Kungl. Majlis -proposition Nr 176
Proposition 1941:176
Kungl. Majlis -proposition Nr 176.
1
Nr 176.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa anslag
till folkskoleväsendet m. m.; given Stockholms slott
den 21 mars 1941.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Gösta Bagge.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
21 mars 1941.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist,
Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
härefter chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Bagge:
Enligt den till 1941 års statsverksproposition fogade bilagan åttonde
huvudtiteln, punkterna 133, 134, 137, 140, 143 och 152, har Kungl. Majit
föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition i ämnet, som bleve
riksdagen förelagd, beräkna för budgetåret 1941/42
dels till Folkskolinspektionen: Avlöningar ett förslagsanslag av 685,000
kronor;
dels till Folkskolinspektionen: Omkostnader ett förslagsanslag av 200,000
kronor;
dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor
ett förslagsanslag av 136,000,000 kronor;
dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare för vid statsunderstödda
sjukvårdsanstalter och vid vissa barnhem intagna barn i skolåldern
ett förslagsanslag av 280,000 kronor;
Bihang till riksdagens ''protokoll 19^1. 1 sami. Nr 176.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt föreståndarinnor och
biträdande föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor ett förslagsanslag
av 350,000 kronor;
dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till anordnande av skolskjutsar för
skolpliktiga barn ett förslagsanslag av 2,000,000 kronor;
dels till Fortsättningsskolor: Bidrag till avlöning åt lärare ett förslagsanslag
av 4,100,000 kronor;
dels ock till Fortsättningsskolor: Bidrag till centralisering av fortsättningsskolväsendet
ett förslagsanslag av 600,000 kronor.
Sedan utredningen i dessa ärenden numera slutförts, tillåter jag mig ånyo
anmäla desamma.
Inledningsvis vill jag erinra, att det statsfinansiella läget, som nödvändiggjort
åtgärder för begränsning av statsutgifterna, föranlett en översyn
jämväl av möjligheterna att begränsa kostnaderna för folkskoleväsendet.
I sådant syfte utverkade chefen för ecklesiastikdepartementet den 10 november
1939 Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga för att
enligt de direktiv, departementschefen ägde meddela, inom departementet
biträda med utredning och avgiva förslag rörande aktuella besparingsåtgärder
inom folkskoleväsendet. Såsom sakkunniga ha tillkallats folkskolinspektören
D. E. Andersson, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren
J. O. Eriksson, ledamoten av riksdagens första kammare, lantbrukaren
A. Löfvander, folkskolläraren i Vreta klosters skoldistrikt K. G. Pettersson
samt numera undervisningsrådet J. J. E. Weijne, med uppdrag för
Weijne att såsom ordförande leda utredningsarbetet.
De sakkunniga — folkskolans besparingssakkunniga — överlämnade med
skrivelse den 20 januari 1940 betänkande och förslag angående aktuella
besparingsåtgärder inom folkskoleväsendet. De sakkunnigas ifrågavarande
förslag lades till grund för de besparingsåtgärder, som sedermera beslutades
av 1940 års lagtima riksdag (propositionen nr 155 och riksdagens skrivelse
nr 216). Betänkandet och sedermera även riksdagens beslut togo sikte
på sådana besparingsåtgärder, som ansågos kunna genomföras och avsätta
resultat redan under budgetåret 1940/41.
Sedermera ha de sakkunniga med skrivelse den 13 december 1940 överlämnat
betänkande och förslag angående folkskoleväsendets rationalisering
(statens offentliga utredningar 1940: 36), i vilket föreslås besparingsåtgärder
på längre sikt. Över detta förslag lia utlåtanden avgivits av skolöverstyrelsen,
statskontoret, domkapitlen samt vissa lärarsammanslutningar. Detta
förslag jämte ett av samma sakkunniga avgivet särskilt förslag rörande
statsbidrag till skolskjutsar skola i det efterföljande upptagas till behandling,
i samband varmed jag ämnar framlägga anslagsberäkningar för nästa
budgetår i fråga om de anslag, som beröras av de sakkunnigas förslag.
Kungl. Majlis proposition Nr 176.
3
I. Åtgärder för fortsatt rationalisering
av folkskoleväsendet.
1. De sakkunnigas huvudförslag,
a) Nuvarande förhållanden och behovet av rationalisering.
Under åren närmast före 1920 fram till början av 1930-talet undergick
folkskoleväsendet, framhålla de sakkunniga, en stark expansion, framkallad
huvudsakligen av de i enlighet med statsmakternas direktiv genomförda
skolförbättringar, varigenom halvtidsläsande skolor ändrades till heltidsläsande.
Dessa omfattande organisationsförändringar inom skolväsendet
nödvändiggjorde inrättandet av ett betydande antal lärartjänster. Lärjungeantalet
i skolorna visade däremot under samma tidsperiod en stadigt
sjunkande siffra. Sålunda utgjorde antalet lärjungar och lärartjänster under
tiden 1916—40 följande:
Antal lärjungar Antal lärartjänster
(medeltal)'') (medeltal) *)
1916/20 ................. 706,780 23,621
1921/25 ................. 695,899 26,007
1926/30 ................. 667,717 27,229
1931/35 ................. 652,006 28,214
vårterminen 1940 c:a 548,000 27,353
Det kunde synas, fortsätta de sakkunniga, som om nedgången i skolornas
lärjungeantal bort verka så, att ökningen av antalet lärartjänster skulle
upphört att göra sig gällande tidigare än som skett, ävensom att en mera
avsevärd och snabbare reducering av lärarnas antal kunnat komma till
stånd. Att så icke skett hade berott på flera samverkande omständigheter.
Under de första åren av nedgångsperioden hade pedagogiska skäl kunnat
åberopas för en i berörda hänseende avvaktande hållning. Barnantalet i
läraravdelningarna hade nämligen vid sagda tid varit jämförelsevis högt.
Då det ur undervisningssynpunkt ansetts önskvärt att, särskilt i flerklassiga
skolformer, nedbringa läraravdelningarnas storlek, vore det förklarligt,
att man ofta låtit bero vid det minskade barnantalet och icke omedelbart
vidtagit därav betingade organisatoriska förändringar. Främsta orsaken
till att det förflutit relativt lång tid, innan skolväsendet fått den organisation,
som betingats av ett sjunkande elevantal, torde dock få sökas i
de svårigheter, som mött vid genomförandet av en nedskärning av den
organisatoriska grundval, på vilken folkskoleväsendet tidigare byggts upp.
Dessa svårigheter hade varit av flera slag. Vid en omorganisation och framför
allt då fråga vore om nedläggandet av en skola, måste nämligen hänsyn
tagas till många olika faktorer. Huruvida en skola skulle bibehållas vid
*) Se även tabellen å sid. 33.
4
Kungl. Marits proposition Nr 176.
sin förutvarande anordning, givas en ändrad skolform eller helt nedläggas,
vore främst beroende på barnantalet inom vederbörande skolområde. En
förhandsberäkning av antalet barn bleve emellertid i regel mycket osäker,
och detta förhållande torde ofta ha föranlett uppskov under längre eller
kortare tid med indragning av skolor även i sådana fall, då lärjungeantalet
varit synnerligen ringa. I andra fall åter hade liknande dröjsmål förorsakats
därav, att omorganisationen icke kunnat genomföras utan nybyggnad
på annat håll i skoldistriktet. Icke så sällan torde — och detta
icke utan skäl — viss hänsyn tagits till tradition och till den av skolindragningen
berörda ortsbefolkningens inställning till frågan. Lärarnas starka
bundenhet vid en viss tjänst ävensom gällande bestämmelser rörande skoldistriktsindelningen
torde dock ha utgjort de största hindren för rationaliseringssträvandena.
Behovet av att genom indragning av lärartjänster
samt genom hänvisning av barn till skola inom annat skoldistrikt kunna
anpassa folkskoleorganisationen efter växlande förhållanden hade därför
sedan lång tid tillbaka gjort sig starkt gällande. Åtgärder hade också tidigare
vidtagits i syfte att möjliggöra en dylik anpassning.
De sakkunniga lia (sid. 8—13) erinrat örn de medel, som för närvarande
stå statsmyndigheterna till buds för åstadkommande av en rationalisering
av folkskoleväsendet, såsom möjligheten att hänvisa skolpliktiga barn från
ett skoldistrikt till ett annat (folkskolestadgan § 6 mom. 3), de skärpta
bestämmelserna för inrättande av nya och återbesättande av lediga tjänster
(§ 2 mom. 3, § 19 mom. 1) samt de vidgade möjligheterna att förflytta lärare
från övertaliga tjänster (kungörelsen 1938: 34).
Under de senaste åren hade ett betydande antal ordinarie lärartjänster
vid lärares avgång antingen indragits eller förändrats till extra ordinarie
befattningar. Ett stort antal tjänster, som icke omedelbart kunnat indragas,
hade med vederbörligt medgivande uppehållits med vakansvikarier. Redan
före läsåret 1939/40 hade alltså ett omfattande rationaliseringsarbete utförts
inom folkskoleväsendet. Det torde emellertid kunna sägas, att detta
arbete intensifierats genom de åtgärder, som på Kungl. Maj:ts förslag beslutats
av 1940 års lagtima riksdag (propositionen nr 155 och riksdagens
skrivelse nr 216). Bestämmelser härom vore intagna i kungörelsen 1940: 414
angående vissa särskilda besparingsåtgärder inom folkskoleväsendet.
Ifrågavarande åtgärder hade i första hand avsett att genom en reglering
uppåt av elevantalet i klassavdelningarna, främst i skolor av A-form, åstadkomma
en begränsning av antalet läraravdelningar, varigenom besparingar
för det allmänna kunde vinnas redan under budgetåret 1940/41. Av folkskolinspektörerna
lämnade uppgifter visade, att ett betydande antal lärartjänster
blivit indragna efter slutet av vårterminen 1940 respektive den
1 juli nämnda år. Det hade emellertid icke ansetts erforderligt och hade
väl icke heller varit möjligt att i nämnda uppgifter göra bestämd åtskillnad
mellan de tjänsteindragningar, vilka verkställts på grund av bestämmelserna
i sistnämnda kungörelse, och dem, som tidigare planerats och sålunda
icke stått i direkt samband med kungörelsen. Ett sammandrag av
folkskolinspektörernas här berörda uppgifter visade, att sammanlagda an
-
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
talet inom de olika inspektionsområdena under år 1940 indragna
lärartjänster av skilda slag utgjort:
ordinarie folkskollärar^''änster................... 182
extra ordinarie folkskollär^änster................. 388
ordinarie småskollärar^ änster................... 224
extra ordinarie småskollärar^''änster................ 207
biträdande lärartjänster (tills vidare)............... 23
> > (på viss tid)............... 5
lärartjänster vid mindre folkskola (tills vidare)......... 106
» > » » (på viss tid) . . ....... 42
Summa 1,177.
På grund av vad sålunda redan gjorts för att nedbringa antalet lärartjänster
vid folk- och småskolor vore man närmast böjd för det antagandet,
att ytterligare rationaliseringsåtgärder inom folkskoleväsendet skulle vara
obehövliga. Verkställda undersökningar gåve dock vid handen, att skolväsendet
inom stora delar av landet ännu icke erhållit en sådan organisation,
som betingades av det sjunkande lärjungeantalet.
De sakkunniga ha lämnat följande uppgifter angående medeltalet elever
per läraravdelning i heltidsläsande skolor under vissa år:
Medeltal elever per läraravdelning i vissa skolformer.
1920 1925 1930 1935 1940
A-form............ 31,3 30,0 29,1 28,0 24,9
Bl-form ........... 31,9 28,7 26,6 24,7 22,2
B 2- » 34,5 30,8 28,2 25,9 22,9
B 3- » 22,6 22,5 19,4 18,4 15,7
Dl- > 17,7 17,1 15,0 14,8 12,8
a- » 24,4 23,2 23,2 21,1 20,3
b- » 19,7 17,6 17,2 14,5 13,5
Hjälpklass .......... — 15,4 15,8 16,4 13,2
Högre avdelning....... 26,6 30,1 29,8 29,1 24,8
Samtliga läraravdelningar 28,6 25,8 24,2 22,3 20,2
De sakkunniga ha vidare verkställt en undersökning rörande antalet
läraravdelningar vid slutet av vårterminen 1940 med högre eller lägre lärjungeantal.
Resultatet härav har sammanfattats i nedanstående tabeller
(halvtidsläsande skolor och olika varianter ej medtagna):
A-skolor: antal läraravdelningar på folkskolestadiet med
högst 17 lärjungar ....... | ....... 622 | 9,7 % |
18—25 » ....... | .......2,447 | 38,2 % |
26—35 » ....... | .......3,208 | 50,0 i. |
över 35 » ....... | ....... 133 | 2,1 % |
| 6,410 | 100,0 % |
(Folkskolans högre avdelning, hjälpklasser och klasser av fysiskt svaga barn äro ej medräknade.)
6
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 176.
a-skolor: antal läraravdelningar på småskolestadiet med
högst 12 lärjungar |
|
| 270 | 6,6 % |
13—20 |
|
| 1,513 | 37,1 % |
21—25 » |
|
| 1,910 | 46,9 % |
över 25 » |
|
| 381 | 9,4 •/. |
|
|
| 4,074 | 100,0 % |
(Hjälpklasser och klasser | av fysiskt svaga barn | äro ej medräknade.) | ||
B 1-skolor: antal skolor med på folkskolestadiet sammanlagt |
|
| ||
| sexkl. | skola | sjuk!, skola | |
högst 25 lärj ungar | 52 | 3,2 % | 20 | 3,5 % |
2G—30 » | . . . 139 | 8,5 % | 29 | 5,1 % |
31—35 | . . . 193 | 11,8 % | 69 | 12,1 % |
36-40 | . . . 303 | 18,6 % | 81 | 14,3 % |
över 40 » | . . . 946 | 57,9 % | 370 | 65,o % |
| 1,633 | 100,0 % | 569 | 100,0 % |
B 2-skolor: antal skolor med på folk- | och småskolestadiet sammanlagt |
| ||
| sexkl. skola | sjuk!, skola | ||
högst 15 lärjungar | 63 | 2,5 % | 10 | 2,0 % |
16—20 | . . . 169 | 6,6 % | 38 | 7,5 % |
21—25 | . . . 348 | 13,6 % | 66 | 12,9 % |
26—30 » | . . . 491 | 19,2 % | 92 | 18,0 % |
31—35 | . . . 483 | 18,9 % | 106 | 20,8 % |
över 35 > | . . . 1,004 | 39,2 % | 198 | 38,8 Y. |
| 2,558 | 100,0 % | 510 | 100,o % |
B 3-skolor: antal skolor med på folk- | och småskolestadiet sammanlagt |
| ||
högst 10 lärjungar |
|
| 174 | 17,1 % |
11-15 |
|
| 351 | 34,4 % |
16-20 |
|
| 299 | 29,3 % |
21—25 » |
|
| 149 | 14,6 •/. |
26 — 30 » |
|
| 42 | 4,1 % |
över 30 » |
|
| 5 | 0,5 Y. |
|
|
| 1,020 | 100,0 Y- |
b-skolor: antal småskolor av b-form | inberäknat småskolestadiet i B | 1- och B | ||
högst 6 lärjungar |
|
| 427 | 8,0 % |
7—10 » |
|
| 1,322 | 24,7 % |
11—15 |
|
| 1,841 | 34,4 % |
16—20 |
|
| 1,126 | 21,1 % |
21—25 |
|
| 495 | 9,3 % |
över 25 » |
|
| 132 | 2,5 % |
|
|
| 5,343 | 100,0 % |
D 1-skolor: antal mindre folkskolor av | första D-formen med |
|
| |
högst 6 lärjungar |
|
| 102 | 9,1 % |
7—10 |
|
| 291 | 25,8 % |
11—15 > |
|
| 426 | 37,8 y. |
16-20 |
|
| 220 | 19,5 % |
21—25 |
|
| 79 | 7,0 % |
över 25 » |
|
| 9 | 0,8 K |
|
|
| 1,127 | 100,0 % |
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
Av de sakkunniga i det föregående angivna siffror gåve klart vid handen,
att ett stort antal läraravdelningar under vårterminen 1940 hade ett ur
såväl ekonomiska som pedagogiska synpunkter alltför lågt elevantal. Genom
den starka indragning av lärartjänster, som ägt rum vid slutet av nyssnämnda
vårtermin eller med utgången av redovisningsåret 1939/40, hade
medeltalet elever i läraravdelningarna undergått en mindre höjning. Åtgärder
vore dock alltjämt påkallade för att vinna en bättre relation mellan
antalet lärare och elever i rikets folkskolor. Födelsetalen hade visserligen
under senare år ökat något, men den inträdda stegringen vore dock större
i städerna än på landsbygden. Med hänsyn härtill och till den ständigt
fortgående omflyttningen av befolkningen från landsbygden till städer och
andra samhällen vore det uppenbart, att man åtminstone under de närmaste
åren måste räkna med en fortsatt nedgång av lärjungeantalet i
många av landsbygdens folk- och småskolor. Skolväsendets organisation
måste anpassas härefter.
b) Riktlinjer för rationaliseringsarbetet.
Uppgörande av en femårsplan.
Enligt de sakkunnigas mening borde en plan uppgöras för genomförandet
av redan planerade och ytterligare erforderliga rationaliseringsåtgärder.
En dylik plan syntes påkallad oavsett de nu ifrågasatta besparingsåtgärderna.
Man kunde nämligen utgå från, att det sjunkande barnantalet framtvingade
indragningar av lärartjänster i ganska stor omfattning även under
de närmaste åren. Det syntes då nödvändigt, att dessa indragningar komme
att ske mera planmässigt, så att det bleve möjligt att på ett tillfredsställande
sätt ordna med förflyttning av övertaliga lärare, där så bleve
erforderligt. Det syntes vara lämpligt, att man vid uppgörandet av en dylik
organisationsplan beräknade en viss tid, inom vilken de planerade åtgärderna
kunde tänkas bli genomförda. De sakkunniga, som härvid stannat för
en tidsperiod av fem år, vilken beräknades taga sin början med läsåret
1941/42, syftade sålunda till att få fram preliminära förslag till organisationsförändringar,
vilka under vissa förutsättningar skulle kunna genomföras
inom respektive skoldistrikt under läsåren 1941/42—1945/46.
Det syntes nödvändigt, att organisationsarbetet i möjligaste mån bedreves
efter enhetliga och planmässiga grunder, varför vissa allmängiltiga regler
härför borde uppställas. De sakkunniga ville därför angiva de riktlinjer,
efter vilka erforderliga organisationsförändringar enligt de sakkunnigas
mening lämpligen borde genomföras.
I sitt den 20 januari 1940 avgivna betänkande angående besparingsåtgärder
inom folkskoleväsendet m. m. hade de sakkunniga bland annat uttalat,
att folkskoleväsendet borde rationaliseras på sådant sätt, att man
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
utan att mera kännbart försämra de pedagogiska betingelserna för undervisningen
vunne en billigare organisation och att man vid besparingsarbetet
icke skulle försämra villkoren för de skolor, som nu arbetade under
mindre gynnsamma förhållanden, samt att skolväsendet trots krisläget
sålunda kunde utvecklas till att arbeta under bättre betingelser i de fall,
där det för närvarande vore bristfälligt ordnat. Vidare hade av de sakkunniga
framhållits, att forcerade åtgärder, vilka kunde medföra en omfattande
arbetslöshet bland olika lärargrupper, ej ens i nuvarande läge
syntes böra vidtagas. De sakkunniga hade velat ytterligare understryka
dessa synpunkter.
Folkskolinspektöremas förberedande utredningar.
I syfte att få en överblick över möjligheterna inom de särskilda inspektionsområdena
att åstadkomma en rationellare skolorganisation ha de sakkunniga
från statens folkskolinspektörer infordrat preliminära förslag till
organisationsförändringar, vilka kunde beräknas bli genomförda under läsåren
1941/46. Folkskolinspektörerna ha därvid följt vissa av de sakkunniga
meddelade anvisningar, i huvudsak överensstämmande med de riktlinjer,
de sakkunniga framlagt i sitt betänkande. Inspektörernas preliminära
organisationsplaner utmynna i förslag till indragning under nämnda
femårsperiod av omkring 1,620 lärartjänster, därav 467 besatta med folkskolekompetenta
och 1,153 med småskolekompetenta lärare.
Såvitt av folkskolinspektörernas meddelanden kunde bedömas, yttra de
sakkunniga, syntes de lokala skolmyndigheterna i allmänhet ha insett nödvändigheten
av att ifrågasatta förändringar beträffande skolornas anordning
komme till stånd och därför upptagit de av folkskolinspektören framlagda
organisationsförslagen med förståelse. Det saknades dock ingalunda
exempel på att skoldistrikt bestämt motsatt sig varje skolförändring och
detta även i sådana fall, då en omorganisation varit betingad av såväl
ekonomiska som pedagogiska skäl. Denna senare inställning hade förklarligt
nog framför allt gjort sig gällande, då det varit fråga om att helt nedlägga
en skola.
De sakkunniga ha lämnat vissa exempel på planerade organisationsändringar,
beträffande vilka torde få hänvisas till betänkandet (sid. 31 ff.).
Regler för lärjungarnas fördelning på läraravdelningar.
De sakkunniga framhålla, att för genomförandet av de sålunda planerade
rationaliseringsåtgärderna som nämnts vissa riktlinjer vore erforderliga. På
grund av synnerligen skiftande förhållanden kunde härvid inga detaljerade
bestämmelser fastställas. Skolornas organisation vore dock främst beroende
av elevantalet. Därför borde allmängiltiga regler uppställas
rörande antalet lärjungar i läraravdelningama.
9
Kungl. Majlis proposition Nr 176.
Några i allmän författning givna bestämmelser örn antalet lärjungar i
läraravdelningarna hade tidigare icke funnits. Föreskrifter i nämnda hänseende
hade intagits i de för skoldistrikten gällande reglementena, varvid
de av skolöverstyrelsen utgivna planer och förebilder till reglementen och
andra bestämmelser tjänat till ledning.
I de till förutnämnda kungörelse 1940: 414 fogade anvisningarna angåves
emellertid vad som numera vore att iakttaga vid lärjungarnas fördelning
på läraravdelningar beträffande skolor av A-form. Enligt nämnda anvisningar
borde som allmän regel gälla bland annat följande. Örn antalet lärjungar
vid skola eller skolenhet understege sammanlagt 1,000, finge inom
varje årsklass endast inrättas på folkskolestadiet en parallellavdelning för
varje påbörjat 35-tal lärjungar och på småskolestadiet en parallellavdelning
för varje påbörjat 25-tal lärjungar. Inom skolenhet med mera än
1,000 lärjungar borde medeltalet lärjungar i läraravdelningarna icke understiga
på folkskolestadiet 30 och småskolestadiet 24. Dessa medeltal skulle
avse hela folk- respektive småskolestadiet, alltså ej varje årsklass för sig.
Liknande anvisningar vore erforderliga även beträffande andra skolformer,
varvid hänsyn dock icke torde behöva tagas till de numera endast i
undantagsfall förekommande halvtidsläsande skolorna.
Som allmän regel beträffande lärjungeantalets storlek borde av skäl,
som framgå av vad på sid. 21 och 22 i betänkandet yttrats, gälla, att an
-
talet lärjungar icke borde överskrida
i skolor av första B-formen, i varje läraravdelning å folkskolestadiet . . 35
» t> » andra B-formen, å folkskolestadiet...............30
» » » tredje B-formen, å folk- och småskolestadiet.........25
» » » första D-formen, å folk- och småskolestadiet.........20
> » » b-form, å småskolestadiet ...................25.
De här angivna talen vore icke att anse såsom maximital. Man måste
nämligen utgå från att övergång till en högre skolform icke alltid kunde
eller borde ske vid en tillfällig ökning av barnantalet utan först, då det
kunde konstateras, att ökningen bleve mera varaktig.
Anmärkas borde emellertid i detta sammanhang, att i skolor med relativt
högt elevantal förbättrade undervisningsmöjligheter kunde åstadkommas
genom tillämpning av bestämmelserna örn förstärkningsanordningar,
varom 1939 års riksdag fattat beslut. Enligt härom genom kungörelsen
1940: 252 utfärdade bestämmelser utginge statsbidrag till högst 4 extra
lärartimmar jämlikt för timlärare gällande grunder, när antalet lärjungar
(iverstege i läraravdelning, i vilken sjunde klass icke inginge, i skola av
B 1-form 35, B 2-form 30, B 3-, Dl- och b-form 25 och i läraravdelning,
i vilken inginge även sjunde klass, i skola av B 1-form 30, B 2-form 25,
B 3- och D 1-form 20. Genom dylika förstärkningsanordningar kunde sålunda
undervisningsarbetet avsevärt underlättas, varigenom olägenheterna
av ett för högt lärjungeantal i viss mån eliminerades.
Då det här ovan framhållits, att de angivna normerande talen icke finge
betraktas som maximital, borde måhända även anmärkas, att de icke heller
kunde gälla som minimital. En omorganisation från högre till lägre skolform
borde ej ovillkorligen ske, så snart lärjungeantalet understege de ovan
angivna talen. Även i sådana fall borde förfaras med en viss försiktighet.
En tillfiillig nedgång av lärjungeantalet borde sålunda icke alltid medföra
indragning av en tjänst och förändring av skolformen. I varje fall borde
10
Kungl. Majlis proposition Nr 176.
under angivna förhållanden icke en ordinarie tjänst omedelbart indragas,
såvida detta ej kunde ske i samband med lärarens avgång från tjänsten.
Då en förändring av skolformen på grund av kursväxlingar och liknande
förhållanden ofta medförde rubbningar i undervisningsarbetet, borde även
med hänsyn härtill en viss varsamhet iakttagas i fråga om tillfälliga ändringar
av en skolas anordning.
Allmänna synpunkter rörande organisationsändringarna.
Varje organisationsändring måste, betona de sakkunniga, prövas under
hänsynstagande till de i de särskilda fallen föreliggande förhållandena. Då
en mångfald olika faktorer inverkade på dylika frågors lösning, syntes
det icke vara möjligt att uppställa några bestämda regler härför. Några
allmänna synpunkter rörande ifrågavarande spörsmål borde dock framhållas.
Ur undervisningssynpunkt vore det givetvis ett önskemål, att bästa möjliga
skolformer kunde upprätthållas, vilket icke finge förbises vid det nu
pågående rationaliseringsarbetet. I många fall kunde också detta syfte ernås
på samma gång som de ekonomiska synpunkterna tillgodosåges. I
stället för att anordna en skola enligt en lägre skolform vore det sålunda
ofta lämpligt att vidtaga centraliseringsåtgärder, som möjliggjorde skolans
indragning och barnens överförande till en högre skolform. För en dylik
åtgärd talade såväl pedagogiska som ekonomiska skäl. Vissa andra synpunkter
borde härvid även beaktas.
Erfarenheten gåve vid handen, att såväl de lokala skolmyndigheterna
som de enskilda målsmännen visade stort intresse för att barnen skulle
erhålla undervisning i bästa möjliga skolformer. När därför fråga uppkomme
om indragning av lärartjänst, varigenom en skola komme att förändras
från högre till lägre skolform, möttes en sådan åtgärd oftast av starkt motstånd
inom vederbörande skoldistrikt. Detta gällde även i de fall, då åtgärden
i fråga berörde en skola med endast en läraravdelning och skolan
sålunda måste helt nedläggas, oaktat barnen genom en sådan anordning i
regel komme att erhålla undervisning i skola av högre form. Det motstånd,
som sålunda ibland framträdde, då fråga vöre örn skolindragningar och
centraliseringsåtgärder, kunde självfallet ej tillmätas avgörande betydelse
men borde å andra sidan icke lämnas alldeles obeaktat. Särskilt i sådana
fall, då genomförandet av de ifrågasatta åtgärderna skulle medföra en
skolas nedläggande och förhållandena icke med nödvändighet krävde, att
en omorganisation skedde, syntes största möjliga hänsyn böra tagas till de
lokala skolmyndigheternas och de av skolindragningen berörda målsmännens
intressen. Ett dylikt förfarande torde också stå i god överensstämmelse
med det av 1935 års riksdag gjorda uttalandet, att man borde framgå
med försiktighet vid nedläggandet av skolor.
För de statliga organ, som hade att handlägga ärenden rörande dessa
frågor, vore det givetvis av värde, örn mera detaljerade anvisningar kunde
lämnas i fråga om vilket elevantal, som borde krävas som minimum i en
skola med endast en läraravdelning. Då avgörandet i varje särskilt fall
måste bli beroende av, bland annat, förefintliga möjligheter att ordna undervisningen
för de av en eventuell indragning berörda eleverna, kunde, som
redan framhållits, inga bestämda regler härför uppställas. Som allmänna
11
Kungl. Majlis proposition Nr 176.
riktlinjer torde dock kunna gälla, att en skola ej borde bibehållas, därest
elevantalet under den tid, som vid utredningstillfället kunde överblickas,
i regel ej uppginge till 10, medan å andra sidan skäl syntes kunna anses
föreligga för bibehållandet av en sådan skola, örn elevantalet mera varaktigt
uppginge till 15 eller däröver, såvida icke andra förhållanden nödvändiggjorde
en indragning. Även andra faktorer än barnantalet inverkade
nämligen på frågan om en skolas indragning eller bibehållande. Sålunda
måste hänsyn härvid tagas dels till beskaffenheten av lokalerna vid den
skola, som ifrågasattes till indragning, dels till möjligheten att med eller
utan ändring av skolform taga emot barnen i annan skola och örn härför
krävdes örn- eller tillbyggnad av lokalerna, dels till vägförhållandena, örn
skolskjuts skulle anordnas, dels ock, i förekommande fall, till förefintliga
inackorderingsmöjligheter för barnen. Därjämte måste givetvis de ekonomiska
konsekvenserna av de olika alternativen noga övervägas.
Vad här ovan sagts rörande antalet elever i skola med en läraravdelning
hade främst avseende på skolor av B 3- och D 1-form. Bibehållandet av
en småskola av b-form torde i vissa fall kunna anses försvarligt, även örn
lärjungeantalet något understege 10, särskilt om det vore förenat med
väsentliga svårigheter att överföra barnen till annan skola.
Centraliseringskostnader.
I somliga fall uppkonnne genom en centralisering avsevärda besparingar,
i andra fall åter kunde dylika åtgärder vara påkallade, ja, nödvändiga,
ehuru desamma ur ekonomisk synpunkt saknade större betydelse. Som
allmän regel syntes dock böra gälla, att det belopp, som erfordrades för
bestridande av kostnaderna för centraliseringen (utgifter för skolskjutsar och
inackordering av skolbarn), borde utgöra allenast en mindre del av det
statsbidragsbelopp, som eljest skulle utgå till avlöning åt lärare. Det måste
emellertid ankomma på vederbörande statliga organ att i varje särskilt
fall pröva och avgöra vilka åtgärder, som lämpligen borde vidtagas för
vinnande av en rationell skolorganisation.
Erfarenheten visade, att skolskjuts ofta ifrågasattes även i sådana fall,
då det vore fråga om överförandet av endast två eller tre barn från en skola,
som skulle indragas, till en annan, ehuru en dylik anordning medförde
avsevärt större kostnader än örn barnen inackorderades. De lokala skolmyndigheterna
borde därför göras uppmärksamma på nödvändigheten av
att sparsamhet iakttoges i dylika fall, och att det borde åligga dem att
noga undersöka möjligheterna att ordna med inackordering av barnen.
Sammanfattning.
De sakkunniga ansåge, att anvisningar angående lärjungarnas fördelning
på läraravdelningar borde, i likhet med vad som skett beträffande skolor
av A-form, utfärdas att gillia även för övriga heltidsläsande skolformer.
Berörda anvisningar för skolor av A-form vore fogade till förutnämnda
kungörelse 1940: 414 angående vissa särskilda besparingsåtgärder inom folkskoleväsendet.
De sakkunniga föresloge, att de bestämmelser jämte anvisningar,
som enligt sagda kungörelse skulle lända till efterrättelse under
12
Kungl. Majlis proposition Nr 176.
redovisningsåret 1940/41, skulle tills vidare gälla. Under förutsättning att
så bleve fallet, syntes desamma böra kompletteras, så att de bleve tillämpliga
beträffande lärjungeförhållandena, utom i skolor av A-form, även i
övriga här ovan berörda skolformer. I de till kungörelsen fogade anvisningarna
torde då böra angivas lämpliga normerande tal att tjäna till ledning
vid bedömande av frågan örn lärjungeantalets storlek i skolor av B-,
D- och b-formerna, och de sakkunniga förordade, att därvid de i det föregående
angivna talen måtte bli gällande. De ytterligare anvisningar, som
i berörda hänseende kunde anses erforderliga, torde, på sätt som redan skett
i fråga örn lärjungarnas fördelning på läraravdelningar i skolor av A-form,
böra meddelas av skolöverstyrelsen.
c) Rationaliseringens verkningar.
Inverkan beträffande skolformerna.
Ehuru de sakkunniga icke framlagt några detaljerade redogörelser för
de av folkskolinspektörerna uppgjorda organisationsplanerna, ha de dock
lämnat vissa uppgifter, avseende att visa de ändringar i fråga örn skolformer
m. m., som skulle uppkomma genom realiserandet av dessa planer. Uppgifterna,
som gälla samtliga inspektionsområden, avse såväl de år 1940
genomförda och sålunda under läsåret 1940/41 tillämpade anordningarna
som i allt väsentligt de förändringar, vilka enligt de uppgjorda organisationsplanerna
beräknas kunna genomföras under femårsperioden 1941/42—
1945/46. Följande sammanställning må ur betänkandet återgivas.
1. Förändringar från högre till lägre skolform:
Från A- form till B 1-form ................ 39 skolor
» B1- » » B 2- » 201 »
» B 2- » » B 3- » 310 >
» a- » »b- » 86 »
Summa 636 skolor
2. Förändringar från lägre till högre skolform:
Från B 1-form till A- form ................ 28 skolor
» B 2- » » B 1 - » 90 »
» B 3- » »B 2-» 9 »
» b- » »a- > 39 »
» cl- » » b- » 14 »
Summa 180 skolor
3. Nyinrättade skolor:
Skolor av B 1-form...................... 12 skolor
» » B 2- » ...................... 28 »
» • B 3- » ...................... 18 »
» »b- » ...................... 63 »
Summa 121 skolor
Kungl. Majlis proposition Nr 176.
13
4. Indragna skolor:
Skolor av B 1-form...................... 32 skolor
» > B 2- > ...................... 248 »
» - B3-> ...................... 268 »
» > D- » 564 »
> »a- » ...................... 4 »
» » b- » 878 »
> • cl- » ...................... 14 >
Summa 2,008 skolor
Pedagogiska verkningar.
Frågan uppkomma, huruvida genomförandet av här ifrågavarande organisationsförändringar,
bedömda från pedagogiska synpunkter, kunde anses
i det stora hela innebära ett försvagande eller en förstärkning av skolväsendet.
De lämnade uppgifterna örn det stora antalet skolor, som beräknades
övergå från högre till lägre skolform, kunde giva anledning till det antagandet,
att överhuvudtaget en skölförsämring skulle uppkomma. Det vore
framförallt Bl- och B 2-skolor, som komme att förändras till lägre skolform.
En förändring av en skola från B 1- till B 2-form kunde väl ej anses
innebära någon mera avsevärd skolförsämring. Däremot måste det förhållandet,
att ett så stort antal B 2-skolor förändrades till B 3-form, ur skolsynpunkt
betecknas som en beklaglig konsekvens av rationaliseringsåtgärderna.
Frånvaron av särskild småskoleavdelning vid B 3-skolorna gjorde
nämligen denna skolform till en avsevärt svagare skoltyp än B 2-skolan.
Ett stort antal lärjungar komme alltså härigenom att erhålla undervisning
i en svagare skolform. Därtill komme, att de förutvarande lärarna i berörda
B 2-skolor under sin tidigare tjänstgöring i regel ej meddelat undervisning
å småskolestadiet. De härmed förbundna olägenheterna komme att göra
sig särskilt gällande under de närmaste åren, då ifrågavarande förändringar
kunde förväntas bli genomförda i synnerligen stor omfattning. De sakkunniga
hade därför ansett sig böra till prövning upptaga frågan, huruvida icke
åtgärder borde vidtagas i syfte att göra ifrågavarande lärare mera förtrogna
med småskolans arbetsmetoder, och de sakkunniga återkomme i annat sammanhang
till detta spörsmål.
Det vore icke möjligt att siffermässigt visa i vilken omfattning lärjungarna
i de av åtgärderna berörda skolorna efter skedd omorganisation komme
att erhålla undervisning i likvärdiga skolformer eller i högre eller lägre
sådana. Av de av folkskolinspektörerna lämnade redogörelserna kunde dock
vissa uppgifter rörande dessa förhållanden inhämtas. Vad då först beträffade
lärjungarna i de skolor, som helt nedlades, komme, såsom redan
nämnts, övervägande antalet barn i de mindre folkskolorna att erhålla
undervisning i bättre skolformer, och detsamma syntes i stort sett bli
fallet i fråga om B 3-skolornas lärjungar. De till de indragna B 2-skolorna
hörande lärjungarna komme i allmänhet att hänvisas till skolor av samma
eller högre skolform och liknande vore förhållandet beträffande b-skolornas
lärjungar. Lades härtill det lärjungeantal, som tillhörde skolor, vilka förändrades
från lägre till högre skolform, ävensom de till nyinrättade skolor
hänvisade ofta från svagare skolformer kommande barnen, torde det med
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
ganska stor säkerhet kunna fastslås, att resultatet av rationaliseringsåtgärderna
i förevarande hänseende bleve, att övervägande antalet härav
berörda barn lcomme att erhålla undervisning i bättre skolformer och att
folkskoleväsendets rationalisering sålunda i stort sett även kunde anses
innebära en skolförbättring.
Indragning av lärartjänster.
De sakkunniga beräkna, att under läsåret 1940/41 genomförda organisationsändringar
medfört en total minskning av antalet lärartjänster med
121 ordinarie folkskollärartjänster,
88 extra ordinarie folkskollärartjänster,
8 biträdande lärartjänster,
168 ordinarie småskollärartjänster,
30 extra ordinarie småskollärartjänster,
132 lärartjänster vid mindre folkskolor
eller sammanlagt 5Jj7 tjänster.
Genomförandet av de av folkskolinspektörerna för läsåren 1941/42—
1945/46 planerade rationaliseringsåtgärderna skulle enligt de sakkunniga
komma att medföra en total minskning av antalet lärartjänster med sammanlagt
301
ordinarie folkskollärartjänster,
166 extra ordinarie folkskollärartjänster,
36 biträdande lärartjänster,
621 ordinarie småskollärartjänster,
64 extra ordinarie småskollärartjänster,
432 lärartjänster vid mindre folkskolor
eller sammanlagt 1,620 tjänster, varav 467 med folk- och 1,153 med
småskolekompetens. De tjänsteindragningar, som, särskilt på grund av
numera gällande bestämmelser rörande lärjungarnas fördelning på läraravdelningar
i skolor av A-form, skett eller komma att ske inom övriga, i
undersökningen ej ingående skoldistrikt, äro ej medräknade. Å andra sidan
är icke heller medräknad den ökning av antalet tjänster, huvudsakligen
småskollärartjänster, som beräknas bli en följd av de senaste årens något
ökade födelsetal.
De sakkunniga beräkna den genomsnittliga lönekostnaden för varje tjänst
till 5,500 kronor för lärare med folkskolekompetens och till 3,500 kronor för
lärare med småskolekompetens. Bruttobesparingen efter organisationsplanernas
fulla genomförande bleve då 6,600,000 kronor örn året.
Inverkan på lokalbehovet m. m.
De sakkunniga framhålla, att en av dem verkställd undersökning gåve
vid handen, att det endast vore ett sextiotal lärartjänster, vilkas indragning
15
Kungl. Marits proposition Nr 176.
beräknades bii beroende av möjligheterna att anskaffa nya skollokaler, alltså
ett i förhållande till den beräknade totala tjänsteindragningen jämförelsevis
obetydligt antal tjänster. I detta sammanhang kunde även nämnas, att ett
tjugotal folkskollärar^kuster och ett mindre antal småskollärartjänster
(3 å 4) måste nyinrättas för att möjliggöra förändringarnas genomförande.
Därest erforderliga nya skollokaler, bland annat ett hundratal klassrum,
på grund av de ekonomiska förhållandena icke kunde anskaffas, och hinder
sålunda uppstode att i dessa fall fullfölja de planerade åtgärderna, komme
detta att i mycket ringa grad påverka resultatet av rationaliseringsarbetet
i dess helhet. Här kunde dock framhållas, att sistberörda åtgärder ofta
vore ur skolsynpunkt synnerligen starkt motiverade, och att det därför vore
önskvärt, att jämväl dessa organisationsförändringar komme till stånd.
Inverkan på skolskjuts- och inackorderingshehovet.
Endast i undantagsfall kunde, yttra de sakkunniga, en omorganisation
genomföras utan anlitande av skolskjuts eller inackordering. Utgifter för
detta ändamål hade beräknats uppkomma inom varje inspektionsområde.
Det hade i nuvarande läge mött stora svårigheter att dels bedöma, huruvida
i en del fall skolskjutsar under den närmaste tiden överhuvudtaget
kunde anordnas, dels att tillförlitligt beräkna kostnaderna för erforderliga
skjutsanordningar. För vinnande av en i möjligaste mån enhetlig bedömning
av dessa frågor hade de sakkunniga i sina anvisningar rörande utredningsarbetet
framhållit lämpligheten av att folkskolinspektörerna vid prövning
angående möjligheterna att anordna skolskjutsar liksom vid beräknandet
av kostnaderna härför utginge från de förhållanden, som i berörda
hänseenden voro rådande under läsåret 1939/40. Vid beräknandet av kostnaderna
för inackordering av skolbarn hade i stort sett samma princip blivit
tillämpad.
De centraliseringsanordningar, vilka redan beslutats och avsetts att bli
tillämpade från och med läsåret 1940/41, hade av inspektörerna beräknats
draga en kostnad av 430,000 kronor, varav för skolskjutsar 380,000 kronor
och för inackordering 50,000 kronor.
På grund av att skjuts med motorfordon i en del fall ej kunnat anordnas,
hade emellertid hinder mött för genomförandet i full utsträckning av de för
innevarande läsår planerade centraliseringsåtgärderna. Till följd härav hade
ett antal eljest obehövliga lärartjänster, om vilkas indragning beslut förelegat,
ej kunnat indragas. Av samma skäl hade jämväl några tidigare indragna
lärartjänster måst tillfälligt återinrättas. Sammanlagda antalet härav
berörda tjänster torde uppgå till ett hundratal. Det statsbidragsbelopp,
som beräknats utgå för anordnande av skolskjutsar under läsåret 1940/41,
komme alltså att bli något lägre än vad här ovan angivits, örn nämligen
hänsyn endast toges till skjutsanordningarnas omfattning och ej till eventuella
prisstegringar.
De sakkunniga funne sig böra utgå från att förhållandena i sistberörda
hänseende komme att undergå sådan förändring, att skolskjutsar framdeles
skulle kunna anordnas i den omfattning, som enligt förutnämnda
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
organisationsplaner beräknats. Under förutsättning att så kunde ske, komme,
allteftersom de planerade centraliseringsåtgärderna genomfördes, de
för skolskjuts- och inackorderingsanordningarna beräknade statsbidragsbeloppen
att stiga med ytterligare i runt tal 1,170,000 kronor, eller i medeltal
230,000 kronor för varje år av femårsperioden.
Denna beräkning utginge från prisförhållandena under läsåret 1939/40.
Med hänsyn till inträffade prisstegringar syntes man numera (december
1940) böra räkna med mellan 30 och 35 procents förhöjning. Örn detta antagande
vore riktigt, skulle de angivna statsbidragsbeloppen komma att i
motsvarande grad ökas. I flertalet fall torde dock de planerade centraliseringsåtgärderna
detta oaktat böra och kunna genomföras, ehuru de besparingar,
som därigenom beräknats uppkomma, givetvis bleve något reducerade.
Å andra sidan torde en mera avsevärd ökning av kostnaderna för skolskjutsar
medföra, att besparingarna i en del fall bleve alltför obetydliga
för att en centralisering skulle kunna anses vara motiverad. De sakkunniga
ville här understryka vad som härom i det föregående anförts, nämligen
att som allmän regel borde gälla, att centraliseringskostnaderna borde
utgöra endast en mindre del av det statsbidragsbelopp, som eljest skulle
utgå till avlöning åt vederbörande lärare. Överhuvudtaget syntes under
nuvarande förhållanden varsamhet böra iakttagas, då fråga vore örn centraliseringsåtgärder
av större omfattning, och vilkas genomförande medförde
mera betydande kostnader.
Sammanfattning av de ekonomiska konsekvenserna.
Bruttobesparingen genom indragning av de beräknade 1,620 lärartjänsterna
ha de sakkunniga beräknat till i runt tal 6,600,000 kronor. Kostnaderna
för skolskjutsar och inackordering, efter 1939 års prisnivå upptagna
till 1,170,000 kronor, borde med hänsyn till nu rådande prisförhållande
höjas till i runt tal 1,600,000 kronor. Nettobesparingen efter femårsplanens
fulla genomförande bleve då (6,600,000 — 1,600,000 =) 5,000,000 kronor.
De sakkunniga erinra i detta sammanhang örn att med utgången av läsåret
1939/40 indragits tillhopa 1,177 lärartjänster. Nettobesparingen på
grund härav kunde beräknas till omkring 4,400,000 kronor.
d) Rationaliseringens tempo.
De sakkunniga förutsätta, att den takt, i vilken rationaliseringen bör
genomföras, bör bli beroende av den totala tillgång och efterfrågan på
folk- och småskollärare, som för ifrågavarande femårsperiod kan förutses.
De sakkunniga understryka, att de beräknade siffrorna för den kommande
indragningen av lärartjänster vore i hög grad approximativa. Olika
förhållanden kunde inverka i både höjande och sänkande riktning. Sålunda
torde bristen på flytande bränsle för skolskjutsar i vissa fall nödvändiggöra
ett uppskov med ifrågasatt rationalisering. Å andra sidan skulle ett
mera allmänt beviljande av statsbidrag för erforderliga skolbyggnader i
Kungl. Majlis -proposition Nr 176. 17
vart fall under periodens senare del kunna medföra indragning av vissa
lärartjänster, som icke medtagits i de sakkunnigas kalkyler.
Vid beräkning av förändringar i lärarbehovet finge emellertid hänsyn
tagas icke enbart till antalet indragna befattningar. Nya tjänster torde
också komma att inrättas i viss utsträckning. Framför allt syntes de stigande
nativitetssiffrorna under åren 1936/38 verka höjande på behovet av
småskollärare, särskilt under läsåren 1944/46. Likaväl som den starka indragningen
av lärartjänster på småskolestadiet år 1940 varit en följd ej
enbart av rationaliseringsarbetet utan i minst lika hög grad av de låga
födelsesiffrorna för år 1933, komme på ett senare stadium de höjda nativitetssiffrorna
att medföra behov av ett icke ringa antal nya småskollärartjänster.
Detta gällde framför allt städer och samhällen. I landsbygdsdistrikt
åter torde ökningen i nativiteten i stället taga sig uttryck i minskat behov
av att indraga lärartjänster samt i höjning av elevantalet i nu klent besatta
läraravdelningar. På folkskolestadiet verkade de stegrade födelsesiffrorna
först vid en senare tidpunkt höjande på lärarbehovet. Inverkan bleve här
icke heller så stor, då medeltalet elever i läraravdelningarna kunde hållas
något högre än i småskolan.
En på behovet av folkskollärar^’änster inverkande faktor vore införandet
av det sjunde obligatoriska skolåret. Enligt statsmakternas beslut skulle
nämnda skolorganisation vara genomförd till den 1 juli 1948. Säkerligen
komme de ekonomiska konjunkturerna att i icke ringa grad bli avgörande
för den tidpunkt, då skoldistrikten mera allmänt ansåge sig böra verkställa
den förbättring av skolväsendet, varom nu vore fråga. Även i detta fall
bleve inverkan å lärarbehovet störst i städer och stadsliknande samhällen.
Å dylika orter medförde den nya årsklassen nästan undantagslöst behov
av flera lärarkrafter. På landsbygden däremot vore det många gånger möjligt
att införa det sjunde skolåret utan att skolformerna behövde ändras
eller nya lärare anställas.
Av det sagda framginge, att åtskilliga ovissa faktorer gjorde det vansk- .
ligt att med någon större grad av säkerhet i detalj beräkna utvecklingen
av lärarbehovet för de närmaste åren. Beträffande utgångsläget kunde dock
mera allmänt sägas, att ett ganska stort överskott av examinerade småskollärare
funnes, liksom att ett dylikt överskott av folkskollärare komme
att uppstå, så snart de militära inkallelserna till beredskapstjänst upphörde
eller starkt minskade.
På grundval av från folkskolinspektörerna inhämtade uppgifter, vid vilkas
uppgörande ringa hänsyn tagits till införandet av det sjunde skolåret,
lia de sakkunniga upprättat följande sammanställning angående det beräknade
antalet lärartjänster för redovisningsåren 1940/46:
Bihang till riksdagens protokoll 19il. 1 sami. Nr 176.
18 Kungl. Majlis yroyosition Nr 176.
Beräknat antal lärartjänster:
Läsår | Folkskollärar- tjänster | Biträdande lärar-tjänster vid folkskola | Småskollärar- tjänster | Lärartjänster vid | Summa tjänster för | |||||
lands- bygd | städer | lands- bygd | städer | lands- bygd | städer | lands- bygd | städer | folkskole- kompetenta lärare | sm&skole- kompetenta lärare | |
A. Un vilka bli 1940/41 1945/46 B. Un 1940/41 1945/46 | der förn va erfor 11,163 10,732 | tsättnin derliga 3,992 4,001 | y att byg 390 314 | *nadsbidra förandet 8 6 | g konni 7,461 6,783 | ier att 2,140 2,550 | ltgå för a 1,059 615 | nskaffand tionsförän | e av de nya 15,155 14,733 | lokaler, 11,058 10,268 |
— 431 der fört 11,163 10,718 | + 9 tsättnin 3,992 3,999 | -76 g att byg 390 310 | — 2 gnadsbidri 8 6 | — 678 ig enligt 7,461 6,800 | + 410 A här 2,140 2,551 | — 444 ovan ick 1,059 652 | kommei | -422 att utgå. 15,155 14,717 | — 790 11,058 10,319 | |
— 445 | + 7 | — 80 | — 2 | - 661 | + 411 | - 407 | — | — 438 | — 739 |
De sakkunniga hade i sina beräkningar utgått från att byggnadsbidrag
icke torde kunna påräknas i så stor utsträckning, att lärarbehovet komme
att nämnvärt påverkas därav. Enligt siffrorna under B skulle antalet lärartjänster
under ovan angivna tid minskas med 438 för lärare med kompetens
att undervisa på folkskolestadiet samt med 739 för lärare med småskolekompetens.
Såsom framginge av sammanställningen skulle det behövliga
antalet småskollärare ha minskat åtskilligt mera än vad här angivits,
såvida icke ett ökat behov av lärare för städernas del motverkat den sjunkande
tendensen. För vart och ett av de fem åren beräknades minskningen
respektive ökningen fördela sig sålunda:
Tjänster för Tjänster för
lärare med lärare med
folkskollärarexamen småskollärarexamen
År 1941................—222 —464
» 1942................— 98 —215
» 1943................—102 — 80
» 1944................— 48 — 28
> 1945................ + 32 + 48
Summa — 438 — 739.
Minskningen av antalet tjänster skulle alltså, enligt de gjorda beräkningarna,
bli mycket stor år 1941 men därefter avtaga väsentligt för att år
1945 utbytas mot ökning. De sakkunniga holle emellertid för troligt att
av olika skäl — bland annat svårigheten att ordna skolskjutsar samt de
relativt höga kostnaderna för dylika — indragningen av tjänster komme
att äga rum i ett något saktare tempo än vad tabellen gåve vid handen.
Då åtgärder borde undvikas, vilka skulle medföra en omfattande arbetslöshet
bland folkskolans lärare, följde härav, att de sakkunniga ansåge,
att vederbörande myndigheter borde reglera indragningen av tjänster på
sådant sätt, att ej alltför stora svårigheter uppstode för de yngre och obefordrade
lärarna.
19
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
Vad först vidkomme småskolans lärare borde uppmärksammas,
att intagningen vid småskoleseminarierna under många år varit starkt
begränsad. Antalet under nästkommande år utexaminerade småskollärare
komme att vara relativt litet i jämförelse med under samma år avgående
lärare. Äret därefter bleve examinationen så ringa, att den i detta sammanhang
saknade större betydelse. Även örn alltså för närvarande, liksom fallet
varit tidigare, ett ganska stort överskott av examinerade småskollärare
funnes, torde det vara möjligt att på en tidrymd av 3—4 år erhålla den
jämvikt mellan examination och lärarbehov, som borde eftersträvas. Under
de båda närmaste åren borde emellertid, enligt de sakkunnigas mening, indragningen
i någon mån begränsas, så att endast de mest nödvändiga
tjänsteindragningarna komme till stånd. Under åren 1943/45 borde det bli
möjligt att verkställa den ytterligare indragning, vilken av såväl pedagogiska
som ekonomiska skäl vore motiverad.
Beträffande folkskolans lärare torde en något längre övergångstid
vara erforderlig, innan överskottet av lärare absorberats. Här
funnes emellertid två ovissa faktorer, nämligen utvecklingen av det internationella
läget samt införandet av det sjunde skolåret. Komme den nuvarande
internationella krisen att räcka flera år framåt, torde härav följa,
att vårt land tvingades upprätthålla en militär beredskap av den omfattning,
att något nämnvärt överskott på i vart fall manliga folkskollärare
ej torde uppstå. Ett mera allmänt införande av sjunde skolåret skulle
verka i samma riktning. Man torde dock böra räkna med att ett betydande
läraröverskott åtminstone tidvis komme att förefinnas.
