Kungl. Majlis proposition nr 107 (Proposition 1944:107)

Kungl. Majlis proposition nr 107.

Nr 107.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen unda'' militärtjänstgöring,
m. m.; given Stockholms slott den 11
februari 1944.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

dels att antaga härvid fogade förslag till

1) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 18 juni
1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring; samt

2) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 juni
1941 (nr 591) örn familjebidrag åt värnpliktiga med flera, vilka drabbats av
kroppsskada;

dels och att bifalla det förslag i övrigt, örn vars avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 107.

81U 44

Kungl. Majus proposition nr 107.

Förslag

till

Förordning

angående ändring i vissa delar av
förordningen den 18 juni 1927
(nr 234) om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring.

Härigenom förordnas, dels att 15
och 24 §§ förordningen den 18 juni
1927 om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
skola upphöra att gälla,
dels ock att 1, 2, 6, 8, 14 och 23 §§
samma förordning1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Varder i denna förordning avsedd
värnpliktig, till manskap hörande fast
anställd, icke ständigt tjänstgörande fast
anställd eller frivillig under militärtjänstgöring
å tid, då riket icke befinner
sig i krig, skadad till följd av
olycksfall eller ådrager sig person,
som nu nämnts, annorledes under dylik
tjänstgöring sjukdom, utgöres av
allmänna medel ersättning enligt nedan
stadgade grunder.

I denna förordning avses
med värnpliktiga: värnpliktiga, som
icke äro fast anställda vid krigsmakten;

med fast anställt manskap: dels innehavare
avmanskapsbeställningarpå aktiv
stat utom högbåtsmän och överfurirer,
dels manskap över stat och på civilanställningsstat,
dels ock musikelever;

med icke ständigt tjänstgörande fast
anställd personal: dels personal i krigsmaktens
reserver utom pensionsavgången

Gällande lydelse

av de bestämmelser, som beröras av
vidstående förslag.

1 §■

Varder värnpliktig eller vid försvarsväsendet
fast anställd, som i denna förordning
avses, under militärtjänstgöring
i fredstid skadad till följd av
olycksfall eller ådrager sig person,
som nu nämnts, annorledes under dylik
tjänstgöring sjukdom, utgives av
allmänna medel ersättning enligt nedan
stadgade grunder.

Drabbas någon, som därtill beordrad
eller med behörigt tillstånd deltager i
militärtjänstgöring i fredstid, av skada
eller sjukdom, som ovan omförmälts, äger
Kungl. Maj:t, där förhållandena anses
böra därtill föranleda, besluta örn ersättning
till vederbörande i huvudsaklig
överensstämmelse med angivna grunder.

1 Senaste lydelse av 6 § se 1941: 941.

Kungl. Majus proposition nr 107.

personal, dels bataljonsläkare vid fältläkarkåren,
marinläkare av 2. graden
vid stammen, marinläkarstipendiater,
flygläkare av 2. graden på aktiv stat och
bataljonsveterinärer vid fältveterinärkåren,
dels ock indelt manskap; samt
med frivilliga: sådan i militärtjänstgöring
frivilligt deltagande personal,
som enligt Kungl. Maj:ts förordnande
hänföres under denna förordning.

Kungl. Maj:t äger, då särskilda förhållanden
anses böra därtill föranleda,
besluta om ersättning i huvudsaklig överensstämmelse
med grunderna i denna
förordning till annan än här förut avsedd
person, som deltager i militärtjänstgöring.

2§-

Militärtjänstgöring anses hava varit
för handen icke blott då vederbörande
deltagit i sådan tjänstgöring utan även
under tid dels då vederbörande eljest
på grund av tjänstgöringen uppehållit
sig inom kasernområde, fartyg ellet''
amian förläggningsplats, dels då vederbörande
färdats till eller från tjänstgöringen
samt färden föranletts av och
stått i omedelbart samband med tjänstgöringen,
dels ock då vederbörande deltagit
i sådan av militär myndighet särskilt
anordnad färd till eller från tjänstgöringen,
som föranletts av och stått i
omedelbart samband med permission eller
annan ledighet.

Lika med militärtjänstgöring skall
anses av militär myndighet kontrollerad
frivillig utbildning skurs till gagn för
rikets försvar.

6 §•

För skada---gällande be räkningsgrunder.

2 §•

1. Till fast anställda hänföras i
denna förordning fast anställt manskap
vid försvarsväsendet eller någon av dess
reserver, indelt manskap, musikelever,
skeppsgossar, officers- och reservoffloersaspiranter,
sjökadetter, kustartillerikadetter
och reservkadetter, reservunderofficersaspiranter
vid flottan, marinintendentskadetter
samt manningenjörselever
och mariningenjörsaspiranter.

2. Militärtjänstgöring anses hava
varit för handen endast under tid, då
den skadade för fullgörande av värnplikt
eller tjänsteplikt nödgats uppehålla
sig å viss ort eller i föreskriven ordning
varit stadd på marsch eller annan
färd eller då den skadade i annat fall
än nyss nämnts varit stadd på färd
till eller från militärtjänstgöringen samt
färden föranletts av och stått i omedelbart
samband med tjänstgöringen.

6 §•

För skada---gällande beräk ningsgrunder.

Kungl. Majlis proposition nr 107.

Ersättning, varom i denna paragraf
är stadgat, utgår icke till fast anställt
manskap, så länge anställningen varar,
ej heller till värnpliktiga, icke ständigt
tjänstgörande fast anställd personal eller
frivilliga för tid, under vilken tjänstgöringen
varar. Beträffande ersättning
enligt 1) a) skall dessutom gälla, att
läkarvård och läkemedel icke tillkomma
den skadade för tid, under
vilken han enligt därom gällande bestämmelser
är berättigad att i anledning
av skadan åtnjuta vård genom
militär eller annan statlig myndighets
försorg.

Kan vid —--militära myndig het.

8§-

Den årliga arbetsförtjänst, som i 6
och 7 §§ omförmäles, antages utgöra
vid tiden för olycksfallet:

a) 2 700 kronor för värnpliktig, som
fullgjort i 27 § 1 moni. B värnpliktslagen
omförmäld fortsatt tjänstgöring
för utbildning till officer;

b) 2 400 kronor för värnpliktig, som
fullgjort i 27 § 1 mom. B värnpliktslagen
omförmäld fortsatt tjänstgöring
för utbildning till underofficer eller i
27 § 1 mom. C och I) samma lag omförmäld
fortsatt utbildning eller tjänstgöring; c)

2160 kronor för annan värnpliktig,
som tjänstgör efter det kalenderår,
varunder han fyllt 22 år; samt

d) 1 764 kronor för värnpliktig, som
icke avses under a)—c).

För fast anställt manskap, icke ständigt
tjänstgörande fast anställd personal
och frivilliga beräknas ifrågavarande
arbetsförtjänst efter de grunder, som
stadgas i 9 § lagen örn försäkring för
olycksfall i arbete.

Ersättning, varom i denna paragraf
är stadgat, utgår icke till fast anställt
manskap vid för svar sväsendet,
musikelev eller skeppsgosse, så länge anställningen
varar, ej heller till annan
fast anställd eller värnpliktig för tid,
under vilken tjänstgöringen varar. Beträffande
ersättning enligt 1) a) skall
dessutom gälla, att läkarvård och läkemedel
icke tillkomma den skadade
för tid, under vilken han enligt därom
gällande bestämmelser är berättigad
att i anledning av skadan åtnjuta
vård genom militär eller annan
statlig myndighets försorg.

Kan vid---militära myndig het.

8§-

Den årliga arbetsförtjänst, som i 6
och 7 §§ omförmäles, antages utgöra
vid tiden för olycksfallet:

a) tvåtusen etthundrasextio kronor
för värnpliktig, som, efter avslutande

av honom enligt värnpliktslagen åliggande
första tjänstgöring och repetitionsövningar
eller motsvarande tjänstgöring,
deltager i tjänstgöring eller övning, som
enligt värnpliktslagen åligger honom eller
som eljest i laga ordning blivit honom
ålagd,

för värnpliktig, som avses i § 27
mom. 1 B värnpliktslagen och som fullgör•
i nämnda lagrum angiven fackutbildning
eller facktjänstgöring, samt

för värnpliktig, som fullgör tjänstgöring,
varom i § 27 mom. 1 B värnpliktslagen
sägs, såsom furir vid armén
eller flygvapnet eller i motsvarande tjänsteställning
md marinen;

b) ettusen sjuhundrasextiofyra kronor
för värnpliktig, som icke avses härovan
under'' a).

För fast anställd beräknas ifrågavarande
arbetsförtjänst efter de grunder,
som stadgas i 9 § f lagen örn
försäkring för olycksfall i arbete.

Kungl. Majus proposition nr 107.

14 §.

Uppkommer under militärtjänstgöring
skada till följd av olycksfall, skall
den skadades kompanichef eller motsvarande
befäl ofördröjligen därom
underrättas. Yppas skadan först sedan
tjänstgöringen upphört, skall den skadade
därom underrätta riksförsäkringsanstalten,
därest han anser sig berättigad
till ersättning enligt ämna förordning.

Den skadade — — — må tillkalla.

23 §.

Rätt till ersättning på grund av
bestämmelserna i detta kapitel är förverkad,
därest icke inom en tid av
tre år, räknat på sätt här nedan sägs,
underrättelse jämlikt 14 § blivit lämnad
örn sjukdomen eller denna blivit
anmäld i riksförsäkringsanstalten eller
anhållan därstädes blivit gjord om

14 §.

Uppkommer under militärtjänstgöring
skada till följd av olycksfall, skall
den skadades kompanichef eller motsvarande
befäl ofördröjligen därom
underrättas. Yppas skadan först sedan
tjänstgöringen upphört, skall underrättelse
därom i stället lämnas rullföringsbefälhavaren
eller, om den skadade är
inskriven å sjömanshus, sjörullföringsbefälhavaren.

Den skadade---må tillkalla.

15 §.

Sedan underrättelse om olycksfallet
lämnats på sätt i 14 § sägs, åligger
det kompanichefen eller motsvarande
befäl eller rullförings- eller sjörullföringsbefälhavaren
att, där olycksfallet medfört
eller skäligen kan antagas medföra
påföljd, som föranleder ersättning enligt
6 eller 7 §, örn olycksfallet ofördröjligen
avgiva skriftlig anmälan. Denna anmälan
skall av kompanichefen eller motsvarande
befäl för översändande till
riksförsäkringsanstalten ingivas till vederbörande
militära personalchef. Av
rullförings- eller sjörullföringsbefälhavaren
skall anmälan, med avvikelse från
den för befordran av tjänstemeddelanden
fastställda ordning, insändas omedelbart
till riksförsäkringsanstalten.

De närmare bestämmelserna rörande
anmälan örn olycksfall, som i denna
förordning avses, meddelas av Kungl.
Maid.

23 §.

Kungl. Majlis proposition nr 107.

ersättning i anledning av sjukdomen.
Nämnda tid av tre år räknas från det
för fast anställt manskap anställningen
samt för värnpliktiga, icke ständigt
tjänstgörande fast anställd personal och
frivilliga tjänstgöringen uppkört eller
från den senare tidpunkt, då sjukdomen
yppades eller, där fråga är örn
ersättning i anledning av dödsfall,
från det döden inträdde.

ersättning i anledning av sjukdomen,
Nämnda tid av tre år räknas från
det för fast anställt manskap vid försvarsväsendet,
musikelev och skeppsgosse
anställningen samt för annan fast anställd
och värnpliktig tjänstgöringen
upphört eller från den senare tidpunkt,
då sjukdomen yppades eller, där fråga
är örn ersättning i anledning av dödsfall,
från det döden inträdde.

24 §.

Har sjukdom, som i detta kapitel
avses, yppats linder militärtjänstgöring
och föreligga för vederbörande militärläkare
otvetydiga skäl att antaga, att
sjukdomen kan föranleda ersättning enligt
denna förordning, skall den kompanichef
eller motsvarande befäl enligt
15 § åliggande anmälningsskyldighet
fullgöras av militärläkaren.

Denna förordning träder i kraft
den 1 juli 1944; dock att ersättningsanspråk,
vilket grundas på olycksfall,
som inträffat eller sjukdom som yppats
före nämnda dag, skall bedömas
enligt äldre bestämmelser.

Utan hinder av vad i 1 § stadgas
skola högbåtsmän och överfurirer på
aktiv stat, som tillträtt sina beställningar
före den 1 juli 1944, anses
tillhöra det fast anställda manskapet
samt flaggkorpraler, högbåtsman och
överfurirer, vilka såsom pensionsavgångna
före samma dag inträtt i reserv,
anses tillhöra den icke ständigt tjänstgörande
fast anställda personalen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

Förslag

till

Förordning

angående ändring i vissa delar av
förordningen den 28 juni 1941
(nr 591) om familjebidrag åt
värnpliktiga med flera, vilka
drabbats av kroppsskada.
Härigenom förordnas, att 1—7 §§
förordningen den 28 juni 1941 örn
familjebidrag åt värnpliktiga med flera,
vilka drabbats av kroppsskada,1 skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

1 §■

Har värnpliktig under tjänstgöring,
varunder krigsfamiljebidragsforordning
varit å honom tillämplig, drabbats av
kroppsskada, som föranleder rätt till
ersättning enligt förordningen den 18
juni 1927 örn ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
må till honom eller,
där fråga är om ersättning i anledning
av dödsfall, till hans efterlevande kunna
tills vidare utgå familjebidrag.

1 denna förordning avses
med värnpliktig: den som avlönas
såsom värnpliktig enligt krigsavlöningsreglementet;
samt

med avliden värnpliktigs efterlevande:
hustru, med vilken den värnpliktige vid
tidm för dödsfallet sammanlevde, samt
barn och adoptivbarn under 16 år, som
vid tiden för dödsfallet rörö andel- den
värnpliktiges vårdnad.

2 §■

Familjebidrag må utgå
till värnpliktig för tid, varunder
han på grund av kroppsskadan enligt
förordningen örn ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, är berättigad till
sjukpenning eller livränta, motsvarande
förlust av arbetsförmågan eller

Gällande lydelse

av de bestämmelser, som beröras av
vidstående förslag.

1 §•

Har värnpliktig under tjänstgöring,
varunder krigsfamiljebidragsfbror dungen
varit å honom tillämplig, drabbats
av kroppsskada, som föranleder
rätt till ersättning enligt förordningen
den 18 juni 1927 örn ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, må till honom
kunna tills vidare utgå familjebidrag.

Med värnpliktig avses i denna förordning
den som avlönas såsom värnpliktig
enligt krigsavlöningsreglementet.

2 §•

Familjebidrag må utgå för tid, varunder
den värnpliktige på grund av
kroppsskadan enligt förordningen om
ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, är
berättigad till sjukpenning eller livränta,
motsvarande förlust av arbetsförmågan
eller nedsättning av den -

1 Senaste lydelse av 1 — 3 och 7 §£ se 1042:657.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 107.

nedsättning av densamma med minst
en tredjedel; samt

till efterlevande för tid, varunder den
efterlevande på grund av dödsfallet enligt
sistnämnda förordning är berättigad till
livränta, dock icke för tid, då familjebidrag
utgår jämlikt 13 § 3 mom. gällande
krigsfamiljebidragsför ordning.

I övrigt skall rörande bidraget, där
ej annat följer av vad nedan föreskrives,
vad som är stadgat angående
familjebidrag enligt gällande krigsfamiljebidragsförordning
i tillämpliga
delar lända till efterrättelse.

3 §.

Till efterlevande må icke utgå annat
familjebidrag än familjepenning.

Annat familjebidrag---eller

verksamhet.

/§•

I avvaktan på beslut av riksförsäkringsanstalten
rörande sjukpenning
eller livränta må familj ebidragsnämnd
genom provisoriskt beslut tillerkänna
fayniljebidrag för viss tid åt värnpliktig,
därest denne är på grund av kroppsskadan
oförmögen till arbete, och åt
efterlevande, därest uppenbart behov av
sådant bidrag föreligger.

5 §■

Ansökan örn familjebidrag skall
göras hos vederbörande familj ebidragsnämnd
enligt formulär, som fastställts
för ansökan örn familjebidrag enligt
gällande krigsfamiljebidragsför ordning;
och skall vid ansökan fogas avskrift av
riksförsäkringsanstaltens beslut angående
sjukpenning eller livränta eller,
där ansökan avser provisoriskt familjebidrag,
bevis att frågan örn ersättning
enligt förordningen örn ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, är föremål för riksförsäkringsanstaltens
prövning.

samma med minst hälften; och skall
rörande bidraget, där ej annat följer
av vad nedan föreskrives, vad som är
stadgat angående familjebidrag enligt
krig sfamiljebidrag sförordningen i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse.

3 §■

För tid, under vilken den värnpliktige
är berättigad till livränta, må annat
familjebidrag än familj epenning icke
utgå.

Annat familjebidrag —--- eller

verksamhet.

4 §•

I avvaktan på beslut av riksförsäkringsanstalten
rörande den värnpliktige
tillkommande sjukpenning eller livränta
må familjebidragsnämnd, därest den
värnpliktige är på grund av kroppsskadan
oförmögen till arbete, genom
provisoriskt beslut tillerkänna honom
familjebidrag för viss tid.

5 §''.

Ansökan örn familjebidrag skall göras
hos vederbörande familjebidragsnämnd
enligt formulär, som-fastställts
för ansökan örn familjebidrag enligt
krigsfamiljebidragsför ordningen: och
skall vid ansökan fogas avskrift av
riksförsäkringsanstaltens beslut angående
sjukpenning eller livränta, eller,
där ansökan avser provisoriskt familjebidrag,
bevis att anmälan, som avses i
15 eller 24 § förordningen örn ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring, blivit
gjord.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

6 §■

Bifalles ansökan om familjebidrag
enligt denna förordning, skall familjebidragsnämnden
ofördröjligen hos riksförsäkringsanstalten
anmäla åt vilken
familjebidrag fastställts.

Meddelar riksförsäkringsanstalten
beslut beträffande sjukpenning eller
livränta åt någon, för vilken anmälan
gjorts enligt vad i första stycket sägs,
skall meddelande därom genast översändas
till den familjebidragsnämnd,
som gjort anmälan.

7 §'' .

Yad i denna förordning stadgas örn
värnpliktig skall, med de inskränkningar
som av Konungen må föreskrivas,
äga motsvarande tillämpning beträffande
annan, som under militärtjänstgöring,
varunder krigsfamiljébidragsförordning
varit å honom tillämplig, drabbats
av kroppsskada, medförande rätt
till ersättning enligt förordningen örn
ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, eller
lagen den 17 juni 1916 örn försäkring
för olycksfall i arbete eller lagen den
14 juni 1929 örn försäkring för vissa
yrkessjukdomar.

Konungen äger med avseende å
annat fall än i första stycket sägs
föreskriva, att i denna förordning meddelade
bestämmelser örn familjebidrag
skola, med de inskränkningar
som må finnas påkallade, äga motsvarande
tillämpning å annan personal
vid krigsmakten, som drabbats av
kroppsskada under tjänstgöring å tid,
då värnpliktiga varit inkallade jämlikt
28 § 1 mom. värnpliktslagen.

Denna förordning träder i kraft den
1 juli 1944.

6 §•

Bifalles ansökan örn familjebidrag
enligt denna förordning, skall familjebidragsnämnden
ofördröjligen hos riksförsäkringsanstalten
anmäla, att familjebidrag
fastställts för den värnpliktige.

Meddelar riksförsäkringsanstalten
beslut beträffande sjukpenning eller
livränta åt värnpliktig, för vilken anmälan
gjorts enligt vad i första stycket
sägs, skall meddelande därom genast
översändas till den familjebidragsnämnd,
som gjort anmälan.

7 §•

Yad i denna förordning stadgas örn
värnpliktig skall, med de inskränkningar
som av Konungen må föreskrivas,
äga motsvarande tillämpning beträffande
annan, som under militärtjänstgöring,
varunder Icrigsfamiljebidragsförordningen
varit å honom tillämplig,
drabbats av kroppsskada, medförande
rätt till ersättning enligt förordningen
örn ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring,
eller lagen den 17 juni 1916 örn
försäkring för olycksfall i arbete eller
lagen den 14 juni 1929 örn försäkring
för vissa yrkessjukdomar.

Konungen äger med avseende å annat
fall än i första stycket sägs föreskriva,
att i denna förordning meddelade
bestämmelser örn familjebidrag åt värnpliktig
skola, med de inskränkningar
som må finnas påkallade, äga motsvarande
tillämpning å annan personal
vid krigsmakten, som drabbats av
kroppsskada under tjänstgöring å tid,
då värnpliktiga varit inkallade jämlikt
28 § 1 mom. värnpliktslagen.

Kungl. Majlis proposition nr 107.

Utdrag av protokollet över för svar sär enden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 11 februari 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorf, Wigforss, Möller,

Sköld, Quensel, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Hosander, Ewerlöf,

Rubbestad.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
anmäler chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld, fråga
örn revision av militärersättningsförordningen m. m. och anför därvid följande.

Sedan i särskilda framställningar frågor väckts örn ändring i olika avseenden
av gällande bestämmelser örn ersättning för kroppsskada under
militärtjänstgöring samt liknande spörsmål upptagits till behandling i skilda
motioner i riksdagen, uppdrog Kungl. Majit den 26 februari 1943 åt riksförsäkringsanstalten
att verkställa översyn av förordningen den 18 juni 1927
örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
särskilt i vad avsåge förordningens tillämplighetsområde samt grunderna
för beräkning av värnpliktigs arbetsförtjänst, samt att till Kungl. Majit inkomma
med utredning i ärendet ävensom därav betingade förslag till nya
bestämmelser i ämnet.

Till fullgörande av sitt uppdrag har riksförsäkringsanstalten inkommit
med en den 25 september 1943 dagtecknad skrivelse, därvid fogats dels utdrag
ur ämbetsverkets protokoll för samma dag, dels ock utkast till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen den 18 juni 1927 (nr
234) örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Över den sålunda framlagda utredningen ha yttranden infordrats från
chefen för försvarsstaben, chefen för armén, chefen för marinen, chefen för
flygvapnet, arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse,
marinförvaltningen, flygförvaltningen, försäkringsrådet, socialstyrelsen, statens
arbetsmarknadskommission, statskontoret, militära expeditionstjänstkommittén
samt utredningen rörande tillgodoräkning av fortsatt värnpliktstjänstgöring
för civil verksamhet, varjämte Centralförbundet för befälsutbildning,
överstyrelsen för Riksförbundet Sveriges lottakårer, hemvärnsrådet,
styrelsen för Frivilliga automobilkåren, styrelsen för Frivilliga motorcykelkåren,
Skytteförbundens överstyrelse, överstyrelsen för Svenska röda korset,
centralstyrelsen för Svenska blå stjärnan, Svenska arméns reservofficersförbund
samt Centralkommittén för det frivilliga försvarsarbetet beretts tillfälle
att yttra sig.

Kungl. May.ts proposition nr 107.

Samtliga nämnda myndigheter, utredningsorgan och organisationer ha avgivit
utlåtanden. Vid försvarsstabschefens utlåtande var fogat yttrande av
försvarsväsendets personal vårdsnämnd. Härjämte ha yttranden inkommit
från Svenska flottans reservofficersförbund och Försvarsväsendets underbefälsförbund.

Innan jag närmare ingår på frågan örn revision av bestämmelserna på förevarande
område, skall jag lämna en översiktlig redogörelse för innehållet i
gällande bestämmelser, riksförsäkringsanstaltens förslag och remissyttrandena.
Riksförsäkringsanstaltens utredning torde få fogas till detta protokoll såsom
bilaga A.

Huvuddragen av gällande bestämmelser, riksförsäkringsanstaltens
förslag och remissyttrandena.

Gällande bestämmelser.

Jämlikt förordningen den 18 juni 1927 (SFS nr 234) om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, den s. k. militärersättningsförordningen,
utgives enligt vissa grunder ersättning av allmänna
medel, då värnpliktig eller fast anställd skadats till följd av olycksfall under
militärtjänstgöring i fredstid eller annorledes under sådan tjänstgöring
ådragit sig sjukdom. Med fast anställda avses huvudsakligen fast anställt
manskap samt vissa aspiranter och kadetter. Militärtjänstgöring anses föreligga
även under resor i anledning av tjänstgöringen. Har någon, som frivilligt
deltager i militärtjänstgöring i fredstid, drabbats av olycksfall eller sjukdom,
äger Kungl. Maj :t besluta örn ersättning i huvudsaklig överensstämmelse med
samma grunder. I övrigt avgöras ersättningsärenden enligt förordningen i allmänhet
av riksförsäkringsanstalten under försäkringsrådets överinseende.

Grunderna för ersättningens bestämmande äro i stort sett lika vid olycksfall
och vid sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall. Under sjukdomstid
utgår, förutom läkarvård, läkemedel o. d., sjukpenning. Efter sjukdomstidens
slut erhåller den skadade, örn invaliditet kvarstår, en livränta samt
därjämte behandling, som erfordras för arbetsförmågans höjande. Har olycksfallet
eller sjukdomen medfört döden, utgå begravningshjälp och livräntor
till vissa efterlevande. Såväl sjukpenning som livräntor samt i viss mån
även begravningshjälpen äro till storleken beroende av den skadades årliga
arbetsförtjänst. Sjukpenning utgår sålunda vid förlust av arbetsförmågan
alltefter arbetsförtjänstens storlek med olika belopp, lägst en krona 50 öre
och högst sju kronor för dag. Vid fullständig invaliditet utgör livräntan två
tredjedelar av arbetsförtjänsten. Har arbetsförmågan endast delvis nedsatts,
minskas sjukpenningens och invaliditetslivräntans belopp i proportion därtill.
Vid dödsfall utgår i livräntor till änka en fjärdedel, till varje barn under
16 år en sjättedel och till föräldrar, som varit av den avlidnes arbete väsentligen
beroende, högst en f järdedel av den avlidnes arbetsförtjänst. Livräntor till
efterlevande få emellertid sammanlagt icke överstiga två tredjedelar av arbetsförtjänsten.
Begravningshjälpen utgör en tiondel av den avlidnes årliga
arbetsförtjänst, dock lägst 250 kronor.

Kungl. May.ts ''proposition nr 107.

... Den arllSa arbetsförtjänsten antages utgöra för värnpliktiga, som fullgjort
forsta tjänstgöring och repetitionsövningar, samt vissa andra mer kvalificerade
värnpliktiga 2 160 kronor och för övriga värnpliktiga 1 764 kronor.
Beträffande annan än värnpliktig beräknas arbetsförtjänsten i stort sett till
den verkliga inkomsten under sista året före olycksfallet eller sjukdomen
dock lägst 450 kronor och högst 3 900 kronor.

Militärersättningsförordningen innehåller härutöver åtskilliga detaljbestämmelser,
bland annat rörande anmälningsförfarandet vid inträffat olycksfall
eller yppad sjukdom.

Det ina anmärkas, att militärersättningsförordningen utformats med lagen
den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete såsom förebild och°att
ersättningsreglerna därför i stort sett överensstämma i de båda författningarna
Den väsentligaste avvikelsen innebär, att olycksfallsförsäkringslagen icke, i
motsats till militärersättningsförordningen, medger ersättning vid sjukdom,
som ej förorsakats av olycksfall.

Enllgt förordningen den 30 juni 1943 (SFS nr 449) angående dyrtidstillägg
at vissa ersattningstagare enligt lagen örn olycksfall i arbete, m. rn. utgår dyrtidstillagg
å sjukpenning eller livränta enligt militärersättningsförordningen,
da ersättningen grundas å olycksfall eller sjukdom, som drabbat värnpliktig

med 40 % av förmånens belopp. Förordningen gäller dock endast under åren
1944 och 1945.

Genom förordningen den 28 juni 1941 (SFS nr 591) om familjebidrag åt
värnpliktiga med flera, vilka drabbats av kroppsskada, ha värnpliktiga berättigats
att tills vidare erhålla familjebidrag vid sidan av ersättning enligt
militärersättningsförordningen. Förutsättningar härför äro, att värnpliktig
under tjänstgöring, varunder krigsfamiljebidragsförordningen varit å honom
tillämplig, drabbats av kroppsskada, som föranleder rätt till ersättning enligt
militärersättningsförordningen, samt att sjukpenning eller livränta, som den
värnpliktige är berättigad till, motsvarar förlust av arbetsförmågan eller nedsättning
av densamma med minst hälften. Krigsfamiljebidragsförordningens
bestämmelser gälla i tillämpliga delar. För tid, under vilken den värnpliktige
ar berättigad till livränta, utgår dock icke annat familjebidrag än familjepenning.
I ytterligare en särbestämmelse är stadgat, att familjebidrag tillsammans
med utgående sjukpenning eller livränta i allmänhet ej må överstiga.
gängse arbetsinkomst i den värnpliktiges vanliga yrke eller verksamhet.
Förevarande förordning äger enligt kungörelse den 15 januari 1943 (SFS nr 23)
jämväl tillämpning å fast anställd, örn han under tjänstgöring å tid, då värnpliktiga
lant inkallade jämlikt 28 § 1 mom. värnpliktslagen, drabbats av
kroppsskada, som medför rätt till ersättning enligt militärersättningsförordningen.

Enligt förordningen den 28 juni 1941 (SFS nr 593) om ersättning i anledning
av kroppskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring, utgår ersättning,
då hemvärnsman till följd av olycksfall skadats eller annorledes ådragit sig
sjukdom. I stort sett gälla därvid samma regler som stadgas i militärersättningsförordningen.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 107.

Riksförsäkringsanstaltens förslag

Enligt riksförsäkringsanstaltens förslag skall militärersättningsförordningen
vara tillämplig, förutom å dem som nu äro hänförda under förordningen,
jämväl å viss icke ständigt tjänstgörande fast anställd personal, såsom
reservpersonal och liknande personal samt bataljonsläkare vid fältläkarkåren
m. fl. Beträffande frivilliga skall ersättningsrätt icke vara beroende av Kungl.
Majlis beslut utan prövas i samma ordning som gäller för andra. Hemvärnsmän
avses skola behandlas som övriga frivilliga, till följd varav nu gällande
särskilda bestämmelser för denna personal föreslås skola upphävas. Olycksfall
och sjukdom skola berättiga till ersättning icke blott såsom hittills då
skadan ådragits under militärtjänstgöring eller resa i anledning av tjänstgöringen
utan jämväl då den ådragits under resa i anledning av ledighet eller
under deltagande i vissa frivilliga utbildningskurser.

Militärersättningsförordningens nuvarande ersättningsformer föreslås utökade
med ytterligare en, benämnd familjetillägg. Förutsättningen för att
sådant tillägg skall utgå är, att den skadade åtnjuter livränta, motsvarande
förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med minst en tredjedel.
Familjetillägget utgår för hustru, med vilken den skadade sammanlever,
och barn under 16 år, som äro under den skadades vårdnad, för hustru och
barn i vissa andra fall samt för föräldrar, som varit väsentligen beroende av
underhåll från den skadade. Storleken av familjetillägget utgör för hustru,
med vilken den skadade sammanlever, en fjärdedel av livräntan, för barn
under den skadades vårdnad 300 kronor per år för ett barn, 525 kronor per
år för två barn, 750 kronor per år för tre barn och därutöver 150 kronor per år
för varje ytterligare barn samt i övriga fall ett årligt belopp motsvarande
värdet av det underhåll, som åtnjutits från den skadade, med viss begränsning.
Örn nedsättningen i arbetsförmågan icke uppgått till två tredjedelar utgår
dock för barn endast hälften av nyssnämnda belopp. Då rätt till familjetillägg
föreligger, skall familjebidrag icke kunna beviljas. Däremot förutsättes
i riksförsäkringsanstaltens förslag, att familjebidrag skall utgå enligt
huvudsakligen samma grunder som hittills under tid, då skadad åtnjuter sjukpenning.
Beträffande begravningshjälpen föreslås, att densamma bestämmes
till ett fast belopp av 300 kronor. I fråga om efterlevandelivräntor innebär
riksförsäkringsanstaltens förslag, att livräntor till flera efterlevande sammanlagt
få uppgå till högst det belopp, vartill den avlidnes årliga arbetsförtjänst
bestämts, i stället för såsom hittills till högst två tredjedelar av arbetsförtjänsten.

I fråga örn beräknandet av den årliga arbetsförtjänsten innebär riksförsäkringsanstaltens
förslag att, liksom för närvarande, för värnpliktiga skola tillämpas
vissa i förordningen fastslagna belopp men för övriga i princip den verkliga
inkomsten under året närmast före olycksfallet eller sjukdomen. De belopp,
vartill värnpliktigas arbetsförtjänst skall antagas uppgå, föreslås emellertid
höjda till 3 900 kronor för värnpliktig officer, till 3 000 kronor för värnpliktig
underofficer och den, som tjänstgör efter åttonde året efter inskrivningsåret,

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

till 2 700 kronor för värnpliktig furir och den, som tjänstgör under tiden
fr. o. m. fjärde t. o. m. åttonde året efter inskrivningsåret, samt till 2 400 kronor
för annan värnpliktig än nu sagts. Riksförsäkringsanstaltens förslag förutsätter,
att dyrtidstillägg icke åtminstone för närvarande skall utgå å de föreslagna
ersättningarna.

Slutligen föreslås vissa förenklingar beträffande förfarandet vid anmälan
av olycksfall och sjukdom.

Riksförsäkringsanstalten har ansett, att nya bestämmelser i enlighet med
dess förslag böra träda i kraft den 1 januari 1945. Ersättningsanspråk, grundade
på olycksfall, som inträffat eller sjukdom som yppats dessförinnan, skola
dock bedömas enligt äldre bestämmelser.

Remissyttrandena.

Mot förslaget att utsträcka militärersättningsförordningens tillämplighet .
till viss icke ständigt tjänstgörande fast anställd personal ha i vissa remissyttranden
anförts betänkligheter ur principiell synpunkt. Däremot ha i allmänhet
icke erinringar gjorts i fråga örn frivilligas hänförande under förordningen.
Arbetsmarknadskommissionen har emellertid i båda dessa avseenden
ansett sådana tveksamheter föreligga, att utvidgningen av tillämplighetsområdet
borde göras till föremål för ny utredning. Att ersättningsrätt skall
kunna uppkomma även under resor i anledning av ledighet, har i stort sett
icke mött gensagor. Beträffande förslaget i denna del må dock framhållas,
dels att personalvårdsnämnden funnit det önskvärt, att praxis i fråga örn
s. k. fritidsområden närmare undersöktes före propositions framläggande,
dels ock att försäkringsrådet ansett frågan örn ersättningsrätt under antagningsprov,
inskrivningsförrättning och läkarbesök för antagning till frivillig
böra upptagas till behandling.

Förslaget örn familjetillägg har i flera remissyttranden avstyrkts. Bland
skälen härför må nämnas, att bestämmelser örn sådant tillägg i militärersättningsförordningen
skulle innebära ett föregripande av den pågående översynen
av olycksfallsförsäkringslagen samt att det hittills tillämpade systemet
med familjebidrag, i motsats till anordningen med familjetillägg, medgåve
möjlighet till erforderlig behovsprövning. Även i denna del har arbetsmarknadskommissionen
ifrågasatt ytterligare utredning. Beträffande de föreslagna
ändringarna i fråga örn begravningshjälpen och efterlevandelivräntorna
har liksom rörande familjetilläggen påpekats, att ett föregripande av olycksfallsförsäkringslagens
översyn skulle ske, örn ändringarna genomfördes. I
flertalet yttranden har emellertid förslaget härutinnan lämnats utan erinran.

I fråga örn beräknandet av den årliga arbetsförtjänsten ha framställda
anmärkningar i allmänhet endast inneburit jämkningsförslag. Det har emellertid
ifrågasatts, örn icke för värnpliktiga den verkliga, civila arbetsförtjänsten
borde läggas till grund och de föreslagna beloppen endast utgöra minimibelopp.
Arbetsmarknadskommissionen, som funnit sig icke på föreliggande
utredning kunna taga definitiv ställning till spörsmålet örn värnpliktigas
arbetsförtjänst skulle beräknas efter fastslagna belopp eller efter den verkliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 15

inkomsten med vissa bestämda belopp såsom minimum, har förordat, att
frågan foges upp till övervägande vid den förnyade utredning, som enligt
kommissionens mening i andra avseenden borde komma till stånd. Vad angår
dyrtidstillägget har från åtskilliga håll framhållits, att ett borttagande
av detta skulle trots de förbättringar, riksförsäkringsanstalten föreslagit, i
många fall medföra sämre totala ersättningsförmåner än som hittills utgått.

Förslaget örn förenkling av anmälningsförfarandet har lämnats utan
erinran.

Mot den föreslagna övergångsbestämmelsen har invänts, att nya, förmånligare
bestämmelser borde erhålla tillämpning å alla ersättningsbelopp, som
belöpte å tid efter ikraftträdandet. I en del remissyttranden har förordats
retroaktiv tillämpning från och med den dag, då förstärkt försvarsberedskap
intogs.

Vissa remissmyndigheter ha påpekat angelägenheten av att militärersättningsförordningen
snarast kompletteras med bestämmelser örn arbetsvärd,
d. v. s. omskolning och arbetsanskaffning m. m. Utredningen rörande tillgodoräkning
av fortsatt värnpliktstjänstgöring, som särskilt framhållit avsaknaden
av dylika bestämmelser i riksförsäkringsanstaltens förslag såsom
en fundamental brist, har på denna grund ansett förslaget endast böra föranleda
provisorisk lagstiftning.

Arbetsmarknadskommissionen, vilken enligt vad av det föregående framgår
funnit ytterligare utredning i olika avseenden vara erforderlig, har såsom allmänt
omdöme uttalat, att riksförsäkringsanstaltens förslag icke kunde läggas
till grund för proposition i ämnet. I avvaktan på resultatet av den överarbetning,
som sålunda vore ofrånkomlig, vore det emellertid enligt kommissionens
mening oundgängligen erforderligt, att vissa provisoriska förbättringar genomfördes
redan vid 1944 års riksdag.

Slutligen kan nämnas att remissyttrandena, särskilt försäkringsrådets utlåtande,
innehålla åtskilliga förslag till ändringar, som icke berörts i riksförsäkringsanstaltens
utredning.

Riksförsäkringsanstaltens förslag till ändringar i militärersättningsförordningen
innefattar i och för sig förmånligare ersättningsgrunder vid kroppsskada
under militärtjänstgöring än de, som nu äro stadgade. Särskilt gäller
detta i fråga örn beräknandet av värnpliktigas årliga arbetsförtjänst. Emellertid
vilar förslaget på den förutsättningen, att dyrtidstillägg, som för närvarande
utgår med 40 % av sjukpennings eller livräntas belopp vid olycksfall
eller sjukdom, som drabbat värnpliktig, icke skall utgå. Härigenom kommer,
såsom i flera remissyttranden påpekats, ett genomförande av förslaget
att i åtminstone vissa fall medföra försämrade ersättningsförmåner. Ett
sådant resultat kan icke vara motiverat under nuvarande förhållanden, då
snarare en förbättring av utgående förmåner måste anses önskvärd. Under
förutsättning att riksförsäkringsanstaltens förslag i övrigt vore godtagbart,
skulle man visserligen genom att fastställa ett dyrtidstillägg av lämplig storlek
kunna få till stånd skäliga ersättningsförmåner, men avvägandet av ett

Departement

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

sådant tillägg lärer icke kunna ske utan närmare utredning. Härtill kommer
emellertid att även i andra avseenden under remissbehandlingen sådana invändningar
framställts mot riksförsäkringsanstaltens förslag, att ytterligare
utredning synes erforderlig före ett definitivt ställningstagande.

Såsom av sammandraget av remissyttrandena framgår har i olika sammanhang
gjorts gällande, att föreslagna ändringar skulle föregripa den pågående
översynen av olycksfallsförsäkringslagen. På grund av den nära överensstämmelsen
beträffande ersättningsgrunderna i militärersättningsförordningen
och nämnda lag torde också ändringar därutinnan böra ske samtidigt i båda
författningarna. Och eftersom översynen av olycksfallsförsäkringslagen ännu
icke slutförts, synes det ofrånkomligt, att med reformförslag, som kunna
återverka på denna lag, få anstå.

På huvudsakligen nu anförda skäl har jag funnit riksförsäkringsanstaltens
förslag i väsentliga delar icke kunna läggas till grund för nya bestämmelser
i ämnet. Då förut berörda översyn av olycksfallsförsäkringslagen i fortsättningen
torde komma att omhänderhavas av den enligt Kungl. Majrts bemyndigande
den 17 december 1937 tillsatta socialvårdskommittén, som enligt vad
jag inhämtat inom den närmaste tiden ämnar mera ingående syssla med denna
uPPgift, synes mig den erforderliga överarbetningen av riksförsäkringsanstaltens
utredning jämte däröver avgivna remissyttranden lämpligen böra anförtros
åt socialvårdskommittén. Det är min avsikt att senare framlägga närmare
förslag härom.

Gällande bestämmelser på förevarande område kunna emellertid, såsom
redan antytts, icke anses medgiva skäliga ersättningsförmåner under alla
omständigheter. Sålunda har med visst berättigande påtalats, att livräntor
såväl till skadade familjeförsörjare som till efterlevande icke äro tillräckliga.
Dessutom synes en viss utvidgning av militärersättningsförordningens tilllämpningsområde
vara påkallad. För att huvudsakligen i dessa hänseenden
med det snaraste få till stånd mera tillfredsställande förhållanden har jag
inom försvarsdepartementet låtit utarbeta förslag till sådana ändrade bestämmelser,
som synas kunna genomföras utan att avvakta resultatet av den överarbetning
av riksförsäkringsanstaltens förslag, som jag i det föregående förordat.
Jag vill framhålla, att departementsförslagets genomförande såtillvida
innebär ett provisorium, som därigenom tillkomna stadganden lika litet som
övriga bestämmelser på förevarande område böra utgöra hinder för en allsidig
prövning vid omförmälda överarbetning.

Jag övergår nu till att under olika rubriker motivera departementsförslaget.
Till belysande av dess verkningar ha upprättats vissa tablåer, vilka torde få
fogas till detta protokoll såsom bilaga B.

Militärersättningsförordningen.

Tillämpningsområdet.

Enligt 1 § första stycket och 2 § 1 mom. militärersättningsförordningen
utgår ersättning, då olycksfall eller sjukdom under militärtjänstgöring
drabbat värnpliktiga, fast anställt manskap vid försvarsväsendet eller någon

Kungl. Marits proposition nr 107.

av dess reserver, indelt manskap, musikelever, skeppsgossar, officers- och
reservofficersaspiranter, sjökadetter, kustartillerikadetter och reservkadetter,
reservunderofficersaspiranter vid flottan, marinintendentskadetter samt rnariningenjörselever
och mariningenjörsaspiranter.

Jämlikt 1 § andra stycket äger Kungl. Majit, där förhållandena anses böra
därtill föranleda, besluta örn ersättning i huvudsaklig överensstämmelse med
de i förordningen angivna grunderna, då någon, som därtill beordrad eiler
med behörigt tillstånd frivilligt deltager i militärtjänstgöring, ådragit sig
skada eller sjukdom.

Riksförsäkringsanstaltens förslag innebär i detta avseende, att förordningen
skall vara tillämplig, förutom å värnpliktiga, indelt manskap och fast anställt
manskap vid försvarsväsendet, jämväl å personal i reserven, å reservstat,
övergångsstat, avgångsstat, disponibilitetsstat och civilanställningsstat (över
stat) samt bataljonsläkare vid fältläkarkåren, extra bataljonsläkare, marinläkare
av 2. graden, marinläkarstipendiater, flygläkare av 2. graden och bataljonsveterinärer
vid fältveterinärkåren ävensom å dem, som därtill beordrade
eller med behörigt tillstånd frivilligt deltaga i militärtjänstgöring. Därjämte
skulle Kungl. Majit äga förordna, att förordningen finge lända till efterrättelse
även för annan vid försvarsväsendet tjänstgörande än nu nämnts.

Beträffande vad riksförsäkringsanstalten härom närmare anfört, må hänvisas
till bilaga A s. 44—53.

Chefen för försvarsstaben har påpekat, att musikelever, vilka framdeles,
liksom hittills, icke komme att antagas såsom vanliga volontärer, alltjämt
borde särskilt omnämnas. Uttrycket personal över stat tarvade förtydligande.

