Kungl. Majlis proposition nr 148 (Proposition 1945:148)

Kungl. Majlis proposition nr 148.

Nr 148.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till vattendomstolarna;
given Stockholms slott den 23 februari
1945.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 23 februari 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist, Domö, Ewerlöf,
Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och finansdepartementen
samt t. f. chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Quensel,
anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, följande.

Vid anmälan den 4 januari 1945 till årets statsvcrksproposition av behov
av fortsatt anslag till vattendomstolarna (andra huvudtiteln s.
58 o. f.) anförde jag, att sedan inom justitiedepartementet med biträde av
Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 148.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

särskild sakkunnig verkställts utredning angående vattendomstolarnas arbetsförhållanden,
enligt vilken utredning vissa ändringar behövde vidtagas i
dessa domstolars personalorganisation, ärendet efter remissbehandling vöre
föremål för ytterligare övervägande inom justitiedepartementet. I avbidan
på särskild proposition i ämnet upptogos i statsverkspropositionen vattendomstolarnas
avlönings- och omkostnadsanslag med allenast beräknade belopp,
motsvarande de nuvarande anslagen, nämligen

Vattendomstolarna: Avlöningar, förslagsanslag .........kronor 318 000

Vattendomstolarna: Omkostnader, förslagsanslag ........ » 56 200.

Jag ber nu att få anmäla detta ärende.

1. Vattendomstolarna: Avlöningar, förslagsanslag.

Vattendomstolarnas nuvarande organisation.

Antalet vattendomstolar i riket är för närvarande fyra: Norrbygdens, Österbygdens,
Söderbygdens och Västerbygdens vattendomstolar. Före den 1
januari 1933 fanns ytterligare en vattendomstol, benämnd Mellanbygdens
vattendomstol, med ett domsområde, som omfattade delar av de nuvarande
domsområdena för Norrbygdens och österbygdens vattendomstolar. Vattendomstolarnas
kanslier äro förlagda, Norrbygdens till Umeå, österbygdens och
Söderbygdens till Stockholm och Västerbygdens till Vänersborg. Mellanbygdens
vattendomstols kansli var förlagt till Sundsvall.

Vattendomstol består i regel av en vattenrättsdomare såsom ordförande
samt två vattenrättsingenjörer och två vattenrättsnämndemän. Av ingenjörerna
skall i regel den ene äga sakkunskap särskilt i fråga örn byggande i
vatten (vattenbyggnadsteknisk ingenjör) och den andre särskilt beträffande
torrläggning av mark (agrikulturteknisk ingenjör). Vattenrättsdomare och
vattenrättsingenjörer tillsättas av Kungl. Maj:t.

Vid varje vattendomstol äro vidare anställda en vattenrättssekreterare och
en vattenrättsamanuens med juridisk utbildning samt icke rättsbildad biträdespersonal.
Vattenrättssekreterare förordnas av Kungl. Maj:t, amanuenser
och icke rättsbildad biträdespersonal av vederbörande vattenrättsdomare.

Den 9 juni 1939 har Kungl. Maj:t fastställt följande personalförteckning
för vattendomstolarna, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1939/40:

Personalförteckning.

Tjänstemän å ordinarie stat.

4 vattenrättsdomare........................................

6 vattenrättsingenjörer ....................................

4 kontorsbiträden..........................................

Extra ordinarie tjänsteman i högre lönegrad
1 vattenrättsingenjör .......................................

Lönegrad

.. . B 2
.. . A 30
.. . A 4
än 2 0:

. . Eo 30.

Kungl. Majlis proposition nr 148.

Vidare har Kungl. Majit den 17 juni 1943 fastställt följande axlöningsstat
för vattendomstolarna, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1943/44:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis ...... kronor 161 700

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Majit, förslagsvis ................................ » 9 000

3. Avlöningar till icke-ordinarie personal ................ » 116 700

4. Rörligt tillägg, förslagsvis........................... » 30 600

Summa kronor 318 000.

Av de i personalförteckningen upptagna tjänstemännen å ordinarie stat
äro anställda vid envar av vattendomstolarna en vattenrättsdomare och ett
kontorsbiträde, vid Norrbygdens vattendomstol två vattenrättsingenjörer
samt vid Österbygdens, Söderbygdens och Västerbygdens vattendomstolar gemensamt
fyra vattenrättsingenjörer. Den i personalförteckningen upptagne
extra ordinarie vattenrättsingenjören är anställd vid Österbygdens, Söderbygdens
och Västerbygdens vattendomstolar gemensamt. Av de vid österbygdens,
Söderbygdens och Västerbygdens vattendomstolar gemensamt anställda
ingenjörerna äro två (en vattenbyggnadsteknisk och en agrikulturteknisk
ingenjör) stationerade i Vänersborg med huvudsaklig tjänstgöring vid
Västerbygdens vattendomstol. De båda övriga ordinarie ingenjörerna äro stationerade
i Stockholm. Den ene av dessa (vattenbyggnadsteknisk ingenjör)
tjänstgör huvudsakligen vid österbygdens vattendomstol, medan den andre
(agrikulturteknisk ingenjör) tjänstgör såväl vid österbygdens som vid Söderbygdens
vattendomstol. Den extra ordinarie vattenrättsingenjören (vattenbyggnadsteknisk
ingenjör) är jämväl stationerad i Stockholm och tjänstgör
huvudsakligen vid Söderbygdens vattendomstol.

Såsom förut anmärkts äro vidare vid envar av vattendomstolarna anställda
en vatteni’ättssekreterare och en vattenrättsamanuens. Vid Söderbygdens
vattendomstol må dock anställas mer än en vattenrättsamanuens under förutsättning
att härigenom icke uppkommer ökad kostnad för statsverket. Förutom
till nu nämnda icke-ordinarie befattningshavare har alltsedan budgetåret
1936/37 medel beräknats till en biträdande vattenrättssekreterare, avsedd
för vattendomstolarna gemensamt. Medelsanvisningen för detta ändamål
möjliggjorde ursprungligen anställande av biträdande vattenrättssekreterare
under bela året. Från och med budgetåret 1941/42 inskränktes medelsanvisningen
till belopp motsvarande avlöning till biträdande vattenrättssekreterare
under allenast halva året, men från och med budgetåret 1943/44 lia medel
till biträdande vattenrättssekreterare åter beräknats för helt år. Vid Norrbygdens
vattendomstol har vidare från och med budgetåret 1943/44 varit
anställd en bilriidande vattenrättsdomare samt tidvis biträdande vattenrättsingenjör
(s. k. särskild vattenrättsingenjör). Därjämte må anmärkas, att ett

Kungl. Maj:ts pi oposition nr 148.

vid Norrbygdens vattendomstol anhängig! mål angående reglering av Storsjön
i Jämtland handlägges under ordförandeskap av förutvarande vattenrättsdomaren
vid vattendomstolen N. Quennerstedt.

Jämlikt 49 § 4 mom. 3 civila avlöningsreglementet äger vattenrättsdomare
uppbära avlöningsförstärkning med 3 750 kronor för år. Vattenrättssekreterarbefattningarna
äro att anse såsom arvodestjänster. Bestämmelser angående
vattenrättssekreterarnas avlöning ha meddelats av Kungl. Majit i brev
den 17 juni 1943. Enligt dessa bestämmelser äger vattenrättssekreterare, som
ej är assessor i hovrätt, uppbära avlöning enligt 26 löneklassen, med rätt
till sådan uppflyttning i högre löneklass, som tillkommer tjänsteman inom
lönegraden Eo 27. För vattenrättsrekreterare, varom nu är fråga, skola jämväl
i övrigt, utom i vad gäller rätt till vikariatsersättning, i tillämpliga delar
gälla de för extra ordinarie tjänsteman inom nämnda lönegrad meddelade
föreskrifterna. Vattenrättsekreterare, som förordnats att med bibehållande av
egen tjänst förrätta viss del eller vissa av vattenrättsdomarens åligganden,
är icke berättigad att i anledning härav uppbära särskild vikariatsersättning.
Vattenrättssekreterare, som eljest förordnats till vikarie för valtenrättsdomare,
äger uppbära särskild vikariatsersättning med sex kronor örn dagen. Vattenrättssekreterare,
som är assessor i hovrätt, åtnjuter lön och övriga förmåner
enligt de föreskrifter som gälla för assessor vid tjänstgöring såsom adjungerad
ledamot i hovrätt, dock med iakttagande av nyssnämnda bestämmelser
rörande vikariatsersättning. Då biträdande vattenrättssekreterare förordnats,
har ersättningen hittills alltid bestämts att utgå efter 21 löneklassen. Vattenrättsamanuensbefattningarna
äro extra ordinarietjänster i lönegrad Eo 18.
Den vid Norrbygdens vattendomstol anställde biträdande vattenrättsdomaren
åtnjuter arvode, motsvarande lön enligt 30 löneklassen jämte rörligt tillägg
och kristillägg samt ett personligt lönetillägg å 1 000 kronor.

Vad beträffar den icke rättsbildade biträdespersonalen är vid envar av
vattendomstolarna — förutom det ordinarie kontorsbiträdet — anställt ett
extra ordinarie kontorsbiträde i lönegrad Eo 4. Medel ha därjämte i viss utsträckning
brukat anvisas för tillfällig skrivhjälp.

Framställningar om ändringar i organisationen m. m.

Med anledning av framställning från vattenrättsdomaren i österbygdens
vattendomstol om förordnande av biträdande vattenrättssekreterare under
viss tid har vattenöverdomstolen i infordrat yttrande av den 11 februari 1944,
under framhållande att arbetsbalansen vid vattendomstolarna vore betydande,
hemställt att Kungl. Maj :t måtte snarast möjligt föranstalta örn utredning
angående vilka åtgärder som erfordrades för minskning av den nuvarande
arbetsbalansen vid domstolarna.

I gemensam framställning den 23 februari 1944 ha vattenfallsstyrelsen och
svenska vattenkraft föreningen hemställt, att Kungl. Majit måtte föreslå 1945
års riksdag att inrätta ytterligare en vattendomstol i Norrland samt dessför -

Kungl. Alaj:ts proposition nr 148.

innan vidtaga provisoriska åtgärder till förstärkning av Norrbygdens vattendomstols
arbetskrafter. I denna framställning har anförts bl. a. följande.

Då vattendomstolarnas nuvarande organisation fastställdes vid 1932 års
riksdag, blev den förutvarande Mellanbygdens vattendomstol indragen, och
större delen av dess område lades till Norrbygdens vattendomstol. I det sakkunnigutlåtande,
som låg till grund för frågans behandling, framhölls, att
de båda norrländska vattendomstolarnas arbetsbörda dittills icke obetydligt
understigit den, som åvilat de andra vattendomstolarna, i det de förra haft
färre mål att behandla och därjämte mål, i vilka motsättningarna mellan
intressen av olika slag varit mindre framträdande.

Den utveckling, som därefter ägt rum, har emellertid väsentligt ökat arbetsbördan
för Norrbygdens vattendomstol och kommer i framtiden att än
ytterligare öka den. Landets kraftförsörjning kommer allt mer att byggas
på utnyttjande av den norrländska vattenkraften, och antalet ansökningar
både om utbyggande av nya kraftkällor och örn reglering av sjösystemen
ovan kraftstationerna, som komma att ingivas till Norrbygdens vattendomstol,
måste bliva mycket stort. Det är även uppenbart, att dessa mål i allmänhet
äro av helt annan och mera betydande storleksordning än i södra och
mellersta Sverige. Det har även visat sig, att motsättningen mellan å ena
sidan kraftverksintresset och å den andra flottningen och skogsägarna framkallat
svåra och komplicerade spörsmål.

Under de senaste åren ha svårigheterna varit betydande för domstolen
att medhinna handläggningen av de löpande ärendena. Såväl statens vattenfallsverk
som enskilda kraftproducenter ha på grund av behovet av starkt
ökad kraftproduktion hos vattendomstolen begärt tillstånd till nya vattenbyggnadsföretag,
men handläggningen av målen har ej kunnat ske i så snabb
takt, som ömkligt varit. Arbetstakten för de nya anläggningarna har sålunda
i en del fall bestämts ej av behovet, av tillgängliga anslag eller av möjligheterna
överhuvud taget att utföra arbetena, utan av möjligheterna för domstolen
att medhinna handläggningen av målen. I några fall ha företagen
sett sig nödgade att i strid mot vattenlagens bestämmelser fullfölja arbetet
utan att avvakta det laga tillstånd, som uppenbarligen icke kunde förvägras.
I ett fall har därvid även arbetsförbud begärts hos vederbörande länsstyrelse,
men denna fråga hann ej avgöras, innan domstolen meddelade sitt tillstånd.
Det är sålunda uppenbart, att frågan kräver en snabb lösning.

En särskild omständighet förtjänar i detta fall att beaktas. Det har redan
offentligen betonats, att i samband med den pågående världskrisens avveckling
en omfattande arbetslöshet är att befara. För att motverka denna
ha beredskapsarbeten planerats och i den mån dessa ligga inom vattenbyggandets
område förutsättes, att domstolens tillstånd inhämtas, innan
arbetet sättes i gång. Är domstolsorganisationen i Norrland då ur stånd att
snabbt handlägga dessa ärenden, komma arbetena att på ett olyckligt sätt
fördröjas.

Visserligen har i år en tillfällig lättnad beretts domstolen genom förordnande
av en biträdande vattenrättsdomare, som gjort en värdefull insats,
men även med ali uppskattning av det arbete, som denne nedlagt, kan frågan
dock i längden ej lösas på denna väg. Det tarvas ej blott ytterligare en vattenrättsdomare,
utan även vattenrättsingenjörer och kanslipersonal.

Den 10 mars 1944 förordnade härefter Kungl. Majit f. d. vattenrättsdomaren
greve II. A. Hamilton att inom justitiedepartementet biträda med
utredning angående vattendomstolarnas arbetsförhållanden. I anledning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

det sålunda lämnade uppdraget har Hamilton verkställt en i augusti 1944
dagtecknad utredning.

Förutom förenämnda framställningar lia inkommit åtskilliga skrivelser angående
speciella spörsmål som beröra vattendomstolarna.

Sålunda har vattenrättsdomaren vid Norrbygdens vattendomstol i en den
11 januari 1944 dagtecknad skrivelse hemställt, att kontorsbiträdestjänsten
vid vattendomstolen måtte från och med budgetåret 1944/45 för bättre likställighet
med domsagopersonalen uppflyttas till kanslibiträdestjänst med
placering i lönegrad A 9 eller åtminstone A 7 enligt gällande avlöningsreglemente,
ävensom att nuvarande innehavaren av tjänsten Tora Abramsson
måtte för löneklassuppflyttning få tillgodoräkna sig den tid av omkring
11 år, som hon tillhört löneklass 8, så att hon från samma tidpunkt måtte
få placeras i löneklass 11. Vattenrättsdomaren har i denna framställning
framhållit, att Tora Abramsson, som sedan år 1919 varit anställd å vattendomstolens
kansli, med största noggrannhet och mindre vanlig skicklighet
utfört det arbete, som åt henne uppdragits. Detta hade bestått ej blott i renskrivning
utan — för avlastning av vattenrättssekreterarens arbetsbörda —
jämväl i förande av diarier, sortering av alla inkommande skrifter, ombestyrande
av aktbildning, upprättande av förteckningar över avsända underrättelser,
förande av erforderliga räkenskaper för redovisning av medelsförvaltningen
vid vattendomstolen, redovisning av förskott från sökande och klagande,
stämpelbeläggning ävensom expediering av domstolens protokoll och
beslut samt expediering av handlingar till aktförvararna. Vattenrättsdomaren,
som erinrat örn att hans företrädare i ämbetet tidigare gjort framställningar
i enahanda hänseende, har såsom ett särskilt skäl för framställningen
åberopat den lönereglering, som numera skett i fråga örn domsagornas biträdespersonal.

I yttrande, som infordrats över denna framställning, hemställde vattenöverdomstolen
— under framhållande att enligt vattenöver domstolens mening de
Tora Abramsson anförtrodda arbetsuppgifterna vore av beskaffenhet att motivera
en förändring av hennes tjänst till kanslibiträdestjänst med placering
i lönegrad A 7, men att en sådan förändring ej borde genomföras annat än i
sammanhang med motsvarande uppfattning av de vid övriga vattendomstolar
inrättade kontorsbiträdestjänsterna — om utredning huruvida icke skäl
förelåge för sådan åtgärd jämväl beträffande sistnämnda tjänster. Jämväl
allmänna lönenämnden anslöt sig i infordrat yttrande till förslaget om en
allmän utredning i nu nämnt hänseende. Handlingarna i förevarande ärende
överlämnades till Hamilton för behandling i sammanhang med den åt honom
anförtrodda utredningen.

Även föreningen kvinnor i statens tjänst har i framställning den 29 september
1944 hemställt, att befattningen såsom kontorsbiträde vid Norrbygdens
vattendomstol måtte från och med budgetåret 1945/46 förändras till lägst
en kontoristtjänst i lönegrad A 9. Föreningen har därvid hänvisat till de tidigare
framställningarna från vattendomstolen i detta hänseende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

I skrivelse, dagtecknad augusti 1944, ha samtliga vattenråttsingenjörer
hemställt, att vattenrättsingenjörstjänsterna måtte överföras från lönegrad
A 30 till lönegrad C 7 med förordnande på sex år åt gången. I skrivelsen
har framhållits, att för vattenrättsingenjör liksom för flertalet andra statstjänstemän
för erhållande av full pension erfordrades en tjänstetid av minst
30 år i statens tjänst. Denna bestämmelse syntes kunna medföra en viss begränsning
av rekryteringsbasen särskilt för den vattenbyggnadstekniska vattenrättsingenjörstjänsten,
i det att ingenjör från icke statlig tjänst, som erhölle
dylik befattning, näppeligen kunde erhålla fulla antalet tjänstår. Lämpligaste
sättet att lösa denna fråga syntes vara att överföra vattenrättsingenjörema
från löneplan A till löneplan C med placering i lönegrad C 7, där väsentligt
kortare tjänstetid erfordrades för erhållande av full pension. S:

tidigt skulle därvid även ernås en viss behövlig löneförbättring. I skove!
har erinrats om, att 1939 års tjänsteförteckningssakkunniga i betänkande den
18 juni 1942 (SOU 1942: 30) ifrågasatt placering av vattenrättsingenjörstjänsterna
i lönegrad C 7, därest detta icke med hänsyn till befattningarnas
karaktär av domartjänster ansåges olämpligt. Frågan bleve då, i vad mån betänkligheter
från rättssäkerhetssynpunkt eller av annan anledning kunde resas
mot en sådan överföring av tjänsterna från fullmaktstjänst till förordnandetjänst.
Med hänsyn till vattendomstolarnas karaktär av tekniska specialdomstolar
syntes icke finnas anledning till sådana betänkligheter, om förordnandena
skedde på tillräckligt lång tid, exempelvis sex år. I skrivelsen
har även erinrats om den avlöningsförstärkning, som vid 1943 års riksdag
beviljats vattenrättsdomarna; genom en överföring av vattenrättsingenjörstjänsterna
till lönegrad C 7 skulle även relationen mellan vattenrättsdomarnas
och vattenrättsingenjörernas löneförhållanden återställas. Därest emellertid
en sådan överföring med hänsyn till befattningarnas karaktär skulle anses
mindre lämplig, har i skrivelsen hemställts, dels att vattenrättsingenjörerna
måtte placeras i lönegrad A 34 eller ock tillerkännas en i motsvarande
grad avpassad löneförstärkning, dels ock att erforderliga antalet tjänstår för
erhållande av full pension för vattenrättsingenjörerna måtte minskas till 25
år i likhet med vad fallet vöre beträffande professorer vid universitet och
högskolor m. fl.

Efter en redogörelse för vattendomstolarnas nuvarande organisation har utredningsmannen
till en början omnämnt vissa under senare år vidtagna lagstiftningsåtgärder
som i och för sig varit av beskaffenhet att medföra ö kning
i vattendomstolarnas arbetsbörda. Enligt lag den 5
maj 1939, som trätt i kraft den 1 januari 1940, skola frågor angående tillgodogörande
av grundvatten behandlas av vattendomstol. Vidare skola enligt lag
den 20 juni 1941, som trätt i kraft den 1 januari 1942, frågor örn förorening
av vatten och vad därmed sammanhänger i stor omfattning behandlas av

Utredningsmannens förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

vattendomstol. Utredningsmannen har erinrat örn att det vid genomförande
av dessa lagstiftningsåtgärder framhållits, att desamma skulle komma att
medföra en ökning av arbetsbördan för vattendomstolarna och att därför
en förstärkning av arbetskrafterna vid desamma kunde beräknas bliva erforderlig.
Den erfarenhet, som hittills vunnits angående verkningarna av nu
berörda lagstiftningsåtgärder, vore icke så stor, att med någon större grad
av säkerhet kunde bedömas vilka förstärkningsåtgärder i fråga örn befattningshavarna
vid vattendomstolarna som på grund härav blivit erforderliga.
Enligt vad av inkomna statistiska uppgifter framginge hade de hittills icke
i någon mera avsevärd grad ökat arbetsbördan för domstolarna. Enligt utredningsmannens
uppfattning måste man emellertid räkna med att så småningom,
allteftersom kännedomen om de nya lagstiftningsåtgärderna och deras
innebörd bleve mera allmän, det antal mål av förevarande beskaffenhet,
varmed domstolarna finge taga befattning, komme att väsentligt ökas. Utredningsmannen
har i detta sammanhang framhållit, att det på grund av de
många olikartade spörsmål, med vilka vattenrättsingenjörerna måste taga
befattning, torde vara lämpligt att de såvitt möjligt skaffade sig speciell sakkunskap
inom olika områden, så att i varje mål den mest sakkunnige ingenjören
kunde anlitas.

Förutom genom nu berörda lagstiftningsåtgärder har -— enligt vad utredningsmannen
vidare framhållit — arbetsbördan för vattendomstolarna ökats
genom lagen den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser angående tillfällig
vattenreglering, genom vilken lag införts ett särskilt snabbt rättsförfarande
för meddelande av tillstånd till vattenregleringar av betydelse för landets
kraftförsörjning. Av den inkomna statistiken framgår att ett stort antal
mål angående tillstånd till tillfällig reglering enligt 1939 års lag inkommit
till vattendomstolarna.

Utredningsmannen har härefter givit en närmare redogörelse för vad
som i fråga om ökning av arbetsbördan kan anses framgå av inkomna statistiska
uppgifter, därvid jämförelse gjorts mellan å ena sidan det antal mål,
som inkommit till vattendomstolarna under tiden före genomförandet av
omorganisationen år 1933, och å andra sidan det antal mål som därefter
inkommit. Antalet till vattendomstolarna inkomna, icke avskrivna mål under
åren 1920—1930 utgjorde 2 634, under det att under åren 1933—1943 det
sammanlagda antalet mål uppgick till ej mindre än 4 375. ökningen utgjorde
således ca 66 °/o. ökningen för de olika domstolarna utgjorde, om man med
ledning av lämnade uppgifter räknade som om domsområdena bibehållits
sådana de voro före 1933 års omorganisation, för Norrbygdens vattendomstols
område före år 1933 ca 35 °/o, för det område, som före 1933 hörde till Mellanbygdens
vattendomstol, ca 43 %>, för österbygdens vattendomstols område
före år 1933 ca 68 °/o, för Söderbygdens vattendomstols ursprungliga område
ca 52 %> och för Västerbygdens vattendomstol ca 125 %. örn man
åter jämförde antalet mål hos Norrbvgdens, österbygdens och Söderbygdens
vattendomstolar åren 1920—1930 med antalet mål vid dessa tre vattendomstolar
åren 1933—1943, så hade antalet ökats med respektive ca 130 %, 95 °/o

Kungl. Maj:ts proposition nr LIS.

och 60 %. Den ökning, som förekommit vid Norrbygdens vattendomstol, vore
naturligen beroende på det betydande antal mål, som inkommit från det förut
till Mellanbygdens vattendomstol hörande området.

