Kungl. Majlis proposition nr 135 (Proposition 1946:135)

Kungl. Majlis proposition nr 135.

Nr 135.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring,
m. m.; given Stockholms slott den 1 mars 1946.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) lag om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 26 maj 1909 (nr 38
s. 7) om tjänstgöringen i Kungl. Maj:ts lagråd.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

Bihang lill riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 135.

Kungl. Maj.ts proposition nr 135.

Förslag

till

Lag

om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Högsta domstolen skall utgöras av tjugufyra justitieråd, av vilka tre, enligt
vad därom är särskilt stadgat, tjänstgöra i lagrådet.

Högsta domstolen skall vara delad i tre avdelningar.

2 §■

Å envar av högsta domstolens avdelningar skall, med iakttagande att någon
av avdelningarna alltid kan samlas, arbetet fortgå minst fyrtio veckor
om året.

3 §•

Till tjänstgöring å avdelningarna skola justitieråden indelas för viss tidsperiod;
dock må därunder sådan jämkning i avdelningarnas sammansättning
äga rum, som påkallas av ledamots avgång, förfall eller annan särskild
omständighet.

4 §.

Högsta domstolens avdelningar äro lika behöriga att upptaga till högsta
domstolens handläggning hörande mål och ärenden.

Arbetet skall, såvitt möjligt, jämnt fördelas mellan avdelningarna.

5 §•

Ordförande på avdelning utses bland högsta domstolens ledamöter av
Konungen.

Den i tjänsten äldste av ordförandena är tillika ordförande i högsta domstolen.

6 §•

Mål, som fullföljts till högsta domstolen eller skall av denna omedelbart
upptagas, bör i allmänhet tilldelas viss ledamot (referent), som har att
meddela för målets beredande erforderliga anvisningar. Referenten bör deltaga
i målets handläggning och avgörande i högsta domstolen.

Kungl. Majlis proposition nr 135.

Är avdelning, varå referenten är indelad, fri från tjänstgöring och angår
målet häktad eller fordrar målet eller däri uppkommen fråga eljest skyndsamt
avgörande, bör annan ledamot utses att vara referent i målet eller i
den särskilda frågan.

7 §•

Då avdelning behandlar ansökan om resning eller besvär över domvilla i
något av högsta domstolen avgjort mål eller ärende, må ej ledamot, som
deltagit i det tidigare avgörandet, tjänstgöra på avdelningen, om domfört
antal ledamöter ändå är att tillgå inom domstolen.

8§-

Förekommer vid prövning och avgörande av mål i högsta domstolen tilllika
fråga örn yttrande i ärende, som avses i § 26 regeringsformen, böra de
domare, som deltagit i målets avgörande, besluta i frågan. Skall yttrande
i sådant ärende eljest avgivas, må beslut fattas av tre justitieråd; i mål,
som avgjorts av krigsdomstol, bör dock i stället för ett av justitieråden
någon av de i § 20 regeringsformen nämnda militärpersonerna deltaga i
beslutet.

9 §•

Närmare grunder för avdelningarnas sammansättning och målens fördelning
samt tjänstgöringen i högsta domstolen beslutas av högsta domstolen
samfällt. Det tillkommer ordförandena gemensamt att tillämpa de sålunda
beslutade grunderna, såvitt angår ledamöternas indelning och målens fördelning.
I övrigt åligger det ordföranden på värjo särskild avdelning att leda
arbetet på avdelningen och den äldste av ordförandena att därjämte övervaka
tjänstgöringen i dess helhet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.

Genom lagen upphäves lagen den 14 maj 1915 (nr 139) angående Kungl.
Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar.

Kungl. Alaj.ts proposition nr 135.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 7) örn
tjänstgöringen i Kungl. Majtts lagråd.

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 26 maj 1909 örn tjänstgöringen
i Kungl. Majlis lagråd1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

6 §■

Ledamot, som —--förekommande ärenden.

Sedan justitieråd börjat tjänstgöra i lagrådet, skall han utan hinder därav
deltaga i behandling av mål eller ärende, varmed han förut i högsta domstolen
tagit befattning vid huvudförhandling eller annan handläggning för
slutligt avgörande, ävensom i handläggning av mål, som enligt förordnande
av någon högsta domstolens avdelning skall avgöras av högsta domstolen i
dess helhet. Likaså skall regeringsråd, som börjat tjänstgöra i lagrådet,
utan hinder därav deltaga i slutbehandling av mål eller ärende, varmed han
förut i regeringsrätten tagit befattning.

Ledamot i —--lagrådet bestämmer.

Har Konungen---dess behandling.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.

1 Senaste lydelse se SFS 1932:135.

Kungl. Maj:ts proposition nr 135.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 15 september 1955.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Eriksson, Quensel, Bergquist,

Andersson, Rosander, Rubbestad.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, hemställer, att lagrådets
utlåtande måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
genom utdrag av protokollet inhämtas över de av processlagberedningen
i betänkande den 17 mars 1944 (SOU 1944: 9 och 10) framlagda
förslagen till

1) lag örn Kungl. Maj:ts högsta domstols sammansättning och tjänstgöring;
samt

2) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 7)
örn tjänstgöringen i Kungl Maj:ts lagråd.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Stefan Stiernstedt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 135.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 9 oktober
1955.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 15 september 1944 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen
i statsrådet den 14 september 1944, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag om Kungl. Maj.ts högsta domstols sammansättning och tjänstgöring;
samt

2) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 7)
örn tjänstgöringen i Kungl. M<aj:ts lagråd.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Erik Söderlund.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om Kungl. Maj:ts högsta domstols sammansättning

och tjänstgöring.

1 §•

Lagrådet:

Processlagberedningen utgick vid framläggandet av förslaget till rättegångsbalk
från att någon ökning av justitierådens antal icke påkallades för
de uppgifter, som enligt förslaget skulle tillkomma högsta domstolen. I motiven
till föreliggande förslag har beredningen uttalat, att även örn en viss
osäkerhet vore oundviklig vid bedömande av den blivande arbetsbördan, all
sannolikhet syntes tala för att domstolen med sitt nuvarande ledamotsantal
skulle vara i stånd att fylla de uppgifter, som ett reformerat rättegångsförfarande
komme att medföra. Även lagrådet anser sannolikt, att domstolens
nuvarande ledamotsantal skall visa sig tillfyllest under det nya förfarandet.
Lagrådet vill emellertid understryka den osäkerhet rörande förhandsberäkningarna,
som antytts av beredningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 135.

