Kungl. Majlis 'proposition Nr 177 (Proposition 1941:177)

Kungl. Majlis ''proposition Nr 177.

Nr 177.

Kungl. Majlis proposition till riksdagen angående anslag för budgetåret
19^1j 42 till folk- och småskoleseminarier m. rrv.;
given Stockholms slott den 21 mars 1941.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Gösta Bagge.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
21 mars 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
härefter chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Bagge:

Enligt den till 1941 års statsverksproposition fogade bilagan åttonde huvudtiteln,
punkterna 130 och 138, har Kungl. Majit föreslagit riksdagen
att, i avbidan på den proposition i ämnet, som bleve riksdagen förelagd,
beräkna för budgetåret 1940/41

dels till Folkskoleseminarier: Avlöningar ett förslagsanslag av 2,330,000
kronor;

dels till Folkskoleseminarier: Omkostnader ett förslagsanslag av 235,000
kronor;

dels till Folkskoleseminarier: Materiel, böcker m. m. ett reservationsanslag
av 40,000 kronor;

Bihang till riksdagens protokoll 1911. 1 sami. Nr 177.

2 Kungl. Maj.ts proposition Nr 177.

dels till Småskoleseminarier: Avlöningar ett förslagsanslag av 500,000
kronor;

dels till Småskoleseminarier: Omkostnader ett förslagsanslag av 55,000
kronor;

dels till Småskoleseminarier: Materiel, böcker m. m. ett reservationsanslag
av 5,000 kronor;

dels till Småskoleseminarier: Stipendier ett anslag av 13,500 kronor;

dels ock till Folkskolor m. m.: Folkundervisningens befrämjande i rikets
nordligaste gränsorter ett förslagsanslag av 105,000 kronor.

Vidare har Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen (kapitalbudgeten:
bilaga 4, punkten 6) föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition
i ämnet, som kunde varda riksdagen förelagd, till studielånefonden beräkna
för budgetåret 1941/42 ett reservationsanslag av 200,000 kronor.

Sedan beredningen av förevarande ärenden numera avslutats, får jag
ånyo anmäla desamma.

1. Inledning.

Den nuvarande seminarieorganisationen erhöll sin utformning genom beslut
av 1936 års riksdag och är anpassad efter en normal examination av
384 folkskollärare och 240 småskollärare per år.

I samband med anmälan i propositionen nr 155 till 1940 års lagtima riksdag
av frågan om särskilda besparingsåtgärder inom folkskoleväsendet, vilka
beräknades komma att medföra indragning för innevarande budgetår av
omkring 300 folkskollärar^änster och 100 småskollärartjänster, framhöll
jag (sid. 80 och 98), att det vore av vikt, att elevintagningen vid seminarierna
anpassades efter de ändrade förhållanden, som inträtt eller kunde väntas
inträda. Jag förordade i sådant syfte, att intagningen av elever för innevarande
läsår begränsades till allenast två fyraåriga linjer vid folkskoleseminarierna
(Stockholm och Göteborg) och två tvååriga linjer vid småskoleseminarierna
(Landskrona och Strängnäs). Jag framhöll vidare, att förutsättningar
ännu syntes saknas för bedömande, huruvida de indragningar
av folk- och småskollärartjänster, som kunde emotses för de närmast följande
budgetåren, borde föranleda ändringar i den yttre seminarieorganisationen.
Till denna fråga borde ställning tagas först i samband med behandlingen
framdeles av folkskolans besparingssakkunnigas blivande utredning
och förslag rörande ytterligare åtgärder för rationalisering av folkskoleväsendet.

I sin skrivelse nr 216 framställde riksdagen icke någon erinran mot vad
jag sålunda anfört ifråga örn ytterligare utredning rörande den yttre seminarieorganisationen.
Riksdagen framhöll dock beträffande småskoleseminarierna,
att skäl syntes tala för att en rationalisering av seminarieorganisationen
komme till stånd.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

Kungl. Maj:t anbefallde den 24 maj 1940 skolöverstyrelsen att med beaktande
av vad sålunda anförts verkställa utredning rörande de ändringar
i folk- och småskoleseminariernas organisation, som borde föranledas av
de besparingsåtgärder inom folkskoleväsendet, som kunde förutsättas bli
successivt genomförda under de närmaste åren.

Med skrivelse den 24 januari 1941 har skolöverstyrelsen inkommit med
utredning och. förslag i ämnet. Skolöverstyrelsens förslag innefattar jämväl
yttrande över ett flertal särskilda framställningar, huvudsakligen från
vissa sammanslutningar, rörande seminarieorganisationen och vad därmed
äger samband. I den mån nämnda framställningar i det följande icke särskilt
beröras, torde få hänvisas till handlingarna. Statskontoret och allmänna
lönenämnden ha avgivit utlåtanden i ärendet.

Skolöverstyrelsen framhåller i sin utredning inledningsvis, att den omständigheten,
att frågan om en revidering av denna så nyligen upprättade
organisation redan nu uppstått, icke kunde sägas bero på felkalkyleringar
vid 1936 års beslut. Tvärtom kunde med ganska stor säkerhet sägas, att
den nuvarande seminarieorganisationen vore väl anpassad till det behov
av lärarutbildning, som under normala förhållanden skulle ha för närvarande
förelegat. Den krissituation, som det nu pågående stormaktskriget
skapat, hade emellertid framkallat besparingsåtgärder på folkskolans område,
vilka resulterat i indragning av lärartjänster till en omfattning, som
man icke kunnat förutse och som säkerligen icke under normala förhållanden
skulle ha förekommit. Den fråga, som nu närmast borde vara föremål
för överstyrelsens utredning, vore sålunda, i vad mån de omfattande
tjänstindragningarna inom folkskoleväsendet kunde väntas så inverka på
det framtida behovet av nya lärare, att en mera bestående beskärning av
seminarieorganisationen vore behövlig.

I detta sammanhang vill jag erinra, att folkskolans besparingssakkunniga
i sitt betänkande med förslag angående folkskoleväsendets rationalisering,
vilket jag i annat sammanhang anmäler, såsom sin mening uttalat,
att intagningen av nya elever vid såväl folk- som småskoleseminarierna
borde för de närmaste åren helt inhiberas samt att lämplig jämvikt, så
snart ske kunde, borde skapas mellan tillgången på lärare samt antalet
tillgängliga tjänster.

2. Förslagsanslaget till Folkskoleseminarierna: Avlöningar,

a) Seminarieorganisationen.

Jämlikt 1936 års riksdags beslut skulle folkskoleseminarierna erhålla följande
organisation, att träda i successiv tillämpning från och med läsåret
1936/37:

Seminarierna skola vara till antalet tio, därav sex skola vara anordnade
såsom dubbelseminarier och fyra såsom enkelseminarier, varav två tills vidare.
Dubbelseminariema skola omfatta en fyraårig och en tvåårig linje.
Sistnämnda linje utgöres vid fem av seminarierna (i Göteborg, Linköping,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

Lund, Umeå och Uppsala) av studentkurs, medan den vid ett seminarium
(i Falun) är avsedd för utbildning av småskollärarinnor till folkskollärarinnor.
De fyra enkelseminariema (i Kalmar, Karlstad, Luleå och
Stockholm) skola innefatta en fyraårig linje. Vid två av enkelseminarierna
(i Karlstad och Luleå) finnas reservutrymmen för att möjliggöra utvidgning
till dubbelseminarium.

Seminarierna i Karlstad, Linköping och Uppsala äro avsedda för manliga
elever, seminarierna i Falun, Kalmar och Stockholm för kvinnliga
elever samt seminarierna i Göteborg, Luleå, Lund och Umeå för såväl
manliga som kvinnliga elever.

Den normala organisationen, som nämnts anpassad efter
en normal examination av 384 elever för år, omfattar alltså tio fyraåriga
linjer, varav tre uteslutande för manliga elever, tre uteslutande för kvinnliga
elever och fyra för såväl manliga som kvinnliga elever. Vidare finnas
fem tvååriga studentlinjer, varav två uteslutande för manliga elever och
tre för både manliga och kvinnliga elever. Slutligen finnes en tvåårig linje
för utbildning av småskollärarinnor till folkskollärarinnor (Falun).

Under innevarande läsår äro nya elever intagna endast vid
två fyraåriga linjer, nämligen en för manliga elever i Göteborg och en för
kvinnliga elever i Stockholm.

Lärarbehovet och examinationens omfattning.

Skolöverstyrelsen har föreslagit, att inga nya elever skola intagas vid
folkskoleseminarierna under nästa läsår.

Överstyrelsen inleder sin framställning i ämnet med en ingående analys
av de faktorer, som påverka lärarbehovet.

Erfarenheten visade, framhåller överstyrelsen, att det ginge att med
relativ säkerhet beräkna lärarbehovet för de allra närmaste åren, såvida
icke helt brådstörtade förändringar vidtoges inom folkskolan, exempelvis
i den omfattning, som för närvarande skedde. Under lugnare förhållanden
hade examinationen förmodligen kunnat på ett tillfredsställande sätt anpassas
efter lärarbehovet, så att någon arbetslöshet inom folkskollärarkåren
icke hade uppstått.

Händelserna under läsåret 1939/40 hade emellertid kullkastat alla beräkningar
för de närmaste årens lärarbehov. Tjänstindragningarna, vilka
under vanliga förhållanden skulle ha skett på längre sikt och kunnat motverkas
genom en försiktigt beräknad examination, hade nu kommit i ett
slag och i en omfattning, som icke i förväg kunnat beräknas. Nedgången
i lärarbehovet för de närmaste åren komme därför icke blott att neutralisera
den lärarbrist, som eljest hade varit att vänta, utan dessutom med
stor säkerhet att förorsaka arbetslöshet inom lärarkåren. Denna arbetslöshet
vore dock ännu icke nämnvärt framträdande på grund av de många
inkallelserna till militärtjänst.

Överstyrelsen har med ledning av tillgängliga uppgifter sökt ställa en
prognos för den närmaste femårsperioden och har därvid, såvitt angår
förändringar i antalet folkskollärartjänster, byggt på de uppgifter, som

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 177.

folkskolans besparingssakkunniga lagt till grund för sitt förslag rörande
rationaliseringsåtgärder inom folkskoleväsendet.1 Sålunda har överstyrelsen
räknat med följande förändringar:

Läsåret 1939/40 .............— 104

» 1940/41 .............— 540

• 1941/42 —222

> 1942/43 .............— 98

» 1943/44 .............— 102

» 1944/45 .............— 48

> 1945/46 ............. 4- 32

Totalminskning 1,082

Skolöverstyrelsens prognos rörande lärarbehovet för den närmaste framtiden
kan sammanfattas sålunda:

Läsår	Lärarö verskott (+) resp. brist (—)	Avgång	Nya lärare
1939/40 ....	.......—100	— 334	+ 156
1940/41 ....	....... +500	— 347	+ 365
1941/42 ....	.......+754	— 342	+ 360
1942/43 ....	....... +773	— 363	+ 260
1943/44 ....	.......+861	— 115	+ 230
1944/45 ....	.......+708	— 379	+ 45
1945/46 ....	....... + 2932)	-401	0J)
1946/47 . . . .	....... + 21s)	— 122	O3)

Överstyrelsen har betonat, att de gjorda beräkningarna givetvis måste
anses approximativa. Tvenne fakta syntes dock med relativt stor säkerhet
kunna därur utläsas. Det ena vore, att en arbetslöshet av rätt stor omfattning
torde vara att vänta och att densamma knappast torde kunna helt
hävas förrän under läsåret 1946/47, därest icke den år 1943 inträdande
höjningen av folkskollärarnas pensionsålder inhiberades. I sådant fall torde
arbetslösheten kunna avvecklas ett år tidigare. Möjligheter förefunnes
givetvis även för en tidigare avveckling. Man torde nämligen kunna förutsätta,
att en icke ringa del av de arbetslösa lärarna sökte sig in på andra
banor och icke längre bleve att räkna som konkurrenter om folkskollärarplatser.
Vidare torde man kunna antaga, att de 470 lärartjänster, som
vore planerade att indragas under de närmaste fyra åren, icke vore lika
lätta att avvara som de 650 redan indragna tjänsterna, och att tiden för
denna reduktion därför komme att utsträckas över flera år, varigenom
arbetslösheten något mildrades.

Ett annat faktum, som kunde utläsas ur de gjorda beräkningarna, och
som för nu förevarande utrednings syften borde vara av särskild vikt,
vore att någon elevintagning vid jolkslcoleseminariema icke torde böra
ske år 1941■ Rörande intagningen under år 1942 vore ännu för tidigt att
bestämt yttra sig. År 1943 syntes däremot intagning av elever böra verkställas.

'') Jfr statens offentliga utredningar 1940: 36.

*) Under förutsättning, alt inga nya seminarieelever intagas år 1941.

8) Under förutsättning dels att lärarbehovet icke förändras från läsåret 1945/46, varom ännu
intet kan förutsägas, dels ock att inga nya seminarieelever inlagas år 1942.

— 644

— 438

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 177.

Skolöverstyrelsen har i detta sammanhang erinrat, att 28 folkskolestyrelser
i Norrbottens län till Kungl. Majit ingivit likalydande framställningar
angående intagningen av elever vid folkskoleseminariet i Luleå vårterminen
1941.

Häri anfördes, att — medan ett avsevärt antal folkskollärar^’änster
komme att bli överflödiga i vårt land under läsåren 1940/46 — en ökning
av folkskollärarbehovet vore att motse under samma tid i Norrbottens län.
Vidare framhölles bland annat, att folkskollärarkåren i övre Norrland huvudsakligen
borde rekryteras bland bygdens eget folk och att seminariet
i Luleå enligt tillgängliga uppgifter huvudsakligen utbildat elever från
Norrland till tjänstgöring i Norrbottens län. Det syntes därför föreligga
goda skäl för den uppfattningen, att en inknappning av examinationen
borde ske på de seminarieorter, där rekryterings- och avsättningsförhållandena
motiverade detta, men att den borde bibehållas, där sådana motiv
ej^ förelåge. I skrivelserna hemställdes slutligen, att elever måtte intagas
vårterminen 1941 i första klassen vid folkskoleseminariet i Luleå.

Liknande synpunkter hade anförts av folkskolinspektörerna i Norrbottens
mellersta och norra inspektionsområden i deras yttranden över besparingssakkunnigas
betänkande rörande rationaliseringsåtgärder inom folkskoleväsendet.
De framhölle, att det även under tider av arbetslöshet bland
folkskollärarna vore sannolikt, att folkskolorna i Norrbottens läns landsbygd
icke komme att erhålla tillräckligt antal examinerade lärare. Det
hade nämligen visat sig, att lärare hellre ginge arbetslösa i södra och mellersta^
Sverige, än de mottoge vikariat i de nordligaste delarna av landet.
De båda inspektörerna ansåge därför, att åtminstone en begränsad intagning
av elever borde ske vid seminariet i Luleå.

Ehuru överstyrelsen behjärtade de skäl, som åberopats i nämnda skrivelser
och yttranden, måste överstyrelsen dock avstyrka framställningen
med hänvisning till den väntade arbetslösheten.

Seminarieorganisationens omfattning m. m.

Det nuvarande läget komme, framhåller skolöverstyrelsen, att framtvinga
betydande inskränkningar i folkskoleseminariernas verksamhet under
de närmaste åren. Det läge då nära till hands att fråga sig, huruvida
icke denna inskränkning borde kunna följas av en bestående och ekonomiskt
mera verkningsfull förändring, d. v. s. en reduktion av seminariernas
antal. Överstyrelsen har funnit sig icke kunna föreslå någon
minskning i seminariernas antal.

Behovet av nya lärare vore i första hand beroende av å ena sidan läraravgångens
storlek, å andra sidan förändringarna i folkskolans totala lärarbehov.

Beträffande läraravgången under de kommande åren till och med läsåret
1946/47 hade förut meddelats vissa siffror härom (se ovan). En
verkställd undersökning visade, att läraravgången komme att successivt
och kraftigt öka under de kommande åren. Redan under 1940-talets senare
del komme ungefär 100 lärare mera än nu att för varje år avgå, och
denna ökning stege till mer än 200 vid 1950-talets mitt. Orsaken till denna
ökning vore icke svår att finna. Den vore en oavvislig följd av folkskolans

Kungl. Maj.ts proposition Nr 177. 7

kraftiga utveckling under detta århundrades första decennier, under vilka
nya tjänster för varje år i stor omfattning inrättats.

Av det anförda finge man närmast det intrycket, att ett alltjämt stegrat
behov av nya lärare komme att inträda och att den nuvarande seminarieorganisationen
knappast skulle vara tillräcklig för det framtida behovet.
Emellertid kunde några slutsatser härom icke dragas enbart ur siffrorna
rörande avgången. Som nyss nämnts, vore behovet av nya lärare även
beroende av i vad mån folkskollärartjänsternas antal komme att öka eller
minska.

Såsom förut påvisats, komme tjänsternas antal att raskt minska under
de allra närmaste åren, men en jämvikt därefter inträda. Vissa omständigheter
tydde till och med på att ett ökat antal lärare vöre behövligt
efter 1946. Det avsevärt ökade antalet födda barn åren 1938 och 1939
komme förmodligen att framkalla en ökning av antalet klassavdelningar
i folkskolan åtminstone under ett par års tid. Vidare torde man kunna
förutsätta, att en del tjänster komme att nyinrättas, då lugnare förhållanden
åter inträdde, enär det sjunde skolåret då komme att införas i distrikt,
där detta ännu ej förekomme. A andra sidan måste man räkna med att
möjligheterna till centralisation av folkskoleväsendet ingalunda vore uttömda,
när de nu av inspektörerna planerade indragningarna verkställts.
Säkerligen komme sådana att ske även i framtiden i icke ringa omfattning
och antalet tjänster att nedbringas. Emellertid torde det ej vara att
vänta, att denna framtida minskning — såvida icke alldeles exceptionella
förhållanden inträdde — komme att ske i så forcerat tempo som den nuvarande.
I varje fall torde den icke kunna motsvara den kraftiga ökningen
ifråga örn lärara vgången. En överslagsberäkning gåve vid handen, att en
indragning av i medeltal 100 å 150 tjänster syntes kunna årligen ske under
en 15-årsperiod efter 1946, utan att behovet av nya lärare skulle sjunka
under det antal, efter vilket seminarieorganisation vore avpassad. Skulle
å andra sidan den ökade läraravgången komma att föranleda en ökad utexamination
av lärare — vilket icke vore osannolikt — så ägde den nuvarande
organisationen, tack vare sin elasticitet, möjlighet att i viss mån
öka sin examinationslcapacitet.

Överstyrelsen funne i detta sammanhang anledning att åter erinra örn
osäkerheten i alla beräkningar rörande lärarbehovet för framtiden. Vad
överstyrelsen här ovan anfört rörande den under de kommande åren hastigt
stegrade årliga läraravgången, syntes emellertid tydligt tala för att de nuvarande
folkskoleseminarierna fortfarande vore behövliga.

I skrivelse den 12 augusti 1940 hade styrelsen för Sveriges folkskollärarförbund
hemställt, att Kungl. Majit ville låta utreda frågan örn lämpligheten
av att något eller några av de folkskoleseminarier, som kunde komma
alt indragas, omändrades till högre läroanstalter för studiebegåvad
mognare ungdom, framförallt landsbygdens. Då överstyrelsen enligt det
anförda ansåge, att intet folkskoleseminarium för närvarande kunde indragas,
saknade överstyrelsen anledning att närmare yttra sig över den
väckta frågan.

Såsom framginge av utredningen, framhåller skolöverstyrelsen vidare,
hade utvecklingen på folkskolans område lett lill att intagningen av elever

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

vid folkskoleseminarierna nu borde helt inställas under ett eller möjligen
ett par år men därefter åter ske i åtminstone normal omfattning. Folkskoleseminarierna
hade på grund härav nu att motse en rätt bekymmersam
övergångsperiod, då verksamheten under ett par år komme att successivt
minska för att sedan åter öka. Överstyrelsen hade övervägt, huruvida
någon ändring av seminariernas organisation vore behövlig och genomförbar
under denna övergångstid. Någon temporär indragning av något seminarium
syntes emellertid icke kunna genomföras, då seminarieverksamheten
redan örn ett par år skulle börja återuppbyggas och då man därefter
vore i behov av hela den nuvarande organisationen.

Seminarieundervisningen komme nämligen hela tiden att pågå, enär de
nuvarande seminarieklasserna icke hunne avvecklas, förrän nya åter skulle
intagas. Vidare måste man räkna med att de relativt stora övningsskolorna
vid folkskoleseminarierna för en så kort tid icke kunde avvecklas
och åter byggas upp. Stora problem skulle i så fall även uppstå, då det
gällde att på annat sätt skaffa anställning åt övningsskolornas lärare. Ej
heller syntes det böra ifrågasättas, att seminarieeleverna från två seminarier
sammanfördes, till gemensam undervisning, örn övningsskolorna bibehölles.
De ekonomiska fördelarna av en sådan anordning bleve så små,
att de icke kunde uppväga de nackdelar, som ur pedagogiska och andra
synpunkter åtföljde anordningen. För seminarieeleverna skulle en förflyttning
till annat seminarium i allmänhet medföra beklagliga konsekvenser.
Överstyrelsen hade sålunda kommit till den uppfattningen, att undervisningen
vid de olika seminarierna borde fortgå under övergångstiden i den
minskade utsträckning, som det ringa antalet seminarieklasser förorsakade.
Härvid vore emellertid att märka, att storleken av den nuvarande seminarielärarkåren
vore anpassad efter ett större antal klasser. Övningsskollärarna
komme visserligen att under övergångstiden få full tjänstgöring,
men varken lektorerna eller övningslärarna kunde helt utnyttjas för undervisningen
vid seminarierna. Dessa lärare finge därför givetvis vara beredda
på att få sin tjänstgöring utfylld genom undervisning i andra läroanstalter.
I vissa fall kunde en transport till annan tjänst äga rum. Överstyrelsen,
som gjort en utredning rörande dessa förhållanden, komme i annat
sammanhang att närmare ingå på denna fråga.

Folkskolans besparingssakkunniga hade föreslagit, att fortbildningskurser
skulle anordnas vid seminarierna för vissa sådana lärare, som på grund
av rationaliseringsåtgärder blivit placerade vid sämre skolform än tidigare.
Därest dessa kurser komme till stånd, bleve behovet av seminariernas
bibehållande större, och seminarielärarna kunde få sin tjänstgöring helt
eller delvis utfylld. Överstyrelsen återkomme härtill i det följande.

En annan omständighet, som talade för seminariernas upprätthållande
under övergångstiden, vore, att en betydande ökning av antal efterprövningar
vore att motse under den tid av arbetslöshet, som beräknades inträda.
Redan nu vöre efterprövningarna betungande för seminarierna, och
det torde vara svårt att praktiskt ordna dessa vid ett mindre antal seminarier.
Att begränsa efterprövningarna torde ej heller komma i fråga, då
det måste anses vara en legitim strävan hos de arbetslösa lärarna att söka
höja sina betyg och därmed sina möjligheter att erhålla arbete.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

Förslag örn den fyraåriga seminarielinjens avveckling.

Styrelsen för Sveriges folkskollärarförbund har i en framställning angående
folkskoleseminariernas organisation ifrågasatt en undersökning, huruvida
icke tiden nu kunde anses vara inne för avveckling av folkskoleseminariernas
fyraåriga linje.

Hela folkskollärarutbildningens förläggande till den tvååriga linjen innebure
enligt styrelsens mening uppenbarligen avsevärda fördelar icke minst
från synpunkten av statens kostnader. Genom att därvid i största utsträckning
förlägga denna utbildning till de nuvarande folkskoleseminarierna i
universitets- och högskolestäder skulle vidare skapas ökad möjlighet för
kontakt och samarbete med de förnämsta härdarna för nationens vetenskapliga
och kulturella bildning, en vinst, vars betydelse ej kunde överskattas,
när det gällde lärare, som hade att föra bildningen vidare till folkets
stora flertal. Styrelsen har vidare anfört, att det fyraåriga folkskoleseminariets
ofta betonade uppgift som läroanstalt för studiebegåvad mognarn
ungdom, särskilt från landsbygden, tidigare hade varit obestridlig
men under de senaste årtiondena allt mera förlorat i betydelse, icke minst
genom de talrika läroanstalter för högre undervisning, som numera funnes
spridda över hela landet.

Skolöverstyrelsen har avstyrkt framställningen.

Innan 1936 års seminarieorganisation genomfördes, hade endast tillfälliga
ettåriga studentkurser funnits vid seminarierna. Deras antal hade
växlat. Vid mitten av 1920-talet, då såväl seminariernas antal som ock
utexaminationen av folkskollärare varit avsevärt större än nu, hade åtskilliga
sådana kurser varit i verksamhet. Under åren närmast före 1936
hade emellertid funnits studentkurser endast vid seminarierna i Stockholm
och Växjö eller vid ettdera av dessa båda seminarier. Genom 1936 års
beslut hade studentkurserna blivit tvååriga och inordnats såsom en fast
del i seminarieorganisationen.

Under de första åren av den nya studentlinjens tillvaro hade tillströmningen
av sökande till denna linje visat sig vara ganska svag, och vid vissa
seminarier hade klasserna icke kunnat fyllas på annat sätt än genom överflyttning
av sökande från andra seminarier. Tillströmningen hade sedan
dess blivit starkare men hade icke på långt när kunnat jämföras med tillströmningen
till den fyraåriga linjen. Gallringen av de sökande hade därför
varit avsevärt hårdare vid denna senare linje. Studentlinje funnes vid fem
seminarier, och den hittillsvarande rekryteringen tydde icke på att det
förelegat något behov av att antalet studentklasser hade bort vara större.
Tvärtom torde man efter nu gjorda erfarenheter kunna säga, att en tillfredsställande
rekrytering måhända kunde lia äventyrats, därest den fyraåriga
linjen i större utsträckning varit ersatt med studentklasser.

Tanken på att bygga folkskollärarutbildningen helt på studentexamen
hade icke varit främmande för överstyrelsen. Möjligheterna att realisera
denna tanke ryckte givetvis närmare, allteftersom landsbygdens ungdom i
ökad utsträckning gåves tillfälle att genomgå gymnasium. Att för närvarande
avveckla den fyraåriga linjen syntes dock icke vara tillrådligt, örn
man önskade en så god rekrytering som möjligt till seminarierna. Som
nyss niimnts, hade rekryteringen till den nuvarande studentlinjen knappast
varit så god, som man önskat. Huru härmed kornme att förhålla sig i

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 177.

fortsättningen vore omöjligt att uttala sig om. Överstyrelsen ville endast
påpeka, att även om intagningen vid seminarierna under de allra närmaste
åren bleve inhiberad eller avsevärt inskränkt, så Romme inom några
år behovet av folkskollärare att stegras, oell det torde vara synnerligen
osäkert, om detta behov då skulle kunna fyllas av enbart studenter.

