Kungl. Majlis proposition m 167- (Proposition 1933:167)

Kungl. Majlis proposition m 167-

Nr l(p7.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om änd
ring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 74) örn bankrörelse,
rn. m.; givep Stockholms slott deri 24 fefrruapi lff33.

Tjeder åberopande av bilagda i statsrådet ocji lagrådet förda protokoll
vijl Kjmgl Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå rik$-dagen, att antaga härvid fogade förslag till
t) lag örn ändring i vissa delar av la glen den 22 juni 1911 örn bankrörörelsp
(nr 74); och

2) lag o?n upphävande av lagen den 5 juni 1$Q9 angående emissionsbopkejr
(nr 64).

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

''.''I* ållf'' iros f* .-!.■* ... ''tilltr, .''-»M irr I x • >• • *./■ : .i *

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 167.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 74)

om bankrörelse.

Härigenom förordnas dels att i lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse
skola införas tre nya paragrafer med beteckning 50 a, 166 a och
230 a av den lydelse nedan sägs, dels att 48 a och 164 a §§, sådana dessa
lagrum lyda enligt lag den 16 maj 1919 (nr 241), samt 233 §, sådant detta
lagrum lyder enligt lag den 26 juni 1918 (nr 413), skola ur förstnämnda
lag utgå, dels ock att övriga här nedan införda paragrafer i samma lag,
av vilka lagrum 2 och 234 §§ senast ändrats genom lag den 26 juni 1918
(nr 413), 235 § genom lag den 21 mars 1919 (nr 106), 239 § genom lag den
28 januari 1921 (nr 12), 48, 164 och 254 §§ genom lag den 22 juni 1921
(nr 413), 243, 244 och 252 §§ genom lag den 24 maj 1928 (nr 125) samt 1 §
genom lag den 4 april 1930 (nr 61) skola — 1, 20, 24, 25, 40, 53, 64, 74, 92,
131, 139, 140, 156, 169, 180, 190, 209, 230, 234, 235, 238, 239, 241, 243, 244, 251,
252, 254 och 260 §§ i nedan intagna delar — hava den ändrade lydelse, som
av det följande framgår:

Förutom---— bankrörelse.

Med---begagnas.

Angående postsparbanken, sparbank, centralkassa för jordbrukskredit
och järnkontoret, så oek angående vissa aktiebolag, som driva lånerörelse,
samt den av postverket bedrivna postgirorörelsen är särskilt stadgat.

2 §.

Ej må annan än Sveriges riksbank, bankaktiebolag, solidariskt bankbolag,
postsparbanken, sparbank, järnkontoret och Sveriges allmänna hypoteksbank
i sin firma eller eljest vid beteckning av affärsrörelsen använda
ordet bank. Beträffande användning av ordet bank i registrerad
understödsförenings firma är särskilt stadgat.

18 §.

Sedan bolaget bildats samt styrelse och revisorer blivit valda, så ock
inför bankinspektionen styrkts, att av det tecknade beloppet, efter avdrag
ej mindre i anledning äv överteckning, där sådan ägt rum, än även
för aktierätt, som av aktietecknare må hava enligt 25 § förverkats och
ej av annan övertagits, minst tjugu procent blivit behörigen inbetalda

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

och att för inbetalning av återstoden lämnats pant eller annan säkerhet,
som bankinspektionen prövat fullgod, må bolaget enligt föreskrifterna
i denna lag registreras; dock får registrering ej ske, där det tecknade
beloppet efter ovannämnda avdrag understiger det belopp, som enligt
teckningslistan minst skall tecknas.

20 $.

Ansökning---styrelse.

I sådan ansökning skola uppgivas

dels stiftarnas och styrelseledamöternas samt, där suppleanter i styrelsen
utsetts, deras fullständiga namn ävensom nationalitet och hemvist,

dels bolagets postadress,

del ock, där befogenhet att teckna bolagets firma ej skall utövas allenast
av styrelsen, vilka i förening sådan befogenhet tillkommer.

Skall---hemvist.

Vid ansökningen skola fogas

1) Konungens---avskrifter;

2) av---protokollet;

3) en---styrkta;

4) bevis från bankinspektionen, utvisande, dels huru mycket av det belopp,
vartill grundfonden jämlikt bestämmelsen under 3) uppgivits, blivit
behörigen inbetalt, dels ock att för inbetalning av återstoden lämnats
förbindelse med pant eller annan säkerhet, som bankinspektionen prövat
fullgod;

5) teckningslistorna — — — desamma.

24 $.

Av---rörelse.

Aktietecknare, som ej vid bolagets bildande erlagt full betalning, vare
skyldig lämna av fullgod pant eller annan säkerhet åtföljd förbindelse
att inbetala oguldna beloppet i den ordning, teckningslistan angiver.

Ej---bolaget.

25 $.

Uraktlåter---förfallodagen.

Varder, innan pant eller annan säkerhet enligt 24 § blivit lämnad,
inbetalning ej verkställd i rätt tid, eller försummar någon att lämna
sådan pant eller säkerhet, äge styrelsen, där ej rättelse sker inom en
månad efter anmaning, förklara aktierätten förverkad. Samma lag vare,
där senare inbetalning ej fullgöres i rätt tid och lämnad pant eller säkerhet
ej förslår till inbetalningens gäldande.

Underrättelse---brev.

Då aktierätt förverkats, kan vad å aktien redan inbetalts eller vad genom
realisering av lämnad pant eller annan säkerhet influtit ej återfordras.

Kungl. Marits proposition nr 16?.

40 $.

Ay ----vidtaga.

Till reservfonden skall alltid liggas vad vjjd aktieteckning må Ji^ya
för aktierna erhållits utöver det belopp, yapå ,<je lyda, så pejk, ,där aktie''
rätt förverkats, vad som blivit inbetalt å aktien eiler influtit genom pealisering
av lämnad pant eller tillgodogörande av annan ställd säkerhet.

Nedsättning---medel.

44 .§.

Med den inskränkning, som här nedan sägs, må bankaktiebolag, jämte
in- och utlåning av penningar, idka annan verksamhet, som därmed står
i samband.

Om rätt för bankaktiebolag att idka fondkommissionsrörelse är särskilt
stadgat.

45 §.

Bankaktiebolag må för egen räkning driva handel allenast med guld
samt in- och utländskt mynt, växlar, checkar, invisningar ävensom obligationer
och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar,
med undantag för sådana för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar,
som medföra rätt till betalning först efter utfärdarens övriga
fordringsägare (förlagsbevis). Egendom, varmed bankaktiebolag ej må
driva handel för egen räkning, äger bankaktiebolag ej heller förvärva, där
ej nedan i denna paragraf annorlunda stadgas.

Bankaktiebolag må förvärva:

dels fastighet, avsedd för bankens inrymmande, aktie i bolag, som uteslutande
har till ändamål att förvalta sådan fastighet och vars aktiekapital
uppgår till minst en tredjedel av fastighetens bokförda värde, samt
förlagsbevis, utfärdat av bolag, som nu nämnts;

dels inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som
bankaktiebolaget äger;

dels ock, därest Konungen därtill lämnar tillstånd, aktie i annat svenskt
bankaktiebolag, i utländskt bankföretag eller i svenskt aktiebolag, vars
ändamål kan anses gagneligt för bankväsendet eller det allmänna, ävensom
förlagsbevis, utfärdat av bolag eller företag, som nu nämnts, eller
solidariskt bankbolag.

Bankaktiebolag må till skyddande av fordran å offentlig auktion eller
fondbörs inköpa egendom, som är för fordringen utmätt eller pantsatt,
så ock såsom betalning för fordran övertaga för fordringen pantsatt eller
annan egendom, där uppenbart är, att bolaget eljest skulle lida avsevärd
förlust, dock icke i någotdera fallet egen aktie. Örn sålunda inköpt eller
övertagen egendom utgöres av fastighet, gruva, fabrik eller annan liknande
anläggning eller fartyg, må bankaktiebolag i utbyte mot sådan
egendom jämte tillhörande lös egendom förvärva aktie i bolag, som bildas

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

för förvaltning av ifrågavarande egendom eller för fortsättande av en därmed
bedriven verksamhet, eller förlagsbevis, utfärdat av sådant bolag.
Bänkaktiebölag må ock förvärva aktie i bolag, vari bankaktiebolaget på
grund av bestämmelserna i detta mom. förut förvärvat aktie; där uppenbar,
fara är, att bankaktiebolaget eljest skulle lida avsevärd förlust.

Har bankaktiebolag på grund av vad i 3 mom. stadgats förvarvat aktie
1 bolag Öller av aktiebolag utfärdat förlagsbevis, må bankaktiebolaget, örn
aktiebolaget överlåter sina tillgångar å annat aktiebolag, utbyta. aktie
eller förlagsbevis, som sålunda förvärvats, mot aktie i det andra aktiebolaget
eller förlagsbevis, utfärdat av detta bolag.

Egendom, som bankaktiebolag med stöd av bestämmelserna i 3 eller
4 mom. förvärvat, skall åter avyttras, så snart lämpligen kan ske, och
senast då avyttring kan äga rum utan förlust för bankaktiebolaget..

Om bankaktiebolag förvärvar egendom enligt bestämmelserna i 3 eller
4 morn., skall anmälan därom ofördröjligen göras hos bankinspektionen.

46 i

Bankaktiebolag må icke bevilja kredit, utan att säkerhet, som av bolaget
pröVas betryggande, ställes antingen i fast eller lös egendom eller ock i
fordringsrätt jämväl mot annan än den, åt vilken krediten beviljas. Utan

hinder av vad sålunda stadgas må dock

1) stat, kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet ävensom
allmän kassa eller inrättning, vars reglemente blivit av Konungen fastställt,
så ock bankbolag eller utländskt bankföretag kunna erhålla kredi
utan särskild säkerhet;

2) kortvarig kredit kunna utan särskild säkerhet beviljas affärsidkare
i och för hans rörelse, därest med hänsyn till omständigheterna trygghet
för förbindelsens fullgörande ändock kan anses föreligga;

3) äv vederhäftig person dragen växel, betalbar å annan ort. kunna
diskonteras, ehuru accept å densamma ej erhållits.

I fråga örn kredit mot pant av aktier skall särskilt iakttagas:

att vid kreditens meddelande förefinnes en med hänsyn till de pantsatta
aktiernas beskaffenhet och omständigheterna i övrigt skälig marginal
mellan aktiernas marknadsvärde och kreditbeloppet; samt

att kreditbeloppet såvitt möjligt icke vid någon tidpunkt under kreditens
fortbestånd överstiger aktiernas marknadsvärde.

Bankaktiebolag må icke såsom pant mottaga egen aktie eller aktie i bolag,
vars verksamhet huvudsakligen består i att förvalta eller driva handel
med aktier eller som idkar emissionsrörelse.

Vad nu stadgats örn kredit mot pant av aktier skall äga motsvarande
tillämpning i fråga örn kredit mot pant av förlagsbevis eller av lotter i solidariskt
bankbolag.

I denna paragraf meddelade bestämmelser angående kredit skola galla
även i fråga örn garantiförpliktelse, som bankaktiebolag ikläder sig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

47 §.

Bankaktiebolag vare pliktigt ägna särskild uppmärksamhet däråt, att
icke åt samme eller med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap
förbundna kredittagare eller mot säkerhet av aktier i samma eller i
dylik gemenskap förbundna aktiebolag beviljas kredit i sådan omfattning,
att därav kan uppkomma fara för bankaktiebolagets säkerhet.

Såsom kredit skall även anses borgen och annan garantiförpliktelse till
bankaktiebolaget ävensom av bankaktiebolaget ingången garantiförpliktelse
för kredittagaren.

48 §.

Bankaktiebolag må icke bevilja kredit till direktör eller tjänsteman
vid bolagets huvud- eller avdelningskontor, åt vilken uppdragits att ensam
eller i förening med annan avgöra på styrelsen ankommande ärenden,
till revisor i bankaktiebolaget eller till bolag eller förening, vari sådan befattningshavare
eller revisor såsom delägare eller medlem äger ett väsentligt
ekonomiskt intresse, utan mot säkerhet av värdehandling, vari
omyndigs medel må utan överförmyndares samtycke anbringas. Dock må
även utan sådan säkerhet kredit beviljas bolag eller förening, som nu
nämnts, genom diskontering av växlar, vilka äro grundade å verkliga handelsaffär
er.

Bankaktiebolag må ej vid beviljande av kredit såsom säkerhet godtaga
borgen av eller fordringsbevis utfärdat av person, bolag eller förening, som
i 1 mom. sägs. Ej heller må kredit beviljas mot växel, varå person, bolag
eller förening, som nu sagts, är acceptant, trassent eller endossent, dock
med undantag för växel, som är grundad å verklig handelsaffär och för
vilken betalningsskyldighet åligger sådant bolag eller förening.

Till den som utan att vara befattningshavare, varom i 1 mom. sägs,
är ledamot av bankaktiebolagets styrelse eller till bolag eller förening,
vari sådan styrelseledamot såsom delägare eller medlem äger ett väsentligt
ekonomiskt intresse, må kredit icke beviljas utan mot pant, som prövas
i och för sig innebära fullgod säkerhet, eller genom diskontering av
växlar, vilka äro grundade å verkliga handelsaffärer.

Vad i denna paragraf stadgats angående beviljande av kredit skall äga
motsvarande tillämpning i fråga örn garantiförpliktelse, som bankaktiebolag
ikläder sig.

50 a §.

Vid beviljande av kredit må bankaktiebolag icke göra förbehåll därom,
att kreditbeloppet eller del därav skall insättas hos bolaget för
längre tid än sex månader.

51 §.

Bankaktiebolag må ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren
eller till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig
ansvarighet för sådana förbindelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

53 §.

Aktieägarna skola inom sig utse en styrelse av minst fem högst tio
ledamöter, med rätt dock för Konungen att, när särskilda skäl därtill
äro, medgiva högre antal. Av styrelseledamöterna må icke flera än en
för varje påbörjat tretal vara befattningshavare i banken.

Styrelsen---- angelägenheter.

Ledamot---uppdraget.

Avgår---ledamöter.

54 i

År enligt bolagsordningen styrelsen beslutför, utan att samtliga ledamöter
äro tillstädes, må likväl ärende, som ankommer på styrelsen, ej
företagas, utan att, såvitt ske kunnat, samtliga erhållit tillfälle att
deltaga i ärendets behandling.

55 §.

Såsom styrelsens beslut gälle, där ej annorlunda är bestämt i bolagsordningen,
den mening, örn vilken vid sammanträde de flesta rostande
förena sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden
vid sammanträdet. ,

Ledamot av styrelsen äge ej deltaga i behandling av fråga görande
avtal mellan honom och bolaget. Ej heller må han deltaga i behandling
av fråga örn avtal mellan bolaget och tredje man, där han i frågan
äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot bolagets. Jad
sålunda är stadgat äge motsvarande tillämpning beträffande gåva från
bolagets sida, så ock beträffande rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten
eller tredje man.

56 $.

Styrelsen må icke åt enskild styrelseledamot eller annan person uppdraga
att ensam eller i förening med annan avgöra ärenden av beskaffenhet
att eljest ankomma på styrelsens egen provning, med mindre
föreskrifter blivit av styrelsen meddelade angående den befogenhet
olika avseenden, som uppdraget skall medföra. Dessa föreskrifter skola
meddelas i en av styrelsen för högst ett år i sänder .fasts1»^ 1““''
tion. Avser uppdraget beviljande av kredit, skola harvid “»Adelade föreskrifter
angiva maximibelopp och grunderna for bedömande av erbju ^StyrelTen^åligger

att, så snart det kail ske, till bankinspektionen insända
sådan instruktion, ävensom meddela bankinspektionen de andrin tiar

sohl vidtagas i instruktionen. .

Styrelsen äger när som helst återkalla eller inskränka uppdrag, so
ovan nämnts, samt utan hinder därav själv avgöra ärende av värjo

slag.

® Kungl. Maj:ts proposition lif 167.

Styrelsen må icke åt enskild styrelseledamot eller annan uppdraga att
avgöra ärende, som avser:

1) inrättande eller indragning av avdelningskontor eller övertagande
av annan bankrörelse;

2) förvärv eller avyttring av fastighet, avsedd för bankens inrymmande
eller till- eller ombyggnad av sådan fastighet;

3) beviljande av kredit till person, vilken utan att vara sådan befattningshavare,
som i 48 § 1 mom. sägs, är ledamot av bankaktiebolagets
styrelse eller av den särskilda styrelse, som kan finnas inrättad vid avdelningskontor,
eller till bolag eller förening, vari sådan person är styrelseledamot
eller såsom delägare eller medlem äger ett väsentligt ekonomiskt
intresse, eller vari befattningshavare, som omförmäles i 48 §
1 morn., är styrelseledamot; styrelsen dock obetaget att för person, bolag
eller förening, som nu nämnts, fastställa vissa gränser, inom vilka
utan styrelsens beslut i varje särskilt fall kredit må beviljas vederbörande
i och för en av honom idkad rörelse;

4) förvärv av aktie eller förlagsbevis i andra fall, än då fråga är örn
aktie eller förlagsbevis, som är för bankaktiebolagets fondran utmätt eller
pantsatt;

5) fastställande av allmänna räntesatser för in- och utlåning, utom
då beslut härom påkallas av allmän ränteförändring, i vilket fall sådant
beslut må utan styrelsens hörande meddelas för tiden intill nästkommande
styrelsesammanträde;

6) antagande eller entledigande av ordinarie befattningshavare hos
bankaktiebolaget.

I denna paragraf meddelade bestämmelser angående kredit skola gälla
även i fråga örn garantiförpliktelse, som bankaktiebolag ikläder sig.

57 §.

Direktör eller tjänsteman vid bankaktiebolags huvud- eller avdelningskontor,
åt vilken uppdragits att ensam eller i förening med annan
avgöra på styrelsen ankommande ärenden, må icke vara ledamot av Styrelsen
i bolag, vars huvudsakliga verksamhet består i att förvalta elier
driva handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse. I styrelsen
för annat bolag må han icke vara ledamot med mindre bankaktiebolagets
styrelse, genom beslut, som biträdes av minst två tredjedelar av samtliga
ledamöter, i varje särskilt fall därtill lämnar tillstånd. Den, för vilken
tillstånd ifrågasättes, må icke deltaga i beslutet. Kallelse till styrelsesammanträde,
då prövning av fråga örn tillstånd äger rum, skall innehålla
uppgift, att sådan fråga förekommer vid sammanträdet.

58 §.

Bolagets firma skall tecknas av minst två personer i förening.
Bemyndigande för styrelseledamot att teckna bolagets finna må, där
ej annat blivit bestämt i bolagsordningen eller av bolagsstämman, med -

Kungl. Mäj:ts proposition nr 167. 9

delas av styi-elséli. Ej må sådant bemyndigande meddelas av bolagsstämman,
med mindre bölägsördningen innehåller stadgande i sådant avseende.

I bolagsordningen eller av bolagsstämman må bestämmas, att styrelsen
äger bemyndiga annan än styrelseledamot att teckna bolagets firma.
Ändå att sådant bestämmande ej skett, äge, där ej annät är i bolagsordiiingen
eller av bolagsstämman stadgat, styrelsen bemyndiga person
utom styrelsen att teckna firman i förening med någon, som i den ordning
ovan i denna paragraf är sagt, bemyndigats till firmateckning.

59 *.

Sker ändring i styrelsens sammansättning eller ifråga örn rätten att
teckna bolagets finna elier ändrar styrelseledamot eller eljest nägön,
soln berättigats teckna firman, sitt hemvist eller ändräs bolagets postadress,
skall styrelsen därom ofördröjligen göra anmälan för registrering.
t^id anmälan örn ändring i styrelsens sammansättning skall fogas
styrkt avskrift av protokoll eller annan handling, som bestyrker ändringen.

60 $.

I förhållande till bolaget Vare styrelsen samt de styrelseledamöter och
personer utanför styrelsen, sohl innehava befogenhet att avgöra på styrelsen
ankommande ärenden eller äro berättigade teckna bolagets firma,
pliktiga att i sin förvaltning av bolagets angelägenheter ställa sig
till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som i bolagsordningen eller
äv bolagsstämman eller, såvitt röret styrelseledamot eller person utanför
styrelsen, äv Styrelsen meddélas; de må dock ej efterkomma bolagsstämmans
föreskrift, där den finnes strida mot denna lag eller bolagsordningen.

61 i

Styrelsen, så ock de särskilda styrelseledamöter eller personer utanför
styrelsen, som bemyndigats teckna bolagets firma, äge att själva
eller genom ombud ej mindre i förhållande till tredje man handla å bolagets
vägnar än även inför domstolar och andra myndigheter företräda
bolaget. Inskränkning i den befogenhet, som sålunda tillkommer
styrelsen, vissa styrelseledamöter eller personer utanför styrelsen, vare,
i den mån ej annat följer av vad i denna lag stadgas, utan verkan mot
tredje man, med mindre hail ägt eller bort äga kännedom örn inskränkningen.
Bestämmelse, innefattande sådan inskränkning, må ej registreras.

64 *.

Angående befogenhet för styrelseledamot, så ock för den, soln eljest
berättigats teckna bolagets firma, att ter bolaget motsäga stämning är

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

stadgat i rättegångsbalken; och skall vad i sådant avseende gäller äga
tillämpning jämväl, då annat meddelande skall delgivas bolaget.

Vill---stämman.

68 §.

För granskning av styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper
skola aktieägarna årligen utse minst två revisorer, varjämte bankinspektionen
skall utse en revisor. Samtliga revisorer skola vara med
det ekonomiska livet väl förtrogna personer, och minst en av de revisorer,
aktieägarna utse, skall vara av handelskammare i riket auktoriserad
revisor. Revisorerna skola inom sig utse en ordförande att leda revisionen.

Till revisor må ej utses den, som är i bolagets eller styrelseledamots
tjänst eller som eljest intager underordnad eller beroende ställning i
förhållande till styrelseledamot.

Den tid, för vilken revisor utses, må ej utgå före nästa ordinarie bolagsstämma.
Av aktieägarna utsedd revisor må, ändå att den tid, för
vilken han blivit utsedd, ej gått till ända, genom beslut å bolagsstämma
skiljas från uppdraget. Avgår sådan revisor, innan den tid, för vilken
han blivit vald, gått till ända, och finnes ej suppleant, åligger det
styrelsen att ofördröjligen föranstalta örn val av ny revisor.

Bankinspektionen äger när som helst återkalla uppdraget för den av
bankinspektionen utsedde revisorn och i stället utse ny revisor.

69 %.

Styrelsen skall bereda revisor tillfälle att när som helst inventera bolagets
kassa och övriga tillgångar och granska bolagets alla böcker,
räkenskaper och andra handlingar; och må av revisor begärd upplysning
angående förvaltningen ej av styrelsen förvägras.

Vid fullgörande av sitt uppdrag hava de av aktieägarna utsedda revisorerna
att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som
av bolaget meddelas och ej avse inskränkning i deras i lag stadgade befogenhet
eller eljest strida mot lag eller författning eller mot bolagsordningen.
För den av bankinspektionen utsedde revisorn skall instruktion
utfärdas av bankinspektionen.

Revisorerna skola på kallelse av revisionens ordförande sammanträda
så ofta de finna nödigt, åliggande det revisorerna att minst en
gång varje halvår:

taga del av styrelsens protokoll;

taga del av de föreskrifter rörande bolagets kreditgivning, som utfärdats
av styrelsen eller bolagets direktörer;

granska större krediter och andra större placeringar av bolagets medel;

granska av styrelsen vidtagna åtgärder i fråga örn förvaltning och
avyttring av jämlikt 45 § 3 och 4 mom. inköpt eller övertagen egendom;

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

taga del av de förelägganden och erinringar, som av bankinspektionen
kunna hava gjorts till styrelsen eller bolagets direktörer;

taga del av rapporter över inspektioner och undersökningar rörande bolagets
huvud- och avdelningskontor samt rörande av bolaget ägda företag
av större betydelse.

Vid revisorernas sammanträden skall föras protokoll.

Revisorerna skola skriftligen delgiva styrelsen de erinringar i fråga
örn bolagets verksamhet, vartill deras granskning må giva anledning.

Revisorerna skola för varje räkenskapsår över granskningen avgiva en
av dem underskriven berättelse, som skall överlämnas till styrelsen minst
två veckor före den i 77 § nämnda bolagsstämman. Inom samma tid skola
revisorerna till styrelsen återställa förvaltningsberättelsen, vinst- och
förlusträkningen samt balansräkningen.

I den av revisorerna avgivna berättelsen skola revisorerna särskilt uttala
sig i följande avseenden:

angående omfattningen av den av dem verkställda granskningen;
angående de i styrelsens förvaltningsberättelse intagna vinst- och förlust-
samt balansräkningarna;
angående bolagets förvaltningsutgifter;
angående den inre kontrollen inom bolaget;

angående styrelsens förslag i anledning av bolagets vinst eller förlust
under räkenskapsåret; samt
angående ansvarsfrihet för styrelsen.

Angående revisorers befogenhet att påkalla sammankallande av extra
bolagsstämma stadgas i 78 §.

74 §.

Jämte---gälle,

1) att rösträtt ej må utövas för aktie, å vilken icke fullgjorts förfallen
inbetalning eller i fråga örn vilken ej, där så skolat ske, lämnats sådan
av pant eller annan säkerhet åtföljd förbindelse, som i 24 § sägs:

2) att---röst;

3) att---ombud;

4) att---grundfonden;

5) att---avgivas;

6) att---ordförande.

I---rätt.

Vad---därom.

92 $.

Har senast vid den i 91 § omförmälda bolagsstämman av aktieägare teck
näts vad som erfordras för att återställa grundfonden till dess behöriga
belopp, äge bolaget, därest det sålunda tecknade beloppet omedelbart inbetalas
eller därför ställes pant eller annan säkerhet, som bankinspektio -

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

HéP prövar fullgod, fortsätta rörelsen; men om så leke skett eller örn
för grundfondens återställande tecknat tillskott icke inbetalts inom tre
fflånader från stämman, skäll bolaget träda i likvidation.

De---rum.

Varder, efter det tillskott enligt denna paragraf förekommit, i anledning
av uppkommen förlust nytt tillskott gjort, skola de aktieägare, som
verkställt senare tillskott, i förhållande till aktieägare, som förut verkställt
tillskott, äga sådan företrädesrätt, som omförmäles i 2 morn.

96 *.

Har sådant förhållande inträffat, som jämlikt bestämmelse i 92 eller
93 § påkallar likvidation, och varder ej inom en månad därefter till re-,
gistret, enligt vad nedan sägs, anmält, att bolaget trätt i likvidation, förklare
rätten, på ansökan av aktieägare, styrelseledamot eller bankinspektionen
och efter bolagets hörande, att bolaget skäll träda i likvidation;
och förelägga rätten bolaget ätt inom viss tid, ej understigande en månad,
titsé éii eller flere likVidatorer vid äventyr, att förordnande i sådant hänseende
eljest meddelas av rätten.

129 §.

Sedan bolaget bildats samt styrelse och revisorer blivit valda, så ock
inför bankinspektionen styrkts, dels att av det tecknade beloppet, efter
avdrag ej mindre i anledning av övérteckning, där sådan ägt rinn, än
även fÖi* rätt till delaktighet i bolaget, som av tecknare må hava enligt
140 § förverkats och ej av annan övertagits, minst tjuga procent bliVit
behörigen inbetalda, dels att för inbetalning av återstoden lämnats
pant eller annan säkerhet, som bankinspektionen prövat fullgod, dels ock
att en var av huvudlottägarna till förvaring hos bolaget överlämnat säflin
handling, sorn i 134 § sägs, må bolaget enligt föreskrifterna i denna
läg registreras; dock får registrering ej ske, där det tecknade beloppet
efter ovannämnda avdrag understiger det belopp, seni enligt tecknings
listan minst skall tecknas.

131 §.

Ansökning — --styrelse.

I sådan ansökning skola uppgivas

dels stiftarnas och styrelseledamöternas samt, där suppleanter i styrelsen
utsetts, deras fullständiga namn ävensom nationalitet öth hemvist,
dels bolagets postadress,

dels ock, där befogenhet att teckna bolagets firma ej skall utövas allenäst
av styrelsen, vilka i förening sådan befogenhet tillköthfaer.

Skall---hemvist.

Vid ansökningen skola fogas

1) Koiihrigehs---— avskrifter;

Kungl. Maj:ts proposition nr 167. 13

2) av---protokollet;

3) en---styrkta;

4) bevis från bankinspektionen, utvisande, dels huru mycket av det
belopp, vartill grundfonden jämlikt bestämmelsen under 3) uppgivit»,
blivit beböpigp» inbetalt, dels att flir inbetalning av återstotten lämnats
förbjpdelsp mod pant eller annan säkerhet, som bankinspektionen prpyat
fullgod, dels pck att en var av hgYudlottägarpa till förvaring hos bolaget
överlänmat sådan handling, som i 134 § sågs;

5) tpcknipgplistorna--- — desamma.

139 §•

Av---— rörelse.

Har tecknare av huvudlott ej vid bolagets bildande erlagt full betalning,
vare han skyldig lämna av fullgod pant ellef annan säkerhet åtföljd
förbindelse att inbetala oguldna beloppet i dop ordning, teckpingslistan
angiver.

Ej---- bolaget.

140 §.

Uraktlåter — — —■ förfallodagen.

Varder, innan pant eller annat säkerhet enligt 139 § blivit lämnad,
inbetalning ej verkställd i rätt tid, eller försummar någon att lämna
sådan pant eller säkerhet, äge styrelsen, där ej rättelse skor inom en
månad efter anmaning, förklara rätten till delaktighet i bolaget förverkad.
Samma lag vare, där senare inbetalning ej fullgöres i rätt tid och
lämnad pant eller säkerhet ej förslår till inbetalningens gäldande Underrättelse

— — — brev.

Då rätt till delaktighet i bolaget förverkats, kan vad å huvudlot;tep
redan inbetalts eller vad genom realisering av lämpad pant eller annan
säkerhet influtit ej återfordras.

156 §.

Av---vidtaga.

Till reservfonden skall alltid läggas vad vid teckning må hava för
lotterna erhållits utöver det belopp, varå de lyda, så ock, där rätt till felaktighet
i bolaget förverkats, vad som blivit inbetalt å lotten eller influ
tit genom realisering av lämnad pant eller tillgodogörande av annan
ställd säkerhet.

Nedsättning---- medel.

160 §.

Med dep. inskränkning, som här nedan sägs, må solidariskt bankbolag,
jämte in- och utlåning av penningar, idka annan verksamhet, som dermed
står i sanjband.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Om rätt för solidariskt bankbolag att idka fondkommissionsrörelse är
särskilt stadgat.

161 §.

Solidariskt bankbolag må för egen räkning driva handel allenast med
guld samt in- och utländskt mynt, växlar, checkar, invisningar ävensom
obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar,
med undantag för förlagsbevis. Egendom, varmed solidariskt bankbolag
ej må driva handel för egen räkning, äger sådant bolag ej heller förvärva,
där ej nedan i denna paragraf annorlunda stadgas.

Solidariskt bankbolag må förvärva:

dels inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som
bankbolaget äger;

dels ock, därest Konungen därtill meddelar tillstånd, aktie i svenskt
bankaktiebolag, i utländskt bankföretag eller i svenskt aktiebolag, vars
ändamål kan anses gagneligt för bankväsendet eller det allmänna, ävensom
förlagsbevis, utfärdat av bolag eller företag, som nu nämnts, eller
annat solidariskt bankbolag.

Solidariskt bankbolag må till skyddande av fordran å offentlig auktion
eller fondbörs inköpa egendom, som är för fordringen utmätt eller pantsatt,
så ock såsom betalning för fordran övertaga för fordringen pantsatt
eller annan egendom, där uppenbart är, att bolaget eljest skulle lida avsevärd
förlust, dock icke i någotdera fallet egen lott eller annat solidariskt
bankbolags huvudlott. Örn sålunda inköpt eller övertagen egendom utgöres
av fastighet, gruva, fabrik eller annan liknande anläggning eller fartyg,
må solidariskt bankbolag i utbyte mot sådan egendom jämte tillhörande
lös egendom förvärva aktie i bolag, som bildas för förvaltning av
ifrågavarande egendom eller för fortsättande av en därmed bedriven verksamhet,
eller förlagsbevis, utfärdat av sådant bolag. Solidariskt bankbolag
må ock förvärva aktie i bolag, vari bankbolaget på grund av bestämmelserna
i detta mom. förut förvärvat aktie, där uppenbar fara är, att
bankbolaget eljest skulle lida avsevärd förlust.

Har solidariskt bankbolag på grund av vad i 3 mom. stadgats förvärvat
aktie i bolag eller av aktiebolag utfärdat förlagsbevis, må bankbolaget,
örn aktiebolaget överlåter sina tillgångar å annat aktiebolag, utbyta aktie
eller förlagsbevis, som sålunda förvärvats, mot aktie i det andra aktiebolaget
eller förlagsbevis, utfärdat av detta bolag.

Egendom, som solidariskt bankbolag med stöd av bestämmelserna i 3
eller 4 mom. förvärvat, skall åter avyttras, så snart lämpligen kan ske,
och senast då avyttring kan äga rum utan förlust för bankbolaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Om solidariskt bankbolag förvärvar egendom enligt bestämmelserna i
3 eller 4 morn., skall anmälan därom ofördröjligen göras hos bankinspektionen.

162

Solidariskt bankbolag må icke bevilja kredit, utan att säkerhet, som
av bolaget prövas betryggande, ställes antingen i fast eller lös egendom
eller ock i fordringsrätt jämväl mot annan än den, åt vilken krediten
beviljas. Utan hinder av vad sålunda stadgas må dock

3) av vederhäftig person dragen växel, betalbar å annan ort, kunna
diskonteras, ehuru accept å densamma ej erhållits.

I fråga örn kredit mot pant av aktie skall särskilt iakttagas:

att kreditbeloppet såvitt möjligt icke vid någon tidpunkt under kreditens
fortbestånd överstiger aktiernas marknadsvärde.

Solidariskt bankbolag må icke såsom pant mottaga egen lott, annat
solidariskt bankbolags huvudlott eller aktie i bolag, vars verksamhet
huvudsakligen består i att förvalta eller driva handel med aktier eller
som idkar emissionsrörelse.

Vad nu stadgats örn kredit mot pant av aktier skall äga motsvarande
tillämpning i fråga örn kredit mot pant av förlagsbevis eller kommanditlotter
i solidariskt bankbolag.

I denna paragraf meddelade bestämmelser angående kredit skola gälla
även i fråga örn garantiförpliktelse, som bankbolag ikläder sig.

163 $.

Solidariskt bankbolag vare pliktigt ägna särskild uppmärksamhet däråt,
att icke åt samme eller med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap
förbundna kredittagare eller mot säkerhet av aktier i samma
eller i dylik gemenskap förbundna aktiebolag beviljas kredit i sådan omfattning,
att därav kan uppkomma fara för bankbolagets säkerhet.

Såsom kredit skall även anses borgen och annan garantiförpliktelse
till bankbolaget ävensom av bankbolaget ingången garanti förpliktelse
för kredittagaren.

lii» Kungl. Maj:}* prgppsitjiqti nr 1(57.

164 §.

Solidariskt bankbolag ujä icke bevilja kredit till direktör eller tjänsteman
vid bolagets huvud- eller avdelningskontor, åt vilken uppdragit*
att ensam eller i förening med annan avgöra på styrelsen ankommande
ärenden, till revisor i bankbolaget eller till bolag eller förening, vari
sådan befattningshavare eller revisor såsom delägare eller medlem äger
ett väsentligt ekonomiskt intresse, utan mot säkerhet av värdehandling,
vari omyndigs medel må utan överförmyndares samtycke anbringas.
Dock må även utan sådan säkerhet kredit beviljas bolag eller förening,
som nu nämnts, genom diskontering av växlar, vilka äro grundade å
verkliga handelsaffären

Solidariskt bankberg må ej vid beviljande av kredit såsom säkerhet
godtaga borgen av eller fordringsbevis utfärdat av person, bolag eller
förening, som i 1 morn. sägs. Ej heller må kredit beviljas mot växel,
varå person, bolag eller förening, som nu sagts, är acceptant, trassent
eller endossent» dock med undantag för växel, som är grundad å verklig
handelsaffär och för vilken betalningsskyldighet åligger sådant bolag
eller förening.

Till den som utan att vara befattningshavare, varom i 1 mom. sägs,
är ledamot av bankbplagets styrelse eller till bolag eller förening, vari
sådan styrelseledamot såsom, delägare eller medlem äger ett väsentligt
ekonomiskt intresse, må kredit icke beviljas utan mot pant, som prövas
i och för sig innebära fullgod säkerhet, eller genom diskontering av växlar,
vilka äro grundade å verkliga handelsaffär,er.

Yad i denna paragraf stadgas angående beviljande av kredit skall äga
motsvarande tillämpning i fråga örn garanti förpliktelse, som bankbolag
ikläder sig 166

a *.

Vid beviljande av kredit må solidariskt baukholag icke göra förbehåll
därom, att kreditbeloppet eller del därav skall insättas hos bolaget
för längre tid än sex månader.

167 i

Solidariskt bankbolag må ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren
eller till viss man eller order ställda förbindelser eljer ikläda
sig ansvarighet för sådana förbindelser.

169 §.

Huvudlottägarna skola inom sig utse en styrelse av minst fem högst
tio ledamöter, med rätt dock för Konungen att, när särskilda skäl därtill
äro, medgiva högre antal. Av styrelseledamöterna må icke flera än
en för varje påbörjat tretal vara befattningshavare i banken.

Kungl. Marits proposition nr 161.

Styrelsen--— angelägenheter.

Ledamot---nppdraget.

Avgår--— ledamöter.

170 §.

Är enligt bolagsordningen styrelsen beslutför, utan att samtliga ledamöter
äro tillstädes, må likväl ärende, som ankommer på styrelsen, ej
företagas, utan att, såvitt ske kunnat, samtliga erhållit tillfälle att deltaga
i ärendets behandling.

171 $.

Såsom styrelsens beslut gälle, där ej annorlunda är bestämt i bolagsordningen,
den mening, örn vilken vid sammanträde de flesta röstande
förena sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden
vid sammanträdet.

Ledamot av styrelsen äge ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal
mellan honom och bolaget. Ej heller må han deltaga i behandling
av fråga örn avtal mellan bolaget och tredje man, där han i frågan äger
ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot bolagets. Vad sålunda
är stadgat äge motsvarande tillämpning beträffande gåva från bolagets
sida, så ock beträffande rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten
eller tredje man.

172 §.

Styrelsen må icke åt enskild styrelseledamot eller annan person uppdraga
att ensam eller i förening med annan avgöra ärenden av beskaffenhet
att eljest ankomma på styrelsens egen prövning, med mindre föreskrifter
blivit av styrelsen meddelade angående den befogenhet i olika avseenden,
som uppdraget skall medföra. Dessa föreskrifter skola meddelas i en
av styrelsen för högst ett år i sänder fastställd instruktion. Avser uppdraget
beviljande av kredit, skola härvid meddelade föreskrifter angiva maximibelopp
och grunderna för bedömande av erbjuden säkerhet.

Styrelsen åligger att, så snart det kan ske, till bankinspektionen insända
sådan instruktion, ävensom meddela bankinspektionen de ändringar, som
vidtagas i instruktionen.

Styrelsen äger när som helst återkalla eller inskränka uppdrag, som
ovan nämnts, samt utan hinder därav själv avgöra ärende av varje slag.

Styrelsen må icke åt enskild styrelseledamot eller annan uppdraga att
avgöra ärende, som avser:

1) inrättande eller indragning av avdelningskontor eller övertagande av
annan bankrörelse;

2) förvärv eller avyttring av fastighet, avsedd för bankens inrymmande,
oller till- eller ombyggnad av sådan fastighet;

3) beviljande av kredit till person, vilken utan att vara sådan befatt Bihang

till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 167. -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 167.

ningshavare, som i 164 § 1 mom. sägs, är ledamot av bankbolagets styrelse
eller av den särskilda styrelse, som kan finnas inrättad vid avdelningskontor,
eller till bolag eller förening, vari sådan person är styrelseledamot
eller såsom delägare eller medlem äger ett väsentligt ekonomiskt
intresse, eller vari befattningshavare, som omförmäles i 164 § 1 morn., är
styrelseledamot; styrelsen dock obetaget att för person, bolag eller förening,
som nn nämnts, fastställa vissa gränser, inom vilka utan styrelsens
beslut i varje särskilt fall kredit må beviljas vederbörande i och för
en av honom idkad rörelse;

4) förvärv av aktie eller förlagsbevis i andra fall, än då fråga är örn
aktie eller förlagsbevis, som är för bankbolagets fordran utmätt eller
pantsatt;

5) fastställande av allmänna räntesatser för in- och utlåning, utom då
beslut härom påkallas av allmän ränteförändring, i vilket fall sådant beslut
må utan styrelsens hörande meddelas för tiden intill nästkommande
styrelsesammanträde;

6) antagande eller entledigande av ordinarie befattningshavare hos hankbolaget.

