Kungl. Majlis proposition nr 153 (Proposition 1945:153)

Kungl. Majlis proposition nr 153.

Nr 153.

Kungl. Marits proposition till riksdagen angående bidrag för budgetåret
1945/46 till instituten för socialpolitisk och
kommunal utbildning och forskning m. m.; given
Stockholms slott den 9 februari 1945.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Georg Andrén.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
9 februari 1945.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden Wigforss, Möller,
Sköld, Quensel, Bergquist, Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad
Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, kommunikations- och
finansdepartementen anför chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet
Andrén följande.

Enligt den till 1945 års statsverksproposition fogade bilagan åttonde huvudtiteln,
punkterna 116 och 192, har Kungl. Majit föreslagit riksdagen att
i avbidan på särskild proposition i ämnet beräkna för budgetåret 1945/46
dels till Bidrag till instituten för socialpolitisk och kommunal utbildning
och forskning ett anslag av 234 500 kronor,

dels till Kurser för fortsatt utbildning av befattningshavare i kommunal •
och social tjänst ett anslag av 10 000 kronor,

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 153.

Kungl. Majlis ''proposition nr 153.

dels ock till Folkhögskolor: Förberedande samhällsvetenskaplig kurs ett
reservationsanslag av 15 000 kronor.

Sedan utredningen i ärendet numera slutförts, ber jag ånyo få anmäla
dessa anslagsfrågor.

Inledning.

1. Socialinstitutens tillkomst och utveckling.

På initiativ av centralförbundet för socialt arbete grundades i Stockholm
år 1920 institutet för socialpolitisk utbildning och forskning, vanligen kallat
socialinstitutet. Dess huvudsyfte har från början varit att utbilda kommunala
tjänstemän och i allmänhet befattningshavare inom den öppna socialvården.
Utbildningen kännetecknas av en kombination av högskolemässiga
teoretiska studier och förvärvande av praktisk erfarenhet samt är så organiserad,
att dessa båda moment sammanflätas och ömsesidigt stödja varandra.
Tre examina kunna avläggas: socialpolitisk examen, kommunal examen
samt examen i samhällskunskap. De som diplomerats från institutet, lia
i stor utsträckning erhållit anställning inom den kommunala förvaltningen,
trots att inga fasta kompetensregler för vinnande av dylik anställning förelegat.
Institutet har blivit den centrala läroanstalten på sitt område. På
senare år har behovet av utbildad personal för det kommunala och sociala
arbetet starkt tilltagit. För att möta de stegrade anspråken har institutet
ansett sig böra mottaga långt fler elever än som varit avsett. Med de
begränsade tillgångar, över vilka institutet förfogar, har detta vållat avsevärda
svårigheter, vilka i längden icke kunna bemästras med nuvarande
lärarkrafter och lokaler.

Till socialinstitutets verksamhet ha anslag årligen lämnats av centralförbundet
för socialt arbete. För närvarande uppbär institutet avkastningen
av centralförbundets socialpolitiska fond med omkring 13 000 kronor per
år. Dessutom har Stockholms stad alltsedan institutets tillkomst lämnat
årliga bidrag. Under de första åren kommo därtill ej oväsentliga anslag
även från andra städer — Eskilstuna, Gävle, Hälsingborg, Karlskrona,
Malmö, Norrköping, Nyköping, Sundsvall, Västerås, Åmål och Örebro —
men därav kvarstår nu endast ett årligt anslag av 300 kronor från Malmö
stad. Vidare ha tillfälliga anslag lämnats av Kronprinsessan Margaretas
minnesfond, kooperativa förbundet, Stockholms högskola samt Knut och
Alice Wallenbergs stiftelse. Under senare år har statsbidrag utgått, nämligen
med 25 000 kronor för år för vart och ett av budgetåren 1938/39 och
1939/40 samt därefter med 20 000 kronor för år.

• Frågan om upprättande av ett socialinstitut även i Göteborg har länge
stått under diskussion. Hösten 1943 bildades i Göteborg en organisations -

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

kommitté, vilken uppgjorde program för ett dylikt institut. Efter ansökan
från kommittén beviljades statsbidrag till det nya institutet med 20 000
kronor för budgetåret 1944/45. Den 26 maj 1944 fastställde Kungl. Majit
institutets grundstadgar. Dess verksamhet har med höstterminen 1944 påbörjats.

2. Socialutbildningssakkunnigas utredning och förslag.

Den 5 juni 1942 begärde och erhöll min företrädare i ämbetet Kungl.
Maj :ts bemyndigande att tillkalla åtta sakkunniga för att inom ecklesiastikdepartementet
biträda med utredning och avgiva förslag rörande den högre
socialvetenskapliga och sociala utbildningen och därmed sammanhängande
spörsmål. Jämlikt detta bemyndigande tillkallades såsom sakkunniga landshövdingen
A. N. Thomson, bibliotekarien Ebon M. I. Andersson, t. f. föreståndaren
vid socialinstitutet i Stockholm, docenten G. E. Heckscher, professorn
I. Högbom, studierektorn T. Karlbom, borgarrådet Y. G. R. Larsson,
professorn E. R. Lindahl samt nuvarande expeditionschefen A. E. V.
Swartling. Det uppdrogs åt Thomson att såsom ordförande leda de sakkunnigas
arbete och åt Heckscher att vara de sakkunnigas sekreterare. De sakkunniga
antogo benämningen socialutbildningssakkunniga.

Med hänsyn till uppdragets stora omfattning funno de sakkunniga lämpligt
att till en början koncentrera sig på ett avgränsat problem, nämligen
frågan om den socialpolitiska och kommunala utbildningen. Vid utredningen
av denna fråga ha de haft att bygga på de erfarenheter, som förvärvats
av socialinstitutet i Stockholm under dess mer än tjugoåriga verksamhet.
De sakkunniga ha främjat tillkomsten av socialinstitutet i Göteborg. Som
resultat av utredningsarbetet i nu förevarande hänseende ha de sakkunniga
avlämnat ett betänkande, dagtecknat den 29 juni 1944 (stat. off. utr.
1944:29).

Över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av fångvårdsstyrelsen,
medicinalstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, socialstyrelsen, pensionsstyrelsen,
statens arbetsmarknadskommission, byggnadsstyrelsen, statskontoret,
riksräkenskapsverket, allmänna lönenämnden, skolöverstyrelsen, Överståthållarämbetet,
samtliga länsstyrelser, universitetskanslern, styrelsen för
tekniska högskolan i Stockholm, styrelsen för handelshögskolan i Göteborg,
styrelserna för socialinstituten i Stockholm och Göteborg, centralförbundet
för socialt arbete, föreningen diplomerade från socialinstitutet, kooperativa
förbundet, landsorganisationen i Sverige, samverkande bildningsförbunden,
svenska arbetsgivareföreningen, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,
svenska folkhögskolans lärareförening, svenska landskommunernas förbund,
svenska landstingsförbundet, svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund,
svenska stadsförbundet, Sveriges kommunaltjänstemanna -

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

förbund, Sveriges socialtjänstemannaförbund och tjänstemännens centralorganisation.

Medicinalstyrelsen har vid sitt utlåtande fogat en skrivelse från Sveriges
sjuksköterskeförenings centralstyrelse. Följande myndigheter ha överlämnat
inhämtade yttranden från underlydande organ, nämligen Överståthållarämbetet
från Stockholms stadsfullmäktige och stadskollegiet i Stockholm;
länsstyrelsen i Östergötland från stadsfullmäktige i Linköping samt stadsfullmäktige
och drätselkammaren i Norrköping; länsstyrelsen i Kronobergs
län från statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent i Växjö samt magistraten,
drätselkammaren och fattigvårdsstyrelsen i Växjö; länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län från Göteborgs stadsfullmäktige samt stadskollegiet,
fattigvårdsstyrelsen, sjukhusdirektionen, barnavårdsnämnden och drätselkammarens
första avdelning i Göteborg; länsstyrelsen i Älvsborgs län från
Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott, stadsfullmäktige och drätselkammaren
i Vänersborg, stadsfullmäktige och sociala nämnden i Alingsås,
stadsfullmäktige, socialvårdsdirektionen och drätselkammaren i Borås;
länsstyrelsen i Karlstads län från drätselkammaren i Karlstad; länsstyrelsen
i Örebro län från Örebro läns landstings förvaltningsutskott, Örebro läns
barnavårdsförbund, Örebro läns fattigvårdsförbund, länsarbetsnämnden i
Örebro och Örebrokretsen av Sveriges socialtjänstemannaförbund; länsstyrelsen
i Västernorrlands län från drätselkammaren i Sundsvall och kommunalnämnden
i Ytterlännäs landskommun, länsstyrelsen i Jämtlands län från
stadsfullmäktige och drätselkammaren i Östersund, kommunalfullmäktige
och kommunalnämnden i Bräcke landskommun samt kommunalfullmäktige
och kommunalnämnden i Frösö landskommun; kanslern för rikets universitet
från större akademiska konsistoriet samt juridiska och filosofiska fakulteterna
vid universitetet i Uppsala, från större akademiska konsistoriet, teologiska,
juridiska, medicinska och filosofiska fakulteterna vid universitetet
i Lund, från rektorsämbetet, stats- och rättsvetenskapliga och humanistiska
avdelningarna vid Stockholms högskola samt slutligen från rektorsämbetet
och lärarrådet vid Göteborgs högskola; styrelsen för handelshögskolan i
Göteborg från handelshögskolans lärarråd; styrelsen för socialinstitutet i
Stockholm från ledamöterna i lärarrådet samt från elevkåren.

I. Socialinstitutens uppgifter.

De sakkunniga. Inledningsvis erinra de sakkunniga om, att det moderna
samhällets utveckling överhuvud medfört en stark utvidgning av de statliga
och kommunala uppgifterna, varmed följt ett ökat behov av tjänstemän i
olika grader inom såväl statlig som kommunal förvaltning. För kommunernas
del utgör härvid den egentliga socialvårdens ökade omfattning en faktor
av grundläggande betydelse. I samma riktning verka andra faktorer, vilka

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

dessutom påverka utbildningsbehovets art. Krav på att myndigheterna i
sitt förhållande till allmänheten ägna större uppmärksamhet åt individen
göra sig allmänt gällande. Det är vidare en för modern socialvård utmärkande
strävan att lägga tyngdpunkten i arbetet på åtgärder, som skola förekomma
uppkomsten av understödsbehov. De sociala organens verksamhetsfält
kommer härigenom på visst sätt att omfatta befolkningen i dess
helhet. Vad angår utbildningsbehovets art innebär just kravet på en individuell
behandling att ökade anspråk ställas på sociala kunskaper hos statens
och kommunernas tjänstemän. Särskilt gäller detta om den sistnämnda
kategorien, för vilken av gammalt det praktiska handlaget brukat anses
såsom den viktigaste meriten.

Vissa delar av kommunalförvaltningen, särskilt i de större städerna, erinra
örn motsvarande delar av den statliga förvaltningen, där på ett eller annat
sätt kompletterad akademisk utbildning är den naturliga rekryteringsgrunden.
Därutöver finnes emellertid en rad tjänster, beträffande vilka särskilt
avseende måste fästas vid den praktiska sidan av tjänstemannautbildningen.
De sakkunniga redogöra närmare för utbildningsbehovets art i avseende på
vissa dylika grupper av tjänster, såsom städernas kamerala befattningshavare,
kommunalkamrerare på landsbygden, landstingens och den kommunala
sjukhusförvaltningens tjänstemän, befattningshavare vid centraliserad
socialvård, fattigvård, barnavård, arbetslöshetskommittéer, arbetsförmedling,
nykterhetsvård och hälsovård, kuratorer vid sjukhus och andra anstalter,
skyddskonsulenter, polissystrar, fångvårdstjänstemän, yrkesinspektionens
kvinnliga befattningshavare, personalkonsulenter och befattningshavare
vid hem- och ungdomsgårdar. De sakkunniga konstatera, att en för dessa
befattningar lämplig utbildning måste kombinera högskolemässiga teoretiska
studier med förvärvande av praktisk erfarenhet enligt de allmänna
grundsatser, som tillämpats vid socialinstitutet i Stockholm.

De sakkunniga framhålla vidare, att särskilt de kommunala tjänsterna —
även såvitt gäller högre befattningar — hittills i betydande utsträckning
rekryterats med personal utan särskild utbildning men med betydande praktisk
erfarenhet. Dessa tjänstemän, vilka ofta gjort mycket betydelsefulla
insatser, äro i flertalet fall antingen förutvarande valda förtroendemän, vilkas
arbete så småningom fått sådan omfattning att de övergått till att bli
heltidsavlönade, eller tjänstemän, som börjat sitt arbete under tämligen begränsade
organisatoriska förhållanden och efter hand anpassat sig till en förvaltning
av större omfattning. Det kan förutsättas, att också i framtiden
åtskilliga befattningshavare utan formell utbildning eller examen skola veta
att skaffa sig de kunskaper, som äro erforderliga för högre befattningar.
Emellertid torde nämnda kategori av befattningshavare likväl komma att
få minskad betydelse, särskilt som den ökade användningen av tjänstemän
i kommunerna befriat förtroendemännen från att syssla med löpande rutinarbete
och därigenom visserligen givit dem större möjligheter att överblicka

Kungl. Maj:ts -proposition nr 153.

den kommunala verksamhetens principer men samtidigt gjort dem mindre
lämpade att övertaga tjänstemännens uppgifter.

Det kan, framhålla de sakkunniga, av flera skäl icke komma i fråga att
fastställa kompetensregler för kommunal tjänst. Detta får emellertid icke
tolkas så, som om ordnad utbildning på förevarande område skulle vara
onödig. Socialvården och kommunernas uppgifter i övrigt äro av central
betydelse för vårt samhällsliv. Det allmänna måste självfallet tillse, att
dessa viktiga och kostsamma uppgifter besörjas av kompetent arbetskraft.
Utbildning i själva tjänsten och utan stöd av en särskild läroanstalt blir ofta
mera ansträngande för individen än en organiserad utbildning. För den
sociala förvaltningen samt flertalet kamerala befattningar i kommunerna
är det önskvärt att bibehålla särskild utbildning av i huvudsak det slag,
som nu erbjudes vid socialinstitutet i Stockholm.

Yttrandena. I frågan örn utbildningsbehovet ha i de avgivna yttrandena
bland annat följande synpunkter kommit till uttryck.

Socialstyrelsen framhåller, att socialvården och kommunalförvaltningen
genom socialinstitutet i Stockholm tillförts tjänstemän, väl skickade för de
uppgifter av olika slag, som anförtros dem. Styrelsen har även för sin del
vid nyrekrytering av arbetskraft på socialvårds- och nykterhetsbyråerna i
stigande omfattning anställt vid institutet utbildade personer.

_ Fångvårdsstyrelsen instämmer med avseende på behovet av social utbildning
och erfarenheter från social verksamhet för vissa tjänster inom fångvården
i de sakkunnigas synpunkter.

Medicinalstyrelsen ansluter sig till vad de sakkunniga anfört med avseende
på den utbildning, som erfordras för sjukhusens kamerala tjänstemän
och särskilt sysslomännen, varvid emellertid framhålles, att löneställningen
för i varje fall rekryteringsbefattningarna till sysslomanstjänster måste förbättras,
innan genomgång av socialinstitut uppställes såsom kompetenskrav
för dessa tjänster. Även i fråga om sysslomän och assistenter vid centraliserad
socialvård, kuratorer m. fl. delar styrelsen i stort sett de sakkunnigas
uppfattning rörande utbildningsbehovets art.

Riksförsäkringsanstalten finner icke uteslutet, att i vissa fall person med
den i betänkandet föreslagna socialpolitiska utbildningen skulle kunna visa
sig lämpad för högre befattning hos anstalten.

Statens arbetsmarknadskommission understryker den av de sakkunniga
uttalade uppfattningen om värdet av social fackutbildning för tjänstemän i
social och kommunal tjänst. Med avseende på tjänstemän inom den offentliga
arbetsförmedlingen framhåller kommissionen, att särskild fackutbildning
i kommissionens egen regi visserligen torde komma att anordnas men
att detta givetvis icke undanröjer behovet av den mera vidsträckta och
djupgående utbildning, som kan lämnas vid socialinstituten.

Kooperativa förbundet anför, att för den kooperativa rörelsens del särskilt
behov av personal, utbildad vid socialinstitut, icke kan sägas föreligga
annat än möjligen för befattningar som personalkonsulenter eller socialkuratorer
vid kooperativa förbundets industriföretag och ett antal av de största
kooperativa föreningarna.

Kungl. Majlis proposition nr 153.

Landsorganisationen vitsordar, att också för de stora fackliga intresseorganisationernas
del utvecklingen framhävt behovet av tjänstemän med
mera ingående socialpolitisk och ekonomisk utbildning än den som tjänstemännen
i dessa organisationer tidigare i regel kunnat förvärva.

Svenska arbetsgivareföreningen anser en utbildning, motsvarande den
som socialinstituten nu lämna, vara önskvärd för personalkonsulenter vid
industriföretagen.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet instämmer livligt i de sakkunnigas
yrkande, att särskilda utbildningsmöjligheter för blivande tjänstemän
på det sociala och kommunala området måtte skapas i tillräcklig omfattning.

Svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund har intet att erinra
mot de sakkunnigas förslag att förlägga den grundläggande utbildningen
av sjukhusförvaltningens tjänstemän till socialinstitut.

Svenska stadsförbundet framhäver betydelsen av en vidgad och förbättrad
undervisning för de kommunala tjänstemännens del och hälsar med tillfredsställelse,
att en utredning med syfte att förbereda reformer i sådan
riktning kommit till stånd.

Frågan om uppställande av kompetenskrav för kommunal tjänst beröres
i vissa yttranden. Länsstyrelsen i Blekinge län, styrelsen för socialinstitutet
i Stockholm, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet m. fl. instämma
i de sakkunnigas uppfattning, att en generell statlig reglering av antagningsvillkoren
för kommunala befattningar icke skulle stå väl tillsammans med
den kommunala självstyrelsens principer och att en dylik reglering därför
ej bör ifrågakomma. I viss mån avvikande mening har uttalats av medicinalstyrelsen
och föreningen diplomerade från socialinstitutet, medan socialstyrelsen
synes anse, att formella bestämmelser äro praktiskt taget onödiga.

Medicinalstyrelsen ifrågasätter nämligen, örn icke statsmakterna, då det
gäller kommunernas befattningshavare, borde fastställa kompetenskrav i
alla fall, där viss utbildning anses nödvändig för att säkerställa tillfredsställande
standard på någon kommunal verksamhet.

Föreningen diplomerade från socialinstitutet är av den uppfattningen,
att det vore värdefullt, örn bestämda kompetensfordringar kunde bli gällande
inom ifrågavarande yrken och framkastar tanken, att i samband med
en förestående socialvårdsreform fastare kompetenskrav skulle föreskrivas
för vissa tjänster, exempelvis kommunalkamrerare, personal å socialvårdsbyråer
m. fl.

Socialstyrelsen framhåller, att man mer och mer för kompetens till kommunala
befattningar synes kräva utbildning vid socialinstitut. Detta kompetenskrav
torde, enligt styrelsens uppfattning, bli vanligare, allteftersom
antalet utexaminerade ökas och den materiella kompetens, som utbildningen
skänker, blir mera känd.

Den offentliga verksamhetens effektivitet beror icke endast på de centrala
förvaltningsorganens initiativ och åtgärder utan även på de lokala
verkställighetsorganens kompetens och funktionsduglighet. Sedan stat och
kommuner övertagit en stor del av ansvaret för samhällslivets gestaltning,
har den kommunala förvaltningens förmåga kommit att ställas på stundom

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

hårda prov. I samband därmed har den högre socialpolitiska och kommunala
utbildningen blivit en angelägenhet av icke ringa vikt ur såväl social
och nationalekonomisk som statsfinansiell synpunkt.

Till en början må beröras utbildningen av tjänstemän för statens och de
större kommunernas sociala förvaltning. Inom barnavården, fattigvården,
hälso- och sjukvården o. s. v. finnes ett stort behov av utbildad personal.
Då detta behov knappast tillgodoses av andra utbildningsanstalter än socialinstituten,
föreligger här en viktig uppgift för dessa.

Med avseende på kommunernas allmänna och kamerala förvaltning är
läget delvis annorlunda. Vissa kommunala befattningar i de större städerna
bruka besättas med personer, som avlagt akademisk examen eller examen vid
handelshögskola. Något skäl att ifrågasätta ändring i detta förhållande finnes
icke. För det stora flertalet mera kvalificerade befattningar i de större städernas
tjänst liksom även för kamerala befattningar i mindre städer synes
däremot examen vid socialinstitut vara den lämpligaste meriten. Av betydelse
särskilt för storstädernas del är den omständigheten, att underordnade
kommunaltjänstemän, vilkas praktiska duglighet och begåvning göra
dem lämpade för befordran, genom socialinstitutens försorg erhålla möjlighet
till vidareutbildning.

På landsbygden ha både sociala och kamerala förvaltningsuppgifter sedan
gammalt plägat besörjas av valda förtroendemän. I denna tradition ligger
ett samhälleligt värde, som icke får förbises. I samma mån som det allmännas
uppgifter och åtaganden vidgats, ha emellertid förvaltningsproblemen
blivit alltmera tidskrävande och komplicerade. Åtskilliga större kommuner
ha därför funnit det lämpligt att överlämna verkställighetsåtgärderna
åt en särskild tjänsteman, vanligen en kommunalkamrerare, som i
allmänhet även har de socialvårdande uppgifterna örn hand. Det finns all
anledning förmoda, att denna utveckling skall fortgå. Kravet på den kommunala
verksamhetens rationalisering kan måhända också leda till en sådan
förändring av kommunindelningen, att de smärre kommuner, vilka nu ej
kunna bära utgiften för särskilda förvaltningstjänstemän, sammanslutas till
större enheter. I likhet med de sakkunniga anser jag, att det vore mindre
lyckligt, örn statsmakterna genom uppställande av bestämda kompetensvillkor
för kommunal tjänst skulle inskränka de kommunala organens fria
beslutanderätt. Detta hindrar icke, att utbildningen vid socialinstituten faktiskt
kan bliva normerande för kompetensfordringarna, även vad angår
landskommunernas tjänstemän. I de fall, då kommunala förtroendemän
vilja övergå till tjänstemannaställning eller med stöd av övervägande praktiska
meriter erhållit sådan ställning, kunna socialinstituten bereda vederbörande
tillfälle att i särskild ordning inhämta önskvärda teoretiska kunskaper.

Både inom statliga verk och enskilda företag har under senare år alltmer
uppmärksammats vikten av social rådgivning och omvårdnad om persona -

Kungl. May.ts proposition nr 153.

len. Följden tiar blivit en stigande efterfrågan på personalkonsulenter och
liknande befattningshavare. Personer, som vilja ägna sig åt dylika uppgifter,
torde vara bäst betjänta med utbildning vid socialinstitut.

Huruvida instituten i övrigt ha någon större uppgift att fylla med avseende
på utbildning för enskild tjänst kan synas mera ovisst. Troligt är
dock, att instituten delvis kunna tillgodose folkrörelsernas och intresseorganisationernas
behov av skolad arbetskraft i tjänstemannaställning. Studier
vid socialinstitut ha slutligen visat sig även utgöra en lämplig förberedelse
för tidningsmannabanan.

Med hänsyn till de betydelsefulla uppgifter, som sålunda åvila socialinstituten,
synes det befogat, att dessa i större utsträckning än hittills varit fallet
erhålla det allmännas stöd.

II. Utbildningens organisation m. m.

A. Huvudkurserna.

1. Nuvarande förhållanden.

Vid socialinstitutet i Stockholm är utbildningen uppdelad
på tre linjer, den socialpolitiska linjen, den kommunala linjen och samhällslinjen.

De nuvarande examensämnena vid detta institut äro: på socialpolitiska
linjen nationalekonomi, statskunskap, socialpolitik I (socialhistoria), socialpolitik
II (arbetsmarknadsfrågor), samhällets hjälp- och skyddsverksamhet
samt socialförsäkring, socialhygien och psykologi; på kommunala linjen
natiönalekonomi, statskunskap, kommunal rättskunskap, kommunal hushållning,
kommunal bokföring och budgetteknik, vartill såsom frivilligt
ämne kommer samhällets hjälp- och skyddsverksamhet samt socialförsäkring;
på samhällslinjen nationalekonomi, statskunskap, socialpolitik I (socialhistoria),
socialpolitik II (arbetsmarknadsfrågor) samt antingen psykologi
eller kommunal rättskunskap. För att examen skall kunna godkännas fordras
minst betyget Godkänd i vart och ett av de i examen ingående ämnena samt
på socialpolitiska linjen minst betyget Med beröm godkänd i två examensämnen,
på kommunala linjen minst betyget Med berömd godkänd i ett
examensämne, på samhällslinjen minst betyget Med beröm godkänd i statskunskap
och i ett av de övriga ämnena och vidare på samtliga linjer en uppsats,
vilken av lärarrådet godkänts som examensuppsats. Denna uppsats
kan samtidigt även utgöra prov för högre betyg i något av ämnena.

Undervisningen vid institutet fortgår årligen under trettiofem veckor,
fördelade på tre terminer (hösttermin, vintertermin och vårtermin). Höstterminen
börjar första veckan i september och slutar i mitten av december;
vinterterminen börjar andra veckan i januari och fortgår till påsk; vårterminen
börjar efter påsk och fortgår ungefär en vecka in i juni.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

På den socialpolitiska linjen meddelas undervisning hela första läsåret samt
höst- och vinterterminerna andra läsåret. Studietiden här är i princip två
år, vari ingår praktik under sex månader (heltid, vid deltidspraktik motsvarande
förlängning), men den effektiva studietiden kan beräknas till genomsnittligt
två läsår jämte en hösttermin. På kommunala linjen avslutas
undervisningen första läsaret för de elever, vilka icke medtaga det frivilliga
ämnet samhällets hjälp- och skyddsverksamhet samt socialförsäkring. Skall
även detta medhinnas, blir studietiden minst ett läsår jämte en hösttermin.
På samhällslinjen fortgår undervisningen hela första läsåret samt höstterminen
andra läsåret. Det torde icke möta större svårigheter att på denna
linje fullborda studierna på angiven tid.

Beträffande fordringarna för inträde vid institutet uttalas i grundstadgarnas
10 § blott en allmän grundsats: »Rätt att inträda såsom lärjunge vid
institutet äga, till det för varje läsår fastställda antalet, män och kvinnor,
vilka finnas äga tillräcklig underbyggnad och mogenhet för att kunna tillgodogöra
sig undervisningen. Vid urvalet av lärjungar bör hänsyn tagas
till såväl boklig bildning som praktisk erfarenhet.»

Dessa i grundstadgarna fastslagna principer innebära en kompromiss, motiverad
av att det a ena sidan här är och måste vara fråga örn undervisning
i akademiska former och på högskolemässig nivå, medan å andra sidan de
särskilda arbetsfält, för vilka institutet utbildar, ställa krav på praktisk duglighet
av ett slag, som utvecklas genom erfarenhet och ej sällan visar sig på
ett sent stadium hos personer, vilka icke haft möjlighet att i sin ungdom
skaffa sig den erforderliga underbyggnaden. Ur den bokliga bildningens
synpunkt ha de inträdessökande i allmänhet brukat fördelas på fyra huvudgrupper:
1) studenter, 2) de som avlagt realexamen eller erhållit normalskolekompetens
och därefter genomgått någon grundligare fackutbildning
(t. ex. sjuksköterskeskola, gymnastiska centralinstitutet, folkskollärarexamen,
barnträdgårdslärarinneutbildning, handelsgymnasium), 3) de som avlagt
realexamen eller erhållit normalskolekompetens men icke genomgått
någon högre fackutbildning, 4) övriga sökande, av vilka flertalet genomgått
• folkhögskola.

Uppläggningen av utbildningen vid det nystartade socialinstitutet
i Göteborg skiljer sig från utbildningen vid stockholmsinstitutet
väsentligen dels därutinnan, att den kommunala linjen utbytts mot en
socialkommunal linje med samma studietid som den sociala, dels därigenom
att kunskapsstoffet på ett i viss mån avvikande sätt fördelats på läroämnen.

2. Förslaget till omorganisation,

a. Linjeuppdelning.

De sakkunniga. De nuvarande tre linjerna vid socialinstitutet i Stockholm
— den socialpolitiska linjen, den kommunala linjen och samhällslinjen —
böra enligt de sakkunniga erhålla delvis ändrad läggning samt benämnas

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 153.

den sociala, den kamerala och den teoretiska linjen. Därutöver bör tillkomma
en socialkameral linje. Social examen avses skola kvalificera för uppgifter
inom statlig och kommunal socialförvaltning, kameral examen för
vissa befattningar i städernas tjänst. Undervisningen vid den socialkamerala
linjen bör skänka sådana kunskaper av dels social, dels kameral natur,
som fordras inom landskommunernas centraliserade förvaltning. Den teoretiska
linjen, som är avsedd att ersätta den tidigare samhällslinjen, skiljer
sig från denna bland annat genom att erbjuda möjligheter till ett friare
ämnesval. Linjen bör enligt de sakkunnigas uppfattning vara av värde särskilt
för personer, som ämna inträda i folkrörelsernas och intresseorganisationernas
tjänst.

I stort sett bör samma linjeuppdelning genomföras vid båda socialinstituten.
Det är dock enligt de sakkunnigas mening icke nödvändigt, att undervisning
på samtliga linjer anordnas vid institutet i Göteborg, särskilt
icke under de första åren. Linjerna torde kunna anordnas något annorlunda
för göteborgsinstitutets än för stockholmsinstitutets del. Den nya västsvenska
utbildningsanstalten bör få tillfälle att pröva sig fram med hänsyn till
utbildningsbehovet och tillgången på lämpliga lärarkrafter.

Yttrandena. Frågan örn undervisningens differentiering behandlas ur
principiell synpunkt av bland andra socialstyrelsen, arbetsmarknadskommissionen,
Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms och Västmanlands
län samt svenska stadsförbundet. Härutinnan har i remissyttrandena
anförts i huvudsak följande.

Socialstyrelsen anser, att den föreslagna linjeuppdelningen kan på ett
ändamålsenligt sätt fylla behovet av differentierad undervisning.

Arbetsmarknadskommissionen framhåller, att differentieringen för olika
slag av sociala tjänster genom linjeuppdelning icke bör drivas så långt, att
eleverna efter avlagd examen skulle lia begränsat sina möjligheter att välja
mellan olika sociala verksamhetsfält.