I detta sammanhang anser sig lagrådet böra framhålla angelägenheten av
att någon tyngande arbetsbalans icke föreligger i högsta domstolen vid den
tidpunkt då den nya rättegångsordningen träder i tillämpning. Till följd
av förhållanden, som betingas av världskriget, har antalet inkommande mål
på senare tid ökats, och arbetsbalansen är för närvarande avsevärt större
än som kan anses normalt. Någon minskning kan måhända — ehuru icke
utan svårighet — vinnas genom ändringar i domstolens arbetssätt. Efter godkännande
av det såsom vilande antagna förslaget till ändrad lydelse av bland
annat § 22 inom. 1 regeringsformen blir det vidare möjligt att vidtaga sådan
ändring i gällande bestämmelser, att nådeärenden må behandlas av tre ledamöter.
En dylik förenkling skulle bidraga till arbetsbalansens nedbringande.
Märkas bör också, att viss tid från nya rättegångsbalkens ikraftträdande kan
beräknas förflyta innan mål, som skola handläggas enligt den nya ordningen,
inkomma till högsta domstolen. Även med beaktande av dessa omständigheter
synes emellertid ofrånkomligt, att ytterligare åtgärder snarast möjligt vidtagas
för att nedbringa arbetsbalansen. I annat fall kommer handläggningen
av de nya målen att fördröjas genom att högsta domstolen under lång tid
blir fullt sysselsatt med äldre mål. Ett sådant dröjsmål är synnerligen olägligt
under en rättegångsordning, som i stor utsträckning bygger på muntlighet
och omedelbarhet.

Det angivna syftet skulle kunna vinnas antingen genom ökning av tillgängliga
arbetskrafter eller genom ytterligare begränsning av rätten till fullföljd
till högsta domstolen. Enligt det förra alternativet skulle — i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som skedde i ett jämförligt läge år 1935 —
domstolens ledamotsantal tillfälligt ökas så att ännu en arbetande avdelning
kunde uppsättas inom domstolen. Det andra alternativet, vilket enligt lagrådets
mening är att föredraga, kan genomföras efter olika linjer. En framkomlig
väg synes vara att redan före nya rättegångsbalkens ikraftträdande
göra fullföljden till högsta domstolen beroende av tillstånd enligt de grunder,
soto avses i 54 kap. 9 och 10 §§ nämnda balk. Detta skulle i sak innebära
vidgad användning av det dispensförfarande, som nu tillämpas i mål, i vilka
klagande part icke är i stånd att nedsätta föreskrivet belopp till säkerhet
för motparts kostnadsersättning. Visserligen kan det invändas, att sådana
inskränkningar av fullföljdsrätten icke låta sig väl förena med den nuvarande
processordningen, men betänkligheterna få enligt lagrådets förmenande
icke vara avgörande i det tvångsläge som föreligger. För övrigt kan
man — därest det nu tillämpade förfarandet i underrätt och hovrätt icke
anses innebära så starka garantier för ett riktigt avgörande, att fullföljdsprövning
bör införas i alla mål — från regeln örn dylik prövning göra undantag
för de mål, i vilka högsta domstolens avgörande anses särskilt önskvärt,
t. ex. mål i vilka tilltalad fällts till strängt straff. Vidare är det tydligt,
att högsta domstolen vid avgörande av frågan huruvida prövningstillstånd
bör meddelas skulle taga hänsyn till att målen handlagts enligt det nuvarande
förfarandet och alt prövningstillstånd i följd därav komme att lämnas
i flera fall än som påkallas sedan det nya förfarandet börjat tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 135.

Emellertid måste i fråga örn lagstadgade undantag från den utsträckta fullföljdsprövningen
beaktas, att åsyftad verkan av den föreslagna anordningen
skulle minskas i samma mån som sådana undantag infördes. Slutligen må
framhållas, att den anvisade utvägen att nedbringa arbetsbalansen medför
den fördelen, att högsta domstolen därigenom i förväg erhåller någon erfarenhet
av den organisation, som måste genomföras för tillämpning av den
nya rättegångsbalken.

Lagrådet, som icke anser sig böra lämna närmare anvisningar om lagstiftningsåtgärder
i nu berörda ämnen, vill dock i anledning av innehållet i det
föreliggande förslaget erinra, att tillfälligt undantag kan behöva göras från
stadgandet örn att högsta domstolen skall utgöras av tjugufyra justitieråd.
Väljes utvägen att tillfälligt öka domstolens personal, lärer nämligen icke
kunna undgås, att ledamotsantalet under något eller några år efter nya rättegångsbalkens
ikraftträdande överstiger tjugufyra.

2 §•

Lagrådet:

Ordalagen föranleda närmast till den tolkningen att någon av högsta domstolens
avdelningar alltid skall vara samlad till vanlig tjänstgöring. Såsom
framhålles i motiven, är det emellertid tillräckligt, att avdelningen kan samlas
till tjänstgöring, och en förtydligande jämkning i uttryckssättet synes därför
lämplig.

5 §''

Regeringsrådet Kellberg samt justitieråden Guldberg och Ekberg:

Den nya rättegångsordningen medför, att högsta domstolen organisatoriskt
intager en väsentligt annan ställning än för närvarande. Att så blir förhållandet
ligger i så öppen dag att någon närmare utläggning torde vara överflödig.
Det må blott erinras, att själva rättegångsförfarandet bringar domstolen
i närmare kontakt med allmänheten och kommer domstolen att i yttre
avseende i motsats till vad nu är fallet — framstå såsom jämförlig med
statliga ämbetsverk i allmänhet. Redan med hänsyn härtill är det öhskvärt,
att i spetsen för domstolen ställes en ledande person, som utåt kan företräda
hela domstolen. En sådan ledning är även till stor fördel för lösandet
av de administrativa uppgifter, som föreligga inom domstolen och som måste
bli långt mera omfattande än under nuvarande ordning. Väl måste åt varje
avdelning av domstolen lämnas att i viss utsträckning sköta sin administration,
men viktiga uppgifter kvarstå, vilka skulle få en bättre lösning,
örn de lades i en hand än om de hänvisades till avgörande i ett kollegium,
låt vara att detta kunde begränsas till tre personer. Det sist sagda gäller
icke minst om vissa avgöranden, som angå arbetsfördelningen mellan de
olika avdelningarna inom domstolen. Det överinseende, som högsta domstolen
får i förhållande till nedre justitierevisionen, utövas jämväl bäst, om
domstolen har sådan ledning som nyss sagts.

