Kungl. Majlis 'proposition Nr 178 (Proposition 1941:178)

Kungl. Majlis ''proposition Nr 178.

Nr 178.

Kungl. Majits proposition till riksdagen angående vämtjänstutbildning
för skolungdom; given Stockholms slott den
21 mars 194-1.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Gösta Bagge.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
21 mars 1941■

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist,
Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
härefter chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Bagge, fråga om
anordnande av värntjänstutbildning för skolungdom samt anför i detta
hänseende följande:

I. Inledning.

Från olika håll ha på senaste tiden framställts förslag örn införande av
värntjänstutbildning vid de allmänna läroverken och därmed jämförliga
skolformer.

Sålunda väcktes vid 1940 års lagtima riksdag en motion (I: 95), vari
hemstiilldes, att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Majit anhålla örn

Bihang till riksdagens protokoll 19/fl. 1 sami. Nr 178. 1

Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.

en skyndsam utredning om införande av skjututbildning för gossar samt
utbildning i röda kors- och lottaverksamhet för flickor vid de högre allmänna
läroverken och motsvarande läroanstalter.

Riksdagen framhöll i anledning härav (skrivelsen nr 264, sid. 7), att den
utbildningsverksamhet, varom här vore fråga, för närvarande omfattades
med ett betydande intresse av landets ungdom. Riksdagen ansåge för sin
del skäl föreligga för ett skyndsamt övervägande av frågan om anordnande
för den mognare skolungdomen av en utbildningsverksamhet, inriktad på i
huvudsak de verksamhetsgrenar, som i motionen åsyftades. Av särskild
vikt syntes det enligt riksdagens mening vara att, därest denna utbildning
komme till stånd, den handhades på ett omdömesgillt sätt och under sådan
statlig kontroll, att den fyllde en verklig uppgift i den allmänna försvarsberedskapen.
Lämpligheten av att anknyta verksamheten i fråga till den
stadgade friluftsverksamheten vid omförmälda läroanstalter syntes även
böra övervägas. Riksdagen finge slutligen understryka, att en förutsättning
för utbildningens anordnande borde vara, att det egentliga skolarbetet
icke härigenom komme att eftersättas.

Med stöd av Kungl. Majrts den 24 maj 1940 givna bemyndigande tillkallade
jag särskilda sakkunniga för att utreda frågan om värntjänstutbildning
för skolungdom (värntjänstutbildningssakkunniga). Såsom sakkunniga
ha tjänstgjort gymnastiklärarna Marrit Hallström och Helge
Lindau, rektorn Benkt Söderborg, tillika ordförande, och översten Bertil
G:son Uggla.

Med skrivelse den 24 december 1940 ha de sakkunniga överlämnat betänkande
och förslag angående värntjänstutbildning för skolungdom (statens
offentliga utredningar 1940: 38).

Över de sakkunnigas förslag ha utlåtanden avgivits av överbefälhavaren
över rikets försvarskrafter, chefen för armén, skolöverstyrelsen, statskontoret,
allmänna lönenämnden, medicinalstyrelsen, styrelsen för statens institut
för folkhälsan, socialstyrelsen, kanslern för rikets universitet, direktionen
över gymnastiska centralinstitutet, lantbruksstyrelsen, statens utrymningskommission,
Överståthållarämbetet, länsstyrelserna och domkapitlen.

Skolöverstyrelsen har i ärendet hört samtliga folkskolinspektörer respektive
folkskolestyrelserna i de städer, som icke deltaga i landsting, ett antal
rektorer och läroverkskollegier ävensom ett flertal sammanslutningar, bland
dem lärår-, kvinno-, scout-, idrotts- och luftskyddsorganisationer.

Direkt till ecklesiastikdepartementet ha inkommit yttranden från åtskilliga
religiösa, ideella och politiska sammanslutningar m. fl.

I den mån de över de sakkunnigas förslag avgivna yttrandena i det följande
icke särskilt beröras, torde få hänvisas till handlingarna i ärendet.

Kungl. Majda proposition Nr 178.

II. Allmänna synpunkter.

a. Utredningsdirektiven.

Vid anmälan av frågan om tillkallande av nämnda sakkunniga erinrade
jag örn de framställningar som gjorts rörande en utredning angående värntjänstutbildning
för skolungdom. Jag framhöll för egen del, att den föreliggande
frågan nu i många avseenden fått annan innebörd än da den
obligatoriska militärutbildningen vid skolorna för ett tjugutal år sedan avskaffades.
Den militärutbildning vid skolorna, som då fanns, hade haft till
syfte i huvudsak att förbereda den manliga ungdomen för värnpliktstjänstgöringen,
enkannerligen för tjänstgöring som underbefäl, och inriktats huvudsakligen
på skjututbildning. Såtillvida vore läget nu icke ändrat som de
övningar vid skolorna, vilka nu vore i fråga, motiverades i främsta rummet
med önskvärdheten av att skjutfärdigheten så tidigt som möjligt
grundlädes och uppövades redan under skolåldern. Men härutöver vore
ett flertal andra till den allmänna försvarsberedskapen hörande utbildningsgrenar
i detta sammanhang aktuella. Förutom undervisning rörande
civilt luftskydd och vad därmed sammanhängde hade i de föreliggande
framställningarna ifrågasatts utbildning i barnavård, i sjuk- och sanitetsvård,
i rapporttjänst och lottaverksamhet m. m. Frågan gällde alltså nu
icke endast att återinföra skjutövningarna i skolorna för de manliga eleverna
utan att på ett eller annat sätt med skolans normala arbetsprogram
införliva värntj änstutbildning för både gossar och flickor.

Det borde erinras, att sådan utbildning, ehuru i mycket obetydlig omfattning,
redan obligatoriskt meddelades vid skolorna. Genom cirkulär den 13
april 1939 hade Kungl. Majit meddelat bestämmelser örn undervisning i
luftskydd vid de under skolöverstyrelsens inseende ställda läroanstalterna.
Denna undervisning omfattade dock endast högst sex lärotimmar per läsår
och torde få anses otillräcklig. På frivillighetens väg hade i viss utsträckning
utbildning på hithörande områden anordnats vid skolorna. Denna
avsåge dock endast ett fåtal av eleverna och kunde icke gärna, ehuru den
mångenstädes omfattats med stort intresse, bli lika effektiv som en av det
allmänna organiserad utbildning.

Den tid, som kunde reserveras för utbildningsarbetet, bleve av naturliga
skäl ganska begränsad. Då utbildningen borde bli så grundlig som möjligt
och detta icke gärna kunde bli fallet, örn verksamheten splittrades på ett
flertal utbildningsgrenar, borde det vid utredningen tillses, att verksamheten
koncentrerades på de utbildningsgrenar, som befunnes vara av den
största betydelsen för landets försvarsberedskap. De övriga övningsgrenarna
borde tillgodoses på frivillighetens väg.

Självfallet vore det mest angeläget att flir de högre klasserna organisera
en utbildning på dessa områden. De lägre klasserna vid läroverken och därmed
jämförliga skolor samt folkskolan borde emellertid vid utrednings -

Kungl. Majlis ''proposition Nr 178.

arbetet icke helt lämnas ur sikte — speciellt borde för deras del ihågkommas
luftskyddsundervisningen.

Frågan om utbildningens inpassande i skolarbetet eller uppdelning mellan
skolarbetet och ferierna krävde vid utredningen särskild uppmärksamhet.
Vid utredningen borde läggas stor vikt vid frågan om lärarrekryteringen och
skapas garantier för att utbildningen komme att, såsom riksdagen anfört,
handledas på ett omdömesgillt sätt och bedrivas under sådan statlig
kontroll, att den fyllde en verklig uppgift i den allmänna försvarsberedskapen.

b. översikt över de sakkunnigas förslag.

Den nuvarande friluftsverksamheten vid skolorna skulle enligt värntjänstutbildningssakkunnigas
förslag utgöra grundstommen för värntjänstutbildningen.
Vid folkskoleväsendet borde friluftsverksamhet förekomma
obligatoriskt i stället för såsom nu endast frivilligt.

För närvarande inrymmer friluftsverksamheten — förutom »exkursioner
och andra studieutflykter» — följande friluftsövningar:

fri idrott

simning och livräddning
skid- och skridskoidrott
orientering

vandringar, cykelturer, skidfärder o. d.

terränglekar

lägerliv

för alla åldersstadier

för yngre elever

Förutom dessa friluftsövningar skulle enligt de sakkunnigas förslag förekomma
följande värn tjänstutbildning (obligatorisk):

1) för både gossar och flickor:	Folkskolan (ålder)	Högre skolformer (ålder)

trafikundervisning.............		lägsta klassen (11 år) fr. o. m. 36, 24, 37,
luft-, gas- och brandskydd...........
	2® (fr. o. m. 13 år)
målspaning, rapportering, ordonnans^''anst .... olyeksfallsvård...............	d:o d:o	d:o gossar: fr. o. m. 35, 24 (fr. o. m. 13 år)

2) speciellt för gossar:		flickor: 12—14 år
	samt 17 och 18 år
handgranatkastning (träattrapper)........	kl. 6-7 (12-13 år)	fr. o. m. 25, l4 (fr. o. m. 12 år)

skjut-1 vapenkännedom och vapen vård......	d:o	d:o
ning: \| korthållsskjutning (luft- eller salongsgevär)	d:o	kl. 2S—45, l1—3‘
		(12-14 år)
skolskjutning (armégevär).......	kl. 8 (14 år)	fr. o. m. 56, 44 -(-hela
		gymnasiet(fr.l5 år)
fältmässig skjutning (armégevär) . . .	d:o	3 högsta ringarna
3) speciellt för flickor:		(fr. 16 år)
hem- och lägertjänst (»red-dig-sj älv-arbeten»,
■ lottaverksamhet»).............	kl. 6-8 (12-14 år)	fr. o. m. lägsta klas-sen (fr. 11 hr)

hemsjukvård.......	kl. 8 (ev.)	ring II4, I3, kl. 61, 58 (16 år)

barnavård .............	kl. 8 (ev.)	näst högsta ringen

		(klassen) (17 år)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle värntjänstutbildningen bedrivas

dels under läsåret på friluftsdagarna, vilkas antal borde för de allmänna
läroverkens vidkommande ökas med 3 genom förlängning av läsåret;

dels ock under ferierna i form av tillämpningsövningar, förlagda till sommarläger
örn tre veckor, särskilda för gossar och särskilda för
flickor, vartdera för 50 elever.

Ändamålet med lägren skulle vara

1. att giva tillfälle till träning respektive fortsatt utbildning under fältmässigt
enkla förhållanden i sådana till värntjänstutbildningen hörande
grenar, vilka kunna utövas under sommartid. Träningen och den fortsatta
utbildningen skulle företrädesvis omfatta — utom lägerliv — fri idrott
och bollspel, simning och livräddning, orientering, luft-, gas- och brandskydd,
målspaning, rapportering och ordonnans^ änst samt olycksfallsvård
och därjämte för den äldre manliga ungdomen skjutning och för den
kvinnliga hem- och lägertjänst;

2. att bidraga till ungdomens moraliska fostran samt

3. att bereda ungdomen tillfälle att deltaga i nyttoarbete av olika slag
(främst lantbruksarbete).

Varje elev borde bli delaktig av lägerutbildning minst en gång under sin
skoltid. Lägerutbildning skulle från början vara obligatorisk för

1) elever vid gymnasier och motsvarande klasser vid andra skolformer
efter genomgång av ring II4 (I3) respektive motsvarande klass vid flickskolor
(16—17 års ålder),

2) elever på realskolestadiet respektive motsvarande klasser vid andra
skolor efter genomgång av klass 45 (34) respektive motsvarande klass vid
flickskolor (14—15 års ålder),

3) folkskoleungdom i städer (större samhällen) efter genomgången 7 klass
(13—14 års ålder).

Beträffande folkskoleungdom från landsbygden ha de sakkunniga stannat
i olika meningar: två av de sakkunniga (Söderborg och Marrit Hallström)
ha ansett deltagandet tills vidare böra vara frivilligt, medan de övriga
(Uggla och Lindau) ha förordat obligatoriskt deltagande.

Ledningen av värntjänstutbildningen skulle enligt de sakkunnigas
förslag handhavas sålunda:

A. speciellt kvinnliga grenar:

hem- och lägertjänst: av vederbörande lärarinnor i hushållsgöromål och
kvinnlig slöjd;

hemsjukvård: examinerade sjuksköterskor;

barnavård: genom svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets försorg.

B. värntjänstutbildningen i övrigt:

det, huvudsakliga ansvaret skulle falla på gymnastikläraren; såsom medhjälpare
skulle dock anlitas så många som möjligt av de övriga lärarna

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 178.

(utbildning för ändamålet skulle vara i princip obligatorisk för läraraspiranter).
I den mån behov av ytterligare ledare gjorde sig gällande, borde
detta på de flesta håll kunna tillgodoses genom anlitande av befäl (underbefäl)
från i skolans närhet förlagda truppförband.

För folkskolornas skjututbildning kunde anlitas bland annat militära
instruktörer respektive medlemmar i hemvärnet. Dessutom skulle inrättas
en särskild konsulentorganisation (26 lokala konsulenter i lönegraden A 21).

De sakkunniga beräkna kostnaderna, i avrundade tal, sålunda:

Årliga utgifter Engångsutgifter

Värn tjänst under läsåret......... 740,000 300,000

Sommarlägren1).............. 1,733,000_290,000

Summa kronor 2,473,000 590,000.

Till stöd för sitt förslag ha de sakkunniga anfört följande allmänna synpunkter: Då

tidsläget nu aktualiserat frågan om återinförande av militärt betonade
övningar i skolorna, så hade detta sin grund i en ånyo ändrad problemställning.
Frågan torde numera kunna frigöras från det gamla sambandet
med utbildningen av värnpliktigt underbefäl och böra betraktas som ett
helt nytt spörsmål och övervägas med hänsyn till samhällets intressen under
en tid, då krigföringen undergått radikala ändringar och då ett krig måste
innebära ett uppbåd av hela samhällsorganismens yttersta krafter.

Kriget hade blivit ett maskinkrig och fått totalitär karaktär, som icke
lämnade någon samhällsfunktion oberörd eller någon plats inom landet
säkert fredad. De män, som kallades under vapen till rikets försvar, måste
ha fått en lång, sammanhängande mer eller mindre specialbetonad utbildning
och en kraftig fysisk träning, och de medborgare, som icke kallades
under vapen, måste i görligaste mån ha gjorts förtrogna med tanken på de
situationer, som under krig kunde uppkomma, och övade i de göromål,
som då kunde komma att åligga dem. En värntjänstutbildning för skolungdom
kunde icke på något sätt ersätta eller förminska den hårda disciplinerande
undervisning, övning och träning för krigets värv, som vore nödvändig
och som den egentliga allmänna värnpliktsutbildningen skulle ge,
ty därtill skulle fordras vida längre och mera sammanhängande utbildningsperioder
än vad som kunde komma i fråga för denna ungdom. Ett tekniskt
mål kvarstode dock under alla förhållanden såsom önskvärt och realiserbart
för den manliga ungdomen, och det vore individens förtrogenhet med
geväret och hans färdighet i skjutning. Ett annat mål för ungdomens värntjänstutbildning
vore att vinna insikt och färdigheter i olika uppgifter för
den allmänna säkerhets- och skyddst jönsten.

Lika nödvändigt som det militära försvaret vore för ett lands beredskap,
lika viktigt vore, att varje medborgare, man såväl som kvinna, utbildades
till att kunna fylla de krav, som i krigstider komme att ställas på civilbefolkningen.
De sakkunniga ansåge det därför vara en ofrånkomlig nödvändighet,
att även all kvinnlig ungdom erhölle värntjänstutbildning.

Vad utbildningsgrenarna beträffade, borde främst betonas, att fysisk
fostran vore för de kvinnliga eleverna liksom för de manliga en förutsätt *)

Örn sommarlägren bleve obligatoriska även för landsbygdens folkskoleungdom, stege de årliga
utgifterna med omkring 495,000 kronor och engångsutgifterna med omkring 60,000 kronor.

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 178.

ning för att de skulle kunna tillgodogöra sig annan önskvärd utbildning
samt fylla de större och i många fall nya och påfrestande krav, vilka i nuvarande
tid måste ställas på ungdomen.

Till denna grundläggande utbildning måste för de kvinnliga eleverna,
liksom för de manliga i fråga örn skjututbildning, knytas speciell utbildning.
Denna borde vara inriktad på att göra flickorna kompetenta att fylla luckor
och behov, vilka under nuvarande orostider redan uppstått och som i ännu
högre grad i händelse av krig måste uppstå i samhällslivet. Utan tvekan
kunde det påstås, att hem- och familjeförhållanden i första hand bleve
lidande i tider av nämnda art. Den vuxna kvinnan hade redan nu på grund
av männens inkallelse till militärtjänst i stor utsträckning blivit tvingad
att hjälpa eller ersätta mannen såsom familjeförsörjare eller såsom arbetare
på nya områden — ett förhållande, som i mångå fall medfört, att hemmen
och deras skötsel bleve lidande, och som gåre anledning till att utbildning
av all kvinnlig ungdom till att kunna övertaga skötseln av och ansvaret för
hemmet framträdde såsom ett mycket trängande behov. Den kvinnliga
ungdomen borde emellertid ej endast besitta insikt och färdighet i ett hems
skötsel under normala förhållanden — utbildning häri läge utanför den
egentliga värn tjänstutbildningen — utan borde därutöver göras förtrogen
med problem, som beträffande hemförhållanden uppkomme under kris- och
krigstider, exempelvis behövliga åtgärder vid eventuell evakuering och befolkningsomplacering
samt vid anordnande av läger. Denna gren av den
kvinnliga värn tjänstutbildningen, som ju omfattade även lottaverksamhet,
benämndes av de sakkunniga hem- och lägertjänst.

Med hänsyn till det moderna krigets natur och den i krigstider nödvändiga
inskränkningen i den allmänna sjukvården — sjukhusen måste ju då
delvis utrymmas, många av deras läkare och sjuksköterskor toges i anspråk
på annat håll — borde" undervisning i elementär sjukvård, d. v. s. hemsjukvård
såväl som olycksfallsvård, ingå i den kvinnliga skolungdomens värntjänstutbildning.
Att även barnavård borde ingå i densamma vore självfallet.

I anslutning till vad sålunda anförts ville de sakkunniga som sin åsikt
uttala, att de kvinnliga elevernas speciella värn tjänstutbildning skulle omfatta
hem- och lägertjänst, hemsjukvård och barnavård.

Förutom vad som redan omnämnts borde för de kvinnliga eleverna liksom
för de manliga ingå utbildning i luft-, gas- och brandskydd samt i
målspaning, rapportering och ordonnanstjänst.

Principiellt borde all skolungdom, manlig såväl som kvinnlig, erhålla en
efter ålder och kön avpassad värn tjänstutbildning. De sakkunniga^ erinrade,
att enligt de meddelade direktiven frågan gällde icke endast att återinföra
skjutövningarna vid skolorna för de manliga eleverna utan att på ett eller
annat sätt med skolornas normala arbetsprogram införliva viirntjänstntbildning
för både gossar och flickor och att, ehuru det vöre mest angeläget
att för de högre klasserna organisera cn utbildning på vissa angivna
områden, de lägre klasserna vid läroverken och därmed jämförliga skolor
samt folkskolan vid utredningsarbetet icke borde helt limmas ur sikte. De
sakkunniga holle före, att från egentlig värntjänstutbildning borde, med
hänsyn till förmågan att tillägna sig densamma, undantagas endast barn
på lägre åldersstadium än som motsvarade elevernas i läroverkens klass 2 ’,
l4. Omfattningen av utbildningen och sättet för meddelande av densamma
måste dock differentieras flir olika elevkategorier. Skillnad mäste salunda
göras dels mellan olika skolformer och dels mellan gossar och flickor.

Kungl. Majlis proposition Nr 178.

c. Remissyttranden.

Överbefälhavaren över rikets försvarskrafter.

Mot den fysiska fostran och den utbildning i för den civila beredskapen
nödvändiga färdigheter, som inginge i den föreslagna värntjänstutbildmngen,
hade överbefälhavaren ingenting att erinra. Tvärtom syntes förslaget
härutinnan mycket behjärtansvärt, då resultatet, direkt eller indirekt,
komme försvaret till godo.

Vad åter den militära sidan av värn tjänstutbildningen beträffade, ställde
sig överbefälhavaren tveksam, om det vore lämpligt att för så unga personer
som lärjungarna i de lägre klasserna i läroverk och folkskolor obligatoriskt
införa en rent militär utbildning med hänsyn till deras ringa mognad,
outvecklade kroppskrafter o. s. v. Sådan utbildning syntes, framförallt
i fråga om skjututbildning, icke böra påbörjas tidigare än då eleverna
nått en ålder av 14 år.

Då det väsentliga i värn tjänstutbildningen enligt överbefälhavarens
mening borde vara att främja ungdomens fysiska och psykiska utveckling,
syntes huvudvikten böra läggas på friluftsdagarna, vilka borde vara obligatoriska
för all skolungdom. De härunder företagna övningarna, vilka
leddes av skolornas egen lärarpersonal, borde i allmänhet icke omfatta rent
militära övningar.

Därutöver vore det emellertid önskvärt att såsom en förberedelse för
värnpliktstjänstgöringen en verklig militär utbildning ordnades för manliga
elever i gymnasium samt, i mån av tillgång på instruktörer och vapen,
även för annan äldre manlig skolungdom. Denna utbildning, vilken helst
borde vara obligatorisk, skulle få ökat värde, om den — åtminstone i viss
utsträckning — kunde koncentreras till en period av heldagsövningar i
början eller slutet av läsåret; den borde företrädesvis ledas av instruktörer
tillhörande försvarsväsendet.

Även en annan synpunkt borde dock här beaktas. För att den föreslagna
värntjänstutbildningen i dess militära del skulle få verkligt värde, måste
den pågå en längre följd av år. När det gällde att bestämma dess omfattning,
borde man därför framgå med en viss försiktighet, så att man icke
från början skapade en organisation, som vore så omfattande och krävande,
att den icke kunde vidmakthållas under mera normala förhållanden.

Vidare borde beaktas, att hemvärnets behov av instruktörer och vapen
icke finge lida intrång genom införande av värntjänstutbildning i skolorna.
I princip vore det därför önskvärt, att ett visst samband kunde åstadkommas
mellan åtminstone vissa grenar av den militära värntjänstutbildningen
och hemvärnsutbildningen. För närvarande torde emellertid ett sådant
önskemål vara svårt att praktiskt genomföra, varför överbefälhavaren här
endast velat omnämna det.

I övrigt hade överbefälhavaren intet att erinra mot vad chefen för armén
anfört rörande ifrågavarande förslag (se nedan). Särskilt ville överbefälhavaren
understryka vad av honom framhållits angående vikten av att
tillgången på kvalificerade ledare säkrades, innan värntjänstutbildningen
igångsattes.

Chefen för armén.

Arméchefen har anslutit sig till principerna i de sakkunnigas förslag.
Vissa modifikationer föreslås dock. Sålunda rekommenderas utbildning
under ett antal sammanhängande dagar i början eller slutet av läsåret vid

Kungl. Majlis proposition Nr 178.

sidan av utbildning under friluftsdagar. Skjututbildningen borde vara frivillig
för folkskolorna. Sommarlägren borde omfatta endast barn från städerna
och vara frivillig.

Värn tjänsten inneslöte värdefulla möjligheter att främja ungdomens
fysiska och psykiska utveckling, att bibringa den någon förtrogenhet med
de krav, som det nutida kriget ställde på medborgarna, att öka förståelsen
och solidariteten mellan olika kategorier ungdom samt — psykologiskt sett
icke minst betydelsefullt — att ingiva ungdomen en känsla av medansvar
och meddelaktighet i rikets försvar.

En värntjänstutbildning, som vore lämpligt avvägd och bedreves under
omdömesfull ledning, bleve en god förberedelse för de ungas tjänstgöring
i hemvärnet och för deras värnpliktsutbildning. Ur militär synpunkt måste
det därför hälsas med tillfredsställelse att frågan väckts och tagits upp till
grundlig prövning.

Den redan förda pressdiskussionen hade emellertid visat, att meningarna
såväl örn värntjänstens lämplighet överhuvudtaget som örn detaljerna i
de sakkunnigas förslag vöre delade. Det gällde därför att gå varsamt fram,
att söka finna arbetsformer, som kunde omfattas med allmänt förtroende
utan att syftet med utbildningen förfelades. Missgrepp skulle kunna medföra
olust och skada det starka intresse för det gemensamma försvaret,
som vore ett av dagens mest löftesgivande drag i det svenska samhället.

För att värntjänstutbildningen skulle medföra avsett resultat, borde den
principiellt omfatta alla kategorier skolungdom, flickor som pojkar, folkskoleungdom
som läroverksungdom. Alla behövde den fysiska utbildning
och härdning, som värntjänsten bland annat avsåge att ge. Ur denna synpunkt
vore de sakkunnigas förslag örn införande av friluftsdagar även vid
folk- och fortsättningsskolor av största värde.

Det vore även klart, att detta syfte med utbildningen endast kunde nås,
örn den gjordes obligatorisk för alla. De modifikationer, som hänsyn till
ålder, kön, praktiska möjligheter o. s. v. nödvändiggjorde, borde beaktas
i de olika kursplanerna. Bestämmelser om obligatoriskt deltagande borde
emellertid tillämpas med omdöme och smidighet. Elever, som på annat
sätt erhölle likvärdig utbildning eller som måste utnyttja tiden för praktisk
tjänst eller utbildning, borde givetvis kunna erhålla befrielse. Detta gällde
särskilt värntjänstutbildning under ferier.

De sakkunnigas förslag i fråga om värntjänstens grenar syntes i huvudsak
lämpligt.

Den föreslagna tiden för värntjänstutbildning syntes lämpligt avvägd.
Måhända skulle tidens fördelning på annat sätt, t. ex. med ett antal sammanhängande
dagar i början och slutet av läsåret, då de yttre förhållandena
vöre mera gynnsamma, gc större utbyte. Det vore emellertid önskvärt.
att över hela läsåret jämnt fördelade friluftsdagar därutöver bibehöllcs.
Den lämpliga avvägningen borde bli en erfarenhets,sak.

Skjututbildningen ställde sådana krav på kompetent ledning, på vapen,
på tillgång till skjutbanor och materiel m. m., att det vore möjligt, att
de sakkunnigas förslag visade sig svårt att genomföra. Samtidigt vore dock
denna utbildningsgren den ur militär synpunkt viktigaste delen av värntjänsten.
En avvägning av inverkande faktorer kunde komma att nödvändiggöra
vissa modifikationer i de sakkunnigas förslag, varvid dock
skjututbildning bordo göras obligatorisk vid allmänna läroverk och motsvarande
skolor. Vid folk- och fortsättningsskolor borde tillgången på

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 178.

vapen, skjutbanor och instruktörer samt hänsynen till elevernas ålder bli
bestämmande för i vilken utsträckning utbildning i skjutning skulle meddelas,
varvid detta finge bedömas i varje särskilt fall.

Den föreslagna fältmässiga skjutningen syntes böra utgå och den härigenom
disponibla tiden i stället anslås till den grundläggande korthållsoch
skolskjutningen.

De föreslagna sommarlägren skulle otvivelaktigt kunna bli av stort värde
icke minst för folkhälsan och för utjämning av sociala och ekonomiska
klasskillnader. De skulle därjämte bibringa ungdomen och småningom hela
folket lägervana och förmåga att finna sig till rätta även under jämförelsevis
primitiva förhållanden — en ökning i vår försvarsberedskap. Lägerutbildningens
betydelse och dragningskraft på de unga framginge icke
minst av den ständigt stegrade omfattning, sommarlägren år från år fått
inom olika ideella ungdomsrörelser utan att dock kanske nå just de kategorier,
som ur olika synpunkter hade största behov därav. Lägerutbildningen
förutsatte emellertid skicklig ledning, lämplig förläggning och rimliga
kostnader.

Värntjänstutbildningen under ferierna borde begränsas till ungdomen
i städer och andra tättbebyggda orter. Försiktigheten bjöde att åtminstone
till en början och tills vidare erfarenhet vunnits göra den frivillig. För
folkskoleungdomen på landsbygden borde sådan utbildning tills vidare icke
ifrågakomma.

Värntjänstutbildningen borde igångsättas först sedan förberedelserna avslutats,
d. v. s. ledare, materiel, planer, erforderliga författningsbestämmelser,
medel o. s. v. funnes till förfogande. Det torde få anses förenat
med mindre olägenhet att något uppskjuta igångsättandet än att börja
arbetet under betingelser, som icke garanterade ett gott resultat.

En närmare undersökning skulle måhända påvisa lämpligheten att börja
efterhand

först med äldre elever, småningom utvidgad med yngre,

först med läroverk och motsvarande, senare med folkskolorna,

först frivilligt, senare efter vunnen erfarenhet obligatoriskt.

De sakkunniga hade — i enlighet med för utredningen gällande direktiv
— icke upptagit till behandling frågan örn värntjänstutbildning för den
ungdom i ålder 16—20 år, som efter folk- och fortsättningsskola uppsöges
av förvärvslivet. Denna kategori manlig ungdom vore genom sin storlek
den ur militär synpunkt viktigaste. Genom utbildning i en eller annan
form av denna ungdom skulle värntjänstutbildningen i folk- och fortsättningsskolor
få en naturlig och önskvärd påbyggnad före inträdet i värnpliktsåldern.
Därigenom skulle också denna kategori i utbildningshänseende
bli jämnställd med läroverksungdomen. En lösning av frågan kunde
vinnas genom en anknytning till hemvärnet, som även ur andra synpunkter
tedde sig naturlig. Detta spörsmål förutsatte emellertid en särskild utredning,
som med hänsyn till frågans stora betydelse torde böra utan omgång
föranstaltas. Den föreslagna värntjänstutbildningen för skolungdom komme
sannolikt att inverka på den verksamhet med likartat syfte, som för
närvarande bedreves av ett flertal ideella ungdomsrörelser och organisationer.
Det syntes därför lämpligt, att samarbete inleddes med dessa rörelser
i syfte bland annat att utnyttja inom dem vunnen erfarenhet. Även i
övrigt bleve det förberedande arbetet med säkerhet omfattande och
besvärligt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.

Skolöverstyrelsen.

Skolöverstyrelsen föreslår, att den obligatoriska värn tjänstutbildningen
inskränkes till gymnasiet och den högsta realskoleklassen (respektive motsvarande
åldersstadier vid övriga högre skolformer) och koncentreras till
en 6-dagarsperiod före höstterminen. Friluftsdagarna skulle fortfarande ha
kvar sin nuvarande karaktär, dock med tillägg av utbildning i luft-, brandoch
gasskydd samt annan samhällstjänst; i lämplig utsträckning skulle
sådana dagar även kunna användas för ytterligare övning i skjutning.

Inom folkskolan böra friluftsdagar enligt överstyrelsens mening obligatoriskt
förekomma. Sommarlägren avstyrkas såsom obligatorisk anordning.
Statsbidrag bör i stället utgå till frivillig lägerverksamhet genom redan
befintliga organisationer.

Överstyrelsen beräknar kostnaderna vid ett genomförande av dess förslag
sålunda:

Årliga kostnader Engångsutgifter

Materiel o. dyl................. 130,000 70,000

Ledararvoden o. dyl.............. 140,000

Ledarkurser.................. 23,000

Centrala ledningen.............. 12,000

Bidrag till frivillig lägerverksamhet..... 50,000_

Summa kronor 355,000 70,000.

Skolöverstyrelsen har funnit det angeläget att från början ange två

grundläggande synpunkter för bedömandet av ärendets olika problem.
Dessa vore:

1) frågan örn skolungdomens värntjänstutbildning borde prövas efter
det nuvarande tidslägets krav, och en eventuell framtida anpassning av
sådan utbildning efter ändrade tidsförhållanden måste bli en senare angelägenhet,
vars övervägande lämpligen syntes böra överlämnas åt 1940 års
skolutredning;

2) vad som i nuvarande läge skulle åtgöras, borde eftersträvas på de
vägar, som syntes leda effektivast och snabbast till målet: att höja nationens
samlade värnkraft.

