Kungl. Maj:is proposition Nr 246
Proposition 1930:246
Kungl. Maj:is proposition Nr 246.
1
Nr 246.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående upphävande av
förbud mot skatteköp i vissa fall; given Stockholms slott den
14 mars 1930.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Adolf Dahl.
Mimny lill riksdagens protokoll 1930.
1 sami.
209 hafi.
(Nr 21,6.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
1919 år8 förbud
mot
skatteköp i
vissa fall.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 14 mars 1930.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson, Dahl.
Departementschefen, statsrådet Dahl, anför:
I en till 1919 års urtima riksdag avlåten proposition, nr 11, föreslog
Kungl. Maj:t riksdagen besluta att, i avbidan på utredning och förslag
rörande revision av gällande bestämmelser örn skatteköp, tills vidare och
intill dess annorlunda kunde varda beslutat, skatteköp i andra fall, än såvitt
anginge de halländska kyrkornas hemman, Danviks hospitals hemman,
Visingsö skolegodshemman samt rekognitionsskogs- och därmed likställda
hemman, icke skulle äga rum. I proposition nr 14 till samma riksdag föreslog
Kungl. Maj:t vidare riksdagen besluta, bland annat, att skatteköp i
den ordning, kungörelsen den 4 februari 1811 jämte övriga örn användande
av de till bruken och bergverken upplåtna rekognitionsskogar utfärdade
författningar föreskreve, icke vidare skulle äga rum. Båda propositionerna
vunno riksdagens bifall.
Genom kungörelse den 17 oktober 1919 (nr 660) förordnades därefter,
dels att skatteköp i den ordning, kungörelsen den 4 februari 1811 jämte
övriga örn användande av de till bruken och bergverken upplåtna rekognitionsskogar
utfärdade författningar föreskreve, icke vidare skulle äga rum,
dels ock att, i avbidan på utredning och förslag rörande revision av gällande
bestämmelser örn skatteköp, tills vidare och intill dess annorlunda
kunde varda beslutat, skatteköp i andra fall icke skulle, utom vad anginge
de halläudska kyrkornas hemman, Danviks hospitals hemman och Visingsö
skolegodshemman, äga rum.
Under det skatteköp av rekognitionsskogshemman enligt 1811 års kungörelse
m. fl. författningar sålunda definitivt inställts, har den genom 1919
års kungörelse vidtagna åtgärden i övrigt karaktären av ett allenast provisoriskt
förbud i avvaktan på utredning rörande revision av skatteköpsbestämmelserna.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
3
I anledning av två inom riksdagen väckta, likalydande motioner har Riksdagens
riksdagen sedermera i skrivelse den 17 maj 1929, nr 183, anhållit, att den W29
i nyssnämnda proposition nr 11 till 1919 års urtima riksdag omnämnda
revisionen av gällande bestämmelser för skatteköp måtte skyndsamt slutföras
och att det förslag, vartill denna revision kunde föranleda, måtte såvitt
möjligt föreläggas 1930 års riksdag.
Frågan örn igångsättande av den utredning, som åsyftats med 1919 utredning
års propositioner, anmäldes i statsrådet den 13 februari 1920. Enligt de ändrade^beriktlinjer,
som därvid av departementschefen angåvos, borde utredningen stämmelser
till en början omfatta en speciell del, avseende de särskilda fastigheter, om skattek0pvilka
enligt gällande bestämmelser kunde bliva föremål för skatteköp. Därefter
borde utredas de principiella grunderna för ändrade bestämmelser i
ämnet. Den speciella delen av utredningen syntes böra avse, bland annat,
följande förhållanden rörande ifrågavarande fastigheter:
1) omfånget och beskaffenheten i övrigt av den besittningsrätt, varmed
fastigheterna innehades samt, örn möjligt, hur besittningsrätten tillkommit,
2) huruvida innehavaren av besittningsrätten själv bebodde och brukade
fastigheten,
3) huruvida fastigheten läge i samfällighet med eller vore oskiljaktigt
förenad med fastighet, som av besittningshavaren innehades under äganderätt,
4) fastighetens areal med särskilt angivande av in- och avrösningsjord,
samt
5) fastighetens taxeringsvärde.
Med bifall till därom gjord hemställan bemyndigade Kungl. Majit departementschefen
att tillkalla högst tre sakkunniga för att inom finansdepartementet
utföra den ifrågavarande utredningen.
Verkställandet av utredningens speciella del uppdrogs med stöd av sagda
bemyndigande åt dåvarande sekreteraren i kammarkollegium, numera borgarrådet
G. Söderlund. I skrivelse den 10 januari 1923 anmälde Söderlund,
att det honom anförtrodda utredningsuppdraget slutförts, samt överlämnade
såsom resultat av utredningen länsvis uppgjorda förteckningar å hemman
och lägenheter, vilka i jordeboken redovisades såsom kronoegendomar under
enskild disposition, därvid särskilt för sig upptagits dels sådana fastigheter,
vilka, enligt vad vid undersökningen kunnat utrönas, vore av beskaffenhet
att kunna till skatte köpas, dels annan under enskild disposition i jordeboken
upptagen kronojord, som antingen disponerades till allmänna ändamål
eller ock innehades av enskilda under särskilda villkor utan rätt till
skatteköp, dels ock hemman, vilka, ursprungligen skattesålda under bruk,
förvärvats av eller återvunnits till kronan.
Beträffande en särskild fråga av principiell betydelse för de föreliggande
spörsmålens bedömande, nämligen frågan örn åbons rätt till skog å kronohemman
under stadgad åborätt, Ilar sedermera utredning verkställts av
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
Stadganden
angående
skatteköp.
justitierådet Nils Alexanderson, vilken sammanfattat utredningsresultatet i
en den 13 juni 1926 dagtecknad promemoria i ämnet.
Härefter har ärendet ytterligare beretts inom finansdepartementet. Bland
annat hava nyssnämnda av borgarrådet Söderlund upprättade förteckningar
blivit genomgångna för iakttagande av sedermera inträdda förändringar
beträffande fastigheternas redovisning i jordeboken.
Då jag nu bar att för Kungl. Majit anmäla ifrågavarande spörsmål, anhåller
jag att först få lämna en kortfattad redogörelse för de under olika
tider gällande bestämmelserna rörande skatteköpsinstitutet. Jag följer härvid
i huvudsak den framställning i ämnet, som lämnades i propositionen
nr 11 till 1919 års urtima riksdag.
De äldsta skatteförsäljningarna av kronohemman i större skala företogos
i slutet av 1500-talet med anledning av kronans penningbehov. I början
av 1600-talet medgavs i flera fall köp av skatterätt, varigenom köparen
berättigades besitta hemmanet »såsom andra Kungl. Majlis undersåtar deras
skattehemman», under villkor att utskylderna ordentligen utgjordes, vartill
sedermera fogades förbehåll örn ny jordrevning eller förhöjning i skatten,
örn hemmanet betydligen förbättrades. År 1639 förklarades, att inga kronogods
vidare skulle få försäljas till skatte. De följande åren förekommo
några exempel på skatteköp, men varje gång efter regeringens eller kammarens
särskilda tillstånd. Skatteköpeskillingen bestämdes endast efter
huvudräntans storlek (spannmål och smör), till dess genom kungl, brevet
till kammarkollegium den 22 mars 1683 förordnades, att avseende även
skulle fästas å hemmanets förmåner, såsom skog, ägornas beskaffenhet,
m. m., vilket borde utrönas genom en på stället hållen skattevärdering.
Då konung Karl XI under senare delen av sin regering till följd av rikets
goda ekonomiska ställning såg sig ej behöva försälja kronans egendom,
inställde han all skatteförsäljning; men konung Karl XII tillät ånyo genom
brev den 20 mars 1701 kammarkollegium att handla om skatteköp på fördelaktigaste
sätt. Härvid framhölls första gången såsom motiv till försäljningen
landets bättre kultur i självägande jordinnehavares händer, varjämte
åbon tillerkändes företrädesrätt till skatteköp i allmänhet och uteslutande
rätt därtill å rusthåll. Vid Karl XII:s död förklarades genom
kungl, brevet den 18 april 1719 skatteköpen böra fortfara, och genom kungl,
resolutionen på allmogens besvär den 3 juni samma år försäkrades åborna
örn företrädesrätt till skatteköp efter skedd värdering.
Den 19 september 1723 utfärdades en förordning, huru med de hemman
och kronolägenheter, som till skatte försäljas, förhållas skall. I denna författning
finnes närmare angivet, dels vilka kategorier av kronans fasta
egendom kunna bliva föremål för skatteköp, och dels själva skatteköpsproceduren,
innefattande bland annat grunderna för skatteköpeskillingens bestämmande.
Skatteköpeskillingen skulle bestämmas efter värdering och fick
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
ej sättas lägre än till sex års sammanlagda ränta, beräknat efter den ränta,
som var i kronans räkenskaper hemmanet påförd, eller räntans kronovärde,
men väl högre efter hemmanets belägenhet och godhet samt andra förmåner.
Rätten att skatteköpa var principiellt tillerkänd åbon med undantag
endast för de fall, att hemmanet antingen vore omistligt för bruk eller
bergverk eller ock utgjorde augmentshemman, som lände rusthåll till styrka,
då i förra fallet bruksägaren och i senare fallet rusthållaren ägde företrädesrätt
till skatteköpet. Vad särskilt angår skatteköpeskillingen, påbjöds
genom kungl, brev den 18 juni 1754, att, då kronans rätt till skattevärderingar
icke alltid tillbörligen iakttagits, vederbörande vid skattevärderingen
å kronolägenheter alltid skulle därmed nagelfara och enligt 1723 års
förordning om skatteköp efter egendomens egentliga och rätta värde så
proportionera och utsätta köpeskillingen därå, att kronan finge fullt genfullo.
Härför skulle värderingsmännen vara Kungl. Majit och rikets ständer
ansvariga. Den utveckling, som härefter följde, visade emellertid, att
föreskriften i 1754 års brev att vid skatteköpen noga iakttaga kronans rätt
beträffande skatteköpeskillingens belopp icke upprätthölls. Också stadgades
genom beslut vid 1770 års riksdag vissa inskränkningar i skatteköpsrätten,
varefter genom kungl, brev den 28 september 1773 förordnades, att med
alla skatteköp skulle tillsvidare innehållas. Emellertid blev genom den i
samband med Förenings- och säkerhetsakten utfärdade förordningen
den 21 februari 1789 skatteköpsförordningen av år 1723 till alla delar
återupplivad. Vid 1792 års riksdag anhöll allmogen, att kronoliemmans
åbor i allmänhet måtte tillåtas att köpa sina hemman till
skatte utan föregående värdering och annan omgång, än att de erlade åtta
års ränta efter kronovärde. I brev den 10 oktober 1793, kungjort av kammarkollegium
den 29 i samma månad, meddelade Kungl. Majit, att Kungl.
Majit vid övervägande av denna ansökning funnit, att, ehuru genom själva
skatteköpsförordningen och kungl, brevet den 18 juni 1754 vore påbjudet,
att värderingarna borde så verkställas, att kronan för lägenheten finge fulla
värdet, erfarenheten dock visat, att sådant aldrig skett eller annorlunda
kunde ske, än att antingen lägenheten försåldes på auktion till den mestbjudande
eller ock därför betaltes vad skattehemman man och man emellan
gällde. Kungl. Majit hade likväl icke desto mindre velat förunna allmogen
befrielse från de dittills brukliga och med många omgångar, tidsspillan,
kostnader och besvär förknippade skattevärderingarna samt medgiva,
att allmogen därefter icke skulle mera utgiva, än vad den dittills betalt
uti köpeskilling och andra därifrån oskiljaktiga omkostnader såsom värderingsmännens
förplägning, skjutsande och betalande, tingsbevisets lösande
och försummade dagsverken. Då dessa kostnader tillika med själva löseskillingen
hade funnits överhuvud minst gå till tio års kronovärderingsräntor,
medgåve Kungl. Majit alltså, att dessa skulle bliva lösningspriset,
dock på det sätt, att å ena sidan landshövdingen, ifall han funne en eller
annan lägenhet vara mera värd, skulle låta anställa värdering dära till
Gällande be
stämmelser
orri stadgad
åborätt.
6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
bevakande av kronans rätt och, å den andra sidan, att dem av allmogen,
som trodde förenämnda lösningspris vara för dyrt, skulle vara obetaget att
på det förr vanliga sättet genom värdering förvärva skatterättigheten.
Tidigare eller genom förordningen den 22 september 1756, återupplivad genom
§ 4 i förordningen den 24 januari 1790, hade beträffande kronorusthåll
skatteköpeskillingen bestämts till allenast sex års kronovärderingsräntor
utan någon värdering.
Genom kungörelsen den 15 december 1848 angående förändring uti hittills
gällande stadganden i avseende å sättet för vinnande av skattemannarätt
till hemman och lägenheter av krononatur förordnades slutligen, att
skattemannarätt icke allenast till kronorusthåll, säterier och bergsmanshemman
utan ock till sådana under åborätt upplåtna kronohemman och lägenheter,
vilkas åbor av Kungl. Maj:ts befallningshavande antagas och som enligt
dittills gällande föreskrifter emot till staten ingående avgift kunde till
skatte köpas, därefter finge utan föregående värdering eller annan omgång
än erläggande av den efter grundräntans kronovärde bestämda köpeskillingen
erhållas av den person, som därå innehade lagligen befästad besittningsrätt
eller prövades vara därtill berättigad. 1848 års kungörelse innehåller
därjämte stadganden angående proceduren vid skatteköp m. m. och lämnar
jämte 1723 års förordning de ännu gällande huvudföreskrifterna örn
skatteköp.
I avseende å skattläggning av rekognitionsskogar och skatteköp av därvid
uppkomna hemman, s. k. rekognitionsskogshemman, hade jämlikt beslut
vid 1809 års riksdag utförliga föreskrifter lämnats i kungörelsen den 4
februari 1811 angående användande av de till bergverken och bruken upplåtna
rekognitionsskogarna.
Beträffande skatteomföring av krononybyggen i de norrländska länen
gälla särskilda bestämmelser, enligt vilka nybyggena efter odlings- och nybyggnadsskyldighetens
fullgörande omföras till skatte utan lösen.
Med det i författningarna omnämnda kronovärdet avses de i den ursprungliga
grundräntan ingående naturapersedlarnas värde, sådant detta genom
ständernas biavsked den 26 juni 1621 samt kungl, mandatet till 1622 års
riksdag bestämts i daler silvermynt. En daler silvermynt räknas i nutida
mynt lika med 50 öre.
1848 års kungörelse örn skatteköp är, såsom nyss nämnts, tillämplig å
kronorusthåll, säterier, bergsmanshemman samt sådana under åborätt upplåtna
kronohemman och lägenheter, vilkas åbor av länsstyrelsen antagas.
Jag vill emellertid här anmärka, att samtliga kronorusthåll och kronobergsmanshemman
redan skatteköpts och att av säterierna allenast ett ännu redovisas
bland kronoegendomar under enskild disposition''.
A ifrågavarande säteri - mantal Botten nr 1 i Regna socken av Östergötlands län)
har emellertid lagfart beviljats, första gången den 12 mars 1889, och med avseende å denna
fastighet torde förutsättningarna för tjuguårig hävd föreligga.
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
De fastigheter, å vilka 1848 års kungörelse är tillämplig, innehavas under
ärftlig besittningsrätt, s. k. stadgad åborätt. För ett klarläggande av
de nu till behandling föreliggande spörsmålen torde det vara erforderligt
att i korthet redogöra för jämväl bestämmelserna om förvärv och upphörande
av åborätt ävensom angående abons rättigheter och skyldigheter
under tiden för åborättens bestånd. Med hänsyn till vad jag nyss anfört
rörande det nuvarande tillämpningsområdet för 1848 års kungörelse torde
denna redogörelse kunna begränsas till att avse allenast allmänna kronohemman
och lägenheter.
De huvudsakliga stadgandena rörande dylika kronoegendomar återfinnas
i förordningen den 21 februari 1789 och kungl, hrevet den 5 februari 1808
samt kammarkollegii därpå grundade kungörelse den 29 sistnämnda manad
ävensom kungörelsen den 8 maj 1863.
