Kungl. Majis proposition nr 173 (Proposition 1941:173)

Kungl. Majis proposition nr 173.

Nr 173.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om krig skonjunktur skatt för år 1941, m. m.; given
Stockholms slott den 7 mars 1941.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
bifogade förslag till

dels förordning om krigskonjunkturskatt för år 1941,

dels förordning om rätt att på grund av påförd krigskonjunkturskatt för
år 1941 erhålla nedsättning i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten
m. m. för samma år,

dels förordning med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst
åren 1941 och 1942 av ersättning på grund av försäkring för förlust
av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 173.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Förslag

till

förordning om krigskonjunkturskatt för år 1941.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelse.

1 §•

För inkomstökning, som uppkommit efter utgången av augusti 1939 och
kan antagas hava berott på förhållanden föranledda av pågående krig eller
dessförinnan rådande krigskonjunktur, skall i den omfattning och på det sätt
nedan stadgas för år 1941 erläggas krigskonjunkturskatt till staten.

Skattepliktig inkomstökning och skattskyldighet.

2 §•

1 mom. Skattepliktig enligt denna förordning är efter utgången av augusti
1939 uppkommen inkomstökning hänförlig till

a) inkomst av rörelse;

b) inkomst av jordbruk;

c) inkomst av skogsbruk;

d) inkomst av annan fastighet;

e) inkomst i form av tantiem, provision, gratifikation eller likartad inkomst
av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet, därest inkomsten utgått
från rörelse, jordbruk eller skogsbruk, inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet
såsom uppfinnare eller av tillfälligt uppdrag ävensom annan jämförlig
inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet; samt

f) inkomst av icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom;

allt under förutsättning att inkomsten är skattepliktig enligt förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller är av beskaffenhet som
i nästa stycke sägs.

I inkomst av rörelse inräknas vid tillämpning av denna förordning intäkt
genom avyttring av sådana för stadigvarande bruk i rörelsen avsedda maskiner
eller andra inventarier, som icke vid beräkning av värdeminskningsavdrag
enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt hänföras
till byggnad, så ock ersättning på grund av försäkring av dylika tillgångar,
även örn intäkten eller ersättningen ej är skattepliktig enligt nämnda

Kungl. Maj:ts proposition nr 173. 3

förordning eller intäkten enligt densamma hänföres till intäkt av tillfällig
förvärvsverksamhet.

2 mom. Skattskyldig enligt denna förordning är envar fysisk eller juridisk
person, vilken åtnjutit inkomstökning som avses i 1 morn., därest enligt
förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt den fysiska eller
juridiska personen vid 1941 års taxering är skattskyldig för den inkomst, vartill
inkomstökningen hänför sig, eller, såvitt angår intäkt eller ersättning
varom sägs i 1 mom. andra stycket, för den inkomst, i vilken intäkten eller
ersättningen inräknas.

Taxerad merinkomst.

3 §■

Vid tillämpning av denna förordning skall uppskattning av inkomster ske

dels för det beskattningsår, för vilket taxering enligt förordningen örn
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt äger rum år 1941 (beskattningsåret),

dels, utom vad angår inkomst av skogsbruk samt av icke yrkesmässig avyttring
av fast eller lös egendom, för ett vart av de två beskattningsår, som
gått till ända närmast före den 1 september 1939 (förkrigsinkomståren).

Uppskattningen skall verkställas enligt bestämmelserna i förordningen om
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt med sådana avvikelser, som erfordras
för att åstadkomma likformighet i inkomstberäkningen för de olika åren,
samt under iakttagande av i denna förordning meddelade särskilda föreskrifter.

Såsom grund för bestämmande av inkomstökning fastställes, där ej annat
följer av särskilda bestämmelser i denna förordning, den på ett antaget
jämförelseår belöpande jämförelseinkomsten. Där ej särskilda förhållanden
till annat föranleda, skall såsom jämförelseinkomst upptagas medeltalet av
inkomsterna för förkrigsinkomståren.

Med ledning av den inkomstuppskattning varom nu stadgats fastställes,
på sätt i 4—9 §§ närmare angives, taxerad merinkomst särskilt för en var av
de inkomstgrupper, som angivas i 2 § 1 mom. första stycket a)—f).

4 §.

1 mom. Beträffande rörelse skola inkomster för förkrigsinkomståren och
beskattningsåret så ock jämförelseinkomsten uppskattas för varje förvärvskälla
för sig.

Såsom särskild förvärvskälla i rörelse enligt denna förordning anses särskild
förvärvskälla enligt kommunalskattelagen.

2 mom. Det belopp, varmed inkomsten för beskattningsåret av en till rörelse
hänförlig förvärvskälla överstiger motsvarande jämförelseinkomst, med
tillägg eller avdrag i förekommande fall för beräknad ränta å minskning eller
ökning av eget kapital, utgör uppskattad merinkomst av förvärvskällan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

För varje förvärvskälla, för vilken uppskattad merinkomst fastställes, skall
tillika fastställas, i vad mån denna kan antagas hava berott på förhållanden
föranledda av pågående krig eller dessförinnan rådande krigskonjunktur.

Summan av de för samtliga till rörelse hänförliga förvärvskällor enligt
förra stycket fastställda beloppen skall, där ej fall som i 3 mom. avses är
för handen, utgöra taxerad merinkomst av rörelse.

3 mom. Har skattskyldig, för vilken uppskattad merinkomst av till rörelse
hänförlig förvärvskälla fastställes, haft annan till rörelse hänförlig förvärvskälla,
beträffande vilken vid motsvarande tillämpning av bestämmelserna
i 2 mom. första stycket underskott uppstår, skall för denna förvärvskälla
uppskattad inkomstminskning till beloppet fastställas.

Tillika fastställes i vad mån den uppskattade inkomstminskningen kan antagas
hava berott på förhållanden föranledda av pågående krig eller dessförinnan
rådande krigskonjunktur.

Såsom taxerad merinkomst av rörelse i fall som i detta mom. avses upptages
det belopp, varmed sådan merinkomst som i 2 mom. andra stycket
sägs sammanlagt överstiger sådan inkomstminskning som avses i förra
stycket, dock högst det belopp, varmed de sammanlagda uppskattade merinkomstema
överstiga de sammanlagda uppskattade inkomstminskningarna.

4 mom. Kan skattskyldig visa, att i den uppskattade merinkomsten av
viss förvärvskälla ingår belopp, varmed dold förkrigsreserv under beskattningsåret
minskats, skall merinkomsten i motsvarande mån anses ej hava
berott på förhållanden som omförmälas i 1 §. Såsom dold förkrigsreserv
anses härvid belopp, varmed tillgångens verkliga värde vid utgången av
augusti 1939 översteg dess i beskattningshänseende enligt denna förordning
gällande värde vid nämnda tidpunkt.

I övrigt skall uppskattad merinkomst antagas hava berott på förhållanden
som omförmälas i 1 §, där ej den skattskyldige med bärande sannolikhetsskäl
ådagalägger, att inkomstökningen helt eller delvis skulle hava uppkommit
oberoende av sådana förhållanden.

Uppskattad inkomstminskning skall antagas hava berott på förhållanden
som omförmälas i 1 §, i den mån det ej framgår såsom sannolikt, att
inkomstminskningen ej berott på sådana förhållanden.

5 mom. Kungl. Maj:t äger, efter förslag av den i 32 § omförmälda centrala
krigskonjunkturskattenämnden eller efter nämndens hörande, beträffande
visst slag av rörelse bestämma särskild grund för fastställande huru
stor del av uppskattad merinkomst skall, därest ej annat ådagalägges, antagas
hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §.

6 mom. Vad i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen samt denna dag utfärdad
förordning stadgas om särskild ordning beträffande beskattning av ersättning
på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid
avyttring av fartyg skall icke äga tillämpning vid taxering till krigskonjunkturskatt,
utan skall vid uppskattning av inkomst såväl för förkrigsinkomståren
som för beskattningsåret beträffande dylik ersättning förfaras
enligt de regler, som gälla för taxering av ersättning på grund av försäk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

ring av annan till inventarier hänförlig egendom än fartyg, eller av köpeskilling
vid avyttring av sådan annan egendom.

Om provisorisk påföring av skatt i fall. som nu sagts stadgas i 18 §.

(Se vidare anvisningarna.)

5 §■

1 mom. Beträffande jordbruk skall uppskattad merinkomst beräknas gemensamt
för olika förvärvskällor till det belopp, varmed inkomsten av jordbruk
under beskattningsåret, med tillägg eller avdrag i förekommande fall
för beräknad ränta å minskning eller ökning av eget kapital, överstiger
medeltalet av motsvarande inkomster under förkrigsinkomståren. Till inkomst
av jordbruk hänföres inkomst av jordbruksfastighet med undantag
av inkomst av skogsbruk.

Där ej utredning förebringas för en specificerad beräkning av den uppskattade
merinkomsten (nettometoden), beräknas den enligt en summarisk
uppskattningsgrund, vid vilken hänsyn tages till ökningen av bruttointäkterna
och den uppskattade ökningen av omkostnaderna sedan förkrigsinkomståren
(bruttometoden).

2 mom. Den uppskattade merinkomsten av jordbruk skall upptagas såsom
taxerad merinkomst, i den mån den kan antagas hava berott på förhållanden
som avses i 1 §.

(Se vidare anvisningarna.)

6 §■

Beträffande inkomst av skogsbruk skall såsom taxerad merinkomst gemensamt
för olika förvärvskällor upptagas så stor del av de under beskattningsåret
åtnjutna intäkterna av skogsbruk genom avyttring eller uttag för
förädling eller förbrukning i egen rörelse som kan anses hava uppkommit
genom prisstegring från förkrigsinkomståren utöver vad som erfordrats för
att täcka omkostnadernas ökning, dock ej högre belopp än som av den skattskyldige
visas hava motsvarat beräknad nettointäkt av skogsbruk för beskattningsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

7 §•

1 mom. Beträffande inkomst av annan fastighet skall det belopp, varmed
inkomsten för beskattningsåret, beräknad gemensamt för olika förvärvskällor,
överstiger motsvarande jämförelseinkomst, med tillägg eller avdrag
i förekommande fall för beräknad ränta å minskning eller ökning av eget
kapital, utgöra uppskattad merinkomst.

2 mom. Den uppskattade merinkomsten av annan fastighet upptages såsom
taxerad merinkomst, i den mån det framgår såsom sannolikt, att merinkomsten
berott på förhållanden som omförmälas i 1 §.

(Se vidare anvisningarna.)

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

8 §■

Beträffande inkomst i form av tantiem eller annan inkomst som avses i
2 § 1 mom. e) skall, där ej annat följer av vad nedan stadgas, gemensamt
för inkomst av tjänst och av tillfällig förvärvsverksamhet såsom taxerad
merinkomst upptagas

a) till intäkt av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet hänförligt belopp,
vars storlek varit beroende antingen av sådant resultat av rörelse som
belöper på tiden efter utgången av augusti 1939 eller av omsättningen i eller
omfattningen av efter nämnda tidpunkt bedriven rörelse eller av sådant resultat
av jordbruk eller skogsbruk som belöper på tiden efter utgången av år
1939,

samt till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet, dock ej realisationsvinst,
hänförligt belopp, vars storlek varit beroende av resultatet av tillfällig affär
som gjorts efter utgången av augusti 1939,

i båda fallen försåvitt ej den skattskyldige med bärande sannolikhetsskäl
ådagalägger att motsvarande intäkt skulle hava uppkommit oberoende
av förhållanden som omförmälas i 1 §, så ock

b) intäkt i andra fall än nu sagts av tillfällig verksamhet såsom uppfinnare
eller av tillfälligt uppdrag eller av annan jämförlig tillfällig förvärvsverksamhet,
i den mån intäkten uppenbarligen överstigit det vederlag för
uppdraget eller det eljest utförda arbetet som den skattskyldige skäligen kunnat
betinga sig, om förhållanden som i 1 § sägs ej varit för handen.

Såsom taxerad merinkomst enligt denna paragraf skall dock i intet fall
upptagas högre belopp än det, varmed inkomst av tjänst och av tillfällig
förvärvsverksamhet, med undantag av realisationsvinst och lotterivinst samt
belopp som erhållits genom restitution av allmänna skatter, överstiger motsvarande
jämförelseinkomst.

(Se vidare anvisningarna.)

9 §•

Vid icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom uppkommen realisationsvinst
skall upptagas såsom taxerad merinkomst, i den mån den kan
antagas hava berott på värdeökning uppkommen efter utgången av augusti
1939, försåvitt det ej av den skattskyldige visas att den skulle hava uppkommit
oberoende av förhållanden som omförmälas i 1 §.

Vid fastställande av den taxerade merinkomsten må avdrag ske dels för
realisationsförlust vid avyttring av fast eller lös egendom, beräknad efter
samma grunder som tillämpats vid uppskattningen av realisationsvinsten,
dels, om den skattskyldige normalt plägat beskattas för realisationsvinst,
för ett med hänsyn därtill avvägt skäligt belopp.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Beskattningsbar m erinkomst.

10 §.

Till krigskonjunkturskatt beskattningsbar merinkomst fastställes särskilt
för rörelse och särskilt för övriga förvärvskällor tillsammans.

Vid fastställande av beskattningsbar merinkomst skall från de taxerade
merinkomsterna sammanlagt avdragas

dels belopp som den skattskyldige visar sig hava efter utgången av augusti
1939 utgivit såsom gåva för luftvärnet eller luftskyddet och som fått avdragas
vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt år 1941 men
för vilket avdrag enligt denna förordning ej skett vid beräkning av uppskattad
merinkomst av rörelse,

dels ock ett belopp av 3,000 kronor.

Har skattskyldig, för vilken taxerad merinkomst fastställes, under beskattningsåret
haft annan, krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla, som
vid tillämpning av denna förordnings föreskrifter utvisar inkomstminskning,
skall beskattningsnämnd vid den beskattningsbara merinkomstens bestämmande
medgiva skäligt avdrag utöver vad ovan sagts med högst inkomstminskningens
belopp. Har den skattskyldige under beskattningsåret
även haft annan, krigskonjunkturskatt icke underkastad förvärvskälla, som
kan anses utvisa inkomstökning i förhållande till förkrigsinkomståren, bör
skälig hänsyn därtill tagas vid avdragets bestämmande.

Avdragen tillgodonjutas i första hand från taxerad merinkomst av rörelse.
Återstående avdrag göres från summan av övriga taxerade merinkomster.

Beskattningsbar merinkomst utföres dels för rörelse, dels för övriga förvärvskällor
gemensamt i fulla hundratal kronor, så att överskjutande belopp,
som icke uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller.

(Se vidare anvisningarna.)

Beräkning av krigskonjunkturskatt.

11 §.

Krigskonjunkturskatten skall utgöra,

a) beträffande rörelse:

å den del av den beskattningsbara merinkomsten, som

ej överstiger 20# av motsvarande jämförelseinkomst:.................. 50#,

överstiger 20 men ej 50# av motsvarande jämförelseinkomst:.......... 00#,

» 50# » » » :.......... 70#;

b) beträffande övriga förvärvskällor:

50 procent av den beskattningsbara merinkomsten.

Avser beskattningsåret ej samma antal månader som det antagna jämförelseåret,
skall motsvarande jämförelseinkomst upptagas till ett med hänsyn

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

härtill jämkat belopp. Den motsvarande jämförelseinkomsten utföres i fulla
hundratal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt
hundratal kronor, bortfaller.

12 §.

Skall jämlikt 19 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
för äkta makar fastställas gemensamt beskattningsbart belopp, skall i
förekommande fall jämväl till krigskonjunkturskatt beskattningsbar merinkomst
särskilt för rörelse och särskilt för övriga förvärvskällor fastställas
för makarna gemensamt.

Kan ene maken helt eller delvis ej utnyttja avdrag för inkomstminskning
eller realisationsförlust, må det återstående avdraget tillgodonjutas av den
andre maken, som om denne själv haft inkomstminskningen eller realisationsförlusten.
Vad nu stadgats om inkomstminskning skall gälla även förvärvskällor
som avses i 5—8 §§. Avdrag som omförmäles i 10 § andra stycket
skall, i den mån det ej utgör avdrag för gåva till luftvärnet eller luftskyddet
vilket kunnat utnyttjas av den av makarna som givit gåvan, med
motsvarande tillämpning av där meddelade föreskrifter ske från den för
båda makarna sammanlagda taxerade merinkomsten.

Krigskonjunkturskatten beräknas efter den för båda makarna sammanlagda
beskattningsbara merinkomsten, såvitt angår rörelse med hänsyntagande
till den för båda sammanlagda jämförelseinkomsten, och fördelas å
makarna, särskilt för rörelse och särskilt för övriga förvärvskällor, efter förhållandet
mellan deras taxerade merinkomster av motsvarande förvärvskällor.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt.

13 §.

Krigskonjunkturskatt må efter framställning från skattskyldig, som taxeras
för merinkomst av rörelse, påföras allenast provisoriskt

a) för framtida nedskrivning av ersättningslager (14 §),

b) för mötande av framtida prisfall (15 §),

c) för kostnadsutjämning (16 §),

d) för befarad framtida värdeminskning (17 §),

e) för framtida anskaffning av ersättningstonnage med mera (18 §), samt

f) för framtida nyanskaffning av fartyg (19 §).

14 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för framtida nedskrivning av
ersättningslager skall ske,

därest lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse
minskats sedan sista förkrigsinkomstårets utgång eller, örn lagret vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

utgången av augusti 1939 visas hava varit större än vid sista förkrigsinkomstårets
utgång, sedan utgången av augusti 1939,

samt en särskild varuförnyelsefond för beskattningsåret avsatts för nedskrivning
av lager, som den skattskyldige har för avsikt att anskaffa i stället
för sålunda avgången lagertillgång.

Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle
hava minskats, om vid beskattningsårets slut nya lagertillgångar hade anskaffats
för lagrets uppbringande till samma storlek som vid sista förkrigsinkomstårets
utgång, eller, om lagret vid utgången av augusti 1939 var större
än vid sista förkrigsinkomstårets utgång, till samma storlek som vid utgången
av augusti 1939, och enligt i denna förordning medgivna grunder nedskrivits
högst med det till varuförnyelsefonden avsatta beloppet.

(Se vidare anvisningarna.)

15 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för mötande av framtida
prisfall skall ske,

därest under beskattningsåret tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning
i rörelse inköpts men ej levererats,

samt en särskild prisfluktuationsfond för beskattningsåret avsatts för att
möta framtida prisfall å dessa tillgångar.

Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle
hava minskats, om de inköpta lagertillgångarna hade levererats under beskattningsåret
och vid beskattningsårets utgång enligt i denna förordning
medgivna grunder nedskrivits högst med det till prisfluktuationsfonden avsatta
beloppet.

(Se vidare anvisningarna.)

16 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för kostnadsutjämning skall
ske,

därest en särskild kostnadsutjämningsfond för beskattningsåret avsatts för
att användas till omkostnader i rörelsen under ett följande år.

Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle
hava minskats, om de avsatta medlen, dock högst en tjugondei av omsättningen
under beskattningsåret eller, örn därigenom större förmån vinnes, en
femtedel av skillnaden mellan omsättningen under beskattningsåret och medeltalet
av omsättningen under förkrigsinkomståren, använts för avdragsgilla
omkostnader under beskattningsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

17 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för befarad framtida värdeminskning
skall ske,

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

därest i räkenskaperna för beskattningsåret beträffande tillgång för stadigvarande
bruk i rörelse avskrivning skett för överpris eller merkostnad,
men avdrag för motsvarande belopp vid inkomstuppskattning enligt denna
förordning finnes ej kunna medgivas.

Den provisoriska skattepåföringen skall avse det belopp, varmed skatten
skulle hava minskats, om det i räkenskaperna gjorda avdraget i sin helhet
hade medgivits vid inkomstuppskattningen.

(Se vidare anvisningarna.)

18 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för framtida anskaffning av
er sättning stonnage med mera skall ske,

därest under beskattningsåret rörelse tillhörigt fartyg försålts eller fartyg
eller annan tillgång för stadigvarande bruk i rörelse förlorats,

och köpeskillingen eller försäkringssumman eller del därav insatts å särskilt
konto hos riksbanken för att användas, om det insatta beloppet utgöres
av köpeskilling för fartyg, till anskaffande av annat eller andra fartyg, och,
örn det utgöres av försäkringssumma för förlorad tillgång, till anskaffande
av fartyg eller annan tillgång för stadigvarande bruk.

Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle
hava minskats, om den i den beskattningsbara merinkomsten ingående del av
det insatta beloppet, som överstiger den avyttrade eller förlorade tillgångens
värde, avdragits vid inkomstuppskattningen. Med tillgångens värde förstås
härvid dess i beskattningsavseende enligt denna förordning gällande värde
när avyttringen ägde rum eller förlusten timade, eller, om tillgången när den
avyttrades eller förlorades var belastad med intecknad gäld, nämnda värde
med avdrag av gälden.

(Se vidare anvisningarna.)

19 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för framtida nyanskaffning
av fartyg skall ske,

därest i annat fall än som avses i 18 § skattskyldig som driver rederirörelse
å särskilt konto hos riksbanken insatt belopp för att användas till anskaffande
av fartyg.

Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle
hava minskats, örn halva det insatta beloppet, dock högst hälften av den
vid inkomstuppskattning enligt denna förordning beräknade inkomsten för
beskattningsåret, avdragits vid inkomstuppskattningen.

(Se vidare anvisningarna.)

20 §.

Har fond som i 14, 15 eller 16 § avses ej avsatts i balansräkningen för beskattningsåret
eller har sådan fond avsatts med mindre belopp än som sedermera
visar sig hava varit önskvärt, må såsom avsättning godkännas skriftlig
förklaring av den skattskyldige, att i räkenskaperna för det på beskatt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 173-

ningsåret närmast följande räkenskapsåret överföring till sådan fond skall
göras från fond eller konto, som fanns vid beskattningsårets utgång och som
kunde disponeras för de i nämnda paragrafer angivna ändamålen.

Det i 18 och 19 §§ angivna villkoret om insättning i riksbanken skall anses
fullgjort, örn dylik insättning skett senast den 15 juli 1941 eller vid den senare
tidpunkt före taxeringens avslutande, som landskamreraren bestämmer.
Efter ansökan av skattskyldig äger Kungl. Majit i särskilda fall, där insättning
i riksbanken skulle vålla den skattskyldige avsevärd svårighet, föreskriva,
att insättning i riksbanken må ersättas med annan väsentligen likvärdig
disposition av tillgångar eller, där synnerliga skäl därtill äro, fastställa
annat villkor för den provisoriska skattepåföringen.

21 §.

Restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt skall efter framställning
från skattskyldig av prövningsnämnd medgivas, om och i den mån
inom tid, som sedermera fastställes,

a) varuförnyelsefond som i 14 § sägs använts för enligt denna förordning
medgiven nedskrivning å lagertillgångar som anskaffats i stället för de under
beskattningsåret avgångna lagertillgångarna,

b) lagertillgångar som i 15 § avses levererats och prisfluktuationsfonden
använts för sådan nedskrivning av dessa tillgångar, som enligt denna förordning
skulle medgivits för beskattningsåret, om tillgångarna då levererats,

c) kostnadsutjämningsfond som i 16 § sägs använts för omkostnader i
rörelsen, för vilka avdrag skulle medgivits vid taxering till krigskonjunkturskatt,
därest fonden ej disponerats för ändamålet,

d) tillgång som i 17 § sägs nedgått i värde under det, vartill den i beskattningsavseende
enligt denna förordning avskrivits,

e) belopp, som enligt 18 eller 19 § insatts i riksbanken, disponerats för
sådan anskaffning av tillgång som insättningen avsett, och i räkenskaperna
sådan avskrivning å tillgången skett som enligt i denna förordning angivna
grunder skulle kunnat godkännas vid taxering till krigskonjunkturskatt för
anskaffningsåret, eller

f) tillgång som i e) sägs nedgått i värde under det, vartill den i beskattningsavseende
enligt denna förordning avskrivits,

dock att, därest i fall som avses i 18 § den under beskattningsåret avyttrade
eller förlorade tillgången varit belastad med intecknad gäld och däremot
svarande belopp ej blivit insatt i riksbanken, den omständigheten att
jämväl andra medel än i riksbanken insatta använts för anskaffning av den
nya tillgången ej skall betaga den skattskyldige den rätt till restitution som
skulle tillkommit honom, därest medlen uttagits ur riksbanken.

Restitutionen skall i vart och ett av de i a)—f) angivna fallen avse det
belopp, varmed skatten för beskattningsåret skulle hava minskats, örn avdrag
med den i punkten angivna nedskrivningen, omkostnaden, avskriv -

12 Kungl. May.ts proposition nr 173.

ningen eller värdeminskningen skett vid den beskattningsbara merinkomstens
fastställande.

(Se vidare anvisningarna.)

22 §.

1 mom. Där insättning i riksbanken jämlikt 18 eller 19 § skett, är den
skattskyldige ej pliktig erlägga enligt samma paragrafer provisoriskt påförd
krigskonjunkturskatt, förrän prövningsnämnd i den ordning som av Kungl.
Majit fastställes meddelat särskilt föreläggande därom. Kungl. Majit äger
utfärda föreskrifter rörande rätt för skattskyldig att disponera de hos riksbanken
insatta medlen under iakttagande att säkerhet vinnes för betalning
av den provisoriskt påförda skatten i den mån den ej kommer att bliva föremål
för restitution.

Den som enligt 17 § erhållit provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt
för befarad framtida värdeminskning och som hos riksbanken ställt av riksbanken
godkänd säkerhet för skatten äger åtnjuta uppskov med skattens
erläggande enligt bestämmelser, som meddelas av Kungl. Majit.

Har Kungl. Majit enligt 20 § andra stycket fastställt särskilt villkor för
provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt i fall som avses i 18 eller 19 §,
meddelar Kungl. Majit även de särskilda föreskrifter rörande skattens erläggande
och restitution, som därav betingas.

2 mom. Har tillgång som i 18 eller 19 § avses anskaffats efter beskattningsårets
utgång men senast den 15 juli 1941 eller vid den senare tidpunkt
före taxeringens avslutande, som landskamreraren bestämmer, skall vid
tillämpning av denna förordning så anses som om belopp, vilket använts för
betalning av tillgången, varit insatt i riksbanken vid beskattningsårets utgång
och sedermera disponerats för anskaffning av tillgången.

3 mom. Föreligga förutsättningar för restitution enligt 21 § redan före
taxeringens verkställande, skall visserligen krigskonjunkturskatt provisoriskt
påföras den skattskyldige, men skall prövningsnämnden efter framställning
från denne i samband med taxeringen förklara att det skattebelopp,
som restitutionen skulle avse, ej skall av den skattskyldige erläggas.

Förklaring som nu sagts skall ock efter framställning från den skattskyldige
meddelas, därest efter taxeringen men före uppbörden restitution medgives.

A mom. Fråga örn restitution i de i 21 § a) och c) angivna fallen prövas,
sedan balansräkningen för vederbörligt år fastställts. Beträffande förfarandet
vid restitution meddelar Kungl. Majit föreskrifter under iakttagande av
stadgandet i 28 § andra stycket.

23 §.

Å erlagd, provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt, som enligt 21 § restitueras,
utgår ränta med tre procent, dock ej i den mån fråga är om restitution
enligt 21 § c).

Åtnjuter skattskyldig uppskov enligt 22 § 1 mom. med erläggande av krigs -

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

konjunkturskatt, är han pliktig att å det skattebelopp som slutligen fastställes
betala ränta från den dag, då skatten enligt eljest gällande föreskrifter senast
skolat erläggas, efter räntefot som av Kungl. Majit bestämmes.

Särskild bestämmelse rörande dödsbo.

24 §.

Därest enligt 23 § eller 24 § 1 mom. förordningen om statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt dödsbo efter skattskyldig befrias från skattskyldighet eller
från erläggande av skatt, skall på särskild prövning av prövningsnämnd bero,
huruvida och i vad mån härav föranledd befrielse från skattskyldighet till
krigskonjunkturskatt eller från erläggande av sådan skatt skall äga runi.

Vad i 24 § 2 mom. förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
är stadgat örn dödsbos och dödsbodelägares ansvarighet för dylik skatt skall
äga motsvarande tillämpning i fråga om krigskonjunkturskatt.

Beskattningsort.

25 §.

Taxering till krigskonjunkturskatt skall ske i den kommun, som enligt
22 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är den skattskyldiges
beskattningsort.

Uppgiftsskyldighet och förfarande vid taxering till krigskonjunkturskatt.

26 §.

Taxeringsförordningens bestämmelser om taxering till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt skola i tillämpliga delar, med de avvikelser som nedan
stadgas, lända till efterrättelse med avseende å taxering till krigskonjunkturskatt.

27 §.

1 mom. Fysisk eller juridisk person, som i sin år 1941 avlämnade självdeklaration
uppgivit nettointäkt av rörelse eller inkomst av tantiem, provision
eller gratifikation som utgått från rörelse, jordbruk eller skogsbruk, sammanlagt
ej understigande 4,000 kronor, är, försåvitt ej Kungl. Majit annorlunda
föreskriver, pliktig att utan anmaning på heder och samvete avlämna deklaration
till ledning för egen taxering till krigskonjunkturskatt.

Deklarationen skall senast den 15 juli 1941 avlämnas till länsstyrelsen i
det län, där taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ägt runi,
eller, därest taxeringen ägt rum i Stockholm, till Överståthållarämbetet.

2 mom. Annan än den, som på grund av bestämmelserna i 1 mom. har
uppgiftsskyldighet, är pliktig att efter anmaning, inom tid som i anmaningen
angives, på heder och samvete avlämna deklaration för egen taxering till
krigskonjunkturskatt. Sådan deklarationsskyldighet föreligger dock ej beträffande
inkomst av jordbruk och skogsbruk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

3 mom. Formulär till blanketter för deklarationer enligt 1 och 2 moni.
fastställas av Kungl. Majit.

4- mom. Efter anmaning är envar fysisk eller juridisk person pliktig att

1 den omfattning, som i anmaningen. angives, meddela för sin taxering till
krigskonjunkturskatt erforderliga uppgifter utöver dem som avses i 1 och

2 mom.

5 mom. Vanligt handelsbolag, kommanditbolag så ock rederi för registreringspliktigt
fartyg skall utan anmaning till ledning för delägares taxering
till krigskonjunkturskatt avlämna deklaration på sätt och i den ordning i
1 mom. sägs.

6 mom. Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration för
taxering till krigskonjunkturskatt skola taxeringsförordningens bestämmelser
om underlåtenhet att avlämna självdeklaration hava motsvarande tillämpning;
dock skall den i 39 § 1 mom. första stycket taxeringsförordningen stadgade
påföljd för underlåtenhet att avlämna självdeklaration beträffande
deklaration enligt 1 mom. här ovan inträda endast därest den skattskyldige
underlåtit att efterkomma anmaning att inkomma med sådan.

Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration i fall som avses
i 5 mom. skola taxeringsförordningens bestämmelser om underlåtenhet
att avlämna uppgifter som i 34 § samma förordning sägs äga motsvarande
tillämpning.

28 §.

Taxering verkställes av den ordinarie prövningsnämnd, som har att taga
befattning med den skattskyldiges taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Frågor om rätt till restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt
skola handläggas av prövningsnämnd.

För det förberedande arbetet med taxeringen åligger det taxeringsnämndernas
ordförande att i den ordning Kungl. Majit föreskriver med ledning av
de skattskyldigas självdeklarationer lämna meddelande till prövningsnämnden
rörande inkomster som av de skattskyldiga uppgivits, så ock i den utsträckning
Kungl. Majit föreskriver infordra för taxering till krigskonjunkturskatt
erforderliga uppgifter från skattskyldiga eller eljest biträda med
införskaffande av upplysningar.

29 §.

1 mom. Det åligger landskamreraren att, med ledning av deklarationer och
andra uppgifter enligt 27 § och tillgängliga handlingar rörande taxering jämlikt
taxeringsförordningen, efter den skriftväxling med den skattskyldige och
utredning i övrigt som finnes erforderlig, såsom underlag för taxeringen till
krigskonjunkturskatt låta upprätta förslag till sådan taxering av envar skattskyldig,
för vilken till krigskonjunkturskatt beskattningsbar merinkomst
ifrågakommer.

Förslag rörande taxering till krigskonjunkturskatt såvitt angår inkomst av

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

jordbruk och av skogsbruk skall genom landskamrerarens försorg upprättas
med ledning av den skattskyldiges självdeklarationer och inhämtade upplysningar
enligt formulär som fastställes av Kungl. Majit. Beträffande inkomst
av jordbruk må förslaget, där ej särskilda omständigheter till annat
föranleda, upprättas enligt den i 5 § angivna bruttometoden utan utredning
i vad mån merinkomsten uppkommit på grund av förhållanden som avses

i 1 §•

2 morn. överensstämmer förslag enligt 1 mom. första stycket med deklaration,
som avgivits av den skattskyldige, skall det så snart ske kan överlämnas
till prövningsnämnden.

3 mom. Innebär förslag enligt 1 mom. första stycket avvikelse från den
skattskyldiges deklaration eller är sådant förslag upprättat utan att deklaration
avlämnats, skall det genom landskamrerarens försorg ofördröjligen i
rekommenderat brev tillställas den skattskyldige.

Förslag som avses i 1 mom. andra stycket bör genom landskamrerarens
försorg i rekommenderat brev tillställas den skattskyldige senast den 15 september
1941.

Skattskyldig, som icke åtnöjes med förslaget, äger att inom viss vid förslagets
översändande angiven tid, ej mindre än tio dagar efter dess mottagande,
till länsstyrelsen ingiva till prövningsnämnden ställda erinringar mot
förslaget jämte den utredning han vill åberopa.

Sedan landskamreraren vidtagit de ändringar i förslaget, vartill erinringarna
må föranleda, skall förslaget så snart ske kan föreläggas prövningsnämnden.

30 §.

1 mom. Därest prövningsnämnden vid granskning av förslag rörande
taxering till krigskonjunkturskatt finner anledning till annan avvikelse från
detta än som föranledes av yrkande från den skattskyldige, bör denne därom
underrättas och erhålla tillfälle inkomma med erinringar, innan taxeringen
fastställes.

2 mom. Sedan prövningsnämnden verkställt taxeringen, antecknas denna
i särskild längd (krigskonjunkturskattelängd) enligt formulär, som fastställes
av Kungl. Majit.

3 mom. För taxering av skattskyldiga enligt denna förordning må prövningsnämndens
arbete pågå till och med den 10 december.

Prövningsnämndens protokoll, i vad det avser taxering till krigskonjunkturskatt,
skall justeras inom åtta dagar efter sista sammanträdets avslutande.

4 mom. Till en var skattskyldig som enligt 29 § 3 mom. tredje stycket
framställt erinringar mot förslag rörande taxering till krigskonjunkturskatt
så ock till en var i krigskonjunkturskattelängden upptagen annan skattskyldig,
som taxerats med avvikelse från av honom avlämnad deklaration eller
utan att deklaration avlämnats, skall vederbörande protokollförare senast den
23 december i rekommenderat brev översända utdrag ur krigskonjunkturskattelängden
samt prövningsnämndens protokoll i vad den skattskyldige angår.

Kungl. May.ts proposition nr 173.

31 §.

Kungl. Majit förordnar för Stockholms stad och för varje län en i bokföring
sakkunnig person att såsom konsulent enligt landskamrerarens bestämmande
biträda prövningsnämnden vid taxeringen till krigskonjunkturskatt.
Konsulent förordnas jämväl att enligt allmänna ombudets hos mellankommunala
prövningsnämnden bestämmande biträda denna nämnd vid
ifrågavarande taxering.

Kungl. Majit förordnar tillika en särskild konsulent att tillhandagå övriga
konsulenter och taxeringsmyndigheterna med råd och upplysningar
rörande taxering till krigskonjunkturskatt och att vara föredragande hos den
nämnd som omförmäles i 32 §.

32 §.

Kungl. Majit förordnar en för hela riket gemensam nämnd (centrala
krigskonjunkturskattenämnden) med uppgift att

dels efter framställning från landskamrerare eller allmänna ombudet hos
mellankommunala prövningsnämnden eller från prövningsnämnd eller när
anledning eljest anses föreligga avgiva yttranden i ärenden rörande taxering
till krigskonjunkturskatt,

dels, när anledning därtill uppkommer, till Kungl. Majit avgiva förslag
rörande tillämpning av denna förordning.

Nämnden skall bestå av ordförande och nio ledamöter. En av ledamöterna
skall förordnas till vice ordförande. För varje ledamot utses en suppleant.

Nämnden är beslutför, när sju medlemmar äro tillstädes.

Nämnden må, i den utsträckning Kungl. Majit förordnar, åtnjuta biträde
av sakkunniga.

Beträffande nämndens verksamhet skola de i 110 §, lil § 1 mom. samt
112 § taxeringsfhärdningen meddelade bestämmelserna äga motsvarande
tillämpning.

33 §.

Deklaration eller annan uppgift enligt denna förordning skall av vederbörande
myndighet biläggas och åtfölja den självdeklaration, till vilken den
anknyter. Vad i 56 § 1 mom. taxeringsförordningen stadgas beträffande
självdeklaration skall äga tillämpning jämväl beträffande handling som
enligt vad nu sagts skall biläggas självdeklarationen.

Rörande rätt att taga del av självdeklaration samt av deklarationer och
andra uppgifter enligt denna förordning skall vad i 56 § 1 mom. taxeringsförordningen
stadgas beträffande sakkunnig gälla om konsulent enligt denna
förordning, och skall vad i nämnda mom. stadgas beträffande ordförande
och ledamöter i prövningsnämnd gälla örn ordförande och ledamöter i den
centrala krigskonjunkturskattenämnden. Rörande förbud för person, som
sålunda fått del av självdeklaration eller deklaration eller annan uppgift
enligt denna förordning, att offentliggöra eller yppa dess innehåll skola före -

Kungl. Maj.ts proposition nr 173. 17

skrifterna i 56 § 1 mom. och 57 § taxeringsförordningen äga motsvarande
tillämpning.

Ämbets- eller tjänsteman, vilken äger rätt att taga del av deklaration till
krigskonjunkturskatt, äger jämväl rätt att taga del av den självdeklaration,
vid vilken den bilagts eller skall biläggas, jämte därtill hörande uppgifter
enligt taxeringsförordningen.

34 §.

För taxeringen till krigskonjunkturskatt må granskning av skattskyldigs
bokföring enligt bestämmande i varje särskilt fall av landskamreraren eller
allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden verkställas av
vederbörande konsulent så ock av person som verkställer bokföringsgranskning
enligt taxeringsförordningen. Taxeringsförordningens föreskrifter skola
härvid äga motsvarande tillämpning.

Dylik granskning må ock verkställas av den i 31 § andra stycket omförmälde
konsulenten.

35 §.

1 mom. Beträffande besvär över taxering till krigskonjunkturskatt så ock
över beslut rörande restitution av provisoriskt påförd sådan skatt skola taxeringsförordningens
föreskrifter om taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
äga motsvarande tillämpning med iakttagande

dels att besvärsrätt tillkommer den skattskyldige och vederbörande landskamrerare,

dels att besvär över ordinarie prövningsnämnds beslut skola ingivas till
vederbörande länsstyrelse eller kammarrätten före klockan tolv den 31 januari
1942.

Vid motsvarande tillämpning av taxeringsförordningens bestämmelser om
besvär skall vad angår taxering till krigskonjunkturskatt underrättelse enligt
30 § 4 mom. i denna förordning likställas med underrättelse om avvikelse
från självdeklaration, och skall vid motsvarande tillämpning av 123 §
2 mom. taxeringsförordningen besvärsrätt, som tillkommer skattskyldig vilken
icke erhållit föreskriven underrättelse före viss tid, avse det fall att den
skattskyldige ej erhållit underrättelsen före den 15 januari 1942.

2 mom. Därest genom utslag av Kungl. Maj:t eller kammarrätten eller
beslut jämlikt 123 § 2 eller 4 mom. taxeringsförordningen av prövningsnämnd
sådan ändring sker i den skattskyldiges taxering till statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt för inkomst under något av förkrigsinkomståren, att
taxeringen till krigskonjunkturskatt bör bestämmas till annat belopp än som
skett, må besvär med yrkande om härav föranledd ändring i taxeringen till
krigskonjunkturskatt anföras hos prövningsnämnden eller, därest denna
taxering i annan ordning är föremål för prövning i högre instans, hos denna
instans för att prövas i sammanhang med målet i övrigt.

Rätt att anföra besvär som nu sagts tillkommer den skattskyldige, där han
ej gjort sig skyldig till underlåtenhet, som avses i 27 § 6 mom. första stycket,

Bihang till riksdagens protokoll 19il. 1 tami. Nr 173. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

samt vederbörande landskamrerare. Beträffande tiden för besvärens ingivande
och handläggningen av desamma skall 124 a § 1 mom. taxeringsförordningen
äga motsvarande tillämpning.

36 §.

Äro för viss skattskyldig besvär samtidigt anhängiga över taxering enligt
denna förordning och enligt taxeringsförordningen, skola besvären prövas i
samband med varandra.

Därest efter anförda besvär eller eljest taxering till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt för år 1941 ändras eller påföres någon, skall samtidigt
vidtagas därav betingad ändring i taxeringen till krigskonjunkturskatt.

Det åligger länsstyrelsen att vid insändande till kammarrätten av besvär
rörande taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt i förekommande
fall foga utdrag av krigskonjunkturskattelängden.

Eftertaxering.

37 §.

1 mom. Har skattskyldig i deklaration eller annan uppgift, som avgivits
till ledning vid taxering enligt denna förordning eller vid hans taxering för
inkomst eller förmögenhet, lämnat oriktigt meddelande, eller har han, ehuru
uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och
har därav föranletts att han icke blivit taxerad till krigskonjunkturskatt eller
att han blivit för lågt taxerad till sådan skatt, skall han eftertaxeras till
krigskonjunkturskatt att utgå med det belopp, som genom berörda förfarande
undandragits staten. Beträffande dylik eftertaxering skall vad i förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är stadgat rörande eftertaxering
till dylik skatt äga motsvarande tillämpning, med iakttagande av att
det skall ankomma på den skattskyldige att visa, att merinkomst, som fastställes
på grund av eftertaxering, ej berott på förhållanden som i 1 § sägs.

2 mom. Därest eftertaxering ifrågakommer under år, då allmän taxering
till krigskonjunkturskatt ej äger rum, skall eftertaxeringen verkställas av
ordinarie prövningsnämnden med motsvarande tillämpning av taxeringsförordningens
bestämmelser, därvid iakttages att eftertaxeringen antecknas i
krigskonjunkturskattelängd, vilken såsom bilaga fogas vid prövningsnämndens
protokoll.

Straffbestämmelser.

38 §.

Vid tillämpning av 143 § taxeringsförordningen i händelse av oriktigt meddelande
i självdeklaration eller annan uppgift eller upplysning skall krigskonjunkturskatt
enligt denna förordning anses såsom inkomst- och förmögenhetsskatt.

Har någon i deklaration eller annan uppgift till ledning för egen taxering

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

som i 27 § sägs lämnat oriktigt meddelande, som varit ägnat att leda till
frihet från taxering till krigskonjunkturskatt eller till för låg taxering till
sådan skatt, utan att han på grund av motsvarande oriktiga meddelande i
självdeklaration eller annan uppgift enligt taxeringsförordningen är underkastad
ansvar enligt vad i första stycket sägs, skola i avseende å förseelsen
föreskrifterna i 143 § och 144 § 1 mom. taxeringsförordningen äga motsvarande
tillämpning.

Kostnader för taxeringsarbetet.

39 §.

Av taxeringen till krigskonjunkturskatt föranledda särskilda kostnader
bestridas av statsmedel.

Särskilda föreskrifter.

40 §.

Därest beskattningsår för skattskyldig avser räkenskapsår, som till viss
del omfattar tid före utgången av augusti 1939, skola beträffande frågan i
vad mån uppskattad merinkomst eller inkomstminskning av viss förvärvskälla
belöper på tiden före nämnda tidpunkt ävensom övriga frågor, vilka
uppkomma på grund av att inkomstökning belöpande på tiden före nämnda
tidpunkt ej är skattepliktig enligt denna förordning, de i förordningen den 19
augusti 1940 örn krigskonjunkturskatt för år 1940 i sådant hänseende meddelade
bestämmelserna äga motsvarande tillämpning.

41 §.

Kungl. Majit äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Anvisningar
till 4 §.

1. Enligt punkt 1 av anvisningarna till 28 § kommunalskattelagen, sådan
denna lyder enligt lag den 17 juni 1938, skall för annan skattskyldig än
aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag eller sparbank
intäkt vid avyttring av för stadigvarande bruk i rörelse avsedda maskiner
eller andra inventarier, vilka icke vid beräkning av värdeminskningsavdrag
enligt nämnda lag hänföras till byggnad, under vissa förutsättningar upptagas
till en del såsom intäkt av rörelse och till en del såsom intäkt av tillfällig

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

förvärvsverksamhet. Med hänsyn till föreskriften i 2 § 1 mom. andra stycket
i denna förordning skall vad sålunda stadgas icke gälla vid taxering till krigskonjunkturskatt,
utan skall därvid intäkten i sin helhet upptagas såsom intäkt
av rörelse. Såsom av sistnämnda stadgande framgår skall motsvarande gälla
även där intäkt genom dylik avyttring ej är skattepliktig enligt förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Vad nu sagts avser även utfallande
försäkringsbelopp vid förlust av tillgång varom nu är fråga och
skall iakttagas beträffande såväl förkrigsinkomståren som beskattningsåret.

2. Den vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt verkställda
uppskattningen av inkomst av förvärvskälla hänförlig till rörelse för
förkrigsinkomståren skall vid uppskattning av inkomst enligt denna förordning,
förutom i fall som avses i 4 § 6 mom. samt i punkt 1 här ovan, frångås
i den mån följande särskilda föreskrifter därtill föranleda.

a) Har vid värdering av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning
i rörelsen under något av förkrigsinkomståren mera avsevärd nybildning
av dold reserv ägt mm genom nedskrivning eller mera avsevärd minskning
av sådan reserv skett genom uppskrivning, skall vid inkomstuppskattningen
för vartdera förkrigsinkomståret tilläggas under året gjord sådan
nybildning eller avdragas under året inträdd sådan minskning av den dolda
reserven.

b) Har avdrag för värdeminskning å maskiner, inventarier, byggnader
eller andra dylika tillgångar för stadigvarande bruk för något av förkrigsinkomståren
vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt medgivits
med belopp mera avsevärt överstigande vad som kan antagas hava motsvarat
den verkliga värdeminskningen under året, skall det överskjutande
beloppet tilläggas vid inkomstens uppskattning. Göres beträffande det sista
förkrigsinkomståret vid ifrågavarande avdrags beräkning avvikelse från de
normer, som tillämpats vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
skall anteckning rörande grunden för beräkningen göras i krigskonjunk
turskattelängden.

c) Har för något av förkrigsinkomståren avdrag skett för avsättning till
konjunkturinvesteringsfond eller, med större belopp än som kan anses motsvara
normal årsavsättning, till pensionering av anställda eller annat likartat
ändamål, skall beloppet tilläggas vid inkomstuppskattningen.

Har å andra sidan för något av förkrigsinkomståren i inkomsten ingått belopp
av sådant slag och av sådan storlek som uppenbarligen ej kan anses
för rörelsen normalt, skall sådant belopp ej upptagas såsom intäkt.

d) Huru förfaras skall med utdelning å svenska aktier och andelar i
svenska ekonomiska föreningar samt med beräkning av ränta å eget kapital
nedlagt i rörelsen framgår av punkterna 5 och 8 här nedan.

3. Såsom jämförelseinkomst skall i regel upptagas medeltalet av inkomsterna
för båda förkrigsinkomståren. Är det uppenbart, att detta medeltal ej
utgör ett godtagbart uttryck för den skattskyldiges normala årsinkomst av
förvärvskällan vid tiden närmast före krigsutbrottet, men kan det antagas,
att ettdera förkrigsinkomstårets inkomst utgör ett bättre samt i och för sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

godtagbart uttryck för nämnda årsinkomst, skall denna inkomst vara jämförelseinkomst.
Har den skattskyldige ej bedrivit rörelse under hela det förra
men under hela det senare förkrigsinkomståret, skall i regel inkomsten för
det senare året vara jämförelseinkomst. Hava förkrigsinkomståren visat underskott
eller eljest uppenbart onormala vinstresultat, skall jämförelseinkomsten
fastställas lill annat belopp, som med hänsyn till omständigheterna
kan anses skäligt. Den omständigheten att ett av förkrigsinkomståren visat
underskott bör i regel anses utgöra skäl att på sätt nu sagts bestämma jämförelseinkomsten
till annat belopp än medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren.

Har den skattskyldige ej bedrivit ifrågavarande rörelse under något förkrigsinkomstår
eller har han bedrivit densamma endast under del av sådant
år, fastställes jämförelseinkomsten med hänsyn till omständigheterna. Såsom
exempel på i dylika fall ifrågakommande uppskattningsgrunder må följande
anföras. Därest rörelsen övertagits från annan, som under förkrigsinkomståren
eller ett av dessa bedrivit rörelse under likartade förhållanden,
kan stundom jämförelseinkomsten fastställas nied ledning av rörelsens resultat
i förre innehavarens hand. Är åter fråga örn ny rörelse eller övertagen
rörelse, för vilken dylik beräkning av jämförelseinkomsten finnes ej kunna
ifrågakomma, må denna fastställas med ledning av resultatet av annan jämförbar
rörelse, som under förkrigsinkomståren bedrivits under likartade förhållanden.
Står ej annan uppskattningsgrund till buds, må såsom jämförelseinkomst
fastställas ett belopp motsvarande skälig ränta å eget kapital, beräknat
enligt punkt 8 här nedan, med tillägg beträffande enskild skattskyldig
av skäligt värde å dennes normala personliga arbetsinsats. Ränta
som nu sagts bör normalt kunna beräknas efter en räntefot av 6 procent.
Om ej särskilda förhållanden till annat föranleda, antages vid dylik beräkning
eget kapital hava under hela jämförelseåret utgjort samma belopp som vid
beskattningsårets ingång. Vid uppskattning av värdet å den personliga arbetsinsatsen
ma skälig hänsyn tagas till intäktsbelopp, som rörelseidkaren under
förkrigsinkomståren erhållit i annan verksamhet. Har rörelse av den skattskyldige
bedrivits endast under senare delen av det sista förkrigsinkomståret,
kan för den förra delen av detta år motsvarande tillämpning av nu angivna
regler ifrågakomma. I dylikt fall anses så stort kapital hava varit under
förra delen av aret nedlagt i rörelsen, som när rörelsen började bedrivas var
nedlagt i denna.

Såsom lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelsen
enligt 4 § skall vid det antagna jämförelseårets slut alltid anses lagret
vid det sista förkrigsinkomstårets utgång, uppskattat i överensstämmelse med
räkenskapernas värdesättning vid denna tidpunkt, även där ett jämkat värde
antagits vid uppskattning av inkomsten för sista förkrigsinkomståret.

Huru vid fastställande av jämförelseinkomsten skall förfaras med beräkning
av ränta å eget kapital nedlagt i rörelsen framgår av punkt 8 här nedan.

Den vid taxering till krigskonjunkturskatt år 1940 fastställda jämförelseinkomsten
bör frångås endast örn särskilda skäl därtill föranleda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

4. Vid uppskattning av inkomst för beskattningsåret skall den vid taxeringen
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt verkställda uppskattningen
av inkomst hänförlig till rörelse, förutom i fall som avses i 4 § 6 mom.
samt i punkt 1 här ovan, frångås i den mån nedan givna särskilda föreskrifter
därtill föranleda.

a) Har vid taxering till krigskonjunkturskatt år 1940 tillägg gjorts för nybildning
under nästföregående beskattningsår av dold reserv i lager av tillgångar
avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse, skall hänsyn härtill
tagas vid värdering av lagret vid beskattningsårets ingång och skall följaktligen
vid inkomstuppskattningen avdrag medgivas med belopp svarande
mot nämnda tillägg. Har skattskyldig ej vid nämnda taxering påförts krigskonjunkturskatt,
skall i förekommande fall avdrag som nu sagts medgivas
som om sådan taxering ägt rum och tillägg därvid gjorts med det belopp
varmed nedskrivning av lagertillgångar skett i räkenskaperna för det beskattningsår
taxeringen skulle avsett, dock högst ett belopp svarande mot
den uppskattade inkomstminskning som skulle uppstått örn sådant tillägg
ej gjorts.

b) Lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse
vid beskattningsårets utgång må ej vid inkomstuppskattningen nedskrivas
till lägre belopp än som erhålles vid uppskattning enligt de principer och den
prisnivå som tillämpats beträffande lagervärderingen för jämförelseårets utgång,
d. v. s. uppskattningen enligt räkenskaperna av lagret vid sista förkrigsinkomstårets
utgång (förkrigslagret). Därest det vid uppskattning enligt sagda
principer och prisnivå befinnes, att lagret vid beskattningsårets utgång mera
avsevärt översteg förkrigslagret, må dock ej beträffande lagerökningen godkännas
nedskrivning till lägre värde än anskaffningskostnaden vid sista förkrigsinkomstårets
utgång. Därvid iakttages, dels att, örn lagret vid utgången
av augusti 1939 (krigsutbrottet) visas hava varit större än vid sista förkrigsinkomstårets
utgång, lagret vid krigsutbrottet skall räknas såsom förkrigslager,
samt att i dylikt fall beträffande lagerökningen ej må godkännas nedskrivning
till lägre värde än anskaffningskostnaden vid krigsutbrottet, dels
att nedskrivningen beräknas för förkrigslagret och lagerökningen gemensamt.
Lagret i dess helhet vid beskattningsårets utgång må följaktligen ej vid
inkomstuppskattningen nedskrivas till lägre belopp än summan av värdet å
förkrigslagret uppskattat efter nyss angivna principer och prisnivå och värdet
å lagerökningen uppskattat till anskaffningskostnaden vid sista förkrigsinkomstårets
utgång eller, därest lagret vid krigsutbrottet skall räknas såsom
förkrigslager, anskaffningskostnaden vid krigsutbrottet. Hänsyn skall dock
vid bedömande av nedskrivningen tagas till inträffad värdeminskning på
grund av prisfall eller av annan orsak så ock till i vad mån efterfrågan å tillgången
kan antagas bliva minskad på grund av rådande krigskonjunktur eller
kan antagas bliva minskad eller upphöra, när normala förhållanden åter
inträda.

Har den skattskyldige ej vid sista förkrigsinkomstårets utgång haft lagertillgång,
må vid uppskattningen av inkomsten för beskattningsåret tillgången

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

ej nedskrivas till lägre värde än som kan antagas hava motsvarat kostnaden
för att anskaffa tillgången vid utgången av augusti 1939, skäligen reducerat
med hänsyn till redan inträffad värdeminskning på grund av prisfall eller av
annan orsak eller till befarad värdeminskning vid krigskonjunkturens upphörande
eller dessförinnan.

Vid tillämpning av vad ovan stadgals skall iakttagas, att nedskrivning vid
inkomstuppskattning enligt denna förordning ej må ske till lägre belopp än
det bokförda värdet vid beskattningsårets utgång, såvitt ej den skattskyldige
visar att vid uppskattningen enligt räkenskaperna hänsyn ej tagits till nedskrivning
som enligt god köpmannased varit uppenbart påkallad.

Tillika skall iakttagas, att av skattskyldig i räkenskaperna gjord värdesättning
av lagertillgång, som godkänts vid taxeringen till statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt, ej bör, med mindre särskilda omständigheter därtill
föranleda, vid uppskattning av inkomst enligt denna förordning frångås, försåvitt
ej de beträffande räkenskaperna tillämpade grunderna kunna antagas
leda till resultat som i genomsnitt mera avsevärt skilja sig från dem som
framkomma vid tillämpning av föreskrifterna i denna punkt.

c) Har vid taxering till krigskonjunkturskatt år 1940 avdrag åtnjutits för
minskning av dold förkrigsreserv i tillgångar avsedda för omsättning eller
förbrukning i rörelse, och har under beskattningsåret den avgångna dolda
förkrigsreserven genom nybildning av motsvarande dold reserv helt eller delvis
återvunnits, skall ett belopp svarande mot återvinningen men ej överstigande
det åtnjutna avdraget tilläggas vid inkomstuppskattningen för detta
år.

Återvinningen under beskattningsåret av avgången dold förkrigsreserv utgöres
av skillnaden mellan å ena sidan det belopp, varmed vid uppskattning
för taxering till krigskonjunkturskatt lagret vid beskattningsårets utgång var
nedskrivet under förkrigspriset, och å andra sidan det belopp, varmed lagret
vid beskattningsårets ingång var nedskrivet under nämnda pris, dock högst
det belopp, varmed dold förkrigsreserv minskats under föregående beskattningsår.
Med förkrigspris förstås kostnaden för att anskaffa tillgångar av
ifrågavarande slag vid krigsutbrottet, eller, därest lagret vid sista förkrigsinkomstårets
utgång räknas såsom förkrigslager, vid sistnämnda tidpunkt.

Avdrag för minskning av dold förkrigsreserv vid taxering till krigskonjunkturskatt
år 1940 skall anses hava åtnjutits högst med det belopp, som skulle
hava utgjort taxerad merinkomst av förvärvskällan, därest avdrag ej medgivits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

mån denna värdeminskning visas hava uppkommit under beskattningsåret och
motsvarande avdrag skett i räkenskaperna. I räkenskaperna gjort avdrag å
tillgång som nu sagts för överpris eller merkostnad av sådant slag, som angives
i femte stycket nämnda anvisningspunkt, skall likaledes få åtnjutas,
dock, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, högst med så stort
belopp att det vid ifrågavarande beskattning återstående oavskrivna värdet
å tillgången nedbringas till en och en fjärdedel gånger det pris den kan anses
hava betingat vid utgången av augusti 1939. Att provisorisk skattepåföring
kan ske av den krigskonjunkturskatt, som belöper på återstoden av det i räkenskaperna
gjorda avdraget, framgår av 17 §.

Beträffande industriella nybyggnader och nyanskaffade maskinutrustningar
eller dyl., som införlivas med vederbörande anläggningar för stadigvarande
bruk, kan sådan omständighet som bör föranleda större avdrag för
överpris än nyss sagts ofta anses vara för handen. Kan det med visshet förutses
att en tillgång skall helt förlora sitt värde efter krigets slut, bör avdrag
få ske för hela anskaffningskostnaden, om motsvarande avdrag skett i räkenskaperna.
Såsom exempel på sådan omständighet som må föranleda
större avdrag för överpris än nyss sagts må vidare framhållas det fall att
fartyg eller annan tillgång för stadigvarande bruk gått förlorad och annan
liknande tillgång anskaffats i dess ställe. I dylikt fall må avdrag för överpris
åtnjutas högst med så stort belopp att det vid ifrågavarande beskattning
återstående oavskrivna värdet nedbringas till förkrigsvärdet å den nyanskaffade
tillgången eller, om detta värde överstiger motsvarande värde för den
förlorade tillgången, till summan av förkrigsvärdet å denna tillgång och — i
regel -—- en och en fjärdedel gånger det belopp varmed förkrigsvärdet å den
nyanskaffade tillgången överstiger förkrigsvärdet å den förlorade tillgången.
I vissa fall kan Kungl. Majit med stöd av särskilt av riksdagen meddelat
bemyndigande att medgiva eftergift beträffande krigskonjunkturskatt fastställa
särskild grund för beräkning av avdrag för överpris eller merkostnad.

e) Beträffande rörelse, för vilken ej förts handelsböcker och beträffande
vilken på den grund ovan givna bestämmelser örn i räkenskaperna vidtagna
åtgärder ej kunna tillämpas, må i motsvarande avseende hänsyn tagas till
vad som i det särskilda fallet synes skäligt.

f) Avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond är ej medgivet, ej
heller avdrag för omkostnad som uppenbarligen haft till syfte att nedbringa
beskattningen för beskattningsåret.

Avdrag för kostnad för pensionering av anställda eller annat likartat ändamål
med belopp överstigande medeltalet av liknande avdrag för förkrigsinkomståren
medgives allenast i den mån kostnadsökningen kan anses erforderlig
för normal årsavsättning på grund av ökade verkliga förpliktelser
eller dylikt förhållande. Har sådan förpliktelse ingåtts efter utgången av
augusti 1939, iakttages, dels att avdrag ej medgives i den mån med kostnaden
avses att åt någon bereda högre pension än dubbla det belopp som angles
i 9 § tredje stycket lagen den 18 juni 1937 om aktiebolags pensionsoch
andra personalstiftelser, i förekommande fall förenad med s. k. kapital -

Kungl. Maj:ts proposition nr 173-

understöd å högst 4,000 kronor, dels att avdrag för s. k. övergångskostnad
ej medgives med mera än en tiondel av hela det belopp av sådan kostnad
som härrör av den ökade förpliktelsen i den mån den ej avser högre pensioner
än nyss sagts, dels ock att i regel avdrag ej medgives med högre belopp
än i medeltal 4,000 kronor för en var av de befattningshavare som pensioneringen
avser.

g) Har skattskyldig i rörelse under beskattningsåret tillgodogjort sig produkter
från eget jordbruk och utvisar på grund av den i räkenskaperna tilllämpade
prissättningen rörelsen inkomstökning och jordbruket inkomstminskning,
äger den skattskyldige att för utjämning härutinnan vid inkomstuppskattning
enligt denna förordning beträffande nämnda produkter tillämpa
skälig högre prissättning med sammanlagt högst så stort belopp att inkomstminskningen
å jordbruket bortfaller.

h) Huru vid fastställande av inkomsten för beskattningsåret förfaras skall
med utdelning å svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska föreningar
samt med beräkning av ränta å eget kapital nedlagt i rörelsen framgår av
punkterna 5 och 8 här nedan.

5. I rörelseinkomsten för annan rörelseidkare än sådan som bedriver penningrörelse
inräknas ej beträffande vare sig förkrigsinkomståren eller beskattningsåret
behållen utdelning å svenska aktier eller å andelar i svenska
ekonomiska föreningar.