Med konstaterande av den beredvillighet att i ändamålsenlig omfattning
ställa skolungdomens möjligheter i värnkraftens tjänst, som i dagens
världsläge framträdde med imponerande endräkt, om ock icke helt utan
undantag, och som betygats både av skolans egen värld och av de olika
myndigheter, institutioner och sammanslutningar, vilkas verksamhet och
intressen berördes av denna fråga, och som givit sin mening därom tillkänna
i till skolöverstyrelsen inkomna yttranden, ville överstyrelsen först
uttala sin anslutning till de sakkunnigas principförslag om obligatorisk värntjänstutbildning
för skolungdom, såväl manlig som kvinnlig.

Att härvid i möjligaste mån borde tillses, att genom en sådan utbildning
det egentliga skolarbetet icke eftersattes, vore en grundsats, som skolöverstyrelsen
funné självklar och som för övrigt understrukits både av riksdagen
och departementschefen och även i många remissyttranden kraftigt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.

framhävts. Ehuru det givetvis icke helt kunde undvikas, att i utomordentliga
lägen, sådana som det nu rådande, då hela samhällslivet starkt påverkades
av krig och kris, även skolan finge lida intrång, hade dock också denna
synpunkt, att i möjligaste män skydda det normala arbetet på ungdomens
undervisning och fostran, varit i hög grad vägledande vid överstyrelsens
överväganden av värntjänstutbildningens ordnande vid läroanstalterna.

När det sedan gällde den omfattning, sorn denna utbildning lämpligen
borde få, kunde överstyrelsen däremot icke lika obetingat följa de sakkunniga.
Då överstyrelsen från värntjänstutbildningen i mera egentlig mening
ville undantaga de yngre skolåldrarna, trodde sig dock överstyrelsen handla
mer än de sakkunniga i samklang med riksdagens och departementschefens
intentioner. I likhet med många, som yttrat sig i ärendet, holle skolöverstyrelsen
före, att för det yngre åldersstadiet en del andra övningar i idrott och
samhällstjänst lämpade sig bättre och ingalunda saknade betydelse på längre
eller kortare sikt för ungdomens beredskap, medan ett mera direkt utbyte
för landets värnkraft icke skulle kunna utvinnas av dessa ungdomars mera
egentliga värn tjänst, vilken krävde större både fysisk och psykisk mognad.
Att med denna uppfattning de sakkunnigas i sig självt betydelsefulla syfte
att i demokratisk anda låta värntjänstutbildningen svepa över alla skolformer
och i lika män nå alla samhällsklasser måste falla, vore enligt överstyrelsens
mening ofrånkomligt.

Statskontoret.

Statskontoret har för sin del icke kunnat finna, att de sakkunniga framlagt
bärande skäl för så omfattande och genomgripande åtgärder på förevarande
område som de föreslagit, särskilt örn i beaktande toges, att grundförutsättningarna
för utredningen ur försvarspolitisk synpunkt väsentligen
förändrats genom det förslag till förordning med provisoriska bestämmelser
rörande utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m., som innefattades i
propositionen nr 23 till 1941 års riksdag. I varje fall hade den verkställda
utredningen icke övertygat ämbetsverket, att de förordade anordningarna
vore av den vikt för landets värnkraft, att de avsevärda kostnader, som
förslagets genomförande skulle draga, kunde anses motiverade i nu rådande
statsfinansiella läge.

Härtill komme, att det ville synas statskontoret som örn de sakkunniga
ej tillräckligt beaktat värdet av den hittills bedrivna frivilliga ungdomsverksamheten
inom hithörande områden, såsom skytteröreisen, landstormsrörelsen,
idrottsrörelsen och scoutrörelsen. Ämbetsverket ansåge sig därför
böra understryka den stora betydelse, denna verksamhet haft för ungdomens
fysiska fostran, ävensom framhålla angelägenheten av att de erfarenheter,
som ledarna inom verksamheten förvärvat sig, tillvaratoges även tolde
syften, det här gällde att tillgodose.

Statskontoret avstyrkte de sakkunnigas förslag i vad detsamma avsåge
värntjänstutbildning under ferierna.

Vidkommande värntjänstutbildningen under läsåret delade statskontoret
de sakkunnigas uppfattning, att de s. k. friluftsdagarna på effektivast möjliga
sätt borde utnyttjas för denna utbildning. Likaså biträdde ämbets -

Kungl. Marits proposition Nr 178.

verket förslaget, att obligatoriska friluftsdagar skulle införas även vid läroanstalter,
där sådana icke nu förekomme. Statskontoret ifrågasatte starkt
lämpligheten av att påbörja skjututbildningen före gymnasiestadiet.

Medicinalstyrelsen.

Medicinalstyrelsen har i princip anslutit sig till de sakkunnigas förslag
med vissa betydelsefulla modifikationer. Sålunda ifrågasättes lämpligheten
av att införa vapenövningar för skolungdom under 15 år. Vidare avstyrkes
den obligatoriska karaktären av lägervistelsen. Medicinalstyrelsen har som
resultat av sin granskning tillrått en omarbetning av förslaget. Härvid
ville styrelsen emellertid understryka, att flera av de framförda problemen
syntes vara av den natur, att de fordrade snara åtgärder från det allmännas
sida.

Styrelsen biträdde de sakkunnigas förslag att utöka skolornas friluftsdagar
och införa sådana i de skolformer, där de tidigare saknats, liksom den
föreslagna nya värntjänstutbildningen för flickorna (innefattande barnavård,
olycksfalls vård och utökad hushållsundervisning och övriga utbildningsgrenar,
som inginge i lottaverksamhet), samtliga grenar sådana som
även för normala tider borde ha sin plats inom det obligatoriska skolschemat
och därför borde omedelbart inarbetas i detta. Härvid borde emellertid
tillses, att dessa utbildningsgrenar, som av naturliga skäl mest innefattade
inomhussysselsättningar, icke finge inskränka på antalet dagar med verksamhet
i fria luften.

Styrelsen ansåge sig böra konstatera, att de sakkunniga i sitt betänkande
icke någonstädes diskuterat eller ens vidrört de för hela förslagets bedömning
så väsentliga hälsovårdssynpunkterna — det dominerande syntes lia
varit rent pedagogiska och skoltekniska normer. Härigenom hade förslagen
icke alltid kommit att te sig som väl avpassade efter skolungdomens kroppsliga
och andliga förutsättningar. Även om skjutövningar och handgranatkastning
hos måhända flertalet gossar i ålder från 12—13 år kunde tänkas
väcka stort intresse i likhet med andra krigiska lekar, kände sig styrelsen
mycket tveksam inför deras direkta värde ur försvarssynpunkt och holle
närmast före, att sådana mera speciella moment av värntjänstutbildningen
med större effekt borde koncentreras till högre skolålder förslagsvis 15 år
och därefter. Den för värn tjänstutbildning för skolungdomar under 15 år
anslagna tiden av skolschemat kunde säkerligen ändå väl behövas för den
utökade friluftsverksamheten, ökad gymnastik och idrott samt såsom nya
utbildningsgrenar: hälsovårdsfostran med sikte såväl på den individuella
kroppsvården som den allmänna hälsovården samt anpassning till den allmänna
samhällstjänsten i fred och krig.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan.

Beträffande värn tjänstutbildning under läsåret har styrelsen särskilt
betonat vikten av att övningarna riktigt anpassades efter ungdomens ålder
och mognadsgrad. Styrelsen har vidare ifrågasatt lämpligheten att genomföra
förslaget örn värntjänstutbildning under ferierna.

Införandet av undervisning i hemsjuk-, olycksfalls- och barnavård för
kvinnliga elever funne styrelsen välbetänkt, även örn den endast kunde

Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.

anses utgöra ett första steg mot en mera omfattande sådan utbildning. Det
måste betraktas som ett allvarligt missförhållande, att ett mycket stort
antal kvinnliga elever lämnade skolan utan grundläggande utbildning i
dessa ämnen. Det syntes styrelsen dock betänkligt, att denna utbildning,
som till stor del skulle äga rum inomhus, komrne att avsevärt inkräkta på
tiden för de vanliga friluftsdagarna, varigenom den kvinnliga skolungdomen
i detta avseende komme att ställas i ett sämre läge än den manliga.

Socialstyrelsen.

Önskvärdheten av åtgärder för återinförande i de allmänna läroverken
av militärövningar i viss utsträckning anser socialstyrelsen i betraktande
av de rådande tidsförhållandena icke kunna bestridas. I främsta rummet
framträdde behovet av den manliga ungdomens utbildning i skjutning.
Även andra till den allmänna försvarsberedskapen hörande utbildningsgrenar
hade emellertid för skolungdomens vidkommande blivit aktuella.

Att den för vissa grupper av skolungdom föreskrivna friluftsverksamheten
utbyggdes och effektiviserades, funne styrelsen vara ur många synpunkter
gagneligt. När friluftsdagarna enligt de sakkunnigas förslag förvandlades
från friluftsdagar till frilufts- och värn tjänstdagar, så betydde
detta emellertid i själva verket en inskränkning av antalet friluftsdagar.
Även örn man såge saken ur rent militära synpunkter, torde de sakkunnigas
förslag i detta stycke skjuta över målet. Det syntes vara angeläget,
att det icke inom den korta tid, som nu stöde till förfogande, pressades
in andra rent militärt betonade övningar än sådana, som kunde antagas
verkligen vara av behovet påkallade ur försvarssynpunkt.

Att obligatoriska vapenövningar i moderniserad form och särskilt skjutövningar
infördes i läroverken torde i och för sig vara fullt motiverat. Efter
styrelsens mening borde dessa vapenövningar, liksom de militära övningar,
som tidigare ägt rum i läroverken, likväl begränsas till de högre klasserna.
Om också de psykologiska riskerna icke finge överdrivas, torde organiserade
vapenövningar för barn under 15 år näppeligen kunna anses lämpliga.
Det syntes ur militär synpunkt icke heller på allvar kunna hävdas, att försvaret
skulle vinna något på att småpojkars lust för krigiska lekar metodiskt
utnyttjades för undervisning i handgranatkastning och skjutning med
luftgevär. Den betydande utgift av allmänna medel, som här skulle påfordras,
syntes föga ändamålsenlig.

Det vore av lika stor betydelse för flickor som för pojkar, att friluftsdagarna
finge ägnas åt friluftsliv. Förvisso vore det önskvärt, att skolflickor
erhölle undervisning i de skilda ämnen, som föreslagits skola ingå
i värntjänstutbildningen för deras del. Men detta önskemål borde väsentligen
tillgodoses genom att hemvårdsutbildning upptoges som obligatoriskt
ämne i skolornas undervisningsplaner, däremot icke genom friluftsdagarnas
utnyttjande för sådant ändamål.

En beaktansvärd del av betänkandet hade ägnats åt frågan örn värntjänstutbildning
under ferier. En sådan lägerutbildning under skolans kontroll,
som här förordades, kunde utan tvivel, örn den Indes på riktig grund,
bliva för ungdomen mycket gagnelig och hälsosam. Scoutrörelsens utveckling
hade visat värdet av att ungdom erbjödes tillfälle till ett lagom disciplinerat
och samtidigt friskt liigerliv i skog och mark under nyttiga övningar
och arbeten. Värdet av ett sådant lägerliv bleve dock efter styrelsens mening
i väsentlig mån beroende av att deltagandet bleve frivilligt.

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 178.

I samband med lägerutbildningen hade det i betänkandet ifrågasatts, att
skolungdomens arbetskraft skulle tagas i anspråk inom lantbruket. Det
vöre till väsentlig del från denna synpunkt som de sakkunniga förordat
obligatorisk lägerutbildning för stora grupper av skolungdom. Det vore
emellertid efter styrelsens mening en anmärkningsvärt vag och föga bärkraftig
argumentering, som hade förts fram i det här föreliggande, ganska
känsliga arbetsmarknadsspörsmålet.

Kanslern för rikets universitet.

Kanslern har framhållit, att, ehuru programmet för den påtänkta värntjänsten
innehölle många värdefulla inslag, syntes de rent militära övningarna
ha fått ett alltför stort utrymme, särskilt i betraktande av värntjänstens
utsträckande till lägre åldersklasser av skolungdom. Mot den i förslaget
skisserade planen rörande obligatorisk lägertjänst under tre veckor
av ferierna måste starka betänkligheter anmälas. Anordnandet av sommarläger
borde ske endast i den mån ett tillräckligt antal kompetenta och intresserade
ledare stöde till förfogande, och det syntes olämpligt, att deltagandet
i lägertjänsten gjordes obligatoriskt.

Direktionen över gymnastiska centralinstitutet.

Direktionen har till en början framhållit, att de nuvarande friluftsdagarna
fyllde en mycket väsentlig uppgift inom skolorna och hade, som de
sakkunniga framhållit, även stor betydelse i de avseenden, de sakkunniga
genom sitt förslag sökte tillgodose. Direktionen funne det därför betänkligt,
att friluftsdagar i så stor utsträckning tagits i anspråk för annat än det
ursprungliga ändamålet. Detta gällde speciellt för vissa åldersgrupper av
kvinnlig ungdom, vars värntjänstutbildning i hem- och lägertjänst samt
hemsjukvård vore förlagd inomhus och måste medföra en minskning i antalet
friluftsdagar.

Vad anninge värntjänstövningarnas förläggning, funne direktionen, att
de med hänsyn till möjligheten att ernå goda resultat syntes i många fall
vara alltför splittrade. Säkerligen torde en ökad koncentration av utbildningen
till mera samlade perioder vara önskvärd.

Av stor betydelse vore, att övningarna riktigt anpassades efter ungdomens
ålder och mognadsgrad. Det syntes direktionen, som om denna synpunkt
även borde vara vägledande vid bestämmandet av vid vilka skolformer
olika slag av övningar borde komma till utförande. En mera strikt tillämpning
av denna uppfattning torde komma att visa, att värntjänstutbildningen
i sin föreslagna form kunde begränsas till skolor, där ungdomen uppnått
en lämplig ålder.

Direktionen, som ville uppfatta värn tjänstutbildningen som en specialutbildning
i syfte att hira ungdomen vissa särskilda färdigheter, ville betona
den grundläggande betydelse, som en rätt bedriven fysisk fostran —
diiri inbegripet såväl gymnastik som idrott — linder alla förhållanden ägde.
Det vore därför av största vikt, att värn tjänstutbildningen på intet sätt
finge inkräkta på undervisningen i fysisk fostran.

Det syntes direktionen uppenbart, att den föreslagna värntjänstutbildningen
under läsåret kunde komma att fylla en viktig uppgift, även örn det
numera, sedan det upplysts, att värnpliktst iden konnne att avsevärt förlängas,
säkerligen bleve nödvändigt att i viss mån omarbeta de sakkunnigas
förslag till utbildningsplaner.

Direktionen, som visserligen insåge, att den av de sakkunniga föreslagna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.

värn tjänstutbildningen under ferier i särskilda läger kunde vara av betydelse
för ungdomen, ställde sig dock, i betraktande ej minst av de betydande
kostnader, som de skulle draga, tveksam huruvida dylika läger nu
borde införas.

Lantbruksstyrelsen.

För skolungdom från städer och samhällen torde lägervistelsen på landsbygden
kunna åstadkomma ett bättre utnyttjande av ferietiden och genom
ungdomens deltagande i praktiskt jordbruksarbete torde de unga kunna
bibringas en bättre förståelse för och uppskattning av jordbruksarbetet som
sådant. Lantbruksstyrelsen kunde dock icke tillstyrka, att lägervistelsen
gjordes obligatorisk, allra minst för landsbygdens ungdom.

Domkapitlen.

Samtliga domkapitel ha — samtidigt som de principiellt uttalat sin anslutning
till tanken att göra även skolungdomen skickad att aktivt deltaga
i den allmänna försvarsberedskapen — avstyrkt införande av utbildningsgrenarna
handgranatkastning och skjutning på folkskolans program. Flertalet
domkapitel anse, att sådan utbildning icke bör bibringas ungdom
under 15 år. Domkapitlen i Skara, Karlstad, Luleå och Visby ha velat
begränsa vapenövningarna till gymnasierna och motsvarande skolformer,
domkapitlet i Strängnäs till pojkar över 15 år. Förslaget örn obligatoriska
friluftsdagar för folkskolan har vunnit allmän anslutning. Vissa domkapitel
framhålla vikten av att övningarna anknytas till de redan befintliga ungdomsorganisationerna.
Det föreslagna programmet för den kvinnliga ungdomens
värntjänstutbildning har icke framkallat några principiella erinringar.
Samtliga domkapitel ha givit uttryck för starka betänkligheter mot
att göra den av de sakkunniga förordade lägerutbildningen obligatorisk.
Erkännanden lia dock givits åt tanken på en ökning av den redan nu
förekommande lägerverksamheten; denna verksamhet borde dock liksom
hittills bygga på frivillighetens grund.

Flera domkapitel uttala varningar för att värn tjänstutbildningen skulle
komma att menligt inverka på det vanliga skolarbetet och förorda i sammanhang
därmed, att utbildningen koncentreras till en eller två perioder
vid höstterminens början, eventuellt även vid slutet av vårterminen.

Länsstyrelserna.

De flesta länsstyrelserna ha anslutit sig till tanken, att skolungdomen bör
erhålla ökad utbildning i syfte att stärka landets försvarskraft. Länsstyrelserna
i Göteborg och Jönköping ha avstyrkt förslaget i dess föreliggande
skick. Den förstnämnda länsstyrelsen vill i varje fall förbehålla begreppet
värn tjänst för de mer mogna åldersgrupperna bland skolungdomen. Länsstyrelsen
i Härnösand, som framhåller, att de sakkunnigas förslag går längre
än i direktiven avsetts, avstyrker förslaget av principiella skäl. I allmänhet
lia länsstyrelserna framhävt betydelsen av en utvidgad friluftsverksamhet
samt utbildning i säkerhets- och samhällstjänst, medan den rent militära
utbildningen ansetts böra förbehållas endast de högsta årsklasserna. Sålunda

Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.

ha de flesta länsstyrelserna avstyrkt vapenutbildning för de yngre barnen;
i allmänhet har gränsen ansetts böra dragas vid 15-årsåldern. Förslaget om
utökning och bättre utnyttjande av friluftsverksamheten i skolorna kan
sägas ha rönt allmän anslutning. Värdet av ökad fysisk fostran har sålunda
framhållits av ett flertal länsstyrelser. I fråga örn utbildning i säkerhetsoch
samhällstjänst ha vissa länsstyrelser förklarat sig anse de sakkunnigas
förslag innebära för stor splittring på olika grenar samt uttryckt önskemål
om större specialisering, därvid bland annat vikten av förbättrad luftskyddsutbildning
framhållits. Flickornas utbildning bör enligt ett par länsstyrelsers
mening i görligaste mån förläggas utomhus. Svårigheten att erhålla
lämpliga ledare och vikten av denna frågas lösning har betonats i ett
flertal utlåtanden.

Att skolungdomen skulle obligatoriskt deltaga i sommarläger har avstyrkts
av flertalet länsstyrelser. Några ha gillat tanken på obligatorisk
lägervistelse men ansett sådan icke kunna genomföras till en början. Ett
antal länsstyrelser ha särskilt framhållit lämpligheten av frivilliga läger,
anordnade av befintliga ungdomsorganisationer.

Med hänsyn till framställda anmärkningar ha sju länsstyrelser påyrkat
överarbetning av de sakkunnigas förslag, varjämte två länsstyrelser föreslagit
frågans hänskjutande till 1940 års skolutredning och en förordat ny
utredning.

Övriga yttranden.

Några organisationer med syfte att verka för fredens sak ha av principiella
skäl motsatt sig obligatoriska vapenövningar för skolungdom, särskilt
för de yngre årsklasserna; ansåges vapenutbildning erforderlig för äldre
skolungdom, borde den ske på frivillighetens väg. Av de politiska ungdomsorganisationerna
ha vissa avstyrkt vapenövningar i skolan. Andra av dessa
organisationer ha i princip tillstyrkt förslaget eller velat förbehålla den
rent militära utbildningen för de högre åldersstadierna. Flera religiösa och
ideella sammanslutningar anse, att vapenövningar böra förekomma endast
för de högre åldersstadierna. De sakkunnigas grundsyn på betydelsen av en
ändamålsenligt bedriven fysisk fostran har vunnit allmän anklang och
likaså tanken på att främja lägerverksamhet för skolungdom; i sistnämnda
avseende råder dock en i stort sett enhällig uppfattning om att lägerverksamheten
bäst tillgodoses genom ökat statligt stöd åt frivillig sådan verksamhet.

Ett mycket stort antal yttranden har som nämnts infordrats av skolöverstyrelsen
från rektorer och kollegier vid läroanstalter, tillhörande skilda
skoltyper, från samtliga folkskolinspektörer m. fl., från vederbörande lärarsammanslutningar
och liknande föreningar ävensom från ett antal idrottsoch
scoutförbund, svenska röda korset, kvinnoföreningar m. fl. Skolöverstyrelsen
har sammanfattningsvis lämnat en redogörelse för innehållet i
yttrandena, varav inhämtas bland annat:

Bihang till riksdagens protokoll 19//1. 1 sami. Nr 178.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.

Själva principen om införande av obligatorisk värntjänstutbildning
är i remissyttrandena i allmänhet godtagen antingen såsom under nuvarande
förhållanden självklar eller med den uttryckliga motiveringen, att
även skolungdomens insats till höjande av vårt lands värnkraft i denna
allvarsfyllda tid bör tillvaratagas. Ett kollegium uttalar, att värntjänstutbildningen
bör undan för undan anpassas efter tidens växlande krav. Från
flera håll uttryckes den uppfattningen, att värn tjänstutbildningen bör
betraktas såsom ett provisorium under nuvarande världsläge, och somliga
remissvar precisera sin ståndpunkt därhän, att, när normala tider återvända,
en förnyad prövning av problemet i hela dess vidd torde vara nödvändig,
eller därhän, att värntjänstutbildningen under fredligare förhållanden
icke får ge skolan eller skolarbetet en alltför ensidigt militär prägel.
Mera enstaka röster från läroanstalterna gå längre. Så mena ett par kollegier,
att värntjänstutbildningen är en rent militär angelägenhet och att
dess sammankoppling med skolarbetet är till förfång för bådadera. På liknande
sätt varnar en folkskolinspektör för att barnens lekar och övningar
bli inriktade på »sådant, som i sina yttersta konsekvenser avser att skada
andra människors liv och egendom». Dylika tankegångar möta särskilt i
uttalanden från kvinnoföreningars sida.

Från ganska många håll gör man gällande, att värntjänstutbildningssakkunniga,
till förmån för denna mera militärt orienterade utbildning,
underskattat värdet av skolungdomens andliga uppfostran och beredskap
samt även fysiska träning.

Då fråga blir speciellt örn den yngre skolåldern, är en avvisande hållning
allmän. Det råder i själva verket en mycket klar samstämmighet därom,
att de tre lägsta årsklasserna i den femåriga och de två lägsta i den fyraåriga
realskolan samt hela det egentliga folkskolestadiet böra undantagas
från värntjänstutbildning i egentlig mening, alltså framför allt skjutning
och handgranatkastning. Ej minst folkskolans närmaste
representanter bilda på denna punkt en mycket stark front. Sålunda avstyrka
samtliga statens folkskolinspektörer liksom flertalet av överstyrelsen
hörda kommunala myndigheter förslaget i denna del, och samma hållning
inta lärarsammanslutningarna. Beträffande realskolans näst högsta
klass äro däremot meningarna delade, och därvid synas, vad läroverken
beträffar, de högre allmänna läroverkens representanter mest böjda för att
taga med endast den högsta klassen, medan realskolans och mellanskolans
talesmän kanske oftast medtaga även näst högsta klassen. Utom nyssnämnda
skäl för uteslutande från värntjänstövningar i dessa yngre årsklasser
anföres särskilt, att dessa unga ej äga de fysiska förutsättningar,
det omdöme och den behärskning, som måste förutsättas för skjututbildning
och även att dennas värde blir så ringa på detta stadium, att den
ej motiverar kostnaderna.

I samtliga yttranden (möjligen med undantag av ett) från rektorer och
kollegier vid folk- och småskoleseminarierna, i vad dessa yttranden röra
värntjänstutbildningen i folkskolan, avstyrkas likaså de militärt betonade
grenarna av värntjänstutbildningen.

Ett par kollegier synas närmast vilja avstyrka förslaget i dess helhet
vad folkskolan beträffar. Ett av dem hänvisar till att barnen bäst utbildas
till värntjänst, om en del dagar eller timmar anslås till idrott m. m., i huvudsaklig
anslutning till kursplanen för rikets folkskolor, samt örn effektivare

Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.

stöd gives åt scoutrörelsen och andra företag med liknande syfte. För
övrigt tillstyrkes i stort sett förslaget om värntjänstutbildning i folkskolan
under läsåret.

Uttalandena från sammanslutningar, som representera den militära fackkunskapen
och erfarenheten, i all synnerhet skjututbildningen, giva vid
handen, att, hur stor dessas tillfredsställelse än är över utsikten till
återupptagande av skjututbildning för skolungdom, önskar dock ingen
av dem lägre begynnelseålder för deltagarna än 14-årsåldern. Man hänvisar
också till minimigränsen för inträde i den frivilliga skytterörelsen eller i
landstormens ungdomsavdelningar eller rent av i hemvärnet (löre året). Så
anför exempelvis skytteförbundens överstyrelse, att överstyrelsen måste,
med stöd av erfarenheterna från sitt eget område, starkt ifrågasätta lämpligheten
av en tidig ålder för skjututbildningens början. De unga gossarna
hade i allmänhet vid 11—12-årsåldern icke nått den kroppsliga och andliga
utveckling, som medgåve dem att på ett tillfredsställande sätt uppfatta
och tillgodogöra sig ifrågavarande utbildning. Att märka vore även, att
statsmakterna fastställt inträdesåldern i såväl den frivilliga skytterörelsen
som i landstormens ungdomsavdelningar till 14 år.

Flerstädes framhålles även, att gagnet för rikets värnkraft av denna
tidiga skjututbildning och andra mera soldatmässiga övningar måste bli
mycket ringa.

De sakkunnigas förslag angående värntjänstutbildningens anknytning
till idrottsdagarna, där sådana finnas, vinner här och
var bifall. Men många kollegier och andra ha uttryckt bekymmer för de
många avbrott i skolarbetet, som härigenom skulle vållas.

Likaså väcker den kännbara beskärningen av tid för olika slag av studieutflykter
oro. Givande tillfällen att komma i närmare kontakt med bygden,
dess folk- och arbetsliv skulle härigenom gå förlorade, framhålles det, och
särskilt biologilärarnas förening beklagar inskränkningen i de biologiska
exkursionerna.

Från utbildningens egen synpunkt yrkas i talrika yttranden på koncentration,
särskilt av skjututbildningen, vare sig inom de av de sakkunniga
föreslagna perioderna eller, oftare, till en sluten period vid höstterminens
början.

För folkskolan, som saknar generellt reglerande föreskrifter örn friluftsdagar,
tillstyrkes allmänt införande av sådana. Man önskar samtidigt en
ökning i förhållande till det antal, som nu brukar förekomma.

Enhällig och stark är kritiken i fråga örn de sakkunnigas förslag rörande
obligatorisk lägervistelse för nästan all skolungdom i vissa
åldrar, detta trots det att lägeridén i sig själv av många skattas mycket
högt. Vad man vänder sig emot är i huvudsak följande:

Lägren skulle ha tvångskaraktär för ungdomen och ingripa i dess utbildnings-
och förvärvsintressen. De sakkunniga bortsåge helt från hemmens
önskningar och föräldraopinionen. Lägerverksamheten skulle brådstörtat
sättas i gång, innan man sörjt för lämpliga ledare och undersökt
föl-utsättningarna för lägerplatser och materiel. Lägervistelsens uppfostrande
betydelse hade överskattats samtidigt som skolans undervärderats.
Hygieniska krav hade icke beaktats. Kostnaderna vore skrämmande.

I stället rekommenderar man i allmänhet, där man överhuvudtaget

Departe mentschefen.

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.

ställer sig positivt till lägerfrågan, en försiktig försöksverksamhet, sedan
man försäkrat sig om goda ledare.

I ett stort antal yttranden pekar man på fördelen av att genom lämpligt
avvägda statsanslag möjliggöra för frivilliga organisationer med långvarig
erfarenhet på området att omhänderhava skolungdomens lägerliv under
frivillig anslutning från dennas sida.

Såsom inledningsvis erinrats, uttalade sig 1940 års lagtima riksdag för
ett skyndsamt övervägande av frågan om anordnande för den mognare
skolungdomen av en utbildningsverksamhet, inriktad i huvudsak på skjututbildning
för gossar samt utbildning i röda kors- och lottaverksamhet för
flickor. I direktiven för de sakkunniga, vilka jag jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
tillkallade för utredning av denna fråga, framhöll jag, att utbildningen
borde avse — förutom de av riksdagen särskilt angivna grenarna
— jämväl civilt luftskydd och vad därmed sammanhängde och vissa
andra, till den civila försvarsberedskapen hörande grenar.

De sakkunniga ha nu framlagt ett omfattande program med syfte dels
att göra i stort sett all skolungdom i någon mån förtrogen med och skickad
att fylla de uppgifter i den civila beredskapens tjänst, som till följd av tidsläget
kunna ankomma på civilbefolkningen, dels att låta den manliga ungdomen
erhålla viss insikt och färdighet i några grundläggande, militärt betonade
färdigheter, främst skjutning och handgranatkastning.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle grunden till denna speciella värntjänstutbildning
läggas genom en systematiskt bedriven fysisk fostran,
vilken vore lika betydelsefull för såväl manliga som kvinnliga lärjungar.
Den obligatoriskt förekommande friluftsverksamheten kunde betraktas såsom
grundläggande för all värntjänstutbildning; denna verksamhet borde
enligt de sakkunnigas mening på allt sätt främjas och erhålla en mer ändamålsenlig
inriktning än för närvarande mången gång vore fallet. Av den
nämnda grundsatsen följde också, att friluftsövningar i lämplig utsträckning
borde göras obligatoriska, där så ej nu vore förhållandet, främst i
folkskolan. Såsom speciella värntjänstgrenar borde i anknytning till friluftsverksamheten
i hävdvunnen mening upptagas utbildning för både
manliga och kvinnliga lärjungar i luft-, gas- och brandskydd samt i målspaning,
rapportering och ordonnanstjänst, speciellt för kvinnliga lärjungar
i hem- och lägertjänst, hemsjukvård och barnavård samt speciellt för manliga
lärjungar i handgranatkastning och skjutning (undervisning i handgranatkastning
skulle inläggas i gossarnas idrottsundervisning; jfr sid. 31).

I de talrika yttranden, som avgivits över de sakkunnigas förslag, framträder,
såsom av den kortfattade redogörelsen i det föregående framgår,
en i stort sett enhällig opinion till förmån för åtgärder i det av de sakkunniga
angivna syftet.

Det framhålles sålunda praktiskt taget enstämmigt såsom värdefullt ur
allmän beredskapssynpunkt, att landets ungdom bibringas någon insikt
örn de medel, som stå civilbefolkningen till buds för skydd och värn emot

Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.

verkningarna för dess del av det nutida, totala kriget. En allmän uppfattning
är vidare, att ungdomen bör sättas i stånd icke blott att passivt
möta sådana påfrestningar utan även att i mån av förmåga aktivt deltaga
i arbetet för den civila försvarsberedskapen i de verksamhetsformer, där
de lämpligen kunna tagas i anspråk, såväl i hemmet som inom samhälleliga
beredskapsorganisationer. Från skilda håll ha talrika vittnesbörd örn ungdomens
beredvillighet att ställa sina krafter i det allmännas tjänst framkommit.
Lämpligheten av att utbildning i angivna hänseenden i så stor
utsträckning som möjligt upptages på skolväsendets program synes i allmänhet
icke heller ha satts i fråga. Jag delar för egen del de åsikter, som
sålunda kommit till allmänt uttryck och kommer i det följande att gå
närmare in på de former och den omfattning, som ifrågavarande värntjänstutbildning
— således de grenar därav, som kunna sammanfattas
under benämningen utbildning i civil värntjänst — synes böra erhålla.