Genom 1789 års förordning tillförsäkrades alla åbor på kronohemman att,
så länge de till hus och jord väl och försvarligen hävdade sina åboende
hemman, de och deras barn skulle därå odrivna sitta man efter man i den
ordning, som särskilt stadgats; och skulle en sådan åbo framför andra äga
företrädesrätt att sitt åboende hemman till skatte köpa. Enligt 1808 års
kungörelse skall den bonde, som beflitar sig att väl hävda det kronohemman,
varå han blivit till åbo antagen, för sig och sina barn och efterkommande
njuta den säkerhet, att han och de allt framgent vid hemmanet
varda bibehållna och orubbade. Vid åbons frånfälle äger hans äldste son
företrädesrätt till åboskapet, där han ej innehar annat eget eller kronohemmans
bruk på särskilt ställe. Är äldste sonen död, skola dennes barn efter
vanlig successionsordning hava samma rätt som sin fader och således företräde
framför dennes yngre syskon. Endast i fall äldste sonen dött utan
att lämna barn efter sig, övergår åborätten till den efter åldern honom närmast
varande brodern eller hans barn och sa vidare, sa länge några söner
efter den avgångne åbon finnas. Därefter och i fall söner eller deras barn
ej äro till, förhålles på samma sätt mellan döttrarna, så att det äldsta barnet
inom varje kön alltid äger företrädesrätt framför yngre syskon av samma
kön. Efterlevande make, som kommit till hemmanet genom giftermål
med den avlidne, får behålla hemmanet, så länge han eller hon är ogift,
dock utan rätt att lösa detsamma till skatte, den avlidnes arvingar till
förfång. Efterlämnar åbo flera barn, må hemmanet, om det sådant tål,
klyvas i två eller flera delar och varje sådan del förses med åbo.
Den till åboskapet berättigade inrymmes i hemmanet efter föregången
prövning av länsstyrelsen.
Åborätten kan överlåtas jämväl till annan än den, som enligt nu angivna
bestämmelser är därtill närmast berättigad. Enligt 1808 års författning
var härvid den, som jämlikt de i författningen angivna grunderna vid
åbons död hade företrädesrätt till åboskapet, berättigad att inom viss tid
övertaga hemmanet utan att därför behöva utgiva lösen till den som
förvärvat besittningsrätten. Genom 1863 års kungörelse vidtogs här
-
° Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
utinnan den viktiga förändringen, att företrädesrätt att i dylikt fall övertaga
hemmanet icke skulle tillkomma härmare skyldeman till den förre åbon än
syskonbarn och dem, som vore i lika led med dessa, varjämte företrädesrätten
gjordes beroende av erläggande av den vid överlåtelsen betingade löseskillingen.
Den, till vilken åborätten överlåtits, skall vid anmälan därom till
länsstyrelsen uppgiva och med företeende av överlåtelsehandlingen styrka
beloppet av den löseskilling, som för överlåtelsen kan vara betingad. För
att lämna de till åborätten berättigade tillfälle att anmäla sig skall genom
länsstyrelsens försorg kungörelse, vilken skall innehålla uppgift om löseskillingen,
utfärdas och uppläsas i häradets kyrkor med föreläggande för
dem, som tro sig äga bättre rätt till hemmanet, att inom natt och år
från uppläsandet hos länsstyrelsen anmäla och fulltyga sin rätt samt
därvid nedsätta löseskillingen ävensom ställa borgen för den ersättning,
som for nödig och nyttig å egendomen under tiden nedlagd förbättring kan
varda avträdaren tillerkänd. Efter utgången av nämnda tid är varje rätt
till klander utesluten. Enligt praxis lärer numera i regel samma kungörelseförfarande
tillämpas även i andra fall än då åborätten överlåtits.
Enligt särskilda av högsta domstolen meddelade domar har åborätt till
kronohemman ansetts kunna utmätas och till följd därav ingå i åbons
konkurs.
I fråga om förverkande av åborätten till följd av vanhävd gäller vad i
16 kap. 4 § jordabalken sägs angående landbo jämte Kungl. Maj:ts förklaring
i brev den 8 augusti 1750. Något fall, där åborätten med tillämpning av berörda
föreskrifter förverkats, lärer emellertid, vad allmänna kronohemman
och lägenheter angår, icke under senare tider hava inträffat.
Därest åbon icke efterlämnade några bröstarvingar och ej heller förordnat
örn åborätten, skulle enligt tidigare bestämmelser hemmanet ånyo upplåtas
under åborätt. Genom kungl, brev den 9 november 1849 förordnades emellertid,
att i sådant fall frågan örn det åbolediga hemmanets disponerande skulle
underställas Kungl. Maj:ts prövning.
Tvist örn företrädesrätt till åboskap å kronohemman avgöres av länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut kan överklagas hos kammarkollegium, från
vilken myndighet talan fullföljes hos Kungl. Majit i regeringsrätten. Fråga,
huruvida åborätt är förverkad eller eljest bör upphöra, tillkommer däremot
allmän domstols prövning.
Kronoåbos rätt till hemmanet består i rätt att bruka jorden och tillgodonjuta
dess avkastning. Beträffande inägojorden gäller denna rätt utan inskränkning.
Å andra sidan har åbon skyldighet att hålla hemmanet vid
makt och att väl bruka åker och äng, varjämte han har underhålls- och
nybyggnadsskyldighet beträffande hemmanets hus.
I överensstämmelse med nu angivna allmänna grundsats har åbo genom uttryckliga
lagstadganden i olika hänseenden likställts med ägare. Sålunda äger
kronoåbo på grund av 1 kap. 17 § lagen örn delning av jord på landet samma
ratt att framställa och biträda yrkande om laga skifte eller att påfordra äldre
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
delnings bestånd, som enligt sagda lag tillkommer ägare av jord inom skifteslag.
Enligt 6 § lagen den 8 november 1912 örn rätt till jakt har åbo jakträtt
å fastighetens ägor. Likaså äger han nyttja det fiske, som hör till
fastigheten. Enligt 31 § 1 mom. lagen den 30 juni 1913 örn gemensamhetsfiske
är åbo i avseende å tillämpningen av nämnda lag att anse såsom
ägare av fastigheten. I fråga örn jordägarandel i gruva är åbo, jämlikt 17 §
gruvstadgan, likställd med enskild ägare av fastighet. Även i avseende å
de rättigheter och skyldigheter, som enligt vattenlagen äro förenade med
äganderätten till fast egendom, är åbon jämlikt 14 kap. 2 § nämnda lag
likställd med ägare.
Vad angår åbons rätt till skogen å hemmanet stadgas i § 34 förordningen
den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i
riket, att skog å kronohemman och lägenheter, som innehavas under stadgad
åborätt, må, därest icke för något fall särskilda medgivanden och föreskrifter
annat förmå, i allmänhet endast till husbehov av åbon användas. Dock
äger, när skäl därtill förefinnas, länsstyrelsen på ansökning av åbon medgiva
honom rätt att under behörigt iakttagande av den hushållningsplan,
som för skogen kan varda fastställd, densamma även till avsalu begagna.
Enligt kap. VII av samma förordning äro ek och storverksträd å dylika
hemman i viss utsträckning förbehållna kronan. Till frågan örn innebörden
av stadgandena rörande åbons rätt till skog skall jag längre fram återkomma.
Med avseende å husesyn å kronohemman under stadgad åborätt äro bestämmelserna
i 27 kap. byggningabalken ännu gällande; dock är enligt
förordning den 12 maj 1892 tiden för hållande av syn bestämd till vart
femte år. Enligt vad jag inhämtat torde emellertid syn å åbohemman såsom
regel numera icke förekomma.
Grundskatternas avskrivning — jämlikt kungörelsen den 5 juni 1885 och
lagen den 2 december 1892 — omfattade jämväl ränta och kronotionde å de
kron oegendomar, som kunna till skatte köpas, ehuru dessa avgälder till sin
uppkomst utgjorde avrad för brukande av annans jord och icke skatt i
egentlig mening. Efter grundskatteavskrivningen åtnjuter kronan icke någon
avkomst av ifrågavarande egendomar.
Från olika utgångspunkter hava vid skilda tillfällen förslag framställts
örn revision av gällande bestämmelser örn skatteköp. Då vad härvid förekommit
torde i viss mån kunna tjäna till belysning av de föreliggande spörsmålen,
anhåller jag att få lämna en kort redogörelse för de härutinnan
framkomna förslagen och deras behandling.
De tidigare förslagen örn ändring i skatteköpsförfarandet gingo ut på avskrivning
av återstående köpeskillingar för hemman och lägenheter, som
finge till skatte köpas, samt beredande av skatterätt till desamma utan lösen.
Redan de för behandling av frågan örn beskattningsväsendets samt uppbördsoch
redogörelseverkets förenkling utsedda kommitterade — den s. k. skatte
-
Förslag orri
beredande av
skattemannarätt
till kronojord
utan
lösen.
Skatte förenklingskommittén
den 30
april 1847.
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
förenklingskommittén — framställde i sitt den 30 april 1847 avgivna betänkande
förslag i sådant syfte. I denna del anförde kommittén bland annat
följande.
Sedan staten tid efter annan åt kronojordens innehavare medgivit utvidgade
rättigheter, vore förhållandet sådant, att innehavarna av rusthåll, berustade
säterier och bergsmanshemman redan hade så fri dispositionsrätt,
att de vöre i det närmaste jämförliga med skattehemman allenast att de
icke finge köpas och säljas på fullt lika sätt som de senare, samt att i avseende
å övriga kronohemman huvudsakligen annan skiljaktighet icke ägde
rum än att besittningsrätten vid åboledighet överginge till äldste sonen
eller den arvinge, som annars efter vissa stadgade grunder vore därtill närmast
berättigad och vilken även, örn åbon till annan person avstode åborätten,
ägde att hemmanet utan lösen tillträda, varigenom dylika hemman
utgjorde en art fideikommisser. Under sådana omständigheter måste det
höra till sällsynta undantag, örn ett dylikt hemman återfölle till statens fria
disposition, särdeles vid sådan period då behov av dess användande för statens
räkning möjligen kunde inträffa, emedan i annat fall detsamma borde
med en ny åbo förses. Vid övervägande av allt detta vore det uppenbart,
att statens så kallade jordäganderätt till ifrågavarande kronohemman vore
en benämning, som saknade all egentlig betydelse, samt att, då krononaturen
icke medförde någon högre skattskyldighet, än örn sådant hemman vore
skatte, staten av nämnda rätt icke ägde annan fördel än att åtnjuta lösen,
därest åbo ville förvärva skattemannarätt. Då innehavarna av kronojorden
svårligen kunde åläggas att lösa densamma till skatte, utan sådant måste
vara till deras fria vilja överlämnat, kunde skattelösen därefter som dittills
endast efter hand komma att inflyta och således blott beräknas såsom en
årlig inkomst. Denna inkomst hade i medeltal icke uppgått till mera än
5,843 riksdaler 24 skillingar 3 runstycken, varuti likväl tillika inbegrepes
lösen för de under denna tid till skatte försålda andelar av rekognitionsskogar
och kronoallmänningar, så att skattelösen för äldre kronohemman,
varom fråga vore, vida understege nämnda belopp, varjämte borde erinras,
att denna inkomst förminskades och slutligen upphörde i den mån kronohemmanen
bleve till skatte lösta.
Efter att hava erinrat, att därest kronohemmanen genast erliölle skattenatur
staten kunde påräkna åtskilliga inkomster av charta sigillata, enär
avhandlingar örn överlåtelse av åborätt endast charterades till hälften emot
köpebrev samt fastebrev och inteckningar icke för kronohemman ifrågakomme,
likasom deras värde ej kunde i bouppteckningar beräknas, varigenom
däremot svarande chartering icke bleve av nöden, anförde kommittén
bland annat följande.
Däremot medförde bibehållandet av statens jordäganderätt till kronohemmanen
flera, ganska väsentliga olägenheter och även uppoffringar å statens
sida, i vilket avseende kunde anmärkas: att kronobetjäningen nödgades icke
blott varje tredje år utan även vid varje åboombyte anställa syn å dessa
hemman, i förra fallet utan all ersättning, vilket för nämnde i allmänhet
illa lönade tjänstemän utgjorde ett betungande onus; att vid tvister, som
rörde dylik egendom, särskilda kronoombud måste förordnas, vilket ej sällan
orsakade utgifter för staten; samt att alla frågor örn åboombyten skulle av
Kungl. Maj:ts befallningshavande handläggas och ofta vidare dragas under
kammarkollegii och Kungl. Maj:ts prövning. Det vore emellertid efter kommitténs
åsikt en icke ringa fördel, örn alla dessa bestyr och den betydliga
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
mängd göromål, som utan något gagn för det allmänna därigenom tillskyndades
tjänstemän och auktoriteter, kunde upphöra, och, då fråga vore
örn tillvägabringande av möjligaste enkelhet i förvaltningen, skulle denna
förändring därtill mycket bidraga, vadan dess vidtagande, ensamt ur denna
synpunkt, hade stora skäl för sig, även örn sådant vore med någon uppoffring
förenat.
Kommittén föreslog, att kronorusthåll, säterier och bergsmanshemman
samt andra sådana under åborätt upplåtna kronohemman och lägenheter,
vilkas åbor av Kungl. Maj:ts befallningshavande antoges och som, enligt
dittills gällande stadganden, emot till staten ingående avgift, kunde till
skatte köpas, och varvid således icke avsåges de hemman, som av särskilda
verk och inrättningar eller fromma stiftelser på ett eller annat sätt disponerades,
skulle utan lösen erhålla kronoskatte natur, under iakttagande att
denna skattemannarätt för varje egendom tillfölle den person, som innehade
lagligen befästad besittningsrätt eller prövades vara därtill berättigad.
Vad kommittén i denna del föreslagit upptogs icke av Kungl. Majit i den
för 1848 års riksdag framlagda propositionen örn beskattningsväsendets förenkling.
För underlättande av skatteköp framlades i stället i samma proposition
vissa förslag, vilka av riksdagen godkändes och föranledde utfärdandet
av den förut omförmälda kungörelsen av den 15 december 1848.
I ett den 8 januari 1869 avgivet utlåtande angående den s. k. administrativa
domsrättens upphörande och förvaltningens förenkling i vissa hänseenden
återupptog kammarkollegium skatteförenklingskommitténs nyss omförmälda
förslag.
Efter att hava framhållit, att alla de skäl, kommittén till stöd för förslaget
anfört, enligt kollegii åsikt fortfarande ägde sin fulla giltighet, utan
annan ändring än att i den mån skatteköp försiggått, de med tillsynen och
vården av kronoliemmanen förenade göromål och bestyr avtagit i mängd,
anmärkte kollegium, hurusom det icke kunde annat än fästa uppmärksamhet,
att försäljning av lägenheterna dittills skett i den låga proportion emot
hemmanen, att, under det nära fyra femtedelar av de senare föryttrats, icke
en tredjedel av de förra funnit avnämare. En av anledningarna till detta
förhållande ansåge kollegium utan allt tvivel vara den, att vid hållna jordran
nsn ku in gar flera bland dessa lägenheter icke kunnat å marken utvisas
samt blivit, då vid anställd vederbörlig undersökning de ej heller kunnat
igenfinnas, ur jordaboken avförda, utan att kollegium nu vore i tillfälle
uppgiva antalet på dessa lägenheter. För många andra, vilka lika litet
vore till belägenhet och gränser kända, hade det oaktat och ehuru någon
åbo icke på långliga tider därå antagits, skatterna likväl i behörig ordning
blivit redovisade, till följd varav berörda lägenheter nu i jordeboken kvarstode.
Huru det lyckats indriva alla de särskilda skattebeloppen, eller örn
icke uppbördsmännen av egna medel inbetalt ett eller annat däribland,
kunde kollegium icke uppgiva, men ansåge det vara otvivelaktigt, att i
många fall, då någon sägen varit gängse därom, att lägenheten blivit inlagd
inom ett eller annat hemmans område, hemmansägaren hellre än att vidkännas
det besvär och de understundom icke obetydliga utgifter, som skulle
1848 års
riksdag.
Kammarkollegium
den 8
januari 1869.
12
Kungl. Majlis proposition Nr 246.
föranledas av en närmare undersökning örn förhållandet, underkastat sig att
årligen betala även lägenhetens vanligtvis ringa skatt. Att en i förenämnda
belägenhet stadd hemmansägare, i saknad som han vore av varje slags åtkomsthandling,
skulle anse mödan värt att till skatteköp sig anmäla eller
vilja vidkännas omgången och kostnaden därför, finge ingalunda förutsättas.