I denna paragraf meddelade bestämmelser angående kredit skola gälla
även i fråga örn garantiförpliktelse, som bankbolag ikläder sig.

173 §.

Direktör eller tjänsteman vid solidariskt bankbolags huvud- eller avdelningskontor,
åt vilken uppdragits att ensam eller i förening med annan
avgöra på styrelsen ankommande ärenden, må icke vara ledamot av styrelsen
i bolag, vars huvudsakliga verksamhet består i att förvalta eller
driva handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse. I styrelsen för
annat bolag må han icke vara ledamot med mindre hankbolagets styrelse,
genom beslut, som biträdes av minst två tredjedelar av samtliga ledamöter,
i varje särskilt fall därtill lämnar tillstånd. Den, för vilken tillstånd ifrågasättes,
må icke deltaga i beslutet. Kallelse till styrelsesammanträde, då
prövning av fråga örn tillstånd äger rum, skall innehålla uppgift, att sådan
fråga förekommer vid sammanträdet.

174 $.

Bolagets firma skall tecknas av minst två personer i förening.

Bemyndigande för styrelseledamot att teckna bolagets firma må, där ej
annat blivit bestämt i bolagsordningen eller av bolagsstämman, meddelas
av styrelsen. Ej må sådant bemyndigande meddelas av bolagsstämman,
med mindre bolagsordningen innehåller stadgande i sådant avseende.

Kungl. May.ts proposition nr 167.''

eller av bolagsstämman stadgat, styrelsen bemyndiga person utom styrelsen
att teckna firman i förening med någon, som i den ordning ovan
i denna paragraf är sagt, bemyndigats till firmateckning.

175 §.

Sker ändring i styrelsens sammansättning eller i fråga örn rätten att
teckna bolagets firma''eller ändrar styrelseledamot eller eljest någon, som
berättigats teckna firman, sitt hemvist eller ändras bolagets postadress,
skall styrelsen därom ofördröjligen göra anmälan för registrering. Vid
anmälan örn ändring i styrelsens sammansättning skall fogas styrkt avskrift
av protokoll eller annan handling, som bestyrker ändringen.

176 §.

I förhållande till bolaget vare styrelsen samt de styrelseledamöter och
personer utanför styrelsen, som innehava befogenhet att avgöra på styrelsen
ankommande ärenden eller äro berättigade teckna bolagets firma,
pliktiga att i sin förvaltning av bolagets angelägenheter ställa sig till
efterrättelse de särskilda föreskrifter, som i bolagsordningen eller av bolagsstämman
eller, såvitt rörer styrelseledamot eller person utanför styrelsen,
av styrelsen meddelas; de må dock ej efterkomma bolagsstämmans
föreskrift, där den finnes strida mot denna lag eller bolagsordningen.

177 %.

Styrelsen, så ock de särskilda styrelseledamöter eller personer utanför
styrelsen, som bemyndigats teckna bolagets firma, åge att själva eller genom
ombud ej mindre i förhållande till tredje man handla å bolagets vägnar
än även inför domstolar och andra myndigheter företräda bolaget. Inskränkning
i den befogenhet, som salunda tillkommer styrelsen, vissa styrelseledamöter
eller personer utanför styrelsen, vare i den mån ej annat
följer av vad i denna lag stadgas, utan verkan mot tredje man, med mindre
han ägt eller bort äga kännedom örn inskränkningen. Bestämmelse,
innefattande sådan inskränkning, må ej registreras.

180 %.

Angående befogenhet för styrelseledamot så ock för den, som eljest berättigats
teckna bolagets firma, att för bolaget mottaga stämning är stadgat
i rättegångsbalken; och skall vad i sådant avseende gäller äga tillämpning
jämväl, då annat meddelande skall delgivas bolaget.

Vill---stämman.

184 §.

För granskning av styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper
skola lottägarna årligen utse minst två revisorer, varjämte bankinspek -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

tionen skall utse en revisor. Samtliga revisorer skola vara med det ekonomiska
livet väl förtrogna personer, och minst en av de revisorer, lottä
garna utse, skall vara av handelskammare i riket auktoriserad revisor.
Revisorerna skola inom sig utse en ordförande att leda revisionen.

Till revisor må ej utses den, som är i bolagets eller styrelseledamots
tjänst eller som eljest intager underordnad eller beroende ställning i förhållande
till styrelseledamot.

Den tid, för vilken revisor utses, må ej utgå före nästa ordinarie bolagsstämma.
Av lottägarna utsedd revisor må, ändå att den tid, för vilken
han blivit utsedd, ej gått till ända, genom beslut å bolagsstämma
skiljas från uppdraget. Avgår sådan revisor, innan den tid, för vilken
han blivit vald, gått till ända, och finnes ej suppleant, åligger det styrelsen
att ofördröjligen föranstalta örn val av ny revisor.

Bankinspektionen äger när som helst återkalla uppdraget för den av
bankinspektionen utsedde revisorn och i stället utse ny revisor.

185 §.

Styrelsen skall bereda revisor tillfälle att när som helst inventera bolagets
kassa och övriga tillgångar och granska bolagets alla böcker, räkenskaper
och andima handlingar; och må av revisor begärd upplysning
angående förvaltningen ej av styrelsen förvägras.

Vid fullgörande av sitt uppdrag hava de av lottägarna utsedda revisorerna
att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som av
bolaget meddelas och ej avse inskränkning i deras i lag stadgade befogenhet
eller eljest strida mot lag eller författning eller mot bolagsordningen.
För den av bankinspektionen utsedde revisorn skall instruktion
utfärdas av bankinspektionen.

Revisorerna skola på kallelse av revisionens ordförande sammanträda
så ofta de finna nödigt, åliggande det revisorerna att minst en gång
varje halvår:

taga del av styrelsens protokoll;

taga del av de föreskrifter rörande bolagets kreditgivning, som utfärdats
av styrelsen eller bolagets direktörer;

granska större krediter och andra större placeringar av bolagets medel;

granska av styrelsen vidtagna åtgärder i fråga örn förvaltning och avyttring
av jämlikt 161 § 8 och 4 mom. inköpt eller övertagen egendom;

taga del av de förelägganden och erinringar, som av bankinspektionen
kunna hava gjorts till styrelsen eller bolagets direktörer;

taga del av rapporter över inspektioner och undersökningar rörande
bolagets huvud- och avdelningskontor samt rörande av bolaget ägda företag
av större betydelse.

Vid revisorernas sammanträden skall föras protokoll.

Revisorerna skola skriftligen delgiva styrelsen de erinringar i fråga
örn bolagets verksamhet, vartill deras granskning må giva anledning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Revisorerna skola för varje räkenskapsår över granskningen avgiva en
av deni underskriven berättelse, sorn skall överlämnas till styrelsen minst
två veckor före den i 193 § nämnda bolagsstämman. Inom samma tid
skola revisorerna till styrelsen återställa förvaltningsberättelsen, vinstock
förlusträkningen samt balansräkningen.

I den av revisorerna avgivna berättelsen skola revisorerna särskilt uttala
sig i följande avseenden:

angående omfattningen av den av dem verkställda granskningen;
angående de i styrelsens förvaltningsberättelse intagna vinst- och förlust-
samt balansräkningarna; ''

angående bolagets förvaltningsutgifter;

angående den inre kontrollen inom bolaget;

angående styrelsens förslag i anledning av bolagets vinst eller förlust
under räkenskapsåret; samt

angående ansvarsfrihet för styrelsen.

Angående revisorers befogenhet att påkalla sammankallande av extra
bolagstämma stadgas i 194 §.

190 §. ''

Jämte--— gälle,

1) att rösträtt ej må utövas för lott, å vilken icke fullgjorts förfallen
inbetalning eller i fråga örn vilken ej, där så skolat ske, lämnats sådan
av pant eller annan säkerhet åtföljd förbindelse, som i 139 § sägs;

2) att —--- röst;

3) att--- ombud;

4) att — — — grundfonden;

5) att--— avgivas;

6) att---— ordförande.

I---- rätt.

Vad — —• — därom. j

209 §.

Har senast vid den i 208 § omförmälda bolagsstämman av liuvudlottägare
tecknats vad som erfordras för att återställa grundfonden till dess
behöriga belopp, äge bolaget, därest det sålunda tecknade beloppet orne-;
delbart inbetalas eller därför ställes pant eller annan säkerhet, som bankinspektionen
prövar fullgod, fortsätta rörelsen; men örn så icke skett eller
örn för grundfondens återställande tecknat tillskott icke inbetalts inom
tre månader från stämman, skall bolaget träda i likvidation.

De ----rum.

Varder, efter det tillskott enligt denna paragraf förekommit, i anledning
av uppkommen förlust nytt tillskott gjort, skola do liuvudlottägare,
som verkställt senare tillskott, i förhållande till liuvudlottägare, som

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

förut verkställt tillskott, äga sådan företrädesrätt, som omförmäles i
2 mom.

213 §.

Har sådant förhållande inträffat, som jämlikt bestämmelse i 209 eller
210 § påkallar likvidation, och varder ej inom en månad därefter till registret,
enligt vad nedan sägs, anmält, att bolaget trätt i likvidation, förklare
rätten, på ansökan av lottägare, styrelseledamot eller bankinspektionen
och efter bolagets hörande, att bolaget skall träda i likvidation;
och förelägge rätten bolaget att inom viss tid, ej understigande en månad,
utse en eller flere likvidatorer vid äventyr, att förordnande i sådant hänseende
eljest meddelas av rätten.

230 §.

Bankbolag skola, på sätt i denna lag sägs, stå under tillsyn av en för
hela riket gemensam bankinspektion.

Ledamot av eller annan befattningshavare hos bankinspektionen må
ej deltaga i styrelsen av eller vara anställd vid bankbolag, över vilket
bankinspektionen har att utöva tillsyn.

Närmare —---Konungen.

230 a i

Bankinspektionen skall övervaka, att bankbolagen i sin verksamhet
ställa sig till efterrättelse dels denna lag och andra författningar, såvitt
de hava särskilt avseende å bankbolag, dels de för bankbolagen gällande
bolagsordningar, dels ock de föreskrifter, som med stöd av stadgande i
lag eller bolagsordning blivit av bolagsstämma eller styrelse meddelade;
dock vare bankinspektionen icke pliktig övervaka iakttagandet av sådana
bestämmelser, som avse enskild delägares rättigheter eller skyldigheter i
förhållande till bankbolaget eller till annan delägare eller som angå bankbolags
inre angelägenheter.

Det åligger vidare bankinspektionen att jämväl i övrigt, såvitt angår
förhållanden som kunna inverka på bankbolagens säkerhet, nied uppmärksamhet
följa dessas verksamhet.

Den tillsyn, som sålunda åligger bankinspektionen, utövas med ledning
av handlingar, som jämlikt denna lag insändas till bankinspektionen,
ävensom upplysningar, som vid bankundersökning eller annorledes
inhämtas.

Bankundersökning skall anställas, så ofta sådan av bankinspektionen
anses erforderlig eller av Konungen anbefalles.

234 §.

Styrelsen åligger:

att för den befattningshavare hos bankinspektionen, vilken enligt de

Kungl. Muj:ts proposition nr 167.

av Konungen meddelade bestämmelser bar att i sådant avseende företräda
bankinspektionen, samt för den särskilda undersökning, Konungen
kan finna för gott att låta anställa, när som helst hålla bolagets kassa
■och övriga tillgångar ävensom böcker, räkenskaper och andra handlingar
tillgängliga för granskning;
att---bolaget;

att jämväl i övrigt meddela bankinspektionen eller sådan befattningshavare
därstädes, som ovan sagts, alla de upplysningar rörande bolaget,
som av dem äskas;

att, så snart det kan ske, dels till bankinspektionen insända styrelsens
förvaltningsberättelse jämte vinst- och förlusträkningen samt balansräkningen
ävensom, efter verkställd revision, den däröver avgivna berättelsen
tillika med annan handling angående bolagets förvaltning eller räkenskaper,
vilka revisorerna må hava avlämnat till styrelsen; samt
att---detsamma.

235 $.

Har —--- straff.

Sker--— oktrojen.

Bankinspektionen åge jämväl, ändå att avvikelse från lag eller bolagsordning
icke ägt rum, meddela de erinringar i fråga örn bankbolags verksamhet,
som bankinspektionen kan finna påkallade.

238 §.

Träder bankbolag i likvidation, åge bankinspektionen förordna ombud,
som har att närvara vid likvidatorernas sammanträden, med rätt att
yttra sig till protokollet, samt att i övrigt övervaka likvidationen.

Likvidatorerna---förvägras.

Bankinspektionen---bolagsstämma.

239 §.

Till--— belopp.

Bankbolag åligger jämväl att ersätta av bankinspektionen enligt 68
oller 184 § förordnad revisor samt ombud, som utses enligt 238 §. På
bankinspektionen ankommer att bestämma ersättningsbeloppet.

241 §.

Anmälan---styrkt.

Då bankbolags registrering sökes, skall varje styrelseledamot och
suppleant, så ock i övrigt envar, som är berättigad att teckna bolagets
firma, på samma gång egenhändigt inskriva sin namnteckning i registret
eller i särskilt bihang till detta, så framt ej namnteckningen förefinnes
å anmälningsskriften och blivit av vittnen styrkt. På enahanda

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

sätt skall förfaras, då anmälan sedermera sker därom, att styrelseleda-r
mot eller suppleant blivit vald, eller att eljest någon blivit berättigad att
teckna firman.

243 §.

Beviljas bankaktiebolags registrering, läte registreringsmyndigheten i
registret införa

1) dagen---bildande;

2) bolagets firma;

3) de — — —- utöva;

4) det — — — maximikapitalet;

5) å — --lyda;

6) huru —--- - fullgöras; ■ •'' :

7) den — — — säte;

8) bolagets postadress;

9) det — — — vidtagna;

10) varje styrelseledamots och suppleants samt, där eljest någon är
berättigad teckna bolagets firma, dennes fullständiga namn och hemvistj

11) där befogenhet att teckna firman ej skall utövas allenast av styrelsen,
vilka i förening sådan befogenhet tillkommer.

Innehåller — — — registret. ''

Den —--sökanden.

244 §.

Beviljas solidariskt bankbolags registrering, läte registreringsmyndigheten
i registret införa

1) dagen —--bildande;

2) bolagets firma;

3) de---- utöva;

4) det---- maximikapitalet;

5) å --------lyda;

6) huru —--fullgöras;

7) den — --- säte;

8) bolagets postadress;

9) det---vidtagna;

10) varje styrelseledamots och suppleants samt, där eljest någon är be rättigad

att teckna bolagets firma, dennes fullständiga natrin och hemvist;
......... .

11) där befogenhet att teckna firman ej skall utövas allenast av styrelsen,
vilka i förening sådan befogenhet tillkommer; l ; : i

12) där---— fullgöras.

Innehåller — ---registret. : ; . /- i ; • '' . f3

Den - — — sökanden. ; : ...., • >

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

251 $.

Med böter från och med femtio till och med tvåtusen kronor eller
fängelse straffes

1) stiftare---uppgift;

2) styrelseledamot —--uppgift;

3) styrelseledamot--- aktieboken.

4) styrelseledamot — — — delägare;

5) styrelseledamot ---159 §;

6) styrelseledamot eller befattningshavare hos bankbolag, vilken mot
bättre vetande till bankinspektionen eller den befattningshavare hos
bankinspektionen, som företräder densamma, avgiver oriktig eller ofullständig
uppgift angående omständighet, varom det ålegat honom att till
bankinspektionen eller den, som företräder densamma, lämna upplysning; 7)

revisor, där han i berättelse eller annan handling, som framlägges
å bolagsstämma eller annorledes hålles tillgänglig för delägarna, mot
bättre vetande lämnar oriktig uppgift rörande bolagets angelägenheter
eller uppsåtligen underlåter att göra anmärkning mot dylik uppgift i
handling, som av honom granskats;

8) revisor, som, därest han insett eller bort inse, att skada därav kurn
nät följa, yppar något av vad vid granskningen av styrelsens förvaltning
eller bolagets räkenskaper kommer till hans kännedom, utan att
det med nödvändighet erfordras för fullgörande av hans uppdrag;

9) en var, som falskeligen avgiver sådan försäkran, som omförmäles i
71 eller 187 §;

Ej---straff.

252 $.

Bryter — — — stadgat,
eller---3 morn.,

eller underlåter styrelseledamot att iakttaga föreskrift, som i 21 §,
23 § sista momentet, 30 §, 32 §, 33 § 4 morn., 36 § 1 morn., 38 § sista momentet,
39 a § 3 mom. andra punkten, 39 b § 1 mom. fjärde punkten eller
4 morn., 59 §, 65 §, 69 § 1 morn., 73 § 1 eller 4 morn., 87 §, 132 §, 137 §,
143 § 1 morn., 146 §, 148 §, 149 § 4 morn., 152 § 1 morn., 154 § sista momentet,
154 a § 1 morn. fjärde punkten eller 4 morn., 155 § 1, 2 eller 3 moni.,
155 a § 3 mom. andra punkten, 175 181 §, 185 § 1 morn., 189 § 1 eller 4

mom. eller 203 § är meddelad,

eller —--- förteckningen,

eller — — — stadgat,
straffes — — — kronor.

Samma lag vare

örn revisor, vilken underlåter iakttaga föreskrift, som meddelas i 69 §
6 morn., 100 § 2 mom, 1 punkten, 185 § 6 mom. eller 217 § 2 mom. 1 punkten,

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

samt---åligger.

Förseelse mot 65 §, 69 § 1 eller 6 morn., 73 § 1 eller 4 morn., 76 § 1
morn., 100 § 2 morn., 103 §, 181 §, 185 § 1 eller 6 morn., 189 § 1 eller 4 morn.,
192 § 1 morn., 217 § 2 mom. eller 220 §, så ock styrelseledamots försummelse
att å den i 76 eller 192 § omförmälda förteckning upptaga ärende,
vars hänskjutande till bolagsstämma av bolagets delägare påyrkats enligt
4 mom. i samma paragraf, må åtalas allenast av målsägande; och
skall härvid såsom målsägande anses såväl bolaget som varje delägare
däri.

254 §.

Bildas — — — undantag:

1) Vid — — — penningbelopp.

2) Där — — — beräkning.

3) Vad---tillämpning.

4) Har---bindande.

5) Talan---förlorad.

6) Tillgång---värde.

7) Har bankbolag övertagit annat bankbolags rörelse och finnes bland
sistnämnda bolags tillgångar egendom, varmed bankbolag ej må driva
handel för egen räkning, må den egendom, även örn sådant fall ej är
för handen, som i 45 § 2, 3 eller 4 mom. eller 161 § 2, 3 eller 4 mom. omförmäles,
förvärvas av det övertagande bolaget. Egendom, som bankbolaget
på detta sätt förvärvat, skall, i den mån egendomen ej, jämlikt
vad i nyssnämnda lagrum stadgas, må av bolaget behållas, åter avyttras,
så snart lämpligen kan ske, och senast då avyttring kan äga ruin
utan förlust för bolaget.

260 $.

Denna---- 1912.

Vad---inlåning.

Bestämmelsen---bolagsordning.

Bankbolag---gäller till efterrättelse.

Skall--- — efterrättelse.

I fråga örn styrelseledamot eller suppleant, som enligt äldre lag berättigats
teckna bankbolags firma, skola bestämmelserna i 60 och 61 §§ eller
176 och 177 §§ lända till efterrättelse; och skall förty inskränkning i befogenheten
för den, som äger teckna bolagets firma, att företräda bolaget,
ändå att inskränkningen enligt äldre lag registrerats och kungjorts,
icke därigenom anses hava kommit till tredje mans kännedom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.

Har bankbolag med stöd av äldre lag förvärvat aktie eller förlagsbevis,
som bolaget jämlikt 45 eller 161 § icke må förvärva, vare bankbo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

laget icke berättigat inneliava aktien eller förlagsbeviset längre än till
den 1 januari 1938; bankbolaget dock obetaget att, om aktien eller förlagsbeviset
icke före nämnda tidpunkt kunnat utan förlust avyttras,
inneliava aktien eller förlagsbeviset tills så kan ske.

Där särskilda omständigheter sådant föranleda må intill den 1 januari
1936 avvikelse från vad i 46 § 2 mom. och 162 § 2 mom. stadgas äga rum i
fråga örn kredit, som meddelats före den 1 januari 1933 eller utgör omsättning
av sådan kredit.

Innehar bankbolag den 1 januari 1934 såsom pant aktie i bolag, vars
verksamhet huvudsakligen består i att förvalta eller driva handel med
aktier eller som idkar emissionsrörelse, eller av sådant bolag utfärdat
förlagsbevis, vare bankbolaget icke berättigat att såsom pant innehava
aktien eller förlagsbeviset längre än till den 1 januari 1938.

Styrelseledamot eller revisor i bankbolag må intill första ordinarie bolagsstämma
efter lagens ikraftträdande behålla sitt uppdrag, ändå att
antalet styrelseledamöter överstiger det i lagen medgivna högsta antal
eller utsedd revisor icke uppfyller de fordringar, som i lagen uppställas
för valbarhet till revisor.

Örn direktör eller tjänsteman vid bankbolags huvud- eller avdelningskontor,
åt vilken uppdragits att ensam eller i förening med annan avgöra
på styrelsen ankommande ärenden, den 1 januari 1934 innehar uppdrag
att vara ledamot av styrelsen i annat bolag, må uppdraget innehavas
intill nästa ordinarie bolagsstämma i sistnämnda bolag, utan att
därför kräves sådant tillstånd, som i 57 och 173 §§ föreskrives.

Har bankbolag med stöd av 254 § 7 punkten före den 1 januari 1934
förvärvat egendom, som bolaget jämlikt samma lagrum är pliktigt att
åter avyttra, skall bestämmelsen i nämnda lagrum angående den tid,
inom vilken sådan avyttring skall ske, icke äga tillämpning före den 1
januari 1938.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Förslag

tili

Lag

om upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 64) angående

emissionsbanker.

Härigenom förordnas, att lagen den 5 juni 1909 (nr 64) angående emissionsbanker
skall upphöra att gälla med utgången av år 1933.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 januari 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför
chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss:

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 april 1932 tillkallade dåvarande
chefen för finansdepartementet den 2 maj 1932 överdirektören
C. E. Svensson, bankinspektören J. G. F. von Krusenstjerna, bankdirektören
C. G. Lagercrantz, advokaten O. E. Lagerström och kamreraren i
riksbanken E. J. H. Wilhelmsson att såsom sakkunniga inom finansdepartementet
biträda med utredning och avgiva förslag angående vissa det
svenska bankväsendet berörande spörsmål. De sakkunniga hava den 8
december 1932 avgivit betänkande med förslag till lag örn ändring i
vissa delar av lagen den 22 juni 1911 örn bankrörelse samt lag örn upphävande
av lagen den 5 juni 1909 angående emissionsbanker. Betänkandet
ingår i serien Statens offentliga utredningar (1932:30).

över de sakkunnigas förslag hava utlåtanden avgivits dels av fullmäktige
i riksbanken, dels av bank- och fondinspektionen, som därvid överlämnat
yttrande av styrelsen för svenska bankföreningen, dels ock kommerskollegium,
därvid kollegium överlämnat yttrande av Sveriges industriförbund,
varjämte samtliga handelskammare i riket inkommit
med yttranden i ärendet.

De sakkunnigas uppdrag framgår av dåvarande chefens för finansdepartementet
anförande till statsrådsprotokollet den 15 april 1932. Uti
detta anförande yttrades bland annat:

»I sin skrivelse den 6 april 1932, nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 248 angående stöd åt Skandinaviska kreditaktiebolaget
m. m. har 1932 års riksdag framhållit, bland annat, att en förstärkt kontroll
från det allmännas sida över bankväsendet måste anses vara i och
för sig högeligen önskvärd. Erfarenheten hade såväl nu som tidigare
visat, att bank- oell fondinspektionen med sin nuvarande organisation
ingalunda alltid kunde utöva den förebyggande verksamhet, som med
denna institution torde hava avsetts. En förstärkning av och utbyggnad
av inspektionen syntes riksdagen vara ett oeftergivligt villkor för ernående
av en tillfredsställande tillsyn över bankerna. Riksdagen förutsatte,

Kungl. Maj-.ts proposition nr 167.

att Kungl. Majit skulle taga denna fråga under skyndsamt övervägande
och vidtaga de åtgärder, som i det angivna syftet kunde finnas påkallade.

För egen del finner jag mig böra tillstyrka, att den statliga tillsynen
över bankväsendet, särskilt vad angår bankföretag, som erhållit statligt
understöd, göres mera effektiv än vad nu är fallet. De på den senaste
tiden inträffade händelserna på det ekonomiska området tyda ovedersägligen
på att vår nuvarande banklagstiftning lider av vissa brister och
att nämnda lagstiftning för närvarande icke kan i den utsträckning,
som önskvärt är, skydda de olika intressen, den har till uppgift att tillgodose.
Det synes för den skull böra tagas under omprövning, huruvida
ej en revision av lagstiftningen och vad därmed sammanhörer bör komma
till stånd.

Med avseende härå tillåter jag mig erinra därom, att frågan örn ändringar
i banklagstiftningen redan tidigare varit föremål för utredning,
senast genom 1924 års bankkommitté, som den 17 juni 1927 framlade betänkande
med förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 22
juni 1911 örn bankrörelse m. m. Detta förslag avsåg huvudsakligen inskränkning
av bankbolagens rätt att förvärva aktier, införande i banklagen
av stadganden örn bankbolagens kreditgivning, särskilt kreditgivning
mot säkerhet av aktier och kreditgivning på en hand samt kreditgivning
till styrelseledamöter och direktörer i bank, vidare intagande
i banklagen av vissa från gällande aktiebolagslagstiftning hämtade bestämmelser
örn rätt att utfärda preferensaktier och att nedsätta kapitalet
i bankbolag samt slutligen vissa ändringar i föreskrifterna örn tillsynen
över bankbolagen.

Kommitténs förslag blev, i vad angick rätten att teckna preferensaktier
och att nedsätta bankbolags kapital, föremål för proposition (nr 147) till
1928 års riksdag, vilken proposition av riksdagen godkändes. I övriga,
huvudsakliga delar har kommittéförslaget däremot ännu icke lett till
några lagstiftningsåtgärder.

Den sålunda vilande frågan örn revision av vår banklagstiftning synes
nu böra upptagas till fortsatt övervägande. Därvid torde 1924 års kommittés
förslag med över förslaget avgivna yttranden lämpligen kunna
tjäna som utgångspunkt för revisionsarbetet. Klart är emellertid, att
därjämte de senaste årens utveckling och erfarenheter böra särskilt beaktas.
Framförallt torde, i anslutning till vad riksdagen uttalat, granskningen
böra taga sikte på frågan angående omfattningen av den kontroll,
som bör ankomma på den statliga tillsynsmyndigheten, samt angående
denna myndighets personalbehov och organisation i övrigt. Av särskild
vikt är jämväl, att uppmärksamhet ägnas åt bankernas likviditetsproblem
och deras aktiebelåning, vilka frågor fått ökad aktualitet genom
den nuvarande krisen.»

Jag anhåller nu att få anmäla de sakkunnigas förslag jämte de däröver
avgivna yttrandena och följer därvid i huvudsakliga delar den ordning,
i vilken de sakkunniga upptagit de föreliggande frågorna till behandling.

Banks rätt att förvärva aktier m. m.

Banklagen föreskriver, att bank ej får driva annan verksamhet än, förutom
in- och utlåning samt verksamhet, som därmed står i samband,
handel med i lagen närmare angivna betalningsmedel, växlar samt

Kungl. Mujrts proposition nr 167.

obligationer oell dylika förskrivningar. Från denna regel göres undantag
— utom för sådant förvärv, som bank nödgas göra till skyddande av
fordran, samt förvärv av fastighet och inventarier för bankens rörelse —
för förvärv av aktier i viss begränsad omfattning. Bestämmelser angående
sistnämnda aktieförvärvsrätt finnas i 48 respektive 164 § banklagen.

I samband med tillkomsten av lagen den 5 juni 1909 angående emissionbanker
erhöll bank rätt att i viss omfattning förvärva aktier i emissionsbank.
En allmän aktieförvärvsrätt för bank infördes i vår banklagstiftning
genom 1911 års banklag. Enligt denna lags ursprungliga lydelse
ägde bankbolag, som hade grund- och reservfond uppgående till
sammanlagt sex miljoner kronor, rätt att förvärva aktier för hälften av
det belopp, varmed reservfonden översteg 50 procent av grundfonden, i
den mån detta belopp ej utnyttjats till förvärv av aktier i emissionsbank.

Genom lag av den 1 april 1919 (nr 124) gjordes den inskränkning i aktieförvärvsrätten,
att aktier i inländskt bankaktiebolag, som icke var
emissionbank, ävensom i utländskt hankföretag icke fick av bank förvärvas
utan att Konungen därtill lämnat tillstånd.

De nu gällande bestämmelserna angående banks aktieförvärvsrätt äro
reglerade genom lagen den 22 juni 1921 (nr 419). Enligt berörda lag äger
bank, vars grund- och reservfond samt, i fråga örn solidariskt bankbolag,
kommanditfond sammanlagt utgöra minst 10 miljoner kronor, förvärva
och innehava aktier till ett bokfört värde motsvarande det belopp,
som avsatts till dispositionsfond eller därmed likartad fond, eller,
därest banken före den 1 januari 1922 avsatt reservfond, uppgående till
mera än 50 procent av grundfonden, hälften av det belopp, varmed reservfonden
nämnda dag översteg halva grundfonden, eller, örn reservfonden
sedermera nedgått, hälften av det belopp, varmed reservfonden
då översteg halva grundfonden. För aktieförvärvsrätten gälla emellertid
— utöver det genom 1919 års lag införda förbudet att utan Konungens
tillstånd förvärva aktier i inländskt bankaktiebolag eller i utländskt
bankföretag — vissa inskränkningar. Aktie i bolag, vars verksamhet
huvudsakligen består i att förvalta eller driva handel med aktier eller
fast egendom, må icke förvärvas, så framt ej antingen bolaget uteslutande
har till ändamål att förvalta fast egendom, avsedd för bankens inrymmande,
samt bolagets aktiekapital uppgår till minst en tredjedel av
nämnda egendoms bokförda värde, eller ock, då fråga är örn i handeln
allmänt förekommande aktie, Konungen meddelat tillstånd till aktiens
förvärvande. Bank må icke på en gång innehava aktier till bokfört
värde överstigande 10 procent av bankens grund-, reserv- och kommanditfonder.
Oberoende av dessa bestämmelser äger bank förvärva aktier
i emissionsbank till ett bokfört värde motsvarande det belopp, varmed
reservfonden överskjuter 50 procent av grundfonden.

1924 urs kommitté föreslog, ali bankernas allmänna aktieförvärvsrätt
.skulle upphöra.

Kommittén anförde härom:

Aktieförvärvsrätten hade haft mindre goda verkningar. Bankernas tidigare
innehav av aktier i bolag, vars verksamhet huvudsakligen bestode i att.
förvalta eller driva bandel med aktier och fast egendom, hade visserligen
numera helt avförts från aktieportföljerna. Men också då aktie -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

förvärvsrätten inriktats på andra slag av aktier, hade bankerna under
den senaste krisperioden lidit avsevärda förluster på aktieinnehav. Särskilt
do stora krediterna till dotter- och sidobolag, vilka krediter i allmänhet
använts just för aktieförvärv, ådagalade, att aktieförvärvsrätten
i bankverksamheten infört ett spekulationsmoment, som i viss mån torde
hava påverkat bankverksamheten i dess helhet. Det vore därför, ansåg
kommittén, ur bankverksamhetens egen synpunkt lyckligast, örn aktieförvärvsrätten
försvunne. Till samma resultat komme man, örn saken
såges ur näringslivets synpunkt. I den mån en yrkesmässigt driven emissionsrörelse
ur det allmännas synpunkt ansåges önskvärd, vore det bättre,
att den bedreves helt skild från bankerna av självständiga, för ändamålet
särskilt bildade bolag. Det stöd, företagen i övrigt kunde behöva,
lämnades bäst genom bankkrediter.

I kommitténs förslag, 45 respektive 161 §, medgavs aktieförvärvsrätt,
förutom beträffande aktie i bolag, som uteslutande hade till ändamål att
förvalta fastighet, avsedd för bankens inrymmande, och vars aktiekapital
uppginge till minst en tredjedel av fastighetens bokförda värde, allenast
beträffande aktie i annat svenskt bankaktiebolag, i utländskt bankföretag
samt i svenskt aktiebolag, vars ändamål kunde anses gagneligt
för bankväsendet eller det allmänna: för samtliga dessa fall förutsattes
tillstånd av Konungen.

I fråga örn banks rätt att i övrigt förvärva annan egendom än sådan,
varmed bank enligt gällande lag liksom enligt kommitténs förslag ägde
driva handel, föreslog kommittén, i likhet med vad som nu gäller, att bank
skulle få förvärva fastighet, avsedd för bankens inrymmande samt inventarier,
avsedda för bankens rörelse eller dess fastighet.

Beträffande banks egendomsförvärv till skyddande av fordran upptogos
i kommitténs förslag samma bestämmelser som i 46 respektive 162 §
gällande banklag, därvid dock banks rätt att såsom betalning övertaga
egendom ej blev inskränkt till allenast lös egendom, varjämte i förtydligande
syfte tillädes, att såsom betalning för fordran finge övertagas
jämväl pantsatt egendom. Vidare skulle bank äga rätt att, örn enligt dessa
bestämmelser förvärvad egendom utgjordes av fastighet, gruva, fabrik eller
annan liknande anläggning eller fartyg, i utbyte mot sådan egendom
jämte tillhörande lös egendom förvärva aktie i bolag, som bildades för
förvaltning av egendomen eller för fortsättande av därmed bedriven verksamhet.

I fråga örn skyldighet att realisera sålunda förvärvad egendom upptog
förslaget samma föreskrift som i 46 respektive 162 § gällande banklag.

Kommittén föreslog vidare, att örn ett aktiebolag, i vilket en bank var
delägare, överlät sina tillgångar å annat aktiebolag, banken skulle äga
rätt att förvärva aktie i sistnämnda bolag i utbyte mot aktie i förstnämnda
bolag.

Såsom övergångsbestämmelse föreslog kommittén, att örn bank med
stöd av äldre lag förvärvat aktie, som bolaget jämlikt 45 respektive 161 §
icke finge förvärva, banken icke vore berättigad att innehava dylik aktie

Kungl. May.ts proposition nr 167.

längre än fyra år efter lagens ikraftträdande, banken dock obetaget att,
om aktien icke före denna tid kunnat utan förlust avyttras, innehava den
tills så kunde ske.

Kommitténs förslag örn borttagande av bankernas allmänna aktieförvärvsrätt
framkallade gensagor från Svenska bankföreningen, Sveriges industriförbund,
handelskamrarna, järnkontoret och kommerskollegium;
bank- och fondinspektionen och fullmäktige i riksbanken däremot tillstyrkte
kommitténs förslag i denna del.

Bankföreningen anförde bland annat:

Nya, icke förut prövade skäl för ändring på detta område hade icke
förebragts. Då år 1921 en begränsning genomförts i bankernas aktieförvärvsrätt,
hade detta motiverats huvudsakligen med, att luckorna i lagen
föranlett missbruk. Sådana skäl förelåge ej nu. Sedan åtskilliga år tillbaka
vore bankerna i allt väsentligt inriktade på att i avvecklingssyfte
förvalta de av dem innehavda betydande aktieposterna, av vilka största
delen utgjordes av övertagna hypotek eller motsvarades av till aktier
konverterade fordringar. Tendenser till nya industriförvärv utan dylikt
syfte kunde icke spåras. En klok förvaltning förutsatte emellertid, att
nyförvärv av aktier då och då ägde rum eller kunde äga rum. Om en
bank exempelvis ägde en del av ett numera värdelöst aktiekapital och
ville genomföra en rekonstruktion med undvikande av konkurs,, men vissa
aktieägare motsatte sig detta och ville hava betalning för sina aktier,
kunde det enda riktiga vara att lösa till sig oppositionens aktier. Andra
fall av likartad beskaffenhet funnes också, såsom att en bank, som ägde
en minoritetspost aktier, genom förvärv av ytterligare aktier kunde göra
sin aktiepost lättare säljbar. Den ifrågasatta lagstiftningen kunde emellertid
medföra svårigheter för en lugn avveckling och förvaltning av bankernas
aktier. För att någon ändring på detta område ej. för närvarande
vidtoges talade också industriens intresse av, att lagstiftningens ställning
till frågan örn industriens kapitalförsörjning foges under bedömande, såvitt
möjligt, i ett sammanhang, men icke onödigtvis försvårades genom
partiella ingripanden. I samband med en blivande aktiebolagslagstiftning
borde denna fråga upptagas till en allsidig och förutsättningslös
prövning. — Beträffande övergångsbestämmelsen ansåge föreningen det
icke vara riktigt att stadga, att med stöd av äldre lag förvärvade aktier
skulle vara avyttrade inom en angiven tid av ett fåtal år.

Industriförbundet uttalade, att borttagandet av bankernas aktieförvärvsrätt
innebure en inskränkning i bankernas möjlighet att bereda industrien
sitt finansiella stöd, och då varje lagstiftningsåtgärd, som lade hinder i
vägen för industriens kapitalförsörjning, vore olämplig, ville förbundet
ej förorda förslaget örn aktieförvärvsrättens borttagande.

Kommerskollegium anförde:

Bankerna torde ej liava någon önskan att frivilligt förvärva aktier
utan sökte tvärtom att avveckla sitt innehav, men fall kunde dock inträffa,
då det kunde vara ändamålsenligt, att en bank tillfälligtvis övertoge
en och annan aktiepost. Den föreslagna lagbestämmelsen kunde ej
anses påkallad men kunde komma att verka ytterligare förlamande på
den sedan krisåren alltjämt mycket tröga aktiehandeln och därigenom

Bihang till riksdagens protokoll 19.VI. 1 sami. Nr 167. :t

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 167

onödigtvis försvåra kapitalanskaffningen för industri- och andra näringsföretag.
Av dessa orsaker funne sig kollegiet böra avstyrka, att åtminstone
för det dåvarande en lagändring vidtoges i den riktning kommitténs
förslag avsåge.

Fullmäktige i riksbanken förklarade sig anse den uppfattningen, att
aktieförvärvsrätten varit mera till skada än till gagn såväl för bankerna
som för industrien, vara lika väl grundad som den var allmänt gängse.
Fullmäktige, som funne tidpunkten lämplig för ett upphävande av aktieförvärvsrätten,
förordade, såsom nämnts, kommitténs förslag i denna
del.

De sakkunniga, som anslutit sig till kommitténs förslag örn aktieförvärvsrättens
borttagande, anföra härom:

Frågan örn bankernas nuvarande aktieförvärvsrätt borde bibehållas
eller ej vore för närvarande av väsentligt större principiell än praktisk
betydelse. Detta gällde i all synnerhet, örn man toge hänsyn till, i vilken
mån den nuvarande aktieförvärvsrätten utnyttjas. Vid utgången av
augusti månad 1932 hade endast nio banker rätt att förvärva aktier
enligt 3 mom. i 48 respektive 164 § banklagen, och det belopp, för vilket
dessa banker ägde förvärva aktier, uppginge till sammanlagt 44,050,000
kronor. Då bankerna enligt den officiella statistiken samtidigt redovisade
ett sammanlagt aktieinnehav å 100,740,000 kronor, berodde detta huvudsakligen
därpå, att häri inginge även sådana aktier, vilka bankerna
övertagit till skyddande av fordran.