Överstyrelsen funne sig sålunda böra avstyrka folkskollärarförbundets
framställning örn den fyraåriga linjens avveckling. Överstyrelsen ville därvid
även hänvisa till att den nuvarande organisationen helt nyligen fastställts
av riksdagen samt att ifrågavarande riksdagsbeslut föregåtts av en
av särskilda sakkunniga utförd omfattande utredning, varvid jämväl den
av folkskollärarförbundet nu väckta frågan ingående diskuterats.

Remissyttranden.

I det föregående har erinrats, att folkskolans besparingssakkunniga i
samband med sitt förslag rörande rationaliseringsåtgärder inom folkskoleväsendet
uttalat sig för, att all elevintagning inställdes läsåret 1941/42.
I yttranden över de sakkunnigas förslag ha vissa domkapitel berört frågan
örn intagning av seminarieelever.

Domkapitlet i Uppsala har framhållit, att örn elevintagning icke skedde
vare sig nästa läsår eller det därpå följande, skulle av seminariernas fyra
klasser återstå en enda, den fjärde; och sökande, som kanske efter kostsamma
preparandkurser redan våren 1939 eller tidigare förklarats behöriga
till inträde, skulle — till skada ej blott för dem själva — se möjligheten
försvinna att ägna sig åt sitt tilltänkta livskall. En sådan anordning, att
nya elever intoges 1942 och att, om det visade sig nödvändigt, nytt uppehåll
i intagningen gjordes under ett därpå följande år, ansåge domkapitlet
ur flera synpunkter vara lyckligare än ett sammanhängande avbrott i intagningen,
även om den skulle medföra, att elever, intagna 1942 och utexaminerade
1946, finge gå arbetslösa något år efter avlagd examen.

Domkapitlet i Växjö har uttalat starka betänkligheter mot inställandet
av all nyintagning av elever.

Det vore för skolväsendet i dess helhet nödvändigt att någon reserv
av lärarkrafter funnes, emedan annars lätt en akut brist på vikarier kunde
uppstå. Men alldeles särskilt måste det understrykas, att det för den
stora skara av manlig och kvinnlig ungdom, som ämnade utbilda sig för
lärarkallet, måste verka synnerligen nedslående, om under ett eller flera
år varje möjlighet att vinna inträde vid seminarium upphörde. Redan nu
vore ofta antalet inträdessökande betydligt större än antalet disponibla
platser. En flerårig avstängning skulle medföra en orimlig köbildning och
säkert avskräcka många önskvärda krafter. I många fall bleve det en
fråga endast örn arbetslösheten skulle komma att inträda före eller efter
seminariekursen. Det senare vore i sådant fall att föredraga, ty även örn
den utexaminerade läraren ej omedelbart skulle få anställning, hade han
dock vunnit ökade förutsättningar för fortsatta självstudier och jämväl fördelen
att kunna ta vara på de möjligheter till vikariatstjänstgöring, som
kunde yppa sig. Det borde också uppmärksammas, att om intagning av
halva årsklasser medgåves — intill dess jämvikt vunnits — i stället för
total avstängning, skulle dessa kunna bli verkliga elitgrupper både genom
den starka gallringen vid inträdet och de ökade möjligheterna till indivi -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

duell handledning. Domkapitlet ville sålunda understryka, att den enda
rationella åtgärden i detta avseende vöre intagande av halva årsklasser i
de seminarier, som dock för framtiden komme att bli behövliga, intill dess
att behovet ökats i sådan grad, att deras verksamhet kunde återupptagas
i full utsträckning.

Domkapitlen i Lund och Karlstad ha framfört liknande betänkligheter.

Domkapitlet i Luleå framhåller såsom sin mening, att inställandet av
elevintagningen vid seminarierna i sista hand borde drabba de till övre
Norrland förlagda läroanstalterna, där hittills övervägande delen av landsändans
lärarkrafter fått sin utbildning.

Vederbörande lärarorganisationer ha uttryckt sin tillfredsställelse med
anledning av de sakkunnigas uttalande till förmån för inställandet av
elevintagningen.

Statskontoret har i yttrande över skolöverstyrelsens förut återgivna utredning
påkallat mer vittgående åtgärder för anpassning av seminarieorganisationen
efter de ändrade förhållandena. Statskontoret har anfört i
huvudsak följande:

I syfte att erhålla en överblick över organisationen av folk- och småskoleseminarierna
under budgetåret 1941/42 enligt skolöverstyrelsens förslag
hade inom statskontoret nedan intagna sammanställning uppgjorts,
utvisande dels det normala antalet klassavdelningar enligt den av 1936 års
riksdag fastställda organisationen, dels ock det antal klassavdelningar, som
skulle förefinnas vid seminarierna under budgetåret 1941/42. Därvid hade
övningsskolorna icke medtagits.

Seminarium

I. Folkskoleseminarier:

1. Falun...............

Normala antalet
klassavdelningar

. . . . 6

2. Göteborg ................6

3. Linköping................6

4. Lund...................6

5. Umeå...................6

6. Uppsala.................6

7. Kalmar..................4

8. Karlstad.................4

9. Luleå....................4

10. Stockholm

Klassavdelningar under 1941/42

3	(3 och 4	1 klass å	den 4-åriga linjen)
	(2 klass	å den 2-	ånga linjen)
3	(2, 3 och 4 klass	å den 4-åriga	linjen)
2	(3 och 4	[ klass å	den 4-åriga linjen)
2	(	d:o	d:o	)
2	(	d:o	d:o	)
2	(	d:o	d:o	)
2	(	d:o	d:o	)
2	(	d:o	d:o	)
3	(3 klass	och två	4 klasser å den	4-åriga
	linjen)
o	(2, 3 och 4 klass	å den 4-åriga	linjen)

II. Småskoleseminarier:

1. Strängnäs................2

2. Skara...................2

3. Landskrona...............2

4. Härnösand................2

5. Växjö...................2

6. Haparanda................3

7. Lycksele.................3

Indrages temporärt
1
0
0
1
1

Kungl. May.ts proposition Nr 177.

Som skolöverstyrelsen i sin utredning erinrat, grundade sig överstyrelsens
beräkningar rörande överskottet av folk- och småskollärare på så
många osäkra faktorer, att storleken av sagda överskott icke med större
säkerhet läte sig angivas för längre tid framåt. Särskilt syntes det statskontoret
kunna ifrågasättas, örn rationaliseringen av folkskoleväsendet
kunde genomföras i så hastigt tempo som överstyrelsen förutsatt. Skulle
så icke ske, medförde detta, att den av överstyrelsen beräknade arbetslösheten
bland lärarna komme att fördela sig mera jämnt under en viss
tidsperiod samtidigt som arbetslösheten emellertid skulle utsträckas över
ett större antal år än beräknat.

Vad anginge folkskoleseminarieorganisationen, hade överstyrelsen räknat
med ett överskott av folkskollärare till och med budgetåret 1946/47, även
örn intagning av elever vid folkskoleseminarierna tillsvidare icke skulle
komma till stånd. I själva verket skulle under icke mindre än fyra budgetår
(1941/42—1944/45) elevintagningen vid dessa seminarier kunna inställas,
såframt under budgetåret 1945/46 så många elever intoges å den
2-åriga linjen, att dessa kunde förväntas täcka den beräknade bristen av
lärarkrafter från och med budgetåret 1947/48. Detta skulle innebära, att
undervisningen vid folkskoleseminarierna i det närmaste komme att upphöra
under icke mindre än tre budgetår. Med hänsyn till den osäkerhet,
som måste vidlåda varje bedömning av den framtida utvecklingen på
förevarande område, torde emellertid en så betydande inskränkning i fråga
om lärarutbildningen icke vara tillrådlig. Det anförda belyste emellertid
allvaret i den nu inträdda situationen, vilken enligt statskontorets mening
påkallade mera vittgående åtgärder i syfte att åstadkomma en anpassningav
seminarieorganisationen efter de ändrade förhållandena än vad överstyrelsen
föreslagit.

Med beaktande av de möjligheter, som förefunnes vid folkskoleseminarierna
att åstadkomma en ökning av examinandernas antal genom att
intaga fler elever i varje klassavdelning och att — utan alltför stora kostnader
— anordna parallellundervisning, ansåge statskontoret starka skäl
tala för att i nuvarande läge ett av dessa seminarier definitivt nedlades.
Det seminarium, som därvid i främsta rummet borde komma i fråga, syntes
vara Stoekholmsseminariet. Beträffande detta seminarium syntes större
svårigheter att på lämpligt sätt disponera skolfastigheten icke behöva uppstå.
Ej heller syntes en omedelbar avveckling av övningsskolan giva anledning
till betänkligheter. Vidare torde förhållandevis stora möjligheter föreligga
för en överflyttning av de genom nedläggandet frigjorda lärarkrafterna
till andra undervisningsanstalter inom orten.

Även örn Stoekholmsseminariet avvecklades, torde — såsom av den av
överstyrelsen gjorda utredningen framginge — verksamheten vid de återstående
seminarierna komma att bli av mycket ringa omfattning under
de närmaste fem budgetåren. Under sådana förhållanden torde det icke
vara med god ekonomi förenligt att uppehålla en begränsad undervisning
vid samtliga dessa seminarier, särskilt som enligt ämbetsverkets mening
det komme att bli svårt att bereda seminarielärarna i de mindre städerna
fyllnadsundervisning vid andra läroanstalter i erforderlig utsträckning.
Statskontoret ansåge det därför allvarligt böra övervägas att härjämte
temporärt nedlägga vissa av de återstående seminarierna — förslagsvis
tre eller fyra — under en övergångstid, som preliminärt kunde beräknas

Kungl. May.ts proposition Nr 177.

omfatta minst fem budgetår. Detta syntes utan större olägenheter låta sig
göra, örn redan under budgetåret 1942/43 elever intoges vid de kvarvarande
4-åriga linjerna i den mån så visade sig behövligt. Vilka seminarier,
som temporärt borde kunna nedläggas, torde böra göras beroende av ytterligare
utredning från överstyrelsens sida. Därvid syntes böra beaktas —
utom lokala förhållanden — jämväl förefintliga möjligheter till överflyttning
av de vid seminariet anställda ordinarie lärarna. Eleverna vid dessa
seminarier — liksom vid Stockholmsseminariet — borde erhålla sin fortsatta
utbildning vid annat seminarium. Jämväl övningsskolorna syntes
kunna avvecklas och de ordinarie övningsskollärarna beredas tjänstgöring
inom folkskoleväsendet å seminarieorten. Skulle i något fall en avveckling
av övningsskolan åsamka vederbörande skoldistrikt svårigheter i fråga örn
anskaffande av undervisningslokaler syntes statsverket — efter prövning
i varje särskilt fall — för sådant ändamål kunna upplåta erforderliga
utrymmen inom seminariebyggnaden, vilka lokalers uppvärmning och rengöring
det dock borde ankomma på skoldistriktet att bekosta.

Om, som statskontoret velat förorda, ett folkskoleseminarium definitivt
indroges och tre eller fyra av de återstående temporärt nedlades, torde efter
överflyttningen av lärjungarna till de kvarvarande seminarierna dessa
under övergångstiden kunna drivas i ungefär normal omfattning, vilket
måste ställa sig avsevärt gynnsammare i ekonomiskt hänseende än om
organisationen i dess helhet behölles. Endast genom att helt nedlägga
undervisningen vid en del seminarier torde — såvitt statskontoret kunde
finna — mera betydande besparingar kunna åstadkommas genom överflyttning
av lärarpersonal, stängning av lokaler m. m.

Med de förhållandevis vittgående temporära beskärningar av seminarieorganisationen,
som statskontoret ovan förordat, komme en överflyttning
av lärarkrafter från seminarierna till andra delar av undervisningsväsendet
att bli erforderlig. Lärarna vid de kvarvarande seminarierna kunde däremot
— åtminstone vad anginge folkskoleseminarierna — genom överflyttningen
av klassavdelningar förväntas erhålla tjänstgöring av någorlunda
normal omfattning. I den mån sådan tjänstgöring icke kunde beredas vederbörande
lärare torde — som överstyrelsen framhållit — fyllnadstjänstgöring
anordnas vid å seminarieorten belägna högre statliga och kommunala
läroanstalter. Då emellertid någon skyldighet icke förefunnes för de kommunala
myndigheterna att bereda ordinarie lärare vid seminarierna dylik
fyllnadstjänstgöring, torde som särskilt villkor för statsbidrag till avlönande
av lärare vid de högre kommunala läroanstalterna under budgetåret
1941/42 böra föreskrivas, att vederbörande kommunala läroanstalt icke
vägrat att i förekommande fall som timlärare anställa ordinarie lärare
vid seminarium. Skoldistrikten borde även åläggas skyldighet att i förekommande
fall som folkskollärare anställa övertalig övningsskollärare (jfr
statsverkspropositionen till 1941 års riksdag, åttonde huvudtiteln, sid. 222
—226).

T anledning av statskontorets förslag har skolöverstyrelsen i utlåtande
den 26 februari 1941 yttrat bland annat följande:

Nedläggande av seminariet i Stockholm. Såsom av
överstyrelsens utredning framginge, komme antalet för värjo år avgångna
folkskollärare att oavbrutet stegras under 1940- och 1950-talen. Med anied -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

ning härav bleve ersättningsbehovet av folkskollärare, sedan den nu inträffade
arbetslösheten avvecklats, så stort, att det syntes ovisst, om den
nuvarande seminarieorganisationen bleve tillräcklig för att utexaminera
det behövliga antalet folkskollärare. Även om 100 ä 150 lärartjänster varje
år skulle komma att indragas, syntes behovet av nya lärare icke kunna
tillfredsställas medelst ett färre antal seminarier än det nuvarande.

De siffror rörande den väntade läraravgången, som framlagts i överstyrelsens
utredning, hade alltså övertygat överstyrelsen örn att det skulle
vara oklokt att nu definitivt nedlägga något folkskoleseminarium.

Statskontoret hade som skäl för sitt förslag om nedläggande av ett seminarium
bland annat framhållit möjligheterna att åstadkomma en ökning av
examinandernas antal genom att intaga fler elever i varje klassavdelning.
Överstyrelsen ville med anledning härav erinra om att 1936 års riksdag fastställt
maximiantalet elever per klass till 24 och att detta skett på grund av
ett efter noggrann prövning framställt förslag av 1932 års seminariesakkunniga.
Fastställandet av detta maximital vöre en reform av stort pedagogiskt
värde, och det skulle vara oklokt att nu åstadkomma en seminarieorganisation,
som måhända kunde leda till att man måste avstå från detta
värde.

Då överstyrelsen således ansåge sig böra avstyrka statskontorets förslag
om nedläggande av ett seminarium, torde det icke vara behövligt för
överstyrelsen att här närmare diskutera, vilket seminarium som närmast
bort komma i fråga, därest det hade visat sig nödvändigt att minska antalet
seminarier. Överstyrelsen ville dock i korthet nämna, att överstyrelsen
även i denna fråga vore av annan åsikt än statskontoret. Örn ett seminarium
skulle nedläggas, borde visserligen nedläggandet drabba ett av
enkelseminarierna (Kalmar, Karlstad, Luleå, Stockholm). Men av dessa
torde Stockholm icke böra ifrågakomma. Visserligen vore det sant, att
det icke skulle möta större svårigheter att på lämpligt sätt disponera
seminariets fastighet. Även i övrigt skulle naturligtvis en avveckling kunna
ske i viss mån lättare i Stockholm än på annan ort. Men överstyrelsen
kunde icke bortse från vissa andra ganska väsentliga omständigheter. Bland
dessa borde särskilt nämnas, dels att Stockholm hade bildningsmöj ligh eter
för seminarieeleverna av helt annan omfattning än de flesta andra städer,
dels att antalet läraraspiranter från Stockholm vöre så stort, att det måste
anses redan ur denna synpunkt vara ändamålsenligt, att ett seminarium
vore beläget där. Seminarierna i Kalmar, Karlstad eller Luleå torde därför
komma i fråga för avveckling före seminariet i Stockholm.

Temporärt nedläggande av vissa folkskolesemin
a r i e r. Statskontoret hade föreslagit, att tre eller fyra folkskoleseminarier
temporärt nedlades under en tid, som av statskontoret preliminärt
beräknades omfatta fem budgetår.

En förutsättning för ett genomförande av statskontorets förslag syntes
vara, som statskontoret framhölle, att nya elever vid de kvarvarande seminarierna
intoges å fyraårig linje redan under budgetåret 1942/43. Säkert
vore, att en sådan krympning av organisationen skulle medföra tvånget
att sätta igång examinationen tidigare än eljest skulle vara behövligt och
att man således för att fylla ett kommande behov måste utexaminera nya
lärare, innan ännu arbetslösheten blivit helt hävd. Ett sådant förfarande
vore givetvis icke önskvärt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

Som framginge av överstyrelsens utredning, hade överstyrelsen varit
inne på samma fråga som statskontoret nu diskuterat men ansett, att en
sådan sammanslagning av seminarier icke vore önskvärd. Överstyrelsen
vidhölle fortfarande denna åsikt. Om, som överstyrelsens utredning visade,
en intagning av elever vid folkskoleseminarierna åter kunde ske år 1943,
syntes det vara föga ändamålsenligt att avveckla övningsskolorna för att
efter en så kort tid åter bygga upp dem, vilket förresten i vissa fall torde
kunna medföra större svårigheter än avvecklingen. En avveckling av
övningsskolan skulle dessutom medföra, att övningsskollärarna komme att
placeras i seminarieortens folkskola och där i många fall undantränga
folkskollärare samt därigenom ytterligare öka arbetslösheten.

Överstyrelsen hade i sin utredning förutsatt, att seminarielärare, som
under övergångstiden icke kunde erhålla full tjänstgöring vid seminariet,
skulle beredas fyllnadstjänstgöring inom annan läroanstalt på orten. Såvitt
överstyrelsen kunnat finna, torde detta i regel kunna bli möjligt. Statskontorets
förslag byggde däremot på att lärarna vid de nedlagda seminarierna
skulle definitivt förflyttas till andra läroanstalter. Detta komme
säkerligen att medföra betydande svårigheter. Visserligen hade liknande
förflyttningar skett vid tidigare seminarieindragningar, men det hade i
dessa tidigare fall alltid gällt ett successivt nedläggande, klass efter klass,
och lärarförflyttningarna hade kunnat verkställas undan för undan under
en längre period. Nu skulle däremot samtliga lärare vid tre å fyra seminarier
på en gång förflyttas, vilket torde bli omöjligt. Överstyrelsen förutsatte
nämligen, att man icke rimligen kunde låta dessa lärare, av vilka
många grånat i tjänsten, först förflyttas till tillfällig tjänst på ett håll
för att därefter först vid senare tillfälle erhålla definitiv ny placering på
annat håll.

Då det icke kunde väntas, att riksdagen kunde hinna behandla frågan
örn anslag till seminarieverksamheten förrän mot slutet av riksdagsperioden,
skulle ett eventuellt beslut om seminarieindragning enligt statskontorets
förslag kunna fattas först så sent, att det bleve omöjligt att före
höstterminens början vidtaga alla förflyttningar och andra nödiga anordningar.
Sannolikt skulle i så fall en särskild indragningsstat behöva upprättas
för de lärare, som ej kunnat beredas tjänstgöring, vilket i sin tur
torde komma att medföra icke oväsentliga merkostnader i förhållande till
vad överstyrelsen beräknat för lärarlöner under budgetåret 1941/42.

Redan detta torde vara ett tillräckligt skäl för överstyrelsen att icke
biträda förslaget. Då överstyrelsen på grund av vad ovan sagts och på
grund av vad överstyrelsen tidigare framhållit i sin utredning jämväl ur
andra synpunkter ansåge det önskvärt, att intet folkskoleseminarium nedlades,
finge överstyrelsen avstyrka statskontorets förslag på denna punkt.

Seminarielärares fyllnadstjänstgöring vid
annan läroanstalt. Mot statskontorets förslag om skyldighet för
kommunal myndighet att i förekommande fall som timlärare anställa ordinarie
liirare vid seminarium hade överstyrelsen intet att erinra.

Till en början må framhållas, att staten genom att tillhandahålla seminarieutbildning
för aspiranter på lärarbanan icke har betriiffande deni
iklätt sig någon garanti i fråga örn deras utkomstmöjligheter på denna

Departe mentschefen.

Kungl. Marits ''proposition Nr 177.

bana. Det är på eget ansvar, som den enskilde väljer levnadsbana och
skaffar sig utbildning för den. Denna synpunkt bör icke förbises vid prövningen
av den föreliggande frågan om storleken av elevintagningen vid
seminarierna. Vid bedömandet av denna fråga är det alltså icke lämpligt
eller riktigt att skärskåda den enbart ur synpunkten av vilken intagning
som kan vara tillrådlig för att efter en viss tidsperiod erhålla en lämplig
jämvikt mellan tillgång och efterfrågan på lärare inom folkskoleväsendet.
Erinras bör i övrigt om de synpunkter, som anförts av domkapitlet i Växjö
och till vilka jag i stort sett kan ansluta mig.

För egen del är jag med hänsyn till det sagda tveksam örn lämpligheten
av stränga restriktioner på detta område. Under normala förhållanden
hade sådana åtgärder knappast varit att förorda. Jag har emellertid kommit
till den uppfattningen, att med hänsyn till rationaliseringsåtgärderna inom
folkskoleväsendet det under nästa läsår kan vara befogat att undvika elevintagning
vid folkskoleseminarierna i allmänhet. Ett undantag skulle jag
emellertid vilja göra. Såsom av det föregående framgår, ha folkskolinspektörer
och skoldistrikt i Norrbottens län framhållit önskvärdheten av att
elever intagas höstterminen 1941 i första klassen vid folkskoleseminariet
i Luleå. Som motiv härför har bland annat anförts, att lärare hellre gå
arbetslösa i södra och mellersta Sverige än mottaga vikariat i de nordligaste
delarna av landet, att folkskollärarkåren i dessa trakter därför —
vilket ur flera synpunkter synes lämpligt — till största delen bör rekryteras
bland bygdens eget folk samt att seminariet i Luleå enligt tillgängliga
uppgifter huvudsakligen utbildat elever från Norrland till tjänstgöring i
Norrbottens län. Vidare har framhållits, att en ökning av lärarbehovet är
att under de närmaste åren emotse i Norrbottens län. Med hänsyn till vad
sålunda anförts anser jag mig böra förorda, att elever intagas nästa läsår
vid folkskoleseminariet i Luleå. Jag vill erinra, att svårigheterna beträffande
lärarrekryteringen i de nordligare skoldistrikten gjort det nödvändigt
att inrätta särskilda stipendier för seminarieelever, som förplikta sig att
efter utbildningstiden åtaga sig tjänstgöring i dessa skoldistrikt.

Vid de övriga seminarierna torde däremot elevintagning icke böra förekomma
nästa läsår.

Från lärarhåll har framställts förslag av innebörd, att beslut redan nu
skulle fattas örn inhiberande av elevintagningen jämväl för läsåret 1942/43.
Med hänsyn till vad av mig redan anförts kan jag icke biträda detta yrkande.
Det är mig icke möjligt att nu avgöra, om anledning föreligger att
vidtaga motsvarande åtgärder för nämnda läsår; denna fråga bör sorgfälligt
prövas i samband med anslagsberäkningarna för budgetåret 1942/43.
I detta sammanhang vill jag erinra om att lagtima riksdagen i sin skrivelse
1940: 216 framhöll, att erfarenheten visat, att man — lika väl då
det gällde utbyggandet av en organisation som då det vore fråga om en
inskränkning av den — borde framgå med all nödig varsamhet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

Vid bifall till skolöverstyrelsens förslag rörande seminarieorganisationens
omfattning komma, såsom framgår av tablån på sid. 11, de särskilda folkskoleseminarierna
att under nästa läsår ha endast två ä tre klasser i verksamhet
mot i vanliga fall fyra ä sex (övningsskolornas klassavdelningar äro
icke medräknade). Vad småskoleseminarierna beträffar — jag återkommer
i det följande till frågan om elevintagningen vid dessa läroanstalter — skulle
enligt samma tablå vid ett par av dessa seminarier icke någon seminarieklass
komma att vara i verksamhet vid ett genomförande av överstyrelsens
förslag rörande seminarieorganisationens omfattning under nästa läsår. Det
är ur skilda synpunkter uppenbart otillfredsställande att på detta sätt uppehålla
endast partiellt arbetande läroanstalter, även örn de lärare, som icke
kunna erhålla sysselsättning i seminarieklasserna, kunna avdelas för andra
arbetsuppgifter i seminariernas övningsskolor samt vid läroverk och andra
läroanstalter. Alternativet är att under den av allt att döma jämförelsevis
korta tid, varunder de nuvarande restriktionerna i fråga om elevintagningen
böra vidmakthållas, koncentrera undervisningen till ett färre antal läroanstalter,
d. v. s. till andra seminarier förflytta eleverna från de seminarier,
som icke anses böra tills vidare uppehållas, och på vederbörande kommuner
överlåta ansvaret för övningsskolorna vid sistnämnda seminarier. Eleverna
skulle alltså få byta undervisningsmiljö och lärare under de sista åren av
utbildningen omedelbart före sin examen och kommunen för en kortare tid
övertaga utgifterna för undervisning av de barn, som besöka övningsskolan,
med rätt att i vanlig ordning få statsbidrag till denna undervisning från
de allmänna folkskoleanslagen. Ett sönderbrytande av seminarieorganisationen
på detta sätt måste medföra betydande olägenheter icke blott för
de kvarvarande seminarieeleven!a utan även för övningsskolornas barn och
för kommunernas folkskoleväsende. Dock skulle måhända åtgärder av
denna art kunna vara motiverade, örn besparingarna för det allmänna —-alltså icke endast för staten — bleve så avsevärda, att de vid frågans bedömande
måste fälla utslaget. Då så icke synes i varje fall för nästa läsår
kunna bli fallet, anser jag mig icke böra nu förorda en provisorisk sammanslagning
av vissa seminarier. Om man icke är beredd att vidtaga en
definitiv ändring i seminarieorganisationen, syftande till en koncentration
av verksamheten till ett mindre antal seminarier med möjligheter till utvidgning
av dessa seminariers verksamhet vid förefallande behov, framstår
vid sådant förhållande skolöverstyrelsens linje för närvarande som den enda
framkomliga. Då spörsmålet om en mer omfattande omläggning av seminarieverksamheten
lämpligen bör övervägas först i samband med frågan örn
ändringar i lärarutbildningens anordning och nämnda spörsmål därför icke
kan nu upptagas, måste jag i nuvarande läge ansluta mig till skolöverstyrelsens
förslag och alltså avstyrka statskontorets mer långtgående
yrkanden.

Bihang till riksdagens protokoll 191)1. 1 sami. Nr 177.

Kungl. Martts proposition Nr 177.