De sakkunniga ville i detta sammanhang framhålla, att statsmakterna
hade ett medel att i viss mån påverka utvecklingen, nämligen möjligheten
att uppskjuta en höjning av pensionsåldern för folkskollärare. Jämlikt övergångsbestämmelser
till gällande pensionsförfattningar skulle pensionsåldern
för folkskollärare den 1 juli 1943 höjas från 60 till 61 år. Enligt de sakkunnigas
mening borde med denna höjning anstå ytterligare något eller
några år. Först 1944 komme examinationen av folkskollärare att mera avsevärt
understiga lärara vgången för att sannolikt helt inställas 1945. Efter
denna tidpunkt torde befordringsförhållandena för folkskolans lärare komma
att ljusna, och ett uppskov med pensionsålderns höjning skulle i någon
mån lätta svårigheterna under de närmaste övergångsåren, varför de sakkunniga
ville ifrågasätta en dylik åtgärd. Men därutöver ville de sakkunniga
uttala, att det syntes erforderligt, att vederbörande myndigheter sökte
att på lämpligt sätt reglera tjänsteindragningarna, så att indragningar, som
icke vore särskilt starkt motiverade, uppskötes till den senare delen av
femårsperioden. I
I detta sammanhang får jag erinra, att skolöverstyrelsen i skrivelse den
24 januari 1941 framlagt förslag rörande folk- och småskoleseminariernas
organisation m. m. under läsåret 1941/42. I nämnda skrivelse redogöres utförligt
för en utredning rörande tillgången och efterfrågan på liirare under
femårsperioden 1941—46. Jag återkommer i annat sammanhang till denna
utredning. Här må dock lämnas en översikt över det resultat, vartill överstyrelsen
kommit:
20
Kungl. Majlis proposition Nr 176.
Folkskollärare.
Läsår | Läraröverskott (+) | Avgång | Examination |
1939/40 . . . | .......—100 | 334 | 156 |
1940/41 . . . | .......+500 | 347 | 365 |
1941/42 . . . | ....... +754 | 342 | 360 |
1942/43 . . . | ....... +773 | 363 | 260 |
1943/44 . . . | .......+861 | 115 | 230 |
1944/45 . . . | .......+708 | 379 | 45 |
1945/46 . . . | .......+ 2931) | 401 | 0‘) |
1946/47 . . . | .......+ 21*) | 122 | 0*) |
*) Under förutsättning att inga nya seminarieelever intagas år 1941.
*) Under förutsättning dels att lärarbehovet icke förändras från läsåret 1945/46, varom ännu
intet kan förutsägas, dels ock att inga nya seminarieelever intagas år 1942.
| Småskollärare. |
|
|
Läsår | Läraröverskott ( + ) | Avgång | Examination |
1940/41 . . . | .......+386 | 380 | 108 |
1941/42 . . . | .......+643 | 383 | 149 |
1942/43 . . . | .......+609 | 355 | 93 |
1943/44 . . . | ....... + 3191) | 375 | o1) |
1944/45 . . . | .......— 821) | 431 | 0'') |
1945/46 . . . | .......—566'') | 433 | o1) |
*) Under förutsättning, att inga nya seminarieelever skulle intagas åren 1941—43.
e) Remissyttranden.
Skolöverstyrelsen och folkskolinspektör ema.
De ifrågasatta reglerna för lärjungeantalets fördelning
på läraravdelningar tillstyrkas av flertalet inspektörer
samt av skolöverstyrelsen. Överstyrelsen anför: I
I folkskolinspektörernas yttranden funne man vissa anmärkningar riktade
mot dessa normaltal. I en del fall vore anmärkningarna generella, i
det talen betecknades som genomgående något för höga dels med hänsyn
till undervisningens bästa, dels emedan lokalerna stundom vore otillräckliga.
Eljest framhölles, att i flerklassiga läraravdelningar skillnad borde
göras mellan sex- och sjuklassiga skolor, så att för de senare borde gälla
lägre normaltal än för de förra. Som stöd för denna mening erinrades om
kungörelsen 1940: 252 angående förstärkningsanordningar vid vissa folkoch
småskolor samt statsbidrag till sådana anordningar, vari som villkor
för dylikt statsbidrag föreskreves, bland annat, att i läraravdelning, i vilken
inginge även folkskolans sjunde klass, antalet lärjungar skulle överstiga
21
Kungl. Maj:ts -proposition Nr 176.
i B 1-skolor 30, i B 2-skolor 25 samt i B 3-skolor 20. De två nordligast
stationerade folkskolinspektörerna påpekade de svårigheter, som vore förbundna
med skolundervisningen i trakter med delvis finsktalande befolkning,
och ansåge, att normaltalen för läraravdelningar i sådana trakter
borde vara lägre än vad de sakkunniga föresloge.
De flesta inspektörerna hade emellertid intet att invända mot de normerande
tal, som i betänkandet föresloges, och härvid hade frågan setts
icke enbart ur besparingssynpunkt utan även ur undervisningssynpunkt.
Skolöverstyrelsen anför för egen del: De nu föreslagna centraliseringsåtgärderna
i syfte att sammanföra lärjungarna till avdelningar av större mått
syntes visserligen, med tanke på att de ifrågasatts av sakkunniga med speciellt
uppdrag att söka åstadkomma besparingar, vara betingade av ekonomiska
skäl. Överstyrelsen ansåge sig emellertid böra bestämt framhålla,
att detta icke vore det enda skälet. Hur önskvärt det ur undervisningssynpunkt
vore, att läraravdelningarna ej vöre för stora, funnes det även gränser
nedåt, som just med hänsyn till samma synpunkter icke borde underskridas.
Utan att här närmare ingå på de pedagogiska omständigheter,
som läge till grund för detta faktum, ville överstyrelsen endast understryka,
att vad de sakkunniga i denna punkt föresloge vore en rationaliseringsåtgärd
av både ideellt och materiellt slag. De angivna normaltalen syntes
väl avvägda, och med den marginal, som enligt de sakkunnigas uttalanden
skulle iakttagas, torde de föreslagna anvisningarnas tillämpning icke bli
förenad med några risker. Det syntes överstyrelsen självklart, att i varje
fall särskild hänsyn både kunde och borde tagas beträffande exempelvis
sjuåriga B 3- och D 1-skolor — som dock på grund av vid dem tillämpad
vartannatårsintagning alltid skulle vara växelvis tre- och fyrklassiga —
ävensom det femklassiga folkskolestadiet i sjuåriga B 2-skoior. Särskilda
anvisningar i detta hänseende syntes dock knappast erforderliga. De angivna
talen skulle visserligen avse att i största allmänhet verka normerande
vid skolväsendets organisation inom de olika skoldistrikten och förhindra
upprättandet eller bibehållandet av olämpligt små läraravdelningar
—- liksom olämpligt stora, ehuru denna risk i nuvarande tid torde vara av
mindre betydelse. Men någon slags »likriktning» på detta område skulle varken
avses eller på grund av skilda orters synnerligen växlande förhållanden
kunna genomföras, och mera detaljerade anvisningar beträffande normernas
tillämpning i olika fall kunde därför icke anses vare sig behövliga eller
lämpliga. Möjligen kunde ett undantag härifrån ifrågasättas beträffande
de skolor, som på grund av sin belägenhet på orter med delvis finsktalande
befolkning kunde sägas vara i viss mån tvåspråkiga.
Överstyrelsen tillstyrkte de sakkunnigas förslag örn förlängning av giltighetstiden
för kungörelsen 1940: 414 angående vissa särskilda besparingsåtgärder
inom folkskoleväsendet samt komplettering av sagda kungörelse
med anvisningar rörande lärjungeantalets fördelning på läraravdelningar i
skolformer, för vilka dylika anvisningar saknades.
Beträffande rationaliseringens inverkan på lärarnas
anställningsförhållanden och därmed sammanhängande
frågor yttrar överstyrelsen:
Folkskolinspektörerna hade till större delen lämnat de sakkunnigas uttalanden
och förslag i dessa avseenden utan anmärkning. Bland yttran
-
22
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
ciena fäste man sig emellertid särskilt vid vad som i detta sammanhang
av några inspektörer påpekades i fråga om inrättandet av ett sjunde skolår.
Då de sakkunniga icke ifrågasatt något uppskov med genomförandet
av denna reform under en återstående övergångstid, som väsentligen sammanfölle
nied den femårsperiod, under vilken rationaliseringen skulle genomföras,
borde, framhölle folkskolinspektören i Sydskånes östra inspektionsområde,
vid bedömandet av lärarbehovet hänsyn jämväl tagas till
anordnandet av ett sjunde skolår. Enligt folkskolinspektören i Jämtlands
södra inspektionsområde kunde man knappast räkna med ett mera allmänt
genomförande av sjuårig folkskola, förrän detta bleve obligatoriskt,
men om man i nu föreliggande situation med större beslutsamhet genomförde
denna reform, skulle det i betydande grad minska de eljest ofrånkomliga
tjänsteindragningarna. Folkskolinspektören i Stockholmstraktens
inspektionsområde betonade, att i valet mellan bibehållande av övertaliga
tjänster och reglering av tjänstebehovet genom inrättande av ett
sjunde skolår borde det sistnämnda föredragas.
Tveksamhet rörande förslaget örn uppskov med höjning av pensionsåldern
uttalades av folkskolinspektören i Dalarnes södra inspektionsområde,
som ansåge, att uppskovet endast borde gälla kvinnliga lärare, vilket
skulle bli rättvisare med hänsyn till bland annat de manliga lärarnas uppoffringar
genom värnpliktstjänstgöring och mobilisering under förra världskriget,
då de nu pensionsmässiga vore värnpliktiga.
De sakkunnigas uttalande om önskvärdheten av att tjänsteindragningar,
som icke vore särskilt starkt motiverade, uppskötes till senare delen av
femårsperioden 1941/46, funne folkskolinspektören i Västmanlands östra
inspektionsområde föga lyckligt. I form av offentlig föreskrift skulle det,
menade han, i skoldistrikten motverka även motiverade indragningsåtgärder.
För egen del har skolöverstyrelsen understrukit, att den indragning av
lärartjänster med därav följande arbetslöshet inom lärarpersonalen, som
måste ingå bland de nu ifrågasatta rationaliseringsåtgärderna, torde få betecknas
som en av de största svårigheterna, vilka det här gällde att övervinna.
Ingenting, som kunde göras för att avhjälpa eller minska dessa
svårigheter, borde därför underlåtas.
De sakkunnigas förslag för sådant syfte om uppskov med den av riksdagen
förut beslutade höjningen av folkskollärares pensionsålder till 61 år,
vilken höjning eljest skulle träda i tillämpning den 1 juli 1943, ville överstyrelsen
fördenskull tillstyrka. Ett dylikt uppskov betydde, att vid
nämnda tidpunkt skulle för de lärare, vilka genom rationaliseringsåtgärder
bleve övertaliga, stå till förfogande omkring 260 tjänster, vilka eljest skulle
allt fortfarande vara besatta. Att detta komme att i avsevärd mån underlätta
möjligheterna att indraga skolor, som på grund av det nedgående
barnantalet blivit överflödiga, vore uppenbart.
Av större betydelse vore det av överstyrelsen i annat sammanhang framlagda
förslaget att inställa elevintagningen vid seminarierna för år 1941.
I uttalandet om tjänsteindragningarnas reglering i syfte att de mindre
starkt motiverade indragningarna skulle bli uppskjutna till senare delen
av den femåriga rationaliseringsperioden kunde överstyrelsen instämma
men förutsatte därvid, att uttalandet ej gåves formen av en allmän bestämmelse,
vilket de sakkunniga ej heller föresloge.
23
Kungl. Marits proposition Nr 176.
Vad slutligen anginge sammanhanget mellan de övertaliga lärartjänsternas
absorberande och en fortsatt övergång till sjuårig lästid, vilket de sakkunniga
endast i få ord berörde, ville överstyrelsen för sin del blott betona
vikten av att alltjämt inga hinder restes mot denna övergång.
I samband med dessa frågor har överstyrelsen fäst uppmärksamheten
vid en omständighet, som i vissa fall kunde utgöra ett hinder för indragning
av en övertalig lärartjänst.
Enligt gällande lydelse av § 2 folkskolestadgan skulle vid ett distrikts
skolor ordinarie lärartjänster vara inrättade till det antal, som kunde anses
motsvara det stadigvarande behovet av lärarkrafter. Därutöver skulle till
det antal, som prövades nödigt, anställas extra ordinarie lärare i det fall,
att växling i lärjungeantalet, förestående omorganisation av distriktets
skolväsen eller annan anordning gjorde sådant erforderligt. Skolrådet ålåge
att årligen pröva, huruvida skälig anledning fortfarande förefunnes, att
befattning uppehölles med extra ordinarie lärare. Ny ordinarie eller extra
ordinarie lärartjänst finge icke inrättas utan Kungl. Maj:ts tillstånd, dock
att extra ordinarie lärartjänst kunde efter medgivande av statens vederbörande
folkskolinspektör inrättas och bibehållas under en tid av högst
tre år.
Dessa bestämmelser avsåge att reglera förhållandet mellan antalet ordinarie
och extra ordinarie lärare inom skoldistriktet, så att av vardera kategorien
icke flera befattningshavare anställdes än som motsvarade behovet.
Som grund för reglerandet läge föreskriften, att ingen ny ordinarie eller
extra ordinarie lärartjänst — i fråga örn den sistnämnda dock med visst undantag
— finge inrättas utan Kungl. Maj:ts medgivande. Kungl. Majit kunde
sålunda förhindra, att nya lärartjänster inrättades, då de prövades vara
icke oundgängligen nödvändiga. Däremot syntes det oklart, huruvida det
förhållandet, att ett skoldistrikt hade ett mindre antal ordinarie lärartjänster
än som motsvarade det stadigvarande behovet av sådana tjänster, kunde
bli föremål för ingripande från Kungl. Majits sida. Det kunde synas, som
om detta ej heller vore behövligt, enär det knappast numera borde ligga i
de lokala skolmyndigheternas intresse att ha anställda färre ordinarie lärare
än behövligt. Sådana fall hade emellertid förekommit, och de kunde i så
måtto vara till förfång för skolväsendets rationalisering, att transport till
ordinarie befattning inom skoldistriktet av lärare, som innehade övertalig
ordinarie tjänst inom annat skoldistrikt, därigenom hindrades.
Det syntes fördenskull kunna ifrågasättas ett förtydligande av § 2
mom. 3, så att av bestämmelsen otvetydigt framginge, att Kungl. Majit,
där så med hänsyn till distriktets behov av lärartjänster prövades erforderligt,
kunde bestämma, att extra ordinarie lärartjänst skulle förändras till
ordinarie tjänst.
Folkskolinspektörerna och skolöverstyrelsen lia även särskilt berört de
sakkunnigas yttrande om förhållandet mellan kostnader
och besparing vid centraliseringsåtgärder.
Mot den av de sakkunniga uppställda allmänna regeln, att det belopp,
sorn erfordrades för bestridande av kostnaderna för centraliseringen, borde
24
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 176.
utgöra allenast en mindre del av det statsbidragsbelopp, som eljest skulle
utgå till avlöning åt lärare, hade några av folkskolinspektörerna vissa invändningar.
Folkskolinspektören i Hallands norra inspektionsområde betecknade den
sålunda som alltför vagt formulerad. Det vore svårt att avgöra, vad uttrycket
»en mindre del» egentligen betydde. Måhända kunde det anses innebära,
att rationalisering ej borde komma till stånd, örn kostnaderna för
densamma uppginge till inemot 50 procent av det nämnda statsbidragsbeloppet.
En inbesparing av exempelvis % eller % av detta belopp kunde
emellertid ingalunda betecknas som oväsentlig.
Folkskolinspektören i Norrbottens mellersta inspektionsområde ansåge,
att de sakkunnigas regel i allmänhet icke kunde tillämpas för den återstående
centralisering, som ännu erfordrades inom området. Avståndet mellan
de skolor, som planerats till indragning, vore betydande, och kostnaderna för
skjutsar och inackordering höga. De förra hade i många fall fått en hundraprocentig
fördyring, och inackorderingskostnaderna hade ökat med cirka
50 procent. Genom de militära förläggningarna och därav föranledda inköp
av förnödenheter från ortsbefolkningen samt ökade arbetstillfällen med god
betalning vid försvarsarbetena hade befolkningen erhållit så goda inkomster,
att man för närvarande icke ville ha några inackorderingar. Tendensen
vore måhända tillfällig, men den funnes dock nu.
Folkskolinspektören i Norrbottens norra inspektionsområde sade sig icke
heller kunna biträda de sakkunnigas ovannämnda regel. Skulle den verkligen
utgöra villkor för erhållande av statsbidrag till skolskjutsar, skulle
.säkerligen åtskilliga av de nu anordnade skjutsarna, som vore ekonomiskt
fullt försvarliga och som möjliggjorde undervisning av barnen i skolor avhögre
skolform och i riktiga skolhus, bli indragna. Många planerade skolskjutsar
skulle sannolikt icke komma till stånd, och i stället skulle ett avsevärt
antal nya mindre skolor behöva inrättas. Följden bleve decentralisering
och därmed en försämring av skolväsendet.
Med anledning av den uppfattning, som sålunda kommit till synes i folkskolinspektörernas
yttranden, har skolöverstyrelsen först erinrat örn att i
betänkandet icke framlagts något förslag om att den allmänna regel, som
där uppställts till ledning för de förestående centraliseringsåtgärderna,
skulle ingå bland villkoren för statsbidrag till skolskjutsar och inackordering
eller på annat sätt författningsenligt befästas. De sakkunniga hade i
stället velat överlåta åt vederbörande statliga organ att i varje särskilt fall
pröva och avgöra de åtgärder, som lämpligen borde vidtagas för vinnande
av en rationell skolorganisation.
Då det emellertid skulle kunna ifrågasättas, att även i detta hänseende
komme att utfärdas anvisningar beträffande centraliseringsförfarandet,
måste det anses vara av vikt, att den princip, som därvid skulle stå som
huvudregel för hela rationaliseringen, bleve formulerad så, att den icke
gåve anledning till några tvetydigheter. Den jämförelse, som lämpligen
borde göras mellan kostnaderna före och efter genomförandet av en planerad
centralisering, syntes vidare böra i fråga om de förra avse icke endast
statsbidraget till lärarlöner utan även underhålls- och materielbidrag samt
i förekommande fall statsbidrag till redan befintliga undervisningslokaler
ävensom tjänstebostadsbidrag, och det torde ej heller böra helt bortses
från de rent kommunala kostnaderna för lokalunderhåll eller lokalhyra,
25
Kungl. May.ts proposition Nr 176.
städning, bränsle och lyse m. m., vilka upphörde, sedan förändringen blivit
genomförd. Skulle en allmän princip angivas, borde den fördenskull givas
ungefär den formuleringen, att det belopp, som erfordrades för bestridande
av kostnaderna för centraliseringen, icke borde överstiga summan av de
statsbidragsbelopp, som eljest skulle utgå vid organisationens bibehållande
enligt den äldre ordningen, tillika med de särskilda kommunala kostnader,
som vore förbundna med denna ordning. Så mycket syntes nämligen med
skäl kunna hävdas, att om en ur pedagogisk synpunkt ändamålsenligare
anordning kunde åstadkommas genom centraliseringsåtgärder, vilkas genomförande
icke medförde högre kostnader för stat och kommun än den förutvarande,
mindre tillfredsställande anordningen, så borde den få genomföras,
även om en direkt ekonomisk besparing icke därigenom skulle vinnas.
Emellertid vore överstyrelsen ense med de sakkunniga om att rationaliseringsåtgärderna
borde av de statliga myndigheterna prövas och godkännas
från fall till fall. Därest allmänna anvisningar skulle visa sig behövliga,
torde de kunna lämnas i form av sådana meddelanden, som genom
överstyrelsens försorg vid olika tillfällen tillställdes folkskolinspektörer och
kommunala skolmyndigheter.
Statskontoret.
Statskontoret har genom de sakkunnigas utredning funnit klart ådagalagt,
att folkskoleväsendet, trots redan i skilda avseenden vidtagna åtgärder,
vore starkt överorganiserat. Enligt ämbetsverkets mening vore det
därför i hög grad angeläget, att strävandena att reducera folkskolorganisationen
till överensstämmelse med det faktiska behovet fullföljdes. De
förslag, som i sådant hänseende framlagts av de sakkunniga, syntes i huvudsak
väl ägnade att läggas till grund för det fortsatta rationaliseringsarbetet.
Statskontoret ville emellertid, med hänsyn särskilt till svårigheten att
nu bedöma den framtida tillgången på motorfordon och drivmedel för
sådana, betona vikten av att nödig försiktighet iakttoges vid planläggningen
av organisatoriska ingripanden på grundval av skolskjutsar. I konsekvens
härmed syntes det välbetänkt, att, på sätt de sakkunniga föreslagit,
såsom en allmän förutsättning för nedläggande av folkskolor uppställdes,
att de utgifter, som vid sådant nedläggande beräknades inträda på grund
av skjutsar eller inackordering, kunde med säkerhet angivas konsumera
allenast en mindre del av den förutsebara besparingen i lärarlöner.
Vidkommande förslaget om uppskov med tillämpningen av beslutad höjning
av folkskollärarnas pensionsålder kunde statskontoret icke finna tillräckliga
skäl föreligga för att nu rubba den genom övergångsbestämmelserna
till tjänstepensionsreglementet fastställda planen för en successiv höjning
av pensionsåldern intill de enligt reglementets huvudbestämmelser
gällande 63 år. Härvid kunde erinras om den rätt till förtidspension, sorn
under vissa förutsättningar kunde av Kungl. Majit medgivas befattningshavare.
Statskontoret funne det naturligt, att sådant medgivande lämnades
i de fall, då vederbörandes tjänst kunde indragas eller besättas genom förflyttning
av annan ordinarie lärare. Däremot syntes tillräcklig anledning
icke föreligga för statsverket att ikläda sig de ökade kostnaderna flir en
dylik förtidspensionering i de fall, då den genom pensioneringen ledigvordna
tjänsten skulle komma att ledigförklaras till ansökan.
26
Kungl. Majlis proposition Nr 176.
Domkapitlen.
Domkapitlen ha i allmänhet icke motsatt sig ett genomförande i huvudsak
av de sakkunnigas ifrågavarande förslag. Genomgående framhålles dock
önskvärdheten av att den största varsamhet och försiktighet iakttages vid
genomförandet av det framlagda rationaliseringsprogrammet. Mot vissa
detaljfrågor riktas erinringar, främst ur synpunkten av att de pedagogiska
betingelserna för undervisningen om möjligt icke böra försämras.
Mot förslaget i dess helhet vänder sig domkapitlet i Växjö
med principiella erinringar.
Efter att ha erinrat örn den omfattande rationalisering, som under en
följd av år pågått och som intensifierats genom 1940 års lagtima riksdags
beslut, anför domkapitlet sålunda:
Även örn domkapitlet icke ville bestrida, att den utveckling, som på detta
område ägt rum, varit nödvändig och i viss mån nyttig, funne domkapitlet
det tvivelaktigt, örn anledning förefunnes att genom särskilda åtgärder
ytterligare påskynda densamma. Domkapitlet kunde icke underlåta att
påpeka, att den föreliggande utredningen byggde på ett ganska ensidigt
material. Folkskolinspektörerna, vilkas beräkningar så gott som helt lagts
till grund för framställningen, ägde visserligen framstående sakkunskap på
området, men det kunde ifrågasättas, om de icke i detta fall sett det som
en ämbetsplikt att i största möjliga utsträckning föreslå indragningar, under
det att tillräcklig hänsyn icke tagits till de omständigheter, som talade för
en större försiktighet.
Ej heller i pedagogiskt hänseende innebure den s. k. rationaliseringen
enbart fördelar. I ganska många fall måste de åtgärder, som av de sakkunniga
föresloges, medföra övergång till sämre skolformer. Särskilt beklaglig
syntes därvid den långt gående indragningen av småskolavdelningar
vara.
Rationaliseringen hade även inneburit, att elevantalet i läraravdelningarna
ökats. Då barnantalet i många avdelningar varit mycket lågt, hade
detta i flera fall kunnat ske utan olägenhet. Men domkapitlet ansåge, att
de normal- och maximital, som nu föreslagits, vore för höga. På sin höjd
skulle de kunna gälla under den nuvarande kristiden, men då normala tider
inträdde, måste de sänkas. I sjunde klass borde redan nu elevantalet i regel
ej få överstiga 30.
Stor försiktighet borde enligt domkapitlets mening iakttagas med att
upplösa en läraravdelning, så fort elevantalet sjunkit under en viss siffra.
Ombyte av lärare hade aldrig betraktats som något gott. I vissa fall kunde
upplösningen av en läraravdelning kanske också för somliga elever medföra,
att de hänvisades till en annan skola, varigenom deras skolväg kunde
bli förlängd. Sådant alstrade lätt bitterhet och missnöje.
Det borde också erinras därom att anordnandet av skolskjutsar måste
medföra åtskilliga olägenheter. Utackordering av barn borde i största möjliga
utsträckning undvikas, där icke särskilda skolhem kunde anordnas.
Flertalet domkapitel betona särskilt, att en skola på landsbygden vore
ett kulturcentrum för orten, som representerade väsentliga värden, vartill
hänsyn måste tagas vid sidan av de ekonomiska övervägandena.
27
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
Domkapitlet i Skara framhåller sålunda, att en skola på vår svenska
landsbygd representerade ett värdefullt och ofta oersättligt kulturellt inslag.
Mångenstädes i avlägsna och glest befolkade trakter utginge det från våra
skolor ett stimulerande inflytande, som näppeligen kunde överskattas. Icke
minst tänkte domkapitlet härvid på den enda skolan i en församling. Förvisso
funnes fall, då ej ens denna torde kunna räddas. Men domkapitlet
ville särskilt ge uttryck åt vikten av att även den kulturella synpunkten
vid sidan av de ekonomiska övervägandena vunne tillbörligt beaktande.
Ävenledes måste enligt domkapitlets mening rimlig hänsyn tågås till de
ekonomiska uppoffringar, som ett skoldistrikt kunde ha gjort för skolans
sak. Så till exempel hade man mångenstädes på yrkande av statsmakternas
representanter inom skolorganisationen, folkskolinspektörerna, ända
till på sista tiden nedlagt betydande kostnader på byggnader vid skolor,
som nu hotades av indragning. Att i sådana fall nödig varsamhet och anpassning
måste iakttagas, syntes domkapitlet ofrånkomligt.
Domkapitlet i Strängnäs framhåller såsom särskilt viktigt, att den största
försiktighet vore av nöden, när det gällde isolerade trakter, där ett indragande
av en förefintlig skola skulle innebära, att trakten i fråga komme att
förlora sin enda och i själva verket mycket viktiga kulturhärd.
Domkapitlet i Västerås understryker, att skolor av ödebygdskaraktär
för bygden och dess liv mången gång hade en så avgörande betydelse, att
deras nedläggande rent av kunde betyda skolområdets avfolkning.
Domkapitlet i Lund framhåller, att skolan för otaliga av landets små
socknar vore en kulturhärd och en sammanhållningspunkt av vital betydelse
även utöver dess första och egentliga syfte. Dessa lärare utövade en
för landsbygdens kulturella arbete och upplysning synnerligen viktig gärning
och en i dess kommunala liv betydelsefull insats av i regel oavlönat
slag. En alltför stark centralisering av skolor motverkade givetvis denna
för landet viktiga kulturgärning.
Domkapitlet i Luleå yttrar: Landsbygdens avfolkning hade blivit ett
brännande nationellt och socialt problem. Varje åtgärd, som bidroge till
landsbygdens kulturella utarmning, vore flerfaldigt ödesdiger. Uppmärksamheten
borde riktas på att öka de ensliga och avsides belägna bygdernas
kulturmöjligheter och stärka befolkningens självkänsla. En skola, även en
mindre folkskola, med en på orten boende lärarinna, som ginge in i folkets
intressen på samma gång som hon företrädde en samhällets institution och
en annan bildning än gemene mans, hade en betydelse som sträckte sig vida
utöver den omedelbart pedagogiska. Det hade av sakförståndiga iakttagare
vittnats att icke sällan en liten by så att säga miste sin hållning, när den
miste sin skola. Sambandet mellan hem och skola bruste också vanligen
mer eller mindre fullständigt, när barnen skickades till en skola på annan
ort. Visserligen hade de sakkunniga även framhållit, att försiktighet borde
iakttagas vid rationaliseringsarbetets bedrivande, men domkapitlet ansåge
denna sak särskilt för landsbygdens del och framför allt för de vidsträckta
ödebygdsdistrikten i övre Norrland med sina stora avstånd vara av så
utomordentlig betydelse att domkapitlet velat närmare beröra denna fråga.
Invändningar lia liven rests från vissa domkapitels sida mot förslaget i
vad det avser införande av normerande tal för elevantalet
i läraravdelningarna.
28
Kungl. Marits ''proposition Nr 176.
Domkapitalet i Lund framhåller, att det föreslagna normerande lärjungeantalet
i varje läraravdelning å folkskole- och småskolestadiet visserligen
i stort sett syntes väl avvägt — detta med understrykande av de sakkunnigas
framhållande, att talen icke finge betraktas som vare sig maximi- eller
minimital. Det borde emellertid ytterligare framhållas, att dessa tal för de
lägre skolformerna i vissa av landsbygdens skolor kunde visa sig väl höga.
om lärjungematerialet vore av alltför ojämnt eller av intellektuellt för låg
beskaffenhet. Där funnes nämligen ej möjlighet att som i stadens skolor
avskilja hjälp- eller svagklasser med mindre antal lärjungar. En särskild
hänsyn till landsbygdens förhållanden borde i detta hänseende tagas.
Domkapitlet i Luleå hade funnit de föreslagna normerande talen alltför
höga ur pedagogisk synpunkt. De sakkunnigas förslag i denna del kunde
endast godtagas, därest det skulle ur statsfinansiell synpunkt visa sig oundgängligen
nödvändigt att nedskära kostnaderna för folkskoleväsendet. Örn
bestämmelser utfärdades, borde desamma gälla allenast så länge det ur
statsekonomisk synpunkt ansåges absolut nödvändigt. Behovet av bestämmelserna
borde omprövas för varje läsår. Av vikt vore också, att bestämmelserna
ej bleve alltför kategoriska utan att undantag i särskilda fall
kunde göras. Domkapitlet tänkte här framför allt på stiftets finsktalande
bygder, där under alla omständigheter ett lägre barnantal i läraravdelningarna
än i landet i övrigt vore oundgängligt, örn tillfredsställande resultat
av undervisningen skulle kunna uppnås.
Domkapitlet i Uppsala har av pedagogiska skäl icke kunnat tillstyrka
högre normaltal än 80 för elevantalet per läraravdelning i B 1-skolor och
25 för folkskolestadiet i B 2-skolor.
Domkapitlet i Göteborg har förordat, att elevantalet i småskolor av
b-form icke sättes högre än till 20 elever.
Domkapitlet i Visby har liksom domkapitlet i Göteborg hävdat, att de
föreslagna normaltalen borde sänkas för läraravdelningar, vilka, omfattade
en sjunde klass.
Flera domkapitel varna för faran av en försämring av de
pedagogiska betingelserna för undervisningen.
Domkapitlet i Strängnäs framhåller sålunda, att besparingssynpunkten
icke kunde få vara så dominerande att en allmän standardsänkning av den
obligatoriska folkundervisningen bleve följden. Örn rationaliseringen medförde
till övervägande del en övergång från högre till lägre skolformer, såsom
från skolor av B 1-typ till B 2- eller B 3-skolor, så förelåge risken av
försämring. Motvikten läge i centralisering, som emellertid hade den olägenheten,
att besparingarna under nuvarande förhållanden bleve obetydliga
eller inga alls.
Betänkligheter uttalas vidare mot en alltför stark ökning av skolskjutssystemet.
Domkapitlet i Västerås anför sålunda: Då genom nedläggandet av en
skola behov av skolskjuts inställde sig, borde även räknas med de ökade
svårigheter, som påkallades därav på grund av tidsläget. Toge man så i
29
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
betraktande de olägenheter för barnen, som skolskjutsarna ofta om oek ej
alltid förde med sig, bleve de sakkunnigas maning till varsamhet med sådana
rationaliseringsåtgärder, som hade nedläggandet av skola till följd, än mer
beaktansvärd.
Domkapitlet i Göteborg framhåller, att viss lättnad skulle beredas de
arbetslösa lärarna, om statsmakterna snarare ville påskynda än uppskjuta
införande av det sjunde skolåret. Vid övervägande av övergång
till andra skolformer måste hänsyn också tagas till det snara införandet av
det sjunde skolåret, där detta för närvarande saknades. Ett planmässigt
införande av detta skulle något lätta de bekymmer, som statsmakterna
måste hysa för de arbetslösa lärarna.
Lärarsammanslutningarna.
Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folksk ollärarförening säger sig
vara medveten om att de nuvarande tidsförhållandena med sjunkande barnantal
och åtstramade ekonomiska förhållanden nödvändiggjorde en förenkling
och ett förbilligande av skolväsendet. Det kunde emellertid icke vara
något samhällsintresse, att skolindragningarna bedreves så, att förutsättningarna
för undervisningen i folkskolan försämrades och en omfattande
arbetslöshet skapades bland folkskolans lärare.
Skulle de planerade indragningarna företagas brådstörtat, komme ställningen
för de icke-ordinarie lärarna, som redan nu vore synnerligen bekymmersam,
att bli katastrofal. — Då de sakkunniga förutsatt, att de genom
kungörelsen 1940: 414 införda normerande talen för elevantalet i A-skolor
skulle få giltighet tills vidare, ville centralstyrelsen framhålla önskvärdheten
av att sådana skoldistrikt, som på grund av vissa förhållanden under
innevarande läsår icke kunnat uppvisa de i kungörelsen angivna medeltalssiffrorna
men likväl fått behålla läraravdelningar, som eljest hade kunnat
indragas, även under nästkommande läsår bereddes samma möjligheter
för att icke behöva entlediga icke-ordinarie lärare med flera tjänstår.
— De av de sakkunniga såsom normerande föreslagna talen för elevantalet
i de lägre skolformernas läraravdelningar borde betraktas såsom maximital.
Därjämte ville styrelsen framhålla nödvändigheten av att den betydande
ökning av elevantalet i läraravdelningarna, som bleve en följd av de sakkunnigas
förslag, endast bleve av tillfällig natur. — Centralstyrelsen har
även betonat önskvärdheten av att de planerade organisationsändringarna
utsträcktes över en längre tidsperiod än de föreslagna fem åren samt att
riktlinjerna för rationaliseringen uppgjordes i samråd med lärarorganisationerna.
— Centralstyrelsen har även hemställt om föranstaltande av en
arbetslöshetsräkning för folk- och småskollärare.
Styrelsen för Sveriges folkskollärarförbund har, såvitt nu är i fråga, bland
annat hemställt, att genom Kungl. Maj:ts försorg preciserade bestämmelser
och anvisningar vid organisationsplanernas uppgörande delgivas de lokala
skolmyndigheterna och reglerna utformas pa sådant sätt, att ett varligt
genomförande av rationaliseringsprogrammet medgives, att tjänsteindrag
-
30
Kungl. Majlis proposition Nr 176.
ningar fördelas på den föreslagna femårsperioden på sådant sätt, att reduceringen
framflyttas mot redovisningsåret 1945/46, då ökat behov av lärartjänster
väntas inträda, att de sakkunnigas förslag örn uppskov med höjning
av folkskollärares pensionsålder från 60 till 61 år beaktas, samt att åt statens
offentliga arbetsförmedling uppdrages att handha vikarieförmedlingen i
folkskolan med befogenhet att hänvisa arbetssökande till skoldistrikten och
med skyldighet för skolstyrelserna att anlita arbetsförmedlingen.
Förbundsstyrelsen, som delade de sakkunnigas uppfattning om behovet
av enhetlighet och planmässighet vid den förestående rationaliseringen av
skolväsendet, funne det emellertid inte tillfyllest, att utfärdade anvisningar
endast innehölle kortfattade föreskrifter beträffande elevantalet i klasser
och läraravdelningar, utan ansåge därjämte, att utfärdade föreskrifter
rörande de särskilda lokala förhållanden, till vilka hänsyn skulle tagas,
borde delgivas icke endast vederbörande folkskolinspektörer utan även skolstyrelserna.
Erfarenheten hade nämligen ådagalagt behovet av att även
skolstyrelserna informerades om i ärendet meddelade anvisningar, särskilt
då det gällde av skolöverstyrelsen utfärdade direktiv rörande rationaliseringsarbetet.
Förbundsstyrelsen kunde i stort sett lämna sin anslutning till de av de
sakkunniga uppdragna riktlinjerna för rationaliseringsarbetets bedrivande.
I fråga om det föreslagna lärjunge antalet för undervisningsavdelningar
i folkskolans B-former ville förbundsstyrelsen dock anmäla avvikande
mening. Om de av de sakkunniga föreslagna siffrorna bleve normerande,
innebure detta avsevärt försvårade arbetsförhållanden i framför allt
för landsbygden typiska skolformer. Alldeles särskilt bleve detta fallet beträffande
B 3-skolan, för vilken elevantalet 25 föreslagits. Redan under
nuvarande förhållanden vore arbetet i denna skolform synnerligen betungande,
fastän nära 64 procent av B 3-skolorna hade ett lärjungeantal av
mellan 11 och 20. En höjning till 25 innebure alltså en mycket avsevärd
skärpning av arbetssvårigheterna och försämring av arbetsresultatet.
Organisationsförändringarna medförde enligt förbundsstyrelsens mening
en avsevärd kvalitets försämring just beträffande landsbygdens
skolor, en försämring som näppeligen torde uppvägas av den föreslagna
indragningen av mindre folkskolor. Det vore framför allt ökningen av den
svaga B 3-formen, som vore ägnad att ingiva betänkligheter. Trots den
mycket omfattande indragningen av B 3-skolor komme likväl det totala,
antalet skolor av denna typ att ökas med ett 50-tal. B 3-skolan syntes
hädanefter bli en av huvudformerna för landsbygdens skolväsen. En sådan
utveckling av folkskolan torde inte vara godtagbar.
I fråga örn organisations- och centraliseringsåtgärder byggde sakkunnigförslaget
på ökad användning av skolskjutsar. Det måste under
sådana omständigheter betecknas som en allvarlig brist, att i sakkunnigutredningen
anlagts så gott som uteslutande ekonomiska synpunkter på
skolskjutsproblemet. Hänsyn borde i större utsträckning än som skett ha
tagits till skolskjutsarnas inverkan på barnens hälsotillstånd. Man kunde
haft rätt att vänta en avvägning mellan de ekonomiska och hygieniska synpunkterna.
Örn skolskjutsarna skulle bilda grunden för rationaliseringsarbetet
i den omfattning, som de sakkunniga förutsatt, kunde starkt ifråga
-
31
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
sättas, huruvida inte skolskjutssystemet måste utbyggas med vissa anordningar
av mera permanent karaktär i avsikt att skydda barnens hälsa.
Att dylika anordningar komme att ställa ytterligare anspråk på allmänna
medel vore självfallet. Sålunda ifrågasatte förbundsstyrelsen, huruvida inte
vid vissa uppsamlingsställen eller skolskjutsstationer väntsalar, försedda
med uppvärmningsanordningar, måste uppföras. De klimatiska förhållandena
i vårt land torde nödvändiggöra anordningar, som skyddade barnen
mot köld och väta. En ökad användning av skolskjutsar torde också som
ett oundgängligt komplement fordra, att fria skolfrukostar anordnades för
skolskjutsbarnen. Denna skolbarnsbespisning måste uppenbarligen helt
eller delvis bekostas av allmänna medel.
Trots den anbefallda varsamheten vid genomförandet av 1940 års riksdags
beslut rörande klassavdelningarnas storlek hade icke desto mindre
indragits i det närmaste 100 folkskollärartjänster mer än vad som avsetts
av statsmakterna. En av förbundsstyrelsen den 1 september 1940 verkställd
utredning beträffande verkningarna av riksdagens beslut i fråga örn indragning
av extra ordinarie lärartjänster utvisade nämligen att icke mindre än
394 sådana lärartjänster indragits mot beräknade 300. Av dessa hade 211
(53,5 procent) innehafts av manliga folkskollärare och 178 (45,2 procent)
av kvinnliga. För resterande 5 tjänster hade befattningshavarens kön icke
angivits. I fråga örn levnadsålder hade medeltalet för de entledigade lärarna
uppgått till 30,6 år. Av de 211 folkskollärarna hade 23 lärare haft en
ålder av 35—40 år, och 9 hade varit över 40 år. Medeltalet tjänsteår hade
utgjort 6, 36 procent hade haft 5—10 och 11,4 procent över 10 tjänstår.
Omkring 50 procent av de manliga folkskollärarna hade varit familjeförsörjare.
Av de 211 extra ordinarie folkskollärarna hade 92 eller 43,6 procent måst
återgå till vikarietjänst. Direkt arbetslösa vid undersökningstillfället hade
40 lärare varit (19 procent). Här berörda anställningsförhållanden torde
särskilt böra uppmärksammas, enär tjänsteindragningarna, i den mån de
inte medförde avskedanden, ofta för vederbörande lärare innebure återgång
till vikariebefattning med därav följande försämring i rättsligt och ekonomiskt
avseende, exempelvis beträffande sjukavlöning, tjänstledighetsavdrag,
rätt till pension m. m.
Förbundsstyrelsen ville framhålla, att bland de åtgärder, som vöre av
behovet omedelbart påkallade, en rationalisering av vikarieförmedlingen
i folkskolan hörde till de angelägnaste, detta
från såväl skolmyndigheternas som befattningshavarnas synpunkt. För de
sistnämndas del framstode det som ett angeläget önskemål, att uppkommande
arbetstillfällen så rättvist som möjligt fördelades bland de arbetssökande.
Förbundsstyrelsen ville fördenskull förorda, att vikarieförmedlingen
skulle överlåtas åt statens offentliga arbetsförmedling med åläggande
för skolstyrelserna att vid behov av vikarier anlita denna arbetsförmedling.
Den inom statens offentliga arbetsförmedling redan nu fungerande
lärarförmedlingen, vilken av flera folkskolinspektörer lovordats för sin
effektivitet, torde utan nämnvärd kostnadsökning kunna utbyggas för här
avsedda ändamål. Därvid syntes erforderligt att föreskrifter utfärdades,
innebärande befogenhet för arbetsförmedlingen att inte endast förmedla
arbete utan även att enligt köordningsprincipen hänvisa arbetssökande till
skoldistrikten. Styrelsen förutsatte givetvis motsvarande skyldighet för
32
Kungl. Marits proposition Nr 176.
lärarna att vid behov av arbete anmäla sig hos respektive kontor av statens
offentliga arbetsförmedling.
Principiella invändningar mot den av det sjunkande barnantalet betingade
rationaliseringen av folkskoleväsendet hade förbundsstyrelsen icke
ansett sig böra göra. Skulle emellertid de av besparingssakkunniga föreslagna
åtgärderna kunna godtagas av personalorganisationerna, berodde
ställningstagandet i främsta rummet av det tempo, med vilket indragningen
av skolor och lärartjänster komme att fullföljas. Förbundsstyrelsen
ville i likhet med de sakkunniga starkt understryka det önskemålet, att
indragningen av lärartjänster måtte fördelas på femårsperioden på sådant
sätt, att reduceringen komme att framskjutas mot redovisningsåret 1945—
46, då ökat behov av lärare framträdde såväl på landsbygden som i städerna.
Med hänsyn till det förhållandet, att de flesta tjänsteindragningarna
enligt planerna inträffade under periodens första år, ville förbundsstyrelsen
ifrågasätta, huruvida icke vid uppgörandet av förordade organisationsplaner
indragningen av lärartjänster borde fördelas på längre tidsperiod
än fem år, detta främst med tanke på stigande nativitetssiffror.
Centralstyrelsen för Sveriges folkskollärarinneförbund framhåller, att ett
genomförande av de sakkunnigas förslag i vissa hänseenden skulle leda till
en försämring av de pedagogiska förutsättningarna för ett gott arbetsresultat
i skolorna. De föreslagna anordningarna borde därför givas tillfällig
natur.
Särskilt för skolor av B 1-form, där sjunde klassen blivit införd, borde
undantag ha gjorts från regeln örn ett elevantal av 35 såsom normalt. En
nedsättning till 30 syntes motiverad. Det vore även beklagligt med den
avsevärda ökningen av B 3-skolor.
Styrelsen för Sveriges småskollära/rinneförening har hemställt, att tiden
för rationaliseringens genomförande måtte uppskjutas utöver vad som föreslagits.
Vidare har framhållits såsom önskvärt, att en arbetslöshetsräkning
vidtoges beträffande folk- och småskollärare.
Under år 1940 hade indragits 107 extra ordinarie småskollärarinnetjänster
mer än vad som avsetts av 1940 års lagtima riksdag. Dessutom hade
indragits 224 ordinarie småskollärarinnetjänster och 176 tjänster vid mindre
folkskolor och biträdande lärarinnetjänster. Härigenom hade den förut befintliga
arbetslösheten bland småskollärarinnorna ökats. Med hänsyn härtill
måste styrelsen hysa starka betänkligheter mot en så stark indragning
av tjänster, som de sakkunniga föreslagit. Under läsåret 1939/40 hade
arbetslösheten delvis dolts genom att småskollärarinnor fått vikariera för
mobiliserade lärare. Innevarande läsår förekonune sådan vikariatstjänstgöring
icke i större utsträckning. I propositionen 1940: 155 hade förutsatts,
att för sådant fall skulle vidtagas lämpliga åtgärder i syfte att mildra verkningarna
av besparingsåtgärderna. Styrelsen ansåge tiden nu vara inne att
vidtaga sådana åtgärder.
Styrelsen har vidare understrukit nödvändigheten av att organisationsplaner
uppgjordes såsom de sakkunniga föreslagit. Skolöverstyrelsen borde
få i uppdrag att övervaka rationaliseringen och tillse att den skedde så
varsamt som möjligt. En tidrymd av fem år syntes alltför kort, och styrelsen
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 176. 33
ifrågasatte en utsträckning av denna tid. Nödvändiga indragningar av
små skoll ärarinnetjänster borde om möjligt uppskjutas i avvaktan på befattningshavarens
pensionering. Under rådande arbetslöshet borde ej mindre
folkskolor förändras till B 3-skolor och ej heller biträdande lärarinnetj allster
till folkskollärartj ansten
Innan jag övergår till att utveckla min ståndpunkt till de sakkunnigas
förslag i denna del, torde här få återgivas följande sammanställning, utvisande
ändringarna under de senaste åren av nativiteten, lärjungeantalet i
folk- och småskolan samt antalet lärartjänster. Sammanställningen är, där
ej annat angivits, uppgjord med ledning av uppgifter ur Statistisk årsbok
och från skolöverstyrelsens statistiska avdelning.
Förhållandet mellan nativitet samt antal lärjungar och antal
lärartjänster i folkskolan under 1930-talet.
Antal levande
födda
Antal lärjungar i folkoch
sinåskolan
Antal lärartjänster
för folkskolekompetenta för småskolekompetenta
Ar 1922
» 1923
» 1924
» 1925
» 1926
» 1927
> 1928
» 1929
» 1930
» 1931
» 1932
» 1933
» 1934
» 1935
» 1936
» 1937
» 1938
» 1939
116,946
113,435
109,055
106,292
102,007
97,994
97,868
92,861
läsåret
»
1>
D
>
>
94,220 »
91,074 »
89,779 »
85,020
85,092
85,906
88,938
90,373
93,499
96,866
1929/30 672,823
1930/31 671,606
1931/32 663,969
1932/33 662,698
1933/34 642,436
1934/35 619,322
1935/36 598,591
1936/37 581,131
1937/38 c:a 569,000
1938/39 c:a 557,000
1939/40 c:a 548,000
1929/30 14,592
1930/31 14,994 ( + 402)
1931/32 15,311 ( + 317
1932/33 15,444 ( + 133)
1933/34 15,442 (— 2)
1934/35 15,455 (+ 13)
1935/36 15,574 ( + 119
1936/37 15,692 ( + 118
1937/38 15,721 (+ 29)
1938/39 15,799 (+ 78)
1939/40 15,695 (—104)
1940/41 15,155'') (—540)
1929/30 13,281
1930/31 13,209 (— 72)
1931/32 13,113 (— 96)
1932/33 12,915 (—198)
1933/34 12,706 (—209)
1934/35 12,487 ( — 219)
1935/36 12,365 (—122)
1936/37 12,260 (—105)
1937/38 12,129 (—131)
1938/39 11,965 (—164)
1939/40 11,658 (-307)
1940/41 11,058'') (—600)
‘) Uppgift av folkskolans besparingssakkunniga.
De senaste årtiondenas starka nativitetsminskning och de jämsides därmed
verkande befolkningsrörelserna, i första hand inflyttningen från landsbygden
till stadssamhällena, ha nödvändiggjort betydande organisatoriska
ändringar inom folkskoleväsendet, särskilt under 1930-talet. Ett oavbrutet
rationaliseringsarbete har sålunda, underlättat och delvis framdrivet genom
statsmakternas ingripanden, pågått under en följd av år med syfte, jämte
åstadkommandet av skolförbättringar, att anpassa folkskoleväsendets
yttre ram efter det sjunkande barnantalet och de i övrigt förändrade förBihang
till riksdagens protokoll 19\1. 1 sami. Nr 176. 3
Departe
mentschefen.
34
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
hållandena. Det är å andra sidan förklarligt, att rationaliseringsarbetet icke
kunnat hålla jämna steg med nativitetens och befolkningsrörelsernas utveckling.
Vetskapen härom samt nödvändigheten av att i det inträdda krisläget
söka åstadkomma besparingar ha föranlett den översyn av folkskoleväsendets
yttre organisation, som folkskolans besparingssakkunniga lagt
till grund för sitt nu framlagda förslag.
Översynen har verkställts av vederbörande folkskolinspektörer, vilka på
anmodan av de sakkunniga och enligt av dessa givna direktiv envar inom
sitt inspektionsområde undersökt behovet av organisationsändringar under
en tidsperiod av fem år, räknad från och med läsåret 1941/42. Enligt folkskolinspektörernas
förslag — vilka givetvis äro att anse såsom preliminära
— skulle under denna tid sammanlagt omkring 1,620 lärartjänster kunna
indragas, därav 467 avsedda för lärare med folkskollärarexamen och 1,153
för lärare med småskollärarexamen. De sakkunniga betona, att dessa beräkningar
måste anses vara approximativa samt att frågor om organisationsändringar
givetvis skola i de enskilda fallen handläggas i härför fastställd
ordning.
De sakkunnigas utredning synes på ett övertygande sätt ha visat behovet
och lämpligheten av fortsatta och utökade rationaliseringsåtgärder men har
å andra sidan även ådagalagt nödvändigheten av större planmässighet och
enhetlighet i denna verksamhet. I likhet med de sakkunniga finner jag det
erforderligt, att en preliminär plan uppgöres för genomförandet av de organisationsändringar,
som under en lämpligt avvägd tidsperiod böra vidtagas.
En sådan plan skulle, såvitt jag kan finna, för de centrala statsmyndigheterna
möjliggöra en samlad överblick över aktuella organisationsfrågor,
något som måste vara av största värde, därest dessa myndigheter skola
kunna bedöma verkningarna av rationaliseringsarbetet och avväga detsamma
med hänsyn till på frågan inverkande omständigheter av mera allmän
natur. Icke minst viktigt synes vara, att myndigheterna härigenom
erhålla större möjligheter att reglera tempot för rationaliseringsarbetet.
Det förberedande utredningsmaterial, som de sakkunniga samlat, torde
kunna läggas till grund för planläggningsarbetet, som lämpligen synes böra
ankomma på skolöverstyrelsen i samarbete med folkskolinspektörerna och
domkapitlen. En mera fast eller bindande plan är givetvis icke avsedd eller
ens möjlig att åstadkomma, då förutsättningarna för varje enskild organisationsändring,
såsom nyss antytts, böra prövas i vanlig ordning under
hänsynstagande till alla på frågan inverkande, ofta från år till år skiftande
förhållanden.
Den utvidgning av rationaliseringsverksamheten, som sålunda är påkallad,
gör det önskligt, att vissa riktlinjer uppdragas för bedömandet i
varje särskilt fall av frågor av denna art till ledning för de myndigheter —
kommunala såväl som statliga — vilka lia att handlägga dylika ärenden.
Då skolornas organisation främst är beroende av elevantalet, ha de sak -
35
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
kunniga i första hand inriktat sig på att uppställa vissa allmängiltiga regler
rörande antalet lärjungar i läraravdelningarna. I fråga om skolor av A-form
har detta redan skett för innevarande budgetår, och det förutsättes, att
de för dessa gällande reglerna skola erhålla giltighet tills vidare. Häremot
har jag intet att erinra. Motsvarande regler föreslås nu även för övriga
skolformers vidkommande. Såsom allmän regel föreslå de sakkunniga, att
elevantalet icke bör överskrida 20 i mindre folkskolor av D 1-form, 25 i
småskolor av b-form och i folkskolor av B 3-form, 30 på folkskolestadiet i
skolor av B 2-form samt 35 per läraravdelning på folkskolestadiet i skolor av
B 1-form. Vad de sakkunniga och skolöverstyrelsen anfört till stöd för
detta förslag synes mig bärande och jag finner mig böra ansluta mig till
detsamma. Såsom allmängiltiga men i de enskilda fallen icke strängt bindande
synas de angivna reglerna böra, på sätt skolöverstyrelsen framhållit,
tillämpas, varigenom i många fall torde kunna skapas gynnsammare betingelser
för undervisningen även ur pedagogisk synpunkt. Jag kan sålunda
icke lägga avgörande vikt vid de invändningar mot de sakkunnigas förslag
i denna del, som i vissa remissyttranden framställts. I likhet med de sakkunniga
vill jag dock understryka, att de uppställda reglerna böra ha karaktär
av anvisningar och icke av mekaniskt verkande föreskrifter. De angivna
talen få sålunda icke betraktas vare sig såsom maximi- eller minimital utan
böra giva rum för hänsynstagande i särskilda fall till olika på frågan inverkande
omständigheter, exempelvis till de särskilda undervisningsbetingelsema
i skolor på orter med delvis finsktalande befolkning.