Arméförvaltningens civila departement har ansett den föreslagna utvidgningen
av tillämpningsområdet till viss icke ständigt tjänstgörande personal
vara tveksam med hänsyn till den i 19 § militärersättningsförordningen intagna
presumtionsregeln, enligt vilken såsom sjukdom, adragen under militärtjänstgöring,
skall anses dels sjukdom, som yppats under tjänstgöringen,
därest skälig anledning ej finnes att antaga, att sjukdomens framträdande
föranletts av annan orsak än tjänstgöringen och att denna icke väsentligen
bidragit därtill, dels ock sjukdom, som icke yppats under tjänstgöringen, då
denna skäligen kan antagas ha väsentligen bidragit till sjukdomen. Härom
har ämbetsverket närmare anfört:

I sitt i det remitterade förslaget omförmälda utlåtande den 6 november
1942 över riksförsäkringsanstaltens då gjorda framställning angående vissa
ändringar i militärersättningsförordningen anförde departementet och arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse, bland annat, att skäl talade för att vissa
fast anställda, icke ständigt tjänstgörande personalkategorier erhölle ersättning
för tid efter tjänstgöringens slut för under densamma ådragen kroppsskada.
Emellertid uttalade departementet och styrelsen viss tvekan örn i förevarande
fall en anknytning borde ske till militärersättningsförordningens bestämmelser.
En tillämpning av denna skulle nämligen kunna leda till att
varje under tjänstgöring ådragen sjukdom presumerades vara föranledd av

Bihang till riksdagens protokoll 1944. t sami. Nr 107. 319 4,1 -

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

tjänstgöringen. Departementet och styrelsen ansåge det därför knappast
sakligt motiverat att under fredsförhållanden bereda dessa kategorier ersättning
i den omfattning, som därav skulle följa, och ifrågasatte, huruvida icke
i stället för fredstid borde utfärdas särskilda föreskrifter i ämnet av i huvudsak
samma innehåll som de i Kungl. Maj:ts brev den 23 juli 1940 (T. L. A.
189) meddelade med den jämkningen, att varje sjukdom icke skulle presumeras
vara föranledd av tjänstgöringen utan att det i varje särskilt fall skulle ådagaläggas,
att kausalsammanhang förefunnes mellan tjänstgöringen och sjukdomen.

Vad sålunda anförts anser sig civila departementet alltjämt böra vidhålla.
Även örn det understundom kan vara påkallat ur social synpunkt att bereda
ersättning i av riksförsäkringsanstalten föreslagen omfattning åt den icke
ständigt tjänstgörande personalen, torde dock därav komma att uppstå icke
önskvärda ojämnheter med avseende å omfattningen av skyddet vid sjukdom
för å ena sidan de ifrågavarande kategorierna och å andra sidan övriga personalkategorier
såväl vid försvarsväsendet som eljest.

Till stöd för det av riksförsäkringsanstalten framlagda förslaget torde
näppeligen kunna åberopas de för manskapet nu gällande bestämmelserna.
Den särställning denna personalkategori intager, föranledes nämligen av för
densamma rådande förhållanden, vilka göra att det i allmänhet icke torde
möta större svårigheter för den behandlande läkaren att bedöma, om en viss
sjukdom kan anses ha samband med tjänstgöringen eller icke. Så till exempel
torde kasernförläggningen och den därav föranledda nära beröringen de olika
individerna emellan i det övervägande antalet fall vara en starkt bidragande
orsak till att de vanliga akuta infektionssjukdomarna (halsfluss, luftrörskatarr
m. fl. så kallade förkylningssjukdomar) ofta förekomma i stort antal
bland manskapet.

Officerare och underofficerare med vederlikar äro däremot icke i samma
grad utsatta för sjukdomars överförande genom tjänstgöring tillsammans
med manskapet. Betydande svårigheter måste därför möta för läkaren att
förneka möjligheten, att tjänstgöringen kan ha åtminstone bidragit till uppkomsten
av viss sjukdom eller ogynnsamt påverkat densamma. Det normala
torde därför bli, att, liksom beträffande manskapet, varje under tjänstgöring
uppkommande sjukdom, som drabbar annan personal vid försvarsväsendet,
presumeras vara föranledd av tjänstgöringen.

Enligt det nu förda resonemanget borde jämväl de värnpliktiga officerarna
och underofficerarna undantagas från förordningens tillämplighetsområde.
Då emellertid dessa kategorier fullgöra sin tjänstgöring på grund av en dem
åliggande medborgerlig plikt, synas de i förevarande hänseende icke böra
sättas i sämre läge än övriga värnpliktiga.

I detta sammanhang vill departementet erinra att i samband med tillkomsten
av Kungl. Maj:ts förordning den 28 juni 1941, nr 593, örn ersättning
i anledning av kroppsskada eller sjukdom, ådragen under hemvärnstjänstgöring
föredragande departementschefen till det vid propositionen 1941: 290
fogade utdraget ur statsrådsprotokollet uttalat bland annat (s. 27 och 28)
att, då hemvärnstjänstgöringen — till skillnad från den i militärersättningsförordningen
avsedda tjänstgöringen ■— icke vore en sammanhängande
tjänstgöring, anledning saknades att i fråga örn sjukdom, som drabbar hemvärnsman,
göra åtskillnad i förevarande avseende emellan sjukdom, som
yppats under tjänstgöringen, och annan sjukdom. Oberoende av när sjukdomen
yppats borde gälla, att sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall,
skulle anses ådragen under tjänstgöringen därest denna skäligen kunde antagas
ha väsentligt bidragit till sjukdomen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Bestämmelse härom har också intagits i ovannämnda förordning.

Då hemvärnsmän enligt riksförsäkringsanstaltens förslag skola omfattas av
militärersättningsförordningen, synes anledning icke föreligga att beträffande
dem göra någon omkastning i förevarande hänseende. Icke heller synes av
förut anförda skäl anledning föreligga att för annan icke ständigt tjänstgörande
personal göra avsteg från de bestämmelser, som i förevarande hänseende
nu gälla beträffande hemvärnsmän.

Av det anförda framgår, att civila departementet för sin del anser det
tveksamt, huruvida den i militärersättningsförordningen meddelade presumtionsregeln
beträffande sjukdom bör göras tillämplig å sistnämnda personalkategorier.

Civila departementet har vidare funnit det tveksamt örn ifrågavarande personal
borde tillförsäkras rätt till sjukvård enligt gynnsammare grunder än
som gälla för den aktiva personalen. Yad beträffade frågan örn övriga förmåner
under sjukdomstiden, kunde man icke bortse från att vissa kategorier
icke ständigt tjänstgörande fast anställda åtnjöte ersättning av statsmedel
(pension eller lön) även under tid, då tjänstgöring icke fullgjordes. Huruvida
dessa kategorier borde beredas ytterligare förmåner under sjukdomstiden
syntes jämväl tveksamt. Skulle emellertid så anses böra ske och vederbörande
alltså tillförsäkras rätt till sjukersättning i vidare mån än vad som
följde av olycksfallsförsäkringslagen, syntes i allt fall andra regler än de i
12 § förslaget intagna böra skapas i syfte att begränsa de förmåner, som utginge
av statsmedel. Beträffande åter sådana reserven tillhörande beställningshavare,
vilka icke åtnjöte ersättning av statsmedel under annan än tjänstgöringstid
— eller alltså förtidsavgångna, reservanställda och övergångsanställda
— torde, på sätt förutsatts vid tillkomsten av den nya reservbefälskungörelsen,
åtgärder böra vidtagas för att tillförsäkra dem förmåner under
sjukdom. Mot att sjukersättning och sjukvårdsförmåner bereddes dessa
personalkategorier med de belopp och i den omfattning, som riksförsäkringsanstalten
föreslagit, hade departementet intet att erinra. Motsvarande regler
borde även gälla för arméns övertaliga personal. Yad beträffade extra
bataljonsläkare åtnjöte dessa i likhet med övriga extra tjänstemän vid armén
avlöning enligt militära icke-ordinariereglementet. Vid sådant förhållande
ville civila departementet för sin del ifrågasätta, huruvida anledning funnes
att utsträcka militärersättningsförordningen att gälla jämväl för dessa läkare.
En dylik anordning kunde nämligen medföra, att även övriga extra tjänstemän
vid armén komme att framställa anspråk på att bliva inordnade under
förordningen. Civila departementet hade icke något att erinra i fråga örn riksförsäkringsanstaltens
förslag beträffande de frivilliga men förutsatte, att betryggande
åtgärder vidtoges i syfte att förhindra onödigt stora kostnader.
Genom läkarundersökningar borde sålunda utrönas örn vedeibörande kunde
antagas uthärda de med tjänstgöringen förenade ansträngningarna.

Sjukvårdsstyrelsen har förklarat sig med hänsyn till vikten av en god
rekrytering icke vilja motsätta sig, att reservpersonalen bereddes den förbättring
i sina förmåner, som skulle följa därav, att militärersättningsförordningen
bleve tillämplig å denna personal. Yad särskilt beträffade extra bataljonsläkare

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 107.

ville styrelsen framhålla, att det syntes motiverat att inordna dem under militärersättningsförordningen
med hänsyn till att de förordnades för en begränsad
tid av högst tre år och icke under alla förhållanden kunde vinna inträde
i reserven. Om än med viss tvekan ansåge sig styrelsen icke böra framställa
någon erinran mot att militärersättningsförordningen gjordes tillämplig
även på frivilliga.

Arbetsmarknadskommissionen har framhållit, att den omständigheten att
överfurirer och högbåtsmän vore berättigade till tjänste- och familjepension
syntes motivera, att de likställdes med officerare och underofficerare på aktiv
stat, d. v. s. undantoges bland manskapet i fråga örn militärersättningsförordningens
tillämplighet. Riksförsäkringsanstaltens förslag örn att förordningen
skulle göras tillämplig å vissa läkare och veterinärer syntes kommissionen ha
fog för sig. Beträffande övrig icke ständigt tjänstgörande personal har kommissionen
anfört bland annat:

Kommissionen har ej anledning till erinran mot att reservpersonal i princip
hänföres under förordningen men ifrågasätter, örn förordningen i sin helhet
bör göras tillämplig å all reservpersonal. Vad särskilt angår personal, som
avgått från anställning på aktiv stat och i samband med erhållande av ålderspension
inträtt i vederbörlig reserv, synes det t. o. m. kunna ifrågasättas,
örn icke sådan reservpersonal i stället bör vara likställd med personal som
kvarstår på aktiv stat. Framför allt synes ett sådant likställande vara befogat
i fråga om den från aktiv stat pensionsavgångna personal i reserven, som
uppehåller s. k. arvodesbefattningar. Dylika befattningar tillförsäkra nämligen
sina innehavare samma löneförmåner som de för personal på aktiv
stat bestämda.

Vad angår förslaget örn att förordningen jämväl skall tillämpas å personal
på övergångsstat och å avgångsstat, har någon motivering härför icke framlagts.
Då såväl beställningshavare, som tvångsvis överförts till övergångsstat,
som beställningshavare å avgångsstat utan att vara i tjänstgöring åtnjuter
full lön i likhet med motsvarande på aktiv stat kvarstående beställningshavare,
kan kommissionen icke finna tillräckliga skäl vara för handen,
att ifrågavarande personal skulle hänföras under militärersättningsförordningen.
Det enda skäl, som synes kunna åberopas, för denna personals hänförande
under förordningen, skulle vara, att vederbörande vid sjukdom i anledning
av en under militärtjänst ådragen kroppsskada borde vara berättigad
till ersättning för läkarvård o. d. Det bör emellertid bemärkas, att vederbörande
icke torde behöva vidkännas något sjukavdrag å sin avlöning, vilket
däremot under vissa förhållanden är fallet berättande på aktiv stat kvarstående
beställningshavare. Ett hänförande av nu ifrågavarande personalgrupper
under militärersättningsförordningen skulle även medföra rätt i förekommande
fall till bland annat de föreslagna familjetilläggen, och härtill
kunna enligt kommissionens mening icke föreligga skäl.

Kommissionen hyser för sin del jämväl viss tvekan örn lämpligheten av
att personalen å disponibilitetsstat och å civilanställningsstat utan inskränkning
hänföres under militärersättningsförordningen. Den förstnämnda
gruppen är tillförsäkrad sjukpension i likhet med aktiv personal, och i händelse
av sjukdom, som föranleder avsked, kan det icke anses vara skäligt
att sätta denna personal i bättre ställning än den aktiva personalen. Vad
angår den sistnämnda gruppen — underbefäl å civilanställningsstat — bör
icke förbises, att dessa beställningshavare i regel använda tiden för sin anställning
på civilanställningsstat för att meritera sig för en civil anställning

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

antingen genom provtjänstgöring hos myndighet eller annan arbetsgivare
eller ock för genomgång av någon skola eller utbildningskurs. Under
dylik tjänstgöring eller utbildning torde de ifrågavarande beställningshavarna
åtminstone såsom regel vara hänförliga under allmänna olycksfallsförsäkringslagen.
Närmare bestämmelser — utöver de av riksförsäkringsanstalten
nu föreslagna -— synas därför vara erforderliga för att deras rätt
till ersättning under olika förhållanden skall kunna anses tillfredsställande
reglerad.

I fråga örn de frivilliga ansåge arbetsmarknadskommissionen riksförsäkringsanstaltens
förslag vara oklart. Riksförsäkringsanstalten hade också förutsatt,
att förordningens 2 § skulle givas sådan avfattning, att Kungl. Maj:t
skulle äga befogenhet att meddela bestämmelser örn särskilda personalgruppers
hänförande under militärersättningsförordningen. Det vore enligt kommissionens
uppfattning önskvärt, att i förordningen direkt angåves, å vilka personalgrupper
densamma skulle äga tillämpning. I samband därmed borde
också stadgas, huruvida förordningen skulle äga tillämpning i sin helhet eller
allenast med vissa inskränkningar. Därest Kungl. Maj:t likväl skulle äga
befogenhet att besluta härutinnan, borde i vart fall ifrågavarande fullmaktsbestämmelser
i förordningen givas sådan lydelse, att Kungl. Majit, i samband
med att förordnande meddelades örn att vissa personalgrupper skulle
hänföras under förordningen, också kunde — i erforderliga fall — meddela
föreskrifter örn att densamma skulle tillämpas endast i fråga om vissa i densamma
intagna stadganden.

På grund av det anförda har arbetsmarknadskommissionen ansett, att frågan
om tillämpningsområdets utvidgning borde bliva föremål för ytterligare
övervägande.

Statskontoret har förklarat, att ämbetsverket, i enlighet med vad i utlåtande
den 15 januari 1943 anförts, ansåge presumtionsregeln i 19 § militärersättningsförordningen
icke böra tillämpas å personal i reserven samt å reservstat
och övergångsstat. Regeln i fråga borde ej heller komma till användning å
beställningshavare å avgångsstat och disponibilitetsstat. Yad särskilt anginge
personalen å reserv-, övergångs-, avgångs- och disponibilitetsstat ville statskontoret
framhålla, att denna personal uppbure avlöning ej endast under
inkallelse till militärtjänstgöring utan även — enligt för personalen mycket
gynnsamma grunder — under tid då sådan tjänstgöring ej fullgjordes. Därjämte
vore beställningshavama berättigade till pension. Med hänsyn härtill
syntes det kunna ifrågasättas, huruvida denna personal över huvud borde
beredas en förmånligare ställning med avseende å rätten till ersättning
på grund av kroppsskada, som ådroges under yrkesutövning, än den som
tillkomme arbetstagare i allmänhet. Rörande den civilmilitära personalen
framförde statskontoret i utlåtandet den 15 januari 1943 den meningen, att
anledning icke förelåge att tillerkänna nämnda personal större förmåner än
personal med liknande arbete i civil anställning. Ämbetsverket ville därvid
icke fömeka, att, i de fall sådan befattningshavare fullgjorde honom åliggande
tjänstgöring under fältförhållanden eller eljest under samma betingelser som
den militära roservpersonalen, skäl kunde föreligga att i samma utsträckning

Departements

chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

tillerkänna sådan befattningshavare ersättning på grund av under tjänstgöringen
ådragen sjukdom. Emellertid syntes i dylikt fall skälig gottgörelse
kunna efter särskild framställning utverkas av statsmakterna. Statskontoret
funne sig alltjämt icke kunna tillstyrka, att militärersättningsförordningen
gjordes tillämplig å de civilmilitära befattningshavarna.

Den väsentligaste skiljaktigheten beträffande ersättningsreglerna i militärersättningsförordningen
och olycksfallsförsäkringslagen består däruti, att sjukdom,
som ådragits annorledes än genom olycksfall, enligt en för den skadade
gynnsam presumtionsregel berättigar till ersättning jämlikt militärersättningsförordningen,
medan däremot sådan skada icke alls ersättes enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Å den icke ständigt tjänstgörande fast anställda personalen har hittills,
liksom a den aktiva personalen i allmänhet, olycksfallsförsäkringslagen varit
tillämplig. Riksförsäkringsanstaltens förslag att överföra icke ständigt tjänstgörande
personal till militärersättningsförordningens tillämpningsområde
måste i första hand bedömas med hänsyn till vilka förmåner denna personal
har under tid, då tjänstgöring icke fullgöres. Då personal å reservstat, övergångsstat,
avgångsstat och disponibilitetsstat samt pensionsavgången personal
i reserv stadigvarande uppbär lön, arvode eller pension oavsett huruvida tjänstgöring
äger rum eller ej, sjönas tillräckliga skäl icke föreligga att tillerkänna
nämnda personal ersättningsrätt enligt militärersättningsförordningens förmånligare
grunder. Extra bataljonsläkare åtnjuta avlöning enligt militära
icke-ordinariereglementet. På grund av de konsekvenser, som kunna uppstå
av att en viss grupp extra tjänstemän överföres till militärersättningsförordningen,
anser jag mig icke på föreliggande utredning kunna förorda, att extra
bataljonsläkare medgives denna förmån. Beträffande övrig nu ifrågavarande
personal har jag däremot intet att erinra mot att militärersättningsförordningen
göres tillämplig. I anledning av vad civila departementet anfört vill
jag särskilt framhålla, att nämnda personals tjänstgöringsförhållanden snarare
torde vara att jämställa med värnpliktigas än med hemvärnsmäns.

Såsom arbetsmarknadskommissionen påpekat äro högbåtsmän och överfurirer
pensionsberättigade och böra därför icke hänföras under militärersättningsförordningen.
Då emellertid högbåtsmän och överfurirer liksom övergångsvis
kvarstående flaggkorpraler nu äro hänförda under förordningen,
anser jag, att dessa beställningshavare tills vidare böra kvarbliva inom förordningens
tillämpningsområde i den mån de tillträtt vederbörliga beställningar
före nya bestämmelsers ikraftträdande. På motsvarande sätt bör samma personal
i reserven, oaktat vad i det föregående anförts örn pensionsavgången
reservpersonal, alltjämt tills vidare hänföras under militärersättningsförordningen.

Bland det fast anställda manskapet böra, förutom personal på aktiv stat,
över stat och på civilanställningsstat samt indelt manskap, även medtagas
musikelever.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

I fråga om de frivilliga är jag i princip ense med riksförsäkringsanstalten.
Med hänsyn till att vitt skilda grupper av frivilliga finnas och med tanke på
att nya grupper kunna tillkomma, anser jag det emellertid böra ligga i Kungl.
Majda hand att bestämma å vilka frivilliga militärersättningsförordningen
helt eller med erforderliga inskränkningar skall vara direkt tillämplig. Jag
vill nämna, att enligt min mening för närvarande icke finnes anledning att
ändra hemvärnspersonalens ställning i förevarande hänseende. Jag avser
därför icke att nu föreslå upphävande av förordningen den 28 juni 1941
örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring.

Slutligen har jag funnit lämpligt att föreslå ett stadgande, som innefattar
bemyndigande för Kungl. Maj :t att besluta örn ersättning i huvudsaklig överensstämmelse
med grunderna i förordningen åt person, som eljest icke skulle
vara berättigad till ersättning. Jag förutsätter, att detta bemyndigande skall
användas endast i fall då vederbörandes anställningsförhållanden äro likartade
med anställningsförhållandena för dem, som lyda under förordningen.

Begreppet militärtjänstgöring.

Enligt 2 § 2 mom. militärersättningsförordningen anses militärtjänstgöring
ha varit för handen endast under tid, då den skadade för fullgörande av värnplikt
eller tjänsteplikt nödgats uppehålla sig å viss ort eller i föreskriven ordning
varit stadd på marsch eller annan färd eller då den skadade i annat fall
varit stadd på färd till eller från tjänstgöringen samt färden föranletts av
och stått i omedelbart samband med tjänstgöringen.

Riksförsäkringsanstalten har föreslagit, att militärtjänstgöring jämväl skall
anses ha varit för handen, då någon varit stadd på färd till eller från tjänstgöringen
i omedelbart samband med permission eller tjänstledighet, samt
att med militärtjänstgöring skall likställas deltagande såsom instruktör eller
elev i av militär myndighet kontrollerad frivillig utbildningskurs till gagn för
landets försvar.

Beträffande vad riksförsäkringsanstalten samt skiljaktiga ledamöter inom
ämbetsverket närmare anfört i denna del må hänvisas till bilaga A s. 53—55,
84 och 87.

Perso na Ivårdsnumnden har ansett, att oklarheten i praxis örn de s. k. fritidsområdenas
inverkan på ersättningsrätten måste ökas, därest ersättningsrätten
utvidgades att omfatta även ledighetsresor från och till förläggning.
Nämnden funne det önskligt, att den företrädesvis militära frågan om fritidsområdena
gjordes till föremål för särskild undersökning.

Marinchefen, marinförvaltningen, chefen för flygvapnet, flygförvaltningen
och Svenska arméns reservofficersförbund lia anslutit sig till den av de skiljaktiga
inom riksförsäkringsanstalten hävdade meningen, enligt vilken olycksfall
å allmän plats inom fritidsområde eller däremot svarande område alltid
skulle berättiga till ersättning även om det inträffat under tid, då permission
eller tjänstledighet erfordrats för att vederbörande skulle äga uppehålla sig där.

Kungl. May.ts proposition nr 107.

Gimla departementet och sjukvårdsstyrelsen ha erinrat om att uttrycket
»viss ort» i 2 § av den nuvarande förordningen av riksförsäkringsanstalten
ansetts omfatta det s. k. fritidsområdet, inom vilket värnpliktig utan att ha
permission eller tjänstledighet ägde uppehålla sig under tiden mellan revelj
och tapto. Även om denna tolkning av uttrycket hittills kunnat godtagas, då
militärersättningsförordningen varit tillämplig allenast å personal i manskapsställning,
förefölle det som örn densamma skulle komma att leda till alltför
omfattande förpliktelser för statsverket, därest, på sätt riksförsäkringsanstalten
föreslagit, förordningen gjordes tillämplig även på officerare och underofficerare
av skilda kategorier. Dessa ägde nämligen utan särskild permission
vistas var som helst inom förbandets förläggningsort. För att förhindra alltför
vittgående konsekvenser med avseende på statens ersättningsskyldighet
kunde det därför ifrågasättas, örn icke förordningen borde inskränkas att
gälla endast beträffande kroppsskada, som vederbörande ådroge sig under
vistelse inom kasernområde.

Civila departementet har därjämte uttalat, att uttrycket »av militär myndighet
kontrollerad utbildningskurs» vore alltför vidsträckt. Det ifrågasattes,
huruvida icke det vore tillfyllest, att förordningen bleve tillämplig vid praktisk
tjänstgöring eller under övningar.

Försäkringsrådet har föreslagit, att för värnpliktiga, indelt manskap, fast
anställt manskap och personal i reserv militärtjänstgöring skulle anses ha
varit för handen, förutom då tjänstgöring fullgjordes, jämväl under vistelse
eljest mellan in- och utryckningsdagarna inom förläggning och, utan att permission
eller tjänstledighet åtnjötes utöver två dygn, å allmän plats å tjänstgöringsorten
eller i den omgivning därav, varest ifrågavarande personal vanligen
uppeliölle sig under fritid, samt under färd till och från tjänstgöringen, därest
färden stöde i omedelbart samband med tjänstgöringen, permission eller
tjänstledighet. För annan skulle militärtjänstgöring anses ha varit för handen,
förutom under fullgörande av tjänstgöring eller deltagande i utbildningskurs,
under färd till och från tjänstgöring eller utbildningskurs, därest färden föranletts
av och stått i omedelbart samband med tjänstgöringen eller sådan
kurs. Till stöd för detta förslag har försäkringsrådet anfört bland annat:

Det synes försäkringsrådet befogat, åtminstone då det gäller personal, som
bor inom förläggningen, att olycksfall, som inträffar å det område kring förläggningen,
varest denna personal brukar vistas under sin fritid, blir föremål
för ersättning oberoende av vilken tid på dygnet olycksfallet inträffar och
örn det inträffar under eljest ersättningsbar färd eller icke. Förutsättas bör
dock, att olycksfallet inträffar å väg, gata eller annan allmän plats eller —
med hänsyn till ifrågavarande personals behov att söka rekreation å t. ex.
café eller konditori — å för allmänheten upplåten lokal.

Då fritidsområde, såvitt försäkringsrådet kunnat inhämta, icke finnes bestämt
för varje förläggning, och de fritidsområden, som bestämts, förete väsentliga
olikheter med avseende på omfattningen, anser sig rådet icke kunna
förorda, att det i näst föregående stycke avsedda området alltid blir identiskt
med fritidsområde.

Försäkringsrådet anser icke heller området böra utgöra den kommun, där
förläggningen finnes. De olika kommunernas storlek är i hög grad varierande,

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

och en förläggning kan vara belägen intill gränsen av en annan kommun, där
personalen har större förutsättningar att lämpligt utnyttja sin fritid än inom
förläggningskommunen.

Området skulle kunna bestämmas intill ett visst avstånd kring förläggningen.
Åtgärder kunna också tänkas vidtagna för att få fritidsområden av
ungefär enahanda storlek eller beskaffenhet fixerade för varje förläggning.

På grund av det anförda anser sig försäkringsrådet icke kunna föreslå
annan begränsning än till tjänstgöringsorten och i den omgivning därav, varest
ifrågavarande personal i allmänhet vistas under sin fritid.

Ersättning bör icke utgå, då den skadade — utom under eljest ersättningsbar
färd — under längre tids permission eller tjänstledighet drabbas av olycksfall
inom ifrågavarande område. Försäkringsrådet föreslår en begränsning till
två dygn.

I princip bör nyssnämnda förmån endast gälla den personal, som bor inom
förläggningen. För den övriga personalen skulle gälla motsvarande bestämmelser
som enligt olycksfallsförsäkringslagen. Olycksfall, som drabbar övrig personal,
borde sålunda ersättas endast örn det inträffar under fullgörande av
tjänstgöring eller under färd till eller från tjänstgöringen, där färden föranledes
av och står i omedelbart samband med tjänstgöringen.

Ehuru rådet i princip förutsatt, att de förmånliga bestämmelserna endast
skulle gälla dem, som bo å förläggningen, anser sig rådet böra göra uppdelningen
oberoende av örn i det enskilda fallet den skadade är bosatt inom förläggningen
eller icke. Det torde nämligen förefalla orättvist, örn av personal,
tillhörande samma kategori, de som bo utanför förläggningen skulle erhålla
sämre ersättningsmöjligheter än de inom förläggningen boende. De förmånliga
bestämmelserna böra alltså gälla de kategorier, där personalen i allmänhet
bor inom förläggningen.

Av de ifrågavarande personalkategorierna böra sålunda värnpliktiga hänföras
till den förmånligast ställda gruppen. Eftersom indelt manskap samt
fast anställt manskap vid försvarsväsendet och dess reserver iiro ersättningsberättigade
enligt gällande militärersättningsförordning och på den grund åtnjuta
ersättning i viss utsträckning för olycksfall inom fritidsområdet, böra
de för att deras ställning icke skall försämras hänföras till samma grupp som
de värnpliktiga. Då detta sålunda kommer att gälla manskap i reserven, böra
även officerare och underofficerare i reserven hänföras till denna grupp.

Statskontoret har funnit det knappast vara motiverat att vidtaga den av
riksförsäkringsanstalten förordade ändringen i denna del. Det måste enligt
statskontorets mening möta starka betänkligheter att medgiva ersättning utan
att olycksfallet kunde sägas vara mera direkt orsakat av militärtjänstgöringen.
Värnpliktens karaktär av tvångstjänstgöring kunde näppeligen anses utgöra
stöd för en längre gående slutsats än att ersättning skulle utgivas i den mån
ett statligt tvång gjorde sig gällande. Om kravet på ett orsakssammanhang
av nu angiven beskaffenhet skulle övergivas, funnes knappast något skäl att
begränsa ersättningsrätten till skador på grund av olycksfall under själva
resan. Det vore, såvitt statskontoret kunde finna, lika befogat att lämna gottgörelse
t. ex. för olycksfall under vistelsen å hemorten. Med den ståndpunkt,
statskontoret sålunda intagit, vore det givetvis icke uteslutet, att gottgörelse
skulle kunna utgå under särskilda förhållanden. I den mån permission skedde
tvångsvis, kunde ersättningsrätt sålunda anses motiverad. För sådant fall
villo det dock synas, som om militärersättningsförordningen redan skulle vara
tillämplig. Med statskontorets uppfattning vore det ej heller oförenligt, att

Kungl. Majlis proposition nr 107.

Departements chefen.

gottgörelse beviljades på grund av olycksfall under transport, som särskilt
anordnats av kronan. Statskontoret föresloge fördenskull, att förordningen
kompletterades med en bestämmelse, att militärtjänstgöring skulle anses ha
varit för handen, då någon såsom deltagare i av militär myndighet särskilt
anordnad transport i omedelbart samband med permission eller tjänstledighet
varit stadd på resa till eller från militärtjänstgöringen.

Utredningen rörande tillgodoräkning av fortsatt värnpliktstjänstgöring
har ansett, att den föreslagna utvidgningen av ersättningsrätten till att omfatta
även ledighetsresor vore för liten. Som ett minimum borde uppställas,
att rätten till ersättning skulle avse alla olycksfall under militärtjänstgöring
utom olycksfall, som under tjänstledighet inträffade, sedan den värnpliktige
kommit fram till orten för hans ledighet.

överstyrelsen för röda korset har förklarat, att uttrycket »av militär myndighet
kontrollerad frivillig utbildningskurs» vore för röda korsets vidkommande
alltför snävt. Utbildning av rödakorshjälpsystrar och personal vid
rödakorskårerna ägde rum inom röda korset sedan år 1939, allt enligt av överstyrelsen,
i vissa fall efter samråd med berörda militära myndigheter, fastställda
kursplaner. Då resultatet av sålunda hittills bedriven utbildning varit
i allt väsentligt tillfredsställande, finge överstyrelsen hemställa, att förevarande
förordning måtte göras tillämplig även på sådan röda korset tillhörande
personal, vilken såsom instruktör eller elev bevistade frivillig utbildningskurs
till gagn för landets försvar, anordnad enligt av överstyrelsen efter
samråd med vederbörande militära myndighet fastställd kursplan.

Såsom av det föregående framgår har militärersättningsförordningens
definition av begreppet militärtjänstgöring i praxis erhållit sådan tolkning, att
frågan örn ett olycksfall inträffat inom eller utom det s. k. fritidsområdet omkring
en förläggning blivit av viss betydelse för ersättningsrätten. Då emellertid
fritidsområdena äro av varierande storlek och i vissa fall sådana områden
överhuvudtaget icke torde vara bestämda, synes berörda tolkning kunna
leda till irrationella resultat. Härtill kommer att fritidsområdena icke gälla
för reservpersonal och liknande personal.

Huvudsakligen med anledning härav har jag funnit nödvändigt, att förhandenvaron
av militärtjänstgöring bestämmes på ett från nuvarande definition
något avvikande sätt. I anslutning till civila departementets förslag synes
det sålunda till en början vara lämpligt föreskriva, att militärtjänstgöring
skall anses vara för handen — förutom då verklig tjänstgöring fullgöres vare
sig det sker inom förläggningsområdet eller, t. ex. vid övningar, utom detsamma
— under tid då vederbörande eljest på grund av tjänstgöringen uppehåller
sig inom kasernområde eller motsvarande förläggningsplats.

För närvarande anses emellertid militärtjänstgöring vara för handen även
under resor, som direkt föranletts av tjänstgöringen. Biksförsäkringsanstältens
förslag att utvidga detta till att omfatta jämväl resor i anledning av
ledighet kan sägas ha skäl för sig såtillvida, att det ligger i krigsmaktens
intresse, att personalen erhåller vila och rekreation. Med hänsyn till svång -

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

heten att avgränsa fall, då av dylik anledning ett visst kausalsammanhang
kan anses förefinnas mellan resan och tjänstgöringen, mot andra fall anser
jag mig icke kunna förorda, att begreppet militärtjänstgöring i förevarande
förordning skall omfatta ledighetsresa i vidare mån än, såsom statskontoret
ifrågasatt, då den sker genom deltagande i sådan av militär myndighet särskilt
anordnad färd till och från tjänstgöringen, som föranletts av och stått i
omedelbart samband med permission eller annan ledighet.

Mot riksförsäkringsanstaltens förslag att av militär myndighet kontrollerad
frivillig utbildningskurs till gagn för rikets försvar skall likställas med militärtjänstgöring
i förevarande hänseende har jag intet att erinra. Den av överstyrelsen
för röda korset ifrågasatta ytterligare utvidgningen av begreppet
militärtjänstgöring anser jag ej erforderlig.

Den årliga arbetsförtjänsten.

Enligt 8 § militärersättningsförordningen antages den årliga arbetsförtjänsten
utgöra 2160 kronor

för värnpliktig, som, efter avslutande av honom enligt värnpliktslagen
åliggande första tjänstgöring och repetitionsövningar eller motsvarande tjänstgöring,
deltager i tjänstgöring eller övning, som enligt värnpliktslagen åligger
honom eller som eljest i laga ordning blivit honom ålagd,

för värnpliktig, som avses i § 27 mom. 1 D värnpliktslagen och som fullgör
i nämnda lagrum angiven fackutbildning eller facktjänstgöring, samt
för värnpliktig, som fullgör tjänstgöring, varom i § 27 mom. 1 B värnpliktslagen
sägs, såsom furir vid armén eller flygvapnet eller i motsvarande tjänsteställning
vid marinen.

För annan värnpliktig skall arbetsförtjänsten antagas utgöra 1 764 kronor.
För fast anställd beräknas den efter de grunder, som i 9 § olycksfallsförsäkringslagen
sägs.

Riksförsäkringsanstaltens förslag innebär, att den årliga arbetsförtjänsten
skall antagas utgöra

3 900 kronor för värnpliktig officer,

3 000 kronor för värnpliktig underofficer och annan värnpliktig, vilken
fullgör honom åliggande tjänstgöring efter åttonde året efter inskrivningsåret,
2 700 kronor för värnpliktig med furirs eller motsvarande tjänsteställning
och för annan värnpliktig, vilken fullgör honom åliggande tjänstgöring under
fjärde t. o. m. åttonde året efter inskrivningsåret, samt
2 400 kronor för annan värnpliktig än förut sagts.

Beträffande övrig personal skall arbetsförtjänsten beräknas efter de grunder,
som stadgas i 9 § olycksfallsförsäkringslagen.

Med hänsyn till utgångspunkten för departementsförslaget må av remissyttrandena
återgivas endast följande.

Civila departementet har förklarat, att de för värnpliktiga officerare och
underofficerare angivna beloppen borde gälla även för värnpliktiga, som i
tjänsteställning vore likställda med dessa.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

Försäkringsrådet har påpekat, att riksförsäkringsanstalten i fråga örn de
tre lägre arbetsförtjänstgrupperna med vissa undantag valt inskrivningsåret
såsom utgångspunkt för beräknandet av den tid, som skall förflyta, innan
den värnpliktige kommer in i en högre arbetsförtjänstgrupp. Yad riksförsäkringsanstalten
här hade i sikte vore, att en persons arbetsinkomst i de åldrar,
varom här vore fråga, i regel ökade alltefter levnadsåren och att de arbetsförtjänstbelopp,
riksförsäkringsanstalten föreslagit, vore skäliga med hänsyn
till vad personer i dessa åldrar i regel förtjänade i det civila. Inskrivningsåret
sammanfölle emellertid icke alltid med det år, den värnpliktige fyllde
20 år. Försäkringsrådet finge på grund härav föreslå, att »åttonde året efter
inskrivningsåret» utbyttes mot »det år, varunder han fyllt tjuguåtta år,»
samt att »under fjärde t. o. m. åttonde året efter inskrivningsåret» utbyttes
mot »efter det år, varunder han fyllt tjugufyra år, t. o. m. det år, varunder han
fyller tjuguåtta år».

Arbetsmarknadskommissionen har förklarat, att befordran till furir enligt
kommissionens uppfattning icke utgjorde skäl för uppflyttning till högre inkomstgrupp
än som följde av åldern. Utbildningen till värnpliktig furir förutsatte
nämligen icke förlängning av den tjänstgöringstid, som vore bestämd för
värnpliktiga i allmänhet. Vad anginge värnpliktiga officerare och underofficerare
syntes det däremot befogat, att de finge räkna sig till godo något
större arbetsförtjänst. De komrne nämligen framdeles att ha genomgått viss
förlängd utbildning i förhållande till övriga värnpliktiga. Under nu rådande
beredskapsförhållanden hade emellertid konstituering till officers eller underofficers
grad skett utan att dylik förlängd utbildning genomgåtts. I sådana
fall förefunnes icke samma skäl som för andra värnpliktiga officerare och
underofficerare att beräkna högre arbetsförtjänst än för värnpliktiga i allmänhet.
För enkelhetens skull vore detta dock lämpligt.

Statskontoret har icke kunnat ansluta sig till det av riksförsäkringsanstalten
utformade förslaget till klassindelning av de värnpliktiga. Enligt
statskontorets mening borde ersättningarna till de värnpliktiga likaväl som
ersättningarna till fast anställt manskap i princip syfta till att kompensera
den ekonomiska skada, som föranleddes av olycksfall eller sjukdom under
militärtjänstgöringen. En på grundval av de militära förhållandena genomförd
mera långtgående differentiering av de värnpliktiga syntes därför motiverad
blott i den mån därigenom en bättre anslutning till den faktiska fördelningen
på olika civila inkomstgrupper åstadkommes. I riksförsäkringsanstaltens
förslag hade emellertid tiden för militärtjänstgöringens fullgörande,
d. v. s. i allmänhet den värnpliktiges levnadsålder, använts som en av indelningsgrunderna.
Därmed ernåddes dock endast en mycket ofullständig anknytning
till de civila inkomstförhållandena. Förslaget innebure vidare, att
skillnad skulle göras alltefter den värnpliktiges ställning såsom officer,
underofficer, furir eller annan värnpliktig. Emellertid anknöte denna
indelningsgrund än mindre till de civila löneförhållandena. Ur nu anförda
synpunkter skulle det onekligen vara mest konsekvent att helt slopa
kategoriklyvningen av de värnpliktiga och bestämma arbetsförtjänsten till ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 107. 29

för alla gemensamt belopp. Emellertid kunde det icke förnekas, att den nuvarande
klassindelningen i viss mån anknöte till den faktiska fördelningen
på civila inkomstgrupper. Statskontoret ville därför icke motsätta sig, att en
differentiering på två klasser bibehölles. Vid klassindelningen borde emellertid
hänsyn icke tagas till den militära tjänsteställningen utan endast till
den tidpunkt, vid vilken militärtjänstgöringen fullgjorts. I sistnämnda hänseende
borde en anpassning ske till den nya värnpliktslagen, förslagsvis sålunda,
att värnpliktiga under första tjänstgöring och därtill sig anslutande
repetitionsövningar inom åtta år efter inskrivningsåret hänfördes till den
lägre och under senare tjänstgöring till den högre klassen.

Försvarsväsendets underbefälsförbund har erinrat örn att en icke oväsentlig
del av officersrekryteringen vid armén för närvarande skedde ur det fast
anställda manskapets led. Jämlikt särskilda beslut av Kungl. Majit hade de
såsom officersaspiranter antagna fast anställda medgivits att i vart fall intill
tidpunkten för kommendering till krigsskolans officerskurs bibehålla med
innehavande beställning förenade löneförmåner. Enligt förbundets uppfattning
förefunnes anledning att vid avgörande av ersättningsärenden enligt den
föreslagna militärersättningsförordningen taga hänsyn till den faktiska löneinkomst,
ifrågavarande officersaspiranter uppburit.

En skadads årliga arbetsförtjänst är, såsom förut framhållits, i viss utsträckning
avgörande för storleken av ersättningen enligt militärersättningsförordningen.
Enligt gällande bestämmelser beräknas värnpliktigas arbetsförtjänst
till vissa fasta belopp, medan för övriga i stort sett den verkliga
årsinkomsten lägges till grund för beräkningen.

Frågan örn ändring i sålunda angivna principer anser jag icke i detta sammanhang
böra upptagas till bedömande.

En höjning av de för värnpliktiga fastslagna beloppen förutsätter, såsom
jag inledningsvis framhållit, närmare utredning för bestämmande av ett lämpligt
dyrtidstillägg. Även med ett aldrig så litet dyrtidstillägg skulle emellertid
det belopp örn 3 900 kronor, som av riksförsäkringsanstalten föreslagits
för värnpliktig officer, medföra sjukpenning och livränta med högre belopp
än de, som för närvarande högst kunna utgå enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Härtill kommer, att varje höjning, som medför högre ersättning, måste
te sig orättvis såtillvida, att för den fast anställda personalen motsvarande
höjning icke kan göras utan att översynen av olycksfallsförsäkringslagen föregripes.
Och det är att märka, att genom det för närvarande utgående dyrtidstillägget
relationen mellan värnpliktigas och fast anställdas förmåner redan
nu är sådan, att exempelvis en värnpliktig, som skadas vid inryckningen till
första tjänstgöring, erhåller 4 kronor 90 öre i sjukpenning, medan en jämnårig
korpral i lägsta löneklass endast får 4 kronor 50 öre.

På grund härav nödgas jag avstå från tanken att i förevarande hänseende
föreslå ändringar av allmännare betydelse. Jag förutsätter emellertid, att det
hittillsvarande dyrtidstillägget skall utgå tills vidare. Därjämte kommer jag
att i det följande föreslå sådana ändringar i familjebidragshänseende, att i

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

vart fall familjeförsörjare saint vissa efterlevande, som åtnjuta livräntor, få
anses skäligen tillgodosedda.

I ett par avseenden anser jag emellertid, att jämkningar böra göras i
gällande bestämmelser örn arbetsförtjänstens beräknande.

För utbildning till värnpliktig officer eller underofficer kräves enligt värnpliktslagen
längre tjänstgöring än som fordras av övriga värnpliktiga, Likaså
äro vissa specialister, såsom läkare, ingenjörer och sjökaptener, skyldiga att
fullgöra s. k. fortsatt tjänstgöring eller utbildning. Jag finner det därför
skäligt, att arbetsförtjänsten för den, som tjänstgör efter genomgången utbildning
till värnpliktig officer, antages uppgå till 2 700 kronor per år och för
den, som tjänstgör efter genomgången utbildning till värnpliktig underofficer,
eller eljest efter genomgången fortsatt tjänstgöring eller utbildning, till 2 400
kronor.

Villkoret för värnpliktigs hänförande till den högre av de två nu förefintliga
inkomstgrupperna anknyter till äldre värnpliktslag. Vid den jämkning,
som föranledes av tillkomsten av 1941 års vämpliktslag, synes det lämpligt
att, i enlighet med vad försäkringsrådet föreslagit, låta den skadades ålder
bliva avgörande för vilken inkomstgrupp han skall tillhöra. Då första tjänstgöringen,
som numera är avsevärt längre än förut, i allmänhet torde vara fullgjord
vid utgången av det kalenderår, varunder 22 års ålder uppnåtts, förefaller
denna tidpunkt vara en lämplig gräns mellan de båda grupperna.

Vad underbefälsförbundet anfört föranleder mig påpeka, att ehuru officersaspiranter
i allmänhet numera äro att anse såsom vanliga värnpliktiga, en fast
anställd, som undergår utbildning till officer, likväl tillhör det fast anställda
manskapet så länge han bibehåller sin beställning.

Anmälningsförfarandet.