Såsom av det föregående framgår, har av en lärarsammanslutning framställts
förslag örn avveckling av seminariernas fyraåriga linje och övergång
till tvåårig linje vid samtliga seminarier. Jag delar i detta avseende
överstyrelsens uppfattning och kan alltså icke nu ifrågasätta en utredning
med avsedda syfte. Vidare har enligt det föregående ifrågasatts utredning
av frågan om en omändring till högre läroanstalter för studiebegåvad
mognarn ungdom av något eller några av de folkskoleseminarier,
som kunde komma att indragas. Jag saknar med den ståndpunkt, jag i det
föregående intagit, anledning att nu ingå på denna fråga.

Vad statskontoret anfört rörande skyldighet för skoldistrikt att som
timlärare anställa ordinarie seminarielärare har icke givit mig anledning
till erinran. Jag hänvisar till vad i motsvarande hänseenden av mig yttras
i proposition örn vissa anslag till folkskoleväsendet.

b) Seminarielärarnag tjänstgtiring under läsåret 1941/4*.

Den efterföljande framställningen har avseende på lärare icke blott vid
folkskoleseminarierna utan även vid småskoleseminarierna.

Såsom en följd av den inskränkning av seminariernas verksamhet, som
ifrågasättes för nästa läsår, kunna en del av seminarielärarna icke under
nämnda läsår erhålla full tjänstgöring. Detta gäller dock ej övningsskollärarna,
vilka ha sin huvudsakliga sysselsättning förlagd till övningsskolan,
men däremot åtskilliga ämneslärare (lektorer och adjunkter samt
ämneslärare på övergångsstat) och lärare i övningsämnen.

Skolöverstyrelsens förslag.

Ämneslärare. Skolöverstyrelsen framhåller, att ämneslärar tjänster,
som vöre eller komme att bli lediga, givetvis icke för närvarande borde
tillsättas med nya ordinarie innehavare. Likaledes borde vikarieförordnande
undvikas i de fall, då en lärare vore tjänstledig och hans tjänstgöring
kunde övertagas av andra vid seminariet redan anställda lärare.

En av överstyrelsen gjord undersökning rörande ämneslärarnas blivande
tjänstgöring under läsåret 1941/42 gåve vid handen, att en stor del av
dessa lärare kunde beredas full tjänstgöring. För åtskilliga funnes emellertid
endast sysselsättning av mindre omfattning, och några komme sannolikt
att bli helt överflödiga. Dessa sistnämnda borde antingen förflyttas till
motsvarande befattning vid annan läroanstalt eller också under läsåret beredas
full tjänstgöring över stat vid sådan anstalt. Vad beträffade dessa
lärares avlöning, behövdes inga särskilda bestämmelser, då tillämpliga föreskrifter
redan funnes.

I sådant fall, då en ämneslärare kunde erhålla endast partiell tjänstgöring
vid sitt seminarium, borde fyllnadstjänstgöring i möjligaste mån
beredas honom vid annan läroanstalt. Naturligtvis borde de lärare, som på
detta sätt finge sin tjänstgöring förlagd till två olika läroanstalter, icke
erhålla vare sig lägre eller högre avlöning än örn de tjänstgjort enbart vid

Kungl. May.ts proposition Nr 177.

seminariet. Detta torde vara så givet, att särskild föreskrift därom icke
vore behövlig. Däremot syntes det icke vara lika självklart, huru avlöningen
i sådant fall skulle utbetalas. Tre alternativ vore därvid tänkbara:
1) avlöningen utbetalades fortfarande i sin helhet vid seminariet; 2) kostnaderna
fördelades på de båda anstalterna i förhållande till den tjänstgöring,
som läraren bestrede vid dem; 3) den läroanstalt, där läraren fullgjorde
fyllnadstjänstgöring, betalade för denna tjänstgöring timlärararvode,
under det att seminariet bestrede så stor del av lärarens avlöning,
att hans sammanlagda löneförmåner uppginge till vad han skulle ha uppburit
vid full tjänstgöring vid seminariet.

Örn kostnaderna för lärarens tjänstgöring ansåges böra belasta anslagen
för båda de läroanstalter, där läraren tjänstgjorde, borde man välja något
av de båda senare alternativen. Emellertid torde en fullt rättvis fördelning
mellan anslagen icke kunna ske, vilketdera av alternativen man än valde.
Och då det ur statsverkets synpunkt torde vara relativt likgiltigt, örn kostnaderna
folie på det ena eller det andra anslaget, vore det måhända lämpligast
att välja det första alternativet, som erbjöde det enklaste tillvägagångssättet.
Då dock skäl talade för att kostnaderna i viss mån borde fördelas,
ville överstyrelsen — som på denna punkt samrått med tjänstemän
i riksräkenskapsverket — föreslå, att följande utbetalningssätt skulle tilllämpas.
Lärarens avlöning skulle utbetalas under läsårets lopp i sin helhet
vid seminariet. Vid läsårets slut skulle rektor vid den läroanstalt, där läraren
fullgjort fyllnadstjänstgöring, till seminariets rektor inleverera ett
belopp, motsvarande vad läraren skulle ha uppburit, därest han varit anställd
som timlärare vid anstalten. För transaktionen skulle givetvis därefter
redogöras i läroanstalternas räkenskaper.

Då det gällde att bereda lärare fyllnadstjänstgöring vid annan läroanstalt,
borde givetvis i första hand de allmänna läroverken ifrågakomma.
Därest emellertid möjlighet till tjänstgöring icke förefunnes vid stadens
läroverk, borde hinder icke möta att med vederbörande myndighets medgivande
bereda lärare tjänstgöring vid kommunal skola på seminarieorten.
Även i sådant fall borde det betalningsförfarande, som ovan föreslagits,
kunna tillämpas.

Överstyrelsen föresloge i annat sammanhang (jfr det följande), att fortbildningskurser
skulle anordnas vid vissa seminarier och att seminarielärarna
i första hand skulle anlitas såsom lärare vid dessa kurser. Härigenom
skulle lärarnas sammanlagda tjänstgöring i viss mån utökas. Det
vore tydligt, att lärarna vore skyldiga att åtaga sig denna tjänstgöring,
örn densamma infölle under läsåret och läraren eljest icke kunnat beredas
full tjänstgöring.

På de sätt, överstyrelsen nu nämnt, syntes det bli möjligt att bereda full
tjänstgöring åt flertalet — i bästa fall till och med samtliga — ämneslärare
vid seminarierna. Vissa svårigheter torde dock kunna uppstå på de
orter, där skolväsendet vore mindre utvecklat eller där övriga läroanstalter
hade ett ringa antal lärare över stat. Det kunde därför hända, att några
av seminariernas ämneslärare icke kunde erhålla full tjänstgöring. I sådana
fall borde givetvis samma föreskrifter gälla, som tidigare vid liknande
tillfällen utfärdats, nämligen att rektor och ordinarie lärare vid folk- och
småskoleseminarium, där så påkallades av inskränkningar i seminariets
verksamhet, och möjlighet ej förelåge att sysselsätta vederbörande för andra

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

undervisningsändamål, skulle kunna på därom av rektor gjord framställning
av skolöverstyrelsen tilldelas tjänstgöring med mindre antal veckotimmar,
än vad i sådant hänseende eljest vore föreskrivet.

Lärare i övningsämnen. Dessa lärares avlöning växlar med
antalet tjänstgöringstimmar (utom, såvitt angår seminarierna, avlöningen
åt lärare i trädgårdsskötsel). Skolöverstyrelsen framhåller, under erinran
härom, att en minskning i tjänstgöringen alltså kunde medföra ett avsevärt
avbräck i lärarnas ekonomiska ställning och därjämte inverka menligt
på deras pensionsförhållanden. Det vore därför naturligt, att övningslärarna
vid seminarierna för närvarande hyste en ganska stor oro för framtiden,
såsom framginge av framställningar från svenska gymnastikdirektörsförbundet,
styrelsen för svenska seminarielärarföreningen och övningslärarorganisationernas
centralråd, som erinrat om följande riksdagsuttalande
från år 1937 (riksdagens skrivelse 1937: 469, sid. 15).

Enligt Kungl. Maj:ts av riksdagen nu godkända förslag till lönesystem
för övningslärares avlönande skulle lärare i teckning, musik och gymnastik
med lek och idrott vara garanterad lön för minst 9 veckotimmars undervisning
samt lärarinna i kvinnlig slöjd garanteras lön för minst 6 veckotimmar.
På denna punkt hade i motionsväg framförts dels yrkande örn införande
av en bestämmelse, att den lön, som vore förbunden med ordinarie
övningslärartjänst vid ledigförklarandet, icke finge minskas för den utnämnde
befattningshavaren vid eventuell reducering av antalet undervisningstimmar
per vecka, dels ock förslag, att bestämmelse skulle fastställas
örn garanterad minimilön efter visst angivet antal veckotimmar för varje
ledigförklarad övningslärartjänst. Riksdagen, som funne det ofrånkomligt,
att övningslärarnas löner även i fortsättningen bleve underkastade växlingar
år från år med hänsyn till ökning eller minskning i det för undervisningens
bestridande erforderliga timantalet, ville dock göra det uttalandet,
att det torde kunna förväntas, att statsmakterna skulle medverka till
att på ett eller annat sätt bereda en tjänstinnehavare kompensation, därest
timantalet på hans tjänst, exempelvis på grund av organisationsändringar,
skulle undergå en varaktig minskning av mera betydande art.

Skolöverstyrelsen har för egen del hemställt, att frågan om ändring av
avlöningssystemet för Övningslärare måtte bli föremål för utredning samt
att föreskrifter rörande övningslärarnas löne- och pensionsförhållanden
under minskad tjänstgöring måtte utfärdas.

Vad i nyssnämnda framställningar framhållits rörande de för seminariernas
Övningslärare ofördelaktiga verkningarna av den senaste löneregleringen,
vore icke överdrivet. Löneregleringen hade för dessa lärare i visst
avseende medfört en bestämd försämring. Tidigare hade lönen icke varit på
samma sätt glidande som nu, och örn tjänstgöringen på grund av en begränsning
av seminariernas verksamhet blivit mindre, hade lönen varit
relativt oberoende därav. Så hade exempelvis en gymnastiklärares avlöning
varit anpassad till en tjänstgöringsskyldighet av 26 veckotimmar.
Läraren hade kunnat tilldelas ett visst antal timmar därutöver och för

Kungl. May.ts proposition Nr 117.

dessa timmar fått särskilt arvode. Örn däremot tjänstgöringen skulle lia
sjunkit under 26 veckotimmar, hade detta icke inverkat på avlöningens
storlek. Numera vore lönen däremot beräknad efter 30 veckotimmar och
reducerades med 3 procent för varje veckotimmes minskning. Avdraget
kunde på detta sätt stadgeenligt uppgå ända till 63 procent. En lärare i
21 lönegraden skulle sålunda utan egen förskyllan i värsta fall kunna få
sin lön sänkt till ett belopp knappt motsvarande 3 lönegradens.

Så länge ett seminariums organisation icke ändrades, underginge övningslärarnas
tjänstgöring år från år mycket små växlingar, och även deras
avlöning bleve under sådana förhållanden rätt konstant. Men som tidigare
i denna skrivelse framhållits, vore seminariernas organisation sådan, att
den vid behov skulle kunna inskränkas eller utvidgas. I det senare fallet
kunde lärarens avlöning ökas, dock endast till en viss, i allmänhet snart
uppnådd gräns. Vid en ytterligare utvidgning måste i stället nya lärare anställas.
Vid en inskränkning kunde däremot lönen minskas avsevärt, och
örn inskränkningen utsträcktes över två eller flera år, kunde de ekonomiska
verkningarna därav bli katastrofala för läraren.

Det stora ansvar, som lärarutbildningen vid seminarierna lade på övningslärarna,
hade medfört, att dessa lärare i regel placerats i en något
högre lönegrad än motsvarande lärare vid läroverken. De hade sökt sina
nuvarande befattningar i hopp örn att erhålla en högre avlöning, och de
vore i regel mycket väl meriterade. Man kunde förstå deras oro för framtiden
och deras besvikelse, när de nu bleve ekonomiskt lidande på grund
av lönesystemets ofördelaktiga verkningar, och när de dessutom funné,
att de vore de enda seminarielärare, som erhölle sin avlöning minskad på
grund av begränsningen av seminariernas verksamhet.

Den oförskyllda löneminskning, som under de närmaste åren komme att
drabba övningslärarna, borde givetvis, i enlighet med vad 1937 års riksdag
uttalat, på något sätt motverkas eller kompenseras. Det hade varit önskvärt,
om seminariernas Övningslärare kunnat avlönas efter samma principer
som de övriga lärarna i så måtto, att lönen icke varit glidande. Svårigheten
att genomföra en sådan ändring läge i första hand däri, att samma
system — med glidande skala — tillämpades för samtliga Övningslärare
inom undervisningsväsendet (med få undantag, exempelvis lärarna i trädgårdsskötsel)
.

Även örn vissa skäl — bland annat de under nuvarande förhållanden
högst betydande växlingarna i tjänstgöringens omfattning — talade för att
seminariernas Övningslärare skulle kunna avlönas efter ett annat system
än övriga Övningslärare, syntes det dock nödvändigt, att en eventuell ändring
föreginges av en utredning, som toge sikte på avlöningsförhållandena
för samtliga Övningslärare. Överstyrelsen ville i detta sammanhang erinra
örn vad 1939 års riksdag i skrivelse nr 320 (sid. 4) anfört rörande en ifrågasatt
utredning örn övningslärarnas anställnings- och avlöningsförhållanden.

Flera skäl syntes alltså tala flir att en snar utredning borde verkställas
rörande övningslärarnas avlöningsförhållanden, varvid särskilt borde undersökas,
huruvida icke avlöningen kunde göras mindre beroende än nu av
växlingarna i tjänstgöringens omfattning. Då en sådan omläggning av löne -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

systemet näppeligen torde kunna hinna komma till stånd före nästkommande
läsår, ville överstyrelsen för läsåret 1941/42 föreslå, att lönekompensation
för förlorade löneförmåner bereddes lärarna. Sådan lönekompensation borde
emellertid komma i fråga endast i de fall, då vederbörande lärare icke
kunnat beredas fyllnadstjänstgöring vid seminariet eller vid annan läroanstalt.

Några av övningslärarna vore i den lyckliga belägenheten, att deras
tjänstgöring icke komme att nämnvärt beröras av seminariernas begränsning
under läsåret 1941/42. Detta gällde dels de lärare, som hade sin
huvudsakliga tjänstgöring i övningsskolan, dels lärarna i de övningsämnen,
som varit av den omfattning, att seminariet tidigare varit i behov jämväl
av icke-ordinarie lärare, vilka nu vid begränsningen av seminariets verksamhet
kunde uppsägas. Övriga lärare komme att få sin tjänstgöring minskad,
och åtskilliga av dem hade redan under innevarande läsår fått vidkännas
sådan minskning. För dessa borde skolöverstyrelsen söka bereda
fyllnadstjänstgöring. I enstaka fall kunde detta ske inom seminariet. Så
kunde exempelvis en därtill kompetent lärare i hushållsgöromål eller teckning
övertaga viss undervisning i slöjd, vartill i vanliga fall timlärare anlitades.
Denna fyllnadstjänstgöring borde givetvis i sådant fall — ur såväl
löne- som pensionssynpunkt — räknas såsom tillhörande lärarens ordinarie
befattning.

I de flesta fall måste emellertid fyllnadstjänstgöringen fullgöras vid annan
läroanstalt. Även i detta fall borde tjänstgöringen räknas, som örn den
fullgjorts i lärarens egen tjänst. I fråga om utbetalning av lärarens lön
borde i sådant fall tillämpas samma förfaringssätt, som överstyrelsen föreslagit
för ämneslärare i motsvarande fall. I överensstämmelse med vad överstyrelsen
i det föregående föreslagit rörande ämneslärare, borde fyllnadstjänstgöring
jämväl för Övningslärare kunna förläggas till kommunal skola
eller till fortbildningskurs.

Även örn åtskilliga lärare på detta sätt kunde beredas kompensation för
den minskning, som skett i deras tjänstgöring vid seminariet, torde dock i
många fall en sådan anordning icke bli möjlig. I sådana fall torde kompensation
i stället böra beredas i form av personligt lönetillägg
i likhet med vad som skett år 1936 efter seminariernas omorganisation.
I kungörelsen 1936:442 hade nämligen förordnats, att personligt lönetillägg
skulle utgå till vissa Övningslärare och i stort sett motsvara två
tredjedelar av vederbörandes löneminskning. Löneminskningen hade uträknats
genom jämförelse mellan lärarens avlöning vid avlöningstillfället och
den avlöning, han skulle ha åtnjutit, därest tjänstgöringen omfattat ett
timtal, motsvarande medeltalet timmar för hans tjänstgöring under en tidigare,
i kungörelsen närmare bestämd tjänstgöringsperiod.

Då det nu gällde att avgöra, hur det personliga lönetillägget under nuvarande
förhållanden skulle beräknas, borde man taga ställning dels till
frågan om huruvida kompensationen skulle vara fullständig eller endast
partiell, dels till frågan om den tidsperiod, som borde läggas till grund för
beräkningen av den tidigare tjänstgöringen. Vad den senare frågan beträffade,
borde lämpligen en femårsperiod läggas till grund för beräkningarna,
och denna torde böra omfatta läsåren 1935/36—1940/41. Visserligen kunde
häremot invändas, att minskning av tjänstgöringen skett även under denna

Kungl. Majlis proposition Nr 177.

tid, enär intagningen av elever varit mycket begränsad åren 1935 och
1940, men å andra sidan kunde perioden icke skjutas längre tillbaka, örn
beräkningen skulle kunna gälla samtliga nuvarande lärare.

Vad därefter anginge frågan örn kompensationens storlek, kunde goda
skäl anföras för att det personliga lönetillägget skulle utgå med lika stort
belopp som löneminskningen, i synnerhet som tjänstgöringen under jämförelseperioden
1935/41 icke varit av fullt normal omfattning. Under nuvarande
omständigheter torde måhända dock kompensationen i överensstämmelse
med föreskrifterna i ovannämnda kungörelse begränsas till två
tredjedelar.

I kungörelsen 1936: 442 funnes även viss föreskrift rörande de av kungörelsen
berörda övningslärarnas pensionsunderlag och pensionsavgifter,
innebärande att lärarnas pensionsförhållanden i stort sett icke skulle försämras.
Då det vore av vikt, att icke heller den nu förestående begränsningen
av seminarieverksamheten skulle medföra försämring av de ordinarie
övningslärarnas pensionsförhållanden, borde föreskrifter härom utfärdas
i huvudsaklig överensstämmelse med vad som skett år 1936.

Remissyttranden.

Statskontoret har framhållit, att i anslutning till det av 1937 års riksdag
gjorda uttalandet (se ovan) vissa åtgärder syntes böra vidtagas i syfte att
förhindra, att de ordinarie övningslärarna behövde vidkännas alltför allvarliga
rubbningar i sin ekonomi genom den sammankrympning av seminarieorganisationen,
som blivit en följd av rationaliseringsåtgärderna inom
folkskoleväsendet.

Skolöverstyrelsen hade i sådant hänseende förordat, att dessa lärare
skulle kompenseras för två tredjedelar av minskningen av antalet veckotimmar
i förhållande till medeltalet veckotimmar under »femårsperioden»
1935/36—1940/41. Häremot kunde invändas dels att icke alla Övningslärare
innehaft anställning vid seminarierna under sagda »femårsperiod»,
varför i dylika fall ett annat medeltal skulle få läggas till grund för beräkningarna,
dels ock att, då övningslärarna normalt hade att räkna med en
viss variation av årslönen, knappast tillräckliga skäl förefunnes att medgiva
kompensation i fall, då undervisningen sjönke obetydligt under sagda
medeltal, exempelvis från 32 till 30 veckotimmar. Statskontoret finge i
stället föreslå, att kompensation medgåves örn och i den mån undervisningen
nedginge med mer än 20 procent under det högsta antal veckotimmar,
som läraren visade sig lia undervisat vid seminariet under något av
läsåren 1938/39—1940/41. Nedgången i antalet veckotimmar i förhållande
till det sålunda reducerade veckotimantalet borde kompenseras med
två tredjedelar, därvid dock borde iakttagas, att i fall, då härvid icke erhölles
jämnt antal veckotimmar, jämkning borde ske till närmast jämna tal.
Statskontoret ville belysa det sagda med ett exempel. En ordinarie Övningslärare,
vilken under läsåren 1938/41 haft en undervisning av 31, 33, respektive
28 veckotimmar, kunde under budgetåret 1941/42 allenast erhålla
19 veckotimmars undervisning. Avlöningen till denne lärare borde beräknas
på följande sätt. Först minskades det högsta timtalet under något av sagda
läsår — i exemplet 33 veckotimmar — med 20 procent eller till 26,4 vecko -

Departe mentschefen.

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

timmar. Två tredjedelar av (26,4 — 19=) 7,4 veckotimmar utgjorde 4,93
veckotimmar. Denne lärare borde i enlighet med det ovan anförda under
budgetåret ifråga äga uppbära avlöning, beräknad efter (19 + 5 =) 24
veckotimmars tjänstgöring. Vad åter anginge beräkningen av tjänstår för
pension och av pensionsavdrag, syntes så böra anses, som örn med tjänsten
varit förenad en tjänstgöring av det antal hela veckotimmar, som motsvarade
det på nyss angivet sätt reducerade högsta timtalet under något
av läsåren 1938/39—1940/41 (i det anförda exemplet 26 veckotimmar).
Mot överstyrelsens förslag, att de Övningslärare, vilka kunde beredas fyllnadstjänstgöring
vid andra läroanstalter, skulle för denna tjänstgöring avlönas
på samma sätt, som örn tjänstgöringen fullgjorts å övningslärarens
ordinarie tjänst vid seminariet, syntes intet vara att erinra.

Beträffande vissa av statskontoret gjorda uttalanden rörande tjänstgöringsförhållandena
för ämneslärarna torde få hänvisas till sid. 13 i det
föregående.

I anledning av statskontorets yttrande har skolöverstyrelsen förklarat
sig vilja biträda statskontorets förslag om att till grund för beräkningarna
av övningslärares lönekompensation skulle läggas det högsta antal veckotimmar,
som läraren visat sig ha undervisat vid seminariet under något av
läsåren 1938/39—1940/41.

Vad beträffade lönekompensationens storlek, skulle vid bifall till statskontorets
förslag lönekompensationen bli mindre än vad överstyrelsen föreslagit.
Överstyrelsen ville emellertid erinra om att det av överstyrelsen
framlagda förslaget haft sin förebild i de föreskrifter, som år 1936 utfärdades
i ett liknande fall. Överstyrelsen kunde icke finna anledning föreligga
att nu lämna övningslärarna en sämre lönekompensation än vid
nämnda tidigare tillfälle, i synnerhet som risken för en minskad tjänstgöring
för närvarande vore större än år 1936. Överstyrelsen ville därför vidhålla
sitt förslag på denna punkt.

Allmäjina lönenämnden har yttrat:

Någon skyldighet för seminarielärare att underkasta sig förflyttning till
kommunal läroanstalt funnes icke stadgad, varför den ifrågasatta anordningen
med beredande åt läraren av fyllnadstjänstgöring vid kommunal
skola förutsatte, att läraren själv lämnat sitt samtycke till en dylik åtgärd.

I likhet med skolöverstyrelsen funne lönenämnden angeläget, att övningslärarna
bereddes en mera tryggad ställning och att i detta syfte en utredning
komme till stånd. Det syntes lönenämnden motiverat, att övningslärarna
provisoriskt hölles skadeslösa för inträffande inkomstminskning till
följd av nedgång i tjänstgöringens omfattning genom tillerkännande av personliga
lönetillägg. Dessa lönetillägg syntes på sätt överstyrelsen ifrågasatt
lämpligen kunna avvägas med tillämpning av de grunder, som kommit till
uttryck i kungörelsen 1936: 442.

Även jag finner mig böra understryka, att det nuvarande systemet för
avlöning av Övningslärare är ägnat att framkalla obilliga konsekvenser

Kungl. Majda proposition Nr 177.

vid en sammankrympning av skolorganisationen med därav följande begränsning
av tjänstgöringen för dessa lärare. Jag anser mig icke böra
här ingå på frågan om en revision av det nuvarande lönesystemet — denna
fråga faller i första hand under chefens för finansdepartementet bedömande
— men har däremot icke något att erinra mot att de Övningslärare vid
folk- och småskoleseminarierna, som lida löneminskning på grund av den
begränsade elevintagningen vid dessa läroanstalter, må komma i åtnjutande
av skälig lönekompensation. Denna kompensation torde böra bestämmas
i anslutning till de av statskontoret angivna riktlinjerna. Jag
finner det emellertid knappast erforderligt, att särskilda författningsbestämmelser
utfärdas härom. Lämpligen torde skolöverstyrelsen böra bemyndigas
att efter prövning av förhållandena i varje särskilt fall meddela beslut
om tillerkännande av lönekompensation, varvid emellertid nämnda riktlinjer
torde böra tjäna till huvudsaklig ledning. Därest riksdagen lämnar
utan erinran vad nu anförts, torde Kungl. Majit böra meddela den föreskrift
i detta hänseende, som må befinnas erforderlig. Frågan om ändringar
i gällande pensionsbestämmelser torde komma att i sinom tid anmälas av
chefen för finansdepartementet.

Skolöverstyrelsens förslag, i vad det angår ämneslärare, anser jag mig
kunna biträda. Vad allmänna lönenämnden yttrat torde dock böra beaktas.
I övrigt hänvisar jag till vad jag i det föregående i dessa hänseenden anfört.

c) Anslagsberäkningar.

Anslaget till avlöningar vid folkskoleseminarierna, nu 2,337,000 kronor,
disponeras enligt en på sid. 505 f. i statsliggaren införd avlöningsstat.

De olika posterna i avlöningsstaten för folkskoleseminarierna har skolöverstyrelsen
för budgetåret 1941/42 beräknat på följande sätt:

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat. Den vid seminariet i Stockholm
tjänstgörande ordinarie läraren i trädgårdsskötsel komme att avgå
med pension vid innevarande budgetårs utgång, och överstyrelsen hade
därför tagit under övervägande, huruvida icke den sålunda ledigblivande
tjänsten då skulle kunna indragas. Då det icke torde vara möjligt att i
Stockholm erhålla en trädgård av den utsträckning, som vore önskvärd
med hänsyn till undervisningen i trädgårdsskötsel, syntes trädgårdslärarens
arbete vid detta seminarium även i fortsättningen bli mindre omfattande än
motsvarande lärares vid andra seminarier. Undervisningen i trädgårdsskötsel
torde kunna uppehållas av timlärare, och överstyrelsen föresloge därför
indragning av den ordinarie trädgårdslärartjänsten vid seminariet. Från
och med budgetåret 1941/42 torde nämnda tjänst därför kunna utgå ur
personalförteckningen. — Någon annan ändring i personalförteckningen
vore icke erforderlig.

