Kungl. Majlis proposition Nr 171 (Proposition 1936:171)

Kungl. Majlis proposition Nr 171.

Nr 171.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet; given Stockholms
slott den 6 mars 1936.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Arthur Engberg.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 6 mars 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson,
Vennerström, Leo, Engrerg, Ekman, Sköld.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Engberg anför härefter:

Under punkten 91 av 1936 års åttonde huvudtitel har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen

att, i avbidan på den proposition angående karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet,
som kan varda riksdagen förelagd, beräkna för budgetåret
1936/1937

dels till Universitetssjukhus: Karolinska sjukhuset: Avlöningar ett anslag
av 26,900 kronor;

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr lil.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

dels till Universitetssjukhus: Karolinska sjukhuset: Omkostnader ett förslagsanslag
av 4,000 kronor;

dels till Universitetssjukhus: Karolinska sjukhuset: Utrustning ett reservationsanslag
av 180,000 kronor;

dels ock till Universitetssjukhus: Understöd och ersättningar till serafimerlasarettet
i Stockholm ett anslag av 1,031,000 kronor.

Sedan förevarande ärenden numera inom ecklesiastikdepartementet färdigberetts,
tillåter jag mig ånyo anmäla dem för Kungl. Maj:t. Jag behandlar
därvid ärendena i den ordningen, att jag först upptager frågan örn anslag
till serafimerlasarettet och vad därmed sammanhänger, varvid jag gör
början med en nu föreliggande utredning rörande serafimerlasarettets ekonomi,
ställning och verksamhet, samt därefter frågan om anslag till karolinska
sjukhuset.

1. Serafimerlasarettet.

Serafimerlasarettets nuvarande ställning m. m. Lasarettet leder
sitt ursprung från beslut av 1739 och efterföljande års riksdagar örn
anvisande av vissa inkomster för bildande av en lasarettsfond. Längre
fram, sedan lasarettet kommit i verksamhet, har det erhållit fasta
anslag av staten, Stockholms stad och Stockholms län. En viktig inkomstkälla
har vidare utgjorts av testamenten och donationer av enskilda. Lasarettet
öppnades år 1752. Förvaltningen uppdrogs genom Kungl. Maj:ts
beslut åt ett visst antal serafimerriddare med serafimerordenskapitlet såsom
ett slags överstyrelse. Organisationen med en direktion av serafimerriddare
bibehölls till år 1888, då Stockholms stad och Stockholms län såsom bidragsgivare
blevo representerade i direktionen.

Reglemente för lasarettet fastställdes av Kungl. Maj:t den 16 september
1932. Reglementet innehåller bland annat följande bestämmelser.

Lasarettet är avsett att vara en vårdanstalt för sjuka och en undervisningsanstalt
för utbildande av läkare. Det förvaltas av en direktion, bestående
av sex ledamöter, varav ordförande och vice ordförande förordnas
av Kungl. Majit, en ledamot utgöres av den till tjänståren äldste professorn
i medicin vid karolinska institutet och en ledamot av den till tjänståren
äldste professorn i kirurgi vid institutet, en ledamot utses av Stockholms
stadsfullmäktige och en av Stockholms läns landsting. Sjukvården bestrides
å två medicinska och två kirurgiska avdelningar samt å en oftalmologisk
och en neurologisk avdelning, alla förenade med polikliniker, å röntgenavdelningen
samt å gynekologiska polikliniken och polikliniken för öron-,
näs- och halssjukdomar. Överläkare vid de särskilda avdelningarna med
därtill hörande polikliniker äro vissa professorer vid karolinska institutet.
Direktionen förordnar en av dess självskrivna ledamöter eller annan över -

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 171.

läkare vid lasarettet att vara lasarettets inför direktionen ansvarige styresman,
direktör. Såsom biträdande vid sjukvården äro anställda, bland andra,
underläkare och amanuenser. Såsom tjänstemän äro vid lasarettet anställda
— förutom underläkare — en syssloman, en kamrerare, en sekreterare och
ombudsman, en präst, en bokhållare samt en kassör, vilka antagas och entledigas
av direktionen. Avlöningsförmånerna för samtliga tjänstemän och
villkoren för deras åtnjutande bestämmas av Kungl. Majit. Vid lasarettet
är även anställd erforderlig sjukvårds-, kontors- och ekonomipersonal. Direktionen
äger att inom de gränser, som betingas av givna anslag och i
övrigt förefintliga tillgångar, bestämma till nämnda personal hörande befattningshavares
antal och avlöningsförmåner. Sjuka från Stockholms stad
och län skola vid intagning åtnjuta företräde i enlighet med de avtal, som
träffats med staden och länets landsting angående vård av sjuka från staden
och länet. Legosängsavgifter för vård å lasarettet fastställas av Kungl.
Majit på förslag av direktionen, som därvid har att iakttaga vad gällande
avtal med staden i nämnda hänseende innehåller. Avgifter för vård å lasarettets
polikliniker bestämmas av direktionen. Frågor rörande den kliniska
undervisningen och dess ordnande vid lasarettet handläggas i enlighet med
de bestämmelser, som gälla för karolinska institutet.

Gällande avtal mellan direktionen över serafimerlasarettet och Stockholms
stadsfullmäktige, godkänt av Kungl. Majit den 22 december 1927,
innehåller bland annat:

De 200 sängar, varav hälften för medellösa, vilka Stockholms stad tillförsäkrats
att allt framgent få disponera vid serafimerlasarettet, skola, så
länge en oftalmologisk avdelning finnes vid lasarettet, så fördelas emellan
lasarettets olika avdelningar, att 100 sängar tillhöra de medicinska avdelningarna,
70 sängar de kirurgiska avdelningarna, 15 sängar, tills vidare utnyttjade
å allmänna barnbördshuset, den gynekologiska, och 15 den oftalmologiska
avdelningen, och må inträdessökande sjuk från staden, som är
föremål för vård å lasarettet, ej förvägras inträde, med mindre ovannämnda
antal platser å den avdelning, där han skall intagas, redan är upptaget
av sjuka från staden.

Såsom ersättning för sjukvården erlägger staden dels för medellösa sjuka
ett belopp motsvarande fastställd sjukvårdsavgift för vård å allmänt rum
av betalande sjuka från staden, dels ock för stadens alla sjuka 62 procent av
den å vårddag belöpande skillnaden mellan avgifter erlagda för sjukvård å
vare sig allmänt, enskilt eller halvenskilt rum, och verkliga kostnaden för
sjukvården. I denna kostnad inräknas utgiften för förräntning och amortering
av 3,061,300 kronor av det lån å 3,200,000 kronor, som med Kungl.
Majits tillstånd kommer att upptagas för ombyggnad och reparationer å
lasarettet, men icke utgifterna för andra ny- och ombyggnader.

Det särskilda bidrag, som av patienter å härefter anordnade enskilda och
halvenskilda rum erlägges för förräntning och amortering av lån, upptagna
till rummens anordnande, räknas ej sorn sjukvårdsavgift.

För serafimerlasarettet nu fastställda sjuk vårdsavgifter för vård i allmänt
rum av betalande sjuka från staden få icke under (Ion tid, för vilken
överenskommelsen är gällande, höjas utan stadsfullmäktiges medgivande.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

Denna överenskommelse gäller intill dess ovan omförmälta lån blivit till
fullo guldet eller genom nytt avtal, som för serafimerlasarettet godkänts av
Kungl. Majit, annan överenskommelse träffats.

Avtalet mellan direktionen över serafimerlasarettet och Stockholms läns
landstings förvaltningsutskott, godkänt av Kungl. Majit den 31 maj 1929,
innehåller bland annat följande:

För så beskaffade sjuka från länet, att de enligt de för sjukas mottagande
å lasarettet gällande allmänna regler få därstädes vinna inträde, tillhandahållas
å serafimerlasarettet i mån av behov minst etthundra sängar, förutom
de friplatser, som kunna underhållas med räntan, beräknad till 600 kronor
årligen, å det av framlidne Hofmarskalken Wattrang den 29 april 1826 för
ändamålet donerade kapital av 12,000 kronor; och må inträdessökande
sjuk från länet, som är föremål för vård å lasarettet, ej förvägras inträde,
med mindre ovannämnda etthundra platser redan äro upptagna av sjuka
från länet.

Ersättning för vård av sjuka från länet utgår i följande ordning:

För sjuka å allmänt rum, vilka icke själva till lasarettet betala den bestämda
vårdavgiften — för närvarande 2 kronor 50 öre per dag — erlägger
länet denna avgift eller den del därav, som icke av den sjuke godvilligt
betalas till lasarettet.

Sedan från återstoden av den verkliga kostnaden för länets alla sjuka
frånräknats av länets sjuka å enskilda och halvenskilda rum erlagda avgifter
samt i övrigt iakttagits vad nedan föreskrives örn sjukvårdskostnaden,
betalar länet 63 V2 procent av den sålunda uppkomna restkostnaden.

Det särskilda bidrag, som av patienter å härefter anordnade enskilda och
halvenskilda rum erlägges för förräntning och amortering av lån, upptaget
till rummens anordnande, räknas ej som sjukvårdsavgift.

Vid bestämmandet av den verkliga sjukvårdskostnaden inräknas däri
utgiften för förräntning och amortering av 3,061,300 kronor av det lån å
3,200,000 kronor, som med Kungl. Majits tillstånd såsom trettioårigt amorteringslån
upptages för ombyggnad och reparationer å lasarettet, men icke
utgifter för andra ny- och ombyggnader.

I sjukvårdskostnaden medräknas icke begravningskostnader och understöd
till fattiga vid utskrivning, ej heller kostnaderna för poliklinikerna och
undervisningen m. m. dylikt, vilka sistnämnda kostnader böra upptagas till
minst det belopp, vartill de för närvarande beräknas.

Därjämte skall å sjukvårdskostnaden avdrag ske såväl för det tillskott,
statsverket lämnar lasarettet för länets sjukvård, beräknat till 2,400 kronor,
och för den avkastning av Wattrangska dispositionen, som möjligen icke
kommer att tagas i anspråk för friplatser, än även för vad utgifterna för
fastigheternas underhåll och onera samt för förräntning och amortering av
ovanberörda del av byggnadslånet belöper å fyrtio av de sängar, som äro
tagna i anspråk.

Skulle under något år utan lasarettets vållande beläggningen av sjuka
från länet understiga 36,500 vårddagar, må dock avdrag för byggnadslånets
förräntning och amortering ej ske för mer än det antal vårddagar, som överstiger
21,900.

Detta avtal gäller intill dess ovan omförmälda byggnadslån blivit till
fullo guldet eller genom nytt avtal, som för serafimerlasarettet godkänts av
Kungl. Majit, annan överenskommelse träffats.

Kungl. May.ts proposition Nr 171.

Beträffande det i avtalen omförmälda lånet å 3,200,000 kronor må erinras,
att Kungl. Maj:t den 22 december 1927 bemyndigade direktionen att
vidtaga åtgärder för utförandet å lasarettet av byggnadsarbeten för en
kostnad, ej överstigande 3,200,000 kronor, därav 138,700 kronor för anordnande
av enskilda sjukrum å den kirurgiska kliniken och 3,061,300 kronor
för övriga arbeten. Tillika medgav Kungl. Majit dels att till bestridande
av kostnaden för dessa arbeten direktionen finge upptaga lån, att amorteras
under trettio år, å 3,200,000 kronor och som säkerhet för lånebeloppet med
ränta lägga, jämte redan gällande inteckningar i lasarettets fastighet nr 8 i
kvarteret Pilträdet i Stockholm å 250,000 kronor, inteckningar å 2,950,000
kronor, för vilket belopp med sex procent ränta samma fastighet finge
ytterligare pantförskrivas, dels och att till täckande av annuiteten å den del
av lånet, som vore avsedd till anordnande av enskilda rum å kirurgiska
kliniken, 138,700 kronor, finge för vård å dessa rum uppbäras, utöver fastställd
sjukvårdsavgift, högst 3 kronor per dag för sängplats i enskilt rum
och 2 kronor i hal venskilt rum.

För statens bidrag till serafimerlasarettet finnas några grunder icke fastställda.
Enligt ovanberörda reglemente för lasarettet skall direktionen varje
år till Kungl. Majit inkomma med översikt över beräknade inkomster och
utgifter för nästföljande budgetår och i samband därmed äska det anslag,
»som må vara erforderligt för uppehållande av verksamheten vid lasarettet».
Statsbidraget har för nedannämnda budgetår utgått med följande
belopp:

1927/1928 ...........	..........kronor 387,000
1928/1929 ...........	»	356,750
1929/1930 ...........	2>	480,750
1930/1931 ... .......	»	630,750
1931/1932 ...........	»	630,750
1932/1933 ...........		610,750
1933/1934 ...........	»	590,750
1934/1935 ...........	»	595,750
1935/1936 ...........	»	685,000

Av ökningen för sistnämnda budgetår belöpa 25,000 kronor på kostnader
för bestridande av utbildning av sjukgymnaster vid lasarettet.

Tillsättande av sakkunniga för utredning angående lasarettets
ekonomi, ställning och verksamhet. Vid min anmälan under punkten
90 i 1935 års åttonde huvudtitel av frågan örn anslag till serafimerlasarettet
anförde jag, efter att hava redogjort för de av direktionen
över serafimerlasarettet framförda anslagsäskandena och lämnat vissa
ekonomiska och andra uppgifter beträffande lasarettet, bland annat
följande:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

Jag hade icke kunnat undgå att få det bestämda intrycket, att lasarettets
ekonomiska förhållanden motiverade en närmare utredning genom statsmakternas
försorg. I den mån de ekonomiska frågorna sammanhängde med
organisatoriska förhållanden, borde jämväl de sistnämnda bliva föremål
för närmare omprövning. Min uppfattning om behovet av en utredning
rörande serafimerlasarettets nu berörda angelägenheter hade befästs genom
direktionens föreliggande framställning, vari — örn här bortsåges från kostnaderna
för föreslagna löneregleringar och ökade utgifter för sjukgymnastutbildningen
— begärdes en förhöjning av nu utgående statsanslag med
dels 81,647 kronor för bestridande av löpande utgifter, dels ock 151,763
kronor 47 öre såsom engångsanslag för täckande av vissa av lasarettet
gjorda bndgetförskott.

Jag hade för avsikt att föreslå Kungl. Majit att tillkalla särskilda sakkunniga
för utredning av frågan om serafimerlasarettets ekonomi och därmed
sammanhängande organisatoriska spörsmål. Jag förutsatte, att denna
utredning kunde bedrivas på sådant sätt, att därav eventuellt föranlett förslag
skulle kunna föreläggas 1936 års riksdag.

Intill dess denna utredning slutförts, ansåge jag mig icke kunna taga
ställning till frågan huruvida eller i vad mån det borde ankomma på staten
att täcka de av lasarettet gjorda budgetförskotten. Jag avstyrkte sålunda,
att medel för budgetåret 1935/1936 äskades för ifrågavarande ändamål.

Beträffande vissa av nämnda direktion framlagda förslag örn lönereglering
för personal vid lasarettet yttrade jag, att starka skäl anförts för en
lönereglering för de underordnade läkarna och för sysslomannen men att
förslagen härutinnan syntes vara av den art, att de borde tagas under omprövning
vid ovannämnda utredning angående lasarettets ekonomi och därmed
sammanhängande organisatoriska spörsmål. Däremot fann jag skäl
föreligga att redan för budgetåret 1935/1936 beräkna medel till reglering
av lönerna för sådan biträdes- och ekonomipersonal, för vilken vid bland
annat Stockholms stads och Stockholms läns sjukhus gällde kollektivavtal.
För sistnämnda ändamål beräknade jag en ökning av anslaget till lasarettet
med i runt tal 36,000 kronor.

I skrivelse nr 249/1935 yttrade riksdagen bland annat följande:

Riksdagen funne goda skäl anförda för att, så snart omständigheterna det
medgåve, löneregleringar komme till stånd för de i direktionens skrivelse
omförmälda befattningshavarna vid serafimerlasarettet. Emellertid holle
riksdagen före, att fråga örn löneregleringar med så betydande ekonomiska
konsekvenser för statsverket, som de vid serafimerlasarettet ifrågasatta,
icke lämpligen borde behandlas utan sammanhang med den omfattande utredning
av frågan om serafimerlasarettets ekonomi m. m., som av departementschefen
ställts i utsikt och om vars behövlighet jämväl riksdagen vore
övertygad. Med hänsyn härtill funne sig riksdagen, såvitt anginge den
ifrågasatta löneregleringen för underläkarna och sysslomannen, böra uttala
sin anslutning till den uppfattning beträffande lönereglering för nämnda
befattningshavare redan nu, som intagits av departementschefen. Riksdagen
kunde emellertid icke finna annat än att den av direktionen begärda
och av departementschefen tillstyrkta löneregleringen för viss biträdes- och
ekonomipersonal vore av den betydelse för lasarettets ekonomiska förhållanden
och för statsverkets utgifter för lasarettet, att jämväl denna fråga
borde upptagas till avgörande först då berörda utredning förelåge. Ett de -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

finitivt ståndpunktstagande till denna lönereglering redan nu funne riksdagen
kunna föregripa det resultat, vartill utredningen kunde komma.

A andra sidan hade riksdagen av den i ärendet förebragta utredningen
funnit avlöningsförhållandena för de i direktionens över serafimerlasarettet
skrivelse omförmälda befattningshavarna vara sådana, att en rättelse härutinnan
syntes böra omedelbart vidtagas. Även om, på sätt riksdagen framhållit
som önskvärt, den i utsikt ställda utredningen bedreves på sådant
sätt, att därav eventuellt föranlett förslag kunde föreläggas 1936 års riksdag,
syntes rättvisa och billighet kräva, att åtgärder redan nu vidtoges för
en förbättring av här förevarande befattningshavares ställning, utan att
resultaten av berörda utredning avvaktades. Härvid måste givetvis tillses,
att icke statsmakternas handlingsfrihet vid bedömandet av ett framtida
utredningsförslag rörande serafimerlasarettet i förväg bundes. Vad riksdagen
här beslutat finge alltså endast betraktas som ett provisorium för
budgetåret 1935/1936.

För tillgodoseende av nu angivna synpunkter hade riksdagen, efter vägande
mot varandra av olika föreliggande möjligheter, funnit sig böra framlägga
följande förslag. De av direktionen förordade löneregleringarna hade
för statsverkets del beräknats draga en sammanlagd kostnad av 71,500
kronor för år. Därest denna summa minskades till 60,000 kronor, syntes en
tillräcklig marginal bevaras för att förhindra ett föregripande av statsmakternas
definitiva ställningstagande. Riksdagen ställde fördenskull nyssberörda
belopp, 60,000 kronor, till Kungl. Maj:ts förfogande för nästkommande
budgetår för beredande av provisorisk avlöningsförhöjning för här
ifrågavarande befattningshavare.

Riksdagen — som utginge från att vid den av departementschefen ifrågasatta
utredningen jämväl bomme att till ingående prövning i hela dess vidd
upptagas frågan om det nu föreliggande behovet av läkare vid serafimerlasarettet
— ville framhålla, att vid berörda utredning om läkarbehovet
örn möjligt borde göres en uppdelning mellan sådana läkartjänster, som
vore erforderliga för sjukvårdens behöriga upprätthållande, och sådana,
som mera kunde betraktas såsom inrättade för fortsatt läkarutbildning vid
serafimerlasarettet på grund av dettas ställning som undervisningssjukhus.

Genom beslut den 10 maj 1935 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för
ecklesiastikdepartementet, bland annat, att dels tillkalla en sakkunnig för
att jämte två, likaledes av departementschefen tillkallade experter, biträda
inom departementet med utredning rörande serafimerlasarettets ekonomi
och med upprättande av förslag till förändrad statuppställning vid lasarettet,
dels ock, sedan berörda utredningsarbete slutförts, tillkalla ytterligare
högst fyra sakkunniga för att, jämte den förutnämnde sakkunnige,
inom departementet biträda med utredning rörande de åtgärder, som kunde
erfordras för att bringa den förutnämnda statuppställningen i tillämpning
vid lasarettet, ävensom rörande de förändringar i lasarettets verksamhetsformer,
som kunde påkallas i anledning härav.

I mitt yttrande till statsrådsprotokollet för nämnda dag anförde jag
bland annat följande:

Utredningen syntes böra hava till huvudsakligt syftemål att dels åvägabringa
en mera överskådlig budgetuppställning för lasarettet, dels fram -

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 171.

komma med förslag rörande sådana ändringar i lasarettets organisation,
som kunde påkallas med avseende på lasarettets ekonomiska verksamhet
och förvaltning.

Utredningsarbetet syntes lämpligen böra bedrivas i två etapper. Till en
början och förberedelsevis torde en för ändamålet tillkallad sakkunnig med
biträde av två på området förfarna personer böra erhålla i uppdrag att
upplägga en översikt över serafimerlasarettets nuvarande ekonomi, utmynnande
i ett förslag till uppställning av kapitalstat och driftstat för lasarettet.
Vid uppgörandet av nämnda förslag torde ledning kunna sökas i de
motsvarande statuppställningar, som tillämpades vid övriga större sjukhus
i vårt land, särskilt vid akademiska sjukhuset i Uppsala och Malmöhus
läns sjukvårdsinrättningar i Lund. Frågan om budgetförskotten borde givetvis
upptagas till prövning i detta sammanhang.

Sedan berörda förberedande utredningsarbete slutförts, torde den sakkunnige
böra hos chefen för ecklesiastikdepartementet göra anmälan härom.
På grundval av det siffermaterial, som därvid torde komma att föreligga,
och den statuppställning, som den sakkunnige vid samma tidpunkt
borde för departementschefen förete, syntes såsom ett andra och senare
led i utredningsarbetet böra igångsättas en undersökning rörande de åtgärder,
som kunde erfordras för att bringa den förändrade statuppställningen
till tillämpning vid serafimerlasarettet, ävensom rörande de ändringar
i lasarettets verksamhetsformer, som kunde påkallas i anledning
härav. Bland de spörsmål, som härvid trädde i förgrunden, nämndes frågan
örn de former, varunder de till lasarettet av det allmänna anslagna penningmedlen
borde rekvireras och dessa medel jämte de i lasarettets verksamhet
inflytande inkomsterna omhänderhavas ävensom frågan örn åstadkommandet
av betryggande kontroll- och revisionsinstanser i lasarettets ekonomiska
förvaltning. Hänsyn borde även tagas till de förändringar i serafimerlasarettets
ställning och verksamhet, som i framtiden kunde föranledas av
karolinska sjukhusets tillkomst. Den sistberörda etappen av förevarande
utredning torde böra utföras av förutnämnde sakkunnige jämte ytterligare
högst fyra sakkunniga personer, vilka i sinom tid torde böra tillkallas
för detta ändamål.

Sedan jag med stöd av nämnda bemyndigande tillkallat såsom sakkunnig
för förstberörda utredningsuppdrag professorn vid universitetet i Lund
P. G. E. Sjövall ävensom såsom experter sysslomannen vid serafimerlasarettet
P. O. J. N. Bergman och intendenten vid Lunds lasarett H. Nilsson,
hava dessa den 25 augusti 1935 avgivit utredning rörande serafimerlasarettets
ekonomi.

Sedermera tillkallade jag den 4 september 1935 såsom ytterligare sakkunniga
att jämte Sjövall inom departementet biträda med utredningen i
övrigt biträdande läraren i kirurgi vid universitetet i Uppsala, medicine
doktorn K. A. Petterson, professorn vid karolinska mediko-kirurgiska institutet
N. G. Söderlund och statskommissarien H. K. H. Tottie, med uppdrag
för Sjövall att som ordförande leda utredningsarbetet. Tillika tillkallades
Bergman för att vid förefallande behov stå till de sakkunnigas förfogande
för överläggningar och samråd. Jämväl tillkallades Nilsson för att,
om så påkallades, stå till de sakkunnigas förfogande för överläggningar och

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

samråd. Sistnämnda sakkunniga hava med skrivelse den 21 december 1935
överlämnat betänkande och förslag rörande serafimerlasarettets ställning
och verksamhet.

Båda de omförmälda utredningarna hava utgivits av trycket (statens
offentliga utredningar 1936: 1). Jag benämner dem i det efterföljande
betänkandet.

UDe sakkunnigas utredning och förslag. Utredningen örn serafimerlasarettets
ekonomi utgöres av en fortlöpande skildring
av innehållet i vissa vid betänkandet fogade tabeller jämte de kommentarer
till dessa, som ansetts erforderliga för bedömandet av den ekonomiska
situationen vid lasarettet. Jämförelser göras med förhållandena
vid vissa andra lasarett. Förslag till kapitalstat och driftstat för lasarettet
hava framlagts, vilka förslag emellertid — vilket torde böra redan
här anmärkas — utgå ifrån nuvarande organisatoriska förhållanden
och förfalla, därest de i det efterföljande betänkandet framlagda förslagen
vinna bifall.

Beträffande det närmare innehållet i den ekonomiska utredningen hänvisas
till betänkandet sid. 9—77. En kortfattad orientering rörande vissa
delar av nämnda ekonomiska utredning lämnas här nedan.

Lasarettets inkomster utgjordes budgetåret 1933/1934 huvudsakligen av
patientavgifter (omkring 34 procent), tillskott av Stockholms läns landsting
(omkring 12 procent), tillskott av Stockholms stad (omkring 16 procent),
tillskott av statsmedel (omkring 35 procent) samt vissa andra inkomster,
däribland avkastning av donationer (omkring 3 procent). Härvid
hava inkomster till täckande av utgifter för den ovannämnda ny-, till- och
ombyggnader, ränta och amortering av lån för sådant ändamål eller utgifter
å särskilt anslag ej medtagits.

Vad lasarettets utgifter beträffar, anmärka de sakkunniga, att lasarettet
intager i ekonomiskt hänseende en undantagsställning bland landets sjukhus
därutinnan, att förräntning och amortering av byggnadsanslag årligen
kommer på lasarettets utgiftsstat. Vid de av landsting drivna lasaretten
ingå dessa kostnader överhuvud icke i de enskilda sjukhusens räkenskaper
utan bokföras och ombesörjas av landstingens huvudförvaltningar. Den
egentliga kostnaden för lasarettets ombyggnad belöpte sig vid utgången av
budgetåret 1933/1934 till i runt tal 4,075,000 kronor. Till täckande av dessa
kostnader hava använts i huvudsak dels med Kungl. Maj:ts och riksdagens
medgivande upptagna lån å tillhopa 3,800,000 kronor, dels ock särskilda
poliklinikavgifter örn i runt tal 220,000 kronor. De nyssnämnda lånen å
sammanlagt 3,800,000 kronor utgjordes dels av det förut omförmälda, hos
pensionsstyrelsen upptagna lånet å 3,200,000 kronor, dels av ett senare lån
å 600,000 kronor, upptaget hos Stockholms läns sparbank. lånet hos Stockholms
läns sparbank amorteras med 120,000 kronor årligen, och slutlikvid

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

kommer att ske den 30 juni 1937. Till detta låns förräntning och amortering
användas vid polikliniken inflytande medel. Nyanskaffning av instrument
och apparater samt andra inventarier har i samband med ombyggnaden
skett tili belopp av dels sammanlagt 349,852 kronor 85 öre för lasarettet
i allmänhet, till vilken kostnad Stockholms stad och Stockholms läns
landsting bidragit enligt grunder i gällande avtal, dels till sammanlagt belopp
av 22,851 kronor 19 öre för utrustning i undervisningslokaler, vilken
senare utgift helt bekostats av staten. Utgifterna hava varit fördelade på
budgetåren 1929/1933.

De löpande utgifterna för driften hava från budgetåret 1927/1928 till
budgetåret 1933/1934 ökats från omkring 1,070,000 kronor till omkring
1,475,000 kronor, eller med 37,7 procent. Kostnaden för vårddag har mellan
nämnda budgetår ökats från 7 kronor 11 öre till 9 kronor 3 öre, eller
med 27 procent. Antalet vårdplatser har under denna tid ökats från 452
till 510. Medelbeläggningen per vårdplats har nedgått från 91 till 87,7
procent.

Beträffande den avsevärda ökningen av dagkostnaden anföres följande:

Inledningsvis betonas, att dagkostnaden icke kunde anses som en städse
tillfredsställande måttstock på utgifterna för driften; även örn den i sådant
avseende vore allmänt vedertagen, måste den begagnas med försiktighet.
Dagkostnadens förskjutningar sammanhängde med lasarettets ombyggnadsperiod,
ökningen av vårdplatserna, beläggningens storlek och intensifieringen
av sjukvårdsarbetet.

Man kunde härvid tydligt urskilja en första tidsperiod, omfattande budgetåren
1927/1928 och 1928/1929. Under dessa båda år, då den sjukvårdande
verksamheten ännu ej rönt inflytande av ombyggnadsarbete, företedde
verksamheten i allt väsentligt en identisk karaktär. Vårdplatserna
hade under det senare året än ytterligare utnyttjats, men personalökningen
inskränkte sig till 5 personer. Dagkostnaden hade hållit sig konstant.

Härpå följde en period, då ombyggnadsarbetet vållade tydligt avbräck i
den sjukvårdande verksamheten. Detta avbräck kulminerade under budgetåret
1930/1931 och framträdde pregnant genom beläggningssiffrans
branta fall ned till 83,9 procent. Fallet motsvarades av att antalet vårddagar
nedgick år 1929/1930 med 4,025 och år 1930/1931 med ytterligare
9,747. En dylik tillbakagående rörelse i omfattningen av verksamheten hade
måst göra sig märkbar i en höjning av dagkostnaden. Verksamhetens minskning
hade icke i motsvarande grad kunnat följas av en minskning i utgifterna.
Personalantalet hade visserligen kunnat nedbringas å de under ombyggnad
varande avdelningarna, men denna minskning hade redan år
1929/1930 mer än uppvägts av den personal, som på grund av verksamhetens
fortgående intensifiering nyanställts. Även andra utgifter, såsom
för belysning och uppvärmning, hade likaledes relativt föga minskats under
ifrågavarande år. När dessa kostnader då skulle fördelas på ett minskat
antal vårddagar, måste de alltså i ökad grad tynga på dagkostnaden.

Under det senare av nu berörda budgetår, 1930/1931, började också kraven
på den kommande ökade verksamheten att göra sig gällande. För nästa
år hade här räknats med, att i medeltal 480 vårdplatser stått till förfogande,
och den fortgående nyanställningen av personal hade åstadkom -

Kungl. Marits proposition Nr lil.

mit, att denna vid slutet av året 1930/1931 kommit att överstiga personalantalet
år 1927/1928 med 3 läkare och 83 annan sjukvårdspersonal och
ekonomipersonal. Det vore tydligt, att denna stora nyanställning skulle, i
förening med den minskade beläggningen, mycket märkbart driva dagkostnaden
i höjden; härtill komme också den under året 1930/1931 genomförda
löneregleringen för personalen. Kontot för personalens avlöningar
in. lii. steg under detta år nied det mäktiga beloppet av 89,464 kronor 5 öre,
och dagkostnaden, som redan under året 1929/1930 visat en genom de berörda
förhållandena förväntad stegring till 7 kronor 60 öre, ökades ytterligare
till 8 kronor 80 öre.

Förhållandena fortsatte att göra sig märkbara även under året 1931/1932,
då byggnadsarbetet ännu icke var avslutat. Under det därpå följande året
1932/1933 befriades lasarettet emellertid från det avbräck, som detta arbete
medfört, och verksamheten kunde börja att utnyttja det utökade antalet
vårdplatser (510). Beläggningen ökades så, att antalet vårddagar blev
23,859 flera än under året 1930/1931, och procentsiffran på beläggningen
steg från 83,9 till 87,2. Denna rörelse motsvarades på ett naturligt sätt av
en minskning av dagkostnaden; denna nedgick med 38 öre från 9 kronor
12 öre under år 1931/1932 till 8 kronor 74 öre.

Då det sista budgetåret i denna jämförelse, 1933/1934, ej företedde ytterligare
minskning i dagkostnaden, trots fortsatt ökning av beläggningen, utan
i stället en ny stegring (till 9 kronor 3 öre), så betingades detta i huvudsak
av den fortgående intensifieringen av den sjukvårdande verksamheten.
Vårdtiden, som ännu år 1931/1932 var i medeltal 26 dagar, nedgick till 24
dagar år 1932/1933 och till 22 dagar år 1933/1934. Den fortsatta personalökningen
innefattade under detta sista år 9 läkare och 4 andra befattningshavare.

I den ekonomiska utredningen hava även framlagts undersökningar, huru
utgifterna vid serafimerlasarettet gestalta sig i jämförelse med utgifterna
vid vissa andra större lasarett, nämligen först och främst undervisningssjukhusen
i Uppsala och Lund samt dessutom vissa lasarett, tillhörande
Stockholms stad och Stockholms läns landsting (Sabbatsbergs och Maria
sjukhus samt centrallasarettet i Mörby), ävensom ett centrallasarett i en
större landsortsstad (lasarettet i Norrköping). Som kommentar till de i
detta hänseende vid betänkandet fogade bilagorna, till vilka här hänvisas,
hava de sakkunniga yttrat:

En jämförelse mellan olika sjukhus erbjöde stora vanskligheter. Även
om vid den i betänkandet redovisade utredningen vissa faktorer kunnat
framdragas, som för serafimerlasarettets del skänkte belysning åt den ekonomiska
situationen därstädes, vore det icke siikert, att enahanda faktorer
spelade samma roll vid andra sjukhus, under det att särskilda omständigheter
av betydelse kunde föreligga därstädes, vilka icke utan ingående kännedom
om förhållandena vid sjukhuset kunde fastställas. På grund härav
kunde den jämförelse, som nu tilltänktes, icke göras uttömmande, utan
måste i huvudsak begränsa sig till påpekanden av sådana förhållanden, sorn
mera påtagligt framträdde i det hopbragta siffermaterialet.

Vad som här i första hand tolle i ögonen, vore skillnaden i den totala dagkostnaden.
Denna vore för Maria sjukhus högre än vid serafimerlasarettet.
Närmast efter detta lasarett komme Sabbatsberg, med en dagkostnad på

Kungl. May.ts proposition ATr 171.

något över 8 kronor. Lunds lasarett vore lägst, med en dagkostnad på
mindre än 6 kronor, och vid de 3 övriga sjukhusen läge dagkostnaden mellan
6 och 7 kronor.

De allmänna uppgifterna angående omfattningen av den sjukvårdande
verksamheten kunde i viss män — hur stor vore omöjligt att säga — giva
förklaring till dessa skillnader. Lunds lasarett erhölle otvivelaktigt god
hjälp för nedbringandet av dagkostnaden genom det exceptionellt höga
utnyttjandet av vårdplatserna (över 100 procent medelbeläggning); denna
beläggningssiffra förutsatte i själva verket åtminstone under vissa tider
eller på vissa sjukavdelningar en ansenlig överbeläggning, med motsvarande
starkt utnyttjande av sjukvårdspersonalen. Det kunde tilläggas, att de
båda sjukhus, som därnäst ägde den högsta beläggningssiffran, akademiska
sjukhuset i Uppsala och centrallasarettet i Mörby, också ägde jämförelsevis
låg dagkostnad; dock torde beläggningen här icke spela så stor roll för
dagkostnaden som vid Lunds lasarett.

Detta sista lasarett ägde därjämte i den relativt höga siffran på medelvårdtiden
(25 dagar) en faktor, som ytterligare måste verka sänkande pä
dagkostnaden. Den höga medelvårdtiden förklarades här därigenom, att
detta stora sjukhus med nominellt 1,089 vårdplatser inrymde flera specialavdelningar,
där patienterna i regel kvarlåge lång tid. Så vore medelvårdtiden
vid de ortopediska, psykiatriska och reumatiska avdelningarna över
60, vid tuberkulos- och könsavdelningarna över 50 och vid avdelningen för
barnsjukdomar över 40 dagar. Den första av dessa 3 grupper innefattade
306, den andra 83 och den tredje 66 vårdplatser; inalles alltså 455 eller 41,8
procent av samtliga vårdplatser vid lasarettet. Vid de övriga lasaretten
skilde sig medelvårdtiden icke avsevärt från den, som nu förefunnes vid
serafimerlasarettet.

En tredje betydelsefull skillnad utgjorde omfattningen av den polikliniska
verksamheten. Vid intet av de 4 bland de 6 här berörda lasaretten,
där sådan verksamhet bedreves, jämförbar med serafimerlasarettets, hade
denna verksamhet tillnärmelsevis den omfattning som här. Med utgångspunkt
från huru antalet poliklinikpatienter förhölle sig till antalet vårddagar
befunnes denna verksamhet vara vid serafimerlasarettet ungefär dubbelt
så stor som vid Sabbatsbergs och Maria sjukhus, nära tre gånger så
stor som vid akademiska sjukhuset i Uppsala och fyra gånger så stor som
vid Lunds lasarett. Det framginge härav, hur stor del av poliklinikkostnaden
vid serafimerlasarettet som antingen borde ersättas ur summan av influtna
poliklinikinkomster eller avdragas på dagkostnaden för att denna
skulle i nu berörda hänseende rättvisligen motsvara dagkostnaden vid de
sjukhus, med vilka serafimerlasarettet här jämförts.

Örn nu, för den fortsatta jämförelsen, de olika utgiftskontonas dagkostnad
beaktades, så framträdde — som naturligt vore — de absolut taget
största skillnaderna mellan de olika sjukhusen på kontot för avlöningar
m. m. De tre sjukhusen i Stockholm visade här samtliga en betydligt större
dagkostnad än de fyra övriga sjukhusen. Den genomgående högre avlöningsstandarden
utgjorde en faktor för merkostnaden vid Sabbatsbergs och
Maria sjukhus. Serafimerlasarettet hade icke haft så stor känning härav
under ifrågavarande budgetår 1933/1934, men den löneförbättring, som nu
genomfördes, bomme sannolikt att föra serafimerlasarettet i detta hänseende
upp i paritet med de båda andra. De tre Stockholmssjukhusen ägde
därtill samtliga en fördyrande faktor i kostnaden för extra biträdeshjälp;

Kuncjl. Majlis proposition Nr lil.

detta ökade dagkostnaden härstädes med 32—35 öre, under det att denna
kostnad vid de övriga sjukhusen holle sig nere vid 20—23 öre.

Serafimerlasarettets höga dagkostnad på detta konto sammanhängde
emellertid — i överensstämmelse med vad som redan förut framhållits —
också med dels den polikliniska verksamhetens stora omfattning, dels den
stora kostnaden för hyresersättning och hyror för personalbostäder. Denna
kostnad hade tyngt dagkostnaden vid lasarettet med ej mindre än 48 öre.
Kontrasten vore särskilt stark vid jämförelsen med Lunds och Norrköpings
lasarett, där motsvarande kostnad endast uppginge till respektive 3 och 9
öre per vårddag.

De nu nämnda omständigheter, som bringade dagkostnaden för avlöningar
m. m. vid serafimerlasarettet upp till en hög nivå, berodde sålunda
väsentligen på andra faktorer än personalens storlek. Bedömandet huru
nied denna förhölle sig kunde givetvis vara förbundet nied ansenliga svårigheter,
men i stort sett torde följande kunna sägas.

Vid de medicinska vårdavdelningarna vore de underordnade läkarnas
antal vid serafimerlasarettet praktiskt taget lika som vid akademiska sjukhuset,
Lunds lasarett och Maria sjukhus, något större än vid Sabbatsbergs
sjukhus, men mindre än vid Stockholms läns centrallasarett och lasarettet
i Norrköping. Beträffande de kirurgiska vårdavdelningarna hade vid jämförelsen
utbrutits den hjärnkirurgiska avdelningen, som ännu saknade motsvarighet
vid något sjukhus i Sverige och som krävde större personal än
vanliga kirurgiska avdelningar. För den återstående kirurgiska avdelningen
vore antalet underordnade läkare vid serafimerlasarettet något större än
vid akademiska sjukhuset, Lunds lasarett och lasarettet i Norrköping, praktiskt
taget lika som vid Stockholms läns centrallasarett, men mindre än
vid Sabbatsbergs och Maria sjukhus. Specialavdelning för nervsjukdomar
funnes icke vid något av de övriga jämförda sjukhusen. Vid ögonavdelningen
vore, örn man toge hänsyn till den oavlönade biträdande överläkaren
vid serafimerlasarettets ifrågavarande avdelning, de underordnade läkarnas
antal proportionsvis lika som vid Sabbatsbergs sjukhus och Lunds
lasarett men mindre än vid akademiska sjukhuset. Vid röntgenavdelningen
på serafimerlasarettet vore de underordnade läkarnas antal större än vid
något av de andra till jämförelse upptagna sjukhusen och detta ännu mer,
om man jämförde antalet vårdplatser. Men sistnämnda måttstock kunde
icke här användas, om man ville nå ett något så när rättvist resultat.
Grundvalen för jämförelsen borde i stället vara antalet utförda undersökningar.
Med denna utgångspunkt funne man, att av de jämförda sjukhusen
endast Sabbatsberg hade ett något större antal undersökningar per underordnad
läkare än serafimerlasarettet.

Beträffande gymnastikavdelningen intoge serafimerlasarettet redan nu en
särställning, emedan där tjänstgjorde en särskild läkare. Under budgetåret
1935/1936 bomme ytterligare två läkare att anställas i samband med undervisning
för eleverna vid gymnastiska centralinstitutets sjukgymnastlinje,
av vilka läkare den ene enligt Kungl. Maj:ts beslut skulle avlönas på lasarettets
vanliga utgiftsstat.

Såsom redan förut framhållits, intoge även serafimerlasarettets poliklinik
en särställning i fråga örn verksamhetens omfattning. Detta toge sig uttryck
bland annat däri, att särskilda läkare till ett antal av 18 där vöre
sysselsatta, under det att av övriga jämförda sjukhus endast akademiska
sjukhuset och Sabbatsbergs sjukhus hade respektive 5 och 3 särskilda poliklinikläkare.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

Slutligen kunde framhållas, att serafimerlasarettet i ännu ett avseende
intoge en särställning i förhållande till de övriga jämförda sjukhusen, i det
att 4 särskilda läkare, av vilka dock en vore uppförd på karolinska institutets
stat, vore anställda vid de medicinska laboratorierna.

Beträffande övrig sjukvårdspersonal franninge, att endast Stockholms
läns centrallasarett och Norrköpings lasarett hade mindre personal än serafimerlasarettet
på de medicinska avdelningarna, de övriga hade något större
antal. På de kirurgiska vårdavdelningarna hade Maria sjukhus och Stockholms
läns centrallasarett något mindre personal än serafimerlasarettet,
under det att de övriga jämförda sjukhusen hade större antal personal. De
hade så även i fråga örn kirurgiska operationsavdelningarna utom Lunds
lasarett, där personalen på motsvarande avdelningar vore något mindre än
vid serafimerlasarettet. Personalen vid serafimerlasarettets ögonavdelning
vore något större än den vid akademiska sjukhusets och Lunds lasaretts
motsvarande avdelningar, men vore mindre än på ögonavdelningen vid
Sabbatsbergs sjukhus.

Om sålunda personalen på vårdavdelningarna vid serafimerlasarettet i
stort sett vore mindre än vid akademiska sjukhuset och Lunds lasarett enligt
de uppgifter, som förelåge, så kompenserades detta av den ambulerande
personalen, som för serafimerlasarettet vore något större, liksom av
antalet manliga biträden, som också vore större.

Den stora polikliniken krävde också stor personal. Ställdes denna i belysning
av antalet hjälpsökande framginge, att endast akademiska sjukhuset
hade något mindre personal vid sin poliklinik än serafimerlasarettet.

Personalen vid serafimerlasarettets köksavdelning vore, om man endast
bedömde den i förhållande till vårdplatserna på sjukhuset, något större än
vid akademiska sjukhuset, Lunds lasarett och Sabbatsbergs sjukhus men
mindre än vid de andra jämförda sjukhusen. Det vore påtagligt, att den
stora omfattningen av serafimerlasarettets poliklinik bidroge till att öka
kökspersonalens antal.

Ett särförhållande förefunnes vid serafimerlasarettet även därigenom, att
centraldisk vore genomförd för de allmänna avdelningarna. Därför erforderlig
personal vore dock relativt obetydlig, endast 3 personer.

Tvättavdelningen visade vid serafimerlasarettet en något mindre kvantitet
tvättade kläder per arbetare än vid de övriga sjukhusen, vilket dock
ej behövde innebära att personalen vore för stor. Mängden strykning spelade
t. ex. en roll, som icke vore lätt att precisera eller jämföra.

Den egentliga maskinavdelningen visade också en något större personal
vid serafimerlasarettet än vid de övriga sjukhusen i förhållande till antalet
vårdplatser. Även här måste bringas i erinran lasarettets stora poliklinik,
dess laboratorier o. s. v., allt medförande ökat arbete för maskinavdelningen.

Vad slutligen anginge den administrativa personalen, så vore denna relativt
talrikare vid Maria sjukhus och serafimerlasarettet än vid de övriga
sjukhusen. Örn hänsyn toges endast till den egentliga kontorspersonalen, så
hade serafimerlasarettet den talrikaste. Men antalet vårdplatser vore här
icke allena inverkande på behovet av arbetskraft. Det vore självfallet, att
den stora polikliniken tyngde administrationen. Lasarettets karaktär av
rikssjukhus och den omständigheten, att undervisning bedreves på alla avdelningar,
medförde också betydande arbetsuppgifter för personalen på
lasarettets kontor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

Sammanfattande kunde alltså — under förnyat betonande av vanskligheterna
för exakt jämförelse — sägas, att sjukvårdspersonalens antal vore
stort sett ganska lika vid jämförbara avdelningar på de ifrågavarande sjukhusen
och att även den övriga personalen vid serafimerlasarettet icke kunde
anses för talrik i förhållande till de föreliggande arbetsuppgifterna.

Vad härnäst anginge utspisning skontot, så visade dagkostnaden även lunett
mycket högt läge vid serafimerlasarettet. Denna dagkostnad uppgick
under budgetåret 1933/1934 till 1 krona 82 öre, under det att den ej vore
större än 1 krona 29 öre vid Lunds lasarett och 1 krona 24 öre vid Maria
sjukhus och °Mörby lasarett. Mångå omständigheter kunde här inverka,
som vöre svåra att i detalj värdesätta. Detta gällde t. ex. inköpspriserna.
För serafimerlasarettets del framträdde ett relativt högt inköpspris i fråga
örn fisk; det hade tillsvidare icke varit möjligt att för detta födoämne tilllämpa
entreprenadsystemet.En annan sådan omständighet vore kostens kvalitet
och utspisningens moderna organisation. Härvid kunde framhållas, att
i den nya spisordningen vid Lunds lasarett (och övriga sjukhus, tillhörande
Malmöhus läns landsting) en högre utspisningsstandard kunnat genomföras
utan nämnvärd höjning av dagkostnaden, på grund av den samtidigt förbättrade
oranisationen; bland annat hade härvid ordnandet i detalj av dietkosten,
även vad avsåge specialdieter, varit betydelsefull, då därigenom de
alltid dyrbara s. k. fria rekvisitionerna av födoämnen kunnat så gott som
fullständigt undvikas. Vid serafimerlasarettet vore en ändrad organisation
för det dietiska kosthållet under utarbetande, ehuru något förslag ännu ej
hunnit framläggas för direktionen. Detta förslag torde även komma att innefatta
ändringar i nu tillämpad ordning för rekvisition av dietmat.

För serafimerlasarettets del framträdde här även vid jämförelse med de
andra sjukhusen de fördyrande faktorer, som kostersättningen och den polikliniska
verksamheten betecknade. Om den förra faktorn frånräknades,
sjönke dagkostnaden för utspisningen från 1 krona 82 öre till 1 krona 58
öre. Och om, med denna reduktion, kostnaden sloges ut icke på vårddagar
utan på kostdagar, alltså samtliga spisande, så reducerades skillnaden mellan
serafimerlasarettet och t. ex. Lunds lasarett till endast 8 öre. Denna
återstående skillnad kunde väl förklaras genom de förut berörda förhållandena.

Övriga utgiftsposter erbjöde icke så stort intresse som de nu nämnda vid
denna jämförande överblick. Skillnaderna torde väsentligen förklaras genom
förhållanden, som redan i det föregående berörts. Vad särskilt anginge
kontot för läkemedel, tenderade detta överallt mot ett höjdläge, som påkallade
uppmärksamhet. Och i fråga om kontot för instrument och apparater
torde även vid jämförelsen framgå bland annat den särskilt starka
utvecklingen av verksamheten vid serafimerlasarettets röntgenavdelning.

Utredningen rörande storleken av driftutgifterna vid serafimerlasarettet
avslutas med följande sammanfattande omdöme:

Vid bedömandet av driftutgifternas storlek och därmed även dagkostnaden
vid serafimerlasarettet borde hänsyn tagas till ett flertal fördyrande
omständigheter. Främst framträdde här sjukvårdens fortgående intensifiering
(uttryckt bland annat genom den sjunkande medelvårdtiden), den härmed
sammanhängande ökningen av kostnaden för läkemedel, instrument
och apparater oell de företagna löneregleringarna. Därnäst spelade den såväl
absolut som relativt ytterst omfattande polikliniska verksamheten en

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

stor roll. Ytterligare tillkomme här de speciella kostnaderna i samband med
den medicinska undervisningen och de oundgängliga utgifterna för extra
biträdeshjälp, bostadshyror och kostersättning.

I fråga örn de till lasarettet lämnade statsanslagen lämnas följande uppgifter: Ehuru

något avtal icke förelåge örn täckning av skillnaden mellan utgifter
och inkomster, bland de senare medräknade av Stockholms stad och
Stockholms län erlagda avgifter, hade staten likväl år från år sedan länge
lämnat anslag, som med undantag för budgetförskottet täckt denna restkostnad.
Härtill kunde emellertid påpekas, att i beviljade statsanslag för
tidigare år återburits, respektive icke uttagits sammanlagt 121,607 kronor
8 öre. Hade jämväl detta belopp kunnat disponeras av lasarettet, skulle sålunda
anlitande av lasarettets fondkapital till budgetförskott kunnat till
största delen undvikas.

Behovet av statsanslag för vanliga driftkostnaders täckande hade stigit
från 363,052 kronor budgetåret 1927/1928 till 517,089 kronor budgetåret
1933/1934 eller med icke mindre än 42,4 procent, medan motsvarande utgifter
stigit med 37,7 procent. Anledningen till att behovet av statsanslag
procentuellt ökats något mera än utgifterna finge sökas framför allt i den
omständigheten, att vårdavgifterna från enskilda betalande sjuka och medellösa
från andra orter än Stockholms stad och Stockholms län vore oförändrade,
ett förhållande som icke till fullo uppvägts av att beläggningen
och avgifterna ökats för de av Stockholms stad och Stockholms län disponerade
vårdplatserna.

I 1935 års statsverksproposition hade framhållits, att det av riksdagen
beviljade extra anslaget till serafimerlasarettets verksamhet ökats från
266,250 kronor till 475,000 kronor (för budgetåret 1934/1935) eller med
närmare 78 procent. Därjämte hade anförts en del omständigheter, som
tyngt lasarettets ekonomi under de senaste åren, bland annat dyra inrednings-
och nyanskaffningskostnader. Det borde här särskilt framhållas, att
om- och tillbyggnadsarbetena varit en av de mest betydande omständigheterna
för anslagsökningen. Till förräntning och amortering av lånet av
3,200,000 kronor för ombyggnaden hade — utom de bidrag, som lämnats
av Stockholms stad, Stockholms län och patienter i enskilda och halvenskilda
rum — av statsanslaget använts betydande belopp. Under det att
av statsanslaget för budgetåret 1927/1928 icke mer än 1,778 kronor togos
i anspråk till ränta på berörda lån, hade under de tre budgetåren 1931/1934
i medeltal 123,643 kronor årligen åtgått härför. Sådant bidrag komme att
erfordras, till dess omförmälta lån blivit till fullo betalt; enligt amorteringsplanen
år 1960.

Det borde här vidare framhållas, att en sådan form för byggnadsanslag
som den vid senaste stora ombyggnad på serafimerlasarettet använda, där
förräntning och amortering årligen komme på lasarettets utgiftsstat, icke
tidigare, i varje fall ej i samma utsträckning, torde hava kommit till användning
vid andra sjukhus. Vid akademiska sjukhuset syntes ett liknande
förfarande dock hava tillämpats. För budgetåret 1933/1934 hade sagda
sjukhus en utgift av 38,238 kronor 99 öre för ränta och amortering å byggnader,
av vilket belopp kunde beräknas, att staten fått betala hälften.
Vid jämförelse av årliga anslagsbehovet vid de tre undervisningssjukhusen
borde därför i fråga örn akademiska sjukhuset och serafimerlasarettet hänsyn
tagas till här nämnda räntor och amorteringar. Tillskott av allmänna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

medel för täckande av vanliga driftkostnader erfordrades vid serafimerlasarettet
till 62,81 ä 63,10 procent, vid akademiska sjukhuset till 58,24 ä
60,58 procent och vid Lunds lasarett 63,79 procent av de i respektive årsrapporter
angivna utgifterna. Medan behovet av statsmedel vid sjukhusen
i Lund och Uppsala inskränkte sig till respektive 13,6 procent och 13,34 å
14,07 procent av utgifterna, utgjorde motsvarande behov vid serafimerlasarettet
35,35 ä 35,64 procent. Staten hade sålunda för serafimerlasarettet
fått vidkännas en betydande merutgift i jämförelse med utgiften vid de
båda andra sjukhusen.

Förklaringen till denna merutgift för staten vore näraliggande. Dels lämnade
staten — genom lasarettet — ett väsentligt bidrag till täckande av
kostnaderna för vården av sjuka från Stockholms stad och Stockholms län.
Dels gällde för alla övriga områden i landet, att kommunerna endast gäldade
taxeenlig vårdavgift för de å serafimerlasarettet intagna patienter,
som folie under fattigvården. Staten komme alltså beträffande samtliga
patienter från »främmande område» att få inträda som bidragsgivare ej
blott i den utsträckning som i fråga om patienter från Stockholms stad och
Stockholms län, utan därjämte också med den summa, som skulle utgått i
form av kommunalt bidrag, därest liknande överenskommelse som för
Stockholms stad och Stockholms län träffats jämväl för de »främmande
områdena». Det kunde här ytterligare framhållas, att antalet vårddagar
för patienter från sistnämnda områden vore, sett i procent av totalbeläggningen,
mycket betydande. Kravet på statsbidrag måste således under dessa
omständigheter ansenligt ökas. På detta vis förklarades, att statsbidraget
kunnat för serafimerlasarettets vidkommande sammanlagt nå upp till den
ansenliga storleken av mera än 1/3 av de inkomster, som erfordrats för att
hålla lasarettets drift i gång.

Utredningen rörande serafimerlasarettets ställning och
verksamhet innehåller dels ett allmänt förslag beträffande serafimerlasarettets
ställning och verksamhet, dels ock förslag beträffande enskilda
delar av dess organisation, närmast i fråga örn läkarbehovet samt örn lönerna
för lasarettets personal.

De sakkunniga konstatera, att serafimerlasarettet, även efter karolinska
sjukhusets första utbyggnad, torde komma att få full användning samt att
det sannolikt skulle komma att bibehållas under avsevärd tid. Till stöd
för denna uppfattning har anförts följande:

Beslutet örn uppförande av karolinska sjukhuset grundade sig på den
s. k. enhetstanken, alltså önskemålet att en gång i tiden sammanföra alla
de institutioner, teoretiska som praktiska, av vilka karolinska institutet
vore i behov, till ett helt såsom en enda, sammanhängande anläggning.
Men enhetstanken — i den del den gällde den kliniska centralanstalten —
inneslöte med nödvändighet kravet på ett mycket betydande antal vårdplatser
för att tillgodose såväl undervisningens uppdelning på det, växande
antalet kliniska ämnen som det starkt ökade studentantalets behov av
studiematerial. Vid karolinska institutet hade antalet studerande vuxit sedan
vårterminen 1912 från 343 till 809 under höstterminen 1935, och vid
institutet utbildades numera flera medicine kandidater än vid de medicinska
fakulteterna i Uppsala och Lund tillsammantagna; årligen mottoges i Stockholm
90, i Lund 45 och i Uppsala 30 kandidater. Konsekvensen vöre kravet

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 171. ''2

Kungl. Marits proposition Nr 171.

på den kliniska centralanstaltens motsvarande storlek. Vid åstadkommandet
av denna centralanstalt måste givetvis garanti i möjligaste mån sökas,
att sjukplatserna erhölle en motsvarande patienttillströmning; vid undervisningen
skulle man kunna utgå ifrån, att ett ständigt rikhaltigt och tillbörligt
omväxlande sjukmaterial stöde till buds.