Överståthållarämbetet understryker, att en för långt driven specialisering
av studierna innebär vådor för eleverna, och anser det ej uteslutet, att vid
tillsättande av en befattning, till vilken flera sökande med examen från
socialinstitut anmält sig, en sökande med större förutsättningar för tjänsten
sättes efter en annan med sämre förutsättningar, vilkens företräde endast
består däri, att han avlagt examen på den för tjänstens arbetsuppgifter närmast
avsedda studielinjen.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser den av de sakkunniga föreslagna
differentieringen av utbildningen innebära en betydelsefull förbättring.

Länsstyrelsen i Västmanlands län betonar, att de nu föreslagna utbildningsformerna
icke böra låsas fast utan möjligheter bevaras till en omläggning
av den socialpolitiska och kommunala utbildningen efter de krav, som
i samband med en ändrad kommunindelning kunna uppstå.

Styrelsen för socialinstitutet i Göteborg upplyser, att institutet, frånsett
vissa terminologiska olikheter, från början haft en social, en socialkameral
och cn teoretisk linje. Mot de sakkunnigas förslag har styrelsen i stort sett

Departe mentschefen.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

intet att erinra, men den förbehåller sig att få införa vissa avvikande anordningar.

Svenska stadsförbundet har i fråga om de olika utbildningslinjerna ingen
invändning att göra. De synas enligt förbundets uppfattning väl ansluta sig
till det föreliggande behovet av en specialiserad undervisning.

Beteckningarna för olika studielinjer dryftas av svenska landskommunernas
förbund och föreningen diplomerade från socialinstitutet.

Båda dessa sammanslutningar förorda, att den föreslagna socialkamerala
linjen i stället benämnes den socialkommunala. Beträffande den kamerala
linjen anser svenska landskommunernas förbund ordet stadskommunal eller
stadskameral vara lämpligare, medan föreningen diplomerade från socialinstitutet
i detta fall föredrar uttrycket kommunal linje.

Om planläggningen av den föreslagna socialkamerala linjen yttra sig
bland andra centralförbundet för socialt arbete, svenska fattigvårds- och
barnavårdsförbundet, svenska landskommunernas förbund och svenska
landstingsförbundet. Av yttrandena framgår, att den nya linjen anses bliva
av stor betydelse för många av de landskommuner, i vilka kommunalkamreraren
blir den enda kvalificerade tjänstemannen.

Värdet av den teoretiska linjen diskuteras av tjänstemännens centralorganisation
och föreningen diplomerade från socialinstitutet.

Tjänstemännens centralorganisation anser, att linjen i motsats till vad
fallet varit med samhällslinjen skall få stor betydelse för fyllandet av folkrörelsernas
och intresseorganisationernas personalbehov. Föreningen diplomerade
från socialinstitutet befarar däremot, att linjen skall visa sig bli en
genväg till social anställning och sålunda innebära en försämring av standarden.
Vissa åtgärder med avseende på undervisningens anordnande föreslås
i syfte att hindra en sådan utveckling.

Innan jag tar ställning till detaljerna i de sakkunnigas förslag rörande
socialinstitutens verksamhet samt de över förslaget avgivna yttrandena, synas
mig följande allmänna synpunkter böra framhållas.

Organisationer och institutioner, vilka äga möjlighet att bedöma den av
socialinstitutet i Stockholm meddelade undervisningen, ha framhållit, att
denna i det stora hela visat sig väl motsvara sitt syfte. De sakkunniga ha
emellertid förordat vissa ändringar i studiegången, kursplanerna och formerna
för antagandet av elever vid stockholmsinstitutet. Det förutsättes i betänkandet,
att förslagen skola bli riktningsgivande även för det nystartade
göteborgsinstitutets utveckling. Vidare ha de sakkunniga påyrkat åtgärder
för att öka socialinstitutens utbildningskapacitet och bereda eleverna ekonomiska
lättnader under studietiden.

Vad undervisningens organisation beträffar, torde näppeligen en detaljerad
granskning av de sakkunnigas synpunkter och förslag här vara erforderlig.
Styrelserna för socialinstituten komma utan tvivel att uppmärksamma,
vad som härutinnan anförts såväl av de sakkunniga som av olika remiss -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 153.

instanser. I den mån bedömningen av frågorna kan komma att påverka
behovet av statsanslag för socialinstituten, kräva de dock självfallet ett
ställningstagande i detta sammanhang.

Jag vill emellertid redan nu understryka, att en statlig reglering av institutens
verksamhet i alla dess detaljer icke synes mig önskvärd eller lämplig.
Socialutbildningen måste, såsom de sakkunniga påpekat, ständigt anpassas
efter den sociala och kommunala förvaltningens utveckling. Instituten
böra därför ha frihet att självständigt fastställa verksamhetsprogram och
kursplaner.

Fullständig likformighet i de båda institutens verksamhet bör icke eftersträvas.
Tvärtom synes det önskvärt, att en viss arbetsfördelning, innebärande
bland annat anknytning till olika regionala intressen och behov, kommer
till stånd. Dock måste det förutsättas, att instituten med avseende på
examensfordringar och inträdesvillkor följa i stort sett samma linjer. Det
skulle uppenbarligen vara till förfång för socialinstitutens verksamhet, om
ett av dem släppte efter på sådana krav, vare sig beträffande förkunskaper
eller studieresultat, som det andra institutet ansåge sig böra vidhålla. De
sakkunniga ha också mött fullkomlig förståelse hos ledningen för det nystartade
institutet i Göteborg, då de framhållit, att utbildningsnivån bör
vara densamma vid båda instituten.

Den viktigaste nyheten i de sakkunnigas förslag, i vad det avser uppdelningen
av huvudkurserna på olika linjer, utgöres av den tänkta socialkamerala
linjen, på vilken undervisningen åsyftar att bibringa eleverna sådana
kunskaper av dels social, dels kameral natur, som fordras inom landskommunernas
centraliserade förvaltning. Det är min uppfattning, att denna
utbildningslinje innebär en tillfredsställande lösning av frågan örn kommunalkamrerarnas
utbildning. Beträffande den föreslagna omläggningen av
den teoretiska linjen finner jag, att den av de sakkunniga utstakade vägen
bör prövas.

En på föreslaget sätt genomförd specialisering medför uppenbara fördelar.
Därigenom att varje examen kvalificerar för en bestämd grupp av
likartade tjänster, vinnes ur den studerandes synpunkt, att han eller hon
inom en relativt begränsad tidrymd kan förvärva en värdefull yrkesutbildning,
ur arbetsgivarens synpunkt, att möjlighet öppnas att erhålla kvalificerad
men icke överkvalificerad arbetskraft. Samtidigt har emellertid specialiseringen
vissa avigsidor. För den enskilde är det en olägenhet att vid
sökande av anställning vara begränsad till en jämförelsevis liten kategori
av befattningar, för arbetsgivaren kan det föreligga viss risk, att en specialutbildad
tjänsteman icke visar sig lika utvecklingsduglig som en person med
vidare kunskapsbas. Det gäller sålunda här att verkställa en avvägning mellan
olika, var för sig berättigade synpunkter. Genom anordnande av särskilda
yrkesutbildningskurser enligt ett förslag av de sakkunniga, till vilket

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

jag längre fram torde få återkomma, kunna olägenheterna av specialiseringen
motverkas. Dessa kurser öppna nämligen möjlighet för social vårdstjänstemän
att övergå från en verksamhet till en annan. För min del anser
jag, att de sakkunniga träffat en medelväg, som under nuvarande omständigheter
fyller alla rimliga anspråk. Emellertid böra socialinstituten, såsom
redan framhållits, vara oförhindrade att, da så finnes påkallat, göra ändringar
i den föreslagna linjeuppdelningen.

b. Kursplaner och studietidens längd.

1) Teoretisk undervisning.

De sakkunniga. Examensämnen vid socialinstitutet i Stockholm böra enligt
de sakkunniga bli följande: nationalekonomi, stats- och kommunalkunskap,
socialpolitik, sociallagstiftning, psykologi, socialhygien, kommunal
rättskunskap, kommunal hushållning och kommunal bokföring.

Med anledning av önskemål, som från olika håll uttalats, ha de sakkunniga
undersökt möjligheterna att vid stockholmsinstitutet åstadkomma en
förkortning av studietiden och en minskning av elevernas arbetsbörda. En
allmän nedskärning av de teoretiska studiernas omfattning, vare sig beträffande
den allmänna samhällskunskapen, d. v. s. nationalekonomien och
statskunskapen, eller beträffande de mera praktiskt orienterade ämnena,
har befunnits omöjlig att genomföra, men åtgärder i arbetsbesparande syfte
förordas. Sålunda böra eleverna få möjlighet att inom varje ämne ägna huvudsaklig
uppmärksamhet åt vissa ämnesdelar samt att utvälja vissa ämnen
för överbetygsstudier. Den grundläggande undervisningen bör koncentreras
på färre ämnen och grundkursen i varje ämne sammanföras hos en
lärare.

De sakkunniga räkna med, att genom dessa och andra reformer, varibland
strykande av vissa mindre angelägna kursmoment, ökat utrymme
skall vinnas för elevernas kunskapsinhämtande inom den tid av 16 månader,
som de teoretiska studierna vid institutets socialpolitiska linje vanligen
omfatta. Någon minskning av denna tid ha de sakkunniga så mycket mindre
kunnat föreslå, som en ökning av kunskapsstoffet på vissa punkter synts
dem ofrånkomlig. Institutets t. f. föreståndare, docenten G. Heckscher, har
tvärtom med instämmande av ytterligare en bland de sakkunniga i särskilt
yttrande till de sakkunnigas betänkande påyrkat en förlängning av tiden
för de teoretiska studierna till 18 månader.

I fråga örn ämnenas fördelning pa studielinjerna förorda de sakkunniga
en anordning, enligt vilken å ena sidan vissa särskilda ämnen böra vara
obligatoriska på varje studielinje men å andra sidan med undantag, som
betingas av praktikfordringar, varje ämne må av den som så önskar medtagas
i varje examen. På de särskilda linjerna krävas godkända betyg i följande
ämnen: på sociala linjen nationalekonomi, stats- och kommunalkunskap,
socialpolitik, psykologi, sociallagstiftning och socialhygien; på social -

Kungl. Marits proposition nr 153.

kamerala linjen nationalekonomi, stats- och kommunalkunskap, socialpolitik,
sociallagstiftning, kommunal rättskunskap, kommunal hushållning och
kommunal bokföring; på kamerala linjen nationalekonomi, stats- och kommunalkunskap,
socialpolitik, kommunal rättskunskap, kommunal hushållning
och kommunal bokföring med balansteknik; på teoretiska linjen nationalekonomi,
stats- och kommunalkunskap, socialpolitik och ytterligare två
fritt valda ämnen. Den obligatoriska betygssumman blir på sociala, socialkamerala
och kamerala linjerna åtta enheter och på teoretiska linjen nio
enheter. Härvid fordras minst betyget Med beröm godkänd i ett eller flera
ämnen enligt för varje linje särskilda bestämmelser.

De sakkunniga betona, att den framtida utvecklingen på den kommunala
och sociala förvaltningens område kan giva anledning till ändringar i de skisserade
förslagen till den teoretiska undervisningens ordnande. Även av andra
skäl synes dessutom relativt stor frihet kunna och böra medgivas socialinstituten
att vidtaga av omständigheterna betingade förändringar med avseende
på ämnesindelning, kursfordringar och studieordning. Bestämmelser på detta
område synas därför icke böra intagas i grundstadgarna utan endast i de
ordningsstadgar, vilka fastställas av institutens egna organ.

Vad särskilt angår göteborgsinstitutet, bör enligt de sakkunnigas mening
huvudprincipen vara den, att undervisningen i sin helhet lämnar i det väsentliga
samma kunskapsresultat som vid institutet i Stockholm. Detta utesluter
emellertid ingalunda, att kunskapsstoffets fördelning på examensämnena
kan vara en annan, ej heller att mindre variationer i övrigt kunna
äga rum. Även examensämnenas fördelning på studielinjerna kan tänkas
variera i större eller mindre utsträckning.

Yttrandena. Spörsmålet om utbildningstidens längd behandlas i ett flertal
yttranden, delvis i samband med frågan, huru stort utrymme som bör
tillmätas undervisningen i grundläggande teoretiska ämnen, särskilt nationalekonomi.

Socialstyrelsen anser, att de föreslagna kursplanerna innebära en överskattning
av nationalekonomiens och i viss mån även statskunskapens betydelse.
En avsevärd nedskärning av undervisningen i dessa ämnen vore enligt
styrelsen möjlig, örn eleverna finge tillgäng till läroböcker, till vilka
undervisningen kunde anknyta. Någon minskning av den tid, som sammanlagt
ägnas teoretiska studier, förordar styrelsen icke utan yrkar i stället,
att ökad vikt fästes vid andra ämnen, såsom sociallagstiftning och psykologi.

Överståthållarämbetet uttalar en viss tvekan inför den tänkta undervisningstidens
liingd beträffande de socialkamerala och kamerala linjerna. Det
kan befaras, att många aspiranter på kommunala befattningar till följd av den
långa utbildningstiden komma att avstå från att genomgå instituten och
sålunda komma att helt vara utan den teoretiska utbildning, som så väl behöves
och som de skulle förvärvat, därest man med något mindre anspråk
på resultatet nöjt sig med en kortare utbildningstid.

Universitetskanslern framhäver vikten av att utbildningstiden vid instituten
ej utsträckes för mycket. Vidare framhåller kanslern, att befattningar

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

inom den kommunala verksamheten och socialvården, för vilkas skötande
den praktiska rutinen och det praktiska handlaget spela en övervägande
roll, icke böra besättas med i teoretiskt hänseende överkvalificerad arbetskraft.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Lund håller före, att de praktiska
studierna tillmätts alltför liten vikt i jämförelse med de teoretiska. I
fråga om det stora flertalet människovårdande befattningshavare kommer
samhället att få mest nytta av sådana med långvarig och grundlig praktisk
erfarenhet, medan förfarenheten i såväl teori som sociallagstiftning för dem
torde kunna avsevärt inskränkas.

Filosofiska fakulteten vid universitetet i Lund understryker kraftigt socialinstitutens
ställning, av primära och praktiska undervisningsanstalter.
Den föreslagna kursen i nationalekonomiens historia och metodik kan enligt
fakulteten utmönstras.

Styrelsen för socialinstitutet i Stockholm anser, att grundkursen i nationalekonomi
vid institutet för närvarande och enligt förslaget är onödigt omfattande.
De undervisningstimmar, som kunna vinnas genom en nedskärning,
böra komma den praktiska utbildningen till godo. Två ledamöter i
styrelsen föreslå i stället, att det antal timmar, som berövas nationalekonomien,
tages i anspråk för ämnena socialpolitik och sociallagstiftning.

Styrelsen anser en förkortning av utbildningstiden på den sociala linjen
med hänsyn till de höga studiekostnaderna väl motiverad men finner, att
den ej bör gå längre än till av reservanterna föreslagna tre och ett halvt år,
varvid förkortningen bör vinnas på bekostnad av grundkursen i nationalekonomi,
icke blott på bekostnad av den praktiska utbildningen.

Styrelsens ordförande och institutets t. f. föreståndare med flera styrelseledamöter
ha icke deltagit i beslutet.

Styrelsen för socialinstitutet i Göteborg ger sin fulla anslutning åt de sakkunnigas
krav på en grundlig teoretisk utbildning. Styrelsen finner det vara
angeläget, att eleverna komma i besittning av kunskaper örn samhällsförhållandena
i allmänhet och ej endast om sådant, som är av omedelbart
intresse för deras praktiska arbete. Av hänsyn till utbildningskostnaderna
och lönenivån inom de yrken, som det här gäller, ansluter sig styrelsen beträffande
studietidens beräkning till de sakkunnigas majoritet.

Centralförbundet för socialt arbete anser det vara i hög grad tvivelaktigt,
om nationalekonomien har någon funktion att fylla i utbildningen, så länge
den icke kan få större utrymme. För att realisera de hittillsvarande nationalekonomiska
studiernas syfte utan ökning av studietiden måste en radikal
förändring av undervisningens uppläggning komma till stånd. Den
ekonomiska orienteringen bör bibringas under ämnet socialpolitik genom
behandling av aktuella samhällsekonomiska frågor. Ämnet socialpolitik bör
tillföras hela den för nationalekonomien beräknade tiden.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet ifrågasätter, om ej en beskärning
kunde ske av något eller några av de teoretiska ämnena, exempelvis
nationalekonomi, för att ge rum för en längre praktisk utbildning.

Svenska landskommunernas förbund jämför den föreslagna studietiden
för den socialkamerala linjen, normalt två läsår och en hösttermin, med studietiden
på den nuvarande kommunala linjen och konstaterar, att denna är
ungefär ett läsår kortare. Med tanke på önskvärdheten av elevrekrytering
från landsbygden och i förhållande till de utkomstmöjligheter, som avgångna
elever kunna vänta, anser förbundet studietiden på den socialkamerala
linjen vara alltför lång och föreslår med tanke därpå bland annat en ändring

Kungl. Majlis proposition nr 153.

av studieordningen på denna linje, så att minimikursen kan inläsas på cirka
ett och ett halvt år, åtminstone av särskilt begåvade och väl förberedda elever.
Bland framkomliga vägar för åstadkommande av en sådan förkortning
nämner förbundet en radikal minskning av kursen i nationalekonomi. För
socialkamerala linjens del borde det vidare vara möjligt att något inskränka
kurserna i socialpolitik och sociallagstiftning.

Svenska stadsförbundet anser sig icke kunna acceptera den av de sakkunnigas
majoritet förordade kortare studietiden. Det skulle vara till
nackdel för utbildningen, örn trots vissa omläggningar den forcerade studietakten
vid instituten alltjämt skulle bli nödvändig. Styrelsen ansluter sig
därför till docenten Heckschers särskilda yttrande på denna punkt. Förbundet
finner visserligen en förkortning av studietiden önskvärd med tanke
på studiekostnaderna men framhåller, att dessa enligt förslaget komma att
lindras på annat sätt. I jämförelse med de möjligheter, som stått från andra
undervisningsanstalter utgångna elever till buds, anser förbundet vidare, att
de från socialinstitutet i Stockholm diplomerade icke haft anledning till
klagomål, då de särskilt på senare år haft goda möjligheter till anställning
och inkomst.

I åtskilliga yttranden ha uttalanden gjorts angående de examensämnen,
som böra studeras vid socialinstituten, och i vissa fall även om studiernas
inriktning samt undervisningens anordnande på de enskilda områdena.

Det synes vara ett av många omfattat önskemål, att ämnet ekonomisk
geografi i en eller annan form beredes utrymme på socialinstitutens undervisningsprogram.
Sålunda ha arbetsmarknadskommissionen, filosofiska
fakulteten vid universitetet i Uppsala, filosofiska fakulteten vid universitetet
i Lund, tjänstemännens centralorganisation och länsarbetsnämnden i
Örebro län påyrkat införande av undervisning i detta ämne. Vad särskilt
angår den socialkamerala linjen betona bland andra medicinalstyrelsen,
socialstyrelsen, styrelsen för socialinstitutet i Göteborg samt svenska fattigvårds-
och barnavårdsförbundet, att obligatorisk undervisning i psykologi
bör införas på denna linje. Majoriteten inom styrelsen för socialinstitutet
i Stockholm samt föreningen diplomerade från socialinstitutet understryka
önskvärdheten av att eleverna på socialkamerala linjen frivilligt studera
psykologi. Betydelsen av ämnet socialhygien framhäves av socialstyrelsen,
styrelsen för socialinstitutet i Göteborg samt svenska fattigvårds- och
barnavårdsförbundet, likaså med tanke på den socialkamerala linjen. Vid
göteborgsinstitutets motsvarande linje lia både psykologi och socialhygien
gjorts till obligatoriska ämnen.

Medicinalstyrelsen anser, att undervisning i gymnastik och idrott bör
meddelas åt samtliga clever under studietiden.

Socialstyrelsen uppehåller sig särskilt vid ämnet sociallagstiftning. Undervisning
i detta ämne bitr medverka till att giva eleverna en riktig inställning
till socialvårdens problem och fostra dem till en verkligt social anda. Utgående
från denna uppfattning förordar styrelsen, att ämnet kallas socialvård.
Så snart kompetenta lärare i sociologi stå till förfogande, bör övervägas anordnande
av särskild undervisning i detta ämne, som tills vidare måste tillgodoses
i samband med undervisningen i sociallagstiftning. Beträffande stu Bihang

till riksdagens protoluill 10k5. 1 sami. Nr 153. 2

Departe mentschefen.

18 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 153.

dieordningen för ämnet psykologi har styrelsen åtskilliga erinringar. Bland
annat framhålles vikten av undervisning i psykopatologi och socialpsykologi.

Teologiska fakulteten vid universitetet i Lund anser, att i den socialpolitiska
utbildningen bör ingå en överblick över det etiska tänkandets och samhällstänkandets
huvudformer. Helst borde denna undervisning ha karaktär
av självständigt ämne.

För att kunna på ett tillfredsställande sätt fullgöra mera kvalificerade
uppgifter i social och kommunal tjänst behöva vederbörande tjänstemän äga
social erfarenhet i förening med grundliga teoretiska insikter i samhällsförhållandena.
Trots linjeuppdelningen komma därför examina vid socialinstituten
att kräva ganska omfattande studier. Då utbildningstiden icke bör
överstiga det minimum, som är nödvändigt för ett gott resultat, gäller det
att noga avväga de olika utbildningsmomenten med hänsyn till deras relativa
värde.

Mot undervisningen vid socialinstitutet i Stockholm har stundom framhållits,
att den lägger för stor vikt vid de teoretiska ämnena nationalekonomi,
statskunskap och socialhistoria. Det har påyrkats, att historiska och
systematiska synpunkter borde lämnas å sido och att undervisningen i stället
borde direkt taga sikte på olika praktiska verksamhetsuppgifter. De sakkunniga
ha icke tillmötesgått dessa önskemål, men i några remissyttranden
ha liknande tankar, på olika sätt modifierade, ånyo kommit till uttryck. I
främsta rummet ha erinringar anförts mot undervisningen i nationalekonomi.

Jag vill med anledning härav framhålla värdet av en allmän samhällsvetenskaplig
utbildning även för rent praktiska uppgifter.

På det sociala verksamhetsområdet och även inom andra grenar av den
kommunala förvaltningen, där arbetsförutsättningarna ständigt förändras
och nya problem oupphörligt framträda, måste den enskilde tjänstemannen,
ej minst i de mindre kommunerna, äga förmåga av nyskapande verksamhet
och tänkande. Dessa egenskaper kunna uppövas genom en utbildning,
som icke alltför ensidigt inriktas på aktuella förhållanden utan ger vana
att se problemen i större sammanhang. En social vårdstjänsteman, en kommunalkamrer
eller en sjukhuskurator bör icke endast vara i stånd att bedöma
syftet med olika offentliga åtgärder utan även äga förståelse för samhällslivets
tendenser och utvecklingsmöjligheter. Härvidlag är nationalekonomien
liksom statskunskapen av särskild betydelse. Självfallet böra de
ekonomiska studierna vid instituten framförallt inriktas på sådana områden
som konjunkturproblemen, arbetsmarknadsfrågorna och befolkningsfrågan,
men den grundläggande nationalekonomiska undervisningen bör ej
heller försummas. Det finnes ingen anledning att konstruera fram en motsats
mellan undervisning rörande aktuella sociala problem och undervisning
i nationalekonomi. Dessa båda grenar av de socialpolitiska studierna hänga
på det närmaste samman och betinga varandra ömsesidigt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

Såsom de sakkunniga framhållit, synes studietakten vid stockholmsinstitutet
under senare år av olika skäl varit tämligen högt uppdriven. Detta har
utan tvivel inneburit en viss fara för elevernas förmåga att tillgodogöra sig
undervisningen. I syfte att skapa bättre utrymme för elevernas kunskapsinhämtande
inom den tid av 16 månader, som de teoretiska studierna vid
institutet vanligen omfatta, ha de sakkunniga föreslagit flera enligt min
uppfattning välbetänkta reformer, däribland strykande av vissa mindre
angelägna kursmoment. Någon minskning av denna tid ha de sakkunniga
så mycket mindre kunnat föreslå, som en ökning av kunskapsstoffet på
vissa punkter synts dem ofrånkomlig. Två av de sakkunniga ha tvärtom
påyrkat en förlängning av tiden för de teoretiska studierna till 18 månader.
I vad mån de anmärkningar beträffande studieplaneringen, som framkommit
i remissyttrandena, avse en förkortning av studietiden, står icke alltid
klart. Stundom synes man endast avse en förskjutning av tiden för de
teoretiska studierna från grundläggande till mera speciella ämnen. I andra
fall vill man förkorta de teoretiska studierna för att lättare kunna öka praktiktiden.
Åtskilliga direkta yrkanden på en beskärning av den totala studietiden
ha emellertid framförts. Utgångspunkten har därvid undantagslöst
varit att förkortningen skall drabba de teoretiska studierna, icke den praktiska
tjänstgöringen.

Det är mig icke möjligt att i detta sammanhang verkställa en närmare
granskning av förutsättningarna för beräkningen av studietiden. Jag vill
därför begränsa mig till att framhålla, att den av de sakkunnigas majoritet
gjorda uppskattningen icke torde allmänt sett lämna rum för någon beskärning
av tiden, örn icke kraven på utbildningens teoretiska underbyggnad
skola eftersättas. Vad särskilt angår de nationalekonomiska studierna, synes
den härför beräknade tiden knappast kunna reduceras, då kunskaper av
detta slag ofrånkomligen kräva en viss tid för sin mognad. Å andra sidan
böra enligt min åsikt alla utvägar prövas för att undgå en förlängning av de
teoretiska studierna utöver 16 månader. Det bör självfallet även tillses, att
elever, som äga möjlighet att förvärva nödiga insikter på kortare tid än
kursplanerna förutsätta, få tillfälle härtill, såvida icke särskilda skäl lägga
hinder i vägen.

2) Praktisk utbildning och undervisning.

De sakkunniga. Utbildningen vid socialinstitutet i Stockholm innefattar,
såsom av den tidigare lämnade redogörelsen för de nuvarande förhållandena
framgår, en kombination av teoretisk undervisning och praktik. De sakkunniga
vitsorda det senare utbildningsmomentets värde i olika avseenden.
Praktiktjänstgöringen äger rum dels före, dels under studietiden. På
den nuvarande socialpolitiska linjen är förpraktiken i allmänhet jämförelsevis
lång, omkring två år. Detta sammanhänger med svårigheten att vinna
inträde vid institutet och synes icke påkallat ur utbildningssynpunkt. De

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

sakkunniga föreslå därför, att kravet på förpraktik för inträde på den av
dem föreslagna sociala linjen fastställes till ett år. För inträde på den sociallcamerala
linjen anse de sakkunniga icke nödvändigt att kräva mer än tre
månaders social förpraktik. På den kamerala linjen bör förpraktik enligt de
sakkunnigas mening icke vara obligatorisk utan skall kunna ersättas med
praktik under studietiden. Minskningen av förpraktiken på den sociala
linjen skall enligt de sakkunnigas majoritet kompenseras genom en ökning
av praktiken under studietiden från för närvarande sex till åtta månader.
Beträffande studerande på den socialkamerala linjen torde längden av praktik
under studietiden komma att variera från tre månader till närmare ett
år, beroende på förpraktikens omfattning. Något liknande torde enligt de
sakkunniga böra gälla i fråga örn de studerande på den kamerala linjen.

Beträffande praktikens art framhålla de sakkunniga, att den bör omfatta
såväl rutinarbete som mera kvalificerat arbete. Praktiken under studietiden
bör innebära ett moment av verkligt kvalificerad utbildning. För detta ändamål
föreslås upprättande av s. k. undervisningscentra. Detta betecknas av
de sakkunniga såsom det för närvarande viktigaste större önskemålet beträffande
socialinstitutets praktiska utbildning. Förslaget innebär i huvudsak
följande. Varje studerande bör arbeta 2—6 månader på ett undervisningscentrum.
Sådana böra upprättas vid socialvårdsbyråer, kommunalkontor
eller drätselkontor samt, vad den specialiserade praktiken angår, vid
större institutioner för arbetsförmedling, barnavård, kurators- och personalkonsulentverksamhet,
mentalhygieniskt arbete o. s. v. Handledare bör vara
en befattningshavare vid den institution, där praktikanterna placeras. Genom
särskild överenskommelse mellan läroanstalten och vederbörande kommunala
verk eller enskilda institution bör fastslås, om ersättning skall utgå
och huruvida denna skall erläggas till institutionen eller till handledaren.
Ersättningens belopp bör vid undervisningscentra för grundläggande utbildning
beräknas efter 100 kronor för elev och år. Vid institutioner för mentalhygienisk
utbildning eller annan specialiserad praktik, där handledningen
tar mera avsevärd tid i anspråk och kräver omfattande förberedelser bör
i regel utgå ett fast årligt belopp, förslagsvis 2 000 kronor per år för sex
till åtta elever. I de fall, då undervisningscentra anordnas vid statliga
institutioner, böra kostnaderna bäras direkt av statsverket. Vissa försök
nied undervisningscentra för social utbildning ha redan gjorts. Dessa försök
böra fortsätta och efter hand utvidgas, till dess tiden är inne att allmänt
genomföra systemet.

De sakkunniga betona, att arvode bör utgå till elever under praktiktiden,
så snart de utföra arbete, som är av betydelse för vederbörande institutioners
verksamhet. Det förutses emellertid av de sakkunniga, att genomförandet
av denna princip, vad förpraktiken angår, skall möta svårigheter. Beträffande
praktik under studietiden bör den däremot lättare kunna upprätt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 153. 21

hållas. Såvitt gäller tjänstgöring vid undervisningscentrum bör frågan om ersättning
till praktikanterna i regel lösas medelst stipendier.

Den normala utbildningstiden för elever vid socialinstitutets sociala linje
uppgår för närvarande till inemot 2 års förpraktik och 2% års (214 läsårs)
studietid eller tillhopa drygt 4 år (varav omkring 2% års praktik). Enligt
de sakkunnigas förslag skulle utbildningstiden utgöra 1 års förpraktik och
2% års (21/? läsårs) studietid eller tillhopa 3% år (varav icke fullt l3/i års
praktik). Enligt två reservanter skulle denna tid förlängas med fyra månader,
varav två skulle användas för teoretiska studier och två för praktisk
utbildning. På övriga linjer skulle utbildningstiden komma att bli något kortare,
beroende på mindre omfattande praktiktjänstgöring. Kortast skulle
den bli på den teoretiska linjen, där sådan tjänstgöring i regel icke behöver
ifrågakomma.

De sakkunniga anse, att praktikfordringarna vid socialinstitutet i Göteborg
böra vara i princip ensartade med dem som avses för stockholmsinstitutets
del. Avvikelser kunna emellertid tänkas i fråga örn olika detaljer. Det
synes vara önskvärt, att praktiken även här i viss utsträckning förlägges
till särskilda undervisningscentra.