Vid beräknande av medelsåtgången på detta anslag för budgetåret
1941/42 hade överstyrelsen i överensstämmelse med nu gällande föreskrif -

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 177.

ter tagit hänsyn till den verkliga belastningen, såvitt som denna redan nu
varit möjlig att beräkna. Sålunda hade tjänstemännens löner beräknats
med hänsyn till de löneklasser, inom vilka desamma verkligen komme att
utgå. Såsom överstyrelsen tidigare meddelat, komme vissa lärare att under
budgetåret 1941/42 få sin tjänstgöring helt förlagd till annan läroanstalt,
och deras lön hade därför icke medräknats i här ifrågavarande anslag. Till
de ordinarie befattningshavarnas löner torde komma att erfordras 1,715,600
kronor.

Som överstyrelsen tidigare framhållit, torde en del lärare icke kunna
beredas full tjänstgöring vid seminarierna under budgetåret 1941/42. Dessa
lärare skulle såvitt möjligt beredas fyllnadstjänstgöring vid andra läroanstalter,
varvid de enligt det av överstyrelsen framlagda förslaget dock
skulle erhålla sin lön vid seminariet, under det att läroanstalten, där fyllnadstjänstgöringen
fullgjordes, skulle till seminariet inleverera ett belopp,
motsvarande vad som skulle ha tillkommit lärarna i fråga, om de avlönats
såsom timlärare. Överstyrelsen beräknade, att ett sammanlagt belopp av
omkring 67,500 kronor på detta sätt komme att inlevereras. Örn denna
summa fråndroges från den ovannämnda behövliga lönesumman, erhölles
ett belopp av 1,648,100 kronor, vilket alltså skulle utgöra det för budgetåret
1941/42 behövliga anslaget till befattningshavarnas löner. Häri torde
även kunna rymmas eventuell personlig lönefyllnad åt vissa Övningslärare.
Med inberäknande av kallortstillägg och vikariatsersättning torde till bestridande
av avlöningar till ordinarie tjänstemän erfordras ett belopp
av 1,658,500 kronor.

2. Avlöningar till tjänstemän å övergångsstat. I personalförteckningen
över tjänstemän å övergångsstat vore nu uppförda en adjunkt, en lärare i
manlig slöjd och en lärare i trädgårdsskötsel. Läraren i manlig slöjd komme
att avgå med pension vid innevarande budgetårs utgång. Övriga två lärare
borde fortfarande vara upptagna å övergångsstaten. För deras avlöning
vore en summa av avrundat 14,000 kronor erforderlig.

3. Arvoden oell särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Majit. Den

föreslagna inskränkningen av klassavdelningarnas antal föranledde en
minskning av posten till arvoden åt seminarieläkare med 3,800 kronor till
9,100 kronor, av posten till arvoden åt seminariebibliotekarier med 1,200
kronor till 7,000 kronor och av posten till arvoden åt biträden på rektorsexpeditionerna
med 1,000 kronor till 5,500 kronor.

I yttrande den 12 december 1940 hade skolöverstyrelsen meddelat, att
sammanlagt 14 lärarkandidater skulle under budgetåret 1941/42 kunna
erhålla sin provårsutbildning vid seminarium. Av dessa skulle 8 vara tvåtermins-
och 6 enterminskandidater. Möjligen kunde dock antalet något
ökas, i händelse enterminskandidaterna bleve flera. Örn samma arvoden
till lärare vid pr ovar sseminarier beräknades som hittills, skulle de sammanlagda
kostnaderna belöpa sig på 19,100 kronor. I årets statsverksproposition
hade emellertid föreslagits, att arvodena till provårsföreståndare,
lärare vid provårsläroverk och handledare skulle tillfälligt sänkas med en
tredjedel. Skulle detta bli fallet, minskades de sammanlagda kostnaderna
för provåret vid seminarierna till 13,000 kronor. Med anledning av att
överstyrelsen i sina förslag rörande provårsläroverken räknat med de hittills

Kungl. Marits proposition Nr 177. 27

utgående arvodena, upptoge överstyrelsen i förslaget till avlöningsstat
19,100 kronor.

Till tillägg sarvoden åt lärare vid de vid vissa seminarier anordnade kurserna
för utbildande av kyrkomusiker vore oförändrat anslag 6,200 kronor behövligt.
I statsverkspropositionen till 1941 års riksdag hade emellertid
ifrågasatts en begränsning av antalet kursorter. Skulle detta ske och nya
kurselever intagas endast på tre orter i stället för fyra, skulle detta medföra,
att undervisning finge anordnas för tvenne årskurser vid vartdera av
de tre seminarier, till vilka kompletteringskurser fortfarande skulle vara
förlagda, men för endast en årskurs — den äldre — vid seminariet på den
kursort, där ingen intagning av nya elever skulle äga rum. Besparingen
skulle belöpa sig på omkring 750 kronor.

Det sammanlagda anslagsbeloppet på här förevarande post, arvoden
och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Majit, skulle enligt beräkningarna
här ovan böra uppgå till (9,100 -j- 7,000 + 5,500 19,100 -f -f-

6,200 =) Jf6,900 kronor.

4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal. Enligt de nya reglerna
för statuppställningen skulle under denna rubrik även räknas kostnaderna
för avlöningar åt vikarier på vakanta tjänster och vikarier för tjänstlediga
ordinarie befattningshavare. Med anledning härav bomme denna anslagspost
att ökas avsevärt. Till sådana extra ordinarie lärare, extra lärare och
timlärare, vilka icke tjänstgjorde som vikarier, samt till extra ordinarie
vaktmästare beräknades, örn pensionsavdragen frånräknades, ett belopp
av 60,700 kronor vara behövligt. Häri inginge även kallortstillägg. Detta
betydde en minskning i förhållande till det nu utgående anslaget med omkring
37,000 kronor.

Till vikarier å vakanta tjänster torde behövas 26,300 kronor. Svårare
vore att beräkna det belopp, som erfordrades för vikarier vid tjänstledighet
för ordinarie tjänstemän. Måhända kunde för detta ändamål ett belopp
av omkring 90,000 kronor visa sig vara tillräckligt. Här förevarande anslagspost
torde sålunda böra uppföras med (60,700 -f- 26,300 + 90,000 =)

177,000 kronor.

5. Rörligt tillägg. Enligt överstyrelsens beräkningar komme rörligt tilllägg
under budgetåret 1941/42 att utgå på 2,002,000 kronor. Om tillägget
beräknades utgå med 15 procent, skulle sålunda å här förevarande post
föreligga ett anslagsbehov av 800,300 kronor.

På grund av vad sålunda anförts har överstyrelsen beräknat förevarande
anslag för budgetåret 1941/42 till 2,196,700 kronor.

Jag har intet att erinra mot förslaget örn uteslutande ur personalförteckningen
av befattningen som lärare i trädgårdsskötsel vid folkskoleseminariet
i Stockholm. I denna förteckning torde härförutom böra vidtagas den
ändring, som föranledes av att den på övergångsstat uppförde läraren i
manlig slöjd avgår med pension med innevarande budgetårs utgång.

Mot skolöverstyrelsens anslagsberäkningar, vid vilka de nu gällande
principerna för uppställning av avlöningsstater beaktats, har jag icke funnit

Departe mentschefen.

Kungl. Majits proposition Nr 177.

anledning till erinran. Dock torde medel till avlöning åt lärare på övergångsstat
böra inräknas i anslagsposten till avlöning till ordinarie tjänstemän.
Vidare torde för arvoden till lärare vid provårsseminarier med hänsyn till
den i 1941 års åttonde huvudtitel föreslagna tillfälliga reduktionen av sådana
arvoden böra beräknas ett belopp av 13,000 kronor. Till tilläggsarvoden
åt lärare vid kurser för utbildande av kyrkomusiker synes böra anvisas
tillhopa 5,600 kronor. Den jämkning i skolöverstyrelsens förslag vad elevintagningen
beträffar, som av mig i det föregående ifrågasatts, torde icke behöva
medföra någon omräkning av avlöningsstaten. Jag föreslår, med hänsyn
till vad sålunda anförts, att förevarande anslag för nästa budgetår
bestämmes till 2,190,000 kronor, vilket innebär en anslagsminskning med

147,000 kronor.

3. Förslagsanslaget till Folkskoleseminarierna:
Omkostnader.

Till detta ändamål utgår under innevarande budgetår ett förslagsanslag
av 238,000 kronor, av vilket ett belopp av 233,000 kronor disponeras på
sätt av det efterföljande framgår.

Skolöverstyrelsen har för nästa budgetår hemställt örn ett anslag av
239,500 kronor, att disponeras i enlighet med följande omkostnadsstat (de
för innevarande budgetår anvisade beloppen angivas inom parentes):

Utgifter:

X. Sjukvård.m. m., förslagsvis.....................kronor 6,000 ( — )

2. Expenser, förslagsvis.......................... » 218,000 (210,000)

3. Övriga utgifter:

a. Trädgårdarnas underhåll och skötsel,

förslagsvis.................kronor 34,200 (32,600)

b. Särskilda kurser och föreläsningar m. m.,

förslagsvis................ > 2,600 (3,500) , 36,800 (36,100)

4. Reseersättningar, förslagsvis...................... » 1,000 (6,500)

Summa kronor 261,800 (252,600)

Särskilda uppbördsmedel:

1. Upplåtelse av lokaler, ersättning för lyse

m. m......................kronor 3,600 (3,600)

2. Inkomster för trädgårdarna........ » 18,700 (16,000) kronor 22,300 (19,600)

Nettoutgift kronor 239,500 (233,000)

Av skolöverstyrelsens utlåtande inhämtas, att beräkningarna verkställts
med ledning av från rektorerna infordrade uppgifter och att överstyrelsen
bemödat sig att med hänsyn till de föreliggande ekonomiska förhållandena
begränsa medelsanvisningen så långt detta varit möjligt.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 177.

Skolöverstyrelsens anslagsberäkningar lia icke givit mig anledning till erinran.
Den ökning av seminarieorganisationen utöver skolöverstyrelsens
förslag, som föranledes av bifall till mitt förslag om intagning av elever
nästa läsår vid seminariet i Luleå, torde icke behöva medföra rubbning i
överstyrelsens ifrågavarande beräkningar. Jag föreslår, att för budgetåret
1941/42 till omkostnader vid folkskoleseminarierna anvisas ett förslagsanslag
av i avrundat tal 240,000 kronor, innebärande en anslagshöjning med

2.000 kronor.

4. Reservationsanslaget till Folkskoleseminarierna:

Materiel, böcker m. m.

För innevarande budgetår har till ifrågavarande ändamål anvisats ett
reservationsanslag på 50,000 kronor. För vartdera av budgetåren 1938/39
och 1939/40 utgjorde anslaget 74,000 kronor. Skolöverstyrelsen framhåller,
att anslagsberäkningen för innevarande budgetår sålunda inneburit en för
seminarierna mycket kännbar reduktion. Rektorerna hade emellertid lojalt
funnit sig häri och i stort sett icke yrkat på någon större anslagshöjning för
kommande budgetår. Deras sammanlagda anslagskrav slutade på ungefär

53.000 kronor. Med hänsyn till att seminariernas verksamhet nu komme
att ytterligare begränsas, torde någon minskning av anslaget måhända böra
ske. Denna minskning kunde dock ej uppgå till något större belopp, i synnerhet
icke om de av överstyrelsen föreslagna fortbildningskurserna bleve
verklighet (jfr det följande). Överstyrelsen ville därför föreslå ett belopp av
minst 45,000 kronor.

Då jag i det följande ifrågasätter, att de av skolöverstyrelsen förordade
fortbildningskurserna endast i begränsad omfattning skola anordnas, torde
det vara tillräckligt, om detta anslag för nästa budgetår bestämmes till det
i riksstatsförslaget beräknade, d. v. s. till 40,000 kronor. Anslagssänkningen
i jämförelse med medelsanvisningen för innevarande budgetår utgör 10,000
kronor.

5. Anslaget till Folkskoleseminarierna:

Stipendier.

Vid bifall till det i det följande framlagda förslaget örn ersättande av de
ur detta anslag utgående stipendierna med understöd i form av studielån
behöver anslaget icke uppföras i riksstaten för budgetåret 1941/42. Anslaget
utgör nu 56,000 kronor.

Departe mentschefen.

Kungl. Majlis proposition Nr 177.

6. Förslagsanslaget till Småskoleseminarierna:

Avlöningar.

a) Seminarieorganisationen.

Enligt beslut av 1936 års riksdag skola småskoleseminarierna vara organiserade
enligt följande grunder. Seminarierna skola vara till antalet sju,
därav tre skola vara anordnade såsom dubbelseminarier och fyra tills vidare
såsom enkelseminarier. De tre dubbelseminarierna, vilka skola vara förlagda
till Strängnäs, Skara och Landskrona, skola omfatta vartdera två tvååriga
linjer. Av enkelseminarierna skola två, Härnösand och Växjö, vara
utrustade med enkla tvååriga linjer och två, Haparanda och Lycksele, med
enkla treåriga linjer.

Den normala organisationen innebär alltså, att samtidigt åtta tvååriga
och två treåriga seminarielinjer skola vara i funktion. Jämlikt nu gällande
stadga för småskoleseminarierna, 1938: 42, må i varje klass eller avdelning
av klass icke intagas fler elever än att hela antalet samtidigt undervisade
uppgår till högst 24, där ej skolöverstyrelsen på grund av särskilda
förhållanden medgiver undantag. Examinationskapaciteten är alltså normalt
240 examinander per år.

Den av 1936 års riksdag beslutade organisationen har trätt i successiv
tillämpning från och med läsåret 1936/37.

Intagningen av elever i nybörjarklasserna från och med nämnda läsår
framgår av följande sammanställning:

Seminarium		L	ä s å	r
1936/37	1937/38	1938/39	1939/40	1940/41
Haparanda........	12	—	15	21	—
Härnösand ........	12	12	15	24	—
Landskrona........	12	24	24	24	20
Lycksele..........	12	12	15	24	—
Skara...........	12	12	15	24	—
Strängnäs.........	12	12	15	24	20
Växjö...........	—	—	24	24	—
Summa	72	72	123	165	40

Lärarbehovet och examinationens omfattning.

Skolöverstyrelsen har föreslagit, att inga nya elever skola intagas vid
småskoleseminarierna under nästa läsår.

Skolöverstyrelsens utredning rörande behovet av småskollärarinnor för
den närmaste femårsperioden bygger på de uppgifter, som folkskolans besparingssakkunniga
i sitt förutnämnda betänkande lämnat rörande de be -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

räknade ändringarna beträffande antalet tjänster för lärare med småskolekompetens
under samma period. Skolöverstyrelsens prognos rörande lärarbehovet
för den närmaste framtiden kan sammanfattas sålunda:

Läsår	Läraröverskott (+) resp. brist/—)	Avgång	Nya	lärare
1940/41 .....	.......+ 38G	— 380	+	108
1941/42 .....	...... +643	— 383	+	149
1942/43 .....	....... +609	— 355	+	93
1943/44 .....	....... + 3191)	— 375		o1)
1944/45 .....	......— 82>)	-431		0'')
1945/46.....	......— 4841)	-433		O1)

Ehuru beräkningarna vore approximativa, yttrar överstyrelsen, torde de
dock vara tillräckligt tillförlitliga för att man skall därur kunna draga den
slutsatsen, att en rätt betydande arbetslöshet komme att förefinnas under
de närmaste åren men att denna skulle kunna hävas inom en relativt kort
tidrymd. Vidare kunde man av de gjorda beräkningarna utläsa, att någon
examination av nya elever icke borde ske förrän tidigast år 1944 och då
endast i inskränkt omfattning. Därav följde, att någon intagning av elever
vid småskoleseminariema icke borde äga rum 1941, och att intagning av
elever år 1942 borde ske endast i begränsad omfattning. Därefter syntes
intagningar kunna ske i full utsträckning.

Överstyrelsen har i detta sammanhang uttalat sig rörande den tidigare
rådande arbetslösheten bland lärarinnor med småskolekompetens.

I mitten av 1930-talet hade man kunnat skönja ett slut på denna arbetslöshet.
År 1936 hade överstyrelsen företagit en grundlig undersökning för
att utröna omfattningen av det ännu kvarstående läraröverskottet, vilken
undersökning givit till resultat, att 300 småskollärare våren 1936 varit i
verklig mening arbetslösa. Med ledning av detta undersökningsresultat
kunde man beräkna, att den tidigare förefintliga arbetslösheten bland småskolläraina
borde ha varit hävd under läsåret 1939/40. Tyvärr hade emellertid
detta tillstånd redan innevarande läsår bytts i en ny arbetslöshet,
förorsakad av de omfattande besparingsåtgärderna.

Resultaten av dessa beräkningar motsades i viss mån av de erfarenheter
rörande tillgången på småskollärarinnor, som vunnits under läsåret 1939/40,
då anspråken på vikarier vid folkskolorna varit osedvanligt höga på grund
av att ett stort antal folkskollärare varit inkallade till militärtjänst. Under
denna tid hade nämligen ett mycket stort antal småskollärarinnor tjänstgjort
såsom vikarier på folkskollärartjänster, vilket tydde på att tillgången
på lärarinnor varit större än vad tidigare beräknats. Förklaringen härtill
syntes vara den, att en mängd småskollärarinnor, vilka lämnat lärarbanan
och under vanliga förhållanden icke skulle ha stått till förfogande, ansett
sig manade att vid den under läsåret 1939/40 rådande stora lärarefterfrågan
rycka in såsom vikarier. Att en sådan andrahandsreserv funnits och alltjämt
funnes, vore icke att förundra sig över, då tidigare ett stort antal
lärarinnor för varje år lämnat lärarbanan på grund av äktenskap eller av

) Under förutsättning, ntt inga nya scminarieelcver »kulle intagas åren 1941 — 4U.

Kungl. May.ts proposition Nr 177.

andra orsaker. När nuvarande kristid vore över, torde större delen av dessa
lärarinnor åter komma att försvinna från lärarbanan. Att de icke under normala
förhållanden skulle ha gjort anspråk på tjänstgöring, franninge bland
annat därav, att de icke anmält sig vid den arbetslöshetsräkning, som överstyrelsen
företagit år 1936. Uppgifter, som infordrats från folkskolinspektörerna
under höstterminen 1940, då inkallelserna ej varit så omfattande,
visade också, att de flesta av de nu omtalade lärarinnorna åter trätt tillbaka
och icke ämnade deltaga i den vanliga konkurrensen örn lärarbefattningarna.

Det senast anförda visade, att de erfarenheter rörande lärartillgången,
som gjorts under läsåret 1939/40, icke behövde tydas så, att 1936 års undersökning
över arbetslösheten skulle ha — trots den noggrannhet, varmed
den utförts — givit missvisande resultat. De visade däremot, att man även
under tider utan arbetslöshet bland småskollärarna hade tillgång till en
reserv av lärarinnor, som under vanliga förhållanden icke gjorde anspråk
på tjänstgöring men i extraordinära fall eller vid tillfälliga vikariat på hemorten
kunde ställa sig till förfogande. Någon brist på sådana lärarinnor, som
under alla omständigheter stått till förfogande, vågade överstyrelsen dock
icke räkna med. Vissa tecken tydde nämligen på att en del av de lärarinnor,
som lämnat banan, nu åter sökte sig dit. Många lärarinnor av denna kategori
hade nämligen under den gångna terminen anmält sig hos arbetsförmedlingarna.
Rörande denna fråga kunde överstyrelsen lämna följande
upplysningar.

Under september och oktober månader 1940 hade hos arbetsförmedlingen
för varje vecka varit anmälda cirka 400 småskollärarinnor, av vilka dock
cirka 100 anmält sig vilja mottaga tjänstgöring endast inom visst begränsat
område. Då emellertid en del av dessa anvisats tjänstgöring, en del anmält
sig på flera förmedlingsbyråer och därför blivit dubbelförda samt slutligen
en del icke genast återkallat sin ansökan efter erhållen anställning, kunde
de nämnda siffrorna givetvis icke vara ett mått på arbetslösheten. Överstyrelsen
hade från arbetsmarknadskommissionen erhållit del av ansökningarna
för de under en bestämd vecka anmälda lärarna och ur vissa synpunkter
bearbetat detta material. Därav framginge, att av 390 anmälda
småskollärarinnor 75 utexaminerats år 1920 eller dessförinnan. Samtliga
årgångar från 1902 funnes därvid representerade. Ett 30-tal av lärarinnorna
vore 50 år och däröver. Ännu mer belysande vore redogörelserna för de anmäldas
föregående tjänstgöring. Cirka 100 hade sammanhängande avbrott
på 5 år eller mera i sin tjänstgöring och för omkring 75 omfattade avbrotten
10 år eller mera. Denna undersökning visade sålunda, att en del äldre
lärarinnor, som under lång tid icke sysslat med lärarverksamhet, nu sökte
sig tillbaka till skolan. I åtskilliga fall vore deras betyg synnerligen släta,
vilket jämte deras ålder och de långa avbrotten i tjänstgöringen torde göra,
att dessa lärarinnor knappast kunde betraktas annat än såsom en reservtillgång.

Seminarieorganisationens omfattning m. m.

Skolöverstyrelsen har förklarat sig anse, att man för närvarande icke kan
definitivt nedlägga något småskoleseminarium. Överstyrelsen har dock förordat
ett temporärt nedläggande av småskoleseminariet
i Skara.

Kungl. Marits proposition Nr 177.

Av det förut anförda franninge, yttrar skolöverstyrelsen, att någon intagning
av elever år 1941 icke borde äga rum, och att sålunda seminariernas
verksamhet under läsåret 1941/42 bleve mycket begränsad. Från och med
år 1942 skulle emellertid verksamheten åter kunna byggas upp, och örn
beräkningarna vore riktiga, måste seminarieorganisationen i full omfattning
utnyttjas från och med ar 1943, därest examinationen år 1945 skulle kunna
möta det då förefintliga behovet av nya lärare. I själva verket kunde icke
de nuvarande seminarierna examinera ut så många lärare, som skulle behövas
detta år, därest beräkningarna vore riktiga. Enligt dessa skulle för
läsåret 1945/46 behövas omkring 480 lärare, under det att den normala
examinationskapaciteten vore 240. Någon större oro för lärarbrist för detta
år torde man dock icke behöva hysa. Som överstyrelsen tidigare omnämnt,
funnes en reserv av småskollärarinnor, som visserligen lämnat yrket men
som vid extraordinära förhållanden kunde träda i tjänstgöring.

Huru förhållandena komme att gestalta sig efter läsåret 1945/46, vore
icke möjligt att förutsäga. Den stora nativiteten år 1939 torde medföra ett
stort behov av småskollärarinnor även för läsåren 1946/47 och 1947/48.
Men utvecklingen under därpå följande år vore i väsentlig grad beroende
på nativitetssiffrorna under 1940-talets första år. Behovet av nya lärare
vore emellertid i hög grad beroende även på avgången inom lärarkåren.
Avgången kunde beräknas komma att successivt stiga under 1940-talet.
Minst 100 lärare mer än nu torde komma att avgå årligen vid mitten och
slutet av detta decennium. Under 1950-talet komme avgången ytterligare
att stiga. Orsaken till denna stegring vore givetvis att söka i tjänsteantalets
starka stegring vid den tid, då ifrågavarande lärare inträtt i tjänst.

Den ökade avgången under de närmaste båda decennierna komme givetvis
att medföra ökade krav på seminariernas examinationskapacitet under
dessa år. Dessa krav komme emellertid under tiden intill 1945 att neutraliseras
av det förefintliga läraröverskottet. Hur förhållandena därefter komme
att gestalta sig, berodde på i vad mån ytterligare indragning av lärartjänster
vore behövlig. Detta vore i sin tur beroende av nativitetsutvecklingen
under de närmaste åren. Man hade dock ingen anledning befara, att
en eventuell ytterligare indragning av tjänster skulle ske i samma stora
omfattning som den, som för närvarande påginge. En överslagsberäkning
gåve vid handen, att en normal utexamination av 240 elever per år skulle
vara behövlig efter 1945, även örn en indragning av 200 tjänster per år eller
mera skulle ske.

Av de nu gjorda beräkningarna finge man närmast det intrycket, att den
nuvarande seminarieorganisationens normala examinationskapacitet icke
vore tillräcklig för att möta det behov av nya småskollärare, som komme
att förefinnas efter år 1945. På grund av osäkerheten i alla beräkningar på
lång sikt av lärarbehovet ansåge överstyrelsen emellertid, att anledning icke
förelåge att söka råda bot på en sådan förmodad brist förrän vid den senare
tidpunkt, då säkrare förutsättningar att bedöma läget förefunnes. Emellertid
syntes de redan nu föreliggande fakta bestämt peka på att man för närvarande
icke kunde definitivt nedlägga något småskoleseminarium.

Av det sagda framginge, att småskolcseminarierna hade att motse samma
utveckling som folkskoleseminarierna under de närmaste åren: först en
avsevärd inskränkning i verksamheten, därefter fullt utnyttjande av hela
organisationen. Det gällde alltså även för småskolcseminarierna att lösa
en rad svåra problem under en besvärlig övergångstid.

Bihang till riksdagens protokoll 19/fl. 1 sami. Nr 177.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 177.

Under innevarande läsår vore samtliga sju småskoleseminarier i verksamhet,
elmin med begränsad elevuppsättning. Vid vartdera av de treåriga
seminarierna i Haparanda och Lycksele funnes en andra och en tredje klass,
vid seminarierna i Landskrona och Strängnäs en första och en andra klass,
under det att seminarierna i Härnösand, Skara och Växjö hade endast en
andra klass. Örn, som överstyrelsen föreslagit, ingen elevintagning skulle
äga rum år 1941, komme vid seminarierna i Haparanda, Lycksele, Landskrona
och Strängnäs att finnas endast en seminarieklass under läsåret
1941/42, under det att seminarierna i Härnösand, Skara och Växjö bleve
helt utan sådan.

År 1942 torde seminarierna i Haparanda och Lycksele åter kunna intaga
elever i första klassen, eftersom dessa icke bleve utexaminerade förrän 1945,
då arbetslösheten väntades vara helt avvecklad. Dessa seminarier komme
alltså icke under något år att bli helt utan seminarieklasser, och anledning
funnes icke att temporärt nedlägga dem.

Även vid de tvååriga seminarierna torde elevintagning böra ske i viss
utsträckning år 1942, eftersom enligt föregående beräkningar en utexamination
av omkring 100 elever borde ske år 1944. De seminarier, som då i
första hand borde ifrågakomma, vore seminarierna i Landskrona och Strängnäs,
vilka icke hunnit helt avveckla sina seminarieklasser. Då dessa seminarier
vore avsedda att utvecklas till dubbelseminarier, skulle hela 1942
års intagning (de treåriga seminarierna oräknade) kunna förläggas till dessa
båda seminarier. Ett annat alternativ vore, att intagningen fördelades på
fyra seminarier, Landskrona, Strängnäs, Härnösand och Växjö, med en
klassavdelning vid vartdera seminariet. Vilket av dessa alternativ som än
valdes, funnes ingen anledning att temporärt nedlägga de båda förstnämnda
seminarierna.