Utifrån dessa allmänna utgångspunkter hade det vidlyftiga och mödosamma
utredningsarbetet fortskridit. Det vore välbekant, att tanken på
förflyttning av karolinska institutets teoretiska institutioner kommit att
av kostnadsskäl uppskjutas, med undantag likväl beträffande institutionen
för patologisk anatomi, enär en dylik institution obetingat erfordrades för
den nya kliniska centralanstalten. Det behövde ej heller här i enskildheter
framhållas, att det icke ens varit möjligt att på en gång få den kliniska centralanstalten
till stånd i dess helhet, så som ursprungligen planlagts. Även
i den begränsade omfattning, som alternativ II i 1919 års sjukhusbyggnadssakkunnigas,
1925 framlagda förslag betecknade, blev planen skjuten åt
sidan. Då 1930 års riksdag, på grundvalen av 1926 års sjukhuskommissions
förslag och Kungl. Maj:ts proposition, beslöt att uppföra det karolinska
sjukhuset, utgjordes de vid karolinska institutet förefintliga klinikerna av
följande:

1) två medicinska kliniker (båda för närvarande å serafimerlasarettet);

2) två kirurgiska kliniker (den ena för närvarande å serafimerlasarettet,
den andra å Maria sjukhus);

3) två pediatriska kliniker (den ena för närvarande å Norrtulls sjukhus
och den andra å kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn);

4) en neurologisk klinik (för närvarande å serafimerlasarettet);

5) ett röntgeninstitut (för närvarande å serafimerlasarettet);

6) en ögonklinik (för närvarande å serafimerlasarettet);

7) en öron-, näs- och halsklinik (för närvarande å Sabbatsbergs sjukhus);

8) en ortopedisk klinik (för närvarande å Stockholms vanföreanstalt);

9) en hud- och könsklinik (för närvarande å S:t Görans sjukhus);

10) en psykiatrisk klinik (för närvarande å Konradsberg);

11) två kvinno- och förlossningskliniker (för närvarande å allmänna barnbördshuset
och å Sabbatsbergs sjukhus;; samt

12) två medicinska kliniker för den propedeutiska undervisningen (för närvarande
å S:t Eriks sjukhus).

Efter fortsatt utredning av 1930 års sjukhuskommission och ny proposition
beslöt 1931 års riksdag, att karolinska sjukhuset skulle i första byggnadsetappen
omfatta följande kliniker med polikliniker: en medicinsk, en
kirurgisk, en radioterapeutisk, en oftalmologisk, en oto-laryngologisk och
en obstetrisk-gynekologisk klinik, ävensom ett röntgendiagnostiskt institut.
Till omprövning vid framtida, fortsatt utbyggnad av karolinska sjukhuset
skulle av den ursprungliga planen anstå en medicinsk, en kirurgisk, en neurologisk,
en psykiatrisk, en pediatrisk och en dermato-syfilidologisk klinik;
karolinska institutets lärarkollegium hade i samband härmed uttalat önskemålet,
att, örn ej redan i första etappen så ske kunde, dock i den andra behovet
av utrymmen för den propedeutiska undervisningen tillgodosåges.
Jämfördes denna förteckning med ovanstående uppräkning av de kliniker,
som för närvarande förefunnes vid karolinska institutet, så återstode av
dessa ytterligare en pediatrisk, en ortopedisk och en obstetrisk-gynekologisk
klinik. Av dessa komme den ortopediska att erhålla sin plats inom
den vanföreanstalt, som uppförts i närheten av det blivande karolinska

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

sjukhuset. Den obstetrisk-gynekologiska kliniken tilltänktes även fortsättningsvis
förlagd till allmänna barnbördshuset. Angående behovet av en
dubblerad pediatrisk klinik föreläge ännu intet avgörande.

Storleken av det karolinska sjukhuset i dess nu beslutade första utbyggnad
skulle bliva 779 allmänna och 121 enskilda sängar (därav respektive
100 och 8 å garnisonsavdelningen samt respektive 50 och 7 å den av jubileumsfonden
bekostade delen av jubileumskliniken). Beträffande garantien
för en motsvarande patienttillströmning hade det alltsedan början av utredningsarbetet
varit påtänkt att till väsentlig del trygga den erforderliga
beläggningen genom samarbete med Stockholms stad och Stockholms län,
liksom nu ägde rum vid serafimerlasarettet, och avtal hade träffats med
staden och länet om dispositionsrätt till respektive 315 och Ilo av de 629
allmänna vårdplatser, som komme att förefinnas i karolinska sjukhusets
första utbyggnad utöver dem, som tillhörde garnisonsavdelningen och den
av jubileumsfonden bekostade delen av jubileumskliniken. Avtalen, som i
vissa hänseenden avveke från motsvarande, för serafimerlasarettet gällande,
kunde i förevarande hänseende sägas innefatta, att staden och länet vid
planläggning för tillgodoseende av sitt behov av sjukhusplatser utfäste sig
att räkna med jämväl de här avtalade. Beträffande de 204 allmänna platser,
som vore avsedda för »landet i övrigt», funnes — lika litet som i fråga
örn motsvarande platser å serafimerlasarettet — någon genom avtal tryggad
garanti för beläggning. Alen beräkningen vore här till väsentlig del
grundad på erfarenheten om tillströmningen av patienter från »landet i
övrigt» till Stockholms stads sjukhus, och representanter för staden hade
uttalat, att farhågorna för att karolinska sjukhuset nied den föreslagna
platsfördelningen icke skulle komma att få tillräckligt material för den kliniska
undervisningen »sakna all grund». Liknande uttalande hade gjorts av
Stockholms läns landstings förvaltningsutskott. Även statens sjukvårdskommitté
framhölle, särskilt beträffande specialklinikerna, att de redan ur
sjukvårdssynpunkt vore till stor fördel för hela landet, och att sjukhuset
härigenom ägde naturlig karaktär av centralsjukhus, utrustat som det
komme att bliva med förstklassiga vårdmöjligheter och läkarkrafter.

I denna utsträckning hade statsmakterna sökt vid karolinska sjukhusets
första, nu igångsatta utbyggnad tillgodose de synpunkter, vilka inledningsvis
betecknats som utgångspunkterna för utredningsarbetet: enhetstanken,
sjukhusets storleksordning och garantien för patienttillströmning. För serafimerlasarettets
vidkommande kunde denna situation sägas innebära den i
1927 års riksdagsskrivelse (nr 192) angivna konsekvensen, »att, enligt planen
för det nya sjukhusets utbyggande, serafimerlasarettet skulle fortbestå
såsom sjukhus under en avsevärd tid framåt». 1926 års sjukhuskommission
betonade detta ytterligare i motiveringen till sitt år 1928 framlagda nybyggnadsförslag;
kommissionen framhölle, att det ■— med hänsyn till de
omfattande reparationsarbeten ii serafimerlasarettet, som då blivit efter
riksdagens beslut igångsatta — mäste »förutsättas, att detta sjukhus under
de närmaste årtiondena skall kunna fylla sin uppgift i sjukvårdens tjänst
och dessutom tillsvidare tjäna som undervisningssjukhus».

Avsikten att serafimerlasarettet skulle fortsiitta som sjukhus dokumenterades
jämväl därav, att de vid lasarettet ingångna avtalen med Stockholms
stad och Stockholms län icke upphört att gälla. Tidigare, da 1919 ars sjukhusbyggnadssakkunnigas
1925 framlagda alternativ I I (med större nybyggnadsprogram
jin det nu beslutade) diskuterades, ingick i planen, all stadens

Kungl. May.ts proposition Nr 171.

och länets dispositionsrätt till respektive 200 och 40 vårdplatser inom serafimerlasarettet
skulle överflyttas på det nya sjukhuset. Nu stöde denna rätt
kvar, för landstingets del utökad till 100 vårdplatser; med förpliktelse alltså
för lasarettet att åtminstone i denna omfattning fylla sin uppgift i sjukvårdens
tjänst och med motsvarande garanti för patienttillgång, då det tillsvidare
skulle jämväl tjäna som undervisningssjukhus.

Ur avtalet med Stockholms stad kunde även utläsas, att intet stöde hindrande
i vägen för avsikten att låta den ögonklinik, som inbegrepes i karolinska
sjukhusets första utbyggnad, ersätta den ögonklinik, som nu funnes
vid serafimerlasarettet. Denna avsikt framginge också ur motiveringen till
1926 års sjukhuskommissions förslag till nybyggnad; kommissionen framhölle,
att »det för undervisningens bedrivande är till fördel, örn ögonkliniken
kunde förflyttas från serafimerlasarettet samt öronkliniken från Sabbatsbergs
sjukhus»; att överhuvud dessa båda specialkliniker sammanfördes
med huvudklinikerna vid det blivande karolinska sjukhusets första utbyggnad,
funne kommissionen ur medicinsk synpunkt önskvärt. Likaså
kunde man äga rätt att utgå ifrån — örn än det ingenstädes blivit tydligt
utsagt — att den medicinska undervisningsklinik, som skulle ersättas av
den, som inrymdes i det karolinska sjukhusets första utbyggnad, bomme
att bliva den ena av de båda medicinska klinikerna å serafimerlasarettet;
det torde vara uteslutet, att den nya medicinska kliniken skulle komma att
ersätta den eller enbart den, som nu begagnades för den propedeutiska undervisningen
å S:t Eriks sjukhus. Och slutligen kunde det förutsättas, att
den nya kirurgiska kliniken på karolinska sjukhuset skulle ersätta den motsvarande
undervisningskliniken på Maria sjukhus och icke den, som funnes
å serafimerlasarettet; skulle denna senare förflyttas, skulle icke förpliktelserna
i serafimerlasarettets avtal med Stockholms stad kunna uppfyllas.

Under dessa förutsättningar skulle alltså, i och med färdigställandet av
det karolinska sjukhusets första utbyggnad, det antal vårdplatser å serafimerlasarettet,
som nu disponerades av den ena medicinska kliniken och
ögonkliniken, frigöras från sin hittillsvarande användning, och fråga bomme
att uppstå, hur med dessa platser skulle framdeles förfaras. Även härutinnan
vore för det närvarande intet bestämt. De sakkunniga hade emellertid,
då de inhämtat lasarettsdirektionens och de olika överläkarnas vid
serafimerlasarettet åsikt örn det framtida behovet av läkare vid lasarettet,
även erhållit kännedom om, att åtskilliga planer redan framkommit örn
fortsatt utnyttjande i sjukvårdens och undervisningens tjänst av de utrymmen
som kunnat påräknas bliva lediga. Direktionen skrev härom i sitt
yttrande till de sakkunniga: »Direktionen Ilar icke hittills fattat bestämd
ståndpunkt i frågan om, hur de genom nämnda förflyttning lediga lokalerna
bäst böra användas. Mångå konkurrerande önskningar hava emellertid
redan framkommit. Så ha t. ex. framställts önskemål om att den evakuerade
medicinska klinikens lokaler skulle komma till användning för att tillgodose
vissa behövliga förbättringar för den kvarstående medicinska kliniken.
Sålunda behöver måhända den medicinska kliniken större sängantal
för att få ett undervisningsmaterial som i förhållande till studentantalet är
mera tillfredsställande än f. n. Vidare har ifrågasatts utökning av isoleringsmöjligheterna
för smittsamma eller störande sjuka. Också har framhållits
behovet av en särskild avdelning för tuberkulos, vilket ur undervisningssynpunkt
anses som särskilt viktigt, samt behovet av en avdelning för reumatiska
sjukdomar. Även andra önskemål torde finnas för den medicinska

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

klinikens förbättrande. Den neuro-kirurgiska kliniken bar, som professor
Olivecrona i sitt uttalande framhållit, behov av utvidgning och den neurologiska
kliniken likaså, såsom professor Antoni framhållit. Slutligen vill
direktionen framhålla det sedan länge kända behovet av en mindre avdelning
för öron-, näs- och halssjukdomar. För en så stor poliklinik som lasarettets
öron-, näs- och halspoliklinik är det svårt att undvara möjligheten
att för behandling och operation inlägga sjuka, som därav äro i behov.»
Härutöver framhöll professor Söderlund, att om den neuro-kirurgiska kliniken
komme att avflytta från den kirurgiska kliniken och inrymmas i den
nuvarande ögonklinikens lokaler, den kirurgiska kliniken kunde — med en
utökning av vårdplatsernas antal med 50 — utvidgas med det utrymme,
som den neuro-kirurgiska kliniken skulle lämna.

Det kunde icke tillkomma de sakkunniga att i denna angelägenhet framlägga
något förslag; initiativet härtill borde vid lämplig tidpunkt tagas av
direktionen för lasarettet. Men de sakkunniga ansåge sig äga rätt till det
omdömet, att uppenbarligen juli användning funnes i sjukvårdens och undervisningens
tjänst för serajimerlasarettets hela utrymme även efter färdigställandet
av karolinska sjukhusets första utbyggnad. Att detta även
vore statsmakternas mening, framginge ganska tydligt i och genom beslutet
att låta serafimerlasarettet genomgå en genomgripande och grundlig
restaurering. Och karolinska institutets lärarkollegium, som förordat, att
de teoretiska institutionernas nybyggnad måtte ske i omedelbar följd efter
karolinska sjukhusets första utbyggnad, stödde denna sin vädjan på ett
sätt, som även i nu förevarande sammanhang förtjänade att anföras. Kollegiet
sade: »Genom de förbättringar av serafimerlasarettet, som företagits
i avsikt att detsamma ännu i ett 30-tal år skall kunna bibehållas såsom
undervisningssjukhus, torde ... en betydande förändring hava inträtt beträffande
den ordning, i vilken karolinska sjukhusets hela nybyggnad kan
äga rum, så att större möjligheter föreligga för de teoretiska institutionernas
nybyggande på ett tidigare stadium än som från början antagits.»

Ett uttalande som detta förde även de sakkunniga vidare till det vanskliga
spörsmålet, hur lång tid serafimerlasarettet kunde påräknas komma
att bibehållas. Svaret på detta spörsmål vore givetvis avhängigt av många
faktorer, som icke nu kunde överblickas: så t. ex. en möjlig ytterligare tillväxt
av den slutna sjukvården, den öppna sjukvårdens ökade förläggning
till polikliniker m. m. Men även då de sakkunniga sökte bedöma spörsmålet
från den ursprungliga, mera enkla ståndpunkten, att serafimerlasarettet
skulle komma att nedläggas i och med färdigställandet av det karolinska
sjukhusets andra utbyggnad, så mötte vid bedömandet stora vanskligheter.
Karolinska institutets lärarkollegiums nyss citerade uttalande bure
vittne om, hur svårt det vore att nu överblicka, i vilken ordning en fortsatt
utbyggnad av Norrback a-området kunde komma att företagas. Likaså
vore det omöjligt att bedöma, örn lärarkollegiets önskemål skulle gå i
uppfyllelse, »att utbyggandet av respektive institutioner målto ske icke i
etapper med från all byggnadsverksamhet fria mellanrum utan i kontinuerligt
fortskridande på varandra omedelbart följande byggnadsperioder»; att
starka skäl kunde anföras (ill förmån för dotia önskemal garanterade likvisst
icke dess förverkligande. Här kunde också, beträffande den fortsatta
utbyggnaden av det karolinska sjukhuset, framhållas, att såväl Stockholms
stad som Stockholms län direkt vägrat att lämna ytterligare garanti för
patienttillgången vid en sådan fortsatt utbyggnad. Stockholms stadskolle -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

gium hade vid sin tillstyrkan av avtalet i och för den första utbyggnaden
fogat en deklaration, vari pekades på att staden icke kunde bortse från sin
egen sjukvårdsplan, och dårell er understrukit sin år 1927 uttalade mening,
»att nu ifrågavarande medverkan från stadens sida vid det nya sjukhusets
uppförande och drift icke får anses innefatta någon som helst utfästelse om
ett fortsatt sådant deltagande vid ett eventuellt framtida utbyggande av
sjukhuset». Stockholms stadsfullmäktige hade sedan i sitt yttrande åberopat
detta uttalande av stadskollegiet, och vid de förnyade, av riksdagen
påfordrade förhandlingarna hade de av stadskollegiet utsedda representanterna
förklarat sig icke kunna tillstyrka någon som helst utökning av det
antal platser vid karolinska sjukhuset, som staden åtagit sig att bekosta.
Och Stockholms läns landstings förvaltningsutskott hade, efter förhandlingar
i enahanda syfte, meddelat, att utskottet »icke anser sig kunna föreslå
landstinget att fast teckna ytterligare sängplatser å karolinska sjukhuset
utöver enligt preliminärt avtal tecknade 110 platser, vilka torde få
anses fylla det merbehov av sjukvårdsplatser för specialvård samt för kirurgisk
och medicinsk behandling, varav dels länet som helhet, dels den närmast
Stockholm belägna sjukvårdsrayonen kan vara i behov. Av avgörande
betydelse för förvaltningsutskottets ställningstagande till frågan är även
den omständigheten, att eventuellt behov av ytterligare sjukvårdsplatser
till allmän vård i länets övriga delar kan fyllas genom länslasarettens tinock
påbyggnader till en kostnad för länet, sorn betydligt understiger det
pris, landstinget iklätt sig beträffande de redan avtalade platserna.»

De sakkunniga hade anfört dessa uttalanden utan att därmed för egen
del vilja tillmäta dem betydelse för all framtid. Ändrade förhållanden kunde
här framdeles medföra en gynnsammare situation; så anförde departementschefen
vid framläggandet av propositionen till 1930 års riksdag angående
uppförandet av det nya sjukhuset, »att, när Västerbron med tillhörande
trafikleder en gång kommer till stånd och vissa delar av Solna
kommun införlivats med staden, Norrbacka-området kommer att få ett
gynnsamt läge även för staden och Stor-Stockholm, och att staden under
sådana förhållanden kan förväntas en gång i framtiden ställa sig mera villig
än för närvarande att för sitt sjukvårdsbehov anlita karolinska sjukhuset».
Men de sakkunniga ansåge sig äga rätt att ur det anförda draga den slutledningen,
att serafimerlasarettet sannolikt ännu under avsevärd tid kunde
komma att bibehållas som sjukhus och lindervisning sanstalt.

I detta sammanhang kunde de sakkunniga icke underlåta att framhålla,
att uppförandet av en institution för patologisk anatomi vid karolinska
sjukhuset icke kunde föranleda borttagandet av den nuvarande institutionen
vid karolinska institutet, så länge serafimerlasarettet vidmakthölles
som sjukhus och undervisningsanstalt. Redan 1919 års sj vikhusby ggnadssakkunniga
hade framhållit detta, och karolinska institutets lärarkollegium
hade i sitt yttrande över dessa sakkunnigas förslag ytterligare understrukit,
att även örn vid serafimerlasarettet blott kvarlänmades en medicinsk, en
kirurgisk och en nervklinik, så behövdes — utöver en fullständig röntgenavdelning
— ett patologisk-anatomiskt institut liksom även undervisning
därstädes för de medicine kandidater, som vid serafimerlasarettet komme
att få sin utbildning uti medicin, kirurgi och nervsjukdomar. Härför erfordrades
anställandet av särskild, för uppgiften fullt kvalificerad lärarkraft.
Enligt vad de sakkunniga inhämtat av nuvarande föreståndaren för
denna institution, professor F. Henschen, skulle härvid vara att påtänka

Kungl. Majlis proposition Nr 171.

en tjänstgörande prosektor med skyldighet att för de studerande demonstrera
förekommande obduktioner; även skulle han, efter särskild överenskommelse,
för serafimerlasarettets räkning utföra histo-patologiska undersökningar.
Önskvärt vore, att han kunde erhålla som befattningshavare en
fastare anknytning till serafimerlasarettet än den, som den gällande överenskommelsen
med institutionen innefattade. Det tillkomme emellertid ej
heller på denna punkt de sakkunniga att framställa några förslag. De sakkunniga
hade dock velat fästa uppmärksamheten vid även denna konsekvens
av det läge, i vilket frågan om utbyggnaden av det karolinska sjukhuset
kommit.

Frågan örn de förändringar i serafimerlasarettets ställning och verksamhet,
som i framtiden kunde föranledas av karolinska sjukhusets tillkomst,
måste främst skärskådas ur den synpunkten, att under avsevärd tid kunde
komma att i Stockholm sida vid sida finnas tvenne stora sjukhus, det ena
med 900 och det andra med omkring 500 vårdplatser, båda tillkomna och
utnyttjade för undervisningsändamål och båda för sin drift ovillkorligen
hänvisade till stödet av staten. Då karolinska sjukhuset komme att
bliva en ren statsinstitution, erhölle frågan den inriktningen, om även
för serafimerlasarettet i dess framtida ställning och verksamhet den statliga
karaktären borde framhävas mera bestämt än hittills. I detta hänseende
anföres följande:

Den plan, som nu tagit det karolinska sjukhusets gestalt, hade en gång
till klart angivet syfte att förflytta serafimerlasarettet till annan lämpligare
plats, eller — som syftet formulerades i 1926 års riksdagsskrivelse (nr 345)
— anskaffa nya lokaler för serafimerlasarettet. Uttrycket förflyttning innebar
fullt logiskt, att, sedan de nya sjukhusbyggnaderna bekostats av serafimerlasarettet,
staten, staden och länet, och äganderätten till lasarettets
dittillsvarande fastigheter övergått till staten såsom kompensation för dess
bidrag, serafimerlasarettet skulle bliva ägare till de nya byggnaderna och
därstädes fortsätta sin verksamhet på principiellt samma sätt som dessförinnan,
alltså som en självständig stiftelse. Det nya sjukhuset skulle helt
enkelt träda i stället för det gamla. Även när planen i fråga örn utförandet
kom att uppdelas på etapper, kvarstod den principiella uppfattningen oförändrad,
att det var stiftelsen serafimerlasarettet, som skulle leda verksamheten
jämväl vid det nya sjukhuset, alltså jämsides med den ännu en tid
fortsatta verksamheten vid det gamla. Uppfattningen framlyste också i det
dåtida förslaget att tilldela benämningen serafimerlasarettet — med tilllägget
det gamla, respektive det nya — åt båda sjukhusen.

Men i det utlåtande, som år 1927 avgavs av 1926 års sjukhuskommission,
framkom den ändrade uppfattning, som därefter vunnit statsmakternas
godkännande. Med utgångspunkt från åsikten, att tomtägare och byggnadsägare
borde vara en och densamma och att byggnadernas ägare även
borde vara deras vårdare och underhållare, förordade kommissionen, att
det nya sjukhuset skulle uppföras genom statens försorg och bliva en ren
statsinstitution, ansluten till och ingående såsom en integrerande del av
karolinska institutet. Någon sammankoppling med serafimerlasarettet, såsom
tidigare föreslagits, skulle alltså icke ifrågakomma. Detta lasarett
borde tillsvidare, intill dess annorlunda kunde komma att beslutas, bibehålla
sin karaktär av enskild stiftelse.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

Genom delina ändrade inställning hade sålunda icke blott det nya sjukhuset
blivit en självständig inrättning med karaktär av statsinstitution,
utan även tanken framskymtat, att serafimerlasarettets karaktär av stiftelse
skulle kunna upphöra, då beslut därom komme att fattas. Måhända
ägde man rätt att se denna ändrade inställning i belysning av det förhållandet,
att med åren allt större ekonomiskt stöd av staten behövts för att
hålla serafimerlasarettet i tidsenligt skick och dess verksamhet i gäng. I
själva verket komme en dylik åsikt klart till uttryck i en motion av herr
R. Wagnsson till 1926 års riksdag. Motionären anförde däri: »Att det emellan
staten och dess kommuner skall behövas en förmedlande part i form av
en privat stiftelse synes obegripligt. Då serafimerlasarettet ej torde kunna
existera och fullgöra sina uppgifter ensamt utan huvudsakligen uppehälles
genom statsbidrag, synes det naturligast, att staten övertager dess föga
lretydande fonder. Därvid bör naturligtvis tillses, att donerade medel erhålla
den användning, givarna avsett.»

De sakkunniga hyste i huvudsak samma uppfattning. Lasarettet förmådde
numera, på grund av dess ökade antal vårdplatser och sjukvårdens
fortgående intensifiering, endast i mindre mån genom avkastningen från
fonderna täcka den årliga restkostnaden, d. v. s. den kostnad, som återstode,
sedan de för driften tillgodogjorda inkomsterna (vårdavgifter, bidragen
från staden och länet, poliklinikavgifter, vissa ersättningsmedel)
frånräknats utgifterna. Denna restkostnad torde framdeles icke heller
komma att minskas. För dess täckande hade staten, ehuru något avtal icke
förelåge, likväl år från år lämnat anslag, som stigit till ansenliga belopp.
I själva verket hade behovet av statsanslag uppgått till väsentligen större
procentsiffra av utgifterna än vid undervisningssjukhusen i Lund och Uppsala;
detta i stort sett beroende därpå, att staten finge inträda som bidragsgivare
beträffande såväl patienterna från staden och länet (på grund av
ifrågavarande avtalsbestämmelser) som patienterna från »främmande område»,
alltså övriga delar av Sverige. Bidraget vore i fråga om denna senare
grupp särskilt stort, då det icke hade hittills ansetts tillrådligt att tillämpa
en taxa med högre vårdavgifter för dessa »utomläns»-patienter,så som skedde
vid de kommunala sjukhusen. Då sålunda staten i verkligheten ehuru icke
avtalsmässigt vore serafimerlasarettets egentlige ekonomiske huvudman och
ingen annan dylik vore tänkbar för garanterandet av lasarettets möjlighet
till fortsatt verksamhet, syntes det de sakkunniga, att staten som motsvarighet
till en genom avtal lämnad garanti för upprätthållandet av lasarettets
verksamhet bereddes sådant inflytande, som staten redan ägde vid
karolinska sjukhuset.

Men ej blott den ekonomiska situationen, utan även ett flertal skäl av
saklig ari syntes enligt de sakkunnigas förmenande bestämt tala till förmån
för en sådan anordning. Ju längre det komme att dröja, innan det
karolinska sjukhuset utbyggdes med sådana kliniker, som komme att förbliva
förlagda till serafimerlasarettet efter den första utbyggnadsetappen,
och ju längre tid i så fall motivet till lasarettets fortsatta verksamhet kvarstode,
dess mera angeläget borde det vara för staten att som huvudman
för lasarettet bevaka sina undervisningsintressen därstädes. Överhuvud
torde det för närvarande vara väl tänkbart — såsom också skymtat i den
tidigare diskussionen och nu förts fram till Kungl. Majit genom karolinska
sjukhusets byggnadskommitterades, av kanslern för rikets universitet tillstyrkta
hemställan om uppförande av en psykiatrisk klinik vid sjukhuset

Kungl. Maj.ts proposition Nr 171.

—■ att vid fortsatt utbyggande av karolinska sjukhuset behovet av ytterligare
specialkliniker först komme att tillgodoses, och att ett sjukhus med
serafimerlasarettets belägenhet kunde komma att finna användning som
fortsatt plats för tvenne huvudkliniker, en medicinsk och en kirurgisk. Därtill
torde också den åsikten kunna göras gällande, att lasarettets läge vore
synnerligen fördelaktigt för en omfattande poliklinisk verksamhet; en omständighet,
som ur undervisningssynpunkt måste tillmätas stor betydelse.
Även oberoende av de förefintliga avtalen med Stockholms stad och Stockholms
län borde härigenom garanti förefinnas vid serafimerlasarettet för
ett tillbörligt rikligt och omväxlande undervisningsmaterial. Lasarettets
värde för staten under den tid, det ännu kunde komma att bestå, vore
sålunda uppenbart.

Därest staten skulle öppet inträda som ekonomisk garant för serafimerlasarettets
verksamhet, därmed övertagande lasarettets förpliktelser och
med motsvarande rättigheter, skulle jämväl den otvivelaktiga fördelen vinnas,
att de två samtidigt förefintliga undervisningssjukhusen med statlig
karaktär skulle kunna på önskvärt vis samarbeta. Det vore givetvis högst
angeläget, att dessa båda sjukhus icke på någon punkt komme att konkurrera
utan i stället så intimt som möjligt anknyta till varandra. Deras
i allt väsentligt likartade uppgifter inbjöde direkt härtill, och deras driftorganisation
torde under sådana omständigheter enligt de sakkunnigas uppfattning
kunna göras praktiskt taget ensartad. Givetvis tänkte man härvid
närmast på en likformighet i fråga örn vårdavgifterna. Patienttillströmningen
vore, som redan förut berörts, för undervisningen vid båda sjukhusen
en mycket central angelägenhet, och för dess jämna fördelning dem
emellan borde införandet av i möjligaste mån samma vårdavgifter vara en
viktig förutsättning.

Beträffande vårdavgifterna vid serafimerlasarettet vore fogad den bestämmelsen
i avtalet med Stockholms stad, att de fastställda avgifterna
för vård å allmänt rum av betalande sjuka från staden icke finge, under
den tid, för vilken överenskommelsen vore gällande, höjas utan stadsfullmäktiges
medgivande. Serafimerlasarettet tillämpade, i olikhet med de
flesta andra sjukhus, icke en högre taxa för patienter, som icke tillhörde
»det egna sjukvårdsområdet» (med undantag för patienter, vilkas vård
bekostades av fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd, och för utländska
medborgare, som vid intagningen ej varit mantalsskrivna i Sverige). Vidare
erinrades om de särskilda avgifter, som för närvarande uttoges av de pä
enskilda och halvenskilda rummen vid kirurgiska kliniken intagna patienterna
och som användes för förräntning och amortering av viss del av ombyggnadslånet,
samt slutligen även örn de avgifter, som erlades vid poliklinisk
behandling. Hur vårdavgifterna tilltänktes vid karolinska sjukhuset,
framginge av propositionen nr 232 till 1930 års riksdag och 1931 års riksdags
skrivelse nr 286. Jämfördes dessa uppgifter med gällande bestämmelser
vid serafimerlasarettet, så kunde för det första hänvisas till avtalet med
Stockholms stad och Stockholms hill beträffande karolinska sjukhuset; enligt
mom. 8 i detta avtal skulle vårdavgiften för sjuka från dessa områden
bestämmas av staden, respektive länet. Möjlighet funnes sålunda ali, då
staden och länet fattade beslut härom, även företaga underhandlingar angående
de jämkningar i motsvarande vårdavgifter å serafimerlasarettet,
som kunde vara erforderliga för åstadkommande av likhet mellan de båda
sjukhusen. Vad beträffade de allmänna, vårdplatser ä karolinska sjukhuset,

26 Kungl. Majlis proposition iYr lil.

som skulle vara tillgängliga för patienter från liela riket, hade visserligen
den ursprungliga lanken på en särskild platskostnadsavgift (2 kronor 50
öre per dag) av patienterna från annat område än Stockholms stad och
Stockholms län skjutits undan. Men i stället hade — på förslag av svenska
landstingsförbundets styrelse —- tilltänkts en vårdavgift, motsvarande avgiften
för utomlänspatienter i allmänhet vid landets lasarett (med vårdbidrag
i vissa fall från hemlandstinget). Och vad gällde patienterna å enskilda
och halvenskilda rum hade beräknats, att vårdavgiften till en början
skulle sättas till cirka 18 kronor för enskilt och 12 kronor för halvenskilt
rum. För båda de sistnämnda kategorierna av patienter skulle sålunda
vårdavgifterna tilltänkas bliva högre än de nu å serafimerlasarettet utgående.
Även här borde tagas under omprövning, i vilken mån likhet i vårdavgifterna
de båda sjukhusen emellan kunde åvägabringas. Detsamma gällde
även i fråga örn poliklinikavgifter; för karolinska sjukhusets vidkommande
syntes denna viktiga angelägenhet ännu icke hava blivit dryftad.

Måhända kunde det även på andra punkter vara önskvärt att åstadkomma
likformighet mellan de båda sjukhusen rörande sådana överenskommelser,
som innefattades i avtalen med Stockholms stad och Stockholms
län. De sakkunniga tänkte främst på de regler, efter vilka driftbidragen
från staden och länet skulle utgå. För båda sjukhusen lades härvid
dagkostnaden till grund. Men för karolinska sjukhuset hade fastställts,
att »dagkostnaden ej må överstiga den genomsnittliga vårdkostnaden under
året, inberäknat kostnaderna för sjukhusets underhåll m. m., på stadens
respektive länets egna på flera specialavdelningar uppdelade sjukvårdsinrättningar,
ägande staden respektive länet härvid att räkna sig till godo,
vad som kan hava erlagts i legosängsavgifter för sjuka från staden respektive
hillet». En motsvarande maximering skulle även kunna genomföras vid
serafimerlasarettet utan risk, att statsbidraget härigenom skulle behöva
ökas. För att staden och länet ej skulle komma att föredraga något av de
båda sjukhusen på grund av vissa, där gällande förmånligare bestämmelser,
kunde en likformighet även i nu berörda hänseende kanske vara tillrådlig.

Vad härefter beträffade personalorganisationen vid de båda sjukhusen,
så borde gemensamma anställnings- och avlöningsbestämmelser vara välbefogade.
Med en sådan samorganisation, som de sakkunniga nu tilltänkte,
bleve det en given följd, att en likformig lönestat korinne att tillämpas vid
de båda sjukhusen.

Slutligen skulle ett samgående i förvaltningen kunna påtänkas. I vilken
mån detta samgående skulle innefatta t. ex. gemensam sjukhusdirektör eller
gemensam syssloman, torde böra bliva en direktionsangelägenhet att pröva
på grundval av det, som efter praktisk erfarenhet kunde befinnas lämpligt.
De sakkunniga ville inskränka sig till att förorda en gemensam direktion.
Enligt gällande sjukhuslag (8 §) vore gemensam direktion tillåten för liera
sjukhus, för vilkas driftkostnad landsting i sista hand ansvarade; detsamma
gällde också i fråga örn syssloman (sjukhusstadgan 3 §), därest gemensam
direktion förefunnes, men icke beträffande direktör (styresman). De sakkunniga
kunde här också framhålla, hurusom Kungl. Majit redan angivit
den näraliggande tanken på samverkan genom att utse en och samme person
till ordförande i direktionerna för de båda sjukhusen. De gällande bestämmelserna
angående sammansättningen av dessa direktioner stödde också
tanken på en sammanslagning; i båda skulle staten, staden, landstinget
och karolinska institutets lärarkollegium (respektive sjukhusöverläkarna)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

vara representerade. Med en sådan gemensamhet i förvaltningen skulle
även följa möjligheten att fördela patienterna på lämpligt vis å likartade
avdelningar vid de båda sjukhusen, liksom även att, örn så skulle befinnas
önskvärt, fördela den polikliniska verksamheten.

Ur alla dessa synpunkter — till vilka kunde läggas underlättandet för
statsförvaltningen att överblicka de båda sjukhusens verksamhet — borde
enligt de sakkunnigas mening ett samgående vara att förorda och vägen
för detta samgående borde vara att låta staten erhålla ett inflytande på
jämväl serafimerlasarettets verksamhet, svarande mot statens ställning
som ekonomisk huvudman för lasarettet. I viss mån kunde denna uppfattning
också anses som ett uttryck för en enhetstanke; visserligen icke identisk
med eller på något vis ersättande den, ur vilken det karolinska sjukhuset
framgått, men liksom denna angivande enhetligheten i uppgifter för
den sjukhusorganisation, till vilken den medicinska undervisningen i huvudstaden
vore i huvudsakliga delar knuten.

För de sakkunniga hade det då varit angeläget att undersöka, på vilket
sätt serafimerlasarettet, som redan enligt en av 1919 års sjukhusbyggnadssakkunniga
föranstaltad utredning torde böra betraktas som en självständig
stiftelse och alltså som ett särskilt rättsobjekt, skulle kunna i organisatoriskt
hänseende omändras på nu tilltänkt vis. Denna undersökning, som
på särskilt uppdrag utförts av byråchefen i justitiekanslersämbetet Sten
Fallenius, hade grundat sig bland annat på nämnda utredning, vilken företagits
av f. d. kanslerssekreteraren, vice häradshövding Otto Croneborg,
och föranlett en p. m. av honom angående serajimerlasarettets rättsliga
ställning.

Den undersökning, som byråchefen Fallenius företagit, har givit i huvudsak
följande resultat.

Det framginge av utredningarna att serafimerlasarettet hade tillkommit
genom statligt initiativ. Efter underdånig framställning 1738 av den av
Kungl. Majit förordnade s. k. sundhetskommissionen hade nämligen frågan
örn inrättande av ett lasarett i huvudstaden kommit under prövning
av rikets ständer år 1739. Ständerna hade väl icke beviljat något direkt
anslag av statsmedel men såväl nämnda år som 17-11 och 1743 anvisat
vissa inkomster för bildande av en lasarettsfond. De anvisade inkomsterna
hade visserligen delvis utgjorts av frivilliga sammanskott, ävensom av (till
beloppet?) frivilliga avgifter vid vunnet burskap och vid ämbetsmäns befordran.
Andra av inkomsterna syntes däremot icke hava haft dylik frivillig
karaktär. Så hade exempelvis visst antal ören skolat erläggas av dem,
som i Stockholm blivit antagna till mästare, respektive gesäller och lärgossar,
och vidare hade anvisats viss kortstämplingsavgift samt avgift för
varje ''comedia, som spelades’ m. m. Längre fram, sedan lasarettet kommit
i verksamhet, hade detsamma fått fasta anslag av staten, Stockholms stad
och Stockholms län. En viktig inkomstkälla hade vidare utgjorts av testamenten
och donationer av enskilda.

De anvisade inkomsterna hade tills vidare uppburits av sundhetskommissionen,
vilken ock fungerat, då några år efter fondens bildande fastighet
anskaffats för lasarettet. Av Stockholms rådhusrätts protokoll över
uppbud den 18 mars, den 15 april och den 13 maj 1751 framginge, att
sundhetskommissionen (lii, låtit uppbjuda en fastighet i kvarteret Pilträdet,
vilken Presidenten friherre Broman ''uppå Hans Kongl. Majlis befallning

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

till ett lasarett inköpt’ av översten greve Horn och hans hustru enligt köpebrev
den 22 mars 1749 och sedermera ’på högbemälte commision’ överlåtit
genom transport av den 7 september 1750.

Beträffande förvaltningen av lasarettet, vilket öppnats 1752, vore upplyst,
att densamma ursprungligen genom Kungl. Marits beslut uppdragits
åt visst antal serafimerriddare med serafimerordenskapitlet såsom en slags
överstyrelse, varav lasarettet fått sin benämning. Även i fortsättningen
hade dock synbarligen sundhetskommissionen uppburit inflytande medel.
Ty då kommissionen år 1767 upphört, hade densamma av Kungl. Majit
erhållit befallning att till lasarettsdirektionen överlämna handlingar och
medel.

Organisationen med en direktion av serafimerriddare hade bibehållits
till år 1888, då ändrade grunder för lasarettets ekonomi ansetts påkalla,
att staden och länet såsom bidragsgivare bleve representerade i direktionen.

I ovannämnda p. m. hade Croneborg kommit till det resultatet, att serafimerlasarettet
borde betraktas »icke som en offentlig institution i vanlig
bemärkelse utan såsom en självständig juridisk person, en from stiftelse».

I ett senare av 1926 års sjukhuskommission den 26 januari 1927 avlämnat
utlåtande betecknades lasarettet såsom en »enskild stiftelse». Serafimerlasarettskommittén
anförde härom, att lasarettet »ännu i dag icke är en
statsinstitution i egentlig mening utan i viss mån behåller sin ursprungliga
karaktär av fristående barmhärtighetsanstalt, uppvuxen på grunden
av offervillighet från stat, stad, län och enskilda, men i sin huvuduppgift
allt klarare vorden den medicinska statshögskolans i Stockholm kliniska
centralsjukhus».

Lagen örn tillsyn över stiftelser hade såsom definition på stiftelse, att
»någon anslagit egendom att såsom självständig förmögenhet fortfarande
tjäna ett bestämt ändamål».

Det mest renodlade fallet i fråga örn tillkomsten av en stiftelse vore
alltså, att en person genom gåvobrev eller testamente lämnade exempelvis
penningkapital med föreskrift, att detta skulle såsom särskild fond för all
framtid förvaltas av en på visst sätt sammansatt styrelse, vilken hade att
använda avkastningen för visst av stiftaren angivet ändamål. Icke sällan
tillkomme ju ock en stiftelse exempelvis efter upprop till sammanskott för
bildande av en fond.

Ett med sistberörda förfarande i viss mån jämförligt tillvägagångssätt
kunde möjligen sägas hava anlitats för åstadkommande av den fond, som
utgjorde grundvalen för det blivande serafimerlasarettet. Med detta betraktelsesätt
kunde statsmakterna sägas hava för sin del, såsom ovan
exemplifierats, i egenskap av initiativtagare lämnat bidrag genom anvisande
av vissa inkomstkällor, under det att i övrigt den allmänna offervilligheten
anlitats. Sedan sedermera förvaltningsföreskrifter meddelats,
hade en stiftelse varit färdigbildad.

Huruvida ursprungligen varit avsett, att lasarettet skulle utgöra en rättsbildning
av privaträttslig natur, vore möjligen icke fullt säkert. Lasarettet
hade emellertid under tidernas lopp intagit en sådan .ställning, ehuru det
statliga inflytandet varit och vore starkt betonat. Försök hade väl icke
saknats att med bestridande av stiftelseegenskapen hänföra jämförlig institution
till s. k. allmän inrättning, varmed väl då ansetts följa en i förhållande
till staten mindre självständig ställning än den, en stiftelse intoge.
Terminologien härutinnan vore dock synnerligen flytande. Och för övrigt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

torde det knappast vara av praktisk betydelse att här söka göra gällande,
att lasarettet vore annat än vad tidigare utredning antagit, en stiftelse.

Vid närmare granskning av denna stiftelse torde man finna, att densamma
ursprungligen utgjort endast en fond. Då, så att säga, inbjudan till
att bidraga till stiftelsens bildande skedde, syntes bidragsgivarna icke kunnat
hava mera kännedom om medlens blivande användning eller anses
hava uppställt andra villkor för bidragen än dem, som innehölles i fondens
ändamål. Enligt sundhetskommissionens projekt, för vars tillgodoseende
fonden bildats, hade avsetts att åstadkomma ett sjukhus i Stockholm
ej allenast för stadens utan för hela landets nytta och gagn och även givits
uttryck för den tanken att unga medici, vilka ej haft tillfälle öva sig »uti
praxi», skulle i det tiilämnade sjukhuset få råd och undervisning av äldre
och förfarnare medici. Ändamålet finge alltså anses hava helt allmänt varit
att i Stockholm möjliggöra sjukvård och undervisning i läkarkonsten.

Vad anginge förvaltningen av fonden, hade den ordnats genom beslut av
Kungl. Majt, och så hade ock i fortsättningen skett efter själva lasarettets
tillkomst. Då i lasarettets nuvarande reglemente föreskrivits, att lasarettets
direktion skulle bestå av — jämte av Kungl. Majt utsedda ordförande och
vice ordförande samt två av karolinska institutets professorer — två ledamöter,
utsedda den ene av Stockholms stadsfullmäktige och den andre av
Stockholms läns landsting, torde detta sålunda icke vara en av stiftelsekaraktären
direkt föranledd föreskrift utan hade berott därpå, att Kungl.
Majit så funnit skäligt med hänsyn till att med de kommunala myndigheterna
avtalats örn avsevärda bidrag till lasarettet. Ur stiftelseegenskapen
torde alltså intet hinder möta för Kungl. Majit att för ett eventuellt sammanknytande
med det karolinska sjukhuset meddela de ändrade bestämmelser
om sammansättningen av styrelsen för serafimerlasarettet, vartill
anledning kunde föreligga; således exempelvis att serafimerlasarettets direktion
skulle utgöras av samma personer som dem, vilka utsåges till styrelse
för det karolinska sjukhuset. Vidare torde stiftelseegenskapen icke utgöra
något hinder för att denna senare styrelse i sådan egenskap skulle även
förvalta stiftelsen serafimerlasarettet. Anordningar sådana som nu nämnts
torde kunna ske genom ändring av stiftelsens reglemente.

Av vad ovan sagts om stiftelsens tillkomst och ändamål torde framgå,
att stiftelsen icke heller vore ovillkorligen bunden vid viss fastighet. Nälden
ursprungliga fondens tillgångar efter några års förlopp det medgivit,
hade en fastighet inköpts, varefter verksamheten börjat i synnerligen blygsam
skala. De fastigheter, som sedermera förvärvats för lasarettets utvidgande,
utgjorde icke heller direkt donationsfastigheter utan hade inköpts.
Även om för köpeskillingarna eller till bestridande av byggnadskostnader
delvis använts donerade medel, torde ej härav i och för sig följa, att permutation
erfordrades flir ett avhändande av fastigheterna i samband med
eventuellt förläggande av lasarettet på annan plats. Den omständigheten
att för utvidgningar använts direkt för sådant ändamål donerade medel,
medförde dock en i viss mån annan situation. Därest emellertid stiftelsens
ändamål på grund av ändrade förhållanden icke kunde ändamålsenligt upprätthållas
genom serafimerlasarettets bibehållande på nuvarande plats,
1''örclågc dock uppenbar förutsättning för permutation. Den förändring,
som under nu antydda förutsättning skulle ur stiftelsens synpunkt vara
mest tilltalande, vore väl en direkt förflyttning, så att visst avgränsat område
på annan plats motsvarade det gamla serafimerlasarettet. Därest så

Kungl. Maj ris proposition Xr 171.

av praktiska skäl måhända icke skulle anses genomförbart, torde hinder
icke möta att förvandla stiftelsens egendom till fondkapital för att med
dess avkastning bidraga till bestridande av utgifterna för annat undervisningssjukhus,
alltså här i första rummet karolinska sjukhusets verksamhet.

Bland lasarettets fonder påkallade den allmänna lasarettsfonden särskild
uppmärksamhet. Av den ovan omförmälda utredningen rörande serafimerlasarettets
ekonomi framginge, att nämnda fond utgjordes av särskilda gåvor,
vid vilka antingen intet förbehåll varit fäst eller, i vissa fall, endast förbehåll
örn livränta under viss persons livstid. Intill år 1915 hade därur gäldats
uppkomna restkostnader för driften.

Av den omständigheten, att beträffande de särskilda donationerna icke
av vederbörande donatorer uppställts direkta föreskrifter rörande användandet,
kunde väl ej med säkerhet slutas, huruvida avsikten varit, att medlen
skulle få helt eller delvis konsumeras eller borde bibehållas såsom ett
stående kapital, över vars avkastning lasarettsdirektionen kunde fritt förfoga
för något lasarettets ändamål. Möjligen kunde man ur den omständigheten,
att ett givet belopp uppgått till en viss, icke alltför ringa storlek,
draga den slutsatsen, att det senare alternativet varit avsett. En antydan
i samma riktning kunde ock ligga i det förhållandet, att donator föreskrivit,
att avkastningen av det donerade beloppet skulle tillsvidare utgå
till viss person. Dylika s. k. livräntefonder hade givetvis hållits avskilda, så
länge livräntan utgått, men hade därefter fått uppgå i allmänna lasarettsfonden.
Ett undantag hade dock gjorts beträffande viss till särskilt stort
belopp uppgående livräntefond, vilken hölles avskild även sedan livränta ej
längre utginge. Av lasarettets räkenskaper framginge, att även åtskilliga
andra av de donerade beloppen — vilka alltså fått ingå i den allmänna fonden
— varit av rätt avsevärd storlek.

Hänsyn till vederbörande donatorer torde göra det önskvärt att i möjligaste
mån bibehålla donerade kapital ograverade med bevarande av donators
namn. Här gjorda antydningar, att ett dylikt särhållande möjligen kunnat
ske i större utsträckning än nu ägt rum, innebure emellertid icke något
klander mot direktionen. Den formella befogenheten att konsumera de
utan direkta villkor donerade medlen torde hava förelegat. Såsom önskvärt
kunde väl dock uttalas, att ifrågavarande fondkapital kunde få för framtiden
helt bibehållas eller åtminstone icke anlitas hårdare, än som kunde
erfordras för reglerande av jämförelsevis mindre restbelopp. Likaledes kunde
det vara önskvärt att även avkastningen, åtminstone emellanåt, finge användas
för annat ändamål än de ordinarie driftkostnaderna.

Den av byråchefen Fallenius gjorda undersökningen hade, anföra de sakkunniga
för egen del, givit bland annat en bekräftelse på, vad redan tidigare
utredningar visat, nämligen att serafimerlasarettet vore en stiftelse.

Då staten sedan länge i huvudsak genom egna organ fyllt undervisningsuppgiften
och sedan en lång följd av år lämnat sa betydande bidrag till
sjukvårdens uppehållande, att staten måste anses som huvudman även folden
sjukvårdande verksamheten, och då staten alltjämt behövde utnyttja
lasarettet för medicinsk undervisning, funne de sakkunniga en logisk följd
av dessa förhållanden vara, att staten även formellt övertoge ansvaret folden
vid lasarettet drivna sjukvården. Härigenom skulle staten också erhålla
ytterligare kontroll över medelsförvaltningen vid lasarettet. Den lämp -

.‘31

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 171.

ligaste formen för ett sådant övertagande och därav betingade ändringar
i stiftelsens organisation syntes vara

1. att övertagandet reglerades genom avtal mellan staten oell stiftelsen serafimerlasarettet
och

2. att stiftelsen serafimerlasarettet, utan att dess ursprungliga huvuduppgift
därigenom bortfölle, i fortsättningen komme att mera direkt handhava
endast kapitalförvaltningen för de fonder, som tillsammans utgjorde
stiftelsen.

De sakkunniga tänkte sig härvid, att lasarettet genom detta avtal skulle
upplåta endast den egentliga lasarettsfastigheten, men att fastigheten Pilträdet
nr 2, 3 och 4, som inköpts för fondmedel och vore bokförd såsom en
direkt kapitaltillgång, skulle kvarbliva under stiftelsens direkta förvaltning.
De bostadslägenheter och andra lokaler, som för närvarande där vore
tagna i anspråk för lasarettsdriften och för vilka hyra erlades till fastigheten
genom gottgörelse av för driften disponibla medel, skulle fortfarande
på samma sätt upplåtas och särskilt avtal därom träffas. Staten skulle därvid
tillförsäkras förhandsrätt till förhyrning ej blott av ovan berörda lägenheter
utan även till övriga bostads- och andra lägenheter uti ifrågavarande
fastighet.

Vad beträffade den i byråchefen Fallenius’ utredning uttalade tanken, att
serafimerlasarettets direktion skulle utgöras av samma personer som dem,
vilka utsåges till styrelse för det karolinska sjukhuset, ville de sakkunniga
erinra om, vad de ovan anfört örn nyttan av ett samgående i förvaltningshänseende
mellan de båda sjukhusen; de sakkunniga hade därvid även förordat
en gemensam direktion. Att denna direktion komme att äga den
sammansättning, som stadgats för direktionen vid karolinska sjukhuset,
syntes väl motiverat även ur den synpunkten, att denna sammansättningvore
byggd på en överenskommelse, som för endast kort tid sedan kommit
till stånd mellan staten, Stockholms stad och Stockholms län. Då frågan,
huruvida samgåendet mellan de båda sjukhusen också skulle innefatta gemensam
sjukhusdirektör (styresman), enligt de sakkunnigas likaledes ovan
uttalade mening borde lösas senare och möjlighet sålunda förefunnes, att det
kunde vara önskvärt med en styresman för vartdera sjukhuset, syntes det
de sakkunniga riktigast, att styresmannen (styresmännen) — på sådant
sätt, som motsvarade 7 och 8 §§ i gällande sjukhusstadga — vore föredragande
i direktionen, med rätt att deltaga i direktionens överläggningar, men
ej i dess beslut, och i övrigt med de befogenheter, som innefattades i 14, 17
och 25 §§ i sjukhusstadgan.

I anslutning till Fallenius’ undersökning rörande den allmänna lasarettsfonden,
ville de sakkunniga anföra, vad som i den förra delen av nu ifrågavarande
utredningsarbete nämnts angående användningen av den allmänna
lasarettsfondens tillgångar för ett gäldande förskottsvis av uppkomna budgetunderskott.
Härom hade framhållits, att den allmänna lasarettsfondens
funktion som budgetregulator upphört i och med att driftkostnaderna blivit
allt större och uppgiften som budgetregulator därmed blivit fonden
övermäktig. Fondens anlitande som en säkerhet för gäldandet av uppkomna
budgetunderskott från och med året 1929/1930 för dels nyanskaffning,
dels vanliga driftkostnader hade således varit en nödfallsutväg för
direktionen, företagen på grund därav, att ingen annan utväg stått till

Kungl. Maj:ts proposition A7r 171.

buds. Direktionen hade alltid räknat med att dessa budgetförskott skulle
komma att täckas genom statsanslag. De sakkunniga anslöte sig, jämväl
med stöd av den av byråchefen Fallenius företagna undersökningen, till
denna uppfattning.

I huvudboken för år 1867 hade lasarettets kapitalbehållning, som då utgjorde
Rdr. rint. 931,283: 21, i den utgående balansen, utan närmare förklaring,
uppdelats på sju fonder, varav på allmänna lasarettsfonden Rdr.
rint. 527,600: 85. Någon motsvarande uppdelning i huvudboken för år
1866 hade icke skett. Vissa av ovannämnda donationer hade väl redovisats
på s. k. döda konton, men samtliga fonder ingingo i gemensamt kapitalkonto
(»kapitalräkningen»). Den år 1867 sålunda frånskilda allmänna
lasarettsfonden hade i den översikt av kapitaltillgångarna, som åtföljt den
av trycket utgivna redogörelsen för sjukvården och ekonomien givits följande
beteckning: »Allmänna lasarettsfonden, deraf afkastningen är att för
lasarettets behof påräkna.» År 1908 hade från allmänna lasarettsfonden
avskilts de donationer, vid vilka förbehåll örn frisängar varit fästat. Detta
hade närmast föranletts av, att riksdagens revisorer uttalat önskemål i
sådan riktning.

Med hänsyn till det sätt, på vilket allmänna lasarettsfonden tillkommit,
och till de donatorer, som sedermera bidragit till fondens vidmakthållande
och ökning, vore det synnerligen önskvärt, att fondens kapitaltillgång icke
förminskades. Detta mål kunde uppenbarligen icke vinnas med mindre de
av lasarettet gjorda budgetförskotten täcktes genom statsanslag. Det kunde
här ytterligare anföras, att Stockholms stad och Stockholms län fullgjort
de förpliktelser i fråga örn gäldandet av restkostnaden vid lasarettet, som
innefattades i gällande avtal, och att även staten tidigare givit anslag till
täckande i efterhand av underskott i lasarettets drift.

På grund av denna undersökning angående serafimerlasarettets rättsliga
ställning och det, som i övrigt i denna del av utredningen anförts örn lasarettets
verksamhet, ville de sakkunniga förorda

1. att staten, som redan bedreve undervisning vid serafimerlasarettet,
övertoge även den sjukvårdande verksamheten därstädes;

2. att för båda dessa ändamål träffades avtal mellan staten och stiftelsen
serafimerlasarettet, innehållande i huvudsak

att å ena sidan serafimerlasarettet

dels uppläte sin fastighet nr 8 i kvarteret Pilträdet i Stockholm för av
staten bedriven sjukvård och undervisning ävensom, enligt särskild överenskommelse,
härför erforderliga lägenheter i fastigheten nr 2, 3 och 4 i
samma kvarter;

dels till staten överläte till lasarettet hörande fasta och lösa inventarier
samt förråd av förbrukningsartiklar;

dels på staten överläte de rättigheter, som tillkomme lasarettet på grund
av sjukvårdsavtal med Stockholms stadsfullmäktige och Stockholms läns
landsting;

dels ock ställde för sjukvård sända mål disponibel del av avkastningen på
sitt fondkapital till statens förfogande för täckande av kostnad för sjukvården; -

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 171.

och å andra sidan att staten

dels iklädde sig ansvaret för underhållet av de upplåtna byggnaderna
ävensom ansvaret för underhåll och förnyelse av inventarierna;

dels övertoge stiftelsens ansvar för räntor och amorteringar på de lån,
som av lasarettet upptagits för den nyligen avslutade ombyggnaden;

dels övertoge de förpliktelser, lasarettet genom sjuk vårdsavtal med Stockholms
stadsfullmäktige och Stockholms läns landsting samt genom mottagna
donationer till frisängar iklätt sig;

dels övertoge den vid lasarettet anställda sjukvårds-, ekonomi- och kontorspersonalen
ävensom läkarpersonalen, i den mån denna icke redan vore
statsanställd;

dels ock övertoge lasarettets förpliktelser gentemot redan pensionerad
sjukvårds-, ekonomi- och kontorspersonal;

3. att verksamheten vid serafimerlasarettet och karolinska sjukhuset
ställdes under ledning av en gemensam direktion och att denna direktion
jämväl anförtroddes förvaltningen av stiftelsen serafimerlasarettet;

4. att denna direktion erhölle den sammansättning, som stadgats beträffande
direktionen för karolinska sjukhuset, med sådan befogenhet för
den eller de av direktionen utsedda styresmännen, som motsvarade bestämmelserna
i 7, 8, 14, 17 och 25 §§ i gällande sjukhusstadga;

5. att i reglementet för serafimerlasarettet vidtoges ändringar, som betingades
av de på angivet sätt ändrade verksamhetsformerna jämväl i syfte
att åstadkomma gemensamma bestämmelser för de båda sjukhusens drift;
samt

6. att staten genom särskilt anslag täckte de budgetförskott, som gjorts
av serafimerlasarettet.

