulle bland annat
medföra, att kommuner, som hade högre kostnader än normalt på grund
av förhållanden, över vilka de icke kunde råda, finge åtminstone en del av
merkostnaderna ersatt av staten. Utredningen anser emellertid möjligheten
av en på nämnt sätt likordnad verksamhet helt utesluten. Snarare torde
vissa skiljaktigheter vara ofrånkomliga såväl beträffande standarden som i
fråga om det ekonomiska handhavandet av uppgiften. Ett statsbidragssystem,
som byggde på de verkliga kostnaderna, skulle därför komma att
i viss mån premiera de kommuner, som icke visade nödig ekonomisk omsorg
eller som beredde sina medlemmar större förmåner än avsett.
Ett bidragssystem med på förhand bestämda kostnader, för vilka bidrag
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.!h
skulle utgå, är icke förenat med några sådana olägenheter, eftersom bidragsbeloppen
i stort sett skulle vara oberoende av kommunernas åtgärder. De
kommuner, där slöseri förekomme eller där extra, lokala förmåner bereddes
skolbarnen, finge med ett sådant system själva bära följderna av sitt handlande.
Å andra sidan skulle de kommuner, som med omsorg och planmässighet
handhade uppgiften, ensamma få draga fördelen härav. Man skulle med
andra ord befrämja en sund kommunal hushållning och därmed bidraga till
att lösa ett av de överhuvudtaget svåraste problemen i fråga örn statsbidrags
utmätande, nämligen det som sammanhänger med att en part har
att besluta utgifter och en annan att bära huvuddelen därav. Såsom en fördel
hos detta senare alternativ kan också antecknas, att den statliga kontrollen
kunde göras mindre omfattande, i det att den endast behövde inriktas
på bespisningens utformning och icke på bespisningskostnaderna. Beräkningarna
av statens totalandel i kostnaderna skulle vidare kunna ske
med större säkerhet.
Vad bidragsunderlagets storlek beträffar, föreslår utredningen för landets
samtliga kommuner 50 öre per lagad måltid. För de kommuner, som under
en övergångstid av 5 år efter statsbidragsbestämmelsernas ikraftträdande
utspisa s. k. oslofrukost respektive gröt eller välling, anser utredningen
bidrag böra utgå efter ett bidragsunderlag, som bestämmes till respektive
35 och 20 öre per måltid.
Vidare föreslås, att om i bespisningen deltagit lärjunge från annan kommun,
skolkommunen skall erhålla ersättning med 50 öre per måltid från
hemortskommunen, under förutsättning att denna fattat beslut om anordnande
av skolbarnsbespisning.
Alternativt förslag. Utredningen redovisar även ett alternativt
förslag, som utredningen dock ej velat tillstyrka. Detta alternativ, som i
vad avser de valda talen konstruerats med hänsyn till förhållandena i folkskolan,
innebär följande.
För varje kommun skulle för redovisningsår fastställas en normalkostnad
för skolbarnsbespisningen, motsvarande 8 kronor per invånare i kommunen.
Å normalkostnaden skulle så beräknas ett normalbidrag med bidragsprocenten
graderad efter skatteunderlaget på sätt tidigare utvecklats. Därest antalet
skolmåltider under året för bidragsberättigande barn överstege det tal,
som erhölles genom att multiplicera antalet invånare i kommunen med 16,
skulle till kommunen utgå bidrag, utöver normalbidraget, med 50 öre för
varje överstigande måltid. Örn å andra sidan antalet ifrågavarande skolmåltider
understege nyssnämnda tal, skulle kommunen erhålla så stort
bidrag, som återstode, sedan normalbidraget reducerats med 50 öre för varje
understigande måltid.
De här använda talen ha framräknats med utgångspunkt från det nuvarande
antalet barn i folkskolan, som utgör omkring 525 000, d. v. s. i runt
tal 8 procent av antalet invånare i riket. Med 200 läsdagar per år motsva
g
rar
detta för året ett genomsnittligt antal skolmåltider av X 200 eller
16 per invånare. Efter 50 öre per måltid blir normalkostnaden i sin tur 8
kronor per invånare.
85
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
Utredningen framhåller, att ett konsekvent tillämpande av de principer,
som utredningen funnit riktiga, skulle kräva en gradering även med hänsyn
till de objektiva faktorer, vilka påverka kostnaderna. Det refererade
alternativet skulle, i den mån bruttokostnaderna per måltid i olika kommuner
vore lika stora, medföra en exakt lika hög utdebitering för skolmåltiderna
i de olika kommunerna utom i de fall, då antalet i bespisningen deltagande
barn vore så lågt eller antalet skattekronor så högt, att statsbidrag icke alls
komme att utgå. Vid en bruttokostnad av 50 öre per måltid hade kommunerna
behövt bidraga, med 16 öre per skattekrona.
Att utredningen trots detta icke ansett sig kunna förorda detta alternativ
sammanhängde med att samordnandet av bidragen för folkskolans bespisning
och bidragen för bespisningen i de högre skolorna skulle erbjuda,
stora svårigheter och olägenheter. Härom uttalar utredningen följande:
Det kan enligt utredningens mening icke komma ifråga att för bestämmande
av bidragsbehovet i en kommun, där högre skola finnes, utan vidare
sammanslå antalet måltider, som utspisats i folkskolorna med dem som utspisats
i den högre skolan samt därefter jämställa den härvid erhållna måltidsfrekvensen
med den som finnes i kommuner utan högre skola. Därigenom
skulle kommuner med högre skolformer i allmänhet komma i den ställningen,
att de icke till någon del behövde bestrida kostnaderna för t. ex.
läroverkselevernas skolmåltider. Dessa kostnader skulle i stället komma
att helt vila å staten. Sådana kommuner intaga redan nu en företrädesställning
framför andra kommuner, därigenom att de med bidrag från statens
sida kunna bereda sina skolbarn de betydande förmåner, som fortsatt utbildning
i hemorten utgör. Att då ytterligare accentuera skillnaden mellan dessa
och de i detta avseende mindre gynnade kommunerna skulle innebära ett
alltför grovt åsidosättande av den princip, varpå hela det ifrågasatta bidragssystemet
bygger, nämligen att lika stora förmåner i kommunerna skola föranleda
lika helg utdebitering.
Å andra sidan är utredningen icke övertygad örn det riktiga i att vid bestämmandet
av måltidsfrekvensen helt utesluta skolmåltiderna för de högre
skolornas elever. Motiv härför kunde givetvis finnas i de nyss omnämnda
förmånerna i t. ex. läroverkskommunerna. Det synes emellertid utredningen
föga rationellt att vid bestämmande av de för en viss verksamhet utgående
speciella statsbidragen söka för vissa kommuner åstadkomma en minskning
av bidragen, enbart av den anledningen att de berörda kommunerna på ett
annat verksamhetsområde intoge en gynnad ställning. Ett sådant sammankopplande
av olika samhällsuppgifter bör endast förekomma, då fråga är
örn en allmän skatteutjämning, vilket här icke är fallet.
Det skulle med de angivna utgångspunkterna bli nödvändigt att göra en
uppdelning av de högre skolornas elever, så att en del jämställdes med
folkskolans barn och de övriga fördes till en annan kategori, för vilken särskilda
bidragsbestämmelser skulle gälla. En dylik uppdelning kunde lämpligen
icke ske på annat sätt än att till den förra kategorien hänfördes elever
i de skolpliktiga åldrarna. En sådan kategoriklyvning bleve dock knappast
rättvisande, bland annat beroende på att skolplikten icke är anknuten enbart
till vissa åldrar. Överhuvudtaget synes varje uppdelning av klientelet
för skolbarnsbespisningen i detta avseende till sina verkningar vara tvivelaktig,
och utredningen har icke heller velat inlåta sig härpå.
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
Utredningen vill slutligen rörande en gradering med hänsyn bland annat
till skolmåltidsfrekvensen framhålla följande. Under utbyggnadsperioden för
skolbamsbespisningen skulle en dylik gradering innebära en spärr, som hade
den verkan, att kommunerna måste bygga ut verksamheten intill en viss
gräns, innan något som helst bidrag utginge. Denna gräns skulle variera i
förhållande till skatteunderlaget i kommunerna, så att gränsen bleve högre,
ju bättre skatteunderlaget vore. Utredningen vill icke ifrågasätta det ur
principiell synpunkt berättigade häri men håller före, att ett system, som
berättigar till bidrag, så snart verksamheten överhuvudtaget kommit
igång, ur psykologiska synpunkter har icke obetydliga fördelar, då man
önskar nå en snar effekt.
Utredningen uttalar i detta sammanhang vissa farhågor för, att det för
många kommuner med trängande behov av skolbarnsbespisning skulle möta
tekniska hinder att omedelbart upptaga en sådan verksamhet. Det kunde
därför inträffa, att under de första åren efter bestämmelsernas ikraftträdande
huvudparten av bidragen skulle komma att utgå till bättre ställda
kommuner. Ehuru dylika farhågor i och för sig icke synts utredningen vara
av den karaktär, att de borde påverka det principiella ställningstagandet
till statsbidragssystemet, ha de dock föranlett utredningen att belysa de tekniska
möjligheterna att inom det föreslagna systemets ram begränsa bidragen
till de bäst ställda kommunerna. Utredningen visar, att en begränsning
av normalbidragsprocenten till respektive 75, 60 och 50 procent skulle från
bidrag utestänga kommuner med skatteunderlag uppgående till eller överstigande
respektive 40, 25 och 20 skattekronor per invånare. Då utredningen
emellertid ansåge det vara ytterst angeläget, att kommunerna redan från
början stimulerades att så långt möjligt vore igångsätta skolbarnsbespisning,
och vidare funne högsta möjliga bidrag till denna närmast statliga uppgift
vara nödvändiga för tillgodoseende av rättvisa landets olika invånare
emellan, ansåge sig utredningen icke böra förorda någon minskning av
bidragen ens under en övergångstid.
Utredningen sammanfattar sin uppfattning örn det föreslagna bidragssystemet
på följande sätt:
En sådan gradering av statsbidragen till kommunerna är ur rättvisesynpunkt
tillfredsställande, i det att kommunerna därigenom beredas likartade
förutsättningar att fullgöra sina uppgifter. Detta är av särskild vikt, då
fråga är om en uppgift av statlig karaktär, d. v. s. en sådan som är av intresse
för landet i dess helhet.
Ur effektivitetssynpunkt har systemet betydande fördelar. De kommuner,
som ha ett svagt skatteunderlag och som på grund därav nödgas hålla de
egna utgifterna på en låg nivå, sättas genom graderingen i stånd att på ett
likvärdigt sätt och i stor sett för samma kostnad per skattekrona, som bättre
ställda kommuner fullgöra den ur statens synpunkt önskvärda uppgiften.
Omvänt är ett efter skatteunderlaget graderat statsbidrag ägnat att för
kommuner med gott skatteunderlag befrämja sparsamlietsintresset, eftersom
87
Kungl. Maj:ts -proposition nr 17 Jf
dessa
kommuner på grund av graderingen få vidkännas en högre egen kostnad
än vid ett ograderat bidrag.
Genom graderingen tillgodoses även skatteutjämningssynpunkter. Erfarenheten
visar nämligen att, även örn de av kommunerna uttaxerade beloppen
äro per invånare räknat mycket varierande, den allmänna tendensen
går i den riktningen, att kommuner med låg utdebitering ha gott skatteunderlag,
medan de hårt skattetyngda kommunerna äro sådana, som ha
svagt skatteunderlag och som därför skulle draga den största fördelen av
en gradering.
Vad speciellt gäller det av utredningen föreslagna statsbidraget till skolmåltider
tillkomma vissa fördelar, som sammanhänga med att bidraget bestämmes
i förhållande till fasta, på förhand bestämda kostnader. Följande
må här framhållas.
Det förhållandet, att kommunernas verkliga kostnader icke röna inflytande
på statsbidragets storlek, tillför systemet ytterligare ett sparsamhetsbefrämjande
moment, verksamt för alla kommuner. Varje för uppgiftens fullgörande
onödig utgift kommer härigenom att helt åvila kommunens egna
medlemmar.
Den statliga kontroll, som måste åtfölja ett system med betydande statsbidrag,
behöver icke inrikta sig på kommunernas kostnader utan kan inskränka
sig till frågan örn den föreliggande standarden är tillfredsställande.
Överhuvudtaget kan sägas, att ett bidragssystem, där bidraget är graderat
efter skatteunderlaget och där detsamma bestämmes med hänsyn till kostnader,
vilka icke påverkas av kommunernas åtgöranden, innebär den enda
framkomliga vägen att förena statligt inflytande över den kommunala verksamheten
av allmänt samhällsintresse med bevarad kommunal självstyrelse.
Remissyttranden.
Frågan om att lägga alla kostnader för bespisningsverksamheten
på staten har berörts i några yttranden.
Statskontoret uttalar, att ett konsekvent fasthållande vid uppfattningen
av skolbarnsbespisningen såsom en huvudsakligen statlig uppgift även hade
fordrat, att kommunerna befriades från kostnaderna därför, men finner
självt detta näppeligen möjligt med hänsyn till att anordnandet av skolmåltider
icke gjorts obligatoriskt för kommunerna.
Norrlandskommittén, vilken liksom befolkningsutredningen anser a.tt skolmåltidsverksamheten
till sin natur huvudsakligen är en statsangelägenhet,
finner skäl tala för att staten skulle påtaga sig hela kostnaden. Med hänsyn
till att bidraget enligt utredningens förslag skulle anknytas till en beräknad
kostnad per måltid, syntes kommunernas sparsamhetsintresse icke behöva
påverkas härav. Kommittén har dock icke funnit anledning framlägga förslag
i sådan riktning.
Några kommuner ha direkt uttalat sig för att staten ensam borde stå för
alla kostnader men icke utvecklat någon argumentering härför.
Att det för skolmåltidsverksamheten bör utgå statsbidrag såväl
för folkskolans som de högre skolornas elever har enhälligt
tillstyrkts av dem som yttrat sig härom. Särskilt har förslaget härom
mötts med tillfredsställelse från de högre skolornas sida.
88
Kungl. Marits ''proposition nr 17/h
I en del yttranden har ifrågasatts, att statsbidrag skulle utgå för bespisning
även i andra lokaler än skolans.
Länsstyrelsen i Västerbottens län uppger, att på sina håll i länet, där skolbarnsbespisning
förekomme, ett entreprenadsystem utvecklat sig, så beskaffat
att barnen bereus tillfälle att mot betalning intaga måltider i enskilt
hem. Därest en måltid, likvärdig med den av utredningen föreslagna,
kunde erhållas på detta sätt, ifrågasatte länsstyrelsen, örn icke en dylik bespisningsform
borde övervägas vid en del mindre skolor, oaktat kostnaderna
i för länsstyrelsen kända fall avsevärt överstege den medelkostnad varmed
utredningen räknat.
Åsele socken i Västerbottens län anför, att av skoldistriktets 23 skolor 12
beräknades ha ett barnantal understigande 15 och att det borde vara tillåtet
för skoldistriktet att, liksom hittills praktiserats, helt anförtro utspisningen
åt enskilda hem vid skolor med ringa barnantal.
Rektorn vid högre allmänna läroverket i Linköping uttalar, att det för de
högre skolornas del måhända vore rationellare och enklare att gå vidare på
den väg, som statsmakterna redan slagit in på, nämligen att ge stipendier
för bidrag till frukostkostnaderna. Sådana stipendier
vore för närvarande visserligen förbehållna lärjungar från landsbygden, men
det syntes icke vara någon svårighet att utsträcka möjligheten att erhålla
sådana till samtliga de kategorier, som befolkningsutredningen i första hand
avsett. De stipendierade kunde på mjölkbarer, inackorderingsställen och dylikt
intaga sin frukost. Man skulle därigenom undvika massbespisning med
dess nackdelar. Under alla förhållanden vore det lämpligt att ett sådant
system tillämpades under en icke alltför kort övergångstid.
Utredningens förslag om gradering av statsbidraget efter
kommunernas bärkraft har med enstaka undantag mötts med
allmänt gillande. Bland de kritiska uttalandena mot utredningens uppfattning
härutinnan märkas följande.
Överståthållarämbetet uttalar, att de av Stockholms stads kammarkontor
i dess yttrande framställda erinringarna syntes vara värda beaktande.
Stockholms stads kammarkontor anför inledningsvis en bestämd erinran
mot att statsbidragets storlek skulle bestämmas efter vissa skatten t jämningsgrunder
och yttrar vidare bland annat följande.
Det måste enligt kammarkontorets uppfattning vara ett oeftergivligt krav,
att skatteutjämningsproblemet blir föremål för en enhetlig lösning i ett
sammanhang. Synpunkter av sådan art ha tidigare med stor skärpa framförts
av bland annat folkskoledirektionen och svenska stadsförbundets styrelse
i utlåtande över 1945 års folkskolesakkunnigas förslag angående statsbidrag
till byggnader vid folkskoleväsendet.
Ehuru vid den fortsatta behandlingen någon hänsyn icke togs till folkskoledirektionens
synpunkter, anser kontoret, att staden även i förevarande
sammanhang måste bestämt hävda motsvarande synpunkter. Det synes alldeles
uppenbart, att en fortsättning av metoden att så att säga bitvis och
osammanhängande införa statsbidragsbestämmelser av skatteutjämnande
89
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
verkan kommer att omöjliggöra avsikten att lösa skatteutjämningsproblemet
efter entydiga riktlinjer och att verkligen få ett fullt medvetet grepp
örn situationen. Det är icke minst viktigt för kommunerna att skatteutjämningsfrågan
redovisas i ett sammanhang. Den använda metoden gör det
ej möjligt att överblicka den totala verkan av olika statsbidragsbestämmelser
av skatteutjämnande innebörd och försvårar därmed att i ett sammanhang
redovisa stadens synpunkter.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län åberopar ett yttrande av stadsfullmäktige i
Trollhättan och anser det böra övervägas, örn icke ett statsbidragssystem,
byggt på ett ograderat bidrag till lämplig procent, vore att föredraga.
I det åberopade yttrandet av Trollhättans stadsfullmäktige uttalas bland
annat följande:
Det av befolkningsutredningen föreslagna statsbidragssystemet är icke
av beskaffenhet att lämna alla kommuner det ekonomiska stöd, som erfordras
för den av utredningen förordade utbyggnaden av skolmåltiderna. Befolkningsutredningens
statsbidragssystem, enligt vilket statsbidragen skola
utgå i förhållande till antalet skattekronor inom kommunen, är synnerligen
bestickande, men vid närmare granskning skall man finna, att systemet icke
medför avsedd rättvisa kommunerna emellan. Systemet bygger på den principen,
att varje utgiftsändamål skall medföra samma utgift per skattekrona
för de olika kommunerna, oavsett vilket skatteunderlag kommunerna hava.
Emellertid äro utgiftsändamålens antal betydligt större i tätorterna än i
övriga kommuner. Befolkningsutredningens statsbidragssystem medför med
nödvändighet, att den sammanlagda utdebiteringen blir högre i tätorterna
än i övriga kommuner.
En övergång till befolkningsutredningens statsbidragssystem skulle åstadkomma
sådan ökning i tätorternas ekonomiska bördor, att tätorternas möjlighet
att genomföra önskvärda sociala reformer minskas.
Svenska stadsförbundet anför:
Styrelsen hyser — såsom den tidigare framhållit i andra liknande sammanhang
— starka betänkligheter mot att statsbidrag till kommunerna för
speciella samhällsuppgifter graderas i skatteut jämnande syfte utan beaktande
av skatteutjämningsproblemet i hela dess vidd. Redan den omständigheten,
att man anser sig kunna göra denna gradering olika för varje särskilt
ändamål utan någon som helst motivering för att man väljer den ena
eller andra graderingen, torde visa att man härvid kommit in på ett godtyckligt
förfarande. Styrelsen, som till fullo beaktar behovet av skatteutjämnande
åtgärder, kan beträffande den nu föreslagna bidragsgraderingen endast
uttala att denna icke utformats efter rationella grunder.
Nacka kommunalfullmäktige ifrågasätta likaledes lämpligheten av att
varje statsbidrag skall användas som skatteutjämningsinstrument och anföra
vidare:
Då den fria skolmåltiden icke göres obligatorisk för kommunerna, kan befaras,
att kommuner med ett gott skatteunderlag men med stora utgifter
för olika ändamål komma att uraktlåta att införa barnbespisning i skolorna
eller föredraga att uttaga avgifter från eleverna framför att erhålla ett alltför
begränsat statsbidrag.
90
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 174-
Drätselkamrarna i Linköping och Norrköping yrka under anförande av
enahanda eller liknande skäl, att bidragsprocenten skall vara densamma
för alla kommuner, som anordna bespisning.
Övriga hörda myndigheter ha förklarat sig dela utredningens principiella
grundsyn på statsbidragsfrågan eller ha lämnat densamma utan erinran.
I fråga örn utformandet av ett statsbidragssystem med utgångspunkt från
en gradering efter den ekonomiska bärkraften ha meningarna däremot varit
något mer delade. I det övervägande flertalet yttranden tillstyrkes dock en
gradering efter skatteunderlaget.
Skolöverstyrelsen yttrar:
Att statsbidragen till skolbarnsbespisningen graderas med hänsyn till kommunernas
ekonomiska bärkraft, finner överstyrelsen riktigt. Det av utredningen
föreslagna statsbidragssystemet synes överstyrelsen väl avvägt. Särskilt
vill överstyrelsen framhålla den fördelen bos detsamma, att det synes
mycket enkelt i tillämpningen. Enligt överstyrelsens mening är det synnerligen
viktigt, att de kommunala myndigheterna redan från början veta, vilka
kostnader som komma att åvila skoldistrikten vid införande av allmän skolbarnsbespisning.
Att man här frångått systemet med latituder, måste betraktas
som fördelaktigt.
Statskontoret säger sig ha funnit det föreslagna statsbidragssystemet vara
i och för sig ändamålsenligt och rättvisande.
Av länsstyrelserna ha, de flesta icke haft något att anföra mot det föreslagna
systemet. Dock anför länsstyrelsen i Södermanlands län viss reservation.
Länsstyrelsen säger sig dela uppfattningen att ett statsbidragssystem,
grundat på kommunernas bärkraft med en fixerad bidragsprocent för normalkommunen,
vore det mest tillfredsställande. Huruvida den lösning, som
systemet erhållit i betänkandet, vore den ur olika synpunkter mest lämpliga,
torde emellertid näppeligen kunna bedömas enbart på grundval av det
nu föreliggande materialet utan syntes böra prövas i ett vidare sammanhang.