En ledning av angivet slag skulle åvägabringas, om bland domstolens

Kungl. Majlis proposition nr 135.

ledamöter utsåges ordförande för domstolen i dess helhet, och med hänsyn
till de särskilda egenskaper, som böra krävas för utövande av dylikt ordförandeskap,
är det uppenbart, att ordföranden bör utses av Kungl. Maj:t.

Tydligt är, att den för högsta domstolen i dess helhet utsedda ordföranden
bör vara ordförande jämväl å en av domstolens avdelningar. Vad beträffar
ordförandeskapet å de övriga avdelningarna är att marka, att den mera
framträdande ställning, som borde tillkomma den av Kungl. Maj:t utsedda
ordföranden för domstolen i dess helhet, skulle i betänklig grad bortskymmas,
för den händelse jämväl de båda övriga avdelningsordförandena tillsattes
av Kungl. Majit. Emellertid får denna synpunkt icke vara utslagsgivande,
om starka skäl eljest tala för processlagberedningens förslag. Såsom
motiv för detta har anförts, att en sådan ordning påfordras med hänsyn till
de särskilda egenskaper, som böra krävas för utövande av ordförandeskap
vid huvudförhandling i högsta domstolen, och det ansvar för arbetets jämna
gång, som kommer att åvila ordföranden å avdelning. Det är uppenbart, att
ledamöterna i högsta domstolen genom den nya processordningen och särskilt
införandet av muntlig förhandling i dit fullföljda mål ställas inför
uppgifter och krav, som hittills varit främmande för denna domstols verksamhet,
ävensom att det är av utomordentlig vikt, att dessa uppgifter och
krav fyllas på sådant sätt att rättsskipningen i högsta instans framstår såsom
i alla avseenden föredömlig. Emellertid böra de svårigheter, som äro
förenade med en huvudförhandling i högsta domstolen, icke överskattas.
Det lärer kunna förväntas, att flertalet av de mål, däri prövningstillstånd
gives, kommer att röra sig örn rena rättsfrågor. I dylika mål, däri talan
som regel kan förväntas bli utförd av skolade och erfarna advokater, blir
det knappast behov av eller utrymme för någon mera omfattande processledning
från domstolens sida. De mål åter, i vilka ny bevisupptagning erfordras,
lära oftast bli av den invecklade beskaffenhet att ordföranden lämpligen
begagnar sig av den utav processlagberedningen förutsedda utvägen att
åt vederbörande referent — vilken allt från början följt målet i domstolen
och är väl insatt i målets alla detaljer — överlämna utövandet av den svåraste
och mest krävande delen av processledningen, nämligen ledandet avförhör
med parter, vittnen och sakkunniga. Om än, såsom ovan framhållits,
stora anspråk måste ställas på ordförandens förmåga och skicklighet att
med fast och säker hand leda en förhandling, måste icke mindre fordringar
i dessa avseenden ställas på referenten. Samtliga ledamöter av domstolen
måste vara beredda att fungera såsom referenter, och att, såsom beredningen
synes lia förutsatt, allenast vissa av högsta domstolens ledamöter skulle vara
skickade att vara ordförande vid huvudförhandling torde icke behöva befaras.
Visserligen kan det tänkas inträffa, att någon ledamot av särskild orsak
är mindre lämpad för uppgiften, men såsom regel kan man utgå från att
den, som beklädes med den ansvarsfulla och krävande posten av ledamotskap
i högsta domstolen och som måste fylla regeringsformens krav på ådagalagd
insikt och erfarenhet i domarevärv, besitter de egenskaper, vilka böra krävas
av den som för ordet i högsta instans. Frågan örn det sätt, på vilket ordfö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 135.

rande å avdelning bör utses, kommer dessutom i annat läge, därest för domstolen
i dess helhet finnes en ordförande, utsedd av Kungl. Majit. Man kan
nämligen med visshet utgå från att de krav, som ur allmän synpunkt böra
uppställas vid val av avdelningsordförande och som förenas med domstolens
eget intresse av att ordförandeskap å avdelning ligger i kompetent persons
hand, bli vederbörligen beaktade, därest det överlämnas åt domstolen att
under ledning av den utav Kungl. Majit utsedda ordföranden träffa avgörande
i denna angelägenhet. Vad åter angår rent administrativa göromål
äro dessa, enligt de riktlinjer som av oss uppdraga, avsedda att i så stor
utsträckning som möjligt anförtros åt den av Kungl. Majit utsedda ordföranden
för domstolen i dess helhet. I följd härav bomme uppgifter av detta slag
att vila på de övriga avdelningsordförandena i mindre omfattning än enligt
processlagberedningens förslag. Det råder icke något tvivel örn att förmågan
att tillfredsställande fylla dessa uppgifter jämväl skulle komma i betraktande,
när domstolen ginge att fatta beslut i personfrågan.

Av det anförda framgår, att förslaget örn att avdelningsordförande utses
av Kungl. Majit icke uppbäres av ett verkligt behov. Härtill kommer, att en
sådan ordning är ägnad att väcka betänkligheter. Genom denna ordning blir
i sådana fall, då ordförande icke utses efter anciennitet inom högsta domstolen,
detta förhållande med särskild styrka framhävt, och allmänheten kan
föranledas till en underskattning av domaregenskaperna hos de ledamöter,
som av en eller annan anledning icke ifrågakomma till ordförandeskap.
Även om avseende icke fästes vid att sådana omständigheter kunna minska
den arbetsglädje och den hängivenhet för uppgiften, som äro ett ovärderligt
underlag för det kollegiala samarbetet och ett gott arbetsresultat, bör man
icke bortse från att domstolens eget anseende och förtroendet för domstolen
skulle kunna undergrävas till rättsskipningens skada. Vid den av oss angivna
ordningen torde de nu framhållna olägenheterna så gott som helt bortfalla
till följd av det mindre uppseendeväckande sätt, på vilket en ömtålig
personfråga vinner sin lösning.

På dessa grunder hemställa vi, att i förevarande paragraf stadgas, att ordförande
inom högsta domstolen utses bland domstolens ledamöter av Konungen,
att den sålunda utsedda ordföranden, som har att leda arbetet och
övervaka tjänstgöringen inom domstolen, skall vara ordförande jämväl å en
av domstolens avdelningar samt att ordförande å vardera av de övriga avdelningarna
utses bland domstolens ledamöter av högsta domstolen samfällt.