Såsom av det ovanstående framgår, förutsatte 1935 års riksdag, att vid
utredningen angående serafimerlasarettet skulle till ingående prövning i
hela dess vidd upptagas frågan örn det nu föreliggande behovet av läkare
vid lasarettet, samt framhöll, att det vid berörda utredning örn läkarbehovet
borde örn möjligt göras en fördelning mellan sådana läkartjänster, som
vore erforderliga för sjukvårdens behöriga upprätthållande, och sådana som
mera kunde betraktas såsom inrättade för fortsatt läkarutbildning vid lasarettet
på grund av dettas ställning som undervisningssjukhus. Beträffande
nämnda frågor, lii k arbehovet och läkartjänsternas uppdelning
på sjukvård och fortsatt läkarutbildning,
hava de sakkunniga — under åberopande av vissa av dem inhämtade yttranden
från lasarettets direktion samt från överläkarna och under hänvisning
till en vid de sakkunnigas ovannämnda utredning rörande serafimerlasarettets
ekonomi fogad bilaga nr 17 (jämförelse av antalet vårdplatser
lii. m. och antalet personal på olika avdelningar vid serafimerlasarettet
och motsvarande förhållanden vid 6 andra sjukhus) — yttrat i huvudsak
följande:

Bihang till riksdagens protokoll 1036. 1 sami. Nr 171.

.‘54

Kungl. May.ts proposition Nr 171.

Den grundläggande delen av den utredning, som de sakkunnig^ här hade
att åvägabringa, vore givetvis den, som avsåge, i vilken utsträckning nu
förefintliga underordnade läkartjänster vore behövliga för den egentliga
sjukvården. Jämförelsen inriktade sig sålunda härvid på de sjukhus, respektive
sjukavdelningar vid andra sjukhus, där den sjukvårdande verksamheten
icke vöre förbunden med undervisning. En sådan jämförelse vore möjlig
i fråga om de medicinska och kirurgiska avdelningarna samt ögonavdelningen,
och de sakkunniga kunde för densamma hänvisa till nedanstående
utdrag ur bilagan nr 17 i den tidigare utredningen; i utdraget hänfördes
— liksom i bilagan själv — biträdande överläkare till de underordnade
läkarna. Beräkningen gällde antalet vårdplatser, som underordnade läkare
genomsnittligen hade att tillgodose; ju större detta antal, dess mindre vore
således läkarnas antal. Ur serafimerlasarettets kirurgiska avdelningar hade
utbrutits den hjärnkirurgiska avdelningen, som erfordrade en skildring
för sig.

	Serafimer-	Lasarettet	Lasarettet	Sabbatsbergs	Maria
	lasarettet	i Mörby	i Norrköping	sj ukhus	sjukhus
Medicinska avdelningar:
Vårdplatser.........	222	83	64	252	105
Läkare.............	6	3	2	6	3
Vårdplatser per läkare .	37	28	32	42	35
Kirurgiska avdelningar:
Vårdplatser.........	156	148	94	259
Läkare.............	4	4	2	8
Vårdplatser per läkare .	39	37	47	32
Ö g onan delning:
Vårdplatser.........	64	—	—	40
Läkare.............	3	—	—	2
Vårdplatser per läkare .	22	—	—	20

Av detta utdrag framginge, att de underordnade läkarna vöre i förhållande
till sjukvårdande arbetet färre på serafimerlasarettet än på de flesta
av de motsvarande icke-kliniska avdelningar, som här upptagits till jämförelse;
endast en medicinsk och en kirurgisk avdelning nådde under serafimerlasarettet.
Och då i denna jämförelse innefattades 442 av serafimerlasarettets
510 platser, alltså 86,6 procent av dessa, så kunde det erhållna
resultatet anses representativt för lasarettet i dess helhet.

Vad härefter beträffade den hjärnkirurgiska avdelningen och nervavdelningen,
så kunde en jämförelse, motsvarande den nu företagna, icke ske,
då dessa båda avdelningar saknade motsvarighet på de andra, här anförda
sjukhusen. Vid jämförelse med övriga avdelningar på serafimerlasarettet
vore antalet underordnade läkare på den hjärnkirurgiska avdelningen stort;
på 34 vårdplatser komme 2 läkare. Denna avdelning krävde emellertid
större personal än vanliga kirurgiska avdelningar. Överläkaren vid avdelningen,
professor Olivecrona gåve den närmare förklaringen härtill, vilken
för övrigt torde vara på förhand väl bekant även för en större allmänhet;
arbetet med varje patient vore här i synnerligen hög grad tidsödande,

Kungl. Majlis proposition Nr 171.

enär det innefattade en mycket ansvarsfull neurologisk specialundersökning
och därtill förbunde sig med mycket tidsödande operationer. Även för
denna avdelning gällde sålunda fullt ut det förutnämnda omdömet, att antalet
avlönade läkare snarast vore för knappt i förhållande till det sjukvårdande
arbete, som skulle utföras.

I fråga örn nervavdelningen funnes på 3-1 — sedan 1935 38 — vårdplatser
icke mera än en underordnad läkare. Relationstalet vore ungefär detsamma
som vid lasarettets medicinska och kirurgiska avdelningar. Men
härtill kunde följande framhållas. Den ifrågavarande läkarbefattningen (en
amanuens) hade inrättats så tidigt som år 1892; vårdplatsernas antal hade
då varit 29. Ännu år 1910 hade det årliga antalet intagna patienter på avdelningen
hållit sig vid omkring 50; under de 3 sista åren hade i medeltal
intagits 509 — år 1931 536 — patienter. Denna betydande kvantitativa
ökning motsvarades jämväl av en fortsatt specialisering av sjukvården, med
starkt ökat krav på läkarundersökningarna. Såsom avdelningens överläkare,
professor Antoni, anförde, sammanhängde denna arbetsökning särskilt
med klinikens starka anlitande som diagnostisk central. Efter undersökning
och utredning hänvisades dessa patienter ofta till andra anstalter
av olika slag; en stor del av patienterna vore utredningsfall från försäkringsanstalter.
De sakkunniga måste finna, att det omdöme örn det nuvarande
antalet underordnade läkare vid lasarettet, som ovan anförts, kunde för
nervavdelningen skärpas därhän, att redan ur synpunkten av de betydande,
särskilt starkt stegrade sjukvårdsuppgifterna nervavdelningen borde
vara i omedelbart behov av ytterligare en underordnad läkare utöver den
befattning, som inrättades år 1892.

Det härmed lämnade totalomdömet örn, i vilken utsträckning nu förefintliga
underordnade läkartjänster vid serafimerlasarettet vore behövliga
för den egentliga sjukvården, rubbades icke, då blicken fästes på lasarettets
polildiniska verksamhet. Visserligen vore det så, att å andra sjukhus
i regel samma läkare, som tjänstgjorde vid sjukavdelningarna, även tjänstgjorde
vid poliklinikerna, under det att vid serafimerlasarettet den polikliniska
verksamheten numera helt ombesörjdes genom särskilda läkare.
Givetvis betecknade denna anordning en avlastning för läkarna vid sjukavdelningarna.
Men denna avlastning hade uppenbarligen varit nödvändig
såväl med hänsyn till det alltmera växande arbetet på avdelningarna,
vilket härigenom kommit att helt kräva sina läkares arbetstid, som med
hänsyn till den utomordentliga omfattningen av den polikliniska verksamheten.
Denna vore i förhållande till antalet vårddagar å vederbörande sjukvårdsinrättning
ungefär dubbelt så stor som vid Sabbatsbergs och Maria
sjukhus. Poliklinikerna hade år 1927/1928 besökts av 47,585 och 1933 1934
av 58,167 patienter, alltså en ökning av 22,21 procent, och poliklinikläkarnas
antal vore nu 18. De sakkunniga ville även för egen del understryka
det förhållande, som här läge i öppen dag, nämligen att en så utomordentligt
omfattande verksamhet som den nu berörda mäste redan ur rent sjukvårdande
synpunkt kräva ett betydande antal läkarkrafter.

Egentligen skulle den anmodan örn utredning, som innefattades i ovannämnda
riksdagsskrivelse, härmed kunna anses hava väsentligen efterkommits
i vad avsåge nu föreliggande förhållanden; såsom en av överläkarna
yttrat, kunde i stort sett sägas, »att inga tjänster å serafimerlasarettet inrättats
för andra ändamål (på andra indikationer) än sjukvårdens». Men
de sakkunniga funne det likväl angeläget atl här jämväl söka belysa frå -

.‘36

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 171.

gan med hänsyn till serafimerlasarettets »ställning som under visning ssjukhus».
Närmast ville de sakkunniga i en tablå, motsvarande den ovanstående
och liksom denna byggd på uppgifter från bilagan nr 17 till den tidigare
delen av denna utredning, jämföra antalet underordnade läkarbefattningar
vid serafimerlasarettet och de sjukhus, respektive avdelningar vid
andra sjukhus, där den sjukvårdande verksamheten vore förbunden med
undervisning.

	Serafimer-	Akademiska	Lunds	Maria
	lasarettet	sjukhuset i Uppsala	lasarett	sjukhus
Medicinska avdelningar:
Vårdplatser...........	222	155	174
Läkare...............	6	4	5
Vårdplatser per läkare. . .	37	39	35
Kirurgiska avdelningar:
Vårdplatser...........	156	174	215	178
Läkare...............	4	4	4	7
Vårdplatser per läkare. . .	39	44	54	25
Ögonavdelning:
Vårdplatser...........	64	29	60
Läkare...............	3	2	3
Vårdplatser per läkare. . .	22	14	20

Jämförelsen gåve i denna del till resultat, att de kliniska sjukhusen vore
i förevarande hänseende tämligen jämställda beträffande de medicinska
avdelningarna, att serafimerlasarettet i fråga om de kirurgiska avdelningarna
läge emellan Maria sjukhus och de med än färre underordnade läkarbefattningar
försedda kliniska universitetssjukhusen och att serafimerlasarettet
och Lunds lasarett vore tämligen jämställda i vad gällde ögonavdelningen,
där akademiska sjukhuset i Uppsala vore något bättre tillgodosett.
Huvudresultatet av denna, jämförelse vore sålunda, att vid universitetssjukhusen
liksom vid serafimerlasarettet den helt dominerande synpunkten
vid inrättandet av underordnade läkartjänster varit att därmed främst
tillgodose sjukvårdens krav. Det kunde tillfogas, att denna synpunkt i lika
mån beaktats, då de ifrågavarande läkartjänsterna erhållit statlig karaktär,
alltså uppförts på något av universitetens eller karolinska institutets
stat (amanuenserna); den nu förebragta utredningen torde visa detta till
fullo. Detta framhölles också av serafimerlasarettets direktion, som uttryckligen
angå ve, att amanuenserna »ha i sjukvården samma skyldigheter som
övriga underordnade läkare och torde icke kunna avvaras för detta ändamål
utan en motsvarande ökning av de på lasarettets stat stående läkarna».

I själva verket kunde tvenne, var för sig synnerligen vägande skäl anföras
för en utökning av antalet underordnade läkartjänster vid de nämnda
sjukhusen just på grund av deras »ställning som undervisningssjukhus».
Det ena av dessa skäl grundade sig på de krav, som vid dessa sjukhus kunde
göras gällande på undersökningarnas allsidighet och behandlingens tidsenlighet.

Kungl. Majlis proposition Nr 171.

Önskemålet om förstärkning i läkarkrafterna gingc här till en viss grad
parallellt med önskan om utbyggandet av hjälpmedlen för den diagnostiska
verksamheten. De sakkunniga komme härmed in på frågan om lasarettets
röntgenavdelning. Här vore de underordnade läkarnas antal större
än vid något av de andra till jämförelse upptagna sjukhusen (4* gentemot
3 i Lund och 2 i Uppsala); på denna punkt hade alltså nämnda önskan i
viss mån tillgodosetts något tidigare vid serafimerlasarettet, vilket även
torde äga samband med den stora polikliniska verksamheten och behovet
av röntgendiagnostik därvid. Föreståndaren för röntgeninstitutet, professor
G. Forssell hade också vitsordat, att de vid institutet anställda läkarna
vore samtliga upptagna med sjukvårdens uppgifter och vore strängt sysselsatta
därmed. Detta vore vid ett universitetssjukhus icke ägnat att förvåna;
det vore otvivelaktigt, att till gagn för undervisningen — och samtidigt
för noggrannheten och fördjupningen av patientundersökningarna —
ett större antal diagnostiska röntgenbestämningar gjordes än eljest skulle
hava varit nödvändigt. För Lunds lasaretts vidkommande hade år 1934
ett försök gjorts att beräkna, i vilken män »undervisningen vid lasarettet
påverkar utgifterna för röntgendiagnostiska avdelningen». I detta syfte
hade jämförelse företagits mellan undersökningsfrekvensen vid vissa lasarettets
avdelningar och motsvarande sjukavdelningar vid allmänna och
Sahlgrenska sjukhusen i Göteborg samt lasaretten i Hälsingborg, Kristianstad,
Borås, Karlskrona och Jönköping. Jämförelsen hade angivit, att antalet
utförda röntgenundersökningar vid Lunds lasarett med 45,2 procent
överstigit medeltalet undersökningar vid de andra lasaretten. Det, som i
den dagliga gärningen närmast framträdde som ett arbete i sjukvårdens
tjänst, vore sålunda här i icke ringa grad också ett arbete till fromma för
den medicinska undervisningen.

Detsamma kunde med lika fog sägas om laboratoriearbetet å serafimerlasarettets
medicinska avdelningar. Sjukhusdirektören, professor I. Holmgren
anförde härom, att »den nutida invärtesmedicinen kräver för de sjukas
diagnos och behandling en mångfald laboratorieundersökningar»; det vore
därför väl befogat, att tre läkare funnes anställda uteslutande för detta
laboratoriearbete. »Dessa laboratorieläkartjänster lia stor betydelse. De
tjäna både sjukvården, så att man har tillgång till högre kvalificerad arbetskraft
för utförande av mera maktpåliggande laborationer. Dels tjäna de
också undervisningen genom att ha tillsyn över studenternas laborationsarbete,
dels tjäna de också utbildningen. Det är nämligen ytterst viktigt,
att de unga läkare, som äro anställda vid kliniken med visst ansvar för
sjukvården, äro tillräckligt skolade i kliniska laboratoriemetoder . . . och
ingen kikare är rustad för framtida överläkaretjänst utan att vara mycket
väl skolad i dylika ting. Laboratoriebefattningarna för läkarna garantera
en dylik utbildning och lia därför icke blott för serafimerlasarettet självt
stor betydelse utan tjäna ett viktigt statsintresse.»

Härmed hade de sakkunniga antytt det andra av de båda skälen för
utökningen av antalet underordnade läkare vid de ifrågavarande sjukhusen
på grund av deras »ställning som undervisningssjukhus», nämligen utbildning
ssynpunkten. De sakkunniga hade redan inledningsvis framhållit, att
de gä ve denna synpunkt en vidsträckt tolkning och däri inbegrepe dels de
anställda kikarnas deltagande i undervisningen av de tjänstgörande medicine
kandidaterna, dels läkarnas egna vetenskapliga studier och forskning,
dels deras meri tering för framtida högre läkartjänst genom själva anställningen
vid lasarettet. Vad härvid forst beträffade sistnämnda del av detta

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

spörsmål, så vore det ostridigt, att en väl dokumenterad tjänstgöring i
underordnad läkarställning vid ett undervisningssjukhus i särskild grad
vore meriterande för framtida sjukhustjänst i högre läkarställning; detta
gällde tjänstgöring såväl vid själva sjukavdelningarna som vid laboratorierna
och vid röntgenavdelningen.

Denna meritering bleve så att säga automatiskt konsekvensen av en tillräckligt
lång och tillbörligt vitsordad tjänstgöring av ifrågavarande art.
Vad som emellertid vore av central betydelse vore att tillse, att läkarna
under denna tid erhölle sin tjänstgöring så reglerad, att de skäligen kunde
medhinna ej blott sitt egentliga sjukvårdande arbete utan även sin under -visningsförpliktelse och egna vetenskapliga studier och forskningsarbeten.
Det vore här, som med allt skäl — och ej minst ur statens synpunkt —
önskemålet örn en viss utökning av antalet underordnade läkare hade lov
att göra sig påmint.

Med dylika förutsättningar måste de sakkunniga till sist ingå på frågan
om serajimerlasarettets framtida läkarbehov. Det vore uppenbart, att örn,
efter överflyttande av den ena medicinska kliniken och ögonkliniken till det
karolinska sjukhuset, lasarettets lokalutrymmen komme att bliva helt utnyttjade
för de kvarvarande avdelningarnas utvidgningsbehov, detta komme
att från dessa avdelningars sida betinga krav på ökat antal läkare. Professor
I. Holmgren holle det »för ytterst osannolikt, att efter den ena
medicinska klinikens bortflyttning antalet läkare vid den kvarstående kan
komma att understiga det sammanlagda antal, som den medicinska kliniken
nu förfogar över». Professor Söderlund ansåge, att om den hjärnkirurgiska
kliniken avflyttade från den kirurgiska (för att inrymmas i den nuvarande
ögonklinikens lokaler) och den kirurgiska kliniken då utökades med
omkring 50 sängar, komme därstädes att för sjukvården behövas ytterligare
3 läkare. Professor Olivecrona anförde, att vid ökning av sängantalet
på den hjärnkirurgi ska avdelningen bestämmandet av antalet underordnade
läkare måste ske efter regeln, att en dylik läkare på 15 vårdplatser
vore att anse som ett minimum. Professor Antoni funne, att nervkliniken
efter tilltänkt utvidgning och omorganisation skulle erfordra 3 underordnade
läkare, och tilläde: »kliniken kommer ändock att behöva anlita oavlönade
krafter i stort omfång». Professor Forssell funne, att då hans professur
komme att bliva knuten till karolinska sjukhuset, denne befattningshavare
måste ersättas med en överläkare vid serafimerlasarettets röntgenavdelning.
Det vore givetvis icke möjligt för de sakkunniga att, på det helt
preliminära stadium, i vilket frågan om överflyttningen till karolinska sjukhuset
och dispositionen av därvid ledigblivna lokalutrymmen på serafimerlasarettet
befunne sig, uttala någon åsikt i enskildheter angående de planer,
som överläkarna här framfört. Men så mycket torde kunna anses som
säkert, att — såsom överläkarna försiktigt angivit det i sitt samfällda yttrande
till de sakkunniga — »under förutsättning av att serafimerlasarettet
efter karolinska sjukhusets öppnande kommer att drivas med samma
sängantal som nu, torde icke kunna förväntas, att behovet av underordnade
läkare då blir mindre».

Som sammanfattning av denna del av utredningsarbetet hava de sakkunniga
framhållit,

att de nu förefintliga underordnade läkartjänsterna vid serafimerlasarettet
så gott som helt vore erforderliga redan för den egentliga sjukvårdens
behöriga upprätthållande,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

att läkartjänster utöver de nu förefintliga kunde vara motiverade pa grund
av lasarettets ställning som undervisningssjukhus, och
att, därest lasarettet efter karolinska sjukhusets öppnande komme att drivas
med samma sängantal som nu, ingen minskning av behovet i fråga
örn underordnade läkare torde kunna förväntas.

De sakkunniga ingå därefter på frågan om lönesystemet för
läkare samt för sjukvårds- och ekonomipersonal vid
serafimerlasarettet.

Vissa av de sakkunniga lämnade uppgifter rörande de nuvarande avlönings-
och pensionsförhållandena hava sammanförts i bilaga A vid denna
proposition. Av denna bilaga framgår, att avlöningen till serafimerlasarettets
personal för närvarande utgår efter mycket olikartade grunder. Medan
huvuddelen av läkarpersonalen åtnjuter avlöning efter det vid statens
reglerade verk gällande systemet med dyrtidstillägg å avlöningen efter en
procentsats, som för närvarande utgör 10, beräknas å vissa kontanta förmåner
till läkarpersonal dyrtidstillägg efter 28 procent. Medan avlöningen
till en del av kontorspersonalen vid lasarettet fastställts att utgå efter samma
grunder, som gälla för befattningshavare vid statens reglerade verk,
åtnjuter sysslomannen avlöning, som fastställts efter delvis andra grunder.
Sålunda uppbär han icke dyrortstillägg. En del av sjukvårds-, kontors-
och ekonomipersonalen har sin avlöning bestämd enligt grunder, som
i stort sett överensstämma med dem, som gälla för i Stockholms stads tjänst
anställda motsvarande befattningshavare. Annan dylik personal åter uppbär
ersättning efter i huvudsak samma grunder, som gällde för motsvarande
befattningshavare i Stockholms stads tjänst år 1930, dock för budgetåret
1935/1936 med tillägg av provisorisk avlöningsförhöjning, som Kungl.
Maj:t — efter av 1935 års riksdag beviljad anslagshöjning — fastställt.
För ett mindre antal befattningshavare, kvarstående å äldre lönestater,
utgår avlöningen efter andra grunder med dyrtidstillägg såsom för reglerad
statstjänst. Underläkare och amanuenser jämte vissa befattningshavare
bland sjukvårds- och ekonomipersonalen hava kontant lön och fri kost
m. m., medan största delen av sjukvårds- och ekonomipersonalen har
bruttolön, från vilken avdrag för bostad och kost sker, i den mån sådan
förmån åtnjutes.

De sakkunniga anföra vissa allmänna synpunkter i fråga om avlöningssystemet
vid serafimerlasarettet samt framhålla därvid inledningsvis, att
det icke syntes vara ur löneteknisk synpunkt tilltalande att vid en och
samma anstalt bibehålla så vitt skilda avlöningsnormer som enligt vad
ovan anförts gäller vid serafimerlasarettet. En ändring härutinnan vore för
framtiden önskvärd.

I detta hänseende erinras örn det av direktionen över serafimerlasarettet
år 1934 framlagda, i det föregående berörda löneregleringsprogrammet
samt yttras:

Kungl. Maj:ts proposition Nr lil.

Dä för huvudparten av lasarettets personal löneplaner, liknande Stockholms
stads, redan tillämpades och då direktionen avsett att även fortsättningsvis
så göra, kunde det för vinnande av större enhetlighet i avlöningsnormerna
tyckas ligga närmast att infoga avlöningarna även för de underordnade
läkarna och sysslomannen i motsvarande planer. De sakkunniga,
som i det föregående givit uttryck åt den meningen, att staten borde övertaga
driften av serafimerlasarettet, ansåge emellertid, att konsekvensen av
ett sådant övertagande måste bliva, att löneförmånerna för all personal
vid lasarettet anpassades till det statliga lönesystemet. Men även om staten
icke skulle formellt vilja övertaga driften och personalen, ansåge de
sakkunniga en anpassning till det statliga lönesystemet vara den lämpligaste
formen för vinnande av större enhetlighet i avlöningsförhållandena
redan av den anledningen, att staten under en lång följd av år lämnat och
fortsättningsvis ej heller torde kunna undgå att lämna så betydande bidrag
till verksamhetens uppehållande, att staten måste betraktas som lasarettets
huvudman. Framför allt syntes emellertid en sådan anpassning önskvärd
på grund av det samarbete, som de sakkunniga förordade och som
under alla förhållanden måste i någon form komma till stånd mellan serafimerlasarettet
och karolinska sjukhuset, och det väl icke gärna kunde
tänkas, att ett rent statligt sjukhus skulle tillämpa andra avlöningsbestämmelser
än de statliga.

Åtskilliga svårigheter mötte dock vid överförande till det statliga lönesystemet
av de personalgrupper, vilka erhållit en avlöning, som i huvudsak
anslöte sig till den, som tillerkänts Stockholms stads motsvarande befattningshavare,
för vilka i avseende å vissa grupper kollektivavtal gällde.
Otvivelaktigt vore också, att örn Stockholms stad beslutade höja dessa
personalgruppers avlöning och vid serafimerlasarettet skulle tillämpas
löner, som mera avsevärt understege dem, som tillkomme motsvarande
befattningshavare vid Stockholms stads sjukhus, ett sådant förhållande
komme att menligt inverka på rekryteringen av lasarettets personal. Denna
synpunkt hade ju också redan föranlett, att serafimerlasarettets ifrågavarande
personal haft sin avlöning i huvudsak bestämd efter samma grunder,
som vid olika tillfällen tillämpats vid stadens sjukhus.

De sakkunniga ville i detta sammanhang betona, att det vid sjukhus i
allmänhet läge synnerlig vikt uppå att kunna erhålla bästa möjliga personer
även i lägre befattningar beträffande såväl sjukvårds- som ekonomipersonal.
Detta bidroge i hög grad till skapandet och vidmakthållandet
av en god anda, vilket vore än mera betydelsefullt vid ett sjukhus än vid
företag i allmänhet och alldeles särskilt viktigt vid ett undervisningssjukhus,
där blivande läkare och bland dem ett stort antal blivande sjukhusläkare
inhämtade grundläggande intryck och erfarenhet för sin framtida
verksamhet. Men den goda andan inom ett sjukhus berodde ej enbart pä
den å vårdavdelningarna arbetande personalen utan även i hög grad på
ekonomipersonalen och på det goda samarbetet mellan denna personal och
den sjukvårdande. Det vore därför viktigt, att biträdespersonalen i ekonomiavdelningarna
avlönades så, att de icke kände sitt arbete värderat lägre
än biträdespersonalens på vårdavdelningarna. Dessa personalgrupper hade
vid serafimerlasarettet liksom vid Stockholms stads sjukhus också varit i
avlöningshänseende likställda.

Vid övergång till det statliga lönesystemet måste tagas hänsyn till de
här anmärkta omständigheterna. Mera betydelsefulla avvikelser beträffande
särskilda förmåner i förhållande till vad motsvarande befattningshavare i
Stockholms stads tjänst åtnjöte borde i möjligaste mån undvikas.

Kungl. May.ts proposition Nr 171.

Med beaktande härav och med hänsyn jämväl till de avlöningsförmåner,
som nu utginge till vissa i statens tjänst anställda befattningshavare med
likartade arbetsuppgifter och ställning, hade de sakkunniga sökt i det statliga
avlöningssystemet inpassa serafimerlasarettets personal av olika kategorier.
För denna frågas bedömande hade samråd med representanter för
karolinska sjukhusets direktion ägt rum.

Vid verkställandet av lasarettspersonalens överflyttning till det statliga
lönesystemet måste till en början uppmärksammas, att nämnda personal
för närvarande icke erlade några pensionsavgifter vare sig för egen pensionering
eller för familjepensionering. Det syntes därför icke vara lämpligt
att bringa det statliga lönesystemet i full tillämpning, innan frågan
om personalens pensionering blivit ordnad, vilket dock torde kunna ske
inom en nära framtid i händelse de sakkunnigas förslag örn samarbete mellan
karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet genomfördes och samtidigt
serafimerlasarettets personal överginge i statens tjänst. Vid bestämmandet
av avlöningen till serafimerlasarettets personal borde emellertid tillsvidare
hänsyn tagas till, att statens befattningshavare hade att vidkännas avdrag
å sin avlöning för avgifterna till egen pensionering och familjepensionering.
De sakkunniga ansåge sig därför böra föreslå, att motsvarande avdrag
skedde för personalen vid serafimerlasarettet och att nämnda avgifter i avvaktan
på personalens övergång i statens tjänst av direktionen fonderades
för att, sedan pensionsfrågan ordnats, tagas i anspråk. Vad sålunda anförts
beträffande pensionsavdrag gällde givetvis allenast sådana befattningshavare,
vilkas lön fastställts att utgå efter de grunder, som gällde för ordinarie
och extra ordinarie befattningshavare i statens tjänst. För den händelse
Kungl. Majit och riksdagen godkände de sakkunnigas ovannämnda
förslag om ett samordnande för framtiden av karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet,
torde lasarettets personal böra erhålla samma ställning som
i statens tjänst anställd motsvarande personal. De sakkunniga hade därför
vid framläggande av sitt löneregleringsförslag utgått från, att vissa
grupper befattningshavare skulle erhålla ordinarie ställning, varvid i huvudsak
skulle tillämpas samma synpunkter, som legat till grund för den
vid statens sinnessjukhus genomförda löneregleringen. Andra personalgrupper
åter torde lämpligen böra erhålla ställning som ieke-ordinarie befattningshavare.
Den underordnade läkarpersonalen torde lämpligen böra jämställas
med extra befattningshavare i statens tjänst, enär det icke syntes
lämpligt att ålägga denna personal att betala pensionsavgifter. I övrigt
hade de sakkunniga sökt vidtaga sådana anordningar, att en viss befordringsmöjlighet
inträdde i fråga örn sådana personalgrupper, där detta över
huvud taget vore möjligt.

Vid uppgörandet av löneregleringsförslaget hade de sakkunniga i åtskilliga
fall funnit, att vissa befattningshavare vid serafimerlasarettet på
grund av särskilda förhållanden kommit att erhålla en löneställning, som
knappast kunde anses motiverad med för framtiden förefintligt behov och
som ej gärna liite anpassa sig efter de grunder, som tillämpats i motsvarande
fall för statsanställd personal. Det hade också varit nödvändigt att
vid uppgörande av löneregleringsförslaget taga liim syn till vissa förhållanden,
som bleve aktuella, när karolinska sjukhusets hänesta t framlades. I
de fall, då löneförmånerna för redan anställd personal skulle komma ali
överstiga dem, vilka skulle utgå enligt de sakkunnigas förslag, syntes fyllnad
i form av personligt lönetillägg böra beredas nämnda befattningshavare
för den avlöningsminskning, som kunde komma att inträda vid järn -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

förelse med löneförmånerna enligt den nu gällande lönestaten med den
provisoriska avlöningsf örhö jningen.

De sakkunnigas förslag till lönereglering avser väsentligen

a) underläkare och amanuenser (benämnda underordnade läkare),

b) sjukvårdspersonal,

c) ekonomipersonal,

d) kontorspersonal.

Den föreslagna placeringen i det statliga lönesystemet för ifrågavarande
personal återgives här nedan:

Ordinarie

Sjukvårdspersonal. L«ne grad.

1 inspektionssköterska.....Bil

52 sköterskor............B 7

2 sjukgymnaster.........B 9

1 första fotografibiträde

(röntgenavdelningen).....B 5

1 laboratoriebiträde.......B 2

Ekonomipersonal.

1 husmoder .*............B 6

1 första köksföreståndarinna Bil

1 andra köksföreståndarinna B 7

1 kokerska (diet-)........B 1

1 tvättföreståndarinna.....B 5

1 maskinmästare........B 14

1 maskinist.............B 10

1 förste reparatör........B 7

Extra ordinarie

Sjukvårdspersonal. Löne grad.

14 sköterskor (assistent-) e. o. 5

2 sjukgymnaster...... e. o. 9

1 andra fotografibiträde
(röntgenavdelningen) . . e. o. IF6
c:a 70 sköterskebiträden e. o. U 5

1 baderska ..........e. o. U 6

2 badbiträden........e. o. U 5

Ekonomipersonal.

c:a 2 sömmerskor......e. o. U 6

2 telefonister.........e. o. U 6

c:a 20 städerskor......e. o. U 5

3 kokerskor.......... e. o. 1

4 första köks- och serve ringsbiträden

.......e. o. U 6 1

tjänstemän.

Löne grad.

1 andre reparatör........B 6

3 förste eldare...........B 5

1 trädgårdsmästare.......B 7

1 snickare (hantv.förest.) ... B 7

2 förste expeditionsvakter . . B 7

1 expeditionsvakt........B 6

1 portvakt..............B 7

2 portvakter............B 6

1 manligt biträde........B 4

Kontorspersonal.

1 syssloman.............B 24

1 bokhållare............B15

1 kassör...............Bil

1 kameralbiträde.........B 8

1 kontorsbiträde.........B 4

tj änstemän.

Löne grad.

c:a 10 köks- och serve -

ringsbiträden.......e. o. U 5

1 tvättföreståndarinnans

närmaste biträde .... e. o. 1
3 första tvättbiträden . . e. o. U 6
c:a 7 tvättbiträden .... e. o. U 5

c:a 4 eldare.......... e. o. 5

c:a 7 manliga biträden . . e. o. 4

Kontorspersonal.

1 socialt biträde ......e. o. 10

1 kameralbiträde ......e. o. 8

1 kontorsbiträde ......e. o. 4

3 kontorsbiträden (å lä karexp.

)............e. o. 4

1 Beträffande löneplanen U, se bilaga C.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

Extra tjänstemän.

Underordnade läkare.	Löne-	Ekonomip er sona l.	Löne-
6 förste underläkare . . . .	grad. . e. 23	c:a 1 sömmerska........	grad. e. U 5
4 underläkare.........	. e. 18	c:a 8 städerskor.........	e.U4
9 andre underläkare . . . .	. e. 11	c:a 9 köks- och serverings-
2 förste amanuenser . . . .	. e. 23	biträden.............	e. U 4
5 amanuenser.........	. e. 22	c:a 4 tvättbiträden......	e. U 4
5 amanuenser.........	. e. 17	c:a 1 eldare............	e. 5
Sjukvårdspersonal. 2 sjukgymnaster....... c:a 35 sköterskebiträden .	. e. 9 . e. U 4	c:a 2 manliga biträden . . .	e. 4

Vid lasarettet skulle, såsom av ovanstående tablå framgår, finnas 83 ordinarie
tjänstemän, 159 extra ordinarie tjänstemän samt 93 extra tjänstemän,
d. v. s. inalles 335 tjänstemän. Härtill skulle emellertid komma ett
flertal befattningshavare, vilkas lön skulle även i fortsättningen utgå i form
av arvoden. Härutinnan hänvisas till bilaga B vid denna proposition.

De av de sakkunniga anförda detaljmotiven för det ovan angivna löneregleringsförslaget
ävensom jämförelser mellan de av dem ifrågasatta lönebeloppen
å ena sidan, de nu utgående lönerna samt direktionens över serafimerlasarettets
ovanberörda förslag till löner å den andra framgå av
bilaga C vid propositionen.

Kostnaderna för löneregleringen, i jämförelse med nuvarande förhållanden
och med det av direktionen för lasarettet framlagda löneregleringsförslaget,
hava beräknats på följande sätt, varvid hänsyn icke tagits till de
personliga lönefyllnader, som enligt vad ovan angivits skulle utgå till vissa
befattningshavare och avdrag ej gjorts för de pensionsavgifter, som av ordinarie
och extra ordinarie personal skulle komma att erläggas.

Personalgrupper	Enligt sakkun-nigas förslag beräknad lönesumma	Enligt nuvarande lönebestämmelser beräknad löne-summa	Enligt direktio-nens löneregle-ringsförslag beräknad löne-summa
Underläkare och amanuenser .	1 127,477	2 120,936	3 125,840
Sjukvårdspersonal..........	4 479,672	2 453,648	6 473,665
Ekonomipersonal........... Kontorspersonal (varibland även	4 273,715	2 262,738	5 281,631
3 biträden å läkarexpeditioner)	4 46,090	2 46,489	5 46,924
i Arvodister................	3 78,170	2 77,073	6 81,863
Summa	1,005,124	960,884	1,009,923

1 Begynnelselöner, provisoriska dyrortstillägg samt dyrtidstillägg å 10 procent inbegripet.

2 Ålderstillägg, dyrtidstillägg ä 10 procent samt provisorisk avlöningsförhöjning inbegripet.

3 Dyrtidstillägg ä 10 procent inbegripet.

4 Ålderstillägg. provisoriska dyrortstillägg samt dyrtidstillägg ä 10 procent inbegripet.

5 Ålderstillägg samt dyrtidstillägg ä 10 procent inbegripet.

Kuncjl. Majits proposition Nr 171.

Vissa av de sakkunniga föreslagna särskilda bestämmelser i avseende å
semester m. m. för en del av befattningshavarna vid lasarettet och av de
sakkunniga ifrågasatta övergångsbestämmelser, bland annat i fråga örn tillgodoräknande
av tjänstetid för uppflyttning i högre löneklass, torde här
icke behöva närmare beröras.

Beträffande avlönings- och omkostnadsstater för serafimerlasarettet, i
fråga om vilka här hänvisas till sid. 151—157 i betänkandet och till det
efterföljande, anföres följande:

Därest det som nu föreslagits om ökat statligt inflytande på lasarettet
vunne statsmakternas bifall, torde en komplettering och i vissa avseenden
även jämkning få göras i det förutberörda förslaget till statuppställning.
De sakkunniga förordade i detta hänseende, att i överensstämmelse med
praxis inom statsförvaltningen särskilda avlönings- och omkostnadsstater
skulle fastställas samt att till direktionens förfogande å såväl avlöningssom
omkostnadsstaten skulle ställas visst belopp för oförutsedda eller andra
under budgetåret uppkommande särskilda behov. Omkostnadsstaten borde
liksom nu i sina huvuddrag föreläggas riksdagen, varigenom riksdagen
bleve i tillfälle att pröva nya mera betydelsefulla anslagsbehov. Grunderna
för fastställandet av avlöningen till lasarettets personal borde ske genom
att, liksom i fråga örn statsförvaltningen, avlöningsstaten underställdes
riksdagen. Härav följde att antalet ordinarie befattningshavare vid lasarettet
lcomme att underställas riksdagen, varemot, liksom fallet vore beträffande
den statliga förvaltningen i allmänhet, den icke-ordinarie personalens
antal bestämdes av direktionen inom ramen av för ändamålet tillgängliga
medel. Om man utginge från, att avlöningsstaten till sina huvudgrunder
ävensom omkostnadsstaten godkändes av riksdagen och att sedermera
Kungl. Majit i detalj fastställde dessa stater, borde något hinder ur
budget-teknisk synpunkt knappast förefinnas mot att sådana poster, som
inom den statliga förvaltningen i regel plägade erhålla beteckningen förslagsvis
även i staterna för serafimerlasarettet gåves motsvarande karaktär.
De sakkunniga syftade här på sådana anslagsposter, från vilka skulle bestridas
avlöningsförhöjningar och andra automatiskt utgående förmåner,
bestämda enligt särskilda författningar. Detta syntes också vara nödvändigt
med hänsyn till att, därest staten iklädde sig ansvar för serafimerlasarettets
framtida drift, budgetförskott för framtiden icke skulle behöva
ifrågakomma. Å andra sidan erhölle staten genom att lasarettets direktion
icke utan Kungl. Maj:ts medgivande finge överskrida vissa till förfogande
ställda medel, som kunde av direktionen mera fritt disponeras, garanti mot
att behovet av utgifter utöver den fastställda ramen bleve vederbörligen
prövade. De utgifter åter, som framdeles finge bestridas av förslagsanslag,
hade till sina grunder fastställts av Kungl. Majit, sedan riksdagen satts i
tillfälle att pröva utgifterna i fråga.

Myndigheterna. I utlåtande den 1 februari 1936 hav'' justitiekansler sämbetet
anfört, att ämbetet ur de synpunkter, ämbetet hade att företräda,
icke funnit anledning till erinran mot de sakkunnigas förslag, att staten
skulle övertaga även den sjukvårdande verksamheten vid lasarettet, att i
sådant syfte avtal i särskilda hänseenden skulle träffas mellan staten och
stiftelsen, att vissa anordningar skulle åstadkommas beträffande lasaret -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

tets förvaltning och i samband härmed göras därav betingade ändringar i
reglementet för lasarettet samt att staten genom särskilt anslag skulle
täcka vissa av lasarettet gjorda budgetförskott.

Universitetskanslern har i utlåtande den 18 februari 1936, med överlämnande
av från lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet
infordrat yttrande i ämnet, för egen del anfört följande:

Med hänsyn såväl till de intressen, vilka kanslern i första hand hade att
bevaka, som till den knappa tid, vilken stått till förfogande för granskning
av betänkandena, hade kanslern ansett sig kunna utgå ifrån, att hans
granskning icke behövde innebära ett närmare ingående på den ekonomiska
redogörelsen samt att yttrande icke införväntades rörande löneregleringsförslagets
detaljer. Kanslern hade därför inskränkt sig till ett mera principiellt
bedömande av de framlagda utredningarna och förslagen.

De sakkunniga hade framhållit, att lasarettet visserligen plägat betraktas
som en enskild stiftelse men att det för närvarande måste anses hava
staten till sin egentliga ekonomiska huvudman. Kanslern delade denna de
sakkunnigas mening. Lasarettet fungerade i realiteten som en statlig institution.
Detta faktiska förhållande syntes böra legaliseras genom ett avtal
av i huvudsak det innehåll, som de sakkunniga skisserat, varigenom
staten övertoge lasarettets sjukvårdande verksamhet mot det att avkomsten
av lasarettets samtliga tillgångar (inbegripet de medel, som kunde
inflyta vid försäljning av lasarettets fastigheter) ställdes till förfogande
för sagda verksamhet.

Om, såsom de sakkunniga holle före, det komme att visa sig nödvändigt
att under en avsevärd tid framåt taga de nuvarande lasarettsbyggnaderna
i anspråk för vissa av karolinska institutets kliniker och följaktligen upprätthålla
lasarettet såsom ett särskilt sjukhus, borde detta sjukhus givetvis,
på sätt de sakkunniga föreslagit, organisatoriskt sammanknytas med
karolinska sjukhuset.

Kanslern delade de sakkunnigas uppfattning, att behovet av underordnade
läkare vid undervisningssjukhusen vore proportionsvis större än vid
vanliga sjukhus, samt att det icke vore möjligt att på ett rationellt sätt
verkställa en uppdelning av dessa läkare i sådana, som huvudsakligen vore
motiverade med hänsyn till sjukvården och sådana, vilka närmast hade
till uppgift att biträda vid undervisningen. Under dylika omständigheter
syntes mest praktiskt, att antingen, såsom lärarkollegiet ifrågasatt, helt
uppföra samtliga dessa underordnade läkare å lasarettets stat eller ock, i
överensstämmelse med vad som ägde rum vid akademiska sjukhuset i
Uppsala, upptaga varje befattningshavares avlöning till viss del på karolinska
institutets och till viss del på lasarettets stat. I samband härmed
borde bestämmelser meddelas, i syfte att förordnanden å samtliga underordnade
läkarbefattningar skulle meddelas av en och samma myndighet,
vare sig nu den lämpliga myndigheten ansåges böra vara lasarettets direktion
eller kanslern. För närvarande erfordrades för varje gång en amanuens
skulle erhålla förordnande såsom underläkare beslut såväl av direktionen
(själva förordnandet) som av kanslern (beviljande av ledighet från
amanuensbef at tningen).

De sakkunniga hade, såsom förut meddelats, framlagt fullständigt löneregleringsförslag
för serafimerlasarettets hela personal, vilket förslag om -

Kungl. Majlis ''proposition Nr 171.

fattade såväl det erforderliga antalet befattningshavare av olika kategorier
som dessa befattningshavares uppdelning i ordinarie, extra ordinarie,
extra och arvodestagare saint deras inplacering i lönegrad. Utan att närmare
ingå på förslaget ville kanslern framhålla, att ett genomförande av
detsamma måste komma att medföra konsekvenser i första rummet för
karolinska sjukhuset men i andra hand även för övriga undervisningssjukhus,
särskilt akademiska sjukhuset i Uppsala, som ju även det vore en
statlig institution. Detta gällde såväl i fråga om de principer, vilka tillämpats
vid beräknandet av det erforderliga antalet befattningshavare av
olika slag, som beträffande grunderna för bestämmandet av lönegradsplacering
och arvodesbelopp. Kanslern ville därför ifrågasätta, örn icke försiktigheten
bjöde att uppskjuta det definitiva fastställandet av serafimerlasarettets
avlöningsstat, till dess man finge tillfälle att pröva nämnda frågor
i det större sammanhang, som erbjöde sig vid behandlingen av staten
för karolinska sjukhuset.

Rörande de spörsmål, i fråga örn vilka kanslern ej särskilt uttalat sig, hänvisade
kanslern till lärarkollegiets yttrande i ärendet.

Lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet har i berörda
utlåtande yttrat:

Lärarkollegiet funne de sakkunnigas utredning angående lasarettets ekonomiska
ställning och förvaltning synnerligen klargörande och kunde endast
tillstyrka de framlagda förslagen beträffande sättet och tiden för en omläggning
av lasarettets räkenskaper. Kollegiet hade ej heller något att invända
mot förslaget till uppställning av kapitalstat och driftstat för
lasarettet.

Kollegiet, som i allt väsentligt delade de synpunkter de sakkunniga framställde
beträffande lasarettets nuvarande och framtida ställning och verksamhet
och beträffande det inflytande, som karolinska sjukhusets tillkomst
borde utöva på lasarettets förvaltning och drift, ansåge sig kunna biträda
de av de sakkunniga framställda förslagen beträffande lasarettets verksamhet.

Kollegiet ville emellertid ifrågasätta, huruvida icke i det avtal, som enligt
förslaget skulle träffas mellan staten och stiftelsen serafimerlasarettet
icke blott bestämmelser borde intagas beträffande nuvarande upplåtelse
av stiftelsens fastighet nr 8 i kvarteret Pilträdet i Stockholm för av staten
bedriven sjukvård och undervisning samt, enligt särskild överenskommelse,
av härför erforderliga lägenheter i fastigheterna nr 2, 3 och 4 i samma
kvarter, utan även ett stadgande borde införas, att vid en eventuell försäljning
av nämnda fastigheter jämväl försäljningskapitalet eller för detsamma
förvärvade sjukvårdsinrättningar måtte kunna tagas i anspråk för tillgodoseende
av de ändamål, stiftelsen hade till uppgift att fylla. Kollegiet
holle nämligen före, att staten genom nämnda avtal åtoge sig förpliktelser,
vilkas fullgörande förutsatte en sådan bestämmelse för statens del vid en
försäljning av lasarettsfastigheterna.

Kollegiet önskade särskilt framhålla betydelsen av de sakkunnigas förslag,
att serafimerlasarettet och karolinska sjukhuset, över vilka staten enligt
det framlagda förslaget skulle erhålla likartat inflytande, jämväl erhölle
en överensstämmande organisation såväl beträffande personalförsörjning
och lönestat som beträffande förvaltning och drift i övrigt.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 171.

Kollegiet ville kraftigt understödja de sakkunnigas mening, att det vore
av central betydelse att tillse, att läkarna under sin utbildningstid erhölle
sin tjänstgöring så reglerad, att de skäligen kunde medhinna ej blott sitt
egentliga sjukvårdande arbete utan även sina undervisningsplikter samt
egna vetenskapliga studier och forskningsuppgifter. Kollegiet hyste alltså
i likhet med de sakkunniga den bestämda meningen, att läkartjänster utöver
de nu förefintliga vore motiverade vid undervisningssjukhusen, örn
undervisningens och läkarutbildningens krav skulle på tillbörligt sätt kunna
tillgodoses.

De sakkunnigas förslag till bestämmelser angående avlöning för lasarettets
personal syntes i det hela väl genomtänkt såväl med hänsyn till
uppnående av enhetlighet och överskådlighet i avlöningsnormerna som
ock beträffande lönebeloppens storlek. Vissa erinringar torde emellertid
vara berättigade.

De enda sjukhus, vilkas befattningshavare för närvarande avlönades
efter det statliga lönesystemet, vore sinnessjukhusen. Kollegiet ville i anledning
härav betona, att förhållandena vid sinnessjukhusen vore så olika
förhållandena vid ett kliniskt undervisningssjukhus med specialavdelningar
såsom serafimerlasarettet, att befattningshavare även med samma eller
närmast motsvarande tjänstetitel icke utan vidare vore jämförliga i avseende
på arten av sitt arbete och därför icke utan vidare i lönehänseende
kunde jämställas.

I lönestaten för underordnade läkare hade de sakkunniga för underläkare
och amanuenser vid kliniska avdelningarna upptagit väsentligt högre
lönebelopp än för motsvarande tjänster vid poliklinikerna och vid röntgenavdelningen,
under det att »andre-underläkar»-tjänsterna skulle avlönas
efter samma normer vid samtliga avdelningar. Som motiv för nämnda
skillnad i lönen hade anförts dels motsvarande löneskillnad i nu gällande
lönebestämmelser och i direktionens förslag, dels den omständigheten, att
personalen vid poliklinikerna och vid röntgenavdelningen skulle uppbära
viss andel i avgifterna för undersökning av sådana patienter, å vilka lagen
angående olycksfall i arbete ägde tillämpning. Härtill anmärkte kollegiet,
att inkomsten av undersökningarna på olycksfallsskadade endast komnie
vissa av underläkarna och i mycket olika utsträckning till del. Om med
hänsyn till denna extra inkomst en reduktion av läkarlönerna ansåges böra
äga rum, borde denna endast beröra sådana befattningshavare, som åtnjöte
nämnda inkomst. Det torde icke numera såsom ännu för några år sedan
finnas skäl att genomgående tilldela de icke kliniska underläkarna löner
efter en lägre skala än som gällde för motsvarande befattningar vid de
kliniska avdelningarna. De förra läkarnas arbete vore nämligen lika självständigt,
lika ansvarsfullt, lika riskfyllt och lika kvalificerat som de kliniska
underläkarnas, varjämte deras arbetsbörda vid vissa avdelningar
vöre väl jämförlig med de kliniska underläkarnas. Därtill komme den
psykologiskt icke oväsentliga omständigheten, att lasarettet genom ifrågavarande
läkares arbete tillfördes avsevärda inkomster. En förnyad avvägning
av lönerna för dessa läkare med beaktande av de nu anförda synpunkterna
förefölle därför kollegiet önskvärd. Det torde även vara berättigat
att tilldela överläkarna vid röntgenavdelningen och vid gymnastikavdelningen
ett ärligt arvode från lasarettets stat, i likhet med vad som tillkomme
övriga överläkare vid lasarettet.

De sakkunniga hade med rätta och i överensstämmelse med direktionens

Kungl. May.ts proposition Nr 171.

förslag tilldelat såväl de kliniska som de polikliniska amanuenserna ett
lönetillskott på lasarettets stat utöver deras lön på karolinska institutets
stat, så att amanuensernas löner skulle uppgå till eller närma sig underläkarnas
löner. En sådan åtgärd vore otvivelaktigt berättigad, då ju amanuenserna
vid lasarettet numera i samma utsträckning som underläkarna
deltoge i såväl sjukvården som handledningen av de studerande. En sådan
uppdelning av lönen på två olika stater innebure emellertid i avlöningstekniskt
hänseende avsevärda nackdelar. Då enligt det föreliggande förslaget
staten komme att bliva huvudman för och driva jämväl lasarettet,
syntes goda skäl tala för att lönerna för amanuensbefattningarna helt
överfördes från institutets till lasarettets stat.

I och med att befattningshavarna vid serafimerlasarettet och karolinska
sjukhuset bleve anställda i statens tjänst, uppstode frågan om en hållbar
indelningsgrund för fördelningen av befattningshavarna på karolinska
institutets, respektive på sjukhusens stat. Denna fråga, som ur flera synpunkter
vore av betydelse, torde i viss mån påverkas av nu mellan serafimerlasarettet
samt Stockholms stad och länets landsting träffade avtal,
men torde likväl vid uppgörande av de statliga undervisningssjukhusens
personalstater böra särskilt beaktas. Då så gott som hela personalen vid
undervisningssjukhusen tjänade såväl undervisningen som sjukvården, vore,
med få undantag, en uppdelning av befattningshavarna vid sjukhuset i två
skilda grupper med hänsyn till undervisning eller sjukvård icke möjlig. Ej
heller torde det vara möjligt att med någon säkerhet avgöra, huru stor
del av de olika befattningshavarnas tjänstgöringstid ägnades åt undervisning
eller sjukvård. Det syntes emellertid ligga närmast till hands att på
institutets stat endast uppföra sådana läkarbefattningar, vilkas innehavare
hade en självständig undervisnings- och forskningsuppgift, som fordrade
särskilda meriter, samt sådan teknisk och administrativ personal, som vore
anställd huvudsakligen för undervisningens och forskningens behov, under
det att de befattningar, vilkas innehavare endast såsom assistenter vid den
praktiska handledningen av de studerande tjänade undervisningen och
ägnade den ojämförligt största delen av sitt arbete åt sjukvården, skulle
föras på sjukhusens stater.

För övrigt föranledde de i betänkandena framställda förslagen ej någon
annan erinran från kollegiets sida än att kollegiet ville uttala förhoppningen,
att vid den närmare utformningen av bestämmelserna för driftens
handhavande vederbörlig hänsyn måtte tagas till det större behov, som
vid ett universitetssjukhus i jämförelse med andra sjukhus förefunnes av
lättrörlighet hos den administrativa apparaten i så måtto, att nya för de
sjukas undersökning och behandling för forskning och undervisning viktiga
initiativ och förbättringar utan för stor tidsutdräkt kunde förverkligas.
Så hade genom serafimerlasarettets nuvarande organisation hittills
varit möjligt, varigenom i hög grad för detta sjukhus underlättats att fylla
sin uppgift som föregångssjukhus vid utvecklingen av landets sjukvård.

Av ett vid lärarkollegiets utlåtande fogat protokollsutdrag framgår, att
professorn I. Holmgren vid ärendets behandling anfört vissa synpunkter,
beträffande vilka hänvisas till handlingarna i ärendet och till nedan berörda
särskilda yttrande av Holmgren vid ärendets behandling inom serafimerlasarettets
direktion.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

Medicinalstyrelsen Ilar i utlåtande den 14 februari 1930 anfört:

I den mån karolinska sjukhuset utbyggdes så att därstädes, såsom avsett
vore, kunde sammanföras alla för undervisningen vid karolinska institutet
behövliga kliniker, borde driften av serafimerlasarettet avvecklas. Med
hänsyn till den länga tidsperiod, som utbyggnaden av karolinska sjukhuset
kunde förväntas draga, torde emellertid åtminstone ett decennium förflyta,
innan en fullständig avveckling av lasarettet kunde äga rum. Under denna
tidsperiod syntes lasarettets drift böra i möjligaste mån inskränkas till
vad, som kunde anses svara mot sjukhusets återstående uppgifter såsom
undervisningssjukhus. Örn å lasarettet skulle drivas sjukvård utöver denna
ram, skulle detta innebära, att lasarettet ombesörjde en del av den sjukhusvård,
som finge anses ankomma på Stockholms stad. Det finge även
framhållas, att de befintliga sjukhusplatserna å lasarettet redan under nuvarande
förhållanden icke vore fullt utnyttjade — medelbeläggningen uppginge
under år 1933/1934 till allenast 87,7 procent — och att tillkomsten
av sjukvårdsplatserna vid karolinska sjukhuset samt planerad utökning av
antalet sjukvårdsplatser å Stockholms stads sjukhus kunde komma att
synnerligen ogynnsamt påverka beläggningen av serafimerlasarettets sjukvårdsplatser,
därest dessas antal bibehölles vid dess nuvarande nivå.

Under den tidsperiod, då lasarettet efter karolinska sjukhusets tillkomst
bibehölles i drift, torde driften under alla förhållanden bliva ogynnsam ur
ekonomisk synpunkt och det finge därför ur denna synpunkt liksom ur
undervisningssynpunkt anses angeläget, att avvecklingsperioden gjordes så
kort som möjlig.

Huruvida någon ändring i fråga om lasarettets rättsliga ställning borde
vidtagas under avvecklingsperioden kunde vara föremål för tvekan. Då
emellertid den stiftelse, som enligt verkställd utredning vöre ägare av lasarettet,
uppenbarligen icke för närvarande ägde tillräckliga resurser för att
driva lasarettet och således icke längre kunde fullgöra de uppgifter, som
skolat ankomma på densamma, syntes det styrelsen vara riktigast, att staten
övertoge stiftelsen serafimerlasarettets samtliga tillgångar — vid dylikt
övertagande torde icke, såsom de sakkunniga syntes ifrågasätta, kunna
eller böra undantagas någon del av tillgångarna — med skyldighet för
staten att ansvara för de skyldigheter, som enligt meddelade donationsbestämmelser
och ingångna avtal ålåge stiftelsen. Stiftelsen syntes i sa
fall böra helt upphöra. Lasarettet borde därefter, såsom de sakkunniga
föreslagit, ställas under samma förvaltning som karolinska sjukhuset och
under avvecklingsperioden drivas såsom ett annex till nämnda sjukhus.

I händelse direktionen för karolinska sjukhuset övertoge förvaltningen
av serafimerlasarettet borde det ankomma på densamma att dels vidtaga
de beskärningar av lasarettets arbetsuppgifter och personalorganisation,
som utan men för de återstående undervisningsuppgifterna och den därtill
anpassade sjukvården därstädes kunde genomföras, dels ock genom höjning
av sjukvårdsavgifterna och andra åtgärder åstadkomma den förbättring
av lasarettets ekonomi, som kunde befinnas påkallad.

I fråga örn de förslag till lönereglering, som framlagts av de sakkunniga,
förutsatte styrelsen, alt avlöningarna för serafimerlasarettets och karolinska
sjukhusets befattningshavare komme att regleras efter enhetliga grunder.
Med hänsyn härtill kunde det ifrågasättas, örn ej lönereglering för
lasarettets befattningshavare borde genomföras först i samband med fastställande
av avlöningsstater och avlöningsbestämmelser för karolinska

lidKint/ till riksdagens protokoll 1036. 1 sand. Sr 171. 4

Kungl. Majlis proposition Nr 171.

sjukhusets befattningshavare. Om emellertid nämnda lönereglering ansåges
böra genomföras dessförinnan, syntes densamma böra erhålla provisorisk
karaktär i avbidan på att enhetliga bestämmelser bleve fastställda
för båda sjukhusens befattningshavare. Vid en dylik provisorisk lönereglering
syntes böra tagas under övervägande, örn det nettolönssystem, som
i viss omfattning tillämpades vid serafimerlasarettet, borde helt övergivas.
Vid det stora flertalet av landets lasarett hade nettolönssystemet ansetts
innebära en lämpligare avlöningsform, särskilt för sjukvårdspersonalen. Styrelsen,
som icke ansett sig kunna närmare bedöma skäligheten av de föreslagna
lönebeloppen eller behovet av de föreslagna befattningshavarna, ville allenast
i anledning av vad de sakkunniga anfört örn att antalet vid lasarettet
anställda underordnade läkare icke kunde anses vara större än vid andra
likställda sjukhus anföra, att enligt tillgängliga uppgifter antalet dylika
befattningar vid serafimerlasarettet örn 510 vårdplatser för närvarande
uppginge till 41, vid akademiska sjukhuset i Uppsala örn 636 vårdplatser
till 21 och vid Lunds lasarett om 1,089 vårdplatser till 27. Av de vid
serafimerlasarettet anställda underordnade läkarna tjänstgjorde 18 å lasarettets
polikliniker, men även örn hänsyn toges till nämnda förhållande,
syntes lasarettet vara väl tillgodosett med dylika arbetskrafter. Vid de
jämförelser, som de sakkunniga i nämnda avseende anställt med förhållandena
vid andra sjukhus, hade de sakkunniga, såvitt styrelsen kunnat finna,
i vissa fall för dessa sjukhus vidkommande medräknat oavlönade eller in
natura avlönade assistentläkare.