6. Har skattskyldig enligt vad därom är särskilt stadgat vid taxeringen
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt från summan av sina inkomster
från olika förvärvskällor åtnjutit avdrag för belopp, som utgivits såsom gåva
för luftvärnet eller luftskyddet, skall enligt denna förordning motsvarande
avdrag göras vid uppskattning av inkomst av till rörelse hänförlig förvärvskälla,
från vilken gåvan utgått.

7. Vid beräkning av uppskattad merinkomst av uppfinnarverksamhet
skall iakttagas, att den under beskattningsåret åtnjutna intäkten genom exploatering
av viss uppfinning, vare sig den utgjort engångsersättning eller
royalty eller dylikt, till en del kan vara att betrakta såsom gottgörelse för
kostnader i samband med uppfinningen, däri inräknad ersättning för uppfinnarens
eget förberedande arbete. 1 följd härav bör i fall, då det förberedande
arbetet med uppfinningen påbörjats under tidigare år, inkomsten
för beskattningsåret minskas med det belopp som kan anses motsvara gottgörelse
för sådana kostnader och detta belopp skäligen fördelas på den tid
under vilken det förberedande arbetet pågått. I förekommande fall bör alltså
hänsyn till nämnda kostnader tagas även vid fastställande av jämförelseinkomsten
för förvärvskällan.

8. a) För vartdera förkrigsinkomståret så ock för beskattningsåret skall
vid taxeringen angivas beräknad ränta å eget kapital i rörelsen efter en räntefot
av 5 procent samt, därest det egna kapitalet under beskattningsåret ökats
sedan förkrigsinkomståren, beträffande kapitalökningen efter en räntefot av 6
procent. Ingår i kapitalökning, som uppkommit genom besparing av vinstmedel
från föregående år, kapital som ej under någon del av beskattnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

året använts i rörelsen utan varit insatt i bank eller eljest utlånat eller tillfälligt
disponerat utom rörelsen, må dock ej ränta å detta kapital beräknas
till högre belopp än som faktiskt tillkommit den skattskyldige. Vad angår
jämförelseåret skall räntan beräknas å det egna kapital, som anses då hava
varit nedlagt i rörelsen, därvid räntan beräknas till medeltalet av räntorna
för förkrigsinkomståren, såvitt ej annan grund än medeltalsberäkning tilllämpats
vid jämförelseinkomstens fastställande, i vilket fall räntan bör beräknas
efter grund som finnes skälig.

b) Såsom eget kapital i rörelsen anses det belopp, varmed tillgångarna
överstiga skulderna enligt den värdesättning, som skett i räkenskaperna, dock
att beträffande kapital nedlagt i maskiner, inventarier, byggnader eller andra
dylika tillgångar för stadigvarande bruk hänsyn skall tagas till den särskilda
värdesättning av tillgångarna, som ligger till grund för inkomstuppskattningen
enligt denna förordning.

Vid beräkning av eget kapital skall iakttagas, bland annat,

att i tillgångarna ingående värde å svenska aktier eller andelar i svenska
ekonomiska föreningar icke skall medräknas för annan skattskyldig än sådan,
som bedriver penningrörelse,

att avskrivnings-, förnyelse- eller annan liknande fond skall räknas såsom
skuld, i den mån den motsvaras av bokfört värde å tillgång, till vilken
den hänför sig,

att avsättning i räkenskaperna för framtida skattebetalning skall räknas
såsom skuld till den del avsättningen motsvarar beräknad skatteutgift avseende
förhållande före eller vid den tidpunkt, till vilken kapitalets beräkning
hänför sig, samt

att i eget kapital ej inräknas årets vinst, medan å andra sidan årets förlust
ej får avräknas.

Beträffande rörelseidkare, vilken i sina räkenskaper upptagit andra tillgångar
och skulder än sådana hänförliga till rörelsen, iakttages, att bedömandet
av vad som skall anses hava hört till rörelsen eller ej för förkrigsinkomståren
och beskattningsåret bör ske efter såvitt möjligt likformiga
grunder.

9. Vid fastställande av uppskattad merinkomst av viss förvärvskälla i
rörelse förfares på följande sätt:

Från inkomsten för beskattningsåret avdrages jämförelseinkomsten. Omfattar
beskattningsåret längre eller kortare tid än tolv månader, ökas eller
minskas jämförelseinkomsten med hänsyn därtill. Om rörelse i förvärvskällan
bedrivits endast under del av beskattningsåret, avdrages allenast motsvarande
del av jämförelseinkomsten.

Det erhållna skillnadsbeloppet minskas i förekommande fall med sådant
belopp, varmed enligt punkt 8 beräknad ränta för beskattningsåret överstiger
räntan för jämförelseåret, eller ökas med sådant belopp, varmed räntan
för beskattningsåret understiger räntan för jämförelseåret, därvid iakttages
att, om jämförelseinkomsten beräknas för längre eller kortare tid än ett år,
ränteskillnaden i motsvarande mån jämkas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173-

10. Vid beräkning av uppskattad inkomstminskning — däri i förekommande
fall inräknas underskott — skola de bestämmelser, som gälla för beräkning
av uppskattad merinkomst, äga motsvarande tillämpning. Uppskattad
inkomstminskning framkommer alltså efter tillägg eller avdrag i förekommande
fall av beräknad ränta å minskning eller ökning av eget kapital.
Emellertid kan, där jämförelseinkomsten fastställes till högre belopp än medeltalet
av inkomsterna för förkrigsinkomståren, beloppet av uppskattad
inkomstminskning bestämmas med utgångspunkt från nämnda medeltal eller
efter annan grund som finnes skälig. Så må förfaras även i det fall, då medeltalet
betecknar ett underskott.

Exempel på tillämpning av 4 § 3 morn.:

En person har i en förvärvskälla haft uppskattad merinkomst å 100,000
kronor, därav 80,000 kronor antagas hava berott på förhållanden som omförmälas
i 1 §.

Av en annan förvärvskälla har den skattskyldige haft uppskattad inkomstminskning
å 60,000 kronor, därav 30,000 kronor antagas hava berott på
förhållanden som omförmälas i 1 §.

Den taxerade merinkomsten skulle utgöra 80,000 — 30,000 — 50,000 kronor,
därest ej hela den uppskattade merinkomsten med avdrag av hela den
uppskattade inkomstminskningen, d. v. s. 100,000 — 60,000 = 40,000 kronor,
vöre mindre än 50,000 kronor. I förevarande fall blir den taxerade merinkomsten
40,000 kronor.

11. a) Avdrag för minskning av dold förkrigsreserv i tillgångar avsedda
för omsättning eller förbrukning i rörelse ifrågakommer endast i samband
med lagerminskning.

Såsom dold förkrigsreserv anses enligt 4 § 4 morn. första stycket det belopp,
varmed tillgångens verkliga värde vid krigsutbrottet visas hava överstigit
dess i beskattningshänseende enligt denna förordning gällande värde
vid nämnda tidpunkt. Har beträffande tillgångar avsedda för omsättning
eller förbrukning i rörelse ej enligt punkt 4 b) här ovan utredning företetts
rörande lagret vid krigsutbrottet, må emellertid såsom dold förkrigsreserv
antagas det belopp, varmed lagrets verkliga värde vid sista förkrigsinkomstårets
utgång visas hava överstigit dess i beskattningshänseende enligt denna
förordning då gällande värde.

Det verkliga värdet av lagertillgång bestämmes efter tillgångens förkrigspris,
varmed, såsom framgår av punkt 4 c) här ovan, förstås kostnaden för
att anskaffa tillgångar av ifrågavarande slag vid krigsutbrottet eller, därest
lagret vid sista förkrigsinkomstårets utgång räknas såsom förkrigslager, vid
sistnämnda tidpunkt.

Med tillgångs i beskattningshänseende enligt denna förordning gällande
värde förstås, där den dolda förkrigsreserven fastställes med hänsyn till förhållandena
vid krigsutbrottet, summan av det bokförda värdet vid sista förkrigsinkomstårets
utgång och den verkliga anskaffningskostnaden för den
lagerökning som skett från denna tidpunkt till krigsutbrottet, och, där den

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

dolda förkrigsreserven fastställes med hänsyn till förhållandena vid sista förkrigsinkomstårets
utgång, det bokförda värdet vid denna tidpunkt.

Minskning av dold förkrigsreserv under beskattningsåret utgöres följaktligen
av skillnaden mellan å ena sidan det belopp, vartill den dolda förkrigsreserven
vid beräkning enligt ovan angivna grunder uppgått, och å
andra sidan det belopp, varmed lagret vid beskattningsårets utgång vid uppskattning
enligt denna förordning var nedskrivet under förkrigspris, med avdrag
av det belopp, varmed dold förkrigsreserv minskats under föregående
beskattningsår.

b) Vid beräkning av dold förkrigsreserv i maskiner, inventarier eller andra
dylika tillgångar för stadigvarande bruk skall med verkliga värdet å sådan
tillgång vid utgången av augusti 1939 förstås dess försäljningsvärde vid
nämnda tidpunkt.

12. Vad angår bevisning enligt A § A mom. andra stycket må såsom exempel
på omständigheter, som den skattskyldige kan med bärande sannolikhetsskäl
ådagalägga, anföras,

att inkomstökningen helt eller delvis i följd av vidtagna rationaliseringsåtgärder
skulle hava uppkommit även om förhållanden som omförmälas i
1 § ej inträffat,

eller att till följd av sådana före utgången av augusti 1939 ingångna leveransavtal,
som icke haft samband med eller haft sin grund i förhållanden
som omförmälas i 1 §, inkomstökningen skulle hava uppkommit även om
sådana förhållanden ej inträffat,

eller att inkomstökningen helt eller delvis framstår som ett naturligt led
i en utveckling, vilken påbörjats före utgången av augusti 1939 eller dessförinnan
kunnat förutses, men icke haft samband med eller haft sin grund i
förhållanden som omförmälas i 1 §.

13. När Kungl. Maj:t jämlikt föreskriften i 4 § 5 mom. bestämt särskild
grund för fastställande huru stor del av uppskattad merinkomst skall antagas
hava berott på förhållanden som avses i 1 §, är skattskyldig likväl berättigad
att med bärande sannolikhetsskäl ådagalägga, att merinkomsten ej
till någon del eller endast till mindre del berott av sådana förhållanden. Förebringas
å andra sidan vid taxeringen beträffande viss skattskyldig bärande
sannolikhetsskäl för att merinkomsten till större del eller i sin helhet
berott på förhållanden som i 1 § avses, skall den taxerade merinkomsten
bestämmas med hänsyn därtill.

Uppskattad merinkomst, som hänför sig till livförsäkringsrörelse eller till
yrkesmässigt bedriven vetenskaplig, litterär eller konstnärlig verksamhet,
verksamhet som läkare, veterinär, tandläkare eller arkitekt eller därmed
jämförlig yrkesutövning, skall antagas ej hava berott på förhållanden som
avses i 1 §, såvitt ej bärande sannolikhetsskäl förebringas för att merinkomsten
berott på sådana förhållanden. Kungl. Majit äger jämväl för särskilt
bestämt annat slag av till rörelse hänförlig verksamhet än nu sagts
bestämma att den skall i avseende varom här är fråga likställas med sådan
verksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

14. Beträffande handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag eller rederi
sker uppskattning av inkomst med motsvarande tillämpning av de i 3 och
4 §§ meddelade bestämmelserna. För företaget såsom sådant bestämmes uppskattad
merinkomst eller inkomstminskning samt fastställes i vad mån denna
skall antagas hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §. Av sålunda
fastställda belopp påföres envar av delägarna vad på honom belöper
för att vid beräkning av den taxerade merinkomsten medräknas som om
fråga vöre om en delägarens egen förvärvskälla. Med hänsyn till bestämmelserna
i 11 § om skattens beräkning skall envar delägare jämväl påföras
på honom belöpande jämförelseinkomst. Motsvarande skall gälla beträffande
delägare i s. k. gruvbolag.

till 5 §.

1. För en specificerad beräkning av den uppskattade merinkomsten av
jordbruk erfordras, att nettointäkten av jordbruksfastighet dels för beskattningsåret
dels för vart och ett av förkrigsinkomståren uppdelas på det sätt,
att till nettointäkt av skogsbruk hänföras intäkter av skogsbruk enligt 21 §

c) kommunalskattelagen med avdrag för därpå belöpande omkostnader, medan
till nettointäkt av jordbruk hänföras övriga enligt nämnda paragraf till
intäkter av jordbruksfastighet hänförliga intäkter med avdrag för därpå belöpande
omkostnader.

Förutsättningar för tillämpning av nettometoden föreligga, där nöjaktig
utredning av skattskyldig eller beskattningsmyndighet förebringas om uppdelning
av nettointäkten av jordbruksfastighet på sätt nu sagts för såväl förkrigsinkomståren
som beskattningsåret. Enligt denna metod skall för fastställande
av den uppskattade merinkomsten av jordbruk beräknas det belopp,
varmed intäkterna av jordbruk med avdrag för därpå belöpande omkostnader
under beskattningsåret överstiga jämförelseinkomsten, i regel beräknad
till medeltalet av motsvarande intäkter med avdrag för därpå belöpande
omkostnader under förkrigsinkomståren.

2. Då, såsom kan antagas ofta vara fallet, förutsättningar för tillämpning
av nettometoden ej föreligga, skall för fastställande av den uppskattade
merinkomsten av jordbruk den s. k. bruttometoden tillämpas. Härvid förfares
på följande sätt. De kontanta bruttointäkterna för ett vart av förkrigsinkomståren
och beskattningsåret minskas med respektive års utgifter för
inköp av spannmål, frövaror, kraftfoder, betmassa, potatis, rotfrukter, hö,
halm och andra fodermedel, gödselmedel och torvströ. Till de efter avdrag
för dessa utgifter återstående bruttointäkterna för beskattningsåret lägges
ett belopp som beräknas motsvara ökningen av bruttointäkterna av naturaförmåner
sedan förkrigsinkomståren, varefter avdrages dels medeltalet av
motsvarande återstående bruttointäkter för förkrigsinkomståren, dels ett belopp
av femton procent å medeltalet av de efter avdrag för nämnda utgifter
åtei-stående kontanta bruttointäkterna under dessa år, avsett att kompensera
ökningen sedan förkrigsinkomståren av andra omkostnader för jordbruket
än de nyss nämnda, ökningen av bruttointäkterna av naturaförmåner sedan

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

förkrigsinkomståren skall, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda,
antagas hava utgjort tvåhundra kronor. Med kontanta bruttointäkter
likställas vid tillämpning av nu meddelade bestämmelser intäkter vid
uttag av produkter från jordbruket till egen rörelse.

Därest bruttometoden tillämpas, skall anteckning därom ske i krigskonjunkturskattelängden.

3. Vare sig brutto- eller nettometoden tillämpas skall vid bestämmande av
den uppskattade merinkomsten sådan avvikelse ske från uppskattningen enligt
förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt som erfordras
för att åstadkomma likformighet i inkomstuppskattningen för de olika åren.
Om exempelvis under beskattningsåret minskning skett av kreatursbesättningen
genom nedslaktning i större omfattning än som brukat förekomma
vid ifrågavarande jordbruk och i större omfattning än som där förekommit
under förkrigsinkomståren, bör enligt såväl brutto- som nettometoden ett
med hänsyn därtill avvägt belopp avräknas. Har inneliggande lager av spannmål
eller annat under beskattningsåret mera avsevärt minskats, må, vare sig
brutto- eller nettometoden tillämpas, avdrag ske med värdet vid beskattningsårets
ingång av det lager som avyttrats eller förbrukats utan att ersättas.
Tillämpas nettometoden, bör beaktas om i mera avsevärd omfattning
sådana onormala omkostnader under något av åren förekommit för reparationer,
inköp av levande djur m. m., som ej uppvägts av motsvarande ökning
av intäkterna under året.

Inkomst för förkrigsinkomståren beräknas allenast för den eller de fastigheter,
som den skattskyldige ägt eller brukat under beskattningsåret.

Har skattskyldig i rörelse under beskattningsåret tillgodogjort sig produkter
från eget jordbruk och utvisar på grund av den i räkenskaperna tillämpade
prissättningen jordbruket inkomstökning men rörelsen inkomstminskning,
äger den skattskyldige att för utjämning härutinnan vid inkomstuppskattning
enligt denna förordning beträffande nämnda produkter tillämpa
lägre prissättning med sammanlagt högst så stort belopp att inkomstminskningen
å rörelsen bortfaller.

Sammanfaller för viss skattskyldig beskattningsåret ej med kalenderåret,
iakttages att av den beräknade inkomstökningen för beskattningsåret såsom
uppskattad merinkomst upptages endast inkomstökning som kan antagas
hava uppkommit efter 1939 års utgång.

4. Har den skattskyldige ej under förkrigsinkomståren bedrivit samma
jordbruk som under beskattningsåret under förhållanden jämförbara med
förhållandena under detta år, må i stället för medeltalet av inkomsterna
eller bruttointäkterna för förkrigsinkomståren till grund för beräkning av den
uppskattade merinkomsten läggas annat belopp, som finnes skäligt. Har den
skattskyldige ej under förhållanden jämförbara med förhållandena under beskattningsåret
bedrivit samma jordbruk under båda förkrigsinkomståren men
under ett av dessa år, och kan det anses att avkastningen av jordbruket
under detta år ungefärligen motsvarat den genomsnittliga avkastningen av
ett liknande jordbruk i trakten för båda förkrigsinkomståren, må hänsyn

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

tagas till inkomsterna eller bruttointäkterna under detta år, som om dessa
vore medeltal för båda åren. I förekommande fall må eljest beaktas resultat,
som under förkrigsinkomståren eller något av dessa utvunnits av annan,
vilken då bedrivit jordbruk å samma fastighet.

Det belopp som vid tillämpning av nettometoden erhålles på sätt nu sagts
skall utgöra jämförelseinkomst. Vid tillämpning av bruttometoden fastställes
icke någon jämförelseinkomst.

5. Ränta å minskning av eget kapital i jordbruket beräknas efter en räntefot
av fem procent, ränta å ökning av sådant kapital efter en räntefot av
sex procent. Ökning av eget kapital i jordbruket anses i regel hava ägt rum
vid avbetalning av skuld, som hänfört sig till jordbruket, samt vid nedläggande
av eget kapital i samband med ny-, till- eller ombyggnad eller därmed
jämförlig förbättring eller vid en mera omfattande nyuppsättning av inventarier
för stadigvarande bruk å fastigheten eller dylikt, men ej om avbetalning
skett av annan skuld än nu sagts även om denna varit intecknad i fastigheten.
Hänsyn till ökning av eget kapital tages endast då den skattskyldige
förebringar tillfredsställande utredning rörande ökningen och i regel endast
om nettometoden tillämpas.

6. Skattskyldig som vill framställa yrkande att uppskattad merinkomst
av jordbruk helt eller delvis ej bör upptagas såsom taxerad merinkomst, har
att till stöd för yrkandet förete erforderlig utredning.

Därvid gäller såsom huvudregel, att i taxerad merinkomst inräknas endast
i bruttointäkten ingående prisstegring vid avyttring eller uttag till egen rörelse
av produkter från jordbruket utöver vad som erfordrats för att täcka
omkostnadernas ökning i förhållande till prisläget före krigsutbrottet. Hänsyn
tages därvid ej till ökning av värdet å fri bostad å fastigheten eller av
andra naturaförmåner från denna. Ingår i den uppskattade merinkomsten
inkomstökning på grund av tillfällig uthyrning eller av körslor eller dylikt i
större omfattning än normalt, och kan denna inkomstökning antagas i sin
helhet hava berott på förhållanden som avses i 1 §, skall den upptagas i den
taxerade merinkomsten även om den ej uppkommit på grund av prisstegring.
Inkomstökning å arrende eller dylikt upptages i den taxerade merinkomsten
endast i den mån den kan med sannolikhet anses hava berott på förhållanden
som avses i 1 §.

Prisstegring utöver vad som erfordrats för att täcka omkostnadernas ökning
beräknas normalt å bruttointäkterna för beskattningsåret efter procentsatser
som av Kungl. Majit fastställas efter förslag av den centrala krigskonjunkturskattenämnden
eller, där sådan procentsats ej fastställts, efter procentsats
som finnes skälig. Örn det av skattskyldig eller beskattningsmyndighet
visas att å gjorda försäljningar under beskattningsåret tillämpats priser vilka
för den skattskyldige genomsnittligt innefattat en mindre eller större prisstegring
än som beräknats med tillämpning av fastställda procentsatser,
skall dock hänsyn därtill tågås vid den taxerade merinkomstens fastställande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
till 6 §.

1. Eftersom inkomsterna av skogsbruk för såväl förkrigsinkomståren som
beskattningsåret äro beroende av virkesuttagens storlek och således ej utgöra
lämplig grund för att jämföra den skattskyldiges verkliga ekonomiska förmåner
under de olika åren, skall någon uppskattad merinkomst ej fastställas.

2. Den taxerade merinkomsten skall, där ej fall som i nästa stycke sägs är
för handen, upptagas till det belopp som motsvarar prisstegringen i förhållande
till det genomsnittliga prisläget under förkrigsinkomståren å de under
beskattningsåret avyttrade eller för förädling eller förbrukning i egen rörelse
uttagna skogsprodukterna i den mån prisstegringen ej erfordrats för att
täcka omkostnadernas ökning. Prisstegringen torde vanligen kunna beräknas
procentuellt å bruttointäkterna beträffande olika produkter. Grunder för
beräkning i normala fall av dylik prisstegring fastställas av Kungl. Maj:t efter
förslag av den centrala krigskonjunkturskattenämnden.

3. Visar den skattskyldige, att hans nettointäkt av skogsbruk under beskattningsåret
varit mindre än det belopp som antages motsvara den enligt punkt
2 fastställda prisstegringen å skogsprodukterna, må den taxerade merinkomsten
icke bestämmas till högre belopp än nettointäkten utgjort. Örn den
skattskyldige eller beskattningsmyndighet kan visa att å de försäljningar
eller uttag till egen rörelse, som av den skattskyldige gjorts under beskattningsåret,
tillämpats priser vilka sammanlagt innefattat en mindre eller större
prisstegring än som beräknats med tillämpning av i punkt 2 angivna beräkningsgrund,
skall även hänsyn därtill tagas vid den taxerade merinkomstens
fastställande.

Vid beräkning av nettointäkten av skogsbruk skall från bruttointäkterna
av skogsbruk under beskattningsåret avdrag göras för därpå belöpande omkostnader.
För beräkningen erfordras alltså i regel att nettointäkten av
jordbruksfastighet såvitt angår beskattningsåret uppdelas mellan skogsbruk
och jordbruk på det sätt som angives i punkt 1 av anvisningarna till 5 §.
Såsom omkostnad må upptagas jämväl beräknad skälig kostnad för utav avverkning
föranledda efterföljande röjnings- och liknande arbeten så ock
kostnad för utav avverkningen direkt förorsakad återplantering, ändå att
kostnaderna ej hänföra sig till beskattningsåret. Såsom omkostnad må i fall,
då skog avverkats eller ock avyttrats utan samband med avyttring av marken,
belopp motsvarande avdrag enligt 22 § 1 mom. andra stycket kommunalskattelagen
upptagas endast om fastigheten förvärvats efter utgången av
augusti 1939. I fall, då växande skog avyttrats i samband med avyttring av
marken, skall i stället för avdrag som avses i tredje stycket av nämnda
mom. avdrag göras med ett belopp svarande mot den växande skogens uppskattade
värde vid utgången av augusti 1939, dock att, om skogens för ägaren
gällande ingångsvärde var större, avdrag må ske med detta värde. Vid
uppskattning av värdet å den växande skogen vid utgången av augusti 1939
iakttages, att bevisning rörande dess storlek i regel ej kan åläggas den skattskyldige.
Värdeökningen å den växande skogen må följaktligen ej beräknas

Kungl. Maj:ts proposition nr 173-

till högre belopp än som finnes med sannolikhet svara mot utvecklingen av
den allmänna fastighetsmarknaden beträffande skogsegendomar å orten.

4. Har vid motsvarande tillämpning av de för beräkning av uppskattad
merinkomst av jordbruk gällande reglerna inkomstminskning å jordbruket
uppkommit, förutsättes att den skattskyldige bort utan att krigskonjunkturbeskattning
ifrågakomme kunna uttaga skogsprodukter i så stor utsträckning
att kompensation för inkomstminskningen därigenom erhölles.

I dylikt fall skall följaktligen såsom taxerad merinkomst av skogsbruk ej
upptagas större del av den enligt punkt 2 uppskattade prisstegringen än den
som återstår efter avdrag av så stor procentuell andel av densamma som
inkomstminskningen å jordbruket utgjort av den beräknade nettointäkten
av skogsbruk under beskattningsåret. Vid uppskattning av nettointäkten av
skogsbruk i fall varom nu är fråga må en summarisk beräkning ske av de
omkostnader som hänföra sig till skogsbruket.

5. Har skattskyldig i rörelse under beskattningsåret tillgodogjort sig produkter
från eget skogsbruk och utvisar på grund av den i räkenskaperna
tillämpade prissättningen rörelsen inkomstminskning, medan taxerad merinkomst
framkommer för skogsbruket, äger den skattskyldige att för utjämning
härutinnan beträffande nämnda produkter tillämpa lägre prissättning
med sammanlagt högst så stort belopp att inkomstminskningen å rörelsen
bortfaller.

6. Sammanfaller för viss skattskyldig beskattningsåret ej med kalenderåret,
iakttages att taxeringen skall avse endast inkomst av skogsbruk som
hänför sig till tiden efter 1939 års utgång.

till 7 §.

1. Beträffande inkomst av annan fastighet kan det i regel antagas, att
taxerad merinkomst bör upptagas allenast i fall där bruttointäkterna under
beskattningsåret i jämförelse med förkrigsinkomståren ökats på grund av
uthyrningsmöjligheter, som under normala förhållanden ej plägat vara för
handen men under beskattningsåret kunnat utnyttjas, och som kunna med
sannolikhet antagas hava haft sitt upphov i det av krigstillståndet framkallade
läget. Taxering företages därför i regel allenast därest nu angivna förutsättningar
synas vara för handen.

2. Vid bestämmande av uppskattad merinkomst skall inkomst för förkrigsinkomståren
beräknas allenast för fastigheter som den skattskyldige innehaft
även under beskattningsåret.

Den vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt verkställda
beräkningen av inkomst av annan fastighet skall vid uppskattning av inkomst
enligt denna förordning frångås i den mån följande särskilda föreskrifter
därtill föranleda.

till riksdagens protokoll 19H. 1 sinni. Nr 173.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

naclér beräknas ej för förkrigsinkomståren samt ej heller för beskattningsåret
i vidare mån än kostnaden förorsakats av eller eljest ägt direkt samband
med de förhållanden som föranlett inkomstökningen eller med anordning
som nödvändiggjorts av krigstillståndet. Värdeminskningsavdrag beräknas
ej för förkrigsinkomståren. För beskattningsåret medgives sådant avdrag
endast i den mån värdeminskningen under detta år på grund av verkställd
ny-, till- eller ombyggnad eller annan omständighet kan antagas hava varit
större än under förkrigsinkomståren. Det må emellertid framhållas, att uthyrningar
varom här är fråga ofta åstadkomma onormal skadegörelse och
slitning. Sådant förhållande må, där ej hänsyn till detsamma tagits genom
avdrag för reparation eller dylikt under beskattningsåret, beaktas vid beräkning
av avdrag för värdeminskning.

3. Såsom jämförelseinkomst skall i regel upptagas medeltalet av inkomsterna
för förkrigsinkomståren. Har den skattskyldige ej under båda förkrigsinkomståren
innehaft samma fastighet eller fastigheter som under beskattningsåret,
må såsom jämförelseinkomst i stället för medeltalet av inkomsterna
för dessa år antagas annat belopp, som finnes skäligt. Har den skattskyldige
ej innehaft samma fastighet eller fastigheter som under beskattningsåret
under hela det förra men under hela det senare förkrigsinkomståret, skall
i regel inkomsten för det senare året vara jämförelseinkomst. Har den skattskyldige
ej innehaft samma fastighet eller fastigheter som under beskattningsåret
under något av förkrigsinkomståren i dess helhet, må beaktas resultat,
som under förkrigsinkomståren eller något av dessa utvunnits av annan, vilken
då innehaft fastigheten. Vid denna jämförelse bör dock iakttagas den
skillnad som må föreligga bland annat med hänsyn till det av de olika ägarna
i fastigheten nedlagda egna kapitalet.

4. Ränta å minskning av eget kapital i fastigheten beräknas efter en räntefot
av fem procent, ränta å ökning av sådant kapital efter en räntefot av sex
procent. Ökning av eget kapital i fastigheten anses i regel hava ägt rum vid
avbetalning av skuld, som hänfört sig till fastigheten, samt vid nedläggande
av eget kapital i samband med ny-, till- eller ombyggnad eller därmed jämförlig
förbättring eller vid en mera omfattande nyuppsättning av inventarier
för stadigvarande bruk å fastigheten eller dylikt, men ej om avbetalning
skett av annan skuld än nu sagts även om denna varit intecknad i fastigheten.

till 8 §.

1. Såsom likartad med inkomst i form av tantiem m. m. anses exempelvis
sådan inkomst av tjänst som utgår i form av lön eller annan förmån från
rörelse, om och i den mån lönens eller förmånens belopp uppenbarligen påverkats
av rörelsens resultat. I den mån ökning av sådan lön eller förmån

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

får anses motiverad av ett större eller värdefullare arbete betraktas den
följaktligen ej såsom likställd med inkomst av tantiem m. m.

2. I fråga om inkomst av tillfällig verksamhet såsom uppfinnare skall vad
i punkt 7 av anvisningarna till 4 § stadgats beträffande yrkesmässig uppfinnarverksamhet
äga motsvarande tillämpning.

3. Såsom jämförelseinkomst upptages i regel medeltalet av inkomsterna
för förkrigsinkomståren av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet som avses
i 8 § sista stycket. Är det uppenbart att detta medeltal ej utgör ett godtagbart
uttryck för den skattskyldiges normala årsinkomst av sådant slag vid
tiden närmast före krigsutbrottet, skall dock jämförelseinkomsten fastställas
till annat belopp som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt.

till 9 §.

1. Uppskattning av realisationsvinst vid avyttring av fast eller lös egendom
sker, om realisationsvinsten uppkommit på grund av avyttring efter
utgången av augusti 1939, enligt de regler som gälla för beräkning av sådan
vinst enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Dock
må, om den avyttrade egendomen förvärvats före utgången av augusti 1939,
i stället för priset vid förvärvet avdragas egendomens uppskattade värde vid
nämnda tidpunkt, om detta värde var högre. Vid uppskattning av dylikt värde
å fast egendom iakttages, att bevisning rörande dess storlek i regel ej kan
åläggas den skattskyldige. Värdeökningen å egendomen efter nämnda tidpunkt
bör följaktligen ej beräknas till högre belopp än som finnes med
sannolikhet svara mot utvecklingen av den allmänna fastighetsmarknaden å
orten. Från realisationsvinsten får avdragas realisationsförlust vid avyttring
efter utgången av augusti 1939 av fast eller lös egendom, därvid beaktas,
att, om värdet vid nämnda tidpunkt lagts till grund för beräkningen av
realisationsvinsten, värdet vid samma tidpunkt också skall läggas till grund
för beräkning av realisationsförlusten, försåvitt värdet å den egendom förlusten
avser då var lägre än kostnaden för förvärvet.

Inkomst av realisationsvinst beräknas ej för förkrigsinkomståren. Om
skattskyldig mera regelbundet gör försäljningar, exempelvis av aktier, utan
att dock yrkesmässig sådan verksamhet anses föreligga, kan beskattning av
hela den realisationsvinst, som belöper på tiden efter krigsutbrottet, stundom
te sig oskälig. Jämkning av den taxerade merinkomsten bör i sådant fall
ske genom avdrag med skäligt belopp, därvid emellertid märkes, att till utgångspunkt
för avdraget bör tagas realisationsvinsten i sin helhet och ej
blott den del av denna vinst som hänför sig till värdeökning efter krigsutbrottet,
samt att även storleken av försäljningsvinster under de olika
åren, som ej äro skattepliktiga, bör beaktas.

2. Till realisationsvinst enligt 9 § skall icke hänföras sådan intäkt, som
enligt 2 § 1 mom. andra stycket skall inräknas i inkomst av rörelse.

3. Har uppkommen realisationsvinst vid avyttring av tillgång för stadigvarande
bruk under beskattningsåret använts för inköp av tillgång liknande
den avyttrade under sådana förhållanden att avyttringen och in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

köpet helt eller delvis skäligen böra betraktas som ett utbyte av en befintlig
tillgång mot en annan, skall i motsvarande mån realisationsvinsten ej medräknas
vid taxeringen till krigskonjunkturskatt.

till 10 §.

Av 4 § 3 mom. framgår att, om en förvärvskälla inom rörelse utvisar inkomstökning
och en annan inkomstminskning, inkomstminskningen får i viss
ordning avräknas från inkomstökningen. Av punkt 4 g) av anvisningarna
till 4 § och tredje stycket av punkt 3 av anvisningarna till 5 § framgår
att i förhållande mellan jordbruk och rörelse utjämning i vissa fall kan enligt
särskilda regler äga rum i händelse den ena förvärvskällan utvisar inkomstökning
och den andra inkomstminskning. Utjämning enligt särskilda regler
kan enligt punkterna 4 och 5 av anvisningarna till 6 § jämväl i vissa fall
ifrågakomma i förhållande mellan å ena sidan skogsbruk, a andra sidan
jordbruk eller rörelse, därest jordbruket eller rörelsen utvisar inkomstminskning.
Beräkning av inkomstminskning beträffande skogsbruk förutsättes däremot
ej enligt denna förordning kunna ifrågakomma. Avdrag för realisationsförlust
vid avyttring av fast eller lös egendom medgives enligt 9 § från
realisationsvinst å sådan egendom men antages enligt denna förordning ej
kunna ske i andra fall. I de fall, som ej sålunda särskilt reglerats, kan avdrag
för inkomstminskning å krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla
enligt 10 § medgivas från taxerad merinkomst å annan förvärvskälla.
Med hänsyn till de olika reglerna för fastställande av taxerad merinkomst
å olika förvärvskällor och det förhållandet att skattskyldig dessutom kan
hava andra, krigskonjunkturskatt icke underkastade förvärvskällor vilka
kunna utvisa såväl inkomstökning som inkomstminskning, hava ej bestämda
regler kunnat fastställas för sådant avdrag. Såsom vägledande synpunkter
må dock anföras följande. Därest mellan de krigskonjunkturskatt underkastade
förvärvskällorna finnes sådant samband att avräkning dem emellan
framstår såsom särskilt naturlig, bör sådan avräkning ske oavsett förhållandena
med förvärvskällorna i övrigt. Eljest bör, örn skattskyldig under beskattningsåret
även haft andra, krigskonjunkturskatt icke underkastade förvärvskällor,
som sammanlagt kunna anses utvisa inkomstökning, avdrag i
första hand göras från sådan inkomstökning. Vid bedömande i vad mån inkomstökning
som nu sagts skall anses föreligga bör jämförelse göras mellan
den vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för beskattningsåret
beräknade inkomsten av förvärvskällorna och medeltalet av motsvarande
inkomster under förkrigsinkomståren.

till 14—19 samt 21 §§.

1. Har värdet av lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning
i rörelse, enligt uppskattning jämlikt punkt 4 b) av anvisningarna
till 4 §, sedan sista förkrigsinkomstårets utgång nedgått och har den skattskyldige
i sin balansräkning för beskattningsåret till en särskild varuförnyelsefond,
avsedd för nedskrivning av lager som han haft för avsikt att an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

skaffa i det avyttrade eller eljest avgångna lagrets ställe, gjort avsättning
för vilken avdrag ej skett vid beräkning av nettointäkten, skall efter därom
framställt yrkande prövningsnämnd jämlikt 14 § besluta provisorisk påföring
av krigskonjunkturskatt under förutsättningar, som framgå av det följande.
Har fonden av den skattskyldige betecknats såsom avsedd för användning ej
allenast till nedskrivning av lagertillgångar utan till inköp av sådana för
lagrets ersättande, skall fonden likväl anses uppfylla de i 14 § angivna villkoren.
Har den skattskyldige redan för föregående beskattningsår fått provisorisk
skattepåföring för dylik fondavsättning, kan ny avsättning givetvis
avse endast den nedskrivning, som ej täckes av den mot den tidigare medgivna
provisoriska skattepåföringen svarande fondavsättningen. Var lagret
vid krigsutbrottet större än vid sista förkrigsinkomstårets utgång, må fondavsättningen
avse lagerminskningen sedan krigsutbrottet, såsom örn lagret
vid denna tidpunkt varit lager vid sista förkrigsinkomstårets utgång.

Det antages i det följande, att lagret vid utgången av augusti 1939 ej visats
hava varit större än vid sista förkrigsinkomstårets utgång, samt att avsättning
till varuförnyelsefond ej skett för föregående beskattningsår.

Vid bestämmande av den provisoriska skattepåföringen verkställes en
summarisk uppskattning av vad det skulle hava kostat att vid beskattningsårets
utgång anskaffa mot lagerminskningen svarande tillgång, s. k. ersältningslager.
Skillnaden mellan denna kostnad och värdet av ersättningslagret,
beräknat enligt de principer och den prisnivå, som tillämpats vid uppskattningen
enligt räkenskaperna av värdet å lagertillgångar vid sista förkrigsinkomstårets
utgång, utgör det belopp varå den provisoriska skattepåföringen
enligt 14 § beräknas. Denna skattepåföring kommer alltså att avse
det belopp, varmed ersättningslagret, om det anskaffats vid beskattningsårets
utgång, skulle fått nedskrivas enligt denna förordning.

Har vid fastställande av beskattningsbar merinkomst för beskattningsåret
eller det föregående beskattningsåret avdrag åtnjutits för minskning av dold
förkrigsreserv i de avyttrade eller eljest avgångna lagertillgångarna, skall
dock detta belopp avdragas från ovannämnda skillnadsbelopp. Det belopp,
å vilket sålunda provisorisk skattepåföring må ske, begränsas givetvis även
av fondavsättningens storlek. Att ytterligare begränsning kan ifrågakomma,
då fondavsättning tillika skett enligt 15 §, framgår av punkt 2 bär nedan.
Den provisoriskt påförda skatten skall utgöra det belopp, varmed krigskonjunkturskatten
skulle hava minskats, örn det belopp, varå den provisoriska
skattepåföringen sålunda beräknas, avdragits från den beskattningsbara merinkomsten.

Örn ett senare år ersättningslager anskaffas och med anlitande av varuförnyelsefonden
i bokslutet för året nedskrives enligt grunder, som jämlikt
punkt 4 b) av anvisningarna till 4 § skulle kunnat godkännas vid inkomstuppskattning
för det året, skall enligt 21 § den på nedskrivningen belöpande
skatten på framställning av den skattskyldige efter beslut av prövningsnämnd
restitueras. Disponeras fonden för annat ändamål än anskaffning
eller nedskrivning av ersättningslager, upphör i motsvarande mån rätten till
restitution. Befinnes det att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, förut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

sättningar för restitution av det provisoriskt påförda skattebeloppet eller del
därav ännu ej föreligga, skall rätten till sådan restitution hava förfallit.

2. Rätten att enligt 15 § erhålla provisorisk skattepåföring genom avsättning
av redovisad årsvinst eller besparade vinstmedel till prisfluktuationsfond
för att trygga sig mot förlust genom prisfall å inköpta men ej levererade
varor avser endast det fall att varorna definitivt inköpts att senare levereras
för visst till beloppet bestämt pris. Skulle, därest de varor avtalet
avser hade levererats vid beskattningsårets utgång, varulagret hava bragts
upp till större storlek än vid beskattningsårets ingång, bör iakttagas, att jämlikt
punkt 4 b) av anvisningarna till 4 § rätten till nedskrivning är mera begränsad
beträffande det överskjutande lagret än beträffande ersätlningslagret.

Sker provisorisk skattepåföring för avsättning till prisfluktuationsfond,
medgives provisorisk skattepåföring för avsättning till varuförnyelsefond enligt
14 § ej i större utsträckning än sådan skattepåföring skulle hava medgivits,
därest de under beskattningsåret inköpta varor, som avsättningen till
prisfluktuationsfond avser, varit levererade vid beskattningsårets utgång.

3. Avsättning av kostnadsutjämningsfond som avses i 16 § kan ske av
redovisad årsvinst eller besparade vinstmedel. Därest sådan fond ett följande
år tages i anspråk för omkostnader, kommer för det året avdrag vid taxering
till krigskonjunkturskatt för de ur fonden disponerade medlen ej att
medgivas. Restitution av provisoriskt påförd skatt medgives dock endast
därest fondmedlen disponerats för sådana omkostnader som skulle hava
varit avdragsgilla, om i stället andra medel använts för omkostnaderna. I
förekommande fall skall likväl så anses, som om avdrag skett vid taxering
enligt denna förordning för det år då omkostnaderna ägt rum.

4. Enligt vad som framgår av punkt 4 d) av anvisningarna till 4 § kan
skattskyldig vid uppskattning av inkomst av rörelse jämlikt denna förordning
enligt vissa grunder erhålla avdrag för s. k. överpris eller merkostnad
å tillgång för stadigvarande bruk. Har ej hela det i räkenskaperna gjorda avdraget
kunnat sålunda godkännas vid inkomstuppskattningen, kan den återstående
delen av avdraget likväl tillgodoräknas den skattskyldige för ifrågavarande
år genom provisorisk skattepåföring enligt 17 § efter yrkande av den
skattskyldige. Den provisoriska skattepåföringen skall i dylikt fall avse det
belopp, varmed krigskonjunkturskatten skulle hava minskats, om det i räkenskaperna
gjorda avdraget i sin helhet medgivits vid inkomstens uppskattning.

När tillgången visas hava nedgått i värde under det, till vilket det i beskattningsavseende
enligt denna förordning nedskrivits, må enligt 21 § restitution
ske av så stor del av den provisoriskt påförda skatten som svarar mot
den påvisade ytterligare värdeminskningen. Befinnes det att vid tidpunkt,
som sedermera fastställes, tillgången alltjämt har ett högre värde än det, till
vilket den i räkenskaperna för beskattningsåret nedskrivits, skall rätten till
ytterligare restitution hava förfallit.

5. Har fartyg sålts för högre pris än det i beskattningsavseende gällande
värdet utan att under beskattningsåret ersättas med annat fartyg, kommer

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

vinsten att vid taxeringen inräknas i inkomsten av rörelse, medan, örn annat
fartyg under samma år anskaffats, vinsten oftast kunnat till stor del uppvägas
av avdrag för värdeminskning. Avser säljaren att för köpeskillingen
eller del av denna anskaffa nytt eller nya fartyg, kan han emellertid genom
att på särskilt konto hos riksbanken insätta det belopp, han sålunda ämnar
disponera, enligt 18 § erhålla rätt till provisorisk påföring av så stor krigskonjunkturskatt
som belöper på den i den beskattningsbara merinkomsten
ingående del av det insatta beloppet, som överstiger fartygets i beskattningsavseende
enligt denna förordning gällande värde vid avyttringen, d. v. s. med
det belopp, varmed skatten skulle hava minskats, om det överstigande beloppet
avdragits vid uppskattning av inkomst enligt denna förordning.

Rätt till skatterestitution erhålles sedermera enligt 21 § i den mån det insatta
beloppet användes för anskaffning av annat fartyg och i räkenskaperna
avskrivning å detta sker av beskaffenhet att kunna föranleda avdrag
vid ifrågavarande beskattning. Om sålunda för ett senare beskattningsår, då
annat fartyg anskaffats för de insatta medlen, avdrag för överpris sker i räkenskaperna
och det befinnes att förutsättningarna för motsvarande avdrag
vid taxering till krigskonjunkturskatt då föreligga, skall prövningsnämnden,
i stället för att medgiva avdrag för detta beskattningsår, efter framställning
från den skattskyldige besluta att restitution skall ske av den provisoriskt
påförda krigskonjunkturskatt, som belöper på avdragets belopp. Därest fartyget
sedermera nedgått till lägre värde än det, som återstår oavskrivet i beskattningsavseende
enligt denna förordning, kan, i den mån motsvarande avskrivning
skett i räkenskaperna, ytterligare restitution ifrågakomma, därvid
reglerna i punkt 4 ovan erhålla motsvarande tillämpning.

Var fartyget vid avyttringen belastat med intecknad gäld och har i följd
härav köpeskillingen ej i sin helhet insatts i riksbanken, må provisorisk påföring
medgivas av så stor krigskonjunkturskatt som belöper på den i den
beskattningsbara merinkomsten ingående del av det insatta beloppet, som
överstiger fartygets i beskattningsavseende enligt denna förordning gällande
värde minskat med ett mot gälden svarande belopp. Den provisoriska påföringen
kommer följaktligen att beräknas på samma sätt som om fartyget
icke varit intecknat och således hela köpeskillingen kunnat insättas i riksbanken.
Vid restitution i dylikt fall skall iakttagas, att, om jämväl andra medel
än i riksbanken insatta använts för inköp av nytt fartyg, dessa visserligen
må inom ramen för nämnda gäldbelopp medräknas som köpeskilling för
detta fartyg, som om medlen uttagits från riksbanken, men att restitution
dock ej må beräknas för skatt å högre belopp än det i riksbanken insatta.

Har vid beräkning av beskattningsbar merinkomst enligt denna förordning
avräknats belopp, som anses hava innefattat framtagande av dold förkrigsreserv
i fartyg, får givetvis sådant belopp ej ingå i det å vilket provisorisk
skattepåföring beräknas och bör följaktligen så anses, som örn fartygets i
beskattningsavseende gällande värde varit i motsvarande mån högre.

Vad nu sagts om belopp, som influtit vid avyttring av fartyg, skall också

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

tillämpas å ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller annan
tillgång för stadigvarande bruk i rörelsen.

Att i fall som avses i denna punkt särskilt förfarande kan ifrågakomma
beträffande erläggande av provisoriskt påförd skatt framgår av 22 §.

6. Beträffande det i 19 § avsedda fallet kommer vad i punkt 5 här ovan
anförts att i tillämpliga delar äga motsvarande tillämpning.

7. Exempel på tillämpning av 18, 19 och 21 §§.

a) Ett rederi har den 1 november 1940 för 900,000 kronor sålt ett ointecknat
fartyg, då bokfört till 500,000 kronor men i beskattningsavseende
nedskrivet till 400,000 kronor (som tillika var fartygets saluvärde vid utgången
av augusti 1939). Köpeskillingen, 900,000 kronor, insättes i sin helhet
å vederbörligt konto i riksbanken.

I inkomsten för beskattningsåret ingår vinsten 900,000 — 400,000 =

500,000 kronor. Förhållandena i övrigt antagas vara sådana, att rederiets
beskattningsbara merinkomst överstiger 500,000 kronor. Rederiet kan då
efter yrkande erhålla provisorisk påföring av så stor skatt, som belöper å
skillnaden mellan 900,000 och 400,000 kronor, d. v. s. å 500,000 kronor.

Ett senare beskattningsår inköper rederiet ett nytt fartyg för 900,000 kronor
och uttager då mot ställande av säkerhet för skatten hela det i riksbanken
insatta beloppet. Det antages, att å detta fartyg avskrivning sker med

500,000 kronor samt att överprisavdrag skulle kunnat medgivas med 200,000
kronor. Det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle hava
minskats, örn den beskattningsbara merinkomsten för år 1940 varit 200,000
kronor mindre, restitueras.

Det antages vidare, att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, fartygets
värde nedgått med ytterligare 150,000 kronor, för vilka värdeminskningsavdrag
vid taxering till krigskonjunkturskatt ännu ej medgivits. Restitution
medgives då med det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle
hava minskats, om den beskattningsbara merinkomsten för beskattningsåret
1940 varit ytterligare 150,000 kronor mindre.

Sammanlagt har alltså skatterestitution i två repriser beviljats för skatt
belöpande på 350,000 kronor. Återstående skatt blir definitiv.

b) Förhållandena äro desamma som i exempel a) med den skillnad att
rederiets beskattningsbara merinkomst antages uppgå till allenast 300,000
kronor. Rederiet insätter dock i riksbanken hela köpeskillingen 900,000
kronor.

Provisorisk skattepåföring kan då ske allenast å ett belopp av 300,000
kronor.

Restitution kan emellertid vid första restitutionstillfället ske på samma sätt
som i exempel a), d. v. s. med skatt å ett belopp av 200,000 kronor.

Vid andra restitutionstillfället får däremot restitution ske allenast å ett belopp
av 100,000 kronor, enär provisorisk skatt påförts allenast för 300,000
kronor. I detta fall blir emellertid sålunda hela skatten för beskattningsåret
1940 restituerad.

c) Förhållandena äro desamma som i exempel a) men med den olikhet att

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

rederiet antages av köpeskillingen i riksbanken insätta endast 600,000 kronor
och att för inköp av det nya fartyget disponeras, jämte det i riksbanken
insatta beloppet, 300,000 kronor andra medel.

Provisorisk skatt påföres då endast för ett belopp av 600,000 — 400,000 =

200.000 kronor.

Restitution sker vid första restitutionstillfället som i exempel a), d. v. s.
beräknad å ett belopp av 200,000 kronor, men ytterligare restitution kan ej
ifrågakomma.

d) Förhållandena äro desamma som i exempel a) men med den olikhet att
fartyget vid avyttringen var belastat med intecknad gäld å 300,000 kronor.
Rederiet insätter därför i riksbanken endast 900,000 — 300,000 = 600,000
kronor.

Provisorisk skatt påföres emellertid som i exempel a) för ett belopp av

500.000 kronor.

När det nya fartyget inköpes, disponeras för ändamålet de 600,000 kronor,
som innestå i riksbanken, samt 300,000 kronor andra medel.

Restitution medgives som i exempel a).

e) Förhållandena äro desamma som i exempel a) men med den olikhet att
fartygets värde vid utgången av augusti 1939 visas hava utgjort 550,000 kronor.
Eftersom beloppet 150,000 kronor innefattar framtagande av en dold
förkrigsreserv, skall det ej ingå i den beskattningsbara merinkomsten
(se 4 § 4 mom. första stycket). Det antages dock, att hela det vid försäljningen
erhållna beloppet 900,000 kronor insättes i riksbanken.

I den beskattningsbara merinkomsten ingår vinsten i detta fall med endast

350.000 kronor.

Provisorisk skatt påföres för ett belopp av 350,000 kronor.

Restitution sker emellertid såsom i exempel a). Olikheten med nämnda
exempel beträffande restitutionen inträder först örn fartyget nedgår i värde
under 550,000 kronor. Enligt exempel a) skulle nämligen, örn fartyget i motsvarande
mån nedgått i värde, restitution kunnat ske å ett sammanlagt belopp
av 500,000 kronor, medan i nu föreliggande exempel restitution kan ske
endast å ett belopp av 350,000 kronor.

f) Förhållandena äro desamma som i exempel a) i avseende å försäljning
av fartyg och provisorisk skattepåföring.

Emellertid antages, att rederiet av det i riksbanken insatta beloppet,

900.000 kronor, ett senare beskattningsår disponerar endast 400,000 kronor
till inköp av nytt fartyg, å vilket överprisavdrag skulle kunnat medgivas med

100.000 kronor. Det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle
hava minskats, örn den beskattningsbara merinkomsten varit 100,000 kronor
mindre, restitueras.

Det antages vidare, att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, fartygets
värde nedgått med ytterligare 150,000 kronor. Restitution medgives då med
det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle hava minskats,
om den beskattningsbara merinkomsten för år 1940 varit ytterligare 150,000
kronor mindre.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 173.

Återstående skatt blir definitiv.

g) Förhållandena äro desamma som i exempel a) i avseende å försäljning
av fartyg och provisorisk skattepåföring.

Det antages emellertid att det nyförvärvade fartyget betingar ett pris av

1.800.000 kronor, varav 900,000 kronor uttagas från riksbanken och lika
stort belopp disponeras av andra medel. Det antages vidare, att överprisavdrag
för beskattningsåret 1942 kunnat medgivas med 400,000 kronor, och att
vid tidpunkt, som sedermera fastställes, fartygets värde nedgått med 300,000
kronor under det belopp, som återstod efter överprisavdraget. Eftersom i
detta fall köpeskillingen är dubbelt så stor som försäljningssumman för det
gamla fartyget och blott hälften av köpeskillingen uttagits från riksbanken,
medan hälften av fartyget förvärvats för andra medel, beräknas restitution
som i exempel a), d. v. s. vid vartdera tillfället med hälften av det belopp,
som belöper å fartyget i dess helhet.

För den hälft av värdeminskningsbeloppen, för vilken restitution ej på nu
angiven grund medgivits, kan, när det nya fartyget inköpts, om inkomsten
för det då ifrågavarande beskattningsåret därtill förslår, erhållas omedelbart
överprisavdrag med 200,000 kronor och provisorisk skattepåföring intill

150.000 kronor, varå restitution vid den senare tidpunkten kan beviljas.

h) Rederiet insätter av andra medel än sådana, som erhållas vid avyttring
eller förlust av fartyg, i riksbanken 900,000 kronor, vilket belopp förutsättes
ej överstiga den vid inkomstuppskattningen enligt denna förordning beräknade
inkomsten för beskattningsåret. Provisorisk skattepåföring kan jämlikt
19 § ske för hälften av detta belopp eller 450,000 kronor.

Nytt fartyg anskaffas enligt samma antagande som i exempel a) och värdeminskningen
försiggår även såsom där antagits. Restitution medgives då
såsom i exempel a).

8. Beträffande de fall, som avses i punkterna 2 samt 4—7 här ovan, märkes,
att förmån som där sagts ej må medgivas, där tillgång överförts mellan
fysiska eller juridiska personer, mellan vilka intressegemenskap råder, under
sådana förhållanden att det kan antagas, att transaktionen skett för att
komma i åtnjutande av särskild förmån i beskattningshänseende.

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

Förslag

till

förordning om rätt att på grund av påförd krigskonjunkturskatt
för år 1941 erhålla nedsättning i den statliga inkomst- och
förmögenhetsskatten m. m. för samma år.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Fysisk eller juridisk person, som fått sig påförd krigskonjunkturskatt för
år 1941, skall i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten för samma år
erhålla nedsättning med det belopp, varmed sistnämnda skatt skulle hava
minskats, om avdrag från det till sådan skatt taxerade beloppet skett med
den påförda krigskonjunkturskatten. Beslut om sådan nedsättning skall utan
särskild ansökan meddelas av prövningsnämnden i anslutning till taxeringen
till krigskonjunkturskatt.

Vid den omräkning av det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara
beloppet, som prövningsnämnden för bestämmande av nedsättningen
har att verkställa, skall i förekommande fall vid beräkning av
ortsavdrag samt vid tillämpning i övrigt av bestämmelserna i förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt så anses, som örn det efter avdrag
för krigskonjunkturskatt återstående beloppet vore taxerat belopp. Det återstående
beloppet utföres i tiotal kronor, därvid överskjutande belopp, som ej
uppgår till fullt tiotal kronor, bortfaller.

Vad nu stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande värnskatt
och särskild skatt å förmögenhet.

Vid tillämpning i fall varom nu är fråga av föreskrifterna i 19 § 1 mom.
förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall nedsättning som
ovan sägs, i den mån den ej kunnat utnyttjas av den därtill närmast berättigade
maken, tillgodokomma den andre maken.

Det åligger vederbörande protokollförare hos prövningsnämnd att senast
den 23 december 1941 i rekommenderat brev tillsända den skattskyldige underrättelse
örn prövningsnämndens beslut.

2 §.

Därest genom beslut av särskild prövningsnämnd eller av kammarrätten
eller Kungl. Majit taxering till krigskonjunkturskatt för år 1941 påföres
skattskyldig eller påförd sådan taxering ändras, skall samtidigt vidtagas den

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

ändring beträffande statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, värnskatt och
särskild skatt å förmögenhet, vartill bestämmelserna i 1 § föranleda.

3 §■

1 morn. Har prövningsnämnd beträffande viss skattskyldig underlåtit att
meddela beslut som i 1 § första stycket sägs, må sådant beslut av den skattskyldige
påkallas genom särskild till prövningsnämnden ställd, till vederbörande
länsstyrelse före utgången av år 1942 ingiven ansökan.

2 mom. Beträffande besvär över åtgärd enligt denna förordning skola
taxeringsförordningens föreskrifter örn taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
äga motsvarande tillämpning med iakttagande

dels att besvärsrätt tillkommer den skattskyldige och vederbörande landskamrerare,

dels att besvär över beslut av 1941 års ordinarie prövningsnämnd skola
ingivas till vederbörande länsstyrelse eller kammarrätten före klockan tolv
den 31 januari 1942.

Vid motsvarande tillämpning av taxeringsförordningens bestämmelser om
besvär skall vad angår åtgärd enligt denna förordning underrättelse som avses
i 1 § sista stycket likställas med underrättelse örn avvikelse från självdeklaration.
Vid motsvarande tillämpning av 123 § 2 mom. taxeringsförordningen
skall besvärsrätt, som tillkommer skattskyldig vilken icke erhållit
föreskriven underrättelse före viss tid, avse det fall att den skattskyldige ej
erhållit underrättelsen före den 15 januari 1942 och skola besvären ingivas
till vederbörande länsstyrelse före utgången av år 1942.

4 §■

Vid tillämpning av 2 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
skall iakttagas, att såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet upptages
vad som tillflutit den skattskyldige på grund av restitution enligt 21 §
förordningen om krigskonjunkturskatt för år 1941 av provisoriskt påförd sådan
skatt, i den mån avdrag för detta belopp av den skattskyldige åtnjutits
vid tillämpning av 1 § här ovan, men ej belopp som på grund av restitution
av krigskonjunkturskatt i andra fall tillflutit den skattskyldige.

5 §■

Kungl. Majit äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

Förslag

till

förordning med särskilda bestämmelser beträffande taxering för
inkomst åren 1941 och 1942 av ersättning på grund av försäkring
för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg.

Härigenom förordnas,

dels att den i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen stadgade rätten att på flera
beskattningsår fördela ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg
må, såvitt angår fartyg som förlorats under beskattningsår, för vilket
taxering skall äga rum något av åren 1941 eller 1942, avse en fördelning på
fem år i stället för i nämnda mom. angivna tre år,

dels att vad sålunda stadgats beträffande ersättning på grund av försäkring
skall vid taxering enligt såväl kommunalskattelagen som förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt äga motsvarande tillämpning å
köpeskilling för fartyg, som avyttrats under något av ovannämnda beskattningsår,
dock ej där avyttringen skett till någon med vilken säljaren varit i
intressegemenskap och det kan antagas, att avyttringen ägt rum i syfte
att ernå särskild förmån i beskattningsavseende antingen för säljaren eller
för köparen

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 mars
1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Andersson, Domö, Rosander.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför:

Genom proposition den 1 augusti 1940, nr 2, föreläde Kungl. Majit riksdagen
förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1940, m. m.
Förslaget blev i huvudsak bifallet av riksdagen, och den 19 augusti 1940 utfärdades
dels, i överensstämmelse med riksdagens beslut, förordning örn
krigskonjunkturskatt för år 1940 och förordning örn rätt att på grund av påförd
krigskonjunkturskatt för år 1940 erhålla nedsättning i den statliga inkomst-
och förmögenhetsskatten m. m. för samma år, dels ock kungörelse angående
fastställelse av vissa formulär till blanketter för deklaration till ledning
för taxering till krigskonjunkturskatt år 1940 m. m. (SFS 1940 nr 764—
766). Den 31 augusti 1940 utfärdades vidare dels kungörelse med vissa tilllämpningsföreskrifter
till förordningen den 19 augusti 1940 om krigskonjunkturskatt
för år 1940, m. m., dels ock kungörelse med föreskrifter rörande provisorisk
påföring av krigskonjunkturskatt för år 1940, m. m. (SFS nr 807
och 808). Jag torde här jämväl böra erinra om Kungl. Maj:ts proposition den
6 december 1940, nr 84, rörande bemyndigande för Kungl. Majit att i vissa
fall medgiva eftergift beträffande krigskonjunkturskatt m. m., som i huvudsak
bifölls av riksdagen (se riksdagens skrivelse den 18 december 1940, nr
103).

Sedan jag åt kammarrättsråden juris doktorn Carl W. U. Kuylenstierna och
Eric Rosenqvist uppdragit att inom finansdepartementets skatteberedning utarbeta
förslag till krigskonjunkturskatt för år 1941, ha dessa till mig överlämnat
en den 6 februari 1941 dagtecknad promemoria i ämnet jämte författningsförslag.
Promemorian torde få såsom bilaga fogas vid statsrådsprotokollet.

Efter remiss hava yttranden över skatteberedningens förslag avgivits av kammarrätten,
statskontoret, riksräkenskapsverket, kommerskollegium (med överlämnande
av yttranden från jernkontoret, samtliga handelskammare, Sveriges
industriförbund, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges redareförening,
Sveriges fastighetsägareförbund, kooperativa förbundet, Sveriges köp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

mannaförbund samt Sveriges grossistförbund), bank- och fondinspektionen
(med överlämnande av yttrande från svenska bankföreningen), försäkringsinspektionen
(med överlämnande av yttrande från svenska försäkringsbolags
riksförbund), statistiska centralbyrån, domänstyrelsen (med överlämnande
av yttranden från Sveriges skogsägareförbund samt Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund), lantbruksstyrelsen (med överlämnande av yttrande
från Sveriges lantbruksförbund), den centrala krigskonjunkturskattenåmnden,
Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i samtliga län samt taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund. Dessutom har från Billeruds aktiebolag ingivits
en promemoria i anledning av förslaget. Några länsstyrelser hava bifogat av
dem infordrade yttranden från länsjägmästare m. fl.

Samtidigt med promemorian remitterades till flertalet av de hörda myndigheterna
m. fl. även inom skatteberedningen utarbetade utkast till vissa
deklarationsformulär m. m.

Jag kommer i det följande att endast i korthet redogöra för innehållet i
förut omnämnda förslag och motiven för detta. I sådant avseende tillåter jag
mig i övrigt hänvisa till promemorian. Förslagen till deklarationsformulär
m. m. kommer jag icke att i detta sammanhang upptaga till behandling.