Med tillämpning av en enligt vissa av utredningsmannen närmare angivna
principer verkställd uppdelning av de vid vattendomstolarna förekommande
målen i små mål, medelstora mål och stora mål har utredningsmannen verkställt
undersökning, i vad mån den ökning av antalet mål, som varit anhängiga
vid vattendomstolarna under åren 1920—1930, kunde hänföras till
dessa tre olika kategorier mål. Därvid har befunnits att ökningen av små mål
utgjort ca 93 %>, av medelstora mål ca 53 % och av stora mål ävenledes
ca 53 %>.

Utredningsmannen har framhållit, att den sålunda uppkomna ökningen
av antalet mål naturligt nog, då icke samtidigt skett någon motsvarande ökning
av arbetskrafterna, medfört att antalet balanserade mål ökats. En bidragande
orsak härtill har varit, att efter krigsutbrottet en del av befattningshavarna
vid vattendomstolarna varit inkallade till militärtjänstgöring.
Angående antalet för varje år balanserade mål har ett på grundval av uppgifter
från vattenrättsdomarna upprättat sammandrag bifogats utredningen.
Av sammandraget framgår, att antalet balanserade mål ökat och att detsamma
vid 1943 års utgång utgjorde icke mindre än 557, därav 140 för Norrbygdens
vattendomstol, 186 för österbygdens vattendomstol, 90 för Söderbygdens
vattendomstol och 141 för Västerbygdens vattendomstol. Av de balanserade
målen utgöres flertalet av ansökningsmål, varjämte ett förhållandevis
stort antal inkommit icke under de senare åren utan tidigare.

Utredningsmannen har ansett det icke kunna vara föremål för tvekan att
med hänsyn till den stora balansen hos vattendomstolarna åtgärder snarast
möjligt måste vidtagas för förstärkande av arbetskrafternaDärvid
vore att taga under övervägande, huruvida denna förstärkning endast
borde vara av mera tillfällig natur eller behövde bliva mera permanent. Härom
anför utredningsmannen följande.

Att i detta avseende för närvarande göra något mera bestämt uttalande är
av naturliga skäl vanskligt. Det förutsätter nämligen att man skulle kunna
förutse huru de allmänna förhållandena inom landet skola komma att gestalta
sig för en längre tid framåt; och detta är tydligen icke möjligt allra minst
under nuvarande i världen rådande oroliga förhållanden. Man torde emellertid
i vissa avseenden kunna åtminstone i någon mån förutse huru utvecklingen
kommer att gestalta sig. Sålunda synes det knappast kunna vara
föremål för tvekan att icke åtgärder komma att befinnas böra vidtagas för
anläggande av vatten- och avloppsledningar för samhällen och andra mera
tätt bebyggda orter inom landet, varjämte det synes otvivelaktigt att i mycket
större omfattning än tidigare varit förhållandet åtgärder måste vidtagas
för förhindrande av förorening av vattendrag m. m. Vidare torde torrläggningsföretagens
antal kunna beräknas komma att ökas, något som särskilt
gäller därest mera allmän arbetslöshet skulle komma att bliva rådande. Vad
härefter särskilt angår åtgärder för utvinnande av mera vattenkraft, så är
härutinnan att först framhålla att kraftförbrukningen inom landet konstant
ökas. Uti en till utredningsmannen överlämnad av driftsdirektören hos vat -

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

tenfallsstyrelsen Åke Rusck och sekreteraren hos svenska vattenkraftföreningen
Erik Upmark gemensamt upprättad promemoria beträffande kraftstationer
och sjöregleringar, som beräknas behöva behandlas av vattendomstolarna
under den närmaste tioårsperioden — vilken promemoria betecknats såsom
förtrolig då spridning av i densamma lämnade uppgifter om en nära förestående
utbyggnad av olika vattenfall kunde åstadkomma såväl icke grundade
förhoppningar som farhågor hos ortsbefolkningen och även inleda till
spekulationer av icke önskvärd art — har räknats med att ökningen i kraftförbrukningen
kommer att bliva ca 400 miljoner kilowattimmar per år i
bete landet. Till jämförelse må nämnas att för närvarande en vattenkrafttillgång
motsvarande ca 12 000 miljoner kilowattimmar är utbyggd. Att för
tillgodoseende av det ökade kraftbehovet nya vattenkraftverk komma att behöva
uppföras och nya sjöregleringar genomföras är utan vidare uppenbart.
Att detta kommer att ske väsentligen genom ökat tillgodogörande av vattenkraften
i Norrland torde även vara uppenbart, enär vattenkraften uti övriga
delar av riket redan åtminstone i vad angår vattenfall av större betydenhet
blivit utnyttjad. Av innehållet uti nämnda promemoria bekräftas också detta.
Av densamma framgår således att tillstånd till ett stort antal nya vattenkraftanläggningar
och till sjöregleringar i Norrland beräknas komma att ingivas
till vattendomstolarna under de närmaste tio åren. De sålunda planerade nya
vattenkraftanläggningarna och sjöregleringarna skola enligt promemorian till
största delen utföras inom det område, som före år 1933 hörde till Mellanbygdens
vattendomstol, och härvid till huvudsaklig del inom det område, som
år 1933 förlädes till Norrbygdens domstol. Antalet planerade företag inom
det område, som redan före år 1933 hörde till Norrbygdens vattendomstol,
är däremot förhållandevis obetydligt. Ett ej ringa antal företag redovisas
för till Österbygdens och Västerbygdens vattendomstolar hörande områden,
under det att i fråga om Söderbygdens vattendomstol antalet är mera obetydligt.
Erinras må emellertid härvid därom att då i promemorian av naturliga
skäl endast kunnat lämnas uppgift om företag utav större omfattning, man
har ali anledning antaga att särskilt inom rikets mera sydligt belägna delar
skola förekomma ett ej ringa antal mål avseende tillstånd till nya mindre anläggningar,
till ombyggnad och förändring av redan befintliga anläggningar
och till utförande av vattenregleringsföretag. Den erfarenhet, som jag vunnit
under den tid jag varit vattenrättsdomare vid Söderbygdens vattendomstol,
ger all anledning antaga att så måste bliva förhållandet. Man kan således
enligt min° uppfattning med all rätt antaga att någon minskning beträffande
antalet mål av nu berörd beskaffenhet icke kan beräknas uppkomma och
att vad särskilt angår mellersta Norrland en väsentlig ökning av antalet mål
av denna beskaffenhet är att förvänta.

Med stöd av det anförda har utredningsmannen ansett, att ingen anledning
föreligger till antagande att arbetsbördan för vattendomstolarna komme
att minskas utan att man snarare borde utgå ifrån att densamma komme att
ytterligare ökas. Detta uttalande har dock gjorts under reservation för en
eventuellt annan framtida utveckling än den, med vilken man normalt syntes
ha att räkna. Någon tvekan kunde emellertid icke råda därom att åtgärder
från statsmakternas sida erfordrades i första hand för att möjliggöra ett
avarbetande av den nuvarande arbetsbalansen hos vattendomstolarna. Det
vore enligt utredningsmannens mening även nödvändigt att med tanke på
framtiden vidtaga sådana anstalter att vid vattendomstolarna anhängiga mål
komme att, utan att därigenom behandlingen och prövningen av desamma

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

bleve mindre ingående, behandlas och avgöras utan större tidsutdräkt. Till
närmare utveckling härav har utredningsmannen anfört, att de mål, som behandlades
av vattendomstolarna, ej sällan vore av så stor ekonomisk betydelse
att även ett uppskov med deras avgörande på endast ett eller annat år
medförde en förlust som flerfalt överstege de kostnader, som kunnat beräknas
uppkomma för möjliggörande av ett snabbt avgörande av målet; och
även örn det icke alltid vore fråga om några större ekonomiska intressen,
vore det av andra skäl på grund av målens beskaffenhet av vikt att deras
avgörande icke fördröjdes. Det borde tydligen också undvikas, att såsom
under nu rådande förhållanden förekommit en företagare med hänsyn till
det stora intresse, som för honom förelegat att snarast möjligt kunna färdigställa
en anläggning, igångsatte byggnadsarbeten innan vattendomstolen lämnat
erforderligt tillstånd till desamma.

Utredningsmannen har härefter till behandling upptagit frågan om vilka
åtgärder av mera stadigvarande natur som borde vidtagas och har därvid i
första hand ingått på frågan om ökning av antalet vattendomstolar.
Härutinnan har utredningsmannen till en början framhållit, att
då i förevarande fall fråga vöre om domstolar och deras verksamhet, förhållandena
principiellt borde ordnas på sådant sätt, att ordinarie befattningshavare
finge taga befattning med förekommande mål. En förstärkning av
arbetskrafterna borde sålunda principiellt ske genom ökning av antalet ordinarie
befattningshavare. Det funnes enligt utredningsmannens uppfattning
anledning antaga, att om den nuvarande arbetsbördan bleve jämnt fördelad
på fem domstolar, dessa samtliga skulle erhålla full sysselsättning. Svårigheter
förelåge emellertid att kunna ordna förhållandena på ett sådant sätt
att arbetsbördan bleve någorlunda jämnt fördelad mellan de olika domstolarna
och jämväl i övrigt ordnad på ett tillfredsställande sätt. Dessa svårigheter
vore väsentligen beroende därpå, att varje vattenområde borde i sin
helhet höra till samma vattendomstol. Utredningsmannen har — ehuru enligt
hans uppfattning starka skäl talade för en ökning av vattendomstolarnas
antal till fem — ansett sig icke nu böra framlägga något förslag härom. Han
har i detta sammanhang anfört följande.

Tydligt är att en ökning av vattendomstolarnas antal icke bör vidtagas
därest man icke är fullt övertygad om att densamma är av föreliggande förhållanden
absolut påkallad. En omreglering av domsområdena och överflyttande
av ett område från en domstol till en annan böra tydligen icke vidtagas
utan tvingande skäl. Försiktigheten torde således kräva att man ännu
någon tid avvaktar huru förhållandena komma att gestalta sig och detta
desto hellre som den nuvarande stora arbetsbördan hos vattendomstolarna
dock i någon mån är beroende på de särskilda förhållanden, som förorsakats
av världskriget.

Utredningsmannen har med hänsyn lill dessa överväganden stannat vid
att föreslå vissa ändringar inom ramen för den nuvarande
organisationen.

Vad härvid först angår de juridiska befattningshavarna har utredningsmannen
framhållit, att i fråga örn vattenrättsdomarna och vattenrättssekre -

Kungl. Maj.ts proposition nr 148.

terarna icke torde föreligga någon anledning till ändring i nu gällande bestämmelser.
Utredningsmannen har emellertid uttalat, att med hänsyn till
de arbetsuppgifter — bl. a. i viss utsträckning handläggning av mål såsom
ordförande i vattendomstolen — som måste anförtros åt vattenrättssekreterarna,
till vattenrättssekreterare i regel endast borde förordnas assessor i hovrätt
eller den som innehade motsvarande kompetens. Beträffande den tredje
juridiska befattningshavaren, vattenrättsamanuensen, har utredningsmannen
ifrågasatt huruvida icke i stället vid varje vattendomstol borde inrättas en
ordinarie befattning i notarieställning. Såsom motivering härför har utredningsmannen
anfört.

Det har vid fyrfaldiga tillfällen visat sig möta svårigheter att erhålla lämpliga
amanuenser. Detta är också i och för sig naturligt, då amanuenserna
icke kunna påräkna att vinna befordran inom det egna verket och deras
tjänstgöring vid vattendomstol icke kan i någon mera nämnvärd grad meritera
dem till erhållande av annan statstjänst. Det är också, då ungefärligen
vart tredje år ombyte sker av vattenrättssekreterare, av vikt att icke allt för
ofta ombyte behöver förekomma beträffande den tredje juridiska befattningshavaren,
utan att det sörjes för att förutom vattenrättsdomaren även
finnes en annan juridisk befattningshavare, som är väl förtrogen med arbetsförhållandena
i domstolen.

Utredningsmannen har vidare föreslagit, att medel skulle anvisas för beredande
av möjlighet att tillfälligtvis förordna biträdande vattenrättssekreterare.
Det årliga anslaget härför borde beräknas så stort, att möjlighet komme
att föreligga att förordna biträdande vattenrättssekreterare under sammanlagt
tjugufyra månader.

I fråga örn de vattenbyggnadstekniska vattenrättsingenjörerna har utredningsmannen
uttalat att, frånsett den extra förstärkning som kunde vara
erforderlig i och för avarbetande av den nuvarande arbetsbalansen, normalt
kunde beräknas föreligga behov av 4 72 dylika ingenjörer. Minst fyra byggnadstekniska
ingenjörstjänster borde således upptagas på ordinarie stat. Beträffande
tillgodoseendet av det därutöver föreliggande behovet har utredningsmannen
anfört följande.

Att räkna med att det ytterligare behov, som kan komma att föreligga,
skall kunna tillgodoses genom att mera tillfälligtvis en extra vattenrättsingenjör
skulle vara förordnad synes knappast vara tillrådligt. Det har nämligen
visat sig möta avsevärda svårigheter att till dylika mera tillfälliga förordnanden
erhålla fullt kvalificerade ingenjörer, något som särskilt gäller
för de domstolar, som icke äro förlagda till Stockholm. Möjligt synes dock
vara att man skulle kunna få någon kvalificerad ingenjör att ställa sig till
förfogande för dylika förordnanden under förutsättning att han förutom direkt
ersättning för utfört arbete tillförsäkras ytterligare viss årlig ersättning.
En annan utväg, som kanske bör tagas under övervägande, är att förutom
fyra ordinarie ingenjörer för vattendomstolarna gemensamt på extra stat
anställa en ingenjör med lägre kvalifikationer. I vattenrättsingenjörernas
åligganden ingå nämligen, förutom de mera maktpåliggande uppgifter som
åligga dem, en del arbeten, vilka utan olägenhet skulle kunna anförtros åt
en mindre kvalificerad kraft, såsom verkställande av erforderliga kontrollavvägningar
och utförande av mindre mera speciella undersökningar m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Utredningsmannen har föreslagit, att tills vidare på vattendomstolarnas
stat upptagas fyra ordinarie vattenbyggnadstekniska ingenjörer samt att ett
belopp av 8 000 kronor anslås för förstärkning av arbetskrafterna i nu
nämnt avseende.

Vad angår de agrikulturtekniska ingenjörerna uppgår enligt utredningsmannens
uppfattning det sammanlagda normala behovet av dylika ingenjörer
till fyra. Ytterligare en ordinarie befattning av nu nämnd beskaffenhet borde
således upptagas på vattendomstolarnas stat.

Utredningsmannen har därjämte föreslagit, att i fråga om vattenrättsingenjörerna
om möjligt skulle ordnas så att dessa befattningshavare anställas
vid samtliga vattendomstolar gemensamt. Arbetsbördan för varje vattendomstol
kunde nämligen växla avsevärt, vilket kunde medföra att, under
det att vid en vattendomstol arbetsbördan för vattenrättsingenjörerna under
en viss period vore för stor, ingenjörerna vid en annan av vattendomstolarna
icke kunde beredas full sysselsättning. Härtill bomme att, såsom utredningsmannen
i annat sammanhang påpekat, de olika ingenjörerna kunde besitta
särskild sakkunskap inom olika områden. Ingenjörerna borde därför erhålla
sådan anställning, att de utan vidare omgång kunde komma att tjänstgöra
vid envar av domstolarna. Den föreslagna ordningen, vilken borde genomföras
successivt allteftersom nya befattningshavare anställdes, borde
emellertid icke hindra, att ingenjörerna i praktiken indelades till tjänstgöring
envar vid sin domstol, med hänsyn vartill också deras förläggningsorter
borde bestämmas. I detta hänseende förutsatte utredningsmannen, att två
ingenjörer (en vattenbyggnadsteknisk och en agrikultur teknisk) såsom hittills
erhölle sin förläggningsort till platsen för Norrbygdens vattendomstols
kansli, två ingenjörer (likaledes en av vartdera slaget) till platsen för Västerbygdens
vattendomstols kansli samt de övriga fyra till Stockholm. För vattenrättsingenjörernas
tjänstgöring vid de olika vattendomstolarna borde i
början av varje år upprättas en plan, för vilket ändamål vattenrättsdomarna
lämpligen borde beredas tillfälle att någon gång under årets tre första månader
gemensamt sammanträda, något som skulle vara av värde jämväl
för vinnande av en enhetlig rättstillämpning och för uppnående av ett likartat
förfarande i förekommande mål.

Utredningsmannen har understrukit, att det vore av synnerlig vikt att
vattenrättsingenjörernas avlöningsförmåner sattes så högt, att man till dessa
viktiga befattningar kunde erhålla verkligt dugande krafter; det syntes med
fog kunna ifrågasättas huruvida de nuvarande avlöningsförmånerna vore
tillfyllest.

Utredningsmannen bär ansett, att därest det sålunda framlagda förslaget
till stadigvarande förstärkning av arbetskrafterna vid domstolarna genomfördes
från och med den 1 juli 1945, möjlighet komme att föreligga att i erforderlig
mån tillfälligtvis förstärka arbetskrafterna i den omfattning, som erfordrades
för att möjliggöra avarbetande av den nuvarande balansen. Emellertid
har utredningsmannen funnit vissa särskilda åtgärder erforderliga
för detta ändamål, såvitt angår Norrbygdens och Västerbygdens vatlendom -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 148.

stolar. Sålunda syntes för Norrbygdens och sannolikt även för Västerbygdens
vattendomstol jämväl under budgetåret 1945/46 komma att föreligga behov
av en extra vattenrättsdomare, varjämte extra anslag kunde behövas för förstärkning
av ingenjörskrafterna. Beträffande Norrbygdens vattendomstol har
utredningsmannen i detta sammanhang anfört:

Det torde på grund av föreliggande förhållanden vara av särskilt intresse
att undersöka huru under förutsättning att vad nu föreslagits i huvudsak
genomföres arbetsförhållandena vid Norrbygdens vattendomstol kunna beräknas
komma att gestalta sig under någon tid framåt. Härutinnan må då
framhållas att, under tiden till dess den nuvarande stora arbetsbalansen blivit
avarbetad, förutom de vid vattendomstolen mera fast anställda juridiska befattningshavarna
kommer att finnas en biträdande vattenrättsdomare, varjämte
möjlighet kommer att föreligga att erhålla erforderligt biträde av biträdande
vattenrättssekreterare. Möjlighet till förstärkning av ingenjörskrafterna
kommer också att föreligga. Denna förstärkning synes väsentligen böra
ske på så sätt, att förutom de i Umeå förlagda ingenjörerna, vilka helt skola
ägna sin tid åt vid Norrbygdens vattendomstol anhängiga mål, även en eller
flera av de andra vattenrättsingenjörerna få i erforderlig omfattning tjänstgöra
vid domstolen. En sådan anordning torde bliva nödig på grund därav
att såsom tidigare påpekats svårigheter föreligga att utom Stockholm för
mera tillfälliga förordnanden erhålla fullt kvalificerade ingenjörer, något som
särskilt gäller vattenbyggnadstekniska ingenjörer. Anslagen för förstärkning
av ingenjörskrafterna torde sålunda böra komma till användning för anställande
vid de i Stockholm förlagda domstolarna mera tillfälligtvis av extra
ingenjörer i den mån behov därav kan komma att föreligga med anledning
särskilt därav att de ordinarie vattenrättsingenjörerna indelats till tjänstgöring
vid utom Stockholm förlagda domstolar. Efter det den nuvarande stora
arbetsbalansen vid Norrbygdens vattendomstol avarbetals och balansen sålunda
nedbragts till så att säga normal storlek, torde man kunna räkna med
att de domstolen åliggande arbetsuppgifterna skola kunna i huvudsak utföras
av domstolens ordinarie arbetskrafter med vad angår ingenjörskrafterna något
biträde av andra vattenrättsingenjörer. Möjlighet kommer emellertid att
föreligga att vid behov förstärka såväl de juridiska arbetskrafterna som ingenjörskrafterna.

Beträffande de icke rättsbiidade biträdena har utredningsmannen framhållit
att den omfattning, i vilken kontorsbiträdena vid vattendomstolarna
fått taga befattning med annat än skrivgöromål, växlade vid de olika domstolarna.
Kontorsbiträdena vid Norrbygdens och Västerbygdens vattendomstolar
hade utfört s. k. registreringsgöromål och jämväl förhållandevis självständigt
handhaft medelsförvaltningen. Vid Söderbygdens vattendomstol hade
kontorsbiträdet självständigt tagit befattning med registratorsgöromålen. Vad
slutligen anginge det vid Österbygdens vattendomstol anställda kontorsbiträdet
hade detta väsentligen endast sysslat med renskrivningsarbete. Utredningsmannen
ansåge uppenbart, att utförandet av registratorsgöromålen borde
överlämnas åt icke rättsbildad personal, så att vattenrättsnotarien (vattenrättsamanuensen)
frigjordes för sådana uppgifter, för vilka krävdes juridisk
utbildning. De nuvarande på ordinarie stat uppförda kontorsbiträdestjänsterna
borde därför ändras till kanslibiträdestjänster med uppgift för innehavarna
därav att fullgöra registratorsgöromål. Huruvida kanslibiträdena

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

skulle erhålla i uppdrag att handha medelsförvaltningen borde på förslag av
vattenrättsdomaren avgöras av vattenöverdomstolen i varje särskilt fall för
sig. Härigenom skulle vinnas motsvarighet till vad i nämnda hänseende funnes
stadgat i domsagostadgan. I fråga om kontorsbiträdenas lönegradsplacering
har utredningsmannen funnit goda skäl tala för att de placerades i lönegrad
A 9; lägre än i lönegrad A 7 syntes de under inga förhållanden böra placeras.
Eventuellt skulle i staten för vattendomstolarna upptagas två tjänster
i lönegrad A 9 och två i lönegrad A 7, varefter framdeles finge avgöras vilka
av de nya kanslibiträdena som skulle placeras i den ena eller andra graden,
därvid finge tagas hänsyn till deras olika kvalifikationer och beskaffenheten
av de göromål, som befunnes böra anförtros åt dem. Några särskilda bestämmelser
om rätt för de nuvarande kontorsbiträ deria, för den händelse de befordrades
till de föreslagna nya kanslibiträdesbefattningarna, att för löneklassuppflyttning
få tillgodoräkna sig föregående tjänstgöring syntes icke
erforderliga; härutinnan borde vinna tillämpning vad annars vore gällande.
Utredningsmannen har vidare föreslagit, att de extra ordinarie kontorsbiträdestjänsterna
— då behov av denna ytterligare arbetskraft säkerligen komme
att föreligga allt framgent — skulle ombildas till ordinarie tjänster i lönegrad
A 4. Därjämte borde anslås tillräckliga belopp för anlitande av extra biträden
för renskrivning o. dyl. Det torde kunna betecknas såsom en missriktad
sparsamhet från statens sida, örn behandlingen och avgörandet av målen
skulle komma att fördröjas på grund av brist på skrivhjälp.