Direktionen för karolinska sjukhuset, som avgivit utlåtande den 7 februari
1936, har yttrat sig allenast såvitt angår karolinska sjukhuset och
direktionens ställning till serafimerlasarettet samt i sådant hänseende anfört
följande:

De sakkunniga syntes hava anfört bärande skäl för att staten skulle
även formellt ställa sig som huvudman för serafimerlasarettet och övertaga
den sjukvårdande verksamheten därstädes. Därest statsmakterna
godtoge förslaget härutinnan, konnne staten att driva två närbelägna sjukhus,
nämligen serafimerlasarettet och karolinska sjukhuset. Av vad de sakkunniga
anfört torde klart framgå, att stora fördelar såväl ur ekonomiska
som ur sjukhusadministrativa synpunkter skulle erhållas vid ett sammanförande
av de båda sjukhusens förvaltning under ledning av en gemensam
direktion. En sådan anordning vore därför att förorda. Då direktionen för
karolinska sjukhuset innehölle representanter för samtliga dem, som hade
intressen i de båda sjukhusen, och dessutom hade att förvalta det större
av sjukhusen, finge direktionen tillstyrka, att jämväl serafimerlasarettet
efter sitt förstatligande förlädes under direktionens förvaltning. Det syntes
dock kunna ifrågasättas, om åt direktionen på sätt de sakkunniga föreslagit
även borde överlämnas förvaltningen av stiftelsen serafimerlasarettet
och örn det med stiftelsens självständiga ställning icke vore mer överensstämmande,
att stiftelsens förvaltning anförtroddes åt en särskild
styrelse.

Ett sammanförande av sjukhusen under samma direktion komme att
medföra, att den ekonomiska förvaltningsapparaten i viss utsträckning
mäste uppdelas på två avdelningar — en för vardera sjukhuset. Denna
dubblering borde emellertid i görligaste mån inskränkas för att ej äventyra
dc fördelar man önskade vinna genom samorganisationen. Denna fråga

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

liksom de härmed sammanhängande spörsmålen av karolinska sjukhusets
administrativa ledning vore emellertid av invecklad och svårlöst beskaffenhet
samt beroende av ställningstagandet till de sakkunnigas förslag.
Direktionen vore nu ej beredd att yttra sig i detta avseende.

I de båda sjukhusen vore Stockholms stad och Stockholms läns landsting
intressenter. Såsom av utredningen franninge, gällde för de båda sjukhusen
olika regler för stadens och landstingets bidrag till driftkostnaderna.
Därest verksamheten vid serafimerlasarettet övertoges av staten, kunde
således den situationen tänkas uppkomma, att det för staden eller landstinget
skulle vara mera fördelaktigt att hava sina sjuka vårdade å det
ena än å det andra av sjukhusen. Då intagningen av sjuka icke borde vara
beroende av dylika faktorer och då det från samtliga parters synpunkter
torde vara önskligt, att stadens och landstingets bidragsskyldighet för sjukhusen
reglerades efter enhetliga normer, ville direktionen ifrågasätta, örn ej
underhandlingar i nu angivna syfte borde upptagas med staden och landstinget.

Sakkunnigförslaget ginge vidare ut på ett inpassande av serafimerlasarettets
personal av olika kategorier i det statliga avlöningssystemet. Den
lönereglering, som nu gjordes för serafimerlasarettet, torde i stor utsträckning
komma att bliva förebildlig vid bestämmandet av avlöningarna åt
motsvarande personal vid karolinska sjukhuset, ehuru självfallet jämkningar
i vissa hänseenden kunde ifrågakomma. Hithörande, av de sakkunniga
behandlade spörsmål vore sålunda av betydelse även för karolinska
sjukhusets vidkommande. Vid utarbetandet av ifrågavarande delar av förslaget
hade jämväl samråd ägt rum mellan de sakkunniga och representanter
för direktionen. För egen del ville direktionen anföra, att de sakkunnigas
förslag syntes väl motiverat och lämpligt avvägt samt att detsamma
i princip ej föranledde erinran från direktionens sida.

Direktionen över serafimerlasarettet har i utlåtande den 15 februari
1936 anfört:

Vad först anginge den del av de sakkunnigas utredning, som avsåge
lasarettets ekonomi, finge direktionen med tillfredsställelse anteckna, att
densamma lämnat ett i all huvudsak negativt resultat evad det gällde de
framställda anmärkningarna mot lasarettets ekonomiska skötsel. Varken
den jämförelsevis höga dagkostnaden eller de särskilt påtalade stora utgifterna
till läkares avlöning hade av de sakkunniga befunnits berättiga till
anmärkning, utan ansetts vara fullt förklarliga med hänsyn till lasarettets
uppgifter och de särskilda förhållanden, under vilka dess verksamhet bedreves.

Enligt Kungl. Maj:ts reglemente för serafimerlasarettet vore detta avsett
att vara en vårdanstalt för sjuka och en undervisningsanstalt för utbildande
av läkare. I överensstämmelse härmed hade serafimerlasarettet stått
till karolinska institutets disposition för undervisning och klinisk forskning
och sålunda haft karaktären av ett universitetssjukhus. Att det vore
ett statsintresse av betydande vikt att upprätthålla serafimerlasarettets
verksamhet och tillförsäkra detsamma gynnsamma arbetsförhållanden vore
härav uppenbart och hade också av statsmakterna erkänts, i det stora
belopp årligen av statsmedel anslagits till lasarettet. Pitt uttryck för statsmakternas
uppfattning om serafimerlasarettets ställning vore även att detsamma
på senare år i statsverkspropositionerna upptagits under rubriken

Kungl. Maj.ts proposition Nr 171.

universitetssjukhus. Om under sådana förhållanden statsmakterna kunde
finna lämpligt att även formellt, liksom sedan länge i realiteten, övertaga
ansvaret för lasarettets verksamhet, så vore detta enligt direktionens mening
naturligt. Direktionen funne sig icke heller böra motsätta sig det förslag
i sådan riktning, som av de sakkunniga framställdes.

I det direktionen sålunda i princip biträdde detta förslag, funne direktionen
det samtidigt angeläget att betona, hur lasarettets hittillsvarande
administrativa organisation medfört utomordentliga fördelar för verksamheten
genom de möjligheter till snabb anpassning efter ändrade förhållanden
och uppkommande behov, som den innebure. För ett universitetssjukhus,
som för att rätt fylla sin uppgift måste vara ett föregångssjukhus
och ett experimentalsjukhus, där samtidens nyvinningar på diagnostikens
och terapiens områden omedelbart måste kunna tillämpas och som till en
av sina huvuduppgifter hade att själv medverka i den fortskridande utvecklingen,
vore smidighet hos administrationen, som gåve möjlighet till
snabba initiativ och improvisationer, av den största vikt. Direktionen vore
fullt medveten örn att statens övertagande av ansvaret för sjukhusets
drift kunde medföra faror ur nyssnämnda synpunkter genom den större
stelhet i förvaltningens former, som vid ett förstatligande svårligen torde
kunna undvikas. Dessa olägenheter kunde enligt direktionens mening bäst
motverkas därigenom att i staten upptoges ett tillräckligt belopp för oförutsedda
utgifter. Den summa av 10,000 kronor, som kommitterade föreslagit
för ändamålet, vore otvivelaktigt alldeles otillräcklig.

Vidare hade direktionen intet att erinra mot att verksamheten vid serafimerlasarettet
och karolinska sjukhuset ställdes under ledning av en gemensam
direktion. Förslaget att denna direktion jämväl skulle anförtros
förvaltningen av stiftelsen serafimerlasarettet, kunde lasarettsdirektionen
icke biträda. Stiftelsen skulle enligt de sakkunniga i fortsättningen komma
att mera direkt handhava endast kapitalförvaltningen för de fonder, som
tillsammans utgjorde stiftelsen. Direktionen ansåge, att stiftelsen borde
ställas under ledning av en särskild styrelse.

I övrigt finge direktionen i huvudsak biträda de sakkunnigas förslag
beträffande serafimerlasarettets ställning och verksamhet.

Beträffande löneregleringen hade de sakkunniga ansett, att en direkt anpassning
till statens lönesystem borde ske i fråga örn ali personal vid lasarettet
detta oavsett örn staten komme att övertaga den sjukvårdande verksamheten
eller stiftelsens verksamhet skulle fortgå i hittillsvarande former.
Direktionen hade i princip intet att erinra däremot. Rörande den föreslagna
anpassningen till det statliga avlöningssystemet hade vissa framställningar
ingivits dels från Stockholms kommunalarbetares samorganisation
dels ock från serafimerlasarettets underläkarförening. Dessutom
hade bokhållaren vid lasarettet G. Heimer på uppdrag av direktionen avgivit
två yttranden i ärendet. Beträffande samorganisationens framställning
hade direktionen intet att erinra, om eldare skulle kunna beredas en
bättre löneställning. beträffande underläkarföreningens framställning hade
direktionen tagit i övervägande de framförda synpunkterna på förhållandena
mellan klinik- och poliklinikläkarnas löner. Trots att direktionen tidigare
intagit en något avvikande ståndpunkt, ansåge direktionen, att de
framförda synpunkterna med hänsyn till de ändrade förhållandena, sedan
1934 års löneregleringsförslag avgavs, motiverade en ytterligare prövning.

Direktionen ville i detta sammanhang understryka, att den ej funne an -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

ledning frångå sitt tidigare förslag, att underläkare och amanuenser med
samma arbetsuppgifter skulle jämställas i lönehänseende. Vidare kunde
direktionen ej dela de sakkunnigas uppfattning, att de elektrokardiografiska
undersökningarna skulle kunna utföras såsom bisyssla av i annan
tjänst vid lasarettet anställd läkare. Elektrokardiodiagnostiken hade utvecklats
synnerligen raskt och hade numera stor betydelse icke endast för
de medicinska klinikerna utan även för de övriga. Handhavandet av dess
tekniska hjälpmedel krävde en betydande träning. Skulle klinikerna dra
vederbörlig nytta av den dyrbara för ändamålet anskaffade apparaturen,
måste undersökningarna skötas av en fullt kvalificerad person. Det vore
en tillfällighet att för närvarande en sådan funnes bland lasarettets underläkare.
Att denne nu utom sin maktpåliggande verksamhet som underläkare
vid medicinska kliniken även måste ägna betydande tid åt elektrokardiografiska
undersökningar för hela sjukhuset vore utan tvivel till
förfång för sjukvården.

Beträffande det av Heimer avgivna yttrandet över sakkunnigbetänkandet
anslöte direktionen sig i flera avseenden till av Heimer framförda
synpunkter, men då den korta remisstiden icke medgivit direktionen
att med tillräcklig omsorg i detalj granska förslaget till lönestat,
och då direktionen förutsatte, att den under ärendets fortsatta behandling
skulle beredas tillfälle att ånyo yttra sig, hade direktionen icke funnit
sig i denna skrivelse kunna eller behöva närmare ingå på alla detaljer i
Heimers yttrande eller i lönestaten i det hela.

Vid direktionens utlåtande är fogat ett särskilt yttrande av lasarettets
direktör professor I. Holmgren. Beträffande innehållet i detta yttrande
tillåter jag mig hänvisa till handlingarna i ärendet. Jag vill här allenast meddela,
att Holmgren icke anmält någon från direktionens beslut avvikande
mening.

Direktionen över gymnastiska centralinstitutet har i utlåtande den 14
februari 1936 anfört:

Som en allmän anmärkning framhölles med avseende på vissa utgifters
storlek i förhållande till motsvarande poster på andra sjukhus, att en dylik
jämförelse icke vore tillräckligt upplysande, därest man icke inginge närmare
på beskaffenheten av de motprestationer eller varor, som erhölles för
utgifterna. Så hade emellertid mestadels ej skett. De sakkunniga hade i
stort endast inskränkt sig till en numerisk jämförelse mellan olika utgiftsposters
storlek. På grund av det summariska sätt, varpå detta skett, vore
det icke möjljigt att bilda sig en uppfattning örn riktigheten av de sakkunnigas
slutsatser, vilka i vissa fall emellertid verkade föga övertygande.

Förslaget, att staten skulle övertaga driften av serafimerlasarettet, ville
direktionen livligt tillstyrka, särskilt som dettas egenskap av enskild stiftelse
vållat direktionen betydande svårigheter vid samarbetet i fråga örn
sjukgymnastutbildningen. Skulle ett sådant övertagande komma till stånd,
ansåge direktionen, att bestämmelserna om ifrågavarande samarbete måste
underkastas vissa förändringar i avsikt att giva centralinstitutet en förmånligare
ställning, än vad som vid förhandlingarna nied den enskilda
stiftelsen kunnat uppnås.

Med avseende på den nu föreliggande frågan örn lasarettets stat efter

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 171.

övertagandet, ville direktionen framhålla önskvärdheten av att gymnastikavdelningen
ordnades på motsvarande sätt som lasarettets övriga avdelningar
med centralinstitutets lärare som överläkare och med honom underställda
underläkare. För överläkaren syntes direktionen samma arvode
böra uppföras i staten som till lasarettets övriga överläkare, nämligen 1,000
kronor. Underläkarna borde i löneavseende inpassas i lasarettets lönestat.
Då emellertid detta torde erfordra en ändring av det belopp, som tillkomme
dem på centralinstitutets stat, och förslag härom för kommande år
redan avgivits till riksdagen, ville direktionen hemställa, att frågan om
åvägabringande av enhetlighet i detta avseende först upptoges nästa år.
För att möjliggöra ett sådant framtida ordnande av lönerna, vore emellertid
en föreskrift om att tjänsterna tills vidare endast finge tillsättas på ett
år nödvändig.

Stockholms stadsfullmäktige hava i utlåtande den 17 februari 1936 anfört:

De sakkunnigas förslag, till den del detsamma avsåge lasarettets inordnande
under en gemensam förvaltning med karolinska sjukhuset samt statens
övertagande av den sjukvårdande verksamheten därstädes, syntes
icke giva anledning till erinran från stadens sida. Den i samband härmed
föreslagna löneregleringen för viss lasarettets personal komme visserligen
att öka vårddagkostnaden och följaktligen också stadens bidrag, men då
den föreslagna löneregleringen icke kunde anses oskälig, torde icke heller
denna del av förslaget böra föranleda någon erinran. Därest åtgärder ansåges
böra vidtagas i syfte att åstadkomma likformighet mellan serafimerlasarettet
och karolinska sjukhuset i avseende å vårdavgifter och driftbidrag,
borde detta icke få ske på bekostnad av de staden i avtalet mellan
staden och lasarettet tillförsäkrade förmånerna.

Stockholms läns landstings förvaltningsutskott har i utlåtande den 13
februari 1936 yttrat:

Vad till en början beträffade den verkställda utredningen rörande serafimerlasarettets
ekonomi, ville utskottet framhålla, att denna utredning
varit i åtskilliga hänseenden klarläggande rörande de ofta nog invecklade
frågorna beträffande lasarettets ekonomiska förhållanden. Utskottet hade
därvid funnit, att inkomsterna från lasarettets polikliniska verksamhet i
betydande utsträckning disponerats för ändamål, till vilka landstinget enligt
gällande avtal icke varit förpliktat bidraga. Landstinget hade emellertid
fått vidkännas andel i bruttokostnaderna för såväl den egentliga lasarettsvården
som den polikliniska verksamheten. Utskottet hade i samråd
med lasarettets direktion upptagit underhandlingar rörande reglerandet
av dessa frågor. Av de sakkunnigas utredning framginge emellertid,
att ett genomförande av deras förslag skulle komma att för framtiden ordna
dessa angelägenheter på ett mera tillfredsställande sätt.

Vidkommande därefter spörsmålet örn en samorganisation av serafimerlasarettet
med karolinska sjukhuset hade förvaltningsutskottet måst finna
en dylik anordning vara i flera hänseenden till fördel, framförallt med hänsyn
till att därigenom såväl för landstinget som för länets innevånare mera
ändamålsenliga anordningar skulle möjliggöras, då det gällde ordnandet
av sjukvården i länet. Även i ekonomiskt hänseende skulle en icke oväsentlig
förenkling kunna vinnas. Förutsättningen för detta torde emellertid
vara att, såsom de sakkunniga anfört, en jämkning skedde i de nu gällande

Kungl. Marits proposition Nr lil.

avtalen mellan serafimerlasarettet och karolinska sjukhuset å ena sidan
samt landstinget å andra sidan. Huru detta i detalj borde ordnas, ansåge
sig utskottet icke vara berett att nu yttra sig om, men utginge från att
underhandlingar härom komme att i sinom tid upptagas. Utskottet ville
jämväl uttala sin anslutning till det av de sakkunniga upptagna förslaget
att åstadkomma gemensamma bestämmelser i ovannämnda avtal.

Vid de underhandlingar, som i ovan angivna hänseenden torde komma
att, därest de sakkunnigas förslag i dess principiella delar godkändes, upptagas
mellan representanter för staten och landstinget, syntes även böra
komma under prövning, huruvida icke en något vidgad representation i en
blivande gemensam direktion för karolinska sjukhuset jämte serafimerlasarettet
borde inrymmas åt landstinget.

Landstinget hade i sin stat för innevarande år ansett sig böra beräkna
medel för genomförandet av den lönereglering för vid serafimerlasarettet
anställd personal, som av statsmakterna ställts i utsikt. Utan att ingå på
några detaljer i löneregleringsförslaget funne sig förvaltningsutskottet
kunna ansluta sig till de allmänna grundsatser, som varit vägledande vid
dess uppgörande.

I övrigt funne förvaltningsutskottet icke anledning att närmare uttala
sig rörande de framlagda förslagen.

Riksräkenskapsverket har i utlåtande den 3 februari 1936 förklarat sig
kunna i princip biträda, vad de sakkunniga förordat i fråga örn serafimerlasarettets
blivande ställning och verksamhet. Däremot syntes vissa erinringar
kunna göras mot det av de sakkunniga framlagda förslaget beträffande
enskilda delar av serafimerlasarettets organisation.

De sakkunniga hade bland annat uttalat, att konsekvensen av statens
övertagande av driften av serafimerlasarettet måste bliva, att löneförmånerna
för all personal vid lasarettet skulle anpassas till det statliga lönesystemet.
Denna enligt riksräkenskapsverkets uppfattning riktiga grundsats
hade de sakkunniga dock endast i begränsad omfattning följt vid framläggandet
av förslag till lönereglering för viss lasarettets personal. Beträffande
de vid lasarettet anställda underordnade läkarna hade sålunda föreslagits,
att dessa läkare ifråga örn avlöningsbelopp skulle inordnas i den
statliga löneplanen för extra tjänstemän men att de i övrigt — även arvodister
— skulle åtnjuta förmåner som extra ordinarie tjänstemän. Såsom
skäl för att den underordnade läkarpersonalen skulle jämställas med extra
tjänstemän hade de sakkunniga anfört, att det icke syntes lämpligt att
ålägga denna personal att betala pensionsavgifter. Att på ifrågavarande
personal tillämpa regler för såväl extra ordinarie som extra tjänstemän,
syntes riksräkenskapsverket vara föga rationellt, i all synnerhet som särskilda
semesterbestämmelser skulle gälla. Av den förebragta utredningen
hade riksräkenskapsverket i varje fall icke övertygats om lämpligheten av
ett dylikt biandsystem. Utan att vilja framlägga något direkt förslag ville
dock riksräkenskapsverket ifrågasätta, om ej dessa läkares ställning i lönehänseende
borde anordnas på sä sätt, att läkarna i enlighet med de i 2 och
23 §§ kungörelsen den 15 juni 1935 (nr 397) angivna principerna uppdelades
i dels extra ordinarie, dels ock extra tjänstemän.

I betänkandet hade vidare beträffande de underordnade läkarnas löneförmåner
föreslagits dels att jourpenningar borde inräknas i löneförmå -

Kungl. Majlis proposition Nr 171.

nema, dels ock att personalen å röntgenavdelningen skulle äga rätt att uppbära
viss andel av avgifter för röntgenundersökningar av sådana från polikliniken
remitterade patienter, å vilka lagen om försäkring för olycksfall
i arbete ägde tillämpning. Någon utredning angående storleken av de belopp,
som sålunda skulle tillkomma vederbörande befattningshavare, hade
dock ej framlagts och ej heller framginge av den förebragta utredningen,
huruvida och i vad mån hänsyn tagits till dessa inkomster vid bestämmandet
av lönebeloppen för ifrågavarande läkare. Vidare framhåller ämbetsverket
i detta sammanhang, att några bestämmelser ej funnes, om och
i vad mån underläkare och amanuenser skulle äga rätt att uppbära ersättning
från patienter, som vårdades å lasarettet. Enligt riksräkenskapsverkets
uppfattning torde utredning i ovan angivna hänseenden böra föreligga,
innan ställning kunde tagas till ifrågavarande läkares inordnande i
de för statens tjänstemän gällande löneplanerna.

Riksräkenskapsverket har vidare i sitt utlåtande framfört vissa erinringar
mot de sakkunnigas förslag till stater för serafimerlasarettet, i vilka
hänseenden i det efterföljande redogörelse lämnas för ämbetsverkets utlåtande.

Statskontoret har i utlåtande den 29 februari 1936 anfört:

Utgifter för ombyggnadsarbeten och nyanskaffning under budgetåren
1927/1928—1933/1934 hade uppgått till mycket betydande belopp. Sålunda
hade ombyggnadsarbeten, vilka finansierats genom upplåning, verkställts
under nämnda tidsperiod för en sammanlagd kostnad av i runt tal

4.100.000 kronor. Å de upptagna lånen hade per den 1 juli 1934 avbetalats
i runt tal 700,000 kronor. Vid nämnda tidpunkt återstod sålunda en
kapitalskuld av 3,400,000 kronor, liggande dels i ett amorteringslån hos
pensionsstyrelsen på ungefär 3,000,000 kronor, dels i ett liknande lån hos
Stockholms läns sparbank på i runt tal 400,00 kronor.

Kostnaderna för nyanskaffning av instrument m. m. under samma
tidsperiod utgjorde i runt tal 350,000 kronor, av vilket belopp 270,000 kronor
likviderats med tillgängliga medel, medan återstoden, 80,000 kronor, i
räkenskaperna avförts såsom »budgetförskott».

Ä ovanberörda för ombyggnadsarbeten och nyanskaffning uppkomna
kapitalskuld avbetalades alltså under nyssnämnda tidsperiod utan anlitande
av kapitaltillgångar sammanlagt (700,000 -f- 270,000 =) 970,000
kronor, medan 80,000 kronor av fonderade medel i avvaktan på täckning i
annan ordning använts för sådant ändamål.

Samtidigt med att visst kapitalbelopp — per den 1 juli 1934 i runt tal

150.000 kronor -— i avvaktan på framtida täckning tagits i anspråk för
utgiftsbetalning, hade viss kapitalisering av inkomster ägt rum för stiftelsens
räkning. Sålunda hade vissa inkomster från poliklinikerna till sammanlagt
något över 100,000 kronor fonderats. Vidare hade av avkastningen
från en stiftelsen tillhörig fastighet, Pilträdet nr 2, 3 och 4, avsatts över

100.000 kronor till en fond för större reparationer.

Berörda kapitalkonsumtion på 150,000 kronor motsvarades alltså av
viss fondering av inkomster. Statskontoret ville gärna medgiva, att en dylik
fondering för framtida behov i och för sig kunde vara önskvärd och påkallad.
Lämpligheten av att under den för lasarettet i ekonomiskt hanse -

Kungl. May.ts proposition Nr 171.

ende ansträngande ombyggnadsperioden fondera inflytande inkomster i
den utsträckning, som skott, syntes emellertid kunna ifrågasättas, särskilt
som samtidigt anspråk ställts på statsverket att ytterligare medel måtte
anvisas till de s. k. förskottens täckande.

Ämbetsverket ville framhålla, att — såsom de sakkunniga påpekat — i
och med att år 1937 det med inkomster från poliklinikerna amorterade
lånet i Stockholms läns sparbank komme att slutbetalas, inkomsterna från
poliklinikerna — under förutsättning att dessa inkomstmedel i huvudsak
komme att inflyta med oförändrade belopp — skulle i det närmaste motsvara
poliklinikernas driftkostnader, örn inkomstmedlen kunde disponeras
för detta ändamål. I så fall skulle poliklinikerna icke i framtiden komma att
tynga lasarettets ekonomi.

Förslaget beträffande lasarettets framtida ställning och verksamhet innebure,
att staten på vissa närmare angivna villkor skalle övertaga den
sjukvårdande verksamheten vid lasarettet samt i fortsättningen handhava
densamma i gemensam regi med karolinska sjukhuset. De båda sjukhusen
skulle sålunda erhålla samma direktion och om möjligt en likartad reglering
av förefintliga avtal med kommun och landsting, varjämte patientavgifterna
skulle avvägas på i huvudsak enahanda sätt. Mot vad sålunda
föreslagits hade statskontoret i princip intet att erinra. Genom serafimerlasarettets
förstatligande och de i övrigt föreslagna anordningarna vunne
staten full kontroll över medelsförvaltningen samt skapades erforderliga
förutsättningar för det önskvärda nära samarbetet med karolinska sjukhuset.

De sakkunnigas förslag till avtal mellan staten och stiftelsen kunde statskontoret
i princip biträda, varvid ämbetsverket dock ville göra följande
påpekanden.

Enligt vad som föreslagits skulle stiftelsen till staten upplåta den egentliga
lasarettsfastigheten, Pilträdet nr 8, för bedrivande av sjukvård och
undervisning. Stiftelsens fastighet Pilträdet nr 2, 3 och 4 skulle däremot
kvarbliva under stiftelsens egen förvaltning. De bostadslägenheter och
andra lokaler, som för närvarande i sistnämnda fastighet vore tagna i anspråk
för driften, skulle i likhet med vad nu vore förhållandet upplåtas till
lasarettet mot särskild hyresersättning. I gengäld för dispositionsrätten till
huvudfastigheten skulle staten övertaga stiftelsens ansvar för räntor och
amorteringar på de lån, som av lasarettet upptagits för den nyligen avslutade
ombyggnaden.

Såvitt statskontoret kunnat finna, skulle staten alltså tillerkännas allenast
nyttjanderätt till lasarettsfastigheten, så länge driften därstädes upprätthölles,
medan den äganderätt, som stiftelsen för närvarande kunde
hava till lasarettsfastigheten, icke skulle överlåtas på staten. Komme i
framtiden en förflyttning av serafimerlasarettet till karolinska sjukhuset
eller till annan plats att genomföras, skulle staten näppeligen kunna på
avtalet grunda någon rätt till fastigheten, oaktat staten skulle ikläda sig
ansvarigheten för de betydande Ilin, som upptagits. Ämbetsverket, som
icke funne förslaget på denna punkt fullt tillfredsställande, ville här förorda
en jämkning.

Staten skulle vidare övertaga de rättigheter och ikläda sig de förpliktelser,
som förefunnes på grund av avtal mellan stiftelsen ä ena sidan samt
Stockholms stad och Stockholms län å den andra. I annat sammanhang
framhölle de sakkunniga, att sistnämnda avtal borde bringas till överens -

Kungl. Maj:ts proposition Nr lil.

stämmelse med motsvarande avtal mellan karolinska sjukhuset samt staden
och länet. Ämbetsverket ville understryka vikten av att så skedde.

Det hade vidare föreslagits ett stadgande, att stiftelsen skulle ställa »för
sjukvårdsändamål disponibel del av avkastningen på sitt fondkapital till
statens förfogande för täckande av kostnad för sjukvården». Ämbetsverket
ville föreslå, att denna punkt jämkades på sådant sätt, att därav tydligare
framginge, att all avkastning av det under stiftelsens förvaltning
stående fondkapitalet, som ej vore erforderlig för vidmakthållande av stiftelsens
fasta egendom, skulle för täckande av kostnader för lasarettets
drift ställas till statens förfogande, där ej annat föranleddes av direkt stadgande
i donationsvillkoren för stiftelsens fonder.

I likhet med de sakkunniga ansåg statskontoret det önskvärt, att åt den
för karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet gemensamma direktionen
jämväl anförtroddes ledningen av stiftelsen serafimerlasarettet.

De sakkunniga hade tillika framlagt förslag till lönereglering för befattningshavarna
vid serafimerlasarettet, avseende såväl underordnade
läkare som sjukvårds-, kontors- och ekonomipersonal. Statskontoret, som
delade de sakkunnigas mening, att ett förstatligande av serafimerlasarettet
borde medföra, att bestämmelserna i statens gällande avlöningsreglementen
bleve tillämpliga å personalen, funne vad de sakkunniga i sådant avseende
föreslagit utgöra en god utgångspunkt för åvägabringande av en
reglering. Ämbetsverket ville emellertid fästa uppmärksamheten vid att —
med undantag i stort sett för sinnessjukhusen — någon statligt anställd
sjukhuspersonal hittills icke funnits, samt att, när det gällde reglering av
löneställning och tjänstevillkor för personal av de kategorier, varom här
vore fråga, i ett flertal hänseenden säregna förhållanden vore för handen,
vilka påkallade uppmärksamhet. Innan en tillämpning av de statliga lönebestämmelscrna
pä detta område genomfördes, torde på grund härav en
närmare utredning, som toge hänsyn till dylika särförhållanden, böra företagas.
Med det intima samband, som vore avsett att komma till stånd mellan
karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet, torde det därvid ock vara av
synnerlig vikt, att personalbestånd och lönesättning avpassades med beaktande
av behov och förhållanden vid såväl den ena som den andra av
nämnda sjukvårdsanstalter, liksom ock givetvis annat tillgängligt jämförelsematerial
borde vederbörligen beaktas.

Statskontoret kunde således icke förorda, att den ifrågasatta löneregleringen
för serafimerlasarettets personal med tillhörande inordnande av
nämnda personal i det statliga lönesystemet nu komme till stånd. Vid sådant
förhållande syntes den av 1935 års riksdag beslutade provisoriska
avlöningsförhöjningen för lasarettets personal, för vars genomförande ett
belopp av G0,000 kronor av statsmedel ställdes till lasarettets förfogande
för budgetåret 1935/1936, böra bliva bestående under ytterligare något år
framåt. Statskontoret funne en dylik anordning så mycket naturligare som
de sakkunniga själva knappast syntes hava förutsatt, att statens formella
övertagande av lasarettets drift skulle äga rum redan från och med nästkommande
budgetår.

Skulle emellertid skäl anses föreligga att redan nu tillerkänna lasarettets
personal ytterligare förbättring i löneställningen utöver vad som följde av
fjolårets riksdags beslut i ärendet, syntes detta enligt ämbetsverkets mening
böra ske genom en ökning av det till provisorisk a vlöningsförhöj ning

Kungl. Maj:ts preposition Nr 171.

anvisade beloppet, varvid en uttrycklig förutsättning borde vara, att de
jämkningar i nu utgående avlöningar, som därigenom skulle komma att
möjliggöras, icke finge inverka på den slutliga lönesättningen för befattningshavarna
vid lasarettet.

Vad slutligen anginge frågan örn förändrad statuppställning för serafimerlasarettet
samt de framlagda förslagen till avlönings- och omkostnadsstater
anslöte sig ämbetsverket i huvudsak till vad riksräkenskapsverket i
sådant hänseende enligt det efterföljande anfört.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har i utlåtande den 3 mars 1936
biträtt förslaget om anpassning av lönesystemet vid lasarettet efter det
statliga men har anfört vissa detalj erinringar mot detsamma. Vidare har
nämnden påpekat, att vissa av nämnden berörda pensionsfrågor tarvade
förnyad prövning. Vid nämndens utlåtande äro fogade två särskilda yttranden,
av vilka det ena, avgivet av herrar J. A. Reinvvall och G. A. Englund,
innebär, att lönerna för sjukvårds-, kontors- och ekonomipersonalen icke
borde bindas vid statlig löneplan.

Serafimerlasarettets anslagsbehov för budgetåret 1936/1937. För

innevarande budgetår har till serafimerlasarettet anvisats ett anslag av

685,000 kronor, vilket jämlikt beslut av Kungl. Maj:t den 21 augusti 1935

disponeras på följande sätt:

1. Vissa ersättningar till serafimerlasarettet..........kronor 73,850

2. Understöd till serafimerlasarettet................ » 526,150

3. Provisorisk avlöningsförhöjning till viss personal vid

serafimerlasarettet........................... » 60,000

4. Bestridande av kostnaderna för utbildning av sjukgymnaster
............................... »_25,000

Summa kronor 685,000

Beträffande fördelningen av posterna 1 och 4 hänvisas till statsliggaren
för budgetåret 1935/1936, sid. 372. I

I skrivelse den 1 oktober 1935 har direktionen över serafimerlasarettet
gjort framställning örn anvisande av anslagsmedel till lasarettet för nästa
budgetår. Av nämnda skrivelse inhämtas följande:

Driftutgifter i allmänhet. Summan av för budgetåret 1936/
1937 beräknade nettoutgifter för driften, uppgående till 1,707,000 kronor,
överstege med omkring 233,000 kronor summan av motsvarande verkliga
utgifter för budgetåret 1934/1935 och med omkring 30,000 kronor den beräknade
nettosumman för 1935/1936. Foges hänsyn till att i den sistnämnda
inginge beräknade utgifter för sjukgymnastutbildningen till ett
belopp av 34,300 kronor, bleve skillnaden mellan de beräknade nettoutgiftssummorna
för budgetåren 1936/1937 och 1935/1936 omkring 64,000
kronor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

De anförda ökningarna vore väsentligen att hänföra till utgiftstitlarna
kosthåll och avlöningar m. m. Sammansloges verkliga, respektive beräknade
nettoutgifter på ifrågavarande titlar framkomme följande belopp:

1934/1935 1935/1936 1936/1937

Kosthåll . *........................ 310,727 333,000 297,000

Avlöningar m. m.................... 647,084 792,400 903,961

Summa kronor 957,811 1,125,400 1,200,961

Utgiftssumman för budgetåret 1936/1937

överstege de båda andra årens med resp. 243,150 75,561

Summan av de anförda utgiftstitlarna utgjorde i procent av hela nettoutgiftssumman
för driften för respektive budgetår 64,98, 68,52, respektive
70,35 procent.

För budgetåret 1936/1937 hade skenbart beräknats en lägre utgift för
kosthållet än för de båda andra budgetåren. Detta berodde på att i siffrorna
för 1934/1935 och 1935/1936 inginge från titeln avlöning omförd
kostersättning. Toges hänsyn till denna ändring även för 1934/1935 och
1935/1936 bleve siffrorna för kosthållet följande:

273,827 289,000 297,000

Nettoutgifterna för kosthållet vore sålunda i verkligheten beräknade
bliva högre. Den ökning av utgifterna för kosthåll, som direktionen beräknade
redan vid ingivande av sina anslagsäskanden för budgetåret 1935/
1936 torde att döma av redan inträdd prisstegring, särskilt i fråga örn
köttvaror, ej hava varit för stor. Försiktigheten torde bjuda att räkna med
ytterligare någon stegring av priserna.

Örn siffrorna för avlöningar och pensioner för budgetåren 1934/1935
och 1935/1936 ökades med ovannämnda belopp för kostersättning, bleve
de belopp, som skulle jämföras följande:

647,084 792,400

+ 36,900 + 44,000 _

683,984 836,400 903,961

Fördelades dessa summor på nedanstående underrubriker underlättades
jämförelsen mellan de anförda budgetåren.

Läkare, tjänstemän.................. 131,286 209,465

(199,961) 207,969

Övrig personal..................... 542,712 616,433

(601,237) 680,846

Pensionärer........... 9,986 10,502 15,146

Summa kronor 683,984 836,400

(811,700) 903,961

Vid jämförelsen borde för 1935/1936 räknas med de inom parentes angivna
siffrorna. I beräkningarna för sagda budgetår inginge nämligen avlöning
och hyresersättning, som skulle utgå av statsanslag till sjukgymnastutbildning,
till sammanlagt belopp av 24,700 kronor bland de allmänna
utgifterna under titeln avlöningar etc. Motsvarande utgifter före -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

komme icke under 1934/1935 och för 1936/1937 hade de förts särskilda
från de allmänna driftutgifterna. Om berörda 24,700 kronor fråndroges
på det beräknade beloppet under respektive rubriker för budgetåret
1935/1936, framkomme de inom parentes angivna siffrorna. Skillnaden
mellan beräknade avlöningar etc. för sistnämnda budgetår och verkliga
utgifter för motsvarande ändamål under 1934/1935 bleve då omkring

127,000 kronor, vilken huvudsakligen förklarades genom den planerade
löneregleringen för underordnade läkare, syssloman samt viss sjukvårdsoch
ekonomipersonal. Denna lönereglering beräknades medföra en ökad
utgift av omkring 122,000 kronor.

Skillnaden mellan beräknade utgifter för avlöningar och pensioner
under budgetåren 1935/1936 och 1936/1937 utgjorde 92,261 kronor,

varav för läkare, tjänstemän......................kronor 8,008

» övrig personal......................... » 79,609

» pensionärer............................ » 4,644

Till förklaring härav anfördes följande.

Vad först läkare och tjänstemän beträffade, hade genom Kungl. Maj:ts
och riksdagens beslut lasarettets driftkostnader för sjukvården belastats
med avlöning till en biträdande läkare. Innehavaren av berörda tjänst
skulle enligt direktionens mening hava avlönats helt från det särskilda
statsanslaget till sjukgymnastutbildningen, emedan tjänsten inrättats i
samband med ifrågavarande utbildnings förläggande till serafimerlasarettet.
Det av Kungl. Majit fastställda arvodet vid befattningen utgjorde
4,800 kronor, vartill komme dyrtidstillägg.

I överensstämmelse med sitt förslag i skrivelse till Konungen den 8 juli
1935 hade direktionen i kostnadsberäkningarna för budgetåret 1936/1937
icke medtagit det fyllnadsarvode av 4,500 kronor, som jämlikt Kungl.
Maj ris beslut den 23 maj 1930 utgått till en biträdande Överkirurg. Härvid
finge direktionen dock anmäla, att, sedan biträdande överkirurgen H.
Olivecrona genom sin utnämning till professor vid karolinska institutet
numera i realiteten hade ställning såsom överläkare vid lasarettet, fråga
uppkommit att anställa annan person såsom biträdande Överkirurg. Direktionen
hade icke ansett sig kunna taga ståndpunkt till sagda förslag, innan
någon tids ytterligare erfarenhet vunnits örn arbetet vid den kirurgiska
avdelningen under de nya förhållandena.

Någon ändring i antalet läkare och tjänstemän för budgetåret 1936/1937
hade icke av direktionen beslutats. Däremot hade beräknats ökning av
dyrtidstillägget med antagande att levnadskostnadsindex komme att stiga
till 160. Den ökning av det provisoriska dyrortstillägget, som gällde för
innevarande budgetår, hade antagits komma att utgå även nästföljande
budgetår. Detta berörde dock endast tre tjänstemän vid lasarettet.

Direktionen hade icke ansett sig kunna underlåta att räkna med genomförande
i full utsträckning av den lönereglering för underordnade läkare,
syssloman samt viss sjukvårds- och ekonomipersonal, till vilken direktionen
senast föregående år begärt Kungl. Majlis medverkan och som, efter
det 1935 års riksdag beviljat visst anslag, delvis kunnat genomföras. De
föreslagna lönebeloppen vore i allt väsentligt oförändrade. En viss ökning
av den tidigare beräknade kostnaden uppstode dock för läkarna och sysslomannen
dels på grund av det beräknade högre dyrtidstillägget, för sysslomannen
jämväl på grund av det särskilda dyrortstillägget, som ovan

Kungl. May.ts proposition Nr lil.

nämnts dels på grund av att kostersättning till läkarna beräknats utgå
i något större utsträckning än för 1935/1936 beräknades. En större ökning
uppkomma dock för sjukvårds- och ekonomipersonalen av skäl, som nedan
närmare beröras.

Till vikarier vid sjukdomsfall bland de underordnade läkarna på lasarettets
stat hade direktionen beräknat samma belopp för budgetåret 1936/
1937 som för 1935/1936, nämligen 1,000 kronor.

Till arvode åt den av lasarettets underläkare, som av direktionen förordnades
att vara personalläkare, beräknades även för budgetåret 1936/1937

1,000 kronor, varå dyrtidstillägg likväl ej avsåges skola utgå. Direktionen
tilläte sig erinra, att en den 13 februari 1933 hos Kungl. Maj:! gjord framställning
örn medgivande för direktionen att utbetala dylikt arvode tillstyrktes
av medicinalstyrelsen. Ehuru Kungl. Maj:t icke funnit sig böra
tillmäta direktionens motivering sådant avseende, att framställningen kunnat
bifallas, vågade direktionen likväl ånyo underställa ärendet Kungl.
Maurts prövning. Direktionen hyste den uppfattningen, att det vore av stor
ekonomisk betydelse, att undersökning och vård av den talrika personalen
skedde genom en därtill särskilt förordnad läkare och att det därmed förenade
betydande arbetet borde skäligen honoreras.

Den beträffande sjukvårds-, kontors- och ekonomipersonalen framträdande
ökningen berodde till omkring 18,500 kronor på nyinrättade befattningar.
Sålunda hade vid den hjärnkirurgiska avdelningen anställts ytterligare en
assistentsköterska för övervakning av nyopererade. Vid röntgenavdelningen
hade inrättats en assistentsköterskebefattning. Därigenom bleve det tillgång
till en utbildad sköterska för vart och ett av de efter ombyggnaden
till antalet fyra röntgenlaboratorierna, vilket både med hänsyn till arbetets
risker och de dyrbara apparater och förbrukningsartiklar, som där
handhades, funnits ofrånkomligt. Vid polikliniken hade en elev ersatts med
ett sköterskebiträde. Sköterskeeleverna hade hittills haft längre arbetstid
än sköterskebiträdena och hade ej heller regelbundet kunnat utfå den helt
lediga dag i varje vecka, vartill de vore berättigade. Direktionen hade icke
ansett försvarligt att låta detta fortgå. För beredande av samma arbetstid
och veekoledighet åt eleverna som den, sköterskebiträdena hade, krävdes
fyra nya sköterskebiträden och två elever. Från första köksföreståndarinnan
och personalens organisation gjorda framställningar örn ökning av
kökspersonalens antal (två respektive tre personers ökning begärd) hade
direktionen såtillvida beaktat, att ett nytt köksbiträde anställts. Slutligen
hade jämlikt Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut avlöningen till en av de
två städerskor, som beräknats erforderliga med anledning av sjukgymnastutbildningens
förläggande till lasarettet, påförts de allmänna driftkostnaderna
för sjukvården.

För nya ålderstillägg til! viss personal, dyrtidstillägg för tillfällig personal
och andra avlöningskostnader samt hyrda bostäder beräknades en sammanlagd
ökning av omkring 11,500 kronor, varav omkring 10,000 kronor
på ålderstilläg och dyrtidstillägg. Beträffande dyrtids! i 11 ägget anmärktes,
att sådant ej skulle utgå till den sjukvårds- och ekonomipersonal, för vilken
den mera genomgripande löneregleringen förutsatts. Till övrig här
ifrågavarande sjukvårds-, kontors- och ekonomipersonal avsåges dyrtidstillägget
fortfarande skola utgå enligt de grunder, som gällde för motsvarande
befattningshavare vid Stockholms stads sjukhus. Medan statens dyrtidstillägg
vid ett antaget indextal av 160 bleve 12 procent mot 10 procent

Kungl. Marits proposition Nr 171.

vid ett indextal av 156 och 157, stege Stockholms stads rörliga tillägg från
17 procent vid ett indextal av 156 till 18 procent vid 157 och 20 procent
vid 160.

Såsom ovan antytts beräknades nu den genomgripande lönereglering,
som förutsatts för viss sjukvårds- och ekonomipersonal, medföra en större
kostnad än den föregående år beräknade. Ökningen utgjorde omkring 25,000
kronor. Detta berodde, förutom på vissa förskjutningar i åldersgrupperna,
väsentligen på att nu räknats med bruttolöner, medan föregående år räknades
med nettolöner, varmed förstås lön efter avdrag för naturaförmåner.
Sistnämnda beräkningssätt bleve missvisande, emedan personalen numera
i allt större utsträckning bodde och åte utanför lasarettet och i samma mån
icke behövde vidkännas avdrag för bostad och kost. Vidare hade för den
personal, som åtnjöte bostad och kost in natura, avdragen icke, åtminstone
för närvarande, ansetts böra höjas till de belopp, som förutsatts vid de
tidigare gjorda jämförelserna med Stockholms stads löneförmåner för motsvarande
befattningshavare. De ersättningsbelopp, som de sistnämnda haft
att erlägga för mottagna naturaförmåner, vore nämligen föremål för revidering.
Därtill komme, att kollektivavtalet vid stadens sjukhus uppsagts
av personalens organisation. På grund av anförda omständigheter hade
direktionen funnit sig böra räkna med bruttolöner och tillsvidare oförändrade
avdrag för naturaförmåner, i den mån sådana utginge.

Den återstående skillnaden mellan beräknade utgifter för avlöning åt
sjukvårds-, kontors- och ekonomipersonal hänförde sig till avdrag för naturaförmåner,
beroende dels på att avdragen beräknats lika med de för
närvarande tillämpade, såsom ovan anförts lägre än de för 1935/1936 beräknade,
dels på att personalen torde komma att bo och äta utanför lasarettet
i betydligt större utsträckning än för 1935/1936 beräknades.

Till avlöning åt å lasarettets gymnastikavdelning biträdande personal,
som anställdes vid sidan av de ordinarie sjukgymnasterna, beräknade direktionen
med stöd av Kungl. Maj:ts medgivande den 23 maj 1930 att
fortfarande av inflytande inkomster å avdelningen använda 3,000 kronor
för år, vilket direktionen, med hänsyn till ett av statskontoret i utlåtande
över lasarettets anslagsäskande för budgetåret 1935/1936 gjort uttalande,
velat för Kungl. Majit framhålla. Direktionen ansåge denna arbetskraft
fortfarande behövlig och detta även med hänsyn till den utbildningsmöjlighet,
som därigenom kunde beredas för medicine kandidater. Vid anställande
av dylik arbetskraft hade direktionen nämligen lämnat företräde åt
den, som avlagt medicine kandidatexamen.

En av pensionärerna hade under år 1935 avlidit. Den ökning, som det
oaktat beräknades för budgetåret 1936/1937, berodde väsentligen på att
tvenne nya pensionärer tillkomme.

Vad övriga utgiftstitlar bland de allmänna driftutgifterna beträffade,
upptoges nettoutgifterna ungefärligen lika med de verkliga nettoutgifterna
under budgetåret 1934/1935 i fråga om läkemedel, mineralvatten m. m.,
förbandsartiklar, tvätt och renhållning, instrument och apparater samt inventarier
av andra slag. Beloppen för de anförda titlarna bleve i allmänhet
något lägre jin de för budgetåret 1935/1936 med stöd av de verkliga utgifterna
under budgetåret 1933/1934 beräknade. Vad anninge läkemedel, torde
sänkningen i någon man motiveras av att antalet vårddagar, som under
sistnämnda budgetår var 163,179, för 1934/1935 blev något mindre —
159,906 — och för budgetåret 1936/1397 beräknats till 159,800. Att en

Kungl. Majlis proposition Nr 171.

sänkning av antalet vårddagar icke kunde motsvaras helt av sankta utgifter
skulle nedan närmare beröras. Sänkningen av läkemedelskostnaden torde
i huvudsak böra tillskrivas sänkta priser. För kläder beräknades en något
högre utgift än den verkliga under budgetåret 1934 1933, men lägre än
för 1935/1936. Att utgifterna för uppvärmning och belysning kunnat beräknas
lägre än den verkliga för 1934 1935 och även lägre än de för 1935/
1930 beräknade, berodde väsentligen på att det genom Övergånge^ till
växelström erhållna lägre priset för elektrisk energi, sedan med övergången
förenade utgifter blivit betalda, bomme driften tillgodo. Sammalunda vore
förhållandet med utgiftstiteln vatten, elektrisk ström för motorer etc.

Till oförutsedda utgifter m. m. hade direktionen ansett sig böra upptaga
ett mindre belopp. Avsikten därmed vore att bereda möjlighet för direktionen
att kunna i någon mån tillmötesgå önskemål att utan tidsutdräkt
få i sjukvården tillgodogöra sig framkommande tekniska nyheter. Ägandet
av en sådan möjlighet vore av alldeles särskild betydelse vid ett sjukhus,
där undervisning bedreves.

Utgifter för driften av engångskaraktär. Lasarettets
tvättinrättning vore icke inbegripen i programmet för den nyligen genomförda
ombyggnaden. En utredning angående ombyggnad av tvättinrättningen
och moderniseringen av den maskinella utrustningen hade verkställts,
men någon ytterligare åtgärd hade direktionen hittills icke ansett
sig böra vidtaga. En av de två äldsta tvättmaskinerna, som togs i bruk år
1911, vore emellertid nu så sliten, att den oundgängligen måste ersättas med
en ny. Samtidigt avsåge direktionen att kunna anskaffa ett av de två strykpressaggregat,
som vid förenämnda utredning ansetts erforderliga.

Vid röntgenavdelningen hade avprovats dikteringsapparater av ett par
fabrikat. Då sådan apparat visat sig i hög grad underlätta det alltmer ökade
arbetet vid avdelningen, så att exempelvis övertidsarbete för skrivbiträdena
ej behövt förekomma i samma utsträckning som förut, hade direktionen
funnit sig böra upptaga en dylik apparat uti kostnadsberäkningarna
för 1936/1937.

Utgifter för sjukgymnastutbildningen. Dessa upptoges
till ett totalbelopp, som vore 2,000 kronor högre än det av 1935 års
riksdag beviljade anslaget, beroende på att arvode till en biträdande läkare
komme att utgå hela året mot endast 10 månader 1935 1936, att dyrtidstillägget
beräknats bliva högre, att lönereglering beräknats för städerskan
och att utgiften för hyror blivit något högre än den beräknade.

Direktionen ansåge sig i detta sammanhang böra framhålla att viss tvekan
uppstått i fråga örn benämningen på de nyinrättade läkartjänsterna
vid gymnastikavdelningen. I det av Kungl. Majit den 31 maj 1935 fastställda
avtalet mellan serafimerlasarettet och gymnastiska centralinstitutet
sades i 3 § endast »läkare», i de samma dag utfärdade särskilda bestämmelserna
»underläkare» och i Kungl. Majlis brev den 21 augusti 1935 till
statskontoret angående anslag till serafimerlasarettet »biträdande läkare».
Direktionen hade i sina framställningar till Kungl. Majit örn statsanslag
såväl för innevarande som nästföljande budgetår använt benämningen biträdande
läkare, vilken benämning direktionen funnit mest motiverad med
hänsyn till ifrågavarande läkares avlöningsförhållanden och till att de vore
närmast jämförliga med de biträdande läkarna vid polikliniken.

Inkomster motsvarande driftutgifter. Sjukvår ds av gifter
från direkt betalande patienter utginge enligt av Kungl. Majit den 13

Kungl. Majlis proposition Nr 171.

januari 1923 fastställda taxor. Med hänsyn till de alltmer stegrade kostnaderna
för vården kunde en höjning av vårdavgifterna icke anses opåkallad.
Direktionen hade dock icke velat föreslå en sådan åtgärd. En av anledningarna
därtill vore att Stockholms stad och Stockholms län, vilka torde
få betraktas som lasarettets naturliga sjukvårdsområde, icke vidtagit någon
åtgärd för höjning av vårdavgifterna vid sina sjukhus. (Vårddagarna å serafimerlasarettet
för patienter från Stockholms stad och Stockholms län utgjorde
för budgetåret 1933/1934 64,7 procent och för 1934/1935 62,3 procent
av hela antalet.) En höjning av vårdavgiften för i allmänt rum vårdade
sjuka från Stockholm kunde för övrigt enligt gällande sjukvårdsavtal
icke genomföras utan stadsfullmäktiges medgivande. Tillämpandet av en
högre avgift för direkt betalande sjuka från andra delar av riket än för
patienter från Stockholms stad och Stockholms län skulle innebära brytande
av en hävdvunnen princip, till vilken direktionen, åtminstone för
närvarande, icke ansåge sig böra taga initiativ. Ett avsteg från denna princip
hade emellertid skett för en annan kategori patienter, nämligen de
medellösa. Direktionen hade ansett sig förpliktad, att beträffande patienter
från andra orter än Stockholms stad och Stockholms län, då vården bekostats
av fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd, följa de bestämmelser,
som Kungl. Maj:t i sådant avseende utfärdat, och vilka stadgat en avgift av
4 kronor 50 öre per dag mot 2 kronor 50 öre för direkt betalande sjuka.
Ifrågavarande högre avgifter började tillämpas år 1927, och vårddagarna
för sådana sjuka uppginge under tiden 1 /,—3u/6 till 8,080. Under budgetåret
1927/1928 var motsvarande antal vårddagar 14,774 och under senast förflutna
budgetår 12,074. Därest lasarettet under sistnämnda budgetår för
berörda patienter hade tillämpat en taxa av 2 kronor 50 öre per dag, skulle
en inkomstminskning av omkring 24,000 kronor och ett motsvarande ökat
behov av statsanslag blivit följden. Direktionen hade vid beräkning av sjukvårdsavgifterna
för budgetåret 1936/1937 förutsatt, att ifrågavarande
Kungl. Maj:ts förordning, som för närvarande torde vara under revidering,
bomme att förnyas.

Sjukvårdsavgifter enligt avtal med Stockholms stad och Stockholms län
grundade sig på utgifterna för sjukvården. En stegring av utgifterna medförde
därför i allmänhet proportionell ökning av Stockholms stads och
Stockholms läns avgifter. Att detta för 1936/1937 icke bleve fallet vore beroende
på att direktionen i fråga örn sjuka från Stockholms stad icke vågat
för 1936/1937 räkna med så stort antal vårddagar som det för 1935/1936
beräknade utan stannat vid en siffra, som vore överensstämmande med
verkliga antalet för senast förflutna budgetår.

Den dagkostnad, på vilken avgifterna från Stockholms stad och Stockholms
län skulle grundas, beräknades för budgetåret 1936/1937 bliva kronor
10:4377; motsvarande siffra var för 1933/1934 kronor 8:7644, för 1934/1935
kronor 9:0024 och beräknades för 1935/1936 till kronor 9:85. Före uträkningen
av ifrågavarande dagkostnad skedde vissa avdrag. Den dagkostnad, sorn
uträknades enligt medicinalstyrelsens formulär för lasarettets årsrapport
var för 1933/1934 9 kronor 3 öre, för 1934/1935 !) kronor 26 öre, beräknades
för 1935/1936 till 10 kronor 12 öre och för 1936/1937 till 10 kronor 74
öre. En betydande .stegring i kostnaden per vårddag föreläge alltså, i huvudsak
beroende på ökade utgifter för avlöning och kost. Bidragande orsak till
dagkostnadens stegring vore, att vårddagarna för inneliggande sjuka minskats
utan att utgifterna kunnat i motsvarande grad minskas. Detta vore

Bihang till riksdagens protokoll 1 Udo. / sami. Nr 171. 5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

icke heller möjligt. En del utgiftstitlar, såsom exempelvis fastighetens underhåll,
uppvärmning och belysning påverkades praktiskt taget ej, så länge
nedgången i vårddagarnas antal ej föranledde stängning av avdelningar.
Antalet intagna patienter var budgetåret 1933/1934 7,266 och vårddagarna
163,179. Motsvarande siffror vore för budgetåret 1934/1935 7,268 och
159,906. Då de största utgifterna för en patient i allmänhet uppkomme
under tiden närmast efter intagningen, innebure detta självfallet en stegring
i medelkostnaden per vårddag under här ovan anförda förhållanden.
Att under dessa förhållanden någon minskad personalkostnad ej heller
kunde påräknas torde vara uppenbart. Stockholms stads anslag till polikliniken
beräknades utgå med oförändrat belopp.