14, 15 och 24 §§ militärersättningsförordningen innehålla bestämmelser
örn hur anmälan av olycksfall eller sjukdom skall ske. I huvudsak innebära
dessa följande. Vederbörande kompanichef eller militärläkare skall ofördröjligen
underrättas örn skada, som uppkommer eller yppas under tjänstgöring.
Yppas skadan först efter tjänstgöringens slut, skall underrättelse i stället
lämnas rullföringsbefälhavaren. Det åligger kompanichefen, läkaren eller
rullföringsbefälhavaren att, örn skadan skäligen kan antagas medföra ersättning,
ofördröjligen göra skriftlig anmälan. Denna anmälan skall av kompanichefen
eller läkaren för översändande till riksförsäkringsanstalten ingivas till
vederbörande militära personalchef. Rullföringsbefälhavaren insänder anmälan
direkt till anstalten. Närmare bestämmelser rörande anmälan meddelas
av Kungl. Majit.

Riksförsäkringsanstalten har föreslagit, att underrättelse örn skada, som
yppas först efter tjänstgöringens upphörande, skall lämnas direkt till riksförsäkringsanstalten.
I övrigt skulle i förordningen endast nämnas, att vederbörande
kompanichef ofördröjligen skulle underrättas om skada, som upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

kommit under tjänstgöring, samt att närmare föreskrifter rörande anmälan
meddelades av Kungl. Majit.

Beträffande riksförsäkringsanstaltens motivering för detta förslag, må
hänvisas till bilaga A s. 75—78.

I remissyttrandena har någon erinran icke framställts i denna del.

Arbetsmarknadskommissionen har emellertid förklarat sig icke kunna
underlåta att i detta sammanhang anmäla, att det alltjämt förekomme klagomål
hos kommissionen såväl från familjebidragsnämnder som värnpliktiga
över att prövningen av ersättningsärenden enligt militärersättningsförordningen
ofta droge mycket lång tid, med påföljd att de skadade och deras
anhöriga under väntetiden råkade i svårigheter. Huruvida tiden för prövningen
av dessa ärenden kunde minskas genom organisatoriska eller andra
åtgärder, undandroge sig dock kommissionens bedömande. Frågan syntes
emellertid böra ägnas uppmärksamhet.

I anledning av vad arbetsmarknadskommissionen anfört vill jag först erinra
örn att riksdagen i skrivelse den 8 juli 1942, nr 423, anhöll, att Kungl. Majit
ville vidtaga omedelbara åtgärder i syfte att påskynda handläggningen av
frågor rörande utbetalningen av sjukpenning m. m. till värnpliktiga. Vissa
åtgärder i detta syfte ha av riksförsäkringsanstalten ombesörjts i samband
med den utredning, som Kungl. Majit på grund av riksdagens skrivelse anbefallt.
Vid berörda utredning ha emellertid de huvudsakliga anledningarna
till väntetiden i fråga om ersättningar enligt militärersättningsförordningen
befunnits vara dels att anmälningar örn olycksfall och sjukdom inkommit för
sent, dels att riksförsäkringsanstalten icke förfogat över tillräcklig arbetskraft.
I sistnämnt hänseende torde frågan örn lämpliga åtgärder komma att
prövas av chefen för socialdepartementet i samband med de slutliga anslagsäskandena
för riksförsäkringsanstalten vid innevarande riksdag. Beträffande
anmälningsförfarandet har riksförsäkringsanstalten nu framlagt förslag örn
vissa förenklingar.

Riksförsäkringsanstaltens förslag, som i stort sett går ut på att reglerandet
av anmälningsförfarandet skall överlämnas till Kungl. Majit, finner jag
lämpligt. Till de närmare bestämmelser, som erfordras i detta hänseende,
torde jag därför få återkomma i annat sammanhang. Jag förutsätter, att
militära expeditionstjänstkommittén före fastställandet av sådana bestämmelser
skall erhålla tillfälle att yttra sig beträffande det expeditionstekniska
förfarandet.

Familjebidrag vid kroppsskada.

Enligt förordningen den 28 juni 1941 örn familjebidrag åt värnpliktiga med
flera, vilka drabbats av kroppsskada, utgår under vissa förutsättningar familjebidrag
utöver ersättning enligt militärersättningsförordningen. Beträffande
det huvudsakliga innehållet i nämnda familjebidragsförordning kan hänvisas
till det i det föregående under rubriken »Gällande bestämmelser» anförda.

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Härtill må endast anmärkas, att jämlikt 8 § samma förordning Konungen
äger meddela närmare bestämmelser med avseende å tillämpningen av förordningen.

Riksförsäkringsanstalten, som i enlighet med vad i det föregående återgivits
föreslagit, att särskilt familjetillägg skulle utgå till skadad familjeförsörjare
å livränta enligt militärersättningsförordningen, då nedsättning i
arbetsförmågan förelåge med minst en tredjedel, har förutsatt, att under sjukdomstid
innan livränta blivit bestämd familjebidrag skulle utgå enligt i huvudsak
samma grunder som hittills. I övrigt har ämbetsverket icke yttrat sig
örn familjebidragsbestämmelserna.

Chefen för försvarsstaben har ansett, att familjebidrag i likhet med vad
som föreslagits beträffande familj etillägg borde utgå redan vid en nedsättning
av arbetsförmågan med en tredjedel, enär möjligheten att skaffa arbete
vore ganska begränsad för här avsedd personal.

Personalvårdsnämnden har påyrkat, att hela frågan örn utformningen av bestämmelserna
om supplerande krigsfamiljebidrag i detta, sammanhang underkastades
en av nu tillgängliga erfarenheter betingad översyn. Denna föranleddes
dessutom av riksförsäkringsanstaltens förslag att sänka den såsom villkor för
familjebidrag uppställda invaliditetsgränsen från 50 % till 33Vs %. De stora
svårigheter att få lämpligt arbete, som mötte halvinvaliderna åtminstone
under de första åren efter olycksfallet, motiverade enligt nämndens erfarenheter
tillräckligt denna nedsättning. Vidare kunde det finnas skäl för att i
särskilda fall medge familjebidragsnämnderna rätt att utlämna bostadsbidrag
även till livräntetagare. Ytterligare måste sammanhanget mellan krigs- och
fredsfamiljebidragsförordningarna klargöras, uppenbarligen i den formen att
alla enligt den nya militärersättningsförordningen ersättningsberättigade
invalider tillerkändes rätt till supplerande familjebidrag enligt krigsfamiljebidragsförordningen,
d. v. s. att utbetalas av familjebidragsnämnderna och
ej länsstyrelserna, även örn de förolyckats eller insjuknat under tjänstgöring,
på vilken fredsfamiljebidragsförordningen varit tillämplig. Även andra detaljfrågor
påkallade uppmärksamhet i detta sammanhang.

Försäkringsrådet, som gentemot riksförsäkringsanstaltens förslag örn efterlevandelivräntor
hävdat, att maximigränsen för sådana livräntor borde bestämmas
till lägre belopp än hela den årliga arbetsförtjänsten, har ansett,
att möjlighet i stället borde skapas för de efterlevande att i händelse av behov
genom familjebidragsnämnderna erhålla tillägg å livränta, som utginge enligt
militärersättningsförordningen.

Arbetsmarknadskommissionen har förklarat, att erfarenheten enligt kommissionens
mening visat, att invalid, som vore familjeförsörjare och fått sin
arbetsförmåga nedsatt med en tredjedel eller mera, vore i stort behov av
bidrag utöver den enligt militärersättningsförordningen utgående livräntan.
I sammanhang härmed har kommissionen anmält, att den till förordningen
örn familjebidrag vid kroppsskada hörande tillämpningskungörelsen den 15
januari 1943 (SFS nr 23) visat sig vara i behov av vissa ändringar, enär

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

familjebidrag, som utginge enligt i nämnda kungörelse föreskriven s. k.
normerad behovsprövning, i vissa fall och främst när det gällde värnpliktiga
med allenast en eller två familjemedlemmar gåve alltför ringa familjebidrag
i förhållande till vad som utgått före ifrågavarande bestämmelsers ikraftträdande
den 1 mars 1943 och till vad som skäligen syntes böra utgå för att
tillgodose ett rimligt behov.

Såsom jag förut i olika sammanhang anfört har jag funnit mig förhindrad
att för närvarande till saklig prövning upptaga frågan örn mera genomgripande
ändringar i militärersättningsförordningen. Jag förutsätter därför att
bestämmelserna örn provisoriska familjebidrag åt dem, som drabbats av
kroppsskada, fortsättningsvis skola gälla i avvaktan på den ytterligare utredning
rörande militärersättningsförordningen, som jag förordat skall komma
till stånd. Huvudsakligen i enlighet med vad i olika remissyttranden anförts
vill jag emellertid föreslå vissa ändringar i berörda familjebidragsbestämmelser.

De av riksförsäkringsanstalten föreslagna familjetilläggen, som voro avsedda
att delvis ersätta familjebidragen, skulle utgå under tid, då arbetsförmågan
vore nedsatt med minst en tredjedel. Det har nu ifrågasatts, att
den hittills gällande förutsättningen för att erhålla familjebidrag, nedsättning
av arbetsförmågan med minst hälften, skall jämkas i enlighet därmed.
Val torde en skadad i många fall, då graden av invaliditet är mindre än 50 %,
kunna försörja sig på vad utfört arbete inbringar och han erhåller enligt
militärersättningsförordningen. Då emellertid familjebidrags beviljande föregås
av individuell behovsprövning, synes enligt min mening någon risk för
överkompensation knappast behöva uppkomma genom att man för att tillgodose
de förmodligen mera enstaka fall, då försörjningssvårigheter föreligga,
sänker kravet på viss invaliditetsgrad på sätt ifrågasatts. Jag förordar
därför att så sker.

Enligt gällande bestämmelser må för tid, under vilken rätt till invaliditetslivränta
föreligger, annat familjebidrag än familjepenning icke utgå.
Från såväl livräntetagares som familjebidragsnämnders sida lär ha gjorts
gällande, att denna föreskrift är obillig, varvid man särskilt vänt sig mot att
bostadsbidrag icke kan beviljas. Med hänsyn till att livräntor enligt militärersättningsförordningen
under nuvarande prisläge måste anses allt för låga
för att medgiva skälig försörjning, synes det vara rimligt, att livräntetagare
få möjlighet att erhålla familjebidrag även i annan form än såsom familjepenning.

För närvarande utgår familjebidrag icke till efterlevande. Yad nyss yttrats
örn invaliditetslivräntors otillräcklighet torde även gälla livräntor till sådana
efterlevande, som motsvara familjemedlemmar enligt 3 § a) krigsfamiljebidragsförordningen
och på denna grund före dödsfallet varit bättre tillgodosedda i
familjebidragshänseende än andra familjemedlemmar. Jag förordar därför sådan
ändring i familjebidragsbestämmelserna, att även efterlevande hustru, med
vilken den avlidne sammanlevt, och barn under 16 år, som stått under den av Bihang

till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 107. u 3

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

lidnes vårdnad, kunna erhålla familjebidrag. Härvid synes emellertid endast
familjepenning böra komma i fråga även örn skälig bostadskostnad måhända
bör tagas i betraktande vid behovsprövningen. Erforderligt tillskott till efterlevandelivränta
förefaller nämligen kunna beredas inom ramen för nämnda
bidragsform.

Såsom förut anmärkts äger Kungl. Majit dels meddela närmare bestämmelser
med avseende å tillämpningen av ifrågavarande familj ebidragsförordning,
dels ock föreskriva, att förordningen skall ha motsvarande tillämpning
å annan personal än värnpliktiga. Jag vill i detta sammanhang omnämna, att
inom försvarsdepartementet är under övervägande sådan jämkning av den i
gällande tillämpningsbestämmelser stadgade behovsprövningen, att väsentligen
de s. k. delinvaliderna skulle erhålla en förmånligare ställning i familjebidragshänseende
än hittills, ävensom att det är min avsikt att, därest förslaget
örn viss icke ständigt tjänstgörande personals hänförande under militärersättningsförordningen
vinner bifall, framlägga förslag örn att familjebidragsbestämmelserna
skola erhålla tillämpning å samma personal.

Slutligen må framhållas, att ifrågavarande familjebidragsförordning endast
gäller kroppsskada under tjänstgöring, varunder krigsfamiljebidragsförordningen
varit å vederbörande tillämplig. Enligt min mening bör möjlighet
finnas att medgiva familjebidrag även då ersättning enligt militärersättningsförordningen
utgår på grund av kroppsskada, som inträffat under tiden från
det förstärkt försvarsberedskap intogs, den 3 september 1939, intill tidpunkten
för den äldsta krigsfamiljebidragförordningens ikraftträdande, den 17 april
1940. Vidare får jag erinra därom, att nu ifrågavarande familjebidragsförordning
jämväl i andra avseenden än nyss nämnts är anknuten till krigs- eller beredskapsförhållanden.
Därest den av mig förordade ytterligare utredningen angående
militärersättningsförordningen icke hinner slutföras eller därav föranledda
förslag icke hinna prövas av statsmakterna, innan beredskapen upphör och
fredsförhållanden inträda, skulle följaktligen därefter inträffande kroppsskador
icke berättiga till familjebidrag. Jag får därför föreslå, att av riksdagen utverkas
bemyndigande för Kungl. Majit att i den mån så erfordras vidtaga
åtgärder för att familjebidrag enligt nu gällande grunder med de ändringar,
som däri må komma att beslutas, skall kunna utgå vid kroppsskada under ali
tjänstgöring efter den 2 september 1939 och innan frågan örn revision av militärersättningsförordningen
blivit slutgiltigt prövad och därav föranledda bestämmelser
trätt i kraft.

Jag förutsätter, att uppkommande kostnader skola, liksom hittills, bestridas
över krigstitel och, sedan krigstitelredovisningen upphört, med anlitande av
fjärde huvudtitelns anslag till Bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Specialmotivering.

Förslaget till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 18 juni 1927 nr (234) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

1 §•

Denna paragraf motsvarar 1 § oell 2 § 1 mom. förordningen.

Uttrycket »i fredstid» har ändrats till »å tid, då riket icke befinner sig
i krig,» för att klargöra, att förordningen äger tillämpning även under beredskapsförhållanden.

■Värnpliktig har ansetts böra definieras med hänsyn till att gällande vämpliktslag
och inskrivningsförordning icke innehålla någon bestämmelse, som
utesluter fast anställda från kategorien värnpliktiga.

Officers- och reservofficersaspiranter, sjökadetter, kustartillerikadetter och
reservkadetter, reservunderofficersaspiranter vid flottan, marinintendentskadetter
samt mariningenjörselever och mariningenjörsaspiranter äro värnpliktiga
i förslagets mening utom i vissa fall, då vederbörande i annan egenskap
innehar fast anställning. Skeppsgossekåren har upphört. Av praktiska skäl
har indelt manskap upptagits bland den icke ständigt tjänstgörande fast anställda
personalen.

Vilken reservpersonal, som är pensionsavgången, framgår av reservbefälskungörelserna
den 19 november 1943, SFS 815—817.

I övrigt hänvisas till vad i det föregående anförts under rubriken »Tilllämpningsområdet».

2§-

Innehållet i denna paragraf, som motsvarar 2 § 2 mom. förordningen,
har behandlats i det föregående under rubriken »Begreppet militärtjänstgöring».

6 §•

Här företagen ändring är huvudsakligen av redaktionell art.

8 §•

Beträffande denna paragraf må hänvisas till det under rubriken »Den
årliga arbetsförtjänsten» anförda.

14 §.

Innebörden av här gjord ändring har berörts under rubriken »Anmälningsförfarandet».

15 §.

Denna paragraf har på de i avsnittet »Anmälningsförfarandet» anförda
skälen ansetts böra utgå. I stället erforderliga bestämmelser synas kunna
utfärdas av Kungl. Majit med stöd av 25 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

23 §.

Här företagen ändring är huvudsakligen av redaktionell art.

24 §.

Beträffande denna paragraf gäller vad under 15 § anförts.

övergångsbestämmelsen.

Särskilt nied hänsyn till arten av företagna ändringar synas förslagets
bestämmelser endast i vad rör anmälningsförfarandet böra tillämpas på
olycksfall och sjukdom, som inträffat före ikraftträdandet.

I övrigt hänvisas till vad i avsnittet »Tillämpningsområdet» anförts.

Förslaget till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 28 juni 1941 (nr 591) om familjebidrag åt värnpliktiga
med flera, vilka drabbats av kroppsskada.

Beträffande i förevarande förordning vidtagna ändringar må hänvisas till
vad som anförts under rubriken »Familjebidrag vid kroppsskada». Härutöver
torde blott följande behöva framhållas.

1 §•

Ny krigsfamiljebidragsförordning har trätt i kraft den 1 mars 1943.

2§-

13 § 3 mom. krigsfamiljebidragsförordningen innehåller bestämmelser örn
familjebidrag bland annat under viss tid efter det värnpliktig avlidit. Örn
bidrag utgår enligt dessa bestämmelser, som medgiva bättre förmåner än
förevarande förordning med däri föreslagna ändringar, bör givetvis icke för
samma tid familjebidrag utgå även enligt sistnämnda förordning. Stadgande
härom har intagits i denna paragraf.

4 §•

Provisoriskt familjebidrag bör kunna utgå även till efterlevande. Såsom
villkor härför synes böra uppställas, att uppenbart behov av sådant bidrag
föreligger.

5 §•

Då anmälningsförfarandet vid olycksfall och sjukdom icke är avsett att
vidare regleras i militärersättningsförordningen, har nuvarande lydelse av
paragrafen icke kunnat bibehållas. Örn ersättningsärende enligt militärersättningsförordningen
blivit anhängiggjort i riksförsäkringsanstalten vare sig
det skett genom formlig anmälan eller annorledes, synes förutsättning kunna
anses föreligga för behandling av ansökan örn provisoriskt familjebidrag.
Bevis örn att ersättningsfråga är föremål för riksförsäkringsanstaltens prövning
skall därför enligt denna paragraf fogas vid sådan ansökan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

6 och 7 §§.

Här vidtagna ändringar äro huvudsakligen av redaktionell natur.

Eftersom de nya bestämmelserna synas böra tillämpas även då kroppsskadan
inträffat före ikraftträdandet, har någon särskild övergångsföreskrift
icke blivit erforderlig. Detta innebär dock givetvis icke, att familjebidrag
enligt de nya bestämmelserna kan beviljas för tid före ikraftträdandet.

Departementschefens hemställan.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen,

dels att antaga omförmälda departementsförslag till

1) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 18 juni 1927 (nr 234) örn ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring; samt

2) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 28 juni 1941 (nr 591) örn familjebidrag åt värnpliktiga med
flera, vilka drabbats av kroppsskada;

dels och att bemyndiga Kungl. Majit att i den mån så erfordras
vidtaga åtgärder för att familjebidrag enligt nu gällande
grunder med de ändringar, som däri må varda beslutade, skall
kunna utgå vid kroppsskada under all tjänstgöring efter den 2
september 1939 och innan frågan örn revision av militärersättningsförordningen
blivit slutgiltigt prövad och därav föranledda
bestämmelser trätt i kraft.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
A. Broberg.

Kungl. Majlis proposition nr 107.

RIKSFÖRSÄKRINGSANSTALTEN, angående ändring
av 1927 års militärersättningsförordning.

Bilaga A.

Till KONUNGEN.

Med skrivelse den 26 februari 1943 bär Kungl. Majit uppdragit åt riksförsäkringsanstalten
att verkställa en översyn av förordningen den 18 juni 1927
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
särskilt i vad avsage förordningens tillämplighetsområde samt grunderna för
beräkning av värnpliktigs arbetsförtjänst, samt till Kungl. Majit, så snart ske
kunde, inkomma med utredning i ärendet ävensom därav betingade förslag till
nya bestämmelser i ämnet.

Samtidigt har till riksförsäkringsanstalten överlämnats en av Landstormsofficerssällskapens
i Sverige riksförbund till Kungl. Majit ingiven framställning
om ersättning åt vissa officerare för kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring
i fredstid.

Ridare har Kungl. Majit genom remiss den 1 juli 1943 anbefallt riksförsäkringsanstalten
avgiva utlåtande över en av Iliksförbundet Sveriges Lottakårer
gjord framställning angående statligt skydd åt lottor vid skada på grund av
olycksfall eller sjukdom.

Till åtlydnad härav får riksförsäkringsanstalten med remissakternas återställande
anföra följande.

I skrivelse till Kungl. Majit den 23 september 1940 hade Sveriges yngre
läkares förening hemställt om åtgärder i syfte att inordna marinläkarstipendiater
under någon av de kategorier, som jämlikt ovannämnda förordning vöre
berättigade till ersättning av allmänna medel för olycksfallsskada eller
sjukdom.

Över framställningen avgav riksförsäkringsanstalten den 7 mars 1941 underdånigt
utlåtande och framhöll därvid, att även andra beställningshavare än
de, som omfattades av förordningen, borde vid sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring,
beredas motsvarande ersättning av statsmedel.

Vid 1941 års riksdag föreslogs i motion i första kammaren av herrar Holstensson
och Ivar Persson och i andra kammaren av herrar Nilsson i Spånstad
och Pettersson i Dahl höjning av livränta till personer, som under militärtjänstgöring
ådragit sig invaliditet eller sjukdom.

I sitt yttrande till riksdagens bankoutskott den 7 mars 1941 med anledning
av motionerna framhöll riksförsäkringsanstalten, att i avvaktan på statsmakternas
beslut angående sociala försvarsberedskapskommitténs betänkande
med förslag till krigspensionsförordning m. m., ifrågavarande spörsmål borde
anstå till dess militärersättningsförordningen bleve föremål för omarbetning.

Under hänvisning till att utskottet tillstyrkt Kungl. Majlis i proposition
till riksdagen framlagda förslag om provisorisk förbättring av ersättningen
till värnpliktiga m. fl. vid skador till följd av olycksfall under militärtjänstgöring
m. m. hemställde bankoutskottet, att motionerna icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda, Detta blev också riksdagens beslut.

Genom tvenne förordningar den 19 december 1941 (niis 942 och 943) utfärdades
bestämmelser örn dyrtidstillägg å ersättningar enligt 1909 och 1927
års militärersättningsförordningar m. fl. författningar, varjämte genom annan

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 (Bilaga A).

förordning samma dag (nr 941) 1927 års militärersättningsförordning erhöll
ändrad lydelse bland annat beträffande 6 §.

Även vid 1942 års riksdag väcktes i andra kammaren motioner med förslag
om ändringar i militärersättningsförordningen.

Sålunda hemställde herr Paulsen m. fl., att frågan örn ersättningsanspråk
i det fall, där föräldrar till skadad eller avliden värnpliktig varit eller kunnat
bliva beroende av den avlidne, borde komma under omarbetning, varvid föräldrarnas
ekonomiska ställning, icke endast vid den avlidnes bortgång utan
också framdeles borde beaktas, samt att utgående begravningshjälp borde
höjas.

Vidare föreslogo herr Thäpper utredning angående åvägabringande av en
bättre anpassning av de värnpliktigas ersättningsbelopp efter deras civila
löneförhållanden, varjämte herr Spångberg m. fl. hemställde om utredning
i fråga örn sådan ändring i militärersättningsförordningen, att ersättning
skulle utgå, då sjukdom eller dödsfall inträffat i samband med militärtjänstgöringen,
även örn det kunde antagas, att sjukdomen eller dödsfallet kunde
hava föranletts av annan orsak än tjänstgöringen.

Över motionerna avgav riksförsäkringsanstalten yttrande till riksdagens
bankoutskott den 9 mars 1942.

Beträffande herr Paulsens m. fl. motion framhöll riksförsäkringsanstalten,
att vid tillerkännande av livräntor hänsyn toges icke allenast till direkt underhåll
av den avlidne utan också till det arbete, han utfört för föräldrarnas räkning.
Enligt anstaltens mening vore det i hög grad vanskligt att taga i betraktande
möjligheten av inträffad försämring eller förbättring i vederbörandes
förmåga att själv försörja sig. Den föreslagna utredningen örn höjning
av begravningshjälpen borde anstå i avvaktan på det under utarbetande
varande förslaget till ersättningsbestämmelser för krig och beredskapstillstånd.

Med anledning av herr Thappers motion anförde riksförsäkringsanstalten,
att jämväl de till värnpliktiga utgående familjebidragen måste tagas i betraktande.

På grundval av de erfarenheter, som anstalten vunnit vid tillämpningen
av militärersättningsförordningen, kunde det starkt ifrågasättas, örn tillräckliga
skäl förelåge för en uppmjukning av bestämmelserna i enlighet med
herr Spångbergs m. fl. förslag. I vart fall borde den i motionen föreslagna
utredningen enligt anstaltens mening anstå i avvaktan på statsmakternas
ställningstagande beträffande bestämmelser för krig och beredskapstillstånd.

På grund härav hemställde riksförsäkringsanstalten, att motionerna icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I sitt utlåtande med anledning av de väckta motionerna framhöll bankoutskottet,
bland annat, att det icke kunde bestridas, att kravet på en ökad likställighet
mellan de värnpliktigas förmåner vid olycksfall och sjukdom och
ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen ägde ett visst fog. Frågan om
en differentiering av de värnpliktigas ersättning efter deras civila inkomstförhållanden
utgjorde emellertid ett problemkomplex, som för sin lösning
tarvade ingående övervägande, och utskottet förutsatte, att frågan skulle uppmärksammas
i samband med en blivande revision av 1927 års militärersättningsförordning.
Beträffande förslaget att utredning skulle verkställas
rörande sådan ändring i militärersättningsförordningen, att ersättning skulle
kunna utgå, då sjukdomen eller dödsfallet inträffat i samband med militärtjänstgöringen,
även örn sjukdomen eller dödsfallet kunde anses hava föranletts
av annan orsak än tjänstgöringen, instämde utskottet i riksförsälcringsanstältens
uttalande och framhöll härjämte svårigheterna att överblicka
konsekvenserna, bland annat av ekonomisk art, vid en mera utsträckt tolkning

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 (Bilaga A).

av ersättningsbestämmelserna. I likhet med riksförsäkringsanstalten höll utskottet
före, att utredningen i allt fall borde anstå i avvaktan på statsmakternas
ståndpunktstagande beträffande bestämmelser för krig och beredskapstillstånd.
På grund härav avstyrkte utskottet bifall till de i motionerna väckta
förslagen.

Då vid behandlingen i riksdagen kamrarna stannade vid olika beslut och
sammanjämkning icke lät sig göra, förföll frågan.

I underdånig skrivelse den 13 april 1942 framhöll riksförsäkringsanstalten,
att starka skäl talade för att militärersättningsförordningens bestämmelser
angående ersättning för kroppsskador, vilka icke förorsakats av olycksfall,
borde göras tillämpliga å officerare och underofficerare i försvarsväsendets
reserver, beställningshavare å försvarsväsendets reserv- och övergångsstater
och vissa civilmilitära beställningshavare. Genom brev den 23 juli 1940 hade
Kungl. Majit visserligen medgivit, att till försvarsväsendet hörande personal,
som icke vore ersättningsberättigad enligt militärersättningsförordningen,
ägde åtnjuta ersättning enligt grunderna i nämnda förordning, men nämnda
brev gällde endast den, å vilken krigsavlöningsreglementet vore tillämpligt.

I skrivelsen erinrade riksförsäkringsanstalten vidare om möjligheten för
personer, som beordrades eller med behörigt tillstånd frivilligt deltoge i
militärtjänstgöring i fredstid, att av Kungl. Majit erhålla ersättning i händelse
de drabbades av kroppsskada. Utgående ersättningsförmåner utginge
i huvudsak i överensstämmelse med de grunder, som vore angivna i förordningen.
På grund av detta stadgande hade ett avsevärt antal personer tillhörande
frivilliga försvarsorganisationer såsom landstorms- och lottakårerna,
frivilliga automobilkåren, frivilliga motorbåtskåren — numera sjövärnskåren
— och Röda stjärnan — numera Blå stjärnan — tillerkänts ersättning genom
beslut av Kungl. Majit, Då Kungl. Majit så gott som undantagslöst följt de
förslag, som av riksförsäkringsanstalten framlagts i förevarande hänseende,
syntes det anstalten vara en omgång, att framställning i varje särskilt fall
måste insändas till Kungl. Majit för att ersättning skulle utgå. Riksförsäkringsanstalten
höll därför före, att medlemmar tillhörande de frivilliga försvarsorganisationerna
utan vidare borde bliva ersättningsberättigade enligt
1927 års militärersättningsförordning.

Riksförsäkringsanstalten framhöll i sin omförmälda skrivelse också, att
det borde övervägas, huruvida icke dyrtidstilläggen å ersättningar enligt 1909
års och, i vad avsåge värnpliktiga, även enligt 1927 års militärersättningsförordning
borde höjas från 15 till 30 procent. Vidare borde rätten till dyrtidstillägg
å ersättning enligt båda förordningarna utsträckas i vissa avseenden.

Slutligen anförde riksförsäkringsanstalten, att stadgandena i 8 § i militärersättningsförordningen
borde bliva föremål för revision, enär vid tillkomsten
av nämnda förordning 1925 års värnpliktslag var gällande. På grund av de
ändringar, som numera förelåge beträffande de värnpliktigas tjänstgöringsförhållanden
genom införandet av 1941 års värnpliktslag, kunde nämligen föreskrifterna
i 8 § icke helt tillämpas.

Härjämte framhöll riksförsäkringsanstalten i underdånig skrivelse den 21
maj 1942 angående bestämmande av ersättning för kroppsskada, ådragen
under krigstjänstgöring, bland annat, att anstalten hade för avsikt att, sedan
bestämmelser rörande ersättning för kroppsskador under krigstjänstgöring
utfärdats, inkomma med förslag till de ytterligare ändringar i 1927 års militärersättningsförordning,
vartill statsmakternas ståndpunktstagande till nämnda
bestämmelser kunde giva anledning.

I skrivelse till Kungl. Majit den 31 december 1942 anförde landstormsofficerssällskapens
i Sverige riksförbund, bland annat, — under framhållande
av att enligt den nya organisationen de landstormsofficerare, som befunne

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 (Bilaga A).

sig i värnpliktsåldern, komme att överföras till värnpliktiga officerare och. av
dem, som befunne sig över värnpliktsåldern, de därtill lämpliga kunde anställas
som reservofficerare —- att beträffande den förstnämnda personalkategorien
frågan örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen rinder
militärtjänstgöring, komme att regleras enligt i militärersättningsförordmngen
angivna grunder för ersättning till värnpliktiga. Tillämpningen av berörda
bestämmelser skulle sålunda medföra att till värnpliktiga officerare överförda
landstormsofficerare i ersättningshänseende komme i sämre läge än förut. I
avvaktan på revision av militärersättningsförordningens bestämmelser syntes
därför skäligt, att ifråga örn till värnpliktiga officerare Överförda^ landstormsofficerare
ersättning bestämdes efter enahanda grunder, som tidigare vunnit
tillämpning vid riksförsäkringsanstaltens handläggning av ersättningsärenden
av hithörande art.

Vid 1943 års riksdag väcktes i andra kammaren motion av herr Spångberg
m. fl. med förslag, att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla örn skyndsam
utredning rörande sådan ändring i militärersättningsförordmngen, att
ersättning måtte kunna utgå, då sjukdomen eller dödsfallet inträffat i samband
med militärtjänstgöringen, även om det kunde anses, att sjukdomen
eller dödsfallet föranletts av annan orsak än militärtjänstgöringen.

I sitt yttrande i anledning av ovannämnda motion framhöll andra lagutskottet,
att enligt inför utskottet lämnad redogörelse föreskrifterna rörande
krav på kausalsammanhang mellan tjänstgöring och sjukdom tillämpades på
ett för de insjuknade gynnsamt sätt. Utskottet höll före, att kravet på sådant
orsakssammanhang icke kunde helt eftergivas. På grund härav ansåg utskottet
i likhet med bankoutskottet vid 1942 års riksdag, att den i motionen föreslagna
utredningen borde anstå i avvaktan på statsmakternas ståndpunktstagande
i fråga örn föreskrifter för krig. Detta blev också riksdagens beslut.

I skrivelse till Kungl. Majit den 23 januari 1943 hade chefen för försvarsstaben
hemställt, att de frivilliga fältartisterna måtte beredas ersättning enligt
militärersättningsförordningens grunder vid olycksfall eller sjukdom i samband
med tjänstgöringen.

I anledning av nämnda framställning avgav riksförsäkringsanstalten underdånigt
utlåtande den 19 mars 1943 och framhöll därvid, bland annat, att
varken bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen eller i 1 § andra stycket
av militärersättningsförordmngen kunde anses tillämpliga på dessa artister.
Riksförsäkringsanstalten ifrågasatte, huruvida icke dessa artister skulle
kunna inrangeras under krigsavlöningsreglementet.

I avgiven proposition den 30 april 1943 föreslog Kungl. Majit emellertid,
att uppkommande frågor örn ersättning åt frivilliga fältartister under sjukdom
eller till följd av olycksfall finge bedömas av Kungl. Majit från fall till fall.
Departementschefen uttalade, att det torde ankomma på Kungl. Majit att
meddela föreskrifter, för den händelse erfarenheten visade, att en närmare
reglering av ersättningskostnaderna skulle anses erforderlig. Riksdagen biföll
Kungl. Majlis förslag.

Under åberopande av sin skrivelse den 13 april 1942 framhöll riksförsäkringsanstalten
i underdånig skrivelse den 20 april 1943, att spörsmålet om
ändrade bestämmelser beträffande dyrtidstillägg omedelbart borde upptagas
till prövning, bland annat, emedan gällande bestämmelser upphörde att gälla
vid årets utgång. Riksförsäkringsanstalten hemställde därför, att Kungl.
Majit måtte föreslå sådan ändring i bestämmelserna örn dyrtidstillägg, som
anstalten i sin framställning den 13 april 1942 ifrågasatt.

I avgiven proposition den 21 maj 1943 föreslog Kungl. Majit, bland annat,
att dyrtidstillägg skulle utgå med 40 procent å sjukhjälp, sjukpenning eller
livränta enligt 1909 år militärersättningsförordning, 1925 års kungörelse an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 (Bilag-a A).

gående höjning av ersättning, som utgår enligt nyssnämnda förordning, oell
beträffande värnpliktig 1927 års militärersättningsförordning. Beträffande
vid försvarsväsendet fast anställd, som drabbats av olycksfall eller sjukdom
före den 1 januari 1941, föreslogs tillika, att å sjukpenning eller livränta
enligt 1927 års militärersättningsförordning dyrtidstillägg skulle utgå med
20 procent, örn arbetsförmågan vore nedsatt med minst tre tiondelar. Förslaget
bifölls av riksdagen och förordning i ämnet utfärdades den 30 juni 1943
(nr 449) att träda i kraft den 1 januari 1944.

I anledning av riksförsäkringsanstaltens omförmälda skrivelse den 13 april
1942 infordrade Kungl. Majit utlåtanden från arméförvaltningens civila departement
och sjukvårdsstyrelse, marinförvaltningen, flygförvaltningen, försäkringsrådet
och statskontoret.

I sitt utlåtande den 6 november 1942 anförde arméförvaltninqens civila
departement och sjukvårdsstyrelse, att skäl talade för att de i riksförsäkringsanstaltens
skrivelse omnämnda personalkategorierna även under fredsförhållanden
erhölle ersättning för tid efter tjänstgöringens slut för under densamma
ådragen sjukdom, lief kunde emellertid ifrågasättas, om i förevarande
fall en anknytning till militärersättningsförordningens bestämmelser borde
ske. En tillämpning å ifrågavarande personalkategorier av militärersättningsförordningens
bestämmelser ledde normaliter till, att varje under tjänstgöring
ådragen sjukdom presumerades vara föranledd av tjänstgöringen. Ett beredande
av ersättning i den omfattning, som därav skulle följa, kunde under
fredsförhållanden knappast anses sakligt motiverat. Det kunde därför ifrågasättas,
huruvida icke en bättre utväg än den av riksförsäkringsanstalten förordade
vore, att för tillämpning i fredstid särskilda föreskrifter meddelades
av innehåll, att varje sjukdom icke skulle presumeras vara föranledd av tjänstgöringen
utan att det i varje särskilt fall skulle ådagaläggas, att kausalsammanhang
förefunnes mellan tjänstgöringen och sjukdomen.

Marinförvaltningen och flygförvaltningen anslöto sig i sina utlåtanden den
23 november respektive den 4 december 1942 till vad arméförvaltningens
civila departement och sjukvårdsstyrelse yttrat.

I sitt yttrande den 18 december 1942 anförde försäkringsrådet, att någon
uttömmande specifikation över vilka personalgrupper, som enligt riksförsäkringsanstaltens
förslag skulle inordnas under militärersättningsförordningen,
icke funnes i framställningen. Rådet ansåge sig icke kunna ingå på frågan,
huruvida de i framställningen avsedda civilmilitära beställningshavarna borde
tillförsäkras större förmåner än personal med civil anställning. Gentemot
den av arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse gjorda
invändningen, att genom presumtionsregeln i 19 § av militärersättningsförordningen
den i framställningen åsyftade personalen skulle beredas ersättning
i en omfattning, som under fredsförhållanden knappast kunde anses sakligt
motiverad, framhöll rådet, att det av praktiska skäl emellertid vore mest
lämpligt, att ett eventuellt beredande av ökat skydd vid sjukdom för de åsyftade
befattningshavarna skedde i den formen, att de upptoges i militärersättningsförordningen.

I likhet med riksförsäkringsanstalten ansåge rådet skäl tala för att de frivilliga
försvarsorganisationernas medlemmar bleve ersättningsberättigade
enligt militärersättningsförordningen. Rådet ville emellertid erinra, att beträffande
en av de frivilliga förvarsorganisationerna, nämligen hemvärnet,
ledan funnes en författning örn ersättning, förordningen den 28 juni 1941 om
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under hemvärnstiänstgöring.
Denna förordning syntes böra gälla även i fortsättningen, varför— därest de frivilliga
försvarsorganisationernas medlemmar inordnades under militärersättningsförordningen
—• i sistnämnda förordning borde hänvisas till att beträf -

Kungl. Majda proposition nr 107 (Bilaga A).

fancie ersättning till hemvärnsman gäller vad därom särskilt är stadgat. Om
de övriga frivilliga försvarsorganisationerna medtoges bland den personal, å
vilken militärersättningsförordningen vore direkt tillämplig, syntes det dock
svårt att göra någon skillnad i förevarande hänseende mellan dem och övriga
frivilliga, som därtill beordrade eller med behörigt tillstånd deltaga i militärtjänstgöring,
varför även dessa sistnämnda borde medtagas. Enligt rådets
mening torde det numera föreligga skäl för att i 1 § första stycket militärersättningsförordningen
till de värnpliktiga och fast anställda lägga »någon, som
därtill beordrad eller med behörigt tillstånd frivilligt deltager i militärtjänstgöring».

Rådet hade slutligen intet att erinra mot anstaltens förslag angående dyrtidstillägg
och örn revision av 8 § i militärersättningsförordningen.

Statskontoret anförde i sitt utlåtande den 15 januari 1943, att skäl talade
för att officerare och underofficerare i reserven, å reservstat och övergångsstat
medgåves rätt att, i den män de icke enligt gällande föreskrifter ägde rätt
till sjukvård och avlöning under sjukdom, komma i åtnjutande av ersättning
enligt bestämmelserna i militärersättningsförordningen för kroppsskada
ådragen under dem åliggande militärtjänstgöring. Då emellertid de erinringar,
som av de militära myndigheterna framställts, med avseende å tillämpligheten
å den åsyftade personalen av den i 19 § i militärersättningsförordningen
intagna presumtionsregeln syntes statskontoret hava fog för sig, ville ämbetsverket
ifrågasätta, huruvida icke vid en tillämpning av förordningens föreskrifter
i övrigt å ifrågavarande beställningshavare sagda bestämmelse borde
undantagas. För att ersättning enligt förordningen skulle utgå torde för
nämnda personalkategorier alltid böra krävas, att militärtjänstgöringen skäligen
kunde antagas hava väsentligen bidragit till sjukdomen. Därest det
emellertid skulle befinnas mindre lämpligt, att inom militärersättningsförordningens
ram i nu ifrågavarande avseende göra skillnad mellan olika kategorier
ersättningsberättigade, sjmtes den av de militära myndigheterna förordade
utvägen, att för sagda personal meddelades särskilda föreskrifter med
anknytning till militärersättningsförordningens bestämmelser böra upptagas
till prövning.

Statskontoret kunde för sin del icke tillstyrka, att militärersättningsförordningens
bestämmelser utsträcktes att omfatta vissa civilmilitära beställningshavare.
Anledningen torde enligt ämbetsverkets uppfattning icke föreligga
att tillerkänna nämnda personal större förmåner än personal med
liknande arbete i civil anställning.

Däremot ville statskontoret icke göra erinran mot att den i militärtjänstgöring
deltagande frivilliga personalens rätt till ersättning för under tjänstgöring
ådragen kroppsskada närmare reglerades. I likhet med försäkringsrådet
ansåge statskontoret någon skillnad därvid icke böra göras mellan de
frivilliga försvarsorganisationernas medlemmar och övriga frivilliga, som
därtill beordrade eller med behörigt tillstånd deltaga i militärtjänstgöring.
Då någon principiell skillnad icke syntes statskontoret kunna göras mellan
hemval-nspersona len och i militärtjänstgöring deltagande frivilliga, ville
statskontoret under hänvisning till förordningen den 28 juni 1941 örn ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring, för
sin del ifrågasätta, huruvida icke enhetliga författningsbestämmelser i nu
förevarande avseende borde gälla såväl för hemvärnspersonalen som för
annan frivillig personal. Statskontoret förordade därför, att bestämmelser
örn ersättning åt sagda personal för skada, ådragen under hemvärnstjänstgöring
eller militärtjänstgöring, sammanfördes till en författning med anknytning
till föreskrifterna i militärersättningsförordningen.

Med hänsyn till önskvärdheten att i rådande statsfinansiella läge iakttaga

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 (Bilaga A).

den största återhållsamhet med statens utgifter och då frågan om ökning av
dyrtidstilläggen varit föremål för prövning i riksdagen och därvid lämnats
utan avseende, funne statskontoret sig icke kunna tillstyrka framställningen
i denna del.

Vad slutligen beträffade den av riksförsäkringsanstalten förordade revisionen
av 8 § i militärersättningsförordningen, syntes en omarbetning avparagrafen
med hänsyn till 1941 års värnpliktslag vara ofrånkomlig.

Riksförsäkringsanstalten övergår härefter till en granskning av de bestämmelser
i 1927 års militärersättningsförordning, som i första hand synas böra
bliva föremål för omarbetning.

I sitt utlåtande den 6 augusti 1926 över det utarbetade förslaget till ny
författning örn ersättningsbestämmelser för kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
framhöll riksförsäkringsanstalten, att det syntes synnerligen
önskvärt, att högre ersättning utginge i krig än i fredstid och att det vore
riktigast, att föreskrifter därom utfärdades redan i fredstid. Med hänsyn till
spörsmålets omfattning och ekonomiska vittgående kunde emellertid enligt
riksförsäkringsanstaltens mening de då föreslagna bestämmelserna åtminstone
provisoriskt komma till användning i fall av krig. Vederbörande departementschef
höll före, att det måste anses såsom synnerligen vanskligt att över huvud
under fredstid meddela föreskrifter, avsedda att lända till efterrättelse under
krigsförhållanden. Denna åsikt delades av riksdagen, varför militärersättningsförordningens
stadganden blivit tillämpliga endast i fredstid.

Vid en översyn av 1927 års militärersättningsförordning torde emellertid
böra undersökas, huruvida icke nyss berörda fråga bör tagas under omprövning.
Nu rådande förstärkta försvarsberedskap har skapat behov av en mångfald
för krigstid anpassade lagstiftningsåtgärder, icke minst i fråga om till
försvarsväsendets personal utgående ersättningisförmåner. Statsmakterna
hava sålunda funnit skäligt att införa ett krigsavlöningsreglemente, ett krigssjukvårdsreglemente,
en krigssjuksvårdslag, familjebidragsförfattningar,
dyrtidstilläggsbestämmelser m. m. Ifrågavarande författningar hava ansetts
böra tillämpas för tid, varunder förstärkt försvarsberedskap förklarats råda.
Då riksförsäkringsanstalten nu har att verkställa en översyn av militärersättningsförordningen,
finner anstalten, att den överarbetade författningen lämpligen
bör anpassas jämväl för tider av tjänstgöring under förstärkt försvarsberedskap.
Anstalten vill därför föreslå, att bestämmelserna i militärersättningsförordningen
i likhet med vad som stadgas i förordningen den 28 juni
1941 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring
(nr 593), göras tillämpliga å militärtjänstgöring under tid, då
riket icke befinner sig i krig.

I fråga örn de personalkategorier, som böra omfattas av förordningens bestämmelser,
må följande framhållas.