Utredningsmannen har slutligen, nied anledning av en av vattenrättsdomaren
i Västerbygdens vattendomstol till utredningsmannen gjord framställning,
berört frågan örn kansliorten för Västerbygdens vattendomstol.
Vattenrättsdomaren har hos utredningsmannen framhållit, att den nybyggnad,
som vore planerad i Vänersborg för lantmäterikontoret därstädes
och för vattendomstolen, ännu icke kommit till utförande och att större rumsutrymmen
för domstolens räkning erfordrades än tidigare beräknats, samt
har i detta sammanhang ifrågasatt, huruvida icke frågan om vattendomstolens
förflyttning till Göteborg borde upptagas till prövning. Utredningsmannen,
som icke ansett sig ha anledning avgiva eget yttrande i förevarande
hänseende, har dock framhållit följande synpunkter på frågan.

Då kommunikationerna till och från Vänersborg från olika delar av domstolens
domsområde måste betecknas såsom dåliga, har domstolens förläggande
till Vänersborg givetvis medfört såväl att domstolens ledamöter
få använda onödigt mycken tid för resor som även att ökade kostnader uppstå
för staten för resekostnader. Dessutom får jag erinra örn att såsom jag
tidigare framhållit det, då fråga är örn mindre orter, erbjuder mycket stora
svårigheter att mera tillfälligtvis erhålla biträde av kompetenta vattenbyggnadstekniska
ingenjörer. Huvudanledningen till att domstolens kansli ansetts
skola fortfarande vara förlagt till Vänersborg — till vilken ort kansliet
ursprungligen förlädes med anledning därav att den förste innehavaren av
befattningen såsom vattenrättsdomare vid Västerbygdens vattendomstol var
bosatt därstädes — torde lia varit att man ansåg alt staden icke borde berövas
det skatteunderlag, som domstolens förläggande dit medförde. På
grund av den senare utvecklingen inom staden torde emellertid detta förhållande
numera sakna större betydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Yttranden.

Över den verkställda utredningen lia efter remiss yttranden avgivits av
vattenöverdomstolen och samtliga vattenrättsdomare, vattenfallsstyrelsen,
statskontoret, allmänna lönenämnden, kommerskollegium, länsstyrelserna i
Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län samt svenska vattenkraftföreningen. Vattenrättsdomaren
vid Norrbygdens vattendomstol har bifogat särskilt yttrande av biträdande
vattenrättsdomaren vid nämnda vattendomstol, hovrättsassessorn O.
Riben, varjämte länsstyrelsen i Västernorrlands län överlämnat yttranden
av Hammarforsens kraftaktiebolag, Wifstavarfs aktiebolag samt Indalsälvens,
Ljungans och Gimåns flottningsföreningar. Särskilt yttrande har
vidare avgivits av vattenrättsingenjören R. Smedberg, varjämte vattenrättsamanuensen
vid Söderbygdens vattendomstol G. Österholm inkommit med
framställning rörande vattenrättsamanuensernas tjänsteställning. Med anledning
av den vid utredningen uppkomna frågan om förflyttning av Västerbygdes
vattendomstols kansli till Göteborg har styrelsen för Sveriges advokatsamfund
överlämnat en framställning från västra avdelningen av samfundet.

Med anledning av förutnämnda framställningar från föreningen kvinnor i
statens tjänst samt från vattenrättsingenjörerna ha yttranden infordrats från
vattenöverdomstolen, statskontoret och allmänna lönenämnden.

Härutöver ha vattenrättsdomaren vid Norrbygdens vattendomstol i särskilda
skrivelser den 4 september 1944 och den 18 januari 1945 samt vattenrättsdomaren
vid Västerbygdens vattendomstol i skrivelse den 2 september
1944 lämnat uppgifter örn personalbehovet vid dessa vattendomstolar.

I yttrandena har starkt understrukits, att behov föreligger av åtgärder
för förstärkning av vattendomstolarnas arbetskrafter.

Vattenöverdomstolen, som erinrat om att vattenöverdomstolen redan tidigare
hos Kungl. Maj:t framhållit att arbetsbalansen hos vattendomstolarna
vore betydande, har i likhet med utredningsmannen funnit det vara oundgängligen
nödvändigt att skyndsammast möjligt förstärka arbetskrafterna
vid vattendomstolarna icke blott tillfälligt utan även på längre sikt. Vattenöverdomstolen
har framhållit, att de nuvarande arbetsbetingelserna vid vattendomstolarna
särskilt i två avseenden vore ägnade att ingiva betänkligheter.
Av den verkställda utredningen framginge, att vattenrättsingenjörerna
vid de tre sydliga vattendomstolarna i allmänhet hade svårt att medhinna
utförandet av det tekniska gransknings- och undersökningsarbetet så noggrant
som de själva skulle önska. Vidare hade det i flera fall förekommit
att företagare påbörjat och fortsatt arbeten med vattenkraftanläggningar i
strid mot vattenlagens bestämmelser utan att avvakta laga tillstånd av vattendomstol.
Vattenöverdomstolen har starkt understrukit vissa av utredningsmannen
gjorda uttalanden, där ifrågavarande missförhållanden påtalats.
Vattenöverdomstolen har vidare framhållit, att icke blott företagarna

Kungl. Majlis proposition nr 148-

hade ett berättigat intresse av att deras ansökningar till vattendomstolarna
bleve tillräckligt snabbt behandlade. Det vore även ett synnerligen stort intresse,
att ersättningsanspråk från en företagares skadelidande motparter
— som regel betydligt mindre kapitalstarka än företagaren, såsom ägare av
smärre sågverk och kvarnar med mera, enskilda markägare, skogsägare och
fiskerättsägare — så skyndsamt som möjligt bleve prövade och att ersättning
för skada bleve utdömd så snart som möjligt. Härom har vattenöver -domstolen närmare yttrat följande.

Detta intresse har tidigare i visst avseende beaktats, i det att genom ändring
den 17 juni 1943 i 8 § lagen den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser
om tillfällig vattenreglering skapades möjlighet att i mål örn tillfällig vattenreglering
i avbidan på närmare utredning utdöma ersättningsbelopp i avräkning
på den ersättning, som sedermera slutligen bestämmes. Då en motsvarande
möjlighet icke finnes stadgad i vattenlagen — principen har dock undantagsvis
kommit till användning även i mål angående vattenkraftanläggningar
och angående sjöregleringar för framtiden i sådana fall, då målet så
att säga undan för undan avgjorts genom det icke önskvärda systemet med
deldomar — är det för de skadelidande än viktigare att förekommande mål
skyndsamt bringas till slut. I samband härmed bör omnämnas, att metoden
att avgöra målen genom ett antal deldomar, vilken framtvingats av företagarnas
och i några fall det allmännas intresse att under rådande krisförhållanden
snabbt erhålla byggnadstillstånd och avgöranden av andra uppkommande
frågor, icke oväsentligt bidragit till att öka arbetsbördan vid de
vattendomstolar, där metoden mera allmänt måste användas.

Vcittenrättsdomaren vid Norrbygdens vattendomstol har såsom exempel på
frågor, som vid större sjöregleringar i Norrland ofta vöre omfattande och svårlösta
och som under senare år medfört en betydande ökning i vattendomstolens
arbetsbörda, anfört regleringarnas inverkan å avläggningen av flottgods
och å vintervägar. Härom anföres följande.

Svårigheterna i förstnämnda hänseende bestå icke så mycket i att ordna
upplagsplatser å land för virke, som förut kunnat avläggas å isen i vattendragen
eller å strandplanet nedanför högvattenlinjen, utan fastmera i bedömandet
av den värdeminskning å skogs!''as tigheter som uppkommer därigenom
att kostnaderna för utdrivning av virke från fastigheterna ökas genom fördyrad
framkörning, avläggning och intumning samt genom att kostnader tillkomma
för utvältning av virket från land. I detta avseende kunna sålunda
regleringarna inverka icke allenast på alla strandfastigheter utmed den av
regleringen berörda älvsträckan (t. ex. hela Indalsälven från och med källsjöarna
vid norska gränsen till havet) utan även å samtliga övriga skogsfastigheter,
från vilka virke utdrives till vattendraget. På många håll i Norrland
har befolkningen icke annan körväg till gårdar, ägor eller arbetsplatser
än den som isen å vattendragen erbjuder under vintern. Där regleringar inverka
menligt å isens hållfasthet uppstå ofta komplicerade spörsmål, som
kräva snabba avgöranden. Tvister örn regleringars inverkan å isens hållfasthet
pågå bl. a. beträffande stora delar av Indalsälvens vattensystem. Det är i
huvudsak först under senare år som i större omfattning frågor om virkesavläggning
och vintervägar kommit under behandling vid vattendomstolen.

I fråga örn omfattningen av vattendomstolarnas arbete i framtiden har
svenska vattenkraft föreningen framhållit, att denna i väsentlig grad bleve

Bihang till riksdagens protokoll 19fi5. 1 saini. Nr 148.

Kungl. Maj.ts proposition nr 148.

beroende av kraftproduktionens framtida utveckling och därmed även av
kolpriset. Föreningen har anfört:

Det är vanskligt att nu spå härom, men i varje fall torde det vara säkert,
att kolpriset kommer att bliva relativt högt i förhållande till priset före kriget,
och det är väl sannolikt, att det blir så högt, att utbyggnad av våra vattenfall
måste ske i hastigare takt än före kriget. Huvudparten av ökningen kommer
därvid på Norrland och då i främsta rummet på Norrbygdens vattendomstols
område.

Till belysning av det anförda har föreningen åberopat ett diagram, på vilket
visas produktionen av elektrisk energi i vattenkraftstationer dels inom Norrbygdens
vattendomstols område och dels inom övriga vattendomstolars områden
åren 1929—1943 jämte prognos till och med år 1955. Av diagrammet
framgår att från lågkonjunkturåret 1932 till högkonjunkturåret 1939 produktionen
inom Norrbygdens vattendomstols område årligen ökade med i medeltal
225 miljoner kilowattimmar. Mellan högkonjunkturåren 1929 och 1939
var den årliga ökningen i medeltal endast 145 miljoner kilowattimmar. Enligt
diagrammets prognos skulle motsvarande årliga ökning mellan åren 1945
och 1955 bliva omkring 300 miljoner kilowattimmar. Härom har föreningen
närmare anfört följande.

Enligt åtskilliga fackmän representerar denna siffra ett minimum som
sannolikt kommer att överskridas. Skulle den framtida prissättningen på kol
komma att väsentligt påverkas icke blott av ekonomiska utan även — i prisförhöjande
riktning — av rent maktpolitiska faktorer, vilken möjlighet på
senare tid antytts i efterkrigsdiskussionen, föreligga enligt föreningens uppfattning
mycket starka skäl för att anse en ökning inom Norrbygdens vattendomstols
område av 300 miljoner kilowattimmar per år som ett minimum
som kan förväntas bliva väsentligt överträffat.

Föreningen har vidare framhållit att kostnaderna för vattendomstolarna äro
små i jämförelse med den ekonomiska omfattningen av de behandlade objekten.
Enligt föreningens beräkningar lia kostnaderna för vattendomstolarna
sjunkit från omkring en procent av investeringarna i vattenkraftverk och sjöregleringar
vid tiden för vattendomstolarnas omorganisation år 1933 till omkring
0,6 procent för närvarande. Vattendomstolarnas andra verksamhetsområden:
torrläggning av mark, broar, vattentäkter, förorening av vatten
o. s. v., som efter allt att döma i stigande omfattning komme att taga domstolarnas
tid i anspråk, vore icke medtagna i denna beräkning men skulle
säkerligen påverka denna i samma riktning.

Beträffande vikten av tillräcklig arbetskraft i vattendomstolarna har föreningen
anfört följande.

Ett större vattenmål får den bästa behandlingen genom samverkan mellan
domstolen och parterna, särskilt sökanden. Därvid bortses från de extraordinära
förhållanden som nu råda genom överbelastningen på grund av kriget.
Tyvärr ha varken sökandena eller domstolarna under denna tid hunnit på förhand
utreda respektive förbereda målen på sätt som bör ske under normala
förhållanden. Detta avsteg som för övrigt överensstämmer med grunderna för
lagstiftningen örn tillfällig vattenreglering har emellertid varit ofrånkomligt
med hänsyn till föreliggande omständigheter och till kraven på att säkra en

Kungl. Maj.ts proposition nr 148.

väsentligt utökad elförsörjning. I icke krisbetonade vattenmål bör givetvis
sökanden på förhand förebringa möjligast fullständiga utredningar. Det bör
emellertid erinras örn att en vattendomstol, örn den kan ägna tillräcklig tid
åt målens handläggning, har möjlighet att väsentligt underlätta och därmed
även påskynda målens behandling.

Såsom exempel må anföras, att domstolen har möjlighet förmå parterna
att framkomma med för målets behandling viktiga fakta som ej utan domstolens
medverkan kunna framtvingas. Det är av mycket stor betydelse, att
sådana klarläggande faktorer komma till parternas kännedom på ett tidigt
stadium av målens behandling. Vidare kunna vid vattenrättsingenjörernas
undersökningar ett flertal frågor klarläggas, och ofta kan genom diskussion
inför vattenrättsingenjörerna framkomma förslag till lösning av många skiftande
problem. I flera fall kan detta vara upptakten till frivilliga uppgörelser
mellan parterna, varigenom ett snabbare avgörande av målet erhålles.

Om domstolen är alltför belastad, kan sökanden för att minska domstolens
arbetsbörda och därmed påskynda ett företags behandling i vattendomstolen
bliva tvingad att träffa avtal med sakägare rörande ersättning. Erfarenheten
har visat, att sökanden därvid många gånger nödgas betala uppenbart oskäliga
belopp. Det händer nämligen icke sällan, att sakägare utnyttja en dylik
tvångssituation för sökanden för att tillskansa sig en otillbörlig vinst. Detta
måste i och för sig anses olämpligt och leder dessutom till att de sakägare
som varit lojala och funnit sig i skälig ersättning ha anledning att känna sig
missnöjda.

Vattenfallsstyrelsen har anfört bl. a. följande.

Det är visserligen alltid vanskligt alt förutspå den framtida utvecklingen,
men vid alla diskussioner under senare år har det ansetts, att man har att
räkna med en årlig ökning av kraftbehoven med ca 400 miljoner kilowattimmar
per år, vilket innebär, att utbyggnaderna skulle få nära dubbelt så stor
omfattning som under perioden 1920—1938. En jämförelse med perioden
1939—1944 skulle för bedömande av vattendomstolarnas arbetsbörda bliva
missvisande, då under detta utvecklingsskede många utslag lämnats med stöd
av lagen örn tillfällig vattenreglering och alltså en betydande del av arbetet
med ersättningsfrågornas behandling skjutits på framtiden, vartill kommer,
att företagarna understundom nödgats företaga åtminstone en del av arbetet
utan att kunna invänta domstolens handläggning av ärendet.

Vattenfallsstyrelsen har även gjort vissa uttalanden med anledning av det
i samband med utredningen påtalade förhållandet att företagare igångsatt
byggnadsarbeten utan avvaktande av tillstånd av vattendomstolen. Styrelsen
har anfört följande.

Det skall icke av vattenfallsstyrelsen bestridas, att under de rådande krisförhållandena
svårigheter förelegat att redan vid den tidpunkt, då ett byggnadsarbete
måst påbörjas, ha utredningar örn t. ex. dämningsskador färdigställda.
Byggnadsarbeten lia därför i många fall fått igångsättas utan avvaktande
av laga tillstånd. Norrbygdens vattendomstol har på senare tider
frångått den praxis, som förut vid domstolen tillämpats, nämligen alt tillstånd
lill ett byggnadsarbete meddelats redan innan alla detaljutredningar
rörande omfattningen av uppkommande skador avlämnats. En sökande bär
följaktligen befunnit sig i det läget, att han måst dröja med sin begäran örn
tillstånd till ett byggnadsarbete, till dess alla av domstolen fordrade utredningar
kunnat färdigställas. Valet har sedan stått mellan att för lång tid inhibera
utförandet av ett för landets kraftförsörjning livsviktigt företag eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

att påbörja detsammas verkställande utan tillstånd, men givetvis under tillseende
att inga utomstående intressenter lida skada, utan att uppgörelse träffas.
Att sistnämnda utväg vid mer än ett tillfälle fått väljas, torde vara förklarligt,
även örn utvägen icke varit tilltalande. Näppeligen lär man dock
kunna säga, att tillvägagångssättet i sådana fall varit ägnat att öka vattendomstolens
arbetsbörda. Tvärtom ha förhållandena varit sådana, att åtminstone
vattenfallsstyrelsen i dylika fall även tvingats alt i väsentlig utsträckning
— ofta på för vattenfallsstyrelsen betungande villkor — träffa
frivilliga uppgörelser om ersättning för skador, varigenom vattendomstolen
befriats från ställningstaganden i en mängd frågor.

Den av vattenrättsdomaren vid Norrbygdens vattendomstol åstundade planeringen
av ^byggnadsarbeten i bättre överensstämmelse med vattenlagen
skulle knappast heller ha den tänkta effekten. Vattenfallsstyrelsen kommer
att tvingas att samtidigt begära tillstånd till en mängd olika företag. Att åratal
i förväg förutse utvecklingen på kraftförsörjningsområdet och på så sätt
på lång sikt kunna planera en utbyggnadsverksamhet är nämligen icke möjligt.
Omständigheterna äro i regel sådana, att man näppeligen långt i förväg
kan fastställa, vilket utbyggnadsobjekt som med hänsyn till det sannolika
kraftbehovet under de närmaste åren är det lämpligaste. Skulle därför vattenfallsstyrelsen
söka ställa sig här ifrågavarande önskemål till efterrättelse,
innebär detta, att vattenfallsstyrelsen utan dröjsmål finge sätta i gång med
utredningsarbeten och ingiva utbyggnadsansökningar beträffande alla de vattenfall,
som under olika betingelser skulle kunna komma i fråga till utbygg
nåd. Tvivelsutan skulle detta medföra en i hög grad ökad arbetsbelastning för
vattendomstolarna under åtskilliga år framåt. Förbises får icke heller, att
örn färdiga byggnadstillstånd skulle föreligga åratal i förväg, nya tillstånd
eller kompletterande ansökningar likväl skulle bliva erforderliga i samband
med utbyggnaderna. Med den snabba utvecklingen på det tekniska området
är det nämligen troligt, att det verkliga utförandet ingalunda kommer att så
helt överensstämma med det långt tidigare planerade. Därtill kommer, att
det under ett byggnadsarbetes fortgång ofta visar sig, att ändringar i utförandet
lämpligen böra ske, ändringar sorn, medan ett mål pågår, lätt kunna
underställas domstolarna.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har gjort följande uttalande.

Särskilt Norrbygdens vattendomstol torde inom den närmaste framtiden
ha att emotse en betydande ökning av antalet mål, beroende på bland annat
de utbyggnader av kraftstationer och vattenregleringar samt anläggande avvattentäkter,
som med säkerhet komma att igångsättas och pågå under en relativt
lång följd av år. Det är därför av synnerlig vikt att domstolen icke är
tyngd av en balans som inverkar fördröjande på avgörandet av de nya målen.
Sådana dröjsmål synas för närvarande vara oundvikliga, och länsstyrelsen
har sig bekant, att ett flertal ärenden ännu icke underställts vattendomstolens
prövning, enär vederbörande sökande anser domstolen vara så
överlupen av arbete, att det icke lönar sig att anhängiggöra nya ärenden.

Beträffande frågan örn ökning av antalet vattendomstolar
har i enlighet med utredningsmannens ståndpunkt i flertalet av de yttranden
som beröra denna fråga ansetts, att någon sådan åtgärd för närvarande icke
borde äga rum. Vattenöverdomstolen har särskilt understrukit de svårigheter
som måste uppstå vid en omreglering av domsområdena samt har härom anfört
följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Det domsområde, som skulle kunna tilläggas en femte domstol, borde
omfatta vattensystemen från och med Indalsälvens (nederbördsområde nr 40)
till och med Ljusnans (nederbördsområde nr 48) eller möjligen Gavleåns (nederbördsområde
nr 52), alltså delar av Norrbygdens och Österbygdens nuvarande
domsområden. Därigenom skulle emellertid icke någon lättnad inträda
för Söderbygdens och framför allt icke för Västerbygdens vattendomstol,
vid vilken sistnämnda domstol behovet av lättnad är stort. En minskning
av Västerbygdens vattendomstols domsområde kunde nämligen tänkas endast
genom överflyttning dels av Gullspångsälvens vattensystem till Österbygdens
vattendomstol, en nödfallsutväg med hänsyn till att detta vattensystem
ingår i Vänerns och därigenom i Göta älvs vattensystem, dels av Nissans
(nederbördsområde nr 101) jämte två söder därom belägna obetydliga åars
vattensystem till Söderbygdens vattendomstol, som i så fall skulle i någon
mån kunna kompenseras genom att Gotland samt Kilaåns och Nyköpingsåns
vattensystem (nederbördsområdena nr 66 och 65) tillädes Österbygdens vattendomstols
domsområde. Härtill kommer att, såsom vattenrättsdomaren vid
Norrbygdens vattendomstol i bilaga 1 till utedningen med rätta framhållit, nu
vid Norrbygdens vattendomstol anhängiga mål rörande Indalsälvens vattensystem
böra slutbehandlas vid samma domstol, och just dessa vattenmål, de
flesta av mycket betydande omfattning, äro de, som mest bidragit till arbetsbalansen
och arbetssvårigheterna i denna domstol. Detta medför i sin tur,
att även örn en ny vattendomstol inrättas, det ändock skulle vara nödvändigt
med biträdande domare och biträdande sekreterare vid Norrbygdens vattendomstol
under år framåt.

Den av vattenöverdomstolen sist anförda synpunkten har ytterligare understrukits
av länsstyrelsen i Västernorrlands län, Wifstavarfs aktiebolag
samt Indalsälvens, Ljungans och Gimåns flottningsföreningar. Sistnämnda
tre föreningar ha i gemensamt yttrande anfört följande.

Det är givet, att den ingående kunskap örn förhållandena såväl före som
efter regleringarna och kraftverksbyggnadernas tillkomst, som Norrbygdens
vattendomstol förvärvat, är av omistligt värde för ett riktigt avgörande av
tvistefrågorna, örn en ny domstol skulle inrättas, kan den uppenbarligen
icke få tillgång till en motsvarande inblick i flottningsfrågorna och översikt
över av kraftverksintresset föranledda förändringar, som är nödvändig för
ett riktigt bedömande. Det är nämligen otänkbart att återgiva allt i skrift.

I alla vid Norrbygdens vattendomstol handlagda mål örn kraftverk och
sjöregleringar lia flottningsföreningarna nedlagt ett mycket omfattande
arbete för tillvaratagande av flottningens intressen. En väsentlig del av det
sålunda från flottningens sida presterade utredningsmaterialet ligger i vad
som kunnat påvisas för vattendomstolen eller dess ledamöter vid syner, sammanträden
och studieresor, örn samma vattendomstol icke .skulle till slut behandla
och avgöra målen i alla frågor, som röra flottningen, skulle det på
antydda sätt av oss förebringade materialet bliva fullständigt värdelöst. Flottningens
rätt .skulle därigenom komma att äventyras.