Statsanslag. Det för täckande av skillnaden mellan utgifter för sjukvården
och inkomster av annan art än statsanslag erforderliga beloppet utgjorde
för budgetåret 1934/1935 546,528 kronor 56 öre, beräknades för
budgetåret 1935/1936 till 625,442 kronor och beräknades för budgetåret
1936/1937 bliva 688,800 kronor. Av det för budgetåret 1934/1935 erforderliga
beloppet hade direktionen emellertid nödgats förskottera en så
betydande del som 77,663 kronor. Med utgångspunkt från hårt pressade
utgiftsberäkningar hade direktionen hemställt om ett statsanslag för sistnämnda
budgetår av — förutom det ordinarie anslaget å 120,750 kronor —

510.000 kronor, inalles sålunda 630,750 kronor. Därmed skulle emellertid bestridas
ej blott ovanberörda skillnad mellan utgifter och inkomster för sjukvården
utan också statens andel i annuitet på det hos pensionsstyrelsen upptagna
lånet för ombyggnaden. Kungl. Majit och riksdagen beviljade emellertid
utöver det ordinarie anslaget endast 475,000 kronor, eller inalles 595,750
kronor. Sedan från detta anslag täckts ovan omförmälda annuitetsandel
— 126,885 kronor -— återstod till täckande av driftkostnader för sjukvården
under sagda budgetår (546,528 kronor) allenast 468,865 kronor. Den
av Kungl. Majit gjorda beskärningen av lasarettets anslagsäskande —

35.000 kronor — skulle antingen hava motsvarats av en inkomstökning av
annat slag eller också av en utgiftsminskning på omkring 60,000 kronor.
En sådan utgiftsminskning hade direktionen ej kunnat åstadkomma. De
verkliga utgifterna för sjukvården bie vo i stället högre än de beräknade.
Stegringen inskränkte sig dock till 8,330 kronor eller icke fullt 0,6 procent.
Inkomsterna blevo omkring 31,400 kronor lägre än de beräknade, väsentligen
beroende på att beläggningen på Stockholms stads och Stockholms
läns platser blev nära 8,000 dagar mindre än beräknat. För dessa vårddagar
skulle nämligen av Stockholms stad och Stockholms län hava erlagts omkring
62 procent av skillnaden mellan vanlig legosängsavgift och verkliga
medelkostnaden för dag. Då denna inkomst uteblev, inträdde i stället en
motsvarande ökning av lasarettets behov av statsmedel. Till ökningen i
behovet av statsmedel bidrog också, att ränteinkomsterna med omkring

4.000 kronor understego de beräknade. Att direktionen nödgats göra ett så
stort budgetförskott som 77,663 kronor berodde sålunda i huvudsak dels
på att tillräckliga medel icke av statsmakterna ställts till förfogande för
täckande av det lågt beräknade anslagsbehovet, dels på att inkomsterna,
genom omständigheter över vilka direktionen icke kunnat råda, blivit
mindre än beräknat.

Av direktionen gjorda bud g et.för skott, som ännu icke blivit täckta, utgjorde
den 30 juni 1935 icke mindre än 229,426 kronor 73 öre. Då direktionens
anslagsäskande för budgetåret 1935/1936 i verkligheten beskurits ännu

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

kraftigare än för budgetåret 1934/1935 nödgades direktionen redan nu framhålla,
att sannolikt minst lika stort budgetförskott måste göras under 1935/
1936 som under 1934/1935. Direktionen vågade uttala en förhoppning, att
Kungl. Maj:t skulle finna möjligt föreslå 1936 års riksdag att täcka de av
lasarettet gjorda budgetförskotten. Direktionen tilläte sig ännu en gång
framhålla, att Stockholms stad och Stockholms län i den utsträckning, avtalen
stadgade fullgjort en mot ovanberörda budgetförskott svarande prestation,
vilket torde utgöra ytterligare ett skäl för att statsverket skulle täcka
den del av ifrågavarande utgift, som komme på lasarettet såsom den andra
avtalsslutande parten.

Lasarettets ekonomiska ställning hade nämligen sedan en lång följd av
år varit sådan, att dess egna disponibla tillgångar av fondmedel icke möjliggjort
bidrag till driftens uppehållande med mer än en ringa del av det
belopp, som måst krävas av staten — för senaste budgetår 36,896 kronor
mot 546,528 kronor.

Till driftkostnader av engångskaraktär beräknades Stockholms stad, under
förutsättning av tidigare nämnd beläggning av dess vårdplatser i ungefär
samma omfattning som under budgetåret 1934/1935, komma att
bidraga med omkring 3,200 kronor och Stockholms län under enahanda
förhållanden 2,800 kronor.

De till 27,000 kronor beräknade kostnaderna för sjukgymnastutbildningen
torde helt böra täckas av staten.

Utgifterna för räntor och amorteringar på de för ombyggnadsarbetenas
genomförande upptagna lånen ävensom beräknade inkomster till täckande
därav framginge av en vid direktionens skrivelse fogad bilaga, som återgives
här nedan. På det i Stockholms läns sparbank upptagna lånet, ursprungligen
600,000 kronor, skulle sista amorteringen äga rum den 30 juni
1937. Detta lån hade helt förräntats och amorterats med från lasarettets
poliklinik influtna, fonderade avgifter. Huru dessa avgifter i fortsättningen
skulle användas, vore direktionen icke nu beredd att uttala sig örn i annan
män, än att de syntes böra i första hand användas till täckande av driftkostnader
för polikliniken. Dessa vore betydande och tyngde lasarettets
allmänna driftutgifter i sådan omfattning, att medeldagkostnaden för inneliggande
sjuka bleve i hög grad påverkad och missvisande. Då denna
fråga torde komma att beröras vid utredningen örn serafimerlasarettets
ställning och verksamhet, funne direktionen icke anledning att för närvarande
gå närmare in på densamma.

Direktionen har i sin ovannämnda skrivelse åberopat vissa vid skrivelsen
fogade tabellariska sammanställningar, av vilka såsom bilagor vid denna
proposition i sammandrag återgivas en tablå över utgifter vid serafimerlasarettet
(bilaga D), en tablå över inkomster vid serafimerlasarettet (bilaga
E) samt en tablå över utgifter och inkomster vid serafimerlasarettet
för ränta och amortering å ombyggnadslånen ävensom uppgift om budgetförskott
(bilaga F).

Med åberopande av vad av direktionen enligt det ovanstående anförts
och av innehållet i nämnda bilagor har direktionen hemställt, att Kungl.
Majit ville föreslå 1936 års riksdag att anvisa följande anslag till serafimerlasarettet
för budgetåret 1936/1937, nämligen till ersättningar och under -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

stöd 698,300 kronor, till sjukgymnastutbildning 27,000 kronor, till annuitet
å det hos pensionsstyrelsen upptagna lånet för ombyggnaden 127,000 kronor
samt till ersättande av de budgetförskott, lasarettet gjort till och med
den 30 juni 1935 229,427 kronor, eller tillhopa 1,081,727 kronor.

Statskontoret anförde i utlåtande den 23 november 1935 över direktio -

nens berörda anslagsäskanden bland annat följande:

Direktionen hade beräknat lasarettets anslagsbehov för nästa budgetår
till belopp och efter fördelning, som i flera avseenden skilde sig från vad
som av Kungl. Majit fastställts i brev den 21 augusti 1935 för budgetåret
1935/1936. För att möjliggöra en jämförelse mellan nu utgående anslag och
föreliggande anslagsäskanden för budgetåret 1936/1937 hade statskontoret
under hand införskaffat vissa uppgifter angående anslagsberäkningen för
nämnda budgetår. På grundval av dessa uppgifter hade statskontoret uppgjort
nedan intagna sammanställning:

		Äskat anslag	Beviljat anslag	Äskat anslag
		1935/1936	1935/1936	1936/1937
1.	Vissa ersättningar ...........	73,850: —	73,850: —	73,850: —
2.	Understöd ..................	603,588: —	526,150: —	661,048: —
3.	(Provisorisk) avlöningsf örhöj ning	71,959: —	60,000: —	90,402: —
4.	Bestridande av kostnader för
	sjukgymnastutbildning .......	34,300: —	25,000: —	27,000: —
5.	Budgetförskott ..............	151,763: 47	—	229,427: —
	Summa kronor 935,460: 47	685,000: —	1,081,727: —

Den av serafimerlasarettet ifrågasatta ökningen av anslagsposten till
»understöd», (661,048 — 526,150 =) 134,898 kronor, hänförde sig till föl -

jande utgiftsändamål:

1. Nettobeskärning av anslagsäskandena för budgetåret 1935/

1936 (65,055 — 3,750 =)................................. 61,305

2. Nyanskaffning.......................................... 9,500

3. Ökade medel till annuitet (127,000 — 123,955 =) ......• • • • • 3,045

4. Ökade utgifter för staten på grund av minskad beläggning å

Stockholms stads och läns platser......................... 23,271

5. Ökade dyrtidstillägg m. m. till läkare och tjänstemän (4,840—

3,318=) ...... K522

6. Ökning för pensioner .................................... 2,809

7. Nya befattningar ....................................... 11,600

8. Ålderstillägg och dyrtidstillägg till viss personal............ 6,958

9. Skillnad i avdrag för naturaförmåner......v ............... 14,888

Summa kronor 134,898

Stegringen av beräknade utgifter för avlöningsförhöjning till viss personal
vid lasarettet, (90,402 — 60,000 —) 30,402 kronor, syntes fördela sig

på följande delposter:

1. Skillnad mellan äskat och beviljat anslag 1935/1936 ......... 11,959

2. Ytterligare kostnad för biträdespersonalens lönereglering .... 15,125

3. Ökning för avlöningar till läkare och tjänstemän............ 3,318

Summa kronor 30,402

6!)

Kungl. Marits proposition Nr 171.

I avvaktan på slutförandet av den då pågående utredningen angående
serafimerlasarettets ekonomi och därmed sammanhängande förhållanden,
syntes det ämbetsverket, att man icke borde företaga några ändringar vare
sig i dispositionen av anslaget eller beträffande anslagsbeloppets storlek, då
eljest utredningen skulle kunna föregripas. Alldeles särskilt funne statskontoret
det uteslutet att i nuvarande läge tillstyrka några anslagshöjningar.
Med hänsyn härtill hade ämbetsverket icke ansett sig för närvarande böra
upptaga till övervägande de olika spörsmål, lasarettsdirektionen framlagt i
samband med anslagsäskandena.

Av samma skäl föranledde ett till statskontoret överlämnat yttrande
från gymnastiska centralinstitutets direktion över ifrågavarande anslagsäskanden
icke något särskilt uttalande från statskontorets sida.

I berörda utlåtande, vilket avgavs den 13 november 1935, hade direletinnen
över gymnastiska centralinstitutet yttrat:

Till att börja med ville direktionen hemställa, att benämningen för de
underordnade läkare, som begärdes för gymnastikavdelningen, måtte ändras
från biträdande läkare till underläkare. På grund av svårigheten att nå
en överenskommelse med serafimerlasarettets direktion, hade direktionen
varit nödsakad att i ogynnsammaste fall räkna med att dess lärare i sjukgymnastik
ej skulle få överläkarställning på lasarettets gymnastikavdelning,
utan endast få undervisa där, och hade med hänsyn härtill för sjukvårdens
bestridande begärt tvenne biträdande läkare med mera självständig
ställning. Sedermera hade emellertid Kungl. Majit den 31 maj 1935 bestämt,
att institutets lärare skulle bliva överläkare å gymnastikavdelningen,
och som en nödig följd av detta hade genom samma beslut de bägge underordnade
läkartjänsterna vid avdelningen förändrats till underläkartjänster.
Emellertid hade tjänsterna i fråga i nådigt brev den 21 augusti 1935 angående
anslag till understöd och ersättningar till serafimerlasarettet kommit
att betecknas som biträdande läkartjänster, en beteckning, som i fortsättningen
förordats av lasarettsdirektionen i dess skrivelse. Gymnastiska
centralinstitutets direktion finge emellertid hemställa, att tjänsterna bleve
betecknade som underläkartjänster.

Dessa underläkartjänster hade enligt institutsdirektionens mening en
mycket betydande uppgift att fylla i sjukgymnastikens utveckling i landet
genom att vara utbildningsplatser för yngre läkare, vilka önskade utbilda
sig i sjukgymnastik. Dylika platser hade hittills saknats i detta läroämne,
i motsats till vad fallet varit inom andra grenar av läkekonsten. Det syntes
direktionen därför vara av allra största vikt. att denna deras karaktär av
utbildningsplatser icke förvanskades. Detta skedde emellertid, örn man tillläte
innehavarna att förena dessa tjänster med andra uppdrag eller med utövande
av enskild läkarpraktik. Rätt att medgiva tillstånd att förena
ifrågavarande läkartjänster med andra arbetsuppgifter tillkommc enligt
nu gällande bestämmelser direktionen över serafimerlasarettet. För tillvaratagande
av sjukgymnastikens intressen i detta avseende syntes det
emellertid direktionen vara nödigt, att tillståndet ifråga gjordes beroende
jämväl av medgivande från direktionen över centralinstitutet eller, örn
detta ej ansåges lämpligt, att Kungl. Majit ville som villkor för utgivande
av lön till ifrågavarande befattningshavare föreskriva, att med befattningarna
icke finge förenas annat uppdrag eller läkarpraktik.

Kungl. Majlis proposition Nr 171.

Lasarettsdirektionen begärde, att till avlöning av personal, som utöver
de ordinarie sjukgymnasterna anställdes å gymnastikavdelningen, få disponera
3,000 kronor av de å avdelningen inflytande inkomsterna. Som skäl
härför åberopades, att därigenom ökade utbildningsmöjligheter kunde beredas
medicine kandidater. I betraktande av dels den omständigheten, att
antalet sjukgymnaster höjts från fyra till sex och att tjugo sjukgymnastelever
numera stöde till avdelningens förfogande, dels den omständigheten
att genom inrättande av en särskild sjukgymnastikkurs för medicine kandidater
och ordnande av tvenne utbildningsplatser vid avdelningen utbildningsmöjligheterna
tillräckligt tillgodosetts, tilläte sig direktionen påpeka,
att detta belopp torde kunna inbesparas.

I fråga om nämnda gymnastikassistentbefattning har kanslern för rikets
universitet i utlåtande den 28 januari 193G såsom eget yttrande åberopat
vad lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet i ärendet anfört.
Av lärarkollegiets utlåtande inhämtas följande:

Ifrågavarande gymnastassistentbefattning (för vilken ovannämnda 3,000
kronor vore avsedda) utgjorde den enda tillgängliga möjligheten för en
medicine studerande till grundlig utbildning i den sjukgymnastiska behandlingens
teknik och indikationer. Den måste därför anses som en synnerligen
viktig utbildningsplats, särskilt för de blivande läkare, som i sin framtida
verksamhet komme att välja till specialitet den medicinska rörelsebehandlingens
indikationer och teknik.

Kollegiet funne, att behovet av nämnda assistentbefattning klart förelåge
oberoende av den karaktär de underordnade läkartjänsterna vid avdelningen
för framtiden komme att erhålla. Då det i ena fallet gällde en
gymnastbefattning och i det andra fallet läkarbefattningar och sålunda
arbetsuppgifterna vore helt olika, kunde dessa båda kategorier av befattningar
som utbildningsplatser icke ersätta varandra. Kollegiet kunde i detta
sammanhang icke underlåta att påpeka, att för undervisningens liksom ock
för sjukvårdens behöriga handhavande måste anses oundgängligt, att dessa
underordnade läkare hade nödig förutbildning såväl för bedömande av kirurgiska
respektive invärtes medicinska sjukdomsfall (beträffande de senare
representerade den underordnade läkaren till och med den enda tillgängliga
sakkunskapen) som ock beträffande rörelsebehandlingens teknik. I
det senare avseendet lämnade den ifrågavarande gymnastbefattningen en
utmärkt skolning.

Att de nämnda fordringarna på de underordnade läkarna uppehölles
vore ofrånkomligt, örn den tanke skulle kunna förverkligas, som legat till
grund för kravet på omorganisation av sjukgymnastutbildningen, nämligen
att denna skulle stå under kompetent medicinsk ledning.

Då som skäl för indragning av ifrågavarande gymnastbefattning därjämte
anförts, att den numera vore för sjukvården obehövlig till följd av
att antalet sjukgymnaster ökats från fyra till sex, ville kollegiet endast påpeka,
att till följd av den stora tillströmningen av sjuka även dessa utökade
arbetskrafter visat sig så otillräckliga, att ytterligare ett antal, för
närvarande icke mindre än fem legitimerade sjukgymnaster anställts för
att behandlingarna skulle kunna medhinnas.

Kollegiet ville på dessa grunder för sin del bestämt framhålla, att den
ifrågavarande assistenttjänsten vid serafimerlasarettets gymnastiska avdelning
borde i oförändrat skick bibehållas.

Kungl. Majlis proposition Nr 171.

Direktionen över serafimerlasarettet har rörande berörda detaljfråga i
utlåtande den 11 december 1935 yttrat:

Befattningen vore den enda tillgängliga befattning, vid vilken en medicine
kandidat hade tillfälle att förvärva färdighet och insikter i sjukgymnastik.
Utan att närmare ingå på befattningens betydelse ur denna synpunkt,
vilket torde vara karolinska institutets sak, ville direktionen dock
anmärka, att denna assistentbefattning förefölle synnerligen fördelaktig
även ur den synpunkten, att den kunde bereda tillfälle till en förberedande
skolning för unga läkare, som sedan ville i egenskap av biträdande läkare
ytterligare fullkomna sin utbildning och arbeta på sjukgymnastikens område.

Direktionen finge på nu anförda grunder avstyrka direktionens över gymnastiska
centralinstitutet förslag.

Ovannämnda sakkunniga för utredning rörande serafimerlasarettet hava
den 11 januari 1936 avgivit utlåtande angående lasarettsdirektionens framställning
om anslag för budgetåret 1936/1937, ävensom angående statskontorets
yttrande den 23 november 1935 och direktionens över gymnastiska
centralinstitutet yttrande den 13 november 1935. De sakkunniga hava
anfört:

Såsom i betänkandet uttalats, hade de sakkunniga funnit den av direktionen
ifrågasatta löneökningen för underordnade läkare, syssloman och
viss sjukvårds- och ekonomipersonal i stort sett väl motiverad. De sakkunniga
hade nu med tillämpning av i betänkandet framlagt förslag om anpassning
till det statliga lönesystemet uppgjort förslag till avlöningsstat för
personalen (se nedan). Detta förslag innefattade bruttosiffror och slutsumman
vore därför icke direkt jämförbar med den av direktionen angivna
avlöningssumman, vilken dessutom innefattade pensioner. De sakkunniga
hade emellertid i noter till sitt statförslag (jfr. handlingarna i ärendet) angivit
siffror, som gjorde en sådan jämförelse möjlig. Här borde framhållas,
att de sakkunniga för att få full jämförbarhet med direktionens statförslag
beräknat dyrtidstillägget efter samma indextal (160) som direktionen.
Detta medförde att proportionen mellan de i betänkandet angivna kostnadssiffrorna
för de båda löneregleringsförslagen ändrades, så att de sakkunnigas
förslag bleve omkring 1,200 kronor dyrare än direktionens. Vidare
hade de sakkunniga upptagit en förslagsvis beräknad summa av 7,500 kronor
till lönefyllnad åt sådan personal, som vid genomförande av det framlagda
förslaget skulle lida löneminskning. Därjämte hade ett belopp av

10,000 kronor uppförts i anslutning till förslag i betänkandet, avseende
under budgetåret uppkommande behov av ersättning till ytterligare personal
m. m. Ä andra sidan hade i avlöningsstaten icke frånräknats några
pensionsavgifter, emedan dessa enligt (le sakkunnigas förslag skulle fonderas
till dess frågan om grunderna för personalens pensionering blivit ordnad.
Beträffande avlöning lill vikarier under semester för kikare ville de sakkunniga
anmärka, att de i nu framlagt statförslag räknat med arvode av 240
kronor i stället för nuvarande 200 kronor till vikarie för en var av sju överkikare
men ä andra sidan beräknat reglerat dyrtidstillägg i stället för å
nuvarande arvode utgående oreglerat dyrtidstillägg i avsikt att dyrtidstilllägg
skulle utgå efter samma grunder som gällde flir annan personal. Till
vikarier under semester för underordnade kikare hade räknats med den för
andre underläkare föreslagna avlöningen (lönegrad 11 för extra tjänstemän),

Kungl. Majlis proposition Nr 171.

varjämte vikariatersättning enligt statens grunder beräknats för de anställda
underläkare och amanuenser, som vid semester vikarierade i befattning,
placerad i högre lönegrad än den de själva tillhörde. Till vikarie under
semester för biträdande läkaren vid gynekologiska polikliniken och
vid psykiatriska polikliniken hade räknats med respektive 400 kronor och
200 kronor eller lika med respektive befattningshavare tillkommande arvode.
Totalkostnaden för vikarier under semester för läkare kunde under
anförda omständigheter beräknas bliva omkring 500 kronor mindre, än vad
direktionen beräknat. I fråga örn vikariatsersättning under annan tjänstledighet
än semester syntes kunna förfaras efter enahanda grunder, dock
att underläkare, som av direktionen förordnades att jämte egen tjänst vikariera
å överläkartjänst, borde kunna såsom hittills varit praxis utöver sin
lön erhålla det med överläkartjänsten eventuellt förenade arvodet (1,000
—1,500 kronor per år för vissa överläkare). De sakkunniga hade räknat
med samma belopp — förslagsvis 1,000 kronor — som direktionen till vikarier
vid sjukdomsfall bland underordnade läkare. Ett arvode av 1,000 kronor
till personalläkare hade jämväl beräknats. Vid akademiska sjukhuset
i Uppsala utginge arvode till personalläkare med 800 kronor, varav 500
kronor dock torde utgå från sköterskeskolans stat för handhavande av elevernas
sjukvård. Vid Lunds lasarett utginge intet dylikt arvode. Personalens
sjukvård handhades av i huvudsak vederbörande poliklinikläkare. Då
denne ägde tillgodogöra sig ersättning av andra poliklinikpatienter, hade
någon ersättning för sjukvård av personal icke ifrågasatts. Vid lasarettet
i Mörby utginge arvode till personalläkare med 300 kronor. Ett arvode av

1,000 kronor till personalläkare vid serafimerlasarettet, där en person handhade
berörda uppdrag, syntes skäligt. De sakkunniga ville som sin mening
uttala, att den vid serafimerlasarettet genomförda anordningen med personalläkare
vore till fördel för såväl lasarettet som personalen. Tilläggas
kunde också, att det torde vara omöjligt att låta uppdraget som personalläkare
träda i stället för annat arbete, som denne läkare nu utförde på
sjukhuset.

Den av direktionen beräknade personalökningen torde få anses fullt motiverad.
De sakkunniga ville i detta sammanhang erinra örn, vad i förra delen
av utredningen framhållits, nämligen att den ständigt fortgående intensifieringen
av sjukvården på lasaretten i vår tid förde med sig ett betydande
krav på ökad personal.

Serafimerlasarettets direktion hade i statskrivelsen med anledning av ett
av statskontoret i utlåtande över lasarettets anslagsäskande för budgetåret
1935/1936 gjort uttalande, velat för Kungl. Majit framhålla, att behov
av extra arbetskraft, vid sidan av de ordinarie sjukgymnasterna, fortfarande
förelåge — Kungl. Majit medgav den 23 maj 1930, att 3,000 kronor
för år av å gymnastikavdelningen inflytande inkomster finge därtill
användas — och detta även med hänsyn till den utbildningsmöjlighet, som
därigenom kunde beredas för medicine kandidater. Vid anställning av dylik
arbetskraft hade direktionen lämnat företräde åt den, som avlagt medicine
kandidatexamen. Direktionen över gymnastiska centralinstitutet hade
i sitt ovanberörda utlåtande påpekat, att ifrågavarande 3,000 kronor kunde
inbesparas.

De sakkunniga hade i sitt statförslag räknat med att ett belopp av 3,300
kronor skulle få användas för berörda ändamål. Det syntes dock de sakkunniga
vara lämpligare, att en ändrad form framdeles gåves åt Kungl. Majits
medgivande. De sakkunniga hade vid bedömande av denna fråga tagit

Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 171.

hänsyn till de skäl, som en av de sakkunniga, professor Söderlund, anfört,
och vilka i korthet vore följande. De båda biträdande läkarna vid gymnastikavdelningen
borde med hänsyn till sjukvårdens krav hava fullgod specialistutbildning,
den ene i kirurgi-ortopedi, den andre i medicin. En person
kunde icke besitta sådan kompetens på bägge områdena, varför sjukvårdens
krav ej kunde tillgodoses genom den av gymnastiska centralinstitutets
direktion förordnade lärare, som hade överläkares ställning vid avdelningen.
Då tillika överläkaren icke kunde tänkas vistas å polikliniken
under hela behandlingstiden utan endast en kortare del av denna, måste
under större delen av dagen den medicinska sakkunskapen vara representerad
av de övriga två läkarna. Även härav franninge således, att dessa
bägge läkare måste vara fullt utbildade, den ene i ortopedi-kirurgi, den
andre i invärtes medicin. De ifrågavarande läkarbefattningarna kunde
därför icke tänkas vara utbildningsplatser. Utbildningsmöjlighet för medicine
kandidater i sjukgymnastikens teknik utöver de kurser, som redan
före den nuvarande organisationen av gymnastikavdelningen där gåves genom
lärare vid karolinska institutet, vore väl behövlig och kunde tillgodoses
genom inrättande av tillsvidare en sjukgymnastbefattning, avsedd för
medicine kandidater, alltså ett bibehållande av nuvarande anordning men
i mera bestämd form. Befattningen vore välbehövlig även ur sjukvårdssynpunkt.

I fråga örn pensionsstat hänvisade de sakkunniga till en vid utlåtandet
fogad bilaga, vilken upptoge nu utgående pensioner ävensom tvenne av
direktionen föreslagna nya pensioner jämte dyrtidstillägg, beräknat efter
ett index av 160. Av denna bilaga franninge, att pensionsstaten för budgetåret
1936/1937 skulle sluta på ett belopp av 15,146 kronor.

I anslutning till i betänkandet avgivna förslag hade de sakkunniga jämväl
uppställt förslag till inkomststat och omkostnadsstat för lasarettet (se
nedan), innefattande bruttosiffror.

De sakkunniga hade ej funnit skäl föreligga för beskärning av direktionens
utgift sberäkningar. I en vid utlåtandet fogad specifikation av den till

27,000 kronor beräknade utgiftssumman för sjukgymnastutbildningen hade
utan ändring av slutsumman vidtagits de ändringar, som föranleddes av
det löneregleringsförslag, de sakkunniga framlagt. Den beräknade utgiftssumman
borde efter Kungl. Maj:ts prövning kunna få överskridas.

Av såväl direktionen som de sakkunniga hade ett belopp av 10,000 kronor
uppförts till oförutsedda utgifter. I förhållande till arten och omfattningen
av lasarettets verksamhet vore detta belopp utan tvivel lågt; den
fortlöpande erfarenheten borde fälla utslaget i frågan, huruvida en ökning
av detta belopp framdeles kunde vara erforderlig.

De sakkunniga hade vid sin utredning viii övervägt möjligheten att genom
höjning av vårdavgifter kunna nedbringa lasarettets anslagsbehov
men hade i likhet med direktionen icke ansett sådan åtgärd för det närvarande
tillrådlig. Ej heller vågade de sakkunniga räkna nied högre beläggningssiffror
än direktionen i sitt statförslag gjort, liksom ej heller beräkna
övriga inkomster högre. För att i någon mån kunna nedbringa anslagsbehovet
ville de sakkunniga dock föreslå och hade i förslaget till inkomststat
räknat med att av den 30 juni 1935 fonderade poliklinikavgifter — 131,760
kronor 29 öre — taga i anspråk 100,000 kronor för täckande av driftkostnader.
De inflytande inkomsterna flit polikliniken syntes fullt säkerställa (Ion
förräntning och amortering av det mindre byggnadslånet, som ännu återstode,
och vilken upphörde från och med budgetåret 1937/1938. Med hän -

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 171.

syn till avtal och praxis vid beräkning av sjukvårdsavgifter, som skulle erläggas
av Stockholms stad och Stockholms län, torde hänsyn därvid få tagas
även till dessa 100,000 kronor, vilka liksom vissa andra inkomster borde
frånräknas bruttoutgifterna, innan den dagkostnad uträknades, på vilken
ifrågavarande avgifter grundade sig. Den minskning i det av direktionen
beräknade anslagsbehovet, som kunde ernås genom att sagda 100,000 kronor
tillfördes inkomststaten, inskränktes till omkring 50,000 kronor.

Beträffande budgetförskott till sammanlagt belopp av 229,427 kronor
ville de sakkunniga i överensstämmelse med sitt uttalande i avgivet betänkande
föreslå, att dessa täcktes genom ett engångsanslag av statsmedel.

Den av de sakkunniga förordade personalförteckningen för serafimerlasarettet
för nästa budgetår har följande utseende:

Ordinarie befattningshavare

Sjukvårdspersonal.

1 inspektionssköterska..........................B 11 4,104

52 sköterskor.................................B 7 171,600

2 sjukgymnaster (kvinnliga)......................B 9 7,344

1 förste fotografibiträde vid röntgenavdelningen......B 5 2,988

1 laboratoriebiträde.............................B 2 2,520

Summa 188,556

Ekonomipersonal.

1 husmoder...................................B 6 3,144

1 första köksföreståndarinna......................Bil 4,104

1 andra » ......................B 7 3,300

1 kokerska (diet-)..............................B 1 2,364

1 tvättföreståndarinna ..........................B 5 2,988

1 maskinmästare...............................B 14 5,304

1 maskinist...................................B 10 4,104

1 förste reparatör.............................B 7 3,486

1 andre reparatör............................ B 6 3,300

3 förste eldare ................................B 5 9,432

1 trädgårdsmästare.............................B 7 3,486

1 snickare....................................B 7 3,486

2 förste expeditionsvakter........................B 7 6,972

1 expeditionsvakt..............................B 6 3,300

1 portvakt...................................B 7 3,486

2 » ...................................B 6 6,600

1 manligt biträde..............................B 4_2,988

Summa 71,844

Kontorspersonal.

1 syssloman ..................................B 24 9,060

1 bokhållare..................................B 15 5,676

1 kassör (kvinnlig)..............................Bil 4,104

1 kameralbiträde (mani.).........................B 8 3,672

1 kontorsbiträde (kvinnl.)...................... B 4_2,832

Summa 25,344

Summa summarum 285,744

Kungl. Majlis proposition Nr 171.

Den för samma budgetår föreslagna avlöning sstaten ter sig som följer:

1. Avlöningar till ordinarie befattningshavare (mera fast anställda)
enligt särskild personalförteckning, förslagsvis .... 285,744

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Majit, enligt följande fördelning:

a. arvoden m. m................................. 62,110

b. vikariatsersättningar m. m..................... • • 4,900

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal enligt följande

fördelning:

a. grundavlöningar............................... 485,044

b. avlöningsförhöjningar m. m.:

1. avlöningsförhöjning.................... 23,500

2. vikariatsersättning under semester........ 20,800

3. » » sjukdom........ 12,500

4. extra personal för vakning, rengöring m. m. 13,550

5. olycksfallsförsäkringspremier............. 3,500

6. förhyrda våningar..................... 45,130

förslagsvis

4. Till direktionens förfogande för bestridande av under bud getåret

uppkommande behov av ersättning till ytterligare
personal m. m............................... • • • •

5. Särskilda löneförmåner till ordinarie och icke-ordinarie

tjänstemän:

dyrtidstillägg ............................ 108,700

dyrortstillägg........................... 70,800

fyllnad i avlöning........................ 7,500

felräkningspengar: kassören.................. 300

» : poliklinikkassören .......... 120

biträde vid undervisningskurser.............. 600

Summa förslagsvis kronor

118,980

10,000

188,020

1,154,798

Den av de sakkunniga framlagda omkostnadsstaten för nämnda budgetår
återgives här nedan:

Driftutgifter A.

Läkemedel.....................	Verkliga 1934/1935 75,698: 45 förslagsvis	Beräknade 1936/1937 76,000
Förbandsartiklar................	43,379: 91	»	44,000
Mineralvatten, vin, is m. m.......	5,824: 09	»	6,000
Instrument och apparater a. för röntgenavdelningen 1. instrument och apparater samt deras underhåll ............	7,269: 52		7,500
2. rör, film m. fl. förbrukningsar-tiklar ....................	105,734: 23	»	105,500
b. för lasarettet i allmänhet 1. instrument och apparater samt deras underhåll ............	24,679: 82		25,000
2. slipning, diverse gummivaror, sprit och andra förbrukningsar-tiklar ....................	18,243: 26	»	18,000

Kungl. Majlis proposition Nr 171.

5. Kläder, sängkläder och andra inventarier a.

kläder, sängkläder och deras underhåll
.......................

b. möbler och andra inventarier samt

deras underhåll...............

c. glas, porslin m. fl. förbrukningsartiklar
......................

6. Patienters och personals utspisning. .

7. Värme, lyse och hithörande förbrukningsartiklar
...................

8. Tvätt, renhållning (inre och å gård),

vatten och hithörande förbrukningsartiklar
.......................

9. Förbrukningsartiklar inom ekonomien,
ej redovisade under annan rubrik . .

10. Fastighetens underhåll, reparationer,

brandförsäkringspremier m. m......

11. Diverse utgifter

a. skriv-, tryck-, bindnings- och annonskostnader
................

b. telefonabonnemang, telegram och

telefonsamtal................

c. reagens m. fl. förbrukningsartiklar

för laboratorierna.............

d. djur och djurfoder............

e. kostnader för diverse undersökningar 1.

Wassermans...............

2. histo-patologiska............

3. andra....................

f. tandvård åt patienter i allmänt rum

12. Till direktionens förfogande för oförutsedda
utgifter..................

Summa

Verkliga Beräknade

1934/1935 1936/1937

24,750: 33	förslagsvis	27,500
26,772:16		26,800
9,861: 04	»	9,800
329,617: 45	»	316,000
99,592: 63	»	79,500
38,733: 92	»	40,000
2,912: 83	»	2,700
47,807: 66		40,500
16,257: 63	»	16,500
14,578: 71	»	14,600
5,256: 85		5,600
2,325: 20	»	2,500
2,183: 33		2,200
8,000: —		8,000
	»	500
895: —		2,000
		10,000

910,374:02 886,700

Driftutgifter B.

Kostnader för sjukgymnastutbildning. . ._—: —_27,000

Summa —: — 27,000

Driftutgifter C.

Utgifter av engångskaraktär:

1 tvättmaskin m. m............... —: — 12,800 •

1 dikteringsmaskin............... —: — 2,700

Summa

15,500

Ränta och amortering å:

Maj:ts proposition Nr 171.	77
Verkliga	Beräknade
1934/1935	1936/1937
Kapitalutgifter.
i .......... 198,770:51	198,770
sparbank . . . 132,225: —	124,200
Summa 330,995:51	322,970

Avskrivningar

Sjukvårdsavgifter.

Summa 132: 051 förslagsvis —: —

Poliklinikavgifter.

Läkare tillkommande............... 27,721: 50 förslagsvis 27,400

Del av poliklinikavgifter:

felräkningspenningar.............. 120: —

Avskrivningar......................förslagsvis_

Summa 27,841:50

27,400

Den föreslagna inkomststaten torde böra här intagas. Beträffande vid
densamma fogade förklarande anmärkningar hänvisas till betänkandet.

Verkliga Beräknade

inkomster inkomster

för för

1934/1935 1936/1937

Sjukvårdsavgifter:

enligt fastställda dagavgifter............... 377,372 376,059

» avtal med Stockholms stadsfullmäktige. . 260,198 295,000

» » » » läns landsting . . . 227,896 260,000

Bidrag till förräntning och amortering av byggnadslån: från

Stockholms stad..................... 38,942 38,955

» » län ..................... 24,328 24,200

» patienter i enskilt och halvenskilt rum . . . 8,615 8,615

Poliklinikavgifter:

a) för undersökning och behandling av sådana
patienter, å vilka lagen örn försäkring för

olycksfall i arbete skall äga tillämpning .... 62,666 63,000

b) för undersökning och behandling av andra
poliklinikpatienter:

1) att användas till ränta och amortering av

byggnadslån........................ 132,225 124,200

2) att användas för täckande av kostnader

för avlöning........................ 20,693 26,207

3) ytterligare för samma ändamål av fonderade
poliklinikmedel................. 100,000

1 Sjukvårdsavgifter . . 2:50

Begravningskostnader 129: 55

Kungl. Majlis ''proposition Nr lil.

Verkliga Beräknade

inkomster inkomster

för för

1934/1935 1936/1937

Ersättningsmedel:

a) ersättning för privatpatienter vid röntgenavdelningen
m. m...................... 33,190 33,360

b) gottgörelse från karolinska institutet för upp låtelse

av lokal m. m. för undervisning i medicinsk
rörelsebehandling................ 4,250 4,250

c) gottgörelse för vissa lokaler, omföring från

anslaget till sjukgymnastutbildning........ 4,668

d) Stockholms stads anslag till poliklinik...... 20,800 20,800

e) fattigbössemedel och burskapsavgifter...... 43 —

Ersättning för åt befattningshavare tillhandahållna
naturaförmåner:

av direktionen beräknade................. 194,545

ytterligare av semestervikarier.............. — 10,455

Räntemedel:

levererade av stiftelsen serafimerlasarettet..... 36,896 37,000

övriga (eventuellt förekommande ränta å utestående
vårdavgift).

Övriga inkomster (angivas under samma titelrubriker,
som ingå i avlönings- och omkostnadssta -

terna).

Avlöning:............................... 3,129

1. Läkemedel..........................

2. Förbandsartiklar.....................

3. Mineralvatten, vin, is m. m............. 52

4. Instrument och apparater:

a) för röntgenavdelningen:

1. instrument och apparater samt deras

underhåll......................

2. rör, film m. fl. förbrukningsartiklar. . .

b) för lasarettet i allmänhet:

1. instrument och apparater samt deras

underhåll....................... 4 —

2. slipning, diverse gummivaror m. m. . .

5. Kläder, sängkläder och andra inventarier:

a) kläder, sängkläder samt deras underhåll . 121 —

b) möbler och andra inventarier samt deras

underhåll........................

c) glas och porslin m. fl. förbrukningsartiklar 105 100

6. Patienters och personals utspisning....... 18,890 19,000

7. Värme, lyse och hithörande förbrukningsartiklar
..............................

8. Tvätt, renhållning m. m................ 27 —

9. Förbrukningsartiklar inom ekonomien..... 330 300

10. Fastighetens underhåll, reparationer m. m. . 553 500

Kungl. Maj:ts proposition Nr lil.

11. Diverse utgifter:

a) skriv-, tryck-, bindnings- och annonskostnader
............................

b) telefonabonnemang, telegram och telefonsamtal
.........................

c) reagens m. fl. förbrukningsartiklar för laboratorierna
.........................

d) djur och foder .....................

e) kostnader för diverse undersökningar . .

f) tandvård åt patienter i allmänt rum. . . .

12. Till direktionens förfogande för oförutsedda

utgifter ............................

Statens anslag:

a) för driftutgifter.......................

b) » ränta och amortering å byggnadslån....

Budgetförskott för 1934 1935 ...............

Summa kronor

Verkliga

inkomster

för

1934/1935

4,504

2,214

468,865

126,885

77,663

1,951,456

Beräknade

inkomster

för

1936/1937

4,500

2,300

674,500

127,000

2,449,514

De sakkunniga hava med ledning av ovan intagna stater förordat följande
anslag till serafimerlasarettet för budgetåret 1936/1937, nämligen till
driftutgifter, förslagsvis 674,500 kronor, varav 27,000 kronor för sjukgymnastutbildning,
till ränta och amortering av byggnadslån förslagsvis 127,000
kronor samt till täckande av budgetförskott för tiden till och med den 30
juni 1935 229,427 kronor, eller tillhopa 1,030,927 kronor.

Riksräkenskapsverket har i sitt ovanberörda utlåtande gjort vissa erinringar
av teknisk art gentemot de sakkunnigas förslag till stater. Dessa
erinringar torde lämpligen böra beröras i detta sammanhang.

Därest lasarettets inkomster icke ansåges böra redovisas å en härför å riksstatens
inkomstsida under uppbörd i statens verksamhet uppförd titel borde
dessa inkomster icke såsom i förslaget sidoordnas med statens anslag utan
upptagas såsom särskilda uppbördsmedel å lasarettets stat. Inkomsterna
borde därvid upptagas å omkostnadsstaten, därest skilda anslag anvisades
till avlöningar och omkostnader, men i annat fall å en för avlöningar och
omkostnader gemensam stat. Vidare borde iakttagas, att inkomsterna
skulle redovisas netto. Avskrivningar av sjukvårds- och poliklinikavgifter
och utbetalningar av läkares andelar i sistnämnda avgifter borde alltså ej,
såsom föreslagits, redovisas å härför å omkostnadsstaten upptagna utgiftsposter
utan belasta vederbörande uppbördstitel. Å andra sidan torde de
med titeln »Övriga inkomster» i förslaget avsedda inkomsterna, i den mån
de avsåge återbetalningar och dylikt, böra uppdebiteras å vederbörande
utgiftsposter å staten. Bidragen till förräntning och amortering av byggnadslån
från patienter i enskilt och halvenskilt rum torde kunna upptagas
under rubriken »sjukvårdsavgifter». Beträffande riksstatsanslagen framhölles,
att för lasarettet borde uppföras under åttonde huvudtiteln dels ett
anslag till avlöningar, dels ock ett anslag till omkostnader. Eventuellt förekommande
pensionskostnader borde däremot redovisas å vederbörligt an -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

slag å elfte huvudtiteln. Därest inkomsterna komme att redovisas som särskilda
uppbördsmedel samt överstiga summan av omkostnaderna, borde
ett gemensamt anslag uppföras för avlöningar och omkostnader. Utgifter
för fastighetens underhåll, reparationer, brandförsäkringspremier m. m„
ävensom för förräntning och amortering av byggnadslån torde, oberoende
av att stiftelsen serafimerlasarettet vore fastighetsägare, böra redovisas a
statens allmänna fastighetsfond, därvid motsvarande belopp skulle inräknas
i åttonde huvudtitelns ersättningsanslag till samma fond. För utgifter
av engångskaraktär borde i förekommande fall särskilda anslag anvisas.

Mot det av de sakkunniga uppgjorda förslaget till avlöningsstat för personal
vid serafimerlasarettet erinras följande. Fördelningen av utgifterna
mellan posterna 3 a) grundavlöningar och 3 b) avlöningsförhöjningar m. m.
borde ske i enlighet med föreskrifterna i kungörelsen den 15 juni 1935 (nr
374) angående bestridande av avlöningskostnader vid nyreglerade verk
inom allmänna civilförvaltningen. Posten 4 — till direktionens förfogande
för bestridande av under budgetåret uppkommande behov av ersättning
till ytterligare personal m. m. — borde utgå och posten 3 a) eventuellt i
erforderlig utsträckning höjas. Skulle så anses påkallat, torde härvid sistnämnda
post kunna uppföras med ett förslagsvis beräknat belopp i den
av riksdagen fastställda staten och maximering av posten alltså föreskrivas
av Kungl. Majit. Kostnader för dyrtidstillägg borde utgå från det under
åttonde huvudtiteln uppförda anslaget till dyrtidstillägg.

Med hänsyn till det nära samband i organisatoriskt hänseende, som skulle
uppstå mellan serafimerlasarettet och det blivande karolinska sjukhuset,
ville riksräkenskapsverket ifrågasätta, huruvida icke — i avbidan på att
det karolinska sjukhuset komme att tagas i bruk för sitt ändamål och innan
erfarenhet vunnits, om möjlighet förefunnes att i besparingssyfte anställa
viss gemensam personal för de båda sjukhusen ■—- den föreslagna lönestaten
vid serafimerlasarettet allenast borde erhålla provisorisk karaktär.

Å omkostnadsstaten borde såsom första anslagspost uppföras en post till
expenser. Till expenser torde därvid böra hänföras vissa utgifter, vilka enligt
de sakkunnigas förslag till omkostnadsstat upptagits under särskilda
rubriker, nämligen 7 (värme, lyse och hithörande förbrukningsartiklar), 9
(förbrukningsartiklar inom ekonomien), 11 a (skriv-, tryck-, bindningsoch
annonskostnader), 11 b (telefonabonnemang, telegram och telefonsamtal)
samt utgifter för vatten. Under en andra anslagspost, benämnd »Övriga
utgifter» torde därefter övriga i förslaget upptagna poster inordnas, i den
mån de icke i enlighet med vad riksräkenskapsverket förordade ansåges
böra utgå ur staten. Posten 12 (till direktionens förfogande för oförutsedda
utgifter) borde utgå och övriga ifrågakommande poster eventuellt höjas
med sammanlagt motsvarande belopp. Sistberörda post syntes vara onödig,
då maximeringen av omkostnadsstatens olika anslagsposter torde
kunna göras beroende av beslut utav Kungl. Majit, på sätt som numera i
allmänhet skedde beträffande statliga verk och myndigheter. Slutligen
finge i detta sammanhang framhållas, att kostnaderna för sjukgymnastutbildningen
efter statens övertagande av lasarettets drift icke behövde
redovisas å en särskild post. Kostnaderna härför torde i stället kunna fördelas
på övriga ifrågakommande poster.

Vad ovan sagts rörande de utav de sakkunniga framlagda förslagen till
stater för serafimerlasarettet gällde emellertid endast under förutsättning,
att staten skulle övertaga driften av lasarettet. Därest så ej skulle bliva

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 171.

förhållandet, torde för lasarettet kunna upprättas en inkomst- och utgiftsstat,
som ifråga om inkomststaten anslöte sig till de sakkunnigas förslag,
dock med iakttagande av vad ovan sagts örn redovisning av inkomsterna
netto. Utgiftsstaten åter syntes kunna uppställas i huvudsaklig överensstämmelse
med vad riksräkenskapsverket ovan förordat beträffande avlönings-
och omkostnadsstaterna, dock med följande jämkningar:

1) kostnader för dyrtidstillägg och pensioner samt för fastighetens underhåll
etc. ävensom för förräntning och amortering av byggnadslån upptoges
även i staten;

2) utgifterna för sjukgymnastutbildningen redovisades å en särskild delpost
under den i omkostnadsstaten upptagna anslagsposten till övriga utgifter.

Slutligen finge riksräkenskapsverket framhålla angelägenheten av att
ämbetsverket bereddes tillfälle till en närmare granskning i detalj av lasarettets
blivande stat, vilken granskning torde kunna ske i samband med
lasarettets anslagsäskanden första gången enligt den nya ordningen.

Departementschefen. Det föreliggande ärendet gäller tre huvudfrågor,
nämligen om serafimerlasarettets ekonomi, om statens ställning till den där
bedrivna verksamheten och löneförhållandena för lasarettets personal m. m.
samt slutligen örn lasarettets anslagsbehov för nästa budgetår.

Vad först angår serafimerlasarettets ekonomi, hava de
omständigheter, som föranledde mig att i 1935 års åttonde huvudtitel framhålla
behovet av en utredning i ämnet och riksdagen att uttala sin anslutning
härtill, i den nu föreliggande utredningens första del blivit föremål för
en ingående, siffermässig belysning. De verkställda undersökningarna hava
givit vid handen, att vid bedömandet av storleken av driftutgifterna vid
lasarettet och därmed även av dagkostnaden vid detsamma hänsyn måste
tagas till ett flertal vid sjukhus i allmänhet ej föreliggande omständigheter,
som verka fördyrande på driften. Den under de senare åren inträdda
starka stegringen av kostnaden per vårddag synes till väsentlig del vara
att hänföra till ökningen av personalantalet, föranledd av sjukhusets utvidgning
och sjukvårdens fortgående intensifiering, vidtagna, av statsmakterna
godkända löneregleringsåtgärder, samt förräntningen och amorteringen
av de med statsmakternas medgivande upptagna lånen för genomförande
av de nyligen avslutade, omfattande byggnadsarbetena. Av utredningen
synes härjämte framgå, att det är svårt, för att icke säga omöjligt
att finna en objektiv grund eller en användbar utgångspunkt för ett säkrare
omdöme rörande huruvida lasarettets ekonomi vid en annan förvaltningsordning
kunnat gestalta sig annorlunda. En jämförelse med andra
sjukhus — och även med de egentliga universitetssjukhusen i Uppsala och
Lund — erbjuder, såsom de sakkunniga framhållit, vanskligheter och kan
i varje fall icke giva uttömmande besked i ämnet. Så mycket torde emellertid
på grundval av det i betänkandet härutinnan och i övrigt lämnade
materialet kunna sägas, att vissa faktorer, som varit svåra att bemästra,

Bihang till riksdagens protokoll 1086. 1 sami. Nr 171. (>

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

ofördelaktigt inverkat på lasarettets ekonomi, samt att i stort sett några
befogade anmärkningar ej torde kunna framställas mot lasarettets nuvarande
ekonomiska skötsel. Även örn ett klarläggande av nyssberörda förhållanden
icke utgör en förutsättning för ett ståndpunktstagande till frågan
örn statens framtida ställning till lasarettet, har jag velat framhålla vad
nyss anförts, innan jag behandlar de återstående delarna av ärendet.

Jag övergår så till frågan örn statens ställning till serafimerlasarettet.

Serafimerlasarettet har till uppgift att vara en vårdanstalt för sjuka och
en undervisningsanstalt för utbildande av läkare. Till sin juridiska natur
torde institutionen enligt den i ärendet verkställda utredningen få betraktas
såsom en stiftelse. I avseende å den finansiella grundvalen för sjukhuset
märkes, att detsamma — i den mån utgifterna ej täckas av patientavgifter
(omkring 34 procent av 1933/1934 års inkomster) — för sin verksamhet
är i huvudsak beroende av bistånd från det allmännas sida, nämligen
från Stockholms stad (omkring 16 procent av inkomsterna) och Stockholms
län (omkring 12 procent) samt — framför allt — från staten (omkring
35 procent). Grunderna för stadens och länets bidrag äro avtalsmässigt
reglerade och innebära, att staden, respektive länet äro tillförsäkrade ett
visst minimiantal vårdplatser för sina sjuka och erlägga såsom ersättning
för sjukvården vissa belopp, som beräknas på grundval av den verkliga
kostnaden för sagda vård. I denna kostnad medräknas också utgifter för
förräntning och amortering av större delen av det lån å 3,200,000 kronor,
som lasarettet enligt det föregående erhållit tillstånd att upptaga för gäldande
av kostnaderna för ombyggnad och reparationer å lasarettet. Båda
de nämnda avtalen gälla intill dess nyssberörda lån blivit till fullo guldet
— vilket inträffar år 1960 — eller intill dess genom nytt avtal annan överenskommelse
träffats. Grunderna för statens bidrag till serafimerlasarettet
äro icke på något sätt bestämda. Ehuru något avtal eller någon för staten
bindande utfästelse i ämnet alltså icke föreligger, har staten genom årliga
bidrag lämnat täckning för skillnaden mellan lasarettets utgifter å ena
sidan, dess inkomster från staden och länet samt på annat sätt å den andra.
Under de senare åren har emellertid statens bidrag icke lämnats i sådan
utsträckning, att det tillgodosett stiftelsens behov av understöd, och i följd
härav har stiftelsen ansett sig hänvisad till den mindre tillfredsställande
utvägen att anlita sina fondmedel för att täcka uppstående budgetunderskott.
Härvid synes stiftelsen hava förutsatt, att dessa av stiftelsen lämnade
förskott skulle senare täckas av statsmedel.

Av det förut sagda inhämtas, att omkring 63 procent av de vanliga driftkostnaderna
vid lasarettet bestridas av allmänna (stats- eller kommunala)
medel och därav omkring 35 procent av statsmedel. Förklaringen till att staten
sålunda måste bestrida över en tredjedel av kostnaderna för den av stif -

Kungl. Martts proposition Nr 171.

telsen bedrivna sjukhusverksamheten har i betänkandet angivits vara dels
att staten genom lasarettet lämnar ett väsentligt bidrag till täckande av
kostnaderna för vården av sjuka från Stockholms stad och Stockholms län
dels ock att kommunerna i den återstående delen av landet endast gälda
taxeenlig vårdavgift för de å lasarettet intagna patienter, som falla under
fattigvården, medan staten beträffande de återstående av dessa patienter får
inträda som bidragsgivare ej blott i samma utsträckning som i fråga om
patienter från staden och länet utan även med den summa, som skulle hava
utgått i form av kommunalt bidrag, därest dessa kommuner lämnat bidrag
enligt samma grunder som staden och länet. Stiftelsens egen kontanta insats
i lasarettets verksamhet är av jämförelsevis obetydlig omfattning och
uppgår till omkring 40,000 kronor per år, vilket utgör närmare 3 procent
av lasarettets inkomster under förutnämnda budgetår. Hänsyn bör dock
givetvis tagas till att stiftelsen även tillhandahåller lokaler för verksamheten
i för detta ändamål mycket välbelägna fastigheter, varvid likväl bör
anmärkas, att stiftelsen ej förmår gälda ränta å de för ombyggnaden av
fastigheterna upptagna lånen.

De sakkunniga hava nu, bland annat med hänsyn till att staten sålunda
i verkligheten är serafimerlasarettets egentlige ekonomiske huvudman, föreslagit,
att staten, som sedan länge bedriver undervisning vid lasarettet,
skall övertaga även den sjukvårdande verksamheten därstädes.

Starka skäl hava enligt min mening anförts för nämnda förslag, som
biträtts av samtliga i ämnet hörda myndigheter. Ett genomförande av detsamma
skulle i realiteten icke öka statens ekonomiska förpliktelser gentemot
sjukhuset — det förutsättes, att stadens och länets bidrag till driften
skola utgå efter i princip oförändrade grunder, och att stiftelsen även i
fortsättningen skall bidraga med disponibel del av avkastningen av sitt
fondkapital — men medföra, att staten jämväl formellt blir huvudman för
rörelsen och får möjlighet att på ett mer bestämmande sätt än hittills övervaka
användningen av de medel, staten anvisar för ändamålet. De statsmedel,
som utgått till lasarettet, hava visserligen haft karaktären av obetecknade
anslag, vadan staten anslagsmässigt begränsat sitt deltagande i lasarettets
ekonomi inom en ram, som varje år varit föremål för prövning. Men
genom de ovannämnda budgetförskotten har stiftelsen faktiskt berett sig
möjlighet att överskrida den utgiftsram, som vid utmätandet av statsbidragen
förutsatts, i förväntan att dessa s. k. förskott skulle framdeles täckas
av statsmedel. Enligt min mening ligger det icke vare sig i statens eller i
stiftelsens intresse att bevara det nuvarande otillfredsställande systemet,
och den närmast liggande lösningen av frågan synes vara, att staten såsom
den största bidragsgivaren övertager ansvaret för lasarettets drift.

Det är icke första gången, som ett förslag om statens övertagande av
verksamheten vid serafimerlasarettet förelegat till övervägande. Såsom
framgår av punkten 104 i 1927 års åttonde huvudtitel, hade en år 1920

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

verkställd utredning rörande serafimerlasarettets ekonomi resulterat i ett
förslag, att staten skulle förklara sig eller betrakta sig som huvudman för
lasarettet och åtaga sig de skyldigheter, som påvilade stadsfullmäktige och
landsting beträffande de allmänna sjukhusen, och därjämte de skyldigheter,
som påvilade staten med hänsyn till undervisningen. Vid detta tillfälle
tog varken Kungl. Majit eller riksdagen ställning till förslaget, närmast
med hänsyn till att ungefär samtidigt frågan örn inrättande av ett statligt,
kliniskt sjukhus i Stockholm blev på allvar aktuell, och att det ansågs mindre
tillrådligt att i avvaktan på ett ställningstagande härtill vidtaga någon
ändring i serafimerlasarettets organisation.

Den första utbyggnaden av nämnda kliniska sjukhus, karolinska sjukhuset,
börjar nu att nalkas sin fullbordan, och det har befunnits nödvändigt
att tillsätta en direktion för detsamma med uppgift att handhava ledningen
av sjukhusets verksamhet. Lämpligheten av att staten övertager
hela verksamheten vid serafimerlasarettet kan alltså nu prövas på ett mer
tillfredsställande sätt, än som var möjligt, då motsvarande fråga senast var
under bedömning. Tillkomsten av nämnda statssjukhus utgör enligt min
mening på grunder, som jag nedan skall framhålla, jämväl ett skäl att nu
ställa serafimerlasarettet under statlig ledning.

