Kungl. Majlis proposition nr 148 (Proposition 1944:148)

Kungl. Majlis proposition nr 148.

Nr 148.

Kungl. Majlis proposition till riksdagen angående befrielse
för Sture Axel Sören Sörensson m. fl. från
ersättningsskyldighet; given Stockholms slott den 25
februari 1944.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 25 februari 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist,
Bagge, Andersson, Domö, Gjöres, Ewerlöf, Hubbestad.

Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld, anför:

l:o.

Natten till den 10 december 1941, då sträng kyla rådde, frös motorn å en
kronan tillhörig, av Bodens artilleriregemente disponerad terrängbil sönder.
Vid utredning har det befunnits, att dåvarande furillen vid regementet Sture
Axel Sören Sörensson efter det han kört in bilen i garage underlåtit tillse,
att kylarvattnet tappades ur kylarsystemet.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 148.

SOS 44

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Efter åtal vid regementets krigsrätt förpliktade krigsrätten genom utslag
den 6 augusti 1942 Sörensson att enligt eget medgivande ersätta kronan den
skada som uppkommit å bilen med 898 kronor 68 öre. Krigsrättens utslag
har vunnit laga kraft.

I en av arméförvaltningens tyg- och civila departement den 31 december
1943 överlämnad skrift har Sörensson anhållit att bliva befriad från den
ådömda ersättningsskyldigheten.

Av handlingarna i ärendet inhämtas följande. Sörenson, som varit fast
anställd vid Bodens artilleriregemente sedan den 1 november 1938, har såsom
furir åtnjutit en lön av 169 kronor i månaden. Efter avsked fran regementet
år 1943 har han sökt anställning vid polisen i Boden men icke vunnit
dylik anställning, enär han ej kunnat förete erforderligt friskintyg. Sörensson
är för närvarande anställd som extra verkstadsarbetare vid statens järnvägar
i Boden mot en lön av omkring 250 kronor i månaden. Sörensson saknar
tillgångar. Hans fader är död, och hans moder, som åtnjuter pension
med 100 kronor i månaden, är anställd som hushållerska.

Tjänsteförrättande regementschefen och militärbefälhavaren ha avstyrkt
ansökningen.

Tyg- och civila departementen ha med hänsyn till Sörenssons jämförelsevis
svaga ekonomiska ställning ansett billighetsskäl tala för att Sörensson
delvis befriades från ersättningsskyldighet. Departementen ha tillstyrkt, att
Sörensson, därest han före viss angiven tid inbetalade förslagsvis 200 kronor,
befriades från återstående betalningsskyldighet.

Statskontoret har i utlåtande den 29 januari 1944, i betraktande av Sörenssons
ekonomiska förhållanden och övriga i ärendet föreliggande omständigheter,
förklarat sig icke framställa någon erinran mot bifall till ansökningen
på sätt tyg- och civila departementen förordat.

I överensstämmelse med arméförvaltningens tyg- och civila departements
samt statskontorets förslag finner jag mig böra tillstyrka, att Sorensson
mot inbetalande inom viss tid till statsverket av 200 kronor befrias från
återstående skadeståndsskyldighet. Det torde få ankomma på Kungl. Maj .t
att bestämma den tidpunkt, inom vilken betalningsskyldigheten skall vara

fullgjord.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Sture Axel Sören Sörensson må, därest han inom tid,
som av Kungl. Majit bestämmes, till försvarets civilförvaltning
inbetalar ett belopp av 200 kronor, befrias från återstoden av den
honom jämlikt krigsrättens vid Bodens artilleriregemente utslag
den 6 augusti 1942 åliggande skadeståndsskyldigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148. 3

2:o.

Under tiden den 9—29 september 1942, då värnpliktige vid Svea livgarde
nr 6321—45—1941 Olof Kahleis åtnjöt permission, förkom på obekant
sätt en av honom omhänderhavd, kronan tillhörig cykel med tillbehör, vilken
förvarats låst i ett cykelställ å regementets kaserngård.

Vederbörande krigsfiskal förde med anledning härav talan mot Kahleis
vid regementets krigsrätt samt yrkade — under framhållande att Kahleis
varit skyldig att före avresan på permission ombesörja, att cykeln blivit inlåst
— att Kahleis måtte förpliktas att till kronan utgiva ersättning för cykeln
med tillbehör.

Kahleis framhöll vid krigsrätten, att han, då han den 9 september 1942
lämnat regementet, endast varit berättigad till sex dagars skördepermission
men att permissionen sedermera förlängts till den 29 september utan ny
inställelse. Genom utslag den 3 februari 1943 prövade krigsrätten, enär Kahleis
genom underlåtenhet att lämna cykeln till förvaring i låst förvaringsrum
under permissionstiden måste anses vållande till förlusten och förty blivit ersättningsskyldig
för cykeln, rättvist förplikta Kahleis att till kronan utgiva
ersättning för den förkomna materielen med 125 kronor 15 öre. Krigsrättens
utslag har vunnit laga kraft.

I en av arméförvaltningens tyg- och civila departement överlämnad skrift
har Kahleis anhållit att bliva befriad från den ådömda ersättningsskyldigheten.
Han vore född i Tyskland och hade icke vistats i Sverige före den
15 maj 1942, då han inställt sig för fullgörande av värnpliktstjänstgöring. På
grund av valutastopp kunde han icke påräkna penningunderstöd från sina
anhöriga i Tyskland och, då han helt saknade anförvanter i Sverige, vore
han hänvisad endast till sin militära lön, som uppginge till en krona 50
öre per dag.

Sekundchefen har tillstyrkt bifall till ansökningen med hänsyn till Kahleis
ekonomiska förhållanden och det förtjänstfulla sätt, på vilket han fullgjort
sin tjänstgöring.

Militärbefälhavaren, chefen för armén samt tyg- och civila departementen
ha likaledes tillstyrkt bifall till ansökningen.

Statskontoret har i utlåtande den 8 december 1943 uttalat, att ämbetsverket,
med hänsyn bland annat till vad sekundchefen anfört, icke ville motsätta
sig, att Kahleis delvis befriades från ersättningsskyldighet. I sådant
hänseende förordade ämbetsverket med beaktande av Kahleis ekonomiska
förhållanden och övriga i ärendet föreliggande omständigheter, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen, att Kahleis, därest han inom viss av Kungl.

Majit bestämd tid inbetalade ett belopp av 50 kronor, befriades från återstående
ersättningsskyldighet.

Med hänsyn till föreliggande förhållanden finner jag mig böra föreslå, Departementsatt
Kahleis befrias från den honom åliggande ersättningsskyldigheten mot chefen.
inbetalande av 25 kronor inom tid, som av Kungl. Majit bestämmes.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Olof Kahleis må, därest han inom tid, som av Kungl.
Majit bestämmes, till försvarets civilförvaltning inbetalar ett
belopp av 25 kronor, befrias från återstoden av den honom jämlikt
Svea livgardes krigsrätts utslag den 3 februari 1943 åliggande
ersättningsskyldigheten.

3:o.

Den 25 september 1942 erhöll värnpliktige furiren vid Svea artilleriregemente
Erik Joel Walentin Wahlberg, som under tiden den 21 september—den.
30 november 1942 tjänstgjort såsom chef för första plutonen av fjärde lätta
ammunitionsförrådskompaniet, från befälhavaren för Örebro försvarsområde
ett förskott av 1 500 kronor att användas för utbetalningar i tjänsten.
Då förskottet den 1 oktober 1942 skulle redovisas, förmådde Wahlberg icke
redovisa ett belopp av 288 kronor 40 öre.

Vid regementets krigsrätt yrkade vederbörande krigsfiskal, att Wahlberg
måtte åläggas ersätta kronan det oredovisade beloppet.

Wahlberg framhöll vid krigsrätten bland annat följande. Wahlberg hade
icke själv tillgodogjort sig några medel ur förskottet. Han hade förvarat
förskottsmedlen i ett låst kassaskrin i en skrivbordslåda å plutonens expedition.
Skrivbordslådan hade ej hållits låst men däremot hade expeditionen
alltid varit låst, då Wahlberg ej uppehållit sig där. Han förmodade, att förlusten
uppkommit genom att han antingen gjort utbetalningar utan att ha
erhållit kvitton eller att kvitton, som han mottagit, förkommit. Han trodde,
att en del av de oredovisade medlen utbetalats som ersättning för kostnader
för inställelse vid förbandet, vilka kostnader kvitterats å en särskild lista,
som sedermera förkommit, Å förbandet hade icke funnits någon, som kunnat
biträda honom vid medelsförvaltningen, och själv hade han icke någon utbildning,
som gjort honom kompetent därtill. En annan värnpliktig å förbandet
hade tjänstgjort som kommissarie men ej velat stå risken för penningförvaltningen,
emedan han förklarat sig ej vara kompetent därtill. Såväl
Wahlberg som nämnde värnpliktige hade vänt sig till depån med anhållan
att ny kommissarie måtte tillsättas men utan resultat, Wahlberg hade ej
fört någon kassabok över inkomster och utgifter. Under tiden efter den
1 oktober 1942, från vilken dag plutonen lytt under befälhavaren för Karlstads
försvarsområde, hade någon brist icke uppstått beträffande det förskott
som Wahlberg från och med den 1 oktober 1942 erhållit från sistnämnda
försvarsområde. Från försvarsområdesstaben i Karlstad hade Wahlberg
nämligen alltid erhållit klara anvisningar angående förskottets handhavande.
— Wahlberg yrkade att av kronan utfå ersättning för sina kostnader
med anledning av rättegången med tillhopa 255 kronor 90 öre.

Krigsrätten prövade genom utslag den 21 maj 1943, enär Wahlberg icke
ådagalagt något förhållande, på grund varav han skulle kunna undgå att till
kronan utgiva ersättning med 288 kronor 40 öre, rättvist förplikta honom
att till kronan utgiva nämnda belopp. Wahlbergs yrkande örn ersättning av

Kungl. Maj.ts proposition nr J48. 5

kronan för sina kostnader med anledning av rättegången funne krigsrätten
icke kunna bifallas. Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

I en den 30 juni 1943 dagtecknad skrift har Wahlberg hos Kungl. Majit
anhållit att bliva befriad från den ådömda ersättningsskyldigheten samt erhålla
ersättning av kronan för sina kostnader med anledning av rättegången.

Av handlingarna i ärendet inhämtas följande. Wahlberg, som är född 1908,
är ogift och till yrket grovarbetare. För närvarande arbetar han såsom skogshuggare,
varvid inkomsten uppgår till omkring 35 ä 40 kronor i veckan. Han
är försörjningspliktig mot ett 7 år gammalt barn med 30 kronor i månaden.
Wahlberg lider av ledgångsreumatism och ischias samt har på grund av dessa
sjukdomar under tiden den 30 mars 1941—den 30 april 1942 varit helt arbetsoförmögen
och då erhållit ersättning från riksförsäkringsanstalten. Härjämte
har Wahlberg under flera år på grund av sjukdom eller arbetslöshet erhållit
understöd av Kacka fattigvårdsstyrelse.

Arméförvaltningens civila departement har i utlåtande den 10 augusti 1943
anfört följande.

Av handlingarna i ärendet framginge, att av åklagaren mot Wahlberg framställt
ansvarsyrkande före utslagets avkunnande återkallats, emedan Wahlberg
ej ansetts ha tillgripit det felande beloppet. Vidare framginge, att Wahlberg,
som till yrket vore grovarbetare, saknat nödiga förutsättningar för
handhavande och redovisning av förskottsmedel. Nämnda förhållande jämte
Wahlbergs svaga ekonomiska ställning måste i och för sig anses tala för
bifall till ansökningen. Emellertid framginge av befälhavarens för Örebro
försvarsområde yttrande jämte därtill fogade handlingar, att Wahlberg trots
upprepade påstötningar från överordnade militära myndigheter icke vidtagit
någon åtgärd för att utreda eller förklara den uppkomna bristen och ej ens
besvarat skrivelser i ärendet. Vad Wahlberg uppgivit därom, att han saknat
erforderliga instruktioner för förskottets handhavande, syntes —- att döma
av nyssnämnda yttrande från befälhavaren för Örebro försvarsområde —
icke vara med verkliga förhållandet överensstämmande. Under sådana förhållanden
ansåge sig departementet av principiella skäl förhindrat tillstyrka,
att Wahlberg befriades från ersättningsskyldighet.