De sakkunniga utginge därifrån, att bankverksamheten borde i möjligaste
mån befrias från sådana spekulativa inslag, som kunde medföra
fara för det åt bankerna anförtrodda insättarekapitalet. Förlust å ett
aktieförvärv kunde vara en förlust, som en bank kunde bära utan större
svårighet, men aktieinnehavet kunde å andra sidan, såsom 1924 års kommitté
framhållit, föranleda en bank till en kreditgivning, som innebure
en förlustrisk av betydligt större omfattning än den, som vore förknippad
med aktieinnehavet i och för sig. Rätten att förvärva aktier medförde
lätt nog, att banken bleve företagare och ej endast kreditgivare,
men en sådan utveckling syntes lagstiftningen ej böra befrämja. Den
med kreditgivningen förenade risken vore så avsevärd, att bankerna därutöver
ej borde påtaga sig även företagarerisk. Tillätes bankerna förvärva
aktier, torde man svårligen kunna förhindra bankerna att genom
bolag driva verksamhet av allehanda slag, varigenom de lagbestämda
gränserna för tillåten bankverksamhet skulle väsentligt förlora i betydelse.

Örn det med fog kunde påstås, att ett borttagande av bankernas aktieförvärvsrätt
skulle medföra svårigheter för näringslivets kapitalförsörjning,
vore detta givetvis ett argument, vartill ej ringa hänsyn borde tågås.
Emellertid torde de senare årens erfarenheter ej giva stöd åt ett
dylikt påstående. I den mån bankerna borde tillgodose näringsföretagens
kapitalbehov, skedde detta lämpligast genom kreditgivningen.

De sakkunniga hava i sitt förslag upptagit samma övergångsbestämmelse
som kommittén samt anföra till stöd härför, att denna bestämmelse,
som ej innebure någon ovillkorlig skyldighet att inom viss tid
avyttra aktie, varom nu vore fråga, enligt de sakkunnigas åsikt måste

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

anses tillfredsställa de befogade anspråk på skydd mot rättsförlust, som
i förevarande avseende kunde uppställas.

En av de sakkunniga, bankdirektören Lagererantz, har reserverat sig
mot förslaget örn aktieförvärvsrättens borttagande samt ansett, att denna
rätt borde bibehållas, därvid dock, för vinnande av en mera rationell
grund för beräkning av aktieförvärvsrätten än den nuvarande, aktieförvärvsrätten
borde ställas i visst förhållande till banks grund- och reservfonder
allena. Reservanten anför bland annat:

Att en bank genom aktieförvärvsrätten lockats till företagareskap eller
att förlustbringande kreditgivning uppkommit såsom följd av banks aktieinnehav,
torde nog tillhöra undantagsfallen; det omvända förhållandet,
att en bank såsom följd av sin kreditgivning nödgats med förlust övertaga
aktier såsom likvid för fordran, vore säkerligen i vida högre grad
att anse som det typiska fallet. De sakkunniga hade i varje fall icke
ådagalagt, att den kris, vilken föranlett det givna uppdraget, skänkt erfarenheter,
som erbjöde vägande skäl för den av dem intagna ståndpunkten.
Därest aktieförvärvsrätten, i trots av bristande bevisning örn med densamma
förbundna allvarliga olägenheter, nu borttoges, vore detta enligt
reservantens mening betänkligt jämväl av den grund, att det viktiga kravet
på stadga och konsekvens i lagstiftningen därigenom skulle eftersättas.
I fråga örn övergångsbestämmelsen ansåge reservanten, att bankerna
borde lämnas i besittning av innehavda aktier till dess lämpliga tillfällen
erbjöde sig att avyttra dem.

I detta sammanhang hava de sakkunniga upptagit till behandling
frågan örn begränsning av bankernas rätt att förvärva vissa slag av för
den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar.

Enligt gällande banklag äger bank förvärva obligationer och andra
för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar. Till dessa höra sådana
förskrivningar, s. k. partialförskrivningar, som åsyftas med den i stämpelförordningen
(§ 8 ordet »obligation») givna bestämmelsen, att därest
för särskilda delar av skuldbelopp utfärdats löpande förskrivningar, vilka
uppenbarligen äro avsedda att utsläppas i allmänna rörelsen, skall angående
dylik förskrivning, fast den ej är betecknad såsom obligation,
gälla vad i nämnda förordning är stadgat örn obligation. Ett särskilt
slag av partialförskrivningar äro de under senare tiden här i landet förekommande
s. k. förlagsbevisen och participating debentures. I fråga örn
dessa anföra de sakkunniga:

De första av dessa förlagsbevis utfärdades av vissa banker i samband
med de rekonstruktioner eller saneringsåtgärder, som under krisperioden
efter kriget förekomme inom dessa banker. Dessa förlagsbevis, vilka torde
få anses hava varit avsedda för den allmänna rörelsen, vore, med hänsyn
till bestämmelserna i 51 respektive 167 § banklagen därom, att bank ej
finge utställa tryckta eller graverade, till innehavaren eller till viss man
eller order ställda förbindelser, utställda å viss man. Förbindelserna,
som löpte med bestämd ränta, medförde för innehavaren rätt till betalning
först efter bankens övriga fordringsägare. Sedermera hade flera
industriföretag också använt denna form av förskrivningar för anskaffande
av kapital.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Aktiebolaget Kreuger & Toll utgav under åren 1928—1932 till mycket
betydande belopp ett särskilt slag av förlagsbevis, som benämndes participating
debentures. I likhet med de förut nämnda förlagsbevisen medförde
dessa rätt till betalning efter bolagets övriga fordringsägare, men
till skillnad från dem vore de ställda till innehavaren samt medförde rätt
att erhålla utöver den utfästa räntan, vilken var 5 procent, en tilläggsränta
av 1 procent för varje procent, varmed å aktiekapitalet utdelades
högre dividend än minimiräntan. Innehavaren av en participating debenture
ägde rätt att 75 år efter emissionen uppsäga skuldebrevet till
återbetalning 6 månader efter uppsägningen, därvid inlösning skulle ske
till pari jämte upplupen 5 procent ränta.

För participating debentures hade ej ställts särskild säkerhet och i
regel hade sådan ej heller blivit ställd för andra förlagsbevis.

Dessa förlagsbevis och participating debentures stöde, ehuru de till formen
vöre att likställa med obligationer, i realiteten preferensaktier nära.
Även i de undantagsfall, då säkerhet förekomme, kunde förlagsbevisen,
med hänsyn till bestämmelsen angående betalningsrätt, icke jämställas
med vanliga obligationer. — Bankernas förlagsbevis in toge emellertid en
särställning såsom utgivna av företag, vilka vore underkastade en särskild
kontroll och för vilka allmänheten visat sig hysa förtroende, även örn bevisen
utgåves vid rekonstruktion av dylika företag.

För förvärv av ifrågavarande förskrivningar böra enligt de sakkunnigas
åsikt i huvudsak gälla samma bestämmelser som för aktieförvärv, och
de sakkunniga föreslå därför, att från den allmänna regeln örn rätt för
bankerna att handla med obligationer och andra för den allmänna rörelsen
avsedda förskrivningar undantag göres för sådana förskrivningar, vilka
medföra rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare.

Da sakkunniga föreslå en övergångsbestämmelse av motsvarande innehåll
som den angående aktier föreslagna.

Från det allmänna förbudet mot aktieförvärv anse de sakkunniga, i
likhet med 1924 års kommitté, undantag böra göras, förutom beträffande
fcrvärv av aktie i bankfastighetsbolag, för förvärv, efter Konungens tillstånd,
av aktier i annat svenskt bankaktiebolag, i utländskt bankföretag
samt i svenskt aktiebolag, vars ändamål kan anses gagnelig! för bankväsendet
eller det allmänna.

Beträffande nyssnämnda slag av förskrivningar, de s. k. förlagsbevisen,
anse de sakkunniga undantag från det allmänna förbudet mot förvärv av
förlagsbevis böra göras i fråga örn av bankbolag utfärdade sådana förskrivningar,
dock under förutsättning att Konungen meddelat tillstånd
till förvärvet.

I överensstämmelse med sin ståndpunkt till frågan örn banks aktieförvärvsrätt
har bankdirektören Lagercrantz förklarat sig ej kunna ansluta
sig till de sakkunnigas förslag angående banks rätt att förvärva
förlagsbevis. Reservanten anför:

Att bankerna skulle förbjudas taga befattning med förlagsbevis under
annan förutsättning än att de mottagits såsom betalning för fordran, syn -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 167.

tes reservanten icke vara riktigt. Till en påtaglig inkonsekvens gjorde
sig de sakkunniga, enligt reservantens mening, skyldiga ifråga om dessa
förlagsbevis, vilka ju dock principiellt vore bättre ställda än aktier, då
de, utan angivande av skäl, förklarade sig anse undantag böra göras endast
ifråga örn av bankbolag utfärdade sådana förskrivningar, under förutsättning
att Konungen meddelade tillstånd till förvärvet. Bank skulle
alltså icke ens med Konungens tillstånd kunna förvärva förlagsbevis i utländskt
bankföretag eller i svenskt aktiebolag, vars ändamål kunde anses
gagneligt för bankväsendet eller det allmänna. Ej heller skulle bank kunna
i samma utsträckning som gällde beträffande aktier under de i 45 § 3
mom. angivna förhållandena förvärva förlagsbevis. Anledning syntes
icke föreligga till att sålunda rent av placera förlagsbevisen i en lägre
klass än aktier. Enligt de sakkunnigas förslag skulle bank vara förhindrad
att utan Konungens tillstånd förvärva eget förlagsbevis, med andra
ord att genom uppköp amortera sin förlagsskuld, och med den föreslagna
avfattningen av 46 § skulle bank överhuvudtaget icke kunna såsom pant
mottaga eget förlagsbevis. Även dessa restriktioner syntes reservanten
sakna fog.

Beträffande banks rätt att till skyddande av fordran förvärva egendom
upptaga de sakkunniga kommitténs förslag, att bank borde berättigas
att såsom betalning för fordran övertaga jämväl annan egendom än lös
sådan, vilken rätt även borde avse pantsatt egendom, samt att, örn av
bank inköpt eller övertagen egendom utgjordes av fastighet, gruva, fabrik
eller annan liknande anläggning eller fartyg, banken borde äga rätt
att i utbyte mot dylik egendom jämte tillhörande lös egendom förvärva
aktie i bolag, som bildades för förvaltning av sådan egendom eller för
fortsättande av en därmed bedriven verksamhet.

I anledning av ett påpekande i bankföreningens yttrande över kommitténs
förslag föreslå de sakkunniga, att bank, som till skyddande
av fordran inköpt eller såsom betalning för fordran övertagit aktier i
ett bolag, må kunna förvärva ytterligare aktier i detta bolag, under
förutsättning av uppenbar fara för att eljest avsevärd förlust skulle uppstå.

De sakkunniga föreslå vidare, att örn bank med stöd av bestämmelserna
i 3 mom. i 45 respektive 161 § förvärvat aktie i ett bolag och detta
bolag överlåter sina tillgångar å ett annat aktiebolag, banken skall äga
rätt att förvärva aktie i sistnämnda bolag i utbyte mot aktie i det förstnämnda.

Beträffande banklagens bestämmelse, att egendom, som av bank till
skyddande av fordran inköpts eller övertagits, åter skall avyttras, så
snart det kan ske till belopp, som täcker fordringen, föreslå de sakkunniga
den ändring, att sådan egendom skall avyttras, så snart lämpligen
kan ske, dock senast då avyttring kan äga rum utan förlust för banken.
Härom anföra de sakkunniga bland annat:

Banks rätt att i vissa fall till skyddande av fordran övertaga egendom,
som den enligt huvudregeln vore förbjuden att förvärva, hade tillkommit
för att förebygga eljest oundviklig avsevärd förlust. Ifrågavarande

Kungl. Marits -proposition nr 167.

undantag från huvudregeln förutsatte alltså, att egendom, varå bank
kunde göra anspråk för erhållande av likvid, icke omedelbart kunde försäljas
till normalt pris, beroende på tillfällig frånvaro av köpare. Kunde
även på längre sikt försäljning till högre pris ej ske, visade detta, att
egendomen ej kunde lämna full täckning för bankens fordran, och borde
då uppskov med realisationen under obestämd tid ej äga rum. Under
inga förhållanden borde som likvid för fordran övertagen egendom i banken
bokföras till högre värde än som vid försäljning inom en ej alltför
lång tid kunde skäligen påräknas, då eljest rätten att övertaga egendom
skulle kunna utnyttjas till döljande av oundvikliga förluster. Många skäl
talade för att uppskovet med realisationen av som likvid övertagen egendom
ej gjordes längre än som för utvinnande av ett rimligt försäljningspris
vore nödigt. — Den gällande föreskriften angående den tid, inom
vilken för fordran övertagen egendom skulle avyttras, torde, under förutsättning
att skälig försiktighet iakttagits vid kreditgivningen, i vanliga
fall endast hindra bank att i vinstsyfte uppskjuta att avyttra under en
lågkonjunktur övertagen egendom. Skulle emellertid den övertagna egendomen,
enär säkerhetens värde t. ex. under en högkonjunktur överskattats
eller därför att viss del av den ställda säkerheten genom oförutsedda
omständigheter blivit helt värdelös, aldrig eller endast i händelse av särskilt
gynnsamma omständigheter kunna stiga i värde till ett belopp, motsvarande
den fordring, som den skulle täcka, skulle den hittills gällande
formuleringen kunna åberopas till stöd för ett alltför långt uppskov med
avyttrandet.

Slutligen föreslå de sakkunniga, att alla förvärv, som bank gör enligt
bestämmelserna i 3 och 4 mom. i 45 respektive 161 §, omedelbart skola av
banken anmälas hos bankinspektionen, sålunda, i olikhet mot gällande
lag, jämväl köp till skyddande av fordran å offentlig auktion eller fondbörs
av egendom, som är för fordringen utmätt eller pansatt.

I sitt yttrande över de sakkunnigas förslag åberopar styrelsen för
Svenska bankföreningen vad föreningen i anledning av 1924 års kommittébetänkande
anfört angående de föreslagna bestämmelserna rörande
bankernas skötsel och rörelse.

Beträffande det föreslagna förbudet för bankbolag att förvärva s. k. förlagsbevis
yttrar styrelsen:

_ För lagsbevisen hade uti förslaget erhållit en t. o. m. snävare behandling
än aktierna. Anledningen härtill vore för styrelsen oförståelig.
Huru förlagsbevisen än gestaltades, måste de dock, såsom av vederbörande
bolag utgivna skuldförbindelser, hava förmånsrätt framför bolagets
aktier och således erbjuda bättre säkerhet än dessa. Under beteckningen
förlagsbevis, debentures eller participating debentures hade under det
senaste decenniet svenska aktiebolag i rätt stor utsträckning utfärdat
olika slags förbindelser av här ifrågavarande typ. Att de av aktiebolaget
Kreuger & Toll utgivna participating debentures erhållit en sorglig
ryktbarhet vore ju ett av särskilda omständigheter beroende förhållande,
som ej borde få föranleda till att förlagsbevisen, då desamma skulle göras
till föremål för bestämmelser i lag, icke bleve fullt sakligt bedömda och
behandlade. De olika slagen av förlagsbevis borde enligt styrelsens mening
vara ägnade att på ett för vårt land gagneligt sätt bidraga till lös -

Kungl. May.ts proposition nr 167.

ningen av åtskilliga frågor rörande våra näringsföretags kapitalförsörjning.
Vid dylikt förhållande kunde skadliga följder befaras av de sakkunnigas
förslag i förevarande avseende.

Om de principer, åt vilka den föreslagna 45 respektive 161 § avsåge att
giva uttryck, skulle komma att accepteras av statsmakterna, hemställds
styrelsen, att, för beredande av en sakligt riktig ställning åt förlagsbevisen,
vissa ändringar i dessa paragrafer måtte vidtagas i enlighet med ett
styrelsens utlåtande bifogat förslag. I första momentet andra punkten
borde ett tillägg göras, varigenom förklarades, att det i nämnda punkt
upptagna förbudet för bank att förvärva egendom, varmed bank ej finge
driva handel för egen räkning, icke utgjorde hinder för bank att inlösa
av banken själv utfärdat förlagsbevis. Andra momentet sista ledet
borde erhålla följande lydelse: »dels ock, därest Konungen därtill lämnar
tillstånd, aktie i annat svenskt bankaktiebolag, i utländskt bankföretag
eller i svenskt aktiebolag, vars ändamål kan anses gagnelig! för
bankväsendet eller det allmänna, ävensom av bolag eller företag, som
nu nämnts, eller solidariskt bankbolag utfärdat förlagsbevis». Den i
tredje momentet andra punkten bank medgivna rätt att i utbyte mot
viss egendom förvärva aktie i bolag, som bildades för bland annat förvaltning
av viss egendom, borde utsträckas till att avse jämväl av sådant
bolag utfärdat förlagsbevis, och den i fjärde momentet stadgade rätten
för bank att för visst fall utbyta aktie i ett bolag mot aktie i ett annat
bolag borde gälla även för utbyte av aktie i det förstnämnda bolaget mot
av det senare bolaget utfärdat förlagsbevis. Slutligen borde i första momentet
såsom beteckning för ifrågavarande slag av förskrivningar införas
ordet förlagsbevis.

Bank- och fondinspekttonen, som åberopar sitt utlåtande över kommitténs
förslag, delar de sakkunnigas uppfattning att för förvärv och belåning av
förlagsbevis böra gälla samma regler som för aktier samt anser, att, även
örn förlagsbevis teoretiskt sett i förhållande till aktier vore bättre ställda
i förmånshänsende, det dock ingalunda torde vara givet, att de i praktiken
komme att bereda innehavarna den beräknade förmånen. Enligt
inspektionens mening borde man med hänsyn härtill iakttaga försiktighet,
då det gällde att inrangera förlagsbevis bland egendom, som bank
finge direkt förvärva. Inspektionen anför vidare:

Då bank icke ägde rätt att förvärva eller såsom pant mottaga egen
aktie, borde bank sålunda icke heller få vare sig förvärva eller belåna
eget förlagsbevis. Oavsett förutnämnda principiella synpunkt kunde
såsom skäl för’ förbud att förvärva eget förlagsbevis framhållas, att
därest bank uppförde eget förlagsbevis bland sina tillgångar och sålunda
icke bokföringsmässigt avförde dess nominella belopp å förlagslånekontot,
bankens borgenärer kunde erhålla en skev uppfattning örn, i vilken
utsträckning förlagslånet utgjorde säkerhetsmarginal för bankens förbindelser
av annat slag än förlagslånet. Samma synpunkt kunde i huvudsak
anföras såsom skäl jämväl för förbud för bank att belåna eget
förlagsbevis. För att ett förbud mot förvärv av eget förlagsbevis skulle
bliva effektivt, borde i tredje momentet första punkten av 45 respektive
161 § förbudet att till skyddande av fordran eller såsom betalning för
fordran mottaga egen aktie utsträckas jämväl till eget förlagsbevis. Inspektionen
ansåge sig även böra framhålla, att de sakkunnigas avfattning

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

av bestämmelserna i 45 respektive 161 § 2 mom. sista punkten icke med
önskvärd tydlighet angåve, att bankbolag icke finge förvärva eget förlagsbevis.
Såsom förvärv hade inspektionen härvid icke betraktat övertagande
av eget förlagsbevis på sådant sätt, att banks egen skuld mot dylika
bevis minskades. Liksom förlagsbevis i andra än nu behandlade hänseenden
icke berördes i banklagen, syntes någon särskild bestämmelse i fråga
om banks rätt att inlösa dylika bevis icke erfordras i samma lag. Förutsättningarna
för inlösen av förlagsbevis liksom av banks skulder i allmänhet
vore att bedöma efter allmänna civilrättsliga normer. Inspektion.
]1 ville icke motsätta sig en utvidgning av rätten till direkt förvärv
av förlagsbevis i den av styrelsen för bankföreningen alternativt föreslagna
omfattningen, även örn denna utvidgning syntes vara av skäligen
ringa betydelse, och ej heller funne inspektionen anledning till erinran
emot styrelsens förslag i fråga om rätt att utbyta vissa slag av övertagen
egendom mot förlagsbevis eller att utbyta aktier i ett bolag mot
förlagsbevis utfärdat av ett annat, som övertagit det förstnämndas tillgångar.

Stockholms samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare
ävensom handelskamrarna i Göteborg och i Karlstad samt för Örebro och
Västmanlands län hava i avgivna yttranden över de sakkunnigas förslag
vidhållit, att bankernas allmänna aktieförvärvsrätt ej för närvarande
borde upphävas.

Beträffande förlagsbevisen åberopa Östergötlands och Södermanlands
handelskammare samt handelskamrarna i Göteborg och i Karlstad vad
reservanten inom de sakkunniga i fråga örn denna del av förslaget anfört.
Även Stockholms handelskammare har med hänsyn därtill, att,
enligt handelskammarens mening, dessa bevis i många fall torde vara
av betydelse för näringslivets kapitalförsörjning, ansett att förslaget i
denna del skulle kunna medföra menliga verkningar.

Handelskamrarna i Göteborg och i Karlstad samt för Örebro och Västmanlands
län framföra betänkligheter mot förslaget angående den tid,
inom vilken bankerna skulle hava avvecklat sitt innehav av aktier;
enligt dessa handelskammares mening borde någon viss tidpunkt för
denna avveckling ej fastställas.

Smålands och Blekinge handelskammare, som i utlåtande över kommitténs
betänkande förklarat sig anse en återgång till den ståndpunkt,
lagstiftningen i fråga örn banks aktieförvärvsrätt intog före 1911 års
banklag, önskvärd men icke vilja under dåvarande förhållande tillråda
en lagändring, vidhåller, att en återgång till det tidigare gällande förbudet
mot aktieförvärv vore önskvärd, men anser sig böra varna för en
alltför kort övergångsperiod.

Gotlands handelskammare ansluter sig i fråga örn banks rätt att förvärva
aktier och förlagsbevis till den av reservanten inom de sakkunniga
uttalade meningen.

Skånes handelskammare anför bland annat:

I sitt utlåtande över kommitténs förslag ställde sig handelskammaren
synnerligen tveksam i fråga örn effektiviteten och nyttan av en sådan

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

lagstiftning som den föreslagna. Handelskammaren kade ej heller funnit
anledning frångå denna mening; de åtgärder, som framför andra krävdes
för att återupprätta kreditväsendet, ankomme i övervägande grad på
bankerna och deras ledning. Det vore dock å andra sidan lika påtagligt,
att de senaste årens erfarenheter ej minst i näringslivets eget intresse
påkallade den allvarligaste uppmärksamhet och icke kunde undgå
att skänka större styrka åt tanken på en skärpt kreditlagstiftning. Vid
övervägande av dessa olika synpunkter mot varandra hade handelskammaren
ansett skäl tala för att tillmäta de senare ökad vikt, varför
handelskammaren i nuvarande läge örn än med tvekan ville lämna det
föreliggande förslaget sin anslutning.

Västergötlands och norra Hallands handelskammare anför:

Med tanke på vissa av de senaste årens finansoperationer ville handelskammaren
icke uttala sig mot förslaget örn avskaffande av bankernas
aktieförvärvsrätt, därvid handelskammaren dock förutsatte, att avveckling
av aktieinnehavet skedde i så lugnt tempo, att aktiemarknaden
ej oroades. Beträffande förslaget angående förlagsbevis anslöte sig handelskammaren
till den uppfattning, som framförts av reservanten
bland de sakkunniga, i vars yttrande det framhållits, att de sakkunniga
gjort sig skyldiga till en inkonsekvens, då de placerat förlagsbevis i
sämre klass än aktier, oaktat de förra hade förmånsrätt framför de senare;
det vore till skada för affärslivet, örn förlagsbevisen genom opåkallade
lagbestämmelser misstänkliggjordes i allmänhetens ögon.

Handelskammaren i Gävle anser, att banks aktieförvärvsrätt icke hör
borttagas, framför allt av det skäl, att härigenom industriens kapitalanskaffning
skulle försvåras, samt att skäl saknas för förhud mot förvärv
av förlagsbevis.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare har intet annat
att erinra mot 45 respektive 161 § i de sakkunnigas förslag än att i fråga
örn förvärv av förlagsbevis borde gälla samma bestämmelser som beträffande
förvärv av aktier.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare har förklarat sig
numera icke hava något att erinra mot ett upphävande av aktieförvärvsrätten.
Beträffande förslaget angående förlagsbevis ansluter sig handelskammaren
till reservanten inom de sakkunniga.

Industriförbundet anser sig icke kunna tillstyrka förslaget örn borttagande
av bankernas aktieförvärvsrätt. Förbundet anför härom i huvudsak
följande:

Förbundet hade i sitt tidigare utlåtande framfört bland annat den principiella
synpunkten, att lagstiftningen ej borde genom vissa förbudsbestämmelser
öka svårigheterna för industriens kapitalförsörjning. Men
under nuvarande förhållanden önskade bankerna påtagligen icke förvärva
industriaktier utan i stället så långt görligt vore avlasta dylika
engagemang, varför — så länge situationen härutinnan förbleve densamma
— bankernas aktieförvärvsrätt uppenbarligen icke vore av större
betydelse med hänsyn till industriens kapitalförsörjning. Som ett vägande
skäl för aktieförvärvsrättens bibehållande åberopade förbundet i

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

det tidigare yttrandet, att bankerna därigenom haft möjlighet att på ett
smidigt och enkelt sätt medverka till rekonstruktion och sanering av nödlidande
företag. I de sakkunnigas förslag hade emellertid genom bestämmelsen
i 45 § 3 mom. sista stycket åtminstone i viss mån sörjts
för att dylik möjlighet skulle kvarstå, även örn aktieförvärvsrätten i allmänhet
komme att upphöra. Genom denna bestämmelse hade nämnda
argument emot aktieförvärvsrättens upphörande i det väsentliga bortfallit.
Emellertid hade förbundet i allt fall funnit aktieförvärvsrätten
böra bibehållas med hänsyn dels därtill, att en återgång till det tidigare
förbudet innebure en brist på stadga i lagstiftningen, som principiellt
sett alltid vore olämplig, dels ock därtill, att mycket stora praktiska
olägenheter uppenbarligen skulle uppstå vid avyttring av de nuvarande
aktieinnehaven. Alldeles oavsett det förhållandet att den av de sakkunniga
föreslagna tidsfristen för aktieinnehavets realisering syntes vara
långt kortare än erforderligt vore, syntes tillvaron av en sådan tvångsbestämmelse
komma att verka svårt deprimerande på den för dylika
förhållanden ytterst känsliga aktiemarknaden. Något trängande behov
av den nuvarande rättens upphörande hade icke ens de sakkunniga kunnat
konstatera.

I fråga örn förlagsbevisen anmärker förbundet, att det måste anses
oriktigt, att dessa bevis ställts i sämre klass än aktier; en ändring på
denna punkt syntes under alla förhållanden påkallad.

Kommerskollegium finner, att med den uppmjukning av förbudet mot
förvärv av aktier, som de sakkunniga föreslagit, några starkare betänkligheter
ur synpunkten av industriens kapitalförsörjning ej borde möta
för genomförande av de sakkunnigas förslag.

Angående avvecklingen av de nuvarande aktieengagemangen anför
kollegiet i huvudsak följande;

I detta hänseende vore synnerlig försiktighet av nöden och det syntes
tveksamt, örn den föreslagna fyraåriga avvecklingsperioden innebure ett
tillräckligt långt rådrum. Med hänsyn till bestämmelsen därom, att
bank finge behålla en aktiepost även efter nämnda tids utgång, såvida
denna ej kunnat dessförinnan utan förlust avyttras, syntes dock farhågan
för en tvångsrealisation av aktieinnehaven vara väsentligen undanröjd.
Möjligen kunde ifrågasättas, örn det ej vore lämpligt att lägga
en viss diskretionär prövningsrätt i Kungl. Maj:ts hand, så att, även
örn berörda förutsättning ej vore uppfylld, en bank kunde på särskilda
skäl få bibehålla en aktiepost.

I fråga örn banks rätt att förvärva förlagsbevis förklarar sig kollegiet
dela den bland de sakkunniga reservationsvis framförda uppfattningen,
att anledning ej förelåge att ställa förlagsbevis i en ur förevarande
synpunkt sämre klass än aktier.

Fullmäktige i riksbanken hava icke något att erinra mot de sakkunnigas
förslag beträffande banks aktieförvärvsrätt. Mot de föreslagna
bestämmelserna angående förlagsbevis anmärka fullmäktige allenast,
att bank borde berättigas att, i likhet med vad som föreslagits i fråga örn
aktier, efter Konungens tillstånd förvärva förslagsbevis i utländskt bank -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

företag och i svenskt aktiebolag, vars ändamål kunde anses gagnelig!
för bankväsendet eller det allmänna.

Mot de i övrigt i 45 respektive 161 § föreslagna bestämmelserna förklara
fullmäktige sig ej hava något att erinra.

Vad först angår frågan örn rätt för bank att förvärva aktier ansluter jag Depa*£™nts''
mig till den av såväl 1924 års kommitté som de sakkunniga hävdade ståndpunkten,
att sådan rätt i princip bör vara utesluten. Jag åberopar
till stöd för denna ståndpunkt de skäl, som av kommittén och de
sakkunniga härutinnan anförts. Dessa kunna i huvudsak sammanfattas
sålunda, att å ena sidan en banks innehav av aktier i
viss mån innebär en risk för osund och för bankens egentliga verksamhet
främmande spekulation, och att å andra sidan ett förbud för bankerna
att innehava aktier ej kan anses medföra någon olägenhet för näringslivet,
vilket bankerna lämpligare än genom att såsom delägare insätta
kapital i företagen böra stödja genom kreditgivning. Från det generella
förbudet mot aktieförvärv ha de sakkunniga förordat vissa undantag,
vilka återfinnas i förslagets 45 respektive 161 §. Dessa undantag
innefatta rätt för bank att förvärva dels aktier i bolag, som uteslutande har
till ändamål att förvalta fastighet, avsedd för bankens inrymmande, och
vars aktiekapital uppgår till minst en tredjedel av fastighetens bokförda
värde, dels ock, under förutsättning av Konungens tillstånd, aktie i annat
svenskt bankaktiebolag, i utländskt bankföretag eller i svenskt aktiebolag,
vars ändamål kan anses gagnelig! för bankväsendet eller det allmänna.

Därjämte föreslås såsom ytterligare undantag från förbudet mot aktieförvärv
bibehållande av nu gällande rätt för bankbolag att under vissa förhållanden
till skyddande av fordran eller i utbyte mot egendom, som i sådant
syfte inköpts, förvärva aktie i annat bolag, där uppenbart är, att
bankbolaget eljest skulle lida avsevärd förlust. Under samma förutsättning
skall bankbolag enligt de sakkunnigas förslag äga utöka sitt innehav
av sålunda förvärvade aktier. Sådana aktier, som bankbolag till undvikande
av förlust förvärvat, skola enligt förslaget åter avyttras, så snart lämpligen
kan ske, och senast då avyttring kan äga rum utan förlust för banken.

I samtliga de från förbudet mot aktieförvärv sålunda undantagna fallen
föreligga särskilda skäl, som tala för att fördelen av förvärvet ur det allmännas
eller bankens synpunkt måste anses överväga olägenheten därav.

Jag anser mig under sådana förhållanden böra giva även förslaget till undantagsbestämmelser
min anslutning.

De sakkunniga hava såsom övergångsbestämmelse föreslagit, att, (lär
bankbolag med stöd av äldre lag förvärvat aktie, som bolaget jämlikt de
nu förordade stadgandena icke må förvärva, bankbolaget icke skall vara
berättigat att innehava aktien längre än till den 1 januari 1938 eller fyra
år efter det de nya bestämmelserna enligt förslaget skola träda i kraft;
dock att, örn aktien icke före nämnda tidpunkt kunnat utan förlust av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

yttras, bankbolaget skall äga innehava aktien tills så kan ske. Jag kan
icke dela de av bankföreningen och vissa handelskammare framförda betänkligheterna
mot att, på sätt de sakkunniga sålunda förordat, ålägga
hankerna att inom ett mindre antal år avveckla sitt aktieinnehav. Särskilt
med hänsyn till det föreslagna stadgandet örn rätt för bank att under alla
omständigheter låta med avyttringen anstå till dess denna kan ske utan
förlust för banken, har jag intet att erinra mot att fristen för avyttringen i
princip begränsas till fyra år efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande.

De sakkunniga hava i sitt förslag beträffande banks förvärv av sådana
för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar, som medföra
rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare, de s. k.
förlagsbevisen, upptagit vissa bestämmelser, som åsyfta att likställa sådana
förvärv med förvärv av aktier. Alldeles oavsett örn denna form
av kapitalanskaffning kan komma till användning i större utsträckning
och vilken betydelse den kan anses hava för näringslivet, synes
det mig, att ur banksäkerhetens synpunkt dessa förskrivningar icke böra
benandlas på samma sätt som obligationer, vilka bank äger oinskränkt förvärva.
Förlagsbevisen torde, såsom de sakkunniga framhållit, i stället
böra jämställas med aktier, och samma inskränkningar, som uppställts i
fråga örn förvärv av aktier, torde böra gälla beträffande förvärv av förlagsbevis.

I den reservation, som i denna del finnes fogad vid betänkandet, och i
flertalet av de inkomna yttrandena har anmärkts, att de sakkunnigas förslag
innefattade strängare villkor för förvärv av förlagsbevis än för förvärv
av aktier. Det avsteg från principerna örn aktieförvärv, som
enligt de sakkunniga skulle gälla beträffande förvärv av förlagsbevis,
består däri att endast av svenskt bankföretag utfärdade förlagsbevis upptagits
som föremål för bankernas förvärv. Då, på sätt jag nyss framhållit,
anledning att i förevarande avseende göra skillnad på aktier och förlagsbevis
icke torde finnas, har jag jämkat ifrågavarande bestämmelser i
förslaget därhän, att lika villkor uppställas för förvärv av aktier och förlagsbevis.

Reservanten inom de sakkunniga har uttalat, att enligt de sakkunnigas
förslag bank skulle vara förhindrad att utan Konungens tillstånd
förvärva eget förlagsbevis, »med andra ord att genom uppköp amortera
sin förlagsskuld». Bankföreningens styrelse har, för att förebygga detta,
föreslagit, att det i de sakkunnigas förslag liksom i den nu gällande lagen
upptagna förbudet mot förvärv av egendom, varmed bank ej får driva handel
för egen räkning, skulle förklaras icke utgöra hinder för bank att inlösa
av banken själv utfärdat förlagsbevis. Emellertid synes mig reservantens
tolkning av sakkunnigförslaget ej vara riktig. Inlösande av eget förlagsbevis,
sålunda en betalning av egen skuld, vare sig denna är förfallen
till betalning eller ej, kan icke betraktas såsom ett förvärv av för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

lagsbeviset. Genom ifrågavarande bestämmelse har sålunda frågan örn
banks rätt att inlösa sina egna förlagsbevis icke blivit reglerad. Det är
uppenbarligen riktigt att, såsom inspektionen framhållit, en bank ej får
bokföra ett av banken övertaget eget förlagsbevis såsom tillgång. Ett
sådant övertagande innebär en minskning av förlagsskulden, och måste
också, örn riktig bokföring sker, medföra, att förlagsbevisets nominella
belopp avföres å förlagslånekontot.

I enlighet med styrelsens för bankföreningen förslag har jag i förslagets
45 respektive 161 § 1 mom. 1 punkten infört benämningen förlagsbevis
för här avsedda förskrivningar.

Banks kreditgivning.

Den gällande banklagen saknar bestämmelser i detta ämne.

192å års kommitté uppställde i 46 respektive 162 § för banks kreditgivning
den huvudgrundsatsen, att kredit icke finge beviljas utan att banken
hade säkerhet, som av banken prövades betryggande, antingen i fast
eller lös egendom eller ock i fordringsrätt jämväl mot annan än den, till
vilken krediten beviljades.

Från denna huvudregel upptogos i förslaget vissa undantag, bland
vilka märkes kortvarig kredit åt affärsidkare i och för rörelsen, örn med
hänsyn till förefintliga omständigheter trygghet för förbindelsens fullgörande
ändock kunde anses föreligga.

Vidare meddelades särskilda föreskrifter beträffande aktiebelåning.
Dessa bestämmelser inneburo, att vid sådan kredits meddelande skulle
finnas en med hänsyn till aktiernas beskaffenhet och omständigheterna
i övrigt skälig marginal mellan aktiernas marknadsvärde och kreditbeloppet.
Kommittén utgick från att omsättning av en redan beviljad kre
dit vore att anse såsom meddelande av kredit. Vidare föreslogs, att kreditbeloppet
såvitt möjligt icke vid någon tidpunkt under kreditens fortbestånd
skulle få överstiga aktiernas marknadsvärde. Slutligen föreslogs förbud
mot att som pant mottaga aktie i bolag, vars huvudsakliga verksamhet
bestod i att förvalta eller driva handel med aktier eller som idkade emissionsröreise;
bank skulle dock äga såsom pant mottaga aktie i sådant bolag
tillika med annan säkerhet, som i och för sig prövades vara betryggande.

I 47 respektive 163 § i kommitténs förslag meddelades bestämmelser
angående s. k. kreditgivning på en hand, enligt vilka bank skulle vara pliktig
att ägna särskild uppmärksamhet däråt, att åt samma eller med varandra
i väsentlig ekonomisk intressegemenskap förbundna kredittagare
eller mot säkerhet av aktier i samma eller i dylik gemenskap förbundna
aktiebolag icke beviljades kredit i så stor omfattning, att därav kunde
uppkomma fara för bankens säkerhet. Såsom sådan kredit skulle
även anses borgen och annan garantiförpliktelse till bankbolaget ävensom
av bankbolaget ingången garantiförpliktelse för kredittagaren.

Kungl. May.ts proposition nr 167.

Kommittén anförde, att erfarenheten, sådan den kunde hämtas från
genomgångna hankkriser, gåve ett kraftigt stöd för vådan av stora krediter
på en hand. Kommittén ansåg sig emellertid ej böra åstadkomma
en rättslig reglering av dessa förhållanden genom att i lagen angiva
en fix maximigräns för kredit på en hand; dels skulle en sådan föreskrift
befordra uppkomsten av ett s. k. flerhankssystem, d. v. s. att
större kredittagare tvingades att anlita flera hanker, dels vore stora
svårigheter förknippade med en gränsdragning av detta slag. De av kommittén
föreslagna bestämmelserna måste, fastän de ej hade karaktären
av fixa normer, dock bliva av betydelse såväl för bankledningarna som
för tillsynsmyndigheten. Av bestämmelsernas avfattning framginge tydligt
deras huvudsyfte, nämligen förekommande av fara för hankens säkerhet.
Kreditens storlek i förhållande till bankholagens fonder skulle sålunda
icke ensam vara avgörande, utan hänsyn skulle tagas även till beskaffenheten
av den för krediten lämnade säkerheten och kredittagarens
ekonomiska ställning. Av betydelse bleve även, huruvida hanken lämnat
flera större krediter till andra kredittagare. Med hänsyn till vikten av
att nu omförmälda bestämmelser verkligen iakttoges, borde det åligga tillsynsmyndigheten
att hålla noggrann uppsikt däröver. Bankinspektionen
torde också genom periodiskt inkommande förteckningar eller eljest infordrade
uppgifter rörande bankernas större engagemang bliva i tillfälle
att övervaka bestämmelsernas efterlevnad.

I 48 respektive 164 § i kommitténs förslag föreslogos bestämmelser
angående kredit åt banks direktörer m, fl., enligt vilka bestämmelser
bank ej finge lämna kredit till direktör eller tjänsteman vid bankens huvud-
eller avdelningskontor, åt vilken uppdragits att ensam eller i förening
med annan avgöra på styrelsen ankommande ärenden, till revisorer
i banken eller till bolag eller förening, vari sådan befattningshavare
eller revisor såsom delägare eller medlem ägde ett väsentligt ekonomiskt
intresse, utan mot säkerhet av värdehandling, vari omyndigs
medel finge utan överförmyndares samtycke anbringas.

Vidare föreslogs, att bank ej skulle få bevilja kredit mot borgen av sådan
person, bolag eller förening, som nyss sagts, eller mot växel, varå
dylik person, bolag eller förening vore acceptant, trassent eller endossent.