Vid bifall till denna hemställan böra i den arbetsordning, som enligt 9 §
skall upprättas för högsta domstolen, uppenbarligen ingå närmare föreskrifter
rörande den av Kungl. Majit utsedda ordföranden och de övriga avdelningsordförandena
samt arbetsfördelningen dem emellan. Därvid är det erforderligt
att i viss utsträckning bereda den förstnämnde befrielse från de
göromål, som eljest ankomma på avdelningsordförande.

Någon motsvarighet till andra stycket i förevarande paragraf kan icke anses
behövlig, och detta stycke bör således utgå ur lagtexten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 135.

6 §•

Lagrådet:

Innebörden av paragrafens andra stycke skulle tydligare framgå, om såsom
den grundläggande förutsättningen för utseende av ny referent angåves, att
avdelning, varå referent ursprungligen indelats, hade ferier eller att avdelningen
vore fri från tjänstgöring. Att stadgandet icke uttömmande angiver
de fall då ombyte av referent kan ifrågakomma framgår av motiven. Utom
vad där anfönes må framhållas, att ombyte av referent bör kunna medgivas,
därest referentens arbetsbörda kräver lättnad och sådan ej annorledes kan
beredas honom.

7 §•

Lagrådet:

Den här givna regeln avser icke allenast arbetet inom en avdelning utan
innefattar ett undantag från de eljest gällande bestämmelserna om avdelningsindelningen.
Vid sådant förhållande torde för tydlighets skull böra angivas,
att tjänstgöringshinder föreligger, örn domfört antal ledamöter ändå
är att tillgå inom domstolen.

8 §.

Lagrådet:

Därest nådansökning föreligger i mål, som avgöres genom att prövningstillstånd
ej gives, böra de domare, som deltagit i avgörandet, jämväl meddela
beslut i anledning av nådansökningen. I anseende till den terminologi, som
kommit till användning i nya rättegångsbalken, synes det mindre egentligt
att för sådant fall tala örn prövning av målet. Uttrycket prövning, som icke
heller är påkallat av hänsyn till övriga hithörande fall, kan därför utgå ur
lagtexten.

9 §•

Regeringsrådet Kellberg samt justitieråden Guldberg och Ekberg:

Erhåller 5 § det innehåll, som av oss föreslagits, erfordras icke någon motsvarighet
till andra punkten av förevarande paragraf, vilken således kan begränsas
att omfatta det i första punkten upptagna stadgandet.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 7) om tjänstgöringen i Kungl. Majrts lagråd.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Bertil Crona.

Kungl. Maj.ts proposition nr 135.

Utdrag av protokollet över justitiedeparlementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 1 mars 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Myrdal, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler lagrådets
den 9 oktober 1944 avgivna utlåtande över de den 14 september 1944 till
lagrådet remitterade förslagen till

1) lag om Kungl. Maj:ts högsta domstols sammansättning och tjänstgöring,
samt

2) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 7)
örn tjänstgöringen i Kungl. Maj:ts lagråd.

Föredraganden anför följande.

Vid framläggandet för 1942 års riksdag av förslag till ny rättegångsbalk
förutsattes, att ändrade bestämmelser beträffande bland annat högsta domstolens
organisation och verksamhet skulle visa sig erforderliga. Förslag härom
har sedermera framlagts av processlagberedningen i dess den 17 mars
1944 avgivna betänkande med förslag till lag örn införande av nya rättegångsbalken
m. m. (SOU 1944:9 och 10). Erforderliga ändringar i regeringsformen
ha slutgiltigt beslutats vid 1945 års riksdag (SFS 1945:108).
Av övriga erforderliga organisatoriska förändringar äro vissa av beskaffenhet
att kräva ändring i allmän lag. Såsom framhållits i beredningens betänkande
äro ändringsförslagen icke av mera genomgripande art, utan högsta
domstolens organisation har ansetts böra i allt väsentligt bibehållas. I vissa
delar lia jämväl de ändringsförslag vilka beröra allmän lag redan genomförts,
nämligen i samband med den under 1945 beslutade begränsningen i
rätten att fullfölja mål till högsta domstolen, vilken lagstiftning trätt i kraft
den 1 juni 1945 (prop. nr 251, första lagutskottets utlåtande nr 28, riksdagens
skrivelse nr 214, SFS 1945: 160—162).

Jag anhåller att nu få lämna en kort redogörelse för bestämmelserna om
högsta domstolens organisation och verksamhet i den mån de ej äro av

Kungl. Maj:ts proposition nr 135.

grundlags karaktär ävensom för beredningens nyssnämnda förslag, därvid
jag även vill angiva i vad måll detta förslag redan genomförts. Beredningens
förslag till lag örn Kungl. Maj:ts högsta domstols sammansättning och tjänstgöring
torde få fogas som bilaga vid detta protokoll (Bilaga A).

Enligt lagen den 14 maj 1915 angående Kungl. Maj:ts
högsta domstols tjänstgöring p å avdelningar skall högsta
domstolen utgöras av tjugufyra justitieråd, av vilka tre tjänstgöra i lagrådet.
Före 1945 års ändring angåvos i lagen vissa tidrymder, under vilka högsta
domstolen skulle arbeta på en eller flera avdelningar. Under tjugunio veckor
skulle domstolen arbeta på tre avdelningar, under åtta veckor på en avdelning
samt under den övriga tiden av året, bortsett från fem veckors juloch
påskferier, på två avdelningar. Därest de för tjänstgöring i lagrådet avdelade
justitieråden ej erfordrades för sådan tjänstgöring, skulle högsta domstolen,
i den mån det lämpligen kunde ske, arbeta på ytterligare en avdelning.
För avgörande av dispensansökningar, därvid domstolen liksom för
närvarande är fallet var domför med tre ledamöter, skulle tjänstgöring fullgöras
på en särskild avdelning, dispensavdelningen.