Enligt nu gällande bestämmelser äro värnpliktiga och vissa vid försvarsväsendet
fast anställda ersättningsberättigade.

Yad först beträffar de värnpliktiga, böra dessa givetvis liksom hittills
omfattas av förordningen.

Till fast anställda hänföras enligt 2 § 1 stycket fast anställt manskap vid
försvarsväsendet eller någon av dess reserver, indelt manskap, musikelever,
skeppsgossar, officers- och reservofficersaspiranter, sjökadetter, kustartillerikadetter
och reservkadetter, reservunderofficer saspiran te i Aud flottan, marinintendentskadetter
samt mariningenjörselever och mariningenjörsaspiranter.

East anställt liksom indelt manskap böra alltjämt omfattas av förordningen.

Skeppskossekåren har numera upphört och musikeleverna komma hädanefter
att antagas såsom volontärer, varför dessa båda kategorier icke böra

Kungl. Majda proposition nr 107 (Bilag-a A).

särskilt angivas i den reviderade förordningen. Officers- och reservofficersaspiranter,
sjökadetter, kustartillerikadetter, reservkadetter, reservunderofficersaspiranter
vid flottan, marinintendentskadetter, mariningen jörselever
och mariningenjörsaspiranter äro att anse såsom värnpliktiga. Då riksförsäkringsanstalten,
på sätt av det följande närmare framgår, ämnar förorda
en gruppindelning av de värnpliktiga i ersättningshänseende, varvid nu ifrågavarande
värnpliktiga efter viss tjänstgöring äro avsedda att hänföras till
högre ersättningsgrupp än övriga, föreligger numera icke anledning att såsom
hittills likställa dem med fast anställt manskap.

I sin ovanberörda skrivelse den 13 april 1942 framhöll riksförsäkringsanstalten
emellertid, att starka skäl talade för att även andra personalkategorier
än dem, som nu inrymdes i militärersättningsförordningen, borde
komma i åtnjutande av däri omförmälda förmåner. I första hand syntes därvid
böra komma i fråga personal i reserven samt vissa civilmilitära beställningshavare.
Såsom inledningsvis framhållits, har även ifrågasatts, att marinläkarstipendiater
borde inrangeras under förordningen.

Enligt nu gällande reservbefälsförordningar äger reservpersonalen vid
sjukdom rätt till viss avlöning samt fri sjukvård under pågående fredstjänstgöring.
Efter tjänstgöringens slut äger ifrågavarande personal endast rätt
till den ersättning, som vad gäller officerare och underofficerare tillkommer
dem enligt olycksfallsförsäkringslagen respektive yrkessjukdomsförsäkringslagen
och vad gäller övriga enligt militärersättningsförordningen. Underbefäl
i reserven, som under tjänstgöringen intages å sjukvårdsanstalt och där
åtnjuter vård vid tiden för tjänstgöringens upphörande, äger därjämte rätt
till fri sådan vård, fria läkemedel och naturaportion enligt de för underbefäl
på aktiv stat gällande grunder.

1942 års reservbefälssakkunniga hade i denna del föreslagit, att jämväl
officerare och underofficerare skulle komma i åtnjutande av fri sjukvård
efter tjänstgöringens slut, därest de på grund av skada eller sjukdom, som
föranletts av militärtjänstgöringen, under tjänstgöringen intagits å sjukvårdsanstalt
och behov av anstaltsvård efter tjänstgöringens slut alltjämt förelåge.
Tiden för åtnjutande av fri sjukvård efter tjänstgöringens slut ansåges dock
böra begränsas till sex månader. Däremot hade de sakkunniga icke ansett
sig kunna ifrågasätta, att lön skulle efter tjänstgöringens slut utgå till den,
som på grund av olycksfall i tjänsten eller i tjänsten ådragen yrkessjukdom
vore oförmögen till arbete. Frågan om de ersättningar, som i sådana fall
borde utgå, syntes höra hemma i olycksfallsförsäkringslagstiftningen och
icke i reservförordningarna.

I yttranden över de sakkunnigas förslag hade vissa militära myndigheter
uttalat, att personal i reserven, som hade rätt till fri sjukvård efter tjänstgöringens
slut, under samma tid borde åtnjuta viss lön. Riksförsäkringsanstalten
anförde härom i underdånigt utlåtande den 13 januari 1943, att
frågan, huruvida bestämmelser rörande ersättning efter tjänstgöringens slut
hörde hemma i olycksfallsförsäkringslagstiftningen eller i reservförordningarna,
vore beroende på, om de enligt olycksfallsförsäkringslagstiftningen
utgående förmånerna kunde anses tillräckliga. Huruvida elen enligt hithörande
författningar utgående högsta sjukpenningen, 7 kronor för dag, vore
tillfyllest för de olika grupperna av här ifrågavarande personal, folie icke
under riksförsäkringsanstaltens bedömande. Riksförsäkringsanstalten erinrade
emellertid örn att anstalten i skrivelse den 13 april 1942 ifrågasatt, att bestämmelserna
i 1927 års militärersättningsförordning skulle utvidgas att omfatta
även nu ifrågavarande reservpersonal. Därest så skedde, lomme denna personal,
att äga rätt till ersättning för samtliga under militärtjänstgöringen
ådragna sjukdomar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 (Bilaga A).

Föredragande departementschefen uttalade i denna del (prop. 1943: 143
sid. 69), att lön efter tjänstgöringens slut principiellt icke borde utgå. Icke
heller borde rätt till sjukvård efter tjänstgöringens slut stadgas i vidare mån
än att den, som redan intagits på sjukvårdsanstalt, borde erhålla fortsatt anstaltsvård,
lämpligen dock högst sex månader. Såväl sjukersättning som fri
sjukvård, utöver vad nyss sagts, borde för tiden efter tjänstgöringens upphörande
regleras av olycksfallsförsäkringslagstiftningen. i916 års olycksfallsförsäkringslag
och 1929 års yrkessjukdomsförsäkringslag torde också äga
tillämpning å reservpersonalen. Emellertid kunde det, såsom riksförsäkringsanstalten
ifrågasatt, befinnas lämpligt, att nämnda personal i stället hänfördes
under 1927 års militärersättningsförordning.

Arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse, marinförvaltningen
samt flygförvaltningen hava visserligen — som ovan angivits _

ifrågasatt, om en anknytning till militärersättningsförordningens stadganden
borde äga rum beträffande av riksförsäkringsanstalten föreslagna nya grupper
ersättningsberättigade, även om skäl talade för anstaltens förslag härutinnan.
Ämbetsverken föreslogo, att för tillämpning i fredstid särskilda föreskrifter
borde meddelas, så att varje sjukdom icke skulle presumeras vara föranledd
av militärtjänstgöringen, utan att det i varje särskilt fall skulle ådagaläggas,
att kausalsammanhang förefunnes mellan tjänstgöringen och sjukdomen.
Statskontoret ifrågasatte för sin del, huruvida icke i militärersättningsförordningen
intagna presumtionsregeln borde undantagas i fråga örn förevarande
beställningshavare. Statskontoret hemställde alternativt i likhet med de
militära myndigheterna, att särskilda föreskrifter med anknytning till militärersättningsförordningen
borde fastställas. Försäkringsrådet fann däremot,
att av praktiska skäl ett ökat skydd för åsyftade befattningshavare borde
lämnas dessa, på sätt av riksförsäkringsanstalten föreslagits.

Gentemot vad de militära myndigheterna och statskontoret anfört i nu
förevarande hänseende, vill riksförsäkringsanstalten, utöver vad anstalten
tidigare framhållit och vad försäkringsrådet uttalat, erinra därom, att den
tjänstgöring, som ålägges officerare och underofficerare i reserven, huvudsakligen
är av samma art som den tjänstgöring, vilken föreskrives för värnpliktiga
officerare och underofficerare. Man torde då rättvisligen icke kunna
ställa personalen i reserven i sämre läge än de värnpliktiga.

Vad ovan sagts örn reservpersonalen torde även gälla personal å reservstat,
övergångsstat, avgångsstat och disponibilitetsstat samt civilanställningsstat
(över stat).

I anslutning härtill och under åberopande av vad riksförsäkringsanstalten
anfört i sin ovannämnda skrivelse den 13 april 1942 får anstalten förorda,
att 1927 års militärersättningsförordning utvidgas att omfatta officerare och
underofficerare i reserven liksom även personal å reservstat, övergångsstat,
avgångsstat, disponibilitetsstat och civilanställningsstat (över stat).

Vidare synes förordningen böra omfatta vissa civilmilitära beställningshavare,
som icke åtnjuta avlöningsförmåner enligt militära avlöningsreglementet
eller militära icke-ordinarie reglementet, nämligen bataljonsläkare vid
fältläkarkåren, marinläkare av 2. graden och flygläkare av 2. graden samt
bataljons veterinärer vid fältveterinärkåren. Till denna kategori torde även
böra hänföras marinläkarstipendiater.

Uti 1918 års förslag upptogs bland de ersättningsberättigade den, som
med behörigt tillstånd såsom krigsman frivilligt deltoge i militärtjänstgöring.
Härmed åsyftades i främsta rummet medlemmar i de frivilliga automobiloch
motorbåtskårerna, men dessutom frivilliga militära deltagare dels i
övningar, vilka avsåge utbildning av visst befäl i olika tjänsteställningar
(kaderövningar), dels i krigstjänstgöring, dels ock i övningar, som anbefallts

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 (Bilaga A).

till utrönande av krigsberedskapen. Däremot avsågs ej att dit hänföra civila
deltagare uti militärtjänstgöring (såsom röda korsets och dåvarande röda
stjärnans personal, annan frivillig sjukvårdspersonal, landstormskvinnor
m. fl.).

I 1927 års förslag medtog riksförsäkringsanstalten emellertid icke någon
av ifrågavarande kategorier och till stöd härför anförde anstalten, att det
hade visat sig erbjuda avsevärda svårigheter att uppdraga en gräns mellan
de olika kategorier frivilliga, som borde komma i åtnjutande av förslagets
ersättningsförmåner, och dem som borde ställas utanför. I de säkerligen
rätt sällsynta fall, där billighet fordrade, att ersättning borde utgå, kunde
ersättningsfrågan underställas statsmakternas prövning.

Föredragande departementschefen anförde härutinnan, att det visserligen
vore skäligt och jämväl med statens intresse förenligt, att frivilliga deltagare
i militärtjänstgöring, som därunder ådroge sig kroppsskada, i fråga örn rätt
till ersättning i möjligaste mån likställdes med värnpliktiga och fast anställda.
Då emellertid ett generellt inordnande av de frivilliga under författningsförslaget
icke syntes låta sig göra, förordade departementschefen, att i förordningen
skulle intagas ett bemyndigande för Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med i förslaget angivna grunder besluta örn ersättning
till frivillig, som under militärtjänstgöringen ådroge sig kroppsskada, vilken
enligt förslaget medförde rätt till ersättning.

I enlighet härmed utformades i 1 § 2 stycket i 1927 års militärersättningsförordning.
Härigenom beredes den, som är beordrad eller med behörigt
tillstånd frivilligt deltager i militärtjänstgöring i fredstid, vid kroppsskada av
Kungl. Majit ersättning i huvudsaklig överensstämmelse med i förordningen
angivna grunder. På grund av detta stadgande har till ett flertal personer,
tillhörande frivilliga försvarsorganisationer, såsom landstorms- och lottakårerna,
frivilliga automobilkåren och frivilliga motorbåtskåren — numera
sjövärnskåren — också ersättning utgått. Då Kungl. Majit så gott som undantagslöst
följt de förslag, som av riksförsäkringsanstalten framlagts i förevarande
hänseende, synes det vara en omgång, att framställning i varje särskilt
fall måste ingivas till Kungl. Majit för att ersättning skall utgå. Riksförsäkringsanstalten
höll därför i sin meromnämnda skrivelse den 13 april
1942 före, att medlemmar tillhörande de frivilliga försvarsorganisationerna
utan vidare borde bliva ersättningsberättigade enligt 1927 års militärersättningsförordning.

De organisationer, som därvid synas böra bliva föremål för omprövning,
äro numera ganska talrika. Enligt 1941 års försvarsutrednings betänkande
(sid. 266) och enligt proposition nr 210 till 1942 års riksdag (sid. 371) hänföras
till frivilliga försvarsorganisationer, som bedriva utbildningsverksamhet
m. m. av militär karaktär följande sammanslutningar:

Den frivilliga landstormsrörelsen,

Lottarörelsen,

Det frivilliga skytteväsendet,

Hemvärnet,

Frivilliga automobilkåren,

Frivilliga motorcykelkåren,

Föreningen Svenska Röda Korset samt
Föreningen Svenska Blå Stjärnan.

Härjämte verka ytterligare en grupp av organisationer för frivillig utbildning,
nämligen:

Svenska arméns reservofficersförbund,

Sveriges militära idrottsförbund,

Centralkommittén för fältsport,

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 (Bilaga A).

Brevkursen örn folkförsvaret (Brevskolan),

Brevkursen om hemvärnet (Brevskolan) samt
Centralförbundet för frivillig befälsutbildning.

Utöver nu nämnda sammanslutningar torde i detta sammanhang också
böra omnämnas sjövärnskåren samt de krigsfrivilliga.

Dessa organisationer syfta i främsta rummet till att på frivillighetens väg
komplettera tillgången av befäl och viss specialutbildad personal inom försvaret.
Deras verksamhet söker också lämna uppmuntran och stöd åt medlemmarnas
strävan att förvärva, vidmakthålla och förkovra militära insikter
och färdigheter. För alla sammanslutningarna gemensamt mål har varit att
främja intresset för hembygdens och fosterlandets försvar. Genom statsanslag
samt genom insamlade eller på annat sätt anskaffade medel har verksamheten
kunnat möjliggöras. Det statliga inflytandet har säkrats genom de
befogenheter, som de militära myndigheterna erhållit i fråga örn utbildningen.
Sambandet mellan statsorganen och de frivilliga organisationerna upprätthålles
genom de ombud eller militära ledamöter, som företräda Kungl. Majit
eller vederbörande försvarsgrenschef i respektive sammanslutningars överstyrelse.

Vad först angår den frivilliga landstormsrörelsen anförde departementschefen
vid avlämnandet av omförmälda proposition, att det värnpliktiga befälet
i den utökade arméorganisationen komme att erhålla betydelsefulla uppgifter
och det vore därför av vikt, att detta befäl genom en fullgod utbildning
gjordes skickat härför. Den stora erfarenhet ifråga örn frivillig utbildning,
som den frivilliga landstormsrörelsen förvärvat, syntes göra densamma
lämpligast att meddela fortsatt befälsutbildning av värnpliktiga. Denna utbildningsverksamhet
har numera övertagits av centralförbundet för befälsutbildning,
som kommer att bedriva dels fortsatt utbildning av arméns värnpliktiga
befäl, dels militär ungdomsutbildning (för manlig ungdom i åldern
14—20 år). Utbildningen är helt militärt anordnad och avser ett militärt
ändamål. Av detta förbund anordnade kurser kunna också bevistas av personal
i reserven. Starka skäl tala för, att de personer, vilka genomgå av förbundet
anordnade kurser, liksom anställda instruktörer böra bliva ersättningsberättigade
för därunder ådragna skador.

Ifrån att ursprungligen hava varit en till landstormsrörelsen knuten verksamhet,
som huvudsakligen bestått av insamlingsverksamhet till förmån för
nämnda rörelse och medverkan vid förplägnadstjänsten vid landstormen, hava
lottakårernas arbete så småningom vuxit i omfattning, såväl beträffande uppgifternas
antal och art som i fråga örn antalet medverkande. Lottorna utbildas
för vitt skilda uppgifter såsom förplägnads-, expeditions-, telefon-, sjukvårds-,
förråds- och transport!junst inom de olika försvarsgrenarna, inom hemvärnet
och inom civila luftskyddet samt för medverkan inom det militära
luftförsvaret. Lottarörelsen är numera en självständig organisation med egen
överstyrelse.

Lottakårernas medlemmar tagas enligt mobiliseringsbestämmelser för
lottapersonal vid armén (flygvapnet och marinen) i anspråk dels som krigsfrivilliga,
A-lottor, dels efter avtal med vederbörande lottaorganisation för
vissa uppgifter, exempelvis måltidsstationer, enligt uppgörelse mellan militär
myndighet och lottaorganisationerna, B-lottor. Såväl A- som B-lottor
erhålla vid tjänstgöring under förstärkt försvarsberedskap och krig avlöning
enligt krigsavlöningsreglementet och åtnjuta därvid de förmåner beträffande
sjukvård, som tillkomma de värnpliktiga med undantag av familjebidrag vid
kroppsskada.

Utöver den verksamhet, som de till försvarsmaktens förfogande ställda
medlemmarna av lottaföreningarna utföra, arbeta medlemmarna mer eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 (Bilag-a Ä).

mindre tillfälligt för försvaret. Sådan tjänstgöring kan bestå exempelvis i
förplägnadstjänst vid luftvärns- eller annat förband för att bereda söndagsledighet
för kockar, upprättande och skötsel av soldat- och mannhem, beredande
av förströelse för inkallat manskap genom anordnande av underhållning
och servering i förläggning eller i särskild förhyrd lokal, persedelvård
och andra dylika uppdrag.

Lottorna utnyttjas härutöver i stor utsträckning i tjänst för hemvärnet.
Denna tjänst utgöres av förplägnadstjänst vid hemvärnets övningar och
kurser, expeditions-, luftskydds- och material tjänst samt sjukvårdstjänst.
Lottorna tagas även i anspråk vid övningar för den frivilliga befälsutbildningeu,
för landstormspojkarna, för det frivilliga luftskyddet samt för det
frivilliga skytteväsendet.

Slutligen må omnämnas det arbete, som lottorna utföra i »försvarsgagnande
grundsyfte» i avsikt att skapa den ekonomiska grundvalen för sammanslutningens
administration m. m.

I en till riksförsäkringsanstalten remitterad, den 30 juni 1943 dagtecknad
skrivelse har Riksförbundet Sveriges Lottakårer hos Kungl. Majit hemställt
att lotta, som under tjänstgöring eller arbete i överensstämmelse med de i
Riksförbundets grundstadgar angivna uppgifterna, ådrager sig kroppsskada,
måtte erhålla rätt till sjukvård samt alternativt att rätt till sådan vård medgives
för lotta, som i fred eller eljest undergår utbildning för tjänst vid försvarsmakten
eller för vidmakthållande av utbildning under fredstid inkallas
till tjänstgöring och under utbildningstid respektive tjänstgöring ådrager sig
kroppsskada, ävensom slutligen under tjänstgöring vid hemvärnet eller under
tjänstgöring, som begärts av militär myndighet, ådrager sig kroppsskada
eller under tjänstgöring vid annan frivillig försvarsorganisation ådrager sig
sådan skada. Skäl tala för, att lottorna inrymmas bland de ersättningsberättigade.

De till det frivilliga skytteväsendet anslutna medlemmarna synas liksom
tidigare icke böra ifrågakomma som ersättningsberättigade enligt militärersättningsförordningen.
Den verksamhet, som skytteväsendet utövar till
förmån för landets försvar, är visserligen av betydelse men torde dock icke
stå militärtjänstgöringen och utbildningen härför så nära, att ersättning i nu
avsedda hänseende bör komma ifråga.

Yad hemvärnet angår, har detta hittills varit byggt på frivillig anslutning.
Bestämmelserna om hemvärnet återfinnas i kungörelsen den 31 maj 1940 om
hemvärnets organisation och uppgifter m. m. (nr 408, ändrad 1942 nris 201
och 566). Genom förordningen den 28 juni 1941 om ersättning i anledningav
kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring (nr 593) är hemvärnsman
(reservhemvärnsman) berättigad till ersättning i huvudsak enligt stadgandena
i 1927 års militärersättningsförordning. Emellertid kan hemvärnets
ställning bliva en annan, för den händelse ett av 1941 års hemortsförsvarssakkunniga
den 17 juni 1943 avgivet förslag till lag örn folkskyddsväsendet blir
antaget av statsmakterna. Riksförsäkringsanstalten vill senare återkomma till
detta spörsmål. Ersättningsstadganden enligt särskild författning finnas sålunda
för detta slag av frivilliga. Emellertid föreskrives i 2 § i sistnämnda
förordning beträffande sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall, att sådan
sjukdom skall anses ådragen under hemvärnstjänstgöring, därest tjänstgöringen
skäligen kan antagas hava väsentligen bidragit till sjukdomen. Jämför
man dessa bestämmelser med motsvarande stadganden i 19 § i militärersättningsförordningen,
finner man, att en inskränkning av rätten till ersättning
föreligger, vad hemvärnet angår. Då riksförsäkringsanstalten nu föreslår,
att medlemmarna i frivilliga försvarsorganisationer skola inrymmas i
rnilitärersättningsförordningen, böra jämväl hemvärnsmännen inrangeras, och

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 107. .ilo a 4

Kungl. Majlis proposition nr 107 (Bilaga A).

sålunda komma i åtnjutande av den utvidgade rätten till ersättning för sjukdom,
som icke ådragits på grund av olycksfall.

Vad så Svenska Röda Korset angår, har denna organisation, bland annat,
till uppgift att under krig eller vid krigsfara ställa utbildade sjuksköterskor
och annan sjukvårdspersonal till försvarsväsendets förfogande samt att i
fred utbilda denna personal. Utbildningen av röda korsets hjälpsystrar äger
rum vid såväl statens som landstingens sjukhus. Röda Korskårerna äro
lokala sammanslutningar av män eller kvinnor, vilka frivilligt åtagit sig att
stå till Röda Korsets förfogande för hjälptjänst inom sjukvården. I deras
utbildning ingå praktiska övningar i stor omfattning och ofta i samövning
med truppförband ur armén och hemvärnet samt med luftskyddets organisationer.
De s. k. röda korssamariterna utgöras av män och kvinnor med samma
uppgifter som röda korskårerna, men som på grund av lokala eller andra
svårigheter icke lämpligen kunna ansluta sig till dessa kårer. Dessa samariter
äro avsedda att tjänstgöra vid hemvärnets förbandsplatser, krigssjukvårdsanstalter
och beredskapssjukhus.

Då röda korspersonalen under utbildningskurser och övningar i fredstid
i allt väsentligen synes jämförlig med hemvärnet, synas skäl föreligga, att
denna personal inrymmes i militärersättningsförordningen.

Svenska Blå Stjärnans uppgift är att i krig (vid mobilisering) tillhandahålla
de militära myndigheterna personal för djursjukvård och djurvård samt
att i fred anskaffa och utbilda personal för detta ändamål. Organisationen
har i huvudsak mot Röda Korset svarande ställning och uppgift.

Frivilliga automobilkårens verksamhet är för närvarande under omläggning.
Kårens arbete har i fredstid huvudsakligen varit inriktat på att bibringa
kårens aktiva medlemmar sådana kunskaper, att de i krigstid skulle
kunna bestrida befälsbefattningar vid biltransportförband och vissa staber
m. m. Verksamheten har i stort sett bedrivits efter samma grunder som den
frivilliga landstormsutbildningen. Försvarsutredningen uttalade, att anledning
saknades att i fortsättningen bibehålla kåren såsom särskilt utbildningsorgan,
varför dess karaktär av militärt organiserad kår borde upphöra och
den frivilliga utbildningen i biltjänst för det värnpliktiga befälet infogas i
övrig befälsutbildning av sådant slag. Departementschefen delade nämnda
synpunkter. Emellertid har förslag framlagts, att kåren allt fort skall bestå.
Enligt uppgjort förslag till nytt reglemente skall kåren för framtiden hava
till uppgift att bedriva utbildning av manlig ungdom före värnpliktsåldern
i militär-, bil- och motortjänst.

Vad frivilliga motorcykelkåren angår, har densamma till uppgift att bibringa
unga män, som icke fullgjort militärtjänstgöring, teknisk färdighet som motorcykelförare
samt att förbereda dem för uppgiften som motorcykelförare i fält.
Även denna liksom föregående kår synes böra vara ersättningsberättigad enligt
militärersättningsförordningen.

Vad angår sjövärnskåren är denna en på frivillighetens väg bildad organisation,
som har till uppgift att viel mobilisering och försvarsberedskap ställa
för vissa ändamål utbildad personal till krigsmaktens förfogande. Kårens
medlemmar utgöras av aktiva medlemmar och aspiranter. Till de senare antagas
ynglingar mellan 16—19 år, vilka icke äro inskrivna såsom värnpliktiga.
Fredstjänstgöringen fullgöres av aktiva medlemmar och aspiranter i form av
dels genomgång av vissa utbildningskurser, dels deltagande i särskilt anordnade
övningar, kurser m. nr. Krigstjänstgöringen fullgöres i form av bevakningstjänst,
expeditionst jänst, krigspolistjänst samt tjänst å hjälpfartyg. De
aktiva medlemmarna förordnas till olika tjänstegrader såsom officerare och
underbefäl efter viss genomgången utbildning. Enligt den nya värnpliktslagen
komma dessa befälspersoner i sjövärnskåren, i fall där de äro i värn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 (Bilaga A).

pliktsåldern, att betraktas som värnpliktigt befäl. Enligt riksförsäkringsanstaltens
mening synas övriga till kåren hörande medlemmar ävenledes böra
inrymmas i militärersättningsförordningen.

I likhet nied aspiranter vid sjövärnskåren torde s. k. praktikanter vid flygvapnet
böra bliva ersättningsberättigade. Dessa praktikanter utgöras av ynglingar,
som genomgått lörsta ringen i gymnasiet. De tjänstgöra tillsammans
med trupp ur flyg-vapnet och under militärt befäl och äro avsedda för rekrytering
av flygvapnets officers- och ingenjörskåren

Under nu rådande förhållanden av förstärkt försvarsberedskap hava ett
stort antal s. k. krigsfrivilliga tjänstgjort vid försvarsväsendet. Beträffande
dessa frivilliga hava ersättningsbestämmelserna i militärersättningsförordningen
tolkats så, att örn avlöning icke utgått under tjänstgöringen ersättningsfrågans
bedömande liänskjutits till Kungl. Maj:ts prövning jämlikt 1 §
2 stycket i förordningen. I de fall åter då avlöning utgått, har vid olycksfall
och yrkessjukdom ersättningsfrågan bedömts enligt olycksfalls- respektive
yrkessjukdomsförsäkringslagen. Vid annan sjukdom har ersättningsfrågan
prövats enligt militärersättningsförordningen, därest avlöning utgått enligt
krigsavlöningsreglementet. Genom kungl, brev den 23 juli 1940 med provisoriska
bestämmelser örn särskilda förmåner åt viss personal vid försvarsväsendet,
som drabbats av kroppsskada, stadgas nämligen, bland annat, att
personal, å vilken krigsavlöningsreglementet är tillämpligt men som ej är
berättigad till avlöning under sjukdom enligt för försvarsväsendet gällande
fredsavlöningsbestämmelser och ej heller avlönas som värnpliktiga, må vid
kroppsskada efter tjänstgöringen åtnjuta ersättning enligt de grunder, som
i militärersättningsförordningen angivits för fast anställd personal.

Till kategorien frivilliga har hänförts dem, som fullgjort militärtjänstgöring
utan att på grund av värnpliktslagens bestämmelser eller eljest vara
krigstjänstskyldiga. Hit hava sålunda räknats frivilliga under- och överåriga
samt män i värnpliktsåldern, vilka frikallats från värnpliktens fullgörande,
ävensom kvinnor. Däremot har riksförsäkringsanstalten icke ansett värnpliktiga,
som fullgjort frivillig tjänstgöring, vara att hänföra till kategorien
frivilliga, en mening till vilken försäkringsrådet anslutit sig. Ifrågavarande
kategori frivilliga löör vara ersättningsberättigad enligt militärersättningsförordningen.

Yad angår övriga här ovan omnämnda försvarsorganisationer: Svenska

arméns reservofficersförbund, Sveriges militära idrottsförbund, centralkommittén
för fältsport, brevskolan och centralkommitén för det frivilliga försvarsväsendet,
finner riksförsäkringsanstalten, att medlemmar i dessa sammanslutningar
knappast böra vara berättigade till ersättning enligt militärersättningsförordningen.
Deras verksamhet är, örn också av betydelse för
försvarsväsendet, dock mera avlägsen från den militära tjänstgöring, som utövas
av övriga försvarsorganisationer, vilka riksförsäkringsanstalten ansett
här böra komma i fråga.

Här ovan har något berörts 1941 års hemortsförsvarssakkunnigas nyligen
avgivna betänkande med förslag till folkskyddsväsendet. Enligt detta förslag
skall hemvärnet, luftskyddet, skogsbrandväsendet för krig och utrymningsorganisationen
sammandragas till en organisation, benämnd folkskyddet.
Härvid skall hemvärnet jämväl inom folkskyddet bibehålla sin militära art
och dess militära uppgifter skola kvarstå oförändrade. De i folkskyddet ingående
civila grenarna skola också behålla sin civila karaktär under den
gemensamma benämningen civilskyddet, varför folkskyddet skall komma att
bestå av två huvuddelar, hemvärnet och civilskyddet. Beträffande rekrytering
till detta folkskydd hava de sakkunniga föreslagit, att denna bör i folsta,
hand äga ruin på frivillighetens väg. Emellertid framhålles, att rekryto

52 Kungl. Majlis proposition nr 107 (Bilaga A).

ringen ej helt skall vara beroende av frivilligheten oell har därför föreslagits
införande av skyldighet att tjänstgöra inom folkskyddet. Sådan skyldighet
synes lämpligen böra benämnas folksky dds plikt. En sådan plikt skall föreligga
för befolkningen från och med det kalenderår, varunder vederbörande
fyller 15 år till och med utgången av det kalenderår, varunder den folkskyddspliktige
fyller 65 år. De sakkunniga hava icke föreslagit några särskilda
stadganden beträffande ersättning för kroppsskada, ådragen under tjänstgöring
inom folkskyddet.

I fråga om ersättning åt hemvärnsman för kroppsskada under hemvärnstjänstgöring
återfinnas dylika föreskrifter, som ovan nämnts, i förordningen
den 28 juni 1941 örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
hemvärnstjänstgöring (nr 593). Yacl luftskyddet angår, stadgas enligt en förordning
av samma dag (nr 595), att då någon, då riket icke befinner sig i
krig, under fullgörande av tjänstgöring vid luftskyddet eller under luftskyddsövning
skadas till följd av olycksfall eller ådrager sig yrkessjukdom, som
avses i yrkessjukdomsförsäkringslagen skall ersättning utgå enligt olycksfalls-
respektive yrkessjukdomsförsäkringslagen. Däremot utgår icke — i motsats
till vad fallet är beträffande hemvärnet — ersättning för sjukdom, som
icke orsakats av olycksfall. I det tidigare berörda förslaget till krigspensionsförordning
skulle emellertid ersättning till luftskyddspersonalen utgå för
kroppsskada, förorsakad av olycksfall liksom i fråga örn sjukdom, som icke
orsakats av olycksfall. Huruvida ersättning skall utgå jämväl för sistnämnda
slag av kroppsskada enligt militärersättningsförordningen, finner riksförsäkringsanstalten
tveksamt. Skulle det framlagda förslaget till folkskyddsväsendet
emellertid bliva i det väsentliga godkänt av statsmakterna, torde skäl
föreligga för, att icke endast den del av folkskyddet, som utgöres av hemvärnet
utan också civilskyddet bör bliva berättigat till ersättning enligt
militärersättningsförordningen.

I en av chefen för försvarsstaben den 23 januari 1943 till Kungl. Majit
gjord framställning hade föreslagits, att militärersättningsförordningen borde
göras tillämplig å frivilliga fältartister. I sitt den 19 mars 1943 avgivna yttrande
framhöll riksförsäkringsanstalten, att dessa artister icke kunde omfattas
av den obligatoriska försäkringen för olycksfall i arbete, enär de under sina
turnéer icke åtnjöte avlöning utan endast traktamente, vilket vore avsett att
täcka deras direkta utgifter under dessa turnéer. Stadgandena i 1 § 2 stycket
i militärersättningsförordningen kunde icke heller anses tillämpliga, enär
fältartisterna icke kunde anses deltaga i militärtjänstgöring enligt förordningens
mening. För de värnpliktiga, som fullgjorde beredskapstjänst såsom
fältartister, vore ersättningsrätten reglerad genom bestämmelserna i krigssjukvårdsreglementet
den 20 november 1939 (nr 757) och militärersättningsförordningen.
För de frivilliga fältartisterna åter saknades reglerande föreskrifter.
Riksförsäkringsanstalten fann i likhet med chefen för försvarsstaben
det önskvärt, att åtgärder vidtoges för beredande av rätt för fältartisterna
till ersättning vid uppkommen kroppsskada och ifrågasatte, att fältartisterna
skulle inrangeras under krigsavlöningsreglementet.

I proposition till 1943 års riksdag framhöll departementschefen emellertid,
som ovan nämnts, att generella bestämmelser för det antagligen ringa
antal fall, som kunde tänkas komma under omprövning, icke vore påkallade,
utan frågan örn ersättning till nu ifrågavarande kategori syntes böra bedömas
av Kungl. Majit från fall till fall. Skulle erfarenheten visa, att närmare
reglering av ersättningens grunder skulle anses nödvändig, borde det få ankomma
på Kungl. Majit att i ämnet meddela föreskrifter. I anslutning därtill
hemställde Kungl. Majit att kostnaderna för ersättning åt frivilliga fältartister
Aud sjukdom eller olycksfall till följd av tjänstgöring i denna egenskap
vid försvarsväsendet måtte bestridas av förslagsanslaget till ersättning

Kungl. May.ts proposition nr 107 (Bilaga A).

för kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. Propositionen bifölls av
riksdagen och nådigt brev i ämnet har utfärdats den 30 juni 1943.

De nu ifrågasatta ändringarna av gällande militärersättningsförordning
avse i främsta rummet fredsförhållanden, ehuru de av praktiska skäl även
böra omfatta den förstärkta försvarsberedskapen. Under vanliga förhållanden
torde förekomsten av turnéer av ifrågavarande slag knappast föreligga och
då, som av departementschefen framhållits, ersättningsfallen troligen komma
att uppgå till ett ringa antal, synas skäl för de frivilliga fältartisternas inrangerande
under militärersättningsförordningen icke förefinnas.

Som av riksförsäkringsanstalten här ovan föreslagits, skall medlem tillhörande
de frivilliga försvarsorganisationerna m. fl. av riksförsäkringsanstalten
kunna berättigas till ersättning enligt militärersättningsförordningen
och sålunda förfaringssättet med beslut av Kungl. Majit i ersättningsfrågan
i varje särskilt fall slopas. Utöver en sådan förenkling i nu gällande
föreskrifter vill riksförsäkringsanstalten tillika under åberopande av den redogörelse,
som lämnats beträffande de frivilligas verksamhet till gagn för försvarsväsendet,
föreslå en viss utvidgning av rätten till ersättning för kroppsskada
i fråga om dessa kategorier. För närvarande är första förutsättning
för att ersättning skall utgå den, att den frivillige deltager i militärtjänstgöring.
Emellertid utgöres en väsentlig del av den verksamhet, som de frivilliga
utöva, av bevistande av utbildning skur ser av skilda slag, avsedda såsom en
förberedelse för tjänstgöring vid krigstillfälle. Åtskilliga av dessa kurser hava
i det stora hela obligatorisk karaktär. Riksförsäkringsanstalten syftar härvid
närmast på de utbildningskurser, som äro anordnade för det värnpliktiga
befälet av centralförbundet för befälsutbildning. För att bibehålla erhållen
grad samt erhålla befordran är det nödvändigt, att detta befäl genomgår
sådana kurser. Att, såsom hittills varit fallet, utesluta de frivilliga från möjligheterna
att erhålla ersättning för kroppsskador, som drabba dem under deras
utbildning, kan knappast vara med billigheten överensstämmande. Det allmänna
bör emellertid äga kontrollmöjligheter över dessa utbildningskurser,
så att genomgåendet av desamma för vederbörande frivilliga liksom för det
allmänna blir till största möjliga gagn. Det synes riksförsäkringsanstalten
därför böra uppställas som villkor för att den frivillige skall vara ersättningsberättigad
för kroppsskador, som ådragits under sådan utbildning, att utbildningen
anbefallts genom beslut av Kungl. Majit (generalorder) eller genom
högkvarters-, armé-, marin- eller flygvapenorder.

Riksförsäkringsanstalten har i anslutning till Kungl. Majits uppdrag i sitt
förevarande yttrande utlåtit sig i fråga om militärersättningsförordningens
tillämpningsområde. Härutöver synas vissa andra spörsmål böra bliva föremål
för omprövning och —■ där så befinnes lämpligt — föranleda omredigering
av nu gällande stadganden.

Riksförsäkringsanstalten vill härvid till att börja med beröra frågan örn
ersättning för de kroppsskador, som inträffa under resor i samband med beviljad
permission och tjänstledighet. I 2 § 2) i 1927 års militärersättningsförordning
stadgas följande: »Militärtjänstgöring anses hava varit för handen
endast under tid, då flen skadade för fullgörande av värnplikt eller tjänsteplikt
nödgats uppehålla sig å viss ort eller i föreskriven ordning varit stadd
på marsch eller annan färd eller då den skadade i annat fall än nyss nämnts
varit stadd på färd till eller från militärtjänstgöringen samt färden föranletts
av och stått i omedelbart samband med tjänstgöringen.»

I sitt utlåtande deli 6 augusti 1926 erinrade riksförsäkringsanstalten om
att enligt en den 19 juni 1919 verkställd ändring i 1916 års olycksfall Is försäkringslag
begreppet olycksfall i arbete utsträckts att omfatta »olycksfall
vid färd till eller från arbetsstället där färden föranledes av och står i

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 107 (Bilaga A).

omedelbart samband med arbetsanställningen.» Med hänsyn härtill höll riksförsäkringsanstalten
före, att en utvidgning av begreppet militärtjänstgöring
borde genomföras. En värnpliktig eller fast anställd kunde erhålla tillstånd
att bo utom kasernområdet. Drabbades han under färd mellan den militära
arbetsplatsen och sin bostad av skada, borde han rättvisligen vara ersättningsberättigad.
Enligt den tolkning, som givits ifrågavarande stadgande, framhöll
riksförsäkringsanstalten vidare, omfattades en dylik färd icke av lagen,
såframt denna färd icke direkt föranletts av arbetsanställningen. En arbetare,
som exempelvis hade sitt hem beläget på längre avstånd från arbetsplatsen
och avlade ett besök i detta någon gång under veckans lopp, ansågs icke
ersättningsberättigad för ett honom under färden övergånget olycksfall.
Riksförsäkringsanstalten ansåge emellertid, att militärtjänstgöringens karaktär
av tvångstjänstgöring för de värnpliktiga motiverade, att skador,
som åsamkades värnpliktiga under de resor, som dessa företoge till
eller från hemmet efter beviljad permission, borde berättiga till ersättning.
Utvidgningen av begreppet militärtjänstgöring borde avse jämväl
vid krigsmakten fast anställda. Formuleringen av riksförsäkringsanstaltens
förslag vore liknande den, som förekomme i olycksfallsförsäkringslagen,
men detta syntes icke böra hindra ovan omförmälda tolkning åt det
föreslagna stadgandet. Av de hörda myndigheterna gjorde försäkringsrådet
gällande, att därest rätten till ersättning för skada, ådragen vid färd till eller
från tjänstgöringen, skulle givas sådan utsträckning, som riksförsäkringsanstalten
föreslagit, detta borde uttryckligen uttalas i särskild lagtext.
Departementschefen tillstyrkte, att ett stadgande motsvarande det, som genom
lagen den 19 juni 1919 införts i olycksfallsförsäkringslagen, vunne tillämpning
även beträffande militärersättningsförordningen, varemot han icke fann
tillräckliga skäl föreligga, för att bestämmelserna gåvos en annan tolkning än
olycksfallsförsäkringslagens stadgande!!. Riksdagen anslöt sig till den av
departementschefen uttalade meningen.

Med hänsyn till innebörden av förenämnda stadgande i militärersättningsförordningen
har ersättning för skada, ådragen under färd till oller från
militärtjänstgöring, ansetts kunna utgå i regel endast där färden stått i samband
med inryckning till eller utryckning från militärtjänstgöring. Däremot
har ersättning icke tillerkänts för skada, ådragen under färd till eller från
tjänstgöringen i samband med permission eller tjänstledighet, där ej färden
företagits nied av kronan tillhandahållet transportmedel eller färden eljest
företagits i trupp under militärbefäl.

Enligt riksförsäkringsanstaltens åsikt tala starka skäl för att anstaltens
år 1926 framförda synpunkter numera vinna beaktande. Under den tid, varunder
1927 års militärersättningsförordning varit i gällande kraft, har riksförsäkringsanstalten
sett sig nödsakad att i ett betydande antal fall avslå
gjorda ersättningsanspråk, där olycksfall inträffat under färd i samband med
ledighet. Särskilt under nu rådande tidsförhållanden, då den förstärkta försvarsberedskapen
föranlett massinkallelser av värnpliktiga, hava avslagsbesluten
på nu angivna grunder varit många. I ett icke ringa antal fall hava
skadorna medfört dödlig utgång. Då de under nu pågående världskrig inkallade
till avsevärd del varit försörjningspliktiga gentemot hustru, barn och
föräldrar, hava avslagsbesluten väckt bitterhet och missnöje och i åtskilliga
fäll föranlett överklaganden, som emellertid i regel icke medfört ändring i
de av anstalten meddelade besluten.

Riksförsäkringsanstalten vill i detta sammanhang något beröra de olika
former av ledighet, som kunna ifrågakomma.

Enligt gällande fredsbestämmelser avser tjänstledighet i behörig ordning
erhållen fullständig ledighet från tjänstgöringen under hel tjänstgöringsdag
eller därutöver. Med permission förstås däremot ledighet under kortare tid

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 (Bilaga A).

än hel tjänatgöringsdag med begränsad frihet i avseende å vistelseort ävensom
ledighet från övningarnas slut dag före sön- eller helgdag över den påföljande
sön- eller helgdagen intill övningarnas påbörjande efterföljande
tjänstgöringsdag. Vid tjänstledighet och permission utgår ej ersättning för
resekostnad. Jämlikt 27 § 3 i 1941 års värnpliktslag äger Konungen förordna,
att uppehåll i tjänstgöringen skall äga rum viss tid under tjänstgöringen. Då
uppehåll i tjänstgöringen torde vara att likställa med viss tids hemförlovning,
torde ersättning för resekostnaderna utgå av statsmedel.

I avseende å ledighet under nu rådande förstärkt försvarsberedskap gälla
bestämmelserna i nådiga brevet den 6 december 1940 angående ledighet för
personal, å vilken krigsavlöningsreglementet är tillämpligt (krigsledighetsbestämmelser).
Enligt dessa bestämmelser särskiljas följande former av ledighet.

Permission, varmed avses ledighet liksom vid permission enligt fredsbestämmelserna.

Krigspermission är sådan i krigsavlöningsreglementet omförmäld permission,
som meddelas personalen vid visst förband eller annan personalgrupp.
Sådan permission beviljas vid kortare uppehåll i tjänstgöringen samt eljest
för att bereda personalen vila och rekreation.

Tjänstledighet avser

a) ledighet, som meddelas på grund av sjukdom, angelägenhet av betydelse
för det allmänna eller enskild angelägenhet av vikt;

b) ledighet för beredande av vila och rekreation i fall, då ledigheten ej är
att hänföra till krigspermission;

c) annan ledighet för enskilda angelägenheter, som ej är att''hänföra till
krigspermission eller hempermittering.

Hempermittering avser avbrott i tjänstgöringen under viss tid eller tills
vidare för återgång till civil verksamhet.

Ersättning för resekostnad utgår ej vid färd i samband med permission men
däremot vid krigspermission samt vid tjänstledighet enligt a) och b) ovan
ävensom vid hempermittering.

Sociala försvarsberedskapskommittén hade i sitt förslag till krigspensionsförordning
föreslagit, att ersättning skulle utgå, bland annat, vid skador som
inträffade under permission eller tjänstledighet. Kommittén erinrade härvid
örn att riksförsäkringsanstalten vid tillkomsten av 1927 års militärersättningsförordning
hade föreslagit, att ersättning skulle medgivas för olycksfall under
permissionsresor men att förslaget ej vann bifall. Mot detsamma hade, bland
annat, anförts, att ifrågavarande, helt frivilliga resor borde vara vederbörandes
ensak. Detta skäl saknade enligt kommitténs mening giltighet ifråga örn
motsvarande resor vid krigstjänstgöring. I detta avseende erinrade kommittén
vidare om ett uttalande av vederbörande departementschef i propositionen
med förslag till krigsavlöningsreglemente (prop. L 1939:246), vari anfördes,
att tjänstledighet och permission från krigstjänstgöring icke torde helt eller
ens huvudsakligen kunna betraktas som den enskildes egen angelägenhet utan
att beviljad ledighet i främsta rummet torde hava till syfte att bereda personalen
nödig vila och rekreation, så att don bleve bättre ägnad att fylla
sina uppgifter i försvarets tjänst.