De sakkunniga ha ingående uppehållit sig vid de faktorer, vilka — förutom
elevantalet — böra bli föremål för övervägande, innan en organisationsändring
vidtages. Jag kan i huvudsak ansluta mig till de synpunkter,
de sakkunniga därvid framfört, och ämnar här endast angiva några av de
omständigheter, vid vilka jag funnit särskild vikt böra läggas. I likhet med
de sakkunniga finner jag sålunda, att man, då rationaliseringsåtgärder äro
oundvikliga, bör vid deras genomförande eftersträva, att så många barn
som möjligt erhålla undervisning i goda skolformer. Vidare är stor varsamhet
av nöden vid indragning av skolor. Jag vill i detta sammanhang särskilt
framhålla nödvändigheten av försiktighet vid indragning av småskolor av
b-form. Bibehållandet av en sådan skola bör sålunda mången gång kunna
anses försvarligt eller önskligt, även örn lärjungeantalet skulle något understiga
10. Särskild aktsamhet synes även tillrådlig, när det gäller indragning
av skolor i mer avlägsna eller isolerade bygder; de synpunkter på dessa
spörsmål, som flertalet av domkapitlen anlagt, förtjäna det största beaktande.
De sakkunniga lia ifrågasatt uppställande såsom allmän princip vid
behandling av centraliseringsfrågor, att det belopp, som erfordrades för
bestridande av kostnaderna för centraliseringen, borde utgöra allenast en
mindre del av det statsbidragsbelopp, som eljest skulle utgå till avlöning
36
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
åt lärare. Gentemot detta förslag ha erinringar riktats av vissa folkskolinspektörer
samt av skolöverstyrelsen, vilken senare uttalat sig för en formulering
av innebörd, att centraliseringskostnaderna icke borde få överstiga
summan av statsbidragskostnaderna för lärarlöner, underhålls- och
materielbidrag, tjänstebostadsbidrag samt i förekommande fall byggnadsbidrag
för redan befintliga undervisningslokaler, varjämte hänsyn borde få
tagas även till rent kommunala kostnader för lokalunderhåll m. m. För
egen del vill jag framhålla, att prövningen av dessa frågor i varje särskilt
fall bör liksom hittills ankomma på vederbörande myndigheter under beaktande
av alla inverkande omständigheter. Svårigheterna att i detta hänseende
ange några allmännare riktlinjer synas närmast tala för lämpligheten
av att någon grundsats med den av de sakkunniga respektive skolöverstyrelsen
angivna innebörden icke uppställes. Härför tala även de nuvarande
ovissa förutsättningarna — icke minst ur kostnadssynpunkt — för
anordnande av skolskjutsar och inackordering.
Jag kan sålunda i princip ansluta mig till de sakkunnigas förslag till
utvidgning och reglering av rationaliseringsarbetet inom folkskoleväsendet.
Att härvid vissa mindre önskvärda konsekvenser uppstå är beklagligt
men i viss mån oundvikligt. Det lärer sålunda icke kunna undvikas, att
lägre skolformer i ej ringa utsträckning efterträda högre. Jag har redan
framhållit såsom eftersträvansvärt, att centraliseringsåtgärderna åsyfta ett
bibehållande eller upprättande av högre skolformer; i den mån detta av olika
skäl icke låter sig göra, kan det sjunkande barnantalet mången gång likväl
framtvinga en förändring exempelvis av en B 2-skola till en B 3-skola.
Såsom de sakkunniga framhållit, synes besparingsprogrammets genomförande
likväl innebära, att övervägande antalet därav berörda barn komma
i åtnjutande av undervisning i bättre skolformer, och åtgärderna torde därför
kunna sägas i stort sett leda till en skölförbättring. En avgjord vinning
ur pedagogisk synpunkt är den emotsedda minskningen av antalet mindre
folkskolor.
Ett genomförande av den planerade rationaliseringen synes i relativt
ringa omfattning vara beroende av nyanskaffning av skollokaler. Däremot
förutsätter en centralisering nästan undantagslöst anordnande av skolskjutsar
eller inackordering. På grund av tidsläget möta härvid särskilda
svårigheter, vilka, såsom de sakkunniga framhållit, böra föranleda till varsamhet
vid prövning av centraliseringsfrågor, särskilt sådana av större
omfattning.
De sakkunniga ha begränsat sin utredning till att avse en tidsperiod av
fem år, räknad från och med läsåret 1941/42, och i anslutning därtill förutsatt,
att det program, som borde uppgöras på grundval av denna utredning,
skulle i huvudsak realiseras under loppet av denna period. Såsom
37
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
nämnts, beräknas programmets genomförande komma att medföra indragning
av 1,620 tjänster, varav 467 för lärare med folkskollärarexamen och
1,153 för lärare med småskollärarexamen. Då emellertid även andra omständigheter
än skolorganisatoriska förändringar inverka på antalet erforderliga
lärartjänster, beräkna de sakkunniga den totala minskningen efter
femårsperiodens slut icke oväsentligt lägre eller till 1,177 lärartjänster,
varav 438 för lärare med folkskollärarexamen och 739 för lärare med småskollärarexamen.
Skulle folkskolinspektörernas preliminära förslag läggas
till grund, skulle drygt hälften av samtliga tjänster komma att indragas
under läsåret 1941/42 och övriga tjänster under återstoden av femårsperioden.
Redan svårigheterna att under nuvarande förhållanden anordna
skolskjutsar syntes dock enligt de sakkunnigas mening komma att inverka
hämmande på tjänsteindragningarna under periodens början. Med hänsyn
till önskvärdheten att icke åstadkomma alltför stora svårigheter för yngre
och obefordrade lärare borde enligt de sakkunnigas mening vederbörande
myndigheter redan från början inrikta sig på att reglera indragningarna
så, att indragningar, som icke vore särskilt starkt motiverade, uppskötes
till den senare delen av femårsperioden.
Jag är ense med de sakkunniga därom att vid bestämmandet av rationaliseringens
tempo största möjliga hänsyn bör tagas till lärarnas berättigade
intressen. Den av skolöverstyrelsen verkställda utredningen rörande
tillgången och efterfrågan på folk- och småskollärare, av vilken ett sammandrag
lämnats i det föregående, utvisar för närvarande ett läraröverskott
av omkring 500 folkskollärare och nära 400 småskollärarinnor. Ett
genomförande av indragningsprogrammet i den takt, som förutsatts av
folkskolinspektörerna, skulle givetvis åstadkomma en relativt stark ökning
av läraröverskottet under de närmaste läsåren, vilket överskott mot slutet
av femårsperioden skulle komma att hastigt minskas i den mån lärarexaminationen
anpassades efter lärarbehovet. Jag anser mig med hänsyn härtill
böra biträda de sakkunnigas förslag om viss förskjutning av de planerade
tjänsteindragningarna till senare delen av femårsperioden. Till frågan
om begränsning av examinationen vid folk- och småskoleseminarierna återkommer
jag i annat sammanhang. I anledning av vad av lärarorganisationerna
yttrats rörande särskild arbetslöshetsräkning beträffande folk- och
småskollärare vill jag framhålla, att skolöverstyrelsen förklarat sig ha för
avsikt att företaga en utredning rörande arbetslösheten bland dessa lärare,
innan överstyrelsen verkställer den utredning, som skall ligga till grund
för beslut rörande seminarieverksamhetens omfattning läsåret 1942/43.
Lärarorganisationerna ha ifrågasatt en utsträckning av de planerade
åtgärderna över en något längre tidsperiod än fem år. På grund av svårigheterna
att överblicka utvecklingen inom skolväsendet annat än för en
mycket begränsad tidsperiod synes det icke gärna möjligt att nu tillmötesgå
detta förslag. Skulle förutsättningarna för programmets genomförande
38
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
under femårsperiodens lopp undergå väsentliga ändringar, böra dock dessa
givetvis föranleda de jämkningar i programmet, som kunna vara erforderliga.
Frågan om ett uppskov med höjningen av pensionsåldern för folkskollärare
anser jag mig icke böra närmare ingå på, då detta spörsmål i sinom
tid torde komma att anmälas av chefen för finansdepartementet.
Såsom av handlingarna i ärendet framgå, ha de sakkunniga även — utan
att framlägga närmare förslag i ämnet — erinrat örn de icke-ordinarie
lärarnas försämrade ställning samt framhållit önskvärdheten av att åtgärder
vidtagas i syfte att åtminstone i vissa fall förhjälpa lärare med lång
och väl vitsordad tjänstgöring till ordinarie befattning. Då emellertid lärarorganisationerna
gjort särskild framställning i detta ämne, vilken vore
föremål för övervägande genom skolöverstyrelsens försorg, hade de sakkunniga
icke ansett sig böra närmare ingå på detta spörsmål. Sedan beredningen
av detta ärende avslutats, är det min avsikt att anmäla detsamma
för Kungl. Majit och föreslå de åtgärder, som kunna vara påkallade.
Till frågan örn anordnande av särskilda kurser för lärare i syfte att underlätta
deras övergång från högre till lägre skolformer återkommer jag i annat
sammanhang.
Styrelsen för Sveriges folkskollärarförbund har i sitt yttrande över de
sakkunnigas förslag förordat åtgärder för rationalisering av vikarieförmedlingen
i folkskolan, vilken enligt styrelsen syntes böra överlåtas på den
offentliga arbetsförmedlingen med åläggande för skolstyrelserna att vid
behov av vikarier anlita och med skyldighet för lärarna att vid behov av
arbete vända sig till denna förmedling. Detta uppslag synes värt allt beaktande.
Av vikt är emellertid, att icke en anordning genomföres, som förhindrar
en prövning av sökandenas lämplighet som lärare i jämförelse med
andra sökande. Det torde få ankomma på Kungl. Majit att efter ytterligare
utredning meddela de bestämmelser i ämnet, som prövas erforderliga och
lämpliga att föreskriva med hänsyn till vad nyss anförts. Härvid torde böra
övervägas, huruvida icke som villkor för statsbidrag till lärares avlöning
torde, örn så erfordras, böra stadgas skyldighet för skolstyrelse att efterfölja
de bestämmelser, som i angivet hänseende kunna varda meddelade.
De sakkunniga förutsätta, att för genomförandet av det av dem framlagda
förslaget icke erfordras andra författnmgsföreskrifter än en förlängning
av giltigheten av de bestämmelser, som för innevarande budgetår äro
meddelade i kungörelsen 1940: 414 med därtill hörande anvisningar. Till
dessa anvisningar borde dock fogas anvisningar rörande elevantalet även
i lägre skolformer av det innehåll, som framgår av det föregående. De anvisningar,
som härutöver kunde bli erforderliga, borde det få ankomma
på skolöverstyrelsen att meddela. Jag delar för egen del i huvudsak de
sakkunnigas sålunda uttalade uppfattning. Jag vill dock framhålla önskvärdheten
av att de riktlinjer för programmets genomförande, som av
mig i det föregående förordats, på lämpligt sätt delgivas även vederbörande
lokala skolmyndigheter.
39
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 176.
Skolöverstyrelsen har i sitt yttrande över de sakkunnigas förslag ifrågasatt
en ändring av § 2 morn. 3 folkskolestadgan i syfte att främja förändring
av extra ordinarie lärartjänster till ordinarie, där så med hänsyn till distriktets
behov av lärartjänster prövas erforderligt. Då möjligheterna att förflytta
lärare härigenom skulle i någon mån ökas, anser jag mig böra i anslutning
till skolöverstyrelsens förslag förutsätta, att sådan förändring av
tjänster skall kunna ske, där så prövas lämpligt. Därest riksdagen icke
framställer erinran däremot, torde det få ankomma på Kungl. Majit att
utfärda erforderliga bestämmelser i ämnet.
I detta sammanhang ber jag få beröra ett annat spörsmål, som äger
sammanhang med bestämmelserna örn förflyttning av lärare. För närvarande
är ett skoldistrikt skyldigt att utan hinder av gällande bestämmelser
örn tillsättning av folk- och småskollärare mottaga lärare från andra skoldistrikt.
Frågor uppkomma emellertid tid efter annan om förflyttning till
tjänster inom folkskoleväsendet av lärare med folk- eller småskolekompetens
vid speciella undervisningsanstalter, såväl statliga som statsunderstödda.
Jag erinrar exempelvis, att jag vid anmälan av anslagsbehovet för
nästa budgetår till understöd åt högre folkskolor (punkten 153 i 1941 års
åttonde huvudtitel) förklarat mig förutsätta, att skoldistrikt skulle vara
skyldigt att mottaga lärare, som funnes böra förflyttas från högre kommunal
skola. Den minskade verksamheten vid folk- och småskoleseminarierna
kan vidare göra det önskvärt, att skyldighet ålägges skoldistrikt att mottaga
även lärare vid folk- eller småskoleseminariums övningsskola. Understundom
uppkomma även frågor örn förflyttning till tjänster inom folkskoleväsendet
av lärare vid vissa särskilda anstalter, såsom barnhem, skyddshem
och skeppsgosseskolor. Det synes fördenskull önskvärt att införa en
allmängiltig skyldighet för skoldistrikt att efter Kungl. Majits prövning i
varje särskilt fall till befattning vid folkskoleväsendet mottaga lärare, som
befinnas böra förflyttas från tjänster vid statliga eller statsunderstödda
undervisnings- eller andra anstalter. Därest riksdagen icke framställer erinran
mot det anförda, torde det få ankomma på Kungl. Majit att meddela
de föreskrifter i angivna syfte, som må befinnas erforderliga.
Vad de sakkunniga anfört rörande de ekonomiska konsekvenserna av
rationaliseringsprogrammets genomförande har icke givit mig anledning till
erinran.
a. Utvidgad användning av skolhemsinstitntionen.
Enligt kungörelsen 1936: 202 utgår statsbidrag till uppförande och inredning
av skolhemsbyggnader samt till anskaffande av erforderliga inventarier
med belopp, som Kungl. Majit i varje särskilt fall bestämmer.
Skolhemmet skall vara avsett för minst 20 och i regel högst 40 barn. Kostnaderna
för tomt skola bestridas av skoldistriktet. Beviljat statsbidrag får
lyftas med hälften vid byggnadsarbetets påbörjande samt en fjärdedel, då
40
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
byggnaden är under tak. En fjärdedel skall innehållas, till dess byggnaden
blivit avsynad och godkänd. Skoldistrikt, som tilldelats statsbidrag, förpliktas
bland annat att, sedan skolhemmet färdigbyggts och avsynats,
övertaga detsamma samt ansvara för byggnadens och inventariernas vård
och underhåll.
Såsom bidrag till skolhemsbyggnader och deras inredning anvisades av
1919 års lagtima riksdag 240,000 kronor att utgå med 80,000 kronor under
vart och ett av åren 1920—1922. Sedermera anvisades för samma ändamål
för budgetåren 1925/32 sammanlagt 750,000 kronor. Efter ett uppehåll under
budgetåren 1932/36, varunder byggnadsverksamheten dock fortgick
med bidrag av medel, som anvisats för kommunala beredskapsarbeten,
voro för budgetåren 1936/40 anslag ånyo uppförda för ändamålet under
åttonde huvudtiteln med 100,000 kronor under budgetåren 1936/38,
150,000 kronor under budgetåret 1938/39 och 250,000 kronor under budgetåret
1939/40. Av statsfinansiella skäl har anslag för innevarande budgetår
icke anvisats.
Skolöverstyrelsen erinrade i sina den 31 augusti 1940 avgivna anslagsäskanden
för folkundervisningen under budgetåret 1941/42 örn det stora
behovet av ifrågavarande bidragsverksamhet.
Med den spridda bebyggelse, som vore utmärkande för stora delar av
vårt land och i synnerhet de inre delarna av Norrland, vore svårigheterna
att bereda barnen tillfredsställande undervisning under nöjaktiga yttre betingelser
mycket betydande, och inrättande av skolhem tedde sig därför
ofta inom vidsträckta trakter såsom den hart när enda möjligheten att
åstadkomma en efter förhållandena lämplig lösning av organisationsfrågan.
Inom vissa skoldistrikt vöre inrättandet av nya skolhem välbehövligt även
ur den synpunkten, att därigenom skulle möjliggöras en avlastning av den
omfattande inackordering i enskilda hem, som flerstädes vållade stora svårigheter
att ordna på ett tillfredsställande sätt på grund av den begränsade
tillgången på lämpliga inackorderingshem. På grund av de ökade möjligheterna
att indraga skolor med ringa barnantal medförde inrättandet av
skolhem i allmänhet besparingar av lärarlöner och kostnader för skollokaler
m. m. Besparingar finge beräknas uppkomma även i sådana fall, då till
skolhem kunde hänvisas barn, för vilka eljest på grund av föreliggande inackorderingssvårigheter
måste anordnas skolskjutsar, som droge högre
kostnad än den motsvarande inackorderingskostnaden. Överstyrelsen hade
särskilt under senare år förmärkt en tydlig tendens till inrättande av sådana
i förhållande till antalet skjutsade barn kostsamma skolskjutsar.
Med hänsyn till det rådande tidsläget hade överstyrelsen dock icke funnit
sig böra framlägga förslag örn fortsatt medelsanvisning.
Folkskolans besparingssakkunniga ha i sitt förutnämnda betänkande
framhållit sambandet mellan en intensifierad rationalisering av folkskoleväsendet
och behovet av fortsatta bidrag till inrättande av skolhem samt
hemställt om upptagande i riksstaten för nästa budgetår av ett lämpligt
avvägt anslag för ändamålet.
41
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 176.
Skolöverstyrelsens nyssnämnda uttalande och av de sakkunniga från
folkskolinspektörerna inhämtade uppgifter gåve otvetydigt vid handen,
att ett trängande behov av nya skolhem funnes. I sådana fall, då genom
inrättandet av ett skolhem ett antal skolor skulle kunna nedläggas och
barnen från dessa kunde beredas plats i redan befintliga skolor, utan att
alltför stora förändringar i fråga om lärår- och lokalförhållandena vid de
mottagande skolorna behövde vidtagas, torde man sannolikt kunna räkna
med vissa besparingar. Det hade redan sagts, att de förhyrda lokaler, i
vilka många mindre folkskolor vore inrymda, vore av dålig beskaffenhet.
Detsamma gällde även många av skoldistriktens egna skolhus ävensom
beträffande lokaler vid en del andra skolor, som ifrågasattes till indragning.
Därest anordningar, som möjliggjorde skolornas nedläggande, ej kunde
vidtagas, torde det förr eller senare bli nödvändigt att anskaffa nya lokaler
för dessa skolor. Medräknades kostnaderna härför, bleve säkerligen
anordningen med skolhem i regel att föredraga även ur besparingssynpunkt.
Därtill komme, att de nuvarande förhållandena i berörda hänseenden
åtminstone i vissa skoldistrikt syntes vara så otillfredsställande, att
synnerligen starka skäl talade för, att åtgärder vidtoges för avhjälpande
av dessa missförhållanden.
De sakkunniga insåge till fullo, att det under nu rådande ekonomiska
förhållanden icke vore möjligt att helt tillgodose det sålunda konstaterade
behovet av nya skolhemsanläggningar. Det syntes dock kunna ifrågasättas,
om icke skäl kunde anses föreligga för beviljande av anslag till skolhemsbyggnader,
där anordningen medförde besparingar eller i varje fall icke
medförde ökade kostnader för skolväsendet inom respektive skoldistrikt.
För att möjliggöra utgående av dylikt bidrag förordade de sakkunniga,
att lämpligt avvägt anslag måtte för budgetåret 1941/42 anvisas för ifrågavarande
ändamål.
De sakkunniga ansåge sig även böra fästa uppmärksamheten vid ett annat
spörsmål, som berörde skolhemsverksamheten, och som syntes lia en
viss betydelse för rationaliseringsarbetet. De skolhem, som nu funnes eller
planerades, vore avsedda att mottaga barn allenast från de skoldistrikt,
som uppförde skolhemmen. Erfarenheten torde emellertid lia visat, att det
funnes skoldistrikt, där en eller annan obehövlig skola måste bibehållas,
enär skolskjutsar på grund av vägförhållandena eller med hänsyn till kostnaderna
härför icke kunde anordnas och möjligheter för barnens inackordering
saknades, men där förutsättningar icke funnes för uppförande av
skolhem, enbart för distriktets eget behov. Dylika förhållanden vore rådande
icke blott i Norrland utan liven i andra delar av landet, särskilt i vissa
skärgårdsområden. Det syntes kunna ifrågasättas, huruvida icke åtgärder
borde vidtagas för att möjliggöra hänvisning av barn från skolor, som här
åsyftades, till skolhem i annat skoldistrikt. Skoldistrikt, som erhölle bidrag
av statsmedel för uppförande av skolhem, borde sålunda vara skyldigt att
i mån av utrymme och eventuellt mot visst ekonomiskt vederlag i skolhemmet
mottaga även till andra skoldistrikt hörande barn.
Enligt de sakkunnigas mening förefunnes med hänsyn till nyssnämnda
förhållanden även behov av skolhem, till vilka kunde överföras barn från
flera skoldistrikt, alltså ett för olika skoldistrikt gemensamt skolhem. Då
de skolor, vilkas barn komme att överföras till skolhemmet, i regel hade
ett mycket lågt lärjungeantal, skulle genom en sådan anordning ett flertal
skolor kunna nedläggas och ett motsvarande antal lärartjänster bli indragna,
. Då det otvivelaktigt förefunnes behov av skolhemsanläggningar
42
Kungl. Maurts proposition Nr 176.
jämväl av här berörda typ, ville de sakkunniga framhålla lämpligheten av
att denna fråga bleve föremål för närmare utredning.
I remissyttrandena med anledning av de sakkunnigas förslag tillstyrkes
återupptagande på riksstaten av anslag till förevarande ändamål. Skolöverstyrelsen
hemställer sålunda — under hänvisning till att, sedan överstyrelsen
framlagt sina ovannämnda anslagsäskanden, förevarande spörsmål
onekligen genom de sakkunnigas förslag om rationaliseringsåtgärder
kommit i ett nytt läge — att för budgetåret 1941 /42 ett anslag
av 200,000 kronor måtte anvisas för ändamålet, avsett för inrättande av två
skolhem.
I skrivelse den 6 februari 1941 har skolöverstyrelsen sedermera hemställt,
att såsom bidrag till uppförande och inredning av ett skolhem måtte å tillläggsstat
för innevarande budgetår anvisas ett belopp av
97,600 kronor.
Sedan skolöverstyrelsen med omförmälda skrivelse den 31 augusti 1940
avgivit anslagsäskanden för budgetåret 1941/42 hade svårigheterna att på
ett tillfredsställande sätt ordna skolundervisningen för barn från indragna
skolor och i allmänhet för barn, vilka hade sina hem långt från platser, till
vilka skolor vore förlagda, ökats i högst betydande omfattning till följd
av olika med de rådande tidsförhållandena sammanhängande omständigheter.
Beträffande särskilt inackordering av skolbarn vöre det för närvarande
mångenstädes omöjligt att finna för ändamålet lämpliga enskilda
hem, som vore villiga att för rimlig kostnad mottaga skolbarn till inackordering.
Detta vore till huvudsaklig del beroende på stegringen i levnadsomkostnaderna
i förening med gällande ransoneringsbestämmelser.
Efter att ha erinrat örn att överstyrelsen i sitt yttrande över de sakkunnigas
förutnämnda förslag hemställt om anvisande för nästa budgetår
av ett anslag av 200,000 kronor för ifrågavarande ändamål, har överstyrelsen
vidare anfört:
Med hänsyn till vikten av att den rationalisering av folkskoleväsendet,
som vore och kunde bli anbefalld, icke i större eller mindre omfattning
äventyrades på grund av bristande möjligheter att på ett tillfredsställande
sätt sörja för undervisningen av sådana barn, som antingen bodde så avlägset
från skola, att de fördenskull måste inackorderas för undervisning,
eller tillhörde skolor, som på grund av ringa barnantal borde indragas, och
vilka barn därför måste hänvisas till andra skolor, ansåge överstyrelsen,
att det ur centraliserings- och därmed även åtminstone till viss del ur besparingssynpunkter
skulle vara mycket fördelaktigt, örn anslag till uppförande
av något skolhem kunde beviljas redan för budgetåret 1940/41.
Hos överstyrelsen funnes för närvarande ansökningar från Burträsks
och Junsele skoldistrikt om statsbidrag till uppförande av nya skolhem.
Vidare hade Ströms skoldistrikt genom utsedda delegerade, som besökt
överstyrelsen, meddelat, att behov förelåge av ett skolhem i Strömsund.
Någon ansökning hade dock ännu ej inkommit från detta skoldistrikt. Ansökningar
förelåge dessutom örn statsbidrag till vissa ombyggnads- och
43
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
moderniseringsarbeten vid skolhemmet i Kåbdalis i Jokkmokks skoldistrikt
och vid skolhemmet i Arvidsjaurs kyrkby i Arvidsjaurs skoldistrikt.
Överstyrelsen hade efter granskning av samtliga ifrågavarande ansökningar
funnit sig böra för närvarande tillstyrka den av Burträsks skoldistrikt
gjorda framställningen.
Det förelåge stort behov av ett skolhem i Burträsk, och tillkomsten av
ett sådant skulle verksamt bidraga till skolväsendets snabba centralisering
och förbilligande genom minskning i utgifterna för lärarlöner, skollokaler,
skolskjutsar och inackorderingar i enskilda hem. Skoldistriktet, som ansåge
att behovet av det föreslagna skolhemmet vore synnerligen trängande, hade,
enligt vad överstyrelsen under hand inhämtat, för avsikt att. omedelbart
igångsätta byggnadsföretaget, om statsbidrag i begärd omfattning, erhölles.
Länsstyrelsen i Umeå hade förklarat sig icke ha något att erinra mot
bifall till den gjorda framställningen.
Den sammanlagda kostnaden för skolhemsbyggnaden med inventarier
beräknade överstyrelsen till 122,000 kronor. Överstyrelsen ville tillika föreslå,
att det statsbidrag, som finge utgå till byggnadsföretaget, bestämdes till
80 procent av totalkostnaden, dock högst 97,600 kronor.
Såsom skolöverstyrelsen och de sakkunniga framhållit, föreligger ett
stort behov av nya skolhem, särskilt i övre Norrland. Svårigheterna att
anordna inackordering av skolbarn och skolskjutsar för skolpliktiga barn
ha ökats på ett sätt, som icke kunnat förutses. Den föreliggande utredningen
rörande fortsatta rationaliseringsåtgärder inom folkskoleväsendet
har visat betydelsen av att skolhem i ökad utsträckning användas i stället
för skolskjutsar eller inackordering i enskilda hem. Med hänsyn härtill föreligga
enligt min mening starka skäl för ett återupptagande av denna
bidrags verksamhet.
Skolöverstyrelsens förslag innebär, att anslag för ändamålet böra anvisas
såväl för innevarande som för nästa budgetår med tillhopa 297,600 kronor.
De skäl, som av skolöverstyrelsen anförts för medelsanvisning redan under
innevarande budgetår, finner jag bärande. Jag föreslår, att medel anvisas
på tilläggsstat II för budgetåret 1940/41 såsom reservationsanslag (B),
att disponeras efter den särskilda prövning, som förutsättes skola i allmänhet
föregå ianspråktagandet av de på denna stat uppförda byggnadsanslagen.
Anslaget torde böra bestämmas till i avrundat tal 300,000 kronor.
Enligt gällande bestämmelser ankommer det på Kungl. Majit att, örn
riksdagen för ändamålet anvisat medel, pröva föreliggande ansökningar
och fatta beslut om statsbidrag för varje särskilt fall. Jag anser mig därför
icke böra i detta sammanhang ingå på ett bedömande av de föreliggande
framställningarna om bidrag till skolhemsbyggnader utan anhåller att framdeles,
därest erforderliga medel anvisas av riksdagen, få efter vederbörlig
beredning av ärendet ånyo anmäla detsamma för Kungl. Majit. I anslutning
till vad de sakkunniga i ämnet anfört vill jag uttala, att i allmänhet
sådana byggnadsföretag böra vid fördelningen av de tillgängliga anslagsmedlen
tillerkännas förtursrätt, som kunna vara ägnade att nedbringa det
Departe
mentschefen.
44 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
allmännas utgifter för skolväsendet eller i varje fall icke medföra en ökning
av dessa utgifter.
Såsom av handlingarna i ärendet framgår, ha genom skolöverstyrelsens
försorg utarbetats skissritningar till en helt ny typ av skolhemsbyggnader,
innebärande en förenklad planlösning och en begränsning av byggnadsvolymen.
Dessa ritningar torde böra underkastas granskning genom 1940
års civila byggnadsutredning.
De sakkunniga ha framhållit såsom önskvärt, att skoldistrikt, vilka med
bidrag av statsmedel anordnat skolhem, åläggas skyldighet att, där så
prövas lämpligt, i mån av utrymme i skolhemmet mottaga barn även från
annat skoldistrikt, eventuellt mot visst ekonomiskt vederlag. Ett genomförande
av detta förslag synes kunna i hög grad underlätta strävandena
att i de trakter, där skolhem uppföras med understöd av statsmedel, på
ett ändamålsenligt sätt ordna skolväsendet. Förslaget biträdes därför av
mig. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela de föreskrifter
i ämnet, som kunna befinnas erforderliga för vinnande av det avsedda
syftet.
Vad de sakkunniga anfört rörande anordnande av skolhemsanläggningar,
gemensamma för två eller flera skoldistrikt, synes av samma skäl
förtjäna att närmare övervägas. Åt skolöverstyrelsen torde böra uppdragas
att verkställa utredning i detta hänseende och framlägga förslag i ämnet.
3. Skoldistriktsindelningen lii. m.
Gällande bestämmelser m. m.
Varje territoriell kyrkoförsamling utgör i regel ett skoldistrikt. Undantag
utgöras av de fall, då Kungl. Maj:t enligt 1 § lagen den 6 juni 1930
om församlingsstyrelse förordnat, att församling skall vara delad i skilda
skoldistrikt eller att två eller flera församlingar eller delar därav skola
bilda kyrklig samfällighet, d. v. s., såvitt angår folk- och fortsättningsskolväsendet,
utgöra ett skoldistrikt. Kyrklig samfällighet kan ej bildas med
mindre församlingarna samtyckt därtill eller åtgärden finnes vara påkallad
av betydande allmänt behov. För närvarande finnas ett 70-tal kyrkliga
samfälligheter, somliga för vården av enbart kyrkliga angelägenheter, andra
för vården av såväl dessa angelägenheter som folk- och fortsättningsskolväsendet.
Vanligen består den kyrkliga samfälligheten av en mindre stad
och angränsande landsförsamling eller av alla församlingarna i en större
stad eller på landet av moder- och kapellförsamling. I undantagsfall har
kyrklig samfällighet bildats enbart för vården av folk- och fortsättningsskolväsendet.
Något fall, där kyrklig samfällighet tillkommit utan samtycke
från församlingarna, torde ej ha förekommit (jfr även den vid konstitutionsutskottets
utlåtande 1939:5 fogade bilagan).
45
Kungl. Marits ''proposition Nr 176.
Folk- och fortsättningsskolväsendet var tidigare städse församlingens (den
kyrkliga kommunens) angelägenhet. I lands- eller stadskommun, som sammanfaller
med skoldistrikt och där fullmäktige finnas, utgör emellertid folkoch
fortsättningsskolväsendet numera den borgerliga kommunens angelägenhet.
Då fullmäktige finnas i alla städer och i landskommuner med mer
än 700 invånare, är vidare folk- och fortsättningsskolväsendet en församlingsangelägenhet
endast i små landskommuner eller i församlingar, som
bestå av mer än en kommun.
Ändring i kommunal indelning, som ju även medför ändring i skoldistriktsindelningen,
regleras genom lagen den 13 juni 1919 om ordning och
villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning. För att en sådan
ändring skall kunna komma till stånd måste antingen fördelar vinnas för
den kommunala förvaltningen eller lättnad eller utjämning i kommunala
bördor, eller ock ändringen främja den ekonomiska utvecklingen inom
orten eller eljest medföra gagn. Motsätter sig kommun ifrågasatt ändring
i kommunal indelning och skulle ändringen medföra avsevärd olägenhet
för kommunen, må ändring komma till stånd, endast då den finnes vara
påkallad av betydande allmänt behov. Såsom exempel härpå nämnes i första
hand det fall, då oregelbundenhet i rikets indelning eller annat förhållande
vållar hinder eller olägenhet i allmänna ärendens behandling eller i tillgodoseende
av kommunens behov och ändring i kommunal indelning skulle
undanröja eller avsevärt minska angivna missförhållanden. Beslutanderätten
i dessa ärenden tillkommer Kungl. Majit. I praktiken har denna lag
huvudsakligen vunnit tillämpning vid inkorporeringar, d. v. s. utbrytning
av visst område från landskommun för att läggas till angränsande stadskommun.
Slutligen må nämnas, att skoldistrikt enligt lagen den 13 juni 1919 om
kommunalförbund ha möjlighet att sammansluta sig till kommunalförbund
(skolförbund) för vården av angelägenhet, som avses i folkskolestadgan.
Ansökan härom skall göras hos länsstyrelsen, som sedermera har att fastställa
förbundsordning. För att sådant förbund skall komma till stånd
kräves emellertid, att skoldistrikten enats om antagande av förbundsordning.
Det har visat sig, att skoldistrikten äro ytterst obenägna att bilda
skolförbund.
Frågan örn bildande av kommunalförbund för tillgodoseende av rationaliseringskrav
inom folkskoleväsendet har varit föremål för riksdagens uppmärksamhet.
Sålunda framhöll 1927 års riksdag (skrivelse nr 296), att
det för beredande av utökade möjligheter till indragning av skolor och skolavdelningar
vore av stor vikt, att frågan örn inrättande av kommunalförbund
för tillgodoseende av skolväsendets krav mera beaktades. I anledning
härav framlade skolöverstyrelsen år 1930 ett förslag, som innebar att
folkskolinspektörerna skulle tillerkännas rätt att taga initiativ till bildande
46
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 176.
av kommunalförbund för skolväsendets tillgodoseende. Förslaget ledde
emellertid icke till något positivt resultat, huvudsakligen beroende på, förutom
att dess realiserande ansågs komma att få ringa praktisk betydelse
för syftemålets främjande, att någon författningsändring i ämnet icke borde
komma till stånd med hänsyn till det inom skatteutjämningsberedningen
då pågående arbetet. En utförlig redogörelse härutinnan har lämnats i propositionen
1932:77, sid. 101 ff. Skatteutjämningsberedningen framlade
sedermera i sitt principbetänkande (statens offentliga utredningar 1933: 4,
sid. 63 ff.) ett förslag, enligt vilket den nuvarande skoldistriktsindelningen
helt skulle slopas. Skoldistriktet skulle i stället sammanfalla med landstingsområdet
och bestämmanderätten i frågor rörande skolväsendets organisation
m. m. förbehållas staten. Ej heller detta förslag har lett till några
åtgärder.
Vidare må erinras om att 1939 års lagtima riksdag (skrivelse nr 387)
hemställt, att Kungl. Majit ville föranstalta om utredning, med beaktande
av de av konstitutionsutskottet i dess vid skrivelsen fogade betänkande
nr 18 anförda synpunkterna, av frågan örn ändrad kommunal lagstiftning,
syftande till en rationell kommunal indelning. I utskottsutlåtandet hade
anförts bland annat, att det förevarande spörsmålet visserligen till en del
redan vore under övervägande inom vissa statliga kommittéer, främst kommunalskatteberedningen
och socialvårdskommittén, men dessa kunde, med
de för dem nu givna direktiven, icke pröva föreliggande fråga annat än ur
vissa speciella synpunkter, vilket icke kunde vara tillräckligt för en lösning
av ett så invecklat och omfattande spörsmål som det förevarande. I
I 1 § lagen om församlingsstyrelse stadgas, att varje församling äger att
själv vårda folk- och fortsättningsskolväsendet i församlingen, såvitt icke
handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer annan.
Nämnda förbehåll torde icke innebära, att församlingens skolväsen skulle
kunna handhavas av annan församling. Ej heller åsyftas därmed de fall,
då skolväsendet ankommer på den borgerliga kommunen. Av förarbetena
till lagen framgår nämligen, att uttrycket tillkommit för att överensstämmelse
skulle vinnas med lagarna om kommunalstyrelse på landet och i stad
och närmast avsåg de fall, då en kyrklig angelägenhet inom församlingen
ankom på kyrkoherden eller någon offentlig myndighet.
Med detta stadgande korresponderar folkskolestadgans § 1 mom. 2, som
är av följande lydelse:
»I varje skoldistrikt såväl i stad som på landet skall finnas en eller, där
förhållandena sådant påkalla och medgiva, flera folkskolor.
Där förhållandena sådant påkalla och medgiva, skola jämväl småskolor
inrättas till det antal, som finnes behövligt.»
47
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
Vidare må erinras om bestämmelsen i § 6 mom. 3 folkskolestadgan, enligt
vilken skoldistriktet efter förordnande av vederbörande domkapitel är
skyldigt att i viss skola till undervisning mottaga barn från annat skoldistrikt
eller låta barn, tillhörande skoldistriktet, åtnjuta undervisning i
annat skoldistrikts skola under förutsättning, dels att det allmännas kostnader
för skolväsendet därigenom nedbringas eller barnens skolvägar mer
avsevärt förkortas, dels att undervisningen i de skoldistrikt, åtgärden berör,
icke lider påtagligt men. Det mottagande skoldistriktet kan därvid tillerkännas
ersättning av det skoldistrikt, barnen tillhöra, för ökade löpande
omkostnader till följd av anordningen.
Sistnämnda stadgande torde ursprungligen ha avsett sådana fall, då
fråga varit om att hänvisa enstaka barn vid någon av distriktets skolor
eller i undantagsfall samtliga barn vid någon av dessa skolor. På senare
tid har emellertid Kungl. Majit i några fall medgivit, att skoldistrikt,
inom vilket endast en folkskola upprätthålles, finge, utan hinder av bestämmelserna
i § 1 mom. 2 folkskolestadgan, tills vidare nedlägga denna skola.
Härvid har givetvis förutsatts, att de skolpliktiga barnen vid skolan erhölle
undervisning i skolor inom angränsande skoldistrikt. Vidare har föreskrivits,
att skolrådet i det skoldistrikt, som barnen i fråga tillhöra, skall
upprätta förteckning över samtliga skolpliktiga barn inom distriktet (jfr
folkskolestadgan § 36 mom. 1) samt övervaka barnens skolgång och i hithörande
ärenden fatta beslut (jfr folkskolestadgan § 44 mom. 2). I alla
dessa fall ha de skoldistrikt, som berörts av anordningen, varit ense om
densamma. Intet fall har sålunda förekommit, där Kungl. Majit mot skoldistriktets
bestridande föreskrivit sådan organisation, att distriktet därigenom
kommit att bliva utan folkskola. Frågan om meddelande av dylik
föreskrift även i sistnämnda fall har emellertid aktualiserats genom några
ärenden, vilka för närvarande äro beroende av Kungl. Majits prövning. I
alla dessa har folkskolinspektören gjort framställning hos domkapitlet om
indragning av ett skoldistrikts enda folkskola respektive småskola. Här må
endast nämnas, att såväl invånarantalet i de skoldistrikt, som motsatt sig
anordningen, som barnantalet i de skolor, varom här är fråga, är mycket
lågt. Invånarantalet överstiger i intet fall 300 och utgör i ett skoldistrikt
endast omkring 100.
De sakkunniga.
De sakkunniga lia framhållit, att såväl skoldistriktsindelningen som bestämmelserna
örn skolväsendets organisation i en del fall om ej helt omintetgjorde
så dock betydligt försvårade vidtagandet av rationaliseringsåtgärder,
som redan nu vore aktuella eller kunde väntas framdeles bli erforderliga.
De nuvarande bestämmelserna förorsakade ofta en överorganisation
av skolväsendet, vilken medförde onödiga kostnader för staten och
kommunerna för eljest obehövliga såväl lärartjänster som skollokaler.
48
Kungl. Marits proposition Nr 176.
En ändring vore motiverad även ur den synpunkten, att en sammanslagning
av skoldistrikt till större enheter skulle medföra en förenkling i fråga
örn förvaltningsuppgifternas fullgörande och ett förbilligande av kostnaderna
härför och därjämte kunde Ira en viss betydelse i skatteutjämningsliänseende.
Med denna utvidgning av frågan komme man emellertid in på
ett mera omfattande spörsmål, nämligen hela det primärkommunala indelningsproblemet,
som länge varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet.
Sammanfattningsvis framhålles, att frågan örn ändrad skoldistriktsindelning
måste anses utgöra ett detalj spörsmål av ett större f rågekomplex
och torde böra lösas i samband med frågan om ändrad kommunal indelning,
avseende även andra förvaltningsområden än folkskoleväsendet. Under sådana
förhållanden ha de sakkunniga icke ansett sig böra närmare ingå på
ifrågavarande spörsmål.
Beträffande möjligheterna att sammanslå skoldistrikt
enligt gällande bestämmelser framhålla de sakkunniga, att
anledningen till att stadgandena om bildande av kyrklig samfällighet och
kommunalförbund i jämförelsevis ringa omfattning vunnit tillämpning beträffande
sådana fall, då åtgärderna syftat till att åstadkomma ändrad
skoldistriktsindelning, sannolikt varit, att förordnande örn dylik samhällsbildning
på grund av gällande lagbestämmelser och hittills tillämpad praxis
föreskrivits i regel endast då de därav berörda församlingarna, kommunerna
eller skoldistrikten samtyckt.
Med hänsyn till på folkskoleväsendets område numera rådande förhållanden
skulle det måhända kunna ifrågasättas, huruvida icke skäl kunde
anses föreligga för vidtagande av sådan ändring i nu gällande lagbestämmelser,
att Kungl. Majit även i de fall, då så nu icke kunde ske, skulle äga
befogenhet att också mot vederbörandes bestridande förordna om ändrad
skoldistriktsindelning. De sakkunniga hade övervägt frågan härom men
funnit sig icke böra förorda en dylik åtgärd. Det torde nämligen kunna
förväntas, att frågan om ändrad skoldistriktsindelning komme att ingå i
den av 1939 års riksdag begärda utredningen, och det syntes icke böra
ifrågakomma att ett — om än betydelsefullt — detaljspörsmål brötes ut
ur sitt rätta sammanhang och gjordes till föremål för särskild utredning.
Det vore även troligt, att, efter hand som barnantalet i skolorna sjönke i
sådan omfattning, att en omorganisation av skolväsendet vore ofrånkomlig,
skoldistrikten själva skulle inse nödvändigheten av en sammanslagning av
intill varandra belägna skoldistrikt.
Beträffande stadgandet i § 1 mom 2. folkskolestadgan
(jfr ovan) ha de sakkunniga anfört:
Nämnda stadgande innebure, i vad detsamma avsåge egentlig folkskola,
väl närmast ett åläggande för varje skoldistrikt att upprätthålla minst en
folkskola. Denna kategoriska föreskrift torde ha varit påkallad av de förhållanden,
som varit rådande på den tid, då denna bestämmelse tillkom.
Det gällde då att genom ett ofrånkomligt påbud tillgodose de angelägnaste
behoven i fråga om folkundervisningen. Numera vore förhållandena sådana,
att ett dylikt påbud icke blott kunde anses obehövligt utan det vore, i
49
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 176.
vissa fall, även till hinder för skolväsendets rationella ordnande. Det kunde
också sägas, att bestämmelsen, som ursprungligen avsetts att innebära ett
åläggande, numera av skoldistrikten närmast uppfattades så, att de genom
densamma tillförsäkrades en rättighet.
Ät bestämmelsen torde i allmänhet givas den tolkningen, att minst en
egentlig folkskola måste finnas inom varje skoldistrikt, men att småskoleavdelning
ej ovillkorligen behövde vara inrättad. Det vore emellertid uppenbart,
att bestämmelsen, även örn den tillämpades i enlighet med sagda
tolkning, med nuvarande lydelse komme att i vissa fall utgöra hinder för
genomförandet av en rationell skolorganisation.
År 1938 funnes 160 landskommuner med en folkmängd av högst 300 och
169 med en folkmängd av 300—400. Med nuvarande låga födelsetal kunde
det inträffa, att i skoldistrikt, som sammanfölle med en av dessa mindre
kommuner, barnantalets storlek icke motiverade upprätthållandet av en
skola av andra B-formen med folk- och småskoleavdelning men å andra
sidan vore för högt för att skolan lämpligen skulle kunna anordnas enligt
B 3-formen. I en del sådana fall kunde det ur såväl ekonomisk som pedagogisk
synpunkt vara påkallat att bibehålla den egentliga folkskolan som
B 2-skola samt överföra småskolans barn till skola i närgränsande skoldistrikt,
varigenom en småskollärartjänst kunde indragas. Det torde få förutsättas,
att en dylik anordning vore förenlig med innebörden i ovannämnda
bestämmelse. Men det inträffade icke så sällan, att barnantalet i ett
skoldistrikt icke ens motiverade upprätthållandet av en skola av B 3-form.
Den lämpligaste och för övrigt enda rationella anordningen i dylika fall
vöre, att skolan nedlades och barnen hänvisades till sådan närbelägen skola
1 annat skoldistrikt, där barnen kunde beredas plats. För genomförandet
av en sådan anordning syntes emellertid § 1 mom. 2 folkskolestadgan utgöra
hinder. Vederbörande statliga organ torde i varje fall icke äga befogenhet
att medgiva undantag från stadgandet, att minst en folkskola
skulle finnas i varje skoldistrikt, och ännu mindre föreskriva, att ett skoldistrikts
enda folkskola skulle nedläggas.
För att erhålla kännedom om möjligheterna att indraga
lärartjänster inom dessa små skoldistrikt ha de sakkunniga, anmodat
folkskolinspektörerna att lämna särskilda uppgifter härom. Av inspektörernas
redogörelser inhämtas följande:
Inom 20 skoldistrikt vore lärjungeantalet så lågt, att skoldistriktets enda
skola beräknades kunna indragas under den tid, undersökningen avsåge.
Härigenom skulle bo folkskollärartjänster och 3 småskollärartjänster kunna
indragas. Barnen i dessa skolor kunde mottagas i närbelägna skolor i andra
skoldistrikt utan att nya lärartjänster där behövde inrättas. De skolskjutsanordningar,
som bleve erforderliga, beräknades draga en kostnad av omkring
15,500 kronor. Indragning av 5 lärartjänster kunde ske utan anlitande
av skolskjutsar. I ett skoldistrikt, diir för närvarande funnes två
B 3-skolor, förelåge möjlighet att indraga båda dessa skolor och därmed
2 folkskollärartjänster. Skolskjutskostnaderna beräknades uppgå till omkring
2,500 kronor. Genom indragning av ifrågavarande tjänster uppkomme
en årlig besparing för statsverket av omkring 110,000 kronor. Det kunde
tilläggas, att flertalet av de lärjungar, som berördes härav, komme att
hänvisas till skolor av högre skolform.
Ytterligare 20 skoldistrikt funnes, i vilka samtliga lärartjänster genom
Bihang till riksdagens protokoll lolli. 1 sami. Nr 170. 4
50
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
vidtagande av vissa rationaliseringsåtgärder skulle kunna indragas. Dessa
åtgärder komme emellertid att kräva inrättandet av ett antal nya lärartjänster
vid en del av de skolor i andra skoldistrikt, till vilka barnen skulle
hänvisas. Vidare bleve det erforderligt att genom ny- eller tillbyggnad av
skolhus anskaffa ett antal nya skollokaler. Ä andra sidan vore i flera av de
skoldistrikt, där skolorna skulle indragas, skolhusen av så dålig beskaffenhet,
att nybyggnader syntes vara erforderliga. Den årliga besparingen för
statsverket bleve i dessa fall jämförelsevis obetydlig. Däremot vunnes avsevärt
förbättrade skolformer, i det att de nu befintliga B 2- och B 3-skolorna
komme att ersättas av i flertalet fall Bl- och i några fall A-skolor.
Då det icke kunde anses antagligt, att ifrågavarande centraliseringsanordningar
kunde komma till stånd under närmaste femårsperiod, hade de nu
berörda fallen icke redovisats i de förut lämnade kostnadsuppgifterna.
I syfte att underlätta folkskoleväsendets rationalisering i sådana fall, då
omorganisationen medför nedläggande av ett skoldistrikts enda skola, förorda
de sakkunniga, att till § 6 folkskolestadgan fogas ett nytt moment,
som erhåller sådan lydelse, att den jämlikt mom. 3 i nämnda paragraf skoldistrikten
åliggande skyldigheten (jfr ovan sid. 47) må kunna bestämmas
att omfatta samtliga skolpliktiga barn inom ett skoldistrikt. Till stöd härför
har åberopats följande:
Stadgandet i § 6 mom. 3 folkskolestadgan torde ursprungligen ha avsett
sådana fall, då det varit fråga om att hänvisa enstaka barn från en skola
till en annan och icke en skolas eller läraravdelnings hela lärjungeantal
(jfr propositionen 1932: 77, sid. 89 ff.). I varje fall torde stadgandet hittills
lia tillämpats enligt denna princip. Detta uteslöte ej, att i ett eller annat
fall ett skoldistrikt förklarat sig villigt till och haft möjlighet att för undervisning
i distriktets skolor mottaga så många barn från ett annat skoldistrikt,
att därigenom en läraravdelning kunnat indragas, vilket i förekommande
fall jämväl haft till följd en skolas nedläggande. Vidtagandet av en
dylik åtgärd kunde icke heller anses vara stridande mot ifrågavarande
stadgande. Vad som i detta sammanhang särskilt borde understrykas vore
emellertid, att domkapitlet icke ägde befogenhet att med stöd av nuvarande
bestämmelser i folkskolestadgan vare sig medgiva eller föreskriva
sådan anordning, att ett skoldistrikt därigenom komme att bli utan folkskola.
Förhållandena syntes nu påkalla sådan författningsändring, att domkapitlens
befogenhet vidgades och att den skoldistrikten åliggande skyldigheten
kunde bestämmas att omfatta samtliga skolpliktiga barn inom
ett skoldistrikt. I samband därmed borde jämväl § 1 mom. 2 i folkskolestadgan
erhålla ändrad lydelse.
I regel torde i de fall, då en skola indroges, skolskjutsanordningar eller
inackordering av skolbarn bli erforderliga. Statsbidrag härtill komme väl
även att sökas. Den omständigheten, att dylikt statsbidrag till skolskjutsar
eller inackordering avsåge att möjliggöra barnens undervisning inom annat
skoldistrikt än det, som ingåve ansökan därom, syntes icke böra utgöra
hinder för utgående av statsbidrag i åsyftade fall. De nuvarande statsbidragsbestämmelserna
torde också utan ändring kunna tillämpas även beträffande
här ifrågavarande anordningar.
Framställningar rörande hänvisning av samtliga skolpliktiga barn inom
ett skoldistrikt till ett annat borde handläggas av domkapitlet, då de skoldistrikt,
vilka berördes av anordningen, förklarade sig icke lia något att er
-
51
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
inra mot densamma. Skäl kunde visserligen anföras för att dylik framställning
bleve föremål för prövning och avgörande av central myndighet och
i så fall av skolöverstyrelsen. Då det emellertid här vore fråga om endast
sådana fall, där vederbörande skoldistrikt vore ense om att anordningen
borde vidtagas och domkapitlets beslut närmast innebure ett godkännande
av en mellan skoldistrikten träffad överenskommelse, syntes övervägande
skäl tala för att framställningar, som här avsåges, prövades och avgjordes av
vederbörande domkapitel.
Annorlunda bleve förhållandet i sådana fall, då skoldistrikten motsatte
sig genomförandet av anordningen, och ett åläggande sålunda måste ske.
En sådan åtgärd innebure ett mycket starkt ingripande i skoldistriktens
rätt att bestämma över sitt skolväsen. Särskilt gällde detta beträffande de
skoldistrikt, från vilka samtliga folkskolpliktiga barn överfördes och som
därefter komme att sakna egen folkskola. Med hänsyn härtill hade de sakkunniga
funnit sig böra förorda, att framställningar, som avsåge dylika fall,
skulle bli föremål för Kungl. Maj:ts prövning och avgörande.
Beträffande frågan om ersättning åt skoldistrikt, som
mottager barn från annat skoldistrikt, lia de sakkunniga
kommit till den uppfattningen, att det med hänsyn till de skiftande
förhållanden, som framträda vid organisationsförändringar, vilka påkalla nu
ifrågavarande anordningar, icke är möjligt att uppgöra detaljerade bestämmelser
för reglering av i förekommande fall utgående ersättning. Frågan örn
ersättningens storlek måste därför prövas under hänsynstagande till i varje
särskilt fall föreliggande omständigheter. Därvid borde tillämpas de principer,
varpå nuvarande bestämmelser i här berörda avseende vore grundade.
Beträffande de av de sakkunniga i detta hänseende framförda synpunkterna
torde få hänvisas till betänkandet, sid. 58 ff.
Remissyttranden.
Skolöverstyrelsen har erinrat, att folkskolinspektörerna icke framställt
några erinringar mot de sakkunnigas förslag i denna del.
I vissa yttranden, där frågan upptagits till närmare granskning, hade
behovet av en annan skoldistriktsindelning än den nuvarande understrukits.
Hörande skoldistriktens benägenhet att själva inse nödvändigheten av
en koncentrering till större enheter hade man inga större förhoppningar,
och önskvärdheten av att frågan örn en rationell kommunal indelning
skyndsamt upptoges till utredning hade framhållits. En folkskolinspektör
hade påpekat, att det vid barns hänvisning till annat skoldistrikt icke
endast kunde ifrågakomma ökning i omkostnaderna för det mottagande
distriktet. Även det avlämnande skoldistriktet kunde — frånsett den skatteförlust,
som uppkomme genom lärartjänstens indragning — få vidkännas
ekonomiskt avbräck, t. ex. genom anordnandet av skolskjutsar, för vilken
kostnad distriktet borde hållas skadeslöst.
För egen del har skolöverstyrelsen betonat, att frågan örn en ny skoldistriktsindelning
allt mer trängde till en lösning. Skolväsendets såväl organisation
som administration krävde numera av praktiska och ekonomiska
skäl en indelning, som uteslöte möjlighet för ett befolkningsområde nied ett
52
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
eller ett par hundratal invånare att utgöra eget skoldistrikt. Det vore möjligt,
att denna fråga vore ett detaljspörsmål i ett större frågekomplex, vilket
icke kunde lösas annat än i samband med frågan om ändrad kommunal
indelning, avseende även andra förvaltningsgrenar än folkskoleväsendet,
något som överstyrelsen dock för sin del icke kände sig helt övertygad
om. Skulle så dock anses vara fallet, vore det med hänsyn till landets
skolekonomiska intressen starkt av nöden, att spörsmålet snarast upptoges
i hela dess vidd.