Inrättande av en ny vattendomstol har å andra sidan förordats av vattenfallsstyrelsen,
svenska vattenkraftföreningen och Hammar for sens kraftaktiebolag.

Vattenfallsstyrelsen har anfört:

Svårigheterna med en lämplig uppdelning av Norrbygdens vattendomstols
domsområde böra under inga omständigheter stå hindrande i vägen för en
i övrigt rationell lösning av denna fråga. Hur den än nu löses, torde det

Kungl. Maj.ts proposition nr 148.

efter en längre eller kortare tid, då utbyggandet av våra vattenfall med tiden
flyttat sig längre norröver, bliva lämpligt att företaga en omreglering av
domsområdena.

Vattenfallsstyrelsen har de senaste åren haft betydande svårigheter att genomföra
det arbetsprogram för kraftverksbyggnader och sjöregleringar, som
statsmakterna överlämnat åt styrelsen. Detta har till största delen berott på
brist på arbetskrafter hos Norrbygdens vattendomstol, under vars domvärjo
huvudparten av styrelsens arbeten varit förlagd. Då det föreligger allt skäl
att antaga, att programmet för de kommande åren ej kommer att minska
i omfattning, utan snarare öka, får styrelsen bestämt vidhålla sin uppfattning
om lämpligheten av ytterligare en vattendomstol i Norrland. Det må
ock framhållas, att kronan, som äger det övervägande antalet vattenfall i
översta Norrland, har det största intresset av att dess vattenmål bliva utan
onödigt dröjsmål behandlade.

De försiktighetsskäl, som utredningsmannen funnit tala för att med frågan
får anstå, finnér''vattenfallsstyrelsen väga lätt jämfört med de fördelar,
ej minst med avseende å rekryteringen av vattenrättsingenjörer, som inrättande
av en ny permanent vattendomstol skulle innebära. Den av utredningsmannen
föreslagna förstärkningen av ingenjörsarbetskraften lär särskilt med
avseende på den vattenbyggnadstekniska sidan näppeligen medföra några
verkliga förbättringar under de närmaste åren, och ett anskaffande vid behov
av tillfällig hjälp med erforderliga kvalifikationer torde icke komma att
visa sig lätt.

Svenska vattenkraftföreningen har framhållit följande.

Även för föreningen står det klart, att det kan möta svårigheter att på ett
ur alla synpunkter lämpligt sätt avgränsa domstolsområdena och i synnerhet
ett eventuellt nytillkommande femte område. Detta skulle inskjutas mellan
Norrbygdens och Österbygdens områden och bildas av tidigare delar
av det förra området, eventuellt även mindre delar av det senare. Svårigheterna
synas dock icke vara olösliga. Det måste emellertid förutses, att
gränsdragningen mellan domstolsområdena kan behöva justeras med vissa
tidsmellanrum såsom också hittills skett. Såväl beträffande vattenkraftstationer
som vattenregleringsföretag har utbyggnadsverksamheten hittills periodvis
koncentrerat sig till vissa vattendrag. Så var fallet med Dalälven under
1910- och 1920-talen, Indalsälven under 1930- och 1940-talen, och nu
senast kan man skönja en motsvarande tendens beträffande Ångermanälven
och dess biflöde Faxälven, en tendens som väl sannolikt kan väntas fortsätta
under de närmaste tio åren. Därest tvenne sådana älvar ligga inom
samma vattendomstolsområde, ernås en utjämning av vattendomstolarnas
arbetsbörda, enär en ökning i den ena älven i regel inträder, först sedan
intresset för den andra redan är i avtagande. Den lyckligaste lösningen av
vattendomstolarnas organisationsfråga skulle enligt föreningens uppfattning
nås, örn Mellanbygdens vattendomstol återupprättades. Förslagsvis borde
den omfatta Ångermanälvens, Indalsälvens, Ljungans och eventuellt även
Ljusnans vattenområden.

Hammarforsens kraftaktiebolag har förslagit, att en ny vattendomstol, omfattande
Ångermanälvens, Indalsälvens och Ljungans vattenområden, inrättas.

I fråga om de av utredningsmannen föreslagna åtgärderna av mera
bestående natur till förstärkning av vattendomstolarnas arbetskrafter

Kungl. Maj:ts proposition nr 148•

inom ramen för nuvarande organisation har i yttrandena förekommit följande.

Beträffande vattendomstolarnas juridiskt utbildade arbetskrafter
har vattenöverdomstolen till en början upptagit till bemötande
utredningsmannens uttalande, att i regel till vattenrättssekreterare borde
förordnas endast assessor i hovrätt eller den som innehade motsvarande
kompetens. Härom anför vattenöverdomstolen:

Enligt vad vattenöverdomstolen funnit har det i praktiken visat sig vara
mycket svårt att till befattningarna såsom sekreterare vid vattendomstolarna
utom Stockholm erhålla assessorer. Dessutom är det för rekryteringen i
vattenöverdomstolen av vikt och intresse att möjligheten att förordna hovrättsfiskaler
till vattenrättssekreterare bibehålies. Förordnande av fiskal till
sekreterare i vattendomstol medför visserligen den olägenheten att denne icke
omedelbart efter tillträdet av befattningen är kompetent att självständigt
handlägga vattenmål. Förordnande av assessor till vattenrättssekreterare^ har
emellertid hittills medfört samma olägenhet, eftersom ej heller en sådan
sekreterare omedelbart varit kompetent att inträda såsom ordförande i vattendomstol.
Önskvärdheten att en och samma person förordnas till vattenrättssekreterare
och uppehåller befattningen så länge som möjligt kanske
helst längre tid än den i 20 § stadgan den 9 december 1932 angående tjänstgöringen
vid vattendomstolarna angivna, i regel tre år — synes snarare tala
för än emot att förordna fiskaler till vattenrättssekreterare. Det torde, särskilt
numera, vara lättare i varje fall för en på ett tidigt stadium av fiskalstjänstgöringen
till vattenrättssekreterare förordnad fiskal än för en till sekreterare
förordnad assessor att kvarbliva i befattningen under önskvärd tid.

Utredningsmannens förslag om införande av ordinarie notariebefattningar
vid vattendomstolarna har bestämt avstyrkts av vattenöverdomstolen,
som i detta hänseende anfört följande.

Det nuvarande systemet med heltidsamanuenser i låg lönegrad är visserligen
icke tillfredsställande. Såsom utredningsmannen framhållit har det
ofta varit svårt att erhålla lämpliga amanuenser, särskilt i mindre städer såsom
Umeå. Men det skulle med stor sannolikhet bliva än svårare att till en
notariebefattning erhålla duglig person, villig att för längre tid kvarstanna i
en tjänst, som icke skulle medföra rätt till befordran inom vattendomstolarna
ens till sekreterare och som på grund av tjänstgöringens art ej heller kunde
väntas leda till befordran på annat håll. Det skulle sannolikt i regel bliva
lättare att rekrytera amanuensbefattningarna, örn varje nuvarande sådan heltidsbefattning
utbyttes mot två halvtidstjänster. Arbetsuppgifterna för amanuenserna
borde motsvara biträdande vattenrättssekreterares, dock utan möjlighet
för amanuenser att förordnas till ordförande i vattendomstol. För kontinuiteten
inom vattendomstolarna skulle sörjas genom att förordnanden såsom
sekreterare i vattendomstol gåves så lång varaktighet som möjligt. Det är
otvivelaktigt av större betydelse för arbetet vid vattendomstolarna, om sekreterarförordnandena
göras långvariga än örn amanuensförordnanden meddelas
för längre tid.

Även statskontoret har avstyrkt utredningsmannens iörslag om inrättande
av ordinarie notariebefattningar samt därom anfört följande.

De av utredningsmannen anförda skälen för en dylik förändring av amanuenstjänsterna
hänföra sig till vissa olägenheter av organisatorisk natur och

Kungl. Maj.ts proposition nr 148.

äro således icke betingade av arten av de på amanuenserna ankommande arbetsuppgifterna.
Statskontoret kan icke finna det av utredningsmannen framlagda
förslaget ägnat att skapa bättre förhållanden i berörda avseenden. Framhållas
må för övrigt, att icke någon av vattenrättsdomarna i sina till utredningsmannen
avgivna yttranden föreslagit amanuenstjänsternas ersättande
med notariebefattningar.

Allmänna lönenåmnden har förklarat sig från lönesynpunkt icke ha något
att erinra mot förslaget om införande av ordinarie notariebefattningar. Nämnden
har emellertid uttalat, att spörsmålet närmast vöre av organisatorisk natur
och finge bedömas från andra synpunkter än rent lönetekniska.

Vattenrättsdomaren vid Norrbygdens vattendomstol framhåller, att även
om amanuensbefattningen ändrades till icke ordinarie notariebefattning kunde
det ■— ehuru frågan för närvarande icke vore aktuell vid Norrbygdens
vattendomstol — vara lämpligt att vid behov fiskaler i hovrätt tjänstgjorde
i denna befattning åtminstone ett år i sänder. Denna tjänstgöring borde i formellt
merithänseende uppskattas så högt att rekryteringen säkerställdes.

Vattenrättsdomaren vid Österbygdens vattendomstol har tillstyrkt förslaget
om inrättande av ordinarie notariebefattningar vid vattendomstolarna och
därom anfört följande.

Täta ombyten på vattenrättsamanuensbefattningen äro uppenbarligen förenade
med olägenhet. Av egen erfarenhet vet jag vilken stor fördel som vinnes
genom att på denna befattning stadigvarande få behålla samma person, och
när en sådan under en längre följd av år förtjänstfullt bestritt befattningen,
framstar det såsom en obillighet att bättre villkor ej kunna beredas honom än
de som amanuensbefattningen erbjuda.

I den av vattenrättsamanuensen G. Österholm ingivna framställningen har
hemställts, att de vid vattendomstolarna inrättade extra ordinarie amanuensbefattningarna
måtte uppflyttas till tjänster i lönegrad A 21 eller Eo 21. I
framställningen har uttalats, att av den verkställda utredningen framginge
att registratorsgöromålen liksom handhavandet av vattendomstols räkenskaper
med mera borde anförtros åt icke rättsbildade biträden, vilkas tjänster på
den grund borde uppflyttas i högre lönegrad. Avsikten vore att amanuensen
(notarien) framdeles uteslutande skulle syssla med göromål, som kräva juridisk
utbildning, och att hans arbetsuppgifter närmast borde motsvara de
åligganden, som ankomma på en biträdande vattenrättssekreterare. På senare
år hade vattenrättssekreterarna i allt större utsträckning fått sig anförtrodd
handläggningen av egna mål, varvid amanuenserna fått utföra de på sekreterarna
ankommande göromålen. För att bliva antagen såsom vattenrättsamanuens
erfordrades full tingsmeritering. Vid antagande av jurister vid de
flesta statliga förvaltningsorganen förefunnes intet sådant krav. Med hänsyn
till de sålunda skärpta kompetensfordringarna för anställning vid vattendomstol
syntes det befogat, att för fullgörande av de arbetsuppgifter av juridisk
beskaffenhet, vilka icke enligt nuvarande organisationsform ankomme
på vattenrättsdomare eller vattenrättssekreterare, inrättades en befattning
i lönegrad A 21 eller Eo 21.

Kungl. Maj.ts proposition nr 148.

Vattenrättsdomaren vid Västerbygdens vattendomstol har ifrågasatt, huruvida
icke vattenrättssekreterarbefattningen borde göras
till en ordinarie eller mera stadigvarande extra ordinarietjänst,
under det att amanuensbefattningen — eventuellt omändrad
till notarie- eller annan befattning — uppehölles på förordnande för vissa
år av fiskaler i hovrätten, genom vilket förfaringssätt cirkulationen i förhållande
till hovrätten ändock bibehölles. Därest emellertid en sådan organisation
icke ansåges böra ifrågakomma, anslöte sig vattenrättsdomaren till förslaget
örn inrättande av ordinarie notariebefattningar, ehuru han ansåge tveksamt
huruvida det därmed avsedda syftet helt vunnes. I fråga om särskilt
vattenrättssekreterarbefattningen vid Västerbygdens vattendomstol har denne
vattenrättsdomare anfört följande.

Vid Västerbygdens vattendomstol har Einar Weiss, som icke är assessor,
tjänstgjort såsom sekreterare sedan den 1 oktober 1936 och därunder förvaltat
vattenrättsdomarämbetet under sammanlagt 1 år 3 månader och därutöver
såsom särskild vattenrättsdomare handlagt 181 mål, varav ett betydande antal
av den kategori, som utredningsmannen betecknat såsom stora. Weiss’ kompetens
vad avser vattenrättssekreterarbefattningen torde uppenbarligen kunna
jämställas med en assessors. För närvarande äger vattenrättssekreterare, som
ej är assessor, uppbära avlöning enligt 26 löneklassen med rätt till sådan
uppflyttning i högre löneklass, som tillkommer tjänsteman inom lönegraden
Eo 27. Vattenrättssekreterare, som är assessor i hovrätt, skall åtnjuta lön
enligt de föreskrifter som gälla för assessor vid tjänstgöring i hovrätt. Assessorerna
äro placerade i lönegrad Eo 29. Med beaktande av att hädanefter
yngre hovrättsfiskaler icke torde ifrågakomma till förordnande såsom vattenrättssekreterare
och med hänsyn till vad här i övrigt anförts synes det vara
skäligt, att sådana bestämmelser givas, att vattenrättssekreterare i gemen må
placeras i lönegrad Eo 29 eller att i varje fall Weiss kommer i åtnjutande avdylik
förmån. Härigenom skulle jämväl pensionsfrågan för Weiss bliva löst.
Denne har tidigare hos Kungl. Maj:t anhållit om pensionsrätt såsom vattenrättssekreterare,
vilken framställning emellertid lämnats utan åtgärd.

I anledning av nyssnämnda förslag, att vattenrättssekreterarbefattningen
skulle göras till ordinarie eller mera stadigvarande extra ordinarietjänst,
under det att vattenrättsamanuensbefattningen skulle uppehållas på förordnande
för vissa år av fiskaler i hovrätten, har vattenöverdomstolen yttrat
följande.

Utan att direkt taga ståndpunkt till, huruvida de juridiska befattningarna
vid vattendomstolarna vid sidan av vattenrättsdomarna i och för sig böra
anordnas på det av vattenrättsdomaren vid Västerbygdens vattendomstol föreslagna
sättet, vill vattenöverdomstolen dock framhålla följande. Förslaget
förutsätter att sekreterarbefattningarna placeras antingen i lönegraden A 29
eller i lönegraden Eo 29 med skyldighet för assessor att mottaga förordnande
att uppehålla sådan tjänst och att amanuensbefattningarna, möjligen under
annan benämning, placeras i lönegrad motsvarande nuvarande extra ordinarie
hovrättsfiskals, alltså i Eo 22. Därmed skulle visserligen en fastare
organisation av dessa befattningar vinnas och vattendomstolarnas normala
behov av juridisk arbetskraft bliva bättre tillgodosett än för närvarande är
fallet. Däremot skulle behovet av extra arbetskraft vid vattendomstolarna
för framtiden eller tillfälligt för avarbetande av arbetsbalans icke tillgodo -

Kungl. Maj.ts proposition nr 148.

ses därigenom. Ej heller är det troligt att tillgången till fiskaler inom hovrätterna
i regel kommer att vara sådan, att möjlighet finnes att förordna
fiskal till amanuensbefattning. Det förtjänar nämnas, att vid flera tillfällen
under de senaste åren biträdande vattenrättssekreterare icke utan dröjsmål
kunnat förordnas av brist på fiskaler. Att ytterligare utöka antalet fiskaler i
hovrätterna för att tillgodose vattendomstolarnas behov av amanuenser bör
med hänsyn till de redan nu dåliga befordringsmöjligheterna inom hovrätterna
för fiskalerna icke komma i fråga. Härtill kommer att fiskalerna icke
skulle ha någon fördel av att mottaga amanuensförordnanden, vilka tvärtom
skulle medföra att fiskalernas redan nu långa utbildningstid skulle än
mera förlängas.

Förslaget att möjlighet skall beredas att för framtiden tillfälligt förstärka
vattendomstolarnas juridiska arbetskrafter genom förordnande av biträdande
vattenrättssekreterare, i medeltal sex månader varje budgetår
för var och en av vattendomstolarna, tillstyrkes eller lämnas utan erinran
i de yttranden som beröra denna fråga.

Vattenrättsdomaren vid Österbygdens vattendomstol har framhållit, att anslaget
till bestridande av kostnaderna för biträdande vattenrättssekreterare
borde vara så stort eller så anordnat, att konkurrens därom icke behövde
förekomma mellan vattenrättsdomarna. Vad i detta hänseende föreslagits av
utredningsmannen syntes tillfyllest, dock ej förrän de nuvarande balanserna
hos de olika vattendomstolarna hunnit avarbetas. Det syntes kunna överlämnas
åt vattenöverdomstolen att inom ramen för ett anslag av angivna storlek
förordna biträdande vattenrättssekreterare utan att tillstånd därtill i varje
särskilt fall skulle behöva inhämtas hos Kungl. Maj:t.

Beträffande vattenrättsingenjörerna har vattenöverdomstolen
i likhet med utredningsmannen ansett, att antalet ordinarie sådana befattningshavare
i riket borde vara åtta, fyra vattenbyggnadstekniska och fyra
agrikulturtekniska ingenjörer. Vattenöverdomstolen har emellertid — med
hänsyn till att den redan nu vanskliga rekryteringen skulle kunna ytterligare
försvåras — motsatt sig förslaget, att vattenrättsingenjörerna skulle vara anställda
vid vattendomstolarna gemensamt, och har i stället föreslagit, att en
vattenbyggnadsteknisk och en agrikulturteknisk ingenjör anställdes vid varje
vattendomstol. I anslutning härtill har vattenöverdomstolen anfört:

Det bör emellertid, liksom för närvarande, åligga ingenjör att vid behov
tjänstgöra i annan vattendomstol än den i vilken han är anställd. Sådant
behov kan uppstå av olika anledningar, såsom tillfällig arbetsanhopning vid
en vattendomstol, sjukdomsfall, inkallelse till militärtjänstgöring eller önskan
att anlita en vattenrättsingenjörs särskilda sakkunskap beträffande viss fråga.
Tjänstgöring inom annan vattendomstol bör dock vara en undantagsföreteelse.
Något skäl föreligger alltså icke att ändra nu gällande bestämmelse i
6 § tredje stycket stadgan den 9 december 1932 angående tjänstgöringen vid
vattendomstolarna.

I fråga örn tillgodoseendet av det av utredningsmannen förutsatta ytterligare
behovet av vattenbyggnadsteknisk arbetskraft har vattenöverdomstolen
framhållit, att det föreslagna beloppet 8 000 kronor per budgetår syntes

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

väl lågt med hänsyn till rekryteringssvårigheten och till den kompetens som
borde uppfyllas även av en blott tidvis förordnad vattenrättsingenjör. En
sådan borde helst vara lika väl kvalificerad för sitt värv som de ordinarie
ingenjörerna. Att såsom utredningsmannen ifrågasatt anställa en extra ingenjör
med lägre kompetens vore enligt vattenöverdomstolens mening icke tillrådligt.
Även en tillfälligt förordnad vattenrättsingenjör måste kunna användas
till mera fordrande arbete än kontrollavvägningar o. dyl.

Beträffande vattenrättsingenjörernas löneställning har vattenöverdomstolen
uttalat följande.

Att överföra vattenrättsingenjörsbefattningarna till löneplanen C finner
vattenöverdomstolen med hänsyn till befattningarnas karaktär av domartjänster
icke böra ifrågakomma.

Som skäl för befattningarnas uppflyttande i högre lönegrad inom A-planen
kan anföras att rekryteringssvårigheter — särskilt beträffande de i vattenbyggnad
sakkunniga ingenjörerna — kunna uppkomma i konkurrens med
andra verksamhetsområden. Hittills har det emellertid visat sig möjligt att
till dessa befattningar förvärva lämpliga och väl meriterade personer. Vattenöverdomstolen
anser sig därför icke för närvarande böra föreslå uppfattning
av vattenrättsingenjörsbefattningarna i högre lönegrad, men önskar
framhålla att vid förändrade konjunkturer det kan visa sig nödvändigt att
—- för att säkerställa rekryteringen till vattenrättsingenjörsbefattningarna —
förbättra de med dessa befattningar förenade avlöningarna. Frågan örn förbättrad
löneställning för övriga till lönegraden A 30 hänförda domarbefattningar
har ännu icke blivit föremål för utredning. Vattenöverdomstolen
förutsätter att en sådan utredning kommer till stånd innan den nya rättegångsbalken
träder i tillämpning. I samband därmed bör lämpligen frågan
om vattenrättsingenjörernas avlöningsvillkor upptagas till förnyad behandling.

Framställningen om rätt för vattenrättsingenjör att erhålla full pension
efter allenast 25 tjänstår har tillstyrkts av vattenöverdomstolen, som ansett
det önskvärt att vid rekryteringen av vattenrättsingenjörsbefattningarna kunna
räkna även med sökande, som ej inneha statstjänst och som uppnått en
jämförelsevis hög levnadsålder.

Vattenrättsdomaren vid Norrbygdens vattendomstol har beträffande vattenrättsingenjörernas
avlöningsförmåner framhållit, att ett särskilt skäl för att
dessa borde förbättras vore att ingenjörerna enligt vad erfarenheten visat —
såväl med hänsyn till arbetsbördan i vattendomstolen som på grund av gällande
bestämmelser — icke hade möjlighet att bereda sig nämnvärda extra inkomster.
Vattenrättsdomaren vid Österbygdens vattendomstol har lämnat
utan erinran, att vattenrättsingenjörerna skulle bliva anställda vid samtliga
vattendomstolar gemensamt. Ilan har vidare uttalat, att något tvivel örn att
de föreslagna åtta vattenrättsingenjörerna skulle erhålla full sysselsättning
icke syntes föreligga. Med den föreslagna anordningen vunnes den fördelen
att varje vattendomstol kunde påräkna alt alltid ha tillgång till en vattenrättsingenjör
av vartdera slaget. Jämväl vattenrättsdomaren vid Västerbygdens
vattendomstol har lämnat förslaget örn gemensam anställning för vattenrättsingenjörerna
utan erinran. Denne vattenrättsdomare har vidare uttalat, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 148.

förslaget alf på extra stat anställa en ingenjör med lägre kvalifikationer syntes
vara värt beaktande. I allt fall syntes det dock nödvändigt att bibehålla
nu förefintlig möjlighet att erhålla förordnande för särskild vattenrättsingenjör
att deltaga i handläggning och avdömande av mål.

Vattenrättsdomaren vid Söderbygdens vattendomstol har ansett, att vattenrättsingenjörema
icke borde anställas vid vattendomstolarna gemensamt.
Han har yttrat följande.