Vad seminarierna i Härnösand och Växjö beträffade, skulle elevintagningen
där komma att inhiberas under ett eller två år, beroende på vilket
av ovannämnda båda alternativ man valde. I varje fall skulle dock intagning
böra ske i full utsträckning år 1943, och det torde under sådana förhållanden
vara föga ändamålsenligt att upplösa den fyraklassiga övningsskolan
och utrymma seminariet. Det torde vara bättre att låta övningsskolan
fortsätta sitt arbete under den tid av 1—2 år, då inga seminarieklasser
funnes. Övningsskollärarna skulle därvid få full tjänstgöring, under
det att ämneslärarna (ordinarie Övningslärare funnes ej vid ifrågavarande
båda seminarier) givetvis borde i möjligaste mån beredas tjänstgöring i
annan läroanstalt.

Vad slutligen beträffade seminariet i Skara, hade överstyrelsen tidigare
i skrivelse den 9 juli 1940 föreslagit dess nedläggande. Den nu gjorda utredningen
hade visserligen givit vid handen, att även detta seminarium
sannolikt bleve behövligt, och att det därför kunde synas vara välbetänkt
att icke definitivt indraga detsamma. Dock vore överstyrelsen fortfarande
beredd föreslå, att detta seminarium temporärt nedlades. Någon intagning
av elever därstädes syntes icke kunna komma i fråga förrän år 1943. Denna
intagning torde emellertid kunna övertagas av seminarierna i Härnösand
och Växjö, där utrymmen för dubbla klassavdelningar torde kunna beredas.
Skara-seminariet syntes därför kunna från och med den 1 juli 1941 tills
vidare ställas i reserv, övningsskolan avvecklas och lärarna förflyttas eller
ställas på övergångsstat. När seminariet åter skulle tagas i bruk, vore ännu
för tidigt att yttra sig om.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

Såsom skäl för att seminariet i Skara hellre än seminarierna i Härnösand
och Växjö borde ställas i reserv kunde framförallt anföras, att de sistnämnda
seminarierna hade större möjligheter att utan särskild kostnad i fråga om
lokalerna utvidgas till dubbelseminarier samt att antalet befattningshavare
vid dem vore större.

.Överstyrelsen kunde alltså icke föreslå längre gående åtgärder för
minskande av seminariernas antal, än att seminariet i Skara temporärt nedlades.
Visserligen komme de övriga seminariernas verksamhet att under ett
pär år vara rätt avsevärt begränsad men överstyrelsen borde under denna
tid givetvis söka giva ämnes- och Övningslärare tjänstgöring vid andra läroanstalter
i den största utsträckning detta läte sig göra. Ett skäl för seminariernas
upprätthållande under övergångstiden vore här liksom för folkskoleseminarierna
att en betydande ökning av antalet efterprövningar vore
att vänta under den tid arbetslösheten varade.

Remissyttranden m. m.

I anledning av skolöverstyrelsens förslag har statskontoret, under erinran
örn de av ämbetsverket beträffande folkskoleseminarieorganisationen framförda
synpunkterna, förklarat sig icke ha något att erinra mot temporär indragning
av småskoleseminariet i Skara från och med budgetåret 1941/42.
Emellertid talade enligt ämbetsverkets mening starka skäl för en temporär
indragning även av seminarierna i Härnösand och Växjö, vid vilka båda
seminarier under nyssnämnda budgetår några elever icke skulle erhålla
undervisning. Jämväl övningsskolorna vid dessa seminarier borde avvecklas
i likhet med vad överstyrelsen föreslagit beträffande Skaraseminariet, och
övningsskollärarna överflyttas till andra befattningar eller tillfälligt beredas
tjänstgöring vid folkskoleväsendet å seminarieorten.

I förnyat utlåtande har skolöverstyrelsen erinrat örn att elevintagning
vid seminarierna i Härnösand och Växjö erfordrades redan från och med
år 1942 eller åtminstone från och med år 1943. Att under sådana förhållanden
nedlägga dessa seminarier syntes överstyrelsen icke ändamålsenligt.

I övrigt torde beträffande de i ämnet avgivna yttrandena få hänvisas till
det föregående, sid. 10 f.

Såsom av handlingarna i ärendet framgår, ha från Skara stads och Skaraborgs
läns landstings sida framförts allvarliga invändningar mot ett tidigare
framställt förslag örn nedläggande av seminariet i Skara. I en skrivelse från
Skara stadsfullmäktiges beredningsutskott har i anledning av skolöverstyrelsens
nu föreliggande förslag anförts bland annat följande:

Det syntes komma att möta många och stora svårigheter för återupptagande
av arbetet vid ett en gång nedlagt seminarium. Särskilt ödesdiger
bleve säkert övningsskolans upplösning. Denna viktiga del av ett seminarium
vore ju i hög grad beroende av förtroende från föräldrar och målsmän.
Det torde förtjäna att framhållas, att Skaraseminariets övningsskola
i hög grad åtnjöte sådant förtroende. Erfarenheten hade också visat, att
seminariernas övningsskolor, och icke minst småskoleseminariernas, många

Kungl. Marits proposition Nr 177.

gånger hade svårt att hävda sig i konkurrensen med seminarieorternas numera
välordnade folkskolor. Skulle övningsskolan i Skara upplösas och
dess lärjungar överföras till stadens folkskola, komme det med visshet att
möta stora svårigheter att vid en senare tidpunkt återupprätta övningsskolan
såsom ett led i seminariet.

Skolöverstyrelsens förslag att vid de seminarier, som under ett eller två
år skulle komma att sakna elever, ändock bibehålla övningsskolan finge
därför anses synnerligen välbetänkt. Detta gällde emellertid icke blott
seminarierna i Härnösand och Växjö utan också, och i lika hög grad, seminariet
i Skara. Framhållas kunde, att vid detta seminarium samtliga kvarvarande
ordinarie lärare härigenom komme att erhålla full tjänstgöring.
Någon nämnvärd besparing för det allmänna genom övningsskolans indragning
torde ej heller uppstå, enär antalet lärare vid Skara folkskola därigenom
måste ökas. Kostnaderna därför drabbade som bekant numera helt
statsverket.

De skäl, som skolöverstyrelsen åberopade, för att den anpart av 1943
års beräknade elevintagning, som skulle komma seminariet i Skara till del,
borde överflyttas till seminarierna i Härnösand och Växjö, kunde icke enligt
beredningsutskottets förmenande anses bärande. De lokalutrymmen, som
dessa båda seminarier förfogade över, hade varit disponibla, i Härnösand
redan år 1932, då riksdagen första gången beslutit, att ett statligt dubbelseminarium
för småskollärarinnor skulle förläggas till Skara och inrymmas
i dåvarande folkskoleseminariets lokaler. De hade varit disponibla på båda
platserna, när 1936 års riksdag förnyat detta beslut och när 1938 års riksdag
anslagit medel för viss utökning av seminariets lokaler. Det måste
sålunda ha varit andra, bärande skäl, som föranlett statsmakterna att fatta
de beslut, som här åberopats, och som alltfort ägde giltighet.

Sedan omkring 100 år tillbaka hade i Skara funnits seminarium för utbildning
av lärare för vårt lands folkskoleväsende. Stadens lämplighet som
seminariestad såväl i och för sig som ock med hänsyn till belägenhet och
avstånd från landets övriga seminarier hade heller aldrig ifrågasatts. Seminariet
hade sitt naturliga rekryteringsområde i hela det folkrika Västsverige.
Ett nedläggande av seminariet kunde därför ej anses mindre än ett
våldförande på en sekelgammal tradition. En gammal läroanstalt med
djupa rötter i bygdens och provinsens liv, och som alltid på ett förnämligt
sätt fyllt sin uppgift i folkundervisningens tjänst, kunde icke, enligt beredningsutskottets
mening, på så svaga skäl som de angivna nedläggas.

Skolöverstyrelsen grundade sina yrkanden beträffande Skaraseminariet
på den omständigheten, att lokalerna där skulle vara otillräckliga. Beträffande
denna sak tilläte sig beredningsutskottet erinra örn att om- och tillbyggnad
av seminariets lokaler verkställts så sent som åren 1934—35, varvid
lokalbehovet beräknats för ett dubbelseminarium av den typ, varom
1932 års riksdag fattat beslut. Därvid hade samtliga äldre lokaler med
undantag av samlingssalen moderniserats, varjämte en särskild byggnad
uppförts, inrymmande lokaler för undervisningen i naturkunnighet och
husligt arbete. Senast sistförflutna år hade i gymnastiksalen uppmonterats
ny uppsättning av redskap.

Av det anförda torde framgå, att seminariets lokaler, med undantag av
samlingssalen, fyllde alla rimliga krav på undervisningslokaler, ett förhållande,
som kunnat konstateras av bland annat 1940 ars urtima riksdags
andra särskilda utskott, som avlagt besök vid seminariet. Den utökning
av lokalerna med två eller tre klassrum, som betingades av den utvidgning

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 177.

av övningsskolan, som beslntits vid 1936 års riksdag, kunde också med god
vilja åstadkommas inom de nu befintliga byggnaderna. Bland annat bomme
en planerad uppdelning av samlingssalen att ge två nya lokaler, vilka vore
avsedda att användas till bibliotek och handarbetssal. De utrymmen, som
nu disponerades för dessa ändamål kunde användas som klassrum.

Det klander, som i olika sammanhang under de senaste åren riktats mot
seminarielokalerna i Skara, hade enligt beredningsutskottets mening varit
obefogat. Det nuvarande tidslägets nödtvungna begränsning av anspråken
i fråga om utrymmen och standard i övrigt i offentliga byggnader gåve
också stöd för uppfattningen, att lokalerna vore fullt tjänstbara. Det torde
också förtjäna att framhållas, att Skaraseminariets driftkostnader vore
lägre än vid något annat seminarium, en omständighet som ej borde förbises,
då de föreslagna åtgärderna vore förestavade av sparsamhetsskäl.

Beredningsutskottet ansåge sig också böra erinra om att det bidrag av

25,000 kronor, som Skara stad lämnat vid utförande av förenämnda omoch
tillbyggnadsarbeten åren 1934—35, beviljats på det villkoret, att i lokalerna
skulle inrymmas ett dubbelt småskoleseminarium. När på grund
av befintligt överskott på småskollärarinnor, den beslutade seminarieorganisationen
ej omedelbart kunnat beräknas träda i funktion i full utsträckning,
hade stadsfullmäktige efter framställning av byggnadsstyrelsen medgivit,
att beloppet finge utbetalas, även örn seminariet tills vidare endast
bomme att drivas såsom enkelseminarium. Ehuru det stipulerade villkoret
torde ha varit känt för skolöverstyrelsen, hade någon hänvändelse till staden
ej skett, när det nu föresloges, att seminariet temporärt skulle nedläggas.
Några ytterligare eftergifter hade ej heller av staden lämnats, och
beredningsutskottet hävdade alltfort, att stadens villkor vid beviljandet av
dessa medel hade gällande kraft, och att det icke kunde hävas på så svaga
grunder, som ifrågasattes.

Vad jag i det föregående i motsvarande hänseenden yttrat beträffande
folkskoleseminarierna äger tillämpning jämväl i fråga örn småskoleseminarierna.
Jag anser mig böra i likhet med myndigheterna tillstyrka, att
elever icke intagas vid småskoleseminarierna under läsåret 1941/42. Vad
läsåret 1942/43 beträffar, vill jag ännu icke göra något uttalande beträffande
lämpligheten av att även under detta läsår spärra tillströmningen
till småskollärarbanan.

Skolöverstyrelsens utredning ger vid handen, att ett vanskligt organisatoriskt
problem uppställer sig, örn småskoleseminariernas organisation skall
anpassas efter det under de närmaste läsåren föreliggande lärarbehovet.
Detta problem är för småskoleseminariernas del med deras kortare utbildningstid
svårare att på ett lämpligt sätt lösa än för folkskoleseminariernas.
Skolöverstyrelsens utredning har utmynnat i förslag örn provisoriskt nedläggande
av småskoleseminariet i Skara. Statskontoret har föreslagit, att
jämväl seminarierna i Växjö och Härnösand temporärt avvecklas.

Då båda ämbetsverken förutsätta, att elever icke skola intagas nästa
läsår vid någotdera av de ifrågavarande seminarierna och följaktligen ingen
seminarieklass skulle komma att uppehållas vid seminarierna under nämnda
läsår, gäller skillnaden i ämbetsverkens uppfattning närmast, örn vid ett
eller vid tre småskoleseminarier kostnaderna för undervisningen av de barn,

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

som besöka seminariernas övningsskolor, skola överflyttas från staten till
vederbörande skoldistrikt. Rektorer och ämneslärare vid seminarierna torde
nämligen, vare sig nu seminarierna provisoriskt nedläggas eller icke, komma
att i den mån så är möjligt överföras till andra undervisningsuppgifter.

För egen del har jag av skäl, som framgår av vad i det föregående yttrats
vid anmälan av motsvarande frågor för folkskoleseminariernas vidkommande,
icke blivit av den föreliggande utredningen övertygad om lämpligheten
av att för en av allt att döma kortare tid provisoriskt nedlägga
något av de nuvarande småskoleseminarierna. De besparingar, som härigenom
kunde ernås för statsverket (jfr det följande), skulle i stor utsträckning
endast innebära en motsvarande överflyttning av kostnaderna till kommunerna
och alltså icke i sin helhet en kostnadsminskning för det allmänna.
Däremot skulle jag av ekonomiska skäl vara böjd att tillstyrka en förenkling
av den nuvarande småskoleseminarieorganisationen på längre sikt,
exempelvis genom sammanslagning av vissa enkelseminarier. Jag finner det
önskvärt, att en närmare utredning örn de besparingar, som härigenom eller
genom andra liknande åtgärder skulle kunna ernås, verkställes genom skolöverstyrelsens
försorg, så att frågan kan komma under bedömande i samband
med anslagsberäkningarna för budgetåret 1942/43. I detta sammanhang
må nämnas, att fångvårdsstyrelsen i skrivelse den 11 mars 1941 fäst
uppmärksamheten på att det intill småskoleseminariet i Växjö liggande
centralfängelset för kvinnor behöver utvidgas och att det är sannolikt, att
utvidgningen, till besparing av kostnader för nybyggnad, skulle kunna ske
genom att seminariets byggnader med tillhörande trädgårdsområde helt
eller delvis finge disponeras av fängelset. Vad sålunda yttrats bör givetvis
beaktas av skolöverstyrelsen vid nämnda utredning rörande sammanslagning
av vissa seminarier.

För närvarande utgår jag alltså från att elever icke intagas vid något
av småskoleseminarierna under läsåret 1941/42 samt att den nuvarande
seminarieorganisationen tills vidare uppehållas på sätt hittills skett. Vad
beträffar lärarnas tjänstgöringsförhållanden, hänvisar jag till framställningen
i det föregående.

I detta sammanhang vill jag erinra, att förslag sedan åtskilliga år tillbaka
förelegat örn uppförande av en nybyggnad för småskoleseminariet i
Haparanda. För ändamålet har riksdagen hittills på riksstaten anvisat anslag
örn tillhopa 350,000 kronor. Dessa medel skola dock jämlikt av Kungl.
Majit meddelat beslut tills vidare användas endast till bestridande av
kostnaderna för uppgörande av byggnadsritningar, entreprenadhandlingar
o. d. Däremot få själva byggnadsarbetena icke påbörjas förrän Kungl.
Majit därtill lämnat tillstånd. Med hänsyn till den utredning beträffande
spörsmålet örn småskoleseminariernas organisation, som av mig ifrågasatts,
torde detta byggnadsföretag icke böra under budgetåret 1941/42 komma
till utförande.

Kungl. Marits ''proposition Nr 177.

b) Anslagsberäkningar.

För innevarande budgetår är till avlöningar vid småskoleseminarierna
anvisat ett förslagsanslag å 534,400 kronor, vilket disponeras i enlighet
med en i statsliggaren på sid. 510 införd avlöningsstat.

Rörande medelsbehovet för budgetåret 1941/42 har skolöverstyrelsen
anfört följande.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat. Med anledning av skolöverstyrelsens
hemställan om temporärt nedläggande av seminariet i Skara,
ville överstyrelsen föreslå, att ur personalförteckningen strökes de tjänstemän,
som nu tillhörde nämnda seminarium, nämligen en rektor, en adjunkt,
en lärare i gymnastik med lek och idrott, tre övningsskollärare samt en vaktmästare.
Överstyrelsen återkomme senare till frågan om dessa tjänstemäns
överförande på övergångsstat.

Vid beräknande av medelsåtgången för budgetåret 1941/42 på denna
anslagspost hade överstyrelsen endast tagit hänsyn till anslagets verkliga
belastning, såvitt denna varit möjlig att redan nu beräkna. Medelsbehovet
kunde beräknas till 282,200 kronor. Häri torde även kunna rymmas eventuell
personlig lönefyllnad åt vissa Övningslärare. Beräkningarna vore emellertid
utförda under den förutsättning, att seminariet i Skara nedlades. Om
icke detta skedde, torde anslagsbeloppet böra höjas till 315,000 kronor.

2. Avlöningar till tjänstemän på övergångsstat. På personalförteckningen
över tjänstemän på övergångsstat vid småskoleseminarierna vore uppförda
7 ämneslärare. Av dessa hade en utnämnts till adjunkt och en komme
att avgå med pension vid detta budgetårs slut. Av de övriga vore två förordnade
till rektorer, då avlöningar till dessa utginge från anslagsposten
till avlöningar till ordinarie tjänstemän, beräknades på här förevarande
post avlöning endast åt tre av de hittills på övergångsstaten upptagna
lärarna. De härför erforderliga medlen uppginge till 20,400 kronor.

Om seminariet i Skara komme att tills vidare nedläggas, skulle de där nu
tjänstgörande ordinarie befattningshavarna förflyttas till andra läroanstalter,
i den mån så läte sig göra. I avvaktan härpå borde de uppföras på
övergångsstat. De befattningshavare, varom här vore fråga, vore en
adjunkt, en lärare i gymnastik med lek och idrott, tre övningsskollärare
och en vaktmästare. Seminariets rektor hade under det gångna läsåret upprätthållit
rektorstjänsten vid seminariet i Landskrona, och överstyrelsen
förutsatte, att så komme att ske även under budgetåret 1941/42, varför
hans tjänst icke medräknades på övergångsstaten. De medel, som erfordrades
för avlönande av de från Skara-seminariet överförda befattningshavarna,
belöpte sig på 32,800 kronor.

På här ifrågavarande anslagspost vore alltså en summa av 53,200 kronor
erforderlig.

3. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t. Anslagsmedlen
till arvoden åt seminarieläkare torde kunna minskas med 1,600
kronor till 2,000 kronor, örn seminariet i Skara bibehölles, vöre ytterligare
150 kronor erforderliga. Vad beträffade arvoden åt seminariebibliotekarier,
torde en minskning med 1,000 kronor kunna ske och anslaget alltså upp -

Departe mentschefen.

40 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 177.

förås med 2,000 kronor. Om seminariet i Skara bibehölles, erfordrades 2,200
kronor. Anslaget till arvoden åt biträden på rektorsexpeditionerna kunde
minskas med 700 kronor till 1,000 kronor. Om seminariet i Skara skulle
medräknas, vöre ett anslag av 1,100 kronor behövligt. Av posten till tillläggsarvoden
åt lärare i trädgårdsskötsel utginge för närvarande arvoden
med 350 kronor till ettvart av seminarierna i Skara, Strängnäs och Växjö.
Om seminariet i Skara nedlades, bleve det erforderliga anslaget 700 kronor.

Till arvode åt ett biträde för matlagningen vid seminariet i Lycksele
erfordrades oförändrat anslag, 900 kronor.

4. Arvoden till övrig icke-ordinarie personal. Det behövliga anslaget
under denna delpost kunde uppskattas på följande sätt:

Till extra lärare, timlärare, extra vaktmästare samt till personlig
lönefyllnad åt vissa vaktmästare ..............

Till vakans- och tjänstledighets vikarier................

Till gottgörelse enligt § 3 mom. 4. a) kungörelsen 1939: 478

kronor 34,000
» 20,000

» 400

kronor 54,400.

Enligt upplysning från rektorerna hade enbart lönen till tjänstledighetsvikarierna
under budgetåret 1939/40 förorsakat en kostnad av 25,282
kronor.

I ovan gjorda beräkning vore även seminariet i Skara medräknat. Om
detta icke skedde, sänktes kostnaderna med 3,500 kronor, och anslaget
kunde uppföras med (54,400 — 3,500 =) 50,900 kronor.

5. Rörligt tillägg. Enligt överstyrelsens beräkningar skulle rörligt tillägg
under budgetåret 1941/42 komma att beräknas på omkring 400,500 kronor.
Om tillägget utginge med 15 procent, bleve det behövliga anslaget 60,000
kronor. Motsvarande siffror, därest seminariet i Skara bibehölles, skulle
bli 437,800, respektive 65,700 kronor.

På grund av vad sålunda anförts har överstyrelsen hemställt, att till
Småskoleseminarierna: Avlöningar måtte för budgetåret 1941/42 anvisas ett
förslagsanslag av 452,900 kronor.

Skolöverstyrelsens beräkningar ha endast givit mig anledning till följande
erinringar. Anslagsposterna beräknar jag med hänsyn till vad i det föregående
anförts till de belopp, som erfordras, därest småskoleseminariet i
Skara bibehålies. De till avlöningar till tjänstemän på övergångsstat erforderliga
anslagsmedlen böra inräknas i anslagsposten till avlöningar till ordinarie
tjänstemän. Vidare torde det till matlagningsbiträde utgående arvodet
böra på grund av vad chefen för finansdepartementet i annat sammanhang
yttrat omräknas med hänsyn till bortfallande dyrtidstillägg och därför
höjas med 44 procent till i runt tal 1,300 kronor. Till rörligt tillägg torde
böra anvisas det av skolöverstyrelsen angivna lägre beloppet, 60,000 kro -

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 177. 41

nor. Anslaget bör på grund härav för nästa budgetår bestämmas till 457,600
kronor.

I personalförteckningen för småskoleseminarierna torde böra vidtagas
den ändring, som påkallas därav, att en av de på övergångsstat uppförda
ämneslärarna avgår med pension i slutet av detta budgetår.

7. Förslagsanslaget till Småskoleseminarierna:
Omkostnader.

För täckande av småskoleseminariernas omkostnader under innevarande
budgetår utgår ett förslagsanslag på 66,000 kronor, av vilket ett belopp
av 60,500 kronor fördelats på sätt av det följande framgår.

Skolöverstyrelsen har beräknat anslagsbehovet för nästa budgetår till

52,000 kronor vid bifall till förslaget om provisoriskt nedläggande av småskoleseminariet
i Skara och eljest till 57,400 kronor. Sistnämnda belopp
skulle fördelas jämlikt följande omkostnadsstat (de för innevarande budgetår
anvisade beloppen angivas inom parentes):

Utgifter:

1. Sjukvård m. m., förslagsvis........................kronor 1,750 ( — )

2. Expenser, förslagsvis ............................ > 53,800 (55,800)

3. Övriga utgifter:

a. Trädgårdarnas underhåll och skötsel, förslagsvis kronor 7,000 (8,100)

b. Särskilda kurser och föreläsningar m. m. . . . » 650 (1,500) , 7 gtjg /g gggj

4. Reseersättningar, förslagsvis........................ > 500 (500)

Summa kronor 63,700 (65,900)

Särskilda uppbördsmedel:

1. Upplåtelse av lokaler, ersättning för lyse .... kronor 2,300 (1,900)

2. Inkomster av trädgårdarna............ > 4,000 (3,500) kronor 6,300 (5,400)

Nettoutgift kronor 57,400(60,500).

Av handlingarna i ärendet framgår, att skolöverstyrelsen sökt vid anslagsberäkningarna
minska anslagsbeloppen så långt detta ansetts möjligt.

Mot skolöverstyrelsens anslagsberäkningar har jag intet att erinra. Då
jag i det föregående förutsatt, att småskoleseminariet i Skara skall bibehållas,
uppskattar jag anslaget för nästa budgetår till 57,400 kronor, vilket
innebär en anslagsminskning med 8,600 kronor.

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

8. Reservationsanslaget till 8måskoleseminarierna:
Materiel, böcker in. in.

För innevarande budgetår har till ifrågavarande ändamål anvisats ett
reservationsanslag på 10,000 kronor. Skolöverstyrelsen framhåller, att seminariernas
rektorer i sina till överstyrelsen insända anslagsäskanden för
budgetåret 1941/42 sökt pressa ned anslagen något. De sammanlagda anslagskraven
slutade på 8,925 kronor, därav till seminariet i Skara 850
kronor. Det syntes överstyrelsen dock möjligt att ytterligare begränsa anslaget.
Ett anslag på 6,300 kronor syntes vara tillräckligt, om seminariet i
Skara icke medräknades, i annat fall 6,950 kronor.

Med den ståndpunkt, jag i det föregående intagit till frågan örn småskoleseminariets
i Skara nedläggande, anser jag mig böra föreslå, att detta
anslag för nästa budgetår bestämmes till i avrundat tal 7,000 kronor, vilket
innebär en anslagsminskning med 3,000 kronor.

9. Anslaget till Småskoleseminarierna: Stipendier.

Vid bifall till vad i det följande föreslås örn inrättande av studielån för
elever vid småskoleseminarierna och om överflyttande av vissa särskilda
stipendier från detta anslag (nu uppfört med 33,000 kronor) till anslaget
till folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter bör
detta stipendieanslag icke upptagas på riksstaten för nästa budgetår.

10. Reservationsanslag till fortbildningskurser för

folk- och småskollärare.

I sitt förutnämnda betänkande ha folkskolans besparingssakkunniga (sid.
78 ff.) redogjort för de svårigheter, som uppstå för lärarna, då den skola,
där de tjänstgöra, förändras från högre till lägre skolform. De sakkunniga
påpeka särskilt svårigheterna för de medelålders och äldre lärare, som på
detta sätt tvingas börja arbetet i en för dem främmande skolform med speciella
undervisningsproblem. Framförallt gällde detta vid en förändring till
B 3-formen, där såväl folkskole- som småskoleklasser samtidigt skulle undervisas.
De sakkunniga önskade icke medverka till en av ekonomiska skäl
betingad förändring av skolväsendet till i vissa fall lägre skolformer, utan
att garantier i görligaste mån erhölles för att nämnda skolformer kunde
giva ett undervisningsresultat, som vore fullt tillfredsställande. Lärarna
borde därför skickliggöras för arbetet i de lägre skolformer, i vilka de
genom rationaliseringen kunde komma att placeras. Lämpligaste sättet härför
syntes vara anordnande av fortbildningskurser, och de sakkunniga
framhölle med styrka det ändamålsenliga i att sådana kurser komme till
stånd.