Då sålunda än starkare skäl numera tala för en utvidgning i nu förevarande
hänseende av rätten till ersättning, vill riksförsäkringsanstalten, ehuru anstalten
beträffande tjänstgöring, varå nu förevarande förslag avses skola bliva
tillämpligt, icke är beredd att gå lika långt som kommittén i avseende å krigstjänstgöring,
dock förorda, att kroppsskador, som åsamkas försvarsväsendets
personal vid färd till eller från militärtjänstgöringen på grund av permission
eller tjänstledighet, berättiga till ersättning enligt militärersättningsförordningen.
Som av försäkringsrådets härovan åberopade yttrande framgår, torde
därvid lämpligen en omredigering av författningstexten böra äga rum.

56 Kungl. Maj.ts proposition nr 107 (Bilaga Å).

Riks försäkringsans tal t en övergår härefter till att något beröra de förslag,
som motionsvis framförts angående utsträckning av rätten till ersättning för sådan
kroppsskada, som icke ådragits på grund av olycksfall. Här ovan har redogörelse
lämnats över innehållet i vid 1942 och 1943 års riksdagar av herr
Spångberg m. fl. väckta motioner, vari hemställdes, att ersättningsrätten vid
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, borde i avsevärd grad utsträckas.
Het föreslogs sålunda, att ersättning borde utgå även örn sjukdomen
eller dödsfallet föranletts av annan orsak än militärtjänstgöringen. I sitt
yttrande över motionen den 9 mars 1942 framhöll riksförsäkringsanstalten,
bland annat, som ovan nämnts, att det kunde starkt ifrågasättas, huruvida
tillräckliga skäl förelåge för en uppmjukning av bestämmelserna på sätt
motionärerna föreslagit. I varje fall borde frågan tagas upp först i samband
med ett ställningstagande till spörsmålet örn utfärdande av bestämmelser för
krig och beredskapstillstånd. Vid 1942 års riksdag stannade kamrarna i olika
beslut, och frågan förföll. Vid 1943 års riksdag avslogs motionen i båda
kamrarna.

Med hänsyn till de tidigare omförmälda, av riksdagens vederbörande utskott
gjorda uttalandena, vill riksförsäkringsanstalten i detta sammanhang
något beröra frågan örn de ersättningsprinciper, som militärersättningsförordnmgens
författningstext och nu gällande praxis utformat.

Vad först angår sådana kroppsskador, som utgöras av följder av olycksfall,
torde, dessa här icke behöva bliva föremål för en särskild redogörelse. He
principer för ersättnings utgående, vilka gälla enligt olycksfallsförsäkringslagen,
äro i huvudsak tillämpliga på de olycksfallsskadade enligt militärersättuingsförordningen,
där tolkningen emellertid i vissa hänseenden är
mera extensiv än enligt nämnda lag.

Huvudfrågan är, huruvida skäl föreligga för en utvidgning av rätten till
ersättning för sjukdom, som icke orsakats av olycksfall. Föreskrifterna för
bedömande av denna rätt återgivas i 19 § i militärersättningsförordningen.
Regeln är den, att sjukdom, som yppats under militärtjänstgöring, presumera!-samband med denna tjänstgöring. Yppas sjukdom åter efter tjänstgöringen,
stadgas, att denna skall skäligen antagas hava väsentligen bidragit till sjukdomen,
för att ersättning må utgå.

Detta innebär, att i förra fallet ersättning skall utgå, så framt icke de
statliga organen kunna bevisa, att orsakssamband icke föreligger. I senare
fallet åter åligger det sökanden att prestera bevis för kausalsammanhang.
Bevisbördan ligger med andra ord här på den skadade. Genom dessa rättsregler
kan ersättning komma att utgå för sjukdomar, vilka — oberoende av militärtjänstgöringen
— kunnat utvecklas under densamma.

Som huvudregel kan fastslås, att ersättning i allmänhet utgår för akuta
sjukdomar, vilka yppas under militärtjänstgöringen. För sådana kroniska sjukdomar,
som äro följder av ersättningsberättigade akuta sjukdomar, utgår också
ersättning.

Vad angår övriga kroniska sjukdomar och då i första hand den största
gruppen av dem, vilka komma under riksförsäkringsanstaltens prövning, nämligen
de tuberkulösa åkommorna, är ersättningsrätten vidsträckt. Det är jämförelsevis
sällan som ett ersättningskrav avvisas, då framställningen örn ersättning
avser en lungtuberkulos eller en lungsäcksinflammation, vilken yppats
under aktiv militärtjänstgöring. Har en sådan sjukdom åter yppats efter
tjänstgöringens avslutande, gäller den rättsregeln, att bevisbördan lägges på
sökanden.. I sådana fall plägar framställningen i de flesta fall icke vinna
bifall. Riksförsäkringsanstalten har dock godkänt ersättningsanspråk, då yppandet
visserligen ägt rum efter tjänstgöringens slut men dock icke alltför
lång tid därefter.

.. I fråga om kirurgiska tuberkuloser — ben-, led-, urogenital- och lymfkörteltuberkulos
— Kar praxis under tidernas lopp varit ganska varierande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 (Bilaga A).

Framställningar om ersättning hava emellertid numera i anslutning till av
försäkringsrådet givna domslut i allmänhet vunnit bifall. Härvid har man
i allt högre grad kommit att jämställa dessa åkommor med lungtuberkulosen.

Beträffande ischiasfallen hava meningarna också varit delade, men även i
fråga om dessa fall torde kunna uttalas, att i flertalet fall ersättning utgivits.

Kausalsammanhanget mellan tjänstgöring och sinnessjukdom är i regel
ganska oklart. Mycket talar för, att ersättningsanspråk, särskilt då fråga är
örn schizophreni, icke bör bifallas. Emellertid hava hörda sakkunniga i allmänhet
ansett, att samband med militärtjänstgöringen föreligger och riksförsäkringsanstalten
har därför i anslutning till dessa specialistutlåtanden i
de flesta fall utgivit ersättning.

Däremot har ersättning icke tillerkänts vid fall av blindtarmsinflammation,
mag- och tarmsår samt i regel icke för andra konstitutionella åkommor.

Att här lämna en ingående exposé över de skilda ersättningsfallen torde
knappast vara behövligt. Emellertid framgår av det anförda, att riksförsäkringsanstaltens
krav på kausalsammanhang tillämpas på ett för de kroppsskadade
välvilligt och smidigt sätt utan att det allmännas berättigade fordringar
på samband åsidosättas.

Att ytterligare utsträcka rätten till ersättning på sätt i omförmälda motioner
föreslagits, kan knappast vara skäligt och lämpligt. Det kan icke anses
tillrådligt att rätt till ersättning medgives utan prövning av sambandsfrågan,
exempelvis beträffande vissa blodsjukdomar, vissa sinnessjukdomar, vissa
magsjukdomar, kräftsjukdomar, lues m. fl. sjukdomar, vilka icke orsakats av
yttre omständigheter eller där samband med sådana måste anses i högsta
grad ovisst. Frånsett det principiellt oriktiga i att helt bortse från kausalsammanhanget
skulle en utvidgning av ersättningsrätten komma att medföra
avsevärda ekonomiska konsekvenser. Biksförsäkringsanstalten vill därför
bestämt avråda från en uppmjukning av förefintliga föreskrifter.

Enligt nu gällande militärersättningsförordning utgår ersättning i form
av läkarvård, sjukpenning under av skadan föranledd sjukdomstid, livränta
vid därefter för längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av
arbetsförmågan samt, därest kroppsskadan medfört den skadades död, begravningshjälp
samt livräntor till vissa efterlevande.

Nämnda slag av ersättningar böra alltjämt utgå. Biksförsäkringsanstalten
vill emellertid här upptaga frågan, huruvida icke skäl tala för att utöver
sagda ersättningar införa ett särskilt familjetillägg till försörjningspliktiga
ersättningstagare.

Sociala försvarsberedskapskommittén framhöll i sitt den 10 januari 1941
avgivna förslag till krigspensionsförordning m. m., bland annat, att varken en
tillämpning av militärersättningsförordningens normerade inkomstberäkning
eller olycksfallsförsäkringslagens schematiska anknytning till inkomsten skulle
låta hänsynen till försörjningsskyldigheten komma till sin rätt. Kommittén
erinrade också, att den ersättning, som tillkomme reservpersonalen och de
värnpliktiga med nuvarande lagstiftning måste anses knappt tillmätt särskilt
för familjeförsörjare. För vinnande av rättvisa föreslog kommittén, att en
gradering efter försörjningsbördan borde införas genom familjebidrag. Härutinnan
föreslogs, bland annat, vissa familjetillägg å utgående invaliditetsersättning,
i fall då den skadades arbetsförmåga voro nedsatt med 30 procent
eller därutöver.

Yad kommittén sålunda framhållit har vunnit statsmakternas beaktande.
Enligt förordningen den 28 juni 1941 om familjebildrag åt värnpliktiga med
flera, vilka drabbats av kroppsskada, (nr 591) mod däri år 1942 gjord ändring
må nämligen familjebidrag utgå till värnpliktig, som under tjänstgöring,
varunder krigsfamiljobidragsförordningen varit å honom tillämplig, drabbats
av kroppsskada, medförande rätt till ersättning enligt 1927 års militärersätt -

Kungl. Maj:ts "proposition nr 107 (Bilaga A).

ningsförordning. Familjebidrag kan även utgå till vissa andra personalkategorier
än värnpliktiga, däribland sådana i 1927 års förordning avsedda fast
anställda, som skadats å tid, då värnpliktiga varit inkallade enligt 28 § 1
mom. värnpliktslagen. För rätt till familjebidrag förutsättes, att arbetsförmågan
är nedsatt med minst hälften.

Vid sidan av livränta utgår icke annat bidrag än familjepenning (ej bostads-,
närings-, sjuk- eller begravningsbidrag).

Örn sjukpenning utgår (enligt de för värnpliktiga gällande bestämmelserna)
tillämpas en »normerad behovsprövning» vid bestämmande av familjepenning
och bostadsbidrag för vissa anhöriga, nämligen hustru, med vilken den skadade
sammanlever samt hans barn och adoptivbarn under sexton år, som äro under
hans vårdnad. Generellt gäller emellertid, att bidrag icke må bestämmas
till högre belopp än som kan anses skäligt med hänsyn till behovet.

Annat bidrag än sjuk- och begravningsbidrag må ej bestämmas till högre
belopp än som tillhopa med utgående sjukpenning eller livränta motsvarar
gängse arbetsinkomst för en person i den skadades vanliga yrke eller verksamhet.

Reglerna för den »normerade behovsprövningen» fastställas av Kungl.
Majit. Enligt kungörelsen den 15 januari 1943 (nr 23) avdragas från summan
av familjepenningens högsta belopp och bostadskostnaden tre fjärdedelar av
sjukpenningen, örn den värnpliktige på statens bekostnad vårdas å sjukhus,
och eljest hälften av sjukpenningen. Maximibeloppen av familjepenningen
för ifrågavarande anhöriga samt av familjepenningen jämte sjukpenning och
dyrtidstillägg härå framgår av nedanstående tablåer.

A. Dyrtidstillägget utgår med 30 procent till och med den 31 december 1943.

1. Arbetsförtjänst: 2,160 kronor.

a) Vid sjukhusvård:	Sjukp. -f dyrt.t.	Ortsgr. I Farn.pen.	S:a	II Farn.pen.	S:a	lii Fam.pen.	S:a
Hustru .............	.. 5: 20	—	5: 20	—	5: 20	—	5:20
» o. 1 barn .	.. 5: 20	—	5: 20	0: 30	5:50	0: 65	5: 85
» » 2 »	.. 5: 20	1:05	6:25	1:50	6: 70	1:95	7: 15
» »3 »	.. 5:20	2: 15	7:35	2: 70	7:90	3:25	8:45
» » 4 »	.. 5: 20	3: 25	8:45	3:90	9: 10	4: 55	9: 75
O. S. V. b) Ej sjukhusvård:
Hustru .............	.. 5: 20	0:15	5: 35	0: 40	5: 60	0: 65	5: 85
» o. 1 barn ..	.. 5: 20	1: 25	6:45	1:60	6: 80	1: 95	7: 15
» »2 »	.. 5: 20	2: 35	7:55	2: 80	8: —	3:25	8:45
» »3 ;>	.. 5: 20	3: 45	8: 65	4: —	9: 20	4:55	9: 75
» » 4 » 11. Arbetsförtjänst:	.. 5: 20 4: 55 1,764 kronor.	9: 75	5: 20	10:40	5: 85	11:05
a) Vid sjukhusvård:
Hustru ..............	.. 4: 55	—	4: 55	—	4: 55	—	4: 55
» o. 1 barn ..	.. 4: 55	0:44	4: 99	0: 79	5: 34	1: 14	5: 69
» »2 »	.. 4: 55	1:54	6: 09	1:99	6: 54	2:44	6:99
» »3 »	.. 4: 55	2:64	7: 19	3: 19	7: 74	3: 74	8: 29
» » 4 »	4: 55	3: 74	8: 29	4: 39	8:94	5:04	9:59
b) Ej sjukhusvård:
Hustru ..............	.. 4: 55	0: 48	5: 03	0: 73	5: 28	0: 98	5: 53
» o. 1 barn ..	.. 4: 55	1:58	6: 13	1:93	6:48	2: 28	6: 83
» »2 »	.. 4: 55	2:68	7: 23	3: 13	7: 68	3:58	8:13
» » 3 »	.. 4: 55	3: 78	8:33	4:33	8:88	4: 88	9:43
» »4 »	.. 4: 55	4: 88	9: 43	5: 53	10: 08	6: 18	10: 73

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 (Bilaga A). 59

B. Dyrtidstillägget utgår med 40 procent från och med den 1 januari 1944
till och med den 31 december 1945.

1. Arbetsförtjänst: 2,160 kronor.

a) Vid sjukhusvård:	Sjukp. -f	Ortsgr. I		II		lil	S:a
dyrt.!	farn. pen.	S:a	Farn.pen.	S:a	Farn.pen.
Hustru ..............	.. 5: 60	—	5:60	—	5:60	—	5: 60
» o.l barn ..	.. 5: 60	—	5:60	—	5: 60	0: 35	5: 95
» »2 »	.. 5: 60	0: 75	6:35	1:20	6: 80	1:65	7: 25
:> »3 »	.. 5: 60	1:85	7:45	2:40	8: —	2: 95	8: 55
» »4 »	.. 5: 60	2: 95	8:55	3: 60	9: 20	4: 25	9: 85
b) Ej sjukhusvård:						0: 45	6:05
Hustru ..............	.. 5: 60	—	5: 60	0: 20	5: 80
» o. 1 barn ..	.. 5: 60	1:05	6: 65	1:40	7: —	1:75	7:35
> »2 »	.. 5: 60	2: 15	7: 75	2: 60	8: 20	3:05	8: 65
» »3 »	.. 5: 60	3: 25	8: 85	3: 80	9: 40	4: 35	9: 95
» »4 »	.. 5: 60	4: 35	9: 95	5: -	10:60	5: 65	11: 25
II. Arbetsförtjänst:	1,764 kronor.
a) Vid sjukhusvård:							4: 90
Hustru ..............	.. 4:90	—	4: 90	—	4: 90	—
» o. 1 barn	.. 4: 90	0: 18	5: 08	0: 53	5: 43	0: 88	5: 78
» »2 »	. . 4: 90	1:28	6: 18	1:73	6: 63	2: 18	7:08
» » 3 »	.. 4: 90	2: 38	7:28	2: 93	7: 83	3: 48	8:38
» »4 >	.. 4: 90	3: 48	8:38	4: 13	9:03	4:78	9: 68
b) Ej sjukhusvård:							5: 70
Hustru ..............	.. 4: 90	0: 30	5: 20	0: 55	5/45	0: 80
» o. 1 barn ..	.. 4: 90	1:40	6:30	1: 75	6: 65	2:10	7: —
» 2 >	.. 4: 90	2: 50	7:40	2: 95	7: 85	3:40	8: 30
» »3 »	.. 4: 90	3: 60	8: 50	4: 15	9: 05	4: 70	9: 60
» » 4 »	.. 4: 90	4: 70	9: 60	5: 35	10: 25	6: —	10:90

Beträffande familjens inkomster utöver sjukpenningen gälla vissa avdragsregler.
Åtnjuter den skadade eller dennes hustru inkomst av arbete skall
dock hänsyn icke tagas till ett belopp, motsvarande 75 kronor för månad.
Åtnjuta båda makarna arbetsinkomst, skall hänsyn icke tagas till ett belopp
motsvarande 75 kronor av vardera makens arbetsinkomst för månad. I fråga
örn återstoden ske avdragen efter en progressiv skala.

Bostadsbidragets storlek beror av bostadskostnaden. Örn avdragsgill inkomst
icke finnes utöver sjukpenningen, stiga de i tallån angivna maximala
bidragsbeloppen med ett belopp motsvarande erforderlig bostadskostnad, t. ex.
med kronor 1:—, 2: 50 och 4:— för dag i de olika ortsgrupperna, om hyran
är respektive 30, 75 och 120 kronor för månad.

Riksförsäkringsanstalten anser sig principiellt kunna instämma i sociala
försvarsberedskapskommitténs ovan berörda yttrande. Erfarenheten under
den tid, som förflutit sedan begynnelsen av nu pågående världskrig, har givit
vid handen, att de ersättningsförmåner, som utgå enligt gällande militärersättningsförordning
knappast äro tillfyllest. Detta är i hög grad förhållandet
beträffande de inkallade, som hava försörjningsplikt gentemot anhöriga. Utan
familjebidragsnämndernas medverkan torde de inkallades familjer säkerligen
i många fall hava måst lida nöd och i varje fall måst ligga, fattigvården till last.

Ehuru riksförsäkringsanstalten i det följande ämnar föreslå viss förhöjning
av nu utgående ersättningsbelopp för de värnpliktigas vidkommande, torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 1071 (Bilag-a A).

desamma ändock icke vara tillräckliga för de försörjningspliktiga. Riksförsäkringsanstalten
vill därför föreslå, att familjebidrag eller familjetillägg i förekommande
fall må utgå till gifta och vissa andra försörjningspliktiga.

Familjetilläggen äro givetvis i första hand avsedda för värnpliktiga, som
hava försörjningsplikt. För likformighetens skull och utan föregripande av
en kommande revision av 1916 års olycksfallsförsäkringslag, vill riksförsäkringsanstalten
dock föreslå, att de ifrågasatta familjetilläggen må utgå jämväl
till övrig i förslaget avsedd personal med försörjningsplikt. Till stöd härför
må i fråga örn fast anställt manskap anföras, att manskapet med undantag av
högbåtsmän och flaggkorpraler är temporärt anställt och icke tillförsäkrat
pensionsrätt och sålunda ej heller vid avsked på grund av invaliditet, ådragen
genom kroppsskada i tjänsten, erhåller någon pension. Enär denna personal
i fråga örn familjebidrag vid kroppsskada genom stadgande i kungörelsen den
28 juni 1941 med vissa bestämmelser angående tillämpning av förordningen
samma dag (nr 591) örn familjebidrag till värnpliktiga lii. fl., vilka drabbats
av kroppsskada (nr 592), är likställd med de värnpliktiga, skulle förslagets
genomförande icke innebära någon större avvikelse från nu gällande bestämmelser.
Personal å reservstat, övergångsstat, avgångsstat och disponibilitetsstat
är visserligen berättigad till pension vid avsked på grund av invaliditet,
ådragen genom kroppsskada i tjänsten, men, då för livränta gällande avdragsregler
i 12 § i förslaget (motsvarande nuvarande 11 §) äro avsedda att tillämpas
å familj etillägg, synas några större betänkligheter icke böra möta att jämväl
tillerkänna denna personal i förekommande fall rätt till familjebidrag i
samma utsträckning som värnpliktiga, Yad slutligen angår övriga i 2 § 1 mom.
i förslaget avsedda, hava dessa icke pensionsrätt. Därest de på grund av civil
statlig anställning skulle vara berättigade till pensionsförmåner, gäller i fråga
örn avdrag vad ovan sagts, varför även dessa böra kunna komma i åtnjutande
av familj etillägg.

Under sjukdomstiden synes familjebidrag böra utgå jämlikt i huvudsak
de grunder, som angivas i ovanberörda förordning den 28 juni 1941 med däri
sedermera gjord ändring. Familjebidraget torde sålunda lämpligen böra utanordnas
av vederbörande familjebidragsnämnd.

Enligt utländsk lagstiftning har numera ansetts skäligt att viss tilläggsersättning
utgår för invalidernas anhöriga. Det synes riksförsäkringsanstalten
som örn starka skäl förelåge, för att jämväl i svensk lagstiftning införa rätt
till sådan särskild ersättning för vissa anhöriga till de skadade, som förklarats
berättigade till livränta enligt militärersättningsförordningen. Denna ersättning
synes böra fastställas och utgivas av riksförsäkringsanstalten i form av
visst familj etillägg till invalidlivräntan i fall, då den skadades arbetsförmåga
är nedsatt med minst en tredjedel. Detta innebär, att förevarande förslag
kommer att anknyta sig till det av sociala försvarsberedskapskommittén framförda
förslaget till krigspensionsförordning. Därest livränta till den skadade
ersättes med sjukpenning, håller riksförsäkringsanstalten före, att familjetilllägg
alltjämt bör utgå från anstalten.

Yad angår frågan vilka anhöriga, som borde komma i åtnjutande av familjetillägg,
följde sociala försvarsberedskapskommittén i huvudsak de föreskrifter,
som inrymts i förordningen angående krigsfamiljebidrag. Sålunda skulle enligt
förslaget familj etillägg utgå till nedanstående familjemedlemmar till den
skadade:

a) hustru, med vilken den skadade sammanlever, samt barn och adoptivbarn
under 16 år, som äro under den skadades vårdnad;

b) make samt barn och adoptivbarn under 16 år i andra fall än under a)
sägs ävensom makes barn och adoptivbarn under 16 år, under förutsättning,
att den skadade är underhållsskyldig gentemot dem och att de äro för sitt
uppehälle väsentligen beroende av underhåll från den skadade;

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 (Bilaga A).

c) fader, moder eller adoptant, som vid tiden för skadans yppande var för
sitt uppehälle väsentligen beroende av underhåll från den skadade; samt

d) frånskild make, därest den skadade är genom dom eller avtal förpliktad
att utgiva underhåll till denne.

Familjetilläggens storlek följde en viss dyrortsgruppering och vore, vad
tilläggen till barnen anginge, grundade på stadgandena i lagen den 18 juni
1937 örn barnbidrag (nr 382). Bidrag till ett barn skulle sålunda utgå i ortsgrupp
1 med 240 kronor, i ortsgrupp 2 med 300 kronor, i ortsgrupp 3 med 360
kronor, till två barn med respektive 420 kronor, 525 kronor och 630 kronor.
För make ansåg komittén, att tillägget icke borde överstiga, vad som utginge
för ett barn. Utöver nu nämnda föreskrifter hade i förslaget intagits en
hel del detaljbestämmelser.

Riksförsäkringsanstalten ansluter sig i viss mån till de synpunkter i nu
nämnda hänseende, som komma till uttryck i krigspensionsförslaget, och vill
därför föreslå, att en avvikelse i denna, del skei’ från nu gällande principer
i fråga örn ersättnings utgående. Enligt riksförsäkringsanstaltens mening
synes emellertid en differentiering i ersättningsförmånerna efter dyrort icke
böra ifrågakomma. En sådan uppdelning är en nyhet för den sociala olycksfallsförsäkringen
och de författningar, som grunda sig på denna. En förenkling
av de i krigspensionsförslaget föreslagna invecklade särbestämmelserna
synes ävenledes böra vidtagas. Riksförsäkringsanstalten vill härutinnan
föreslå, att efter det den skadade blivit invalid, ersättning må utgå till hustru
och barn ävensom under given förutsättning till föräldrar.

Till storleken av dessa familjetillägg vill riksförsäkringsanstalten återkomma
i det följande.

Enligt 1927 års militärersättningsförordning utgår ersättning till den skadade
eller vid dödsfall till dennes efterlevande i visst förhållande till den
skadades årliga arbetsförtjänst.

För fast anställd beräknas ifrågavarande arbetsförtjänst efter de grunder,
som stadgats i 9 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete, d. v. s. ersättning
utgår i förhållande till den skadades verkliga arbetsinkomst under
ett år, räknat tillbaka från dagen för olycksfallet.

För värnpliktiga åter har den årliga arbetsförtjänsten fixerats till vissa i
militärersättningsförordningen angivna belopp.

Dä vid försvarsväsendet fast anställd vid i tjänsten ådragen kroppsskada
icke bör komma i åtnjutande av ersättning, beräknad efter andra grunder än
övriga stamanställda, ämnar riksförsäkringsanstalten i denna del ej föreslå
någon ändring av nu gällande bestämmelser.

Yad gäller de värnpliktiga däremot har riksförsäkringsanstalten funnit en
omarbetning av hithörande bestämmelser påkallad.

I sitt år 1918 avgivna förslag till militärersättningslag upptog riksförsäkringsanstalten
frågan örn arbetsförtjänstens beräknande till en ingående behandling.
Anstalten kom därvid till den slutsatsen, att betydande olägenheter
vöre förenade med samtliga de sätt, som kunde ifrågasättas för att låta
ersättningens storlek bestämmas i förhållande till den värnpliktiges arbetsförtjänst
i det civila livet, liksom ock att man för beräkning av ersättningens
storlek icke lämpligen kunde lägga till grund hans inkomst av militärtjänsten.
Under sådana förhållanden ansåge riksförsäkringsanstalten lämpligast att
bibehålla den i 1909 års militärersättningsförordning följda grundsatsen
rörande angivandet i författningen av ersättningarnas storlek såtillvida, att
beloppet av vissa särskilda ersättningar, nämligen hel sjukpenning, högsta
invalidlivränta, begravningshjälp och dödsfallslivräntor framginge av lagens
bestämmelser. Emellertid ansåges i fråga om värnpliktiga ett frångående av
den i 1909 års förordning tillämpade grundsats om till siffran bestämda, för

02 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 107 (Bilaga A).

alla lika ersättningar böra äga rum sålunda, att de värnpliktiga indelades i
vissa grupper med hänsyn till förhållanden, som hänförde sig till deras militärt
j änstgöring.

I anslutning härtill indelades den med förslaget avsedda personalen i tre
grupper, varvid till den högsta gruppen hänfördes värnpliktiga, som fullgjort
viss tjänstgöring, samt vissa kvalificerade värnpliktiga ävensom fast anställda
iurirer och till mellangruppen övriga värnpliktiga samt meniga utom musikelever
och skeppsgossar, vilka hänfördes till den lägsta gruppen.

Även i sitt år 1926 avgivna förslag till bestämmelser om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, ansåg riksförsäkringsanstalten
nödvändigt att för de värnpliktiga fastställa viss till siffran
bestämd årlig arbetsförtjänst, efter vilken ersättning skulle beräknas. Vid
fastställandet av en sådan till siffran bestämd arbetsförtjänst vore det, anförde
anstalten, givetvis skäligt, att arbetsförtjänsten bestämdes till högre
belopp, än som motsvarade värdet av de förmåner, av vilka de värnpliktiga
vore i åtnjutande under militärtjänstgöringen, enär ersättningarna eljest
skulle bliva för låga. Å andra sidan borde viss hänsyn tagas till den allmänna
lönenivån. Skulle man därvid taga till norm industriarbetarnas medellöner,
vore det nödvändigt att antaga arbetsförtjänsten till åtminstone 2,000 kronor
för värnpliktiga i allmänhet. Det vore emellertid enligt riksförsäkringsanstaltens
förmenande principiellt sett synnerligen betänkligt att till norm taga en
årlig arbetsförtjänst, som mera avsevärt överstege årsinkomsten för lantarbetare
och därmed likställda, vilka torde utgöra den största yrkesgruppen
bland de värnpliktiga. Då enligt verkställd utredning årsavlöningen för lantarbetare
rörde sig örn 1,200 kronor och 1,400 kronor, syntes det år 1918 föreslagna
beloppet 1,500 kronor för värnpliktiga i allmänhet vara tämligen väl
avvägt. Liksom enligt 1918 års förslag torde emellertid i vissa fall en något
högre arbetsförtjänst böra beräknas och således en grupp med högre ersättning
böra bibehållas. För denna grupp ansåges arbetsförtjänsten böra fastställas
till 1,800 kronor.

Föredragande departementschefen anförde, bland annat, att redan vid tillkomsten
av 1909 års militärersättningsförordning den uppfattningen gjorde
sig gällande, att liksom de värnpliktigas förmåner i övrigt ej rönte någon inverkan
av de olika förhållandena i det civila livet, dessa ej heller borde utöva
något inflytande på nu ifrågavarande ersättningar, vilka alltså borde utan avseende
på nämnda förhållanden bestämmas lika för alla värnpliktiga. Enär
han funne denna uppfattning riktig, anslöte han sig till förslaget, till vars
förmån för övrigt kunde åberopas de praktiska svårigheter, som vore förenade
med ett hänsynstagande till de värnpliktigas olika omständigheter i det civila
livet. I fråga örn den gruppindelning, som av riksförsäkringsanstalten föreslagits,
hade han ej funnit anledning ifrågasätta någon ändring. Då emellertid
av anstalten föreslagna belopp, vartill arbetsförtjänsten för dessa båda
grupper borde beräknas, syntes vara för låga, förordade han i stället beloppen
1,620 kronor respektive 1,980 kronor.

I motioner till 1927 års riksdag yrkades, att den fastställda arbetsförtjänsten
skulle höjas till respektive 2,000 och 2,500 kronor av herr Lindhagen
i första kammaren och till 1,800 respektive 2,400 kronor av herr Lindberg i
andra kammaren. Sedan bankoutskottet tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag,
bifölls detsamma i denna del av första kammaren, under det att andra kammaren
biföll herr Lindbergs motion. Efter sammanjämkning fastställde riksdagen
arbetsförtjänsten till 1,764 respektive 2,160 kronor.

I enlighet härmed utgår jämlikt 1927 års militärersättningsförordning
ersättning till värnpliktiga efter en beräknad arbetsförtjänst, som angives i
8 § i förordningen. Flärvid har man, som ovan nämnts, uppdelat de värn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 (Bilaga A). 63

pliktiga i avseende å arbetsförtjänstens storlek i två inkomstklasser, en högre
med en arbetsinkomst av 2,160 kronor och en lägre med en arbetsinkomst av
1,764 kronor. Till den högre inkomstklassen hänföras de värnpliktiga, som
fullgjort första tjänstgöring och repetitionsövningar eller motsvarande tjänstgöring
och därefter deltaga i tjänstgöring eller övning, som enligt värnpliktslagen
åligga dem eller som eljest i laga ordning blivit dem ålagda. Vidare
hänföras till den högre inkomstklassen värnpliktiga, som idka studier vid
någon statens högskola eller annan därmed jämförlig högre läroanstalt för
utbildning till läkare, tandläkare m. m. och som fullgöra fackutbildning eller
facktjänstgöring. Slutligen hänföras till den högre avlöningsklassen sådana
värnpliktiga, som fullgöra viss tjänstgöring såsom furirer vid armén eller
flygvapnet eller motsvarande tjänstgöring vid marinen. Alla övriga värnpliktiga
hänföras till den lägre avlöningsklassen.

Med hänsyn till de nya bestämmelser, som införts i 1941 års värnpliktslag,
har riksförsäkringsanstalten, som ovan nämnts, funnit nu gällande föreskrifter
rörande arbetsförtjänstens beräkning i fråga om värnpliktiga böra omarbetas.

I detta sammanhang vill riksförsäkringsanstalten något beröra vad lagstiftningen
i Finland, Tyskland och Storbritannien föreskriver i fråga om
grunderna för ersättningens beräknande.

Vad Finland angår äro de ersättningsberättigade uppdelade i sex skadeståndsklasser,
varvid personer, tillhörande manskapet, eller därmed jämförliga,
tillföras första, underbefäl andra, yngre officerare tredje, kaptener fjärde,
stabsofficerare femte och personer i högre tjänsteställning än stabsofficerare
sjätte skadeståndsklassen. Enligt de för krigsskador gällande bestämmelserna
är fördelningen på de sex klasserna något avvikande härifrån, varjämte i de
fyra lägsta skadeståndsklasserna ersättningen även må beräknas på grundval
av årsinkomst. Sålunda föras till första skadeståndsklassen personer, vilkas
årsinkomst understiger 20,000 mark; till andra klassen personer, vilkas årsinkomst
uppgår till 20,000 men icke 30,000 mark; till tredje klassen personer,
vilkas årsinkomst uppgår till 30,000 men icke till 40,000 mark; till fjärde klassen
personer, vilkas årsinkomst uppgår till minst 40,000 mark. Härjämte stadgas,
att då skadeståndet, beräknat efter den klass, som motsvarar den skadades
årsinkomst, blir större än örn hänsyn endast tages till hans tjänstegrad, så
äger den skadade rätt att tillhöra den högre klassen, till vilken han då också
efter ansökan överföres.

Härutöver må framhållas, att livräntetagare på ansökan kan tillerkännas
tilläggslivränta för viss tid under i lagen angivna förutsättningar. Härvid
tages hänsyn till hans civila arbetsförtjänst.

Av det sagda framgår, att man i Finland har infört ett kombinerat system,
därvid man skall taga hänsyn i första hand till vederbörandes militära tjänsteställning
men även till hans årsinkomst.

Enligt tysk lagstiftning utgår ersättning vid invaliditet enligt olika klasser,
allt efter invaliditetens svårighetsgrad. Härvid tages också hänsyn till vederbörandes
civilstånd och den ortsgrupp han tillhör. Utöver denna ersättning
kunna särskilda tjänstegradstillägg eller yrkestillägg utgå. Tjänstegradstillläggen
äro allt efter vederbörandes grad uppdelade i fem olika grupper.
Yrkestil]äggen avse vissa kvalificerade yrken och uppdelas i två klasser. I
den lägre utgår ett månatligt belopp av 10 riksmark oell i den högre ett månatligt
belopp av 50 riksmark. Den skadades arbetsförtjänst har sålunda en viss
ehuru mindre betydelse vid utmätandet av ersättning enligt den tyska lagstiftningen.

Vidkommande den brittiska lagstiftningen må framhållas, att såväl sjukersättning
som invalidpension (livränta) utgår efter vissa fixa belopp, allt
efter vederbörandes tjänstegrad. Här tager man sålunda icke hänsyn till
den skadades arbetsförtjänst.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 (Bilaga A).

Vid övervägande av hithörande spörsmål har riksförsäkringsanstalten
funnit det uteslutet att låta ersättningens storlek bestämmas av den värnpliktiges
inkomst av militärtjänsten.

Vad angår spörsmålet om bestämmande av ersättningens storlek i det individuella
fallet i förhållande till den skadades arbetsförtjänst i det civila livet
tillämpas visserligen detta förfaringssätt enligt förordningen den 28 juni
1941 örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring
(nr 593), samt enligt förordningen den 21 april 1943 om ersättning i
vissa fall i anledning av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt
(nr 183).

I fall, som avses i den förra av dessa förordningar, gäller det emellertid
personal, som i regel endast under några timmar i veckan deltager i tjänstgöring
och som under återstående tid ägnar sig åt sin civila verksamhet. Men
icke heller i avseende å denna personal har ifrågavarande förfaringssätt
blivit konsekvent genomfört i det att den årliga arbetsförtjänsten vid bestämmande
av livränta icke må beräknas till lägre belopp än 1,764 kronor.

Även i de fall, som avses i den senare förordningen, äro förhållandena säregna.
Här gäller det personal, som för en jämförelsevis kort tid — i regel
högst fyra månader •— uttagits att fullgöra visst arbete, för vilket —- förutom
vissa särskilda förmåner — avlöning utgår i huvudsak efter samma grunder,
som till andra i liknande arbete sysselsatta personer. Men även här har ett
avsteg från principen örn ersättningens storlek i förhållande till den skadades
årliga arbetsförtjänst ägt rum såtillvida, att vid ersättningens bestämmande
hänsyn till arbetsförtjänsten endast tages i de fall, då denna överstiger 2,300
kronor.

A7ad som gäller i de i dessa författningar avsedda fall, kan därför icke åberopas
till stöd för frångående av det enligt hittills gällande militärersättningsförordningar
i vårt land tillämpade systemet. En något så när konsekvent till
lämpning av användningen av den civila arbetsförtjänsten såsom norm i förevarande
hänseende skulle innebära, att, såsom enligt olycksfallsförsäkringsiagen,
arbetsförtjänsten bestämdes inom ramen av ett visst mycket lågt bestämt
minimum och ett visst ganska högt satt maximum. Skulle den civila
arbetsförtjänsten läggas till grund endast i de fall, där fråga är örn högre
arbetsförtjänster men ej örn lägre sådana i enlighet med vad som gäller i
förordningen örn ersättning i vissa fall i anledning av kroppsskada, ådragen
under fullgörande av tjänsteplikt, skulle detta innebära en mer eller mindre
långt gående avvikelse från själva principen. I varje fall måste beaktas, att
här i förhållandevis stor utsträckning är fråga om andra personer än dem,
som i det civila livet hava anställning hos någon arbetsgivare. Tillämpning i
större eller mindre utsträckning av den ifrågavarande principen medför redan
av denna anledning ej obetydliga svårigheter. Men härtill kommer, att enligt
olycksfallsförsäkringslagen de erforderliga uppgifterna örn arbetsförtjänsten
i första hand lämnas av den arbetsgivare, i vars arbete olycksfallet inträffat,
och omfatta även de tider, varunder den skadade under året närmast före
olycksfallet haft anställning hos annan arbetsgivare eller ej haft sådan anställning.
De liknande uppgifter, örn vilka här äro fråga, skulle lämnas antingen
av den arbetsgivare, hos vilken den skadade haft anställning närmast
före militärtjänstgöringen, när någon sådan arbetsgivare finnes, eller ock av
den skadade själv. För ett riktigt och rättvist bedömande måste därför ofta,
åtminstone när fråga är örn mer långvarigt sjukdomstillstånd eller örn invaliditet
eller dödsfall, ingående särskilda undersökningar från riksförsäkringsanstaltens
sida bliva erforderliga i olika orter. Bedömandet försvåras även
därav, att för den kanske ganska långa tid av året närmast före olycksfallet,
varunder den skadade varit i militärtjänst -— eventuellt för hela året — han

Kungl. Maj-.ts proposition nr 107 (Bilaga A). 65

icke halt någon arbetsförtjänst, varför för nående av ett riktigt resultat viss
skälighetsprövning för denna tid så gott som undantagslöst blir erforderlig.
Nödigt underlag härför måste även införskaffas.

Riksförsäkringsanstalten föreslår här nedan, att i händelse av invaliditet,
som uppgår till eller överstiger en tredjedel av arbetsförmågan, utöver livränta
till den skadade familj etillägg för barn skall utgå utan någon hänsyn
till arbetsförtjänsten. Örn så blir förhållandet, kommer en anpassning av
ersättningen efter den civila arbetsförtjänsten i det individuella fallet att få
i motsvarande mån mindre betydelse än enligt nu gällande förordning.

På grund härav och vad riksförsäkringsanstalten i övrigt härutinnan anfört
i de förenämnda år 1918 och år 1926 angivna förslagen, vill anstalten
''föreslå, att arbetsförtjänsten för de värnpliktiga liksom hittills fastställes till
vissa i förordningen angivna belopp.

De skäl, som vid tidpunkten för 1927 års militärersättningsförordnings tillkomst
talade för en differentiering av de värnpliktiga i nu förevarande hänseende,
göra sig nu än mer gällande med hänsyn till 1941 års värnpliktslag.
Enligt denna har tjänstgöringstiden avsevärt utsträckts för alla värnpliktiga
och i synnerhet för de mera kvalificerade, varjämte värnpliktstiden utsträckts
utöver den tidrymd, som tidigare varit stipulerad.

Såsom ovan framhållits har i gällande förordning den fullgjorda tjänstgöringen
principiellt lagts till grund för de värnpliktigas indelning i grupper.

Denna indelningsgrund lider emellertid av vissa brister. Osäkerhet vid
rättstillämpningen har sålunda förefunnits, då det gällt värnpliktiga, som av
en eller annan anledning fått uppskov med tjänstgöringens fullgörande, och
då värnpliktiga, vilka varit befriade från värnpliktens fullgörande i fredstid,
inkallats till tjänstgöring vid förstärkt försvarsberedskap. Svårigheter hava
även uppstått vid prövningen av frågan, huruvida tjänstgöring, fullgjord enligt
27 § 2. eller 28 § i värnpliktslagen, finge tillgodoräknas så att i 8 § i
militärersättningsförordningen angivna villkor för arbetsförtjänstens bestämmande
till det högre belopjret kunde anses uppfyllda.

Det torde icke kunna förnekas, att inkallelse till värnpliktstjänstgöring
innebär ett väsentligt avbräck i den enskilde individens civila liv och att detta
avbräck i allmänhet blir större ju äldre den värnpliktige blir. Det synes därför
riksförsäkringsanstalten rimligt, att äldre värnpliktiga vid under militärtjänstgöring
ådragen kroppsskada beredas något högre ersättningsförmåner
än de yngre. För detta talar även, att de äldre i allmänhet torde hava uppnått
en viss högre levnadsstandard.

Av 27 § 1 i värnpliktslagen framgår, att den första tjänstgöringen för alla
värnpliktiga samt dessutom första repetitionsövningen för armén och kustartilleriet
tilldelade värnpliktiga av nu ifrågavarande kategori skall vara fullgjord
före utgången av tredje året efter inskrivningsåret. För armén, kustartilleriet
och flygvapnet tilldelade värnpliktiga gäller vidare, att andra repetitionsövningen
skall vara fullgjord senast inom åttonde året efter inskrivningsåret.
Vid flottan förekomma icke repetitionsövningar. Flottan tilldelade värnpliktiga
skola i stället antingen fullgöra hela tjänstgöringen i en följd eller
ock med en första tjänstgöring, som tager sin början inskrivningsåret eller
året därpå samt med en efterutbildningsövning. Denna efterutbildningsövning
skall fullgöras före utgången av adertonde året efter inskrivningsåret.
Detsamma gäller även efterutbildningsövning för armén, kustartilleriet saint
flygvapnet tilldelade värnpliktiga. Riksförsäkringsanstalten har emellertid
inhämtat, att efterutbildningsövningar för flottan tilldelade icke sjömanshusinskrivna
värnpliktiga äro avsedda att äga rum i samband med dessa värnpliktigas
överförande till armén under tionde året efter inskrivningsåret samt
att sådana övningar för vissa flygvapnet tilldelade värnpliktiga äro avsedda
att äga rum under tolfte året efter inskrivningsåret.

linning lill riksdagens protokoll 1914. / sami. Kr 107.

»lil 41 :>

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 (Bilaga A).

Vid övervägande huru en sådan gruppindelning av de värnpliktiga lämpligen
borde ske, har riksförsäkringsanstalten nied anknytning tilli värnpliktslagens
bestämmelser angående tjänstgöringens i fredstid uppdelning i en
forsta tjänstgöring, repetitionsövningar och efterutbildningsövning samt de
tidpunkter, då dessa olika delar av tjänstgöringen skola vara fullgjorda, funnit
lämpligt, att de värnpliktiga i fråga örn arbetsförtjänstens storlek i princip indelas
i grupper, varvid en grupp skulle omfatta värnpliktiga under fullgörande
av dem efter åttonde året efter inskrivningsåret åliggande tjänstgöring, en
annan grupp skulle omfatta värnpliktiga under tjänstgöring, som åligger dem
under fjärde till och med åttonde året, och en tredje grupp övriga värnpliktiga.

Med hänsyn å andra sidan till den omfattande tjänstgöring, som enligt
1941 års värnpliktslag åligger vissa kvalificerade värnpliktiga, utöver ovan
nämnd tjänstgöring, torde man emellertid icke enbart kunna tillämpa nu föreslagna
indelningsgrund. Det synes i fråga örn dem vara lämpligt och skäligt
att inrangera dem i grupp med högre ersättning än som eljest skulle hava
utgått.