Svenska landskommunernas förbund vill särskilt uttrycka sin tillfredsställelse
över att statsbidragen till skolmåltiderna och till inventarier i skolmåltidslokalerna
skola bliva graderade efter skoldistriktens ekonomiska bärkraft,
sådan denna avspeglas i antalet skattekronor per invånare. Styrelsen
uttalar i detta sammanhang, att det vore synnerligen önskvärt, att en motsvarande
gradering inom en ej alltför avlägsen framtid infördes beträffande
övriga statsbidrag för skolväsendet.
Bland övriga, som tillstyrkt utredningens förslag, må nämnas 1945 års
folkskolesakkunniga, svenska fattigvårds- och bamavårdsförbundet, landsorganisationen
och kooperativa förbundet.
Anmärkningarna mot den utformning, som utredningens förslag erhållit,
synas i ett par fall basera sig på att taxeringarna icke skulle vara likformiga
i olika delar av landet.
Sålunda uttala Nyköpings stadsfullmäktige, att antalet skattekronor per
invånare i stort sett torde vara en riktig måttstock på den ekonomiska bär
-
91
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 17/h
kraften hos kommuner av likartad beskaffenhet. Däremot bleve en dylik
jämförelse mellan en stadskommun och en landskommun ofta missvisande
på grund av dels att ortsavdragen icke motsvarade de högre levnadskostnaderna
å en dyrort och dels att naturaförmånerna i allmänhet uppskattades
lågt på landsbygden.
De myndigheter i övrigt, som ställt sig i viss mån kritiska mot det föreliggande
förslaget, ha i allmänhet ansett, att skatteunderlaget icke ensamt
vore en lämplig norm för bestämmandet av en kommuns ekonomiska bärkraft.
I en del yttranden har tillstyrkts det av utredningen behandlade
alternativet 2, vilket innebär en gradering jämväl med hänsyn
till skolbarnsfre k vensen.
Socialvårdskommittén uttalar sålunda, att utredningens förslag tillgodosåge
skäliga anspråk på hänsynstagande till vederbörande kommuns ekonomiska
bärkraft, men ville hemställa, att frågan örn statsbidragsgrunderna
toges under förnyat övervägande i syfte att möjliggöra hänsynstagande till
det relativa antalet skolmåltider i kommunen. Kommittén hade därvid särskilt
haft i tankarna de barnrika, vidsträckta och högt skattetyngda norrlandskommunerna,
i vilka ordnandet av skolbarnsbespisning vore särskilt
av nöden men där utredningens förslag mindre underlättade detta än på
andra håll.
Norrlandbskommittén framhåller att, såsom utredningens egna beräkningar
utvisade, de barnrika kommunerna i Norrbottens län vid en gradering enbart
efter skatteunderlaget skulle belastas med mer än 50 procent högre
kostnader per skattekrona än kommuner med mera normalt skatteunderlag.
Efter att ha refererat utredningens invändningar mot alternativet 2 fortsätter
kommittén:
Norrlandskommittén kan icke finna, att anförda omständigheter äro av
den natur, att de i och för sig böra föranleda allvarligare betänkligheter mot
ett genomförande av förslaget. Redan nu torde gälla, att den huvudsakliga
delen av de löpande kostnaderna för den högre undervisningen åvilar statsverket.
Den omständigheten att anstaltskommunernas invånare i större utsträckning
än andra kunna draga fördel av undervisningen torde knappast
i någon större utsträckning ha föranlett ett överflyttande av de löpande
kostnaderna (exempelvis av lönekostnaderna) från statsverket till kommunen.
Dessutom bör det beaktas, att en stor del av eleverna vid de ifrågavarande
högre skolorna äro bosatta utom anstaltskommunen (för närvarande
omkring % av läroverkseleverna). För dessa elever synas kostnaderna
i varje fall icke böra bäras av anstaltskommunen. Man synes även i
den mån fråga är örn elever i skolpliktig ålder knappast kunna ifrågasätta
någon annan fördelning av kostnaderna för kommunens egna elever i högre
skolor än av kostnaderna för folkskolebarnen. Slutligen torde man icke
böra överdriva risken för att utbyggnaden av verksamheten icke skulle
kunna ske tillräckligt snabbt, därför att statsbidraget blir lägre under den
5-åriga utbyggnadsperioden. Dels innebär ju bestämmelsen, att kommunerna
få stort intresse av att verksamheten snarast blir fullt utbyggd, och
dels synas möjligheterna till en snabb utbyggnad ingalunda vara oöverstigliga.
Kommittén erinrar i detta sammanhang örn utredningens uttalande,
att erfarenheten utvisat, att svårigheterna icke äro särskilt stora, där intresse
92
Kungl. Maj:ts proposition nr 17lh
för saken förelegat och där man verkligen givit sig i kast med problemen.
Det har sålunda framhållits, att, trots stora lokala svårigheter, närmare
90 procent av skolbarnen i Medelpad kunnat få deltaga i skolmåltiderna.
För övrigt synas de senast berörda svårigheterna i avsevärd grad kunna
motverkas av en bestämmelse, att minskning av normalbidraget på grund
av att antalet måltider per invånare understege normalantalet icke skulle
äga rum under utbyggnadsperioden. Med en dylik komplettering av övergångsbestämmelserna
synes man sålunda enligt kommitténs mening kunna
låta anstaltskommunen i sin ansökan om statsbidrag inräkna samtliga elever
i sådana högre skolor, till vilka bidrag skall utgå, oavsett deras ålder och
oavsett örn de äro skrivna i kommunen eller icke.
Örn man emellertid sknlle anse, att ett dylikt förfarande skulle medföra
alltför långt gående fördelar för kommuner med högre undervisningsanstalter,
synes det även framkomligt att, såsom befolkningsutredningen antytt,
verkställa uppdelning av de högre skolornas elever, så att de, som vore i
skolpliktig ålder, jämställdes med folkskolebarnen. För dessa båda kategorier
skulle då gemensamt beräknas statsbidrag enligt det här förordade
alternativet och för övriga elever statsbidrag enligt befolkningsutredningens
huvudförslag. För elever i högre skolor, som vore bosatta i annan kommun
än anstaltskommunen, skulle hemortskommunen söka statsbidrag.
Med hänvisning till det anförda föreslår norrlandskommittén, att statsbidraget
till skolmåltiderna skall beräknas med utgångspunkt från det av
befolkningsutredningen alternativt övervägda förslaget.
Kommittén ifrågasätter även en ytterligare modifikation och anför härom:
Emellertid bör uppmärksammas, att varken bestämmelserna i det av norrlandskommittén
förordade alternativet eller i befolkningsutredningens huvudförslag
i full utsträckning beakta kommunernas olika bärkraft. Bestridandet
av kommunandelen kan nämligen få mycket olika konsekvenser för
olika kommuner. I fråga om skolmåltiderna må framhållas, att kommunerna,
förutom utgifter för lokaler och inventarier, komma att fa vidkännas
icke obetydliga utgifter även för andra ändamål än själva matvarorna, nämligen
för personal, bränsle och dylikt. Särskilt i glest bebyggda trakter, där
verksamheten är spridd på ett stort antal mindre skolor, komma dessa kostnader
att ställa sig väsentligt mycket högre än i tättbebyggda trakter med
stora skolor som möjliggöra långtgående rationaliseringsåtgärder. Möjlighet
synes därför böra skapas för ett mera fritt hänsynstagande till kommunernas
allmänna ekonomiska ställning, än som är möjligt enligt något av de
båda förevarande förslagen. Kommittén får erinra örn att även det vid
1945 års höstriksdag beslutade statsbidragssystemet med avseende å byggnader
för folkskoleväsendet, som grundas på antalet skattekronor per invånare,
inom vissa gränser beaktar kommunens ekonomiska ställning i övrigt
samt dess ekonomiska och geografiska karaktär. Ett liknande system synes
med fördel kunna tillämpas i förevarande fall. Härvid torde den enklaste
metoden vara att giva den bidragsbeviljande myndigheten möjlighet att,
med hänsyn till särskilda av den bidragssökande kommunen åberopade omständigheter
av ovan angivna natur (varvid, som i det föregående anförts,
även livsmedelsprisernas variationer böra beaktas), höja den statsbidragsprocent,
efter vilken normalbidraget i varje särskilt fall skall beräknas, med
högst 10. Norrlandskommittén föreslår därför, att befolkningsutredningens
alternativa statsbidragsförslag kompletteras med en dylik bestämmelse.
Kungl. Maj:ts proposition nr 174• 93
Vissa remissinstanser förorda en gradering — förutom efter skatteunderlaget
— med hänsyn till utdebiteringen.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför:
Att gradera statsbidragssystemet med hänsyn till de olika kommunernas
bärkraft synes länsstyrelsen lämpligt, men systemet bör dock icke enbart
grundas på kommunernas bärkraft uttryckt i antalet skattekronor per invånare.
Den ekonomiska bärkraften hos två kommuner med samma antal skattekronor
per invånare kan utan allt tvivel vara mycket olika och detta av
flera skäl. För ernående av största möjliga rättvisa vid utmätandet av statsbidrag
kommunerna emellan synes därför angeläget att jämväl andra hänsyn
få bli normgivande än kommuns ekonomiska bärkraft uttryckt i antalet
skattekronor per invånare. Att den kommunala utdebiteringen härvidlag
måste beaktas torde stå utom allt tvivel.
Härnösands stadsfullmäktige anföra liknande synpunkter:
Skatteunderlaget bör icke enbart läggas till grund för kommunens ekonomiska
bärkraft utan måste ställas mot kommunens utskylder och utgifter.
Det är nämligen icke alls säkert, att en kommuns utdebitering alltid är låg,
därför att samma kommun har stort eller relativt stort antal skattekronor.
Typiskt exempel härpå utgöra norrlandsstäderna i allmänhet och Härnösand
i synnerhet.
Ytterlännäs kommunalfullmäktige (Västernorrlands län) uttala sin tillfredsställelse
över de nya grunderna för statsbidraget men ha dock invändningar
att göra:
Kommunen kan dock icke underlåta att framhålla det önskvärda i att hänsyn
tages till, att ett och samma skatteunderlag icke med säkerhet har samma
värde i två olika kommuner eller ens i samma kommun under två skilda
år. Ett skatteunderlag av t. ex. 6 kronor pr invånare kan i den ena kommunen
vara mindre bärkraftigt som grund för utdebiteringen och lämna ett
väsentligt olika utfall av därpå baserad utdebitering och uppbörd än i en
annan kommun, och detta särskilt i den mån skillnaden i utdebiteringssatserna
ökar. Med hög utdebitering följer som regel ökad restantieprocent. Det
är därför av vikt att hänsyn tages jämväl till utdebiteringens och restantieprocentens
storlek.
I vissa yttranden förekomma mer allmänna uttalanden örn en vidsträcktare
gradering än utredningen föreslagit.
Gävle stads drätselkammare anser, att statsbidragssystemet borde modifieras
så, att statsbidragsprocenten för de ekonomiskt svagaste kommunerna
fastställdes till ett högre tal än det i befolkningsutredningens betänkande angivna.
Alternativt borde medgivas rätt för kommuner med ett litet antal
skattekronor per invånare att, efter särskild hemställan hos Kungl. Maj:t,
erhålla ett högre statsbidrag än det i allmänhet utgående.
Laholms stads drätselkammare framhåller, att kostnaden per skattekrona
trots differentieringen komme att variera betydligt och anser detta förhållande
nödvändiggöra cn komplettering av bidragsbestämmelserna. Kamma
-
94
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 174-
ren ifrågasätter lämpliga spärregler, t. ex. så, att en kommuns kostnad per
skattekrona icke skulle komma att understiga 12 eller överstiga 18 öre per
skattekrona.
Normalbidragsprocentens storlek beröres endast i ett fåtal
yttranden. Förslag framställas örn såväl sänkning som höjning av densamma.
Statskontoret anför:
För sin del kan statskontoret icke finna tillfredsställande att normalbidragsprocenten
fixeras vid en högre nivå än riksdagen godtagit beträffande
statsbidraget till byggnader för folkskoleväsendet. Statskontoret får alltså föreslå,
att normalbidraget beräknas efter omkring 55 procent. Övergångsbestämmelser
av innehåll enligt det av utredningen utarbetade särskilda utkastet
böra enligt ämbetsverkets uppfattning ej komma i fråga. Det torde nämligen
vara omöjligt, att nu med någorlunda visshet förutse de närmast följande
årens utveckling på området. Om förhållandena sedermera skulle så
påkalla, torde det icke var förenat med någon större svårighet att genom
ändring i kungörelserna höja statsbidraget.
I motsats härtill anse Getinge kommunalfullmäktige (Hallands län), att
bidragsprocenten för normalkommunen borde vara 90, så att kommunens
procentuella andel bleve lika med antalet skattekronor per invånare. Såsom
motivering härför anföres, att den kostnad av 50 öre per måltid, på vilken
statsbidrag skulle utgå enligt förslaget, vore alltför lågt beräknad och att
kommunens andel därför skulle bli avsevärt större än utredningen förutsatt.
Även Uppsala stads drätselkammare anser, att normalbidragsprocenten bör
sättas högre än 80.
Beträffande det antal skattekronor, som skall anses utgöra normalskatteunderlag,
uttalar Västerås stads drätselkammare, att den icke
vore övertygad örn att det av utredningen förordade talet 10 vore rätt valt.
De kunde anmärkas, att 1944 års skatteunderlag för samtliga städer i Sverige
i medeltal motsvarade 16,30 skattekronor per invånare. Med hänsyn
härtill syntes i varje fall för städernas del normalskatteunderlaget böra ligga
på åtminstone 15 kronor. Länsstyrelsen i Västmanlands län anser detta resonemang
ej i och för sig sakna fog men uttalar, att det läge något motbjudande
i att härvidlag ha olika skalor för olika slag av kommuner.
Landsorganisationen förordar, att talet för normalskatteunderlaget omprövas
av Kungl. Maj:t vart tredje år.
Frågan om vilket års skatteunderlag, som skall vara avgörande
för bidragsprocentens storlek, har endast berörts av Norra Finnskogas kommunalfullmäktige
(Värmlands län), som anse, att man borde räkna med de
senaste 5 eller 10 årens skatteunderlag.
Rörande det antal invånare, som skatteunderlaget
skall ställas i relation till, föreligger uttalande endast från Bodens
stads drätselkammare. Denna anför:
95
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 174■
De i förslagets 3 § angivna grunderna för uträkning av skatteunderlaget
utvisa ej ett redovisningsårs verkliga antal skattekronor per invånare. Detta
bör väl vara antalet skattekronor dividerat med det antal invånare, som legat
till grund för taxeringsresultatet, och icke det antal invånare, som kommer
att ligga till grund för ett kommande års taxering.
Flertalet remissinstanser uttala sin anslutning till utredningens förslag örn
ett fast, på förhand bestämt bidragsunderlag.
Av en del myndigheter uttalas dock, att bidragsunderlaget borde bestämmas
till de verkliga kostnaderna.
Till dessa hör Överståthållarämbetet, som dock anser, att därvid borde
fastställas ett högsta belopp per måltid, vilket eventuellt kunde variera i de
olika dyrorterna.
Stockholms stads kammarkontor anför:
Från de av utredningen angivna skatteutjämnande principerna för statsbidragets
konstruktion synes det i enlighet med vad statskontoret därom anfört
över befolkningskommissionens förslag, riktigare och med ändamålsenligt,
att statsbidraget beräknas å de verkliga kostnaderna i stället för å en
antagen för alla skoldistrikt lika kostnad av 50 öre per måltid. Kontoret har
icke kunnat finna, att vad utredningen anfört för dess förslag i denna del är
övertygande. Statsbidragets framräknande efter en lika för alla distrikt fast
kostnad kommer icke att följa utvecklingen av livsmedelspriserna eller dessa
prisers och personalkostnadernas variationer å olika orter. Förslaget får vidare
i huvudsak anses innebära en tendens till ytterligare skatteutjämning, vars
verkliga innehåll är helt utanför översikt och kontroll.
Bodens stads drätselkammare anför:
Kontentan av nu framlagt förslag blir att vissa kommuner kunna påräknas
erhålla cirka 80 procent av en måltidskostnad på 50 öre, medan i verkligheten
denna kostnad endast är kanske 40 öre. Kommunen får i detta fall skolbarnsbespisningen
helt kostnadsfri. För Bodens stad blir statsbidraget cirka
34 öre per måltid. Stadens uttaxering blir i detta fall cirka 40 öre per måltid.
Folkskolinspektören i Stockholmstraktens inspektionsområde har avgivit
följande utlåtande:
Statsbidragsunderlaget, 50 öre per måltid, torde närmast motsvara genomsnittskostnaden
för råvarorna per portion vid en näringshygieniskt tillfredsställande
skolmåltid. Jag har funnit, att personalkostnaderna i en del fall
kunna vara avsevärda. Så t. ex. uppgå de i vissa fall till nära nog samma belopp
som råvarukostnaderna. Vid större skolor torde personalkostnaden per
portion i regel bli väsentligt lägre än vid mindre skolor. Vid bespisningar om
200—400 barn kan man ha en person anställd på cirka 50—70 barn, beroende
på de tekniska resurserna; vid mindre skolor måste man anställa en person
för kanske endast 20 barn. Då bland annat personalkostnaderna sålunda
måste komma att variera avsevärt och i vissa fall utgöra en icke oväsentlig
del av totalkostnaderna, borde statsbidraget, såsom hittills skett, avpassas
med hänsyn till de verkliga kostnaderna för bespisningen.
96
Kungl. Majlis proposition nr 17Jj.
Frågan om bidrags un deria gets storlek har föranlett särskilda
uttalanden i ett stort antal yttranden. Ett mindretal av dessa yttranden
gå i den riktningen, att utredningens förslag kan anses tillfredsställande.
Mestadels framhålles dock från olika delar av landet, framförallt från norrlandshåll,
att ett belopp av 50 öre vore för lågt. Endast statskontoret har
uttalat en häremot direkt avvikande mening.
Skolöverstyrelsen berör frågan mera allmänt och uttalar:
Beträffande bidragsunderlaget torde vissa invändningar kunna göras emot
att detsamma föreslås fastställt till lika belopp — 50 öre — för hela landet.
Skilda orsaker, såsom personalkostnader, fraktkostnader etc. kunna understundom
medföra, att den dagliga kostnaden per barn och måltid kommer
att ställa sig mycket olika från en ort till en annan. Överstyrelsen har emellertid
efter noggrann prövning icke kunnat finna något system, som kan anses
bättre än det av utredningen föreslagna. Däremot vill överstyrelsen ifrågasätta
lämpligheten av att bidragsunderlaget en gång för alla fastställes till
50 öre. Starka skäl synas tala för att det bör anpassas efter den allmänna
prisnivån inom landet. Det bör därför enligt överstyrelsens mening ankomma
på Kungl. Majit att antingen för varje år eller för en treårsperiod fastställa
det bidragsunderlag, på vilket statsbidrag till barnbespisningen skall utgå.
Statskontoret utvecklar sin uppfattning på följande sätt:
Vad bidragsunderlaget beträffar, synes detta icke böra sättas högre än
att det nätt och jämnt täcker kostnaderna för en skolmåltid. Anledning
synes därför saknas att bestämma det till högre belopp än det genomsnittspris
av 45 öre per måltid, som av utredningen beräknats vid rationellt ordnad
livsmedelsupphandling.
Av länsstyrelserna ha endast de norrländska klart tagit ställning i denna
fråga. De ifrågasätta samtliga en höjning av bidragsunderlaget. Av dessa yttranden
inhämtas bland annat följande.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför: Vid beräkningen av bidragsunderlaget
har utredningen föreslagit, att kostnaden för skolmåltiden skall i landets
samtliga kommuner beräknas till 50 öre per lagad måltid. Även om ur dyrortssynpunkt
vägande invändningar icke kunna anföras mot utredningens
åsikt, att norrlandskommunerna icke behöva räkna med högre måltidskostnader
än övriga kommuner i riket, anser länsstyrelsen likväl, att det under vissa
förhållanden föreligger risk för att nämnda belopp icke kommer att täcka
de verkliga kostnaderna för en skolmåltid. Särskilt får detta anses vara fallet,
där transportkostnaderna för matvarorna oundvikligen komma att bli höga.
Av kommunalnämndens och kommunalfullmäktiges i Bollnäs socken yttrande
framgår, att kommunen trots utnyttjande av 11 busslinjer icke kunnat med
rimliga kostnader transportera färskvaror till två skolmåltidslokaler inom
kommunen. Med anledning härav kan ifrågasättas, huruvida icke en kommun
borde få räkna med högre bidragsunderlag än 50 öre per lagad måltid i de
fall, där den verkliga kostnaden för måltiden kommer att överstiga nämnda
belopp till följd av särskilt höga transportkostnader för matvaror.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför: Förslaget om en fast, på förhand
bestämd kostnad per lagad måltid av 50 öre kan icke, åtminstone för
de norrländska kommunernas vidkommande, anses vara rättvist med hänsyn
97
Kungl. Maj:ts proposition nr 17/t.
till den påvisabara skillnaden i livsmedelspriser i olika delar av landet. En
utredning rörande livsmedelspriserna torde framför allt beträffande grönsaker
visa, att priserna liro väsentligt högre i de norra delarna av landet än i de
sydligare.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anför:
Utredningen har uttalat, att orter i norra Sverige förete något högre livsmedelskostnader
än övriga orter i landet. Detta har dock icke ansetts vara
av den betydelse, att utredningen föreslagit ett högre bidragsunderlag för
norrlandskommunerna. På sätt i yttrandet från Rödöns kommun framhållits,
finnas emellertid åtskilliga omständigheter, som medföra en ökning av kostnaderna
i norrlandskommunerna, även om denna ökning icke hänför sig till
inköpen av råvaror.
I det åberopande yttrandet från Rödöns kommun framhålles, att ett fastställande
av bidragsunderlaget till 50 öre per måltid för hela riket komme
att medföra att barnen i mellersta och södra delarna av landet finge kvalitativt
bättre skolmåltider än barnen i landets norra delar, där bland annat de
mycket viktiga varorna frukt och grönsaker vore betydligt dyrare än i sydligare
belägna trakter. Detta vore så mycket mera betänkligt, då det vöre
just i norra Sverige som barnen bäst behövde kostförbättring och tillskott
av frukt och grönsaker.