Statskontoret har i utlåtande den 29 september 1943 i likhet med civila
departementet ansett sig icke kunna tillstyrka bifall till framställningen.

Av utredningen framgår, att Wahlberg saknat nödiga förutsättningar för
handhavande och redovisning av förskottsmedel. Han synes därför icke ha
bort betros med de uppgifter, vid vilkas utförande medelsbristen uppstått.
Med beaktande härav och med hänsyn till Wahlbergs svaga ekonomiska ställning
anser jag mig böra föreslå, att han befrias från återstående ersättningsskyldighet
mot inbetalande av 50 kronor inom tid, som av Kungl. Majit bestämmes.
Däremot anser jag icke skäl föreligga, att Wahlberg, som, såvitt
handlingarna i ärendet utvisa, icke gjort framställning örn fri rättegång, må
utbekomma ersättning för kostnaderna med anledning av rättegången.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Erik Joel Walentin Wahlberg må, därest han inom tid,
som av Kungl. Majit bestämmes, till försvarets civilförvalt -

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

ning inbetalar ett belopp av 50 kronor, befrias från återstående
ersättningsskyldighet till kronan enligt krigsrättens vid Svea
artilleriregemente utslag den 21 maj 1943.

4:o.

Vid inlämning den 23 juli 1941 av materielförrådet vid andra depåbrokompaniet
av Svea ingenjörkår befanns, att tygmateriel saknades.

Vid krigsrätten vid Svea ingenjörkår yrkade vederbörande krigsfiskal, att
kaptenen vid ingenjörtrupperna Hans Skule Rydén, som under tiden den
2 oktober 1940—den 23 juli 1941 varit chef för kompaniet, måtte åläggas ersätta
kronan nämnda förlust. Hydén hade nämligen icke förordnat någon
materielredogörare och vore därför själv ansvarig för den uppkomna bristen.

Hydén framhöll vid krigsrätten bland annat följande. Någon särskild
materielredogörare för förrådet hade icke förordnats i samband med att Rydén
övertagit förrådet. Rydén hade själv fungerat såsom materielredogörare.
Ett förordnande av någon person att vara uppbördsman eller materielredogörare
skulle allenast ha varit en formalitet utan någon reell innebörd. Någon
för ändamålet kompetent person, som haft tid övrig för utförande av något
nyttigt arbete i förevarande hänseende, hade nämligen icke funnits tillgänglig.
Bristen hade uppkommit genom att utlämnad materiel icke blivit i vederbörlig
ordning inlämnad samt att vid en del utlämningar och inlämningar
erforderlig kontroll icke kunnat anordnas och kvitton ej avfordrats vederbörande.
Detta hade delvis berott på det brådskande läget under denna tid.
Förrådet hade från att ursprungligen ha varit ett övningsförråd övergått till
att vara mobiliseringsförråd.

Krigsrätten har genom utslag den 18 december 1941, enär med hänsyn till
vad i målet blivit upplyst Rydén icke kunde anses ha gjort sig skyldig till
vållande i fråga örn bortkomsten av den materiel, som åsyftades med den
mot honom förda talan, samt Rydén ej heller eljest på grund av omständigheterna
i målet kunde anses ansvarig för förlusten av angivna gods, funnit
den mot Rydén förda talan icke kunna bifallas.

Krigshovrätten, där arméförvaltningens tygdepartement anfört besvär över
krigsrättens utslag, har den 29 september 1942 meddelat utslag av följande
innebörd: Rydén, som icke, på sätt bort ske, förordnat materielredogörare,
måste anses vara gentemot kronan redovisningsskyldig för ifrågavarande
materiel, som förkommit under den tid, då Rydén varit chef för kompaniet.
Rydén —• som uppgivit att under denna tid materiel i vissa fall utlämnats
från kompaniets förråd utan att kvitto avfordrats vederbörande mottagare —
hade icke ådagalagt sådana förhållanden, som kunde befria honom från skyldigheten
att ersätta kronan den uppkomna bristen. Krigshovrätten prövade
rättvist att, med ändring av krigsrättens utslag, förplikta Rydén att till kronan
utgiva 523 kronor 77 öre. Jämlikt 30 kap. 6 § rättegångsbalken finge
talan icke fullföljas mot krigshovrättens utslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

I en av arméförvaltningens tyg- och civila departement den 29 juni 1943
•överlämnad skrift har Rydén — under åberopande att gäldandet av den
-ådömda ersättningsskyldigheten komme att för honom bliva ekonomiskt mycket
kännbar — anhållit att bliva befriad från ersättningsskyldigheten. Rydén
har i samband härmed framhållit, att huvuddelen av den materiel, varom här
vore fråga, icke torde ha frånhänts kronan utan avsiktligt eller oavsiktligt
överförts till andra förråd.

Tjänstförr ättande chefen för Svea ingenjörkårs depå har med hänsyn till
de av Rydén anförda särskilda omständigheterna samt på grund av vad som
i övrigt framkommit genom utredningen tillstyrkt bifall till ansökningen.

Militärbefälhavaren har förklarat sig icke lia något att erinra mot bifall
till ansökningen.

Tyg- och civila departementen ha anfört följande.

Av handlingarna i ärendet inhämtades, att krigsrätten icke funnit Rydén
-ersättningsskyldig. Krigshovrätten hade däremot fastställt ersättningsskyldighet,
varvid utslaget syntes ha huvudsakligen grundats på Rydéns underlåtenhet
att i enlighet med gällande bestämmelser utse materielredogörare
för kompaniets förråd. Med hänsyn till såväl de skäl för sin underlåtenhet
i berörda hänseende, vilka av Rydén anförts, som ock de i övrigt fÖrebrägta
omständigheterna, hade departementen intet att erinra mot att Rydén, därest
han före viss av Kungl. Majit bestämd tidpunkt till arméförvaltningen inbetalade
förslagsvis 100 kronor, befriades från erläggandet av återstående
‘belopp.

Statskontoret har i utlåtande den 21 juli 1943 anfört följande.

Med hänsyn till de i ärendet föreliggande omständigheterna och då Rydéns
ekonomiska förhållanden enligt statskontorets mening icke kunde motivera
ett efterskänkande av kronans fordran, finge ämbetsverket — under erinran
tillika att framställningar örn befrielse från skyldighet att ersätta förkommen
materiel nära nog undantagslöst lämnats utan bifall hemställa,
att ansökningen icke måtte till någon Kungl. Majits vidare åtgärd föranleda.

Såsom jag vid behandlingen av ett delvis liknande ärende (propositionen Vcpaitements1943:
45, punkt 5) framhållit, är det ur principiell synpunkt tveksamt, huruvida chefeni
fall av denna art kronans fordran bör eftergivas. Då emellertid skäl finnes att
antaga, att en del av den materiel, varom här är fråga, fortfarande är i kronans
ägo, och de omständigheter, under vilka bristen uppkommit få anses
vara förmildrande, anser jag mig icke böra motsätta mig att Rydén, därest
han inom tid, som av Kungl. Majit bestämmes, till statsverket inbetalar ett
belopp av förslagsvis 300 kronor, befrias fran åtel stående ersättningsskyldighet.

Jag hemställer därför, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att kaptenen vid ingenjörtrupperna Hans Skule Rydén, därest
han inom tid, som av Kungl. Majit bestämmes, till försvarets
civilförvaltning inbetalar ett belopp av 300 kronor, befrias från
återstoden av den honom jämlikt krigshovrättens utslag den
29 september 1942 åliggande ersättningsskyldigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

5:o.

Fanjunkaren vid pansartrupperna Lars Olof Paulus Göransson, som från
början av november 1940 till den 30 september 1942 tjänstgjort som skvadronsadjutant
och materielredogörare vid fjärde skvadronen av Norrlands
dragonregemente, Ilar icke förmått redovisa intendenturmateriel till ett värde
av sammanlagt 1157 kronor 18 öre.

Vid särskilda sammanträden med regementets krigsrätt yrkade vederbörande
krigsfiskal, att Göransson måtte åläggas ersätta kronan nämnda belopp.

Göransson framhöll vid krigsrätten bland annat följande. Göransson hade
övertagit skvadronens förråd av sergeanten A. V. Sigås. I samband härmed
hade inventering företagits, varvid en brist till ett värde av omkring 4 509
kronor konstaterats. Med anledning härav hade kronan fört ersättningstalan
mot Sigås men kronans talan hade ogillats. Då Göransson övertog förrådet,
hade emellertid förelegat ytterligare brist, som icke upptäckts. Orsaken härtill
hade varit, att förrådet delvis redovisats medelst av Göransson godtagna
utlämningskvitton. En del av dessa kvitton hade emellertid sedermera befunnits
vara felaktiga, enär den å kvittona angivna materielen icke funnits
vid skvadronen.

Enligt ett vid krigsrätten företett utlåtande har regementsintendenten
framhållit bland annat, att vid inventeringar, företagna under sommaren
1941 vid såväl fältförband som fredsskvadroner, på ett flertal håll betydande
brister konstaterats. Emellertid hade även ett avsevärt överskott av intendenturmateriel
förelegat vid huvudförrådet. Det syntes uppenbart, att en
stor del av bristerna kunde hänföras till felaktigheter och slarv i materielredovisningen
och att den saknade materielen sannolikt funnes vid huvudförrådet.

Den 12 mars 1943 meddelade krigsrätten två särskilda utslag av i huvudsak
följande innehåll: Enär Göransson icke kunnat styrka vare sig sitt påstående
därom, att materielen i fråga bortkommit under den tid, Sigås tjänstgjort
som materielredogörare, eller att de redovisningshandlingar, han i november
1940 övertagit av Sigås, delvis varit felaktiga, och då Göransson vitsordat,
att de av honom emottagna redovisningshandlingarna upptagit ifrågavarande
materiel, funne krigsrätten Göransson icke kunna undgå att till kronan
utgiva ersättning för den förkomna materielen. I anslutning härtill förpliktade
krigsrätten Göransson att till kronan utgiva tillhopa 1157 kronor
18 öre. Krigsrättens utslag ha vunnit laga kraft.

I en den 8 juni 1943 dagtecknad skrift har Göransson anhållit att bliva befriad
från den honom ådömda ersättningsskyldigheten samt till stöd härför
framhållit följande.

Enär de omständigheter, beträffande vilka Göransson måste förete bevisning,
läge flera år tillbaka i tiden, hade han givit upp tanken på att kunna
åstadkomma en friande bevisning och därför ej fullföljt talan mot krigsrättens
utslag. Under den förstärkta försvarsberedskapen hade det emellanåt
visat sig nästan omöjligt för materielredogörare att vid utlämning av materiel
iakttaga all den försiktighet, som vore nödvändig till tryggande av att

Kungl. Maj.ts proposition nr 148.

formell brist uppstode vid redovisningen. Då Göransson övertagit förrådet,
hade tydligen ordentlig räkning av ingående varuslag icke skett. En tillträdande
materielredogörare kunde icke personligen räkna all materiel utan
vore beroende av övriga i inventeringen deltagande. I maj 1941 hade Göransson
själv vid inventering upptäckt, att viss brist förelegat, som icke kunde
ha uppkommit under Göranssons redogörartid, samt anmält detta. Någon
anmärkning mot Göransson med anledning av denna brist avhördes emellertid
icke. Först senare vid avlämnandet av förrådet upptogs denna brist till
anmärkning i samband med andra konstaterade brister. I stor utsträckning
torde i själva verket den påtalade bristen finnas i form av överskott vid
huvudförrådet. Göransson hade varit i tjänst sedan år 1918 och under denna
tid aldrig gjort sig skyldig till slarv i fråga örn uppbörd. Kronan skulle genom
att indriva det utdömda beloppet göra en obehörig vinst på Göranssons
bekostnad.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Göransson är gift samt har fem
barn i åldern fem till femton år, av vilka tre gå i skola. Göransson, som
saknar förmögenhet, åtnjuter en månadslön av 580 kronor. Hans fasta månadsutgifter
— frånräknat kostnad för mat och kläder — uppgå till över 300
kronor i månaden.