Riksförsäkringsanstalten vill i detta sammanhang något beröra grunderna
för det värnpliktiga befälets avlöning.

Under fredstjänstgöring utgår enligt nu gällande bestämmelser, kungörelse
den 5 mars 1926 (nr 60) angående avlöning till rullförings-(sjörullförings-)
befäl och värnpliktiga under fredstid m. m., med däri sedermera gjorda ändringar,
den senaste genom kungörelse den 16 maj 1941 (nr 284), penningbidrag
till värnpliktig med en krona för dag. Förutsättning härför är dock, att krigss
avlöningsreglementet ej skall tillämpas. Denna ersättning utgår oavsett örn
den värnpliktige nått befälsgrad eller ej. Enligt krigsavlöningsreglementets
föreskrifter utgå avlöningar till värnpliktig personal däremot efter grad, varigenom
ersättningen till den värnpliktige kommer att motsvara måttet av det
ansvar, som ålägges honom.

1941 års försvarsutredning anförde rörande det värnpliktiga befälets avlöning,
bland annat, att någon höjning av det nyligen fastställda penningbidraget
för de värnpliktiga i gemen icke syntes böra nu ifrågakomma. Det
föreslagna systemet med tvångsvis uttagning av vissa värnpliktiga för utbildning
till befäl under viss längre tid borde såsom komplement kräva, att de
sålunda uttagna ekonomiskt kompenserades för de särskilda bördor, som pålades
dem. Under hänvisning härtill ifrågasattes, att till de för dylik utbildning
uttagna skulle såsom kompensation utgå vissa premier.

Frågan om ersättning till det värnpliktiga befälet kunde emellertid ses
även ur annan synpunkt. Det ökade ansvar, som tjänstegraden medförde
samt den omständigheten, att det ur militär synpunkt måste anses önskvärt,
att de befälsutbildade värnpliktiga fullgjorde frivillig tjänstgöring, talade för
att dessa värnpliktiga även under tid, då krigsavlöningsreglementet icke vöre
tillämpligt, erhölle högre avlöning än värnpliktiga i allmänhet.

Försvarsutredningen förklarade sig emellertid icke vara beredd att avgiva
ett formellt förslag till bestämmelser rörande de värnpliktigas avlöning. Detta
spörsmål borde i stället göras till föremål för särskild utredning, varvid även
borde upptagas spörsmålet örn avlöningsförmåner för de värnpliktiga i specialtjänst
(läkare m. fl.), vilkas tjänstgöring avsåges skola kunna fördelas över
hela värnpliktstiden.

Departementschefen anförde (prop. 318/41 sid. 68), att de till fortsatt
befälsutbildning uttagna värnpliktiga och värnpliktiga i specialtjänst med
förlängd tjänstgöringstid borde erhålla skälig kompensation för de särskilda
uppoffringar, som krävdes av dem. Frågan örn en sådan kompensation syntes
emellertid, såsom försvarsutredningen förutsatt, böra underkastas närmare
utredning.

(37

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 (liliana A).

I proposition nr 297 till 1942 års riksdag framlade Kungl. Majit förslag till
ändrade grunder för bestämmande av penningbidrag till de värnpliktiga samt
till särskilda premier för värnpliktiga, som uttagits till officers- eller underofficersutbildning
m. fl. Förslaget bifölls av riksdagen.

De nya bestämmelserna innefattas i kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 527)
med provisoriska bestämmelser angående avlöning åt värnpliktiga m. m.
Enligt 2 § i sagda kungörelse, vilken paragraf emellertid icke trätt i kraft,
skulle värnpliktig, varom nu är fråga, i den mån krigsavlöningsreglementet ej
vore tillämpligt, under tjänstgöring erhålla penningbidrag med följande belopp
för dag

furir 2 kronor 50 öre,
sergeant 3 kronor,
fänrik 4 kronor,
löjtnant 5 kronor samt
kapten 6 kronor.

Ifrågavarande kungörelse, som därjämte innehåller bestämmelser rörande
premier åt värnpliktig, som jämlikt 27 § mom. 1 B) värnpliktslagen ålagts
fortsatt tjänstgöring, skulle gälla till och med den 30 juni 1943. Bestämmelserna
hava emellertid förlänats fortsatt giltighet under ett år genom kungörelse
den 30 juni 1943 (nr 566).

Då sålunda skäl ansetts tala för att det värnpliktiga befälet under tjänstgöringen
beredes högre ersättning än övriga värnpliktiga, vill riksförsäkringsanstalten,
som ovan antytts, föreslå, att detta vid i tjänsten ådragen kroppsskada
jämväl beredes högre ersättning. Detta skulle kunna ske genom att nu
ifrågavarande värnpliktiga under hänsynstagande till genomgången utbildning
och vederbörandes militära tjänsteställning inrangerades i grupp med
högre ersättning än som föranledes av tidpunkten för tjänstgöringen.

Sålunda skulle exempelvis en värnpliktig underofficer även under tjänstgöring
före åttonde året efter inskrivningsåret kunna hänföras till samma
grupp som annan värnpliktig, vilken fullgör tjänstgöring efter åttonde året
efter inskrivningsåret, och en värnpliktig furir redan före fjärde året efter
inskrivningsåret till den grupp, som omfattar värnpliktiga under tjänstgöring
under fjärde till och med åttonde året efter inskrivningsåret.

På samma sätt skulle värnpliktiga sjökaptener, övermaskinister, styrmän
och maskinister av andra klassen under hänsynstagande till vederbörandes
militära tjänsteställning inrangeras i de olika grupperna.

För dem, som konstituerats till värnpliktiga officerare, synes slutligen en
särskild grupp böra införas.

Biksförsäkringsanstalten vill sålunda föreslå, att de värnpliktiga i fråga
örn arbetsförtjänstens beräknande hänföras till fyra olika grupper, nämligen

1. värnpliktig officer;

2. värnpliktig underofficer och annan värnpliktig, vilken fullgör honom
åliggande tjänstgöring efter åttonde året efter inskrivningsåret;

3. värnpliktig furir och annan värnpliktig, vilken fullgör honom åliggande
tjänstgöring under fjärde till och med åttonde året efter inskrivningsåret
samt

4. .annan värnpliktig än ovan nämnts.

Till belysande av frågan angående storleken av den arbetsförtjänst, som
bör fastställas för ovan angivna grupper värnpliktiga, må följande anföras.
Av den av riksförsäkringsanstalten år 1926 verkställda utredningen framgår,
bland annat, att medellönerna under år 1925 ungefärligen hade utgjort
inom industrien:

för arbetare i allmänhet, 2,600 kronor
för arbetare i 18—24 års ålder, 2,000 kronor

Kungl. Maj.-ts ‘proposition nr 107 (Bilaga A),
inom lantbruket:

för statanställda körkarlar, 1,400 kronor
för manliga tjänare i jordbruk 1,200 kronor.

Av 1989 och 1941 års lönestatistiska årsböcker för Sverige framgår, bland
annat,, att beträffande arbetare inom industri och hantverk, handel och transportväsende.
allmän tjänst m. m. indextalet (1913 = 100) för löneinkomsten
per år, som år 1925 uppgick till 216, år 1939 stigit till 260 och år 1941 till 296.

Genomsnittliga löneinkomsten per år för hela landet inom olika näringsgrenar
(exklusive säsongindustri) utgjorde för män 3,167 kronor år 1939 och
3,597 kronor år 1941. Vid begränsning till den egentliga industrien skulle
siffrorna bli 3,056 kronor för år 1939 och 3,507 kronor för år 1941.

För lantarbetare saknas i nämnda publikationer jämförelsetal för år 1925.
År 1929 hade emellertid indextalet (1913 = 100) stigit för manliga tjänare i
jordbruk till 168 och år 1939 till 192 samt år 1941 till 236. För statavlönade
kördrängar utgjorde indextalet 187 år 1929 och 219 år 1939 samt 276 år 1941.

Den genomsnittliga arbetsförtjänsten i kontant och naturaförmåner under
år 1939 för manliga lantarbetare inom olika åldersgrupper framgår av nedanstående
ur lönestatistisk årsbok för Sverige hämtade tabell.

Arbetare i kost .......................

Statavlönade arbetare .................

Dagsverkare utan naturaförmåner
Dagsverkare med naturaförmåner
Samtliga ...................................

18—20	21- 24
år	år
1,213	1,316
1,464	1,607
1,327	1,458
1,281	1,550
1.265	1,417

25 — 29	35—39
år	år
1,378	1,371
1,715	1,736
1,605	1,591
1,693	1,805
1,574	1,687

Föredragande departementschefen anförde i proposition 1941:316 (sid. 33)
angående dyrtidstillägg å enligt militärersättningsförordningen utgående
ersättningar, att en höjning av de belopp, efter vilka ersättningarna skola beräknas,
icke lärer kunna ske med hänsyn tagen till de inkomster, som värnpligtig*1
av äldre årgångar, vilka under nuvarande förhållanden i stor utsträckning
äro inkallade till tjänstgöring, förut åtnjutit i sitt civila arbete. Beloppen
torde i stället böra anpassas efter de löneförhållanden, som under normala förhållanden
gällde för värnpliktiga i tjugoårsåldern.

Då det gäller att fastställa de olika gruppernas arbetsförtjänst, vill riksförsäkringsanstalten
framhålla, att ett sådant fastställande erbjuder stora svårigheter.
Givet är, att med hänsyn till den höjning av lönenivån, som ägt rum
sedan år 1926, arbetsförtjänsten för värnpliktiga i den lägsta inkomstgruppen
bör sättas högre än det belopp, som infördes genom 1927 års militärersättningsförordning
eller 1,764 kronor. Yid övervägande härav har riksförsäkringsanstalten
ansett hänsyn böra tagas dels till den allmänna lönenivån, dels till
de avlöningsförmåner, som utgå till fast anställt manskap, dels ock till att
familje tillägg föreslagits skola utgå till försörjningspliktiga värnpliktiga.

Vad beträffar den allmänna lönenivån skulle densamma vid det av riksförsäkringsanstalten
föreslagna systemet för arbetsförtjänstens fastställande förde
värnpliktiga endast genomsnittligt komma i betraktande. Därvid är att
beakta å ena sidan, att sjukpenning och livränta till den skadade vid förlust
av arbetsförmågan i allmänhet endast skulle utgå med två tredjedelar av arbetsförtjänsten.
Denna ersättning kommer därför icke att överstiga den årliga
arbetsförtjänsten i den skadades civila verksamhet, även örn den arbetsförtjänst,
varom här är fråga, bestämmes till i motsvarande mån högre belopp.
Ä andra sidan måste av systemet även följa, att ersättningen till de värnpliktiga,
som i sin civila verksamhet hava en förhållandevis hög arbetsförtjänst, ej

Kungl. Majlis proposition nr 107 (Bilaga A).

<39

sällan blir lägre än vad som motsvarar två tredjedelar av deras arbetsförtjänst
i deras civila verksamhet.

Vid en jämförelse med det fast anställda manskapets avlöningsförmåner
synes man icke böra utgå från avlöningen till de yngsta meniga, vilka i regel
torde vara yngre än de värnpliktiga. Det torde i stället vara riktigare att till
jämförelse taga de förmåner, som utgå till meniga efter 3 eller 4 års tjänstgöring.
Av löneplan Ma i 1940 års manskapsavlöningsreglemente framgår, att
årslönen för menig, vicekorpral, vicekonstapel, i 4. löneklassen, vilken torde
uppnås efter 3 års tjänst, utgör 1,176 kronor. Med för närvarande utgående
rörligt tillägg torde den kontanta avlöningen uppgå till omkring 1,440 kronor.
Förutom kontant avlöning åtnjuter det fast anställda manskapet kost och logi,
beklädnad och fri sjukvård. Av bilaga till 1943 års statsverksproposition,
fjärde huvudtiteln, framgår att medelsbehovet i fråga örn armén under innevarande
budgetår beräknats till: för mathållning 160 öre, för mundering 85 öre,
för kasern- och förplägnadsutredning 10 öre allt för man och dag räknat. För
sjukvård och begravningshjälp enligt manskapsavlöningsreglementet har beräknats
20 kronor för år och befattningshavare. Då i nämnda poster, vilka
uppgå till i runt tal 934 kronor, för man och år, icke ingår värdet av bostad,
torde samtliga naturaförmåners värde kunna uppskattas till åtminstone 1,000
kronor för man och år. Vid sådant förhållande skulle avlöningsförmånerna till
en fast anställd i 4. löneklassen kunna beräknas till omkring 2,440 kronor.

Under beaktande härav och de olika faktorerna i övrigt, som kunna anses
hava betydelse för ett fastställande av en skälig arbetsförtjänst för de värnpliktiga
i den lägsta gruppen, har riksförsäkringsanstalten stannat vid att föreslå
en höjning av arbetsförtjänsten för denna grupp från nuvarande 1,764
kronor till 2,400 kronor, motsvarande en ökning av omkring 36 procent. Hel
sjukpenning skulle då utgå från riksförsäkringsanstalten med 4 kronor 50 öre
för dag och livränta vid fullständig invaliditet med 1,600 kronor för år mot
3 kronor 50 öro i sjukpenning för dag respektive 1,176 kronor i årlig livränta
för närvarande (förutom dyrtidstillägg).

Närmast högre grupps arbetsförtjänst skulle kunna bestämmas till förslagsvis
2,700 kronor. Detta skulle innebära, att hel sjukpenning skulle utgå med
5 kronor för dag samt livränta vid fullständig invaliditet med 1,800 kronor för
år mot 4 kronor i hel sjukpenning för dag respektive 1,440 kronor i årlig livränta
i motsvarande grupp för närvarande (förutom dyrtidstillägg).

Den tredje gruppens arbetsförtjänst synes lämpligen böra fastställas till
3,000 kronor. Hel sjukpenning skulle då utgå med 5 kronor 50 öre för dag och
livränta vid fullständig arbetsoförmåga med 2,000 kronor för år.

För värnpliktiga officerare slutligen synes arbetsförtjänsten böra beräknas
till 3,900 kronor eller det högsta belopp, som enligt nu gällande olycksfallsförsäkringslag
må tagas i beräkning vid bestämmande av ersättning.

Därest de föreslagna ersättningsbeloppen vid viss tid skulle anses för låga,
bör detta enligt riksförsäkringsanstaltens förmenande korrigeras genom vid tid
efter annan fastställda lämpligen avvägda dyrtidstillägg. För närvarande synas
dyrtidstillägg knappast böra utgå å de föreslagna ersättningarna.

Avvägningen av storleken av de ovan föreslagna familjetillägg, som från
riksförsäkringsanstalten skulle utgå till försörjningspliktiga invalider, erbjuder
vissa vanskligheter. Det synes riksförsäkringsanstalten, som örn familjetillägg
för hustru till helt arbetsoförmögen invalid borde utgå ungefärligen efter enahanda
grunder, som dem vilka tillämpas i fråga om livränta till änka. Dock
torde med hänsyn till det förhållandet, att det ifrågasatta tillägget skall utgå
vid sidan av den skadade tillkommande livränta, detta kunna sättas till något
lägre belopp än den livränta, som utgår till änka. Har den skadades arbetsförmåga
icke gått förlorad, utan föreligger endast viss nedsättning i den -

Kungl. Majlis proposition nr 107 (Bilaga A).

samma, bör familjetillägget för hustru i motsvarande grad nedsättas. Hänsyn
till livräntan kan enklast tagas på så sätt, att familjetillägget för hustru bestämmes
till en viss kvotdel icke — såsom i fråga om änka — av den årliga
arbetsförtjänsten utan av den skadades livränta. Med iakttagande av vad sålunda
anförts vill riksförsäkringsanstalten föreslå, att familj etillägg för hustru
bestämmes till en fjärdedel av den livränta, som utgår till den skadade.

Vad familj etillägg till den skadades barn angår, vill riksförsäkringsanstalten
till en början erinra örn vad anstalten här ovan återgivit i fråga örn
krigspensionsförslagets ersättningsnormer beträffande barn.

Enär anledning icke synes föreligga att i princip bereda här ifrågavarande
invalider högre försörjningsbidrag för barn än som kan utgå till dem, vilkas
invaliditet föranletts av annan orsak än militärtjänstgöring, anser riksförsäkringsanstalten
i likhet med sociala försvarsberedskapskommittén, att vid avvägning
av familjetilläggets storlek i vad det avser barn lagen den 18 juni 1937
örn barnbidrag (nr 382) lämpligen bör tjäna till ledning.

Då emellertid anstalten, såsom ovan framhållits, icke anser sig kunna förorda
en dyrortsgruppering vid utmätandet av ersättning enligt militärersättningsförordningen,
håller anstalten före, att tilläggen för barn, då den skadade
är arbetsoförmögen, lämpligen böra utgå med de belopp, som i 5 § 2 mom. i
ovannämnda lag angivas för den mellersta ortsgruppen. Detta innebär, att
familjetilläggen skulle komma att utgivas med 300 kronor för ett barn, med 525
kronor för två barn, med 750 kronor för tre barn och med ytterligare 150 kronor
för varje barn därutöver.

Enligt militärersättningsförordningen skall livränta vid förlust av arbetsförmågan
i regel utgå med två tredjedelar av den skadades arbetsförtjänst och
vid nedsättning av arbetsförmågan med det lägre belopp, som svarar mot nedsättningen.
Beträffande familj etillägg för barn synes icke skäl föreligga att
på samma sätt göra tillägget beroende av arbetsförmågan, utan anser anstalten
en gradering av tillägget kunna ske mera schematiskt.

Jämlikt ovanberörda lag örn barnbidrag kan sådant bidrag i regel utgå till
barn, vars fader är varaktigt oförmögen till arbete och på grund härav berättigad
till folkpension enligt lagen örn folkpensionering. Såsom oförmåga anses
i allmänhet vara för handen, då arbetsförmågan är nedsatt med minst två tredjedelar.
I anslutning härtill vill riksförsäkringsanstalten föreslå, att familjetilllägg
för barn må utgå, då den skadades arbetsförmåga är nedsatt med två
tredjedelar eller mera, med ovan angivna belopp och då den skadades arbetsförmåga
är nedsatt med en tredjedel men ej med två tredjedelar, med halva
beloppet.

Huru de föreslagna ersättningarna skulle te sig, framgår av nedanstående
tabell: 1

Tablå, utvisande livränta	jämte jami	Ijetilläg g.
I. Årliga arbetsförtjänsten 2,400 kronor. 100 % invaliditet.
	Årlig iivr.	Farn. till.	Summa
Invalid ..............................................	..... 1,600	—	1,600
» + hustru ...............................	..... 1,600	400	2,000
» + » +1 barn ...................	..... 1,600	700	2,300
» ~r » _b 2 » ...................	..... 1.600	925	2,525
» + » +3 » ...................	..... 1,600	1,150	2,750
» -J- » +4 » ..................	..... 1,600	1,300	2,900
50 % invaliditet.
Invalid ..............................................	800	—	800
» + hustru ...............................	800	200	1,000

Kungl. May.ts proposition nr 107 (Bilaga Å).

		Årlig livi*.	Farn. till.	Summa
Invalid + hustru	+ 1 barn ............	............ 800	350	1,150
» + »	+ 2 » ............	............ 800	462: 50	1,262: 50
» -f* »	+ 3 » ............	............ 800	575	1,375
» -f- »	+ 4 » ............	............ 800	650	1,450

II. Årliga arbetsförtjänsten 2,700 kronor.
100 % invaliditet.

Invalid					........... 1,800	—	1.800
»	+	hustru			........... 1,800	450	2,250
»	+	»	+ 1	barn .............	........... 1,800	750	2,550
»	+	»	+ 2	» .............	........... 1,800	975	2,775
»	4"	»	+ 3	» .............	........... 1,800	1,200	3,000
»	+	»	+ 4	» .............	........... 1,800	1,350	3,150
50 % invaliditet.
Invalid					........... 900	.—.	900
»	+	hustru			............ 900	225	1,125
»	+	»	+ 1	barn .............	........... 900	375	1,275
»	+	»	+ 2	» .............	........... 900	487:50	1,387:50
>>	+	»	+ 3	» .............	........... 900	600	1,500
»	+	»	+ 4	» .............	........... 900	675	1,575

lil. Årliga arbetsförtjänsten 3,000 kronor.
• 100 % invaliditet.

Invalid			........... 2,000	—	2,000
»	+ hustru		........... 2,000	500	2,500
»	-f- »	+ 1 barn .............	........... 2,000	800	2,800
»	+	+ 2 » .............	........... 2,000	1,025	3,025
»	+ »	+ 3 » .............	........... 2,000	1,250	3,250
»	+	+ 4 » .............	........... 2,000	1,400	3,400
50% Invalid	invaliditet.	........... 1,000		1,000
»	+ hustru		........... 1,000	250	1,250
»	+ »	+ 1 barn .............	........... 1,000	400	1,400
»	+	+ 2 » .............	........... 1,000	512:50	1,512:50
»	+	+ 3 » .............	........... 1,000	625	1,625
»	+ »	+ 4 » .............	........... 1,000	700	1,700

IV. Årliga arbetsförtjänsten 3,900 kronor.
100 % invaliditet.

Invalid ..............		........... 2,600	-—-	2,600
» + hustru		........... 2,600	650	3,250
» -+* »	+ 1 barn .............	........... 2,600	950	3,550
+	+ 2 » .............	........... 2,600	1,175	3,775
-j- »	-{-3 » .............	........... 2,600	1,400	4,000
» + »	+ 4 » .............	........... 2,600	1,550	4,150
50 % invaliditet.
Invalid .............		........... 1,300	—	1,300
» + hustru		........... 1.300	325	1,625
» + »	+ 1 barn .............	........... 1,300	475	1,775
» +	+ 2 » .............	........... 1,300	587:50	1,887:50
	V 3 » .............	........... 1,300	700	2,000
H-	+ 4 » .............	........... 1,300	775	2,075

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 (Bilaga A).

Ifrågavarande familj etillägg böra enligt riksförsäkringsanstaltens förmenande
utgå för hustru, med vilken den skadade sammanlever och för barn och
adoptivbarn under 16 år, som äro under den skadades vårdnad. I andra fall
synas familjetillägg böra utgå med belopp, motsvarande värdet av det underhåll
de av den skadade åtnjutit, dock högst med de belopp, som ovan sägs.

För föräldrar eller adoptivföräldrar bör fanriljetillägg kunna utgå med ett
årligt belopp, motsvarande värdet av det underhåll, de av den skadade åtnjutit,
dock högst en fjärdedel av den skadade tillkommande livränta.

Enligt olycksfallsförsäkringslagen och enligt 1927 års militärersättningsförordning
må invalidlivränta icke i något fall överstiga den skadades årliga
arbetsförtjänst. I förenämnda lag örn barnbidrag finnes däremot icke något
stadgande örn maximering av bidragen.

Syftet med familj etillägg liksom med barnbidrag är att underlätta försörjningsbördan
för vissa invalida familjeförsörjare. Då detta syfte i många
fall knappast skulle kunna uppnås, därest en begränsning uppåt av familjetilläggen
införes, har riksförsäkringsanstalten icke funnit anledning att föreslå
en maximering av familj etilläggen. Då såsom ovan nämnts bidragen enligt
lagen örn barnbidrag kunna tänkas överstiga invalidens tidigare arbetsförtjänst,
synes hinder icke böra anses föreligga för att även låta nu ifrågasatta
familj etillägg jämte den skadades egen livränta i vissa fall överstiga hans
arbetsförtjänst.

Enligt den ursprungliga lydelsen i 1916 års olycksfallsförsäkringslag liksom
i 1927 års militärersättningsförordning skulle vid dödsfall begravningshjälp
utgå med en tiondel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, dock ej med
mindre belopp än 100 kronor. Genom lag respektive förordning den i9 december
1941 höjdes minimibeloppet till 250 kronor.

Begravningshjälp skall enligt militära avlöningsreglementet utgå med
lägst 400 kronor och enligt manskapsavlöningsreglementet med lägst 300
kronor. I nämnda belopp skall den vid dödsfall till följd av olycksfall i arbete
enligt lag och särskild författning utgående begravningshjälp anses inbegripen.

Riksförsäkringsanstalten, som i ett flertal fall fått emottaga klagomål över
att begravningshjälpen till de värnpliktigas efterlevande är alltför låg, vill
nu föreslå, att begravningshjälp enligt förordningen må utgå med ett fOlalia
lika belopp. Detta belopp synes lämpligen böra fastställas till 300 kronor
eller det lägsta belopp, som kan utgå enligt manskapsavlöningsreglementet.

Vidkommande livräntor till efterlevande finner riksförsäkringsanstalten,
att dessa skäligen böra utgå efter samma princip som för närvarande. Dock
vill riksförsäkringsanstalten föreslå den förbättringen i de till efterlevande
utgående livräntorna, att maximum för utgående efterlevandelivräntor höjes
från nuvarande två tredjedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst till denna
i sin helhet.

Enligt 7 § i olycksfallsförsäkringslagen kan livränta utgå till änkling under
förutsättning, att denne för sitt uppehälle varit av den avlidnas arbete beroende.
Livränta må ej åtnjutas av änkling, som väsentligen åsidosatt den
honom gentemot hustrun åliggande försörjningsplikt eller väsentligen åsidosätter
sin försörjningsplikt mot makarnas barn eller adoptivbarn. Försäkringsrådet
må besluta, att livränta, som på grund av sådan försumlighet ej skall
utgå till änkling, i stället skall utgå till den avlidnas barn eller adoptivbarn
under sexton år.

Något motsvarande stadgande finnes icke i gällande militärersättningsförordning.
Då nu riksförsäkringsanstalten föreslår att frivillig personal, bland
annat lottor, skall omfattas av förordningen, har anstalten till prövning upptagit
frågan, huruvida anledning finnes att införa ett liknande stadgande i
förordningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 (Bilaga A).

Då emellertid en gift kvinna med hänsyn till den relativt låga ersättning,
som under tjänstgöringen tillkommer henne, icke torde kunna anses åtaga
sig denna tjänstgöring ur försörjningssynpunkt och då hon, därest hennes
make är beroende av hennes arbete, icke torde hava möjlighet att vid sidan
av civil förvärvsverksamhet och hemmets skötsel åtaga sig sådan tjänstgöring,
har riksförsäkringsanstalten funnit skäl icke föreligga att föreslå införande
av ett stadgande rörande livränta till änkling i militärersättningsförordningen.
Riksförsäkringsanstalten förutsätter emellertid härvid, att, därest något enstaka
fall skulle förekomma, där livränta till änkling skäligen bör utgå, sådan
ersättning må kunna beviljas av Kungl. Majit i likhet med vad som gäller i
fråga örn ersättning åt frivilliga fältartister i anledning av kroppsskada,
ådragen under tjänstgöring i denna egenskap vid försvarsväsendet.

I detta sammanhang vill riksförsäkringsanstalten något närmare ingå på
frågan örn livränta till föräldrar. Enligt 7 § b) i militärersättningsförordningen
stadgas, att livränta kan utgå till den avlidnes fader och moder, adoptivfader
eller adoptivmoder, eller, om båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva,
till båda gemensamt, därest de för sitt uppehälle varit av den avlidnes arbete
väsentligen beroende, å ett årligt belopp motsvarande värdet av det underhåll,
de av den avlidne åtnjutit, dock högst 1U av den avlidnes arbetsförtjänst.
Livränta har alltså kunnat utgå med högst 441 kronor, därest den avlidne tillhörde
den lägre inkomstklassen och med högst 540 kronor, därest den avlidne
tillhörde elen högre inkomstklassen. Härtill kommer dyrtidstillägg.

Frågan örn utvidgad rätt till ersättning för föräldrar har upptagits till
behandling, bland annat, genom en av herr Paulsen m. fl., som ovan omförmälts,
till 1942 års riksdag avlåten motion (11:7). Motionärerna framhöllo
därvid, att spörsmålet örn ersättning till föräldrar, där dessa varit eller kunnat
bliva beroende av den avlidne sonen, borde komma under omprövning, varvid
borde beaktas föräldrarnas ekonomiska ställning icke endast vid tiden för
dödsfallet utan också framdeles. I sitt yttrande över motionen till riksdagens
bankoutskott framhöll riksförsäkringsanstalten, bland annat, att det vore i hög
grad vanskligt, att taga i betraktande möjligheterna av inträffad försämring
eller förbättring i föräldrarnas förmåga att själva försörja sig. I varje fall
bordg det få anstå med en utredning i avvaktan på det under utarbetande
varande förslaget till ersättningsbestämmelser för krig och beredskapstillstånd.
Bankoutskottet delade anstaltens uppfattning. Riksdagens andra kammare
biföll visserligen väckt förslag med begäran om utredning, att de i militärersättningsförordningen
angivna villkoren för föräldrars rätt till ersättning
borde mildras, men då första kammaren anslöt sig till bankoutskottets hemställan,
förföll frågan.

Vid riksförsäkringsanstaltens prövning av ersättningsfrågor av ifrågavarande
art gäller det närmast att undersöka föräldrarnas arbetsförmåga och
försörjningsmöjligheter samt den avlidnes försörjningsverksamhet gentemot
dem. Skulle någon nedsättning i arbetsförmågan icke föreligga, har i regel
någon livränta icke utgått, även om den avlidne lämnat bidrag till föräldrarnas
uppehälle. Hava föräldrarna gjort gällande, att de lida av sjukdom eller
eljest hava arbetsförmågan nedsatt, plägar riksförsäkringsanstalten anmoda
dem att medelst läkarintyg styrka nedsättningen i arbetsförmågan. Utvisar
läkarutlåtandet, att en ganska betydande invaliditet föreligger, brukar livränta
tillerkännas. Givetvis är det också av vikt, att uppgifter införskaffas
beträffande föräldrarnas ekonomiska förhållanden. Hava makarna, bådadera
eller endera, inkomster av arbete eller kapital, som möjliggöra deras skäliga
utkomst, torde livränta icke komma att tillerkännas dem, även örn nedsättning
i arbetsförmågan föreligger och bidrag lämnats dem av den bortgångne.

Mycket betydelsefulla ii ro uppgifterna örn den avlidnes bidragsverksamhet,

Kungl. Maj ris proposition nr 107 (Bilaga A).

vare sig denna består i kontanta understöd eller i arbetsprestationer, exempelvis
i fall, där föräldrarna äro jordbruksidkare. Då fråga är om kontanta bidrag,
är bevisningen i många fall knapphändig, men har riksförsäkringsanstalten
i regel med ledning av de uppgifter, som lämnats av föräldrarna genom polismyndighets
försorg, ansett sig kunna bedöma ersättningsfrågan och därvid
även tillmätt de införskaffade uppgifterna visst vitsord. Livräntans storlek är
givetvis beroende på bidragets. Fall hava emellertid förekommit, då en så låg
livränta som 100 eller 120 kronor för år tillerkänts. I sådana fall har riksförsäkringsanstalten
hållit före, att det relativt ringa ersättningsbeloppet
dock varit av väsentlig betydelse för föräldrarnas livsföring. I de fall åter,
då kroppsarbete utförts för föräldrarnas räkning och i fall då exempelvis
modern och den avlidne haft gemensamt hushåll, har riksförsäkringsanstalten
måst taga hänsyn till de särskilda förhållandena och prövningen av ersättningsfrågan
har därför många gånger blivit av mycket svårbedömlig karaktär. Vid
prövning av dessa ärenden måste också uppmärksammas, huruvida andra än den
avlidne utövat bidragsverksamhet gentemot föräldrarna. Skulle understöd sålunda
lämnats av annan än den avlidne exempelvis av en broder eller av en
syster eller av en offentlig institution måste givetvis hänsyn härtill tagas. Vid
avgörandet av ersättningsfrågorna måste det fastslås, att den avlidnes bidrag
skall hava varit av väsentlig betydelse för föräldrarnas eget uppehälle. Hjälpaktionen
skall alltså huvudsakligen hava kommit föräldrarna tillhanda, även
örn en talrik skara minderåriga eller sjuka syskon måste anses hava ett visst
inflytande på de förhållanden, som kunna berättiga till livräntans tillerkännande.

Slutligen må också bemärkas — något som tidigare i annat sammanhang
framhållits —• att livränta till föräldrar utgår endast, örn dessa vid tidpunkten
för sonens bortgång varit beroende av hans arbete. Det förhållandet att skäl
tala för att föräldrarna i framtiden skulle hava blivit beroende av den avlidnes
arbete, medför icke, att de bliva livränteberättigade.

Den praxis, som riksförsäkringsanstalten följt vid prövning av ersättningsfrågor
av nu ifrågavarande slag, har varit utpräglat välvillig. Detta framgår
också av det faktum, att försäkringsrådet under den tidrymd av över 15 år,
under vilken 1927 års militärersättningsförordning varit tillämplig, i ett ytterst
ringa antal fall ändrat riksförsäkringsanstaltens avslagsbeslut. I några fall
har försäkringsrådet till och med undanröjt riksförsäkringsanstaltens beslut
om tillerkännande av livränta till föräldrar. Icke desto mindre har satts i
fråga, huruvida icke en uppmjukning av nu gällande föreskrifter skulle kunna
äga rum. Det för rätt till livränta åt föräldrar föreskrivna villkoret, att dessa
skola hava varit väsentligen beroende av den avlidnes arbetsförtjänst, återfinnes
visserligen också i gällande olycksfallsförsäkringslag. Emellertid har
i svensk lagstiftning i ett fall införts föreskrifter, där villkoret för ersättnings
utgående ställts mindre strängt. Riksförsäkringsanstalten syftar härvid på
förordningen den 13 juni 1924 örn ändrad lydelse av 2 §, 2 mom. c) i förordningen
den 1 juni 1923 angående ersättning av statsmedel för skada till följd
av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena under 1914—1919 års
världskrig. I sistnämnda förordning har det föreskrivits, att livränta å ett
belopp av 600 kronor skall utgå till föräldrar, därest dessa för sitt uppehälle
varit huvudsakligen beroende av den avlidnes arbete. Genom 1924 års författningsändring
förklarades föräldrar berättigade till livränta, därest de för
sitt uppehälle varit av den avlidnes arbete beroende.

Härutöver vill riksförsäkringsanstalten erinra örn den ersättning, som kan
utgå till föräldrar i anledning av krigsförlisning. Enligt lagen den 11 juni
1937 örn krigsförsäkring för ombord på fartyg tjänstgörande personer kan
visst kapitalbelopp i fall, då olycksfallet merför döden, tillfalla föräldrar

Kungl. Majlis proposition nr 107 (Bilaga A). 75

(adoptivföräldrar). Härvid äro några särskilda villkor för beloppets erhållande
icke stipulerade.

Tager man del av utländsk lagstiftning i hithörande hänseenden, inhämtas
vad först Finland angår, att enligt lagen den 24 mars 1938 örn erläggande av
skadestånd för kroppsskada eller sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring,
(gällande i fredstid och provisoriskt under krigstid) förutsättningen för att
föräldrar skola kunna erhålla skadestånd är den, att deras arbete, förvärvsförmåga
och förmögenhet äro så ringa, att de för sitt uppehälle huvudsakligen
varit beroende av den skadades eller den sjukes arbetsförtjänst. Enligt den
finska krigsolycksfallslagen den 10 januari 1941 kan ersättning utgå till föräldrar,
örn vilka den skadade eller den sjuke i avsevärd grad dragit försorg
eller stått i beråd att draga försorg, i sistnämnda fall dock endast, när tillfredsställande
utredning härom förebringas och någon annan försörjningspliktig
familjemedlem, som vore i stånd att draga försorg örn föräldrarna,
icke finnes.

Yad Tyskland beträffar förutsättes för föräldrars rätt till ersättning enligt
lagen den 26 augusti 1938 att dessa åtminstone delvis erhålla sin försörjning
av den avlidne samt att deras förvärvsförmåga är nedsatt med minst två tredjedelar.
Som ytterligare villkor för ersättnings utgående har också föreskrivits,
att föräldrarna uppnått en viss ålder samt att deras månatliga inkomst icke,
får överstiga 52—60 mark, allt efter boningsorten. Härjämte har stadgats,
att en moder, som är arbetsför, men som har att svara för underhåll och uppfostran
av barn jämställes med den, som är oförmögen till självförsörjning.

Enligt den brittiska lagstiftningen tillkommer föräldrapension endast personer,
som äro helt eller delvis oförmögna att försörja sig och icke hava tillräckliga
tillgångar. Pensionens storlek bestämmes av vederbörande departementschef
inom vissa i lagen fastslagna gränser.

Av förestående redogörelse framgår, att nu åberopade utländska lagstiftning
i likhet med den svenska olycksfallsförsäkringslagen och 1927 års militärersättningsförordning
uppställt vissa villkor för att livränta må kunna utgå
till föräldrar. Sålunda har stipulerats, att föräldrarna för sitt uppehälle skulle
hava varit huvudsakligen beroende av den avlidnes arbetsförtjänst eller att
den avlidne i avsevärd grad dragit försorg örn eller stått i beråd att draga
försorg örn föräldrar eller att förvärvsförmågan varit helt eller i betydande
grad nedsatt samt att föräldrarnas egen inkomst varit obetydlig. Yad särskilt
den brittiska lagstiftningen angår må uppmärksammas, att storleken av
föräldrapensionen lagts i vederbörande statsämbetsmans hand.

Yid övervägande av hithörande spörsmål har riksförsäkringsanstalten stannat
vid att för närvarande icke föreslå någon ändring i nu gällande stadgande,
att föräldrarna skola hava varit för sitt uppehälle av den avlidnes arbete
väsentligen beroende för att ersättning skall kunna utgå.

Slutligen vill riksförsäkringsanstalten föreslå vissa förenklingar i fråga
örn anmälningsförfarandet enligt militärersättningsförordningen.

I fråga örn förfarandet vid lämnandet av meddelande örn inträffad skada
återfinnas föreskrifter härom i 14 och 15 §§ i militärersättningsförordningen
ävensom i kungörelsen den 25 november 1927 med närmare föreskrifter för
tillämpning av militärersättningsförordningen (nr 445). I dessa författningar
föreskrives, att kompanichefen eller motsvarande befäl ofördröjligen skall
underrättas, när skador uppkommit under militärtjänstgöringen. Yppas
skada efter tjänstgöringens upphörande, skall underrättelse örn denna
lämnas till rullföringsbefälhavare!! (sjörullföringsbefälhavaren). Därefter
åligger lief kompanichefen eller motsvarande befäl att, där
skada medfört eller skäligen kan antagas medföra påföljd som föranleder
ersättning enligt militärersättningsförordningen, ofördröjligen skriftligen
anmäla skadan och inlämna denna anmälan till vederbörande militära

70 Kungl. May.ts proposition nr 107 (Bilaga A).

personalchef, som har att införskaffa läkarintyg och föranstalta om viss ytterligare
utredning samt därefter med eget utlåtande insända samtliga handlingar
till riksförsäkringsanstalten. Den ytterligare utredning, som sålunda
skall verkställas, avser den skadades ålder, yrke, bostad- och postadress.
Vidare skall utredningen innehålla uppgift å den tidpunkt, då den skadade
upphör eller upphörde åtnjuta avlöning av statsmedel samt underhåll och
vård genom militär myndighets försorg. Därjämte skall införskaffas uppgift
örn den tidpunkt, då den skadade framdeles kan antagas komma att intagas
för vård å sanatorium eller å annat sjukhus på militär myndighets bekostnad.
Slutligen skall undersökningen omfatta de omständigheter, som kunna tjäna
till ledning viel bedömandet, huruvida skadan inträffat under militärtjänstgöring
samt huruvida den kan anses helt eller delvis självförvållad. Personalchefen
åligger därefter att införskaffa läkarintyg av viss i ovannämnda kungörelse
angiven art. Slutligen skall personalchefen med eget utlåtande insända
samtliga handlingar i ärendet till riksförsäkringsanstalten. Detta förfaringssätt
kommer till användning såväl beträffande olycksfall som sjukdom,
som icke åsamkas på grund av olycksfall. Emellertid föreligger den olikheten,
att beträffande sistnämnda slag av sjukdom anmälan skall göras av
vederbörande miltärläkare.

Pör anmälan har riksförsäkringsanstalten fastställda formulär. Däremot
finnas icke formulär fastställda för av vederbörande militärläkare avgivna
utlåtanden.

I och med utbrottet av nu pågående världskrig med dess talrika inkallelser
till förstärkt försvarsberedskap och därav föranledda ökning av antalet till
riksförsäkringsanstalten anmälda kroppsskador, har det visat sig ogörligt att
rigoröst följa de bestämda föreskrifterna för anmälningsförfarandet. Den
militära expeditionspersonal, som haft att handlägga dessa ärenden särskilt
vid fältförband, har i många fall varit främmande för de föreskrifter, som
här äro tillämpliga. De värnpliktiga läkare, vilka i betydande utsträckning
handhaft den militära sjukvården, hava saknat kännedom örn militärersättningsförordningens
stadganden över huvud taget och särskilt i fråga örn den
militärläkare åliggande anmälningsskyldigheten. Numera måste emellertid
dessa olägenheter få anses i det väsentliga eliminerade. Enligt vad som meddelats
från arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse torde frågan örn för ändamålet
skickad expeditionspersonal vara löst, åtminstone vid depåtruppförbanden,
enär de sjukvårdsunderofficerare, som finnas vid samtliga dessa förband,
numera torde få anses hava erhållit erforderlig rutin.

Samma torde vara förhållandet med de värnpliktiga läkarna. Beträffande
de till fältläkarkåren hörande läkarna torde dessa genom bevistande av kurser
hava erhållit även en teoretisk kännedom örn ersättningsbestämmelserna för
kroppsskador.

I samband med omprövning av frågan örn snabbare utbetalning av ersättning
till värnpliktiga hava emellertid möjligheterna för åvägabringande av
ett förenklat anmälningsförfarande berörts. Detta spörsmål har också uppmärksammats
av den militära expeditionstjänstkommittén och föranlett unaerhandsöverläggningar
mellan riksförsäkringsanstalten och kommittén. I en
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet den 31 december 1942
avgiven rapport har kommittén i denna del anfört följande.

»Förfarandet vid anmälan örn olycks- eller sjukdomsfall är onödigt omständligt.
De uppgifter, för vilka nu användas flera handlingar — anmälan,
läkarintyg, särskilt läkarutlåtande vid sjukdomsfall, förhörsprotokoll, missiv
— borde i normala fall kunna innefattas i en blankett med särskilda utrymmen
för bl. a. läkarintyg och särskilt yttrande av läkaren samt sådan särskild
utredning, som för närvarande i allmänhet verkställes av kompanichefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 (Utlaga A). 77

Formuläret bör vara så uppställt, att varje uppgiftslämnare kail underteckna
sin del av detsamma.

Eftersom samtliga uppgifter i samband med anmälan i praktiken lämnas
av kompanichefen och läkaren, torde anmälan ej behöva passera den militära
personalchefen eller regementschefen för expediering till riksförsäkringsanstalten.
I den mån kompanichefen ej själv har tillgång till det primärmaterial,
från vilket uppgifter skola inflyta i anmälan, kan han erhålla erforderliga
upplysningar från vederbörlig avdelning av regementsstaben. Detta
torde huvudsakligen gälla uppgift örn uppburna avlöningsförmåner, vilka
vid behov kan inhämtas från kassaavdelningen.

Anmälan örn olycks- eller sjukdomsfall insändes enligt det rekommenderade
förfaringssättet, sedan formuläret vederbörligen ifyllts av kompanichefen
direkt till riksförsäkringsanstalten. Särskilt missiv är onödigt. Riksförsäkringsanstalten
bör vid skriftväxling med förbandet hänvända sig direkt till
kompanichefen. Avskrift av beslut i ersättningsfråga bör dock tillställas förbandets
läkare, vilken vanligen är den, som närmast har intresse därav.

För underlättande för den enskilde att utfå ersättning, vartill han är berättigad,
och för riksförsäkringsanstalten att kontrollera att förutsättningar
därför föreligga, synes förbandets läkare böra åläggas skyldighet att, då
ersättningsberättigad hemförlovas, till riksförsäkringsanstalten insända läkarintyg
angående fortsatt arbetsoförmåga och därvid samtidigt meddela upplysning
örn dagen för hemförlovningen.»

Av den lämnade_ redogörelsen framgår, att det i gällande bestämmelser
föreskrivna anmälningsförfarandet är val omständligt. Ett förenklat förfaringssätt
bör såsom av den militära expeditionstjänstkommittén anförts i
stor utsträckning kunna komma till användning och vill riksförsäkringsanstalten
för sin del föreslå en sådan förenkling.