De folkskolinspektörer, som yttrat sig över besparingssakkunnigas förslag
rörande fortbildningskurser, ha i regel tillstyrkt detsamma. Ett par ha

Kungl. Majlis -proposition Nr 177.

dock ställt sig tveksamma, särskilt med hänsyn till kostnaderna men även
därför, att de ansåge, att lärarna själva kunde sätta sig in i den nya arbetstekniken.
De folkskolinspektörer, som tillstyrka att kurser anordnas, framhålla
bland annat svårigheterna för lärarna att göra sig förtrogna med
metodiken i småskolan. En anser till och med, att en skolas övergång från
B 2- till B 3-form icke borde ske, förrän läraren beretts tillfälle att genomgå
en fortbildningskurs. Ett par inspektörer framhålla nödvändigheten av att
lärarna erhålla stipendier under kurserna eller att kurserna kombineras med
resestipendier för studier av lägre skolformer.

Skolöverstyrelsen har livligt instämt i vad de sakkunniga på denna punkt
anfört. Då det kunde antagas, att seminarieeleverna, sedan de utexaminerats,
komme att få sin tjänstgöring förlagd till B 3-skolor i större utsträckning
än vad hittills varit fallet, hade överstyrelsen i ett cirkulär till folkskoleseminariernas
rektorer påpekat, att seminarieelevernas praktiska utbildning
i högre grad än hittills borde taga sikte på den mera svårskötta
B 3-skolformen. Denna överstyrelsens åtgärd vore emellertid icke tillräcklig,
enär den endast kunde nå de blivande lärarna. Just nu torde det vara
ännu viktigare att söka nå de äldre lärarna.

Många av dessa komme helt plötsligt att få sin skola förändrad till en
form, som måhända vore dem alldeles främmande och som innebure undervisningsproblem
av för lärarna i fråga helt nytt slag. Bland de svårigheter,
som mötte läraren i en B 3-skola, torde i första hand böra nämnas den
första läsundervisningen i småskolan, vilken givetvis måste te sig som ett
synnerligen vanskligt problem för en äldre lärare, som tidigare aldrig sysslat
därmed. Även om en fortbildningskurs icke kunde skänka läraren den
erfarenhet, som vore nödvändig för att han skulle kunna fullt behärska
den nya uppgiften, borde dock en sådan kurs kunna giva honom vissa
grundläggande kunskaper och metodiska anvisningar, som bleve av största
betydelse för det nya arbetet.

Fortbildningskurserna för folkskollärare borde
icke vara alltför kortvariga. Om de skulle bli till verklig nytta för kursdeltagarna,
borde de nämligen omfatta icke blott föreläsningar rörande B 2- och
B 3-skolornas metodik utan även auskultationer, undervisningsövningar och
studiebesök, vilket gjorde,att de måste utsträckas över en rätt lång tidrymd.
Givetvis borde man icke samla lärare till en sådan kurs utan att även giva
dem en orientering i viktigare psykologiska och pedagogiska frågor samt aktuella
spörsmål inom skolans olika ämnen. Kurserna borde lämpligen omfatta
större delen av vårterminen 194-2, alltså omkring 20 veckor, med 4 ä 5
undervisningstimmar per dag förutom auskultationer m. m. Kurserna vid de
olika seminarierna behövde givetvis icke vara fullt likartade utan borde anpassas
till de olika förhållanden, sorn rådde vid seminarierna. Dock borde
tillses, att kurserna bleve i stort sett likvärdiga.

De sakkunniga hade beräknat, att omkring 200 skolor skulle komma att
förändras frän B 1- till B 2-form och omkring 300 skolor från B 2- till B 3-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

form. Givetvis kunde icke alla de lärare, som bleve påtvingade en lägre
skolform, nås genom fortbildningskurser. Å andra sidan borde kurserna
icke uteslutande reserveras för denna lärarkategori. Det vore svårt att redan
nu avgöra, huru många kursdeltagare man borde räkna med under vårterminen
1942, men antalet borde icke understiga 100. Lämpligen borde
man beräkna 5 kurser med omkring 20 deltagare i varje kurs.

Kurserna borde förläggas till vissa folkskoleseminarier. Vid valet av
kursorter borde bland annat tillses-, att kurserna i första hand förlädes till
de områden av Sverige, där en övergång till B 3-skolor i större utsträckning
skett eller torde komma att ske. Enligt vad överstyrelsen inhämtat vore
detta fallet med vissa delar av mellersta Sverige och södra Norrland. De
ifrågavarande kurserna borde sålunda helst förläggas till folkskoleseminarier
i mellersta Sverige.Det torde först vid ett senare tillfälle kunna avgöras,vilka
fem seminarier, som därvid borde utväljas. Därvid borde hänsyn tågås dels
till möjligheterna vid de olika seminarierna att meddela undervisning i de
lägre skolformernas speciella problem, dels ock till möjligheten att utnyttja
seminariernas egna lärare, varigenom kostnaderna för kurserna nedbringades.
Det sistnämnda torde så mycket lättare låta sig göra, som såväl
lektorer som Övningslärare i många fall icke kunde fullt sysselsättas inom
den ordinarie seminarieundervisningen under nästa läsår på grund av seminariernas
minskade verksamhet. I viss utsträckning torde det dock bli nödvändigt
att för särskilda föreläsningar, demonstrationer m. m. anlita personer
utanför seminarielärarnas krets.

Vid kostnadsberäkningarna vore först att märka, att varken rektor, ämneslärare
eller övningsskollärare kunde göra anspråk på något särskilt arvode
för sin medverkan i kursen, enär det syntes kunna ordnas så, att denna medverkan
inrymdes i deras undervisningsskyldighet. I den mån Övningslärare
deltoge och deras antal tjänstgöringstimmar på så sätt utökades, komme
detta däremot att medföra kostnader. Som senare i denna utredning komme
att närmare behandlas, borde en sådan tjänstgöring anses utgöra en del av
Övningslärare^ ordinarie tjänstgöring och torde därför ersättas från avlöningsanslaget.

Som nyss nämnts, måste i viss utsträckning utomstående krafter anlitas
för föreläsningar, demonstrationer m. m. Vid de kurser av liknande art,
som tidigare under ett antal år anordnats vid småskoleseminarierna, hade
för nämnda ändamål beräknats ett belopp av 800 å 1,100 kronor för varje
kurs. Ett så stort belopp torde i nu förevarande fall icke vara behövligt.
Med hänsyn till att kostnaderna borde i möjligaste mån hållas nere, ville
överstyrelsen för ändamålet föreslå högst 500 kronor för varje kurs eller
sammanlagt 2,500 kronor.

Själva undervisningen vid kurserna komme alltså att förorsaka rätt små
direkta kostnader. Däremot komme givetvis kursdeltagarnas avlöning och
eventuella traktamentsersättning att uppgå till rätt stora belopp.

Med de sålunda förelagna kurserna skulle man kunna nå ungefär 100
folkskollärare. Det vore emellertid sannolikt, att många lärare, vilka vore
i behov av en fortbildningskurs och önskade bevista en sådan, icke ansåge
sig kunna lämna sin skola under en hel vårtermin, även om de under denna
tid finge behålla sina löneförmåner. Många av dessa skulle däremot kunna
avstå en del av sina sommarferier för att erhålla behövlig fortbildning. För
att nå även dessa lärare ville överstyrelsen därför föreslå, att, utöver de

Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 177.

längre kurserna, ett antal kortare sommarkurser om fyra veckor anordnades
år 1942. Då kostnaderna härför komme att falla på budgetåret 1942/43,
behövde förslag angående sommarkurserna icke föreläggas 1941 års riksdag.

Med de föreslagna kurserna vunnes även en annan fördel. De omkring
100 lärare, som under vårterminen 1942 skulle deltaga i kurserna, behövde
sannolikt lika många vikarier. Och då arbetslösheten bland folkskollärarna
under nämnda termin väntades vara rätt stor, betydde detta vikariebehov
en betydande lättnad i arbetslösheten. En ganska betydande arbetslöshet
vore att vänta jämväl bland småskollärarinnorna under de närmaste åren,
och det vöre därför betydelsefullt, örn man genom anordnande även av
fortbildningskurser för ordinarie småskollärarinnor
kunde bereda tjänstgöring åt ett icke alltför litet antal vikarier.

Fortbildningskurser hade för samma ändamål anordnats under åren 1936,
1937 och 1938 med hjälp av medel, som anslagits av riksdagen. Då den
nuvarande arbetslösheten helt och hållet vore en följd av vidtagna besparingsåtgärder,
syntes det rimligt, att en ringa del av besparingarna finge
användas till att åtminstone under en termin vidtaga den åtgärd för minskning
av arbetslösheten, som den ifrågavarande kursverksamheten innebure.
Även andra motiv kunde anföras. Jämväl bland småskollärarinnorna
funnes många, som genom rationaliseringsåtgärderna finge sin skolas form
försämrad och som därför kunde vara i behov av vägledning. Många av de
äldre lärarinnorna vore givetvis även i behov av allmän fortbildning. Därjämte
kunde påpekas, dels att de tidigare fortbildningskurserna vid småskoleseminarierna
givit goda resultat och varit synnerligen uppskattade,
dels ock att tvenne sådana kurser, som varit planerade för vårterminen
1940, på grund av då rådande förhållanden inhiberats. Skolöverstyrelsen
ville därför föreslå, att jämväl vid ett antal småskoleseminarier, förslagsvis
fyra, under vårterminen 1942 kurser anordnades av i huvudsak samma art
som de, vilka anordnades under vårterminerna 1936—38.

För vart och ett av budgetåren 1935/38 hade anvisats ett anslag på

5,000 kronor till anordnande av kurser för småskollärare. Under vårterminerna
1936 och 1937 hade anordnats kurser vid fyra seminarier och anslaget
till var och en av dessa kunde beräknas till i medeltal 1,250 kronor. Under
vårterminen 1938 hade disponerats endast 2,850 kronor av det beviljade
anslaget för anordnande av tvenne kurser, som vardera således kunde beräknas
ha kostat 1,425 kronor. För de två kurser, som varit avsedda att
hållas under vårterminen 1940, hade beräknats ett anslag av 1,675 kronor
per kurs. I de här anförda beloppen hade ingått dels reseersättningar åt
kursdeltagarna, dels arvoden för föreläsningar och specialkurser, dels ock
ett mindre tilläggsarvode åt bibliotekarien. Örn reseersättningarna frånriiknades,
vore de beräknade kostnaderna per kurs under de olika åren
följande: 1936 och 1937 800 kronor, 1938 850 kronor och 1940 1,100 kronor.

Då under nuvarande förhållanden kostnaderna borde nedbringas i möjligaste
män, ville överstyrelsen föreslå, att högst 700 kronor anvisades till
varje kurs. Den sammanlagda kostnaden skulle alltså bli 2,800 kronor.

Föregående kurser hade omfattat 17 veckor. Häruti syntes ej någon
ändring böra vidtagas, örn ungefär 20 deltagare mottoges vid var och en
av kurserna, kunde det sammanlagda deltagarantalet uppskattas till 80.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

Skolöverstyrelsen ville sålunda föreslå tre olika slag av fortbildningskurser
för folk- och småskollärare:

1) Fem kurser för folkskollärare under vårterminen 1942. Kurserna
skulle omfatta omkring 20 veckor och mottaga sammanlagt omkring 100
deltagare.

2) Fem kurser för folkskollärare under sommaren 1942. Kurserna skulle
pågå under fyra veckor med ett sammanlagt deltagarantal av omkring 100.
Medel för anordnande av dessa kurser skulle begäras först av 1942 års riksdag.

3) Fyra kurser för småskollärarinnor under vårterminen 1942. Dessa
kurser skulle omfatta omkring 17 veckor och mottaga sammanlagt omkring
80 deltagare.

För undervisningen vid kurserna under vårterminen 1942 skulle erfordras
(2,500 + 2,800 =) 5,300 kronor. Den huvudsakliga kostnaden för kurserna
komme emellertid att utgöras av avlöningsförmånerna för de lärare,
som komme att erfordras såsom vikarier för kursdeltagarna. Man kunde
nämligen icke tänka sig att anordna dessa kurser, utan att kursdeltagarna
under kurstiden finge åtnjuta oavkortade löneförmåner. Deltagarna torde
dessutom böra komma i åtnjutande av dagtraktamente under kursen. Då
nämligen kurserna anordnades som en följd av de omfattande besparingsåtgärderna
inom folkskolan och då det vore ett allmänt intresse, att kurserna
komme till stånd, borde givetvis deltagarna i möjligaste mån hållas skadeslösa
för de merkostnader, de kunde ha under kurstiden, i synnerhet som de
icke kunde beräknas få någon ekonomisk fördel av att ha genomgått kursen.
Ur denna synpunkt hade överstyrelsen gärna önskat, att kursdeltagarna
kunde beredas full rese- och traktamentsersättning. Emellertid ansåge
sig överstyrelsen härvidlag bunden dels av det allmänna ekonomiska tidsläget,
dels av de föreskrifter, som vid tidigare fortbildningskurser utfärdats
rörande sådana ersättningar.

Vid tidigare anordnade kurser hade olika regler följts vid bestämmande
av ersättningar till kursdeltagarna. Så hade vid de under senare år anordnade
kurserna i sexualundervisning och sexualhygien till deltagarna utgått
dels reseersättning för enkel resa från hemorten till kursorten, dels traktamente
med fem kronor om dagen (2 kronor 50 öre till deltagare, som varit
bosatt å kursorten). Samma regler hade följts vid vissa andra kurser. Vid
utbildningskurser för lärare i fortsättningsskolor hade stipendium utgått
med 12 kronor 50 öre per vecka och deltagare (6 kronor 25 öre för lärare,
som varit bosatt å kursorten). Samma regler hade gällt för kurser för utbildande
av hjälpklasslärare. Slutligen kunde nämnas, att vid de ovannämnda
fortbildningskurserna för småskollärare resekostnadsersättning utgått
för resa från tjänstgöringsorten och åter.

Beträffande de här ifrågavarande kurserna syntes det överstyrelsen icke
behövligt, att någon särskild ersättning utginge för deltagare, som vore bosatt
å kursorten. För övriga syntes det vara viktigare att erhålla dagtraktamente
än att erhålla reseersättning, då denna senare torde utgöra en relativt
liten del av deltagarens sammanlagda utgifter. Dessutom vöre det
knappast möjligt att med någon säkerhet i förväg beräkna, hur stort anslag
som för sådant ändamål vore erforderligt. Vad traktamentets storlek
beträffade, funne överstyrelsen det uppenbart, att en ersättning av 12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

kronor 50 öre per vecka icke kunde vara på långt när tillräcklig för att
täcka deltagarnas merutgifter. För detta ändamål torde ej heller det dagtraktamente
å 5 kronor, som utgått vid vissa av ovannämnda kurser, räcka.
Trots detta hade överstyrelsen dock med hänsyn till rådande ekonomiska
förhållanden icke ansett sig böra föreslå detta belopp utan ville hemställa
örn ett dagtraktamente om endast 3 kronor. Överstyrelsen vore emellertid
väl medveten örn att kursdeltagarna härigenom åsamkades icke obetydliga
kostnader, men överstyrelsen hoppades , att dessa kostnader dock icke
skulle stå alltför hindrande i vägen för kursernas rekrytering.

Enligt dessa grunder^ skulle det behövliga anslaget till traktamentsersättning
kunna beräknas sålunda: För deltagare i kurs för folkskollärare skulle
traktamentsersättningen uppgå till (20 X 7 X 3 =) 420 kronor och för deltagare
i kurs för småskollärare till (17 X 7 X 3 =) 357 kronor. Om traktamentsersättning
skulle utgå till 100 folkskollärare och 80 småskollärare,
skulle den erforderliga summan utgöra (100 X 420 + 80 X 357 =) 70,560
kronor. Med hänsyn till att vissa av deltagarna kunde beräknas bo på kursorten,
torde anslagsbeloppet kunna sänkas till 66,000 kronor.

För de av skolöverstyrelsen föreslagna fortbildningskurserna under vårterminen
1942 erfordrades sålunda enligt överstyrelsens beräkningar följan -

de anslag:

till kursernas anordnande ............................ 5,300 kronor

» dagtraktamenten åt deltagarna .................... 66,000 »

Summa 71,300 kronor.

Statskontoret har anfört, att, då kursdeltagarna skulle äga uppbära oavkortad
lön under kurstiden, måste till de av överstyrelsen beräknade kostnaderna
läggas avlöning till vikarier för de tjänstlediga lärarna, varför den
verkliga kostnaden för kursverksamheten syntes belöpa sig till icke mindre
än omkring 400,000 kronor. Givetvis vore det ur pedagogisk synpunkt angeläget,
att folk- och småskollärarna i möjligaste mån skickliggjordes för
de nya arbetsuppgifter, som kunde komma att åläggas dem genom rationaliseringen
av folkskoleväsendet. Enligt statskontorets mening stöde emellertid
de med den föreslagna kursverksamheten förbundna kostnaderna för
statsverket icke i rimlig proportion till de resultat, som kunde ernås genom
denna verksamhet. I likhet med ett par av de av överstyrelsen hörda folkskolinspektörerna
ansåge statskontoret, att lärarna själva borde kunna
sätta sig in i den nya arbetstekniken. I vart fall måste ämbetsverket bestämt
avstyrka, att kursverksamheten gåves den omfattning, som överstyrelsen
tänkt sig. Därest någon efterutbildning av vissa lärargrupper skulle
anses ofrånkomlig, borde sådan efterutbildning ordnas genom kortare sommarkurser.

Skolöverstyrelsen har genmält, att behovet av kurserna vore en följd av
omfattande besparingsåtgärder, som tillförde statsverket stora besparingar
för framtiden. Med hänsyn härtill innebure ett beviljande av anslag till
kurserna endast, att en del av de väntade besparingarna inträdde något

Kungl. Majlis proposition Nr 177.

Departe mentschefen.

senare än vad eljest skulle kunna ske. Överstyrelsen ville ännu en gång
framhålla det önskvärda i att kurserna komme till stånd.

Allmänna lönenämnden har, under förutsättning att de ifrågasatta fortbildningskurserna
ansåges böra komma till stånd, ansett sig icke ha något
att erinra mot skolöverstyrelsens förslag i denna del.

Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening och styrelsen
för Sveriges småskollärarinneför elling ha tillstyrkt överstyrelsens förslag.
Styrelsen för Sveriges folkskollär arförbund har föreslagit, att såsom
lärare i fråga om metodiska anvisningar för och undervisningsteknik i B 3-skolan borde i stället för seminariernas lärare anlitas i denna skolform
tjänstgörande lärare. Vidare borde dagtraktamentet bringas i bättre överensstämmelse
med praxis i detta hänseende och reseersättning utgå för resa
till och från kursorten. Då kurserna skulle tillgodose det allmännas intresse,
borde deltagarna hållas fullständigt skadeslösa för kostnaderna för bevistandet
av kurserna. Lärarna borde därför jämställas med befattningshavare,
vilka inom andra förvaltningsområden deltoge i utbildningskurser, förlagda
utom vederbörandes hemort. Centralstyrelsen för Sveriges folkskollärarinneförbund
har tillstyrkt anordnande av fortbildningskurser.

I likhet med de sakkunniga och skolöverstyrelsen finner jag det önskvärt,
att en kursverksamhet av denna art kommer till stånd. Å andra sidan
måste de höga kostnaderna framkalla starka betänkligheter. Då emellertid
åtgärderna torde böra betraktas som ett led i det rationaliseringsarbete,
som nu pågår inom folkskoleväsendet, vill jag icke motsätta mig ett genomförande
av förslaget i skälig omfattning. Såsom av statskontorets yttrande
framgår, stiga de faktiska kostnaderna för kursverksamheten till icke mindre
än omkring 400,000 kronor, därest kurserna skola pågå samtidigt med skolundervisningen
och vikarier för de i kurserna deltagande därför måste anställas.
På grund härav finner jag det i likhet med statskontoret nödvändigt,
att utbildningskurserna förläggas till sommaren. Av skolöverstyrelsens utredning
synes framgå, att kursverksamheten kan bli till nytta, även örn kurserna
förläggas till en tidpunkt, då seminariernas övningsskolor icke kunna
disponeras.

Jag föreslår, att för ändamålet anvisas ett anslag av 30,000 kronor, inom
vars ram den kursverksamhet bör anordnas, som prövas oundgängligen erforderlig.
Ehuru det är sannolikt, att kurserna kunna anordnas först sommaren
1942, synes det lämpligt, att anslaget anvisas redan för budgetåret
1941/42 i syfte att underlätta planläggningen av kurserna och förberedelsearbetet.
Med hänsyn härtill torde anslaget böra betecknas såsom reservationsanslag.
Lämpligen torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att, därest
riksdagen anvisar medel för ändamålet, meddela bestämmelser i ämnet i anslutning
till det av skolöverstyrelsen framlagda förslaget.

Kungl. Majlis ''proposition Nr 177.

11. Förslagsanslaget till folkundervisningens befrämjande
i rikets nordligaste gränsorter m. m.

Detta anslag har sedan budgetåret 1936/37 utgått med följande belopp:

1936/37 ....................................... kronor 230,000

1937/38 ....................................... » 280,000

1938/39 ....................................... » 200,000

1939/40 ....................................... » 250,000

1940/41 ....................................... » 150,000.

Anslaget för innevarande budgetår har beräknats bli belastat med 70,000
kronor för språktillägg enligt kungörelsen 1938: 638 och med 80,000 kronor
för andra med anslaget avsedda ändamål.

Språktillägg enligt kungörelsen 1938: 638 (jfr kungörelserna 1939:
469, punkt 6, och 1940: 700, punkt 1) utgå med 180 kronor för år jämte
därå belöpande rörligt tillägg till samtliga lärare vid folk- och småskolor
inom tolv i kungörelsen angivna skoldistrikt, med undantag för lärare vid
vissa uppräknade skolor. Såsom framgår av dåvarande departementschefens
uttalande under punkten 151 i 1938 års åttonde huvudtitel och riksdagens
yttrande i skrivelsen 1938: 8, punkten 145, äro språktilläggen avsedda
att utgöra ersättning för de särskilda svårigheter, som äro förbundna
med undervisningen av barn från finsktalande hem, och åsyfta att främja
rekryteringen av lärare till vederbörande skoldistrikt.

Kungörelsen angående språktillägg gäller tills vidare till och med den
30 juni 1941. Kungl. Maj:t har den 26 april 1940 anbefallt skolöverstyrelsen
att utreda frågan, huruvida omförmälda språktillägg böra utgå efter
denna tidpunkt.

Domkapitlet i Luleå har nu hemställt, att språktilläggen alltjämt måtte
utgå enligt oförändrade grunder. Skolöverstyrelsen har föreslagit, att
språktilläggen, reducerade till 150 kronor, skola bibehållas endast för
lärare, som undervisa på småskolestadiet, medan statskontoret ifrågasatt
språktilläggens slopande helt och hållet.

Av den i ärendet verkställda utredningen inhämtas:

Folkskolinspektören i T ormdalens inspektionsområde tillstyrker språktilläggets
bibehållande. Det vore ett känt förhållande, att undervisningen
i skolorna inom finskspråkig och tvåspråkig bygd vore förenad med vissa
speciella svårigheter. De framträdde vid undervisningen i så gott som alla
skolans läroämnen, främst i småskoleklasserna men i betydande mån även
på folkskolestadiet. De speciella svårigheterna vore mycket kännbara för
alla lärare, såväl för finskkunniga som icke-finskkunniga. Under de senaste
läsåren hade en synnerligen kännbar brist på behöriga folkskollärare förekommit
inom inspektionsområdet, särskilt inom de nordligaste, mest finskspråkiga
skoldistrikten. Denna brist skulle säkerligen ha varit än större,
därest språktillägget icke utgått. Ungefär hälften av folkskollärarna inom
bygden vore från sydligare delar av landet. De inom Tornedalen födda

Bihang till riksdagens protokoll 19!tl. 1 sami. Nr 177. \

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 177.

stannade i regel inom den egna bygden för tjänstgöring i dess skolor. Skulle
språktillägget försvinna, vore det att befara, att även dylika lärare skulle
söka tjänster söderut, där skolarbetet vore mindre betungande och levnadsförhållandena
bekvämare. Likaså skulle rekryteringen av folkskollärare
från sydligare delar av landet minskas i betänklig grad.

Folkskolinspektören i Norrbottens norra inspektionsområde tillstyrker
likaledes språk tilläggets bibehållande. För hela gränsområdet gällde, att
språksvårigheterna fortfarande vore synnerligen svåra. Förhållandet förbättrades
ej heller genom företagna centraliseringar av skolväsendet med
därav följande utökning av antalet elever i lä raravdelningarna. Redan under
normala tider hade det visat sig svårt att erhålla för dessa orter speciellt
kompetenta lärare. Framdeles bleve det säkert än svårare, särskilt örn
det hittills utgående språktillägget borttoges. Inspektören tillstyrkte jämväl,
att språktillägg infördes för lärarna i vissa skolor inom Jukkasjärvi
och Gällivare skoldistrikt, vilka hittills undantagits därifrån.

Domkapitlet i Lideå har utgått ifrån, att någon utvidgning av de områden,
inom vilka språktillägg nu utginge, med hänsyn till rådande förhållanden
icke vore möjlig. A andra sidan skulle det enligt domkapitlets
förmenande vara synnerligen menligt för folkundervisningen i ifrågavarande
bygder att helt indraga tilläggen. Domkapitlet ville särskilt understryka
vad folkskolinspektören i Tornedalens inspektionsområde anfört rörande
svårigheterna att erhålla kompetenta lärare till skolorna i den norra gränsbygden.
De stipendier, som vid folkskoleseminarierna i Umeå och Luleå
utginge till elever, som förbunde sig att någon tid tjänstgöra inom finskspråkiga
distrikt, vore visserligen till viss hjälp vid anskaffandet av lärare.
Domkapitlet erinrade emellertid örn att stipendiernå icke förpliktade vederbörande
till tjänstgöring inom finnbygden under längre tid än stipendierna
åtnjutits, varför de ej vore till stort gagn för att binda goda lärare vid bygden.
För domkapitlet förefölle det rätt förklarligt, att lärare i dessa från
rikets centrum avlägsna trakter och ofta med tjänstgöring i skolor i avsides
belägna byar sökte sig andra platser, därest de icke erhölle någon
kompensation för de svårigheter, de på grund av finskspråkigheten hade att
kämpa mot vid undervisningen. Såvida icke dessa bygder, där en god lärarrekrytering
vore av största vikt, skulle i fråga örn rekryteringen komma
i ett mycket dåligt läge, vore det enligt domkapitlets förmenande nödvändigt,
att språktilläggen alltjämt finge utgå. De nuvarande tilläggen syntes
ha någorlunda fyllt sin uppgift. Därest de reducerades, torde det emellertid
vara synnerligen stor risk för att de ej komme att medföra önskvärt resultat.
Domkapitlet ansåge därför att tilläggen, därest statsfinansiella skäl
icke lade absoluta hinder i vägen, borde efter den 30 juni 1941 utgå med
oförändrat belopp. Domkapitlet ansåge även, att språktillägg borde utgå
till samtliga lärare, som nu uppbure sådant, dock med undantag för lärarna
å småskolestadiet i Gällivare kyrkby, varest lärarna å folkskolestadiet enligt
nu gällande bestämmelser icke ägde rätt till sådant tillägg.