Allmän motivering.

Krigskonjunkturbeskattningen för år 1940 avsåg endast sådan inkomstökning
som hänförde sig till inkomst av rörelse, inkomst i form av tantiem,
provision, gratifikation eller likartad inkomst av tjänst, därest inkomsten
utgått från rörelse, ävensom därmed jämförlig inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet,
oavsett örn den utgått från rörelse, samt inkomst av icke yrkesmässig
avyttring av lös egendom. Nu föreslås i skatteberedningens promemoria
en utvidgning av beskattningen, så att den skall omfatta även inkomstökning
hänförlig till jordbruk, skogsbruk, annan fastighet och icke
yrkesmässig avyttring av fast egendom; tantiemgruppen föreslås komma
att omfatta även vissa tillfälliga inkomster, oavsett örn de äro jämförliga med
tantiem eller dyl. För att inkomstökningen skall beskattas förutsättes, liksom
vid föregående års beskattning, att den uppkommit efter utgången av
augusti 1939 (krigsutbrottet) och kan antagas hava berott på av pågående
krig eller dessförinnan rådande krigskonjunktur föranledda förhållanden.

Beträffande rörelse innehåller förslaget bestämmelser av i stort sett samma
innehåll som 1940 års lagstiftning. Vissa kompletterande föreskrifter hava
dock upptagits, bland annat angående återvinning av dold förkrigsreserv och
värdesättning å lagerökning som inträtt efter sista förkrigsinkomstårets utgång,
varjämte en del ändringar av tidigare stadganden föreslagits i förtydligande
syfte.

För jordbruk avses beräkningen av merinkomsten i allmänhet skola ske
enligt en summarisk uppskattningsgrund, den s. k. bruttometoden, vid
vilken hänsyn skall tagas lill ökningen av bruttointäkterna och den upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

skattade ökningen av omkostnaderna sedan förkrigsinkomståren. Efter särskild
utredning kan emellertid en mera specificerad beräkning enligt den s. k.
nettometoden komma att företagas. Det förutsättes också principiellt att till
beskattning i stort sett ej bör upptagas högre belopp än som motsvarar
prisstegring vid avyttring av jordbruksprodukter utöver vad som erfordrats
för att täcka omkostnadernas ökning i förhållande till prisläget före krigsutbrottet.

Den sistnämnda principen gäller även beträffande skogsbruk, såvitt angår
avyttrade eller för förbrukning i egen rörelse uttagna skogsprodukter.

Beträffande inkomst av annan fastighet förutsättes att beskattning skall ske
endast där inkomstökning uppkommit på grund av uthyrningsmöjligheter,
som under normala förhållanden ej plägat vara för handen men under år
1940 kunnat utnyttjas och som med sannolikhet kunna antagas hava haft sitt
upphov i det av krigstillståndet framkallade läget.

Vad angår inkomst av tantiem m. m. föreslås skatteplikt även för tantiem
och liknande inkomster som utgått från jordbruk och skogsbruk samt inkomst
av tillfällig förvärvsverksamhet såsom uppfinnare eller av tillfälligt
uppdrag ävensom annan jämförlig inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet.
Tjänsteinkomster i allmänhet inbegripas ej under beskattningen. Beträffande
inkomst av tillfälliga uppdrag eller annan jämförlig tillfällig förvärvsverksamhet
förutsättes beskattning skola äga rum, i den mån inkomsten uppenbarligen
utgjort ett högre vederlag för uppdraget eller det eljest utförda arbetet
än den skattskyldige skäligen kunnat betinga sig, om krigsförhållandena ej
inträtt.

Beträffande realisationsvinst föreslås beskattningen skola avse den värdeökning,
som inträtt å den avyttrade egendomen sedan krigsutbrottet. Vad särskilt
angår realisationsvinst å fast egendom föreslås, att värdeökningen ej bör
beräknas till högre belopp än som finnes med sannolikhet svara mot utvecklingen
av den allmänna fastighetsmarknaden å orten. Hänsyn skall
under vissa förhållanden tagas till örn den skattskyldige under tidigare år
normalt plägat beskattas för realisationsvinst, exempelvis genom försäljning
av aktier.

Särskilda bestämmelser föreslås angående rätt till kvittning mellan inkomstökning
å en förvärvskälla och inkomstminskning å en annan. Rätten
till kvittning blir dock i viss mån beroende av bedömande efter skälighetsgrunder
av beskattningsmyndigheterna.

Däremot föreslås icke någon direkt kvittningsrätt mellan inkomstökning
under ett år och inkomstminskning under ett annat. I syfte att åstadkomma
viss utjämning mellan olika beskattningsår har emellertid den provisoriska
beskattningen föreslagits utvidgad i viss mån.

För skattens beräkning hava samma regler som i fjol överförts till det
nya förslaget utan att dock utredningsmännen tagit ställning till desamma.
Alltså antages beträffande rörelse skatten skola utgå efter en stigande skala,
med skattesatser från 50 till 70 procent, beroende på storleken av den beskattningsbara
merinkomsten i förhållande till jämförelseinkomsten. Be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

träffande övriga förvärvskällor antages skatten skola utgöra 50 procent av
den beskattningsbara merinkomsten. Några stadganden som beröra frågan
om hänsyntagande till det allmänna penningvärdet hava ej föreslagits.

Det skattefria merinkomstbeloppet föreslås sänkt från förutvarande 4,000
till 2,000 kronor.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt beträffande rörelse skall
kunna äga rum i första hand under samma förutsättningar som vid föregående
års taxering. Men därjämte föreslås, att provisorisk skattepåföring
skall kunna ske i det fall, att en särskild kostnadsutjämningsfond avsatts för
att användas till omkostnader i rörelsen under ett följande år. Det antages
att denna anordning skall kunna bliva av betydande värde för dem som ha
att motse försämrade konjunkturer.

Liksom föregående år förutsättes taxeringen skola verkställas av prövningsnämnderna.
Vissa skyldigheter böra dock åligga taxeringsnämndernas ordförande
beträffande det förberedande arbetet.

Beträffande de avgivna yttrandena i vad de beröra den föreslagna utvidgningen
av beskattningen till att omfatta även jordbruk och skogsbruk må i
detta sammanhang lämnas följande redogörelse.

I flertalet yttranden har icke framställts någon erinran mot förslagets
allmänna ståndpunkt i denna del. I vissa yttranden uttalas dock en annan
mening.

Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar bland annat:

Beträffande inkomst av jordbruk hyser länsstyrelsen vissa betänkligheter
mot att denna inkomst drabbas av krigskonjunkturskatt. I de flesta fall har
året 1940 för jordbrukarna varit ett mycket svagare produktionsår än de
båda jämförelseåren. Om den i penningar uttryckta inkomsten det oaktat
för enstaka jordbrukare överstigit jämförelseårens, lär detta bero på de av
statsmakterna vidtagna prisregleringsåtgärderna, vilka avsett att hålla produktionen
vid makt. Det synes då principiellt mindre riktigt, örn en på sådan
grund uppkommen merinkomst skulle göras till föremål för en särskild
och mycket betungande beskattning. — — -— Något annorlunda ställer sig
saken beträffande inkomsten av skogsbruk. En kraftig prisstegring å skogsprodukter
inträdde särskilt under 1940 års senare del. Denna prisstegring
motiverades ej enbart av penningvärdets försämring och ökade omkostnader
utan här förelåg säkerligen till en viss del även konjunkturvinst. Beträffande
skogsbruk kunna omkostnaderna lättare särskiljas, varför nettointäkten kan
fastställas med större noggrannhet än i fråga om jordbruk.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att man kan tveka, om det är tillrådligt
att för beskattning av konjunkturvinster å jordbruk redan nu sätta
i gång en vidlyftig apparat, som detta år antagligen i stor utsträckning
kommer alt »mala tomt». Länsstyrelsen hänvisar till 1940 års klena skörderesultat
samt de ovisshetsmoment, som komma alt vidlåda taxeringarna
genom det stora antal tvister, som är att förutse i fråga örn inkomst på
grund av de samma år företagna nedslaktningarna till följd av foderbrist.

Länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter huruvida icke inkomst av jordbruk
tillsvidare kunde uteslutas från sådan beskattning, samt yttrar:

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sand. Nr 173.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

I anledning av den föreslagna beskattningen av inkomstökning å jordbruk
och skogsbruk hava med ledning av innevarande år avgivna självdeklarationer
några medelstora jordbruk inom länet gjorts till föremål för undersökning,
och har därvid någon beskattningsbar merinkomst å jordbruk enligt
förslaget icke uppkommit. Med hänsyn till det föreslagna procentavdraget
för beräknad omkostnadsökning torde också få antagas, att krigskonjunkturskatt
endast kan komma ifråga beträffande större jordbruk. Vad
åter beträffar skogsbruk torde man på grund av höjda ved- och övriga virkespriser
få räkna med att inkomstökning kommer att föreligga i stor utsträckning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har icke någon principiell erinran
mot ifrågavarande utvidgning under förutsättning att beskattningen begränsas
till skattskyldiga, vilkas taxeringar till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
i år bestämmas till lägst 10,000 kronor. Angående länsstyrelsens
uttalande i denna fråga hänvisas till den följande redogörelsen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser hänsyn till både billighet och klokhet
leda till att beskattningen icke bör utsträckas till att omfatta jordbruk och
skogsbruk samt anför till stöd därför bland annat:

Vid en jämförelse mellan utredningsmännens motivering för att ställa inkomst
av tjänst utom och inkomst av jordbruk och skogsbruk inom krigskonjunkturlagstiftningen
kan man ej underlåta att göra sig vissa frågor. Är ej
jordbrukarens och skogsbrukarens eventuella merinkomst under nuvarande
kris i lika hög grad som tjänstemannens ett resultat av ett intensifierat och
ansvarsfullare »kvalitativt bättre eller kvantitativt större» arbete? Är icke
denna merinkomst, om den uppkommer, ett resultat av statens prissättning,
varför en krigskonjunkturbeskattning skulle »helt säkert allmänt av vederbörande
betraktas som ett återtagande av vad staten utfäst sig» att godkänna,
och träffas ej också denna beskattning av samma anmärkning, som
frikänner beskattningen av tjänst eller att den »vore väl ej heller lämplig
att införa sedan inkomståret gått till ända och inkomsterna disponerats»?

Utredningsmännen förbise, att jord- och skogsbruk för närvarande ej äro
fria näringar. De inhösta ej stora vinster genom utnyttjande av en genom
avspärrningen och konkurrensens avkoppling uppkommen gynnsam situation.
Staten uppehåller på goda skäl en starkt prisreglerande verksamhet.
Denna syftar främst till att åstadkomma prislägen, vilka täcka näringarnas
ökade omkostnader. Men den syftar därjämte att stimulera dessa yrkesmän
till ökad produktion för att möta vårt folks ökade behov av den egna jordens
och den egna skogens produkter. Det är detta syfte, som skulle helt
tappas bort genom den föreslagna beskattningen. En smygande och växande
olust skulle i stället vara att befara.

En annan synpunkt bör även beaktas. Att inkomsten av rörelse är mycket
växlande är påtagligt. Men i genomsnitt förräntas kapitalet långt bättre
i rörelse än i jordbruk. Då det är merinkomsten, som träffas av krigskonjunkturskatten,
blir därför denna beskattning hårdare av jordbruk än av
rörelse.

Länsstyrelsen i Värmlands län avstyrker förslaget i vad det avser jordbruk,
samt yttrar:

Beträffande den föreslagna beskattningen för inkomst av jordbruk, så
torde, ej minst med hänsyn till fjolårets missväxt landet runt, någon sådan
inkomst av beskaffenhet att böra taxeras, knappast kunna hava uppkommit.
Visserligen har en prisstegring av jordbrukets produkter otvivelaktigt

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

ägt rum, men betydande utgiftsökningar och statliga ingripanden genom
fastställande av maximipriser m. fl. omständigheter hava förvisso bidragit
lill att inkomsten ej nämnvärt kunnat ökas. Enligt länsstyrelsens uppfattning
skulle icke heller resultatet av den föreslagna jordbrukstaxeringen
komma att stå i rimlig proportion till kostnaderna för och arbetet med
granskningen av hithörande deklarationer.

Länsstyrelsen i örebro län anför:

Vad först beträffar jordbruket torde böra framhållas, att merinkomst
därå i förhållande till de goda åren 1937 och 1938 kan förväntas hava uppstått
i ett mycket ringa antal fall, då 1940 års skörd i praktiskt taget hela
landet slog fel. I de få fall, då någon merinkomst uppstått, torde med sannolikhet
icke utan fog komma att göras gällande, att denna merinkomst
varit i det väsentliga oberoende av kriget, då de högre priser, som erhållits
exempelvis å sädes- och fodervaror förorsakats av den inom landet på grund
av missväxten rådande knappheten på dylika varor. Samma betraktelsesätt
kan tillämpas på den ökade inkomsten genom nedslagning av kreatur, som
framkallats av rådande foderbrist.

Det måste förutses, att den krigskonjunklurskatt, som skulle komma att
inflyta från jordbruket, skulle bliva så ringa, att den icke skulle stå i rimlig
proportion till det arbete som måste nedläggas å taxeringen under en tid
då all tillgänglig arbetskraft vanligen måste utnyttjas för inkomsttaxeringen.
Härtill kommer att avdrag från inkomsten av andra förvärvskällor icke lärer
kunna förvägras för underskott på förvärvskällan jordbruk om inkomstminskning
å jordbruket uppstått. Ur statsfinansiell synpunkt får därför
jordbrukets krigskonjunkturbeskattning anses sakna betydelse.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser det lämpligast att icke beskatta
inkomst genom försäljning av växande skog i samband med avyttring avmarken
och anför bland annat:

Uppskattningen av inkomst genom försäljning av växande skog i samband
med avyttring av marken torde möta särskilda svårigheter. Endast i undantagsfall
äger den skattskyldige en någorlunda exakt uppfattning örn storleken
av skogens virkesmassa och dess sammansättning av olika trädslag och
storleksklasser. För uppskattning av inkomstökningen erfordras emellertid
dylik kännedom, då prisstegringen å olika virkessortiment varit högst varierande.
Vid inkomsttaxeringen hava de grunder, som tillämpats vid allmänna
fastighetstaxeringen vid åsättande av taxeringsvärde å skogen, kunnat tjäna
till viss ledning. Vid taxeringen till krigskonjunkturskatt synes emellertid
med hänsyn till den höga skattesatsen ifrågavarande grunder icke böra
användas, då dessa i regel tillkommit schablonmässigt och därför icke kunna
anses tillräckligt noggranna. Enligt länsstyrelsens uppfattning är det i regel
icke möjligt att åstadkomma för en rättvis taxering nödvändig utredning.

Övriga länsstyrelser hava i princip icke haft någon erinran mot förslaget i
vad det avser jordbruk och skogsbruk.

Ur de avgivna yttrandena i övrigt må här följande nämnas.

Handelskammaren i Gävle framför betänkligheter rörande lämpligheten
att nu genomföra en utvidgning av krigskonjunkturbeskattningen till att omfatta
även skogsbruk samt yttrar bland annat:

Den prisstegring som inträtt på delta område hänför sig framför allt till
brännveden, och det kan enligt handelskammarens mening ifrågasättas, huruvida
icke denna prisutveckling i själva verket är ett uttryck för en viss

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

försämring hos penningvärdet. Faran för en beskattning av härigenom uppkomna
fiktiva vinster synes handelskammaren nödvändiggöra en utredning
av denna fråga, innan en krigskonjunkturbeskattning för skogsbruket genomföres.

Bortser man från brännveden kan prisutvecklingen för skogsprodukter betraktas
som föga enhetlig. Handelskammaren, som förutsätter att även för
skogsbruket åren 1937 och 1938 skola utgöra underlaget för jämförelsen, vill
sålunda framhålla, att exempelvis skogsaccispriserna för 1941 års taxering
i förhållande till motsvarande priser för taxeringarna åren 1938 och 1939
utvisa såväl stegringar som sänkningar, och att särskilt för vissa sortiment
av massaved avsevärda prisreduktioner föreligga. Även med hänsyn härtill
kan värdet av en krigskonjunkturbeskattning av skogsbruket starkt ifrågasättas.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare avstyrker förslaget
att beskattningen skall avse jämväl skogsbruk.

Kommerskollegium tillstyrker utvidgningen till såväl jordbruk som skogsbruk.

Bank- och fondinspektionen yttrar:

Vid bedömandet av förslaget i denna del har inspektionen icke kunnat
undgå att fästa sig vid, att de merinkomster, som i dessa tider må uppstå
inom dessa båda grenar av näringsverksamhet, till väsentlig del kunna hava
framkallats å ena sidan av den statliga jordbrukspolitiken med höjda priser
å jordbruksprodukter och å andra sidan den skogsägare av staten pålagda
skyldigheten att för fyllande av landets behov av bränsle verkställa utvidgad
avverkning å sina skogar. I sistnämnda hänseende innebär ett efterkommande
av statens åläggande till och med, därest överavverkning äger runi,
ett förbrukande av realkapital, som skogsägaren måhända helst skulle hava
sparat. I fråga om sådan merinkomst av tjänst, som enligt förslaget icke
skulle krigskonjunkturbeskattas, har i promemorian framhållits, att en extra
beskärning genom krigskonjunkturskatt av inkomsthöjning vid »kristidsarbete»
helt säkert allmänt skulle av vederbörande inkomsttagare betraktas
såsom ett återtagande av vad staten åtagit sig att betala. Det synes kunna
ifrågasättas, huruvida icke vid en krigskonjunkturbeskattning av merinkomst
av jordbruk och skogsbruk ett liknande betraktelsesätt kan åtminstone
i vissa fall förväntas framkomma. Det bör vara av vikt, att en krigskonjunkturbeskattning
inom nu ifrågavarande båda grenar av näringsverksamhet
icke får karaktären av att staten med den ena handen återtager vad
den givit med den andra eller, i fråga om skogsbruket, att staten lägger ytterligare
tyngd i skogsägarens skyldigheter. Därjämte bör beaktas, att en
dylik beskattning kan vara ägnad att betaga jordbrukare och skogsägare
hågen att ytterligare öka eller ens bibehålla en för landet behövlig produktion.
Ett vidmakthållande och om möjligt en utvidgning av livsmedelsproduktionen
är för landet för närvarande av vital betydelse. Vid nuvarande
svårigheter för bränsleimporten är det likaså betydelsefullt, att största möjliga
kvantiteter ved avverkas icke blott för tillgodoseendet av bränslebehovet
för uppvärmning av bostäder utan även för att möjliggöra fortsatt obehindrad
drift vid de industrier, som arbeta för försvarsväsendet och för viktiga
exportändamål.

Dessa tungt vägande skäl böra enligt inspektionens förmenande åtminstone
föranleda, att merinkomst av jordbruk, som härletts därav att jordbrukare
tillgodogjort sig av statsmakterna medgivna prisförhöjningar eller ökat
sin produktion, och merinkomst av skogsbruk, vilken härletts därav att
skogsägare till efterkommande av från det allmännas sida framställda önske -

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

mål framskaffat bränsle för fyllande av landets behov i sådant hänseende,
icke skall vara underkastad krigskonjunkturbeskattning. Däremot bör givetvis
merinkomst, som verkligen är krigskonjunkturbetonad i detta begrepps
tekniska mening, såsom exempelvis då producenten betingat sig
högre priser än de å allmänna marknaden gängse, då vinsten å skogsbruk
uppkommit å avverkning för annat ändamål än bränsleproduktion eller då
vinsten gjorts vid försäljning av växande skog i samband med avyttring av
marken, vara föremål för krigskonjunkturbeskattning.

Vad inspektionen här anfört i fråga om undantagande från krigskonjunkturbeskattning
av merinkomst, som uppstått genom fullgörande av statligt
åläggande att bidraga till landets bränsleförsörjning, äger tillämpning även
beträffande motsvarande merinkomster inom andra näringsgrenar än skogsbruk.

Sveriges lantbruksförbund motsätter sig ej utvidgning av beskattningen
till såväl jordbruk som skogsbruk, samt anför:

Vad krigskonjunkturbeskattning å jordbruk beträffar, anförde lantbruksförbundet
i sitt den 9 februari 1940 avgivna yttrande bl. a., att de merinkomster,
som under de rådande förhållandena kunde erhållas i jordbruket
genom stegring av jordbrukets produktpriser, till väsentlig del berodde
av de statliga åtgärder, som av skilda orsaker ansågos böra vidtagas till
jordbrukets stöd. Dessa merinkomster kunde som regel icke anses ha karaktär
av »oförtjänta» eller opåräknade. Anledning ansågs därför icke förelinnas
att göra deni till föremål för en krisbeskattning annat än i undantagsfall.
Ehuru priserna på jordbrukets produkter alltjämt i huvudsak
regleras efter statsmakternas bestämmande, därvid strävan är att anpassa
priserna efter ökningen av produktionskostnaderna, kan frågan dock^ nu
sägas lia kommit i ett i viss män ändrat läge. Enär skördeutfallet föregående
år var synnerligen ojämnt samtidigt som minskningen av totalskörden
jämte stegrade kostnader föranledde väsentliga prishöjningar, torde mångenstädes,
där skörden varit god, opåräknade vinster hava uppstått. Även örn
det kan råda delade meningar, huruvida och i vad män dessa vinster äro en
följd av krigsförhållandena, anser förbundet under förevarande omständigheter
dock riktigt, att även inkomst av jordbruk göres till föremål för krigskonjunkturbeskattning.
Samma gäller i princip örn inkomst av skogsbruk.

Lantbruksstyrelsen yttrar:

Vid införande av 1940 års krisbeskattning var jordbruket som näring betraktat
ännu ställt utanför. I då föreliggande utredning nied förslag till
krisskatt förebådades emellertid en dylik beskattning framdeles av även
jordbruket. I sitt underdåniga utlåtande över samma förslag fann lantbruksstyrelsen
påkallat alt uttala sig mot ett utsträckande av krigskonjunklurbeskattningen
till jordbruket. De merinkomster, som då kunde förväntas
föreligga inom jordbruket i jämförelse nied förkrigsinkomståren, vörö
ännu så gott som uteslutande beroende av den statliga prisregleringen å vissa
jordbrukets produkter och lantbruksstyrelsen ansåg det orimligt, att denna
merinkomst skulle kunna betraktas såsom krigskonjunkturvinst och beskattas
såsom sådan. Förhållandena hava emellertid numera blivit i icke
oväsentlig mån ändrade, och tanken på införande av en krigskonjunkturbeskattning
även ifråga örn jordbruket torde nu icke längre kunna helt avvisas.

Jordbrukets inkomster under här ifrågavarande beskattningsår eller år
1940 hava påverkats i positiv riktning icke endast av de statliga prisregle -

Kungl. Majda proposition nr 173.

ringarna å jordbrukets produkter — vilka regleringar även delvis fått en
annan karaktär än tillförene — utan även till viss grad av ren krigskonjunktur
och i negativ riktning av ökade omkostnader men framför allt av
den felslagna skörden. Man torde kunna förutsätta, att någon merinkomst
under beskattningsåret i jämförelse med förkrigsinkomståren över huvud
icke kan på grund av den felslagna skörden föreligga för den alldeles övervägande
delen av landets jordbruk. Alla jordbruk drabbades emellertid icke
av missväxten, utan icke blott enstaka jordbruk utan stora områden och
bela landsdelar hava uppvisat en fullgod eller i allt fall en ganska god
skörd. För de jordbruk, som falla inom dessa områden, torde kunna förräntas
föreligga en merinkomst i jämförelse med förkrigsinkomståren. Denna
merinkomst kan antagas till viss del hava uppkommit på grund av krigskonjunktur
t. ex. vid försäljning av foder till höga priser och till en annan
del såsom ett resultat av de statliga prisregleringarna. Dessa prisregleringar,
sorn tidigare torde hava haft till huvudsakligt syfte att hilja jordbruksbefolkningen
till en inkomst- och levnadsstandard i någon mån jämförlig med
andra näringars, torde under det sistförflutna året även avsetts att i viss
grad bereda kompensation åt jordbrukets utövare för den felslagna skörden.
Lantbruksstyrelsen håller före, att i den mån merinkomsten är beroende av
ren krigskonjunktur eller av statliga åtgärder att kompensera missväxten
ulan att dock vederbörande jordbruk drabbas därav någon invändning rimligen
icke torde kunna göras mot att denna merinkomst beskattas som krigskonjunkturvinst.
Vad däremot beträffar den del av ifrågavarande merinkomst,
som uppkommit på grund av statliga åtgärder i direkt syfte att höja
jordbruksbefolkningens levnadsstandard till en social nivå ungefär jämförlig
med den som uppnåtts inom övriga befolkningslager, så synes denna inkomstökning
svårligen kunna betraktas som en krigskonjunkturvinst och
sålunda ej heller böra beskattas såsom sådan. Det synes lantbruksstyrelsen
tvärtom vara fullt befogat och även starkt motiverat, att denna sistnämnda
del av föreliggande merinkomst principiellt undandrages från krigskonjunkturbeskattning,
därest denna ståndpunkt godkännes, uppstår emellertid frågan,
huruvida en lämplig metod för och ett skäligt mått å ett dylikt avdrag
kan åvägabringas.

Med avseende härå må anföras, att den sociala levnadsnivå, som åstundas,
är bunden till jordbrukarens familj och att avdraget förty icke gärna kan
utmätas procentuellt i förhållande till merinkomsten utan måste räknas i
absoluta tal. Frågan bör härvid sålunda vara, huru stor inkomstökning för
jordbrukarens familj kan hava avsetts att bliva uppnådd genom de statliga
regleringsåtgärderna. Ehuru det givetvis är vanskligt att i förevarande avseende
komma med ett preciserat förslag, vill dock lantbruksstyrelsen såsom skälig
norm för detta avdrag föreslå ett belopp av 500 kronor. Lantbruksstyrelsen
anser sig sålunda böra föreslå, att jordbruket av ovan angivna skäl måtte
vid krigskonjunkturbeskattningen åtnjuta ett särskilt skattefritt avdrag av
500 kronor. Ett dylikt särskilt avdrag för jordbruket från taxerad merinkomst
vid krigskonjunkturbeskattningen är till dels även motiverat av
andra skäl, till vilka styrelsen återkommer nedan.

I detta sammanhang hänvisas jämväl till den redogörelse som lämnas vid
5 och 6 §§.

Sveriges skogsägareförbund avstyrker förslaget i vad det avser beskattning
av skogsbruk och yttrar bland annat:

Jämförelsen för beräknande av skogsbrukets merinkomst sker mellan
förkrigspriset och priserna kalenderåret 1940 eller ock för skogsägare, som

Kungl. Maj.ts proposition nr

hava annat räkenskapsår än kalenderåret, det räkenskapsår, som utfick
närmast före 31 december 1940. De större skogsbrukens räkenskapsår löpa
i allmänhet per 1 oktober, stundom per 1 november samt i enstaka fall
per 1 juli, 1 augusti eller 1 september. Nu råder det förhållandet, att från
förkrigsperioden 1939 till och med utgången av 1940 vissa prisstegringar
ägt rinn å de viktigare industrisortimenten, sågtimmer, sulfitved och sulfatved.
Dessa prishöjningar hava emellertid varit relativt måttliga i jämförelse
med den betydande prisstegring, som ägt rum å brännved. Denna
prishöjning å ved är procentuellt högst å det största och viktigaste bränslesortimentet,
pannveden, varav åtminstone 10 milj. klim. avverkades under
förra säsongen. Av det sagda följer, att skogsbrukets krigskonjunkturbeskattning
i främsta rummet blir en beskattning av de för rikets bränsleförsörjning
så ytterligt viktiga vedavverkningarna.

Statsmakterna hava genom bränslemyndigheterna drivit en intensiv propaganda
i syfte att stimulera vedavverkningarna. På förslag av dåvarande
vednämnden samt prisregleringsnämnden sanktionerade Kungl. Majit i juni
1940 vid fastställande av de s. k. normalpriserna å ved betydande prishöjningar
å samtliga vedsortiment. Syftet med denna höjning lärer uteslutande
lia varit att framlocka ytterligare vedavverkningar. Det kan då knappast anses
vara en lycklig eller ens rättvis åtgärd, att statsmakterna nu efteråt göra
denna i propagandasyfte tillåtna prishöjning illusorisk genom att återkräva
50 procent av densamma till staten.

Även ur en annan synpunkt måste nu ifrågavarande beskattning å vedavverkningarna
anses mindre välbetänkt. Då statsmakterna icke vågade lita
på, att tillräckliga vedkvantiteter skulle komma till avverkning enbart på
frivillighetens väg, antog 1940 års lagtima riksdag en lag om skyldighet att
avverka ved för avsalu. Enligt denna hava rikets samtliga skogsägare under
lagtvång ålagts alt med eller mot sin vilja hugga och avyttra ved. Dessa avverkningsålägganden
åsamkade redan förra säsongen, ehuru desamma da
voro relativt måttliga, skogsägarna avsevärda svårigheter. Arbetaretillgången
i skogarna var otillräcklig, och tvånget till betydande vedavverkningar fick
till följd, att produktionen av industrisortimenten blev väsentligt eftersatt.
De skogsägare, som hava industriell förädling, lingö sina möjligheter till
behövlig råvaruanskaffning hårt beskurna. I särskild hög grad gällde della
järnbrukens träkolsförsörjning. Under innevarande avverkningssäsong lia
vedavverkningsåläggandena nära fördubblats och överstiga i många orter
skogens normala tillväxt. Talrika skogsägare lia ålagts vedproduktion av upp
till 4 å 5 klim. per hektar, ofta iner jin de normalt pläga uttaga sammanlagt
från sina skogar. Det är ofrånkomligt, att dylika ålägganden vålla skogsägarna
stora olägenheter. Det kan många gånger vara svårt att samordna
berörda avverkningar med eli god skogsvårds krav, varom från skogsvårdsstyrelserna
gjorda uttalanden bära vittne. I varje fall är det å skogar, som
redan tidigare varit genomgångna med skogsvårdande huggningar, omöjligt
att fullgöra vedavverkningsåläggandena utan att tillgripa skog av högre kvalitet
än vedskog. Det lärer ej kunna undgås, att berörda förhållanden åsamka
skogsägarna indirekta förluster.

Sveriges skogsägareförbund förmenar, att dessa genom lagbud framtvingade
avverkningar, som genom sin omfattning stundom tå karaktär av kapitaluttag
samt kunna föranleda framtida produktionsminskning, icke under några
förhållanden böra göras till föremål för krigskonjnnkturbeskattning.

Vad beträffar deli i förhållande till brännveden mindre, men dock fullt
markerade prisstegring, som ägt runi i fråga örn industrisorlimenten, måste
följande synpunkter beaktas. De svenska träförädlingsindustrierna, sågverken,
cellulosafabrikerna och trämassefabrikerna hava icke kommit i åtnju -

Kungl. Majds proposition nr 173.

tande av någon krigskonjunktur. Handelsavspärmingen och allt vad därmed
följt har tvärt om bringat dessa industrier i ett mycket bekymmersamt läge.
Trämasseindustrien ligger helt nere. Sågverken och cellulosafabrikerna gå
med starkt inskränkt drift, vilken beträffande cellulosaföretagen till stor del
är betingad av statsavtal om fabrikation av sprit och cellulosafoder. Trots att
nämnda industrier sålunda av kriget bragts i ett konjunkturläge, som är
mycket svagt, för vissa grenar rent av uselt, råder dock det paradoxala förhållandet,
att industriernas rundvirkesförvärv måst ske till böjda priser.
Detta fenomen beror dock, som här ovan sagts, icke av stegrade vinstutsikter
eller av ökad efterfrågan på råvaror. Då industrierna långa tider av året
stå stilla eller gå med nedsatt drift, är deras råvarubeliov i stället nedskuret.
Prisökningen på industrisortimenten har väsentligen betingats av prisstegringen
på brännveden. Såsom här tidigare framhållits, upphugges numera på
grund av de extraordinära förhållandena massavedduglig skog och småtirnmer
till brännved samt betalas med priser, som uppnått de förutvarande massavedpriserna.
Därigenom har så att säga underifrån en prisstegring å industrisortimenten
frampressats, örn industrien överhuvudtaget skulle kunna
framlocka någon marknad för dessa sortiment. Det synes oskäligt, att en av
sådana orsaker framkallad prisökning å industrisortimenten, vilken prisökning
ej har någon grund i förbättrad konjunktur för berörda produkter, utan
helt beror på industriens strävan att till undvikande av allt för stor arbetslöshet
hålla driften nödtorftigt i gång, skulle krigskonjunkturbeskattas.

I övrigt hänvisas till redogörelsen vid 5 och 6 §§.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund avstyrker likaledes förslaget
beträffande beskattning av skogsbruk samt yttrar:

Att även skogsbruket i nu beträngda statsfinansiella läge bör, liksom alla
andra näringsgrenar, ge sin extra andel till det allmänna är berättigat i den
män som denna närings verkliga nettoinkomster stiga utöver, vad under normala
tider ansetts skäligt. På grund av skogsbrukets komplicerade ekonomiska
natur och de mycket varierande förhållanden och faktorer, som påverka
dess räntabilitet även under normala lider, är det ytterst svårt att finna
normer för skatteläggningen, som rättvist drabba alla skogsbrukets utövare
och som möjliggöra ett riktigt bedömande av, ali prisstegringen verkligen
är av den art, som den föreslagna beskattningen är avsedd att träffa.

Beträffande den i »P. M. angående krigskonjunkturskatt» föreslagna
schablonmässiga metoden för en analys av prisstegringen, kan denna, enligt
riksförbundets mening, icke giva för den enskilde producenten rättvisande
resultat. Metoden ger endast grova medelvärden, och de ofta avsevärda variationer
i skogsbrukets produktionskostnader, som faktiskt förefinnes även
inom mycket små lokala områden, kommer därför aldrig att bliva beaktade.
Inom t. ex. två varandra närliggande skogsskiften, där avtalsenliga huggarpriser
tillämpas, kunna för närvarande dessa priser på grund av olikartade
arbetssvårigheter variera från 2:45 till 3:20 kronor pr lin3 kastved. Riksförbundet
ifrågasätter därför örn icke, vid rotnettots framräknande, bör användas
särskild specificerad deklaration i likhet med det sätt, som vid skogsaccisdeklaration
får användas. Endast på så sålt gives skogsägaren möjlighet
att beakta de speciella och verkliga förhållanden, som just för hans skogsbruk
äro för handen. Schablonmetoden fyller icke della krav, och det kan
aldrig undvikas, att denna approximering av prisstegringskalkylen kommer
att slå mycket ojämnt och därmed orättvist.

De priser å standardsortimenten massaved och timmer, som för innevarande
säsong gälla, kunna enligt riksförbundets mening icke rubriceras som av

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

krigskonjunkturen direkt betingade, enär dessa i stort sett, med vissa lokala
avvikelser, sammanfalla eller åtminstone obetydligt överstiga de priser, som
gällde under den icke krigspåverkade säsongen 1937—1938. Riksförbundet
förmenar därför, att beträffande dessa sortiment är prisförhöjningen åtminstone
hittills endast att betrakta såsom en normal prisrörelse.

Under förhandenvarande förhållanden spelar emellertid gagnvirket, timmer
och massaved, en underordnad roll, enär den väsentliga delen av uttagen
i skogarna på grund av de iråkade svårigheterna med importbränsle måste
läggas å vedsortimenten. Beträffande dessa kunna de ökade priserna däremot
anses vara direkt av krigskonjunkturen påverkade. En avsevärd höjning
av vedens bruttopriser har efter krigsutbrottet onekligen skett, örn man
som jämförelsegrund lägger de priser, som skogsägaren hade att räkna med
för veden före september 1939. Det kan enligt riksförbundets mening likväl
ifrågasättas, huruvida icke den prisstegring å ved, som åtminstone hittills
skett, är till sin natur endast skenbar, och riksförbundet vill framhålla några
av de synpunkter, som med allra största noggrannhet måste beaktas, då det
gäller att avgöra huruvida en sådan faktisk nettoprisstegring f. n. föreligger,
som motiverar den föreslagna extra beskattningen av skogsprodukterna.

Först måste då obetingat fastslås, att stegringen i vedens försäljningspriser
icke utan vidare får, givetvis med avdrag för produktionskostnaderna, härledas
som skillnaden mellan förkrigspriser och nu gällande priser. I större delen
av landet, med undantag endast för vissa lokala områden i närheten av
samhällen, har veden före kriget, tack vare konkurrens med importerade fossila
bränslen, varit en så påtagligt underbetald handelsvara, att den icke kunnat
täcka ens mycket låga arbetskostnader. Man måste dock anse, att veden
under alla förhållanden bör ha ett värde och att den även bör giva producenter
åminstone någon ersättning utöver de primära kostnaderna för huggning
och körning. Då så icke varit fallet under förkrigsåren, kan rättvisligen
prisstegringen icke utan vidare beräknas på basis av dessa förkrigspriser.

Före kriget utgjorde ved ett sortiment, som endast tillverkades av mindervärdigt
gallringsvirke och avfall, i den mån sådant fanns att tillgå. Nu har
emellertid veden blivit en nödvändighetsvara, och skogsägaren har måst direkt
inrikta sig på produktionen av denna vara. När skogsägaren därtill är
ålagd produktionsplikt, har detta i vissa delar av landet verkat dithän, att
vedavverkningen i brist på »vedskog» gått in även på gagnvirkessortimenten,
såväl timmer- som massavedsdimensioner. Härav följer, att vedens kvalitet
före kriget icke kan jämföras med kvaliteten å den ved, som nu med tvång
måste produceras. Därför äro direkta prisjämförelser missvisande. Prisstegringen
kan icke utläsas som skillnaden mellan vedpriserna före kriget och
i dag, utan jämförelsen bör snarare göras med förkrigsårens gagnvirkespriser,
om ett rättvisande utslag skall erhållas.

Vid ett bedömande av prisstegringen å ved måste under nuvarande ensidigt
inriktade avverkning alldeles speciellt beaktas den del av produktionskostnaderna
som benämnes allmänna omkostnader, omfattande stämplingskostnader,
underhåll av vägar, lastplatser, inmätningar och kontroller, försäkringar
och skatter, administration o. s. v. Under normala förhållanden, när avverkningen
till en större del omfattar värdefullare gagnvirkessorliment och till
mindre del ved, bli dessa s. k. allmänna omkostnader procentuellt mindre betungande
pr enhet, då de fördelas på mervärdiga sortiment. Örn emellertid,
som nu är fallet, avverkningen nästan uteslutande är tvingad över på vcdsorliment,
blir förhållandet det — då de allmänna omkostnaderna ingalunda
minskat — all dessa omkostnader, när de slas ut pr kinn. ved, komma att avsevärt
hårdare beskära rotnettot å denna, än vid en normal sortimentsfördelning
i avverkningen. De allmänna omkostnader, som under förkrigsåren

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

belastade en kbm. ved, voro således högst avsevärt mycket mindre än vad
förhållandet är nu, med en på ved ensidigt inriktad produktion.

Om med hänsynstagande till de ovan framförda synpunkterna det ändock
skulle framgå, att oskäliga vinster på grund av hittillsvarande bruttoprisstegringar
skulle erhållas, synes det riksförbundet riktigt, att sådana vinster
krigskonjunkturbeskattas. Men detta bör ske endast under förutsättningen
av fri produktion av och fri handel med skogsbrukets produkter. Så är, beträffande
veden, ingalunda fallet. Statsmakterna ha genom lagen den 12
april 1940 ålagt skogsägaren produktionsplikt av ved och genom kungörelse
den 31 maj samma år fastlåst och begränsat producentens priser så, att dessa
icke kunnat på ett naturligt sätt följa omkostnadernas ökning. De av staten
fastställda normalpriserna baserades uteslutande därpå, att skogsägaren skulle
erhålla ett skäligt rotnetto. Någon marginal för en extra beskattning beräknades
därvid ej. Utvecklingen har emellertid gått mot starka, ej beräknade
omkostnadsökningar och följaktligen allt mindre »skäliga» rotnettovärden.
Riksförbundet anser det icke vara riktigt att med extra skatt belägga
produktionen av en nödvändighetsvara, som staten dels tvingar fram och dels
prisbestämmer. Enligt riksförbundets förmenande innebär nämligen hela
normalprisförfarandet i själva verket, att, sedan statsmakterna avvägt och
godkänt skäliga normalpriser för ved, ha statsmakterna fastslagit dessa för
att vara en spärr just mot krigskonjunkturvinster å denna nyckelvara.

Det skall icke bestridas, att på sina håll krisvinster uppstått på grund av,
att de av myndigheterna fastställda prisbestämmelserna åsidosatts. Men det
synes icke därmed kunna motiveras, att den övervägande delen av landets
skogsägare, som lojalt respekterat givna förordningar, skola bestraffas genom
extra beskattning.

De mycket stora kvantiteter bränsle från våra skogar, som under nuvarande
bränslekris äro nödvändiga, ha hittills kunnat tillredas och framskaffas genom
skogsägarnas egen direkta medverkan, och det vore för alla parter lyckligast,
om så även i fortsättningen kunde ske. En extra beskattning av skogsbruket
i form av krigskonjunkturskatt under tider, då samhället i allra
högsta grad är beroende av skogen och dess produkter kan icke vara psykologiskt
välbetänkt. Det kan enligt riksförbundets mening tänkas att skogsägarnas
intresse för frivillig produktion av ved kommer att högst väsentligt
avtrubbas. Örn så skulle komma att inträffa, då kommer landets försörjning
med vedbränsle att bli ett högst komplicerat och svårlöst problem. En avverkning
i statlig regi kommer att kräva en administrationsapparat av mycket
stora mått. De kostnader, som följa med en sådan statlig organisation, kommer
att avspegla sig i avsevärda prishöjningar å ved till direkt nackdel för
den konsumerande allmänheten.

Domänstyrelsen tillstyrker, att skogsbruk blir föremål för krigskonjunkturbeskattning.

Enligt kammarrätten synes någon tvekan knappast råda därom att beskattningen
bör utsträckas till ifrågavarande slag av inkomster.

Ordföranden i bränslekommissionen har i en under hand överlämnad promemoria
yttrat betänkligheter liknande dem som framförts av skogsägarnas
sammanslutningar och därvid uttalat farhågor i avseende på de verkningar
som skatten ifråga kunde komma att utöva på bränsleförsörjningen.

I övrigt får jag hänvisa till redogörelsen vid 5 och 6 §§.

Den föreslagna utvidgningen av beskattningen till att omfatta även inkomst
av annan fastighet har i allmänhet lämnats utan principiell erinran. I vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

yttranden har dock framhållits den ringa betydelse och omfattning beskattningen
i denna del kan få, varjämte taxeringstekniska skäl åberopats emot beskattningen.
Ur yttrandena rörande denna fråga må här nämnas följande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar:

Det allmänna läget å hyresmarknaden under fjolåret torde hava utgjort en
ganska betryggande garanti för att någon oskälig vinst genom uthyrning icke
stått att ernå. Naturligtvis kan sådan rent undantagsvis hava förekommit,
men föreställer sig länsstyrelsen att de skattebelopp, som därav må stå att
utvinna, dåligt räcka till att täcka kostnaderna för ett konstaterande av sådant
förhållande. Då därtill all onödig belastning av taxeringsarbetet, vilket i
och för sig är krävande nog, om möjligt bör undvikas, skulle länsstyrelsen
vilja ifrågasätta, huruvida icke med frågan om beskattning av inkomst av
annan fastighet i detta sammanhang bör tillsvidare anstå.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser beskattning i nu ifrågavarande del
kunna helt bortfalla, enär endast i rena undantagsfall en sådan beskattning
skulle kunna anses motiverad.

Sveriges fastighetsägareförbund yttrar:

Förbundet vill på det bestämdaste göra gällande, att en särskild krigskonjunkturbeskattning
såsom ett tillskott till den normala inkomstbeskattningen
icke rimligen bör tillgripas ifråga om andra skattekällor än sådana som kunna
förväntas mera regelmässigt uppvisa av krigskonjunkturen betingad inkomstökning.
Då nu klarhet råder beträffande det förhållandet att fastighetsägarna
normalt icke åtnjuta någon merinkomst av sin uthyrningsverksamhet, borde
detta följaktligen enligt förbundets uppfattning ha lett till att inkomst av annan
fastighet överhuvud icke blivit föreslagen att indragas under skatteplikten.

Förbundet inser väl, att häremot den invändningen kan göras, att det ju
allenast är den av krigskonjunkturen föranledda inkomstökningen som ifrågasättes
till särskild beskattning. Teoretiskt har denna invändning fog för sig.
Förbundet kan emellertid icke vitsorda, att några s. k. typiska krigsuthyrningar
av beskaffenhet att böra föranleda krigskonjunkturbeskattning överhuvud
förekomma.

Såsom exempel på uthyrningar, som äro typiskt föranledda av krigsförhållandena,
ha de sakkunniga åberopat dylika på grund av inkvarteringar.
Icke ens sådana uthyrningar kunna emellertid regelmässigt antagas leda till
någon inkomstökning som bör krigskonjunkturbeskattas. Det behöver knappast
påpekas, att om de militära myndigheterna icke kunna i godo överenskomma
med fastighetsägaren om skäliga förhyrningsvillkor, så står fastighetsägaren
alltid inför risken att rekvisition tillgripes, därvid han självfallet
aldrig kan räkna med att erhålla en hyra som överstiger det allmänna läget på
hyresmarknaden.

I den mån förbundet medhunnit att inhämta yttrande från sina lokalföreningar
har det konstaterats samstämmighet därutinnan att några krigskonjunkturbetonade
uthyrningar icke falla inom ramen för hittillsvarande erfarenheter.
Vad i ärendet i övrigt förekommit ger icke heller anledning antaga
att sådana uthyrningar praktiskt sett förekomma. Vid sådant förhållande
synes det förbundet, att bärande skäl saknas för att taxera inkomsten av annan
fastighet till krigskonjunkturskatt.

I övrigt får jag hänvisa till redogörelsen vid 7 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

Emot förslaget i vad det avser utvidgning av beskattningen beträffande vissa
merinkomster av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet hava några principiella
anmärkningar ej framställts i vidare mån än att Östergötlands och
Södermanlands handelskammare ansett det mest rationellt att bestämmelsen
örn uppfinnarverksamhetens inrymmande under beskattningens ram utginge.

Förslaget att jämväl realisationsvinst å fast egendom bör inbegripas under
beskattningen har ej heller föranlett någon erinran.

Frågan örn rätt att från inkomstökning å en förvärvskälla avdraga inkomstminskning
å en annan förvärvskälla har berörts i ett flertal yttranden, för
vilka jag anser det lämpligt att i detta sammanhang lämna redogörelse.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser det önskvärt att för likformig tilllämpning
av kvittningsrätten närmare direktiv härom meddelas.

Länsstyrelsen i Jönköpings län yttrar:

Enligt de föreslagna bestämmelserna i 10 § krigskonjunkturskatteförordningen
skall beskattningsnämnd äga att efter skälighetsgrunder medgiva avdrag
för inkomstminskning å annan, krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla
än den, för vilken taxerad merinkomst fastställes. Då jordbruk
och skogsbruk enligt förslaget synas vara att betrakta såsom olika förvärvskällor,
skulle detta stadgande innebära, att landskamrerare!! vid upprättande
av förslag för taxering till krigskonjunkturskatt för inkomst av jordbruk
och av skogsbruk har att taga ställning till, huruvida avdrag för inkomstminskning
å någon av dessa förvärvskällor bör medgivas. Det finnes anledning
antaga, att jordbruket i de flesla fall kommer att utvisa inkomslminskning,
varemot merinkomst kanske i regel kommer att föreligga beträffande
skogsbruk. En inkomstökning å skogsbruk kommer därför sannolikt
att i sin helhet eller till stor del bortelimineras genom föreliggande inkomstminskning
å jordbruk. Även i de fall, då det är uppenbart att någon krigskonjunkturbeskatIndig
för inkomst å jordbruk icke kan komma i fråga, vöre
landskamreraren emellertid skyldig uppgöra ett negativt förslag till sådan
taxering, vilket skulle bliva onödigt betungande.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller lämpligheten av att generella
bestämmelser rörande rätt till kvittning meddelas.

Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrar:

Rättvisan synes kräva, att för en skattskyldig, som har mer än en förvärvskälla,
underkastad krigskonjunkturskatt, det beskattningsbara beloppet
utgör skillnaden mellan i dessa förvärvskällor uppkomna merinkomster
och inkomstminskningar. För att en sådan princip skall bliva konsekvent
genomförd erfordras i första hand en bestämmelse, genom vilken beskattningsmyndigheterna
åläggas att, så snart merinkomst fastställts för viss
skattskyldig i fråga örn någon dennes förvärvskälla, undersöka, örn någon
annan av dennes krigskonjunkturskatt underkastade förvärvskällor uppvisar
inkomstminskning. Vidare erfordras, att den i 10 § intagna bestämmelsen
om rätt för beskattningsnämnd att efter skälighetsgrunder medgiva avdrag
för sådan inkomstminskning ändras därhän, att dylikt avdrag bör medgivas.

Länsstyrelsen ifrågasätter det lämpliga i att låta uppskattning av merinkomst
eller fastställandet av beskattningsbar inkomst påverkas av ändringar
i inkomst från förvärvskällor, vilkas avkastning ej är föremål för taxering
till krigskonjunkturskatt.

Kunni. Maj:ts proposition nr 173.

Såvitt länsstyrelsen kan finna liava de sakkunniga ej anfört skäl, som
motiverar, att taxerade merinkomsten av tantiem och jämförlig inkomst
maximeras på sätt angives i förordningens 8 §. Den föreslagna bestämmelsen
innebär ju genom den ovillkorliga formulering den erhållit att i förekommande
fall en av krigskonjunkturen orsakad merinkomst skall reduceras
med exempelvis en sådan av konjunkturförhållandena helt oberoende minskning
av tjänsteinkomst, som medföljer pensionering av befattningshavare i
allmän eller enskild tjänst. Enligt föreskrifterna i 10 § skulle skattskyldig
tillerkännas viss möjlighet till kvittning mellan merinkomster och inkomstminskningar
i hans olika, krigskonjunkturskatt underkastade förvärvskällor.
Denna förmån skulle emellertid begränsas genom att i förekommande
fall inkomstminskning i en sådan förvärvskälla borde anses kompenserad
genom ökning av inkomster från förvärvskälla, som ej vore underkastad
taxering. Länsstyrelsen kan ej finna denna begränsning motiverad.

Det kan ju tänkas, att en från taxering undantagen förvärvskälla uppvisar
inkomstökning eller inkomstminskning, som kan antagas äga samband
med krigskonjunkturen. De här ovan kritiserade bestämmelserna i 8 och
10 §§ kunna emellertid icke förordas, även örn de ändrades på sådant sätt,
att det uttryckligen angåves, att hänsyn endast skulle tagas till sådana med
konjunkturförhållandena sammanhängande inkomstförändringar. Den praktiska
betydelsen av dylika bestämmelser torde vara allt för ringa för att
kunna uppväga de olägenheter, som måste befaras, därest för skatteförordningen
grundläggande principer i vissa fall frångås.

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. anföra:

Då man i princip godkänner sagda kvittningsrätt, synes orimligt, att —
vilket otvivelaktigt i regel kommer att bliva förhållandet — rätten till kvittning
skall bliva beroende av vederbörande landskamrerares subjektiva inställning
till frågan. Att bestämmelsen kommer att leda till olika praxis i
skilda län ligger i sakens natur. En sådan anordning måste givetvis betecknas
såsom i hög grad otillfredsställande och stötande för rättsmedvetandet.
Delegerade få därför med skärpa hävda den meningen, att skattskyldig skall
äga ovillkorlig rätt att kvitta mellan inkomstminskning å en förvärvskälla
och inkomstökning å en annan.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare anför:

Denna kvittning får i händelse av införande av krigskonjunkturbeskattning
av skogsbruk stor aktualitet för hela den trävaruförädlande och samtidigt
skogsägande industrien. Denna industri har under innevarande inköpsperiod
för att något så när säkra sitt råvarubehov måst i konkurrens med den
genom statsmaktens åtgärder forcerade brännvedshuggningen vidkännas betydande
prisökningar. Det vore uppenbart orimligt, örn de höga inköpspriser
för virke, som sålunda komma att belasta denna industri i dess till följd av
kriget tryckta läge samtidigt skulle medföra krigskonjunkturbeskattning av
dess skogsbruk utan rätt till kvittning av inkomstminskning å den huvudsakliga
förvärvskällan industriell rörelse.

Handelskammaren i Karlstad yttrar:

Bestämmelserna om rätt att kvitta merinkomst i en förvärvskälla mot minskad
inkomst i en annan är utan inskränkning, då det gäller rörelse resp. inkomst
av fast egendom var för sig, men rätten till kvittning mellan förvärvskälla
i rörelse mot förvärvskällan fast egendom är överlåten åt beskattningsmyndigheterna
att avgöra efter skälighetsgrunder i varje särskilt fall. Ett sådant
taxeringsförfarande kan under inga förhållanden anses vara rättvist.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Normerande för beskattningen bör uteslutande vara, om den skattskyldige
i sin helhet, i varje fall i fråga örn de förvärvskällor, som äro underkastade
krigskonjunkturbeskattning, haft merinkomst på grund av krigsförhållandena,
till följd varav en kvittning mellan rörelse, jord- och skogsbruk utan
vidare bör vara tillåten. Det godtycke, vartill den skattskyldige nu är överlämnad,
är alltför uppenbart.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län yttrar bland annat:

Meningen med förslaget är ju, att den av krigsförhållandena orsakade faktiska
inkomstökningen skall beskattas; från denna principiella utgångspunkt
torde knappast skäl föreligga, att vid beräkning av den faktiska merinkomsten
taga hänsyn till den inkomstökning, som må hava uppkommit i förvärvskälla,
icke underkastad krigskonjunkturbeskattning; följden av ifrågavarande
stadgande torde i realiteten bliva, att en förvärvskälla, som eljest icke skulle
beskattats enligt ifrågavarande förordning, nu underkastas sådan beskattning.
Enligt handelskammarens mening bör därför ifrågavarande stadgande
utgå.

I princip enahanda ståndpunkt intaga Gotlands handelskammare, handelskammaren
i Gävle, Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare, bankoch
fondinspektionen samt Sveriges lantbruksförbund.

I den av Billeruds aktiebolag ingivna promemorian anföres bland annat:

Då avsättningsförhållandena för den träförädlande industrien (cellulosa,
papper, trävaror) efter avspärrningen västerut äro synnerligen begränsade
och de uppnådda försäljningspriserna såsom följd därav alltjämt mycket låga,
har en förskjutning i beskattningshänseende ägt rum mellan skogsvinst och
förädlingsvinst. Förhållandet medför, därest nu det framlagda förslaget till
krigsvinstbeskattning utan vidare godtages av riksdagen, att de träförädlande
företagen nödgas betala krigskonjunkturskatt för merinkomst från skogsbruket,
trots att rörelsen och företaget i sin helhet lämnat väsentligt minskad inkomst.
En sådan beskattningsmetod kan icke godtagas och står icke i överensstämmelse
med det uttalande, som gjordes av departementschefen under
fjolåret i samband med den dåvarande lagens tillkomst.

Vad som här föreligger är fullständig integration, som icke går ut på annat
än att i egen rörelse förädla skogarnas hela avkastning. Alla billighetsskäl
tala för att i fall, som ovan relaterats, vid fastställande av merinkomst på
grund av kriget, inkomsten av skogsbruket skall få sammanslås med inkomsten
av rörelse och att detta skall komma till uttryck i lagen. Ingenting hindrar
emellertid, att eventuell merinkomst för skogsbruket fastställes för sig,
men att denna då får kvittas mot eventuell minskning i inkomsten av rörelse
och vice versa. Med skogsbruk bör jämväl i här berörda avseende jordbruk
likställas. I princip borde fastslås, att det är den genom krigstillståndet uppkomna
merinkomsten för företaget i sin helhet, som skall beskattas till krigskonjunkturskatt.

Riksräkenskapsverket förordar, att krigskonjunkturskatt alltid skall beräknas
å den sammanlagda beskattningsbara nettomerinkomsten av en skattskyldigs
olika av förordningen örn sådan skatt berörda inkomstkällor och avstyrker
således, att kvittning mellan olika inkomstkällor grundas på skälighetsprövning,
vilken alltid måste bliva i viss mån godtycklig och därjämte leda till
att olika regler komma att tillämpas inom olika beskattningsområden. Vidare
anföres:

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Den i 10 § 3 stycket intagna föreskriften om att hänsyn skall tagas även
till merinkomst å av förordningen icke berörda skattekällor, får ämbetsverket
bestämt avstyrka, särskilt som motsvarande hänsyn enligt förslaget icke får
tagas till å dylika inkomstkällor uppkomna förluster. Krigskonjunkturbeskattningen
ovidkommande inkomstkällor böra enligt riksräkenskapsverkets uppfattning
efter den nu förordade utvidgningen icke på föreslaget sätt påverka
denna beskattning.

Kammarrätten ställer sig av principiella skäl avvisande mot att skälighetsgrunder
tillåtas bliva avgörande för avdragsrättens tillgodonjutande. Kammarrätten
vill därför förorda, att avdragsrätten, under förutsättning att inkomstökning
å sådan förvärvskälla som ej är underkastad krigskonjunkturskatt
icke föreligger, göres obligatorisk.

I frågan om kvittning mellan olika förvärvskällor får jag jämväl hänvisa
till redogörelsen angående jordbruk och skogsbruk vid 5 och 6 §§.

I detta sammanhang anser jag det lämpligt att jämväl upptaga frågan om
rätt att frän inkomstökning under ett år avdraga inkomstminskning under ett
annat. Som jag redan förut antytt har någon sådan rätt ej föreslagits av
skatteberedningen. En dylik kvittningsrätt har emellertid påkallats i ett flertal
yttranden såsom framgår av följande redogörelse.

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. anföra:

I sitt år 1940 avgivna yttrande över förslaget till krisskatt erinrade delegerade,
att under krigskonjunkturen kunde förekomma, att skattskyldig,
som det ena året haft beskattningsbar merinkomst och till följd därav påförts
krisskatt, det andra året hade underskott, som föranletts av krigstillståndet.
Då sagda skatt förutsattes skola äga giltighet under viss konjunkturperiod
syntes det rimligt, att från den skattskyldiges ett senare år till
krisskatt beskattningsbara inkomst borde få avräknas underskott från föregående
år, innan han påfördes krisskatt för det senare årets inkomst. Vid behandlingen
i riksdagen av 1940 års förslag till krigskonjunkturskatt var denna
fråga jämväl föremål för uppmärksamhet. Första särskilda utskottet anförde
härutinnan, att utskottet som fann spörsmålet betydelsefullt, ej var berett
att intaga en bestämd ståndpunkt till detsamma men förutsatte, att detta
komme att göras till föremål för närmare övervägande och därvid ägnades
tillbörlig uppmärksamhet. Förslag till lösning av denna fråga har icke nu
framlagts. Genom införande av rätt till provisorisk skattepåföring, därest den
skattskyldige avsatt särskild kostnadsutjämningsfond, har kravet å en ytterligare
utjämning av olika års resultat visserligen blivit i viss mån bättre tillgodosett
än i 1940 års förordning. Frågan örn ett effektivt avräkningsförfarande
kan emellertid icke anses löst på ett tillfredsställande sätt genom den
föreslagna uppmjukningen av 1940 års bestämmelser. Med den ovisshet, som
råder om den framtida utvecklingen på näringslivets område, finna delegerade
det vara av stor vikt, att förslag redan nu framlägges beträffande ett dylikt
förfarande.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare anför:

ökade möjligheter till utjämning av olika års resultat har redan den gångna
tiden visat sig erforderliga. Det föreslagna tillvägagångssättet beträffande
avsättning till en kostnadsutjämningsfond tillgodoser härvidlag ingalunda behovet.
Handelskammaren vill för att klarlägga sin uppfattning taga ett konkret
exempel:

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Ett rederiföretag, som har blott ett eller ett fåtal fartyg, har till följd av
kriget förlorat hela sitt tonnage. För att skydda sig mot att erhållen försäkringsersättning
till sin huvudsakliga del av staten definitivt beslagtages i
form av krigskonjunkturskatt, har företaget sett sig nödsakat inbetala hela
försäkringssumman enligt reglerna för provisorisk skattebetalning. Rådande
nybyggnadspriser å fartyg lia medfört, att all tanke på nybyggnad är utesluten.
Ersättningstonnage kan ej heller anskaffas genom köp av äldre fartyg
till tillnärmelsevis det pris, som motsvaras av erhållen försäkringssumma.
Någon förändring i dessa förhållanden synes näppeligen inom överskådlig
tid komma att inträffa. Under tiden är rederiföretaget berövat varje möjlighet
att utöva sin näring. Den ränta av 3 procent å den provisoriska skattebetalningen,
som rederiet tillgodogöres, utgör allenast en ringa del av dess normala
inkomst uttryckt i jämförelseårets resultat.

När en gång mellanhavandet mellan statsmakten och rederiet beträffande
den provisoriska skattebetalningen skall regleras, måste givetvis hänsyn tågås
till den förlust rederiet gjort under de år detsamma varit urståndsatt att driva
sin näring. Exemplet är ett renodlat fall, men ingalunda någon fantasiskapelse.
Det finns ett stort antal därmed överensstämmande eller jämförliga.
Det synes handelskammaren nödvändigt, att ett bestämt uttalande nu göres,
att en utjämning av den art, som här berörts, skall ske.

Sveriges redareförening yttrar:

Genom den s. k. Skagerack-spärren hava — detta gäller i främsta rummet
motor- och motortankfartyg — ett stort antal fartyg måst läggas upp under
1940. Särskilt i sådana fall, där rederiet endast förfogat över ett eller två fartyg,
har förlust uppkommit till följd av kriget under 1940. Det skulle i sådana
fall verka i hög grad obilligt att icke medgiva restitution av krigskonjunkturskatt
på grund av 1939 års driftsresultat.

Rätt till kvittning mellan olika år föreslås även av Gotlands handelskammare,
handelskammaren i Göteborg, Västergötlands och Norra Hallands handelskammare,
kooperativa förbundet samt bank- och fondinspektionen.