Och trodde sig kollegium sålunda hava givit fullgiltiga skäl för antagandet,
att de köpeskillingsbelopp, som blivit beräknade, icke, åtminstone vad lägenheterna
beträffade, skulle fullständigt inflyta, och lika säkert vore, att vad
för dem likasom för hemmanen inginge komme att endast småningom inflyta
och med belopp, som med åren förminskades. — Bn ibland de omständigheter,
vilka fördröjde skatteköpen, funne sig kollegium nu desto
mindre böra förbigå, som densamma även i övrigt visat sig medföra beklagansvärda
och för enskilde förlustbringande verkningar, de där icke
vidare skulle uppstå, därest det förevarande förslaget bleve antaget. Denna
skatteköpen fördröjande omständighet vore, att ett ej ringa antal kronoåbor
trodde sig med full äganderätt redan innehava de hemman och lägenheter,
som de brukade och besutte. Denna deras övertygelse kunde i viss mån
vara ursäktlig. Den grundade sig på kännedomen därav, att lagfart på
kronojord icke finge av domstol beviljas, och tillförsikten därpå att de uppbud
och de fastebrev, som för dem och deras fångesman ofta i flera led blivit
av domstolar meddelade, innefattade örn jordens rätta natur ett fullständigt
bevis, vida säkrare och tillförlitligare än det, som skulle kunna erhållas av
kronans jordeböcker, vilka, såsom tillförene aldrig underkastade en allvarlig
och genomförd granskning, kunde i detta hänseende vara och vid närmare
undersökning ej sällan befunnits oriktiga. Följder av dylika misstag örn
jordnaturen hade varit, att rättegångar uppstått och genom instanserna fullföljts
därom, huruvida köpslut örn hemman, å vilka, såsom skatte, säljaren
erhållit oklandrad lagfart, skulle, efter det egendomens rätta natur av krono
blivit uppdagad, vara för köparen förbindande eller icke, ävensom att fordringsägare,
vilka, då fastebrev blivit uppvisat, ansett sig trygga i avseende å hemmanets
skattenatur och därför icke tvekat att antaga däruti erbjuden inteckning
såsom full säkerhet för lämnad försträckning, sedermera, när misstaget
blivit upplyst, funnit inteckningen utan allt värde. I övrigt komme enligt
kollegii åsikt genom förenämnda kronoegendomars samtidiga förvandling till
skatte att vinnas den fördel, att dessa egendomar i de då för hela riket
under arbete varande jordeböcker kunde under sin nya titel omföras.
På grund av vad sålunda blivit i ämnet anfört hemställde kollegium,
att Kungl. Majit måtte för riksdagen framlägga förslag av enahanda innebörd
som det av skatteförenklingskommittén på sin tid framställda.
1870 års riks- Med anledning av vad kollegium sålunda anfört föreslog Kungl. Majit i
dag- proposition nr 20 till 1870 års riksdag att med upphävande av kungörelsen
den 15 december 1848 måtte förordnasi
l:o) att skattemannarätt icke allenast till kronorusthåll, säterier och bergsmanshemman
utan ock till andra sådana under åborätt upplåtna, kronan
tillhöriga hemman och lägenheter, vilkas åbor av Kungl. Majits befallningshavande
antoges och som enligt dittills gällande föreskrifter emot till statsverket
ingående avgift kunde till skatte köpas, skulle utan erläggande av
särskild köpeskilling eller annan avgift, tillkomma den person, som därå
vid den tid, då denna förändring vidtoge, innehade lagligen befästad, med
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246. 13
skatteköpsrätt förenad besittning eller prövades vara därtill berättigad;
samt
2;o) att, efter behörig utredning angående innehavarens besittningsrätt
och när densamma funnits vara ostridig och av beskaffenhet att, enligt dittills
gällande stadganden, skatteköpsrätt därmed varit förenad, Kungl. Martts
befallningsliavande skulle hava att förordna örn nämnda hemmans och lägenheters
omföring i jordaboken ifrån krono till skatte och därom hos kammarkollegium
göra anmälan; därvid Kungl. Maj:ts befallningshavandes resolution
i ämnet, vilken skulle skrivas på stämplat papper och beläggas med
lösen såsom för resolutioner i allmänhet vore stadgat, bomme att utgöra
den handling, varmed skattemannarätten bestyrktes.
Kungl. Maj:ts förslag vann emellertid icke riksdagens bifall. I skrivelse
den 10 maj 1870, nr 49, anförde riksdagen härom bland annat följande.
Vid behandling av detta ärende hade riksdagen visserligen å ena sidan
funnit, att den föreslagna åtgärden onekligen skulle i sin mån bidraga till
en önskvärd förenkling av förvaltningen och det särdeles invecklade kameialväsendet,
samt att denna fördel skulle vinnas utan någon avsevärd uppoffring
från det allmänna. Men å andra sidan syntes enligt riksdagens
tanke icke utan skäl kunna ifrågasättas, huruvida icke samma mål inom
en icke alltför avlägsen framtid kunde vinnas utan vidtagande av någon
sådan åtgärd, som Kungl. Maj:t föreslagit. Då skatteköpen under gällande
lagstiftning visat sig ganska skyndsamt fortgå, hade det synts riksdagen
icke vara av verkligt behov påkallat att däri för det dåvarande vidtaga
någon förändring, helst skatteköpens vidare fortgående syntes kunna i
väsentlig mån påskyndas, därigenom att sådana förteckningar över kronohemman
och lägenheter, som i kungörelsen den 15 december 1848 omför,
mäldes, icke blott för en gång utan åtminstone vart annat år upplästes från
predikstolarna i socknekyrkorna och ansloges vid tingsställena, genom vilken
åtgärd dessutom skulle förebyggas sådana misstag i avseende å hemmanens
och lägenheternas natur, som, enligt vad i propositionen omförmäldes, på
flera ställen förelupit. I anslutning härtill anhöll riksdagen, att Kungl.
Maj:t täcktes anbefalla, att sådana förteckningar över till skatte icke lösta
kronohemman och lägenheter, som i kungörelsen den 15 december 1848 omförmäldes,
måtte åtminstone vart annat år uppläsas från predikstolarna i
de socknars kyrkor, där hemmanen eller lägenheterna vore belägna, och vid
tingsställena anslås.
Med anledning härav förständigades genom kungl, cirkulär den 19 augusti Kungl, jrku1870
länsstyrelserna att låta, tills vidare och intill dess annorlunda kunde augusti 1870.
varda förordna!, vart annat år särskilt för varje socken och tingslag upprätta
förteckningar å alla hemman och lägenheter, som, ehuru av beskaffenhet
att kunna till skatte köpas, ännu icke blivit till skatte omförda, för att
uppläsas i kyrkorna och anslås vid tingsställena.
Förslaget om omförande till skatte utan lösen av ifrågavarande hemman 1872 riks -
14
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 246.
och lägenheter upptogs ånyo i en vid 1872 års riksdag väckt motion men
föranledde ej heller vid detta tillfälle någon riksdagens åtgärd.
1905 års riks- Vid 1905 års riksdag yrkades i en inom andra kammaren väckt motion,
att den återstående skatteköpeskillingen skulle avskrivas för alla de hemman
och lägenheter, som finge till skatte lösas. Motionen avstyrktes av statsutskottet
och föranledde icke någon riksdagens åtgärd.
skrivelse”6!!S Jämväl vid 1906 års riksdag väcktes inom andra kammaren en motion i
19 maj 1906. enahanda syfte. I anledning härav anhöll riksdagen i skrivelse den 19 maj
1906, nr 133, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida
sådana under åborätt upplåtna kronan tillhöriga hemman och lägenheter,
som kunde till skatte lösas, kunde få utan erläggande av särskild köpeskilling
eller annan avgäld förvärvas av den person, som därå innehade med skatteköpsrätt
förenad besittning eller prövades vara därtill berättigad, samt sedermera
i jordeboken omföras från krono till skatte, ävensom till riksdagen
inkomma med det förslag, en sådan utredning kunde föranleda. Därvid
anförde riksdagen, bland annat, att då ett efterskänkande av de obetydliga
skatteköpeskillingarna för dessa hemman och lägenheter antagligen komme
att uppvägas av stämpelavgifterna å köpebreven samt andra ifrågavarande
fastigheter rörande handlingar och sålunda icke medföra någon eller i allt
fall icke någon avsevärd förlust för statsverket, riksdagen funne anledning
föreligga att föranstalta örn utredning, huruvida icke ett sådant efterskänkande
borde äga rum. Mot en dylik åtgärd hade anförts, att den måste
förutsätta vidlyftiga och besvärliga undersökningar örn åbornas besittningsrätt,
vilken i många fall icke torde vara fullt ostridig. Men riksdagen
föreställde sig, att kammarkollegium vid uppläggande av de nya jordeböckerna,
varom förslag vöre under utarbetande inom kammarkollegium,
därest ifrågavarande kronohemmansåbor skulle anses böra såsom sådana i
dem införas, icke komme att föranstalta örn ett sådant införande utan att
förut hava underkastat deras rätt till innehavet vederbörlig granskning,
vadan i båda fallen undersökningar i förevarande avseende komme att
äga rum.
Kammarkol- Häröver avgav kammarkollegium den 10 december 1915 utlåtande. Efter
defrndecem-att hava meddelat> a*t fråga örn upprättande av nya jordeböcker förfallit,
ber 1915. anförde kollegium därvid bland annat följande.
Riksdagen syntes hava utgått från den föreställningen, att jordeböckerna,
vad ifrågakomna hemman och lägenheter anginge, skulle innefatta uppgift
örn, vilka såsom åbor innehade dem, och att jämväl i de jordeböcker, varom
förslag till uppläggande förekom vid tiden för riksdagens skrivelse, uppgift
i enahanda avseende skulle komma att införas. Detta antagande överensstämde
emellertid icke med verkliga förhållandet. De äldre jordeböckerna
— vilka hade upprättats nästan årligen och utgjort så att säga verifikationer
till landsboksräkenskaperna — hade visserligen uppgifter i angivna
hänseende, men sådana uppgifter hade i följd av jordebokssystemets omgestaltning
icke kommit att inflyta i de senast upprättade, gällande jordeböckerna,
och det hade icke heller varit meningen, att i de jordeböcker, örn
15
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
vilkas uppläggande förslag varit före, intaga dylika speciella upplysningar,
och detta så mycket mindre som kollegium, örn detta skulle, såsom riksdagen
synts hava förutsatt, i första hand pröva, vem åboskap till kronojord
rätteligen tillkomme, då skulle hava att från de olika orterna införskaffa
allt det material, som skulle utgöra grundvalen för ett dylikt bedömande.
Försök till granskning örn rätten till innehav av åborätt hade
visserligen skett beträffande fyra län, men hade undersökningen visat sig
vara synnerligen tidsödande, vartill ju komme att vid en tidpunkt möjligen
vunna resultat ofta i följd av den ständiga växling i innehavet av åborätt,
som ägde rum, inom helt kort tid skulle förlora sin betydelse för det ändamål
riksdagen därmed avsett. — Vad själva saken anginge, ansåge sig
kollegium, då någon giltig anledning icke förelåge, varför kronan utan
vederlag skulle avstå från sin äganderätt till ifrågavarande hemman och
lägenheter, och detta så mycket mindre som ju kronan alltid på grund av
Kungl. Maj:ts brev den 9 november och kollegii därpå grundade cirkulärbrev
den 13 december 1849 angående åbolediga kronohemmans disponerande
hade den möjligheten öppen att vid inträffande åboledighet med sin äganderätt
förena en fri och oinskränkt dispositionsrätt över fastigheterna, böra
hemställa, att riksdagens skrivelse icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts
vidare åtgärd.
Under det sålunda yrkanden framkommit örn de ifrågavarande kronoegendomarnas
omförande till skatte utan lösen, hava emellertid förslag framförts
även örn inskränkning i eller upphävande av rätten till skatteköp.
Vid 1912 års riksdag hemställdes i en inom andra kammaren väckt motion,
att riksdagen måtte för sin del besluta, att författningarna angående skatteköp
och skatteomföring av kronojord skulle i allo tills vidare upphöra att
gälla.
Jordbruksutskottet, som avgav utlåtande över motionen, ansåg sig i fråga
örn sådana kronoåbor, vilka kunde antagas själva bruka den upplåtna marken,
icke kunna tillstyrka upphävande av den sedan århundraden tillbaka förefintliga
rätten att på visst sätt och under vissa villkor få den brukade jorden
köpt ellet omförd till skatte. Däremot ställde sig saken enligt utskottets
mening annorlunda, då fråga vore örn bolag eller andra icke individuella
rättssubjekt. Utskottet hemställde därför, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Majit, sedan närmare blivit
utrett, i vilken omfattning kronojord, som kunde bliva föremål för skatteköp
eller skatteomföring, innehades av bolag, föreningar eller andra dylika
rättssubjekt, taga under övervägande, huruvida för dessa rättssubjekt rätten
till skatteköp och skatteomföring vidare borde bibehållas, samt, därest Kungl.
Majit funne sådant erforderligt, för riksdagen framlägga förslag örn suspenderande
under den tid utredningen påginge av nyss omförmälda rätt. I en
av sju utskottsledamöter avgiven reservation yrkades avslag å motionen.
Utskottets hemställan bifölls av andra kammaren men avslogs av första
kammaren.
Vid 1913 och 1915 års riksdagar väcktes motioner i samma syfte, och
ärendet fick i huvudsak samma utgång i riksdagens båda kamrar.
Förslag orri
inskränkning
i eller upphävande
av
rätten till
skatteköp.
1912 års riksdag.
1913 och 1915
års riksdagar.
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
Motion Vid I en vid 1919 års lagtima riksdag inom andra kammaren väckt motion
tima riksdag, ylades, att riksdagen måtte hos Kungl. Majit begära skyndsamma åtgärder
och förslag till riksdagen därom, att bolags förvärv av åborätt och skatteköp
av kronojord måtte fortast möjligt förhindras och upphöra.
Kammar- I ett över denna motion den 17 april 1919 avgivet yttrande anförde kamlåtandé''
den raar kollegium bland annat följande.
17 april 1919. Vad anginge den väckta frågan örn åtgärder till förhindrande av bolags
förvärv av åborätt och skatteköp av kronojord, vöre att iakttaga, att enligt
gällande rättstillämpning den norrländska förbudslagen torde få anses utgöra
hinder mot förvärv efter lagens ikraftträdande av åborätt till krononybyggen,
samt att de fall, då bolag på grund av tidigare förvärvad åborätt
erhållit skattemannarätt till sådan jord, alltmera avtagit i antal, varför
frågan i denna del numera syntes sakna praktisk betydelse. Ansökan av
bolag om skatteköp av kronojord enligt kungl, kungörelsen den 15 december
1848 hade icke förelegat annat än i rena undantagsfall. Kollegium sammanfattade
sin åsikt angående spörsmålet sålunda, att frågan på grund av förhållandenas
egen utveckling knappast längre ägde sådan praktisk betydelse,
som skulle motivera en lagstiftningsåtgärd i motionens syfte. En annan
fråga vore den, huruvida rätten att skatteköpa kronoegendom fortfarande
över huvud borde bibehållas eller, örn så funnes böra ske, huruvida de mer
eller mindre ålderdomliga stadgandena örn skatteköp icke borde överses och
jämkas till bättre överensstämmelse med förhandenvarande ekonomiska och
samhälleliga förhållanden. Dessa stadganden kunde nämligen — särskilt
beträffande under bruk skatteköpta, till kronan återvunna åbohemman —
lätt försätta kronan i situationen att utan rimligt vederlag bliva avhänd
sin fasta egendom under omständigheter, som näppeligen stöde i god överensstämmelse
med modern rättsuppfattning. Kollegium uttalade alltså som
sin mening, att en revision av gällande bestämmelser örn skatteköp vore
önsklig samt att, för att denna revision icke skulle fullständigt förfela sitt
ändamål, en suspension av skatteköpsrätten under tiden för revisionen vöre
nödvändig.
Ämna lagun Motionen behandlades av andra lagutskottet, som i avgivet utlåtande ani9i°9
årsdag- förde bland annat följande.
tima riksdag. Vad först anginge frågan örn aktiebolags förvärv av åborätt till eller
skatteköp av kronan tillhörig jord, hade utskottet i likhet med kammarkollegium
funnit denna fråga numera vara av så ringa praktisk betydelse,
att det icke syntes lämpligt att vidtaga lagstiftningsåtgärd enbart i syfte
att förhindra dylika förvärv.
Däremot hade utskottet ansett frågan örn revision av det svenska skatteköpsväsendet,
sådant det för närvarande bestode och verkade, vara av den
betydelsefulla och trängande art, att utskottet funnit sig böra till behandling
upptaga nämnda fråga, även i den mån den finge anses falla utom
ramen av motionärernas yrkanden. Utskottet hyste i denna fråga en uppfattning,
som i allt väsentligt överensstämde med den av kammarkollegium
i dess utlåtanden uttalade.