Länsstyrelsen i Västerbottens län återger till en början vissa uppgifter från
kommunerna i länet om de hittillsvarande kostnaderna per skolmåltid. Kostnaderna
hade av en kommun angivits vara avsevärt högre än 50 öre vid
de mindre skolorna och av en annan kommun uppgivits till 60 öre vid större
skolor och 75 öre vid mindre skolor. Ett par kommuner hade uppgivit kostnaden
till 70 öre. Länsstyrelsen fortsätter därefter:
Med hänsyn till de högre livsmedelspriserna i de nordligare delarna av landet
kan därför enligt länsstyrelsens mening antagas, att även vid sådan
rationaliserad upphandling, som förutsättes av utredningen, medelkostnaden
vid en bespisning kan komma att överstiga 50 öre. Om därför bidragsunderlaget
för alla kommuner skall beräknas efter en medelkostnad av 50 öre,
finner länsstyrelsen det inte uteslutet, att en del av länets kommuner komma
att belastas med högre kostnader än vad som måhända blir fallet på
andra hall. Med hänsyn härtill ifrågasätter länsstyrelsen, huruvida icke bidragsunderlaget
för nu berörda kommuner bör höjas, förslagsvis i den formen,
att en högre medelkostnad fastställes efter särskild prövning. Länsstyrelsen
anser tillika att, innan slutgiltig ståndpunkt tages härtill, frågan kanske
bör bli föremål för ytterligare utredning.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anför:
I likhet med åtskilliga av de över förslaget hörda kommunerna anser
länsstyrelsen, att prisskillnaden på livsmedel bort motivera en höjning av
bidragsunderlaget för norra delen av landet till 60 öre per måltid.
Norrlandskommittén erinrar örn sitt förslag att statsbidraget för kommuner
med samma skatteunderlag per invånare skall kunna variera med hänsyn
till olika förhållanden, som inverka på kommunens bärkraft, och fortsätter:
Det synes skäligt, att hänsyn därvid även tages till mera betydande skilj
aktigheter i fråga örn livsmedelspriserna. Härvid torde det böra ankomma på
kommun, som för höjning av statsbidraget vill åberopa hilga livsmedelskost
nador, att med förebringande av erforderlig utredning göra framställning i
1 ragnil. Därest en mera markerad allmän höjning eller minskning i livsmedels
Bihang
till riksdagens prof o k ali J sami. Nr 17 /+. 7
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 17Jf.
kostnaderna skulle inträffa eller om skiljaktigheterna mellan olika landsdelar
skulle öka, torde en justering av bidragsunderlaget böra företagas.
Av yttranden i detta spörsmål från kommunernas sida må följande återgivas.
Svegs kommun (Jämtlands län) anför bland annat:
I de flesta. B: 3 skolor, där samtliga barn bilda en undervisningsavdelning
med en lärare, torde barnantalet pendla mellan 10 å 20 elever. Den eller de,
som bli anställda i och för matens lagning, dukning, diskning etc., torde alla
gånger, med nuvarande arbetspriser, betinga sig ett dagarvode av, lågt räknat,
4 a 5 kronor. Under sådana förhållanden räcker knappast det av de
sakkunniga föreslagna statsbidraget till avlöning åt de anställda. Följaktligen
får distriktet, förutom andra svårigheter av administrativ natur, ensamt betala
hela eller nästan hela kostnaden för själva måltiden utan att något kommunalt
slöseri behövt förekomma eller att några »sparsamhetsbefrämjande
moment» blivit eftersatta. Sådant blir det praktiska resultatet i vissa fall.
Under sådana förhållanden blir, som förut framhållits, rättvisan och billigheten
i de sakkunnigas förslag diskutabelt. Detta i ali synnerhet, som de
nämnda skoldistrikten (kommunerna) äro de magraste ä,ven beträffande skatteunderlaget.
Att ställa ovan nämnda missförhållanden till rätta torde komma
att kosta staten en jämförelsevis ringa summa per år, enär antalet barn i
ovannämnda skolor utgör en jämförelsevis ringa procent av hela landets
barnantal.
Jokkmokks jolkskolestyrelse (Norrbottens län) anför:
Vad beträffar Jokkmokks skoldistrikt med 23 skolor (med synnerligen
varierande barnantal, högst 243 och lägst 7; 14 skolor ha ett barnantal, som
understiger 25) blir priset per måltid vid de olika skolorna betydligt varierande.
Trots mångårig erfarenhet och ekonomisk omsorg har det ej varit
möjligt att vid skolor med ringa barnantal komma till lägre måltidspris än
cirka 70 öre för ett mål lagad mat med smör, bröd och mjölk (pris per liter
mjölk 35 öre).
Enligt kommissionens förslag skulle kommunandelen per maltid vad beträffar
Jokkmokk normalt utgöra cirka 10 öre, men i ovan berörda fall komme
kommunandelen att utgöra cirka 30 öre.
Kyrkostämma med Non-a Vings jörsamling (Skaraborgs län) uttalar:
Då kostnaderna för erforderlig personal samt för lokaler givetvis komma
att ställa sig högre per elev vid de mindre skolorna men statsbidraget enligt
befolkningsutredningens förslag beräknas efter en viss standardkostnad, måste
detta innebära, att de små skoldistrikten komme att bära en oproportionerligt
större andel i kostnaderna för skolbarnsbespisningen jämfört med
skolor med högre barnantal. Detta måste i sin tur leda till att intresset för
bespisningen i just de glest befolkade landskommunerna, där behovet av
skolmåltider är störst, kan förväntas bli minst.
Stämman har även ett förslag till lösning:
Örn antalet inskrivna barn i skolan understiger 50, utgår ett tilläggsanslag
beräknat efter 5 öre per barn och dag upp till 25 elever. Örn statsbidraget
i ett »normalt» skoldistrikt utgår med 80 procent, betyder detta, att skoldistriktet
erhåller ett extra bidrag av 80 procent av 25 X 5 öre = 1 krona,
vilket extra bidrag erhålles tills barnantalet överstiger 50, då det helt försvinner.
99
Kungl. Maj:ts -proposition nr 174-
Även i folkskolinspektörernas yttranden förekomma anmärkningar mot
det ifrågasatta bidragsunderlagsbeloppet. Sålunda uttalar folkskolinspektören
i Dalarnes norra inspektionsområde att ett pris av 50 öre per måltid
för hans områdes del måste anses vara för lågt. Vid A-skolor föresloge han
därför detta pris till 60 öre och vid andra skolor till 75 öre.
Slutligen må framhållas, att landsorganisationen anser det önskvärt, att
bidragsunderlagets storlek årligen bestämmes av Kungl. Majit.
Frågan örn statsbidrag för bespisning av elever
tillhörande annan kommun än den skolan tillhör
har tilldragit sig ett betydande intresse. Enigheten örn att utredningens förslag
på denna punkt icke är tillfredsställande är mycket stor bland dem som
behandlat frågan. Det är därvid icke principiella utan rent praktiska synpunkter,
som varit avgörande. Man har ansett, att det administrativa förfarandet
vid ett tillämpande av utredningens förslag skulle bli för tungrott.
Flertalet av yttrandena på denna punkt utmynna i förslag om att staten
skall bära hela kostnaden för elever från annan kommun är skolkommunen.
Det förslag till statsbidragssystem, som befolkningsutredningen framlagt
ifråga om de löpande kostnaderna för anordnande av skolmåltider, är, såsom
utredningen framhållit, i princip av samma beskaffenhet som det av fjolårets
riksdag godtagna systemet för statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet.
Den grundläggande utgångspunkten är sålunda i båda fallen, att statsbidraget
med hänsyn till utgiftsändamålets art ur rättvisesynpunkt bör graderas med
hänsyn till kommunernas ekonomiska bärkraft. Jag har för egen del funnit denna
uppfattning riktig och ansluter mig därför till befolkningsutredningens förslag
på denna punkt. Jag kan således icke tillstyrka att, såsom från vissa håll
påyrkats, staten helt skulle ikläda sig ansvaret för ifrågavarande kostnader.
Även om den principiella synpunkt på utformningen av grunderna för statsbidrag
till anordnande av skolmåltider, varåt jag sålunda givit min anslutning,
är densamma som varit vägledande för statsmakterna vid fastställandet av
grunderna för statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet, skilja sig dock
de tva bidragssystemen at i vissa detaljer. Gemensamt för båda systemen är,
att kommunernas ekonomiska bärkraft, uttryckt i antal skattekronor per invånare,
blir utslagsgivande för statsbidragsprocentens storlek i det enskilda
fallet. Vid bestämmandet av statsbidraget till folkskolebyggnader skall emellertid
inom vissa gränser — s. k. latituder — även tagas hänsyn till andra på
den ekonomiska bärkraften inverkande faktorer än skatteunderlagets storlek i
förhållande till antalet invånare. Någon motsvarighet härtill har befolkningsutredningen
icke föreslagit för nu ifrågavarande statsbidragssystem. Däremot
har norrlandskommittén förordat, att ett latitudsystem skulle införas även
när det giiller statsbidrag till skolmåltider så att den mot ett visst skatteunderlagstal
svarande bidragsprocenten skulle kunna höjas med 10. Ett latitudsystem
är dock enligt min mening icke praktiskt användbart i andra fall än
då det gäller engångskostnader. Det förutsätter nämligen, att bidragsprocenten
fastställes eften* prövning av förhallandena i värjo särskilt lall, en prövning
Departe
mentschefen.
100
Kungl. Marits proposition nr 174.
som av praktiska skäl icke gärna kan föreskrivas ifråga om årligen återkommande
bidragsutbetalningar till ett så stort antal kommuner, som det här
skulle bli fråga om.
Norrlandskommitténs nämnda förslag är föranlett av den synpunkten, att
vid statsbidragsprocentens fastställande icke borde tagas hänsyn blott till antalet
skattekronor per invånare utan även till skolbarnsfrekvensen. Denna
synpunkt, vilken även framförts från andra håll, finner jag i och för sig beaktansvärd.
Då jag trots detta icke är beredd att tillstyrka, att statsbidragssystemet
utformas så, att procentsatsen automatiskt skulle influeras av skolbarnsfrekvensen,
beror detta på att jag anser de praktiska svårigheterna allt
för stora; härutinnan hänvisar jag till vad befolkningsutredningen anfört. Samtidigt
skulle också den enkelhet, som utmärker det föreliggande förslaget, gå
förlorad. Någon generell bestämmelse av sådan innebörd, varom här är fråga,
kan jag sålunda för min del icke tillstyrka. Däremot anser jag, att en möjlighet
bör beredas för kommuner att i särskilda fall, då synnerliga skäl visats vara
för handen, dispensvägen erhålla statsbidrag med högre procentsats än som
skulle följa av de allmänna reglerna. Härvid syftar jag i främsta rummet på
ekonomiskt svagt ställda kommuner med ett barnantal, som procentuellt sett
väsentligt överstiger medeltalet för riket. Exempel på dylika kommuner finnas
framförallt i vissa delar av Norrland.
Bidragsunderlagets storlek har av befolkningsutredningen föreslagits till 50
öre per skolmåltid och lärjunge. Detta belopp har ansetts i genomsnitt motsvara
driftkostnaden för landet i dess helhet, således även arbetskostnaderna.
Beträffande bidragsunderlaget vill jag först framhålla, att jag finner de av utredningen
anförda skälen för ett fast, pa förhand bestämt bidragsunderlag
alltigenom bärande. Redan av praktiska skäl finner jag det uteslutet att
grunda statsbidraget på de verkliga kostnaderna, då ju ett sådant förfaringssätt
måste förutsätta en statskontroll över utgifternas storlek inom varje
kommun. Jag vill vidare betona, att jag anser ett pa föreslaget sätt bestämt
bidragsunderlag utgöra den säkraste garantien för ett bevarande på detta område
av den kommunala självbestämmanderätten.
I fråga örn beloppets storlek har jag funnit mig böra taga hänsyn till de
erinringar, som på denna punkt anförts mot befolkningsutredningens förslag.
Det förefaller sannolikt, att det föreslagna beloppet, 50 öre per lagad måltid,
är för lågt, örn skolmåltiden skall erhålla den beskaffenhet jag i det föregående
förordat. Ett ytterligare motiv för en höjning av bidragsunderlagets belopp utgör
den omständigheten, att jag, såsom av det följande kommer att framgå,
icke är beredd att förorda särskilt statsbidrag för ersättande av förslitna inventarier.
Efter bedömande av frågan ur dessa båda synpunkter har jag funnit
mig böra förorda, att bidragsunderlaget för hela landet fastställes till 60
öre per lagad måltid.
Det kunde måhända vara anledning att fastställa ett högre bidragsunderlag
för de nordligaste länen än för landet i övrigt. Jag har dock icke kunnat lind
-
101
Kungl. Maj:ts proposition nr 17/t.
gå att taga intryck av att flertalet norrlandskommuner ej gjort någon erinran
mot det föreslagna beloppet och att en del av dessa till och med förklarat
50 öre vara väl avpassat. Jag har även övervägt, om bidraget för de allra
minsta skolorna borde sättas något högre, men ej heller i detta avseende funnit
mig böra framlägga något generellt förslag.
Emellertid synes det mig uppenbart, att även ett bidragsunderlag av 60 öre
per måltid i vissa särbetonade fall skulle kunna vara för lågt. Jag syftar härvid
särskilt på det entreprenadsystem, varpå bland andra länsstyrelsen i Västerbottens
län anfört exempel. Att i dylika fall räkna med något högre bidrag
än eljest synes mig icke obefogat. Jag vill därför förorda en dispensmöjlighet
även i fråga om bidragsunderlaget. Dock anser jag en restriktiv tillämpning
av en sådan undantagsbestämmelse vara tillrådlig. Framför allt bör det tillses,
att icke högre bidragsunderlag fastställes för måltider, som ligga på en högre
standard än normalt.
Vad angår bidragsunderlagets storlek i fråga örn de måltider, som skola
kunna ifrågakomma under en övergångstid, har jag intet att erinra mot utredningens
förslag.
Jag ansluter mig till befolkningsutredningens förslag rörande statsbidragsskalans
konstruktion. Sålunda tillstyrker jag, att normalbidragsprocenten vid
ett »normalskatteunderlag» av 10 skattekronor per invånare fastställes till
80 samt att denna bidragsprocent stegvis höjes respektive sänkes på föreslaget
sätt vid ett lägre respektive högre skatteunderlagstal. Detta innebär, för
att med några exempel åskådliggöra bidragsprocentens storlek i vissa fall, att
statsbidrag respektive kommunandel komma att uppgå till följande procenttal
vid här efteråt angivna skatteunderlagstal:
Skattekronor | Statsbidrag: | Kommunandel |
per invånare: |
|
|
2 | 96 % | 4 % |
3 | 94 % | 6 % |
4 | 92 % | 8 % |
5 | 90 % | 10 % |
6 | 88 % | 12 % |
8 | 84 % | 16 % |
10 | 80 % | 20 % |
12 | 76 % | 24 % |
15 | 70 % | 30 % |
20 | 60 % | 40 % |
25 | 50 % | 50 % |
30 | 40 % | 60 % |
40 | 20 % | 80 % |
50 | — | 100 % |
Beträffande bidragsunderlagets storlek och talet för normalskatteunderlaget
vill jag i detta sammanhang framhålla, att dessa framdeles böra bli
föremål för omprövning, så snart ändrade förhållanden giva anledning därtill.
102
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 174.
I en del remissvar uttalas, att statsbidrag bör utgå även till skolmåltider,
som intagas å annan plats än i skolan, t. ex. genom förmedling av mjölkbarer,
pensionat etc. Jag finner i princip, att hinder icke böra möta för en sådan ordning.
Länsstyrelsen i Västerbottens län hänvisar till en i länet förekommande
form av bespisning, så beskaffad, att barnen beretts tillfälle att mot betalning
intaga måltider i enskilt hem. Icke heller här finner jag något att erinra.
Tvärtom synes en sådan form av bespisning i många fall vara att rekommendera,
nämligen då barnantalet i en skola är mycket litet och en annan
ordning därför kunde ställa sig alltför kostsam. En given förutsättning för att
en bespisningsverksamhet av här avsedd typ skall kunna anses bidragsberättigande
måste dock vara, att barnen därigenom erhålla en måltid, som är likvärdig
med dem, för vilka bidrag eljest kan utgå samt att verksamheten
även i övrigt sker i samförstånd med skolans ledning och givna bestämmelser.
Jag har redan tidigare framhållit, att jag i likhet med utredningen finner
samma behov av skolmåltider föreligga för de högre skolorna som för folkskolans
del och att jag finner det uppenbart, att området för statsbidrag till
måltiderna nu bör utsträckas till att omfatta även bespisning i de högre skolorna.
Såsom framgår av vad jag i det föregående anfört har jag vidare
ansett mig böra förorda, att statsbidrag för ifrågavarande ändamål skall
kunna tillkomma även vissa slag av yrkesskolor.
Befolkningsutredningens förslag om statsbidrag till skolmåltider har begränsats
till att avse primärkommuner såsom huvudmän för bespisningsverksamheten.
Även jag har funnit, att statsbidrag åtminstone för närvarande
icke bör tillerkännas andra än primärkommuner.
De praktiska svårigheter, som skulle möta, örn befolkningsutredningens förslag
rörande ersättning för bespisning av barn från annan kommun än skolkommunen
genomfördes, synas mig vara så stora, att jag icke kan tillstyrka
detta förslag. I överensstämmelse med vad som föreslagits i ett stort antal
yttranden vill jag förorda, att hela kostnaden för dylik bespisning bekostas
med statsmedel. Statens ersättning bör därvid bestämmas till samma belopp
som bidragsunderlaget eller till 60 öre per måltid.
I övrigt har befolkningsutredningens förslag ej föranlett erinran eller uttalande
från min sida.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t meddela i ämnet erforderliga
bestämmelser.
2. Inventarier.
B ef ol k ningsutredningen.
Utredningen finner det ofrånkomligt, att statsbidrag för anskaffande av inventarier
i skolmåltidslokalerna ställas till kommunernas förfogande, då man
eljest måste ställa relativt låga krav på lokalernas utrustning. Statsbidrag
synes utredningen böra utgå för såväl engångsanskaffning (för bespisning av
samtliga barn i en skola) som successiv nyanskaffning (på grund av ökat
antal i måltiderna deltagande barn). Däremot föreslår utredningen, att bidrag
103
Kungl. Maj:ts proposition nr Heicke
skall utgå för anskaffning av inventarier till ersättning av förslitna sådana.
I sistnämnda avseende anser utredningen undantag böra göras, om en
kommun redan tidigare ordnat skolbarnsbespisning men dess utrustning är
synnerligen bristfällig. Kommunen skulle i sådana fall efter ansökan hos Kungl.
Maj:t kunna beviljas bidrag till inventariekostnaderna.
Utredningen föreslår att även bidragen till inventarier skola graderas med
hänsyn till skatteunderlaget. Normalskatteunderlag och normalbidrag föreslås
även i detta fall till 10 skattekronor per invånare respektive 80 procent.
Eftersom det här i stort sett är fråga örn ett engångsanslag, finner utredningen
det emellertid icke lämpligt att utgå från endast ett års skatteunderlag
utan föreslår, i anslutning till vad som gäller för statsbidrag till byggnader för
folkskoleväsendet, att såsom en kommuns skatteunderlag skall anses medeltalet
för 5 av de 7 senaste årens skatteunderlag i kommunen, varvid de två
år, som representera det högsta och lägsta antalet skattekronor per invånare,
icke skola medräknas. Det sista av de 7 år, som därvid skulle komma ifråga,
vore det kalenderår, vilket ginge till ända samtidigt med redovisningsårets
första hälft.
I en bilaga till betänkandet har befolkningsutredn,ingen lämnat vissa uppgifter
rörande kostnaderna för inventarier till skolmåltidslokalerna vid skiftande
barnantal i skolorna. Med ledning härav har utredningen haft under
övervägande att för statsbidrag till inventarier och möbler i skolmåltidslokalerna
föreslå ett fast bidragsunderlag. Med hänsyn till de förhållanden,
som mångenstädes ansetts komma att råda ännu många år efter ett eventuellt
genomförande av utredningens förslag, har utredningen dock gått ifrån denna
tanke. Utredningen motiverar detta på följande sätt:
Otvivelaktigt kommer ett stort antal kommuner till en början att bedriva
bespisningen i relativt blygsam skala, och en mera omfattande utbyggnad av
skolmåltidsverksamheten i dessa kommuner kommer att ske först under loppet
av ett flertal år. Vissa av kommunerna kunna därvid väntas redan från
början lägga upp en fullständig plan för utbyggandet samt dimensionera utrustningen
i lokalerna med hänsyn, härtill. Andra kommuner åter önska säkerligen
först samla erfarenhet av verksamheten och torde i första hand inrikta
sig på att bespisa de mest behövande skolbarnen. Då måltidsverksamheten
icke är obligatorisk, kan man icke kräva, att sådana kommuner skola inrätta
inventarieanskaffningen efter samma linjer som den förstberörda kategorin,
även om detta i längden måhända skulle ha varit mera ekonomiskt.
Utredningen anknyter sålunda inventariebidraget till de verkliga kostnaderna.
Utredningen betonar dock, att därmed icke vore sagt, att kommunerna
alltid skola erhålla bidrag på alla sina kostnader för lokalernas utrustning utan
att den bidragsbeviljande myndigheten borde äga att granska anskaffningarna
såväl ur kvantitativ och kvalitativ synpunkt som med hänsyn till priserna.
Ii c ''in i s s y ttr a n d e n.
Befolkningsutredningens förslag, att statsbidrag skall utgå för anskaffande
av inventarier till skolmåltidslokalerna har mötts med allmän tillfredsställelse.
104 Kungl. Majus proposition nr 17Jj.
Ingen invändning har sålunda gjorts mot bidrag vid förstagångsanskaffning
av inventarier.
Däremot har det rått delade meningar om huruvida bidrag skulle utgå för
anskaffande av inventarier för ersättande av försl
i t n a sådana.
Flertalet myndigheter göra icke något uttalande i frågan. Ett direkt tillstyrkande
kommer från socialstyrelsen, som här synes vilja gå något längre
än utredningen, i det att styrelsen ifrågasätter, huruvida ej statsbidrag i dessa
fall kunde utgå i samma ordning som statsbidrag vid förstagångsanskaffning.