Samma ståndpunkt intages av kommerskollegium, som framhåller att ett
uppskjutande av avräkningsförfarandet att omfatta en längre tidsperiod kan
komma att föranleda en framtida anhopning av restitutionskrav.

I ett flertal yttranden hava behandlats de spörsmål, som avse hånsyntagande
till penningvärdets förändring, det skattefria avdragets storlek samt visst
minimibelopp vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt såsom
förutsättning för taxering till krigskonjunkturskatt. Ur de avgivna yttrandena
må här nämnas följande.

Överståthållarämbetet anför bland annat:

Då hänsyn icke skall tagas till penningvärdets ändring, kan man förmoda,
att i brist på antagliga motskäl hela merinkomsten kommer att tagas till beskattning
i ett stort antal fall. En ökning av inkomsten med något mer än

2,000 kronor synes, särskilt då det är fråga om rörelse, dock icke behöva betraktas
som en så onormal vinst, att därav skulle föranledas krigskonjunkturbeskattning.
En utvidgning av skatten bör nog ske, men ämbetet vill
ifrågasätta, huruvida det icke vore mera överensstämmande med skattens
verkliga natur att bestämma det skattefria avdraget något högre, exempelvis
till 3,000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Länsstyrelsen i Stockholms lein anser de i promemorian anförda skälen för
uppskov med hänsyntagande till penningvärdets försämring övertygande,
varför länsstyrelsen icke anser sig böra påyrka, att vid förestående taxering
omräkning enligt indexsystem skall verkställas.

Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar bland annat:

Fastställande av den skattepliktiga merinkomsten måste alltid bliva approximativ,
varför länsstyrelsen anser, att marginalen för felbedömning blir
för knapp vid 2,000 kronors avdrag. Då det gäller inkomst av tantiem, skulle
en uppenbar orättvisa begås mot de skattskyldiga i det fall, då tantiem intjänats
under 1939, men deklareras först år 1941. Det vanliga torde vara, att
tantiem uppbäres först året efter det då detsamma intjänats och deklareras
därpå följande år. Tantiem, som hänför sig till beskattningsåret 1939, deklareras
och taxeras därför vanligen först år 1941. I det skattefria avdraget kan
också läggas åtminstone någon kompensation för penningvärdets försämring,
och avdraget bör därför icke vara för knappt tilltaget. Länsstyrelsen förordar
fördenskull, att det skattefria avdraget bestämmes till 4,000 kronor.

Länsstyrelsen i Jönköpings län yttrar bland annat:

Då den kritik, som från olika håll med fullt fog riktats mot krigskonjunkturbeskattningen
i Sverige under världskriget bland annat vänt sig mot, att
densamma med tiden kom att verka väsentligen som en skatt å försämrat
penningvärde, för vilket de beskattade vinsterna mer och mer blevo uttryck,
vill länsstyrelsen ifrågasätta, huruvida icke hänsyn bör tagas redan vid innevarande
års krigskonjunkturbeskattning till den ändring, som inträtt i det
allmänna penningvärdet. Därest nu rådande förhållanden skulle befinnas
icke påkalla en sådan justering av under beskattningsåret 1940 uppkomna
merinkomster och då en sådan -— såsom skatteberedningen framhållit —-komme att möta stora tekniska svårigheter, skulle denna fråga i viss mån
och tillsvidare kunna lösas genom en förhöjning av det belopp, som jämlikt
10 § i förslaget till förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1941 är skattefritt.
Detta belopp komme härigenom att även bliva en regulator i avseende
å penningvärdets förändringar. Ehuru en reglering på angivet sätt endast i
obetydlig grad kan uppnås i fråga örn de större merinkomsterna, skulle dock
en bättre avvägning av de faktiska merinkomsterna komma till stånd beträffande
det största antalet skattskyldiga.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför bland annat:

Erfarenheterna från 1940 års taxering torde visa, att krigsvinster under de
fyra månaderna år 1939 förekommit hos ett väsentligt mindre antal skattskyldiga
än vad som vid nämnda taxerings förberedande kunnat tänkas. Den
omständigheten att taxeringen för hela landet resulterade i omkring 22.5 miljoner
uträknad krigskonjunkturskatt, varav pä detta län belöpte omkring
5.7 miljoner, kan ju visserligen i och för sig sägas visa, att skatten varit
ett välbehövligt och icke obetydligt tillskott i riksbudgeten. Men när summan
åstadkommits för hela riket endast från 1,423 och för detta län från 209
skattskyldiga, ligger enligt länsstyrelsens förmenande i dessa tal en allvarlig
maning till eftertänksamhet örn lämpligheten att låta en förhållandevis
brett upplagd deklarationsskyldighet på nytt giva resultat, av betydelse
för endast ett fåtal. Länsstyrelsens tvekan oell negativa inställning härutinnan
ökas pä den grund, att det nu föreliggande förslaget till 1941 års taxering
syftar till en avsevärd utökning, visserligen icke av den obligatoriska
deklarationsskyldigheten, men av det klientel, som skall förarbetas, samtidigt
som det dock kan antagas, att behållningen av en ny taxering i år blir i

lii hang lill riksdagens protokoll 1 sami. Ar lili. 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

fråga om belopp och antal taxerade försämrat. Det har redan vid förra årets
taxering visat sig, att deklarationsplikten och därmed sammanhängande besvärliga
utredningar för de skattskyldiga inneburit en svår börda, som för
dem i regel torde betingat direkta kostnader för arbetshjälp lill avsevärda belopp.
Av de 3,051 deklaranterna i delta hill blevo 2,842 icke taxerade; åtskilliga
av dem kanske räkna det som vinst att för sådan kostnad hava undgått
taxering till krigskonjunkturskatt. Men ovanligt har heller icke varit att från
deklaranters sida framställts allvarlig erinran mot att kostnader av dylik art
påtvingas företagen i otid på grund av att uppgiftsskyldigheten utmätts alltför
omfattande och hela förfarandet gjorts alltför invecklat. Kritiska rester
mot krigskonjunkturskatten, som efterlyst den verkliga nettoavkastningen av
densamma, hava därvid räknat med icke blott dylika direkta och indirekta
deklarationskostnader för deklaranterna utan dessutom till avdragsposter
från ovannämnda bruttosumma räknat dels nedsättning i statliga inkomstoch
förmögenhetsskatten samt i värnskatten för de taxerade med tillhopa
omkring 6.6 miljoner kronor, dels restitutioner, som otvivelaktigt kunna väntas
efter besvär hos skattedomstolarna över påförda taxeringar, sedan utredning
och bevisning blivit fullständigad, dels de restitutioner, som vid en blivande,
i utsikt ställd slutavräkning för krigsårens totalresultat kunna förutses,
dels vad som av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt icke kommer
att uttagas, dels ock den hämning i företagsamheten, som krigskonjunkturskatten
givetvis åstadkommer under en tid, då stimulans i näringslivet eljest
är en för det allmännas bästa viktig angelägenhet.

Enligt länsstyrelsens förmenande böra dessa synpunkter inför en förnyad
taxering till krigskonjunkturskatt i varje fall föranleda övervägande, örn icke
en förändring bör ske så, att av skatten icke beröras andra kategorier skattskyldiga
än som på allvar kunna ifrågasättas bliva taxerade. En viss lägsta
taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt torde därvid vara skäl
att överväga, så att icke deklarationsskyldigheten i onödan nu vidgas, utan
i stället begränsas till vad som enligt 1940 års erfarenheter kan väntas få
praktisk betydelse. I sådant avseende bär länsstyrelsen den bestämda uppfattningen,
att inkomsttaxering i år å 10,000 kronor bör vara den lägsta gräns,
under vilken krigskonjunkturskatt för inkomstökning icke bör ifrågasättas.
Härmed torde böra jämföras att vid förra världskrigets krigskonjunkturskattetaxering
en motsvarande gräns drogs vid 8,000 kronor.

I förslaget diskuterad fråga, huruvida hänsyn borde tagas till inträdd
försämring av penningvärdet, anser länsstyrelsen, i likhet med skatteberedningen,
icke heller nu påkalla någon åtgärd. En i princip långt driven renodling
av krigsvinsten torde nämligen i allt fall icke kunna i praktiken realiseras,
eftersom ju den slutliga prövningen av frågan, örn och i vad mån den
uppskattade merinkomsten kan antagas hava berott på av krig eller dessförinnan
rådande krigskonjunktur föranledda förhållanden, ändock måste
bliva i hög grad summarisk och subjektiv och icke kan tillfredsställa alltför
högt drivna anspråk på att giva ett verkligt, riktigt resultat. Även om en än
så noggrann »millimetertaxering» i vissa avseenden verkställes, förlorar nämligen
denna lätt all betydelse genom en nödvändig, efterföljande summarisk
bedömning efter mera osäkra mått. Länsstyrelsen anser vidare att det skattefria
beloppet bör bestämmas till 4,000 kronor.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län yttrar bland annat:

I påtaglig känsla av osäkerheten i beskattningsförfarandets utslag ävensom
för att av praktiska skäl inskränka de beskattades antal föreskrevs i 1940
års förordning, att 4,000 kronor skulle få avdragas från den beskattningsbara
merinkomsten. 1940 års skatt avsåg att träffa merinkomsten under de

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

fyra krigsmånaderna under år 1939. I konsekvens härmed borde avdraget
för 1941 års skatt, som avser att träffa merinkomsten under hela år 1940,
ha höjts till 12,000 kronor. I stället föreslås, att avdraget skall sänkas till

2,000 kronor. Länsstyrelsen vill föreslå, att avdraget fortfarande sättes till
beloppet vid 1940 års skatt d. v. s. 4,000 kronor.

Vid den tidigare krigskonjunkturbeskattningen, då betydligt enklare bestämmelser
gällde för taxeringsförslagens utarbetande, bestämdes ett till
inkomst- och förmögenhetsskatt taxerat belopp av minst 8,000 kronor för
att krigskonjunkturskatt överhuvud skulle ifrågakomma (se 3 § i KF örn
krigskonjunkturskatt den 30 juni 1916 nr 260). Då länsstyrelsen för den
nuvarande taxeringen föreslår samma belopp torde detta —- icke minst i
betraktande av levnadskostnadernas ökning — icke kunna anses för högt
tilltaget. Genom en sådan begränsning — vid sidan av nämnda 4,000-kronorsstreck
—- skulle mycket onödigt undersökningsarbete inbesparas och
arbetet i stället kunna inriktas på noggrannare undersökning av materialet
från de större inkomsttagarna.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser det skattefria beloppet böra bestämmas
till förslagsvis 3,000 kronor.

Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar:

Det s. k. bottenavdraget, som nu föreslagits till 2,000 kronor, utgjorde enligt
1940 års förordning 4,000 kronor. Att avdraget då, ehuru allenast några
månaders inkomst beskattades, bestämdes till detta relativt höga belopp var
beroende av att antalet taxeringsfall ansågs böra begränsas. Ehuru en sådan
önskan ej nu föreligger, synes det dock länsstyrelsen som om någon höjning
av det nu föreslagna avdragsbeloppet bör ske med hänsyn till att den
förestående taxeringen kommer att regelmässigt avse ett helt års inkomst.
Större rättvisa de olika skattskyldiga emellan synes emellertid vinnas, därest
bottenavdraget göres beroende av merinkomstens storlek.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare anser det icke vara
riktigt att helt bortse från den redan inträdda försämringen i penningvärdet.
Hänsyntagande härtill borde kunna ske på det enkla sättet, att krigskonjunkturskatt
debiteras allenast för den del av merinkomsten, som överstiger
viss procent av jämförelseinkomsten. Storleken av denna procentsats
bör i författningen angivas. Vidare förordar handelskammaren det skattefria
avdragets bibehållande vid 4,000 kronor.

Smålands och Blekinge handelskammare anser, att då krigskonjunkturbeskattningen
nu avser hela år 1940, men enligt föregående förordning närmast
tog sikte på de fyra sista månaderna av år 1939, det borde hava varit
riktigare att nu fastställa ett proportionsvis högre belopp än 4,000 kronor,
och anför vidare:

Vid fastställande av de minimibelopp, som skola underkastas krigskonjunkturbeskattning,
bör hänsyn tagas till att de mindre företagare som i
första hand komma att drabbas därav i regel icke kunna ha någon bokföringsmässigt
konsoliderad ställning. Ifrågavarande företagare, speciellt jordbrukarna.
torde i de flesta fall synnerligen väl behöva de av en krigskonjunktur
föranledda relativt obetydliga merinkomsterna för reparations- och
förbättringsarbeten. För ett stort antal övriga företagare av nämnda kategori
torde man även kunna räkna med att de relativt obetydliga merinkomstcr
det bär är fråga örn till betydlig del komma att placeras i försvarslånet
och sålunda bliva disponibla för staten utan att den föreslagna bottenskrapningen
av s. k. krigskonjunkturvinst behöver tillgripas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

Skånes handelskammare yttrar bland annat:

Redan från början vid den nya krigskonjunkturbeskattningens första planläggning
har med rätta stått klart, att en dylik skatt, därest den skall kunna
betraktas som en skatt endast å verkliga merinkomster, måste taga tillbörlig
hänsyn till penningvärdets försämring. Mot denna uppfattning har någon
avvikande mening ej heller nu framförts. Ej dess mindre har någon justering
av inkomstberäkningen av denna anledning ej ifrågasatts och som skäl
härför har endast hänvisats till finansministerns i fjolårets krigskonjunkturskatteproposition
gjorda uttalande att den vid denna tidpunkt d. v. s. den
1 augusti 1940 föreliggande penningförsämringen då ej ansågs vara mera
betydande. I vad mån den sedan dess inträdda allmänna prisstegringen kan
karakteriseras på samma sätt eller väsentligen utgör en knapphetsprisstegring
må här lämnas därhän. Ett lätt konstaterat förhållande är emellertid,
att grosshandelsindex resp. levnadskostnadsindex, vilka augusti 1940 lågo
resp. 30 och 18 procent över motsvarande index för jämförelseåren 1937 och
1938, nu ytterligare stigit och uppnått en ökning av c:a 41 resp. 25 procent.
Att denna fortgående prisstegring icke kan lämna merinkomstberäkningen
oberörd ligger i öppen dag. I samband härmed ha de flesta sakvärden, i penningar
räknat, fått ett högre reproduktionsvärde. I de nya inkomstberäkningarna
lär detta förhållande knappast kunna förbigås och i varje fall
torde de justeringar, som därav kunna vara motiverade, såsom i avskrivningsplaner
för maskiner och inventarier, i avskrivningsprocenter å byggnader,
i beräkning av lagervärden och förkrigsreserver, för många företag
tillsammantagna uppgå till avsevärda belopp. Så allmängiltiga som här berörda
förhållanden äro, lär få räknas med att en merbeskattning av fiktiva
vinster av denna anledning regelmässigt kommer att äga rum. Ett i viss
mån liknande förhållande kommer vidare att uppstå genom den sedan jämförelseåren
1937—1938 inträdda avsevärda skärpningen i den ordinarie statsbeskattningen.

Vidare anser handelskammaren att det skattefria avdraget bör bestämmas
till 4,000 kronor.

Handelskammaren i Gävle yttrar:

Den förskjutning, som tid efter annan inträder i penningvärdet, påkallar,
att denna fråga skyndsammast tages under omprövning. Detta synes vara
så mycket mera nödvändigt, som krigskonjunkturskatten tyvärr måste erläggas
långt efter det den beskattade inkomsten intjänats och med penningar,
om vilkas köpkraft man nödgas vara så gott som fullständigt okunnig.
Från statsmakternas sida har också vid den tidigare behandlingen av frågan
örn krigskonjunklurskatt bestämt utlovats att hänsyn till penningvärdets försämring
skulle tagas, men sådan hänsyn bör icke allenast gälla försämring
av penningvärdet, utan också en utveckling i motsatt riktning. Penningpolitiska
åtgärder av deflatorisk natur skulle nämligen kunna bliva ödeläggande
för företag, som påförts krigskonjunkturskatt.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare anser, att jämförelseinkomsten
bör ökas med en efter penningvärdets fall avpassad procentsats.

Kooperativa förbundet yttrar:

Hänsyn till ändringar av det allmänna penningvärdet har i förslaget liksom
i den för 1940 gällande lagstiftningen tagits så till vida att varulager få omräknas
till förkrigspriser. Om prisindexstegring kan anses betyda att penningvärdet
försämras, är det nog rimligt att större hänsvn härtill tages vid den

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

nya taxeringen. Det är nämligen uppenbart att inom ett företag vinsten genom
1940 års försäljningar ökas i viss proportion till prisstegringen. Visserligen
kan invändas, att viss kompensation härför erhålles därigenom att skatten
betalas i det försämrade penningvärdet. Men örn hela merinkomsten orsakats
av prisstegringen hade ju ingen krigskonjunkturskatt alls bort utgå. I
varje fall torde dock hänsyn till prisstegringar böra tagas då man bedömer
huruvida omsättningsökning och därmed krigsvinst föreligger eller icke. Det
torde därför vara rimligt att viss procent av 1940 års omsättning frånräknas i
förekommande kalkyler.

Sveriges grossistförbund anser det nödvändigt, att hänsyn tages till den
inträdda ändringen i det allmänna penningvärdet och förordar bibehållande
av det skattefria avdraget vid 4,000 kronor.

Sveriges lantbruksförbund och lantbruksstyrelsen anse det skattefria avdraget
böra höjas till 3,000 kronor.

Riksräkenskapsverket yttrar:

Även om man kan hysa tvekan rörande lämpligheten att sänka den
skattefria merinkomsten till ett belopp, som även vid låga inkomster normalt
ligger inom ramen för de årliga inkomstfluktuationerna, har riksräkenskapsverket
med hänsyn till att denna förändring torde vara en konsekvens av
att skatten utvidgas att avse bland annat jordbruk och skogsbruk icke velat
avstyrka förslaget i denna del.

Kommerskollegium förordar att det skattefria avdraget bibehålies vid 4,000
kronor.

Bank- och fondinspektionen yttrar:

Särskilt bör, såsom i promemorian jämväl förutsatts, vid skattskyldighetens
utmätning hänsyn tagas till sådan försämring av penningvärdet, som
efter tiden för krigsutbrottet inträtt eller må komma att inträda. Därest det,
såsom i promemorian angives, av taxeringstekniska skäl anses icke vara önskvärt
att redan nu med de förändringar i penningvärdet, som redan inträtt,
taga sådan hänsyn vid skattens utformning, bör dock ett dylikt hänsyntagande
icke uppskjutas längre än av nyss angivna skäl oundgängligen föranledes.
I varje fall bör vid denna beskattningsforms framtida upphörande
hänsyn härtill tagas vid den slutliga skattskyldighetens reglering.

Det bör emellertid redan nu kunna vid skattesatsens bestämmande beaktas,
att en försämring av penningvärdet medför, att skattepålagan blir än mer
tryckande än avsett varit. Detta blir enligt departementsförslaget i förhållande
till 1940 års krigskonjunkturskatt i så mycket större omfattning fallet, som
gränsen för skattefri merinkomst sänkts från 4,000 till 2,000 kronor. De sålunda
angivna förhållandena borde enligt inspektionens mening föranleda,
att man ifråga om skattesatsen utginge från en lägre och mera försiktig grundnivå
än föreslagna 50 procent.

Frågan örn skatteskalan har förutom i sistnämnda yttrande berörts av ett
flertal myndigheter och organisationer.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, alt tillämpningen av olika skattesystem
för olika slag av inkomster kan befaras komma att medföra icke
önskvärda konsekvenser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar:

Ehuru skattesatserna icke direkt berörts i utredningen kan länsstyrelsen
dock icke underlåta att påpeka det mindre tilltalande däruti, att för inkomst
av rörelse och för inkomst av tantiem härledande från rörelse gälla olika
normer för skattens utmätande. Det oegentliga häruti framträder tydligt i
det fall att en skattskyldig, vars företag drives i form av aktiebolag, däri han
själv äger samtliga aktier, uttager hela rörelsens vinst i form av lön och
tantiem.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare anser de år 1940 gällande
skattesatserna giva åt skatten närmast karaktären av statlig inkomstkonfiskation
samt fortsätter:

Vid fastställande av skatteskalans höjd torde icke beaktats det osäkerhetsmoment,
som vidlåder själva rättsgrunden för beskattningen. Det bärande
motivet för densamma har ju från början framhållits vara, att ingen av
krigets olyckor skall skörda oberättigade vinster. Det är sålunda krigsvinst
och allenast krigsvinst, som avses drabbad av denna beskattning. Ett avgörande,
huruvida mervinsten helt eller delvis haft sin grund i krigskonjunkturen
eller måhända varit att påräkna oberoende av densamma, måste emellertid
alltid fotas på ett antagande, som saknar objektiv grund. Ej minst med
hänsyn härtill anser sig handelskammaren trots det trängande skattebehovet
böra förorda en ej oväsentligt lägre skatteskala.

Erinringar rörande skatteskalan hava framställts jämväl av några andra
handelskammare ävensom av Sveriges industriförbund och Sveriges grossistförbund.

Kooperativa förbundet ifrågasätter, huruvida icke även skatten för merinkomst
av rörelse borde göras proportionell. De nuvarande reglerna medföra
ganska slumpartade resultat, särskilt då tillfälligheter gjort att åren
1937—1938 visat dåligt resultat.

Kommerskollegium förordar en sänkning av skattesatserna.

Lantbruksstyrelsen yttrar bland annat:

Då den fixa skattesatsen för jordbruk och skogsbruk uppgår till samma
procenttal som den lägsta skattesatsen för merinkomst av rörelse, så ligger
ju redan häri en viss fördel för jordbruket. Skattesatsen för jordbruk och
andra därmed likställda förvärvskällor är angiven till 50 procent. På grund
av ovan angivna särskilda omständigheter för jordbrukets vidkommande,
synes det styrelsen nödvändigt, att skattesatsen för merinkomster av jordbruk
i varje fall icke fastställes högre än till 40 procent. Härtill må även
anmärkas, att det ur folkförsörjningens synpunkt synes angeläget, att den
enskilde jordbrukaren icke får den uppfattningen, att alla hans ansträngningar
att höja den egna produktionen lönas så illa, att det allmänna beskattningsvägen
tager all påräknad merinkomst ifrån honom.

Riksräkenskapsverket framhåller önskvärdheten av att för å ena sidan
fysiska personer och å andra sidan juridiska personer samma skatteskala
tillämpas för inkomst av olika inkomstkällor, samt yttrar vidare:

Den för 1940 års krigskonjunkturskatt fastställda progressiva skalan, som
tillämpas oberoende av det beskattningsbara beloppets absoluta storlek, är
mest lämpad för beskattning av juridiska personer. Skatten för nämnda år
har också i mindre omfattning drabbat fysiska personer. Den nu föreslagna
krigskonjunkturskatten kommer, på grund av att skatteobjekten utvidgas

Kungl. Maj:ts proposition nr 173-

till att omfatta inkomst av jordbruk, skogsbruk och annan fastighet samt
på grund av att den skattefria merinkomsten föreslås till allenast 2,000
kronor, att i betydande omfattning drabba fysiska personer. Det kan då
verka stötande för rättskänslan om till exempel en lanthandlare och en
jordbrukare, båda med normalt obetydliga inkomster, skola beskattas olika,
även om deras inkomster genom av krisen föranledda prisstegringar ökats
i samma proportion. Vissa olägenheter av olika skatteskalor uppkomma
även då samma person driver jordbruk, skogsbruk och rörelse. Särskilt
starkt måste dessa olägenheter göra sig gällande då, såsom ofta är fallet,
skogsbruk är förenat med skogsindustri.

Därest progressiv beskattning anses böra tillämpas för fysiska personer,
synes skatteskalan för hithörande skattskyldiga böra utformas med utgångspunkt
från den beskattningsbara merinkomstens absoluta storlek.

Med anledning av vad i motiveringen till det nu föreliggande förslaget
anföres om möjligheten att tillämpa progressiv beskattning då jämförelseinkomst
icke fastställes, vill riksräkenskapsverket erinra, att det icke möter
större svårighet att tillämpa en progressiv skala även i de fall, då merinkomsten
beräknas med ledning av inträffad prisstegring.

Departementschefen:

När jag den 1 augusti 1940 för Kungl. Maj:t anmälde frågan om krigskonjunkturskatt
för nämnda år, framhöll jag, bland annat, att denna beskattning
ett följande år borde utvidgas att avse även andra förvärvskällor
än dem som inbegrepes i det då framlagda förslaget, i första hand skogsbruk,
jordbruk och inkomst av annan fastighet. Vid överarbetning av skatteberedningens
då föreliggande förslag i ämnet hade en vägledande synpunkt
genomgående varit, att det överarbetade förslaget skulle komma att ligga inom
ramen för vad som syntes sannolikt beträffande följande års beskattning,
och att en förordning rörande denna beskattning skulle kunna erhållas genom
en utbyggnad av den då utarbetade. I detta sammanhang uttalade jag även
min anslutning till den i skatteberedningens promemoria intagna ståndpunkten
att, därest en mera betydande försämring av penningvärdet skulle inträda,
hänsyn till en sådan försämring borde tagas vid ifrågavarande beskattning.
Tillika framhöll jag, att jag delade den i promemorian uttalade uppfattningen,
att en slutavräkning borde äga rum avseende viss tidpunkt efter
krigets slut.

Då skatteberedningen nu enligt mitt uppdrag utarbetat ett förslag till förordning
om krigskonjunkturskatt för år 1941 m. m., har detta utredningsarbete
inneburit ett fullföljande av de redan förut uppdragna riktlinjerna.

Såsom i skatteberedningens nu föreliggande promemoria anförts torde det
omdöme beträffande fjolårets krigskonjunkturskatt vara försvarligt, att genom
denna i stort sett kunnat förverkligas det allmänna huvudsyftet att
åstadkomma en extra beskattning av näringslivets efter krigsutbrottet uppkomna
mervinster, vilka ej med sannolikhet visats hava uppkommit oberoende
av kriget och förkrigskonjunkturen, men att undvika beskattning av
fiktiva vinster. Jag anser mig ock kunna nied stöd av de nu föreliggande
remissvaren instämma i det i promemorian gjorda uttalandet alt de taxeringstekniska
svårigheterna varit betydande och arbetet med taxeringens genom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

förande påfrestande, men att det från intet håll gjorts gällande att uppgiften
varit oöverkomlig. Dessa erfarenheter måste givetvis bliva vägledande vid utformningen
av krigskonjunkturskatten för år 1941. Fjolårets krigskonjunkturskatteförordning
har tagits till utgångspunkt för den nya skatten; i den mån
ej särskild anledning till avsteg från denna synts föreligga, hava de gamla
bestämmelserna upptagits. En utvidgning av skatten att avse även andra
förvärvskällor än dem som 1940 års författning omfattade har synts ofrånkomlig,
men vid denna utvidgning har måst beaktas att ej den nya beskattningen
finge en sådan omfattning att dess genomförande komme att ställa
taxeringsmyndigheterna inför oöverstigliga svårigheter.

Den omfattning, som krigskonjunkturbeskattningen enligt skattebeiedningens
förslag i huvudsaklig överensstämmelse med av mig under hand
meddelade direktiv erhållit, har i stort sett vunnit gillande i de avgivna remissvaren.
Visserligen ha icke röster saknats som uttalat sig för att förvärvskällorna
jordbruk och annan fastighet såsom för innevarande år mindre
betydelsefulla borde uteslutas från beskattningen. Skogsägarnas sammanslutningar
hava jämväl avstyrkt krigskonjunkturskatten av skogsbruk, och
samma ståndpunkt har intagits i ännu några yttranden. Man kan emellertid
med stöd av remissvaren helt visst göra gällande att en mycket allmän mening
finner den föreslagna utvidgningen riktig.

Det är, såsom också i ett flertal yttranden framhållits, sannolikt att be
träffande jordbruk skatten för detta år ej kommer att bliva mera betydande.
1940 års skörd var i större delen av riket så svag att den kvantitativa minskningen
i många fall ej uppvägdes av stegrade priser, och endast beträffande
ett ganska litet antal jordbruk kan det antagas att inkomstökningen varit av
den storlek att den överskridit gränsen för det ifrågasatta skattefria beloppet.
Med desto större styrka framstår emellertid i belysning härav det berättigade
i att, där skördeutfallet och prisstegringen gemensamt resulterat i större merinkomster,
prisstegringen i den mån den ej erfordrats för att täcka ökade
omkostnader blir föremål för krigskonjunkturskatt. Att inkomst av annan
fastighet med den begränsning dess beskattning fått enligt det föreliggande
förslaget kommer att träffas av krigskonjunkturskatt i mycket ringa omfattning
torde jämväl vara säkert. Men detta utgör intet skäl att avstå från
beskattning i sådana fall, där dylik synes särskilt påkallad, därest ej en i
förhållande till resultatet vidlyftig taxeringsapparat sättes i gång. Detta har
undvikits i det framlagda förslaget, och jag finner följaktligen även i detta
avseende utvidgningen motiverad.

Beträffande skogsbruk är läget ett annat. En krigskonjunkturbeskattning
av skogsbruk framstår ingalunda som betydelselös, och fråga är i stor utsträckning
om typiska krigskonjunkturvinster. Mot en krigskonjunkturbeskattning
av skogsbruk kan väl — utom tekniska svårigheter beträffande dess
genomförande — anföras huvudsakligen att särskilt vedavverkningarna i
stor utsträckning framdrivits genom statsgarantier i fråga om prissättningen.
Det borde dock vara klart att en sådan garanti icke kan i någon mån anses
innebära utfästelse att lindrigare än andra inkomster beskatta så utpräg -

Kunni. Majlis proposition nr 173.

lat renodlade krigskonjunkturvinster som de här avsedda, vilka uteslutande
äro beroende av prisstegring utöver omkostnadsökning beträffande skogsprodukter.
Det förtjänar här särskilt beaktas att fråga är om vinster vilka
i påtaglig grad erhållas på bekostnad av de ekonomiskt svagare breda
lagren av konsumenter. Att en krigskonjunkturskatt för skogsbruket varit
planerad sedan länge, bör lia varit allmänt bekant. Redan i skatteberedningens
i januari 1940 avgivna promemoria rörande krisskatt antyddes möjligheten
av en sådan skatt å inkomst av jordbruksfastighet, vilken inkluderar
inkomst av skogsbruk, och i mitt förut återgivna uttalande i ämnet i statsrådet
den 1 augusti 1940 har jag tydligt framhållit att en utvidgning av
krigskonjunkturslcatten till skogsbruk var åsyftad. Jag inser väl att taxeringstekniska
svårigheter äro att befara vid genomförandet av dylik beskattning,
men jag kan ej i dem se en grund att helt avstå från denna beskattning.
Den naturliga slutsatsen är här givetvis den att anordningar böra sökas
för att bemästra svårigheterna. Vid beskattningens genomförande bör
tillses att den icke kommer att drabba andra än verkliga krigskonjunkturvinster
och jag vill uttala mig för att viss försiktighet bör iakttagas vid beskattningsunderlagets
bestämmande. Till dessa frågor återkommer jag i den speciella
motiveringen.

Den föreslagna utvidgningen av beskattningen beträffande vissa tjänsteinkomster
och inkomster av tillfällig förvärvsverksamhet samt realisationsvinster
har i huvudsak lämnats utan anmärkning i remissvaren. Till dessa
frågor återkommer jag vid 8 och 9 §§.

I detta sammanhang torde det vara på sin plats att något beröra frågan
om möjligheten att mot inkomstökning å en förvärvskälla kvitta inkomstminskning
å en annan. Skatteberedningen har i sitt förslag sökt att i viss utsträckning
tillgodose detta syfte genom att i paragrafen om beskattningsbar
merinkomst införa eif stadgande om rätt för taxeringsmyndigheterna att
medgiva sådan kvittning. Förslaget i denna punkt har emellertid i många
av remissyttrandena ej ansetts tillfredsställande. Jag föreslår fördenskull en
väsentlig utvidgning av kvittningsrätten, framför allt i det avseende där denna
framstår såsom mest betydelsefull, nämligen när jordbrukare kompenserat
inkomstminskning i fråga örn jordbruket med större virkesuttag, men också
i vissa andra avseenden. Till denna fråga återkommer jag i det följande under
olika punkter och vill här endast framhålla att det, med hänsyn till den
olika utformningen av skatten beträffande olika förvärvskällor, ej torde vara
möjligt att beträffande kvittning genomgående meddela kategoriska bestämmelser
i det allmänna stadgande, som behandlar de icke eljest reglerade
kvittningsfallcn.

I flera yttranden har liksom tidigare framhållits önskvärdheten av alt
medgiva rätt att från inkomstökning under visst år avräkna inkomstminskning
under ett annat. Jag vill i detta avseende, under vitsordande av det principiellt
rikliga i ett sådant förfarande beträffande krigskonjunkturskatten,
ånyo uttala all möjligheterna härutinnan knappast kunna helt överskådas
förrän i samband med avräkningsförfarandet efter krigets slut. Ett mycket

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

betydelsefullt steg i fråga om utjämning mellan olika beskattningsår innebär
emellertid förslaget örn provisorisk skattepåföring i händelse av avsättning
till s. k. kostnadsutjämningsfond. Mot denna anordning kan otvivelaktigt
från statsfinansiella synpunkter framställas den anmärkningen att
tack vare densamma möjlighet till restitution torde öppnas beträffande en
mycket avsevärd del av krigskonjunkturskatten. Då en utjämning sådan
som den här föreslagna framstår såsom sakligt befogad, vill jag emellertid
tillstyrka anordningen.

Även frågan om hänsyntagande till ändring av penningvärdet vid ifrågavarande
beskattning har berörts i ett antal remissyttranden. Jag vidhåller
min förut uttalade mening, att därest en mera betydande försämring av
penningvärdet skulle inträda, hänsyn till en sådan bör tagas vid krigskonjunkturbeskattningen.
Visst sådant hänsyntagande kan i själva verket
ifrågakomma ej blott vid en verklig försämring av penningvärdet, utan även
där en av varuknapphet förorsakad allmän prisstegring ägt rum. Jag anser
emellertid ej anledning föreligga att för 1941 års skatt föreslå särskild anordning
i anledning av nu nämnda förhållanden. Ur taxeringstekniska synpunkter
är det helt visst önskvärt att undvika de komplikationer som skulle
bliva en ofrånkomlig följd av ett sådant hänsyntagande.

Ett visst beaktande av de nu framförda synpunkterna synes emellertid
kunna ske vid bestämmande av det skattefria bottenavdragets storlek. Detta
avdrag föreslogs i skatteberedningens år 1940 avgivna promemoria rörande
krisskatt till 2,000 kronor, men med hänsyn särskilt till svårigheterna för
taxeringsmyndigheterna att första året för skattens tillämpning komma till
rätta med ett större antal skattskyldiga fastställdes avdragsbeloppet till 4,000
kronor. Skatteberedningen har även i år utgått ifrån att beloppet skall bestämmas
till 2,000 kronor. Ett avdrag av denna storlek har i många yttranden
ansetts för lågt. För egen del vill jag särskilt framhålla, att beträffande
rörelseidkare det ur prispolitiska synpunkter som jag örn ett ögonblick kommer
att beröra är önskvärt att avdraget ej sättes högt, samt att det beträffande
de mera betydelsefulla nytillkommande krigskonjunkturbeskattade kategorierna,
jordbruk och skogsbruk, endast är prisstegring utöver vad som erfordras
för att täcka ökade omkostnader som enligt förslaget beskattas, och att
i sådant avseende ett avdrag av 2,000 kronor i och för sig ej torde kunna
anses för lågt. Då jag emellertid finner det rimligt att vid ifrågavarande beskattning
taga viss hänsyn till prisutvecklingens inflytande å de mindre inkomsternas
realvärden och dessutom taxeringstekniska hänsyn tala för en
viss inskränkning av antalet till krigskonjunkturskatt skattskyldiga, anser
jag mig kunna förorda att bottenavdraget bestämmes till 3,000 kronor.

Att, såsom från vissa håll föreslagits, fastställa ett minimum av till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt taxerad inkomst såsom nedre gräns för
skattskyldigheten anser jag mig liksom föregående år ej kunna tillstyrka,
då de numera tillämpade normerna för lagernedskrivning och avskrivning å
inventarier m. m. ha till följd att en dylik gräns ej kan anses rationell.

Rörande skattesatserna finner jag ej anledning att föreslå någon ändring

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

i förhållande till 1940 års beskattning. För de nytillkommande förvärvskällorna
blir den proportionella skatten gällande. Då det mot skatten anmärkes
att den är ägnad att verka återhållande å företagsamheten, vill jag framhålla
att jag för egen del finner betydelsen av denna synpunkt mer än uppvägas
därav att skatten torde utgöra ett verksamt led i statsmakternas strävanden
att hindra spekulationer i prisstegring å produkter av betydelse för
folkförsörjningen. I detta sammanhang vill jag även erinra om den rätt för
Kungl. Maj:t att medgiva skattelindring vid särskilt samhällsnyttig verksamhet
som föreligger enligt det av 1940 års urtima riksdag givna bemyndigandet.

Rörande det sannolika utfallet av 1941 års krigskon junk turskatt torde det
vara rådligast att ej göra något annat uttalande än att den med största sannolikhet
kommer att inbringa betydligt större belopp än 1940 års skatt.
1940 års debiterade krigskonjunkturskatt har utgjort 22,487,132 kronor avseende
1,423 skattskyldiga. Av detta belopp lia provisoriskt påförts 2,832,850
kronor. Den minskning i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten,
värnskatten och den särskilda skatten å förmögenhet, som blivit en följd av
avdraget för krigskonjunkturskatt, har utgjort 6,626,386 kronor.

Vidare vill jag i anledning av yttranden från ett stort antal länsstyrelser
uttala att jag väl inser, att på åtskilliga håll särskilda åtgärder kunna bliva
behövliga för att tillgodose länsstyrelserna med tillräcklig arbetskraft. Jag
återkommer till denna fråga.

Slutligen anser jag mig böra till förekommande av varje missförstånd uttala,
att lagstiftningen för år 1941 fått sin utformning med tanke just på de
förhållanden som varit rådande under det beskattningsår, för vilket taxering
då verkställes. Det är uppenbarligen meningen att i möjligaste mån bygga ett
kommande års krigskonjunkturskattelagstiftning på motsvarande grund.
Emellertid måste man räkna med att förhållandena kunna under innevarande
år så förskjutas, att nya spörsmål träda i förgrunden vilka tarva nya eller
ändrade regler.

Detaljmotivering.

Jag övergår nu till en granskning av detaljerna i de författningsförslag, som
äro resultatet av den inom finansdepartementet verkställda överarbetningen
av det remitterade förslaget. Jag berör därvid dock endast sådana frågor,
som behandlats i de avgivna remissvaren eller eljest kunna anses vara av
sådan art att de böra särskilt omnämnas.

Förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1941.

2 §•

Denna paragraf avser frågorna örn skattepliktig inkomstökning samt om
skattskyldighet. Såsom jag redan tidigare omnämnt föreslås utvidgning av
skatteplikten i förhållande till vad som gällde för år 1940 till att omfatta även

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

inkomstökning hänförlig till jordbruk, skogsbruk, annan fastighet samt icke
yrkesmässig avyttring av fast egendom, varjämte gruppen inkomst i form av
tantiem m. m. avses skola numera inrymma även tantiem som utgått från
jordbruk och skogsbruk, samt vidare inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet
såsom uppfinnare eller av tillfälligt uppdrag ävensom annan jämförlig
inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet. I övrigt innehåller förslaget principiellt
samma bestämmelser som 1940 års förordning örn krigskonjunkturskatt.

Rörande frågan örn den sålunda föreslagna utvidgningen av skatteplikten
får jag hänvisa till den tidigare lämnade redogörelsen.

I en del yttranden hava vissa spörsmål framförts angående skattepliktens
omfattning, vilka även beröra reglerna för inkomstuppskattningen men lämpligen
synas böra behandlas i detta sammanhang.

Överståthållarämbetet har ingivit en å ämbetets bokgranskningskontor genom
taxeringsassistenten E. Annell utarbetad promemoria, däri anföres följande: Inkomst

av kapital har i förslaget undantagits från krigskonjunkturbeskattning.
I fråga om rörelseidkare kan detta medföra vissa ojämnheter. Rörelseidkare
redovisa nämligen icke kapitalinkomster efter enhetliga principer; en
del upptaga ränteinkomst såsom inkomst av rörelse medan andra redovisa
den såsom inkomst av kapital. Då uppdelningen av inkomsten mellan dessa
förvärvskällor ej påverkar den statliga taxeringen och för hemortskommunen
nästan undantagslöst innebär en fördel, har det av den skattskyldige tillämpade
förfaringssättet ofta godtagits av beskattningsnämnderna.

Om skattskyldig, som under jämförelseåret utbrutit kapitalinkomsterna från
rörelseinkomsten, skulle vara bunden av denna uppdelning i krigskonjunkturskattehänseende,
skulle stora ojämnheter uppstå. Avkastningen på banktillgodohavanden
torde visserligen lia varit större under beskattningsåret än under
jämförelseåret, men å andra sidan kunna banktillgodohavanden och innehav
av svenska obligationer hava ökat avsevärt under beskattningsåret •—
exempelvis såsom en följd av lagerminskning — varför i rörelsen investerat
eget kapital skulle visa nedgång, örn tillgångar, vilkas avkastning under jämförelseåret
hänförts till förvärvskällan kapital, bortfördes från rörelsetillgångarna.
Sistnämnda omständighet torde ofta medföra större minskning av uppskattad
merinkomst av rörelse än den skattefria ökningen av kapitalinkomst.
För att undvika en sådan ojämnhet mellan olika skattskyldiga vore det önskvärt
att i vart fall för aktiebolag som driva rörelse avkastning på banktillgodohavanden
och innehav av svenska obligationer, såvida icke särskilda omständigheter
förelåge, hänfördes till förvärvskällan rörelse under såväl jämförelseåret
som beskattningsåret, oberoende av redovisningen vid den ordinarie inkomsttaxeringen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar:

Bestämmelserna i 2 § 1 mom. andra stycket jämförda med 4 § anvisning
1) angående justering av rörelseinkomst med hänsyn till intäkt och ersättning
vid avyttring och inträffat försäkringsfall ifråga örn inventarier och
andra likartade för stadigvarande bruk avsedda tillgångar syntes kunna
medföra icke avsedda konsekvenser. Örn till exempel ett rederiföretag under
år 1937 haft en då icke beskattningsbar realisationsvinst vid försäljning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

fartyg, skall författningsenligt denna inkomst tilläggas vid beräkningen av
återstående inkomst för år 1937. Under normala fall kommer således jämförelseinkomsten
att i sig innefatta halva realisationsvinsten, vilket i sin
tur har till följd, att uppskattad merinkomst kommer att bliva i motsvarande
nian lägre. Ilar under beskattningsåret liknande försäljning icke ägt
rum, kommer den skattskyldige i ett bättre läge än vad som kan anses vara
motiverat, och likformigheten i inkomstberäkningen har gått förlorad, enär
varken andra förkrigsinkomståret eller beskattningsåret utvisa motsvarande
inkomst. Justering skulle ju kunna ske genom avdrag under 6 a avd. I i deklarationsformuläret,
men bestämmelsen örn tillägg för förkrigsinkomståren
bleve i så fall meningslös. Även för det fall att i beskattningsårets nettointäkt
skulle ingå intäkt på grund av försäljning eller utfallet försäkringsbelopp,
kommer genom bestämmelserna örn avdrag för minskning i dold
förkrigsreserv uppskattad merinkomst att minskas med skillnaden mellan
tillgångens värde den 31 augusti 1939 och dess i beskattningshänseende vid
samma tidpunkt gällande värde. Den av kriget oberoende värdeökningen
kommer således att elimineras, och det förefaller därför omotiverat att i
återstående inkomst för förkrigsinkomståren inräkna återgående värdeminskningsavdrag
och eventuell försäljningsvinst, då ju dessa knappast kunna
anses för rörelsen normala. För beskattningsåret kommer justering automatiskt
att inträda, så att till krigskonjunkturbeskattning upptages endast värdestegring
från krigsutbrottet samt vid krigskonjunkturbeskattningen tidigare
eventuellt för mycket åtnjutna värdeminskningsavdrag. Jämväl nu berörda
punkt kunde kräva en korrigering eller ett förtydligande.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare yttrar bland annat:

Den i 2 § lämnade föreskriften, att i inkomst av rörelse skall inräknas
intäkt vid avyttring av maskiner och inventarier samt uppburen försäkringssumma
för sådana tillgångar, även om intäkten icke är skattepliktig
enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, måste leda till
orimliga konsekvenser. Enligt denna föreskrift komma sålunda exempelvis
utfallande brandförsäkringsbelopp i sin helhet att bli krigskonjunkturbeskattade,
där icke händelsevis jämförelseårets resultat på motsvarande sätt
influerats av erhållen försäkringsersättning. Föremål för krigskonjunkturbeskattning
bör i varje fall aldrig bliva den del av den uppburna ersättningen,
som svarar mot det brunnas förkrigsvärde. Då emellertid ersättning
icke erhålles med högre belopp än det verkliga värdet vid brandtillfället,
torde man med fog kunna utgå ifrån, att försäkringsersättningen i
sin helhet kommer att tas i anspråk för anläggningens återställande efter
branden. Endast i de fall så icke sker, kan det överhuvudtaget bli tal örn
krigskonjunkturvinst. Vad här sagts angående ersättning för försäkring bör
även gälla vid intäkt av försäljning av exempelvis utrangerat maskineri
och detsammas ersättande. Bestämmelsen bör omformuleras med beaktande
av vad sålunda anförts.

Tillika anser handelskammaren, såsom redan förut omnämnts, det vara
mest rationellt att bestämmelsen örn uppfinnarverksamhetens inrymmande
inom beskattningens ram idgår.

Riksräkenskapsverket anser orden »inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet
såsom uppfinnare eller av tillfälligt uppdrag ävensom annan jämförlig
inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet» icke tillräckligt klart avgränsa
det slag av intäkter, som avses skola bliva föremål för beskattning. Bestämmelsen
kan därför lätt föranleda en godtycklig skalteläggning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

Departementschefen:

I den av överståthållarämbetets bokgranskningskontor avgivna promemorian
har föreslagits att aktiebolagens kapitalinkomster skulle i den mån
fråga vore om bank- oell obligationsräntor i regel vid krigskonjunkturbeskatlningen
hänföras till inkomst av rörelse. Skälen för detta förslag äro
beaktansvärda, men jag anser det ej rådligt att i detta avseende frångå kommunalskattelagens
uppdelning av inkomsterna på olika slag av förvärvskällor.
Emellertid vill jag framhålla, att där kommunalskattelagens bestämmelser
uppenbarligen tillämpats oriktigt vid den ordinarie beskattningen,
detta fel bör rättas vid taxeringen till krigskonjunkturskatt.

Den bestämmelse som kritiseras av Östergötlands och Södermanlands
handelskammare fanns redan i förordningen om krigskonjunkturskatt för
år 1940 och har mig veterligen icke föranlett några materiella olägenheter.
Lagstiftningen om krigskonjunkturskatt är för övrigt så inrättad att belopp
som erhållits genom realisation i ena eller andra formen av värden som
funnos vid krigsutbrottet ej beskattas och att för den överskjutande delen
avdrag kan göras för överpris vid inköp av tillgång motsvarande den förlorade
antingen direkt eller genom provisorisk skattepåföring. Jag föreslår
följaktligen ingen ändring i denna punkt.

Vad angår det av länsstyrelsen i Malmöhus län gjorda påpekandet örn
viss konsekvens av stadgandet i paragrafens 1 mom. andra stycket får jag
erinra, att syftet med den av länsstyrelsen avsedda bestämmelsen är dels
att för aktiebolag och ekonomiska föreningar erhålla samma regel för det
första förkrigsinkomståret som på grund av författningens bestämmelser i
övrigt gäller för andra förkrigsinkomståret och beskattningsåret, dels att
med nämnda juridiska personer jämställa andra skattskyldiga. Därav att
belopp varom nu är fråga medräknas i den skattepliktiga intäkten följer
emellertid ej att det också medräknas vid bestämmande av jämförelseinkomsten.
Beträffande beräkning av inkomst för förkrigsinkomståren gäller
nämligen regeln att belopp av sådant slag och av sådan storlek, som uppenbarligen
ej kan anses för rörelsen normalt, ej skall upptagas såsom intäkt.
Med hänsyn härtill kan det i det av länsstyrelsen angivna exemplet beträffande
rederiföretag väl tänkas att samtidigt som intäkten genom försäljning
av fartyg upptages såsom tillkommande post vid inkomstuppskattningen ett
belopp motsvarande intäkten kommer att avräknas. Det är dock, såsom
senare kommer att utvecklas vid 4 §, ej säkert att beloppet i dess helhet
kommer att avräknas. Beträffande andra tillgångar än fartyg kan en allenast
partiell avräkning väntas bliva tämligen vanlig. Den av länsstyrelsen åsyftade
bestämmelsen är således icke betydelselös. Någon ändring i det föreliggande
förslaget på denna punkt synes alltså ej önskvärd.

Vad riksräkenskapsverket anfört föranleder mig ej heller att föreslå någon
ändring i den formulering, som det remitterade förslaget innehåller.

Något skäl att på sätt Östergötlands och Södermanlands handelskammare
jämväl föreslagit utesluta merinkomst å uppfinnarverksamhet från beskattningen
synes ej föreligga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

4 §.

4 § i det remitterade förslaget jämte anvisningar innehåller regler för fastställande
av taxerad merinkomst av rörelse. Förslaget bygger därvid på samma
principer som motsvarande stadgandcn i 1940 års förordning om krigskonjunkturskatt.
Med hänsyn till att det nu gäller ett senare beskattningsår
hava emellertid en del nya regler blivit erforderliga, varjämte kompletteringar
och omformuleringar i förtydligande syfte gjorts.

De mera betydelsefulla ändringarna i förhållande till föregående års författning
äro följande.

I fråga om jämförelseinkomsten föreslås ett tilläggsstadgande, enligt vilket
den vid taxering till krigskonjunkturskatt år 1940 fastställda jämförelseinkomsten
bör frångås endast om särskilda skäl därtill föranleda.

Vad angår frågan om inkomstuppskattningen för beskattningsåret föreslås
ett stadgande att, därest vid taxering till krigskonjunkturskatt år 1940 tillägg
gjorts för nybildning under nästföregående beskattningsår av dold reserv i
lagertillgångar, hänsyn härtill skall tagas vid värdering av lagret vid beskattningsårets
ingång och att följaktligen vid inkomstuppskattningen för detta
år avdrag skall medgivas med belopp svarande mot nämnda tillägg.

Beträffande lagerökning som uppkommit efter utgången av augusti 1939
(krigsutbrottet) gällde enligt förenämnda förordning att nedskrivning ej
godkändes till lägre värde än som motsvarade anskaffningskostnaden vid
krigsutbrottet. Nu föreslås i det fall då lagret vid sista förkrigsinkomstårets
utgång räknas såsom förkrigslager att beträffande lagerökning nedskrivning
ej må godkännas till lägre värde än som motsvarar anskaffningskostnaden
vid sistnämnda tidpunkt.

Vidare har upptagits en föreskrift, enligt vilken vid tillämpning av vad som
stadgats angående grunderna för lagervärderingen vid beskattningsårets utgång
nedskrivning ej må ske till lägre belopp än det bokförda värdet vid
nämnda tidpunkt, såvitt ej den skattskyldige visar att lagret i sin helhet
uppskrivits eller att vid värdesättningen enligt räkenskaperna hänsyn ej tagits
till nedskrivning som enligt god köpmannased varit uppenbart påkallad.

Kompletterande regler föreslås för beräkning av minskning av dold förkrigsreserv,
varjämte upptages ett tilläggsstadgande angående återvinning av
sådan reserv.

Beträffande värdeminskning å inventarier och liknande tillgångar föreslås
att den för överpris och merkostnad enligt 1940 års förordning stadgade
spärrgränsen av en och en tredjedel gånger det pris, som den tillgång avdraget
avser kan anses hava betingat vid utgången av augusti 1939, sänkes till
en och en fjärdedel gånger nämnda pris, varjämte villkoret att visst avdrag
för värdeminskning skall hava skett i räkenskaperna för beskattningsåret
föreslås skola utgå. Den enligt 1940 års förordning gällande regeln att den
i räkenskaperna gjorda avskrivningen, som godkänts vid taxeringen till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt, icke skulle frångås med mindre de därvid
tillämpade grunderna mera avsevärt skilde sig från de enligt förordningens
huvudgrunder medgivna, föreslås jämväl skola utgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Angående avdrag för avsättning till pensionering av anställda eller annat
likartat ändamål hava särskilda regler föreslagits, likaså angående beräkning
av merinkomst av uppfinnarverksamhet.

I fråga örn beräkning av ränta å eget kapital föreslås att räntefoten beträffande
kapitalökning höjes från 5 till 6 procent samt att, i motsats till
vad som gällde enligt 1940 års förordning, tillgångar av varulagers natur
skola upptagas enligt räkenskaperna utan hänsyn till den särskilda uppskattningen
för inkomstberäkningen vid taxering till krigskonjunkturskatt.

Slutligen föreslås, att veterinärer skola likställas med de i 1940 års förordning
uppräknade yrkeskategorierna, som intaga en särställning i bevisningshänseende.

övriga föreslagna ändringar äro av väsentligen redaktionell natur.

Motiveringen till förslaget återfinnes å sid. 7—13 i den remitterade promemorian.

Jag övergår härefter till redogörelse för de avgivna yttrandena. De frågor,
som däri särskilt berörts, avse huvudsakligen lagervärderingen och avdrag
för minskning av dold förkrigsreserv samt därmed sammanhängande spörsmål,
jämförelseinkomsten, avdrag för värdeminskning, avdrag för avsättning
till pensionering av anställda, avdrag för skatter vid inkomstuppskattningen,
beräkning av ränta å eget kapital, bevisningsreglerna samt rederiers beskattning.
De båda förstnämnda frågorna och därmed sammanhängande spörsmål
hava i yttrandena behandlats i ett sammanhang, varför de i den följande
redogörelsen också behandlas gemensamt.

Lagervärdering, dold förkrigsreserv och därmed sammanhängande
spörsmål.

I den av Överståthållarämbetet ingivna, å ämbetets bokgranskningskontor
upprättade promemorian anföres följande:

Den ur skattemyndigheternas synpunkt allvarligaste anmärkningen mot
det framlagda förslaget är den, att reglerna för beräkning av förändring av
dold förkrigsreserv i varulager under beskattningsåret gjorts onödigt invecklade.

Följande ändringar i förenklande syfte böra vidtagas.

Vid beräkning av förändring av dold reserv i varulager jamföres
den dolda reserven vid beskattningsårets utgång med den dolda förkrigsreserven.
Jämförelsen kommer alitsa i de flesta fall att sträcka sig över
två beskattningsår. Hela ökningen eller minskningen tillägges respektive
avdrages i deklarationen för beskattningsåret. Örn vid 1940 års krigskonjunkturskattetaxering
avdrag yrkats för minskning av dold förkrigsreserv,
räknas avdraget den skattskyldige till last, om och i den man det åtnjutits,
har vid 1940 års taxering tillägg gjorts för ökning av dold reserv, räknas
detsamma skattskyldig tillgodo vid taxeringen för beskattningsåret.^ Genom
detta förfaringssätt blir den föreslagna omräkningen av beskattningsårets ingående
lager obehövlig.

Vidare ha förslagsställarna uppdelat förändring av dold reserv i varulager
i två delar: ändring på grund av annan värderingsnorm och ändring på
grund av lagerminskning. Därför fordras vid lagerminskning dubbla om -

Kungl. Majlis proposition nr 173.

räkningar av utgående lagret. En sådan klyvning av reservförändringen är
onödig, ty nian kan nå samma slutresultat genom att endast taga hänsyn
till den totala fondförändringen under året. Detta förfaringssätt tillämpas
nästan alltid inom affärslivet; däremot göres i allmänhet ej utredningar huruvida
fondförändringen beror på ändrad värdering eller på kvantitelsförändringar.
I fråga om sorterade lager är en sådan uppdelning av fondförändringen
ofta svår att åstadkomma.

I motiveringen uppgives att omräkningen i ett tempo övervägts, men att
detta uppslag ej fullföljts, då fondförändringar på grund av ändrad värderingsnorm
och på grund av lagerminskning ansetts till sin principiella innebörd
helt skilda. Häremot kan invändas, att, då slutresultatet blir detsamma
enligt båda metoderna, den ena metoden ej behöver förkastas, därför att
den grundar sig på annan systematisering av affärstransaktionerna än den
andra.

Förslagsställarna synas hysa den uppfattningen, att minskning av dold
reserv vid lagenninskning är en bevisfråga, men att detta däremot ej skulle
vara fallet med ändring av dold reserv på grund av ändrad värdering. Ett
studium av deklarationsformulärets sammanställningar för varulagervärderingen
visar emellertid, att båda slagen av fondförändringar ansetts böra
konstateras genom olika slags omräkningar av samma lagerkvantiteter, varför
någon principiell skillnad i utredningshänseende icke enligt deklarationsformuläret
förefinnes mellan förändringens båda beståndsdelar.

Ifrågavarande bestämmelser torde bli mycket aktuella vid 1941 års taxering,
då dolda förkrigsreserver i stor utsträckning framkommit vid lagerminskningar
under år 1940. Av det anförda framgår att utredningen om ändring
av dold reserv i varulager kan förenklas, så att varken omräkning av
ingående lagret eller klyvning av fondförändringen erfordras. Härigenom
kunna följande fördelar vinnas.

a) Sedan den dolda förkrigsreserven fastslagits, behöver endast en omräkning
av varulagret göras mot tre enligt förslaget.

b) Den i denna P. M. föreslagna metoden överensstämmer med det inom
affärslivet allmänt tillämpade förfaringssättet.

c) Metoden förstås av de skattskyldiga, eftersom omräkningen endast består
däri, att lagret vid beskattningsårets utgång omräknas efter förkrigspriserna.
Däremot bortfaller omräkning »enligt för ifrågavarande inkomstuppskattning
gällande särskilda grunder» ävensom angivandet av »i beskattningshänseende
gällande värde». Att de citerade uttrycken äro svårbegripliga
torde knappast behöva framhållas.

Redan vid 1940 års krigskonjunkturskattetaxering förorsakade de otillfredsställande
bestämmelserna om varulagervärdering en ovanligt stor irritation
hos de skattskyldiga, trots att bestämmelserna voro avsedda att bereda
dem en förmån. Det är därför av den största vikt att bestämmelserna om
varulagervärderingen vid innevarande års taxering göras lättfattliga, så mycket
mer som antalet skattskyldiga kommer att ökas avsevärt.

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar:

1 anvisningarna punkt 11 a) utsäges, att avdrag för minskning av dold
förkrigsreserv i tillgångar, avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse,
ifrågakommer endast i samband med lagerminskning. En faktisk
minskning av dold förkrigsreserv torde emellertid kunna tänkas som en följd
av uppskrivning samtidigt som lagerökning föreligger. Vid 1940 års taxering
medgavs härstädes avdrag i ett dylikt fall; då det synes tveksamt, örn icke
anvisningarnas nu föreslagna formulering utesluter avdragsrätt i avsedda
fall, är eli förtydligande pä denna punkt önskvärt.

Bihang till riksdagens protokoll atil. 1 sinni. Nr 173. C,

Kungl. Mcij:ts proposition nr 173.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför bland annat:

I ett tredje stycke av anvisningspunkt 4 b) har upptagits en föreskrift, enligt
vilken vid tillämpning av vad som stadgats angående grunderna för lagervärderingen
nedskrivning ej må ske till lägre belopp än det bokförda värdet
vid beskattningsårets utgång, såvitt ej den skattskyldige visar att lagret i sin
helhet under beskattningsåret uppskrivits eller att vid uppskattningen enligt
räkenskaperna hänsyn ej tagits till nedskrivning som enligt god köpmannased
varit uppenbart påkallad. Länsstyrelsen är tveksam, huruvida icke en
dylik föreskrift är till mera skada än gagn, då den å köpmannahåll möjligen
kan uppfattas som ett sanktionerande av åtgärder, som stå i strid mot
bokföringslagen och i fall av konkurs kunna medföra ansvar för konkursförbrytelse.

Länsstyrelsen i Kalmar län yttrar, bland annat, att principerna för värdering
av varulager enligt 1940 års förordning av de allra flesta skattskyldiga
missförståtts, givetvis med påföljd att ett omfattande arbete nödvändiggjorts
vid taxeringens genomförande för tillrättaläggande av missuppfattningar
från de skattskyldigas sida.

Länsstyrelsen i Värmlands län yttrar:

I skrivelse den 16 februari 1940 rörande förslag till krisskatt framhöll länsstyrelsen
olägenheten av att jämkning av lagervärdena för förkrigsinkomståren
skulle behöva förekomma. Erfarenheten torde nu hava visat, att därest
de bokföringsmässiga lagervärdena i stället lagts till grund för inkomstuppskattningen,
praktiskt sett stora fördelar skulle hava vunnits. Länsstyrelsen
anser sig därför fortfarande icke kunna tillstyrka förslaget i detta hänseende
utan vidhåller sin härutinnan förut uttalade mening. Den omständigheten,
att taxeringen föregående år skett efter den s. k. lagerjämkningsmetoden synes
icke behöva lägga hinder i vägen för en ändring innevarande år, detta
ej minst med hänsyn till det ringa antalet taxerade under år 1940.

Beträffande beräkningen av lagervärdena för beskattningsåret anser sig
länsstyrelsen fortfarande böra påpeka, att länsstyrelsen finner uträkningen
onödigt invecklad. Synnerligen önskvärt vore därför örn ett enklare förfaringssätt
skulle kunna genomföras, säkerligen till båtnad för såväl de skattskyldiga
som vederbörande skattemyndigheter.