Beviljande av kredit till styrelseledamot, som ej innehade nyss nämnd
befattning, finge ej ske utan mot pant, som prövades i och för sig innebära
fullgod säkerhet, eller genom diskontering av växlar, vilka vore
grundade å verkliga handelsaffärer.

Bankföreningen anmärkte mot kommitténs förslag i dessa delar i huvudsak
följande:

Vissa av de angående kreditgivningen lämnade bestämmelserna hade
icke karaktären av föreskrifter utan av anvisningar angående bankrörelsens
skötsel med mer eller mindre subjektiv betoning. Såsom exempel
härå nämndes bestämmelserna i fråga örn belåning mot pant av aktier,
att »skälig marginal» skulle finnas och att kreditbeloppet »såvitt
möjligt» icke vid någon tidpunkt finge överstiga aktiernas värde, samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 167. 47

bestämmelserna i förslagets 47 och 163 §§ angående kreditgivning på en
hand.

Mot riktigheten av dessa bestämmelser i och för sig hade bankföreningen
intet att erinra, men föreningen ansåge det ej vara lämpligt, att lagstiftningen
upptoge bestämmelser av sådant slag, bland annat därför
att genom sådana bestämmelser de linjer, som uppdragits för reglerandet
av bankinspektionens förhållande till bankerna, kunde bringas i
förvirring. I såväl bankinspektionens som bankernas intresse borde inspektionens
befogenhetsgränser hållas klara och oomtvistliga. Såsom
ett exempel på de vådor i nu berörda hänseende, som kunde föranledas
av att lagparagrafernas objektiva stadganden bleve blandade med tillsatser
av subjektiv karaktär, ville bankföreningen påpeka följande. I
kommitténs motiv till de förslagna 46 och 162 §§ anmärktes, att örn ledningen
saknat objektiva skäl för sin prövning av säkerhetens värde,
kunde en verklig prövning icke anses hava kommit till stånd, vilket
kunde berättiga inspektionen att ingripa enligt förslaget 235 §. Härmed
torde hava avsetts ingripande enligt första momentet av sistnämnda
paragraf, vilket stycke åsyftade överträdelse av lag. Vid dylikt förhållande
ansåge sig bankföreningen redan i motiven hava belägg för huru
närliggande frestelsen vore att. vid en sammanblandning i lagtexten
av ifrågavarande slag, förvandla omdömesfrågor till lagfrågor, omdömesfel
till lagbrott. Bankföreningen ville bestämt förorda, att lagtexten
i möjligaste mån frigjordes från bestämmelse, som närmast hade
rådgivande karaktär eller eljest lämnade avsevärt utrymme åt det
subjektiva omdömet.

Den i förslaget upptagna regeln, att kredit endast finge i undantagsfall
beviljas annat än mot realsäkerhet eller borgen, vore icke, huru
gagnelig den merendels än kunde vara i den praktiska tillämpningen,
för alla fall så obestridligt riktig, att den borde godtagas såsom en allmängiltig
princip. En sådan bestämmelse kunde lätt nog giva anledning
till ett slentrianmässigt förbiseende av lånesökandens person och
uppmärksamhetens koncentrerande på säkerhetens beskaffenhet. Denna
kreditregel, som redan funnes given i bankernas bolagsordningar, torde
i hög grad hava bidragit till skapandet av det nät av borgensförbindelser
ävensom till det lättsinniga umgående med dylika, som vore utmärkande
för vårt land. På dessa skäl ville föreningen, som ej underskattade
betydelsen av den föreslagna undantagsbestämmelsen, avseende
kortvariga affärskrediter, förorda, att denna fråga ej bleve reglerad
genom lagstiftning.

Föreningen ansåg, att genom de föreslagna bestämmelserna angående
aktiebelåning aktier i gemen skulle få en hallstämpel såsom framför
andra farliga papper, med vilka man helst borde undvika att taga befattning.
Ett sådant intryck skulle vara högst olyckligt, då det i industriens
och företagsamhetens intresse vore viktigt, att det genom krisen efter
världskriget nära nog bortsopade förtroendet till de industriella aktierna
bleve i någon män återställt. Vad särskilt anginge stadgandet örn
förbud mot belåning av aktier i vissa bolag ville föreningen erinra, att
ett utmärkande drag för dea industriella utvecklingen icke minst under
det sista decenniet vore, att stora industrikoncerner, framförallt sådana
med internationell läggning, funne nödvändigt att operera med dotterbolag
i allt större omfattning. Dylika bolags verksamhet tenderade mer
och mer att huvudsakligen bestå i att förvalta aktier. Då denna utveckling
vore i starkt framåtskridande, syntes ett förbud sådant som det

48 Kungl. Maj-.ts proposition nr 167.

föreslagna kunna få till följd att ett stort antal av landets mest ansedda
industriaktier och ledande börspapper, vilka dessutom åtnjöte internationellt
namn och anseende, skulle vara eller efter hand bliva helt portförbjudna
i de svenska bankerna. Den skadliga verkan härav syntes
föreningen alltför uppenbar för att ett godtagande av förbudet, i den omfattning
kommittén givit detsamma, kunde ifrågakomma.

Beträffande de av kommittén föreslagna bestämmelserna angående
kreditgivning åt banks funktionärer ansåg föreningen, att revisorer borde
i detta hänseende likställas med sådana styrelseledamöter, vilka icke
vore befattningshavare i banken, samt anförde såsom skäl härför, att örn
de stränga bestämmelser, som enligt förslaget gällde för banks funktionärer,
tillämpades jämväl å revisorer, komme att från detta uppdrag uteslutas
praktiskt taget varje näringsidkare, som hade förbindelse med
banken. Vidare måste, enligt föreningens förmenande, definitionen på
de värdehandlingar, vilka i de strängaste fallen kunde godtagas såsom
säkerhet, anses mer än nödigt restriktiv; goda industriobligationer och
bankdepositioner även på kort tid borde vara antagliga såsom hypotek.

Bank- och fondinspektionen anförde i sitt yttrande över kommitténs
förslag i anledning av bankföreningens anmärkningar bland annat:

I lagen örn fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet, exempelvis
i 10 §, över vilken lags efterlevnad inspektionen även hade att utöva
tillsyn, funnes bestämmelser, som hade karaktären av anvisningar med
mer eller mindre subjektiv betoning, utan att tillsynen över denna lags
efterlevnad hittills berett vare sig inspektionen eller, såvitt känt vore,
dem, som varit föremål för tillsynen, några olägenheter. Inspektionen
delade kommitténs mening, att de i de avsedda bestämmelserna föreslagna
grundsatserna vore av sådan vikt, att de borde få uttryck i banklagen.
Sannolikt torde utvecklingen komma att gå sålunda, att på grundval av
de allmänna grundsatser, som i de förevarande bestämmelserna fått sitt
uttryck, kutymer utbildade sig i fråga örn bestämmelsernas rätta tillämpning,
vilket dock icke innebure, att avvikelser från dessa kutymer vare
sig för särskilda fall eller mera allmänt under särskilda förhållanden
komme att betraktas såsom lagbrott.

Bankinspektionen förklarade sig ej hysa någon tvekan örn det riktiga
och lämpliga i den av kommittén uppställda grundsatsen för banks kreditgivning,
att säkerhet skulle ställas. — Det föreslagna förbudet mot
viss aktiebelåning måste anses utgöra en utbyggnad av det sedan år 1922
gällande förbudet för bank att förvärva aktier i emissionsbolag m. fl.
bolag. Några olägenheter av sistnämnda förbud hade icke förmärkts,
varför inspektionen ansåge, att några betänkligheter mot de föreslagna
bestämmelserna icke behövde hysas. De föreslagna liksom de gällande
bestämmelserna torde ej avse aktier i sådana bolag, vilka handhade ledningen
av en homogen industri eller affärsverksamhet, som av organisatoriska
skäl uppdelats på ett antal dotterbolag.

Industriförbundet yttrade:

Mot den föreslagna bestämmelsen örn skälig marginal vid aktiebelåning
kunde i princip givetvis ingen erinran göras, och denna regel vore i själva
verket endast uttryck för en i bankrörelsen allmänt tillämpad praxis.
Det kunde emellertid befaras, att den föreslagna begränsningen av bankernas
rätt att belåna aktier, medan liknande begränsning icke ifrågasattes
beträffande rätten att belåna andra förmögenhetsobjekt, i sin mån

Kungl. Majlis ''proposition nr 167.

skalle ytterligare minska allmänhetens benägenhet att genom aktieförvärv
direkt låta sina besparingar komma industrien tillgodo. Fall kunde
också förekomma, då en strikt tillämpning av regeln skulle sätta en bank
i det läge, att den i stället för att taga pant i aktier nödgades övertaga
den av aktierna representerade egendomen. Av dessa skäl ansåge sig
förbundet ej kunna tillstyrka stadgandet. I fråga örn förbudet mot belåning
av aktier i vissa bolag framförde förbundet i huvudsak samma
synpunkter som bankföreningen.

Samtliga handelskammare, som inkommo med yttrande över kommitténs
förslag, ansågo, att de av kommittén föreslagna bestämmelserna angående
kreditgivning åt banks funktionärer vore alltför stränga, samt
att revisorer borde i detta hänseende likställas med banks styrelseledamöter.

Kommerskollegium framhöll, att då de föreslagna bestämmelserna angående
aktiebelåning och kreditgivning på en hand måste anses giva
uttryck åt sunda principer inom bankväsendet, de i varje fall icke kunde
vara ägnade att skada bankerna eller näringslivet. Kollegiet anförde
vidare:

Dessa bestämmelser vore möjligen ägnade att skänka ökat, måhända
understundom behövligt eftertryck åt tillsynsmyndighetens föreskrifter.
Däremot kunde de icke anses vara av den betydelse, att de skulle
motivera en lagändring, därest en revision av ifrågavarande paragrafer
i banklagen icke ansåges av andra skäl påkallad, (hiskligt vore, att stadgandet,
att kreditbeloppet såvitt möjligt icke vid någon tidpunkt under
kreditens fortbestånd överstege aktiernas marknadsvärde, gåves en sådan
ändrad formulering, som tilläte en viss elasticitet i tillämpningen vid krisartade
tillfällen. Beaktande borde skänkas åt sådana fall, då jämte aktier
förekomme även annan säkerhet som fyllnadshypotek.

beträffande stadgandet om förbud mot viss aktiebelåning påpekades,
att ordalagen i stadgandet anslöte sig till uttrycken i banklagens nuvarande
48 respektive 164 §, rörande vilken veterligen ingen oklarhet försports.
Skulle ovisshet råda, syntes det angeläget, att en lämplig omformulering
skedde.

Fullmäktige i riksbanken förklarade sig vilja ansluta sig till den princip,
som tagit sig uttryck i den föreslagna bestämmelsen örn förbud mot belåning
av vissa aktier. Då emellertid åt stadgandets tillämpning syntes
kunna komma att givas en vidare omfattning än kommittén enligt motiveringen
avsett, så borde en sådan omformulering göras, att den befarade
misstolkningen såvitt möjligt förebygges.

De sakkunniga föreslå i huvudsak samma bestämmelser som kommittén.

Gentemot bankföreningens anmärkning, att vissa av de föreslagna bestämmelserna
i 46 respektive 162 samt 47 respektive 168 §§ hade karaktären
av anvisningar angående lämpligaste sättet att sköta bankverksamhet
samt att bestämmelser av sådant innehåll icke borde förekomma,
anföra de sakkunniga, att på de områden av bankverksamhet, varå dessa
bestämmelser skulle tillämpas, vore det nödvändigt att ej skapa alltför
strikta regler, vilkas tillämpning i många fall kunde medföra men för

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 1C7.

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

verksamheten. Av denna anledning syntes lagstiftaren dock ej böra helt
avstå från att meddela föreskrifter. De föreslagna bestämmelserna hade
sin stora betydelse såsom ett stöd för bankinspektionen, när denna ansåge
sig behöva inskrida mot en bank i anledning av dess kreditgivning. I
anledning av banktöreningens yttrande angående den föreslagna bestämmelsen
i 1 mom. 46 respektive 162 § ville de sakkunniga framhålla, att
örn en verklig prövning från bankledningens sida av för kredit ställd
säkerhet icke kunde anses hava ägt rum, vore bankinspektionen berättigad
att ingripa jämlikt förslagets 235 § 1 och 2 morn.; kunde åter
verklig prövning från bankledningens sida anses hava ägt rum, men
bankinspektionen hyste den uppiattningen, att säkerheten måste anses
vara otillfredsställande, kunde detta giva inspektionen anledning att hos
hankledningen göra sådan erinran, som omiörmäles i 235 § 3 mom.
Man kunde sålunda göra en uppdelning mellan, å ena sidan, vad som vore
att anse såsom en överträdelse av ifrågavarande bestämmelse och, å andra
sidan, vad som vore att hänföra till en omdömesfråga angående säkerhetens
beskaffenhet.

Från regeln örn säkerhets ställande såsom förutsättning för kredit upptaga
de sakkunniga samma undantag som 1924 års kommitté, dock har,
i anledning av en av bankföreningen framställd anmärkning, med stat,
kommun eller annan jämförlig samfällighet likställts kassa eller inrättning
med av Konungen fastställt reglemente.

Beträffande aktiebelåning framhålla de sakkunniga, att denna med
fullt fog borde ur säkerhetssynpunkt anses innebära särskilda riskmoment,
och att därför stadganden örn särskilda försiktighetsmått beträffande
sådan belåning vore fullt på sin plats.

Gentemot vad i de över kommitténs förslag avgivna yttrandena anförts
därom, att därest på grund av den föreslagna bestämmelsen örn skälig
marginal omsättning av ett lån måste vägras, samt banken därefter
för att erhålla likvid realiserade de för lånet pantsatta aktierna, i kristider
en sådan försäljning av en större post aktier kunde åstadkomma ytterligare
kursfall, erinra de sakkunniga, att en dylik realisation i många
fall torde undvikas redan därigenom, att låntagaren ställde ytterligare
säkerhet för sitt lån. Vidare hade en bank möjlighet att, i stället för att
realisera pantsatta aktier, tillsvidare övertaga desamma såsom betalning
för fordringen eller att under någon kortare tid låta det förfallna lånet
förbliva oreglerat, så framt låntagaren gjorde sannolikt, att han inom
denna tid kunde verkställa inbetalning av vad som motsvarade skälig marginal
mellan belåningssumman och aktiernas marknadsvärde. De sakkunniga
ansåge sålunda, att varken hänsyn till låntagaren eller förhållanden
av allmän ekonomisk art borde hindra antagandet av de av kommittén
föreslagna bestämmelserna. De svenska bankerna beviljade i stor
utsträckning omsättning av meddelad kredit och, delvis på grund härav,
hade aktielånen, vilka i Sverige tidvis haft en mycket spekulativ inriktning,
olta blivit mycket långvariga. Det syntes de sakkunniga sannolikt,
att de föreslagna bestämmelserna komme att verka därhän, att belåningskurserna
bleve lägre och kreditgivning mot aktier av mera kortfristig
karaktär än nu vore fallet. En utveckling i sådan riktning skulle
vara till betydande gagn för bankverksamheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

De sakkunniga upptaga i oförändrad form det av kommittén föreslagna
stadgandet angående förbud mot belåning av vissa slag av aktier samt
anföra gent emot den framförda kritiken mot stadgandets formulering
följande:

De av bankföreningen m. fl. åsyftade bolagen torde icke böra hänföras
till sådana bolag, vilkas huvudsakliga verksamhet består i att förvalta
aktier. De åsyitade bolagens huvudsakliga verksamhet finge anses vara
att arbeta för eller understödja den rörelse, som bedreves av de olika dotterbolag,
vilkas aktier bolaget innehade; moderbolaget och dotterbolagen
kunde sägas tillsammans utöva en homogen verksamhet, vilken av organisatoriska
skäl uppdelats mellan moderbolaget såsom den ledande för
verksamheten i dess helhet och de olika dotterbolagen, vilka i realiteten
endast vore organ för moderbolaget. Såsom exempel på dylika företag,
vilkas aktier, enligt de sakkunnigas åsikt, icke drabbades av ifrågavarande
förbud, kunde nämnas tralikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund,
Svenska tändsticksaktiebolaget och aktiebolaget Svenska kullagerfabriken.

Såsom förut nämnts, skulle det enligt kommittéförslaget vara bank
obetaget att såsom pant mottaga aktie i emissions- och förvaltningsbolag
tillika med annan säkerhet, som i och för sig prövats betryggande.
Då syftemålet med ifrågavarande förbud vore att bankerna överhuvudtaget
ej skulle godtaga dylika aktier såsom säkerhet för lån, och då den
av kommittén föreslagna bestämmelsen vid sin tillämpning måhända
skulle kunna medföra, att prövningen av den andra säkerhetens beskaffenhet
bleve mindre sträng, örn nämnda aktier tillika skulle utgöra
säkerhet, hava de sakkunniga ansett bestämmelsen mindre lämplig och
hava därför i sitt förslag uteslutit densamma.

Förlagsbevis har av de sakkunniga ansetts böra jämväl i kredithänseende
behandlas på samma sätt som aktier.

Den förut omförmälde reservanten Ilar i sistnämnda del, såsom av det
föregående framgår, anfört avvikande mening såtillvida, att han förklarat
sig anse förbud att såsom pant mottaga eget förlagsbevis sakna fog.

Vidare föreslå de sakkunniga, att samma bestämmelser, som föreslagits
beträffande kreditgivning, även skola äga tillämpning i fråga örn garantiförpliktelser,
som bank av olika anledningar ikläder sig.

Beträffande kreditgivning på en hand upptaga de sakkunniga i förslagets
47 respektive 163 § samma bestämmelser som kommittén.

I fråga örn bestämmelserna angående kredit åt vissa av banks funktionärer
ansluta sig de sakkunniga till kommitténs förslag, med det undantag,
att i anledning av erinringar, bland annat från bankinspektionen,
de sakkunniga föreslå, att bolag eller förening, vari nyss nämnda
befattningshavare eller revisor i bank såsom delägare eller medlem
äga ett väsentligt ekonomiskt intresse, skola kunna, utan att behöva
ställa i 1 mom. i paragrafen omförmäld säkerhet, få åtnjuta kredit genom
diskontering av växlar, grundade å verkliga handelsaffärer.

Beträffande åter banks revisorer anse de sakkunniga, som framhålla

52 Kungl. Muj:ts proposition nr 167.

vikten av att revisorerna gentemot bankens ledning intaga en självständig
ställning, att dessa icke böra likställas med sådana styrelseledamöter,
som ej äro befattningshavare i banken.

De sakkunniga föreslå med avseende å övergången, att örn bank vid
tiden för lagens ikraftträdande såsom pant innehar aktie i bolag, vars
huvudsakliga verksamhet består i att förvalta eller driva handel med
aktier eller som idkar emissionsrörelse, eller av sådant bolag utfärdat
förlagsbevis, banken icke skall vara berättigad att såsom pant innehava
aktien eller förlagsbeviset längre än fyra år efter det lagen trätt i kraft.

I sitt yttrande i anledning av det nu föreliggande sakkunnigförslaget
hemställer styrelsen för bankföreningen, under åberopande av sitt tidigare
gjorda uttalande i ämnet, att bestämmelsen örn förbud för bank att
såsom pant mottaga eget förlagsbevis måtte utgå.

Bank- och fondinspektionen framhåller, att bank bör förbjudas att belåna
eget förlagsbevis, samt åberopar vad inspektionen anfört angående
förvärv av eget förlagsbevis.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare förklarar sig intet
hava att erinra mot de i 46 och 47 respektive 162 och 163 §§ föreslagna
bestämmelserna angående kreditgivningen i och för sig men anser, att
dessa bestämmelser såsom hitintills hade sin rätta plats i bankernas bolagsordningar.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län har mot de framförda
kreditgivningsprinciperna intet annat att erinra, än att handelskammaren
ifrågasätter, örn bestämmelsen, att kreditbeloppet vid belåning
av aktier och förlagsbevis så vitt möjligt icke vid någon tidpunkt
under kreditens fortbestånd finge understiga marknadsvärdet, borde lagfästas;
under alla omständigheter borde i detta hänseende meddelas övergångsbestämmelser,
vilka medgåve ett uppskjutande av annars nödvändiga,
för aktiemarknaden ödesdigra realisationer. Handelskammaren anser
dock, att bestämmelser angående kreditgivning lämpligen borde förekomma
i bankernas bolagsordningar. Handelskammaren biträder förslaget om
förbud för bank att såsom pant mottaga eget förlagsbevis.

I fråga örn kreditgivning enligt 48 respektive 164 § åberopar Stockholms
handelskammare sitt tidigare yttrande. Östergötlands och Södermanlands
handelskammare och handelskammaren i Gävle anföra, att i
kredithänseende banks revisorer borde jämställas med i 48 respektive
164 § 3 mom. omförmälda styrelseledamöter.

Gotlands handelskammare uttalar, att bestämmelsen angående kredit
åt i första momentet av dessa paragrafer omförmälda bolag eller föreningar
borde utgå ur lagtexten eller att, örn detta icke läte sig göra, dessa
företag måtte få beviljas kredit enligt samma regler, som gällde för kredit
åt styrelseledamöter.

Handelskammaren i Göteborg framhåller, under hänvisning till sitt
förra yttrande, att alltför stränga fordringar för beviljande av kredit

Kungl. May.ts proposition nr 167.

åt banks revisorer kunde medföra konsekvenser, som ej vore till fordel
för bankerna eller näringslivet; då angående banks revision föreslagits
skärpta bestämmelser samt föreskrift örn granskning genom särskilt utsedda
opartiska oell sakkunniga personer, syntes garantier för revisors
självständighet av det slag, som dessa kreditbestämmelser åsyftade, vara
än mera obehövliga.

Handelskammaren för örebro och Västmanlands län erinrar örn vådan,
enligt handelskammarens åsikt, av att i kredithänseende likställa banks revisor
med sådana funktionärer hos banken, som avses i första momentet i
48 respektive 164 §.

Industriförbundet förklarar sig, under åberopande av sitt tidigare utlåtande,
principiellt ej hava något att invända mot det föreslagna förbudet
mot belåning av aktier i vissa bolag, såvitt denna bestämmelse
gäller rena emissionsföretag, men anser, att en bestämd skillnad måste
göras för aktier i sådana emissions- eller investmentbolag, som enligt uttrycklig
bestämmelse i gällande bolagsordning äro förhindrade att upptaga
lån. Förbundet anför vidare, att aktier i dylika bolag kunde erbjuda
en god säkerhet och betydligt mindre risk än de däri ingående
aktieposterna var för sig. Möjligheterna för bankerna att avyttra sina
nuvarande industriaktieinnehav skulle påtagligen väsentligen underlättas,
örn dessa aktieinnehav kunde sammanföras i dylika investmentbolag,
vars aktier kunde bliva mycket begärliga placeringsobjekt för allmänheten.
Även med hänsyn härtill syntes det lämpligt att för dessa
företag stadga undantag.

Kommerskollegium, som anser, att av industriförbundet anförts beaktansvärda
skäl för ett sådant undantag från förbudet mot belåning av
aktier i vissa bolag, som nyss nämnts, hemställer, att denna fråga måtte
tagas under övervägande vid utarbetande av slutligt förslag i ämnet.
Kollegiet framhåller, att de föreslagna kreditgivningsbestämmelserna,
frånsett nämnda anmärkning, syntes giva uttryck åt sunda principer inom
bankväsendet.

Fullmäktige i riksbanken anse — under framhållande av att banks kreditgivning
av hänsyn till likviditeten borde göras så kortfristig som möjligt
— att förutsättningen för det i 46 § punkt 1 angivna undantaget från den
allmänna huvudregeln örn säkerhets ställande vid kreditgivning borde vara,
att krediten vore av kortvarig natur. Fullmäktige anföra, att kortvarighet
enligt förslaget vore förutsättning för beviljande av biankokredit enligt
punkt 2 i samma paragraf och att anledning icke syntes föreligga att
behandla kredit enligt denna punkt annorlunda än kredit enligt punkt 1.

Fullmäktige förklara sig icke kunna dela de farhågor, som bankföreningen
i sitt yttrande över kommitténs förslag uttalat därom, att på
grund av de föreslagna bestämmelserna angående aktiebelåning aktier
skulle få sig påtryckt en hallstämpel såsom särskilt farliga belåningsobjekt.
Fullmäktige anföra vidare:

Kungl. Muj:ts proposition nr 167.

Den snabbare avveckling av aktielån, som nämnda bestämmelser torde
komma att medföra, och den sänkning av belåningskurserna å aktier, som
i anledning härav i många fall torde komma att tillämpas, borde befrämja
en utveckling till gagn för bankverksamheten. Invändningen, att
dessa bestämmelser genom att föranleda en tvångsrealisation av aktier
under vissa förutsättningar komme att öka depressionen på aktiemarknaden,
hade de sakkunniga bemött bland annat därmed, att en bank alltid
ägde möjlighet att i stället för att realisera pantsatta aktier tills vidare
övertaga desamma. Styrkan av denna invändning komme dessutom att
försvagas, i den mån de föreslagna bestämmelserna vunne allmän tilllämpning.
Med hänsyn härtill och då det syntes fullmäktige angeläget,
att aktiebelåningen bleve mera kortfristig än hittills varit fallet, ville
fullmäktige tillstyrka de sakkunnigas förslag i detta avseende.

Mot den av reservanten uttalade uppfattningen att bank borde hava
rätt att belåna eget förlagsbevis syntes med fog kunna invändas, att en
dylik utlåning kunde göra bankens publicerade balans missvisande.

Beträffande den invändning, som fullmäktige i sitt yttrande över kommitténs
förslag framställt angående formuleringen av stadgandet örn
förbud för bank att såsom pant mottaga aktier i emissionsbolag m. fl.
företag, ville fullmäktige, med hänsyn därtill, att ifrågavarande formulering
redan kommit till användning i lagen den 22 juni 1921 utan att detta
vållat olägenheter, och till den motivering de sakkunniga lämnat, nu tillst
jrka lörslaget i denna del.

Däremot hyste fullmäktige en viss tvekan beträffande det av de sakkunniga
i motsats mot 1924 års kommitté föreslagna förbudet för bank att
godtaga dylika aktier som tilläggssäkerhet. Det kunde ifrågasättas, örn
de sakkunnigas förslag icke ginge väl långt. Ett lån, som från början
varit lämnat under iakttagande av de regler, som härutinnan i 2 mom,
av 46 § föresloges, skulle, därest den ursprungligen lämnade säkerheten genom
oförmodade omständigheter blivit mindre värdefull, måhända kunna
förstärkas genom en låntagaren tillhörig aktiepost i nu avsedda företag.
Fullmäktige ansåge sig dock icke för närvarande kunna taga definitiv
ståndpunkt i denna fråga.

Med avseende å formuleringen av 46 § torde det dessutom ur principiell
synpunkt böra anses mindre tillfredsställande att sammanföra egen
aktie och aktie i emissionsbolag.

Fullmäktige hade övervägt, örn icke 46 § lämpligen borde formuleras
så, att ur 3 mom. uteslötes orden från och med »eller aktie» till och med
ordet »emissionsrörelse», samt att i 2 moni., första punkten, efter ordet
»kreditbeloppet» tillädes »därvid hänsyn icke får tagas till värdet av aktie
i bolag, vars verksamhet huvudsakligen består i att förvalta eller driva
handel med aktier, eller som idkar emissionsrörelse».

Vidkommande frågan örn kreditgivning på en hand gällde det att åstadkomma
en omsvängning av de tendenser, som enligt fullmäktiges mening
hittills varit alltför framträdande, och fullmäktige såge därför ej minst
i denna punkt med tillfredsställelse det samarbete mellan tillsynsmyndigheten
och riksbankens ledning, som i annat sammanhang föresloges
av de sakkunniga. Fullmäktige måste vitsorda, att det under nuvarande
förhållanden och med den utredning, som förelåge, icke vore möjligt att
finna en fullt tillfredsställande norm för begränsning av kreditgivning
på en hand och att det därför främst måste överlåtas åt bankerna själva
att i eget intresse begränsa en sådan kreditgivning. Fullmäktige ansåge

Kungl. Majlis proposition nr 167. 55

sig böra ansluta sig till den formulering av 47 §, som de sakkunniga föreslagit.

I fråga örn bestämmelserna i iörslagets 48 respektive 164 § örn kreditgivning
åt banks funktionärer m. m. ansåge fullmäktige, att det borde
övervägas, dels örn icke revisorer i kredithänseende borde föras till 3
morn., dels örn icke orden »väsentligt ekonomiskt intresse» borde utbytas
mot »övervägande intresse», dels ock, örn ej i 3 mom. omnämnd ledamot
av bankstyrelse, vilken vore affärsidkare, borde i och för rörelsen kunna
erhålla kortvarig blankokredit. Enligt förslaget finge aktiebolag eller
förening, vari revisor ägde ett väsentligt ekonomiskt intresse, diskontera
växlar, grundade å verkliga handelsafiärer. Örn revisors rörelse dreves,
icke i hans eget namn utan i aktiebolags- eller föreningsform, komme
han sålunda i en förmånligare ställning. Anledning saknades enligt fullmäktiges
mening att behandla revisor, som dreve verksamhet i eget
namn, strängare än revisor, som dreve sin rörelse i form av ett aktiebolag
eller en förening. Vidare borde i analogi med bestämmelsen i 1 mom.
bestämmelsen i 3 mom. utsträckas att gälla även för bolag eller förening,
vari person, vilken utan att vara sådan befattningshavare, som
omförmäldes i 1 morn., vore ledamot av bankbolags styrelse, ägde ett
väsentligt eller eventuellt ett övervägande ekonomiskt intresse. Det i
2 mom. meddelade förbudet mot viss kreditgivning mot borgen syntes
ej innefatta kreditgivning mot liamnsäkerhet av däri omförmälda personer,
örn denna namnsäkerhet hade formen av revers, utställd av ifrågavarande
personer, varför en omredigering av bestämmelsen borde ske.

Såväl kommitténs som de sakkunnigas förslag upptager bestämmelser, Departementsvilka
i vissa delar icke innebära detaljerade föreskrifter utan allenast an- <**(**■
giva allmänna grunder för kreditgivningen. Såsom av den föregående redogörelsen
framgår, hava anmärkningar framställts häremot av, bland andra,
bankföreningen. Till bemötande av dessa anmärkningar vill jag åberopa
de sakkunnigas motiv, därvid jag särskilt vill framhålla, att på detta område
noggrant preciserade stadganden stundom äro mindre lämpliga med
hänsyn till att bankernas frihet vid kreditgivningen därigenom kan bliva
alltför kringskuren.

De av de sakkunniga i ifrågavarande avseende förordade bestämmelserna
återfinnas i förslagets 46, 47 och 48 respektive 162, 163 och 164 §§. Huvudregeln
innefattar, att bank icke må bevilja kredit utan betryggande
säkerhet i fast eller lös egendom eller ock i fordringsrätt jämväl mot annan
än den, vilken krediten beviljas. Såsom undantag från denna regel förer
slås 1) att det skall vara bank tillåtet att bevilja kredit, utan att säkerhet
ställes, åt stat, kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet
ävensom åt kassa eller inrättning, vars reglemente blivit av
Konungen fastställt, så ock åt in- eller utländskt bankföretag samt 2) att
kortvarig kredit skall kunna utan särskild säkerhet beviljas affärsidkare
i och för hans rörelse, därest med hänsyn till omständigheterna trygghet
för förbindelsens fullgörande ändock kan anses föreligga. Vidare föreslås
att av vederhäftig person dragen växel, betalbar å annan ort, skall
kunna i bank diskonteras, ehuru accept å densamma ej erhållits. T fråga örn

Kungl. May.ts proposition nr 167.

kredit mot pant av aktier innefattar förslaget åläggande för bankerna att
särskilt iakttaga, att vid kreditens meddelande förefinnes en med hänsyn
till den eller de pantsatta aktiernas beskaffenhet och omständigheterna
i övrigt skälig marginal mellan aktiernas marknadsvärde och kreditbeloppet,
samt att kreditbeloppet såvitt möjligt icke vid någon tidpunkt under
kreditens fortbestånd överstiger aktiernas marknadsvärde. Vidare föreslås
förbud för bank att såsom pant mottaga egen aktie eller aktie i bolag,
vars verksamhet huvudsakligen består i att förvalta eller driva handel
med aktier eller som idkar emissionsrörelse. De föreslagna bestämmelserna
angående kredit mot pant av aktier åsyftas skola hava motsvarande tilllämpning
i fråga örn kredit mot pant av förlagsbevis.

De sakkunniga föreslå vidare, att det skall åligga bank att ägna särskild
uppmärksamhet däråt, att åt samma eller med varandra i väsentlig ekonomisk
intressegemenskap förbundna kredittagare kredit icke får beviljas
i så stor omfattning, att därav kan uppkomma fara för bankens säkerhet.
Motsvarande bestämmelse föreslås ifråga örn kreditgivning i större
omfattning mot säkerhet av aktier i samma bolag.

Slutligen hava de sakkunniga i sitt förslag upptagit bestämmelser,
som innefatta särskilda strängare villkor för att kredit skall få beviljas
åt vissa befattningshavare och åt revisorer i banken ävensom åt företag,
vari sådana personer äro på visst sätt ekonomiskt intresserade. Villkor
av lindrigare art föreslås för kredit åt styrelseledamöter, som ej äro be->
fattningshavare i banken.

I vissa av de avgivna yttrandena har anförts, att frågan örn banks
kreditgivning icke borde göras till föremål för lagstiftning; de föreskrifter,
som härutinnan vore erforderliga, borde förekomma allenast i bankernas
bolagsordningar. Jag kan emellertid icke dela denna åsikt. Det
är visserligen riktigt, att en lagstiftning på detta område erbjuder stora
svårigheter, särskilt därför, att omständigheterna vid kreditgivning helt
naturligt äro av mycket växlande art, men det synes mig vara av stor
betydelse för tryggande av bankernas soliditet, att i lagen göras vissa inskränkningar
med avseende å kreditgivningen. Det gäller här, såsom
både kommittén och de sakkunniga framhållit, att gå fram med stor varsamhet
och allenast införa sådana inskränkningar, som på grund av vunnen
erfarenhet kunna anses nödvändiga. I de sakkunnigas förslag, som
i denna del i allt väsentligt överensstämmer med kommitténs förslag, synas
mig dessa synpunkter hava blivit på ett tillfredsställande sätt beaktade.

Beträffande de anmärkningar, som framförts mot kommitténs förslag,
vilket, på sätt förut framhållits, i huvudsak överensstämmer med de sakkunnigas,
vill jag hänvisa till vad de sakkunniga härom anfört.

Fullmäktige i riksbanken hava i sitt utlåtande över de sakkunnigas förslag
förklarat sig anse, att såsom förutsättning för beviljande av blankokredit
åt av mig under 1) omförmälda låntagare bör föreskrivas, att
krediten är kortvarig. Fullmäktige hava till stöd för sin hemställan örn

Kungl. Majlis proposition nr 167.

denna ändring anfört, att av hänsyn till likviditeten en hanks kreditgivning
borde göras så kortfristig som möjligt samt att anledning icke
syntes föreligga att behandla kreditgivning till dessa låntagare annorlunda
än annan kreditgivning utan säkerhet. Häremot lärer böra anmärkas,
att ifrågavarande bestämmelser i första hand äro meddelade av
hänsyn till bevarandet av banks soliditet och att olikheten i behandlingen
av de under 1) och de under 2) omförmälda kategorierna låntagare
heror på, att kreditgivning till sistnämnda låntagare måste ur berörda
synpunkt anses innebära helt andra riskmoment än kreditgivning till
staten, kommunerna och därmed jämförliga låntagare.

Jag vill vidare erinra örn, att enligt bankernas av Konungen fastställda
bolagsordningar lån ej får beviljas på längre tid än sex månader, att
kassakreditiv och kredit i löpande räkning får meddelas på högst ett ar,
samt att blankokredit får meddelas åt kommun och annan därmed jämförlig
samfällighet. Med hänsyn till det anförda anser jag, att för nu berörda
kredittagare några särskilda föreskrifter angående den tid, varunder
blankokredit må åtnjutas, ej böra upptagas i lagen.

Den föreslagna bestämmelsen angående marginal vid meddelande av
kredit mot pant av aktier, vilken bestämmelse återfinnes i 2 mom. i 46
respektive 162 §, ger otvivelaktigt uttryck åt sunda principer för sådan
kreditgivning Emellertid torde bankerna under den nu rådande depressionen
med dess starka kursfall å aktier i åtskilliga fall hava tillåtit
omsättning av beviljade aktiekrediter utan att sådan marginal funnits.
Efter de föreslagna bestämmelsernas ikraftträdande skulle, örn
vid omsättning av dessa krediter den i bestämmelsen angivna marginalen
icke finnes och kredittagaren icke kan ställa en tillfredsställande säkerhet
såsom utfyllnad till aktiehypoteket, banken vara förhindrad att
medgiva ytterligare omsättning. Detta synes mig under rådande förhållanden
kunna medföra betydande olägenheter såväl för de enskilda
kredittagarna som för det ekonomiska livet i allmänhet. Med hänsyn härtill
vill jag förorda, att i fråga örn tidigare aktiekrediter nu berörda bestämmelse
icke skall ovillkorligen tillämpas. Jag har därför upptagit en
övergångsbestämmelse av innehåll, att vad i nu berörda moment stadgas
icke skall före den 1 januari 1936 äga tillämpning i fråga örn kredit, som
meddelats före den 1 januari 1933 eller utgör omsättning av sådan kredit,
övergångsbestämmelsen innebär emellertid allenast, att banken beträffande
sådan kredit icke är bunden av föreskrifterna i nu ifrågavarande lagrum
utan exempelvis kan, efter prövning av omständigheterna i det särskilda
fallet, därvid hänsyn givetvis främst skall tagas till kreditens betydelse
för bankens egen säkerhet, bevilja omsättning fastän den i lagrummet
angivna marginalen icke finnes.

Beträffande det av industriförbundet framställda förslaget örn undantag
från förbudet mot belåning av aktier i emissions- och förvaltningsbolag
i fråga örn sådant emissions- eller investmentbolag, som enligt ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

trycklig bestämmelse i bolagsordningen för sådant bolag är förhindrat att
upptaga lån, vill jag påpeka, att något sådant bolag icke finnes eller har
funnits i vårt land, och att, såvitt jag har mig bekant, ej heller något förslag
örn bildande av dylikt bolag föreligger. Då härjämte de ekonomiska
möjligheterna för startande av ett sådant företag synas mig mycket ovissa,
har jag ej ansett förbundets framställning böra föranleda någon ändring
i förslaget.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att bank ej heller bör få mottaga
aktier i nyssnämnda företag såsom tilläggssäkerhet.

Bankföreningen och vissa handelskammare hava i likhet med reservanten
inom de sakkunniga ansett, att bank bör vara berättigad att såsom
pant mottaga eget förlagsbevis. För min del vill jag ansluta mig till de
sakkunnigas ståndpunkt, att sådan pantsättning bör vara förbjuden. Motivet
för detta förbud är, att en sådan pantsättning skulle bliva vilseledande
för bedömandet av bankens ställning; den eventuella minskning av
förlagslånet, som denna pantsättning innebär, blir under pantsättningstiden
ej redovisad i bankens balansräkning.

Beträffande bestämmelserna angående kreditgivning åt banks direktörer
m. fl. hade uti ett flertal av de över kommitténs förslag avgivna yttrandena
hemställts, att banks revisorer måtte uti ifrågavarande hänseende
jämställas med sådana bankens styrelseledamöter, som icke äro befattningshavare
i banken. Samma hemställan har också nu gjorts i flera
av de över förslaget avgivna yttrandena. Med hänsyn till vikten därav,
att revisor gent emot banken intager en självständig ställning, anser
jag, att stränga bestämmelser måste uppställas beträffande kredit åt
revisor. Jag har därför funnit mig ej kunna biträda de gjorda framställningarna
örn ändring i denna del av förslaget.

I enlighet med vad fullmäktige i riksbanken hemställt har jag vidtagit
den ändringen i de sakkunnigas förslag, att bestämmelserna angående
kreditgivning åt styrelseledamöter, vilka icke äro befattningshavare i
banken, må gälla jämväl i fråga örn kredit åt bolag eller förening, vari
sådan styrelseledamot är på visst sätt ekonomiskt intresserad.