Skolöverstyrelsen anser, att statsbidrag icke bör utgå vid ersättande av
förslitna inventarier.
19^0 års skolutredning uttalar, att statsbidrag till inventarier borde utgå
på så sätt att en viss inventariekostnad beräknades ingå i det bidragsunderlag,
som fastställdes för varje utspisad bidragsberättigad måltid. Det föreslagna
bidragsunderlaget borde i anledning härav möjligen höjas med lämpligt
belopp för varje måltid. Ifrågasättas kunde dock, huruvida icke bidrag
borde utgå för den första uppsättningen inventarier.
Stockholms stads folkskoledirektion erinrar örn utredningens förslag att
rekvisition skall åtföljas av specifikation och fortsätter:
Skoldistrikten åtnjuta för närvarande årligt underhålls- och materielbidrag
med visst belopp för varje undervisningslokal i folkskolan. Det torde innebära
en avsevärd fördel och förenkling, örn ett liknande system kunde tillämpas
även i fråga om statsbidraget till ersättande av förslitna inventarier för bespisningarna.
I yttrandena råder i stort sett enighet om att det bör gälla samma
grunder för inventarier som för skolmåltiderna.
I detta avseende har dock statskontoret gjort vissa invändningar. Ämbetsverket
anför: Statskontoret vill bringa i erinran, att efter den av 1944 års
riksdag beslutade rationaliseringen och utbyggnaden av skolhälsovården, såvitt
fråga, är om kommunala skolor, den för läkarundersökningen erforderliga utrustningen
bekostas av vederbörande huvudman utan bidrag av statsmedel
samt att, ifråga örn allmänna läroverk, engångskostnaderna för utrustningen
skola åvila statsverket, medan de årliga kostnaderna för förbrukningsartiklar
skola bestridas av läroverkens enskilda kassor. Med hänsyn till intresset av i
görligaste män enhetliga bestämmelser för statsbidrag tili likartade ändamål
måste utredningens förslag ifråga örn bidrag till inventarier te sig mindre
tillfredsställande. Då skolhälsovården och skolmåltidsverksamheten båda avse
att tillgodose ett socialhygieniskt ändamål, anser statskontoret statens
bidrag till skolmåltidsinventarierna icke böra utgå efter andra principer än
som sålunda fastställts för skolhälsovården.
Svenska landskommunernas förbund ifrågasätter det lämpliga i att såsom
skoldistriktets eller kommunens skatteunderlag
räkna medeltalet av fem av de sju senaste årens skatteunderlag. Förbundet
anför härom följande.
Det av 1945 års riksdag i denna punkt godtagna, av folkskolutredningen
uppgjorda systemet för statsbidrag till skolhusbyggnader torde knappast komma
att visa sig ändamålsenligt. Under förutsättning av att man i fortsätt
-
105
Kungl. Marits proposition nr nettingen
liksom hittills har att räkna med en längd på konjunkturcyklarna av
7 å 10 år, skulle tillämpningen av nämnda system medföra, att statsbidragen
under år med lågkonjunktur bleve lägre än under goda år. Beträffande den
kommunala byggnadsverksamheten har det dock ansetts nödvändigt att i
möjligaste mån koncentrera denna till lågkonjunkturstider. Högre statsbidrag
under sådana tider borde stimulera till en sådan anordning. Styrelsen tillåter
sig också erinra om att kommissionen för efterkrigsplanering ifrågasatt åtgärder
för att uppmuntra kommunerna till ökade inventarieinköp under lågkonjunktur.
Bestämmelser som de av riksdagen redan antagna och nu föreslagna
torde komma att stå i motsättning till de av statsmakterna godtagna allmänna
principerna för åtgärder från det allmännas sida vid inträffad lågkonjunktur
på arbetsmarknaden.
Beträffande bidragsunderlaget uttalar skolöverstyrelsen, att en
övre gräns borde fastställas för den kostnadssumma, varpå statsbidrag skulle
utgå. Det borde tillämpas samma princip här som beträffande inredning och
utrustning för t. ex. slöjd- och gymnastiksalar.
194-5 års follcskolesakkunniga anse, att principen med ett fast bidragsunderlag
med fördel kunde användas även i fråga örn inventarierna. De sakkunniga
erinra örn att utredningen i en bilaga till betänkandet lämnat detaljerade kostnadsuppgifter
för inventarier vid skiftande barnantal. Härav framginge bland
annat, att anskaffande av inventarier för en skola med 25 barn belöpte sig till
omkring 50 kronor per barn, för en skola med 50 barn till omkring 35 kronor
per barn o. s. v. De sakkunniga uttala vidare:
De sakkunniga vilja därför föreslå, att bidragssystemet så utformas, att
statsbidraget beräknas å ett fixt belopp för varje i bespisning deltagande
barn i en skola. Detta belopp, som alltså skulle representera en skälig genomsnittskostnad
för anskaffande av inventarier till skolan och som därför givetvis
komme att växla i olika skolor med hänsyn till barnantalet, syntes lämpligen
kunna bestämmas med utgångspunkt från de av befolkningsutredningen
verkställda, i det föregående berörda kostnadsberäkningarna. Detta skulle
exempelvis innebära, att i en skola med 25 barn kostnadsbeloppet per barn
fastställdes till förslagsvis 50 kronor och att statsbidraget alltså — vid normalskatteunderlag
— skulle utgå med 80 procent av denna kostnad eller
40 kronor per barn och 1 000 kronor för hela skolan. De sakkunniga, som
anse, att ett på sådant sätt utmätt statsbidrag bör utgå som engångsbidrag
i förhållande till varje i bespisningen deltagande barn, oavsett om bespisning
tidigare varit anordnad i vederbörande skoldistrikt eller ej, vilja föreslå,
att bidraget utbetalas i samband med att bidrag till själva bespisningen i
skoldistriktet första gången utanordna^ enligt de nya bestämmelserna. Därest
sedermera Ytterligare behov av inventarier skulle uppkomma till följd av
mera avsevärt ökat antal i bespisningen deltagande barn, bör tilläggsbidrag
kunna utgå.
De sakkunniga framhålla även, att ett så konstruerat bidragssystem icke
lämpligen syntes böra förenas med rätt för skoldistrikten att erhålla statsbidrag
för anskaffande av inventarier jämväl till ersättande av förslitna sådana.
De sakkunniga hade icke funnit befolkningsutredningens förslag i detta
avseende lyckligt, enär de föreslagna bestämmelserna troligen skulle viri sin
praktiska tillämpning vålla åtskilliga svårigheter.
Departe
mentschefen.
106 Kungl. Maj:ts proposition nr 174-
Även Västerås stads folkskolestyreise har förordat ett fast bidragsunderlag,
varierande per barn efter barnantalet och uppbyggt på den av utredningen
gjorda kostnadsberäkningen. Styrelsen uttalar, att ett statsbidrag, som utginge
i enlighet med denna princip och efter samma grunder som föreslagits
för själva skolmåltiderna, syntes tillgodose kravet på såväl enkelhet i tillämpningen
som rättvisa.
De skäl, som gjort att jag ansett mig böra förorda en gradering av statsbidragen
till skolmåltiderna efter kommunernas bärkraft, torde äga giltighet
även i fråga örn statsbidrag till de inventarier, som äro nödvändiga för bespisningsverksamhetens
ändamålsenliga bedrivande. Jag ansluter mig därför
till befolkningsutredningens förslag, att statsbidragssystemet bör få i huvudsak
samma utformning för inventariernas som för skolmåltidernas del.
Befolkningsutredningen har föreslagit, att bidragen i huvudsak skola vara
begränsade till förstagångsanskaffning av inventarier — däri inberäknat
successiv nyanskaffning på grund av ökat antal i bespisningen deltagande
elever — men att i särskilda fall skall kunna medgivas bidrag för anskaffning
av inventarier till ersättande av förslitna sådana. Nämnda undantagsbestämmelse
tar enligt betänkandet sikte på sådana kommuner, som redan
tidigare anordnat bespisning men vilkas utrustning i bespisningslokalerna
varit bristfällig. Vissa skäl tala för att skoldistrikten böra beredas statsbidrag
även till underhållskostnader, såväl i nyssnämnda fall som ock eljest. Jag
har dock i likhet med 1940 års skolutredning funnit, att den lämpligaste
formen för utbetalande av ett sådant underhållsbidrag får anses vara att
låta en viss underhållskostnad ingå i det bidragsunderlag, som bestämmes för
varje utspisad måltid. Dessa synpunkter ha, såsom framgått av vad jag i
det föregående anfört, utgjort ett bidragande motiv till den höjning av
bidragsunderlaget för skolmåltiderna från 50 till 60 öre per måltid, som
jag förut tillstyrkt.
Jag förordar alltså, att särskilt statsbidrag till inventarieanskaffning endast
må utgå såsom engångsbidrag. Jag är ense med befolkningsutredningen därutinnan,
att skoldistrikt eller kommuner, som tidigare anordnat bespisning,
icke böra vara utestängda från sådant inventariebidrag. Jag är till och med
beredd att i detta avseende gå längre än befolkningsutredningen. Enligt min
mening är det icke rimligt, att överhuvudtaget någon kommun, som tidigare
anordnat bespisning — många gånger med avsevärda uppoffringar — skall
komma i ett sämre läge än kommuner, som icke visat samma intresse för
denna verksamhet. Jag vill därför förorda, att de nu ifrågasatta bidragen
skola utgå, oavsett huruvida lärjungebespisning tidigare varit anordnad eller
icke.
Beträffande sättet för bestämmande av bidragsunderlaget för inventarierna
ansluter jag mig till den uppfattning, varåt 1945 års folkskolesakkunniga
givit uttryck. Fördelarna med ett fast bidragsunderlag äro enligt min
107
Kungl. Maj:ts proposition nr 17^.
mening så betydande, att jag anser mig böra tillstyrka, att statsbidraget
grundas på ett fast, på förhand bestämt bidragsunderlag.
Utredningen har, såsom jag i tidigare sammanhang närmare berört, utarbetat
en specificerad sammanställning över inventarieanskaffningskostnaderna
vid varierande antal i bespisningen deltagande elever i en skola, vilken
sammanställning emellertid torde böra kompletteras i vissa avseenden.
En viss justering synes även påkallad med anledning av att däri upptagits
en del arbetsbesparande maskiner för de större skolorna. Mot ett användande
av dylika maskiner har jag självfallet icke något att invända. Emellertid
innebär ett anskaffande av en arbetsbesparande maskin uppenbarligen
en minskning av kostnaderna för personalen, vilka jag tagit hänsyn till vid
beräkningen av statsbidragsunderlaget för driftskostnaderna.
Det framgår redan av den sammanställning, som återfinnes i utredningens
betänkande, att inventariekostnaderna per elev räknat äro ganska skiftande
i de olika storleksklasserna för en skola och att de relativt sett bli
mindre, ju flera elever som skola bespisas inom en och samma skola. Den
statsbidragsskala, som bör inflyta i statsbidragsförfattningarna, bör därför
angiva ett med barnantalet varierande bidragsunderlag. Jag förordar, med
beaktande av nämnda synpunkter, en statsbidragsskala av följande utseende.
Antal deltagare per | Bidragsunderlag | |
Högst | 15 | 1 200 kronor |
| 16- 25 | 1 200 kronor för 15 elever och 400 kronor för varje fullt 5-tal |
| 26- 50 | 2 000 kronor för 25 elever och 360 kronor för varje fullt 5-tal |
| 51- 75 | 3 800 kronor för 50 elever och 320 kronor för varje fullt 5-tal |
| 76-100 | 5 400 kronor för 75 elever och 280 kronor för varje fullt 5-tal |
| 101—150 | 6 800 kronor för 100 elever och 440 kronor för varje fullt 10-tal |
| 151—200 | 9 000 kronor för 150 elever och 400 kronor för varje fullt 10-tal |
| 201-300 | 11 000 kronor för 200 elever och 350 kronor för varje fullt 10-tal |
| 301—400 | 14 500 kronor för 300 elever och 300 kronor för varje fullt 10-tal |
Över | 400 | 17 500 kronor för 400 elever och 250 kronor för varje fullt 10-tal |
Med »bespisningsenhet» avser jag härvid icke skoldistrikt eller kommun
utan skola eller, för det fall att bespisning anordnas genom en för flera skolor
gemensam anordning, sådan anordning.
Jag förordar alltså en maximering av inventariebidraget för viss bespis -
108
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
ningsenhet till 20 000 kronor, motsvarande ett elevantal av 500, då jag
förutsätter, att bespisning vid högre elevantal måste försiggå i skift.
Jag förutsätter, att statsbidrag till inventarier skall utgå samtidigt med
att bidrag till driftkostnaderna enligt de bestämmelser jag i det föregående
förordat första gången utbetalas. För den händelse vederbörande huvudman
icke redan från början utbyggt bespisningsverksamheten vid ifrågavarande
bespisningsenhet till maximal omfattning, bör huvudmannen dock vid senare
utbyggnad kunna erhålla tilläggsbidrag. Bidragsunderlaget bör i dessa
fall bestämmas till skillnaden mellan å ena sidan det enligt statsbidragsskalan
för bespisningsenheten efter utbyggnaden gällande underlaget och å
andra sidan det underlag, i förhållande till vilket bidrag tidigare utgått.
Det synes mig emellertid av praktiska skäl icke lämpligt, att nytt bidrag
utgår i andra fall än då en mer väsentlig ökning av deltagarantalet ägt rum.
Jag förordar fördenskull, att rätten att erhålla tilläggsbidrag inskränkes till
de fall då det deltagarantal, efter vilket distriktet tidigare erhållit bidrag,
utökats med minst 5, dock lägst 10 procent. Å andra sidan anser jag det
icke oskäligt, att en kommun, som avser att bedriva bespisningsverksamhet
i full skala men av olika skäl endast delvis kunnat komma i gång, skall
kunna omedelbart erhålla bidrag efter ett högre underlag än som motsvarar
det antal elever, som vid tillfället ifråga bespisas.
Det torde få ankomma på Kungl. Majit att bestämma, under vilka förutsättningar
och i vilken utsträckning sådant högre bidrag må kunna utanordnas.
Jämväl i övrigt torde Kungl. Majit böra äga befogenhet att meddela
de villkor och bestämmelser, som ytterligare må befinnas erforderliga för
genomförande av ifrågavarande statsbidragssystem på ett smidigt och praktiskt
sätt i huvudsaklig enlighet med de grunder, jag i det föregående förordat.
3. Skolmåltidslokaler.
Befolkning sutredning en.
Rörande skolmåltidslokalerna har befolkningsutredningen icke funnit anledning
framlägga något eget förslag. Utredningen ansluter sig till det av
1945 års folkskolesakkunniga (stat. off. utr. 1945: 25) framlagda förslaget
om statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet, vilket sedermera blivit
föremål för statsmakternas beslut.
Befolkningsutredningen berör i detta sammanhang frågan örn förhyrda
lokaler för skolmåltiderna. Enligt utredningens undersökningar sakna ett
stort antal kommuner möjligheter att ordna bespisning inom egna lokaler,
varför man måste räkna med att bespisning på många håll kommer att ordnas
i förhyrda lokaler. Detta anser utredningen icke strida mot vad som ur
statens synpunkt är önskvärt, örn blott lokalerna äro av tillfredsställande
beskaffenhet. Ställer det sig billigare att förhyra ändamålsenliga lokaler än
att bygga eller iordningställa egna lokaler, borde statsbidragsbestämmelserna
icke lägga hinder i vägen härför.
109
Kungl. Majda ''proposition nr 17Jh
Utredningen anför vidare:
I gällande kungörelse angående statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet
stadgas, att bidrag för förhyrande av undervisningslokaler (hyresbidrag)
skall utgå med en tredjedel av den erlagda hyran eller av det lägre
belopp, som enligt ortens pris kan anses skäligt. Enligt utredningens mening
bör någon skillnad icke göras mellan dylika lokaler och de, som skola tjäna
skolmåltidsverksamhet och övriga socialpedagogiska uppgifter inom skolans
ram. Det skulle dock synas utredningen mer tillfredsställande, örn bidraget
dels höjdes till 50 procent och dels graderades med hänsyn till skatteunderlagets
storlek. Utredningen vill förorda, att i samband med översynen av
statsbidragssystemet för folkskoleväsendets byggnader frågan örn en omreglering
av hyresbidragen även upptages samt att därvid uttryckligen fastställes,
att till lokaler, för vilka hyresbidrag må utgå, även skola räknas
bespisningslokaler.
Beträffande läroverk och motsvarande läroanstalter
anser sig utredningen icke kunna framlägga något direkt förslag, då frågan
om bidrag till bespisningslokaler i dylika skolor icke synts utredningen
kunna lösas annorledes än i samband med en allmän prövning av frågan om
statliga byggnadsbidrag till de högre skolorna. Utredningen uttalar dock,
att den ansåge statsbidrag till inrättande eller förhyrande av skolmåltidslokaler
vara lika befogade för dessa skolors del som för folkskolorna. Eftersom
ett betydande antal elever i de högre skolorna tillhörde andra kommuner
än skolkommunen, kunde det till och med föreligga skäl att bevilja en
kommun högre bidrag till de högre skolorna än till folkskolorna. Enligt utredningens
mening borde frågan lämpligen lösas sa, att kostnaderna för
anordnande av bespisningslokaler i de högre skolorna helt gäldades av staten,
i den mån de kunde anses förorsakade av att bespisning av »främmande»
elever skulle ske.
Remissyttranden.
Frågan örn statsbidrag till bespisningslokaler och därmed sammanhängande
spörsmål ha i de avgivna yttrandena behandlats endast mera allmänt
eller i avseende å vissa detaljer. Direkta yttranden på förevarande punkt
äro vidare relativt fåtaliga.
Länsstyrelsen i Västmanlands län berör frågan om statsbidrag till skoldistrikt,
som tidigare på egen bekostnad anskaffat bespisningslokaler. Länsstyrelsen
finner det vara i sin ordning, att sådana skoldistrikt bleve gottgjorda
härför. I varje fall borde statsbidrag beviljas för erforderlig omändring
av dylika lokaler.
Skolöverstyrelsen berör frågan örn bidrag för bespisningslokal, som icke
uppföres i direkt anslutning till skolbyggnad, och uttalar i samband därmed:
Såvitt överstyrelsen kunnat finna, framgår icke av betänkandet, huruvida
utredningen tänkt sig, att nybyggnad av bespisningslokaler skall kunna
ske även i de fall, då ny- eller ombyggnad av övriga för skolväsendet erforderliga
byggnader i samband därmed icke skall äga rum. Överstyrelsen an
-
Ilo
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
ser det synnerligen viktigt, att i de blivande författningsbestämmelserna
uttryckligen-anaves, att statsbidrag må utgå jämväl då bespisningslokaler
uppioras 1 särskild byggnad och då utrymmen inom skolbyggnaden eller
1 dess närhet omändras till för ändamålet lämpliga lokaler. Överstyrelsen
tanker här särskilt på de fall, där skolbyggnader uppförts under senare år
och dar man pa grund av då gällande bestämmelser icke kunnat tillgodose
behovet av bespisningslokaler.
Frågan örn statsbidrag till bespisningslokaler för de högre skolorna behandlas
i några yttranden.
, Skolöverstyrelsen framhåller, att en förbättring med avseende å de högre
skolornas lokalfråga icke syntes vara möjlig, förrän även dessa skolor komme
1 åtnjutande av statliga byggnadsbolag. Frågan om måltidslokalerna vid
de högre skolorna borde enligt överstyrelsens mening prövas i samma ordning
som andra lokalfrågor vid dessa skolor, varigenom en likformig behandling
garanterades.
Statens arbetsmarknadskommission finner det angeläget, att frågan om
statliga byggnadsbidrag till de högre skolorna upptages till behandling.
Stockholms stads kammarkontor påtalar, att utredningen icke framlagt
något förslag rörande lokaler för de högre skolorna utan nöjt sig med att
tororda att möjligheter för statsbidrag tillskapas, samt anför vidare:
... lämnas sålunda statsbidragsfragan helt olöst trots att utredningen
forordar skolmåltidssystemets införande även i de högre skolorna, låt vara
att utredningen genom vissa övergångsbestämmelser till författningsförslaget
haller möjligheten öppen till en försöksverksamhet, begränsad till vissa
elevkategorier, som i första hand ha behov av bespisning. Det synes kammarkontoret
uppenbart att, därest man verkligen anser skolmåltidssystemets
införande även i de högre skolorna vara angeläget, frågan örn statsbidrag
till bespisningslokaler i de högre skolorna med nödvändighet måste
finna sm lösning samtidigt med frågan om statsbidrag till måltidskostnaderna.
Utredningens förslag om bidrag till förhyrande av måltidslokaler har i
princip tillstyrkts i samtliga de remissvar, där frågan behandlats. I ett par
fall har dock förslaget, i den utformning det erhållits av utredningen, mött
gensagor.
Skolöverstyrelsen funné det naturligt, att jämväl bidrag till förhyrande
av skolmåltidslokaler utginge efter samma grunder som för undervisningslokaler.
Överstyrelsen hade icke heller något att invända emot den av utredningen
förordade höjningen av nämnda bidrag till 50 procent av den erlagda
hyran eller det lägre pris, som enligt ortens pris kunde anses skäligt. Vad
utredningen framhållit rörande gradering även av detta statsbidrag med
hänsyn till kommunernas skatteunderlag, ansåge sig överstyrelsen däremot
icke böra förorda.
Norrlandskommittén framhåller inledningsvis, att det av 1945 års riksdag
fattade beslutet rörande statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet
icke avsett förhyrda lokaler, och fortsätter:
Då det särskilt i glesbebyggda trakter, där barnen äro splittrade på ett
stort antal mindre skolor, ofta kan vara den bästa utvägen, även på lång
sikt, att anordna bespisningen i förhyrda lokaler, synes det norrlandskom”
lil
Kungl. Majlis proposition nr 17Jj.
mitten önskvärt, att även till dylika lokaler möjligheter till statsbidrag ordnas
på ett tillfredsställande sätt. Enligt gällande bestämmelser utgår statsbidrag
för förhyrda undervisningslokaler med % av den erlagda hyran. För
förhyrda skolmåltidslokaler utgår intet statsbidrag. Befolkningsutredningen
uttalar sig för, att någon skillnad icke bör göras mellan undervisningslokaler
och sådana, som skola tjäna skolmåltidsverksamheten och övriga socialpedagogiska
uppgifter inom skolans ram. Utredningen finner önskvärt, att
bidraget dels höjes till 50 procent och dels graderas med hänsyn till skatteunderlagets
storlek. Norrlandskommittén vill förorda, att bestämmelserna
rörande statsbidrag till förhyrda skolmåltidslokaler utformas i så nära
anslutning som möjligt till bestämmelserna angående byggnader för folkskoleväsendet.