Skolöverstyrelsen har funnit utredningen ge vid handen, att språkförhållandena
i stort sett vore lika med dem, som rått år 1938. Visserligen
kunde goda skäl anföras för domkapitlets förslag, men då det med hänsyn
till det statsfinansiella läget torde anses nödvändigt att antingen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

helt indraga språktilläggen eller att åtminstone väsentligt minska utgifterna
för dem, hade överstyrelsen dock ansett sig böra föreslå en anordning,
som samtidigt skulle medföra en avsevärd utgiftsminskning men ändock
medgiva någon ersättning åt de lärare, som framför de övriga måste
genom skicklighet och ihärdighet bemästra de svårigheter, som föranleddes
av språkförbistringen. Överstyrelsen föresloge, att lärarna i första och
andra årsklasserna måtte fortfarande erhålla ett språktillägg, men minskat
till 150 kronor för läsår.

Antalet lärare vid småskolor, mindre folkskolor och B 3-skolor i de orter,
där språkbidrag borde ifrågakomma, vore följande:

Skoldistrikt	små- skolor	mindre folk- skolor	B 3-skolor	Summa
Nedertorneå, Haparanda, Karl Gustav, Hieta-niemi, Övertorneå, Korpilombolo, Tärendö, Pajala och Junosuando ..................	109	36		145
Karesuando......................	3	2	i	6
Jukkasjärvi, utom skolorna i Kiruna och Abisko .	18	2	2	22
Gällivare, utom skolorna i Gällivare kyrkby, Malmberget, Dennewitz, Koskullskulle, Pol-cirkeln och Mårdsel................	25	8	1	34
Summa	155	48	4	207

Vid ett språktillägg av 150 kronor åt varje lärare skulle kostnaderna härför
bli 31,050 kronor för år. Då utgifterna för språktillägg under läsåret
1939/40 enligt inhämtade uppgifter utgjort i runt tal 80,000 kronor, skulle
vid bifall till överstyrelsens förslag erhållas en besparing av omkring 49,000
kronor i jämförelse med verkliga kostnaderna under läsåret 1939/40.

Statskontoret framhåller, att enligt dess mening, vilken tydligen delades
av överstyrelsen, borde — såvitt utan påtagliga olägenheter kunde ske —
de besparingsåtgärder, som nödvändiggjorts av det nuvarande statsfmansela
läget, i första hand drabba bland annat sådana särskilda ersättningar
som förevarande språktillägg. Såvitt statskontoret kunnat finna, skulle en
indragning helt och hållet av dessa tillägg — vilka numera utgjorde en
kompensation allenast för de särskilda svårigheter, som vöre förbundna
med undervisningen av barn från finsktalande hem — under normala förhållanden
möjligen föranleda en försämrad rekrytering av folk- och småskollärare
i de nordligaste gränsorterna. Med hänsyn till det överskott på
lärarpersonal, som torde bli en följd av vidtagna eller planerade rationaliseringsåtgärder
inom folkskoleväsendet, syntes emellertid näppeligen någon
lärarbrist kunna befaras uppkomma ens i dessa trakter. I betraktande härav
ansåge sig statskontoret böra föreslå, att de s. k. språktilläggen tillsvidare
upphörde att utgå.

I en underdånig framställning ha centralstyrelsen för Sveriges allmänna
folkskollärarförening samt styrelserna för Sveriges folkskollärarförbund, Sve -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

riges jolkskollärarinneförbund och Sveriges småskollärarinneförening hemställt,
att språktilläggen måtte bibehållas oförändrade.

De skäl, som föranlett språktilläggens inrättande och deras bibehållande
vid senare löneregleringar, kvarstode alltjämt med oförminskad styrka.

Enligt från Haparanda stad, Nedertorneå, Tärendö, Pajala, Junosuando,
Hietaniemi och Övertorneå skoldistrikt införskaffade uppgifter begagnade
av distriktens 4,145 elever icke mindre än 3,172 eller mer än 76 procent
finska språket som samtalsspråk i hemmet. Av 719 nybörjare läsåret
1940/41 vore 575 eller omkring 80 procent enbart finsktalande. På grund
härav förelåge stora svårigheter både med tal- och skrivövningar vid inlärandet
av svenska språket. Finnbygdens befolkning hade i stort sett endast
genom skolan tillfälle att lära sig korrekt svenska. Språkförhållandena
kunde väntas bli bestående under lång tid framåt, då i närmare hälften av
äktenskapen inom Tornedalen den kvinnliga kontrahenten vore från Finland
(i Nedertorneå—Haparanda församling år 1939 42,9 procent).

Redan nu hade det i flera skoldistrikt visat sig svårt att anskaffa kompetenta
lärare till finnbygdsskolor och ett indragande av språktilläggen
skulle öka dessa svårigheter. En indragning skulle vara obillig med hänsyn
till levnadskostnadernas stegring och skulle strida mot praxis inom statsförvaltningen.
Då det främst vore inom småskolan, som det påfrestande
inlärandet av ett för barnen nästan helt främmande språk måste ske, torde
synnerligen starka skäl tala för bibehållande av nuvarande tilläggsbelopp
för småskolans lärare.

I fråga om de övriga ändamål, som plägat tillgodoses med understöd
från förevarande anslag, hänvisas till den i fjolårets åttonde huvudtitel
(sid. 182 f.) lämnade redogörelsen. Jag erinrar, att för innevarande
budgetår förutsatts en stark begränsning av dylika understöd. Kungl. Majit
har vidare anbefallt skolöverstyrelsen att i samband med anslagsäskandena
för nästa budgetår överväga, huruvida behov numera förelåge av stipendier
till vissa elever vid folkskoleseminarierna i Umeå och Luleå (jfr sid.
56), som förbunde sig att stå till förfogande för tjänstgöring i främsta rummet
inom Luleå stifts finnbygd, eller örn icke för detta ändamål kunde avses
ett mindre belopp än det nu utgående (d. v. s. 400 kronor för läsår åt
omkring 30 elever, eller tillhopa omkring 12,000 kronor).

Skolöverstyrelsen har för nästa budgetår icke ifrågasatt annan förändring
i fråga om understöd till ifrågavarande särskilda ändamål än en reduktion
av antalet hittills utgående stipendier av nyssnämnda slag från
omkring 30 till omkring 20.

Överstyrelsen hade i fjol (se propositionen 1940: 155 till lagtima riksdagen)
uttalat sig för att dessa stipendier bibehölles obeskurna med hänsyn
till deras betydelse för rekryteringen. I den utredning, som nu gjorts
i fråga örn språktillägget, hade framhållits, att det på grund av språktillläggen
och ifrågavarande stipendier varit möjligt att för de nordligare delarna
av finnbygden erhålla utexaminerade folkskollärare och sålunda bemästra
den lärarbrist, som under de senare åren rått inom dessa bygder.

Kungl. May.ts proposition Nr 177.

I utredningen hade jämväl framhållits, att denna svårighet att erhålla
kompetenta lärare för finnbygdens skolor kunde förväntas ökad, därest
språktillägget borttoges. Då överstyrelsen nu föresloge fortsatta språktilllägg
endast för lärarna i första och andra årsklasserna, skulle nämnda svårighet
främst komma att gälla lärarna å folkskolestadiet. Det syntes överstyrelsen
därför fortfarande föreligga behov av ifrågavarande stipendier för
elever vid folkskoleseminarierna i Umeå och Luleå.

Därest syftet med ifrågavarande stipendier skulle vinnas, syntes det särskilt
under det nu fallande penningvärdet ej tillrådligt att minska stipendierna
från nuvarande belopp 400 kronor för år. Däremot torde någon reducering
av statsutgifterna kunna ske genom minskning av antalet stipendier.
Under de senare åren hade stipendierna varit omkring 30, därav omkring
8 vid Umeå folkskoleseminarium. Med hänsyn till redan skedd eller
förväntad indragning av lärartjänster hade ifrågasatts, att någon intagning
av elever till folkskoleseminarierna ej skulle ske för läsåret 1941/42. Oavsett
hur beslutet härom bleve, syntes antalet stipendier kunna minskas till
exempelvis 15 vid seminariet i Luleå och 6 vid seminariet i Umeå eller till
inalles 21. Kostnaderna skulle därigenom reduceras från 12,400 kronor för
läsåret 1939/40 till 8,400 kronor eller med 4,000 kronor.

Beträffande övriga ändamål, som erhållit stöd genom bidrag ur gränsortsanslaget,
torde vissa svårigheter förefinnas att företaga reducering av
nu utgående belopp.

Vid bifall till överstyrelsens förslag skulle kostnaderna för ifrågavarande
anslag under budgetåret 1941/42 kunna beräknas bliva

för språktillägg .................................. kronor 31,050

» övriga ändamål .............................. 8 76,000

Summa kronor 107,050

eller i jämna tal 107,000 kronor.

Statskontoret anför, att av skäl, som av ämbetsverket framhållits i samband
med frågan om språktilläggens bibehållande, ville det förefalla, att i
nuvarande läge några allvarligare olägenheter icke kunde förväntas, därest
stipendier av ifrågavarande slag tillsvidare icke beviljades andra elever,
än som under innevarande läsår åtnjöte sådana och nästkommande läsår
normalt skulle undervisas vid seminariet.

I detta sammanhang ville statskontoret fästa uppmärksamheten vid det
förslag till ersättande av stipendieverksamheten med understöd i form av
studielån, som varit föremål för diskussion vid 1940 års lagtima riksdag.
Vid genomförande av ett dylikt förslag torde hänsyn böra tagas jämväl
till här ifrågavarande stipendier. Därest emellertid de stipendier, som vöre
förknippade med villkor örn viss tjänstgöring, ansåges böra utgå även i
fortsättningen, torde böra övervägas att till förevarande anslag överföra
de nu från anslaget till stipendier vid småskoleseminarierna jämlikt kungl,
brev den 17 april 1925 och den 1 september 1933 utgående stipendierna.
Någon anledning, varför dessa stipendier — vilka liksom motsvarande
vid folkskoleseminarierna i Umeå och Luleå motiverats av de i de nordligaste
gränsorterna rådande speciella förhållandena — skulle belasta småskoleseminariernas
stipendieanslag, syntes nämligen icke föreligga.

Departe mentschefen.

54 Kungl. Maj:ts •proposition Nr 177.

Vad beträffar språktilläggen, har jag på av skolöverstyrelsen anförda
skäl funnit mig böra biträda överstyrelsens förslag, vilket innebär, att
sådana tillägg skola utgå endast till lärare i första och andra årsklasserna.
Även tillstyrker jag förslaget om nedsättning av språktilläggen för dessa
lärare från 180 kronor till 150 kronor. Jag håller för troligt, att med hänsyn
till den starka minskningen av antalet lärartjänster inom landet det tack
vare dessa lönetillägg skall visa sig möjligt att likväl erhålla en önskvärd
rekrytering till skolorna i den norra gränsbygden. Skulle detta icke visa sig
bliva fallet, torde frågan böra ånyo upptagas till övervägande.

I det följande förordar jag, att de allmänna stipendierna för elever vid
folk- och småskoleseminarierna skola ersättas med studielån, men att de
särskilda stipendierna till elever vid norrländska seminarier, som förbundit
sig till tjänstgöring inom vissa delar av Luleå stift m. m., skola
bibehållas. Jag biträder alltså överstyrelsens förslag örn bibehållande av
de stipendier, som ur förevarande anslag utgå till vissa elever vid folkskoleseminarierna
i Umeå och Luleå. Emellertid synes antalet stipendier
i anslutning till överstyrelsens förslag böra reduceras från omkring 30
till högst 21. Statskontoret har ifrågasatt, att även de stipendier, som ur
anslaget till stipendier vid småskoleseminarierna utgå till elever vid småskoleseminarierna
i Haparanda och Lycksele och som äro förbundna med
skyldighet att fullgöra tjänstgöring inom vissa delar av Luleå stift, skola
överföras till förevarande anslag. Dessa stipendier avse även tjänstgöring
inom lappmarken, och det har på grund härav synts mig i viss mån tveksamt,
om en sådan ändring bör vidtagas. Då det emellertid ur praktiska
synpunkter synes motiverat, att dessa stipendieförmåner gäldas genom
anslag, ur vilket motsvarande förmåner till elever vid folkskoleseminarierna
bestridas, har jag ansett mig böra biträda statskontorets förslag. För
de ifrågavarande stipendierna till elever vid småskoleseminarierna har skolöverstyrelsen
i sina anslagsäskanden för budgetåret 1941/42 beräknat ett
belopp av 13,500 kronor. Med biträdande av överstyrelsens kalkyler uppskattar
jag därför förevarande anslag för nästa budgetår till (13,500 -f+
107,000 =) 120,500 kronor, vilket belopp understiger det nuvarande med
29,500 kronor. Jag vill nämna, att jag vid dessa beräkningar icke ansett mig
kunna taga hänsyn till den utgift, som under anslaget torde uppstå vid
bifall till det i särskild proposition till årets riksdag framställda förslaget örn
bidrag till vissa skolbyggnader i Korpilombolo och Karl Gustafs sockna ,
enär det ännu icke kan förutsägas vare sig huru stort bidrag, som för detta
ändamål kommer att utgå ur anslaget, eller om nämnda bidrag kommer att
redan under budgetåret 1941/42 belasta anslaget.

Kungl. Martts ''proposition Nr 177.

12. Reservationsanslaget till studielånefonden,
a) Nuvarande förhållanden.

Från och med år 1918 har riksdagen årligen anvisat medel till lån för
underlättande av studiemöjligheterna för begåvade, fattiga lärjungar vid
offentliga läroanstalter av olika slag. År 1920 beslöt riksdagen på förslag
av Kungl. Maj:t, att en särskild fond, benämnd »fonden för räntefria studielån»,
skulle inrättas och ställas under förvaltning av statskontoret, från
vilken fond lån finge av Kungl. Maj:t utdelas för ifrågavarande ändamål.
Fonden har från och med budgetåret 1932/33 benämnts »studielånefonden».
Till kapitalinvestering i studielånefonden har riksdagen anvisat för budgetåren
1930/31 210,000 kronor, 1931/32 170,000 kronor, 1932/33 100,000
kronor, 1933/34 80,000 kronor, 1934/37 50,000 kronor och 1937/39 120,000
kronor. Det för budgetåret 1939/40 anvisade anslaget blev med hänsyn till
krisläget icke taget i anspråk utan låneverksamheten fullföljdes med anlitande
allenast av inflytande kapitalmedel. För innevarande budgetår har till
kapitalinvestering i studielånefonden anvisats ett anslag av 60,000 kronor.

Bestämmelser om utdelande av lån ur studielånefonden återfinnas i ett av
Kungl. Majit den 19 juni 1919 utfärdat reglemente (svensk författningssamling
nr 511) med däri senare vidtagna ändringar (kungörelserna nr 540/
1920, 357/1927, 411/1937 och 291/1939). Till följd av inrättandet år 1939
av en särskild fond för räntefria lån för studier vid universiteten i Uppsala
och Lund samt karolinska mediko-kirurgiska institutet ha vissa ändringar
vidtagits i grunderna för de allmänna studielånen. Sålunda beviljas lån icke
för studier vid sistnämnda läroanstalter, och lån kunna numera tilldelas
icke blott obemedlade utan även mindre bemedlade lärjungar.

Kostnaderna för den nämnd, som jämlikt reglementet handlägger låneärendena,
ha under senare år bestritts från ett av riksdagen under åttonde
huvudtiteln anvisat anslag. Till ersättning åt postverket för dess bestyr med
studielånen är därjämte i riksstaten uppfört ett särskilt anslag.

För den utdelning av studielån, som verkställdes den 14 juni 1940, disponerades
dels det av riksdagen för budgetåret 1940/41 anvisade anslaget av

60.000 kronor, dels i statskontoret av studielånefonden då innestående disponibla
tillgångar om cirka 100,000 kronor, dels ock under år 1940 intill den
1 juli enligt beräkning influtna, på år 1939 eller tidigare år belöpande amorteringar
till sammanlagt belopp av omkring 61,000 kronor eller tillhopa

221.000 kronor.

Antalet sökta och beviljade lån samt de beviljade lånens sammanlagda
belopp från och med år 1927 ävensom summan av de för varje år disponibla
medlen framgå av följande tabell:

56 Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

Utdel- nings- år	Fortsatta lån	Nya lån	Summa lån	Summa utdelade lån	Disponibla medel c:a
sökta	bevil- jade	beviljade lån kronor	sökta	bevil- jade	nya lån kronor	sökta	bevil- jade
1927. . .	239	233	278,410	761	118	140,550	1,000	351	418,960	451,900
1928. . .	245	236	288,640	736	100	117,600	981	336	406,240	409,700
1929. . .	228	211	253,211	716	127	146,000	944	338	399,211	399,300
1930. . .	250	233	272,350	776	115	124,750	1,026	348	397,100	397,100
1931 . . .	273	260	290,750	868	109	106,800	1,141	369	397,550	397,595
1932. . .	252	223	218,800	998	74	67,700	1,250	297	286,500	286,564
1933. . .	211	187	179,150	975	122	112,400	1,186	309	291,550	295,241
1934. . .	228	211	200,000	1,065	126	125,400	1,293	337	325,400	327,203
1935. . .	229	204	(204,375	1,045	117	115,500	1,274	321	319,875	327,666
1936. . .	214	204	201,400	1,046	149	149,250	1,260	353	350,650	350,672
1937. . .	239	234	238,300	1,112	143	153,600	1,351	377	391,900	391,936
1938. . .	270	267	286,025	1,104	129	135,900	1,374	396	421,925	420,774
1939. . .	283	275	299,650	1,156	130	136,900	1,439	405	436,550	435,384
1940. . .	262	177	163,700	864	64	56,300	1,126	211	220,000	221,000

b) Studielån åt vissa elever vid folk- och småskoleseminariet

Från anslag å driftbudgeten under åttonde huvudtiteln utgå stipendier
till elever vid folk- och småskoleseminarier av
huvudsakligen fyra olika slag, nämligen:

1) de allmänna stipendierna, som utgå ur anslagen till Folkskoleseminarier:
Stipendier och Småskoleseminarier: Stipendier;

2) stipendier till elever vid småskoleseminariema i Haparanda och Lycksele,
vilka förbundit sig att fullgöra viss tjänstgöring inom vissa delar av
Luleå stift (finnbygden respektive lappmarken); stipendierna utgå ur anslaget
till Småskoleseminarier: Stipendier;

3) stipendier ur anslaget till Nomadskolor: Stipendier åt lapsktalande
elever vid folkskoleseminariema i Luleå och Umeå;

4) de s. k. finnbygdsstipendierna till elever vid sistnämnda folkskoleseminarier,
som förbundit sig till viss tjänstgöring i första hand inom Luleå
stifts finnbygd och eljest inom stiftets landsbygd; dessa stipendier utgå ur
anslaget till Folkskolor m. m.: Folkundervisningens befrämjande i rikets
nordligaste gränsorter m. m.

Beträffande utdelningen av de allmänna stipendierna må anföras följande
siffror, avseende budgetåret 1938/39:

Kungl. Majda proposition Nr 177. 57

	Folkskoleseminarier:	Småskoleseminarier:
Antal elever..............	1,052	219'')
	höstterminen	vårterminen	höstterminen	vårterminen
Antal stipendiater ..........	551	569	136’)	1372)
Medelbelopp per stipendium, kronor	110: 27	113: 06	122: 42	102: 55
Summa fördelat belopp, »	60,757: 50	64,330: —	16,650: -s)	14,050: -*)

'') Därav 27 elever vid seminariet i Haparanda.

s) Utom seminariet i Haparanda, varifrån uppgift saknas.

För innevarande budgetår ha, till följd av inskränkningar i seminarieorganisationen
och stipendieutdelningens begränsning till endast mycket behövande
elever, anslagen till de allmänna stipendierna minskats till 56,000
kronor vid folkskoleseminarierna och ungefär 10,000 kronor vid småskoleseminarierna.
Dessa belopp äro beräknade för respektive 224 stipendier å
250 kronor och 50 stipendier å 200 kronor.

De under 2) angivna stipendierna till elever vid småskoleseminarierna i
Haparanda och Lycksele, vilka förbundit sig till viss tjänstgöring inom Luleå
stift, utgå enligt Kungl. Maj:ts beslut den 1 september 1933 med 150 kronor
för termin. Stipendiaten är förpliktad att minst lika lång tid, som stipendium
åtnjutits, stå till förfogande för tjänstgöring i främsta rummet inom finnbygden
respektive lappmarken. För innevarande budgetår har, emedan
ingen nyintagning skulle ske vid dessa seminarier, stipendier beräknats endast
för eleverna i andra och tredje klasserna, sammanlagt 74. Det för ändamålet
avsedda anslagsbeloppet utgör därför 22,200 kronor.

Finnbygdsstipendierna, upptagna under 4) ovan, till elever vid folkskoleseminarierna
i Luleå och Umeå utgå med 400 kronor för läsår. Antalet stipendiater
har under de senare åren utgjort omkring 30 och sammanlagda
stipendiesumman alltså omkring 12,000 kronor (jfr det föregående).

Med anledning av en inom ecklesiastikdepartementet upprättad promemoria,
däri ifrågasatts indragning eller beskärning av statsstipendierna åt
elever vid folk- och småskoleseminarierna, har skolöverstyrelsen — såsom
framgår av propositionen nr 155 till 1940 års lagtima riksdag, sid. 87 ff. —
framlagt förslag rörande de allmänna stipendiernas ersättande med studielån.
De särskilda, under 2)—4) här ovan upptagna stipendierna borde
dock enligt överstyrelsens mening bibehållas. Studielånen borde endast tilldelas
kategorien »mycket behövande». Ett särskilt låneanslag borde anvisas
för seminarierna eller ett bestämt belopp inom studielånefonden reserveras
för seminarieeleverna. Örn varje lån beräknades till 1,000 kronor, skulle
den behövliga lånesumman för budgetåret 1940/41 ha kunnat uppskattas
till 275,000 kronor. Av överstyrelsens yttrande må här återgivas följande:

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 177.

Folkskollärarna hade nyligen erhållit en väsentlig löneförbättring, medan
småskollärarinnorna fortfarande innehade en ganska ogynnsam löneställning.
Folk- och småskollärarna ägde förhållandevis stora möjligheter till
snar och fast anställning. De kunde också relativt tidigt frigöra sig från
studieskulder.

Stipendiernas borttagande skulle på grund av bristen på privata stipendier
försätta seminarierna i en sämre ställning än andra högre läroanstalter.
Det vore svårt att uttala sig om stipendiemöjligheternas inverkan på rekryteringen
men av inhämtade uttalanden från rektorerna syntes framgå, att
stipendierna ägde väsentlig betydelse endast i norra Sverige, särskilt för
finn- och lappmarksbygderna. Överstyrelsen ansåge, att indragning av finnbygds-
och lappmarksstipendierna skulle försvåra anskaffandet av lärare i
dessa delar av Norrland.

Ett stipendium spelade på grund av sin ringa storlek sällan någon avgörande
roll i elevens ekonomi. Ett studielån kunde däremot trygga hela hans
utbildning. En statens låneverksamhet skulle otvivelaktigt hälsas med
största tillfredsställelse. Överstyrelsen ansåge övervägande skäl tala för att
stipendierna slopades och att i stället studielåneverksamheten utvidgades i
väsentlig grad. Säkerligen skulle staten vinna på en sådan åtgärd. På grund
av att ansöknings- och prövningsproceduren vore så omfattande, kunde den
utvidgade låneverksamheten dock komma till stånd först under läsåret
1941/42.

Statskontoret uttalade sin anslutning i princip till förslaget om avveckling
av stipendierna vid seminarierna, vilkas elever i stället borde erhålla vidgade
möjligheter att erhålla statens räntefria studielån.

I den förutnämnda propositionen nr 155 erinrade jag, att studielån ur
studielånefonden utdelas av Kungl. Majit och beviljas till belopp av i regel
högst 1,500 kronor för gång, att låntagare, sedan han avslutat sin utbildning,
skall genom årlig amortering återbetala de erhållna studielånen, att
sådant lån skall från och med tredje året efter det kalenderår, då låntagaren
varit berättigad att lyfta sista delen av honom senast tilldelat studielån,
löpa med ränta efter procenttal, som sammanfaller med postsparbankens
gällande inlåningsränta, samt att årligen av staten anvisas anslag till kapitalinvestering
i studielånefonden, vilka anslag i sin helhet avskrivas.

Vidare yttrade jag, att flera skäl talade för lämpligheten av att ersätta
stipendieverksamheten med understöd i form av studielån. Frågan syntes
emellertid tarva ytterligare övervägande, därvid även borde ånyo prövas,
örn ej de ovan under 2) omnämnda stipendierna borde kunna avvecklas.

I underdånig skrivelse den 13 september 1940 har skolöverstyrelsen föreslagit,
att en statens lånefond för elever vid folk- och småskoleseminarier
inrättas och att de allmänna stipendierna avvecklas. De särskilda stipendierna
skulle däremot bibehållas. Fördelningen av lånen ur den nya fonden
skulle handhavas av skolöverstyrelsen. Till fonden borde för budgetåret
1941/42 anvisas ett anslag av 155,000 kronor.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 177.

Vad beträffade de ur anslaget till stipendier vid småskoleseminarierna
i Haparanda och Lycksele utgående särskilda, med viss tjänstgöringsskyldighet
inom Luleå stift förbundna elevstipendierna, ansåge sig överstyrelsen
böra vidhålla sin tidigare ståndpunkt. Seminariernas rektorer hade framhållit,
att stipendierna vid seminarierna i norra Sverige icke kunde borttagas
utan att rekryteringen skulle äventyras. Särskilt gällde detta rekryteringen
av lärare för finn- och lappmarksbygderna. Överstyrelsen hade därför ansett
sig icke kunna föreslå indragande av ifrågavarande stipendier. Av samma
anledning ville överstyrelsen även nu motsätta sig deras borttagande.