Någon som helst tvekan råder enligt min mening icke därom, att vid Söderbygdens
vattendomstol full sysselsättning kan beredas icke blott åt en agrikultur
teknisk ingenjör utan även åt en vattenbyggnadsteknisk sådan. Såsom
framgår av vattenrättsdomarnas vid Norrbygdens, Österbygdens och Västerbygdens
vattendomstolar skrivelser till utredningsmannen äro i förevarande
hänseende förhållandena ensartade vid sistnämnda vattendomstolar. Ur synpunkten
av angelägenheten att samtliga ingenjörer må kunna beredas full
sysselsättning föreligger således intet behov av deras anställande vid flera
domstolar gemensamt. På grund härav och då en dylik anordning visat sig
utgöra ett bestämt hinder mot domstolsarbetets bedrivande på ett ändamålsenligt
och effektivt sätt samt olägenheterna härav få anses vida överväga
de fördelar, som möjligen uppkomma av anordningens bibehållande ur de
andra synpunkter, som finnas angivna i utredningen, anser jag mig böra avstyrka
förslaget örn ingenjörernas anställande vid samtliga vattendomstolar
gemensamt och i stället föreslå, att den hittillsvarande anställningsformen för
dem efter hand avvecklas och att därefter vid varje domstol anställas två
ingenjörer, en vattenbyggnadsteknisk och en agrikulturteknisk, med tjänstgöringsskyldighet
uteslutande vid den domstol, där de äro anställda.

Statskontoret har beträffande den av utredningsmannen föreslagna förstärkningen
av ingenjörskrafterna ifrågasatt, om icke tills vidare åtminstone
en ingenjörsbefattning borde vara uppförd å extra ordinarie stat i avvaktan
på ytterligare erfarenheter om utvecklingen av vattendomstolarnas arbetsbörda.
Statskontoret har vidare — i anslutning till utredningsmannens uttalande
att den föreslagna ändrade organisationen av vattenrättsingenjörernas anställningsförhållanden
med anställning vid samtliga vattendomstolar gemensamt
borde genomföras successivt allteftersom nya befattningshavare anställdes
— erinrat om att vattenrättsingenjör jämlikt föreskrift i civila avlöningsreglementet
i vissa fall vore pliktig att låta förflytta sig till annan befattning
samt att vattenrättsingenjör vidare enligt bestämmelse i stadgan den
9 december 1932 angående tjänstgöringen vid vattendomstolarna i vissa fall
vore skyldig att tjänstgöra i stället för vattenrättsingenjör vid annan vattendomstol.
Frågan om förändrad löneställning för vattenrättsingenjörema har
statskontoret ansett böra upptagas till behandling i samband med att det
förutnämnda av 1939 års tjänsteförteckningssakkunniga avgivna betänkandet
bleve föremål för statsmakternas prövning. Framställningen om nedsättning
av det för hel pension erforderliga antalet tjänstår till 25 år har statskontoret
icke kunnat biträda. Härom har statskontoret anfört följande.

Enligt vad som framgår av under hand infordrade tjänstematrikelutdrag
synas av de för närvarande anställda vattenrättsingenjörema samtliga utom
en kunna vid inträdet i pensionsåldern åberopa mer än 30 tjänstår och alltså
vara berättigad till hel pension under förutsättning givetvis, att de icke dess -

Kungl. Maj.ts proposition nr 148.

förinnan åtnjutit någon längre på tjänstårsberäkningen inverkande ledighet.
Den återstående torde vid uppnådd pensionsålder författningsenligt kunna
räkna sig till godo något mer än 26 tjänstår. Den hittills tillämpade rekryteringsordningen
motiverar således icke någon ändring av nu gällande tjänstålder.
I övrigt må erinras, alt Kungl. Majit jämlikt 17 § 3 mom. allmänna
tjänstepensionsreglementet äger att i förekommande fall medgiva tillgodoräkning
av tid, varunder tjänsteman fullgjort arbete eller uppdrag utom statens
tjänst.

Allmänna lönenämnden har lämnat utredningsmannens förslag i fråga örn
antalet ordinarie vattenrättsingenjörer ävensom förslaget, att alla vattenrättsingenjörerna
skulle bliva anställda vid vattendomstolarna gemensamt, utan
erinran. I sammanhang härmed har lönenämnden yttrat följande.

I anledning av att utredningsmannen uttalat, att beträffande de nuvarande
ordinarie vattenrättsingenjörerna ändring icke skulle kunna göras i fråga
om deras anställning, vill lönenämnden erinra, att tjänsteman jämlikt 3 §
1 mom. civila avlöningsreglementet dels är underkastad de tjänstgöringsföreskrifter,
som meddelas i instruktion, arbetsordning eller annan dylik författning,
dels är pliktig att, där särskilt tjänstgöringsområde är för hans befattning
bestämt, underkasta sig omreglering av tjänstgöringsområdet. Vidare
får lönenämnden framhålla, att särskilda överväganden torde bliva erforderliga
för reglerandet i vissa fall av vattenrättsingenjörernas ersättning under
tjänstgöring å annan ort än stationeringsorten. Örn vid en tillämpning av
utredningsmannens förslag stationeringsorten för en viss vattenrättsingenjör
bestämts exempelvis till Stockholm och han för viss tid finnes böra bestrida
tjänstgöring exempelvis i Umeå, är han enligt avlöningsreglementet berättigad
till tjänstgöringstraktamente under sistnämnda lid. Emellertid kan tänkas,
att tjänstgöringen utom den en gång bestämda stationeringsorten blir så
långvarig, att tjänstemannen finnes böra formligen förflyttas och att ny stationeringsort
bör för honom fastställas. Det synes böra överlåtas å vattenöverdomstolen
att, med tillämpning av bestämmelserna i kungörelsen den 19
december 1941 med bestämmelser angående stationeringsort för vissa befattningshavare
i statens tjänst, meddela de föreskrifter, som kunna bliva påkallade
för reglerandet av ifrågavarande spörsmål.

Beträffande framställningen örn förändrad lönegradsplacering för vattenrättsingenjörerna
har lönenämnden uttalat sig i likhet med statskontoret,
varutöver nämnden emellertid erinrat om att nämnden i utlåtande över tjänsteförteckningssakkunnigas
förut omnämnda betänkande med avseende å vattenrättsingenjörerna
uttalat att övervägande skäl syntes tala för dessa tjänsters
bibehållande i lönegrad A 30.

Svenska vattenkraftföreningen har framhållit, att dc juridiska avgörandena
i vattenmålen till mycket väsentlig del måste baseras på klart formulerade
tekniska premisser. Arbetet inom domstolarna måste därför till avsevärd
del bestå i ett ständigt växelspel mellan juridisk och teknisk sakkunskap
och vore i betydande grad tekniskt betonat. Det kunde under dessa
förutsättningar icke vara försvarligt att härvidlag låta den tekniska delen
av arbetet bliva försummad på grund av brist på kvalificerad arbetskraft.
Föreningen har vidare uttalat, att utredningsmannens förslag att anslå medel
till en ingenjör med väsentligt lägre kvalifikationer än vattenrättsingenjörerna
syntes väl värt att taga vara på. Härigenom skulle en välbehövlig

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

avlastning av den mera kvalificerade sakkunskapen kunna ernås i första
hand för de i Stockholm stationerade vattenrättsingenjörerna. Utöver vad utredningsmannen
föreslagit borde emellertid enligt föreningens mening ytterligare
en tjänst såsom byggnadsteknisk vattenrättsingenjör, eventuellt på
extra stat, inrättas. Behov härav bomme säkerligen att föreligga inom Norrbygdens
vattendomstols område under lång tid framåt. För att Norrbygdens
vattendomstol skulle kunna uppdelas i två eller flera oberoende av varandra
arbetande enheter måste även två agrikulturtekniska ingenjörer finnas anställda
där, d. v. s. en mer än enligt förslaget.

I fråga om vattenrättsingenjörernas anställningsförhållanden har föreningen
uttalat följande.

Innan vattenrättsingenjörernas anställningsförhållanden senast reglerades
år 1932, hade såväl de tillkallade sakkunniga som åtskilliga hörda instanser
framhållit angelägenheten av att förmånerna gjordes sådana, att verkligt
kvalificerade ingenjörer skulle kunna anställas. Trots att regering och riksdag
gjorde icke oväsentliga reduktioner i de löneförmåner som föreslagits
av de sakkunniga, kunde de nyinrättade heltidsbefattningarna år 1933 besättas
med kvalificerade sökande. Det är emellertid ingalunda säkert, att
platserna kunnat besättas med lika kvalificerade sökande vid annan tidpunkt
än omkring år 1933, då konjunkturerna voro dåliga även för konsulterande
ingenjörer och likställda ur vilkas krets vattenrättsingenjörerna till
stor del rekryteras. Då de föreslagna löneförmånerna reducerades, torde som
motiv även ha framdragits, att vattenrättsingenjörerna skulle kunna få en
örn än begränsad möjlighet att utföra annat arbete än inom domstolen. Erfarenheten
har emellertid visat, att möjligheterna härtill varit ytterligt begränsade
särskilt under senare år, då den ökade arbetsbördan inom domstolarna
praktiskt taget uteslutit sådant arbete. Det kan i detta sammanhang
erinras om att vattenrättsingenjörernas möjligheter att utom tjänsten taga
befattning med vattenmål utom eget domstolsområde definitivt skulle försvinna,
om ingenjörerna såsom föreslagits skulle bliva anställda vid samtliga
domstolar.

Med tanke både på förestående nybesättanden respektive nyrekrytering
av vattenrättsingenjörstjänsterna och på dessa ingenjörers betydelsefulla arbete
synes det föreningen angeläget, att anställningsförhållandena nu ånyo
tagas under omprövning. Tjänsteförteckningssakkunniga ha i sitt år 1942
avgivna betänkande anfört, att skäl kunna tala för en placering i lönegrad
C 7. Härigenom skulle även pensionsfrågan komma i ett ur rekryteringssynpunkt
gynnsammare läge. Nuvarande lönegradsplacering i lönegrad A 30
medför nämligen, att tidigare icke-statstjänstemän knappast kunna tänkas
att som vattenrättsingenjörer vara i tjänst under 30 år och därigenom få rätt
till oavkortad pension. Även rekryteringen av vattenrättsingenjörstjänsterna
vid Norrbygdens vattendomstol skulle härigenom underlättas.

Beträffande årliga gemensamma sammanträden av vättenrättsdomarna
har vattenöverdomstolen framhållit, att med vattenöverdomstolens
ståndpunkt, att vattenrättsingenjörerna skulle vara anställda vid
bestämda vattendomstolar och att en vattenrättsingenjörs tjänstgöring utom
den domstol, i vilken han vore anställd, skulle vara en undantagsföreteelse,
behovet av dylika sammanträden för att planera ingenjörernas tjänstgöring
under året bortfölle. Sådana sammanträden, som tidigare plägat hållas och

Kungl. Maj.ts proposition nr 148.

då befunnits vara av stort värde för vinnande av enhetlig rättstillämpning
och för uppnående av likartat förfarande i förekommande mål, vore emellertid
ur dessa synpunkter önskvärda och borde återinföras. Jämväl vattenråttsdomaren
vid Norrbijgdens vattendomstol har framhållit det stora värdet
av en årlig konferens mellan vattenrättsdomarna för överläggning om vattenrättsliga
spörsmål och arbetets organisation. Vattenrältsdomaren vid Västerbygdens
vattendomstol har påpekat, att därest tanken på dylika konferenser
förverkligas, jämväl vattenrättsingenjörerna samtidigt borde beredas
tillfälle att sammankomma.

I fråga om de icke rättsbildade biträdena vid vattendomstolarna
har vattenöverdomstolen — som erinrat om att vattenöverdomstolen
tidigare vid behandling av fråga om upp flyttning av ordinarie
kontorsbiträdesbefattningen vid Norrbygdens vattendomstol tillstyrkt att denna
befattning ändrades till en ordinarie kanslibiträdesbefattning i lönegrad
A 7 — med hänsyn till vad som numera utretts angående de vid vattendomstolarna
anställda fyra ordinarie kontorsbiträdenas göromål och åligganden
föreslagit, att två av befattningarna ändrades till kanslibiträdesbefattningar
i lönegrad A 9 och de andra två till kanslibiträdesbefattningar i lönegrad
A 7, att de nuvarande ordinarie kontorsbiträdena vid Norrbygdens och Västerbygdens
vattendomstolar, om så lämpligen kunde ske utan att befattningarna
förklarades till ansökan lediga, placerades i lönegrad A 9, med skyldighet
för dem att självständigt handha medelsförvaltningen och föra erforderliga
räkenskaper, att de nuvarande ordinarie kontorsbiträdena vid Österbygdens
och Söderbygdens vattendomstolar på motsvarande sätt placerades i
lönegrad A 7, samt att det i övrigt skulle ankomma på vattenöverdomstolen
att efter förslag av vattenrättsdomare avgöra, huruvida kanslibiträde skulle
erhålla i uppdrag att handhava medelsförvaltning. De nuvarande extra ordinarie
kontorsbiträdesbefattningarna i lönegrad Eo 4 har vattenöverdomstolen
ansett böra på de av utredningsmannen anförda skälen ombildas till
ordinarie kontorsbiträdesbefattningar i lönegrad A 4. I anslutning härtill har
vattenöverdomstolen föreslagit, att i stadgan angående tjänstgöringen vid vattendomstolarna
måtte införas bestämmelse motsvarande 24 § domsagostadgan,
möjliggörande en överflyttning av vissa av vattenrättssekreterarnas åligganden
till kanslibiträdena. Till kanslibiträdena borde sålunda kunna överflyttas
de åligganden, som nu avhandlades i 8 §, 4, 7, 8 och 9 punkterna samt
möjligen också 5 och 6 punkterna i vattendomstolsstadgan.

Vattenöverdomstolen har vidare understrukit vikten av att det belopp, som
kunde komma att anvisas till extra skrivhjälp, tilltoges så stort, att det verkligen
bleve fullt tillräckligt.

Vattenrättsdomaren vid Österbygdens vattendomstol har anfört följande.

Av de vid österbygdens vattendomstol anställda kontorsbiträdena har ingendera
haft åt sig uppdraget att på mera självständigt sätt utföra de i utredningen
omförmälda registratorsgöromålen. Anledningen därtill är att deras
tid i allmänhet varit fullt upptagen av renskrivningsarbete, och extra skriv -

Kungl. Maj.ts proposition nr 148.

hjälp har under nu rådande kristid varit svår att uppbringa. Registratorsgöromålen
kräva i hög grad ordning och noggrannhet men äro av den beskaffenhet
att de böra kunna anförtros åt ett icke rättsbildat biträde. I viss mån och
i den utsträckning vattenrättsdomaren finner lämpligt bör även medelsförvaltningen
kunna överlämnas åt ett dylikt biträde. En betydande del av de göromål
som numera ankomma på vattenrättsamanuensen och vattenrättssekreteraren
skulle därigenom avlyftas. I enlighet med vad i utredningen föreslagits
synas därför de nuvarande på ordinarie stat uppförda kontorsbiträdestjänsterna
böra göras till kanslibiträdestjänster med placering i lönegrad A 9 eller
A 7. Att göra skillnad i lönegradshänseende mellan ifrågavarande befattningshavare
vid de olika vattendomstolarna synes mig mindre tilltalande. Samtidigt
med den sålunda ifrågasatta förändringen böra de nuvarande extra ordinarie
kontorsbiträdena överföras på ordinarie stat. För vattendomstolarna bör, såsom
också föreslagits, erforderligt anslag finnas för extra skrivhjälp.

Vattenrättsdomaren vid Väslerbygdens vattendomstol har beträffande behovet
av icke rättsbildad biträdespersonal hänvisat till tidigare skrivelser till
Kungl. Maj :t angående överskridande av anslagsposten för avlöningar till icke
ordinarie personal, i vilka skrivelser framhållits att de två vid domstolen anställda
kontorsbiträdena omöjligt kunde medhinna allt förekommande skrivarbete.
I detta sammanhang har vattenrättsdomaren vidare anfört följande.

Enligt min mening torde tre biträden normalt erfordras vid Västerbygdens
vattendomstol, varför jag anser det önskvärt, att ett tredje biträde finge anställas
i extra ordinarie befattning. Det har nämligen visat sig svårt att här
erhålla och få behålla en rutinerad maskinskriverska med den ställning, som
nu kan beredas sådant biträde. Vidare anser jag att den ordinarie kontorsbiträdestjänsten
borde utbytas mot en kanslibiträdestjänst i minst lönegrad
A 9 och att detta biträde skulle kunna förordnas att på eget ansvar sköta icke
blott domstolens räkenskaper och diarieföringen utan jämväl handha förskottsmedel
och vara stämpelförsäljare. I övrigt ansluter jag mig till utredningsmannens
förslag i förevarande del och vill understryka lämpligheten av
en överflyttning av den extra ordinarie kontorsbiträdestjönsten till ordinarie
stat.

Vattenrättsdomaren vid Söderbygdens vattendomstol har ansett, att kanslibiträdena
borde placeras i lönegrad A 9 vid samtliga vattendomstolar.

Statskontoret har förklarat sig icke finna arbetsuppgifterna för de nuvarande
ordinarie kontorsbiträdena vara av så krävande beskaffenhet, att de
kunde motivera tjänsternas placering i lönegrad A 9. Däremot har statskontoret
icke ansett sig böra göra någon erinran mot att vid envar av vattendomstolarna
inrättades en ordinarie kanslibiträdesbefattning i lönegrad A 7. Härvid
har dock statskontoret förutsatt att åt kanslibiträdena anförtroddes de
kvalificerade biträdesgöromål, som hittills åtminstone på vissa håll utförts
av den rättsbildade personalen. Det föreslagna överförandet till ordinarie stat
av de vid vattendomstolarna befintliga extra ordinarie kontorsbiträdesbefattningarna
kunde statskontoret icke tillstyrka, då dessa tjänster inrättats först
under senare år.

Allmänna lönenämnden har anfört, att den förebragta utredningen enligt
lönenämndens mening gåve vid handen, att biträdespersonalen vid vattendomstolarna
borde fördelas med två tjänster i lönegrad A 9, två tjänster i lönegrad

Kungl. Maj:ts proposition nr 148-

A 7 och fyra tjänster i lönegrad A 4. Nämnden har härvid förutsatt att det
— på sätt utredningsmannen föreslagit — skulle ankomma på vattenöverdomstolen
att med hänsyn till föreliggande omständigheter bestämma fördelningen
av de fyra tjänsterna i lönegrad A 9 och A 7 på de olika vattendomstolarna.
För att underlätta en så god rekrytering som möjligt syntes man
enligt lönenämndens mening vidare böra utgå från att ledigförklarande i
vederbörlig ordning av dessa tjänster skulle äga rum.

Vad härefter angår frågan örn tillfälliga åtgärder för avarbetande
av den nuvarande arbetsbalansen vid vattendomstolarna
har i fråga om Norrbygdens vattendomstol
vattenöverdomstolen yttrat följande.

Vattenöverdomstolen anser uppenbart, att behov av i varje fall en biträdande
eller extra vattenrättsdomare föreligger icke blott för budgetåret 1945/
46 utan även för ytterligare några år därefter. Hittills vunna erfarenheter
visa, att om förutom vattenrättsdomaren jämväl vattenrättssekreteraren i
större utsträckning fungerar såsom ordförande i vattendomstolen, anställandet
av en biträdande vattenrättsdomare utan tvekan för med sig behov
av biträdande sekreterare eller åtminstone biträdande amanuens. Så länge
biträdande vattenrättsdomare är anställd vid Norrbygdens vattendomstol
måste sålunda enligt vattenöverdomstolens uppfatlning i denna vattendomstol
vara anställd en biträdande vattenrättssekreterare eller åtminstone en
biträdande amanuens. Då det torde vara mycket svårt att få lämplig biträdande
amanuens, lärer frågan kunna lösas blott genom förordnande från
hovrätt av fiskal såsom biträdande vattenrättssekreterare under den tid biträdande
domare är anställd i domstolen.

Vattenöverdomstolen är vidare av den uppfattningen, att arbetet i Norrbygdens
vattendomstol med dess många ordförande kommer att bliva fullt
effektivt först därest till denna domstols förfogande ställas extra ingenjörskrafter,
såväl vattenbyggnadstekniska som agrikulturtekniska, i betydande
utsträckning. Vattenöverdomstolen anser att i Norrbygdens vattendomstol under
den övergångstid, som erfordras för att avarbeta nuvarande arbetsbalans,
tillgång bör finnas till en extra vattenbyggnadsteknisk och en extra agrikulturteknisk
ingenjör. Att det möjligen kan visa sig svårt att lill befattning i
Umeå såsom extra vattenbyggnadsteknisk ingenjör erhålla lämplig person
bör icke föranleda, att medel till förordnande av sådan icke ställes till förfogande.
Någon svårighet att rekrytera befattningen såsom extra agrikulturteknisk
ingenjör vid Norrbygdens vattendomstol torde icke föreligga. Fördelningen
av tjänstgöringen mellan domstolens två ordinarie ingenjörer, dess
två extra ingenjörer samt ingenjörer, som från annan vattendomstol undantagsvis
böra beordras till tjänstgöring i Norrbygdens vattendomstol, bör ske
på sätt vattenrättsdomaren och biträdande vattenrättsdomaren i samråd med
vederbörande ingenjörer överenskomma med hänsyn till målens beskaffenhet,
ingenjörernas speciella kvalifikationer och domstolsresornas ändamålsenliga
planläggning.

Vattenöverdomstolen har vidare uttalat, att endast mycket tvingande skäl
borde föranleda till att en särskild avdelning av Norrbygdens vattendomstol
förlädes till annan ort än Umeå, såsom omöjlighet att till befattningar med
placering i Umeå vinna lämpliga personer eller där erhålla lämpliga kanslilokaler
eller bostäder åt befattningshavare.

Biliam/ lill riksdagens protokoll 1945. 1 saini. Nr 148.

Kungl. Maj.ts proposition nr 148-

Vattenråttsdomaren vid Norrbygdens vattendomstol har framhållit, att det
vore vanskligt att ange den tid, varunder biträdande vattenrättsdomare komme
att behövas vid vattendomstolen. Han har härom anfört följande.

Det är givetvis önskvärt att den biträdande vattenrättsdomarenn får tillfälle
att åtminstone i huvudsak avsluta behandlingen av de mål som hittills
anförtrotts honom och de ytterligare mål som komma att överlämnas till
honom. Arbetsförhållandena vid vattendomstolen medge numera icke omedelbar
behandling av några nyligen inkomna större mål, och i den mån andra
större mål under närmaste framtiden inkomma måste man likaledes räkna
med längre eller kortare dröjsmål med handläggningen av dem. Även om
man utgår från att biträdande vattenrättsdomare och biträdande sekreterare
tills vidare komma att stå till vattendomstolens förfogande, är det icke säkert
att — såvitt ankommer på de juridiska arbetskrafterna — dröjsmålet kan
begränsas till vad man normalt bör räkna med.

Samme vattenrättsdomare har framhållit önskvärdheten av att förstärkningen
med extra ingenjörer kunde ske på sådant sätt, att den vore oberoende
av arbetet vid de andra vattendomstolarna. Han bär härom närmare
yttrat följande.