Bestämmelserna i folkskolestadgan om de provisoriska anordningar, som
tills vidare måste tillämpas för åstadkommande av en mera rationell skolorganisation,
måste emellertid kompletteras i den riktning, som de sakkunniga
föresloge och som skulle möjliggöra ordnandet av gemensamt skolväsen
för ett eller flera skoldistrikt i större utsträckning än för närvarande
kunde ske. Härvid syntes emellertid böra beaktas, att ej blott det mottagande
utan även det avlämnande skoldistriktet skulle kunna hållas
skadeslöst för eventuella, av gemensamheten förorsakade kostnader. I övrigt
uttalade överstyrelsen sin anslutning till de sakkunnigas förslag örn stadgeändring
i här berörda hänseende.
Statskontoret har lämnat de sakkunnigas förslag utan erinran.
Domkapitlen ha icke i huvudsak framställt erinringar mot de sakkunnigas
förslag. Flertalet av dem ha emellertid, såsom redan av det föregående
framgår, understrukit vikten av att stor försiktighet iakttages vid indragning
av skoldistrikts enda skola. Vidare framhålles, att hänsyn bör tagas
till de ekonomiska uppoffringar, som ett skoldistrikt ofta gjort för sin skola.
Några domkapitel ha även påpekat riskerna för avfolkning genom skolindragningarna.
Domkapitlet i Västerås har ansett, att indragning av ett
skoldistrikts enda skola ej borde ske mot församlingens önskan, med mindre
barnantalet vore särskilt lågt, t. ex. varaktigt understege åtta. Domkapitlet
i Göteborg har icke velat motsätta sig de sakkunnigas förslag i och för sig
men har funnit det ur den kommunala självstyrelsens synpunkt olyckligt
och otillbörligt, örn därigenom ett skoldistrikt skulle berövas allt inflytande
beträffande barnens skolgång. Vid behov av indragning av ett distrikts
enda skola borde i stället först undersökas möjligheten av att sammanslå
vederbörande kommun med annan kommun till ett gemensamt
skoldistrikt, varigenom kommunens och föräldrarnas berättigade intressen
på inflytande över skolans organisation kunde tillgodoses.
Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening har icke
något att erinra mot den av de sakkunniga föreslagna anordningen i sådana
fall, där de överförda barnen komme att åtnjuta undervisning i högre skolformer.
Föreningen har emellertid erinrat örn olägenheterna med skolskjutsar.
Ej heller centralstyrelsen för Sveriges folkskollärarinneförbund
har något att invända mot förslaget, om förflyttning av barnen kunde ske
så, att alltför besvärliga transporter med skolskjuts besparades de yngsta
53
Kungl. Mårds proposition Nr 176.
eleverna och hänsyn toges till de skolor, som hade särskild betydelse för
bygden. De övriga lärarorganisationerna, Sveriges folkskollärarförbund och
Sveriges småskollärarinneförening, ha icke framställt någon erinran mot
förslaget.
Den föreliggande utredningen ger vid handen, att statsverket genom den
nuvarande mindre rationella skoldistriktsindelningen, främst förekomsten av
ett stort antal små skoldistrikt, tillskyndas avsevärda årliga merutgifter för
folkskoleväsendet. Utan tvivel vore det ur olika synpunkter lämpligast, örn
dessa olägenheter kunde undanröjas antingen genom utvidgad tillämpning
av kommunalförbundsinstitutionen och av möjligheterna att sammanföra
kommuner till större förvaltningsenheter eller genom en rationell
lösning av den senast av 1939 års lagtima riksdag uppmärksammade frågan
örn en allmännare reglering av den kommunala indelningen i syfte att
få till stånd lämpligare enheter för den kommunala självstyrelsen. De nu
gällande lagbestämmelserna örn kommunal gemenskap ha för folkskoleväsendets
del i praktiken visat sig i stort sett verkningslösa och torde icke utan
en ingripande revision och en ändrad inställning från kommunernas sida till
hela denna fråga bli av någon verklig betydelse. En allmän reglering av den
kommunala indelningen kräver en grundlig och tidsödande undersökning av
hela frågekomplexet och torde, även om en utredning inom den närmaste
tiden skulle igångsättas, först om några år kunna genomföras. Jag har fördenskull
övervägt lämpligheten av att till fristående omprövning upptaga
frågan örn skoldistriktsindelningen men har kommit till den uppfattningen,
att övervägande skäl tala för att denna fråga bör lösas i samband med den
större frågan örn ändrad kommunal lagstiftning, syftande till en rationell
kommunindelning.
Under sådana omständigheter finner jag mig böra i likhet med de i
ärendet hörda myndigheterna förorda de sakkunnigas föreliggande förslag,
vilket innebär, att jämväl ett skoldistrikts enda skola må kunna även mot
distriktets bestridande nedläggas och barnen hänvisas till undervisning
inom annat distrikt. De av de sakkunniga ifrågasatta detaljföreskrifterna
torde icke böra här närmare skärskådas. Det torde få ankomma på Kungl.
Maj:t att i sinom tid efter skolöverstyrelsens hörande meddela erforderliga
bestämmelser i ämnet. I detta sammanhang vill jag endast nämna, att jag
ej på grundval av den nu föreliggande utredningen är beredd att taga ställning
till skolöverstyrelsens förslag, att även avlämnande skoldistrikt skall
hållas skadeslöst för eventuella av anordningen betingade kostnader.
Departe
mentschefen.
54
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
4. Indragning av övertaliga s. k. förenade tjänster.
Folkskolans besparingssakkunniga ha i sitt förutnämnda betänkande
föreslagit vissa åtgärder i syfte att möjliggöra indragning av lärartjänst,
som är förenad med organist- eller klockarsyssla eller bådadera.
Gällande bestämmelser.
De grundläggande bestämmelserna om villkor för folkskollärar^’änsts
förenande med organist- och klockarsysslor återfinnas i folkskolestadgan,
§ 27. Ordningen för tillsättande av i vederbörlig ordning förenad tjänst åter
regleras dels av en särskild lag den 6 april 1894 (nr 14) angående ändring i
gällande stadganden örn tillsättning av organist- och klockarbefattningar,
vilken lag har kyrkolags natur, dels ock av stadgan den 4 maj 1894 (nr 20),
vilken senare utfärdats av Kungl. Majit med stöd av bestämmelserna i
nämnda lag.
Folkskolestadgan § 27 har i sin helhet följande lydelse:
1. Lärarbefattning i folkskolan må, i den ordning här nedan sägs, kunna
förenas med organist- eller klockarsyssla eller med båda dessa sysslor; börande
i sådant fall innehavaren av dylika förenade befattningar i första rummet
ägna sin tid och sina krafter åt skollärartjänsten samt, såvitt nödigt
prövas, genom särskild med kyrkoherdens och församlingens samtycke utsedd
persons biträde uträtta förefallande, till de andra befattningarna hörande
göromål.
2. Har sådan förening av befattningar, som i mom. 1 sägs, av församling
beslutats, skall församlingen göra anmälan om beslutet hos domkapitlet
och tillika meddela fullständig upplysning om de för var av organistoch
klockarsysslorna anslagna löneförmåner; åliggande det domkapitlet
att, med fästat avseende å de krav, som på ifrågavarande befattningar böra
ställas, och därå, huruvida de för organist- och kloekarbefattningarna anslagna
löneförmåner äro tillräckliga till avlönande av sådant biträde, varom
i mom. 1 förmäles, pröva och avgöra, örn den ifrågavarande föreningen
må, så länge de uppgivna löneförmånerna utgå, äga rum.
3. Har folkskollärarbefattning i vederbörlig ordning förenats med organist-
eller klockarsyssla eller med båda före det kungörelsen i förevarande
ämne den 4 maj 1894 trätt i tillämpning, skall, när befattningarna bliva
lediga, församlingen, därest den fortfarande önskar, att desamma må vara
förenade, hos domkapitlet göra sådan anmälan, varom i mom. 2 sägs.
De sakkunniga.
De sakkunniga ha ifrågasatt sådan ändring av § 27 folkskolestadgan, att
domkapitlet ålägges att, innan framställning om förenande av tjänster av
ifrågavarande slag av domkapitlet upptages till avgörande, inhämta yttrande
i ärendet av vederbörande lokala skolmyndighet och statens folkskolinspektör.
Vidare föreslå de sakkunniga införande i folkskolestadgan av bestämmelser
av innebörd, att då förenad tjänst blir ledig, frågan om dess bibehål
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
55
lande skall upptagas till prövning i samma ordning som enligt § 19 mom. 1
gäller för ledigbliven vanlig lärartjänst vid distriktets skolor.
Slutligen lia de sakkunniga föreslagit vissa åtgärder i syfte att möjliggöra
förflyttning av lärare, som innehar förenad tjänst.
Beträffande gällande bestämmelser örn förening av befattningar av
ifrågavarande slag ha de sakkunniga erinrat, att det ankomme på kyrkostämma
att besluta örn förening även i de fall, då folkskoleväsendet vore
en den borgerliga kommunens angelägenhet. Även om dennas medgivande
till tjänsteförening icke ansåges erforderlig, måste det dock ur skolans synpunkt
betraktas som ett minimikrav, att skolans representanter bereddes
inflytande på frågan örn föreningen. Domkapitlet borde därför, innan frågan
om förening avgjordes, inhämta yttrande av vederbörande lokala skolmyndighet
och statens folkskolinspektör.
I fråga om behovet av bestämmelser om indragning av förenad
tjänst ha de sakkunniga framhållit, att denna fråga icke kunde sägas ha
mera avsevärd betydelse ur besparingssynpunkt. Av hela antalet lärartjänster
kunde visserligen omkring 1,550 tjänster beräknas vara förenade
med sådana kyrkliga bisysslor, varom här vore fråga, men i regel vore beträffande
dessa tjänster förhållandena icke av beskaffenhet, att det kunde
göras gällande, att tjänsteföreningen inverkade på frågan om skolväsendets
organisation inom respektive skoldistrikt. I en del fall vore dock en dylik
inverkan påtaglig.
För närvarande funnes omkring 35 med organist- och klockarsysslor eller
med båda dessa befattningar förenade lärartjänster, vilka vid en ur skolväsendets
synpunkt lämplig omorganisation under den närmaste framtiden
skulle kunna indragas. Av dessa tjänster funnes ett trettiotal i skoldistrikt
med endast en folkskollärartjänst. Lärjungeantalet i en del av de skolor,
till vilka dessa tjänster vore förlagda, vore synnerligen lågt.
För att tjänsterna skulle kunna indragas, erfordrades i regel skolskjutsanordningar
eller inackordering av skolbarn. De beräknade kostnaderna
härför uppginge dock icke till några större belopp. Skjuts- och inackorderingskostnaderna
skulle sålunda, enligt på grundval av under läsåret
1939/40 gällande priser gjorda beräkningar, vid indragning av 15 folkskollärartjänster
— de tjänster, som närmast syntes kunna ifrågakomma till
indragning — uppgå till omkring 13,000 kronor. Två av dessa tjänster
beräknades dock kunna indragas utan någon som helst kostnad. Om man
räknade med, att nyssnämnda 15 folkskollärar^änster indroges, och att
kostnaderna för skolskjutsar och inackordering stannade vid ovan angivna
belopp, skulle den årliga besparingen kunna uppskattas till omkring 70,000
kronor.
Frågan örn dessa tjänsteindragningar borde emellertid främst bedömas
ur skolorganisatorisk synpunkt. Flera av ifrågavarande skolor hade redan
nu så lågt lärjungeantal, att man kunde säga, att förutsättningar saknades
för skolornas upprätthållande. I en del fall stöde frågan örn dessa skolors
nedläggande i samband med andra planerade organisationsförändringar.
Det vore sålunda av olika skäl påkallat, att åtgärder vidtoges för att möjliggöra
indragning av lärartjänster av här ifrågavarande slag.
De sakkunniga erinrade om folkskolestadgans bestämmelser angående
omprövning av behovet att bibehålla lärartjänster: Då ordinarie lärartjänst
56
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
inom ett skoldistrikt bleve ledig, skulle jämlikt bestämmelse i § 19 mom. 1
skolrådet överväga, om tjänsten borde återbesättas, förändras till extra
ordinarie eller indragas. Innan beslut fattades, skulle skolrådet inhämta
yttrande från statens folkskolinspektör. Vöre skolrådet oell folkskolinspektören
vid denna omprövning ense, hade skolrådet att omedelbart vidtaga
erforderliga åtgärder. I annat fall skulle ärendet underställas skolöverstyrelsens
eller, därest ändring av reglementet erfordrades, vederbörande domkapitels
avgörande.
Det förhållandet, att de myndigheter, som eljest utövade beslutanderätten
angående skolärenden inom ett skoldistrikt, icke hade något inflytande
på frågor, som gällde folkskollärartjänsts förening med kyrkliga bisysslor
eller prövning av dylik lärartjänsts behövlighet, måste ur skolans synpunkt
betecknas såsom synnerligen otillfredsställande. Enligt de sakkunnigas mening
borde härutinnan en ändring ske.
Beträffande förflyttning av innehavare av förenad tjänst ha de
sakkunniga anfört: Därest de ändringsförslag, som av de sakkunniga förordats,
genomfördes, bleve det möjligt att indraga även en med kyrkliga
bisysslor förenad ordinarie lärartjänst, som i vederbörlig ordning förklarats
vara obehövlig. För det fall, att tjänsten på grund av innehavarens avgång
vore ledig, uppkomme härvid ur skolans synpunkt inga svårigheter. I motsatt
fall bleve emellertid frågan örn tjänstens indragning mera komplicerad.
Visserligen vore ordinarie lärare, å vilken avlöningsreglementet för
lärare vid folk- och småskolor ägde tillämpning, skyldig att, då så erfordrades
för indragning av övertalig lärartjänst, enligt Kungl. Maj:ts bestämmande
låta sig förflyttas till annan lärarbefattning inom undervisningsväsendet,
jämväl med förändring av bostadsorten och övergång till annat skoldistrikt
(avlöningsreglementet § 12 och kungörelsen 1938:34). Jämväl enligt
§ 23 folkskolestadgan ägde skolråd under vissa förutsättningar och
villkor att besluta om förflyttning inom skoldistrikt av ordinarie lärare.
Enligt rådande praxis tillämpades emellertid ifrågavarande bestämmelser
om lärares förflyttning icke beträffande lärare, som innehade en med kyrkliga
bisysslor förenad lärartjänst. Denna praxis torde vara föranledd av
föreskrifterna i Kungl. Maj:ts ovannämnda stadga den 4 maj 1894. Anmärkas
kunde emellertid, att flyttningsbestämmelsernas lydelse icke kunde
anses utgöra hinder för att dessa bestämmelser, åtminstone i viss omfattning,
vunne tillämpning jämväl i fråga om lärare, som innehade så kallad
förenad tjänst.
Örn sålunda en dylik lärartjänst befunnes vara obehövlig och vederbörande
befattningshavare förklarade sig villig mottaga förflyttning till en
lärarbefattning i annat skoldistrikt, vilken ej vore förenad med kyrklig
tjänst, syntes förflyttning kunna ske med tillämpning av gällande bestämmelser.
Huruvida sådan lärare kunde anses vara skyldig underkasta sig förflyttning,
syntes mera tveksamt. En förutsättning härför torde vara, att bestämmelserna
rörande ersättning för minskning i löneförmåner kunde tilllämpas
vid förflyttning av nu ifrågavarande befattningshavare.
Även om det funnes anledning antaga, att förflyttning i icke så få fall
kunde ske på frivillighetens väg enligt § 5 i kungörelsen 1938: 34, borde man
dock räkna med, att även tvångsförflyttning måste föreskrivas. I senare
fallet uppkomme frågan örn ersättning för minskade löneförmåner. Enligt
57
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
hittills tillämpad praxis torde förflyttad lärare icke blivit tillerkänd annan
löneförmån än att lian förklarats berättigad att bibehålla den lönegrad,
han tidigare innehaft, därest han förflyttats till tjänst inom skoldistrikt
med kortare årlig lästid.
Den inkomstminskning, som i förevarande fall kunde uppstå, komme
i regel att föranledas därav, att den förflyttade läraren mistade den lön,
han å sin förutvarande tjänst uppburit som innehavare av organist- och
klockarsysslorna. De med nämnda befattningar förenade lärartjänsterna,
vilka ifrågasattes till indragning, funnes till övervägande antalet i de med
de mycket små församlingarna sammanfallande skoldistrikten. I dessa
församlingar, där gudstjänst i allmänhet icke hölles varje helgdag, utginge
lönen till organisten-klockaren med jämförelsevis ringa belopp, sannolikt i
medeltal för varje befattningshavare icke överstigande 500 kronor för år
räknat. De ersättningsbelopp, som skulle kunna ifrågakomma, bleve sålunda
ganska obetydliga i förhållande till de genom indragning av en lärartjänst
uppkommande besparingarna.
Vidare kunde framhållas, att det här vore fråga endast örn sådana tjänsteföreningar,
som blivit i vederbörlig ordning medgivna, varför det torde
kunna sägas, att befattningshavaren vid tillträdet av dylik tjänst blivit
tillförsäkrad en viss merinkomst på ett fastare sätt än vad som eljest i
regel gällde beträffande bisysslor. Utgående av ersättning för sådan inkomstminskning,
varom nu vore fråga, syntes alltså icke kunna medföra
några konsekvenser i fråga om dylik ersättning för mistad inkomst av andra
bisysslor, som läraren eventuellt kunde inneha.
Det kunde också erinras om, att här icke ifrågasattes något generellt
medgivande för utgående av dylik ersättning. Frågan härom skulle jämlikt
gällande bestämmelser i varje särskilt fall vara underkastad Kungl. Maj:ts
prövning och avgörande. Då endast ett mycket begränsat antal lärartjänster
av detta slag kunde ifrågakomma till indragning, vore det uppenbart,
att dylika fall bleve ytterst sällsynta.
Slutligen kunde framhållas, att, därest läraren erhölle förflyttning till
skoldistrikt med längre årlig lästid med därav följande högre lönegradsplacering
för vederbörande lärare, ersättningen självfallet skulle reduceras
med ett belopp, motsvarande den förhöjning av lärarlönen, som bleve en
följd av lärarens placering i högre lönegrad.
Vid bedömandet av frågan rörande dessa lärares villighet att underkasta
sig förflyttning borde icke förbises, att de oftast hade att undervisa i skolor
av lägre form, i regel B 3- eller B 2-skolor, och att deras arbete i allmänhet
måste fullgöras under i övrigt mindre gynnsamma förhållanden. Med hänsyn
härtill syntes det ej böra möta några större svårigheter att bereda dessa
lärare i olika avseenden förmånligare lärartjänster. Under sådana förhållanden
torde det också kunna på goda grunder antagas, att de i regel vore
villiga underkasta sig förflyttning.
Med vad här senast anförts hade de sakkunniga velat giva uttryck åt
den meningen, att de författningsbestämmelser, vilka nu gällde beträffande
förflyttning av lärare vid folk- och småskolor, skulle utan ändring i viss
omfattning kunna tillämpas även i fråga örn lärare, som innehade övertalig
lärartjänst, förenad med organist- eller klockarsyssla eller med båda dessa
befattningar, dock med den inskränkningen, att sistberörda liirare icke
skulle kunna förflyttas till annan med nämnda kyrkliga bisysslor förenad
lärartjänst.
58
Kungl. May.ts proposition Nr 176.
Då emellertid en tillämpning av ifrågavarande bestämmelser på sätt
de sakkunniga här förordat avveke från hittills tillämpad praxis, syntes
erforderligt att kungörelsen 1938: 34 liksom ock § 23 folkskolestadgan
kompletterades med ett tillägg av innehåll, att vad däri vore stadgat angående
lärares förflyttning jämväl skulle avse lärare, som innehade med
organist- eller klockarsyssla eller med båda dessa sysslor förenad lärartjänst.
Beträffande verkningarna för församlingarna av de
föreslagna åtgärderna framhålla de sakkunniga, att de vore väl medvetna
om, att en indragning av en lärartjänst av ifrågavarande slag kunde för
församlingen medföra vissa olägenheter. Sålunda kunde det möta svårigheter
att erhålla kompetent person för uppehållande av de kyrkliga befattningarna.
I en del fall torde anordningen även medföra ökade kostnader för
församlingen. Ofta torde indragningen komma att bli erforderlig just i de
församlingar (skoldistrikt), där endast en lärartjänst funnes, och det vore
helt naturligt, att vederbörande i dylika fall komme att anse sig vara särskilt
missgynnade.
Dessa och liknande skäl kunde anföras mot de här framförda förslagen.
De sakkunniga vore dock av den bestämda övertygelsen, att vissa åtgärder
i ovanberörda syfte med nödvändighet måste vidtagas. Det syntes nämligen
icke böra ifrågakomma, att en eljest obehövlig lärartjänst uppehölles eller
återbesattes endast på grund därav, att tjänsten vore förenad med organistoch
klockarbefattning. Av folkskolinspektörernas uppgifter framginge, att
sådana fall kunde förekomma, och detta innebure, reellt sett, att det statsbidrag,
som utginge till avlöning åt lärare, i verkligheten utgjorde bidrag
för uppehållande av organist- och klockarbefattning. I regel torde lärartjänstens
indragning medföra vissa kostnader för skolskjutsanordningar eller
för barnens inackordering, men även med borträknande av dessa kostnader
torde sagda bidrag kunna uppskattas till ett årligt belopp av mellan 3,000
och 4,000 kronor för varje sådan tjänst.
Det hade redan sagts, att, om hinder mötte för en tjänsteförening, detta
kunde medföra kännbara utgifter för en liten församling. Detta förhållande
borde enligt de sakkunnigas mening beaktas vid handläggningen av ärenden
rörande indragning av nu ifrågavarande lärartjänster. Dylika indragningar
borde sålunda ske med största varsamhet. Det torde också kunna förutsättas,
att tjänsteindragningar i sådana fall komme till stånd endast då detta
av ekonomiska och skolorganisatoriska skäl befunnes vara oundgängligen
nödvändigt. Vid prövning av fråga rörande indragning av sådan tjänst,
borde givetvis tillbörlig hänsyn jämväl tagas till storleken av den besparing,
som genom tjänsteindragningen kunde vinnas.
De sakkunniga hade här uttalat sig mot en anordning, som indirekt innebure,
att understöd av statsmedel i form av bidrag till folkskoleväsendet
lämnades till en församling för uppehållande av organist- och klockarbefattningar.
Detta måste enligt de sakkunnigas mening betecknas som olämpligt
och ur ekonomisk synpunkt icke försvarligt. Därest understöd för
ifrågavarande ändamål ansåges böra utgå — enligt de sakkunnigas mening
syntes skäl kunna anföras härför — torde det vara möjligt att finna andra
utvägar, varigenom församlingarnas intressen med avsevärt mindre kostnader
för det allmänna skulle kunna tillgodoses.
De sakkunniga ha i detta sammanhang erinrat, att vad de sålunda föreslagit
stöde i samband med vissa mera omfattande frågor om ändring
59
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
i gällande bestämmelser örn förening av tjänster av ifrågavarande slag
samt örn ändrade bestämmelser om tillsättning av sådana tjänster. De
sakkunniga hade för sin del kommit till den uppfattningen, att deras förslag
stöde i sådant samband med berörda frågor, att dessa spörsmål borde
upptagas till samtidig behandling.
De sakkunniga åsyfta härmed två med varandra sammanhängande frågor.
Den ena av dessa frågor har berörts av skolöverstyrelsen i skrivelse
den 9 oktober 1936, vari hemställts om ändring av lagen den 6 april 1894
(nr 14) och stadgan den 4 maj 1894 (nr 20) i syfte att åstadkomma större
överensstämmelse emellan föreskrifterna örn tillsättning av förenade tjänster
och vanliga folk- och småskollärar^ änster. Den andra frågan gällde en
av 1936 års riksdag i skrivelsen nr 114 begärd utredning i syfte att underlätta
förening av folkskollärarbefattning med organist- och klockarsysslor
i sådana fall, där så av formella skäl ej nu vore möjligt. Skolöverstyrelsen
avgav med skrivelse den 9 mars 1937 utredning i ämnet, vilken utmynnade
i förslag örn vissa åtgärder i det av riksdagen angivna syftet. — Båda
ifrågavarande förslag lia sedermera varit föremål för remissbehandling och
äro för närvarande föremål för Kungl. Maj:ts prövning.
Remissyttranden.
Av de folkskolinspektörer, som yttrat sig över ovan angivna förslag, ha
samtliga framhållit behovet av förändringar på ifrågavarande område och
att innehavare av förenade tjänster icke borde i fråga om skyldigheten att
underkasta sig tvångsförflyttning få intaga någon undantagsställning. Att
ekonomiskt vederlag dock borde utgå för förlusten av de kyrkliga tjänsterna
understrykes.
Skolöverstyrelsen har tillstyrkt de sakkunnigas förslag.
Även om här föreliggande fråga icke, såsom de sakkunniga påpekat,
kunde anses ha någon större betydelse ur besparingssynpunkt, funné överstyrelsen
uppenbart, att den icke kunde utan vidare förbigås. Själva principen,
att en skola, endast därför att dess lärartjänst vore förenad med en
bisyssla, som läge helt vid sidan av skolarbetet, icke skulle kunna nedläggas,
oavsett hur lärjungeantalet gått ned, måste betecknas som ohållbar.
När därtill komme, att det dock enligt den verkställda utredningen
funnes omkring 35 tjänster av här ifrågavarande slag, som under den närmaste
framtiden skulle kunna indragas, örn ej föreningen av tjänster lade
hinder i vägen, syntes intet skäl föreligga för bibehållandet av detta hinder.
Det kunde förefalla, som om den inskränkning i skyldigheten till tvångsförflyttning,
för vilken de sakkunniga uttalade sig, nämligen att lärare, som
innehade förenade tjänster, ej skulle kunna förflyttas till annan plats med
ävenledes förenade tjänster, skulle på ett onödigt sätt minska möjligheterna
för en lämplig avveckling av övertaliga lärartjänster av här ifrågavarande
slag. Den föreslagna inskränkningen torde emellertid vara förestavad
av hänsyn till det särskilda förfaringssätt, som gällde eller kunde
komma att gälla för tillsättandet av förenade tjänster.
Överstyrelsen har i detta sammanhang erinrat örn sina ovanberörda
framställningar angående tillsättning av folkskollärartjänst jämte därmed
förenade organist-, klockar- och kantors-(kyrkosångar-)befattningar och
60
Kungl. Marits proposition Nr 176.
angående förening i vissa fall av folkskollärar^ äns t med organist- och klockarbefattning.
Det syntes överstyrelsen önskvärt, att de spörsmål, som i
dem avhandlades, bleve lösta samtidigt med att sådana förändringar i folkskolestadgan
med avseende på förenade tjänster bleve vidtagna, som de
sakkunniga ifrågasatt.
Statskontoret har förklarat sig icke finna författningsenliga hinder möta
för tvångsförflyttning av innehavare av s. k. förenade tjänster. Ej heller
syntes tvångsförflyttad innehavare av sådan tjänst vara utan vidare berättigad
till ersättning av statsmedel för de avlöningsförmåner, som utginge
å organist- eller klockarbefattningar.
Flertalet domkapitel ha ur principiell synpunkt icke funnit anledning
till erinran mot de sakkunnigas ifrågavarande förslag. Domkapitlet i Uppsala
ställer sig dock för närvarande avvisande mot förslaget:
Då det gällde indragning av övertalig folkskollärartjänst, som vore förenad
med organist- och klockarsyssla, borde åtgärder i förevarande avseende
anstå, tills frågorna angående tjänsternas förening samt tillsättning av
sådana tjänster bleve föremål för Kungl. Maj:ts väntade prövning. Som
de sakkunniga framhölle, vore det endast omkring 35 tjänster det här gällde,
varför denna fråga icke hade någon större betydelse ur besparingssynpunkt.
Den syntes ej heller böra lösas utan samband med frågan örn ersättning
till de kommuner, som skulle åsamkas ökade utgifter för anställande
av särskild kyrkomusiker. Då de sakkunniga framhölle, att skolans
representanter borde beredas inflytande på frågan om tjänsternas förening,
kunde det anmärkas, att så redan torde vara fallet, åtminstone där skolstyrelsens
ledamöter också vore ledamöter av kyrkorådet. Den nuvarande
otympligheten syntes bäst kunna borttagas genom bestämmelse, att kyrkoråd
och skolstyrelse gemensamt skulle handlägga hithörande frågor.
Domkapitlet i Linköping ger uttryck åt stor tveksamhet gentemot de
sakkunnigas förslag.
Domkapitlet kunde icke underlåta att framhålla, att de sakkunnigas
yttrande örn betydande olägenheter av de nuvarande anordningarna
innebure en överdrift och att det förordade åläggandet för domkapitlet
att vid tjänsteförening inhämta yttrande från vederbörande
lokala skolmyndigheter och statens folkskolinspektör redan iakttagits av
domkapitlet under en längre följd av år och att domkapitlet icke någon
gång mot folkskolinspektörs yrkande fastställt dylik förening. Däremot
vore det riktigt, att föreskrift saknades örn att dylik läraretjänsts behövlighet
skulle tagas under omprövning och att en ändring i detta avseende
borde äga rum. Men genom de sakkunnigas förslag bleve frågan i sitt komplicerade
och omfattande skick icke löst. Genom indragningen av församlingens
enda skola bleve församlingens fortsatta tillvaro såsom självständigt
skoldistrikt knappast längre motiverad, och dess skolråd skulle under
normala förhållanden icke ha någon annan uppgift än att upprätta förteckning
över skolpliktiga barn och således icke ha möjlighet att äga något
inflytande på skolväsendets område. Det vore därjämte att beklaga, att det
därvid i allmänhet skulle saknas möjligheter att få lämplig organist till
kyrkan i den församling, vars enda läraretjänst blivit indragen. Under sådana
förhållanden torde det vara välbetänkt att redan från första stund
61
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
vid ifrågasatta indragningar av här berörd art åstadkomma en sådan rationell
lösning, att kyrkans behov av kompetent organist tillgodosåges utan att
besparings- och rationaliseringsåtgärderna på skolans område härigenom
lede avbräck.
Det torde icke kunna bestridas, att ett tillgodoseende av det kyrkliga
livets krav vore ett samhällsintresse, som icke gärna kunde åsidosättas, i
all synnerhet som det visade sig att de kyrkliga behoven kunde tillgodoses
utan att andra samhällsintressen därav behövde lida förfång. För domkapitlet
vore det i varje fall en plikt att både med hänsyn till den eventuellt
tvångsförflyttade folkskollärare-organisten, vars lagliga rätt måste
värnas, och med tanke på gudstjänstlivets krav och församlingens berättigade
intresse söka en sådan lösning av detta problem, att en rationalisering
på skolans område kunde genomföras, utan att en dyrbar organistutbildning
bleve till ringa allmän nytta och att en i laga ordning tillsatt folkskollärare-organist
utan eget förvållande bleve avlägsnad från den kyrkliga
tjänsten eller att gudstjänstlivet i församlingens kyrka bleve lidande därav.
Därför ansåge domkapitlet sig böra förorda att i de fall, det här rörde sig
om, i regel rationaliseringen finge lösas genom skoldistriktssammanslagning,
enär förhållandena både för kyrka och skola härigenom kunde tillfredsställande
ordnas.
Åtskilliga domkapitel understryka nödvändighet av den största varsamhet
och hänsynsfullhet vid prövningen av hithörande frågor.
Domkapitlet i Skara framhåller sålunda, att det förtroendefulla samarbete
mellan kyrka och skola, som markerades av de förenade tjänsterna, vore
ett värde, vars bevarande vore förtjänt av uppoffringar. Domkapitlet holle
före, att undersökning borde göras, huruvida icke organisttjänst skulle
kunna förenas med en lärarbefattning inom annat skoldistrikt än det, vartill
ifrågavarande församling hörde. Det bidrag, som komme i fråga från
det allmännas sida, skulle därvid kunna begränsas till ersättning för skjuts
från och till de gudstjänster och förrättningar, som påkallade vederbörandes
närvaro.
Domkapitlet i Göteborg uttalar tveksamhet om lämpligheten att förflytta
lärare, som redan innehar förenad tjänst, men tillstyrker i övrigt de
sakkunnigas förslag under betonande av vikten av att i varje särskilt fall
tillbörlig hänsyn tages till församlingens intressen.
Centralstyrelsen jör Sveriges allmänna folkskollärar!örening erinrar, att
ifrågavarande kategori av lärare vidkänts betydande utbildningskostnader
för erhållande av kompetens till kyrklig tjänst. Med hänsyn härtill borde
förflyttning ifrågakomma endast under förutsättning, att läraren erhölle
likvärdig befattning eller på annat sätt tillförsäkrades full kompensation
* för minskade löneförmåner.
Styrelsen för Sveriges folkskollär arförbund har framfört enahanda synpunkter.
Till en början vill jag framhålla, att de sakkunnigas förslag givetvis står
i visst samband med spörsmålen om en mera genomgripande revision
av gällande bestämmelser örn förening av folkskollärar^''änst med organist
-
Departe
mentschefen.
62
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
och klockarbefattningar samt om tillsättning av sådana förenade tjänster.
Dessa senare spörsmål torde i sin tur, såsom kammarkollegiet framhållit i
ett i ämnet avgivet yttrande, få anses sammanhänga med den likaledes
aktuella frågan om en fullständig reglering av kyrkomusikernas tjänstgörings-
och löneförhållanden. Bland annat med hänsyn härtill är jag icke
nu beredd att taga slutlig ställning till de förutnämnda särskilda framställningar
örn ändrade bestämmelser rörande tjänsteförening m. m., som för
närvarande äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Jag kan emellertid
häruti icke se något hinder för att nu upptaga till närmare behandling de
förslag, som de sakkunniga framlagt i syfte att öppna möjligheter att indraga
även förenad tjänst, där så finnes erforderligt. Den föreliggande utredningen
synes giva vid handen, att sådan indragning ur skolväsendets
synpunkt understundom kan vara befogad.
De sakkunniga ha föreslagit införande i § 27 folkskolestadgan av en uttrycklig
föreskrift örn att vederbörande domkapitel, innan domkapitlet
medger tjänsteförening av detta slag, har att inhämta yttranden av vederbörande
kommunala skolmyndighet ävensom av statens folkskolinspektör.
I princip är jag ense med de sakkunniga om att dessa myndigheter böra
tillförsäkras inflytande vid avgörandet av frågor örn tjänsteförening, och
jag tillstyrker, att föreskrifter meddelas i sådant syfte i anslutning till de
sakkunnigas förslag.
Av mera komplicerad natur är frågan örn indragning av lärartjänst,
vars förening med kyrkomusikerbefattning en gång beslutats. Vid prövning
av sådana frågor är det, såsom i utredningen framhållits, nödvändigt
att handla med den största varsamhet, så att icke församlingens berättigade
intressen trädas för nära. I den mån en frivillig överenskommelse i
ämnet är möjlig att åstadkomma, bör givetvis hinder icke möta för en
upplösning av föreningen och folkskollärartjänstens indragning. I syfte att
få en prövning till stånd av behövligheten att bibehålla tjänster av detta
slag torde i anslutning till de sakkunnigas förslag böra meddelas föreskrift
av innebörd, att sådan prövning skall äga rum vid varje tillfälle, då dylika
förenade tjänster bli lediga. Lämpligen torde sådan prövning böra ske huvudsakligen
i den ordning, som angives i folkskolestadgan § 27 med de
ändringar däri, som av mig i det föregående förordats. Skulle vid sådan
prövning enighet mellan vederbörande icke kunna uppnås, torde det i sista
hand böra ankomma på Kungl. Majit att träffa avgörande i ärendet. Jag
förutsätter, att upplösning av tjänsteförening icke kommer att mot församlingens
bestridande föreskrivas i sådana fall, då församlingen därigenom
skulle komma att oskäligt betungas av nya utgifter.
Fråga örn indragning av folkskollärartjänst, som är förenad med klockared!
organistsyssla, kan givetvis bli aktuell även i andra fall än vid tjänsteinnehavarens
avgång. Frågan örn indragning av förenad tjänst i sådana fall
sammanhänger med spörsmålet örn förflyttning av tjänstens innehavare.
De sakkunniga ha i sådant hänseende förutsatt, att även tvångsförflyttning
63
Kungl. Marits ''proposition Nr 176.
borde kunna komma i fråga. Emellertid vill jag framhålla, att de bestämmelser
rörande tvångsförflyttning, som gälla i fråga örn vanliga lärartjänster,
hittills icke tillämpats i fråga örn förenade tjänster, enär det synts tveksamt,
örn sådan förflyttning med nu gällande lagbestämmelser kan föreskrivas.
Då denna fråga synes böra regleras först i samband med förutnämnda
allmänna revision av bestämmelserna om tjänsteförening, vill jag
icke nu ifrågasätta åtgärder i den av de sakkunniga föreslagna riktningen.
Däremot synas åtgärder för underlättande av frivillig förflyttning vara på
sin plats. Jag förordar i sådant hänseende, att Kungl. Maj:t skall äga medge
skälig ersättning åt innehavare av förenade tjänster, som för möjliggörande
av föreningens upplösning frivilligt låter sig förflytta till annan tjänst, även
för de löneförmåner han i egenskap av innehavare av kyrklig syssla av
ifrågavarande slag skulle mista. Ersättningen bör uppenbarligen icke utmätas
så, att de sammanlagda inkomsterna vid den nya befattningen överstiga
hans förutvarande löneinkomster.
Därest riksdagen icke framställer erinran mot vad jag sålunda anfört,
torde det få ankomma på Kungl. Majit att vidtaga de åtgärder, som för
vinnande av det avsedda syftet må befinnas påkallade.
64
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 176.
II. Utsträckning av undervisningsskyldiglieten.
En höjning av folk- och småskollärares undervisningsskyldighet för
vecka har tidigare diskuterats från två olika utgångspunkter. Dels har
ifrågasatts en generell höjning av undervisningsskyldigheten
för folk- och småskollärare i syfte att ernå
besparingar för det allmänna. Dels har föreslagits en särskild
höjning av undervisningsskyldigheten för vissa
småskollärare i syfte att uttaga kompensation för den höjda lönegradsplacering,
som kommit och framdeles kommer dessa lärare till del utan
motsvarande ökning av den årliga lästiden.
Nämnda två spörsmål berördes i propositionen nr 155 till 1940 års lagtima
riksdag (sid. 47—53) på sätt i det följande närmare kommer att beröras.
För egen del förklarade jag mig på grundval av den då föreliggande
utredningen icke beredd att taga slutlig ställning till spörsmålen utan förutsatte,
att ytterligare utredning skulle verkställas. Sådan utredning har nu
framlagts av skolöverstyrelsen. Yttranden ha avgivits av statskontoret och
allmänna lönenämnden samt styrelserna för vissa lärarsammanslutningar.
a) Generell höjning av nndervisningsskyldigheten för
folk- och småskollärare.
Enligt 2 § 2 mom. i avlöningsreglementet (1937: 868) för lärare vid folkoch
småskolor (gällande lydelse, se 1940: 804) är annan lärare än timlärare
skyldig att under högst 39 veckor varje redovisningsår meddela undervisning,
folkskollärare, lärare vid mindre folkskola, biträdande lärare vid folkskola
och sådan småskollärare, till vilken även hänvisats någon eller några
av folkskolestadiets årsklasser, under 30 veckotimmar samt annan småskollärare
under 28 veckotimmar. Nedsättning i denna undervisningsskyldighet
kan medgivas av skolstyrelsen med i förra fallet högst 2, i senare fallet
högst 4 veckotimmar, allt under förutsättning att nedsättningen icke medför
kostnad för statsverket. Under enahanda förutsättning må folkskolinspektören
eller skolöverstyrelsen, örn särskilda förhållanden därtill föranleda,
medgiva ytterligare nedsättning med högst 2 veckotimmar. Därutöver
må skolöverstyrelsen kunna under vissa villkor medgiva viss ytterligare
nedsättning med högst 4 veckotimmar.
Enligt § 2 mom. 3 i avlöningsreglementet skall lärare vara underkastad
den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet, som genom beslut av Kungl.
Maj:t och riksdagen kan bliva honom ålagd.
65
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
I samband med det hösten 1939 inledda besparingsarbetet togs under
övervägande att generellt höja den för folk- och småskollärare stadgade
undervisningsskyldigheten i syfte att vinna besparingar. I den förutnämnda
propositionen 1940: 155 lämnades en redogörelse för den i ämnet verkställda
utredningen (sid. 48 f.). Skolöverstyrelsen hade på anförda skäl ansett,
att för det dåvarande ingen ändring borde ske, medan statskontoret funnit,
att en utökning av tjänstgöringsskyldigheten borde tagas under övervägande.
Därvid vore emellertid att märka, framhöll statskontoret, att en tjänstgöringsskyldighet
utöver 30 veckotimmar i regel endast skulle kunna uttagas
genom att lärare hänvisades till undervisning i slöjd eller fortsättningsskola.
Då särskild ersättning för närvarande utginge för sådan undervisning,
skulle en utsträckning av tjänstgöringsskyldigheten innebära, att de lärare,
som fullgjorde dylik undervisning och därför uppbure särskilt arvode, skulle
få vidkännas någon inkomstminskning.
För egen del erinrade jag om Kungl. Maj:ts i annat sammanhang (propositionen
nr 154 till 1940 års lagtima riksdag) för riksdagen framlagda förslag
örn höjning av medeltjänstgöringstiden för lärare vid de allmänna läroverken
och därmed jämförliga läroanstalter samt anförde vidare:
För folkskoleväsendets vidkommande läge frågan i viss mån annorlunda
till. Folkskolan vore till skillnad från läroverken uppbyggd efter klasslärarsystem,
d. v. s. en lärare svarade i regel för undervisningen i samtliga ämnen
inom en viss undervisningsavdelning. Frågan örn höjning av lärarens arbetsprestation
bleve med andra ord ett undervisningstekniskt och pedagogiskt
spörsmål, icke en anslagsfråga. Ville man i besparingssyfte utkräva en ökad
arbetsprestation av folkskolans lärare, vore man hänvisad till att inrikta sig
på de speciella undervisningsuppgifter, som nämnda lärare fullgjorde mot
särskild ersättning. Härvid syntes bland annat kunna bli fråga om slöjdundervisningen
och den särskilda undervisningen mot timlärararvode.
Genom en generell höjning av folk- och småskollärares högsta undervisningsskyldighet
skulle lärarna i större utsträckning än nu komma att fullgöra
sådan undervisning utan arvode.
Ehuru en åtgärd i antydd riktning av besparingsskäl syntes befogad,
vore jag icke beredd att på grundval av den föreliggande utredningen taga
slutlig ställning till spörsmålet. Ytterligare utredning rörande verkningarna
av en dylik åtgärd syntes erforderlig. Jag förklarade mig ämna framdeles
ånyo anmäla denna fråga, som torde kunna underställas 1941 års riksdag.
Riksdagen (skrivelse nr 216) förklarade sig för sin del icke ha något att
erinra mot den i utsikt ställda utredningen.
Skolöverstyrelsen har nu framlagt förnyad utredning i frågan och med
stöd av densamma förklarat sig icke kunna förorda en generell utsträckning
av undervisningsskyldigheten. Överstyrelsen anför:
Inom ramen av den stadgade högsta tjänstgöringsskyldigheten torde
under tiden före den 1 juli 1939 en tjänstgöring av 30 veckotimmar i all
Bihang
till riksdagens protokoll 191*1, 1 sami. Nr 176. 5
66
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
mänhet ha varit folkskollärare ålagcl. Endast i folkskolor av de högsta formerna
— A och Bl — syntes tjänstgöringen i viss mindre utsträckning ha
begränsats till 28 timmar. För småskollärare torde under samma tid den
vanligaste tjänstgöringstiden ha varit 26 timmar. I första klassen av folkskolor
av a-form hade tjänstgöringen ofta omfattat endast 24 timmar,
medan den i en del skolformer uttagits med 28 timmar.
Från och med den 1 juli 1939 gällde enligt kungörelsen 1939: 693 beträffande
statsbidrag för slöjdundervisning, att örn undervisning i slöjd bestredes
av lärare, å vilken avlöningsreglementet ägde tillämpning, statsbidrag
allenast finge utgå för de slöjdtimmar, som folie utanför den för läraren
stadgade maximitjänstgöringen eller i förekommande fall det antal veckotimmar,
till vilket lärarens undervisningsskyldighet av vederbörande folkskolinspektör
eller skolöverstyrelsen nedsatts. Särskilt för småskollärare
hade denna bestämmelse i betydande utsträckning inneburit en reell höjning
av tjänstgöringen. Sålunda hade en av överstyrelsen verkställd undersökning
visat, att till följd av folk- och småskollärares fyllnadstjänstgöring de
årliga kostnaderna för statsbidrag för slöjdundervisning beräknats sjunka
med omkring 600,000 kronor. Genom kungörelsen 1940: 415, som trätt i
kraft den 1 juli 1940, hade statsbidragsvillkoren för slöjd ytterligare skärpts
därhän, att statsbidrag för av folk- eller småskollärare fullgjord slöjdundervisning
ej finge utgå, förrän samtliga lärare vid vederbörande skola uppnått
stadgad maximitjänstgöring, eller i förekommande fall det antal veckotimmar,
till vilket lärarens undervisningsskyldighet av vederbörande folkskolinspektör
eller överstyrelsen nedsatts, såvida icke folkskolinspektören på
grund av särskilda förhållanden medgivit undantag. Även beträffande
statsbidrag för timlärare vore enahanda villkor gällande.
Sedan ingången av budgetåret 1939/40 hade alltså, utan att gällande
bestämmelser rörande undervisningsskyldighet för vecka ändrats, en ökning
faktiskt inträtt i folk- och småskollärares tjänstgöring. Enklast torde detta
kunna uttryckas så, att den för vecka föreskrivna maximitjänstgöringen
numera blivit regel, även för småskollärares del. Endast i undantagsfall
understege för närvarande tjänstgöringen 30 veckotimmar för folkskollärare
och 28 veckotimmar för småskollärare. Det hade givetvis varit av
intresse, om överstyrelsen siffermässigt kunnat angiva den ökning, som
inträtt i lärarnas faktiska tjänstgöring. Härför skulle emellertid krävas en
omständlig och tidskrävande utredning. Överstyrelsen inskränkte sig därför
till att endast uppskattningsvis angiva den ökning, som överstyrelsen beräknade
lia inträtt. För småskolans lärare torde denna ökning i medeltal
överstiga en veckotimme och detta sannolikt så mycket, att ökningen kunde
sägas närma sig 2 veckotimmar. För folkskollärare åter, vilka redan tidigare
i flertalet fall tjänstgjort 30 veckotimmar, torde den faktiska ökningen
i medeltal vara ganska ringa och i vart fall ej uppgå till en halv timme.
När överstyrelsen nu hade att pröva spörsmålet om en utsträckning av
tjänstgöringsskyldigheten för de lärare, varom här vore fråga, utöver 30
respektive 28 veckotimmar, utginge överstyrelsen från den förutsättningen,
att systemet med i regel en lärare för varje klassavdelning icke skulle rubbas.
Detta system vore grundläggande för folkskolans organisation och
innebure ett så stort värde vid undervisning och uppfostran av lärjungar
å det åldersstadium, varom här vore fråga, att överstyrelsen icke kunde
medverka till en principiell ändring härutinnan. Men därav följde, att en
utsträckning av tjänstgöringstiden för vecka i stort sett icke skulle med
-
67
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
föra någon minskning av antalet behövliga lärartjänster. Däremot skulle
ytterligare besparingar kunna uppstå beträffande såväl kostnaderna för
slöjdundervisningen som statsbidraget till timlärare.
Under ett tidigare skede av detta ärendes handläggning hade statskontoret
ifrågasatt, huruvida icke den utsträckta undervisningsskyldigheten
kunde användas för, bland annat, undervisning i fortsättningsskola. Överstyrelsen
kunde icke ansluta sig till en sådan uppfattning. Fortsättningsskolan
vore i allmänhet ordnad med fortlöpande kurser örn sex veckor. För
dylika kurser erfordrades lärare, som under viss tid vore helt sysselsatta
med uppgiften. I städer och stadsliknande samhällen vore det visserligen
ingalunda ovanligt, att fortsättningsskolan vore utbredd över ett helt läsår
med exempelvis en dags undervisning i veckan. Rent tekniskt skulle folkskollärares
fyllnadstimmar i dylika fall kunna användas för arbetet i fortsättningsskolan.
Detta arbete krävde emellertid av sina utövare särskilda
egenskaper och vöre till sin art så speciellt, att det knappast kunde vara
rimligt att betrakta det som fyllnadstjänstgöring. Härtill komme, att de
större skoldistrikten många gånger knutit särskilda lärare till fortsättningsskolan,
vilka lärare icke kunde utan vidare entledigas. En viss hänsyn måste
också tagas till det förhållandet, att en folkskollärare icke i regel vore
kompetent att undervisa i fortsättningsskola annat än i modersrmdet, medborgarkunskap
och naturkunnighet, medan fortsättningsskolan såsom ettårig
i allt större utsträckning anordnades såsom yrkesbestämd med undervisning
uteslutande i ämnet arbetskunskap. Överstyrelsen ansåge sig på
anförda skäl ej böra föreslå skyldighet för folkskollärare att i detta fall
fullgöra fyllnadstjänstgöring i fortsättningsskola.
En utsträckning av undervisningsskyldigheten torde icke i första hand
böra ifrågasättas för småskolans lärare, vilka redan fått sin faktiska tjänstgöring
ökad i icke ringa mån. Närmare till hands syntes ligga en ökning av
antalet undervisningstimmar för folkskollärare till exempelvis 32 för vecka.
I nuvarande statsfinansiella läge kunde i och för sig skäl anföras för en
sådan utsträckning av undervisningsskyldigheten. Då överstyrelsen trots
detta icke kunde förorda en dylik ändring, vore det framför allt med tanke
på skillnaden i arbetsvillkor för å ena sidan städernas och de stadsliknande
samhällenas lärare samt å andra sidan lärarna på den rena landsbygden.
Den utsträckta tjänstgöringen skulle nämligen ofta eller i flertalet fall
kunna uttagas av landsbygdens lärare genom fullgörande av timlärartimmar
vid förstärkningsanordningar samt slöjdundervisning. Däremot skulle
en utsträckning av tjänstgöringsskyldigheten knappast i realiteten få större
betydelse för städernas och de stadsliknande samhällenas liirare. Å dylika
orter vore i allmänhet särskilda slöjdlärare anställda, och antalet timlärartimmar,
vilket kunde användas som utfyllnad, vore ringa. Givetvis kunde
så småningom beträffande slöjdundervisningen en ändring inträda därigenom,
att statsmakterna i fortsättningen vägrade skoldistrikten att anställa
särskilda slöjdlärare. Överstyrelsen hade anbefallts att verkställa
utredning i denna fråga. Men i vart fall skulle det för närvarande oell för
avsevärd tid framåt bli omöjligt att i mera väsentlig utsträckning uttaga
ökad tjänstgöringsskyldighet av den lärargrupp, varom nu vöre fråga.
1 förevarande sammanhang ansåge sig överstyrelsen särskilt böra understryka,
att det knappast torde finnas någon annan tjänstemannagrupp, som
arbetade under så skiftande förhållanden som folkskolans lärare. Även andra
statsanställda eller kommunala tjänstemän vore visserligen spridda över
68
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
hela landet, men de vöre dock i allmänhet stationerade i städer och samhällen
eller åtminstone i närheten av kommunikationsleder. Många lärare
åter fullgjorde sin gärning i avlägsna bygder och under förhållanden, som
avsevärt skilde sig från dem, under vilka flertalet lärare och andra tjänstemän
levde. Enligt överstyrelsens mening borde i möjligaste utsträckning
åtgärder vidtagas, vilka skapade större likställdhet för lärare i fråga om
arbetsvillkor. En utsträckning av tjänstgöringstiden för vecka skulle få
direkt motsatt verkan, och överstyrelsen kunde därför icke förorda, att en
sådan ändring komme till stånd.
Statskontoret har i yttrande över skolöverstyrelsens utredning förordat
en utsträckning av undervisningsskyldigheten inom folkskoleväsendet. I
likhet med överstyrelsen ansåge statskontoret dock, att någon ytterligare
ökning för småskolans lärare icke nu borde genomföras. Beträffande den
omfattning, i vilken antalet undervisningstimmar för folkskollärarna borde
ökas, ville statskontoret för närvarande begränsa sig till att förorda, att
undervisningsskyldigheten för folkskollärare bestämdes till högst 32 veckotimmar.
Av statskontorets utlåtande inhämtas:
Ehuru statskontoret biträdde den av överstyrelsen hävdade uppfattningen,
att det s. k. klasslärarsystemet principiellt borde upprätthållas inom
folkskoleväsendet, ansåge sig statskontoret likväl icke kunna underlåta
att ifrågasätta, om icke såsom en tillfällig åtgärd under rådande exceptionella
förhållanden i varje fall i de större städerna försök borde företagas
med en uppmjukning av systemet. I detta sammanhang erinrades, att folkoch
småskollärare, som saknade för undervisning i slöjd erforderlig kompetens,
jämlikt anvisningarna till kungörelsen 1940: 415 vore skyldig meddela
undervisning i läroämne i någon klassavdelning, vilkens lärare i stället
övertoge slöjdundervisningen.
Statskontoret kunde givetvis icke ingå på mera detaljerade undersökningar
beträffande möjligheterna att utnyttja folkskollärares eventuella
övertimmar för tjänstgöring i fortsättningsskola. De av överstyrelsen mot
en dylik anordning åberopade skälen kunde statskontoret emellertid icke
finna tillräckligt bärande. Den omständigheten att i vissa skoldistrikt särskilda
fortsättningsskollärare funnes, vilka icke utan vidare kunde entledigas,
eller att erforderlig kompetens icke alltid vore förhanden, borde
nämligen enligt statskontorets mening icke hindra att, där förutsättningar
för ett utnyttjande av övertimmar förefunnes, ett dylikt utnyttjande verkligen
komme till stånd. För övrigt ville statskontoret framhålla, att ämbetsverket
— i betraktande av att undervisningen i fortsättningsskolorna
redan för närvarande i stor utsträckning omhänderhades av folkskollärare
— hade svårt att föreställa sig, att icke genom utbyte av tjänstgöring
mellan lärarna — såsom nyss nämnts ifråga om slöjdundervisningen —
fortsättningsskolarbetet, lämpligt fördelat på olika folkskollärare, skulle
kunna med utnyttjande av folkskollärarnas övertimmar bliva på tillfredsställande
sätt tillgodosett.