Däremot anser jag mig icke kunna tillstyrka fullmäktiges förslag, att
åt nyss omnämnd styrelseledamot skulle få beviljas kortvarig blankokredit
i och för hans rörelse.

Slutligen har jag, i anledning av fullmäktiges framställning, föreslagit
samma inskränkning i fråga örn rätt till kreditgivning mot pant av fordringsbevis
som enligt de sakkunnigas förslag skall gälla beträffande kredit
mot borgen.

Utfärdande av depositionsbevis såsom valuta för kredit.

1924 års kommitté och de sakkunniga hava föreslagit viss ändring av 52
respektive 168 § banklagen i syfte att förhindra utfärdandet av s. k. konst -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

gjorda depositionsbevis, d. v. s. depositionsbevis, i regel utställda på lång
tid, som lämnas såsom valuta för beviljat lån.

Kommittén föreslog ett tillägg till 1 mom. i denna paragraf, enligt vilket
förfallotiden för mot bevis insatta medel icke skulle få bestämmas
annorlunda än till viss dag, högst ett år, efter medlens insättande eller till
viss tid, högst ett år, efter uppsägning; uppsägningstiden skulle angivas
i beviset.

Kommittén anförde, att sådana transaktioner, som man genom den föreslagna
bestämmelsen ville förhindra, kunde vara ägnade att ogynnsamt
påverka penningvärdet. För bankerna, som vid lånens beviljande icke
behövde utbetala något belopp, förelåge frestelse att icke underkasta kreditfrågan
en tillräckligt noggrann prövning. Erfarenheten hade visat,
att banker utfärdat dylika bevis i sådan omfattning, att dessa, då de förföllo
till betalning, kunde vålla svårigheter. — Den närmast till hands
liggande åtgärden kunde synas vara att förbjuda utfärdandet av depositionsbevis
i samband med beviljande av lån. Ett sådant förbud skulle
emellertid lätt kunna kringgås, och kommittén hade därför ansett, att det
avsedda syftet lättare kunde uppnås genom den föreslagna bestämmelsen.

Bankföreningen medgav, att transaktioner med s. k. konstgjorda depositionsbevis
i allmänhet vore olämpliga, men de avsedda missbruken kunde
ej motivera det föreslagna förbudet, som stöde i strid mot en av banklagstiftningens
grundprinciper, nämligen att gynna den på längre tid
bundna inlåningen. Ett lagfästat förbud att mottaga depositioner på
längre tid än ett år måste enligt föreningens mening te sig skäligen obegripligt.

Bankinspektionen, som vitsordade behovet av åtgärder för att förhindra
utgivandet av konstgjorda depositionsbevis, påpekade, att den föreslagna
bestämmelsen icke innefattade förbud för bankerna att mottaga penningar
på längre tid. Bankerna kunde på annan räkning än depositionsräkning
mot vanligt kvitto mottaga penningar bundna för längre tid än
i bestämmelserna avsåges, och vidare kunde penningar faktiskt innestå på
depositionsräkning en längre tid även örn överenskommelse ej träffats.
Inspektionen ansåge dock, att örn en bank angående insättning å annan
räkning än depositionsräkning utfärdat handling, som i och för sig kunde
utgöra belåningsobjekt, t. ex. motbok, dylik handling i nu förevarande
hänseende skulle vara att anse såsom bevis i förslagets mening.

Tre handelskammare (handelskamrarna i Göteborg och i Gävle samt
Västernorrlands och Jämtlands läns handelkammare) ansågo bestämmelsen
olämplig och stridande mot allmänt godtagna principer angående
banks inlåning.

Kommerskollegium fann bestämmelsen lätt att kringgå samt ansåg det
knappast välbetänkt att försvåra den långfristiga inlåningen.

Be sakkunnigas förslag i denna del överensstämmer med kommitténs.

De sakkunniga anföra:

Med hänsyn till de missbruk av depositionsbevis, som vid beviljande av
kredit förekommit, vore bestämmelser till förhindrande av dylika träns -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

aktioner önskvärda. Emellertid skulle en bestämmelse, varigenom bank
förbjödes att lämna valuta för lån genom utfärdande av depositionsbevis,
vara, såsom kommittén framhållit, mycket lätt att kringgå.

Med den av kommittén föreslagna formuleringen omöjliggjordes ju
visserligen ej att kredit beviljades genom utfärdande av sådana depositionsbevis,
enligt vilka de insatta medlen ej vore bundna för längre
tid än ett år. Emellertid syntes" det ej vara att befara, att en sådan kreditgivning
skulle erhålla någon större omfattning; just den omständigheten,
att bevisen skulle infrias först efter lång tid, hade utgjort anledningen
till att vissa banker inlåtit sig på dessa transaktioner.

Eli verklig inlåning, bunden på längre tid än den å depositionsräkning
i vanliga fall brukliga eller fyra månader, hade ej förekommit i vårt
land, med ett för en kortare tid gällande undantag, då bankerna tillämpade
en något högre räntesats för inlåning bunden på ett år. Något behov
vare sig för bankerna eller för dess kunder att tillämpa andra normer
beträffande inlåningstiden än de hittills gällande torde icke kunna
påvisas. Bestämmelsen, som föreslagits främst med hänsyn till insättning
å depositionsräkning, gällde naturligtvis även insättning å annan
räkning, avseende viss tid, örn vilken insättning utfärdades bevis. Med
bevis åsyftades i lagen handling, varigenom bank förpliktade sig att mot
handlingens företeende återbetala det insatta beloppet. Hit hörde sålunda
ej vid insättningar å kapitalräkning brukliga kvitton, vilka ej
behövde uppvisas vid uttagning av medel å sådan räkning. Men utfärdades
angående insättning s. k. motbok, torde denna vara att anse såsom sådant
bevis, som i lagen avsåges.

En av de sakkunniga, bankdirektören Lagercrantz, har i denna fråga
anmält avvikande mening. Reservanten anför:

I likhet med bankföreningen funne reservanten det oriktigt, att genom
ett förbud av ifrågavarande innehåll hindra en på längre tid bunden inlåning.
Visserligen vore en dylik inlåning ej för närvarande bruklig i
vårt land, men förhållandena kunde ändras; i utlandet vore på sina håll
den långa inlåningen av stor betydelse. Det syntes reservanten att man,
innan man skrede till en så radikal åtgärd som den föreslagna, borde göra
ett försök att nå det åsyftade målet genom att direkt förbjuda utfärdandet
av långfristiga insättningsbevis i samband med beviljande av lån.
Straffbestämmelse för överträdelse borde införas i lagen. Enligt reservantens
mening torde man kunna förvänta, att bankerna allmänt komme
att respektera ett uttryckligt förbud, varigenom ifrågavarande förfarande,
som hittills icke gjorts till föremål för lagstiftning, skulle legalt karakteriseras
såsom otillåtet och straffbart.

Bankföreningens styrelse har, under åberopande av vad bankföreningen
framhållit i utlåtande över kommitténs förslag, anfört:

Det borde vara möjligt att så avfatta ifrågavarande stadgande, att genom
detsamma utan omvägar och i full utsträckning drabbades just det,
som man ville åtkomma, nämligen s. k. konstgjorda depositionsbevis. Konsekvensen
syntes emellertid bjuda, att stadgandet finge omfatta även xnotböcker.
Styrelsen ville förorda ett nytt moment i 52 § av följande lydelse:

Bankaktiebolag må icke lämna valuta för av bolaget beviljat lån genom
utfärdande av bevis, varom i 1 mom. förmärs, eller genom anteckning örn
insättning i motbok, ej heller eljest utfärda bevis eller göra anteckning,

Öl

Kungl. May.ts proposition nr 167.

som nu sagts, utan att det i beviset eller anteckningen angivna beloppet
motsvaras av verklig insättning hos bolaget.

Bankinspektionen, som medgivit, att ett stadgande i den av reservanten
angivna och än mer i den av styrelsen för bankföreningen föreslagna avfattningen
borde kunna råda bot mot det missbruk, som förekommit, anser
emellertid, då med denna formulering det kunde uppstå en mången gång
säkerligen svår bevisfråga angående sambandet mellan beviljat lån och utfärdat
bevis, att det ur tillsynssynpunkt vore att föredraga, att bestämmelserna
erhölle den av de sakkunniga föreslagna innebörden.

Handelskammaren i Göteborg och handelskammaren i Karlstad anse, att
den föreslagna bestämmelsen borde ändras i den riktning, som bankföreningens
styrelse och reservanten inom de sakkunniga föreslagit.

Handelskammaren i Gävle anser de sakkunnigas förslag mindre välbetänkt,
då detsamma strede mot den goda principen att gynna den på
längre tid bundna inlåningen, utan att utgöra den avsedda garantin mot
de konstgjorda depositionsbevisen.

Fullmäktige i riksbanken anföra:

Det vore visserligen riktigt, att varken från bankerna eller deras kunders
sida gjorts gällande något behov av längre inlåningstid än ett år, varför
ett förbud mot inlåning på dylik längre tid tillsynes ej skulle beröra
några verkliga intressen. Men det syntes lämpligare, att man i lag mforde
ett direkt förbud mot den rörelse, man ville förhindra, än att man för att
nå samma mål förbjöde ett slag av inlåning, varav behov tilläventyrs längre
fram kunde uppstå. De sakkunniga hade ansett ett direkt förbud lätt
att kringgå men enligt fullmäktiges mening torde man dock kunna förvänta,
att ett direkt iörbud mot ifrågavarande transaktioner bleve tillräckligt
effektivt och att det alltid bleve möjligt för tillsynsmyndigheten att,
örn förbudet överträddes, åstadkomma en bevisning, som möjliggjorde en
sådan erinran till vederbörande bank, att en upprepning av överträdelsen
icke vore att befara.

Det borde övervägas, örn ej den föreslagna bestämmelsen borde ersattas
med en bestämmelse av den innebörd, att av bank såsom villkor för kredit
ej finge föreskrivas, att kreditbeloppet eller del därav under viss tid, längre
än sex månader eller på längre tids uppsägning än sex månader, skulle
innestå hos banken. Bestämmelsen borde ej gälla allenast medel, innestående
å depositionsräkning, utan även medel, som innestode å andra räkningar.
Förslaget, att villkoret för kredit skulle fa innefatta, att lereditbeloppet
eller del av detsamma under högst sex månader finge innestå
i banken, föranleddes därav, att det ibland torde vara önskvärt för
en bank att kunna kvarliålla såsom insättning någon del av beviljad kredit.
Exempelvis vid växeldiskontering kunde bank hava anledning föreskriva,
att viss del av valutan tillsvidare skulle innestå i banken såsom
förstärkning av säkerheten eller till dess något särskilt villkor för ytterligare
utbetalning blivit uppfyllt.

Uppenbart är, att det icke överensstämmer med sunda principer för
kreditgivning att, såsom stundom är fallet, valuta för av bauk beviljad
kredit lämnas i form av bevis om insättning på bankräkning av det be -

Departements chefen.

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

lopp, varå krediten beviljats. För att förebygga ett sådant förfarande ba,
i likhet med 1924 års kommitté, de sakkunniga — under framhållande av
att anledningen till att vissa banker inlåtit sig på transaktioner av
ifrågavarande art vore att söka i det förhållandet, att bevisen kunde
förses med bestämmelse örn lång förfallotid — föreslagit begränsning av
förfallotiden för mot bevis insatta medel till högst ett år efter medlens
insättande eller efter uppsägning. Ett stadgande av denna innebörd
skulle emellertid, på sätt i vissa av de avgivna yttrandena framhållits,
verka till skada för den mera långfristiga inlåningen, vilken, låt vara
att den ej för närvarande kommit till nämnvärd användning i vårt land,
i princip torde få anses ur bankernas synpunkt eftersträvansvärd. Att
å andra sidan inskränka sig till att, på sätt bankföreningens styrelse föreslagit,
förbjuda utfärdandet av bevis, som icke motsvaras av verklig insättning,
torde på ett mindre önskvärt sätt inkräkta på bankernas möjlighet
att i vissa fall i fullt lojalt syfte betinga sig att få såsom insättning
under viss kortare tid kvarhålla kreditbeloppet eller del därav. Däremot
finner jag betänkligheter knappast möta mot att i huvudsak giva
den av bankofullmäktige anvisade utvägen min anslutning. Jag förbiser
därvid icke, att denna utväg ej erbjuder samma fördelar ur kontrollsynpunkt
som den av de sakkunniga föreslagna, men jag anser mig kunna
utgå från att tillsynsmyndigheten har i sin hand att i allt fall åstadkomma
tillfredsställande kontroll. Jag förordar således, att åt stadgandet
gives det innehåll, att vid beviljande av kredit bank icke må göra förbehåll
därom att kreditbeloppet eller del därav skall insättas hos banken
för längre tid än sex månader. Av systematiska skäl föreslår jag, att detta
stadgande får sin plats i särskilda paragrafer med nummer 50 a respektive
166 a.

Ändring av 51 resp. 167 § banklagen.

Enligt 51 respektive 167 § banklagen må bank ej utfärda tryckta eller
graverade, till innehavaren eller order ställda förbindelser.

1924 års kommitté föreslog det tillägget till ifrågavarande stadgande, att
bank ej heller finge ikläda sig ansvarighet för dylika förbindelser.

Såsom motiv för den föreslagna bestämmelsen åberopade kommittén, att
det ibland inträffat, att en bank iklätt sig ansvar för obligationer, som utfärdats
av annan, samt att ett sådant förfarande strede mot grunderna för
ifrågavarande paragraf, vartill bomme, att bank därigenom ådroge sig förpliktelser
av icke bankmässig natur, vilka kunde medföra fara för dess
soliditet.

Bankföreningen, som ansåg det av kommittén föreslagna förbudet i allmänhet
befogat, framhöll emellertid, att i vissa fall, bland annat vid
relaxation av inteckningar, det vore önskvärt, att bank bereddes möjlighet
att tillhandahålla sin garanti såsom ersättning för viss från obligationshypoteket
lösgjord inteckning.

Kungl. May.ts proposition nr 167.

Även två handelskammare (handelskammaren i Göteborg och handelskammaren
för örebro och Västmanlands län) framställde invändningar av
samma innebörd som bankföreningen.

Bankinspektionen fann det föreslagna stadgandet önskvärt samt anförde
gentemot den av bankföreningen framförda anmärkningen, att det icke torde
saknas möjligheter att på annat lika lämpligt sätt som att bank iklädde
sig ansvarighet för utelöpande obligationer vinna de av föreningen angivna
önskemålen; det föreslagna stadgandet syntes ej utesluta möjlighet
för bank att ansvara för obligationsutfärdarens utfästelse att inom viss
tid ersätta visst obligationshypotek med annat.

De sakkunniga tillstyrka kommitténs förslag samt anföra, att om en
obligationsutfärdare vill lösgöra någon del av obligationsliypoteket, bör
han kunna sätta annan säkerhet i stället och ej behöva anlita garanti
från banken.

Fullmäktige i riksbanken hava anmärkt, att det ur en banks synpunkt
i realiteten icke vore någon skillnad, örn den lämnade sin garanti i nämnda
begränsade omfattning, eller örn banken för ändamålet tillhandahölle
ett depositionsbevis; i båda fallen vore det brukligt att lämna säkerhet
och bankens risk bleve sålunda densamma. Fullmäktige, som i princip
ville tillstyrka förslaget, betonade önskvärdheten av en omformulering,
varigenom den av bankföreningen framhållna synpunkten tillgodosåges.

För egen del finner jag mig med hänsyn till vad bankinspektionen och
de sakkunniga anfört böra biträda de sakkunnigas förslag.

Banks verkställande organ.

I fråga örn banks verkställande organ hava varken 1924 års kommitté
eller de sakkunniga ansett sig böra föreslå någon rubbning av de grundsatser,
på vilka den gällande banklagen i likhet med den allmänna aktiebolagslagen
vilar och som innebära, att styrelsen ensam är banks verkställande
organ och ansvarig för bankens ledning, men att å andra sidan
styrelsen äger befogenhet att åt en eller flera av styrelsens ledamöter
eller utanför styrelsen stående personer delegera viss beslutanderätt.
Däremot hava kommittén och de sakkunniga funnit vissa förhållanden,
som närmast gälla det sätt, varpå det nuvarande systemet tillämpas, påkalla
uppmärksamhet och i anledning härav i 56 respektive 172 § i förslaget
upptagit en del bestämmelser för åstadkommande i viss mån av
en reglering av förhållandet mellan styrelsen och de personer, åt vilka styrelsen
givit i uppdrag att utöva vissa styrelsens befogenheter.

Därjämte hava de sakkunniga föreslagit den ändring i 53 respektive 169 §
banklagen, att antalet styrelseledamöter i bank — vilket enligt gällande
bestämmelser ej får understiga lem — icke må överstiga tio, med rätt dock
för Konungen att, när särskilda skäl därtill äro, medgiva större antal,

Departement

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

dock ej högre än femton, samt att av styrelseledamöterna ej flera än en
för varje påbörjat femtal må vara befattningshavare i banken. Till stöd
för detta förslag anföra de sakkunniga:

I de större bankerna vore antalet styrelseledamöter ganska stort, för närvarande
varierande mellan 12 och 29 personer. En stor styrelse kunde
emellertid icke anses utgöra någon garanti för en bättre skötsel av en
banks angelägenheter, tvärtom kunde det motsatta påstås; det stora antalet
ledamöter torde medföra, att dessas känsla av ansvar för bankens
ledning avtrubbades, och man torde även kunna antaga, att vid tillsättandet
av en sådan styrelse en del personer invaldes ej så mycket av hänsyn
till den insats i bankens ledning, de beräknades kunna göra, som fastmer
av hänsyn till deras ställning i samhället eller till andra liknande omständigheter.

Styrelsen brukade å direktionen överflytta en del av sina förvaltningsbefogenheter,
varvid beträffande viktigare av direktionen vidtagna åtgärder
anmälan härom gjordes vid nästkommande styrelsesammanträde.
Beträffande dessa åtgärder hade styrelsen sålunda allenast en efterhandsprövning,
och ifråga örn de ärenden, där styrelsen själv skulle fatta beslut,
hade dessa förberetts av direktionen, som väl också i regel avgåve ett förslag
till avgörande och som sedermera skulle bringa styrelsens beslut i
dessa ärenden till verkställighet. Med hänsyn till den ställning direktionen
sålunda intoge i förhållande till styrelsen vore det av vikt, att ej alltför
mångå av styrelsens ledamöter tillhörde direktionen eller eljest vore
befattningshavare i banken.

Beträffande utövande av den styrelsen tillkommande beslutanderätten
upptog kommittén i förslagets 56 respektive 172 § ett stadgande, att styrelsen
ej skulle få åt enskild styrelseledamot eller annan person uppdraga att
ensam eller i förening med annan avgöra på styrelsen ankommande ärenden
med mindre föreskrifter blivit av styrelsen meddelade angående den befogenhet
i olika avseenden, som uppdraget skulle medföra. Dessa föreskrifter
skulle meddelas i en av styrelsen för högst ett år i sänder fastställd
instruktion. Styrelsen skulle äga när som helst återkalla eller inskränka
sadant uppdrag samt utan hinder därav själv avgöra ärende av varje slag.
Styrelsen skulle dock ej få lämna dylikt uppdrag beträffande avgörandet
av vissa, närmare angivna ärenden.

Kommittén anförde i sina motiv, att ofta mycket stora engagemang ingåtts^
eller andra viktiga avgöranden träffats, utan att styrelsen förrän
efteråt fått vetskap därom eller i varje fall utan att densamma på ett
tillräckligt tidigt stadium blivit i tillfälle att taga saken under prövning.
Vidare hade det, när det gällt att klargöra ansvaret för åtgärder, som vidtagits
av verkställande direktören eller annan direktör i banken, understundom
visat sig råda en viss oklarhet örn gränserna för vederbörandes
befogenhet.

Bankföreningen anförde i sitt yttrande över kommitténs förslag, att genom
de föreslagna bestämmelserna hade gjorts ett försök att i viss mån
åstadkomma en reglering av frågan, i vad mån och med vilken verkan
jämväl andra personer än de, åt vilka uppdragits att teckna bolagets firma,
kunde handla å bolagets vägnar. Detta försök hade icke utfallit lyckligt,

Kungl. Muj:ls proposition nr 167. 65

och för vinnande av ett gynnsamt resultat torde krävas en genomgripande
bearbetning av den ifrågavarande delen av lagstiftningen. En sådan
revision borde emellertid anstå, tills den kunde ske i sammanhang med
en över ar botn ing av aktiebolagslagen, och därvid borde den av kommittén
berörda frågan örn inrättande inom bankerna av verkställighets- och
tillsynsorgan i likhet med de på många håll i utlandet förekommande anordningarna
bliva föremål för ett mera allsidigt övervägande, än kommittén
ansett frågan förtjäna. Bankföreningen yttrade vidare:

Det i den förslagna 56 respektive 172 § förekommande uttrycket »på styrelsen
ankommande ärenden» föranledde den anmärkningen, att det vöre
oklart, vilka slags ärenden, som därmed åsyftades. Nämnda uttryck återfunnes
i banklagens 57 respektive 173 §, men där såsom liktydigt med »hos
styrelsen förekommande ärenden». Någon annan ledning för den nu avsedda
betydelsen av uttrycket torde icke givas än den som framginge av
stadgandet i 53 respektive 169 § banklagen, att styrelsen ägde förvalta bankens
angelägenheter. Vid en vidsträckt tolkning folie uppenbarligen en
mycket avsevärd del av det som förekomma i en banks verksamhet under
rubriken »på styrelsen ankommande ärenden». Något bestämt avgörande
vöre icke möjligt i en mängd fall, oell frågorna härom måste bedömas
olika i olika banker; allt som i en liten bank vore styrelsefråga kunde ej
vara detta i en stor bank. Uti de av kommittén föreslagna 48 och 57 §§
respektive 164 och 173 §§ funnes emellertid bestämmelse!, vilka syntes
med nödvändighet förutsätta en fixering av gränsen för vad som vore
på styrelsen ankommande. Örn ett ärende, vars avgörande styrelsen enligt
den föreslagna 56 respektive 173 § icke ägde uppdraga åt annan, likväl
blivit avgjort av exempelvis bankens verkställande direktör, sa vöre, enligt
61 respektive 177 § i förslaget, banken icke bunden härav i förhållande
till godtroende tredje man. Detta vore icke lämpligt och vore ägnat
att rubba förtroendet till bankerna. 1 ett fall som det nämnda borde
banken enligt föreningens åsikt vara bunden.

Bankinspektionen förklarade sig biträda de av kommittén framställda
förslagen. Gent emot bankföreningens uttalande anförde inspektionen:

Do föreslagna bestämmelserna i 56 respektive 172 § utginge från det
redan existerande förhållandet, att bankens verkställande ledning i verkligheten
utövade en del funktioner, som enligt lagen egentligen ankomme
på styrelsen. Dessa stadganden kunde icke anses innebära införande av
något nytt legalt organ utan allenast dels en formföreskrift i fråga örn
det sätt, på vilket det av styrelsen lämnade uppdraget skulle meddelas
och dess innehåll angivas, dels en legal begränsning av styrelsens rätt att
ät andra uppdraga beslutanderätt å dess vägnar. Bestämmelserna hade
icke och borde icke heller hava något samband med frågan om rätten att
teckna bankens firma. I fråga örn de rättsverkningar i förhållande till
god troen de tredje man, som de föreslagna legala inskränkningarna skulle
kunna medföra, kunde betänkligheter göra sig gällande. En undersökning
av innehållet i de nya legala inskränkningarna torde giva vid han
den, att anledning lill konflikt med tredje, mans intresse ytterligt siillan
skulle behöva förekomma, och vidare skulle det få ankomma på bankerna
själva att göra de ifrågavarande bestämmelserna gällande emot tredje
man. Det i förslagets 56 m. fl. §§ använda uttrycket »på styrelsen ankommande
ärenden» förekomma redan i den gällande banklagen, och ledning

lii han fi lill riksdagens protokoll 19:1.1.

Sr lii;

Kungl. Maurts proposition nr 167.

för dess tolkning torde kunna hämtas av de i 53 respektive 169 § upptagna
huvudstadgandena, att styrelsen ägde förvalta bankens angelägenheter.

Kommerskollegium hade ej något att erinra mot kommitténs förslag i
dessa delar.

De sakkunniga hava i sitt förslag upptagit kommitténs bestämmelser
med tillägg dels att, örn styrelsens uppdrag åt enskild styrelseledamot
eller annan person avser beviljande av kredit, härvid meddelade föreskrifter
skola angiva maximibelopp och grunderna för bedömande av erbjuden
säkerhet, dels ock att det skall åligga styrelsen att, så snart det
kan ske, till bankinspektionen insända sådan instruktion, som omförmäles
i 1 mom. 56 respektive 172 §, ävensom meddela inspektionen de ändringar,
som vidtagas i denna instruktion.

Gent emot den av bankföreningen framförda kritiken åberopa do sakkunniga
bankinspektionens utlåtande samt förklara sig ytterligare
vilja understryka, att de föreslagna bestämmelserna ej åsyfta att giva
några regler beträffande frågan, örn andra personer än firmatecknare
kunna vara berättigade att företräda banken.

Vad angar omfattningen av det använda uttrycket »på styrelsen ankommande
ärenden» anföra de sakkunniga:

Det vore visserligen riktigt, att vidsträckt tolkat detta uttryck omfattade
allt, som rörde bankens verksamhet, då styrelsen enligt lagen var
förvaltare av bankens angelägenheter. Emellertid funnes i en bank liksom
i varje annat större företag ärenden, som ansåges icke behöva handläggas
av styrelsen utan kunde handhavas av olika befattningshavare i
banken, ehuru dessas befogenhet naturligtvis ytterst finge anses härleda
sig från styrelsen såsom bankens högsta verkställande organ; såsom exempel
härå kunde nämnas vissa banktjänstemäns befogenhet att mottaga inbetalningar
och utfärda kvitton härom. Med det i förslaget använda uttrycket
avsåges ärende, vars handläggning ansåges kräva ett särskilt
beslut av styrelsen, varigenom denna antingen själv avgjorde ärendet
eller uppdroge detta avgörande åt en befattningshavare i banken, vilken
med stöd av uppdraget handlade i styrelsens ställe. Det vore riktigt, såsom
bankföreningen anmärkt, att gränsen mellan sådana ärenden, som i
den sedvanliga bemärkelsen finge anses ankomma på styrelsens avgörande,
och ärenden, som ej vore av denna beskaffenhet, måste dragas
olika i olika banker. Men på detta område torde en ganska bestämd sedvänja
finnas, varför de sakkunniga ej ansåge, att det använda uttrycket
behövde komma att föranleda missförstånd.

De sakkunniga uttala vidare, att åtgärder böra vidtagas till förhindrande
av att en person ensam kan teckna bankens firma. Kommittén
hade föreslagit, att å skriftlig handling, varigenom bank ikläddes förpliktelse,
bankens firma skulle tecknas av minst två personer. De sakkunniga
anföra härom;

Tveksamhet torde kunna uppkomma om vilka skriftliga handlingar,
som skulle vara att anse såsom sådana, varigenom bank ikläddes förpliktelse.
De sakkunniga hade ansett det riktigare att föreskriva, att bank

Kungl. Majlis proposition nr 167.

bolags firma överhuvudtaget ej finge tecknas av en person allena. I
flertalet banker torde också redan nu gälla, att firma skulle tecknas av
minst två personer i förening.

I 58 respektive 174 § i förslaget hava intagits bestämmelser i detta avseende.

I samband med nu berörda ändringar hava i de sakkunnigas förslag
gjorts vissa omredigeringar och smärre ändringar av vissa paragrafer,
var j2 mte en del paragrafer erhållit nya siffer beteckningar. Förslagets
54 och 55 respektive 170 och 171 §§ motsvara nuvarande 57 och 58 respektive
173 och 174 §§. I 2 och 3 mom. 58 respektiv^ 174 § hava intagits
föreskrifterna i 1 mom. i 56 och 59 §§ respektive 172 och 175 §§ gällande
lag. Förslagets 59 respektive 175 § motsvarar 61 respektive 177 § i gällande
lag, och med hänsyn till bestämmelsen i förslagets 1 mom. i 58 respektive
174 § har gjorts en mindre ändring. 60 respektive 176 § motsvarar 55 respektive
171 § och den i sista momentet i 59 respektive 175 § gjorda hänvisningen
till 55 respektive 171 § enligt lagens nu gällande lydelse. De sakkunniga
hava emellertid, i likhet med kommittén, under framhållande
att det kunde tänkas, att styrelseledamöter och personer utanför styrelsen,
vilka erhållit uppdrag att avgöra på styrelsen ankommande ärenden,
icke tillika vore berättigade att teckna bolagets firma, jämställt dylika
personer i nu förevarande hänseende med firmatecknare. Den 61 respektive
177 § har i gällande lag sin motsvarighet i 54 respektive 170 § och i
sista momentet i 59 respektive 175 § intagna hänvisningen till 54 respektive
170 §.

I andra punkten 1 mom. 64 respektive 180 § gällande lag stadgas, att rätt
att i förening med annan men allenast såsom kontrasignant teckna bankens
firma icke innebär befogenhet att för banken mottaga stämning eller
annat meddelande.

De sakkunniga hava föreslagit, att denna bestämmelse skall utgå ur
lagen. Såsom motiv härför har anförts:

Ifrågavarande inskränkning i viss firmatecknares befogenhet att företräda
banken kunde för den, som skulle delgiva banken stämning eller
annat meddelande, giva anledning till misstag, när det gällde att avgöra,
vem som vore behörig att för banken mottaga sådan delgivning. Även
örn olägenheter skulle kunna uppstå för banken därigenom, att s. k. kontrasignant
i nu förevarande avseende likställdes med annan firmatecknare,
torde det dock vara riktigare, att banken, som själv utsåge kontrasignant,
finge bära dessa olägenheter, än att den, som vill instämma banken
eller eljest låta verkställa delgivning med densamma, på grund av
delgivning med en kontrasignant hos banken utsattes för en rättsförlust.

1924 års kommitté hade i förslagets 57 respektive 173 § föreslagit, att
direktör eller tjänsteman vid banks huvud- eller avdelningskontor, åt
vilken uppdragits att ensam eller i förening nied annan avgöra på styrelsen
ankommande ärenden, icke finge vara ledamot av styrelsen för

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

annat bolag utan att bankens styrelse för varje sådant uppdrag därtill
lämnat tillstånd. För giltighet av beslut om tillstånd skulle fordras, att
beslutet biträddes av minst två tredjedelar av styrelsens samtliga ledamöter.
Den, för vilken tillstånd ifrågasattes, finge ej deltaga i beslutet.
Kallelse till styrelsesammanträde, då prövning av fråga örn tillstånd
skulle äga rum, skulle innehålla uppgift, att sådan fråga förekomme vid
sammanträdet.

Kommittén anförde i sina motiv härom:

Den omständigheten, att nämnda befattningshavare sutte i andra bolagsstyrelser
kunde innebära faror för, att bankverksamheten leddes in
på olämpliga vägar och för bankledningens objektivitet vid prövningen
av kreditfrågor. Emellertid vore det av vikt för en bankdirektör att
vara väl förtrogen med industriella förhållanden, och sådan förtrogenhet
förvärvades genom ledamotskap i de industriella företagens styrelser.
I vissa lall kunde, det även på grund av omfattningen av en banks
krediter åt ett industriellt företag vara av vikt för banken att få utöva
kontroll över företaget genom att vara representerad i styrelsen för företaget.

De sakkunniga hava i sitt förslag upptagit samma bestämmelser som
kommittén med det tillägg, att för nu ifrågavarande funktionärer tillstånd
icke får lämnas beträffande ledamotskap av styrelse i bolag, vars
huvudsakliga verksamhet består i att förvalta eller driva handel med
aktier eller som idkar emissionsrörelse. De sakkunniga yttra i denna del:

De sakkunniga hava ansett att den allmänna förutsättningen för att
nämnda befattningshavare skulle tillåtas vara styrelseledamöter i annat
bolag än bankbolaget borde vara, att sådant ledamotskap vore påkallat
ur bankens ekonomiska intresse i det andra företaget, exempelvis i sådana
fall, då banken meddelat kredit åt det andra företaget i sådan omfattning,
att banken på grund därav ansåge sig böra hava någon representant
i företagets styrelse. Beträffande kommitténs påpekande, att en bankman
hade behov av att vara ledamot i ett industriföretags styrelse för att
bliva förtrogen med industriella förhållanden, ville de sakkunniga ej förneka,
att det även på denna grund kunde finnas ett berättigat intresse
för en bankdirektör att vara styrelseledamot i annat företag. De sakkunniga
holle dock före, att med hänsyn till de olägenheter, som för bankverksamheten
kunde vara förknippade med bankdirektörers styrelseledamotskap
i andra företag, sådant ledamotskap borde få förekomma endast i
undantagsfall. Förelåge särskilda omständigheter av t. ex. personlig art,
borde också tillåtelse att innehava dylikt uppdrag kunna meddelas. De
sakkunniga hade haft under övervägande lämpligheten av att i lagen angiva
de lall, i vilka nu nämnda befattningshavare borde efter styrelsens
nrövning få tillåtelse att innehava ifrågavarande uppdrag. Då det emellertid
vore vanskligt att meddela lagbestämmelser i detta hänseende, hade
de sakkunniga avstått härifrån och inskränkt sig till att pä sätt ovan
skett angiva de riktlinjer, vilka enligt de sakkunnigas åsikt borde följas
vid styrelsens prövning av frågor angående dylika uppdrag. — Kommittén
hade i sina motiv framhållit, att den nära anknytningen mellan banker
och emissionsföretag, som uppkommit bland annat därigenom att banks
direktör haft säte jämväl i emissionsbolags styrelse, visat sig särskilt

Kimot. Majlis proposition nr 167.

olycksbringande. De sakkunniga, som ville understryka vad kommittén
sålunda anfört, ansåge en konsekvens därav vara, att bankdirektörer ej
skulle vara ledamöter av styrelsen i dylika företag.

De sakkunniga föreslå, i likhet med kommittén, en övergångsbestämmelse
till 57 respektive 173 § av innehåll, att örn direktör eller tjänsteman
vid banks huvud- eller avdelningskontor, at vilken uppdragits att ensam
eller i förening med annan avgöra på styrelsen ankommande ärenden,
den 1 januari 1934 innehar uppdrag att vara ledamot av styrelsen i annat
bolag, må uppdraget innehavas intill nästa ordinarie bolagsstämma
i sistnämnda bolag, utan att därför kräves sådant tillstånd, som i nämnda
paragrafer föreskrives.

Bankföreningens styrelse, som i sitt utlåtande över de sakkunnigas förslag,
såsom förut anmärkts, åberopat vad bankföreningen anfört angående
kommitténs förslag, framhåller, att det för bankväsendet givetvis
måste medföra olägenheter, örn berörda delar av banklagen nu skulle
ändras och det efter förloppet av endast en kort tid skulle, sedan den
oundgängliga revisionen av den allmänna aktiebolagslagen ägt rum, befinnas
ofrånkomligt, att med ledning av vad därvid förekommit ånyo
skrida till ändring av ifrågavarande bestämmelser.

I fråga örn detaljerna i denna del av förslaget anför styrelsen:

I anledning av förslaget, att av styrelsens ledamöter icke flera än en
för varje påbörjat femtal finge vara befattningshavare i banken, ansåge
sig styrelsen böra framhålla, att detta förslags genomförande torde under
vissa omständigheter medföra olägenheter. Den i.de sakkunnigas motivering
framhållna synpunkten torde kunna fullt tillgodoses även genom
en begränsning, som ej ginge så långt som föreslagits men dock åstadkomma
en avsevärd pluralitet åt de utanför befattningshavarnas krets
valda styrelseledamöterna. Styrelsen hemställde, att förslagets »femtal»
utbyttes''mot »tretal». Mot förslaget, att bankbolags firma icke i något
fall finge tecknas av en person allena, vore från styrelsens sida intet
att erinra.

Bankinspektionen har ej något att erinra mot förslaget i denna del
samt anför, gent emot bankföreningens nyss återgivna uttalande, att ett
genomförande av förslaget icke kunde befaras i sak föregripa den nya
lagstiftning, som en reformering av aktiebolagslagen kunde komma att
föranleda även för bankerna, alldenstund en dylik reformering icke kunde
antagas komma att gå i annan riktning än den förslaget i dess allmänna
delar innebure.

Handelskammaren i Stockholm anser det riktigare och lämpligare, att
ifrågavarande del av förslaget bleve föremål för slutlig behandling först
efter det man genom en revision av aktiebolagslagen erhållit en fast
grund att bygga på vid omarbetning av den speciallagstiftning, som anknyter
sig till nämnda lag. I varje fall finner handelskammaren den föreslagna
maximeringen av antalet styrelseledamöter i bank vara, med hänsyn
till vikten av att olika grenar av näringslivet bliva representerade i

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

styrelsen samt att olika lokala områden med mer eller mindre utpräglade
särintressen bliva däri företrädda, alltför snäv och hemställer, att ifrågavarande
bestämmelse gives det innehåll, att antalet styrelseledamöter fastställes
till högst femton, med rätt för Konungen att, då särskilda skäl därtill
föreligga, medgiva en höjning av detta antal.

Smålands och Blekinge handelskammare, som tillstyrker en skärpning
av formerna för bankärendenas behandling, förklarar sig icke anse någon
särskild fara ligga däri, att en revision av dessa bestämmelser rörande
bankbolag uppskötes till dess den kunde företagas samtidigt med en revision
av aktiebolagslagen.

Skånes handelskammare hemställer, att den föreslagna bestämmelsen
örn maximering av styrelseledamöternas antal måtte på det sätt modifieras,
att styrelseledamöternas antal finge efter särskilt tillstånd ökas utan
hinder av i lagen fixerat maximum. Handelskammaren anför, att ett genomförande
av de sakkunnigas förslag i denna del otvivelaktigt skulle draga
med sig en ytterligare koncentration av bankväsendet med en ny förskjutning
av dess tyngdpunkt till huvudstaden; förslaget skulle sålunda än
vidare befordra en utveckling, som lagstiftningen i annan ordning och
av andra synpunkter sökt förebygga.

Handelskammaren i Göteborg anser, under åberopande av i huvudsak
samma skäl som handelskammaren i Stockholm och Skånes handelskammare,
att föreskrifter angående högsta antal styrelseledamöter icke borde
införas i lagen. Skulle sådana föreskrifter anses behövliga, hemställes, att
maximiantalet icke sättes lägre än till femton, med rätt för Konungen
att medgiva ett ännu större antal. För uppnående av den enligt förslaget
åsyftade övervikten av icke befattningshavare i styrelsen vöre det enligt
handelskammarens åsikt tillräckligt att föreskriva, att av styrelsens ledamöter
ej flera än en för varje påbörjat tretal finge vara befattningshavare
i banken.

Fullmäktige i riksbanken tillstyrka förslaget, att direktör eller tjänsteman
i bank, som ensam eller i förening med annan äger avgöra på bankens
styrelse ankommande ärenden, skall erhålla tillstånd av styrelsen för att fa
vara ledamot av styrelsen i annat bolag. Beträffande däremot den föreslagna
bestämmelsen örn att sådant tillstånd ej får lämnas i fråga örn
ledamotskap av styrelse i emissionsbolag m. fl. bolag hava fullmäktige,
som vitsordat, att den nära anknytningen mellan banker och emissionsbolag
ofta visat sig olycksbringande, ansett det vanskligt, att genom lagstiftning
lägga hinder i vägen för denna anknytning, varjämte det föreslagna
stadgandet icke syntes vara tillfyllest för att nå detta mål. Förbudet
mot ledamotskap i emissionsbolag skulle t. ex. icke förhindra, att
en direktör eller en tjänsteman i en bank vore verkställande direktör jämväl
i dylikt bolag, ehuru han icke vore ledamot av styrelsen för detsamma.
Det syntes därför fullmäktige riktigare att avstå från införande i
lagen -av det föreslagna förbudet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Mot de sakkunnigas förslag i denna del har från flera håll anmärkts, att Vcp*rtem*r,uändringar
i banklagens bestämmelser angående banks förvaltningsorgan
icke borde vidtagas förrän motsvarande bestämmelser i den allmänna
aktiebolagslagen blivit underkastade revision. De föreslagna bestämmelserna
innebära emellertid icke någon ändring av gällande grunder
för banks förvaltning. Bestämmelserna i den föreslagna 56 respektive
162 §, vilka anknyta till en redan nu på flera håll rådande praxis,
åsyfta allenast att åstadkomma en reglering av förhållandet mellan styrelsen
och de personer, åt vilka styrelsen med stöd av gällande lag givit
uppdrag att utöva vissa styrelsens befogenheter. Dessa bestämmelser
liksom de i övrigt föreslagna ändringarna rörande antalet styrelseledamöter
och bankbolags firmateckning m. m. torde icke kunna anses
innebära ett föregripande av en reformering av lagstiftningen rörande förvaltningen
och organisationen av bolag i allmänhet. Med hänsyn härtill
och då det synes mig angeläget, att en snar reglering av de i förslaget behandlade
frågorna kommer till stånd, anser jag, att ett uppskov med ställningstagandet
till sakkunnigförslaget i denna del icke bör förekomma.