Yttrandena. Beträffande förpraktikens längd och sättet för dess anordnande
ha olika uppfattningar gjorts gällande. Socialstyrelsen uttalar önskemål
om att förpraktiken måtte givas formen av ett verkligt provår och ställas
under institutens direkta kontroll. Detta förslag, som nära sammanhänger
med styrelsens syn på frågan om urvalet av elever, skall i det följande
mera ingående behandlas under avdelningen inträdesfordringar. Vad särskilt
angår den socialkamerala linjen påyrkas från flera håll en längre obligatorisk
förpraktik än de sakkunniga föreslagit.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott förklarar, att den socialkamerala
linjens elever med tanke på sin framtida verksamhet såsom befattningshavare
i mindre kommuner ha behov av en mera allsidig social praktik än de
som skola ägna sig åt specialiserade uppgifter inom en viss socinlvårdsgren.
Kravet på förpraktik bör därför icke sättas lägre på den socialkamerala än
på den sociala linjen. Även för den kamerala linjen torde enligt utskottets
mening krav på viss tids förpraktik, exempelvis sex månader, böra uppställas.

Föreningen diplomerade från socialinstitutet finner tre månaders social
förpraktik för inträde å socialkamerala linjen vara Värdelös och vill föreslå,
att den utökas till omkring ett år. Föreningen föreslår vidare, närmast med
tanke på yrkesvalet, att någon tids förpraktik göres obligatorisk även för
kamerala linjen.

Svenska landskommunernas förbund vill tillmäta yrkesvalssynpunkterna
samma betydelse för den socialkamerala som för den sociala linjen. Därför
biir förpraktiken också på den förra linjen siittas till ungefär ett år. Då
minskning härigenom kan göras i praktiken under studietiden, skulle enbart
genom denna ändring vistelsen vid socialinstitutet för eleverna på nämnda
linje kunna inskränkas till normalt två läsår, vilket ur studiekostnadens
synpunkt vore värdefullt.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 153.

Flertalet av dem, som yttrat sig rörande praktiken under studietiden,
har tagit ställning till förmån för reservanternas uppfattning angående praktiktidens
längd på den sociala linjen. Uppfattningen, att denna normalt
bör vara minst tio månader, delas sålunda av socialstyrelsen, länsstyrelserna
i Kronobergs, Kalmar och Örebro län, kommunala myndigheter i Alingsås,
Borås m. fl. orter, styrelsen för socialinstitutet i Stockholm, centralförbundet
för socialt arbete, föreningen diplomerade från socialinstitutet och svenska
stadsförbundet.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet hävdar, att studietiden
bör vara tre och ett halvt år. Inom denna ram bör den teoretiska undervisningen
beskäras för att ge utrymme åt en längre praktisk utbildning, förslagsvis
uppgående till tolv månader och väsentligen förlagd till socialvårdsbyråer,
där i det praktiska arbetet även ett visst mått av teoretiska kunskaper
torde inhämtas.

En härifrån avvikande uppfattning hävdas av styrelsen för socialinstitutet
i Göteborg, vilken ställer sig tveksam till varje förlängning av praktiken
under studietiden. Vid den nyinrättade sociala linjen säger sig styrelsen
knappast ha för avsikt att fastställa längre praktiktid än sex månader under
själva studietiden.

Förslaget om upprättande av särskilda undervisningscentra har vunnit
gillande på de flesta håll. Sålunda understrykes värdet av dessa, då det
gäller att effektivisera praktiktjänstgöringen under studietiden, av bland
andra styrelserna för de båda socialinstituten, centralförbundet för socialt
arbete, föreningen diplomerade från socialinstitutet samt svenska fattigvårds-
och barnavårdsförbundet. Endast i ett yttrande, nämligen av Örebro
läns landstings förvaltningsutskott, riktas en principiell invändning mot förslaget
om undervisningscentra.

Förvaltningsutskottet gör gällande, att eleverna under praktiken vid en
sådan institution icke skulle erhålla den nära kontakt med de praktiska
arbetsuppgifterna, som vinnes genom handledning av de tjänstemän, som
dagligen syssla med förekommande ärenden.

Svårigheten att praktiskt ordna handledningsfrågan på ett i allo tillfredsställande
sätt understrykes i några yttranden.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller med tanke särskilt på praktiken
vid undervisningscentra, att icke obetydlig tid kommer att åtgå för handledning
av eleverna, om dessa skola få verkligt utbyte därav. Den föreslagna
ersättningen torde icke locka kommunala tjänstemän i större landskommuner
eller medelstora städer att åtaga sig uppdrag att utbilda elever vid undervisningscentra
under kontroll av socialinstitutens ledare. Anordningen är
emellertid i och för sig så värdefull, att försök med dess praktiska genomförande
bör göras.

Föreningen diplomerade från socialinstitutet ifrågasätter, örn icke den
föreslagna ersättningen är alltför låg.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 153.

Svenska stadsförbundet upplyser, att förbundets byrå på de senaste åren
sökt förmedla anställning inom städernas förvaltningar åt elever vid institutet
i Stockholm eller åt personer, som önskat få praktik för att vinna inträde
där. Detta har visat sig vara en mycket vansklig uppgift, som endast i begränsad
omfattning kunnat genomföras. Orsaken ligger däri, att å ena
sidan förvaltningsorganet ser frågan närmast som en studieledningsuppgift,
å andra sidan praktikanten gärna vill ha någon ersättning. För sådant ändamål
förfoga de kommunala myndigheterna i regel icke över något anslag.
På kommunalt håll måste det te sig som en grundförutsättning för ett
gott resultat av utbildningen i dess helhet, att detta spörsmål finner sin
lösning.

Medan blivande läkare, lärare och ämbetsmän inom den statliga förvaltningen
efter avlagd examen få genomgå en vanligen ganska långvarig lärotid,
innan de erhålla fast anställning, ha befattningar i social och kommunal
tjänst icke sällan plägat besättas med personer, som nyligen avlagt examen
vid socialinstitutet i Stockholm. Med tanke på det föreliggande behovet
av socialt skolad arbetskraft kan antagas, att anställningsmöjligheterna även
efter tillkomsten av institutet i Göteborg och genomförandet av den i annat
sammanhang av mig förordade ökningen av de båda institutens utbildningskapacitet
skola förbli i det närmaste lika gynnsamma som hittills.
Under sådana omständigheter är det särskilt angeläget, att instituten sörja
för att eleverna före diplomeringen erhålla en grundlig praktisk utbildning.

Praktikanttjänstgöringen bör planeras med utgångspunkt från att den skall
underlätta förvärvandet av teoretiska kunskaper, verka utvecklande på elevernas
sociala omdömesförmåga och jämväl i övrigt utgöra en direkt förberedelse
till deras senare yrkesverksamhet. Helst bör tjänstgöringen taga
sin början på ett så tidigt stadium, att därunder gjorda erfarenheter kunna
få betydelse för yrkesvalet. För att kunna fylla dessa krav måste den
praktiska utbildningen, såsom fallet hittills varit vid institutet i Stockholm,
omfatta dels förpraktik, dels praktik under studietiden.

Förpraktiken är utan tvivel viktigare för studerande på den sociala linjen
än för övriga elever. Den som avser att ägna sig åt social verksamhet
bör tidigt bliva förtrogen med sin tilltänkta arbetsmiljö, dels för att
komma till insikt om sina intressen och förutsättningar, dels för att ådagalägga
sin lämplighet för uppgiften. Dessa synpunkter spela måhända ej
samma roll, då fråga är örn kommunala befattningar av icke social natur.

Det vill dock synas, som om de sakkunniga underskattat de personliga
och sociala momentens betydelse, då de ansett endast tre månaders förpraktik
vara till fyllest för bedrivande av studier på socialkamerala linjen. Jag
har sålunda intet att erinra mot de framställda yrkandena, att denna linje
med hänsyn till fordringarna på förpraktik jämställes med den sociala linjen.
Likaså torde det vara önskvärt, att inträdessökande, som välja den kamerala
linjen, på förhand fått någon erfarenhet av kommunalt arbete. Det bör lämnas
åt socialinstitutens styrelser att efter eget bedömande avgöra dessa

Departe mentschefen.

Kungl. Mårds proposition nr 153.

frågor. Jag vill understryka det av de sakkunniga uttalade önskemålet, att
förpraktiken, i mån som den innebär för vederbörande institution nyttigt
arbete, bör vara förenad med ersättning. Till frågan om förpraktikens anordnande
torde jag få anledning återkomma i samband med inträdesvillkoren.

Förslaget att praktiken under studietiden i huvudsak skall förläggas till
s. k. undervisningscentra, där särskilda handledare stå till förfogande, vilka
i samarbete med institutens lärare kunna organisera praktikanternas arbete
på ändamålsenligaste sätt, finner jag mycket beaktansvärt. Med denna anordning
äro dock förbundna flera spörsmål av relativt svårlöst natur. Ett av
dem rör ersättningen till handledare. Från vissa håll har gjorts gällande den
uppfattningen, att det av de sakkunniga föreslagna normalbeloppet, 100
kronor per år och praktikant, vöre otillräckligt. För egen del har jag emellertid
icke funnit anledning till erinran mot de sakkunnigas förslag på denna
punkt.

Inrättandet av undervisningscentra gör det utan tvivel möjligt för de studerande
att utnyttja praktiktiden långt effektivare än hittills varit fallet,
men det synes mig likväl tvivelaktigt, örn den starka begränsningen av förpraktiken
pa den sociala linjen kan fullt uppvägas genom endast två månaders
ökning av praktiken under studietiden. Jag ansluter mig därför till
den av två av de sakkunniga i särskilt yttrande framförda uppfattningen,
enligt vilken tio månaders praktik under studietiden skall vara regel, under
förutsättning att förpraktiken begränsas till ett år. Även härvidlag, liksom
i fråga örn praktiken under studietiden på de socialkamerala och kamerala
linjerna, bör emellertid erfarenheten i längden få vara utslagsgivande.

Studietiden på den sociala linjen kommer under angivna förutsättningar
att uppgå till närmare 3 år, inberäknat förpraktik, vilket i jämförelse
med nuvarande förhållanden innebär minskning med ett halvt år. I betraktande
av det i åtskilliga fall mindre gynnsamma löneläget på ifrågavarande
områden hade det varit önskvärt, att studietiden kunnat ytterligare förkortas.
Då detta visat sig omöjligt, måste strävandena i stället inriktas på att
på andra vägar nedbringa studiekostnaderna, särskilt för de mindre bemedlade
eleverna.

c. Inträdesfordringar; anordnande av förberedande samhällsvetenskaplig
kurs vid vissa folkhögskolor.

De sakkunniga. Beträffande urvalet av elever vid socialinstitutet i Stockholm
föreskriva grundstadgarna, att hänsyn skall tagas till såväl boklig bildning
som praktisk erfarenhet. Denna bestämmelse är förestavad av hänsyn
till dels nödvändigheten av att undervisningen hålles på högskoleundervisningens
nivå, dels de krav på praktisk duglighet, som uppställas på de
arbetsfält, för vilka institutet utbildar. I början, så länge de inträdessökan -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 153.

des antal icke alltför mycket översteg antalet elevplatser, kunde man begränsa
sig till att utgallra dem som icke fyllde de grundläggande kraven.
Då tillströmningen av elever växte, ställdes emellertid institutet inför vanskliga
avvägningsproblem. Det gällde icke minst att söka finna en metod att
rättvist jämföra förutsättningarna för teoretiska studier hos sökande med
och utan högre skolutbildning. Så småningom har ett system utformats,
enligt vilket vissa sökande antagas på grundval av tidigare förvärvade meriter,
under det att andra hänvisas till särskilt inträdesprov. De sakkunniga
anse, att detta system bör bibehållas, dock med viktiga tillägg och förändringar.

För att giva ungdomar med god intellektuell begåvning och fallenhet för
socialt arbete tillfälle att erhålla förberedande utbildning förorda de sakkunniga
i anknytning till ett förslag av 1927 års skolsakkunniga (stat. off.
utr. 1928:13) inrättandet av en samhällsvetenskapligt orienterad tredje årskurs
vid vissa folkhögskolor. Genom en sådan åtgärd skulle det även bli
möjligt att fylla det behov av utbildning i samhällsvetenskapliga ämnen,
som icke kan tillgodoses vid läroanstalter med huvudsaklig uppgift att meddela
en kombinerad teoretisk och praktisk fackutbildning för tjänster hos
stat och kommun. Kursen bör förekomma endast vid ett fåtal folkhögskolor,
och elevantalet bör vara så pass begränsat, att undenusningen kan bli
verkligt intensiv. Den bör omfatta dels ämnen, som utgöra en nödvändig
grundval för samhällsvetenskapliga studier, dels ämnen, som direkt hänföra
sig till detta studieområde. Huvudämnena böra vara: svensk skrivning,
historia (företrädesvis modern historia), näringsgeografi, nationalekonomi,
statskunskap, kommunalkunskap, socialpolitik samt ett främmande språk.
Inträde vid samhällsvetenskaplig tredje årskurs bör kunna medgivas var
och en, som genomgått andra årskurs eller på annat sätt förvärvat däremot
svarande kunskaper. Över deltagande i tredje årskurs bör meddelas betyg,
uppgjort efter vissa normer.

Då det gäller att anordna ifrågavarande kurser, böra enligt förslaget företrädesvis
sådana folkhögskolor komma i åtanke, vid vilka redan tidigare
samhällsvetenskapliga ämnen spelat en betydande roll och på detta område
lämpliga lärarkrafter således i viss utsträckning finnas att tillgå. Ytterligare
förstärkning av den ordinarie lärarpersonalen blir dock nödvändig liksom
även anlitande av särskilt kvalificerade tillfälliga lärarkrafter. Det bör uppdragas
åt skolöverstyrelsen att enligt riktlinjer, som angivits av de sakkunniga,
och i samarbete med de närmast berörda folkhögskolorna utarbeta studieplaner
och närmare bestämmelser i övrigt.

Vid kostnadsberäkningarnas uppgörande utgå de sakkunniga från att
samhällsvetenskapliga tredje årskurser till en början skola anordnas vid
tre folkhögskolor samt att elevantalet skall utgöra 20 per kurs. Vid envar
av de tre folkhögskolorna skulle behövas ytterligare en ordinarie lärartjänst,
för vilken årskostnaden, bostadsförmåner inberäknade, kan beräknas till i

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

genomsnitt 10 000 kronor. Dessutom torde erfordras 100 fristående föreläsningar
per kurs. Om arvode utgår med 30 kronor per föreläsningstimme, stiger
kostnaden härför till 3 000 kronor. Rese- och traktamentsersättningar
till föreläsare beräknas till 2 000 kronor. Slutligen böra givetvis stipendier
utgå i vanlig ordning. Därest kurstiden uppskattas till 6 månader och understöd
lämnas med i genomsnitt 40 kronor i månaden, blir stipendiekostnaden
för en kurs om 20 elever något under 5 000 kronor. Totalkostnaden
för en kurs belöper sig alltså till omkring 20 000 kronor.

Genomförandet av detta förslag kommer enligt de sakkunnigas uppfattning
i väsentlig mån att utjämna nu förefintliga skiljaktigheter beträffande
möjligheterna för olika kategorier av sökande att vinna inträde vid socialinstituten.
Det torde emellertid komma att dröja någon tid, innan verkningarna
i full utsträckning göra sig gällande. Det är därför enligt de sakkunnigas
mening nödvändigt att genomföra en anordning, vilken är så vitt möjligt
tillfredsställande med hänsyn till nu rådande förhållanden, men i vilken
hänsyn framdeles kan tagas till värdet av en på angivet sätt meddelad förutbildning.
De sakkunniga föreslå, att ett begränsat antal sökande, som förutom
goda meriter i övrigt antingen ha avlagt akademisk examen
eller med goda betyg avlagt studentexamen eller avgångsexamen vid
handelsgymnasium, kunna antagas utan prov. Antalet av sådana elever
bör emellertid icke överstiga 70 per år. Samma möjlighet bör i en
framtid beredas dem som med goda vitsord genomgått den föreslagna samhällsvetenskapliga
folkhögskolekursen. För denna kategori ifrågasättes icke
någon maximering. Övriga sökande, vare sig med eller utan högre skolutbildning,
vilka fylla de formella kraven på kompetens (praktik, vitsordad
fallenhet för vederbörande arbetsområde samt för teoretiska studier m. m.)
skola enligt förslaget hänvisas till ett gemensamt inträdesprov. Detta föreslås
omfatta svensk skrivning, modern historia, samhällslära och ekonomisk
geografi, allt i huvudsaklig överensstämmelse med de för studentexamen
fastställda fordringarna, samt återgivande av en föreläsning, som hålles av
någon bland institutets lärare. Studenter skulle i regel ej behöva deltaga i
provet i svensk skrivning utan bedömas på grundval av sina studentbetyg
i detta ämne. För de kamerala linjerna skulle tillkomma ett prov i bokföring,
i huvudsak motsvarande fordringarna för avgångsbetyg från handelsgymnasium.
Av alla sökande, oavsett till vilken kategori de i övrigt hänföras,
bör krävas antingen studentbetyg i geografi eller inträdesprov i detta ämne.
Till grund för urvalet av sökande bör jämte de teoretiska meriterna läggas
bedömningen av vederbörandes praktiska fallenhet för ifrågavarande arbetsområde.

Beträffande kontrollen över att de studerande på ett tillfredsställande
sätt följa kurserna förorda de sakkunniga, att institutet får befogenhet att
från sig avskilja studerande, vilka visat sig vara ur stånd att tillgodogöra

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 153.

sig den teoretiska undervisningen eller den praktiska utbildningen. Detta
bör kunna ske, så snart den studerandes oförmåga blivit ådagalagd.

De sakkunniga framhålla, att inträdesfordringarna vid institutet i Göteborg
i princip böra vara desamma som vid stockholmsinstitutet, då man
annars skulle riskera, att den nytillkomna läroanstalten finge ett mindre
kvalificerat elevmateriel. Det torde få bero på tillströmningen av inträdessökande,
vilken utsträckning som vid göteborgsinstitutet bör givas åt inträdesproven.
Möjligen kan man i Göteborg till en början antaga inträdessökande
studenter och personer med motsvarande utbildning enbart på
grundval av deras betyg, så att inträdesprov skulle behöva anordnas endast
för sökande, vilka blott förvärvat normalskolekompetens, tagit realexamen
eller över huvud sakna vanlig högre skolbildning. Antagningen av elever
vid göteborgsinstitutet bör givetvis vara helt fristående, varvid emellertid
förutsättes, att samråd äger rum mellan instituten.

Yttrandena. Förslaget om anordnande av en samhällsvetenskapligt betonad
tredje årskurs vid vissa folkhögskolor har föranlett i huvudsak följande
uttalanden.

Socialstyrelsen framhåller, att det icke är sörjt för likvärdigheten av utbildningen
vid olika folkhögskolor, och ställer sig av denna anledning tveksam
till möjligheterna att med rättvist resultat lägga betyg från den föreslagna
kursen till grund för intagning av elever vid socialinstituten. Någon
form av gemensamt examensprov från tredje årskurs vid folkhögskola bör i
varje fall införas.

Statskontoret förordar, att i första hand samhällsvetenskaplig årskurs inrättas
vid endast en folkhögskola.

Skolöverstyrelsen ansluter sig till förslaget om inrättande av en samhällsvetenskaplig
tredje årskurs vid vissa folkhögskolor som förberedelse till studier
vid socialinstituten samt har i huvudsak intet att erinra beträffande
arten och omfånget av de föreslagna lärokurserna, ej heller beträffande kostnadsberäkningarna.
Dock anser överstyrelsen, att undervisningstiden måste
utökas, vilket torde böra tillgå så, att en del av det för tredje årskursen avsedda
lärostoffet infogas i andra årskursen. Detta kan ske, utan att den senare
förändras till sin allmänna karaktär. Genomgång av andra årskurs, för
vilken kursplan uppgjorts i anknytning till samhällsvetenskaplig tredje årskurs,
bör krävas av dem, som söka inträde vid den sistnämnda. Då man
torde kunna utgå ifrån att tillströmningen av elever till samhällsvetenskaplig
tredje årskurs kommer att bli mycket stor, hade överstyrelsen ansett
önskvärt, att ett större antal tredje årskurser inrättades, än de sakkunniga
föreslagit, men vill för närvarande icke framlägga förslag härom.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner förslaget mycket betydelsefullt och
ägnat att främja socialinstitutens elevrekrytering från landsbygden. Från
bönan bör bestämmas, att kursen skall omfatta undervisningen i engelska.

Styrelsen för socialinstitutet i Göteborg ställer sig betänksam inför den
föreslagna anordningen, vilken torde leda till att endast de bland inträdessökande
utan studentexamen eller liknande utbildning, som genomgått den
tredje årskursen, kunna väntas bli intagna vid socialinstituten.

Kungl. May.ts ''proposition nr 153.

Centralförbundet för socialt arbete tillstyrker livligt anordnandet av samhällsvetenskapliga^
folkhögskolekurser men framhåller, att man noga bör
skilja, mellan de båda.uppgifter, som tillkomma dem, nämligen å ena sidan
att giva en lägre socialvetenskapligt betonad utbildning, som i regel icke
tankes bliva fortsatt vid annan ^bildningsanstalt, och å andra sidan att
giva en förberedelse för just en sådan fortsatt utbildning, i första hand vid
socialinstituten. P.reparandkursen bör icke ha samhällsvetenskaplig inriktning
utan syfta till att giva en förbättrad underbyggnad i rena skolkunskaper.

Föreningen diplomerade från socialinstitutet förutsätter, att elevantalet
vid den tredje årskursen starkt begränsas samt att undervisningen lägges så,
att kursen icke kan bli en slags lägre socialutbildning.

Landsorganisationen anser inrättande av den ifrågavarande kursen vara
av stor betydelse, även för en allsidig rekrytering av socialinstitutens elevkårer.

Svenska folkhögskolans lärareförening framhåller, att elever, som önska
genomgå samhällsvetenskaplig tredje årskurs, redan vid genomgång av andra
årskurs böra förlägga tyngdpunkten till samhällsvetenskapliga ämnen.
Studietakten blir därigenom jämnare.

Svenska landstingsförbundet finner förslaget gott, men anser, att kursen
bör givas en sadan utformning, att den tjänar vidare utbildningsbehov.

I åtskilliga yttranden framhalles, att personer ur alla sociala lager, icke
minst fran landsbygden, böra fa möjlighet att tillgodogöra sig socialinstitutens
utbildning samt att praktisk erfarenhet och personlig fallenhet böra
tillmätas stort värde, då det gäller att verkställa ett urval bland de inträdessökande.
En dylik uppfattning uttalas av bland annat medicinalstyrelsen,
socialstyrelsen, länsstyrelsen i Gävleborgs län, universitetskanslern, medicinska
fakulteten vid universitetet i Lund, styrelserna för socialinstituten i
Stockholm och Göteborg, Borås stadsfullmäktige, sjukhusdirektionen i Göteborg,
centralförbundet för socialt arbete, föreningen diplomerade från socialinstitutet,
svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska landskommunernas
förbund och svenska landstingsförbundet.

Medicinalstyrelsen anser, att de sakkunniga starkare bort markera, att
väsentlig vikt måste tillmätas intyg från förpraktik. Hänsyn måste härvid
givetvis tågås till mtygsgivarens förutsättningar att bedöma vederbörandes
personliga lämplighet. Med tanke på behovet av kuratorer för sjukhus och
kliniker anser, medicinalstyrelsen det önskvärt, att minst ett tiotal sjuksköterskor
och sjuksköterskeelever, vilka avse att ägna sig åt sådant arbete,
ärligen intagas vid socialinstitutet i Stockholm. Om de äga goda betyg från
sjuksköterskeskola samt skolutbildning motsvarande normalskolekompetens
med goda betyg bör eventuell avsaknad av studentexamen för deras del ej
utgöra hinder för antagning utan prov.

Socialstyrelsen. Då i stort sett praktik utöver ett år icke skall beaktas
och jämförelser mellan inträdessökande med hänsyn till lämplighet knappast
kan ske, torde följden bli, att skolbetygen bli helt utslagsgivande. Så länge
sökande med goda studentbetyg, eller goda betyg från tredje årskurs vid
folkhögskola finnas, komma instituten att vara definitivt stängda för dem,
som ej förvärvat sådan skolunderbyggnad, även om de under en lång prak -

Kungl. Majlis ''proposition nr 153.

tiktid vunnit stor erfarenhet och äro personligen lämpliga för socialt arbete.
Styrelsen föreslår till undvikande av en sådan utveckling, att förpraktiken
anordnas av instituten och ställes under deras kontroll och ledning, så att
praktikåret förvandlas till ett provår, efter vilket de sökandes praktiska duglighet
och personliga lämplighet kan betygsmässigt värdesättas. I medvetande
om att den föreslagna anordningen möter praktiska svårigheter, föreslår
styrelsen, att möjligheterna för dess förverkligande undersökas genom en
särskild utredning. Alternativt förordas andra åtgärder för att öka förpraktikens
vikt som inträdesmerit. Ledningen för respektive institut bör upprätthålla
livliga förbindelser med de institutioner, som mottaga praktikanter.
Praktik utöver det nödvändiga året bör inom vissa gränser tillmätas
värde i högre grad än de sakkunniga synas ha tänkt sig.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län betonar, att en ensidig rekrytering ur storstadsmiljö
bör förhindras. Länsstyrelsen anser ovisst, örn dispens från inträdesprov
skall medges studenter ens i den maximerade omfattning förslaget
innebär.

Universitetskanslern framhåller, att praktiskt handlag, ofta även social
läggning och psykologisk blick, spela en övervägande roll för skötandet av
befattningar inom social och kommunal verksamhet. Det är bland annat ur
denna synpunkt viktigt, att en icke alltför ringa del av elevplatserna förbehålles
åt dem, som ej avlagt studentexamen. Att uppmuntra personer med
akademisk examen att söka inträde vid socialinstitut synes föga ändamålsenligt.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Lund föreslår, att examinerade
sjuksköterskor beviljas inträde vid instituten utan ytterligare prov. Denna
förmån bör isynnerhet medgivas de sköterskor, som under kvalificerad ledning
kommit i kontakt med psykiatriskt klientel. Överhuvudtaget anser
fakulteten real skolexamen men knappast studentexamen erforderlig för studier
vid socialinstitut.

Styrelsen för socialinstitutet i Stockholm understryker betydelsen av att
basen för institutets elevrekrytering vidgas. Formerna för inträdesprovet
böra fastställas på sådant sätt, att sökande med långvarig teoretisk utbildning
icke gynnas.

Styrelsen för socialinstitutet i Göteborg hyser farhågor för att de inträdessökandes
rent teoretiska färdigheter komma att övervärderas, örn fordringarna
på förpraktik icke ställas högre än de sakkunniga föreslagit, detta sa
mycket mera som de sakkunniga förordat skärpningar i inträdesproven för
dem, som ej avlagt studentexamen eller lia motsvarande utbildning. Styrelsen
betonar, att praktisk fallenhet är av mycket stor betydelse inom ifrågavarande
verksamhetsområde. Styrelsen ger sin anslutning till förslaget, att
personer, som med goda betyg avlagt studentexamen eller avgangsexamen
från handelsgymnasier eller genomgått annan utbildning, som lyan anses likvärdig
med studentexamen, böra kunna vinna inträde vid socialinstitut utan
inträdesprövning.

Centralförbundet för socialt arbete anser, att urvalet av elever bör ytterligare
demokratiseras. Framför allt bör man vinnlägga sig örn att i långt
större utsträckning jin tidigare få elever från landsbygden med erfarenhet
av dennas speciella behov. Förbundet ifrågasätter lämpligheten av så omfattande
direkta kunskapsprov som de föreslagna.

Föreningen diplom orade från socialinstitutet yrkar, att en välmeriterad
längre praktik skall tillmätas avsevärd betydelse.

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15S.

Svenska landskommunernas förbund betonar särskilt vikten av en geografiskt
sett naturlig elevrekrytering. Om syftet med den socialkamerala
linjen ej skall förfelas, böra de studerande vid denna i huvudsak komma från
den egentliga landsbygden.

_ Svenska landstingsförbundet uttalar önskemål om en elevrekrytering på
vidast möjliga bas.

Svenska stadsförbundet ansluter sig till tanken på differentierade inträdesvillkor.
Styrelsen anser det påkallat att öppna tillträde till institut även
för personer, som icke lia viss teoretisk utbildning, och finner sålunda de av
de sakkunniga föreslagna vidgade rekryteringsmöjligheterna tilltalande.
Erfarenheten bör dock få tillfälle att ge utslag i fråga om detalj anordningarna.

Landsorganisationen förordar ett för alla gemensamt inträdesprov såsom
garanti för rättvist urval.

Institutens kontroll av elevernas förmåga att tillgodogöra sig utbildningen
behandlas av svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

Förbundet framhåller, att ådagalagd bristande lämplighet för de kommande
arbetsuppgifterna bör vara tillräcklig grund för institut att vägra vederbörande
diplom. Att kanske främst i detta avseende en gallring möjliggöres,
är ett intresse icke minst för de kommunala organ och övriga institutioner,
som rekrytera sina tjänstemän från socialinstitut.

Det är en numera allmänt erkänd princip, att vägen till högre utbildning
bör stå öppen för den duglige och begåvade utan hänsyn till hans sociala
ursprung och ekonomiska villkor. Då det gäller socialinstituten, finnes särskild
anledning att understryka kravet på en bred bas för elevrekryteringen.
Icke minst viktiga äro de geografiska synpunkterna. Landets vidsträckthet
medför betydande skillnader mellan olika landsdelar i fråga om befolkningens
levnadssätt och åskådning. Miljömotsättningen mellan de större
städerna och landsbygden är likaledes mycket avsevärd. Den som i egenskap
av social eller kommunal tjänsteman får sin yrkesutövning förlagd till
en miljö, med vilken han icke är förtrogen, har ofta svårt att anpassa sig.
Därför vore det icke lyckligt, om socialinstitutens elevkårer skulle bli allt
för mycket storstadspräglade eller på annat sätt ensidigt sammansatta. En
både geografiskt och socialt allsidig elevrekrytering framstår som ett viktigt
önskemål för institutens del.