Sålunda synes även här ett latitudsystem böra införas, så att
möjligheter skapas till ett hänsynstagande till kommunernas olika kostnader
för lokalanskaffningen. Detta synes särskilt angeläget då det gäller
skoldistrikten i de nordligaste delarna av landet, som på grund av det stora
antalet skolor torde komma att få vidkännas väsentligt mycket högre utgifter
för lokalanskaffning än kommuner där barnen kunna samlas i ett fåtal
större skolor. Som exempel må nämnas Vilhelmina skoldistrikt, där under
sistförflutna läsår undervisningen i folkskolan bedrevs vid 45 skolor med
sammanlagt 1 284 elever. I detta skoldistrikt måste sålunda anskaffas 45
skolmåltidslokaler för ett antal barn, som i större samhällen kunna utspisas
i en eller ett fåtal lokaler.
1945 års riksdag godkände nya grunder för statsbidrag till engångskost- Departenader
för byggnader för folkskoleväsendet. Enligt de numera utfärdade för-mentschefen
fattningsbestämmelserna i ämnet räknas — liksom även tidigare — till de
utrymmen i sådana byggnader, för vilka bidrag kan utgå, även bespisningslokaler.
Jag saknar därför anledning att närmare uppehålla mig vid denna
fråga.
Jag finner det enligt de föreliggande bestämmelserna vara klart, att statsbidrag
kan utgå, om bespisningslokal uppföres eller iordningställes utan samband
med annan ny- eller ombyggnad för skolväsendets del, och detta oavsett
om bespisningslokalen anknytes direkt till annan skolbyggnad eller
särskild byggnad uppföres härför invid själva skolan eller å annan plats.
Befolkningsutredningen har föreslagit, att ett efter skatteunderlaget graderat
statsbidrag skall utgå för förhyrande av bespisningslokal i förhållande
till den erlagda hyran eller det lägre belopp, som enligt ortens pris kan anses
skäligt, samt att normalbidragsprocenten därvid skall fastställas till 50. Jag
förordar för egen del, att rätten för skoldistrikt att erhålla hyresbidrag utsträckes
till att avse även bespisningslokaler. Däremot är jag icke beredd
att redan nu till slutligt avgörande upptaga frågan örn ändrade grunder för
hyresbidraget; denna fråga torde av skolöverstyrelsen böra upptagas till
övervägande i samband med anslagsäskandena för budgetåret 1947/48.
Befolkningsutredningen liksom vissa remissmyndigheter har uttalat sig
för att frågan örn statsbidrag även till kostnaderna för de högre skolornas
bespisningslokaler upptages till övervägande. Med anledning härav vill jag
112
Kungl. Majlis proposition nr 174-
framhålla, att jag i likhet med skolöverstyrelsen anser, att denna fråga bör
ses i samband med spörsmålet om det högre skolväsendets lokalkostnader
överhuvudtaget. Den utveckling, som skolväsendet den senaste tiden
genomgått och som för dess vidkommande kan motses för den närmaste
framtiden, gör det enligt min mening befogat, att detta spörsmål i hela dess
vidd nu upptages till förutsättningslös och allsidig utredning. Jag har för
avsikt att inom kort föranstalta örn en dylik utredning.
VII. Administrativa frågor.
Befolkning sutredning en.
Skolmåltider. Utredningens förslag rörande statsbidrag till driftkostnaderna
för skolmåltiderna innebär, att varje skoldistrikt eller kommun,
som i enlighet med givna föreskrifter anordnar skolbarnsbespisning, skall
erhålla statsbidrag till kostnaderna för skolmåltiderna, såvida icke distriktet
eller kommunen har ett skatteunderlag å minst 50 skattekronor per invånare.
Med utredningens förslag blir det därför i fortsättningen icke erforderligt
att före visst läsårs början ansöka om statsbidrag. Utredningen föreslår,
att ansökan skall ersättas med en anmälan örn att bespisning skall äga
rum. En sådan finner utredningen vara erforderlig för att skolöverstyrelsen,
vederbörande konsulenter och folkskolinspektörerna skola kunna medverka
i planeringen och kontrollen av måltiderna samt för bedömande av
anslagsbehovet, dock endast intill dess bespisningsverksamheten nått en
mera stadigvarande omfattning inom skolorna. Utredningen föreslår, att
anmälan skall vara obligatorisk under en tid av 10 år.
Utredningen anser, att i en sådan anmälan om skolmåltider böra lämnas
uppgifter för vederbörande redovisningsår avseende det beräknade antalet
tillhandahållna måltider av olika medgivna typer, antalet invånare i distriktet
(kommunen) samt skatteunderlagets storlek.
Anmälan skall enligt utredningens förslag ställas till skolöverstyrelsen.
Beträffande folkskolan föreslås, att anmälan skall före den 15 juli det
redovisningsår, under vilket verksamheten är avsedd att anordnas, ingivas
till folkskolinspektören, vilken före den 1 augusti skall översända anmälan
till skolöverstyrelsen med eget yttrande. Beträffande de högre skolorna skulle
anmälan ingivas av kommunen direkt till skolöverstyrelsen.
Rekvisition av statsbidrag föreslås skola ingivas i samma ordning som
föreslagits för anmälan och innehålla exakta siffror rörande de förhållanden,
varom förhandsuppgifter lämnats i anmälan. För att skapa en klarare bild
av kostnaderna för måltiderna och av verksamhetens utbyggnad föreslår utredningen,
att skolöverstyrelsen skall äga infordra även andra uppgifter
örn verksamheten.
Vid rekvisitionen skola enligt förslaget fogas dels månadsvis uppgjorda
sammanställningar, utvisande för varje dag av månaden och för varje skol
-
113
Kungl. Maj:ts proposition nr niklass
antalet utspisade måltider, dels avskrifter av redovisningsårets matsedlar,
dels redovisning för matvaruåtgången per dag, dels ock, beträffande
skolbarn, vars utspisning ombesörjts av annat distrikt, vederbörliga verifikationer
i original eller bestyrkt avskrift.
Statsbidragen skola enligt förslaget uträknas och utanordnas av skolöverstyrelsen.
Befolkningsutredningen anser det lämpligt, att länsstyrelserna
löskopplas från statsbidragsärendena kring skolmåltiderna.
För att underlätta införandet av skolbarnsbespisning föreslår utredningen
såsom en övergångsanordning för en tid av 10 år, att möjlighet till förskott
å statsbidrag till de löpande kostnaderna beredes skoldistrikten och kommunerna
med 40 procent av det beräknade statsbidraget. Ansökan härom bör
enligt utredningens mening ingivas till Kungl. Maj:t senast den 1 december
under redovisningsåret och förskott utbetalas före utgången av januari
månad.
Inventarier. Beträffande statsbidrag till inventarier föreslår utredningen,
att ansökan örn statsbidrag skall, åtföljd av specificerad materielförteckning
med prisuppgifter, ingivas till skolöverstyrelsen, som skulle
pröva och avgöra frågan örn statsbidragets storlek. Statsbidraget skulle därefter
rekvireras hos skolöverstyrelsen och utbetalas i efterskott.
Ansökan örn statsbidrag för anskaffande av inventarier till ersättande av
förslitna sådana skulle däremot enligt utredningens förslag prövas och avgöras
av Kungl. Majit.
Remissyttranden.
Utredningens förslag, att länsstyrelsernas hittillsvarande b efattning
med skolmåltiderna överflyttas å skolöverstyrelsen,
tillstyrkes i regel av de länsstyrelser vilka yttrat sig
härom men avstyrkes av skolöverstyrelsen och riksräkenskapsverket, vilka
förklara sig anse, att utbetalningen av statsbidrag till skolbamsbespisningen
tills vidare bör åvila länsstyrelserna i avbidan på en förstärkning av skolöverstyrelsens
kamerala organisation. 1940 års skolutredning samt herr
Hagård i socialvårdskommittén framhålla liknande synpunkter.
Utredningens förslag, att skoldistrikten och kommunerna före viss tid
skola ingiva anmälan om planerad bespisning möter icke någon erinran
från skolöverstyrelsen. Däremot ifrågasätta 1945 års folkskolesakkunniga,
örn behov av en sådan förhandsanmälan överhuvudtaget föreligger. De sakkunniga
uttala härom:
I varje fall synes så knappast vara fallet med hänsyn till anslagsberäkningen,
då bidragsanslaget torde böra erhålla karaktären av förslagsanslag
och man i vart fall de första åren torde få bereda sig på ganska avsevärda
variationer i anslagsbelastningen. För folkskolinspektörernas del torde vidare
en enkel underhandsuppgift om den blivande bespisningens omfattning vara
tillfyllest.
Bihang till riksdagens ''protokoll 191+6. 1 sami. Nr 17//.
8
114
Kungl. Maj:ts proposition nr 174-
Allvarliga erinringar ha gjorts mot utredningens förslag om förfarandet
vid rekvisition av statsbidrag till skolmåltiderna. I första hand
rikta sig dessa mot de av utredningen ifrågasatta uppgifterna i rekvisitionen.
Allmänt kräves en förenkling på denna punkt.
1945 års folkskolesakkunniga anföra sålunda bland annat följande.
De sakkunniga kunna icke finna annat än att den omgång och det myckna
arbete, som för skoldistriktens del skulle krävas för dessa föreskrifters uppfyllande,
icke stå i rimlig proportion till den betydelse de lämnade uppgifterna
kunna äga. Det kan ifrågasättas, om icke en enkel uppgift från skoldistrikten
rörande det totala antalet måltider per år eller genomsnittet per
dag under året vöre tillfyllest.
I samma riktning gå uttalanden från länsstyrelser och kommuner samt
från folkskolinspektör ema.
Utredningens förslag rörande tiden för rekvisitionens ingivande
har av skolöverstyrelsen ansetts mindre lämpligt. Överstyrelsen
anför:
Med hänsyn till att den kontroll och granskning av rekvisitionerna, som
skulle ankomma på folkskolinspektörerna, synes bliva både omfattande och
besvärlig, måste den tid, som enligt förslaget anslås till folkskolinspektörernas
granskningsförfarande, anses alldeles för kort. Hänsyn bör också enligt
överstyrelsens mening tagas till att under sagda tid flertalet folkskolinspektörer
åtnjuta semester, varför det skulle bli deras vikarier, vilka i regel torde
sakna kännedom örn de verkliga förhållandena rörande barnbespisningen,
som skulle få granska och underskriva rekvisitionerna. Med anledning härav
finner överstyrelsen det lämpligt, att statsbidragsrekvisitionerna för skolmåltider
ingivas på samma tider som gälla för flertalet andra statsbidrag,
alltså efter ingången av juli månad och före utgången av augusti månad.
Samma tider föreslås av 1945 års folkskolesakkunniga.
Rörande utredningens förslag om förskott å statsbidrag
förklarar sig bland annat skolöverstyrelsen icke ha något att erinra.
Riksräkenskapsverket däremot finner anledning göra vissa invändningar
mot det föreslagna förfaringssättet och anför, efter att ha erinrat om att
förskott å statsbidrag till skolbarnsbespisningen för närvarande ej utgå,
bland annat följande:
Skulle emellertid sådana förskott efter genomförande av utredningens förslag
bliva erforderliga, böra dessa utgå enligt samma grunder som för närvarande
tillämpas exempelvis beträffande förskott å statsbidrag för anordnande
av skolskjutsar åt skolpliktiga barn samt å statsbidrag för inackordering
av skolbarn i skolhem, arbetsstugor eller enskilda hem. Enligt dessa
grunder kan den bidragsutbetalande myndigheten — länsstyrelsen — utan
Kungl. Maj:ts hörande på anmälan av skoldistrikt utbetala förskott med viss
andel av statsbidraget.
Riksräkenskapsverket framhåller i samband härmed, att dylika förskottsutbetalningar
jämlikt 4 § kungörelsen den 14 juni 1940 (nr 695) med vissa
115
Kungl. Majlis proposition nr 174-
bestämmelser angående bokföring av utgifter å riksstatsanslag skola avföras
å särskilt förskottskonto med angivande av det riksstatsanslag, varifrån
statsbidragen utgå. Någon anledning att beträffande bidrag till skolmåltider
frångå nyss angivna förskottssystem finner riksräkenskapsverket ej
föreligga.
1945 års folkskolesakkunniga anse, att förskottsutbetalningen med hänsyn
till kommunernas räkenskapsår lämpligen borde äga rum redan före utgången
av december månad!. Rekvisitionen av förskottet syntes därvid böra ske
senast den 1 november.
Den centrala ledningen av skolmåltidsverksamheten bör av naturliga skäl
utövas av skolöverstyrelsen. Däremot torde statsbidragsutbetalningarna
tills vidare böra åvila länsstyrelserna respektive statskontoret intill dess
frågan örn inrättande av en kameral avdelning inom överstyrelsen blivit
slutligt avgjord.
I ett stort antal yttranden har framhållits, att det administrativa förfarandet
kring statsbidragen borde vara i möjligaste mån enkelt i tillämpningen.
Jag är själv av samma mening. Jag delar sålunda 1945 års folkskolesakkunnigas
uppfattning, att anmälan örn anordnande av skolmåltider
icke är behövlig ur statsbudgetära synpunkter. Dock synes det mig, att
sådan anmälan under vissa förhållanden är motiverad. Folkskolinspektörerna
och skolöverstyrelsen torde i och för sin medverkan i planeringen och
kontrollen av måltiderna böra äga kännedom om var bespisning är avsedd
att anordnas. Skoldistrikt eller kommun, som avser att igångsätta bespisning
vid viss skola eller vars bespisning är avsedd att mera väsentligt utbyggas
bör sålunda före läsårets ingång göra sådan anmälan med uppgift
örn det antal elever, som beräknas komma att deltaga i bespisningen.
Även i fråga om rekvisitionen av statsbidrag till skolmåltiderna anser jag
en förenkling vara påkallad. Jag finner det dock icke erforderligt att här
ingå närmare på denna fråga. Det torde få ankomma på Kungl. Majit att
meddela i ämnet erforderliga bestämmelser. I enlighet med utredningens
förslag bör rekvisition avgivas enligt formulär, som fastställes av skolöverstyrelsen.
Det är att märka, att rekvisitionen, därest mitt tidigare framförda
förslag örn statsbidrag med hela den beräknade kostnaden för elever,
tillhörande annan kommun än skolkommunen, vinner riksdagens bifall, bör
avse även nämnda elever. Beträffande tiden för rekvisitionens ingivande ansluter
jag mig till skolöverstyrelsens förslag och förordar sålunda att nämnda
tid bestämmes till efter ingången av juli månad och före utgången av augusti
månad.
Jag delar befolkningsutredningens uppfattning, att förskott å statsbidrag
till de löpande kostnaderna bör kunna utgå. Utanordnandet av förskott bölske
genom den bidragsutbetalande myndighetens försorg. Förskottets storlek
torde böra bestämmas till högst 40 procent av de beräknade kostna
-
Departe
mentschefen.
116
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 J+.
derna för bespisningen, vilket motsvarar hälften av »normalstatsbidraget».
Möjlighet torde även böra öppnas för skoldistrikt, som så önska, att erhålla
förskott å högst 40 procent av de beräknade kostnaderna för nyanskaffning
av inventarier.
Med det system jag förordat för bestämmande av bidragsunderlaget i fråga
örn inventarier kommer behovet av en ansökan om inventariebidrag att bli
obehövlig. Rekvisition av sådant bidrag torde böra ingivas till länsstyrelsen
samtidigt med rekvisition av statsbidrag för skolmåltiderna.
VIII. Kontroll och organisation.
B efolhningsutred n ingen.
Utredningen framhåller, att en väsentlig utbyggnad av skolmåltidsverksamheten
och de ekonomiska konsekvenser för samhället, som detta kommer
att medföra, kräva ökade garantier för att skolmåltiderna anordnas på
ett tillfredsställande sätt. Utredningen anser det emellertid samtidigt angeläget,
att den kontrollverksamhet, som samhället i ena eller andra formen
måste utöva, begränsas så, att den icke nödvändiggör uppbyggandet av en
särskild byråkratisk och kostsam kontrollapparat eller för kommunerna
framstår som alltför rigorös eller ingripande i den lokala självbestämmanderätten.
Vid den lokala organisationen av skolmåltiderna anser utredningen att
det i många fall är både önskvärt och nödvändigt, att vederbörande skolstyrelse
överlåter organisationsarbetet och den omedelbara tillsynen av skolmåltiderna
på en särskild nämnd inom skolstyrelsen. Om detta icke är möjligt,
bör en särskild skolmåltidskommitté tillsättas, i vilken husmödrar böra
vara starkt representerade. Det skulle ankomma på denna nämnd (kommitté)
att inför skolstyrelsen svara för att skolmåltiderna bliva anordnade
på bästa möjliga sätt med hänsyn till tillgängliga resurser och lokala möjligheter.
På grund av sina kunskaper i näringsfrågor och matlagning samt sin varukunskap
böra skolkökslärarinnorna vara väl ägnade att ha ett visst överinseende
över skolmåltiderna, särskilt där skolorna icke äro så stora att specialutbildad
personal behövs. Utredningen ingår även på frågan örn vakttjänstgöring
under skolmåltiderna m. m. Utredningen anför härom följande.
I de fall, där en skolkökslärarinna är stationerad på orten, borde hon med
ledning av inom skolöverstyrelsen utarbetade råd och anvisningar om måltidernas
beskaffenhet kunna handha inköp — åtminstone de större — samt
övervaka, att tillagningen sker på ett ur hygienisk och näringsfysiologisk
synpunkt tillfredsställande sätt.
I de fall åter, där skolkökslärarinnan ambulerar mellan olika skoldistrikt,
kan hon givetvis icke i lika stor utsträckning ta del av arbetet med skolmåltiderna.
Hon skulle dock kunna anpassa typmatsedlarna efter ortens för
-
117
Kungl. Maj:ts proposition nr 17/+.
hållanden, göra upp örn leveranser av en del varor och i övrigt stå till tjänst
beträffande den praktiska utformningen av måltiderna.
För arbetet med skolmåltiderna böra lärarinnorna givetvis erhålla kompensation,
förslagsvis i form av speciellt arvode eller på så sätt, att detta
arbete får räknas som visst antal tjänstgöringstimmar.
Utredningen anser vidare, att vakttjänstgöring under skolmåltiderna bör
ombesörjas av lärarna. Detta är redan nu fallet i de flesta skolor, som anordna
skolbarnsbespisning, och synes ofta vara en förutsättning för att ordning,
skick och gott uppförande iakttagas av barnen även under skolmåltiden.
Kontrollen över den hygieniska standarden etc. i kök och bespisningslokaler
utövas numera av skolläkaren med biträde av skolsköterskan. Den
förstnämnde avger årligen rapport över gjorda iakttagelser till skolöverstyrelsen.
För kontrollen över hur många och vilka statsbidragsberättigade barn,
som varje dag deltaga i skolmåltiden, bör en journal föras av föreståndarinnan
eller vakthavande läraren. Ett sammandrag av denna journal bör
göras månadsvis för kontroll av de uppgifter, som lämnas vid statsbidragsrekvisitionen.
Dessa sammandrag böra tillsammans med statsbidragsrekvisitionen
insändas till skolöverstyrelsen.
Till skolöverstyrelsen skola dessutom varje år i samband med statsbidragsrekvisitionen
insändas avskrifter av redovisningsårets matsedlar, vecka för
vecka, samt lämnas en översikt av matvaruåtgången per dag.
Utredningen förutsätter att folkskolinspektören såsom hittills skall kontrollera
skolmåltidsverksamheten i dess allmänna utformning. Särskild vikt
torde vid hans kontroll böra läggas på lokalutrymmena och minimifordringarna
beträffande de provisoriska lokalerna.
För att tillgodose de ökade kraven på skolmåltidernas kvalitet och sammansättning
böra medicinalstyrelsens nuvarande råd och anvisningar för anordnande
av skolbarnsbespisning, vilka synbarligen icke följts i någon större
utsträckning, ersättas med en av skolöverstyrelsen utarbetad broschyr med
råd och anvisningar för anordnande, tillagning och servering av skolmåltiderna.
De av utredningen i betänkandet örn den husliga utbildningen
(stat. off. utr. 1945: 4) föreslagna kostkonsulenterna böra, under förutsättning
att sådana komma att anställas, tagas i anspråk som inspektörer i varje
län av matens sammansättning, tillagning, servering och förvaring.
Den centrala ledningen av och ansvaret för skolbarnsbespisningen bör enligt
utredningen åvila skolöverstyrelsen. På skolöverstyrelsen borde sålunda
ankomma:
att vara riktgivande vid skolmåltidernas utbyggnad i vårt land samt
verka stimulerande på kommunerna i och för anordnande av skolmåltider,
att utfärda råd och anvisningar rörande kost, inventarier och lokaler,
att utöva fortlöpande kontroll över måltidernas, inventariernas och lokalernas
standard samt vid anordnandet av skolmåltider bistå med olika råd
och anvisningar genom lokal inspektion, samt
att anordna utbildnings- och fortbildningskurser för personal vid skolmåltiderna.
För att kunna fylla dessa nya arbetsuppgifter vore det enligt utredningens
uppfattning uppenbart, att skolöverstyrelsen måste disponera tillräckliga
118
Kungl. Maj:ts proposition nr 174-
och för uppgiften lämpade arbetskrafter. Ehuru utredningen framhåller, att
det givetvis bör ankomma på skolöverstyrelsen att själv utreda och föreslå
behövliga förstärkningar av arbetskraften, anser den det ofrånkomligt, att
en skolmåltidskonsulent knytes till skolöverstyrelsen. Härom
anför utredningen följande.