I ärendet hade överstyrelsen uttalat, att den utsträckta tjänstgöringen
ofta eller i flertalet fall skulle kunna uttagas av landsbygdens lärare genom
fullgörande av timlärartimmar vid förstärkningsanordningar samt slöjdun
-
69
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
dervisning, medan den däremot knappast i realiteten skulle få större betydelse
för städernas och de stadsliknande samhällenas lärare. I betraktande
härav och med tanke på skillnaden i arbetsvillkor för lärarna i städerna
och å landsbygden hade överstyrelsen ansett sig icke kunna förorda utsträckning
av tjänstgöringsskyldigheten.
Statskontoret kunde icke dela den av överstyrelsen sålunda uttalade uppfattningen.
I nuvarande statsfinansiella läge torde nämligen hänsyn icke
kunna tagas till skäl, sådana som det av överstyrelsen här framförda. Beaktas
borde även att, därest — såsom statskontoret nyss förordat — en
uppmjukning komme till stånd med avseende å klasslärarsystemet och
möjlighet bereddes att uttaga folkskollärarnas tjänstgöringsskyldighet vid
fortsättningsskola, landsbygdens lärare icke torde komma i sämre ställning
än städernas och de stadsliknande samhällenas.
Allmänna lönenämnden har icke ingått på frågan om en eventuell generell
utsträckning av undervisningsskyldigheten för folk- och småskollärare.
Vederbörande lärarsammanslutningar ha samtliga understrukit de skäl,
som skolöverstyrelsen ansett tala mot en generell höjning av undervisningsskyldigheten.
Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening har sålunda
förklarat sig i huvudsak dela de synpunkter, som skolöverstyrelsen framlagt
i sin utredning, samt instämt i de slutsatser, till vilka överstyrelsen
kommit. Vid antagandet av 1937 års avlöningsreglemente för folk- och
småskollärare torde ha förutsatts, framhåller centralstyrelsen, att löneförmånerna
skulle bestämmas bland annat med hänsyn till en veckotimtjänstgöring
av 28—30 respektive 24—28 timmar. Slöjdundervisning skulle icke
ingå i denna undervisningsskyldighet, vilket emellertid sedermera blivit
fallet. Centralstyrelsen hyste starka betänkligheter mot en fyllnadstjänstgöring,
som skulle komma att sönderbryta klasslärarsystemet. Detta system
vore grundläggande för folkskolans organisation och av avgörande
betydelse för lärjungarnas undervisning och uppfostran. All erfarenhet
styrkte, att för det åldersstadium, det här gällde, det vore av största betydelse,
särskilt i fråga örn barnens uppfostran, att deras ledning bleve så
enhetlig som möjligt. Vidare skulle landsbygdens lärare, som redan förut
arbetade under sämre förhållanden än städernas, i stort sett ensamma
komma att drabbas av den liingre tjänstgöringstiden. Den ifrågasatta ökningen
av tjänstgöringsskyldigheten avsåge icke förstärkning av nuvarande
undervisning utan syftade endast till att ernå besparingar, d. v. s. att
lärarna utan arvode skulle fullgöra nu arvoderad undervisning i slöjd,
fortsättningsskola, timtjänstgöring för förstärkningsanordningar och dylikt.
Den genomförda utsträckningen av tjänstgöringstiden hade för en
stor del av lärarkåren redan medfört löneminskning. Nu antydda åtgärder
skulle ytterligare skärpa denna minskning. Detta syntes icke rättvist i en
tid med ökade levnadskostnader. I jämförelse med lärarkategorier i andra
skolor stöde folkskolans lärare med sina 30 veckotimmar bland deni, sorn
hade den högsta veckotjänstgöringen. Härtill komme, att lärarna i folkskolan
i regel hade att undervisa i skolans samtliga ämnen, en del av dem
i ogynnsamma skolformer och i övrigt under mindre gynnsamma förhållanden.
Med den ökning av undervisningstiden, som redan skett — en årlig
undervisningstid av i de flesta fall 39 veckor samt för folkskollärare en till
63 år höjd pensionsålder och en veckotjänstgöring av 30 veckotimmar —
70
Kungl. May.ts -proposition Nr 176.
hade man nått en gräns, vilken icke torde kunna överskridas utan att man
riskerade en allt för stor förslitning av lärarnas krafter till förfång för skolarbetet.
Styrelsen för Sveriges folkskollär arförbund har erinrat om den faktiska
ökning av tjänstgöringstiden, som inträtt för ett stort antal lärare genom
bland annat de skärpta villkoren för slöjdbidrag, i det att en tjänstgöringstid
av 30 veckotimmar å folkskolstadiet blivit det normala. Det syntes
under sådana förhållanden erfordras mycket starka skäl för att en ytterligare
utökning av tjänstgöringsskyldigheten skulle vara påkallad. Förbundsstyrelsen
instämde helt i vad skolöverstyrelsen yttrat om vikten av
att icke ändra klasslärarsystemet för folkskolan.
Det enda skäl, som skulle kunna åberopas för en utökning av tjänstgöringsskyldigheten,
syntes förbundsstyrelsen vara den besparing, som kunde
beräknas uppstå beträffande kostnaderna för slöjdundervisningen och
statsbidraget till timlärare. Det syntes emellertid icke vara motiverat att
för ernående av jämförelsevis obetydliga besparingar utsträcka tjänstgöringstiden
för en grupp befattningshavare utan hänsynstagande till de
följder, som kunde beräknas uppstå genom stadgande av en alltför lång
tjänstetid. Folkskolans lärare, vilka undervisade i skolans samtliga ämnen,
fullgjorde sitt arbete under ogynnsammare förhållanden än läroverkens
lärare. Sålunda hade folkskolan ett mera heterogent elevmaterial, mångenstädes
bristfälliga skollokaler och undervisningsmateriel, varjämte landsbygdens
lärare ofta arbetade under förhållanden, som präglades av stark isolering.
De skiftande och i olika avseenden påfrestande arbetsvillkor, under
vilka folkskolans lärare hade att fullgöra sitt arbete, syntes starkt tala
emot en utökning av tjänstgöringsskyldigheten utöver 30 timmar per
vecka.
I detta sammanhang ville förbundsstyrelsen erinra om den beslutade
höjningen av pensionsåldern till 63 år, som komme att ställa ökade krav
på lärarens andliga och kroppsliga vigor. En utsträckt tjänstgöringsskyldighet
i förening med höjd pensionsålder skulle otvivelaktigt komma att
medverka till ökad sjuklighet och därav föranledd tjänstledighet samt till
en starkare förslitning av lärarens krafter, vilka omständigheter även och
framför allt skulle få menliga följder för skolarbetets effektivitet.
Förbundsstyrelsen anslöte sig vidare helt till de synpunkter som föranlett
skolöverstyrelsen att icke föreslå skyldighet för folkskollärare att fullgöra
fyllnadstjänstgöring i fortsättningsskola.
Centralstyrelsen för Sveriges folkskollärarinneförbund har likaledes erinrat
om den faktiska ökning av undervisningsskyldigheten, som inträtt genom
de skärpta villkoren för undervisning i slöjd, och har helt anslutit sig
till skolöverstyrelsens ståndpunkt i frågan.
Styrelsen för Sveriges småskollärarinneförenvig erinrar, att de skärpta
villkoren för statsbidrag till undervisning i slöjd hårdast drabbat småskollärarinnorna.
Det förhållandet, att timtjänstgöring å folkskolestadiet och
slöjdundervisning lagts inom småskollärarinnornas tjänstgöringsskyldighet,
hade förutom förlängd arbetstid även medfört inkomstminskning. Den förlängda
arbetstiden hade icke kommit småskolans undervisning till godo.
Det kunde knappast heller anses förenligt med billighet och rättvisa, att
71
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
lärare, som högst tillhörde lönegraden A 9, hänvisades till ett arbete å folkskolestadiet,
som avlönades flera lönegrader högre, då det fullgjordes av
folkskolans lärare. Om småskollärarinnorna hade tjänstgöring å folkskolestadiet,
borde denna enligt styrelsens mening ligga vid sidan om deras ordinarie
tjänstgöring, och borde det da för densamma utgå särskild ersättning.
Beträffande ett mera generellt åläggande av slöjdundervisning för småskolans
lärare framhölles, att de skäl, som skolöverstyrelsen anfort mot
fortsättningsskolans inläggande i folkskollärares tjänstgöringsskyldighet,
vore till fullo gällande även i fråga örn slöjdundervisning. Slöjden vore
också ett speciellt ämne och krävde av sina utövare särskilda egenskaper.
Genom en ytterligare höjning av tjänstgöringsskyldigheten för småskollärarinnorna
skulle deras såväl arbetsvillkor som ekonomiska förhållanden
försämras. Olikheten i tjänstgöringstid för småskollärarinnorna skulle dessutom
ytterligare skärpas. På grund av småskolans från folkskolan ofta avskilda
läge och på grund av slöjdundervisningens fakultativa karaktär
bleve det nämligen ibland ej möjligt att uttaga timtjänstgöring av alla
småskollärarinnor.
Av en i ärendet inom ecklesiastikdepartementet upprättad promemoria
inhämtas följande:
För bedömande av frågan örn en generell höjning av undervisningsskyldigheten
för folk- och småskollärare vore det av vikt att klargöra verkningarna
av de sedan den 1 juli 1940 gällande skärpta villkoren för statsbidrag
till undervisning i slöjd samt föreskrifterna om villkor för statsbidrag
till förstärkningsanordningar vid vissa skolor.
Före den 1 juli 1939 hade det varit regel, att undervisning på folkskolestadiet
medfört en tjänstgöring av 30 veckotimmar och undervisning på
småskolestadiet en undervisning av 26 veckotimmar. De normaltimplaner,
som funnes intagna i gällande undervisningsplan för rikets folkskolor (kungörelsen
1919:880), förutsatte sålunda en tjänstgöring för vederbörande
lärare i enlighet med nedanstående sammanställning:
Antal lärartimmar enligt normaltimplanerna.
Skolform | Småskolestadiet |
| Folk | skolestadiet |
| ||
Klass 1 | Klass 2 | Klass 3 | Klass 4 | Klass 5 | Klass 6 | Klass 7 | |
A-skola, 7-klassig | 24 | 26 | 28 | 30 | 30 | 30 | 30 |
6- » | 24 | 26 | 28 | 30 | 30 | 30 | 30 |
B l skola, 7- » | 26 | 30 |
| 30 |
| ||
6- » | 26 | 30 |
| 30 |
| ||
15 2-skola, 7- » | 26 |
|
| 30 |
|
| |
6- » | 26 |
|
| 30 |
|
| |
B 3-skola, 7- » |
| 30 |
|
|
|
| |
6- » |
| 30 |
|
|
|
| |
C 1-skola, 7- » | 28 |
|
| 30 |
|
| |
6- » | 28 |
|
| 30 |
|
| |
C 2-skola, 7- » |
| 30 |
|
|
|
| |
G- > |
| 30 |
|
|
|
|
72
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 176.
Från skolöverstyrelsen under hand inhämtade uppgifter syntes giva vid
handen, att det ungefärliga antalet lärare med 24, 26, 28 respektive 30
veckotimmars tjänstgöring (frånsett slöjdundervisning) vore följande:
Antal småskollärare med 24 timmars tjänstgöring.......2,000
* » » 26 » » minst . . . 5,000
* s » 28 » » högst . . . 2,000
» folkskollärare >28 » » .......1,500
» » »30 » » ....... 13,500.
Efter den 1 juli 1939 utginge, i motsats mot vad fallet varit dessförinnan,
statsbidrag för undervisning i slöjd, meddelad av folk- och småskollärare,
endast för de slöjdtimmar, som folie utanför maximitjänstgöringen
för vecka, d. v. s. i regel 28 veckotimmar för småskollärare och 30 veckotimmar
för folkskollärare. Från och med den 1 juli 1940 fordrades för erhållande
av sådant statsbidrag därjämte som regel, att, där undervisningen
bestredes av folk- eller småskollärare, samtliga lärare vid vederbörande skola
skulle ha uppnått stadgad maximitjänstgöring. Till följd av dessa bestämmelser
hade tjänstgöringen — i betydelsen av icke särskilt betald sådan
— såsom överstyrelsen framhållit, i praktiken ökats till stadgat maximum
för alla folk- och småskollärare, åt vilka lämpligen kunde anförtros slöjdundervisning,
där sådan förekomme. Av de anförda sifferuppgifterna följde
vidare att den ökade tjänstgöringen nästan uteslutande drabbat småskollärarna.
Den besparing i fråga om statsbidrag för undervisning i slöjd,
som beräknats uppkomma tack vare de anförda bestämmelserna, eller inemot
800,000 kronor, hade sålunda huvudsakligen vunnits på bekostnad
av småskollärarinnornas slöjdarvoden, medan däremot flertalet folkskollärare
bibehållits vid möjligheten att erhålla sådana arvoden. Givetvis innebure
detta en ojämnhet, som vore värd den största uppmärksamhet.
Riksdagen hade också vid ett par tillfällen erinrat härom. I skrivelsen nr
216 (sid. 11) uttalade sålunda 1940 års lagtima riksdag, att en sådan olikformighet
i ersättningsgrunderna vore mindre tillfredsställande, samt erinrade,
att riksdagen år 1939 (skrivelsen nr 8, p. 159:o) uttalat sig för önskvärdheten
av att småskollärarinnorna örn möjligt icke skulle försättas i en
jämförelsevis sämre ställning än folkskollärarna beträffande skyldigheten
att bestrida undervisning i slöjd. Riksdagen avvisade dock av besparingsskäl
motionsvis framställda yrkanden av innebörd, att statsbidrag för undervisning
i slöjd skulle i fråga om småskollärarinnor utgå för slöjdtimmar,
som folie utanför en tjänstgöring av 26 veckotimmar i stället för stadgade
28 veckotimmar. Riksdagen förklarade sig emellertid förutsätta, att förevarande
spörsmål framdeles upptoges till bedömande i samband med frågan
om revision av gällande bestämmelser om avlöning till folk- och småskollärare.
I samma riktning som de skärpta bestämmelserna om statsbidrag för undervisning
i slöjd verkade även de uppställda villkoren för statsbidrag till
förstärkningsanordningar vid skolor av B-form. Såsom förutsättning för
statsbidrag till avlönande av timlärare för meddelande av förstärkningsundervisning
hade nämligen stadgats, bland annat, att samtliga lärare vid
vederbörande skola skulle ha uppnått stadgad maximitjänstgöring. Med
hänsyn till att småskollärarnas tjänstgöring, bortsett från undervisning i
slöjd, i regel uppginge till 2 veckotimmar under stadgat maximum, vore
småskolhirarna sålunda även i fråga om möjligheterna att erhålla ersätt
-
73
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
ning för förstärkningsundervisning i regel sämre ställda än folkskollärarna.
Det borde i detta sammanhang framhållas, att enligt anvisningarna till
kungörelsen 1940:415 lärarens tjänstgöringsskyldighet i första hand borde
utfyllas med timlärarundervisning och icke med slöjdundervisning.
Den olikformighet i fråga örn ersättningsgrunderna, som sålunda i realiteten
förelåge för å ena sidan folkskollärare och å andra sidan småskollärare,
hade av riksdagen ansetts mindre tillfredsställande. Under nuvarande
förhållanden torde det av besparingsskäl icke kunna sättas i fråga
att utjämna denna olikformighet genom åtgärder, som skulle minska den
faktiska tjänstgöringsskyldigheten för småskollärarinnorna. Den motsatta
vägen, att höja tjänstgöringsskyldigheten för folkskollärare, framstode då
såsom den enda tänkbara.
En höjning av folkskollärarnas undervisningsskyldighet vore med hänsyn
till folkskolans arbetsformer möjlig att utnyttja endast i den mån tjänstgöringen
kunde utfyllas med undervisning vid sidan av den i normaltimplanerna
upptagna. Av det förut anförda torde framgå, att sådan utfyllnad
i stor utsträckning vore möjlig i fråga örn slöjd- och timlärarundervisning.
För den enskilde läraren skulle en höjning av undervisningsskyldigheten
sålunda medföra minskad arbetsförtjänst, i den mån han för närvarande
bestrede sådan undervisning mot särskilt arvode. För statsverket skulle uppstå
besparingar, vilka syntes svåra att i förväg uppskatta men som vid en
höjning med exempelvis den av statskontoret föreslagna, eller från 30 till
32 veckotimmar, utan tvivel skulle komma att uppgå till betydande belopp,
främst i fråga örn statsbidrag för undervisning i slöjd. I den mån timlärartjänstgöring
förekomme, skulle besparing i stället inträda beträffande statsbidrag
till avlönande av timlärare. Approximativt kunde den årliga besparingen,
om hänsyn toges endast till slöjdundervisningen, enligt från skolöverstyrelsen
under hand lämnad uppgift beräknas till minst 500,000 kronor
och högst 1,000,000 kronor. Till följd av gällande bestämmelser örn utbetalning
av statsbidrag av förevarande slag, påverkades anslagsberäkningarna
för nästa budgetår icke av en höjning från och nied den 1 juli 1941
av undervisningsskyldigheten.
Genom en sådan generell utsträckning av undervisningsskyldigheten för
folkskollärare, skulle sålunda vinnas både en utjämning av den olikformighet,
som riksdagen ansett mindre tillfredsställande, och en betydande utgiftsminskning
för statsverket. Skolöverstyrelsen hade å andra sidan mot
en sådan åtgärd invänt, att den skulle komma att i huvudsak drabba endast
folkskollärare på landsbygden. För städernas och de stadsliknande samhällenas
vidkommande däremot skulle en utsträckt tjänstgöringsskyldighet
som regel icke kunna utnyttjas, då på dessa orter särskilda slöjdlärare i
allmänhet vore anställda. I och för sig torde det visserligen vara obestridligt,
att de besparingar, som vunnes genom en utsträckning av tjänstgöringsskyldigheten,
till huvudsaklig del skulle vinnas på bekostnad av
landsbygdslärarnas inkomster, men det finge icke förglömmas, att inkomstminskningen
endast skulle komma att gälla de möjligheter till
extraförtjänster genom särskilt skolarbete, som icke i samma utsträckning
stöde liirare i stadssamhällena till buds. Ä andra sidan hade landsbygdens
lärare i allmänhet ogynnsammare arbetsförhållanden än städernas; ehuru
denna sistnämnda synpunkt icke finge underskattas, syntes, såsom statskontoret
framhållit, denna dock icke ensamt böra tillmätas avgörande betydelse.
Givetvis borde dock tillbörlig hänsyn till landsbygdslärarnas i ali
-
Departe
mentschefen.
74 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 176.
mänhet svårare arbetsförhållanden föranleda till stor försiktighet vid övervägandena
om en utsträckning av tjänstgöringsskyldigheten och höjningen
på grund därav hållas inom måttliga gränser.
Från vissa lärarsammanslutningars sida hade riktats betänkligheter mot
att ålägga lärarna en alltför lång tjänstetid. Gentemot denna erinran borde
framhållas, att i den mån den ökade tjänstgöringsskyldigheten komme att
utfyllas genom slöjdundervisning — vilket torde bli regel — lärarnas faktiska
arbetsbörda icke skulle ökas utan endast den icke särskilt betalda
tjänstgöringen.
Av utredningen framgår, att en höjning av undervisningsskyldigheten
för folk- och småskollärare som regel icke medför entledigande av redan
anställda lärare utan en minskning av till lärarna eventuellt utgående ersättningar
för undervisning i slöjd m. m. Då jag i 1941 års åttonde huvudtitel
ansett mig böra avråda från en ytterligare höjning av undervisningsskyldigheten
för ämneslärare vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter,
skedde detta närmast på grund av den skärpning av arbetslösheten
bland dessa lärare, som skulle bli följden av en sådan åtgärd. Samma skäl
tala icke mot en höjning av tjänstgöringsskyldigheten för lärare vid folkskoleväsendet
på sätt från och med den 1 juli 1940 redan skett för lärare
vid läroverksväsendet. På denna väg skulle vid en höjning av undervisningsskyldigheten
med två timmar per vecka kunna för statsverket, såsom
departementspromemorian utvisar, ernås en besparing av minst en halv
miljon kronor.
Såsom av den föreliggande utredningen framgår, har emellertid en faktisk
ökning av tjänstgöringsskyldigheten för lärare vid folkskoleväsendet
redan inträtt på grund av de åtgärder för inräkning i denna skyldighet av
slöjd- och timlärartjänstgöring, som redan vidtagits. Innan närmare erfarenhet
vunnits rörande verkningarna av dessa åtgärder, anser jag mig icke
böra framställa förslag örn en allmän utökning av tjänstgöringsskyldigheten
för folk- och småskollärare. Till frågan om höjning av tjänstgöringsskyldigheten
för vissa småskollärare med kortare årlig tjänstgöring återkommer
jag under nästföljande avsnitt.
b) Höjning av nndervisningsskyldigheten för vissa
småskollärare.
Det år 1937 fattade beslutet örn lönereglering för folk- och småskollärare
innebar för folkskollärarnas del, att lönegradsplaceringen direkt anknöts
till den årliga lästiden i vederbörande skoldistrikt. För småskollärarnas
del åter innebar beslutet, att dessa lärare — efter vissa övergångsår
— skulle placeras i lönegraden A 9 oavsett den årliga lästidens längd.
Under tiden den 1 januari 1938—den 30 juni 1940 skulle enligt nämnda
75
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
övergångsbestämmelser ordinarie småskollärare hänföras till lönegraden A 9,
A 8 eller A 7 allteftersom den årliga lästiden utgjorde 39 veckor, mellan
36 och 39 veckor eller högst 36 veckor. Under tiden den 1 juli 1940—den
30 juni 1942 äro småskollärare placerade i lönegraden A 9 vid 39 veckors
lästid och i lönegraden A 8 vid en lästid understigande 39 veckor; lönegraden
A 7 förekommer således ej längre, oavsett huruvida lästiden understiger
36 veckor. Efter den 1 juli 1942 skola samtliga småskollärare tillhöra
lönegraden A 9, även örn lästiden utgör exempelvis endast 34 4/7 veckor.
1939 års lagtima riksdag beslöt visserligen, att från och med den 1 juli
1940 minimilästiden vid folkskoleväsendet generellt skulle utsträckas till
lägst 36 4/7 veckor, varigenom olikheterna i fråga om folk- och småskollärarnas
löneställning i förhållande till arbetsprestationen (uttryckt i läsveckor)
skulle komma att i praktiken yppa sig först den 1 juli 1942. Emellertid
har sedermera genomförandet av den obligatoriska utsträckningen
av minimilästiden tills vidare uppskjutits (jfr proposition nr 155 till 1940
års lagtima riksdag, sid. 46). Härigenom har aktualiserats frågan, huruvida
viss fyllnadstjänstgöring bör uttagas av småskollärare, vilka erhållit eller
komma att erhålla förbättrad löneställning utan motsvarande utsträckning
av den årliga lästiden.
Spörsmålet örn särskild fyllnadstjänstgöring för ifrågavarande småskollärare
var föremål för utredning och förslag av 1937 års folkskolutredning,
som i november 1938 framlade betänkande angående utsträckning av den
årliga lästiden vid folkskolan m. m. (statens offentliga utredningar 1938: 35,
sid. 71 ff.). Utredningsmännens förslag i detta hänseende innebar, att småskollärare,
som efter den 30 juni 1942 tjänstgjorde i skola med 36 4/7 veckors
årlig lästid och som icke i sin egen undervisningsavdelning fullgjorde
en tjänstgöring av minst 28 veckotimmar, skulle om möjligt — utöver läraren
i övrigt åliggande tjänstgöring — utan särskild ersättning handhava
undervisning på något av följande sätt:
1. Två veckotimmars tjänstgöring på det egentliga folkskolestadiet genom
uppdelning av två- eller flerklassig undervisningsavdelning.
2. Undervisning av efterblivna eller svagt begåvade barn under motsvarande
tid.
3. Två veckotimmars (64 timmar per läsår) undervisning i slöjd å småskole-
eller (och) folkskolestadiet.
De sakkunniga framhöllo, att de orättvisor, som efter den 30 juni 1942
kunde anses uppstå på grund av den bristande överensstämmelsen mellan
lönesättningen och den uttagna tjänstgöringsskyldigheten, icke finge skymma
blicken för att de småskollärare, som efter den 30 juni 1942 befunne
sig i den situationen, att de kunde draga fördel av nämnda förhållande,
borde tillföras ytterligare arbetsuppgifter endast i den mån detta vore till
gagn för undervisningsväsendet eller kunde anses vara ur statens synpunkt
eljest önskvärt. Å andra sidan förefunnes sådana möjligheter att till det
76
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
allmännas bästa utnyttja småskollärarnas arbetskraft, att statsmakterna
enligt de sakkunnigas mening icke borde uraktlåta att taga de ifrågavarande
småskollärarna i anspråk för ytterligare arbetsuppgifter. Härigenom
vunnes ej blott fördelen av större jämnhet i lönesättningen vad småskollärarkåren
beträffade utan jämväl en närmare överensstämmelse med de
principer, efter vilka lönesättningen för folkskollärarna tillrättalagts.
De sakkunniga erinrade, att lärare vid mindre folkskola, biträdande
lärare vid folkskola och sådan småskollärare, till vilken även hänvisats
någon eller några av folkskolestadiets årsklasser, vore skyldig att meddela
undervisning i regel under 28—30 veckotimmar samt annan småskollärare
under 24—28 veckotimmar. De sakkunniga ansåge för sin del, att någon
kompensationstjänstgöring icke borde uttagas av småskollärare, som i egen
undervisningsavdelning undervisade 28 veckotimmar eller mera, vilket
kunde bli fallet, om avdelningen exempelvis vid högt elevantal på lämpligt
sätt uppdelades. Lärarens arbetsbörda syntes vid en tjänstgöring av nämnda
omfattning vara så pass stor, att ytterligare tjänstgöring ej borde fordras
av läraren för den lön, han enligt lönereglementet åtnjöte. Vad de sakkunniga
nu anfört innebure jämväl, att någon kompensationstjänstgöring ej
borde uttagas av lärare vid mindre folkskola, biträdande lärare vid folkskola
eller sådan småskollärare, till vilken även hänvisats någon eller några
av folkskolestadiets årsklasser.
I propositionen nr 149 till 1939 års urtima riksdag erinrades om de sakkunnigas
nyssnämnda förslag. Departementschefen förklarade emellertid,
att han, bland annat emedan frågan icke vore av brådskande natur, icke
ansåge sig böra ingå på sakkunnigförslaget i denna del.
Frågan om fyllnadstjänstgöring av denna art berördes sedermera i samband
med behandlingen av frågan om anslag till folkskoleväsendet för
innevarande budgetår (jfr den förutnämnda propositionen nr 155, sid. 50
—53).
_ Skolöverstyrelsen hade framhållit bland annat, att någon rättvis fördelning
av arbetsbördan för småskollärarinnorna icke syntes vara att vinna
genom ökning av tjänstgöringsskyldigheten för vecka för de småskollärarinnor,
vilka komme att åtnjuta högre lönegradsplacering än som motsvarades
av den årliga tjänstgöringstidens längd. En reservant inom överstyrelsen,
undervisningsrådet Weijne, hade emellertid uttalat skiljaktig mening
och ifrågasatt en utsträckning av tjänstgöringsskyldigheten för här
berörda lärare till 30 veckotimmar. Statskontoret hade förordat åläggande
för småskollärare, som efter den 30 juni 1940 tjänstgjorde i skola med en
årlig lästid, understigande 36 1/2 veckor, att, utöver det i 2 § 2 mom. avlöningsreglementet
för folk- och småskollärare bestämda högsta timtalet,
fullgöra ytterligare två veckotimmars tjänstgöring utan särskild ersättning.
Statskontoret hade vidare påpekat, att en konsekvens av en dylik föreskrift
bleve, att, därest den 1 juli 1942 en årlig lästid av 34 1/2 veckor alltjämt
bibehölles, småskollärare med dylik lästid borde kunna åläggas en
med 4 veckotimmar ökad maximitjänstgöring och småskollärare, som undervisade
i en skola med 36 1/2 veckors årlig lästid, en med 2 veckotimmar
ökad maximitjänstgöring.
77
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
För egen del erinrade jag vid anmälan av spörsmålet i nämnda proposition,
att jag förordat förnyad utredning rörande en eventuell generell utsträckning
av tjänstgöringsskyldigheten för folk- och småskollärare, samt
förklarade mig finna, att frågan om fyllnadstjänstgöring för småskollärare
lämpligen borde behandlas i samband med nyssberörda spörsmål. Jag ifrågasatte
därför icke några åtgärder i detta hänseende.
Riksdagen (skrivelsen nr 216, sid. 7) ansåg sig icke böra rikta någon
erinran mot den i utsikt ställda utredningen rörande en generell höjning av
undervisningsskyldigheten. I samband därmed borde tagas under övervägande
frågan om fyllnadstjänstgöring av nämnda slag. Uppmärksamhet
syntes jämväl böra ägnas de frågor, som berörts i den vid skolöverstyrelsens
yttrande i ämnet avgivna reservationen.
Skolöverstyrelsen har numera verkställt utredning beträffande ifrågavarande
fyllnadstjänstgöring. Efter att ha övervägt de omständigheter, till
vilka hänsyn borde tagas vid bedömande av den föreliggande frågan, har
överstyrelsen funnit sig icke böra föreslå utsträckning av småskollärarnas
t j änstgö ringsskyldighet.
Då vederbörligt riksdagsbeslut, att den årliga lästiden skulle utgöra
minst 36 4/7 veckor, förelåge och denna lästid kunde utan ökade kostnader
för staten genomföras beträffande småskolan, syntes man icke böra räkna
med att 34 1/„ veckors lästid komme att någon längre tid bibehållas för
småskolans lärjungar, helst som hänsyn icke behövde tagas till dessa barns
hjälparbete i hemmet. Vid överväganden angående småskollärares tjänstgöring
kunde man därför utgå från att den årliga lästiden skulle utgöra
antingen 39 eller också 36 4/7 veckor.
Skillnaden i faktisk tjänstgöring framstode bäst vid en jämförelse median
det för respektive lästider fastställda antalet verkliga läsdagar eller
192, 202 och 214 dagar. Om en småskollärare undervisade 28 timmar i
veckan eller i medeltal närmare 5 timmar per dag, bleve skillnaden i tjänstgöringstid
för år omkring 57 timmar vid jämförelse mellan lärare med 39
veckors lästid och lärare med 36 4/7 veckor. Därest den kortare årliga
lästiden skulle kompenseras med ett högre timtal per vecka, skulle lärare
med 36 4/7 veckors årlig lästid erhålla drygt en och en halv timmes längre
tjänstgöring per vecka än lärare med 39 veckors lästid.
När 1937 års riksdag beslutat, att ordinarie småskollärare skulle oavsett
den ärliga lästiden efter viss övergångstid placeras i 9 lönegraden, torde
detta haft sin grund däri, att småskolans lärare ansetts bliva missgynnade
vid jämförelse med andra lärarkategorier, som samtidigt erhållit lönereglering.
Någon kompensation genom utsträckt tjänstgöring för vecka för lärare
med kortare årlig lästid än 39 veckor hade icke ifrågasatts av riksdagen.
Såsom överstyrelsen i annat sammanhang framhållit, hade emellertid förhållandena
numera medfört, att småskolans lärare redan fått vidkännas
en allmän utökning av tjänstgöringen med i det närmaste 2 timmar för
vecka. Visserligen hade härigenom den olikhet i fråga örn lärarnas tjänstgöring,
som följde därav, att den kunde variera mellan 24 och 28 veckotimmar
(undantagsvis 30 timmar) väsentligen utjämnats, men på grund av
skolväsendets mångskiftande organisation, småskolans stundom från folkskolan
avskilda liige, varigenom timtjänstgöring för småskollärarinnan ej
bleve möjlig, slöjdundervisningens fakultativa karaktär m. m. kunde tjänst
-
78
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
göringen för lärare med samma lön alltjämt förete större växlingar än 60
timmar för helt läsår räknat, varför en sådan olikhet, beroende av olika
årlig lästid, icke syntes med nödvändighet kräva kompensation i form av
utsträckt tjänstgöring för vecka. En ytterligare utsträckning av tjänstgöringsskyldigheten
för vecka för småskollärare med kortare årlig lästid än 39
veckor skulle öka denna skillnad beträffande tjänstgöringens omfattning,
som då skulle kunna variera mellan 24 och exempelvis 30 veckotimmar.
Och eftersom undervisningen i städer och andra större samhällen nästan
undantagslöst påginge 39 veckor, skulle sådan utökning av tjänstetiden
komma att praktiskt taget träffa endast småskollärare på landsbygden,
vilka finge vidkännas icke blott b-skolans olägenheter utan även den längre
tjänstetiden för vecka. Överstyrelsen ville också framhålla, att den av 1937
års folkskolutredning ifrågasatta utökningen av veckotjänstgöringen för
småskollärare med 30 4/~ veckors årlig lästid icke avsett att ytterligare öka
tjänstgöringen för lärare, som undervisade minst 28 veckotimmar i egen
avdelning. Den av utredningen ifrågasatta skärpningen av tjänstgöringsskyldigheten
vore således redan genomförd, i det att tjänstgöringen numera
uppginge till 28 timmar, där detta lämpligen kunde ske. Tjänstgöringsskyldighet
utöver 28 veckotimmar hade de sakkunniga icke ifrågasatt för
lärare vid vanlig småskola.
En reservant inom skolöverstyrelsen, undervisningsrådet Weijne, har förklarat
sig skiljaktig och föreslagit sådan ändring av 2 § 2 mom. i gällande
avlöningsreglemente för folk- och småskollärare, att ordinarie småskollärare,
vilka hade en kortare lästid än 39 veckor, från den 1 juli 1942 skulle
överföras till den grupp av lärare, som vore ålagd en tjänstgöringsskyldighet
för vecka av 30 timmar. Till stöd härför har reservanten anfört:
Såsom skäl mot en utsträckning av tjänstgöringsskyldigheten per vecka
för de lärare, varom nu vore fråga, hade bland annat anförts, att därigenom
icke skulle vinnas någon rättvis utjämning av arbetsbördan mellan olika lärargrupper
inom småskolan. Härvid torde lia åsyftats, att lärare med längre
årlig lästid kunde tjänstgöra allenast 24 eller 26 veckotimmar, varför dylika
lärares totala undervisningsskyldighet skulle kunna understiga det antal
timmar, lärare med kortare årlig tjänstgöring uppnådde, även om undervisningen
för vecka icke omfattade mer än föreskriven maximitid eller 28
timmar. Numera syntes dock detta skäl mot kompensationstjänstgöring
ha förlorat i styrka. Såsom skolöverstyrelsen framhållit, hörde det från och
med innevarande läsår till undantagen, att en småskollärare tjänstgjorde
kortare tid än 28 veckotimmar. Härav följde, att kompensationst jänstgöring
för de småskollärare, som komme att stå kvar vid kortare årlig lästid
än 39 veckor, i stort sett skulle verka utjämnande i fråga örn undervisningsskyldigheten
vid jämförelse mellan olika kategorier av småskollärare.
Uppmärksammas borde även i detta sammanhang, att när 1937 års folkskolutredning
icke ansett sig böra ifrågasätta kompensationstjänstgöring
för småskollärare, som i egen avdelning undervisade minst 28 veckotimmar,
läget varit i hög grad annorlunda än vad nu vore fallet. Sålunda utgjorde
den vanliga veckotjänstgö ringen för småskollärare 24—26 timmar mot nu
28. En extra tjänstgöring, som stannat vid 28 veckotimmar, kunde därför
vid nämnda tidpunkt sägas vara rimlig och rättvis. Härtill komme, att den
statsfinansiella situationen nu vore sådan, att alla möjligheter till bespa
-
79
Kungl. Maj:ts •proposition Nr 176.
ringar måste tillvaratagas. Det syntes då icke obilligt att utnyttja nu ifrågavarande
lärare för något längre tjänstgöring per vecka än 28 timmar.
På anförda skäl ansåge sig reservanten böra ifrågasätta, att ordinarie småskollärare,
som icke tjänstgjorde 39 veckor årligen, skulle efter den 1 juli
1942 åläggas en något längre undervisningstid för vecka än 28 timmar.
Därvid uppkomme spörsmålet, huruvida lärare med 34 4/7 samt 3G 4/7
veckors lästid skulle erhålla olika lång tjänstgöringstid för vecka. Häremot
talade att börja med det förhållandet, att småskollärare med den kortaste
årliga lästiden den 1 juli 1940 uppflyttats en lönegrad utan krav på kompensationst
jänstgö ring. Det syntes då knappast rimligt att efteråt utöka
antalet veckotimmar. Vidare borde så enkla bestämmelser som möjligt
eftersträvas i hithörande avseende, vartill komme, att den kortaste årliga
lästiden torde vara avskaffad inom en icke allt för avlägsen tidpunkt. Reservanten
ansåge därför, att samtliga småskollärare med kortare årlig undervisningstid
än 39 veckor borde behandlas som en grupp.
En eventuell utsträckning av tjänstgöringsskyldigheten för denna grupp
av lärare borde lämpligen inskränkas till 2 veckotimmar. Detta skulle
innebära, att nämnda lärare ålades en tjänstgöringsskyldighet av 30 veckotimmar,
d. v. s. jämställdes med sådan småskollärare, till vars avdelning
även hänvisats någon eller några av folkskolestadiets klasser. Erhölle föreskriften
en sådan utformning, komme den icke att beröra de småskollärare,
som redan nu hade skyldighet att undervisa 30 veckotimmar, och ej heller
biträdande lärare eller lärare vid mindre folkskola. Bestämmelsen borde ej
vara tillämplig å icke-ordinarie småskollärare, enär dylika lärare ej i detta
sammanhang komme att erhålla någon förbättring i sin löneställning.
Beträffande den ekonomiska betydelsen för statsverket av en föreskrift
i nu antydd riktning kunde erinras om att 1937 års folkskolutredning uppskattat
antalet småskollärare, som under läsåret 1938/39 beräknats hava
en kortare årlig lästid än 39 veckor, till omkring 4,350. Säkerligen hade
sedermera i åtskilliga skoldistrikt en utsträckning av lästiden ägt rum.
Observeras borde även, att i nyssnämnda siffra ingått jämväl vissa extra
ordinarie samt vikarierande småskollärare, vilka i detta sammanhang ej
borde åläggas ökad tjänstgöringsskyldighet. En eventuell föreskrift om kompensationst
jänstgö ring skulle dock sannolikt få tillämpning på omkring
3,500 småskollärare. I regel torde det också vara möjligt att av dessa uttaga
ytterligare 2 veckotimmars tjänstgöring. Särskilt syntes undervisning
i slöjd härvid kunna ifrågakomma. Icke så sällan torde nu ifrågavarande
småskollärare även kunna utnyttjas som timlärare i andra ämnen.
En väsentlig besparing i statens utgifter för bidrag till slöjdundervisning
torde alltså vara att vinna, varjämte någon minskning av kostnaderna för
timlärare kunde väntas uppstå. Någon möjlighet att ens approximativt
angiva den besparing, som här avsåges, torde dock med hänsyn till många
ovissa faktorer ej föreligga.
Statskontoret har förklarat sig i likhet med reservanten inom överstyrelsen
anse, att kompensationstjänstsröring borde uttagas. Statskontoret
ville emellertid i anslutning till sitt förslag angående utökning av vissa småskollärares
tjänstgöringsskyldighet (jfr ovan) förorda, att småskollärare
med årlig lästid understigande 30 veckor skulle åliiggas en undervisningsskyldighet
av 30 i stället för 28 timmar i veckan. Huruvida efter den 1
80
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
juli 1942, då samtliga småskollärare komme att placeras i 9 lönegraden,
maximitjänstgöringen borde bestämmas till 32 veckotimmar för lärare med
mindre än 36 veckors lästid och till 30 veckotimmar för lärare med mer än
36 men mindre än 39 veckors lästid, torde icke nu böra upptagas till avgörande.
Allmänna lönenämnden har förordat det av reservanten inom överstyrelsen
framställda förslaget.
Såsom reservanten anfört, torde de skäl gentemot en utsträckning av
tjänstgöringsskyldigheten per vecka för småskollärare, som av skolöverstyrelsen
åberopats, nämligen att därigenom icke skulle vinnas någon rättvis
fördelning av arbetsbördan mellan olika lärargrupper inom småskolan, numera
ha förlorat i betydelse. Från och med innevarande läsår torde det
nämligen endast undantagsvis förekomma, att en småskollärares tjänstgöringstid
understege 28 veckotimmar. Vid sådant förhållande torde en
kompensationstjänstgöring för de småskollärare, som komme att stå kvar
vid kortare årlig lästid än 39 veckor, i stort sett verka utjämnande i fråga
örn undervisningsskyldigheten vid jämförelse mellan olika lärarkategorier.
Allmänna lönenämnden funne fördenskull betänkligheter ur nu berörda
synpunkter ej behöva möta mot en utsträckning av tjänstgöringsskyldigheten
för småskollärarna. Härtill komme, att det med hänsyn till nuvarande
statsfinansiella läge vore angeläget att alla till buds stående besparingsmöjligheter
beaktades. Lönenämnden ansåge det därför vara motiverat,
att från och med den 1 juli 1942 en något längre tjänstgöringsskyldighet
per vecka än 28 timmar ålades de småskollärare, vilka hade en kortare
årlig lästid än 39 veckor, att tillämpas såsom en av den rådande situationen
betingad anordning, varvid — såsom reservanten förutsatt — samtliga
ifrågavarande lärare borde behandlas såsom en grupp.
Vad anginge frågan, i vilken omfattning tjänstgöringsskyldigheten för
omförmälda lärare skulle utsträckas, kunde lönenämnden ansluta sig till reservantens
förslag, att den utökade undervisningsskyldigheten borde inskränkas
till 2 veckotimmar, varigenom tjänstgöringen skulle komma
att uppgå till sammanlagt 30 veckotimmar. Såsom reservanten förutsatt,
borde en dylik bestämmelse ej erhålla tillämpning beträffande icke-ordinarie
småskollärare.
En reservant inom lönenämnden, ledamoten Eljas, har anmält avvikande
mening, i det han ansett, att lönenämnden bort tillstyrka skolöverstyrelsens
i ärendet avgivna utredning och förslag.
Vederbörande lärarsammanslutningar lia avstyrkt det förslag, som framlagts
av reservanten inom skolöverstyrelsen.
Centralstyrelsen för Sveriges folkskollärarinneförbund har särskilt uttalat
sig emot förslaget, att småskollärarinnornas fyllnadstjänstgöring skulle
kunna fullgöras som timlärare på folkskolestadiet ej blott i slöjd såsom
hittills, utan även i andra ämnen. Småskollärarinnorna saknade utbildning
och kompetens för tjänstgöring på folkskolestadiet. En nedprutning av
kompetensfordringarna på lärarekraften för folkskolans undervisning kunde
ej annat än sänka den standard, till vilken utvecklingen lett den svenska
folkskolan.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176. 81
Styrelsen för Sveriges småskollärarinneförening har funnit starka skäl
föreligga för skolöverstyrelsens ståndpunktstagande. Vid 1937 års lönereglering
hade småskollärarinnornas löneplacering utan tvivel avsetts så låg
jämfört med den som tillerkänts övriga lärarkategorier, att ett utkrävande
av 39 veckors tjänstgöringsskyldighet inte ansetts nödvändigt som regel.
Att det stora flertalet småskollärarinnor endast åtnjöte lön efter 9 lönegraden
för 39 veckors lästid och därjämte fått en utökning av veckotjänstgöringen
till 28 veckotimmar, syntes ej behöva medföra, att detta bleve
generellt, förrän en revision av avlöningsbestämmelserna genomförts. Styrelsen
anslöte sig därför helt till skolöverstyrelsens motivering mot en kompensationstjänstgöring
i form av ökat antal veckotimmar. I den mån tjänstgöringen
utsträcktes över året för den egentliga folkskolan borde givetvis
detsamma ske även för småskolan. I samband härmed borde dock småskollärarinnornas
låga löneplacering upptagas till förnyad och ingående
prövning. Likaså syntes det styrelsen berättigat, att småskollärarinnornas
tjänstgöring komme småskolans lärjungar till godo. Icke minst de första
skolårens betydelse för det fortsatta skolarbetet motiverade en sådan anordning.
På grund av 1937 års riksdagsbeslut om lönereglering för folk- och småskollärare
komma de senare att den 1 juli 1942 oavsett lästidens längd
uppflyttas till lönegraden A 9. De småskollärare, vilka hittills på grund av
att lästiden utgjort högst 36 veckor varit placerade i lönegraden A 7, ha
från och med den 1 juli 1940 uppflyttats i lönegraden A 8, även örn lästiden
icke utsträckts. Utredning har nu verkställts beträffande frågan,
huruvida fyllnadstjänstgöring bör uttagas av de småskollärare, vilkas
lönegradsplacering icke står i relation till lästidens längd.
Skolöverstyrelsens majoritet anser, att sådan fyllnadstjänstgöring icke
bör förekomma. Skälet härtill synes i främsta rummet vara, att småskollärarnas
arbetsbörda icke enbart bestämmes av den årliga lästidens längd
utan även av antalet tjänstgöringstimmar per vecka, varför en rättvis utjämning
av arbetsbördan icke kan ernås genom att utkräva kompensation
för kortare årlig lästid.
Statskontoret och allmänna lönenämnden däremot ha uttalat sig för
uttagande av sådan fyllnadstjänstgöring.
För egen del finner jag skäl kunna anföras för en utjämning av arbetsbördan,
i den mån så är möjligt och så lämpligen kan ske, genom höjning
av antalet veckotimmar för småskollärare med kortare årlig lästid. Statskontoret
anser, att sådan höjning bör redan från och med nästa budgetår
komma till stånd. I likhet med allmänna lönenämnden finner jag mig emellertid
icke böra nu ifrågasätta en sådan åtgärd. Spörsmålet huruvida en
höjning av undervisningsskyldigheten för vecka bör vidtagas från och med
läsåret 1942/43, då såsom av det anförda framgår frågan får större aktualitet,
lärer böra niista år upptagas till prövning, varvid skolöverstyrelsen
torde böra förebringa beräkning rörande de besparingar för det allmänna,
som genom åtgärder i denna riktning kunna uppkomma.
Bihang till riksdagens jtrotolcoll 19kl. 1 sami. Nr 17G. 6
Departementschefen
.
82
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 176.
lil. Anslagsberäkningar.
1. Förslagsanslaget till Folkskolinspektionen: Avlöningar.
Ur detta anslag, som nu är uppfört med 619,400 kronor och disponeras
jämlikt en på sid. 514 i statsliggaren införd avlöningsstat, bestrides bland
annat ersättning till folkskolinspektörerna för utbetalta arvoden till biträden
på inspektörernas expeditioner med, för år räknat, högst 650 kronor
för varje inspektör ävensom expensersättning enligt kungörelsen 1937: 691.
Beträffande ifrågavarande båda ersättningar — å ena sidan till biträden
å expeditionerna, å andra sidan expensersättning — må erinras örn följande:
I
fråga om tillkomsten av expensersättningen och det belopp, varmed ersättningen
utgått vid olika tider, finnes redogörelse lämnad i 1936 års
åttonde huvudtitel (sid. 367—369), vartill här må hänvisas. Med bifall till
Kungl. Maj:ts därom framställda förslag beslöt 1936 års riksdag höja
expensersättningen från 500 kronor till 700 kronor för varje inspektör.
Riksdagen framhöll i sin skrivelse nr 8 angelägenheten av att åtgärder vidtoges
för att dels frigöra inspektörerna från mycket av dem redan nu åliggande
arbete, som lika väl kunde utföras av mindre kvalificerade arbetskrafter,
dels ock skapa möjligheter för inspektörerna att möta de nya uppgifter,
som pålagts dem genom det pågående organisatoriska omdaningsarbetet
inom folkskolan. Riksdagen hade icke funnit det av Kungl. Maj:t
i detta hänseende framlagda förslaget örn ökad expensersättning tillfredsställande
men hade ansett sig kunna godtaga förslaget som ett provisorium
för budgetåret 1936/37.
I anledning av riksdagens uttalande framlades i propositionen 1937: 271
förslag om anvisande av 450 kronor till varje folkskolinspektör som ersättning
för skrivbiträde, i samband varmed expensersättningen skulle minskas
till det tidigare utgående beloppet av 500 kronor. Riksdagen fattade beslut
i enlighet med detta förslag.
Sedan skolöverstyrelsen i sina anslagsäskanden för budgetåret 1939/40
ifrågasatt en höjning av det för biträdesarvoden avsedda beloppet från
450 kronor till 1,000 kronor, yttrade departementschefen i 1939 års åttonde
huvudtitel (sid. 308 f.), att han i likhet med skolöverstyrelsen funne utvecklingen
under de allra senaste åren påkalla en förnyad omprövning av frågan
örn bestridande av kostnaderna för folkskolinspektörernas expeditionsutgifter
av olika slag. Folkskolinspektörernas arbetsuppgifter, och ej minst
det löpande expeditionsarbetet, hade under de senaste åren ytterligare av
-
83
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 176.
sevärt ökats. Det vore uppenbart, att det läge i statens men också i skoldistriktens
intresse, att inspektörerna icke bleve för mycket bundna av
expeditionsgöromål utan kunde ägna huvuddelen av sin tid åt den omedelbara
tillsynen av folkskoleväsendet inom vederbörande distrikt. Under hänvisning
till de senare årens reformverksamhet inom folkskoleväsendet betonade
departementschefen, att framgången av de åtgärder, som av statsmakterna
vidtoges till folkundervisningens förbättrande, till icke ringa del
vore beroende av inspektörernas insatser. Då emellertid frågan stöde i visst
samband med spörsmålet om skolöverstyrelsens organisation, borde enligt
departementschefens mening ståndpunkt först tagas till denna organisationsfråga,
varefter den av överstyrelsen framförda frågan borde underkastas
ett allsidigt övervägande. Ersättningen till folkskolinspektörerna för
anlitande av expeditionsbiträde borde dock i avvaktan härpå provisoriskt
höjas med 200 kronor. Riksdagen beslöt i enlighet härmed samt yttrade,
med biträdande av de av departementschefen anförda allmänna synpunkterna,
att det vore angeläget, att frågan om bestridande av kostnaderna
för folkskolinspektörernas expeditionsutgifter av olika slag underkastades
utredning så snart detta med hänsyn till spörsmålet om skolöverstyrelsens
omorganisation läte sig göra.
Skolöverstyrelsen har i sina anslagsäskanden för nästa budgetår icke
ifrågasatt annan ändring i avlöningsstaten än en höjning av anslagsposten
till rörligt tillägg.
Styrelsen för statens folkskolinspektörers förbund har sedermera hemställt,
att Kungl. Majit måtte dels snarast möjligt låta verkställa allsidig
utredning rörande folkskolinspektörernas arbetsförhållanden och därmed
sammanhängande frågor, dels ock, därest resultatet av en dylik utredning
icke kunde föreligga i så god tid, att frågan kunde underställas 1941 års
riksdag, vidtaga åtgärder för en provisorisk höjning från och med budgetåret
1941/42 av den nu utgående ersättningen till folkskolinspektörerna
för anlitande av expeditionsbiträde.
Av framställningen inhämtas, bland annat följande: Inspektörernas arbetsuppgifter
hade under de senaste åren oavlåtligen ökats och ett trängande
behov av arbetshjälp förefunnes. Särskilt under år 1940 hade en intensifiering
av inspektörernas arbetsuppgifter skett till följd av det inom folkskoleväsendet
pågående rationaliseringsarbetet. Styrelsen erinrade örn de
omfattande utredningar, som under året verkställts inom samtliga inspektionsområden
i syfte att åstadkomma en rationell organisation av skolväsendet,
varigenom avsevärda besparingar för statsverket väntades uppkomma.
I någon mån hade detta arbete underlättats genom att inspektörerna
beretts möjlighet att erhålla ledighet under en kortare tid från övriga
med tjänsten förenade göromål. Men ifrågavarande utredning, som redan
den medfört en avsevärd ökning av folkskolinspektörernas arbete, torde
kunna betraktas mera som en förberedelse till och en planläggning av det
rationaliseringsarbete, som i fortsättningen måste bedrivas.
84
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
En viktig förutsättning för att folkskolinspektionen skulle kunna fylla
sin uppgift vore, att åtgärder snarast möjligt vidtoges i syfte att på ett
effektivt sätt underlätta folkskolinspektörernas expeditionsarbete. Utan att
så skedde torde den främst ur ekonomisk synpunkt påkallade intensifieringen
av den statliga tillsynen över folkskoleväsendet icke kunna åstadkommas.
Det finge emellertid framhållas, att dylika åtgärder vore jämväl
nödvändiga, för att det skulle bliva möjligt för folkskolinspektörerna att
fullgöra de åligganden som pedagogiska ledare av folkskoleväsendet, vilka
enligt gällande instruktion ankomme på dem. För närvarande nödgades folkskolinspektörerna
allt för mycket eftersätta dessa åligganden på grund av
arbetsuppgifter av administrativ och expeditionell art.
Behovet av arbetshjälp åt folkskolinspektörerna hade i någon mån
kunnat tillgodoses genom det nu utgående anslaget till arvode åt biträden
å inspektörsexpeditionerna. Men dels vore det belopp, som för detta ändamål
ställdes till varje inspektörs förfogande, otillräckligt för att erforderlig,
för arbetsuppgifternas fullgörande lämplig arbetskraft skulle kunna erhållas,
dels krävdes även andra åtgärder, örn det skulle bliva möjligt för folkskolinspektörerna
att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina åligganden.
För ett rationellt ordnande av expeditionsarbetet erfordrades sålunda icke
blott lämplig personlig arbetshjälp utan även förbättrade arbetsförhållanden
i övrigt. För utförandet av detta arbete behövdes numera helt andra
anordningar i fråga om tjänstelokal och dennas utrustning med tjänsteutensilier
än vad det vore möjligt för folkskolinspektörerna att med nu utgående
expensersättning åstadkomma.
Styrelsen ansåge sig emellertid icke här kunna eller böra närmare ingå
på frågan rörande de åtgärder, som i berörda avseenden vore påkallade.
Särskild utredning härom syntes vara erforderlig, och styrelsen anslöte sig
därför till det av skolöverstyrelsen framförda förslaget, att frågan örn folkskolinspektörernas
arbetsförhållanden måtte bliva föremål för en allsidig
utredning. Dylik utredning borde snarast möjligt och oberoende av frågan
örn skolöverstyrelsens omorganisation bliva verkställd, så att detta för
folkskolinspektionens rationella utövande synnerligen betydelsefulla spörsmål
måtte vinna en tillfredsställande lösning.