Det syntes nämligen ur de av kollegium anförda synpunkterna vara
uppenbart, att även örn skatteköpsinstitutet vid dess upprättande icke varit
stridande mot grunderna för god statshushållning och varit ändamålsenligt
för de därmed avsedda syftena, detta icke kunde anses gälla för närvarande,
17
Kungl. Marits proposition Nr 246.
i allt fall icke i den form institutet enligt gällande ålderdomliga, ett flertal
gånger ändrade bestämmelser för närvarande hade. Stora förluster kunde
tillskyndas kronan, utan att därigenom berättigade enskilda intressen på
motsvarande sätt befrämjades, och kronan saknade fullständigt kontroll över
att den sålda fastigheten komme till lämplig användning och att befintliga
åboars intressen iakttoges. Utskottet ansåge alltså, att en allmän revision
borde företagas av gällande bestämmelser rörande skatteköp. Detta syntes
böra gälla såväl rekognitionshemman som hemman, vilka eljest vore underkastade
skatteköpsmöjlighet. Ändamålet med en sådan revision, som alltså
föresloges, syntes böra vara att åstadkomma enhetliga, fullständiga regler
rörande dispositionen över ifrågavarande slag av kronojord, varvid hänsyn
borde tagas till moderna statsekonomiska och sociala synpunkter samt jämväl
övervägas, huruvida de enskildes lösningsrätt borde i reviderad form bestå
eller ersättas med andra regler för rättsförhållandets ordnande. Därvid
syntes böra iakttagas, att nu i vissa fall för åboar befintlig lösningsrätt
icke rubbades på ett sätt, som strede mot nutida strävanden att stödja egnahemsbildning
och jordkolonisation.
Då ett dylikt revisionsarbete sannolikt måste bliva jämförelsevis långvarigt,
holle utskottet i likhet med kammarkollegium före, att, för undvikande
av skatteköpens påskyndande i avsikt att undgå en kommande lagstiftning,
gällande bestämmelser borde tillsvidare sättas ur tillämpning och
skatteköpsförfarande därigenom förhindras eller uppehållas, dock att dylik
suspension ej syntes böra ifrågakomma, såvitt anginge skatteomföring av
krononybyggen.
På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, bland annat, att
riksdagen måtte dels i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn verkställande
av allmän och fullständig revision av gällande bestämmelser angående
skatteköp, dels ock för sin del besluta, att tillämpning av sagda bestämmelser,
i andra fall än så vitt anginge skatteomföring av krononybyggen,
tills vidare icke skulle äga rum.
Utskottets hemställan bifölls av andra kammaren men avslogs av den
första, vadan alltså frågan vid nämnda riksdag hade förfallit.
Såsom jag tidigare nämnt upptogs frågan av Kungl. Majit i proposition
nr 11 till 1919 års urtima riksdag. Enligt det vid sagda proposition fogade
utdraget av statsrådsprotokollet över finansärenden den 2 augusti 1919 anförde
departementschefen huvudsakligen följande.
Såsom kammarkollegium framhållit kunde de nu gällande, mer eller
mindre föråldrade bestämmelserna örn skatteköp lått fö i anleda, att kronan
utan rimligt vederlag avhändes sin fasta egendom under omständigheter,
som icke stöde i god överensstämmelse med allmän rättsuppfattning. Departementschefen
funne det därför samt på de av kammarkollegium och
riksdagens andra lagutskott anförda skäl i hög grad påkallat, att en allman
revision av gällande bestämmelser angående skatteköp, så snart ske kunde,
komme till stånd; och departementschefen kunde, även i vad anginge ett
provisoriskt förbud av skatteköp i avbidan pa den sålunda erforderliga, utredningen,
inskränka sig till att åberopa de skäl, som anlörts av kollegium
och utskottet, vars hemställan i ifrågavarande delar biträtts av riksdagens
andra kammare. Några konstitutionella eller juridiska hinder för en sådan
åtgärd funne ej heller departementschefen vara för handen.
Bihang lill riksdagens protokoll 19110. 1 saini. 209 höft. (Nr 246.)
Frågans behandling
i
kamrarna.
Kungl. Maj:ts
proposition
nr 11 till
1919 års urtima
riksdag.
Kiksdagens
skrivelse den
9 oktober
1919.
Utredning
rörande de
fastigheter, å
vilka skatteköpsbestämmelserna
är o
tillämpliga.
18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
I skrivelse den 9 oktober 1919, nr 19, vari riksdagen tillkännagav, att
propositionen av riksdagen bifallits, anförde riksdagen, bland annat, följande.
På de skäl, som chefen för finansdepartementet anfört, funne riksdagen
angeläget, att en allmän revision av bestämmelserna angående skatteköp
komme till stand. Syftet borde härvid enligt riksdagens mening vara i
första hand att, sedan de rättsförhållanden, som berördes av dessa bestämmelser,
blivit utredda, på grundval härav ett förslag uppgjordes, varigenom
ordning och reda infördes i hithörande, för närvarande bristfälligt reglerade
förhållanden. Särskilt ville riksdagen framhålla önskvärdheten av att vid
utarbetandet av ett sådant förslag foges under omprövning, huruvida icke
åboar, vilka själva brukade sin jord, eller med dem likställda kunde bibehållas
vid lämpligt anordnad lösningsrätt till inägojord, samt att jämväl
tillsåges att deras husbehov av skog kunde tillgodoses. Vidare delade riksdagen
departementschefens uppfattning därom att, i avbidan på utredningens
resultat, ett provisoriskt förbud av skatteköp måste meddelas, örn icke utredningens
resultat skulle äventyras.
På sätt förut nämnts, har genom särskilt tillkallad sakkunnig utredning
verkställts rörande de fastigheter, å vilka bestämmelserna örn skatteköp äro
tillämpliga.
De av den sakkunnige — numera borgarrådet Söderlund — upprättade
förteckningarna över kronoegendomar under enskild disposition upptaga
sammanlagt 3,193 egendomar, som kunna till skatte köpas men vilka ännu
icke skatteköpts. Av dessa fastigheter utgöra 301 hemman eller hemmansdelar
örn tillhopa 26.7 7 mantal. De upprättade förteckningarna innehålla
uppgifter — i den mån sådana kunnat erhållas — angående fastigheternas
areal, med särskilt angivande av inrösningsjord och avrösningsjord, den
fastställda skatteköpeskillingens belopp, vid 1922 års fastighetstaxering åsatt
taxeringsvärde, besittningsrättshavarens namn samt huruvida besittningsrättshavaren
själv brukar och bebor fastigheten, huruvida besittningsrätten
blivit lagligen erkänd (genom besittningsrättshavarens inrymning såsom
åbo) samt huruvida lagfart blivit å fastigheten meddelad, m. m.
Med avseende å ett mycket stort antal lägenheter innehålla förteckningarna
uppgift örn att i samband med arbetet å jordregistrets uppläggande anmälan
jämlikt § 27 i jordregisterförordningen blivit av vederbörande överlantmätare
gjord därom, att fastigheten, ehuru upptagen i jordeboken, är att
anse såsom icke för sig bestående eller ej vidare befintlig. Beträffande
dylika lägenheter har i stor utsträckning förekommit, att de ingått i skifte
tillsammans med det eller de hemman, under vilka de nyttjats, utan att
några ägor vid skiftesförrättningen utlagts för desamma. De av överlantmätarna
gjorda anmälningarna prövas av kammarkollegium. I den mån
den verkställda utredningen giver vid handen, att lägenheterna äro obefintliga
eller äro att anse såsom i kameralt hänseende icke för sig bestående
fastigheter, förordnar kammarkollegium örn deras uteslutande ur jordeboken.
I denna ordning hava ett stort antal av de lägenheter, som uppförts i för
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
19
teckningarna, sedermera blivit ur jordaboken uteslutna. I några fall hava
vidare i förteckningarna angivna fastigheter blivit omförda till skatte eller
— i anledning av kronans förvärv av besittningsrätten — till kronoegendomar
under allmän disposition, till följd varav skåtteköpsförfattningarna
icke längre äro å dem tillämpliga.
Med hänsyn till de förändringar, som sålunda inträffat efter förteckningarnas
upprättande, hava dessa blivit genomgångna och jämförda med
jordeböckerna. Efter denna granskning kvarstå såsom kronoegendomar
under enskild disposition, vilka kunna till skatte köpas, 2,050 fastigheter,
varav 289 hemman eller hemmansdelar örn sammanlagt 25.38 mantal1
samt 1,761 lägenheter. Ej mindre än 1,131 av de i förteckningarna
uppförda lägenheterna hava alltså uteslutits ur jordeböckerna eller omförts
till skatte eller krono under allmän disposition.
över de kvarstående fastigheterna hava upprättats tvenne länsvis uppställda
sammandragstabeller, upptagande den ena hemman eller hemmansdelar,
den andra lägenheter. Dessa taheller torde få såsom bilagor nr 1
och 2 fogas vid statsrådsprotokollet.
De i förteckningarna kvarstående lägenheter, som enligt vad utredningen
givit vid handen äro till läget okända eller beträffande vilka eljest
anmälan enligt § 27 i jordregisterförordningen blivit gjord, hava i tabellen
upptagits under rubriken »obefintliga». Såsom dylika redovisas i tabellen
247 lägenheter. Det är att antaga, att flertalet av dessa lägenheter komma
att, i den mån ifrågavarande anmälningar bliva slutligen handlagda, ur
jordeboken uteslutas.
Trots egendomarnas krononatur har i ett jämförelsevis stort antal fall
lagfart för enskilda meddelats å desamma. Beträffande en väsentlig del
av sist avsedda fastigheter torde innehavarna genom tjuguårig hävd vara
skyddade mot klander från kronans sida. De lagfarna egendomarna utgöras
— såvitt upplysning därom kunnat vid utredningen vinnas — av
61 hemman eller hemmansdelar om tillhopa 7.31 mantal samt 151 lägenheter.
Skatteköpeskillingarna för de lagfarna fastigheterna uppgå till
sammanlagt 2,439 kronor 22 öre.
Frånräknas de fastigheter, å vilka lagfart meddelats eller vilka redovisas
såsom obefintliga, återslå 228 hemman eller hemmansdelar örn tillhopa
18.07 mantal samt 1,363 lägenheter. Skatteköpeskillingarna för de förra
uppgå till sammanlagt 2,049 kronor 2 öre, för de senare till 6,268 kronor
74 öre eller tillhopa 8,317 kronor 76 öre. Taxeringsvärdena å dessa fastigheter
uppgå till sammanlagt inemot 1,800,000 kronor. Härvid är emellertid
att märka, att särskilda taxeringsvärden icke blivit åsätta ett rätt
betydande antal fastigheter.
Av de sammanlagt 1,761 i tabellen upptagna lägenheterna redovisas 102
i jordeboken såsom fiskerier. De å dessa belöpande skatteköpeskillingarna
Häri har inräknats det förut omnämnda ännu kvarvarande kronosäteriet.
20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
och taxeringsvärdena uppgå till 1,336 kronor 58 öre respektive 91,000
kronor.
Flera av de förslag, som före tillkomsten av 1919 års förbud mot skatteköp
framställdes rörande inskränkning i rätten till skatteköp togo såsom
förut nämnts särskilt sikte på frågan örn bolags förvärv av kronojord
genom skatteköp. Med hänsyn härtill har en särskild sammanställning
gjorts av de i förteckningarna upptagna fastigheter, vilka innehavas av
bolag. En på grundval av denna sammanställning upprättad tabell torde
få såsom bilaga nr 3 fogas vid statsrådsprotokollet. Därav framgår, att 9 hemman
eller hemmansdelar örn sammanlagt 0.9 9 mantal samt 195 lägenheter
innehavas av bolag. Av lägenheterna redovisas 31 såsom obefintliga.
Å 3 hemman om tillhopa 0.4 2 mantal samt å 42 lägenheter har
lagfart meddelats. För övriga 6 hemman eller hemmansdelar örn tillhopa
0.5 7 mantal och 122 lägenheter uppgå skatteköpeskillingarna till
sammanlagt 674 kronor 66 öre och taxeringsvärdena till sammanlagt
145,000 kronor.
I detta sammanhang torde böra framhållas, att de i lagarna den 4 maj
1906 och den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag och förening
att förvärva fast egendom givna bestämmelserna äga tillämpning
jämväl å bolags förvärv av åborätt till kronoegendomar under enskild
disposition eller skatteköp av sådana egendomar. Däremot har genom
Kungl. Maj:ts i regeringsrätten i särskilda mål meddelade utslag1 fastslagits,
att hinder icke möter för bolag att antagas till åbo å kronoegendom
eller att få sådan egendom skatteomförd, därest bolaget fått åborätten
på sig överlåten, innan 1906 års lag trädde i kraft. Under det att 1906
års lag icke ägde tillämpning å fastighet, som vid tiden för lagens trädande
i kraft ägdes av bolag eller förening och sedermera alltjämt tillhört
dylik samfällighet, kräves enligt 1925 års lag Kungl. Maj:ts tillstånd
för bolag att i sådant fall förvärva fastighet. Denna skärpning gäller
efter sistnämnda lags ikraftträdande även beträffande bolags förvärv av
åborätt till egendom, varom här är fråga.
På sätt framgår av den förut lämnade redogörelsen, tillstyrkte kammarkollegium
i sitt den 17 april 1919 avgivna utlåtande skatteköpens suspenderande
särskilt med tanke på sådana under bruk skatteköpta åbohemman,
som redan återvunnits eller kunde komma att återvinnas till kronan. Med
hänsyn till den uppmärksamhet, som under förarbetena till nu gällande
förbud mot skatteköp ägnades denna art av kronoegendomar, må nämnas,
att de hemman, som, efter att tidigare hava varit under bruk skatteköpta, numera
av kronan genom rättegång återvunnits, äro: % mantal Måshult nr 1
Norregården i Bondstorps socken, Jönköpings län; ''/4 mantal Nygård nr 1
och 1/t mantal Yttratorp nr 1 i Hälleberga socken, Kronobergs län; 139/M2
mantal Hallen nr 7 i Hanebo socken, Gävleborgs län; samt 23/ar,t. mantal
Se ref. nr 90 i regeringsrättens årsbok för år 1909 samt nr 53 och 85 för år 19:0.
21
Kungl. May.ts proposition Nr 246.
Jämtön nr 5 i Råneå socken, Norrbottens län. Dessutom Ilar kronan i samband
med inköp av fastigheter för skogsväsendet* räkning återförvärvat
följande under bruk skatteköpta hemman, nämligen 3/» mantal Trehörningen
nr 1 i Finnerödja socken samt Va mantal Djäknatorp nr 1, V4 mantal
Spåndalen nr 1 och 1/ll mantal Svärtebäcken nr 1 i Undenäs socken, allt
Skaraborgs län. Närmare uppgifter rörande samtliga ifrågavarande hemman
hava sammanställts i en särskild tablå, vilken torde få såsom bilaga
nr 4 fogas vid statsrådsprotokollet.
Av väsentlig betydelse för bedömandet av de föreliggande spörsmålen är
frågan, i vilken utsträckning åbo å kronohemman under stadgad åborätt
äger tillgodogöra sig avkastningen av hemmanets skog. I denna fråga har
såsom förut nämnts utredning verkställts av justitierådet Alexanderson. I
sin i ämnet avgivna promemoria, vilken torde få såsom bilaga nr 5 fogas till
statsrådsprotokollet, har justitierådet Alexanderson såsom slutresultat av
undersökningen uttalat, att kronan måste anses hava genom en småningom
försiggången historisk utveckling, som slutligen befästats genom uttryckliga
författningsbestämmelser, tillkomna under båda statsmakternas medverkan,
avstått från allt anspråk på avkastning av åbohemmans skog, med undantag
i viss mån för ek och storverksträd, samt medgivit att, i den mån tillgång
av skog utöver husbehovet konstaterats vara för handen, denna må
av åbon under iakttagande av givna kontrollföreskrifter — olika för olika
delar av landet — fritt disponeras. En starkt medverkande faktor vid
denna utveckling har tydligen - anför justitierådet Alexanderson vidare —
varit, att såsom på 1850-talet genom en av skogslagstiftningskommittén
föranstaltad undersökning konstaterades, redan då högst få kronohemman
med tillgång över husbehovet eller ens tillräcklig för husbehovet funnos i
behåll. En annan faktor har varit rättsövertygelsen, att den i 1789 års
förordning åbostammen tillförsäkrade rätten att skattelösa vore ovillkorligt
gällande och kronans eventuella rättsanspråk således av den mest prekära art.
Beträffande särskilt de under bruk skatteköpta, till kronan återvunna
hemmanen har justitierådet Alexanderson yttrat, att enligt hans mening
några hållbara grunder mot deras jämställande med övriga åbohemman icke
kunna anföras. Justitierådet Alexanderson har också ansett den slutsatsen
oavvislig, att efter hemmans återfall åbon efter vunnen inrymning är att
likställa med annan kronoåbo jämväl beträffande dispositionsrätt över hemmanets
skog.
I detta sammanhang må nämnas, att beträffande det förut omförmälda
hemmanet Måshult nr 1 Norregården Kungl. Hajd i statsrådet i ett genom
resolution den 18 maj 1928 avgjort besvärsmål angående tillstånd för
åborna att till avsalu begagna hemmanets skog, förklarat dem, vilka såsom
åbor innehade ifrågavarande hemman, berättigade att under behörigt iakttagande
av den hushållningsplan, som för skogen å hemmanet kunde bliva
Utredning angående
åbis
rätt till skog
å kronohem•
man under
stadgad åborätt.
22 Kungl. Majlis proposition Nr 246.
fastställd, tills vidare, intill dess annorlunda kunde varda förordnat, densamma
även till avsalu begagna.