Intagningen av elever måste bygga på en granskning av de sökandes
personliga förutsättningar. Synnerlig vikt bör fästas vid fallenheten för
socialt arbete och den praktiska förmågan. De krav, som härvidlag kunna
uppställas, utgöra naturligtvis intet hinder för elevrekryteringens allsidighet.
När det gäller bildningsförutsättningarna möta däremot vissa svårigheter.
I städerna finnas fler tillfällen för begåvad ungdom även ur mindre
välsituerade hem att förvärva högre skolutbildning än vad fallet är på landsbygden.
Därigenom försvåras tillträdet till socialinstituten för landsbygdens
ungdom. Fråga är, vad som bör göras för att avhjälpa denna brist.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

Jag vill då först erinra om att Kungl. Majit den 26 januari 1945 på min
föredragning beslutit avlåta proposition till riksdagen angående studiehjälp
för högre utbildning åt landsbygdens ungdom m. m. I händelse de i nämnda
proposition föreslagna åtgärderna genomföras, torde frågan om socialinstitutens
elevrekrytering te sig mera lättlöst än för närvarande.

Om man åter ser förevarande fråga som ett fristående problem, gäller
det närmast att för aspiranter utan högre skolutbildning underlätta inhämtandet
av nödiga förkunskaper. Härvidlag synes mig den av de sakkunniga
föreslagna utvägen, nämligen inrättandet av en särskild samhällsvetenskaplig
kurs vid vissa folkhögskolor, vara i hög grad beaktansvärd.
Det må erinras om att 1927 års skolsakkunniga tidigare förordat införande
av en på olika linjer uppdelad tredje årskurs vid folkhögskola. Detta förslag
har visserligen icke föranlett utfärdande av allmänna bestämmelser i
ämnet men har delvis förverkligats vid några folkhögskolor. Specialgymnasiet
för lantbruks-, mejeri- och skogsstuderande vid Vilans folkhögskola bör särskilt
nämnas i detta sammanhang. Till sitt innehåll erinrar den nu föreslagna
kursen närmast örn den humanistiskt-medborgerliga linjen enligt
1927 års skolsakkunnigas förslag, ehuru den är mera socialpolitiskt inriktad.
Av centralförbundet för socialt arbete har icke utan skäl påpekats, att just
denna omständighet vittnar om en viss oklarhet i målbestämningen för den
planerade kursen. Örn denna skall utgöra en ren förskola till socialinstituten,
föreligger knappast anledning att giva de speciellt samhällsvetenskapliga
ämnena ett så framträdande rum i dess kursprogram, som nu föreslagits.
Snarare borde då tonvikten läggas på de allmänbildande studier, som möjliggöra
deltagande i undervisningen vid socialinstitut. Emellertid synas socialutbildningssakkunniga
hava ansett, att den föreslagna kursen icke kan rätt
försvara sin plats inom folkhögskolornas undervisning, om den icke vid
sidan av sin särskilda uppgift även skänker en speciell medborgerlig utbildning.
Av remissyttrandena framgår, att man på flera håll lagt synnerlig
vikt vid just denna synpunkt.

För min del anser jag, att en tredje årskurs vid folkhögskola kan få betydelse,
både då det gäller att för ungdomar, som icke kunnat förvärva
högre skolutbildning, öppna tillträde till socialinstituten, och då det gäller
att skänka kunskap om samhällsförhållandena åt dem, som inom folkrörelserna
eller i kommunerna vilja ägna sig åt allmänna värv. Anordnandet
av en kurs med detta dubbla syfte möter dock vissa svårigheter. Måhända
bör en uppdelning på två olika linjer äga rum. I så fall måste av
praktiska och ekonomiska skäl frågan örn deras samordning undersökas.
Vad skolöverstyrelsen anfört rörande fördelningen av det lärostoff, som
socialutbildningssakkunniga velat sammanpressa inom den tredje årskursens
ram, på två årskurser, synes mig välgrundat. Förslagets genomförande
torde sålunda få en allmännare och mera ingripande betydelse för

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

folkhögskolornas undervisning än de sakkunniga förutsatt. Dét måste å
ena sidan tillses, att folkhögskolans centrala, medborgerligt fostrande verksamhet
icke röner ofördelaktigt inflytande av de speciella utbildningsuppgifter,
som åläggas den. Å andra sidan får en folkhögskolekurs, som skall
skänka en avslutad socialpolitisk utbildning, icke utvecklas till en form av
lägre yrkesutbildning med syfte på social och kommunal tjänst. Därigenom
skulle den av instituten vidmakthållna utbildningsstandarden på detta
område äventyras. Nu nämnda frågor och även andra, företrädesvis pedagogiska
spörsmål böra noggrant undersökas, innan den föreslagna tredje
årskursen vid folkhögskolorna erhåller sin definitiva utformning. Jag anser
därför, att till en början endast en samhällsvetenskapligt orienterad tredje
årskurs bör försöksvis anordnas. Det torde böra uppdragas åt skolöverstyrelsen
att med särskild uppmärksamhet följa denna kurs och att med stöd
av därunder gjorda iakttagelser verkställa en utredning av de berörda problemen
ur alla ifrågakommande synpunkter. Beträffande kostnaderna för
en sådan kurs har jag icke funnit anledning till erinran mot de av socialutbildningssakkunniga
verkställda beräkningarna, vilka sluta på en summa
av 20 000 kronor, varav 5 000 kronor till elevstipendier.

Vad beträffar formerna för intagningen av elever vid socialinstituten
torde en detaljerad granskning icke vara nödvändig. Jag förutsätter, att
instituten ha sin uppmärksamhet fästad på de önskemål, som framförts i
remissyttrandena. Bland annat torde inträdesprovens konstruktion kunna
bli föremål för vissa jämkningar. Det kan, synes det mig, också övervägas,
om icke en förpraktik av längre omfattning än den reguljära bör tillmätas
ett ganska betydande värde, under förutsättning att den är väl vitsordad
av en intygsgivare, vars omdömesgillhet icke kan sättas i fråga. En tendens
till allmän ökning av förpraktiktiden utöver det normala måttet bör dock icke
uppmuntras. Det av socialstyrelsen förordade inlemmandet av förpraktiken
i institutens verksamhet skulle medföra så vittgående ekonomiska konsekvenser,
att man åtminstone tills vidare torde nödgas avstå från att söka
förverkliga detta projekt. Däremot bör det vara angeläget för instituten
att genom samarbete med de sociala och kommunala organ, hos vilka
blivande elever utföra praktikanttjänstgöring, förskaffa sig ökad möjlighet
att bedöma värdet av givna intyg.

Jag vill betona, att ändringar i intagningsförfarandet, som skulle kunna
leda till en sänkning av den teoretiska utbildningens nivå, icke synas tillrådliga.
Undervisningen vid socialinstituten är intellektuellt krävande och
måste till stor del försiggå i högskolemässiga former. För att kunna tillgodogöra
sig densamma böra eleverna äga viss studievana och betydande
förkunskaper. Ej minst med tanke härpå synes mig de sakkunnigas förslag
i huvudsak väl avvägt.

Kungl. Majlis proposition nr 153.

B. Särskilda utbildningsfrågor.

1. Examen på grundval av självstudier.

De sakkunniga. Ungdomar, som vilja skaffa sig utbildning vid socialinstitut,
nödgas ofta avstå därifrån, emedan de, exempelvis på grund av
förvärvsarbete, sakna möjlighet att följa kurserna. Med tanke därpå förorda
de sakkunniga, att möjligheter öppnas till avläggande av tentamina
och examina vid socialinstitutet i Stockholm på grundval av självstudier
utan deltagande i undervisningen. Studerande, som begagna denna utväg,
böra ha rätt att påkalla erforderlig handledning av institutets lärare.

De sakkunniga anse, att självstudier tills vidare böra få förekomma
endast på de kamerala och teoretiska linjerna. Örn försöken slå väl ut,
bör övervägas, huruvida icke även frågan örn den sociala praktiken för
studerande av detta slag kan lösas, så att motsvarande möjlighet kan beredas
även för elever på de sociala och socialkamerala linjerna. Emellertid
framhålla de sakkunniga, att den föreslagna anordningen är förenad med
olägenheter för institutets del samt att ett framgångsrikt genomförande
av självstudierna, även örn en verkligt tillfredsställande korrespondensundervisning
kommer till stånd, torde kräva ovanlig begåvning.

Yttrandena. Länsstyrelsen i Västmanlands län förmenar, att den byråkratisering
av socialvården i kommunerna, som lätt kan uppstå, därigenom
att personer utan tillräcklig praktisk erfarenhet inrikta sig på kursläsning
med tanke på tjänsteanställningar, torde kunna i någon mån förhindras
genom den föreslagna anordningen. Man kan fråga sig, varför icke möjlighet
till examen på grundval av självstudier redan från början skulle kunna
lämnas öppen för samtliga de ifrågasatta fyra utbildningslinjerna, då därigenom
de verkliga begåvningarna, som redan äga erforderlig förpraktik för
det tilltänkta arbetsområdet skulle kunna tillvaratagas utan att onödigtvis
tvingas deltaga i den ordinarie undervisningen. Även centralförbundet för
socialt arbete och kooperativa förbundet förorda tillämpning av systemet
med självstudier även på de sociala och socialkamerala linjerna.

Styrelsen för socialinstitutet i Göteborg hyser stora sympatier för förslaget
och vill redan nu, under förutsättning att de tilltänkta försöken
lämna ett tillfredsställande resultat, anmäla sin beredvillighet att anordna
studier och prov under liknande villkor vid institutets linje för samhällskunskap,
för så vitt institutets organisation kommer att tillåta detta.
Styrelsen hyser däremot starka tvivel, att sådana studier kunna anordnas
vid de sociala och socialkamerala linjerna.

Svenska stadsförbundet anser, att en möjlighet till utbildning utan studier
vid instituten men under ledning därifrån kan vara önskvärd. Dock torde
böra tillses att en undervisning enligt denna metod icke på något sätt får
sänka undervisningens allmänna nivå.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sami. Nr 15S.

Departe mentschefen.

34 Kungl. Maj:ts ■proposition nr 153.

Tanken att bereda vissa elever möjlighet till avläggande av examen på
grundval av självstudier är utan tvivel beaktansvärd. Såsom de sakkunniga
framhållit, är det dock förenat med betydande svårigheter att på detta sätt
inhämta de teoretiska kurserna. Därtill kommer, att seminariearbete och
praktiska övningar under lärares ledning böra intaga en viktig plats i socialinstitutens
undervisning. Om den här berörda studievägen skall få någon
praktisk betydelse, måste utan tvivel korrespondensundervisning anordnas
av instituten. Under alla omständigheter bör dessutom förutsättas, att
elever, som vilja begagna denna undervisning, skola tillbringa någon tid vid
ett socialinstitut, detta även i sådana fall, då deras praktiska meriter äro
synnerligen väl vitsordade.

Jag anser det lämpligt, att ett försök göres med den ifrågavarande anordningen.
Skulle det emellertid visa sig, att den icke kommer att utnyttjas
i nämnvärd mån, torde kunna ifrågasättas, om den bör äga bestånd, eftersom
korrespondensundervisning och handledning av elever, som endast
mera tillfälligt uppehålla sig vid instituten, måste innebära en betydande
ökning av lärarnas arbetsbörda. Det bör ankomma på socialinstituten själva
att i samråd taga ställning till denna fråga.

2. Partiell utbildning,

a. Nuvarande förhållanden.

Redan nu har det i icke ringa utsträckning förekommit, att studerande
vid socialinstitutet i Stockholm avbrutit sina studier efter att ha avlagt
tentamina blott i vissa ämnen. Dessa studerande ha brukat erhålla ett utdrag
ur examensliggaren, utvisande avlagda tentamina och därvid erhållna
betyg i de särskilda ämnena, men däremot givetvis varken diplom eller
examensbetyg.

b. Förslaget till omorganisation.

De sakkunniga förorda anordnandet av en partiell utbildning vid socialinstituten,
innebärande en reglering av nämnda praxis. Kommunala och
sociala tjänstemän m. fl. böra få tillfälle att vid instituten studera vissa särskilda
ämnen, i vilka de avlägga tentamina efter de vanliga fordringarna
utan att föra sina studier fram till slutexamen och diplom. Härvid bör tillses,
att kravet på grundläggande samhällsvetenskaplig underbyggnad icke lämnas
obeaktat; för tentamen i ämne, som är direkt tillämpligt i det praktiska
arbetet men icke innefattar sådan underbyggnad, bör därför tentamen i
visst eller vissa grundläggande ämnen uppställas som villkor.

De sakkunniga ha även haft att taga ställning till frågan örn eventuell
fördelning av utbildningen på en lägre och en högre utbildningslinje. Från
de kommunala tjänstemännens sida ha önskemål framförts örn anordnande
av en kortare utbildning än den som nu lämnas vid socialinstitutet i Stock -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 153.

holm. De sakkunniga anse emellertid, att en dylik utbildning icke skulle
bli tillfredsställande samt att den skulle kunna verka återhållande på tillströmningen
till de längre utbildningslinjerna. Därför bör enligt de sakkunnigas
mening någon särskild lägre kurs, som för fram till diplom eller examina,
icke anordnas.

Yttrandena. De sakkunnigas förslag rörande partiell utbildning har
vunnit anslutning av samtliga myndigheter och sammanslutningar, som
yttrat sig i denna fråga. Bland annat anföras följande synpunkter.

Socialinstitutet i Göteborg, framhåller, att det bör ankomma på ledningarna
för de båda socialinstituten att i samråd utforma närmare bestämmelser.

Föreningen.diplomerade från socialinstitutet anser förslaget vara en relativt
god lösning av ett mycket svårt problem. Man torde dock icke helt
böra bortse från faran, att denna partiella utbildning möjligen kan komma
att verka neddragande på social tjänstemännens standard.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet betonar, att den partiella
utbildningen kan komma att visa sig så uppskattad av elever och arbetsgivare,
att den blir ett hot mot den högre utbildning, som institutet vill
meddela. Skulle detta bli fallet, torde utbildningsfrågan böra upptagas till
förnyad prövning.

Svenska landstingsförbundet uttalar stor tillfredsställelse med den tilltänkta
anordningen liksom även med övriga ifrågasatta åtgärder för att
bereda möjlighet till differentierad och specialiserad utbildning.

Svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund finner den planerade
partiella utbildningen synnerligen viktig och understryker behovet av dylik
utbildning i ämnen, som ha särskild betydelse för sjukhusförvaltningen.

Inrättandet av en lägre examen avstyrkes i flertalet yttranden. Avvikande
meningar uttalas emellertid av socialstyrelsen, medicinska fakulteten vid
universitetet i Lund, länsarbetsnämnden i Örebro län, barnavårdsnämnden
i Göteborg och socialvårdsdelegerade i Borås.

Socialstyrelsen uppställer frågan, på vad sätt den brist på utbildad
personal, som kan väntas uppkomma i samband med en kommunal nyindelning,
skall täckas. Det gäller att kunna erbjuda de praktiskt förfarna
socialvårdsmän, som under en övergångstid torde intagas som tjänstemän,
en utbildning, som kan förefalla dem överkomlig och som kan stå öppen för
dem, ehuru de icke fylla socialinstitutens inträdesfordringar. För inträde
vid en sådan kurs borde krävas exempelvis minst åttaårig väl meriterad
verksamhet inom socialvården såsom ordförande, verkställande ledamot
eller liknande i social nämnd eller såsom tjänsteman. Denna utbildningsform
skulle lia tillfällig karaktär; den normala utbildningsformen på detta
område bör alltid vara den, som avslutas med diplomcring från instituten.
Styrelsen inser, att den föreslagna anordningen kan medföra vissa olägenheter,
men förordar dock, att en utredning av frågan verkställes. Därefter
kunde en kurs av antydd art försöksvis anordnas.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Lund ifrågasätter, huruvida icke
en lämplig organisation skulle vinnas, örn utbildningen uppdelades på tvenne

Departementschefen
.

36 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 153.

kurser, en högre och en lägre. Den högre skulle givas vid ett centralt institut,
den lägre därjämte på ett flertal ställen i olika landsändar. Fakulteten
gör gällande, att utbildningens decentralisering skulle medföra åtskilliga
fördelar och att en anknytning kunde ske till större sjukvårdsinrättningar,
somliga med storstads-, andra med landsbygdsklientel.

Länsarbetsnämnden i Örebro län framhåller, att bland dem, som vinna
anställning vid arbetsförmedling, finnas sådana, som icke förvärvat utbildning
vid socialinstitut. Detta förhållande torde alltjämt komma att
äga rum. Med tanke på personer, tillhörande denna kategori, vilka erhållit
eller avse att erhålla anställning i arbetsförmedlingstjänst, torde böra inrättas
en assistentkurs örn sex månader, vilken med fördel kunde förläggas
till socialinstituten.

Barnavårdsnämnden i Göteborg anser, att den fortsatta utbildningen av
tjänstemän, som redan vunnit anställning inom socialvården, måste tillgodoses
genom inrättande av en kortare utbildning vid socialinstituten. En
eller eventuellt två terminers undervisning torde för detta ändamål vara
tillfyllest.

Socialvårdsdelegerade i Borås anse, att den nuvarande anordningen av
studierna vid socialinstituten medför betydande olägenheter. De höga utbildningskostnaderna
nödga den diplomerade att söka befattning med högre
lön, varför den lägre befattningen antingen måste besättas med outbildad
arbetskraft eller ock bli en genomgångstjänst. Detta leder dels till uppkomsten
av en standardsänkning, som de sakkunniga söka undgå, dels till
ett oefterrättlighetstillstånd på arbetsplatsen. En lägre och mindre kostsam
utbildning skulle bereda befattningshavaren möjlighet kvarstanna å
befattningen.

Många kommunaltjänstemän i underordnad ställning ha erforderlig
praktisk erfarenhet för att bekläda högre befattningar men sakna en för
befordran önskvärd teoretisk skolning. I den mån det av olika skäl är
omöjligt för dessa befattningshavare att genomgå en fullständig kurs vid
något av socialinstituten, bör möjlighet beredas dem att förvärva kunskaper
i sådana ämnen, som äro av särskild betydelse för deras yrkesutövning.
En annan utbildningsfråga, som har nära samband med den nu berörda,
angår kommunala förtroendemän, vilka erhållit eller skola erhålla tjänstemannaställning.
Också här rör det sig i många fall om personer, vilkas
individuella förutsättningar för en framgångsrik verksamhet på ledande
tjänstemannaposter äro goda. De sakkunnigas förslag örn en begränsad
högre utbildning, innebärande möjligheter för därtill lämpade personer att
följa undervisningen i vissa ämnen och erhålla betyg över sina prestationer,
synes mig med tanke på de berörda kategorierna vara väl motiverat.
Visserligen kan risken för att den partiella utbildningen kommer
att konkurrera med den reguljära icke helt uteslutas. Genom en sorgfällig
avvägning av ämneskombinationer och inträdesfordringar torde denna risk
dock kunna i hög grad minskas. Sålunda bör tillses, att endast personer,
som genom begåvning, praktisk duglighet och socialt intresse äro av syn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

nerligt värde för allmän verksamhet, komma i tillfälle att åtnjuta ifrågavarande
undervisning.

Sedan länge lia från vissa håll önskemål uttalats örn införande vid socialinstitutet
i Stockholm av en praktiskt-social examen, byggd på väsentligt
mindre kunskapsfordringar än de vedertagna. De sakkunniga, som haft
frågan under övervägande, ha avböjt tanken på anordnandet av en kortare
reguljär utbildningsväg, men i några remissyttranden kommer denna tanke
ånyo till uttryck. I regel synes man tänka sig, att den lägre kursen skulle
kunna avslutas under loppet av ett år.

Såsom jag redan framhållit, synes det mig angeläget, att en viss utbildningsstandard
upprätthålles för social och kommunal tjänst. Man bör sträva
efter att skapa en kår av tjänstemän på detta område med någorlunda likvärdig
utbildning och goda såväl teoretiska som praktiska kvalifikationer.
Avsaknaden av bestämda kompetenskrav försvårar i hög grad denna
strävan. Inför valet mellan å ena sidan en längre och värdefullare, å andra
sidan en snabbare och mindre grundlig utbildning skulle av begripliga skäl
många elever välja den senare. Det kan befaras, att den lägre examen snart
bleve normal kompetens för många befattningar. Om detta icke skulle medföra
en allmän sänkning av de sociala och kommunala tjänstemännens lönenivå,
torde dock en i vissa fall behövlig höjning av densamma komma
att motverkas. En sådan utveckling måste givetvis vara ägnad att ytterligare
befästa den kortare och mindre kostsamma men ur kompetenssynpunkt
otillfredsställande utbildningens ställning. Jag delar således de
sakkunnigas uppfattning på denna punkt.

Emellertid har socialstyrelsen påpekat, att ett särskilt utbildningsbehov
kan komma att göra sig gällande under en kortare tid, därest nämligen en
kommunal nyindelning, syftande mot större enheter, kommer till stånd.
Styrelsen anser, att i så fall en kortare utbildningsväg måste öppnas, men
framhåller uttryckligen, att denna lägre utbildning skall vara ett provisoriskt
arrangemang. Utan att vilja förringa betydelsen av det problem,
som socialstyrelsen har velat framhäva, kan jag för min del av förut antydda
skäl, vilka principiellt beaktats jämväl i socialstyrelsens yttrande,
icke undgå att ställa mig tveksam till den föreslagna anordningen. Därest
över huvud en ettårig utbildningslinje upprättas, torde det bli svårt att
vidhålla de anspråk på saklig kompetens, som diplomeringen från socialinstituten
innebär. Jag ifrågasätter, om icke en lösning av det antydda
problemet bör sökas genom samarbete mellan socialinstituten och kommunerna,
innebärande dels en temporär ökning av antalet intagna elever, så
långt institutens kapacitet kan medgiva, dels ock ett utvidgat användande
av institutens möjligheter att meddela undervisning, som icke leder fram
till examen.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 153.

3. Specialutbildning,
a. Nuvarande förhållanden.

Viel socialinstitutet i Stockholm har såsom komplettering till den grundläggande
utbildningen även erbjudits tillfälle till viss specialutbildning.
Under läsåret 1938/39 gjordes sålunda ett förberedande försök med en specialutbildningskurs
pa det mentalhygieniska området för tjänstemän inom
harna- och ungdomsvården. En fullständig dylik kurs ägde sedan rum
höstterminen 1943. Den senare kursen, som fortgick under cirka tre månader,
omfattade övningar i testning av barn, föreläsningar samt praktik vid
en skola och — under direkt ledning av psykiater — vid sinnessjukhus. En
specialkurs för kommunala tjänstemän vid sjukhus anordnades höstterminen
1944.

b. Förslaget till omorganisation.

De sakkunniga erinra om, att den huvudsakliga utbildningen vid socialinstituten
icke kan inriktas på direkt specialisering för alla olika slag av
tjänster. Å andra sidan kan, framhålla de, den grundläggande utbildningen,
särskilt på den sociala linjen, icke få sådan omfattning, att den gör de
diplomerade eleverna färdiga att omedelbart övertaga vilka tjänster som
helst. Den måste främst inriktas på vissa stora grupper av befattningar och
är i bästa fall tillräcklig för dessa. Ej heller den inom de ordinarie studiernas
ram möjliga specialiseringen är tillräcklig för alla arbetsområden.

Av dessa skäl erfordras enligt de sakkunnigas åsikt i vissa fall en komplettering,
som gör vederbörande kompetent för befattningar, vilka ställa
speciella krav. En sådan komplettering, vilken i regel bör innefatta såväl
teoretisk som praktisk utbildning, kan vinnas på olika vägar. En utväg är
att vid själva läroanstalten för ett mindre antal elever anordna kompletterande
utbildningskurser, förlagda utanför den vanliga examen men avsedda
endast för dem som avlagt examen. En annan metod är att ordna
kortare kompletteringskurser vid andra läroanstalter. Slutligen kan man
tänka sig, att vederbörande elev kombinerar den allmänna socialpolitiska
och kommunala utbildningen med någon annan fackutbildning och därigenom
erhåller den nödiga kompletteringen. I olika sammanhang kunna,
framhålla de sakkunniga, alla dessa tre vägar vara lämpliga att beträda.

De sakkunniga ha emellertid främst uppehållit sig vid den form av
kompletterande utbildning, som utgöres av specialkurser vid socialinstituten.
I detta hänseende tillstyrka de till en början, att utöver den nyssnämnda
mentalhygieniska kursen för tjänstemän inom hama- och ungdomsvården
anordnas en dylik kurs för arbete bland vuxna. För båda dessa kurser bör
grundvalen utgöras av examen på sociala linjen.

En annan fråga, som enligt de sakkunnigas mening bör kunna lösas på
liknande sätt, är den som gäller utbildningen av sjukhusens högre förvalt -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 153.

ningspersonal (syssloman m. m.) Den normala grundutbildningen bör här
utgöras av socialkameral eller kameral examen. Det kan även enligt de
sakkunniga ifrågasättas, huruvida icke för blivande tjänstemän i de största
städerna bör anordnas en specialkurs i storstädernas förvaltning och dithörande
problem.

Yttrandena. Frågan om specialutbildning har i allmänhet ej föranlett
uttalanden i remissyttrandena.

Svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund förklarar sig hysa
intresse för anordnande av sysslomanskurser i samarbete med socialinstituten.

Speciell yrkesutbildning är nödvändig för exempelvis arbetsförmedlingsassistenter,
tjänstemän inom bärna- och ungdomsvården, kuratorer i fångvården,
sysslomän vid sjukhus o. s. v. Sådan utbildning kan icke infogas
i de allmänna kurserna, men det synes önskvärt, att den, i den mån så
lämpligen kan ske, handhaves av samma institutioner, som besörja den
grundläggande utbildningen. Vad de sakkunniga föreslagit beträffande
anordnandet vid socialinstituten av särskilda utbildningskurser för personer,
som vilja ägna sig åt vissa mera krävande uppgifter inom socialvården
m. m., har icke givit mig anledning till erinran.

4. Fortbildningskurser m. m.
a. Nuvarande förhållanden.

Ett problem, som redan länge varit aktuellt för kommunernas tjänstemän
och befattningshavare i socialt arbete, är frågan örn fortsatt utbildning
efter tjänstgöring ute på arbetsfältet. Behovet av dylik utbildning betingas
av ändrade förhållanden i arbetet, exempelvis ny lagstiftning, av nya rön
som göras inom arbetsområdet och slutligen av nödvändigheten att vidmakthålla
kunskaperna på de områden, som äro av betydelse för vederbörandes
praktiska arbete. Svårigheten att uppnå effektiv utbildning av detta
slag är främst den, att tjänstemän mera sällan kunna erhålla ledighet under
längre tid för studier annorstädes än i hemorten. Nu ifrågavarande utbildningsbehov
kan därför i regel tillgodoses endast genom fortbildningskurser,
koncentrerade till en mycket kort tid och ofta med en något summarisk
prägel.

Bland hittills hållna kurser av detta slag märkas följande, för vilka redogörelse
lämnas i de sakkunnigas betänkande.

Svenska landstingsförbundet har vid upprepade tillfällen anordnat kurser
för sysslomän vid sjukhus och motsvarande institutioner. Dessa kurser ha
vardera pågått omkring två veckor och ha rönt livlig anslutning. Svenska
landskommunernas förbund anordnade våren 1943 en konferens för kommunalkamrerare,
vilken likaledes hade karaktär av kurs, ehuru tiden — fem
dagar — var betydligt knappare tillmätt. Svenska fattigvårds- och barna -

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 153.

vårdsförbundet har gjort betydelsefulla insatser för socialvårdstjänstemännens
fortsatta utbildning dels genom sina periodiskt återkommande konferenser,
dels genom en nyligen igångsatt korrespondenskurs för barnavårdsmän.
I Stockholms stad och Göteborgs stad ha i olika sammanhang ordnats
studiecirklar och kurser för vederbörande kommuns tjänstemän, och denna
form av fortbildning har rönt betydande intresse.

För arbetsförmedlingstjänstemännens del ha instruktions-utbildningskurser
ägt rum under åtskilliga år. Dessa anordnades åren 1938—43 av arbetsförmedlingstjänstemännens
riksförbund; till kurserna utgingo statsbidrag i
växlande former. Från och med år 1944 har denna kursverksamhet övertagits
av statens arbetsmarknadskommission och i samband härmed har
föreskrivits, att deltagarna erhålla rese- och traktamentsersättning för resa
till och från kursen samt att uppehållskostnaderna under kursen betalas
direkt av kommissionen.

Vidare ha vid socialinstitutet i Stockholm vartannat år anordnats studieveckor
(pa senare ar studiedagar), vid vilka föredrag och diskussioner i viss
utsträckning stått öppna icke blott för institutets diplomerade elever utan
även för andra intresserade. Ett exempel på dylika kurser, vilka närmat sig
allmänna populära föreläsningsserier, ha slutligen de kurser i socialvårdsfrågor
utgjort, vilka anordnats av kursverksamheten vid Stockholms och
Göteborgs högskolor samt vid Lunds universitet.

b. Förslaget till omorganisation.

De sakkunniga. De hittills anordnade fortbildningskurserna ha enligt de
sakkunnigas mening visat sig fylla en betydelsefull uppgift. De sakkunniga
finna det därför önskvärt, att en sådan kursverksamhet även framdeles
kommer till stand samt att den utbygges och kompletteras med motsvarande
kurser på områden, som hittills icke bearbetats. Kurserna böra ordnas
i samverkan med socialinstituten, eventuellt förläggas till deras lokaler;
i varje fall böra där befintliga lärarkrafter utnyttjas. De böra icke vara alltför
korta — landstingsförbundets sysslomannakurser betecknas av de sakkunniga
som ett gott exempel på den lämpliga omfattningen — och de
böra innefatta ej endast föreläsningar utan även övningar i seminarieform.
Kurserna skulle kunna förberedas och kompletteras genom korrespondensundervisning.
Deltagarantalet i varje särskild kurs bör enligt de sakkunnigas
åsikt lämpligen begränsas; i gengäld böra kurserna upprepas så ofta, att
åtminstone flertalet tjänstemän får tillfälle att i tur och ordning deltaga i
utbildningen.

Med inräknande av sådana områden, där kurser och konferenser redan
brukat anordnas, bör kursverksamheten enligt de sakkunnigas mening taga
sikte på i synnerhet följande arbetsområden, nämligen fattigvård jämte centraliserad
socialvård; bärna- och ungdomsvård; kuratorsverksamhet m. m.;
personalvårdsarbete inom näringslivet; städernas drätselverk; landskommunernas
allmänna förvaltning; sjukhusens, eventuellt även landstingens förvaltning.
Beträffande arbetsförmedlingen är frågan tills vidare löst genom

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 153.

arbetsmarknadskommissionens försorg. De sakkunniga förutsätta, att den
utbildningsverksamhet, som inletts på detta område, kommer att fullföljas,
oavsett vilken ställning arbetsförmedlingen får i framtiden.