Länsstyrelsen i Örebro lån anför bland annat:

I föreliggande förslag göres en principiell skillnad mellan värdering av
lagertillgångar vid beskattningsårets utgång och minskning av dold förkrigsreserv
vid lagerminskning under beskattningsåret. Beräkningen av eventuell
reservförändring skall sålunda ske i två etapper. Även om denna uppdelning
ur teoretisk synpunkt kan försvaras, måste den dock anses sakna praktisk
betydelse. Förfaringssättet är, då det ej överensstämmer med det inom affärslivet
vanliga sättet att betrakta detta problem, ägnat att skapa förvirring
hos de skattskyldiga. Med hänsyn till att reservförändringen i och för sig
och icke den teoretiska förklaringen därtill är det primära, bör denna beräkning
kunna ske i ett moment, varigenom även en välbehövlig förenkling
av deklarationsformuläret skulle vinnas.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför:

De föreslagna bestämmelserna synas innebära att med ett undantag reservförändringar
under tiden från krigsutbrottet och fram till beskattningsårets
ingång skola få påverka beskattningsårets resultat i de fall, då taxering
till krigskonjunkturskatt ej åsatts år 1940. Undantaget förekommer i fråga
örn avdrag för minskning av dold förkrigsreserv. I anvisningarna till 4 §

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

punkt 11 a) stadgas nämligen, alt en såsom skillnad mellan dolda reserven
i förkrigslagret och dolda reserven i lagret vid beskattningsårets utgång
framkommen reservminskning skall reduceras med det belopp, varmed förkrigsreserven
nedgått under föregående beskattningsår. Först härefter erhålles
den reservminskning, som får avdragas vid 1941 års taxering.

En resultatutjämning olika år emelian vinnes ju om hänsyn ej tages till
vissa reservförändringar under tiden före beskattningsårets ingång. Eftersom
en dylik utjämning ej synes kunna göras generell, vill länsstyrelsen
dock ifrågasätta, om ej konsekvensen fordrar, att som regel hänsyn tages
endast till de under beskattningsåret uppkomna reservförändringarna.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län föreslår, att anskaffningskostnaden
generellt lägges till grund för beräkningen av förändringar i de dolda reserverna.
Därest den skattskyldige yrkar jämkning på grund av värdenedsättning,
bör han vara skyldig att åtminstone genom sannolikhetsbevisning
styrka detta.

Vidare åberopar länsstyrelsen en av taxeringsrevisorn L. Stange upprättad
promemoria, däri anföres bland annat:

Under anvisningspunkt 4 a till 4 § har upptagits ett nytt stadgande örn
avdrag vid inkomstuppskattningen för beskattningsåret med belopp motsvarande
det tillägg för nybildning av dold reserv, som gjorts vid inkomstuppskattningen
för nästföregående beskattningsår, vilket även synes kunna uttryckas
så, att om det utgående lagervärdet för beskattningsåret vid 1940 års
taxering jämkats uppåt, skall detta förhöjda lagervärde även räknas som ingående
lagervärde för beskattningsåret vid 1941 års taxering. Häremot synes
ingenting vara att invända. Emellertid saknar man en motsvarande bestämmelse
om tillägg vid 1941 års taxering på grund av medgivet avdrag från utgående
lagervärdet vid 1940 års taxering, vars nödvändighet synes lika självklar.
Antingen en jämkning skett uppåt eller nedåt vid föregående taxering
bör väl motsvarande lagervärde även läggas till grund för inkomstberäkningen
vid 1941 års taxering. Denna frånvaro kan möjligen förklaras därmed
att vid 1940 års taxering i regel gällde (ehuru föreskrift härom saknades) att
lägre värdering av beskattningsårets utgående lager än räkenskapernas icke
godkändes. Emellertid torde undantag från denna regel ha förekommit och
varit befogade (dylika fall voro aktuella vid 1940 års taxering i länet). Både
denna regel och undantagen därifrån äro för övrigt i nu föreliggande förslag
föreskrivna i tredje stycket av anvisningspunkten 4 b. Då undantagsstadgandet,
ehuru då icke föreskrivet, sannolikt tillämpats även vid 1940 års taxering
och skattskyldig alltså medgivits lagervärdering vid beskattningsårets
slut understigande räkenskapernas, synes det lämpligt att fullständiga stadgandet
i punkt 4 a på ovan angivet sätt.

Anvisningspunkten 4 b, som avhandlar beräkningen av lagervärdet vid beskattningsårets
utgång, upptager några av författningsförslagets mera svårförståeliga
stadganden. Vad man här vill komma åt är en så att säga »otililåten»
reservbildning i varulagervärdet. Däremot är en viss reservbildning
»tillåten» d. v. s. den anses icke vara någon verklig reserv, ehuru den ur and -

ra synpunkter än taxeringens faktiskt kan vara det. Man skulle önska, att
vad som avses med här föreskrivna regler, d. v. s. varför man skall gå tillväga
på angivet sätt, även framginge av anvisningarna. Även örn den, som
ingående sysslat med dessa saker, har detta någorlunda klart för sig, så torde
— åtminstone enligt undertecknads erfarenhet .....- flertalet skattskyldiga

ej alls förstå den verkliga innebörden av bestämmelserna. Exempelvis före -

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

en gemensamt» jämförd med sammanhängande bestämmelser, torde för
mången synas antingen överflödig eller oförståelig. Därför synes det mig
önskvärt, att hela anvisningspunkten 4 b finge en ännu tydligare avfattning,
helst sådan att därav även framginge anledningen till de olika föreskrifterna.

Punkt 4 b synes uteslutande reglera lagervärderingen vid beskattningsårets
utgång. Däremot letar man förgäves efter regler för lagervärderingen vid beskattningsårets
ingång. I de fall, då taxering verkställts år 1940, och alltså
lagervärdet vid föregående beskattningsårs utgång är fixerat, är ju problemet
redan löst, men vid 1941 års taxering torde de fall bliva vanligast, där taxering
1940 icke åsatts. Möjligen får anses underförstått, att det ingående värdet
i sådana fall skall bestämmas enligt för uppskattningen av utgående värdet
vid /940 års taxering gällande regler, men i saknad av uttrycklig föreskrift
härom, torde tveksamhet uppstå. Förslaget upptager ju angående det
ingående lagervärdets beräkning endast bestämmelsen i punkt 4 a, som icke
avser själva grunden för värderingen. Om 1940 års regler skola anses tilllämpliga,
torde böra beaktas, att fall kunna uppstå, då föreskriften i slutet
av tredje stycket av punkt 4 b, synes böra få motsvarande tillämpning i fråga
örn ingående lagervärdet, enär annars den skattskyldige får tillgodoräkna
sig för högt ingångsvärde å lagret. I sådant fall måste emellertid taxeringsmyndigheterna
visa att så är förhållandet.

Vad som frapperar ifråga om formuleringen i såväl förslagets text, som i
deklarationsblanketten är, att uttrycket »dold reserv» noga undvikits i samband
med beskattningsårets inkomstuppskattning. Detta till skillnad mot förhållandet
1940. Denna förändring synes vara på gott och ont. Ty dels avse
faktiskt föreskrifterna att förhindra att eventuella nybildningar av otilllåtna
reserver påverka inkomstberäkningen, dels torde både myndigheter och
skattskyldiga vid 1940 års taxering ha vant sig att behandla begreppet »dold
reserv» i samband med beskattningsårets inkomst.

Angående anvisningspunkten 4 b torde sammanfattningsvis kunna sägas
att den synes ofullständig med avseende på bestämmelser om lagervärderingen
vid beskattningsårets ingång och i behov av förtydliganden i fråga örn lagervärderingen
vid årets utgång. Därjämte torde man kunna ifrågasätta om
själva grundprincipen för omräkningen är den lämpligaste. Vid 1940 års
taxering förfors inom länet, och enligt vad undertecknad erfarit, även på andra
håll så, att anskaffningsvärdena vid beskattningsårets såväl in- som utgång
beräknades och att det sistnämnda med hänsyn till eventuella prisstegringar
omräknades till ett värde efter anskaffnings-å-priserna vid årets ingång.
Även denna metod torde lämna ett riktigt resultat och är långt enklare
att tillämpa. Den i författningen föreskrivna metoden är däremot ibland
omöjlig att tillämpa i de fall. där lagret är mycket heterogent.

Vad beträffar föreskriften i sista stycket under punkt 4 c må ifrågasättas
örn det icke är teoretiskt riktigare att räkna med beskattningsbar merinkomst
i stället för taxerad sådan, åtminstone i de vanliga fall där endast en förvärvskälla
föreligger.

I detta sammanhang torde även böra beröras anvisningspunkten lia, som
reglerar avdrag för minskning av dold förkrigsreserv under beskattningsåret.
Gemensamt för båda de sistnämnda punkterna är bl. a. att man ofta talar
örn tillgångarnas »verkliga värde». Det framgår att härmed avses deras anskaffningskostnad.
Det förefaller önskligt. att begreppet anskaffningskostnad
finge ersätta det »verkliga värdet» på alla de platser, där detta förekommer.

Vad 11 a i övrigt beträffar, saknar den motsvarighet bland 1940 års anvisningspunkter,
men som även framhållits i motiveringen, synes den i hu -

Kungl. Maj:ts proposition nr 173. 85

vudsak ej innebära något nytt med hänsyn till tillämpningen vid 1940 års
taxering.

Själva beräkningen av den dolda förkrigsreservens minskning har emellertid
komplicerats, såsom framgår av föreskrifterna i sista stycket under punkt
11 a, av hänsyntagandet till det belopp, varmed dold förkrigsreserv minskats
under föregående beskattningsår.

Samtliga berörda författningsrum avse på ett eller annat sätt lagervärderingens
inverkan på beskattningsårets inkomstuppskattning eller hänsynstagande
till lagervärderingen vid merinkomstens beräkning. Dessa föreskrifter
återfinnas sålunda under fyra olika anvisningspunkter. Som förslagsställarna
själva påpekat i motiveringen måste detta anses olämpligt. Av formella
hänsyn anses detta dock oundvikligt. Det torde dock böra ifrågasättas om
icke de praktiska fördelarna av att lia alla hithörande föreskrifter på en
plats bör anses större än nyssnämnda formella olägenheter.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare anser reglerna om lagervärdering
m. m. vara alltför komplicerade och ensidigt tillgodose det fiskaliska
intresset på skattedragarnas bekostnad samt yttrar bland annat:

Vid utformandet av reglerna till beskattning av rörelseinkomst får icke hänsyn
tagas uteslutande till det momentana skattebehovet utan också till det
allmännas intresse av att näringslivets effektivitet icke genom en alltför
tyngande skattebelastning äventyras. Redan i inkomst- och förmögenhetsskatt,
värnskatt och kommunalskatt lägger det allmänna för närvarande beslag på
minst cirka 40 procent av aktiebolagens vinst. Härtill kommer aktieägarnas
beskattning för den inkomst, som tillkommer dem i form av aktieutdelning.
Det är sålunda till statens och kommunernas kassor och icke till aktieägarnas
fickor, som större delen av aktiebolagens vinst finner sin väg. Med hänsyn
härtill är det också främst ett allmänt intresse, att näringsföretagen genom
avsättande av betryggande reserver kunna konsolidera sin ställning och därmed
säkra ett stadigvarande tillgodoseende av det allmännas skattekrav.
Ehuru aktiebolagens vinster genom dubbelbeskattning äro i särskild grad skattebelastade
gäller nu gjorda uttalande ehuru i mindre påtaglig grad även den
del av näringslivet, som icke arbetar i aktiebolagsform. På grund av nu anförda
skäl vidhåller handelskammaren sitt tidigare uttalande, att rörelseidkaren
vid taxering till krigskonjunkturskatt bör tillerkännas samma frihet att skapa
från skattebelastning fria reserver, som tillkommer honom vid den ordinarie
beskattningen.

Krigsförhållandena ha i många avseenden förändrat de betingelser, under
vilka näringslivet under normala tider arbeta. För en stor del företagare har
den av sjöfartsspärren orsakade råvaruknappheten medfört, att varulagren
icke kunna hållas uppe i normal omfattning och med tanke bl. a. härpå, lia
bestämmelser angående provisorisk skattebetalning tillkommit. Förhållandet
kan emellertid vara det helt motsatta. Inom vissa branscher har det varit regel,
att råvarulagren hållits på en mycket låg nivå. Näringsidkaren har under
normala förhållanden kunnat täcka .sitt råvarubehov genom successiva leveranser
månad efter månad. Nu rådande förhållanden — icke minst beträffande
kommunikationerna — lia medfört, att näringsidkaren flir en mycket lång
lid framåt måste söka säkra sitt råvarubehov. Importvarorna måste härvid
i förskott betalas genom rembourser, el t förfarande, som ställer stora anspråk
på företagarens kapitaltillgångar, vilka anspråk i män av penningvärdets fall
ytterligare stegras. Den möjlighet provisorisk skattebetalning i dessa fall
avser skänka företagaren alL skydda sig emot beskattning å visserligen
nybildade men likväl nödvändiga reserver, kan företagaren ofta icke utnyttja
till följd av den ytterligare ökning av kapitalbehoved, som därav för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

anledes. Liknande problem möta i fall av nystartande och utvidgning av
rörelse. Så länge den genom produktionsökningen erhållna vinsten icke
överstiger jämförelseårets vinst i förhållande till dåvarande produktionsvolym,
bör genom utvidgningen uppnådd mervinst vara fri från krigskonjunkturskatt.
Krigskonjunkturbeskattning av nystartad rörelse bör enligt samma
princip ifrågakomma först om och i den mån resultatet med tagen hänsyn
också till erforderliga reserver överstiger vad som kan betraktas såsom normalt.
Redan vid förra krigets krigskonjunkturbeskattning utbildade sig småningom
åtminstone beträffande nystartade företag den praxis, att inkomsten
uppgående till högst en viss procent av i rörelsen nedlagt kapital ansågs skattefri.
Denna regel torde i varje fall så länge den friare behandling av dolda
reserver, som handelskammaren ovan förordat, icke tillämpas, nu äga samma
grad av berättigande och bör utsträckas att gälla även äldre företag oavsett
jämförelseårsresultatet. Procentsatsen bör medgiva 6 procent utdelning till
aktieägarna och skälig mot krigstidens ökade riskmoment svarande nybildning
av reserver. Med hänsyn härtill bör krigskonjunkturbeskattning icke
ifrågakomma, om avkastningen icke uppgått till minst 10 procent av i rörelsen
intresserat kapital.

Smålands och Blekinge handelskammare yttrar:

Enligt anvisningarna till 4 §, punkt 4 b), fastställas sista förkrigsårets utgång
resp. den 31 augusti 1939 som de tidpunkter, vilka äro av avgörande betydelse
för lagervärderingen. Ett företags lagerkvantitet vid endera av nämnda
tidpunkter angives såsom den maximikvantitet, för vilken provisorisk påföring
av krigskonjunkturskatt för framtida nedskrivning av ersättningslager får
ske. Hänsyn har emellertid härvid icke tagits till det ingalunda ovanliga förhållandet
att ett företag såsom lager de facto räknar dels vad som är levererat
och dels vad som finnes i kontrakt med leverantör. Inom vissa industrier
tjänstgör leverantören som lagerhållare för sin köpare och leveranser ske mot
kontrakten successivt men så, att alltid en viss relation finnes mellan levererat
lager och lager i kontrakt och att summan av dessa båda kvantiteter är i huvudsak
konstant. Oavsett det förhållandet att kontrakt i regel icke bruka bokföras,
borde företagare, å vilken nu beskrivna lagerförhållanden äro tillämpliga,
medgivas rätt att såsom lager den 31 december 1938 eller den 31 augusti

1939 räkna såväl levererat lager som kontrakterade kvantiteter.

Under förutsättning att höjning av jämförelseinkomsten företages med en
efter penningvärdets fall avpassad procentsats på sätt framgår av redogörelsen
under den allmänna motiveringen anser Västernorrlands och Jämtlands
läns handelskammare, att större frihet än vad anvisningarna till 4 § förutsätta
bör lämnas rörelseidkare vid värdesättning av lager av tillgångar avsedda
för omsättning eller förbrukning i rörelse vid beskattningsårets utgång.
Handelskammaren fortsätter:

För rörelse i allmänhet torde det höra till undantagen att lagerökning under
år 1940 har förekommit. Den del av landets industri, som inriktats på
export, kommer dock sannolikt att redovisa betydande ökning av lager från

1940 års ingång till dess slut. Billigheten synes fordra att denna lagerökning
icke bör ens vid krigskonjunkturskattetaxering åsättas högre värde än det,
till vilket varan må kunna i en framtid försäljas. Den inskränkning i rätten
till nedskrivning å lagerökning, som anvisningarna till 4 § stadgar, synes
utan olägenhet kunna undanröjas.

Kooperativa förbundet yttrar:

Vad beträffar stadgandet att varulager vid beskattningsårets utgång icke
må nedskrivas till lägre belopp än det bokförda värdet, så har viss upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

mjukning av denna redan år 1940 tillämpade regel nu skett. Det vore önskvärt,
för att dessa uppmjukningar skola få någon effekt, att uttrycket »god
köpmannased» något definierades, exempelvis så att det angives att ett företag,
som värderat sitt varulager efter dagspris och utan någon nedskrivning,
icke kan anses hava verkställt bokslutet efter god köpmannased och att
alltså ett sådant lager bör få nedräknas till förkrigspriser.

Sveriges grossistförbund framhåller nödvändigheten av att klara grunder
angivas för beräkningen av lagervärdet av sådana produkter, som upptagits
för att ersätta varor, vilka på grund av genom kriget föranledda förhållanden
icke mer kunna tillhandahållas samt fortsätter:

Man måste räkna med, att dessa ersättningsvaror i regel endast ha sitt
värde så länge kriget fortgår och att ett fredsslut medför, att de bliva mer
eller mindre värdelösa. Givet är, att möjligheter böra finnas att i nu berörda
fall upptaga lägsta möjliga lagervärden. Ett förtydligande härutinnan är
påkallat med hänsyn till förordningens bestämmelser om upptagandet av
lagervärde till förkrigspriser i vissa fall.

Kommerskollegium yttrar:

Beträffande nedskrivning av varulager i det av handelskammaren i Jönköping
omnämnda fallet att en företagare regelmässigt har dels visst inneliggande
lager samt dels kontrakt å visst lager, vilket levereras successivt, synes
nedskrivning böra få beräknas jämväl å det kontrakterade lagret, under förutsättning
givetvis att samma metod användes för nedskrivningen såväl beträffande
förkrigsinkomståren som beskattningsåret.

En exemplifiering i bestämmelserna om nedskrivning av uttrycket »god
köpmannased», vilket ifrågasatts av kooperativa förbundet, torde vara av
värde särskilt för de mindre företagens del.

Kammarrätten uttalar beträffande punkt 4 b) tredje stycket i anvisningarna
till 4 §, att det först förekommande ordet »nedskrivning» i förtydligande
syfte bör utbytas mot uttrycket »nedskrivning vid inkomstuppskattning enligt
denna förordning» eller »värdesättning».

En ledamot av kammarrätten yttrar, att det av praktiska skäl synes angeläget
att för vinnande av reda och överskådlighet de i och för sig invecklade
bestämmelserna om dold förkrigsreserv sammanföras under ett gemensamt
anvisningsmoment.

Jämförelseinkomst.

Länsstyrelsen i Jönköpings län yttrar:

I de fall, där taxering till krigskonjunkturskatt ej ägt rum under år 1940
och jämförelseinkomst ej heller fastställts, torde de skattskyldiga understundom
vid innevarande års taxering till krigskonjunkturskatt komma att yrka,
att vid fastställande av jämförelseinkomsten hänsyn skall tagas även till 1939
års inkomst, nämligen när denna är större än medeltalet av 1937 och 1938 års
inkomster. Örn den skattskyldige kan visa, att ökningen av 1939 års inkomst
ej i någon mån påverkats av krigskonjunkturen utan uteslutande berott på
en s. k. naturlig utveckling, synes det vara skäligt, att jämförelseinkomsten
av denna anledning får justeras uppåt. En mekanisk verkstad, som under

1939 haft en högre inkomst än under 1937 och 1938 men som törst under

1940 lagt örn driften till krigsindustri, synes därför böra få beräkna sin jämförelseinkomst
till medeltalet av inkomsterna under åren 1937—1939. En på

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

så sätt beräknad jämförelseinkomst torde vara ett bättre uttryck för den
skattskyldiges normala årsinkomst vid tiden närmast före krigsutbrottet än
medeltalet av 1937 och 1938 års inkomster. Ett uttryckligt stadgande härom
synes därför böra komma till stånd.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför:

Enligt punkt 3 i anvisningarna till 4 § skall i regel medeltalet av inkomsterna
för båda förkrigsinkomståren upptagas såsom jämförelseinkomst. Finnes
uppenbart att detta medeltal icke utgör ett godtagbart uttryck för normalinkomsten
må jämförelseinkomsten, därest så synes skäligt, fastställas till ettdera
av förkrigsårens inkomst. Endast för det fall att båda förkrigsinkomståren
utvisar underskott må annan utväg för jämförelseinkomstens fastställande
anlitas. Samtidigt lämnas anvisning därom, att beträffande ett nystartat
företag jämförelseinkomsten bör kunna uppskattas med ledning av normalresultatet
för annan jämförbar rörelse, som under förkrigsinkomståren
bedrivits under liknande förhållanden. Det synes länsstyrelsen ganska rimligt,
att denna utväg för jämförelseinkomstens beräknande öppnas jämväl för
äldre företag där vare sig ett eller ingetdera av förkrigsinkomståren utvisa
resultat, som kunna anses normala, och får länsstyrelsen hemställa att sådan
ändring i förslaget vidtages.

Länsstyrelsen i Hallands län yttrar bland annat:

o Uttrycket »i och för sig tillfredsställande» synes en del företagare ha tytt
så, att därmed kunde åsyftas jämförelseinkomst, som efter företagarens subjektiva
bedömande kunde betraktas som mer eller mindre tillfredsställande
ur företagaresynpunkt. Då denna företagarnas åsikt synes vara felaktig, föreslås,
att uttrycket »i och för sig tillfredsställande» måtte utbytas mot ett
annat, som ej kan missuppfattas.

Länsstyrelsen vill i detta sammanhang ifrågasätta, huruvida ej föreskrift
skulle kunna meddelas, att jämförelseinkomsten alltid skulle beräknas enligt
huvudregeln, därest båda förkrigsårens inkomster uppgå till 5 procent och
därutöver å eget kapital i rörelsen.

Då prövningsnämnden i detta län vid 1940 års taxering icke fastställt jämförelseinkomst
för andra skattskyldiga än dem, som påförts krigskonjunkturskatt,
torde till förebyggande av missuppfattning hos de skattskyldiga ett
tillägg böra göras till 4 § 3. sista stycket anvisningarna av förslagsvis följande
lydelse: Jämförelseinkomsten skall anses hava blivit fastställd endast
för de skattskyldiga, som vid 1940 års taxering påförts krigskonjunkturskatt
eller beträffande taxering till sådan skatt varit föremål för prövningsnämndens
särskilda handläggning.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län yttrar, att för aktiebolags och övriga juridiska
personers del 5 procent synes för lågt, då berättigade anspråk torde
förefinnas på att efter utgivandet av allmänna utskylder, avsättningar för
konsolideringsändamål och företagets vidare utveckling återstoden skall förslå
till skälig förräntning av investerat kapital. För ifrågavarande företag
föreslås i stället 6—8 procent såsom norm.

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. anföra:

Enligt förslaget skall föregående års huvudregel i fråga om beräkning av
jämförelseinkomsten alltjämt gälla, d. v. s. att medeltalet av inkomsterna
för båda förkrigsinkomståren skall utgöra jämförelseinkomst. Örn emellertid
ett av dessa två år visat underskott, skall vid medeltalets beräkning det ena
årets underskott även upptagas såsom sådant (sid. 9 i promemorian). I sist -

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

nämnda fall förutsattes således enligt promemorian, att huvudregeln skall
tillämpas. Detta uttalande synes icke överensstämma med den i punkt 3 av
anvisningarna till 4 § stadgade principen, att om förkrigsinkomståren visat
underskott eller eljest uppenbart onormala vinstresultat, jämförelseinkomsten
skall fastställas till annat belopp, som med hänsyn till omständigheterna kan
anses skäligt. I nu senast berörda fall förutsättes, att förlustår är en onormal
företeelse. Då samma princip bör gälla, oberoende av örn fråga är örn ett
eller två förlustår, synes en ändring av förslaget i nämnda hänseende vara
välmotiverad. Den lägsta jämförelseinkomst, man över huvud taget bör räkna
med, anse delegerade böra motsvara normal ränta å det egna kapitalet.

De föreslagna bestämmelserna i fråga om jämförelseinkomstens beräknande
för nystartade företag eller företag, som under förkrigsinkomståren
icke uppnått sin tulla utveckling, synas vara alltför stränga. I regel torde i
dylikt fall komma att tillämpas den bestämmelsen, att såsom jämförelseinkomst
fastställes ett belopp motsvarande 5 procent ränta å eget kapital, med
tillägg beträffande enskild skattskyldig av skäligt värde å dennes normala
personliga arbetsinsats. Mot denna bestämmelse såvitt angår enskild skattskyldig
synes knappast skäl föreligga till erinran. I fråga örn nya aktiebolag
och ekonomiska föreningar synes däremot räntefoten 5 procent vara alltför
låg. Då det icke minst under nuvarande förhållanden är ett samhällsintresse
att uppmuntra tillkomsten av ny företagsamhet, tala starka skäl för att sagda
företag erhålla en jämförelseinkomst, som åtminstone i någon mån kan
jämföras med sagda inkomst för äldre företag. Härvid förtjänar framhållas,
att den normala räntan för ökning av det egna kapitalet under beskattningsåret
enligt förslaget föreslås ökad från tidigare 5 till 6 procent. Vid detta
förhållande synes det inkonsekvent, att jämförelseinkomsten för nystartade
och därmed jämställda företag i nu berörda fall skall beräknas efter allenast
5 procent av det egna kapitalet. För möjliggörande av en skälig företagarevinst
anse delegerade, att en räntefot av minst 8 eller 10 procent vore
väl motiverad.

I fråga om jämförelseinkomsten har i punkt 3 av anvisningarna till 4 §
föreslagits, att den vid taxeringen till krigskonjunkturskatt år 1940 fastställda
jämförelseinkomsten bör frångås endast om särskilda skäl därtill föranleda.
Av motiveringen å sid. 9 till detta stadgande framgår, att den sålunda
fastställda jämförelseinkomsten i regel skall gälla även vid 1941 års taxering,
samt att avvikelse från sagda inkomst endast bör ske, då inkomstuppskattningen
för något av förkrigsinkomståren blivit, på sätt i promemorian
anföres, felaktig. Till stöd för ändring av den år 1940 fastställda jämförelseinkomsten
kunna emellertid anföras även andra skäl. En skattskyldig kan
sålunda, därest det nämnda år varit fråga örn en relativt låg taxering till
krigskonjunkturskatt, hava saknat anledning att förebringa en så fullständig
utredning beträffande jämförelseinkomsten som han skulle hava gjort
örn frågan gällt en taxering till mera betydande belopp. Likaledes kan från
den skattskyldiges sida skid ansetts icke hava förelegat att förebringa en fullständig
utredning för det fall, att omständigheterna givit vid handen, alt det
år 1940 icke kunde bliva fråga örn någon taxering till krigskonjunkturskatt.
1 sistnämnda fall uppkommer jämväl den frågan, huruvida jämförelseinkomst
verkligen blivit fastställd, då den skattskyldige icke påförts någon krigskonjunkturskatt.
Att under nu berörda förhållanden en skattskyldig vid taxering
år 1941 icke skulle vara berättigad erhålla ändring av den år 1940 fastställda
eller måhända icke1 ens av taxeringsmyndigheterna prövade jämförelseinkomsten
i andra fall än sorn föreslås i promemorian synes orimligt. På
grund härav anse delegerade förslaget i denna del höra ändras på sådant
sätt, att allenast sådan jämförelseinkomst, som vid 1940 års taxering blivit

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

i vederbörlig ordning fastställd efter fullständig utredning, därvid felaktighet
av i förslaget angiven natur ej förelegat, skall läggas till grund för 1941
års taxering.

Smålands och Blekinge handelskammare anser en bestämmelse böra intagas,
som uttryckligen tillåter i utveckling stadda företag alt utan alltför
stränga krav på bevisföringen räkna med en rörlig jämförelseinkomst.

Skånes handelskammare yttrar:

Enligt huvudregeln skall såsom jämförelseinkomst upptagas medeltalet av
inkomsterna för båda förkrigsinkomståren, under beaktande av att andra
utgångspunkter får användas, därest medeltalet ej utgör ett godtagbart uttryck
för den skattskyldiges normala årsinkomster av förvärvskällan vid tiden
närmast före krigsutbrottet. I praxis har denna föreskrift flerstädes tolkats
så att resultatet för år, som gett förlust, uteslutits d. v. s. satts till noll.
Med hänvisning bl. a. till förordningens grunder har i promemorian den uppfattningen
hävdats, att huvudregeln även bör gälla i här angivet fall och förlustårets
underskott sålunda inräknas i medeltalet. Enligt handelskammarens
mening är denna ståndpunkt fullständigt orimlig. Enligt sin natur är
all affärsverksamhet inriktad på vinst och måste normalt upphöra, därest
den ger förlust. Som regel bör ett förlustår därför betraktas som en onormal
tillfällighet och sålunda uteslutas. I vissa näringsgrenar, exempelvis rederinäringen,
där ettdera av jämförelseåren varit exceptionellt dåligt, skulle en
annan tolkning än den här företrädda ge uppenbart obilliga resultat. I utländsk
mervinstbeskattning, liknande den svenska, har detta betraktelsesätt
ej blott godtagits utan även upptagits som lagföreskrift. I det nu uppkomna
läget får handelskammaren därför hemställa att nämnda tolkning genom ett
auktoritativt uttalande fastställes.

Till ledning för fastställandet av jämförelseinkomsten för ny tillverkning
har bl. a. angivits avkastningen å i tillverkningen nedlagt eget kapital, beräknad
efter 5 procent. Såsom tidigare framhållits ligger särskilt i nuvarande
läge makt uppå att dylik företagsamhet stimuleras, varjämte erinrats örn att
sådan tillverkning, såsom merendels starkt tidsbegränsad, ofta är synnerligen
riskfylld. Under sådana förhållanden kan en kapitalavkastning å 5 procent
näppeligen anses varken normal eller ändamålsenlig. Enligt vad handelskammaren
har sig bekant har vid jämförelseinkomstens fastställande i
praxis jämväl räknats med högre avkastning. Mången gång och bl. a. då
en forcerad ny till verkning skulle vara både möjlig och önskvärd kan en dylik
alltför restriktiv beräkning av jämförelseinkomsten bli till direkt hinder
för tillverkningens utveckling. Ur dessa synpunkter finner handelskammaren
angeläget att vid uppskattningen av kapitalavkastningen större utrymme
lämnas åt en fri skälighetsprövning. För detta ändamål torde den nuvarande
anvisningen om kapitalräntans beräkning efter 5 procent lämpligen böra
utbytas mot en föreskrift, att som jämförelseinkomst skall fastställas ett belopp,
som ger skälig avkastning å eget kapital under hänsyntagande till de
med nytillverkningen förenade riskerna.

Handelskammaren i Gävle yttrar:

Jämförelseinkomsten i de fall, då företaget gått med förlust under jämförelseåren,
eller ej givit större avkastning än skälig förräntning av kapitalet,
bör beräknas till minst 5 procent å det i företaget investerade kapitalet. Det
synes icke oberättigat att med hänsyn till företagens likviditet en bestämmelse
av nu ifrågasatt slag införes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Kooperativa förbundet yttrar:

Ett förlustår bör icke under några omständigheter medräknas vid jämförelseinkomstens
uträknande utan bör man då i stället räkna med en inkomst
motsvarande normal kapitalränta. En sådan måste med hänsyn till bolagsbeskattningen
sättas till minst 8, helst 10 procent av företagets eget kapital.

För nystartade företag är det av nyss angivna skäl för lågt att räkna med
5 procent på det egna kapitalet som jämförelseinkomst. Tvärtom bör i lagstiftningen
tillkomsten av nya företag uppmuntras genom att normalinkomsten
sättes väsentligt högre än 5 procent.

Sveriges grossistförbund uttalar bland annat:

Ehuru i anvisningarna uttryckligen förklarats, att jämförelseinkomsten,
för den händelse förkrigsinkomståren visat underskott eller uppenbart onormala
vinstresultat, skall fastställas till annat belopp, som med hänsyn till
omständigheterna kan anses skäligt, ha dock avvikelser sällan skett från huvudregeln.
Det förhållande, att taxeringsmyndigheterna sålunda tolkat dessa
regler mycket snävt, har medfört, att företag, som på grund av särskilda
omständigheter visat ett lågt vinstresultat under båda eller ettdera av förkrigsinkomståren,
betungats med en hög krigskonjunkturskatt. Vid beräknandet
av jämförelseinkomsten har nämligen trots det onormala vinstresultatet,
inkomstmedeltalet för de båda förkrigsinkomståren varit avgörande.
Det är uppenbart, att denna omständighet medfört en ojämnhet i beskattningen,
vilken särskilt hårt drabbat vissa företag. I den nu ifrågasatta förordningen
för krigskonjunkturskatten för år 1941 böra därför bestämmelser
intagas, genom vilka möjligheterna att få jämförelseinkomsten fastställd på
ett sätt, som lämnar ett rättvisare resultat än tillförne, ytterligare understrykas.
i

i de fall, då svårigheter föreligga att fastställa ett företags inkomster under
förkrigsåren — exempelvis då ett privatföretag ombildats till aktiebolag
— ha taxeringsmyndigheterna utgått ifrån en fiktiv inkomst, beräknad efter
5 procent å aktie- respektive rörelsekapitalet. Även denna metod har varit
otillfredsställande, i det att inkomsten vid en sålunda verkställd uppskattning
ofta blivit uppenbart för låg. En dylik schematisk uppskattning av jämförelseårets
inkomst hör därför undvikas, och större vikt läggas vid en prövning
från fall till fall.

I fråga om jämförelseinkomsten har vidare föreslagits, att den vid taxering
till krigskonjunkturskatt år 1940 fastställda jämförelseinkomsten bör
kunna frångås, dock endast om särskilda skäl därtill föranleda. Såsom sådana
skäl angivas, att inkomstuppskattningen för något av förkrigsinkomståren
blivit felaktig, antingen på grund av den skattskyldiges oriktiga uppgifter
eller på grund av felbedömning av prövningsnämnden. Det torde vara
ställt utom allt tvivel, att många av de deklarationsuppgifter, som lämnats
under år 1940, varit felaktiga med avseende på beräknandet av jämförelseinkomsten,
så att denna fastställts till lägre belopp, än vad som vederbort.

För den händelse ett företag utökar sin verksamhet, och den nya verksamhetsgrenen
visar inkomst, bör tydligen denna inkomst icke sammanföras
meid do intäkter, som härröra från den av företaget redan bedrivna verksamheten.
Någon jämförelseinkomst finnes ju icke, som svarar emot intäkterna
å den nya förvärvsgrenen. Uttryckliga bestämmelser härom och anvisningar
för näringsidkarnas vägledning äro sålunda påkallade.

Kommerskollegium anför bland annat:

Enligt kollegiets mening föreligger icke något skäl för att gå fram strängare
vid beskattningen örn ett av förkrigsinkomståren visar förlust än örn

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

båda förkrigsinkomståren givit underskott. I båda fallen mäste sådana onormala
förhållanden anses föreligga, vilka icke böra läggas till grund för beskattningen.
Vad beträffar grunden för uppskattningen av jämförelseinkomsten,
om ett förlustår föreligger, synes denna uppskattning böra ske med
hänsyn till vad som kan anses skäligt i det enskilda fallet och sålunda icke
bindas vid någon bestämd regel.

Bestämmandet av jämförelseinkomst för företag, för vilka en jämförbar
inkomst under förkrigsinkomståren saknas, torde i allmänhet bereda stora
svårigheter. För att icke krigskonjunkturbeskattningen skall verka hämmande
på företagarverksamheten är det angeläget, att de allmänna regler, som
lämnas för bestämmandet av jämförelseinkomst i dessa fall erhålla en sådan
utformning, att de icke giva anledning till en alltför låg beräkning av jämförelseinkomsten.
Den i anvisningarna angivna räntesatsen synes för låg.
särskilt vad beträffar nybildade aktiebolag och ekonomiska föreningar. Kollegium
vill i huvudsaklig anslutning till vad handelskammaren i Malmö föreslagit
förorda, att den här ifrågavarande bestämmelsen i vad den avser beräkning
av ränta å eget kapital utbytes mot föreskrift örn beräkning av
skälig avkastning å eget kapital under hänsyntagande till de med nytillverkningen
förenade riskerna.

Med hänsyn till den avgörande betydelse, som jämförelseinkomsten har
för beskattningen, synas möjligheterna för en ändring av den vid 1940 års
taxering bestämda jämförelseinkomsten icke böra begränsas till de fall, som
angivas i motiveringen till den här ifrågavarande anvisningen, utan stå öppna
även då eljest särskilda skäl till ändring föreligga.

Kammarrätten yttrar:

Enligt punkt 3 av anvisningarna till 4 § skall, då förkrigsinkomståren
visat underskott eller eljest uppenbart onormala vinstresultat, jämförelseinkomsten
icke fastställas lill medeltalet för förkrigsinkomståren utan till annat
belopp, som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt. Motsvarande
stadgande återfinnes i den äldre förordningen. Däremot finnes varken
i denna eller i det nu föreliggande förslaget någon bestämmelse som är
direkt tillämplig för det fall, att ett av förkrigsinkomståren visat underskott.

Skatteberedningen anför, under erinran att enligt huvudregeln såsom jämförelseinkomst
skall upptagas medeltalet av inkomsterna för båda förkrigsinkomståren,
att tvekan beträffande 1940 års förordning hade yppats om
tillämpningen av nämnda regel för det ovan berörda fallet att ett av förkrigsinkomståren
visat underskott. Beredningen konstaterar emellertid att
det av grunderna till förordningen ävensom av uppställningen å deklarationsformuläret
med tydlighet framgår att vid medeltalsberäkningen det ena
årets underskott bör upptagas såsom sådant. Jämväl för förenämnda fal!
gäller alltså, anför beredningen, att huvudregeln ej bör frångås med mindre
det är uppenbart att det faktiska medeltalet ej utgör ett godtagbart uttryck
för den skattskyldiges »normala årsinkomst av förvärvskällan vid tiden
närmast före krigsutbrottet».

Örn det ena förkrigsinkomståret visar överskott och det andra förlust,
bör det således enligt skatteberedningens mening presumeras, att medeltalet
utgör »ett godtagbart uttryck» för den normala årsinkomsten. Då man
emellertid är hänvisad till att grunda presumtionen på resultatet av allenast
två år, kan enligt kammarrättens mening det ena av dessa icke rimligen vara
ett förlustår. Om man icke vill gå så långt, att resultatet av det inkomstgivande
året upptages såsom jämförelseinkomst, vore det dock enligt kammarrättens
mening icke mer än skäligt och billigt, att underskottet vid medeltalsberäkningen
utfördes med 0, varigenom jämförelseinkomsten komme

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

att utgöra hälften av den för det ena förkrigsinkomståret redovisade inkomsten.
Att jämväl tillämpa detta medeltal vid beräkning av inkomstminskning
synes böra väcka desto mindre betänkligheter, som avdraget likväl komme
alt understiga förlusten under beskattningsåret.

En ändring i ovan förordad riktning av reglerna för jämförelseinkomstens
beräkning synes böra föranleda ett tillägg till sista stycket av punkt 3.
Kammarrättens förevarande förslag lärer icke förorsaka nämnvärd ökning
av taxeringsmyndigheternas arbete med jämförelseinkomstens fastställande.

Avdrag för värdeminskning m. m.

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. anse tillräckligt fog ej finnas
för den föreslagna spärregeln att avdrag för överpris och merkostnad ej ina,
där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, medgivas med högre
belopp än att det oavskrivna värdet å tillgången nedbringas till 1 Vi gånger
det pris tillgången betingat vid utgången av augusti 1939.

De delegerade hava jämväl behandlat ett par frågor, som avse gruvföretagens
beskattning. Sålunda anföres:

Enligt 29 § 1 mom. kommunalskattelagen får från bruttointäkten av rörelsen
verkställas avdrag för värdeminskning å naturtillgångar såsom gruvor,
stenbrott och dylikt genom deras tillgodogörande.

I punkt 8 av anvisningarna till nämnda paragraf föreskrives, att för substansminskning
vid tillgodogörande av förenämnda naturtillgångar får avdrag
ske i form av årlig avskrivning så avpassad, att anskaffningskostnaden
blir till fullo avdragen under den tid tillgången beräknas räcka. I anskaffningskostnaden
inräknas icke blott vad som erlagts vid inköp eller annat
förvärv av fyndigheten utan jämväl de kostnader, som nedlagts för fyndighetens
exploaterande, såsom exempelvis för upptagande av schakt vid gruva
eller anläggning av utfartsvägar vid stenbrott m. m. dylikt, allt i den mån
dessa kostnader icke fått avdragas såsom kostnader i den löpande driften.

Under rådande förhållanden, då exploaterandet av nya malmfyndigheter
eller upptagandet av äldre sådana är en synnerligen viktig fråga för landets
försörjning med vissa metaller, hava gällande bestämmelser om avdrag för
värdeminskning för substansminskning visat sig icke vara tillräckliga för att
uppmuntra till nya gruvföretag. Genom krigskonjunkturskatten har den
orättvisa i beskattningshänseende, vartill sagda bestämmelser leda, ytterligare
aktualiserat frågan örn ändring av bestämmelserna. För att åstadkomma
en rationell lösning av frågan måste en avsevärd uppmjukning av
bestämmelserna beträffande krigskonjunklurbeskattningen företagas, avseende
att säkerställa rätt till erforderliga avskrivningar, även om dessa måste
ske under en utomordentligt kort tidsperiod.

Ett annat spörsmål, som även avser gruvdrift och som nära sammanhänger
med nyssberörda fråga, gäller gruvföretagens rätt till avdrag för
kostnader för förberedelser för malmens uttagande och de efter brytningens
påbörjande nedlagda kostnaderna för malmens vidare undersökning. Dylika
kostnader få gruvföretagen ofta vidkännas under år, då rörelsen gått med
förlust eller lämnat så ringa avkastning, att företagen i beskattningshänseende
icke kunnat tillgodogöra sig avdrag för kostnaderna. Vid krigskonjunkturbeskattningen
synes skäligt, att hänsyn tages till nämnda kostnader vid
fastställande av jämförelseinkomsten och beräkningen av inkomsten för beskattningsåret.
Frågan torde därvid i stort sett kunna lösas efter samma
regler som föreslås i fråga örn beräkningen av uppskattad merinkomst av
uppfinnarverksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Jernkontoret åberopar det yttrande, som avgivits av näringsorganisationernas
delegerade och understryker särskilt de båda här ovan sist omnämnda
frågorna angående gruvföretagens beskattning.

Smålands och Blekinge handelskammare yttrar:

Tillgångar för stadigvarande bruk, som anskaffats för att möjliggöra ersättningsproduktion
eller för att möta en osedvanlig efterfrågan, till exem
pel på grund av statliga leveranser, böra redan avskrivningsåret få nedskrivas
till nollvärde. Beträffande sådana maskiner, inventarier, byggnader eller
andra tillgångar för stadigvarande bruk, som anskaffats för ersättningsproduktion,
torde en dylik nedskrivning utan vidare kunna verkställas, emedan
fasta tillgångar för ersättningsproduktion som regel icke kunde anses hava
något som helst drifts värde i augusti 1939. För tillgångar, som anskaffats
för att möta en utökad produktion, medger förslaget emellertid icke den här
förordade fullständiga avskrivningsrätten, trots att i de flesta fall med sannolikhet
kan förutsättas, att tillgångarna efter krisen icke kunna utnyttjas
och sålunda sakna ekonomiskt värde för resp. företag.

Handelskammaren i Gävle anser lindringar böra medgivas ifråga örn avskrivningar
å maskiner och inventarier i syfte att stimulera och vidmakthålla
produktionen. Rätten till s. k. fri avskrivning bör därför bibehållas
jämväl vid taxeringen till krigskonjunkturskatt. Handelskammaren anför
vidare bland annat:

Handelskammaren finner det angeläget att understryka vikten av, att den
industriella produktionen även i andra avseenden upprätthålles samt utvidgas.
I ändamål att nå detta syfte synes frihet från krigskonjunkturskatt böra
medgivas företag för de kostnader, vilka nedläggas i ny-, till- eller ombyggnad
samt nyinvesteringar i maskiner, då den skattskyldige gör sannolikt, att
dessa kostnader nedlagts för eller i samband med den verksamhet, vars resultat
synes bliva krigskonjunkturbeskattat. Dylika kostnader skulle däremot
icke vara undantagna från den vanliga inkomstbeskattningen.

Avdrag vid krigskonjunkturbeskattning för dylika kostnader skulle kunna
medgivas av beskattningsnämnd, utan att särskild anhållan hos Kungl. Maj:t
vore erforderlig. Handelskammaren motiverar denna sin ståndpunkt därmed,
att skattefrihet för ifrågavarande kostnader vore ett incitament för
rationalisering av driften hos många företag, vilket skulle göra dem bättre
rustade att möta den fredskris, som kan befaras.

Icke nog härmed. Befrielsen från krigskonjunkturskatt skulle också sporra
intresset att nu, trots dyrtiden, igångsätta ny-, till- och ombyggnadsarbeten.
Härigenom skulle byggnadsindustrien stimuleras och sysselsättning
kunna beredas ett stort antal arbetare på många håll i landet. Även örn det
i nuvarande situation synes vara önskvärt att få till stånd vissa större industriella
byggnadsarbeten, är det uppenbart, att de många mindre byggnadsföretagen
inom industri och handel i än högre grad påverka sysselsättningen
inom denna nyckelindustri.

Angående det av Sveriges redareförening avgivna yttrandet får jag hänvisa
till redogörelsen här nedan i samband med de yttranden, som speciellt
beröra rederinäringens beskattning.

Kommerskollegium hemställer, att de synpunkter, som framförts av de delegerade
för näringsorganisationerna angående gruvföretagens beskattning
måtte vinna beaktande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Vidare anser kollegium skäl tala för att i enlighet med ett av Skånes handelskammare
framfört förslag medgiva avdrag såsom för omkostnader för
nyanskaffning av maskiner och inventarier o. dyl. för kristidsanläggningar.
Dessa anläggningar ha endast temporärt värde, som kan förväntas upphöra
vid krisens slut eller måhända redan dessförinnan. De möjligheter, som finnas
för provisorisk skattepåföring, torde beträffande anläggning, som här
avses, icke kunna anses helt tillgodose den skattskyldiges intresse. Kollegium
tillstyrker därför nyssnämnda förslag. Härigenom skulle även det av handelskammaren
i Gävle framförda önskemålet örn avdragsrätt för kostnader
för nyinvesteringar i maskiner för den verksamhet, som krigskon junkturbeskattas,
i viss mån tillgodoses. Vidare anser kollegium viss avdragsrätt böra
medgivas för kostnader för ny-, till- eller ombyggnad under förutsättning att
byggnadsarbetena huvudsakligen avse krisanläggningar.

Tillika yttrar kollegium:

Vad beträffar avdragsrätten för överpris får dylikt avdrag enligt anvisningarna
under punkt 4 d) till 4 § ske med högst så stort belopp, att värdet
av tillgången nedbringas till 1 V* gånger det pris den kan anses lia betingat
vid utgången av augusti 1939. Ehuru undantag från denna regel kan förekomma,
då den skall tillämpas där ej särskilda omständigheter till annat
föranleda, torde den dock kunna antagas i stort sett bli normgivande.

Enligt kollegii mening synes i förevarande fall en längre gående nedskrivningsrätt
motiverad. Merpriserna torde i regel vara betingade av krigskonjunkturen,
och det synes då skäligt, att de under krigskonjunkturen få helt
avskrivas. Kollegium vill därför förorda, att i regel en nedskrivning till förkrigsvärdena
får ske. De önskemål, som framställts om undantagande från
krigskonjunkturbeskattningen av försäkrings- och försäljningsbelopp, torde
härigenom i huvudsak bli tillgodosedda i den mån beloppen användas för
omedelbart anskaffande av nya med de förlorade eller avyttrade likvärdiga
tillgångar.

Kammarrätten anser bestämmelserna i punkt 4 d) av anvisningarna till 4 §
böra kompletteras så att efter orden »tillgångar för stadigvarande bruk medgives»
intages förslagsvis, »därest Kungl. Maj:t icke i samband med eftergift
av krigskonjunkturskatt eller till syfte likartad skatt annorlunda förordnar».

Avdrag för avsättning till pensionering m. m.

I den av Överståthållarämbetet ingivna, å ämbetets bokgranskningskontor
upprättade promemorian anföres, att förslagets bestämmelser måhända böra
kompletteras med en föreskrift, att avdrag för ökade pensioneringskostnader
under beskattningsåret ej medgives, därest ökningen huvudsakligen förorsakats
av ökade pensionsförpliktelser mot anställda som äro delägare i det premiebetalande
företaget.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att uttrycket »dylikt förhållande» i
punkt 4 f) av anvisningarna lill 4 § bör utgå, enär uttrycket lätt kan giva utrymme
för missförstånd eller missbruk.

Försäkringsinspektionen har överlämnat en av svenska personal-pensionskassan
upprättad promemoria, däri anföres:

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Beträffande rörelse sivas i anvisningarna till 4 § vissa bestämmelser angående
avdrag tor kostnad för pensionering av anställda. Dessa bestämmelser synas,
i vad de avse pensionering genom försäkring, tekniskt sett innebära, att
avdrag för försäkringar med löpande årlig premiebetalning medgives helt, medan
avdrag för engångspremier, som lia karaktär av s. k. övergångskostnad, ej
får ske med mera än en tiondel, vad gäller det år. då försäkringen tecknats.

I fråga örn förpliktelse ingången efter augusti 1939 har emellertid i förslaget
beloppet av avdragsgill pension begränsats beträffande egenpension till 6,000
kronor och beträffande efterlevande make eller barn till 2,000 kronor för en
pensionstagare, med förhöjning efter viss skala för ytterligare pensionstagare.
Berättigandet av en dylik begränsning synes kunna ifrågasättas, vad gäller en
genom försäkring ordnad pensionering.

I fråga örn sådan pensionering synes det lämpligt att vid bedömningen av
skattefrågan i första hand betrakta de fall, där pensionsförpliktelsen för arbetsgivaren
på den grund att befattningshavaren anställts först efter krigsutbrottet
måste anses hava uppkommit efter denna händelse men där pensionsbeloppet
är bestämt efter ett pensionsreglemente eller en praxis, som tillämpats
redan tidigare. Även om pensionen överstiger det i lagförslaget upptagna
gränsbeloppet, måste den i ett fall av här nämnd art uppenbarligen anses beräknad
pa fredsbasis, och någon anledning att vägra avdrag för premien vid
krigskonjunkturbeskaUningen kan rimligtvis ej föreligga. Detta torde än tydligare
framgå, om man vid bedömningen av anställningsvillkoren beaktar, att
som faktisk avlöning bör räknas summan av den nominella lönen och den pensionsavgift
arbetsgivaren betalar för den anställde. Vid en given faktisk avlöningssumma
kan avvägning mellan nominell lön och arbetsgivarens pensionsavgift
självfallet ske på olika sätt. Erlägger arbetsgivaren ingen eller endast
en låg pensionsavgift, kan den anställde korrigera detta, genom att han själv
tager en pensionsförsäkring för egen del. Så snart fråga är örn pensionsförmåner,
som överskjuta den i lagförslaget angivna gränsen, skulle arbetsgivaren
komma i en gynnsammare ställning med hänsyn till krigskonjunkturskatten,
örn han ersatte överskjutande pensionsbeloppet nied ett likvärdigt kontant lönebelopp,
vilket den anställde, örn han så önskade, kunde använda till pensionsförsäkringspremie.
Skulle löntagaren icke disponera den sålunda framkommande
tilläggslönen för besparingar i form av pensionsförsäkring eller
eljest, skulle krigskonjunkturbeskaUningen på denna punkt direkt ha motverkat
ett icke minst under nuvarande förhållanden önskvärt sparande.

För de fall, där nyanställning skett efter krigsutbrottet och allmänna pensionsbestämmelser
ej förut tillämpats inom företaget, äro de synpunkter, som
nyss anförts angående villkoren vid anställning förenad med tjänstepensionsförsäkring,
likaledes giltiga och leda till samma resultat vid beskattningen
som för den förstnämnda kategorien.

Vad slutligen beträffar de fall, där efter krigsutbrottet pensionering införts
för redan förut anställda tjänstemän, hade det med hänsyn till vad förut anförts
principiellt sett varit lämpligast, örn fullt avdrag hade medgivits för tjänstepensionsförsäkring
tagen mot löpande årlig premiebetalning, dock ej för de
fall, där — undantagsvis — dylik försäkring ej stöde i rimlig proportion till
skäliga avlöningsförmåner utan tillkommit i uppenbart syfte att nedbringa
krigskonjunkturskatten. Skulle emellertid av taxeringstekniska skäl en maximering
av försäkringsbeloppen anses nödvändig för denna kategori, ifrågasättes,
örn det ej vore lämpligt att höja gränsen närmare de högsta effektiva
pensionsbelopp, sorn förekomma i statstjänst, samt att — i anslutning till den
inom industrien vanligaste pensioneringsformen — uttryckligen inbegripa
s. k. kapitalunderstöd till ett belopp av högsi 4,000 kronor. Avdragsrätten för
kapitalunderstöd har ingen egentlig ekonomisk betydelse med hänsyn till de

Kungl. Maj-.ts proposition nr 173.

låga avgiftsbelopp det bär är fråga om. Däremot är det ur förvaltningssynpunkt
av vikt, att skattefrågan ordnas så, att försäkringsgivaren, arbetsgivaren
och beskattningsmyndigheterna ej skola behöva upprätta en särskild redovisning
över dessa försäkringsdelar uteslutande för krigskonjunkturbeskattningens
räkning.

Försäkringsinspektionen finner de av kassan anförda synpunkterna värda
beaktande samt yttrar:

Syftet torde åtminstone delvis kunna vinnas genom en bestämmelse av innehåll,
att om kostnaden för pensionering ökats sedan jämförelseåret, den ökade
kostnaden må avdragas även om den föranletts av förpliktelser, som den skattskyldige
åtagit sig efter utgången av augusti 1939, under förutsättning att ökningen
föranletts av nyanställning, lönehöjning eller därmed jämförbar omständighet,
allt i enlighet med tidigare av den skattskyldige tillämpad praxis.
För de fall då ingen sådan praxis finnes, synes det svårare att finna en tillfredsställande
bestämmelse, men även här synes det lämpligt att föreskriva, att
pensionen skall vara enligt gängse praxis rimligt avvägd med hänsyn till den
anställdes lön och övriga anställningsvillkor. Även vid en sådan bestämmelse
synes en maximering av pensionen lämplig, men i så fall bör gränsen höjas
på sätt svenska personal-pensionskassan föreslagit.

Avdrag för skatter vid inkomstuppskattningen.

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. yttra:

I promemorian hava utredningsmännen anfört, att i överensstämmelse med
den princip, som låg till grund för 1940 års förordning örn krigskonjunkturskatt,
vid själva inkomstuppskattningen för taxeringen till sådan skatt avdrag
för skatter icke finge göras för vare sig förkrigsinkomståren eller beskattningsåret.
Delegerade kunna icke biträda denna uppfattning och finna
uttalandet direkt strida mot den grundläggande principen för ifrågavarande
beskattning. Till stöd härför må framhållas följande. I 1940 års promemoria
med förslag till krisskatt berördes icke denna fråga. I samband med förslaget
till krigskonjunklurskatt år 1940 uttalade såväl departementschefen
sorn första särskilda utskottet, att fiktiva merinkomster icke skulle bliva föremål
för krigskonjunkturbeskattning. Då skatterna utgöra en den skattskyldiges
skuld till det allmänna vid verksamhetsårets slut, synes uppenbart att här
är fråga örn en fiktiv inkomst, som i enlighet med förenämnda princip icke
skall drabbas av beskattningen. Härtill kommer att, då skatteutgifterna under
jämförelseåren i medeltal utgjorde cirka 15—20 procent av inkomsten,
medan sagda utgifter åren 1939 och 1940 däremot uppgingo till minst det
dubbla procentuella beloppet, inkomsterna för jämförelseåren och beskattningsåret
icke bliva jämförbara, därest icke hänsyn tages till skatteutgifterna
för de olika åren. Då beskattningsmyndigheterna vid tillämpningen av 1940
års förordning i regel synas hava vägrat de skattskyldiga avdrag vid inkomstuppskattningen
för skatter, linna delegerade nödvändigt, att en uttrycklig
bestämmelse örn rätt till sådant avdrag införes i den nya förordningen. Måhända
kan det därvid för undvikande av onödiga tvister örn skattebeloppens
storlek och för underlättande av taxeringsarbetet befinnas ändamålsenligt,
att frågan löses genom fastställande av ett visst skatteindex. Ehuru bestämmelsen
örn den rätt, som fanns stadgad beträffande 1940 års krigskonjunkturskatt
och som föreslås jämväl i fråga örn 1941 års, att på grund av påförd
krigskonjunkturskatt erhålla nedsättning i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten
m. m., icke av utredningsmännen åberopats såsom skäl för

Bihang till riksdagens protokoll 19H. 1 sami. Nr 173. 7

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

sin uppfattning i här förevarande fråga, må dock för fullständighetens skull
erinras, att sagda bestämmelse icke kan anses äga samband med nu behandlade
spörsmål.

I princip samma ståndpunkt intaga ett flertal handelskammare samt ,Sveriges
redareförening och Sveriges lantbruksförbund.

Kommerskollegium anser avdragsrätt väl motiverad och tillstyrker att föreskrift
härom meddelas.

Beräkning av ränta å eget kapital.

I den av Överståthållarämbetet ingivna, å ämbetets bokgranskningskontor
upprättade promemorian anföres:

Ändring har vidtagits av föregående års bestämmelser såtillvida att vid
beräkning av eget kapital hänsyn skall tagas till varulagrets bokförda värde.
Det hade varit önskvärt, att man tagit steget fullt ut genom införandet av
bestämmelse, att eget kapital skall beräknas med ledning av det bokförda
värdet för alla slag av tillgångar. Genom att skattskyldig vid ränteberäkningen
tillätes utgå från särskilda skattemässiga balansräkningar har ränteberäkningen
blivit ett kineseri, som onödigtvis ökar skattemyndigheternas
arbete. Om ett borttagande av rätten att räkna ändring av eget kapital enligt
en skattemässig balansräkning anses innebära en nackdel för de skattskyldiga
—- ibland är dock ur deras synpunkt en sådan beräkning oförmånligare
än en bokföringsmässig beräkning — kunde de kompenseras genom
att medeltalet av ingående och utgående kapitalet enligt räkenskaperna räknades
såsom eget kapital. Härigenom skulle, i motsats till hittills gällande
regler, hälften av årsvinsten anses utgöra ökning av eget kapital under beskattningsåret.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter huruvida icke stadgande bör
intagas därom att ränteberäkning skall ske med utgångspunkt från respektive
års i överensstämmelse med författningen justerade ingående balansvärden
samt anför vidare:

Bestämmelsen att årsvinsten icke skall inräknas i kapitalet har nämligen
på sina håll av de skattskyldiga tolkats så, att kapitalet fastställts till ett
belopp motsvarande skillnaden mellan å ena sidan utgående balanskontots
författningsenligt justerade tillgångsvärden och å andra sidan summan av
skulder och bokföringsmässig vinst. Ett sådant förfaringssätt kan för företag
med fri avskrivningsrätt medföra högst missvisande resultat.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län yttrar, att örn reglerna för beräkning av
ränta å minskning eller ökning av eget kapital skola bibehållas, böra de
kompletteras med bestämmelser, huru det skall förfaras, då kapitalet förändrats
under året utan att uppgift föreligger örn när detta skett. Vidare
anföres:

I sådant fall synes kapitalet vid årets början böra läggas till grund och
icke medeltalet, detta i syfte att undvika tidspillan med onödigt räknande.
Av sistnämnda anledning synes också den nu tillskapade ytterligare förvecklingen
med räntefotens bestämmande till 6 procent för kapitalökning
efter förkrigsinkomståren böra utgå. Men reglerna äro överhuvud skäligen
meningslösa. Vid krigskonjunkturbeskattningen år 1940 gällde det attbedömningsvis
avgöra, först hur stor del av merinkomsten, som belöpt pa tiden
efter den 378, och därefter huru mycket av denna del som varit bero -

Kungl. Majda proposition nr 173.

ende av krigskonjunktur. Under sådana förhållanden saknade ränteberäkningen
merendels varje betydelse men vållade avsevärd tidspillan, främst
av den anledningen, alt de skattskyldiga visade sig icke hava fattat innebörden
av begreppet »eget kapital», men likväl laborerat med siffror härutinnan.
Såtillvida har ju nu bedömningsmomentet inskränkts, att det endast
omfattar vad av merinkomsten skall anses bero på krigskonjunktur.
Bärande sannolikhetsskäl komma nämligen av den skattskyldige alltid att
åberopas för att merinkomsten helt eller delvis icke beror på krigskonjunktur,
och vad som alltså återstår av bedömningsmomentet är mer än tillräckligt
för att göra reglerna om ränteberäkning helt onödiga i flertalet
fall. Givet är, att sådana fall kunna förekomma, då man icke kan bortse
från inträffad kapitalförändring, mest ökning därav. Men då det är påkallat,
kommer ju frågan därom under omprövning på samma sätt som då
skattskyldig gör gällande, att inkomstökningen till så och så stor del beror
icke på krigskonjunktur utan på rationaliseringsåtgärder, normal omsättningsökning
etc. Reglerna örn ränteberäkning böra av angivna skäl helt
uteslutas ur förslaget.

Länsstyrelsen i Värmlands län finner det vara fullt tillräckligt, om ränteberäkningen
å eget kapital finge ske enligt den värdesättning, som förekommer
i räkenskaperna. De skattskyldigas intressen torde hava blivit tillräckligt
tillgodosedda därigenom att räntefoten föreslagits ökad till 6 procent.