Resultatet av det nu pågående rationaliseringsarbetet inom folkskoleväsendet
vore i icke ringa grad beroende av folkskolinspektörernas möjligheter
att fylla sina administrativa arbetsuppgifter. Det måste därför,
icke minst ur besparingssynpunkt, anses angeläget, att folkskolinspektionen
gjordes arbetsduglig för dessa uppgifter. Med hänsyn till det trängande
behov av arbetshjälp åt folkskolinspektörerna, som just nu gjorde sig gällande,
funne sig styrelsen böra framhålla nödvändigheten av att provisoriska
åtgärder vidtoges i avvaktan på en slutlig lösning av frågan. Folkskolinspektör
borde sålunda snarast beredas tillfälle att i större utsträckning
än vad nu vore möjligt anlita biträde i expeditionsarbetet för registrering,
arkivering, renskrivning, förberedande granskning av statsbidragsrekvisitioner
och undervisningsstatistik m. m. En höjning av de för biträdesarvoden
avsedda beloppen vore alltså erforderlig. Då syftet med denna
arbetshjälp bland annat vore att göra det möjligt för folkskolinspektörerna
att mera verksamt deltaga i det pågående rationaliseringsarbetet inom
folkskoleväsendet, syntes en ökning av anslaget för ifrågavarande ändamål
vara starkt motiverad även med beaktande av nu rådande statsfinansiella
förhållanden. För åstadkommande av en verkligt effektiv hjälp i detta
hänseende borde, enligt styrelsens mening, nyssnämnda belopp fastställas
85
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
till 2,000 kronor för varje inspektör, för år räknat. Styrelsen holle visserligen
för troligt, att svårigheten att dels anskaffa tjänstelokaler med erforderliga
utrymmen och nödig inredning, dels att erhålla lämplig arbetskraft
jämte andra omständigheter kunde komma att verka så, att icke alla folkskolinspektörer
omedelbart kunde omorganisera sitt arbete på ett sådant
sätt, att de hade användning för ett belopp av nämnda storlek. Inom en
del inspektionsområden vore förhållandena däremot sådana, att förutsättningar
redan nu funnes för utnyttjande av ifrågasatt ökad arbetshjälp.
Folkskolinspektör borde sålunda beredas möjlighet att i den mån omständigheterna
så påkallade och medgåve och mot vederbörlig redovisning anlita
biträdande arbetskraft för en kostnad av högst 2,000 kronor för år
räknat.
I utlåtande över denna framställning har skolöverstyrelsen uttalat sig
för att frågan örn folkskolinspektörernas arbetsförhållanden lösgjordes från
spörsmålet örn överstyrelsens organisation och med det snaraste bleve föremål
för en allsidig utredning, omfattande folkskolinspektionens hela organisation
och dess arbetsuppgifter. Då en dylik allmän utredning näppeligen
torde kunna verkställas så snart, att densamma kunde föreläggas 1941 års
riksdag, ansåge sig överstyrelsen böra i likhet med inspektörsförbundet påkalla
åtgärder för en provisorisk lösning av frågan. Lämpligen borde den
folkskolinspektörerna tillkommande ersättningen för expeditionsbiträden
ökas så, att inspektörerna i avsevärt större utsträckning än vad nu vore
fallet kunde befrias från ett tidsödande expeditionsarbete och i stället
ägna mera tid åt den betydelsefulla organisations- och inspektionsverksamheten.
Att fixera det belopp, som i nu ifrågavarande hänseende borde
tillerkännas folkskolinspektörerna, vore ganska vanskligt. Överstyrelsen
hade för sin del funnit sig böra stanna vid ett belopp av 1,500 kronor.
Statskontoret har yttrat, att ämbetsverket i nuvarande läge, då frågan
om folkskoleväsendets fortsatta rationalisering ännu vore olöst och då
bland annat sådana spörsmål som folkskolans undervisningsplan, fortsättningsundervisningens
anordning samt anknytningen mellan folkskola och
högre läroanstalter vore föremål för övervägande av 1940 års skolutredning,
icke kunde tillstyrka en omedelbar utredning av folkskolinspektionens
organisation och arbetsuppgifter. Försåvitt det icke funnes lämpligt
att låta 1940 års skolutredning utreda jämväl dessa frågor, syntes därmed
i varje fall böra anstå till dess nämnda, för folkskolinspektörernas arbetsbörda
betydelsefulla spörsmål vunnit sin lösning.
Vad anginge den föreslagna höjningen av ersättningen för arvoden till
expeditionsbiträden, ansåge sig statskontoret böra framhålla, att ifrågavarande
ersättning så sent som vid 1939 års lagtima riksdag höjdes från
450 till 650 kronor. Örn folkskolinspektörernas arbetsuppgifter sedan dess
vuxit i en icke förutsedd omfattning, undandroge sig i stort sett ämbetsverkets
bedömande. Det förefölle emellertid statskontoret, som örn redan
de ökade resekostnaderna skulle utgöra ett hinder för inspektörerna att
bedriva sin inspektionsverksamhet i obeskuren omfattning. Därtill komme,
att det enligt statskontorets mening vore ofrånkomligt att i nuvarande
86
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
läge inspektörerna liksom andra statliga myndigheter finge tillsvidare lägga
mindre påträngande arbetsuppgifter ät sidan för att i stället ägna sig åt
lösandet av de genom krisläget uppkomna problemen. Med hänsyn till angivna
förhållanden syntes det statskontoret tveksamt, huruvida någon
provisorisk höjning av ifrågavarande ersättning borde vidtagas. I varje
fall torde en dylik förhöjning böra begränsas till ett avsevärt mindre belopp
än skolöverstyrelsen föreslagit och utbetalas endast så länge rationaliseringsarbetet
påginge.
Med anledning av vad statskontoret sålunda anfört har skolöverstyrelsen
i förnyat utlåtande anfört, att överstyrelsen icke kunde finna vad
statskontoret anfört vara av beskaffenhet att böra föranleda uppskov med
den av inspektörsförbundet ifrågasatta utredningen.
Den av statskontoret åberopade utredningen rörande folkskolans undervisningsplan
och frågan om anknytning mellan folkskola och högre läroanstalter
syntes icke lia sådant samband med folkskolinspektörernas arbetsförhållanden,
att densamma borde föranleda ett uppskov med den
utredning, varom inspektörsförbundet hemställt. Vad anginge frågan om
fortsättningsskolans anordning kunde det måhända sägas, att lösningen
av denna fråga kunde bli sådan, att inspektörernas arbetsbörda i någon
mån kunde beröras därav, dock ej i den omfattning, att hänsyn därtill
borde tagas vid prövning av nu föreliggande framställning. Vad slutligen
beträffade frågan om folkskoleväsendets rationalisering framhölles, att någon
slutgiltig lösning av den frågan näppeligen kunde åstadkommas. Liksom
ett mer eller mindre omfattande rationaliseringsarbete pågått sedan
flera år tillbaka, torde även framdeles åtgärder ständigt vara erforderliga
för att folkskolans organisation skulle kunna anpassas efter växlande lärjungeantal,
befolkningens omflyttning och andra på skolväsendets anordning
inverkande förhållanden. Vad som i nu berörda hänseende kunde anses
vara utmärkande för det nuvarande läget vore, att rationaliseringsarbetet
intensifierats och att förslag framkommit, som, om desamma realiserades,
torde bidraga till att organisationsarbetet komme att bedrivas mera
planmässigt och efter i möjligaste män enhetliga grunder. Det vore icke
minst dessa förhållanden, som aktualiserat frågan om folkskolinspektionens
rationella ordnande. Skulle ett tillfredsställande resultat vinnas av det
pågående och för en längre tid framåt nödvändiga rationaliseringsarbetet,
krävdes nämligen en effektiv insats från folkskolinspektionens sida. Det
vore därför en angelägenhet av största vikt, att densamma gjordes arbetsduglig
för dessa uppgifter. Härför erfordrades, att folkskolinspektörernas
arbetsförhållanden bleve på ett tillfredsställande sätt ordnade.
Örn man bortsåge från inspektionsverksamheten, kunde överstyrelsen
icke finna, att i folkskolinspektörernas åligganden inginge arbetsuppgifter
av den art, att de kunde sägas vara mindre påträngande och att fullgörandet
av desamma kunde uppskjutas. Det torde i stället förhålla sig så, att
de ärenden, som inspektörerna hade att handlägga och som i detta sammanhang
vore att räkna med, antingen på grund av gällande författningsbestämmelser
eller eljest givna föreskrifter måste expedieras inom viss bestämd
tid, eller ock, såsom i fråga örn ärenden rörande skolväsendets organisation,
borde behandlas så skyndsamt som möjligt för att en omorganisation,
som medförde besparingar för det allmänna, utan dröjsmål skulle
kunna genomföras.
87
Kungl. Marits proposition Nr 176.
På grund av den ingående kännedom, överstyrelsen ägde om folkskolinspektörernas
arbetsförhållanden, hade överstyrelsen utan tvekan ansett
sig kunna vitsorda, att ett trängande behov av ökad arbetshjälp förefunnes.
Skolöverstyrelsen funne sig med hänsyn härtill böra vidhålla sitt tidigare
avgivna förslag om en provisorisk lösning av frågan på så sätt, att folkskolinspektörerna
från och med budgetåret 1941/42 erhölle ersättning för
utbetalta arvoden till biträden å folkskolinspektörsexpeditionerna med, för
år räknat, högst 1,500 kronor för varje inspektör.
Såsom styrelsen för inspektörsförbundet framhållit, kunde olika omständigheter
verka så, att icke alla inspektörer kunde ha användning för
ett belopp av den av förbundet angivna storleken. Folkskolinspektör borde,
anför skolöverstyrelsen, i den mån förhållandena inom inspektionsområdet
så påkallade och medgåve och mot vederbörlig redovisning få anlita expeditionsbiträde
för en kostnad av högst det belopp, som komme att beviljas
för ändamålet. Därest under sådana förhållanden prövning av anslagsbehovet
i varje särskilt fall kunde anses erforderlig, torde särskilda
föreskrifter härom liksom beträffande redovisningsförfarandet böra utfärdas.
I sitt förutnämnda betänkande angående folkskoleväsendets rationalisering
ha folkskolans besparingssakkunniga framhållit det nära samband,
som råder mellan besparingsarbetet i folkskolan och folkskolinspektörernas
möjligheter att fylla sina uppgifter vid folkskoleväsendets anpassning efter
de nya förhållandena. Sålunda framhålla de sakkunniga, hurusom folkskolinspektörernas
arbetsbörda under senare år vuxit i oerhörd omfattning
genom de olika arbetsuppgifter, som statsmakterna i det ena eller
andra sammanhanget lagt på denna grupp av befattningshavare. Det
vore också enligt de sakkunniga utan vidare givet, att den plan för rationaliseringsarbetet,
vartill folkskolinspektörerna enligt de sakkunnigas uppdrag
var och en inom sitt inspektionsområde uppdragit grundlinjerna,
komme att vid genomförandet i hög grad öka arbetet för inspektörerna.
Sålunda måste reglementsändringar i stor utsträckning komma till stånd.
Åtgärder krävdes för transport av övertaliga lärare, antingen förflyttning
kunde visa sig möjlig genom frivilliga åtgärder eller ärendet måste överlämnas
till Kungl. Maj:ts avgörande. Många gånger torde skoldistrikten
komma att ställa sig om ej helt avvisande så i varje fall ganska ovilliga till
de ändringar i skolorganisationen, som vore påkallade av sparsamhetens
krav. Det ankomme på folkskolinspektören att taga initiativ samt söka
fullfölja dessa utan onödig tidsutdräkt. Även ur besparingssynpunkt
måste det därför enligt de sakkunnigas mening vara välbetänkt att giva
folkskolinspektionen den förstärkning, som vore oundgängligen nödvändig,
därest rationaliseringsarbetet skulle kunna i stort sett fortgå efter uppgjord
plan.
Departe
mentschefen.
88
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
Jag kan instämma i dessa uttalanden. Örn staten önskar nedbringa
kostnaderna för folkskoleväsendet genom lämpliga ändringar i den lokala
skolorganisationen, är det givetvis av största vikt, att folkskolinspektörerna
verkligen kunna ägna sig åt de betydelsefulla uppgifter, som i detta
avseende ankomma på dem, och icke nödgas sätta bort tid på rutinmässigt
arbete, som kan utföras av mindre kvalificerad arbetskraft. En omprövning
av hela frågan om anslag till folkskolinspektionen för expeditionsändamål
ter sig ur denna synpunkt som ett angeläget önskemål. En sådan omprövning
bör och kan komma till stånd utan att man, såsom statskontoret synes
mena, avvaktar resultatet av 1940 års skolutrednings granskning av vissa
svävande pedagogiska spörsmål och bör ej heller omhänderhavas av denna
utredning, vars verksamhet, såsom av årets kommittéberättelse framgår,
icke är inriktad på administrativa frågor av denna art. Däremot torde det
vara att vänta, att den av chefen för finansdepartementet tillsatta särskilda
besparingsberedningen kommer att finna anledning ingå på frågan
om folkskoleväsendets administration och därmed jämväl på frågan om
folkskolinspektionens ställning och arbetsuppgifter. Med hänsyn härtill
torde en särskild utredning rörande bestridandet av folkskolinspektörernas
expeditionsutgifter icke lämpligen böra nu igångsättas.
I avbidan på de överväganden, som i denna fråga inom den närmaste
framtiden sålunda torde komma till stånd, är det emellertid enligt min
mening oundgängligt, att en ytterligare provisorisk höjning av ersättningen
till folkskolinspektörerna för biträdespersonal nu vidtages. För detta ändamål
utgår för närvarande ur folkskolinspektionens avlöningsanslag ett belopp
av 33,800 kronor. Jag föreslår, att detta belopp höjes till 60,000
kronor samt att det skall ankomma på skolöverstyrelsen att fördela anslagsmedlen
mellan folkskolinspektörerna med beaktande av de olika inspektörernas
behov av biträdeshjälp. Denna anordning synes vara att
föredraga framför ett schablonmässigt bestämmande av bidragsbeloppen
på sätt nu sker och synes icke heller kunna föregripa den allsidiga omprövning
av frågan, som enligt vad nyss sagts torde vara förestående.
Givetvis bör, såsom nu är fallet, av dessa anslagsmedel utgå ersättning
endast i den mån arvoden till expeditionsbiträden utbetalats. Vad jag nu
föreslagit innebär en höjning av folkskolinspektionens avlöningsanslag med
(60,000 — 33,800 =) 26,200 kronor.
I avlöningsstaten böra i övrigt vidtagas de ändringar, som föranledas av
de nya grunderna för beräkning av avlöningsanslag samt av det rörliga
tilläggets höjning. Från skolöverstyrelsen ha under hand inhämtats uppgifter
rörande de jämkningar i avlöningsstaten, som härigenom erfordras.
Enligt dessa uppgifter, beträffande vilkas detaljer hänvisas till handlingarna
i ärendet, skulle av dessa skäl anslaget behöva höjas med ett belopp av i
runt tal 96,800 kronor, varav 32,100 kronor för rörligt tillägg och 64,700
kronor på grund av att utgifterna för vikariatsersättningar jämlikt de nya
89
Kungl. May.ts ''proposition Nr 176.
beräkningsgrunderna skola upptagas med belopp, som motsvarar de beräknade
verkliga kostnaderna. Överstyrelsen har därvid räknat med för närvarande
gällande bestämmelser angående avlöningsförmåner åt tillförordnad
folkskol- eller nomadskolinspektör (svensk författningssamling
1938: 193, jfr 1940: 498). På föredragning av chefen för finansdepartementet
har emellertid Kungl. Majit den 14 mars 1941 beslutat viss ändring i
gällande grunder för avlönande av vikarier på folkskol- eller nomadskolinspektörstjänst.
Anslagsberäkningarna i det följande äro uppgjorda med
hänsyn härtill. Endast egentliga vikariatsersättningar jämte därå belöpande
rörligt tillägg böra belasta avlöningsanslaget, medan kostnader
för tjänstgöringstraktamenten böra belasta nästföljande anslag. För
det förra ändamålet torde med utgångspunkt i övrigt från skolöverstyrelsens
kalkyler kunna beräknas ett belopp av i runt tal 16,000
kronor, varav 2,000 kronor för rörligt tillägg. I beloppet 16,000 kronor
har inberäknats jämväl avlöningsförstärkning åt vikarie för nomadskolinspektören,
för närvarande utgående ur särskild anslagspost
(se vidare här nedan). Under nästföljande anslag beräknar jag ett belopp av
tillhopa i runt tal 25,000 kronor till tjänstgöringstraktamenten. Avlöningsanslaget
belastas därjämte med kostnaderna för de avlöningsförmåner på
egen tjänst, som vikarierna i förekommande fall ha att avstå; i likhet med
överstyrelsen uppskattar jag dessa kostnader till i runt tal 17,000 kronor,
varav 2,000 kronor för rörligt tillägg. De vikariatskostnader, som belöpa
på avlöningsanslaget, torde alltså kunna beräknas till i runt tal (16,000 -j-j-
17,000 =) 33,000 kronor, varav 4,000 kronor för rörligt tillägg.
De nya grunderna för avlöningsstaternas uppställning medföra vidare,
att de i gällande avlöningsstat uppförda anslagsposterna till arvode och
särskild ersättning, bestämd av Kungl. Majit, och till särskilda löneförmåner
till ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän böra utgå ur avlöningsstaten.
De lönekostnader, som nu bestridas ur dessa poster, böra belasta
anslagsposten till avlöningar till ordinarie tjänstemän i den mån de belöpa
på ordinarie personal och anslagsposten till avlöningar till icke-ordinarie
personal i den mån de belöpa på vikarier.
Anslagsposten till avlöningar till ordinarie tjänstemän beräknar jag med
beaktande av det anförda till i avrundat tal 537,500 kronor; härvid har i
posten inräknats expensersättning enligt gällande grunder till inspektör,
vars lön i övrigt skall bestridas från denna post, samt vidare avlöningsförstärkning
åt nomadskolinspektören. Kostnaderna åter för avlöningsförstärkning
och expensersättning åt vikarier inräknas i det följande i anslagsposten
till avlöningar till icke-ordinarie personal; för dessa ändamål beräknar
jag förslagsvis 300 kronor respektive 1,300 kronor. Sistnämnda anslagspost
bör därjämte belastas dels, liksom för närvarande, med arvoden till
biträden på inspektörernas expeditioner, för vilket ändamål jag som
nämnts beräknar ett belopp av 60,000 kronor, dels och med förutnämnda
90
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
kostnader för vikariatsersättningar till den del de icke belöpa på rörligt
tillägg; i enlighet med vad förut anförts torde dessa kostnader kunna uppskattas
till (16,000 — 2,000 + 17,000 — 2,000 =) 29,000 kronor. Ifrågavarande
anslagspost bör alltså uppföras med (300 + 1,300 + 60,000 +
+ 29,000 =) 90,600 kronor. Då det är nödvändigt, att inspektors^ änsterna
uppehållas med vikarier under de ordinarie innehavarnas ledighet, och
då det icke synes möjligt att med någon säkerhet i förväg beräkna kostnaderna
härför, torde anslagsposten böra betecknas förslagsvis. Det förutsättes
härvid, att posten icke må disponeras för andra ändamål än de nu
angivna. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela erforderliga
föreskrifter i ämnet. Slutligen bör anslagsposten till rörligt tillägg höjas
med (32,100 + 2,000 + 2,000 =) i runt tal 36,000 kronor till 83,100 kronor.
Förevarande anslag bör sålunda uppföras med (537,500 -f- 90,600 +
+ 83,100 —) 711,200 kronor, vilket innebär en anslagshöjning med
91,800 kronor. Jag vill erinra, att anslaget under det senast förflutna budgetåret
överskridits med omkring 50,000 kronor.
2. Förslagsanslag till Folkskolinspektionen:
Omkostnader.
För närvarande är något omkostnadsanslag för folkskolinspektionen icke
uppfört på riksstaten. Däremot finnes ett förslagsanslag på 175,000 kronor
till reseersättningar. Till sådana ersättningar ha under de senaste budgetåren
anvisats följande belopp:
1923/24 ....................... kronor 300,000
1924/32 ....................... » 250,000
1932/33 ....................... » 220,000
1933/36 ....................... » 150,000
1936/41 ....................... » 175,000.
Enligt av Kungl. Majit meddelade bestämmelser har skolöverstyrelsen
att för varje folkskolinspektionsområde fastställa det belopp, vartill under
budgetåret 1940/41 utgifterna från anslaget högst må uppgå, med iakttagande
därvid, att summan av de fastställda beloppen icke får överstiga
175,000 kronor.
Jämlikt kungörelsen 1932:564 åtnjuta inspektörerna vid tjänsteresa
lägre traktamentsersättning än som enligt allmänna föreskrifter skulle tillkomma
dem.
Skolöverstyrelsen bär hemställt om anvisande av oförändrat anslag till
reseersättningar för nästa budgetår.
91
Kungl. Martts ''proposition Nr 176.
Jämlikt de nya grunderna för beräkning av avlöningsanslag böra dylika
anslag icke längre belastas med kostnader för sjukvård m. m. Dessa kostnader
böra i stället bestridas från vederbörande omkostnadsanslag. Då såsom
under nästföregående punkt anförts, anslaget till avlöningar för folkskolinspektionen
icke heller bör belastas med kostnaderna för traktamentsersättningar
åt vikarierande inspektörer, torde lämpligen ett särskilt omkostnadsanslag
för folkskolinspektionen böra uppföras, varifrån böra bestridas,
förutom utgifter för sjukvård m. m. samt för traktamentsersättningar,
jämväl kostnaderna för reseersättningar åt folkskolinspektörer.
Kostnaderna för sjukvård m. m. torde i enlighet med av skolöverstyrelsen
utförda beräkningar kunna uppskattas till förslagsvis 1,000 kronor.
Då jag i fjol tillstyrkte anvisande för innevarande budgetår av medel till
reseersättningar med oförändrat belopp framhöll jag, att en sänkning av
anslaget skulle ogynnsamt påverka genomförandet av pågående eller planerade
åtgärder för förbättring och rationalisering av folkskoleväsendet.
Vad sålunda yttrades har fortfarande giltighet. Till reseersättningar torde
därför böra anvisas oförändrat belopp, 175,000 kronor.
Såsom under nästföregående punkt anförts, bör förevarande anslag för
nästa budgetår belastas även med kostnader för tjänstgöringstraktamenten
åt vikarierande folkskolinspektörer, för vilket ändamål jag beräknat, att
ett belopp av förslagsvis 25,000 kronor är erforderligt.
Förevarande anslag bör alltså uppföras med (1,000 + 175,000 +
+ 25,000 =) i avrundat tal 200,000 kronor.
3. Förslagsanslaget till Folkskolor in. m.: Bidrag till
avlöning åt lärare vid folkskolor.
Detta anslag är nu uppfört med 129,000,000 kronor och disponeras på
följande sätt:
1. Statsbidrag till avlöning åt lärare vid folk- och
småskolor, förslagsvis ....................... kronor 128,800,000
2. Statsbidrag till avlönande av Överlärare, förslagsvis
......................................... » 163,500
3. Ersättning för flyttningskostnad, förslagsvis .... » 10,000
4. Bidrag för svensk undervisning åt svenska barn
i utlandet........................... »_26,500
Summa kronor 129,000,000.
a) Gällande bestämmelser «<■ m.
För befattningshavare, som avses i avlöningsreglementet 1937: 868 för
lärare vid folk- och småskolor, gälla för innevarande budgetår provisoriska
avlöningsbestämmelser (kungörelsen 1940: 700).
Departe
mentschefen.
92
Kungl. Majda proposition Nr 176,
Dessa innebära i huvudsak, att det för befattningshavarna i fråga gällande
lönesystemet i avbidan på definitiv reglering provisoriskt anpassats efter
civila avlöningsreglementets bestämmelser, framför allt i fråga om avlöningsbeloppen.
Till befattningshavare, på vilka nämnda provisoriska avlöningsbestämmelser
icke äro tillämpliga, utgå enligt beslut av 1940 års lagtima
riksdag (skrivelse nr 216) under budgetåret 1940/41 provisorisk
avlöningsförstärkning och provisoriskt dyrortstillägg
i enlighet med tidigare gällande grunder (jfr kungörelsen 1940:
703). Dessa löneförmåner belasta de anslag, ur vilka avlöning till lärare vid
folk- och småskolor m. fl. i övrigt gäldas.
Statsbidrag till avlöning av lärare vid folk- och småskolor
(för de i ämnet gällande författningarna har redogörelse lämnats i
statsliggaren) utgår med belopp, motsvarande den avlöning, som enligt
gällande bestämmelser tillkommer lärarna. Från summan skall dock avdragas
ett belopp, motsvarande i avlöningsreglementet angiven bostadsersättning
för ifrågakommande lärare. En del av statsbidraget (i regel 90 procent)
utbetalas förskottsvis. Slutlig reglering av statsbidraget sker efter ingången
av nästföljande redovisningsår (den 1 juli—den 30 juni),varvid avdrag göres
dels med de förskjutna beloppen, dels ock med ytterligare en procent av
desamma. I syfte att åstadkomma en jämnare utgiftsbelastning har i kungörelsen
1940: 604 föreskrivits, att de förskott, som tidigare utbetalats i
juli och januari, under budgetåret 1940/41 i stället skola utbetalas i fyra
omgångar, nämligen i juli och oktober 1940 samt i januari och april 1941.
I samband härmed har frågan om nedsättning av procentavdraget vid
statsbidragets slutliga utanordning upptagits till behandling. I propositionen
1940: 40 till urtima riksdagen föreslogs således, att nämnda avdrag efter
övergången till kvartalsförskottering skulle nedsättas till en halv procent.
Med hänsyn till att en dylik minskning medförde ökad anslagsbelastning
under budgetåret 1941/42, borde emellertid bestämmelser i ämnet ej utfärdas,
innan riksdagen beretts tillfälle att yttra sig över förslaget. Riksdagen
(skrivelse 1940: 58) lämnade visserligen förslaget utan erinran men
framhöll önskvärdheten av att frågan om procentavdragets borttagande,
så snart lämpligen kunde ske, bringades till lösning.
Vidare må nämnas, att 1940 års lagtima riksdag (skrivelse nr 388) i anledning
av riksdagens år 1939 församlade revisorers berättelse anhållit, att
Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder för en centralisation till skolöverstyrelsen
av anordning särenden rörande skolväsendet.
Revisorerna hade framhållit, att det genom en rationellt ordnad och enhetligt
genomförd handläggning av utbetalningsärenden rörande de mycket
betydande anslagen till folkskoleväsendet kunde undvikas, att statsverket
åsamkades onödiga utgifter. Särskilt med hänsyn till de inträdda
krisförhållandena syntes därför ett av de sakkunniga för skolöverstyrelsens
93
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
organisation framlagt förslag att inrätta en särskild kameralbyrå vid skolöverstyrelsen,
dit utbetalningsärenden rörande, bland annat, folkskoleväsendet
skulle centraliseras, snarast möjligt böra genomföras. En skyndsam
behandling av frågan angående nämnda centralisering syntes revisorerna
så mycket mer nödvändig, som genomförandet av reformen måste taga
viss tid i anspråk.
Enligt riksdagens mening borde frågan om en partiell reform i det av
revisorerna angivna syftet upptagas till allvarligt övervägande, även örn
förslaget rörande överstyrelsens omorganisation ansåges tills vidare icke
kunna i sin helhet genomföras.
b) Skölt» vemtyrelsens anslagsberäkningar.
Skolöverstyrelsen har i skrivelse den 31 augusti 1940 hemställt, att förevarande
anslag måtte för budgetåret 1941/42 uppföras med 135,500,000
kronor enligt följande fördelning.
1. Statsbidrag till avlöning åt lärare vid folk- och
småskolor, förslagsvis ........................ kronor 135,300,000
2. Statsbidrag till avlönande av Överlärare, förslagsvis
..................................... » 170,000
3. Ersättning för flyttningskostnad, förslagsvis..... » 15,000
4. Bidrag för svensk undervisning åt svenska barn
i utlandet................................... » 26,500
Summa kronor 135,511,500,
vilket belopp borde avrundas till 135,500,000 kronor.
Beträffande de särskilda utgiftsposterna inhämtas av skolöverstyrelsens
skrivelse bland annat följande:
Statsbidrag till avlöning åt lärare vid folkoch
småskolor. För budgetåret 1940/41 hade räknats med rörligt
tillägg efter nio procent. Från och med den 1 juli 1940 utginge emellertid
nämnda tillägg med maximum eller 15 procent. Av detta skäl måste delposten
höjas med omkring 7,900,000 kronor eller till 136,700,000 kronor.
Härutöver påverkades anslagsposten i höjande riktning endast av en
faktor, vars verkningar kunde mera säkert överblickas, nämligen kostnaden
för av statsmakterna beslutade förstärkningsanordningar vid vissa lägre
skolformer. Villkoren för statsbidrag i dessa fall vore angivna i kungörelsen
1940: 252, vilken kungörelse trätt i kraft den 1 juli 1940. Den årliga utgiften
för detta ändamål hade beräknats till omkring 425,000 kronor. Då
förskott icke avsetts utgå för nämnda lönekostnad, komme utgiften att
för första gången belasta anslagsposten för budgetåret 1941/42 (jfr propositionen
1940: 155, sid. 44 ff.).
Ytterligare tvenne omständigheter kunde jämväl tänkas påverka anslagsbehovet
i höjande riktning, nämligen fortsatt införande av ett sjunde
skolår samt utsträckning av den årliga undervisningstiden. I båda dessa
hänseenden vore skoldistrikten oförhindrade att vidtaga åtgärder (jfr propositionen
1940: 155, sid. 46). Emellertid holle överstyrelsen för sannolikt,
att med hänsyn till nuvarande tidsläge några större förändringar av här
berört slag icke komme att inträda.
94
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 176.
Åtskilliga faktorer torde komma att bidraga till en minskning av medelsåtgången
budgetåret 1941/42. Främst tänkte överstyrelsen på den indragning
av tjänster, som kunde bli en följd såväl av särskilda besparingsåtgärder
som av den fortgående rationaliseringen av folkskoleväsendet. Man
torde dock kunna utgå ifrån att det totala antalet tjänster icke komme
att minskas i så stor utsträckning vid ingången av läsåret 1941/42 som
varit fallet under sommaren 1940. Sålunda beräknades under år 1940 på
grund av särskilda föreskrifter angående elevantal i läraravdelningar i folkskolor
av A-form 300 extra ordinarie tjänster på folkskolestadiet samt 100
på småskolestadiet ha indragits. Vidare syntes vederbörande kommunala
myndigheter av det allmänna ekonomiska läget lia påverkats till största
möjliga sparsamhet vid beräknande av antalet erforderliga lärare. Åtskilliga
tjänster torde nu ha indragits, vilka under mera normala förhållanden hade
bibehållits. Det vore därför osannolikt, att en indragning av tjänster av
samma omfattning kunde beräknas ske jämväl vid ingången av nästkommande
budgetår.
Medelsåtgången torde också kunna påverkas i sänkande riktning genom
att överlärares tjänstgöringsskyldighet i åtskilliga fall blivit utsträckt. Härigenom
uppstode mindre behov av statsbidrag för timlärartimmar, och vidare
bleve extra ordinarie lärare i vissa fall ersatta med timlärare, vilka
undervisade ett mindre antal timmar. Vidare torde timlärartimmar i större
utsträckning än tidigare komma att fullgöras utan särskilt arvode. I propositionen
1940: 155 sid. 120 hade nämligen föredragande departementschefen
uttalat, att örn vid en skola funnes statsunderstödda timlärartimmar
i läsämne eller annat övningsämne än slöjd och hushållsgöromål, lärares
tjänstgöring i första hand borde utfyllas med dylik timlärartjänstgÖring och
icke med slöjdundervisning. I de anvisningar, vilka fogats till kungörelsen
1940: 415 angående statsbidrag för slöjdundervisning, hade inryckts stadgande
av angiven innebörd. Otvivelaktigt komme denna bestämmelse att
verka besparande på utgiften för timlärare, särskilt med hänsyn till att
statsbidrag till timlärare under vissa förutsättningar nu utginge vid förstärkningsanordningar.
I förevarande sammanhang ansåge sig överstyrelsen böra fästa uppmärksamheten
därpå, att en strikt tillämpning av departementschefens berörda
uttalande kunde få verkningar, vilka icke vore önskvärda. I stort sett torde
det visserligen vara riktigt, att fyllnadstjänstgöring i första hand uttoges
i andra ämnen än slöjd. Vid förstärkningsanordningar komme det emellertid
i folkskolor av första och andra B-formen nästan i regel att bli så, att
småskollärarinnan, som hade skyldighet till fyllnadstjänstgöring, komme att
fullgöra sådan i den folkskolavdelning, där förstärkning av undervisningen
skulle äga rum. Detta skulle innebära, att vederbörande klasslärare bleve
hindrad att fullgöra hela den undervisning, läraravdelningen skulle åtnjuta,
Enligt överstyrelsens mening vore detta icke lämpligt. I första hand borde
den i förstärkningssyfte anordnade särskilda undervisningen förbehållas
klassläraren. Det syntes för småskollärarinnans del ligga närmare till hands,
att hon, som hittills i regel varit fallet, undervisade i kvinnlig slöjd. Överstyrelsen
ville därför ifrågasätta en sådan modifikation av nu berörda anvisning,
att densamma icke komme att avse småskollärarinnas undervisning
på folkskolestadiet.
Av anförda skäl ansåge sig överstyrelsen med hänsyn till minskning av
antalet beräknade lärartjänster m. m. kunna räkna med en minskad belastning
å förevarande anslagspost av omkring 1,800,000 kronor. Nettominsk
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176. 95
ningen skulle alltså kunna upskattas till (1,800,000 — 425,000 =) i runt
tal, 1,400,000 kronor, vilket skulle innebära, att anslagsposten borde uppföras
med (136,700,000 — 1,400,000 =) 135,300,000 kronor.
St a t sbidrag till avlönande av Överlärare. Under
budgetåren 1936/39 hade efter beslut av Kungl. Majit i varje särskilt fall
beviljats arvodesbidrag till ett sammanlagt belopp av 145,225 kronor (jfr
kungörelsen 1936: 307). För budgetåret 1939/40 hade sådana bidrag medgivits
till ett belopp av sammanlagt omkring 9,500 kronor. Med hänsyn till
att nya överlärartjänster alltjämt komme att inrättas, om än i något
mindre omfattning än under de närmast föregående åren, torde man böra
räkna med en stegring av anslagsbehovet för budgetåret 1941/42. Det
totala medelsbehovet för ändamålet under sistnämnda budgetår torde
böra beräknas till 170,000 kronor.
0 Ersättning för flyttningskostnad. Under budgetaret
1939/40 hade flyttningsersättning beviljats i 50 fall med ett sammanlagt
belopp av omkring 6,200 kronor (jfr avlöningsreglementet 1937: 868,
§ 12). Utgifterna för detta ändamål torde komma att avsevärt ökas. Sålunda
hade förflyttningarna av lärare under den senaste tiden tagit avsevärt
större proportioner än tidigare. Vidare kunde flyttningsersättning numera
jämlikt kungörelsen 1940: 414 tilldelas sådan ordinarie övertalig lärare,
som för läsår eller del därav förordnats att uppehålla icke-ordinarie lärartjänst
i annat skoldistrikt. Härigenom kunde i vissa fall uppkomma krav
på dubbel flyttningsersättning, d. v. s. dels ersättning för kostnader för
flyttning från den ordinarie tjänstgöringsorten till platsen för förordnandet,
dels också ersättning för flyttning åter till stationeringsorten. Överstyrelsen
ansåge sig därför, trots den relativt ringa belastningen av anslaget
under budgetåret 1939/40, böra föreslå en höjning av nämnda anslag med
5,000 kronor till 15,000 kronor.
Bidrag för svensk undervisning åt svenska
barn i utlandet. Till detta ändamål hade tidigare varit uppfört
ett särskilt anslag i riksstaten. Vid det ovissa läge beträffande möjligheten
att upprätthålla ifrågavarande undervisning, som rådde vid avgivandet av
propositionen 1940: 155, hade det dock ansetts lämpligt att uppföra anslaget
som delpost under förevarande anslag. Såvitt överstyrelsen hade sig
bekant, torde svensk undervisning i utlandet endast fortgå i Tyskland. Hur
förhållandena komme att gestaltas under läsåret 1941/42 vöre givetvis
omöjligt att nu bedöma. Vid sådant förhållande syntes anslagsposten böra
uppföras med oförändrat belopp, 26,500 kronor.
Beträffande utbetalning av statsbidrag har överstyrelsen framhållit, att
förskotten (jfr sid. 92) i verkligheten ofta torde utgöra något mindre än
90 procent av lönekostnaderna.
Avsikten syntes sålunda icke ha varit, att förskott skulle utgå på timlärararvode
vid förstärkningsanordningar (jfr sid. 93). Det torde även
vara tvivelaktigt, huruvida förskott alltid utginge för bestridande av
statsverket åvilande kostnader för vissa vikarier vid lärares tjänstledighet.
Överstyrelsen ansåge därför en beräkning av 90 procent som förskott och
10 procent flir slutredovisning icke vara fullt hållbar. Vid en någorlunda
jämn belastning av löneanslaget saknade för övrigt proportionen mellan
förskott och slutredovisning betydelse vid anslagsberäkningen, blott för
-
Departe
mentschefen.
96 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
skott uttoges i ungefär samma proportion från det ena året till det andra.
Överstyrelsen hade därför vid sina anslagsberäkningar icke delat upp kostnaderna
på tidigare brukligt sätt utan ansåge, att det anslag, som i det föregående
angivits, vore vad som faktiskt kunde beräknas erforderligt för
ifrågavarande budgetår. Vidare hade anslagsberäkningarna gjorts från den
förutsättningen, att avdrag vid den slutliga statsbidragsrekvisitionen alltjämt
komme att ske med en procent av de uppburna förskotten. Skulle
avdraget, på grund av omläggning av förskottsutbetalningen till flera terminer
(jfr sid. 92), komma att minskas eller helt avskaffas, måste anslaget
beräknas höjt i motsvarande utsträckning. Slutligen hade överstyrelsen
vid beräkningarna utgått från att de nuvarande provisoriska lönebestämmelserna
komma att gälla även under budgetåret 1941/42 och att
utgående förskott anpassades efter den minskning av antalet lärartjänster,
som överstyrelsen räknat med.
c) Myndigheternas yttranden.
Statskontoret har i utlåtande den 21 september 1940 framhållit, att skolöverstyrelsens
anslagsberäkningar syntes kunna godtagas. Vad anginge posten
till ersättning för flyttningskostnad, erinrade statskontoret örn sitt i
utlåtande angående anslag för budgetåret 1941/42 till rese- och flyttningsersättningar
vid de allmänna läroverken framlagda förslag till skärpta
bestämmelser beträffande ersättning för flyttningskostnader (se 1941 års
åttonde huvudtitel, sid. 202). Överstyrelsens förslag om jämkning av bestämmelsen
örn fyllnadstjänstgöring för lärare, vilken bestämmelse enligt
statskontorets uppfattning måste ha tillkommit för att i besparingssyfte de
ur statsbidragssynpunkt mest kostnadsdragande timlärartimmarna i första
hand skulle uttagas av lärarna vid en skola inom ramen för deras maximitjänstgöring,
har statskontoret redan av ekonomiska skäl ansett sig icke
kunna tillstyrka, även om förslaget för närvarande — relativt sett — icke
skulle föranleda särskilt stor kostnadsökning. ,
Riksräkenskapsverket har i utlåtande den 29 oktober 1940 framhållit,
att en sänkning av procentavdraget till en halv procent komme att, med
utgångspunkt från de för budgetåret 1940/41 gjorda beräkningarna (se
propositionen 1940: 155, sid. 104) medföra en ökning av anslagsbelastningen
för budgetåret 1941 /42 med en halv miljon kronor. Vidare har ämbetsverket
låtit verkställa beräkning av ifrågavarande anslag från annan utgångspunkt
än den av skolöverstyrelsen angivna (se handlingarna). Denna beräkning
hade givit vid handen, att medelsbehovet under budgetåret 1941/42 för
bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor torde komma att uppgå till omkring
136 miljoner kronor. Ämbetsverket har därför förordat, att sistnämnda
belopp anvisades å riksstaten för nästkommande budgetår. I
I annat sammanhang framlägger chefen för finansdepartementet förslag
rörande provisoriska avlöningsbestämmelser under budgetåret 1941/42 för
97
Kungl. May.ts proposition Nr 176.
lärare vid folk- och småskolor m. fl. Vid bifall till förslaget, vilket innebär
bland annat en höjning av de i avlöningsreglementet 1937: 868 angivna
bostadsersättningsbeloppen, minskas belastningen på detta anslag, vilket
beaktas vid anslagsberäkningarna i det följande.
Provisorisk avlöningsförstärkning och provisoriskt dyrortstillägg torde
böra utgå även under nästa budgetår till befattningshavare, som icke
underkasta sig de provisoriska avlöningsbestämmelserna, dock bör härvid
liksom under budgetåret 1939/40 gälla den begränsningen, att dessa förmåner
endast böra tillkomma befattningshavare med rätt till personlig
lönefyllnad enligt kungörelsen 1937: 901.
I detta sammanhang vill jag beröra en fråga örn vikarierande lärares eller
timlärares löneförmåner under tjänstledighet på grund av inkallelse till
militärtjänstgöring i anledning av anbefalld förstärkt försvarsberedskap
m. m. Enligt kungörelsen 1939:969 äger dylik lärare, som åtnjuter
tjänstledighet för fullgörande av värnpliktstjänstgöring, behålla viss del av
sina löneförmåner. Förutsättningen härför är, att han sedan ingången av
kalenderåret närmast före tjänstledighetens början innehaft sammanhängande
anställning vid det statliga eller statsunderstödda undervisningsväsendet
minst en termin (avbrott på högst 15 dagar räknas icke).
Vikariatsförordnande meddelas i de flesta fall endast för en termin i sänder.
I regel kan emellertid vikarien, om tjänsten fortfarande behöver uppehållas
med vikarie, räkna med förlängt förordnande även under följande
termin. Den situationen kan emellertid inträffa, att en vikarie går miste om
fortsatt förordnande och därigenom även ifrågavarande löneförmåner på
grund av inkallelse till militärtjänstgöring. Skolstyrelsen kan visserligen
meddela sådant förordnande, oaktat vikarien vid terminens början ej kunnat
fullgöra tjänstgöringen, men så sker icke alltid. Såsom av handlingarna
i ärendet framgår, ha fall av denna art förekommit.
Har vikarien en längre tjänstgöringstid som lärare bakom sig, synas mig
starka billighetsskäl tala för att han, trots att fortsatt förordnande ej meddelats,
bör kunna komma i åtnjutande av angivna löneförmåner eller skälig
del därav, därest sannolika skäl tala för att han kunnat räkna med fortsatt
lärarförordnande, örn han icke inkallats till militärtjänstgöring. Örn riksdagen
förklarar sig icke ha något att erinra däremot, torde det lämpligen
böra ankomma på Kungl. Majit att efter prövning i varje särskilt fall meddela
föreskrift om löneförmåner i dylika fall. Kostnaderna härför torde böra
belasta de anslag, från vilka vikariens löneförmåner eljest bestridas.
Bifall till skolöverstyrelsens förslag till jämkning i gällande bestämmelser
örn fyllnadstjänstgöring för lärare får till följd, att klassläraren förbehålles
den förstärkande undervisning, som avses i kungörelsen 1940: 252,
även örn undervisningen i så fall kommer att meddelas mot timlärararvode.
Maximitjänstgöringen för småskollärarinnan skulle i stället komma att uttagas
i form av slöjdundervisning. Kostnadsökningen för statsverket torde
Bihang till riksdagens protokoll 19^1. 1 sami. Nr 176.
7
98
Kungl. Marits proposition Nr 176.
därför i allmänhet begränsas till skillnaden mellan statsbidrag till timläraroeh
till slöjdlärararvode. Då praktiska skäl tala till förmån för förslaget och
kostnadsökningen torde bli förhållandevis obetydlig, anser jag hinder icke
böra möta mot att, där så befinnes lämpligt, anordningen i fråga genomföres.
Jag vill erinra örn att skolöverstyrelsen den 10 maj 1940 av Kungl. Maj:t
anbefallts att taga under övervägande en med hänsyn till rådande allmänna
förhållanden avpassad ökning av undervisning sskyldigheten för Överlärare
och att därefter föranstalta örn genomförandet härav från och med läsåret
1940/41. Av handlingarna i ärendet inhämtas, att till följd härav undervisningsskyldigheten
för Överlärare från och med sagda läsår i vissa fall
icke oväsentligt utökats efter beslut av skolöverstyrelsen. Såsom överstyrelsen
framhållit, har detta medfört ett minskat behov av icke-ordinarie
lärare, vartill hänsyn av överstyrelsen tagits vid anslagsberäkningarna för
nästa budgetår.
Vidare må erinras, att skolöverstyrelsen anbefallts verkställa utredning
rörande frågan om ett fastare inordnande av överlärarorganisationen i skoladministrationen
(jfr propositionen nr 252 till 1939 års lagtima riksdag,
sid. 63, och riksdagens skrivelse nr 370, sid. 7). Överstyrelsen har i skrivelse
den 11 januari 1941 framhållit, att uppdraget måste utmynna i förslag,
vilkas realiserande skulle medföra ökade kostnader för statsverket. Med
utredningen borde därför av stadsfinansiella skäl anstå tills vidare. Vad
skolöverstyrelsen sålunda anfört synes motivera, att skolöverstyrelsen befrias
från nämnda uppdrag, i vilket hänseende Kungl. Maj:t torde böra
i sinom tid fatta beslut. Frågan torde emellertid böra vid lämplig tidpunkt
återupptagas.
Med en centralisation till skolöverstyrelsen av anordningsärenden rörande
folkskoleväsendet på sätt 1940 års lagtima riksdag i skrivelsen nr 388 angivit
torde böra tills vidare anstå i avbidan på resultatet av de överväganden,
som pågå inom den av chefen för finansdepartementet tillsatta särskilda
besparingsberedningen.
Såsom av det föregående framgår, har 1940 års urtima riksdag uttalat sig
för en sänkning av det procentuella avdraget vid slutlig utbetalning av
statsbidrag till lärarlöner från en till en halv procent. I samband därmed
har riksdagen framhållit önskvärdheten av att frågan om procentavdragets
borttagande så snart lämpligen kan ske bringas till en lösning. Frågan örn
procentavdragets sänkning till en halv procent torde jag inom den närmaste
tiden få ånyo anmäla för Kungl. Majit. Enligt föreliggande utredning
medför en sådan åtgärd en ökning av belastningen på förevarande anslag
med icke mindre än en halv miljon kronor. Då det kvarstående avdraget
är fullt befogat så länge det nuvarande systemet för utbetalning av statsbidrag
till lärarlöner består, torde procentavdraget ännu icke böra i sin
helhet borttagas. Skulle däremot anordningsärendena centraliseras, exempelvis
till skolöverstyrelsen, kommer frågan i ett annat läge. Med hänsyn
härtill utgår jag från att det av riksdagen berörda spörsmålet, såsom även
99
Kungl. Marits proposition Nr 176.
vid frågans behandling tidigare förutsatts, upptages till bedömande i samband
med behandlingen av frågan om en omläggning av det nuvarande
systemet för utbetalning av statsbidrag till lärarlöner.
Den av statskontoret berörda frågan om inskränkning i rätten till ersättning
för flyttningskostnader torde, såsom jag anfört under punkten 115 i
1941 års åttonde huvudtitel, komma att upptagas till prövning inom finansdepartementet
i ett större sammanhang.
Jag biträder skolöverstyrelsens förslag örn anvisande av statsbidrag till
undervisning åt svenska barn i utlandet. Liksom föregående år torde
därför bemyndigande av riksdagen böra inhämtas om rätt för Kungl. Majit
att i fall av behov från förevarande anslag disponera högst 26,500 kronor
till bidrag för sådan undervisning.
Skolöverstyrelsen har vid sina anslagsberäkningar utgått från att de
nuvarande provisoriska lönebestämmelserna för lärarpersonalen skola gälla
även för nästa budgetår. Den jämkning av dessa bestämmelser, som enligt
det föregående föreslagits, kan beräknas medföra en minskning av anslagsbehovet
med i runt tal 1,600,000 kronor. Å andra sidan har den beslutade
sänkningen av det procentuella avdraget vid slutlig statsbidragsrekvisition
som nämnts beräknats medföra en anslagshöjning av 500,000 kronor.
Med utgångspunkt från överstyrelsens anslagsberäkningar, i vilka så långt
detta varit möjligt hänsyn även tagits till de av folkskolans besparingssakkunniga
senast föreslagna åtgärderna, skulle anslagsbehovet för nästa budgetår
därför kunnat uppskattas till i runt tal (135,500,000 —1,600,000 -j-f-
500,000 =) 134,400,000 kronor. Såsom överstyrelsen framhållit, kunna
emellertid åtskilliga faktorer, exempelvis omfattningen av militära inkallelser,
utsträckning av den årliga lästiden och införande av det sjunde skolåret,
påverka anslagsbehovet, vilket är beroende jämväl därav, i vilken utsträckning
de av mig i det föregående ifrågasatta besparings- och rationaliseringsåtgärderna
genomföras under nästa budgetår. Med hänsyn till statskontorets
och riksräkenskapsverkets yttranden i ärendet anser jag emellertid,
att de av överstyrelsen gjorda anslagsberäkningarna kunna godtagas
med de av mig föreslagna ändringarna. Anslaget torde fördenskull böra
upptagas med 134,400,000 kronor.
4. Förslagsanslaget till Folkskolor lii. m.: Bidrag till
avlöning åt lärare lör vid statsunderstödda sjnkvårdsanstalter
och vid vissa barnhem
intagna harn i skolåldern.
Statsbidrag av denna art utgick från början endast till avlönande av
lärare åt vid vanföranstalter och kustsanatorier intagna barn i skolåldern.
År 1927 utsträcktes anslagets tillämplighetsområde att omfatta lärare vid
statsunderstödda tuberkulossjukhus samt år 1930 även lärare vid dispensärbarnhem
och vid barnhem för nervösa och psykopatiska barn. En
-
100
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
ligt beslut av 1932 och 1933 års riksdagar medgavs, att ur anslaget jämväl
finge utgå bidrag till avlönande av lärare vid Svenska röda korsets
barnhem för friska barn från tuberkulösa familjer, Evangeliska fosterlandsstiftelsens
barnhem i Hillsand i Ström samt fortsättningsskolan vid kustsanatoriet
Apelviken. Slutligen har enligt medgivande av 1937 års riksdag
statsbidrag beviljats för lärare vid det av Axel och Sofia Alms stiftelse i
Rådan upprättade barnhemmet för huvudsakligen föräldralösa flickor.
I fråga örn statsbidrag ur detta anslag gälla i huvudsak samma grunder
som beträffande bidrag till avlönande av lärare vid folk- och småskolor.
Anslaget är nu uppfört med 265,000 kronor.
Skolöverstyrelsen har för nästa budgetår endast ifrågasatt en uppräkning
av anslaget med 15,000 kronor till 280,000 kronor med hänsyn till det
rörliga tilläggets stegring.
Fråga har uppkommit örn bidrag ur detta anslag till avlönande av en
lärare vid det av Värmlands fattigvårds- och barnavårdsförbund i Berg i
Grava socken inrättade barnhemmet för svårplacerbara barn.
I en av förbundets styrelse år 1938 gjord framställning härom har anförts
bland annat: Gravahemmet, som börjat sin verksamhet den 1 april 1937,
hade erhållit anslag ur allmänna arvsfonden och från Allmänna barnhuset,
varjämte barnens hemkommuner lämnade bidrag i form av vårdavgifter.
I hemmet intoges huvudsakligen nervösa och psykopatiska eller av andra
orsaker svårplacerade gossar från Värmland och i mån av platstillgång även
från andra delar av landet. Antalet intagna barn hade i allmänhet utgjort
22 å 25, varav omkring 15 varit i skolåldern. De skolpliktiga barnen hade
tidigare erhållit undervisning i Forshaga skoldistrikts skolor, men denna
anordning hade distriktet numera motsatt sig, emedan barnen ansågos utöva
ett dåligt inflytande på de normala barnen i skolorna och den intellektuella
undermåligheten hos barnen från Gravahemmet beredde svårigheter
vid undervisningen. Med förståelse för skoldistriktets uppfattning hemställde
styrelsen, att statsbidrag måtte utgå till en manlig extra ordinarie
lärare vid barnhemmet, där undervisningen skulle bedrivas såsom vid en
skola enligt tredje B-formen i undervisningsplanen för rikets folkskolor.
Vederbörande folkskolinspektör tillstyrkte förbundets framställning.
Skolöverstyrelsen tillstyrkte även ansökningen. Barnhemmets verksamhet
vore enligt överstyrelsens mening ur samhällelig synpunkt betydelsefull,
och det syntes uppenbart, att de skolpliktiga barnen i hemmet icke
lämpligen kunde hänvisas till annan skola utan borde beredas undervisning
vid hemmet. Förutsättningar förelåge för anordnande av en skola vid hemmet,
där undervisningen borde omhänderhavas av en lärare med folkskolekompetens.
klemmet vore närmast jämförligt med vissa för nervösa och
psykopatiska barn inrättade barnhem, nämligen Skärsbo barnhem, Mellansjö
skolhem (barnhem), barnhemmet Nyhem i Höör, Råbyholmshemmet
och Frölundaborgshemmet i Mölndal. I likhet med dessa hem borde Gravahemmet
erhålla statsbidrag till lärares avlönande.
Överstyrelsen hemställde därför, att styrelsen för Värmlands fattigvår dsoch
barnavårdsförbund finge i egenskap av huvudman för en vid Gravahemmet
i Berg, Grava socken, upprättad folkskola tills vidare, räknat från
och med vårterminen 1939, erhålla statsbidrag till avlönande av en vid
nämnda skola anställd extra ordinarie folkskollärare.
101
Kungl. May.ts proposition Nr 176.
Medicinalstyrelsen tillstyrkte bifall till överstyrelsens förslag.