Regementschefen har tillstyrkt bifall till ansökningen, enär det skulle
möta synnerligen stora svårigheter för Göransson att fullgöra den honom
ådömda ersättningsskyldigheten.

Arméförvaltningens intendentur- och civila departement ha i utlåtande
den 28 december 1943 med hänsyn till den omfattande försörjningsplikt, som
ålåge Göransson, och övriga i målet upplysta omständigheter tillstyrkt, att
Göransson befriades från återstående ersättningsskyldighet, därest han inom
viss angiven tid inbetalade 400 kronor.

Statskontoret har i utlåtande den 29 januari 1944 anfört följande.

Framställningar örn befrielse från skyldighet att ersätta förkommen materiel
hade nära nog undantagslöst lämnats utan bifall. Med hänsyn till de
konsekvenser, ett frånträdande av sålunda tillämpade principer kunde förutses
komma att medföra, och då Göransson på grund av sin mångåriga anställning
i kronans tjänst bort inse vikten av att noggrann kontroll utövades
vid handhavandet av den honom anförtrodda materielen, syntes enligt ämbetsverkets
mening några skäl icke föreligga för ett efterskänkande av kronans
fordran. Statskontoret finge fördenskull föreslå, att framställningen
icke måtte föranleda någon Kungl. Majits vidare åtgärd.

Såsom jag under nästföregående punkt framhållit, har jag funnit det ur Departementsprincipiell
synpunkt tveksamt, huruvida i fall av denna art kronans fordran Zeferi.
bör eftergivas. Då det emellertid icke är osannolikt, att en del av den saknade
materielen alltjämt är i kronans besittning, och Göransson har en i förhållande
till sina inkomster omfattande försörjningsplikt, anser jag mig böra
tillstyrka, att Göransson mot inbetalande av ett belopp av 350 kronor befrias
från återstående ersättningsskyldighet. Det torde få ankomma på Kungl.

Majit att bestämma den tidpunkt, inom vilken ifrågavarande ersättningsskyldighet
skall vara fullgjord.

.Tåg hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

Kungl. May.ts proposition nr 148.

att fanjunkaren vid pansartrupperna Lars Olof Paulus Göransson,
därest lian inom tid, som av Kungl. Maj:t bestämmes, till
försvarets civilförvaltning inbetalar ett belopp av 350 kronor, befrias
från återstoden av den honom jämlikt krigsrättens vid Norrlands
dragonregemente två särskilda utslag den 12 mars 1943
åliggande ersättningsskyldigheten till kronan.

6:o.

Konstituerade sergeanten Eric Wilhelm Olsson, som i slutet av år 1941
förordnats till materielredogörare vid tolfte kåringenjörkompaniet av Svea ingenjörkår,
har icke förmått redovisa intendenturmateriel till ett värde av
sammanlagt 1 959 kronor 17 öre, tillhörande kompaniet. Vidare underlät Olsson,
sedan han under kompaniets förläggning i Ljusnedal beordrats att den
10 juli 1942 företaga en tjänsteresa, att före avresan till vederbörande befäl
å kompaniet överlämna ett belopp av 706 kronor 95 öre, utgörande rest å
förskottsmedel samt telefonavgifter, som han haft i sin vårdnad. Enligt egen
uppgift lät Olsson beloppet kvarligga i ett av honom inom förläggningen
disponerat rum med påföljd att beloppet under hans bortovaro på obekant
sätt försvunnit.

Vid särskilda sammanträden med krigsrätten vid Svea ingenjörkår yrkade
vederbörande krigsfiskal, att Olsson måtte förpliktas att till kronan utgiva
ersättning för den förkomna intendenturmaterielen med 1 959 kronor 17 öre
ävensom på grund av medelsförlusten ådömas ansvar för oförstånd i tjänsten
samt förpliktas att till kronan utgiva ersättning för de förkomna förskottsmedlen
och telefonavgifterna med 706 kronor 95 öre.

Olsson framhöll vid krigsrätten bland annat följande.

En del materiel hade troligen kommit bort, medan kompaniet låg i fält,
och en del under en transport till kompaniets förläggning i fält. Under den
tid, Olsson varit materielredogörare, hade han vissa perioder varit kommenderad
på annat håll och nycklarna till förrådet hade då förvarats på kompaniexpeditionen.

Beträffande de försvunna penningmedlen har Olsson uppgivit följande.

Enär några medel utöver visst förskott, som Olssons ställföreträdare genom
kompaniets försorg utfått för utbetalning av avlöningar, icke behövts för
utbetalning vid kompaniet under Olssons tjänsteresa, hade han icke ansett
nödigt att överlämna de av honom omhänderhavda medlen till någon befälsperson
utan i stället låtit dem ligga kvar i det av honom disponerade rummet
intill kompaniexpeditionen. Han hade förvarat medlen i ett låst kassaskrin,
som han placerat i en packlåda. Packlådan hade icke gått att låsa.
Han hade låst dörren till rummet och överlämnat nyckeln till en värnpliktig
städare för att denne skulle kunna städa rummet under hans bortovaro. Någon
bank, där han kunnat inlämna skrinet, hade ej funnits på platsen. Tjänsteresan
hade ägt rum under tiden den 10—den 14 juli 1942. Då han sistnämnda
dag på morgonen återkommit, hade han upptäckt, att skrinet försvunnit
ur packlådan.

Vid företagen polisutredning har ej kunnat utrönas på vilket sätt medlen
försvunnit.

Kungl. Marits -proposition nr 148.

Genom fyra särskilda utslag den 7 september 1942 förpliktade krigsrätten,
enär sådana omständigheter icke kunde anses föreligga att Olsson i egenskap
av materielredogörare å kompaniet skulle kunna undgå skyldighet att till kronan
utgiva ersättning för den förkomna materielen, Olsson att till kronan
utgiva sammanlagt 1 959 kronor 17 öre.

Vidare prövade krigsrätten genom utslag den 5 oktober 1942 — enär Olsson
under förläggningen i Ljusnedal gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten
bestående däri att, sedan han beordrats att den 10 juli 1942 göra en
resa i tjänsten, han underlåtit att till vederbörande befäl å kompaniet överlämna
beloppet å 706 kronor 95 öre, som han haft i sin vårdnad, utan i stället
låtit det kvarligga i sitt rum i en packlåda med påföljd att beloppet stulits
av okänd person — rättvist döma Olsson jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
för oförstånd i tjänsten att hållas i vaktarrest sju dagar. Härjämte
förpliktades Olsson att till kronan utgiva ersättning med 706 kronor 95 öre.

Krigsrättens utslag ha vunnit laga kraft.

I en av arméförvaltningens intendentur- och civila departement den
7 augusti 1943 överlämnad skrift har Olsson anhållit att bliva befriad från
den av honom på grund av krigsrättens forenämnda utslag den 7 september
och den 5 oktober 1942 åliggande ersättningsskyldigheten. Till stöd för ansökningen
har Olsson, som enligt vad av handlingarna framgår är gift och
har en minderårig dotter, med bifogande av medellöshetsintyg, åberopat, att
han numera för svårartad tuberkulos vårdades på sanatorium samt att hans
ekonomi blivit synnerligen undergrävd på grund av sjukdomen.

Enligt bifogat intyg kommer Olsson efter utskrivningen från sanatoriet,
som beräknats äga rum i slutet av år 1943, under 1 å 2 år att ha avsevärt
nedsatt arbetsförmåga.

Chefen för Svea ingenjörkårs depå har, då det kunde förutsättas, att Olsson
icke torde bliva i stånd att inbetala sin skuld till kronan, tillstyrkt bifall till
ansökningen.

Intendentur- och civila departementen ha anfört, att, ehuru principiella skäl
i och för sig finge anses tala mot bifall till ansökningen, departementen med
hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter icke ville motsätta sig, att
Olsson befriades från ersättningsskyldighet.

Statskontoret har i utlåtande den 27 september 1943 anfört, att ämbetsverket
icke ansåge enbart den omständigheten, att Olsson på grund av sjukdom
och svag ekonomi kunde förutsättas äga små möjligheter gälda de belopp
— sammanlagt 2 666 kronor 12 öre —- som han ådömts att utgiva till kronan,
utgöra tillräckligt motiv för en befrielse från ersättningsskyldigheten. Med
hänsyn härtill och då i ärendet icke förebragts några andra förmildrande omständigheter,
som kunde motivera ett eftergivande — helt eller delvis — av
kronans fordran, måste statskontoret av principiella skäl avstyrka bifall till
framställningen.

I ärendet har inhämtats, att Olsson numera vistas i sitt hem men att han
alltjämt lider av forenämnda sjukdom samt är fullständigt arbetsoförmögen.

Departements chefen.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Olsson Ilar inga inkomster och resterar för skatt. Hans hustru arbetar såsom
servitris och drar försorg om hans uppehälle.

Utredningen i ärendet utvisar, att avsevärda svårigheter skulle möta för
Olsson att fullgöra sin ersättningsskyldighet samt att utsikterna för kronan
att inom rimlig tid av honom utfå de utdömda beloppen, tillhopa 2 666 kronor
12 öre, äro små. Med anledning härav och oaktat det även i detta fall är ur principiell
synpunkt tveksamt, huruvida ett eftergivande av kronans fordran bör
ske, anser jag mig böra tillstyrka, att Olsson mot inbetalande av ett belopp
av 200 kronor befrias från återstående ersättningsskyldighet. Det torde få ankomma
på Kungl. Maj:t att bestämma den tidpunkt, inom vilken ifrågavarande
ersättningsskyldighet skall vara fullgjord.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Eric Wilhelm Olsson, därest han inom tid, som av Kungl.
Majit bestämmes, till försvarets civilförvaltning inbetalar ett belopp
av 200 kronor, befrias från återstoden av den honom jämlikt
krigsrättens vid Svea ingenjörkår fyra särskilda utslag den
den 7 september samt utslag den 5 oktober 1942 åliggande ersättningsskyldigheten
till kronan.

7:o

Den 17 mars 1941 utlämnade fanjunkaren vid pansartrupperna Erik Valdemar
Niklasson i egenskap av uppbördsman för tunga vapen vid Skaraborgs regemente
till sergeanten Nils Åke Nilsson viss materiel för ett kompanis räkning.
Därvid erhöll Niklasson en av kompanichefen på förhand kvitterad rekvisition,
som upptog, förutom annan materiel, sex presenningar till luftvärnspjäser.
Vid tillfället framställde icke Nilsson anmärkning örn att någon del av den
i rekvisitionen upptagna materielen icke skulle lia utlämnats till honom.
Sedan nämnda antal presenningar vid återlämningen till förrådet saknats,
har med anledning härav ersättningsfrågan hänskjutits till krigsrätten vid
Skaraborgs regemente. Inför krigsrätten bestredo Niklasson och Nilsson ersättningsskyldighet.
Niklasson anförde härvid bland annat följande.

Ett bifall till Nilssons påstående att presenningarna icke utlämnats komme
att rubba själva grundprinciperna för materielens utlämning och kvittering,
därigenom att uppbördsmannen utöver det erhållna kvittot måste kunna
styrka, att materielen utlämnats, vilket för hans del vore omöjligt. För bedömandet
av förbandets ansvarighet vore det utan betydelse örn presenningarna
utlämnats eller icke. Det hade nämligen ålegat förbandet att vid
själva utlämningen kontrollera att det fått ut alla effekter som kvitterats
eller, örn detta icke varit fallet, genast påfordra rättelse. Endast under
förutsättning att Niklasson förhindrat sådan kontroll, därest den begärts
vid utlämningen, torde förbandets påstående att presenningarna ej utlämnats
tillmätas någon betydelse.

Vederbörande krigsfiskal förklarade sig icke ha något yrkande, varför
målet avskrevs från vidare handläggning.