Processlagberedningen har funnit det nya processförfarandet nödvändiggöra
att högsta domstolens avdelningar erhålla en fastare organisation. Dess
förslag innebär att — efter hovrättsorganisationens mönster — högsta domstolens
samtliga ledamöter skola indelas på mera permanenta avdelningar.
Det nuvarande ledamotsantalet medger en uppdelning med sju ledamöter å
envar av tre avdelningar. Skäl för att bibehålla den särskilda dispensavdelningen
bär icke ansetts föreligga. Stadgad tillståndsprövning avses i stället
skola företagas av tre justitieråd från den avdelning som har att handlägga
målet i övrigt. För de sällsynta fall, då ledamöter från lagrådet tjänstgöra i
högsta domstolen, föreslås att dessa ledamöter inträda å de i-edan bestående
avdelningarna, oaktat deras ledamotsantal därigenom tillfälligt kommer att
överstiga sju, vilket är det högsta antal ledamöter som skall äga på en gång
deltaga i prövningen av något mål, bortsett från plenimål. Örn fasta avdelningar
inrättas, å vilka samtliga justitieråd indelas, föreligger ej någon anledning
att bestämma den sammanlagda sessionstiden olika för de särskilda avdelningarna.
Samtliga avdelningar föreslås därför skola vara i arbete under
fyrtio veckor av året, vilket innebär en minskning av julferien med en vecka.

I nu angivna delar har processlagberedningens förslag i det väsentliga
genomförts genom lagändringen år 1945. Sålunda gäller numera, att högsta
domstolen skall vara delad i tre avdelningar och att arbetet skall på envar
av avdelningarna fortgå minst fyrtio veckor örn året med iakttagande att
någon av avdelningarna alltid kan samlas. Den särskilda föreskriften örn
bildande av ytterligare en avdelning, då de justitieråd vilka äro ledamöter
av lagrådet tjänstgöra i högsta domstolen, har utgått. Prövning av dispensansökningar
ankommer ej längre på en särskild avdelning. För handläggning
av sådana ärenden ävensom av nådemål, däri yttrande må beslutas
av tre justitieråd, må avdelning uppdelas eller eljest, i den mån det lämpligen
kan ske, en eller flera särskilda grupper örn tre justitieråd bildas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 135.

Till högsta domstolen fullföljda mål komma enligt nu rådande ordning
under domstolens behandling först då de av föredraganden anmälas där för
prövning och slutligt avgörande. Den föregående skriftväxlingen mellan parterna
äger rum inför nedre justitierevisionen, och där vidtagas även i regel
de åtgärder, som i övrigt erfordras för målens beredande till föredragning.
Med denna ordning låter sig väl förena, att målen inom nedre justitierevisionen
uppdelas mellan de olika föredragandena och att deras fördelning
mellan högsta domstolens avdelningar väsentligen bestämmes genom föredragandenas
indelning till tjänstgöring på dessa avdelningar. Alla avdelningarna
äro lika behöriga.

De i högsta domstolen tjänstgörande justitieråden äga enligt nu gällande
bestämmelser sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten. Med tillämpning
härav har införts den ordningen att justitierådens tjänstgöring växelvis är
förlagd till de olika avdelningarna, vilkas sammansättning alltså växlar efter
vissa tidsperioder, i regel en vecka. Denna bestämmanderätt för justitieråden
i fråga om tjänstgöringen modifieras av stadgandet att, då avdelning behandlar
ansökan om resning eller besvär över domvilla i något av högsta domstolen
avgjort mål eller ärende, ledamot som deltagit i det tidigare avgörandet
ej må tjänstgöra på avdelningen, om domfört antal ledamöter ändå är
att tillgå.

Vid sammanträde med högsta domstolen i dess helhet föres för närvarande
ordet av domstolens äldste ledamot. Ordförandeskapet på avdelning utövas
av den äldste på avdelningen. Av den förut skildrade ordningen för justitierådens
tjänstgöring på avdelningar följer, att ordförandeskapet på avdelning
ofta växlar.

Processlagberedningens förslag bygger som nämnts på en
betydligt fastare organisation av högsta domstolens avdelningar än den nuvarande.
Beredningen har, samtidigt som den framhållit den stora betydelse
cirkulationen mellan ledamöterna på avdelningarna äger till förhindrande
av att mellan olika avdelningar komme att framträda mera betydande avvikelser
i rättstillämpningen, förordat en omläggning av organisationen i
den riktningen att varje avdelning under en längre tidsperiod behölle oförändrad
sammansättning.

Med hänsyn till de särskilda egenskaper, som böra krävas för utövande
av ordförandeskap vid huvudförhandling i högsta domstolen, och det ansvar
för arbetets jämna gång, som kommer att åvila avdelningsordförandena, lia
dessa av beredningen ansetts böra utses av Kungl. Majit, vilket förhållande
dock icke skall föranleda vare sig att ordförandena i förhållande till andra
ledamöter i övrigt intaga annan tjänsteställning eller att särskilt arvode utgår
till dem.

Processlagberedningen föreslår, alt högsta domstolen skall äga genom samfällt
beslut fastställa närmare grunder för avdelningarnas sammansättning och
målens fördelning samt tjänstgöringen inom domstolen. I övrigt skall det tillkomma,
såvitt angår viss avdelning, ordföranden och, i fråga om avdelningarna
inbördes, ordförandena gemensamt att leda arbetet och fördela tjänstgö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 135.

ringen. Vid sammanträde med högsta domstolen samfällt skall ordet föras
av den främste bland avdelningsordförandena.

De av processlagberedningen föreslagna bestämmelser, för vilka jag nu
i korthet redogjort, innefattas i det av beredningen upprättade förslaget till
lag om Kungl. Maj:ts högsta domstols sammansättning och tjänstgöring, som
skall ersätta lagen i samma ämne av den 14 maj 1915.

Det av beredningen upprättade förslaget till lag angående ändrad lydelse
av 6 § lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 7) örn tjänstgöringen i Kungl. Maj:ts
lagråd innehåller allenast en mindre jämkning av reglerna om tjänstgöringen
i lagrådet. I nämnda paragraf stadgas nu, att det åligger justitieråd, som
börjat tjänstgöra i lagrådet, att utan hinder därav deltaga i slutbehandling
av mål och ärende, varmed han förut tagit befattning i högsta domstolen.
Ett strängt vidhållande av denna regel har ansetts efter nya rättegångsbalkens
ikraftträdande i vissa fall medföra en onödig splittring av lagrådets arbetskrafter,
i vilket hänseende erinrats om att högsta domstolens ledamöter
framdeles komma att i långt högre grad än tidigare taga befattning med förberedande
åtgärder i de till högsta domstolen fullföljda målen. Det föreslås
därför, att regeln begränsas till sådana fall, då mål eller ärende tidigare varit
föremål för huvudförhandling eller annan handläggning för slutligt avgörande
i högsta domstolen.

Departementschefen.