Den av de sakkunniga föreslagna värntjänstutbildning, som för de manliga
lärjungarna åsyftar en övning i de militärt betonade färdigheterna
skjutning och handgranatkastning, skulle enligt förslaget börja redan i folkskolans
sjätte klass respektive den fyraåriga realskolans första och den femårigas
andra klass, d. v. s. i 12—13-årsåldern. Med stor enstämmighet har
man i de avgivna yttrandena av både pedagogiska och praktiska skäl avrått
från att låta vapenövningarna börja på ett så tidigt stadium. I allmänhet
anser man, att vapenövningar icke lämpligen böra förekomma före 15-årsåldern.
Därav följer, att dessa övningar icke skulle komma att påbörjas,
förrän ungdomen nått de åldersstadier, som motsvara de högsta klasserna
i realskolan eller de lägsta på gymnasiet1. Det övervägande antalet statliga
myndigheter — bland dem även de militära — liksom flertalet enskilda
sammanslutningar, som yttrat sig i ämnet, ha förordat åtgärder för införande
av obligatoriska vapenövningar närmast för de åldersstadier, som
motsvara gymnasiet och den högsta realskoleklassen, samt för motsvaran -

1 Lärjungarnas genomsnittsålder i vissa klasser (ringar) vid de viktigaste skolformerna åskådliggöres
av följande sammanställning:

Ålder	Folkskole- klass	Läroverksklass	Flickskole- klass
11 år.......	5	i6	p
12 ».......	6	25	2’
13 ».......	7	35 l4	37 1°
14 ».......	8	45 2l	47 2*
15 ».......	—	55 I4 3‘	57 3°
16 •.......	—	P II4 4‘ I4	67 4”
17 ».......	—	II» lil4 P II4	V 5°
18 >.......	—	lil4 IV4 II" lil4	6''>
19 >.......	—	IIP IV4

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 178.

de åldersstadier vid därmed jämförliga skolor. Skolöverstyrelsen har för
sin del tillstyrkt, att övningarna göras obligatoriska för realskolans avslutningsklass
och frivilliga för den närmast lägre. Vissa sammanslutningar ha
uttalat betänkligheter även mot vapenövningar på gymnasiestadiet.

Det har i vissa yttranden, företrädesvis av enskilda organisationer, framskymtat
en viss tvekan rörande värdet för landets värnkraft av sådana
vapenövningar, varom här närmast är fråga, särskilt sedan vämpliktstiden
utökats. De närmast ansvariga militära myndigheterna framhålla emellertid
såsom önskvärt, att obligatoriska sådana övningar komma till stånd
såsom en förberedelse för värnpliktstjänstgöringen och för tjänstgöring i
hemvärnet. Övningarnas värde ur denna synpunkt synes mig uppenbart, så
mycket mer som erfarenheten visar, att praktiska färdigheter, exempelvis
skjutskicklighet, böra grundläggas så tidigt som möjligt. Vad övningarnas
betydelse för speciellt hemvärnet beträffar, har jag hos vederbörande militära
myndigheter förvissat mig örn att en utbildning av denna art skulle
vara att anse som en verklig tillgång för denna unga försvarsgren och verksamt
bidraga till dess utveckling och stärkande. Utbildningen är ägnad
att väcka ungdomens intresse för denna försvarsgren liksom även för landstormens
ungdomsorganisation, skytterörelsen, lottarörelsen och annan likartad
frivillig verksamhet och att utgöra en lämplig förberedelse för frivilliga
insatser på dessa områden.

Men värdet av utbildningen ligger dock — och detta gäller både den
civila vämtjänstutbildningen och de militärt betonade grenarna av denna
utbildning — måhända framför allt på ett annat plan. Det moderna krigets
våldsamma, totala karaktär medför, att civilbefolkningen hänsynslösare än
någonsin tidigare utsättes för krigets påfrestningar och risker. Den måste
på många olika sätt aktivt deltaga i landets värnande. Man kan i det
moderna kriget bli nödsakad att låta ungdomen långt ned i åldersklasserna
rycka in på de äldres platser och även i övrigt taga de unga i anspråk för
samhälleliga uppgifter på ett sätt, som nu knappast kan förutses. Det är
då välbetänkt, att samhället ser till att även dessa åldersklasser i så stor
utsträckning som möjligt i tid få åtminstone någon utbildning för de uppgifter,
som kunna komma att åläggas dem. Redan nu förekommer sådan
utbildning även inom skolan, ehuru den icke bedrives så systematiskt som
fallet skulle bli vid ett genomförande av obligatorisk värn tjänstutbildning.
Såsom riksdagen i sin förutnämnda skrivelse påpekade, omfattas sådan
utbildningsverksamhet för närvarande med ett betydande intresse av landets
ungdom. Staten bör icke försumma att tillvarataga detta spontant
framvuxna intresse och inrikta det så, att det på bästa sätt kommer landets
försvarsberedskap till godo. En likgiltig inställning från statens sida till
denna fråga skulle icke vara till fördel för vår allmänna beredskap. Positiva

Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.

åtgärder däremot äro ägnade att stärka denna beredskap och hos de unga
framkalla och vidmakthålla känslan av individuellt och gemensamt ansvar
för nationens tryggande.

Till det anförda bör fogas, att värn tjänstutbildningen innehåller utbildningsmoment,
som både gossar och flickor även under fredliga förhållanden
böra göra sig förtrogna med och som det därför kan vara befogat att på
ett naturligt sätt ansluta till skolans arbetsprogram. Jag vill i detta hänseende
hänvisa till de metodiska anvisningar, som åtfölja de sakkunnigas
förslag till värn tjänstutbildning och för vilka i det följande (sid. 29 ff.)
lämnas en redogörelse. Även om det nännast är det allvarsfyllda tidsläget,
som aktualiserat den föreliggande frågan, bör det sålunda å andra
sidan icke förglömmas, att skolans undervisningsplan vid en lämplig avvägning
av de åtgärder, som nu böra komma i fråga, tillföres ett delvis nytt
innehåll, som i flera hänseenden kan bli av bestående värde.

Jag vill av dessa skäl i princip tillstyrka obligatoriskt införande av
utbildning i värn tjänst vid allmänna läroverk och därmed jämförliga läroanstalter
i den utsträckning, som i det följande kommer att närmare angivas.
Redan i direktiven för de sakkunnigas arbete framhöll jag såsom självfallet
mest angeläget att för de högre klasserna organisera en utbildning i
värntjänst. Denna min uppfattning finner jag mig efter den utredning,
som nu kommit till stånd, kunna vidhålla. En huvudsynpunkt är enligt
min mening, att den egentliga värntjänstutbildningen bör i främsta rummet
meddelas i sådana åldersklasser, där de bästa fysiska och psykiska
förutsättningarna för ett gott utbildningsresultat kunna sägas föreligga.

Vid prövningen av frågan, i vilka klasser den obligatoriska skjututbildningen
med hänsyn härtill lämpligen bör taga sin början, har jag i likhet
med skolöverstyrelsen och det övervägande flertalet myndigheter och organisationer
— jag bortser härvid från det mindretal yttranden, vari av
principiella skäl all obligatorisk skjututbildning avstyrkts — kommit till
den uppfattningen, att denna utbildning nu lämpligen bör påbörjas först
vid 15-årsåldern, d. v. s. i de mot realskolans avslutningsklasser korresponderande
åldersstadierna. Det synes lämpligt, att samma åldersgräns väljes
för annan värn tjänstutbildning för manlig ungdom. Jag erinrar, att minimiåldern
för inträde i den statsunderstödda skytterörelsen och landstormens
ungdomsorganisationer är 14 år samt att för antagande till reservhemvärnsman
fordras en levnadsålder av 16 år. Då svårigheter att erhålla väl
kvalificerade ledare för värntjänstutbildningen emellertid kunna tänkas till
en början lägga hinder i vägen för anordnande av sådan utbildning vid
realskolor och jämförliga läroanstalter, särskilt i landsorten, vill jag göra
det förbehållet, att sådan utbildning — för att icke dess syftemål skall förfelas
— bör komma till stånd endast där med hänsyn till ledarfrågan eller

Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.

eljest så prövas lämpligen kunna ske. Påpekas må även, att undantag i
fråga örn vissa mindre realskolor kan vara befogat av den anledningen,
att elevantalet i högsta realskoleklassen är för ringa för att utgöra ett
tillräckligt underlag för en verksamhet av denna art. I dessa och liknande
fall bör sålunda obligatorisk värntjänstutbildning icke förekomma.

Givet är, att individuell befrielse, helt eller delvis, från deltagande i
övningarna bör kunna lämnas när så prövas erforderligt.

Vad jag sålunda förordat i fråga örn obligatoriskt deltagande i värntjänstövningar
för manlig ungdom avser för flickornas vidkommande deras
deltagande i för dem lämpade vämtjänstgrenar. Beträffande värdet av
kvinnlig värntjänstutbildning synes i stort sett råda enighet bland dem,
som yttrat sig i ämnet.

Såsom av det föregående framgår, har överbefälhavaren och chefen för
armén uttalat önskemål om övervägande av frågan om värntjänstutbildning
även för ungdom utanför de högre skolornas krets men på motsvarande
åldersstadium. Detta spörsmål är emellertid icke av natur att i detta
sammanhang böra upptagas till prövning.

Även må framhållas, att önskemål på sina håll framställts om ändrad
benämning av den utbildning, varom här är fråga. Jag medger gärna, att
andra benämningar skulle kunna ifrågasättas, exempelvis beredskapsutbildning,
men anser denna namnfråga icke vara av sådan betydelse, att
anledning föreligger att på denna punkt ifrågasätta ändring i nu föreliggande
förslag.

De sakkunnigas förslag örn värntjänstutbildning ens anknytning till skolarbetet
har på olika håll väckt gensagor. Ganska allmänt framhålles önskemålet,
att friluftsverksamheten under läsåret måtte få i sina huvuddrag
bibehålla den utformning, den nu har. Vidare befaras att det egentliga
skolarbetet kunde komma att i viss mån bli lidande vid ett genomförande
av de sakkunnigas förslag. Stor vikt måste enligt min mening även läggas
vid den från sakkunnigt håll uttalade tveksamheten rörande effektiviteten
i en utbildning, som skulle utsträckas över ett stort antal över hela läsåret
spridda dagar, samt vid önskemålen, att den väsentliga värn tjänstutbildningen
i stället måtte förläggas till en eller flera samlade perioder.

Samtliga de sålunda framkomna önskemålen synas i tillräcklig grad ha
blivit beaktade vid den överarbetning av sakkunnigförslaget, som vidtagits
av skolöverstyrelsen och som utmynnat i förslag örn den egentliga
värntjänstutbildningens förläggande till en sexdagarsperiod före höstterminens
början. Beträffande den närmare utformningen av detta förslag
hänvisar jag till nästföljande avsnitt. I detta sammanhang vill jag endast
framhålla, att enligt min mening skolöverstyrelsens förslag ur olika syn -

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 178.

punkter ter sig lämpligt och ändamålsenligt, varför jag anser mig böra i
huvudsak ge det min anslutning.

I riksdagens förutnämnda uttalande liksom ock av de sakkunniga och i
remissyttrandena har framhållits såsom synnerligen betydelsefullt, att
ledningen av värntjänstutbildningen lägges i rätta händer. Ur denna synpunkt
har en viss tveksamhet gjort sig gällande gentemot de sakkunnigas
förslag med hänsyn till den omfattning, verksamheten vid ett genomförande
av detta förslag skulle få, och svårigheterna att till erforderligt antal
anskaffa lämpliga ledare. Med den mera begränsade omfattning, värntjänstutbildningen
enligt vad jag förordat bör erhålla, synes ur nu ifrågavarande
synpunkt icke kunna anföras betänkligheter. Lämpliga ledare torde
i icke ringa antal redan nu finnas bland lärarna — jag erinrar örn de ledarkurser,
som sommaren 1940 genom statens försorg anordnats (jfr sid. 76)
— eller kunna anskaffas genom anordnande av ytterligare ledarkurser på
sätt i det följande föreslås. Då värntjänstutbildningen vidare skulle komma
att inskränkas till i stort sett städer och andra större samhällen, synas
villiga och lämpliga ledare utan större svårigheter kunna erhållas även
utanför lärarkårens krets. Vad beträffar vapenövningarna, får det givetvis
anses önskvärt, om för ändamålet kunde åtminstone i viss utsträckning
disponeras kvalificerade fackmän. Jag har från vederbörligt håll förvissat
mig örn att möjligheterna att för ändamålet avdela militär personal underlättas,
örn vapenövningarna, på sätt jag föreslår, koncentreras till en sammanhängande
tidsperiod.

Jag vill emellertid särskilt framhålla, att verksamheten bör igångsättas
endast i den mån så är lämpligt och möjligt med hänsyn till tillgången
på ledare och materiel och först efter planmässiga förberedelser från vederbörande
myndigheters sida. Jag vill erinra bland annat om vad från de
militära myndigheterna i detta hänseende yttrats och vill understryka, att
vid de särskilda läroanstalterna den obligatoriska värntjänstutbildningen
bör genomföras endast i den mån förutsättningarna för ett ändamålsenligt
bedrivande av verksamheten enligt skolöverstyrelsens beprövande i varje
särskilt fall befinnas föreligga.

Ett viktigt led i värntjänstutbildningen skulle enligt de sakkunnigas förslag
utgöras av lägerverksamhet, i princip obligatorisk för all skolungdom.
I remissyttrandena har allmänt erkänts, att en utvidgning av den för närvarande
av enskilda organisationer bedrivna lägerverksamheten är synnerligen
önskvärd; samtidigt har man emellertid i stort sett enhälligt avstyrkt
förslaget till den del detta avser att göra deltagandet obligatoriskt
för elever vid vissa läroanstalter.

För egen del har jag på olika områden kunnat konstatera, att en läger -

Kungl. May.ts proposition Nr 178.

verksamhet av denna art, planlagd på det rätta sättet och bedriven under
lämplig och erfaren ledning, kan vara av den allra största betydelse som
ett led i ungdomens fostran för samhälleliga uppgifter. Såtillvida är jag
därför ense med de sakkunniga, att staten bör uppmuntra en verksamhet
med detta syfte. Däremot kan jag icke följa de sakkunniga, då de föreslå,
att lägervistelse bör bli obligatorisk för skolans barn. En oeftergivlig förutsättning
för ett gott resultat av verksamheten är, såsom ovan antytts, att
en erfaren ledarstab står till förfogande. Lika säkert som att ett läger under
god ledning ger ett gott resultat och blir till avsedd nytta, lika säkert är,
att ett läger, vars ledare icke äro uppgiften vuxna, vållar besvikelse och
misstämning bland deltagarna, kan framkalla en dålig i stället för god
anda i lägret med alla de konsekvenser detta för med sig och därför kan
bli till allvarlig skada. Jag är i likhet med många myndigheter icke övertygad
örn att möjligheter föreligga att inom rimlig tid anskaffa ett mot
den av de sakkunniga förordade lägerorganisationen svarande antal ledare
med den kompetens och lämplighet för denna uppgift, som måste fordras.
Enligt min mening bör denna verksamhet i fortsättningen liksom hittills
byggas på frivillighetens grund men däremot med hänsyn till dess betydelse
för ungdomens fostran i ökad utsträckning understödjas av allmänna
medel. Jag återkommer i ett senare avsnitt till denna fråga.

Jag har alltså, såsom redan av det nu sagda framgår, endast i vissa hänseenden
kunnat biträda de sakkunnigas förslag till värntjänstutbildning.
Sådan utbildning bör enligt mitt förslag införlivas med skolans normala
arbetsprogram endast försåvitt angår gossar och flickor i de högre klasserna
(i åldern 15 år och därutöver) och igångsättas successivt i den mån de
förutsättningar föreligga, som av mig i det föregående angivits. Obligatoriska
sommarläger kan jag icke förorda och ej heller övningar med militär
anstrykning för folkskolans elever. Så begränsad blir verksamheten i stort
sett av den omfattning, som av mig angavs i anförandet till statsrådsprotokollet
den 24 maj 1940.

Till detaljerna i fråga örn värntjänstutbildningens utformning vid de
olika läroanstalterna återkommer jag i nästföljande avsnitt.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 178.

lil. Värntjänstutbildningens närmare utformning.

a. Allmänna läroverk och högre kommunala skolor.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha, såsom av det föregående framgår, förordat, att värntjänstutbildningen
anknytes till friluftsverksamheten.

Gällande bestämmelser. Enligt gällande stadgor för rikets
allmänna läroverk, för kommunala flickskolor och för kommunala mellanskolor
skall under en tid, motsvarande minst 10, högst 12 dagar, det vanliga
skolarbetet ersättas av friluftsverksamhet, bestående av dels vandringar,
idrottsövningar och kroppsarbete i det fria, dels exkursioner och
andra studieutflykter. Befrielse från deltagande häri kan av rektor under
vårterminen meddelas lärjungar, som bereda sig till avläggande av realeller
studentexamen respektive tillhöra flickskolans högsta klass. Sålunda
frikallade elever skola under motsvarande tid åtnjuta ledighet. Friluftsverksamheten
förlägges antingen till fast friluftsdag, varvid för densamma
på arbetsordningen upptages viss regelbundet återkommande tid, eller till
rörliga friluftsdagar, så långt möjligt jämnt fördelade över läsåret, varvid
disponeras för varje tillfälle anvisad tid, eller ock till fasta och rörliga friluftsdagar
i förening. Sättet för friluftsverksamhetens ändamålsenliga inordnande
i skolarbetet bestämmes av rektor efter kollegiets hörande, och plan
för verksamhetens bedrivande fastställes av rektor efter samråd med vederbörande
lärare. Därest friluftsverksamheten förlägges till fast dag, skall rektor
efter kollegiets hörande uppgöra förslag till erforderliga jämkningar i
de fastställda timplanerna samt underställa förslaget skolöverstyrelsens
prövning. Vid friluftsverksamhetens planläggning och utförande skola i
övrigt tjäna till huvudsaklig ledning de anvisningar, som meddelas av skolöverstyrelsen.

Motsvarande bestämmelser finnas för högre folkskolor och praktiska mellanskolor
i den för dem gällande stadgan, dock att antalet friluftsdagar här
endast angives skola utgöra högst 12.

I viss utsträckning synas föreskrifterna beträffande friluftsverksamhet
lia vunnit tillämpning även vid kommunala gymnasier samt vid en del
privatläroverk, såsom högre goss- och samskolor, högre flickskolor och enskilda
mellanskolor.

Syftet med friluftsverksamheten är dels att bereda lärjungarna rekreation
och omväxling i det dagliga arbetet genom idrottslig verksamhet, studieutflykter
och dylikt, dels att erbjuda dem lämpliga tillfällen att komma
i närmare kontakt med livet utanför skolan och lära känna natur, folk,
arbetsliv m. m. samt vänja dem vid ett vårdat uppträdande och i övrigt
påverka deras personlighetsfostran.

I detta sammanhang erinras, att läsåret vid de allmänna läroverken
och vissa högre kommunala läroanstalter omfattar 38 veckor eller för de
elever, som i vanlig ordning bliva flyttade, 206 dagar. Beträffande de högre
folkskolorna skall läsåret i regel omfatta minst 36 veckor. För läroverken
och de kommunala mellanskolorna tillkommer tiden för inträdes- och flyttningsprövningar,
vilken tid beträffande flickskolorna inräknas i läsåret. I
läsåret inräknas den ledighet, som vid slutet av varje termin oundgängligen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.

erfordras för skolarbetets avslutande, samt påsk- och pingstloven. Läroverkens
läsår börjar senast första söckendagen i september och slutar inom juni
månad, därest icke särskilda omständigheter föranleda undantag. Dag för
terminernas början och slut bestämmes efter rektors förslag av eforus. För
mellan- och flickskolorna samt de högre folkskolorna gäller, att, därest ej
annorlunda är bestämt i skolans reglemente, läsåret börjar i augusti och
slutar i juni, samt att dag för termins början och slut bestämmes av skolstyrelsen
efter förslag av skolans rektor. För högre flickskolor och enskilda
mellanskolor synes läsåret i regel omfatta 36 respektive 38 veckor.

De sakkunniga ha ansett sig beträffande friluftsdagarna vid de allmänna
läroverken och liknande undervisningsanstalter böra uttala, att dessa dagar
i så måtto uppfyllt förväntningarna, att de givit omväxling i det dagliga
skolarbetet, att de flerstädes givit kontakt med livet utanför skolan och
att de givit lärjungarna en del ökade kunskaper och färdigheter, men att
deras program på grund av bristfällig organisation och brist på kompetenta
ledare på många håll varit för lösliga. I detta hänseende måste en ändring
ske. Utan tvivel kunde en väl organiserad och skickligt ledd utbildning i
vederbörande friluftsgrenar i förening med gymnastikundervisningen bilda
grundstommen till en ungdomens försvarsberedskap. Till denna utbildning
ansåge de sakkunniga redan av detta skäl, att värn tjänstutbildningen i första
hand borde anknytas.

Till de i friluftsverksamheten ingående grenarna, vilka för att värntjänstutbildningen
skulle kunna fylla sitt syfte måste erhålla ett delvis annat
innehåll, borde komma utbildning i luft-, gas- och brandskydd, målspaning,
rapportering och ordonnanstjänst samt olycksfallsvård. Vidare borde värntjänstutbildningen
omfatta för de manliga eleverna handgranatkastning,
skjutning, vapenkännedom och vapenvård samt för de kvinnliga eleverna
hem- och lägertjänst, hemsjukvård och barnavård.

Beträffande tiden för v ärntjänstutbild ningen förklara
de sakkunniga, att utbildningstiden borde kunna begränsas till 15 dagar.
1 anslutning härtill föreslå de sakkunniga, att i stället för nuvarande bestämmelser
örn friluftsdagar för läroverk och liknande läroanstalter måtte
införas bestämmelser av innehåll, att vid dessa skolor skulle finnas minst
15 frilufts- och värntjänstdagar per läsår, vilket innebure en ökning med 3.
Ökningen skulle vinnas genom förlängning av läsåret.

Detaljerna i de sakkunnigas förslag rörande utbildningsgrenarnas fördelning
på skilda åldersstadier och kön framgå av sammanställningen på
sid. 4.

Vid anordnandet av frilufts- och värntjänstdagtarna kunna, anse de
sakkunniga, de av skolöverstyrelsen utfärdade metodiska anvisningarna
i huvudsak tjäna till ledning. I vissa avseenden föreslå de
sakkunniga kompletteringar, varjämte särskilda anvisningar borde utfärdas
beträffande de nytillkommande grenarna. För att ge en bild av innehållet

Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.

i den speciella värntjänstutbildningen, sådan de sakkunniga tänkt sig
densamma, må följande utdrag här lämnas ur de sakkunnigas förslag
rörande anordnandet av utbildningen i varje ämne för sig. Vad beträffar
tini- och kursplaner torde få hänvisas till betänkandet; jfr även sammanställningen
på sid. 4).

Luft-, gas- och brandskydd.

Utbildningen, som främst avser att bibringa eleverna elementära kunskaper
och färdigheter i vad som hör till hemskyddet, bör omfatta allmän orientering,
brandtjänst, ordonnanstjänst, gasskyddstjänst och samarittjänst. Beträffande
den sistnämnda se nedan vid olycksfallsvård. Större delen av tiden anslås till
brandtjänst, som är hemskyddets viktigaste detalj.

Allmän orientering. Eleverna böra känna luftskyddets uppgifter och organisation
i stora drag. Bombflygets anfallssätt, anfallsmedel och de omständigheter,
som beröra träffsäkerheten, omnämnas därför inledningsvis. Beträffande
det militära luftförsvaret, som omfattar luftbevakningen, luftvärnet och jaktflyget,
lägges vid undervisningen huvudvikten på luftbevakningen, av vars
verksamhet det civila luftskyddet är i hög grad beroende. Enär elevernas uppgifter
inom det civila luftskyddet kunna väntas komma att falla huvudsakligen
inom ordonnanstjänsten, brandtjänsten och samarittjänsten, bör genomgås rapportsamlingsställenas
ändamål och organisation inom det allmänna luftskyddet.
Även industriluftskyddet bör omnämnas. Hemskyddets uppgifter och organisation
ägnas mera ingående behandling, varvid särskild vikt lägges vid
ordonnanstjänsten och brandtjänsten. Mörkläggningens betydelse kan lämpligen
under den mörka årstiden praktiskt demonstreras genom att påvisa det
ljussken, som vilar över ett upplyst samhälle med betonande av att även svaga
ljuskällor, särskilt örn de äro rörliga, lätt upptäckas på stora avstånd.

Brandtjänsten. Med tanke på det värde, som även i fredstid färdighet i eldsläckning
kan ha, böra synpunkter på eldsläckning i allmänhet samt de enklaste
reglerna för uppträdande på eldstället genomgås. Brandbomber och deras
bekämpande demonstreras i samband med husbrandvaktens utrustning. Husbrandvaktens
placering och uppträdande under flyglarm samt verksamhet efter
bombanfall genomgås.

Ordonnanstjänsten. Ungdomen lämpar sig särskilt väl för ordonnanstjänsten.
Cykeln är därvid ett gott hjälpmedel. Vid undervisningen betonas bland annat
ordonnans tjänstens betydelse för luftskyddets funktionsduglighet vid t. ex.
brott på telefonförbindelserna.

Gasskyddstjänsten. Stridsgaserna och gasmasken. Begreppen strids-»gaser»,
försvinnande stridsgas och kvarliggande stridsgas samt gasernas verkningssätt
böra klargöras. I samband härmed meddelas undervisning angående gasmasken
och dess egenskaper.

Luftskyddsövningar inom skolorna. Genom luftskyddsövningar inom skolorna
förberedes skolans eget luftskydd. Dessa övningar avse dels att under vistelse
i skolan lära eleverna att vid flyglarm under lugna och ordnade former sätta
sig i säkerhet, dels att med hjälp av äldre elever ordna hemskydd inom skolan.
Föreskrifter örn hur eleverna böra uppträda, därest flyglarm gives medan de
förflytta sig till och från skolan, böra även meddelas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.

Fortsatt utbildning. Den starkt begränsade tiden medgiver endast en ytlig
utbildning i luftskyddet. På platser, där luftskyddsföreningar finnas, bör för de
äldre eleverna framhållas önskvärdheten av att de sätta sig grundligare in i hithörande
frågor. Förbindelse bör för detta ändamål sökas med den lokala luftskyddsföreningen.

Målspaning, rapportering och ordonnanstjänst.

Utbildningen i målspaning avser

att uppöva och skärpa iakttagelseförmågan,

att bevara och utveckla den naturliga »jägarinstinkten» — förmågan att i
skog och mark känna, märka och se vad som sker i omgivningen —,
att i samband härmed förbereda, utveckla och uppöva förmågan att fältmässigt
spana mot fältmässiga mål och

att bibringa eleven för bevakningstjänst (luftbevakning, posttjänst vid läger
o. s. v.) erforderlig uppmärksamhet och iakttagelseförmåga.

Utbildningen skall främst inriktas på att bibringa eleverna blick för terrängens
utseende, lära dem giva akt på skuggor, dagrar och rörelser och genom fortsatt
övning bibringa dem förmågan att lägga märke till även mindre förändringar
i en terrängbild, uppöva förmågan att lyssna till och uppfatta olika ljud
samt av dessa draga slutsatser örn orsak och upphov.

Särskilt för skolungdom i städerna är det av stor vikt att de på detta sätt
bringas i kontakt med naturen. Utbildningen är — rätt bedriven — ägnad att
göra ungdomen förtrogen med naturen och även att skapa goda förutsättningar
för fortsatt utbildning till poster, bevakningsman, fältskyttar o. s. v. God förmåga
i målspaning förebygger risk för överrumpling.

Utbildningen i rapportering avser

att bibringa eleven förmåga att korrekt repetera och framföra ett muntligt
meddelande (innehållande bland annat orts- och tidsuppgifter),
att snabbt framföra rapporten kortaste och lämpligaste väg med användande
av olika förflyttningsmedel (till fots, på cykel, med skidor) samt sedermera
att självständigt avfatta en enkel, klar och redig rapport t. ex. över vad som
iakttagits vid en övning i målspaning.

Utbildning i rapportering kan delvis bedrivas i samband med övning i målspaning
och orientering.

Utbildningen i ordonnanstjänst avser — utöver att bibringa förmåga i rapportering
— att i övrigt göra eleven skickad att göra tjänst som ordonnans
bland annat genom att uppöva påpasslighet, vakenhet, hövlighet, raskhet och
initiativförmåga.

Den praktiska utbildningen äger rum dels i samband med övningar i rapportering,
dels genom att eleverna beredas tillfälle att som ordonnanser biträda
lärare och övningsledare vid olika slag av värntjänstövningar.

Olycksfallsvård.

Utbildning i olycksfallsvård åsyftar att göra ungdomen, manlig såväl som
kvinnlig, förtrogen med grundprinciperna för första behandling av skadad. Då
utbildningen måste vara i huvudsak praktisk och färdighet i förbandsläggning
kräver mycket övande, bör utbildningen fördelas på flera år med upprepade tillfällen
till övning under ett och samma läsår.

Kursplanen bör omfatta följande: första hjälpens betydelse; olika slag av första
förband och förbandslära (förbandsartiklar, deras uppgift och användning,

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 17S.

förbandsläggning med trekantig duk och med binda, omslag); sår och särbehandling;
brännskador; blödning och blodstillning; främmande föremåls borttagande;
benbrott, ledskador och stödjeförband; förgiftning; medvetslöshet; livräddning
och konstgjord andning; olycksfall genom elektricitet; skador på grund
av stridsgaser; transport av skadad.

Vid undervisningen är det av stor vikt, att hänsyn tages till elevernas allmänna
ståndpunkt och förmåga. Den teoretiska undervisningen bör i största möjliga
utsträckning anknytas till det praktiska arbetet och får ej göras till självändamål.

Handgranatkastning.

Handgranatkastning, huvudsakligen i form av målkast, bör förekomma i gossarnas
idrottsundervisning från och med klasserna 25 (l4).

Skjutning. Vapenkännedom och vapen vård.

Korthålls skjutning är skjutning på korta avstånd (10—30 m.) och med vapen
avpassade efter elevernas ålder. Den utgör grunden för den kommande utbildningen
med armégevär. Eleverna skola härunder inlära principerna för riktning
och avfyring, till en början utan ammunition, varvid riktställning bör komma
till användning, senare med ammunition.

Säkerhetsbestämmelser inskärpas före utbildningens början.

Luftgevär, salongsgevär eller liknande vapen böra användas för de yngre eleverna.
För att underlätta övergången till skjutning på större avstånd användes,
när så är möjligt, armégevär med övningsammunition (lämpligen kammarammunition).

Skolskjutning och jältmässig skjutning. Utbildningen äger rum huvudsakligen
med armégevär på 200 och 300 m. avstånd.

Sedan förmåga i avståndsbestämning och i val av riktpunkt bibringats eleverna,
ordnas enskild fältskjutning, först eventuellt på skjutbanan men senare örn
möjligt i terrängen.

Den fältmässiga skjututbildningen bör för de äldre eleverna dessutom omfatta
några exempel med fältskjutning i grupp. För att åstadkomma ett fältmässigt
uppträdande och för att ge övningen en mera verklighetstrogen bakgrund,
skall ett enkelt avfattat »läge» angivas för deltagarna, varvid hemvärnsbetonade
uppgifter företrädesvis böra förekomma.

De elever, som under skjutövningar på grund av begränsat utrymme på
skjutbanan, bristande tillgång på vapen eller dylikt icke kunna sysselsättas med
skjutning, övas lämpligen i anslutning till skjutplatsen i eldhandgrepp och exercis
samt avståndsbestämning, målspaning, kartläsning och, efter fullgjord skjutning
för dagen, i handgranatkastning.

Vapenkännedom och vapenvård. Vapnets konstruktion och vård samt isärtagning
och sammansättning (vid vapen, där detta förekommer) inläres dels före
skjututbildningens början och dels i samband med skjutning.

Hem- och lägertjänst.