Enligt min mening kan i regel behov icke anses föreligga av större antal
styrelseledamöter än det i förslaget angivna maximiantalet tio. Detta
antal torde medgiva, att i styrelsen insättas respresentanter för olika
grenar av det ekonomiska livet och för skilda delar av landet. Föreligga
särskilda omständigheter, bör Kungl. Majit äga medgiva högre
antal styrelseledamöter. Emellertid saknas enligt min åsikt för sådant
fall anledning att, såsom de sakkunniga föreslagit, i lagen fixera visst
maximiantal.

Med hänsyn till vad i de angivna yttrandena anförts finner jag den
föreslagna bestämmelsen, att av styrelseledamöterna icke flera än en
för varje påbörjat femtal får vara befattningshavare i banken, böra
ändras på det sätt, att ordet femtal utbytes mot tretal.

De sakkunniga hava i 56 respektive 172 § föreslagit, att styrelsen icke må
åt enskild styrelseledamot eller enskild person uppdraga att ensam eller i
förening med annan avgöra på styrelsen ankommande ärenden, med mindre
i paragrafen närmare angivna föreskrifter blivit meddelade. Med bestämmelsen
åsyftas, att styrelsen ej får delegera sin beslutanderätt i visst
avseende utan att härvid meddela särskilda föreskrifter. Jag har ansett
det lämpligt, att för erhållande av större tydlighet utbyta orden »avgöra
på styrelsen ankommande ärenden» mot »utöva viss styrelsens beslutanderätt».
Denna omformulering förutsätter motsvarande ändring i
48, 57 och 60 respektive 164, 173 och 176 §§ samt i övergångsbestämmelsen.

Lika med de sakkunniga anser jag. att bankbolags firma alltid bör
tecknas av minst två personer i förening. Emellertid torde förslagets 58
respektive 174 §, vari bestämmelsen angående firmateckning förekommer,
böra, för vinnande av tydlighet, avfattas i enlighet med ett av bankföreningens
styrelse avgivet förslag.

72 Kungl. May.ts proposition nr 167.

De sakkunnigas förslag i 57 respektive 173 § anser jag mig böra tillstyrka.
Det synes mig vara av vikt, att banks direktörer och med dem
jämställda befattningshavare endast i vissa särskilda fall få tillstånd
att vara styrelseledamöter i andra bolag. De sakkunniga hava i sina
motiv närmare utvecklat de förutsättningar, under vilka nyssnämnda
befattningshavare böra erhålla tillstånd till sådant ledamotskap, och
jag vill ansluta mig till de uttalanden, de sakkunniga härom gjort. Jag
anser emellertid, i likhet med de sakkunniga, några legala regler i detta
hänseende ej böra införas.

Mot de i övrigt i denna del av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna
har jag ej något att erinra.

Banks revision.

De sakkunniga hava föreslagit ändrade bestämmelser angående banks
revision. Ändringarna åsyfta att bättre tillgodose de krav, som böra
uppställas på revisorernas självständighet och sakkunskap, samt att genom
vissa föreskrifter angående revisionens utförande göra denna mera
effektiv. Vidare hava de sakkunniga, som ansett, att den gällande lokala
tillsynen med allmänna ombud för varje bank, vilka bland annat
deltaga i revisorernas granskning av styrelsens förvaltning och bankens
räkenskaper, bör borttagas, föreslagit, att en av bankens revisorer
skall utses av bankinspektionen.

De sakkunniga anföra till en början, att de förändringar, förslaget i
denna del upptager, endast vore sådana, som för närvarande, enligt de
sakkunnigas åsikt, kunde anses vara av behovet särskilt påkallade; en
mera ingående prövning av frågan örn revision i bankbolag borde ske
i samband med en reglering av gällande föreskrifter angående revision
i bolag överhuvud taget.

Enligt den gällande banklagen, 6S respektive 184 §, skola för granskning
av styrelsens förvaltning och bankens räkenskaper aktieägarna
respektive lottägarna årligen utse revisorer, och åtminstone vartannat
år skall en av dem ombytas. Angående revisors kompetens stadgas
allenast, att till revisor ej må utses den, som är i bolagets eller styrelseledamots
tjänst.

De sakkunniga föreslå, att aktieägarna respektive lottägarna skola årligen
utse minst två revisorer, varjämte bankinspektionen skall utse en
revisor. Enligt förslaget skola samtliga revisorer vara med det ekonomiska
livet väl förtrogna personer, och minst en av de revisorer, aktieägarna
respektive lottägarna utse, skall yrkesmässigt utöva revisionsverksamhet.
Vidare föreslås, att revisorerna skola inom sig utse en ordförande att leda
revisionen, att till revisor ej må utses den, som är i bankens eller styrelseledamots
tjänst eller som eljest intager underordnad ställning i förhållande
till styrelseledamot, samt att bankinspektionen skall äga när som helst

Kungl. Maj ris proposition nr 167. 73

återkalla uppdraget för den av inspektionen utsedde revisorn och i stället
utse ny revisor.

Den gällande bestämmelsen örn obligatoriskt ombyte av revisorer har
uteslutits ur förslaget.

De sakkunniga anföra:

Vid flera tillfällen, särskilt under den senaste tiden, hade från skilda
håll framförts behovet av skärpta bestämmelser angående revisors kompetens.
Man hade därvid framhållit, att anlitandet av yrkesrevisorer
skulle öka garantierna både i fråga örn sakkunskap och självständighet.
De sakkunniga ville ansluta sig till denna uppfattning. De sakkunniga
hade emellertid ej velat stadga skyldighet att använda auktoriserade revisorer
utan ansåge. att jämväl annan väl kvalificerad yrkesrevisor kunde
ifrågakomma. Den föreslagna bestämmelsen örn att samtliga revisorer
skulle vara med det ekonomiska livet väl förtrogna, torde medföra
större säkerhet för att aktieägarna respektive lottägarna även vid utseende
av revisor, som ej behövde vara yrkesrevisor, valde person, som
på grund av sina kunskaper och erfarenheter inom det ekonomiska området
antoges kunna göra en tillfredsställande insats i revisionsarbetet.

Enligt gällande lag skulle det allmänna ombudet »deltaga» i de övriga
revisorernas granskning. De sakkunniga ansåge, att den av inspektionen
förordnade revisorn borde intaga samma ställning som de av bolagsstämman
valda revisorerna. Endast såtillvida kunde en olikhet anses
föreligga, att nämnde revisor borde följa de särskilda direktiv, som
inspektionen lämnade honom. Vid fullgörande av sitt uppdrag borde
han hava samma befogenheter samt också vara underkastad samma ansvar
som övriga revisorer.

Beträffande det nu gällande obligatoriska ombytet av revisor anföra
de sakkunniga bland annat:

Till grund för denna bestämmelse i banklagen, vilken bestämmelse
infördes i banklagstiftningen första gången genom lagen den 19 november
1886 angående bankaktiebolag samt oförändrad upptogs i 1903 års
banklagar och i gällande banklag, läge den otvivelaktigt riktiga tanken,
att för förhindrande av en slentrianmässig och mindre noggrann
revision, en viss rörlighet bland revisorerna kunde vara önskvärd, å andra
sidan måste man också beakta vikten av att revisorerna, för att tillfredsställande
kunna fullgöra sin, särskilt när det gällde större banker, mycket
krävande uppgift, borde få fungera såsom revisorer en viss längre
tid för att vinna ökad förtrogenhet med sitt arbete. Då aktieägarna respektive
lottägarna, oavsett föreskrift i lag örn verkställande av ombyte,
vid det årligen förekommande valet hade frihet att utse annan person
till revisor än den som förut innehaft uppdraget, hade de sakkunniga
funnit bestämmelsen kunna utgå ur lagen.

Beträffande revisorernas befogenheter och skyldigheter erinra de
sakkunniga, att revisorsuppdraget icke inskränkte sig till att revisorerna
först någon tid före den ordinarie bolagsstämman skulle konstituera
sig i och för granskning av förvaltningen under det förflutna räkenskapsåret,
utan att revisorerna bade rätt och plikt att städse följa bolagets
verksamhet, en uppsikt, som slutligen utmynnade i revisionsberättelsen
till bolagsstämman.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Banklagen, liksom aktiebolagslagen, innehåller inga direkta bestämmelser
i detta hänseende.

De sakkunniga hava — under förmälan, att revisorsuppdraget ganska
ofta uppfattats såsom inskränkt på sätt nyss angivits, och att någon
granskning under löpande räkenskapsåret därför ej ägt rum — förklarat
sig anse, att revisors skyldighet i detta hänseende borde på tydligare sätt
än för närvarande vore fallet komma till uttryck i lagen, samt i detta
syfte föreslagit det tillägg till 69 respektive 185 § banklagen, att revisorerna
för verkställande av dem åliggande granskning skola sammanträda
så ofta de själva finna nödigt, dock att minst en gång varje halvår vissa
i lagen särskilt uppräknade ärenden skola bliva föremål för behandling.

De sakkunniga anföra:

Dessa bestämmelser utgjorde självfallet ett minimikrav och revisorerna
vore, i den mån de funne anledning därtill, givetvis skyldiga såväl att
oftare behandla nyssnämnda ärenden som ock att mer än en gång under
året till behandling upptaga andra delar av sitt granskningsuppdrag. De
sakkunniga hade sålunda i intet avseende åsyftat att begränsa den granskning,
som revisorerna för närvarande vore skyldiga att verkställa, ex.
i fråga örn inventering av banks tillgångar. Bestämmelserna örn sammanträden
utgjorde naturligtvis intet hinder för att även mellan två sammanträden
utredning eller undersökning i särskilt avseende verkställdes
av någon eller några revisorer.

Enligt de sakkunnigas förslag skall det åligga revisorerna att minst en
gång varje halvår: taga del av styrelsens protokoll och av styrelsen eller
bankens direktörer utfärdade föreskrifter rörande bankens kreditgivning,
granska av styrelsen beviljade större krediter oell andra större
placeringar av bankens medel samt av styrelsen vidtagna åtgärder i
fråga örn förvaltning och avyttring av jämlikt 3 och 4 mom. i 45 respektive
161 § banklagen inköpt eller övertagen egendom, taga del av de förelägganden
och erinringar, vilka bankinspektionen kan hava gjort till
styrelsen eller bankens direktörer, samt av inkomna rapporter över inspektioner
och undersökningar rörande bankens huvud- och avdelningskontor
samt rörande av banken ägda företag av större betydelse.

Förslaget upptager vidare bestämmelse örn skyldighet för revisorerna
att till styrelsen skriftligen meddela de erinringar, som de kunna påkalla.

De sakkunniga anföra:

Revisorerna brukade genom promemorior eller i annan form delgiva
styrelsen de iakttagelser, som de funne anmärkningsvärda. I 234 § banklagen
vore också förutsatt, att revisorerna tillika med revisionsberättelsen
till bankstyrelsen kunde hava avlämnat annan handling angående bolagets
förvaltning eller räkenskaper.

De sakkunniga, som ansett, att denna praxis borde bibehållas, hade, för
att revisorerna skulle utan att avvakta revisionsberättelsens utarbetande
tillämpa åsyftade praxis även ifråga örn de iakttagelser, som gjordes vid
de sammanträden under löpande räkenskapsår, som de sakkunniga föreslagit,
i förslaget upptagit nyssnämnda bestämmelse. Härmed hade gi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

vetvis ej avselts att begränsa de upplysningar, som genom revisionsberättelsen
skulle bringas till aktie- respektive lottägarnas kännedom.

Vidare hava de sakkunniga i förslaget angivit vissa huvudpunkter, var
över revisorerna i sin berättelse till bolagsstämman särskilt skola uttala
sig. Revisorerna skola sålunda redogöra för omfattningen av sin granskning.
Vidare skola de uttala sig angående vinst- och förlust- samt balansräkningarna,
bankens förvaltningsutgifter, den inre kontrollen inom banken
samt styrelsens förslag i anledning av bankens vinst eller förlust
under räkenskapsåret. Berättelsen skall även innehålla ett uttalande angående
ansvarsfrihet för styrelsen.

Slutligen föreslås, att av bankinspektionen skall utfärdas instruktion
för den av inspektionen förordnade revisorn, samt att vid revisorernas
sammanträden skall föras protokoll.

Såsom övergångsbestämmelse föreslå de sakkunniga, att revisor må intill
första ordinarie bolagsstämma efter lagens ikraftträdande behålla sitt
uppdrag, ändå att han icke uppfyller de fordringar, som i lagen uppställas
för valbarhet.

En av de sakkunniga, bankinspektören von Krusenstjerna, har reserverat
sig beträffande de föreslagna ändringarna i 69 respektive 185 §
samt i 68 respektive 184 §, i fråga örn ändringarna i sistnämnda paragrafer
i vad dessa avså ge revisors kompetens. Reservanten anför bland
annat:

Den senaste tidens erfarenheter pekade även enligt hans mening på ett
starkt behov av en mera effektiv revision av ekonomiska företag än som
för närvarande vanligen plägade vara för handen. Detta behov gjorde sig
emellertid, enligt hans förmenande, gällande i vida högre grad beträffande
andra företag än ifråga örn bankbolag. Detta borde föranleda, att revisorsfrågan
i hela dess vidd gjordes till föremal för sakkunnig och ingående
utredning, och anledning torde finnas antaga, att så komme att ske
inom en nära framtid. Att saken skulle lör bankernas del vara så brådskande,
att icke lämpligen resultatet av sagda utredning kunde avvaktas
kunde han icke medgiva. De sakkunnigas majoritet hade anfört, att de
under 69 och 185 §§ föreslagna bestämmelserna icke gjorde anspråk på
att vara uttömmande. Enligt reservantens förmenande vore de det icke
heller, enär de toge sikte endast på vissa grenar av revisorsverksamheten
men lämnade andra lika viktiga åsido.

Bankföreningens styrelse anser, i likhet med vad styrelsen framhållit
angående banks verkställande organ, att även nu ifrågavarande bestämmelser
i banklagen böra undergå förändring först sedan revision av motsvarande
bestämmelser i aktiebolagslagen skett.

Beträffande detaljerna i denna del av förslaget förklarar styrelsen, att
den ej har något att erinra mot bestämmelserna, att minst en av de revisorer,
som vid banks bolagsstämma utses, skall yrkesmässigt utöva revisionsverksamhet,
och att bankinspektionen skall för varje bank utse en

revisor.

Kungl. Marits proposition nr 167.

Bankinspektionen anför:

Inspektionen funné ingen anledning till erinran ifråga om förslaget, att
inspektionen skulle förordna en revisor för varje bank samt för denne revisor
utfärda instruktion. Inspektionen tillstyrkte även de föreslagna
kompetensvillkoren för revisor, under förutsättning att ett inom justitiedepartementet
utarbetat förslag angående vissa ändringar i aktiebolagslagens
bestämmelser angående revisors kompetens bleve i åtminstone huvudsakligen
oiörändrad form upphöjt till lag. Vidkommande åter övriga
föreslagna ändringar av 69 respektive 185 § hemställde inspektionen, att
detta förslag måtte vila i avvaktan på resultatet av den förväntade revisionen
av aktiebolagslagen. Inspektionen ville framhålla, att man i våra
grannländer, enligt vad inspektionen hade sig bekant, ventilerat frågan
örn revisorernas uppgift i affärsföretag och att man därvid ställt sig tveksam
inför spörsmålet, huruvida revisionens uppgift skrälle vara icke blott
räkenskapsmässig utan jämväl kritisk. Verkningarna av de sakkunnigas
förslag ginge enligt inspektionens förmenande därhän, att ett lagfästande
av förslaget lätt skulle kunna leda till, att revisorerna ansåge sig böra
mera ägna sig åt att kritisera styrelsens förvaltningsåtgärder än åt den
räkenskapsmässiga kontrollen över verksamhetens resultat. Spörsmålet,
örn revisionen borde vara kritisk eller icke, borde enligt inspektionens mening
klarläggas beträffande aktiebolagstiftning i allmänhet innan man
skrede till lagstiftningsåtgärder. Och i varje fall syntes det vara att
föredraga, att lagstiftningen allenast angåve, på vilka spörsmål en revision
borde lämna svar, och samtidigt överlämnade åt revisorerna själva
att avgöra, huru de borde inrikta sitt arbete för att kunna lämna de påfordrade
svaren.

Stockholms handelskammare bär ingen annan anmärkning mot förslaget
än att handelskammaren finner bestämmelsen örn att revisorerna
skola vara med det ekonomiska livet väl förtrogna personer vara alltför
vag och svävande samt därför kunna medföra olägenheter vid tillämpningen;
det vore enligt handelskammarens mening lämpligare, att en
dylik fråga behandlades allenast i motiven till lagförslaget och ej i lagtexten.

Skånes handelskammare anser, att det på samtliga revisorer borde uppställas
den fordran, att de icke blott vore väl förtrogna med näringslivet
utan därjämte ägde nöjaktig kunskap för sitt speciella uppdrag. Handelskammaren
påpekar, att yrkesmässig utövning av revisorsverksamhet, på
det sätt dylik verksamhet för närvarande mången gång bedreves, icke utgjorde
borgen för att utövaren verkligen vore i besittning av nöjaktig
kompetens som revisor.

Handelskammaren för örebro och Västmanlands län uttalar, att bestämmelsen
örn att en av de av bolagsstämman utsedda revisorerna skulle yrkesmässigt
utöva revisionsverksamhet borde skärpas därhän, att skyldighet
stadgades att utse av handelskammare auktoriserad revisor.

Handelskammaren för Gotland förklarar sig biträda den av reservanten
bland de sakkunniga uttalade meningen.

Handelskammaren i Gävle anser, att 2 mom. i 68 respektive 134 § borde
på det sätt ändras, att med styrelseledamot jämställdes annan person, som
avsåges i 56 § första stycket.

Kungl. Maj:tH proposition nr 167.

Industriförbundet uttalar sin principiella anslutning till de sakkunnigas
förslag om förbättrad revision av bankföretagen.

Kommerskollegium finner de sakkunnigas förslag vara väl ägnat att
tillgodose intresset av önskvärd kontroll över bankväsendet samt förklarar
sig oj heller hava några betänkligheter mot att den gällande bestämmelsen
angående ombyte av revisorer utgår ur lagen.

Fullmäktige i riksbanken, som anse det vara av största vikt, att ett visst
ombyte bland revisorerna ägde rum, dock utan att kontinuiteten i deras
arbete bleve lidande, hemställa, att i lagen intages föreskrift örn, att en
eller flera av de av bolagsstämman utsedda revisorerna, alltefter deras
antal, skulle ombytas åtminstone vart tredje år samt att revisor, som tjänstgjort
en treårsperiod, icke skulle kunna omväljas, förrän nästa treårsperiod
gått till ända.

I övrigt tillstyrka fullmäktige de sakkunnigas förslag med det tillägg
till 68 respektive 184 § 2 monn, att till revisor ej heller finge utses den,
som intoge beroende ställning till styrelseledamot.

Fullmäktige anföra gent emot reservanten inom de sakkunniga, att angelägenheten
av att en skärpt revision genomfördes beträffande vanliga
aktiebolag gjorde det ej mindre önskvärt, att bankbolagen snarast möjligt
er holle en effektiv revision. Ej minst syntes detta påkallat av den tillsyn,
som bankinspektionen hade att utöva över bankerna.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att de nuvarande bestämmelserna Departemen
angående allmänna ombud för bank böra upphöra att gälla, samt att bankinspektionen
bör för varje bank förordna en revisor.

Beträffande revisors kompetens upptager de sakkunnigas förslag, bland
annat, att minst en av de utav aktieägarna, respektive lottägarna, utsedda
revisorerna skall yrkesmässigt utöva revisionsverksamhet. I anslutningtill
ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag, innefattande vissa
ändringar i aktiebolagslagen, har jag funnit det av de sakkunniga sålunda
uppställda kompetenskravet böra utbytas mot ett stadgande, att minst en
av de revisorer, aktieägarna respektive lottägarna utse, skall vara av
handelskammare i riket auktoriserad revisor.

Vidare vill jag föreslå det tillägg till 68 respektive 184 § 2 morn., att till
revisor ej helier må utses den, som i förhållande till styrelseledamot intager
beroende ställning. Härigenom erhålles även i denna del överensstämmelse
med nyssnämnda, inom justitiedepartementet utarbetade lagförslag.

Beträffande frågan örn obligatoriskt ombyte av revisor torde man
hava att väga mot varandra å ena sidan behovet av en viss rörlighet bland
revisorerna för förhindrande av en slentrianmässig och mindre noggrann
revision, och, å andra sidan, behovet av att revisorerna genom en längre
tids tjänstgöring skola vinna ökad förtrogenhet med sitt arbete. För mig

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Ilar dock den sistnämnda synpunkten framstått såsom den viktigaste, och
jag har därför anslutit mig till de sakkunnigas förslag i denna del, varigenom
också likformighet med aktiebolagslagen erhålles.

Beträffande de i 69 respektive 185 § föreslagna bestämmelserna vill jag
gent emot bankinspektionen påpeka, att revisionen i bolag enligt svensk
rätt omfattar såväl bolagets räkenskaper som styrelsens förvaltning.
Bankinspektionen synes befara, att genom den gjorda uppräkningen av
vissa av revisorernas åligganden, vilken uppräkning särskilt tager sikte
på granskningen av styrelsens förvaltning, den räkenskapsmässiga sidan
av revisorernas verksamhet skulle komma att åsidosättas. Emellertid
synas mig dessa farhågor icke vara befogade. Anledningen till att vissa
granskningsuppgifter särskilt angivas är, att man för att få till stånd en
fortlöpande granskning av bankens verksamhet ansett det nödigt att
angiva minimiomfattningen av en sådan granskning. Det torde ligga i
sakens natur, att ett revisionsuppdrag innefattar granskning av räkenskaperna.
Jag tillstyrker alltså förslaget i denna del.

Tillsynen över bankerna.

Beträffande den centrala tillsynen över bankerna innebar 1924 års kommittés
förslag ett lagfästande av vad som torde få anses utgöra gällande
rätt. Den lokala tillsynen åter ansåg kommittén kunna borttagas. De
sakkunnigas förslag överensstämmer med kommitténs.

Kommittén anförde:

Tillsynens främsta historiskt givna uppgift vore att övervaka, att bankerna
i sin verksamhet ställde sig till efterrättelse i lag och bolagsordning
givna föreskrifter. Under utvecklingens gång hade det emellertid framvuxit
en för tillsynen icke mindre viktig uppgift, nämligen att ur säkerhetssynpunkt
granska bankernas verksamhet, även om denna icke ginge
utom de av lag och bolagsordning angivna gränserna. En med dessa två
uppgifter verkande tillsyn bidroge att bereda sundhet och soliditet åt bankväsendet
och innebure ett skydd för insättarna. Den senare uppgiften vöre
visserligen ej nämnd i banklagen, men enligt instruktionen för bankinspektionen
ålåge det densamma att, örn vid undersökning eller eljest befunnes,
att i bank förekomme törhållanden, som påkallade rättelse, meddela erforderliga
erinringar. Emellertid hade inspektionen i sådana fall icke
möjlighet att framtvinga rättelse. Lagens bestämmelse örn rätt för bankinspektionen
att sammankalla styrelse och bolagsstämma ävensom föreskriften
i instruktionen örn rätt att offentliggöra framställd anmärkning
vore visserligen tillämpliga även för ifrågavarande fall. Men dessa medel
kunde av naturliga skäl endast undantagsvis bringas i tillämpning; i
övrigt finge erinringarna mera karaktären av råd, som av bankstyrelsen
kunde beaktas eller lämnas utan avseende. Enligt 235 a § banklagen ägde
inspektionen förelägga styrelsen lör en bank, beträffande vars ledning så
allvarliga missförhållanden yppat sig, att bankens verksamhet kunde befaras
komma att bliva till skada för det allmänna, att vidtaga de åtgärder,
som befunnes erforderliga för rättelsers vinnande, men detta medel kunde
icke komma till tillämpning i andra fall än då genom bankledningens åt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

gärder insättarnas rätt vore utsatt för uppenbar fara. Till dessa två huvuduppgifter
för tillsynen bomme ytterligare uppgiften att övervaka, att
de upplysningar angående bankernas verksamhet, vilka genom det allmännas
försorg ställdes till allmänhetens förfogande, vore riktiga (bankstatistiken).
Kommittén ville, i fråga örn tillsynsmyndighetens uppgifter,
ej föreslå någon ändring i vad som på sätt kommittén utvecklat
finge anses vara gällande rätt. Denna myndighets främsta uppgift vore
sålunda att övervaka iakttagandet av banklagstiftningen. Beträffande
den andra huvuduppgiften erinrade kommittén, att tillsynsmyndigheten
icke linge göras till någon överstyrelse för bankväsendet, som skulle hava
att pröva celi taga ställning till bankernas förvaltningsåtgärder, men att,
å andra sidan, denna myndighets befogenheter icke borde för starkt begränsas.
Det måste vara till gagn, att en bankledning finge sina handlingar
bedömda från den vidare synpunkt, som tillsynsmyndigheten hade
tillfälle att anlägga på bankverksamheten, och linge kännedom örn tillsynsmyndighetens
elter denna synpunkt bildade uppfattning, även om denna
uppfattning visade sig vara sträng.

Kommittén föreslog, att i en ny paragraf, 230 a, skulle angivas de uppgifter,
vilka, på sätt kommittén förut utvecklat, åvilade tillsynsmyndigheten.

Enligt första momentet i denna paragraf skulle bankinspektionen
övervaka, att bankerna i sin verksamhet ställde sig till efterrättelse dels
banklagen och andra författningar, såvitt de hade särskilt avseende å
banker, dels de för bankerna gällande bolagsordningar, dels ock de föreskrifter,
som med stöd av stadgande i lag eiler bolagsordning blivit av
bolagsstämma eller styrelse meddelade. Bankinspektionen skulle dock
icke vara pliktig övervaka iakttagandet av sådana bestämmelser, som
avsåge enskild delägares rättigheter eller skyldigheter i förhållande till
banken eller till annan delägare eller som anginge banks inre angelägenheter.

Kommittén anförde:

Med författningar, som hade särskilt avseende å bankbolag, åsyftades
exempelvis lagen angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och
sparbanks konkurs. Däremot borde det icke åvila inspektionen någon
skyldighet att vaka över, att bankerna iakttogo sådan allmän lagstiftning,
som i ett eller annat avseende ägde tillämplighet jämväl å bankbolag.
En så vidsträckt uppgift hade givetvis icke varit avsedd att tillläggas
tillsynsmyndigheten, och det skulle ej heller vara lämpligt, att
så skedde, enär det då lätt skulle kunna inträffa, att tillsynsmyndigheten
ställdes inför situationer, där tillgodoseendet av ett intresse skulle
komma i strid med ett annat.

Vidare hade bankinspektionen att övervaka efterlevnaden av de föreskrifter,
som med stöd av stadgande i lag eller bolagsordning blivit av
bolagsstämma eller styrelse meddelade. Såvitt anginge av styrelse med
stöd av lag meddelade föreskrifter sammanhängde bestämmejsen i förevarande
ämne särskilt med kommitténs under 56 respektive 172 § upptagna
förslag, att bankstyrelse icke finge åt enskild styrelseledamot eller
annan person uppdraga att ensam eller i förening med annan avgöra
på styrelsen ankommande ärenden, med mindre föreskrifter blivit av
styrelsen meddelade angående dan befogenhet i olika avseenden, som

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

uppdraget skulle medföra. I förslaget hade såsom ett undantag från inspektionens
åligganden angivits, att inspektionen icke skulle vara pliktig
övervaka iakttagandet av sådana bestämmelser, som avsåge enskild
delägares rättigheter eller skyldigheter i förhållande till banken eller till
annan delägare eller som anginge banks inre angelägenheter. Ett dylikt
undantag överensstämde med grunderna för de gällande instruktions
stadgandena angående tillsynsmyndighetens åligganden. Då de nämnda
stadganden i sin nu gällande form första gången infördes i tillsynsmyndighetens
instruktion — den 31 december 1919 — förelåg nämligen ett uttalande
från bankinspektionen i en skrivelse av den 17 december 1919.
enligt vilket uttalande stadgandet vore avsett att giva uttryck åt den
uppfattningen, att inspektionens ingripande icke borde kunna påfordras
i frågor av formell art, vilka endast berörde delägareintressen och med
avseende å vilka banklagen anvisade delägare att vid domstol söka rättelse.
Den av kommittén föreslagna bestämmelsen hade emellertid så
avfattats, att inspektionen, där den funne nödigt, kunde taga befattning
även med sådana förhållanden, som i bestämmelsen avsåges.

I 2 mom. i 230 a § föreslog kommittén, att det jämväl i övrigt skulle
åligga bankinspektionen att, såvitt anginge förhållanden, som kunde inverka
på bankbolagens säkerhet, med uppmärksamhet följa dessas verksamhet.
Kommittén påpekade, att därunder inrymdes den andra av de
av kommittén angivna huvuduppgifterna för inspektionen, nämligen att
ur säkerhetssynpunkt verkställa en granskning av banks verksamhet,
även örn denna icke ginge utom de av banklagen, bolagsordning eller
eljest meddelade föreskrifter angivna gränserna.

Med hänsyn till sistberörda föreskrift upptog kommitténs förslag i
235 § en ny bestämmelse av innehåll, att bankinspektionen skulle äga att.
ehuru avvikelse från lag eller bolagsordning icke ägt rum, meddela de
erinringar i fråga örn bankbolags verksamhet, som inspektionen kunde
finna påkallade.

Slutligen föreslogs i 3 inom. 230 a §, att bankinspektionens tillsyn
skulle utövas med ledning av handlingar, som jämlikt banklagen insändes
till inspektionen, samt vid bankundersökning eller annorledes inhämtade
upplysningar, och i 4 morn., att bankundersökning skulle anställas så
ofta sådan ansåges erforderlig eller anbefalldes av Konungen.

Vidare föreslog kommittén det tillägg till 230 §, att ej heller annan befattningshavare
hos bankinspektionen än ledamot finge deltaga i styrelsen
av eller vara anställd vid bankbolag, över vilket inspektionen hade att
utöva tillsyn.

Beträffande den lokala tillsynen innebar kommitténs förslag, att bestämmelserna
i 233 § banklagen rörande allmänna ombud skulle utgå.
Vidare föreslogs, att bestämmelsen i 238 § banklagen örn skyldighet för
bankinspektionen att i banks likvidation förordna ett allmänt ombud
skulle utbytas mot föreskrift örn rätt för inspektionen att i dylikt fall
utse allmänt ombud.

Kommittén anförde, att de allmänna ombudens granskningsverksamhet
alltmer blivit av allenast formell art, och att dessa ombud i över -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

vägande antal fall ej tillfört inspektionen något material av vikt, 6om
denna ej kunnat själv skaffa sig.

Bankföreningen liksom bankinspektionen och kommerskollegium hade
ingen erinran mot kommitténs förslag i denna del.

Handelskammaren i Göteborg förklarade sig vara mycket betänksam
emot: den tendens till utvidgning av bankinspektionens befogenhet att
ingripa i bankernas inre angelägenheter, som förslaget, enligt handelskammarens
åsikt, innebure, och handelskammaren i Gävle ansåg, att ett
lagfästande av den nu tillämpade ordningen för tillsynen innebure fara
för att allmänheten bibringades den uppfattningen, att tillsynsmyndighetens
övervakande i själva verket utgjorde en från statens sida ställd
garanti för insättarnas medel.

Såsom förut anmärkts ansluter sig de sakkunnigas förslag till kommitténs.
De sakkunniga förklara också, att de hava samma uppfattning
som kommittén angående tillsynsmyndighetens principiella karaktär.

Beträffande sättet för utövandet av tillsynsmyndighetens övervakning
anföra de sakkunniga bland annat:

Av de sakkunnigas uppfattning örn tillsynsmyndighetens principiella
karaktär följde, att denna myndighets övervakning icke skulle innefatta
någon slags förhandsprövning av de beslut, som angående banks
verksamhet fattades av dess ledning, Däremot borde det eftersträvas,
att tillsynsmyndighetens övervakning av bankens verksamhet bleve
mera kontinuerlig. Tillsynsmyndigheten borde särskilt följa utvecklingen
av större engagemang och affärsförbindelser, som av en eller annan
anledning måste anses vara av större betydelse för vederbörande bank.
Materialet för inspektionens tillsyn utgjordes av dels de i 234 § banklagen
omförmälda rapporter, berättelser m. m., dels de övriga upplysningar angående
banken, som av inspektionen äskades, dels slutligen de upplysningar,
som vid bankundersökning eller annorledes kunde inhämtas. På
grund av stadgandet i banklagen örn rätt för inspektionen att av bankerna
införskaffa de upplysningar, inspektionen ansåge behövliga för
sin verksamhet, hade inspektionen ålagt bankerna bland annat att insända
årliga uppgifter per 31 december dels å nödlidande fordringar,
dels ock å engagemang, som uppginge till visst belopp. Undersökningar
å banks huvudkontor skedde med vissa jämnare mellanrum, i regel
från ett till tre år. De större avdelningskontoren undersöktes vanligen
ock med liknande mellantid, mindre kontor mera sällan.

De sakkunniga hade ej funnit nödigt föreslå några förändrade former
för inspektionens verksamhet. Emellertid borde bankundersökning ske
något oftare än nu vore fallet. Dc sakkunniga ville emellertid ej föreslå
någon ändring i kommitténs förslag, att bankundersökning skulle
anställas så ofta sådan av bankinspektionen ansåges erforderlig eller av
Konungen anbefalldes, men ansåge, att i instruktionen för inspektionen
borde intagas en bestämmelse av innehåll, att bankundersökning
skulle, såvitt möjligt vöre, äga rum åtminstone vartannat år.

I de avgivna yttrandena har icke framställts annan erinran mot de sakftihang
till riksdagens protokoll 193:''.

1 sand. Sr 107.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Departementschefen.

kunnigas förslag i denna del, än att handelskammaren i Göteborg förklarat
sig vidhålla sina uttalanden i anledning av kommitténs förslag.

I likhet med kommittén och de sakkunniga anser jag, att tillsynsmyndighetens
åligganden böra angivas i banklagen. De härom i förslagets
230 a § upptagna bestämmelserna innebära, såsom förut påpekats, ett lagfästande
av vad som redan nu får anses utgöra denna myndighets åligganden.
Jag anser icke någon förändring av tillsynens karaktär böra äga
rum och finner de föreslagna bestämmelserna på ett tillfredsställande
sätt angiva tillsynens uppgifter.

Även enligt min åsikt bör den nu gällande lokala tillsynen över bankernas
verksamhet kunna borttagas; jag erinrar i detta sammanhang örn
att enligt förslaget bankinspektionen skall utse en revisor i varje bank.
Mot de sakkunnigas förslag i övrigt i fråga örn tillsynen finner jag ej
anledning att göra någon erinran.

Övriga ändringar i banklagen; upphävande av lagen angående

emissionsbanker.

I 18 respektive 129 § banklagen föreskrives såsom villkor för registrering
av bankbolag, bland annat, att viss del av grundfonden blivit behörigen
inbetald och att för inbetalning av återstoden lämnats pant, som
bankinspektionen prövat fullgod. I anslutning härtill föreskrives i 20
respektive 131 §, att vid ansökan örn registrering skall fogas, jämte annat,
bevis från bankinspektionen, utvisande dels huru stor del av grundfonden,
som behörigen inbetalts, dels ock att för inbetalning av återstoden lämnats
förbindelse mot pant, som bankinspektionen prövat fullgod. Aktietecknares
skyldighet att ställa pant, varom nu är nämnt, fastslås i 24
respektive 139 §, varjämte 25 och 40 respektiv^ 140 och 156 §§ innehålla
vissa härmed sammanhängande bestämmelser.

De sakkunniga anse, i likhet med kommittén, att banklagens föreskrift
att endast pant kan godkännas såsom säkerhet för inbetalning av grundfonden
är onödigt sträng, samt att även annan säkerhet, i främsta rummet
av bank ställd garanti, kan erbjuda full trygghet. Enligt de sakkunnigas
åsikt föreligger så mycket mindre något skäl att utesluta annan
säkerhet än pant, som bankinspektionen i varje fall skall pröva, örn den
ställda säkerheten kan anses fullgod.

De sakkunniga föreslå sådan ändring av nämnda paragrafer, att jämväl
annan säkerhet än pant kan godkännas. Härjämte föreslå de sakkunniga
i 2 mom. 3 punkten i 20 respektive 131 § en mindre ändring, föranledd
av de sakkunnigas förslag i 1 mom. i 58 respektive 174 §, att bankbolags
firma skall tecknas av minst två personer i förening.

44 respektive 160 § i de sakkunnigas förslag innehåller de bestämmelser,

Kungl. Maj:ts proposition nr 167. 83

som äro meddelade i 44 och 48 a respektive 160 och 164 a §§ gällande banklag.

I 74 respektive 190 § föreslå de sakkunniga en mindre jämkning, sammanhängande
med den i 24 respektive 139 § vidtagna ändringen, varigenom
med pant jämställts annan säkerhet.

I 92 respektive 209 § banklagen stadgas, att därest så stor del av bankbolags
grundfond gått förlorad, att bolaget är skyldigt att träda i likvidation,
aktieägarna (lottägarna) kunna möjliggöra rörelsens fortsättande genom
att teckna vad som erfordras för att återställa grundfonden till dess
behöriga belopp.

Dylik teckning skall verkställas senast å den bolagsstämma, vid vilken
styrelsen lämnar meddelande örn den lidna förlusten, och inbetalning
av tecknat tillskott skall vara verkställd inom tre månader från
stämman.

De sakkunniga anse, i likhet med kommittén, dessa bestämmelser icke
erbjuda sådan trygghet, att rörelsens fortsättande alltid bör medgivas,
samt föreslå, att såsom villkor för undgående av tvångslikvidation bör
uppställas, att tecknat belopp inbetalas eller att för detsamma ställes
pant eller annan säkerhet, som inspektionen prövar fullgod.

Enligt 2 mom. i förevarande paragrafer äga de aktieägare (lottägare),
som verkställt tillskott, att av bolagets behållna vinstmedel erhålla åter
vad som av dem blivit tillskjutet jämte ränta, innan utdelning å aktierna
(lotterna) får äga rum.

De sakkunniga föreslå, i likhet med kommittén, ett tillägg till paragrafen,
enligt vilket aktieägare respektive lottägare som verkställt senare
tillskott, skola äga företrädesrätt framför aktieägare respektive lottägare,
som förut verkställt tillskott.

96 respektive 213 § banklagen stadgar, att, därest, oaktat sådant förhållande
inträtt, att hankbolag är pliktigt att träda i likvidation, ej inom
viss tid blivit anmält, att så skett, rätten, efter bolagets hörande, skall förklara,
att likvidation skall verkställas. Såsom förutsättning för rättens förordnande
kräves emellertid, att ansökan därom gjorts av aktieägare (lottägare)
eller styrelseledamot. Däremot är bankinspektionen icke behörig
att hos rätten göra framställning örn dylikt förordnande.

De sakkunniga hava, i likhet med kommittén, under åberopande av att
aktieägare (lottägare) och styrelseledamöter kunna tänkas vara obenägna
att göra sådan ansökan till rätten, ehuru hänsyn till det allmännas intresse
krävde, att likvidation kommer till stånd, föreslagit, att framställning,
varom nu är fråga, må göras jämväl av bankinspektionen.

Jag ansluter mig till de sakkunnigas ändringsförslag i nu berörda delar.