1929 års riksdag.
Motioner om
upphävande avförbudet
mot
skatteköp.
Kammarkoilegii
utlåtande
den 22 februari
1929.
Andra lagutskottet
vid 1929 års
riksdag.
Såsom jag förut i korthet angivit, föreligger även en av 1929 års riksdag
gjord framställning i ämnet. Härom ber jag att vidare få meddela
följande.
I två likalydande motioner yrkades, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla örn skyndsam utredning och förslag till upphävande
av förbudet mot skatteköp.
över motionerna avgav kammarkollegium den 22 februari 1929 infordrat
utlåtande och anförde därvid, efter att hava redogjort för tillkomsten av
ifrågavarande förbud, följande.
Såsom av det anförda framginge, hade det nu gällande förbudet mot
skatteköp tillkommit för att ej äventyra resultatet av en blivande revision
utav gällande bestämmelser angående skatteköp. Vid förbudets tillkomst
hade emellertid uttryckligen förutsatts, att det skulle bliva av jämförelsevis
kort varaktighet. Detta oaktat hade förbudet kommit att bestå i snart tio
år. Vid sådant förhållande måste det givetvis anses önskvärt, att förbudet
snarast möjligt upphörde att gälla. En revision av bestämmelserna angående
skatteköp torde ansetts önskvärd huvudsakligen ur statsekonomisk
synpunkt, vilket förhållande åter föranlett tillkomsten av ifrågavarande
förbud, men torde det från nämnda synpunkt viktigaste skälet för en
revision numera lia bortfallit. I sitt den 17 april 1919 avgivna utlåtande
hade kollegium föranletts att förorda en allmän revision av bestämmelserna
angående skatteköp särskilt med tanke på de under bruk skatteköpta åbohemman,
vilka redan återvunnits eller kunde komma att återvinnas till
kronan.
Efter en erinran örn de slutsatser, till vilka justitierådet Alexanderson
kommit i sin utredning i fråga om åbos rätt till skog å kronohemman
under stadgad åborätt, har kollegium vidare anfört följande. Av justitierådet
Alexandersons utredning framginge, att kronan varken genom
att vid skatteförsäljningar av kronohemman, som innehades under stadgad
åborätt, undantaga hemmanens skogsmark eller eljest genom förändrad
lagstiftning örn skatteköp kunde, utan frångående av vedertagna
lagstiftningsgrundsatser, komma i åtnjutande av någon rätt till skogsmarken
och dess avkastning. Då detta emellertid varit det förnämsta syftet
med förbudet mot skatteköp, syntes förbudets upprätthållande icke längre
vara motiverat. Kollegium, som icke ansåge särskilda bestämmelser erforderliga
beträffande vissa i motionerna särskilt omförmälda kronolägenheter
i de skånska fiskelägena, funne alltså för sin del icke anledning till
erinran mot den i motionerna gjorda framställningen.
Andra lagutskottet yttrade i utlåtande över motionerna bland annat
följande.
Skälet för den allmänna revision av bestämmelserna angående skatteköp,
23
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
vilken ifrågasatts i 1919 års proposition om provisoriskt förbud av skatteköp,
hade varit farhågan att kronan skulle kunna utan rimligt vederlag
avhändas sin fasta egendom under omständigheter, som icke stöde i god
överensstämmelse med allmän rättsuppfattning. Revisionen hade förordats
av kammarkollegium särskilt med tanke på de under bruk skatteköpta åbo*
hemman, vilka redan återvunnits eller kunde komma att återvinnas till
kronan. Frågan örn aktiebolags förvärv av åborätt till eller skatteköp av
kronan tillhörig jord hade däremot ansetts vara av ringa praktisk betydelse.
Det hade varit med hänsyn till den sålunda avsedda revisionen som beslutet
örn provisoriskt förbud av skatteköp år 1919 fattats.
I sitt till utskottet avgivna yttrande hade kammarkollegium uttalat, att
av justitierådet Alexandersons utredning framginge att kronan varken genom
att vid skatteförsäljningar av kronohemman, som innehades under stadgad
åborätt, undantaga hemmanens skogsmark eller eljest genom förändrad lag*
stiftning örn skatteköp kunde, utan frångående av vedertagna lagstiftningsgrundsatser,
komma i åtnjutande av någon rätt till skogsmarken och dess
avkastning. Då’ detta emellertid varit det förnämsta syftet med förbudet
av skatteköp, hade kammarkollegium ansett, att förbudets upprätthållande
icke längre vore motiverat.
Då det provisoriska förbudet mot skatteköp icke syntes böra bibehållas
längre än det allmännas intresse krävde, syntes anledning föreligga, att den
ifrågasatta utredningen skyndsamt slutfördes och att såvitt möjligt för 1930
års riksdag framlades det förslag, vartill densamma kunde föranleda.
På grund härav hemställde utskottet, att riksdagen med anledning av
förevarande motioner måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att den i
Kungl. Maj:ts proposition nr 11 till 1919 års urtima riksdag omnämnda
revisionen av gällande bestämmelser för skatteköp måtte skyndsamt slutföras
och att det förslag, vartill denna revision kunde föranleda, måtte
såvitt möjligt föreläggas 1930 års riksdag.
Denna hemställan bifölls av båda kamrarna utan debatt.
Syftet med utfärdandet av nu gällande provisoriska förbud mot
skatteköp var, såsom av den föregående redogörelsen framgår, att
vinna tid för verkställande av utredning angående den kronans
jord, som är underkastad bestämmelserna örn skatteköp, ävensom rörande
lämpligheten av en revision av dessa bestämmelser. En fullständig
och ingående undersökning rörande de kronoegendomar, som här
avses — under stadgad åborätt upplåtna hemman och lägenheter — har
nu också blivit utförd. För det huvudsakliga resultatet av den sålunda
verkställda undersökningen har jag i det föregående redogjort. Av denna
redogörelse torde framgå, att det härvidlag mestadels är fråga om
smärre fastigheter, vilkas värden uppgå till mindro betydande belopp. Detta
Frågans behandling
i
kamrarna.
Departements
chefen.
24
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
gäller såväl hemman som lägenheter. Beträffande de förra vill jag här
endast påpeka, att de i förteckningarna upptagna 289 hemmanens eller
hemmansdelarnas sammanlagda skattetal icke uppgår till 26 mantal. Vad
lägenheterna angår synes ett stort antal icke utgöra i brukningshänseende
självständiga fastigheter utan nyttjas under hemman i enskild ägo. De
kronans fastigheter, varom nu är fråga, utgöra i själva verket blott en
ringa återstod av de en gång mycket talrika kronoegendomar, som under
loppet av ett par århundraden genom skatteköp överförts i bondeklassens
ägo.
De krav, som före skatteköpsförbudets utfärdande framställdes örn åtgärder
i sådan riktning, hade sin grund bland annat i farhågor, att betydande
kronoegendomar skulle genom skatteköp överföras i bolags ägo.
Den nu utförda undersökningen har visat, att bolagen endast i ring''a omfattning
innehava kronojord med sådan rätt, att de jämlikt skatteköpsförfattningarna
äga lösa densamma till skatte. Utredningens resultat bekräftar
alltså riktigheten av andra lagutskottets uttalande vid 1919 års
lagtima riksdag, att frågan örn bolags förvärv av åborätt till eller skatteköp
av kronan tillhörig jord är av ringa praktisk betydelse.
Enligt gällande grunder för skatteköpeskillingarnas bestämmande uppgå
dessa till efter nuvarande förhållanden mycket obetydliga belopp; för
de ännu kvarstående kronohemmanen utgör skatteköpeskillingen i medeltal
icke fullt tio kronor för varje fastighet. Det må under sådana
förhållanden vara ganska naturligt, att den uppfattningen kommit
att göra sig gällande, att kronan genom skatteköpsförfarandet utan rimligt
vederlag avhänder sig sin fasta egendom; skatteköpen hava också
karakteriserats såsom »gåva» från kronans sida. För ett riktigt bedömande
av denna fråga är det emellertid nödvändigt att för sig klargöra, vilka
rättigheter äro i kronans behåll med avseende å fastigheter, som upplåtits
med åborätt. Uppenbarligen är det endast värdet av dessa rättigheter,
som kronan avhänder sig vid skatteköp.
Av redogörelsen rörande åborättens innehåll framgår, att åbon, såvitt
angår inägojorden, äger utan någon inskränkning tillgodogöra sig fastighetens
avkastning. Vad beträffar skogen å fastigheten torde genom den
av justitierådet Alexanderson verkställda utredningen vara ådagalagt, att
kronan avstått från allt anspråk på avkastningen av åbohemmans skog,
med undantag i viss mån för ek och s. k. storverksträd. Detta undantag
torde under nutida förhållanden ur kronans synpunkt vara av skäligen
ringa värde.
Åborätten utesluter alltså, på nyssnämnda undantag när, varje möjlighet
för kronan att under tiden för åborättens bestånd utnyttja fastigheten.
Något vederlag för sina från fastigheten åtnjutna förmåner har åbon
efter grundskatternas avskrivning ej att utgöra.
Vad angår kronans möjlighet att under egen disposition återbekom -
25
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
ma en under åborätt upplåten fastighet, torde denna med nu gällande
lagstiftning vara inskränkt till dels det fall, att fastigheten återvinnes till
kronan på grund av vanhävd — något sådant fall lärer, som jag förut
nämnt, icke under senare tid hava inträffat — och dels det fall, att åboaren
utdör utan att den siste åbon förordnat örn åborätten.
Med hänsyn till åbon lagligen tillkommande rättigheter och till det förhållandet,
att kronan genom försäljning till skatte avstår allenast sin så
gott som innehållslösa, formella äganderätt, synes den föreställningen, att
kronan skulle genom skatteköpsförfarandet tillskyndas förlust, sakna
grund.
Vid prövning av frågan örn kronans och åbons respektive rättigheter
har justitierådet Alexanderson ansett en utgångspunkt kunna tagas i § 77
regeringsformen, i vilket grundlagsrum vid stadgandet att kronans fasta
egendom skall förvaltas efter de grunder, riksdagen föreskriver, fästes
detta allmänna förbehåll: »dock att de personer och menigheter, som efter
hittills gällande författningar sådana kronans tillhörigheter nu innehava
och nyttja, må njuta laglig rätt därå till godo». Detta förbehåll — vilket
uppenbarligen åsyftat att gentemot riksdagens dispositioner säkerställa
vissa redan före 1809 existerande rättigheter — har justitierådet Alexanderson
ansett gälla till förmån ej blott för dem, som vid regeringsformens
tillkomst innehade kronohemman under stadgad åborätt utan jämväl för
sedermera inrymda åbor av ätten, liksom ock för den, som, efter det åbo
å honom överlåtit sin besittningsrätt, vunnit inrymning såsom åbo. Därest,
efter den gamla äboättens utslocknande, inrymning av ny åbo ägt rum utan
tillkännagivande av någon inskränkning i eljest gällande besittnmgsrättsregler,
har justitierådet Alexanderson likaledes ansett det riktiga vara att
tillerkänna den nya åbostammen samma rättstrygghet som den gamla.
I anslutning till den av justitierådet Alexanderson verkställda utredningen
har kammarkollegium i sitt förutnämnda den 22 februari 1929 avgivna
utlåtande, vad särskilt angår rätten till skogsavkastningen å åbohemman,
uttalat, att kronan varken genom att vid skatteförsäljningar av
kronohemman, som innehavas under stadgad åborätt, undantaga hemmanens
skogsmark eller eljest genom förändrad lagstiftning örn skatteköp
kan, utan frångående av vedertagna lagstiftningsgrundsatser, komma i åtnjutande
av någon rätt till skogsmarken och dess avkastning. Vad salunda
anförts beträffande rätten till skog å kronojord under ärftlig besittningsrätt
gäller enligt min uppfattning också med avseende å de åborna
i övrigt tillförsäkrade rättigheterna till dylik jord, beträffande vilka, såsom
jag förut anfört, åbon i flera hänseenden kan stödja sig pa uttryckliga
bestämmelser av civillags natur. För min del finner jag det därföi
uteslutet, att Kungl. Maj:t och riksdagen skullo anse sig berättigade att
i lagstiftningsväg bereda kronan såsom jordägare större förmåner av den
nu under stadgad åborätt upplåtna kronojorden än som enligt gällande
26
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
författningar tillkommer kronan. Jag finner det ej heller gärna kunna
komma i fråga, att kronan skulle begagna sin ställning såsom ägare av
jorden till att söka avpressa åborna ett högre vederlag vid avlösningen av
kronans innehållslösa äganderätt.
Vad betraffar sådana åborättigheter, som redan blivit av bolag förvärvade,
synes det mig lika litet förenligt med gällande rättsgrundsatser, att
staten skulle genom en ändrad lagstiftning försämra besittningsrättshavarnas
stallning i jämförelse med andra åbor. Möjligheten för bolag att i
ortsättningen förvärva åborätt till kronohemman och lägenheter och därmed
rätt att skatteköpa desamma är — såsom jag förut antytt — numera
begränsad genom gällande lagstiftning örn förbud för bolag att förvärva
last egendom.
Med avseende å de tidigare under bruk skatteköpta hemman, som numera
återfallit till kronan, har justitierådet Alexanderson uttalat den uppfattningen,
att dessa äro att jämställa med övriga åbohemman samt att
följaktligen åbo å dylikt hemman efter vunnen inrymning är likställd med
annan kronoåbo. Beträffande vissa av nu ifrågavarande hemman hava
myndigheterna i ett fall efter prövning av Kungl. Majit i regeringsrätten
meddelat hemmanens brukare inrymning i åboskapet. De
åbor, som sålunda vunnit eller kunna komma att vinna lagligen
befästad besittningsrätt till hemman av den art, som här avses, torde icke
kunna uteslutas från de förmåner och rättigheter, som tillkomma andra
åbor å kronohemman under stadgad åborätt.
Då staten således torde sakna möjlighet att inskränka de rättigheter, som
äro tillförsäkrade innehavare av kronan tillhörig, under stadgad åborätt
upplåten jord, synes anledning icke förefinnas att längre uppehålla det
år 1919 stadgade provisoriska förbudet mot skatteköp. I sitt förutnämnda
år 1929 avgivna utlåtande har också kammarkollegium för sin del uttalat,
att förbudets upprätthållande icke längre synes vara motiverat. Jag
finner mig därför böra tillstyrka, att förslag underställes riksdagen örn
upphävande av ifrågavarande förbud.
Någon fastighet av beskaffenhet att kunna skatteköpas i den ordning,
som är föreskriven i författningarna örn användande av de till bruken
och bergverken upplåtna rekognitionsskogarna, lärer ej längre finnas.
Emellertid är det, likaledes år 1919 stadgade, definitiva förbudet mot
skatteköp av sådana fastigheter ej avsett att upphävas.
På grund av vad sålunda anförts hemställer jag,
att Kungl. Majit måtte genom proposition föreslå
riksdagen för sin del besluta upphävande av det genom
kungörelsen den 17 oktober 1919 (nr 660) utfärdade,
tills vidare gällande förbudet mot skatteköp i
vissa fall.
27
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
i ämnet av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Olga Gjörloff.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
29
Bil. 1.
Sammandrag av länsvis uppgjorda förteckningar ä sådana i jordeboken bland
kronoegendomar ander enskild disposition upptagna hemman, som
kunna till skatte köpas.