Vederbörande bör örn möjligt ha särskild utbildning på det näringshygieniska
området för att kunna ägna fortlöpande översikt över skolmåltidernas
standard samt att föreslå förbättringar och förändringar. Skolmåltidskonsulenten
bör genom inspektionsfärder runt landet göra sig underrättad örn
skolmåltidernas status och utbyggnad samt i övrigt inom skolöverstyrelsen
lia det högsta ansvaret för deras utveckling och utformning. I likhet med vad
som tidigare varit fallet med skolöverstyrelsens heltidsanställda konsulent
i husligt arbete, synes denna befattning böra uppföras i lönegraden A 26.
För de administrativa uppgifterna syntes vidare en amanuens —
förslagsvis i lönegraden Eo 15 — böra anställas. Örn skolöverstyrelsen funne
det lämpligt med en central upphandling av skolmåltidsinventarier etc.
borde en byråsekreterarbefattning i lönegraden A 21 inrättas.
Med hänsyn till byggnadsärendenas väntade omfattning och vikten av
att skolmåltidslokalerna ägnades speciell sakkunnig uppmärksamhet och inspektion,
borde den personal, som inom skolöverstyrelsen byggnadstekniskt
granskade skolbyggnadsärendena, förstärkas. Utredningen föreslår därför,
att en biträdande arkitekt med särskild erfarenhet av inredning
och planering av skolmåltidslokaler och övriga socialpedagogiska utrymmen
— skolkök, skolbad, slöjdsalar, bibliotek, läkar- och tandvårdsmottagningar
etc. — anställes mot ett arvode av förslagsvis 8 000 kronor per år.
Till hjälp med enklare göromål hos de nya tjänstemännen borde ett par
kanslibiträden i lönegraden Eo 7 anställas.
Remissyttranden.
Den av befolkningsutredningen föreslagna lo kala organisationen
av skolbespisningen har endast föranlett uttalanden i ett mindre antal
yttranden.
Skolöverstyrelsen anför följande.
Beträffande den lokala organisationen finner överstyrelsen i likhet med
utredningen lämpligt, att organisationsarbetet och den omedelbara tillsynen
av skolmåltiderna av skolstyrelsen överlåtes på en särskild nämnd inom styrelsen
eller om styrelsen inom sig saknar lämpliga krafter för nämnda uppgift, en
särskild måltidskommitté, i vilken husmödrar böra vara starkt representerade.
I detta sammanhang vill överstyrelsen framhålla angelägenheten av att, därest
skolkökslärarinna finnes anställd inom distriktet, denna bör äga säte och
stämma i sagda nämnd eller kommitté. Med hänsyn till nödvändigheten av att
en intim kontakt upprätthålles mellan nämnda, organ och lärarkåren, finner
överstyrelsen det angeläget, att lärarkårens representant i skolstyrelsen äger
rätt att deltaga i nämndens eller kommitténs sammanträden.
119
Kungl. Maj:ts proposition nr 174■
Det synes ändamålsenligt att i en kommun, där även högre skolor finnas,
den lokala organisationen blir gemensam för samtliga skolor, varvid nyss
anförda synpunkter gälla även de högre skolorna.
Det är enligt överstyrelsens mening synnerligen viktigt, att planläggningen
av verksamheten ute i landets olika bygder redan från början sker under ledning
av auktoritativ sakkunskap och praktisk förfarenhet. Överstyrelsen biträder
därför befolkningsutredningens förslag, att den mera lokalt betonade
ledningen och kontrollen bör ankomma på skolläkarna, skolsköterskorna och
folkskolinspektörerna.
Folkskolinspektören i Sydskånes västra inspektionsområde anser, att i den
nämnd eller kommitté, som skall ha att organisera och övervaka skolmåltiderna,
vidkommande lärare bör vara självskriven ledamot. Vid urvalet av
barn till skolmåltiderna bör nämligen läraren beredas tillfälle att jämföra
sina synpunkter likaväl som skolläkaren sina, eftersom urvalet måste ske
icke enbart ur medicinska och sociala synpunkter utan även ur pedagogiska
och psykologiska, om det skall bli fullt rationellt. All bokföring angående skolmåltiderna,
som redan skall läggas till grund för rekvisition av statsbidrag,
måste noggrant regleras och helst handhavas av en person, förslagsvis vakthavande
läraren. Folkskolinspektören i Dalslands inspektionsområde framhåller
önskvärdheten av, att i lagen om skolstyrelse införes en föreskrift örn att ett
visst antal ledamöter i folkskolestyrelsen skola vara kvinnor. Folkskolinspektören
i Värmlands västra inspektionsområde ifrågasätter, huruvida icke kontrollen
av lokalerna bör utövas av skolläkaren, där sådan finnes, eller eljest
av tjänsteläkaren. Åt folkskolinspektören borde anförtros att kontrollera skolmåltidernas
inordning i arbetsordningen och i samband därmed tillvarataga
de pedagogiska synpunkterna.
Follcskolinspektören i Dalarnes södra inspektionsområde förordar en skolmåltidskommitté
med den sammansättning, som utredningen förordar. I denna
kommitté borde dock även finnas en representant för skolstyrelsen, som
skulle uppehålla kontakten mellan denna och kommittén.
Folkskolinspektören i Västerbottens mellersta inspektionsområde framhåller,
att som oeftergivligt villkor beträffande den ifrågasatta nämnden borde
angivas, att i nämnden måste finnas en representant för lärarkåren, en för
medicinsk-hygienisk sakkunskap (skolläkaren, skolsköterskan eller en sjuksköterska)
samt en representant för matlagningskunnighet (skolkökslärarinna,
där sådan finnes, eller annan sakkunnig kvinna).
Sveriges folkskollärar förbund framhåller vikten av att lärarkåren blir representerad
i de nämnder, som enligt förslaget skola handha skolmåltidsverksamheten.
I yttranden från högre skolor framhålles beträffande den lokala organisationen
följande.
Rektor för högre allmänna läroverket i Karlskrona anser, att på lokalstyrelsen
bör ankomma att hos kommunstyrelsen utverka anslag till byggandet
av lämpliga lokaler, anskaffandet av inventarier, arbetspersonal samt eventuellt
genom en verkställande ledamot, som icke nödvändigtvis behöver vara
rektor — i dess helhet svara för verksamheten. Rektor för Malmö högre allmänna
läroverk för flickor anser, att rektor behöver skolad och väl avlönad
hjälp, förslagsvis en heltidsanställd skolkamrer, som skulle ha hand örn den
ekonomiska sidan av skolbarnsbespisningen, upphandling, räkenskaper etc.
Rektor för högre allmänna läroverket för gossar å Södermalm i Stockholm an
-
120
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 4.
ser, att mycket av arbetet i samband med skolmåltidernas organisation i ett
stort läroverk lämpligen kunde läggas på en socialkurator. Rektor för Enskede
samrealskola i Stockholm förordar, att rätten till deltagande i skolmåltider
lämpligen bestämmes av lokalstyrelsen. Rektor och klassföreståndare gemensamt
böra dock äga rätt att — till dess lokalstyrelsen behandlat frågan — vid
början av termin temporärt medgiva rätt till deltagande.
Av övriga yttranden, vilka berört den lokala organisationen av skolmåltiderna,
kan bland annat inhämtas följande.
Lidingö stadsfullmäktige anse, att skolbarnsbespisningen bör sortera direkt
under folkskolestyrelsen, som härför borde tillsätta en nämnd, i vilken förutom
skolläkaren och skolsköterskan även bör sitta en lärare från varje skola, där
bespisning äger rum. Trosa-V agnhärads kommunalfullmäktige förorda, att vid
varje skola väljes en kvinnlig kontrollant med åliggande att företaga inspektioner
vid tillagningen av måltiderna. Arvilca stadsfullmäktige anse, att all
bespisning i en stad med såväl folkskolor som högre skolor bör handhavas av
en myndighet. Hortlax kommunalfullmäktige (Norrbottens län) förordar, att,
utöver den föreslagna nämnden och sorterande under denna, en ortskommitté
tillsättes för varje skolområde inom distriktet. Dylik kommitté kunde exempelvis
bestå av skolstyrelseledamoten eller skoltillsyningsmannen på orten,
någon av skolans lärare samt en kvinnlig representant för målsmännen.
Förste provinsialläkaren i Kristianstads län förordar, att förste provinsialläkarna
knytas fastare till skolmåltidsorganisationen såsom en form av »länsinstans».
Härom anföres bland annat följande.
Ett mycket viktigt skäl för en sådan »instans» utgöra de synnerligen olika
förhållanden, som råda inom olika delar av riket. Förhållandena inom Norrland
och inom stora delar av Svealand äro i många hithörande avseenden
mycket olika, och detta omdöme gäller än mera vid jämförelse mellan Skåne
och nordliga delarna av riket. Min erfarenhet genom ett mer än 25-årigt
arbete inom rikets skilda delar i sjuk-, hälso- och socialvårdst jaust har legat
till grund för detta mitt påstående. Örn de olika länen få en fast organiserad
representation vinner man också ett ökat perifert intresse för hithörande frågor
icke minst genom den nyttiga tävlan örn att ernå bästa resultat, som säkerligen
uppkommer länen emellan. Olika erfarenheter från skilda delar av riket
bli också av betydelse icke blott för länen själva utan även för det allmänna.
Även förste provinsialläkaren i Göteborgs och Bohus län anser, att förste
provinsialläkaren icke bör bortkopplas från skolmåltidsverksamheten.
1940 års skolutredning anför följande.
Befolkningsutredningen förutsätter, att skolkökslärarinna, där sådan finnes
anställd på orten, bör kunna handha åtminstone de större inköpen samt övervaka,
att tillagningen sker på ett ur hygienisk synpunkt tillfredsställande sätt.
Det är givetvis naturligt, att skolkökslärarinnans sakkunskap anlitas, där så
låter sig göra. Man kan emellertid icke räkna med, att en heltidsanställd
skolkökslärarinna kan hinna med att handha uppköpen till barnbespisningen
och ännu mindre övervaka den i samband med barnbespisningen förekommande
matlagningen. Under de tider av dagen, då skolköksundervisning pågår,
kan skolkökslärarinnan icke anses ha rätt att lämna denna undervisning för
att taga befattning med skolbarnsbespisningen. I den mån hon under från skol
-
121
Kungl. Marits proposition nr 17/+.
köksarbetet ledig tid anlitas inom barnbespisningsverksamheten, bör hon givetvis
erhålla särskild ersättning härför av kommunen.
Den kontrollapparat, som befolkningsutredningen tänkt sig för skolmåltiderna,
kan befaras bli alltför omständlig. Självfallet bör denna verksamhet
på ett effektivt sätt kontrolleras, men den behöver säkerligen
från statens sida icke övervakas strängare än annan statsunderstödd
verksamhet. I själva verket erbjuder anordnandet av skolmåltider, sedan
lokal- och personalfrågorna på ett tillfredsställande sätt lösts, icke något
svårare problem och får i sakens eget intresse icke göras märkvärdigare
än behövligt. Den huvudsakliga kontrollen över skolmåltiderna torde böra
överlåtas åt den föreslagna skolstyrelsenämnden, som inom kommunen kan
anlita behövlig sakkunskap (skolläkaren m. fl). Vid de högre skolorna torde
en av lokalstyTelsen utsedd liknande nämnd böra fungera såsom verkställande
och övervakande organ. I övrigt torde verksamheten böra närmast kontrolleras
av de skolöverstyrelsen direkt underställda rektorerna och folkskolinspektörerna.
Dessa kunna i samband med sin övriga verksamhet utöva den behövliga
fortlöpande kontrollen över måltidernas, lokalernas och inventariernas allmänna
standard.
Liknande synpunkter har i särskilt yttrande till socialvårdskommitténs remissyttrande
anförts av dess ledamot herr Hagård.
Norrlandskommittén understryker vikten av att den till undervisningen i
skolan eller i yrkesskola på orten knutna skolkökslärarinnan i största möjliga
utsträckning utnyttjas i verksamheten. Om så sker, torde den av utredningen
skisserade kontrollen kunna avsevärt förenklas. Skolsköterskan, som i varje
fall i de stora distrikten i landets nordligaste delar är fullt upptagen av sina
övriga åligganden, torde böra helt frikopplas från ifrågavarande uppgifter.
Fredrika Bremerförbundet anför följande.
Förbundet, som anser det vara av stor betydelse för måltidernas bästa
möjliga anordnande att kvinnlig sakkunskap anlitas, vill framhålla, att inom
skolstyrelserna, framförallt på landsorten, det kvinnliga inslaget är beklagansvärt
litet. I de fall, där nämnd inom skolstyrelserna utses i enlighet med befolkningsutredningens
förslag, komma således i de flesta fall kvinnor att saknas.
Det borde icke finnas något hinder för att även i sådana fall föreskriva,
att kvinnor skola medverka genom att de utifrån adjungeras nämnderna. Synnerligen
önskvärt vore, att minst hälften av varje skolmålstidsnämnd eller
kommitté utgjordes av kvinnor.
Svenska slcolkökslärarinnornas förening anser, att, då en skolkökslärarinna
finnes vid skolan eller inom skoldistriktet, vederbörande bör vara självskriven
medlem av den föreslagna nämnden eller kommittén.
Utredningens förslag, att vakttj änstgöring under skolmåltiderna
bör ombesörjas av lärarna, har föranlett uttalanden särskilt från skolhåll.
Skolöverstyrelsen anför sålunda följande.
Överstyrelsen anser det vara i sin ordning, att vakttj änstgöring vid skolmåltiderna
ombesörjes av lärarna. Att de vakthavande lärarna därvid, utan
särskild kostnad för dem, skola äga rätt att deltaga i måltiden, torde få anses
122
Kungl. Marits proposition nr 17.f.
självklart. Överstyrelsen är av den uppfattningen, att sagda vakttjänstgöring
i vissa fall kan bli betungande för lärarna, särskilt i skolor med litet
antal lärartjänster. I större skolor synas möjligheter föreligga att giva lärarna
viss kompensation för deras merarbete genom motsvarande nedsättning av
undervisningstiden jämlikt bestämmelserna i gällande stadgor och avlöningsreglementen.
Hur sagda angelägenhet skall kunna ordnas vid de mindre skolorna,
är överstyrelsen för närvarande icke beredd att taga ställning till. För
ett bedömande av denna fråga synas förutsättningar icke föreligga, förrän
man fått större erfarenhet av verksamheten, än vad nu är fallet.
Statskontoret anser, att i de fall då lärare komma att tjänstgöra som vakthavande
under utspisning av skolmåltid, särskild ersättning härför icke synes
böra utgå.
Några folkskolinspektörer ha även behandlat denna fråga i sina yttranden,
varvid i allmänhet betonats det lämpliga i att lärarna ombesörja vakttjänstgöringen,
samt understrukits vikten av att densamma icke får betraktas såsom
en arbetsuppgift, som kan åläggas lärarna i tjänsten utan rätt att därför
mottaga ersättning.
Folkskolinspektören i Sydskånes västm inspektionsområde har framhållit,
att det av flera skäl synes vara mindre lämpligt att fördela tjänstgöringen
på flera lärare. Därför bör skolstyrelsen äga rätt att utse den lärare, som
skall bestrida vakttjänstgöring vid skolmåltid. Då så kan befinnas påkallat,
bör även annan lämplig person än läraren utses. I de fall, där läraren bestrider
vakttjänstgöring, synes denna böra få inräknas i vederbörandes tjänstgöring
och underkastas statlig kontroll. Folkskolinspektören i Värmlands östra inspektionsområde
anser däremot, att, där flera lärare äro anställda, vakttjänstgöringen
bör uppdelas mellan dem. Folkskolinspektören i Västmanlands västra
inspektionsområde förutsätter som självklart, att respektive lärare utan ersättning
få deltaga i måltiden även om de icke med hänsyn till övervakningens
omfattning alltid kunna äta samtidigt med barnen. Liknande synpunkter ha
anförts av andra folkskolinspektörer. Folkskolinspektören i Hälsinglands norra
inspektionsområde anser det vara i sin ordning och stå i överensstämmelse med
gällande bestämmelser i folkskolestadgans § 29 mom. 4, att lärare övervaka vid
måltiderna. Folkskolinspektören i Medelpads inspektionsområde betonar, att i
en skola med få lärarkrafter valettjänstgöringen måste bli ganska betungande.
Frågan bör underkastas förnyad prövning. De flesta lärare och lärarinnor äro
i stort behov av den avkoppling, som ledighet från barnens övervakning även
under frukostrasten innebär. Folkskolinspektören i Västerbottens södra inspektionsområde
anser, att lärarna icke generellt böra åläggas vakttjänstgöring.
Folkskolinspektören i Västerbottens mellersta inspektionsområde anser,
att vakttjänstgöringen bör räknas som en timmes fyllnadstjänstgöring eller,
där så ej kan ske, arvoderas. Ersättningen bör dock av flera skäl icke utgå av
statsmedel. Då lärare ej kan erhållas, kan annan lämplig person utses. Ersättningens
storlek bör variera något med hänsyn till barnantalet, men en minimiavgift
bör stipuleras av statsmakterna. Folkskolinspektören i Norrbottens
södra inspektionsområde anser, att bestämmelser örn lärares rätt att kostnadsfritt
deltaga^ i måltiden bör införas i författningstexten.
123
Kungl. Maj:ts proposition nr 17Ih
Sveriges folkskoUärarförbund framhåller, att erfarenheten visat att ordningen
bland barnen blir mindre god, då flera lärare handha vakttjänstgöringen.
Pedagogiska skäl tala för att en, högst två lärare böra alternerande ha hand
örn tillsynen av barnen under skolmåltiden. Vakttjänstgöringen bör kompenseras
antingen genom att vederbörande lärare får räkna denna vakttjänst
som fyllnadstjänstgöring eller att den direkt arvoderas, förslagsvis enligt
utgående timlärararvode.
Sveriges jolle skollär ardine för hund har intet att erinra mot vad utredningen
anfört om vakttjänstgöring under förutsättning att denna icke medför en utökning
av den fastställda tjänstgöringstiden.
Sveriges småskollärcmnnejörbund anser det berättigat, att tid inom tjänstgöringsskyldigheten
i viss utsträckning får användas för socialpedagogiska
uppgifter.
Sveriges överlärarförbund framhåller, att generella bestämmelser böra utfärdas
rörande lärarnas vakthållningsskyldighet vid bespisningen samt angående
den ersättning, som härför skall utgå.
Sveriges allmänna jolkskollärarförening betonar, att nödig hänsyn bör
tagas dels till behovet av tid för lärarnas frukostrast, dels till lärarnas behov
av avkoppling under frukostrasten.
Även några högre skolor ha i sina yttranden berört vakttjänstgöringens ordnande
vid dessa skolor.
Rektor vid ett IIhisingsborgsläroverk anser, att övervakningen genom lärare
enklast kan ske så, att denna övervakning inräknas i den sedvanliga tjänstgöringstiden,
varför varje skola bör tilldelas ett visst antal övervakningsveckotimmar
alltéfter vad förhållandena vid skolan kräva utöver de sedvanliga
undervisningsveckotimmarna. Rektor för Karolinska högre allmänna
läroverket i Örebio anser, att sådan extra vakttjänstgöring kunde tilldelas för
ändamålet särskilt lämpade lärare mot skälig kompensation i form av minskad
undervisning eller extra ersättning. Som annan tänkbar utväg nämnes, att
vakttjänstgöringen utövas av socialkuratorn. Samrealskolan i Borlänge anser,
att, då realskolans elever äro äldre än folkskolans, vakttjänstgöringen bör (mot
någon mindre ersättning) ombesörjas av särskilt utsedda förtroendemän. Samrealskolan
i Sala anser, att skolkökslärarinnorna bör anförtros vakthållningen.
Samrealskolan i Valdemarsvik förordar, att vakttjänstgöringen bör medräknas,
när vederbörande tjänstgöringsskyldighet uttryckt i veckotimmar fastställes.
Kommunala flickskolorna i Karlstad och Uppsala anse, att vakttjänstgöring
måste räknas som jämställd med undervisningstimme. Högre
folkskolan i Åseda anser, att vakthållningen kan ske av en ordningsmannanämnd
eller av föreståndarinnan. Om lärare vaktar bör kompensation ske
i form av minskad undervisningsskyldighet.
I yttranden från kommuner har i allmänhet framhållits, att klara bestämmelser
erfordras, örn lärarnas vakttjänstgöring skall ingå i undervisningsskyldiighcten,
fullgöras som fyllnadstjänstgöring eller anordnas som timlärartjänst.
Dessutom ha önskemål framförts örn att en instruktion fiir vakttjänstgöringen
måtte fastställas.
124
Kungl. Maj:ts proposition nr 174-
1940 års skolutredning framhåller, att det i författning klart måste utsägas,
på vilket sätt lärarnas tjänstgöring härvidlag bör kunna uttagas samt avlönas.
Beträffande den centrala ledningen och de av befolkningsutredningen
ifrågasatta nya befattningarna i skolöverstyrelsen kan av remissyttrandena
inhämtas följande.
Skolöverstyrelsen anför.
Det har förefallit utredningen påtagligt, att skolöverstyrelsen icke med sina
nuvarande arbetskrafter skall kunna påtaga sig den centrala ledningen och
kontrollen av verksamheten. Utredningen har också föreslagit viss förstärkning
av personalen. Beträffande den föreslagna befattningen som skolmåltidskonsulent
vill överstyrelsen förorda, att den förenas med befattning som
konsulent för husligt arbete. Det vore nämligen fördelaktigt, örn inspektion
av undervisningen i husligt arbete och av skolmåltidsverksamheten kunde
företagas samtidigt. Så sker i själva verket redan nu, i det konsulenten för
husligt arbete åtagit sig att vid sidan av sin egentliga inspektionsuppgift lämna
råd och anvisningar även beträffande skolbarnsbespisningens lämpliga anordning.
Med hänsyn till den omfattning skolmåltidsverksamheten kommer att få,
synes det dock överstyrelsen nödvändigt, att vid sidan av dien sålunda organiserade
konsulentbefattningen en biträdande konsulentbefattning inrättas.
För båda befattningarna synas samma kompetensvillkor böra gälla.
Överstyrelsen föreslår, att konsulentbefattningen placeras i A 26 och den
biträdande konsulentbefattningen i A 21.