Beträffande 23d § föreslå de sakkunniga vissa ändringar, som sammanhänga
med de allmänna omhudens avskaffande.

Bankinspektionen hemställer i sitt utlåtande över dc sakkunnigas för -

Departements chefen.

Kungl. Majlis proposition nr 167.

Departements chefen.

slag om borttagande av den enligt 4 punkten i paragrafen stadgade skyldigheten
för bank att årligen låta i allmänna tidningarna införa den av
bankens revisorer avgivna berättelsen angående granskning av bankens
förvaltning och räkenskaper. Enligt bankinspektionens mening fyllde
denna föreskrift icke något verkligt behov; revisionsberättelserna hölles
alltid utan särskilt åläggande för intresserade tillgängliga i tryck vid
bankernas kontor, och därigenom syntes kravet på publicitet vara fullt
tillgodosett.

I anledning av bankinspektionens framställning bar jag vidtagit den
åsyftade ändringen av 234 §; beträffande avfattningen av paragrafen
i övrigt bar jag anslutit mig till de sakkunnigas förslag.

De sakkunniga bava vidare föreslagit viss ändring av 239 §, vilken ändring
föranletts av förslaget örn att bankinspektionen skall i varje bank
förordna en revisor.

I anledning av den föreslagna bestämmelsen, att bankbolags firma skall
tecknas av minst två personer i förening, hava de sakkunniga föreslagit
därav föranledda ändringar i 241, 243 och 244 §§.

De sakkunniga bava, i likhet med 1924 års kommitté, under åberopande
av den betydelse, som av bankbolag lämnade uppgifter bava för den statliga
tillsynsmyndigheten, ansett det erforderligt, att straff stadgas för
den, som mot bättre vetande lämnar oriktig eller ofullständig uppgift.

I 251 § 6 morn, i de sakkunnigas förslag bar upptagits en bestämmelse i
detta hänseende.

I 252 § bava de sakkunniga föreslagit vissa jämkningar, föranledda därav,
att de nuvarande bestämmelserna i 61 respektive 177 § överflyttats till
59 respektive 175 § samt 3 mom. i 69 respektive 185 § till ett nytt moment i
samma paragraf, betecknat mom. 6.

I 254 § 7 punkten banklagen stadgas, att örn bankbolag övertagit annat
bankbolags rörelse och bland sistnämnda bolags tillgångar finnes egendom,
varmed bankbolag ej må driva handel för egen räkning, må denna
egendom, även örn sådant fall ej är för banden, som omförmäles i
46 och 48 respektive 162 och 164 §§ (motsvarande 2, 3 och 4 mom. i 45 respektive
161 § i förslaget), förvärvas av det övertagande bolaget. Den sålunda
förvärvade egendomen skall så snart lämpligen kan ske åter avyttras,
i den mån den ej, jämlikt vad i nyssnämnda lagrum stadgas, må
av bolaget behållas. De sakkunniga anföra härom:

De sakkunniga bade förut framhållit, att egendom, som bank med stöd
av undantagsbestämmelserna i 3 och 4 mom. i 45 respektive 161 § förvärvat,
borde snabbt realiseras, samt i detta syfte föreslagit en ändrad formulering
av bestämmelserna angående realisation av sistberörda egendom. Enligt
de sakkunnigas åsikt borde, örn vid bankfusion övertoges sådan egendom,
varmed bank ej finge driva bandel, beträffande denna egendoms avyttring
gälla samma bestämmelser som de i 5 mom. 45 respektive 161 § i
förslaget angivna. Ifrågavarande egendom borde sålunda av den över -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167. 85

tagande banken avyttras senast då detta kunde ske utan förlust för

banken.

De sakkunniga föreslå vidare viss ändring i 260 §, föranledd därav, att
stadgandena i nuvarande 54, 55, 170 och 171 §§ överflyttats till respektive
61, 60, 177 och 176

De sakkunniga föreslå slutligen, i likhet nied 1924 års kommitté,
att lagen den 5 juni 1909 (nr 64) angående emission sbanker skall upphöra
att gälla den 1 januari 1934.

De sakkunniga anföra, att någon emissionsbank ej blivit bildad, och att
det torde vara uteslutet, att någon dylik bank med den i lagen angivna
organisationen någonsin komme till stånd.

I anledning av nämnda lags upphävande hava de sakkunniga föreslagit
en jämkning i 1 och 2 §§ banklagen, varjämte i 1 § införts en hänvisning
till de gällande bestämmelserna angående den av postverket bedrivna postgirorörelsen.

De sakkunnigas förslag i dessa delar hava ej givit mig anledning till Departementsannan
erinran än att viss redaktionell jämkning vidtagits i förslaget chefen.
till lag örn upphävande av lagen angående emissionsbanker.

Föredragande departementschefen uppläser härefter förslag till lag om
ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 74) örn bankrörelse
samt till lag om upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 64) angående
emissionsbanker, av den lydelse bilagor vid detta protokoll utvisa, samt
hemställer, att lagrådets yttrande över förslagen måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
P. J. Arrhenius.

Kungl. Majlis proposition nr 167.

Bilaga. A.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 74)

om bankrörelse.

Härigenom förordnas dels att i lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse
skola införas tre nya paragrafer med beteckning 50 a, 166 a och
230 a av den lydelse nedan sägs, dels att 48 a och 164 a §§, sådana dessa lagrum
lyda enligt lag den 16 maj 1919 (nr 241), samt 233 §, sådant detta lagrum
lyder enligt lag den 26 juni 1918 (nr 413), skola ur förstnämnda lag
utgå, dels ock att övriga här nedan införda paragrafer i samma lag, av vilka
lagrum 2 och 234 §§ senast ändrats genom lag den 26 juni 1918 (nr 413),
235 § genom lag den 21 mars 1919 (nr 106), 239 § genom lag den 28
januari 1921 (nr 12), 48, 164 och 254 §§ genom lag den 22 juni 1921 (nr 413),
243, 244 och 252 §§ genom lag den 24 maj 1928 (nr 125) samt 1 § genom lag
den 4 april 1930 (nr 61) skola — 1, 20, 24, 25, 40, 53, 64, 74, 92, 131, 139, 140,
156, 169, 180, 190, 209, 230, 234, 235, 238, 239, 241, 243, 244, 251, 252, 254 och
260 §§ i nedan intagna delar — hava den ändrade lydelse, som av det följande
framgår:

1 $.

Förutom ----bankrörelse.

Med---- begagnas.

Angående postsparbanken, sparbank, centralkassa för jordbrukskredit
och järnkontoret, så ock angående vissa aktiebolag, som driva lånerörelse,
samt den av postverket bedrivna postgirorörelsen är särskilt stadgat.

2 §.

Ej må annan än Sveriges riksbank, bankaktiebolag, solidariskt bankbolag,
postsparbanken, sparbank, järnkontoret och Sveriges allmänna hypoteksbank
i sin firma eller eljest vid beteckning av affärsrörelsen använda
ordet bank. Beträffande användning av ordet hank i registrerad
understödsförenings firma är särskilt stadgat.

18 §.

Sedan bolaget bildats samt styrelse och revisorer blivit valda, så ock
inför bankinspektionen styrkts, att av det tecknade beloppet, efter avdrag
ej mindre i anledning av överteckning, där sådan ägt rum, än även
för aktierätt, som av aktietecknare må hava enligt 25 § förverkats och
ej av annan övertagits, minst tjugu procent blivit behörigen inbetalda

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 ■

och att för inbetalning av återstoden avlämnats pant eller annan säkerhet,
som bankinspektionen prövat fullgod, må bolaget enligt föreskrifterna
i denna lag registreras; dock får registrering ej ske, där det tecknade
beloppet efter ovannämnda avdrag understiger det belopp, som enligt
teckningslistan minst skall tecknas.

20 $.

Ansökning---styrelse.

I sådan ansökning skola uppgivas

dels stiftarnas och styrelseledamöternas samt, där suppleanter i styrelsen
utsetts, deras fullständiga namn ävensom nationalitet och hemvist,

dels bolagets postadress,

dels ock, där befogenhet att teckna bolagets firma ej skall utövas allenast
av styrelsen, vilka sådan befogenhet tillkommer.

Skall---hemvist.

Vid ansökningen skola fogas

1) Konungens---avskrifter;

2) av---protokollet;

3) en---styrkta;

4) bevis från bankinspektionen, utvisande, dels huru mycket av det belopp,
vartill grundfonden jämlikt bestämmelsen under 3) uppgivits, blivit
behörigen inbetalt, dels ock att för inbetalning av återstoden avlämnats
förbindelse med pant eller annan säkerhet, som bankinspektionen prövat
fullgod;

5) teckningslistorna---desamma.

24 %.

Av---rörelse.

Aktietecknare, som ej vid bolagets bildande erlagt full betalning, vare
skyldig avlämna av fullgod pant eller annan säkerhet åtföljd förbindelse
att inbetala oguldna beloppet i den ordning, teckningslistan angiver.

Ej---bolaget.

25 i

Uraktlåter--- — förfallodagen.

Varder, innan pant eller annan säkerhet enligt 24 § blivit avlämnad,
inbetalning ej verkställd i rätt tid, eller försummar någon att avlämna
sådan pant eller säkerhet, åge styrelsen, där ej rättelse sker inom en
månad efter anmaning, förklara aktierätten förverkad. Samma lag vare,
där senare inbetalning ej fullgöres i rätt tid och avlämnad pant eller
säkerhet ej förslår till inbetalningens gäldande.

Underrättelse---brev.

Då aktierätt förverkats, kan vad å aktien redan inbetalts eller vad genom
realisering av avlämnad pant eller annan säkerhet influtit ej återfordras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

40 §.

Av ---- — vidtaga.

Till reservfonden skall alltid läggas vad vid aktieteckning må hava
för aktierna erhållits utöver det belopp, varå de lyda, så ock, där aktierätt
förverkats, vad som blivit inbetalt å aktien eller influtit genom realisering
av avlämnad pant eller utnyttjande av annan ställd säkerhet.

Nedsättning---medel.

44 §.

Med den inskränkning, som bär nedan sägs, må bankaktiebolag, jämte
in- och utlåning av penningar, idka annan verksamhet, som därmed står
i samband.

Örn bankaktiebolags rätt att yrkesmässigt i kommission köpa och sälja
aktier, banklotter och andra delaktighetsbevis i bolag samt obligationer
är särskilt stadgat.

45 $.

Bankaktiebolag må för egen räkning driva handel allenast med guld
samt in- och utländskt mynt, växlar, checkar, invisningar ävensom obligationer
och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar,
med undantag för sådana för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar,
som medföra rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare
(förlagsbevis). Egendom, varmed bankaktiebolag ej må driva
handel för egen räkning, äger bankaktiebolag ej heller förvärva, där ej
nedan i denna paragraf annorlunda stadgas.

Bankaktiebolag må förvärva:

dels inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som
bankaktiebolaget äger;

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

övertagen, egendom utgöres av fastighet, gruva, fabrik eller annan liknande
anläggning eller fartyg, må bankaktiebolag i utbyte mot sådan egendom
jämte tillhörande lös egendom förvärva aktie i bolag, som bildas för
förvaltning av ifrågavarande egendom eller fortsättande av en därmed
bedriven verksamhet, eller förlagsbevis, utfärdat av sådant bolag. Bankaktiebolag
må ock förvärva aktie i bolag, vari bankaktiebolaget på grund
av bestämmelserna i detta mom. förut förvärvat aktie, där uppenbar fain
är, att bankaktiebolaget eljest skulle lida avsevärd förlust.

Har bankaktiebolag på grund av vad i 3 mom. stadgats förvärvat aktie
i bolag eller av aktiebolag utfärdat förlagsbevis, må bankaktiebolaget, örn
aktiebolaget överlåter sina tillgångar å annat aktiebolag, utbyta aktie
eller förlagsbevis, som sålunda förvärvats, mot aktie i det andra aktiebolaget
eller förlagsbevis, utfärdat av detta bolag.

Örn bankaktiebolag förvärvar egendom enligt bestämmelserna i 3 eller
4 morn., skall anmälan därom ofördröjligen göras bos bankinspektionen.

46 §.

Bankaktiebolag må icke bevilja kredit, utan att bolaget har säkerhet,
som av detsamma prövas betryggande, antingen i fast eller lös egendom
eller ock i fordringsrätt jämväl mot annan än den, vilken krediten
beviljas. Utan binder av vad sålunda stadgas må dock

1) stat, kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet ävensom
kassa eller inrättning, vars reglemente blivit av Konungen fastställt, så
ock in- eller utländskt bankföretag kunna erhålla kredit utan särskild
säkerhet;

2) kortvarig kredit kunna utan särskild säkerhet beviljas affärsidkare
i och för bans rörelse, därest med hänsyn till omständigheterna trygghet
för förbindelsens fullgörande ändock kan anses föreligga;

3) av vederhäftig person dragen växel, betalbar å annan ort, kunna
diskonteras, ehuru accept å densamma ej erhållits.

I fråga örn kredit mot pant av aktier skall särskilt iakttagas:

att vid kreditens meddelande förefinnes en med hänsyn till den eller
de pantsatta aktiernas beskaffenhet och omständigheterna i övrigt skälig
marginal mellan aktiernas marknadsvärde och kreditbeloppet; samt

att kreditbeloppet såvitt möjligt icke vid någon tidpunkt under kreditens
fortbestånd överstiger aktiernas marknadsvärde.

Bankaktiebolag må icke såsom pant mottaga egen aktie eller aktie i bolag,
vars verksamhet huvudsakligen består i att förvalta eller driva
handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse.

Yad nu stadgats örn kredit mot pant av aktier skall äga motsvarande
tillämpning i fråga örn kredit mot pant av förlagsbevis.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

I denna paragraf meddelade bestämmelser angående kredit skola gälla
även i flaga örn garantiförpliktelse, som bankaktiebolag ikläder sig.

47 §.

Bankaktiebolag vare pliktigt ägna särskild uppmärksamhet däråt, att
åt samma eller med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap
förbundna kredittagare icke beviljas kredit i så stor omfattning, att därav
kan uppkomma fara för bankaktiebolagets säkerhet. Likaledes åligger
det bankaktiebolaget att tillse, att icke mot säkerhet av aktier i samma
eller i gemenskap, som ovan nämnts, förbundna aktiebolag, kredit beviljas
i sådan omfattning, som nyss sagts.

Såsom kredit skall även anses borgen och annan garantiförpliktelse till
bankaktiebolaget ävensom av bankaktiebolaget ingången garantiförpliktelse
för kredittagaren.

48 §.

Bankaktiebolag må icke bevilja kredit till direktör eller tjänsteman
vid bolagets huvud- eller avdelningskontor, åt vilken uppdragits att ensam
eller i förening med annan utöva viss styrelsens beslutanderätt, till
revisor i bankaktiebolaget eller till Bolag eller förening, vari sådan befattningshavare
eller revisor såsom delägare eller medlem äger ett väsentligt
ekonomiskt intresse, utan mot säkerhet av värdehandling, vari
omyndigs medel må utan överförmyndares samtycke anbringas. Bolag
eller förening, som nu nämnts, må dock även utan sådan säkerhet beviljas
kredit genom diskontering av växlar, vilka äro grundade å verkliga
handelsaffär!’.

Bankaktiebolag må ej heller bevilja kredit mot säkerhet av borgen
eller fordringsbevis, där förbindelsen ingåtts av person, bolag eller förening,
som i 1 mom. sägs, ej heller mot växel, varå person, bolag eller
förening, som nyss sagts, är acceptant, trassent eller endossent, dock
med undantag för å verklig handelsaffär grundad växel, för vilken betalningsskyldighet
åligger sådant bolag eller förening.

Till person, vilken utan att vara sådan befattningshavare, som i 1 mom.
sågs, är ledamot av bankaktiebolagets styrelse eller till bolag eller förening,
vari sådan styrelseledamot såsom delägare eller medlem äger ett
väsentligt ekonomiskt intresse, må kredit icke beviljas utan mot pant,
som prövas i och för sig innebära fullgod säkerhet, eller genom diskontering
av växlar, vilka äro grundade å verkliga handelsaffärer.

Vad i denna paragraf stadgats angående beviljande av kredit skall äga
motsvarande tillämpning i fråga örn garantiförpliktelse, som bankaktiebolag
ikläder sig.

50 a §.

Vid beviljande av kredit må bankaktiebolag icke göra förbehåll därom,
att kreditbeloppet eller del därav skall insättas hos bolaget för
längre tid än sex månader.

Kungl. May.ts proposition nr 167.

51 §.

Bankaktiebolag må ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren
eller till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig
ansvarighet för sådana förbindelser.

53 $.

Styrelsen---angelägenheter.

Ledamot — — — uppdraget.

Avgår---ledamöter.

54 §.

55 §.

Ledamot av styrelsen äge ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal
mellan honom och bolaget. Ej heller må han deltaga i behandling av
fråga örn avtal mellan bolaget och tredje man, där han i frågan äger ett
väsentligt intresse, som kan vara stridande mot bolagets. Vad sålunda
är stadgat äge motsvarande tillämpning beträffande gåva från bolagets
sida, så ock beträffande rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten
eller tredje man.

56 $.

Styrelsen må icke åt enskild styrelseledamot eller annan person uppdraga
att ensam eller i förening med annan utöva viss styrelsens beslutanderätt,
med mindre föreskrifter blivit av styrelsen meddelade angående
den befogenhet i olika avseenden, som uppdraget skall medföra. Avser
uppdraget beviljande av kredit, skola härvid meddelade föreskrifter
angiva maximibelopp och grunderna för bedömande av erbjuden säkerhet.
Dessa föreskrifter skola meddelas i en av styrelsen för högst ett år
i sänder fastställd instruktion.

Styrelsen åligger att, så snart det kan ske, till bankinspektionen insända
sådan instruktion, ävensom meddela bankinspektionen de ändringar,
som vidtagas i instruktionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Styrelsen äger när som helst återkalla eller inskränka uppdrag, som
ovan nämnts, samt utan hinder därav själv avgöra ärende av varje slag.

Styrelsen må icke åt enskild styrelseledamot eller annan uppdraga att
avgöra ärende, som avser:

1) inrättande eller indragning av avdelningskontor eller övertagande
av annan bankrörelse;

2) förvärv eller avyttring av fastighet, avsedd för bankens inrymmande
eller till- eller ombyggnad av sådan fastighet;

3) beviljande av kredit till person, vilken utan att vara sådan befattningshavare,
som i 48 § 1 mom. sägs, är ledamot av bankaktiebolagets
styrelse eller av den särskilda styrelse, som kan finnas inrättad vid avdelningskontor,
eller till bolag eller förening, vari sådan person är styrelseledamot
eller såsom delägare eller medlem äger ett väsentligt ekonomiskt
intresse, eller vari befattningshavare, som omförmäles i 48 § 1 morn.,
är styrelseledamot; styrelsen dock obetaget att för person, bolag eller
förening, som nu nämnts, fastställa vissa gränser, inom vilka utan styrelsens
beslut i varje särskilt fall kredit må beviljas vederbörande i och
för en av honom idkad rörelse;

4) förvärv av aktie eller förlagsbevis i andra fall, än då fråga är örn
aktie eller förlagsbevis, som är för bankaktiebolagets fordran utmätt eller
pantsatt;

5) fastställande av allmänna räntesatser för in- och utlåning, utom då
beslut härom påkallas av allmän ränteförändring, i vilket fall dylikt beslut
ma utan styrelsens hörande meddelas för tiden intill nästkommande
styrelsesammanträde;

6) antagande eller entledigande av ordinarie befattningshavare hos
bankaktiebolaget.

I denna paragraf meddelade bestämmelser angående kredit skola gälla
även i fråga örn garantiförpliktelse, som bankaktiebolag ikläder sig.

57 §.

Direktör eller tjänsteman vid bankaktiebolags huvud- eller avdelningskontor,
åt vilken uppdragits att ensam eller i förening med annan
utöva viss styrelsens beslutanderätt, må icke vara ledamot av styrelsen
i annat bolag, utan att bankaktiebolagets styrelse i fråga otti varje
sådant uppdrag därtill lämnar tillstånd. Tillstånd må dock icke lämnas
i fråga örn ledamotskap av styrelsen i bolag, vars huvudsakliga verksamhet
består i att förvalta eller driva handel med aktier eller som idkar
emissionsrörelse. För giltighet av bankaktiebolagets styrelses beslut
örn tillstånd erfordras, att beslutet biträdes av minst två tredjedelar
av styrelsens samtliga ledamöter. Den, för vilken tillstånd ifrågasättes,
må icke deltaga i beslutet. Kallelse till styrelsesammanträde, då
prövning av fråga örn tillstånd äger rum, skall innehålla uppgift, att
sådan fråga förekommer vid sammanträdet.

Kungl. May.ts proposition nr 167.

58 $.

Bolagets firma skall tecknas av minst två personer i förening.

Bemyndigande att teckna firman må av bolagsstämman meddelas åt
ledamot av styrelsen, dock endast såvida bolagsordningen innehåller
stadgande i sådant avseende.

Sådant bemyndigande må av styrelsen meddelas

åt styrelseledamot, såvida ej annat blivit bestämt i bolagsordningen
eller av bolagsstämman, samt

åt annan än styrelseledamot, såvida medgivande därtill finnes lämnat
i bolagsordningen eller av bolagsstämman.

Ändå att medgivande, som nyss sagts, icke lämnats, åge dock styrelsen,
där ej annat blivit bestämt i bolagsordningen eller av bolagsstämman,
bemyndiga annan än styrelseledamot att teckna firman, såframt bemyndigandet
avser rätt till firmateckning allenast i förening med någon, som
erhållit bemyndigande enligt 2 eller 3 mom. av denna paragraf.

59 %.

Sker ändring i styrelsens sammansättning eller ifråga örn rätten att
teckna bolagets firma eller ändrar styrelseledamot eller eljest någon, som
berättigats teckna firman, sitt hemvist eller ändras bolagets postadress,
skall styrelsen därom ofördröjligen göra anmälan för registrering. Vid
anmälan örn ändring i styrelsens sammansättning skall fogas styrkt avskrift
av protokoll eller annan handling, som bestyrker ändringen.

60 §.

I förhållande till bolaget vare styrelsen samt de styrelseledamöter och
personer utanför styrelsen, som innehava befogenhet att utöva viss
styrelsens beslutanderätt eller äro berättigade teckna bolagets firma,
pliktiga att i sin förvaltning av bolagets angelägenheter ställa sig till
efterrättelse de särskilda föreskrifter, som i bolagsordningen eller av
bolagsstämman eller, såvitt rörer styrelseledamot eller person utanför styrelsen,
av styrelsen meddelas; de må dock ej efterkomma bolagsstämmans
föreskrift, där den finnes strida mot denna lag eller bolagsordningen.

61 §.

Styrelsen, så ock de särskilda styrelseledamöter eller personer utanför
styrelsen, som bemyndigats teckna bolagets firma, åge att själva eller genom
ombud ej mindre i förhållande till tredje man handla å bolagets vägnar
än även inför domstolar och andra myndigheter företräda bolaget.
Inskränkning i den befogenhet, som sålunda tillkommer styrelsen, vissa
styrelseledamöter eller personer utanför styrelsen, vare, i den mån ej
annat följer av vad i denna lag stadgas, utan verkan mot tredje man, med

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

mindre lian ägt eller bort äga kännedom örn inskränkningen. Bestämmelse,
innefattande sådan inskränkning, må ej registreras.

64 §.

Angående befogenhet för styrelseledamot, så ock för den, som eljest
berättigats teckna bolagets firma, att för bolaget mottaga stämning är
stadgat i rättegångsbalken; och skall vad i sådant avseende gäller äga
tillämpning jämväl, då annat meddelande skall delgivas bolaget.

Vill---stämman.

68 §.

För granskning av styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper
skola aktieägarna årligen utse minst två revisorer, varjämte bankinspektionen
skall utse en revisor. Samtliga revisorer skola vara med det ekonomiska
livet väl förtrogna personer, och minst en av de revisorer, aktieägarna
utse, skall vara av handelskammare i riket auktoriserad revisor.
Revisorerna skola inom sig utse en ordförande att leda revisionen.

Till revisor må ej utses den, som är i bolagets eller styrelseledamots
tjänst eller som eljest intager underordnad eller beroende ställning i förhållande
till styrelseledamot.

Den tid, för vilken revisor utses, må ej utgå före nästa ordinarie bolagsstämma.
Av aktieägarna utsedd revisor må, ändå att den tid, för vilken.
han blivit utsedd, ej gått till ända, genom beslut å bolagsstämma
skiljas från uppdraget. Avgår sådan revisor, innan den tid, för vilken
han blivit vald, gått till ända, och finnes ej suppleant, åligger det styrelsen
att ofördröjligen föranstalta örn val av ny revisor.

Bankinspektionen äger när som helst återkalla uppdraget för den av
inspektionen utsedde revisorn och i stället utse ny revisor.

69 §.

Styrelsen skall bereda revisor tillfälle att när som helst inventera bolagets
kassa och övriga tillgångar och granska bolagets alla böcker, räkenskaper
och andra handlingar; och må av revisor begärd upplysning
angående förvaltningen ej av styrelsen förvägras.

Vid fullgörande av sitt uppdrag hava de av aktieägarna utsedda revisorerna
att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som av
bolaget meddelas och ej avse inskränkning i deras i lag stadgade befogenhet
eller eljest strida mot lag eller författning eller mot bolagsordningen.
För den av bankinspektionen utsedde revisorn skall instruktion utfärdas
av inspektionen.

Revisorerna skola på kallelse av revisionens ordförande sammanträda
så ofta de finna nödigt, åliggande det revisorerna att minst en
gång varje halvår:
taga del av styrelsens protokoll;

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

taga del av de föreskrifter rörande bolagets kreditgivning, som utfärdats
av styrelsen eller bolagets direktörer;

granska större krediter och andra större placeringar av bolagets medel;
granska av styrelsen vidtagna åtgärder i fråga örn förvaltning och
avyttring av jämlikt 45 § 3 och 4 mom. inköpt eller övertagen egendom;

taga del av de förelägganden och erinringar, som av bankinspektionen
kunna hava gjorts till styrelsen eller bolagets direktörer;

taga del av rapporter över inspektioner och undersökningar rörande
bolagets huvud- och avdelningskontor samt rörande av bolaget ägda företag
av större betydelse.

Vid revisorernas sammanträden skall föras protokoll.

Revisorerna skola skriftligen delgiva styrelsen de erinringar i fråga
örn bolagets verksamhet, vartill deras granskning må giva anledning.

I den av revisorerna avgivna berättelsen skola revisorerna särskilt uttala
sig i följande avseenden:

angående omfattningen av den av dem verkställda granskningen;
angående de i styrelsens förvaltningsberättelse intagna vinst- och förlust-
samt balansräkningarna;

angående bolagets förvaltningsutgifter;
angående den inre kontrollen inom bolaget;

angående styrelsens förslag i anledning av bolagets vinst eller förlust
under räkenskapsåret; samt
angående ansvarsfrihet för styrelsen.

Angående revisorers befogenhet att påkalla sammankallande av extra
bolagsstämma stadgas i 78 §.

74 §.

Jämte---gälle,

1) att rösträtt ej må utövas för aktie, å vilken icke fullgjorts förfallen
inbetalning eller i fråga örn vilken ej, där så skolat ske, avlämnats sådan
av pant eller annan säkerhet åtföljd förbindelse, som i 24 § sägs;

2) att---röst;

3) att — — — ombud;

4) att---grundfonden;

5) att---avgivas;

6) att —--ordförande.

I---rätt.

Vad---därom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

92 $.

Har senast vid den i 91 § omförmälda bolagsstämma av aktieägare tecknats
vad som erfordras för att återställa grundfonden till dess behöriga
belopp, äge bolaget, därest det sålunda tecknade beloppet omedelbart inbetalas
eller därför ställes pant eller annan säkerhet, som bankinspektionen
prövar fullgod, fortsätta rörelsen; men örn så icke skett eller örn
för grundfondens återställande tecknat tillskott icke inbetalts inom tre
månader från stämman, skall bolaget träda i likvidation.

De---rum.

96 §.

Har sådant förhållande inträffat, som jämlikt bestämmelse i 92 eller
93 § påkallar likvidation, och varder ej inom en månad därefter till registret,
enligt vad nedan sägs, anmält, att bolaget trätt i likvidation, förklare
rätten, på ansökan av aktieägare, styrelseledamot eller bankinspektionen
och efter bolagets hörande, att bolaget skall träda i likvidation;
och förelägge rätten bolaget att inom viss tid, ej understigande en månad,
utse en eller flere likvidatorer vid äventyr, att förordnande i sådant hänseende
eljest meddelas av rätten.

129 §.

Sedan bolaget bildats samt styrelse och revisorer blivit valda, så ock
inför bankinspektionen styrkts, dels att av det tecknade beloppet, efter
avdrag ej mindre i anledning av överteckning, där sådan ägt rum, än
även för rätt till delaktighet i bolaget, som av tecknare må hava enligt
140 § förverkats och ej av annan övertagits, minst tjugu procent blivit
behörigen inbetalda, dels att för inbetalning av återstoden avlämnats
pant eller annan säkerhet, som bankinspektionen prövat fullgod, dels ock
att en var av huvudlottägarna till förvaring hos bolaget överlämnat sådan
handling, som i 134 § sägs, må bolaget enligt föreskrifterna i denna
lag registreras; dock får registrering ej ske, där det tecknade beloppet
efter ovannämnda avdrag understiger det belopp, som enligt teckningslistan
minst skall tecknas.

131 §.

Ansökning —--styrelse.

I sådan ansökning skola uppgivas

dels stiftarnas och styrelseledamöternas samt, där suppleanter i styrelsen
utsetts, deras fullständiga namn ävensom nationalitet och hemvist,

dels bolagets postadress,

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

dels ock, där befogenhet att teckna bolagets firma ej skall utövas allenast
av styrelsen, vilka sådan befogenhet tillkommer.

Skall---hemvist.

Vid ansökningen skola fogas

1) Konungens---avskrifter;

2) av---protokollet;

3) en---styrkta;

4) bevis från bankinspektionen, utvisande, dels huru mycket av det
belopp, vartill grundfonden jämlikt bestämmelsen under 3) uppgivits,
blivit behörigen inbetalt, dels att för inbetalning av återstoden avlämnats
förbindelse med pant eller annan säkerhet, som bankinspektionen prövat
fullgod, dels ock att en var av huvudlottägarna till förvaring hos bolaget
överlämnat sådan handling, som i 134 § sägs;

5) teckningslistorna---desamma.

139 §.

Av---rörelse.

Har tecknare av huvudlott ej vid bolagets bildande erlagt full betalning,
vare han skyldig avlämna av fullgod pant eller annan säkerhet
åtföljd förbindelse att inbetala oguldna beloppet i den ordning, teckningslistan
angiver.

Ej---bolaget.

140 §.

Uraktlåter---förfallodagen.

Varder, innan pant eller annan säkerhet enligt 139 § blivit avlämnad,
inbetalning ej verkställd i rätt tid, eller försummar någon att avlämna
sådan pant eller säkerhet, åge styrelsen, där ej rättelse sker inom en
månad efter anmaning, förklara rätten till delaktighet i bolaget förverkad.
Samma lag vare, där senare inbetalning ej fullgöres i rätt tid och
avlämnad pant eller säkerhet ej förslår till inbetalningens gäldande.

Underrättelse---brev.

Då rätt till delaktighet i bolaget förverkats, kan vad å huvudlotten
redan inbetalts eller vad genom realisering av avlämnad pant eller annan
säkerhet influtit ej återfordras.

156 §.

Av —--vidtaga.

Till reservfonden skall alltid läggas vad vid teckning må hava för
lotterna erhållits utöver det belopp, varå de lyda, så ock, där rätt till delaktighet
i bolaget förverkats, vad som blivit inbetalt å lotten eller influtit
genom realisering av avlämnad pant eller utnyttjande av annan ställd
säkerhet.

Nedsättning —--medel.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 167.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

160 $.

Med den inskränkning, som här nedan sägs, må solidariskt bankbolag,
jämte in- och utlåning av penningar, idka annan verksamhet, som därmed
står i samband.

Örn solidariskt bankbolags rätt att yrkesmässigt i kommission köpa och
sälja aktier, banklotter och andra delaktighetsbevis i bolag samt obligationer
är särskilt stadgat.

161 §.

Solidariskt bankbolag må förvärva:

dels inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som
bankbolaget äger;

dels ock, därest Konungen därtill meddelar tillstånd, aktie i svenskt
bankaktiebolag, i utländskt bankföretag eller i svenskt aktiebolag, vars
ändamål kan anses gagnelig! för bankväsendet eller det allmänna, ävensom
förlagsbevis, utfärdat av bolag eller företag, som nu nämnts, eller
annat solidariskt bankbolag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

eller förlagsbevis, som sålunda förvärvats, mot aktie i det andra aktiebolaget
eller förlagsbevis, utfärdat av detta bolag.

Örn solidariskt bankbolag förvärvar egendom enligt bestämmelserna i
3 eller 4 morn., skall anmälan därom ofördröjligen göras hos bankinspektionen.

162 $.

Solidariskt bankbolag må icke bevilja kredit, utan att bolaget har säkerhet,
som av detsamma prövas betryggande, antingen i fast eller lös
egendom eller ock i fordringsrätt jämväl mot annan än den, vilken
krediten beviljas. Utan hinder av vad sålunda stadgas må dock

3) av vederhäftig person dragen växel, betalbar å annan ort, kunna
diskonteras, ehuru accept å densamma ej erhållits.

I fråga örn kredit mot pant av aktie skall särskilt iakttagas:

att vid kreditens meddelande förefinnes en med hänsyn till den eller de
pantsatta aktiernas beskaffenhet och omständigheterna i övrigt skälig
marginal mellan aktiernas marknadsvärde och kreditbeloppet; samt

att kreditbeloppet såvitt möjligt icke vid någon tidpunkt under kreditens
fortbestånd överstiger aktiernas marknadsvärde.

Solidariskt bankbolag må icke såsom pant mottaga egen lott, annat
solidariskt bankbolags huvudlott eller aktie i bolag, vars verksamhet huvudsakligen
består i att förvalta eller driva handel med aktier eller som
idkar emissionsrörelse.

Vad nu stadgats örn kredit mot pant av aktier skall äga motsvarande
tillämpning i fråga örn kredit mot pant av förlagsbevis.

I denna paragraf meddelade bestämmelser angående kredit skola gälla
även i fråga örn garantiförpliktelse, som bankbolaget ikläder sig.

163 §.

Solidariskt bankbolag vare pliktigt ägna särskild uppmärksamhet däråt,
att åt samma eller med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap
förbundna kredittagare icke beviljas kredit i så stor omfattning, att därav
kan uppkomma fara för bankbolagets säkerhet. Likaledes åligger det bankbolaget
att tillse, att icke mot säkerhet av aktier i samma eller i gemen -

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

skap, som ovan nämnts, förbundna aktiebolag, kredit beviljas i sådan omfattning,
som nyss sagts.

Såsom kredit skall även anses borgen och annan garantiförpliktelse till
bankbolaget ävensom av bankbolaget ingången garantiförpliktelse för
kredittagaren.

164 §.

Solidariskt bankbolag må icke bevilja kredit till direktör eller tjänsteman
vid bolagets huvud- eller avdelningskontor, åt vilken uppdragits
att ensam eller i förening med annan utöva viss styrelsens beslutanderätt,
till revisor i bankbolaget eller till bolag eller förening, vari sådan
befattningshavare eller revisor såsom delägare eller medlem äger ett
väsentligt ekonomiskt intresse, utan mot säkerhet av värdehandling,
vari omyndigs medel må utan överförmyndares samtycke anbringas.
Bolag eller förening, som nu nämnts, må dock även utan sådan säkerhet
beviljas kredit genom diskontering av växlar, vilka äro grundade å verkliga
handelsaffärer.

Solidariskt bankbolag må ej heller bevilja kredit mot säkerhet av borgen
eller fordringsbevis, där förbindelsen ingåtts av person, bolag eller förening,
som i 1 mom. sägs, ej heller mot växel, varå person, bolag eller förening,
som nyss sagts, är acceptant, trassent eller endossent, dock med undantag
för å verklig handelsaffär grundad växel, för vilken betalningsskyldighet
åligger sådant bolag eller förening.

Till person, vilken utan att vara sådan befattningshavare, som i 1 mom.
sägs, är ledamot av bankbolagets styrelse eller till bolag eller förening,
vari sådan styrelseledamot såsom delägare eller medlem äger ett väsentligt
ekonomiskt intresse, må kredit icke beviljas utan mot pant, som prövas
i och för sig innebära fullgod säkerhet, eller genom diskontering av
växlar, vilka äro grundade å verkliga handelsaffärer.

Vad i denna paragraf stadgas angående beviljande av kredit skall äga
motsvarande tillämpning i fråga örn garantiförpliktelse, som bankbolaget
ikläder sig.

166 a §.

Vid beviljande av kredit må solidariskt bankbolag icke göra förbehåll
därom, att kreditbeloppet eller del därav skall insättas hos bolaget för
längre tid än sex månader.

167 i

Solidariskt bankbolag må ej utfärda tryckta eller graverade, till inne
havaren eller till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig
ansvarighet för sådana förbindelser.

169 §.

Huvudlottägarna skola inom sig utse en styrelse av minst fem högst
tio ledamöter, Öred rätt dock för Konungen att, när särskilda skäl där -

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

till äro, medgiva högre antal. Av styrelseledamöterna må icke flera än
en för varje påbörjat tretal vara befattningshavare i banken.

Styrelsen---angelägenheter.

Ledamot---uppdraget.

Avgår---ledamöter.

170 $.

171 $.

Såsom styrelsens beslut gälle, där ej annorlunda är bestämt i bolagsordningen,
den mening, örn vilken vid sammanträde de flesta röstande
förenat sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden
vid sammanträdet.

Ledamot av styrelsen åge ej deltaga i behandling av fråga rörande
avtal mellan honom och bolaget. Ej heller må han deltaga i behandling
av fråga örn avtal mellan bolaget och tredje man, där han i frågan äger
ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot bolagets. Vad sålunda
är stadgat äge motsvarande tillämpning beträffande gåva från bolagets
sida, så ock beträffande rättegång eller annan talan mot styrelseledamot
eller tredje man.

172 §.

Styrelsen må icke åt enskild styrelseledamot eller annan person uppdraga
att ensam eller i förening med annan utöva viss styrelsens beslutanderätt,
med mindre föreskrifter blivit av styrelsen meddelade angående
den befogenhet i olika avseenden, som uppdraget skall medföra. Avser
uppdraget beviljande av kredit, skola härvid meddelade föreskrifter angiva
maximibelopp och grunderna för bedömande av erbjuden säkerhet.
Dessa föreskrifter skola meddelas i en av styrelsen för högst ett år i sänder
fastställd instruktion.

Styrelsen åligger att, så snart det kan ske, till bankinspektionen insända
sådan instruktion, ävensom meddela bankinspektionen de ändringar,
som vidtagas i instruktionen.

Styrelsen äger när som helst återkalla eller inskränka uppdrag, som
ovan nämnts, samt utan hinder därav själv avgöra ärende av varje slag.

Styrelsen må icke åt enskild styrelseledamot eller annan uppdraga att
avgöra ärende, som avser:

1) inrättande eller indragning av avdelningskontor eller övertagande
av annan bankrörelse;

2) förvärv eller avyttring av fastighet, avsedd för bankens inrymmande,
eller till- eller ombyggnad av sådan fastighet;

102

Kungl. Majlis proposition nr 167.

3) beviljande av kredit till person, vilken utan att vara sådan befattningshavare,
som i 164 § 1 mom. sägs, är ledamot av bankbolagets styrelse
eller av den särskilda styrelse, som kan finnas inrättad vid avdelningskontor,
eller till bolag eller förening, vari sådan person är styrelseledamot
eller såsom delägare eller medlem äger ett väsentligt ekonomiskt
intresse, eller vari befattningshavare, som omförmäles i 164 § 1 morn., är
styrelseledamot; styrelsen dock obetaget att för person, bolag eller förening,
som nu nämnts, fastställa vissa gränser, inom vilka utan styrelsens
beslut i varje särskilt fall kredit må beviljas vederbörande i och
för en av honom idkad rörelse;

4) förvärv av aktie eller förlagsbevis i andra fall, än då fråga är örn
aktie eller förlagsbevis, som är för bankbolagets fordran utmätt eller
pantsatt;

5) fastställande av allmänna räntesatser för in- och utlåning, utom då
beslut härom påkallas av allmän ränteförändring, i vilket fall dylikt beslut
må utan styrelsens hörande meddelas för tiden intill nästkommande
styrelsesammanträde;

6) antagande eller entledigande av ordinarie befattningshavare hos
bankbolaget.