Länsstyrelsen i örebro län anser bestämmelserna böra kunna utan skada
för taxeringsresultatet men till lättnad för såväl den skattskyldige som taxeringsarbetet
väsentligt förenklas.

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. anse den i förhållande till
1940 års förordning föreslagna ändringen, att vid beräkningen av eget kapital
tillägg ej skulle få göras för justeringar av varulagret, böra utgå.

Samma ståndpunkt intaga Gotlands handelskammare, kooperativa förbundet,
Sveriges lantbruksförbund och kommerskollegium.

Reglerna örn bevisning rörande förhållanden enligt 1 §.

Länsstyrelsen i Jönköpings län yttrar:

I det fall att merinkomst för år 1939 förelegat men endast viss del av
denna merinkomst blivit föremål för krigskonjunkturbeskattning år 1940 -—
antingen detta berott på att den skattskyldige gjort sannolikt, att viss del av
merinkomsten uppkommit före krigsutbrottet eller att denne med bärande
sannolikhetsskäl visat, att viss del av den efter krigsutbrottet uppkomna merinkomsten
ej berott på av pågående krig eller dessförinnan rådande krigskonjunktur
föranledda förhållanden -—■ synes oklarhet föreligga, huru man
skall förfara vid 1941 års taxering till krigskonjunkturskatt. Örn den skattskyldige
vid 1940 års taxering med bärande sannolikhetsskäl visat, att viss
del av merinkomsten exempelvis berott på rationalisering, synes merinkomsten
vid 1941 års taxering, örn förhållandena i övrigt äro oförändrade, böra
minskas med samma belopp som vid 1940 års taxering. Att i detta fall justera
jämförelseinkomsten uppåt synes ej vara möjligt. Örn den del av merinkomsten,
som uppkommit före krigsutbrottet, berott på ökad omsättning, som
bevisligen ej haft sin grund i krigskonjunkturen utan orsakats av exempelvis
allmänhetens ökade köpkraft till följd av det fortgående ekonomiska uppsvinget
under åren före krigsutbrottet, synes hänsyn härtill böra tagas vid
beräkning av den taxerade merinkomsten vid 1941 års taxering till krigs -

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

konjunkturskatt. I allmänhet torde vid fastställande av den taxerade merinkomsten
år 1941 böra beaktas sådana omständigheter, som medfört ökad vinst
under 1939, i den mån dessa ej haft något som helst samband med kriget eller
den dessförinnan rådande krigskonjunkturen. Då hillighetsskäl tala härför,
torde vad ovan sagts böra komma till uttryck i anvisningarna till 4 § i förslaget
till krigskonjunkturskatteförordning.

Länsstyrelsen i Hallands län yttrar:

Det vore önskvärt, att begreppet »inkomstökning, som ett naturligt led i en
utveckling, vilken påbörjats före ingången av augusti 1939 eller dessförinnan»,
utförligare behandlades uti anvisningarna. Vad som menas med en av krigskonjunkturen
oberoende omsättningsökning torde böra närmare utvecklas.
Genom att endast lia att rätta sig efter omsättningen, uttryckt i penningar,
kan nämligen beskattningsmyndigheterna icke ernå ett riktigt resultat. Då
omsättningsbeloppet är en produkt av varupriset och varumängden, kan ökningen
bero dels på prisstegring och dels på kvantitettillväxt eller på bådadera.
I de flesta fall uppgiver företagaren endast omsättningssiffrorna för
de olika åren och anser sig genom omsättningens kontinuerliga stegring styrka
att jämväl den inkomstökning, som eventuellt kan bliva föremål för
taxering till krigskonjunkturskatt, berott på företagets utveckling och tillväxt,
trots att ökningen kan ha berott på enbart prisförhöjning. Det bör
därför åligga företagaren att visa huru ökningen av omsättningen uppstått
såväl med avseende å prissättning som produktionstillväxt.

Omsättningen bör därför beräknas på ett annat sätt, än företagen i allmänhet
göra t. ex. med hänsyn till producerad eller försåld varukvantitet
och dylikt. Därest företaget däremot icke kan framlägga ^ utredning, som
visar den kvantitativa ökningen av tillverkade eller försålda varor men
likväl uppgiver ett efter omsättningsbeloppen uträknat procenttal såsom ett
uttryck för normal utveckling och tillväxt, bör likväl detta procenttal kunna
användas vid beräkningen. Det bör emellertid då ej tillämpas på summa
nettointäkt för beskattningsåret enligt deklarationen, utan vid ett senare
stadium i uträkningen t. ex. på »uppskattad merinkomst».

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. anföra i anslutning till ett
uttalande om nystartade företags ogynnsamma behandling vid beräkning av
jämförelseinkomsten:

I likhet med vad som stadgades i 1940 års förordning föreslås nu att,
om skattskyldig med bärande sannolikhetsskäl kan ådagalägga att inkomstökningen
under beskattningsåret helt eller delvis framstår såsom ett naturligt
led i en utveckling, vilken påbörjats före utgången av augusti 1939 eller
dessförinnan kunnat förutsättas, men icke haft samband med eller haft
sin grund i förhållanden som omförmälas i 1 §, merinkomsten icke skall beläggas
med krigskonjunkturskatt. Med hänsyn till den praxis, som tillämpats
vid 1940 års taxering, synes önskvärt, att uttryckliga bestämmelser införas
i den nya förordningen, huru den normala omsättningsökningen under
år 1940 skall beräknas. Härvid bör bland annat beaktas, att en ökning
av omsättningens belopp kan vara föranledd av ändringar i prisnivån. —
I likhet med vad som föreslås beträffande beräkningen av jämförelseinkomsten
torde nystartade företag och därmed jämställda skattskyldiga komma
i ett sämre läge än övriga även då det gäller frågan, vad som kan anses
utgöra ett naturligt led i företagets utveckling. Enligt förslaget får hänsyn
endast tagas till en utveckling, som påbörjats före krigsutbrottet. Ett företag,
som börjat sin verksamhet efter sagda tidpunkt, torde även kunnat hava
en normal utveckling oberoende av kriget. Sistberörda förhållande har emel -

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

101

lertid icke beaktats i förslaget. En ändring härutinnan synes nödvändig,
därest icke krigskonjunkturskatten skall verka hårdare för nya företag än
för andra.

Handelskammaren i Gävle framhåller önskvärdheten av en mildring av
bevisskyldigheten i vad avser frågan om merinkomsten varit beroende av
kriget eller ej samt yttrar vidare:

I detta syfte föreslås att ordet »bärande» i 4 § 4 mom. andra stycket måtte
utgå, enär uttrycket »bärande sannolikhetsskäl» kan giva och vid 1940 års
taxering givit anledning för taxeringsmyndigheterna att ställa allt för rigorösa
krav på den skattskyldiges bevisföring. Den skattskyldige skall således
endast behöva förebringa sannolikhetsskäl i sin utredning.

Under hänvisning till vad de delegerade för näringsorganisationerna anfört
yttrar kommerskollegium:

Ehuru författningen ger möjlighet till ett schablonmässigt fastställande
av den normala inkomstökningen för vissa rörelsegrenar, vill kollegium dock
ifrågasätta, huruvida icke vissa vägledande föreskrifter för beräkning av
den normala inkomstökningen borde inflyta i författningen.

I anledning av vad delegerade anfört rörande hänsyntagande till den
normala utvecklingen av efter krigsutbrottet nystartade företag vill kollegium
förorda, att den exemplifiering, som lämnas rörande motbevisning.
utvidgas att omfatta jämväl ifrågavarande förhållanden.

Frågor som särskilt avse beräkning av rörelseinkomst

för rederier.

I den inom överståtliållarämbetets bokgranskningskontor upprättade promemorian
anföres:

Vid 1940 års krigskonjunkturskattetaxering har fråga uppstått, huruvida
vinst vid försäljning eller förlisning av fartyg skall ingå i jämförelseinkomsten.
Eftersom knappast något svenskt rederiföretag kan anses driva handel
med fartyg, ha beskatiningsnämnderna betraktat sådana vinster såsom onormala
intäkter och därför icke inräknat vinster vid avyttring av fartyg i jämförelseinkomsten.
Som ytterligare motiv för beskattningsnämndernas inställning
har anförts, att vinst vid avyttring av fartyg i regel innefattar en dold
reserv vid det antagna jämförelseårets ingång, beroende på att fartygets skattemässiga
restvärde vid ifrågavarande tidpunkt i regel understigit dess verkliga
värde. En sådan återvinning av dold reserv under jämförelseåret bör givetvis
ej få inräknas i jämförelseinkomsten.

Däremot skall enligt förordningens bestämmelser vinst vid fartygsförsäljning
under beskattningsåret till den del den ej utgör återvinning av dold förkrigsreserv
medräknas vid inkomstuppskattningen för samma år. Ifrågavarande
vinst saknar alltså jämförelseinkomst och blir, eftersom den ligger i
toppen på merinkomsten, ofta maximalt krigskonjunkturheskattad. Det skulle
leda till rättvisare resultat, örn denna inkomst hänfördes till annan förvärvskälla
än rörelse och alltså icke krigskonjunkturbeskattades progressivt.
Då det måhända är förenat med tekniska svårigheter att utbryta ifrågavarande
inkomster ur rörelseinkomsten, kunde i stort sett samma resultat vinnas,
örn allenast 80 procent av sådana vinster — i den mån de ej disponeras för
nedskrivning av ersättningstonnage — betraktades såsom skattepliktig intäkt.

Bestämmelserna att ersättningstonnage ej omedelbart får nedskrivas till
förkrigspris innebära att rederiföretag — i motsats till övriga rörelseidkare

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

— kunna bli beskattade för fiktiva vinster. Inköp av ersättningstonnage av
samma storlek och kvalitet som det avgångna tonnaget medför ingen ökning
av realkapitalet, men trots detta kunna rederiföretag, om nyanskaffade fartygs
värde under den period, då restitution av provisoriskt påförd skatt kan
ifrågakomma, icke nedgått till 125 procent av förkrigsvärdet, bli definitivt
beskattade för en vinst, som ansetts lia uppstått vid förnyelse av fartygsbeståndet.

Då leveranstiden vid beställning av fartyg hos varv är mycket lång, innebär
en förlisnings-» vinst» i realiteten förlust, eftersom rederiet förlorar inkomsterna
på det avgångna fartyget under en god sjöfartskonjunktur ända
tills det beställda fartyget levereras, vilket gör spärren för nedskrivning av
ersättningstonnage ännu mer omotiverad. Bestämmelserna böra därför ändras
så, att ersättningstonnage omedelbart får nedskrivas till förkrigsvärdet.

Det sagda gäller ej i fråga örn nyanskaffning av fartyg. Om förkrigsvärdet
för förlist fartyg är 100,000 kronor och förkrigsvärdet för fartyg, som anskaffas
i det avgångnas ställe, är 200,000 kronor, bör bortskrivning av hela överpriset
endast ifrågakomma för hälften av anskaffningsvärdet för det nya fartyget.

Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar:

Under arbetet med fjolårets krigskonjunkturbeskattning kom fastställandet
av en riktig jämförelseinkomst att framstå såsom den ojämförligt största svårigheten.
I alldeles särskild grad gjorde sig denna kännbar beträffande de
s. k. tramprederierna, vilka på grund av kända förhållanden visade högst
varierande inkomstresultat för de båda förkrigsåren. Såsom bekant inträffade
under år 1937 efter en mångårig lågkonjunktur en kraftig ökning av sysselsättningsgrad
och fraktsatser med åtföljande inkomststegring för rederinäringen
överhuvud taget. Dessa förhållanden varade emellertid endast kortare
tid, och redan år 1938 inträdde en stark nedgång i frakterna. Särskilt för
tramprederierna utvisade resultaten för åren 1937 och 1938 utomordentligt
stora fluktuationer och ett avsevärt antal företag redovisade förlust för senare
året. Naturligtvis kunde en godtagbar jämförelseinkomst erhållas av medeltalet
av förkrigsårens inkomster i de fall, där 1937 års inkomst varit så
onormalt stor, att den kompenserade 1938 års dåliga resultat. Beträffande
de rederier emellertid, vilka på grund av olika omständigheter icke voro i
stånd att utnyttja 1937 års goda konjunkturer inställde sig icke obetydliga
svårigheter, då det gällde att få fram en normal förkrigsinkomst. En sak stod
emellertid klar för prövningsnämnden nämligen den, att det knappast kunde
anses rättvist att företeelser, vilka i hög grad haft slumpens karaktär finge
ett avgörande inflytande vid jämförelseinkomstens fastställande och att på
ett eller annat sätt måste rådas bot däremot. Då en med hänsyn till då gällande
bestämmelser framkomlig väg icke stod till buds såg sig prövningsnämnden
nödsakad att följa andra riktlinjer. Önskemålet att åstadkomma
en jämväl mellan de skattskyldiga inbördes något så när rättvis taxering kom
härvid att bliva avgörande.

Nu påtalade svårigheter synas med den utformning lagtexten enligt förslaget
fått icke hava blivit avhulpna.

Frågor som speciellt beröra rederiers beskattning hava behandlats i yttranden
av ett flertal handelskammare. Ur dessa yttranden må här nämnas
följande.

Handelskammaren i Göteborg yttrar:

Gällande bestämmelser ha såvitt handelskammaren erfarit i flera avseenden
fått en ganska olycklig verkan. Vad först angår beskattning av försäk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

103

ringsbelopp, som utfallit vid fartygs förlisning, må anmärkas, att sådana
belopp med nuvarande prisstegring å fartyg på grund av de indirekta förluster
som följa med en krigsförlisning, endast sällau räcka till för anskaffandet
av ett nytt fartyg av motsvarande slag.

Visserligen har i det nu föreliggande förslaget en del ändringar, ägnade att
förbättra rederiernas ställning, vidtagits, såsom sänkning av den för överpris
och merkostnad stadgade spärrgränsen, en och en tredjedel gånger förkrigspriset,
till en och en fjärdedel gånger nämnda pris samt förslaget till
ändring av 28 § 2 mom. kommunalskattelagen innefattande rätt att fördela
ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg på 5 i stället för 3 år.
Enligt handelskammarens mening synes dock böra övervägas örn icke vid
krigsförlisningar ytterligare lättnader borde beredas sjöfartsnäringen. Under
förutsättning att redaren omedelbart efter förlisningen anskaffar eller låter
påbörja byggandet av ett nytt fartyg till minst försäkringssummans belopp
synes sålunda krigskonjunkturskatten böra helt borttagas.

I de fall, då förlisnings- eller försäljningsinkomster ingå i beräkningen av
medeltalsinkomsten medföra författningsbestämmelserna även vissa svårigheter.
För en del rederier utgöra bokvinster resp. bokförluster vid utrangering
av fartyg sedvanliga företeelser i rörelsen. För andra, mindre rederier
torde så ej vara fallet. För att erhålla större rättvisa i nu berörda hänseende
torde man kunna använda den utvägen, att ur såväl jämförelseårets som
beskattningsårets inkomster borttaga försäljnings- och förlisningsvinster. Beskattningen
av dessa vinster — där sådan skulle förekomma — borde då,
liksom fallet är vid andra krigsvinster när jämförelsetal saknas, ske efter den
lägsta procentsatsen i skatteskalan.

Ur Sveriges redareförenings yttrande må här återgivas följande:

Föreningen har redan i den 1 november 1939 till statsrådet och chefen för
finansdepartementet och den 9 februari 1940 till kollegium dagtecknade skrivelser
uttalat sina önskemål i fråga örn krigskonjunkturbeskattningen och
gjort erinringar mot förslaget till krigskonjunkturskatt år 1940. Den kritik
föreningen nu riktar mot föreliggande förslag ansluter sig i stora delar till
förenämnda yttranden och tillåter sig föreningen hänvisa till desamma. De
erfarenheter tillämpningen av 1940 års förordning lämnat visa också, att föreningens
kritik varit befogad. — Åtföljande synpunkter får föreningen hemställa,
att kollegium måtte ägna särskilt beaktande.

/. Beskattning av försäkringsbelopp på grund av fartggsförlisningar.

Vad beträffar förlust av fartyg genom förlisning förhåller det sig så, att
man på grund av de höjda priserna för fartyg samt de jämförelsevis låga belopp,
till vilka fartygen få försäkras, under nuvarande förhållanden kan utgå
från, att försäkringsbeloppet icke räcker alt skaffa rederiet full kompensation
för det förlorade fartyget. Ett nytt fartyg till ersättning för det förlorade
kan icke omedelbart anskaffas och på grund av rådande förhållanden har leveranstiden
för fartyg betydligt utökats, vartill kommer att redan färdigbyggda
motor- och motortankfartyg innanför spärren icke kunna i nuvarande läge
användas i trafik. Detta medför minskning i avkastningen å rederiets i företaget
investerade kapital under den tid ersältningstonnaget bygges eller ligger
sysslolöst, varjämte direkta utgifter åsamkas rederiet under sistnämnda tid.

Föreningen föreslog i nämnda skrifter, att försäkringsbeloppet för ett förlist
fartyg icke skulle beskattas lill krigskonjunkturskatt, därest detsamma
användes för anskaffning av ersättningstonnage. Framställningen biträddes
endast så tillvida, all bestämmelse infördes av innebörd ali för dylik vinst
skulle under vissa villkor påföras provisorisk krigskonjunkturskatt. Denna

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

skatt ägde rederiet återbekomma, i den mån ersättningsfartygets värde nedgick
under anskaffningskostnaden.

Bestämmelsen motiverades med att rätten till avdrag för överpris på så
sätt hölles öppen, till dess det nya fartyget anskaffades, även örn denna nyanskaffning
skedde ett senare år än förlusten av det äldre fartyget inträffade.
Man synes hava åsyftat att likställa den, som under beskattningsåret:
till förhöjt pris anskaffat ett fartyg till utökande av tonnaget eller till ersättning
av ett samma år förlorat fartyg, och den, som icke förrän ett senare
år än det hans fartyg förlist anskaffat ett nytt sådant. Full överensstämmelse
råder emellertid ej. Ilar ersättningstonnaget anskaffats tidigare eller
samma år som försäkringssumman utfaller, må avdrag ske för överpris, vilket
enligt spärrgränsen blir anskaffningskostnaden minskad med fartygets
förkrigsvärde förhöjt med en fjärdedel därav. För återfående av provisorisk
skatt åter erfordras att ersättningstonnaget nedgått i värde under det, vartill
det i beskattningsavseende enligt krigskonjunkturskatteförordningen avskrivits.

I praktiken kunna betydande olägenheter uppstå genom bestämmelserna
i fråga och i de enskilda fallen omöjliggöras eller försvåras utnyttjandet av
de lättnader bestämmelserna avsett att lämna. Hela försäkringsbeloppet efter
avdrag för intecknad gäld skall sålunda insättas i riksbanken. Genom förlisningen
uppstår för rederiet en betydande skatteskuld, nämligen dels för
ordinarie (civila) skatter dels ock för krigskonjunkturskatten. Sistnämnda
belopp avräknas visserligen vid insättningen i riksbanken, men det är tydligt,
att det kan dröja lång tid efter det ett nytt fartyg levererats, innan rederiet
återfår provisoriskt erlagd krigskonjunkturskatt, medan rederiet
måste erlägga betalning till varvet, som bygger det nya fartyget. Man torde
kunna räkna med att av försäkringssumman endast en del, stundom mindre
än hälften, kan disponeras för det nya fartyget samtidigt med att ett nytt
med det förlista likvärdigt fartyg kostar mera än den utfallande försäkringssumman.

Ett exempel, som belyser de ojämna verkningarna av denna lagstiftning
må här anföras: Ett rederi äger vid krigsutbrottet två alldeles lika fartyg.
A. och B., vartdera vid sagda tidpunkt värt 2,000,000 kronor. Fartyget A.
krigsförliser och försäkringssumman 2,800,000 kronor utbetalas till rederiet.
Ett nytt fartyg, C., likvärdigt med A., beställes omedelbart och detsamma
levereras 11U år därefter. På grund av stegrade fartygspriser betingar fartyget
G. ett pris av 3,200,000 kronor. Därest fartyget beställts i augusti 1939,
skulle detsamma kostat 2,000,000 kronor. Såsom överpris må därvid avdragas
3,200,000—(2,000,000 plus 1U X 2,000,000) = 700,000 kronor. Krigskonjunkturskatt
på grund av A:s förlisning utgår å skillnaden mellan försäkringssumman
2,800,000 kronor och förkrigsvärdet 2,000,000 kronor, d. v. s.
å 800,000 kronor. Härifrån må omedelbart avräknas nämnda överpris

700.000 kronor, vadan krigskonjunkturskatt skall erläggas å 100,000 kronor.
Denna skatt må erläggas provisoriskt. Under förutsättning att fartyget icke
under den tid restitution av krigskonjunkturskatt medgives nedgår under
värdet 2,500,000 kronor, återfår redaren icke någon del av den provisoriskt
erlagda skatten. Fartyget B. åter användes i trafik även under den tid C. är
under byggnad. Då C. är färdigt att användas i trafik, representera de båda
fartygen — frånsett normal slitning å B. — samma värde. Redaren har i B,
investerat 2,000,000 kronor och i C. 2,400,000 kronor, vartill kommer å

100.000 kronor belöpande krigskonjunkturskatt. Boställes C. först året efter
det A. krigsförlist, har rederiet att erlägga provisorisk skatt för 800,000 kronor
i stället för å 100,000 kronor.

Föreningen står alltjämt frågande örn skäl verkligen finnas för att på detta
sätt beskatta företeelser, som i själva verket medföra ekonomisk förlust för

Kanal. Maj:ts proposition nr 173.

105

rederierna. Därest principiella betänkligheter råda att genomföra en rättvis
lagstiftning — en antydan härom förekommer i departementschefsyttrandet
till 1940 års proposition örn krigskonjunkturskatt — vill föreningen
framhålla rederiernas särställning. Genom kriget löpa sålunda fartygen betydande
risker, som icke förekomma i annan verksamhet. Skäl kunna åberopas
för att följa skilda beskattningsnormer i fråga örn å ena sidan ofrivilliga
förluster genom förlisningar, vilka medföra störningar och inkomstminskningar
i verksamheten, varmed böra likställas försäljningar på grund
av tvångsrekvisitioner och dylikt samt å andra sidan frivilliga överlåtelser.
I förstnämnda fall borde, i den mån nytt tonnage förvärvats för samma eller
högre* valuta än som erhållits i form av försäkring av det förlista, krigskonjunkturskatt
icke utgå. Ett alldeles särskilt skäl för statsmakterna att tillmötesgå
en sådan önskan är att flertalet fartyg, som förlisa, sysselsättas i
fraktfart på riskfyllda farvatten icke direkt i rederiets intresse utan för att
möjliggöra upprätthållande av goda förbindelser med främmande makter.
De speciella risker fartygen taga, ske sålunda i hela landets och folkhushållningens
intresse. Särskilt för linjerederierna har denna fråga en utomordentlig
betydelse. De fartyg, som gå i time-charter, äro utsatta för en stark
slitning och kunna icke erhålla erforderligt underhåll, vadan värdet av dessa
fartyg, örn de finnas kvar vid krigets slut, högst väsentligt nedgått vid återställandet.
De stora linjerederierna riskera därför att vid krigets slut ha fått
sitt tonnage icke allenast minskat utan även väsentligt nedsatt i värde, så att
det blir mindre lämpligt för linjefart. Härigenom utsättes rederiet för svårigheter
att upprätthålla sin trafik. Detta är desto mer betänkligt som det
goodwillvärde dessa rederier äga säkerligen nedgår genom omöjligheten att
under rådande förhållanden trafikera linjerna. Ett fullständigt ersättande
inom rimlig tid av de fartyg, som på grund av förlisning eller trafik hos
krigförande makt försvinna eller minska i värde torde vara omöjligt, icke
ens örn de svenska varven helt få sysselsättas för de inhemska rederierna.

Härutöver må i fråga örn försäkringsbelopp framhållas, att beskattningen
till krigskonjunkturskatt i det allmänna medvetandet framstår som oberättigad
i de fall, där hela försäkringsbeloppet användes till nyanskaffning av
fartyg och någon vinst således icke uppkommer för ägaren genom förlisningen.
Ser man frågan som ett försäkringsfall, där försäkringsföretaget
självt anskaffar ett nytt fartyg till ersättande av det förlorade i stället för
att utbetala kontant ersättning, skulle väl en beskattning icke kunna äga
rum. Örn exempelvis ett industriföretag höjt brandförsäkringen för en fast
maskin på grund av krigsläget och densamma helt eller delvis förstörts genom
brand, men hela försäkringsbeloppet och kanske mera måste utgivas
för maskinens ersättande eller iståndsättande, vore det icke rimligt att påföra
företaget provisorisk krigskonjunkturskatt, som kunde återfås först .sedan
maskinen sjunkit i värde under anskaffningskostnaden. Exemplet kan
mångfaldigas med fall även från sjöfarten. Ett fartygsmaskineri förstöros
på grund av krigsfall och ersättes med ett nytt. Anses då det försäkringsbelopp,
sorn utfaller, sorn krigsvinst i den mån detta överstiger maskineriets värde
vid krigsutbrottet och skall den påförda skatten återfås först sedan maskineriets
värde åter nedgått?

Föreningen har givetvis icke något att erinra mot att provisorisk skatt pofo
res förlisningsvinster och ali denna skatt blir definitiv, dii rest nytt fartyg
ej anskaffas inom rimlig tid. Anskaffas åtel1 nytt fartyg, är det oriktigt att
göra skatterestitutionen beroende av en kommande prisutveckling, utan bör
jämförelsen göras mellan värde! av del förlorade och det ersatta föremålet.
En sådan jämförelse kan lämpligen göras genom att båda fartygens välde
vid utgången av augusti 1939 fastställes. Dylika värderingar måste enligt
författningen ske för fastställande av överpris och värdestegringar på grund
av kriget.

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

För att ernå en större rättvisa än nuvarande bestämmelser erbjuda får föreningen
föreslå följande. Därest ett fartyg förlist och ett annat fartyg anskaffas
till ersättning, utgår man såväl från det förlista fartygets som nybyggnadens
förkrigsvärde. Skillnaden mellan detta och försäkringssumman
respektive nybyggnadskostnaden (anskaffningskostnad för nytt fartyg) representerar
övervärde genom krigskonjunkturen. Överstiger detta övervärde för
det förlista fartyget övervärdet för det nyanskaffade, blir skillnaden krigskonjunkturbeskattad;
är det åter lägre, får skillnaden avräknas från rederiets
seglationsvinst vid krigskonjunkturbeskattningen såsom utgiftsökning på
grund av kriget.

Bestämmelsen rörande provisorisk påföring bör så tillvida ändras, att föreskriften
om insättning i riksbanken borttages. De skäl, som anförts härför
i en motion vid 1940 års urtima riksdag, äro fullt bärande.

Vinster på grund av tvångsförsäljningar eller rekvisitioner av fartyg böra
behandlas på samma sätt som s. k. vinster på grund av förlisningar.

Skatteberedningen har uttalat sig rörande eventuellt hänsynstagande till
penningvärdets fall. Föreningen vill framhålla vikten av, att sådan hänsyn
tages jämväl rörande rätt till återbekommande av provisorisk skatt för ersättningstonnage
m. m.

II. Frågan om jämförelseinkomstens beräknande.

Som föreningen framhållit i sina berörda skrivelser äro rederierna ogynnsamt
ställda i förhållande till näringslivet i allmänhet genom att i jämförelsen
ingår ett exceptionellt dåligt sjöfartsår 1938. Följderna härav drabba främst
trampsjöfarten och den svenska kustsjöfarten. Det vore önskvärt, att en
större enhetlighet kunde vinnas i de fall, där det ena jämförelseåret utvisat
förlust. I detta sammanhang kan föreningen icke underlåta att uttala en
bestämd gensaga mot ett i skatteberedningens P. M. å sid. 9 återgivet yttrande
i fråga om medeltalsberäkning, då det ena förkrigsåret visar förlust.

III. Beräkning av medeltalsinkomst, dd i denna ingår förlisningseller
försäljningsvinster.

Bestämmelsen är ej tillfredsställande. För vissa rederier ingår bokvinst
respektive förlust vid utrangering av fartyg såsom ett naturligt led i resultatet
av rörelsen; för andra rederier i mindre storleksordning är så icke förhållandet.
Föreningen kan för sin del icke föreslå något rättvisare system, än
att försäljnings- och förlisningsvinster utmönstras såväl från jämförelseinkomsten
som beskattningsårets inkomst. Beskattning av vinster genom försäljning
respektive förlisning — där sådan beskattning enligt ovan bör ifrågakomma
— borde då i likhet med vad som äger rum i fråga örn andra
krigsvinster, där jämförelsetal saknas, ske efter det lägsta i skatteskalan ingående
procenttalet.

Skulle detta förslag ej biträdas, måste tydliga vägledande föreskrifter lämnas
om och i vilken omfattning förkrigsårens inkomster av sagda slag skola
inräknas i medeltalet. Under hand har dryftats att endast under jämförelseåren
uppkomna värdestegringar skola medräknas, då i beskattningsårets
vinst dold förkrigsreserv får avräknas. Härigenom skulle visserligen större
rättvisa åstadkommas, men jämförelsen skulle likväl bli haltande, då i beskattningsårets
vinst inräknas även värdestegringar från krigsutbrottet till
sagda års ingång.

IV. Värdeminskningsavdragets beräknande i vissa fall.

Vid tillämpningen av författningen har man för värdeminskning å maskiner
och inventarier, vartill räknas fartyg, räknat nied en viss procentuell

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

107

årlig avskrivning, i regel 5 procent å ångfartyg, 62/s procent å motorfartyg och
8 procent å tankfartyg. Nu inträffar ofta att ett fartyg med användande av
nämnda procenttal blivit till fullo avskrivet före beskattningsåret men ej före
jämförelseåren. Man har nu i regel tillämpat bestämmelserna så, att, trots
att fartyget varit i trafik såväl jämförelseåren som beskattningsåret, endast
jämförelseåren belastats med avskrivning för fartyget. Föreningen vill erinra
om, att densamma förut framhållit önskvärdheten av, att bestämmelser
meddelas till förekommande av en sådan ojämnhet och orättvisa i beskattningen.
I mellankommunala prövningsnämnden har man funnit dessa konsekvenser
otillfredsställande utan att kunna föreslå någon rättvis lösning.
Såsom exempel varthän det kan leda vill föreningen meddela, att i ett rederi
fartyg anskaffades år 1919 till så högt värde att 5 procent därå utgör cirka
kronor 400,000. Detta belopp avdrages vid medeltalsberäkningen, varigenom
medeltalet beräknats till cirka kronor 800,000. De år 1919 anskaffade
fartygen ha använts i rörelsen 1940, och, därest avdrag ej medgives för värdeminskning,
ökas alltså av sagda skäl inkomsten under beskattningsåret med
kronor 400,000. Det är uppenbart, att detta icke är tillfredsställande. För
rederierna har bestämmelsen stor betydelse, medan för näringslivet i allmänhet
densamma spelar föga roll. Oaktat föreningen anser, att detta gäller
och helt naturligt bör gälla även med den föreslagna avfattningen av bestämmelserna,
föreslår föreningen att till förekommande av ojämnheter i tillämpningen
i anvisningarna införes en föreskrift, alt avdrag för värdeminskning
å tillgång, som varit i bruk såväl under jämförelseåren som beskattningsåret,
må göras likartat under jämförelse- och beskattningsåren.

I detta sammanhang hänvisas jämväl till den redogörelse som lämnats vid
2 § och i samband med frågan om avdrag för värdeminskning m. m. ävensom
till den redogörelse som kommer att lämnas vid 13—23 §§.

Departementschefen:

De i skatteberedningens promemoria föreslagna ändringarna i 1940 års lagstiftning
beträffande beräkning av merinkomst för rörelse lia i det stora hela
tillstyrkts. I vissa avseenden lia dock anmärkningar framställts eller önskemål
om ytterligare ändringar framkommit.

Såsom naturligt är har lagervärderingsfrågan varit föremål för särskild
uppmärksamhet. Önskvärdheten av utförligare och mera preciserade bestämmelser
har framhållits. I detta avseende är det ej möjligt att tillgodose de
olika synpunkter som kunna göras gällande. Det låter sig icke göra att samtidigt
uppställa mera preciserade regler och medgiva en sådan frihet i
fråga örn uppskattningen som av många anses vara en nödvändig förutsättning
för att krigskonjunkturbeskattning överhuvud skall kunna ifrågakomma.
Man har också särskilt berört frågan örn utformningen av reglerna
örn den dolda förkrigsreservens behandling och i detta avseende ifrågasatt en
anordning som skulle medföra viss förenkling. Av den inom överståthållarämbetets
bokgranskningskontor upprättade promemorian bibringas man närmast
den föreställningen att ett av kontoret i sådant syfte framfört förslag
hade samma reella innebörd som det av skalteberedningen framlagda. Detta
är dock icke riktigt. Bokgranskningskontorets förslag bortser delvis från
huruvida reservändringen hänför sig lill beskattningsåret eller ej. Då fråga

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

är om bevisning i vad mån en för beskattningsåret framkommen uppskattad
merinkomst i sig inkluderar en reservminskning, måste skatteberedningens
förslag i detta avseende, som också överensstämmer med 1940 års lagstiftning
i ämnet, anses principiellt riktigare. Jag ser därför ej anledning frångå
detta. Det torde i detta sammanhang förtjäna framhållas, att från de hörda
representanterna för skattskyldiga skatteberedningens förslag i denna punkt
åtminstone i sak lämnats utan erinran. De inom skatteberedningen utarbetade
utkasten till deklarationsblanketter äro för övrigt så uppställda att i
avseende å själva det praktiska förfarandet vid beräkningen olikheterna
mellan de båda förslagen torde bli föga framträdande.

Den av Sveriges grossistförbund berörda frågan om behandling vid lagervärderingen
av surrogatvaror är redan i 1940 års lagstiftning löst på ett sätt
som för affärsföretagen bör vara fullt tillfredsställande. Den i första stycket
av b) under anvisningspunkten 4 meddelade bestämmelsen är tillämplig i sådant
fall.

Beträffande detaljerna i fråga om lagervärderingen har i ett par yttranden
uppmärksamheten blivit fäst på det fall att under föregående beskattningsåret
ny dold reserv bildats men ej kommit att tilläggas inkomsten
på den grund att den skattskyldige ej taxerats till krigskonjunkturskatt
för det året. I punkt 4 a) av anvisningarna till 4 § har enligt det remitterade
förslaget för det fall att skattskyldig taxerats för föregående beskattningsår
givits uttryck åt den i och för sig tämligen självklara principen
att ett lagervärde som vid taxeringen till krigskonjunkturskatt betraktats såsom
utgående lager för ena året skall behandlas såsom ingående lager för
nästa. Fråga är nu vilket belopp som skall betraktas såsom utgående lager
för det tidigare beskattningsåret i det fall då taxering ej skett för detta år.
Riktigast synes vara, att den skattskyldige får rätt att i sådant avseende tillgodoräkna
sig det högre lagervärde som erhålles, om man antager att nedskrivningen
det tidigare året godkänts blott i så stor utsträckning att varken
uppskattad merinkomst eller inkomstminskning för nämnda år skulle förelegat.
Komplettering av sådant innehåll till punkt 4 a) av ifrågavarande anvisningar
synes böra göras.

I tredje stycket av b) i sagda anvisningspunkt har det i skatteberedningens
förslag intagna, till sin innebörd ej fullt tydliga stadgandet beträffande det
fall att lager uppskrivits ansetts böra utgå, varjämte en redaktionell ändring
skett i anslutning till ett påpekande av kammarrätten.

Rörande vissa i några yttranden framställda tolkningsspörsmål avseende
innebörden av regler som gällde redan enligt 1940 års lagstiftning anser jag
det lämpligast att icke göra något direkt uttalande.

Angående reglerna för fastställande av jämförelseinkomsten vill jag i anledning
av vad som yttrats i åtskilliga remissvar framhålla följande. Där
för skattskyldig för förra beskattningsåret fastställts taxerad merinkomst, bör
jämförelseinkomsten vid taxeringen för det nya beskattningsåret i regel fastställas
till samma belopp. Det kan antagas att tillfredsställande utredning
vanligen förebragts i sådant fall och att denna utredning också prövats. Det
är både i den skattskyldiges och statens intresse att denna huvudregel får

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

109

jualia. Detta hindrar dock givetvis ej att omständigheterna kunna vara sådana
att ändrat belopp för jämförelseinkomslen bör fastställas, framför allt
där verkligt fel förelupit. I de fall då taxerat belopp för den skatlskyldige
ej fastställts, kan det ofta antagas, att prövningen av jämförelseinkomstens
storlek vid 1940 års taxering varit mindre noggrann. Sista stycket av tredje
anvisningspunkten, att den vid 1940 års taxering fastställda jämförelseinkomsten
bör frångås endast om särskilda skäl därtill föranleda, berör ej det
fall att den skattskyldige ej då taxerats.

Den i något yttrande framförda tanken om en »rörlig» jämförelseinkomst,
d. v. s. en sådan som ändras från år till år, utgår från en helt annan principiell
tankegång än den på vilken lagstiftningen bygger. Den »normala»
förkrigsinkomsten kan ej ändras därför att företaget under kriget utvecklas.
Vid beskattningen tages hänsyn till sådan utveckling som kan antagas vara
oberoende av kriget genom bestämmelsen att, om sådan förelegat, den uppskattade
merinkomsten i motsvarande mån ej skall upptagas såsom taxerad
merinkomst. Jag föreställer mig att om det i något fall skulle förefalla
uppenbarligen berättigat med »rörlig jämförelseinkomst», anledning föreligger
att i stället tillämpa sistnämnda bestämmelse. I anledning av vad
länsstyrelsen i Jönköpings län framhållit därom att ett företag redan under
år 1939 företett stark utveckling får jag framhålla, att om detta skett redan
före krigsutbrottet och fråga är om en av krigskonjunkturen oberoende utveckling
skäl kan föreligga att höja jämförelseinkomsten.

Det nu anförda torde i sak utgöra svar även på Sveriges grossistförbunds
påpekande rörande tillkommen ny verksamhetsgren. I vissa fall bör denna
betraktas som ett nystartat företag, i andra såsom en naturlig utveckling av
förut bedriven rörelse.

Beträffande jämförelseinkomstens fastställande bör för övrigt anmärkas,
att en ändring av de för föregående beskattningsår gällande reglerna i och
för sig om möjligt bör undvikas. Skatteberedningens formulering innebär
emellertid i förhållande till den äldre formuleringen ett förtydligande som kan
väntas i tillämpningen medföra ett förmånligare läge för nystartade företag.
För sådant företag framhålles nu särskilt att regeln att jämförelseinkomsten
må bestämmas till viss procent av eget kapital för aktiebolag ej är bindande;
det angives att fråga är endast om exempel. Jag föreslår emellertid viss ändring
för att ytterligare klargöra detta. Dessutom har jag ansett mig kunna
såtillvida tillmötesgå önskemålen örn uppmjukning att den angivna procentsatsen
5 procent å eget kapital som kan betraktas som jämförelseinkomstens
minimum för nystartade företag ändras till 6 procent, därvid beaktats att
procentsatsen bör ge uttryck åt en normal vinst under förkrigsinkomståren
utan avdrag för skatter.

I detta sammanhang torde jag få beröra del i åtskilliga yttranden framställda
önskemålet att inkomsten ej för något av förkrigsinkomståren bör beräknas
till negativt belopp. Yrkandena i denna punkt lia ej tillräckligt beaktat
den teknik som användes vid jämförelseinkomstens fastställande. Inkomsterna
för förkrigsinkomståren fastställas såsom belopp vilka fram -

Ilo

Kungl. May.ts proposition nr 173.

komma genom direkt uppskattning, eventuellt även innefattande justeringar
med hänsyn till uppgifter ur räkenskaperna; någon jämkning av billighetsskäl
till andra belopp än verkliga ifrågakommer ej beträffande dem. Jämkningsmöjligheterna
äro knutna just till det moment av uppskattningen som innebär
ett fastställande av jämförelseinkomsten. Är ej det matematiskt framkomna
medeltalet lämpligt såsom jämförelseinkomst, skall detta jämkas.
Vanligen kan det väl dock anses, att, där ett av förkrigsinkomståren utvisat
underskott, detta utgör särskild anledning antaga att medeltalet ej är lämpligt
såsom jämförelseinkomst. Detta förhållande synes kunna komma till direkt
uttryck i anvisningarna. Har medelinkomsten för ett större antal år före
kriget varit större än medelinkomsten för de två förkrigsinkomståren, bör
denna också i regel frångås. Vad länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar rörande
förhållandet med vissa tramprederier ger mig anledning framhålla, att örn
inom en viss näringsgren något eller några företag på grund av en tillfällighet
kommit i sämre läge än företagen i allmänhet inom samma näringsgren, en
jämkning för undanröjande av dylika ojämnheter kan vara på sin plats.

Om ett rederi anses driva handel med fartyg, behandlas fartygen såsom
varor i rörelsen och komma alltså de härom gällande reglerna att bliva tilllämpliga.
Om åter rederiet icke driver sådan handel men likväl haft intäkt
genom försäljning av ett eller annat fartyg, synes frågan ställa sig på följande
sätt. Intäkten av avyttringen är skattepliktig och bör i princip medtagas vid
inkomstberäkningen för det år försäljningen ägt rum. Såsom jag redan vid
2 § framhållit gäller emellertid för förkrigsinkomståren den regeln, att belopp
av sådant slag och av sådan storlek, som uppenbarligen ej kan anses för rörelsen
normalt, ej skall upptagas såsom intäkt. Denna regel föranleder i det
ifrågavarande fallet att intäktsbeloppet, samtidigt som det redovisas bland
intäkterna, helt eller delvis skall avräknas vid inkomstuppskattningen. För
bedömande av i vad mån sådan avräkning bör ske måste utrönas, huru stor
del av intäkten som motsvarar framtagande av dold reserv i det avyttrade
fartyget och huru stor del av densamma som utgör verklig försäljningsvinst.
Det mot den dolda reserven svarande beloppet bör i sin helhet avräknas,
varemot den egentliga försäljningsvinsten avräknas endast i den mån den
överstiger den försäljningsvinst rederiet plägat åtnjuta genom fartygsförsäljningar.
Det sålunda angivna tillvägagångssättet innebär icke någon inkonsekvens
i förhållande till reglerna örn inkomstuppskattning för beskattningsåret,
enär för detta år fartygets värde vid krigsutbrottet, i den mån det översteg
det taxeringsmässiga restvärdet, får avdragas. Genom en dylik tolkning
beredes rum för fullt avdrag för minskning av dold förkrigsreserv under beskattningsåret,
vilket förutsätter att motsvarande avdrag gjorts vid bestämmande
av jämförelseinkomsten. Att, såsom i yttrandet från överståthållarämbetets
bokgranskningskontor ifrågasatts, i dylikt fall medgiva särskilt avdrag
med viss del av försäljningsvinsterna för beskattningsåret vid inkomstuppskattningen
finner jag knappast möjligt. Ej heller den av Sveriges redareförening
ifrågasatta utvägen att avskilja dessa vinster för beskattning i särskild
form finner jag det möjligt att tillstyrka. Jag erinrar här, att örn vinsterna an -

Kungl. Majlis proposition nr 173.

lil

vändas till anskaffning av nytt tonnage särskilda för rederinäringen mycket
gynnsamma regler, vilka ofta leda till fullständig skattebefrielse, träda i tillämpning.

Beträffande reglerna örn värdeminskningsavdrag torde jag knappast behöva
uppehålla mig vid de redan förra året utvecklade skälen för att ej vid
ifrågavarande rent tillfälliga beskattning medgiva fri avskrivningsrätt. Däremot
torde jag böra något stanna vid frågan örn rätt till avdrag för överpris
och merkostnad. Sådant avdrag är enligt skatteberedningens förslag så begränsat,
att det efter avskrivningen återstående oavskrivna värdet ej bör,
med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda, nedbringas till lägre
belopp än en och en fjärdedel gånger det pris tillgången kan anses hava
betingat vid krigsutbrottet. Återstoden av i räkenskaperna gjort överprisavdrag
kan i efterhand medgivas för beskattningsåret genom förmedling av
den provisoriska skattepåföringen. I anvisningarna synes böra ges uttryck
åt den uppfattningen att beträffande industriella nybyggnader sådana särskilda
omständigheter som böra föranleda rätt till omedelbart större värdeminskningsavdrag
ofta torde vara för handen. Det torde för det mesta bli
svårt att fastställa en sådan byggnads värde efter krigets slut, varför den
provisoriska skattepåföringens lämplighet i dylikt fall kan ifrågasättas. Någon
försäljning av byggnaden efter krigets slut, därvid eventuellt för högt medgivet
överprisavdrag skulle kunna återvinnas, är i regel ej att antaga. Kan
det göras sannolikt att nybyggnadens framtida förräntningsvärde blir ett
lägre värde än dess pris vid krigsutbrottet, är avskrivning till detta lägre
värde på sin plats. Det synes angeläget att framhålla detta på det att ej
ogrundade farhågor örn innebörden av ifrågavarande lagstiftning skola behöva
i onödan bidraga till stagnation i byggnadsverksamheten. Liknande särskilda
omständigheter kunna ofta antagas vara för handen även beträffande maskiner
och andra inventarier, som på ett mera varaktigt sätt införlivas med
vederbörande anläggning eller som anskaffas för en specifik kristidstillverkning,
om det nämligen är sannolikt att deras värde kommer att efter kriget
helt eller delvis bortfalla. En fullständig omedelbar avskrivning bör ej anses
utesluten.

Av Sveriges redareförening har framhållits önskvärdheten av att ersättningstonnage
för fartyg som gått förlorat finge omedelbart nedskrivas till
förkrigspris. Jag anser mig kunna tillmötesgå detta önskemål i den mån fråga
är om tonnage motsvarande det förlorade. Härav föranledes tillägg till
punkt 4 d) av anvisningarna. Jag torde böra framhålla att vad som intagits
i tillägget endast bör fattas såsom exempel på sådana särskilda omständigheter,
som kunna föranleda större omedelbart överprisavdrag än till en och
en fjärdedel av förkrigsvärdet. Motsvarande kan sålunda böra gälla även i ett
fall, där försäljning av fartyg praktiskt taget har karaktär av tvångsavyttring.

Längre gående medgivanden beträffande rederiernas avskrivningar finner
jag mig ej kunna föreslå. Vad i föreningens yttrande uttalas därom att värdeminskningsavdrag
ej skulle kunna göras för beskattningsåret, där till -

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

gången efter förkrigsinkomståren men före beskattningsåret slutavskrivits i
räkenskaperna beror på ett missförstånd. Skatteberedningens 1940 avgivna
promemoria rörande krisskatt innehåller ett uttalande rörande denna fråga,
till vilket jag kan hänvisa.

Vad gruva angår förefaller det mig som skulle regeln örn avdrag för dold
förkrigsreserv på ett tillfredsställande sätt lösa den av näringsorganisationernas
skattedelegation berörda frågan om avskrivning av gruvans värde.
Malmen torde vid krigskonjunkturbeskattningen böra i detta avseende likställas
med varulager. Om framtagen dold reserv under beskattningsåret
överstigit vad som i sådant avseende får anses ingå i jämförelseinkomsten,
är följaktligen motsvarande avdrag för beskattningsåret motiverat. I jämförelseinkomsten
kan emellertid stundom ingå betydande sådant belopp särskilt
där avdrag för avskrivning av gruvans värde plägat medgivas endast
med låga belopp och sålunda endast i obetydlig mån minskat jämförelseinkomsten.
Beträffande nyanläggningar för gruvdrift torde de nyss angivna
reglerna om avdrag för överpris och merkostnad innebära en så långt driven
avdragsrätt som rimligen kan ifrågasättas. Har gruvföretaget under förkrigsinkomståren
haft mera onormala utgifter för beredningsarbeten o. dyl.,
vilka avdragits vid inkomstberäkningen för dessa år, bör tillägg för sådana
utgifter kunna ske under hänvisning till likformighetsregeln. Det bör dock
anmärkas, att, om en mera onormal utgift förekommit under beskattningsåret,
vilken icke hänför sig till speciell kristidsbrytning av eljest mindervärdig
malm eller till beskattningsårets egen brytning för övrigt, därav betingat
tillägg kan ifrågakomma även för beskattningsåret.

I anledning av ett påpekande från kammarrätten har i anvisningspunkten
om värdeminskningsavdrag för beskattningsåret också införts ett tillägg avseende
det fall att Kungl. Majit med stöd av riksdagens vid urtima riksdagen
1940 meddelade bemyndigande att i vissa fall medgiva eftergift beträffande
krigskonjunkturskatt fastställer särskild grund för beräkning av
överprisavdrag.

Från svenska personalpensionskassan hava framställts vissa anmärkningar
rörande formuleringen av punkt 4 f) av anvisningarna avseende avsättning
för pensionering. Vad angår det anförda fallet att en nytillkommen befattningshavare
i överensstämmelse med äldre pensioneringsbestämmelser inbegripes
i pensioneringen synes mig tydligt att här är fråga om ett förhållande
som bör betraktas som en äldre förpliktelse. I fråga om nya förpliktelser
åter synas de framställda önskemålen kunna i sak tillgodoses på det
sätt som utvecklas i den ifrågavarande anvisningspunkten i det överarbetade
förslaget. De där intagna reglerna kunna måhända synas var för sig
medgiva en väl frikostig avdragsrätt men synas tillsammantagna medföra
en tilläcklig begränsning. Meningen med begränsningen är givetvis ej att förhindra
avdrag för en i och för sig berättigad rimlig pensionskostnad utan att
förekomma att en större del av denna kostnad skall gäldas med medel som
rätteligen bort tillfalla staten såsom krigskonjunkturskatt. Jag torde också
böra framhålla, att avsättningar till vissa pensionsstiftelser torde böra be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 173

113

handlas mera återhållsami än verkliga försäkringar, enär avsättningens grundande
på en verklig förpliktelse ofta torde vara oklart. Särskild försiktighet
är givetvis på sin plats där fråga är om pensionsavdrag för delägare i familjebolag.

I en ny punkt g) under fjärde anvisningspunkten föreslås en regel för det
fall att skattskyldig i rörelse tillgodogjort sig produkter från eget jordbruk,
därest på grund av räkenskapernas prissättning rörelsen utvisar inkomstökning
men jordbruket inkomstminskning. Det synes rimligt att den skattskyldige
får vid inkomstuppskattningen till krigskonjunkturskatt i skälig
mån justera denna prissättning med högst så stort belopp att inkomstminskningen
för jordbruket bortfaller. Denna kvittningsmöjlighet bör dock givetvis
icke kunna utnyttjas i vidare mån än där den ändrade prissättningen
ligger inom rimlighetens gränser. Det fall att på grund av den tillämpade
prissättningen jordbruket utvisar inkomstökning och rörelsen inkomstminskning
behandlas i anvisningarna till 5 §. För kvittning härutöver hänvisas
till 10 § med anvisningar.

Beträffande fjärde anvisningspunkten har jag slutligen att uttala mig om
det i åtskilliga yttranden under åberopande av regeln om likformiga grunder
för inkomstuppskattningen under de olika åren framställda yrkandet örn
avdrag för erlagda skatter. Att dylikt avdrag ej avsågs i 1940 års förordning
är otvivelaktigt. Bortsett från övriga skäl för detta mitt påstående är det
uppenbart att örn i det för riksdagen framlagda förslaget avvikelse åsyftats
från skatteberedningens då föreliggande i detta avseende fullt otvetydiga
förslag, detta med hänsyn till frågans vikt skulle särskilt framhållits. Jag vill
emellertid också stanna vid de sakliga skälen för en dylik ståndpunkt, enär
dessa äga betydelse även för den nya lagstiftningen.

Den i beskattningsavseende för varje år relevanta frågan är hur stor del
av det årets inkomst vederbörande skall hava att avstå i skatt. Att denna
skatt erlägges i efterskott är en sekundär fråga. Skatteunderlaget är i princip
det belopp som redovisas innan skatten erlagts. Den principiella frågeställningen
erhålles enklast, om man utgår från antagandet att uppbördssystemet
vore sådant att skatten erlades parallellt med inkomsternas förvärvande.
Man kan tänkas av praktiska skäl såsom beskattningsunderlag
fastställa inkomsten med avdrag av skatter, men skattesatserna böra, om
visst sammanlagt belopp skall uttagas i skatt, bli i motsvarande mån högre
på ett sålunda bestämt beskattningsunderlag än på ett underlag utan skatteavdrag.
Om skatteavdrag skall medgivas eller ej är i verkligheten en fråga
som på det närmaste sammanhänger med frågan om beskattningens höjd.
Örn två skatter av olika slag skola utgå å samma inkomst, finnes intet
binder att låta den ena skatten avdragas från inkomsten, innan den andra
skatten beräknas. Däremot vore det otvivelaktigt irrationellt att medgiva
avdrag för den ena skatten vid uträkning av den andra och samtidigt avdrag
för den andra skatten vid uträkning av den förra. Enligt lagstiftningen örn
krigskonjunkturskatt medgives nu för beskattningsåret avdrag för den mest
tyngande av de i fråga kom mande skatterna, nämligen krigskonjunkturskat Bihang

lill riksdagens protokoll 19b!. 1 sami. Nr 173. 8

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

ten, vid bestämmande av det beskattningsunderlag, å vilket den statliga inkomst-
och förmögenhetsskatten utgår. Detta måste anses vara tillfyllest. Att
därjämte medgiva avdrag för inkomst- och förmögenhetsskatt vid bestämmande
av beskattningsunderlaget för krigskonjunkturskatten skulle icke
vara riktigt och vore, om fråga vore om uttagande av båda skatterna på
samma års inkomst, icke ens möjligt att genomföra, då vardera skatten ej
skulle kunna fastställas utan att den andra vöre känd.

När nu emellertid yrkanden göras örn avdrag för skatter vid bestämmande
av den uppskattade merinkomsten, framgår det icke klart vilka skatter som
åsyftas. Yrkandena kunna uppfattas såsom avseende att även krigskonjunkturskatt
skall avdragas vid beräkningen av just denna skatt. Detta är givetvis
ej blott olämpligt utan praktiskt taget uteslutet. Måhända åsyftas emellertid
ej sådant skatteavdrag, utan avses blott att få vid beräkningen av
krigskonjunkturskatt tillgodonjuta den ökning som i regel ägt rum beträffande
övriga skatter. I det yttrande som avgivits av delegerade för Sveriges
industriförbund m. fl. anföres nu, att skatterna utgöra en den skattskyldiges
skuld till det allmänna vid verksamhetsårets slut, varför fråga skulle vara
om en fiktiv inkomst. Om härmed avses det verksamhetsår, å vars inkomst
skatten beräknas, kan mot bevisföringen genmälas, att i dylikt fall även
krigskonjunkturskatten bör betraktas på samma sätt, d. v. s. det förut förda
resonemanget blir omedelbart tillämpligt. Avses däremot med verksamhetsåret
det år då skatter på tidigare års inkomster förfalla till betalning, måste
invändas att detta icke kan ändra något av den principiella frågeställningen.
Den omständigheten att skatten erlägges i efterskott bör ej inverka på bedömandet
av vad som är rationellt beträffande skatteunderlagets bestämmande.

Det torde för frågans belysande vara lämpligt att närmast betrakta den
med hänsyn till fysiska personer. Deras skatter betraktas oomtvistligt ej såsom
omkostnad för deras verksamhet utan såsom ett avstående av viss del av
den inkomst som eljest skulle stått till förfogande för konsumtion. Om med
varandra jämföras två fysiska personer, av vilka den ene haft oförändrad inkomst
i förhållande till förkrigsinkomståren, den andre merinkomst, så ha
båda att vidkännas lika stor skatteökning för det belopp varmed inkomsterna
sammanfalla, och den andre har dessutom att vidkännas viss extra skatt,
krigskonjunkturskatt och annan skatt, på sin merinkomst. Detta är vad som
enligt 1940 års lagstiftning och skatteberedningens förslag åsyftas. Skulle nu
beträffande den senare personen avdrag såväl för skatteökningen å den för
båda lika stora inkomstdelen som för skatten å den överskjutande inkomsten
medgivas, så skulle den med krigskonjunkturbeskattningen avsedda merbelastningen
av den som haft merinkomst i förhållande till den som haft oförändrad
inkomst bortfalla och den åsyftade avvägningen mellan båda inbördes
omintetgöras. Det är tydligt att jag svårligen kan tillstyrka en anordning
varigenom krigskonjunkturskatten skulle väsentligt kringskäras och dess
syfte i avsevärd grad åsidosättas. Uppenbart är att frågan beträffande juridiska
personer ej kan betraktas annorlunda än beträffande fysiska personer.

Kunal. Maj:ts proposition nr 173.

115

Beträffande den i punkt 8 av anvisningarna behandlade frågan om avdrag
för ränta å ökning av eget kapital har i vissa yttranden förordats att vid det
egna kapitalets beräkning skulle på sätt som gällde beträffande 1940 års skatt
hänsyn tagas till vid taxeringen skedd justering av lagervärdena. Jag kan ej
förneka att goda skäl kunna åberopas för denna ståndpunkt och hyser i själva
verket viss tvekan örn vilken ställning som bör intagas. När jag ej föreslår
ändring i skatteberedningens förslag härutinnan är det av praktiska skäl.
Med hänsyn till att uppskattningen av lagervärdena för förkrigsinkomståren
och för beskattningsåret oftast ske efter helt olika grunder, måste för kapitalberäkningen
justering ske, vilken lätt kan föranleda svårigheter. Jag
beaktar därvid att det ej utan vidare kan anses att den ena regeln är för
de skattskyldiga i gemen mer förmånlig än den andra. Att gå så långt, som
i vissa andra yttranden ifrågasatts, nämligen till att genomgående följa räkenskapernas
värdesättning, alltså även i de fall där företaget tillämpat fri
avskrivning å inventarier o. dyl., anser jag mig däremot ej kunna tillstyrka.

Beträffande beräkning av ränta å ökning av eget kapital har jag kommit
att uppmärksamma det fall, att detta insatts i bank eller eljest tillfälligtvis
placerats utom rörelsen. För sådan kapitalökning, som alltså i verkligheten
ej varit investerad i rörelsen, är det ej rimligt att medgiva ränteavdrag med
större belopp än den faktiskt åtnjutna räntan. Det torde här böra utsägas
att det uppenbarligen ej är meningen att såsom sådant kapital — vilket
alltså i verkligheten vid ränteberäkningen betraktas som avskilt från rörelsen
— beteckna belopp som företaget normalt plägat ha insatt å checkräkning
eller dyl. för att tillgodose sitt löpande likviditetsbehov. Att finna en
tydlig form för att i författningstexten giva uttryck åt denna synpunkt erbjuder
svårigheter och torde knappast vara nödvändigt. Det tillägg till punkt
8 a) av anvisningarna till 4 § som av mig föreslås synes på ett tillräckligt
tydligt sätt utsäga att fråga skall vara om kapital som under beskattningsåret
praktiskt taget ej varit behövligt för den då löpande rörelsen.

I sista stycket av punkt 11 a) i anvisningarna till 4 § föreslår jag en viss
redaktionell ändring.

Slutligen torde jag böra i anledning av vissa yttranden rörande den i punkt
12 av anvisningarna behandlade frågan örn bevisning att inkomstökning helt
eller delvis framstår såsom ett naturligt led i en utveckling vilken påbörjats
före krigsutbrottet eller dessförinnan kunnat förutses, framhålla, att detta
stadgande blott har karaktären av ett exempel. Det är alltså mycket möjligt
att en utveckling som påbörjats efter krigsutbrottet kan, särskilt beträffande
nystartade företag eller där fråga är örn ny verksamhetsgren, föranleda en
inkomstökning som är oberoende av förhållanden som avses i 1 §. Andra
omständigheter än den föregående utvecklingen böra då kunna åberopas
till stöd för att inkomstökningen skulle uppkommit oberoende av kriget
eller förkrigskonjunkturen. Ju längre kriget pågår desto mera uppenbart
torde det vara att ändringar i niiringslivet måste uppstå som icke kunna eller
böra tillskrivas kriget. Bestämmelserna i ifrågavarande punkt måste överhuvud
tolkas med hänsyn till vad som i det särskilda fallet framstår såsom

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

rimligt. Det har ej varit meningen att i dessa avseenden binda de skattskyldiga
vid vissa bestämda vägar för bevisningen.

5 och 6 §§.

5 § behandlar beskattningen av jordbruk och 6 § beskattningen av skogsbruk.
Då dessa båda grupper inbördes hava ett nära samband, anser jag det
lämpligt att behandla dem i ett sammanhang.

Beträffande jordbruk avser det remitterade förslaget, såsom jag redan i
korthet omnämnt i den inledande redogörelsen till allmänna motiveringen, att
beräkningen av den uppskattade merinkomsten skall kunna ske enligt två
olika metoder, antingen enligt den s. k. bruttometoden eller enligt den s. k.
nettometoden. Närmare föreskrifter angående de båda metodernas innebörd
och tillämpning givas i anvisningarna till 5 §, vartill jag får hänvisa. Vare
sig brutto- eller nettometoden tillämpas skall, enligt vad vidare föreslås, vid
bestämmande av den uppskattade merinkomsten sådan avvikelse ske från
uppskattningen enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
som erfordras för att åstadkomma likformighet i inkomstuppskattningen
för förkrigsinkomståren och beskattningsåret. I detta sammanhang
nämnas såsom exempel de fall, då minskning skett av kreatursbesättningen
genom nedslagning i större omfattning än som brukat förekomma, eller då
inneliggande lager av spannmål eller annat under beskattningsåret mera avsevärt
minskats eller då i mera avsevärd omfattning sådana onormala omkostnader
under något av åren förekommit för reparationer, inköp av levande
djur m. m. som ej uppvägts av motsvarande ökning av intäkterna under året.
Särskilda regler för bestämmande av jämförelseinkomst eller jämförelsetal
föreslås för det fall, att den skattskyldige ej under förkrigsinkomståren bedrivit
samma jordbruk som under beskattningsåret under förhållanden jämförbara
med förhållandena under detta år. Likaså upptagas föreskrifter angående
beräkning av ränta å eget kapital i jordbruket. Den uppskattade merinkomsten
skall upptagas såsom taxerad merinkomst i den mån den kan antagas
hava berott på förhållanden som avses i 1 §. Det förutsättes emellertid
att skattskyldig skall förebringa utredning i sistnämnda avseende. Om sådan
ej företes, skall hela den uppskattade merinkomsten upptagas såsom taxerad
merinkomst. Utredningen bör avse prisstegringen vid avyttring av produkter
från jordbruket utöver vad som erfordrats för att täcka omkostnadernas
ökning i förhållande till prisläget före krigsutbrottet. Sådan prisstegring beräknas
normalt, enligt vad vidare föreslås, å bruttointäkterna för beskattningsåret
efter procentsatser som fastställas av Kungl. Majit efter förslag av
den centrala krigskonjunkturskattenämnden eller, där sådan procentsats ej
fastställts, efter procentsats som finnes skälig.