Det nya processförfarandet nödvändiggör vissa ändringar i vad som nu
gäller beträffande högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring. Det
förslag processlagberedningen i dessa delar framlagt till komplettering av
redan slutgiltigt antagna förslag till grundlagsändringar synes vara väl avvägt
och i huvudsak lämpat att läggas till grund för lagstiftning i ämnet.
Som framgår av den lämnade redogörelsen har förslaget i vissa delar redan
upphöjts till lag i samband med de under år 1945 genomförda ändringarna
beträffande fullföljdsrätten till högsta domstolen.

Lagrådet har i sitt utlåtande framhållit angelägenheten av att någon tyngande
arbetsbalans icke föreligger i högsta domstolen vid den tidpunkt, då
den nya rättegångsordningen träder i tillämpning, samt har anfört, att det
synts lagrådet ofrånkomligt att åtgärder snarast vidtoges för att nedbringa
den nu föreliggande arbetsbalansen. Såsom förut nämnts lia åtgärder i detta
syfte numera vidtagits. Ehuru de nya reglerna varit gällande i tre fjärdedels
år, synes det ännu icke kunna med säkerhet bedömas, huruvida de äro
tillräckliga för att målbalansen skall vara i erforderlig grad nedbringad då
processreformen den 1 januari 1948 avses skola träda i kraft. Hittills tillgängliga
siffror visa, att procenttalet beviljade dispenser hållits under det
beräknade samt att antalet inkommande besvärsmål tenderar att minska.
Däremot har antalet balanserade äldre mål ännu ej undergått någon mera
väsentlig förändring. Anledningen lill detta förhållande torde vara att söka i
en strävan alt i förslå hand förhindra balans av nyinkonunande, dispens -

Kungl. Maj:ts proposition nr 135.

tvång underkastade mål. Jag är därför ej nu beredd att taga ståndpunkt
till frågan huruvida ytterligare åtgärder böra vidtagas för balansens avarbetande,
därvid en tillfällig ökning av justitierådens antal närmast kan komma
i fråga.

I beredningens förslag till lag om Kungl. Maj.ts högsta domstols sammansättning
och tjänstgöring har i rubriken liksom även i 1 § för högsta domstolen
bibehållits den i gällande lag förekommande benämningen Kungl. Maj:ts
högsta domstol. Denna benämning härleder sig från § 17 l:o) regeringsformen,
däri stadgas att de män, åt vilka Konungens domsrätt skall uppdragas,
kallas justitieråd och utgöra Konungens högsta domstol. I överensstämmelse
härmed benämnas regeringsrätten och lagrådet i de lagar, som reglera deras
verksamhet, Kungl. Maj:ts regeringsrätt och Kungl. Maj:ts lagråd. Emellertid
har nya rättegångsbalken allenast benämningen högsta domstolen, så
exempelvis i rubriken till 3 kap. Samma benämning synes böra komma till
användning i förevarande lag. Rubriken till lagen och 1 § ha i anledning
härav jämkats.

Vid 2 § i förslaget har lagrådet anfört, att ordalagen i paragrafen närmast
föranledde till den tolkningen att någon av högsta domstolens avdelningar
alltid skulle vara samlad till vanlig tjänstgöring. Då detta såsom
franninge av motiven ej vore erforderligt utan det vore tillräckligt, att avdelning
kunde samlas till tjänstgöring, hade en jämkning i uttryckssättet
synts lagrådet lämplig. Vad lagrådet sålunda anfört torde böra beaktas.

Jag övergår härefter till den under 5 § i förslaget behandlade frågan örn
utseende av ordförande på avdelning och inom högsta domstolen i dess
helhet.

Vid högsta domstolens sammanträden i plenum och vid avdelningarnas
sammanträden är enligt nuvarande ordning den vid varje tillfälle tjänstgörande
äldste ledamoten ordförande; i övrigt finnes icke någon särskild anordning
för arbetets ledning i vidare mån än att en ledamot av domstolen
har att deltaga i planläggningen av revisionssekreterarnas arbete. Redan tidigt
upptogs emellertid frågan om att ställa högsta domstolen och dess avdelningar
under mera effektiv ledning.

Processkommissionen anförde i sitt år 1926 avgivna betänkande, att det
för arbetets gång otvivelaktigt skulle vara fördelaktigt, örn i spetsen för högsta
domstolen sattes en president, vilken, liksom presidenten i hovrätt, skulle
leda arbetet inom domstolen och naturligen även ha närmaste uppsikten
över dess kansli. En starkare arbetsledning bleve så mycket mera nödvändig,
om muntlig rättegång komme att i vissa fall äga rum även i högsta
domstolen och sålunda den nuvarande föredragningen genom revisionssekreterare
för dessa fall komme att utbytas mot en offentlig partsförliandling.
En sådan partsförhandling ställde också högre anspråk på den
som skulle leda förhandlingen än den nuvarande ordningen. De skäl som
talade för tillsättandet av en president för högsta domstolen i dess helhet
syntes även böra leda till att jämväl ordförandeskapet på avdelning, där
presidenten ej tjänstgjorde, icke ovillkorligen skulle tillfalla den äldste,

Kungl. Maj:ts proposition nr 135.

utan att Kungl. Majit borde till ordförande förordna den ledamot som funnes
mest lämplig därtill.

Frågan berördes ej i propositionen till 1931 års riksdag angående huvudgrunderna
för en rättegångsreform eller vid riksdagsbehandlingen av denna
proposition. Den upptogs emellertid av processlagberedningen i dess betänkande
med förslag till ny rättegångsbalk. Enligt vad beredningen anförde i
motiven härtill talade starka skäl för att även högsta domstolens arbete ställdes
under ledning av en president. Såsom processkommissionen framhållit
bomme otvivelaktigt den muntliga förhandlingen att i fråga om målens fördelning
och justitierådens tjänstgöring medföra vissa arbetsuppgifter, som
lämpligen borde anförtros åt en president. Å andra sidan förelåge enligt beredningens
mening den olikheten med hovrätterna och presidentämbetena
i dessa, att hovrätterna hade vissa allmänna förvaltningsuppgifter i fråga örn
underställda domstolar och att befattningen med dessa uppgifter i första
hand tillkomme hovrättens president. Någon motsvarighet härtill förelåge
icke beträffande högsta domstolen. Beredningen hade för sin del icke ansett
sig i nu berörda sammanhang böra framställa något förslag örn inrättande
av ett presidentämbete i högsta domstolen.