Statskontoret yttrade bland annat: Gravahemmet torde få anses tillhöra
en ny kategori av hem, som organiserats under de senaste åren och som
icke syntes kunna hänföras till någon av de nu bidragsberättigade grupperna
av barnhem. Statskontoret hade icke i och för sig något emot att —
givetvis i så fall efter riksdagens hörande — jämväl Gravahemmet komrne
i åtnjutande av statsbidrag ur anslaget men ville ifrågasätta, huruvida det
icke kunde anses lämpligt att, innan anstalter vidtoges för beredande av
statsbidrag till hemmet, en utredning företoges rörande karaktären och omfattningen
av verksamheten vid den kategori av barnhem, som Gravahemmet
tillhörde.
Beträffande Gravahemmets art har yttrande avgivits av svenska fattigvårds-
och bamavårdsförbundet. Av detta ganska omfattande yttrande,
som utarbetats av styrelsen för förbundets avdelning för barnavård, inhämtas
bland annat, att blott fyra barnhem för svårplacerade barn funnes,
nämligen Gravahemmet, Löfvingstorps barnhem i Jönköping, Nora barnhem
och barnhemmet Nyhem i Höör. Sistnämnda hem åtnjöte statsbidrag
till avlönande av lärare. Hem för svårplacerade barn borde icke upprättas
med mindre antingen barnen kunde mottagas till undervisning i någon närbelägen
skola, där hjälpskola med olika avdelningar funnes inrättad, eller
inom hemmet anordnades sådan hjälpskola. Barnen borde vid undervisningen
uppdelas i smärre grupper och ibland få individuell undervisning.
Den föreslagna anordningen vid Gravahemmet, där en lärare skulle undervisa
ett 15-tal barn, kunde blott försvaras såsom ett provisorium. Det vore
måhända bättre, om ett fåtal större hem för svårplacerade barn inrättades
än ett flertal små, eftersom undervisningen och vården bleve bättre vid en
stor anstalt.
Det vöre alltså tvivel underkastat, örn Gravahemmet vöre ett steg i rätt
riktning. Genom detta initiativ torde dock värdefulla erfarenheter ha vunnits
och ytterligare kunna vinnas, varjämte hemmet utan tvekan fullgjorde
en viktig uppgift. Avdelningsstyrelsen ville därför tillstyrka, att statsbidrag
utginge för avlönande av den föreslagna lärarpersonalen vid Gravahemmet,
men ville samtidigt understryka, att detta icke innebure ett ställningstagande
beträffande frågan om det lämpliga anordnandet av barnhem för
svårplacerade barn.
Vid anmälan av frågan i propositionen 1940: 155 till lagtima riksdagen
ansåg jag mig av statsfinansiella skäl ej kunna tillstyrka statsbidrag till
avlönande av lärare vid andra barnhem än sådana, som enligt gällande
grunder kunde erhålla statsbidrag för ändamålet. Häremot framställde riksdagen
icke någon erinran.
Frågan örn undervisningen av barnen i Gravahemmet har därefter tillspetsats
genom att Forshaga skoldistrikt den 18 juni 1940 beslutat att icke
mottaga barnen i distriktets folkskolor. Till följd härav Ilar förbundet gjort
förnyade framställningar örn understöd för anställande av en lärare vid
hemmet. Genom beslut den 4 oktober 1940 har Kungl. Majit på grund
härav beviljat förbundet understöd ur allmänna arvsfonden till avlönande
av en lärare vid hemmet under läsåret 1940/41 med 4,000 kronor. I samband
därmed har Kungl. Majit uppdragit åt skolöverstyrelsen att inkomma
Departe
mentschefen.
102 Kungl. May.ts proposition Nr 176.
med redogörelse för resultatet av undervisningen vid hemmet och förslag
till ordnande av undervisningen därstädes från och med nästa läsår, därvid
överstyrelsen hade att beakta vad i svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets
yttrande anförts.
Såsom av redogörelsen i det föregående framgår, är svenska fattigvårdsoch
barnavårdsförbundet tveksamt i fråga örn lämpligheten av att vid barnhemmet
i Grava socken för svårplacerbara barn anordna sluten skolundervisning.
Jag anser mig kunna ansluta mig till förbundets synpunkter.
Enligt min mening kan det med fog ifrågasättas, om det icke ur
undervisnings- och uppfostringssynpunkt är lämpligare att vid undervisningen,
i syfte att bryta barnens isolering, sammanföra barn tillhörande
denna kategori med andra barn i stället för att bereda dem särskild undervisning
inom barnhemmet. Å andra sidan inser jag väl de betänkligheter,
som från skoldistriktets sida möta mot att undervisa barnhemmets barn
tillsammans med skoldistriktets egna lärjungar. Inom Forshaga skoldistrikt
är hjälpklassundervisning icke anordnad, och lärjungarna från barnhemmet
måste därför mottagas i den vanliga folkskolan. Det hade utan tvivel varit
önskvärt, örn dessa synpunkter kunnat beaktas vid hemmets planläggande
och örn det därför förlagts till ett skoldistrikt, som varit i stånd att i hjälpklasser
mottaga barnhemmets skyddslingar.
Vid de överväganden, som föregått Kungl. Maj:ts beslut den 4 oktober
1940, har med hänsyn härtill även möjligheten av en förflyttning av barnhemmet
till annan plats varit på tal. En sådan förflyttning har emellertid
ansetts icke gärna kunna ske, eftersom barnhemmet, som helt nyligen inrättats
med bidrag ur arvsfonden, i övrigt är väl lämpat för sitt ändamål och
en förflyttning skulle draga relativt stora kostnader.
I det läge, som efter frågans riksdagsbehandling år 1940 uppkom genom
skoldistriktets beslut att från undervisning i distriktet avvisa barnhemmets
lärjungar, befanns det från dessa utgångspunkter lämpligast att försöksvis
med anlitande av arvsfondsmedel anordna undervisning inom barnhemmet
under läsåret 1940/41. Om den undersökning rörande lämpligheten av denna
anordning, som skolöverstyrelsen med beaktande av fattigvårds- och barnavårdsförbundets
utlåtande och givetvis även av erfarenheterna från undervisningen
i den med detta barnhem jämförbara anstalten Nyhem som
nämnts har att företaga, ger till resultat, att sluten undervisning är tillrådlig,
synes hinder icke böra möta att medgiva barnhemmet rätt till bidrag
ur förevarande anslag till avlönande av extra ordinarie lärare. Det torde få
ankomma på Kungl. Majit att framdeles, när undersökningsresultatet föreligger,
meddela det beslut i ämnet, som undersökningen föranleder.
Anslaget torde — jämväl om Gravahemmet skulle tillerkännas rätt till
bidrag ur anslaget — kunna i enlighet med skolöverstyrelsens beräkningar
för nästa budgetår bestämmas till 280,000 kronor.
103
Kungl. Majda proposition Nr 176.
Anslagsbelastningen i övrigt påverkas av en sänkning av procentavdraget
vid slutlig statsbidragsrekvisition och av den ifrågasatta höjningen av
bostadsersättningsbeloppen (jfr det föregående). Med hänsyn härtill torde,
med utgångspunkt i övrigt från skolöverstyrelsens beräkningar, anslaget
för nästa budgetår böra uppföras med 275,000 kronor.
5. Förslagsanslaget till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning
åt föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor
vid skolhem och arbetsstngor.
Ifrågavarande bidrag utgår enligt i huvudsak samma grunder som gälla
för statsbidrag till avlöning åt lärare vid folk- och småskolor. Anslaget är
nu uppfört med 330,000 kronor. Skolöverstyrelsen har med hänsyn till det
rörliga tilläggets stegring föreslagit en anslagshöjning med 20,000 kronor.
Riksräkenskapsverket har lämnat överstyrelsens anslagsberäkningar utan
erinran.
I skolöverstyrelsens anslagsberäkningar torde endast böra vidtagas de
ändringar, som betingas av en sänkning av procentavdraget vid slutlig
rekvisition av statsbidrag och av den föreslagna höjningen av bostadsersättningsbeloppen.
På grund härav synes förevarande anslag böra för nästa
budgetår uppföras med 345,000 kronor.
6. Förslagsanslaget till Folkskolor ni. in.: Bidrag till
anordnande av skolskjutsar för skolpliktiga barn.
a) Anordnande av extra skolskjutsar.
Folkskolans besparingssakkunniga ha i sitt betänkande angående folkskoleväsendets
rationalisering ifrågasatt sådan ändring av nu tillämpad
praxis, att statsbidrag i något större utsträckning skulle kunna utgå för
anordnande av extra skolskjutsar. Av betänkandet inhämtas i detta hänseende
bland annat följande:
I många fall, då en skola nedlades och barnen å såväl folk- som småskolestadiet
överfördes till en närliggande skola, uppkomme vissa olägenheter
på grund därav, att de dagliga undervisningstiderna för folk- och småskolans
lärjungar icke sammanfölle. Örn exempelvis den mottagande skolan
vore anordnad enligt Aa-formen, utgjorde den dagliga undervisningstiden
vanligen för första klassen fyra timmar och för andra klassen under fyra
veckodagar fyra timmar och två dagar i veckan fem timmar. Antalet lektioner
å folkskolestadiet uppginge i regel till fem samtliga dagar i veckan.
Örn i dylika fall samma skjuts skulle användas av alla barnen till och från
skolan, måste småskolebarnen tillbringa en extra timme i skolan i väntan
på de äldre barnen, första klassen alla och andra klassen flertalet dagar i
veckan. Överfördes barnen till skolor av B-form, inträffade liknande förhållande,
ehuru den dagliga väntetiden där komme att få en något mindre
Departe
mentschefen.
104
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
omfattning. I regel vöre slöjdundervisning anordnad för folkskolans lärjungar
i den skola, till vilken barnen hänvisades. Denna undervisning
påginge oftast två dagar i veckan, två timmar varje dag, och vore förlagd
till eftermiddagarna. Småskolebarnens väntetid i skolan de dagar, slöjdundervisningen
påginge, kunde sålunda komma att uppgå till omkring
tre timmar, eller, örn en halvtimmes middagsrast inräknades, till över tre
timmar. Den av sistnämnda anledning förorsakade väntetiden kunde visserligen
bortfalla, örn folkskolebarnen från den indragna skolan ej deltoge
i slöjdundervisningen. Ofta hade dessa barn tidigare åtnjutit sådan undervisning
och önskade fortsätta därmed, och det syntes också mindre tillfredsställande,
att de skulle hindras från deltagande i slöjdundervisningen.
Nämnda olägenheter torde icke kunna helt undvikas på annat sätt än
genom anordnande av extraskjutsar från skolan för såväl småskolans elever
som för de barn, vilka deltoge i slöjdundervisningen. Dessa skjutsar
vore då erforderliga alla dagar i veckan. Möjligen kunde genom en ändrad
arbetsordning antalet väntetimmar och därmed också extraskjutsarnas antal
nedbringas. En dylik ändring kunde emellertid medföra, att antalet lektionstimmar
för småskolans samtliga barn, sålunda även för dem, vilka
eljest ej vore berörda av centraliseringen, under flertalet dagar i veckan
mäste ökas från fyra till fem, vilket för barn å detta åldersstadium vore
mindre tillfredsställande.
Även av andra anledningar torde i vissa fall behov av extraskjutsar
kunna uppkomma.
Enligt vad de sakkunniga inhämtat syntes statsbidrag för extraskjutsar
endast undantagsvis beviljas. De sakkunniga ansåge sig böra ifrågasätta,
huruvida icke skäl kunde anses föreligga för en sådan ändring av denna
praxis, att statsbidrag i något större utsträckning kunde utgå för anordnande
av dylika extraskjutsar och då främst för att möjliggöra folkskolebarnens
deltagande i slöjdundervisningen. Självfallet borde så långt ske
kunde anordningar vidtagas i syfte att nedbringa antalet sådana skjutsar.
Förhållandena på landsbygden syntes tyvärr utveckla sig därhän, att allt
flera skolor måste indragas och skolskjutsar anordnas. I övervägande antalet
fall skedde detta i besparingssyfte. Det syntes då rimligt, att dessa
anordningar, vilka ofta vore en förutsättning för att en mera ekonomisk
organisation av skolväsendet inom ett distrikt skulle kunna genomföras,
bleve sådana, att såväl barnens som hemmens berättigade intressen tillgodosåges,
och att inga ur undervisningssynpunkt och för barnen mindre
tillfredsställande åtgärder framtvingades beträffande den skola, till vilken
den indragna skolans barn hänvisades. Det torde eljest kunna befaras, att
åtgärder för skolindragningar i sådana fall, som här blivit berörda, bomme
att möta starkt motstånd, som försvårade organisationsarbetet.
Då det icke syntes böra ankomma på de sakkunniga att framlägga förslag
i berörda syfte, hade de sakkunniga icke funnit sig böra närmare
ingå på frågan om de ökade kostnader, som härigenom uppkomme. Det
torde emellertid på goda grunder kunna antagas, att merkostnaderna för
ifrågavarande skjutsanordningar, även om statsbidrag utginge i något ökad
omfattning, icke bomme att uppgå till mera betydande belopp jämfört
med kostnaderna för det hela.
Åt denna fråga har ett stort antal folkskolinspektörer ägnat särskild uppmärksamhet.
Flera inspektörer ha instämt i de sakkunnigas förordande av
105
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 176.
en mera allmänt tillämpad praxis beträffande anordnandet av extraskjutsar,
men somliga ha samtidigt framhållit, att tillämpningen måste komma
att ställa sig dyr, till och med mycket dyr. Ungefär lika många folkskolinspektörer
ha avstyrkt tanken, att staten skulle ikläda sig ökade kostnader
för detta ändamål. Det har påpekats som ett ganska vanligt förhållande,
att småskolebarnen, även där inga skolskjutsar äro anordnade, invänta
avslutningen av folkskolans läsdag för att få sällskap med de äldre
barnen på hemvägen. Flera folkskolinspektörer ha förordat femdagarsläsning
i småskolan med därav följande fem timmars undervisning per
dag som ett medel, varigenom extraskjutsar gjordes onödiga. Dylik anordning
förekomme redan nu mångenstädes. Örn sista timmen på dagen ansloges
till lättare övningar, bleve olägenheten ej så stor, i synnerhet om
barnen finge en vilodag mitt i veckan. Ett par folkskolinspektörer ha rekommenderat
i stället för femtimmarsläsning en ändrad arbetsordning i
småskolan, åsyftande någon förskjutning av skoldagens början och slut
genom förlängning av rasterna, särskilt frukostrasten o. s. v.
Skolöverstyrelsen har ansett sig icke kunna för närvarande förorda någon
ändring i den praxis, som hittills följts. Överstyrelsen anför bland annat:
Extra skolskjutsar vore otvivelaktigt det lämpligaste och effektivaste
medlet att avhjälpa de påtalade olägenheterna. En begynnande praxis med
statsbidrag till dylika extraskjutsar skulle emellertid inom kort medföra
en högst väsentlig höjning av anslaget för skolskjutsändamål till men för
de besparingssträvanden, som åtminstone för närvarande vore särskilt
aktuella. De medel att undvika dessa extraskjutsar, som flera folkskolinspektörer
förordat, och vilka för övrigt även de sakkunniga antytt, förefölle
måhända ur viss synpunkt betänkliga, då det nämligen skulle bli fråga
örn en utökning av de minsta barnens läsdag från de normala fyra timmarna
till fem. Om denna utökning skedde på ett klokt sätt med förläggning av
sådana ämnen som sång, teckning, gymnastik med lek eller till och med
vissa arbetsövningar till dagens sista lektion, kunde dock överstyrelsen för
sin del icke beteckna anordningen såsom pedagogiskt förkastlig, särskilt
som den skulle vara förbunden med en lovdag i veckan. Men även örn
fyratimmarsläsning under sex dagar i veckan tillämpades, torde helt visst
läsdagen kunna, såsom i vissa yttranden framhållits, genom rasternas förlängning
ordnas på sådant sätt, att varken väntetid eller överansträngning
behövde ifrågakomma.
Med hänsyn härtill ansåge sig överstyrelsen åtminstone icke för närvarande
kunna förorda någon ändring i den praxis, som hittills följts i fråga
örn beviljandet av statsbidrag till skolskjutsar.
Statskontoret har icke framställt någon erinran mot vad de sakkunniga
anfört.
Av domkapitlen ha endast tre särskilt uttalat sig i denna fråga. Domkapitlet
i Västerås har yttrat, att större hänsyn måste tagas till barnens
välbefinnande och att därför, örn någon annan anordning ej vore möjlig,
särskilda skolskjutsar borde anordnas för småskolebarnens hemresa, särskilt
slöjddagarna. Andra dagar kunde deras frukostrast göras längre och
106
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
en halvtimme användas till genomgång av följande dags hemuppgifter
under vederbörande lärarinnas tillsyn. Domkapitlet i Karlstad har tillstyrkt
de sakkunnigas förslag. Domkapitlet i Luleå har framhållit, att
den nuvarande ordningen medförde hälsorisker och sedliga vådor för barnen.
Av de över sakkunnigutlåtandet hörda lärarsammanslutningarna har
särskilt uttalande beträffande anordnande av extraskjutsar gjorts endast av
Sveriges folkskollärarförbund, som ur hygieniska synpunkter yttrat sig
rörande skolskjutssystemet och därför med tillfredsställelse hälsat de sakkunnigas
förslag.
b) Ändrade statsbidragsgrnnder.
Såsom av propositionen nr 155 till 1940 års lagtima riksdag framgår,
hade folkskolans besparingssakkunniga framlagt förslag om att för förbilligande
av kostnaderna för centralisering av fortsättningsskolväsendet statsbidrag
skulle få utgå för färd med fordon, som lärjunge själv framför. Med
hänsyn till de anmärkningar mot förslaget, som framställdes i några däröver
avgivna utlåtanden, uttalades i propositionen, att ytterligare utredning
i ämnet vore erforderlig. Riksdagen (skrivelse nr 216) fann icke anledning
till erinran häremot och yttrade, att vid utredningen uppmärksamhet
även borde ägnas frågan, huruvida icke sådant bidrag i viss utsträckning
vore tänkbart jämväl beträffande den egentliga folkskolan.
I skrivelse den 30 januari 1941 ha folkskolans besparingssakkunniga
framlagt utredning rörande dessa frågor. De sakkunniga ha framfört betänkligheter
mot en tillämpning av anordningen i folkskolan. Innan särskilda
åtgärder i sådant syfte vidtoges, borde erfarenheter vinnas beträffande
systemets tillämpning i fortsättningsskolan. Emellertid funnes enstaka
fall, då det vore önskvärt, att bidrag kunde utgå. I dessa fall kunde
enligt de sakkunnigas mening bidrag utgå redan enligt nuvarande bestämmelser
i kungörelsen 1935: 449. Av utredningen i vad den avser folkskolan
inhämtas:
Av uttalanden, som de sakkunniga inhämtat från vissa av statens folkskolinspektörer,
framginge, att en nära nog enhällig mening rådde därom,
att, vad anginge fortsättningsskolan, statsbidrag borde utgå jämväl för
färd med fordon, som framfördes av barnen själva, medan däremot skilda
meningar gjorde sig gällande rörande lämpligheten av en dylik anordning
vad beträffade den egentliga folkskolan. Att småskolans elever kunde lämnas
helt ur räkningen, torde få anses självfallet.
De sakkunniga ville för egen del fastslå, att de förhållanden, som vid bedömandet
av denna fråga måste främst beaktas, vöre mycket olikartade beträffande
folkskolan och fortsättningsskolan. Under det att fortsättningsskolans
lärjungar i allmänhet vore i åldern 13—15 år, hade man i den egentliga
folkskolan att räkna med barn i åldersklasserna 9—14 år. Den årliga
lästiden i fortsättningsskolan omfattade för varje lärjunge i regel sex vec
-
107
Kungl. Majlis proposition Nr 176.
kor, undantagsvis ytterligare en eller annan vecka, medan undervisningen
i folkskolan påginge 34 1/2—39 veckor om året. I den mån färd med eget
fordon kunde för barnen anses vara ansträngande — vid längre färder och
under ogynnsamma förhållanden kunde detta vara fallet — komme främst
folkskolebarnen att drabbas därav. Fortsättningsskolans kurser — särskilt
de för flickorna anordnade — vore icke sällan förlagda till vår-, sommareller
höstmånaderna, då även en längre färd med exempelvis cykel till och
från skolan kunde ske utan fara för överansträngning och utan några risker
för barnens hälsa. De sakkunniga ansåge nämligen, att färdsätt, varom nu
vöre fråga, främst borde komma till användning vid sådana kurser, som
anordnades under ovan angivna tider på året, ehuru det icke kunde anses
vara uteslutet, att, åtminstone i vissa delar av landet, anordningen kunde
tillämpas även i fråga örn kurser, förlagda till andra tider av året.
Av det anförda torde framgå, att de sakkunniga hyste vissa betänkligheter
mot att förslaget örn statsbidrag för färd med av barnen själva framförda
fordon skulle utvidgas till att avse även den egentliga folkskolan.
Innan särskilda åtgärder i sådant syfte vidtoges, borde erfarenhet vinnas
rörande det föreslagna bidragssystemets tillämpning beträffande fortsättningsskolan.
Anordningen kunde i varje fall tillämpas endast i en mycket
begränsad omfattning i folkskolan.
Av utredningen syntes emellertid framgå, att det funnes enstaka fall,
där det skulle vara önskvärt, att bidrag kunde utgå, då barn i folkskolan
använde sig av dylikt färdsätt. Vid övervägandet av detta spörsmål hade
de sakkunniga kommit till den uppfattningen, att sådant bidrag skulle
kunna beviljas med stöd av nuvarande bestämmelser angående statsbidrag
för anordnande av skolskjutsar åt skolpliktiga barn. Ifrågavarande bestämmelser
återfunnes i kungörelsen 1935: 449, med däri senare vidtagna ändringar.
Enligt § 1 mom. 3 sagda kungörelse finge statsbidrag utgå för
barns befordran såväl till som från skola med järnväg, motorfordon, hästskjuts,
båt eller annat lämpligt fortskaffningsmedel. Och i andra stycket
samma moment hette det, att statsbidrag icke finge utgå för skjuts med
fordon, som framfördes av barnen själva, i annan mån än som skäligt
bidrag till bestridande av med sådan färd förenade verkliga utgifter. Här
uppkomme osökt den frågan, vilka fall som åsyftades i sistberörda bestämmelse.
Då kungörelsen främst avsåge statsbidrag till skolskjutsar för folkskolans
lärjungar, måste såväl automobil som motorcykel lämnas ur räkningen
och till synes även motorbåt. Av andra fortskaffningsmedel, som
för ifrågavarande ändamål kunde betecknas som lämpliga och som kunde
framföras av barnen själva, syntes endast roddbåt, cykel, skidor eller sparkstötting
kunna ifrågakomma. Att dessa fortskaffningsmedel i vissa fall
vore att anse som lämpliga torde ej kunna bestridas. Frågan bleve då, örn
några utgifter kunde uppkomma vid sådant färdsätt. Därest skoldistrikt
eller målsman för ifrågavarande ändamål anskaffade fordon av nämnda
slag, kunde det väl sägas, att så bleve fallet. Vad särskilt färd med cykel
beträffade, torde kunna göras gällande, att underhåll och slitage av fordonet
medförde vissa utgifter, till vilkas bestridande .skäligt bidrag syntes
kunna utgå.
Med det anförda hade de sakkunniga velat giva uttryck åt den meningen,
att nuvarande bestämmelser angående statsbidrag för anordnande
av skolskjutsar med den av de sakkunniga angivna tolkningen syntes kunna
möjliggöra utgående av bidrag även för skjuts med fordon, som framfördes
108
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
av barnen själva. Beviljades dylikt bidrag, tillkomme det vederbörande
länsstyrelse att pröva skäligheten av bidragets storlek. Med hänsyn till att
bidrag, vad anginge folkskolan, för varje lärjunge i regel komme att utgå
under hela läsåret, syntes detsamma böra utgå med ett i förhållande till
motsvarande bidrag för fortsättningsskolan reducerat belopp.
Skolöverstyrelsen har förklarat sig icke kunna dela de sakkunnigas mening,
att statsbidrag i här ifrågavarande fall skulle kunna utgå enligt kungörelsen
1935:449.
Enligt de sakkunnigas tolkning skulle alltså i realiteten varje av barn
framfört fordon kunna inbegripas bland dem, till vilkas användning vid
färd till eller från skolan statsbidrag skulle kunna erhållas. Vöre detta riktigt,
funnes dock ingen anledning, varför det icke skulle direkt utsagts i
författningen. Det torde emellertid finnas en annan förklaring. Som bekant
vöre ingen åldersgräns bestämd för rätten att framföra motorbåt, som ej
ginge i trafik. Det torde ha funnits fall, då barnen själva — det borde
observeras, att bestämmelserna i denna kungörelse hade avseende jämväl
på fortsättningsskolans elever — kunnat använda sig av dylikt trafikmedel
för besök i skolan, vilket givetvis medfört samma »verkliga kostnader»
för bensin- och oljeförbrukning, som om en särskild förare lett färden.
För att möjliggöra statsbidrag i sådana fall torde bestämmelsen fått
sin nuvarande lydelse. Överstyrelsen kunde därför icke dela de sakkunnigas
mening, att bestämmelsen skulle innebära ett allmänt möjliggörande
av statsbidrag till skjuts med fordon, som framfördes av barnen själva.
En tolkning av detta slag hade i regel icke heller från skoldistriktens sida
ifrågasatts. År 1936 hade emellertid en skolstyrelse hos skolöverstyrelsen
anhållit, att statsbidrag jämlikt kungörelsen finge utgå som skäligt bidrag
till målsmans utgifter för cyklar och skidor åt barn för färd till och från
skolan. Sedan överstyrelsen avslagit denna framställning, hade anförts
underdåniga besvär, vilka resulterat i att Kungl. Majit genom utslag den
16 mars 1937 (regeringsrättens årsbok 1937: ref. 21) ej funnit skäl göra
ändring i överstyrelsens beslut.
Riksräkenskapsverket har beträffande frågan örn statsbidrag för färd
med fordon, som framföras av barnen själva, anslutit sig till de sakkunnigas
uppfattning, att erfarenhet först borde vinnas rörande bidragssystemets
tillämpning i fortsättningsskolan, innan detsamma utsträcktes till andra
skolformer. Vidare har ämbetsverket i likhet med statskontoret erinrat örn
nämnda regeringsrättsutslag.
c) Skolöverstyrelsens anslagsberäkningar.
Under nedannämnda budgetår har detta anslag uppförts med följande
belopp:
1936/37 1937/38 1938/39 1939/40 1940/41
200,000 450,000 600,000 925,000 1,300,000
Stegringen i anslagsbehovet har väsentligen vållats av de inom folkskoleväsendet
vidtagna rationaliseringsåtgärderna. Såsom framgår av anslagsfrågans
behandling år 1940, ha vissa åtgärder i besparingssyfte fun
-
109
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
nits påkallade. Bland annat har föreskrivits, att anbud å skjutsning skola
infordras genom kungörelse. Verkningarna av dessa åtgärder komma på
grund av gällande statsbidragsbestämmelser att visa sig först under budgetåret
1941/42.
Skolöverstyrelsen har föreslagit, att anslaget för nästa budgetår måtte
höjas med 922,000 kronor till 2,222,000 kronor.
Skjutskostnaderna komme att väsentligt stegras på grund av ökade bensin-
och oljepriser. Mycket bekymmersamt vore, att bensin icke kunde erhållas
för skolskjutsar. Härigenom sattes vidtagna rationaliserings- och besparingsåtgärder
inom folkskoleväsendet i fara. Det vore icke möjligt att
bedöma, i vilken utsträckning ersättningsbränsle kunde komma till användning.
I en del fall kunde hästskjuts och inackordering tillgripas. Sannolikt
måste dock tillfälliga skolor i många fall anordnas och ökat antal lärare
anställas.
I första hand ålåge det de lokala myndigheterna att i samråd med vederbörande
folkskolinspektör vidtaga de åtgärder, som påkallades av de
ändrade förhållandena. Man kunde dock antaga, att belastningen av förevarande
anslag komme att minskas, medan kostnaderna för inackordering
och lärarlöner komme att ökas. Förändringarna under läsåret 1940/41 komme
på grund av rekvisitionsbestämmelsema att inverka på anslaget för
budgetåret 1941/42.
Under de senaste budgetåren hade de belopp, som enligt folkskolinspektörernas
uppgifter rekvirerats för skolskjutsar, samt anslagsbelastningen enligt
budgetredovisningarna utgjort:
Rekvirerade statsbidrag för | Anslagsbelastningen | ||
Budgetår | Belopp | Budgetår | Belopp |
1935/36 .... | 408,933 | 1936/37 .... | 428,434 |
1936/37 .... | 544,000 | 1937/38 .... | 558,781 |
1937/38 .... | 781,423 | 1938/39 .... | 798,176 |
1938/39 .... | 1,176,765 | 1939/40 .... | 1,201,398 |
1939/40 .... | 1,712,303 | 1940/41 .... |
|
Med ledning av de föreliggande siffrorna beräknade överstyrelsen, att
belastningen å det för budgetåret 1940/41 anvisade anslaget komme att
röra sig omkring ett belopp av 1,750,000 kronor.
För budgetåret 1940/41 hade överstyrelsen i oktober 1940 medgivit utgående
av statsbidrag till nya skolskjutsar, som sammanlagt beräknats
kosta omkring 575,000 kronor. Dessutom hade till överstyrelsen inkommit
ännu ej avgjorda ansökningar, avseende skolskjutsar för en sammanlagd
kostnad av omkring 15,000 kronor. Under förutsättning att sistnämnda ansökningar
komme att bifallas, skulle alltså för budgetåret 1940/41 tillkomma
nya skolskjutsar för en sammanlagd kostnad av omkring 590,000 kronor,
för vilka skulle krävas statsbidrag med omkring 472,000 kronor, till
största delen belastande anslaget för budgetåret 1941/42. Om samtliga
under budgetåret 1939/40 anordnade skjutsar skulle fortsättas under bud
-
Departe
mentschefen.
110 Kungl. Maj:ts proposition N? 176.
getåret 1940/41 med oförändrade kostnader och samtliga för sistnämnda
budgetår hittills beviljade eller begärda nya skjutsar skulle komma till
stånd för de i ansökningarna angivna kostnaderna, skulle alltså medelsbehovet
för budgetåret 1941/42 kunna beräknas till (1,750,000 -f- 472,000 =)
2,222,000 kronor.
Emellertid påverkades medelsbehovet av flera faktorer, vilkas inverkan
överstyrelsen i nuvarande stund saknade möjlighet att med någon säkerhet
uppskatta. Sannolikt inkomme ytterligare ett icke obetydligt antal ansökningar
för budgetåret 1940/41. På grund av stegrade driftkostnader för
motorfordon måste man vidare räkna med en avsevärd fördyring av flertalet
skolskjutsar. Å andra sidan minskades medelsåtgången till följd därav,
att ett antal tidigare inrättade eller planerade nya skjutsar på grund av
bensinrestriktionerna eller av andra anledningar icke komme till stånd under
innevarande budgetår.
Med hänsyn till anförda omständigheter ansåge sig överstyrelsen böra
anhålla, att anslaget måtte höjas med 922,000 kronor till 2,222,000 kronor.
Statskontoret, som icke kunnat erhålla ens några approximativa siffror
beträffande den omfattning, i vilken planerade skolskjutsar inställts, har
funnit det i hög grad tveksamt, om härav föranledd minskning i medelsbehovet
kunde beräknas uppnå sådan storlek, att den skulle uppväga dels
kostnaderna för skolskjutsar, beträffande vilka ansökningar ännu icke inkommit,
dels ock ökningen av skjutskostnaderna. Icke ens örn hänsyn toges
till de besparingsåtgärder, som numera genomförts på ifrågavarande område,
torde en dylik balans kunna förväntas. Med beaktande av föreliggande
uppgifter holle statskontoret fördenskull före, att det äskade anslagsbeloppet
icke komme att visa sig tillräckligt. Svårigheterna att i rådande
läge bedöma de skilda på anslagsbelastningen inverkande omständigheterna
hade emellertid avhållit statskontoret att framställa förslag beträffande
storleken av det behövliga beloppet.
Såsom av utredningen framgår, möta vid anordnandet av skolskjutsar
vissa svårigheter på grund därav, att de dagliga undervisningstiderna för
folk- och småskolans lärjungar icke sammanfalla. I de fall, då småskolans
barn använda sig av samma skolskjuts som folkskolans, måste skolskjutsarna
anpassas efter de barn, som ha den längre undervisningstiden, d. v. s.
folkskolans, vilket medför, att småskolebarnen ej sällan måste tillbringa
extra timmar i skolan i väntan på att undervisningen för folkskolans barn
skall avslutas. Dessa olägenheter ökas givetvis i den mån ytterligare skolor
indragas på grund av rationaliseringsåtgärderna och barnen överföras
till andra skolor på sådant avstånd från hemmen, att skolskjutsar måste
anlitas.
Jag delar de sakkunnigas mening, att såväl barnens som hemmens berättigade
intressen måste tillgodoses vid rationaliseringsåtgärdernas genomförande,
och finner det på grund härav angeläget, att sådana åtgärder vidtagas,
att allvarligare olägenheter av nyssnämnd art icke skola behöva upp
-
lil
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
komma. Såsom utredningen i ämnet utvisar, saknas icke möjligheter
att exempelvis genom en ändrad disposition av undervisningstiden komma
till rätta med problemet utan att därigenom skolarbetets anordning
skall behöva ge anledning till erinringar. Jag förutsätter, att från folkskolinspektörernas
och skolöverstyrelsens sida vidtagas de åtgärder i detta
syfte, som kunna befinnas erforderliga. Skulle det visa sig, att dessa åtgärder
icke äro tillräckliga, bör enligt min mening de sakkunnigas förslag
om anvisande av statsbidrag i vidgad utsträckning till anordnande av extraskjutsar
genomföras i den omfattning, som prövas nödvändig. Det torde
böra ankomma på skolöverstyrelsen att, örn så erfordras, framlägga förslag
i ämnet, vilket i så fall bör åtföljas av beräkningar rörande de merkostnader
för det allmänna, som uppkomma genom extraskjutsarna.
Såsom av det följande framgår, kan jag för fortsättningsskolans del icke
tillstyrka sådana ändringar i gällande grunder för statsbidrag till skolskjutsar,
att statsbidrag kan utgå även för färd med fordon, som lärjunge
själv framför. Jag kan i konsekvens härmed icke heller ifrågasätta statsbidrag
i dessa fall för folkskolans del. Jag ansluter mig till de hörda
myndigheternas uppfattning, att de nuvarande bestämmelserna i kungörelsen
1935: 449 icke avse färd med cykel eller annat fortskaffningsmedel,
varom här är fråga.
Vad beträffar anslagsbehovet för nästa budgetår, vill jag framhålla, att
motorbränslerestriktionerna uppenbarligen i viss utsträckning minskat
möjligheterna att genom skolskjutsar förbilliga och förbättra skolväsendet.
Av allt att döma användes fortfarande icke ersättningsbränsle i sådan omfattning,
att skolskjutsar kunna i oförminskad omfattning upprätthållas.
Det är emellertid att antaga, att de nuvarande svårigheterna skola vara
av övergående natur och att under mellantiden de av skolöverstyrelsen angivna
tillfälliga åtgärderna skola visa sig tillfyllest. Det icke ringa statsekonomiska
intresse, som är knutet vid skolskjutsinstitutionen, gör det till
ett angeläget önskemål, att denna kan upprätthållas i största möjliga utsträckning.
Under nuvarande förhållanden är det givetvis vanskligt att bedöma
storleken av det för nästa budgetår erforderliga anslagsbeloppet. De år
1940 beslutade besparingsåtgärderna torde knappast komma att mer avsevärt
nedbringa medelsåtgången. Jag finner mig kunna godtaga skolöverstyrelsens
beräkningar och vill således tillstyrka, att anslaget för nästa
budgetår uppföres med det av överstyrelsen föreslagna beloppet, avrundat
till 2,200,000 kronor, vilket innebär en ökning med 900,000 kronor.
112
Kungl. May.ts proposition Nr 176.
7. Reservationsanslag till Folkskolor m. m.: Bidrag till
skolhemsbyggnader och deras inredning.
Såsom av det föregående framgår, torde till detta ändamål böra på tillläggsstat
II till riksstaten för innevarande budgetår anvisas ett reservationsanslag
av 800,000 kronor.
8. Förslagsanslaget till Fortsättningsskolor: Bidrag till
avlöning åt lärare.
a) Skolöverstyrelsens anslagsberäkningar.
Detta anslag var för budgetåren 1937/38, 1938/39 och 1939/40 uppfört
med respektive 5,250,000, 5,000,000 och 4,825,000 kronor. Anslagsminskningen
har huvudsakligen berott på den fortgående centraliseringen av fortsättningsskolväsendet
samt övergång från tvåårig till ettårig fortsättningsskola
i samband med införande av sjunde skolår. För innevarande budgetår
är anslaget uppfört med 4,050,000 kronor.
Från och med budgetåret 1940/41 gälla vissa särskilda centraliseringsoch
besparingsbestämmelser beträffande statsbidrag till fortsättningsskolväsendet
(kungörelserna 1940:457—459). Sålunda ha statsmyndigheterna
tillagts befogenhet att även mot skoldistrikts bestridande fastställa sådan
organisation av fortsättningsskolväsendet, som förutsätter anordnande av
skolskjutsar eller inackordering av skolbarn. Särskilda bestämmelser ha
meddelats örn fortsättningsskolpliktigt barns undervisning i annat skoldistrikt
än det, lärjungen tillhör, och om antalet elever i läraravdelning.
Resekostnads- och traktamentsersättning till ambulerande lärare har maximerats
till i allmänhet 25 kronor. Ifrågavarande centraliserings- och besparingsåtgärder
ha föranlett minskning av anslaget till bidrag till avlöning
åt fortsättningsskollärare med 450,000 kronor och ökning av anslaget till
bidrag till centralisering av fortsättningsskolväsendet med 130,000 kronor.
Skolöverstyrelsen har föreslagit, att anslaget till bidrag till avlöning åt
lärare vid fortsättningsskolor måtte för nästa budgetår sänkas med 50,000
kronor till 4,000,000 kronor.
Beträffande den verkliga medelsåtgången under budgetåret 1939/40 hade
överstyrelsen inhämtat uppgifter från folkskolinspektörema, varav framginge,
att statsbidrag under sagda budgetår utgått med 4,226,282 kronor.
Enär den besparing, som genom ovan nämnda föreskrifter beräknats uppkomma
under nu löpande budgetår, torde få betraktas som en engångsvinst,
som visserligen kvarstode även i fortsättningen men icke ytterligare
ökades år efter år, syntes anslagets fortsatta reducering böra beräknas med
en viss försiktighet och huvudsakligen blott med hänsyn till de möjligheter
till centralisering, vilka erbjöde sig genom den allmänna nedgången i fortsättningsskolans
elevantal.
Kungl. Majlis proposition Nr 176.
113
b) liönefUrbättring åt lärarinnor i hushållsgöromål.
Enligt § 1 kungörelsen den 30 december 1932 (nr 587) om avlöning åt
lärare vid fortsättningsskolan samt statsbidrag till sådan avlöning skall
arvodet till lärare i fortsättningsskola utgöra minst 2 kronor 50 öre för
undervisningstimme, dock att arvodet för undervisning i manlig eller kvinnlig
slöjd skall utgöra minst 1 krona 75 öre samt arvodet för undervisning i
hushållsgöromål minst 2 kronor ävensom att för undervisning i ämnet
arbetskunskap, i den mån undervisning i kvinnlig slöjd och hushållsgöromål
ej ingår däri, till lärare, som förklarats därtill berättigad, arvodet skall utgå
med minst 3 kronor för undervisningstimme (jfr kungörelsen 1936:435).
För lärare i ersättningsskola motsvaras de två förstnämnda beloppen av
respektive 1 krona 50 öre och 1 krona 25 öre. Ersättning till lärare kan
också bestämmas i form av årsavlöning, reglerad för delaktighet i statens
pensionsanstalt. Ambulerande lärare vid fortsättningsskola äger rätt till viss
ersättning för av tjänsten föranledda resor. Enligt § 3 nämnda kungörelse
skall statsbidrag till avlönande av lärare utgå med belopp, motsvarande
minimiarvodena jämte i förekommande fall till lärare med reglerad årsavlöning
utgående ålderstillägg.
Minimiarvodet för lärarinna i hushållsgöromål har — frånsett en tillfällig
höjning till 2 kronor 40 öre under tiden den 1 juli 1921-den 30 juni 1924
— varit oförändrat alltsedan år 1920. Lärarinnorna i hushållsgöromål ha
icke heller kommit i åtnjutande av dyrtidstillägg eller annan löneförbättring.
Framställning har därför i olika sammanhang gjorts om förbättrande
av deras löneförhållanden. Sålunda anhöll 1938 års riksdag om utredning
rörande ordnandet av skolkökslärarinnornas vid fortsättningsskolorna anställnings-,
bostads-, löne- och pensionsförhållanden.
I skrivelse den 26 juli 1938 framlade skolöverstyrelsen förslag om införande
av obligatorisk undervisning i hushållsgöromål i fortsättningsskolan,
innefattande även förslag om lönereglering för lärarinnorna i detta ämne.
Under framhållande att den föreslagna löneregleringen icke kunde komma
till stånd omedelbart anhöll centralstyrelsen för svenska skolkökslärarinnornas
förening, att arvodet till skolkökslärarinnorna måtte, i avvaktan på
löneregleringens genomförande, höjas till 2 kronor 50 öre. I utlåtande häröver
erinrade skolöverstyrelsen, att frågan örn övningslärarnas ställning vid
samtliga statsunderstödda läroanstalter syntes vara avsedd att bli föremål
för särskild sakkunnigutredning, men förklarade sig tillstyrka den provisoriska
löneförbättringen, örn överstyrelsens förslag rörande obligatorisk
undervisning i hushållsgöromål icke kunde genomföras inom den närmaste
framtiden. I propositionen nr 155 till 1940 års lagtima riksdag uttalades
emellertid, att föreningens framställning under nuvarande förhållanden icke
kunde tillstyrkas.
Bihang till riksdagens protokoll 191*1. 1 sami. Nr 176.
8
114
Kungl. May.ts proposition Nr 176.
Centralstyrelsen för svenska skolkökslärarinnomas förening har nu anhållit,
att de ifrågavarande skolkökslärarinnorna måtte tillerkännas dyrtidstillägg
enligt samina grunder som gälla för lärarinnor i hushållsgöromål vid
folkskolor. Av framställningen inhämtas:
Centralstyrelsen hade år 1936 verkställt en undersökning rörande medlemmarnas
anställnings-, löne- och pensionsförhållanden. Därvid hade konstaterats,
att ett mycket stort antal skolkökslärarinnor, nära 50 procent av
föreningsmedlemmarna, hade sin verksamhet helt eller delvis förlagd till
fortsättningsskolorna, och att av dessa lärarinnor knappast en tredjedel
innehade reglerade tjänster. Det stora flertalet skolkökslärarinnor vid fortsättningsskolorna
saknade alltså fast anställning och därmed förenade förmåner.
De skolkökslärarinnor, som sålunda vore hänvisade till ambulerande verksamhet,
hade ett synnerligen ansträngande arbete under ovissa förhållanden
vid å skilda orter anordnade kurser.
Avlöningen för en kurs, som i regel omfattade en tid av sex veckor, utgjorde
360 kronor, och då en skolkökslärarinna i medeltal kunde erhålla
tjänstgöring vid fem till sex kurser per år, utgjorde hennes sammanlagda
årsinkomst i bästa fall 2,160 kronor. Även å de reglerade tjänsterna vore
löneförmånerna ofta mycket små. Det funnes sådana tjänster med en lön
av 1,680 eller 1,800 kronor. Dyrtidstillägg förekomme icke och ej heller i
övrigt tillfälliga löneförbättringar. Skoldistrikten hade författningsenligt
icke några skyldigheter mot dessa lärarinnor, ej ens att skaffa dem bostad,
något som för den i en kommun tillfälligt vistande skolkökslärarinnan kunde
medföra betydande olägenheter och kostnader.
Centralstyrelsen erinrade, att skolöverstyrelsens konsulent för husligt
arbete i en reservation till överstyrelsens förslag av den 26 juli 1938 föreslagit,
att i avvaktan på löneregleringens ikraftträdande det till skolkökslärarinnorna
utgående arvodet skulle höjas till 2 kronor 50 öre per undervisningstimme.
De myndigheter och sammanslutningar av olika slag, som
yttrat sig över skolöverstyrelsens förslag, hade alla uttalat sig för en skyndsam
lösning av frågan örn dessa lärarinnornas anställnings- och avlöningsförhållanden.
Skolöverstyrelsen hade i sitt förslag till obligatorisk undervisning i hushållsgöromål
yttrat, att skolkökslärarinnor, som för sin utkomst endast hade
att lita till det avlöningsminimum, som statsbidraget utgjorde, kunde, örn
tjänstgöringen vore knapp, sägas befinna sig i verkligt nödläge. Detta redan
under normala förhållanden rådande nödläge för ifrågavarande lärarinnor
hade givetvis numera ytterligare förvärrats genom de stegrade livsmedelskostnaderna,
för vilka ingen som helst kompensation genom dyrtidstillägg
erhållits. Fortsättningsskolans skolkökslärarinnor torde vara den enda lärargrupp,
som under en tid av över tjugu år (1918—1940) icke erhållit vare
sig löneförbättring eller dyrtidstillägg av något slag. Läget vore nu sådant,
att örn inga åtgärder för förbättring av deras ekonomiska förhållanden vidtoges,
stöde de inför en verklig misär, detta i en tid då skolköksundervisningen
inom fortsättningsskolan vore av större betydelse än någonsin förut.
Dessa lärarinnor gjorde genom sin undervisning en direkt besparande insats,
vars värde för hemmen och landet icke borde underskattas.
Ehuru centralstyrelsen fortfarande ansåge en tillfällig löneförbättring
synnerligen nödvändig, ville centralstyrelsen dock icke under för närvarande
115
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
rådande förhållanden påyrka en förbättring i denna form utan hemställde,
att Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande frågan örn dyrtidstillägg jämväl
till denna, härifrån utestängda lärargrupp.
Skillnaden mellan de löneförmåner, som utginge av statsmedel till lärarinnor
i hushållsgöromål vid folkskolan och vid fortsättningsskolan, framginge
av nedanstående tabell:
Skolform | Grundlön Kr. | Avlönings- förbätt- ring Kr. | Dyrtids-tillägg Kr. | Summa lön per kurs Kr. | Övriga i lag stadgade |
Folkskola.......... Undervisning 34 dagar | 255: — | 40: — | 112: 20 | 407: 20 | Fria måltider i sam-band med undervis-ningen fri bostad och nödigt |
Fortsättningsskola..... Kurs omfattande 170 | 340: -(2 kronor |
|
| 340: - |
Då fortsättningsskolan år 1918 startats, hade dess lärarinnor i hushållsgöromål
tillförsäkrats en under dåvarande förhållanden relativt god löneställning,
vilken kunde anses jämställd med den, som tillkom lärarinnorna
i samma ämne vid folkskolan. Sedermera hade för lärarinnorna vid folkskolan
tillkommit såväl avlöningsförbättring som dyrtidstillägg, medan
lärarinnorna vid fortsättningsskolan alltjämt vore hänvisade till samma avlöning
som år 1918.
Skolöverstyrelsen har tillstyrkt föreningens framställning:
Då levnadskostnaderna för närvarande underginge en oavlåtlig stegring,
ansåge sig överstyrelsen böra på nytt understryka det berättigade i att
ifrågavarande lärarinnor erhölle någon förbättring i sina lönevillkor. Den
jämförelse, som gjorts mellan avlöningsförhållandena för skolkökslärarinnor,
vilka hade sin tjänstgöring förlagd till folkskola eller särskild anstalt, och
deni, som tjänstgjorde i fortsättningsskola, ådagalade tydligt nog, att en
ändring måste anses ofrånkomlig.
Förslaget om att löneförbättringen skulle få formen av dyrtidstillägg,
syntes kunna motiveras med att sådant utginge för undervisning i hushållsgöromål
vid folkskola eller särskild anstalt, och att det knappast torde
kunna påvisas något skäl för att det i detta hänseende rådde olikställighet
mellan skolkökslärarinnor i fortsättningsskolan och deras kolleger i folkskolan.
Givetvis kunde det tänkas även andra former för den provisoriska
löneförbättringen, men överstyrelsen funne icke anledning att avstyrka den
form, som centralstyrelsen funnit önskvärd, i synnerhet som den komme att
åtmistone i viss män ansluta sig till de för närvarande fluktuerande levnadskostnaderna.
Statskontoret har funnit en löneförbättring nu knappast vara försvarlig
men har ansett, att en viss förbättring borde åstadkommas genom att
lärarinnorna erhölle fri kost i samband med undervisningen och fri bostad.
Örn en kontant lönehöjning ansåges böra beviljas, borde timarvodet höjas
till 2 kronor 25 öre.
116
Kungl. May.ts ''proposition Nr 176.
Statskontoret ville icke förneka, att särskilt de lärarinnor i hushållsgöromål
vid fortsättningsskolan, vilka vore hänvisade till ambulerande verksamhet
och därför arbetade under mindre gynnsamma förhållanden i lönehänseende,
måste anses missgynnade i förhållande till motsvarande kategori
befattningshavare vid folkskolan. Oaktat vid den lönereglering för lärarinnorna
i hushållsgöromål vid fortsättningsskolan, som beslutats av 1919 års
riksdag (jfr åttonde huvudtiteln, sid. 618), och vilken i sak alltjämt vore
bestående, arvodet till dessa lärarkrafter vid fortsättningsskolan satts
högre än motsvarande arvode vid folkskolan under motivering att »undervisningen
i fortsättningsskolan såsom mera krävande borde betalas något
högre än undervisningen i folkskolan», hade utvecklingen lett därhän, att
dessa lärarkrafter numera vore avsevärt bättre betalda vid folkskolan än
vid fortsättningsskolan. I och för sig syntes därför vissa skäl tala för att
åtgärder vidtoges i syfte att bereda denna kategori av fortsättningsskolans
lärare en förbättring i lönevillkoren.
Emellertid hade en framställning om höjning av arvodet under då rådande
förhållanden avstyrkts i propositionen 1940: 155, vilket uttalande lämnats
utan erinran av riksdagen. Då det statsfinansiella läget härefter icke förbättrats,
torde det knappast vara försvarligt att nu vidtaga åtgärder, som
— i syfte att bereda lärarinnorna i hushållsgöromål vid fortsättningsskolan
en förmånligare löneställning — skulle ställa ökade anspråk på statskassan.
Emellertid torde en viss förbättring i lönevillkoren för dessa lärarinnor
kunna vinnas utan att härigenom merutgifter behövde uppkomma för
statsverket. Enligt statskontorets mening talade nämligen starka skäl för
att dessa lärarinnor — i likhet med vad som vore fallet med motsvarande
lärarinnor vid folkskolan — tillförsäkrades fri kost vid läroanstalten i sammanhang
med de praktiska övningarna i ämnet och därjämte fri bostad
jämte nödigt bränsle eller ersättning härför under tid, då kurserna påginge.
Kostnaden härför borde det ankomma på skoldistrikten att utan bidrag av
statsmedel bestrida.
Därest emellertid dessa lärarinnor, förutom fri kost vid läroanstalten i
samband med undervisningen, skulle anses böra beredas någon förbättring
i de kontanta avlöningsförmånerna, torde detta i vart fall icke böra ske i
form av dyrtidstillägg. Det syntes nämligen olämpligt att vid en tidpunkt,
då åtgärder vidtoges för att i görligaste mån avveckla dyrtidstillägget, utöka
de kategorier befattningshavare, som vöre berättigade till sådant tilllägg.
Härtill komme, att kostnaderna för dyrtidstillägget kunde beräknas
komma att uppgå till över 400,000 kronor om året. En mindre tillfällig höjning
av timarvodet syntes fördenskull vara att föredraga. Därest denna
höjning begränsades till 25 öre för undervisningstimme, varefter timarvodet
skulle komma att uppgå till 2 kronor 25 öre, kunde merkostnaden härför
beräknas komma att uppgå till något mer än 100,000 kronor.
c) Jjöneförbättring för lärare i slöjd och arbetsknnskap.
Slöjd- och yrkeslärarnas riksförbund har hemställt, att dyrtidstillägg
måtte tillerkännas lärare i slöjd och arbetsknnskap i fortsättningsskola. De
nuvarande arvodena hade bestämts med utgångspunkt från att undervisningen
skulle vara en bisyssla. Fortsättningsskolan hade emellertid utvecklats
mot en yrkesbestämd typ med särskilda lärare, för vilka tjänsten enbart
eller tillsammans med annan undervisning utgjorde huvudsaklig sysselsätt
-
117
Kungl. Maj.ts ''proposition Nr 176.
ning. För dylika lärare vore arvodena med nuvarande levnadskostnader
otillräckliga. De borde därför erhålla dyrtidstillägg i likhet med vad som
gällde för vissa lärare i slöjd i folkskola.
Skolöverstyrelsen har funnit sig för närvarande icke kunna tillstyrka
framställningen, då någon utredning icke förelåge om en allmän revision
av bestämmelserna rörande timarvodena för lärare vid fortsättningsskolor
och de ifrågavarande fortsättningsskollärarna syntes tillhöra de i arvodeshänseende
gynnsammast ställda samt varje uppgift saknades angående
omfattningen av den grupp av dessa lärare, som hade sin huvudsakliga utkomst
av lärarsysslan.
Statskoiitoret har på de av skolöverstyrelsen anförda skälen avstyrkt
bifall till framställningen.
En skolkökslärarinna i fortsättningsskola, som icke innehar befattning
med reglerad årslön, uppnår under gynnsammaste omständigheter en årsinkomst
av endast omkring 2,200 kronor vid en undervisningstid av omkring
nio månader eller ungefär den årliga lästiden för en folkskollärarinna.
Det nuvarande arvodet för fortsättningsskolornas skolkökslärarinnor är
detsamma som fastställdes år 1919 vid den obligatoriska fortsättningsskolans
införande. Dyrtidstillägg eller annan löneförbättring har ej kommit
denna lärargrupp till del. Anledningen till att dessa lärarinnor blivit i jämförelse
med andra lönegrupper så illa ställda i löneavseende torde vara,
att åtgärder planerats för omorganisation av skolköksundervisningen,
vilka man icke velat föregripa genom ändringar i lönesättning eller anställningsvillkor.