Till andra fortbildningskurser än sådana som äro avsedda för arbetsförmedlingens
tjänstemän föreslå de sakkunniga att statsbidrag skall kunna
utgå dels till eventuella lokalkostnader, dels till föreläsningar och övningar
med förslagsvis 30 kronor för föreläsning och 40 kronor för seminarieövning
om två timmar. Härvid bör enligt de sakkunniga förutsättas, att kursdeltagarna
få betrakta bevistandet av kurs såsom tjänsteangelägenhet och
under kurstiden uppbära oavkortad lön samt rese- och traktamentsersättning.
De sakkunniga föreslå, att statsbidragen skola utgå från särskilt riksstatsanslag
av förslagsvis 10 000 kronor och att bidragen beviljas av Kungl.
Majit efter prövning i varje särskilt fall av kursprogram m. m.

I detta sammanhang ha de sakkunniga till behandling upptagit ett annat
spörsmål, nämligen sambandet mellan socialinstitutens uppgifter och den
allmänna bildningsverksamheten i sociala och kommunala frågor. De uppgifter,
som här föreligga, måste, framhålla de sakkunniga, lösas i samarbete
med den fria folkbildningsverksamheten. De sakkunniga betona särskilt
önskvärdheten av att konferenser och kurser samt korrespondensundervisning
anordnas för tjänstemän och för förtroendemän i kommunerna, vilka
sakna möjlighet att genomgå några mera vidlyftiga utbildningskurser.

Det synes enligt de sakkunnigas mening vara ovisst, huruvida sistnämnda
utbildningsuppgifter i sin helhet kunna och böra lösas av socialinstituten.
De sakkunniga finna skäl tala för att den direkta ledningen av dessa uppgifter
med större fördel bör kunna överlämnas åt sådana sammanslutningar
som svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, kommunaltjänstemännens organisationer o. s. v. Det synes
de sakkunniga även vara önskvärt, att den fria folkbildningsverksamhetens
erfarenhet på området utnyttjas. Utbildningen bör emellertid, framhålla
de sakkunniga, organiseras i mycket nära samarbete med socialinstituten.

Yttrandena. Förslaget örn statsbidrag till fortbildningskurser för tjänstemän
inom den sociala och den kommunala förvaltningen och därmed sammanhängande
spörsmål har, i den mån det föranlett uttalanden av remissmyndigheterna
och de hörda sammanslutningarna, tillstyrkts, merendels
under framhävande av de föreslagna åtgärdernas stora betydelse.

Pensionsstyreisen påpekar, att det vid ett genomförande av obligatorisk
sjukförsäkring torde bliva nödvändigt att för täckande av det omedelbara
personalbehovet snarast möjligt anordna särskilda utbildningskurser för nuvarande
sjukkassefunktionärer. Detta torde lämpligen böra ske i samarbete
med socialinstituten.

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 153.

Sveriges socialtjänstemannaförbund understryker, att institutens program
ej bör ges en alltför stereotyp inriktning. Korrespondensundervisning bör
anordnas. Kurser av olika slag och med växlande föreläsare böra givas.

Jag vill understryka, vad de sakkunniga anfört rörande vikten av att
tillgodose studieintresset hos befattningshavare i social och kommunal
tjänst. Den snabba utvecklingen på de sociala och kommunala områdena
under de senaste åren har otvivelaktigt utlöst ett starkt behov av fortbildningsmöjligheter
för här ifrågavarande tjänstemän. Trots den återhållsamhet,
som under krigsåren från statsmakternas sida visats vid behandlingen
av frågor örn anslag till fortbildningskurser i allmänhet, anser jag mig med
hänsyn till i förevarande fall föreliggande speciella omständigheter kunna
i princip tillstyrka, att bidrag av statsmedel skola kunna utgå till fortbildningskurser,
avsedda för tjänstemän inom socialvården och den kommunala
förvaltningen. Frågan örn statsbidrag bör i varje särskilt fall avgöras av
Kungl. Majit efter prövning av kursprogram m. m. Till frågan om medelsanvisningen
för nästa budgetår torde jag få återkomma längre fram.

Socialinstituten ha en betydelsefull uppgift att fylla såsom samlingspunkter
för yrkesmän på de sociala och kommunala områdena. Jag har därför
intet att erinra mot de sakkunnigas förslag, att instituten skola komma att
stå såsom anordnare av nu ifrågavarande slag av konferenser, möten och
kurser.

Om tid och personaltillgång medgiva, synes det önskvärt, att socialinstituten,
såsom de sakkunniga förutsatt, jämväl medverka i den allmänna upplysningsverksamhet
rörande sociala och kommunala frågor, som bedrives
av bland annat ett flertal frivilliga bildningsorganisationer.

G. Socialinstitutens förhållande till universitet
och högskolor.

1. Forskningsuppgifter.

a. Nuvarande förhållanden.

Socialinstitutet i Stockholm, vars officiella benämning är institutet för
socialpolitisk och kommunal utbildning och forskning, har — framhålla de
sakkunniga — icke i nämnvärd grad kunnat fylla den sistnämnda uppgiften.
Något forskningsarbete har knappast bedrivits av institutets elever och ej
heller av andra lärare än sådana, som samtidigt innehaft akademiska lärarbefattningar
på annat håll.

Detta är i själva verket naturligt med tanke på institutets hittillsvarande
organisation. Fast anställda lärarkrafter ha saknats, och för de lärare, vilka
haft undervisningen vid institutet som bisyssla vid sidan av andra krävande

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

sysselsättningar, tiar det varit lika omöjligt att handleda och stimulera ett
mera djupgående studiearbete från elevernas sida som att själva finna tid
för vetenskaplig forskning.

b. Förslaget till omorganisation.

De sakkunniga. Enligt de sakkunniga finnas — vid sidan av den vid
universitet och högskolor bedrivna forskningen inom t. ex. nationalekonomi,
statskunskap, psykologi och kommunal rättskunskap — andra områden,
där forskningsarbete med större fördel borde kunna bedrivas inom ramen
för socialinstitutens verksamhet. De sakkunniga peka särskilt på socialhistorien,
sociallagstiftningen och den kommunala finansläran. Även inom andra
discipliner har forskningsarbete med den specialinriktning, som vid socialinstituten
blir naturlig, sitt givna värde såväl i sig själv som ur den sociala
och kommunala förvaltningens synpunkt. Socialinstituten borde i själva
verket, framhålla de sakkunniga, kunna tjänstgöra som ett slags sociala och
kommunala »laboratorier», där — utöver de kurser, som tillhöra det ordinarie
schemat — viktiga aktuella problem diskuterades med särskilt intresserade
elever och utanför instituten stående, praktiskt verksamma ämbetsoch
tjänstemän eller kommunalmän. Den praktiska förvaltningen borde enligt
de sakkunnigas åsikt ha nytta av en sådan verksamhet. Skall denna erhålla
vetenskaplig karaktär och vidgas utöver föreliggande konkreta arbetsuppgifter,
kan den icke ledas av förvaltningens egna krafter, vilka sakna
tillräcklig tid härför.

De sakkunniga anse, att sådana uppgifter i första hand böra tillkomma
socialinstitutet i Stockholm, men framhålla, att göteborgsinstitutet så snart
som möjligt bör söka sig in på motsvarande linjer. Det är nämligen för en
ny läroanstalt av väsentlig betydelse att få uppbygga sin undervisning i
växelverkan med forskningsarbete och under diskussion med praktiskt verksamma
personer av det slag, varom här är fråga.

Yttrandena. Ett flertal akademiska myndigheter, däribland universitetskanslern,
ha ställt sig avvisande eller tveksamma till tanken, att socialinstituten
jämväl skulle fylla vetenskapliga uppgifter. Även i remissyttranden
från centralförbundet för socialt arbete och svenska stadsförbundet m. fl.
lia tvivel yppats angående lämpligheten eller möjligheten av cn sådan utvidgning
av institutens uppgifter.

Universitetskanslern har intet att erinra mot förslaget örn skapande av
sociala, och kommunala laboratorier, vid vilka aktuella frågor diskuteras,
men förklarar, att sådan verksamhet icke är att jämställa med teoretisk
forskning. Den samhällsvetenskapliga forskningen bör vara koncentrerad
till universiteten och de båda akademiska högskolorna. Det skulle betyda
en olämplig splittring av tillgängliga resurser att med statsbidrag uppamma
tvenne nya forskningsinstitut på samhällsvetenskapernas område, samtidigt
som de båda universiteten och Stockholms och Göteborgs högskolor icke

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

på långt när ha den personal och utrustning i övrigt för samhällsvetenskaplig
forskning, som de behöva.

Större akademiska konsistoriet vid universitetet i Uppsala betonar, att en
omläggning av instituten till vetenskapliga anstalter icke vore önskvärd eller
ens lämplig.

Tvenne ledamöter av konsistoriet ha dock reserverat sig mot detta uttalande.

Filosofiska fakulteten vid universitetet i Uppsala delar de sakkunnigas
uppfattning, att ett arrangemang med fasta lärare kan vara till gagn för
socialvetenskapligt forskningsarbete. En nödvändig förutsättning härför är
emeIJertid, att de anställda lärarna äga kvalifikationer för ett dylikt arbete.

Filosofiska fakulteten vid universitetet i Lund understryker kraftigt
socialinstitutens egenskap av primära och praktiska utbildningsanstalter. De
äro icke lämpliga såsom forskningscentra.

Humanistiska avdelningen vid Stockholms högskola framhäver liknande
synpunkter.

Två ledamöter ha reserverat sig mot avdelningens yttrande.

Centralförbundet för socialt arbete finner en förändring av socialinstituten
i akademisk riktning olycklig och anser osannolikt, att instituten skulle
kunna göra någon större insats för vetenskaplig forskning. Varken från de
studerande eller de avgångna eleverna är något deltagande i sådant arbete
att påräkna. Med hänsyn till undervisningsbördan och de plikter i övrigt,
som påvila lärarna, torde knappast heller dessa ha möjlighet att ägna sig
åt forskningsverksamhet.

Två ledamöter av styrelsen ha reserverat sig mot dess yttrande i denna
punkt.

Svenska stadsförbundet anser det önskvärt, att vid möten och kongresser
teoretiker och praktiskt verksamma kommunalmän få tillfälle att dryfta
kommunala problem. På detta område skulle säkerligen mera kunna uträttas
till gagn för kommunalförvaltningen än genom den ifrågasatta forskningen,
vars möjligheter i vart fall äro starkt beroende av antalet fasta
lärare.

För min del anser jag det i och för sig önskvärt, att socialinstituten
visa vetenskaplig aktivitet. Det finnes, såsom de sakkunniga antytt, åtskilliga
områden av betydelse icke minst för det kommunala förvaltningsarbetet,
vilka hittills icke uppmärksammats av den akademiska forskningen.
Det synes mig lämpligt, att socialinstituten taga sikte på dylika ämnen. De
principiella invändningar, som under remissbehandlingen riktats mot de sakkunnigas
förslag, kan jag icke finna berättigade, men jag delar den tveksamhet,
som kommit till uttryck beträffande socialinstitutens faktiska möjligheter
att göra en vetenskaplig insats. Ingen undervisningsanstalt torde med
framgång kunna fullfölja en vetenskaplig målsättning, utan att institutionens
centrala verksamhet till någon del inordnas under samma syfte. Vad
socialinstituten angår, skulle detta förutsätta införande av en högre examen,
en tanke, som för närvarande icke kan förverkligas.

Man bör emellertid noga skilja mellan önskemålet örn vetenskaplig verksamhet
från institutens sida och kravet på vetenskaplig halt i undervisning -

Kungl. Mårds ''proposition nr 153.

en. Detta krav är oeftergivligt, vad de grundläggande teoretiska ämnena
beträffar. I de teoretiska studierna är det kontakten med vetenskaplig forskning,
som mest fängslar elevernas intresse och skänker den största behållningen.
Utan denna stimulans skulle självstudierna lätt nedsjunka till ett
mekaniskt inhämtande av läroboksfakta. Därför böra socialinstitutens lärare
i sådana ämnen som nationalekonomi, statskunskap, socialhistoria och kommunalrätt
som regel vara vetenskapsmän, även örn instituten själva till en
början måhända icke komma att bliva härdar för vetenskaplig forskning.

2. Tillträde till akademisk utbildning,
a. Nuvarande förhållanden.

Den som utan föregående studentexamen diplomerats från socialinstitut
kan under vissa förutsättningar erhålla dispens för fortsatta studier vid universitet
eller högskola. Ansökan härom avgöres av Kungl. Majit. Över ansökningen
inhämtas yttrande från universitetskanslern efter hörande av
vederbörande universitets- och högskolemyndigheter. Om ansökningen bifalles,
innebär detta rätt för den sökande att bedriva studier och avlägga examen
i viss ämneskombination. Vid Stockholms högskolas humanistiska avdelning
tillämpas delvis andra regler. Den som ej uppfyller de vanliga inträdesvillkoren
måste nämligen hos avdelningen ansöka örn tillstånd att
studera varje särskilt ämne. Sedan studierna avslutats, kan examensdispens
utverkas, -vilket tillgår på förut angivet sätt.

b. Förslaget till omorganisation.

De sakkunniga. En högre vetenskaplig undervisning vid socialinstituten
skulle i åtskilliga fall komma att medföra en dubblering av det arbete, som
bedrives vid universiteten och de akademiska högskolorna. Institutens utbildning
bör i stället enligt de sakkunnigas åsikt på lämpligt sätt samordnas
med den akademiska examensordningen. Svårigheter möta härvid egentligen
endast för dem bland institutens elever, vilka vunnit inträde utan studentexamen.
Därest, såsom de sakkunniga föreslå, inträde vid instituten
för icke-studenter göres beroende av antingen särskilt inträdesprov eller
genomgången tredje årskurs vid folkhögskola, talar egentligen endast det
skälet mot ett generellt medgivande för de diplomerade eleverna att inskrivas
vid universitet och högskolor, att deras språkkunskaper kunna vara otillräckliga.
De sakkunniga föreslå därför, att Kungl. Majit måtte medgiva var
och en, som vunnit inträde såsom studerande vid någotdera av socialinstituten
i Stockholm eller Göteborg samt därstädes avlagt examen, att — utan
hinder av att vederbörande icke avlagt studentexamen — på samma villkor
som studenter inskrivas som studerande vid universiteten eller Stockholms
eller Göteborgs högskola samt att därstädes avlägga juris kandidatexamen,
statsvetenskaplig examen eller filosofisk examen inom den humanistiska

Kungl. Majlis ''proposition nr 153.

sektionen, under förutsättning att den studerande jämte examensbetyg från
socialinstitut även företer intyg om godkänd skriftlig och muntlig prövning
efter fordringarna för studentexamen i ett modernt språk.

, Yttrandena. Med få undantag avstyrka de akademiska myndigheterna
de sakkunnigas här berörda förslag. Även från andra remissinstansers sida
ha betänkligheter däremot yppats.

Universitetskanslern framhåller, att frågan av de sakkunniga behandlats
mycket summariskt. Salunda har icke närmare angivits, hur språkkunskaperna
skola styrkas. Det torde böra fastställas, i vilket språk kunskaper
skola fordras. Örn behörigheten skall utsträckas till filosofie kandidat- och
ambetsexamen i alla den humanistiska sektionens ämnen, torde språkkunskaper
erfordras i två moderna språk. Begränsas däremot behörigheten till
att avse samhällsvetenskaper i trängre mening, kan det möjligen vara tillräckligt
med studentkunskaper i engelska språket. Kanslern anser en ytterligare
utredning av frågan påkallad.

Större akademiska konsistoriet vid universitetet i Uppsala betonar att
ett visst mått av teoretisk underbyggnad visat sig oeftergivligt för möjligheten
att tillgodogöra sig universitetsundervisningen och att framgångsrikt
bedriva vetenskapliga studier. Anspråken på en teoretisk minimistandard
hos de studerande kunna av hänsyn till dem själva ej eftergivas, detta ej

lie,1tr } dem, som vid socialinstituten visat sig äga intellektuella

mojligheter till fortsatta studier.

Två ledamöter av konsistoriet ha reserverat sig mot uttalandet.

Juridiska fakulteten vid universitetet i Uppsala påpekar, att frågan örn
V1!..,?*’en 10r tillträde till de akademiska studierna bör lösas genom så vitt
modigt enhetliga regler. Det kan därför icke vara lämpligt att nu prejudicera
denna fråga genom att, som de sakkunniga föreslagit, genomföra
undantagsbestämmelser beträffande en särskild kategori av studerande.

kn ledamot av fakulteten har reserverat sig mot yttrandet.

Filosofiska fakulteten vid universitetet i Uppsala anser likaledes, att fråga11
bor utredas i ett sammanhang, men vill under alla förhållanden understryka,
att .man 1 frå§a om språkkunskaper och allmänbildning icke kan
sänka fordringarna under dem, som nu gälla vid studentexamen.

Bn ledamot har reserverat sig mot fakultetens beslut.

Juridiska fakulteten vid universitetet i Lund förklarar sig icke vilja avstyrka
det ifrågavarande förslaget, ehuru den hyser vissa betänkligheter mot
språk ^ Pa sprakkunskaPer inskränkts till att avse allenast ett modernt

Filosofiska fakulteten vid universitetet i Lund anser lämpligt, att frågor
rörande de fran sociahnstituten utexaminerades möjligheter till fortsättande
av studier vid universitet och högskolor behandlas dispensvägen, till dess
sadan erfarenhet vunnits, att generella bestämmelser kunna utfärdas.

Stats- och rättsvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola anser
den nuvarande anordningen, att dispensfrågan prövas i varje särskilt fall,
vara att föredraga framför den av de sakkunniga förordade generella dispensen
och önskar behålla sin befogenhet att genom yttrande över vederbörande
dispensansöknmgar för sin del tillse, att icke andra personer erhålla dispens

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

från kravet på studentexamen än sådana, som äga de för juridiska och statsvetenskapliga
studier nödvändiga teoretiska förutsättningarna.

Humanistiska avdelningen vid Stockholms högskola erinrar örn att den
som avlagt folkskollärarexamen för erhållande av rätt att bedriva akademiska
studier måste undergå prövning efter fordringarna för studentexamen
i två moderna språk eller ett modernt språk och latin eller ett modernt språk
och matematik. Under de gångna åren har ett antal elever från socialinstitutet
i Stockholm fortsatt sina studier vid högskolans humanistiska avdelning
och efter dispens där avlagt examina. Avdelningen vitsordar gärna, att
bland dem befunnit sig åtskilliga verkliga studiebegåvningar och anser det
önskvärt, att dessas möjligheter till fortsatta studier underlättas. I likhet
med stats- och rättsvetenskapliga avdelningen vill emellertid humanistiska
avdelningen alltjämt äga rätt att genom yttrande över remitterade dispensansökningar
i varje särskilt fall taga ställning till vederbörandes speciella
förutsättningar att driva akademiska studier. I detta sammanhang meddelar
avdelningen, att den har för avsikt att inom kort upptaga hela frågan örn
rätt för dem, som ej avlagt studentexamen, att inskrivas och avlägga examen
vid högskolan.

Två ledamöter av avdelningen ha reserverat sig mot beslutet.

Göteborgs högskolas lärarråd uttalar som sin bestämda uppfattning, att
samma villkor för inskrivning vid universitet och högskolor böra gälla för
de från socialinstituten utexaminerade som för folkskollärare.

Skolöverstyrelsen anser sig icke kunna tillstyrka den föreslagna generella
rätten för dem, som genomgått socialinstitut, att efter komplettering i ett
modernt språk inskrivas vid universitet och högskolor. De individuella dispensernas
väg är mera tilltalande och mindre bindande, då vid prövningen
av ett dispensärende hänsyn kan tagas såväl till omfattningen av den sökandes
förkunskaper på skilda ämnesområden som till den individuella studieduglighet
han vid institutet lagt i dagen.

Då de sakkunniga funnit sig icke kunna förorda inrättande av en högre
examen vid socialinstituten, ha de för att mera allmänt giva institutens avgångna
elever möjlighet till fortsatt utbildning velat ersätta det för närvarande
tillämpade dispensförfarandet med generella bestämmelser örn rätt
för dem som utan avlagd studentexamen diplomerats från socialinstituten
att på visst villkor vinna inträde vid universitet eller högskola och där avlägga
examen. Med allt erkännande av förslagets syfte måste jag likväl instämma
i den kritik, som riktats mot detsamma. I likhet med flertalet akademiska
myndigheter och skolöverstyrelsen anser jag, att det individuella
dispensförfarande, som hittills fungerat på ett tillfredsställande sätt, alltjämt
bör bibehållas.

III. Utbildningskapaciteten.

1. Nuvarande förhållanden.

Utbildningskapaciteten vid socialinstitutet i Stockholm
utgör för närvarande 130—140 nyintagna elever per år. Innevarande budgetår
uppgår antalet nyintagna studerande till 138, varav 49 på kommunala
linjen, 80 på socialpolitiska linjen och 9 på samhällslinjen.

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

Vid socialinstitutet i Göteborg har under innevarande
budgetår — institutets första arbetsår — intagits sammanlagt 53 studerande.

2. Förslaget till omorganisation.

De sakkunniga. På grundval av tillgängligt statistiskt material beräkna
de sakkunniga, att lägst omkring 1 500 befattningar, som nu existera eller
under den närmaste tiden kunna beräknas komma till stånd, äro av den
art, att högre social fackutbildning framstår som en önskvärd merit hos deras
innehavare. Det genomsnittliga årsbehovet av personal för rekrytering av
dessa tjänster kan på grund av särskilda omständigheter icke uppskattas
lägre än till 70—80 personer. Kameralt utbildad arbetskraft synes erforderlig
för 1 500—2 000 befattningar hos städer och landsting, inom sjukhusförvaltningen
och på vissa andra områden. Årsbehovet uppskattas här till
omkring 70. Landskommunernas behov av arbetskraft för kombinerade
kamerala och sociala tjänster beräkna de sakkunniga till omkring 40 årligen.
Om härjämte folkrörelsernas och intresseorganisationernas behov av tjänstemän
med samhällelig utbildning samt behovet av på detta sätt utbildad
arbetskraft, exempelvis för tidningsmannabanan, tagas i betraktande, kan
den erforderliga utbildningskapaciteten på det socialpolitiska och kommunala
området anslås till årligen 200 examinerade.

De anförda siffrorna synas de sakkunniga ge vid handen, att en ökning
av stockholmsinstitutets kapacitet är nödvändig, trots att tillkomsten av
socialinstitutet i Göteborg medfört en avlastning för den förstnämnda läroanstaltens
vidkommande. Antagningen av studerande vid institutet i Stockholm
kan enligt de sakkunniga efter omorganisationen beräknas hålla sig
inom följande ram: på sociala linjen årligen 60—90, på socialkamerala linjen
35—50, på kamerala linjen 25—40 och på teoretiska linjen högst 50 eller
tillsammans 120—230.

De sakkunniga förutsätta, att institutet i Göteborg till en början erhåller
förhållandevis ringa omfattning. Även örn en icke obetydlig ökning kan förväntas,
när arbetet kommit i gång och större fasthet i linjerna uppnåtts,
räkna de sakkunniga likväl ej med att elevantalet kommer att inom överskådlig
tid bli lika stort som vid stockholmsinstitutet. Därest vid göteborgsinstitutet
anordnas samtliga föreslagna utbildningslinjer, böra årligen
kunna antagas på sociala linjen 20—30 elever, på socialkamerala linjen
likaså 20—30, på kamerala linjen 10—20 och på teoretiska linjen 20
eller sammanlagt 50—100 elever. Skulle den angivna högsta utbildningskapaciteten
— 230, respektive 100 elever — för instituten i Stockholm och
Göteborg visa sig otillräcklig, bör ändock ingen ytterligare utvidgning av
dessa institut komma i fråga, utan i stället bör då övervägas, huruvida icke
ett tredje institut lämpligen kan komma till stånd. Detta bör i så fall förslagsvis
förläggas till Lund, där samarbete bör kunna uppnås med Lunds universitet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

Yttrandena. De sakkunnigas beräkningar rörande utbildningsbehovets
omfattning lia i regel icke föranlett särskilda uttalanden av de i ärendet
hörda myndigheterna och sammanslutningarna. I vissa yttranden framhållas
emellertid omständigheter, som kunna föranleda avvikelser från de sakkunnigas
beräkningar, huvudsakligen i höjande riktning.

Socialstyrelsen betonar, att kommunerna i ökad omfattning torde komma
att anställa utbildade tjänstemän. En ytterligare efterfrågan på sådan arbetskraft
kommer otvivelaktigt att inställa sig, sedan en kommunal nyindelning,
syftande mot större enheter, blivit genomförd. Styrelsen anser därför,
att de sakkunnigas beräkning av rekryteringsbehovet är hållbar endast på
lång sikt. Under en övergångstid, som enligt styrelsens mening torde sträcka
sig över minst tio år, skulle den föreslagna utbildningskapaciteten troligen
vara otillräcklig.

Länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings och Västmanlands län fästa
likaledes uppmärksamheten på den inledda utredningen örn sammanslagning
av småkommunerna till större kommunala enheter. Därest denna utredning
kommer att medföra en ökning av antalet större kommuner, torde,
enligt vad länsstyrelsen i Västmanlands län förmenar, frågan om att avväga
behovet av arbetskraft med akademisk skolning och med utbildning enligt
de av de sakkunniga föreslagna linjerna att få upptagas till förnyad prövning.

Pensionsstyreisen framhåller, att de sakkunniga ej tagit hänsyn till det
stora behov av tjänstemän med socialpolitisk utbildning, som uppkommer,
därest obligatorisk sjukförsäkring genomföres.

Centralförbundet för socialt arbete betonar, att den utveckling, som innebär
överflyttning av verkställande uppgifter till kommunernas förvaltning,
alltjämt pågår och av flera skäl att döma under den närmaste tiden synes
komma att ytterligare framträda och påskyndas. Förbundet nämner vidare
omständigheter, som kunna komma att med ett slag leda till ökning av
efterfrågan på personal med lämplig social utbildning, nämligen en eventuell
kommunal nyindelning, eventuella beslut från statsmakternas sida om
de partiellt arbetsföras sysselsättning och försörjning samt psykisk barnaoch
ungdomsvård m. m. Vidare framhåller förbundet, att den numera förstatligade
arbetsförmedlingsverksamheten befinner sig i kraftig expansion.
Enligt förbundets uppfattning förefaller det sålunda, som om den beräknade
utbildningskapaciteten av 200 årligen examinerade tämligen snart
.skulle behöva ytterligare ökas. Denna fråga bör, anser förbundet, redan nu
iignas uppmärksamhet, eftersom den, vare sig upprättandet av ett tredje
utbildningsinstitut bör komma i fråga eller ej, blir av betydelse för planläggningen
av även de redan existerande institutens fortsatta verksamhet.

Landsorganisationen anser, att det med ganska stor .sannolikhet kan antagas,
att utbildningskapaciteten för socialinstituten i Stockholm och Göteborg
efter socialvårdsreformens genomförande blir otillräcklig och att sålunda
skäl finnas att inom cn nära framtid taga under övervägande frågan
örn inrättande av ett tredje institut.

Svenska landskommunernas förbund håller före, att det årliga utbildningsbehovet
för landskommunernas del tills vidare kan fixeras till endast cirka
90, men betonar, att utbildningsfrågan givetvis kommer i ett helt ändrat

Bihang till riksdagens ''protokoll 19^5. 1 sami. Nr l-r>3.

Departe mentschefen.

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

läge, örn genom sammanslagning av smärre kommuner en väsentligt ändrad
kommunindelning blir genomförd. En rationell lösning av utbildningsfrågan
torde rentav vara en viktig förutsättning för genomförandet av vittgående
ändringar i den nuvarande kommunala indelningen.

Svenska stadsförbundet framhåller bland annat, att de för socialt arbete
utbildade, från socialinstitutet i Stockholm diplomerade eleverna under
krigsåren säkerligen i rätt stor omfattning sökt sig in i krisförvaltningen och
efter ett fredsslut kunna förväntas söka återgå till sina ursprungligen avsedda
arbetsområden. Efter slutligt utformande av socialvården torde emellertid
å andra sidan behov av personal för denna väsentligt ökas. Styrelsen
finner det högeligen önskvärt, att socialinstituten erhålla större utbildningskapacitet.

Jag finner det uppenbart, att alla beräkningar rörande den sannolika
platstillgången på det sociala och kommunala området måste vara tämligen
osäkra. De sakkunniga ha verkställt en omfattande undersökning för
att komma till hållbara resultat och ha därvid kommit fram till att årligen
omkring 200 personer med högre socialpolitisk och kommunal utbildning
böra utexamineras. Några väsentliga erinringar, grundade på nu kända förhållanden,
ha icke heller riktats mot deras uppskattningar, vilka därför torde
giva en godtagbar vägledning vid bestämmandet av den omfattning, som
intagningen av elever vid instituten tills vidare bör äga. Härvid är att
märka, att den årliga intagningen — om den normala avgången av elever,
vilka ej fullfölja sina studier, beaktas — icke kan begränsas till 200. En
sådan begränsning ha de sakkunniga ej heller ifrågasatt utan lia räknat
med en väsentligt högre intagningskapacitet eller maximalt 330 nyintagna
elever vid båda instituten. Rekryteringen av de olika utbildningslinjerna
bör såvitt möjligt anpassas efter det i varje fall föreliggande arbetsmarknadsläget.
Måhända bör därför intagningen på den socialkommunala linjen, såsom
svenska landskommunernas förbund antyder, under de närmaste åren
ske med viss försiktighet.

En framtidsfråga, vilken behandlas i yttranden av ett flertal myndigheter
och organisationer, gäller den situation, som inträder, om en kommunal
indelningsreform, eventuellt i förening med andra förändringar, hastigt
skulle föranleda ett starkt ökat behov av tjänstemän med högre socialpolitisk
och kommunal utbildning. I den mån det här rör sig örn en stadigvarande
ökning av antalet befattningar, som stå socialinstitutens elever
till buds, är det givet, att, så snart situationen kan överblickas, åtgärder
böra vidtagas antingen för en ökning av institutens undervisningskapacitet
eller ock för upprättande av ett tredje institut. Därest åter en huvudsakligen
tillfällig uppgång i antalet lediga tjänster inom socialvården och den
kommunala verksamheten skulle inträda, blir problemet mera svårlöst. Vad
denna fråga beträffar tillåter jag mig hänvisa till vad jag i det föregående
anfört vid behandlingen av de sakkunnigas förslag till partiell utbildning
vid socialinstituten.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 153.

IV. Studietidens ekonomi.

1. Nuvarande förhållanden.

Vid socialinstitutet i Stockholm utgå för närvarande
elevavgifter efter följande grunder.