Ifrågavarande undervisning är av betydelse för den kvinnliga beredskapen
överhuvudtaget. Den avser särskilt att sätta eleverna in i de problem, som beröra
civilbefolkningens levnadsförhållanden i krigstid, samt att bibringa dem
kunskaper och färdigheter i härmed sammanhängande och för dem lämpade
arbetsuppgifter. Sådana problem och uppgifter äro befolkningsomflyttning, utspisning,
anordnande av evakueringsläger m. m. Den äldre kvinnliga skolungdo -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.

men kommer att lia en given plats såsom medhjälpare i evakueringsläger, enär
dylika läger äro avsedda huvudsakligen för yngre skolbarn och personer, som
på grund av ålder, sjukdom eller lyte ej äro arbetsföra. Ifrågavarande elever
måste därvid ej endast biträda vid omhändertagandet av de yngre kamraterna
utan även kunna under föreståndarinnas ledning sköta andra vid lägret förekommande
sysslor.

Kursplanen för utbildningen bör omfatta, bland annat, förberedelser för och
verkställande av enskild, familje- eller gruppförflyttning; iordningställande och
vård av tillfällig bostad (skolsal, tält, lada och dylikt); förplägnad (kosthåll)
med begränsade tillgångar och under primitiva förhållanden; sanitetslära.

Utbildningen, som i huvudsak bör handhavas av skolkökslärarinna men beträffande
vissa delar även av slöjdlärarinna, måste vara förberedd genom och
anknyta till undervisning i hushållsgöromål och slöjd. För att tillgodose behovet
av att samtliga elever vid högre läroanstalter erhålla utbildning i denna värntjänstgren
är det synnerligen önskvärt, att undervisning i hushållsgöromål anordnas
även vid det ej ringa antal sådana skolor, där dylik undervisning nu ej
meddelas. Utbildningen, i vilken såväl individuella som gruppuppgifter böra
förekomma, bör i huvudsak förläggas till klasserna 55, 44 och ring I4, respektive
57, 4e (= 15—16 års ålder), men fortsatt undervisning och tillämpningsövningar,
huvudsakligen i form av förplägnadstjänst, böra anordnas i gymnasiets och
flickskolans högre avdelningar. Eleverna från dessa högre avdelningar böra även
utbildas att tjänstgöra såsom biträdande ledare i de lägre klasserna, en förutsättning
för att undervisningen skall kunna ske i grupper med eventuellt olika
uppgifter i varje grupp, varigenom mindre undervisningsmateriel behövs.

Huvudvikten bör läggas på det praktiska arbetet, vilket i möjligaste mån bör
förläggas utomhus samt anordnas så, att eleverna lära sig att använda enkla
och effektiva metoder, med ett minimum av redskap. Den teoretiska undervisningen
bör göras åskådlig genom demonstrationer, förevisning av bilder och
filmer eller genom att förena den med studiebesök på lämpliga platser.

I syfte att redan på tidigt stadium inrikta skolungdomen på det egna praktiska
arbetets stora betydelse, böra övningar av olika slag (»Red-dig-själv-arbeten»)
med början i skolans lägsta klasser utgöra en del av arbetsprogrammen
för frilufts- och värntjänstdagarna. Hit höra: packning av matsäck och utrustning
för skilda ändamål, knopslagning, cykelvård och -reparationer, skidvallning,
enkla snickeriarbeten, förfärdigande av för idrotts- och lägerliv lämpliga
redskap, klädesplagg, madrassvar, sov- och ryggsäck. Om skolträdgård finnes,
kunna arbeten med dess iordningställande och med odling av lämpliga växter
ingå i »red-dig-själv» -övningarna liksom även tillvaratagande av på orten vilt
växande, matnyttiga vegetabilier samt medicinalväxter.

Hemsjukvård.

Undervisningen i denna gren av sjukvård åsyftar att bibringa äldre kvinnliga
elever elementär kunskap örn en på rätt sätt ordnad och utförd sjukvård i
hemmet.

Barnavård.

Vid upprepade tillfällen och från olika håll har betonats, att barnavård borde
vara ett obligatoriskt skolämne för varje flicka. Ämnet är nu visserligen upptaget
i undervisningsplanerna för de praktiska linjerna i såväl flick- och mellanskolor
som högre folkskolor, men av redogörelserna för läsåret 1939/40 framgår,
att undervisning däri med undantag för något enstaka fall ej förekommit i
flickskolorna och endast undantagsvis i skolor av de andra slagen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.

De sakkunniga anse, att undervisning i detta viktiga ämne, där den ej ingår
i något av skolans övriga undervisningsämnen, bör ingå i värntjänsten. Utbildningen
synes med hänsyn till bland annat möjligheten att ordna ledarfrågan
böra anordnas såsom en koncentrerad kurs på minst 12—15 timmar fördelade
på 3 dagar, vari kan ingå en heldag, som sammanfaller med värntjänstverksamhet
för skolan i dess helhet. Den övriga för kursen använda tiden kan, örn så
anses ofrånkomligt, tagas igen på andra för skolan anordnade värntjänstdagar.

Utbildningen på värntjänstdagarna måste till en början på grund av ledarbrist
och organisatoriska svårigheter (sålunda bör t. ex. antalet deltagare per
kurs icke överstiga 30) begränsas till att omfatta vissa skolor. I första hand
böra därvid ifrågakomma de äldsta eleverna i flickskolor och gymnasier samt
de elever i seminarier, vilka vid inträdet ej ännu erhållit sådan utbildning, enär
dessa på grund av sin ålder och därmed sammanhängande mognad och ansvarskänsla
bäst kunna tillgodogöra sig utbildningen. I detta sammanhang vilja de
sakkunniga dock framhålla önskvärdheten av att snarast möjligt även andra
elever beredas tillfälle till undervisning i ämnet.

Skolöverstyrelsen.

Skolöverstyrelsen har, som nämnts, föreslagit, att den egentliga värntjänstutbildningen
koncentreras till en sexdagarsperiod före höstterminens
början.

Det vore en mycket enhällig uppfattning bland fackmän, som representerade
skjututbildning, att för dennas effektivitet en samlad övningstid,
ofta beräknad till omkring 6 heldagar eller 12 halvdagar i följd, vore vida
att föredraga framför de sakkunnigas förslag. För flickornas räkning hade
redan de sakkunniga själva kommit till samma åsikt, när det vore fråga
om barnavårdsundervisningen, som tänkts förlagd till en sammanhängande
3-dagarsperiod. Överstyrelsen delade i likhet med en mängd kollegier,
rektorer och andra denna mening örn fördelen från utbildningens
egen synpunkt av samlad arbetstid.

Men härtill bomme, att en sådan anordning utan tvivel vore fördelaktigast
även från organisatorisk synpunkt och med hänsyn till det övriga
skolarbetet. Om på detta sätt ett antal särskilt för den egentliga värntjänstutbildningen
avsedda dagar samlades vid höstterminens början, när
lärjungarna komrne utvilade tillbaka till skolan, så bortfölle den av
många uttalade farhågan, att de hittillsvarande idrottsdagarnas ursprungliga
och egentliga uppgift skulle gå förlorad, då de ofta krävande värntjänstövningarnas
innehåll överflyttades till dem. Och idrottsdagar av hittillsvarande
typ och i huvudsak samma innehåll, om ock med inslag ur
de sakkunnigas rikhaltiga program av tidsbetonad art, skulle som nu med
lämpliga mellanrum få avbryta skolarbetet. De skulle alltjämt i första
hand få tjäna behovet av omväxling och rekreation, och de skulle fortfarande
ge tillfälle till de värdefulla biologiska exkursionerna och andra
studieutflykter.

Det kunde vidare icke förnekas, att användningen av de hittillsvarande
friluftsdagarna, som dock existerat i ett dussin år vid läroverken, ännu
knappast överallt fått en fastare utformning, tinder sådana förhållanden
borde det icke vara oberättigat att befara, att de nya värntjänstdagarna
med sitt delvis mera speciella och svårbemästrade innehåll och sitt ökade
antal skulle åstadkomma en liknande situation som den, de ursprungliga
idrottsdagarna vållat. Ett plötsligt genomförande av de sakkunnigas för Bihang

till rilcsdagens protokoll 191fl. 1 sami. Nr 178. 3

34 Kungl. Majda proposition Nr 178.

slag skulle därför kunna komma att alstra besvikelse över resultatet av
utbildningen.

Därtill bomme yttermera, att dessa många över läsåret utströdda dagar
skulle onödigt splittra skolarbetet, vilket så långt som möjligt borde
skyddas.

Vidare vore det obestridligt, att det åtminstone ännu så länge vore
otillräckligt sörjt för ledare av värntjänstövningarna, såvitt de skulle ligga
inströdda i skolåret, så att ett planmässigt anlitande av fackkunniga
krafter utanför skolan bleve försvårat eller omöjliggjort. Ja, ej ens skolans
egna krafter skulle kunna vid en sådan spridd anordning effektivt
tillvaratagas.

Här borde ock beaktas, såsom i flera yttranden påpekats, att örn på timlärarna
skulle utan vidare tillämpas den stadgade skyldigheten att medverka
vid idrottsverksamheten, ett i förhållande till avlöningen oskäligt
arbete skulle behöva uttagas av dessa svagast avlönade lärargrupper,
vilkas arvode ju stöde i direkt proportion till deras antal undervisningstimmar
inom det specialfack, för vilket de vore engagerade.

Ytterligare fördelar med en sexdagarsperiod, medan sensommarvädret
ännu rådde, vore, att flickornas övningar i stor utsträckning kunde förläggas
utomhus och att simning då kunde idkas i det fria, där förutsättningar
eljes funnes härför. Och, sist men icke minst, på detta sätt kunde
den fördyrande förlängningen av läsåret vid de allmänna läroverken och
med dem jämställda läroanstalter undvikas.

Alla dessa synpunkter hade övertygat överstyrelsen örn lämpligheten
av att den egentliga värn tjänstutbildningen borde förläggas till en samlad
period om sex dagar och att i fråga örn läroverken denna sexdagarsperiod
borde förläggas till början av höstterminen.

Mot en dylik koncentrerad förläggning av värntjänstövningarna hade
anmärkts, att skjutbanorna ej skulle förslå. Detta skulle särskilt gälla
Stockholm med dess stora lärjungantal. Överstyrelsen har med anledning
härav vidtagit en speciell undersökning på denna punkt för Stockholms
vidkommande och därvid kommit till det resultatet, att denna detalj
ginge att ordna.

Efter att ha övervägt olika anordningar för anknytningen till
skolarbetet av denna sexdagarsperiod hade överstyrelsen
stannat för följande tillvägagångssätt:

Som bekant hade de allmänna läroverken och de kommunala mellanskolorna
266 dagars (38 veckors) undervisningstid under läsåret. Men dessa
38 veckor föreginges av en vecka, för vilken även avlöning utginge till
samtliga lärare och som i behövlig utsträckning skulle användas till inträdesoch
flyttningsprövningar. Denna veckas sex arbetsdagar kunde nu användas
till den egentliga värntjänstutbildningen. I den mån till ledare
vid dessa egentliga värn tjänstövningar användes instruktörer utanför lärarnas
led, såsom, enligt överstyrelsens mening med fog, påyrkats av en
ansenlig mängd vittnesgilla bedömare, uppstode ingen friktion alls med det
skolarbete, som då bedreves, d. v. s. prövningarna, utom att de lärjungar,
som deltoge i dessa, i behövlig grad finge permitteras. För att ett fastare
grepp örn lärjungestocken skulle ernås, torde det vara lämpligt, att anmälningarna
till det nya läsåret ägde rum första dagen av här avsedda vecka

Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.

och att alla även nyanmälda lärjungar inom ifrågakommande klasser,
oavsett om de komme att sedan tillhöra läroverket eller ej, bleve skyldiga
att deltaga i värntjänstutbildningen, där ej rektor funne skäl till befrielse.
Utbildningen kunde eventuellt fortgå även under uppropsdagen, då lärares
och lärjungars närvaro krävdes endast en eller annan timme.

Vid de kommunala flickskolorna, där ingen särskild vecka vore anslagen
till prövningar, torde för dessa övningar kunna tagas i anspråk dels de dagar,
som nu användes till prövningarna jämte uppropsdagen, tillsammans omkring
fyra dagar, dels två av de vanliga idrottsdagarna. Liknande anordning
torde bli erforderlig vid vissa högre folkskolor.

För närvarande vore stadgat, att nyinskrivna lärjungar »omedelbart efter
deras intagning i läroverket» skulle underkastas läkarundersökning av skolläkaren.
Om den av överstyrelsen föreslagna anordningen av värntjänstutbildningen
komme till stånd, torde de nyanmälda lärjungar, som skulle deltaga
i värn tjänstövningarna, böra få sin läkarundersökning, innan de började
med dessa. I regel bleve det ju endast till första ringen, som något större
antal nya lärjungar anmälde sig; de torde eventuellt kunna hinna undersökas
redan anmälningsdagen och före övningarnas början.

Nu funnes emellertid vid läroverken åtskilliga lärare, som ägde sådan
utbildning och sådant intresse för värntjänstutbildningen, att de borde
ifrågakomma som ledare. Det torde i viss utsträckning icke vara oöverkomligt
att överflytta dessas befattning med prövningarna på kamrater. Övningslärarna,
alltså exempelvis gymnastiklärarna och lärarinnorna i slöjd
och hushållsgöromål, vore i alla händelser då, ehuru avlönade, fria från
undervisning och kunde alltså stå till disposition, fastän billigheten syntes
kräva viss gottgörelse för deras genom värntjänstarbetet ökade arbetsprestationer.

Till ledare utom nyss avsedda lärare borde givetvis för pojkarnas övningar—
huvudsakligen skjutövningar och därmed sammanhängande moment
— i första hand anlitas militära instruktörer. Men då under nuvarande
förhållanden risk torde föreligga för att icke tillräckligt många sådana
kunde undvaras för militära behov, borde vidare lämpliga hemvärns- och
landstormsmiin kunna tagas i anspråk. En särskild kategori, som här, såvitt
möjligt, borde ihågkommas, utgjordes av läraraspiranter och unga lärare
utan anställning men med tillräcklig militär utbildning.

För ledningen av flickornas övningar borde ifrågakomma, utom gymnastiklärarinnor,
lämpliga instruktriser med god utbildning för sjukvård, respektive
barnavård o. s. v.

En sådan norm för utväljande av ledare för den egentliga värntjänstutbildningen
syntes överstyrelsen stå i god överensstämmelse med riksdagens
och departementschefens uttalade förutsättning: att utbildningen skulle
handledas pä ett omdömesgillt sätt och under sådan statlig kontroll, att den
fyllde en verklig uppgift i den allmänna försvarsberedskapen.

Det borde åligga rektor att i god tid, exempelvis örn möjligt före den
1 juni varje är, inkomma till skolöverstyrelsen med uppgift på det beräknade
antalet ledare jämte förslag till sådana. På huvudledaren, alltså i
normala fall gymnastikläraren, borde det ankomma att utarbeta detaljerat
program för övningarna och minst en månad före övningarnas början underställa
rektor detsamma.

f anslutning till sin uppfattning angående lämpligt åldersstadium för den
egentliga värntjänstutbildningen föresloge överstyrelsen, att denna skulle

Kungl. Mårds proposition Nr 178.

beröra allenast gymnasiernas och högsta realskoleklassens
lärjungar. Då emellertid, särskilt i mindre, fristående
realskolor och motsvarande skolformer, antalet lärjungar i högsta klassen
ofta vore mycket litet, syntes hinder ej böra möta för att lärjungar ur näst
högsta klassen, vilka ägde därför lämpad utveckling, finge frivilligt utfylla
sådana små lärjungegrupper.

Beträffande de grenar, som borde förekomma vid
sexdagarskursen, utginge överstyrelsen från att i första hand sådana
borde odlas, som kunde ge det snabbaste och värdefullaste utbytet
för landets värnkraft, d. v. s. för pojkarnas vidkommande skjutning, för
flickornas hem- och lägertjänst samt hemsjukvård.

Fältskjutning borde ej ifrågakomma liksom ej heller andra övningar,
som förutsatte alltför stora ansträngningar, eller en träning, som ej kunde
åstadkommas på den korta tid, varom det kunde bli fråga vid skolorna,
eller som vore förbundna med alltför stora risker för olycksfall. Av sådana
skäl borde exempelvis ej heller uthållighetslöpningar eller nattövningar
förekomma.

Där goda förutsättningar därför funnes, kunde i planen för flickornas
värntjänstutbildning eventuellt en kurs i barnavård inläggas i sexdagarsperioden,
därest instruktriser kunde erhållas från svenska fattigvårds- och
barnavårdsförbundet eller på platsen förefintlig mödra- och barnavårdscentral.
Dock syntes, fastän den av överstyrelsen förordade anordningen
av värntjänstutbildningen utginge från en längre sammanhängande utbildningstid
än de sakkunniga räknat med, någon mera allmän utbildning i barnavård
icke genom förbundets medverkan kunna komma till stånd, detta
på grund av svårigheten att ordna ledarfrågan. Värdet av en kurs av det
summariska slag, de sakkunniga föreslagit, torde emellertid kunna diskuteras.
Frågan, huruvida undervisning i barnavård i större utsträckning än
som nu förekomme läte sig inpassas i skolundervisningen, torde ankomma
på 1940 års skolutredning att undersöka.

Beträffande programmet för de under läsårets lopp återkommande
idrottsdagarna erbjöde de sakkunniga enligt överstyrelsens mening ett gott
och fylligt material, som kunde komma till användning på skolans olika
åldersstadier. Vid dettas utnyttjande borde dock — liksom vid sexdagarskursens
planläggande — den anvisningen i utredningsdirektiven hållas i
minne, att verksamheten ej borde splittras på för många utbildningsgrenar.
Det borde också tillses, att övningarna ej gjordes för krävande.

Sedan Kungl. Maj:t fastställt de allmänna grunderna för värntjänstutbildningens
ordnande, syntes det lämpligen böra anförtros åt skolöverstyrelsen
att låta utarbeta provisoriska riktlinjer för verksamhetens bedrivande,
åtföljda av exempel på planläggning av övningarna. Åt 1940 års skolutredning
torde böra överlämnas att med stöd av vunnen erfarenhet överväga
en mera definitiv utgestaltning av värntjänstutbildningens och idrottsdagarnas
program.

Skolöverstyrelsen hade emellertid förutsatt, att i princip de över läsåret

Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.

spridda idrottsdagarnas hittillsvarande allmänna ändamål skulle kvarstå
oförändrat (och alltså bland annat fortfarande inbegripa biologiska, geografiska
och andra studieutflykter), dock med tillägg av utbildning i luft-,
brand- och gasskydd samt annan samhällstjänst. Kvarstå borde givetvis
även nu gällande tillstånd enligt Kungl. Maj:ts beslut den 24 maj 1940 att
i lämplig utsträckning använda sådana dagar för ytterligare övning i skjututbildning
för manliga lärjungar.

Anledning förelåge under nu angivna förutsättningar enligt skolöverstyrelsens
mening icke att ändra de hittillsvarande idrottsdagarnas antal (10
—12). Med hänsyn till förestående examensarbete borde emellertid även
rektors befogenhet att medge viss befrielse för lärjungarna i gymnasiets
högsta ring och realskolans och motsvarande skolformers högsta klass från
deltagande i friluftsverksamheten bibehållas.

Genom tillkomsten av den koncentrerade vämtjänstutbildningen vid
höstterminens början — som alltså för gymnasieringarna och realskolans
högsta klass gåve (6 + 10 å 12 =) 16 ä 18 värntjänst- och idrottsdagar
(med viss jämkning för högsta ringen och högsta klassen) — torde likväl
större effektivitet i det hela utvinnas för landets värnkraft än genom den
av de sakkunniga föreslagna anordningen med 15 värntjänst- och friluftsdagar
för alla årsklasser (utom l5).

De av de sakkunniga och skolöverstyrelsen förslagsvis upprättade timplanerna
för de speciella värntjänstgrenarna, såvitt de avse gymnasierna,
realskolans avslutningsklass samt flickskolorna utvisar följande ämnesfördelning: -

De sakkunnigas förslag.
Antal dagar1 ägnade åt

Ämne	I1, 55, 41, 57,46	II4, Is, 67, 56	lil4, II3, V, 6°	IV4, III*
gossar	lickor	gossar	flickor	gossar flickor	gossar flickor
Luftskydd m. m............	1	1	Va	V*	i	1	‘/a	7*
Rapporttjänst m. m..........	2	2	l v»	l*/a	i	lVa	Va	‘/a
Olycksfallsvård............	Va	—	V»	—	V*	Va	‘/a	27»
Skjutning m. m............	6	—	G	—	6	—	6	—
Hem- och lägertjänst.........	—	7	-	2	—	2	—	3
Hemsjukvård.............	—	—	—	5	—	—	—	—
Barnavård...............	—	—	—	—	—	4	—	—
Summa dagar	97*	10	8’/a	9	84/a	9	77»	67.

'') Heldag beräknas till 4—5 timmar, halvdag till 2—2''/a timmar.

Kungl. Majlis proposition Nr 178.

Skolöverstyrelsens förslag.
Antal timmar, ägnade åt

Ämne	I4, 55, 44, b\ 4a	II4, I3, 67, 56	lil4, II3, V, 66	IV4,	lil3
gossar	flickor	gossar	flickor	gossar	flickor	gossar	flickor
Luftskydd m. m............	3	2	4	2	3	2''A		2''A
Rapporttjänst m. m.........	5	5	6	3	5	5	—	212
Olycksfallsvård............	1	—	—	—	—	7''/«	—	10
Skjutning m. m............	19	—	20	—	16	—	16	—
Uppträdande i mindre militära enheter	—-	—	—	—	''4	—	6	■-
Instruktion av yngre elever.....	—	—	—	—	—	—	8	—
Lägerliv................	2	—	—	—	2	—	—	—
Simning................	—	5	—	5	—	5	—	5
Hem- och lägertjänst.........	—	18	—	5	—	10	—	10
Hemsjukvård.............	—	—	—	15	—	—	—	—
Summa timmar	30	30	30	30	30	30	30	30

Övriga myndigheter.

De myndigheter, som hörts i ärendet, ha i allmänhet icke — utöver vad
som framgår av det referat, som i det föregående lämnats rörande de allmänna
grunderna för värn tjänstutbildningen — gått närmare in på detaljerna
i de sakkunnigas förslag om utbildningens utformning. Av handlingarna
i ärendet inhämtas dock följande:

Medicinalstyrelsen har framhållit, att beträffande organisationen av undervisningen
i olycksfallsvård, hemsjukvård och barnavård flera problem
erbjöde sig, som kunde medföra modifikationer i de sakkunnigas förslag.
Styrelsen förutsatte, att den bleve i tillfälle att närmare uttala sig härom,
då förslaget stöde inför sin definitiva praktiska utformning.

Socialstyrelsen har av skäl, som av den förut lämnade redogörelsen framgår,
funnit erforderligt, att programmet för bland annat flickornas värntjänst
bleve föremål för en översyn. Därvid borde en särställning beredas
ämnet barnavård.

I betänkandet betonades, att undervisning i barnavård, ehuru den upptagits
i undervisningsplanerna, icke annat än undantagsvis förekommit i
flick- och mellanskolor eller i högre folkskolor. Det vore utan tvivel mycket
betydelsefullt och för deras utveckling hälsosamt, att flickorna på det
högre skolstadiet mera allmänt finge en inblick i ämnet barnavård. I
denna del ville styrelsen därför förorda det i betänkandet framförda förslaget,
under framhållande av att utnyttjandet av några friluftsdagar för
dylikt ändamål likväl endast skulle komma i fråga såsom ett provisorium
och i avvaktan på en mera tillfredsställande anordning med obligatorisk
hemvårdsundervisning för kvinnlig ungdom.

Statens utrymning skommission har framhållit önskvärdheten av all utbildning,
som ökade barnens förmåga att finna sig tillrätta vid en utrymning,
särskilt olycksfallsvård, luft-, gas- och brandskydd samt lägerliv.

Den av de sakkunniga föreslagna utbildningen på dessa områden kunde i
angivna hänseende giva ett värdefullt resultat, om tillräckligt lång tid
ansloges för densamma. Emellertid hade de sakkunniga i planen för använd -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 17S.

ning av frilufts- och värntjänstdagar tilldelat denna utbildning så ringa
tid, att det syntes kommissionen vara tvivel underkastat, örn några resultat
av praktiskt värde kunde erhållas vid utbildningen.

Såsom särskild utbildning för flickor hade de sakkunniga föreslagit ämnena
hem- och lägertjänst, hemsjukvård och barnavård. I betänkandet hade
åberopats, att den äldre kvinnliga skolungdomen hade sin givna plats såsom
medhjälpare i evakueringsläger, och vid kursplanernas uppgörande
syntes man särskilt ha tagit sikte på att utbilda nämnda skolungdom för
tjänstgöring å utrymningsförläggningar.

Utrymningskommissionen hade, såsom de sakkunniga anfört, räknat med
att skolflickor i de högre klasserna i en viss utsträckning skulle tagas i
anspråk såsom biträdande ledare å internatförläggningar för mindre barn.
Vid den sommaren 1940 anordnade utflyttningen till landet av vissa skolbarn
hade i detta hänseende gjorts goda erfarenheten Det vore givet, att
den föreslagna utbildningen, örn den gåves lämpligt innehåll, komme att
avsevärt öka den äldre skolungdomens användbarhet. För utbildningen i
hem- och lägertjänst hade de sakkunniga, såvitt anginge allmänna läroverk,
flickskolor med flera undervisningsanstalter, enligt planen upptagit
en så rikligt tillmätt tid, att eleverna därunder kunde bibringas kunskaper,
som skulle bli av värde vid en eventuell utrymning.

Domkapitlen lägga särskild vikt vid utbildningen i de färdigheter, som
under alla förhållanden ha sitt värde för olika livsområden och som därjämte
utgöra ett tillskott i försvarsberedskapen, eller närmare bestämt de
utbildningsgrenar, som icke ha direkt militär natur. Av förut lämnade redogörelser
framgår även, att tanken på vapenutbildning för de mognarn lärjungarna,
särskilt på gymnasiestadiet, med hänsyn till tidsförhållandena
vunnit anslutning.

Flera länsstyrelser ha uttalat önskemål om större koncentration och specialisering.
Några ha särskilt framhållit betydelsen av luftskyddsutbildning.
Beträffande flickornas utbildning ha två länsstyrelser framhållit såsom
önskvärt, att den i större utsträckning förlädes utomhus.

Länsstyrelsen i Uppsala har, bland annat, framhållit, att ungdomen i viss
utsträckning inom det frivilliga luftskyddet erhållit utbildning i luftskydd
och dylikt med mycket gott resultat. Denna utbildning hade i fråga om
rapport- och ordonnanstjänst tagit 15—20 timmar samt beträffande luft-,
gas- och brandskydd 10 timmar. Den av de sakkunniga föreslagna utbildningstiden
syntes därför väl knapp. Ledarna för målspaning, rapportering,
ordonnanstjänst och orientering borde vara idrottsmän eller militärer. I
fråga örn flickornas hem- och lägertjänst syntes de sakkunniga icke ha tagit
tillräcklig hänsyn till de detaljerade evakueringsplanerna. Att val av matsedel
och portion sberäkningar skulle överlämnas åt skolflickor syntes alldeles
uteslutet. Utbildningen syntes lämpligare böra anknytas till kurserna
i huslig ekonomi. Utbildning i hemsjukvård och hygien vore mycket
önskvärd. T stället för barnavårdskurser i de största städerna syntes det
lämpligare att oftare anordna frivilliga kurser genom barnavårdsförbunden.

Övriga yttranden.

Skolöverstyrelsen har sammanfattat de av överstyrelsen infordrade yttrandena,
i vad desamma avse värntjänstutbildningens olika grenar, på följande
sätt:

Departe mentschefen.

Kungl. Martts ''proposition Nr 178.

Av värntjänstutbildningens olika grenar vore handgranatkastningen den,
vars lämplighet mest ifrågasattes, särskilt för lägre åldersstadier. Svenska
gymnastikdirektörsförbundet räknade den dock till idrotten, ej till värntjänsten,
och Sveriges skolungdoms gymnastik- och idrottsförbund kallade
den för en utmärkt idrottsövning, som emellertid borde bedrivas mest som
målkast och utgå ur folkskolans program. I övrigt hade man, vad de manliga
lärjungarna anginge, i allmänhet ingenting att anmärka mot de olika
momenten i och för sig, men väl, både för pojkarnas och flickornas del, på
den stora mångfald av värntjänstgrenar, på vilka de sakkunniga tänkte sig
utbildningen splittrad. I stället, menade man, hade man bort inskränka
antalet grenar och söka ernå verkliga resultat i dem, som bleve övade.
Lämpligt hade varit, anfördes även, att i samma syfte låta lärjungarna
specialisera sig, så att en grupp finge i huvudsak ägna sig åt en viss gren,
en niman grupp åt en annan gren. På så sätt finge alla effektiva kunskaper
i någon gren. Ofta betecknades de föreslagna övningarna som väl svåra
för det stadium, där de föreslagits börja. Vad särskilt de för flickor avsedda
sysselsättningarna beträffade, påtalades emellertid i flera yttranden, att
dessa skulle komma att till en mycket stor del förutsätta inomhusvistelse.

I ej få remissvar kritiserades inläggandet av en kurs i barnavård, omfattande
endast tre dagar. Somliga funne en sådan tämligen värdelös.

Rätt vanlig vore önskan att i stället få en grundligare undervisning i
barnavård inlagd i flickskolornas ordinarie undervisning, vilket enligt centralstyrelsen
för flick- och samskoleföreningen borde bli fallet även med
undervisningen i hemsjukvård, och på ett och annat håll rekommenderades
detta uppslag i den nu arbetande stora skolutredningens åtanke.

Å andra sidan uttalades här och var glädje och tacksamhet över det
material för värntjänst- och idrottsdagarnas bruk, som av de sakkunniga
sammanförts och som kunde komma till god nytta, även om icke själva
deras plan följdes.

I de yttranden, som inkommit från politiska, religiösa och ideella sammanslutningar
m. fl., ha några närmare uttalanden beträffande värntjänstutbildningen
i sammanhang med friluftsverksamheten vid läroverken i allmänhet
icke gjorts. I ett flertal fall ha uttryckts önskemål om att större
vikt skulle läggas vid stärkande av den moraliska värnkraften och ungdomens
uppskattning av vad som skall försvaras. I ett pär fall har behovet
av större koncentration framhållits.

I det föregående har jag uttalat min anslutning till skolöverstyrelsens
förslag rörande värntjänstutbildningens förläggande till en samlad period
omedelbart före höstterminens början. Vad överstyrelsen anfört synes visa,
att en dylik anordning rent organisatoriskt är till fördel och låter sig genomföra
utan nämnvärda olägenheter. De lärare, som lämpa sig såsom ledare,
synas sålunda utan större tekniska svårigheter kunna stå till förfogande för
utbildningsverksamheten. Såsom av det föregående framgår, torde det vid
en sådan planläggning av verksamheten även vara lättare att erhålla militära
instruktörer i den mån sådana befinnas böra tagas i anspråk.

Mot detaljerna i överstyrelsens förslag torde i huvudsak intet vara att
erinra. Det bör framhållas, att utbildningsperioden vid de kommunala

Kungl Majda proposition Nr 178.

flickskolorna och vissa högre folkskolor av skäl, som skolöverstyrelsen anfört,
torde böra inskränkas till fyra dagar. För att värn tjänstutbildningen
må bli likvärdig för dessa skolors del, böra dock två av de obligatoriska
friluftsdagarna ägnas åt värntjänstutbildning, varvid bör tillses, att såvitt
möjligt endast utomhusövningar förekomma.

Beträffande de olika utbildningsgrenar, som böra ingå i värntjänstutbildningen,
har skolöverstyrelsen i stort sett icke framställt några erinringar
mot de sakkunnigas förslag. Även jag anser mig kunna i huvudsak
förorda det program, som av överstyrelsen föreslagits. Emellertid vill jag
framhålla vikten av att värn tjänstutbildningen så långt ske kan inriktas på
individuell handledning av eleverna, så att dessa på effektivaste sätt erhålla
de kunskaper och färdigheter, som med utbildningen åsyftas. Det
torde få ankomma på Kungl. Majit att med beaktande av vad sålunda anförts
fastställa allmänna grunder för värn tjänstutbildningens ordnande,
varefter det bör ankomma på skolöverstyrelsen att i samråd med vederbörande
fackmyndigheter utarbeta riktlinjer för verksamhetens bedrivande.