De sakkunniga hava ingående prövat frågan, huruvida tillkomsten av
karolinska sjukhuset kan föranleda några förändringar i serafimerlasarettets
ställning och verksamhet. De hava härvid kommit till den slutsatsen,
att serafimerlasarettet sannolikt ännu under avsevärd tid måste
bibehållas som sjukhus och undervisningsanstalt. Mot denna uppfattning,
som i allmänhet delats av de i ämnet hörda myndigheterna, torde några
säkrare grundade gensagor ej kunna under nuvarande förhållanden framställas.
Här torde emellertid böra betonas, att det ej synes vara ett statens''
intresse att bibehålla serafimerlasarettet i annan mån, än som betingas av
dess ställning såsom undervisningssjukhus. Örn verksamheten vid lasarettet
skulle med statsmedel understödjas, även sedan lasarettet ej längre erfordrades
såsom undervisningssjukhus, skulle detta, såsom medicinalstyrelsen
framhållit, innebära, att lasarettet med bidrag av statsmedel ombesörjde
en del av den sjukvård, som finge anses ankomma på — i första hand
— Stockholms stad. Hur länge och i vilken omfattning behov kan komma
att föreligga av att bibehålla serafimerlasarettet och i vilken takt och på
vad sätt en eventuell avveckling av lasarettet bör äga rum, kan emellertid
icke avgöras, innan beslut fattats, att den snart avslutade första utbyggnaden
av karolinska sjukhuset skall efterföljas av ytterligare utbyggnadsetapper,
och vilka institutioner skola tillgodoses vid en sådan fortsatt
utbyggnad. Medicinalstyrelsens antagande, att endast omkring ett
decennium skulle förflyta, innan en fullständig avveckling av serafimerlasarettet
ägt rum, saknar stöd både i de utredningar, som föregingo beslu -

Kungl. May.ts ''proposition Nr 171.

tet om inrättande av karolinska sjukhuset, och i den föreliggande utredningen
om serafimerlasarettets verksamhet. Örn staten övertager även den
sjukvårdande verksamheten vid serafimerlasarettet och, såsom nedan förordas,
ledningen av serafimerlasarettet och karolinska sjukhuset liandhaves
av en gemensam direktion, erhåller staten möjligheter såväl att tillgodose
undervisningens intressen som att på ett bättre sätt än som med nuvarande
organisationsformer är möjligt öva kontroll över lasarettets verksamhet och
hava hand över den avveckling av lasarettet, som enligt vad nyss anförts
kan i en framtid vara tänkbar. I anslutning till vad de sakkunniga i sådant
hänseende anfört, vill jag ytterligare framhålla, att ett sammanförande
under statlig ledning av båda de ifrågavarande sjukhusen, karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet, öppnar möjligheter till en för det allmänna
säkerligen gagnelig samverkan på olika områden mellan nämnda båda sjukhus,
exempelvis i fråga örn vårdavgifter, beträffande vilka enhetliga normer
kunna fastställas, i fråga om personalorganisationen och i förvaltningshänseende.
Min ståndpunkt i den föreliggande frågan innebär alltså, att det
för staten är av intresse att handhava ledningen av båda de undervisningssjukhus,
varom här är fråga, för att därigenom bliva bättre i stånd att på
ett ur allmän synpunkt fördelaktigt sätt samordna sjukhusens verksamhet.

Jag vill i detta sammanhang erinra örn att jag vid min anmälan under
punkten 85 i årets åttonde huvudtitel av frågan örn en allmän arkitekttävling
rörande nybyggnad för karolinska institutets teoretiska institutioner
m. m. hade anledning uppehålla mig vid möjligheten av en fortsatt
utbyggnad av karolinska sjukhuset. Det förslag till ett definitivt ordnande
av lokalfrågan för berörda institutioner, som jag under berörda punkt framlade,
gick ut på att lokaler för ändamålet skulle anskaffas på Norrbackaområdet.
Som ett väsentligt motiv för detta förslag om förläggande av de
teoretiska institutionerna till samma område som karolinska sjukhuset anförde
jag, att under hela den tidigare utredningen av frågan från alla håll
med styrka hävdats, att målet vid byggnadsplanernas realiserande borde
vara, att alla de institutioner, teoretiska och praktiska, av vilka institutet
för sin verksamhet vore i behov, sammanfördes till ett helt såsom en
enda sammanhängande anläggning. Av vad jag ovan anfört torde framgå,
att en framtida lösning efter dessa linjer av lokalfrågan för karolinska institutets
teoretiska institutioner icke bör utgöra hinder för statens övertagande
av serafimerlasarettet.

De sakkunniga hava förordat, att mellan staten och stiftelsen skulle
träffas ett avtal, reglerande statens och stiftelsens skyldigheter och rättigheter.
På lasarettet skulle ankomma att upplåta sin fastighet nr 8
i kvarteret Pilträdet i Stockholm (den egentliga sjukhusfastigheten)
för av staten bedriven sjukvård och undervisning ävensom, enligt särskild
överenskommelse, härför erforderliga lägenheter i fastigheten nr

Kungl. May.ts ''proposition Nr 171.

2, 3 och 4 i samma kvarter. Vidare skulle lasarettet på staten överlåta
till lasarettet hörande fasta och lösa inventarier samt förråd av förbrukningsartiklar
ävensom de rättigheter, som tillkomma lasarettet på
grund av ovanberörda sjukvårdsavtal med staden och länet. Slutligen
skulle lasarettet ställa för sjukvårdsändamål disponibel del av avkastningen
på sitt fondkapital till statens förfogande för täckande av kostnad för
sjukvården. Staten skulle å andra sidan ikläda sig ansvaret för underhållet
av de upplåtna byggnaderna ävensom ansvaret för underhåll och förnyelse
av inventarierna. Härjämte skulle staten övertaga ej mindre stiftelsens ansvar
för räntor och amorteringar på de ovannämnda lån, som av lasarettet
upptagits för den nyligen avslutade ombyggnaden, än även de förpliktelser,
lasarettet genom nämnda sjukvårdsavtal samt genom mottagna donationer
till frisängar iklätt sig. Likaledes skulle staten övertaga den vid lasarettet
anställda sjukvårds-, ekonomi- och kontorspersonalen ävensom
läkarpersonalen, i den mån denna icke redan är statsanställd, samt lasarettets
förpliktelser gentemot redan pensionerad sjukvårds-, ekonomi- och
kontorspersonal.

Nämnda förslag har i allmänhet tillstyrkts av de i ämnet hörda myndigheterna.
Medicinalstyrelsen synes dock önska en annan fox-m för övertagandet.
Enligt styrelsens mening borde staten övertaga stiftelsens samtliga
tillgångar med skyldighet för staten att ansvara för de skyldigheter,
som enligt meddelade donationsbestämmelser och ingångna avtal åligga
stiftelsen. Stiftelsen skulle alltså enligt detta förslag helt upphöra.

I valet mellan nämnda båda förslag — de sakkkunnigas och medicinalstyrelsens
— anser jag mig böra i nuvarande läge föredraga de sakkunnigas.
Detta förslag synes göra mindre ingrepp i de bestående förhållandena än
medicinalstyrelsens utan att ändock vålla några olägenheter för vare sig
stiftelsen eller statsverket eller försvåra verksamhetens bedrivande. Den
av byråchefen Fallenius verkställda utredningen synes hava givit vid handen,
att hinder icke möter att förvandla stiftelsens egendom till fondkapital
för att med dess avkastning bidraga till bestridande av utgifterna för
annat undervisningssjukhus, exempelvis karolinska sjukhuset. Därest det
framdeles skulle befinnas lämpligt att helt avveckla serafimerlasarettet i dess
nuvarande form och överflytta den där bedrivna verksamheten till karolinska
sjukhuset, torde — om överenskommelsen mellan staten och stiftelsen
gives en lämplig utformning — åtgärder av nämnda art icke försvåras
av att det rättsliga förhållandet mellan staten och stiftelsen dessförinnan
reglerats på det av de sakkunniga föreslagna sättet. Vid den jämkning
i de föreslagna avtalsbestämmelserna, som med anledning härav torde
böra vidtagas, lärer det vara möjligt att tillgodose även de erinringar, som
av statskontoret på denna punkt framförts. I samband härmed står det
av universitetsmyndigheterna framförda önskemålet om att i avtalet införes
en bestämmelse av innehåll, att vid en eventuell försäljning av de

Kungl. Marits proposition Nr 171.

utav serafimerlasarettet disponerade fastigheterna jämväl försäljningskapitalet
eller för detsamma förvärvade sjukvårdsinrättningar böra kunna av
staten tagas i anspråk för tillgodoseende av de ändamål, stiftelsen har
till uppgift att fylla. En klausul av denna innebörd torde böra fogas
till det blivande avtalet. Anmärkas må i detta sammanhang, att någon
avhändelse av stiftelsens fasta egendom icke lärer kunna ifrågakomma
utan Kungl. Maj:ts medgivande. Jag anser mig kunna i huvudsak
biträda statskontorets förslag örn sådan ändring i de av de sakkunniga
föreslagna avtalsbestämmelserna, att all avkastning av det under stiftelsens
förvaltning stående fondkapitalet, som ej är erforderlig för vidmakthållande
av stiftelsens fasta egendom, skall för täckande av kostnader för
lasarettets drift ställas till statens förfogande, där ej annat föranledes av
direkt stadgande i donationsvillkoren för stiftelsens fonder. De sakkunnigas
förslag till avtalsbestämmelser torde i övrigt i huvudsak kunna läggas
till grund för den vidare prövningen av denna fråga. Lämpligen böra
detaljerna i avtalet icke nu fixeras utan Kungl. Majit äga rätt att för kronans
del härutinnan överenskomma örn de jämkningar, som kunna befinnas
erforderliga. Följaktligen synes riksdagens beslut i ämnet böra innefatta
bemyndigande för Kungl. Majit att för kronans del träffa avtal med
stiftelsen rörande statens övertagande av verksamheten vid serafimerlasarettet
m. m. av den huvudsakliga innebörd, som ovan angivits.

De sakkunniga hava föreslagit, att verksamheten vid serafimerlasarettet
och karolinska sjukhuset skulle ställas under förvaltning av en gemensam
direktion och att denna direktion jämväl skulle anförtros ledningen av
stiftelsen serafimerlasarettet samt erhålla den sammansättning, som stadgats
beträffande direktionen för karolinska sjukhuset, ävensom vissa, närmare
angivna befogenheter. Direktionen för karolinska sjukhuset har ifrågasatt,
att serafimerlasarettet skulle efter förstatligandet läggas under direktionens
förvaltning. Att så sker, har synts direktionen naturligt med hänsyn
till att sagda direktion innehåller representanter för samtliga i de båda
sjukhusen intresserade parter, och dessutom har att förvalta det större av
sjukhusen. Vidare har nämnda direktion förordat, att förvaltningen av stiftelsen
skulle anförtros åt en särskild styrelse. Sistnämnda uppfattning har
jämväl biträtts av direktionen över serafimerlasarettet. Däremot har statskontoret
tillstyrkt de sakkunnigas förslag örn att den för ifrågavarande
båda sjukhus gemensamma direktionen bör anförtros förvaltningen jämväl
av stiftelsen serafimerlasarettet.

För egen del finner jag övervägande skäl tala för den anordning, som de
båda direktionerna förordat. Anmärkas må emellertid, att slutlig ställning till
sistnämnda förvaltningsfråga icke torde böra tagas i detta sammanhang. Med
statens övertagande av verksamheten vid serafimerlasarettet äro förenade
ett flertal administrativa spörsmål, vilka tarva närmare övervägande, exempelvis
frågorna örn ändring i reglementet för lasarettet och om detaljerna i

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 171.

det avtal, som enligt det ovanstående bör träffas mellan staten och stiftelsen.
Frågan om styrelsen för stiftelsen serafimerlasarettet torde lämpligen
böra avgöras i samband härmed. Jag saknar därför anledning att i vidare
mån än nu skett ingå på detta spörsmål. Med hänsyn till de ytterligare
överväganden, nämnda spörsmål tarva, torde statens övertagande av verksamheten
vid serafimerlasarettet böra äga rum först från och med den 1 juli
1937. Ett sådant uppskov motiveras också, såsom av det efterföljande
framgår, av den ytterligare prövning, som frågan örn löne- och pensionsförhållandena
för personalen vid serafimerlasarettet torde böra underkastas.
För budgetåret 1936/1937 bör alltså enligt mitt förslag ingen ändring
ske ifråga om serafimerlasarettets ställning.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle staten i samband med övertagandet
av verksamheten vid serafimerlasarettet genom särskilt anslag täcka de
budgetförskott, som enligt det föregående gjorts av stiftelsen serafimerlasarettet.
Av vad tidigare anförts framgår, att denna fråga ligger så till,
att brist från och med budgetåret 1929/1930 uppstått i lasarettets budget,
vilken brist tillfälligtvis täckts genom lån ur allmänna lasarettsfonden.
Denna fond utgöres av sådana gåvor, för vilkas användande i regel
inga närmare föreskrifter givits av vederbörande donatorer. Direktionen
över serafimerlasarettet har därför ansett sig hava haft formell befogenhet
att på angivet sätt använda de utan sådana villkor donerade medlen. Förfarandet
är ur budgetmässig synpunkt för visso anmärkningsvärt. Utredningen
har emellertid givit vid handen, att denna nödfallsutväg anlitats på
grund av ett pressande finansiellt läge och under en tid, då med statsmakternas
begivande en utvidgning av lasarettet ägt rum. Den omständigheten,
att lasarettet — såsom statskontoret påpekat — under samma tid
verkställt viss fondering för framtida behov, synes ägnad att minska lasarettets
anslagsbehov för nästa budgetår, i det de sakkunniga, såsom av det
föregående framgår, räknat med att 100,000 kronor av de fonderade medlen
skola kunna under nästa budgetår tagas i anspråk för täckande av driftkostnader.
I likhet med de sakkunniga anser jag, att staten i nuvarande
läge ej bör undandraga sig att täcka budgetförskotten, och jag ämnar därför
framlägga förslag i sådant hänseende. Anmärkas må, att någon erinran
mot de sakkunnigas förslag på denna punkt icke framställts av någon av
de i ärendet hörda myndigheterna. Till frågan om det anslag, som kan vara
erforderligt för berörda utgiftsändamål, återkommer jag i det följande. I
detta sammanhang vill jag även understryka vad de sakkunniga och statskontoret
anfört därntinnan, att inkomsterna från poliklinikverksamheten,
vilka nu i ej oväsentlig utsträckning tagas i anspråk för amortering och
förräntning av det förutnämnda hos Stockholms läns sparbank upptagna
lånet, kunna —sedan berörda lån under år 1937 slutbetalats — i sin helhet
användas för att täcka driftkostnaderna för poliklinikerna. Dessa kostna -

Kungl. Marits proposition Nr 171.

der komma alltså icke att för framtiden i samma utsträckning som nu är
fallet tynga lasarettets ekonomi.

Mot de sakkunnigas utredning oell slutsatser rörande läkarbehovet vid
serafimerlasarettet och i samband därmed stående frågor har jag icke funnit
anledning till erinran. Jag vill emellertid framhålla, att den tilltänkta
nya ledningen för serafimerlasarettet, som ju får tillfälle till en permanent
och noggrann överblick över lasarettets förhållanden, bör hava uppmärksamheten
riktad på möjligheterna att, utan förfång för sjukvården och
undervisningen, rationalisera driften vid lasarettet även med avseende på
personalbeståndet. Därvid bör även beaktas vad medicinalstyrelsen därutinnan
i sitt utlåtande anfört och likaså till övervägande upptagas den
av universitetsmyndigheterna väckta frågan örn att antingen uppföra samtliga
de underordnade läkarna på lasarettets stat eller ock upptaga varje
sådan befattningshavares avlöning till viss del på karolinska institutets och
till viss del på lasarettets stat. Spörsmål, motsvarande det sistberörda,
torde komma att framdeles uppstå, även då karolinska sjukhuset kommer
i full verksamhet och har också samband med frågan om stadens och länets
bidrag till de båda undervisningssjukhusen. Lämpligen bör därför
med prövningen av universitetsmyndigheternas ifrågavarande förslag anstå,
till dess motsvarande frågor vid karolinska sjukhuset komma före. Den
av kanslern berörda frågan om meddelande av förordnande å underordnade
läkarbefattningar torde icke behöva i detta sammanhang behandlas.

Vad sedan angår det av de sakkunniga framlagda lönereglering sförslaget,
delar jag den av dem och de i ärendet hörda myndigheterna
uttalade uppfattningen om behovet av en närmare reglering av de
nuvarande, mycket oenhetliga löneförmånerna vid serafimerlasarettet och
av en höjning av de i vissa fall även efter 1935 års provisoriska lönereglering
alltför knappt tillmätta lönerna.

Såsom av redogörelsen för myndigheternas yttranden närmare framgår,
hava emellertid flertalet myndigheter ej sett sig i tillfälle att i detalj
granska det framlagda förslaget till lönereglering. Det torde vara erforderligt
att göra detsamma till föremål för ett grundligare övervägande än som
under nuvarande förhållanden varit möjligt. Härvid torde även hänsyn
böra tagas till de konsekvenser i pensionshänseende, som en nyreglering av
lönerna vid serafimerlasarettet komma att medföra. Vad angår förhållandena
under nästa budgetår finner jag, i anslutning till vad statskontoret i
ämnet anfört, skäligt att den av 1935 års riksdag beslutade provisoriska avlöningsförhöjningen
för lasarettets personal utsträckes att gälla för nämnda
budgetår, varvid i de fall, sådant kan prövas befogat, ytterligare någon förbättring
av lönerna bör ske. Därvid bör givetvis beaktas, att den slutliga
löneregleringen icke föregripes. Jag återkommer nedan till frågan örn det folden
provisoriska löneförbättringen erforderliga beloppet. I likhet med vad

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

som gällt för innevarande budgetår bör det ankomma på Kungl. Majit
att efter förslag av lasarettsdirektionen bestämma storleken av den provisoriska
löneförbättring, som för budgetåret 1936/1937 må tillkomma olika
bef at tningshavare.

Jag kommer nu till frågan om serafim erlasarettets anslagsförhållanden
under budgetåret 1936/193 7.

Inledningsvis må anföras, att för lasarettet torde efter det slutliga genomförandet
av den beramade löneregleringen av riksdagen böra fastställas personalförteckning
och avlöningsstat, i samband varmed de till lasarettet utgående
anslagen böra givas natur av förslagsanslag. Vidare bör av Kungl.
Majit med tillämpning tills vidare för varje budgetår fastställas en omkostnadsstat
på sätt numera är fallet med övriga statsinstitutioner. Under nästa
budgetår, då staten enligt mitt förslag ännu icke skulle stå såsom huvudman
för serafimerlasarettet, torde anslaget till lasarettets verksamhet fortfarande
böra utgå i form av obetecknat bidragsanslag, och riksdagen torde ej heller
böra för sagda budgetår fastställa personalförteckning och avlöningsstat.
Emellertid ligger det enligt min mening vikt uppå, att dispositionen av
statsbidraget och de till lasarettets förfogande i övrigt stående medlen
bindes av utav Kungl. Majit fastställda stater, vilkas poster i regel icke
få utan Kungl. Majits medgivande överskridas. Lämpligen bör därför såsom
villkor för anslagets utgående av Kungl. Majit i sinom tid föreskrivas,
att de till lasarettets förfogande stående medlen skola användas enligt av
Kungl. Majit fastställda grunder. Det torde icke vara behövligt att här
ingå på den närmare utformningen av nyssnämnda stater. Allenast må
påpekas, att de av de sakkunniga föreslagna avlönings- och omkostnadsstaterna
synas kunna i huvudsak, med beaktande av vissa av de av riksräkenskapsverket
framställda erinringarna, härvid tjäna till ledning.

Direktionen för serafimerlasarettet har enligt det föregående för nästa
budgetår äskat statsanslag å tillhopa 1,081,727 kronor. I sitt utlåtande
över direktionens förslag hava de sakkunniga ifrågasatt en minskning av
detta belopp till 1,030,927 kronor.

Enligt både direktionens och de sakkunnigas förslag skulle av nyssnämnda
båda belopp belöpa på sjukgymnastutbildningen 27,000 kronor,
på annuitet å ovannämnda hos pensionsstyrelsen upptagna lån 127,000
kronor samt på täckande av förutberörda på tiden till och med den 30
juni 1935 belöpande budgetförskott 229,427 kronor. Sistnämnda förslag
biträder jag, varvid i fråga om budgetförskotten hänvisas till vad i det
föregående anförts. Till bestridande av kostnaderna för sjukgymnastutbildningen
vid serafimerlasarettet utgår under innevarande budgetår ett belopp
av 25,000 kronor. Den för nästa budgetår föreslagna anslagsökningen,

2,000 kronor, som beror till en del av den ifrågasatta löneregleringen men
i övrigt synes vara av automatisk karaktär, ger mig icke anledning till

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

erinran. På grund av vad direktionen över gymnastiska centralinstitutet
yttrat rörande de biträdande läkarna vid förevarande avdelning vill jag
framhålla, att jag ifråga om dessa befattningshavares ställning ansluter
mig till den av direktionen över serafimerlasarettet, de sakkunniga och
karolinska institutets lärarkollegium hävdade uppfattningen. Likaledes anser
jag, i motsats till direktionen över gymnastiska centralinstitutet och
på de av direktionen över serafimerlasarettet, de sakkunniga och lärarkollegiet
anförda skälen, att den gymnastikassistentbefattning vid förevarande
avdelning, som avlönas medelst å avdelningen inflytande inkomster,
även i fortsättningen bör bibehållas.

Till driftutgifter i övrigt skulle enligt direktionens över serafimerlasarettet
förslag anvisas 098,300 kronor och enligt de sakkunnigas förslag
(674,500 — 27,000 =) 647,500 kronor. Att de sakkunniga nått fram till ett
lägre belopp än direktionen beror väsentligen därav, att de sakkunniga
räknat med att 100,000 kronor av de den 30 juni 1935 fonderade poliklinikavgifterna
(tillhopa omkring 132,000 kronor) skola tagas i anspråk för täckande
av driftkostnaden. Sistnämnda förslag, vilket jag biträder, beräknas
medföra en minskning i det anslagsbehov, som det bör ankomma på staten
att täcka, med omkring 50,000 kronor. Däremot hava de sakkunniga och
direktionen varit överens örn att någon höjning av vårdavgifterna vid lasarettet
ej bör nu företagas. Då denna fråga, som jag likväl med hänsyn till
statens dryga kostnader för serafimerlasarettet finner vara förtjänt av att
närmare övervägas, lämpligen bör dryftas i samband med taxefrågorna vid
karolinska sjukhuset, anser jag mig böra för närvarande i ämnet intaga
samma ståndpunkt som de sakkunniga och lasarettsdirektionen. Emellertid
förutsätter jag, att den blivande ledningen för serafimerlasarettet så
snart ske kan tager nämnda fråga under noggrant övervägande och framlägger
de förslag, som därav må kunna föranledas.

De av de sakkunniga i övrigt verkställda detaljberäkningarna överensstämma
i sak med direktionens, dock med de avvikelser, som föranledas av
det av de sakkunniga framlagda löneregleringsförslaget. Den provisoriska
avlöningsförbättring, som, enligt vad jag i det föregående anfört, bör under
nästa budgetår beredas ifrågakommande befattningshavare vid serafimerlasarettet,
bör enligt min mening begränsas inom ramen av ett statsanslag
av 70,000 kronor. För ändamålet bör alltså av statsmedel ställas till förfogande
ett belopp, som med 10,000 kronor överstiger det för innevarande
budgetår anvisade. Enligt vad jag under hand från serafimerlasarettet inhämtat,
medför detta förslag, att det av de sakkunniga för nästa budgetår
beräknade statsanslaget till driftutgifter kan minskas med 24,000 kronor.
De sakkunnigas ifrågavarande beräkningar i övrigt giva mig icke anledning
till erinran.

Till driftutgifter beräknar jag följaktligen ett belopp av omkring (647,500
— 24,000 =) 623,500 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

Om härtill läggas ovannämnda belopp å 27,000 kronor, 127,000 kronor
och 229,427 kronor, skulle alltså det för nästa budgetår erforderliga statsbidraget
uppgå till 1,006,927 kronor, vilket lämpligen bör avrundas till

1,007,000 kronor. Sistnämnda belopp, som med 24,000 kronor understiger
den i riksstatsförslaget för ifrågavarande ändamål beräknade summan, bör
enligt det föregående anvisas som obetecknat anslag.

Jag förutsätter, att direktionen över serafimerlasarettet under nästa budgetår
iakttager den största återhållsamhet, då det gäller nyanställande av
personal, anskaffning av inventarier och materiel, omdisponering av sjukhuslokalerna
och dylikt, och endast ikläder lasarettet de utgifter, som oundgängligen
erfordras för sjukhusverksamhetens behöriga uppehållande. Därest
lasarettet redan från och med budgetåret 1937/1938 ställes under ledning
av direktionen för karolinska sjukhuset, är det av betydelse, att lasarettets
nuvarande direktion ej fattar beslut, som kunna föregripa den nya
direktionens överväganden, ej minst av den anledningen, att sistnämnda
direktion har att bedöma hithörande frågor i deras samband med karolinska
sjukhuset.

2. Karolinska sjukhuset.

Direktionens för karolinska sjukhuset tillkomst. Kungl. Majit
godkände den 23 oktober 1931 avtal mellan staten, Stockholms stad
och Stockholms läns landsting rörande samarbete för karolinska sjukhusets
uppförande och drift. Jämlikt detta avtal skulle sjukhusets drift
ombesörjas av en särskild direktion, bestående av sju ledamöter, av vilka
Kungl. Majit skulle utse två, därav en såsom ordförande, karolinska medikokirurgiska
institutets lärarkollegium två, Stockholms stadsfullmäktige två
och Stockholms läns landsting en. Enligt av chefen för försvarsdepartementet
i propositionen nr 232 till 1930 års riksdag gjort uttalande skulle generalfältläkaren
äga rätt att deltaga i nämnda direktions samtliga överläggningar,
men med rösträtt allenast i frågor rörande garnisonssjukvården. I en av
Kungl. Majit den 7 juni 1934 godkänd överenskommelse mellan Kungl.
Majit och kronan, å ena sidan, samt styrelsen för Konung Gustaf Vis jubileumsfond
och cancerföreningen i Stockholm, å den andra, angående
Konung Gustaf Vis jubileumsklinik vid karolinska sjukhuset är föreskrivet,
att styrelsen för jubileumsfonden skall äga utse en representant att
deltaga i direktionens för karolinska sjukhuset överläggningar och beslut
i ärenden, som beröra jubileumskliniken.

Karolinska, sjukhusets byggnadskommitté hemställde i skrivelse den 25
februari 1935 örn vidtagande av åtgärder i syfte att direktion för sjukhuset
måtte bliva utsedd. Kommittén anförde bland annat följande:

Under arbetena med sjukhusets uppförande komme åtskilliga avgöranden
att träffas, som hade betydelse för sjukhusets drift och i vilka sjukhusets

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 171.

direktion lämpligen borde hava tillfälle att taga del. Vidare erfordrades
under byggnadstiden, att rörande sjukhusets drift företoges utredningar,
vilka icke borde ombesörjas av den byggande myndigheten utan hellre utföras
av den, som skulle omhänderhava driften. Kommittén åsyftade härvid
i främsta rummet de omfattande spörsmål, som sammanhängde med
sjukhusets personaluppsättning och sjukhusorganisationen. Härtill komme,
att den radiologiska kliniken — Konung Gustaf V:s jubileumsklinik —
vore avsedd att tidigare än övriga delar av sjukhuset tagas i anspråk, varför
de för ändamålet erforderliga åtgärderna, såsom anskaffning av instrumentell
utrustning och andra inventarier, som borde ankomma på direktionen,
tämligen snart måste vidtagas.

I anledning härav förordnade Kungl. Majit den 15 mars 1935, att driften
av karolinska sjukhuset skulle handhavas av en direktion, bestående
av sju ledamöter, varav Kungl. Majit skulle utse två, karolinska medikokirurgiska
institutets lärarkollegium två, Stockholms stadsfullmäktige likaledes
två och Stockholms läns landsting en, varjämte generalfältläkaren
och en representant för styrelsen för Konung Gustaf V:s jubileumsfond
skulle i vissa fall äga deltaga i direktionens överläggningar och beslut. Sedan
ledamöter utsetts för lärarkollegiet, staden och landstinget, förordnade
Kungl. Majit den 23 maj 1935 två ledamöter av direktionen från och med
den 1 juni 1935 tills vidare, med uppdrag tillika att vara ordförande respektive
vice ordförande. Samtidigt föreskrev Kungl. Majit, att till ordföranden
och vice ordföranden skulle för tiden intill utgången av juni 1936 utgå
arvoden med för år räknat 3,000 kronor och 1,500 kronor samt att dessa
ersättningar skulle utbetalas från det under åttonde huvudtiteln uppförda
reservationsanslaget till extra utgifter.

Sedan Kungl. Majit den 28 juni 1935 bemyndigat direktionen att anställa
en sekreterare, medgav Kungl. Majit den 18 oktober 1935, att denne
finge till och med den 30 juni 1936 för tider, då han vore sysselsatt med
ifrågavarande uppdrag, åtnjuta ersättning med dagarvode enligt kungörelsen
den 29 augusti 1921 (nr 517) med vissa bestämmelser angående kommittéer.
Sagda ersättning skulle utgå ur åttonde huvudtitelns reservationsanslag
till extra utgifter.

Genom beslut den 12 juli 1935 anvisade Kungl. Majit till bestridande av
direktionens expensutgifter 2,000 kronor att utgå från nyssberörda reservationsanslag.

Slutligen fastställde Kungl. Majit den 1 november 1935 instruktion för
direktionen för karolinska sjukhuset, att äga giltighet tills vidare, till dess
reglemente för sjukhuset utfärdats och trätt i tillämpning. Av instruktionen
inhämtas, att direktionen har att förvalta sjukhusets angelägenheter,
i den mån detta ej ankommer på annan myndighet, att direktionen består
av omförmälda sju ledamöter, av vilka ordförande och vice ordförande
utses av Kungl. Majit, att generalfältläkaren och en representant för styrelsen
för Konung Gustaf Vis jubileumsfond äga att i vissa fall deltaga i

Kungl. Marits proposition Nr 171.

direktionens överläggningar och beslut, att direktionen äger antaga sekreterare
samt inom ramen av härför tillgängliga medel anställa den personal
i övrigt, som erfordras för fullgörande av direktionens arbetsuppgifter,
att det, i den mån Kungl. Majit ej annorlunda bestämmer, tillkommer
direktionen att fastställa ersättningar till här avsedd personal, att sekreteraren
har att föra protokoll vid direktionens sammanträden, att föra diarium
över de till direktionen inkommande handlingarna, att uppsätta, kontrasignera
och expediera från direktionen utgående skrivelser samt att i
övrigt fullgöra de sekreteraruppgifter, som direktionen uppdrager åt honom,
samt att de till direktionens förfogande ställda medlen omhänderhavas
av en av direktionen utsedd kassaförvaltare, som jämväl har att
över desamma föra noggrann räkenskap.

Karolinska sjukhusets anslagsbehov under åttonde huvudtiteln
för budgetåret 1936/1937. Direktionen för karolinska sjukhuset har i
skrivelse den 25 september 1935 anfört, att — då direktionen komme att
bliva en permanent institution — nämnda anslag till extra utgifter icke
längre än under löpande budgetår syntes böra tagas i anspråk för bestridande
av direktionens kostnader. För tiden från och med den 1 juli 1936
torde särskilda medel böra för ändamålet anvisas å riksstaten. I fråga örn
anslag till avlöningar anföres följande:

Innan direktionen ginge in på storleken av de medel, som enligt direktionens
förmenande borde anvisas för nästkommande budgetår, ville direktionen
först till behandling upptaga frågan örn anställande av en särskild
kvalificerad person att biträda direktionen vid utrustningen av sjukhuset
samt planläggning av dess förvaltning och sjukhusorganisationen i
övrigt. r

Direktionen ville därvid till en början erinra, att vid nybyggnader av
statliga sinnessjukhus den överläkare, som tillika skulle vara sjukhuschef,
samt sysslomannen tillsattes innan byggnads- och utrustningsarbetena avslutades
för att de skulle kunna medverka vid dessa arbeten samt biträda
vid planläggning och uppbyggande av sjukhusens organisation.

När det gällde en så komplicerad institution som karolinska sjukhuset,
bleve det förberedande arbete, som erfordrades, innan sjukhuset kunde
tagas i drift, av betydande omfattning. Under denna tid måste nämligen
ett flertal invecklade problem ha vunnit sin lösning. Direktionen ville i
detta avseende i första hand peka på inventarieanskaffningen, sjukhusets
inre organisation samt personalens avlöningsförhållanden. Ifrågavarande
problem vore till sin karaktär av svårlöst beskaffenhet, med hänsyn icke
minst till att statsverket icke tidigare ensamt dreve något civilt sjukhus och
att karolinska sjukhuset, som i den hittills beslutade utbyggnaden rymde
900 vårdplatser, bleve en av landets största inrättningar av detta slag.

Då radiumhemmet beräknades komma att tagas i bruk för sjukvårdsändamål
redan under senare delen av år 1937, medan sjukhuset i övrigt
preliminärt ansåges kunna vara driftfärdigt under år 1939, hade direktionen
funnit önskvärt, att till dess förfogande ställdes en person för nyss angivna
ändamål.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

Då det på nuvarande stadium av direktionens verksamhet icke kunde
med någon säkerhet bedömas, huru sjukhusets ekonomiska och administrativa
förvaltning under direktionens ledning lämpligen borde handhavas,
hade direktionen ansett lämpligt, att för denne avsåges allenast ett
arvode. För bedömandet av storleken av detta arvode syntes hänsyn böra
tagas till de avlöningsförmåner, motsvarande tjänstemän vid landets största
anstalter för vård av kropssjuka åtnjöte. Direktionen hade för sådant
ändamål införskaffat uppgifter rörande de avlöningsförmåner, som utginge
till sysslomännen vid sjukhuset S:t Erik i Stockholm, Malmö allmänna
sjukhus, Allmänna och Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och serafimerlasarettet
samt till intendenten vid Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar
i Lund (Lunds lasarett).

Beträffande dessa uppgifter finge direktionen hänvisa till följande sammanställning,
i vilken jämväl upptagits antalet vårdplatser å respektive
sjukhus.

Sj ukvårdsinrätt-ning	Antal vård-platser	Grundlön	Ålderstillägg	Slutlön	Avdrag för bostad jämte värme och lyse	Nettogrund- lön	Nettoslut- lön	Bostadens om-fattning
Sjukhuset S:t Erik i Stockholm (G-ort)	1,192	8,970	3 å 621	10,833	2,430	6,540	8,403	5 rum och kök
Lunds lasarett (D-ort)	1,089	9,200	3 å 756	11,468	1,200	8,000	10,268	5 rum och kök
Malmö allmänna sjukhus (F-ort)	673	10,557	2 ä 1,055	12,667	2,400	8,157	10,267	6 rum och kök
Allmänna och Sahlgrenska sjuk-huset i Göteborg (G-ort)	590	7,020	3 å 600	8,820		7,020	8,820	Ingen bostad
Serafimerlasarettet (G-ort)	510	8,504	3 ä 400	9,822	1,900	6,604	7,922	4 rum och kök
I ovanstående belopp hade inräknats dyrtids	- eller däremot	svarande tillägg, nämligen
sjukhuset S:t Erik rörligt tillägg med 15 procent Malmö allmänna sjukhus dyrtidstillägg med 6 procent Serafimerlasarettet dyrtidstillägg med 10 procent Vid Lunds lasarett samt Allmänna och Sahlgrenska sjukhuset utginge ej något dylikt tillägg.

Vid övervägande av förevarande spörsmål hade direktionen kommit till
den uppfattningen, att det arvode, som för ändamålet borde stå till förfogande,
borde bliva så pass stort, att man för uppdraget kunde förvärva en
väl meriterad person med beprövad erfarenhet i sjukhusadministrativt
hänseende.

Från dessa utgångspunkter hade direktionen ansett sig böra för ändamålet
beräkna ett belopp av 12,000 kronor för år.

Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 23 maj 1935 utginge arvode till direktionens
ordförande med 3,000 kronor för år och till dess vice ordförande
med 1,500 kronor för år. Jämväl till direktionens övriga ledamöter syntes

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr lil.

skäligen arvode böra utgå. I detta avseende ville direktionen föreslå, att
efter mönster av vad som gällde för lönenämnderna bestämdes dels ett
fast arvode av 480 kronor om året dels ock särskild ersättning med 6 kronor
för sammanträdesdag. Härvid hade direktionen utgått från att arvode
icke skulle utgå till generalfältläkaren eller till den person, som i direktionen
representerade styrelsen för Konung Gustaf V:s jubileumsfond.
Nämnda dagarvoden beräknades uppgå till högst 1,500 kronor för år. Förutom
arvodena till ordföranden och vice ordföranden (3,000 -f- 1,500 =)
4,500 kronor torde för arvoden till direktionens övriga ledamöter böra beräknas
ett belopp av (5 X 480 -f- 1,500 =) 3,900 kronor eller sålunda tillhopa
8,400 kro7ior.

För direktionens sekreterare syntes böra beräknas ett belopp av 3,000
kronor.

Närmare bestämmelser beträffande arvoden för såväl direktionens förutnämnda
biträde i ekonomiska m. fl. frågor som sekreteraren torde Kungl.
Majit framdeles, efter förslag av direktionen, böra meddela.

Direktionen förutsatte, att dyrtidstillägg icke skulle utgå å de i det föregående
avsedda arvodena och ersättningarna.

Samtliga förut omförmälda utgiftsbelopp torde böra ingå i avlöningsstaten
under rubriken Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av
Kungl. Majit. Denna post borde i enlighet med vad i det föregående anförts
upptagas till (12,000 + 8,400 + 3,000 =) 23,400 kronor.

Vidare syntes medel böra ställas till direktionens förfogande för viss annan
icke-ordinarie personal, nämligen för beredande av ersättning åt ett
biträde med en husmoders arbetsuppgifter med 3,000 kronor, erforderlig
skrivhjälp med 3,000 kronor, ett kameralt biträde med 3,600 kronor och
för tillfälliga arbetskrafter och vikarier med 1,400 kronor. Därjämte torde
för oförutsedda arvodeskostnader, avsedda för anlitade sakkunniga och
särskilda utredningsmän, böra beräknas 4,000 kronor eller sålunda tillhopa

15,000 kronor. Därvid hade direktionen utgått från att nu avsedd personal
skulle anställas på sådant sätt, att dyrtidstillägg icke skulle utgå å dem
tillkommande ersättningar. Nämnda belopp av 15,000 kronor torde i avlöningsstaten
böra upptagas under rubriken Ersättningar till icke-ordinarie
personal.

För direktionen skulle sålunda erfordras ett avlöningsanslag av (23,400
-f- 15,000 =) 38,400 kronor.

I avseende å direktionens omkostnader syntes, då i stor utsträckning
nyanskaffning måste ske, det erforderliga beloppet icke böra beräknas
lägre än 4,000 kronor. Härav torde även möjligen ifrågakommande reseersättningar
få bestridas. Omkostnadsanslaget torde böra disponeras enligt
numera tillämpade grunder beträffande omkostnadsanslag i allmänhet
och sålunda erhålla förslagsanslags natur.

För nästkommande budgetår erfordrades vidare anslag för påbörjande
av sjukhusets utrustning.

Då, såsom förut nämnts, radiumhemmet beräknades komma att tagas i
bruk för sitt ändamål under senare delen av år 1937, måste till dess ''radiumhemmets
förseende med inventarier vara fullbordat. Enligt Kungl. Majits

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

beslut den 31 maj 1935 ankomme det på direktionen att upprätta och till
Kungl. Majit inkomma med en allmän plan jämte kostnadsberäkningar för
sjukhusets utrustande med inventarier. Med föranledande härav hade direktionen
efter hänvändelse till styrelsen för cancerföreningen i Stockholm
låtit upprätta en plan till radiumhemmets utrustning. Kostnaderna för utrustning
uppginge beträffande radiumhemmet till 872,000 kronor samt beträffande
för radiumhemmets personal i sjukhusets personalhus avsedda
bostäderna till 55,236 kronor eller sålunda tillhopa till 927,236 kronor. Av
nämnda summa beräknades 80,836 kronor belöpa å forsknings- och undervisningsändamål,
medan återstoden, 846,400 kronor, avsåge sjukvårdsändamål.
Då radiumhemmet vore avsett för 100 allmänna och 13 enskilda
vårdplatser, skulle utrustningskostnaden för varje vårdplats uppgå till
7,490 kronor eller i runt tal 7,500 kronor.

Kostnaderna för utrustning av sjukhuset i allmänhet skulle gäldas av
staten, Stockholms stad och Stockholms läns landsting. I fråga örn radiumhemmet
skulle därjämte Konung Gustaf V:s jubileumsfond och cancerföreningen
i Stockholm bidraga.

Enligt överenskommelse mellan Kungl. Majit och kronan, å ena sidan,
samt styrelsen för jubileumsfonden och cancerföreningen, å den andra, angående
Konung Gustaf Vis jubileumsklinik vid karolinska sjukhuset skulle
utrustningen av radiumhemmet verkställas av Kungl. Majit och kronan,
som bleve ägare till utrustningen. Kostnaderna för utrustningen av radiumhemmet
och av de för radiumhemmets sjukvårdspersonal och underordnade
läkare erforderliga bostäderna skulle bestridas till hälften av jubileumsfonden
och cancerföreningen.

I avseende å fördelningen mellan staten, Stockholms stad och Stockholms
läns landsting av kostnaderna för sjukhusets utrustning innehölle
de mellan nämnda parter träffade överenskommelserna allenast, att för
utrustning av de staden och landstinget tillförsäkrade vårdplatserna skulle
utgå särskild ersättning med belopp, motsvarande den verkliga utrustningskostnaden,
dock högst det belopp staden respektive landstinget skulle
behöva vidkännas för utrustning vid eget nyuppfört, på flera specialavdelningar
uppdelat sjukhus.

Direktionen hade för avsikt att, så snart nödigt underlag förelåge för
bedömande av hithörande spörsmål, upptaga underhandlingar med stadens
och länets vederbörande myndigheter örn bestämmande av grunderna
för stadens och länets bidrag till utrustningskostnaderna. Dessa underhandlingar
kunde dock icke förväntas bliva slutförda inom sådan tid, att
resultatet kunde framläggas för 1936 års ''riksdag.

Emellertid måste under nästa budgetår förarbetena fullföljas och jämväl
upphandlingar äga rum med hänsyn till att åtskilliga artiklar krävde lång
leveranstid. Därest erinran häremot ej framställdes, hade direktionen för
avsikt att sluta avtal om inköp av inventarier för radiumhemmet i den
mån så erfordrades för att radiumhemmet skulle vid avsedd tidpunkt kunna
tagas i drift.

Det belopp, som för nästa budgetår borde anvisas för sjukhusets utrustning,
avsåge att bestrida omkostnaderna för nödiga utredningsarbeten och
för delbetalningar å leveranskontrakt. Det erforderliga beloppet beräknades
till 200,000 kronor.

Iiihano till riksdagens protokoll IV36. 1 sami. Nr 171.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

Statskontoret har i utlåtande den 15 oktober 1935 yttrat:

Det torde ligga i sakens natur att svårighet mötte att på nuvarande
stadium ens något så när tillförlitligt bedöma medelsbehovet för utrustning
av sjukhuset. Emellertid torde det vara angeläget, att det ifrågasatta
anslaget ej beräknades alltför knappt, då eljest anläggningens färdigställande
kunde komma att onödigtvis fördröjas och kanske även fördyras.
Ett ytterligare skäl mot alltför stor återhållsamhet vid medelsanvisningen
torde vara, att på grund av den mellan staten, å ena sidan, samt styrelsen
för cancerföreningen och Konung Gustaf V:s jubileumsfond, å den andra,
träffade överenskommelsen de av staten för utrustning av radiumhemmet
nedlagda, kostnaderna syntes komma att successivt utökas nied lika stora
utbetalningar från föreningen och fonden. Statskontoret ville därför —
med reservation för vad det budgetära läget kunde anses medgiva, vilken
fråga undandroge sig ämbetsverkets bedömande — icke göra någon erinran
mot att till utrustning äskades ett reservationsanslag å 200,000 kronor.

Vad därefter beträffade de till arvoden och särskilda ersättningar beräknade
beloppen, finge statskontoret erinra, att arvode till andra ledamöter
i statliga direktioner än ordförande och vice ordförande hittills icke
brukat förekomma. Det torde kunna befaras att ett bifall till framställningen
härutinnan kunde komma att medföra liknande krav i fråga örn
andra direktioner. Därest emellertid, särskilt i betraktande av förevarande
uppdrags jämförelsevis betungande beskaffenhet, denna betänklighet icke
ansåges böra tillmätas avgörande vikt, ville statskontoret, då de föreslagna
ersättningsbeloppen i och för sig icke syntes för höga, icke motsätta sig
bifall till framställningen i denna del.

Beträffande arvodet åt den person, som avsåges att biträda direktionen
vid utrustning av sjukhuset samt planläggning av dess förvaltning och
sjukhusorganisationen i övrigt, ville statskontoret — särskilt då det kunde
synas tveksamt, huruvida den tillämnade medhjälparen skulle behöva
anlitas under hela budgetåret — ifrågasätta, huruvida icke det belopp,
som för detta ändamål borde ställas till direktionens förfogande, kunde
något reduceras, förslagsvis till 10,000 kronor.

I utlåtande den 7 oktober 1935 hade statskontoret tillstyrkt, att direktionens
sekreterare under innevarande budgetår, då organisationen av det
nya sjukhuset i väsentliga delar torde vinna sin utformning, måtte för
tider, då han vore sysselsatt med ifrågavarande uppdrag, åtnjuta ersättning
med dagarvode i enlighet med föreskrifterna i kungörelsen den 29
augusti 1921 (nr 517) med vissa bestämmelser angående kommittéer. Under
erinran härom och då anledning knappast torde föreligga till antagande att
sekreterarens göromål i fortsättningen skulle bliva mera omfattande än
under innevarande budgetår, finge statskontoret föreslå en sänkning av
posten till arvode åt sekreteraren till 2,000 kronor.

Beträffande slutligen ersättningarna till husmoder, skrivhjälp, kameralt
biträde, tillfälliga arbetskrafter och vikarier samt till oförutsedda utgifter
syntes det lämpligt, att för samtliga dessa ändamål ett icke specificerat
belopp ställdes till direktionens förfogande. Statskontoret föresloge, att
sagda belopp bestämdes till 10,000 kronor.

I övrigt hade statskontoret icke funnit anledning till erinran mot direktionens
hemställan.

Kungl. Maj:ts proposition Nr lil.

Departementschefen. Enligt vad som framgår av det ovan anförda förelåg
icke möjlighet att underställa 1935 års riksdag frågan om anvisande av
medel för innevarande budgetår till täckande av kostnaderna för direktionen
för karolinska sjukhuset. Den provisoriska anordningen har därför
måst vidtagas, att berörda kostnader för nämnda budgetår täckas av det
under åttonde huvudtiteln uppförda reservationsanslaget till extra utgifter.
Särskilda medel för ändamålet, avseende budgetåret 1936/1937, torde
böra äskas av 1936 års riksdag. Därvid förutsättes, under åberopande av
vad i det föregående anförts, att direktionen för karolinska sjukhuset icke
kommer att under sistnämnda budgetår taga befattning med serafimerlasarettet
eller ersättas med någon för berörda båda sjukvårdsinrättningar
gemensam styrelse.

Vad först angår det anslag till avlöningar, som bör ställas till karolinska
sjukhusets förfogande, må följande anföras:

Till arvode åt den person, som skulle biträda direktionen vid utrustning
av sjukhuset samt planläggning av dess förvaltning och sjukhusorganisationen
i övrigt, har direktionen beräknat ett belopp av 12,000 kronor,
medan statskontoret, särskilt med hänsyn till att det kunde synas tveksamt,
om medhjälparen i fråga skulle behöva anlitas under hela budgetåret,
ifrågasatt en sänkning av nämnda belopp till 10,000 kronor. I betraktande
av de för statsverket ekonomiskt synnerligen betydelsefulla
ärenden, vilkas avgörande till ej ringa grad kommer att bliva beroende av
kompetensen och dugligheten hos ifrågavarande befattningshavare, kan
jag icke finna det vara ur statsverkets synpunkt klokt att bestämma arvodet
så lågt, att det ej kan mäta sig med vid andra jämförbara sjukhus utgående
löneförmåner. Det av direktionen föreslagna arvodet av 12,000 kronor
synes vara i detta hänseende lämpligt avvägt. Det är att märka, att,
såsom av det efterföljande framgår, dyrtidstillägg icke skall utgå å detta
belopp. Då, enligt vad jag inhämtat, ifrågavarande befattningshavare erfordras
redan från och med den 1 juli 1936, bör hela det nyssnämnda beloppet
ställas till direktionens förfogande för nästa budgetår.

Mot direktionens av statskontoret biträdda förslag till arvoden åt ordföranden,
vice ordföranden och övriga ledamöter av direktionen, slutande
å ett belopp av sammanlagt 8,400 kronor, har jag ingen erinran att framställa.
I anknytning till vad statskontoret i ämnet anfört vill jag framhålla,
att det är omfattande och ansvarsfulla arbetsuppgifter, som åvila direktionen,
och att det därför synes vara väl motiverat att tillerkänna ersättning
jämväl till andra ledamöter än ordföranden och vice ordföranden.

Arvodet åt sekreteraren torde för nästa budgetår kunna sänkas med 1,000
kronor under det av direktionen föreslagna beloppet och alltså bestämmas
till 2,000 kronor. För tiden efter nästa budgetår torde det icke vara

100

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

uteslutet att en höjning kan ifrågasättas nied hänsyn till det ökade arbete,
som kommer att åvila sekreteraren genom direktionens övertagande av
serafimerlasarettets förvaltning.

De nu nämnda ersättningsbeloppen torde böra avföras å en i den avlöningsstat,
som bör fastställas för karolinska sjukhuset, uppförd anslagspost
till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Majit.
Då åtminstone för den ovannämnde sjukhusadministratören ersättning
till vikarie torde kunna ifrågakomma, synes nämnda anslagspost i överensstämmelse
med numera tillämpade principer för statuppställningar,
böra uppdelas i två delposter, den ena benämnd Grundbelopp och uppförd
med (12,000 + 8,400 -f- 2,000 =) 22,400 kronor och den andra benämnd
Vikariatsersättningar m. m. samt beräknad till förslagsvis 1,000 kronor.

Till annan icke-ordinarie personal än den ovannämnda ävensom till vikarier
har direktionen beräknat ett belopp av 15,000 kronor vara erforderligt.
Statskontoret har utan särskild motivering ifrågasatt en sänkning
av detta belopp till 10,000 kronor. Då jag ovan beräknat särskilda
medel till vikarie åt sjukhusadministratören, lärer en sänkning av det av
direktionen beräknade anslagsbeloppet med 1,000 kronor kunna ske. Med
tanke på de omfattande utredningsarbeten, direktionen under nästa budgetår
har att verkställa och för vilka den sannolikt i stor omfattning måste
anlita extra hjälp och särskild expertis, synes mig försiktigheten bjuda att
icke ytterligare reducera ifrågavarande anslagsmedel, som alltså i avlöningsstaten
böra uppföras med 14,000 kronor såsom en anslagspost till avlöningar
till övrig icke-ordinarie personal. Någon uppdelning av denna anslagspost
på grundavlöningar m. m. och på avlöningsförhöjningar m. m. torde icke
vara för nästa budgetår erforderlig.

Förevarande anslag till avlöningar bör alltså för nästa budgetår uppföras
med (22,400 + 1,000 + 14,000 =) 37,4-00 kronor. Det torde få ankomma
på Kungl. Majit att meddela erforderliga bestämmelser rörande
dispositionen av anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Majit.

Med hänsyn till personalorganisationens provisoriska karaktär under
nästkommande budgetår torde dyrtidstillägg ej böra utgå å de föreslagna
arvodena och ersättningarna.

Direktionens beräkning av det för sjukhuset erforderliga anslaget till
omkostnader, vilket med hänsyn till att reseersättningar skola bestridas
ur detsamma bör uppföras såsom förslagsanslag, ger mig icke anledning
till erinran. Stat för anslaget, som alltså bör bestämmas till 4,000 kronor,
torde i sinom tid få fastställas av Kungl. Majit.

Till utrustning beräknar jag, såsom i riksstatsförslaget, ett reservationsanslag
av 180,000 kronor. I detta sammanhang vill jag framhålla önskvärd -

101

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

heten av att direktionen undersöker möjligheterna för överenskommelse
om sådan ändring av gällande avtal med Stockholms stad och Stockholms
län, som underlättar beräkningen av stadens och länets andelar i utrustningskostnaden.
De nuvarande bestämmelserna äro nämligen, såsom av
det föregående inhämtas, i detta hänseende mindre tillfredsställande.

3. Hemställan.

Under åberopande av vad ovan anförts hemställer jag, att Kungl.

Majit måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna följande avlöningsstat för karolinska
sjukhuset, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1936/1937:

Avlöningsstat.

1. Arvoden och särskilda ersätt ningar,

bestämda av Kungl.

Majit:

a. Grundbelopp...........kronor 22,400

b. Vikariatsersättningar m. m.,

förslagsvis........... » 1,000 23,400

2. Avlöningar till övrig icke-ordi narie

personal..........kronor_14,000

Summa förslagsanslag kronor 37,400;

dels till Universitetssjukhus: Karolinska sjukhuset: Avlöningar
för budgetåret 1936/1937 anvisa ett förslagsanslag
av...........................kronor 37,400;

dels till Universitetssjukhus: Karolinska sjukhuset:
Omkostnader för budgetåret 1936/1937 anvisa ett förslagsanslag
av......................kronor 4,000;

dels till Universitetssjukhus: Karolinska sjukhuset: Utrustning
för budgetåret 1936/1937 anvisa ett reservationsanslag
av........................kronor 180,000;

dels besluta, att staten skall enligt avtal, som i huvudsaklig
överensstämmelse med de av mig här ovan angivna
grunderna må komma att träffas mellan Kungl. Majit
och direktionen över serafimerlasarettet från och med
den 1 juli 1937 övertaga lasarettets drift, ävensom,
under förutsättning härav, att från och med samma dag
lasarettet och karolinska sjukhuset skola stå under gemensam
förvaltning av direktionen för sistnämnda sjukhus;

102

Kungl. Marits proposition Nr 171.

dels ock till Universitetssjukhus: Understöd och ersättningar
till serafimerlasarettet i Stochkolm för budgetåret

1936/1937 anvisa ett anslag av......kronor 1,007,000;

att utgå under de villkor och bestämmelser, Kungl. Maj:t
kan finna gott meddela.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

C. A. Charpentier.

BILAGOR

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 171.

105

Bilaga A.

Nuvarande avlönings- och pensionsförhållanden
vid serafimerlasarettet.

Antalet tjänstemän (till vilka räknas även underläkare) samt dessas avlöningsförmåner
och villkoren för deras åtnjutande bestämmas av Kungl. Maj:t.
För sjukvårds-, kontors- och ekonomipersonal äger direktionen att inom de
gränser, som betingas av givna anslag och i övrigt förefintliga tillgångar, bestämma
till nämnda personal hörande befattningshavares antal och avlöningsförmåner.

Frågor örn pensionering skola såväl beträffande tjänstemän som övrig personal
underställas Kungl. Majit.

1. Överläkarna vid de särskilda avdelningarna med därtill hörande polikliniker
äro professorer vid karolinska institutet. Överläkaren vid röntgenavdelningen
och föreståndarna för gynekologiska polikliniken, otiatriska polikliniken,
psykiatriska polikliniken och gymnastikavdelningen äro likaledes professorer
vid karolinska institutet. Genom särskilda bestämmelser den 31 maj
1935 har Kungl. Majit bland annat givit den på gymnastiska centralinstitutets
stat uppförde läraren i sjukgymnastik och sjukdomslära överläkares ställning
vid lasarettets gymnastikavdelning för den tid, gymnastiska centralinstitutets
utbildning av sjukgymnaster är förlagd till sagda avdelning.

Den av överläkarna, som av direktionen förordnas att vara lasarettets inför
direktionen ansvarige styresman, direktör, åtnjuter ett arvode av 300 kronor
för år samt enligt Kungl. Majits medgivande den 3 juli 1931, därest han icke
åtnjuter fri bostad, 7,500 kronor årligen å lasarettets stat. Från lasarettets stat
utgå dessutom arvoden å 1,500 kronor för år till 2 överläkare — en vid medicinska
och en vid kirurgiska avdelningen — samt ä 1,000 kronor för år till 4
överläkare — en vid medicinska, en vid kirurgiska, en vid oftalmologiska och
en vid neurologiska avdelningen. Arvoden till vikarier under semester för dessa
6 överläkare samt för överläkaren vid röntgenavdelningen utgå för vardera med
200 kronor jämte dyrtidstillägg såsom för oreglerad statstjänst.

Jämlikt Kungl. Majits medgivande den 23 maj 1930 är en biträdande Överkirurg
förordnad i anledning av, att professor Einar Key fått Kungl. Majits
tillåtelse att giva sin undervisning vid annat sjukhus. Till den biträdande överkirurgen
har utgått dels det arvode ä 1,000 kronor, som eljest skolat utgå till
den ene kirurgiske överläkaren, dels ett fyllnadsarvode å 4,500 kronor. Sedan
innehavaren av förordnandet, H. Olivecrona, blivit professor med lön från karolinska
institutets stat, har direktionen ansett, att fyllnadsarvodet icke bör utgå.
Dyrtidstillägg har utgått å biträdande överkirurgens sammanlagda arvode enligt
grunder, som gällt för reglerad statstjänst.