Efter besvär av Niklasson lämnade krigshovrätten genom utslag den 15

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

maj 1942, enär krigsrättens beslut icke rörde Niklasson eller hans rätt, samt
Niklasson följaktligen icke ägde föra talan mot detsamma, hans besvär utan
vidare avseende. Jämlikt 30 kapitlet 6 § rättegångsbalken ägde Niklasson
icke fullfölja talan mot krigshovrättens utslag.

Efter framställning av arméförvaltningens tygdepartement, som ansåg att
krigsrätt borde beredas möjligheter att avgöra ersättningsskyldigheten för
ifrågavarande materiel, hänsköts målet åter till krigsrätten. Vederbörande
krigsfiskal yrkade därvid förpliktelse för Nilsson samt i andra hand för
Niklasson att ersätta kronan värdet av presenningarna med 192 kronor.

Genom utslag den 9 juli 1942 har krigsrätten utlåtit sig. Väl finge i målet
anses utrett, att Nilsson enligt kvitto erkänt sig ha av Niklasson emottagit
»8» presenningar, enligt uppgift värda tillhopa 192 kronor. Utredningen i
målet gåve emellertid vid handen, att några presenningar av angiven beskaffenhet
icke vid ifrågavarande tillfälle och icke heller senare utlämnats
till Nilsson. På grund härav funne krigsrätten Nilsson icke kunna åläggas
ersättningsskyldighet. Då det icke kunde anses tillfullo utrett, att några
presenningar förkommit för kronan eller att någon vårdslöshet från Niklassons
sida visats, lämnades det mot honom alternativt framställda yrkandet
utan bifall. Kostnaderna för i målet hörda personers inställelse skulle stanna
på statsverket.

Krigshovrätten, där kronan anfört besvär, har den 30 april 1943 meddelat
utslag av i huvudsak följande innehåll. Genom vad i målet förekommit
måste anses styrkt, att presenningarna icke utlämnats till Nilsson. Vid sådant
förhållande och då den omständigheten att Nilsson icke, såsom bort ske, vid
utlämningen den 17 mars 1941 anmält, att han ej erhållit presenningarna, icke
i och för sig vore av beskaffenhet att medföra ersättningsskyldighet för
Nilsson, funne krigshovrätten, lika med krigsrätten, den mot Nilsson förda
talan icke kunna bifallas. Vad däremot anginge den mot Niklasson förda talan,
prövade krigshovrätten — enär Niklasson såsom uppbördsman vore ansvarig
för presenningarna och han icke visat förefintligheten av sådana omständigheter,
att han ändock kunde undgå ersättningsskyldighet för presenningarna
— rättvist att med ändring av krigsrättens utslag i denna del förplikta Niklasson
att dels till kronan utgiva 192 kronor, dels ock återgälda statsverket av
allmänna medel i målet förskjutna vittneslöner. Jämlikt 30 kap. 6 § rättegångsbalken
finge talan icke fullföljas mot krigshovrättens utslag.

I en av försvarets civilförvaltning och arméförvaltningen gemensamt överlämnad
skrift har Niklasson anhållit att bliva befriad från den honom ådömda
skadeståndsskyldigheten. Han hade tretton barn, varav fem vore under
sexton år. Niklasson ägde en egnahemsvilla, taxerad till 12 000 kronor och
belånad till 8 000 kronor. Därutöver ägde han inga andra tillgångar än lönen
såsom fanjunkare. Niklassons taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
för år 1940 hade uppgått till 5 790 kronor.

Regementschefen har — under framhållande att Niklasson vore en synnerligen
dugande uppbördsman, vilken med berömvärt nit skötte sin befattning —

Kungl. Majlis proposition nr 148.

Departements chefen.

på grund av den omfattande försörjningsplikt, som ålåge Niklasson, tillstyrkt
bifall till ansökningen.

Försvarets civilförvaltning och, arméförvaltningen ha med hänsyn till i
ärendet föreliggande omständigheter samt Niklassons svaga ekonomiska ställning
ansett starka billighetsskäl tala för att Niklasson helt befriades från ersättningsskyldigheten.

Statskontoret har i utlåtande den 16 februari 1944 anfört följande.

Då Niklasson genom hovrättsdomen ålagts att till statsverket utgiva ett
så förhållandevis obetydligt belopp som 192 kronor jämte vissa av allmänna
medel förskjutna vittneslöner, ansåge statskontoret Niklassons ekonomiska
förhållanden icke med fog kunna åberopas som motiv för ett eftergivande av
ersättningsskyldigheten. Däremot funne ämbetsverket omständigheterna i
målet sådana, att dessa i och för sig utgjorde skäl för en dylik befrielse.
Statskontoret ville därför icke motsätta sig bifall till framställningen.

Omständigheterna i ärendet tala för att Niklasson bör befrias från den honom
ålagda ersättningsskyldigheten. Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen medgiva

att fanjunkaren vid pansartrupperna Erik Valdemar Niklasson
befrias från honom jämlikt krigshovrättens utslag den 30 april
1943 åliggande ersättningsskyldighet till kronan.

8:o.

Vid olika tillfällen under oktober 1941 tillgrep värnpliktige nr 591—59—
1927 Stig Olof Olsson ammunition och dynamitpatroner, allt tillhörigt kronan
och värt 10 kronor 65 öre. Vidare avlossade Olsson den 15 november 1941
under militär förläggning i en barack — sedan gräl uppkommit mellan honom
och värnpliktige nr 112—69—1932 Gunnar Andreas Bäckman samt Bäckman
rusat mot Olssons sovplats -— i hastigt mod och utan avsikt att döda ett
pistolskott mot Bäckman, vilket träffade Bäckman och orsakade dennes död.

Sedan Olsson häktats, yrkade vederbörande krigsfiskal vid fältkrigsrätten
vid Morjärvs försvarsområdes stab, att Olsson måtte fällas till ansvar för
förbrytelserna.

Sedan medicinalstyrelsen avgivit utlåtande, har fältkrigsrätten i utslag den
13 maj 1942 yttrat. Enligt fältkrigsrättens uppfattning hade omständigheterna
vid dråpets begående varit sådana, att Olsson haft rätt till nödvärn enligt 5
kap. 10 § allmänna strafflagen, men hade Olsson gjort större våld än nöden
krävt. Fältkrigsrätten ansåge, lika med medicinalstyrelsen, att Olsson vid
tiden för de olovliga tillgreppens begående befunnit sig i sådant sinnestillstånd,
som avsåges i 5 kap. 6 § allmänna strafflagen, och vid tiden för dråpets
begående i sådant sinnestillstånd, som avsåges i 5 kap. 5 § samma lag. Förty
bleve Olsson av krigsrätten dömd, jämlikt 102 § 2 och 3 mom. och 105 § 2 mom.
strafflagen för krigsmakten samt 20 kap. 1 och 8 §§ och 5 kap. 6 § allmänna
strafflagen, att för första resan snatteri till kronan böta 40 dagsböter å två
kronor ävensom förklarad icke kunna fällas till ansvar för dråpet. Olsson

Kungl. Maj-.ts proposition nr 148.

skulle icke vidare hållas häktad i målet. Då medicinalstyrelsen förklarat
Olsson vara i behov av vård å sinnessjukhus, skulle med honom så förfaras,
som i 47 § sinnessjuklagen sades. Härjämte förklarade fältkrigsrätten Olsson
genom dråpet skadeståndsskyldig gentemot Bäckmans dödsbodelägare. Då
emellertid Bäckman genom eget vållande medverkat till skadan, borde ersättningarna
till dödsbodelägarna jämkas till tre fjärdedelar av vad eljest bort
utgå. Fältkrigsrätten förpliktade, såvitt nu är fråga, Olsson att utgiva dels till
dödsboet 582 kronor 62 öre i ersättning för begravningskostnader, dels ock till
änkan Sigrid Bäckman livränta med 45 kronor i månaden, så länge hon levde
ogift, samt till ettvart av Bäckmans efterlevande barn Sigurd Georg, född
den 4 februari 1931, Bert Sivert, född den 20 maj 1934 och Bengt Gunnar,
född den 29 juli 1939, livränta med 30 kronor i månaden tills det fyllde 16 år.
Å beloppet 582 kronor 62 öre och de livräntebelopp, som vore till betalning
förfallna, skulle gäldas 5 % ränta från utslagets dag tills betalning skedde.
Från de sålunda utdömda ersättningarna skulle avräknas tre fjärdedelar av
vad som i anledning av dödsfallet kunde komma att utbetalas av riksförsäkringsanstalten,
varjämte anstalten förbehölles rätt att föra särskild talan mot
Olsson om de ersättningar, som anstalten kunde komma att utgiva i anledning
av olycksfallet. Det ålåge Olsson att återgälda statsverket kostnaden för den
Sigrid Bäckman i målet beviljade förmånen av fri rättegång.

Krigshovrätten, där Olsson anfört besvär över fältkrigsrättens utslag, fann
genom utslag den 7 juli 1942 ej skäl göra ändring i överklagade utslaget.
Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

I en den 10 mars 1943 dagtecknad skrift har Olsson genom sin fader, boktryckaren
F. Y. Olsson enligt fullmakt —- med förmälan att uppgörelse träffats
med dödsbodelägarna i fråga örn den dödsbodelägarna tillerkända ersättning,
som icke erlades av riksförsäkringsanstalten — anhållit att bliva befriad från
skyldighet att till kronan återgälda vad riksförsäkringsanstalten på grund
av utslaget utgivit eller framdeles nödgades utgiva till Bäckmans dödsbodelägare.

Riksförsäkringsanstalten har i utlåtande den 20 maj 1943 anfört bland
annat.

Jämlikt bestämmelserna i 1927 års militärersättningsförordning hade riksförsäkringsanstalten
i anledning av Bäckmans död — förutom begravningshjälp
med 216 kronor — genom beslut den 8 juni 1942 tillerkänt änkan Bäckman
en årlig livränta å för närvarande 392 kronor 72 öre, så länge hon levde
ogift, samt ettvart av Bäckmans tre barn en årlig livränta å för närvarande
261 kronor 82 öre att utgå till dess det uppnått 16 år.

Sedan riksförsäkringsanstalten den 31 december 1942 framställt ersättningskrav
mot Olsson å ett belopp av 1 193 kronor, utgörande tre fjärdedelar
av anstaltens dittillsvarande kostnader, för vilka regressrätt förelegat, hade
Olsson i skrivelse till anstalten den 11 februari 1943 under åberopande av
däri närmare angivna skäl hemställt örn befrielse från betalningsskyldighet.
I skrivelse till Olsson den 2 mars 1943 hade anstalten förklarat sig förhindrad
att avskriva sin fordran hos honom.

Med anledning av nu ifrågavarande remiss hade riksförsäkringsanstalten
genom landsfiskalen i Leksands distrikt införskaffat utredning rörande
Olssons ekonomiska förhållanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Med hänsyn till vad däri upplysts angående Olssons ekonomiska ställning
och i betraktande av de omständigheter, varunder skadan enligt uppgifterna
i utslaget uppkommit, ansåge riksförsäkringsanstalten sig böra tillstyrka bifall
till Olssons framställning.

Av utredningen i ärendet framgår följande. Olsson, som för närvarande är
intagen å Säters sjukhus för vård, är född år 1907 samt till yrket tryckerifaktor.
Han är gift och har en minderårig dotter. Olsson äger skogsskifte,
taxerat till 1 600 kronor men intecknat för 2 000 kronor. Olssons hustru,
som är född år 1907, bor för närvarande jämte sin dotter hos en broder, som
är stenarbetare, i Leksand. Bostaden utgöres av ett litet kök och ett mindre
rum i en uthusbyggnad. Hyran, 20 kronor per månad, erlägges i den mån
fru Olsson förmår. Värdet av makarna Olssons lösa egendom överstiger ej
200 kronor.

Statskontoret har i utlåtande den 2 juni 1943 anfört följande.