Värntjänstutbildningens utformning enligt de grunder, som sålunda av
mig förordats, får givetvis i viss mån försökskaraktär. Jämkningar i programmet
böra vidtagas i den mån erfarenheter vinnas eller ändrade förhållanden
därtill föranleda.

En av de kvinnliga ämnesgrenar, som enligt de sakkunnigas förslag skulle
ingå i värntjänstutbildningen, nämligen barnavård, har tilldragit sig ett
särskilt intresse i vissa remissyttranden. De sakkunniga ha tänkt sig undervisningen
i barnavård ordnad genom av svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet
anordnade ambulerande kurser om tre dagar i följd. Socialstyrelsen,
medicinalstyrelsen och styrelsen för statens institut för folkhälsan
m. fl. ha tillstyrkt införande av obligatorisk utbildning i barnavård. I
vissa yttranden, bland annat av skolöverstyrelsen, yppas tvekan i fråga
om värdet av en kortare kurs i detta ämne. Vid en koncentration av den
egentliga värntjänstutbildningen till en samlad period före höstterminens
början på sätt jag förordat, torde, såsom skolöverstyrelsen framhållit, undervisning
i barnavård icke lämpligen kunna anordnas i den form, de sakkunniga
tänkt sig. Med hänsyn härtill och med beaktande av den tvekan rörande
den föreslagna utbildningens ändamålsenlighet, som kommit till synes, är
jag icke nu beredd att förorda införande av barnavårdsutbildning såsom en
obligatorisk utbildningsgren. Jag vill dock framhålla mina starka sympatier
för de sakkunnigas uppslag och förutsätter i likhet med skolöverstyrelsen,
att spörsmålet blir föremål för övervägande inom 1940 års skolutredning.

Det förslag i fråga om värntjänstutbildningens utformning, jag här förordat,
lämnar i princip den nuvarande obligatoriska friluftsverksamheten
obeskuren. I likhet med skolöverstyrelsen förutsätter jag dock, att frilufts -

Kungl. Majda proposition Nr 178.

övningarnas nuvarande program i lämplig omfattning kompletteras med
sådana övningar, som även ingå i den speciella värntjänstutbildningen,
såsom luft-, brand- och gasskydd och annan beredskapstjänst. Det nu gällande
medgivandet att i lämplig utsträckning använda idrottsdagar till
skjututbildning torde även böra kvarstå; härigenom möjliggöres vidmakthållande
av de färdigheter, som förvärvats under den samlade utbildningsperioden.
— Med den ståndpunkt rörande värntjänstutbildningens anknytning
till friluftsverksamheten under läsåret, som jag sålunda intagit, saknar
jag anledning att förorda en ökning av antalet friluftsdagar.

Det hittills anförda har haft avseende närmast på de åldersgrupper, för
vilka värntjänstutbildning enligt mitt förslag bör vara i princip obligatorisk.
För de lägre klasserna torde vissa av de såsom värntjänstgrenar betecknade
övningarna böra i lämplig utsträckning upptagas på programmet
för friluftsverksamheten. Sålunda torde övningar i luft-, gas- och brandskydd
böra förekomma liksom ock i någon utsträckning även i annan beredskapstjänst.

b. Folk- och fortsättningsekolor. Folk- och
småskoleseminariet.

Folk- och fortsättningsskolor.

I det föregående har jag icke ansett mig kunna tillstyrka de sakkunnigas
förslag örn införande inom folk- och fortsättningsskoleväsendet av de mera
militärt betonade grenarna av den föreslagna värntjänstutbildningen. Jag
saknar sålunda anledning att här närmare beröra vad i detta hänseende anförts
av de sakkunniga och i de avgivna yttrandena. Till övervägande kvarstår
emellertid de sakkunnigas förslag om införande av obligatoriska
friluftsdagar inom folk- och fortsättningsskoleväsendet.
Ehuru detta spörsmål icke torde vara av
natur att erfordra riksdagens medverkan, har jag likväl ansett mig böra
i detta sammanhang lämna en kort redogörelse för innebörden i föreliggande
förslag.

Gällande bestämmelser. För de egentliga folkskolorna finnas vissa bestämmelser
om friluftsdagar. Sålunda stadgas i undervisningsplanen för
rikets folkskolor (under anvisningar till kursplanen för ämnet gymnastik
med lek och idrott), att efter skolstyrelsens bestämmande böra, där så ske
kan, minst 4 halva eller 2 hela dagar under vardera höst- och vårterminen
användas för av lärare ledda lekar och idrottsövningar i det fria. Sedan
den årliga lästiden i ett stort antal skoldistrikt ökats i samband med 1937
års lönereglering för folkskollärarpersonalen, har skolöverstyrelsen i skrivelse
den 20 oktober 1938 till statens folkskolinspektörer anfört, att i de
minst 214 verkliga undervisningsdagarna vid skolor med 39 veckors årlig
undervisningstid finge inräknas högst 3 dagar varje termin, vilka kunde
under vederbörande lärares ledning ägnas åt friluftsverksamhet i form av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.

idrottsövningar, studieutflykter eller dylikt. Vid 36 % veckors årlig undervisningstid
med minst 203 verkliga undervisningsdagar borde friluftsdagarnas
antal bestämmas till högst 2 varje termin.

De sakkunniga framhålla, att de lokala myndigheterna, vilka i första
hand hade att fatta beslut om införande av friluftsdagar, över hela vårt
land ådagalagt insikt om värdet av ungdomens fysiska fostran i skolans
hägn. I reglementena för skoldistrikten förekomme nämligen allmänt föreskrifter
om friluftsverksamhet. Antalet friluftsdagar varierade givetvis för
olika distrikt men syntes i allmänhet vara bestämt för distrikt med 39
veckors lästid till högst 6, för en del dock upp till 8, samt för distrikt, där
lästiden vore kortare, till högst 4. Även i reglementen för en del fortsättningsskolor
hade önskemål om friluftsverksamhet beaktats.

Framställningar om införande av obligatoriska friluftsdagar i folkskolan
ha gjorts av styrelsen för Sveriges folkskollär arförbund och centralstyrelsen
för Sveriges allmänna folkskollär arförening.

De sakkunniga ha i princip anslutit sig till de i dessa framställningar
anförda synpunkterna men ansett friluftsövningarnas innehåll böra bestämmas
i anslutning till förslaget om obligatorisk värntjänst även för folkskoleungdom.

I de avgivna yttrandena har förslaget örn obligatoriska friluftsdagar
vunnit allmän anslutning.

Skolöverstyrelsen har anfört bland annat, att — i avvaktan på den revision
av för folkskolan gällande undervisningsplan, varom förslag vore att
vänta från 1940 års skolutredning — ordnandet av friluftsdagar i folkskolan
borde provisoriskt kunna regleras redan innevarande år. Den definitiva
utformningen av programmet för dessa friluftsdagar borde emellertid
ske i samband med en revision av undervisningsplanen. Det syntes därför
lämpligt, att denna fråga hänskötes till 1940 års skolutredning.

Örn friluftsverksamheten skulle bli till verkligt gagn, borde den vara val
organiserad och erhålla en målmedveten inriktning. Den borde icke endast
utgöra omväxling i det dagliga skolarbetet utan dessutom vara ett betydelsefullt
led i ungdomens fysiska fostran, giva lärjungarna någon kännedom
örn och färdighet i samtliga inom skolan förekommande idrottsgrenar,
utveckla lärjungarnas kamratkänsla och hjälpsamhet samt uppamma mod,
rådighet och förmåga att uthärda strapatser. Friluftsdagarna syntes också,
ehuru i begränsad omfattning, kunna användas till studieutflykter.

Överstyrelsen erinrade om sin principiella ståndpunkt, att vapenövningar
icke borde förekomma i folkskolan. Överstyrelsen funne likväl vad de sakkunniga
föreslagit i fråga örn icke militärt betonade övningar beaktansvärt.
Överstyrelsen ville för sin del ansluta sig till de sakkunnigas förslag,
att utbildning under friluftsdagarna borde så vitt möjligt ske i följande
grenar: smålekar, fri idrott, bollspel, idrottsliga lekar, trafikundervisning;
simning och livräddning; skidlöpning och skridskoåkning; orientering; terränglekar;
lägerliv. Jämväl övningar i luft-, gas- och brandskydd, i målspaning,
rapportering och ordonnanstjänst samt i olycksfallsvård syntes,
där så ske kunde, böra anordnas. Flickorna borde därjämte erhålla utbildning
i hem- och lägertjänst, hemsjukvård och eventuellt barnavård. En del
av denna undervisning borde i vissa fall kunna förläggas till fortsättningsskolan.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.

Överstyrelsen vore icke beredd att nu framlägga förslag om i vilka klasser
var och en av dessa olika idrottsgrenar och beredskapsövningar skulle
förekomma. Innan några detaljerade föreskrifter utfärdades, torde en viss
erfarenhet böra inhämtas. De olika skolorna borde därför till att börja med
ha frihet att pröva sig fram. Emellertid torde, som överstyrelsen redan
framhållit, frågan om värntjänstutbildningens olika grenar böra prövas av
1940 års skolutredning och definitivt avgöras i samband med en revision
av folkskolans undervisningsplan.

Överstyrelsen avstyrkte förslaget att genom en generell föreskrift ålägga
skoldistrikten införa friluftsövningar i fortsättningsskolorna. Redan nu
förelåge möjlighet för de distrikt, som så önskade, att under gymnastiklektioner
anordna friluftsövningar av i huvudsak samma karaktär, som
de sakkunniga avsett.

I anslutning till förevarande fråga ville överstyrelsen erinra örn överstyrelsens
utredning och förslag den 26 juli 1938 om införande av obligatorisk
undervisning i hushållsgöromål. Örn i enlighet med överstyrelsens
förslag undervisning i hushållsgöromål bleve obligatorisk för alla flickor i
folk- eller fortsättningsskolor, skulle därmed det av de sakkunniga framlagda
programmet för den kvinnliga värntjänsten i väsentliga punkter
kunna förverkligas. Ur beredskapssynpunkt måste ett genomförande av
överstyrelsens ifrågavarande förslag anses vara av större vikt än ett förverkligande
av vad de sakkunniga föreslagit. Det vore därför av betydelse,
att Kungl. Majit snarast täcktes upptaga till prövning vad överstyrelsen
i nämnda utredning föreslagit.

Folk- och småskoleseminarier.

De sakkunniga ha förutsatt, att elever vid folk- och småskoleseminarier
borde undergå värntjänstutbildning av den omfattning, som fordrades för
att göra eleverna skickade att tjänstgöra som ledare vid folkskoleungdomens
frilufts- och värntjänstdagar. Av synnerlig vikt vore att de kvinnliga
elever, vilka icke före inträde i seminariet erhållit full utbildning i värntjänstgrenarna
olycksfallsvård, hem- och lägertjänst, hemsjukvård och
barnavård, före avläggande av folkskollärarexamen erhölle sådan utbildning.
Behovet av insikter härvidlag hade till fullo ådagalagts vid barnevakueringen
sistlidna sommar. I främsta rummet komme helt säkert lärarinnorna
att tagas i anspråk vid eventuell framtida evakuering av skolbarn.

Skolöverstyrelsen, som avstyrkt införande av värntjänstutbildning i
egentlig bemärkelse i folkskolan, har med hänsyn härtill förklarat sig sakna
anledning förorda, att folkskolans lärare skulle erhålla utbildning för att
kunna leda sådan värn tjänst. Däremot borde givetvis folkskolans lärare
göras skickade att leda de grenar av värntjänstutbildningen, som överstyrelsen
ansett böra ifrågakomma i folkskolan. I vissa av dessa grenar
vore redan nu utbildningen vid seminarierna så lagd, att den motsvarade
rimliga fordringar i detta avseende. I andra grenar åter torde den nuvarande
utbildningen icke vara tillräcklig. Med anledning härav syntes det
vara önskvärt, att man i seminarieundervisningen lade in en kurs i vissa

Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.

värn tjänstgrenar för att göra seminarieeleverna fullt skickade att leda
folkskolans värn tjänstövningar.

Nu nämnda kurs torde icke kunna rymmas inom ramen för det vanliga
läsåret. Seminarieelevernas undervisning i de olika ämnena vore nämligen
redan nu så störd av vissa för deras fackutbildning nödvändiga avbrott
(auskultationer, besök i andra skolor, enskilt arbete m. m.), att det icke
lämpligen kunde föreskrivas avbrott jämväl för värntjänstutbildning. Denna
sistnämnda torde däremot utan större olägenheter kunna anordnas under
den tid efter läsårets avslutning, då inträdesprövningarna ägde ruin. Dessa
påginge under en tid av högst åtta dagar. Visserligen vore denna tid på
grund av provens omfattning synnerligen arbetsfylld för rektorer och en
stor del av lärarna. Men vissa lärare, bland annat gymnastiklärarna, vore
i stort sett lediga under denna period och kunde därför tjänstgöra vid
värn tjänstövningarna, om dessa då skulle äga rum.

De manliga seminarieeleverna hade i stor utsträckning redan helt eller
delvis fullgjort sin värnplikt. De övriga fullgjorde densamma omedelbart
efter sin examen. För elevernas personliga, mera militärt betonade värntjänstutbildning
vore det alltså icke nödvändigt med särskilda övningar
under seminarietiden. Dock torde det under nuvarande förhållanden anses
önskvärt, att de manliga eleverna gåves tillfälle till skjutövningar. Detta
torde kunna ske genom deras deltagande i ortens, eventuellt i seminariets
egen skytteförening, varvid borde tillses, att tillräckliga anslag för ammunition
m. m. ställdes till förfogande. För de kvinnliga elevernas del torde
den utbildning, som gåves under den av överstyrelsen föreslagna tiden vid
vårterminens slut, vara tillräcklig. Vissa övningar torde dock givetvis kunna
förläggas även till de idrottsdagar, som anordnades vid seminarierna.

Vad överstyrelsen nu anfört gällde huvudsakligen eleverna vid folkskoleseminarierna.
Vad småskoleseminarierna beträffade, vöre naturligtvis
en ledarutbildning mindre viktig, eftersom de av de sakkunniga föreslagna
värntjänstövningarna i småskolans klasser omfattade endast sådana lekar
och idrotter, vilka småskollärarinnorna i regel redan nu kunde leda. Med
tanke dels på att vissa av småskollärarinnorna kunde få tjänstgöring inom
mindre folkskolor, dels på att en del av dem eventuellt komme att tjänstgöra
vid evakuering och koloniverksamhet, syntes det dock lämpligt, att
även inom småskoleseminarierna anordnades värntjänstutbildning under
motsvarande tid som vid folkskoleseminarierna,

De sakkunniga hade föreslagit ändring i gällande föreskrifter för seminarierna,
syftande dels till att prövning skulle äga rum i gymnastik med lek
och idrott före inträdet, dels till att godkänt betyg i detta ämne skulle fordras
i examen. I likhet med de flesta rektorer och kollegier finge överstyrelsen
avstyrka dessa förslag.

Som av det föregående framgår, har jag icke kunnat ansluta mig till förslaget
att införa vapenövningar inom folk- och fortsättningsskoleväsendet.
Däremot synes det från flera håll framkomna förslaget om införande av
obligatoriska friluftsövningar inom folkskolan förtjäna beaktande. Jag delar
i allt väsentligt den uppfattning i denna fråga, som framförts av skolöverstyrelsen,
och har för avsikt att framdeles underställa Kungl. Majit
förslag i ämnet. På sätt överstyrelsen förordat, torde friluftsverksamheten
sålunda till en början böra regleras provisoriskt i avvaktan pä en mera

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.

definitiv utformning i samband med den pågående revisionen av folkskolans
undervisningsplan. På av överstyrelsen anförda skäl torde i fortsättningsskolans
kursplaner icke lämpligen böra för närvarande inrymmas
obligatoriska friluftsövningar.

Skolöverstyrelsen har i detta sammanhang erinrat örn sitt för ett pär år
sedan framlagda förslag örn införande av obligatorisk undervisning i hushållsgöromål
i folk- och fortsättningsskolor. Ehuru jag tillfullo inser önskvärdheten
av att detta förslag snarast möjligt realiseras, är jag icke för
närvarande beredd att upptaga denna fråga till definitivt övervägande.

Frågan om införande av obligatoriska friluftsövningar vid folkskoleväsendet
aktualiserar spörsmålet, i vad mån folk- och småskollärarnas nuvarande
utbildning tar sikte bland annat på ledandet av dylika övningar.
Såsom skolöverstyrelsen anfört, torde denna utbildning i viss utsträckning
redan nu kunna anses i detta hänseende vara tillfyllest. I likhet med
skolöverstyrelsen finner jag dock önskvärt, att utbildningen kompletteras
med en kurs, speciellt avsedd för de civila värntjänstutbildningsgrenar,
såsom luftskydd och olycksfallsvård, som böra inordnas under folkskolornas
friluftsverksamhet. De blivande småskollärarinnorna synas även
böra göras förtrogna med de uppgifter, som kunna komma att anförtros dem
vid evakuering och koloni verksamhet. Beträffande anordnandet av ifrågavarande
kurser torde skolöverstyrelsens förslag kunna i huvudsak följas.
Det lärer få ankomma på Kungl. Majit att meddela de bestämmelser i
ämnet, som må befinnas påkallade.

Av skäl, som skolöverstyrelsen framhållit, torde några vapenövningar för
manliga elever vid folkskoleseminarierna icke böra ifrågasättas.

c, övriga skolformer.

Under denna rubrik behandlar jag frågan om värn tjänstutbildning vid
följande slag av läroanstalter, nämligen
högre lärarinneseminariet,
skolköks- och handarbetsseminarier,
privatläroverk,
tekniska läroverk,
handelsgymnasier,

kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning samt folkhögskolor
och lantbruksundervisningsanstalter.

Gemensamt för dessa undervisningsanstalter är, att reglerande föreskrifter
örn friluftsverksamhet saknas.

De sakkunniga.

De sakkunniga framhålla såsom önskvärt, att värntjänstutbildningen
jämväl för nu ifrågavarande läroanstalter anknytes till själva skolarbetet
i motsvarande utsträckning som föreslagits för de allmänna läroverken och
med dem jämförliga undervisningsanstalter. Den omständigheten, att tid

Kungl. Marits proposition Ni 178. 47

icke funnes anslagen till friluftsverksamhet, lade emellertid vissa hinder i
vägen för en sådan anordning.

Till utrönande av möjligheten att bereda eleverna värn tjänstutbildning
under läsåret hade de sakkunniga företagit undersökning genom hänvändelse
till rektorsämbetena.

Beträffande de ingångna svaren kunde först anmärkas, att i intet av dessa
ifrågasattes lämpligheten av värntjänstutbildning för eleverna. En del gå ve
tvärtom uttryck åt önskvärdheten av att sådan utbildning anordnades. I
fråga om möjligheten att infoga utbildningen i nuvarande läsår ginge emellertid
svaren vitt i sär, och genom de inkomna uppgifterna vunne den uppfattningen
bekräftelse, att väsentliga olikheter i organisatoriskt och andra
hänseenden mellan läroanstalterna i fråga omöjliggjorde anordnande av
värntjänstutbildning för deras elever efter enhetlig linje. Bland omständigheter,
som härvidlag vore av avgörande betydelse, kunde särskilt nämnas,
att ändamålet med ifrågavarande undervisningsanstalter vore väsentligt
olika för å ena sidan seminarierna och å andra sidan de tekniska läroverken
och handelsgymnasierna.

De sålunda inhämtade uppgifterna hade synts de sakkunniga giva vid
handen, att värntjänstutbildning borde anordnas för elever vid högre
lärarinneseminariet i Stockholm såsom den för läroverkslärare
föreslagna, d. v. s. i form av särskild kurs, men beträffande elever
tillhörande övriga ifrågavarande läroanstalter i princip såsom den för
gymnasieungdom i allmänhet förordade.

Tekniska läroverk. De sakkunniga ha erinrat, att lärjungar
vid tekniska elementarskolor deltagit i de tidigare förekommande militärövningarna.
De sakkunniga ha nu uppställt såsom önskemål, att eleverna
vid de tekniska läroverken erhölle värntjänstutbildning till omfattningen
i huvudsak lika med den för allmänna läroverkens gymnasieungdom föreslagna
i skjutning och orientering med målspaning samt i luft-, gas- och
brandskydd. Utbildningen beräknades omfatta högst 8 dagar. I dessa 8
dagar torde ett par av de författningsenligt i^edgivna lovdagarna kunna
inräknas. Deltagandet i värntjänstutbildningen borde givetvis vara obligatoriskt.

På grund av lärokursernas omfattning (och olämpligheten av att öka
antalet veckotimmar) kunde för värntjänstutbildningen vid en undervisningstid
av minst 270 dagar näppeligen anslås längre tid än 5—8 dagar utan
genom förlängning av läsåret, vilken i så fall skulle komma att inkräkta
på den för eleverna välbehövliga tiden till erhållande av praktik jämte
någon vila och vistelse i hemmet under ferierna. Redan nu angivna förhållande
omöjliggjorde alltså uppställande av krav på att elever tillhörande
ifrågavarande undervisningsanstalter skulle erhålla värntjänstutbildning i
samma omfattning som de allmänna läroverkens gymnasister och därmed
jämställda lärjungar. För en till tiden reducerad utbildning talade även den
omständigheten, att eleverna i allmänhet före inträdet i gymnasiet genomgått
åtminstone ett par månaders praktiskt arbete, att ett avsevärt antal
av eleverna vore åtskilligt äldre än läroverksungdom på gymnasiestadiet
samt att en stor del fullgjort värnpliktstjänstgöring.

Önskvärt vore, att elever, som endast åtnjötc aftonundervisning vid läroanstalterna,
finge tillfälle att frivilligt deltaga i värntjänstutbildningen vid
skolan.

Kungl. Marits proposition Nr 178.

I huvudsaklig överensstämmelse med sålunda för de tekniska läroverken
angivna grunder syntes värntjänstutbildning böra anordnas även för elever
vid tekniska skolan i Stockholm, bergsskolan i Filipstad, textilinstitutet
i Borås och John Lennings vävskola i Norrköping. Vid bergsskolan hade
redan under förra läsåret förekommit utbildning i grenar, vilka inginge i den
nu föreslagna värn tjänsten för skolungdom. Beträffande tekniska skolan
kunde anmärkas, att de av dess elever, vilka utbildades till teckningslärare,
sedermera kunde komma att tagas i anspråk såsom ledare vid läroverksungdomens
värntjänstdagar.

Handelsgymnasier. Enligt uppgifter av rektorsämbetena vid
ifrågavarande gymnasier skulle läsåret behöva utsträckas med omkring 9
dagar för att värntjänstutbildning till omfattningen motsvarande den för
övriga högre läroanstalter tilltänkta skulle kunna därunder meddelas vid
läroanstalterna. Vid avlämnande av uppgifterna syntes i allmänhet ha räknats
med att några lovdagar, intill 6, skulle tagas i anspråk för ändamålet.
Förekomst av gymnastikundervisning angåves — utom beträffande Gävle
handelsgymnasium, där läsåret omfattade 38 veckor och cirka 8 friluftsdagar
plägade uttagas — endast för Umeå handelsgymnasium, där 2 veckotimmar
anslagits för detta ämne.

För de sakkunniga framstode det såsom synnerligen önskvärt, att jämväl
de 2-åriga handelsgymnasiernas elever — dessa uppgingo höstterminen 1939
till över 1,000 — erhölle värntjänstutbildning och att denna finge enahanda
omfattning som den för allmänna läroverkens gymnasister föreslagna.
Önskemålet syntes emellertid, örn gällande kursplaner och kunskapsfordringar
skulle kunna bibehållas, kunna uppnås endast genom sålunda angiven
förlängning av läsåret.

Värntjänstutbildning syntes, där icke utbildad ledare funnes vid skolan,
lämpligen böra meddelas eleverna tillsammans med annan gymnasieungdom
i orten.

Kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning.
Ifrågavarande anstalter för yrkesundervisning utgjorde
betydligt över 200, och åtskilliga tusental av landets ungdom i en ålder
motsvarande läroverksgymfiasisternas åtnjöte där undervisning. Även dessa
skolors elever borde, där så vore möjligt, erhålla värntjänstutbildning. Att
införa sådan utbildning i skolor, där undervisningen bedreves såsom aftonkurser,
läte sig visserligen icke göra, men beträffande heldagsskolor torde
värntjänstutbildning kunna anordnas så, att eleverna erhölle i huvudsak
samma utbildning som realskolans högre klasser.

I avbidan på ordnandet av ledarfrågan syntes ifrågavarande elever böra
erhålla sin värntjänstutbildning tillsammans med läroverksungdom på de
platser, där så kunde ske. På sina håll torde ledarfrågan kunna tillfälligt
ordnas med anlitande av exempelvis militära instruktörer.

Vad sålunda föreslagits beträffande nämnda anstalter för kommunal
yrkesundervisning ägde tillämpning även för annan sådan anstalt och jämväl
för enskild anstalt för yrkesundervisning i den män för dem gällde motsvarande
bestämmelser. Härvid åsyftades bland andra verkstadsskolor för
arbetslös ungdom.

Folkhögskolor och lantbruksundervisningsans
t a 11 er. Det måste, framhålla de sakkunniga, anses såsom önskvärt, att
så många som möjligt av såväl de manliga som de kvinnliga eleverna vid
dessa skolor komme i åtnjutande av värntjänstutbildning. Angående led -

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 178.

ningen av utbildningen torde de beträffande sådan utbildning vid anstalter
för yrkesundervisning anförda synpunkterna i huvudsak kunna anses äga
giltighet.

De sakkunniga framhålla slutligen, att den av dem här gjorda uppräkningen
av undervisningsanstalter, vilkas elever borde erhålla värntjänstutbildning,
ej avsåge att vara uttömmande, men den upptoge de_ skolor, där,
med hänsyn till bland annat elevantalet, i första hand dylik utbildning syntes
böra anordnas. Även vid sådana ej särskilt nämnda slag av skolor, där
eleverna vore i åldershänseende m. m. att jämföra med lärjungarna vid de
uppräknade och alltså enligt de sakkunnigas tidigare uttalade uppfattning
borde erhålla värn tjänst utbildning, torde dylik utbildning kunna anordnas
med ledning av vad som i sådant hänseende anförts beträffande de särskilt
angivna läroanstalterna.

De sakkunniga ha vidare framhållit vikten av att i den undervisning, som
meddelades vid ej särskilt nämnda anstalter för utbildning av lärare, lades
in moment, vilka kunde göra eleverna skickade att handhava respektive
medverka vid ledningen av skolungdomens värntjänstutbildning.

Skolöverstyrelsen.

Högre lärarinneseminariet. Skolöverstyrelsen anser, att
seminariets elever böra likställas med de akademiskt utbildade läraraspiranterna.
De borde därför icke åläggas värntjänstutbildning utan endast ha
tillfälle till frivillig utbildning utanför seminarieundervisningen.

Emellertid erhölle dessa elever redan nu en viss praktik i handledning av
dylika övningar genom att biträda vid normalskolans övningsdagar. Vidare
borde givetvis dessa seminarieelever genom rektors försorg erhålla även en
teoretisk orientering i fråga om värn tjänstutbildningens innebörd i likhet
med vad överstyrelsen föresloge för de akademiska lärarkandidaterna (jfr
nedan). Frågan om denna läroanstalts behandling i förevarande hänseende
hade dock ringa räckvidd, då frågan örn seminariets avveckling stöde på
dagordningen.

Beträffande privatläroverk saknades reglerande föreskrifter
angående frilufts- och lovdagar. Bestämmelserna om värntjänstutbildning
borde för dessa skolors räkning utformas mindre strängt. Närmast syntes
en anordning liknande den för de kommunala flickskolorna föreslagna kunna
komma i fråga för dem.

Skolköks- och händår betsseminarier. De sakkunniga
framhölle, att hem- och lägertjänsten i huvudsak borde handhavas av skolkökslärarinna
men beträffande vissa delar av slöjdlärarinna. Det syntes
därför nödvändigt, att vid undervisningen i ifrågavarande seminarier hänsyn
foges till denna speciella uppgift. Vad handarbetsseminarierna och de
2-åriga skolköksseminarierna beträffade, torde denna undervisning kunna
bedrivas under pågående termin. För de skolköksseminarier, som endast
hade 3 terminer till sitt förfogande, vore det önskvärt med 4 ä 5 dagars
lägertjänst utanför den nu fastställda arbetstiden exempelvis efter vårterminens
slut.

Bihang till riksdagens protokoll Mbl. 1 sami. Nr 178

Kungl. Maj.ts proposition Nr 178.

Tekniska läroverk. Skolöverstyrelsen tiar föreslagit

för tekniska gymnasier 8 dagars värntjänstutbildning för lärjungarna i
första och andra klasserna, omfattande skjutning, luft-, gas- och brandskydd
samt olycksfallsvård och lämpligen förlagd till den tid, då utbildningen
i fältmätning och avvägning för lärjungarna i tredje klassen ägde
rum, samt

för tekniska fackskolor med dagundervisning 2 ä 3 dagars utbildning i
luft-, gas- och brandskydd samt olycksfallsvård förlagd till tid, som vederbörande
styrelse funne lämplig.

Beträffande tekniska skolan i Stockholm, bergsskolan i Filipstad, textilinstitutet
i Borås och John Lennings textil tekniska institut i Norrköping
syntes det överstyrelsen lämpligt, att värntjänstutbildning bleve obligatorisk
i samma omfattning som vid de tekniska fackskolorna, varvid vederbörande
styrelse dock skulle kunna föreskriva en utbildning motsvarande
den för de tekniska gymnasierna föreslagna, i den mån sådan utbildning
lämpligen kunde anordnas.

Av de remissvar, som inkommit till överstyrelsen från lärarkollegierna
vid de tekniska läroverken i Härnösand, Göteborg, Örebro, Malmö, Stockholm
och Eskilstuna, framginge, att för de tekniska läroverkens del en
längre utbildningstid än 6—8 dagar icke gärna kunde tänkas. Kollegiet i
Härnösand hade uttalat, att vid den föreslagna värntjänstutbildningen särskild
hänsyn borde tagas till de speciella behov, som kunde anses föreligga
vid industriella anläggningar. Lärarkollegiet vid tekniska gymnasiet i Göteborg
framhölle, att för högsta klassen antalet värn tjänstdagar borde nedsättas,
då lärjungarna hade fältmätning vid höstterminens början, och att
vårterminen borde vara fri från värn tjänst för att giva lärjungarna tid att
ostört förbereda sin avgångsexamen. Kollegiet framhölle även, att lovdagarna
icke borde tagas i anspråk för värntjänstutbildningen och att utbildningen
borde omfatta industriella reparations- och återställelsearbeten.
Varje skola borde få full frihet att ordna utbildningen efter allmänt hållna
direktiv.

Kollegiet vid tekniska gymnasiet i Örebro föresloge, att värntjänstutbildning
anordnades i första och andra klasserna men icke i avgångsklassen.
Lämpligaste tidpunkten vore höstterminens början, varvid värntjänstutbildningen
i första och andra klasserna av tekniska gymnasiet borde äga
rum samtidigt med tredje klassens övningar i fältmätningar och avvägning.
Endast en av de sex lovdagarna borde enligt kollegiets mening tagas
i anspråk för värntjänstutbildning. På grund av den starka forceringen
av undervisningen borde antalet dagar för värntjänstutbildning inskränkas
till sex. Kollegiet framhölle även, att gymnastiklärarna vid läroverket
hade mycket begränsad tjänstgöring och icke med säkerhet kunde påräknas
som ledare.

Även kollegiet vid tekniska fackskolan för maskinindustri i Eskilstuna
framhölle, att eleverna borde disponera lovdagarna för egna angelägenheter.
Utbildningen borde framför allt omfatta luft-, gas- och brandskydd.

Överstyrelsen hade kommit till den uppfattningen, att för de tekniska
gymnasierna den anordning, som föreslagits av kollegiet
vid tekniska gymnasiet i Örebro, torde vara den lämpligaste, då en för -

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 178.

längning av läsåret icke lämpligen kunde vidtagas. Värntjänstutbildningen
för de tekniska gymnasiernas elever kunde icke gärna tänkas förlagd parallellt
med inträdes- och flyttningsprövningar, enär i sådant fall ett alltför
stort antal av eleverna skulle behöva dispens från undergående av värntjänstutbildning.
Däremot funne överstyrelsen förläggningen av utbildningen
parallellt med fältmätningsövningarna mycket lämplig. Under de
6—8 dagar, som värntjänstutbildningen kunde komma att omfatta, borde
utbildningen enligt överstyrelsens uppfattning inskränkas till skjututbildning,
utbildning i luft-, gas- och brandskydd samt olycksfallsvård. Andra
grenar av utbildningen torde icke kunna medhinnas under den starkt begränsade
tid, som kunde stå till förfogande.