2. Underordnade läkare. Vid lasarettet tjänstgörande avlönade underordnade
läkare äro:

dels vissa biträdande lärare å karolinska institutets stat, vilka i sådan egenskap
äro i viss utsträckning tjänstgöringsskyldiga som biträdande läkare vid
lasarettet; de åtnjuta avlöning endast från karolinska institutets stat;

dels biträdande läkare vid poliklinikerna, vilka närmast under vederbörande
överläkare leda arbetet där; de hava arvode på lasarettets stat;

dels två biträdande läkare vid gymnastikavdelningen, av vilka den enes avid -

106

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 171.

ning utgår från särskilt statsanslag för sjukgymnastutbildning, den andres från
lasarettets allmänna stat; båda dessa läkare äro tillika biträdande lärare vid
sjukgymnastutbildningen och åtnjuta i sådan egenskap arvode från gymnastiska
centralinstitutets stat;

dels underläkare och andre underläkare, vilka åtnjuta avlöning endast från
lasarettets stat, utgående i form av kontant avlöning jämte fri kost samt, för
vissa befattningar, fritt bostadsrum i den mån sådant finnes tillgängligt;

dels ock amanuenser, vilka åtnjuta kontant avlöning från karolinska institutets
stat och från lasarettets stat fri kost samt, för vissa befattningar, fritt
bostadsrum i den mån sådant finnes tillgängligt.

Arvode till vikarie under semester utgår med 100 kronor för de biträdande
läkarna vid polikliniken, underläkarna, andre underläkarna och amanuenserna
under en månad per årsförordnande samt till vikarie för amanuensen vid röntgenavdelningen,
då han under biträdande läkaren vid samma avdelning tillkommande
två månaders semester uppehåller dennes tjänst, 100 kronor per
månad. Semestervikarierna åtnjuta dessutom den med vederbörande tjänst
eventuellt förenade förmånen av fri kost (den ledige erhåller icke ersättning för
sådan förmån).

Jourpengar utgå med ''mindre belopp (högst 300 kronor per år) till vissa å
avdelningarna jourhavande underläkare och amanuenser samt till fem vid polikliniken
alternerande jourhavande läkare.

Dyrtidstillägg å avlöning till förenämnda underordnade läkare utgår enligt
samma grunder, som gälla för reglerad statstjänst, utom beträffande semestervikariernas
arvoden och jourpengarna, för vilka dyrtidstillägget beräknas enligt
samma grunder, som gälla för oreglerad statstjänst.

Arvoden för utförande av elektrokardiografiska m. fl. undersökningar, sammanlagt
1,000 kronor årligen, utgå utan dyrtidstillägg, till vissa läkare.

Provisorisk avlöningsförhöjning utgår enligt Kungl. Maj:ts beslut för budgetåret
1935/1936 till vissa underordnade läkare i avvaktan på vidare utredning
i anledning av det löneregleringsförslag, direktionen framlagt.

Regnellska stipendier ä 120 kronor för år utgå till vardera av 4 underordnade
läkare, 2 vid medicinska och 2 vid kirurgiska avdelningen. I stället för stipendiet
åtföljande bostadsförmån kunna de 2 stipendiaterna vid medicinska kliniken
få vardera 480 kronor årligen.

Med poliklinikmedel bestridas avlöning och dyrtidstillägg till vissa av förenämnda
underläkare (1 vid röntgenavdelningen och 1 vid medicinska polikliniken)
samt arvode till semestervikarier för vissa underordnade läkare (1 underläkare
vid röntgenavdelningen, 1 underläkare vid medicinska polikliniken, 1
biträdande läkare vid otiatriska och 1 vid psykiatriska polikliniken).

Av de avgifter, som inflyta för undersökning och behandling vid polikliniken
av sådana skadade, å vilka lagen om försäkring för olycksfall i arbete äger
tillämpning, utgår (Kungl. Maj:ts medgivande den 5 december 1919) viss andel
till respektive läkare.

Vid tjänstledighet på grund av sjukdom hava underordnade läkare på lasarettets
stat hittills avstått hela sin avlöning. Direktionen har gjort framställning
till Kungl. Majit, innebärande att i sådana fall för dessa läkare skulle i
tillämpliga delar gälla bestämmelserna för extra ordinarie tjänstemän i kungörelsen
den 26 juni 1925 (nr 356), varvid avdrag å den kontanta lönen skulle
i varje särskilt fall beräknas efter närmast jämförliga lönegrad i den statliga
löneplanen.

107

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

3. Övriga tjänstemän äro en predikant, en sekreterare och ombudsman,
en kamrerare, en syssloman, en bokhållare och en kassör. De tre förstnämnda
befattningarna äro att betrakta som bisysslor. Predikanten har för år
dels ett arvode av 950 kronor, dels ett lönetillskott av 150 kronor, utgående av
särskilda fondmedel. Sekreteraren och kamreraren hava vardera 1,200 kronor
i arvode.

Sysslomannens lön ansluter sig icke till det statliga lönesystemet, vilket däremot
de senare reglerade lönerna för bokhållaren och kassören göra. De sistnämnda
äro av Kungl. Maj:t fastställda att utgå enligt respektive lönegrad
B 15 och B 11 (beslut den 14 mars 1930).

Dyrtidstillägg utgår: å lasarettspredikantens arvode (ej å lönetillskottet) enligt
för oreglerad statstjänst gällande grunder; å avlöningen till sysslomannen,
bokhållaren och kassören såsom för reglerad statstjänst.

Provisoriskt dyrortstillägg, lika med statliga befattningshavare tillkommande,
utgår till bokhållaren och kassören.

Provisorisk avlöningsförhöjning åt sysslomannen utgår enligt Kungl. Maj:ts
beslut för budgetåret 1935/1936 i avvaktan på vidare utredning i anledning av
det förslag till lönereglering, direktionen framlagt.

Felräkningspengar vid kassörstjänsten utgå med 300 kronor årligen.

Semester tillkommer sysslomannen, bokhållaren och kassören vardera under
en månad årligen.

Vid tjänstledighet för sysslomannen, bokhållaren och kassören hava gällande
statliga bestämmelser tillämpats.

I egenskap av vice värd för egendomen 2, 3 och 4 i kvarteret Pilträdet uppbär
sysslomannen 600 kronor årligen, vilket belopp ingår bland nämnda fastighets
utgifter.

4. Sjukvårds-, kontors- och ekonomipersonal. Senaste allmänna
lönereglering för denna personalgrupp genomfördes från och med den
1 juli 1930. Därvid blevo de befattningshavare, som förut hade lägre avlöning
än motsvarande befattningshavare i Stockholms stads tjänst, i stort sett
jämställda med dessa. Detta gäller i allmänhet fortfarande för innehavare
av sådana tjänster, vilka vid Stockholms stads sjukhus hänföras till ordinarie.
Beträffande åter personal, motsvarande den som vid Stockholms stads sjukhus
fått avlöningen reglerad genom kollektivavtal, kom avlöningen för ekonomipersonalen
redan från och med år 1931 och för sjukvårdspersonalen från och
med år 1932 att väsentligt understiga den motsvarande befattningshavare vid
stadens sjukhus tillkommande.

Avlöningssystemet är för flertalet befattningshavare bruttolön, från vilken,
avdrag sker för mottagna naturaförmåner med belopp, som av direktionen fastställas.
Det ansluter sig nära till de löneplaner, som år 1930 gällde för befattningshavare
vid Stockholms stads sjukhus.

Åldertilläggen utgå för den mera kvalificerade personalen efter 3, 6 och 9 års
tjänst, för ett mindre antal befattningshavare, kvarstående å äldre lönestater,
efter 1, 3, 5, 7 och 10 år, och för övrig sjukvårds- och ekonomipersonal, i den
mån ålderstillägg förekommer, efter 1, 4 och 7 års tjänst.

Dyrtidstillägg utgår å bruttolönen enligt samma grunder, som gälla för det
till Stockholms stads befattningshavare utgående rörliga lönetillägget, dock med
de modifikationer, direktionen finner påkallade. För ett mindre antal befattningshavare
med enligt andra grunder reglerad avlöning utgår dyrtidstillägg
såsom vid reglerade statstjänster, i den mån dyrtidstillägg är av direktionen
medgivet.

108

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

Provisorisk avlöningsförhöjning utgår enligt Kungl. Maj:ts beslut för budgetåret
1935/1936 vid vissa befattningar i avvaktan på vidare utredning rörande
den lönereglering, för vilken direktionen begärt statsmakternas medverkan.

Avlöningssystem kontant lön samt fritt vivre gäller tillsvidare för inspektionssköterskan,
husmodern, första köksföreståndarinnan, köksföreståndarinnans
närmaste biträde, en sömmerska och eleverna i köksavdelningen.

Kontant avlöning jämte fri lunch erhålla sjukgymnasterna, en kontorselev
och en springpojke.

Fritt vivre tillkommer eleverna och provsköterskorna, som enligt särskilt avtal
tillhandahållas av Sophiahemmet. För provsköterskorna har Sophiahemmet,
med undantag för en, betingat sig även kontant gottgörelse, för vissa 400 och
för andra 600 kronor per år.

Semester tillkommer här ifrågavarande personal, med undantag av Sophiahemmets
provsköterskor och elever, enligt av direktionen bestämda grunder.
För inspektionssköterskan, sköterskorna och husmodern är semestern i regleringsbestämmelser,
godkända av medicinalstyrelsen, för erhållande av pensionsrätt
i statens pensionsanstalt, bestämd till en månad. Sköterskorna vid röntgenavdelningen
hava av direktionen tillerkänts sex veckors semester årligen,
sammalunda och fotografi- och sköterskebiträden vid nämnda avdelning. En
månads semester hava vidare sjukgymnasterna, kontorspersonalen (dock ej
eleven), kvinnliga assistenter, köks- och tvättföreståndarinnor samt förste maskinisten.
Kökseleverna hava vid årsanställning 15 dagars semester. Sköterskebiträden
med regelbundet återkommande vakning, sköterskebiträden, som tjänstgöra
på poliklinik eller operationsavdelning, baderskor och telefonister hava
efter 1 års tjänst 14 dagar, 2 år 21 dagar, 20 år 1 månad. Portvakterna, andre
maskinist, reparatörer, förste eldare och eldare hava efter 1 års tjänst 7 dagar,
2 år 14 dagar, 5 år 21 dagar, 20 år 1 månad. Övrig sjukvårds- och ekonomipersonal
har efter 1 års tjänst 7 dagar, 2 år 14 dagar, 10 år 21 dagar, 20 år 1 månad.

Vid tjänstledighet på grund av sjukdom, konvalescens eller svag hälsa med
styrkt oförmåga till tjänstgöring erhåller personalen under högst tre månader
av kalenderår, dock på en sammanhängande tjänstledighetsperiod ej mer än
högst 90 dagar, samma kontanta lön som vid tjänstgöring. För tid därutöver
beslutar direktionen i varje särskilt fall.

Vid tjänstledighet för enskilda angelägenheter får den ledige vidkännas kostnaden
för vikarie även om denna blir större än den lediges lön.

5. Fri sjukvård. Enligt 26 § i reglementet äga läkare, tjänstemän och
annan personal vid lasarettet åtnjuta fri sjukvård å lasarettet i den utsträckning
direktionen finner skälig, dock under högst tre månader av ett kalenderår.
Direktionen har i sådant avseende bestämt högst tre månader av ett kalenderår.

6. Pensioner. Inspektionssköterske-, sköterske- och husmodersbefattningarna
äro reglerade för pensionsrätt i statens pensionsanstalt med undantag
för 2 sköterskebefattningar, vilkas nuvarande innehavare icke fylla de krav på
teoretisk utbildning, som av medicinalstyrelsen godkända regleringsbestämmelser
innehålla.

I övrigt äro icke några särskilda bestämmelser örn pensionering av lasarettets
personal utfärdade, utan pensionsfrågor avgöras från fall till fall.

Kungl. Majlis proposition Nr lil

109

Bilaga B.

Översikt av arvodister vid serafimerlasarettet.

a) Av de sakkunniga föreslagen anpassning av arvodena.

b) Nu utgående arvoden, däri inbegripet provisorisk förhöjning i vissa fall.

c) Av direktionen föreslagen reglering.

	a	b	C
Direktör, arvode...................	300	300	_
ersättning därest han icke åtnjuter fri bostad .	7,500	7,500	—
1 överläkare, medicine ...............	1,500''	1,500''	—
1 » » ...............	1,000''	1,000''	—
1 » kirurgisk...............	1,500''	1,500''	—
1 » » ...............	1,000''''I 2 3	1,000'''' =	—
1 » oftalmologisk.............	booo1	1,000''	—
1 » neurologisk..............	1,000''	1,000''	—
Arvode för utförande av: elektrokardiografiska undersökningar.....	1,5004	1,5004	5,280s
ämnesomsättningsundersökningar.......	3004	300‘	3004
1 biträdande läkare vid röntgenavdelningen . . .	1,1005	900°	1,100°
2 biträdande läkare vid gymnastikavdelningen. .	5,2806	5,280°	5,280°
Biträdande läkare vid polikliniken: 1 vid medicinska.................	6,0507	G,0507	6,0507
1 » kirurgiska..................	6,0507	6,0507	6,0507
1 » oftalmologiska...............	5,2807	5,2807	5,2807
1 » otiatriska..................	3,7407,8	3,7407''8	3,7407,8
1 » neurologiska.................	5,2807	5,2507	5,2807
1 » gynekologiska................	5,2807	4,5007	5,2807
1 » psykiatriska.................	2,6407''9	2,6407,9	2,6407''3
1 sekreterare och ombudsman ..........	1,200	1,200	1,200
1 kamrerare......................	1,200	1,200	1,200
i predikant......................	1,41010 II	1,364''°	1,364''°
1 organist.......................	400	400	400
1 biträdande sjukgymnast och assistent vid gymnastikavdelningen..............	3,300"	3,280''2	3,28012
6 provsköterskor vid poliklinik och operations-avdelning13 .....................	600	600	600
7 provsköterskor vid vårdavdelning13......	400	400	400
1 provsköterska vid medicinska laboratorierna13	—	—	—
41 sköterskeelever13.................	—	—	—
3 kökselever14 ....................	240	240	240
1 springpojke.....................	960''8	939''°	939''°

I Dessa överläkare åtnjuta i egenskap av professorer vid karolinska institutet lön från dess stat. Dyrtidstillägg
såsom för oreglerad statstjänst har medgivits för arvodena på lasarettets stat, men har ej utgått
till professorerna, vilka erhålla högsta medgivna dyrtidstillägg vid karolinska institutet; däremot till av
direktionen förordnade vikarier.

• Utgår för närvarande till en biträdande Överkirurg.

3 Särskild befattning föreslagen av direktionen; innefattar dyrtidstillägg ä 10 procent.

4 Dyrtidstillägg utgår icke.

4 Innefattar dyrtidstillägg; åtnjuter i övrigt arvode från karolinska institutets stat (4,500 +dyrtidstillägg).

• Innefattar dyrtidstillägg ä 10 procent; dessutom utgår från gymnastiska centralinstitutets stat arvode
såsom biträdande lärare i sjukgymnastik kr. 2,000:— jämte dyrtidstillägg.

7 Innefattar dyrtidstillägg å 10 procent.

8 Vid otiatriska polikliniken finnas för närvarande två biträdande läkare, av vilka den ene, som tillika
är biträdande lärare, helt avlönas från karolinska institutets stat.

• Tre mottagningsdagar i veckan.

10 Härav kr. 150:— från Sederholms fond; 1,364 kr. innefattar dyrtidstillägg å 28 procent på 950 kr.

II Innefatiar värdet av tidigare fri lunch.

11 Häri ingår beräknat värde på fri lunch, men icke dyrtidstillägg.

** Tillhandahållas enligt avtal med Sophiahemmet. Enligt detta avtal erhålla provsköterskor och elever
fritt vivre å lasarettet; provsköterska vid laboratoriet dock endast fri kost. För var och en av övriga
provsköterskor erlägger lasarettet angivna belopp till Sophiahemmet.

14 Antagas för ett år; erhålla fritt vivre samt kr. 40: — per månad under senare halvåret av anställningen.

14 Härutöver fri tjänstekostym.

18 Härutöver fri tjänstekostym samt 1 par skor årligen. Värdet av fri lunch ingftr i kr. 939:—.

k.''- . I

<> ’ £ ''

i.- ''*

''v‘/ J

''i H: ''■■

Kungl. Mciy.ts proposition Nr 171.

lil

Bilaga C.

De sakkunnigas specialmotiv för löneregleringsförslaget.

Underordnade läkare.

Åtskilliga av de underordnade läkarna vid serafimerlasarettet hade nu sin avlöning
till huvudsaklig del från karolinska institutets anslag, varvid från lasarettet
endast vissa särskilda förmåner utginge. Då det icke, särskilt med hänsyn
till förhållandena vid universiteten, ansetts lämpligt vidtaga någon jämkning i
de löneförmåner, som nu vore upptagna å karolinska institutets stater, hade
direktionen över serafimerlasarettet i sitt år 1934 framlagda löneregleringsförslag
utgått från, att den lönefyllnad, som där föreslagits, i huvudsak skulle utbetalas
av lasarettet, varvid samtidigt naturaförmånerna skulle inräknas i den kontanta
avlöningen samt avdrag framdeles ske å lönen för värdet av dessa förmåner.
Dessa synpunkter överensstämde med vad som numera i allmänhet tilllämpades
inom statsförvaltningen.

Vid bedömandet av de löneförmåner, som framdeles borde tillerkännas läkarpersonalen
vid serafimerlasarettet, hade redan inledningsvis berörts, att lönerna
borde fastställas såsom bruttolöner och alltså innefatta nu utgående naturaförmåner
såsom kost och bostad. Därjämte syntes jourpenningar böra inräknas
i löneförmånerna. Uppmärksammas finge även, att vid avlönandet av den läkarpersonal
vid serafimerlasarettet, vilken jämväl uppbure avlöning å karolinska
institutets stat, dyrtidstillägg borde utgå särskilt för sig såväl å avlöningen på
karolinska institutets stat som å den på serafimerlasarettets stat, men att i
övrigt gällande bestämmelser örn dyrtidstillägg till befattningshavare i statens
tjänst borde äga tillämpning; dock att det dyrtidstillägg, som utbetalades vid
serafimerlasarettet, skulle ingå bland lasarettets driftkostnader.

I avseende å de läkare, som för närvarande till ett antal av fyra tillerkänts
Regnellska stipendier, vilka innefattade bostadsförmån, värderad till 480 kronor
per år, samt kontant 120 kronor, hade de sakkunniga funnit lämpligt att
dessa förmåner upptoges vid sidan av de förmåner, som eljest kunde komma att
tillerkännas vederbörande. De sakkunniga utginge nämligen från, att framdeles
de Regnellska stipendierna, såsom ursprungligen varit avsett, skulle kunna tilldelas
vid lasarettet tjänstgörande medicine kandidater.

Vad så beträffade de löneförmåner, som borde utgå till de underordnade läkarna
vid serafimerlasarettet, hade de sakkunniga beaktat, att uttrycken underläkare
och amanuens dels var för sig hänförde sig till befattningar, som jämväl
enligt direktionens mening borde inordnas under olika lönegrader, dels icke helt
kunde jämställas med motsvarande benämningar vid t. ex. Lunds lasarett. Där
betecknade benämningen amanuens en mera underordnad befattning än underläkare,
vilket tydligt framginge ur avlöningsbestämmelserna; vid serafimerlasarettet
betecknade ej blott de 0 första underläkarna utan jämväl de 2 första
amanuenserna och 5 av de 10 amanuenserna de befattningshavare bland de
underordnade läkarna, vilka närmast under vederbörande överläkare handhade
vården vid lasarettets olika sjukavdelningar och vilka säkerligen på grund härav
satts främst i direktionens löneförslag. Beteckningen amanuens hänförde sig här
allenast till den omständigheten, att ifrågavarande underordnade läkare åtnjöte
Lin på karolinska institutets stat.

Med beaktande härav hade de sakkunniga i stort sett följt direktionens uppdelning
av de underordnade läkarbefattningarna i lönehänseende. I likhet med

112

Kungl. Majlis proposition Nr 171.

nu gällande avlöningsförhållanden hade de sakkunniga dock givit något försteg
åt förste underläkarna och förste amanuenserna framför de 5 ovannämnda amanuenserna.
De sakkunniga hade jämfört de 8 första befattningarna med de
främsta underläkarbefattningarna vid övriga, till jämförelse framdragna sjukhus
och hade med stöd härav ansett sig kunna föreslå en något högre lönegrad
åt dessa än den, som skulle motsvara den av direktionen föreslagna. De sakkunniga
föresloge en avlöning, som motsvarade 23:e lönegraden för extra tjänstemän
i statens tjänst, under det att de 5 nämnda amanuensernas avlöning skulle bestämmas
efter 22:a lönegraden. Även för dessa senare skulle denna avlöning
dock komma att överstiga den, som utginge under innevarande budgetår. De
sakkunniga funne dessa förslag så mycket mera befogade, som ifrågavarande
befattningshavare kunde påräkna ålderstillägg allenast för det fall, de under
mera än 3 år innehade tjänst inom en och samma lönegrad.

De fyra andre underläkare — två å medicinska klinikens laboratorier och två
å kirurgiska kliniken — som nu uppbure Regnellska stipendier, men vilka icke
hade någon avlöning från karolinska institutet, syntes böra erhålla avlöning enligt
Ilie lönegraden för extra tjänstemän. Samma avlöning torde böra utgå
till den nuvarande andre underläkaren å kliniska laboratoriet ävensom å medicinska,
oftalmologiska, otiatriska och neurologiska poliklinikerna. Detta motsvarade
väl direktionens förslag.

Beträffande personalen å röntgenavdelningen gällde redan nu i viss mån i
förhållande till övriga befattningshavare vid lasarettet avvikande lönebestämmelser,
och denna personal uppbure viss andel i avgifterna för röntgenundersökningar
av sådana från polikliniken remitterade patienter, å vilka lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete ägde tillämpning. Även här ville de sakkunniga,
i nära anslutning till direktionens framställning, föreslå, att de tvenne underläkarna
vid denna avdelning placerades med en avlöning motsvarande 18:e
lönegraden för extra befattningshavare i statens tjänst, varjämte nuvarande
amanuensen, som från karolinska institutet uppbure 2,400 kronor jämte reglerat
dyrtidstillägg, syntes böra avlönas enligt 17:e lönegraden för extra befattningshavare
i statens tjänst. Vad sålunda föreslagits innefattade för amanuensen
en förhöjning i vad som för ovan nämnda budgetår tillerkänts honom. På
samma grunder förordade de sakkunniga, att jämväl de nuvarande underläkarna
vid medicinska och otiatriska poliklinikerna skulle avlönas enligt lS:e lönegraden
för extra befattningshavare i statens tjänst, samt att de nuvarande amanuenserna
vid medicinska, kirurgiska, oftalmologiska och otiatriska poliklinikerna
skulle beredas avlöning motsvarande 17:e lönegraden för extra befattningshavare
i statens tjänst.

Vad därefter beträffade biträdande läkaren å röntgenavdelningen, som å karolinska
institutets stat uppbure 4,500 kronor jämte reglerat dyrtidstillägg, syntes
från serafimerlasarettet böra tillerkännas honom ett arvode å 1,000 kronor
jämte dyrtidstillägg därå enligt samma grunder, som tidigare nämnts. För jämförelse
borde omnämnas, att han, utöver arvodet från karolinska institutet, för
innevarande budgetår uppbure provisorisk avlöningsförhöjning från serafimerlasarettet
med 900 kronor.

Med Kungl. Maj:ts årligen lämnade medgivande hade sedan år 1925 utgått

1,000 kronor per år till de läkare, som utförde elektrokardiografiska och vissa
andra undersökningar. Härav hade den, som utfört de elektrokardiografiska undersökningarna,
erhållit 700 kronor per år. Till sistnämnda belopp hade för budgetåret
1935/1936, i form av provisorisk avlöningsförhöjning, lagts 800 kronor.
Då ifrågavarande undersökningar fortfarande kunnat utföras av i annan tjänst

113

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

vid lasarettet anställd läkare, vid sidan av den egentliga tjänsten, ansåge sig
de sakkunniga icke kunna tillstyrka direktionens förslag om inrättande av en
särskild föreståndartjänst vid elektrokardiografiska laboratoriet, men förordade
i stället att till vid lasarettet anställda läkare, som utförde ifrågavarande undersökningar,
i fortsättningen, tillsvidare, finge utgå särskild ersättning, för de
elektrokardiografiska undersökningarna sammanlagt 1,500 kronor för år och
för ämnesomsättningsundersökningarna sammanlagt 300 kronor per år.

Vidkommande därefter de två biträdande läkarna vid gymnastikavdelningen
vore att märka, att de, utöver arvoden å gymnastiska centralinstitutets stat
såsom biträdande lärare i sjukgymnastik med 2,000 kronor per år jämte dyrtidstillägg
för envar av dem, från serafimerlasarettet tillerkänts arvoden å
4,800 kronor per år jämte reglerat dyrtidstillägg. Varken direktionen eller de
sakkunniga ifrågasatte här någon jämkning.

Direktionen hade icke ifrågasatt någon förändring i avlöningsförmånerna för
de biträdande läkarna vid otiatriska och psykiatriska poliklinikerna, vilka arvoden
fastställts av Kungl. Maj:t den 30 juni 1934. De sakkunniga hade ej
heller funnit anledning upptaga denna fråga till behandling.

Slutligen återstode att i detta sammanhang behandla de biträdande läkare,
som närmast under vederbörande professor ledde arbetet vid medicinska, kirurgiska,
oftalmologiska, neurologiska och gynekologiska poliklinikerna. Av dem
uppbure för närvarande vardera av de biträdande läkarna å medicinska och
kirurgiska poliklinikerna arvoden från lasarettet med 5,500 kronor samt biträdande
läkaren vid oftalmologiska polikliniken 4,800 kronor i årsarvode. Å dessa
förmåner utginge nu reglerat dyrtidstillägg. Biträdande läkarna vid neurologiska
och gynekologiska polikliniken hade för närvarande en sammanlagd ersättning
av respektive 5,250 kronor och 4,500 kronor. Direktionen hade föreslagit,
att sistnämnda två biträdande läkare skulle erhålla samma avlöning,
som biträdande läkaren vid oftalmologiska polikliniken redan uppbure, d. v. s.
4,800 kronor per år jämte reglerat dyrtidstillägg. Ehuru väl någon tvekan kunde
råda rörande avlöningen till biträdande läkaren vid gynekologiska polikliniken,
funne de sakkunniga dock icke skäl föreligga att frångå direktionens förslag.
Vid lasarettet funnes numera icke någon gynekologisk klinik, varför den biträdande
läkaren vid gynekologiska polikliniken vore den ende läkaren vid lasarettet
i denna specialitet.

Samtliga nu omnämnda biträdande läkare borde i staten upptagas såsom
arvodister. Härmed avsåges icke att någon ändring i deras ställning som tjänsteläkare
skulle ske; de borde sålunda även i fortsättningen bibehållas såväl vid
den rätt till tjänstårsberäkning lika med civila läkare i statens tjänst som vid
den rätt till beräkning av sjukhusår, de redan ägde. Likaledes borde de fortfarande
hava rätt till semester. Med hänsyn till att de, i motsats till underläkare
och amanuenser, ägde rätt att hava enskild praktik utanför lasarettet, torde
de emellertid vid tillämpning å dem av det statliga lönesystemets allmänna
grunder -—- t. ex. i fråga örn tjänstledighet — laira anses närmast jämställda
med extra befattningshavare i 24:e lönegraden, då arvodet fastställts till 5,500
kronor, och i 22:a lönegraden, då arvodet fastställts till 4,800 kronor.

De sakkunniga hade redan inledningsvis berört frågan örn de särskilda förmåner,
som borde utgå till den underordnade läkarpcrsonalen vid serafimerlasarettet.
Det torde laira tillkomma direktionen att i enlighet med gällande
bestämmelser och allmän praxis inom statsförvaltningen fastställa grunderna
för ersättning vid vikariat samt avlöning under tjänstledighet för sjukdom, enskilda
angelägenheter m. m. Harrid hurde dori: i regel tilläm/lax råd rom gällde
för extra ordinarie tjänstemän i statens tjänst.

lii han g till riksdagens protokoll 19$ C>. 1 sunil. AV 171.

114

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.
Sjukvårdspersonal.

Till denna personalgrupp hade de sakkunniga hänfört inspektionssköterska,
sköterskepersonal (assistentsköterskor däri inbegripna), sjukgymnaster, fotografibiträden
vid röntgenavdelningen, sköterskebiträden, baderska, badbiträden
och kvinnlig vaktmästare.

Inspektionssköterskan (vid andra sjukhus benämnd husmoder eller föreståndarinna)
torde böra erhålla ordinarie tjänsteställning, och de sakkunniga föresloge
placering i den statliga lönegrad, som närmast motsvarade de vid befattningen
nu utgående förmånerna, nämligen Bil. Befattningen vore i fråga om
pensionsrätt i statens pensionsanstalt för närvarande reglerad som en sköterskebefattning.
Den pension, som på grund därav tillkomme inspektionssköterskan,
stöde således icke i förhållande till den ställning, hon intoge, och de löneförmåner,
hon åtnjöte. Pension torde böra utgå jämlikt civila tjänstepensionsreglementet.
För nuvarande innehavare av tjänsten borde likväl hänsyn tagas till
den pensionsrätt, som för befattningen redan funnes.

Vad beträffade övrig personal, som erhållit fullständig sjuksköterskeutbildning.
vore att märka, att 14 sköterskor enligt direktionens statberäkningar för budgetåret
1936/1937 skulle vara anställda såsom assistentsköterskor, medan övriga
sköterskor (52 st.) kunde anses vara mera fast anställda. De sakkunniga utginge
från, att sistnämnda slag av sköterskor skulle erhålla ställning såsom
ordinarie befattningshavare, medan de 14 assistentsköterskorna borde upptagas
såsom extra ordinarie befattningshavare. De ordinarie sköterskorna, vilka hittills
haft pensionsrätt i statens pensionsanstalt, torde böra erhålla pension enligt
civila tjänstepensionsreglementet; beträffande vid övergången redan anställda
befattningshavare borde dock hänsyn tagas till den pensionsrätt vederbörande
hade i statens pensionsanstalt. Beträffande assistentsköterskorna, som
på grund av sin ställning och av andra skäl i allmänhet ej torde komma att
kvarstå mer än ett eller annat år, syntes kunna ifrågasättas, huruvida de icke
i fortsättningen, som hittills, borde vara anslutna till statens pensionsanstalt.

Vid lasarettet vore nu anställda tvenne sköterskor, som ernått sin nuvarande
ställning på grund av visad praktisk duglighet, men som icke hade erhållit
sådan teoretisk utbildning, att de av medicinalstyrelsen kunnat erhålla den legitimation,
som krävdes för vinnande av pensionsrätt i statens pensionsanstalt.
Dessa befattningshavare torde likväl skäligen böra beredas en pension, vars
storlek borde bestämmas i samband med reglering av pensionsrätten för övriga
sköterskor.

Vad beträffade den lönegrad, till vilken lasarettets sköterskor borde hänföras,
syntes som utgångspunkt kunna tagas det fall där redan nu sjuksköterska vore
anställd i statens tjänst (tandläkarinstitutet). I anslutning härtill föresloge de
sakkunniga, att ordinarie sköterskor skulle placeras i 7:e lönegraden för ordinarie
och assistentsköterskor i 5:e lönegraden för extra ordinarie tjänstemän.
Detta skulle innebära, att de ordinarie bomme att erhålla i stort sett samma
slutavlöning som den nu på lasarettets stat utgående, medan däremot på grund
av att ålderstilläggen (skillnaden mellan löneklasserna) vore mindre i det statliga
lönesystemet än det vid lasarettet nu tillämpade systemet, som anslöte sig
till vad som gällde för Stockholms stads vidkommande, en icke obetydlig höjning
inträdde i fråga om begynnelseavlöningen särskilt för de ordinarie sköterskorna.
Inom ramen av tillgängliga medel skulle lasarettets direktion äga anställa
ytterligare assistentsköterskor, medan däremot antalet ordinarie sköterskor
skulle fastställas i den avlöningsstat, som framdeles skulle enligt beslut av
Kungl. Majit gälla för lasarettet.

115

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

Den till antalet största gruppen bland sjukvårdspersonalen vid lasarettet utgjordes
av sköterskebiträdena (i stat för 1936/1937 beräknat 105). Dessa hade
tidigare i huvudsak haft samma löneställning, som motsvarande befattningshavare
vid Stockholms stads sjukhus, men hade de senaste åren varit väsentligt
lägre avlönade. Genom den provisoriska avlöningsförhöjning, som gällde för
innevarande budgetår, hade dock skillnaden blivit mindre. Avlöningen torde,
av skäl, som förut anförts, böra av direktionen så fastställas, att den kunde
anses i huvudsak motsvara vad som tillkomme motsvarande befattningshavare
vid Stockholms stads sjukhus. Vid personalens inpassande i det statliga lönesystemet
syntes avlöningen böra utmätas enligt nedan angivna löneplan V, vilken
i viss mån byggts på en av medicinalstyrelsen år 1925 för en del personalgrupper
vid statens sinnessjukhus fastställd löneplan. Den anslöte sig till de allmänna
löneplanerna för icke-ordinarie befattningshavare i statens tjänst.

Extra ordinarie tjänstemän	Extra tjänstemän
Lönegrad		Ortsgrupp	Pensions- avdrag	Lönegrad
nr	omfattar löne- klasserna	Löne- klass	F grund- belopp	G grund- belopp	G inberäknat provisor, dyrortstill. samt dyr-tidstillägg ä 10 %	löne- grad	belopp	nr	omfattar löne- klasserna
e. o. U 1	h—c	i	1,185	1,230	1,534	e.o.tl	27	e.TJl	i—h
2	g-b	h	1,260	1,308	1,623	2	28	2	h-g
3	f—a	g	1.335	1,386	1,712	3	29	3	g-f
4	e—1	f	1,410	1,464	1,801	4	30	4	f—e
5	d—2	e	1,485	1,542	1,890	5	31	5	e—d
6	c—3	d	1,560	1,620	1,980	6	32	6	d—c
		C	1,650	1,716	2,092
		b	1,710	1,776	2,158
		a	1,770	1,836	2,224
		i	1,830	1,896	2,290
		2	1,980	2,052	2,468
		3	2,130	2,208	2,616

Anmärkning. Kvinnlig extra ordinarie befattningshavare äger icke rätt att åtnjuta lön enligt högsta
löneklassen inom vederbörande lönegrad.

De sakkunniga ansåge sig böra förorda, att sköterskebiträdena efter tre års
anställning skulle kunna erhålla extra ordinarie ställning, varmed följde rätt till
viss pension eller livränta. De första tre åren, då vederbörande endast borde
innehava extra anställning, torde böra betraktas såsom en prövningstid. Den
extra ordinarie ställningen borde under inga förhållanden tilldelas andra än dem,
som visade sig vara lämpliga för fortsatt anställning. Med den föreslagna anordningen
i fråga om sköterskebiträdena följde, att antalet extra ordinarie
dylika biträden kunde variera från ett år till ett annat, beroende på huruvida
personalen medhunnit de tre första anställnings- och prövningsåren. Då vid statens
sinnessjukhus motsvarande personal icke ansetts böra erhålla ordinarie
anställning, hade de sakkunniga icke funnit anledning att för serafimerlasaret -

116

Kungl. May.ts proposition Nr 171.

tets del ifrågasätta dylik anställning för sköterskebiträden. Det torde emellertid
böra framhållas, att den extra ordinarie anställningen numera medförde betydligt
större förmåner än tidigare varit fallet och även trygghet för framtiden
genom den därmed förenade pensionsrätten. Vad nu anförts i fråga om sköterskebiträden
gällde även i fråga om badbiträden.

I fråga örn placering av sköterskebiträden och badbiträden i löneplanen hade
de sakkunniga tänkt sig lönegraden e. o. U 5 för extra ordinarie sköterskebiträden
och badbiträden samt e. U 4 för extra sköterskebiträden. Detta innebure,
att slutlönen bleve något högre än den av direktionen föreslagna, men det borde
observeras att slutlönen infölle först efter sammanlagt 13 års tjänst (3 år som
extra, varav 2 finge tillgodoräknas för vinnande av ålderstillägg i den extra
ordinarie tjänsten) mot redan efter 6 års tjänst enligt direktionens förslag. Det
borde också i detta sammanhang erinras om, att personalen icke tidigare haft
att erlägga några avgifter för sin pensionering.

Beträffande de två biträden vid röntgenavdelningen, vilkas huvudsakliga
arbete vore förlagt till frainkallnings- och fixeringsrummen, ansåge de sakkunniga,
att den mest yrkeskunniga — nuvarande fotografibiträdet — borde erhålla
ordinarie ställning med benämningen järsta fotografibiträde och den andra
erhålla extra ordinarie ställning med benämningen andra fotografibiträde. I
fråga om den förstnämnda hade direktionen icke tänkt sig någon ändring av
löneförmånerna. De sakkunniga hade förslagsvis placerat befattningen i lönegraden
B 5, innebärande ungefär samma slutlön vid den nu utgående. I fråga
örn andra fotografibiträdet skulle slutlönen vid den tänkta placeringen i lönegrad
e. o. U 6 bliva ej oväsentligt högre än den av direktionen föreslagna, men
det finge beaktas, att slutlönen enligt direktionens förslag skulle uppnås redan
efter G års tjänst, medan den enligt de sakkunnigas förslag erhölles först efter
12 års tjänst.

Den befattningshavare, som nu benämndes kvinnlig vaktmästare och vilkens
huvudsakliga arbete vore förlagt till medicinska klinikens laboratorier, syntes
i fortsättningen lämpligen kunna benämnas laboratoriebiträde. De sakkunniga
ansåge sig jämväl böra föreslå, att denna befattning gjordes till ordinarie med
placering i andra lönegraden. För närvarande funnes endast en befattningshavare
av detta slag, men det oaktat torde härigenom kunna skapas en befordringsmöjlighet
för den kvinnliga biträdespersonalen.

Vidkommande därefter baderskan holle de sakkunniga före, att denna befattningshavares
avlöning borde utgå enligt den ovan nämnda särskilda löneplanen
för viss personal. De sakkunniga hade förslagsvis upptagit denna befattning i
lönegraden e. o. U 6.

Lasarettet hade för närvarande sex sjukgymnaster, vilka alla hade i huvudsak
samma löneförmåner å lasarettets stat. Begynnelselönen utgjorde 3,000 kronor,
vartill kunde komma tre ålderstillägg, vartdera å 300 kronor. Dyrtidstilllägg
utginge såsom för reglerad statstjänst. Utöver dessa löneförmåner åtnjöte
sjukgymnasterna fri lunch vid lasarettet. Två av dem ägde dessutom uppbära
ett mindre arvode för biträde vid undervisningskurser för medicine kandidater
under förutsättning, att kurserna vore förlagda utom den ordinarie arbetstiden.
Så länge gymnastiska centralinstitutets utbildning av sjukgymnaster vore förlagd
till serafimerlasarettet, tjänstgjorde lasarettets sex gymnaster även som
instruktionsgymnaster och uppbure därför från centralinstitutet arvoden, uppgående
för första instruktionsgymnasten till 1,500 kronor och för var och en
av de andra till 1,000 kronor, jämte dyrtidstillägg. Två av ifrågavarande sex
sjukgymnastbefattningar hade inrättats på grund av sjukgymnastutbildningens

117

Kungl. May.ts proposition Nr 171.

förläggande till lasarettet. Då undervisningens förläggande till lasarettet betraktats
såsom ett provisorium, avsett att upphöra när karolinska sjukhuset
trädde i verksamhet, syntes de två senast inrättade befattningarna böra betraktas
som extra. Av de fyra äldre befattningarna torde två böra göras till
ordinarie och två till extra ordinarie.

De ordinarie befattningarna syntes böra placeras i lönegrad B 9, vilket skulle
medföra att begynnelselönen bleve något högre men slutlönen något lägre än
nu utgående, i vilken direktionen icke ifrågasatt någon ändring. De icke-ordinarie
sjukgymnasterna hade de sakkunniga ansett böra placeras i lönegrad 9
för respektive extra ordinarie och extra tjänstemän. Löneförmånerna bleve därigenom
ej oväsentligt lägre, för de extra avsevärt lägre, än de nu utgående. Vid
en jämförelse med de för sköterskor föreslagna lönerna funne man emellertid,
att de extra ordinarie sjukgymnasternas begynnelseavlöning skulle bliva densamma
som ordinarie sköterskas och slutlönen något högre, medan för de extra
sjukgymnasterna begynnelseavlöningen skulle bli densamma som lönen efter 9
år i lönegraden e. o. 5, i vilken assistentsköterskorna tänkts placerade. Med
hänsyn till den utbildning, som krävdes för de jämförda befattningarna, kunde
de sakkunniga icke finna anledning att i ett organisationsförslag placera sjukgymnasterna
högre än som här skett. Redan anställda befattningshavare borde
dock beredas kompensation genom personliga lönefyllnader.

Ekonomipersonal.

Till denna grupp hade de sakkunniga fört husmoder, sömmerskor, telefonister,
städerskor, köks-, tvätt- och maskinpersonal, trädgårdsmästare, snickare, expeditionsvakter,
portvakter och manliga biträden.

Husmodem hade vid serafimerlasarettet icke alla de uppgifter, som en husmoder
vid sjukhus i allmänhet hade, utan endast rent ekonomiska. Hon åtnjöte
kontant lön och fritt vivre. Å den kontanta lönen utginge dyrtidstillägg såsom
för reglerad statstjänst. Direktionen hade icke beslutat någon ändring i dessa
förmåner, frånsett att nuvarande innehavaren av tjänsten tillåtits bo utom lasarettet
och finge kontant ersättning i stället för bostadsförmånen. De sakkunniga
hade vid angivandet av nuvarande löneförmåner evalverat värdet av
naturaförmånerna enligt de grunder, som direktionen tillämpat vid avdrag på
lönen för de befattningshavare, som hade bruttolön men åtnjöte naturaförmåner.
Tjänsten vore reglerad för pensionsrätt i statens pensionsanstalt. De sakkunniga
ansåge, att tjänsten borde vara ordinarie, med placering förslagsvis i
lönegrad B 6, och att pension borde utgå enligt den statliga lönegrad, vari placering
skedde, dock att hänsyn för nuvarande innehavare av tjänsten toges till
redan erhållen pensionsrätt.

Sömmerskebefattningarna syntes böra vara extra ordinarie och extra i enlighet
med de principer, som anförts beträffande sköterskebiträden. De sakkunniga
ansåge i likhet med direktionen, att sömmerskorna borde placeras en
lönegrad högre än sköterskebiträdena. Enligt de sakkunnigas förslag bleve slutlönen
även för sömmerskorna högre än den direktionen föreslagit, dock inträdde
detta förhållande först efter 13 tjänstår, eller 7 år efter det slutlönen enligt
direktionens förslag skulle ernås.

Telofonistbejattningama hade av direktionen i dess löneregleringsprogram
placerats i samma lönegrad som sköterskebiträden, i likhet nied vad förhållandet
vore vid Stockholms stads sjukhus. De sakkunniga hade förslagsvis placerat
dem en lönegrad högre, vilket syntes motiverat med hänsyn både till det
krävande och viktiga arbetet, och till den omständigheten att en befordrings -

118

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

möjlighet vunnes för städerskor, som visade sig lämpade för arbete av nu ifrågavarande
slag. Då tjänsterna för närvarande ej vore flera än två, hade båda ansetts
böra få extra ordinarie ställning.

Vad beträffade städerskorna, vilka enligt ovan anförda principiella synpunkter
placerats i samma lönegrad som sköterskebiträdena, åberopades vad för
dessa sagts om slutlön m. m.

Köksföreståndarinnorna vid serafimerlasarettet hade av direktionen bereus
löneförmåner, som vore större än de till Stockholms stads motsvarande befattningshavare
utgående. (Sammalunda vore förhållandet med inspektionssköterskan.
) Direktionen hade ej heller tänkt sig någon ändring av löneförmånerna
för köksföreståndarinnorna. De sakkunniga funne väl ifrågavarande löner höga,
men med hänsyn till vikten av att för dessa befattningar kunna påräkna de
bäst kvalificerade krafter, som stöde till buds, torde placering i statlig lönegrad
böra ske så, att slutlönen bleve praktiskt taget lika med den nuvarande. Vissa
skäl syntes tala för att båda befattningarna bleve ordinarie med placering förslagsvis
i Ilie respektive 7:e lönegraden.

Såsom ordinarie befattning syntes även dietkokerska böra placeras i lönestaten.
Tjänsten vore den mest kvalificerade av kokerskebefattningarna. Det vore
av vikt att för densamma få en god kraft. Direktionen hade också tänkt att placera
henne i högre lönegrad än de andra kokerskorna. Vid den av de sakkunniga
förslagsvis gjorda placeringen i lönegrad B 1 bleve slutlönen ej oväsentligt
högre än den av direktionen tänkta.

Kokerskor i övrigt borde enligt de sakkunnigas mening få extra ordinarie ställning
med placering i lönegrad e. o. 1. Slutlönen enligt de sakkunnigas förslag
skulle bli ej oväsentligt högre än enligt direktionens, men infölle dock först efter
12 års tjänst i stället för efter 6 år enligt direktionens löneplan.

Av köks- och serveringsbiträdena hade direktionen givit 4 en något högre lön
än de övriga, vilket med hänsyn till arbetsuppgifterna och även befordringsmöjligheterna
syntes lämpligt. Dessa biträden skulle enligt de sakkunnigas mening
intaga extra ordinarie ställning och benämnas första köks- respektive serveringsbiträden.
Beträffande övriga köks- och serveringsbiträden åberopades vad ovan
anförts i fråga örn städerskor.

De sakkunniga ansåge, att tvättföreståndarinnan borde intaga ställning som
ordinarie befattningshavare. Tvätten utgjorde visserligen ett område, där samarbete
med karolinska sjukhuset kunde tänkas komma i fråga, i vilket fall väl
serafimerlasarettets tvättinrättning skulle nedläggas helt, eller delvis. Men de
sakkunniga menade, att i sådant fall tvättföreståndarinnan vid serafimerlasarettet
skulle överflyttas till karolinska sjukhuset antingen såsom föreståndarinna
eller biträdande föreståndarinna. Man torde få utgå från, att vid karolinska
sjukhusets tvättinrättning komme att krävas två föreståndarinnor. Den
placering i lönegrad B 5 i det statliga lönesystemet, de sakkunniga förslagsvis
gjort, torde icke utgöra hinder för en sådan överflyttning. Placeringen skulle
innebära en något om än obetydligt lägre slutlön än den nu utgående, men,
liksom i fråga om sköterskorna och andra köksföreståndarinnan, en ganska stor
höjning i de lägre löneklasserna.

Tvättföreståndarinnans närmaste biträde torde böra intaga extra ordinarie
ställning. Direktionen hade tänkt henne placerad i samma lönegrad som vissa
andra tvättbiträden, vilka intoge en ställning, innebärande större ansvar än de
övriga biträdenas och som därför hade placerats en lönegrad högre än dessa.
De sakkunniga menade, att tvättföreståndarinnans närmaste biträde borde stå
ännu en lönegrad högre, emedan någon biträdande föreståndarinna icke funnes.

119

Kungl. Mciy.ts proposition Nr 171.

Mot direktionens placering av tre tvättbiträden en lönegrad högre än övriga
torde icke vara något att erinra. De syntes böra benämnas första tvättbiträden
och samtliga erhålla extra ordinarie ställning.

Beträffande övriga tvättbiträden åberopades vad ovan anförts i fråga om
städerskor. Städerskorna och de personalgrupper, beträffande vilka hänvisning
gjorts till städerskorna, komme att med de sakkunnigas förslag erhålla löneförmåner
ungefär som de till Stockholms stads motsvarande befattningshavare
utgående. De sakkunniga kunde här än en gång framhålla angelägenheten av,
att avlöningen till serafimerlasarettets personal ej komme att mera avsevärt
skilja sig från den, som utginge till motsvarande personal vid Stockholms stads
sjukhus.

Förste maskinisten (maskinmästaren) torde böra intaga ordinarie tjänsteställning
och syntes böra placeras i lönegrad B 14 med benämningen maskinmästare.
Detta innebure en något lägre begynnelselön och likaledes en något om
än obetydligt lägre slutlön än den nu utgående. Den föreslagna placeringen
överensstämde med placeringen av maskinmästare av första klass vid statens
sinnessjukhus. Utöver nuvarande löneförmåner från lasarettet uppbure förste
maskinisten (maskinmästaren) ett mindre arvode för tillsyn av ledningar för
gas, elektricitet och vatten samt värmeanläggning med därtill hörande ledningar
i den lasarettsstiftelsen tillhöriga egendomen nr 2, 3 och 4 i kvarteret Pilträdet,
vilket arvode fortfarande skulle utgå av nämnda fastighets medel. Beträffande
andre maskinist hade de sakkunniga tänkt sig, att tjänsten skulle vara ordinarie
och placeras i lönegrad B 10 med benämningen maskinist, eller lika med
maskinist av l:a klass vid statens sinnessjukhus. Detta innebure en något lägre
lön än vad för närvarande utginge vid befattningen. Förste reparatör och andre
reparatör torde böra få ordinarie tjänsteställning och erhålla lön enligt respektive
lönegrad B 7 och B 6, innebärande att avlöningen bleve något högre än
den nu utgående (slutlönen för den förre 145 och för den senare 33 kronor högre
per år, varvid hänsyn dock ej tagits till avdrag för pensionsavgifter). Som jämförelse
kunde nämnas, att eldare av l:a klass vid statens sinnessjukhus vore
placerad i lönegrad B 6. Förste eldare voro av direktionen placerade en lönegrad
högre än övriga eldare. Direktionen hade nu — efter mönster av Stockholms
stads löneplan — placerat alla eldare i samma lönegrad. De sakkunniga hade
med hänsyn till inhämtade upplysningar om förste eldarnas arbete och för närvarande
utgående löner förslagsvis placerat dem såsom ordinarie i lönegrad B 5,
innebärande en något lägre begynnelselön men högre slutlön än enligt direktionens
förslag. Övriga eldare torde böra få extra ordinarie ställning efter tre års
ställning som extra tjänstemän — enligt samma princip som ovan anförts beträffande
sköterskebiträden m. fl. Den av de sakkunniga föreslagna placeringen
i det .statliga lönesystemet (e. o. 5) innebure en lägre begynnelselön än den av
direktionen tänkta och även lägre än den nu utgående, men något högre slutlön.
Slutlönen komme dock först efter 15 år men enligt direktionens löneplan redan
efter 6 år. För så vitt en skillnad i avlöningen mellan eldare och förste eldare
med bibehållande av föreslagen skillnad mellan förste eldare och andre reparatör
skulle erhållas, kunde någon bättre placering i det statliga lönesystemet än
i lönegrad e. o. 5 ej beredas eldarna. Nu anställda eldare, som vid inplacering i
det statliga lönesystemet enligt de sakkunnigas förslag finge lägre lön än den
nu utgående, torde i överensstämmelse med de sakkunnigas ovan anförda allmänna
synpunkter på lönefrågan böra beredas personlig lönefyllnad.

Trädgårdsmästaren skulle enligt av direktionen tilltänkt lönereglering från och
med den 1 juli 1936 åtnjuta en lön, som i fråga örn slutlönen närmast motsva -

120

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

rade den statliga lönegraden B 7. De sakkunniga tillstyrkte denna placering,
innebärande alltså att tjänsten bleve ordinarie. Samma placering och ställning
föresloge de sakkunniga också för snickaren, vilken för närvarande åtnjöte samma
lön som trädgårdsmästaren. Direktionen hade visserligen icke föreslagit någon
höjning för snickaren, men det syntes konsekvent, att snickaren även i fortsättningen
erhölle samma ställning som trädgårdsmästaren.

Lasarettet hade 3 vaktmästare, av vilka två erhållit en löneställning, närmast
motsvarande den statliga lönegraden B 7. De sakkunniga tillstyrkte, att dessa
vaktmästare finge ordinarie ställning med placering i sagda lönegrad, i vilken
bland annat vaktmästarna vid karolinska institutet vore placerade. Med hänsyn
till arbetsuppgifterna ifrågasattes dock, huruvida icke den nuvarande vaktmästartiteln
borde utbytas mot förste expeditionsvakt. För den tredje av vaktmästarna
hade direktionen tänkt sig att från och med den 1 juli 1936 höja lönen
en lönegrad, vilket skulle innebära en något högre slutlön efter 9 år än slutlönen
efter 12 år i den statliga lönegraden B 6. De sakkunniga tillstyrkte även
för denne vaktmästare ordinarie tjänsteställning. Placering i lönegraden B 5
kunde tyckas ligga närmare till hands, emedan ett flertal expeditionsvakter i
departementen och de centrala ämbetsverken vore placerade i lönegrad B 5.
Arbetstiden för vaktmästarna vid lasarettet torde emellertid vara väsentligt
längre än för berörda expeditionsvakter. Placering i lönegrad B 6 torde därför
kunna tillstyrkas. Det ifrågasattes, örn icke tjänstetiteln för denne vaktmästare
borde ändras till expeditionsvakt. De här ifrågavarande tre vaktmästarna hade
hittills uppburit beklädnadsbidrag. Detta ansåge de sakkunniga icke böra utgå
för framtiden. Dock borde vid utmätande av lön till nuvarande innehavare av
de två högre avlönade befattningarna tagas hänsyn även till beklädnadsbidraget
för utbetalning av fyllnad i lönen. Den tredje tjänsten hade enligt vad de
sakkunniga inhämtat nyligen blivit vakant.

Direktionen hade tänkt sig en lönereglering för de tre portvakterna från och
med den 1 juli 1936, innebärande att en av dem skulle få samma lön som de
två högst avlönade vaktmästarna och två en lön lika med den, som beslutats
för den tredje vaktmästaren. I stället för beklädnadsbidrag hade portvakterna
uniform. Portvakterna torde lika väl som vaktmästarna eller — såsom de eventuellt
skulle komma att benämnas — expeditionsvakterna böra bliva ordinarie
tjänstemän. Placering av en portvakt i lönegrad B 7 och två i B 6 tillstyrkte de
sakkunniga. Nuvarande befattningshavare torde få bibehålla förmånen av fri
uniform.

Äterstode slutligen att behandla gruppen manliga biträden. Av dessa, som
till antalet för närvarande vore 10, torde en böra få ordinarie ställning och placeras
i lönegrad B 4. Detta innebure en högre slutlön än den direktionen tänkt
skola utgå till samtliga manliga biträden, men denna slutlön skulle uppnås först
efter 15 års sammanlagd tjänst som extra, extra ordinarie och ordinarie manligt
biträde, under det att slutlönen enligt direktionens förslag skulle nås redan
efter 6 års anställning. De sakkunniga funne placering av ett manligt biträde i
ordinarie lönegraden B 4 motiverad med hänsyn till vinnande av en befordringsmöjlighet
även för sådana manliga biträden, som ej kunde vara lämpade
för befordran till vaktmästare eller portvakt. Övriga manliga biträden hade de
sakkunniga tänkt skulle få ställning som extra ordinarie och extra enligt den
princip, som ovan anförts beträffande eldare, med placering i 4:e lönegraden för
respektive extra ordinarie och extra tjänstemän. Detta innebure lägre begynnelselön
men något högre slutlön än direktionen tänkt skola utgå, vilken slutlön
dock skulle infalla 10 år tidigare än enligt de sakkunnigas förslag. (Manligt

121

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr lil.

biträde finge enligt de sakkunnigas förslag först tjänstgöra som extra i 3 år, av
vilka dock 2 finge tillgodoräknas för vinnande av ålderstillägg i den extra ordinarie
ställningen.)

Kontorspersonal.

Till syssloinannen vid serafimerlasarettet utginge enligt för budgetåret
1935/1936 fastställd stat i grundavlöning 6,750 kronor, vartill komme tre ålderstillägg,
vartdera å 400 kronor, efter respektive 3, 6 och 9 års tjänstgöring. Å
grundavlöningen jämte ålderstilläggen utginge dyrtidstillägg efter de grunder,
som gällde för reglerade verk. Provisorisk avlöningsförbättring vore för budgetåret
1935/1936 tillerkänd sysslomannen med 90 kronor i månaden eller med
tillhopa 1,080 kronor för år. För av sysslomannen disponerad bostad betalade
han en hyra till lasarettet av 1,900 kronor för år. Liksom övrig fast anställd
personal vid lasarettet vore sysslomannen icke skyldig att erlägga några avgifter
för egen pensionering eller familjepensionering. Grundavlöningen till sysslomannen
utgjorde alltså med beräkning av dyrtidstillägg efter 10 procent ungefär
8,500 kronor. Enligt samma beräkning skulle sysslomannens slutavlöning
utgöra ungefär 9,825 kronor. I anslutning till vad direktionen i sitt löneregleringsförslag
föreslagit i avseende å sysslomannen ansåge sig de sakkunniga böra
förorda, att sysslomannen placerades i 24 :e lönegraden, varvid med inräknande
av dyrtidstillägg efter ovannämnda grunder samt för Stockholm numera fastställt
dyrortstillägg hans grundavlöning skulle utgöra, efter avdrag av avgift
för egen pensionering, ungefär 9,980 kronor. Det torde uppmärksammas, att
sysslomannen icke åtnjöte några särskilda ersättningar eller förmåner från lasarettet
med undantag av ett mindre arvode för skötseln av den till lasarettsstiftelsen
hörande, delvis uthyrda fastigheten Pilträdet nr 2—4. De sakkunniga
ville slutligen i detta sammanhang omnämna, att sysslomannen enligt det nu
framlagda förslaget skulle komma att i stort sett jämställas med syssloman av
första klass i statens sinnessjukhus.