Spörsmålet om arbetsledningen inom högsta domstolen har därefter ånyo
upptagits av beredningen i samband med framläggandet av förslag till nu
ifrågavarande lagstiftning. Beredningen har anfört (motiven s. 150), att en
väsentlig del av avdelningarnas arbetstid komme att upptagas av huvudförhandling
i de fullföljda målen. Dessutom tillkomme för de särskilda ledamöterna,
utöver deltagandet i avdelningarnas sessioner, åtskilliga uppgifter
för målens beredande. Vid bestämmande av varje avdelnings sessionstider
måste även ledamöternas behov av tid för hemarbete beaktas. Av det anförda
framginge, att frågor, som anginge ett lämpligt och effektivt tillvaratagande
av tillgängliga arbetskrafter i högsta domstolen, trädde i förgrunden
i långt högre grad än tidigare. Liksom hittills borde det väl tillkomma högsta
domstolen samfällt att antaga allmänna grunder för reglering av dessa
frågor, varvid borde såvitt möjligt beaktas att arbetet jämnt fördelades.
Uppenbart vore emellertid att det bästa resultatet kunde nås endast därigenom,
att en ganska vidsträckt frihet tillkomme de olika avdelningarna att
själva ordna arbetet. Det nu sagda gällde såväl frågan å vilka dagar sessioner
skulle hållas som den dagliga sessionstiden. Nu antydda uppgifter syntes
lämpligen böra handhavas, vad anginge för samtliga avdelningar gemensamma
frågor, av avdelningsordförandena gemensamt samt i fråga örn arbetet
inom varje särskild avdelning av avdelningsordföranden. Med hänsyn till
de särskilda egenskaper som borde krävas för utövande av ordförandeskap
vid huvudförhandling i högsta domstolen och det ansvar för arbetets jämna
gång som komme att åvila ordförandena borde dessa nises av Kungl. Majit.

Mot beredningens förslag i dessa delar ha tre ledamöter av lagrådet framställt
erinringar samt i stället förordat den lösningen, alt Kungl. Majit .skulle
förordna en ordförande för högsta domstolen i dess helhet, som tillika skulle

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 135. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 135.

vara ordförande å en av avdelningarna, under det att de båda andra avdelningsordförandena
skulle utses av högsta domstolen samfällt.

I denna fråga ha således ganska olikartade lösningar förordats av skilda
sakkunniga bedömare.

Såsom utgångspunkt för frågans bedömande kan tjäna det i § 17 regeringsformen
intagna stadgandet, att Konungens domsrätt skall utövas av minst
tolv justitieråd. Detta stadgande torde få anses utgå från att högsta domstolens
ledamöter skola som domare intaga en jämbördig ställning. Någon
ändring i detta avseende har icke skett vid den ändring av paragrafen som
vid 1945 års riksdag slutgiltigt beslöts. Bland annat av denna anledning har
det ansetts icke böra ifrågakomma att inrätta elt särskilt presidentämbete för
högsta domstolen. Det är också enligt min mening värdefullt, att ledamöterna
i den högsta instansen alla äro likställda som domare. Såsom processlagberedningens
förslag och lagrådets yttrande visa torde emellertid denna princip
icke lägga hinder i vägen för att ett visst ansvar för domstolen i dess
helhet särskilt i administrativt hänseende lägges på en ledamot — såsom
lagrådets majoritet förordat — eller på ett kollegium av tre personer — på
sätt processlagberedningen föreslagit; ej heller lärer den kunna hindra att
inom envar av avdelningarna en ledamot göres till ordförande med ansvar förarbetets
behöriga gång.

Processlagberedningen har som nämnts föreslagit, att Kungl. Majit skulle
utse ordförande på envar av högsta domstolens tre avdelningar. Kungl.
Majit skulle härvid vara obunden av hänsyn till ancienniteten. Tydligt är,
att den nya processordningen kommer att ställa andra krav på arbetsledningen
inom högsta domstolens avdelningar än det nuvarande skriftliga förfarandet.
Detta gäller framför allt i två särskilda hänseenden, nämligen i
fråga örn utövandet av ordförandeskapet vid huvudförhandling och beträffande
ledandet av arbetet på avdelningen, så att detta bedrives ändamålsenligt
och arbetsbalans undvikes. En fullgod arbetsledning inom avdelningarna
kan icke uppnås, om ordförandeskapet såsom nu är fallet ofta
växlar. Ordförandena måste alltså bliva mera stadigvarande. Det ligger
även stor vikt på att ordförandena besitta de särskilda egenskaper som erfordras
för att de skola kunna fylla uppgiften. I likhet med processlagberedningen
finner jag därför nödvändigt att ordförandena kunna utses utan avseende
å anciennitet. Jag anser också, att samtliga ordförande böra utses av
Kungl. Majit. I anledning av de inom lagrådet uttalade betänkligheterna att
ett genomförande av beredningens förslag i denna del skulle kunna leda
till en underskattning av de ledamöter, vilka ej anförtroddes ordförandeskap,
må särskilt framhållas, att den omständigheten att till ordförande å avdelning
utses annan än den till tjänsteåren äldste ej innebär, att den senare
ej skulle vara lika framstående som jurist och domare som den på vilken
valet fallit. Det är icke i första hand sådana egenskaper som skarpsinne
och kunskapsrikedom, vilka skola vara avgörande vid detta val, utan de
företräden en viss ledamot kan äga i fråga om att handhava praktiska och
organisatoriska uppgifter, som i den nya processordningen komma att åvila

Kungl. Maj:ts proposition nr 135.

ordförandena å högsta domstolens avdelningar. Såsom beredningen framhållit,
bör den omständigheten att ordförande förordnas av Kungl. Majit icke
medföra, att han i förhållande till andra ledamöter intager annan tjänsteställning.
Ej heller torde till ordförande böra utgå särskilt arvode. Den
i tjänsten äldste av ordförandena bör tillika vara ordförande i den samfällda
högsta domstolen.

I överensstämmelse med processlagberedningens förslag bör det tillkomma
högsta domstolen samfällt att besluta närmare grunder för avdelningarnas
sammansättning och målens fördelning samt tjänstgöringen i domstolen.
Som beredningen anfört torde det bästa arbetsresultatet ernås, örn en ganska
vidsträckt frihet lämnas de olika avdelningarna att själva ordna arbetet.
Bestämmanderätten i dessa hänseenden bör, såvitt angår förhållandena inom
varje särskild avdelning, tillkomma ordföranden. I gemensamma angelägenheter
av denna art skola enligt beredningens förslag de tre ordförandena
gemensamt besluta. De skola sålunda bl. a. tillsammans tillämpa de av högsta
domstolen beslutade grunderna såvitt angår ledamöternas indelning och målens
fördelning. Så långt kan jag biträda förslaget. I fråga om arbetsledningen
har jag, även om det i högsta domstolen icke föreligger samma behov
av en administrativ chef som exempelvis i hovrätterna, funnit det naturligt
att ålägga den i tjänsten äldste av ordförandena att övervaka tjänstgöringen
i domstolen i stort. I övrigt bör det tillkomma ordföranden på varje
särskild avdelning att leda arbetet på avdelningen.