Vid bedömandet av möjligheterna för de fyra vattendomstolarna att efter
viss plan använda för alla domstolar gemensamma vattenrättsingenjörer bör
uppmärksammas, att envar av domstolarna under de närmastse åren torde
arbeta med flera ordförande. För Norrbygdens vattendomstol synes det icke
vara möjligt att på förhand upprätta en plan för längre tid över vattenrättsingenjörernas
tjänstgöring. Undersökningar som vattenrättsingenjörerna ha
att företaga ävensom vattendomstolens syner måste i viss omfattning
anpassas efter de under årets gång i Norrland starkt skiftande naturförhållandena.
Det kan t. ex. vara fråga om att undersöka förhållandena än
strax efter islossningen, än under högflod, än under kort tid då flottning
pågår, än under olika tider av vintern o. s. v. Många undersökningar måste
ske medan marken är bar och den tiden är i Norrland väsentligt kortare än
i södra Sverige. I regel är det så vid Norrbygdens vattendomstol att flertalet
ansökningsmål kräva brådskande behandling. Det är mera ovanligt att en
sökande har sin ansökan färdig i god tid innan planerade arbeten skola utföras.
Även om man utgår från att i detta hänseende en välbehövlig förbättring
inträder, måste man troligen räkna med att många av ansökningsmålen
vid Norrbygdens vattendomstol måste behandlas kort tid efter det ansökningarna
inkommit. Då avstånden i Norrland äro stora och järnvägsförbindelserna
vida sämre än i övriga delar av landet är det angeläget att man
vid resornas planering — i den mån det lämpligen låter sig göra — söker
under en resa behandla ett flertal mål från samma trakt. Det torde vara
oundvikligt att resplanerna vid Norrbygdens vattendomstol icke kunna fixeras
förrän ganska kort tid före resorna. Åtminstone till en början torde de
extra ingenjörskrafterna vid Norrbygdens vattendomstol komma att anlitas
huvudsakligen i mål som handläggas av vattenrättssekreteraren samt i nya
mål som framdeles kunna komma att överlämnas till biträdande vattenrättsdomaren,
som för närvarande är bosatt i Stockholm. Sannolikt blir det svårigheter
att ordna de i Stockholm stationerade vattenrättsingenjörernas tjänstgöring
vid Norrbygdens vattendomstol på ett för denna domstol tillfredsställande
sätt. Dessa svårigheter torde vara särskilt stora så länge domstolarna
i Stockholm ha tyngande arbetsbalans. Det synes vara risk för att Norrbygdens
vattendomstol icke erhåller tillräcklig förstärkning genom de föreslagna

Kungl. Maj.ts proposition nr 148-

åtgärderna. Med hänsyn till att i statlig tjänst finnas åtskilliga såväl vattenbyggnadstekniska
som agrikulturtekniska ingenjörer synes det icke uteslutet
att förstärkningen till Norrbygdens vattendomstol kunde ske på sådant sätt
att den vore oberoende av arbetet vid de andra vattendomstolarna. Före 1933
voro vattenrättsingenjörstjänsterna organiserade som halvtidstjänster. Det
synes ligga nära till hands att använda detta system för vinnande av en tillfällig
förstärkning av arbetskrafterna. För att ingenjörer i annan statstjänst
(t. ex. inom vägförvaltningen eller statens lantbruksingenjörer) skulle kunna
intresseras för tillfällig tjänstgöring inom vattendomstolen torde erfordras
att de beredas erforderlig lättnad i sina vanliga tjänster och dessutom få åtminstone
någon fördel i lönehänseende.

I skrivelse den 18 januari 1945 har vattenrättsdomaren beräknat personalbehovet
under förutsättning att en ny självständig avdelning upprättas vid
domstolen och att behovet av extra sekreterarhjälp i det av f. d. vattenrättsdomaren
Quennerstedt handlagda målet om Storsjöns reglering ävensom för
avhjälpande av balans i fråga örn införningar i vattenboken tillgodoses. Till
grund för beräkningen har legat en av vattenrättssekreteraren vid vattendomstolen
upprättad, skrivelsen bifogad promemoria rörande personalbehovet vid
vattendomstolen fr. o. lii. budgetåret 1945/46. I denna promemoria har verkställts
en jämförelse mellan omfattningen av protokoll m. m. under kalenderåren
1941 och 1944 och den beräknade omfattningen av göromålen under
budgetåret 1945/46. Denna jämförelse har i promemorian ansetts klargöra
behovet -— så länge biträdande domare vore förordnad samt vattenrätlssekreteraren
huvudsakligast vore sysselsatt med domargöromål — av två biträdande
vattenrättssekreterare under hela budgetåret (förutom vattenrättsdomare,
biträdande vattenrättsdomare, vattenrättssekreterare och vattenrättsamanuens).
I promemorian har vidare uppgivits, att slutdom i Storsjömålet
avsåges skola givas under budgetåret 1945/46. För arbetet med redigerandet
av denna samt med införskaffande av kompletterande material förelåge behov
av särskild sekreterarhjälp, som icke syntes kunna lämnas av domstolens
övriga personal (akten i målet överstege 10 000 sidor). Det vore därför
motiverat med ytterligare en biträdande sekreterare tills slutdom i Storsjömålet
meddelats. I fråga örn vattenboken har i promemorian uppgivits, att arbetet
med införningar i denna legat nere sedan år 1941. Möjligtvis kunde någon
av sekreterarkrafterna tidvis avdelas för detta arbete, men eljest syntes
även della arbete kräva förordnande tidvis, omkring sex månader, av biträdande
sekreterare.

Med stöd av vad sålunda anförts i promemorian har vattenrättsdomaren
föreslagit, att för nästa budgetår måtte anvisas medel för avlöningar — förutom
till två nya vattenrättsingenjörer — till en biträdande vattenrättsdomare
och två biträdande vattenrättssekreterare under hela budgetåret, en biträdande
vattenrättssekreterare under sex å tio månader för målet örn Storsjöns
reglering samt en biträdande vattenrättssekreterare under sex månader
för avhjälpande av balans i fråga örn vattenbokens förande.

Vattenrättsdomaren har vidare i detta sammanhang i fråga örn hehovet
av icke rättshildad hiträdespersonal vid domstolen åberopat uttalande i pro -

Kungl. Maj:ts proposition nr 148-

memorial!, att skrivgöromålens omfattning motiverade två kontorsbiträdestjänster
i lönegrad A 4 eller Eo 4 samt en skrivbiträdestjänst (för verkställande
av avskrifter m. m.) i lönegrad Ex 2. För registratorsgöromålen, medelsförvaltningen,
expedieringen av expeditioner och handlingar m. m. skulle
erfordras en kontorist i lönegrad A 9. Den nuvarande innehavaren av motsvarande
befattning, Tora Abramsson, hade redan full sysselsättning med
ifrågavarande göromål. Den beräknade arbetsökningen borde kompenseras
genom inrättande av en kanslibiträdestjänst i lönegrad A 7 eller Eo 7. I
fråga om den sålunda föreslagna befattningen har i promemorian anförts
följande.

På grund av de kvalificerade göromål, som avses skola överlåtas åt denna
befattningshavare, bör lönen tilltagas så att kompetent kraft kan erhållas.
Helst bör befattningshavaren ha avlagt studentexamen eller åtminstone genomgått
8-klassigt flickläroverk samt vara fullt kompetent maskinskriverska
och god stenograf. Hon skall ha förmåga att leda och fördela alla skrivgöromål
å kansliet samt svara för och deltaga i all kollationering. Vid behov
skall hon deltaga i skrivarbetet. Dessutom skall hon tjänstgöra såsom vikarie
för och biträde åt kontoristen, eventuellt även såsom domstolsstenograf.

Vattenrättsdomaren har föreslagit, att vid vattendomstolen skulle vara
inrättade en kontoristtjänst i lönegrad A 9, en kanslibiträdestjänst i lönegrad
A 7, en kontorsbiträdestjänst i lönegrad A 4 och en dylik tjänst i lönegrad
Eo 4 samt en extra skrivbiträdestjänst i lönegrad Ex 2. Vidare har
för extra skrivhjälp begärts anvisning av ett belopp av 1 500 kronor.

Hovrättsassessorn Riben har föreslagit, att Norrbygdens vattendomstol skulle
organiseras på två i huvudsak självständiga avdelningar: en A-avdelning,
motsvarande den ordinarie domstolen, och en B-avdelning. För permanent
tjänstgöring i den sistnämnda skulle vara avdelade en vattenrättsdomare, en
byggnadsteknisk ingenjör och en vattenrättssekreterare. Tjänstgöringen såsom
agrikulturteknisk ingenjör vid B-avdelningen borde i huvudsak kunna
uppehållas av den ordinarie agrikulturtekniska ingenjör, som enligt utredningsmannens
förslag skulle nyanställas vid vattendomstolarna. B-avdelningen
skulle vara förlagd till Stockholm och där erhålla ett för allmänheten tillgängligt
kansli. Full sysselsättning för två domstolsavdelningar syntes komma
att finnas under åtminstone tre år, räknat från den 1 juli 1945. Till närmare
utveckling av det framlagda förslaget har Riben anfört följande.

Om en B-avdelning inrättas, är det givetvis lämpligt att söka koncentrera
dess verksamhet till vissa vattensystem. En strängt genomförd geografisk
uppdelning — efter nederbördsområden — av de vid vattendomstolen förekommande
målen mellan A- och B-avdelningarna torde emellertid av praktiska
skäl vara otänkbar. Det torde alltså bliva nödvändigt att göra B-avdelningens
behörighet att behandla visst mål beroende av förordnande av
vattenöverdomstolen.

Då jag uttalat, att en byggnadsteknisk ingenjör permanent bör tjänstgöra
vid B-avdelningen samt att tjänstgöringen såsom agrikulturteknisk ingenjör
i huvudsak torde kunna uppehållas av den nye ordinarie agrikulturtekniske
ingenjören, har jag härmed icke velat säga, att det icke kan vara lämpligt,
att A-avdelningens ingenjörer deltaga i behandlingen av vissa mål vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

B-avdelningen. Detta kan givetvis vara önskvärt bl. a. beträffande redan anhängiga
mål, som vid B-avdelningens inrättande överlämnas till denna och å
vilka de nuvarande vattenrättsingenjörerna dessförinnan nedlagt något mera
avsevärt arbete. Om A-avdelningens ingenjörer sålunda tagas i anspråk för
arbete vid B-avdelningen, kan det för arbetsbördans utjämning vara lämpligt,
att skyldigheten att deltaga i behandlingen av vissa mål vid A-avdelningen
överflyttas på de vid B-avdelningen normalt tjänstgörande ingenjörerna.
Även ett utbyte av sekreterare mellan A- och B-avdelningarna kan i vissa fall
tänkas vara lämpligt. Att praktiskt ordna nu berörda frågor synes icke behöva
bereda större svårigheter.

Det är önskvärt, att de vid B-avdelningen sysselsatta befattningshavarna
äro bosatta å samma ort. På denna ort bör avdelningen även ha tillräckliga
lokaler till sitt förfogande. Såsom förläggningsort torde endast Umeå eller
Stockholm kunna ifrågakomma. En förläggning till Umeå skulle innebära
flera påtagliga fördelar, främst med hänsyn till att överläggningar med den
ordinarie vattenrättsdomaren örn nya måls hänförande till den ena eller andra
avdelningen med mera skulle underlättas samt till det utbyte av ingenjörer
mellan avdelningarna, som i viss utsträckning säkerligen blir nödvändigt.
Vidare skulle det otvivelaktigt vara av värde för B-avdelningens befattningshavare
att ha obehindrad tillgång till den ordinarie domstolens arkiv, där
vattenbok med mera förvaras. Slutligen är det uppenbart, att de spörsmål
beträffande inkommande handlingars diarieföring med mera, som uppkomma
genom domstolens uppdelning på två avdelningar, bliva lättare att lösa,
om B-avdelningen förlägges till den ordinarie domstolens kansliort än örn
den får en annan förläggning. Emellertid är det att märka, att den nye
ordinarie agrikulturtekniske ingenjören, som skall tjänstgöra i flertalet av
B-avdelningens mål, enligt utredningsmannens förslag skall ha sin stationsort
i Stockholm. Detta är säkerligen också lämpligt, enär han även — till en
början kanske i mindre utsträckning men sedan B-avdelningens verksamhet
upphört sannolikt huvudsakligen — kommer att tjänstgöra vid en eller flera
av de tre sydliga vattendomstolarna. Förlägges nu B-avdelningen i övrigt till
Umeå, kommer samarbetet med denne ingenjör att i viss mån försvåras. Såsom
skäl mot en förläggning till Umeå bör dock alltför stor vikt kanske icke
tilläggas denna omständighet, ty att en vattenrättsingenjör delvis har sin
tjänstgöring förlagd till vattendomstol, som har kansli på annan ort än
hans stationsort, har ju hittills varit ett normalt förhållande, och de därav
följande besvärligheterna ha icke varit värre än att de kunnat övervinnas.
Den allvarligaste uppmärksamhet förtjänar däremot i detta sammanhang
frågan, hur man till byggnadsteknisk ingenjör vid B-avdelningen skall kunna
förvärva en verkligt kvalificerad kraft. Här står man, såvitt jag förstår,
vid själva kärnpunkten i problemet om förstärkning av arbetskrafterna vid
Norrbygdens vattendomstol. Med de avlöningsförmåner, som kunna tänkas
bliva bestämda för ifrågavarande befattning, är det föga .sannolikt, att någon
ingenjör med de erforderliga kvalifikationerna vill åtaga sig att uppehålla
densamma, örn han därvid måste förbinda sig att för exempelvis tre år bosätta
sig i Umeå. Förlägges B-avdelningen till Slockholm, torde utsikterna
i detta hänseende vara betydligt bättre. Främst av denna anledning håller
jag före, all avdelningens förläggning till Stockholm representrar den lämpligaste
lösningen.----I detta sammanhang bör man också beakta den

bostadsbrist sorn för närvarande råder i Umeå. Även örn några års bosättning
där icke i och för sig skulle verka avskräckande på personer, vilka
kunde ifrågakomma för förordnande såsom vattenrättsdomare och byggnadsteknisk
ingenjör vid B-avdelningen, skulle det säkerligen bliva svårt för dem

Kungl. Maj.ts proposition nr 148■

att komma över lämpliga bostäder i staden. Samma synpunkt gör sig för
övrigt gällande i fråga om tjänstelokalerna. Sannolikt finns det nämligen i
Stockholm större möjligheter än i Umeå att anskaffa lämpliga lokaler för
B-avdelningen. Att denna skulle kunna inhysas i de nuvarande kanslilokalema
i Umeå måste anses uteslutet, då dessa lokaler redan nu äro otillräckliga.

Med anledning av hovrättsassessorn Ribens förslag har vattenrättsdomaren
vid Norrbygdens vattendomstol framhållit, att det enligt hans mening
vore lämpligast för arbetet vid vattendomstolen, att all personal vid domstolen
vore bosatt å samma ort. Han har härom yttrat följande.

Enär domstolens huvudavdelning är förlagd i Umeå bör alltså helst även
den extra arbetskraften bo i Umeå. I flertalet av de mål som hitintills anförtrotts
hovrättsassessorn Riben bör endera av de i Umeå stationerade vattenrättsingenjörerna
eller båda fortfarande tjänstgöra, och den förstärkning av
ingenjörernas arbetskraft som nu är i fråga behöver till stor del utnyttjas
av vattenrättssekreteraren, som bor i Umeå. Att genomföra en uppdelning
av arbetet mellan olika avdelningar av domstolen efter geografiska gränser
är givetvis önskvärt men härutinnan möta betydande svårigheter med hänsyn
till storleken av balansen från äldre år och angelägenheten av att nu på
en gång avarbeta denna balans och behandla brådskande nya mål. Om domstolens
hela arbetskraft är samlad på ett ställe kan arbetskraften tillvaratagas
mera rationellt än örn den splittras. Sjöregleringar i den utomordentligt
stora omfattning, som under senare år igångsatts i Norrland, innefatta
något väsentligt nytt. Det är av stor betydelse för rättsskipningen att en nyupprättad
avdelning inom vattendomstolen får tillfälle att tillgodogöra sig
de erfarenheter som redan vunnits om verkningarna av sådana regleringar
och om behandlingen av regleringsmålen. För detta ändamål erforderlig kontakt
i arbetet kan knappast upprätthållas om en ny avdelning av domstolen
arbetar å annan ort än domstolens huvudavdelning.

Vattenfallsstyrelsen har framhållit att det, under förutsättning att en ny
vattendomstol icke ansåges böra inrättas, syntes nödvändigt att på längre
sikt än helt tillfälligt genomföra en omorganisation av Norrbygdens vattendomstol.
Detta kunde lämpligen ske genom inrättande på extra stat av en
andra avdelning av domstolen. Vattenfallsstyrelsen har ansett det nödvändigt,
att en andra avdelning av domstolen inrättades under åtminstone fem år
framåt. En sådan avdelning borde enligt vattenfallsstyrelsens mening för att
kunna arbeta effektivt icke blott ha egen domare och sekreterare utan jämväl
utrustas med egna ingenjörer. Uppdelningen av arbetet mellan de båda
avdelningarna borde ske av Kungl. Maj:t eller av vattenöverdomstolen. Beträffande
förstärkningen i övrigt av vattendomstolarnas personal har vattenfallsstyrelsen
framhållit önskvärdheten av att lämpligt avvägda anslag
ställdes till förfogande att komma till användning vid avarbetande av balansen.
De anslag som hittills funnits tillgängliga hade varit alltför knappa.
Det vore nödvändigt med tillfällig hjälp för ingenjörsarbetet inom domstolarna
och för arbetet på kansliet, vilket även gällde skrivarbetet. Vattenfallsstyrelsen
har såsom exempel framhållit att protokollet från ett större sammanträde
inom Norrbygdens vattendomstol, vilket hållits i slutet av mars
1944, ännu i november samma år icke hunnit utskrivas av brist på arbets -

Kungl. Maj.ts proposition nr 148.

krafter, trots att vattenfallsstyrelsen ställt stenografhjälp till förfogande för
upptecknande av yttrandena inför domstolen.

Svenska vattenkraftföreningen har yttrat bl. a. följande.

Skulle en helt självständig femte domstol icke nu upprättas, bör arbetet
inom Norrbygdens vattendomstol uppdelas på sådant sätt, att en femte domstol
framdeles kan inrättas med minsta möjliga ingrepp och störningar i då
rådande arbetsförhållanden. För att ernå detta bör arbetet redan nu uppdelas
geografiskt i två lämpliga områden vilket bör kunna ske utan större
svårigheter. Enligt föreningens uppfattning bör nämligen under alla omständigheter
såväl den vattenbyggnadstekniska som den agrikulturtekniska ingenjörsbefattningen
dubbleras inom Norrbygdens vattendomstol och den föreslagna
biträdande domaren fungera som ordförande inom det ena delområdet.
Den geografiska uppdelningen behövde icke alltid strikt följas utan
kunde jämkas på lämpligt sätt.

Oberoende av vilken form som väljes för vattendomstolarnas organisation,
föreligger ett starkt önskemål att snabbare än hittills kunna få vattenmålen
avgjorda vid Norrbygdens vattendomstol. Detta förhållande har vid
fyrfaldiga tillfällen påpekats från olika håll, bland annat från vattenrättsdomaren
vid Norrbygdens vattendomstol. De åtgärder som nu föreslås i utredningen
måste därför i beaktande av den utveckling på vattenkraftområdet
som kan förväntas i Norrland enligt föreningens uppfattning betraktas som
otillräckliga. En ytterligare förstärkning av arbetskrafterna vid vattendomstolarna
blir därför enligt föreningens uppfattning nödvändig.

Beträffande Västerbygdens vattendomstol har vattenrätt sdomaren
därstädes angivit behovet av extra arbetskraft för budgetåret 1945/46
till en biträdande vattenrättsdomare under hela budgetåret, en biträdande
vattenrättssekreterare under hela budgetåret samt en extra vattenrättsingenjör
under omkring 120 dagar. Under förutsättning att vattendomstolen erhölle
ett tredje heltidsanställt biträde, komme medelsbehovet för extra skriv- och
rithjälp att uppgå till 350 kronor och — därest förstärkning av arbetskrafterna
med biträdande vattenrättsdomare, biträdande vattenrättssekreterare och
extra vattenrättsingenjör genomfördes — ytterligare 1 400 kronor.

Vattenöverdomstolen har uttalat, att behov av biträdande vattenrättsdomare
och biträdande vattenrättssekreterare samt extra vattenrättsingenjör vid
Västerbygdens vattendomstol — med hänsyn till att de vid denna vattendomstol
anhängiga målen till stor del syntes vara vidlyftiga — förelåge troligtvis
icke blott för budgetåret 1945/46 utan även för därpå följande budgetår.

Svenska vattenkraftföreningen har ansett, att ett tillfälligt anställande av
biträdande vattenrättsdomare eller biträdande vattenrättssekreterare vid Västerbygdens
vattendomstol är ofrånkomligt.

I fråga örn kansliorten för Väster bygdens vattendo ms
t o 1 bar vattenrättsdo,maren vid denna domstol i sitt yttrande över utredningsmannens
förslag anfört följande.

Det är tydligt, att stora svårigheter föreligga, då det gäller att vid behov
erhålla hjälp av tillfälliga arbetskrafter i Vänersborg. Vidare äro kommunikationerna
härifrån åt flera båll inom vattendomstolens jurisdiklionsområde
dåliga och obekväma. Något bärande skäl för att vattendomstolen skall för
framtiden kvarbliva i Vänersborg synes mig icke föreligga. Göteborg såsom

Kungl. Maj:ts proposition nr 148•

kansliort är ur alla synpunkter lämpligare: goda kommunikationer, bättre
tillgång till lämpliga tillfälliga arbetskrafter — i vilket avseende jag beträffande
ingenjörsfrågan särskilt tänker på möjligheten att erhålla hjälp av
lärarekrafter vid Chalmers tekniska högskola eller ingenjörer i Göteborgs stads
tjänst — efter den nya hovrättens inrättande i Göteborg lättillgängligt juridiskt
bibliotek, vattendomstolens kansli lättare tillgängligt för advokater och
konsulterande ingenjörer, som arbeta med vattenmål, och i icke ringa utsträckning
bättre kommunikation med dessa m. m. Att nämnda förhållanden
betyda en hel del för underlättande av arbetet vid domstolen torde icke
kunna förnekas. Lämpligt vore ju om vattendomstolen kunde beredas lokaler
i den planerade hovrättsbyggnaden i Göteborg.

Jämväl vattenöverdomstolen har ansett att med hänsyn till de dåliga kommunikationerna
till och från Vänersborg från olika delar av domstolens domsområde
denna stad vöre mindre lämplig som kansliort. Vattenöverdomstolen
har vidare anfört följande.

Det skäl för kansliets bibehållande i Vänersborg, som torde ha tillmätts
avgörande betydelse, nämligen att staden icke borde berövas avsevärt skatteunderlag
genom befattningshavarnas flyttning till annan ort, torde numera
icke vara bärkraftigt. Vattenöverdomstolen vill särskilt understryka vad utredningsmannen
framhållit om de mycket stora svårigheterna att i mindre
orter, såsom Vänersborg, mera tillfälligtvis erhålla biträde av kompetenta
vattenbyggnadstekniska ingenjörer. Då nu en hovrätt skall få sitt säte i Göteborg,
erbjuda sig också där särskilt goda möjligheter att på bästa sätt rekrytera
sekreterar- och amanuenstjänsterna.

Länsstyrelsen i Värmlands län har vidhållit sin tidigare uttalade uppfattning,
att Karlstad bör vara förläggningsort för Västerbygdens vattendomstol.