Avgörandet, huruvida inträffad skada eller sjukdom bör föranleda anmälan
till riksförsäkringsanstalten, förutsätter i flertalet fall ett bedömande från
vederbörande läkares sida av frågan, örn den skadade eller sjuke kan förväntas
bliva återställd före tjänstgöringens eller anställningens upphörande. På
grund härav torde det böra ankomma på den för sjukvården vid förbandet
ansvarige läkaren att avgiva anmälan till riksförsäkringsanstalten örn såväl
olycksfall som sjukdom, vilken ej föranletts av olycksfall. Den nuvarande
uppdelningen av anmälningsskyldigheten å truppbefäl och läkare skulle sålunda
upphöra, vilket är lämpligt även på den grund att det i vissa fall kan
vara tveksamt, örn sjukdom till följd av olycksfall, respektive annan under
tjänstgöringen ådragen sjukdom föreligger.

I fråga om olycksfall torde det vara lämpligt, att läkaren, då anledning till
anmälan om olycksfallet föreligger, av den skadades truppbefäl erhåller de
för anmälan erforderliga uppgifterna angående de omständigheter, varunder
olycksfallet inträffat samt örn den skadades tjänstgöringsförhållanden.

Behov av särskild utredning genom den militära personalchefen torde i
regel ej föreligga. Beträffande olycksfall, som inträffa under övningarnas
vanliga gång, böra de för ersättningsfrågans prövning erforderliga uppgifter
om olycksfallets förlopp m. m. kunna lämnas å anmälningsblanketten och
särskilt utredningsprotokoll sålunda undvikas. Upprättande av förhörsprotokoll
synes endast vara erforderligt för sådana fall, då behov av särskild utredning
föreligger, nämligen örn olycksfall inträffat under fritid eller örn
omständigheterna eljest äro oklara eller örn nedsättning av ersättningen kan
ifrågakomma eller örn skadan vållats av annan person eller slutligen, om
läkaren påkallar förhör.

Anmälningshandlingen synes böra genom regementsexpeditionen eller
motsvarande insändas till riksförsäkringsanstalten. Särskild missivskrivelse
torde härvid icke erfordras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 (Bilaga A).

För att eventuellt erforderliga ändringar framdeles skola kunna komma till
stånd utan påkallande av riksdagens medverkan, synas föreskrifterna örn anmälningsskyldighetens
fullgörande lämpligen böra intagas i tillämpningsbestämmelserna.

På grund härav vill riksförsäkringsanstalten förorda, att i militärersättningsförordningen
endast intages ett stadgande därom, att Konungen äger
utfärda erforderliga bestämmelser rörande anmälan örn kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring.

Riksförsäkringsanstalten har i detta sammanhang icke tagit ställning till
frågan örn arbetsvärd, d. v. s. yrkesutbildning och arbetsanskaffning m. m.
åt sådana under militärtjänstgöring skadade personer, som på grund av genom
skadan uppkommen invaliditet kunna vara i behov av dylik vård. Anstalten
vill emellertid framhålla, att därest genom krigsskada invalidiserade skulle
beredas sådan förmån eller densamma efter lagändring skulle komma dem
till del, som ådraga sig invaliditet till följd av olycksfall i arbete, jämväl
frågan örn arbetsvärd åt under militärtjänstgöring i fredstid skadade bör upptagas
till prövning.

Riksförsäkringsanstalten övergår härefter till en granskning av de ändringar,
som i anslutning till vad ovan omförmäles, äro erforderliga i nu
gällande militärersättningsförordning.

1 §•

Uttrycket »i fredstid» ersättes med »å tid, då riket icke befinner sig i
krig», vilket innebär, att samma ordalag komma till användning, som i förordningen
den 28 juni 1941 örn ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under hem värnstjänstgöring (nr 593) införts.

På grund av framlagda förslag örn beslutanderättens överförande från
Kungl. Majit till riksförsäkringsanstalten beträffande ersättning åt frivilliga
m. fl. samt om dessas rätt till ersättning i fall, då de ådragit sig kroppsskada
vid vissa utbildningskurser, föreslår anstalten en omformulering av andra
stycket i paragrafen.

2 §•

1. I anslutning till vad riksförsäkringsanstalten uttalat i fråga om de
till försvarsväsendet hörande kategorierna, vilka ansetts böra vara ersättningsberättigade
enligt militärersättningsförordningen, har författningsrummet
blivit föremål för viss omredigering. För den händelse framdeles nya grupper
vid försvarsväsendet skulle tillkomma utöver dem, som här upptagits, har det
föreslagits, att Konungen äger förordna, huruvida författningen må tillämpas
jämväl på andra vid försvarsväsendet tjänstgörande än dem, som nu föreslagits.

2. Rätten att erhålla ersättning för sådana kroppsskador, vilka åsamkas
vid resor till och från tjänstgöringen, har utsträckts. I anledning därav har
andra stycket i författningsrummet fått ett särskilt tillägg.

För fullständighetens skull har i ett tredje stycke införts stadgande örn
att med militärtjänstgöring skall likställas sådan frivillig utbildningskurs,
som omförmäles i 1 § andra stycket.

6 §•

I tredje stycket, »Ersättning, varom i denna paragraf» etc. böra orden
»till fast anställt manskap vid försvarsväsendet, musikelev eller skeppsgosse»
liksom orden »varar, ej heller till annan fast anställd eller värnpliktig för
tid, under vilken» utbytas mot ordet »eller». Denna förenkling förestavas
av bland annat det förhållandet, att kategorierna musikelever och skeppsgossar
icke finnas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 (Bilaga A).

Då tveksamhet rått, huruvida en person, som åtnjuter livränta enligt förordningen,
må uppbära ersättning under en senare tjänstgöring, har ett förtydligande
härutinnan införts.

7 §•

Med hänsyn till riksförsäkringsanstaltens förslag örn familjetillägg till
hustru, barn och föräldrar är det nödvändigt att införa vissa föreskrifter beträffande
rätten härutinnan. Dessa stadganden hava intagits här.

Det torde icke vara erforderligt att i författningstexten särskilt angiva, att
familjetillägg för barn kan utgå, evad barnet fötts före eller efter olycksfallet.

Då familjebidragsnämnderna torde komma att bestå jämväl i fredstid,
håller riksförsäkringsanstalten före, att åt dessa nämnder bör anförtros uppgiften
att under den tid, då den skadade kommer i åtnjutande av sjukpenning,
utbetala familjebidrag. Under livräntetiden bör däremot riksförsäkringsanstalten
utbetala tilläggen liksom i de fall, då invaliditetstillståndet
övergår i sjukdomstillstånd, med andra ord när livränta upphör att utgå och
ersättes med sjukpenning.

För reglering av ersättningsförfarandet i vad detsamma avser familjebidrag
under tid, då familjebidragsnämnderna förpliktas att utbetala dessa tillägg,
bör särskild författning utfärdas.

8 §•

Denna paragraf motsvarar nuvarande 7 §.

Med hänsyn till att begravningshjälpen föreslås höjd från lägst 250 kronor
till 300 kronor, erfordras en omredigering av paragrafen. Likaledes är en
sådan omredigering nödvändig i anslutning till riksförsäkringsanstaltens förslag
örn förhöjning av det sammanlagda beloppet av till efterlevande utgående
livräntor. Som ovan anförts, har härvid föreslagits, att de till efterlevande
utgående livräntorna icke må överstiga den avlidnes årliga arbetsförtjänst
(tidigare två tredjedelar av den avlidnes arbetsförtjänst).

9 §•

Denna paragraf ersätter 8 § enligt gällande förordning. Författningsrummet
måste omredigeras på grund av riksförsäkringsanstaltens förslag till ny
inkomstklassindelning och förhöjning av de belopp, som skola antagas utgöra
de värnpliktigas arbetsförtjänst.

10 § = nuvarande 9 §.

11 § = nuvarande 10 §.

I andra stycket har, med hänsyn till att familjetillägg föreslagits i vissa
fall kunna utgå från riksförsäkringsanstalten vid sidan av sjukpenning, införts
en bestämmelse örn att skälig hänsyn till utgående familjetillägg skall
tagas vid bestämmande av avdrag å sjukpenning. Viss förenkling har därjämte
föreslagits.

12 % — nuvarande 11 §.

13 §.

Motsvarar nuvarande 12 §, vari endast »6 och 7 §§» ändras till »6 och 8 §§».

14 § = nuvarande 13 §.

15 § = nuvarande 14 §.

Författningsrummet måste omformuleras, enär riksförsäkringsanstalten nu
föreslår förenklingar i anmälningsförfarandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 (Bilag-a A).

I författningsrummet bör stadgandet om lämnande av underrättelse angående
kroppsskadan till rullföringsbefälhavarén respektive sjörullföringsbefälhavaren,
i fall då skadan yppats efter tjänstgöringens upphörande, utgå.
I stället bör föreskrivas, att ansökan i sådana fall skall insändas direkt till
riksförsäkringsanstalten.

Sista stycket i nuvarande 15 § kan lämpligen överföras till nu föreslagna
15 §.

Nuvarande 15 § utgår.

De i författningsrummet angivna föreskrifterna böra kunna införas i en
tillämpningsförfattning.

18 §.

I andra stycket ändras paragrafnumret till 15 (ej 14).

Vidare föreslås, att orden »Lag samma vare» utbytas mot »Samma vare
förhållandet».

21 §.

Häri ändras »6 § eller 7 § b)» till »6 § eller 8 § b)».

23 §.

Paragrafbeteckningen i första meningen ändras till 15 (ej 14).

I överensstämmelse med ändringen i 6 § tredje stycket föreslår riksförsäkringsanstalten,
att andra meningen i 23 § får följande ändrade lydelse:

»Nämnda tid av 3 år räknas från det anställningen eller tjänstgöringen
upphört---inträdde.»

24 §.

I anslutning till de strävanden örn förenkling, som gjort sig gällande,
föreslås, att paragrafen utgår och ersättes där så kan anses erforderligt med
föreskrifter i en tillämpningsförordning.

24 § = nuvarande 25 §.

25 § = nuvarande 26 §.

Beträffande ikraftträdandet av de föreslagna ändringarna finner riksförsäkringsanstalten,
att detta lämpligen bör äga rum den 1 januari 1945.

Inom riksförsäkringsanstalten har verkställts en uppskattning av de ersättningskostnader,
som vid genomförd fredsorganisation av försvarsväsendet
enligt 1942 års beslut skulle föranledas av tillämpning av 1927 års militärersättningsförordning
med däri av riksförsäkringsanstalten nu föreslagna
ändringar. Då ett flertal av de faktorer, som påverka ersättningskostnaderna,
icke låta sig bedöma med någon högre grad av tillförlitlighet, måste uppskattningen
vara behäftad med en betydande osäkerhet.

Till grund för uppskattningen hava lagts de under budgetåret 1938/39
d. v. s. under tiden närmast före krigsutbrottet utgivna ersättningarna enligt
förordningen. Dessa utgjorde sammanlagt 1112.4 tkr., sålunda fördelade:

Tkr.

Läkarintyg m. m........................................ 29.s

Läkarvård och läkemedel ........................... 97.9

Sjukpenning ............................................. 318.0

Livräntebelopp till invalider ........................ 541.1

Begravningshjälp ....................................... 24.7

Livräntebelopp till efterlevande .................. 92. o

Kapitalbelopp i stället för livränta ...... 8.3

Summa 1.112.4

Kungl. Majda proposition nr 107 (Bilaga A).

Antalet fall, i vilka beslut om ersättning för första gången fattats under
vart och ett av åren 1938 och 1939, framgår av nedanstående sammanställning.

Olycks -

fal 1

Ersättning överhuvud ............ 242

Invaliditetsersättning ............ 30

Dödsfallsersättning ............... 13

1938 1939

Sjuk-	Till-	Olycks-	Sjuk-	Till-
dom	sammans	fall	dom	sammans
682	924	434	860	1,294
152	182	42	230	272
137	150	28	60	88

Antalet tillkomna livräntor till efterlevande utgjorde 58 år 1938 och 36
år 1939.

Antalet tjänstgöringsdagar, som under budgetåret 1938/39 fullgjorts av personer,
som omfattats av förordningen, har beräknats till i runt tal 11.7 miljoner.
Med ledning av de i 1941 års försvarsutrednings betänkande lämnade
uppgifterna kan antalet tjänstgöringsdagar vid genomförd fredsorganisation
beräknas komma att uppgå till omkring 27 miljoner.

Antalet ersättningsfall utgjorde sålunda år 1938, örn antalet tjänstgöringsdagar
nämnda år antages lika med antalet tjänstgöringsdagar under budgetåret
1938/39, 79.0 per miljon tjänstgöringsdagar. Detta frekvenstal kan icke
utan vidare antagas gälla efter genomförd nyorganisation av försvarsväsendet.
Å ena sidan kan en ökning av olycksfallsfrekvensen förväntas på grund av
den alltmer omfattande mekaniseringen av försvaret samt utvecklingen i fråga
örn beväpning och stridsmetoder i övrigt. Yad särskilt de svårare olycksfallen,
invaliditets- och dödsfallen beträffa, påverkas frekvensen av den även relativt
mycket större omfattningen av flygvapnet. Å andra sidan borde någon
minskning av sjukdomsfrekvensen kunna förväntas på grund av den noggrannare
läkarundersökning av nyinryckta värnpliktiga, som numera verkställes.

Att siffermässigt uppskatta dessa faktorers inverkan låter sig knappast göra.
Viss hänsyn till desamma kan emellertid tagas genom att uppskatta antalet
ersättningsfall något högre än som skulle föranledas endast av det ökade
antalet tjänstgöringsdagar. Antalet ersättningsfall för år synes sålunda kunna
uppskattas till omkring 2,700 och antalet invaliditets- och dödsfall till omkring
900, varav 600 invaliditetsfall och 300 dödsfall. Antalet nytillkommande
livräntor till efterlevande kan i så fall uppskattas till 100 för år.

De föreslagna bestämmelserna örn den årliga arbetsförtjänstens beräknande
kunna enligt en verkställd överslagsberäkning anses innebära, att den
genomsnittliga arbetsförtjänsten höjes med omkring 40 procent utöver den
för budgetåret 1938/39 genomsnittliga.

Med dessa utgångspunkter hava kostnaderna enligt förslaget uppskattats
för det första året efter fullt genomförd nyorganisation av försvarsväsendet
och under förutsättning att fredsförhållanden då råda. Uppskattningens resultat
framgår av följande sammanställning.

Tkr.

Läkarintyg, läkarvård, läkemedel m. m............. 320

Sjukpenning ................................................... 1,120

Livräntebelopp till invalider ........................... 410

Familjetillägg ................................................ 100

Begravningshjälp .......................................... 90

Livräntebelopp till efterlevande ........................ 60

Summa 2,100

Livräntebeloppen till invalider och efterlevande komma givetvis att år
för år öka genom nytillkommande livräntefall till dess avgången genom dödsBihang
till riksdagens protokoll 1914. 1 sami. Nr 107. sio 44 6

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 (Bilaga A).

fall och av andra anledningar uppväger de nytillkommande livräntorna. I
jämviktsläget kunna de årliga kostnaderna uppskattas på följande sätt.

Tkr.

Läkarintyg, läkarvård, läkemedel m. m. ............ 320

Sjukpenning ................................................ 1,120

Livräntebelopp till invalider, inklusive familje tillägg

...................................................... 2,550

Begravningshjälp .......................................... 90

Livräntebelopp till efterlevande ..................... 1,720

Summa 5,800

Kostnaderna enligt de föreslagna bestämmelserna hava sålunda under ovan
angivna förutsättningar uppskattats till 2.1 miljoner kronor under första året
och 5.8 miljoner kronor i jämviktsläget. Härutöver tillkomma givetvis ersättningar,
väsentligen livräntor, som utgå enligt de nu gällande bestämmelserna.
Dessa ersättningar komma att år efter år minska.

Den utvidgning av militärersättningsförordningens tillämpningsområde
samt införandet av familjetillägg, som riksförsäkringsanstalten i det föregående
förordat, torde komma att medföra ett ökat personalbehov å den byrå,
som inom anstalten handlägger ifrågavarande ärenden. Huru stor denna
ökning kan komma att bliva, låter sig emellertid icke på förhand beräkna,
varför riksförsäkringsanstalten icke för närvarande kan uttala sig i vilken
omfattning de föreslagna ändringarna komma att medföra ökning av anstaltens
förvaltningskostnader.

Under åberopande av vad som sålunda anförts och med överlämnande av
utkast till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 18
juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, får riksförsäkringsanstalten hemställa, att Kungl. Majit
måtte förelägga riksdagen förslag

dels till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

dels till förordning med upphävande av förordningen den 28
juni 1941 (nr 593) örn ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under hemvärnstjänstgöring,

dels ock till förordning angående familjebidrag i vissa fall åt
värnpliktiga m. fl., vilka komma i åtnjutande av sjukpenning
jämlikt bestämmelserna i 1927 års militärersättningsförordning.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit
byråcheferna Eisen, Östrand och von Schulzenheim samt byrådirektören
Sidvall.

Avskrift av riksförsäkringsanstaltens protokoll, utvisande vid ärendets
handläggning avvikande meningar, bifogas härjämte.

Underdånigst
SAM LARSSON.

Stockholm den 25 september 1943.

Nils Källström.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 (Bilaga A). 83

Utdrag ur riksförsäkringsanstaltens protokoll
av den 25 september 1943.

Närvar ande: Generaldirektören Larsson.
Byråchefen Eisen.

» Östrand.

» von Schulzenheim.

Byrådirektören Sidvall.

» Källström.

§ 8.

Föredrog byrådirektören Källström Kungl. Maj:ts remiss den 26 februari
1943 angående översyn av 1927 års militärersättningsförordning samt Kungl.
Majrts remiss den 1 juli 1943 i anledning av en av Riksförbundet Sveriges
Lottakårer gjord framställning angående statligt skydd åt lottor vid skada
på grund av olycksfall eller sjukdom; och beslöts underdånigt utlåtande enligt
registraturet.

Föredraganden var från beslutet skiljaktig och anförde:

»Det förslag, som av riksförsäkringsanstalten framlagts beträffande familjetillägg
till skadades anhöriga, synes mig invecklat och giva anledning till
onödig omgång vid ersättningsärendenas handläggning.

Enligt mitt förmenande böra sådana familjetillägg för den skadades anhöriga
— hustru, barn och föräldrar — lämpligen utgivas i relation till den
skadades arbetsförtjänst — i analogi med vad förhållandet är beträffande livräntor
till efterlevande. Skulle man följa de i olycksfallsförsäkringslagen och
militärersättningsförordningen givna stadgandena angående relationen mellan
arbetsförtjänst och efterlevandelivräntor, borde de ifrågasatta familjetillläggen
utgå för hustru nied en fjärdedel av denna arbetsinkomst, för varje
barn med en sjättedel av arbetsinkomsten och för föräldrar med högst en
fjärdedel av arbetsinkomsten. Detta skulle innebära, att vid fullständig invaliditet
utan hänsynstagande till maximering livränta till en skadad värnpliktig,
vars arbetsförtjänst beräknats till 2,400 kronor, komme att utgå med
1,600 kronor samt familjetillägg för hustru och för ett barn med respektive
600 kronor och 400 kronor, varför sammanlagt skulle komma att utgivas 2,600
kronor eller 200 kronor mera än den för den skadade beräknade arbetsförtjänsten.
Skulle man gå in för en maximering av utgående ersättningar till
förslagsvis arbetsförtjänsten i dess helhet, måste sålunda en reducering av de
utgående ersättningarna verkställas med 200 kronor.

I likhet med riksförsäkringsanstalten vill jag emellertid sätta i fråga, huruvida
icke med hänsyn till det förhållandet, att den skadade kommer i åtnjutande
av invalidlivränta, familjetillägg för hustru bör utgå med något lägre
belopp än vad som stipulerats beträffande efterlevandelivränta. Med riksförsäkringsanstalten
är jag därför ense därutinnan, att familjetillägg för hustru
bör sättas till en fjärdedel av den till den skadade utgående livräntan. Jag anser
emellertid, att detta stadgande bör formuleras så, att nämnda familjetillägg
utgår med en sjättedel av den skadades arbetsförtjänst. Härmed vinner man,
att familjetillägg liksom livräntor utgå i visst förhållande till den skadades
arbetsinkomst. Skulle den skadades arbetsförmåga vara endast delvis nedsatt,
böra familjetillägg nedsättas i motsvarande grad.

Vad familjetillägg för barn angår har riksförsäkringsanstalten däremot
föreslagit, att desamma skola utgå efter i huvudsak enahanda grunder som

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 (Bilaga A).

dem, vilka angivas i lagen örn barnbidrag. Riksförsäkringsanstalten har sålunda
bär gått in för en annan princip än då fråga är om familj etillägg för
hustru. Storleken av de av riksförsäkringsanstalten föreslagna familjetillläggen
för barn, 300 kronor för ett barn, 525 kronor för två barn o. s. v. synes
mig i och för sig ganska väl avvägd. Dock håller jag före — i likhet med vad
fallet är beträffande familj etillägg för hustru — att vid utmätandet av dessa
tillägg dessa böra ställas i relation till den skadades arbetsförtjänst och
lämpligen utgivas med en åttondel av denna. Skulle sålunda arbetsförtjänsten
beräknas till 2,400 kronor, bomme familjetillägget, då fullständig invaliditet
föreligger, att för ett barn utgå med 300 kronor eller med samma belopp,
som riksförsäkringsanstalten nu föreslagit för ett barn. Genom att familjetillägg
för barn sättes i förhållande till arbetsförtjänsten, kan detta tillägg
också bliva större än enligt riksförsäkringsanstaltens förslag i fall, då den
skadades arbetsinkomst beräknas till högre belopp, något som enligt min
mening är skäligt och rättvist.

Vad föräldrar angår synas enahanda grunder böra tillämpas, varför familjetillägg
för dem bör utgå med ett belopp, motsvarande värdet av det underhåll,
de av den skadade åtnjutit; dock högst en sjättedel av arbetsförtjänsten.

Enligt riksförsäkringsanstaltens förslag har någon maximering av familj etilläggen
icke ansetts böra komma i fråga evad desamma avse barn. Enligt
min mening synes emellertid lämpligt och skäligt att sammanlagda beloppet
av invalidlivränta och familj etillägg utgår efter samma normer som dem.
vilka riksförsäkringsanstalten föreslagit beträffande efterlevandelivräntor. I
fråga örn dessa har riksförsäkringsanstalten förordat en höjning av deras
sammanlagda summa från att för närvarande utgå med två tredjedelar av den
avlidnes arbetsförtjänst till att utgå med högst arbetsinkomsten i dess helhet.
Samma regel synes böra följas, då fråga är örn familj etillägg.

Utöver det nu sagda föreslår jag, att familj etillägg icke böra utgå, då nedsättningen
i den skadades arbetsförmåga understiger 50 procent, vilket villkor
enligt nu gällande lagstiftning uppställts för familjebidrags utgivande. Att
låta familjetilläggen utgå, när den skadades arbetsförmåga är nedsatt med
33V3 procent, synes mig vara att sträcka sig väl långt. I fall, då sjukpenning
i stället för livränta utgives, tillkomma dessutom vissa formella svårigheter,
vilka undvikas med den av mig förordade procentsatsen.»

Byrådirektör Sidvall anmälde i vissa delar skiljaktig mening samt anförde:

»jämlikt 2 mom. 2 stycket i förslaget skall militärtjänstgöring anses hava
varit för handen, ''då någon varit stadd på färd till eller från militärtjänstgöring
i omedelbart samband med permission eller tjänstledighet’.

Vanligtvis bestämmes för de värnpliktiga ett visst fritidsområde, där dessa
utan permission eller tjänstledighet äga rätt uppehålla sig mellan revelj och
tapto, men under annan tid endast efter beviljad permission eller tjänstledighet.
Olycksfall, som inträffa inom fritidsområdet under förstnämnda tid, ersättas
enligt nuvarande militärersättningsförordning — givetvis under förutsättning,
att betingelserna för ersättningsbart olycksfall i övrigt föreligga. Däremot
ersättas icke olycksfall, som å fritidsområdet inträffa å, sistnämnda tid,
även örn permission eller tjänstledighet beviljats; detta enligt ett av riksförsäkringsanstalten
med skiljaktighet av två ledamöter den 11 juli 1933 meddelat
och av försäkringsrådet med skiljaktighet av två ledamöter den 23
februari 1934 fastställt beslut, som ansetts prejudicerande. Då enligt min
mening även sistnämnda olycksfall böra ersättas, men enligt riksförsäkringsanstaltens
förslag dessa medföra rätt till ersättning endast under förutsättning,
att de inträffa under viss färd, anser jag ett tillägg bör göras till förenämnda
2:dra stycket av sådant innehåll, att dylika olycksfall i olycksfallshänseende
jämställas med olycksfall, som inträffa inom fritidsområde å tid, då

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 (Bilaga A).

erhållande av permission eller tjänstledighet icke erfordras för uppehåll därstädes.
I den händelse fritidsområde icke bestämts, må i varje fall efter skälighetsprövning
avgöras, huruvida med hänsyn till belägenheten av platsen för
olycksfallet ersättning må utgå. Jag förbiser ingalunda vanskligheten av en
sådan skälighetsprövning, men torde denna utväg bliva nödvändig för erhållande
av ett materiellt riktigt resultat. Beträffande olycksfall, som inträffa
utom kasernområde eller förläggning, vill jag ifrågasätta, huruvida icke som
villkor bör uppställas, att olycksfallet inträffar å allmän plats.

I 7 § föreslår riksförsäkringsanstalten vissa familjetillägg. Upptagandet
av sådana tillägg i förslaget synes motiverat särskilt med tanke på att andra
lagutskottet i sitt utlåtande nr 36 vid 1937 års riksdag rörande utredning örn
en förbättrad lagstiftning för olycksfall ifrågasätter, huruvida icke större hänsyn
bör tagas till den skadades försörjningsförhållanden. Då förenämnda utredning
emellertid ännu icke slutförts, torde en viss försiktighet böra iakttagas
i den nu framlagda översynen av militärersättningsförordningen, allrahelst
som riksförsäkringsanstaltens avsikt är att från olycksfallsförsäkringslagen
till militärersättningsförordningen överflytta stora grupper av anställda,
såsom personalen i reserven, å reservstat, övergångsstat, avgångsstat, disponibilitetsstat,
civilanställningsstat m. fl. Det torde icke kunna undgås, att de
föreslagna ändringarna i militärersättningsförordningen i viss utsträckning
bliva prejudicerande vid den förenämnda utredningen angående olycksfallsförsäkringslagen.
Med tanke bland annat härpå synes det av riksförsäkringsanstalten
föreslagna familjetillägget för hustru, med vilken den skadade sammanlever,
med en fjärdedel av den skadades livränta vara för högt, särskilt i
beaktande av de fall, då hustrun måhända är fullt arbetsför och har förvärvsarbete
utom hemmet. Under hänvisning bland annat till, att andra lagutskottet
i sitt förenämnda utlåtande såsom ett betydelsefullt önskemål framhöll, att
’en bättre ställning kunde beredas de s. k. halvinvaliderna’, anser jag — även
örn önskemålet måhända i första hand hade avseende på arbetsförhållandena
— det icke riktigt att, som riksförsäkringsanstalten föreslår, lika högt tillägg
skall utgå för barn, oavsett örn den skadade har sin arbetsförmåga nedsatt
med 33V3 procent eller med 65 procent. Jag anser tilläggens storlek på mera
direkt sätt än riksförsäkringsanstalten föreslagit bör ansluta sig till nedsättningen
av den skadades arbetsförmåga. Administrativt möter detta i praktiken
icke några svårigheter i det enskilda fallet, då man härvidlag endast har att
avläsa uppgjorda tabeller. Vad som enligt min mening väcker särskilda betänkligheter
är, att riksförsäkringsanstalten i 7 § icke föreslagit någon begränsning
av de sammanlagda ersättningarnas storlek, varför desamma kunna
komma att betydligt överstiga den åsätta arbetsfört jänsten. Härutinnan finnas
bestämda uttalanden angående 1916 urs olycksfallsförsäkringslag. Jag vill
endast hänvisa till andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1933, återgivet i utlåtandet
nr 36 år 1937. I utlåtandet år 1933 anförde utskottet i anledning av
en då av herr Spångberg m. fl. väckt motion (II 258): ''Utskottet anser det
vara nödvändigt att bibehålla den till grund för olycksfallsförsäkringslagen
liggande principen, att ersättning enligt lagens regler skall bestämmas med
hänsyn till storleken av den skadades arbetsförtjänst och icke i något fall må
överstiga densamma. Med hänsyn härtill finner sig utskottet icke kunna tillstyrka
bifall till motionen.’

Understöd till barnrika familjer är givetvis en synnerligen viktig och be
hjärtansvärd angelägenhet, men bör densamma ordnas på annat sätt än genom
frångående av den i 1916 års olycksfallsförsäkringslag alltid hävdade prim
nipen, att ersättningarnas sammanlagda storlek enligt lagen icke får överstiga
den beräknade arbetsförtjänsten. Denna princip grundar sig å sin sida på att
olycksfallsförsäkringslagens ersättningsbestämmelser åsyfta att ersätta den
genom ett olycksfall uppkomna ekonomiska förlusten men icke iner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10? (inlaga A).

8 §. Örn olycksfallet medfört den skadades död, anser jag, att till änkan
bör vid sidan av den henne tillkommande livräntan och den sterbhuset tillkommande
begravningshjälpen utgivas ett engångsbelopp motsvarande ett års
livränta. Aid dödsfall uppkommer ofta en hel del engångsutgifter, vartill
kommer att en nödvändig övergång till enklare levnadsförhållanden icke alltid
genast kan ske. Särskilt är ett sådant engångsbelopp än mer erforderligt, örn
begravningshjälpen bestämmes till endast 300 kronor.

9 §. Vid bestämmandet av arbetsinkomsten för de värnpliktiga uppkommer
frågan, örn man uteslutande skall taga hänsyn till den värnpliktiges yrke och
inkomster i det civila livet, örn man helt bör bortse härifrån och uteslutande
gå på den värnpliktiges grad och ställning i det militära och längden av hans
tjänstgöring eller örn man bör avgöra frågan genom ett skäligt hänsynstagande
till alla ovan angivna omständigheter.

Riksförsäkringsanstalten har i sitt förslag helt bortsett från den värnpliktiges
yrke och inkomster i det civila livet. I stort sett torde kunna sägas, att
riksförsäkringsanstaltens förslag innebär, att den skadades ålder i de flesta
fall blir den utslagsgivande faktorn.

Efter antagandet av 1916 års olycksfallsförsäkringslag hemställde dåvarande
militieombudsmannen i sammanhang med avgivande av sin ämbetsbeiättelse
till 1917 års riksdag om revision av bestämmelserna i 1909 års militärersättningsförordning,
därvid också till särskild behandling upptogs frågan
örn ersättningarnas utgående efter den skadades arbetsförtjänst. För den dåvarande
anordningen, att ersättningen utginge med samma belopp för alla,
oavsett skiljaktigheter i fråga örn samhällsställning, behov eller uppnådd förvärvsförmåga,
kunde visserligen, framhöll militieombudsmannen, utan tvivel
goda skäl föreligga, men lika fullt kunde ifrågasättas, örn likställigheten i avseende
å skyldigheten att deltaga’ i värnpliktstjänstgöring verkligen som en
nödvändig konsekvens krävde likställighet även beträffande ersättning för därunder
ådragen kroppsskada, och örn icke, åtminstone i någon mån, hänsyn
borde tagas till behov eller till vunnen förvärvsförmåga eller till båda dessa
förhållanden.

I sitt utlåtande den 30 december 1918 rörande ändrade bestämmelser i 1909
års militärersättningsförordning anför riksförsäkringsanstalten bland annat
följande:

’Av 1907 års sakkunniga har alternativt ifrågasatts och av militieombudsmannen
föreslagits, att ersättningen i varje fall skulle till sin storlek bestämmas
med hänsyn till den skadades arbetsförtjänst, med vilket uttryck i
fråga örn värnpliktig torde avses hans inkomst av arbete i det civila livet under
året före början av den militära tjänstgöring eller övning, under vilken skadan
ådragits.

Vid prövning av ett sådant förslag torde till en början böra fasthållas, att
ersättning av ifrågavarande art skall hava till ändamål att för den värnpliktige
själv eller, örn denne avlidit, för hans efterlevande utgöra gottgörelse för den
ekonomiska förlust, som för honom eller dessa föranletts av den kroppsskada,
som han ådragit sig under militärtjänstgöringen. Att denna ersättning skall
komma att så nära som möjligt motsvara den lidna förlusten, därest den till
sin storlek bestämmes med hänsyn till den värnpliktiges arbetsförtjänst i det
civila livet, torde ligga närmast till hands att antaga och torde också i flertalet
fall vara händelsen. Genom att sålunda i varje fall sätta ersättningsbeloppet
i förhållande till arbetsförtjänsten skulle också vinnas överensstämmelse
med de principer, som i detta avseende enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag
från och med år 1918 tillämpas i fråga örn civil arbetare, som skadas
genom olycksfall i arbete.’

Detta yttrande synes tyda på en principiell anslutning till militieombuds -

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 (Bilaga A).

mannens uttalade mening, ehuru utlåtandet av vissa andra skäl icke slutligen
stannade för densamma.

Såsom framgår av riksförsäkringsanstaltens nu avgivna yttrande har frågan
örn arbetsförtjänstens beräknande efter andra grunder än hittillsvarande jämväl
varit föremål för behandling vid 1942 års riksdag och föranlett ett uttalande
av bankoutskottet. Det kan icke bestridas, att vissa svårigheter kunna
uppkomma vid bestämmande av den civila arbetsförtjänsten för värnpliktiga
enligt 9 § olycksfallsförsäkringslagen. Men jag vill göra gällande, att med den
vidsträckta erfarenhet beträffande bestämmandet av arbetsförtjänster, som
riksförsäkringsanstalten under åren förvärvat, dessa svårigheter icke numera
kunna medföra sådana betänkligheter, att det finnes anledning helt eliminera
hänsynen till den civila arbetsförtjänsten vid bestämmandet av arbetsinkomsten
för de värnpliktiga, därest man anser ett helt sådant eliminerande komme
att medföra ett ur materiell synpunkt mindre tilltalande resultat.

I anledning av vad riksförsäkringsanstalten anfört angående svårigheterna
vid bestämmandet av arbetsförtjänsten enligt olycksfallsförsäkringslagen vill
jag erinra örn att riksförsäkringsanstalten beträffande nödhjårsarbete haft att
bestämma ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen för personer av alla
möjliga kategorier, vilka kanske icke på lång tid varit i sitt vanliga yrkesarbete.
Till detta arbete har riksförsäkringsanstalten dock ofta haft att taga hänsyn
vid arbetsförtjänstens bestämmande. Biksförsäkringsanstalten har ock att bestämma
arbetsförtjänsten enligt olycksfallsförsäkringslagen för elever vid anstalter
för yrkesutbildning, vilka elever genom särskild kungörelse komma in
under olycksfallsförsäkringslagen. Dessa elever hava i en del fall aldrig haft
någon arbetsgivare.

Det torde vara ostridigt, att under de kategorier, för vilka riksförsäkringsanstalten
icke föreslagit en arbetsinkomst av 3,900 kronor, kommer ett högst
avsevärt antal personer, vilkas arbetsförtjänst skulle hava beräknats till högre
belopp enligt olycksfallsförsäkringslagen än riksförsäkringsanstaltens förslag
innebär. Även örn man godtager riksförsäkringsanstaltens klassindelning, anser
jag, att åtminstone vid dödsfall, invaliditet och längre sjukdomstillstånd
vederbörande böra beredas möjlighet att få arbetsförtjänsten omprövad enligt
olycksfallsförsäkringslagens grunder. Jag tänker på exempelvis yrkesarbetare
från Stockholm och andra liknande industricentra med höga avlöningar. Jag
får därför föreslå, att riksförsäkringsanstaltens förslag kompletteras med en
sådan möjlighet till omprövning av arbetsförtjänsten.»

Byråchefen Eisen anmälde även skiljaktig mening och anförde beträffande
nedannämnda paragrafer i lagförslaget:

»2 § 2 mom. Enligt riksförsäkringsanstaltens förslag skulle olycksfall
ersättas, som inträffa, då den skadade varit stadd på färd till eller från militärtjänstgöringen
i omedelbart samband med permission eller tjänstledighet.
Sådan färd torde ofta gå genom det s. k. fritidsområdet. Konsekvensen synes
då fordra, att jämväl olycksfall i övrigt å allmän plats inom fritidsområde
ersättas, även under tid, då en militär för att äga rätt att uppehålla sig där,
måste hava permission eller tjänstledighet. Att skilja mellan t. ex. de fall,
då den skadade under permission gått till en viss plats, och de fall, då han
endast promenerat omkring i fritidsområdet, torde icke vara möjligt. Jag
ansluter mig sålunda till byrådirektör Sidvalls skiljaktiga mening i detta hänseende.

7 §. Familjetilläggen äro enligt min mening väl höga, särskilt vad beträffar
hustru. I varje fall mäste, såsom föredraganden i sin skiljaktiga mening föreslagit,
viss begränsning införas, så att familjetilläggen, tillhopa med annan
ersättning enligt militärersättningsförordningen, icke överstiga den skadades
årliga arbetsförtjänst.

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 107 (Bilaga A).

8 §• I likhet med vissa motionärer vid 1942 års riksdag, anser jag önskligt,
att en utvidgning av föräldrars rätt till ersättning kunde vidtagas. Utan tvivel
kunna synnerligen ömmande omständigheter inträffa, då den avlidne visserligen
ej väsentligen bidragit till föräldrarnas försörjning, men de haft skäl
att antaga, att han skulle blivit deras stöd i framtiden vid inträdande oförmåga
för dem att försörja sig. Visserligen torde det, såsom riksförsäkringsanstalten
tidigare framhållit,_ vara vanskligt att omedelbart efter dödsfallet kunna taga
i betraktande möjligheterna av inträffande försämring i föräldrarnas förmåga
att själva försörja sig. Men det synes icke föreligga något hinder att i vissa
fall uppskjuta prövningen av frågan om livränta åt föräldrarna till en kommande
tidpunkt, då det eventuellt inträtt sådana förändrade förhållanden, att
det skäligen kan antagas att de skulle blivit väsentligen beroende av den avlidnes
arbetsförtjänst, örn han levat. Finnes ej annan anhörig, som är pliktig
och i stånd att lämna föräldrarna understöd, och kunna de ej heller från annat
håll påräkna sådant, skulle på framställning livränta då kunna tillerkännas
dem med belopp, som kan anses skäligt med hänsyn till den för den avlidne
bestämda årliga arbetsförtjänsten, dock högst en fjärdedel därav. Emellertid
bör tiden för ersättningsanspråks framställande lämpligen begränsas, t. ex.
till fem år efter dödsfallet. Jag föreslår alltså att i förordningen införes en
bestämmelse av följande innehåll:

''Har ej någon av föräldrarna eller adoptivföräldrarna under den avlidnes
livstid varit av hans arbete väsentligen beroende, men inträffa inom fem år
efter hans död sådana förändrade förhållanden, att det skäligen kan antagas
att de eller någon av dem skulle blivit på sådant sätt beroende, örn den avlidne
leval, utgöres på därom gjord framställning en livränta å ett årligt belopp
som finnes skäligt med hänsyn till den avlidnes årliga arbetsförtjänst,
dock högst V4 därav. Livräntan utgår i så fall från den tid, då de förändrade
förhållandena anses lia inträtt.’

Det kan visserligen invändas, att med antagande av ovanstående förslag
sådana föräldrar, som vid dödsfallet erhållit en mycket liten livränta, beroende
på att bidraget från den avlidne ej varit stort, skulle kunna komma i en
ogynnsammare ställning i jämförelse med de ovan nämnda, örn de sedermera
under de fem åren bliva i högre grad än förut oförmögna till arbete. Detta
skulle, örn så anses erforderligt, kunna avhjälpas genom att till 16 § andra
stycket, som handlar örn jämkning av ersättning, göras ett tillägg av innehåll,
att jämkning må kunna äga rum även i ersättning till föräldrar, därest väsentlig
förändring inträtt i de förhållanden, vilka voro avgörande för ersättningens
bestämmande, och framställning örn jämkning göres inom fem år
efter dödsfallet. Därvid skulle livräntan bestämmas till belopp, som finnes
skäligt med hänsyn till den avlidnes årliga arbetsförtjänst, även örn beloppet
i så fall skulle komma att överstiga värdet av den avlidnes bidrag, dock ej till
mer än en fjärdedel av arbetsförtjänsten.

Enligt min uppfattning är bestämmelsen i den nuvarande förordningen
rörande livräntebeloppets fastställande i förhållande till storleken av den
avlidnes understöd åt föräldrarna ej lämplig, enär värdet av detta understöd
ofta är beroende av tillfälliga omständigheter och kanske snart skulle undergått
förändring, vartill kommer att ett riktigt fastställande av värdet är mycket
svårt, då uppgifterna i detta avseende ofta ej kunna styrkas. Livräntan borde
därför utgå med ett i författningen fixerat belopp under samma förutsättning
som nu.

9 §. De av riksförsäkringsanstalten föreslagna bestämmelserna äro ur
administrativ synpunkt enkla och lättillämpliga. Jag anser det emellertid
vara ett önskemål av allra största betydelse, att den i författningen antagna
årliga arbetsförtjänsten så nära som möjligt ansluter sig till den skadades

Kungl. May.ts proposition nr 107 (Bilaga A).

arbetsförtjänst i civila livet. Av de föreslagna bestämmelserna skulle bliva
en följd att t. ex. en lantarbetare, som fullgör tjänstgöring efter åttonde året
efter inskrivningsåret, skulle kunna vid helinvaliditet erhålla en årlig ersättning,
som kanske överstiger hans arbetsförtjänst i civila livet, under det att
en industriarbetare i Stockholm, som fullgör tjänstgöring under 1—3 året,
skulle få en i förhållande till sin arbetsinkomst och sitt levnadsbehov alltför
låg ersättning. Det är väl känt att överförsäkring — i detta fall överkompensation
— för olycksfall, och än mera för sjukdom, är en betänklig sak, då den
leder till simulation eller aggravation. Till och med självstympning för att
få ersättning för olycksfall förekommer stundom, även då ersättningen är
begränsad i förhållande till arbetsförtjänsten såsom enligt olycksfallsförsäkringslagen.

I någon mån skulle nämnda missförhållande kunna avhjälpas genom ersättningarnas
eller åtminstone familj etilläggens gradering efter dyrort, men
riktigare torde vara att låta den årliga arbetsförtjänsten för värnpliktiga, liksom
enligt hemvärnsförordningen beräknas efter de grunder, som stadgas
i 9 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete, dock med minimibelopp av
3,900 kronor för värnpliktig officer, 3,000 kronor för värnpliktig underofficer,
2,700 kronor för värnpliktig med furirs eller motsvarande tjänsteställning och
2,400 kronor för annan värnpliktig.

I detta sammanhang vill jag påpeka, att i den nuvarande hemvärnsförordningen
stadgas vid bestämmande av livränta en minimigräns för den årliga
arbetsförtjänsten av 1,764 kronor. Någon dylik minimigräns finnes icke intagen
beträffande hemvärnsman i det nu föreliggande förslaget.»

Vid protokollet
Gustaf Ström.

Utkast

till

Kungl. Maurts förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 18 juni 1927 (nr 234) örn ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Given Stockholms slott den

Kungl. Maj:t har med stöd av riksdagens beslut funnit gott förordna dels,
att 1, 2, 6, 7, 8, 10, 12, 14, 18, 21 samt 23 §§ i förordningen den 18 juni 1927
örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
skola — 7, 8, 10, 12 och 14 §§ med beteckningen 8, 9, 11, 13 och 15 §§ —
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att 9, 11, 13, 25 och 26 §§
skola betecknas 10, 12, 14, 24 och 25 §§, dels att en ny paragraf, betecknad 7 §,
av nedan angiven lydelse skall införas i förordningen dels ock att 15 och 24 §§
skola upphöra att gälla; varande jämväl övriga delar av förordningen här
återgivna i deras oförändrade lydelse.

1 kap. Allmänna bestämmelser.

1 §•

Varder värnpliktig eller vid försvarsväsendet fast anställd, som i denna förordning
avses, under militärtjänstgöring å tid, då riket icke befinner sig i
krig, skadad till följd av olycksfall eller ådrager sig någon, som nu nämnts,
annorledes under dylik tjänstgöring sjukdom, utgives av allmänna medel
ersättning enligt nedan stadgade grunder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 (Bilaga A).