Beträffande de tekniska fackskolorna läge förhållandena
enligt överstyrelsens uppfattning något annorlunda till. Eleverna vid de
tekniska fackskolorna vore i allmänhet äldre -—• minimiåldern för inträde
vore 17 år — och då eleverna hade en längre tids praktik bakom sig,
vore medelåldern tämligen hög. Lärarkollegiet vid tekniska fackskolan för
maskinindustri i Eskilstuna hade framhållit, att medelåldern där för närvarande
vore omkring 24 år och att ett flertal hade värnplikten bakom sig.
Mångå elever vore underhållsskyldiga gentemot föräldrar eller egen familj.

Överstyrelsen hade kommit till den uppfattningen, att för fackskolornas
elever skjututbildningen icke skulle vara av samma betydelse som för
gymnasieeleverna, då fackskoleeleverna i stor omfattning redan fullgjort
värnpliktstjänstgöring. Med tanke på elevernas framtida verksamhet borde
de dock undergå utbildning i luft-, gas- och brandskydd samt olycksfallsvård,
för vilken borde disponeras 2 å 3 dagar. Någon bestämd tidpunkt
för denna utbildning torde icke behöva fastställas, men det vore ju klart,
att där såväl fackskola som gymnasium förefunnes, det kunde vara lämpligt
att kombinera fackskoleelevernas utbildning med de tekniska gymnasisternas.

II andelsgymnasier. Skolöverstyrelsens förslag innebär, att värntjänstutbildning
vid dessa skolor anordnas för både manliga och kvinnliga
elever i huvudsak upptagande samma utbildningsgrenar, som av överstyrelsen
föreslagits för de allmänna läroverkens gymnasier, dock att
vad de manliga eleverna beträffade minst % av utbildningstiden borde
anslås till övningar i skjutning, vapenkännedom och vapenvård, att värntjänstutbildningen
koncentreras till sex dagar årligen vid höstterminens
början, att arbetsåret förlänges till att omfatta från nuvarande minst 36 till
minst 37 läsveckor och att utbildningen, där icke utbildade ledare finnas
att tillgå vid läroanstalterna, meddelas av särskilda instruktörer i överensstämmelse
med vad överstyrelsen föreslagit beträffande de allmänna läroverkens
gymnasier.

Beträffande de statsunderstödda handelsgymnasiernas tvååriga kurser
hade de sakkunniga föreslagit en årlig utbildningstid i värntjänst av 15
dagar. Denna tid skulle vinnas på det sätt, att dels arbetsåret förlängdes
med 9 dagar, dels de 6 lovdagar, som handelsgymnasiums rektor äger bevilja
under arbetsåret, togos i anspråk för ändamålet.

Med anledning av remisser hade till överstyrelsen inkommit yttranden
från handelsgynmasierna i Gävle, Göteborg, Hälsingborg och Stockholm.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 178.

I samtliga tillstyrktes — bland annat även med hänsyn till tidsläget —
anordnandet av vämtj änstutbildning vid handelsgymnasier i huvudsak
efter de av de sakkunniga framlagda riktlinjerna. Ävenledes rådde enstämmighet
därom, att en förutsättning för att sådan utbildning skulle kunna
komma, till stånd vore en förlängning av arbetsåret. Att taga de 6 lovdagarna
i anspråk för ändamålet ansåge Stockholmskollegiet olämpligt,
då dessa lovdagar vore särskilt behövliga för eleverna vid handelsgymnasierna
med deras relativt korta lästid och omfattande kurser. Göteborgs
handelsinstituts kollegium framhölle även, att då arbetsprogrammet i handelsgymnasiets
tvååriga kurs vore synnerligen omfattande, det skulle bli
hart när omöjligt att infoga ett så stort antal extra timmar i undervisningen
som ett genomförande av de sakkunnigas förslag skulle medföra.
Även örn värn tjänstövningarna, framhölle kollegiet, förlädes till särskilda
hel- eller halvlovdagar, skulle detta dock föra med sig en viss sprängning
i skolans arbetsordning, som icke skulle vara lycklig för den form av koncentrerad
undervisning, som på grund av den knappt tillmätta studietiden
vore nödvändig vid landets handelsgymnasier. Därför föresloge kollegiet,
att värn tjänstutbildningen vid dessa läroanstalter skulle koncentreras
till en tre veckors sommarkurs, som skulle förläggas till sommarferierna
omedelbart efter första arbetsårets avslutning. Vad utbildningens innehåll
beträffade, syntes de fyra kollegierna vara eniga därom, att detta borde
vara likartat med det vid de högre allmänna läroverkens gymnasier.

Överstyrelsen funne för sin del i likhet med vad som framhållits i nämnda
yttranden, att värn tjänstutbildning borde anordnas vid handelsgymnasierna
i huvudsak av motsvarande art och innehåll som vid de högre allmänna
läroverkens gymnasier, dock med de modifikationer, vartill den kortare
undervisningstiden vid handelsgymnasierna kunde giva anledning. Att för
vämtj änstutbildningen taga i anspråk lovdagar syntes överstyrelsen med
hänsyn till den stora arbetsbörda, som påvilade eleverna, icke vara att
tillråda, detta så mycket mer som särskilda idrottsdagar icke inginge i
handelsgymnasiernas undervisningsplaner. En förlängning av arbetsåret
bleve därför, vilket även framhållits i samtliga yttranden, ofrånkomlig.
Särskilt med hänsyn till elevernas behov av praktik under sommarferierna
borde emellertid denna förlängning inskränkas till vad som kunde anses
oundgängligen nödvändigt för syftemålets ernående, ty om en mera avsevärd
förkortning av sommarferien vidtoges, skulle elevernas möjlighet att
erhålla sommarvikariat försvåras eller helt bortfalla till men för deras utbildning.
De skäl, som överstyrelsen tidigare framhållit beträffande värntjänstutbildningens
anordning vid de allmänna läroverkens gymnasier, ägde
i tillämpliga delar giltighet även med avseende å handelsgymnasierna. Med
hänsyn härtill och till vad därjämte ovan påpekats ansåge överstyrelsen, att
värntjänstutbildningen vid handelsgymnasierna lämpligen borde omfatta
sex dagar i var klass, förlagda till arbetsårets början.

Kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning.
Skolöverstyrelsen anser, att värntj änstutbildning bör
förekomma även vid dessa skolor, dock i mindre systematiska former med
hänsyn till de olika åldersstadier, som representeras bland eleverna.

Överstyrelsen delade de sakkunnigas uppfattning såväl därutinnan, att
värntj änstutbildning icke torde i lämplig form kunna anordnas i aftonkurserna,
som även därutinnan, att den borde kunna införas i till yrkes -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.

undervisningen hörande skolor med heldagsundervisning. Den beträffande
sistberörda skolformer av de sakkunniga gjorda jämförelsen med realskolans
högsta klasser kunde överstyrelsen dock ej ansluta sig till. De sakkunnigas
uppfattning i detta avseende syntes hänföra sig till i yrkesskolstadgan
intagna bestämmelser rörande de i denna nämnda skolformerna
med heldagsundervisning, nämligen vissa yrkesskolor samt verkstadsskolor,
ettåriga handelsskolor och hushållsskolor, vilka bestämmelser dock icke nu
kunde anses motsvara de verkliga förhållandena på yrkesundervisningens
område. Utvecklingen under den tid av två årtionden, som förflutit, sedan
berörda stadgebestämmelser utfärdats, hade nämligen lett till att det för
närvarande icke funnes någon enda ettårig handelsskola i riket och endast
en hushållsskola, örn dessa begrepp togos i yrkesskolstadgans mening. Dessa
två skolformers väsentliga syfte fylldes numera av i friare former ordnade
handelskurser och husmodersskolor. Handelskurserna torde kunna ses från
liknande synpunkter som de, vilka här nedan framfördes i fråga örn verkstadsskolorna.

För verkstadsskolornas vidkommande hade utvecklingen lett
till att de numera i regel hade 2-åriga och i hantverksyrken icke sällan 3-till 4-åriga kurser. Visserligen funnes verkstadsskolor, som toge emot elever
direkt från folkskolan, men i regel fordrades för inträde en högre ålder, avpassad
efter yrkets art. För de särskilda verkstadsskolorna för arbetslös
manlig ungdom vore inträdesåldern bestämd till 16—25 år. Av det sagda
framginge, att verkstadsskolorna omslöte ett åldersstadium från omkring
14 år till i åtskilliga fall inemot 29 år, vadan åtskilliga elever nått långt in
i värnpliktsåldern, medan andra knappt lämnat barnaåldern. Elevmaterialet
måste alltså anses som synnerligen heterogent samtidigt som utbildningstiden
vore särdeles växlande. Detta förhållande måste givetvis sätta sin
prägel på en i dessa skolor anordnad värn tjänstutbildning och kanske göra
den till formen mindre systematisk än i skolor med mera homogent elevmaterial
och mera likformigt ordnad undervisning i övrigt.

I första hand syntes utbildningen böra avse brand-, luft- och gasskydd
samt olycksfallsvård, å högre åldersstadium jämväl skjutövningar. I de
verkstadsskolor, som mottoge elever direkt från folkskolan och vilka i regel
vore fleråriga, torde skjutövningar böra införas först i de årsklasser, som
motsvarade gymnasiernas åldersstadium eller nådde därutöver. I de verkstadsskolor,
vid vilka intagning av elever skedde först vid 16 års ålder eller
senare, torde någon förskjutning av skjutövningarna till högre årsklasser
icke vara nödvändig.

Värntjänstutbildningen vid verkstadsskolorna torde böra omfatta 6—8
dagar och förläggas till höstterminens början utan förlängning av arbetsårets
i undervisningsplanen fastställda längd, i regel uppgående till 10 å 11
månader. Skulle en förlängning av arbetsåret i något särskilt fall befinnas
erforderlig, hade överstyrelsen jämlikt i yrkesskolstadgan givna bestämmelser
befogenhet att på ansökan av skolans styrelse fastställa en sådan utökning,
dock icke i fråga örn verkstadsskolorna för arbetslös ungdom, där
arbetsåret i anslutning till riksdagens uttalanden i frågan alltid omfattade
11 månader. Det syntes överstyrelsen, att arbetsåret icke heller i övriga
verkstadsskolor borde utsträckas över denna tidslängd.

Beträffande ledningen av här ifrågavarande utbildning syntes det (iverstyrelsen
nödvändigt, att den anförtroddes åt militära eller andra fackkunniga
instruktörer. Vid mindre verkstadsskolor torde det kunna anses
lämpligt att, såsom de sakkunniga tänkt sig, sammanföra eleverna med

Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.

platsens läroverkselever under gemensam ledning, därest en sådan anordning
kunde vidtagas, utan att svårigheter uppstode i fråga örn tidpunkten för
utbildningens förläggande. Vid de större skolorna syntes dock elevmaterialets
heterogenitet bli orsak till att särskild ledning komme att visa sig
behövlig.

Vid heldagsskolor i yrkesutbildning för kvinnlig
ungdom (t. ex. sömnads- och vävskolor, hushålls- och husmodersskolor)
syntes det önskvärt, att 6 dagar per helårskurs ägnades åt värntjänstutbildning.
Undervisning i gas-, brand- och luftskydd förekomme
redan nu, men denna borde utökas med praktiska övningar. Likaså förekomme
undervisning i olycksfallsvård vid ett flertal av dessa skolor, men
detta ämne borde införas också vid de övriga. Undervisning i barnavård
förekomme vid de flesta husmoders- och hushållsskolor. För övriga skolor
vore det önskvärt med demonstrationskurser i ämnet. För hushålls- och
husmodersskolor borde någon lägertjänst ingå i värntjänstutbildningen samt
för sömnadsskolor undervisning i tillverkning av enkla madrasser och liknande
för evakueringsläger avsedda föremål.

Folkhögskolor. Skolöverstyrelsen har avstyrkt obligatorisk värntjänstutbildning
vid folkhögskolorna. Däremot vore överstyrelsen beredd
att i enlighet med ett förslag från folkhögskolinspektören genom en cirkulärskrivelse
uppmana styrelserna för de olika folkhögskolorna att överväga,
huruvida och i vad mån skolorna i sitt arbete — utan åsidosättande av
dettas egentliga syfte — skulle kunna upptaga vissa grenar av den föreslagna
värntjänstutbildningen, eventuellt under samarbete med frivilliga
sammanslutningar, samt anmoda dem att i sina redogörelser meddela, vad
som i ifrågavarande avseende åtgjorts.

Såge man på folkhögskolornas arbete i stort, kunde man säga, att detta
redan nu hade en sådan inriktning, att det i icke ringa grad verkade i
samma syfte, som värntjänsten enligt de sakkunnigas tankegång skulle
göra, även örn de militära momenten helt saknades. Överstyrelsen ansåge
icke, att ett par dagars speciell obligatorisk värntjänst under varje kurs
skulle öka folkhögskolornas redan nu betydelsefulla insatser i vårt folks
försvarsberedskap. Då överstyrelsen alltså icke kunnat komma till den
övertygelsen, att ett genomförande av de sakkunnigas förslag, i vad detta
avsåge folkhögskolorna, skulle verka i avsett syfte, kunde överstyrelsen
icke på ifrågavarande punkt tillstyrka de sakkunnigas förslag.

Lantbruksstyrelsen.

Lantbruksstyrelsen har beträffande frågan örn eventuell värntjänstutbildning
vid lantbruksundervisningsanstalterna yttrat,
att även örn styrelsen intet hade att erinra mot att viss värntjänstutbildning
inginge i dessa skolors undervisningsprogram, syntes det dock
med hänsyn till svårigheten att anskaffa lämpliga ledare och till den
strängt upptagna undervisningstiden vid ifrågavarande skolor knappast
vara möjligt att i någon större utsträckning giva eleverna utbildning i
värntjänst. Framhållas kunde emellertid, att den kvinnliga ungdomen vid
lanthushållsskolorna redan enligt den allmänna undervisningsplanen för
dessa skolor erhölle en god utbildning i hushållsarbete samt i sjukvård och
barnavård.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.

Jag anser mig icke böra ifrågasätta någon speciell värntjänstutbildning
för eleverna vid högre lärarinneseminariet. Dock böra eleverna på sätt skolöverstyrelsen
föreslagit erhålla teoretisk kännedom om värntjänstutbildningens
innebörd och i övrigt beredas tillfälle att i likhet med akademiskt
utbildade lärare genomgå de ledarkurser, vilka torde böra anordnas på
sätt i det följande närmare angives.

Då skolköks- och handarbetslärarinnor komma att i viss utsträckning
tagas i anspråk såsom ledare av värntjänstutbildningen för kvinnliga lärjungar,
synes det lämpligt att, såsom skolöverstyrelsen föreslagit, vid skolköks-
och handarbetsseminarier meddelas sådan utbildning, som kan göra
lärarinnorna skickade att handhava dessa uppgifter.

De sakkunniga ha förutsatt, att värntjänstutbildning vid statsunderstödda
privatläroverk skulle anordnas i överensstämmelse med vad som föreslagits
för motsvarande statliga och kommunala skolor. Jag har icke funnit
anledning till erinran häremot. Såsom skolöverstyrelsen framhållit, bör
dock vid bestämmelsernas utformning hänsyn tagas därtill, att reglerande
föreskrifter icke för dessa skolors del meddelats rörande frilufts- och lovdagar.

I fråga om de tekniska läroanstalterna ansluter jag mig i huvudsak till
vad skolöverstyrelsen anfört och förordat. Vid de tekniska gymnasierna
torde sålunda värntjänstutbildningen lämpligen böra förläggas parallellt
med fältmätningsövningarna och begränsas till utbildning i skjutning, luftskydd
m. m. samt olycksfallsvård. Vid de tekniska fackskolorna bör på
av skolöverstyrelsen anförda skäl skjututbildning icke föreskrivas utan utbildningen
begränsas till att avse luftskydd m. m. samt olycksfallsvård
och omfatta 2 ä 3 dagar.

För handelsgymnasiernas lärjungar bör värntjänstutbildningen enligt
skolöverstyrelsens förslag koncentreras till en sexdagarsperiod vid höstterminens
början, i samband varmed arbetsåret borde förlängas från nuvarande
minst 36 till minst 37 läsveckor. Jag har i princip ingenting att
erinra häremot. Då emellertid vissa svårigheter kunna uppstå att anskaffa
erforderliga ledare för utbildningen — sålunda torde exempelvis särskild
lärare i gymnastik i allmänhet saknas — bör värntjänstutbildnings anordnande
i de särskilda fallen göras beroende av huruvida lämpliga ledare
kunna i erforderlig utsträckning stå till förfogande. Jag hänvisar till vad
jag i det föregående i detta hänseende anfört.

Skolöverstyrelsens förslag rörande värntjänstutbildning vid kommunala
och enskilda anstalter för yrkesundervisning har ickp givit mig anledning
till annan erinran än att utbildningen även för dessa skolors del torde
böra göras beroende av tillgången på lämpliga ledare.

På av skolöverstyrelsen anförda skäl torde någon obligatorisk utbildning
av detta slag icke böra förekomma vid folkhögskolorna. Jag förordar
dock, i likhet med överstyrelsen, att åtgärder vidtagas för uppmuntrande
av frivillig värntjänstutbildning vid dessa skolor. Det anförda torde även
böra gälla lantbruk sundervisning sanstalterna.

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.

IY. Vämtjänstutbiläniiigens ledning.

I detta sammanhang ingår jag på frågan örn värntjänstutbildningens ledning
endast såvitt angår det mera begränsade utbildningsprogram, jag enligt
det föregående förordat.

a. Lokal ledning.

De sakkunniga.

Lärare vid undervisningen i hem- och lägertjänst och hemsjukvård.

Ordnandet av ledarfrågan för värntjänstgrenarna hem- och lägertjänst
och hemsjukvård krävde, yttra de sakkunniga, särskild uppmärksamhet.
Undervisningen i dessa viktiga grenar av den speciellt kvinnliga värntjänsten
måste för att utbildningen skulle bli ändamålsenlig handhavas av
fackutbildade ledare. Lämpliga sådana funnes redan, nämligen beträffande
hem- och lägertjänsten lärarinnor i hushållsgöromål och i kvinnlig slöjd
samt för hemsjukvården ett avsevärt antal sjuksköterskor. Med de organisationer,
som dessa ledare tillhörde, borde i mån av behov samarbete sökas
och deras vidsträckta erfarenhet tillföras dessa delar av den kvinnliga
värntj äns tutbildningen.

Hem- och lägertjänst. Vid skolor med undervisning i hushållsgöromål och
kvinnlig slöjd vore ledarfrågan löst, då ju lärarinnan i nämnda ämnen kunde
handhava undervisningen i hem- och lägertjänst. Beträffande övriga skolor,
där utbildning i denna värntj änstgren borde bedrivas, borde i största
möjliga omfattning anlitas i orten anställda skolkökslärarinnor och utnyttjas
redan befintliga skolköksanläggningar.

I hemsjukvård hade, enligt vad en av de sakkunniga företagen undersökning
givit vid handen, vid en del skolor under medverkan av företrädesvis
svenska röda korset meddelats frivillig utbildning i hemsjukvård åt kvinnlig
skolungdom. Även å de flesta sådana orter med kvinnlig skolungdom i
ifrågavarande ålder, där dylik undervisning icke meddelats, syntes det finnas
kompetenta ledare för uppgiften. Anordnande av kurser för ändamålet
torde därför icke möta svårighet. Planläggningen av kurserna torde böra
uppdragas åt skolöverstyrelsen och skolledaren i samråd med skolläkaren.

Ledare av vämtjänstutbildningen i övrigt.

Det huvudsakliga ansvaret för anordnande och meddelande av värntj
änstutbildningen i övrigt under frilufts- och värntj änstdagarna komme
i regel att åvila gymnastiklärarna.

Beträffande ledandet av undervisningen i olycksfallsvård ansåge sig de
sakkunniga dock böra uttala, att gymnastikläraren borde komma i fråga
för denna, endast där ej läkare eller skolsköterska kunde ställas till förfogande.

Utbildningen av lärare.

Då gymnastiklärare kunde komma att tagas i anspråk för undervisning
i olycksfallsvård, borde han under sin utbildningstid erhålla den utbild -

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 178. 57

ning, som fordrades för att kunna handhava skolungdomens undervisning i
olycksfalls vård.

I övrigt erfordrades särskilda kurser.

Gymnastiklärare. Förutsättning för att värntjänstutbildningen,
sådan de sakkunniga tänkt sig den, komme att fylla sitt ändamål hade
för det stora flertalet av nu ifrågavarande läroanstalter skapats genom de
under sommaren 1940 anordnade fortbildningskurserna vid Solbacka läroverk
och Sigtunaskolan. I dessa kurser, under vilka meddelats undervisning
och pågått övningar under 7 dagar omkring 10—12 timmar dagligen,
hade deltagit 104 lärare och 175 lärarinnor. Antalet gymnastiklärare
vid allmänna läroverk samt kommunala mellanskolor och flickskolor hade
enligt senaste tillgängliga statistiska uppgifter (avseende höstterminen
1938) utgjort 132 manliga och 190 kvinnliga. De gymnastiklärare, som ej
deltagit i dessa kurser, borde genomgå kurser, anordnade såsom dessa
sommarkurser. Deltagandet häri liksom i möjligen med hänsyn till lärarens
verksamhetsområde erforderliga kurser i de speciella till värntjänsten hörande
vinteridrotterna borde vara frivilligt och särskilda kurser för manliga
respektive kvinnliga gymnastiklärare anordnas. Även planläggningen av
dessa kurser torde böra handhavas av skolöverstyrelsen, lämpligen i samarbete
med skolidrottskommittén.

Övriga lärare. För att skapa de i direktiven för de sakkunnigas
arbete angivna garantierna beträffande ledningen av värntjänstutbildningen
vore det vidare en ofrånkomlig nödvändighet, att jämväl så många
som möjligt av övriga lärare vid ifrågavarande undervisningsanstalter genomginge
ledarkurser. Det kunde nämligen icke förutsättas, att gymnastikläraren
erhölle tillfälle att i erforderlig utsträckning utbilda medhjälpare
bland sina lärarkolleger eller elever. Med hänsyn till omfattningen av den
föreslagna värntjänstutbildningen och det därav föranledda innehållet i kurserna
samt de förutsättningar att tillägna sig ledarfärdigliet, som i allmänhet
torde förefinnas hos ifrågavarande lärare, kunde kurserna för dem dock
icke göras så starkt koncentrerade som gymnastiklärarkurserna sommaren
1940 utan syntes böra omfatta en tid av omkring 3 veckor under sommarferierna
i vad anginge andra grenar än vinteridrotter och 8—10 dagar
under jullovet för vinteridrotterna. I fråga örn innehållet i kurserna innebure
de sakkunnigas förslag alltså, att såväl teoretisk som praktisk utbildning
borde förekomma vid en och samma kurs. De sakkunniga ansåge dock,
att utbildningen i fråga borde genomgås vid självvald tidpunkt, men ville
begränsa denna tid för ämneslärarna till senast under provåret. De sakkunniga
ansåge vidare, att den, som genomginge provår, skulle vara skyldig
att därunder medverka vid skolans frilufts- och värntjänstdagar.

Ledarutbildning för lä rar aspiranter borde enligt de sakkunnigas
mening obligatoriskt förekomma, dock endast beträffande andra värntjänstgrenar
än vinteridrotter.

Bärande skäl för att utbildningen häri skulle vara frivillig torde nämligen
knappast kunna anföras, medan däremot den stora betydelse värntjänstverksamheten
ägde och önskemålet att snarast möjligt erhålla väsentligt
ökat antal kvalificerade ledare talade för dess anordnande såsom obligatorisk.
Jämväl för övningslärarna i sång, teckning, slöjd och hushålls -

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 178.

göromål borde genomgång av dylik kurs utgöra förutsättning för erhållande
av ordinarie eller jämförlig anställning. Dispensvägen borde dock hållas
öppen men begagnas med varsamhet och företrädesvis för sådana fall, där
läraren visade sig ha erhållit sådan utbildning (t. ex. till befäl inom armén),
som kunde anses göra honom skickad att leda skolungdomens värntjänstutbildning,
eller där han på grund av t. ex. lyte eller sjukdom icke vore
i stånd att följa undervisningen eller deltaga i övningarna.

Den sålunda föreslagna obligatoriska utbildningen för andra än gymnastiklärare
avsåge alltså endast sådana lärare, vilka ännu icke genomgått
provår eller som icke redan vunnit ordinarie eller jämförlig anställning.
Även ordinarie respektive fast anställda lärare borde dock givas tillfälle att
erhålla motsvarande utbildning i första hand vid de nämnda kurserna eller
ock andra på enahanda sätt ordnade kurser, men för dessa lärare borde
deltagandet vara frivilligt.

Såsom gruppledare vid skolornas frilufts- och värntjänstdagar torde jämväl
kunna ifrågakomma äldre lärjungar, vilka fått utbildning i
föreningar för skolungdomens skytterörelse och i landstormens ungdomsavdelningar.

Med hänsyn till det intresse för värntjänstutbildningen, som från såväl
lärare som elever redan tagit sig uttryck, funnes anledning antaga, att, vid
godtagande av de sakkunnigas förslag angående ordnande av ledarutbildningen,
ledarfrågan snart nog komme att vara löst på tillfredsställande
sätt vid det stora flertalet av de här ifrågavarande läroanstalterna. I den
mån behov av ytterligare ledare gjorde sig gällande, särskilt avsåges här
skolor utan särskilt anställd gymnastiklärare, torde detta på de flesta håll
kunna tillgodoses genom anlitande av gymnastiklärare i orten eller befäl
(underbefäl) från i skolans närhet förlagda truppförband.

Skolöverstyrelsen.

Skolöverstyrelsen har understrukit ledarfrågans betydelse för hela värntjänstutbildningen
samt förklarat sig förutsätta, att vederbörande lokala
ledning i fråga örn militära instruktörer för pojkarnas skjututbildning och
annan värn tjänst finge lita till försvarsmakten i och för kommendering
av befäl och underbefäl i nödig omfattning. Att gymnastiklärarna, manliga
och kvinnliga, som regel skulle vara huvudledare, ansåge även överstyrelsen
självfallet. För flickornas utbildning i hem- och lägertjänst funne
överstyrelsen det i likhet med de sakkunniga ändamålsenligt att anlita
lärarinnorna i hushållsgöromål och slöjd, där sådana funnes. I övrigt torde
som ledare för flickornas värntjänstutbildning i viss utsträckning få anlitas
kvinnor med utbildning och erfarenhet i sjuk- och barnavård m. m.,
varvid samarbete, där så kunde ske, torde böra sökas med svenska röda
korset samt med andra lämpliga institutioner.

I detta sammanhang ville överstyrelsen kraftigt understryka det i flera
remissyttranden uttalade kravet, att ledarna skulle besitta en fackkunskap
och lämplighet för sin uppgift, som uteslöte faran av att utbildningen i

Kungl. Marits ''proposition Nr 178.

ungdorr|ens ögon finge slentrianens eller dilettantmässighetens prägel. Endast
genom strängt aktgivande på denna princips tillämpning torde det bli
möjligt att effektuera riksdagens bestämda fordran på att värntjänsten
skulle fylla en verklig uppgift i den allmänna försvarsberedskapen.

Överstyrelsen ville likaså och av samma skäl framhålla angelägenheten
av att fortsatta ledarkurser anordnades för särskilt gymnastiklärare men
även andra lärare av olika kategorier dels för deras räkning, som icke
deltagit i 1940 års kurser i Solbacka och Sigtuna eller andra dylika, dels
ock för utvidgande och befästande av deras insikter och färdigheter, som
redan genomgått dylika kurser. Överhuvudtaget borde framdeles varje blivande
lärare, som så önskade, så långt görligt vore, få tillfälle att genomgå
värntjänstledarkurs, liksom det torde få anses tillbörligt, att lärarkandidaterna
under provåret erhölle en teoretisk orientering i värntjänstutbildningens
och idrottsdagarnas uppgifter och organisation, alldeles som de
borde göras förtrogna med övriga sidor av skolans liv och gärning.

Däremot ville överstyrelsen bestämt avstyrka de sakkunnigas förslag i
vad det avsåge skyldighet för lärare att genomgå utbildning för ledarkompetens
vid värntjänstövningar.

Härvid ville överstyrelsen fästa uppmärksamheten därpå, att med den
av överstyrelsen föreslagna ordningen behovet av ledare för övningar under
läsårets lopp skulle komma att stanna vid ungefärligen samma nivå som
under tiden närmast före innevarande läsår, enär de hittillsvarande idrottsdagarna
skulle återfå i huvudsak samma uppgift som förut, om ock i intensifierad
och något vidgad form, och kunna i stort sett handhavas av
skolans egna lärare.

Övriga myndigheter.

Chefen för armén har framhållit, att betryggande tillgång på kvalificerade
ledare måste vara säkerställd, innan verksamheten igångsattes.
Det förefölle, som örn de sakkunniga i detta avseende varit alltför optimistiska.

För att säkerställa tillgången på lokala ledare hade de sakkunniga bland
annat föreslagit obligatorisk ledarutbildning för vissa kategorier lärare.
Utan att närmare ingå på detta förslag ville arméchefen blott uttala, att
sådan obligatorisk utbildning sannolikt skulle bidraga till att öka det
allmänna intresset för hithörande frågor och underlätta värntjänstutbildningen
i framtiden.

De sakkunniga hade i olika sammanhang antytt möjligheten, att militär
personal i aktiv tjänst skulle kunna ställas till förfogande såsom ledare
och instruktörer. Värnpliktskontingentens ökade storlek och den förlängda
tiden för de värnpliktigas första tjänstgöring samt även i övrigt höjda
krav på de militära befälskårerna gjorde det emellertid osannolikt, att i
tjänst varande militär personal annat än undantagsvis skulle kunna avstås
för denna verksamhet. Vid den fortsatta planläggningen av värntjänsten
borde detta beaktas. Däremot borde det icke vara uteslutet, att personal
tillhörande arméns reserver, således även landstormsofficerare, samt personal
inom hemvärnet kunde medverka efter frivilligt åtagande i varje
särskilt fall. Bestämmelser örn medverkan av militär personal borde utfärdas
i kommandoväg.

Kungl. Marits proposition Nr 178.

Statskontoret har framhållit, att ledarutbildningen syntes böra ordnas
på sätt hittills skett genom kursverksamhet med frivilligt deltagande. Ämbetsverket
holle nämligen före, att de dugligaste ledarna stöde att erhålla
på denna väg. I anslutning härtill kunde framhållas, att utbildningen i viss
mån torde få anpassas efter kvalifikationerna hos de lärarkrafter, som
stöde till buds för utbildningens handhavande och att det knappast syntes
erforderligt att av det skäl, att vederbörande lärare i något fall icke behärskade
alla detaljer i utbildningsprogrammet, anställa särskild värntjänstledare.
Däremot borde givetvis i dylika fall alla möjligheter att utnyttja
lämpliga frivilliga arbetskrafter tillvaratagas.

Medicinalstyrelsen har yttrat, att även örn behovet av värntjänstutbildade
lärare måste bli mycket stort, örn de sakkunnigas förslag genomfördes,
det dock icke kunde vara lämpligt att ordna ledarfrågan genom obligatorisk
ledarutbildning. Det syntes styrelsen uppenbart, att vederbörandes
lämplighet för och intresse av verksamheten måste vara en förutsättning
för utbildningen. Det vore visserligen rimligt att under någon period av
utbildningen alla lärare erhölle en viss allmän orientering över friluftsverksamhetens
organisation, syfte och praktiska anordning, men att göra
värntjänstledarutbildningen till ett obligatoriskt kompetenskrav för vinnande
av läraranställning vore enligt styrelsens mening att skjuta över
målet.