Län | Lagfarna | Övriga | ||||||||
Antal | Mantal | Skatte- köpe- skilling | .Taxerings- värde | Antal | Mantal | Skatte- köpe- skilling | Taxerings- värde | |||
kr. 1 | ö. | kr. | kr. | | ö. | kr. | |||||
Stockholms............ | — | — | — | - | — | - | | — | — |
| — |
Uppsala .............. | 2 | 0.8749 | 64 | 87 | 8,400 | 4 | 0.7500 | 155 | 54 | 10,300 |
Södermanlands ...... | — | — | — |
| — | 6 | 1.5260 | 208 | 12 | 48,900 |
Östergötlands......... | 3 | 0.9583 | 104 | 29 | 68,200 | 5 | 0.5729 | 157 | 69 | 17,300 |
Jönköpings............ | 5 | 0.7 500 | 74 | 62 | 14,200 | 8 | 1.8750 | 190 | 41 | 131,900 |
Kronobergs............ | — | — | — | — | — | 4 | 0.5404 | 3 | 31 | 41,600 |
Kalmar ............... | 2 | 0.3883 | 35 | 76 | — | — | — | — | — | — |
Gotlands............... | — | — | — | — | — | 1 | 0.0312 | 3 | 44 | 1,800 |
Blekinge ............... | 3 | 0.6406 | 53 | 59 | 12,000 | 3 | 0.4284 | 35 | 43 | 9,000 |
Kristianstads ......... | 5 | 1.1380 | 133 | 87 | 120,750 | 7 | 0.5460 | 124 | 22 | 26,000 |
Malmöhus ............ | 3 | 0.09 59 | 21 | 8 2 | 26,400 | 44 | 1.3205 | 226 | 03 | 48,500 |
Hallands............... | — | — | — | — | — | 5 | 1.3125 | 123 | 44 | 14,500 |
Göteborgs o. Bohus | 1 | 0.0416 | 3 | 97 | 5,000 | 10 | 1.8947 | 193 | 32 | 55,225 |
Älvsborgs ............ | 3 | 0.4375 | 45 | 07 | 10,700 | 3 | 0.4588 | 77 | 60 | 4,200 |
Skaraborgs ............ | 4 | 0.2526 | 45 | 72 | 17,200 | 11 | 0.90 60 | 138 | 76 | 38,700 |
Värmlands ............ | 2 | 0.1860 | 29 | 71 | 14,700 | — | — | — | — | — |
Örebro.................. | 25 | : 1.9109 | 134 | 88 | 37,100 | 17 | 1.0424 | 85 | 55 | 14,500 |
Västmanlands ...... | 1 | 0.1260 | 29 | 37 | 6,400 | — | — | — | — | — |
Kopparbergs ......... | — | — | — | — | — | 20 | 0.9918 | 135 | 05 | 33,000 |
Gävleborgs............ | — | — | — | - | — | 4 | 0.4056 | 21 | 05 | 43,600 |
Västernorrlands...... | — | — | — |
| — | 1 | 0.0208 | 2 | 0 2 | - . |
Jämtlands ............ | 1 — | | _ |
|
| — | — | — |
|
| — |
Västerbottens......... | 1 _ |
|
|
| — | 14 | 0.8759 | 14 | 68 | 40,400 |
Norrbottens ......... | 2 | I 0.0729 | 7 | 29 |
| 1 61 | 3.7604 | 153 | sr | — |
| 1 61 | | 7.8165 | | 787|ös | 341,050 | 1 228 | | 18.0683 | | 2,04! | |02 | ! 579,425 |
30
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
Bil. 2.
Sammandrag: ay lansvig uppgårda förteckningar å sådana i jordeboken bland kronoegendumar
ander enskild disposition upptagna lägenheter, som kunna till skatte
köpas.
Län | T . Lagfarna | 0 b e f i | n 11 i g a | Övriga | ||||||||
Anta] | Skatte- köpe- skilling | Taxe- j rin^s-i värde | Anta] | ökat te-köpe-skilling | Taxe-I rings-| värde | Antal | Skatte- köpe- skilling | Taxe- rings- värde | ||||
kr. | 1 ö. | kr. | kr. | ö. | kr. | kr. | ö. | kr. | ||||
Stockholms ............ | 3 | 36 | 66 | _ | 2 | 10 | 89 |
| 7 | 56 | 70 | 8,300 |
Uppsala.................. | 43 | 922 | - | 48,800 | 20 | 354 | 13 | 10,000 | 146 | 1,768 | 81 | 88,700 |
Södermanlands ...... | 4 | 44 | 12 | 8,500 | 4 | 26 | 33 | 400 | 43 | 234 | 2 8 | 14,700 |
Östergötlands ......... | 14 | 71 | 07 | 23,500 | 69 | 332 | 47 | 7,400 | 174 | 944 | 51 | 195,650 |
Jönköpings ............ | 10 | 57 | 96 | 9,500 | 26 | 137 | 0 9 | 1,000 | 91 | 403 | 01 | 54,600 |
Kronobergs ............ | 1 | 15 | 3 6 | 67,500 | 3 | 10 | 39 | — | 5 | 23 | 41 | 3,000 |
Kalmar .................. | 4 | 25 | 13 | 5,400 | 14 | 58 | 68 | 3,000 | 48 | 239 | 04 | 87,200 |
Gotlands ............... | — | — | — | — | _ | — | — | — | _ | _ | _ | _ |
Blekinge ............... | — | — | — | — | — | — | — | — | 37 | 164 | 57 | 34,950 |
Kristianstads ......... | 9 | 16 | 67 | 7,500 | 6 | 9 | 99 | 3,900 | 46 | 219 | 28 | 74,700 |
Malmöhus............... | 5 | 41 | 60 | 1,100 | 8 | 32 | 18 | 2,600 | 187 | 653 | 32 | 216,200 |
Hallands ............... | — | - | - | — | — | — | — | — | 9 | 38 | 79 | 1,800 |
Göteborgs o. Bohus.. | 2 | 5 | 09 | — | 5 | 31 | 19 | — | 17 | 142 | 83 | 11,600 |
Älvsborgs ............... | 1 | 4 | 06 | 100 | 19 | 54 | 76 | 900 | 48 | 168 | 06 | 29,100 |
Skaraborgs ............ | 18 | 64 | 06 | 21,090 | 20 | 64 | 81 | 14,600 | 339 | 706 | 49 | 164,950 |
Värmlands ............ | 12 | 93 | 12 | 151,800 | — | — | — | — | 8 | 20 | 40 | _ |
Örebro .................. | 14 | 63 | 91 | 22,300 | 7 | 6 | 99 | 5,100 | 33 | 47 | 48 | 48,000 |
Västmanlands ......... | 9 | 114 | 86 | 7,400 | 5 | 4 | 6 6 | — | 18 | 66 | 76 | 14,600 |
Kopparbergs............ | 1 | 0 | 78 | — | — | — | — | — | 23 | 22 | 15 | 42,400 |
Gävleborgs ............ | 1 | 75 | — | 200 | 39 | 762 | — | 52,500 | 66 | 259 | 94 | 72,100 |
Västernorrlands ...... | — | — | — | — | — | — | — | — | 14 | 80 | 91 | 37,200 |
Jämtlands............... | — | — | — | — | _ | _ | _ | _ |
|
|
|
|
Västerbottens ......... | — | — | — | — | _ | _ | _ | _ |
|
|
|
|
Norrbottens............ | — | — | - | — | — | — | — | — | 4 | 7 | 50 | _ |
| | 151 | 1,651 | 3o| | 374,690 | 247 | | 1,89ö 15 6 | 101,400 | 1,365 | 6,268 | u 1,199,750 |
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
31
Bil. 3.
Sammandrag ar förteckning över kronoegendomar linder enskild disposition, som
innehavas av bolag.
Lagfarna |
| Obefintlig | a | Övriga | ||||||||||
Antal | M antal | Skatte- köpe- skilling | Taxe- rings- värde | An- tal | Mantal | Skatte- kope- skilling | Taxe- rings- värde | An- tal | Mantal | Skatte-köpe-skil ling | Taxe- rings- värde | |||
|
| kr. | ö. | kr. |
| kr. | ö. | kr. |
| kr. | ö. | kr. | ||
A) Hemman. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
3 | 0.4166 | 64 | 87 | 9,400 | - | — | — | — | — | 6 | 0.67 1 | 56 | 39 | 10,900 |
B) Lägen-heter. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
42 | — | 434 | 2 8 | 169,101 | 31 | — | 432 | ftl | 43,900 | 122 | — | 618 | 27 | 134,100 |
45 | 0.4166 | 499 | 10 | 178,500 | 31 | _ | 432 | ö 1 | 43,900 | 128 | 0.671 | 674 | 66 | 145,000 |
32
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
Förteckning1 å under bruk skntteköpta, sedermera till kronan
| h | emman | e t a |
|
|
| |
Län | Namn, nummer, | Are | al i h | e k t a r | Taxeringsvärde | Sättet för kronans | |
och socken | Inrös- nings- jord | Avrös- nings- jord | Summa | Jord- bruks- värde | Skogs- värde | återförvärv av | |
Jönköpings Bondstorp | Måshult nr 1 | — | — | 880.00 (omkr.) | 29,200 | 53,400 | Återvunnet till kro-nan genom Kungl. |
Kronobergs 1 Hälleberga | Nygård nr 1, l/t | 16.62 | 92.86 | 109.4 8 | 9,200 | 8,000 | O Återvunnet till kro-nan genom Kungl. |
D:o | Yttratorp nr 1, 1/t | 2.43 | 157.13 | 159.38 | 15,400 | 13,600 | D:o |
Skaraborgs Finnerödja | Trehörningen nr 1, |
|
| 34.38 | 12,000 |
| Inköpt för skogs-väsendets räkning ! ! |
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
33
Bil. 4.
återfallna eller av kronan återförvärvade hemman.
Besittningsrätts- havare | Besittningsrätt erkänd | Bestämmelser örn | Anteckningar |
J. K. Svenningsson C. Svensson A. Svensson A. Johansson E. G. Svenningsson J. P. Magnusson J (6/<s mantal) | Av länsstyrelsen antagna till åbor | Genom resolution |
|
Karl Alfred Jakobs-son | Orrefors bruks aktiebolag antogs |
| . • • |
Karl Oskar Johans-son (l/s mantal) | Av länstyrelsen antagen till åbo Av länsstvrelsen antagen till åbo |
|
|
Viktor Jansson C/b a mantal) | Ej inrymda i åborätten. |
|
|
Mildrig till riksdagens /irolokoll WHO. 1 sami. 209 hafi. (Nr 2''di.J
Ii
34
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
m m a n
Län
och socken
Namn, nummer,
mantal och jordnatur
-
Areal i hektar | Taxeringsvärde | |||
Inrös-! nings-jord | Avrös- nings- jord | Samma | Jord- bruks- värde | Skogs- vård |
Sättet för kronans
återförvärv av
hemmanet
Undenäs
D:t>
D:o
Gävleborgs
Hanebo
Norrbottens
Råneå
Djäknatorp nr 1,
''Va mantal krono
under allmän
disposition
Spåndalen nr 1,
V4 mantal krono
under allmän
disposition
Svärtebäcken nr 1,
V® mantal krono
under allmän
disposition
38.09
59.8 7
Taxerat till
sammans med
kronoparken
Granvik
D:o
Inköpt för skogsväsendets
räkning
enligt kungl, brev
*7® 1890
D:o
33.4 0
6,800
Hallen nr 7, lm/svi
mantal krono
under enskild
disposition
Jämtön nr 5, S3/2k
mantal krono
under enskild
disposition
15.00
(omkr.)
14.00
61.00
(omkr.)
600
D:o
76.00
(omkr.)
80.74 94.74
13,0001 1,300
6,600'' 1,100
Återvunnet till kronan
enligt Kungl.''
Maj:ts dom n/< 1923]
Återvunnet till kro-i
i från A. Swed-!
berg enligt Råneå
häradsrätts utslag!
''h 1921
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
35
I
Besittnings rättshavare -
Besittningsrätt erkänd
Bestämmelser örn
skogen
Anteckningar
Alfred Andersson
Ej inrymd i åborätten.
Erik Gustal Karlsson
(‘/is mantal)
Gustaf Adolf Jansson
(1/m mantal)
Carl Johansson
(Vse mantal)
Lotten Lindberg
(1/ia mantal)
Genom särskilda resolutioner 20/6
1919 fann länsstyrelsen av Karlsson,
J. P. Andersson och K. A. Jansson
gjorda ansökningar att bliva inrymda
i åborätten icke föranleda vidare
åtgärd. Sedan kammarkollegium
efter besvär av sökandena genom
utslag 1V* 1924 återförvisat målen
till länsstyrelsen, har länsstyrelsen
genom utslag le/n 1929 inrymt
Karlsson och Anderssons son G. A.
Jansson vardera i åborätten till V»
mantal av hemmanet men beträffande
återstående */u mantal låtit
bero vid av K. A. Jansson gjord avsägelse
av sina anspråk å åborätten.
Genom resolution 7/ii 1914 förklarade
länsstyrelsen en av Johansson
gjord ansökning om åborätt till
2/i8 mantal av hemmanet icke kunna
bifallas. Sedan kammarkollegium
efter besvär av sökanden genom utslag
17/9 1924 återförvisat målet till
länsstyrelsen, har länsstyrelsen genom
utslag 16/n 1929 funnit ansökningen
icke kunna bifallas. Sistnämnda
utslag har av Johansson
överklagats hos kammarkollegium.
Ej inrymd i åborätten.
Lars Erssons dödsbo -
A. Swedberg
Enligt en i åbokommitténa
betänkande
IV, sid. 290,
lämnad uppgift synes
skatterätten till
78/jjs mantal av
hemmanet, som
skatteköpts under
Meldersteins bruk,
hava övergått till
åborna. Jämlikt
kungörelsen M/s
1878 äger åbon i
sådantfall att varda
bibehållen vidskattomannarätten
även
i det fall, att bruket
sedermera nedlagd
36
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
Bil. 5.
P. M.
angående åbos rätt till skog å kronohemman under
stadgad åborätt.
Vid prövning av frågan om kronans och åbons respektive rättigheter
i avseende å kronohemman, upplåtna under »ständig» eller »ärftlig» besittningsrätt,
torde en utgångspunkt kunna tagas i 77 § regeringsformen.
I detta grundlagsrum fästes vid stadgandet att kronans fasta egendom
skall förvaltas efter de grunder, riksdagen föreskriver, detta allmänna
förbehåll: »dock att de personer och menigheter, som efter hittills gällande
författningar sådana kronans tillhörigheter nu innehava och nyttja, må
njuta laglig rätt därå till godo». I Malmgrens grundlagskommentar uttalas
— uppenbarligen med rätta — att med detta förbehåll åsyftas att
gentemot riksdagens dispositioner säkerställa vissa redan före 1809 existerande
rättigheter, som tillkommo kronoåbor, bruksägare med nyttjanderätt
till rekognitionsskogar, städer med donationsjordar o. s. v., samt
tillägges: »Riksdagen kan sålunda icke föreskriva sådana grunder för förvaltningen
av kronojord, att dylika rättigheter trädas för nära, även örn
rättigheterna vila på författningar, vid vilkas tillkomst riksdagen icke
medverkat.» — Självklart är, att dylik befogenhet än mindre tillkommer
Kungl. Majit i administrativ väg.
Emellertid framställer sig till en början spörsmålet, huru man rätteligen
skall förstå uttrycket i paragrafen: »de personer---som----
sådana kronans tillhörigheter nu innehava och nyttja». Medan i fråga
örn exempelvis boställen, å vilka stadgandet jämväl torde hava avseende,
dess räckvidd tydligen icke kan sträckas längre än till att gälla den,
som vid regeringsformens tillkomst var boställshavare, och bestämmelsen
alltså lämnade riksdagen för framtiden fria händer, lärer beträffande
åbohemman under ständig besittningsrätt en motsvarande tolkning ingalunda
vara förenlig med stadgandets åsyftade innebörd, liksom den ej
heller kan sägas vara den som ensam stämmer med ordalydelsen. Sedan
åbostammens ständiga besittningsrätt genom kungl, brev den 5 februari
1808 och kammarkollegii kungörelse den 29 i samma månad vunnit slutlig
trygghet och stadga, måste det desto hellre gälla, att förbehållet i 77 § regeringsformen
omfattar jämväl sedermera inrymda åbor av ätten, och
likaså måste det förhålla sig med den, som efter det åbo å honom överlåtit
37
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
sin besittningsrätt vunnit inrymning såsom åbo. Därest åter, sedan åboätten
efter regeringsformens tillkomst gått ut, ny upplåtelse från kronans
sida ifrågakommer, möter tydligen i grundlagsbudet intet hinder för att
åt denna nya upplåtelse giva ett annat och mera begränsat rättsinnehåll.
Men har utan tillkännagivande av någon inskränkning i eljes gällande
besittningsregler inrymning av ny åbo utom den gamla ätten ägt rum,
synes det riktiga vara att även i nu förevarande avseende tillerkänna den
nya åbostammen samma rättstrygghet som den gamla. En åtskillnad
härutinnan bleve i tillämpningen desto mera stötande, som det vad en
något äldre tid beträffar ingalunda alltid lärer blivit så väl klarlagt huruvida
en inrymning skett på grund av tillhörighet till den gamla åboätten
eller åt en alldeles oskyld.
Med avseende å kronohemmans skogstillgång voro rättsförhållandena
kronan och åbon emellan reglerade genom skogsordningen den 1 augusti
1805. Boställshavare och kronoåbor med ärftlig besittningsrätt äro i denna
författning nära sammanförda och i stort sett likställda. Ek och bok
sägas vara av gammalt »kronan förbehållne». Kronans rätt till eken
utövas enligt förordningen genom avverkning för kronans eget behov
eller genom »upplåtelse mot betalning»; men såsom en uppmuntran till
ekskogens vård förunnades i båda fallen åbon halva värdet efter särskild
taxa. Nyttjande av bokskogen i kronans intresse omnämnes ej; åbon får
efter vederbörligt tillstånd i varje särskilt fall samt efter utsyning och
stämpling nyttja den »utan betalning» till husbehov. Storverksträd sägas
vara »kronan tillhörige», och deras värde tillgodogöres av kronan liksom
beträffande eken antingen för eget behov eller genom försäljning å auktion.