På socialpolitiska linjen betalas för var och en av det första läsårets tre
terminer och för höstterminen andra läsåret 100 kronor samt för den återstående
studietiden 10 kronor i terminen. Detta innebär, att summan av
terminsavgifter under hela studietiden blir 420—430 kronor. På kommunala
linjen och samhällslinjen betalas likaledes för var och en av det första
läsårets tre terminer 100 kronor men såväl för höstterminen andra läsåret
som för följande terminer endast 10 kronor. Summan av terminsavgifterna
för hela studietiden blir på dessa linjer i regel 310 kronor. Någon särskild
inskrivningsavgift erlägges ej; däremot utgår på samtliga linjer en examensavgift
på 50 kronor. Till institutets elevkår, i vilken medlemsskap är obligatoriskt,
erlägges en årsavgift av 15 kronor. Institutets inkomster av elevavgifter
ha under senare år uppgått till cirka 50 000 kronor, utgörande i
runt tal 45 procent av institutets sammanlagda inkomster. •

Vid stockholmsinstitutet finnes ett begränsat antal friplatser (för innevarande
budgetår 23 stycken), avsedda för medellösa och mindre bemedlade
studerande. Av institutets nuvarande statsbidrag skall ett belopp av minst
5 000 kronor användas för detta ändamål eller för nedsättning av undervisningsavgifter.
Slutligen kunna studerande vid institutet erhålla stipendier
ur vissa fonder, varjämte Stockholms stad för samma ändamål under senare
år anslagit ett belopp av 3 300 kronor.

Vid socialinstitutet i Göteborg uttagas för närvarande
på såväl sociala som socialkommunala linjen samma avgifter som på stockholmsinstitutets
socialpolitiska linje, d. v. s. för hel kurs minst 420 kronor
jämte en examensavgift av 50 kronor. I elevavgifter beräknas för innevarande
budgetår inflyta cirka 14 000 kronor, vilket motsvarar 27 procent av
institutets sammanlagda inkomster. För beredande av friplatser eller nedsättning
av undervisningsavgifter står till förfogande ett belopp av 6 000
kronor, varav 1 000 kronor utgöra del av institutets statsbidrag och 5 000
kronor utgöras av kommunala anslag.

2. Förslaget till omorganisation.

De sakkunniga peka på att en av svårigheterna för en lämplig rekrytering
av tjänstemän till de banor, som kunna innefattas under beteckningarna
kommunal tjänst och socialt arbete, har varit de höga studiekostnaderna.
Skall en ur olika synpunkter lämplig rekrytering av elevmaterialet kunna
uppnås och samtidigt garantier skapas för att utbildningen ej blir alltför

Kungl. Maj:ts vroposition nr 153.

ensidigt stockholms- eller göteborgsbetonad, erfordras enligt de sakkunniga
framför allt stipendier eller andra slag av ekonomisk hjälp under studietiden.
Det förefaller de sakkunniga givet, att friplatser i detta hänseende äro i hög
grad otillräckliga, eftersom det icke är kursavgifterna utan levnadskostnaderna,
som utgöra den viktigaste faktorn i studietidens ekonomi.

De sakkunniga ha till en början övervägt, i vad mån problemet om ekonomisk
hjälp åt de studerande vid socialinstituten skulle kunna lösas genom
inrättande av studiehem, där de till måttlig kostnad kunde få kost och husrum.
Av två skäl finna de sakkunniga denna utväg mindre lämplig än stipendier.
Det skulle med koncentrationen till dylika studiehem för blivande
tjänstemän följa en icke önskvärd särprägel, vilken i detta fall vore så mycket
mera olycklig, som vederbörandes framtida uppgifter väsentligen skola
föra dem i kontakt med den stora allmänheten, varför de framför andra böra
undvika isolering från övriga samhällsgrupper. Dels och framför allt skulle
inrättandet av ett studiehem lösa de ekonomiska problemen endast under
den egentliga studietiden men icke under praktiktiden. På grund av det anförda
ha de sakkunniga stannat för att frågan i stället bör lösas genom inrättande
Sv stipendier.

Med avseende på stipendieformerna ha de sakkunniga övervägt två alternativ,
nämligen dels naturastipendier efter mönster av sådana som utgå
vid universiteten, karolinska institutet samt Stockholms och Göteborgs högskolor,
dels penningstipendier av i huvudsak samma typ som vid folkhögskolor,
lantmannaskolor och anstalter för yrkesundervisning. I valet mellan
dessa båda möjligheter ha de sakkunniga stannat för den senare.

De föreslå, att stipendier av allmänna medel skola utgå till 30 å 40 elever
i varje årskurs vid institutet i Stockholm och 15 ä 20 elever i varje årskurs
vid institutet i Göteborg med högst 60 kronor per månad, dels under normaltiden
för de teoretiska studierna (omkring 16 månader), dels under högst
5 månaders praktiktjänstgöring. Dessa stipendier skulle visserligen täcka
endast en del av levnadskostnaderna, men genom begränsningen av stipendiebeloppen
skulle det bli möjligt att hjälpa ett relativt stort antal elever,
utan att totalkostnaderna bleve överdrivet höga. Det årliga medelsbehovet
för de föreslagna stipendierna ha beräknats till 30 000 kronor för stockholmsinstitutets
vidkommande och till 15 000 kronor för göteborgsinstitutets
del.

Vidare förordas, att samtliga vid de båda instituten nu utgående terminsoch
examensavgifter avskaffas och att undervisningen sålunda blir kostnadsfri.
Därest sistnämnda förslag icke låter sig genomföra, föreslå de sakkunniga
alternativt tills vidare ingen annan förändring, än att avgifterna
för samtliga studerande bli desamma som på den socialpolitiska linjen vid
institutet i Stockholm d. v. s. 420—430 kronor under hela studietiden. Friplatser
böra emellertid i så fall inrättas i väsentligt större utsträckning än
för närvarande.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 153.

De sakkunniga ha slutligen förutsatt, att de av införandet av stipendier
och slopandet av undervisningsavgifterna föranledda kostnaderna skola delas
lika mellan staten och de av institutens upprätthållande intresserade
kommunerna.

Yttrandena. De föreslagna åtgärderna för att bereda eleverna ekonomiska
lättnader ha vunnit anslutning i flertalet remissyttranden. En ökning av
stipendiemöjligheterna utöver vad de sakkunniga avsett förordas emellertid
av några av de i ärendet hörda myndigheterna och sammanslutningarna.
Statskontoret och riksräkenskapsverket rikta erinringar mot förslaget att
avskaffa undervisningsavgifterna. Ett alternativt förslag framlägges av
länsstyrelsen i Jämtlands län.

Socialstyrelsen understryker kraftigt betydelsen av att undervisningen
vid instituten göres kostnadsfri och att stipendier i tillräcklig omfattning
finnas tillgängliga för medellösa elever. Styrelsen uttalar sig för en ökning
av stipendiernas antal och en allmän höjning av beloppen.

Styrelsen för socialinstitutet i Göteborg ansluter sig oreserverat till tanken
på elevavgifternas slopande. Det är för många av institutets elever synnerligen
betungande att erlägga de dryga avgifter institutet med hänsyn till
sin ekonomi nödgats fastställa. Även de sakkunnigas förslag, att behövande
elever skola kunna erhålla stipendier, vill styrelsen på det varmaste tillstyrka.
De ifrågavarande beloppen anser dock styrelsen otillräckliga, ty med
de löner, som i regel erbjudas de från socialinstituten utexaminerade, kunna
inga studieskulder förräntas och amorteras.

Landsorganisationen finner stipendiebeloppen alltför låga i betraktande
av levnadskostnaderna i Stockholm och Göteborg. Maximum torde icke böra
sättas lägre än 100 kronor per månad. Landsorganisationen understryker
vikten av att undervisningen vid socialinstituten göres helt kostnadsfri.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet tillstyrker, att utbildningen
göres kostnadsfri och att statsmedel anslås till stipendier men tillägger
att stipendierna böra göras högre och även kunna utdelas såväl för den praktiska
utbildningen som för den specialutbildning för vissa mera krävande arbetsuppgifter,
som efter en förkortning av utbildningstiden torde bliva än
mera nödvändig.

Länsstyrelsen i Jämtlands län förordar, att möjlighet beredes vid institutet
studerande, som äro obemedlade eller mindre bemedlade, att erhålla lån
för sina studier i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller för studielån
från allmänna studielånefonden. Under denna förutsättning torde betänkligheterna
mot bibehållandet av elevavgifterna bortfalla och det ifrågasatta
anslaget av statsmedel kunna minskas. Det torde för övrigt böra undersökas,
huruvida icke medel till stipendier kunna förväntas bliva anslagna
även av landskommunernas förbund och svenska stadsförbundet.

Statskontoret ställer sig i betraktande av de betydande kostnadsökningar,
som ett genomförande av de sakkunnigas förslag under alla förhållanden
skulle komma att medföra, betänksamt mot elevavgifternas slopande. Tillräckliga
skäl synas heller icke föreligga att bereda de studerande vid socialinstituten
en privilegierad ställning i jämförelse med exempelvis studerande
vid de allmänna läroverken och vissa högskolor. Krav på motsvarande av -

Departe mentschefen.

54 Kungl. Maj:ts -proposition nr 153.

giftsbefrielse torde med fog kunna göras gällande från andra håll, om denna
nya princip skulle knäsättas. I nuvarande statsfinansiella läge böra enligt
ämbetsverkets mening statsmakterna begränsa sig till att bereda de elever,
som därav äro i behov, lättnader i studiekostnaderna genom stipendier och
friplatser.

Riksräkenskapsverket anser sig med hänsyn till konsekvenserna för andra
områden icke kunna tillstyrka, att undervisningsavgifterna avskaffas. Frågan
örn avgiftsfrihet för eleverna vid socialinstituten är enligt ämbetsverkets
uppfattning av den principiella innebörd, att avgiftsfriheten icke bör medgivas
utan efter en allmän översyn av spörsmålet för undervisningsväsendet
i dess helhet.

En ur social och geografisk synpunkt allsidig elevrekrytering kan icke
säkerställas enbart genom åtgärder med syfte att jämna vägen till instituten
för personer utan högre skolutbildning. De sakkunniga ha därför beaktat
även kostnaderna under studietiden och i syfte att nedbringa dessa, såsom
av den lämnade redogörelsen framgår, föreslagit, dels att samtliga undervisningsavgifter
skola slopas, dels att möjlighet skall öppnas för eleverna att
erhålla stipendier av allmänna medel.

De principiella invändningar, som riktats mot förslaget om avskaffande
av undervisningsavgifterna, torde icke kunna frånkännas vikt. Med hänsyn
till i detta fall föreliggande särskilda omständigheter anser jag mig likväl
kunna tillstyrka kurs- och examensavgifternas borttagande.

Önskemål ha i några remissyttranden framställts om högre statsbidrag till
elevstipendier än de sakkunniga föreslagit. Beträffande antalet stipendier
finner jag icke anledning för närvarande frångå de sakkunnigas beräkningar.
I likhet med de sakkunniga anser jag det vidare vara lämpligt, att understödet
utgår i huvudsak enligt de normer, som gälla för stipendier till elever
vid bland annat folkhögskolor. Örn riksdagen godkänner den i årets åttonde
huvudtitel föreslagna höjningen av maximibeloppet för dylika stipendier,
skulle alltså stipendium kunna beviljas elev vid socialinstitut med högst 75
kronor per månad.

Till det av de sakkunniga berörda spörsmålet om fördelningen mellan staten
och vederbörande kommuner av kostnaderna för studiehjälpen liksom
till frågan örn medelsbehovet för stipendier för nästa budgetår torde jag
längre fram få återkomma.

Jag torde slutligen få erinra om att redan nu lån ur allmänna studielånefonden
i ett icke ringa antal fall tilldelats elever vid socialinstitutet i Stockholm.
Den omständigheten, att stipendier av allmänna medel nu förordas
skola kunna utgå till socialinstitutens elever, bör enligt min mening icke för
framtiden utesluta denna kategori av studerande från möjlighet att erhålla
statliga studielån. Jag vill också betona, att studiehjälpen enligt det av mig
tillstyrkta förslaget icke har den omfattning, att den skulle göra ytterligare
tillskott från intresserade organisationer eller företag på något sätt överflödiga.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 153.

V. Socialinstitutens administration m. m.

A. Personalfrågor.

1. Nuvarande förhållanden.

På grundval av uppgifter i de sakkunnigas betänkande samt från socialinstituten
direkt inhämtade upplysningar har sammanställts följande redogörelse
för institutens nuvarande personalorganisation m. m.

För närvarande finnas vid socialinstitutet i Stockholm inga
heltidsanställda lärare. Undervisningen bedrives genom utomstående lärarkrafter,
vilka uppbära visst arvode per undervisningstimme (i regel 30 kronor
jämte 10 kronor i kristillägg) samt särskild ersättning för examination (i regel
100 kronor). Till institutet äro därjämte knutna dels en föreståndare, vilken —
förutom ersättning för undervisning och examination — uppbär ett årsarvode
av 1 300 kronor, dels en biträdande föreståndare, som — utom ersättning för
undervisning och examination — åtnjuter ett arvode av 6 000 kronor för år
räknat. Sistnämnda befattningshavare avses skola ägna ungefär halva sin tid
åt institutet och där handlägga löpande ärenden.

Andra befattningshavare vid institutet äro emellertid heltidsanställda. Bland
dessa märkas främst föreståndaren och biträdande föreståndaren för den praktiska
sociala kursen, vilka åtnjuta avlöning med respektive 9 000 och 6 300
kronor för år inklusive dyrtidstillägg och provisorisk löneförbättring. För kommunala
linjen finnes ingen motsvarande befattning. Institutets expedition och
kansli handhaves av en expeditionsföreståndare, vilken i stor utsträckning även
förmedlar kontakten mellan lärare och elever; med denna befattning är förenad
en avlöning av 5 600 kronor, inklusive tillägg. Det till institutet knutna
socialvetenskapliga biblioteket förestås av en bibliotekarie med en årlig avlöning
av 7 500 kronor; den nuvarande innehavaren av tjänsten meddelar dessutom
viss undervisning, för vilken särskild ersättning, sammanlagt cirka 5 000
kronor, utgår. Vid biblioteket tjänstgör vidare en assistent med en årlig avlöning
av för närvarande 4 580 kronor. Slutligen finnas vid institutet två skrivbiträden;
den ena av dessa befattningar, med vilken är förenad kassa- och bokföringsgöromål,
är avsedd för expeditionen, medan innehavaren av den andra
befattningen tjänstgör hos föreståndaren för den sociala praktiska kursen. Någon
vaktmästare finnes icke vid institutet, enär vaktmästargöromålen enligt
överenskommelse med Stockholms högskola bestridas av högskolans inom fastigheten
placerade vaktmästare.

Vid socialinstitutet i Göteborg utgår ersättning till timlärare
och examinatorer med 25 kronor för föreläsningstimme — ett belopp
som av institutets styrelse betecknas såsom ovanligt lågt — samt med 10
kronor per elev för examinationsbestyren. Institutets föreståndare uppbär
ett årsarvode av 3 000 kronor. 1 övrigt finnas vid göteborgsinstitutet en
heltidsanställd föreståndare för den praktiska kursen, vilken har viss föreläsnings-
och examinationsskyldighet och åtnjuter en årslön av 10 800 kronor,
samt ett expeditionsbiträde, vars befattning har heltidskaraktär och är
förenad med en avlöning av 3 000 kronor för är räknat. Institutets kassa
och räkenskaper handhavas tillsvidare av en av styrelsens ledamöter utan
ersättning från institutets sida.

Kungl. Majlis ''proposition nr 153.

2. Förslaget till omorganisation.

De sakkunniga framhålla, att stockholmsinstitutet för framtiden icke kan
undvara heltidsanställda lärare, ehuru därutöver även i fortsättningen utomstående
föreläsare i mycket stor utsträckning böra och kunna anlitas. Sannolikt
behövas fem fasta lärartjänster, om till dessa även räknas den nuvarande
befattningen som ledare av den sociala praktiska kursen, vars innehavare torde
böra benämnas lärare i praktisk socialvård. Av de övriga fasta lärartjänsterna
kan enligt de sakkunnigas förslag exempelvis en omfatta stats- och kommunalkunskap,
en nationalekonomi och socialpolitik, en sociallagstiftning och en
kommunal bokföring. Innehavaren av sistnämnda tjänst bör även vara
ledare av den praktiska utbildningen på det kommunalt administrativa och
kamerala området. Denna ämnesfördelning bör emellertid, framhålla de sakkunniga,
icke en gång för alla fastslås. Anpassningen av lärartjänsternas art
och omfattning efter utbildningsbehovet och tillgången på lämpliga lärarkrafter
bör så mycket som möjligt underlättas. En av de ordinarie lärarna
synes dock alltid böra representera ettdera av de grundläggande teoretiska
ämnena nationalekonomi och statskunskap, under det att en annan företräder
sociallagstiftning. I de ämnen, där fasta lärartjänster ej finnas, bör
undervisningen även framgent bedrivas genom timlärare. Därutöver böra
anlitas för undervisningen assistenter och amanuenser. De sakkunniga förutse
slutligen, att ytterligare en befattning såsom lärare i praktisk socialvård
skall visa sig erforderlig vid stockholmsinstitutet.

De fast anställda lärarna i examensämnen skola enligt de sakkunnigas förslag
utöver sin ordinarie undervisning och examination dels bedriva forskningsarbete,
dels meddela handledning åt studerande, som förbereda sig för tentamina
och examina utan att deltaga i undervisningen, dels medverka i det fria
bildningsarbetet på hithörande områden. De böra även upprätthålla kontakten
med praktisk socialpolitisk och kommunal verksamhet. De sakkunniga
räkna med, att deras undervisningsskyldighet skall utgöra i genomsnitt under
läsåret 7 veckotimmar.

Som villkor för innehav av fast lärartjänst, innefattande något av ämnena
nationalekonomi, stats- och kommunalkunskap, socialpolitik, psykologi, socialhygien
eller kommunal rättskunskap, bör enligt de sakkunniga föreskrivas, att
sökanden äger styrkt kompetens för vetenskaplig undervisning i de i tjänsten
ingående ämnena. Härmed avses normalt docentkompetens, ehuru i särskilda
fall undantag kunna komma i fråga beträffande vetenskapsmän med i övrigt
väl vitsordad kompetens.

De sakkunniga föreslå, att löneförmåner m. m. för fast anställda befattningshavare
vid socialinstitutet i Stockholm bestämmas i enlighet med vissa
lönegrader i den statliga löneplanen för extra ordinarie tjänstemän. Lärare i
examensämne torde böra avlönas enligt lönegraden Eo 28, varjämte till institutets
rektor föreslås utgå ett tilläggsarvode av 3 000 kronor årligen. För

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

läraren i praktisk socialvård föreslås placering motsvarande lönegraden
Eo 26, för bibliotekarien lönegraden Eo 24 samt för de biträdande lärarna i
praktisk socialvård och expeditionsföreståndaren lönegraden Eo 16. Lärare
och övriga befattningshavare med fast anställning böra enligt de sakkunniga
kunna erhålla pensionsrätt i statens pensionsanstalt. Pensionsförmånerna
böra så nära som möjligt överensstämma med vad som gäller för statstjänstemän
i motsvarande lönegrader. I betänkandet erinras emellertid örn
att frågan örn statens pensionsanstalts verksamhet nyligen överlämnats till
utredning genom särskilda sakkunniga, och det framhålles, att även nu berörda
pensionsfråga lämpligen bör hänskjutas till dessa sakkunniga.

Inrättandet av fasta lärartjänster vid socialinstitutet i Göteborg anse de
sakkunniga tills vidare kunna anstå. När sådana tjänster komma till stånd,
bör avlöningen för dessa befattningshavare bestämmas efter samma lönegrader
som vid stockholmsinstitutet. Vissa fast anställda befattningshavare anses
emellertid bliva erforderliga på ett tidigt stadium. Sålunda lia de sakkunniga
vid sina kostnadsberäkningar utgått ifrån att vid göteborgsinstitutet komma
att finnas en ledare av den praktiska utbildningen, avlönad enligt lönegraden
Eo 26, och en expeditionsföreståndare, avlönad enligt lönegraden Eo 16.
Vidare böra finnas en kontorist vid biblioteket, ett skrivbiträde och en vaktmästare.
Till den lärare, som förestår biblioteket, bör utgå ett arvode på
1 000 kronor.

Yttrandena. Beträffande frågorna örn antalet fasta lärartjänster, de därmed
förenade löneförmånerna samt kraven på lärarnas kompetens anföres
i yttrandena bland annat följande.

Allmänna lönenämnden har ingen erinran mot de sakkunnigas förslag angående
de fast anställda lärarnas löneplacering men finner, att rektorsarvodena
med hänsyn till socialinstitutens relativt ringa storlek icke böra sättas högre
än 2 000 kronor. Nämnden anser det tveksamt, om pensionsrätt bör tillkomma
även de biträdande lärarna i socialvård, vilkas befattningar enligt betänkandet
närmast synes få karaktären av passagetjänster för yngre befattningshavare.

Statskontoret anser, att behovet av fasta lärartjänster kan ifrågasättas. Örn
emellertid sådana tjänster skola inrättas, finner statskonoret, att den för läroverkslektorer
fastställda lönegradsplaceringen (A 27) lämpligen kan tjäna till
vägledning. Högre vetenskaplig kompetens än filosofie doktorsgrad behöver
ej krävas.

Universitetskanslern finner det ej ändamålsenligt, att socialinstitutet i Stockholm
anställer så många fasta lärare som i betänkandet förordats. Ej heller
torde det vara nödvändigt att kräva docentkompetens av samtliga dessa lärare.
Vad föreståndaren beträffar, är det helt visst önskvärt, om iin ej nödvändigt,
att han äger dylik kompetens. Lärare i socialpolitik, sociallagstiftning
och dylika ämnen böra framför allt äga stor praktisk erfarenhet och förtrogenhet
med ifrågakommande samhällsproblem.

Filosofiska fakulteten vid universitetet i Uppsala förklarar, att tillkomsten
av fast anställda lärare vore till gagn ur pedagogisk synpunkt och med tanke
pä institutens forskningsuppgifter.

Kungl. May.ts ''proposition nr 153.

Styrelsen för socialinstitutet i Stockholm ifrågasätter, om någon fast lärartjänst
i nationalekonomi och socialpolitik lämpligen bör komma i fråga. Dels
bör undervisningen i nationalekonomi enligt styrelsens mening begränsas, dels
kan undervisnig i de båda ämnena icke alltid med fördel meddelas av samma
lärare. Styrelsen anser därför, att för närvarande endast tre fasta lärartjänster
böra nyinrättas, av vilka en bör gälla stats- och kommunalkunskap. Enligt
styrelsens mening vöre det i hög grad önskvärt, att den sistnämnda av dessa i
alla avseenden likställdes med en professur. För de övriga båda lärartjänsterna
bör ämnesområdet bestämmas från fall till fall.

En ledamot av styrelsen har förklarat sig instämma i de sakkunnigas förslag,
varjämte styrelsens ordförande och institutets t. f. föreståndare ej deltagit
i ärendets handläggning.

Styrelsen för socialinstitutet i Göteborg yrkar, att institutet herodes möjlighet
att tillsätta — förutom befattningen som ledare för den praktiska utbildningen
— ytterligare en fast lärarbefattning. Ämnesområdet för denna lärarbefattning
skulle huvudsakligen omfatta kommunal hushållning och lämpligen
benämnas kommunalekonomi. Läraren i detta ämne skulle ha en sådan utbildning,
att han även kunde åtaga sig forskningsuppgifter, men enligt styrelsens
mening vore det knappast nödvändigt att kräva docentkompetens.

Socialstyrelsen förklarar, att läraren i sociallagstiftning, eller med en bättre
benämning socialvård, på ett personligt sätt bör följa varje elev, ej minst under
praktiktiden. V ederbörande bör därför ej belastas med föreläsningsskyldighet
i speciella delar. Denne lärare bör erhålla lön enligt lönegraden Eo 30. För
läraren i praktisk socialvård föreslås lön motsvarande lönegraden Eo 28.
Även det av de sakkunniga beräknade löneläget för biträdande lärare i
praktisk socialvård anses något för lågt.

Riksförsäkring sanstalten understryker, att särskilt inom sociallagstiftningens
område specialister böra anlitas för undervisningen i så stor utsträckning som
lämpligen kan ske.

Centralförbundet för socialt arbete vill ersätta den föreslagna fasta lärartjänsten
i nationalekonomi och socialpolitik vid institutet i Stockholm med en
lärartjänst i socialpolitik. Förbundet anser icke, att krav på docentkompetens
bör uppställas för erhållande av lärarbefattning vid instituten, ej heller för
rektorsbefattning. Det viktigaste är att erhålla praktiskt orienterade och kvalificerade
lärarkrafter. Åtminstone en fast lärartjänst synes redan nu böra inrättas
i Göteborg, då det är svårare att erhålla kompetenta tillfälliga lärarkrafter
i Göteborg än i Stockholm.

Två ledamöter av styrelsen lia reserverat sig mot tanken på slopande av
vetenskaplig kompetensgrad för lärartjänsterna i nationalekonomi och statskunskap.

Föreningen diplomerade från socialinstitutet framhåller vikten av att de
fasta lärarna icke förlora kontakten med det praktiska livet utan beredas tillfälle
att uppehålla denna, t. ex. genom tjänstledighet för annan tjänstgöring
eller tillfälle till studieresor. Emellertid ifrågasätter föreningen, om placeringen
i lönegrad Eo 28 är tillräckligt hög för att garantera väl kvalificerade sökande
till dessa lärarbefattningar. Med hänsyn till den stora vikt, som bör tillmätas
lärarbefattningen i praktisk socialvård, föreslår föreningen, att dess innehavare
i lönehänseende jämställes nied övriga fasta lärare.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet betonar, att läraren i sociallagstiftning
bör ha praktisk inriktning.

Kungl. Marits ''proposition nr 153.

De sakkunnigas förslag beträffande andra befattningshavare än lärare ha
föranlett i huvudsak följande uttalanden från remissinstansernas sida.

Allmänna lönenämnden ifrågasätter om det icke vore lämpligt att bibliotekarien
vid socialinstitutet i Stockholm åtminstone tills vidare avlönades
enligt lönegraden Eo 22. ....

Två ledamöter ha beträffande löneställningen för bibliotekarien anslutit sig till
de sakkunnigas förslag.

Statskontoret intar i denna fråga samma ståndpunkt som allmänna lonenämnden.

Styrelsen för socialinstitutet i Göteborg yttrar, att den av de sakkunniga
för göteborgsinstitutets del föreslagna personalen torde bliva erforderlig, så
snart institutet fått sin verksamhet utökad. I avvaktan därpå torde emellertid
vaktmästartjänsten och kontoristtjänsten vid biblioteket icke behöva tillsättas.
I en senare ingiven framställning har styrelsen emellertid förklarat, att
den på grundval av numera vunnen erfarenhet funnit det lämpligare, att
skrivbiträdestjänsten jämte vaktmästartjänsten tills vidare lämnas vakanta,
medan kontoristtjänsten däremot tillsättes.

Socialinstitutet i Stockholm arbetar väsentligen med utomstående lärarkrafter,
vilka vid sidan av uppgifter på annat håll lia undervisningen vid institutet
som bisyssla. Det har lyckats institutet att som medarbetare förvärva
universitetslärare och socialt verksamma personer i framskjuten ställning. Det
hittills tillämpade systemet medför sålunda påtagliga fördelar. Om verksamheten
utvidgas på föreslaget sätt, erhåller emellertid undervisning och examination
så stor omfattning, att fasta lärare måste anställas. Även metodiska
skäl kunna anföras till stöd för önskemål i sådan riktning. Man kan icke vänta
sig enhetlig och fullt effektiv planläggning av undervisningen, ej heller personlig
handledning av eleverna i deras självstudier, så länge institutet är helt beroende
av tillfälliga lärare. Jag finner det därför angeläget, att fasta lärartjänster
upprättas i sådana ämnen som nationalekonomi, stats- och kommunalkunskap,
socialpolitik och kommunal hushållning.

De sakkunniga ha föreslagit fyra lärarbefattningar i teoretiska ämnen vid
institutet i Stockholm. Från några håll har gjorts gällande, att antalet skulle
kunna minskas till tre. Denna uppfattning finnes även företrädd inom institutets
styrelse. Starka skäl tala också för de sakkunnigas förslag. Då
kostnaderna för undervisningens och examinationens upprätthållande genom
utomstående numera endast obetydligt understiga lönekostnaden för
fasta lärare, har styrelsen för socialinstitutet i Stockholm i sin framställning
örn statsbidrag för nästkommande budgetår, trots att styrelsen endast
räknat med tre nya lärartjänster, icke ansett sig kunna räkna med ett mindre
medelsbehov än de sakkunniga. Det torde böra ankomma på institutets blivande
ledning att besluta om antalet fasta lärarbefattningar. För att denna
skall vara oförhindrad att, örn den så önskar, följa de sakkunnigas förslag,
finner jag det lämpligt, att anslagsberäkningarna grundas på antagandet,
att fyra dylika befattningar i teoretiska ämnen komma att inrättas. Fn av

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 153.

lärarna bör samtidigt vara institutets rektor. Ämneskombinationerna torde
fa fastställas från fall till fall med hänsyn till å ena sidan undervisningens
krav, å andra sidan förefintligheten av kvalificerade sökande.

Enligt de sakkunnigas mening bör upprättandet av fasta lärarbefattningar
vid socialinstitutet i Göteborg anstå, till dess undervisningen erhållit större
omfattning. Härför tala utan tvivel goda skäl. Då svårigheterna att erhålla
kompetenta tillfälliga föreläsare torde vara större i Göteborg än i Stockholm,
anser jag mig dock böra stödja den av göteborgsinstitutets styrelse gjorda
framställningen om att medel måtte beräknas för anställande av en lärare i
ämnet kommunalekonomi.