Med hänsyn till Olssons nuvarande ekonomiska förhållanden syntes möjligheter
knappast föreligga för denne att till riksförsäkringsanstalten återbetala
de ersättningar, som anstalten kunde komma att utgiva på grund av
dödsfallet. Det torde emellertid icke vara uteslutet, att Olsson i en framtid
efter återvunnen hälsa komme i en sådan ekonomisk ställning, att riksförsäkringsanstalten
kunde återfå åtminstone en del av de belopp, för vilka enligt
krigshovrättens utslag regressrätt för anstalten förelåge. Statskontoret ansåge
sig fördenskull icke böra tillstyrka, att Olsson vunne befrielse från all
ersättningsskyldighet gentemot riksförsäkringsanstalten. Enligt ämbetsverkets
mening syntes nämnda ersättningsskyldighet skäligen böra nedsättas till
en tredjedel av det belopp, för vilket regressrätt förelåge, varigenom Olsson
skulle lia att gälda en fjärdedel av anstaltens kostnader i anledning av dödsfallet.

Slutligen har hovrättsnotarien B. Sabelström i Leksand, sedan han erhållit
del av statskontorets utlåtande, på uppdrag av Olssons fader i en den 11 juni
1943 dagtecknad skrift anfört.

Olsson hade nyligen försöksutskrivits från sjukhuset i Säter med skyldighet
för honom att intill dess annorledes av sjukhuset bestämdes kvarbliva i den
anställning, som åt honom anskaffats. På grund av den kännedom Sabelström
i egenskap av boktryckare Olssons juridiska rådgivare förskaffat sig,
vågade han uttala som sin bestämda uppfattning att, därest sonen efter återvunnen
fullständig frihet skulle ha utsikt att bliva en samhällsduglig medborgare,
det vore alldeles nödvändigt, att han icke belastades med det tryck,
som ett varje månad återkommande utkrävande av statsverkets fordran skulle
innebära. Såsom ett ytterligare skäl för riktigheten av denna sin åsikt ville
Sabelström framhålla, att ansökan örn skillnad i Olssons äktenskap under den
närmaste tiden komme att till rätten ingivas. Han ansåge det föga sannolikt,
att Olssons labila själstillstånd vore mäktigt att uthärda denna dubbla påfrestning.

Härutöver ha från Sabelström inhämtats följande upplysningar.

Enligt den med Bäckmans dödsbo träffade överenskommelsen hade Olssons
fader till dödsboet utbetalat en engångsersättning av 2 300 kronor. Härigenom
hade enligt överenskommelsen den dödsboet tillkommande ersättning,
som icke erlades genom riksförsäkringsanstalten, slutligt reglerats. Däremot

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

voro Olsson alltjämt ersättningsskyldig till riksförsäkringsanstalten på grund
av dödsfallet. Olsson vore för närvarande anställd i sin faders tryckeri mot
en kontant veckolön av 50 kronor jämte delvis fri kost. I underhåll till sin
hustru och makarnas barn betalade han i genomsnitt 100 kronor per månad.
Vad som därefter återstode vore erforderligt för hans eget nödtorftiga uppehälle.
Olsson vore för sin utkomst helt beroende av vad han kunde erhålla
från fadern.

Med hänsyn till arten av Olssons sjukdom samt hans personliga förhållanden
i övrigt anser jag mig i likhet med riksförsäkringsanstalten böra tillstyrka
befrielse för Olsson från ersättningsskyldighet till kronan för vad
anstalten utgivit eller kan komma att utgiva på grund av ifrågavarande
olycksfall.

Jag hemställer därför, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Stig Olof Olsson må befrias från ersättningsskyldighet till
riksförsäkringsanstalten för vad anstalten utgivit eller kan komma
att utgiva i anledning av det olycksfall varigenom Gunnar
Andreas Bäckman avlidit.

9:o.

Vid Stockholms örlogsstation liksom vid marinens förläggningar i Karlskrona
och Vaxholm utlämnades på sin tid enligt meddelade föreskrifter proviantartiklar
till viss marinens personal från en s. k. proviantbod. Denna uttog artiklarna
från proviantuppbörd mot kontant ersättning och utminuterade dem sedan
till personalen mot självkostnadspris jämte ett mindre pålägg. Enär proviantboden
i Stockholm var den enda livsmedelsaffären inom stationsområdet och
då endast ett fåtal artiklar kunde erhållas från flottans proviantförråd därstädes,
som var av betydligt mindre omfattning än i Karlskrona och Vaxholm,
utvidgades rörelsen — för att bereda personalen möjlighet till detaljinköp
av för hushållet nödvändiga förnödenheter — så småningom till att omfatta
huvudsakligen i allmänna marknaden uppköpta varor och erhöll sålunda mer
karaktär av en vanlig handelsrörelse. Jämlikt av marinförvaltningen den 30
juni 1937 meddelade föreskrifter för tillhandahållande åt enskilda av förnödenheter
m. m. från marinens förråd och inrättningar fingo emellertid -—
med de inskränkningar som betingades av bestämmelserna i reglementet för
marinen eller eljest föreskrivits —- i marinens proviantbodar endast tillhandahållas
sådana artiklar, som ingingo i marinens proviantförråd eller voro föremål
för återkommande leveranser till marinens matinrättningar. Dessa inskränkande
bestämmelser i avseende å tillhandahållandet av proviantartiklar
gåvo anledning till bildandet år 1937 vid Stockholms örlogsstation av Flottans
handelsförening i Stochholm u. p. a., med syfte att övertaga proviantbodens
vid örlogsstationen rörelse och tillgångar, varigenom den dittillsvarande
omfattningen av försäljningsverksamheten skulle kunna bibehållas
samt personalens anspråk på tillgång till en inom rimligt avstånd från boplatsen
belägen livsmedelsaffär kunna tillgodoses.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 148. sus u 2

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Sedan handelsföreningen till marinförvaltningen avgivit förslag till övertagande
av proviantbodens rörelse och tillgångar, gjorde ämbetsverket —
under framhållande att ämbetsverket icke hade något att erinra mot att
proviantboden nedlades och föreningen fortsatte rörelsen i kronan tillhöriga
lokaler mot erläggande av skälig hyra — i skrivelse den 7 oktober 1937 framställning
i sådant syfte och föreslog därvid tillika närmare villkor för rörelsens
överlåtande till handelsföreningen m. m.

Kungl. Maj:t beslutade den 23 december 1937 att, sedan genom marinförvaltningens
försorg proviantbodens kontanta behållning fastställts och inneliggande
varulager värderats, allt enligt förhållandet vid den avsedda tidpunkten
för avvecklingen, varulagret finge överlåtas till handelsföreningen.
Såsom villkor skulle gälla, att föreningen förbunde sig att inom tio år från
tidpunkten för överlåtelsen erlägga full likvid därför enligt värderingen, vilket
finge ske genom årliga inbetalningar enligt marinförvaltningens bestämmande.
Föreningen skulle ställa av marinförvaltningen godkänd säkerhet för fullgörande
av denna förbindelse, vilken finge löpa utan ränta. I samband härmed
medgav Kungl. Majit, att av den kontanta behållningen ett belopp av
högst 6 000 kronor finge disponeras av marinförvaltningen för utförande genom
ämbetsverkets försorg av oundgängligen nödvändiga reparationer av de till
proviantbod brukade och till förhyrning åt föreningen avsedda lokalerna.
Vidare medgav Kungl. Majit, att till handelsföreningen finge för nyanskaffning
av inventarier till lokalerna utlämnas ett räntefritt lån å högst 3 400
kronor, på villkor att föreningen ställde av marinförvaltningen godkänd säkerhet
för lånet och förbunde sig att återbetala detsamma inom tio år från utlåningsdagen
genom årliga inbetalningar enligt marinförvaltningens bestämmande.

Med anledning av dessa föreskrifter erhöll handelsföreningen av kronan
ett räntefritt lån å 8 784 kronor 27 öre, av vilket belopp 5 534 kronor 27 öre
motsvarade värdet av det till handelsföreningen överlåtna varulagret och
3 250 kronor avsågs för nyanskaffning av inventarier. Som säkerhet lämnade
föreningen ett den 15 februari 1938 dagtecknat skuldebrev, enligt vilket 504
kronor 27 öre skulle återbetalas senast den 1 februari 1939 samt 920 kronor
senast den 1 februari vart och ett av åren 1940 till och med 1948.

I skrivelse den 25 maj 1943 har handelsföreningen anfört i huvudsak
följande.

Amorteringar å lånet hade verkställts i den ordning marinförvaltningen
bestämt och för närvarande återstode en skuld av 4 600 kronor. Då emellertid
de reparationer av affärslokalerna, som enligt beslutet den 23 december 1937
utförts genom ämbetsverkets försorg, icke varit tillfyllest, hade föreningen för
åstadkommande av affärslokaler enligt nutida fordringar hittills nödgats nedlägga
en summa av 7 160 kronor på ombyggnader och komplettering m. m.
av lokalerna. Sålunda hade föreningen år 1940 måst inreda ett nytt lagerrum
för en kostnad av omkring 160 kronor, då det befintliga icke motsvarade
affärens omsättning. Samma år måste affären utvidgas med en lokal för mjölkförsäljning
för en kostnad av 3 015 kronor, sedan den å Skeppsholmen befintliga,
privata mjölkaffären nedlagts och framställning örn ordnande av mjölk -

Kungl. May.ts proposition nr 148.

försäljning gjorts från å Skepps- och Kastellholmarna boende familjer. Vid
övertagandet av proviantboden fanns i själva affärslokalen endast en mindre
kamin, vilken var otillräcklig till och med för uppvärmning av det rum, där den
var placerad. Under alla de år föreningen drivit sin verksamhet hade därför
värmefrågan varit ett svårt problem, som bristfälligt lösts på olika sätt. En
del varor hade under de senaste stränga vintrarna blivit förstörda, och för
personalen hade de provisoriska anordningarna varit otillfredsställande.
Framställning hade gjorts från föreningen till vederbörande myndighet örn
indragande av värmeledning. Framställningen hade tillstyrkts av chefen för
Stockholms örlogsvarv men icke kunnat bifallas av marinförvaltningen. Föreningen
hade därför med egna medel låtit installera värmeledning under vintern
1942—43. Kostnaden hade uppgått till 3 985 kronor. Utöver nu nämnda
kostnader tillkomme en del andra av föreningen havda mindre kostnader.
Örn samtliga dessa kostnader kunnat förutsättas och kommit till utförande
vid den ombyggnad, som verkställts vid föreningens övertagande av proviantboden,
hade kostnaderna troligen kommit att bestridas av då befintliga
överskottsmedel.

Med anledning av vad sålunda anförts har handelsföreningen hemställt, att
återstoden av skulden, 4 600 kronor, måtte såsom gottgörelse för de kostnader
föreningen sålunda måst nedlägga på lokalerna få avskrivas.

Marinförvaltningen har i utlåtande den 19 november 1943 framhållit, att
proviantbodens tillgångar vid avvecklingen, som ägde rum i februari 1938,
uppgått till 17 157 kronor 17 öre, varav, sedan vissa inventarier försålts till
handelsföreningen, 11 622 kronor 90 öre i kontanter och 5 534 kronor 27 öre i
varor, samt vidare anfört i huvudsak följande.

Proviantbodens lokaler hade då föreningen övertagit dem varit i mindre gott
skick. För oundgängligen nödvändiga reparationer enligt förenämnda beslut
hade marinförvaltningen anvisat 5 999 kronor 89 öre. Trots dessa reparationer,
hade föreningen nödgats nedlägga betydande kostnader, 7 160 kronor, för att
göra lokalerna fullt lämpade för sitt ändamål. Av värdering, som verkställts
av chefen för Stockholms örlogsvarv, framginge, att genom handelsföreningens
försorg vidtagen varmboning, golvomläggning och installation av
värmeledning m. m. höjt den disponerade byggnadens värde med omkring
5 000 kronor. Genom dessa förbättringar kunde lokalerna, om så erfordrades,
framdeles av kronan med fördel användas såsom varmförråd. Med hänsyn till
att av föreningen nedlagda kostnader och den därigenom föranledda värdestegringen
av kronans egendom väl täckte föreningens återstående skuldbelopp,
tillstyrkte marinförvaltningen bifall till framställningen. Därest
Kungl. Majit funné skäl bifalla framställningen, hade marinförvsdtningen för
avsikt att höja den av föreningen erlagda årshyran för lokalerna, 200 kronor,
med 250 kronor, motsvarande ungefär 5 % av det belopp, som ifrågasattes
bliva efterskänkt.