Även av storverksträden bekommer åbon halva värdet, dock inskärpes
det — »icke såsom någon rättighet, utan såsom en belöning och
uppmuntran för åbons sorgfällighet att vårda sådana för riket angelägna
träd». Minimidimensioner å storverksträd angivas i författningen: rakväxta
träd av minst 60 fots längd, 16 tum i storändan och 11 tum i lill
ändan.
..
Beträffande all amian skog stadgas att boställshavare eller abo ager
nyttja den till husbehov, men ej till avsalu. Det tillägges, att skulle boställen
finnas med ansenlig skog, därav kolning till avsalu förut skett, må
sådan tillåtas i den mån skogstillgången medgiver, dock endast inom ett
av Konungens befallningshavande efter undersökning fastställt maximum.
Motsvarande medgivande finnes icke omnämnt för kronoåbo. Visserligen
kan det antagas att — frånsett förhållandena i de norra länen med deras å
allmän skog upptagna och från denna oftast oavvittrade nybyggen — det
redan vid denna tid icke funnos synnerligen många kronohemman i behåll
med skogstillgång utöver husbehovet. Skatteköp hade redan i väldig
utsträckning ägt rum, och just de skogrikare hemmanen, som tidigare
hänvisats att med kolfångst betjäna visst bruk, hade i regeln blivit av
bruksägaren med begagnande av lians företrädesrätt lösta till skatte. Men
38
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
häri ligger väl dock ej den egentliga anledningen till skogsordningens
absoluta förbud för kronoåbo att avverka över husbehov. Denna ståndpunkt
är ju densamma som de äldre skogsordningarna och allmänna lagen
intagit. Och efter de väsentliga förbättringar, som genom kungl, förordningen
den 21 februari 1789 och därpå byggda författningar införts i
åbornas ställning, har det säkerligen icke ansetts tillrådligt att släppa efter
på begränsningen i dispositionsrätt över skogen. Sedan man övergivit
den av Gustaf III beträdda vägen att återuppliva åboavraden i form
av städja för vissa år eller för varje nytillträdande åbo samt genom stadgande
av den ärftliga besittningsrätten frånhänt sig möjligheten att i
annat fall än vid åboättens utdöende återgå till strängare upplåtelsevillkor,
gav abohemmanet som sådant åt kronan ingen annan avkastning än
skattehemman, d. v. s. skatten. Däremot inflöt vid skattelösen en skatteköpeskilling,
som vid lagtrogen tillämpning av då gällande bestämmelser
ingalunda var någon obetydlighet. Det förelåg alltså för kronan ett bestämt
intresse av att vidhålla sådana inskränkningar i dispositionen av
kronohemman, jämfört med vad som gällde skattehemman, att åbon förmåddes
begära hemmanets skattelösande.
1 varje fall har den stadgade begränsningen i åbons dispositionsrätt
med säkerhet icke åsyftat att bereda kronan tillfälle att tillgodogöra sig
skogstillgång, som överstiger husbehovet. Någon sådan rätt har kronan
varken tidigare utövat eller i någon form förbehållit sig i 1805 års skogsordning.
Visserligen kan av skogsordningens tystnad härutinnan någon
bestämd slutsats icke dragas, att kronan skulle hava för framtiden avsagt
sig all egen avverkningsrätt. Den av gammalt brukade lagtekniska
metoden att angiva rättsförhållandet mellan ägare och brukare i avseende
å skogen har varit den att begränsa brukarens befogenhet till husbehovet,
varvid ägarens principiella rätt att med respekterande av detta brukarens
intresse tillgodogöra sig sin egendom underförståtts. Så i 10: 7 B. B.
av 1784 års lag. I enlighet härmed betraktades också saken i fråga örn de
med åbo besatta hemman, som kommo i enskild ägares hand genom bruksägares
skatteköp (Jfr N. J. A. Avd. I 1922, sid. 482 ff.). Att utan vidare
anlägga samma betraktelsesätt i fråga örn kronohemman under ärftlig
åborätt, utan hänsyn till det historiska faktum, att kronan aldrig ifrågasatt
ett eget nyttjande av skogstillgången, vore emellertid alltför formellt
och i dålig överensstämmelse med de reala förhållandena. Den stadgade
åborättens innehavare, med tillförsäkrad skatteköpsrätt, har en ställning,
sorn icke längre kan likställas med »landbons» eller dens, »som annans
jord brukar». Man finner ock under 1800-talets förra del flerstädes i utlåtanden
och utredningar det beteckningssättet att å kronohemman — i
motsats till skattehemman — den mork, varå åbons skog växer, tillhör
kronan. Det är oek att uppmärksamma, att samma 1805 års skogsordning,
som ej har något att förmäla om avverkning å kronohemman aA''
vanlig skog för kronans räkning, däremot giver regler dels örn avverk
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246. Sft
niny å egentliga kronoskogar, dels — såsom nämnt — örn tillgodogörande
jämväl genom försäljning av de »kronan tillhöriga» storverksträden och
eken samt beträffande boken »förbehåller» den åt kronan, ehuru tillsvidare
utan att den tages i anspråk. Någon saklig motsägelse mellan att
åbon tillägges uteslutande dispositionsrätt till skogen och att denna dispositionsrätt
likvisst är begränsad till husbehovet torde icke behövt framstå
för den tids uppfattning, som här är i fråga. Vid saknad av all ordnad
eftersyn — att ej tala örn indelning enligt hushållningsplan — kan den
nämnda begränsningen användas såsom det enda tillgängliga, något så
när effektiva medlet mot fara för utödande av en rikare skogstillgång,
frånsett att den, såsom tidigare påpekats, tjänstgör såsom motiv till gäldande
av skattelösen.
Emellertid hör erinras örn skogsordningens bestämmelser örn skadestånd
för skogsåverkan å hemmanet av tredje man. Detta skadestånd tillägges
kronan och åbon till hälften var. Talerätt och målsägandeböter tillkomma
i första hand åbon, men örn han försummar sig, allmän åklagare (kronooch
skogsbetjänte). Dessa stadganden — vartill motsvarighet saknas i senare
skogsordningar — giva visserligen ingen säker utgångspunkt för besvarandet
av här behandlade spörsmål; lämplighetssynpunkter av olika
art torde väl ha förestavat den rent empiriska lösning, som i desamma
givits. Men i viss mån tala de dock emot att anse kronans anspråk på
skogsavkastning vara fullt bortfallna. — Örn eldskadad skogs disponerande
nämnes — med undantag för ek och storvirksträd — intet.
Slutligen må ock påpekas att särskilt vad de större hemmanen angår
det framtida husbehovet kunde komma att väsentligt förökas genom hemmanets
klyvning intill besuttenhetsgränsen, vilket i 1808 års kungörelse
var ej blott medgivet, utan för vissa fall t. o. m. föreskrivet.
Såsom resultat av det anförda torde kunna uttalas, att någon fast utbildad
rätt för åbo till uteslutande disposition av skogen ännu ej förelåg vid
tiden för regeringsformens tillkomst, men att utvecklingen starkt tenderade
i riktning av en sådan rätt.
Under de närmast följande årtiondena har lagstiftningen icke i här
nämnvärd mån sysslat med åbohemmanen. Men genom ett kungl, brev
den 5 april 1839 medgåvos innehavare av kronohemman och nybyggen i
vissa delar av Norrbottens län rätt att tillsvidare dels utan utsyning och
kontroll till avsalu kola torra träd och vindfällen, dels efter gjord ansökan
till avsalu kola eller sälja ett visst antal stavrum ved av växande skog,
blott att skogen ej hårdare anlitades än med dess framtida bestånd vore
förenligt. Denna författning utsträcktes efter hemställan av riksdagen
genom kungl, brev den 11 april 1844 att tillsvidare gälla de fyra nordligaste
länen i deras helhet och tillika berättigades hemmans- och nybyggesinnehavare
i Väster- och Norrbottens län att från sina genom avvittring
eliel'' eljes bestämda områden till sågverken avyttra sågtimmer av
viss minimidimension, under samma villkor som i fråga örn kolningen
40
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
stadgats. Sedermera upptogs frågan om kr orion bornas rätt till skogen i
bela dess vidd av den på 1850-talet arbetande skogslagstiftningskommittén.
Redan dessförinnan hade emellertid åbons allmänna rättsställning avsevärt
förstärkts genom kungl, kungörelsen den 15 december 1848, som avskaffade
värdering av hemman vid skattelösen och fixerade löseskillingen
till kronovärdi. Förslaget till denna reform utgick från ett uppslag inom
skatteforenklingskommittén. Kommitténs egen hemställan gick emellertid
vida längre; i sitt betänkande den 30 april 1847 föreslog den avskaffande
av all skatteköpeskilling, i det att alla under åborätt upplåtna hemman
borde utan lösen tilläggas kronoskattenatur. Kommitténs skäl för denna
radikala hemställan äro så belysande för uppfattningen vid förevarande
tid inom sakkunnigas krets av åbons rättsställning, att ur betänkandet
må här anföras följande passus:
Kommittén erinrar först därom att »sedan staten, tid efter annan, åt
kronojordens innehavare medgivit utvidgade rättigheter, är förhållandet
numera sådant att, enligt vad här ovan blivit upplyst, innehavare av rusthåll,
berustade säterier och bergsmanshemman redan hava så fri dispositionsrätt,
att de äro i det närmaste jämförliga med skattehemman, allenast
att de icke få köpas och säljas på fullt lika sätt med de senare,
samt att i avseende å övriga kronohemmanen huvudsakligen annan skiljaktighet
icke äger rum än att besittningsrätten vid åboledighet övergår till
äldste sonen eller den arvinge, som annars efter vissa stadgade grunder
är därtill berättigad och vilken även, örn åbon till annan person avstår
åborätten, äger att hemmanet utan lösen tillträda, varigenom dylika hemman
utgöra en art fideikommiss.» Vid sådant förhållande måste det enligt
kommittén höra till sällsynta undantagsfall att dylikt hemman återfaller
till staten, särdeles vid den tidpunkt, då det kunde fylla något behov.
»Vid övervägande av allt detta» — heter det härpå — »är det uppenbart
att statens så kallade jordäganderätt till ifrågavarande hemman är
en benämning, som numera saknar all betydelse, samt att då krononaturen
icke medför någon högre skattskyldighet, än örn ett sådant hemman
vore skatte, staten av nämnda rätt icke äger annan fördel än att åtnjuta
lösen, därest åbon vill förvärva skattemannarätt», vartill han emellertid
icke kan tvingas. Med hänsyn till skatteköpeskillingens låga belopp,
olagenheter och kostnader för syn, ombud vid tvister, prövning vid
åboombyte m. m. samt i betraktande av den statsinkomst i stämpelskatt,
som skulle följa av skatteomföringen, och av de nationalekonomiska fördelarna
av fri enskild dispositionsrätt ledes kommittén därefter till den
ovannämnda hemställan. I en vid betänkandet fogad reservation framställdes
ingen erinran vid kommitténs karaktäristik av åbons rättsställning,
men reservanten ansåg onödigt att eftergiva skatteköpeskillingen.
Han föreslog i stället, att då de i lag föreskrivna besiktningarna av byggnad
och hävd vart tredje år vore dess mindre nödvändiga som »efter det
41
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
åbornas och deras arvingars besittningsrätt numera vunnit nära nog
orubblighet, det enskilda intresset vore bästa garantin mot vanhävd», besiktning
skulle hädanefter hållas blott vart tionde år.
Tillsättandet av 1855—1856 års skogslagstiftningskommitté var närmast
föranlett av en riksdagsskrivelse den 5 december 1854, däri riksdagen begärt
övervägande av åtgärder mot vanskötsel av skog sa å enskilda som
kronans ägor. Beträffande de senare omförmälde skrivelsen dels de under
kronans omedelbara disposition varande skogar, dels allmänningar, dels
slutligen boställen. Börande de sistnämnda framhölls, att de gällande författningarna,
vilka i regel tilläte ett nyttjande utan eftersyn till husbehov
men ej till avsalu, i praktiken ledde till att å boställen med ringa
skogstillgång densamma för husbehov tillitades långt mer än den tålde,
medan å dem med riklig tillgång boställshavaren på grund av bristande
eget intresse i saken lämnade skogen utan vård; och det hemställdes att
hushållningsplan skulle å boställena upprättas med skyldighet för boställshavaren
att — under tillsyn från skogsstatens sida — rätta avverkningen
efter densamma, men å andra sidan med rätt för honom att av de årliga
avverkningarna föryttra för egen räkning vad som överstege boställets
behov. Örn åbohemmanen yttrades i riksdagsskrivelsen intet. Kommitténs
förslag (kap. 3 § 7 och 8) gick ut pa att ej blott boställens, utan jämväl
bland annat åbohemmanens skog skulle till regelbunden hushållning
indelas på statens bekostnad; att intill dess så skett, skogen finge begagnas
blott till husbehov; men att därefter äbo skulle vara berättigad att
med iakttagande av hushållningsplanen jämväl till avsalu eller annorledes
fritt använda skogen, i den mån den ej åtginge till hemmanets behov,
samt att boställshavare skulle hava enahanda rätt i fråga örn en skogsvidd
av 500 tunnland å lägre tjänstemäns och 1,000 tunnland å högre
tjänstemäns boställen (i de norra länen dubbla arealen), men den ö\ erskjutande
arealen vore underkastad Kungl. Maj:ts prövning, huruvida den
finge till bostället nyttjas eller såsom annan kronoskog förvaltas.
Beträffande boställsskogarna rådde stark meningsskiljaktighet i kommittén.
Ett flertal reservanter hävdade med skärpa, att det saknades
all anledning att, såsom förslaget innebure, till boställshavarna bortskänka
de betydande tillgångar varom här vore fråga. Örn åbohemmanens
skog var däremot enighet i kommittén, dock att i huvudreservationen (av
L. B. Falkman) gjordes den modifikation, att åbon endast på villkor att
han åtoge sig skogens skötsel ägde tillgodogöra sig överskott över husbehovet.
I nämnda reservations motivering heter det att å utarrenderade
domäner »deras avkastning är kronans tillhörighet, men ingalunda hennes
arrendatorer^, vidare än till husbehov bör dem tillkomma. Beträffande sådana
kronohemman, som under stadgad åborätt innehavas, är förhållandet
annorlunda---.»
Skogslagstiftningskommitténs förslag förelädes ej riksdagen. Kungl.
Majit framlade vid 1856—1858 års riksdag i en avlåten proposition endast
42
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
vissa huvudgrunder för en skogslagstiftning, under förklaring att nied
gianskning av kommittéförslagets detaljer ansetts lämpligen kunna anstå.
Dessa huvudgrunder innefattade, beträffande hemman under stadgad
åborätt, att såframt den vid indelning föreskrivna hushållning iakttoges,
innehavaren linge fritt använda den årliga avkastningen av skogen, vilken
intill dess sådan indelning skett finge endast till husbehov användas
samt i händelse hushållsplanen överträddes kunde på lämplig tid ställas
under förbud.
Örn denna punkt i de föreslagna huvudgrunderna förklarade emellertid
riksdagen i svarsskrivelse (nr 219), att »sådana betänkligheter förekommit»,
som förhindrat riksdagen att godkänna den. Av vilken art dessa
betänkligheter voro, angiver skrivelsen icke, och detta synes hava framkallat
någon villrådighet. I vilken riktning bondeståndets betänkligheter
gingo, framgick visserligen av en särskild protestskrivelse, som ståndet
avlät den 27 februari 1858 och vari det yrkades, att kronohemmansåbor
borde i avseende å dispositionen av hemmanets eller lägenhetens skog
bibehållas vid samma rätt som de hittills åtnjutit. Men även rörande riksdagens
i dess helhet ståndpunkt synes erforderlig klarhet kunna hava vunnits
vid studium av sammansatta stats-, lag- samt allmänna besvärs- och
ekonomiutskottets utlåtande nr 31, vilket låg till grund för riksdagsbeslutet
och vari det heter att beträffande det i förevarande punkt förekommande
stadgandet utskottet ansåge de särskilda förhållandena inom de
sex norra länen påkalla för innebyggare i dessa län ett friare användande
av skogen redan innan den blivit till regelbunden hushållning indelad.
I motiven till ett av skogsstyrelsen uppgjort förslag till skogsordning av
den 9 maj 1859 — en överarbetning av skogslagstiftningskommitténs för
slag — förmodades emellertid anledningen till riksdagsbeslutet rörande
punkten i fråga vara att man icke funnit något antagligt skäl att tillägga
innehavaren rätt till avkastningen från skogarna, då hemmanen ännu
vore kronans och åboskapet på varjehanda sätt kunde förloras. Men detta
ansåge styrelsen vederläggas av den omständigheten att, då hemmanen
när som helst kunde överföras till skatte, de borde hellre jämföras med
skattehemman, vad friheten beträffade, än med andra kronans hemman.