I anledning av vad nu anförts har jag låtit omarbeta 5 § i det remitterade
förslaget så att lagrummet kommer att innehålla stadgande att Konungen
utser ordförande på avdelning samt att den äldste ordföranden tillika skall
vara ordförande i högsta domstolen.

Beträffande 6 § i det remitterade förslaget har lagrådet ansett, att andra
stycket borde erhålla jämkad lydelse, enligt vilken såsom grundläggande
förutsättning för utseende av ny referent angåves att avdelning, varå referent
ursprungligen indelats, hade ferier eller att avdelningen vöre fri från tjänstgöring.
Det senare alternativet synes mig lämpligt och jag har låtit ändra
förslaget i enlighet därmed.

Av lagrådet förordad jämkning av 7 § i förslaget har jag likaledes ansett
mig böra biträda. ___

Vid 8 §, som handlar om högsta domstolens domförhet vid handläggning
av nådeärenden, har lagrådet föreslagit en redaktionell jämkning i ordalydelsen.
Lagrådet har sålunda förordat, att det i första punkten förekommande
uttrycket »prövning och avgörande av mål» borde ersättas med »avgörande
av mål», enär stadgandet borde avse även det fall att nådeansökan
förelåge i mål som avgjordes genom att prövningstillstånd ej gåves. Lagrådet
har anfört, att det i anseende till den terminologi, som kommit till användning
i nya rättegångsbalken, syntes mindre egentligt att för sådant fall
tala örn prövning av målet.

De grundläggande sladgandena örn högsta domstolens domförhet återfinnas
i § 22 regeringsformen. I detta lagrum skiljes efter den vid 1945 års

Kungl. Maj.ts proposition nr 135.

riksdag slutgiltigt beslutade ändringen mellan å ena sidan prövning och avgörande
av mål samt å andra sidan behandling av fråga huruvida fullföljd
talan må komma under högsta domstolens prövning. Nu ifrågavarande paragraf
har avfattats i överensstämmelse med den terminologi som sålunda
valts i grundlagen. Yttrande i nådeärende, som förekommer i mål vari prövningstillstånd
ej meddelats, avses sålunda skola omfattas av stadgandet i
andra punkten av 8 § i det remitterade förslaget. Med hänsyn till vad nu
anförts och då lagrådets ändringsförslag kunde orsaka viss osäkerhet i tolkningen
vid en jämförelse med motsvarande stadgande i regeringsformen, har
jag ansett processlagberedningens förslag böra på förevarande punkt bibehållas
oförändrat.

I fråga örn 9 § har ändring vidtagits i enlighet med vad jag förut anfört
angående ordförandenas arbetsuppgifter.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 7) om tjänstgöringen i Kungl. Maj.ts lagråd har av lagrådet lämnats
utan erinran och torde böra genomföras.

Lagförslagen torde böra träda i kraft den 1 januari 1948.

I enlighet med det nu anförda ha förslag upprättats till

1) lag örn högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 7}
örn tjänstgöringen i Kungl. Maj-.ts lagråd.

Föredraganden hemställer, att förslagen måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Sven Leffler.

Kungl. Maj:ts proposition nr 135.

Bilaga A.

Processlagberedningens förslag

till

lag örn Kungl. Maj:ts högsta domstols sammansättning
och tjänstgöring.

Med upphävande av lagen den 14 maj 1915 (nr 139) angående Kungl.
Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar förordnas som följer.

1 §•

Kungl. Maj:ts högsta domstol skall utgöras av tjugufyra justitieråd, av
vilka tre, enligt vad därom är särskilt stadgat, tjänstgöra i lagrådet.

Högsta domstolen skall vara delad i tre avdelningar.

2 §.

Å envar av högsta domstolens avdelningar skall, med iakttagande att någon
av avdelningarna alltid är samlad, arbetet fortgå minst fyrtio veckor örn
året.

3 §.

Till tjänstgöring å avdelningarna skola justitieråden indelas för viss tidsperiod;
dock må även därunder sådan jämkning i avdelningarnas sammansättning
äga rum, som påkallas av ledamots avgång, förfall eller annan särskild
omständighet.

4 g.

Högsta domstolens avdelningar äro lika behöriga att upptaga till högsta
domstolens handläggning hörande mål och ärenden.

Arbetet skall, såvitt möjligt, jämnt fördelas mellan avdelningarna.

5 §.

Ordförande å avdelning utses bland högsta domstolens ledamöter av Konungen.

Vid sammanträde med högsta domstolen samfällt föres ordet av den främste
bland ordförandena.

6 §.

Mål, som fullföljts till högsta domstolen eller skall av denna omedelbart
upptagas, bör i allmänhet tilldelas viss ledamot (referent), som har att meddela
för målets beredande erforderliga anvisningar. Referenten bör deltaga
i målets handläggning och avgörande i högsta domstolen.

Är avdelning, varå referenten är indelad lill tjänstgöring, ej samlad och
angår målet häktad eller fordrar målet eller däri uppkommen fråga eljest
skyndsamt avgörande, bör annan ledamot utses att vara referent i målet eller
i den särskilda frågan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 135.

7 §.

8 §.

Förekommer vid prövning och avgörande av mål i högsta domstolen tilllika
fråga om yttrande i ärende, som avses i § 26 regeringsformen, böra de
domare, som deltagit i målets avgörande, besluta i frågan. Skall yttrande i
sådant ärende eljest avgivas, må beslut fattas av tre justitieråd; i mål, som
avgjorts av krigsdomstol, bör dock i stället för ett av justitieråden någon av
de i § 20 regeringsformen nämnda militärpersonerna deltaga i beslutet.

9 §.

Närmare grunder för avdelningarnas sammansättning och målens fördelning
samt tjänstgöringen i högsta domstolen beslutas av högsta domstolen
samfällt. I övrigt tillkommer, såvitt angår viss avdelning, ordföranden och,
i fråga om avdelningarna inbördes, ordförandena gemensamt att leda arbetet
och fördela tjänstgöringen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1947.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

444144