Av en marinförvaltningens utlåtande bifogad tablå över handelsföreningens
omsättning m. m. inhämtas, att handelsföreningens kapital år 1942 uppgick
till 22 600 kronor samt att föreningen omfattade 767 medlemmar.

Statskontoret har i utlåtande den 1 december 1943 anfört följande.

För avskrivning av skulden syntes erforderligt inhämta riksdagens medgivande.

Det ville emellertid förefalla statskontoret som örn skäl knappast kunde
anses föreligga att befria föreningen från do förpliktelser gentemot kronan,

Departements chefen.

■ Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

som åvilade föreningen på grund av skuldförbindelsen av den 15 februari
1938. Visserligen hade föreningen nedlagt förhållandevis stora kostnader med
syfte att åstadkomma ändamålsenliga affärslokaler i de utrymmen, som tidigare
disponerats av flottans proviantbod men det borde beaktas, att även
staten redan gjort ekonomiska uppoffringar med samma syfte. Sålunda hade
i samband med nedläggandet av proviantboden ett belopp av 6 000 kronor
ställts till förfogande för reparation av lokalerna, varjämte det lån, som föreningen
erhållit, löpte utan ränta. Härtill komme, att föreningen ställts i ett
synnerligen gynnsamt läge på grund av den låga hyra, som föreningen hade
att erlägga för lokalerna. I detta senare hänseende torde det kunna ifrågasättas,
huruvida icke marinförvaltningen under alla förhållanden borde taga
under övervägande en reglering av ''den nu utgående hyran.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde statskontoret, att
framställningen icke måtte till någon Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda.

Riksräkenskapsverlcet har i utlåtande den 11 januari 1944 framhållit bland
annat följande.

Riksräkenskapsverket, som vore av den uppfattningen att lokalerna trots
på kronans bekostnad verkställda reparationer icke varit fullt brukbara för
det med förhyrningen avsedda ändamålet, funne skäl tala för att föreningen
i viss utsträckning bereddes ersättning för å lokalerna nedlagda kostnader.
Riksräkenskapsverket erinrade i detta sammanhang örn i gällande hyreslag
intagna bestämmelser i berörda hänseende.

Med hänsyn härtill tillstyrkte riksräkenskapsverket, att föreningens återstående
skuld, 4 600 kronor, avskreves. Vid bifall härtill borde den nu utgående
hyran höjas med skäligt belopp, därvid hänsyn borde tagas jämväl
till hyresvärdet av den nytillkomna lokalen för mjölkförsäljning.

Såsom statskontoret framhållit torde ett bifall till föreningens hemställan
erfordra samtycke av riksdagen.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att handelsföreningen, oaktat kronan
i samband med överlämnandet av lokalerna utgivit omkring 6 000 kronor
för reparation av desamma, själv ansett sig böra bestrida en kostnad av 7 160
kronor för att lokalerna skulle bliva tillräckliga och fullt ändamålsenliga.
Av denna kostnad belöpa omkring 3 000 kronor på utvidgning med en mjölkbutik
och omkring 4 000 kronor på installation av värmeledning. Härigenom
har värdet av de staten tillhöriga lokalerna stegrats, enligt marinförvaltningens
beräkning med omkring 5 000 kronor. Med hänsyn härtill vill jag -— ehuru
det föreningen beviljade lånet varit räntefritt och hyran för lokalerna är mycket
låg — i likhet med riksräkenskapsverket förorda, att föreningen befrias från
sin återstående skuld till kronan, uppgående till 4 600 kronor. Jag förutsätter
emellertid, att föreningen i fortsättningen kommer att för lokalerna —- jämväl
för mjölkbutiken —- få erlägga en hyra, som med hänsyn till förhållandena på
hyresmarknaden och föreningens ändamål befinnes skälig.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Flottans handelsförening i Stockholm u. p. a. befrias
från återstående skuld till kronan, 4 600 kronor, enligt skuldebrev
den 15 februari 1938.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

10:o.

Sedan chefen för förutvarande Upplands artilleriregemente infordrat anbud
å, bland annat, 550 000 kilogram hö att under tiden den 1 oktober 1920—
den 30 juni 1921 levereras med rätt för regementschefen att med högst 10 %
öka eller minska leveransens kvantitet, avgav bland andra handelsbolaget under
firma kommanditbolaget Otto Hansson & C:o i Follingbo, innehavare Otto
Harald Hansson och Thure Eeinhold Hansson, den sistnämnde kommanditdelägare,
anbud å leverans av angivna kvantitet hö till ett pris av 11,45 öre per
kilogram. Sedermera sänkte bolaget före anbudstidens utgång i telegram till
regementschefen priset med 0,4 7 öre per kilogram. Det sålunda sänkta priset
var det lägsta, varför bolagets anbud antogs. Bolaget vägrade emellertid underteckna
kontrakt under påstående, att telegraferingsfel förelåg, i det att telegrammet,
som intelefonerats till telegrafstationen, mot vad vid telefonerandet
dikterats, kommit att innehålla, att priset per kilogram hö sänktes i stället för,
såsom förhållandet rätteligen var, höjdes med 0,4 7 öre.

Efter stämning den 31 december 1920 vid Gotlands norra häradsrätt på
handelsbolaget ävensom delägarna däri anförde kronan följande.

Bolagets påstående örn telegraferingsfel vore, enligt vad utrönts, oriktigt,
varför bolaget vore bundet av det utav bolaget enligt telegrammet avgivna
och sedermera antagna anbudet. På grund av bolagets underlåtenhet att
fullgöra den leverans, vartill bolaget sålunda förbundit sig, hade regementschefen
nödgats upphandla motsvarande kvantitet hö å annat håll till ett
pris, som med 5 346 kronor överstigit det i bolagets antagna anbud angivna
priset. Då bolaget och dess delägare måste anses vara ersättningsskyldiga för
kronan åsamkade merkostnader yrkade kronan att bolaget och dess delägare
måtte åläggas att, vilken av dem gälda gitte, till kronan utgiva 5 346 kronor
jämte ränta. Härjämte fordrade kronan ersättning för rättegångskostnaderna.

Genom utslag den 31 oktober 1921 prövade häradsrätten på anförda skäl
rättvist ogilla kronans talan.

I häradsrättens utslag sökte kronan ändring. Den 8 juni 1923 prövade
Svea hovrätt rättvist att, med ändring av häradsrättens utslag, förplikta
bolaget och dess medparter att, vilken av dem gälda gitte, Thure Hansson
dock allenast med det belopp han i bolaget insatt eller åtagit sig att insätta,
till kronan utgiva 5 346 kronor jämte ränta därå efter 5 % örn året från stämningsdagen,
den 31 december 1920, tills betalning skedde, samt att gottgöra
kronan dess utgifter i målet vid häradsrätten med 272 kronor 50 öre. Hovrättens
dom har vunnit laga kraft.

Den 29 december 1921 försattes bolaget och Otto Hansson i konkurs vid
Gotlands norra häradsrätt. Konkurserna avslutades den 18 juli 1924. Otto
Hanssons konkurs avskrevs på grund av bristande tillgångar, under det att
såsom utdelning i bolagets konkurs inflöt ett belopp av 237 kronor 39 öre å
det utdömda kapitalbeloppet. Det kronan sålunda tillgodokomna beloppet
har inlevererats till arméförvaltningens kassa.

Kungl. Maj.ts proposition nr 148.

Enligt föreliggande utredning är bolaget att anse såsom upplöst. Den återstående
fordran hos Thure Hansson, såvitt densamma gällt detta bolag, har
numera förfallit. Däremot kvarstår fordran gentemot Otto Hansson personligen.
Vid verkställighetsförsök åren 1923, 1932 och 1942 har kronans fordran ej
kunnat uttagas, varför denna fordran numera uppgår till (5 346 — 237:39=)
5 108 kronor 61 öre jämte 5 % årlig ränta. Kronans fordran utöver kapitalbeloppet,
rättegångskostnaderna inberäknade, uppgår till inalles omkring 6 000
kronor.

I en av arméförvaltningens intendenturavdelning den 4 februari 1944
överlämnad skrift har Otto Hansson anhållit att bliva befriad från ersättningsskyldigheten
under förutsättning att han till kronan inbetalade resterande
kapitalbeloppet, 5 108 kronor 61 öre.

Hansson, som är född år 1886 samt gift och har två döttrar, varav en numera
är gift samt den andra, 19 år gammal, bedriver studier vid tandläkarinstitutet
med ekonomisk hjälp av Hansson, har i anslutning härtill framhållit följande.

Gotlands norra häradsrätt hade år 1922 dömt till boskillnad mellan makarna
Hanson. Hustrun saknade förmögenhet. Hanssons inkomster hade under de
senaste tio åren uppgått till sammanlagt omkring 72 000 kronor. Sedan skatter
och räntor å gäld, tillhopa 23 000 kronor, avgått, återstode till familjens försörjning
49 000 kronor eller 4 900 kronor per år. — Enär Hansson icke haft någon
del i att fel uppstått i telegrammet hade sålunda hans skadeståndsskyldighet
i viss mån uppkommit utan hans egen förskyllan. Skulden hade drabbat honom
hårt samt helt rubbat grunden för hans ekonomiska existens då denna
skuld jämte andra varit upphov till konkursen. För undvikande av den skada,
som en ny konkurs skulle förorsaka honom, hade några vänner lovat att
teckna borgen på ett avbetalningslån för inbetalning till kronan av hela
kapitalbeloppet. Erbjudandet hade gjorts under villkor att Hansson bleve
befriad från att erlägga den upplupna räntan. Örn detta erbjudande icke vidhölles,
såge Hansson icke någon möjlighet att inom överskådlig tid fullgöra
sin ersättningsskyldighet. Hansson ville slutligen framhålla, att skadeståndsfrågan
varit tvistig, vilket framginge av att domstolarna stannat vid olika
avgöranden.

Arméförvaltningens intendenturavdelning har med hänsyn till föreliggande
omständigheter hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att Hansson, därest hail före den 1 januari 1945 till arméförvaltningen inbetalade
det oguldna kapitalbeloppet, 5 108 kronor 61 öre, befriades från erläggande
av utdömda rättegångskostnader och ränta å kapitalbeloppet.

Statskontoret har i utlåtande den 16 februari 1944 anfört följande.

Med hänsyn till i ärendet föreliggande omständigheter ville statskontoret
icke motsätta sig, att Hansson, därest han inom viss av Kungl. Majit bestämd
tid inbetalade det oguldna kapitalbeloppet, befriades från skyldighet att utgiva
ränta samt rättegångskostnader. Då det framstode såsom synnerligen önskvärt,
att ifrågavarande ekonomiska mellanhavanden snarast möjligt reglerades,
torde såsom villkor för ett dylikt efterskänkande, vartill riksdagens
medverkan givetvis vore erforderlig, böra föreskrivas, att inbetalningen av
kapitalbeloppet skulle verkställas före den 1 juli 1944.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

I likhet med arméförvaltningens intendenturavdelning och statskontoret
vill jag icke motsätta mig, att Hansson, därest han till statsverket inbetalar
det oguldna kapitalbeloppet, 5 108 kronor 61 öre, befrias från skyldighet att
utgiva ränta samt ersättning för rättegångskostnader. Det torde få ankomma
på Kungl. Majit att bestämma den tidpunkt, inom vilken nämnda inbetalning
skall vara fullgjord.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Otto Harald Hansson må, därest han inom tid, som av
Kungl. Majit bestämmes, till försvarets civilförvaltning inbetalar
kapitalbeloppet, 5 108 kronor 61 öre, av sin skuld till kronan
enligt Svea hovrätts dom den 8 juni 1923, befrias från återstående
ersättningsskyldighet till kronan på grund av domen.

Illo.