Socialstyrelsen understryker såsom synnerligen önskvärt, att läroverkens
lärare finge intresse för uppgiften att medverka vid lärjungarnas friluftsverksamhet
och erhölle tillfälle att deltaga i kurser för utbildande av ledare.
Däremot kunde styrelsen icke dela de sakkunnigas uppfattning, att behovet
av ledare för ungdomens värntjänstutbildning — innefattande jämväl skjutövningar
— borde tillgodoses på det sättet, att ledarutbildning bleve obligatorisk
för läroverkslärare och att genomgång av utbildningskurser i hithörande
ämnen sålunda skulle bli förutsättning för erhållande av ordinarie
eller jämförlig läraranställning.

Kanslern för rikets universitet har i likhet med de filosofiska fakulteterna
vid universiteten i Uppsala och Lund bestämt motsatt sig förslaget, att
genomgång av ledarkurs skulle vara en förutsättning för erhållande av
ordinarie eller jämförlig anställning som läroverkslärare.

Direktionen över gymnastiska centralinstitutet har framhållit svårigheterna
att inrymma nya moment i gymnastiklärarutbildningen vid institutet.

Den viktigaste förutsättningen för ett gott resultat av den värntjänstutbildning,
som kunde komma att införas vid många av rikets undervisningsanstalter,
torde vara goda och kunniga ledare. Utbildningen av dessa
ledare liksom också ansvaret för anordnande och meddelande av värntjänstutbildningen
komme att i regel åvila gymnastiklärarna, där sådana funnes.
I den mån skolor och skolformer, där icke fackutbildad gymnastik -

öl

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 178.

lärare funnes, erhölle sådan, komme värntjänstutbildningen där i förbättrat
läge. Av stor betydelse vore därför om särskilt högre folkskolor och fortsättningsskolor
i ökad utsträckning erhölle tillgång till specialutbildade
lärarkrafter. Det kunde icke anses ändamålsenligt, att utbildningen av
lärare i gymnastik, lek och idrott skulle stå främmande för värntjänstutbildningen.
Det måste också anses synnerligen nödvändigt, att utbildningen
av ämneslärarna för medverkan vid värntjänstövningarna stöde
under överinseende av eller åtminstone skedde i samverkan med gymnastiska
centralinstitutet.

Den undervisning, som för närvarande meddelades vid gymnastiska centralinstitutet,
måste givetvis undergå vissa förändringar, om den blivande
gymnastikläraren skulle kunna fullgöra de krävande uppgifter, som han i
samband med värntjänstens införande vid skolorna komme att ställas inför.
Den nuvarande utbildningen vid gymnastiska centralinstitutet utgjorde
en utmärkt grund att bygga på, men helt naturligt måste dels en del
nya ämnen införas, dels några redan befintliga icke obetydligt utökas.

I 1934 års förslag till omorganisation av gymnastiska centralinstitutet,
liksom i många av de tidigare utredningarna, hade framhållits vikten av
att tillräcklig tid lämnades till självstudier och att därför undervisningsveckans
längd ej borde överstiga 30 timmar. Redan från början hade det
emellertid visat sig omöjligt att hålla denna marginal. Med varje år hade
sedan kraven på utbildningen alltmera vuxit, så att timantalet per vecka
för närvarande i medeltal utgjorde 38—39. Med hänsyn till den för eleverna
synnerligen ansträngande kombinationen av praktiska och teoretiska
övningar måste ett så högt antal timmar per vecka anses synnerligen
betänkligt. Härtill komme, att undervisningen vore och, hur än förhållandena
komme att gestalta sig, i viss mån alltid komme att vara förlagd till
olika delar av staden, varför tiden för förflyttningar innebure en väsentlig
tidsspillan. Direktionen hade vid upprepade tillfällen diskuterat nödvändigheten
att förlänga utbildningstiden och hade ifrågasatt att i sina anslagsäskanden
för nästa budgetår göra en sådan framställning. Emellertid
hade det då varit bekant, att värn tjänstsakkunnigas betänkande inom
kort skulle framläggas, varför det synts lämpligt att avvakta de sakkunnigas
förslag.

Som av det anförda framginge, torde det vara omöjligt att inpressa
ytterligare utbildning inom nuvarande undervisningsplan. Dessutom vore
läsåret alltför långt, varigenom sommarferierna bleve alltför korta för att
åt eleverna bereda möjlighet till erforderlig rekreation efter det mycket
ansträngande arbetet under läsåret. En förkortning av läsårets längd vore
därför oundgänglig.

Under de sista åren hade allt starkare framträtt behovet av att vid institutet
giva idrotten en med gymnastiken fullt jämbördig ställning i syfte
att även tillgodose den frivilliga idrottsrörelsens behov av högre kvalificerade
ledare och lärare. Sedan flera år hade undervisningen i gymnastik
vid gymnastiska centralinstitutet varit av en sådan omfattning, att eleverna
efter avlagd examen kunnat verka som föregångsmän inom den frivilliga
gymnastiken i landet — till oskattbart gagn för denna. Den totalitära
karaktär, som det moderna kriget fått, ställde hilga fordringar på alla
medborgares fysiska standard, till vars uppnående den frivilliga idrotten
— liksom den frivilliga gymnastiken — vore ett medel, som icke kunde undvaras.
Den frivilliga idrottsrörelsen hade också deklarerat sitt behov av
högre kvalificerade ledare-lärare, utbildade i såväl gymnastik som idrott.

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.

En utökning av idrottsundervisningen vid gymnastiska centralinstitutet
torde även vara nödvändig av det skälet, att idrotten vid skolorna nu nått
en sådan omfattning och vore av en sådan kvalitet, att endast lärare, som
i idrott erhållit en fullödig utbildning, kunde fylla de krav, som i detta
hänseende ställdes på dem.

Även andra delar av undervisningen krävde utökning för att institutet
skulle kunna fylla berättigade krav på en tidsenlig högskola för fysisk
fostran. En utökning av utbildningstiden för gymnastiklärarlinjen till 3 år
vore därför under alla förhållanden — även oavsett värntjänstutbildningen
— oundgänglig. Direktionen avsåge därför att i sina anslagsäskanden för
budgetåret 1942/43 framlägga förslag till treårig gymnastiklärarutbildning
vid gymnastiska centralinstitutet.

Av skolöverstyrelsen infordrade yttranden.

Skolöverstyrelsens sammanfattning av de från lärarkollegier, lärarorganisationer
m. fl. infordrade yttrandena ger vid handen, att de sakkunnigas
förslag att till full konsekvens uttaga den skyldighet att medverka vid ledningen
av idrottsdagarna, som stadgorna för de allmänna läroverken, kommunala
flickskolorna och kommunala mellanskolorna ålade dessa skolors
lärare, mött en ganska allmän kritik. Man pekade på det självklara faktum,
att en god undervisare inom sitt speciella fack icke alltid vore en god idrottsledare;
man påminde örn, att redan åldersskäl gjorde ganska många av
lärarna mer eller mindre obekväma för idrottsledaruppgiften. Alldeles särskilt
hade förslaget, att för lärarkompetens skulle, i syfte att garantera tillräcklig
tillgång på ledare, normalt krävas genomgången värntjänstledarutbildning,
väckt gensagor. Härvid fäste somliga mera vikt vid den skada,
som skulle drabba läroanstalten, därigenom att personer med goda förutsättningar
för undervisning inom en viss ämneskrets skulle hindras från
lärarkallet av detta dubbla kompetenskrav, medan andra dröjde vid den
sidan av saken, att en i sitt fack god lärare skulle komma att vara en svag
handledare i värn tjänsten eller känna sig illa tillfreds med att icke kunna
fylla sin uppgift såsom ledare. Konsekvensen av en sådan position bleve det
i många yttranden påyrkade kravet på hjälp -— man vore allmänt ense om
att gymnastiklärarna i regel skulle bära huvudansvaret — för värntjänstövningarnas
rätta bedrivande av militär och andra fackkunniga ledare.

I det föregående har jag framhållit betydelsen av att lämpliga ledare i
tillräckligt antal stå till förfogande för värntjänstutbildningen. Vid en begränsning
i enlighet med mitt förslag av utbildningsverksamhetens omfattning,
både vad angår medtagna ämnesområden och urvalet av läroanstalter,
ökas givetvis möjligheterna att sovra bland de ledarkrafter, som
kunna stå till buds. Jag förutsätter, att vederbörande skolors lärare i första
hand i så stor utsträckning som möjligt anlitas såsom ledare. Först
i andra hand synas utomstående krafter böra tagas i anspråk, varvid det
givetvis är önskvärt, att endast kvalificerade fackmän såvitt möjligt komma
i fråga.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.

Vad nu anförts gäller värntjänstutbildningens samtliga grenar, såväl de
egentliga vapenövningarna som ock övriga grenar. Jag är ense med de sakkunniga
örn att huvudansvaret för utbildningen bör åligga vederbörande
gymnastiklärare, såvitt angår andra än de rent kvinnliga utbildningsgrenarna
hem- och lägertjänst samt hemsjukvård. På sätt föreslagits torde utbildningen
i hem- och lägertjänst böra närmast ankomma på de kvinnliga
övningslärarna med biträde av behövligt antal andra därtill lämpade lärarinnor
eller, där så finnes påkallat, utomstående kvinnliga krafter. Undervisningen
i hemsjukvård bör, såsom de sakkunniga föreslagit, där så ske
kan, anordnas i samverkan med svenska röda korset eller andra organisationer.

I anslutning till vad skolöverstyrelsen anfört vill jag betona nödvändigheten
av att urvalet av ledare i varje särskilt fall sker med den största omsorg
och att ledarskapet endast anförtros kompetenta och för saken intresserade
personer med förmåga både att handhava undervisningen och att
väcka ungdomens intresse för de uppgifter, utbildningen vill tillgodose.
Jag erinrar i detta sammanhang örn att utbildningsverksamheten, såsom
i det föregående antytts, bör igångsättas vid varje särskild skola först sedan
det visats, att skolan verkligen förfogar över lärare, som kunna godtagas
såsom ledare för värntjänstutbildningen.

I det följande ämnar jag närmare ingå på frågan om anordnande av
utbildningskurser för lärare i syfte att göra dem skickade att handhava ledningen
av värntjänstutbildningen. I detta sammanhang vill jag dock framhålla,
att jag i likhet med flertalet i ärendet hörda myndigheter och sammanslutningar
icke kan tillstyrka, att genomgång av dylik utbildningskurs
ålägges nuvarande eller blivande lärare som en skyldighet. Ett sådant åläggande
synes icke erforderligt, ej heller principiellt eller praktiskt lämpligt.

Frågan om ändringar i kursplanerna för gymnastiklärarutbildningen vid
gymnastiska centralinstitutet torde icke böra upptagas till närmare prövning
i detta sammanhang.

b. Central ledning.

De sakkunniga.

De sakkunniga lia föreslagit dels en särskild konsulentorganisation, bestående
av 26 lokala konsulenter (värntjänstkonsulenter) och huvudsakligen
avsedd för värntjänstutbildningen vid landsbygdens folkskolor, dels
ock en förstärkning av skolöverstyrelsens gymnastikinspektion genom inrättande
av ytterligare en befattning såsom andre gymnastikkonsulent och
förste gymnastikkonsulentbefattningens ersättande med en gymnastikrådstjänst
i 30 lönegraden. Beträffande motiveringen för det förstnämnda förslaget
torde få hänvisas till betänkandet. I övrigt inhämtas av detta bland
annat följande:

Då skolungdomens värntjänstutbildning enligt de sakkunnigas förslag
nära anknöte till det övriga skolarbetet läge det i sakens natur, att över -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.

ledningen av denna utbildning skulle anförtros åt skolöverstyrelsen. Kontakten
mellan överstyrelsen, folkskoleinspektörerna, respektive de lokala
konsulenterna, och läroanstalterna borde åstadkommas genom anvisningar
och inspektioner från överstyrelsens sida samt årliga detaljerade redogörelser
från de särskilda skolorna för utbildningens bedrivande och därvid
vunna erfarenheter, avfattade enligt av överstyrelsen fastställda formulär.
Det mäste anses vara av utomordentlig betydelse, att här ifrågavarande
verksamhet redan från början bleve föremål för i detalj sakkunnig vägledning
och övervakning. Denna nya arbetsuppgift syntes näppeligen kunna
fullgöras av överstyrelsens nuvarande personal utan eftersättande av annat
arbete, varför denna påbyggnad av undervisningsväsendet nied nödvändighet
syntes kräva anlitande av särskild arbetskraft.

De" sakkunniga ansåge, att — under förutsättning att de föreslagna lokala
konsulenterna anställdes — de nya arbetsuppgifterna inom skolöverstyrelsen
borde kunna bemästras, därest på sätt förordats i sakkunnigförslaget
angående skolöverstyrelsens omorganisation (statens offentliga utredningar
1938: 14) och överstyrelsens utlåtande däröver den 29 oktober 1938 inrättades
en ytterligare befattning såsom andre gymnastikkonsulent. \ idare
ville de sakkunniga uttala sin anslutning till överstyrelsens i utlåtandet
gjorda hemställan, att förste gymnastikkonsulentbefattningen måtte indragas
och ersättas med en ny i 30 lönegraden placerad befattning, vars innehavare
lämpligen syntes böra benämnas gymnastikråd, samt att andre
gymnastikkonsulenterna måtte uppflyttas till 24 lönegraden.

Remissyttranden.

Skolöverstyrelsen har avstyrkt förslaget om en särskild konsulentorganisation
men tillstyrkt förslaget örn förstärkning av överstyrelsens gymnastikinspektion.

Folkskolinspektörerna hade i till överstyrelsen avgivna yttranden — i den
mån de yttrat sig beträffande denna detalj — i allmänhet tillstyrkt inrättande
av särskilda värntjänstkonsulenter. Så hade exempelvis inspektören
i Stockholmstraktens inspektionsområde förklarat sig livligt tillstyrka inrättandet
av ett större antal instruktörsbefattningar för den fysiska fostran
i folkskolan och endast beklagat, att icke varje inspektionsområde kunde
få tillgång till en sådan kraft.

För egen del framhåller skolöverstyrelsen att, även örn i enlighet med överstyrelsens
förslag någon egentlig värntjänstutbildning icke skulle komma
att införas i folk- och fortsättningsskolan, värn tjänstkonsulenterna utan
tvivel, såsom lokala gymnastikkonsulenter, skulle få eu betydelsefull uppgift
att fylla för den fysiska fostrans tillgodoseende inom folkskolan. Av
hänsyn till det statsfinansiella läget funne sig överstyrelsen emellertid för
närvarande böra avstå från att biträda de sakkunnigas önskan i detta hänseende.

Däremot ville överstyrelsen i anslutning till de sakkunnigas framställning
och under erinran om sin egen hemställan den 29 oktober 1938, vilken
genom förevarande angelägenhet fått ett starkt stöd och högeligen aktualiserats,
biträda önskemålet örn en förstärkning av de organ inom överstyrelsen,
som närmast hade att svara för arbetsuppgifter, fallande inom den
fysiska fostrans och numera även värntjänstutbildningens område. Överstyrelsen
tillstyrkte alltså inrättandet av en ny gymnastikkonsulentbefattning,
vilken jämte den hittillsvarande andre gymnastikkonsulentbefatt -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.

ningen borde placeras i 24 lönegraden, samt — i stället för den hittillsvarande
förste gymnastikkonsulentbefattningen — en gymnastikrådsbefattning
med placering i 30 lönegraden.

I övriga yttranden uttalas i allmänhet åsikter, i stort sett överensstämmande
med de av skolöverstyrelsen framförda.

Statskontoret har bestämt avstyrkt inrättandet av lokala värn tjänstkonsulenter
liksom även en förändring av förste och andre gymnastikkonsulenternas
löneställning. Däremot har statskontoret icke motsatt sig inrättandet
av ytterligare en gymnastikkonsulentbefattning i lönegraden Eo 21.

Allmänna lönenämnden — som icke uttalat sig rörande den principiella
frågan, huruvida värn tjänst skulle införas i av de sakkunniga föreslagen
omfattning utan inskränkt sig till att, under antagande att så bleve fallet,
granska de lönetekniska frågorna — har i yttrande över sakkunnigförslaget
avstyrkt inrättandet av den föreslagna nya konsulentorganisationen men
tillstyrkt en förstärkning av skolöverstyrelsens gymnastikinspektion.

Lönenämnden holle för sin del före, att ett genomförande i huvudsak
av de sakkunnigas förslag örn införande av värntjänstutbildning för skolungdom
närmast borde föranleda en förstärkning av skolöverstyrelsens egen
gymnastikinspektion i stället för att en omfattande lokal organisation infördes.
Någon uppflyttning till högre lönegrader av de nuvarande gymnastikkonsulenttjänsterna
syntes dock lönenämnden icke böra åtminstone för
närvarande genomföras. Möjligen borde de nuvarande befattningarna med
hänsyn till de nya arbetsuppgifterna förenas med särskilda tilläggsarvoden,
högst motsvarande ytterligare två löneklassers avlöning. Vidare syntes för
utövandet av lokal inspektion antalet konsulenter hos skolöverstyrelsen
böra ökas, vilket tillsvidare skulle kunna ske genom anställande av några
befattningshavare med arvoden till högst belopp, som svarade mot den
nuvarande andre gymnastikkonsulentens avlöning. Huru många dylika
befattningar, som skulle kunna erfordras, vore givetvis svårt att med någon
högre grad av tillförlitlighet bedöma, men lönenämnden föreställde sig, att
det till en början i avvaktan på närmare erfarenheter skulle kunna räcka
med förslagsvis fyra befattningar.

Medicinalstyrelsen har framhållit, att, därest den föreslagna värntjänstutbildningen
skulle kunna organiseras med den omfattning de sakkunniga
tänkt sig, skolläkarorganisationen måste genomföras för alla skolformer i
vårt land. Som en ofrånkomlig konsekvens härav följde, att skolöverstyrelsen,
som av naturliga skäl föreslagits komma att ha hand örn överledningen
av skolungdomens värntjänstutbildning, kompletterades med nödig medicinsk
sakkunskap. I första hand borde tillsättas en skolöverläkare såsom
ledare av en skolhygienisk avdelning inom skolöverstyrelsen.

Chejen för armén har funnit det naturligt och lämpligt, att överledningen
av utbildningen anförtroddes åt skolöverstyrelsen.

De sakkunniga hade för ändamålet tänkt sig, att skolöverstyrelsen skulle
förstärkas med en andre gymnastikkonsulent. Denna förstärkning kunde
emellertid icke anses tillräcklig. Ali erfarenhet av verksamhet av denna art
gåve vid handen, att den centrala ledningen måste giva vägledning, im liihang

till riksdagens protokoll Wiil. 1 sami. Nr 178.

Departe meotschefen.

66 Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.

pulser och nya uppslag samtidigt som den utövade övervakning och kontroll.
I detta särskilda fall, där fråga vore om organisation av en mycket
omfattande verksamhet inom ett hittills oprövat arbetsområde, komme höga
krav att ställas på den centrala ledningen. I spetsen — med ställning som
direkt föredragande inför generaldirektören — borde sättas en person, som
under tidigare verksamhet dokumenterat lämplighet för uppgiften. Denne
borde inom överstyrelsen förfoga över ett antal medhjälpare, som företrädde
värntjänstens olika grenar. Härigenom vunnes möjlighet till den rådgivande,
övervakande och impulsgivande verksamhet, som särskilt i början torde
vara nödvändig, och dessutom underlättades önskvärd kontakt med statliga
och frivilliga organisationer inom arbetsområdet. I frågor av militär art
borde samråd ske med hem värnschef en. Även i övrigt borde den erfarenhet
och sakkunskap, som funnes inom hemvärnsorganisationen, utnyttjas.

De sakkunnigas förslag örn tillsättande av lokala värntjänstkonsulenter
vore lämpligt. Dessas antal borde göras beroende av utbildningens omfattning.

Jag delar den av de sakkunniga uttalade uppfattningen, att den centrala
ledningen av värntjänstutbildningen bör ankomma på skolöverstyrelsen
och närmast dess gymnastikinspektion. Det är av största vikt, att skolöverstyrelsen
noggrant följer och övervakar värntjänstutbildningens planläggning
och biträder den lokala ledningen med råd och anvisningar. Då
denna verksamhet torde komma att medföra en avsevärd utökning av
de arbetsuppgifter, som nu ankomma på gymnastikinspektionen, synes det
nödvändigt, att denna förstärkes på ändamålsenligaste sätt. Någon tids
erfarenhet synes emellertid böra avvaktas, innan en mer definitiv omorganisation
av gymnastikinspektionen ifrågasättes. Jag begränsar mig för närvarande
till att föreslå, att ett visst belopp ställes till överstyrelsens förfogande
att användas till ersättning åt den särskilda personal, som finnes böra
anställas för ändamålet. Jag erinrar, att av de anslagsmedel, som för närvarande
stå till skolöverstyrelsens förfogande för grundavlöningar till ickeordinarie
personal, ett belopp av 8,500 kronor är avsett till ersättning åt
inspektörer och sakkunniga biträden hos skolöverstyrelsen utan närmare
angiven fördelningsgrund. Jag förordar för egen del, att detta belopp för
nästa budgetår förstärkes med förslagsvis 8,000 kronor i syfte att tillgodose
behovet av särskilda sakkunniga biträden vid sidan av de nuvarande gymnastikkonsulenterna
för ledning av värntjänstutbildningen. I annat sammanhang
ämnar jag vid anmälan av skolöverstyrelsens anslagsbehov för
nästa budgetår hemställa om ifrågavarande anslagsförstärkning.

De sakkunnigas förslag örn inrättande av en särskild lokal konsulentorganisation
finner jag mig med den ståndpunkt jag i det föregående intagit
i fråga örn värn tjänstutbildning inom folkskoleväsendet icke kunna förorda.

Medicinalstyrelsens förslag om tillsättande aven skolöverläkare som ledare
för en skolhygienisk avdelning inom skolöverstyrelsen torde icke böra i detta
sammanhang komma under bedömande utan upptagas i samband med den
aktuella frågan om ordnandet av den skolhygieniska verksamheten i vårt
land.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.

V. Kostnadsberäkningar.

I det följande framläggas kostnadsberäkningar endast såvitt angår den
mera begränsade värntjänstutbildning, jag enligt det föregående förordat.

a. Kostnader för ledare.

De sakkunniga.

Planläggningen och ledningen av skolungdomens värntjänstutbildning
under frilufts- och värntjänstdagar förutsättes av de sakkunniga skola i
första hand åvila lärarna i gymnastik med lek och idrott. Gottgörelse härför
borde enligt de sakkunniga utgå efter de i civila avlöningsreglementet
angivna grunderna för ersättning åt dem för arbetet med planläggning och
övervakande av lärjungarnas friluftsverksamhet, dock att antalet av de
veckotimmar, som vid årslönens bestämmande skulle kunna tilläggas, syntes
böra fastställas till högst fyra (för närvarande högst tre). Denna ändring
syntes påkallad av den ökning i arbetet, som otvivelaktigt bleve en följd
av godtagande av de sakkunnigas förslag rörande ordnande av värntjänstutbildningen
under läsåret.

Under förutsättning att den sålunda föreslagna ändringen vidtoges och
att lärare i gymnastik med lek och idrott (i förekommande fall även andra
Övningslärare och ämneslärare) samt särskilda eventuellt erforderliga instruktörer
för ledningen av värntjänstutbildningen vid läroanstalter, där
friluftsverksamhet nu ej förekomme (bortsett från folkskoleväsendet), erhölle
gottgörelse för detta bestyr efter enahanda grunder, torde statsverkets
årliga utgifter i förevarande hänseende kunna uppskattas till i runt tal
125,000 kronor, eller omkring 50,000 kronor mera än de nuvarande utgifterna
för ledningen av friluftsverksamheten.

Ät annan lärare än den som enligt vad sålunda angivits medverkade
vid värntjänstutbildningen såsom organisatör, överledare eller särskild instruktör
syntes däremot icke böra utgå särskild ersättning i penningar för
hans medverkan vid ledningen av utbildningen. Kompensation för dylik
medverkan borde i stället lämnas sådan lärare med tillämpning av de
grunder, som i läroverksstadgan § 133 mom. 6 funnes angivna för bestämmande
av undervisningstiden för lärare, enligt vilka därvid hänsyn skulle
tagas till omfattningen av den tid, som erfordrades för fullgörande av bland
annat hans åliggande att medverka vid ledningen av lärjungarnas friluftsverksamhet.

Behov av fackutbildade ledare framträdde särskilt beträffande de kvinnliga
värn tjänstgrenarna hemsjukvård och barnavård. Utgifterna för ledare
i hemsjukvård beräknade de sakkunniga till omkring 20,000 kronor. Utbildningen
förutsattes kunna medhinnas på 5 dagar (3 hel- och 4 halvdagar)
. Med utgångspunkt från den av svenska röda korset för likartad verksamhet
beräknade ersättningen av 5 kronor per undervisningstimme komme
ledararvodena att belöpa sig till sammanlagt nyssnämnda belopp.

För handelsgymnasiernas del föresloge de sakkunniga, som förut nämnts,
en förlängning av läsåret med 0 dagar. Ersättning för denna förlängning
syntes böra utgå till lärare, vilka kunde i anstiillningshänseende anses

Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.

likställda med extra lärare och timlärare. De sakkunniga beräknade denna
ersättning till 15,500 kronor.

Enligt de sakkunnigas beräkningar skulle sålunda utgifterna för ledare

— frånsett kostnader för undervisning i barnavård — uppgå till följande
belopp:

Merkostnader för ersättning åt gymnastiklärare m. fl.................kronor 50,000

Arvoden åt ledare för utbildning i hemsjukvård................... * 20,000

Ersättning åt vissa lärare vid handelsgymnasier för förlängning av läsåret ... » 15,500

Summa kronor 85,500.

Remissyttranden.

Statskontoret har i yttrande över de sakkunnigas förslag icke kunnat
finna det påkallat, vare sig att möjligheterna att åt gymnastiklärare bereda
ersättning för bestyret med ifrågavarande verksamhet utökades eller att
andra lärare genom löneförhöjning kompenserades för den förlängning av
läsåret, som vid vissa läroanstalter kunde komma i fråga. Statskontoret har
vidare betonat, att de uppgörelser, som kunde träffas med svenska röda
korset och svenska fattigvårdsförbundet örn undervisning i hemsjukvård
och barnavård, icke, innan erfarenhet vunnits, borde erhålla alltför definitiv
karaktär. — Sedermera har statskontoret avgivit särskilt yttrande
över skolöverstyrelsens förslag till värntjänstutbildningens ordnande. Beträffande
statskontorets sistnämnda yttrande hänvisas till det följande.

Allmänna lönenämnden har i sitt yttrande över sakkunnigförslaget ställt
sig på i huvudsak samma ståndpunkt som statskontoret (beträffande lönenämndens
yttrande med anledning av skolöverstyrelsens förslag, se nedan).

Lönenämnden vore av den uppfattningen, att läroverkens gymnastiklärare
vid den senaste löneregleringen erhållit så pass förmånlig ersättning
för arbetet med friluftsverksamhetens ordnande, att tillräckliga skäl för
ytterligare höjning av deras löneställning i förevarande sammanhang icke
förefunnes. Lönenämnden ansåge sig sålunda böra avstyrka förslaget rörande
gottgörelse åt läroverkens lärare i gymnastik med lek och idrott för
planläggningen och ledningen av värntjänstutbildningen.

I detta sammanhang ville lönenämnden framhålla, att de sakkunniga
antytt, att även andra Övningslärare och ämneslärare samt eventuellt erforderliga
instruktörer skulle kunna erhålla gottgörelse enligt samma grunder
som gymnastiklärarna. Då de sakkunniga icke framlagt några närmare
förslag rörande ersättningens bestämmande i dylika fall, inskränkte lönenämnden
sig till att påpeka, att ersättningen rent lönetekniskt sett icke
torde kunna bestämmas på samma sätt för ämneslärare som för Övningslärare.
Enligt lönenämndens mening borde för bestyret med värntjänstutbildningen
under frilufts- och värntjänstdagar överhuvudtaget icke utgå
någon särskild gottgörelse till lärarpersonalen, utöver vad som tillkomme
den jämlikt gällande avlöningsförfattningar.

Skolöverstyrelsen har tillstyrkt de sakkunnigas förslag örn beredande
av ersättning åt lärare i gymnastik för planläggning och ledning av värntjänstutbildningen.
Även övriga medverkande lärare borde emellertid er -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.

hålla ersättning för sitt nierarbete, lärarinnor i hushållsgöromål och kvinnlig
slöjd efter samma grunder som gymnastiklärare och övriga lärare efter
5 kronor per undervisningstimme. Kostnaderna beräknade överstyrelsen
till sammanlagt 125,000 kronor. I den män kommenderad militär personal
anlitades, korinne denna summa att minskas.

I de av överstyrelsen infordrade yttrandena hade åtskilliga genmälen
gjorts mot de sakkunnigas metod att beräkna ledarkostnaderna. Om, menade
man, läroverksstadgans 133 § formellt ålade varje lärare skyldighet
att deltaga i ledningen av idrottsdagar, så torde dock billigheten kräva,
att icke timlärare i olika läs- och övningsämnen därigenom belastades med
en tjänstgöring, som skulle gå vida utöver det timtal, för vilket de vore
anställda vid läroverket, vadan de borde åtnjuta särskilda arvoden för sitt
värntjänstarbete. Detta resonemang gällde framför allt för de tilltänkta
ledarna av hem- och lägertjänstutbildningen, d. v. s. lärarinnor i hushållsgöromål
och slöjd, konstaterade exempelvis kollegiet vid Jönköpings kommunala
flickskola. Men även från gymnastiklärarnas sida, vilka enligt betänkandet
skulle i princip betalas som nu, d. v. s. med tilläggstimmar, hade
missnöje med avlöningen i förhållande till arbete och ansvar framkommit.
Och ämneslärare av olika kategorier funne sin medverkan underskattad.
Det hade nämligen framhållits, att även örn allvarliga försök gjordes att
enligt 133 § 6 mom. i läroverksstadgan utjämna olika slag av tjänstgöring,
vore det dock, påpekade en rektor, ej möjligt att på denna väg nå en verklig
lösning, försåvitt ej särskild tilldelning av timmar för detta ändamål
gåves de olika skolorna. Detta fordrade anslag från riksdagens sida.

För egen del har skolöverstyrelsen framhållit, att då även lärarinnor i
hushållsgöromål och kvinnlig slöjd borde åläggas att vara ledare vid den
egentliga värn tjänstkursen, som vid de flesta läroanstalter skulle vara förlagd
till höstterminens början, det syntes överstyrelsen obilligt att kräva
av dessa en längre tjänstgöringstid per vecka än den, för vilken de vöre
anställda för sin egentliga undervisning, om icke särskild ersättning utginge.
Sådan torde alltså böra beräknas efter det överskjutande veckotimtalet.

Emellertid vore det, såsom i remissyttrandena anmärkts, ej heller möjligt
att fullt rättvist gottgöra andra lärare för deras befattning med dessa
övningar. Och härvid torde svårigheten vara större, när det gällde den samlade
värntjänstperioden. Åtminstone för denna syntes därför någon ersättning
böra utgå i förhållande till den tid, varje ledare tjänstgjorde, varvid
dock tiden för deltagande i planläggningsarbetet bleve obeaktad. Dessa
intresserade och för uppdraget dugliga lärare skulle annars i förhållande
till sina kamrater se sig på ett otillbörligt siitt utnyttjade och detta både
vid jämförelse med gymnastikläraren och övriga lärare. Och detta skulle
i sin tur icke uppamma någon .större beredvillighet att deltaga i ledarkurser
eller att väl sköta ledaruppdraget, bådadera dock tydliga statsintressen.
Att observera vore även, att de lärare, som vöre önskvärda sorn
ledare under värntjänstperioden i augusti, tillhörde den grupp av lärare,
som sedan under läsårets lopp flitigast — utan pekuniär ersättning —
anlitades under idrottsdagarna.