I denna paragraf meddelade bestämmelser angående kredit skola gälla
även i fråga örn garantiförpliktelse, som bankbolaget ikläder sig.

173 §.

Direktör eller tjänsteman vid solidariskt bankbolags huvud- eller avdelningskontor,
åt vilken uppdragits att ensam eller i förening med annan
utöva viss styrelsens beslutanderätt, må icke vara ledamot av styrelsen
i annat bolag, utan att bankbolagets styrelse i fråga örn varje
sådant uppdrag därtill lämnar tillstånd. Tillstånd må dock icke lämnas
i fråga örn ledamotskap av styrelsen i bolag, vars huvudsakliga
verksamhet består i att förvalta eller driva handel med aktier eller som
idkar emissionsrörelse. För giltighet av bankbolagets styrelses beslut
örn tillstånd erfordras, att beslutet biträdes av minst två tredjedelar av
styrelsens samtliga ledamöter. Den, för vilken tillstånd ifrågasättes,
må icke deltaga i beslutet. Kallelse till styrelsesammanträde, då prövning
av fråga örn tillstånd äger rum, skall innehålla uppgift, att sådan
fråga förekommer vid sammanträdet.

174 i

Bolagets firma skall tecknas av minst två personer i förening.

Bemyndigande att teckna firman må av bolagsstämman meddelas åt
ledamot av styrelsen, dock endast såvida bolagsordningen innehåller stadgande
i sådant avseende.

Sådant bemyndigande må av styrelsen meddelas

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

åt styrelseledamot, såvida ej annat blivit bestämt i bolagsordningen
eller av bolagsstämman, samt

åt annan än styrelseledamot, såvida medgivande därtill finnes lämnat
i bolagsordningen eller av bolagsstämman.

Ändå att medgivande, som nyss sagts, icke lämnats, äge dock styrelsen,
där ej annat blivit bestämt i bolagsordningen eller av bolagsstämman,
bemyndiga annan än styrelseledamot att teckna firman, såframt bemyndigandet
avser rätt till firmateckning allenast i förening med någon, som
erhållit bemyndigande enligt 2 eller 3 mom. av denna paragraf.

175 §.

Sker ändring i styrelsens sammansättning eller i fråga örn rätten att teckna
bolagets firma eller ändrar styrelseledamot eller eljest någon, som
berättigats teckna firman, sitt hemvist eller ändras bolagets postadress,
skall styrelsen därom ofördröjligen göra anmälan för registrering. Vid
anmälan örn ändring i styrelsens sammansättning skall fogas styrkt avskrift
av protokoll eller annan handling, som bestyrker ändringen.

176 i

I förhållande till bolaget vare styrelsen samt de styrelseledamöter och
personer utanför styrelsen, som innehava befogenhet att utöva viss
styrelsens beslutanderätt eller äro berättigade teckna bolagets firma,
pliktiga att i sin förvaltning av bolagets angelägenheter ställa sig till
efterrättelse de särskilda föreskrifter, som i bolagsordningen eller av bolagsstämman
eller, såvitt rörer styrelseledamot eller person utanför styrelsen,
av styrelsen meddelas; de må dock ej efterkomma bolagsstämmans
föreskrift, där den finnes strida mot denna lag eller bolagsordningen.

177 §.

Styrelsen, så ock de särskilda styrelseledamöter eller personer utanför
styrelsen, som bemyndigats teckna bolagets firma, äge att själva eller genom
ombud ej mindre i förhållande till tredje man handla å bolagets vägnar
än även inför domstolar och andra myndigheter företräda bolaget. Inskränkning
i den befogenhet, som sålunda tillkommer styrelsen, vissa styrelseledamöter
eller personer utanför styrelsen, vare i den mån ej annat
följer av vad i denna lag stadgas, utan verkan mot tredje man, med mindre
han ägt eller bort äga kännedom örn inskränkningen. Bestämmelse, innefattande
sådan inskränkning, må ej registreras.

180 §.

Angående befogenhet för styrelseledamot så ock för den, som eljest berättigats
teckna bolagets firma, att för bolaget mottaga stämning är stad -

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

gat i rättegångsbalken; och skall vad i sådant avseende gäller äga tillämpning
jämväl, då annat meddelande skall delgivas bolaget.

Vill---stämman.

184 §.

För granskning av styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper skola
lottägarna årligen utse minst två revisorer, varjämte bankinspektionen skall
utse en revisor. Samtliga revisorer skola vara med det ekonomiska livet
väl förtrogna personer, och minst en av de revisorer, lottägarna utse, skall
vara av handelskammare i riket auktoriserad revisor. Revisorerna skola
inom sig utse en ordförande att leda revisionen.

Till revisor må ej utses den, som är i bolagets eller styrelseledamots tjänst
eller som eljest intager underordnad eller beroende ställning i förhållande
till styrelseledamot.

Den tid, för vilken revisor utses, må ej utgå före nästa ordinarie bolagsstämma.
Av lottägarna utsedd revisor må, ändå att den tid, för vilken
han blivit utsedd, ej gått till ända, genom beslut å bolagsstämma skiljas
från uppdraget. Avgår sådan revisor, innan den tid, för vilken han blivit
vald, gått till ända, och finnes ej suppleant, åligger det styrelsen att
ofördröjligen föranstalta örn val av ny revisor.

Bankinspektionen äger när som helst återkalla uppdraget för den av
inspektionen utsedde revisorn och i stället utse ny revisor.

185 $.

Styrelsen skall bereda revisor tillfälle att när som helst inventera bolagets
kassa och övriga tillgångar och granska bolagets alla böcker, räkenskaper
och andra handlingar; och må av revisor begärd upplysning
angående förvaltningen ej av styrelsen förvägras.

Revisorerna skola på kallelse av revisionens ordförande sammanträda
så ofta de finna nödigt, åliggande det revisorerna att minst en gång
varje halvår:

taga del av styrelsens protokoll;

taga del av de föreskrifter rörande bolagets kreditgivning, som utfärdats
av styrelsen eller bolagets direktörer;

granska större krediter och andra större placeringar av bolagets medel;

granska av styrelsen vidtagna åtgärder i fråga örn förvaltning och avyttring
av jämlikt 161 § 3 och 4 mom. inköpt eller övertagen egendom:

105

Kungl. Majda proposition nr 167.

taga del av de förelägganden och erinringar, som av bankinspektionen
kunna hava gjorts till styrelsen eller bolagets direktörer;

taga del av rapporter över inspektioner och undersökningar rörande
bolagets huvud- och avdelningskontor samt rörande av bolaget ägda företag
av större betydelse.

Vid revisorernas sammanträden skall föras protokoll.

Revisorerna skola skriftligen delgiva styrelsen de erinringar i fråga
örn bolagets verksamhet, vartill deras granskning må giva anledning.

Revisorerna skola för varje räkenskapsår över granskningen avgiva en
av dem underskriven berättelse, som skall överlämnas till styrelsen minst
två veckor före den i 193 § nämnda bolagsstämma. Inom samma tid skola
revisorerna till styrelsen återställa förvaltningsberättelsen, vinst- och
förlusträkningen samt balansräkningen.

I den av revisorerna avgivna berättelsen skola revisorerna särskilt uttala
sig i följande avseenden:

angående omfattningen av den av dem verkställda granskningen;
angående de i styrelsens förvaltningsberättelse intagna vinst- och förlust-
samt balansräkningarna;

angående bolagets förvaltningsutgifter;
angående den inre kontrollen inom bolaget;

angående styrelsens förslag i anledning av bolagets vinst eller förlust
under räkenskapsåret; samt
angående ansvarsfrihet för styrelsen.

Angående revisorers befogenhet att påkalla sammankallande av extra
bolagsstämma stadgas i 194 §.

190 §.

Jämte---gäde,

1) att rösträtt ej må utövas för lott, å vilken icke fullgjorts förfallen
inbetalning eller i fråga örn vilken ej, där så skolat ske, avlämnats sådan
av pant eller annan säkerhet åtföljd förbindelse, som i 139 § sägs;

2) att---röst;

3) att---ombud;

4) att---grundfonden;

5) att---avgivas;

6) att---ordförande.

I---rätt.

Vad---därom.

209 i

Har senast vid den i 208 § omförmälda bolagsstämma av huvudlottägare
tecknats vad som erfordras för att återställa grundfonden till dess
behöriga belopp, åge bolaget, därest det sålunda tecknade beloppet omedelbart
inbetalas eller därför ställes pant eller annan säkerhet, som bank -

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

inspektionen prövar fullgod, fortsätta rörelsen; men om så icke skett eller
örn för grundfondens återställande tecknat tillskott icke inbetalts inom
tre månader från stämman, skall bolaget träda i likvidation.

De---rum.

Varder, efter det tillskott enligt denna paragraf förekommit, i anledning
av uppkommen förlust nytt tillskott gjort, skola de huvudlottägare.
som verkställt senare tillskott, i förhållande till huvudlottägare, som förut
verkställt tillskott, äga sådan företrädesrätt, som omförmäles i 2 mom.

213 $.

Har sådant förhållande inträffat, som jämlikt bestämmelse i 209 eller
210 § påkallar likvidation, och varder ej inom en månad därefter till registret,
enligt vad nedan sägs, anmält, att bolaget trätt i likvidation, förklara
rätten, på ansökan av lottägare, styrelseledamot eller bankinspektionen
och efter bolagets hörande, att bolaget skall träda i likvidation; och
förelägge rätten bolaget att inom viss tid, ej understigande en månad, utse
en eller flere likvidatorer vid äventyr, att förordnande i sådant hänseende
eljest meddelas av rätten.

230 §.

Bankbolag skola, på sätt i denna lag sägs, stå under tillsyn av en för hela
riket gemensam bankinspektion.

Ledamot av eller annan befattningshavare hos bankinspektionen må
ej deltaga i styrelsen av eller vara anställd vid bankbolag, över vilket
bankinspektionen har att utöva tillsyn.

Närmare---Konungen.

230 a §.

Det åligger vidare bankinspektionen att jämväl i övrigt, såvitt angår
förhållanden som kunna inverka på bankbolagens säkerhet, med uppmärksamhet
följa dessas verksamhet.

Den tillsyn, som sålunda åligger bankinspektionen, utövas med ledning
av handlingar, som jämlikt denna lag till bankinspektionen insändas,,
samt vid bankundersökning eller annorledes inhämtade upplysningar.

Bankundersökning skall anställas, så ofta sådan av bankinspektionen
anses erforderlig eller av Konungen anbefalles.

Kungl. May.ts proposition nr 167.

234 §.

107

Styrelsen åligger:

att för den befattningshavare hos bankinspektionen, vilken enligt de
av Konungen meddelade bestämmelser har att i sådant avseende företräda
bankinspektionen, samt för den särskilda undersökning, Konungen kan
finna för gott att låta anställa, när som helst hålla bolagets kassa och övriga
tillgångar ävensom böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga
för granskning;

att---bolaget;

att jämväl i övrigt meddela bankinspektionen eller sådan befattningshavare
därstädes, som ovan sagts, alla de upplysningar rörande bolaget,
som av dem äskas;

att---detsamma.

235 $.

Har---straff.

Sker —--oktrojen.

Bankinspektionen äge jämväl, ändå att avvikelse från lag eller bolagsordning
icke ägt rum, meddela de erinringar i fråga örn bankbolags verksamhet,
som inspektionen kan finna påkallade.

238 i

Träder bankbolag i likvidation, äge bankinspektionen förordna ombud,
som har att närvara vid likvidatorernas sammanträden, med rätt att
yttra sig till protokollet, samt att i övrigt övervaka likvidationen.

Likvidatorerna---förvägras.

Bankinspektionen---- bolagsstämma.

239 §.

Till---belopp.

Bankbolag åligger jämväl att ersätta av bankinspektionen enligt 68 eller
184 § förordnad revisor samt ombud, som utses enligt 238 §. På bankinspektionen
ankommer att bestämma ersättningsbeloppet.

241 §.

Anmälan----styrkt.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

ret eller i särskilt bihang till detta, så framt ej namnteckningen förefinnes
å anrdälningsskriften och blivit av vittnen styrkt. På enahanda
sätt skall förfaras, då anmälan sedermera sker därom, att styrelseledamot
eller suppleant blivit vald, eller att eljest någon blivit berättigad att
teckna firman.

243 §.

Beviljas bankaktiebolags registrering, läte registreringsmyndigheten i
registret införa

1) dagen---- bildande;

2) bolagets firma;

3) de---— utöva;

4) det---maximikapitalet;

5) å — — — lyda;

6) huru —--fullgöras;

7) den---säte;

8) bolagets postadress;

9) det---vidtagna;

10) varje styrelseledamots och suppleants samt, där eljest någon är
berättigad teckna bolagets firma, dennes fullständiga namn och hemvist;

11) där befogenhet att teckna firman ej skall utövas allenast av styrelsen,
vilka sådan befogenhet tillkommer.

Innehåller---registret.

Den — -- sökanden.

244 §.

Beviljas solidariskt bankbolags registrering, läte registreringsmyndigheten
i registret införa

1) dagen---bildande;

2) bolagets firma;

3) de---utöva;

4) det---maximikapitalet;

5) å---lyda;

6) huru — — — fullgöras;

7) den —--säte;

8) bolagets postadress;

9) det---vidtagna;

10) varje styrelseledamots och suppleants samt, där eljest någon är berättigad
att teckna bolagets firma, dennes fullständiga namn och hem
vist;

11) där befogenhet att teckna firman ej skall utövas allenast av styrelsen,
vilka sådan befogenhet tillkommer;

12) där---fullgöras.

Innehåller---registret.

Den---sökanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167. 109

251 §.

Med böter från och med femtio till och med tvåtusen kronor eller
fängelse straffes

1) stiftare---uppgift;

2) styrelseledamot---uppgift;

3) styrelseledamot---aktieboken;

4) styrelseledamot--- — delägare;

5) styrelseledamot---159 §;

6) styrelseledamot eller befattningshavare hos hankbolag, vilken mot
bättre vetande till bankinspektionen eller den befattningshavare hos
bankinspektionen, som företräder densamma, avgiver oriktig eller ofullständig
uppgift angående omständighet, varom det ålegat honom att till
bankinspektionen eller den, som företräder densamma, lämna upplysning;

7) revisor, där han i berättelse eller annan handling, som framlägges
å bolagsstämma eller annorledes hålles tillgänglig för delägarna, mot
bättre vetande lämnar oriktig uppgift rörande bolagets angelägenheter
eller uppsåtligen underlåter att göra anmärkning mot dylik uppgift i
handling, som av honom granskats;

8) revisor, som, därest han insett eller bort inse, att skada därav kunnat
följa, yppar något av vad vid granskningen av styrelsens förvaltning
eller bolagets räkenskaper kommer till hans kännedom, utan att det med
nödvändighet erfordras för fullgörande av hans uppdrag;

9) en var, som falskeligen avgiver sådan försäkran, som omförmäles i
71 eller 187 §.

Ej---straff.

252 §.

Bryter---stadgat,

eller —---3 morn.,

eller underlåter styrelseledamot att iakttaga föreskrift, som i 21 §, 23 §
sista momentet, 30 §, 32 §, 33 § 4 morn., 36 § 1 morn., 38 § sista momentet,
39 a § 3 mom. andra punkten, 39 b § 1 mom. fjärde punkten eller 4 morn.,
59 §, 65 §, 69 § 1 morn., 73 § 1 eller 4 morn., 87 §, 132 §, 137 §, 143 § 1 morn.,
146 §, 148 §, 149 § 4 morn., 152 § 1 morn., 154 § sista momentet, 154 a §
1 mom. fjärde punkten eller 4 morn., 155 § 1, 2 eller 3 morn., 155 a § 3 mom.
andra punkten, 175 §, 181 §, 185 § 1 morn., 189 § 1 eller 4 mom. eller 203 §
är meddelad,

eller---förteckningen,

eller--- — stadgat,

straffes---kronor.

Samma lag vare

örn revisor, vilken underlåter iakttaga föreskrift, som meddelas i 69 §
6 morn., 100 § 2 mom. 1 punkten. 185 § 6 mom. eller 217 § 2 mom. 1 punkten,
samt---åligger.

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Förseelse mot 65 §, 69 § 1 eller 6 morn., 73 § 1 eller 4 morn., 76 § 1 inom.,
100 § 2 morn., 103 §, 181 §, 185 § 1 eller 6 morn., 189 § 1 eller 4 morn., 192 §
1 morn., 217 § 2 mom. eller 220 §, så ock styrelseledamots försummelse att
å den i 76 eller 192 § omförmälda förteckning upptaga ärende, vars hänskjutande
till bolagsstämma av bolagets delägare påyrkats enligt 4 mom.
i samma paragraf, må åtalas allenast av målsägande; och skall härvid
såsom målsägande anses såväl bolaget som varje delägare däri.

254 §.

Bildas---undantag:

1) Vid---penningbelopp.

2) Där---beräkning.

3) Vad---tillämpning.

4) Har---bindande.

5) Talan---förlorad.

6) Tillgång--— värde.

7) Har bankbolag övertagit annat bankbolags rörelse och finnes bland
sistnämnda bolags tillgångar egendom, varmed bankbolag ej må driva
handel för egen räkning, må den egendom, även örn sådant fall ej är för
handen, som i 45 § 2, 3 eller 4 mom. eller 161 § 2, 3, eller 4 mom. omförmäles,
förvärvas av det övertagande bolaget. Egendom, som bankbolaget
på detta sätt förvärvat, skall, i den mån egendomen ej, jämlikt vad i
nyssnämnda lagrum stadgas, må av bolaget behållas, åter avyttras, så
snart lämpligen kan ske och senast då avyttring kan äga rum utan förlust
för bolaget.

260 $.

Denna---1912.

Vad---- inlåning.

Bestämmelsen —--bolagsordning.

Bankbolag---gäller till efterrättelse.

Skall —--efterrättelse.

I fråga örn styrelseledamot eller suppleant, som enligt äldre lag berättigats
teckna bankbolags firma, skola bestämmelserna i 60 och 61 §§ eller
176 och 177 §§ lända till efterrättelse; och skall förty inskränkning i befogenheten
för den, som äger teckna bolagets firma, att företräda bolaget,
ändå att inskränkningen enligt äldre lag registrerats och kungjorts, icke
därigenom anses hava kommit till tredje mans kännedom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.

Har bankbolag med stöd av äldre lag förvärvat aktie eller förlagsbevis,
som bolaget jämlikt 45 eller 161 § icke må förvärva, vare bankbolaget icke
berättigat innehava aktien eller förlagsbeviset längre än till den 1 januari

lil

Kungl. May.ts proposition nr 167.

1938; bankbolaget dock obetaget att, om aktien eller förlagsbeviset icke
före nämnda tidpunkt kunnat utan förlust avyttras, innehava aktien eller
förlagsbeviset tills så kan ske.

Vad i 46 § 2 mom. och 162 § 2 mom. stadgas skall icke före den 1 januari
1936 äga tillämpning i fråga om kredit, som meddelats före den 1
januari 1933 eller utgör omsättning av sådan kredit.

Innehar bankbolag den 1 januari 1934 såsom pant aktie i bolag, vars
verksamhet huvudsakligen består i att förvalta eller driva handel med
aktier eller som idkar emissionsrörelse eller av sådant bolag utfärdat förlagsbevis,
vare bankbolaget icke berättigat att såsom pant innehava aktien
eller förlagsbeviset längre än till den 1 januari 1938.

Styrelseledamot eller revisor i bankbolag må intill första ordinarie
bolagsstämma efter lagens ikraftträdande behålla sitt uppdrag, ändå
att antalet styrelseledamöter överstiger det i lagen medgivna högsta antal
eller utsedd revisor icke uppfyller de fordringar, som i lagen uppställas
för valbarhet till revisor.

Örn direktör eller tjänsteman vid bankbolags huvud- eller avdelningskontor,
åt vilken uppdragits att ensam eller i förening med annan utöva
viss styrelsens beslutanderätt, den 1 januari 1934 innehar uppdrag att
vara ledamot av styrelsen i annat bolag, må uppdraget innehavas intill
nästa ordinarie bolagsstämma i sistnämnda bolag, utan att därför kräves
sådant tillstånd, som i 57 och 173 §§ föreskrives.

Har hankbolag med stöd av 254 § 7 punkten före den 1 januari 1934
förvärvat egendom, som bolaget jämlikt samma lagrum är pliktigt att
åter avyttra, skall bestämmelsen i nämnda lagrum angående den tid,
inom vilken sådan avyttring skall ske, icke äga tillämpning förrän den
1 januari 1938.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Bilaga B.

Förslag

till

Lag

om upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 64) angående

emissionsbanker.

Härigenom förordnas, att lagen den 5 juni 1909 (nr 64) angående emissionsbauker
skall upphöra att gälla med utgången av år 1933.

Kungl. Majlis proposition nr 167.

118

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majlis lagråd den 10 februari
1933.

Närvarande:

justitieråden Alexanderson,

Eklund,
regeringsrådet Aschan,
justitierådet Grefberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över finansärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 20 januari 1933, hade
Kungl. Majit förordna!, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till
lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 {nr 74) om bankrörelse
och till lag örn upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 64) angående
emissionsbanker.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren Orvar Bäcksin.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911

(nr 74) om bankrörelse.

20, 131, 243 och 244 §§.

Lagrådet:

Enligt det föreliggande förslaget skall beträffande tecknandet av bankaktiebolags
och solidariskt bankbolags firma i lagen vidtagas den ändring
att firman icke må såsom för närvarande är tillåtet tecknas av allenast en
person utan av minst två personer i förening. I lagförslaget hava från
gällande stadganden upptagits bestämmelser örn vilka bolagets organ som
äro berättigade att meddela bemyndigande att teckna firman samt närmare
bestämmelse örn vilka i förening må erhålla sådant bemyndigande. De nu
berörda föreskrifterna återfinnas i förslagets 58 och 174 §§.

Av 20 och 131 §§ framgår emellertid att där befogenhet att teckna
firman ej skall utövas allenast av styrelsen — vid ansökning örn bankaktiebolags
och solidariskt bankbolags registrering så vitt angår tecknandet
aV firman ej skall lämnas uppgift i vidare mån än att de vilka sådan
befogenhet tillkommer skola angivas. Ett häremot svarande stadgande föreslås
i 243 och 244 §§, vilka paragrafer innefatta bestämmelser örn vad sorn
Bihang lill riksdagen* protokoll 1933. I sami Si lii/. S

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

vid bankaktiebolags och solidariskt bankbolags registrering skall införas i
aktiebolagsregistret. Det är emellertid nödvändigt att den som träder i förbindelse
med ett bankaktiebolag eller solidariskt bankbolag kan ur registret
erhålla sådana upplysningar att han kan bedöma huruvida bolagets firma i
det särskilda fallet rätteligen tecknats eller med andra ord huruvida en för
bolaget utfärdad handling är i formellt hänseende för bolaget bindande
eller icke. Härför erfordras att av registret framgår i förening med vem
eller vilka varje firmatecknare är behörig att teckna firman. Det hemställes
alltså att en ändring i nu angiven riktning vidtages i de ifrågavarande
stadgandena, vilket lärer kunna ske sålunda att det föreskrives att, för det
fall att befogenhet att teckna firman ej skall utövas allenast av styrelsen,
vid ansökning om registrering av bankaktiebolag och solidariskt bankbolag
skall uppgivas och vid sådant bolags registrering skall i registret införas
vilka i förening sådan befogenhet tillkommer.

44 och 160

Lagrådet:

Jämlikt 2 och 6 §§. lagen den 16 maj 1919 örn fondkommissionsrörelse
och fondbörsverksamhet äger Konungen meddela bankaktiebolag och solidariskt
bankbolag tillstånd att idka fondkommissionsrörelse, därest rörelsen
icke prövas kunna bliva till skada för det allmänna. Med fondkommissionsrörelse
förstås enligt 1 § samma lag yrkesmässigt idkad verksamhet,
som avser köp och försäljning i kommission av aktier, banklotter och andra
delaktighetsbevis i bolag samt obligationer. De sålunda uppräknade slagen
av värdepapper benämnas i lagen fondpapper. Uppräkningen lärer emellertid
icke få anses vara uttömmande. Till fondpapper i den mening detta
uttryck användes i lagen om fondkommissionsrörelse torde otvivelaktigt
vara att hänföra exempelvis den mellanform mellan aktier och obligationer
som under namn av förlagsbevis (participating debentures) i senare tid
kommit i bruk. I förevarande lagförslag däremot behandlas förlagsbevis
såsom ett med aktier och obligationer sidoordnat slag av värdepapper, för
vilket i åtskilliga paragrafer särskilda regler givas. För att det tydligt
skall framgå att förlagsbevis äro innefattade i ett för bank meddelat tillstånd
att driva fondkommissionsrörelse, är det önskvärt, att de i 44 § andra
stycket och 160 § andra stycket lämnade hänvisningarna till vad som är
stadgat örn sådan verksamhet erhålla en annan avfattning. Det synes böra
heta att örn rätt för bankaktiebolag (solidariskt bankbolag) att idka fondkommissionsrörelse
är särskilt stadgat.

46 och 162 §§.

Lagrådet:

Bland dem som utan ställande av särskild säkerhet må kunna erhålla
kredit angives i 46 § första stycket kassa eller inrättning, vars reglemente
blivit av Konungen fastställt I överensstämmelse med vad bankföreningen

115

Kungl. Maj-.ts proposition nr 167.

hemställt i sitt yttrande över det av 1924 års bankkommitté avgivna förslaget
synes stadgandet i denna del böra gälla allenast allmän kassa eller
inrättning med sådant reglemente — en begreppsbestämning som funnit användning
exempelvis i 17 kap. 11 § handelsbaden och i 25 kap. 22 § strafflagen.

Ytterligare undantag från förbudet mot att lämna kredit utan särskild
säkerhet har i samma stycke gjorts i fråga örn inländskt bankföretag. Då
emellertid detta undantag är avsett att gälla allenast inländskt bankbolag,
synes bestämmelsen böra förtydligas.

Vad i paragrafens andra stycke stadgas örn kredit mot pant av aktier
skall uppenbarligen gälla även kredit mot pant av lotter i solidariskt bankbolag.
Erforderlig föreskrift härom kan lämpligen införas i fjärde stycket.

Därest vad ovan anförts vinner beaktande, lära motsvarande jämkningar
böra vidtagas i 162 §, dock att utvidgningen av andra styckets tillämplighet,
enär solidariskt bankbolag icke skall äga såsom pant mottaga annat solidariskt
bankbolags huvudlott, bör avse allenast sadant bolags kommanditlotter.

47 och 163 §§.

Lagrådet:

Paragrafernas första stycke torde vinna väsentligt i lättlästhet, örn det
avfattades i närmare anslutning till sakkunnigförslagets uppställning.

50 a och 166 a §§.

Lagrådet:

Enligt 51 och 167 §§ gällande lag är det bank förbjudet att utfärda
tryckta eller graverade till innehavaren eller till viss man eller order
ställda förbindelser. I anslutning härtill stadgas i lagens 52 och 168 §§, att
handling som bank utfärdar till bevis om insättning av medel skall ställas
till viss man och innehålla att överlåtelse må ske endast till viss man samt
att överlåtelsen bör till nye ägarens säkerhet anmälas hos banken. Härav
följer alltså att bankerna icke få till insättarna utfärda löpande förbindelser,
d. v. s. sådana handlingar som åt varje behörig innehavare giva en självständig
rätt i förhållande till utfärdaren och som därför äro särskilt ägnade
att utgöra underlag för kredit. Däremot hava anförda bestämmelser ansetts
icke lägga hinder i vägen för bank att såsom bevis örn insättning utfärda
handling av den natur att rätten att lyfta de insatta medlen är
beroende av att handlingen företes eller återställes. Till detta slag av handlingar,
vanligen benämnda presentationspapper, räknas allmänt de bevis,
som bankerna bruka utfärda vid insättning å s. k. depositionsräkning.
Sådana depositionsbevis kunna därför, trots att de äro utfärdade till
viss man. så till vida jämställas med en löpande förbindelse som de på
grund av den trygghet innehavet av handlingen medför äro bättre än ett
vanligt bevis örn fordran lämpade att användas såsom belåningsobjekt. Del
lärer ock framför allt hava varit denna egenskap hos depositionsbevisen

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

soto möjliggjort det förfarande, mot vilket bestämmelserna i de föreslagna
50 a och 166 a §§ rikta sig. För att förhindra ett sådant förfarande synes
det emellertid ligga närmast till hands att bygga vidare på den väg som
beträtts i de förut anförda paragraferna i lagen och sålunda meddela förbud
för bank att vid insättning av medel, som skola innestå under längre
tid, utfärda depositionsbevis eller annan handling, som skall företes vid
medlens lyftande. Ett förbud av detta innehåll skulle uppenbarligen vara
ägnat att mera effektivt än den i 50 a och 166 a §§ föreslagna anordningen
räda bot för de påtalade missförhållandena. Anledning saknas ock till antagande
att därigenom några legitima intressen hos bankerna eller deras
kunder skulle trädas för när. Den på längre tid bundna inlåningen komme
ju icke att i vidare mån beröras av förbudet än att vid sådan inlåning
icke finge utfärdas bevis av angivet slag.

På grund av vad sålunda anförts och då den i det remitterade förslaget
upptagna tiden av sex månader synes innebära en lämplig tidsbegränsning
anser sig lagrådet böra förorda att 50 a och 166 a §§ utgå ur förslaget och
att i stället såsom en andra punkt i 52 § första stycket och 168 § första
stycket av lagen upptages en bestämmelse av innehåll att förfallotiden för
medel, insatta mot bevis som skall företes vid medlens lyftande, icke må
bestämmas annorlunda än till viss dag, högst sex månader, efter medlens
insättande elier till viss tid, högst sex månader, efter uppsägning och att
förfallotiden skall angivas i beviset.

Vinner denna erinran beaktande, erfordras vissa jämkningar i lagförslagets
ingress.

56 och 172

Lagrådet:

Uttrycket »utöva viss styrelsens beslutanderätt» torde icke såsom avsett
medföra större tydlighet rörande bestämmelsens innebörd än de i kommittéoch
sakkunnigförslagen använda ordalagen »avgöra på styrelsen ankommande
ärenden», utan snarare vara ägnat att väcka tveksamhet örn rätta meningen.
Vad mot de tidigare förslagens lydelse blivit i ett yttrande anmärkt synes
knappast äga fog; och örn det med någon jämkning av denna lydelse finge
heta: »avgöra ärenden av beskaffenhet att eljest ankomma på styrelsens
egen prövning», samt tillika bestämmelsen att styrelsens föreskrifter skola
givas i en för högst ett är fastställd instruktion uppflyttades till första
punkten, torde missförstånd icke behöva befaras.

Vidtages den förordade jämkningen, lärer i 48, 57 och 60 §§, respektive
164, 173 och 176 §§ utan betänklighet kunna brukas det i sakkunnigförslaget
använda kortare uttrycket »avgöra på styrelsen ankommande ärenden».

< 58 och 174 §§.

Lagrådet:

Andra och följande styckena motsvaras i fråga om innehållet, med en
obetydlig ändring, av gällande lags 56 (172) § och 59 (175) § första stycket.

Kungl: Majlis proposition yir 167. 117

Dessa äro åter avfattade efter mönster av motsvarande paragrafer i aktiebolagslagen,
elium med ett avslutande tillägg i sistnämnda stycke. Denna
anordning synes förtjäna bibehållas, och det hemställes att förevarande
stycken i sådant syfte omredigeras.

68 och 184

Lagrådet:

Att åtminstone en bland de av bolagsstämman utsedda revisorerna skall
äga verklig yrkesvana att revidera räkenskaper och ekonomisk förvaltning,
synes böra i lag föreskrivas. Mera tvivelsamt synes däremot huruvida institutet
auktoriserad revisor ännu hos oss nått den utveckling att det lämpligen
bör fordras att denne yrkesrevisor skall tagas bland de auktoriserades
krets. I fråga örn de stora centrala bankbolagen lärer en dylik föreskrift
knappast avsevärt öka de garantier för sakkunnig revision, som dessförutan
äro till finnandes. Vad åter angår de några och tjugo bankbolagen
med mera lokalt begränsat verksamhetsområde, är att märka att av de
omkring sjuttio auktoriserade revisorer, som för närvarande lära finnas,
flertalet är bosatt i Stockholm och de flesta av de återstående i Göteborg
eller Malmö. Det måste dock lämnas bolagsstämman en icke alltför hårt
beskuren frihet att träffa val av verkligt lämplig person, som dessutom
äger tillräcklig tid till sitt förfogande, i vilket hänseende det är att märka
att det viktigaste och mest tidskrävande revideringsarbetet allmänt torde
vara koncentrerat på årets första kvartal. Ej heller kan helt lämnas ur
sikte värdet av att den yrkeskunnige revisorn är något förtrogen med de
ekonomiska realiteterna i den landsdel, dit bankens verksamhetsområde är
förlagt.

Pin fråga som jämväl framställer sig är huruvida liandelskamrarnas organisation
äger den stadga och erbjuder de garantier som erfordras för att en
auktorisation, som ligger i deras hand och vars utövning icke reglerats i
gällande kungörelse den 15 december 1916 eller eljest genom några av
statsmakten fastställda föreskrifter, må vara lämpad att läggas till grund
för ett legalt monopol av föreslagen art. Härom vill icke lagrådet yttra
något omdöme. På ovan angivna skäl finner sig emellertid lagrådet böra
förorda att man för närvarande begränsar sig till det av de sakkunniga
föreslagna stadgandet att minst en av de revisorer aktieägarna, respektive
lottägarna, utse skall yrkesmässigt utöva revisionsverksamhet.

Övergångsbestämmelserna.

Lagrådet:

Vad bank enligt förslagets 46 § 2 mom. och 462 § 2 mom. har att iakttaga
vid belåning av aktier lärer icke vara annat än som även hittills
ansetts böra krävas för en sund utlåningsrörelse, örn än dessa krav icke
varit lagfästa. Vid sådant förhållande synes det icke lämpligt att i fråga

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

om vissa krediter låta de nämnda bestämmelserna träda i kraft först den
1 januari 1936. En tillräckligt mjuk övergång från nuvarande, stundom
utan tvivel otillfredsställande förhållanden torde erbjudas genom ett stadgande
av innehåll att, där särskilda omständigheter därtill föranleda, avvikelse
från vad i de nämnda momenten stadgas må intill den 1 januari
1936 äga rum i fråga örn kredit som meddelats före den 1 januari 1933
eller utgör omsättning av sådan kredit.

Förslaget till lag örn upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 64)

angående emissionsbanker.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

119

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten å Stockholms slott den 24 februari
1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,
Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
departementschefen statsrådet Wigforss lagrådets den 10 februari 1933 av
givna utlåtande över de den 20 januari 1933 till lagrådet remitterade förslagen
till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 74)
örn bankrörelse samt till lag om upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr
64) angående emissionsbanker.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredraganden:

Såsom av utlåtandet framgår avser flertalet av lagrådets anmärkningar
mot förstnämnda lagförslag antingen vissa smärre detaljer i förslaget
eller ock dess formella avfattning. I några fall har dock lagrådet
hemställt örn sakliga ändringar av ej oväsentlig betydelse. Jag åsyftar
därmed vad lagrådet anmärkt mot innehållet i 50 a och 166 a §§ samt 68
och 184 §§ ävensom mot övergångsbestämmelsen i fråga om kreditgivning
mot pant av aktier.

Beträffande förstnämnda båda paragrafer innebär den av lagrådet förordade
lydelsen i huvudsak en återgång till de sakkunnigas förslag. Vad
lagrådet anfört har ej synts mig utgöra anledning att frångå min tidi
digare, i anslutning till bankofullmäktiges synpunkter intagna stånd
punkt. Under åberopande av mitt uttalande till statsrådsprotokollet den
20 sistlidne januari förordar jag därför, att ifrågavarande bestå nimel se r
i det remitterade förslaget måtte oförändrade bibehållas.

Beträffande lagrådets anmärkning mot det i det remitterade förslagets
68 och 184 §§ uppställda kravet, att minst en av de av aktieägarna, respektive
lottägarna, utsedda revisorerna skall vara av handelskammare i riket
auktoriserad revisor, vill jag framhålla att, även örn auktorisation av lian
delskammare icke skulle utgöra en fullt tillfredsställande garanti för
förefintligheten av den sakkunskap, som här bör eftersträvas, så utgör i
allt fall det i förslaget uppställda kompetensvillkoret en bättre garanti
lin enbart ett yrkesmässigt utövande av revisionsverksamhet. Ej heller
kan jag tillmäta avgörande betydelse åt de av lagrådet uttalade

120

Kungl. Maj:is proposition nr 167.

betänkligheterna i fråga om svårighet för vissa banker att förvärva en
för uppdraget lämplig auktoriserad revisor. Jag vill härutinnan framhålla,
att, förutom de i Stockholm, Göteborg och Malmö bosatta auktoriserade revisorerna,
för närvarande omkring 13 revisorer med sådan kompetens torde
vara bosatta å cirka 10 andra orter, representerande vitt skilda trakter av
riket. Därest i allt falk en auktorisera revisor måste anlitas, som saknar
närmare kännedom örn de ekonomiska förhållandena inom det geografiska
området för bankens verksamhet, synes det kunna förutsättas,
att åtminstone någon av de övriga revisorerna utväljes ur kretsen av
med dessa förhållanden förtrogna personer. Skulle behov av flera auktoriserade
revisorer yppas, kan det för övrigt förväntas, att vederbörande
handelskammare bland dem, som yrkesmässigt utöva revisionsverksamhet
och som således enligt lagrådets mening skulle äga behörighet såsom
bankreAusorer, auktorisera de bästa och de lämpligaste. Jag hemställer
alltså, att lagrådets anmärkning mot denna del av förslaget icke måtte
föranleda ändring i detsamma.

Med. hänsyn till vad lagrådet anmärkt mot övergångsbestämmelsen i
fråga örn kreditgivning mot pant av aktier har jag vidtagit den av lagrådet
i detta avseende förordade ändringen.

Av lagrådet i övrigt framställda anmärkningar, som icke här särskilt
berörts, hava blivit beaktade. Utöver de ändringar, vilka sålunda föranletts
av lagrådets anmärkningar, har i förslaget vidtagits en del
jämkningar av redaktionell art.

Slutligen anhåller jag att i korthet få beröra frågan örn de solidariska
bankbolagens avveckling. Jag vill därvid erinra, att 1932 års riksdag i
skrivelsen nr 286 anfört, att den typ av kreditinrättning, som dessa barn
ker representerade och som tillskapats under förhållanden, rdisentligen avvikande
från dem, sorn reglerades av den gällande banklagstiftningen, i
och för sig numera kunde betraktas såsom föråldrad. En successiv avveckling
av denna organisationsform syntes därför riksdagen väl tänkbar,
och riksdagen fann för sin del en dylik avveckling naturlig. De sakkunniga
hava upptagit denna fråga till behandling i en den 3 januari
1933 till finansdepartementet ingiven promemoria, vari förordas, att denna
form för bedrivande av bankrörelse bringas att upphöra med utgången
av år 1935, då den löpande oktrojtiden för dessa banker går till anda.

I likhet med de sakkunniga delar jag den uppfattning, varåt riksdagen
sålunda givit uttryck. Jag förutsätter, att i anslutning till de sakkunnigas
förslag nu löpande oktrojer för solidariska bankbolag icke förlängas.
Förslag till de lagstiftningsåtgärder, sorn kunna föranledas av
en avveckling av ifrågavarande form för bankverksamhet, torde emellertid
icke behöva föreläggas innevarande års riksdag.

Departementschefen uppläser härefter de sålunda föreliggande förslagen
till lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bank -

121

Kungl. Majlis proposition nr 167.

rörelse och till lag om upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 64) angående
emissionsbanker samt hemställer, att desamma måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan behagar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten förordna, att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Elis Lindahl

t»

lii hani) till riksdagens protokoll

1 sami.

Nr 167