För vård av militär personal hade år 1940 inrättats ett sjukkvarter i Långsele,
underställt befälhavaren för dåvarande Sollefteå försvarsområde. Kvarteret
förestods av en chefläkare, vilken närmast biträddes av en »ombudsman»
och en sjuksköterska. — Den 30 april 1940 utfärdades en högkvartersorder, enligt
vilken samtliga sjukkvarter skulle indragas från och med den 2 maj samma
år. Ordern tillställdes sistnämnda dag vederbörande tjänstegrenschef vid
dåvarande norra militärområdesstaben, fältläkaren Carl Otto Leonard Brodin,
som med hänsyn till ärendets brådskande natur samma dag telefonledes
vidarebefordrade ordern till cheferna för samtliga sjukkvarter inom militärområdet.
Beträffande sjukkvarteret i Långsele tillställdes meddelandet värnpliktige
läkaren Axel Dagnar Bringel, vilken, krigsplacerad såsom chefläkare
för sjukkvarteret, varit befriad från tjänstgöring och vistats i Stockholm sedan
senare delen av april 1940. Bringel har uppgivit, att han i sin tur vidarebefordrat
ordern till sjuksköterskan vid sjukkvarteret, varmed han ansåge sig
ha fullgjort vad på honom ankomme. Sjuksköterskan har å sin sida bestritt,
att hon mottagit meddelande örn ordern. Brodin har mot tjänstgöringsreglementets
för armén föreskrifter underlåtit att skriftligen delgiva vederbörande
försvarsområdesbefälhavare ordern. Detta förhållande har —- ehuru ej ensamt
avgörande — i vart fall bidragit till att sjukkvarteret varit organiserat
till den 11 november 1940. Sjukkvarteret har emellertid icke varit behövligt
under denna tid, varför statsverkets kostnader för detsamma under tiden
den 2 maj—den 11 november 1940 ■— huvudsakligen avlöning till »ombudsmannen»
vid sjukkvarteret — ansetts böra ersättas av Brodin.

På föranstaltande av riksdagens militieombudsman ställdes Brodin under
åtal vid regementskrigsrätten vid Livregementet till häst under yrkande, att
Brodin måtte ådömas ansvar för tjänstefel. I målet förde kronan ersättningstalan
mot Brodin och yrkade därvid, att Brodin måtte åläggas att till kronan
utgiva 1 812 kronor 89 öre jämte ränta. Kronan förbehöll sig rätt till den
ytterligare ersättningstalan, som kundo föranledas av att ytterligare utredning
kunde komma att förebringas i målet.

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Genom utslag den 8 maj 1943 prövade krigsrätten rättvist döma Brodin
jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen för försummelse i tjänsten att till kronan
utgiva 10 dagsböter samt förpliktade Brodin att till kronan utgiva skadestånd
med 1 200 kronor jämte 5 % årlig ränta därå från den 10 april 1943, till
dess betalning skedde, ävensom ersätta statsverket kostnaderna för vissa vittneslöner.
Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

Sedermera hemställde Brodin hos Kungl. Majit i en till nedre justitierevisionen
ingiven ansökning om befrielse från att gälda såväl böterna som skadeståndet.
Genom beslut den 19 juli 1943 fann Kungl. Majit anledning ej förekomma
att lämna bifall till ansökningen, såvitt den avsåge befrielse från
böterna, samt fann ansökningen i övrigt innefatta ett ämne, som icke utgjorde
föremål för nåd.

I en av arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse den
28 december 1943 överlämnad skrift har Brodin anhållit att bliva befriad från
den honom ålagda ersättningsskyldigheten eller, i förekommande fall, från
den del därav, som kunde befinnas skälig. Brodin har i anslutning härtill
framhållit, att den försummelse han begått genom underlåtenheten att delgiva
försvarsområdesstaben innehållet i högkvartersordern borde anses såsom
ringa på grund av den brådska som rådde vid ifrågavarande tillfälle samt
med hänsyn till att de formella bestämmelserna rörande ordergivningen vid
denna tid icke voro särskilt aktuella och i vart fall i praktiken föga beaktades.

Vidare har Brodin rörande sina ekonomiska förhållanden framhållit
följande.

Han vore 64 år och gift samt hade två barn i åldern åtta och tio år. Hans
inkomster hade under år 1942 uppgått till 15 000 kronor och under år 1943
till 14 100 kronor. Härav utgjorde 2 000 kronor, respektive 1 000 kronor intäkter
av privat praktik. Hessa intäkter hade alltså nedgått avsevärt under
militärtjänstgöringen år 1943. När militärtjänstgöringen upphört, vilket
kunde inträffa relativt snart, komme Brodin att vara hänvisad till sin tjänstepension
och sina inkomster av privat praktik. Tjänstepensionsunderlaget utgjorde
omkring 6 700 kronor. Att vid hans ålder utöka den alltmer minskade
praktiken ställde sig naturligtvis svårt. Skulderna uppginge till omkring 11 900
kronor. Såsom säkerhet därför läge livförsäkringar. På grund av dryga räntor,
amorteringar och försäkringspremier samt ökade utgifter för barnen och i
övrigt stegrade levnadskostnader hade Brodin under sin militärtjänstgöring
icke kunnat spara någon del av sina inkomster. Under de två å tre år som
följde efter det han slutade sin militärtjänstgöring komme skatterna att
bliva synnerligen betungande. Med hänsyn till dessa förhållanden skulle det
bereda Brodin allvarliga ekonomiska svårigheter att fullgöra sin skadeståndsskyldighet.

Civila departementet och sjukvårdsstyrelsen ha i sitt yttrande anfört bland
annat följande.

Handlingarna i målet och vissa för departementet och styrelsen i övrigt
kända förhållanden syntes tyda på att Brodins underlåtenhet att delgiva
försvarsområdesbefälhavaren ordern icke varit avgörande för att statsverket
obehörigen belastats med det Brodin till ersättande ådömda beloppet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Såsom departementets revision och chefen för dåvarande II. arméfördelningen
tidigare anfört borde sjukkvarteret, oberoende av att ordern örn nedläggandet
inkommit till Sollefteå försvarsområdesstab först den 2 november
1940, på grund av för vederbörande försvarsområdesbefälhavare — numera
avliden — och övriga befattningshavare i staben kända förhållanden ha nedlagts
långt tidigare än som nu skett. Under alla förhållanden borde meddelande
örn att kvarteret praktiskt taget icke hade någon uppgift att fylla under
sommaren och hösten 1940 ha lämnats från försvarsområdesstaben till vederbörande
överordnade myndigheter. Härigenom hade givetvis det missförhållande,
som nu förelegat, omedelbart undanröjts.

Såsom såväl Brodin som Brungel antytt, kunde det ej heller anses uteslutet,
att av sjukkvarterets tillvaro ekonomiskt beroende personer avsiktligt
underlåtit att vidtaga åtgärder för avveckling av kvarteret.

På grund av nu berörda förhållanden och av att Brodins ekonomiska ställning
särskilt med hänsyn till hans levnadsålder och försörjningsplikt icke
kunde betraktas som stark finge civila departementet och sjukvårdsstyrelsen
tillstyrka, att han befriades från ersättningsskyldighet.

Statskontoret har i utlåtande den 29 januari 1944 anfört följande.

Statskontoret hyste viss tvekan, örn någon befrielse från ersättningsskyldighet
borde ifrågakomma i fall sådana som förevarande. Med hänsyn till att,
enligt vad civila departementet och sjukvårdsstyrelsen framhållit, förutom
Brodins underlåtenhet att delgiva försvarsområdesbefälhavaren ordern, även
andra omständigheter, såsom vissa missförhållanden vid försvarsområdesstaben,
möjliggjort ett bibehållande av sjukkvarteret under en mera avsevärd
tid efter den 2 maj 1940, ville statskontoret emellertid icke motsätta sig, att
Brodin delvis befriades från ersättningsskyldighet. I sådant hänseende finge
ämbetsverket med beaktande av Brodins ekonomiska förhållanden och övriga
i ärendet föreliggande omständigheter förorda, att Kungl. Majit måtte föreslå
riksdagen, att Brodin, därest han inom viss av Kungl. Majit bestämd tid inbetalade
ett belopp av 600 kronor, befriades från återstoden av honom åliggande
ersättningsskyldighet.

Av utredningen framgår, att Brodins försummelse icke varit enda Departementsanledningen
till att statsverket belastats med det belopp, som han dömts ehefmersätta.
Härtill kommer att förhållandena vid avsedd tidpunkt voro sådana,
att Brodin i betraktande av den åtgärd, han faktiskt vidtagit för att avveckla
förutnämnda sjukkvarter, icke kan anses ha begått någon försummelse av
allvarligare beskaffenhet. Med beaktande jämväl av Brodins ålder och ekonomiska
förhållanden vill jag därför förorda, att han mot inbetalande till
statsverket av ett mindre belopp, förslagsvis 300 kronor, befrias från återstående
ersättningsskyldighet. Det torde få ankomma på Kungl. Majit att
bestämma den tidpunkt, inom vilken betalningsskyldigheten skall vara fullgjord.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att fältläkaren Carl Otto Leonard Brodin må, därest han inom
tid, som av Kungl. Majit bestämmes, till försvarets civilförvaltning
inbetalar ett belopp av 300 kronor, befrias från återstående
betalningsskyldighet till kronan jämlikt krigsrättens vid Livregementet
till häst utslag den 8 maj 1943.

Kungl. May.ts proposition nr 148.

12:o.

Vid en av arméförvaltningens civila departement den 12 juli 1941 anbefalld
inventering av viss krigskassaavdelning hade framkommit, att värnpliktige
fänriken Bengt Adolf Blomquist, vilken under den tid kaptenen i intendenturkårens
reserv David Tiberg varit chef för krigskassaavdelningen tjänstgjort
såsom krigskassör å avdelningen, därunder av medel, vilka han i denna
egenskap omhänderhaft, tillägnat sig och förskingrat tillhopa 29 474 kronor
70 öre. Blomquist hade den 22 juli 1941 tagit sig av daga och icke efterlämnat
tillgångar till gäldande av någon del av det förskingrade beloppet.

Med anledning härav förde vederbörande åklagare vid särskilda krigsrätten
i Stockholm ansvarstalan mot Tiberg för att han dels eftersatt honom
enligt gällande krigskassareglemente och krigsbokföringsföreskrifter åliggande
kontroll över krigskassaärendenas handhavande, dels ock vid krigskassaavdelningens
upphörande i april 1941 underlåtit att vidtaga å honom ankommande
åtgärder för avdelningens behöriga avveckling.

Vidare yrkade civila departementet, enär Tiberg genom sin underlåtenhet
att fullgöra honom såsom chef för krigskassaavdelningen åliggande kontrollåtgärder
med avseende å avdelningens skötsel möjliggjort tillgreppen,
att Tiberg måtte åläggas ersätta kronan det förskingrade beloppet ävensom
därå gälda ränta.