Bokhållare- och kassörstjänstema vore reglerade enligt de statliga lönegraderna
B 15 respektive B 11. Direktionen hade icke ifrågasatt någon ändring.
De sakkunniga tillstyrkte, att båda dessa tjänster bleve ordinarie med angiven
placering.

På sysslomanskontoret vore utöver bokhållare och kassör anställda tre kontorsskrivare
och en elev. Kontorsskrivarna hade erhållit både denna benämning
och en avlöning, som vore lika med den motsvarande befattningshavare vid
Stockholms stads sjukhus tillkommande. Direktionen hade icke ifrågasatt någon
ändring i dessa förhållanden. De sakkunniga funne för sin del, med hänsyn till
både arbetsuppgifterna för berörda tjänstemän, den förut tillkännagivna principiella
uppfattningen örn beredande av befordringsmöjligheter samt förhållandena
inom statsförvaltningen i övrigt, att dessa befattningar icke borde vara
lika avlönade. Två av tjänsterna syntes kunna jämställas med kameralbiträde
vid statens sinnessjukhus. De sakkunniga ansåge lämpligt att tjänstetiteln för
dessa två befattningar även bleve kameralbiträde och att den ena tjänsten bleve
ordinarie, den andra extra ordinarie, med placering förslagsvis i lönegrad B 8
respektive e. o. 8. En sådan placering skulle, beträffande den ordinarie tjänsten,
för kvinna innebära någon, örn än ringa minskning i slutlönen, för manlig
tjänsteman åter någon ökning. T den extra ordinarie tjänsten skulle begynnelselönen
visserligen bliva något högre än den nu utgående men lägre i fråga örn
slutlön, särskilt för kvinna.

122

Kungl. Maj.ts ''proposition Nr 171.

Den tredje av nyss nämnda tjänster ansåge de sakkunniga med hänsyn till
de huvudsakliga arbetsuppgifterna kunna under benämning kontorsbiträde placeras
i lönegrad B 4 för ordinarie tjänstemän. En sådan ställning innehade i
de centrala ämbetsverken en mängd personer, vilkas arbetsuppgifter icke kunde
anses mindre krävande än de med ifrågavarande befattning vid lasarettet förenade.
Även vid de större sinnessjukhusen förekomme kontorsbiträden med placering
i lönegrad B 4. Denna placering av ifrågavarande tjänst vid serafimerlasarettet
innebure en avsevärd sänkning i avlöningen, särskilt i fråga om slutlönen.
De sakkunniga ville emellertid åberopa sitt allmänna förslag, att ingen
nu anställd befattningshavare skulle lida minskning i avlöningen. Den nuvarande
innehavaren av ifrågavarande befattning syntes också böra tillförsäkras
pension, svarande mot åtnjutna löneförmåner. Eleven åtnjöte för närvarande
en avlöning av 1,200 kronor för år jämte fri lunch. Då enligt vad de sakkunniga
inhämtat denna elev fyllde ett stadigvarande behov av arbetskraft på
sysslomanskontoret, kunde det ifrågasättas, om icke elev efter en viss prövotid
borde upptagas som extra kontorsbiträde med placering i lönegrad e. 4 och att
möjlighet bereddes honom till placering som extra ordinarie i samma lönegrad
efter en tjänstetid av tre år. De sakkunniga hade förslagsvis räknat med sådan
placering. Ilärav följde att den fria lunchen bortfölle.

Till sysslomanskontorets personal ansåge de sakkunniga också böra räknas
det sociala biträdet. Denna befattning, som vore jämförelsevis ny, ansåge de
sakkunniga icke böra ännu göras till en ordinarie tjänst utan till extra ordinarie.
En placering i lönegrad e. o. 10 syntes kunna ske utan risk för rekryteringsmöjligheterna.

Under rubriken kontorspersonal hade de sakkunniga fört jämväl de skrivbiträden,
som under benämningen kvinnliga assistenter (ej sköterskeutbildade)
funnes på vissa läkarexpeditioner. Direktionen hade ej heller för dessa ifrågasatt
någon ändring av nu utgående löneförmåner. De sakkunniga hade ansett,
att ifrågavarande biträden borde få extra ordinarie ställning och att de under
benämningen kontorsbiträde å läkarexpedition borde placeras i lönegraden
e. o. 4. Detta skulle innebära praktiskt taget samma slutlön som den för närvarande
utgående.

Arvodister.

I fråga om nu utgående arvoden till direktör och vissa överläkare hade de
sakkunniga icke funnit anledning yttra sig. Arvoden för utförande av vissa undersökningar,
arvoden till biträdande läkare vid röntgenavdelningen, gymnastikavdelningen
och poliklinikerna hade här ovan under rubriken »underordnade
läkare» berörts. Samtliga nu nämnda hade likasom den till direktören utgående
hyresersättningen fastställts av Kungl. Majit. Sammalunda vore förhållandet
med arvodena till sekreterare, kamrerare och predikant. Arvodet till predikanten
torde lämpligen böra regleras till ett fast arvode, såsom redan skett i fråga
om sekreteraren och kamreraren. De sakkunniga hade förslagsvis angivit 1,410
kronor såsom lämpligt belopp. Nuvarande innehavaren av predikantbefattningen
torde dock böra tillförsäkras, att löneregleringen icke för honom skulle kunna
medföra minskning i löneförmånerna. Beträffande arvodena till sekreteraren,
som tillika vore direktionens ombudsman, och kamreraren, vilken även fungerade
som direktionens kassakontrollant, hade de sakkunniga ej funnit anledning
vidare yttra sig.

Arvode till biträdande sjukgymnast och assistent utginge enligt Kungl. Maj:ts
medgivande av å gymnastikavdelningen inflytande inkomster. De sakkunniga

123

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

hade ej heller i fråga om detta arvode funnit anledning att här yttra sig i annan
mån än att den fria lunchen borde bortfalla och det kontanta arvodet i stället
höjas, förslagsvis till 3,300 kronor för år.

I den mån fråga om ändring av arvode, som vore fastställt av Kungl. Majit,
uppkomme, torde den böra underställas Kungl. Maj :ts prövning såsom hittills
skett. Beträffande övriga arvoden torde direktionen liksom hittills böra fastställa
dessa. De sakkunniga ville endast framhålla, att nuvarande löneförmån
av fri lunch och ett par skor årligen, som utginge till en springpojke, lämpligen
borde ersättas genom en höjning av det kontanta arvodet.

124

Kungl. Majlis -proposition Nr 171

Översikt av

Tillhör bilaga C.

a) för underläkare och amanuenser vid serafimerlasarettet av de sakkunniga
föreslagen anpassning till det statliga lönesystemet (för samtliga befattningar
räknat med provisoriskt dyrortstillägg);

b) nuvarande avlöning, inbegripet den för budgetåret 1935/1936 beviljade provisoriska
förhöjningen; där fria naturaförmåner ingå i lön ha dessa evalverats
i penningar;

c) av direktionen föreslagen lönereglering.

De angivna avlöningsbeloppen innefatta under såväl a) som b) och c) dyrtidstillägg.

IT j ä n 8 t e r	B e g y	n n e 1 8	eavlö	ning	E f	e r 3	å r
			På sera-	På karol.		På sera-	På karol.
Antal	Benämning	Löne-	Ameria-	insti-	Summa	Ameria-	insti-	Summa
grad	sarettets	tutets	sarette ts	tutets
			stat	stat		stat	stat
	Vårdavdelningarna, medicinska
3	1. underläkare.......	a) e 23	7,002		7,002	7,425		7,425
1	1. amanuens........	e 23	3,042	3,960	7,002	3,465	3,960	7,425
2	2. amanuens........	e 22	3,280	3,300	6,580	3,702	3,300	7,002
2	underläkare........	b)	6,492		6,492
1	underläkare ........		6,432		6,432
1	1. amanuens........		2,472	3,960	6,432
2	2. amanuens........		3,012	3,300	6,312
3	underläkare........	c)	6,710		6,710
1			2,750 3,410	3,960 3,300	6,710 6,710
2
	neurologiska
1	amanuens..........	a) e 22	3,280	3,300	6,580	3,702	3,300	7,002
		b)	3,078	3,300	6,378
		c)	3,410	3,300	6,710
	kirurgiska
1	1. underläkare.......	a) e 23	7,002		7,002	7,425		7,425
1	1. amanuens........	e 23	3,042	3,960	7,002	3,465	3,960	7,425
1	2. amanuens........	e 22	3,280	3,300	6,580	3,702	3,300	7,002
1	2. underläkare.......	eli	3,537		3,537	3,715		3,715
			( + 600)		(+600)	( + 600)		( + 600)
1	underläkare........	b)	6,558		6,558
1	1. amanuens........		2,478	3,960	6,438
1	2. amanuens........		3,078	3,300	6,378
1	underläkare ........		4,458		4,458
			( + 600)		( + 600)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171

125

Tjänster	1 B e g y	n n e 1 s	eavlöning	E f t	er	& r
			Pä sera-	Pä karol.		Pä sera-	Pä karol.
		Löne-	Ameria-	insti-		Ameria-	insti-
Alum		grad	sarettets	tutets		sarettets	tutets
			stat	stat		stat	stat
i	underläkare........	c)	6,710		6,710
i	1. amanuens........		2,750	3,960	6,710
i	2. amanuens........		3,410	3,300	6,710
i	2. underläkare.......		3,520		3,520
			( + 600)		( + 600)
	hjärnlcirurgiska
i	1. underläkare.......	a) e 23	7,002		7,002	7,425		7,425
i	2. underläkare.......	e 11	3,537		3,537	3,715		3,715
			( + 600)		( + 600)	(+600)		(+600)
i	underläkare........	b)	6,378		6,378
i	underläkare ......		4,458		4,458
			( + 600)		( + 600)
i	underläkare........	c)	6,710		6,710
i	2. underläkare.......		3,520		3,520
			( + 600)		( + 600)
	oftalmologiska
i	1. underläkare.......	a) e 23	7,002		7,002	7,425		7,425
i	amanuens .........	e 22	3,280	3,300	6,580	3,702	3 300	7,002
i	underläkare........	b)	6,540		6,540
i	amanuens..........		3,060	3,300	6,360
i	underläkare........	c)	6,710		6,710
i	amanuens ........		3,410	3,300	6,710
	Laboratorierna,
	medicinska
i	2. underläkare.......	a) e 11	3,537		3,537	3,715		3,715
2	2. underläkare.......	e 11	3,537		3,537	3,715		3,715
			( + 600)		(+600)	( + 600)		( + 600)
1	2. underläkare.......	b)	3,354		3,354
2	2. underläkare.......		3,354		3,354
			( + 600)		( + 600)
1	2. underläkare.......	c)	3,520		3,520
2	2. underläkare.......		3,520		3,520
			( + 600)		( + 600)
	röntgenavdelningen
2	underläkare........	a) e 18	5,082		5,082	5,359		5,359
1	amanuens .........	e 17	2,164	2,640	4,804	2,442	2 640	5,082
2	underläkare .......	b)	4,854		4,854
1	amanuens..........		2,034	2,640	4,674
2	underläkare........	c)	4,950		4,950
1	amanuens .........		2,310	2,640	4,950

126

Kungl. Majlis proposition Nr 171.

Tjänster	B e g y	n n e 1	e a v 1 c	u i n g	E f t	er	å r
			På sera-	På karol.		På sera-	På karol.
Antal	Benämning	Löne-	Ameria-	insti-	Summa	Ameria-	insti-	Summa
grad	sarettets	tu tets	sarettets	tutets
			stat	stat		stat	stat
	Poliklinikerna,
	medicinska
i	underläkare........	a) e 18	5,082		5,082	5,359		5,359
i	amanuens .........	e 17	2,164	2,640	4,804	2,442	2,640	5,082
i	2. underläkare.......	e 11	3,537		3,537	3,715		3,715
i	underläkare........	b)	4,854		4,854
i	amanuens ..........		2,034	2,640	4,674
i	2. underläkare.......		3,354		3,354
i	underläkare........	c)	4,950		4,950
i	amanuens ...... . .		2,310	2,640	4,950
i	2. underläkare.......		3,520		3,520
	kirurgiska
i	amanuens .........	a) e 17	2,164	2,640	4,804	2,442	2,640	5,082
i	amanuens .........	b)	2,118	2,640	4,758
i	amanuens .........	c)	2,310	2,640	4,950
	oftalmologiska
i	amanuens ........	a) e 17	2,164	2,640	4,804	2,442	2,640	5,082
i	2. underläkare.......	e 11	3,537		3,537	3,715		3,715
i	amanuens .........	b)	2,034	2,640	4,674
i	2. underläkare.......		3,354		3,354
i	amanuens .........	c)	2,310	2,640	4,950
i	2. underläkare.......		3,520		3,520
	otiatriska
i	underläkare........	a) e 18	5,082		5,082	5,359		5,359
i	amanuens .........	e 17	2,164	2,640	4,804	2,442	2,640	5,082
i	2. underläkare.......	e 11	3,537		3,537	3,715		3,715
i	underläkare........	b)	4,644		4,644
i	amanuens .........		2,034	2,640	4,674
i	2. underläkare.......		3,354		3,354
i	underläkare........	c)	4,950		4,950
i	amanuens .........		2,310	2,640	4,950
i	2. underläkare.......		3,520		3,520
	neurologiska
i	2. underläkare.......	a) e 11	3,537		3,537	3,715		3,715
i	2. underläkare.......	b)	3,354		3,354
i	2. underläkare.......	c)	3,520		3,520

Kungl. Majlis proposition Nr 171.

127

Tillhör bilaga C.

Översikt av

a) för serafimerlasarettets sjukvårds-, ekonomi- och kontorspersonal av de
sakkunniga föreslagen anpassning till det statliga lönesystemet (för samtliga
befattningar räknat med provisoriskt dyrortstillägg; inom parentes
angivna lönebelopp = efter avdrag för avgifter till egen pensionering);

b) nuvarande avlöning, inbegripet den för budgetåret 1935/1936 beviljade provisoriska
förhöjningen; där fri bostad och kost ingår i lön har detta
evalverats i penningar;

c) av direktionen tillämnad lönereglering för vissa befattningshavare.

De angivna avlöningsbeloppen under a), b) och c) innefatta dyrtids tillägg
i den mån sådant utgår eller skulle utgå.

Under varje av punkterna a), b) och c) angives antal befattningshavare
dels totalt enligt stat för 1936/1937, dels med placering i åldersgrupper,
sådana förhållandena kunna beräknas vara under nämnda budgetår.

Total-	Lönegrad	Beg.lön	Efter 1	Efter	Efter 4	Efter 6	Efter 9	Efter	Efter
antal	ev. 2 år	3 år	ev. 5 år	ev. 7 år	ev. 10 år	12 år	15 år
			Sjukvårdspersonal.
1	Inspektionssköterska, ordinarie tjänst.
						6 år	9 år
	a) B 11 ... .	4,105	—	4,316	—	4,560	4,804	—	—
		84(4,021)	—	(4,232)	—	(4,476)	(4,720)	—	—
	Antal . . .	—	—	—	—	1	—	—	—
			1 år		5 år	7 år	10 år
	b) III grupp .	4,014	4,176	4,338	4,500	4,674	4,836	—	—
	42 (3,972)	(4,134)	(4,296)	(4,458)	(4,632) V»	(4,794)	—	—
	Antal . . .	—	—	—	5/l2	—	—	—
52	Sköterska, ordinarie tjänst.
						6 år	9 år
	a) B 7 ....	3,359	—	3,537	—	3,715	3,894	—	—
		57 (3,302)	—	(3,480)	—	(3,658) 874	(3,837)	—	—
	Antal . . .	113,*	—	1374	—	1874	—	—
	b) I: 6 ....	2,808	—	3,159	—	3,510	3,861	—	—
		42 (2,766)	—	(3,117)	—	(3,468)	(3,819)	—	—
	Antal . . .	1174	—	117e	—	87 8	197*	—	—
14	Assistentsköterska, extra ordinarie tjänst
						6 år	9 år
	a) e. o. 5 . .	2,646	—	2,824	—	3,003	3,181	3,359	—
		42 (2,604)	—	(2,782)	—	(2,961)	(3,139)	—	—
	Antal . . .	14	—	—	—	—	—		—
	b) I: 5 ....	2,527	—	2,878	—	3,229	3,580	—	—
		42 (2,485)	—	(2,836)	—	(3,187)	(3,538)	—	—
	Antal . . .	14	—	—	—	—	—	—	—

128

Kungl. Majlis ''proposition Nr 171.

Total- antal	Lönegrad	Beg.lön	Efter 1 ev. 2 år	Efter 3 år	Efter 4 ev. 5 år	Efter 6 ev. 7 år	Efter 9 ev. 10 år	Efter 12 år	Efter 15 år
c:a 70	Sköterskebiträde, extra ordinarie tjänst.
						6 år	9 år
	a) e. o. U 5 .	1,980	—	2,092	—	2,158	2,224	2,290	—
		31(1,949)	—	(2,061)	—	(2,127)	(2,193)	(2,259)	—
(72)	Antal . . .	11»/»	—	38	—	10»/*	57 3	67*	—
			1 år		4 år	7 år
	b) II: lb. . .	1,784	1,854	—	1,924	1,995	—	—	—
(105)	Antal . . .	12	31''/3	—	39	22a/s	—	—	—
			2 år		4 år	6 år
	c) II: 1 a . . .	1,902	2,010	—	2,118	2,226	—	—	—
	Antal . . .	19“/i»	23l/s	—	271/*	347»	■-	—	—
c:a 35	Sköterskebiträde, extra tjänst.
	a) e. U 4 . . .	1,801	'' -	—	—	—	—	—	—
(33)	Antal . . .	33	—	—	—	—	—	—	—
	b) II: lb. . .	1,784	—•	—	—	—	—	—	—
	c) II: 1 a . . .	1,902	_	_	_	_	_	_	_
	Antal . . .	—	—	—	—	—	—	—	—
1	Första fotografibiträde vid röntgenavdelningen, ordinarie tjänst.
						6 år	9 år
	a) B 5 ... .	3,003	—	3,181	—	3,359	3,537	—	—
		48(2,955)	—	(3,133)	—	(3,311)	(3,489)	—	—
	Antal . . .	—	—	—	—	1	—	—	—
	b) I: 5 ....	2,527	—	2,878	—	3,229	3,580	_	—
	Antal . . .	—	—	—	—	1	—	—	—
1	Andra fotografibiträde vid röntgenavdelningen (nu sköterskebiträde^,
	extra ordinarie tjänst.
						6 år	9 år
	a) e. o. U 6 .	2,092	—	2,158	—	2,224	2,290	2,468	—
		32(2,0(10)	—	(2,126)	—	(2,192)	(2,248)	(2,436)	--
	Antal . . .	—	—	—	—	—		1	—
			1 år		4 år	7 år
	b) II: 2 c . . .	1,965	2,070	—	2,176	2,281	—	—	—
	Antal . . .	—	—	—	—	1	—	—	—
			2 år			6 år
	c) II: 1 b . . .	1,974	2,082	—	2,190	2,298	—	—	—
	Antal . . .	—	—	—	—	1	—	—	—
1	Laboratoriebiträde (nu kvinnlig vaktmästare), ordinarie tjänst.
						6 år	9 år
	a) B 2 ... .	2,4G8	—	2,646	—	2,824	3,003	—	—
		39 (2,429)	—	(2,607)	—	(2,785)	(2,964)	—	—
	Antal . . .	—	—	1	—	—		—	—
	b) I: 4 ....	2,246	—	2,562	_	2,878	3,194	_
	Antal . . .	—	—	1	—	—		—	—

Kungl. Majlis proposition Nr 171. 129

Total- antal	Lönegrad	Beg.lön	Efter 1 ev. 2 år	Efter 3 år	Efter 4 ev. 5 år	Efter 6 ev. 7 år	Efter 9 ev. 10 år	Efter 12 år	Efter 15 år
1	Baderska, extra ordinarie tjänst.
						6 år	9 år
	a) e. o. U 6 .	2,092	■ -	2,158	—	2,224	2,290	2,468	—
		32(2,060)	—	(2,126)	—	(2,192)	(2,258)	(2,436)	—
	Antal . . .	—	—	—	—	—	—	1	—
	b) 1:1 ....	1,684	—	1,930	—	2,176	2,421	—	—
	Antal ...	—	—	--	T"	'' -	1
2	Badbiträde, extra ordinarie tjänst.
						6 år	9 år
	a) e. o. U 5 .	1,980	--	2,092	—	2,158	2,224	2,290	—
		31 (1,949)	—	(2,061)	—	(2,127)	(2,193)	(2,259)	—
	Antal . . .	—	—	—	—	—	—	2	—
			1 år		4 år	7 år	—	—	—
	b) II: 1 b . . .	1,784	1,854	—	1,924	1,995	—	—	—
	Antal . . .	—	—	—	—	2
			2 år		4 år	6 år	—	—	—
	c) II: 1 a . . .	1,902	2,010	—	2,118	2,226	—	—	—
	Antal . . .	—	—	—	—	2
2	Sjukgymnast*•	2, ordinarie tjänst.
						6 år	9 år
	a) B 9 ....	3,715	—	3,894	—	4,105	4,316	4,560	—
		69(3,646)		(3,825)	—	(4,036)	(4,247)	(4,491)	—
	Antal . . .	1	—	—	—	—	1	—	-.
	b) III grupp .	3,510	—	3,840	—	4,170	4,500	—	—
	Antal . . .	—	—	1			1
2	Sjukgymnast*	extra ordinarie tjänst.
						6 år	9 år
	a) e. o. 9 . . .	3,359	—	3,537	—	3,715	3,894	4,105	4,316
		63(3,296)	—	(3,474)	—	(3,652)	(3,831)	(4,042)	(4,253)
	Antal . . .	2	—	—	—	—	—	—	—
	b) III grupp .	3,510	—	3,840	—	4,170	4,500	—	—
	Antal . .	2	—	—	—
2	Sjukgymnast2’	8, extra tjänst.
	a) e. 9.....	3,181	—	3,359	—	—	—	—	—
	Antal . . .	2	—	—	—	—		—	—
						6 år	9 år
	b) III grupp .	3,510	—	3,840	—	4,170	4,500	—	—
	Antal . . .	2	—	—	—	—	—	—	—
1 För	biträde vid undervisningskurser för med. kand. erhälla dessa två sjukgymnaster dessutom var-
dera 100 kr. per kurs under förutsättning att den är förlagd utanför ordinarie arbetstid (2 ä 3 kurser be-
räknas).
2 Så länge gymnastiska centralinstitutets utbildning av	sjukgymnaster är förlagd till serafimerlasarettet
tjänstgöra lasarettets sjukgymnaster även som	instruktionsgymnaster och åtnjuta därför arvoden frän
G. C. I:s stat, en första instruktionsgymnast 1500 kr. för är och övriga fem vardera 1000 kr. för är; pä
samtliga arvoden utgår dyrtidstillägg.
8 Dtgä av särskilt statsanslag för sjukgymnastutbildning.

Bihang till riksdagens protokoll 1986. 1 sami. Nr 171.

130

Kungl. Majlis ''proposition Nr 171

Total- antal	Lönegrad	Beg.lön	Efter 1 ev. 2 år	Efter 3 år	Efter 4 ev. 5 år	Efter 6 ev. 7 år	Efter 9 ev. 10 år	Efter 12 år	Efter 15 år
			Ekonomipersonal.
1	Husmoder, ordinarie tjänst.
						6 år	9 år
	a) B 6 ....	3,181	—	3,359	—	3,537	3,715	—	—
		51 (3,130)	—	(3,308)	—	(3,486)	(3,664)	—	—
	Antal . . .	—	—	—	—	1	—	—	—
			1 år		5 år	7 år	10 år
	b) III grupp .	2,850	3,021	3,193	3,364	3,536	3,708	—	__
		51 (2,799)	(2,970)	(3,142)	(3,313)	(3,485)	(3,651)	—	—
	Antal . . .				6/l2	''/i*	—	—	—
2	Sömmerska, extra ordinarie tjänst.
						6 år	9 år
	a) e. o. U 6 .	2,092	—	2,158	—	2,224	2,290	2,468	—
		32(2,060)	—	(2,126)	—	(2,192)	(2,258)	(2,436)	—
(3)	Antal . . .	—	—	''h	—	V»	—	2	—
			1 år		4 år	7 år
	b) II: 1 d . . .	1,888	1,959	—	2,029	2,099	_	_	_
(3)	Antal . . .	—	—	—	7*	2 V*	—	—	—
			2 år		4 år	6 år
	c) II: 1 b . . .	1,974	2,082	—	2,190	2,298	_	_	_
(3)	Antal . . .	—	—	—	—	3	—	—	—
1	Sömmerska, extra tjänst.
	a) e. IT 5 . . .	1,890	_	_	_	_
(0)	Antal . . .	—	—	—	—	—	—	—	—
	b) II: 1 d . . .	1,888	—	_	_	_
	Antal . . .	—	—	—	—	—	—	—	—
	c) II: 1 b . . .	1,974	—	_	_	_
	Antal . . .	—	—	—	—	—	—	—	—
2	Telefonist, extra ordinarie tjänst.
						6 år	9 år
	a) e. o. 0 6 .	2,092	—	2,158	—	2,224	2,290	2,468	—
		32 (2,060)	—	(2,126)	—	(2,192)	(2,258)	(2,436)	—
	Antal . . .	—	—	—	—	1	V*	7*	—
			1 år		4 år	7 år
	b) II: 1 d . . .	1,840	1,911	—	1,981	2,051	_	_	_
	Antal . . .	—	—	—	—	1	_	_
	II: 2 c . . .	1,965	2,070	—	2,176	2,281	_	_	_
	Antal . . .	—	—	—	—	1	—	—	—
			2 år			6 år
	c) II: 1 a . . .	1,902	2,010	—	2,118	2,226	__	_	_
	Antal . . .	—	—	—	—	2	—	—	—

Kungl. Majlis proposition Nr 171

131

Total atatal	Lönegrad	Beg.lön	Efter 1 ev .''2 år	Efter 3 år	Efter 4 ev. 5 år	Efter 6 ev. 7 år	Eftér 9 ev.10 år	Efter 12 år	Efter 15 ät
20	Städerska, extra ordinarie tjänst.
						6 år	9 år
	a) e. o. U 5 .	1,980	—	2,092	—	2,158	2,224	2,290	—
		31 (1,949)	—	(2,061)	—	(2,127)	(2,193)	(2,259)	—
(207*)	Antal. . .	3 /*		11	—	1	7*	41/*	—
			1 år		4 år	7 år
	b) II: 1 b1 . .	1,784	1,854	—	1,924	1,995	—	—	—
(28)	Antal . . .	2	811/!.	—	107*	67 a	—	—	—
			2 år			6 år
	c) II: la1..	1,902	2,010	—	2,118	2,226	—	—	—
(28)	Antal . . .	37»	77*	—	77*	97»	—	—	—
'' 8	Städerska, extra tjänst.
(77*)	a) e. U 41 . .	1,801	—	—	—	—	—	—	—
	Antal. . .	77*	—	— ■	- .	—	—	—	T
	b) II: 1 b . . .	1,784	—	- •’	—	—	—		—
	Antal. . .	—	—	—	— •	—	—	—	—
	c) II: 1 a . . .	1,902	—	—	—	LT —	—	.3—	—
	Antal. . .	-1—	—	—	—	—	—	—	—
1	Första köksföreståndarinna, ordinarie tjänst.
						6 år	9 år
	a) B 11 . . . ;	4,105	—	4,316	—	4,560	4,804	—	—
		84(4,021)	—	(4,232)	—	(4,476)	(4,720)	—	—
	Antal. . .	—	—	—	—	7*	7*	—	—
			1 år		5 år	7 år	10 år
	b) III grupp .	4,014	4,176	4,338	4,500	4,674	4,836	—	—
	Antal . . .	—	—	—	—	1	—	—	—
1	Andra köksföreståndarinna, ordinarie tjänst.
						6 år	9 år
	a) B 7 ....	3,359	—	3,537	—	3,715	3,894	—	—
		57(3,302)	—	(3,480)	—	(3,658)	(3,837)	—	—
	Antal. . .	—	—	1	—	~	—	—	—
	b) I: 6 ....	2,808	—	3,159	—	3,510	3,861	—	—
	Antal. . .	—	—	1	—	—	—	—	—
1	Kokerska (diet), ordinarie tjänst.
						6 år	9 år
	a) B 1 ....	2,290	—	2,468	—	2,646	2,824	—	—
		36(2,254)	—	(2,432)	—	(2,610)	(2,788)	—	—
	Antal. . .	—	—	—	—	1	—	—	—
			1 år		4 år	7 år
	b) II: 2c . . .	2,085	2,190	—	2,296	2,401	—	—	—
	Antal . . .	—	—	—	—	1	—	—	—
			2 år		4 år	6 år
	c) II: 1 d . . .	2,292	2,400	—	2,508	2,616	—	—	—
	Antal . . .	—	—	—	—	1	—	—	—
1 För en befattning utgår avlöningen från särskilt statsanslag för sjukgymnastutbildningen.

132 Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

Total- antal	Lönegrad	Beg.lön	Efter 1 ev. 2 år	Efter 3 år	Efter 4 ev. 5 år	Efter 6 ev. 7 år	Efter 9 ev. 10 år	Efter 12 år	Efter 15 år
3	Kokerska, extra ordinarie tjänst.
						6 år	9 år
	a) e. o. 1 . . •.	2,158	—	2,224	—	2,290	2,468	2,646	—
		33(2,125)	—	(2,191)	—	(2,257)	(2,435)	(2,613)	—
	Antal. . .	—	—	1	—	1	—	1	—
			1 år		4 år	7 år
	b) II: 2 a . . .	2,041	2,146	—	2,251	2,357	—	—	—
	Antal. . .	—	—	—	—	1	—	—	—
			1 år		4 år	7 år
	II: 2b. . .	2,063	2,168	—	2,274	2,379	—	—	—
	Antal. . .	—	~	—	1	1	—	—	—
			2 år		4 år	6 år
	c) II: 1 c . . .	2,136	2,244	—	2,352	2,460	—	—	—
	Antal. . .	—	—	—	1	2	—	—	—
4	Första köks- och serveringsbiträde (spis-l,	centrdisk-1, köksförest.	närm. 1.	serve-
	rings-1.), extra ordinarie tjänst.
						6 år	9 år
	a) e. o. U 6 .	2,092	—	2,158	—	2,224	2,290	2,468	—
		32 (2,060)	—	(2,126)	—	(2,192)	(2,258)	(2,436)	—
	Antal. . .	—	—	17*	—	17*	1	—	—
			1 år		4 år	7 år
	b) II: 1 c. . .	1,866	1,936	—	2,007	2,077	—	—	—
	Antal. . .	—	- 1	—	2	1	—	—	—
			1 år		5 år	7 år	10 år
	III grupp .	1,872	1,957	2,043	2,129	2,215	2,301	, —	--
	Antal . . .	—	—	—	—	—	1	—	—
			2 år		4 år	6 år
	c) II: 1 b . . .	1,974	2,082	—	2,190	2,298	—	—	—
	Antal. . .	—	—	—	17»	2U/»	—	—	—
10	Köks- och serveringsbiträde, extra ordinarie tjänst.
						6 år	9 år
	a) e. o. U 5 .	1,980	—	2,092	—	2,158	2,224	2,290	—
		31 (1,949)	—	(2,061)	—	(2,127)	(2,193)	(2,259)	—
(12 /)	Antal. . .	3 •/*	—	V/*	—	1	—	—	—
			1 år		4 år	7 år
	b) II: 1 b . . .	1,784	1,854	—	1,924	1,995	—	—	— -
	Antal. . .	—	87 4	—	97*	1	—	—	—
			2 år		4 år	6 år
	c) II: 1 a . . .	1,902	2,010	—	2,118	2,226	—	—	—
	Antal . . .	l11/l2	77»	—	67»	37«	—	—	—
9	Köks- och serveringsbiträde, extra tjänst.
	a) e. U 4. . .	1,801	—	—	—	■-	—	—	—
(6 7*)	Antal . . .	67*	—	—	—	—	—	—	—
	b) II: 1 b . . .	1,784	—	—	—	—	—	—	—
	Antal. . .	—	—	—	—		—	—	—
	c) II: 1 a . . .	1,902	—	—	—	—	—	. -	—
	Antal. . .	—	—	—	—	—		—	_ —

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171. 133

Total- antal	Lönegrad	Beg.lön	Efter 1 ev. 2 år	Efter 3 år	Efter 4 ev. 5 år	Efter 6 ev. 7 år	Efter 9 ev. 10 år	Efter 12 år	Efter 15 år
1	Tvättföreståndarinna, ordinarie tjänst.
						6 år	9 år
	a) B 5 ....	3,003	—	3,181	—	3,359	3,537	—	—
		48 (2,955)	—	(3,133)	—	(3,311)	(3,489)	—	—
	Antal . . .	1	—	-.	—	—	—	—	—
	b) I: 5 ....	2,527	—	2,878	—	3,229	3,580	—	—
	Antal . . .	1	—	—	—	—	—	—	—
1	Tvättförestdnderskans närmaste biträde,	extra ordinarie tjänst.
						6 år	9 år
	a) e. o. 1 . . .	2,158	—	2,224	—	2,290	2,468	2,646	—
		33 (2,125)	—	(2,191)	—	(2,257)	(2,435)	(2,613)	—
	Antal . . .	—	—	—	—	—	—	1	—
			1 år		4 år	7 år
	b) II: 2 a . . .	1,933	2,038	—	2,143	2,249	—	—	—
	Antal . . .	—	—	—	—	1	—	—	—
			2 år		4 år	6 år
	c) II: 1 b . . .	1,974	2,082	—	2,190	2,298	—	—	—
	Antal . . .	—	—	■-	—	1	—	—	—
3	Första tvättbiträde (1 mottagning, 1 tvättmask.,	1 stryk.), extra ordinarie tjänst.
						6 år	9 år
	a) e. o. U 6 .	2,092	—	2,158	—	2,224	2,290	2,468	—
		32(2,060)	—	(2,126)	—	(2,192)	(2,258)	(2,436)	—
	Antal . . .	—	—	—	—	1	—	2	—
			1 år		4 år	7 år
	b) II: 1 c . . .	1,818	1,888	—	1,959	2,029	—	—T	—
	Antal . . .	—	—	—	—	2	—	—	—
		1,866	1,936	—	2,007	2,077	—	—	—
	Antal . . .	—	—	—	—	1	—	—	—
			2 år		4 år	6 år
	c) II: 1 b . . .	1,974	2,082	—	2,190	2,298	—	—	—
	Antal . . .	—	—	—	—	3	—	—	—
7	Tvättbiträden,	extra ordinarie tjänst.
						6 år	9 år
	a) e. o. U 5 .	1,980	—	2,092	—	2,158	2,224	2,290	—
		31 (1,949)	—	(2,061)	—	(2,127)	(2,193)	(2,259)	—
(10)	Antal . . .	*/«	—	3l/4	—	2	74	374	—
			1 år		4 år	7 år
	b) II: 1 b . . .	1,784	1,854	—	1,924	1,995	—	—	—
(11)	Antal . . .	—	17*	—	37*	6	—	—	—
			2 år		4 år	6 år
	c) II: 1 a . . .	1,902	2,012	—	2,118	2,226	—	—	—
(11)	Antal . . .	7»	l*/n	—	2 6/u	67»	—	—	—
4	Tvättbiträde,	extra tjänst.
	a) e. U 4 . . .	1,801	—	—	—	—	—	—	_
(1)	Antal . . .	1	—	—	—	—	—	—	—

134

Kungl. Majlis proposition Nr 171.

Total- antal	Lönegrad	Beg.lön	Efter 1 ev. 2 år	Efter 3 år	Efter 4 ev. 5 år	Efter 6 ev. 7 år	Efter 9 ev. 10 år	Efter 12 år	Efter 15 år
	b) II: 1 b . . .	1,784					_		_
	Antal . . .	—	—	—	—	—	—	—	—
	c) H: 1 a . . .	1,902	—	—	—	—	—	—	—
	Antal . . .	—	—	'' -	—	—	—	—	—
1	Maskinmästare (nu förste maskinist), ordinarie tjänst.
						6 år	9 år
	a) B 14 ... .	4,804	—	5,082	—	5,359	5,735	6,157	—
		114(4,690)	—	(4,968)	—	(5,245)	(5,621)	(6,043)	—
	Antal . . .	1	—	—	—	—	—	—	—
			1 år		5 år	7 år	10 år
	b) III grupp .	5,115	5,335	5,555	5,775	5,995	6,215	—	—
	Antal . . .	1	—	—	—		—	—	—
1	Maskinist (nu	andre maskinist),	ordinarie tjänst.
						6 år	9 år
	a) B 10 ... .	3,894	_	4,105	—	4,316	4,560	4,804	—
		75(3,819)	—	(4,030)	—	(4,241)	(4,485)	(4,729)	—
	Antal . . .	—	—	—	—	—	—	1	—
	b) 1:10 ... .	3,931	—	4,282	—	4,633	4,984	—	—
	Antal . . .	—7	—	—	—	—	1	—	—
1	Förste reparatör, ordinarie tjänst.
						6 år	9 år
	a) B 7 ....	3,359	—	3,537	—	3,715	3,894	4,105	—
		57 (3,302)	—	(3,480)	—	(3,658)	(3,837)	(4,048)	—
	Antal . . .	—	—	—	—	—	—	1	—
			1 år		5 år	7 år	10 år
	b) III grupp.	3,135	3,300	3,465	3,630	3,795	3,960	—	—
	Antal . . .	- •	—	—	—	—	1	—	—
1	Andre reparatör, ordinarie tjänst.
						6 år	9 år
	a) B 6 ....	3,181	—	3,359	—	3,537	3,715	3,894	—
		51 (3,130)		(3,308)	—	(3,486)	(3,664)	(3,843)	—
	Antal . . .	—	—	—	—	—	—	1	—
	b) I: 6 ....	2,808	—	3,159	—	3,510	3,861	—	—
	Antal • . ■	—	—	—	—	—	1	—	—
3	Förste eldare,	ordinarie tjänst.
						6 år	9 år
	a) B 5 ....	3,003	—	3,181	—	3,359	3,537	3,715	—
		48(2,955)	—	(3,133)	—	(3,311)	(3,489)	(3,667)	—
	Antal . . .	—	—	—	—	2	—	1	—
			1 år		4 år	7 år
	b) II: 3 c . . .	2,854	2,995	—	3,135	3,276	—	—	—
	Antal . . .	—	—	—	V»	2s/s	—	—	—
			2 år		4 år	6 år
	c) 11:2 b. . .	3,084	3,204	—	3,324	3,444	—	—	—
	Antal . . .	—	—	—	—	3	—	—	—

Kungl. Majlis proposition Nr 171

135

Total- antal	Lönegrad	Beg.lön	Efter 1 ev. 2 år	Efter 3 år	Efter 4 ev. 5 år	Efter 6 ev. 7 år	Efter 9 ev. 10 år	Efter 12 år	Efter 15 år
4	Eldare, extra ordinarie tjänst.
						6 år	9 år
	a) e. o. 5. . .	2,646	—	2,824	—	3,003	3,181	3,359	3,537
		45(2,601)	—	(2,779)	—	(2,958)	(3,136)	(3,314)	(3,492)
(5)	Antal . . .	—	—	1	—	4	—	:< —	—
			1 år		4 år	7 år
	b) II: 3 b . . .	2,810	2,950	—	3,091	3,231	—	—	—
(5)	Antal . . .	—	—	—	7»	4''/s	—	—	—
			2 år			6 år
	c) II: 2 b . . .	3,084	3,204	—	3,324	3,444	—	—	—
(5)	Antal . . .	—	—	—	—	5
1	Eldare, extra tjänst.
	a) e. 5 . . . .	2,468	—	—	—	—	—	—	—
(0)	Antal . . .	0	—	—	—	—	—	—	—
	b) II: 3 b . . .	2,810	—	—	—	—	—	—	—
	Antal . . .	—	—	—	—	—	—	—	—
	c) II: 2 b . . .	3,084	—	—	—	—	—	—	—
	Antal . . .	- —	—	—				~
1	Trädgårdsmästare, ordinarie tjänst.
						6 år	9 år
	4) B: 7 ... .	3,359	—	3,537	—	3,715	3,894	4,105	—
		57 (3,302)	—	(3,480)	—	(3,658)	(3,837)	(4,048)	—
	Antal . . .		—	/	—	7*	'' -	—	—
	b) I: 6 . ...	2,808	—	3,159	—	3,510	3,861	—	—
	Antal . . .	—	—	’/4	—	74	—	—	—
	c) I: 7 ....	3,088	—	3,439	—	3,790	4,141	—	—
	Antal . . .	—	—	*A	—	7 4	—	—
1	Snickare (hantverksföreståndare), ordinarie tjänst.
						6 år	9 år
	a) B: 7 ... .	3,359	—	3,537	—	3,715	3,894	4,105	—
		57 (3,302)	—	(3,480)	—	(3,658)	(3,837)	(4,048)	—
	Antal . . .	—	—	—	—	1	—	—	—
	b) I: 6 ....	2,808	—	3,159	—	3,510	3,861	—	—
	Antal . . .	—	—	—	—	1	—	—	—
2	Förste expeditionsvakt (vaktmästare), ordinarie tjänst.
						6 år	9 år
	a) B 7 ....	3,359	—	3,537	—	3,715	3,894	4,105	—
		57 (3,302)	—	(3,480)	—	(3,658)	(3,837)	(4,048)	—
	Antal . . .	—	—	—	—	—	1	1	—
	b) I: 7 ....	3,088	—	3,439	—	3,790	4,141	—	—
	beklädn.-bidr.	140	—	140	—	140	140	—	—
	Antal . . .	—	—	—	—	—	2	—	—

136

Kungl. Majlis ''proposition Nr 171

Total-	Lönegrad	Beg.lön	Efter 1	Efter	Efter 4	Efter 6	Efter 9	Efter	Efter
antal	ev. 2 år	3 år	ev. 5 år	ev. 7 år	ev. 10 år	12 år	15 år
1	Expeditionsvakt (nu undervaktmästare), ordinarie tjänst.
						6 år	9 år
	a) B 6 . . . .	3,181	—	3,359	—	3,537	3,715	3,894	—
		51 (3,130)	—	(3,308)	—	(3,486)	(3,664)	(3,843)	—
	Antal . . .	1	—		—	—	—	—	—
	b) I: 5 ....	2,527	—	2,878	—	3,229	3,580	_	_
	beklädn.-bidr.	140	—	140	—	140	140	—	—
	Antal . . .	1	—	—	—	—	—	—	—
	c) I: 6 ... .	2,808	—	3,159	—	3,510	3,861	_	_
		140	—	140	—	140	140	—	—
	Antal . . .	1	—	—	—	—	—	—	—
1	Portvakt, ordinarie tjänst.
						6 år	9 år
	a) B 7 ....	3,359	—	3,537	—	3,715	3,894	4,105	—
	Antal . . .	57(3,302)	—	(3,480)	—	(3,658)	(3,837)	(4,048) 1	—1
	b) I: 6 ....	2,808	_	3,159	_	3,510	3,861		_ 1
	Antal . . .	—	—	—	—	—	1	—	—
	c) I: 7 ....	3,088	—	3,439	_	3,790	*-4,141	_	_ 1
	Antal . . .	—	—	—	—	—	1	—	—
2	Portvakt, ordinarie tjänst.
						6 år	9 år
	a) B 6 ....	3,181	—	3,359	—	3,537	3,715	3,894	—
		51 (3,130)	—	(3,308)	—	(3,486)	(3,664)	(3,843)	—
	Antal . . .	—	—	1	—	—	1	—
	b) I: 5 ....	2,527	—	2,878	—	3,229	3,580	_	_ 1
	Antal . . .	—	—	1	—	—	1	—	—
	c) I: 6 ....	2,808	—	3,159	—	3,510	3,861	_	_ 1
	Antal . . .	—	—	1	—	—	1	—	—
1	Manligt biträde, ordinarie tjänst.
						6 år	9 år
	a) B 4 ....	2,824	—	3,003	—	3,181	3,359	3,537	—
	Antal . . .	45 (2,779)	—	(2,958)	—	(3,136)	(3,314)	(3,492) 1	—
			1 år		4 år	7 år
	b) II: 3 a . . .	2,586	2,726	—	2,866	3,007	—	—	—
	Antal . . .	—	—	—	—	1	—	—	—
			2 år			6 år
	c) II: 2 a . . .	2,820	2,940	—	3,060	3,180	—	—	—
	Antal . . .	—	—	—	—	1	—	—	—
7	Manligt biträde, extra ordinarie	tjänst.
						6 år	9 år
	a) e. o. 4 . . .	2,468	—	2,646	—	2,824	3,003	3,181	3,359
0)		42(2,426)	—	(2,604)	—	(2,782)	(2,961)	(3,139)	(3,317)
Antal . . .	3/-	—	5	—	i V»	V*	1
1 Fri uniform.								''

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.'' 137

Total- antal	Lönegrad	Beg.lön	Efter 1 ev. 2 år	Efter 3 år	Efter 4 ev. 5 år	Efter 6 ev. 7 år	Efter 9 ev. 10 år	Efter 12 år	Efter 15 år
			1 år		4 år	7 år
	b) II: 3 a . . .	2,586	2,726	—	2,866	3,007	—	—	—
	Antal . . .	—	‘1*	—	4n/i2	37»	—	—	—
			2 år			6 år
	c) II: 2 a . . .	2,820	2,940	—	3,060	3,180	—	—	—
	Antal . . .	—	•/«	—	3% 8	49/n	—	—	—
2	Manligt biträde, extra tjänst.
	a) e. 4 . . i .	2,290	—	'' -	—	—	—	—	—
(0)	Antal . . .	—	—	—	—	—	—	—	—
	b) II: 3 a . . .	2,586	—	—	—	—	—	—	—
	Antal . . .	—	—	—	—	—	—	—	—
	c) II: 2 a . . .	2,820	—	—	—	—	—	—	—
	Antal . . .	—	—	—	—	—	—	—	—
			Kontorspersonal.
1	Syssloman, ordinarie tjänst.
						6 år	9 år
	a) B 24 ...	8,817	—	9,318	—	9,780	10,260	—	—
		279(8,538)	—	(9,039)	—	(9,501)	(9,981)	—	—
	Antal . . .	—	—	—	—	—	1	—	—
	b).......	8,505	—	8,945	—	9,385	9,825	—	—
	Antal . . .	—	—	—	—	—	1	—	—
	c).......	8,817	—	9,318	—	9,780	10,260	—	—
	Antal . . .	—	—	—	—	—	1	—	—
1	Bokhållare, ordinarie tjänst.
						6 år	9 år
	a) B 15 ...	5,082	—	5,359	—	5,735	6,157	6,580	—
		129 (4,953)	—	(5,230)	—	(5,606)	(6,028)	(6,451)	—
	b) B 15 ...	5,082	—	5,359	—	5,735	6,167	6,580	—
	Antal . . .	—	—	1	—	—	—	—	—
1	Kassör, ordinarie tjänst.
						6 år	9 år
	a) B 11 ...	4,105	—	4,316	—	4,560	4,804	5,082	_ 1
		84(4,021)	—	(4,232)	—	(4,476)	(4,720)	(4,998)	—
	b) B 11 ...	4,105	—	4,316	—	4,560	4,804	5,082	_ 1
	Antal . . .	V*	—	7*	—	—	—	—	—
1	Socialt biträde	, extra ordinarie tjänst.
						6 år	9 år
	a) e. o. 10 . .	3,537	—	3,715	—	3,894	4,105	4,316	4,560
		69 (3,468)	—	(3,646)	—	(3,825)	(4,036)	(4,247)	(4,491)
	Antal . . .	—	—	*/4	—	74	—	—	—
1 4- 300 kronor i felrftkningspengar.

138

Kungl. Majlis ''proposition Nr 171

Total- antal	Lönegrad	Beg.lön	Efter 1 ev. 2 år	Efter 3 år	Efter 4 ev. 5 år	Efter 6 ev. 7 år	Efter 9 ev.10 år	Efter 12 år	Efter 15 fe
	b) I: 9 ....	3,650	_	4,001		4,352	4,703
	Antal . . .	-—	—	V»	—	7i«	—	—	—
1	Kameralbiträde, ordinarie tjänst.
						6 år	9 år
	a) B 8 ....	3,537	—	3,715	—	3,894	4,105	4,316	—
		63 (3,474)	—	(3,652)	—	(3,831)	(4,042)	(4,253)	—
	Antal . . .	—	—	—	—	—	7*	7»	—
	b) I: 7 ....	3,088	—	3,439	—	3,790	4,141	4,422	_ 1
	Antal . . .	—	—	—	—	—	—	1	—
1	Kameralbiträde, extra ordinarie	tjänst.
						6 år	9 år
	a) e. o. 8 . . .	3,181	—	3,359	—	3,537	3,715	3,894	4,105
		57(3,124)	—	(3,302)	—	(3,480)	(3,658)	(3,837)	(4,048)
	Antal . . .	—		- "	—	—	1	—	—
	b) I: 7 ....	3,088	—	3,439	—	3,790	4,141	—	—
	Antal . . .	—	—	—	—	—	1	—	—
1	Kontorsbiträde (sysslomanskontoret), ordinarie tjänst.
	a) B 4 ....	2,824	—	3,003	—	3,181	3,359	—	_
		45 (2,779)	—	(2,958)	—	(3,136)	3,314)	—	—
	Antal . . .	—	—	—	—	—	1	—	—
	b) I: 7 ....	3,088	—	3,439	—	3,790	4,141	—	—
	Antal . . .	—	—	—	—	—	1	—	—
1	Kontorsbiträde (sysslomanskontoret), extra ordinarie tjänst.
						6 år	9 år
	a) e. o. 4 . . .	2,468	—	2,646	—	2,824	3,003	3,181	—
		42(2,426)	—	(2,604)	—	(2,782)	(2,961)	(3,139)	—
	Antal . . .	1	—		—	—		—	—
	b) III grupp
	(elev) . . .	1,452	—	—	—	—	—	—	—
	Antal . . .	1	—	—	—	—	—	—	—;
3	Kontorsbiträde (läkarexpedition),	extra ordinarie	tjänst.
						6 år	9 år
	a) e. o. 4 . . .	2,468	—	2,646	—	2,824	3,003	3,181	—
		42(2,426)	—	(2,604)	—	(2,782)	(2,961)	(3,139)	—
	Antal . . .	—	—	/	—	17*	—	1	—
	b) I: 4 ....	2,246	—	2,562	—	2,878	3,194	_	—
	Antal . . .		—	V*	—	17»	1	—	—
1 Personi.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 171.

159

Bilaga D.

Utgifter vid serafimerlasarettet.1


	Budgetåret	Budgetåret	Budgetåret
	1934/1935,	1935/1936,	1936/1937,
	verkliga	beräknade	beräknade
	nettoutgifter	nettoutgifter	nettoutgifter
A. Driftutgifter i allmänhet:
Läkemedel...................	75,698: 45	83,000	76,000
Mineralvatten, vin, is m. m.........	5,772: 57	6,200	6,qoo
Förbandsartiklar...............	35,379: 91	43,400	36,000
Kosthåll....................	310,727: 50	333,000	297,000
Avlöningar, dyrtidstillägg, pensioner . . .	647,083: 95	792,400	903,961
Uppvärmning och belysning........	69,647: 56	65,000	60,000
Tvätt och renhållning............	14,644: 55	16,000	16,000
Kläder.....................	22,335: 08	30,000	25,000
Instrument och apparater
för röntgenavdelningen..........	76,170: 47	73,000	76,000
» lasarettet i övrigt...........	24,740: 33	30,500	24,500
Inventarier av andra slag.........	36,528: 77	43,000	36,500
Vatten, elektrisk ström för motorer m. m.,
skrivmaterial, telefonavgifter m. m. bi-
laga nr 2 ..................	107,867: 84	111,605	100,000
Fastighetens underhåll...........	47,254: 91	40,000	40,000
Materielanslag för sjukgymnastutbild-
ningen....................	—	9,600	—
Oförutsedda utgifter, avskrivna avgifter
och avrundning..............	132: 05	—	10,039
Summa	1,473,983:94	1,676,705	1,707,000
B. Viana utgifter för driften av engdngs■
karaktär:
Anskaffning av en tvättmaskin......			12,800
Dikteringsapparat för röntgenavdelningen			2,700
Summa			15,500
0. Utgifter för sjukgymnastutbildningen.
Summa			27,000

Enligt direktionens över serafimerlasarettet skrivelse den 1 oktober 1935.

140

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

Bilaga E.

Inkomster vid serafimerlasarettet.1

	Budgetåret	Budgetåret	Budgetåret
	1934/1935,	1935/1936,	1936/1937,
	verkliga	beräknade	beräknade
	inkomster	inkomster	inkomster
A. Motsvarande utgifter enligt A:
Sjukvårdsavgifter...............	377,372: —	374,000	376,000
D:o enligt avtal med Stockholms stad . .	260,197: 57	302,125	307,973
		+ 27,321
D:o enligt avtal med Stockholms län . .	227,896: 47	230,750	272,177
		+ 21,717
Stockholms stads anslag till poliklinik . .	20,800: —	20,800	20,800
Karolinska institutet, ersättningsmedel .	4,250: —	4,250	4,250
Fattigbösse- och burskapsmedel......	43: 06
Ränta från Pilträdet 2, 3 och 4......	28,000: -	25,000	28,000
Andra disponibla räntemedel.......	8,896: 28	11,000	9,000
Statsanslag, beviljat.............	120,750: —
	+ 348,115: 30
> , beräknat..............		120,750
(beviljat)..............		+ 504,692	688,800
* , för sjukgymnastutbildningen,
beräknat.............		34,300
Budgetförskott................	77,663: 26
Summa	1,473,983:94	1,676,705	1,707,000
B. Motsvarande utgifter enligt B:
Sjukvårdsavgifter från
Stockholms stad..............			3,175
Stockholms län...............			2,825
Statsanslag, begärt..............			9,500
Summa			15,500
C. Beräknat statsanslag till sjukgymnastut-
bildningen.
Summa	(se	ovan under ^	l) 27,000

1 Enligt direktionens över serafimerlasarettet skrivelse den 1 oktober 1985.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

141

Bilaga F.

Utgifter och inkomster vid serafimerlasarettet för ränta och amortering
å ombyggnadslån ävensom uppgift örn budgetförskott.1

aYaYa . * > -.''V ■ . l

Utgifter: Annuitet för lån, upptaget hos pensionsstyrel-sen till finansiering av ombyggnaden..... Amortering och ränta å lån, upptaget hos Stock-holms läns sparbank till finansiering av om-byggnadsarbeten ..................	Budgetåret 1934/1935 verkliga	Budgetåret 1935/1936 beräknade	Budgetåret 1936/1937 beräknade
198,770: 51 132,225: —	198,770: — 129,000: —	198,770: - 124,200: —
Summa	330,995: 51	327,770: —	322,970: —
Inkomster:			* l \|
Stockholms stad, enligt avtal...........	38,942: 60	42,900: —	38,955: —
Stockholms län, > » ...........	24,327: 75	23,300: —	24,200: —
Statsanslag, erforderligt...............	126,884: 70	123,955: -	127,000: —
Särskilda avgifter, erlagda av patienter i enskilt
och halvenskilt rum på kirurgiska kliniken . .	8,615: 46	8,615: —	8,615: —
Särskilda poliklinikavgifter.............	132,225: —	129,000: —	124,200: -
Summa	330,995: 51	327,770: -	322,970: —
Uppgift orri budgetförskott:
Den 30 « 1934 oreglerat budgetförskott.....			151,763: 47
			77,663: 26
Summa budgetförskott den 30/a 1935	229,426: 73

1 Enligt direktionens över serafimerlasarettet skrivelse den 1 oktober 1936.

142

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

sida

1. Serafimerlasarettet.................................... 2

Serafimerlasarettet^ nuvarande ställning m. m. sid. 2. — Tillsättande av sakkunniga
för utredning angående lasarettets ekonomi, ställning och verksamhet sid 5. — De
sakkunnigas utredning och förslag sid. 9. — Myndigheterna sid. 44. — Serafimerlasarettets
anslagsbehov för budgetåret 1936/1937 sid. 59. — Departementschefen
sid. 81.

2. Karolinska sjukhuset.................................. 92

Direktionens för karolinska sjukhuset tillkomst sid. 92. — Karolinska sjukhusets
anslagsbehov under åttonde huvudtiteln för budgetåret 1936/1937 sid. 94. — Departementschefen
sid. 99.

3. Hemställan.........................................101

Bilagor ...............................................103

Nuvarande avlönings- och pensionsförhållanden vid serafimerlasarettet sid. 105. —
Översikt av arvodister vid serafimerlasarettet sid. 109. — De sakkunnigas specialmotiv
för löneregleringsförslaget sid. lil. — Utgifter vid serafimerlasarettet sid.

139. — Inkomster vid serafimerlasarettet sid. 140. — Utgifter och inkomster vid
serafimerlasarettet för ränta och amortering å ombyggnadslån ävensom uppgift om
budgetförskott sid. 141.

Stockholm 1936, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B.

(•OTIS