Till undanröjande av en eventuell betänklighet i motsatt riktning, nämligen
mot att åbons fria handhavande av skogen till husbehov belädes
den 9 maj 1859 — en överarbetning av skogslagstiftningskommitténs förslag
och i de av Kungl Majit framlagda huvudgrunderna, att indelning
alltid kunde av kronan på dess bekostnad införas till åbons efterlevnad,
emellertid nu förfalla. Det av skogsstyrelsen föreslagna stadgandet lydde:
»Skog å krono- och allmänna inrättningars hemman och lägenheter, vilka
under stadgad åborätt innehavas, må, därest icke för något fall särskilda
medgivanden och föreskrifter annat förmå, hädanefter endast till
husbehov användas, så framt icke, på därom gjord ansökning, Vår Befall
ningshavande åt kronoåbo eller den myndighet, under vars vård bär
43
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
ifrågavarande övriga hemman och lägenheter stå, ät deras innehavare
vidsträcktare rätt till skogens begagnande meddelat, med därvid fästat villköl1,
att, innan denna förmån får åtnjutas, skogen på sökandens bekostnad
skall vara indelad till regelbunden hushållning för att, under vedel -börande skogstjänstemans tillsyn, vårdas och nyttjas efter fastställd
plan och givna föreskrifter för avverkning och skötsel.»
På en erinran av kammarkollegium att i de norra länen rätt att kola
till avsalu vore kronoåbo tillförsäkrad samt att timmerhuggning a kronans
mark vore i Norr- och Västerbottens län medgiven, vilken senare
rätt kollegium föreslagit skola utsträckas att gälla samtliga noirländska
län, och att vid sådant förhållande äbor i dessa län borde bliva delaktiga
av den avverkningsrätt till avsalu å egna områden, vilka vissa av dem
redan åtnjöte, svarade skogsstyrelsen med hänvisning till en planerad författning
örn utsyning i de sex norra länen även för avsalu för kronoåbo!1
med avvittrat eller eljes avrösat område.
Sedan skogsstyrelsen, i anledning av framställda anmärkningar, den 26
april 1862 framlagt ett nytt slutligt förslag — i här förevarande del
dock likalydande med det äldre —, har man emellertid före utfärdandet
av skogsordning velat försäkra sig örn klart samförstånd med riksdagen
i fråga örn åbos dispositionsrätt till skog. Tillfälle härtill erbjöd sig vid
behandlingen av vissa vid 1862—1863 års riksdag väckta motioner i ämnet.
Eli av dessa motioner, däri föreslagits, att kronoåbo med skog över husbehov
skulle vara skyldig att tåla utsyning för närbeläget skoglöst kronohemmans
behov, avstyrktes av sammansatta stats-, lag- samt allmänna
ekonomi- och besvärsutskottet (betänkande nr 50), enär det syntes »icke
vara förenligt med åborättens nuvarande betydelse att förplikta åbon att
i vissa fall avstå någon del av hemmanets avkastning.» Men utskottet
hade tillika beretts tillfälle att taga del av skogsstyrelsens nyss omförmälda
förslag och citerade därur det ovan återgivna stadgandet samt
det numera uppgjorda särskilda författningsförslaget örn nyttjanderätt
till kronoskogsmarkerna i Stora Kopparbergs och de norrländska länen
med däri medgiven utsyningsrätt för kronohemmans- och nybyggesåbo!1.
Härom yttrar utskottet, att det föreslagna stadgandet i den allmänna
skogsordningen visserligen formellt såtillvida innefattade en inskränkning
i förhållande till skogskommitténs och i Kungl. Maj:ts vid 1856 1858 års
riksdag framlagda förslag, som rätten att fritt begagna avkastningen nu
föreslagits bliva beroende av Konungens befallningshavandes eller annan
vederbörande myndighets medgivande; men denna inskränkning vore »allenast
skenbar och väl grundad i den omständigheten att, då det i anseende
till åborättens natur måste hero på åbon själv, örn indelning skall komma
till stånd, det tiven måste bero på anmälan från hans sida om han skall
komma i åtnjutande av den för det fall att indelning skett honom tillkommande
rätt.» Och vad åhor i de norra länen anginge, syntes de genom
den föreslagna författningen komma att åtnjuta åtminstone så stora
44
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
skogsrättigheter som förut, ehuru ställda under befogad kontroll mot missbruk.
Utskottet föreslog därför ett riksdagens uttalande, som beträffande
mellersta och södra delarna av riket ordagrant överensstämde med
skogsstyrelsens förslag samt i fråga örn de norra länen yrkade att deras
åbor bleve bibehållna vid de större friheter de i jämförelse med andra
åbor dittills åtnjutit, under den noggrannare kontroll, som kunde bliva
föreskriven. Genom ett dylikt uttalande skulle, framhöll utskottet, de hinder
för en ny skogslagstiftning undanröjas, som hittills rest sig ur osäkerheten
örn riksdagens åsikter i förevarande punkt. I den härav föranledda
riksdagsskrivelsen yttrades, med anslutning till utskottets hemställan,
den övertygelse, att orsaken till att Kungl. Maj:ts tidigare förslag rörande
skogens disponerande å åbohemman ej godkänts, huvudsakligen vore
att söka i det förhållande att förslaget ej gjort åtskillnad mellan allmänna
kronohemman och nyhemmanen och nybyggena i de norra länen.
Riksdagen hemställde slutligen örn vidtagande av åtgärder i överensstämmelse
med riksdagens nu yttrade mening.
Vid en överarbetning inom finansdepartementet blev emellertid det
förevarande stadgandet i skogsstyrelsens förslag omarbetat och fick i 1866
års skogsordning följande — i 1894 års skogsordning sakligt oförändrade
-— lydelse:
»§ 29. Skog å krono- samt allmänna inrättningars hemman och lägenheter,
som under stadgad åborätt innehavas, må, därest icke för något
fall särskilda medgivanden och föreskrifter annat förmå, i allmänhet endast
till husbehov av åbon användas. Dock äger, när skäl därtill förefinnes,
i avseende på kronohemman Väre Befallningshavande och i avseende
på övriga ifrågavarande hemman de myndigheter, under vilkas vård de
stå, att på ansökning av åboen medgiva honom rätt att under behörigt
iakttagande av den hushållningsplan, som för skogen kan varda fastställd,
densamma även till avsalu begagna.
§ 30. Har sådant särskilt tillstånd vunnits, varom i 29 § sagt är, anmäle
sig åboen hos Vår Skogsstyrelse örn erhållande av hushållningsplan.
---.»
Den i riksarkivet förvarade akten med förarbeten till 1866 års skogsordning
innehåller icke någon motivering för den företagna omarbetningen
av stadgandet. Efter allt att döma har den avsett att vara uteslutande
av redaktionell natur. Onekligen var lydelsen i skogsstyrelsens förslag
så till vida mindre tillfredsställande, som den närmast syntes angiva, att
stadgandet innefattade en begränsning i dispositionsrätten i förhållande
till äldre rätt. Denna onöjaktighet har i den slutliga redaktionen bortarbetats.
Vad som i den sistnämnda emellertid väcker särskild uppmärksamhet
äro de inskjutna orden: »när skäl därtill förefinnes.» Det måste
emellertid anses fullkomligt uteslutet att häri skulle ligga förstucket ett
förbehåll örn frihet för kronan att undanhålla åbon en skogstillgång, som
verkligen förefinnes utöver husbehovet. Lagstiftningsärendets hela för
-
45
Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.
historia talar bestämt häremot, och i all synnerhet dess slutakt: riksdagens
— uppenbarligen efter underhandsöverenskommelse med regeringen
— gjorda uttalande i form av en uttrycklig ordagrann anslutning till
skogsstyrelsens förslag och med särskild tryckning på att villkoret örn
myndighets »tillstånd» vore att uppfatta såsom en ren formalitet. Härtill
kan läggas, att även den omständigheten att den »beviljande» myndigheten
i fråga örn allmänna kronohemman enligt skogsordmngen icke är
Kungl. Majit, utan hans befallningshavande i länet, giver vid handen, att
någon art av fri prövning ur allmännare skogspolitiska synpunkter alldeles
icke kan hava varit åsyftad.
Till jämförelse kan ock dragas kungl, förordningen örn utsyning och
försäljning av skogsalster från kronans skogar i Stora Kopparbergs län
och de norra länen den 18 september 1874, där det i 2 § heter:
»§ 2. Uteslutande rätt till utsyning inom vissa områden tillkommer: l:o
kronoliemmans- och nybyggesåbor med avseende å de områden, som blivit
åt dem genom avvittring bestämda och avrösade---•»
I sin mån belysande synes jämväl vara att redan tre och ett halvt år
efter skogsordningens utfärdande Kungl. Majit i proposition till 1870 års
riksdag upptog skatteförenklingskommitténs ovan omnämnda förslag att
avskriva allt anspråk på skatteköpeskilling och utan vidare omföra åbohemmanen
och åbolägenheterna till skatte. Riksdagens avslag å propositionen
motiverades huvudsakligen med att skatteköpen ganska skyndsamt
fortginge, vadan någon särskild åtgärd icke syntes erforderlig för vinnande
av propositionens syfte att avveckla åborättsinstitutet och bringa
fastigheterna i fråga under enskild äganderätt.
Bestämmelserna av 1805 örn ek, bok och storverksträd lämnades oberörda
av 1866 års skogsordning. Beträffande bok föreskrevs sedermera i kungl,
skrivelse till skogsstyrelsen den 12 april 1873, att utsyning såsom tillförene
finge äga rum till åbons husbehov å oindelad skog, men att sedan
indelning skett, bokskogen finge utan utsyning avverkas, även till avsalu,
efter hushållningsplanen på samma sätt som annan skog. Motsvarande
regler hava sedan influtit i 1894 års skogsordning § 40. Enligt
nämnda författning är ek alltjämt kronan förbehållen, likasom storverksträd.
Begagnas de för kronans (sjöförsvarets) behov, utgår ersättning enligt
särskilda stadgande^ Utsyning av ek kan äga rum för vissa husbehov,
nämligen byggnad av laga hus eller kvarn, samt av storverksträd
utan angiven inskränkning till visst ändamål. Kronan förutsättes ock
kunna tillgodogöra sig ek och storverksträd genom försäljning. — Då
kronan genom kungl, förordning den 8 oktober 1875 avstod fran sin rätt
till ek och storverksträd å kronoskattemark, vilken dess ägare förut endast
genom erläggande en gång för alla av en särskild lösen kunnat förvärva,
kom denna åtgärd indirekt även kronoåbor till godo, i det man ansåg
sig böra i förordningen stadga, att »i följd härav» den särskilda lösen
46
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 246.
utöver skatteköpeskillingen, som åbo enligt äldre författningar haft att
erlägga för sådana träd vid skattelösningsrättens utövande, för framtiden
skulle upphöra. Man har tydligen utgått från att åbo genom blotta
erläggandet av den i 1848 års författning fixerade skatteköpeskillingen
äger en ovillkorlig rätt att i allo bliva delaktig av samma rättsställning
som vid tiden för skatteköpet tillkommer skattehemmans ägare.
Stadgandena i 1805 års skogsordning om skadestånd och talerätt i händelse
av tredje mans åverkan å skogen äga ingen motsvarighet i de senare
skogsordningarna och äro måhända att anse såsom, formellt åtminstone,
ännu i gällande kraft.
Från lagstiftning å andra områden torde belysning av frågan om åbons
rätt till skogen endast i ringa mån och blott mycket indirekt vara att
finna. Det förtjänar emellertid erinras därom att 1827 och 1866 års skiftesstadgor
— vilka i likhet med den nyss antagna nya lagen om delning
av jord å landet tillägga kronoåbon skiftesvitsord utan inhämtande av
offentlig myndighets samtycke (med boställshavare är förhållandet i sistnämnda
lag ett armat) — i sina stadganden örn skiftesdelägares skyldighet
att utgiva ersättning för vunnen ståndskog icke omnämna från vilken
ersättningen skall utgå, men uppenbarligen förutsätta, att åbon, vare sig
han själv eller annan delägare begärt skiftet, och däremot aldrig kronan
har att gälda denna ersättning. Enahanda regel gäller väl boställshavare
men har för deras del föranlett särskilda stadganden örn fördelning av
kostnaden på vissa år. Örn klyvning gäller detsamma som örn skifte. Vidare
kan erinras att det villkor av besuttenhet å klyvningsdelarna, som
tidigare uppställts för klyvning av åbohemman, bortföll genom kungl.
förordning den 6 augusti 1881. I förarbetena till denna författning förekommer
ingen antydan om någon synpunkt, som kunde föranleda, att åbohemmanen
i detta avseende behandlades annorlunda än hemman under
enskild äganderätt.
Såsom slutresultat av den förda undersökningen får jag såsom min uppfattning
uttala, att kronan mäste anses hava genom en småningom försiggången
historisk utveckling, som slutligen befästats genom uttryckliga
författningsbestämmelser, tillkomna under båda statsmakternas med\
elkan, avstatt fran allt anspråk pa avkastning av åbohemmans skog,
med undantag i viss mån för ek och storverksträd, samt medgivit att, i
den mån tillgång av skog utöver husbehovet konstaterats vara för handen,
denna må av åbon under iakttagande av givna kontrollföreskrifter
olika för olika delar av landet — fritt disponeras.
En starkt medverkande faktor vid denna utveckling har tydligen varit,
att, såsom på 1850-talet genom en av skogslagstiftningskommittén föranstaltad
undersökning konstaterades, redan då högst få kronohemman med
tillgång över husbehovet eller ens tillräcklig för husbehovet funnos i behåll.
En annan faktor har varit rättsövertygelsen, att den i 1789 års för
-
47
Kungl. Maj.ts proposition Nr 246.
ordning åbostammen tillförsäkrade rätten att skattelösa vore ovillkorligt
gällande och kronans eventuella rättsanspråk således av den mest prekära
art.
En i viss mån ny typ av åbohemman har på sista tiden tillkommit genom
att kronan genom förverkande av skatterätten återvunnit vissa under
bruk skatteköpta med åbo försedda hemman. Och fråga uppstår då
huruvida jämväl i fråga örn dessa — stundom med mycket värdefulla
skogstillgångar försedda — hemman kronans äganderätt är av samma
innehållslösa natur som beträffande allmänna åbohemman i övrigt. Med
ett jakande svar å denna fråga inträder en i viss mån paradoxal situation.
Den, som mot skatteköparen äger talerätt örn skatterättens återgång mot
återställande av erlagd skattelösen, är, enligt vad i teori och praxis fastslagits,
kronan, ej åbon. Men hela fördelen av återgången komme att
tillfalla åbon, medan kronan hade att stå risken för kostnaderna i en till
utfallet oviss rättegång, av vars lyckliga utgång den ej hade något ekonomiskt
intresse. I viss mån är det paradoxa i situationen för närvarande
bortskymt, då man ansett sig berättigad att .tillsvidare inhibera skatteköp.
Men även örn detta förbud anses kunna för obegränsad tid upprätthållas,
bleve resultatet för kronan i det närmaste lika oförmånligt, därest
åbons uteslutande rätt till skogsavkastningen måste jämväl i fråga om
dessa hemman bejakas.
Mot deras jämställande med övriga åbohemman kunna emellertid enligt
min mening inga hållbara grunder anföras. Den författning, 1766
års Förbud mot flyttning av smiden och hammarskatt, varå hemmanens
återfall till kronan grundar sig och som notoriskt tillkommit i främsta
rummet i åbointresse, stadgar ju att vid hemmans återfall till kronan
»åbon vid sin lösningsrätt bibehålies»; och uppenbarligen avsåg detta att
innebära att åbon återinträdde i samma rättsställning, som tillkom kronohemmans
åbor i allmänhet. Ehuru den »odrivenhet», som medan hemmanet
var i enskild bruksägares hand tillkom åbon, vid tiden för ifrågavarande
författnings utfärdande måhända ej kan sägas hava inneburit
en fast rättsligt rotad ärftlig besittningsrätt, har ju emellertid utvecklingen
av åborättsinstitutet i allmänhet härutinnan kommit även dessa
åbostammar till godo. Vid sådant förhållande synes den slutsats oavvislig
att efter hemmans återfall åbon efter vunnen inrymning är att
likställa med annan kronoåbo jämväl beträffande dispositionsrätt över
hemmanets skog. Den utveckling, som för andra åbor kommit till stånd
under den långa tidrymd, under vilken det under bruk skatteköpta hemmanets
åbo varit begränsad i dispositionen genom skattemannens rätt till
skogen, synes vid återfallet till kronan automatiskt komma jämväl honom
till godo, utan hänsyn till att faktiska förhållanden medföra att den därvid
bliver av ett värde, vartill hänsyn ej tagits vid gällande lagstadgandens
utformning.
Stockholm den 13 juni 1926.
Nils Alexanderson.