Medan de sakkunniga ha förordat uppställande av krav på docentkompetens
för institutets fasta lärare i teoretiska ämnen — undantag skulle dock
kunna medgivas i enstaka fall — har såsom av den lämnade redogörelsen
framgår universitetskanslern givit uttryck åt uppfattningen, att en högre vetenskaplig
meritering icke kan anses erforderlig för lärarna vid socialinstitutet.
Jag har redan haft anledning betona vikten av att socialinstitutens lärarkår
innesluter personer med utpräglat vetenskaplig inriktning och förmåga. Man
kan dock icke förbise, att upprätthållandet av krav på docentkompetens kan
vålla svårigheter vid tjänstetillsättningar. Om alltför stor vikt lägges vid vetenskapliga
meriter, kan nämligen risk uppstå för en sådan begränsning av
lärarrekryteringen, att praktiskt skolade krafter, vilka för socialinstitutens
del äro av synnerligt värde att förvärva, icke kunna ifrågakomma. Jag anser
det önskvärt, att institutens rektorer äga docentkompetens, men kan
icke förorda, att detta göres till ett ovillkorligt krav. Klart är under alla förhållanden,
att stora fordringar måste ställas på rektorerna likaväl som på
övriga lärare i teoretiska ämnen. Vid sidan av grundlig akademisk utbildningböra
de helst äga praktisk erfarenhet av social eller kommunal verksamhet.
Endast ett fåtal personer, vilka i allmänhet redan intaga framstående
ställningar, kunna motsvara sådana anspråk. Personer, tillhörande denna
kategori, torde icke reflektera på befattningar vid instituten, med mindre
goda löneförmåner beredas dem. Den av de sakkunniga yrkade löneplaceringen
innebär i realiteten, att vederbörande bli jämställda med läroverkens
lektorer. Häremot har i princip icke riktats någon erinran i remissyttrandena.
I överensstämmelse med de sakkunniga förordar jag därför, att för lärarna
i teoretiska ämnen avlöning beräknas enligt lönegraden Eo 28 i det statliga
lönesystemet. Hektor bör erhålla särskilt arvode vid sidan av lönen,
vilket tills vidare dock icke bör sättas högre än 2 000 kronor. Skulle rektors
befattning under en övergångstid komma att, liksom de hittillsvarande föreståndarbefattningarna,
innehavas såsom bisyssla, bör hinder givetvis icke
möta att fastställa ett högre arvode.

Vad de sakkunniga anfört örn behovet av assistenter och amanuenser för
den teoretiska undervisningen föranleder ingen erinran från min sida.

Kungl. Majlis ''proposition nr 153.

För den praktiska undervisningen vid stockholmsinstitutet, vilken för närvarande
handhaves av en lärare och en biträdande lärare, torde ännu en biträdande
lärare erfordras. Likaså erfordras en heltidsanställd ledare för den praktiska
utbildningen vid institutet i Göteborg. För denne liksom för läraren i
praktisk socialvård vid institutet i Stockholm torde avlöningen böra bestämmas
enligt lönegraden Eo 26. Avlöningen till de biträdande lärarna i praktisk
socialvård synes böra beräknas enligt lönegraden Eo 16.

Beträffande bibliotekarien vid socialinstitutet i Stockholm förordar jag,
under hänvisning till den ståndpunkt, som i årets statsverksproposition
intagits till frågan om löneställningen för viss vetenskaplig personal vid
arkiv, bibliotek och museer, att avlöningen till innehavaren av nämnda
befattning beräknas enligt lönegraden Eo 22.

I enlighet med de sakkunniga anser jag lämpligt, att frågan om beredande
av pensionsrätt i statens pensionsanstalt åt fast anställda lärare m. fl. befattningshavare
i första hand göres till föremål för övervägande i samband
med den pågående utredningen rörande pensionsanstaltens framtida verksamhet.

B. Socialinstitutens ledning m. m.

1. Nuvarande förhållanden.

Socialinstitutet i Stockholm utgör en fristående stiftelse under
egen styrelse. Ordföranden i styrelsen förordnas av Kungl. Majit; ledamöter
äro valda, sju av styrelsen för centralförbundet för socialt arbete, två av
styrelsen för Stockholms högskola, två av styrelsen för svenska stadsförbundet,
fem av Stockholms stadsfullmäktige, två av styrelsen för svenska landstingsförbundet,
två av styrelsen för svenska landskommunernas förbund. Dessutom
inträder institutets föreståndare såsom självskriven ledamot. Organisationen
har sin förklaring genom omständigheterna vid institutets tillkomst.
Centralförbundet för socialt arbete är moderorganisation för socialinstitutet i
Stockholm. Av Stockholms stad har institutet sedan sin tillkomst åtnjutit anslag.
De kommunala sammanslutningarnas medverkan torde icke tarva närmare
förklaring. Förhållandet till Stockholms högskola betingas dels därav, att
åtskilliga lärarkrafter äro gemensamma, dels av de särskilda omständigheter,
som äro förknippade med ägande- och dispositionsrätten till den fastighet, vari
institutet sedan år 1931 är inrymt. Slutligen torde i detta sammanhang böra
nämnas, att Stockholms högskolas rektor varit ledamot av socialinstitutets
styrelse sedan dess tillkomst samt under hela denna tid beklätt posten som
institutets inspektor.

Enligt de av Kungl. Majit fastställda grundstadgarna för socialinstitutet
i Göteborg har denna läroanstalt erhållit en organisation, som i
sina huvuddrag överensstämmer med stockhohnsinstitutets. Styrelsen bestar
av ordförande, vilken förordnas av Kungl. Majit, institutets föreståndare samt
fjorton ledamöter, vilka utses, tre av Göteborgs stadsfullmäktige, två av styrelsen
flir Göteborgs högskola samt vardera en av svenska landskommunernas

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

förbund, Göteborgs och Bohus läns landsting, Hallands läns landsting, Älvsborgs
läns landsting, Göteborgs handelshögskolas styrelse, samverkande bildningsförbunden,
Göteborgs fackliga centralorganisation, svenska arbetsgivareföreningen
och tjänstemännens centralorganisation.

2. Förslaget till omorganisation.

De sakkunniga anse, att den nuvarande organisationen av socialinstitutens
ledning i det väsentliga bör bibehållas.

För stockholmsinstitutets vidkommande föreslås emellertid vissa förändringar.

Å ena sidan finna de sakkunniga styrelsens medlemsantal vara alltför stort,
för att den utan svårighet skulle kunna lösa sina uppgifter på ett tillfredsställande
sätt. Å andra sidan skulle en mera avsevärd reduktion av medlemsantalet
svårligen kunna ske, utan att därigenom det värdefulla inslaget av representanter
för kommuner och organisationer av skilda slag äventyrades. Därför
föreslå de sakkunniga, att den nuvarande styrelsen i huvudsak bibehålies
såsom fullmäktige och att den egentliga ledningen av institutet överlämnas
till en mindre styrelse. Fullmäktige böra bestå av ordförande och vice ordförande,
vilka utses av Kungl. Maj:t, ytterligare tre av Kungl. Majit utsedda
ledamöter, fem ledamöter utsedda av Stockholms stadsfullmäktige,
fem utsedda av styrelsen för centralförbundet för socialt arbete samt en
representant för vardera av Stockholms högskola, landsorganisationen, svenska
arbetsgivareföreningen, svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet,
svenska landskommunernas förbund, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund
och föreningen diplomerade från socialinstitutet. Styrelsen
bör bestå av den av Kungl. Majit utsedda ordföranden i fullmäktige, institutets
rektor samt fyra av fullmäktige valda ledamöter.

Det bör tillkomma fullmäktige att fastställa ordningsstadgar samt inkomstoch
utgiftsstat, bestämma antalet studerande och de allmänna grunderna för
intagningen samt i övrigt handlägga de frågor av större vikt och principiell
betydelse, vilka av styrelsen dit hänskjutas. På styrelsen bör däremot bland
annat ankomma att utse rektor och lärare. Den närmare innebörden av den
föreslagna organisationen framgår av ett av de sakkunniga framlagt förslag till
grundstadgar.

Formerna för lärartillsättning behandlas ingående av de sakkunniga. Beslutanderätten
i fråga örn de fasta lärartjänsternas omfattning bör närmast tillkomma
styrelsen, men fast lärartjänst i examensämne bör få ledigförklaras,
först, sedan Kungl. Majit godkänt styrelsens förslag beträffande tjänstens
omfattning och den därmed förenade undervisningsskyldiglieten. För fastställande
av de sökandes kompetens bör styrelsen tillkalla sakkunniga. Sedan
de sakkunniga och lärarrådet avgivit sitt yttrande, skall styrelsen äga fatta
beslut om tjänstens tillsättande. Sådant beslut skall underställas Kungl.
Majit. Institutets rektor skall utses av styrelsen bland de ordinarie lärarna

Kunni. Maj:ts ''proposition nr 153. 63

utan särskild ansökan. Beslut om tillsättande av rektor skall likaledes underställas
Kungl. Maj:t. Övriga lärarbefattningar skola kunna tillsättas av
styrelsen efter lärarrådets hörande. Examinatorsbefattning bör dock före
tillsättandet ha offentligen ledigförklarats.

De sakkunniga finna det icke erforderligt att framlägga något särskilt förslag
beträffande göteborgsinstitutets organisation. Enligt vad som tidigare framhållits,
synes det dem önskvärt, att denna läroanstalt erhåller betydande rörelsefrihet;
dessutom tala enligt de sakkunnigas mening starka skäl emot att
företaga organisatoriska förändringar på ett alltför tidigt stadium av institutets
tillvaro.

Yttrandena. Styrelsen för socialinstitutet i Göteborg samt, ehuru med viss
tvekan, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ha uttalat sig för socialinstitutens
förvandling till rent statliga läroanstalter. Samma yrkande har reservationsvis
framförts av fyra ledamöter i styrelsen för centralförbundet för socialt
arbete. Riksräkenskapsverket och universitetskanslern ha förordat en i
olika hänseenden ökad statskontroll över institutens verksamhet.

Styrelsen för socialinstitutet i Göteborg gör gällande, att å ena sidan inga
tyngre vägande motiv tala för bibehållandet av den nuvarande organisationsformen,
men att å andra sidan mycket bestämda skäl tala för statens övertagande
av verksamheten^ Då enligt de sakkunnigas förslag staten ensam skall
svara för drygt % av kostnaderna, bli instituten under alla förhållanden beroende
av staten. Att man då icke tager steget fullt ut och gör staten även i
formellt hänseende till huvudman, blir för institutens verksamhet snarare en
nackdel än en fördel. Skall det lyckas instituten att förvärva dugliga krafter
till de fasta lärarbefattningarna, måste uppenbarligen instituten kunna erbjuda
dessa full trygghet med avseende på anställningsvillkor och dylikt. Detta
kan svårligen ske, om ej staten blir huvudman och befattningshavarna komma
på ordinarie stat.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bolms län förklarar, att det möjligen kan
ifrågasättas, om icke rent av tillräckliga skäl föreligga att göra socialinstituten
helt till statliga högskolor, dock givetvis under sådana former, att institutens
förmåga av anpassning efter samhällsutvecklingens krav icke äventyras.

Universitetskanslern har ansett det vara berättigat, att staten övertager det
väsentliga ansvaret för de båda socialinstituten och därigenom tryggar deras
finansiella grundval. Men det torde också vara en naturlig följd härav, att
statlig myndighet reglerar examensväsendet vid dessa anstalter. De sakkunniga
förutsätta, att institutens organ skola i fråga om examina och studieordning
vara bundna av de grundsatser, som framlagts i betänkandet. Dessa
grundsatser böra emellertid fastställas genom en av Kungl. Majit fastställd
examensstadga, vilken också kan av Kungl. Majit ändras, örn förhållandena
så kräva.

Riksräkenskapsverket anför, att enligt dess mening instituten såsom villkor
för statsbidragens åtnjutande böra åläggas att underställa Kungl. Majit frågan
om storleken av såväl befattningshavares löneförmåner som elevavgifter
samt att uppställa sina stater och redovisningshandlingar i anslutning till de
för statliga myndigheter gällande normerna.

Kungl. Marits ''proposition nr 153.

Frågor rörande sammansättningen av de ledande organen vid socialinstitutet
i Stockholm samt kompetensfördelningen dem emellan beröras av socialstyrelsen,
pensionsstyrelsen, Överståthållarämbetet och Stockholms stadsfullmäktige,
styrelsen för socialinstitutet i Stockholm, landsorganisationen, svenska
fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska stadsförbundet och tjänstemännens
centralorganisation.

Socialstyrelsen anser sig böra vara representerad i stockholmsinstitutets fullmäktige
genom sin chef eller den han i sitt ställe förordnar.

Pensionsstyrelsen framhåller, att det i ledningen för socialinstitutet i Stockholm
bör finnas en representant för den statliga socialförsäkringen.

Stockholms stadsfullmäktige uppställa såsom ett oavvisligt villkor för det
av de sakkunniga beräknade bidraget från stadens sida, att staden erhåller en
ökad representation såväl i den särskilda fullmäktigeförsamlingen för socialinstitutet
i Stockholm som i styrelsen för institutet. Stadens representanter
böra utgöra minst en tredjedel av antalet ledamöter såväl i fullmäktige som i
styrelsen.

Överståthållarämbetet finner Stockholms stadsfullmäktiges önskemål rimliga,
under förutsättning att stadens bidrag kommer att utgå i den omfattning,
som de sakkunniga föreslagit.

Styrelsen för socialinstitutet i Stockholm förordar vissa ändringar i de sakkunnigas
förslag till grundstadgar, varigenom fullmäktiges befogenheter skulle
ökas på styrelsens bekostnad. Fullmäktige böra sålunda äga rätt att utse rektor,
ställföreträdare för denne samt lärare och personal vid institutet och att
fastställa avlöningsvillkor och övriga förmåner. Vidare böra fullmäktige äga
att självständigt upptaga andra frågor av större vikt och principiell betydelse.
Styrelsen åter bör äga att till fullmäktige avgiva förslag rörande tjänsternas
besättande samt att meddela tillfälliga förordnanden på tjänster.

Styrelsens ordförande och institutets t. f. föreståndare ha ej deltagit i ärendets
handläggning. Fyra andra ledamöter av styrelsen ha reserverat sig mot
beslutet och velat tillstyrka de sakkunnigas förslag. I fråga om rektor och
rektors ställföreträdare ha reservanterna dock icke velat motsätta sig styrelsens
yrkande.

Landsorganisationen ifrågasätter, örn ej Stockholms stad och centralförbundet
för socialt arbete måste anses överrepresenterade i fullmäktige. Antalet
representanter för dem torde lämpligen böra nedsättas från fem till tre. Med
hänsyn till frågans betydelse synes utseende av rektor böra ankomma på fullmäktige.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anser sig böra vara representerat
i fullmäktige för socialinstitutet i Stockholm.

_ Svenska stadsförbundet finner det tvivelaktigt, örn införandet av fullmäktigeinstitut
kan anses påkallat. En stor styrelse med ett arbetsutskott, vars
uppgifter styrelsen själv utformade, vore kanske en effektivare organisation.
Förbundet erinrar örn att detsamma för närvarande äger två representanter
i styrelsen för socialinstitutet i Stockholm men i framtiden skulle
representeras endast genom en ledamot i den praktiskt föga betydelsefulla fullmäktigeförsamlingen.
I övrigt framhålles, att institutets styrelse med dess intimare
kännedom örn det löpande arbetet bör svara för tillsättningen av lärare.

Tjänstemännens centralorganisation hemställer, att tjänstemännens repre -

Kungl. Maj:ts -proposition nr 153. 65

sentant i fullmäktige vid socialinstitutet i Stockholm måtte utses på förslag
av centralorganisationen i stället för Sveriges kommunaltjänstemannaförbund,
som av de sakkunniga föreslagits.

Socialinstituten ha såväl genom sin för samhället betydelsefulla verksamhet
som även därigenom, att de åtnjuta anslag av allmänna medel, kommit
att få en i viss mån officiell karaktär. Det förslag, som nu framlagts och mot
vilket jag i huvudsak icke har någon erinran, förutsätter en omfattande
ökning av statens bidrag till instituten. Det kan då sättas i fråga, örn icke
instituten böra helt förstatligas.

Häremot talar emellertid till en början den omständigheten, att om instituten
förstatligades, skulle möjligheterna att erhålla bidrag av kommunala och
enskilda medel till deras verksamhet troligen förminskas eller bortfalla. Staten
finge då helt övertaga också det ekonomiska ansvaret för undervisningens upprätthållande.
Än större vikt fäster jag dock vid effektivitetssynpunkten. Såsom
jag tidigare betonat, måste socialinstituten för att rätt kunna fylla sina
betydelsefulla uppgifter äga möjlighet till en smidig anpassning efter skiftande
krav med hänsyn till exempelvis kursernas omfattning, linjeuppdelning, ämneskombinationer
i examina, anordnande av specialkurser o. s. v. Institutens styrelser
böra därför äga en tämligen vittgående självbestämningsrätt med avseende
på medelsförvaltning, administration och undervisningens anordnande.
Att staten bör äga visst inflytande på institutens ledning är självfallet, likaså
att betryggande ekonomisk kontroll måste utövas. Sålunda har jag intet att
erinra mot det av riksräkenskapsverket framställda yrkandet, att storleken
av befattningshavarnas löneförmåner bör prövas av Kungl. Majit samt att
institutens stater och redovisningshandlingar skola uppställas enligt de regler,
som gälla för statliga myndigheter. Även örn detta beaktas, kräves emellertid
icke någon principiell omläggning av den hittillsvarande organisationen.
Dessa grundlinjer böra enligt min åsikt lämnas orubbade.

Från Stockholms stads sida har framställts krav på en väsentligt större representation
för staden i institutets styrande organ än de sakkunniga ansett
påkallad. Uppfyllandet av detta krav har gjorts till villkor för stadens bidragsgivning.
Det synes mig under sådana omständigheter uppenbart, att
den statliga representationen bör i motsvarande mån utvidgas, då staten
icke bör vara svagare företrädd än Stockholms stad i ledningen för institutet.

I övrigt finner jag icke anledning att närmare ingå på socialinstitutens organisation
i annan mån än att jag anser det ur effektivitetssynpunkt vara
avgjort att föredraga, att stockholmsinstitutets styrelse blir relativt liten
men att den vid sin sida får en större, mera allsidigt representativ fullmäktigeförsamling.
Frågan om organisationen av denna församling och styrelsen
ävensom förhållandet mellan dessa organ synes mig böra få avgöras
av Kungl. Majit i samband med fastställandet av nya grundstadgar för
institutet.

Bihang till rilcsdagens protokoll 19\5. 1 sami. Nr 153. 5

Departe mentschefen.

Kungl. Majlis proposition nr 153.

VI. Lokalfrågor.

1. Nuvarande förhållanden.

Socialinstitutet i Stockholm har sedan år 1931 sina lokaler
i fastigheten Odengatan 61. Institutets dispositionsrätt till dessa lokaler grundas
på en överenskommelse, ingången mellan centralförbundet för socialt arbete,
å ena, och Stockholms högskola å den andra sidan. Enligt denna överenskommelse
tillhör byggnaden — för vilken tomt upplåtits av Stockholms stad
för ett hundra år — Stockholms högskola, men med villkor att socialinstitutet
disponerar bottenvåningen för sin undervisning m. m. och mellanvåningen
för sitt bibliotek, vilket dock skall få begagnas även av högskolans lärare och
elever. Våningen två trappor upp disponeras av högskolans socialvetenskapliga
institution. Beträffande källarvåningen är intet nämnt i överenskommelsen;
denna våning har emellertid upplåtits till matsal och klubbrum för socialinstitutets
elever. Högskolan svarar för fastighetens underhåll samt avlönar
vaktmästare. Socialinstitutet svarar emellertid för sin andel i driftkostnaderna
för fastigheten.

Socialinstitutet i Göteborg är sedan verksamheten upptogs
hösten 1944 inrymt i provisoriska lokaler i en för ändamålet förhyrd bostadsvåning.
De flesta föreläsningarna hållas dock å Göteborgs högskola.

2. Förslaget till omorganisation.

De sakkunniga. Med den omfattning, socialinstitutet i Stockholm på senare
år fått, äro, framhålla de sakkunniga, de lokaler, över vilka institutet förfogar,
ej tillräckliga för dess behov. Även om fastigheten Odengatan 61 i sin helhet
kunde disponeras för socialinstitutet och ombyggnadsarbeten verkställdes för
att möjliggöra ett fullständigare utnyttjande av utrymmena, skulle institutets
lokalfråga med tanke på den planerade utvidgningen av dess verksamhet icke
erhålla en fullt tillfredsställande lösning.

De sakkunniga finna därför nödvändigt, att institutets verksamhet helt eller
delvis överflyttas till andra lokaler, vilka med hänsyn till samarbetet med
Stockholms högskola även böra ligga i närheten av Observatoriekullen. Särskilt
med tanke därpå att det socialvetenskapliga biblioteket liksom hittills bör
kunna i lika män utnyttjas av socialinstitutets och Stockholms högskolas lärare
och studerande synes det önskvärt, att lokalfrågan löses i ett sammanhang
för socialinstitutet och högskolans socialvetenskapliga institution. Vid
lämplig tidpunkt bör en ny, för socialinstitutet och nämnda institution gemensam
byggnad uppföras, förslagsvis på tomten Drottninggatan 95, där för närvarande
tekniska högskolans gamla byggnad är belägen. De sakkunniga förorda,
att till en blivande byggnad för detta ändamål bidrag av statsmedel
(lotterimedel) anslås till minst ett belopp, som svarar mot socialinstitutets beräknade
andel i lokalerna. Intill dess en sådan lösning kan komma till stånd,

Kungl. Marits ''proposition nr 153.

bör till socialinstitutet upplåtas nordvästra flygeln av tekniska högskolans
byggnad Drottninggatan 95, att användas jämte institutets nuvarande lokaler.
Under övergångstiden, innan lokalerna Drottninggatan 95 kunnat tagas
i bruk i avsedd omfattning, torde det vara lämpligast att behovet av ökade
utrymmen provisoriskt fylles därigenom att en eller flera större lärosalar i
huset Drottninggatan 95 efter överenskommelse med tekniska högskolan
vissa tider få begagnas för institutets undervisning.

Lokalfrågan för socialinstitutet i Göteborg skulle enligt de sakkunnigas åsikt
lättast kunna lösas i samband med anskaffande av nya lokaler för handelshögskolan
i Göteborg. Även i detta fall förordas, att till uppförande av ny,
för båda de nämnda läroanstalterna avsedd byggnad ett belopp av statsmedel
(lotterimedel) anslås, minst motsvarande institutets beräknade andel i lokalerna.

Yttrandena. Beträffande stockholmsinstitutets lokalfråga ha uttalanden
gjorts av byggnadsstyrelsen, humanistiska avdelningen vid Stockholms högskola
och styrelsen för tekniska högskolan i Stockholm.

Byggnadsstyrelsen erinrar därom, att styrelsen den 3 juni 1942 i skrivelse till
Kungl. Majit angående beredande av ökade lokaler för kungl, biblioteket dels
hemställt örn anvisande av medel för uppförande av ett tidningsbibliotek i
kvarteret Vega vid Drottninggatan, där tekniska högskolans gamla byggnader
äro belägna, dels begärt, att tomtområdet i fråga måtte reserveras för en nyanläggning
för kungl, biblioteket i dess helhet. Styrelsen vidhåller alltjämt
denna uppfattning, men har intet att erinra mot att lokaler inom de nuvarande
byggnaderna ställas till socialinstitutets förfogande, i den mån sådana kunna
frigöras för ändamålet, dock under den uttryckliga förutsättningen, att sådana
dispositioner ej vidtagas, att ett framtida utnyttjande av kvarteret för uppförande
av nybyggnader för kungl, biblioteket därigenom förhindras eller försvåras.
I likhet med de sakkunniga anser styrelsen, att den slutliga lösningen
av socialinstitutets lokalfråga bör sökas i en nybyggnad. Platsen för denna torde,
när tillräcklig erfarenhet vunnits rörande institutets verksamhet och utrymmesbehov,
böra bli föremål för särskild utredning.

Humanistiska avdelningen vid Stockholms högskola förklarar sig icke vara i
stånd att för närvarande taga ställning till frågan om uppförande av en gemensam
byggnad för socialinstitutet och högskolans socialvetenskapliga institution.
Denna fråga måste lösas efter förhandlingar mellan högskolan och socialinstitutet.

Styrelsen för tekniska högskolan i Stockholm har intet att erinra mot att
de lokaler vid Drottninggatan, som komma att utrymmas, då tekniska högskolans
undervisning successivt överflyttas till nyuppförda byggnader vid
Valhallavägen, upplåtas för socialinstitutet. Ej heller har högskolan något
i princip att erinra emot att lokalfrågan provisoriskt ordnas, så att efter
överenskommelse vissa lärosalar ställas till förfogande. På grund av högskolans
trångboddhet torde detta dock möta vissa praktiska svårigheter.

Rörande göteborgsinstitutets lokalfråga ha styrelsen och lärarrådet vid handelshögskolan
i Göteborg givit uttryck åt en uppfattning, som helt avviker
från de sakkunnigas förslag.

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

Styrelsen och lärarrådet avstyrka en sammankoppling av handelshögskolans
och socialinstitutets byggnadsfråga. En dylik anordning skulle medföra allvarliga
olägenheter. Slitningar mellan de båda institutionerna kunde befaras, då
det gällde lärosalarnas utnyttjande; en dubbelbyggnad skulle fordra en så
stor tomt, att den måste förläggas till stadens periferi. Slutligen kunde samrnankopplingen
leda till att handelshögskolans byggnadsfråga skötes på
framtiden, eftersom socialinstitutets lokalbehov tillsvidare ej kunde överblickas.
Några väsentliga fördelar av den ifrågasatta anordningen skulle icke
uppkomma.

Stockholmsinstitutets lokaler i den Stockholms högskola tillhöriga byggnaden
Odengatan 61 äro redan nu otillräckliga. Den planerade utvidgningen av
institutets verksamhet kan icke genomföras inom denna ram.

Genom tillmötesgående från tekniska högskolans sida har institutet under
höstterminen 1944 fått disponera en större sal i byggnaden Drottninggatan 95.
Jag förutsätter, att överenskommelsen härom förnyas. För fyllande av institutets
omedelbara lokalbehov har dess styrelse vidare upptagit förhandlingar
med Stockholms högskola. Det torde finnas möjlighet för institutet att med
högskolans bistånd utan avsevärda kostnader vinna en provisorisk lokalutvidgning
i Odengatan 61 genom att de nu såsom matsal använda utrymmena
i källarvåningen omändras och ställas till förfogande för undervisningsändamål.

Sedan tekniska högskolan lämnat lokalerna vid Drottninggatan och förutsättningar
därigenom inträtt för den av de sakkunniga planerade anordningen
på längre sikt kan frågan örn ombyggnads- och inredningsarbeten för
institutets räkning, dels i fastigheten Drottninggatan 95, dels eventuellt
i fastigheten Odengatan 61, upptagas till prövning. Förstnämnda fastighet
har visserligen, såsom byggnadsstyrelsens utlåtande ger vid handen, föreslagits
såsom tomt för en blivande nybyggnad för kungl, biblioteket. En
förläggning av socialinstitutet till Stockholms högskolas omedelbara grannskap
motsvarar emellertid ett starkt behov både från institutets och högskolans
sida, varför tanken att utnyttja tomten Drottninggatan 95 för institutets
räkning synes mig naturlig. Utan att nu taga ställning till detta uppslag,
anser jag, att förutsättningarna för dess förverkligande böra närmare
undersökas, i samband varmed kungl, bibliotekets byggnadsfråga bör upptagas
till förnyad prövning.

Med avseende på göteborgsinstitutets lokalbehov ha de sakkunniga ifrågasatt
samverkan mellan institutet och handelshögskolan i Göteborg, vilken sistnämnda
läroanstalt inom kort måste göra anspråk på vidgade utrymmen. Från
handelshögskolans sida har dock anförts så bestämda invändningar mot detta
förslag, att jag icke finner mig kunna förorda detsamma. Under dessa omständigheter
är det mig icke möjligt att närmare ingå på berörda spörsmål. Jag
förutsätter, att den definitiva lösningen av göteborgsinstitutets liksom stockholmsinstitutets
lokalfråga framdeles får göras till föremål för särskild utredning.

Kungl. Majlis proposition nr 153.

VII. Anslagsberäkningar.

A. Bidragsanslaget till socialinstituten.
1. Nuvarande förhållanden.

För socialinstitutet; i Stockholm gäller för innevarande budgetår
följande stat.

Utgifter:

Kronor Kronor

Biblioteket............................................ 19 080

Administrationen........................................ 26 200

Inventarier............................................ 500

Lokalkostnader......................................... 1500

Undervisning i särskilda läroämnen.............................. 37 655

Praktisk utbildning

1. Sociala praktiska kursen............................ 23 485

2. Kommunala praktiska kursen.......................... 500 23 985

Specialkurser........................................... 1 000

Diverse utgifter......................................... 2 850

Kapitalutgifter (stipendiefonderna påförda räntor)..................... 540

Summa kronor 113 310

Inkomster:

Anslag till institutet

1. från staten..............................

2. » Stockholms stad.........................

3. » Malmö stad...........................

4. » centralförbundet för socialt arbete (socialpolitiska fonden)
Anslag till biblioteket

1. från Stockholms stad........................

2. • centralförbundet för socialt arbete (socialpolitiska fonden)

Elevavgifter................................

Diverse inkomster.............................

Räntor...................................

Brist att täckas av fondmedel.....................

Kronor

20 000
5 334
300
5 466

2 666

7 334

Kronor

31 100

10 00Ö
50 400
2 260
4 000
15 550

Summa kronor 113 310

För socialinstitutet i Göteborg har för innevarande budgetår
uppgjorts följande stat.

Utgifter.

Biblioteket.........................

Administrationen.....................

Lokalkostnader......................

Undervisning och examination i särskilda läroämnen .

Praktiska kursen.....................

Oförutsedda utgifter ...................

Kronor
4 000
10 600
6 000:
18 445
13 800
1 055:

Summa kronor 52 900

Kungl. Majlis ''proposition nr 153.

, , Inkomster.

Anslag

1. från staten.......................

2. » Göteborgs stad..................

3. » Göteborgs och Bohus läns landsting .....

4. » Älvsborgs läns landsting............

5. s Hallands läns landsting.............

Elevavgifter.........................

Kronor Kronor
. . . . 20 000
. . . . 10 000
. . . . 3 000

. . . . 3 000

• • • • 2 000 38 000

......... 14 900

Summa kronor 52 900.

2. Förslaget till omorganisation.

De sakkunniga konstatera inledningsvis, att de hittillsvarande driftkostnaderna
vid socialinstitutet i Stockholm måste betecknas som mycket låga.
Förklaringen härtill ligger framför allt däri, att ett antal högt kvalificerade
personer lämnat sin medverkan av intresse för saken. De sakkunniga ha
emellertid, såsom framgår av de förut lämnade redogörelserna, funnit nödvändigt,
att institutet får en mera permanent organisation. Genomförandet
av de av de sakkunniga i detta hänseende framlagda förslagen måste leda
till en väsentlig ökning av de årliga kostnaderna. De sakkunniga ha med avseende
härpå verkställt följande beräkningar.