Samma vare förhållandet, örn någon som därtill beordrad eller med behörigt
tillstånd frivilligt deltager i militärtjänstgöring eller såsom instruktör
eller elev bevistar av militär myndighet kontrollerad frivillig utbildningskurs
till gagn för landets försvar samt därvid drabbas av olycksfall eller
sjukdom, som ovan omförmäles.

2 §•

1. Till fast anställda hänföras i denna förordning

1) indelt manskap

2) fast anställt manskap vid försvarsväsendet

3) personal i reserven, å reservstat, övergångsstat, avgångsstat, disponibilitetsstat
och civilanställningsstat (över stat)

4) bataljonsläkare vid fältläkarkåren, extra bataljonsläkare, marinläkare av
2 graden, marinläkarstipendiater, flygläkare av 2 graden och bataljonsveterinärer
vid fältveterinärkåren.

Kungl. Maj :t äger förordna, att denna förordning må lända till efterrättelse
jämväl för annan vid försvarsväsendet tjänstgörande än ovan nämnts.

2. Militärtjänstgöring anses hava varit för handen endast under tid, då
någon för fullgörande av värnplikt eller tjänsteplikt nödgats uppehålla sig
å viss ort eller i föreskriven ordning varit stadd på marsch eller annan färd
eller i annat fall än nyss nämnts varit stadd på färd till eller från militärtjänstgöringen
samt färden föranletts av och stått i omedelbart samband med
tjänstgöringen.

Samma vare förhållandet, då någon varit stadd på färd till eller från militärtjänstgöringen
i omedelbart samband med permission eller tjänstledighet.

Med militärtjänstgöring likställes deltagande i sådan utbildningskurs, som
omförmäles i 1 § 2 stycket.

3 §•

1. Ersättnbngsärenden, som avses i denna förordning, avgöras med det
undantag, som i 6 § angives, av riksförsäkringsanstalten.

över beslut av riksförsäkringsanstalten i sådant ärende må klagan föras
hos försäkringsrådet genom besvär, som skola ingivas till rådet eller i betalt
brev med allmänna posten vara till rådet inkomna sist å trettionde dagen
efter det klaganden av beslutet erhållit del, den dagen oräknad, då sådant
skedde.

Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts, till prövning upptaga
ärende, som avses i denna paragraf.

över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

2. Med avseende å försäkringsrådets behandling av ifrågavarande ärenden
skall gälla vad i 6 § i lagen örn försäkringsrådet stadgas.

3. Försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens beslut i omförmälda
ärenden meddelas kostnadsfritt.

4 §•

Riksförsäkringsanstalten ävensom försäkringsrådet äga att till vidare utredning
rörande tillämpning av någon i denna förordning given bestämmelse
låta vid allmän domstol avhöra vittnen eller sakkunniga samt av vederbörande
polismyndighet påfordra undersökning.

5 §■

Rätt till ersättning enligt denna förordning kan icke överlåtas och må förty
ej tagas i mät för gäld.

Kungl. Majlis proposition nr 107 (Bilaga A).

2 kap. Ersättning för skada till följd av olycksfall.

6 §•

För skada till följd av olycksfall utgives i ersättning:

1) om olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller nedsättning
av arbetsförmågan, under sjukdomstiden:

a) erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra till arbetsförmågans
höjande eller eljest till lindrande av menliga följder av olycksfallet nödiga
särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, enklare konstgjorda lemmar, glasögon
och dylikt;

b) sjukpenning för varje dag, utgörande vid förlust av arbetsförmågan ett
belopp, bestämt i förhållande till den skadades årliga arbetsförtjänst på sätt
nedan angives (hel sjukpenning) och vid nedsättning av arbetsförmågan det
lägre belopp, som svarar mot nedsättningen; dock att sjukpenning utgår endast,
för så vitt sjukdomen varat under mer än tre dagar efter dagen för
olycksfallet och arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en fjärdedel;
skolande hel sjukpenning utgå med belopp, som framgår av följande tabell:

Den årliga arbetsförtjänsten uppgår
till (kronor) men ej till (kronor)

—	675
675	945
945	1,215
1,215	1,485
1,485	1,755
1,755	2,025
2,025	2,295
2,295	2,565
2,565	2,835
2,835	3,105
3,105	3,375
3,375	3,645
3,645	—

Sjukpenningens

belopp

kronor öre

1 50

2 —

2 50

2 75

3 25

3 50

4 —

4 50

5 50

6 —

6 50

2) örn olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom, medfört
under längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av
arbetsförmågan:

a) livränta under tiden å ett årligt belopp, motsvarande vid förlust av
arbetsförmågan två tredjedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst och
vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp, som svarar emot nedsättningen;
med tillägg av belopp, svarande mot den sannolika årliga kostnaden
för förnyelse av sådana särskilda hjälpmedel, som under 1) nämnts;
dock att vid förlust av arbetsförmågan livräntan må, när den skadades tillstånd
kräver särskild vård, med hänsyn härtill bestämmas till högre belopp
än nyss är nämnt, likväl ej överstigande beloppet av den årliga arbetsförtjänsten,
samt att livränta icke utgår, där ej arbetsförmågan blivit nedsatt
med minst en tiondel;

b) sådan behandling som må erfordras för höjande av arbetsförmågan.

På därom av den skadade gjord ansökan må försäkringsrådet, när synnerliga
skäl därtill äro för handen, besluta, att i stället för livränta eller del
därav skall till den skadade utgivas ett kapital för en gång, till belopp motsvarande
högst livräntans eller livräntedelens kapitalvärde enligt gällande
beräkningsgrunder.

Ersättning, varom i denna paragraf är stadgat, utgår icke så länge den

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 (Bilaga A).

anställning eller tjänstgöring varar, varunder olycksfallet inträffade. Beträffande
ersättning enligt 1) a) skall dessutom gälla, att läkarvård och läkemedel
icke tillkomma den skadade för tid, under vilken han enligt därom
gällande bestämmelser är berättigad att i anledning av skadan åtnjuta vård
genom militär eller annan statlig myndighets försorg.

Kan vid sjukdom läkarvård ej utan oskälig omgång eller kostnad anskaffas,
må i stället annan lämplig vård beredas den skadade.

Kostnad för läkarintyg eller annat intyg, som erfordras för bedömande
av förlust eller nedsättning av arbetsförmågan efter militärtjänstgöringens
upphörande, skall gäldas av riksförsäkringsanstalten, därest intyget icke utfärdas
på anmodan av vederbörande militära myndighet.

7 §•

1. Under tid, då den skadade åtnjuter livränta, motsvarande förlust av
arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med minst en tredjedel, skall
av riksförsäkringsanstalten utgivas familjetillägg för följande av den skadades
familjemedlemmar, nämligen:

a) hustru, med vilken den skadade sammanlever, samt barn och adoptivbarn
under sexton år, som äro under den skadades vårdnad;

b) hustru samt barn och adoptivbarn under sexton år i andra fall än under
a) sägs ävensom hustrus bani och adoptivbarn under sexton år, därest den
skadade är underhållsskyldig gentemot dem och de äro för sitt uppehälle
väsentligen beroende av underhåll från den skadade;

c) fader eller moder, odoptivfader eller adoptivmoder, som vid tiden för
skadans yppande var för sitt uppehälle väsentligen beroende av underhåll från
den skadade; samt

d) frånskild hustru, därest den skadade är genom dom eller avtal förpliktad
att utgiva underhåll till denna.

Familjetillägg utgår för hustru, med vilken den skadade sammanlever,
med en fjärdedel av livräntan.

För barn eller adoptivbarn, som äro under den skadades vårdnad, utgives
familjetillägg, örn den skadades arbetsförmåga nedsatts med minst två tredjedelar,
med ett årligt belopp av 300 kronor för ett barn, 525 kronor för två
barn, 750 kronor för tre barn och ytterligare 150 kronor för varje barn därutöver,
samt örn den skadades arbetsförmåga nedsatts med en tredjedel men
ej med två tredjedelar, med hälften av nyssnämnda tilläggsbelopp.

Familjetillägg utgår för den skadades fader eller moder, adoptivfader eller
adoptivmoder, eller om båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva, för båda
gemensamt med ett årligt belopp, motsvarande värdet av det underhåll, de
av den skadade åtnjutit, dock högst en fjärdedel av livräntan.

För i 1 mom. b) och d) omförmälda familjemedlemmar utgår familjetill
lägget med ett årligt belopp, motsvarande värdet av det underhåll de av den
skadade åtnjutit, dock för hustru eller frånskild hustru med högst en fjärdedel
av livräntan och för barn, därest den skadades arbetsförmåga är nedsatt med
minst två tredjedelar, med högst 300 kronor för ett barn, 525 kronor för två
barn, 750 kronor för tre barn och ytterligare med högst 150 kronor för varje
barn därutöver. Därest den skadades arbetsförmåga är nedsatt med en tredjedel
men ej med två tredjedelar, utgår familjetillägg för barn med hälften av
nyssnämnda belopp.

2. Familjetillägg skall utgå från riksförsäkringsanstalten jämväl i det fall
att — sedan livränta beviljats — sjukpenning, motsvarande förlust av arbetsförmågan
eller nedsättning av densamma med minst en tredjedel, tillerkännes
den skadade; och skall detta tillägg beräknas till samma belopp, som skulle
hava utgivits, därest livränta beviljats i stället för sjukpenning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 (Bilaga A).

3. Yad i denna förordning stadgas om livränta, skall i tillämpliga delar
gälla även familjetillägg; dock må familjetillägg icke i något fall utbytas mot
kapital för en gång.

4. Rörande familjetillägg för annan tid, än ovan sägs, gäller vad därom
särskilt stadgas.

8 §■

Har olycksfallet medfört den skadades död, skall i ersättning utgivas:

a) begravningshjälp med 300 kronor

b) livräntor till efterlevande, nämligen:

till änka, när äktenskapet slutits före olycksfallet, en livränta från dödsfallet,
så länge livräntetagaren lever ogift, å ett årligt belopp motsvarande
en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst;

till varje den avlidnes barn, som ej fyllt 16 år, evad det forts inom eller utom
äktenskapet, eller adoptivbarn under nämnda ålder, som adopterats före
olycksfallet, en livränta från dödsfallet, till dess barnet uppnått samma ålder,
å ett årligt belopp motsvarande en sjättedel av arbetsförtjänsten samt till
den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder, eller örn
båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva, till båda gemensamt, därest
de för sitt uppehälle varit av den avlidnes arbete väsentligen beroende, en
livränta å ett årligt belopp motsvarande värdet av det underhåll de av den
avlidne åtnjutit, dock högst en fjärdedel av den avlidnes arbetsförtjänst.

Där livräntor till efterlevande enligt nu angivna grunder skulle, för år
räknat, tillsammans överstiga den avlidnes årliga arbetsförtjänst, skola de,
så länge anledningen därtill fortfar, nedsättas till sammanlagt detta belopp.
Härvid skall iakttagas, att livräntor till efterlevande make och barn eller
adoptivbarn skola utgå före livränta till föräldrar eller adoptivföräldrar samt
att förstnämnda livräntor skola i den mån så erfordras nedsättas i förhållande
till vad på varje livräntetagare belöper.

Till änka, som uppbär livränta och före fyllda sextio år ingår nytt äktenskap,
utgives ett kapital för en gång, motsvarande tre fjärdedelar av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst.

9 §•

Den årliga arbetsförtjänst, som i 6 och 8 §§ omförmäles, antages utgöra
vid tiden för olycksfallet

1) 3,900 kronor för värnpliktig officer,

2) 3,000 kronor för värnpliktig underofficer och för annan värnpliktig, vilken
fullgör honom åliggande tjänstgöring efter åttonde året efter inskrivningsåret,

3) 2,700 kronor för värnpliktig med furirs eller motsvarande tjänsteställning
och för annan värnpliktig, vilken fullgör honom åliggande tjänstgöring
under fjärde till och med åttonde året efter inskrivningsåret samt

4) 2,400 kronor för annan värnpliktig än ovan sägs.

För övriga enligt denna förordning ersättningsberättigade beräknas ifrågavarande
arbetsförtjänst efter de grunder, som stadgas i 9 § i lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete.

Vid bedömandet, i vad mån viss kroppsskada åstadkommit nedsättning av
arbetsförmågan, skall hänsyn tagas ej blott till skadans beskaffenhet och inverkan
på den skadades förmåga i allmänhet att försörja sig genom arbete,
utan även till skadans inflytande på de särskilda fördigheter, som för drivande
av den skadades yrke må vara erforderliga, samt till den skadades ålder.
Var den skadade vid olycksfallet behäftad med kroppsskada eller lyte, skall
hänsyn jämväl därtill tagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 (Bilaga A).

11 §•

Riksförsäkringsanstalten må när som helst och under så lång tid, sådant
finnes lämpligt, bereda den skadade vård å sjukvårdsanstalt. Den skadade
må dock ej utan sitt medgivande intagas å sjukvårdsanstalt, såvida ej skadan
enligt läkares intyg kräver vård å sådan anstalt.

Vårdas den skadade efter tjänstgöringens eller anställningens slut å sjukvårdsanstalt,
må med skäligt hänsynstagande till den skadades försörjningsplikt
mot maka och andra anhöriga, som omförmälas i 8 §, samt till i förekommande
fall utgående familj etillägg, till täckande av kostnaden för vården
å sjukpenning, som under tiden för vården tillkommer honom, avdragas högst
hälften.

Riksförsäkringsanstalten äger ock att under viss tid i stället för livränta
eller del därav bereda livräntetagare, som är hemfallen åt dryckenskap, ersättning
i naturaförmåner samt, efter samtycke av livräntetagare eller dennes
målsman, bereda livräntetagare uppehälle å ålderdomshem, barnhem eller
annan dylik anstalt.

12 §.

Skall vid skada till följd av olycksfall av statsmedel utgå avlöning, pension
eller annan ersättning, som icke avses i denna förordning men som helt eller
delvis utgör understöd på grund av olycksfallet, eller skall sådant understöd
utgå från kassa eller pensionsinrättning, som understödes av statsmedel, avdrages
från ersättning, som utgives enligt denna förordning, vad i anledning
av olycksfallet för motsvarande ändamål från statens sida, av kassan eller pensionsinrättningen
utgives för tid, under vilken ersättningen utgår; dock att i
fråga örn understöd från kassa eller pensionsinrättning sådant avdrag endast
må ske, örn kostnaden för understödet helt och hållet eller till minst en tredjedel
bestritts av staten, och ej ske med större belopp än som skäligen kan anses
svara emot statens bidrag.

Såsom understöd, varom i första stycket sägs, skall ej anses pension, som
tillförsäkrats den skadade på grund av viss levnadsålder och anställningstid
eller eljest av annan anledning än den av olycksfallet förorsakade skadan. I
fråga örn pension, som utgår vid arbetsoförmåga i följd av olycksfallet, skall
såsom sådant understöd anses allenast den del av pensionen, som överstiger
det belopp, vartill rätt grundats genom anställningstiden.

Avdrag må icke göras för tilläggspension enligt lagen örn folkpensionering
eller för understöd enligt förordningen örn invalidunderstöd eller för annat
dylikt, allenast för behövande avsett understöd, och icke heller för ersättning
enligt förordningen om blindhetsersättning.

Är för den skadade lön bestämd i författning eller eljest fastställd av statlig
myndighet utan att därvid angivits, att å lönen avdrag må göras för livränta
enligt denna förordning, skall vid tillämpningen av första stycket lönen till
den del densamma motsvarar den skadade tillerkänd dylik livränta anses utgöra
understöd på grund av olycksfallet; dock må livräntan utgå örn och i den
måll särskilda förhållanden därtill föranleda.

13 §.

Begravningshjälp ävensom kapital enligt 6 och 8 §§ utbetalas så fort ske
kan samt sjukpenning för varje kalendervecka å veckans sista dag. Livränta
utbetalas för varje månad, räknad från den dag, rätten till livränta inträtt, å
månadens första dag utan återbetalningsskyldighet för månad, under vilken
rätten till livränta upphört eller livränta minskats; dock skall riksförsäkringsanstalten
beträffande tiden för utbetalning av livräntetillägg, varom i 6 § 2 a)
förmäles, äga meddela sådana bestämmelser, som må anses lämpliga för vin -

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 (Bilaga A).

ilande av säkerhet, att tillägget användes för det därmed avsedda ändamålet.
Sjukpenning och livränta må ock, med ersättningstagares samtycke och utan
återbetalningsskyldighet, utbetalas för längre betalningsterminer än nu är sagt.
Uppkommer vid bestämmande av belopp, som skall utbetalas, bråktal av öre,
utföres beloppet med närmast högre antal ören.

Har ersättningstagaren ej före utgången av året näst efter det, under vilket
ersättningsbelopp skolat utbetalas, vare sig uppburit beloppet eller hos riksförsäkringsanstalten
påfordrat utbetalning av detsamma, är rätten till beloppets
utfående förverkad.

Angående sättet för utbetalning av ersättning förordnar Kungl. Maj:t.

14 §.

Äger någon rätt till ersättning enligt denna förordning, är han ej därav
hindrad att göra gällande det anspråk på skadestånd utöver ersättningen, som
i följd av olycksfallet må tillkomma honom enligt allmän lag eller särskild författning.

Yad i ersättning enligt denna förordning utgivits må av riksförsäkringsanstalten
för statsverkets räkning sökas åter av den, som vållat skadan eller
oberoende av vållande enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd, där ej även
han drabbats av olycksfallet och på grund därav är berättigad till ersättning
enligt denna förordning. På grund av vad i detta stycke sägs skall riksförsäkringsanstalten
dock äga att återkräva allenast vad ersättningstagaren varit berättigad
att utbekomma av den skadeståndspliktige.

15 §.

Uppkommer under militärtjänstgöring skada till följd av olycksfall, skall
den skadades kompanichef eller motsvarande befäl ofördröjligen därom underrättas.
Yppas skadan först sedan tjänstgöringen upphört, skall den skadade
därom underrätta riksförsäkringsanstalten, därest han anser sig berättigad till
ersättning enligt denna förordning.

Den skadade vare ock skyldig att underkasta sig vård eller föreskrift av
läkare, som vederbörande militära myndighet eller riksförsäkringsanstalten må
tillkalla.

De närmare föreskrifter rörande anmälan örn olycksfall, som i denna förordning
avses, meddelas av Kungl. Majit.

16 §.

Sedan riksförsäkringsanstalten erhållit kännedom örn olycksfallet, skall anstalten,
så snart ske kan, ändå att ansökan örn ersättning icke blivit gjord, besluta
örn de åtgärder, som för den skadades vård må vara av nöden, samt bestämma
den ersättning, som enligt denna förordning skall utgivas.

Inträder, sedan ersättning till den skadade blivit av riksförsäkringsanstalten
bestämd, väsentlig förändring i de förhållanden, vilka voro avgörande
för ersättningens bestämmande, må jämkning i ersättningen äga rum. Sådan
jämkning må dock ej avse ersättning, som belöper å tiden före den dag, då
ansökan därom gjorts eller, där jämkningen utan ansökan beslutats av riksförsäkringsanstalten,
före dagen för beslutet.

Beslut örn ersättning skall, så fort ske kan, meddelas den ersättningsberättigade
och utan hinder av förd klagan tills vidare lända till efterrättelse.

17 §.

Har olycksfallet uppsåtligen förorsakats av den skadade, utgår ej ersättning
enligt denna förordning. Ej heller må, där olycksfall, som medfört den

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 (Bilaga A).

skadades död, uppsåtligen eller genom grovt vållande förorsakats av efterlevande,
ersättning utgå till denne.

18 §.

Har olycksfallet föranletts därav, att den skadade ej ställt sig till efterrättelse
gällande anordning eller föreskrift om åtgärder för undvikande av
olycksfall, och äro omständigheterna sådana, att han därigenom måste anses
hava gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, eller har olycksfallet föranletts
därav, att den skadade varit av starka drycker berusad, må ersättning enligt
6 § skäligen nedsättas.

Samma vare förhållandet, där den skadade ej ställt sig till efterrättelse
anordning eller föreskrift om sjukhus- eller läkarvård, som givits på grund
av denna förordning, så ock där genom försummelse av den skadade underrättelse
örn olycksfallet enligt 15 § icke lämnats; dock att nedsättning av
ersättningen ej må ske, såvida ej skadan väsentligen förvärrats därigenom,
att den skadade i följd av förseelsen kommit att sakna lämplig vård.

3 kap. Ersättning i anledning av sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall.

19 §.

1. Sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall, skall anses ådragen under
militärt j änstgöring,

därest sjukdomen yppats under tjänstgöringen samt skälig anledning ej
finnes a>tt antaga, att sjukdomens framträdande föranletts av annan orsak än
tjänstgöringen och att denna icke väsentligen bidragit därtill, samt

därest sjukdomen visserligen icke yppats under tjänstgöringen, men denna
skäligen kan antagas hava väsentligen bidragit till sjukdomen.

2. Beträffande ersättning i anledning av sjukdom, som i 1 mom. avses,
skola, med nedan i detta kapitel angivna undantag och tillägg, bestämmelserna
i 2 kap. örn ersättning för skada till följd av olycksfall äga motsvarande
tillämpning.

20 §.

Med avseende å tillämpningen av bestämmelserna i 6 § skall, med iakttagande
av vad nämnda bestämmelser i övrigt innehålla, i fall, varom i detta
kapitel är fråga, följande lända till efterrättelse.

Ersättning enligt 6 § 1) tillkommer den sjuke vid övergående (akut) sjukdom,
så länge sjukdomen varar och arbetsförmågan till följd därav är nedsatt
med minst en fjärdedel, samt vid annan (kronisk) sjukdom, så länge arbetsförmågan
till följd av sjukdomen är nedsatt med minst en fjärdedel och
genom vård av den sjuke förbättring i hans tillstånd är att förvänta. Vid
sjukdom, som senast angivits, utgår sådan ersättning dock icke under längre
tid än sammanlagt ett år, räknat från den tidpunkt, då rätten därtill inträtt,
för så vitt icke den sjuke vårdas å sjukvårdsanstalt eller erhåller annan däremot
svarande vård och antagas kan, att genom dylik vård arbetsförmågan
skall kunna återvinnas eller väsentligt höjas.

Livränta enligt 6 § 2) utgår, därest, sedan den sjukes rätt till sådan ersättning,
som i 6 § 1) omförmäles, upphört, sjukdomen medfört under längre eller
kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma
med minst en tiondel. Dylik livränta må icke utbytas mot ett kapital
för en gång.

21 §.

Den, som på grund av bestämmelserna i detta kapitel är berättigad till
ersättning enligt 6 § eller 8 § b), må ej uppbära ersättningen för tid, varunder

Kungl. Majds proposition nr 107 (Bilaga A).

han är bosatt utom riket eller varunder lian undergår frihetsstraff eller tvångsarbete
eller enligt domstols förordnande är intagen i allmän uppfostringsanstalt.

22 §.

Fråga örn jämkning i ersättning, som utgår på grund av bestämmelserna i
detta kapitel, må icke väckas, sedan tre år förflutit från det ersättningen bestämdes.

23 §.

Kätt till ersättning på grund av bestämmelserna i detta kapitel är förverkad,
därest icke inom en tid av tre år, räknat på sätt här nedan sägs, underrättelse
jämlikt 15 § blivit lämnad örn sjukdomen eller denna blivit anmäld
i riksförsäkringsanstalten elier anhållan därstädes blivit gjord örn ersättning
i anledning av sjukdomen. Nämnda tid av tre år räknas från det anställningen
eller tjänstgöringen upphörde eller från den senare tidpunkt, då sjukdomen
yppades eller, där fråga är örn ersättning i anledning av dödsfall, från det
döden inträdde.

4 kap. Särskilda bestämmelser.

24 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna förordning innehåller,
finnas erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas av Kungl. Majit
eller av de civila eller militära myndigheter, som av Kungl. Maid därtill bemyndigas.

25 §.

1. Genom denna förordning upphäves förordningen den 18 juni 1909 (nr
89, sid. 1) örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
ävensom vad i Kungl. Maj :ts brev till arméförvaltningen den 6
maj 1881 (nr 35, sid. 10) angående förändring i bestämmelserna om underhåll
från Vadstena krigsmanshuskassa finnes stadgat rörande ersättning för skada
eller sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring i fredstid.

2. Beträffande olycksfall, varom i denna förordning stadgas skola bestämmelserna
i lagen om försäkring för olycksfall i arbete icke äga tillämpning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1945; dock att ersättningsanspråk,
vilka grundas på olycksfall, som inträffat eller sjukdom, som yppats
före nämnda dag, bedömas enligt äldre bestämmelser.

Bihang till riksdagens protokoll 1914. 1 sami. iVr 107.

319 44 7

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Bilaga B.

Tablå I (Sjukpenning).

Exempel på ersättning till skadade, vilka åtnjuta vård å sjukvårdsanstalt på statens
bekostnad och därunder uppbära sjukpenning från riksför säkring sanstalten.

I exemplen angivna familjebidrag ha för samtliga kategorier beräknats efter
familjepenningens maximibelopp i dyrortsgrupp II samt bostadsbidrag
efter en bostadskostnad av 74 kr för månad.1

Kategori och familjemedlemmar	Enligt gällande bestämmelser (kr. per månad)	Enligt departements för slag et j (kr. per månad)
A Sjuk-penning (inkl. dyr-tidstillägg, såvitt angår vpl)	B Familje-bidrag (familjepen-ning V bo-stadsbidrag)	C Summa maximal ersättning (sjukpenning 4- familje-bidrag)	A Sjuk-penning (inkl. dyr-tidstillägg, såvitt angår vpl)	B Familje- ! bidrag . (familjepon-i ning 4- bo-stadsbidrag,)	4 C Summa maximal ersättning ; ^sjukpenning! 4- familje-bidrag) \|
Vpl officer (med enl. mil.-ers.-förordn. antagen årsin-
komst av 2 160 kr. enl. gäll. best. och 2 700 kr. enl.
dep.-försl.):
	168	—	168	210	—	210
gift 4- 0 barn ........	168	38	(206)	210	6	216
°» +1 » ........	168	74	(242)	210	42	(252)
	168	110	(278)	210	78	(288)
» +3 » ........	168	146	(314)	210	114	(324)
» +4 » ........	168	182	(350)	210	150	(360)
Vvl underofficer (med	enl. mil.-ers.-förordn.	antagen
årsinkomst av 2 160 kr. enl. gäll. best. och	2 400 kr.
enl. dep.-försl.):
	i 168	—	168	189	—	189
gift + 0 barn ........	1 168	38	1 (206)	189	22	(211)
	168	74	(242)	189	58	(247;
	168	110	(278)	189	94	(283)
» -f-3 » ........	168	146	(314)	189	130	(319)
» +4 » ........	168	182	(350)	189	166	(355)

1 Till grund för angiven bostadskostnad har lagts 1939 års hyresräknings hyresmedeltal
för bostäder örn 2 rum och kök inom dyrortsgrupp II, 74 kr. för månad. Familjebidragets
belopp blir givetvis mindre vid lägre bostadskostnad respektive högre vid högre bostadskostnad.

För samtliga kategorier har familjebidragets belopp uträknats enligt s. k. normerad
behovsprövning, vilken emellertid f. n. gäller endast i fråga om familjebidrag till värnpliktiga,
som uppbära sjukpenning. För fast anställda bestämmes f. n familjebidraget enligt
s. k. fri behovsprövning, vilken dock torde leda till ungefär samma belopp som den

norm ejvide p^n ^ förutsatts att <jen skadade och hans familjemedlemmar sakna inkomst
utöver sjukpenningen; i annat fall minskas de angivna familjebidragsbeloppen.

Det bör vidare uppmärksammas, att såväl enligt gällande bestämmelser som enligt departementsförslaget
annat familjebidrag än sjukbidrag och begravningsbidrag ej må bestämmas
till högre belopp än som tillhopa med utgående sjukpenning motsvarar gängse
arbetsinkomst för en person i den skadades vanliga yrke eller verksamhet. Denna föreskrift
kan medföra reducering av de inom parentes under rubriken »Summa maximal
ersättning» angivna beloppen, därest den skadades arbetsinkomst icke överstigit den enl.
mil.-ers.-förordn. antagna inkomsten. Yad angår de i tablån intagna exemplen avseende
furir och vicekorpral ha ersättningarna maximerats till dessa kategoriers arbetsinkomst
per månad.

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 107 (Bilaga B).

1 Kategori och familjemedlemmar	Enligt gällande bestämmelser (kr. per månad)	Enligt departement iför slag et (kr. per månad)
A Sjuk-penning (inkl. dyr-tidstillägg, såvitt angår ! vpl)	B Familje-bidrag (farailjepen-ning 4- bo-stadsbidrag)	C Summa maximal ersättning (sjukpenning + familj e-bidrag)	A Sjuk-penning (inkl. djr-tidstillägg, såvitt angår vpl)	1! Familje-bidrag (familjepen-ning 4* bo-stadsbidrag''	C Summa maximal ersättning (sjukpenning + familje-bidrag)
Vpl (med etil. mil.-ers.	-förordn. antagen årsinkomst av
2 160 kr.):
ogift ...............	168	—	168	168	—	168
gift + 0 barn .......	168	38	(206)	168	38	(206)
» + 1 » .......	168	74	(242)	168	74	(242)
» + 2 » .......	168	110	(278)	168	110	(278)
» +3 » .......	168	146	(314)	168	146	(314)
» 4-4 » .......	. i 168	182	(350)	168	182	(350)
Vpl (med enl. mil.-ers	-förordn. antagen årsinkomst av
1 764 kr.):
ogift ...............	147	—	147	147	—	147
gift 4- 0 barn .......	.! 147	53	(200)	147	53	(200)
» +1 » .......	. 147	89	(236)	147	89	(236)
» + 2 » .......	. 147	125	(272)	147	125	(272)
» +3 » .......	147	161	(308)	147	161	(308)
» 4-4 » .......	147	197	(344)	147	197	(344) j
Reservofficer (med 3 900''
kr årsinkomst):
ogift ...............	.1 210	—	210	210	—	210
gift + 0 barn .......	,\| 210	—	210	210	6	316
» + 1 » .......	210	—	210	210	42	252
» +2 » .......	,! 210	—	210	210	78	288
» + 3 » .......	210	—	210	210	114	324
» + 4 » .......	210	—	210	210	150	(360)
Furir (med 3 000 kr. års-
inkomst):
ogift ...............	165		165	165	—	165
gift + 0 barn .......	165	40	205	165	40	205
» + 1 » .......	. \| 165	76	241	165	76	241
» + 2 » .......	165	85	250	165	85	250
» + 3 » .......	. 165	85	250	165	85	250
i »4-4 » ....... i	165	85	250	165	85	250
! Vicekorpral (med 2 400
kr. årsinkomst):
ogift ...............	135	—	135	135	—	135
1 gift + 0 barn .......	. \| 135	62	197	135	62	197
» + 1 » .......	135	65	200	135	65	200
» + 2 ■> .......	.1 135	65	200	135	65	200
" + 3 » .......	135	65	200	135	65	200
+ 4 " .......	135	65	200	135	65	200

100

Kungl. Majds proposition nr 107 (Bilaga B).

Tablå II (Invalidlivränta).

Exempel på ersättning till skadade, vilka uppbära invalidlivränta från ■riksfönsäkringsanstalten
på grund av 100 % invaliditet.

I exemplen angivna familjebidrag lia för samtliga kategorier beräknats efter
familjepenningens maximibelopp i dyrortsgrupp II samt bostadsbidrag
efter en kostnad av 74 kronor för månad.1

	Enligt gällande bestämmelser (kr. per månad)	Enligt departementsförslaget (kr. per månad)
Kategori och familjemedlemmar	A Invalidliv-ränta (inkl. dyr-tidstillägg, såvitt angår vpl)	B Familje- bidrag (endast familje- penning)	C Summa maximal ersättning2 (invalidliv-ränta -f familje-penning)	A Invalidliv-ränta (inkl. dvr-tidstillägg, såvitt angår vpl)	15 Familje-bidrag (familje-penning 4-bostads-bidrag)	C Summa maximal ersättning3 (invalidliv-ränta -f-familje-b i drag)
Vpl officer (med enl. mil.-ers.-förordn. antagen årsin-komst av 2 160 kr. enl. gäll. best. och 2 700 kr. enl. dep.-försl.): ogift ................ 168 1 — \| 168	210		210
gift 4- 0 barn ........	168	80	(248)	210	38	t248)
» +1 » ........	168	116	(284)	210	74	(284)
»> ~h 2 » ........	168	152	(320)	210	110	(320)
» 4-3 » ........	168	188	(356)	210	146	(356)
» 4-4 » ........	168	224	392)	210	182	(392)

1 Till grand för angiven bostadskostnad har lagts 1939 års hyresräknings liyresmedeltal
för bostäder örn två ram och kök inom dyrortsgrupp II, 74 kr. för månad. Familjebidragets
belopp blir givetvis mindre vid lägre bostadskostnad respektive högre vid högre bostadskostnad.
Vid högre bostadskostnad, som ofta föreligger i dyrortsgrupp III (liyresmedeltal
år 1939 för 2 rum och kök 121 kr.), innebär departementsförslaget en väsentlig förbättring
av ersättningarna, därigenom att jämväl bostadsbidrag kan utgå vid invalidlivränta.
Likaså innebär departementsförslaget den förbättringen, att sjukbidrag och begravningsbidrag
kan utgå för den skadades familjemedlemmar även vid invalidlivränta.

1 exemplen har förutsatts, att den skadade och hans familjemedlemmar sakna inkomst
utöver invalidlivräntan; i annat fall minskas de angivna familjebidragsbeloppen.

Det bör vidare uppmärksammas att enligt såväl gällande bestämmelser som enligt departementsförslaget
annat familjebidrag än sjukbidrag och begravningsbidrag ej må bestämmas
till högre belopp än som tillhopa med utgående livränta motsvarar gängse arbetsinkomst
för en person i den skadades vanliga yrke eller verksamhet. Denna föreskrift kan
medföra reducering av de inom parentes under rubriken »Summa maximal ersättning» angivna
beloppen, därest den skadades arbetsinkomst icke överstigit den enl. mil.-ers.-förordn.
antagna inkomsten. Vad angår de i tablån intagna exemplen avseende furir och vicekorpral
ha ersättningarna maximerats till dessa kategoriers arbetsinkomst per månad.

2 Enligt gällande bestämmelser utgår familjepenning till skadad, som erhåller invalidlivränta
enligt s. k. fri behovsprövning. Enär denna behovsprövning vid den förutsatta
bostadskostnaden av 74 kr. för månad torde kunna beräknas leda till samma resultat som
den s. k. normerade behovsprövningen i fråga örn familjebidrag till skadad, vilken erhåller
sjukpenning men icke åtnjuter vård å sjukvårdsanstalt pä statens bekostnad, har familjebidragens
belopp i exemplen beräknats på enahanda sätt.

9 Familjebidragens belopp enligt departementsförslaget äro endast approximativt beräknade
och vid utformningen av bestämmelser angående behovsprövningen kunna beloppen
komma att något ändras. Beloppen torde dock ej komma att bliva lägre än i exemplen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 (Bilaga B).

101

Kategori och familjemedlemmar	Enligt gällande bestämmelser (kr. per månad)	Enligt departements för slag et (kr. per månad)
A Invalidliv-ränta (inkl. dyr-tidstillägg, såvitt angår vpl)	B Familje- bidrag (endast familje- penning)	C Summa maximal ersättning2 (imv addi iv-räka 4" familje-penning)	A Invalidliv-ränta (inkl. dyr-tidstillägg, såvitt angår vpl)	B ! C .„ ... ! Summa Familie- ■ , 1 J \ maxtmal \ ,fl r.y^ ersättning*] ''fami,JC- j (invalidliv. penning + ^ bostads- ! r„ i bidrag) : fan,''lljc: ! \| bidrag) \|
Vpl underofficer (med enl. mil.-ers -förordn. antagen års-		j !
inkomst av 2160 kr. enl. gäll. best. och 2 400 kr.
enl. dep.-försl.):
! ogift ................	168	—	168	186	- I 186
j gift + 0 barn ........	168	80	(248)	186	62 (248)
» +1 » ........	168	116	(284)	186	98 j (284)
1 » -J- 2 » ........	168	152	(320)	186	134 j (320)
j » +3 » ........	168	188	(356)	186	170 (356)
» 4-4 » ........	168	224	(392)	186	206 (392)
Vpl (med enl. mil.-ers.-förordn. antagen årsinkomst av
2 160 kr.):					•
ogift ................	168	—	168	168	- I 168
gift + 0 barn ........	168	80	(248)	168	80 (248)
•> +1 » ........	168	116	(284)	168	116 (284)
» 4~ 2 » ........	168	152	(320)	168	152 (320)
» 4-3 » ........	168	188	(356)	168	188 (356)
» +4 » ........	168	224	(392)	168	224 (392)
Vpl (med enl. mil.-ers.-förordn. antagen årsinkomst av
1 764 kr.):
ogift ................	137	-I	137	137	5 142
gift + 0 barn ........	137	95	(232)	137	95 (232)
» +1 » ........	137	131	(268)	137	131 (268)
» 4-2 » ........	137	167	(304)	137	167 (304)
» 4- 3 » ........	137	203	(340)	137	203 t (340)
» -f 4 » ........	137	239	(376)	137	239 (376)
Reservofficer (med 3 900
kr. årsinkomst):
ogift ................	216		216	216	— 216
gift + 0 barn ........	216		216	216	32 \| 248
» + 1 » ........	216		216	216	68 : 284
M 4-2 ** ........	216	—	216	216	104 ! 320
-> 4-3 >» ........	216	—	216	216	140 ! (356)
» +4 » ........	216	—	216	216	176 ! (392)
Furir (med 3 000 kr. års-
inkomst :
j ogift ................	160	—	166	166	166
! gift 4- 0 barn ........	166	31	247	160	81 247
» +1 » ........	166	34	250	166	84 250
» +2 .. ........	166	84	250	166	84 i 250
» +3 >• ........	166	84	250	166	84 \| 250
» 4-4 » ........	166	84	250	166	84 250
Vicekorpral (med 2 400
kr. årsinkomst):					\|
ogift ................	133	—	133	133	7 140
gift + 0 barn ........	133	67	200	133	67 200
>> +1 » ........	133	67	200	133	67 200
» f 2 » ........	133	67	200	133	67 200
1 >• +3 » ........	133	67	200	133	67 i 200
» 4 4 » ........	133	67	200	133	67 300

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 (Bilaga B).

Tablå III (Efterlevandelivränta).

Exempel på ersättning till efterlevande familjemedlemmar.

I exemplen angivna familjebidrag lia för samtliga kategorier beräknats efter
familjepenningens maximibelopp i dyrortsgrupp II och till ledning
för behovsprövningen har förutsatts en bostadskostnad
av 74 kronor tör månad.* 1

	Enligt gällande bestämmelser (kr. per män.)	Enligt departementsförslaget (kr. per månad)
Kategori och familjemedlemmar	Efterlev ande-lin''äntå (inkl. dyrtids-tillägg, såvitt angår vpl)	Efterlevande-livränta (inkl. dyrtids-tillägg, såvitt angår vpl)	Familje-bidrag (endast fain il je-penning)	Summa maximal ersättning (efterlevande-livränta 4 fa-miljepenning) j
Vpl officer (med enl. mil.-ers.-förordn. antagen årsinkomst av 2160 kr. enl. gäll. best. och 2 700 kr. enl. dep -försl.): hustru ............................	63	78	86	1 164
>• +1 barn ..................	105	131	69	200
» 4- 2 » ..................	147	183	53	(236)
w +3 »> ..................	168	210	62	(272)
» +4 » ..................	168	210	98	(308)
Vpl underofficer (med enl. mil.-ers.-förordn. antagen årsinkomst av 2 160 kr. enl. gäll. best. och 2 400 kr. enl. dep.-försl.): hustru ............................	63	70	90	160
» +1 barn ..................	105	116	84	200
j n 4-2 » ..................	147	163	73	(236)
» 4-3 » ..................	168	186	86	(272)
» +4 » ..................	168	186	122	(308)

1 Till grund för angiven bostadskostnad har lagts 1939 års hyresräknings hyresmedeltal
för bostäder om 2 rum och kök inom dyrortsgrupp II, 74 kr. för månad. Familj epenningens
belopp förutsättes bli mindre vid lägre bostadskostnad respektive högre vid högre
bostadskostnad. Enligt departementsförslaget kan icke bostadsbidrag utgå vid efterlevandelivränta;
därigenom kan vid behovsprövningen av familjepenningen hänsyn tagas till bostadskostnaden
endast i den mån densamma icke överstiger utgående efterlevandelivränta.

I exemplen har förutsatts att de efterlevande familjemedlemmarna sakna inkomst utöver
efterlevandelivräntan; i annat fall minskas de angivna familjebidragsbeloppen.

Det bör vidare uppmärksammas att enligt departementsförslaget (liksom enligt gällande
bestämmelser angående familjebidrag vid sjukpenning och invalidlivränta) familjebidraget
ej må bestämmas till högre belopp än som tillhopa med utgående livränta motsvarar
gängse arbetsinkomst för en person i den avlidnes yrke elier verksamhet. Denna föreskrift
kan medföra reducering av de inom parentes under rubriken »Summa maximal ersättning»
angivna beloppen, därest den värnpliktiges (motsvarande) arbetsinkomst icke överstigit den
enligt mil-ers.-förordn antagna inkomsten. Vad angår de i tabellen intagna exemplen
avseende furir och vicekorpral ha ersättningarna maximerats till dessa kategoriers arbetsinkomst
per månad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 (Bilaga B),

103

	Enligt gällande bestämmelser (kr. per mån).	Enligt departementsförslaget (kr. per månad)
Kategori och familjemedlemmar	Efterlevande-livränta (inkl. dyrtids-tillägg, såvitt angår ypl)	Efterlevande-livränta j (inkl dyrtids-! tillägg, såvitt angår vpl) !	1 Familjc-bidrag j (endast familje-penning)	Summa maximal ersättning (efterlevande-livränta + fa-miljepenning)
Vyl (med enl. millers.''-förorda, an-tagen årsinkomst av 2 160 kr.):	63	63	90	153
	105	105	95	(200)
,» +2 » ..................	147	147	89	(236)
» +3 » ..................	168	168	104	(272)
» ;4 » ..................	168	168	140	(308)
Vpl (med enl. mil.-ers.-förordn. an-tagen årsinkomst av 1 764 kr.):
	51	51	90	141
» +1 barn ..................	85	85	115	(20<>)
» -f 2 ..................	120	120	116	(236)
	137	137	135	(272)
» +4 » ..................	137	137	171	(308)
I Reservofficer (med 3 900 kr. årsinkomst):	81	81	83	164
» -hl barn ..................	135	135	65	200
4-2 » ..................	189	189	47	236
„ +3 » ..................	216	216	56	272
» +4 » ..................	216	216	92	308
\| Furir (med 3 000 kr. årsinkomst):
	62	62	90	152
	104	104	96	200
	145	145	91	236
» +3 » ..................	166	166	84	250
» +4 » ..................	166	166	84	250
Vicekorpral (med 2 400 kr. årsinkomst):
	50	50	90	140
» -hl barn ..................	83	83	117	200
+ 2 » ..................	116	116	84	200
+3 » ..................	133	133	67	200
» +4 » ..................	133	133	67	200

104

Kungl. Maj-.ts proposition nr 107.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 18 juni
1927 Cnr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring
....................................................................

Förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 juni
1941 (nr 591) om familjebidrag åt värnpliktiga med flera, vilka drabbats av
kroppsskada ..................................................................

Utdrag av statsrådsprotokollet den 11 februari 1944..............................

Huvuddragen av gällande bestämmelser, riksförsäkringsanstaltens förslag oell

remissyttrandena ............................................................

Gällande bestämmelser ......................................................

Riksförsäkringsanstaltens förslag............................................

Remissyttrandena............................................................

Departementschefen..........................................................

Militärersättningsförordningen..................................................

Tillämpningsområdet ........................................................

Begreppet militärtjänstgöring................................................

Den årliga arbetsförtjänsten ................................................

Anmälningsförfarandet ......................................................

Familjebidrag vid kroppsskada ................................................

Specialmotivering................................................................

Departementschefens hemställan................................................

Bilagor.

A. Riksförsäkringsanstaltens utredning........................................

B. Tablåer ............................................................

sid.

Stockholm 1044. K. I,. Tieck mans Boktryckeri.