En användbar meimi för att vinna en summarisk överblick av de behövliga
ledararvodena under de egentliga värntjänstövningarna torde vara att
beräkna, hur många övningsgrupper som skulle krävas vid värjo läroverk

Kungl. May.ts pro-positicm Nr 178.

och, då varje grupp skulle skötas av en ledare med biträde av lärjungar,
därefter multiplicera gruppernas summa med övningstimmarnas antal per
grupp och sedan därifrån draga de timmar, för vilka ovannämnda kategorier
av Övningslärare borde vara pliktiga att tjänstgöra antingen utan
någon ersättning eller — i fråga om gymnastiklärarna — mot särskild ersättning
i form av höjt beräknat timtal. Om så det återstående timtalet
i sin tur multiplicerades med den timpenning, som kunde anses skälig,
skulle en approximativ klumpsumma erhållas som ungefärligt uttryck för
ledararvodena vid den egentliga värntjänstutbildningen.

Antalet enligt överstyrelsens förslag värn tjänstpliktiga elever uppginge
för närvarande till 15,777 manliga och 12,783 kvinnliga lärjungar, som vid
ett maximum av 30 lärjungar per övningsgrupp skulle, med hänsyn till sin
fördelning på olika läroanstalter, behöva uppdelas i 649 manliga och 559
kvinnliga eller sammanlagt 1,208 grupper. Vid 30 övningstimmar per grupp
och värntjänstkurs skulle detta utgöra 36,240 timmar. Härifrån skulle
avgå för gymnastiklärare 6,325, lärarinnor i kvinnlig slöjd 3,328 och för
lärarinnor i hushållsgöromål 1,807 timmar eller tillsammans 11,460 timmar.
Återstode 24,780 timmar. Vid ett beräknat genomsnittsarvode av 5 kronor
per timme skulle detta innebära en kostnadssumma av 123,900 eller i runt
tal 125,000 kronor. I den mån kommendering av militär som instruktörer
skedde, torde denna summa kunna minskas.

I händelse av bifall i princip till skolöverstyrelsens föreliggande förslag
torde överstyrelsen sedermera beredas tillfälle att inkomma med närmare
utredning angående dessa arvoden och villkoren för deras utbetalande.

Med anledning av skolöverstyrelsens yttrande har förnyat utlåtande från
statskontoret infordrats. Statskontoret har därvid förklarat sig vidhålla
sin förut intagna ståndpunkt och av principiella skäl bestämt avstyrkt skolöverstyrelsens
förslag om beredande av särskild ersättning åt lärare för
fullgörande av uppdrag såsom ledare av skolungdomens värn tjänstutbildning.

Statskontoret kunde icke finna, att skolöverstyrelsen anfört tillräckligt
bärande skäl för sitt förslag om ersättning för ledaruppdrag vid värn tjänstutbildning
i betydligt större omfattning än vad de sakkunniga tänkt sig.
Icke heller hade statskontoret funnit anledning frångå sin tidigare i ämnet
hävdade uppfattning, att i princip ersättning icke borde utgå. Det kunde
särskilt framhållas, att vid bifall till överstyrelsens förslag om utbildningens
organisation förlängning av skolåret icke skulle erfordras vid annan skolform
än handelsgymnasierna. I övrigt skulle kunna utnyttjas för inträdesoeh
flyttningsprövningar eller idrottsövningar avsedda dagar. Härigenom
skulle — såvitt statskontoret kunde finna — i stort sett för värntjänstutbildningen
komma att anlitas eljest lediga lärare, vilket torde bidraga
till en utjämning av arbetsbelastningen lärarna emellan. Att under sådana
omständigheter bevilja särskilda ersättningar åt de lärare, som ledde värntjänstutbildningen,
syntes innebära en återgång till förut gällande avlöningsprinciper,
enligt vilka arbete med inträdes- och flyttningsprövningar
särskilt gottgjordes. Statskontoret finge för sin del bestämt avstyrka förslaget
härutinnan.

Därest Kungl. Majit likväl skulle finna anledning föreligga att bereda
lärarna ersättning för ledningen av värntjänsten, torde — såsom även

Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.

överstyrelsen framhållit — närmare utredning böra komma till stånd angående
ersättningens storlek och villkoren för dess utbetalande. Särskilt
syntes det böra tagas under övervägande, huruvida eventuell ersättning
för planläggning och ledning av de till början av hösttermin förlagda värntjänstövningarna
borde, såsom föreslagits, utgå i form av avlöning under
hela läsåret för förhöjt antal veckotimmar.

Allmänna lönenämnden har i jörnyat utlåtande i anledning av skolöverstyrelsens
förslag rörande värntjänstutbildningens ordnande förklarat sig
vidhålla sin uppfattning, att någon ändring av civila avlöningsreglementets
bestämmelser icke borde genomföras i förevarande sammanhang. Nämnden
ansåge sålunda, att för arbetet med planläggning och övervakning av friluftsdagarna
under terminen någon särskild ersättning icke borde utgå
utöver vad som för närvarande vore stadgat.

Emellertid syntes lönenämnden vissa skäl tala för att någon ersättning
tillerkändes överledaren vid varje skola för den egentliga värntjänstutbildningen
omedelbart före höstterminens början. Lönenämnden ville för sin
del förorda, att överledaren skulle erhålla arvode med förslagsvis 100 kronor
i ett för allt för hela den ifrågasatta utbildningstiden om sex dagar. Därest
såväl manliga som kvinnliga elever funnes vid samma läroanstalt, syntes
lönenämnden lämpligt, att vid skolan funnes två överledare, en för gossarna
och en för flickorna, varvid nämnden förutsatte, att envar av dem
skulle erhålla nyssnämnda arvode.

Vad sålunda föreslagits borde enligt nämndens mening gälla de högre
allmänna läroverken. Nämnden vore för sin del tveksam, huruvida överhuvudtaget
värntjänstutbildningen borde avse elever å realskolestadiet.
Därest emellertid dylik utbildning ansåges böra anordnas även för dessa
elever, syntes överledararvodet med hänsyn till det lägre antalet i utbildningen
deltagande elever vid realskolorna böra nedsättas till förslagsvis
50 kronor i ett för allt.

I förevarande sammanhang framställde sig jämväl frågan, huruvida
annan än överledaren borde erhålla ersättning för deltagandet i arbetet
med den egentliga värntjänstutbildningen omedelbart före höstterminens
början. Därest det vore möjligt att genomföra, att vissa lärare befriades
från inträdes- och flyttningsprövningarna för att i stället biträda vid värntjänstutbildningen,
skulle någon ersättning utöver själva lönen icke vara
erforderlig, enär lärare för arbetet med sagda prövningar icke erhölle särskild
gottgöreise utöver lönen. Då svårigheter torde möta att genomföra en
dylik anordning, kunde emellertid någon mindre ersättning förefalla befogad,
närmast såsom en gottgörelse för vissa med tjänstgöringen förenade
kostnader. Nämnden ville för sin del icke motsätta sig, att för varje tjänstgöringsdag
under den berörda sexdagarsutbildningen finge utgå dagarvode
med förslagsvis sex kronor eller samma belopp, som enligt kommittékungörelsen
tillkomme vissa sakkunniga.

b. Kostnader för materiel.

De sakkunniga.

De sakkunniga påpeka inledningsvis vikten av att tillräcklig materiel
för värntjänstutbildningen finnes tillgänglig. De sakkunniga lia vidare i

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 178.

detalj redogjort för den materiel, som vore behövlig för varje särskild utbildningsgren.
Beträffande dessa detaljer torde få hänvisas till betänkandet
(sid. 74 och 75). I fråga om kostnaderna ha de sakkunniga, såvitt angår
det av mig förordade, begränsade utbildningsprogrammet, anfört:

Vad först anginge materiel, som erfordrades för utbildningen i sådana
vämtjänstgrenar, vilka hade anknytning till friluftsverksamheten, syntes
med utgångspunkt från nuvarande priser inköpskostnaden för elevgrupp
örn 30—35 elever böra upptagas till följande belopp, nämligen för

fri idrott etc......................... kronor 200

simning ............................. » 70

orientering (kompasser) ............... » 40

lägerliv ............................. » 100

skidlöpning .......................... » 20—40.

Vid skolor, där friluftsverksamhet redan inginge i skolarbetet — med
undantag likväl för en del folkskolor — torde finnas så gott som all den nu
avsedda materielen. Denna torde, i likhet med övrig obligatorisk undervisningsmateriel,
i allmänhet ha bekostats av skolorna (skoldistrikten) själva,
i en del fall med bidrag av statsmedel. På motsvarande sätt syntes kostnaderna
för anskaffning av övrig här ifrågavarande materiel böra bestridas.
Utgifterna torde nämligen icke kunna anses vara av den storlek, att icke
skolorna (skoldistrikten) skulle kunna bära den övervägande delen därav,
helst som materielen i icke obetydlig utsträckning syntes kunna tillverkas
av eleverna vid skolorna (slöjd m. m.). Sistnämnda metod för åstadkommande
av materielen, vilken redan tillämpats vid en del skolor, och andra
vägar därtill under elevernas medverkan ville de sakkunniga på det livligaste
rekommendera att komma till användning i största möjliga omfattning.
Anslag av statsmedel för ändamålet syntes böra anvisas till ett belopp
av förslagsvis 50,000 kronor.

Vad därefter anginge den materiel, som erfordrades för utbildningen i
övriga värntjänstgrenar, nämligen luft-, gas- och brandskydd, målspaning,
rapportering och ordonnanstjänst, olycksfallsvård, skjutning, vapenkännedom
och vapenvård, hem- och lägertjänst, hemsjukvård och barnavård,
kunde beträffande utgifter för anskaffning av densamma anföras:

Redan nu skulle författningsenligt vid skolorna förekomma undervisning
i luftskydd, varför här ej upptoges kostnader för anskaffning av materiel
för undervisningen i luft-, gas- och brandskydd. Ej heller beträffande undervisningsmateriel
för målspaning, rapportering och ordonnanstjänst samt
för hem- och lägertjänst syntes böra föreslås anvisande av statsmedel.

Den för undervisningen i olycksfallsvård för varje grupp av 30 elever
erforderliga materielen betingade ett pris av omkring kronor 60: — (57: —)
per sats. Då det kunde förutsättas, att i regel de skolor, där undervisning
i denna värn tjänstgren skulle förekomma, hade tillgång till större delen av
materielen och anskaffning av återstoden torde böra ankomma på respektive
skolor och skoldistrikt, beräknades icke någon kostnad för ändamålet.

Liknande synpunkter torde kunna anläggas på frågan om materiel för
undervisning i hemsjukvård, vilken materiel för övrigt torde kunna få disponeras
efter medgivande av vederbörande luftskyddschef. Den för varje
grupp om 15 elever erforderliga materielen kostade cirka kronor 100: —
(98: 55).

Kungl. Maj.ts proposition Nr 178.

Beträffande skjutning, vapenkännedom och vapenvård kunde först anmärkas,
att tillräckligt antal banor för skolskjutning syntes vara färdigställt
eller under anläggning. Flertalet av dessa torde upptaga minst fyra
skjutplatser. Anslag för anordnande av skjutbanor torde därför ej böra
här beräknas.

Vidare vore angående tillgången till gevär för skolskjutning m. m. att
märka, att genom arméorder den 20 september 1940 vapen m. m. ställts
till förfogande för ändamålet.

Gevär för skolskjutning och fältmässig skjutning syntes, enligt vad de
sakkunniga inhämtat, kunna även framdeles ställas till förfogande genom
utlåning från arméns förråd. I den mån behovet ej komme att på detta
sätt bli fyllt, torde anvisningar motsvarande de i arméordern upptagna
kunna påräknas komma att utfärdas till hemvärnsorganisationer och
skytteföreningar. Då sålunda vapen för skolskjutning i tillräcklig mängd
syntes kunna erhållas, beräknades ej några utgifter för anskaffning av
vapen.

För undervisningen i vapenkännedom erforderlig ytterligare materiel
(kulspruta, kulsprutegevär, kulsprutepistol) torde kunna få lånas från arméns
förråd.

Till de sålunda angivna engångskostnaderna komme utgifter för förbrukningsmateriel
saint för underhåll och ersättning av försliten materiel.
Av kostnader för förbrukningsmateriel komme de största att hänföra sig
till ammunition. Vid beräkningen av dessa hade man att utgå från antalet
i utbildningen deltagande elever.

I skolskjutning och fältmässig skjutning beräknades komma att deltaga
minst 18,500 elever, av vilka var och en skulle avlossa 50 skott. Årliga
ammunitionskostnaden kunde sålunda beräknas till 92,500 kronor.

Målmateriel syntes kunna beräknas draga en årlig kostnad av 9,000
kronor}

Övriga årliga utgifter för förbrukning och förnyelse av materiel torde förslagsvis
böra beräknas till 30,000 kronor}

Skolöverstyrelsen.

Skolöverstyrelsen har beräknat de erforderliga materielkostnaderna till

200,000 kronor, varav 70,000 kronor i engångsutgifter.

Då de sakkunniga förutsatt, att tillräcklig materiel för värntjänstutbildningen
i regel funnes eller utan statens medverkan kunde anskaffas för
skolorna, hade de säkert dömt för snabbt. Men utan tillgång på materiel
— liksom givetvis även på ändamålsenliga lokaler och planer — kunde
ingen grundläggande rationell fysisk fostran och heller ingen ändamålsenlig
värn tjänstutbildning bedrivas. Åt denna angelägenhet borde därför uppmärksamhet
ägnas. Härvid borde ihågkommas, att för läroverkens del de
kassor, som närmast hade att svara för dylika utgifter, biblioteks- och materielkassorna,
i allmänhet hade all möda att kunna sörja för den nödvändiga
undervisningsmaterielen jämte tryckningskostnader m. m. och i nuvarande
dyrtider i regel hade det mycket bekymmersamt ställt, ej minst vid de
mindre skolorna. Och vad de högre kommunala skolorna beträffade, torde för
närvarande inknappning i anskaffningskostnader på de flesta håll påyrkas.

1 I denna summa ingår även kostnader för den av de sakkunniga föreslagna skjututbildningen
vid folkskolor och realskolor m. fl. läroanstalter.

Kungl. Maj:ts proposition ATr 178.

Enskilda skolor slutligen syntes i regel icke lia några medel till förfogande för
detta ändamål. Det syntes därför vara välbetänkt att på denna punkt följa
de sakkunnigas ändock gjorda förslag att räkna med åtminstone 50,000
kronor till understöd vid inköp av materiel för värn tjänstutbildningen och
i idrott under budgetåret 1941/42. I själva verket vore denna summa i förhållande
till antalet skolor särdeles blygsam. Överstyrelsen förutsatte, att
anslaget måste begränsas till de skolor, där den speciella värntjänstutbildningen
anordnades.

Överstyrelsen ville i detta sammanhang erinra örn sin framställning den
17 oktober 1940 om anslag för bestridande av de med värntjänstövningarna
under innevarande budgetår förenade kostnaderna. Övningarna hade
omfattat i stort sett just de åldersklasser av skolungdom, som enligt överstyrelsens
förslag i framtiden skulle deltaga i sådana övningar. Kostnaderna
hade beräknats inalles till 27,000 kronor för allmänna läroverk, kommunala
gymnasier, kommunala mellanskolor, kommunala flickskolor, enskilda
flickskolor, högre goss- och samskolor och enskilda mellanskolor.
Beloppet hade allenast avsett ett provisoriskt anordnande av övningarna,
och överstyrelsen hade utgått från att rektorerna skulle inställa övningarna
och i stället anordna vanliga friluftsdagar, därest anslagsbeloppet, med
de förstärkningar läroanstalternas kassor eventuellt kunde lämna, skulle
visa sig otillräckligt. Kungl. Majit hade dock funnit sig icke under dåvarande
förhållanden böra ställa något sådant anslag till förfogande.
Genom beslut den 10 januari 1941 hade Kungl. Majit förklarat, att berörda
kostnader för de allmänna läroverkens del, intill dess annorlunda bleve
stadgat, skulle bestridas från understöds- och premiekassan samt biblioteks-
och materielkassan med den fördelning mellan kassorna, som vederbörande
rektor funne lämplig. I övrigt hade Kungl. Majit förklarat sig
vilja framdeles meddela det beslut, vartill värntjänstutbildningssakkunnigas
förslag kunde föranleda.

Beslutet avsåge sålunda blott en del av de berörda skolformerna och
torde ha karaktär av ett provisorium, intill dess definitivt beslut kunde
fattas på grundval av numera föreliggande utredningar. Vid bestämmandet
av det anslag, som nu borde ställas till förfogande, syntes hänsyn böra
tagas jämväl till skolornas utgifter för ändamålet under innevarande läsår,
utgifter som i allmänhet endast torde lia möjliggjorts genom ett undanskjutande
av löpande utgifter för böcker och materiel. Helst skulle därför
överstyrelsen velat föreslå, att ett särskilt anslag ställdes till förfogande
för täckande av de utgifter, skolorna haft för ändamålet under budgetåret
1940/41. Med hänsyn till tidsomständigheterna ville överstyrelsen dock
stanna vid att beräkna en förstärkning av det av de sakkunniga föreslagna
materielanslaget med 20,000 kronor.

Det borde ankomma på överstyrelsen att efter de närmare riktlinjer,
som kunde varda av Kungl. Majit bestämda, och efter prövning i varje
särskilt fall låta utanordna bidrag ur anslaget till materiel, varvid även
kostnader, som gjorts under innevarande budgetår, borde kunna bestridas
ur anslaget.

För skolskjutningen hade de sakkunniga beräknat de årliga utgifterna
för ammunitionsförbrukningen till 92,500 kronor vid ett deltagarantal av
18,500. Då ammunitionskostnaden vore väl lågt beräknad, syntes den trots
elevantalets nedskärning till 15,000 å 16,000 måhända böra upptagas till

90,000 kronor, vari likvisst då även inräknades ammunitionskostnaden för

Kungl. Marits proposition Nr 178.

den korthållsskjutning, som överstyrelsen förutsatte komma att inläggas i
programmet för de klasser, vilka skulle deltaga i skjututbildningen. Posterna

9,000 för »annan skjutmateriel» och 30,000 kronor för »slitage och ersättningskostnader»
borde ersättas av en gemensam post »andra kostnader för
skjututbildningen» med förslagsvis 40,000 kronor, då vissa av de sakkunniga
ej upptagna omkostnader torde kunna tillkomma.

c. Kostnader för ledarkurser.

De sakkunniga ha förutsatt, att för utbildande av ledare för värntjänstövningarna
skulle anordnas särskilda kurser under år 1941.

Genomgång av sådana kurser skulle enligt de sakkunnigas förslag (jfr
ovan) vara obligatorisk för vissa lärarkategorier i vad avsåge andra värntjänstgrenar
än vinteridrotter men i övrigt frivilligt.

Vad anginge den sålunda föreslagna frivilliga ledarutbildningen i vinteridrotter,
syntes nöjaktigt antal deltagare kunna beredas plats vid vissa av
skolidrottskommittén för instundande vinter planerade kurser, vartill beviljats
anslag ur fonden för idrottens främjande. För vinterkurser under innevarande
budgetår syntes därför icke erforderligt att här upptaga några
kostnader.

Angående senare erforderliga vinterkurser ville de sakkunniga angiva
årliga omkostnaden till omkring 31,000 kronor. Vid beräkningen härav hade
förutsatts, att sådana kurser komme att anordnas av skolidrottskommittén
för sammanlagt 120 läroverkslärare och 150 lärare vid högre folkskolor och
folkskolor.

Beträffande därefter de övriga kurserna för ledare av värntjänstutbildningen
kunde först anmärkas, att även om de för nästa år av skolidrottskommittén
planerade sommarkurserna, vilka kunde utvidgas till att omfatta
även utbildning i nya till värntjänstutbildningen hörande grenar,
bleve fullbelagda, antalet vid dessa kurser utbildade lärare bleve otillräckligt,
därest hittillsvarande deltagarantal i sådana kurser bibehölles. Anordnande
av ytterligare sommarkurser för värntj än stledare bleve därför ofrånkomligt.
Samtliga dessa kurser komme sannolikt att bli fulltecknade, även
om alla för ändamålet tillgängliga inkvarteringsmöjligheter komme att till
fullo utnyttjas. Då det vore önskvärt, att så många som möjligt av nuvarande
och blivande lärare samt eventuellt andra erforderliga ledare snarast
bereddes tillfälle att genomgå dylika kurser, hade kostnadskalkylen ansetts
böra avse det högsta antal kurser, som lämpligen kunde anordnas.

Vid kalkylen hade de sakkunniga utgått från att varje kurs borde omfatta
högst 30 deltagare. Möjlighet att inkvartera minst detta antal under
de 3 veckor, kurserna skulle omfatta, syntes föreligga på sammanlagt 14
platser. Antalet kursdeltagare skulle alltså bli 420.

Under förutsättning att antalet ledare vid varje förläggning begränsades
till två, att dessa såviil som deltagarna erhölle fria resor mellan tjänstgöringsorten
och kursorten (tur och retur 40 kronor) samt fritt uppehälle under
kursen (7 kronor per dag) samt att ledarna därjämte erhölle arvoden, överledare
med 300 kronor och biträdande ledare med 200 kronor, skulle utgifterna
för kursverksamheten under sommaren komma att uppgå till i runt
tal 90,800 kronor (90,776 kronor, motsvarande per kurs 6,484 kronor).

Beräkningen toge självfallet sikte närmast på förhållandena under år
1941 men ägde giltighet även för närmast följande år. Därefter torde man
kunna räkna med betydligt lägre kostnader.

Departe mentschefen.

Kungl. Marits ''proposition Nr 178.

Skolöverstyrelsen har erinrat om att under sommaren 1940 anordnats
två fristående kurser i värntjänstutbildning för gymnastiklärare vid de allmänna
läroverken m. fl. läroanstalter, den ena för manliga och den andra
för kvinnliga gymnastiklärare (jfr propositionen nr 1 till 1940 års urtima
riksdag, sid. 29). En fristående kurs av samma slag borde enligt överstyrelsens
mening anordnas sommaren 1941. Kostnaden kunde beräknas till
omkring 23,000 kronor enligt följande uppställning:

Arvode till föreståndaren för kursen.......................... 350 kronor

Arvoden till 4 biträdande ledare ä 250 kronor................... 1,000 »

Dagtraktamenten å 8 kronor åt 90 deltagare under 3 veckor (90x21x8) . . . 15,120 >

Resekostnadsbidrag å 50 kronor............................ 4,500 »

Föreläsningar....................................... 400 »

Hyra av materiel..................................... 1,000 >

Organisationskostnader.................................. 500 >

Summa 22,870 kronor.

De sakkunniga ha föreslagit, att de lärare, på vilka ansvaret för planläggningen
och ledningen av skolungdomens värntjänstövningar i första
hand skulle komma att vila, d. v. s. vanligen vederbörande gymnastiklärare,
skulle tillerkännas ersättning för detta arbete i form av en ökning
från tre till fyra av det antal veckotimmar, vartill arbetet med organiserandet
av friluftsverksamheten jämlikt civila avlöningsreglementets bestämmelser
högst må uppskattas vid bestämmandet av årslönen. Detta
förslag har biträtts av skolöverstyrelsen, som därjämte förordat, att även
övriga lärare i övningsämnen skulle tillerkännas ersättning efter enahanda
grunder. Andra lärare skulle enligt de sakkunniga erhålla ersättning endast
i form av minskning av den egentliga undervisningen för vecka i enlighet
med därför gällande bestämmelser; skolöverstyrelsen däremot har föreslagit,
att även dessa lärare skulle tillerkännas kontant ersättning för arbetet
med värntjänstutbildningen, nämligen i form av visst arvode för undervisningstimme.

För egen del kan jag i likhet med statskontoret icke tillstyrka särskild
ersättning åt lärare, vilka tjänstgöra såsom utbildningsledare. Sådan tjänstgöring
torde böra — liksom medverkan vid ledning av friluftsverksamheten
— ingå såsom ett led i den läraren åliggande undervisningsskyldigheten.
Att utbildningstiden vid bifall till vad jag förordat kommer att förläggas
till tiden närmast före höstterminens början torde icke kunna åberopas
såsom skäl för en motsatt mening. Jag erinrar örn att lärare som regel är
skyldig att utan särskild ersättning lämna erforderligt biträde vid de inträdes-
och flyttningsprövningar, som pågå just under ifrågavarande tid.
Lärarna måste sålunda under alla omständigheter vara beredda att fullgöra
arbete för skolans räkning under denna tid, varför ett deltagande i
värntjänstutbildningen såsom ledare icke torde kunna betraktas såsom
alltför tyngande, särskilt om — såsom jag förutsätter — de för denna spe -

Kungl. Maj:ts •proposition Nr 178.

cielia uppgift lämpliga lärarna i så stor utsträckning, som prövas lämpligen
kunna ske, befrias från prövningsarbete under ifrågavarande tid.
Jag är övertygad om att lärarna beredvilligt skola ställa sina krafter till
förfogande för medverkan i denna utbildning.

Om jag sålunda på anförda skäl icke är beredd att förorda särskild ersättning
åt skolans egna lärare för arbetet med värntjänstutbildningen, ställer
sig saken likväl annorlunda, därest såsom utbildningsledare anlitas utomstående
personer. I dessa fall torde ersättning böra utgå med belopp, som
prövas skäligt, dock högst det belopp, som framkommer vid tillämpning
av de av skolöverstyrelsen förordade grunderna, d. v. s. med högst 5 kronor
för utbildningstimme. Dagsersättningen torde böra maximeras till 20 kronor.
Det bör framhållas, att någon särskild ersättning till såsom ledare
kommenderad militär personal icke torde böra utgå. Om såsom militär
ledare anlitas personal från annan ort än den, där värntjänstutbildningen
skall äga rum, torde rese- och traktamentsersättning böra utgå enligt de
grunder, som tillämpas inom försvarsväsendet. Anmärkas må i detta sammanhang,
att hemvärnspersonal torde böra erhålla ersättning enligt samma
grunder, som jag förordat för utomstående personer.

Kostnaderna för såsom ledare anlitade utomstående torde, under antagande
att omkring hälften av ledarna äro lärare, kunna beräknas till högst
omkring 50,000 kronor för nästa budgetår, vilket belopp kommer att reduceras
i den mån för de manliga lärjungarnas vapenövningar kan påräknas
kommenderad militär personal.

Det hittills anförda har närmast avseende på statliga läroanstalter och
högre kommunala skolor. Utgifterna för ifrågavarande ersättningar vid dessa
skolor torde böra bestridas från de anslag, ur vilka lönekostnader i allmänhet
vid nämnda läroanstalter bestridas. Härvid förutsättes, att dessa ersättningar
skola vad beträffar de högre kommunala skolorna fördelas mellan
statsverket och skolornas huvudmän på sätt sker beträffande avlöningskostnaderna
i övrigt vid dessa skolor. Någon ändring i de i andra sammanhang
verkställda anslagsberäkningarna för nästa budgetår lärer vid bifall
till mitt förslag icke vara erforderlig. Det bör påpekas, att sannolikheten
talar för att den obligatoriska värntjänstutbildningen, med hänsyn till vad
i det föregående yttrats rörande betingelserna för ett igångsättande av sådan
utbildning, icke torde kunna under nästa budgetår i full utsträckning
komma till stånd.

Vid övriga läroanstalter, där värn tjänstutbildning i egentlig mening enligt
mitt förslag skulle kunna förekomma, torde utbildningsledarna böra
tillerkännas ersättning i samma utsträckning som nyss angivits. Det synes
dock icke erforderligt att i detta hänseende meddela reglerande föreskrifter.
Då det torde vara motiverat, att kostnaderna i vissa fall till en del
ersättas av statsmedel, vill jag föreslå, att anslagsmedel ställas till förfogande,
ur vilka efter prövning i varje särskilt fall bör beviljas bidrag för

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 178.

ändamålet dock högst med belopp, som kunna utgå vid tillämpning av
de av mig i det föregående förordade grunderna. Det torde vara tillräckligt,
om för detta ändamål för nästa budgetår avses ett belopp av 10,000
kronor.

I detta sammanhang vill jag framhålla, att jag icke funnit anledning föreligga
att för närvarande taga ställning till frågan, huruvida och i vad mån
handelsgymnasierna böra tillerkännas ersättning för de merkostnader, som
kunna uppstå vid förlängning av läsåret. Till denna fråga torde ställning
böra tagas först efter närmare utredning i samband med anslagsberäkningarna
för budgetåret 1942/43.

De kostnader, som kunna uppkomma vid anordnandet av de i det föregående
angivna särskilda kurserna vid folk- och småskoleseminarier, torde
böra i vanlig ordning bestridas från de för dessa läroanstalter anvisade
anslagen, under vilka dock särskilda medel för ändamålet knappast torde
böra beräknas.

Vad skolöverstyrelsen anfört har övertygat mig om önskvärdheten av
att av statsmedel anvisas ett engångsbelopp såsom bidrag till anskaffande
av materiel för värntjänstutbildningen vid de skolor, där sådan utbildning
i egentlig mening skall förekomma. Det är uppenbarligen av största betydelse,
att undervisningsmateriel finnes tillgänglig i erforderlig utsträckning,
därest värntjänstutbildningen skall kunna bli effektiv. Jag finner mig dock
icke kunna tillstyrka, att högre belopp än 50,000 kronor anvisas för ändamålet;
i denna summa har jag då inräknat även de kostnader, som enligt
överstyrelsens yttrande belöpa på innevarande budgetår och som efter närmare
prövning kunna befinnas böra ersättas av statsmedel.

De årliga utgifterna för materiel till värntjänstutbildningen avse, såsom
av utredningen framgår, allenast vissa utgifter för skjututbildningen, i första
hand ammunition. För detta ändamål torde ett belopp av 120,000 kronor
vara tillräckligt. I detta sammanhang må framhållas, att, enligt vad jag
inhämtat, svårigheter icke torde uppstå att anskaffa för skjututbildningen
erforderlig materiel.

Jag förordar alltså, att tillhopa (50,000 + 120,000 =) 170,000 kronor
anvisas till anskaffande av materiel, varav 50,000 kronor belöpa på engångsutgifter.
Då materielanskaffningen synes böra i god tid äga rum, bör lämpligen
nämnda belopp anvisas på tilläggsstat II till riksstaten för innevarande
budgetår såsom ett reservationsanslag till bidrag till vissa kostnader
för värntjänstutbildning vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter.
Det synes av praktiska skäl lämpligt att i detta anslag inräkna jämväl
förutnämnda anslagsmedel till vissa ledararvoden, 10,000 kronor, varför
anslaget torde böra uppföras med tillhopa (170,000 + 10,000 =) 180,000
kronor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.

Vad beträffar kursverksamhet för utbildande av ledare, ansluter jag mig
till skolöverstyrelsens förslag, dock med den ändringen, att jag finner kostnaderna
böra begränsas till 20,000 kronor. Ett särskilt reservationsanslag
torde böra anvisas för detta ändamål på riksstaten för nästa budgetår.

I detta sammanhang erinrar jag, att skolöverstyrelsen hemställt örn anvisande
av 50,000 kronor av statsmedel såsom bidrag till enskilda sammanslutningar
för beredande av frivillig lägervistelse åt skolungdom. Av den
förut lämnade redogörelsen framgår, att jag för egen del finner det synnerligen
önskvärt, att statligt bidrag lämnas till detta ändamål. Medel för
främjande av sådan frivillig lägerverksamhet torde dock icke böra anvisas
på riksstaten under åttonde huvudtiteln utan i stället i ökad utsträckning
ställas till förfogande ur fonden för friluftslivets främjande. I detta hänseende
har jag samrått med chefen för handelsdepartementet. Jag vill påpeka,
att denna fond redan nu tages i anspråk för sådana ändamål.

VI. Hemställan.

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels till Bidrag till vissa kostnader för värntjänstutbildning
vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1940/41 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag

av..................................kronor 180,000;

dels ock till Kurser i värntjänstutbildning vid de allmänna
läroverken m. fl. läroanstalter för budgetåret 1941/42
under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av ...................................kronor 20,000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Torsten Arén.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

I. Inledning ................................................. 1

II. Allmänna synpunkter....................................... 3

III. Värntjänstutbildningens närmare utformning.................. 27

a. Allmänna läroverk och högre kommunala skolor.................. 27

b. Folk- och fortsättningsskolor. Folk- och småskoleseminarier........ 42

c. Övriga skolformer ............................................. 46

IV. Värntjänstutbildningens ledning ............................. 56

a. Lokal ledning ................................................. 56

b. Central ledning................................................ 68

V. Kostnadsberäkningar ....................................... 67

VI. Hemställan................................................ 79

Stockholm 1941. Ivar Hasggströms Boktryckeri A. B.

410885