För de ökade administrativa uppgifter, som synas bli en följd av utredningens
förslag till statsbidragssystem, föreslår utredningen, att en amanuens
— förslagsvis i lönegrad Eo 15 — skall anställas, närmast för att handlägga
ärenden kring statsbidragen. Detta vill överstyrelsen tillstyrka. Med hänsyn
till att överstyrelsen icke ansett sig böra tillstyrka, förslaget örn central upphandling
av inventarier och utrustning för skolmåltidslokalerna, synes den i
betänkandet omnämnda byråsekreterartjänsten däremot icke behöva komma
i fråga.
Utredningen anser vidare, att, med hänsyn till byggnadsärendenas väntade
omfattning och vikten av att skolmåltidslokalerna ägnas speciell sakkunnig
uppmärksamhet och inspektion, den personal, som inom skolöverstyrelsen
byggnadstekniskt granskar skolbyggnadsärendena, bör förstärkas. I betänkandet
föreslås därför, att en biträdande arkitekt med särskild erfarenhet
av inredning och planering av skolmåltidslokaler och övriga social pedagogi
ska utrymmen anställes mot ett arvode av förslagsvis 8 000 kronor. Överstyrelsen
delar utredningens uppfattning örn att en förstärkning av personalen
å "byggnadsroteln är ofrånkomlig men vill starkt ifrågasätta, huruvida man
för den blygsamma kostnadssumma, som av utredningen föreslås, kan erhålla
en arkitekt med de kvalifikationer utredningen förutsätter. Innan större
erfarenhet vunnits rörande skolbarnsbespisningens inverkan på byggnadsrotelns
arbetsbörda, är överstyrelsen icke beredd att uttala sig om hur den
berörda personalen lämpligen skall förstärkas. Det synes därför lämpligt, att
ett belopp av förslagsvis il 000 kronor utöver det av överstyrelsen för budgetåret
1946/47 föreslagna beloppet, 9 000 kronor, uppföres å, posten för
arvoden och särskilda ersättningar till inspektörer och sakkunniga biträden
m. m. i överstyrelsens avlöningsstat, att användas i män av behov. Denna
125
Kungl. Majlis -proposition nr 17.j.
anslagspost bör alltså uppföras med 20 000 kronor för nämnda budgetår. I
detta sammanhang vill överstyrelsen erinra örn att det belopp å 9 000 kronor,
som under nu löpande budgetår anvisats till beredande av arbetshjälp åt
arkitekten, redan förbrukats, varför överstyrelsen nödgats anhålla örn ytterligare
anslag.
Icke heller beträffande övrig personal, som måste bli erforderlig, sedan skolbarnsbespisningen
mera allmänt införts, är överstyrelsen beredd att nu lämna
specificerade uppgifter. I överensstämmelse med vad förut framhållits, vill
överstyrelsen föreslå, att ett belopp av ytterligare 25 000 kronor uppföres å
icke-ordinarieposten i överstyrelsens avlöningsstat.
Folkskolinspektören i Värmlands mellersta inspektionsområde ifrågasätter
det omedelbara behovet av en skolmåitidskonsulent i skolöverstyrelsen samt
en biträdande arkitekt med erfarenhet allenast av socialpedagogiska lokalers
inredning. Även folkskolinspektören i Västmanlands västra inspektionsområde
frågar sig, örn det är nödvändigt att för skolmåltidsverksamheten inrätta en
rad nya tjänstemannabefattningar. Follcskolinspektören i Hälsinglands norra
inspektionsområde anser, att en hos skolöverstyrelsen fast anställd konsulent
för husligt arbete eller eventuellt för endast hushållsgöromål bättre synes
fylla uppgiften att vara ledande och rådgivande för de uppgifter, som härvidlag
ifrågakomma och lär ej heller kunna undvaras vid införandet av allmänna
skolmåltider.
Statskontoret erinrar om att befolkningsutredningen i sitt betänkande örn
den husliga utbildningen (stat. off. utr. 1945: 4) föreslagit inrättandet inom
skolöverstyrelsen av bland annat en konsulentbefattning för hushållsgöromål
i lönegrad A 24. Statskontoret anför vidare följande.
I utlåtande över nämnda betänkande den 13 september 1945 ansåg statskontoret
för sin del att tillräckliga skäl saknades att sträcka sig längre än ett
av skolöverstyrelsen framlagt förslag nämligen till en heltidsanställd konsulent
i lönegrad A 21. Då de båda konsulentbefattningarna i kompetenshänseende
väl få anses ungefärligen jämställda, vill det — åtminstone i frågans nuvarande
läge — förefalla statskontoret som örn befattningen som skolmåitidskonsulent
icke bör placeras högre än befattningen som konsulent i hushållsgöromål.
Befolkningsutredningen anser, att möjligheterna att genom standardisering
och central upphandling nedbringa kostnaderna för skolmåltidsinventarierna
böra upptagas till prövning av skolöverstyrelsen. Rent principiellt måste statskontoret
ställa sig synnerligen tveksamt till lämpligheten av en så långt
driven centralisering av ifrågavarande upphandling som utredningen tänkt
sig. Ämbetsverket kan sålunda icke tillstyrka utredningens förslag örn inrättande
av en särskild byråsekreterarbefattning för handhavandet av de centrala
inköpen.
Utredningen har vidare föreslagit, att hos skolöverstyrelsen skall anställas
en biträdande arkitekt med särskild erfarenhet av inredning och planering av
skolmåltidslokaler och övriga socialpedagogiska utrymmen mot ett årligt arvode
av 8 000 kronor. Oavsett svårigheten att för närvarande finna en person
med angivna kvalifikationer avstyrker statskontoret detta förslag. Därest den
arkitektpersonal, som för närvarande är knuten till skolöverstyrelsen och som
enligt folkskolesakkunnigas förslag örn statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet
ytterligare må komma att anställas där, icke skulle visa sig tillräcklig
för lösandet av jämväl här ifrågavarande uppgifter, torde i stället sakkunnigt
biträde böra för ändamålet tillfälligtvis anlitas.
126
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 174.
Allmänna lönenämnden anför:
Lönenämnden anser sig böra understryka det av de sakkunniga gjorda
uttalandet, att det bör ankomma på skolöverstyrelsen att framlägga förslag
örn erforderlig personalförstärkning med anledning av den förordade utbyggnaden
av skolbarnsbespisningen. Innan dylikt förslag avgivits, lärer ett definitivt
ställningstagande till frågan om det erforderliga personalbehovet hos
skolöverstyrelsen icke kunna ske. Med anledning av de av utredningen förordade
tjänsterna vill emellertid lönenämnden framhålla, att den föreslagna
befattningen som konsulent i 26 lönegraden enligt lönenämndens mening tills
vidare torde böra uppföras på extra ordinarie stat. Beträffande tjänsteni som
byråsekreterare håller lönenämnden före, att — i avvaktan på närmare erfarenheter
rörande beständigheten av behovet av förevarande befattning ävensom
arbetsgöromålens omfattning — densamma torde böra upptagas som
arvodesbefattning. Vidkommande biträdespersonalen vill lönenämnden allenast
uttala, att i förslaget icke tillräckliga hållpunkter lämnats för bedömande
av spörsmålet, huruvida de å förevarande befattningshavare ankommande arbetsgöromålen
bliva så kvalificerade, att de kunna motivera inrättandet av
befattningar i kanslibiträdes tjänsteställning.
Statens institut för folkhälsan har i stort sett intet att erinra mot utredningens
förslag till organisation av den centrala ledningen av skolbarnsbespisningen
men framhåller vikten av att ett samarbete kommer till stånd mellan
denna ledning och institutet. Även medicinalstyrelsen uttalar sig för ett
dylikt samarbete, då det synes styrelsen alltfort vara av den största betydelse,
att frågan om skolmåltidernas anordning sker med synnerligt beaktande av
de medicinskt hygieniska synpunkter, som det närmast ankommer på medicinalstyrelsen
att bevaka.
1940 års skolutredning anför.
Åtminstone tills vidare kan det starkt ifrågasättas, huruvida behov föreligger
att inom skolöverstyrelsen inrätta alla de befattningar (skolmåltidskonsulent,
amanuens, byråsekreterare, biträdande arkitekt och kanslibiträde),
som av befolkningsutredningen ifrågasättas. Skolöverstyrelsens uppgift bör
huvudsakligen bli av rådgivande karaktär. Om statsbidrag till inventarier beslutas
komma att utgå i enlighet med skolutredningens förenklade förslag,
slipper skolöverstyrelsen ett flertal av de uppgifter, som man tänkt sig förlagda
hit. Överstyrelsens arbetsuppgifter i samband med barnbespisningen
skulle också avsevärt minskas, örn utanordningen av statsbidragen liksom hittills
skedde genom länsstyrelserna. Arbetet i skolöverstyrelsen skulle dessutom
kunna begränsas, om distrikten såsom ovan föreslagits icke behövde dit
insända alla rapporter och uppgifter, som nu av befolkningsutredningen föreslås.
Icke heller torde överstyrelsen behöva varje läsår närings- och prisberäkna
typmatsedlar samt därefter utsända dessa till skoldistrikten.
Liknande synpunkter anföras även i särskilt yttrande till socialvårdskommitténs
remissyttrande av dess ledamot herr Hagård.
Svenska skolkökslärarinnomas förening framhåller:
Vid upprepade tillfällen har föreningen framfört önskemål om en utökad
inspektion av undervisningen i hushållsgöromål. Föreningen vill framhålla, att
det finnes ett stort antal skolor med undervisning i hushållsgöromål, som aldrig
blivit inspekterade, ehuru undervisningen kunnat pågå 20 å 30 år inom distrik
-
127
Kungl. Maj:ts proposition nr 174-
tet. I petita för arbetsåret 1946/47 har skolöverstyrelsen föreslagit tillsättandet
av en heltidsanställd konsulent för husligt arbete inom överstyrelsen. Blir
denna heltidstjänst inrättad, är det föreningens förhoppning, att inspektionen
blir utökad. Men en ytterligare intensifierad inspektionsverksamhet vore behövlig.
Föreningen anser, att den nu föreslagna skolmåltidskonsulenten borde
vara skolkökslärarinna med goda kvalifikationer, så att hon vore kompetent
att inspektera såväl undervisningen i hushållsgöromål som skolmåltidsverksamheten,
liksom överstyrelsens nuvarande konsulent för husligt arbete ej endast
inspekterar undervisningen i hushållsgöromål utan även i viss utsträckning
barnbespisningarna. Föreningen menar, att det vore slöseri med statens
medel, om den ena konsulenten inspekterade endast undervisningen och den
andra endast skolmåltiderna. För samma resekostnader kan resultatet bliva
större, om båda utföra sådan dubbel inspektion, som redan sker. Föreningen
får sålunda i underdånighet föreslå inrättande av två konsulenttjänster för
husligt arbete och skolmåltider.
Vad lönegradsplaceringen beträffar vill föreningen påpeka det oegentliga i
att i förevarande betänkande skolmåltidskonsulenten föreslås uppförd i lönegrad
A 26, då befolkningsutredningen i sitt betänkande angående den husliga
utbildningen föreslagit en placering i lönegrad A 24 för konsulenterna i hushållsgöromål
och kvinnlig slöjd. Det synes uppenbart, att dessa konsulenter
ej böra sättas i lägre lönegrad än den nu föreslagna konsulenten.
Det synes mig önskvärt, att den statliga kontrollen över skolmåltidsverksamheten
icke blir alltför omständlig eller ingående utan att kommunerna
i görligaste mån på egen hand få träffa de lämpligaste dispositionerna för
verksamhetens utformning under iakttagande av de allmänna anvisningar
och bestämmelser, som härom komma att utfärdas.
Ur dessa synpunkter synes mig den lokala organisation, som befolkningsutredningen
skisserat, lämplig. I likhet med utredningen anser jag sålunda,
att organisationsarbetet och den omedelbara tillsynen inom folkskolan av
skolstyrelsen i regel bör överlåtas på en särskild nämnd inom styrelsen
eller en särskild skolmåltidskommitté, i vilken den kvinnliga sakkunskapen
bör vara starkt representerad. I sagda nämnd eller kommitté synes det mig
vidare nödvändigt, att såväl lärarkårens representant i skolstyrelsen som
skolläkaren eller skolsköterskan berndes plats. Även skolkökslärarinnan —
om sådan finnes — bör beredas plats. Jag anser vidare, att skolkökslärarinna
bör kunna få tågås i anspråk för ledning eller övervakning av den lokala
skolmålitidsverksamheten, såvida därvidl icke hennes ordinarie undervisning
märkbart åsidosättes.
Beträffande de högre skolorna torde skolmåltidsverksamheten lämpligast
kunna anförtros vederbörande styrelse eller en av densamma utsedd nämnd
eller kommitté.
I övrigt torde verksamheten närmast böra kontrolleras av de skolöverstyrelsen
direkt underställda rektorerna och folkskolinspektörerna. Den hygieniska
sidan av verksamheten beaktas numera av vederbörande skolliikare.
Förste provinsialläkarna och motsvarande tjänsteläkare böra givetvis äga
viss inspektionsrätt.
Departe
mentschefen.
128
Kungl. Marits proposition nr 174-
En viss, ehuru givetvis icke rigorös vakthållning från skolans sida under
frukostrasten torde vara påkallad. I allmänhet torde för denna vakthållnings
ordnande icke erfordras någon detaljerad reglering från statliga myndigheters
sida. Jag anser det naturligt, att frågan därom enklast löses genom
överenskommelser eller på annat sätt genom de lokala myndigheternas försorg.
Närmast till hands ligger väl i allmänhet, att i skolan eller dess omedelbara
närhet boende lärare med biträde av bespisningspersonalen och
bland eleverna utsedda ordningsmän svara för vakthållningen. Stundom
lärer det emellertid bli erforderligt att för uppdraget anlita även lärare, som
icke bor inom skolan eller i dess närhet; vid högre skolor torde detta
bli regel. Något svårare problem torde dock vakthållningens ordnande icke
erbjuda.
I detta sammanhang vill jag framhålla, att det torde få ankomma på
Kungl. Maj:t att taga under övervägande, huruvida generella bestämmelser
erfordras rörande utnyttjande av lärarnas fyllnadstjänstgöringsskyldighet
för ifrågavarande ändamål samt, därest så skulle befinnas erforderligt, utfärda
föreskrifter i ämnet. Stundom kan måhända befinnas erforderligt att
medgiva nedsättning i undervisningsskyldigheten. Kungl. Majit torde även
i detta fall få äga meddela de bestämmelser, som må befinnas erforderliga.
I likhet med skolöverstyrelsen är jag icke nu beredd att ingå på frågan,
huruvida kontant ersättning må utgå till vakthavande lärare i vissa fall.
Den vakthavande bör dock äga rätt att avgiftsfritt deltaga i skolmåltiden.
Det synes mig uppenbart, att skolöverstyrelsens framtida uppgifter beträffande
skolmåltiderna icke enbart kunna inskränkas till allmän rådgivningsverksamhet.
Jag anser i likhet med befolkningsutredningen, att skolöverstyrelsen
i högre grad än tidigare även bör vara riktgivande vid skolmåltidernas
utbyggande i vårt land samt verka stimulerande på kommunerna
i och för anordnande av skolmåltider. Det torde vara ofrånkomligt, att en
förstärkning härvidlag måste ske av skolöverstyrelsens nuvarande arbetskrafter.
Även ur de övriga synpunkter, som böra beaktas vid en utbyggnad
av skolbespisningen, torde en förstärkning av överstyrelsens personal vara
påkallad.
En intensifierad upplysningsverksamhet angående skolmåltiderna och
deras lämpligaste utformning och anordnande samt betydelse för skolan
och hemmen synes mig böra bedrivas. Jag biträder därför befolkningsutredningens
uppfattning, att medicinalstyrelsens hittillsvarande råd och anvisningar
för anordnande av skolbarnsbespisning, vilka tydligen icke fått någon
större spridning eller av skolorna efterföljts, ersättas med en broschyr från
skolöverstyrelsen. Härjämte torde tryckta anvisningar beträffande skolmåltidslokalernas
inredning och disposition erfordras. Det torde även kunna
visa sig önskvärt, att olika konferenser angående skolmåltiderna kunna anordnas.
För ifrågavarande upplysningsverksamhet erforderliga medel torde
efter Kungl. Maj:ts bestämmande få utgå från förslagsanslaget till Skolöverstyrelsen:
Omkostnader.
129
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 174-
1 likhet med befolkningsutredningen anser jag, att behov förefinnes aven
särskild konsulent i skolöverstyrelsen, som skall ägna fortlöpande översikt
över skolmåltidernas standard, föreslå förbättringar och förändringar,
genom inspektionsfärder runt landet göra sig underrättad om skolmåltidernas
organisation och utbyggnad och därvid bistå med råd och anvisningar
etc. Jag delar emellertid den av skolöverstyrelsen och svenska skolkökslärarinnornas
förening hävdade uppfattningen, att den av befolkningsutredningen
föreslagna befattningen som skolmåltidskonsulent bör förenas med
befattningen som konsulent för husligt arbete.
Ur flera synpunkter är det nämligen fördelaktigt, om inspektion av undervisningen
i husligt arbete och av skolmåltidsverksamheten kan — såsom
i viss utsträckning redan nu sker — företagas samtidigt. I den vid 1946
års statsverksproposition fogade bilagan åttonde huvudtiteln har jag förordat,
att en befattning som konsulent för husligt arbete måtte inrättas och
uppföras å skolöverstyrelsens personalförteckning såsom extra ordinarie i
23 lönegraden. Nämnda konsulent bör alltså enligt min mening vara konsulent
även för bespisnings verksamheten. Emellertid synes det nödvändigt,
att skolöverstyrelsen må kunna anställa ytterligare en konsulent för husligt
arbete och skolmåltider. Erforderliga medel för detta ändamål torde efter
Kungl. Maj:ts bestämmande få utgå från den i överstyrelsens avlöningsstat
uppförda, förslagsvis betecknade anslagsposten till arvoden och särskilda
ersättningar till inspektörer och sakkunniga biträden m. m. Jag beräknar,
att för ändamålet ett belopp av högst 10 000 kronor skall visa sig erforderligt
för nästa budgetår.
Jag delar även befolkningsutredningens uppfattning, att, med hänsyn till
byggnadsärendenas väntade omfattning och vikten av att skolmåltidslokalerna
ägnas speciell uppmärksamhet och inspektion, den personal, som inom
skolöverstyrelsen byggnadstekniskt granskar skolbyggnadsärendena, bör förstärkas.
Som skolöverstyrelsen framhållit, torde det emellertid vara svårt
att närmare precisera hur den berörda personalen lämpligen skall förstärkas,
innan större erfarenhet vunnits rörande skolbarnsbespisningens inverkan
på byggnadsrotelns arbetsbörda. I likhet med skolöverstyrelsen anser jag
det därför lämpligt, att erforderliga medel tills vidare må efter Kungl. Maj:ts
bestämmande utgå från nyssnämnda anslagspost. För detta ändamål torde
ett belopp av högst 8 000 kronor komma att tagas i anspråk.
Även i övrigt torde en viss förstärkning av arbetskrafterna inom överstyrelsen
komma att visa sig påkallad. För anställande av en eller eventuellt
flera amanuenser och lägre biträdespersonal torde sålunda i avbidan på närmare
erfarenhet böra för nästa budgetår anvisas ett belopp av högst 20 000
kronor, att utgå från anslagsposten till avlöningar åt icke-ordinarie tjänstemän,
vilken med hänsyn härtill torde för nästa budgetår få överskridas med
högst nämnda belopp. Härtill erfordras riksdagens medgivande.
Bihang till riksdagens protokoll 19 It 6. 1 sami. Nr 17//.
9
130
Kungl. Majlis proposition nr 17.j.
Departe
mentschefen.
IX. Kostnadskalkyler.
För att belysa befolkningsutredningens förslag om ett nytt statsbidragssystem
för skolmåltiderna liksom de övervägda alternativen till detta förslag
har utredningen låtit verkställa vissa statistiska undersökningar. Dessa
undersökningar, som avse de direkta måltidskostnaderna men däremot icke
kostnaderna för måltidslokalerna eller för utrustningen i dessa, ha närmast
syftat till att utröna kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna.
Då jag förordat en höjning av bidragsunderlaget för måltiderna från 50 till
60 öre har jag låtit företaga en omräkning av dessa kalkyler i vissa avseenden.
Undersökningarna avse förhållandena under läsåret 1943/44. En del
av de framkomna resultaten har jag funnit lämpligt att här framlägga.
Jag vill först belysa kostnadsfördelningen i det längst gående fallet, d. v. s.
under det antagandet, att alla elever under hela läsåret (beräknat till 200
läsdagar) dagligen erhållit ett mål lagad mat. Jag gör vidare det antagandet,
att bruttokostnaden överallt varit 60 öre per måltid. I det följande betecknar
jag det av mig förordade förslaget som alternativ 1, ett system med gradering
efter såväl skatteunderlaget som skolbarnsfrekvensen som alternativ
2 och ett helt ograderat bidrag av 80 procent å kostnaderna som alternativ
3.
För folkskolans vidkommande skulle en bespisning av de sammanlagt
ungefär 525 000 skolbarnen ha dragit en totalkostnad av ungefär 63
miljoner kronor, varav 42,7 miljoner kronor belöpt på landsbygden och 20,3
miljoner kronor på städerna. Denna hade fördelat sig på staten och kommunerna
på följande sätt (i miljoner kronor).
Staten Landskommuner Städer
Alternativ 1 ........................ 47,6 7,5 7,9
» 2 46,1 6,5 10,4
» 3 50,4 8,5 4,1
Det framgår härav, att man genom graderingen, sådan den av mig förordats,
gör en icke obetydlig besparing av statsmedel. Trots detta få de minst
bärkraftiga distrikten betydligt förmånligare bidrag genom graderingen, vilket
bland annat framgår av vidstående sammanställning, där skoldistrikten
indelas efter den återstående kostnaden per skattekrona för skolmåltiderna.