Denna organisationsfråga är för närvarande föremål för övervägande
genom 1940 års skolutredning.
Jag finner det icke försvarligt att ännu ett budgetår, i avbidan på mer
definitiva åtgärder, för dessa lärarinnor bibehålla en lönestandard, som för
tjugo år sedan ansågs skälig och som icke på något sätt påverkats av
levnadskostnadernas stegring. Med de särskilt på sista tiden starkt stegrade
levnadskostnaderna ha lärarinnorna, vilka i allmänhet ha skolköksundervisningen
som huvudsyssla, kommit i ett mycket svårt läge. Deras löneförmåner
äro icke endast otillräckliga i jämförelse med de, som tillkomma folkskolans
lärarpersonal, utan i och för sig oskäligt låga, särskilt i betraktande
av lärarinnornas utbildning, samhällsnyttiga verksamhet och ofta nog svåra
arbetsförhållanden. Jag kan därför icke underlåta att trots det statsfinansiella
läget föreslå en tillfällig förbättring av deras löner. Helst skulle jag
redan nu ha velat gå längre än statskontoret och föreslå en löneförbättring,
som beredde lärarinnorna lönevillkor i anslutning till de för folkskolans skolkökslärarinnor
fastställda. Som en provisorisk åtgärd vill jag emellertid för
närvarande begränsa mig till att tillstyrka en löneförbättring efter de riktlinjer,
som statskontoret angivit. Jag föreslår, att minimiarvodet fran och
med den 1 juli 1941 höjes med 25 öre för undervisningstimme samt att lära
-
Departementschefen.
118
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
rinnorna från samma tidpunkt tillförsäkras rätt till fri kost i samband med
de praktiska övningarna i ämnet samt fri bostad jämte bränsle eller ersättning
härför under kurserna. Arvodeshöjningen bör bestridas av staten
i form av ökat statsbidrag men de övriga förmånerna tillhandahållas av
vederbörande skoldistrikt. Beträffande naturaförmånerna vill jag framhålla,
att dessa förmåner redan tillkomma folkskolans skolkökslärarinnor och icke
kunna bli nämnvärt betungande för skoldistrikten. Som villkor för statsbidrag
till fortsättningsskolan torde böra uppställas, att nämnda förmåner
tillhandahållas de ifrågavarande lärarinnorna.
Framställningen om förbättring av löneförmånerna för lärare i slöjd och
arbetskunskap finner jag mig däremot i likhet med de i ärendet hörda
myndigheterna icke böra nu tillstyrka.
Anslagsbehovet för nästa budgetår synes mig kunna uppskattas till det
av skolöverstyrelsen angivna beloppet, 4,000,000 kronor. Härtill bör läggas
kostnaden för den föreslagna höjningen av skolkökslärarinnornas arvoden,
vilken kostnad av statskontoret beräknats till omkring 100,000 kronor och
till större delen kommer att belasta anslaget redan under nästa budgetår.
Anslaget torde alltså böra uppföras med 4,100,000 kronor, vilket innebär
en ökning med 50,000 kronor.
9. Förslagsanslaget till Fortsättningsskolor: Bidrag till
centralisering av fortsättningsskolväsendet.
a) Höjning av statsbidraget m. ni.
Anslagets belopp och belastning ha under nedannämnda budgetår utgjort: -
Budgetår | Anslag kronor | Nettoutgift |
1936/37 ........ | ........ 200,000 | 285,000 |
1937/38 ........ | ........ 240,000 | 311,000 |
1938/39 ........ | ........ 300,000 | 333,000 |
1939/40 ........ | ........ 325,000 | 405,000. |
För innevarande budgetår har anslaget höjts till 530,000 kronor. Av anslagshöjningen
belöper ett belopp av 130,000 kronor på de ökade centraliseringskostnader,
som beräknats uppkomma till följd av beslutade rationaliseringsåtgärder
inom fortsättningsskolväsendet.
Skolöverstyrelsen har föreslagit, att statsbidraget till bestridande av kostnaderna
för inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar, vilket nu utgör
högst 1 krona 25 öre för varje lärjunge och utgiftsdag, måtte höjas till
1 krona 50 öre. Samma förslag framfördes föregående år av folkskolans
119
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
besparingssakkunniga men avstyrktes i propositionen nr 155 till 1940 års
lagtima riksdag (sid. 59—63, 69). Överstyrelsen Ilar nu anfört i huvudsak
följande:
Skolöverstyrelsen ifrågasatte, örn icke det av folkskolans besparingssakkunniga
i betänkandet den 20 januari 1940 framlagda förslaget om en höjning
av statsbidraget till centralisering av fortsättningsskolväsendet denna
gång borde upptagas till ytterligare prövning. Detta statsbidrag utginge
för närvarande i regel med belopp, som motsvarade kostnaderna för inackordering,
skolhushåll eller skolskjutsar, dock för varje lärjunge med
högst 1 krona 25 öre för dag och sammanlagt högst med det belopp, som
skulle anses motsvara den besparing i statsbidraget till avlönande av
lärare vid fortsättningsskola, vilken uppkomme därigenom, att eljest erforderlig
skola på grund av centraliseringen bleve obehövlig. Den besparing,
som uppkomme för varje genom centraliseringen indragen fortsättningsskola,
skulle anses utgöra 450 kronor. De sakkunniga hade föreslagit en
höjning av statsbidraget från 1 krona 25 öre till 1 krona 50 öre för dag och
lärjunge och motiverat detta förslag med de svårigheter, som yppat sig
att med hjälp av nu utgående belopp genomföra centralisering av fortsättningsskolorna.
Överstyrelsen hade ej funnit anledning till erinran mot detta
förslag, men med hänsyn till de invändningar, som i ämnet anförts av statskontoret
och riksräkenskapsverket, hade Kungl. Maj:t ej funnit skäligt
framlägga förslaget för riksdagen.
Till överstyrelsen hade beträffande denna fråga inkommit framställningar,
i vilka hävdats, att det nuvarande statsbidraget måste anses otillräckligt.
Svårigheterna för skoldistrikten att med nu utgående statsbidrag under
iorhandenvarande förhållanden genomföra en såväl praktisk som ekonomisk
centralisering av fortsättningsskolväsendet kunde ej betvivlas, och
överstyrelsen hade icke enbart av nämnda framställningar utan genom vad
som eljest vid olika tillfällen kommit till dess kännedom blivit övertygad
om att en ändring vore av behovet påkallad. Att en stegring inträtt i fråga
örn såväl inackorderings- som skjutskostnader vore också allmänt känt,
och då här ifrågavarande statsbidragsbestämmelser från början avsett att
icke lägga någon ökad kostnad för fortsättningsskolundervisningen på kommunerna,
syntes denna princip fortfarande så långt möjligt vore böra vidhållas.
Följden kunde eljest bli, att folkskolinspektörerna bleve, nödsakade
att jämlikt § 4 mom. 3 kungörelsen örn avlöning åt lärare vid fortsättningsskolan
och statsbidrag till sådan avlöning (1932: 587) i stor utsträckning
medgiva, att statsbidrag finge utgå för undervisningsavdelningar med
synnerligen lågt lärjungeantal, emedan de funnit »hinder möta för hänvisning
av lärjungarna till annan skola», varvid i varje fall ingen besparing
vunnes. Diirest den i det föregående angivna bestämmelsen finge kvarstå,
genom vilken statsbidraget till centralisering av fortsättningsskolväsendet
för värjo indragen, erforderlig förklarad fortsättningsskola finge utgå med
högst 450 kronor, syntes alltjämt en nöjaktig begränsning vara fastställd.
Beträffande anslagsbehovet för nästa budgetår har skolöverstyrelsen
anfört, att enligt uppgifter, som överstyrelsen inhämtat från folkskolinspektörerna,
den verkliga medelsåtgången under budgetåret 1939/40 uppgått till
440,782 kronor, innebärande en ökning, jämfört med näst föregående budgetår,
av nära 41,000 kronor, trots att de nya bestämmelserna örn bespa
-
120
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
ringar genom ökad centralisering då ännu ej trätt i tillämpning. Sedan
detta skett från och med den 1 juli 1940 och man därmed borde ha anledning
räkna med att centraliseringsåtgärder så långt möjligt under läsåret
1940/41 komrne att vidtagas, syntes — under förutsättning att nuvarande
villkor i övrigt förbleve oförändrade — den beräknade anslagsökningen
för budgetåret 1941/42 kunna begränsas till ett relativt lägre belopp.
I vad mån anslaget kunde genom statsbidragets ökning på sätt tidigare
föreslagits behöva höjas, undandroge sig en noggrannare beräkning.
Överstyrelsen holle emellertid före, att den ökning, som kunde bli erforderlig
av dels denna anledning, dels fortsatt centralisering på grund av
läraravdelningarnas minskning, icke sammanlagt skulle behöva överskrida
70,000 kronor. Överstyrelsen hemställde därför, att anslaget måtte för budgetåret
1941/42 uppföras med 600,000 kronor.
Riksräkenskapsverket har anfört:
Visserligen hade levnadskostnaderna under den sista tiden stegrats, men
då någon utredning icke förelåge, i vilken mån statsbidraget med anledning
härav borde höjas, ansåge sig riksräkenskapsverket icke nu kunna taga
ställning till överstyrelsens förslag. Till följd härav kunde riksräkenskapsverket
ej heller avgöra, huruvida och i vad mån en anslagshöjning för nästkommande
budgetår vore erforderlig. Riksräkenskapsverket förordade, att,
intill dess utredning angående ifrågavarande kostnader förelåge, anslaget
preliminärt uppfördes med oförändrat belopp eller med 530,000 kronor.
Statskontoret har, under åberopande av vad i ärendet förekommit och
med hänsyn till den icke obetydliga prisstegring, som numera inträtt, icke
velat motsätta sig ett tillmötesgående av skolöverstyrelsens framställning
örn höjning av statsbidragsbeloppet, 1 krona 25 öre. Statskontoret ville
dock för sin del föreslå, att höjningen begränsades till 10 öre per dag och
elev. Det av överstyrelsen för ifrågavarande ändamål föreslagna anslagsbeloppet,
600,000 kronor, torde dock knappast kunna reduceras.
Framställningar om höjning av statsbidraget lia även inkommit från ett
flertal norrländska skolmyndigheter. Sålunda ha Stensele, Åsele och Frostvikens
skoldistrikt hemställt om statsbidragets höjning till 1 krona 50 öre
för lärjunge och dag, Töre skoldistrikt har föreslagit höjning till 1 krona
60 öre och Ströms skoldistrikt till 1 krona 75 öre. Folkskolinspektören i
Tornedalen inspektionsområde har hemställt om höjning även av bidrag
enligt § 9 kungörelsen 1935: 186 angående undervisning i finska språket
i fortsättningsskolan och statsbidrag till sådan undervisning. I samtliga
framställningar har åberopats, att det på grund av levnadskostnadernas
stegring visat sig nästan omöjligt att erhålla inackordering av fortsättningsskolbarn
för 1 krona 25 öre per dag.
Folkskolestyrelsen i Pajala skoldistrikt har anhållit, att distriktet måtte
under läsåret 1940/41 erhålla statsbidrag efter 1 krona 50 öre för lärjunge
och dag. I utlåtande häröver har skolöverstyrelsen bland annat fäst upp
-
121
Kungl. Marits ''proposition Nr 176.
märksamheten på att den föreslagna höjningen skulle, då statsbidraget
även maximerats till 450 kronor för varje indragen skola, motsvara inackordering
eller skjutsning av endast 7 ä 8 elever.
b) Ändringar i övrigt i statsbidragsgrunderna.
I sitt den 20 januari 1940 avgivna betänkande angående aktuella besparingsåtgärder
inom folkskoleväsendet m. m. framlade folkskolans besparingssakkunniga
förslag i syfte att nedbringa kostnaderna för skolskjutsar
åt barn tillhörande fortsättningsskolan. De sakkunniga föreslogo
sålunda, att färd med fordon, som framfördes av barnen själva, skulle
räknas som skolskjuts, och att statsbidrag i vissa fall skulle kunna utgå
för sådan skjutsanordning med högst 50 öre för varje dag, lärjungen i
fråga besökt skolan. Enligt förslaget borde vederbörande folkskolinspektör
avgöra, huruvida statsbidrag skulle beviljas, samt föreslå det belopp, som
borde utgå.
Förslaget avstyrktes av skolöverstyrelsen. Då statsbidrag ej skulle kunna
utgå i andra fall, än då samtliga barn inom det berörda området själva
färdades till skolan, skulle en centralisering på det föreslagna sättet kunna
vidtagas endast i få fall. Vederbörande folkskolinspektör skulle komma att
belastas med ett oerhört krävande prövningsarbete. En besvärlig bokföring
och kontroll skulle erfordras. Konsekvensen skulle fordra, att statsbidrag
utginge även då barnen ginge till skolan.
Statskontoret fann förslaget ägnat att på sina håll medföra besparingar
men befarade, att bestyret med utbetalning och kontroll av statsbidraget
skulle uppväga de vunna besparingarna.
Riksräkenskapsverket anförde, att missbruk skulle uppkomma, medförande
en stegring av statens utgifter, och att svårigheter för enhetlig tilllämpning
skulle uppstå samt att kostnaden för de ifrågavarande färderna
torde böra åvila målsmännen. Örn emellertid garantier kunde skapas för
att statens utgifter verkligen nedbringades, ville ämbetsverket icke motsätta
sig förslaget.
Av domkapitlen tillstyrkte sju med tvekan de sakkunnigas förslag. Tre
domkapitel uttalade betänkligheter och ett avstyrkte.
Däremot ställde sig endast tre av länsstyrelserna tveksamma till förslagets
genomförande.
I propositionen nr 155 till 1940 års lagtima riksdag anförde jag, att det
icke syntes uteslutet, att vissa besparingar skulle kunna ernås på den föreslagna
vägen, men att med hänsyn till de i ett flertal av yttrandena framförda
betänkligheterna ytterligare utredning syntes vara erforderlig.
Riksdagen fann icke anledning till erinran mot den fortsatta utredningen.
122
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 176.
På given anledning ha nu de sakkunniga i skrivelse den 30 januari 1941
framlagt förnyad utredning i ämnet. Utredningen utmynnar i förslag, att
statsbidrag försöksvis skall kunna utgå för färd med fordon, som framföras
av de fortsättningsskolpliktiga barnen själva, om barnen eljest icke skulle
kunna besöka skolan på grund av avståndet eller andra liknande omständigheter.
Prövning av rätt till statsbidrag skall tillkomma folkskolinspektören.
Statsbidraget skall utgå med 40 öre för dag, om skolvägens längd
uppgår till högst 7 kilometer, och 50 öre, om den överstiger detta avstånd.
Av de sakkunnigas utredning inhämtas:
Då folkskolinspektörerna i tidigare avgivna yttranden haft tillfälle att
uttala sin mening i förevarande fråga, hade de sakkunniga icke funnit
erforderligt att för denna utredning inhämta förnyade yttranden från
samtliga inspektörer. De sakkunniga erinrade om att av de 40 folkskolinspektörer,
vilka tidigare yttrat sig rörande de åtgärder i här berörda hänseenden,
som av de sakkunniga föreslagits, 35 tillstyrkt förslaget, 3 ställt
sig tveksamma och 2 avstyrkt detsamma. De sakkunniga hade emellertid
genom hänvändelse till ett antal folkskolinspektörer inom skilda delar av
landet, som i förut avgivna yttranden ägnat den föreliggande frågan en
mera ingående behandling, inhämtat vissa för utredningen erforderliga uppgifter.
Dessa inspektörer hade även gjort vissa uttalanden av intresse för
frågans belysning.
De sakkunniga hade icke funnit anledning att frångå sin tidigare intagna
principiella ståndpunkt. De uttalanden, som gjorts av såväl folkskolinspektörer
som av lokala skolmyndigheter, gåve också ett starkt stöd åt
den uppfattningen, att anordningen med cykel som fortskaffningsmedel
för fortsättningsskolans elever under vissa förhållanden kunde anses både
lämplig och genomförbar. Man kunde av sagda uttalanden ävenledes draga
den slutsatsen, att anordningen i fråga under innevarande läsår skulle fått
en betydligt större omfattning, därest bidrag av statsmedel utgått för färd
med cykel. Förevarande spörsmål hade också på ett särskilt sätt aktualiserats
på grund av dels svårigheterna att anordna bilskjuts, dels de ökade
utgifterna härför. Beträffande förslagets detaljer ville de sakkunniga dock
föreslå vissa modifikationer, främst i syfte att vinna en förenklad handläggningsproeedur
av ärenden rörande bidrag för ifrågavarande ändamål.
De sakkunniga hade tidigare betecknat sitt förslag som ett försök, och
med hänsyn härtill syntes det vara lämpligast, att gällande bestämmelser
tills vidare bibehölles oförändrade, och att kungörelse med erforderliga tillläggsbestämmelser
rörande nu ifrågavarande statsbidrag utfärdades.
För utgående av statsbidrag borde gälla samma villkor, som nu vore stadgade
i fråga om statsbidrag till bestridande av kostnaderna för annan skolskjuts,
nämligen att vederbörande lärjunge icke eljest skulle kunna besöka
skolan på grund av dennas avstånd från hemmet eller andra liknande omständigheter.
Bidrag borde sålunda utgå allenast för det fall, att vederbörande
målsman eljest måste ombesörja inackordering, skolhushåll eller
skolskjuts åt lärjungen i fråga.
I gällande författning örn statsbidrag till bestridande av centraliseringskostnader
funnes inga föreskrifter örn minimiväglängder såsom villkor för
utgående av statsbidrag för skolskjuts. De sakkunniga, som tidigare uttalat,
att de icke ansett sig böra föreslå någon bestämmelse härom beträf
-
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 176. 123
fande statsbidrag för färd med fordon, som framfördes av barnen själva,
hade emellertid upptagit denna fråga till förnyat övervägande.
Vid rekvisition av statsbidrag skulle enligt det nu gällande formuläret
lämnas särskilda uppgifter angående lärjungar med kortare vägavstånd än
fem kilometer mellan hemmet och den fortsättningsskola, där lärjungarna
undervisades. Det ville synas som om härigenom vore utsagt, att bidrag
för skolskjutsar åt ifrågavarande lärjungar i regel icke borde utgå, därest
icke särskilda förhållanden kunde åberopas. Enligt de sakkunnigas mening
borde nämnda formulär användas även vid rekvisition av statsbidrag för
skjuts med av barnen själva framdrivet fordon. Vid sådant förhållande
torde samma princip komma att tillämpas även i senare fallet. Med hänsyn
härtill kunde en föreskrift örn minimiväglängd icke anses behövlig.
Frågan, huruvida skoldistrikt kunde erhålla statsbidrag för nu ifrågavarande
ändamål, borde prövas i god tid före fortsättningsskolkursens början,
för att erforderliga åtgärder härför skulle kunna vidtagas. Efter framställning
från skolstyrelse borde denna prövning verkställas av vederbörande
folkskolinspektör. Framställning borde vara åtföljd av uppgifter enligt av
skolöverstyrelsen fastställt formulär. I dessa uppgifter skulle upptagas de
lärjungar, för vilka skoldistriktet önskade erhålla bidrag, och borde beträffande
varje lärjunge angivas namn och födelseår, den fortsättningsskola till
vilken lärjungen borde hänvisas, vägavstånd från hemmet till skolan, färdsätt
och övriga förhållanden, om vilka inspektören borde äga kännedom för
att kunna bedöma, huruvida det begärda statsbidraget borde utgå.
Ett dylikt prövningsförfarande syntes ej kunna medföra några större svårigheter.
Man borde nämligen här fasthålla vid, att det i berörda fall endast
vore fråga om skoldistrikt, vilket jämlikt bestämmelser i ovannämnda kungörelse
ägde åtnjuta bidrag av statsmedel till bestridande av kostnader för
centralisering av fortsättningsskolväsendet. Enligt nämnda bestämmelser
hade folkskolinspektören att vid granskning av statsbidragsrekvisitionen
tillse, att de för bidrags erhållande stadgade villkoren vore uppfyllda. De
nu föreslagna bestämmelserna medförde sålunda endast den ändringen härutinnan,
att folkskolinspektören redan före kursens början beträffande vissa
fall finge taga ställning till frågan örn statsbidrag för ifrågavarande ändamål,
varjämte han hade att pröva och avgöra, huruvida i sådant fall, då
bidrag till bestridande av centraliseringskostnader kunde utgå, bidraget i
stället finge användas till ersättning för färd med fordon, som framfördes
av barnen själva. Man torde kunna förutsätta, att framställning, som här
avsåges, komme att ingivas, endast då det begärda medgivandet medförde
minskade centraliseringskostnader och därmed besparingar för statsverket.
På grund därav kunde det antagas, att det folkskolinspektören åvilande
prövningsarbetet icke bleve siirskilt krävande.
Därest folkskolinspektören icke fanne sig böra lämna det begärda medgivandet,
skulle ärendet kunna underställas skolöverstyrelsens prövning och
avgörande.
Då f ärdsätt, som här avsåges, ifrågasattes, borde givetvis i varje särskilt
fall prövning verkställas, huruvida förhållandena vöre sådana, att detsamma
lämpligen borde komma till användning. Härvid borde hänsyn tagas
t ill vederbörande lärjunges utveckling och krafter, och det måste tillses, att,
örn dylikt färdsiitt skulle användas, detta kunde ske utan men för barnens
hälsa. I allmänhet torde anordningen i fråga mera undantagsvis böra komma
till användning under den kallare årstiden, och det vore uppenbart, att
124
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
anordningens förekomst i stor utsträckning måste bli beroende av de klimatiska
förhållandena på orten.
Maximibestämmelserna för statsbidrag till centralisering (högst 450 kronor
för varje indragen skola och högst 1 krona 25 öre för lärjunge och
utgiftsdag) borde i tillämpliga delar gälla även i fråga örn statsbidrag för
färd med av barnen själva framfört fordon, men särskilda tilläggsbestämmelser
rörande bidragets storlek syntes erforderliga.
Bidraget kunde efter prövning i varje särskilt fall fastställas till ett belopp,
som med hänsyn till färdsätt, vägavstånd och övriga på bidragets
storlek inverkande omständigheter kunde anses skäligt. Mot ett dylikt förfaringssätt
hade bland annat invänts, att det skulle möta svårigheter att
träffa ett rättvist avgörande och att ett alltför krävande prövningsarbete
skulle komma att åvila folkskolinspektörerna. Ehuru de sakkunniga icke
blivit övertygade örn att dessa betänkligheter vore så starkt motiverade
— flertalet av de hörda folkskolinspektörerna hade icke heller haft något
att erinra mot de arbetsuppgifter, som skulle åvila dem — hade de sakkunniga
övervägt ett annat förfaringssätt.
De sakkunniga hade funnit lämpligast, att statsbidraget bestämdes att
utgå med visst belopp för varje dag, lärjunge med användande av fordon,
som här avsåges, besökt skolan. Vederbörande lärare hade då att i skolans
dagbok göra anteckning härom, vilka anteckningar liksom övriga dagboksuppgifter
rörande barnantal, lästider och dylikt, Indes till grund för statsbidragsrekvisitionen,
vars uppgifter på vanligt sätt styrktes av skolstyrelsens
ordförande. Något omfattande kontrollarbete utöver det eljest erforderliga
behövde sålunda ej ifrågakomma.
Vid övervägandet av frågan om bidragsbeloppets storlek hade de sakkunniga
eftersträvat att komma fram till ett förslag, som kunde anses vara
så rättvist som möjligt och samtidigt enkelt att tillämpa. Det hade synts
de sakkunniga skäligt, att ett visst belopp bestämdes att utgå, om skolskjuts
prövades vara erforderlig och skolvägens längd uppginge till högst
sju kilometer och ett något högre belopp, då våglängden överstege sju
kilometer. Som lämpliga bidragsbelopp, för dag räknat, föresloges 40 öre
respektive 50 öre.
En fortsättningsskolkurs omfattade i regel 30 eller 36 dagar. Med angivna
beräkningsgrunder för bidragets utgående skulle alltså bidragsbeloppet
per kurs och lärjunge i allmänhet komma att uppgå till lägst 12 och
högst 18 kronor.
Cykeln vore det fordon, som i övervägande antalet fall konnne till användning.
Anskaffandet och underhållet av sådant fordon medförde de största
kostnaderna. Bidraget syntes därför böra bestämmas med hänsyn till
användningen av cykel. De föreslagna bidragsbeloppen vore kanske väl
höga, särskilt för de fall, då annat fordon än cykel användes. De sakkunniga
förordade emellertid, att nämnda beräkningssätt tillämpades beträffande
samtliga fordon (såsom cykel, båt, skidor och sparkstötting), som
kunde framföras av barnen själva. Härigenom vunnes, att handläggningen
av ifrågavarande ärenden förenklades. Örn anordningen skulle medföra
besparingar i fråga örn centraliseringskostnaderna, borde bidraget utgå med
så stort belopp, att vederbörande funné ett dylikt färdsätt något så när
förmånligt i ekonomiskt avseende.
Det hade synts de sakkunniga icke vara lämpligt eller ens möjligt att i
sitt kungörelseförslag medtaga detaljbestämmelser. De sakkunniga föror
-
125
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
dadé därför, att skolöverstyrelsen skulle äga meddela de närmare anvisningar
härom, som kunde befinnas erforderliga.
Av vad som framkommit under utredningen kunde med säkerhet dragas
den slutsatsen, att kostnaderna för centralisering av fortsättningsskolväsendet
icke oväsentligt skulle kunna nedbringas, därest statsbidrag utginge för
färd med fordon, som framfördes av barnen själva. Svårare vore att angiva
det belopp, till vilket kostnadsminskningen kunde beräknas uppgå för ett
redovisningsår. De sakkunniga hade emellertid kommit till den uppfattningen,
att en kostnadsminskning på omkring 100,000 kronor kunde anses sannolik.
Med hänsyn till vad i det föregående anförts rörande de gjorda beräkningarna,
ansåge sig emellertid de sakkunniga böra förorda, att, därest förevarande
förslag genomfördes, förslagsanslaget till Fortsättningsskolor:
Bidrag till centralisering av fortsättningsskolväsendet för budgetåret
1941/42 upptoges till ett belopp, som med 75,000 kronor understege vad som
för sagda ändamål beräknats eljest vara erforderligt.
Skolöverstyrelsen har avstyrkt även de sakkunnigas omarbetade förslag.
Överstyrelsen har framhållit, att tanken på statsbidrag för färd med cykel
eller dylikt icke kunde sägas lia omfattats av en allmän opinion bland folkskolinspektörerna.
Statsbidrag kunde endast ifrågakomma, när samtliga
berörda barn kunde cykla till skolan, vilket icke alltid kunde vara fallet.
Olägenheter skulle uppstå i fråga örn elever, som vore mindre bemedlade
eller fysiskt svaga eller på grund av naturens beskaffenhet ej kunde cykla.
Det kunde ifrågasättas, om statsbidrag borde utgå för färd med skidor och
sparkstötting. Inspektörerna skulle icke äga möjlighet att kontrollera de
uppgifter, som skulle ligga till grund för statsbidragets beviljande. Det
ökade arbetet för inspektörerna och överstyrelsen skulle icke motsvara anordningens
betydelse. Beräkningarna av kostnadsminskningen vore alltför
optimistiska. Möjligen skulle statsbidrag kunna tänkas utgå till skoldistrikten
för anskaffande av cyklar i behövliga fall. Av överstyrelsens utlåtande
inhämtas:
Till grund för de sakkunnigas förslag i olika hänseenden i det förra betänkandet
hade legat beräkningar, verkställda med ledning av från folkskolinspektörerna
erhållna uppgifter. Flertalet inspektörer hade till uppgifterna
fogat allmänna uttalanden rörande vissa av de ifrågasatta åtgärderna. Bland
dessa uttalanden hade även funnits sådana, som särskilt berörde den nu
föreliggande frågan. Härav skulle möjligen kunna dragas den slutsatsen, att
de sakkunnigas förevarande förslag hade stöd av en allmän opinion bland
inspektörerna. Det vore emellertid överstyrelsen bekant, att denna opinion
icke vore enhällig.
Den första invändning, som spontant gjort sig gällande, hade haft en rent
principiell innebörd och utgått från en reaktion mot tanken på att barnen
skulle betalas för den fysiska ansträngning, de i vissa fall måste underkasta
sig för att få tillgodogöra sig skolundervisningens förmåner, samt inneburit
farhågor för konsekvenserna av en dylik ny form för statsunderstöd. Örn
samtliga till en indragen skola hörande lärjungar med så liing skolväg, att
de ej kunde gå till fots, färdades till och från centralskolan med av dem
själva framdrivna fordon, skulle skoldistriktet icke behöva ikläda sig några
126
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
kostnader för skolskjutsar. Om däremot blott en eller ett par av dessa lärjungar
av någon anledning icke färdades på detta sätt, måste tydligen skolskjuts
ordnas med påföljd, att statsbidrag ej kunde sökas till ersättning åt
dem, som eventuellt färdades med egna fordon, då dessa lärjungar utan
kostnad kunde medfölja skjutsen. Härvid kunde vissa utgifter för skoldistriktet
uppkomma. Det läge följaktligen i kommunens ekonomiska intresse,
att samtliga lärjungar begagnade av dem själva framfört fordon.
De lärjungar, som så gjorde, erhölle vidare en daglig inkomst endast under
förutsättning, att vanliga skjutsar ej för enskilda barns skull behövde anordnas.
Följden av dessa förhållanden bleve helt visst, att icke blott de,
vilkas målsmän saknade resurser att tillhandahålla barnen cyklar, utan
även de fysiskt svaga eller till hälsan klena, vilka ej utan risk kunde dagligen
färdas en längre väg till skolan medelst cykel eller dylikt, komme i en
svår och pressad ställning. Många av de senare tvingades måhända att taga
risken, trots att statsbidrag skulle utgå endast då färdsättet med hänsyn
till vederbörande lärjunges krafter prövades lämpligt och kunde komma till
användning utan men för dennes hälsa.
Då skjutsar anordnades, finge en del barn åka hela vägen, under det
andra, innan de kunde begagna sig av skjutsen, måste ha gått en längre
eller kortare byväg eller skogsstig. Dessa olikheter accepterades såsom oundvikliga.
Annorlunda komme det utan tvivel att ställa sig, om de barn, som
bodde vid stora landsvägen, skulle av staten erhålla ersättning för varje
dag de cyklade till skolan, under det de avsides boende barnen i saknad
av varje möjlighet att komma fram på cykel finge utan ersättning tillryggalägga
ett kanske lika långt avstånd tili fots.
Det syntes kunna ifrågasättas, örn skidor och sparkstötting kunde jämställas
med cykel. I varje fall syntes icke de föreslagna statsbidragsbeloppen,
som väl främst skulle ersätta en del av kostnaderna för de begagnade
färdmedlen, vara anpassade med tanke på de sistnämnda fordonen.
Uppgifter i klassdagböckerna örn elevernas skolfärder skulle tydligtvis
vara undandragna den statsbidragsbeviljande folkskolinspektörens kontroll
annat än i sådana undantagsfall, då han vid tiden för ärendets behandling
inspekterat vederbörande skola. Icke heller kunde inspektören i regel
kontrollera uppgifterna om färdsätt eller vägavstånd. Än mindre skulle han
kunna känna sig övertygad om att färdsättet prövats lämpligt med hänsyn
till lärjungens krafter och att det kunnat ske utan men för hans hälsa. Då
ingen minimiväglängd skulle vara föreskriven, syntes det även vara förenat
med vissa svårigheter för inspektören att kontrollera villkoret, att lärjungen
icke utan de verkställda självskjutsarna skulle kunnat besöka skolan på
grund av dennas avstånd från hemmet. Avsaknaden av en dylik föreskrift
syntes även ur enhetlighetssynpunkt betänklig.
Därest skjutsanordningar av här ifrågavarande slag skulle få den omfattning,
som de sakkunniga syntes förutsätta, måste de enligt överstyrelsens
bestämda uppfattning komma att verka högst betungande på inspektörernas
administrativa arbete. De sakkunniga hade åberopat, att det för inspektörernas
del endast vore fråga om att före vissa fortsättningsskolkursers
början taga ställning till statsbidragsansökningar, som de eljest haft att
senare granska och vitsorda. Om emellertid ett skoldistrikt hemställde örn
statsbidrag dels till självskjutsar och dels till andra skjutsar, skulle detta
föranleda granskningsarbete både före och efter det kurserna hållits. Skolöverstyrelsen
skulle även få en ny grupp ärenden att handlägga.
127
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
Över huvud hyste överstyrelsen den uppfattningen, att bokförandet, rekvirerandet
oell kontrollerandet av dessa små statsbidragsbelopp på 40 å
50 öre per dag och elev skulle efter hand giva anledning till en ökning i de
administrativa göromålen för både kommunala och statliga myndigheter,
som ej motsvarade statsbidragens betydelse.
De sakkunnigas beräkningar av de besparingar, som självskjutsarna
skulle medföra för statens del, vilade helt på den möjligheten, att samtliga
lärjungar inom området för den indragna skolan, vilka behövde skjutsning,
kunnat skjutsa sig själva. Att sådana fall kunde förekomma, skulle icke
bestridas. Men att i närvarande stund göra något uttalande beträffande
frekvensen i detta hänseende torde icke vara möjligt. Med hänsyn till de
ytterligt svävande grunderna för beräkningarna funne överstyrelsen det
icke möjligt att bilda sig någon föreställning om de ekonomiska verkningarna
av det framlagda förslaget.
Resultatet av de sakkunnigas föreliggande utredning hade icke kunnat
övertyga överstyrelsen örn att överstyrelsens tidigare ståndpunkt borde
ändras. Överstyrelsen ville icke motsätta sig eller ens underskatta värdet
av t. ex. cykeln som färdmedel till skolan men hyste allt fortfarande betänkligheter
mot ett system, varigenom staten i detta hänseende skulle
ikläda sig skyldigheter, vilka, alldenstund det gällde utportionerandet under
vissa, strängt begränsade förhållanden av små ersättningsbelopp till
enskilda barn, måste öka de statliga skolmyndigheternas administrativa
arbete i en omfattning, som måhända ej komme att uppvägas av de besparingar,
vilka skulle vara huvudsyftet med detta system.
Möjligt vore, att frågan skulle kunna lösas på ett enklare sätt, t. ex.
genom särskilda statsbidrag till skoldistrikten för anskaffande av skolcyklar,
avsedda till utlåning åt avlägset boende lärjungar, vilkas målsmän icke
ägde tillgångar att anskaffa dylika fortskaffningsmedel (skidor och sparkstöttingar
m. m. finge väl lämnas ur räkningen). Det förefölle, som örn
en dylik anordning, närmast jämförlig med vad som nu tillämpades beträffande
statsbidrag till undervisningsmateriel, skolbibliotek m. m., skulle
kunna åstadkomma väsentliga besparingar i anslaget till skolskjutsar utan
att medföra de olägenheter, som måste anses vidlåda de sakkunnigas förslag.
Någon bestämd uppfattning i detta hänseende hade emellertid överstyrelsen
icke haft tillfälle att bilda sig.
I fråga örn det nu föreliggande förslaget skulle överstyrelsen helst ej velat
motsätta sig en tillämpning av detsamma såsom ett försök. Efter ingående
och allvarligt övervägande av spörsmålet hade emellertid överstyrelsen icke
kunnat finna den förebragta utredningen giva stöd för ett dylikt tillstyrkande.
Statskontoret har bestämt avstyrkt de sakkunnigas förslag.
Vägande invändningar kunde alltjämt framställas mot att statsbidrag i
vissa fall skulle beviljas för färd med fordon, som framfördes av barnen
själva. Det administrativa bestyret med utbetalning och kontroll av statsbidraget
kunde befaras komma att i avsevärd mån uppväga de vunna besparingarna.
Statsbidrag vöre avsett att utgå endast i sådana fall, då skoldistrikt
ägde åtnjuta bidrag av statsmedel till bestridande av kostnaderna
för centralisering av fortsättningsskolväsendet. Med all sannolikhet skulle
emellertid inom kort befogade krav komma att framställas på en sådan utvidgning
av bestämmelserna, att icke obetydliga kostnadsökningar skulle
128
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 176.
uppstå för statsverket. De ekonomiska resurserna vore hos många familjer
sådana, att — trots statsbidraget — anskaffandet av cykel icke kunde
ifrågakomma. För att icke barnens skolgång i sådana fall skulle avsevärt
försvåras, torde skoldistrikten — vilket för övrigt redan praktiserades — få
anskaffa cyklar, skidor eller dylikt för utlåning till barnen. Skulle skoldistrikten
härvid erhålla de av de sakkunniga föreslagna bidragen, uppgående
till 12 ä 18 kronor för elev vid en fortsättningsskolkurs örn 0 veckor,
insåges lätt, att — siirskilt i större skoldistrikt med ett flertal kurser örn
året — förslaget i längden skulle ställa sig ekonomiskt synnerligen fördelaktigt
för skoldistrikten och i motsvarande mån ofördelaktigt för statsverket.
Utöver vad sålunda anförts ville statskontoret ifrågasätta, örn icke bestämmelserna
om statsbidrag enligt kungörelsen 1932: 587 givits en mera
välvillig tolkning, än som avsetts vid deras tillkomst. Av kungörelsen torde
man vara berättigad draga den slutsatsen, att, örn barnen kunde färdas till
skolan med fordon, som de själva framförde, statsbidrag icke finge utgå för
inackordering, skolhushåll eller skolskjuts. Att döma av de i ärendet gjorda
uttalandena om väntade besparingar vid ett genomförande av de sakkunnigas
förslag hade emellertid bestämmelserna icke tillämpats så restriktivt.
I likhet med de sakkunniga funne statskontoret nödvändigt, att åtgärder
vidtoges för minskande av statsverkets kostnader på ifrågavarande område.
Ämbetsverket ville dock bestämt avstyrka, att föreskrifterna örn statsbidrag
utvidgades till att avse färd till skola jämväl med fordon, som barnen själva
framförde. Statskontoret ville i stället förorda en av praktiska erfarenheter
betingad skärpning av de nu gällande bestämmelserna i fråga örn statsbidrag
till inackordering, skolhushåll eller skolskjuts. Sådant bidrag borde framdeles
utgå allenast, örn barnen icke k unde färdas till skolan till fots eller
medelst velociped eller annat av barnen själva framfört fortskaffningsmedel.
Vid prövning i detta avseende borde givetvis hänsyn tagas till barnens hälsa,
lyte, bristande kroppskrafter samt de klimatiska förhållandena men däremot
icke till örn barnen innehade cykel, skidor eller annat lämpligt fortskaffningsmedel
och icke heller till om de lärt sig använda sådant färdmedel eller
ej. I de fall, där statsbidrag till skolskjutsar m. m. enligt dessa mera restriktiva
grunder icke skulle kunna utgå, torde det i första hand ankomma på
målsmännen att tillse, att barnen kunde färdas till skolan på ett med hänsyn
till förhållandena lämpligt sätt. Skulle barn från hem i sämre ekonomisk
ställning ha så lång väg, att den icke lämpligen kunde tillryggaläggas utan
fordon, som målsmannen icke kunde ställa till förfogande, torde skoldistriktet
böra träda hjälpande emellan, exempelvis genom utlåning av erforderligt
fortskaffningsmedel. I de flesta skoldistrikt torde detta kunna ordnas utan
alltför betungande ekonomiska insatser. Det kunde måhända i detta sammanhang
förtjäna påpekas, att fortsättningsskolans elever haft tillfälle till
förvärvsarbete under tiden efter folkskolans avslutande. Vad statskontoret
sålunda föreslagit, torde icke kunna anses innebära ett avsteg från den
beträffande utgifterna för fortsättningsskolan tillämpade principen, att skoldistrikten
endast skulle tillhandahålla lokaler och nödig undervisningsmateriel.
Icke heller torde förslaget på grund av bestämmelserna om minimiantal
elever behöva medföra nackdelar ur centraliseringssynpunkter. Vid
bifall till statskontorets förslag skulle måhända kostnadsbesparingarna komma
att uppgå till av de sakkunniga angiven storlek. Att detta skulle bli
fallet vid de sakkunnigas förslag holle ämbetsverket däremot för icke
sannolikt. .
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176. 129
Riksräkenshapsverket har erinrat, att under senaste tid på grund av krisförhållandena
driftkostnaderna för automobiltrafik avsevärt ökats. På grund
härav hade exempelvis länstaxorna för trafik med vanlig personautomobil
höjts i samtliga län med i regel 20 å 40 procent av normaltaxan. Under
sådana förhållanden måste det nu framstå såsom synnerligen angeläget, att
åtgärder vidtoges för nedbringande av kostnaderna för skolskjutsar varom
här vore fråga. De sakkunnigas utredning syntes också giva vid handen, att
kostnaden för den föreslagna anordningen mer än uppvägdes av de besparingar,
som komme att uppstå i statsverkets utgifter för skolskjutsar vid
fortsättningsskolväsendet. Vid sådant förhållande hade riksräkenskapsverket,
som i fjol framfört betänkligheter mot denna anordning, nu ansett
sig böra tillstyrka de sakkunnigas förslag. Beträffande storleken av den
kostnadsminskning, som skulle vinnas genom den föreslagna anordningen,
finge riksräkenskapsverket framhålla, att för närvarande en mera noggrann
beräkning av densamma knappast vore möjlig. Det av de sakkunniga angivna
beloppet, 75,000 kronor, funne ämbetsverket dock icke vara för högt
beräknat.
Slutligen ville riksräkenskapsverket framhålla, att det skulle vara av intresse
att direkt ur räkenskaperna kunna avläsa de sammanlagda kostnaderna
för här avsedda resor. Ämbetsverket finge fördenskull förorda, att
medelsanvisningen för ändamålet uppfördes i riksstaten såsom ett självständigt
förslagsanslag.
Statsbidrag för centralisering av fortsättningsskolväsendet utgår nu i
regel med belopp, som motsvarar kostnaderna för inackordering, skolhushåll
eller skolskjutsar, dock för varje lärjunge med högst 1 krona 25 öre för dag
och sammanlagt högst med det belopp, som skall anses motsvara den besparing
i statsbidraget till avlönande av lärare vid fortsättningsskola, vilken
uppkommer därigenom, att eljest erforderlig skola på grund av centraliseringen
blir obehövlig. Sistnämnda besparing anses utgöra 450 kronor.
Såsom av det föregående framgår, föreligger nu ånyo förslag om höjning
av statsbidraget till 1 krona 50 öre för dag. När jag i fjol ansåg mig icke
kunna tillstyrka ett då av folkskolans besparingssakkunniga framställt
förslag av samma innebörd, skedde detta närmast på grund av vissa av
statskontoret och riksräkenskapsverket gjorda uttalanden. Statskontoret
hade påpekat, att centralisering av fortsättningsskolväsendet kunde ske
tvångsvis oell att skolskjutsar, örn dessa anordnades på ett praktiskt sätt,
regelmässigt borde kunna ordnas inom ramen flir det nuvarande statsbidragsbeloppet.
Riksräkenskapsverket hade framhållit bland annat, att en
höjning av statsbidragsbeloppct kunde få till följd, att skoldistrikten icke i
samma grad som tillförne vinnläde sig örn att ordna inackordering eller
skolskjutsar på ett ändamålsenligt och billigt sätt, vilket kunde medföra en
avsevärd ökning av statens utgifter.
Bihang till riksdagens protokoll Idit. 1 sami. Nr 170. 9
Departe
mentschefen.
130
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
Frågan måste bedömas mot bakgrunden av den höjning av kostnaderna
för inackordering, skolhushåll och skolskjutsar, som på grund av den allmänna
prisstegringen numera inträtt och som fått till följd, att en del av
kostnaderna för centralisering av fortsättningsskolväsendet överflyttats på
skoldistrikten. Då det icke minst ur statsfinansiell synpunkt är av betydelse,
att en ändamålsenlig centralisering på detta område icke fördröjes genom
att staten tillhandahåller för knappt tillmätt ersättning för centraliseringskostnaderna,
har jag i likhet med statskontoret blivit övertygad örn att en
höjning av statsbidraget i anslutning till de sakkunnigas och skolöverstyrelsens
förslag är befogad och bör komma till stånd. Statskontoret anser
för sin del, att höjningen bör begränsas till 10 öre för elev och dag, medan
de sakkunniga och skolöverstyrelsen uttalat sig för en höjning med 25 öre
för elev och dag. För egen del finner jag deln av statskontoret förordade uppräkningen
av statsbidraget icke tillräcklig utan ansluter mig till de sakkunnigas
och skolöverstyrelsens förslag. Liksom nu sker torde i enlighet med
överstyrelsens förslag statsbidrag för centralisering av fortsättningsskolväsendet
böra utgå med sammanlagt högst 450 kronor för varje på grund av
centraliseringsåtgärder obehövlig skola.
Om det skulle visa sig nödvändigt att på motsvarande sätt höja det statsbidrag,
som enligt kungörelsen 1935: 186 kan utgå vid anordnande av undervisning
i finska språket i fortsättningsskolan, torde det få ankomma på
Kungl. Majit att meddela beslut i ämnet.
Enligt en uttrycklig bestämmelse i gällande kungörelse om statsbidrag till
bestridande av kostnaderna för centralisering av fortsättningsskolväsendet
räknas som skolskjuts icke färd med fordon, som framföras av barnen själva.
Redan förra året förelåg till övervägande ett förslag från folkskolans besparingssakkunniga
örn upphävande av denna bestämmelse och anvisande
av statsbidrag jämväl för färd med fordon av denna art. Med hänsyn till
de i ett flertal remissyttranden framförda betänkligheterna ansågs emellertid
ytterligare utredning erforderlig. Sådan utredning har nu framlagts av
de sakkunniga, vilka fortfarande funnit sig böra förorda ett utbyggande av
statsbidragssystemet på nyss angivet sätt. De sakkunnigas förslag, som i
huvuddragen överensstämmer med det av dem tidigare framlagda, har
liksom i fjol mötts av starka gensagor från skolöverstyrelsen. Även statskontoret
har funnit sig böra avstyrka förslaget. Däremot har riksräkenskapsverket
ansett sig böra förorda förslaget.
Enligt min mening har den i ärendet nu föreliggande utredningen icke
givit vid handen, att anordningen verkligen kommer att för det allmänna
i längden medföra någon minskning av kostnaderna för centralisering
av fortsättningsskolväsendet. Fastmer föreligger, såsom statskontoret påpekat,
risk för att en sådan utvidgning av anordningen inom kort ifrågasättes,
att icke obetydliga kostnadsökningar kunna komma att uppstå för
131
Kungl. Marits proposition Nr 176.
statsverket. Systemets tillämpning skulle vidare förutsätta en ingående
administrativ kontroll i syfte att undvika missbruk av bestämmelserna.
Härigenom skulle arbetsbördan i hög grad ökas icke minst för folkskolinspektörerna,
vilka redan nu såsom av det föregående framgår äro överhopade
med krävande arbetsuppgifter och bli det i ännu större utsträckning
vid ett genomförande av det av mig tidigare förordade rationaliseringsprogrammet.
Bland annat av dessa skäl finner jag mig i likhet med
skolöverstyrelsen och statskontoret böra avstyrka bifall till de sakkunnigas
föreliggande förslag.
Såsom av det föregående framgår, har statskontoret ifrågasatt en skärpning
av de nu gällande bestämmelserna örn statsbidrag till inackordering,
skolhushåll eller skolskjuts. Då det är av vikt, att bestämmelserna örn centralisering
av fortsättningsskolväsendet icke göras så restriktiva, att allvarliga
olägenheter ur barnens och hemmens synpunkt uppkomma, och då de
nuvarande bestämmelserna, samtidigt som de tillgodose dessa synpunkter,
synas innebära betryggande garantier för en ur det allmännas synpunkt
tillräckligt effektiv prövning av det i de olika fallen föreliggande behovet
av statsbidrag, anser jag mig icke böra ifrågasätta en skärpning av bestämmelserna
på sätt statskontoret förordat.
För nästa budgetår har skolöverstyrelsen med utgångspunkt från den
föreslagna höjningen av dagsbidraget ansett en anslagshöjning av 70,000
kronor till 600,000 kronor erforderlig. I avbidan på närmare erfarenhet
rörande medelsåtgången torde anslaget böra för budgetåret 1941/42 begränsas
till 550,000 kronor. Anmärkas må, att nettoutgiften under anslaget
för budgetåret 1939/40 enligt riksräkenskapsverkets budgetredovisning utgjorde
omkring 405,000 kronor.
132
Kungl. Majda proposition Nr 176.
IV. Hemställan.
Sammanfattningsvis innebära de av mig i det föregående verkställda
anslagskalkylerna, att de i sammanställningen här nedan upptagna anslagen
skola för nästa budgetår uppföras med följande belopp, varvid för jämförelse
jämväl angivas nu utgående anslag och i årets riksstatsförslag beräknade
belopp:
Anslagsändamål | Nuvarande anslag, kronor | I statsverks-propositionen kronor | Nu föreslaget kronor |
Folkskolinspektionen: |
|
|
|
Avlöningar...................... | 619,400 | 685,000 | 711,200 |
Omkostnader (reseersättningar)........... | 175,000 | 200,000 | 200,000 |
Folkskolor m. m.: |
|
|
|
Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor . . . | 129,000,000 | 136,000,000 | 134,400,000 |
Bidrag till avlöning åt lärare för vid statsunder-stödda sjukvårdsanstalt och vid vissa barnhem | 265,000 | 280,000 | 275,000 |
Bidrag till avlöning åt föreståndarinnor och bi-trädande föreståndarinnor vid skolhem och ar-betsstugor ..................... | 330,000 | 350,000 | 345,000 |
Bidrag till anordnande av skolskjutsar för skol-pliktiga barn................... | 1,300,000 | 2,000,000 | 2,200,000 |
Fortsättningsskolor: |
|
|
|
Bidrag till avlöning åt lärare........... | 4,050,000 | 4,100,000 | 4,100,000 |
Bidrag till centralisering av fortsättningsskolvä-sendet....................... | 530,000 | 600,000 | 550,000 |
Summa kronor | 136,269,400 | 144,215,000 | 142,781,200 |
Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
1. godkänna följande avlöningsstat för folkskolinspektionen,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1941/42:
133
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
A vlöningsstat.
1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän,
förslagsvis.....................kronor 537,500
2. Avlöningar till icke-ordinarie personal,
förslagsvis.................... » 90,600
3. Rörligt tillägg, förslagsvis. . ...... > 83,100
Summa kronor 711,200;
2. till Folkskolinspektionen: Avlöningar för budgetåret
1941/42 anvisa ett förslagsanslag av......kronor 711,200;
3. till Folkskolinspektionen: Omkostnader för budgetåret
1941/42 anvisa ett förslagsanslag av......kronor 200,000;
4. medgiva, att för budgetåret 1940/41 gällande grunder
för provisorisk avlöningsförstärkning och provisoriskt dyrortstillägg
åt vissa lärare vid folk- och småskolor m. fl.
skola med förut angiven jämkning äga tillämpning jämväl
för budgetåret 1941/42;
5. till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare vid
folkskolor för budgetåret 1941/42 anvisa ett förslagsanslag
av...............................kronor 134,400,000;
6. medgiva, att ur sistnämnda anslag må, örn och i den
mån behov därav prövas föreligga, utgå statsbidrag till
undervisning för svenska barn i utlandet, dock med sammanlagt
högst 26,500 kronor;
7. till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare för
vid statsunderstödda sjukvårdsanstalter och vid vissa barnhem
intagna barn i skolåldern för budgetåret 1941/42 anvisa
ett förslagsanslag av...............kronor 275,000;
8. till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt förestå7i
darinnor
och biträdande föreståndarinnor vid skolhem och
arbetsstugor för budgetåret 1941/42 anvisa ett förslagsanslag
av.............................kronor 345,000;
9. till Folkskolor m. m.: Bidrag till anordnande av skol
skjutsar
för skolpliktiga barn för budgetåret 1941/42 anvisa
ett förslagsanslag av.............kronor 2,200,000;
10. till Folkskolor m. m.: Bidrag till slcolhemsbyggnader
och deras inredning å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1940/41 anvisa ett reservationsanslag (B)
av .................................. kronor 300,000;
11. godkänna av mig i det föregående förordade ändringar
i gällande grunder för statsbidrag till avlöning åt
lärarinnor i hushållsgöromål vid fortsättningsskolor;
134
Kungl. Maj:U proposition Nr 176.
12. till Fortsättningsskolor: Bidrag till avlöning åt lärare
för budgetåret 1941/42 anvisa ett förslagsanslag
av ................................ kronor 4,100,000;
13. godkänna av mig i det föregående förordade ändringar
i gällande grunder för statsbidrag till centralisering
av fortsättningsskolväsendet;
14. till Fortsättningsskolor: Bidrag till centralisering av
fortsättningsskolväsendet för budgetåret 1941/42 anvisa ett
förslagsanslag av......................kronor 550,000.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Torsten Arén.
Kungl. Majlis proposition Nr 176. 135
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Sid.
I. Åtgärder för fortsatt rationalisering av folkskoleväsendet .... 3
1. De sakkunnigas huvudförslag............................ 3
2. Utvidgad användning av skolhemsinstitutionen................ 39
3. Skoldistriktsindelningen m. m............................ 44
4. Indragning av övertaliga s. k. förenade tjänster............... 54
II. Utsträckning av undervisningsskyldigheten............... 64
III. Anslagsberäkningar.................................. 82
1. Förslagsanslaget till Folkskol inspektionen: Avlöningar............ 82
2. Förslagsanslag till Folkskolinspektionen: Omkostnader............ 90
3. Förslagsanslaget till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare vid
folkskolor......................................... 91
4. Förslagsanslaget till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare för
vid statsunderstödda sjukvårdsanstalter och vid vissa barnhem intagna
barn i skolåldern.................................. 99
5. Förslagsanslaget till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt föreståndarinnor
och biträdande föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor 103
6. Förslagsanslaget till Folkskolor m. m.: Bidrag till anordnande av skolskjutsar
för skolpliktiga barn...........................103
7. Reservationsanslag till Folkskolor m. m.: Bidrag till skolhemsbygg
nader
och deras inredning..............................112
8. Förslagsanslaget till Fortsättningsskolor: Bidrag till avlöning åt lärare . 112
9. Förslagsanslaget till Fortsättningsskolor: Bidrag till centralisering av
fortsättningsskolväsendet...............................118
IV. Hemställan........................................132