	Alt. I	Alt. H	Alt. Hl
4 fasta lärare i examensämnen, grundlön...........	42 060	48 000	44 040
1 lärare i praktisk socialvård, grundlön ............	9 525	11 010	10 020
2 biträdande lärare i d:o, grundlön ................	10 692	13 632	11244
X bibliotekarie, grundlön .........................	8 550	10 020	9 030
1 kontorist vid biblioteket, grundlön ..............	3 837	4 590	4 023
1 expeditionsföreståndare, grundlön ...............	5 346	6 816	5 622
I kassörska, tillika skrivbiträde ...................	3 465	4 209	3 651
1 skrivbiträde ...................................	2 562	3 282	2 742
1 vaktmästare ..................................	3102	3 837	3 282
Rörliga tillägg till ovanstående personal (31 %).....	27 633	31119	28 773
Vikariatsersättning och sjukvård ..................	2 500	2 500	2 500
Rektorsarvode ..................................	3 000	3 000	3 000
Föreläsararvoden, inklusive praktiska kurser och spe-cialkurser samt arvoden till assistenter m. fl......	19 000	19 000	19 000
Omkostnader och inventarier: biblioteket ....................................	1500	1500	1500
övrigt ........................................	15 500	15 500	15 500
Bokinköp .......................................	6 000	6 000	6 000
Kostnader för undervisningscentra ................	6 000	6 000	6 000
Kostnader för inträdesprov .......................	1500	1500	1500
Summa kostnader för undervisning och administra-	171 772	191 515	177 427
Lokalkostnader ..................................	15 000	15 000	15 000
Stipendier ......................................	30 000	30 000	30 000
	216 772	236 515	222 427

Anm. Lönerna beräknas i alt. I enligt lägsta löneklassen, i alt. II enligt den högsta och i
alt. III enligt den näst lägsta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

Lokalkostnaderna hava upptagits i enlighet med de sakkunnigas förslag
och med utgångspunkt från ett hyresbelopp för lokalerna Drottninggatan 95
av 20 kronor per kvm. Undervisningskostnaderna äro beräknade under
förutsättningen, att årligen sammanlagt 150—160 elever antagas på institutets
fyra linjer.

Enligt de sakkunnigas förslag kunna institutets egna inkomster — därest
avgifter ej vidare skola utgå — beräknas till följande belopp:

centralförbundets för socialt arbete socialpolitiska fond . . kronor 13 000

räntor av egna fonder.............................. » 4 000

Summa kronor 17 000.

För genomförande av den föreslagna organisationen skulle sålunda enligt
de sakkunnigas alternativ III erfordras bidrag av allmänna medel på i genomsnitt
205 000 kronor årligen.

Beträffande driftkostnaderna vid socialinstitutet i Göteborg uttala de
sakkunniga, att den för det första verksamhetsåret uppgjorda budgeten icke
kan anses normerande, eftersom verksamheten under detta år endast får en
relativt ringa omfattning. Redan ganska snart torde man nödgas räkna med
väsentligt ökade kostnader. De sakkunniga ha framlagt följande förslag till
utgiftsstat för göteborgsinstitutet.

	Alt. I	Alt. n	Alt. m
1 ledare av den praktiska utbildningen, grundlön ..	9 075	10 560	9 570
1 kontorist vid biblioteket, grundlön ..............	3 597	4 302	3 771
1 expeditionsföreståndare, grundlön ................	5 022	6 426	5 286
1 skrivbiträde, grundlön..........................	2 406	3 078	2 574
1 vaktmästare, grundlön..........................	2 910	3 597	3 078
Rörliga tillägg till ovanstående personal (31 %) ....	7133	8 668	7 527
Vikariatsersättningar och sjukvård ................	1000	1000	1000
Rektorsarvode...................................	3 000	3 000	3 000
Arvode till bibliotekarie ..........................	1000	1 000	1000
Föreläsararvoden, inklusive de praktiska kurserna m.m.	34 000	34 000	34 000
Omkostnader och inventarier:
biblioteket ....................................	500	500	500
övrigt ........................................	6 500	6 500	6 500
Bokinköp .......................................	3 000	3 000	3 000
Kostnader för undervisningscentra ................	3 500	3 500	3 500
Kostnader för inträdesprov........................	1000	1000	1000
Summa kostnader för undervisning och administra-
tion ..........................................	83 643	90 131	85 306
Lokalkostnader ..................................	10 000	10 000	10 000
Stipendier ......................................	15 000	15 000	15 000
	i 108 643	115131	Ilo 306

Anm.: Alternativen lia samma innebörd som i föregående tabell.

Kungl. Marits proposition nr 153.

Beräkningarna utgå från ett antal av 75—80 nyantagna studerande per
år samt förutsätta, att undervisningen i huvudsak ordnas på samma sätt
som vid stockholmsinstitutet. Det antages, att Göteborgs högskola tills vidare
låter institutet disponera lokaler för vissa föreläsningar men att institutet
måste hyra seminarie-, biblioteks- och administrationslokaler m. m.
på annat håll. Vid en större utbildningskapacitet, som de sakkunniga förutsatt
för en något senare tidpunkt, måste anslagen till undervisning, administration,
stipendier och lokaler väsentligt höjas. Dessförinnan synes det
vara befogat att räkna med en totalkostnad på omkring 110 000 kronor.

Kostnaderna för socialinstitutens verksamhet böra på lämpligt sätt fördelas
mellan stat och kommun. De sakkunniga hava härvid funnit följande
grunder böra tillämpas.

Statens anslag till socialinstitutet i Stockholm bör bestämmas så, att detsamma
kan beräknas täcka dels två tredjedelar av kostnaderna för själva
undervisningen (d. v. s. av löner och rörliga lönetillägg till fast anställda
lärare, arvoden till timlärare, assistenter och amanuenser samt kostnader för
undervisningscentra), dels en tredjedel av bibliotekskostnaderna, dels lokalkostnaderna
i deras helhet, dels häften av kostnaderna för stipendier och
dels — därest elevavgifter icke vidare skola utgå — en summa utgörande
ersättning med halva beloppet härför, eller efter ett beräknat antal av 140
årligen antagna studerande 35 000 kronor. Vid institutet i Göteborg, som
saknar egna fonder, torde statsanslaget böra beräknas efter fem sjättedelar
av undervisningskostnaderna men i övrigt på samma sätt som vid stockholmsinstitutet,
varvid bidraget till ersättning för avgifter beräknas efter
70 årligen antagna studerande till 17 500 kronor.

De kommunala bidragen torde vid båda instituten bestämmas på motsvarande
sätt, så att, de kunna beräknas täcka dels en tredjedel av bibliotekskostnaderna,
dels hälften av kostnaderna för stipendier och dels ersättning
med halva beloppet för elevavgifter, vilka icke vidare skola utgå.

Den föreslagna ersättningen för elevavgifter avses skola täcka kostnaderna
för administration m. m. jämte återstående del av undervisnings- och
bibliotekskostnaderna.

Under nu angivna förutsättningar skulle socialinstituten komma att finansieras
på följande sätt, därest lönekostnader m. m. beräknas efter näst lägsta
löneklassen och beloppen avrundas:

	Institutet	Institutet
	i Stockholm	i Göteborg
Egna inkomster .................................	17 000
Statsbidrag:
till undervisningskostnader......................	77 000	41 500
till bibliotekskostnader ........................	8 000	3 000
till lokalkostnader .............................	15 000	15 000
till stipendier..................................	15 000	7 500
till ersättning för elevavgifter ..................	35 000 150 000	17 500 84 500
Kommunala bidrag:
till bibliotekskostnader .........................	8 000	3 000
till stipendier .................................	15 000	7 500
till ersättning för elevavgifter...................	35 000 58 000	17 500 28 000
Summa inkomster ...............................	225 000	112 500

Kungl. Mårds proposition nr 153.

Statens anslag till den socialpolitiska och kommunala fackutbildningen
skulle sålunda komma att bliva 150 000 kronor till institutet i Stockholm
och 84 500 kronor till institutet i Göteborg, eller sammanlagt 234 500 kronor
per år.

Skulle å andra sidan elevavgifter fortfarande anses böra utgå, bortfaller
den i statens och kommunernas anslag beräknade ersättningen för dessa.
I stället tillkommer ett anslag till friplatser, vilket enligt de sakkunnigas
mening bör beräknas till 15 000 kronor vid institutet i Stockholm och 7 000
kronor vid institutet i Göteborg. Kostnaderna härför torde likaledes böra
jämnt delas mellan stat och kommun. Institutens egna inkomster av elevavgifter
kunna vid det av de sakkunniga förutsatta antalet studerande uppskattas
till 70 000 kronor vid stockholmsinstitutet och 35 000 kronor vid
göteborgsinstitutet. De kommunala anslagen skulle enligt dessa grunder
uppgå till 30 500 kronor vid institutet i Stockholm och 13 500 kronor vid
institutet i Göteborg. Statens anslag skulle åter komma att bliva 122 500
kronor till institutet i Stockholm och 70 500 kronor till institutet i Göteborg,
eller sammanlagt 193 000 kronor, vilket torde motsvara, vid stockholmsinstitutet
50 procent och vid göteborgsinstitutet 60 procent av den
totala utbildningskostnaden för varje studerande.

Av praktiska skäl synes det lämpligaste vara, att anslagen fixeras till
bestämda belopp och icke göras beroende av utgifternas förändring från år
till år. Självfallet böra statsbidragen sedermera kunna jämkas, därest mera
betydande förändringar i kostnaderna inträda. De sakkunniga föreslå således,
att för statsbidrag till socialinstitutet i Stockholm anvisas ett årligt
anslag på 150 000 kronor, varav minst 15 000 kronor skola användas till
stipendier för mindre bemedlade studerande, samt för statsbidrag till socialinstitutet
i Göteborg ett årligt anslag på 84 500 kronor, varav minst 7 500
kronor skola användas till stipendier för mindre bemedlade studerande.
Av nämnda anslag må likväl högst utgå 122 500 kronor till institutet i
Stockholm och 70 500 kronor till institutet i Göteborg, såvida elevavgifter
fortfarande komma att uppbäras; skolande i detta fall minst 7 500 kronor
vid institutet i Stockholm och minst 3 500 kronor vid institutet i Göteborg
användas till friplatser för mindre bemedlade studerande. De förordade anslagen
böra enligt de sakkunnigas mening utgå från och med budgetåret
1945/46, så att den föreslagna organisationen kan träda i kraft den 1 juli
1945.

Yttrandena. I tidigare sammanhang ha återgivits uttalanden, som direkt
eller indirekt äga avseende på beräkningen av socialinstitutens utgifter. I
det följande torde jag därför kunna begränsa mig till att redogöra för de
synpunkter, som remissinstanserna anfört beträffande frågan om fördelningen
av kostnaderna för institutens drift mellan staten och övriga intressenter.
I detta hänseende har i vissa yttranden, särskilt från kommunala
organ eller sammanslutningar, gjorts gällande, att kostnaderna för verksamheten
helt eller till alldeles övervägande del böra bäras av statsverket. Från
vissa av de statliga remissmyndigheternas sida har däremot förordats en
sådan kostnadsfördelning, att en större andel av utgifterna än de sakkunniga
föreslagit skulle bestridas genom kommunala bidrag.

Kungl. Majlis proposition nr 153.

Göteborgs stadsfullmäktige framhålla, att utbildningen vid socialinstituten,
enligt vad de sakkunniga själva uttalat, icke är och icke bör vara någon
särangelägenhet för rikets största kommuner. Härav torde böra följa, att
anspråken på kommunala bidrag principiellt icke böra sträcka sig längre
än till att kommunerna i viss omfattning lämna stipendiebidrag till i vederbörande
kommun hemmahörande studerande vid socialinstituten.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förklarar sig dela denna mening
och understryker, att, även örn ett fullständigt förstatligande av verksamheten
befinnes icke böra äga rum, de bidrag från det allmännas sida, som
erfordras för socialinstituten, i sin helhet böra utgå från staten.

Svenska stadsförbundet uttalar, att i vart fall huvudparten av utgifterna
bör bårås av staten. På kommunerna bör ankomma att genom stipendier,
beviljande av tjänstledighet på goda villkor för efterutbildning etc., lämna
sitt bidrag.

_ Statskontoret kan icke finna den föreslagna kostnadsfördelningen rättvist
avvägd. Under erinran örn att de båda socialinstituten huvudsakligen
skola verka som utbildningsanstalter för blivande kommunaltjänstemän i
såväl stads- som landskommuner över hela landet, förordar statskontoret,
att kommunala bidrag med minst samma belopp, som staten tillskjuter,
göres till villkor för statsbidrag. Den inbördes fördelningen kommunerna
emellan av de kommunala bidragsbeloppen lärer få bestämmas efter förhandlingar
med svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet och
svenska landskommunernas förbund.

Riksräkenskapsverket hävdar, att kostnaderna för socialinstitutens lokaler
böra bestridas av kommunala medel. De med institutens verksamhet
förenade kostnaderna utom lokalkostnader torde oavsett ändamålet böra
bestridas av stat och kommun med lämpligen hälften vardera.

_ Överståthållarämbetet anser den av de sakkunniga tillämpade fördelningsgrunden
icke i allo väl motiverad. I princip böra enligt överståthållarämbetets
mening de som hava särskilt intresse av den socialpolitiska och
kommunala undervisningens ordnande bidraga i förhållande till graden av
detta intresse. Landsortskommuner böra därför övertaga en betydande del
av de kostnader, som föreslås bestridas av statsmedel. Frågan'' hur detta
bör ordnas, torde emellertid tarva utredning.

Vad beträffar behandlingen av förevarande fråga av de kommunala organen
i Stockholm, må följande redogörelse lämnas. Därvid må till en början
nämnas, att hos Stockholms stadsfullmäktige vid skilda tillfällen förslag
framlagts, som nära sammanhänga med frågan i vilken utsträckning Stockholms
stad borde ekonomiskt medverka till upprätthållandet av socialinstitutets
verksamhet. Sålunda hade i en år 1937 väckt motion hemställts om
utredning rörande upprättande av ett institut för utbildning av befattningshavare
och tjänstemän inom Stockholms stads kommunala förvaltning.
Vidare hade i en år 1938 väckt motion hemställts örn utredning angående de
kommunala tjänstemännens utbildnings- och befordringsmöjligheter. Slutligen
hade i en tredje motion av år 1942 framlagts förslag angående förändrad
organisation för socialinstitutet i Stockholm.

I likhet med socialutbildningssakkunnigas betänkande remitterades dessa
motioner av borgarrådsberedningen till stadskollegiets kommitté för socialvårdens
centralisering (centraliseringskommittén).

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

I sitt i dessa ärenden avgivna utlåtande tillstyrker centralisering skommittén
livligt de sakkunnigas förslag till utvidgning av socialinstitutet i Stockholm
ävensom tillkomsten av det nya institutet i Göteborg. I detta tillstyrkande
ligger även, framhåller kommittén, ett ställningstagande till förslaget
örn inrättande av ett eget socialinstitut för Stockholms stads tjänstemän.
Kommittén finner, att även om vissa skäl tidigare talat för inrättande av ett
stadens eget utbildningsinstitut, innebär socialutbildningssakkunnigas förslag
så betydelsefulla förändringar i socialinstitutets organisation m. m., att
dessa skäl numera i huvudsak förlorat sin bärkraft.

Beträffande organisationsformen för socialinstitutet i Stockholm framhåller
kommittén, att den rent principiellt finner en undervisning av ifrågavarande
karaktär vara en statlig uppgift, varför även institutet bör helt förstatligas.
Av denna principiella syn följer, att finansieringen av socialinstitutet
även är en rent statlig angelägenhet. Därest emellertid ett kommunalt
bidrag utgör en förutsättning för ett realiserande av de sakkunnigas program,
synes man åtminstone för närvarande icke kunna motsätta sig ett kommunalt
ekonomiskt engagemang. Huvudparten av de utexaminerade går direkt
i kommunernas tjänst. För Stockholms del erinrar kommittén om att av
stockholmsinstitutets till och med år 1942 diplomerade 873 elever voro i
mitten av år 1943 ej mindre än 410 bosatta i Stockholm, därav 218 anställda
inom Stockholms stads förvaltning eller den offentliga arbetsförmedlingen i
Stockholm. Vad åter det ifrågasatta bidraget beträffar, har kommittén icke
någon erinran mot beloppets storlek i och för sig — 58 lil kronor, utraknat
efter särskilda grunder — men vill erinra örn att i detta belopp icke är inräknat
värdet av den redan i anspråk tagna tomten, vilken är i staten upptagen
med 4 292 kronor för år.

Stadens kammarkontor och drätselnämnden ha i fråga örn stadens ekonomiska
engagemang för socialinstitutet i Stockholm gjort följande uttalanden.

Kammarkontoret erinrar till en början örn att staden sedan stockholmsinstitutets
start understött verksamheten med årligt anslag, som för närvarande
uppgår till sammanlagt 11 300 kronor (varav 3 300 kronor till elevstipendier).
Kontoret anser, att staden icke bör motsätta sig att utgiva ett
förhöjt ekonomiskt bidrag till institutet men finner, att bidragets. storlek
bör fixeras först framdeles. Särskilt med hänsyn till att undervisningsplanerna
synas uppgjorda i första hand med tanke på behovet av utbildad
arbetskraft för de smärre kommunernas förvaltningsorgan torde det i varje
fall vara motiverat, att samtliga landsting bidraga efter lämplig fördelningsgrund.
Ett högre bidrag från staden till socialinstitutet i Stockholm än det
nu utgående bör enligt kontorets mening ställas i relation till den nytta stadens
förvaltning kan anses ha av undervisningen. Härvid bör tågås i betraktande
jämväl i vilken omfattning institutet visar sig kunna tillgodose behovet
av specialiserad fortsatt utbildning för den personal, som skall handhava
stadens på olika verksamhetsgrenar starkt differentierade uppgifter.

Enligt drätselnämndens mening bör den socialpolitiska utbildningen betraktas
såsom i huvudsak en statlig uppgift och således även bekostas med
statliga medel. I konsekvens härmed finner drätselnämnden, att socialmstitutet
i Stockholm borde förstatligas och stiftelseformen salunda upphöra. Örn
emellertid — såsom under hand framhållits —- ett kommunalt bidrag är
förutsättningen för den i och flir sig nödvändiga utvidgningen av utbildningsmöjligheterna
pä den sociala oell kommunala banan, synes staden,

76 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 153.

därest vissa närmare angivna villkor uppfyllas, icke böra ställa sig avvisande
härtill.

Borgarrådsberedningen har i sitt yttrande till stadskollegiet inledningsvis
uttalat, att de sakkunnigas förslag synes väl ägnat att motsvara Stockholms
kommunalstyrelses behov av kommunalt och socialpolitiskt utbildad arbetskraft
och även i övrigt vara lämpat att läggas till grund för den kommunala
och socialpolitiska utbildningen. Därest institutets i Stockholm fortsatta
verksamhet utvecklas i enlighet med vad de sakkunniga åsyftat och med
hänsynstagande till vad beredningen fortsättningsvis betonar, torde således
tanken på ett stadens eget institut icke behöva förverkligas.

Borgarrådsberedningen finner i likhet med centraliseringskommittén och
drätselnämnden den ifrågavarande utbildningen organisatoriskt sett vara i
första hand en statlig angelägenhet och sålunda böra bekostas med statsmedel.
En oavvislig förutsättning för det här föreslagna bidraget från Stockholms
stad är — jämte vidtagande av åtgärder för en bredare rekrytering
av institutets elever — att staden erhåller en ökad representation såväl i
den särskilda fullmäktigeförsamlingen för institutet som i läroanstaltens
styrelse.

Stockholms stads julimäktige beslöto tillstyrka, att de sakkunnigas förslag,
med iakttagande av vad borgarrådsberedningen i sitt yttrande anfört, lägges
till grund för den kommunala och socialpolitiska utbildningen.

Anslagsäskanden för budgetåret 1945/46. I skrivelse den 14 oktober

1944 har styrelsen för socialinstitutet i Stockholm, under åberopande av
de sakkunnigas förslag och anslagsberäkningar, hemställt om ett statsbidrag
för budgetåret 1945/46 av 150 000 kronor.

Styrelsen för socialinstitutet i Göteborg har i skrivelse den 17 januari

1945 framlagt förslag till utgiftsstat samt hemställt om statsbidrag för
nästa budgetår. Staten slutar på ett belopp av 100 179 kronor. Såsom framgår
av den tidigare lämnade redogörelsen, ha de sakkunniga grundat sitt
förslag till finansiering av göteborgsinstitutet på en beräknad utgiftsstat
av 110 306 kronor. Skillnaden mellan de sakkunnigas och styrelsens beräkningar,
10 127 kronor, förklaras på följande sätt. För det första ha de
sakkunniga beräknat lönekostnaderna enligt den näst lägsta löneklassen
i vederbörande lönegrad; institutets styrelse har däremot räknat dessa
kostnader enligt den lägsta löneklassen. Den härav betingade skillnaden
utgör 1 663 kronor. Vidare har styrelsen i sina beräkningar icke upptagit
grundlön till ett skrivbiträde (2 406 kronor) och en vaktmästare (2 910
kronor) jämte tillägg (1 648 kronor). Posten omkostnader och inventarier
för institutets allmänna verksamhet har upptagits med ett belopp, som med
500 kronor överstiger utgifterna för detta ändamål enligt de sakkunnigas
förslag. Slutligen ha lokalkostnaderna beräknats 2 000 kronor lägre än enligt
sakkunnigförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

Emellertid erinrar styrelsen om sin i remissyttrandet gjorda hemställan,
att vid institutet måtte utöver ledaren för den praktiska kursen anställas
en fast lärare med avlöning enligt lönegraden Eo 28. Vid bifall härtill skulle
utgiftsstaten komma att ökas med löneförmånerna till denne befattningshavare,
tillhopa 13 185 kronor, medan posterna föreläsare och tentamensarvoden
skulle kunna minskas med cirka 5 500 kronor och utgiftsstaten
följaktligen sluta på 107 864 kronor.

Vad beträffar storleken av statsbidraget för nästa budgetår erinrar styrelsen
örn att institutet för innevarande budgetår åtnjuter anslag från Göteborgs
stad och de tre västsvenska landstingen med tillsammans 18 000
kronor. Med utgångspunkt från att från samma håll oförändrade anslag
skola ställas till förfogande för nästa budgetår hemställer institutets styrelse
om ett statsbidrag av (107 800 — 18 000 —) 89 800 kronor. Alternativt
— för den händelse förslaget om inrättandet av en fast lärartjänst icke
bifalles — hemställer styrelsen örn ett statsbidrag av (100 200 — 18 000 =)
82 200 kronor.

En omläggning och utvidgning av socialinstitutens undervisning i huvudsaklig
överensstämmelse med de sakkunnigas förslag kräver betydande
kostnader. Stockholmsinstitutets utgifter skulle för år räknat i genomsnitt
fördubblas, och för det nyupprättade göteborgsinstitutets del kommer en
proportionellt sett ännu större ökning av den arliga kostnadssumman i fråga.
Av vad jag tidigare anfört framgår, att jag i stort sett funnit mig kunna
godtaga de förutsättningar, på vilka de sakkunniga grundat sina ekonomiska
beräkningar. Jag har emellertid förordat ett något högre maximibelopp för
elevstipendier än det, varmed de sakkunniga ansett sig böra räkna; jag anser
mig dock icke för den skull för nästa budgetår böra ifrågasätta någon höjning
i förhållande till de sakkunnigas förslag av de för stipendier avsedda
medlen utan förordar att för detta ändamål beräknas, i staten för stockholmsinstitutet
ett belopp av 30 000 kronor och i staten för göteborgsinstitutet
ett belopp av 15 000 kronor. Vidare har jag utöver de sakkunnigas
förslag tillstyrkt inrättandet vid institutet i Göteborg av en lärarbefattning
i löneställning motsvarande lönegraden Eo 28. Den av sistnämnda
utökning av organisationen föranledda merkostnaden motvåges
dock av andra besparingar å lönestaten, i det att styrelsen för göteborgsinstitutet
förklarat sig tills vidare kunna umbära en skrivbiträdesbefattning
(Eo 2) och en vaktmästarbefattning (Eo5). Jag har i likhet med de sakkunniga
förutsatt, att smärre justeringar i organisationen skola kunna vidtagas
inom ramen av de beräknade anslagen.

De sakkunniga ha utgått ifrån att huvuddelen av institutens kostnader
skola gäldas av statsmedel samt att bidrag skola lämnas till institutet i
Stockholm av Stockholms stad och till institutet i Göteborg av Göteborgs
stad samt landstingen i Göteborgs och Bohus, Hallands och Älvsborgs län.

Departe mentschefen -

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

De statliga bidragen föreslås uppgå till sammanlagt 150 000 kronor för
stockholmsinstitutets del och till 84 500 kronor per år för göteborgsinstitutets
vidkommande, de kommunala bidragen beräknas till respektive
58 000 kronor och 28 000 kronor per år. Av den lämnade redogörelsen framgå
de principer, som de sakkunniga lagt till grund för sitt förslag till avvägning
av statens, respektive ifrågavarande städers och landstings bidrag
till instituten. Vad de sakkunniga i detta hänseende föreslagit föranleder
ingen erinran från min sida. Jag finner det sålunda skäligt, att staten i
princip svarar för institutens kostnader, i den mån de icke täckas av institutens
egna inkomster, och de bidrag, som städerna Stockholm och Göteborg
jämte vissa landstingsområden lämna. Jag räknar härvid med, att statens
bidrag i regel icke — med undantag möjligen såvitt gäller göteborgsinstitutet
under dess uppbyggnadstid — kommer att överstiga den andel av de
totala utgifterna för respektive institut, varmed de sakkunniga räknat.

Vad jag nu anfört beträffande statens bidrag hänför sig givetvis endast
till den av mig förutsatta organisationen och kostnadsramen för instituten.
Till frågan i vilken omfattning staten bör bidraga vid en eventuell framtida
utvidgning av organisationen eller en av andra orsaker betingad ökning
av kostnaderna för institutens verksamhet torde ställning icke behöva
tagas i detta sammanhang.

I enlighet med den ståndpunkt, jag sålunda intagit, förordar jag, att
statsbidrag för nästa budgetår utgår med de av de sakkunniga föreslagna
beloppen, nämligen med 150 000 kronor till socialinstitutet i Stockholm
och med 84 500 kronor till socialinstitutet i Göteborg.

B. Anslag till kurser för fortsatt utbildning av befattningshavare
i kommunal och social tjänst.

I det föregående har jag tillstyrkt att bidrag av statsmedel må utgå till
fortbildningskurser, avsedda för tjänstemän inom socialvården och den
kommunala förvaltningen. Då jag icke har något att erinra mot de sakkunnigas
beräkningar av medelsbehovet, förordar jag, att för ändamålet å
riksstaten för nästa budgetår anvisas ett anslag av 10 000 kronor.

C. Anslag till förberedande samhällsvetenskaplig
kurs vid folkhögskola.

Jag har i annat sammanhang i anledning av förslag av de sakkunniga
förordat, att medel anvisas för anordnande vid en folkhögskola av en samhällsvetenskapligt
orienterad årskurs. Kostnaderna för själva kursen ha
beräknats till 15 000 kronor. Mot denna beräkning har jag ingen erinran
att framställa, varför jag förordar, att ett anslag, vilket lämpligen bör be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

tecknas såsom reservationsanslag, anvisas för detta ändamål. De av de
sakkunniga beräknade utgifterna för stipendier till kursdeltagarna, 5 000
kronor, synas böra bestridas ur förslagsanslaget till elevstipendier vid folkhögskolor.

VIII. Hemställan.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att
Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

dels till Bidrag till instituten för socialpolitisk och kommunal
utbildning och forskning för budgetåret 1945/46 anvisa
ett anslag av......................kronor 234 500;

dels till Kurser för fortsatt utbildning av befattningshavare
i kommunal och social tjänst för budgetåret 1945/46 anvisa
ett anslag av......................kronor 10 000;

dels ock till Folkhögskolor: Förberedande samhällsvetenskaplig
kurs anvisa ett reservationsanslag av kronor 15 000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gösta Bäck.

Kungl. Majlis proposition nr 153.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Inledning........................................................... 2

1. Socialinstitutens tillkomst och utveckling........................... 2

2. Socialutbildningssakkunnigas utredning och förslag.................. 3

I. Socialinstitutens uppgifter ...................................... 4

II. Utbildningens organisation m. m................................. 9

A. Huvudkurserna ............................................. 9

1. Nuvarande förhållanden................................... 9

2. Förslaget till omorganisation .............................. 10

a. Linjeuppdelning........................................ 10

b. Kursplaner och studietidens längd........................ 14

1) Teoretisk undervisning............................... 14

2) Praktisk utbildning och undervisning.................. 19

c. Inträdesfordringar; anordnande av förberedande samhällsvetenskaplig
kurs vid vissa folkhögskolor.................. 24

B. Särskilda utbildningsfrågor ................................... 33

1. Examen på grundval av självstudier........................ 33

2. Partiell utbildning ........................................ 34

a. Nuvarande förhållanden ................................ 34

b. Förslaget till omorganisation ............................ 34

3. Specialutbildning ......................................... 38

a. Nuvarande förhållanden ................................ 38

b. Förslaget till omorganisation ............................ 38

4. Fortbildningskurser m. m.................................. 39

a. Nuvarande förhållanden ................................ 39

b. Förslaget till omorganisation ............................ 40

C. Socialinstitutens förhållande till universitet och högskolor........ 42

1. Forskningsuppgifter ....................................... 42

a. Nuvarande förhållanden ................................ 42

b. Förslaget till omorganisation ............................ 43

2. Tillträde till akademisk utbildning.......................... 45

a. Nuvarande förhållanden ................................ 45

b. Förslaget till omorganisation ............................ 45

III. Utbildningskapaciteten ......................................... 47

1. Nuvarande förhållanden...................................... 47

2. Förslaget till omorganisation .................................. 48

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 153. 81

Sid.

IV. Studietidens ekonomi ........................................... 51

1. Nuvarande förhållanden...................................... 51

2. Förslaget till omorganisation.................................. 51

V. Socialinstitutens administration m. m............................. 55

A. Personalfrågor .............................................. 55

1. Nuvarande förhållanden................................... 55

2. Förslaget till omorganisation ............................... 56

B. Socialinstitutens ledning m. m................................. 61

1. Nuvarande förhållanden................................... 61

2. Förslaget till omorganisation ............................... 62

VI. Lokalfrågor ................................................... 66

1. Nuvarande förhållanden...................................... 66

2. Förslaget till omorganisation .................................. 66

VII. Anslagsberäkningar ............................................. 69

A. Bidragsanslaget till socialinstituten......................... 69

1. Nuvarande förhållanden................................... 69

2. Förslaget till omorganisation ............................... 70

B. Anslag till kurser för fortsatt utbildning av befattningshavare i

kommunal och social tjänst .................................. 78

C. Anslag till förberedande samhällsvetenskaplig kurs vid folkhögskola 78

VIII. Hemställan .................................................... 79

Bihang till riksdagens protokoll, ISIS. 1 sami■ Nr lös■ 6