I den från västra avdelningen av Sveriges advokatsamfund inkomna framställningen
— vilken med tillstyrkan överlämnats av styrelsen för samfundet
— har erinrats, att avdelningen i särskilda skrivelser till Kungl. Majit
den 16 april och den 4 september 1937 samt till länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län den 3 november 1937 i samband med prövning av frågan om
Västerbygdens vattendomstols kansliort på anförda skäl livligt förordat förläggning
av vattendomstolen till Göteborg. Under åberopande av att den därefter
följande utvecklingen bekräftat riktigheten av vad som då från avdelningens
sida andragits har avdelningen ånyo hemställt, att vattendomstolen
måtte förläggas till Göteborg. Avdelningen har i den nu ingivna framställningen
särskilt understrukit den rättssökande allmänhetens intresse i frågan.
Härom har avdelningen anfört följande.

Det faller av sig självt, att sakägare i vattenmål av någon betydenhet måste
anlita såväl juridiskt som tekniskt biträde. Dessa mål äro också ur såväl
rättslig som teknisk synpunkt av så säregen natur, att endast den advokat
eller ingenjör, som tagit dem till specialitet, kan på ett tillfredsställande sätt
och med ekonomiskt utbyte fylla sin uppgift som sakägares biträde. Målens
förberedelse och fortsatta utredning från parternas sida kräver också självfallet
ett intimt samarbete mellan advokaten och ingenjören. Detta har också
medfört, att endast ett litet antal advokater och ingenjörer syssla med vattenmål
och att de nästan undantagslöst måst förlägga sin verksamhet till större
städer. I mål vid Västerbygdens vattendomstol ha sålunda under senare år
anlitats i stort sett fyra advokater från Stockholm, en från Karlstad i mål

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

från Värmland, en från örebro i mål från örebro län, vilka varit fåtaliga,
en från Göteborg och en från Jönköping. Av ingenjörer ha tre eller möjligen
fyra från Göteborg och en från Växjö i större utsträckning anlitats. I
ungefär hälften av alla mål ha parterna biträtts av advokat och ingenjör
från Göteborg. I Vänersborg eller kringliggande släder ha varken advokater
eller ingenjörer funnit tillräcklig praktik för att kunna ägna sig åt vattenmål.

Det är uppenbart, att det för målens säkra, snabba och billiga utredning
och bedömande är av utomordentlig vikt, att parterna och än mer deras biträden
ha lätt tillgång till domstolens kansli och möjlighet till personliga
konferenser med domstolens jurister och ingenjörer. Redan det förhållandet,
att parternas biträden i görligaste mån kunna på sin boningsort taga del av
akten i målet och i ofta förekommande fall även äldre akter förvarade i
kansliet, är icke minst ur kostnadssynpunkt av stort värde, och betydelsen av
personliga konferenser för utredning och avgörande av omfattande och invecklade
frågor ligger i öppen dag. Så länge domstolen är förlagd till Vänersborg
kan sådan omedelbar samverkan mellan domstolen och parterna
endast i undantagsfall förekomma. För parterna är det självklart en stor
lättnad att ha tillgång till advokat och konsulterande ingenjör å kansliorten.

Enligt avdelningens mening saknade Vänersborg helt och hållet förutsättningar
såsom förläggningsort för vattendomstolen, medan alla omständigheter,
som skäligen borde beaktas vid frågans bedömande, pekade på Göteborg
såsom lämpligaste kansliort. Avdelningen har vidare framhållit, att frågan
knappast hade något eget intresse för advokaterna, då dessa givetvis
måste kräva betalning för den ökning i arbete och kostnad, som vattendomstolens
olämpliga förläggning medförde, utan att det vore för den rättssökande
allmänheten -— som eljest skulle sakna förespråkare — som avdelningen
förde talan i ärendet.

Vid avdelningens framställning ha fogats uppgift från vattenrättsdomaren
vid Västerbygdens vattendomstol angående biträden åt part vid handläggning
inför domstolen av vissa mål ävensom uttalanden från vissa advokater och
konsulterande ingenjörer.

Departementschefen.

När vattendomstolarna år 1918 inrättades, erhöll organisationen i vissa avseenden
en provisorisk karaktär. Sålunda tillsattes vattenrättsdomarbefattningama
allenast på förordnande, varjämte vattenrättsingenjörstjänsterna anordnades
såsom bisysslor vid sidan av ordinarie statlig anställning. År 1932
erhöll organisationen en fastare utformning. Vattendomstolarnas antal, som
tidigare varit fem, fastställdes därvid till fyra, varjämte vattenrättsdomaroch
vattenrättsingenjörsbefattningarna blevo ordinarie. Organisationen har
därefter i stort sett bibehållits oförändrad.

Efter hand har vattendomstolarnas arbetsbörda stigit väsentligt. Av utredningen
framgår, att sammanlagda antalet till vattendomstolarna inkomna,
icke avskrivna mål under perioden 1933—1943 i förhållande till perioden
1920—1930 ökat med icke mindre än omkring 66 procent, samtidigt som vattendomstolarnas
antal reducerats från fem till fyra. På senaste tid lia förhållandena
medfört ett forcerat utbyggande av våra vattenkrafttillgångar,

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

särskilt i de nordliga delarna av landet, i samband varmed omfattande åtgärder
vidtagits för att så långt möjligt utnyttja tillgängliga vattenmagasin
genom vattenregleringar. Härtill kommer, att vattendomstolarna genom olika
lagstiftningsåtgärder i fråga om grundvatten och avloppsvatten erhållit nya
arbetsuppgifter.

Den inträdda ökningen av arbetsbördan har redan tidigare nödvändiggjort
åtgärder för förstärkning av vattendomstolarnas personal. De tillfälliga åtgärder
som hittills i detta hänseende vidtagits lia emellertid icke visat sig tillfyllest.
Av de i samband med utredningen lämnade statistiska uppgifterna
framgår sålunda, att antalet balanserade mål vid 1943 års utgång utgjorde
557, därav 140 för Norrbygdens, 186 för Österbygdens, 90 för Söderbygdens
och 141 för Västerbygdens vattendomstol. Enligt uppgifter som inhämtats
från vattendomstolarna hade balansen vid 1944 års utgång stigit till 610
mål, därav 172 för Norrbygdens, 188 för Österbygdens, 103 för Söderbygdens
och 147 för Västerbygdens vattendomstol. Den redan vid 1943 års utgång
betydande arbetsbalansen vid vattendomstolarna har sålunda icke under det
senast förflutna kalenderåret kunnat nedbringas utan tvärtom stegrats. Med
hänsyn till de stora ekonomiska värdena i många vattenmål är det av vikt,
att behandlingen av målen icke fördröjes. Jag vill även särskilt nämna, att
vid s. k. tillfälliga vattenregleringar uppkommande ersättningsfrågor i stor
omfattning ställts på framtiden, varigenom en eftersläpning uppkommit som
måste avhjälpas. Det är därför oundgängligen nödvändigt att omedelbart genomföra
en förstärkning av vattendomstolsorganisationen, som på ett effektivare
sätt än hittills vidtagna åtgärder sätter vattendomstolarna i stånd att
bemästra det uppkomna läget.

Härvid är först att taga ställning till frågan, huruvida och i vad mån denna
förstärkning bör erhålla en provisorisk eller mera stadigvarande karaktär.
Jag vill härutinnan ansluta mig till utredningsmannens uttalande,
att då fråga är om domstolar och deras verksamhet, förhållandena såvitt
möjligt böra ordnas på sådant sätt, att målen komma att avgöras av ordinarie
domare. I den mån ökningen av arbetsbördan kan antagas bliva permanent
böra fördenskull arbetskrafterna, om icke avgörande hinder möta,
ökas genom inrättande av ordinarie befattningar.

Det torde icke vara föremål för tvekan, att vattendomstolarnas arbetsbörda
kommer att stadigt öka i anledning av nyssnämnda lagstiftningsåtgärder i
fråga om grundvatten och avloppsvatten. Någon väsentlig stegring har visserligen
ännu icke uppkommit på denna grund, men så kan antagas bliva fället
allteftersom kännedomen örn de nya lagstiftningsåtgärderna och deras innebörd
blir mera allmän samt mera normala förhållanden åter inträda. På sätt
utredningsmannen framhållit är det vidare tänkbart, att jämväl torrläggningsföretagens
antal kan komma att öka. Svårare är att bedöma, i vad mån den
pågående livliga nybyggnadsverksamheten för utnyttjande av våra vattenkrafttillgångar
kommer att fortsätta. Såsom framgår av handlingarna i ärendet,
föreligger ett synnerligen omfattande utbyggnadsprogram på detta område
för de närmaste tio åren. I vad mån detta program kommer att bliva

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

genomfört i full utsträckning undandrager sig ett säkert bedömande. Frågan
härom är beroende av den allmänna ekonomiska och i viss mån även den
tekniska utvecklingen, vilken icke med säkerhet kan överblickas för längre
tid framåt. I överensstämmelse med den uppfattning, som kommit till uttryck
såväl i utredningsmannens uttalanden som i de avgivna remissyttrandena,
håller jag emellertid före, att den med hänsyn till vattenbyggnadsverksamheten
uppkomna ökningen i vattendomstolarnas arbetsbörda till en betydande
del kommer att bliva bestående för lång tid framåt och att byggnadsverksamheten
i allt fall kommer att vara väsentligt livligare än under decenniet
närmast före stormaktskrigets utbrott.

Jag anser på grund av nu anförda omständigheter, att den oundgängliga
förstärkningen av vattendomstolarnas arbetskrafter bör i viss utsträckning
ske genom åtgärder av stadigvarande natur. Av den lämnade
redogörelsen framgår, att vattenfallsstyrelsen och svenska vattenkraftföreningen
med hänsyn till det utomordentligt stora arbetsprogram som
förestode i Norrland förordat att en ny vattendomstol med eget jurisdiktionsområde
inrättas. En så genomgripande förändring av vattendomstolsorganisationen
är jag dock icke beredd att nu föreslå. Det är icke möjligt att
iiu med säkerhet bedöma, huruvida en sådan åtgärd skulle i längden innebära
den bästa lösningen, och med hänsyn till det aktuella läget skulle
det vara förenat med vissa praktiska olägenheter att genomföra en nyindelning
av jurisdiktionsområdena. Norrbygdens vattendomstol har sålunda
redan under handläggning ett stort antal från området för den ifrågasatta
nya vattendomstolen härrörande vidlyftiga mål, vilka den förra vattendomstolen
uppenbarligen bör slutföra. Jag har på grund av det anförda i likhet
med utredningsmannen kommit till den uppfattningen att förstärkningen
av vattendomstolarnas personal bör ske med utgångspunkt från den nuvarande
organisationen.

Vad först angår den juridiskt utbildade personalen har utredningsmannen
i fråga om vattenrättssekreterarbefattningarna lill en början uttalat det
önskemålet, att med hänsyn till arbetsuppgifterna i regel endast assessor i
hovrätt eller person som innehade motsvarande kompetens borde förordnas
till vattenrättssekreterare. I övrigt har han icke föreslagit någon ändring
beträffande dessa befattningar. Vattenrättsdomaren vid Västerbygdens vattendomstol
har däremot ifrågasatt, att vattenrättssekreterarbefaltningama
skulle göras till ordinarie eller mera stadigvarande extra ordinarie tjänster.
Däremot borde enligt denne vattenrättsdomares uppfattning amanuensbefattningen
— eventuellt omändrad till notarie- eller annan befattning —-uppehållas på förordnande för vissa år av fiskaler i hovrätten, varigenom
cirkulationen i förhållande till hovrätten ändock .skulle bibehållas. Samme
vattenrättsdomare har uttalat, att i varje fall vattenrättssekreterarbefattningen
vid Västerbygdens vattendomstol — vilken befattning för närvarande
uppehälles av en person som icke innehar hovrättstjänst — borde placeras
i den för assessorer i hovrätt gällande lönegraden eller alltså Eo 29.
Med anledning av vad sålunda förekommit vill jag erinra örn vad jag an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 148-

förde i samband med anslagsäskanden till vattendomstolarna vid 1943 års
riksdag (prop. nr 198 s. 60). Jag framhöll då, att vattenrättssekreterartjänsterna
i regel, i likhet med sekreterarbefattningarna i domsagorna, vore genomgångsposter
för jurister i domstolskarriären; med hänsyn till att fiskal i
lika hög grad som assessor vore behörig till vattenrättssekreterartjänst mötte
emellertid svårigheter att genomföra en lönereglering för vattenrättssekreterarna
efter de grunder som tillämpades beträffande hovrätternas och domsagornas
personal. Det är enligt min mening ett otillfredsställande förhållande,
att en dylik lönereglering för dessa befattningar icke kunnat genomföras.
Jag är emellertid icke för närvarande beredd att framlägga något
positivt förslag härutinnan, utan frågan synes böra göras till föremål för
ytterligare överväganden.

Beträffande härefter vattenrättsamanuenstjänsterna har utredningsmannen
föreslagit, att dessa skulle utbytas mot ordinarie notariebefattningar.
Detta förslag kan jag icke biträda. Visserligen föreligga med det nuvarande
systemet svårigheter att rekrytera amanuenstjänsterna, men såsom vattenöverdomstolen
framhållit torde det icke vara lämpligt att inrätta ordinarie
tjänster av denna art, vilka i regel icke kunna väntas leda till befordran
vare sig vid vattendomstolarna eller på annat håll. Det lär ej heller
vara genomförbart att såsom vattenrättsdomaren vid Västerbygdens vattendomstol
förordat låta amanuensbefattningarna på viss tid uppehållas av
fiskaler i hovrätt. Ehuru den nuvarande ordningen i fråga örn dessa tjänster
ej är fullt tillfredsställande, torde den därför tills vidare böra bibehållas.

Utredningsmannens förslag beträffande inrättande av nya vattenrättsingenjörsbefattningar
finner jag väl avvägt. Det synes fullt motiverat, att den
för närvarande på extra ordinarie stat uppförda vattenbyggnadstekniska vattenrättsingenjörstjänsten
vid Österbygdens, Söderbygdens och Västerbygdens
vattendomstolar nu ersättes med en ordinarie befattning och att en ny ordinarie
befattning såsom agrikulturteknisk vattenrättsingenjör inrättas. Härigenom
kommer det att vid vattendomstolarna finnas sammanlagt fyra ordinarie
befattningar såsom vattenbyggnadsteknisk ingenjör och fyra såsom agrikulturteknisk
ingenjör. Med den ökade arbetsbelastningen är det av stor betydelse,
att varje vattendomstol normalt kan äga tillgång till en vattenrättsingenjör
av vartdera slaget. För detta ändamål böra de två föreslagna nya befattningarna
förläggas till Stockholm. Jag anser mig vidare böra förorda utredningsmannens
förslag, att vattenrättsingenjörerna hädanefter skola anställas vid samtliga
vattendomstolar gemensamt, därvid dock lämpligen bör angivas vid vilken
domstol tjänstgöringen företrädesvis skall vara förlagd. Såsom utredningsmannen
påpekat, bör det finnas möjlighet att vid behov på ett smidigt sätt
överföra arbetskraft från en vattendomstol till en annan. Någon fara att denna
anställningsform skulle försvåra rekryteringen torde icke föreligga, då
avsikten är, att varje vattenrättsingenjör normalt skall ha sin tjänstgöring
huvudsakligen förlagd till en bestämd vattendomstol. Det kan knappast förväntas,
att vattenrättsingenjöremas arbetskraft kommer att utnyttjas vid
olika vattendomstolar på sådant sätt att det för planering av tjänstgöringen

Kungl. Maj:ts proposition nr 148-

är erforderligt med årliga gemensamma sammanträden av vattenrättsdomarna.
Dylika sammanträden ha emellertid, såsom i några yttranden framhållits,
sitt värde från andra synpunkter, främst för utbyte av erfarenheter
och vinnande av enhetlig rättstillämpning, och möjlighet att anordna sådana
sammanträden synes därför böra förefinnas.

Frågan örn vattenrättsingenj öremas löneställning bör, såsom framhållits
av statskontoret och lönenämnden, bliva föremål för statsmakternas prövning
i samband med ståndpunktstagande till det av 1939 års tjänsteförteckningssakkunniga
avgivna betänkandet rörande byråchefs- och rådstjänster
m. m. Anledning att nu utbryta frågan om vattenrättsingenjöremas löneställning
till särskild behandling torde ej föreligga. Jag finner ej heller skäl
att föreslå ändrade bestämmelser i fråga om antalet för rätt till pension
erforderliga tjänstår. Såsom påpekats i ett yttrande äger Kungl. Majit enligt
17 § 3 mom. allmänna tjänstepensionsreglementet befogenhet bestämma,
att tid varunder vattenrättsingenjör fullgjort arbete eller uppdrag utom statens
tjänst må tillgodoräknas för åtnjutande av pension.

Utredningsmannen har räknat med, att för framtiden även under normala
förhållanden kommer att föreligga behov av särskild förstärkning av de
juridiska arbetskrafterna och ingenjörskrafterna. I detta hänseende har utredningsmannen
föreslagit, att medel årligen skulle anvisas i sådan utsträckning,
att möjlighet förelåge att under budgetåret ha biträdande vattenrättssekreterare
anställda under sammanlagt tjugufyra månader, eller alltså i
medeltal sex månader vid varje vattendomstol; vidare borde årligen anvisas
förslagsvis 8 000 kronor för anställande av extra vattenrättsingenjör eller
ingenjör med lägre kvalifikationer.

Otvivelaktigt kommer även framdeles att föreligga behov av särskild förstärkning
av arbetskrafterna. Emellertid synes det icke lämpligt att på förhand
för någon längre tid fastställa en viss ram för medelsanvisningen till
dylika förstärkningar, utan medelsanvisningen torde böra för varje budgetår
anpassas efter det aktuella behovet. Lämpligheten av utredningsmannens
förslag örn anställande av en extra ingenjör med lägre kvalifikationer synes
kunna ifrågasättas.

Beträffande den icke rättsbildade biträ despersonalen innebär utredningsmannens
förslag inrättande vid var och en av vattendomstolarna av en biträdestjänst
i lönegrad A 9 eller A 7 — alternativt i lönegrad A 9 vid två
av vattendomstolarna och i lönegrad A 7 vid de bada övriga samt en biträdestjänst
i lönegrad A 4. Härutöver har vattenrättsdomaren vid Norrbygdens
vattendomstol föreslagit inrättande vid denna vattendomstol av en
kanslibiträdestjänst i lönegrad A 7, en kontorsbiträdestjänst i lönegrad Eo 4
och en skrivbiträdestjänst i lönegrad Ex 2. Vattenrättsdomaren vid Västerbygdens
valtendomstol har hemställt örn anställande vid vattendomstolen
av ytterligare ett kontorsbiträde på extra ordinarie stat.

Det måste anses synnerligen angeläget, att vattendomstolarna äga tillgång
till biträdespersonal med sådana kvalifikationer, alt kansligöromål som ej
kräva juridisk utbildning i största möjliga utsträckning avlastas från vat -

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

tenrättssekreteraren och vattenrättsamanuensen. Med hänsyn till omfattningen
av kansligöromålen vid Norrbygdens och Västerbygdens vattendomstolar
bör vid envar av dessa vattendomstolar inrättas en kontoristtjänst i
lönegrad A 9. Innehavaren av denna befattning bör vara skyldig att på eget
ansvar handha medelsförvaltning och räkenskapsföring. Vad beträffar Österbygdens
och Söderbygdens vattendomstolar, där kansligöromålen äro något
mindre omfattande, bär motsvarande befattning anordnas såsom kanslibiträdestjänst
i lönegrad A 7. Härutöver bör vid samtliga vattendomstolar
— då stadigvarande behov av minst två biträden vid varje vattendomstol
föreligger — den nuvarande extra ordinarie kontorsbiträdesbefattningen ombildas
till en ordinarie tjänst i lönegrad A 4. Det bör ankomma på vattenöverdoms
tolen att efter förslag av vederbörande vattenrättsdomare bestämma,
i vilken utsträckning biträdespersonal skall, utöver vad nyss anförts beträffande
kontorist, under eget ansvar fullgöra på vattenrättssekreteraren
ankommande göromål. De nyinrättade befattningarna torde böra ledigförklaras
i vanlig ordning. I den mån kontorist- eller kanslibiträdestjänst besättes
med det förut vid vederbörande vattendomstol anställda ordinarie
kontorsbiträdet, bör i fråga om löneklassplacering för den sålunda befordrade
befattningshavaren tillämpas härom eljest gällande bestämmelser.

Till övriga yrkanden i fråga om biträdespersonalen får jag återkomma i
det följande.

Jag övergår härefter till frågan, i vilken utsträckning vid de olika vattendomstolarna
för närvarande föreligger behov av tillfällig förstärkning
av personalen. Arbetsbalansen är som förut nämnts mycket betydande
vid Norrbygdens, Österbygdens och Västerbygdens vattendomstolar.
Det torde med hänsyn till den begränsade tillgången på skolad arbetskraft
knappast vara möjligt att under det närmaste budgetåret genomföra sådana
åtgärder att tillfredsställande förhållanden omedelbart uppnås på alla håll.
I viss utsträckning lärer det sålunda vara oundvikligt att alltjämt nöja sig
med sådana förstärkningar som göra det möjligt att avarbeta de mest trängande
arbetsuppgifterna. Sådana mera begränsade åtgärder torde böra vidtagas
beträffande Österbygdens och Västerbygdens vattendomstolar liksom vid
Söderbygdens vattendomstol, som väl har mindre arbetsbalans än de övriga
men dock har behov av förstärkning. I fråga om Norrbygdens vattendomstol
är det däremot av flera skäl ofrånkomligt att genomföra en anordning som
kan snabbt undanröja de nu hopade svårigheterna och säkerställa arbetets
jämna gång framdeles.

Enligt vad som blivit upplyst äro många stora och tyngande mål angående
vattenkraftanläggningar och regieringsföretag anhängiga vid Norrbygdens
vattendomstol, och en stor mängd lika betydelsefulla mål väntas komma att
anhängiggöras inom den närmaste tiden. Arbetet har hittills icke kunnat
fördelas efter rationella grunder mellan ordinarie vattenrättsdomaren, biträdande
vattenrättsdomaren och vattenrättssekreteraren, vilka — jämte f. d.
vattenrättsdomaren Quennerstedt i fråga om Storsjöns reglering — i olika
mål fungera såsom ordförande i vattendomstolen, utan de mest trängande

Kungl. Maj.ts proposition nr 148-

uppgifterna ha undan för undan lagts på den av dem som för tillfället haft
möjlighet att inom rimlig tid gripa sig an därmed, dock att vattenrättsdomaren
sökt förbehålla sig större vattenregleringsmål och åt vattenrättssekreteraren
anförtrotts huvudsakligen mindre krävande mål. Följden härav har
blivit, att de olika ordförandena handlägga mål från samma nederbördsområden.
Detta har icke kunnat undgå att skapa svårigheter som ytterligare
(»kat den växande arbetsbördan, och det är enligt min mening uppenbart att
detta tillvägagångssätt icke kan få fortsätta. En lämpligare ordning vinnes,
örn arbetet kan fördelas efter vattendragen, d. v. s. efter den princip som
ligger till grund för bestämmandet av vattendomstolarnas jurisdiktionsområden.