Krigsrätten, där departementet tillika fordrat ersättning för kostnader å
målet, har genom utslag den 5 december 1942 utlåtit sig sålunda:

Genom vad i målet förekommit vore utrett, att Tiberg, vilken tjänstgjort
såsom chef för krigskassaavdelningen under tiden från och med april 1940
till den 2 maj 1941, under tjänstgöringen icke ställt sig till efterrättelse föreskrifterna
i 10 § 2 mom. krigskassareglementet örn skyldighet för chef för
krigskassaavdelning att, därest de lokala förhållandena så medgåve, minst
en "gång i månaden inventera krigskassan och från krigskassaavdelningen utlämnade
förskott ävensom att tillse att förskott redovisades i behörig tid
samt att Tiberg ej heller, såsom jämlikt 10 § 1 mom. och 16 § 2 mom. nämnda
reglemente ålegat honom, tillsett, att från krigskassaavdelningen utlämnade
stående förskott fylldes minst en gång i månaden. Tiberg hade härigenom
ådragit sig ansvar för tjänsteförsummelse. Val gåve utredningen tillika vid
handen, att Tiberg icke, innan han lämnade sin tjänstgöring, vidtagit de åtgärder
som på honom ankommit för att krigskassaavdelningen, vilken skolat
upphöra, skulle bliva i behörig ordning avvecklad. Med hänsyn till vad Tiberg
i målet anfört såsom förklaring till denna sin uraktlåtenhet, kunde densamma
emellertid icke anses vara av beskaffenhet att böra för honom föranleda
ansvar för tjänstefel. Krigsrätten prövade förty, jämte det krigsrätten funne
åklagarens talan i vad den grundats å Tibergs sist omförmälda underlåtenhet
icke kunna bifallas, rättvist i anledning av åklagarens talan i övrigt döma
Tiberg jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för tjänsteförsummelse att
undergå arrest utan bevakning åtta dagar. .. . ,

Vad härefter anginge den av kronan mot Tiberg förda ersättningstalan
vore upplyst, att Blomquist, vilken under den tid Tiberg varit chef för krigskassaavdelningen
tjänstgjort såsom krigskassör å avdelningen, därunder av
medel som han i denna sin egenskap omhänderhaft i olika poster tillägnat

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 148. 27

sig och förskingrat tillhopa 29 474 kronor 70 öre samt att den första av dessa
förskingringar avsett ett av Blomquist den 3 augusti 1940 å krigskassaavdelningens
postgiroutbetalningskonto uttaget belopp å 4 500 kronor, som bokiorts
per den 1 september 1940 såsom förskott åt en namngiven skvadronschef
oell soln verifierats med en av Blomquist falskeligen med skvadronschefens
namn undertecknad förskottsrevers, beträffande vilken anordningsbeslut
saknats. Av vad i målet förekommit måste anses framgå att, därest Tiberg
efter det Blomquist tillägnat sig beloppet å 4 500 kronor inventerat krigskassan
på sätt och inom tid som vederbort, varvid skulle lia upptäckts att
omförmälda uttag icke vore behörigen verifierat, de senare av Blomquist
begångna, förskingringarna å tillhopa 24 974 kronor 70 öre icke skulle kunnat
komma till stånd. Vid sadant förhållande och då Blomquists dödsbo enligt
vad utredningen gåve vid handen, saknade tillgång till gäldande äv sistnämnda
belopp eller någon del därav, kunde Tiberg icke undgå skyldighet
att ersätta kronan detta belopp. Däremot kunde Tiberg icke på grund av de
försummelser som i målet lagts honom till last anses ansvarig för den tidigare
uppkomna blåsten å 4 500 kronor. På anförda skäl prövade krigsrätten rättvist
i så måtto bifalla kronans förevarande talan, att Tiberg förpliktades att
till kronan genast mot kvitto utgiva 24 974 kronor 70 öre jämte 5 % årlig
ranta därå från den 5 september 1942 till dess betalning skedde. Härjämte för ^^erg

ersätta kronans rättegångskostnader med skäliga ansedda
175 kronor.

Krigshovrätten, där Tiberg anfört besvär, har genom utslag den 9 juli
1943 icke funnit skäl göra ändring i krigsrättens utslag. Krigshovrätten har
ålagt Tiberg att till kronan utgiva 75 kronor såsom ersättning för förklaringskostnaderna,
Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

I en den 16 september 1943 dagtecknad skrift har Tiberg anhållit att
bliva befiiad fiån den ådömda skadestandsskyldigheten och därvid framhållit
följande.

Att domstolarna bedömt hans försummelse såsom ringa framginge av att
han icke ålagts strängare straff än arrest utan bevakning i åtta dagar. Härvid
torde domstolarna särskilt ha fäst avseende vid dels det förhållandet att
han som gammal reservofficer icke haft någon intendenturutbildning eller
militär utbildning över huvud sedan år 1917 och ej fullgjort militärtjänst
sedan år 1924, dels den förslagenhet med vilken Blomquist gått till väga
och hans enastående förmåga att dupera såväl samtliga överordnade som
ock sin övriga omgivning. Det ådömda skadeståndet måste med hänsyn till
föreliggande omständigheter framstå såsom en nedbrytande tilläggsbestraffmng.
Det vore av sådan storlek, att ett fullgörande av detsamma skulle helt
undergrava den ekonomiska ställningen för Tiberg och hans familj

Beträffande sina ekonomiska förhållanden m. m. har Tiberg, sorn är
aktuarie vid riksförsäkringsanstalten, meddelat i huvudsak följande.

Tiberg vore född år 1886 samt gift. Hans hustru vore född 1904. Makarna
hade tre barn födda åren 1930, 1935 och 1936. Som aktuarie i lönegrad A 21
åtnjöte Tiberg en lön av 11 712 kronor per år. Härtill komme pension som
reservofficer, 840 kronor per år. Han hade inga extrainkomster och hans
hustru hade inga arbetsinkomster.

För fullgörande av vissa förpliktelser hade Tiberg år 1942 nödgats upptaga
ett lån på 3 000 kronor samt uttaga det kapitaliserade värdet av en

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

större livförsäkring. Sedan denna tidpunkt, då hans ekonomi alltså befann
sig på underskott, hade han icke lyckats göra några som helst besparingar
och ej heller på annat sätt förskaffat sig något annat kapital. Hustrun hade
år 1936 ärvt cirka 50 000 kronor. Av nämnda belopp hade Tiberg år 19o <
lånat omkring 25 000 kronor för inköp av makarnas nuvarande bostad — en
år 1920 uppförd villa å ofri grund i Mörby — å vilken lagfart beviljats Tiberg
Fastigheten betingade ett pris av 35 000 kronor och vore intecknad för något
mer än 10 000 kronor. Till säkerhet för nyssnämnda lån ävensom för försäkringar,
som Tiberg tidigare erhållit av hustrun, hade inteckningar i fastigheten
lämnats och vore densamma numera intecknad för tillhopa^ 39 oOO
kronor. Senaste taxeringsvärdet vore 37 000 kronor. Någon ränta å lånet
till hustrun hade Tiberg icke förmått gälda.

På grund av familjens alltmer ökade levnadskostnader i barnens uppväxtålder
hade inkomsterna, trots att makarna fört ett mycket sparsamt liv, icke
varit tillräckliga. Detta hade medfört, att Tiberg, som icke velat för familjens
räkning utnyttja det återstående kapital, som hustrun ägde, annat an i fråga
örn ränteinkomsten, vid upprepade tillfällen fått anlita nära anhörigas

^Hustrun lede av starkt nedsatt hörsel och vore klen till hälsan. Barnen
hade varit sjuka under långa tider. Tibergs åttaårige son vöre född med
en gomdefekt för vilken han tre gånger opererats och skulle nu undergå ännu
en operation samt en omfattande tandreglering. För att lära sig tala flade
sonen under långa tidsperioder måst undergå läkarbehandling. Som parallell
till lytet förelåge en hämning i sonens psykiska utveckling av sådan art att
man måste räkna med att han finge svårt att i framtiden skaffa sig livsuppehälle.
. .

Tiberg beräknade sin inkomst till omkring 12 500 kronor. Avkastningen
av hustruns kapital uppginge till omkring 600 kronor. Makarnas sammanlagda
inkomster uppginge således till 13 100 kronor. Örn åtta år komme liberg
att inträda i pensionsåldern och hans söner vore då 14 och 16 år, d. v. s. befunne
sig i den kostsammaste åldern. Med nuvarande index bleve hans pension
från riksförsäkringsanstalten 6 712 kronor och som reservofficer 360
kronor. En avsevärd inkomstminskning komme således vid denna tidpunkt
att drabba honom.

Förvarets civilförvaltning har i utlåtande den 18 januari 1944 framhållit
följande.

Tiberg hade under sin tjänstgöring icke fullgjort honom åliggande kontrollåtgärder.
På grund härav hade Blomquist kunnat förskingra betydande ber
lopp, huvudsakligen genom att han tillgripit och själv tillgodogjort sig förskottsbelopp
i samband med slutredovisningen, varvid han underlåtit att till
vederbörande fö rskottstagare återställa av denne utfärdad för skottsrevers.
Det torde få anses ostridigt, att ifrågavarande tillgrepp i huvudsak kunnat
förhindras, därest Tiberg fullgjort honom åliggande kontrollåtgärder i fråga
om bland annat utlämnade förskott. Genom att Blomquist tagit sig av daga
hade händelseförloppet icke kunnat i sin helhet med säkerhet fastställas,
ehuru det måste anses i det väsentliga klarlagt. Enligt vad som framgått
av samfällda vittnesmål hade Blomquist ägt en mindre vanlig förmåga att
uppträda på ett vederhäftigt och förtroendeingivande sätt.

En omständighet, från vilken i detta sammanhang icke helt borde bortses,
utgjorde de svåra psykiska lidanden, vilka veterligen drabbat Tiberg i sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 148. 29

band med bristens upptäckande och därefter följande långvarig utredning
och rättegång. Då Blomquist varit död hade det från början framstått såsom
svårt for Tiberg att styrka, att han icke haft någon del i oegentligheterna.
nn-i1 U^e(^nin8en mäste.det emellertid anses ställt utom vane tvivel, att
liberg ej haft någon del i oegentligheterna.

^siu^igen anginge Tibergs ekonomiska förhållanden syntes det uppenbart,
att ett återbetalande av hela eller en större del av det utdömda beloppet
nied hänsyn till hans försörjningsplikt måste bliva praktiskt taget omöjligt
eller högst allvarligt betungande.

Förvaltningen, som av principiella skäl icke funne sig kunna tillstyrka full
befrielse från återbetalningsskyldighet, ansåge emellertid, att med hänsyn
till såval Tibergs ekonomiska omständigheter som förhållandena i övrigt
billighet sskäl talade för att — i likhet med vad som i ett flertal liknande fall
skett — ersättningsskyldigheten till väsentlig del efterskänktes. Förvaltu111^?611
föiesloge, att Tiberg erhölle befrielse intill ett belopp av förslagsvis
2 500 kronor under förutsättning att beloppet inbetalades före den 1 juli 1945.

Statskontoret har i utlåtande den 9 februari 1944 framhållit följande.

Med hänsyn till vad försvarets civilförvaltning anfört ville statskontoret
icke motsätta sig att Tiberg delvis befriades från ersättningsskyldighet.
Da emellertid Tiberg - som sedan lång tid innehade befattning såsom
redogörare vid nksförsäkringsanstalten — bort äga ingående kännedom örn
att staten regelmässigt vidtoge omfattande åtgärder för utövande av vederbörlig
kontroll över av tjänstemän omhänderhavda medel samt därför bort
inse vikten av att den honom åliggande kontrollen över krigskassan icke
eftersattes, ansåge ämbetsverket det i hög grad tveksamt, huruvida eftergiften
borde sträckas så långt som civilförvaltningen föreslagit. Statskontoret
ville för sin del förorda, att det belopp, som det skulle åligga Tiberg att
inbetala, bestämdes till 4 000 kronor.

Med hänsyn till Tibergs ålder och försörjningsplikt torde det få anses Departement
vara i det närmaste uteslutet, att Tiberg förmår erlägga hela det utdömda chefen.
beloppet. Av straffsättningen framgår, att förseelsen bedömts vara relativt
ringa. Oaktat Tiberg åsidosatt honom åliggande kontrollskyldighet och därigenom
vållat kronan förlust, finner jag med hänsyn till det anförda i likhet
med de i ärendet hörda myndigheterna anledning föreligga att efterskänka
en del av kronans fordran. I avseende å det belopp som av Tiberg bör utkrävas
ansluter jag mig till det förslag, som framställts av försvarets civilförvaltning.

Jag förordar alltså, att Tiberg, därest han före viss tid inbetalar 2 500 kronor,
befrias från återstående ersättningsskyldighet. På Kungl. Majit torde få
ankomma att bestämma den tidpunkt inom vilken betalningsskyldigheten skall
vara fullgjord.

Jag hemställer, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att kaptenen i intendenturkårens reserv David Tiberg må, därest
han inom tid, som av Kungl. Majit bestämmes, till försvarets
civilförvaltning inbetalar ett belopp av 2 oOO kronor befrias från
återstående ersättningsskyldighet till kronan på grund av krigshovrättens
utslag den 9 juli 1943.

Kungl. Majda proposition nr 148.

Med bifall till vad föredragande departementschefen sålunda,
med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,
under punkterna l:o—12:o hemställt förordnar Hans Majit
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Erland Kock.

Stockholm 1944. K. L. Beckmans Boktryckeri.