Vad angår skogsbruk förutsättes att någon uppskattad merinkomst ej fastställes,
eftersom någon inkomstberäkning för förkrigsinkomståren ej skall
ske. Beskattningen i denna del avser att träffa prisstegringen i förhållande
till prisläget före krigsutbrottet å de under beskattningsåret avyttrade eller
för förädling eller förbrukning i egen rörelse uttagna skogsprodukterna i den

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

117

mån prisstegringen ej erfordrats för att täcka omkostnadernas ökning. Det
mot den sålunda beräknade prisstegringen utöver omkostnadsökningen svarande
beloppet upptages såsom taxerad merinkomst. Visar den skattskyldige,
att hans nettointäkt av skogsbruk under beskattningsåret varit mindre
än det belopp, som antages motsvara den på sätt nyss sagts beräknade prisstegringen,
må emellertid den taxerade merinkomsten icke bestämmas till
högre belopp än nettointäkten utgjort. Grunden för beräkning i normala fall
av prisstegring fastställes även här av Kungl. Maj:t efter förslag av den centrala
krigskonjunkturskattenämnden. Särskilda regler föreslås också för beräkning
av nettointäkten av skogsbruk.

Motiveringen återfinnes å sid. 13—20 i den remitterade promemorian.

I flera av de avgivna yttrandena har förslaget i nu ifrågavarande delar
kritiserats ur olika synpunkter. Rörande yttrandena lämnar jag här följande
redogörelse.

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar:

Länsstyrelsen måste framhålla, att betydande svårigheter vänta taxeringsmyndigheterna
vid undersökningen av deklarationer, avseende inkomst av
jordbruk och skogsbruk. Deklarationerna äro ofta felaktiga eller ofullständiga;
ett vanligt fel är, att viss inkomst — detta förekommer särskilt i fråga om
skogsbruk — införes med nettobelopp i bruttokolumnerna. Tillgång till
lämplig personal för det förberedande arbetet är ett oundgängligt villkor för
att det hela skall kunna gå i lås. Konsulent, taxeringsrevisor och länsstyrelsens
personal kunna icke medhinna alla ifrågavarande arbetsuppgifter.

Beträffande de materiella bestämmelserna i 5 § vill länsstyrelsen framhålla,
hurusom de intäkter, som å jordbruksbilagan redovisas under II 4 b—-d,
synas böra medräknas. I varje fall måste punkt d beaktas, enär skattskyldig,
som samtidigt driver rörelse, får draga av motsvarande belopp som omkostnad
i rörelsen. Merinkomsten påverkas följaktligen direkt av det vid punkt d
uppförda beloppet, vilket gör, att även prissättningen får betydelse. Då merinkomst
av rörelse föreslås skola beskattas enligt en progressiv skala, medan
merinkomst eljest beskattas efter en fast skattesats, måste det vara fördelaktigt
för den skattskyldige att sätta ett så stort belopp som möjligt vid d, ty merinkomsten
av rörelse nedbringas i motsvarande grad. Vidare synes — vid
uppmärksammande av ifrågavarande poster å jordbruksbilagan — böra beaktas,
att den taxerade merinkomsten kan ställas i relation till prisstegringen
i förhållande till prisläget före krigsutbrottet, medan merinkomsten av rörelse
beräknas efter det verkligen uppnådda resultatet.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att jordbrukaren endast sällan kan
prestera sådan utredning, att neltomeloden kan användas, samt yttrar vidare:

Beskattningen kommer således i praktiken att till alldeles övervägande
grad grundas på bruttometoden. Denna är emellertid synnerligen summarisk
och det förefaller mer jin ovisst, örn man kan erhålla en rättvis beskattning
på denna väg. Under åren 1937 och 1938 skedde på grund av de växande svårigheterna
att anskaffa personlig arbetskraft en påfallande ökning av den
maskinella utrustningen på ett stort antal gårdar inom länet. Dessa kostnader
sänka i många fall jämförelsetalet. Å andra sidan förefaller det länsstyrelsen
ganska osäkert, örn arbetslönernas stegring, vilken innefattas i 12-procentavdraget, därigenom vinner tillräckligt beaktande. Enligt länssty -

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

relsens uppfattning voro arbetslönerna för den arbetskraft, som sommaren
1940 kunde anskaffas för jordbruket mycket höga på grund av den brist på
arbetskraft, som föranleddes av inkallelserna och den industriella expansionen
inom vissa produktionsgrenar.

Beträffande skogsbruk framhåller länsstyrelsen, att det i vissa fall, då
jordbrukets egna dragare använts för både jordbruk och skogsbruk utan någon
uppdelning av kostnaderna, kan bli svårt att verkställa tillförlitliga beräkningar
av skogsbrukets inkomst.

Länsstyrelsen i Södermanlands län yttrar:

Vid taxeringen av inkomst av jordbruk, sådan denna föreslagits, vill det
synas länsstyrelsen riktigare att uppskatta ökningen av bruttointäkterna avnaturaförmåner
i proportion till antalet personer, som åtnjutit dylika förmåner,
än att som i P, M. föreslagits i regel taga ett enhetsbelopp av 200 kronor
utan hänsyn till antalet personer. Som skäligt belopp för person skulle länsstyrelsen
vilja föreslå 75 kronor.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför:

Den nu föreslagna beskattningen av inkomster av jordbruk och skogsbruk
är avsedd att i stort sett träffa endast prisstegringar utöver vad som erfordras
för att uppväga ökning av omkostnaderna och eventuellt det allmänna
penningvärdets sänkning. I anslutning till dessa synpunkter utsäges i förslagets
motivering att beskattningen ovillkorligen måste göras enkel i tilllämpningen.
Detta synes jämväl länsstyrelsen angeläget ur såväl de skattskyldigas
som beskattningsmyndigheternas synpunkt. Vad först beträffar
den beskattningsmetod, som föreslagits för inkomst av jordbruk frånsett
inkomst av skogsbruk, måste länsstyrelsen av praktiska skäl giva denna
företräde framför ett på ofta nog bristfälligt material grundat deklarationsförfarande.
Efter ett närmare övervägande av den tilltänkta metodens användning
i praktiken måste man emellertid förutse, att materialets bearbetning
blir förbunden med betydande svårigheter och att ett icke ringa arbete
alltför ofta mäste nedläggas ej blott å landskontoren utan även av förment
skattskyldiga i fall, där resultatet blir, att materiella förutsättningar för
beskattning till slut visa sig icke föreligga. Deklarationerna innehålla icke
uppgifter örn försålda kvantiteter, och en lantbrukare, som vartdera förkrigsinkomståret
försålt ett visst antal säckar spannmål till visst pris och
beskattningsåret dubbelt så många säckar till samma pris, har alla utsikter
att erhålla förslag till krigskonjunkturbeskattning. Utfallet av en produktionsgren
under beskattningsåret kan emellertid lia varit bättre än tidigare
på grund av ändrad driftmetod. En lantbrukare kan ena året ha sålt
skörden otröskad, andra året tröskad, en har ena året sålt skörden i september
till ett 2 kronor lägre pris än det i november gällande, andra året
i november till ett pris som med 1 krona överstiger novemberpriset året
förut (här kan en beskattning efter å-priset 1 krona vara rationell men
knappast efter å-priset 3 kronor). En lantbrukare har ena året haft en stor
del av åkern i träda, andra året icke. En annan har ena året sålt ett års
skörd eller mindre, andra året 1 V2 års skörd o. s. v. Med dessa exempel
har länsstyrelsen velat antyda, att felkällor i stor utsträckning komma att
spela in i förslagen, felkällor som i bästa fall bliva påvisade med resultat
att förslaget helt eller delvis måste förfalla men som säkerligen i andra fall
komma att kvarstå i taxeringen.

Beträffande inkomst av skogsbruk synas goda skäl tala för beläggande
med krigskonjunkturskatt redan i år av prisstegringar å detta slag av in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

119

komster. Det föreslagna tekniska förfarandet kan även här förväntas medföra
vissa vanskligheter, dock i mindre utsträckning än i fråga örn rena
jordbruksinkomster. lin stor svårighet ligger däri, att kvantitetsuppgifter
som regel saknas i självdeklarationerna. Av virkesdeklarationerna har man
i allmänhet ingen ledning, då de där upptagna posterna endast undantagsvis
kunna sammanfalla med dem, för vilka inkomst upptages å självdeklarationens
A-bilaga. Av värde vore därför, örn i de förberedande funktioner,
som jämlikt 28 § i förslaget tillämnats taxeringsnämndsordförandena, kunde
indragas skyldighet för dem att i särskilda fall (efter en av Kungl. Majit
fastställd siffermässig gränsdragning) avfordra deklarant så noggranna
kvantitetsuppgifter han kan åstadkomma.

Länsstyrelsen i Kalmar län anför bland annat, att oklarheten i de föreslagna
bestämmelserna rörande beskattningen av jordbruk framstår såsom synnerligen
betänklig.

Länsstyrelsen i Blekinge län anför:

Då intäkterna för försålda djur vid tillämpning av den s. k. bruttometoden
enligt förslaget skall inräknas bland de kontanta bruttoinkomsterna
och då således omsättningen skall uppgivas med de år från år växlande
kontant influtna beloppen, har länsstyrelsen för sin del ansett principiellt
riktigast att även utgifterna för inköp av djur medtagas vid beräkningen
av de kontanta bruttointäkterna för beskattningsåret och förkrigsinkomståren.
I annat fall torde merinkomsten av jordbruk vid beräkningen därav
enligt bruttometoden på grund av sammanhanget mellan omsättningen och
inköp av djur bliva missvisande, och får länsstyrelsen särskilt framhålla,
att merinkomsten under förutsättning att deklarationerna avse endast
jordbruk ofta — även om inkomsten därav riktigt deklarerats — måste
bliva orimligt högt tilltagen i förhållande till hela för inkomst- och förmögenhetsskatt
beskattningsbara nettointäkten av jordbruk under beskattningsåret.
På grund härav anser länsstyrelsen, att utgifter för inköp av
djur icke böra belasta de olika åren med lika stora årsbelopp utan böra
likställas med de i anvisningarna till 5 § särskilt uppräknade utgifterna
för inköp av spannmål m. m., som enligt förslaget skola minska de kontanta
bruttointäkterna med de verkliga utgiftsbeloppen. Såvitt länsstyrelsen
kunnat finna, torde skillnaden mellan den uppskattade merinkomsten
enligt framlagt förslag och enligt förslaget med däri vidtagen jämkning i
förut berörda hänseende ej bliva av särskilt stor praktisk betydelse för beskattningens
resultat i dess helhet.

Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrar:

Taxeringen skulle komma till stånd efter förslag av landskamrerare!! och
de skattskyldiga skulle lämnas tillfälle att häremot inkomma med erinringar.
Såsom även i promemorian framhålles särskilt i fråga örn skogstaxering
kommer på grund av beskaffenheten av taxeringsmaterialet landskamrerarens
förslag att bliva mycket summariskt. Vidare må erinras örn att, då utgifter
för inköp av spannmål lii. m. skola avdragas från bruttointäkten
av jordbruket, denna avdragspost i de fall, da intäkt av jordbruk och skogsbruk
samtidigt föreligger, ofta är gemensam för dessa intäkter och att den
därför icke kan särskiljas utan medverkan av den skattskyldige. Likaså kan
icke nettointäkt av skogsbruk, minskning i större omfattning av kreatursbesättning
eller ändrad lagertillgång under beskattningsåret utan vidare utläsas
ur deklarationen. Av skäl, som i promemorian angivas, kan deklarationsskyldighet
icke åläggas de skattskyldiga för jämförelseinkomståren. Det
synes likväl, som örn de skattskyldiga för beskattningsåret kunnat lämna

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

vissa för denna beskattning erforderliga uppgifter, på grund av vilka därefter
ett mera bärande taxeringsförslag kunde tillställas dem.

Taxeringen av jordbruket skulle komma att ske efter vissa schabloner,
som gör det svårt att nu beräkna verkningarna av de föreslagna bestämmelserna.
Avdraget för beskattningsåret för beräknad omkostnadsökning
med 12 procent av medeltalet av summan kontanta bruttointäkter för jämförelseåren
synes bestyrkt av den statistiska utredningen. Det bör emellertid
uppmärksammas, att bruttoinkomsten under olika år — särskilt vid omläggning
av jordbruksdriften — kan variera och att därför annat jämförelsetal
än medeltalet liksom omkostnadsökning med annan procentsats i dessa fall
ger mera rättvist resultat. Länsstyrelsen vill emellertid framhålla, att inom
detta län i ett stort antal fall den s. k. nettometoden torde komma till användning.

I fråga örn skogsbeskattningen skulle enligt förslaget endast prisstegring,
som tillika utgör ökad prismarginal, beskattas. Prisstegringen anses
i regel kunna beräknas procentuellt å bruttointäkterna beträffande olika
produkter. Att härvidlag olika procentsatser fastställas för olika delar av
riket och olika virkessortiment, anser länsstyrelsen självfallet. I fråga om
beräkningen av nettointäkten av skogsbruk är länsstyrelsen icke fullt övertygad
örn nödvändigheten att helt förvägra avdrag för skogs ingångsvärde.
Länsstyrelsen har för närvarande icke något yrkande men förutsätter, att
länsstyrelsen i fråga om kommande års taxering blir i tillfälle att tillkännagiva
de erfarenheter, som i detta fall liksom om skogsbeskattningen i övrigt
vunnits.

Länsstyrelsen i Malmöhus kin yttrar:

Med hänsyn till artskillnaden mellan inkomsten av jordbruk och skogsbruk
är det givet, att taxeringen därav kommer att stöta på vissa svårigheter,
vilka svårigheter i ingen mån underlättas av det tillämpade deklarationssystemet.
Någon bättre lösning än den av utredningsmännen föreslagna uppdelningen
och särtaxeringen av de båda inkomstslagen torde väl näppeligen
stå att utvinna. Emellertid kan långt ifrån sägas ali svårigheterna härigenom
bliva totalt undanröjda, då just själva uppdelningen kommer att vålla
åtskilligt bryderi. Någon tillförlitlig garanti för att den blir riktig kan heller
icke skapas.

Inom Malmöhus län förekommer endast mera undantagsvis skogsbruk i
samband med jordbruk, varför vid taxeringen den mera tilltalande nettometoden
skulle i stort sett kunna användas. Emellertid är, i de fall där skogsbruk
verkligen förefunnits, detta i regel av ganska ringa omfattning och vanligen
utan någon större betydelse. Det vore önskvärt, att i dylika fall någon
uppdelning icke behövde ifrågakomma, varigenom taxeringsarbetet skulle i
väsentlig grad underlättas. Länsstyrelsen skulle vilja hemställa, att stadgande
härom inrymmes i blivande författning. Det behövde icke stöta på oöverstigliga
svårigheter att uppdraga en tillfredsställande avgränsning i detta avseende.
Möjligen skulle någon liknande bestämmelse kunna stipuleras för det
fall, att förhållandena vore omkastade, d. v. s. att jordbruket utgjorde den
mindre och skogsbruket den mera betydande delen av rörelsen.

Vad ^nSår de föreslagna olika metoderna för konstaterande av merinkomsten
i fråga örn jordbruk, lida de bada av den betänkliga brist, att man egentligen
ingenting vet örn arten av det framkomna beloppet. Att utan vidare
hänföra detta till av kriget föranledda förhållanden måste nog betraktas såsom
i viss mån förhastat. Kanske och mycket sannolikt är detsamma allenast
resultatet av en förbättrad skörd. Det bör nämligen framhållas, att avkastningen
kan inom mycket begränsade områden vara på grund av olika örn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

121

ständigheter högst varierande beträffande eljest fullt jämförbara egendomar.
Då den skattskyldige endast i undantagsfall lär vara i stånd att förebringa
den utredning, som skulle kunna utgöra ett korrektiv mot sålunda inträffande
ojämnheter, kan med fog befaras att taxeringen icke alltid blir så rättvis
och tillfredsställande som önskvärt vore. Länsstyrelsen inser till fullo svårigheten
i att råda bot häremot, men skulle möjligen kunna tänka sig den utvägen
att Kungl. Maj:t, på grundval av statistiska beräkningar fastsloge en
viss procentsats, avseende den kvotdel av inkomsten, som genomsnittligt kunde
antagas tillkommen genom av kriget föranledda förhållanden, efter vilken
den till krigskonjunkturskatt skattepliktiga inkomsten därefter schablonmässigt
utmättes av deklarerad viss miniminettointäkt. Det är ganska klart att
ej heller med ett dylikt system orättvisorna kunde helt elimineras, men torde
vara ovedersägligt, att varje jordbruk i viss utsträckning skördat av kriget
eller krigsförhållanden föranledda mervinster. Systemet erbjöde i allt fall
ett med avseende å taxeringen betydligt förenklat förfaringssätt.

I fråga om den s. k. bruttometoden verkar denna till en början ganska bestickande
men kan ifrågasättas, huruvida densamma icke tager alltför liten
hänsyn till de faktiska förhållandena för att giva ett någorlunda riktigt resultat.
De procentuellt beräknade omkostnaderna kunna nämligen vara minst
lika varierande som de, vilka föreslagits till avräkning efter verkliga belopp.
Man tänke sig allenast det förhållandet att jordbrukaren under beskattningsåret
1939 (1940 års deklaration torde såsom regel icke komma i betraktande
vid upprättande av förslag till taxering) övergått från levande dragkraft till
i huvudsak traktordrift, vilket inom detta län varit mycket vanligt förekommande.
Utgifterna komme härigenom, i all synnerhet för det fall att foderspannmål
icke ingått i odlingen, att i högst väsentlig grad överflyttas från
»avdrag» under I punkt 4 till punkt 6. Beräkningen kan på detta sätt nära
nog bliva utsatt för dubbelfel. Länsstyrelsen har velat framhålla detta endast
för att understryka de svårigheter, som måste bliva förknippade med
en taxering enligt denna metod.

Rörande taxeringen för inkomst av skogsbruk saknar länsstyrelsen tillräckliga
erfarenheter för att närmare ingå härpå, men synes utredningen i
denna del, bortsett från svårigheterna för landskamreraren att upprätta förslag
till taxering, böra i stort sett kunna godtagas.

Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrar:

Enligt länsstyrelsens åsikt borde den s. k. netlometoden tillämpas i större
utsträckning än som förutsatts i författningsförslaget. Följer man denna metod
torde man få förutsättas hava större utsikter att komma Iram till ett
tillfredsställande resultat än som iir möjligt med hjälp av den s. k. bruttometoden.
Det torde därför böra stadgas, att merinkomst som regel bör beräknas
efter nettometoden i fråga örn inkomst från jordbruksfastighet, som saknar
skog eller endast har s. k. husbehovsskog.

Den merinkomst, som framkommer vid tillämpning av bruttometoden torde
böra maximeras på sätt föreskrivits i fråga örn taxerad merinkomst av
skogsbruk. Merinkomsten av jordbruk hör sålunda icke få bestämmas lill
högre belopp än beräknade nettointäkten av jordbruket utgjort under beskattningsåret.
Länsstyrelsen anser vidare, att tillämpningen av denna maximeringsregel
ej bör göras helt beroende av den skattskyldiges åtgärder utan
att den bör tillämpas så snart det genom vederbörande skattskyldiges utredning
eller eljest genom i ärendet framkomna omständigheter är uppenbart
att uppskattade merinkomsten överstiger beräknade nettointäkten av jordbruket.
Nu föreslagna bestämmelser torde böra kompletteras med en föreskrift
av följande innehåll: Förekomma för en skattskyldig merinkomster

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

av både skogsbruk oell jordbruk får summan av dessa merinkomster ej överstiga
summan av de vid den skattskyldiges taxering till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt antagna nettointäkterna av jordbruksfastighet i vidare
mån än som kan föranledas av i krigskonjunkturskatteförordningen föreskrivna
jämkningar av de grander, som följts vid nettointäkternas fastställande.

Beträffande utformningen av bruttometoden har länsstyrelsen endast ett
par detaljerinringar att göra.

Bruttointäkten (posterna under I 1—4 å självdeklarationernas jordbruksbilaga)
synes böra reduceras ej endast nied utgifterna för inköp av spannmål
m. m. (I 4 på jordbruksbilagan) utan även med utbetalade arrendeavgifter
(I 1 på jordbruksbilagan).

Det synes ej vara lämpligt att fastställa ökningen av bruttointäkterna av
naturaförmåner till ett för praktiskt taget samtliga jordbruk gällande belopp
av 200 kronor. Det torde vara bättre att här bestämma viss ökning per hushållsmedlem.
De komplikationer, som kunna uppkomma genom att antalet
hushållsmedlemmar växlat under de tre år, som skola jämföras, torde ej
vålla alltför stora svårigheter vid taxeringsarbetet.

Den i anvisningarna till 6 § angivna metoden för utfinnande av taxerad
merinkomst av skogsbruk synes vara förknippad med allvarliga olägenheter.
Samma prisstegring kommer sålunda att beräknas på olika avyttrade poster,
oaktat dessa i ett fall kunna hava avyttrats till förkrigspris och i ett annat
fall till två eller tre gånger detta pris. Ett godtagbart resultat av taxeringsarbetet
torde endast kunna uppnås, om merinkomsten beräknas såsom skillnad
mellan influten köpeskilling för försålda skogsprodukter och dessas
saluvärde, beräknat efter förkrigspriser.

Taxeringsarbetets praktiska utformning bör ske efter följande linjer.
Landskamreraren anmanar envar, som lian antager vara skattskyldig, att på
fastställd blankett redogöra för sina försäljningar av skogsprodukter under
beskattningsåret. Denna redogörelse innefattar för varje försäljning uppgift
om köparens namn och adress, köpeskillingens storlek, tid för försäljningsavtalet
samt varuslag, sortiment, kvantitet och eventuellt även tid för avverk
ningen. Med ledning av dessa uppgifter upprättar landskamreraren ett förslag
till beräkning av prisstegringar å de försålda produkterna, varefter detta
förslag tillställes den skattskyldige för yttrande. Förkrigspriserna samt den
stegring av omkostnaderna, med vilken man i vissa fall måste räkna, fastställas
lämpligen av prövningsnämnd efter förslag av landskamrerare. Det
torde ej möta större svårigheter för landskamreraren att med hjälp av inom
länen tillgänglig expertis i skogstaxeringsfrågor få uppskattade förkrigspriserna
och kostnadsstegringarna differentierade efter förhållandena på olika
orter inom länet.

Länsstyrelsen vill särskilt framhålla, att det av de sakkunniga förordade
taxeringsförfarandet ej kan genomföras. Det är ju i och för sig olämpligt,
att landskamreraren föreslår merinkomstens beräkning efter prisstegringsprocenter,
vilka tilltagits i överkant för att framtvinga en redogörelse från
den skattskyldiges sida. Såvida landskamreraren ej utgår från prisstegringar,
vilka i många fall måste te sig som helt orimliga, kan han ändock ej nå det
angivna syftet.

Med hänsyn till den betydelse, som måste tilläggas den föreslagna taxeringen
till krigskonjunkturskatt av merinkomst från jordbruk och skogsbruk,
anser sig länsstyrelsen böra förorda att i förordningen angives efter vilka
grunder taxeringsmyndigheterna skola bedöma frågan, i vad mån uppskattade
merinkomsten av jordbruk och beräknade prisstegringen i skogsbruk
kunna antagas eller anses hava orsakats av förhållanden, som berott av pågående
krig eller dessförinnan rådande krigskonjtinktur.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

123

Länsstyrelsen i Västernorrlands län yttrar:

Den föreslagna beskattningen av inkomstökning hänförlig till skogsbruk
förutsätter en långt driven schablonisering. Prisstegringen avses sålunda i
regel skola beräknas procentuellt å bruttointäkten.

Av å landskontoret verkställda undersökningar har framgått, att virkespriserna,
särskilt å bränn- och kolved, i hög grad växlat dels under olika
tider av året och dels å olika orter inom länet. Vid avverkning av sulfit- och
sulfatved hava inom vissa delar av länet olika apteringsmetoder tillämpats.
De avverkare, som själva förädla sitt virke, använda en metod, som icke obetydligt
kan avvika från den metod, som tillämpats av övriga avverkare.
Länsstyrelsen ställer sig på grund härav synnerligen tveksam till frågan, örn
det är möjligt att med ledning av för ändamålet utarbetade tabeller i förevarande
avseende åstadkomma en någorlunda rättvis taxering. I varje fall
torde avvikelser i stor utsträckning bliva nödvändiga.

För beräknande av omkostnadsökningen erfordras ingående kännedom om
avverkningstraktens läge och beskaffenhet, körvägens svårighetsgrad samt
storleken av huggarlöner och körningskostnader vid olika tidpunkter.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför:

Merinkomst av skogsbruk kan icke alltid beräknas procentuellt å bruttointäkten.
I fråga örn intäkt genom avyttring av skogsprodukter är merinkomstens
storlek beroende icke endast av prisstegringen och kostnadsökningen
utan även av omkostnadernas storlek i förhållande till köpeskillingen.
I dylikt fall måste därför en uträkning ske av de absoluta talen för
ökningen av bruttointäkten och kostnadsökningen, innan merinkomsten kan
heräknas. Vad nu sagts gäller även i de fall, då skogseffekter av skattskyldig
förbrukats eller förädlats i egen rörelse. Det lärer därför vara nödvändigt,
att till ledning för taxeringen procenttal fastställas för prisstegring och kostnadsökning.

Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar bland annat:

Skogsprodukternas försäljning sker i regel på två olika sätt. Endera säljes
virket avverkat och ncdkört till vattendragen eller -—• ehuru mindre ofta —
framkört till järnvägsstation, lastageplats och landsväg eller direkt till
fabrik, eller också sker upplåtelse av avverkningsrätt, varvid köparen i regel
ombestyr urfraktningen av virket till flottled eller annan avsättningsort. Såväl
i ena som andra fallet sker inmätningen av virket vid avlastningsplatsen,
varvid tumningslistor upprättas. Dessa tumningslistor ligga sedan till grund
för taxeringen till skogsaccis och skogsvårdsavgift. Under de senare åren
har genom länsstyrelsernas i de norrländska länen försorg prislistor upprättats
för de olika länen att användas vid denna taxering. Till grund för
uträkningen av dessa har, åtminstone inom Västerbottens län, legat de under
föregående år faktiskt erlagda priserna för såväl skog å rot som för virke,
nedtransporterat till vattendragen. Man kan därför säga, att för detta och viii
även för övriga Norrlandslän tillgång lill officiella prisnotor på olika sortiment
gagnvirke finnes. Det lärer sålunda här beträffande detta virke knappast
föreligga någon svårighet alt få fram den procentuella prisskillnaden
mellan olika års prislägen. Då arbetskostnaderna liksom ock allmänna drivningskostnader
jämväl, äro kända för varje år, torde det vara relativt bilt
att för olika virkessortiment angiva de olika procentsatser, som böra komma
lill tillämpning vid en krigskonjunkturbeskattning, endast det faslställes, vilket
år eller vilket prisläge, som skall utgöra jämförelsetal. Kj heller beträffande
brännved synes det vara svårt att angiva procentsatserna med för
ändamålet nöjaktig noggrannhet.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Det förefaller, som om man utan alltför stora svårigheter borde kunna
länsvis upprätta dylika procentsatser med stöd av virkestaxeringsnotorna,
kända omkostnadssiffror m. m. och att det därefter bör kunna stipuleras,
att dessa procentsatser skola generellt komma till användning vid krigskonjunkturskattens
bestämmande i de fall, då skogsprodukterna försålts i form
av olika virkessortiment, och material för en mer noggrann taxering ej föreligger.

I de fall däremot, då skogen sålts å rot och kanske ännu är oavverkad,
kan viss svårighet uppstå vid beräkningen av värdeökningen, beroende på
bristande kunskap om det blivande virkesutbytet. I detta fall torde man få
nöja sig med en mer schablonmässig beräkning av värdeökningen. Man kan
t. ex., synes det, utgå från normalkubikmeterns sammansättning vid senaste
fastighetstaxeringen och därefter värdesätta denna med ledning av jämförelseårens
virkestaxeringsnotor för de i normalkubikmetern ingående sortimenten.
Därvid måste givetvis omkostnadsökningen beaktas.

Då man fastställer procentsatserna för de olika virkessortimenten, torde
försiktigheten bjuda, att man sätter dessa procenter något lägre än den exakta
procentuella skillnaden mellan jämförelseårens prisnotor. Härigenom
skapas nämligen en säkerhetsmarginal, som kan garantera att för hög beskattning
ej åsättes, vilket bör undvikas.

Det bör givetvis stå den skattskyldige fritt att förebringa bevisning för
tillämpning av en mer noggrann taxeringsmetod. En dylik metod bör även
taxeringsmyndigheten kunna tillämpa, men förutsätter detta, att myndigheten
har tillgång till mer ingående kännedom örn skogsbrukets affärsresultat,
än som i regel kan erhållas ur deklarationerna. Därför synes det lämpligast,
att från myndigheternas sida som regel en enkel schablonmetod tilllämpas
och en schablonmetod, som är så konstruerad, att med all sannolikhet
den skattskyldige ej blir utsatt för en för hög beskattning, även med
risk att han härigenom blir något för lågt beskattad. Örn staten på detta sätt
går förlustig några miljoner kronor, torde dessa vara väl värda att offra mot
det att beskattningsmetoden blir enkel, så litet arbetskrävande som möjligt
för myndigheterna och därtill förorsakande minsta möjliga besvär och irritation
för den skattskyldige.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför bland annat:

Visserligen torde man kunna förutsätta att de skattskyldiga, som skola
taxeras till krigskonjunkturskatt, regelmässigt avlämnat självdeklaration till
de årliga taxeringarna, men fall kunna förekomma då detta ej är förhållandet
och anteckning tillika saknas rörande det sätt, varpå taxeringen skett.
Med avseende å fördelningen av jordbruksinkomster och skogsinkomster
anser sig ock länsstyrelsen böra i underdånighet framhålla att fall torde komma
att uppstå, då inkomst, som rätteligen avser skogsbruk, i självdeklarationen
redovisas under annan inkomstrubrik. Sålunda lär vid försäljning av
brännved i betydande utsträckning förekomma alt till det fastställda vedpriset
lägges en så högt tilltagen ersättning för transport av veden till förbrukningsstället
att det med skäl kan antagas att en del därav utgör höjt
pris för veden.

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. anföra:

Enligt förslaget skall såsom taxerad merinkomst av skogsbruk upptagas
så stor del av de under beskattningsåret åtnjutna intäkterna genom avyttring
eller dylikt av skogsbruk, som kan anses hava uppkommit genom prisstegring
efter utgången av augusti 1939 utöver vad som erfordrats för att täcka
omkostnadernas ökning. I anvisningarna till denna bestämmelse angives

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

125

bland annat, att fråga skall vara om avyttrade eller för förädling eller förbrukning
i egen rörelse uttagna skogsprodukter. Då vinst till följd av prisstegring
å virke icke torde kunna bestämmas förrän virket avyttrats, anse
delegerade förslaget i dess nuvarande utformning icke kunna godkännas utan
böra, under hänsynstagande till den hos trävaruföretagen företrädda sakkunskapen,
vidare undersökas och på skäligt sätt omarbetas. Det är därvid
givetvis av största vikt, att varje risk för icke avsedd dubbelbeskattning blir
undanröjd.

Handelskammaren i Karlstad yttrar:

Det schablonförfarande, som härvidlag är tänkt ifråga om skogsvinstbeskattningen
förefaller bliva mycket svårt att i praktiken genomföra. Då rotvärdet
växlar med skogarnas belägenhet, skulle det föreslagna tillvägagångssättet
medföra, att prismarginaler behöva fastställas nära nog för alla flottningsdistrikt
i landet. Det arbete, som ifråga om beskattningen av skogsbruk
och även jordbruk påvilar landskamreraren, torde därför bli av oanad omfattning
och nödvändiggöra anställandet av en stor stab skogs- och taxeringssakkunniga.
Fråga är örn icke ett motsatt förfarande borde komma till användning.
Man kunde mycket väl tänka sig, att, sedan vissa grunder för prisstegringen
resp. omkostnadsökningen fastställts för olika distrikt centralt och
dessa delgivits den skattskyldige, denne skulle i sin tur avgiva en deklaration
i vanlig ordning med angivande av avverkningens storlek jämte sortimentsfördelning.
Deklarationen skulle jämväl innehålla en av deklaranten utförd
beräkning av merinkomsten. I mångt och mycket skulle de värden, som
fastställas vid skogsaccisbeskattningen här kunna tjäna som ledning och
arrangemanget skulle förebygga den omfattande skriftväxling, som utan tvivel
måste bliva en följd av det nu framlagda förslaget.

Handelskammaren i Gävle anser, att jämförelseinkomsten för jordbruk bör
fastställas till lägst 5 procent av fastighetens jordbruksvärde, samt anför vidare
bland annat:

Handelskammaren kan icke underlåta att gentemot utredningsmännens
ingående behandling av de olika problem, som möta vid krigskonjunkturbeskattningen
av jordbruket, ställa det ytterligt förenklade och schablonmässiga
sätt, på vilket utredningsmännen velat lösa beskattningsfrågan för skogsbrukets
vidkommande. Utredningsmännens förslag måste i denna del betecknas
som otillfredsställande och ofullständigt. Utredningsmännen ha icke
beaktat de speciella förhållandena inom denna näringsgren och ha framförallt
icke tagit nödig hänsyn till den omfattande industri, som bygger på
skogsbruket.

Den i anvisningarna till 6 § skisserade bruttometoden vid fastställandet
av taxerad merinkomst måste i det enskilda fallet leda till godtycke och orättvisor
och innebär att den individuella behandling av taxeringsfallen, som
hittills varit en grundprincip för vårt beskattningsväsen, riskeras. Handelskammaren
vill särskilt understryka att exempelvis de mindre skogsägarnas
omkostnader variera så starkt efter skogsmarkernas läge oell avverkningsförhållanden,
att det torde vara praktiskt omöjligt att med hjälp av schematiskt
fastställda tabeller för omkostnadsökningar uppnå ett rättvist taxeringsresultat.

De större skogsägarna, särskilt skogsindustrierna, arbeta som bekant med
på lång sikt lagda avverkningsplaner och i allmänhet lika slöra årliga virkesuttag.
Det skill, som utredningsmännen anfört mot en tillämpning av
nettoprincipen, äger därför icke giltighet i dessa fall. Även i övriga fall torde
en tillämpning av samma princip icke möta oöverstigliga svårigheter.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Handelskammaren anser det därför nödvändigt att — därest en krigskonjunkturbeskattning
av skogsbruk överhuvud taget skall genomföras — det
föreliggande förslaget ändras på sådant sätt alt en på inkomstdeklarationerna
grundad nettoprincip tillämpas såsom huvudlinje för beskattningen.
Handelskammaren kan i detta sammanhang icke underlåta att inlägga sin
allvarliga gensaga gentemot utredningsmännens yttrande att landskamreraren
vanligen lärer lili nödsakad alt antaga prisstegringen till så högt belopp,
att den skattskyldige får intresse att förete erforderlig specifikation. Ett sådant
förfarande synes icke överensstämma med vedertagna principer.

Handelskammaren vill framhålla att ingen anvisning lämnats för det fall
att bruttointäkten av skogsbruk utgöres av köpeskilling för avverkningsrätt.

Det av utredningsmännen föreslagna systemet för prissättning av produkter,
utvunna vid skogsbruk, kan åtminstone för de företag, som i sin rörelse
använda produkter från egna skogar, medföra högst menliga följder genom
den fara för dubbelbeskattning som uppkommer. Örn nämligen någon del
av virkesuttagen upplagras, så att lagerbehållningen blir större än tidigare
och landskamrerarens prissättning sker efter andra grunder och till högre
belopp än i företagets egen bokföring, medför detta beskattning av lagerökningen
det ena året och beskattning av rörelsevinsten ett följande år. Även
i det fall att lagerökning ej skett, torde det föreslagna taxeringsförfarandet
icke vara tillrådligt. I företagens rörelse sker avräkning mellan skogsbruk och
förädlingsindustri i regel efter visst pris per enhet. Därest det av landskamreraren
åsätta enhetspriset överstiger företagets avräkningspris, kommer
inkomsten av skogsbruk att beräknas till högre belopp än det, varmed denna
del av verksamheten ingår i företagets sammanlagda inkomst. I dylikt fall
måste givetvis korrigering ske av rörelseinkomsten.

Till undvikande av de svårigheter, som ovan angivits, får handelskammaren
föreslå dels att företag, som i sin rörelse upparbeta råvaror från egna
skogar, undantagas från krigskonjunkturskatt för den del av virkesuttagen,
som vidare förädlas i den egna rörelsen, dels ock att i övriga fall taxering av
merinkomst av skogsbruk måtte ske enligt nettoprincipen på grundval av
särskilda inkomstdeklarationer och för företag med ordnad bokföring i anslutning
till i denna tillämpade grunder.

Västernorrlands och Jämtlands låns handelskammare yttrar bland annat:

Prisläget i augusti 1939 bör icke under några förhållanden få användas
som jämförelse. Någon fast prisbildning existerar icke under sommaren, då
blott enstaka strö- och kompletteringsaffärer göras, vanligen till mycket varierande
och ingalunda normerande priser. Virkesaffärerna inledas i oktober
efter de tongivande kronoskogsauktionerna. Först därefter kan man
tala om en rundvirkesmarknad. De priser, som sattes hösten 1938 och med
smärre variationer gällde vintern 1938—1939, skulle därför i stället tagas till
jämförelse. Det kan emellertid icke vara rättvist, att beträffande skogsbruket
merinkomsten skall grundas på förhållandena vid endast en tidpunkt, som
därtill infaller under ett utpräglat lågkonjunkturår för träindustrien. Samma
förfaringssätt bör givetvis tillämpas för skogsbruket som för annan rörelse.
Även normalt inträffa på rundvirkesmarknaden avsevärda prisändringar,
vilka i fredstid ofta äro väsentligt större än vad den prisstegring å sågtimmer
och massaved är, som inträffat från vintern 1938—1939 till vintern 1939
—1940. Det måste vara oriktigt att krigskonjunkturbeskatta en prisuppgång,
som helt ligger inom den normala pendlingen på denna marknad. Vintern
1938—1939 utgjorde en vågdal. Krigskonjunkturbeskattningen måste, örn
den skall genomföras för skogsbruk, grundas på förkrigstidens medelnivå.
Denna erhålles genom att man beräknar medelpriserna för vintern 1937—
1938 och 1938—1939.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 173.

127

Från förkrigsperioden 1939 till och med utgången av år 1940 hava vissa
prisstegringar ägt rum å de viktigare industrisortimenten -— sågtimmer, sulfitved
och sulfatved. Dessa prishöjningar hava emellertid varit relativt måttliga
i jämförelse med den betydande prisstegring, som ägt rum å brännved.
Denna prishöjning å ved är procentuellt högst å det största och viktigaste
bränslesortimentet, pannveden, varav åtminstone 10 miljoner kbm. avverkades
under förra säsongen. Därav följer, alt skogsbrukets krigskonjunkturbeskattning
i främsta rummet blir en beskattning av de för rikets bränsleförsörjning
så ytterst viktiga vedavverkningarna.

Statsmakterna hava på allt sätt stimulerat vedavverkningarna bl. a. vid
fastställandet av de s. k. normalpriserna å ved genom betydande prishöjningar
å samtliga vedsortiment. Syftet med denna höjning var att framlocka ytterligare
vedavverkning. Denna i propagandasyfte tillåtna prishöjning
skulle bliva illusorisk, örn statsmakterna nu skulle återkräva minst 50 procent
av densamma i krigskonjunkturskatt.

Vidare hava jämlikt beslut vid 1940 års lagtima riksdag rikets samtliga
skogsägare ålagts att hugga och avyttra ved. Dessa avverkningsålägganden
hava åsamkat skogsägarna avsevärda svårigheter. Tvånget till betydande
vedavverkningar och den otillräckliga arbetaretillgången i skogarna fingo till
följd, att de skogsägare, som själva industriellt förädla sitt virke, fingo sina
möjligheter till behövlig råvaruanskaffning hårt beskurna. Under innevarande
avverkningssäsong hava vedavverkningsåläggandena nära fördubblats
och överstiga i många orter skogens normala tillväxt. Många gånger kan
det vara svårt att samordna nyss berörda avverkningar med en god skogsvårds
krav. Dessa genom lagbud framtvingade avverkningar, som genom sin
omfattning stundom få karaktär av kapitaluttag samt kunna föranleda framtida
produktionsminskning, böra enligt handelskammarens uppfattning icke
göras till föremål för krigskonjunkturbeskattning.

De svenska träförädlingsindustrierna, sågverken, cellulosafabrikerna och
trämassefabrikerna, hava icke någon krigskonjunklur. Handelsavspärrningen
har tvärt örn bringat dessa industrier i ett mycket bekymmersamt läge.
Trämasseindustrien ligger helt nere. Driften vid sågverken och cellulosafabrikerna
är starkt inskränkt och möjliggöres beträffande cellulosaföretagen
till stor del genom fabrikation av sprit och cellulosafoder på grund av
avtal med staten. Trots att nämnda industrier sålunda av kriget bragts i ett
konjunkturläge, som är mycket svagt, har industriernas rundvirkesförvärv
måst ske till höjda priser, vilka väsentligen betingats av prisstegringen på
brännveden. Det synes orimligt, att en av denna orsak framkallad prisökning
å industrisortimenten, vilken prisökning ej har någon grund i förbättrad
konjunktur för berörda produkter, utan helt beror på industriens
strävan att till undvikande av allt för stor arbetslöshet hålla driften nödtorftigt
i gång, skulle krigskonjunkturbeskattas.

Kommerskollegium uttalar, alt förslaget rörande skogsbruk särskilt för
träförädlingsindustriens del ansetts otillfredsställande, och hemställer, att
denna näringsgren beredes tillfälle alt närmare framlägga sina synpunkter på
förslaget.

Sveriges lantbruks!örbund yltrar:

Det är uppenbarligen förenat med synnerligen stora svårigheter alt för
ifrågavarande beskattning utforma enkla och praktiska regler så beskaffade,
att de giva ett nr rättvisesynpunkt tillfredsställande resultat samt bliva
förståeliga för skattebetalarna. — Det föreslagna tillvägagångssättet innebär
bland annat, att jordbruk och skogsbruk skola behandlas såsom skilda inkomstobjekt,
även örn de äro knul na till en och samina fastighet. Att så sker

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

torde vara nödvändigt, då det gäller att undersöka, huruvida merinkomst
/öreligger liksom dess storlek, en uppfattning som förbundet också givit uttryck
åt i sitt ovannämnda yttrande. Det framgår emellertid icke fullt klart
av bestämmelserna, huruvida avsikten är, att jordbruk och skogsbruk, som
ju dock vanligen tillsammans utgöra en förvärvskälla vid vanlig beskattning,
bär skola skiljas åt även på så sätt vid den taxerade merinkomstens bestämmande,
att kvittningsrätt dem emellan icke föreligger. Utav uppställningen
av taxeringsformuläret (Formulär IV) jämfört med lagens ordalydelse synes
dock få utläsas, att dylik kvittningsrätt mellan inkomstminskning å den ena
inkomstgrenen och inkomstökning å den andra icke generellt skulle finnas
ulan att tillämpandet härav skulle bliva beroende av skälighetsprövning i
de enskilda fallen. Enligt förbundets mening kan detta icke vara riktigt.
Inkomsten av en jordbruksfastighet och arbetskraftens sysselsättning vid
densamma är i regel beroende av jordbruket och skogen tillsammans, och de
böra icke i nu berörda hänseende skiljas åt. De jordbrukare, som på grund
av dålig skörd eller andra orsaker erhållit ett dåligt resultat av själva jordbruket
och förbättrat sin inkomst genom skogsavverkning skulle förvisso
ej ha någon förståelse för ett dylikt förfaringssätt. Ytterligare kan anföras,
att förekommande inkomstminskning av jordbruk för närvarande är i hög
grad beroende av krigsförhållandena, i det att avspärrningen hindrar anskaffning
av behövliga fodermedel m. m. för jordbruket. Lantbruksförbundet får
därför bestämt hävda, att obligatorisk kvittningsrätt mellan inkomst av jordbruk
och skogsbruk bör förelinnas.

Vad jorbruksbeskattningen beträffar, delar förbundet skatteberedningens
uppfattning, att det för uppskattning av merinkomsten bör vid sidan av nettometoden
finnas en annan enklare metod, den s. k. bruttometoden. I vad mån
den senare blir tillfredsställande, får erfarenheten utvisa. Man synes dock
ej få ställa för stora förhoppningar härpå med hänsyn till de betydande
skiljaktigheterna i utgifternas fördelning och förändringar i enskilda fall jämfört
med de medeltalsberäkningar, som ligga till grund för den föreslagna
beräkningsmetoden. Under alla förhållanden är densamma med den utformning,
den erhållit i förslaget, enligt förbundets mening icke tillämplig. Detta
sammanhänger framför allt med sättet för beräknandet av avdraget för omkostnadsökning
å vissa driftsmedel (andra än fodermedel, gödselmedel
m. fl.). 1 förslaget bär man gjort en beräkning av kostnadsökningen i kronor
för dessa driftsmedel sedan förkrigsåren och ställt ökningen i relation
till jordbrukets totala kontantintäkter för produkter under förkrigsåren, varigenom
man fått ett uttryck för kostnadsökningen i procent av förkrigsårens
kontanta bruttoinkomster. Man har vidare ansett, att sålunda erhållet procenttal
kan användas för att ur det enskilda jordbrukets kontantinkomster
beräkna ett avdrag för dess kostnadsökning å ifrågavarande driftsmedel.
Denna metod är tillämplig under två förutsättningar, nämligen 1) att de
i beräkningen för hela det svenska jordbruket medtagna utgiftsposterna liksom
inkomstposterna äro lika fullständigt redovisade samt 2) alt kostnadsfördelningen
mellan de i beräkningen medtagna driftsmedlen och de undantagna
är ungefär densamma vid de enskilda jordbruken som vid det svenska
jordbruket i dess helhet. Ingen av dessa förutsättningar kan sägas föreligga.
I redogörelsen för den av lantbruksförbundet verkställda indexberäkningen
varnades uttryckligen för en direkt jämförelse mellan inkomst- och utgiftssidans
kostnadssummor (krontalen) på grund av att redovisningen ej var lika
fullständig. Även örn vissa kompletteringar nu företagits, så äro å andra
sidan de gjorda avdragen för jordbruksbefolkningens egen konsumtion endast
summariska, varför summorna äro mycket ungefärliga. Det uträknade
procenttalet är därför också ganska osäkert. Även om denna invändning ej
behöver tillmätas avgörande betydelse, så är den andra så mycket viktigare.

Kungl. Majlis proposition nr 173.

129

Om man vill erhålla ett riktigt och rättvist resultat, så kan man icke beräkna
avdraget med en och samma procent av hela kontantförsäljningen
både i det fallet, då jordbrukets driftskostnader till stor del bestå av inköpta
fodermedel, gödselmedel m. m. och i det fallet, då sistnämnda driftsmedel
användas i liten omfattning. Över huvud taget är ett förfaringssätt som det
föreslagna icke metodiskt tillfredsställande. Den enda väg som synes framkomlig
är att beräkna den procentuella stegringen av omkostnaderna från
förkrigsåren till beskattningsåret som sådan och att använda detta procenttal
för att tillgodoräkna jordbrukaren en motsvarande stegring av de delar
av jordbrukarens kontanta förkrigsinkomster, som återstå, sedan vissa inköp
(gödselmedel, fodermedel m. m.) direkt fråndragits. Ett sådant förfaringssätt
nödvändiggör även viss ändring av det föreslagna taxeringsformuläret.
Till belysande av skiljaktigheterna i berörda förfaringssätt anföres följande
exempel, där vissa i detta sammanhang oväsentliga detaljer i taxeringsformuläret
uteslutits.

I. Skatteförslagets grunder.

	Jordbruk A.	Jordbruk B.
	(mkt inköpt foder m. m.)	(litet inköpt foder m. m.)
Förkrigsåren m:tal	1940	Förkrigs- åren	1940
	kronor	kronor	kronor	kronor
Summa kontanta bruttointäkter (A=C) Summa utgifter för foder, gödselmedel m. m. (D-F) ....................	100,000 40,000	120,000 40,000	100,000 10,000	120,000 10,000
Återstående kont. bruttointäkter (G) .. Naturaförmåner ökn. (H)............	60,000	80,000 200	90,000	110,000 200
Summa (I) Avgår jämförelsetalet (K—G)..................	80,200 60,000		110,200 90,000
Återstår (M) Avdrag för omkostnadsökning 12 % av förkrigs-inkomsten enl. A (N)........................	20,200 12,000		20,200 12,000
Återstår uppskattad merinkomst (P)	8,200		8,200
11. Ändringsförslag.
	Jordbruk A.	Jordbruk B.
	Förkrigs- åren	1940	Förkrigs- åren	1940
	kronor	kronor	kronor	kronor
Summa kontanta bruttointäkter (A) .. Produkter i natura..................	100,000 1,000	120,000 1,200	100,000 1,000	120,000 1,200
Summa (C) Summa utgifter för fodermedel, gödsel-medel m. m. (D—F)..............	101,000 40,000	121,200 40,000	101,000 10,000	121,200 10,000
Återstående bruttoinkomst (G) Avgår jämförelsetalet (K)..............	61,000	81,200 61,000	91,000	111,200 91,000
Återstår Avdrag för omkostnadsökning 19.4 % av återstå-ende bruttoinkomst under förkrigsåren enl. G	20,200 11,834		20,200 17,654
Återstår uppskattad merinkomst	8,366		2,546
Bihang lill riksdagens protokoll loit. 1 sami.	Nr 173.			9

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

I exemplet har för enkelhetens skull ej tagits hänsyn till, att ökningen av
inkomster torde bli en annan vid jordbruk A än vid jordbruk B. Den i beräkningen
angivna procentsiffran för avdrag för omkostnadsökning (19.4 procent)
har direkt erhållits ur de kostnadssummor, som finnas anförda i den till
skatteberedningens promemoria fogade bilagan. 1 det här från lantbruksförbundets
sida framförda metodförslaget har värdet av naturaförmånerna
(produkter) upptagits i sin helhet. Så bör givetvis i detta fall ske, eftersom
lantbrukaren har en ökad kostnad även för deras framställande och avdrag
för omkostnadsökning därför bör beräknas även på dessa. Exemplet visar,
alt de båda metoderna i enskilda fall ge betydligt olika resultat. Det skall
i detta sammanhang påpekas den ur psykologisk synpunkt betydande fördelen
av att avdragsprocenten enligt av lantbruksförbundet angiven metod
blir en procentsiffra, som ansluter sig till lantbrukarnas egen erfarenhet om
de kostnadsstegringar, som verkligen ägt rum, och icke utgör en för dem
oförståelig procentsiffra.

Då lantbruksförbundet ovan anfört procentsiffran 19.4, har det därmed
icke hunnit närmare bedöma, huruvida denna är den riktiga, som bör tilllämpas.
Vid en övergång till den ovan skisserade metoden bli vissa justeringar
och kompletteringar av de förut verkställda beräkningarna erforderliga.
Önskvärt vore exempelvis, att inköpen av bränn- och smörjoljor överfördes
till poster, som skola direkt avdragas i taxeringsformuläret under F.
Byggnadskostnaderna böra medtagas i sin helhet för att en riktig procentsiffra
för kostnadsstegringen skall erhållas, detta oavsett huru man ställer
sig till frågan, örn hänsyn skall tagas till de ökade kostnaderna för nybyggnader
eller icke. Det är här icke möjligt •— på grund av tidens begränsning
— att närmare ingå på detaljer beträffande själva beräkningarna som sådana.
Emellertid synes en överarbetning av desamma vara nödvändig, om
ovan skisserade förfaringssätt skall tillämpas.

Oavsett metoderna i förberörda avseenden ger förslaget anledning till vissa
erinringar och uttalanden. Vid beräknandet av kostnadsökningens storlek
har i den till promemorian fogade bilagan icke räknats någon ökning av kostnaderna
för inköp av döda inventarier och ej heller för amortering av byggnader.
Motiveringen är i första fallet, att inköpen av lantbruksmaskiner
minskats under år 1940, något som otvivelaktigt varit fallet. Det är emellertid
att märka, att den i indexberäkningen upptagna inköpsvolymen grundar
sig på statistik för åren 1935—-1937, då inköpsvolymen var väsentligt mindre
än under åren 1938—1939. Med hänsyn till jordbrukets fortskridande mekanisering
kan man icke räkna med annat än en tillfällig nedgång i maskininköpen
för närvarande, och denna nedgång är liktydig med ett uppskjutande
av nödiga anskaffningar, varför dessa sedermera måste bli större. Jämväl
får beaktas, att när nyanskaffningarna minskas, reparationerna i stället
få en större omfattning. Det synes därför icke vara riktigt att vid en beskattningsform
som den nu föreslagna betaga jordbrukaren möjligheter att
avsätta medel för kommande större maskininköp.

Vad amorteringskostnaderna för byggnaderna beträffar, är det tillämpade
förfaringssättet överensstämmande med gällande grunder vid beskattning i
övrigt. Emellertid bör bemärkas, att en faktisk betydande stegring av byggnadskostnaderna
ägt rum, vilket icke enbart är beroende av krigsförhållandena.
Redan år 1939 visar en stegring utöver 1937—1938 års nivå av byggnadskostnadsindex
med omkring cirka 7 procent, och stegringen har sedan
dess varit mycket betydande. Därest, såsom anses önskvärt, byggnadsverksamheten
vid jordbruket skall kunna bedrivas i någorlunda stor omfattning,
så måste självfallet jordbruket lia möjlighet att företaga erforderliga amorteringar
av de höjda kostnaderna. Detta förhållande synes icke kunna lämnas
obeaktat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

131

I promemorian framhålles, att fiktiva vinster icke skola beskattas. Det är
förvisso av betydelse, att detta beaktas vid bestämmelsernas tillämpning. Det
bär i detta sammanhang framhållits, att hänsyn skall tagas till minskning
i lagerbehållningen samt den osedvanligt stora nedslaktningen. Förbundet
vill emellertid påpeka, att dylika fiktiva vinster, som icke kunna redovisas
i bestämda belopp, kunna uppkomma även på annat sätt. Så är för närvarande
fallet i den mån minskning av konstgödselanvändning måste äga
rum. Även den minskade användningen av kraftfoder, som medför minskat
tillskott av kreatursgödsel till jorden, har en liknande verkan. Erfarenheten
visar nämligen, att vid dylik minskad tillförsel av växtnäring skördarna icke
omedelbart reduceras i motsvarande mån. Detta innebär emellertid, att .jorden
utsuges på växtnäring, sorn tidigare tillförts och som senare måste ersättas
genom rikligare tillförsel. Vidare får beaktas, att skördeväxlingar
mellan olika år ständigt förekomma, något som det ena året kan medföra
förlust, vilken behöver täckas genom så mycket större inkomster ett annat
år. Denna omständighet skulle i och för sig göra det naturligt, att en viss kvittningsrätt
mellan inkomstminskning det ena året och inkomstökning ett följande
år finge äga rum. I varje fall bör krigskonjunkturbeskattning icke få
sådan tillämpning, att den omöjliggör en utjämning mellan de skilda årens
resultat. Ett visst hänsyntagande till nu berörda förhållanden kan måhända
erhållas, örn det beskattningsfria merinkomstbeloppet icke sättes så lågt som
föreslagna kronor 2,000.

I anvisningarna till 5 §, punkt 2, säges: »Har den skattskyldige ej under
förkrigsinkomståren bedrivit samma jordbruk som under beskattningsåret
under förhållanden jämförbara med förhållandena under detta år, må i stället
för medeltalet av inkomsterna eller bruttointäkterna för förkrigsinkomståren
till grund för beräkning av den uppskattade merinkomsten läggas annat
belopp, som finnes skäligt.» Lantbruksförbundet vill i anslutning härtill
poängtera, att hänsyntagande till ändrade förhållanden sedan förkrigsåren
är av största betydelse. Som exempel härpå kan anföras, att en jordbrukare
under förkrigsåren nyligen övertagit ett jordbruk, som ännu icke blivit fullt
uppsatt, eller att kreatursbesättningen vid ett jordbruk av en eller annan
anledning blivit nedslaktad eller försåld. Såväl bruttoinkomster som utgifter
kunna då i regel väntas ha varit relativt låga. Därest egendomen till 1940 åter
blivit uppsatt till full drift, böra såväl inkomsterna som utgifterna lia stegrats
väsentligt mer än som är beroende av prisförändringarna. En riktig jämförelse
för konstaterandet av den utav prisstegringen förorsakade merinkomsten
synes i dylika fall knappast kunna åstadkommas vare sig efter nettometoden
eller bruttometoden, utan äro särskilda justeringar här erforderliga. Ävenledes
kunna företagna stora reparationer samt onormala anskaffningar av maskiner
under förkrigsåren väsentligt förrycka resultatet.

Vad beträffar reglerna för beräkning av krigskonjunkturvinster ifråga örn
jordbruk synes klarhet böra åstadkommas i frågan, örn vid användning av
bruttometoden med uttrycket i formuläret till landskamrerarens förslag »förmåner
av jordbruket» avses å jordbruksbilagan till självdeklarationen upp,-t agri a »Intäkter II Naturaförmåner 4. b) c) d)» Noten 1) synes icke avse
sagda poster.

Ett medräknande av dessa förmåner vid bruttometoden komplicerar beräkningen
ytterligare med hänsyn till att häri kunna ingå skogsprodukter.
De synas härför böra medtagas, endast då särskild anledning därtill föreligger
och sedan undersökning i det enskilda fallet verkställts.

Vad beträffar beskattningen av skogsbruk förklarar sig lantbruksförbundet
icke kunna anse, att den föreslagna schablonmässiga metoden för henik -

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

ning av merinkomsten kan giva för den enskilde producenten rättvisande resnltat,
samt yttrar vidare:

Metoden ger endast grova medelvärden, och de ofta avsevärda variationer
i skogsbrukets produktionskostnader, som faktiskt förelinnas även inom
mycket små lokala områden, komma därför aldrig ali bliva beaktade. Som
exempel på dylika variationer i produktionskostnaderna kunna anföras följande.
Inom samma skogsområde kunna avverkningskostnaderna bliva olika
per klim. på grund av olikartade arbetssvårigheter, t. ex. olika skogstillgång,
olika typer av skogsmark. Sker avverkningen på längre avstånd från väg,
bliva framforslingskoslnaderna högre per klim. än örn denna kan verkställas
intill vägen. Deltager skogsägaren själv i avverkningsarbetet eller använder
jordbrukets personal i detta, bliva avverkningskostnaderna lägre än örn han
använder ackordsarbetare.

Förbundet ifrågasätter därför, om icke, vid rotnettos framräknande, bör
användas ett förfarande med särskild, specificerad deklaration i nära överensstämmelse
med vad som tillämpas vid taxering till skogsaccis men med
uppgifter örn faktiska intäkter och utgifter. Endast på ett sådant sätt gives
skogsägaren möjlighet att beakta de speciella och verkliga förhållanden, som
just för hans skogsbruk äro för handen. Schablonmetoden fyller icke dessa
krav, och det kan aldrig undvikas, att denna approximera^ av prisstegringskalkylen
kommer att slå mycket ojämnt och därmed orättvist.

De skogsägare, som trots allt kunnat betinga sig högre priser än fastställda,
bliva i jämförelse med de lojala gynnade och ävenledes sådana skogsägare,
som blivit delaktiga av prisstegringen men icke haft motsvarande som
normal ansedd omkostnadsökning — t. ex. i det fall försäljning kunnat ske
direkt till konsument av gammalt lager, överhuvud taget kommer föreslagen
schablonmetod icke att träffa de faktiska merinkomsterna och allra
minst sådana, som ur alla synpunkter äro minst önskvärda.

Skogsbruket arbetar under mycket komplicerade ekonomiska betingelser
och är beroende av varierande faktorer. Förbundet anhåller, att av ovan berörda
riksförbund i dess yttrande anförda omständigheter måtte vinna vederbörligt
beaktande, även örn förbundet icke anser sig kunna helt avstyrka
krigskonjunkturtaxering för år 1941 beträffande skogsbruket. Särskilt vill
förbundet understryka, att stora svårigheter föreligga att verkställa en jämförelse
mellan förkrigsinkomståren och beskattningsåret, enär icke blott prisstegring
och omkostnadsökning inträffat utan även omläggning av produktion
och konsumtion.

Under förhandenvarande förhållanden spelar gagnvirket, timmer och massaved,
en underordnad roll, enär den väsentliga delen av uttagen i skogarna
på grund av de iråkade svårigheterna med importbränsle måste läggas å
vedsortimenten. Beträffande dessa kunna de ökade priserna däremot anses
vara direkt av krigskon junk turen påverkade. En avsevärd höjning av vedens
bruttopriser har efter krigsutbrottet onekligen skett, örn man som järn
förelsegrund lägger de priser, som skogsägaren hade att räkna med för veden
före september 1939.