Av lämnade uppgifter framgår, att arbetets tyngdpunkt åtskilliga år varit
förlagd till Indalsälven. Huvuddelen av detta arbete omhänderhaves av den
ordinarie vattenrättsdomaren. På allra senaste tid har emellertid ett omfattande
utbyggnadsprogram aktualiserats även för Ångermanälven. Av denna
arbetsuppgift har den ordinarie vattenrättsdomaren ännu icke blivit i nämnvärd
mån upptagen. Det föreligger fördenskull en möjlighet att nu överlåta
densamma på en extra vattenrättsdomare. Övergången till en sådan ordning
är förenad med vissa tillfälliga svårigheter, men dessa väga mindre
tungt i jämförelse med värdet av att i fråga örn Ångermanälvens nederbördsområde
säkerställa en rationell arbetsordning för erforderlig tid framåt. Åtminstone
till en början torde Ångermanälvens nederbördsområde icke komna
att ensamt ge full sysselsättning åt en särskild domare och denne bör
därför åläggas att handlägga mål även från annan del av Norrbygdens jurisdiktionsområde.
Denna fråga bör bliva föremål för närmare överväganden
innan arbetsfördelningen slutligen bestämmes.

För att den nu förordade ordningen skall vara till avsedd nytta erfordras
även, att den extra vattenrättsdomaren har till sitt förfogande särskilda vattenrättsingenjörer.
Arbetsbördan vid: Norrbygdens vattendomstol är utan
tvekan så stor att den under flera år framåt ger full sysselsättning åt minst
fyra ingenjörer. Två extra vattenrättsingenjörer torde alltså böra anställas
för ändamålet. Dessutom erfordras att jämväl en extra vattenrättssekreterare
ställes till den extra vattenrättsdomarens förfogande. Jag vill framhålla,
att kostnaderna för den föreslagna avdelningen äro mycket ringa i jämförelse
med de utomordentligt stora ekonomiska värden som vattenbyggnadsföretagen
representera. Även jämförelsevis kortvariga dröjsmål med dessas
genomförande medföra högst betydande ekonomiska förluster, och det är därför
nödvändigt att såvitt möjligt söka förekomma att brist på arbetskraft vid
vattendomstolarna vållar försening härutinnan. Ett annat viktigt skäl är, att
vattenbyggnadsföretag kunna såsom lämpliga investeringsobjekt behöva
snabbt sättas i gång för motverkande eller hävande av arbetslöshet.

Då befattningarna såsom extra vattenrättsdomare och extra vattenrättsingenjörer
vid vattendomstolen måste bestå flera år, torde de böra kungöras
till ansökan lediga. I detta sammanhang bör uppmärksammas, alt örn befattningen
såsom extra vattenrättsdomare därvid kommer att besättas med

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

annan än den som nu fungerar såsom biträdande vattenrättsdomare, det är
synnerligen önskvärt, att den sistnämnde får tillfälle att föra till slut åtminstone
flertalet av de mål med vilka han redan tagit befattning.

Den nya avdelningen bör såvitt möjligt träda i funktion senast den 1 juni
i år för att den skall kunna utnyttja sommarmånaderna för erforderliga
syner.

Med hänsyn till att vattenrättssekreteraren vid Norrbygdens vattendomstol
i stor utsträckning måste tagas i anspråk för dömande verksamhet, bör till
denna domstols förfogande jämväl ställas en biträdande vattenrättssekreterare.
Vidare böra i fråga om denna vattendomstol medel finnas tillgängliga
för att säkerställa tillgången på juridiskt biträde vid handläggningen av det
vidlyftiga målet örn Storsjöns reglering och för avhjälpande av balans beträffande
vattenbokens förande. Vilka slags arbetskrafter som skola anlitas
härför, kan icke nu lämpligen fastställas. Medel för dessa båda ändamål
torde emellertid böra beräknas med belopp motsvarande kostnaden för en
extra vattenrättssekreterare.

Även vid österbygdens och Västerbygdens vattendomstolar är, som jag
förut antytt, arbetsbalansen oroväckande. Åtminstone vid Västerbygdens vattendomstol
torde biträdande vattenrättsdomare böra anställas för hela nästa
budgetår. Dessutom erfordras vid sistnämnda domstol förstärkning med en
extra vattenrättssekreterare under hela budgetåret och en extra vattenbyggnadsteknisk
vattenrättsingenjör under fyra månader. I fråga om Österbygdens
och Söderbygdens vattendomstolar torde tillfällig förstärkning av de
juridiska arbetskrafterna böra äga rum i den mån skolad arbetskraft finnes
att tillgå. Jag anser mig böra räkna med att för detta ändamål ytterligare en
biträdande vattenrättsdomare och en biträdande vattenrättssekreterare anställas
under hela året. Härför beräknade medel böra emellertid vid behov
och örn så finnes lämpligt kunna användas även för ytterligare förstärkning
av arbetskrafterna vid de övriga vattendomstolarna.

De för tillfällig förstärkning av personalen avsedda befattningarna böra
anordnas såsom arvodestjänster. Då den extra vattenrättsdomaren vid Norrbygdens
vattendomstol kommer att fungera som chef för en särskild avdelning
med självständigt ansvar för honom anförtrott domsområde, torde arvode
till honom lämpligen böra bestämmas på ett häremot svarande sätt,
förslagsvis till belopp motsvarande lön åt häradshövding i domsaga, tillhörande
lägsta lönegruppen, jämte rörligt tillägg och kristillägg. Biträdande
vattenrättsdomare torde böra tillerkännas arvode med belopp motsvarande
lön enligt 30 löneklassen jämte rörligt tillägg och kristillägg. För extra och
biträdande vattenrättssekreterare bör arvodet beräknas enligt 26 resp. 21
löneklassen jämte rörligt tillägg och kristillägg samt — i fråga örn Norrbygdens
vattendomstol — kallortstillägg. Arvodet för de extra vattenrättsingenjörerna
vid Norrbygdens vattendomstol torde böra fastställas till så
stort belopp, att det motsvarar lön enligt 30 löneklassen jämte rörligt tilllägg,
kristillägg och kallortstillägg. Vad beträffar den tillfälliga förstärkning
av vattenrättsingenjörskrafterna som i övrigt kan bliva erforderlig, synes

Kungl. Maj.ts proposition nr 148. 49

ersättningen såsom hittills böra bestämmas av Kungl. Majit från fall till
fall.

Även i fråga om biträdespersonal måste tillfälliga åtgärder vidtagas. Så
länge Norrbygdens vattendomstol arbetar på två avdelningar, måste vid
denna domstol finnas extra biträdespersonal som svarar mot den ökade arbetsprodukt
som genom avdelningens inrättande skall kunna presteras. För
detta ändamål böra medel beräknas för två biträden i arvodestjänst, båda
med arvode motsvarande lön enligt 3 löneklassen jämte rörligt tillägg, kristillägg
och kallortstillägg. >

Vad härefter angår Västerbygdens vattendomstol torde skrivgöromålen
under en längre tid bliva av sådan omfattning, att de påkalla anställande
av ett biträde i arvodestjänst med arvode motsvarande lön enligt 3 löneklassen
jämte rörligt tillägg och kristillägg.

I den mån härutöver vid vattendomstolarna förefinnes behov av biträdespersonal,
bör detta fyllas genom att till vattendomstolarnas förfogande efter
framställning ställas erforderliga medel för extra skrivhjälp. Medel för detta
ändamål torde böra beräknas med belopp, motsvarande avlöning till fyra
extra skrivbiträden.

I anledning av ett av vattenrättsdomaren vid Norrbygdens vattendomstol
framlagt förslag om anställande av domstolsstenografer vid vattendomstolarna
vill jag erinra om att i nya rättegångsbalken meddelats vissa föreskrifter
om upptagande av rättegångsförhandlingar medelst stenografi. Det torde icke
föreligga hinder mot att redan nu försöksvis vid handläggning av vidlyftiga
mål låta ett vid vattendomstolen anställt biträde, som äger färdighet i stenografi,
biträda sekreteraren vid protokollet.

I samband med den verkställda utredningen örn vattendomstolarnas arbetsförhållanden
ha vattenrättsdomaren vid Västerbygdens vattendomstol och
västra avdelningen av Sveriges advokatsamfund gjort framställning örn att
frågan om vattendomstolens förflyttning till Göteborg måtte upptagas till
övervägande. Jag vill i anledning härav erinra örn att riksdagen upprepade
gånger, senast år 1939, haft tillfälle att taga ställning till frågan om denna
vattendomstols kansliort. Vid nämnda års lagtima riksdag föreslogs av Kungl.
Majit i propositionen nr 168 angående förberedande åtgärder för inrättande
av en hovrätt för Västra Sverige, att vattendomstolens kansli skulle inrymmas
i den byggnad som för hovrättens räkning planerades i Göteborg. Detta
förslag avvisades emellertid av riksdagen, som uttalade, att även örn en dylik
förläggning skulle från rättsvårdens synpunkt medföra vissa fördelar,
dessa enligt riksdagens uppfattning icke vore av den styrka att de motiverade
en förflyttning från nuvarande förläggningsort med dess billigare levnadskostnader
och geografiskt sett centrala läge inom domstolsområdet. Sedermera
ha — med anledning av all domstolens nuvarande lokaler, vilka förhyras
av enskild fastighetsägare, äro bristfälliga — åtgärder vidtagits för
anskaffande av tidsenliga lokaler åt domstolen i Vänersborg. På sätt framgår
av Kungl. Ma.jits proposition nr 281 till 1944 års riksdag (s. 243) är avsikten,
att vattendomstolens kansli skall inrymmas i samma byggnad som

Bihang Ull riksdagens protokoll 191/5. 1 sami. Nr 148.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148

planeras för lantmäterikontoret i Vänersborg. Avtal har numera träffats med
Vänersborgs stad örn förvärv av ett tomtområde för ändamålet. Detta tomtområde
har överlåtits till staten utan vederlag under förutsättning att Västerbygdens
vattendomstols kansli kvarbliver i Vänersborg under minst 25 år.
Ehuru enligt min uppfattning starka skäl tala för att Västerbygdens vattendomstols
kansli bör förflyttas till Göteborg, anser jag mig med hänsyn till
det läge, vari frågan sålunda för närvarande befinner sig, icke nu böra upptaga
densamma till omprövning.

Enligt gällande ordning disponeras anslagen till vattendomstolarna av
dessa domstolar själva. I likhet med vad numera skett i fråga om domsagorna
synes medelsdispositionen för vattendomstolarna.böra överflyttas till en
central myndighet, lämpligen vattenöverdomstolen, som har kansli gemensamt
med Svea hovrätt. Någon avsevärd ökning av arbetsbördan för hovrättens
kanslipersonal torde icke uppstå härigenom. Även örn denna personal
skulle behöva förstärkas — vilket jag icke håller för troligt — skulle kostnaden
härför med säkerhet uppvägas av de stora fördelar som vinnas genom
en på detta sätt centraliserad kontroll över vattendomstolarnas medelsförvaltning.
I samband härmed bör tillsättningen av sådan personal vid vattendomstolarna,
som icke tillsättes av Kungl. Maj:t, överflyttas från vattenrättsdomaren
till vattenöverdomstolen.

De föreslagna ändringarna i vattendomstolarnas organisation påkalla vissa
ändringar i stadgan angående tjänstgöringen vid vattendomstolarna, för vilka
ändringar dock ej erfordras riksdagens medverkan.

Beräkningen för budgetåret 1945/46 av de olika anslagsposterna torde med
tillämpning av det ovan anförda böra ske på följande sätt.

Under anslagsposten till avlöningar tili ordinarie tjänstemän
bör beräknas lön till 4 vattenrätts domare (75 300), 8 vattenrättsingenjörer
(91 700), 2 kontorister (7 200), 2 kanslibiträden (7 700) och 4 kontorsbiträden
(11 700), tillhopa 193 600 kronor.

Posten till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Majit, från vilken post bestridas dagarvoden till vattenrättsnämndemän,
torde med hänsyn till den ökade belastning å posten, som kan
väntas uppstå efter den föreslagna personalförstärkningen, böra höjas från
nu upptagna 9 000 kronor till förslagsvis 12 000 kronor.

Vad härefter beträffar anslagsposten till avlöningar till icke-ordinarie
personal kommer denna att innefatta kostnaden för 4 vattenrättssekreterare
(40 000), 4 vattenrättsamanuenser (23 700), 1 extra vattenrättsdomare
(18 700), 2 biträdande vattenrättsdomare (28 800), 3 extra vattenrättssekreterare
(37 000), 2 biträdande vattenrättssekreterare (19 700), 2
extra vattenrättsingenjörer (30 000), 1 extra vattenrättsingenjör under fyra
månader (5 000), 3 extra biträden (10 700), vikariatsersättningar (2 400) samt
extra skrivhjälp (9 600), sammanlagt 225 600 kronor. I fråga om denna anslagspost
må erinras, att Kungl. Majit vid 1943 års riksdag bemyndigats
medgiva, att kostnad för s. k. särskild vattenrättsingenjör finge från och med
budgetåret 1943/44 bestridas från anslagsposten, även örn posten därigenom

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

skulle överskridas (jfr liksdagens skrivelse nr 290/1943). Detta bemyndigande
torde fortfarande böra gälla.

Anslagsposten till rörligt tillägg beräknas förslagsvis till 33 600
kronor.

Det har visat sig nödvändigt att under innevarande budgetår vidtaga åtgärder
för att bereda vattendomstolarna tillgång till extra arbetskrafter
i större utsträckning än som förutsattes vid fastställande av den gällande
avlöningsstaten. Dessa åtgärder kunna betraktas såsom ett provisoriskt
genomförande av den för nästa budgetår föreslagna tillfälliga förstärkningen
av personalorganisationen. Vattendomstolarnas sammanträden
med syn bruka i regel påbörjas på våren, så snart årstiden är tjänlig
för syn, varför vattendomstolarna haft behov av att redan nu i viss
utsträckning få tillgång till erforderliga extra arbetskrafter. I gällande
avlöningsstat har, såsom förut anmärkts, medel till biträdande vattenrättssekreterare
beräknats för ett år. För extra skrivhjälp har beräknats
ett belopp av 2 400 kronor, motsvarande avlöning till ett extra skrivbiträde
(jfr prop. nr 198/1943). Under senare halvåret 1944 var biträdande vattenrättssekreterare
anställd vid Norrbygdens vattendomstol sex månader och
vid Österbygdens vattendomstol fyra månader. På framställning av vattenrättsdomaren
vid Norrbygdens vattendomstol medgav Kungl. Majit genom
beslut den 15 december 1944, att biträdande vattenrättssekreterare finge förordnas
vid nämnda vattendomstol jämväl under hela första halvåret 1945
ävensom att vattendomstolen för bestridande av kostnader för extra skrivhjälp
under återstoden av budgetåret finge taga i anspråk hela nyssnämnda
belopp örn 2 400 kronor. Kungl. Majit har vidare genom beslut förut i dag
medgivit anställande vid Västerbygdens vattendomstol av biträdande vattenrättsdomare
från och med den 1 mars 1945 under återstoden av budgetåret
samt av biträdande vattenrättssekreterare från och med den 1 april 1945
under återstoden av budgetåret. Härutöver torde vid Österbygdens vattendomstol
föreligga ytterligare behov av biträdande vattenrättssekreterare under
två månader av budgetåret. Såsom jag förut nämnt torde det vidare vara
angeläget, att den nya avdelningen vid Norrbygdens vattendomstol såvitt möjligt
organiseras senast från och med den 1 juni innevarande år. Den extra juridiska
personal och ingenjörspersonal, som erfordras för denna avdelning,
synes böra anställas från och med sistnämnda dag. Av framställningar från
vattenrättsdomarna vid Norrbygdens och Västerbygdens vattendomstolar
framgår slutligen, att vid dessa domstolar förefinnes behov av medel för extra
skrivhjälp under budgetåret, vid Norrbygdens vattendomstol med 1 450 kronor
och vid Västerbygdens vattendomstol med 2 300 kronor. För avlöning av
den vid Norrbygdens vattendomstol enligt beslutet den 15 december 1944 anställde
biträdande vattenrättssekreteraren anvisades medel från det under andra
huvudtiteln uppförda anslaget för extra utgifter. Då detta anslag icke kan
tåla den belastning, som föranledes av tillgodoseendet av övriga nu omförmälda
behov, torde Kungl. Majit — utöver det förutnämnda vid 1943 års riksdag
givna bemyndigandet i fråga örn särskild vattenrättsingenjör — böra bemyn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

digas att för förstärkning av personalen vid vattendomstolarna under budgetåret
1944/45 medgiva överskridande av det för sagda budgetår uppförda anslaget
till avlöningar till icke-ordinarie personal med merkostnaden för en extra
vattenrättsdomare i förhållande till vad som utgår till nuvarande biträdande
vattenrättsdomaren samt kostnaden för en extra vattenrättssekreterare och
två extra vattenrättsingenjörer, allt under en månad vid Norrbygdens vattendomstol
(4 000), en biträdande vattenrättsdomare under fyra månader och en
biträdande vattenrättssekreterare under tre månader vid Västerbygdens vattendomstol
(7 000) ävensom extra skrivhjälp i angiven omfattning (3 750),
tillhopa i runt tal 15 000 kronor.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen att

dels godkänna följande personalförteckning för vattendomstolarna
:

Personalförteckning.

Tjänstemän å ordinarie stat.

Lönegrad

4 vattenrättsdomare ............................ B 2

8 vattenrättsingenjörer .......................... A 30

2 kontorister .................................. A 9

2 kanslibiträden ............................... A 7

4 kontorsbiträden .............................. A 4

dels fastställa följande avlöningsstat för vattendomstolarna,
att tillämpas under budgetåret 1945/46:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, för slagsvis

.......................... kronor 193 600

2. Arvoden och särskilda ersättningar, be stämda

av Kungl. Majit, förslagsvis.. » 12 000

3. Avlöningar till icke-ordinarie personal . . » 225 600

4. Rörligt tillägg, förslagsvis ............ » 33 600

Summa kronor 464 800

dels till Vattendomstolarna: Avlöningar för budgetåret
1945/46 anvisa ett förslagsanslag av .... kronor 464 800.

dels ock bemyndiga Kungl. Maj it att för tillfällig förstärkning
av personalen vid vattendomstolarna under budgetåret
1944/45 jämväl såvitt angår annan personal än s. k. särskild
vattenrättsingenjör överskrida det för sagda budgetår uppförda
anslaget till avlöningar till icke-ordinarie personal med
15 000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

2. Vattendomstolarna: Omkostnader, förslagsanslag.

Kungl. Maj:t har den 2 juni 1944 fastställt omkostnadsstat för vattendomstolarna,
att tillämpas under budgetåret 1944/45. Omkostnadsanslaget,
uppgående till 56 200 kronor, har fördelats på följande sätt, nämligen å var
och en av vattendomstolarna 200 kronor till sjukvård och 10 000 kronor
till reseersättningar samt å Norrbygdens vattendomstol 4 600 kronor, å envar
av Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar 3 700 kronor och
å Västerbygdens vattendomstol 3 400 kronor till expenser. Beträffande de
till expenser anvisade beloppen har bestämts följande fördelning å medel
för bränsle, lyse och vatten samt medel för övriga expenser.

Norrbygdens vattendomstol.

Bränsle, lyse och vatten, förslagsvis ...................... kronor 200

Övriga expenser, högst ................................ » 4 400

österbygdens vattendomstol.

Bränsle, lyse och vatten, förslagsvis ...................... » 150

Övriga expenser, högst ............................... » 3 550

Söderbygdens vattendomstol.

Bränsle, lyse och vatten, förslagsvis ...................... » 150

Övriga expenser, högst ................................ » 3 550

Västerbygdens vattendomstol.

Bränsle, lyse och vatten, förslagsvis ...................... » 150

Övriga expenser, högst ............................... » 3 250

I sina förutnämnda skrivelser den 4 september 1944 och den 18 januari
1945 har vattenrättsdomaren vid Norrbygdens vattendomstol jämväl framlagt
förslag i fråga om medelsbehovet till omkostnader under nästa budgetår. Anslagsposterna
till sjukvård och reseersättningar föreslås höjda, posten till
sjukvård till 300 kronor och posten till reseersättningar till 20 000 kronor.
För övriga expenser begäres ett till 8 800 kronor förhöjt anslag. Detta belopp
har beräknats på följande sätt: för renhållning och städning 1 300 kronor,
för skrivmaterialier, papper, blankettryck o. dyl. 2 100 kronor, för telegram,
telefon och annonsering 1 600 kronor, för inköp och underhåll av möbler,
skriv- och räknemaskiner m. fl. inventarier 2 600 kronor samt för bokinköp,
bindning av böcker och handlingar m. fl. ändamål 1 200 kronor. I fråga om
kostnaderna för renhållning har uppgivits, att dessa bomme att öka i anledning
dels av större lokaler under en del av året dels ock av högre månadslöner
till städerskor enligt nyligen ingånget kollektivavtal. Kostnaderna för
skrivmaterialier m. m. bomme alt öka bl. a. på grund av större antal utskrifter
och på grund av att stenciler med duplicering i allt större utsträckning
användes, så snart det vore fråga om ett större antal utskrifter. 1 övrigt vore
kostnadsökningarna beroende på den ifrågasatta personalökningen och vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

erforderliga nyanskaffningar av inventarier m. m. Det beräknas, att vattendomstolen
under budgetåret kommer att flytta in i nya kanslilokaler i posthuset
i Umeå. Frågan om anvisande av medel för de i anledning härav uppkommande
engångskostnaderna — för inredning, nyanskaffning av möbler
m. m. — förklarar vattenrättsdomaren sig sedermera komma att göra till föremål
för särskild framställning.

Departementschefen.

Den i det föregående förordade förstärkningen av vattendomstolarnas personal
kommer att medföra ökad belastning även å omkostnadsanslaget. Jag
föreslår därför höjning av detsamma på vissa punkter.

I fråga om anslagsposterna till sjukvård synes ändring icke erforderlig. Den
ökade belastningen å anslagen till reseersättningar, särskilt vid Norrbygdens
vattendomstol, påkallar däremot en höjning, vilken dock för samtliga vattendomstolar
torde kunna begränsas till 10 000 kronor. Vad slutligen beträffar
expensanslagen synas de för övriga expenser beräknade beloppen, även örn man
bortser från personalförstärkningen, vara tilltagna väl lågt. Jag föreslår, att
dessa anslag höjas sålunda, att för Norrbygdens vattendomsto'', på sätt vattenrättsdomaren
vid denna vattendomstol föreslagit, beräknas 8 800 kronor
samt för envar av österbygdens, Söderbygdens och Västerbygdens vattendomstolar
4 550 kronor. Den kostnad som kan uppstå i samband med flyttningen
av Norrbygdens vattendomstols kansli till nya lokaler lär icke kunna
på förhand med någorlunda säkerhet beräknas och torde därför icke i detta
sammanhang böra komma i betraktande.

Med de föreslagna höjningarna kommer hela anslaget att uppgå till 73 900
kronor.

Jag får alltså hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till Vattendomstolarna: Omkostnader för budgetåret
1945/46 anvisa ett förslagsanslag av kronor........ 73 900.

Med bifall till vad föredragande departementschefen
sålunda, med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,
hemställt förordnar Hans Majit Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Thore Wisén.

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

450622