Då överstyrelsen framlagt förslag om att de allmänna stipendierna skulle
ersättas med studielån, hade detta givetvis skett under den förutsättningen,
att studielåneverksamheten bland seminarieeleverna erhölle sådan
omfattning, att den kunde utgöra en verklig ersättning för stipendierna.
Detta behövde emellertid icke betyda, att samtliga de elever, som under
hittills rådande förhållanden skulle erhålla stipendier, i stället skulle komma
i åtnjutande av studielån. Men lånesumman borde vara så stor, att
den tilläte långivning till åtminstone de elever, som med nu rådande praxis
erhölle stipendier i den högsta behovsklassen. Antalet sådana elever kunde
under innevarande läsår uppskattas till 5 ä 6 per klass, d. v. s. omkring
225 vid folkskoleseminarierna och 50 vid småskoleseminarierna. Om all intagning
vid seminarierna år 1941 skulle inhiberas på grund av den stora
indragningen av lärartjänster vid folk- och småskolor, skulle antalet klassavdelningar
vid seminarierna under läsåret 1941/42 nedgå till 27 och lånesumman
kunna beräknas på följande sätt.

Antalet låntagare: omkring 140.

Lånesumman per elev: 1,000 ä 1,200 kronor.

Behövliga lånemedel: omkring 155,000 kronor.

Därest en utvidgad låneverksamhet bland seminarieeleverna komme till
stånd, borde antingen ett särskilt låneanslag anvisas för seminariernas räkning
eller ock ett bestämt belopp inom studielånefonden reserveras för seminarieeleverna.
Den föreslagna anordningen hade ju nämligen till mål att
finna en ändamålsenlig ersättning för seminariernas elevstipendier och icke
att utvidga studielåneverksamheten i dess helhet.

Därest det senare alternativet skulle väljas och de för seminarieeleverna
avsedda lånemedlen sålunda skulle ingå som en del i studielånefonden,
borde givetvis ansökningarna granskas och lånen fördelas av nämnden för
statens studielån i enlighet med reglementet för utdelning av statens räntefria
studielån. Ansöknings- och prövningsproceduren skulle i så fall bli rätt
omfattande och tidsödande, i det att lånen skulle sökas före november
månads utgång och nämndens beslut komma att föreligga först under senare
delen av vårterminen. Genom tillkomsten av de nya låneärendena
torde nämndens arbete komma att avsevärt öka. Antalet under år 1939
av nämnden beviljade lån hade uppgivits till 405, därav 275 fortsatta
och 130 nya lån. Örn nämnden skulle handhava även den nya låneverksamheten
bland seminarieeleverna — antalet låntagare hade som nämnts beräknats
till omkring 140 — vore det sannolikt, att nämndens arbete skulle
komma att öka så mycket, att dess beslut skulle kunna fördröjas samt att
anslaget till nämndens verksamhet torde böra ökas.

Det torde under sådana förhållanden vara lämpligare, att den nya låneverksamheten
icke sammanfördes med den verksamhet, som handhades
av nämnden för statens studielån, utan att de anslagna lånemedlen bildade

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

en särskild fond, exempelvis benämnd statens lånefond för elever vid folkoch
småskoleseminariet Överstyrelsen erinrade örn att de för universitetsstuderande
anslagna lånemedlen bildade en särskild fond, statens lånefond
för universitetsstudier. Lånen ur denna fond utdelades icke av nämnden
för statens studielån utan av särskilda statsstipendienämnder. Fördelningen
av lånen ur den nybildade fonden torde kunna överlåtas åt skolöverstyrelsen,
som hittills haft ansvaret för fördelningen av seminariernas stipendier.
Överstyrelsens arbete torde härigenom knappast komma att ökas,
enär samtidigt arbetet med stipendiefördelningen bomme att upphöra.
Genom denna anordning skulle vinnas, dels att ansökningstiden skulle
kunna bättre anpassas efter elevernas behov, dels att fördelningen av lånen
skulle kunna ske raskare, dels ock att fördelningen icke skulle medföra
särskilda kostnader för statsverket.

Generalpoststyrelsen har icke haft något att erinra mot att styrelsen
ålades taga befattning även med de ifrågavarande studielånen på sätt nu
skedde i fråga örn statens räntefria studielån och räntefria lån för universitetsstudier.
Även för de nya lånen syntes ersättningen böra i förekommande
fall utgöra 10 kronor för varje lån.

Studielånenämnden har föreslagit, att även studielånen åt seminarieelever
skulle utdelas av Kungl. Majit efter förslag av nämnden. De föreslagna
lånens storlek och antal borde begränsas.

Bildandet av den särskilda universitetsfonden hade sammanhängt med
inrättandet av statsstipendier vid universiteten. Det hade ansetts lämpligast,
att de universitetsnämnder, som skulle utdela stipendierna och vid
sin handläggning av stipendieärendena lärde känna de studerandes kvalifikationer
och behov, även borde handhava utdelandet av lånen, vilka i
regel skulle tilldelas sådana, som någon längre tid vistats vid universitetet
och där åtnjutit statsstipendium men inte längre borde få behålla sådant.
Samma motiv kunde icke anföras för en särskild fond åt seminarieelever.

Beträffande förslaget, att skolöverstyrelsen skulle utdela de nya studielånen,
varefter fördelningen av lån till seminarieelever icke längre skulle bestämmas
av Kungl. Majit, torde böra erinras därom, att den främsta anledningen
till att särskilda statsstipendienämnder inrättats varit den, att
dessas huvudsakliga verksamhet skulle omfatta utdelandet av naturastipendier,
vilka lämpligast borde utdelas av lokala nämnder med personlig
kännedom om de lokala förhållandena. Studielånen, som utgjorde den
mindre delen av nämndernas verksamhet, borde då, som förut nämnts,
lämpligen utdelas av samma nämnd, som tidigare utdelat stipendierna.
Den utdelning av nya studielån, som här vore i fråga, skulle enligt överstyrelsens
förslag vara av betydande omfattning och maximalt kunna uppgå
till en summa av 275,000 kronor. Det torde kunna ifrågasättas, örn icke
under sådana förhållanden det vore av betydelse, att den slutliga utdelningen
av lånen skedde av Kungl. Majit. Örn emellertid överstyrelsen bleve
den utdelande myndigheten, syntes böra bestämmas, att överstyrelsens beslut
i dessa fall icke finge överklagas.

Den grupp lånesökande, som utgjorts av elever vid seminarierna, hade
på grund av sin homogenitet varit en av de minst tidskrävande grupperna.
Jämförelsen mellan sökandena hade också väsentligt underlättats genom
den sedan länge tillämpade praxis, att respektive rektorer efter särskild

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

hemställan brukat avgiva jämförande och graderade intyg över de sökande.
En utökning av seminariegruppen skulle, helst örn nämnda förfarande i
praxis bibehölles och ytterligare utvecklades, icke i så hög grad försvåra
nämndens arbete, att nämnden icke skulle medhinna sin granskning inom
föreskriven tid. Örn så befunnes nödigt, kunde här ifrågavarande ansökningar
om lån till studier vid seminarierna särskilt behandlas, varefter därav
föranledda förslag kunde avlämnas av nämnden till Kungl. Maj:t före
förslaget örn övriga lån.

Maximibeloppet per studielån hade sista året varit 1,000 kronor, vilket
belopp tilldelats studerande vid högskolor. Det torde icke kunna bestridas,
att i flertalet av städer med seminarier levnadskostnaderna vore mindre
än i de städer, där högskolor vore förlagda. Det syntes under dessa förhållanden
icke riktigt, att seminarielånen i regel skulle utgå med samma belopp
som eller till och med högre belopp än vissa andra lån. En begränsning
av antalet lån per seminarium syntes också kunna ske.

Därest överstyrelsens förslag genomfördes, förutsatte studielånenämnden,
att nämnden icke längre skulle utdela några nya lån till elever vid
seminarier men väl fortsatta lån till dem, som redan erhållit lån från
allmänna studielånefonden. Förfarandet skulle därigenom bli analogt med
det, som gällde beträffande studielån till universitetsstuderande.

Statskontoret har framhållit, att inrättandet av en särskild fond för
seminarierna skulle medföra krav på liknande anordning från andra läroanstalters
sida. Med hänsyn till svårigheterna att anskaffa medel för statens
behov borde lånefrågan för seminarierna i stället ordnas genom finansiell
hjälp åt Sveriges allmänna folkskollärarförenings kreditkassa, som under
medinflytande från statens sida skulle kunna omhänderhava låneverksamheten.

Lärare vid folk- och småskolor samt studerande vid folk- och småskoleseminarier
hade för närvarande möjlighet att få sitt behov av penningkredit
tillfredsställt genom Sveriges allmänna folkskollärarförenings kreditkassa.
Genom finansiell hjälp åt denna kassa torde måhända huvudsyftet med den
ifrågasatta hjälpaktionen kunna vinnas. En relativt liten insats — förslagsvis
samma belopp som det, varmed stipendier nu utginge — torde kunna
för kassan möjliggöra sänkandet av låneräntan och eventuellt en utvidgning
av låntagargrupperna. Statens medverkan kunde givas formen av ett direkt
tillskott, lån eller garantiförbindelse. Ofrånkomligt torde vara, att även
andra än ledamöter i föreningen finge rätt att låna i kassan samt att statens
medinflytande komme till uttryck genom representation i styrelsen och
företagets revision. Med en dylik anordning syntes det icke uteslutet att
även de beträffande vissa delar av Norrland föreliggande rekryteringssvårigheterna
skulle kunna övervinnas.

Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening har uttalat
sin beredvillighet att medverka till förverkligandet av statskontorets förslag.

Kreditkassan utgjorde en ekonomisk förening, vars stadgar gåve centralstyrelsen
avgörande inflytande på styrelsens sammansättning. Kassan hade
en grundfond på över 75,000 kronor och en reservfond på 6,000 kronor samt
en sparbankskredit på 1,100,000 kronor.

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

För utdelning av studielån borde kassan varje budgetår erhålla ett räntefritt
lån av staten att enligt närmare bestämda grunder fördelas till seminarieelever.
Lånen skulle uppläggas som en särskild serie inom kassan och
utlämnas på tio år. De första fyra åren skulle vara ränte- och amorteringsfria,
medan under de sex följande åren låntagaren skulle erlägga en årlig
ränta, 2 a 2 y2 procent, såsom ersättning för kassans förvaltningskostnader.
Inbetalningar å lånen skulle årligen redovisas till statskontoret. Såsom
säkerhet för lånen skulle ställas endast livförsäkringsbrev. Staten skulle
erhålla representation i styrelsen och vid revision. Medlemskap i föreningen
skulle icke fordras av låntagarna.

Skolöverstyrelsen, som yttrat sig i anledning av statskontorets förslag
och folkskollärarföreningens erbjudande, har icke ansett sig böra frångå
sitt tidigare förslag.

Mellan de av centralstyrelsen föreslagna riktlinjerna för de nya lånen och
de för statens räntefria studielån gällande funnes, yttrar skolöverstyrelsen,
icke oväsentliga olikheter. Enligt centralstyrelsens förslag skulle lånetiden
vara tio år, medan för studielånen gällde en femtonårsbestämmelse. Även
i fråga om den räntefria tiden och räntan funnes vissa olikheter. Även de
ekonomiska konsekvenserna för statsverket bleve olika. Enligt centralstyrelsens
förslag skulle staten icke erhålla någon ränta, medan staten i fråga
örn studielånen erhölle sådan under viss del av lånetiden. Å andra sidan
betalade staten ersättning till generalpoststyrelsen och bekostade studielånenämnden.

Det undandroge sig överstyrelsens närmare bedömande, huruvida centralstyrelsens
förslag kunde anses medföra särskilda ekonomiska fördelar för
statsverket. Kreditkassan skulle säkerligen tillfredsställande lösa de ifrågasatta
uppgifterna, men det syntes vara ur principiell synpunkt tveksamt,
huruvida en rent statlig uppgift av föreliggande natur borde läggas på en
enskild sammanslutning. Överstyrelsen hade erhållit en värdefull inblick i
seminarieelevernas förhållanden, vilken överstyrelsen önskade behålla. Övervägande
skäl syntes överstyrelsen tala för att frågan löstes efter i huvudsak
samma linjer som statens övriga studielåneverksamhet.

Lärarna inom folkskoleväsendet torde numera kunna sägas i allmänhet ha
erhållit så relativt gynnsamma anställnings- och lönevillkor, att anledning
icke längre föreligger att bibehålla de nuvarande till dem under utbildningstiden
utgående stipendieförmånerna. På längre sikt tala även statsfinansiella
skäl starkt för lämpligheten av att utbyta stipendiegåvorna mot lån med
återbetalningsskyldighet. En sådan understödsform, som ansluter sig till förhållanden
inom andra utbildningsområden, synes mig även ur principiella
synpunkter vara att föredraga framför den nuvarande. Av dessa skäl finner
jag mig böra förorda skolöverstyrelsens av de hörda myndigheterna biträdda
förslag om stipendiernas ersättande med studielån.

Vad den tekniska utformningen av utlåningsrörelsen beträffar, föreligga
enligt det föregående två förslag. Skolöverstyrelsen anser, att verksamheten
bör bedrivas under i stort sett samma former som den nuvarande statliga
studielåneverksamheten, d. v. s. i statens regi av statliga organ. Statskon -

Kungl. Marits proposition Nr 177.

toret däremot har till övervägande framfört tanken att låta en enskild
kreditförening sköta lånerörelsen med bidrag av statsmedel. Vid prövningen
av dessa båda förslag har jag i huvudsak på de av skolöverstyrelsen anförda
skälen funnit mig böra förorda överstyrelsens förslag. Då jag ur många synpunkter
anser det vara riktigt, att denna lånerörelse anordnas på samma sätt
som den, vilken nu bedrives med anlitande av statens studielånefond, vill
jag föreslå, att verksamheten inordnas under denna fond, ur vilken redan för
närvarande såsom av det föregående framgår studielån utdelas till elever
vid folk- och småskoleseminarierna, och att lånen beviljas i samma ordning
som motsvarande lån till dem, som utbilda sig för andra levnadsbanor,
d. v. s. av Kungl. Majit efter förslag av statens studielånenämnd. Emellertid
torde lämpligen en särskild del av studielånefonden böra reserveras för
detta ändamål. Av det anslag, som årligen anvisas till kapitalinvestering
i denna fond, bör därför en viss del avses för studielån till elever vid folkoch
småskoleseminarierna, varförutom låneverksamheten torde böra under
studielånefonden särskilt för sig bokföras.

Den närmare erfarenheten får utvisa, om den ökning av studielånenämndens
arbetsbörda, som härigenom inträder, bör föranleda en höjning av det
till nämnden utgående årliga statsanslaget. Jag förutsätter emellertid, att
det under nuvarande förhållanden skall vara för nämnden möjligt att utan
anslagshöjning handhava denna verksamhet, särskilt som lånerörelsen på
grund av inskränkningarna i seminariernas verksamhet till en början icke
torde bli så omfattande.

Ersättning till postverket för dess bestyr med utbetalning m. m. av de
nya lånen torde böra utgå ur det förslagsanslag, som för de övriga lånens
del för detta ändamål är uppfört under åttonde huvudtiteln. Någon höjning
av detta anslag för budgetåret 1941/42 torde icke av denna anledning
erfordras.

Även i fortsättningen torde stipendier böra tilldelas de elever, som förbinda
sig att fullgöra särskild tjänstgöring i vissa norrländska skoldistrikt,
inom vilka svårigheter föreligga vid lärarrekryteringen. Jag utgår emellertid
härvidlag från att elever, som komma i åtnjutande av stipendier av denna
art, icke skola som regel vara berättigade att samtidigt åtnjuta lån ur
studielånefonden.

Därest de nuvarande elevstipendierna utbytas mot studielån är, som jag
i propositionen nr 155 till 1940 års lagtima riksdag påpekade, att emotse en
avsevärd ökning för de första budgetåren av anslaget till kapitalinvestering
i studielånefonden. Allteftersom inbetalningar inflyta på de utdelade studielånen
kommer emellertid kapitalinvesteringen att avsevärt minskas, och
det är att vänta, att rörelsen efter någon tid kan fullföljas med anlitande
enbart av inflytande kapitalmedel, sålunda utan särskild kapitalinvestering
i form av riksstatsanslag. Jag vill dock framhålla, att kapitalinvesteringens
storlek givetvis blir beroende av i vilken omfattning elever komma att i fortsättningen
intagas vid seminarierna.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

Enligt skolöverstyrelsens beräkningar skulle för nästa budgetår vid bifall
till överstyrelsens förslag erfordras en kapitalinvestering av 155,000 kronor.
Innan närmare erfarenhet vunnits rörande lånebehovet, synes enligt min
mening en viss återhållsamhet vid medelsanvisningen vara befogad. Med
hänsyn härtill och till vad studielånenämnden yttrat rörande överstyrelsens
förslag i denna del föreslår jag, med beaktande jämväl av vad
i det följande yttras rörande kapitalinvestering för de övriga studielånen,
att kapitalinsatsen för nästa budgetår begränsas till 140,000 kronor. Mot
detta belopp svara dels de anslagsmedel örn tillhopa omkring 66,000 kronor,
som nu utgå till stipendier åt elever vid folk- och småskoleseminariet dels
ock de nuvarande studielånen åt seminarieelever, för läsåret 1940/41 utgörande
omkring 20,000 kronor.

De närmare bestämmelser, som erfordras för genomförande av förevarande
förslag, torde Kungl. Majit få framdeles utfärda. Givetvis böra därvid
bestämmelserna såvitt möjligt anslutas till de föreskrifter, som gälla i
fråga örn övriga studielån. Särskilt torde emellertid böra övervägas, huruvida
icke för dessa studielån erfordras speciella föreskrifter rörande tid för
ingivande av låneansökning m. m.

Vad beträffar de ur studielånefonden utgående studielånen i övrigt, ha
förhållandena framtvingat en skärpning av de bedömningsgrunder, som hittills
följts vid utdelning av dessa lån. Vid den senaste utdelningen erhöllo
sålunda endast de allra mest meriterade sökandena nya lån. Fortsatta lån
beviljades icke de låntagare, som haft lån mer än fyra år eller avlagt sådan
examen, att de genom denna erhållit möjlighet till inkomstgivande verksamhet,
och ej heller låntagare, som vid universiteten under läsåret 1939/40
åtnjutit statsstipendium. Vidare sänktes lånens maximibelopp.

Vid beräknande av det belopp, som vid slutet av innevarande budgetår
kan utdelas såsom studielån för budgetåret 1941/42, torde de under budgetåret
1940/41 inflytande amorteringsbeloppen kunna uppskattas till i runt
tal 220,000 kronor. Av detta belopp har någon del icke ansetts böra disponeras
för ytterligare utdelning av studielån för läsåret 1940/41, då det i
början av läsåret disponibla beloppet varit alltför litet och vissa praktiska
svårigheter förelegat för en sådan anordning. Om kapitalinvesteringen för
budgetåret 1941/42 beräknas till samma belopp som för innevarande budgetår,
d. v. s. 60,000 kronor, skulle alltså de för utdelning av lån för läsåret
1941/42 disponibla medlen uppgå till omkring 280,000 kronor. Detta belopp
understiger visserligen vad som tidigare disponerats för ändamålet. Vid en
dylik jämförelse måste dock beaktas, att de anslag, som anvisades före år
1940, även avsågo lån för studier vid universiteten och karolinska institutet,
medan anslaget numera endast till en mindre och alltmera minskande del
användes till detta ändamål. Beloppet överstiger emellertid det för innevarande
budgetår beräknade och utdelade samt torde under nuvarande
förhållanden få anses vara av skälig storlek.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

Såsom nämnts utgå redan nu ur studielånefonden lån till elever vid folkoch
småskoleseminarier. På grund härav skulle vid bifall till förslaget om
anvisande av särskilda medel för detta ändamål strängt taget det angivna
kapitalinvesteringsanslaget av 60,000 kronor kunna reduceras med ett belopp
av 20,000 kronor, motsvarande de för läsåret 1940/41 beviljade lånen
åt seminarieelever, och således beräknas till 40,000 kronor. Då emellertid
bland annat med hänsyn till de stigande levnadskostnaderna en uppmjukning
av nuvarande lånepraxis är önskvärd, vill jag icke ifrågasätta en sådan
sänkning utan föreslå, att för kapitalinvestering för detta ändamål ett belopp
av 60,000 kronor ställes till förfogande för budgetåret 1941/42.

Såsom kapitalinvestering i studielånefonden torde alltså för nästa budgetår
böra anvisas följande anslagsmedel:

1. Studielån till elever vid folk- och småskoleseminarier . . kronor 140,000

2. Övriga studielån ................................. » 60,000

Summa kronor 200,000.

Detta belopp av 200,000 kronor torde böra på vanligt sätt anvisas såsom
reservationsanslag under kapitalbudgeten.

13. Sammanfattning.

Sammanfattningsvis innebära de av mig i det föregående verkställda
anslagskalkylerna, att ifrågavarande anslag för nästa budgetår skulle uppföras
med följande belopp, varvid för jämförelse jämväl angivas nu utgående
anslag och i årets riksstatsförslag beräknade belopp:

An slagsändamål	Nuvarande anslag, kronor	I statsverks-propositionen beräknat belopp, kronor	Nu föreslaget belopp, kronor
Folkskoleseminarier:
Avlöningar......................	2,337,000	2,330,000	2,190,000
Omkostnader.....................	238,000	235,000	240,000
Materiel, böcker m. m................	60,000	40,000	40,000
Stipendier......................	56,000	—	—
Småskoleseminarier:
Avlöningar......................	534,400	500,000	457,600
Omkostnader.....................	66,000	55,000	57,400
Materiel, böcker m. m................	10,000	5,000	7,000
Stipendier......................	33,000	13,500	—
Fortbildningskurser för folk- och småskollärare . .	—	—	30,000
Folkskolor m. m.: Folkundervisningens befrämjande
i rikets nordligaste gränsorter m. m........	150,000	105,000	120,500
Studielånefonden....................	60,000	200,000	200,000
Summa kronor	3,534,400	3,483,500	3,342,500

Bihang till riksdagens protokoll 19il. 1 sami. Nr 177.

Kungl. Majlis proposition Nr 177.

14. Hemställan.

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, att
Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

1. ur personalförteckningen för folkskoleseminarierna
utesluta dels en av de under rubriken Tjänstemän å ordinarie
stat upptagna lärarna i trädgårdsskötsel vid enkelseminarium
i lönegraden A 14, dels ock den under rubriken
Tjänstemän å övergångsstat upptagne läraren i manlig
slöjd i lönegraden A 18;

2. godkänna följande avlöningsstat för folkskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1941/42:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän,

förslagsvis....................kronor 1,672,500

2. Arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av Kungl. Majit:

a. Arvoden åt semi-narieläkare......	kronor	9,100
b. Arvoden åt semi-nariebibliotekarier		7,000
c. Arvoden åt biträ-den å rektorsexpe-ditionerna ......	»	5,500
d. Särskilda arvoden vid provårssemina-rier ...........	»	13,000
e. Tilläggsarvoden åt lärare vid de vid vissa seminarier an-ordnade kurserna för utbildande av kyrkomusiker, för-slagsvis .........	»	5,600	40,200
3. Avlöningar till övrig	icke-ordinarie
personal, förslagsvis .		»	177,000
4. Rörligt tillägg, förslagsvis . .		300,300

Summa kronor 2,190,000;

Kungl. Maj.ts ''proposition Nr 177.

3. till Folkskoleseminariema: Avlöningar för budgetåret
1941/42 anvisa ett förslagsanslag av ... . kronor 2,190,000;

4. till Folkskoleseminariema: Omkostnader för budgetåret
1941/42 anvisa ett förslagsanslag av . . kronor 240,000;

5. till Folkskoleseminariema: Materiel, böcker m. m. för
budgetåret 1941/42 anvisa ett reservationsanslag

av....................................kronor 40,000;

6. i personalförteckningen för småskoleseminarierna
minska antalet ämneslärare på övergångsstat med en till 6;

7. godkänna följande avlöningsstat för småskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1941/42:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän,

förslagsvis.....................kronor 335,400

2. Arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av Kungl. Maj:t:

a. Arvoden åt semina rieläkare.

........kronor 2,150

b. Arvoden åt semina riebibliotekarier

.... » 2,200

c. Arvoden åt biträden
å rektorsexpeditio nerna.

........... » 1,100

d. Tilläggsarvoden åt

lärare i trädgårdsskötsel
........... » 1,050

e. Arvode åt ett biträde
för matlagningen vid

seminariet i Lycksele » 1,300 » 7,800

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie

personal, förslagsvis............. » 54,400

4. Rörligt tillägg, förslagsvis......... »_60,000

Summa kronor 457,600;

8. till Småskoleseminarierna: Avlöningar för budgetåret

1941/42 anvisa ett förslagsanslag av.....kronor 457,600;

9. till Småskoleseminarierna: Omkostnader för budgetåret
1941/42 anvisa ett förslagsanslag av kronor 57,400;

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177.

10. till Småskoleseminariema: Materiel, böcker m. m. för
budgetåret 1941/42 anvisa ett reservationsanslag

av.....................................kronor 7,000;

11. till Fortbildningskurser för folk- och småskollärare
för budgetåret 1941/42 anvisa ett reservationsanslag

av....................................kronor 30,000;

12. till Folkskolor m. m.: Folkundervisningens befrämjande
i rikets nordligaste gränsorter m. m. för budgetåret
1941/42 anvisa ett förslagsanslag av .... kronor 120,500;

13. bemyndiga Kungl. Maj:t att, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i det föregående av mig anförts, meddela
bestämmelser rörande studielån för elever vid folk- och
småskoleseminarier;

14. till Studielånefonden för budgetåret 1941/42 anvisa

ett reservationsanslag av..............kronor 200,000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Torsten Arén.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 177. 69

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

1. Inledning ........................................... 2

2. Förslagsanslaget till Folkskoleseminarierna: Avlöningar.......... 3

a) Seminarieorganisationen................................. 3

b) Seminarielärarnas tjänstgöring under läsåret 1941/42 .............. 18

c) Anslagsberäkningar....................................25

3. Förslagsanslaget till Folkskoleseminarierna: Omkostnader........28

4. Reservationsanslaget till Folkskoleseminarierna: Materiel, böcker m. m. 29

5. Anslaget till Folkskoleseminarierna: Stipendier................29

6. Förslagsanslaget till Småskoleseminarierna: Avlöningar..........30

a) Seminarieorganisationen.................................30

b) Anslagsberäkningar....................................39

7. Förslagsanslaget till Småskoleseminarierna: Omkostnader......... 41

8. Reservationsanslaget till Småskoleseminarierna: Materiel, böcker m. m. 42

9. Anslaget till Småskoleseminarierna: Stipendier ................ 42

10. Reservationsanslag till fortbildningskurser för folk- och småskollärare 42

11. Förslagsanslaget till folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste
gränsorter m. m.................................49

12. Reservationsanslaget till studielånefonden...................55

13. Sammanfattning......................................65

14. Hemställan..........................................66

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 177. 0