Det framgår av denna sammanställning bland annat, att sammanlagt
(327 + 179 + 21 -}- 11 =) 538 landsbygdsdistrikt skulle ha fått en utdebitering
för skolmåltiderna av mer än 40 öre per skattekrona, om statsbidrag
utgått med 80 procent till alla distrikt. Genom graderingen nedbringas
detta antal till 9. Av de distrikt, som utan gradering skulle ha nödgats utdebitera
mer än 1 krona per skattekrona, må nämnas Korpilombolo och
Junosuando i Norrbottens län med respektive 1 krona 52 öre och 1 krona
37 öre samt Grimmared i Älvsborgs län med 1 krona 24 öre. Vid en gra
-
Kungl. Majlis proposition nr 17Jj. 131
Kommungrupper Alternativ | Antal skoldistrikt med en kostnad i ören per | Summa skoldist- rikt | |||||||
högst 10 | 11-20 | 21-30 | 31-40 | 41-50 | 51-75 | 76-100 | över 100 | ||
Landsbygd. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Alt. 1.......... | 22 | 832 | 1358 | 92 | 9 | — | — | — | 2 313 |
» 2.......... | — | 2 313 | — | — | — | — | — | — | 2 313 |
» 3.......... | 40 | 367 | 762 | 606 | 327 | 179 | 21 | ii | 2 313 |
Städer. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Alt. 1.......... | — | 109 | 14 | — | — | — | — | — | 123 |
» 2.......... | — | 123 | — | — | — | — | — | -- | 123 |
> 3.......... | 59 | 62 | 2 | — | — | - | — | — | 123 |
Hela riket. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Alt. 1.......... | 22 | 941 | 1372 | 92 | 9 | — | — | — | 2 436 |
» 2.......... | — | 2 436 | — | — | — | — | — | — | 2 436 |
» 3.......... | 99 | 429 | 764 | 606 | 327 | 179 | 21 | ii | 2 436 |
(fering efter skatteunderlaget hade Västra Vemmerlöv i Malmöhus län samt
Korpilombolo och Övertorneå i Norrbottens län legat högst med respektive
47, 44 och 44 öre per skattekrona.
Uppgifterna i förestående sammanställning återfinnas läns- och landsdelsvis
i en såsom bilaga A till detta statsrådsprotokoll fogad tabell. Vidare
lämnas i bilaga B tabellariska uppgifter om skoldistriktens fördelning efter
bidragsprocentens storlek vid gradering efter skatteunderlaget.
En skolmåltidsverksamhet under läsåret 1943/44 för alla elever i de
högre skolorna skulle ha dragit en kostnad av omkring 10,8 miljoner
kronor. Ett efter skatteunderlaget graderat statsbidrag till denna bespisning
hade kostat staten omkring 7,4 miljoner kronor, medan ett ograderat
bidrag av 80 procent hade uppgått till omkring 8,6 miljoner kronor.
Några säkra kalkyler rörande bespisningsverksamhetens utveckling under
de närmaste åren kunna givetvis icke göras och följaktligen ej helfer rörande
anslagsbehovet under dessa år. Vissa beräkningar rörande statsbidragets
storlek vid olika utbyggnadsstadier kunna dock göras.
Vid en procentuellt likformig utbyggnad av skolmåltiderna över hela landet
skulle kostnaderna för staten (liksom för kommunerna) stå i direkt proportion
till förut angivna kostnader, så att en utbyggnad exempelvis till
50 procent skulle medföra hälften så stora kostnader o. s. v. Detta gäller
dock icke alternativ 2, beträffande vilket måltidsfrekvensen är en av de
graderande faktorerna. Såsom exempel på detta alternativs verkningar må
nämnas, att statsbidraget för det ifrågavarande året till bespisningen i folkskolorna
vid 80 procent normalbidrag samt respektive 75, 50 och 25 procent
132
Kungl. Maj:ts -proposition nr 17/+.
utbyggnad skulle ha uppgått till 21,2, 12,l och 3,1 miljoner kronor för landsbygden
samt 12,0 och 4,0 miljoner kronor respektive några 10 000-tal kronor
för städerna.
En dylik likformig utbyggnad av skolmåltiderna kan naturligtvis icke
förväntas. Kostnaderna för staten komma då att bli beroende av skatteunderlaget
i de kommuner, där bespisningen får sin största utbredning. Följande
tabell visar det ungefärliga statsbidragsbeloppet vid olika tal för
medelskatteunderlag och genomsnittlig utbyggnadsprocent i de kommuner,
som anordna bespisning.
Genomsnittlig utbyggnads-procent i de berörda | Statsbidrag i miljoner kronor vid nedanstående medelskatte-underlag per invånare i de berörda kommunerna | |||||
5 | 10 | 15 | 20 | 25 | 30 | |
10 %.............. | 6,7 | 6,0 | 5,3 | 4,4 | 3,7 | 3,0 |
25».............. | 16,7 | 14,8 | 13,0 | 11,2 | 9,2 | 7,4 |
50».............. | 33,2 | 29,6 | 25,9 | 22,2 | 18,5 | 14,9 |
75 ».............. | 49,8 | 44,3 | 38,8 | 33,2 | 27,7 | 22,1 |
Anslagsbehovet för nästa budgetår kan givetvis beräknas endast approximativt.
För egen del uppskattar jag anslagsbehovet på sätt framgår av det
följande.
Statsbidragen till driftkostnaderna för skolmåltidernas anordnande
torde böra bestridas från ett under åttonde huvudtiteln uppfört förslagsanslag
med rubriken »Bidrag till anordnande av skolmåltider». För
nästa budgetår kommer detta anslag vid bifall till vad jag i det föregående
förordat att belastas allenast med förskottsutbetalningar. Vid nuvarande
omfattning av bespisningsverksamheten torde dessa utbetalningar, därest
samtliga huvudmän anhålla örn förskottsutbetalning, kunna beräknas uppgå
till omkring 2,7 miljoner kronor. Då jag emellertid förutsätter, att en viss
utbyggnad av bespisningsverksamheten skall kunna komma till stånd redan
från och med nästa läsår, torde ifrågavarande anslag böra för nästa budgetår
uppföras med 3 500 000 kronor.
Statsbidragen till inventarieanskaffningen torde böra avföras från ett särskilt
förslagsanslag med rubriken »Bidrag till anskaffande av inventarier för
skolmåltider». För nästa budgetår kommer även detta anslag vid bifall till
vad jag i det föregående förordat att belastas allenast med förskottsutbetalningar.
Jag räknar med, att antalet sådana utanordningar komma att bli
relativt fåtaliga och uppskattar fördenskull anslagsbehovet för nästa budgetår
till förslagsvis 200 000 kronor.
I det föregående har jag förklarat mig förorda, att 51 000 kronor för nästa
budgetår ställas till förfogande för kursverksamhet, avseende utbildande av
personal för skolmåltidsverksamhetens handha vande. För ändamålet torde
133
Kungl. Marits •proposition nr 174.
på riksstaten för nästa budgetår böra uppföras ett reservationsanslag å
nämnda belopp, benämnt »Kurser för utbildande av personal för skolmåltider»
.
X. Hemställan.
Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att
Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att
1. medgiva, att till kostnaderna för anordnande av skolmåltider
och anskaffande av inventarier för samma ändamål
må utgå statsbidrag i huvudsaklig överensstämmelse med
vad jag i det föregående förordat;
2. till Bidrag till anordnande av skolmåltider för budgetåret
1946/47 anvisa ett förslagsanslag av kronor 3 500 000;
3. till Bidrag till anskaffande av inventarier för skolmåltider
för budgetåret 1946/47 anvisa ett förslagsanslag
av .................................. kronor 200 000;
4. till Kurser för utbildande av personal för skolmåltider
för budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag
av .................................. kronor 51 000;
5. medgiva, att den anslagspost till avlöningar åt övrig
icke-ordinarie personal, som må komma att uppföras i skolöverstyrelsens
avlöningsstat för budgetåret 1946/47, må för
av mig i det föregående angivna ändamål överskridas med
högst 20 000 kronor.
Med bifall till denna, av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gösta Sandberg.
134
Kungl. Majlis proposition nr 17Jj.
Bilaga A.
Tabell, utvisande länsvis för läsåret 1943/44 antalet skoldistrikt med fördelning
efter kostnaderna per skattekrona för bespisning i folkskolan
efter erhållande av 80 % (normal-) bidrag, dels graderat
efter skatteunderlaget och dels ograderat.
Beräkningarna bygga på det antagandet, att varje distrikt anordnat bespisning under
200 läsdagar, att antalet elever varit detsamma vårterminen 1944 som höstterminen
1943, att samtliga elever deltagit i bespisningen samt att distriktens
bruttokostnad per måltid utgjort 60 öre.
1. Graderat statsbidrag.
| Antal skoldistrikt med en kostnad | Summa skol- distrikt | ||||
| högst 10 | 11-20 | 21-30 | 31-40 | 41-50 | |
Stockholms stad................ | _ | 1 | _ | _ | _ | 1 |
Stockholms län................. | 3 | 66 | 46 | 2 | — | 117 |
Uppsala län................... | 1 | 31 | 48 | 5 | — | 85 |
Södermanlands län............... | — | 39 | 50 | 1 | — | 90 |
Östergötlands län............... | — | 43 | 95 | 6 | 1 | 145 |
Jönköpings län................. | 1 | 76 | 56 | — | — | 133 |
Kronobergs län................. | 2 | 30 | 51 | — | — | 83 |
Kalmar län................... | — | 28 | 82 | 1 | — | lil |
Gotlands län .................. | 2 | 23 | 59 | 7 | — | 91 |
Blekinge län .................. | — | 6 | 34 | 1 | — | 41 |
Kristianstads län................ | 1 | 23 | 114 | 12 | — | 150 |
Malmöhus län ................. | 5 | 53 | 152 | 26 | 3 | 239 |
Hallands län .................. | — | 34 | 55 | 2 | — | 91 |
Göteborgs och Bohus län .......... | 2 | 37 | 49 | 4 | — | 92 |
Älvsborgs län .................. | 2 | 121 | 86 | 5 | — | 214 |
Skaraborgs län................. | 3 | 122 | 107 | 4 | — | 236 |
Värmlands län................. | — | 42 | 47 | 1 | — | 90 |
Örebro län................... | — | 47 | 15 | — | — | 62 |
Västmanlands län............... | — | 32 | 36 | — | — | 68 |
Kopparbergs län................ | — | 36 | 19 | — | — | 55 |
Gävleborgs län................. | — | 18 | 35 | 1 | — | 54 |
Västernorrlands län.............. | — | 12 | 50 | 3 | — | 65 |
Jämtlands län ................. | — | 16 | 45 | 1 | — | 62 |
Västerbottens län ............... | — | 3 | 29 | — | — | 32 |
Norrbottens län ................ | — | 2 | 12 | 10 | 5 | 29 |
Summa Därav: | 22 | 941 | 1372 | 92 | 9 | 2 436 |
Svealand..................... | 4 | 294 | 261 | 9 | — | 568 |
Götaland..................... | 18 | 596 | 940 | 68 | 4 | 1 626 |
Norrland..................... | — | 51 | 171 | 15 | 5 | 242 |
Kungl. Maj:ts proposition nr 174• 135
2. Ograderat statsbidrag.
Län | Antal skoldistrikt med en kostnad i | ören per | Summa skol- distrikt | ||||||
högst 10 | 11-20 | 21-30 | 31-40 | 41-50 | 51-75 | 76-100 | över 100 | ||
Stockholms stad . . . | 1 | _- | _ | _ | _ | _ | _ | _ | 1 |
Stockholms län .... | 20 | 40 | 24 | 23 | 8 | 2 | — | — | 117 |
Uppsala län...... | 4 | 17 | 41 | 20 | 2 | 1 | — | — | 85 |
Södermanlands län . . | 5 | 18 | 43 | 23 | — | 1 | — | — | 90 |
Östergötlands län . . | 3 | 19 | 48 | 47 | 23 | 4 | 1 | — | 145 |
Jönköpings län .... | — | 27 | 45 | 41 | 17 | 3 | — | — | 133 |
Kronobergs län .... | 2 | 6 | 20 | 24 | 21 | 10 | — | — | 83 |
Kalmar län...... | 1 | 9 | 41 | 40 | 12 | 8 | — | — | lil |
Gotlands län..... | 1 | 4 | 17 | 18 | 25 | 23 | 2 | i | 91 |
Blekinge län ..... | 1 | 5 | 5 | 11 | 9 | 10 | — | — | 41 |
Kristianstads län . . . | 2 | 15 | 42 | 44 | 30 | 16 | 1 | — | 150 |
Malmöhus län..... | 17 | 76 | 93 | 41 | 10 | 2 | — | — | 239 |
Hallands län..... | 2 | 9 | 25 | 32 | 15 | 7 | 1 | — | 91 |
Göteborgs och Bohus |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
län.......... | 5 | 19 | 19 | 12 | 15 | 18 | 3 | i | 92 |
Alvsborgs län ..... | 3 | 36 | 52 | 38 | 34 | 40 | 9 | 2 | 214 |
Skaraborgs län .... | 7 | 24 | 73 | 81 | 43 | 7 | — | 1 | 236 |
Värmlands län .... | 2 | 13 | 36 | 26 | 12 | 1 | — | — | 90 |
Örebro län...... | 4 | 19 | 27 | 11 | 1 | — | — | — | 62 |
Västmanlands län . . | 1 | 23 | 26 | 17 | 1 | — | — | — | 68 |
Kopparbergs län . . . | 5 | 26 | 22 | 2 | — | — | — | — | 55 |
Gävleborgs län .... | 4 | 7 | 23 | 13 | 6 | 1 | — | — | 54 |
Västernorrlands län . | 4 | 4 | 11 | 14 | 21 | 11 | — | — | 65 |
.Jämtlands län..... | 1 | 7 | 21 | 16 | 13 | 3 | 1 | — | 62 |
Västerbottens län . . | 2 | 3 | 7 | 9 | 5 | 6 | — | — | 32 |
Norrbottens län . . . | 2 | 3 | 3 | 3 | 4 | 5 | 3 | 6 | 29 |
Summa | 99 | 429 | 764 | 606 | 327 | 179 | 21 | 11 | 2 436 |
Därav: |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Svealand........ | 42 | 156 | 219 | 122 | 24 | 5 | — | — | 568 |
Götaland........ | 44 | 249 | 480 | 429 | 254 | 148 | 17 | 5 | 1 626 |
Norrland........ | 13 | 24 | 65 | 55 | 49 | 26 | 4 | 6 | 242 |
136
Kungl. Maj:ts proposition nr 174-
Bilaga B.
Tabell, utvisande länsvis antalet skoldistrikt inom olika skikt för statsbidragsprocenten
vid gradering efter 1943 års skatteunderlag och
ett normalbidrag å 80 °/o.
Län |
| Antal skoldistrikt med nedanstående stats-bidragsprocent | Summa skol- | ||||||||
| 0,2 —10 | 10,2 —20 | 20,2 -30 | 30,2 —40 | 40,2 -50 | 50,2 -60 | 60,2 -70 | 70,2 —80 | 80,2 —90 | 90,2 —100 | distrikt |
Landskommuner. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Stockholms län...... | — | — | 1 | — | 3 | — | 15 | 29 | 58 | 1 | 107 |
Uppsala län........ | — | — | — | — | — | 1 | 1 | 16 | 65 | — | 83 |
Södermanlands län .... | — | — | — | — | — | 1 | — | 14 | 68 | — | 83 |
Östergötlands län..... | — | — | — | — | — | — | 2 | 13 | 122 | 1 | 138 |
Jönköpings län...... |
|
|
|
|
|
| 1 | 9 | 105 | 10 | 125 |
Kronobergs län...... |
|
|
|
|
|
|
| 4 | 51 | 26 | 81 |
Kalmar län......... | — | — | — | — | — | — | 1 | 10 | 84 | 10 | 105 |
Gotlands län........ |
|
|
|
|
|
|
| 4 | 57 | 29 | 90 |
Blekinge län........ | — | — | — | — | — | — | — | 1 | 25 | 11 | 37 |
Kristianstads län..... | — | — | — | — | — | — | 3 | 19 | 107 | 17 | 146 |
Malmöhus län....... | — | — | — | — | — | 3 | 26 | 124 | 76 | 1 | 230 |
Hallands län........ |
|
|
|
|
|
|
| 8 | 61 | 17 | 86 |
Göteborgs och Bohus län | — | — | — | — | — | 1 | 7 | 7 | 43 | 27 | 85 |
Älvsborgs län....... |
|
|
|
|
|
| 4 | 22 | 102 | 80 | 208 |
Skaraborgs län ...... | — | — | — | — | 1 | — | 2 | 13 | 182 | 31 | 229 |
Värmlands län....... | — | — | — | — | — | — | 2 | 9 | 70 | 5 | 86 |
Örebro län......... |
|
|
|
|
|
| 2 | 12 | 41 | 1 | 56 |
Västmanlands län..... | — | — | — | — | — | — | 1 | 14 | 48 | — | 63 |
Kopparbergs län..... | — | — | — | — | 1 | — | — | 18 | 30 | — | 49 |
Gävleborgs län...... | — | — | — | — | 1 | — | 3 | 4 | 38 | 3 | 49 |
Västernorrlands län . . . | — | — | — | 1 | — | — | — | 5 | 43 | 12 | 61 |
Jämtlands län....... | — | — | — | — | — | — | — | 11 | 44 | 6 | 61 |
Västerbottens län..... |
|
|
|
|
|
|
| 4 | 22 | 4 | 30 |
Norrbottens län...... | — | — | — | — | 1 | — | — | 1 | 14 | 9 | 25 |
Summa | — | — | 1 | 1 | 7 | 6 | 70 | 371 | 1556 | 301 | 2 313 |
Städer. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Stockholm......... | — | — | — | — | 1 | — | — | — | _ | _ | 1 |
Stockholms län...... | — | 1 | — | — | 1 | 1 | 4 | 3 | — | — | 10 |
Uppsala län........ | — | — | — | — | — | — | 2 | — | — | — | 2 |
Södermanlands län .... | — | — | — | — | — | — | 4 | 3 | — | __ | 7 |
Östergötlands län..... | — | — | — | — | — | — | 3 | 4 | — | — | 7 |
Jönköpings län...... | — | — | — | — | — | — | 3 | 5 | — | — | 8 |
Kronobergs län...... | — | — | — | — | — | — | 1 | 1 | — | — | 2 |
Kalmar län......... | — | — | — | — | — | — | 1 | 5 | — | — | 6 |
Gotlands län........ | — | — | — | — | — | — | 1 | _ | — | — | 1 |
Blekinge län........ | — | — | — | — | — | — | 2 | 2 | — | — | 4 |
Kristianstads län..... | — | — | — | — | — | 1 | 2 | 1 | — | — | 4 |
Malmöhus län....... | — | — | — | — | — | 1 | 8 | — | — | — | 9 |
Hallands län........ | — | — | — | — | — | — | 2 | 3 | — | — | 5 |
Göteborgs och Bohus län | — | — | — | — | — | 1 | 2 | 4 | — | — | 7 |
Älvsborgs län ....... | — | — | — | — | — | — | 5 | 1 | — | — | 6 |
Skaraborgs län ...... | — | — | — | — | — | — | 3 | 4 | — | — | 7 |
Värmlands län....... | — | — | — | — | — | — | 2 | 2 | _ | — | 4 |
Örebro län......... | — | — | — | — | — | 1 | 2 | 3 | — | _ | 6 |
Västmanlands län..... | — | — | — | — | — | 1 | 1 | 3 | — | — | 5 |
Kopparbergs län..... | — | — | — | — | — | 2 | 4 | — | — | — | 6 |
Gävleborgs län...... | — | — | — | — | — | — | 3 | 2 | — | — | 5 |
Västernorrlands län . . . | — | — | — | — | — | — | 4 | — | — | — | 4 |
Jämtlands län....... | — | — | — | — | — | — | 1 | — | — | _ | 1 |
Västerbottens län..... | — | — | — | — | — | 1 | 1 | — | — | _ | 2 |
Norrbottens län...... | — | — | — | — | — | 1 | 1 | 2 | — | — | 4 |
Summa | — | 1 | — | — | 2 | 10 | 62 | 48 | — | — | 123 |
Kungl. Majlis ''proposition nr 174-
137
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Sid.
I. Inledning .................................................... 2
1. Tidigare åtgärder och förslag beträffande skolbarnsbespisningen.. 2
2. Gällande bestämmelser ...................................... 3
3. Befolkningsutredningens förslag .............................. 5
II. Skolmåltidernas nuvarande omfattning och karaktär.............. 6
1. Folkskolan ................................................. 6
2. Högre skolor ............................................... 11
III. Behovet av utvidgad skolbamsbespisning ........................ 11
Befolkningsutredningen ...................................... 11
Remissyttranden ............................................ 19
Departementschefen ......................................... 26
IV. Principfrågor kring skolmåltiderna .............................. 28
1. Öppna för alla eller endast för vissa?.......................... 28
Befolkningsutredningen .................................... 28
Remissyttranden ......................................... 31
Departementschefen ...................................... 37
2. Fria eller avgiftsbelagda skolmåltider? ........................ 39
Befolkningsutredningen .................................... 39
Remissyttranden ......................................... 41
Departementschefen ...................................... 50
V. Lokal- och personalfrågorna samt skolmåltidernas sammansättning 53
1. Lokalfrågan ................................................ 53
Befolkningsutredningen .......................... 53
Remissyttranden ......................................... 58
Departementschefen ...................................... 65
2. Personalfrågan ............................................. 67
Befolkningsutredningen .................................... 67
Remissyttranden ......................................... 69
Departementschefen ...................................... 73
3. Skolmåltidernas sammansättning ...... 75
Befolkningsutredningen .................................... 75
Remissyttranden ......................................... 78
Departementschefen ...................................... 79
Bihang till riksdagens protokoll 191)6. 1 sand. Nr 174.
10
138 Kungl. Magita ''proposition nr 174•
Sid.
VI. Statsbidrag till driftkostnader, inventarier och lokaler............ 80
1. Driftkostnader ............................................. 80
Befolkningsutredningen ............ 80
Remissyttranden ......................................... 87
Departementschefen ...................................... 99
2. Inventarier ......... 102
Befolkningsutredningen .......... 102
Remissyttranden .........................................103
Departementschefen ...................... 106
3. Skolmåltidslokaler ......................... 108
Befolkningsutredningen............... 108
Remissyttranden .........................................109
Departementschefen ......................................lil
VII. Administrativa frågor .........................................112
Befolkningsutredningen ......................................112
Remissyttranden ............................................113
Departementschefen .........................................115
VIII. Kontroll och organisation ...................................... 116
Befolkningsutredningen ......................................ng
Remissyttranden .................. 118
Departementschefen .........................................127
IX. Kostnadskalkyler .............................................. 130
Departementschefen ...................................... 130
X. Hemställan ................................ 133
Bilagor .......................................................134
Stockholm 1946 Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B.
460778