Före kriget utgjorde ved elt .sortiment, som endast tillverkades av mindervärdigt
gallringsvirke och avfall, i den mån sådant fanns att tillgå. Nu har
emellertid veden blivit en nödvändighetsvara, och skogsägaren har måst direkt
inrikta sig på produktionen av denna vara. När skogsägaren därtill är
ålagd produktionsplikt, har detta i vissa delar av landet verkat dithän, att
vedavverkningen i brist på »vedskog» gått in även på gagnvirkessortimenten,
såväl timmer- som massavedsdimensioner. Härav följer, att vedens kvalitet,
före kriget icke kan jämföras med kvaliteten å den ved, som nu med tvång
måste produceras. Därför äro direkta prisjämförelser missvisande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

133

Lantbruksstyrelsen yttrar bland annat:

Det är framför allt den schablonartade summariska metoden för omkostnadsökningens
uppskattande, varemot lantbruksförbundet riktar sin kritik.
Lantbruksförbundet föreslår en annan metod härför i stället för den utav
utredningsmännen förordade, nämligen att beräkna den procentuella steg
ringen av omkostnaderna från förkrigsinkomståren till beskattningsåret som
sådan och att använda härvid framkomna procenttal för att tillgodoräkna
jordbrukaren en motsvarande stegring av de delar av hans kontanta förkrigsinkomster,
som återstå, sedan vissa inköp (gödselmedel, fodermedel m. m.)
direkt fråndragits. Det möter betydande svårigheter att taga ståndpunkt till
dessa olika förslag. Det synes dock, som örn den av lantbruksförbundet föreslagna
metoden vore den riktigare och ledde till i det speciella fallet mera
rättvisande resultat. Framhållas må också, att något fullt rättvist resultat
i fråga örn fastställande av merinkomsten överhuvud icke kan tänkas framkomma,
när man, å ena sidan, preciserar bruttointäkten efter det föreliggande
beskattningsfallet och, å andra sidan, beräknar omkostnadsstegringen
efter en genomsnittlig schablonmetod. I likhet med lantbruksförbundet anser
lantbruksstyrelsen, att en ytterligare utredning på denna punkt är nödvändig,
innan någon beräkningsmetod uti förevarande avseende definitivt
fastställes.

Även i andra avseenden har lantbruksförbundet i fråga örn omkostnadernas
beräknande för beskattningsåret framfört vissa erinringar nämligen i
fråga örn nödvändigheten att bereda jordbrukaren möjligheter att avsätta medel
för kommande större maskininköp, att beräkna erforderliga amorteringar
för höjda byggnadskostnader m. m. Lantbruksstyrelsen, som finner lantbruksförbundets
uttalanden i förevarande avseenden påkalla den största uppmärksamhet,
hänvisar till vad förbundet anfört i sitt yttrande. Härutöver
vill lantbruksstyrelsen för egen del i fråga om omkostnadsberäkningen framställa
en allvarlig erinran mot den redovisning för »beräknad prisstegring utöver
omkostnadsökning», som enligt deklarationsformulärets fjärde sida skall
lämnas av skattskyldig, som vill framställa yrkande gentemot landskamrerarens
beräkning av merinkomsten. Utredningsmännen hava varit medvetna
örn att omkostnaderna inom jordbruket till stor del äro gemensamma. Att så
är fallet måste starkt understrykas. Det är därför orimligt att begära, att
ifrågavarande prisstegring, utöver omkostnadsökningen, skall kunna redovisas
särskilt för värjo produktslag. Den enda framkomliga vägen härvidlag synes
vara, att den skattskyldige får lämna specificerade uppgifter angående såväl
inkomster som utgifter i den mån så är möjligt.

Såsom torde framgå av lantbruksförbundets yttrande samt även av vad
ovan framhållits komma alltid stora vanskligheter att föreligga för att få
fram ett rättvist resultat i fråga örn den taxerade merinkomstens fastställande.
Det är härvid framför allt ifråga örn omkostnadsavdragens beräknande
som de största svårigheterna möta. Stor risk kommer alltid att föreligga,
att en oskälig beskattning i det särskilda fallet kommer att äga ruin,
och denna risk är här desto farligare som det skattetryck, som en lagstiftning
enligt förslaget skulle medföra, ju är synnerligen kraftigt. Visserligen
har den enskilde jordbrukaren möjlighet att framställa erinringar mot landskamrerare!^
förslag, men menige mans förmåga härvidlag att rätt kunna
bedöma sitt fall bör icke överskattas. Då jordbruket och även skogsbruket —
lantbruksstyrelsen hänvisar ifråga örn skogsbrukets beskattning till lantbruksförbundets
yttrande — otvivelaktigt intaga en sämre ställning draga
örn möjligheten alt fastställa en rättvisande beräkning av merinkomsten än
övriga krigskonjunkturskatt underkastade förvärvskällor, anser sig lantbruksstyrelsen
laira framställa yrkande därom, att vissa skattelindrande ål -

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

gärder vidtagas för motverkande av alltför oskälig beskattning på grund
av oriktiga taxeringsresultat inom jordbruk och skogsbruk. En omständighet,
som också i sin mån talar för dylika skattelindringar, är den risk för
missväxt, som alltid är förenad med jordbruksdriften.

Med hänsyn till vad nu anförts anser sig lantbruksstyrelsen här nedan
böra framlägga vissa förslag i skattelindrande syfte för jordbruk och därmed
förenat skogsbruk.

Lantbruksstyrelsen har ovan anfört skäl för införande av ett särskilt skattefritt
avdrag från den taxerade merinkomsten av förslagsvis 500 kronor
för jordbrukets vidkommande. Jämväl nu sist anförda omständigheter tala
för införande av ett dylikt särskilt skattefritt avdrag för jordbruket. I .samband
härmed anser sig lantbruksstyrelsen böra framhålla, att det av utredningsmännen
föreslagna generella skattefria avdraget av 2,000 kronor synes
alltför lågt och rimligtvis bör höjas till åtminstone 3,000 kronor, enär någon
verklig krigskonjunkturvinst väl knappast kan anses föreligga vid en taxerad
merinkomst av endast 2,000 kronor. Oberoende av huruvida ifrågavarande
generella avdrag kan komma att höjas eller icke, bör ovan föreslagna
särskilda avdrag vid taxeringen för jordbruk komma till stånd. Anmärkas
må, att ett dylikt avdrag givetvis kommer att få större betydelse för de
mindre jordbruken än för de stora jordbruken.

Såsom förslaget förutsätter torde det vara nödvändigt att merinkomsten
för krigskonjunkturbeskattning framräknas särskilt för jordbruk och särskilt
för skogsbruk, även örn båda dessa inkomstgrenar äro knutna till en
och samma fastighet. Det torde enligt utredningsmännens förslag även betraktas
såsom olika förvärvskällor på så sätt, att kvittningsrätt dem emellan
icke skulle föreligga. I likhet med lantbruksförbundet anser sig lantbruksstyrelsen
emellertid böra påyrka, att full och ovillkorlig kvittningsrätt skall
föreligga vid taxeringen mellan båda dessa inkomstgrenar, när desamma
äro förenade i samma fastighet, så att en eventuell inkomstökning för skogsbruket
får kvittas mot en inkomstminskning för jordbruket och vice versa.
En dylik kvittningsrätt synes påkallad icke endast av ovan angivna allmänna
motiv utan även med hänsyn därtill, att omkostnaderna för arbetskraft
m. m. till stor del äro gemensamma. Med hänsyn till de förhållanden,
som rått under beskattningsåret, synes sålunda föreslagen kvittningsrätt
mellan jordbruk och skogsbruk kunna bliva av en viss betydelse.

Sveriges skogsägare förbund yttrar:

Enligt förslaget skall den krigskonjunkturskatteskyldiga merinkomsten
framkomma genom en jämförelse mellan de sålda virkessortimentens rotnettovärden
dels 1939 samt dels vid försäljningstillfället 1940. För att standardisera
och förenkla taxeringsförfarandet torde man ha för avsikt att för
rikets olika delar samt för de skilda sortimenten uträkna och i något slags
tabellverk uppställa bruttopriser och omkostnader vid de båda jämförelsetillfällena.
Ur denna tabell skulle då kunna utläsas nettoprisstegringen per
kubikenhet av varje .sortiment, varigenom merinkomsten lätt kunde uträknas.
Skogsägaren skulle emellertid äga rätt till motbevisning, örn han funne
de standardiserade prisstegringssiffrorna för sina speciella förhållanden ej
tillämpliga.

Denna standardiseringsmetod synes enkel och praktisk, men den inrymmer
vissa systematiska och svåreliminerade felkällor till skogsägarnas nackdel.
Såsom här ovan i annat sammanhang framhållits, hava vedavverkningarna
redan nått den omfattning, att det ofta är omöjligt att fullgöra
dem med vedskog i egentlig bemärkelse. Tillgången på sådan skog, d. v. s.
klenare gallringsvirke, toppar och skadad skog är å de flesta fastigheter
i mellersta och södra Sverige samt jämväl i många bättre avsättningslägen

Kungl. Maj:ts proposition nr 173

135

i Norrland numera uttömd. Vedhuggningarna få då fullgöras med tillgripande
av skog, som eljest skulle apterats till småtimmer, massaved eller
props. Det ligger ingen överdrift i det påståendet, att mycket stora delar av
de väldiga partier prima barrved, som ingå i vedproduktionen, vid en avverkning
utan tvångsläge skulle ha upparbetats till massaved eller småtimmer.
Att vid försäljning av sådan ved framkonstruera en merinkomst
genom jämförelse med förkrigspriset å barrved är felaktigt, ty denna ved
hade under fredsförhållanden icke sålts i form av brännved utan i form
av massaved, som före kriget hade ett värde, vilket väsentligt översteg det
dåvarande priset å prima harrved. Det är givetvis ytterligt svårt för en
skogsägare att kunna leda i bevis, huru stor del av ett parti prima barrved
som består av skog, vilken varit duglig till massaved eller småtimmer.
Det torde därför finnas ringa utsikter för en skogsägare, örn nu föreslagna
regler godkännas av statsmakterna, att kunna förmå taxeringsmyndigheterna
att som jämförelsepris 1939 beträffande prima barrved använda massavedpriserna.
Enda möjligheten att undgå den uppenbara överuppskattning
av merinkomsten å barrved, som nu föreslagna regler innebära, är
att 1939 års jämförelsepris å ba.rrved avsiktligt jämkas uppåt med hänsyn
till att massaved och timmerdugligt virke ingå i den barrved, skogsägarna
nu tvingas att leverera.

En annan svårighet, när det gäller att rättvist beräkna merinkomsten för
brännved, ligger däri, att brännvedspriserna under första hälften av 1940
voro mycket växlande. Efter 1 juli 1940 torde prisberäkningen för brännved
kunna utgå från normalpriserna, men före sagda datum rådde mycket
varierande och ojämna priser. Mycket betydande partier såldes även under
berörda period. Det torde endast behöva erinras om de avsevärda kvantiteter
nyhuggen, rå ved, vilka såldes under bränslekrisen i februari, mars
och april 1940.

Ett annat svårighetsmoment vid merinkomstens uppskattning är omkostnadernas
variabilitet. Vid förkrigsprisets bestämmande torde man kunna
utgå från relativt enhetliga och likartade kostnader. Under bränslekrisen
och tvångsavverkningarna hava däremot rent anarkiska förhållanden
i många trakter varit rådande beträffande huggnings- och körningskostnader.
Man har visserligen i många orter haft kollektivavtal att utgå
ifrån, men dessa avtal hava i stora delar av landet endast existerat på
papperet. Tvånget att fullgöra den ålagda vedproduktionsplikten har nödgat
skogsägarna att överbjuda varandra beträffande huggarelöner. De,
som fatt hugget till avtalsenliga priser, äro, åtminstone i södra och mellersta
Sverige, ett fåtal. Delta förhållande måste observeras, när standardpristabellen
skall uppgöras. Det duger ingalunda, att i denna utan vidare
inkoppla de avtalsenliga kostnaderna.

Vad speciellt körningarna beträffar, bli givetvis kostnaderna, för dessa
i hög grad beroende av avstånden. Man har därför svårt att förstå, huru
det skulle bliva möjligt att på sätt, i förslaget framkastats, uträkna prisstegringen
i en enhetlig procent pä nuvarande bruttovärde för hela sortiment
och landsdelar. Mcrinkomstberäkningen måste, om ej uppenbara
orättvisor skola åsamkas skogsägarna, ske individuellt för varje fastighet,
d. v. s. nied växlande kostnader och alltså växlande merinkomst per kubikenhet
för varje särskild fastighet. Det torde väl näppeligen gå att genomföra
della med mindre alla skogsägare åläggas en för detta ändamål
särskilt tillkommen deklarationsplikt. Skatteberedningcns tro, att den föreslagna
krigskonjunkturbeskattningen av skogsbruket skall kunna smidigt
och enkelt ordnas genom att landskamrcrarna med stöd av jordbruksbila
gor och skogsaccisdek lara t hiner utan vidare räkna lil skattepliktiga mer
inkomsten för envar .skogsägare och sedan delgiva skogsägaren resultatet,

136

Kungl. Mcij:ts proposition nr 17o.

är knappast välgrundad. Det kan med säkerhet förutses, att i så gott som
varje fall skogsägaren kommer att prestera en ingående motbevisning mot
landskamrerare^ förslag. I ett sådant läge får det väl anses vara lämpligare,
örn nu skogsbruket överhuvud taget skall bli föremål för krigskonjunkturbeskattning,
att skogsägaren först får själv i en deklaration framlägga
sin prisberäkning. Man torde väl få utgå från, att alla skogsägare
hava i behåll nödiga koncepthandlingar för verkställande av sådan beräkning.

En utomordentligt viktig fråga är den tidpunkt, från vilken de grundläggande
jämförelsepriserna före kriget skola hämtas. I anvisningarna till 6 g
säges härom blott, att merinkomsten skall grundas på »prisläget före krigsutbrottet».
Dessa ordalag föra tanken till priserna i augusti 1939. Vissa uttalanden
i specialmotiveringen till 6 § synas ge rum för ett rimligare fastställande
av förkrigsprisen. Sålunda säges i nämnda motiv: »Prisstegringen
synes böra beräknas nied utgångspunkt från förkrigsförhållandena. Vilken
tidpunkt före kriget som i sådant avseende skall anses representativ torde
för olika virkesdimensioner i olika trakter av riket få avgöras i samband
med bestämmande av den schablonmässiga beräkningsgrunden.» I denna
synnerligen betydelsefulla fråga vill Sveriges skogsägareförbund uttala följande: Prisläget

i augusti 1939 bör icke under några förhållanden få användas
som jämförelsepris. Detta redan av den anledningen, att beträffande samtliga
industrisortiment någon fast prisbildning icke existerar på sommaren.
Blott enstaka strö- och kompletteringsaffärer göras på sommaren, vanligen
till mycket varierande samt ingalunda representativa priser. Virkesaffärerna
inledas i oktober efter de tongivande kronoauktionerna. Först därefter
kan man tala örn en rundvirkesmarknad. Vill man som jämförelse lia fram
senaste förkrigspriser för timmer och ''massaved otc., så skall man därför
använda de priser, som för sagda sortiment sattes hösten 1938 och med
smärre variationer gällde vintern 1938—1939.

Emellertid anser Sveriges skogsägareförbund det innebära en uppenbar
orättvisa, att beträffande skogsbruket merinkomsten skall grundas på endast
ett jämförelsetillfälle, som därtill infaller under ett utpräglat lågkonjunkturår
för träindustrierna. Vid krigskonjunkturbeskattningen av rörelse
har man ansett det vara billigt, att jämförelsen framkommer mot medeltalet
av två jämförelseår, 1937 och 1938. Varför skulle det förfaras på annat
sätt inom skogsbruket? Stora prissvängningar inträffa normalt på rundvirkesmarknaden.
Dessa svängningar i fredstid äro ofta väsentligt större än
vad den prisstegring å sågtimmer och massaved är, sorn inträffat från vintern
1938—1939 till vintern 1939—1940. Det synes orättfärdigt att krigskonjunkturbeskatta
en prisuppgång, som helt ligger inom den normala pendlingen
på denna marknad. Vintern 1938—1939 utgjorde en vågdal på sagda
marknad. Krigskonjunkturbeskattningen bör, örn den skall genomföras för
skogsbruk, grundas på förkrigstidens medelnivå. Denna erhålles genom att
man beräknar medelpriserna för vintern 1937—1938 och 1938—1939.

Enligt förslaget kan efter taxeringsmyndighetens skälighetsprövning en
utjämning få ske mellan olika krigskonjunkturskattepliktiga förvärvskällor
på det sätt, att merinkomsten ä en förvärvskälla får minskas med inkomstminskning
å annan förvärvskälla, varvid dock först skall tillses, örn icke
dylik kvittning kan äga rum mot förvärvskälla, som icke är underkastad
krigskonjunkturskatt. Enligt förslaget skola jordbruk och skogsbruk betraktas
som skilda förvärvskällor. Inkomstminskning å jordbruket skulle
sålunda icke få kvittas mot merinkomst å skogsbruket, örn skogsägaren till
äventyrs råkade lia en inkomstökning av tjänst eller kapital.

Sveriges skogsägareförbund anser, att beträffande detta utjämningsför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

137

farande skogs- och jordbruk rätteligen böra anses såsom en förvärvskälla,
inom vilken utjämning obligatoriskt bör äga rum. Många skäl kunna anföras
härför. Jordbruksfastighet är ett förmögenhets- och förvaltningsobjekt,
vars omkostnader för jordbruk och skogsbruk äro helt inflätade i varandra.
Det går icke att beräkna jordbrukets merinkomst eller inkomstminskning,
utan att kalkylen tangerar skogsbruket. På andra lagstiftningsområden,
exempelvis den sociala jordlagstiftningen, hava statsmakterna med styrka
hävdat, att det mindre jordbruket ovillkorligen bör hava stödet av avsaluskog,
s. k. stödskog. Detta i syfte att skogsavkastningen skall lämna jordägaren
nödig hjälp och stöd under svåra år i jordbruket samt då tillfälliga
mera betydande kostnader framträda inom jordbruket. Man har sålunda
syftat till att en utjämning i affärsresultatet mellan jordbruk och skog inom
en och samma fastighet skall äga rum. Denna princip brytes nu genom påbudet,
att eventuell inkomstminskning för jordbruket ej skall få kvittas mot
merinkomst av skogsbruket, om det kan påvisas, att skogsägaren möjligtvis
kan äga inkomstökning på annat håll.

Starka skäl kunna även anföras för att en utjämning mellan skogsbruk
och rörelse i vissa fall bör vara obligatorisk. Många större skogsbruk äro
förenade med skogsindustriell rörelse, grundad helt eller delvis på den egna
skogens avkastning. Även örn här formellt föreligga två skilda förvärvskällor,
nämligen trävarurörelse och skogsbruk, så är det dock i själva verket
fråga om en sammanhängande näring, nämligen virkesproduktion genom
skogsbruk och samma virkes förädling genom sågverksrörelse etc. För förädlingsdetaljen
inom näringen föreligger nu i allmänhet inkomstminskning
eller rent av förlust. Skogsbruksdetaljen däremot kan genom att man på
samhällets order utökat vedavverkningarna visa merinkomst. Det synes
orimligt, att den inkomstminskning å förädlingsrörelsen, som helt är en följd
av handelsavspärrningen, ej skulle få utjämnas mot merinkomst från skogsbruket.

I den av Billeruds aktiebolag ingivna promemorian anföres bland annat:

I 3 § resp. 6 föreslås, att basen för jämförelsen ifråga örn skogsbruk icke
skall vara medeltalet av de båda förkrigsåren, utan skall prisläget vid utgången
av augusti 1939 ligga till grund för fastställande av uppkommen
prisstegring. Det konstateras sålunda, alt det för skogsbruket — liksom för
realisation av fast och lös egendom — göres ett undantag från den allmänna
regeln beträffande basen för jämförelsen. Del är svårt att förstå, vad den
direkta anledningen härtill kan hava varit, då det ju måste vara uppenbart,
att även prisnivån för skogsbrukets produkter varierade under åren före
själva krigsutbrottet.

Till en början bör då framhållas, att någon egentlig prisbildning icke rådde
vid tiden för krigsutbrottet, då virkespriserna som regel fastställas endast
en gång örn året, nämligen under heisten, vid vilken tidpunkt inköpen börja.
De senast kända virkespriserna löre kriget äro följaktligen de som tillämpades
under vintern 1938—1939.

Endast för det lali att prisbildningen för skogsprodukter omedelbart före
krigsutbrottet hade hållit sig på en någorlunda hög nivå skulle i övrigt detta
stadgande nu kunna godtagas. Då emellertid så icke är förhållandet, utan
virkespriserna för de båda drivningssäsongerna 1930—1937 resp. 1937—1938
ligga avsevärt högre lin för säsongen 1938—1939, så blir beskattning av den
genom kriget uppkomna merinkomslen av skogsbruk felaktig.

Beträffande övriga förvärvskällor gäller, att örn skäl därtill föreligga, skall
icke medeltalet av de båda lörkrigsåren ligga lill grund för jämförelsen, utan
ett av de båda åren kan ensamt få utgöra bas. Nu är förhållandet, alt virkespriserna
voro högre för drivningssäsongen 1937—1938 än för den därefter

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

följande säsongen. (Inköpen under säsongen 1937—1938 redovisas i 1938 års
räkenskaper.) Med hänsyn till att skogsbrukets förräntningsmöjligheter ligga
på ett helt annat plan än industriell verksamhet i allmänhet, så skulle det med
fog kunna göras gällande, att inkomst av skogsbruk icke skulle få krigsvinstbeskattas
i annan mån än vinstmarginalen överstiger den under säsongen
1937—1938 (redovisad i bokslutet 1938) uppnådda.

Örn mot förmodan en sådan tillämpning icke skulle vara möjlig på grund
av stadgandet ifråga om andra förvärvskällor, så bör jämförelsen i varje fall
ske med medejtalet av inkomsten under 1937 och 1938 (säsongerna 1936—
1937 och 1937—1938). Det måste nämligen vara i överensstämmelse med
denna beskattnings ändamål och syfte, att en av förhållandena — stagnationen
på exportmarknaden efter Munchenöverenskommelsen — uppkommen
tillfällig nedgång i virkespriserna omedelbart före krigsutbrottet icke skall
medföra, att skogsbruket krigsvinstbeskattas strängare än som skulle huva
varit fallet, därest samma normer finge tillämpas för denna förvärvskälla
som för övriga. Ändras icke förslaget i denna del uppstår uppenbar orättvisa.

I övrigt ifrågasättes, om det är möjligt att genom det schablonförfarande,
som förordningen anvisar, åstadkomma en riktig och rättvis taxering. I varje
fall borde de skattskyldiga, som så önska och hava möjlighet att med stöd avräkenskaperna
redovisa enligt nettometoden, medgivas detta.

Domänstyrelsen yttrar:

Prisstegringen å virke under den nuvarande kristiden har i huvudsak gällt
brännved och kolved, under det att stegringen i prisen särskilt å timmer men
jämväl å massaved och andra gagnvirkessortiment varit jämförelsevis begränsad.
En krigskonjunkturbeskattning av skogsbruket torde därför i huvudsak
komma att få betydelse med avseende å bränn- och kolved. Med
hänsyn till bränsleläget har det icke kunnat undgås, att gagnvirkessortiment
i viss utsträckning måst tagas i anspråk för bränsleförsörjningen.

Styrelsen får framhålla, att det möter stora svårigheter att finna rättvisa
grunder för påförandet av krigskonjunkturskatt å skogsbruket. Den omständigheten
att gagnvirkessortiment måst tagas i anspråk för bränsleförsörjningen
försvårar än ytterligare en rättvis skattepåföring enligt utredningsmännens
förslag.

I anslutning till dessas uttalande, att krigskonjunkturbeskattning av inkomster
av skogsbruk ovillkorligen måste göras enkel i tillämpningen och
med hänsyn till de invändningar mot förslaget som framställts, har domänstyrelsen
övervägt, huruvida icke skatten i vad angår skogsbruket skulle kunna
utgå i form av en statlig skogsaccis enligt här nedan angivna grunder.

En sådan anordning skulle innebära ett deklarationsförfarande, varav både
skattskyldiga och beskattningsmyndigheter hade tidigare erfarenhet. Skogsaccisdeklarationerna
och därpå grundade sammanställningar skulle direkt
kunna läggas till grund för beräkningen av krigskonjunkturbetonad merinkomst.

Vid en i jämförelse nied domänstyrelsens egna virkesuttag och försäljningar
under 1940 gjord överslagsberäkning har styrelsen, såsom ovan antytts,
kommit till den uppfattningen, att det huvudsakligen är avverkningen av
brännved och kolved, som medfört konjunkturvinster. I de fall sådana förekommit,
böra de enligt styrelsens mening göras till föremål för krigskonjunkturbeskattning.
Skatten synes lämpligen kunna uttagas genom åsättande
av en viss accis per lm3 avverkat virke.

Prisstegringen efter förkrigsåren torde, såvitt möjligt, böra bestämmas till
enhetliga belopp inom skilda delar av landet. I stort sett torde denna prisstegring
för t. ex. brännved kunna skäligen anges till 2 kronor per lm3 för

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

139

de södra delarna av landet och ned till 1 krona för vissa nordligare delar. I
anslutning härtill må framhållas att enligt 10 § i förslaget till förordning örn
krigskonjunkturskatt från de taxerade merinkomsterna skall avdragas, bl. a.,
«tt belopp av 2,000 kronor. Detta medför att i de fall, då prisstegringen
enligt det ovanstående skulle fastställas till 2 kronor per lin3, den avverkade
kvantiteten måste överstiga 1,000 lin3 örn krigskonjunkturskatt överhuvud
taget skall kunna utgå för skogsbruk enbart.

Av den erhållna merinkomsten skulle hälften enligt 11 § i nämnda förslag
till förordning utgöra krigskonjunkturskatt.

Styrelsen har icke förbisett, att invändningar kunna resas mot ett införande
i det föreslagna skattesystemet av en ren accis. I detta avseende torde väl
i främsta rummet mot förslaget kunna erinras, att krigskonjunkturskatten
avser att träffa verkligt uppburna inkomster, under det att en skatt av skogsaccisens
natur hänför sig till rotvärdet vid tiden för avverkningen. Styrelsen
har likväl i förevarande läge ansett frågan böra komma under omprövning.

Om sådana förhållanden skulle inträffa att det med statlig skogsaccis
belagda virket måste avyttras till betydligt lägre pris än vad vid accisens uttagande
beräknats, torde en reglering härav kunna ske genom restitution av
vad i krigskonjunkturens tecken blivit för mycket uttaget.

Skogsägareförbundets hemställan att skogs- och jordbruk böra anses utgöra
en förvärvskälla, inom vilken utjämning obligatoriskt skall äga rum,
anser styrelsen böra vinna beaktande. Däremot synes en utjämning mellan
skogsbruk och rörelse i erforderlig utsträckning kunna tillgodoses inom ramen
av bestämmelserna i 10 § av förordningen.

Kammarrätten yttrar:

Av de för beräkningen av den uppskattade merinkomsten av jordbruk föreslagna
bestämmelserna framgår att det icke är den skattskyldiges i verkligheten
åtnjutna merinkomst av förvärvskällan som i detta sammanhang åsyftas
utan fastighetens meravkastning. Det är, enligt vad beredningen anför,
uppenbart »att grund för jämförelse mellan de olika arén föreligger endast
i den mån fråga är om samma fastigheter». Jämlikt anvisningarna till 5 §
punkt 2 anknytes i ett visst fall merinkomstberäkningen till den genomsnittliga
avkastningen av ett liknande jordbruk i trakten och i ett annat till
det resultat, som under förkrigsinkomståren eller något av dessa utvunnits av
annan, vilken då bedrivit jordbruk a den skaltskyldiges fastighet. Det är vidare
icke den verkliga avkastningen av fastigheten under förkrigsinkomståren
och beskattningsåret, som skall läggas till grund för beräkningen. Vare
sig brutto- eller nettometoden tillämpas skall jämlikt punkt 1 femte stycket
av ovannämnda anvisningar jämkning av inkomstuppskattningen ske för
att åstadkomma likformighet för de olika åren. De i detta avseende föreslagna
bestämmelserna korrespondera med i samma syfte meddelade stadganden
rörande beräkning av merinkomst av rörelse.

Såsom beredningen antytt äro beräkningarna enligt såväl netto- som bruttometoden
förenade med avsevärda svårigheter och risken för felbedömningar,
ledande till missvisande resultat, lii- betydande, huvudsakligen beroende på
att kommunalskattelagens inkomstbegrepp beträffande jordbruksfastighet
icke. såsom fallet är i fråga örn rörelse, bygger på bokföringsmässiga grunder.
Det bör bemärkas att en felbedömning av bruttoinkomsten, som i förhållande
till bruttoinkomsten framstår såsom mycket obetydlig, likväl kan
förorsaka en betydande ökning av skattebördan. Om man antager, att jämförelsetalet
i ett visst fall fastställts lill 30,000 kronor och att bruttoinkomsten
under beskattningsåret rätteligen utgjort 40,000 kronor, men felaktigt beräknats
lill 42,000 kronor, innefattande en felbedömning av allenast 5 procent,

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

förorsakar denna felaktighet en höjning av den uppskattade merinkomsten
från rätteligen föreliggande 4,000 kronor till 0,000 kronor eller med 50 procent.
En liknande felbedömning av jämförelsetalen kommer att medföra motsvarande
verkningar. Vissa bestämmelser kunna befaras komma till tillämpning
huvudsakligen i sådana fall, då de lända till den skattskyldiges fördel.
En skattskyldig, vilken under ett av förkrigsinkomståren åtnjutit större inkomst
än som kan anses motsvara den normala avkastningen t. ex. genom
försäljning av mer än eit års skörd eller på grund av osedvanligt små utgifter,
saknar anledning att själv framhålla detta, och för taxeringsmyndigheterna
torde det otta bliva förenat med betydande svårigheter, att vid
granskning av deklarationerna upptäcka att anledning till jämkning föreligger.
Det är icke lätt att förstå och överblicka verkningarna av de tredubbla
merinkomstberäkningarna och de föreslagna beräkningsreglerna verka i
manga fall förvillande. En skattskyldig, vars taxerade merinkomst bestämmes
till samma belopp som den uppskattade merinkomsten, lärer exempelvis
knappast kunna undgå att få den uppfattningen, att han taxerats för ökningen
av naturaförmånernas värde med hela det vid beräkningen enligt
bruttometoden tillagda beloppet. Genom anvisande av den summariska bruttometoden
har man sökt lätta taxeringsmyndigheternas arbetsbörda. Men
även tillämpningen av denna metod är förenad med ett betydande arbete, vilket
knappast synes komma att motsvaras av fördelen att erhålla det approximativa
resultat, som, på sätt kammarrätten nedan ytterligare kommer att
utveckla, genom metodens användning kan förväntas framkomma. Det upprättade
formuläret till landskamrerarens förslag giver en mycket ofullständig
bild av de beräkningar, sorn enligt den remitterade promemorian skola ligga lill
grund för förslaget, enär särskilda rubriker endast upptagits för vissa klump
summor. Örn beräkningarna ske med den grad av noggrannhet, som för ernående
av ett användbart jämförelsematerial är erforderlig, kommer skatteberedningens
förslag i denna del säkerligen att vålla en avsevärd ökning av
redan förut hårt belastade myndigheters arbetsbörda. En väsentlig del av
arbetet med upprättande av landskamrerarens förslag till taxering förorsakas
av att jämförelseinkomsten skall beräknas med ledning av de för förkrigsinkomståren
avlämnade deklarationerna och dessa beräkningar måste
befaras förorsaka många tvister mellan de skattskyldiga och taxeringsmyndigheterna.
Endast under förutsättning, att ifrågavarande beräkningar kunna
anses utgöra ett nödvändigt led i förslagets upprättande, synes det vara
anledning att betunga myndigheterna med dessa arbetsuppgifter. Med hänsyn
till bland annat den omständigheten, att krigskonjunkturskattelagstiftningen
icke bygger pa skatteförmågoprincipen, torde dock samma beräkningar
knappast vara nödvändiga.

Enligt kammarrättens mening kan det ifrågasättas, huruvida icke det
syfte, man genom den föreslagna beräkningen av den uppskattade merinkomsten
avser att uppnå, kunde vinnas på en enklare väg. Merinkomstberäkningen
är enligt skatteberedningens förslag bunden viel fastigheten. Inkomster
och utgifter, vilka äro att anse såsom onormala, skola enligt de föreslagna
bestämmelserna jämkas. På grund av de med inkomstberäkningen
förenade avsevärda svårigheterna har man ansett sig nödsakad anvisa en
summarisk beräkningsmetod, vilken avses att i regel komma till tillämpning
och vilken icke torde kunna förväntas leda till godtagbara resultat. I realiteten
är det fastighetens normala avkastning i den skatt skyldiges hand,
approximativt uppskattad enligt en summarisk metod, som enligt förslaget
kommer att ligga till grund för beräkningen av den uppskattade merinkomsten.
Under sådana förhållanden synes det ligga nära till hands att taga steget
fullt ut och med bortseende från de variationer i fastighetens normala avkastning
som bero på subjektiva omständigheter använda en på det i tave -

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 173-

ringsvärdet ingående jordbruksvärdet grundad summarisk beräkningsmetod
för jämförelseinkomstens fastställande oell därigenom åstadkomma en lättnad
för taxeringsmyndigheterna, minska de nied en taxering enligt det remitterade
förslaget förbundna felkällorna och undvika en mängd anledningar
till tvister mellan de skattskyldiga och dessa myndigheter samt vinna en enhetlig
utgångspunkt för beräkningarna. Det taxerade jordbruksvärdet avser
visserligen icke att giva ett uttryck för avkastningsvärdet utan för det allmänna
saluvärdet, men det torde dock icke kunna bestridas, att även det
allmänna saluvärdet i avsevärd grad bestämmes av den normalt påräkneliga
avkastningen av fastigheten.

Det bör enligt kammarrättens mening tagas under omprövning, huruvida
icke den uppskattade merinkomsten borde beräknas enligt i huvudsak följande
grunder. För beskattningsåret beräknas det belopp, varmed inkomst
av jordbruk ingår i den vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
fastställda nettointäkten. Denna beräkning är visserligen i många fall
förenad med betydande svårigheter, men det är dock säkerligen icke i något
fall omöjligt att komma fram till ett resultat, som med större fog kan godtagas
än det nian nied tillämpning av bruttometoden kan förväntas vinna.
Del sålunda beräknade beloppet ökas med vid sistnämnda taxering åtnjuten
ränta å gäld och i förekommande fall erlagt arrende, i vad dessa utgifter anses
belöpa å det i taxeringsvärdet ingående jordbruksvärdet efter frånräknande
av värdet å skogsmark. Kan den skattskyldige visa, att medeltalet av
dessa utgifter under förkrigsinkomståren understigit samma utgifter under
beskattningsåret, tillägges dock allenast det lägre beloppet. Måhända kan det
vara anledning alt av billighetsskäl även meddela en spärregel, som begränsar
berörda tillägg lill exempelvis viss del av den här nedan föreslagna jämförelseinkomsten.
Från det sålunda erhållna sammanräknade beloppet avdrages
enligt schablon beräknad värdeökning å naturaförmåner, i vad den
överstiger å förmånerna belöpande omkostnadsökning, samt i förekommande
fall jämväl enligt schablon uppskattat värde av den skattskyldiges och hans
hustrus arbete i jordbruket, varefter återstoden upptages i förslaget såsom
inkomst av jordbruk för beskattningsåret. Jämkning av detta inkomstbelopp
bör kunna ske i överensstämmele med de i anvisningarna till 5 § punkt 1
femte stycket meddelade bestämmelserna. Såsom jämförelseinkomst upptages
ett belopp, motsvarande viss procent å det fastigheten vid senaste taxering
åsätta jordbruksvärdet efter frånräknande av däri ingående värde å skogsmark.
Skillnaden utföres såsom uppskattad merinkomst med iakttagande av
att denna icke må överstiga del belopp, varmed inkomst av jordbruk beräknats
ingå i den vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt fastställda
nettointäkten.

Av den uppskattade merinkomsten skall allenast det belopp, som jämlikt
de i punkt 4 av anvisningarna till 5 § angivna grunderna anses utgöra »krigsvinst»,
upptagas såsom taxerad merinkomst. Den uppskattade merinkomsten
får således endast betydelse såsom den övre gränsen för skattskyldigheten. I
de fall, då »krigsvinsten» är större än den uppskattade merinkomsten, verkar
stadgandet örn beräkning av uppskattad merinkomst såsom en spärregel.
Örn den enligt de ovan föreslagna grunderna beräknade uppskattade merinkomsten
rastställe» såsom övre gräns för skattskyldigheten, komme detta att
innebära, alt »krigsvinslcr» å jordbruk bleve beskattade i den mån de icke
måste tagas i anspråk för uppnående av viss procentuell avkastning — beräknad
under förutsättning att gäld å egendomen eller arrende icke belastar innehavaren
— av värdet å den i jordbruket använda delen av egendomen.

Denna beskattningsprincip synes viii kunna inordnas i skattesystemet såsom
en övergång mellan de sinsemellan olikartade beskattningsgrunder, som

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 173-

föreslås för rörelse och skogsbruk. För den händelse det emellertid anses
lämpligt, att i princip vidhålla de grunder för beräkning av uppskattad merinkomst
av jordbruk, som i det remitterade förslaget angivas, torde detta kunna
ske genom en föreskrift av innehåll att för skattskyldig, som visar att hans
merinkomst, beräknad enligt dessa grunder, understiger den enligt kammarrättens
ovanberörda förslag i längden upptagna uppskattade merinkomsten,
såsom taxerad merinkomst icke må upptagas högre merinkomstbelopp än
som enligt samma grunder beräknats. Måhända vore det dock lämpligare att i
ett dylikt fall icke godkänna bruttometoden utan fordra utredning enligt nettometoden.

I punkt 4 av anvisningarna till 5 § angivas grunderna för beräkning av den
taxerade merinkomsten av jordbruk d. v. s. »krigsvinsten». Denna skall beträffande
inkomst genom försäljning av jordbrukets produkter anses motsvara
prisstegring utöver vad som erfordrats för att täcka omkostnadernas
ökning och normalt beräknas å bruttointäkterna för beskattningsåret efter
procentsatser som av Kungl. Majit fastställas. Det förslag till taxering som
den skattskyldige erhåller från landskamreraren förutsättes emellertid i regel
komina att för taxering upptaga ett efter helt andra grunder beräknat belopp,
nämligen den uppskattade merinkomsten. Ett dylikt förfarande förefaller ur
principiell synpunkt icke tilltalande. Landskamrerarens förslag torde fattas
såsom ett preliminärt skattekrav. Det synes rimligt, att detta i den män så
kan ske bringas i överensstämmelse med det rätteligen föreliggande skatleanspråket.
Anledningen till att någon på prisstegring grundad beräkning i
regel icke avses att upptagas i landskamrerarens förslag angives vara, att ur
deklarationsmaterialet icke tillräckligt specificerade uppgifter rörande exempelvis
olika slag av spannmål kunna erhållas för att läggas till grund för en
sådan beräkning. Dylika specifikationer borde dock i de fall som avses i
28 § sista stycket utan större svårighet kunna infordras av taxeringsnämndens
ordförande å för ändamålet särskilt upprättade formulär, i samband
varmed uppgift även kan begäras till ledning för bedömande av huru utgifterna
skäligen böra fördelas å jordbruk och skogsbruk ävensom värdet å den
skattskyldiges och hans hustrus arbete i jordbruket. Härigenom erhölles tillräckligt
material såväl för beräkning av det belopp, varmed inkomst av jordbruk
ingår i den vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för
beskattningsåret fastställda nettointäkten, som för den i punkt 4 sista .stycket
av anvisningarna till 5 § omförmälda procentuella beräkningen, vars verkställande
icke synes erfordra kvalificerad arbetskraft. Oftast torde det genom
dessa beräkningar framkomna beloppet utan jämkning kunna upptagas i
förslaget såsom taxerad merinkomst. Endast i vissa fall, då tillfällig nihyrning
eller dylikt förekommit, synes en komplettering av utredningsmaterialet
bliva erforderlig. Det förefaller som om utarbetande av ett sådant
med förordningens grunder överensstämmande förslag skulle verka mindre
betungande för länsstyrelserna än det arbete, som måste bliva förenat med
fastställande av — vederbörligen jämkade — jämförelseinkomster eller jämförelsetal
med ledning av deklarationerna för förkrigsinkomståren, helst som
sistnämnda arbetsuppgifter kräva taxeringskunnig arbetskraft, örn avsett
resultat skall vinnas. Ehuru avsikten är att jämförelseinkomsten och jämförelsetal
skola upptagas oförändrade vid tilläventyrs förekommande krigskonjunkturskattetaxeringar
under kommande år, bär det bemärkas, att de
för år 1941 i detta hänseende fastställda beloppen icke vinna laga kraft.
Den skattskyldige är därför oförhindrad att vid efterföljande taxeringar under
åberopande av den ena eller andra anledningen till jämkning påkalla förnyad
prövning av dessa belopp.

Mot kammarrättens förslag kan invändas, bland annat, att det nödvändig -

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

143

gör beräkning av det belopp, varmed inkomst av jordbruk ingår i den vid
taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt fastställda nettointäkten,
vilken beräkning man genom anlitande av bruttometoden sökt komma ifrån.
Enligt kammarrättens mening är emellertid denna räkneoperation ofrånkomlig,
örn man överhuvud taget skall röra sig med begreppet uppskattad
merinkomst, men den kan begränsas till att allenast avse beskattningsåret.

Beträffande 5 § jämte anvisningar anför kammarrätten vidare:

Enligt punkt 1 i anvisningarna skall vid tillämpning av bruttometoden
från de kontanta bruttointäkterna för beskattningsåret avdragas bland annat
ett belopp av tolv procent å medeltalet av de kontanta bruttointäkterna
under förkrigsinkomståren, avsett alt kompensera ökningen sedan förkrigsinkomståren
av andra omkostnader för jordbruket än utgifter för spannmål,
frövaror m. m. Av den till grund för beräkning av nämnda procentsats
liggande utredningen framgår, att ökningen sedan förkrigsinkomståren
av de nu ifrågavarande omkostnaderna beräknats till 108,840,000 kronor.
Därav belöper 57 miljoner eller mer än hälften å kontanta arbetslöner. Det
är allmänt känt, att jordbruket under år 1940 led av en utpräglad brist på
arbetskraft, huvudsakligen föranledd av inkallelser till militärtjänstgöring.
Det torde ligga i sakens natur, att den härigenom uppkomna reduceringen
av arbetskraften måste hava drabbat arbetsgivarna tämligen ojämnt. Det
förefaller icke osannolikt, att många av dem på grund härav till och med
haft mindre utgifter för arbetslöner under år 1940 än under förkrigsinkomståren.
Att den genom tillämpning av bruttometoden beräknade uppskattade
merinkomsten bland annat på grund av angivna förhållanden ofta kommer
att med mycket betydande belopp avvika från den verkliga merinkomsten
torde vara uppenbart. Åtminstone i de fall, då denna avvikelse länder till
den skattskyldiges fördel, synas utsikterna till rättelse härutinnan vara ringa.

I fråga om behandling i beskattningshänseende av naturaförmåner skall vid
beräkning av uppskattad merinkomst enligt bruttometoden tilläggas ett belopp,
motsvarande ökningen av bruttointäkterna av naturaförmåner sedan
förkrigsinkomståren. Denna ökning skall, där ej särskilda omständigheter
till annat föranleda, uppskattas till 200 kronor. Eftersom omförmälda procentuella
avdrag inbegriper ökningen av kontanta kostnader även i den mån
de äro hänförliga till inkomster in natura med undantag av bostadsförmån,
kommer genom detta tillägg ökningen av värdet å övriga naturaförmåner
i vad den överstiger omkostnadsökningen att ingå i den enligt bruttometoden
beräknade uppskattade merinkomsten. Ökningen av värdet av bostadsförmån
kommer, därest detta värde såsom den remitterade promemorian synes
giva vid handen, ingår i det av skalteberedningen angivna beloppet å 1,000
kronor, att i sin helhet inbegripas i samma merinkomst.

I den enligt nettometoden beräknade uppskattade merinkomsten ingår ökningen
av naturaförmåner i vad den överstiger den å dessa förmåner belöpande
omkostnadsökningen.

Ä sid. 18 i den remitterade promemorian framlägger skatteberedningen
emellertid enligt kammarrättens mening goda skäl för ali prisstegring, som
uppkommit å den skallskyldiges naturaförmåner, icke bör drabbas av krigskonjunkturbeskattning.
1 enlighet härmed har skatteberedningen föreslagit
all värdet å naturaförmåner icke skall medtagas vid fastställande av taxerad
merinkomst, då prisstegringen lägges till grund för beräkningen.

Enligt kammarrättens mening finnes intet skid för denna olikartade behandling
av ökningen av naturaförmånernas värde. För erhållande av överensstämmelse
mellan de olika beräkningsmetoderna borde vid beräkning enligt
bruttometoden tilläggas ett belopp, motsvarande ökningen av de kontan -

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 173-

ta kostnaderna i den mån de äro hänförliga till inkomster in natura med undantag
av bostadsförmån samt vid beräkningen enligt nettometoden avdragas
det belopp, varmed ökningen av värdet å naturaförmåner överstiger å
dessa förmåner belöpande verkliga omkostnader.

Med hänsyn till de summariska resultat som kunna väntas framkomma
vid användning av bruttometoden förefaller det emellertid som örn tillägget
av det jämförelsevis obetydliga belopp varom här är fråga kunde utgå. Avdraget
vid tillämpning av nettometoden måste givetvis beräknas efter schablon.
Det vill av i promemorian förekommande sifferuppgifter synas som
om nämnda avdrag, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda,
skulle kunna beräknas till omkring 100 kronor. Enligt kammarrättens mening
finnes intet skäl ali påföra en skattskyldig taxering till krigskonjunkturskatt
för ökning av värdet å naturaförmåner uteslutande av den anledningen,
att han icke förebragt utredning om prisstegringen å de kontanta
bruttointäkterna.

Det i punkt 2 förekommande uttrycket »under förhållanden jämförbara
med förhållandena under detta år» är dunkelt och kan föranleda missförstånd
och tvister.

Av motiveringen till punkt 3 framgår, att justering på grund av ändrad kapitalinvestering
ej skall ske utom i mera utpräglade fall. Av författningens
ordalag bibringas man emellertid, trots tillägget i slutet av punkten, knappast
denna uppfattning. Stadgandet kan befaras föranleda klagomål av skattskyldiga,
vilka icke anse sig hava blivit tillerkända den förmån, stadgandet erbjuder.

Uttrycket »eget kapital i fastigheten» är i två avseenden missvisande. Dels
måste med uttrycket avses icke hela fastigheten utan allenast den del därav,
som användes för jordbruk, dels avses, enligt vad stadgandets fortsättning
giver vid handen, icke blott denna del av fastigheten utan även inventarier i
jordbruksdriften.

Om kammarrättens ovanberörda förslag till beräkning av uppskattad merinkomst
av jordbruk skulle vinna bifall, synes förevarande punkt böra utgå
och därav föranledd ändring av 5 § vidtagas.

I punkt 4 omnämnes icke ökning av uppburet arrende för fastigheten eller
del därav. Även örn de fall, då sådan inkomstökning bör underkastas krigskonjunkturbeskattning,
icke torde vara ofta förekommande, synes det lämpligt
att särskilt angiva detta slag av inkomst i författningen. Örn krigskonjunkturbeskattningen
visar sig betungande för jordbruket kan det befaras, att
arrendeavtal ingås i syfte att nedbringa skattebördan. Av det vid remissen
fogade formulär IV synes även framgå, att avsikten är att underkasta ökning
av arrendeinkomstbeskattning.

Vad angår 6 § med anvisningar anför kammarrätten slutligen följande:

Virkesdeklarationerna torde i de flesta fall innehålla tillräckliga uppgifter
för en specificerad beräkning av den taxerade merinkomsten. Kammarrätten
anser det önskvärt att skogssakkunnigt biträde anlitas redan vid upprättande
av landskamrerarens förslag till taxering. Om så sker och i förekommande
fall erforderliga kompletterande uppgifter infordras från den
skattskyldige, synes förslaget i allmänhet kunna göras tämligen exakt.

En ledamot i kammarrätten har avgivit följande särskilda yttrande:

Vidkommande krigskonjunkturbeskattning av jordbruk och skogsbruk
måste densamma, på sätt i den remitterade promemorian anföres, ovillkorligen
göras enkel i tillämpningen.

Beträffande inkomst av skogsbruk synes ingen principiell skillnad före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

145

ligga mellan det fall att skattskyldig försålt skog å rot eller själv avverkat
och försålt virke. 1 det förra fallet har den skattskyldige praktiskt taget inga
direkta omkostnader att räkna med, annat än för rena försäljningskostnader,
i det senare tillkommer däremot kostnader för arbetslöner, som direkt
bruka framgå av deklarationsbilagan under posten »daglönare». I det senare
fallet blir det alltså den för virket erhållna köpeskillingen minus arbetslöner,
som i första hand bör betraktas såsom inkomst för beskattningsåret.
Men därtill komma speciella och allmänna omkostnader för skogsbruket,
alltså sådana som icke stå i direkt samband med den gjorda försäljningen.
Och denna fråga berör även det fall att skog försålts på rot.

Fråga är, huruvida man skulle kunna tänka sig en schablonmässig metod
för båda fallen, innebärande att såsom omkostnad, därest icke annat visades,
upptogs viss procent av de kontanta utgifterna på jordbruksbilagan.
— För att bestämma procenttalet erfordras det givetvis en utredning örn
den lämpliga storleken av detsamma, därvid hänsyn bör tagas till de olika
faktorer, som kunna inverka på frågans bedömande med avseende å de
särskilda omständigheter, som kunna föreligga beträffande förhållandet mellan
jordbruk och skogsbruk å olika fastigheter. — Det belopp man därvid
erhåller fråndrages i varje fall den uppgivna bruttointäkten av skogsbruk.
Det därefter återstående beloppet minskat med det försålda virkesförrådets
värde vid utgången av augusti 1939 blir vinst.

Beträffande inkomst av jordbruk reduceras summan av de på jordbruksbilagan
för beskattningsåret redovisade kontanta intäkterna och utgifterna
(sådana de vid den ordinarie taxeringen fastställts) med å skogsbruk belöpande
poster. Skillnaden mellan de återstående beloppen blir resultatet för
jordbruket. På motsvarande sätt förfares med förkrigsinkomståren. Resultatet
för dessa blir jämförelseinkomst. Denna fråndrages inkomsten för beskattningsåret,
varefter erhålles den uppskattade merinkomsten. Denna presumeras
vara krigskonjunkturvinst, den skattskyldige obetaget att med bärande
sannolikhetsskäl visa motsatsen, t. ex. nied uppgifter örn ovanligt stor
kreatursförsäljning, god skörd etc. Möjligen skulle man kunna tänka sig en
enklare metod och bortse från jämförelseåret, alltså ett mera schablonmässigt
förfarande, där nian presumerade en viss procent av beskattningsårets
resultat som krigskonjunkturvinst, den skattskyldige obetaget yrka en mera
detaljerad beräkning.

Departementschefen:

Skälen till att jordbruk och skogsbruk inbegripas under krigskonjunkturskatlen
lia redan berörts i den allmänna motiveringen. I yttrandena har
man anslutit sig till skatteberedningens ståndpunkt att det är nödvändigt att
behandla dessa bada slag av inkomst enligt skilda regler, men man har rätt
allmänt uttalat önskemålet att en klar kvittningsrätt medgåves mellan inkomstminskning
ä jordbruket och inkomstökning ä skogsbruket. Såsom jag
redan tidigare framhållit har jag ansett detta önskemål höra tillmötesgås.
Formen för kvittningen skall jag beröra i det följande.

Vad jordbruket angår har man i yttrandena i del närmaste genomgående
givit sin anslutning till tankegången att förslag rörande taxering enligt en
mera summarisk uppskattningsgrund, i skatteberedningens förslag benämnd
»bruttometoden», skulle från länsstyrelserna tillställas de skattskyldiga. Kammarrätten
har emellertid uppdragit riktlinjer för en annan summarisk uppskattningsmetod,
vilken, örn den ej sattes i stiillet för hruttometodcn, enligt

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 saini. Nr 173. 10

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

kammarrättens tankegång eventuellt skulle kunna ifrågakomma såsom en
alternativ metod. Kammarrättens metod erbjuder otvivelaktigt stort intresse,
och det förefaller ej osannolikt att den, rätt tillämpad, skulle i åtskilliga fall
ge ett ganska tillfredsställande resultat. Huruvida den mera allmänt skulle
bättre än bruttometoden ansluta sig till den i och för sig principiellt riktiga
nettometoden, förefaller dock ovisst. Jag har emellertid rörande denna fråga
konfererat med representanter för lantbruket och har därvid bibragts den
uppfattningen att det särskilt av praktiska skäl ej vore rådligt att ersätta
bruttometoden med denna metod eller införa den såsom en alternativ uppskattningsgrund.
Den av kammarrätten skisserade metoden förutsätter i betydande
utsträckning uppgifter och kalkyler som ej kunna hämtas ur jordbrukarnas
deklarationer. Den bygger bl. a. på en obligatorisk uppdelning för
beskattningsåret av omkostnaderna å jordbruk och skogsbruk, en uppdelning
som i och för sig ofta är mycket besvärlig men som i varje fall ej kan
göras enligt schablon hos länsstyrelserna. Den av en ledamot i kammarrätten
i sådant avseende ifrågasatta normen för en schablonberäkning skulle
helt säkert giva alltför otillfredsställande resultat. Det är framför allt svårigheten
att göra ifrågavarande uppdelning som lett till önskemålet att konstruera
en schablonmässig beräkningsgrund, enligt vilken uppdelningen normalt
kunde undvikas. Bland övriga svårigheter må framhållas att kammarrätten
tänkt sig en uppskattning av värdet av jordbrukarens och hans hustrus arbete
i jordbruket. Att beträffande jordbruk av den storleksordning varom
här är fråga med eller utan schablon i sådant avseende komma till ett något
så när oomtvistligt resultat förefaller mycket svårt. De uppgifter som behövas
för uppskattning enligt bruttometoden kunna alla direkt hämtas i jordbruksdeklarationerna,
och för förslagens upprättande torde i regel ej erfordras särskilt
kvalificerad arbetskraft. Rent sakligt kan man vid bedömande av den av
kammarrätten ifrågasatta anordningen ställa sig frågan, huruvida fastighetstaxeringarna
erbjuda den jämnhet som önskvärt vore då det gäller en jämförelse
som med hänsyn till krigskonjunkturskattens höjd är av mycket stor
ekonomisk räckvidd. Det bör väl ej heller förbises, att åbyggnaderna ingå med
mycket olika belopp i taxeringsvärdena, varför dessa värden ofta ej torde
utgöra en lämplig bas för beräkning av normal nettointäkt under förkrigsinkomståren.
Hänsyn tages ej till annat i jordbruket investerat kapital än
själva fastigheten. Beträffande de båda ifrågakommande metodernas sakliga
innehåll bör emellertid framhållas, att de båda kompletteras av nettometoden,
och att det står såväl beskattningsmyndigheterna som de skattskyldiga
öppet att i förekommande fall påkalla tillämpning av den senare metoden.
Frågan om schablonmetodens lämpliga utformning framstår följaktligen närmast
såsom ett spörsmål örn en såvitt möjligt enkel anordning för att i ett så
stort antal fall som möjligt få fram belopp vilka så väl överensstämma
med grunderna för beskattningen sådana dessa komma till uttryck i en
riktigt tillämpad nettometod, att såväl de skattskyldiga som beskattningsmyndigheterna
finna sig böra avstå från utredning enligt denna senare metod.
Betraktar man spörsmålet på detta sätt, kommer frågan om schablonmeto -

Kungl. Maj:ts proposition nr 173. 147

dens utformning att i endast ringa grad framstå såsom ett spörsmål av principiell
betydelse.

Vid bedömande av den föreliggande frågan kan jag givetvis ej underlåta
att fästa synnerlig vikt vid den ståndpunkt som intagits av Sveriges lantbruksförbund
och lantbruksstyrelsen i deras utlåtanden. Båda ha förklarat sig kunna
acceptera bruttometoden i något modifierad form. Även rörande denna
form har jag rådfört mig med representanter för lantbruket och därvid funnit
mig i anslutning till nämnda utlåtanden böra tillstyrka den ändring, att
den genomsnittliga omkostnadsökningen beräknas, ej på medeltalet av de kontanta
bruttointäkterna för förkrigsinkomståren utan på medeltalet av dessa
bruttointäkter med avdrag av utgifter för inköp av spannmål, fodervaror,
gödselmedel m. m. Beträffande den procentsats som här bör tillämpas har jag
i samförstånd med Sveriges lantbruksförbund låtit verkställa ytterligare utredningar.
Man kan härvid tänka sig olika beräkningsgrunder, varav några
redovisats i särskild utredning, vilken torde få såsom tilläggsbilaga fogas vid
propositionen. Den procentsiffra som erhålles vid tillämpning av den metod
som använts i skatteberedningens promemoria är ungefär 13.5. Om man i
fråga örn värdeminskning å inventarier och maskiner m. m. tager till utgångspunkt
nuvarande anskaffningspriser, kommer man till högre siffror. Då enligt
vad jag nyss uttalat syftet med bruttometoden är att komma en uppskattning
enligt en riktigt tillämpad nettometod så nära som möjligt, torde det emellertid
ej vara riktigt att vid schablonens utformning taga till utgångspunkt siffror,
vilka endast i ringa grad torde ha motsvarighet vid tillämpning av nettometoden.
För att schablonmetoden hellre må framstå såsom fördelaktig för
de skattskyldiga än tvärtom, kan jag likväl tillstyrka att, liksom enligt skatteberedningens
förslag procentsatsen 11.08 höjts till 12, procentsatsen 13.5
höjes till 15. Vid denna siffras bestämmande har hänsyn tagits jämväl till
omkostnadsökning som belöper på intäkter in natura. Från denna utgångspunkt
är det riktigt att medräkna dessa förmåner vid beräkning av uppskattad
merinkomst. Att även en annan siffra för ökning av värdet av dessa än 200
kronor kan ifrågakomma framgår av anvisningarna. Det torde böra framhållas
att vid denna schablonsiffras bestämmande ökning av värdet å bostadsförmån
ej beräknats. Tillräckliga skäl ha knappast förebragts att frångå
skatteberedningens förslag i denna punkt.

Bland de poster som måste särskilt uppmärksammas vid tillämpning av
bruttometoden är erlagt eller mottaget arrende. Det råder intet tvivel att
mottaget arrende bör inräknas i de kontanta bruttointäkterna. Däremot är
det klart att sådant ej bör medräknas i det medeltal av bruttointäkter minus
vissa utgifter sorn utgör bas för beräkning av omkostnadsökningen. I regel
torde man ej beträffande utarrenderade fastigheter för jordägarnas vidkommande
behöva räkna med någon vare sig omkostnadsökning eller omkostnadsminskning.
Ilar sådan ägt rum måste hänvisas till nettometoden eller
särskilt tillägg eller avdrag för denna ökning eller minskning vid tillämpning
av bruttometoden i övrigt. Ilar ett tidigare utarrenderat område av jordägaren
övertagits för eget bruk eller har av honom förut brukat område ut -

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

arrenderats, bör jämväl justering ske i det resultat till vilket bruttometoden
leder eller ock nettometoden tillämpas. Är åter fråga om utgivet arrende, bör
detta icke avräknas vid bestämmande av det belopp å vilket omkostnadsökningen
beräknas. Bruttointäkterna motsvaras nämligen uppenbarligen av
omkostnadsökning. I de speciella fall, då arrendet ökats eller minskats sedan
förkrigsinkomståren, bör däremot det belopp av uppskattad merinkomst som
erhålles enligt bruttometoden justeras genom tillägg eller avdrag för ökningen
eller minskningen. Därest arrende ökats av en sådan anledning som nybygge,
kunna särskilda frågor uppstå, vilka jag emellertid ej torde behöva särskilt
utveckla.

I åtskilliga yttranden har anmärkts mot att bruttometodens egenskap av
normalmetod alltför kraftigt betonats i skatteberedningens förslag. Jag finner
anmärkningen riktig och ifrågasätter därför viss omformulering. I vad
mån metoden kommer att bliva den huvudsakligen använda beräkningsgrunden
eller ej får erfarenheten utvisa. Jag vill särskilt i anledning av uttalanden
från ett par länsstyrelser framhålla, att det givetvis icke möter något hinder
utan i vissa fall är önskvärt att de utsända förslagen äro upprättade enligt
nettometoden. Det är ej osannolikt att ett dylikt förfarande ofta kommer att
förutsätta en föregående skriftväxling mellan landskamreraren och den skattskvldige.

Det har i remissvaren framhållits att i merinkomsten också böra inräknas
intäkter i sådana fall då produkter av jordbruket använts i egen rörelse.
Anmärkningen är riktig. Jag har emellertid ansett mig särskilt böra beakta
det fall då jordbruket på grund av den gjorda prissättningen visat inkomstökning
och rörelsen inkomstminskning. Här synes ändrad prissättning böra
få ske på sätt jag redan vid behandling av inkomst av rörelse yttrat beträffande
det motsatta fallet, då rörelsen utvisar inkomstökning och jordbruket
inkomstminskning.

Jag har vidare kommit att uppmärksamma det fall att, där beskattningsåret
börjat före ingången av år 1940, detta i sin helhet utvisar en lägre inkomstökning
än den som framkommer för den del av beskattningsåret som
belöper på tiden efter 1940 års ingång. I analogi med vad som redan vid
1940 års beskattning gällde ifråga om rörelse synes endast det lägre beloppet
böra beskattas. En omformulering i syfte att antyda denna mening föreslås.
Även vissa i yttrandena ifrågasatta formella ändringar lia skett. I punkt 6 av
anvisningarna till 5§ har gjorts ett tillägg av vilket framgår att inkomstökning
av arrende eller dylikt ej förutsättes ha berott på förhållanden som avses i
1 §, såvida ej detta direkt framgår såsom sannolikt.

Önskemål ha uttalats att det måtte närmare angivas vad som skall förstås
därmed att jordbruket ej under förkrigsinkomståren bedrivits under förhållanden
jämförbara med förhållandena under beskattningsåret. Det förefaller
mig emellertid som om, där fallet i praktiken föreligger, det i regel
borde framstå såsom tämligen klart att det är för handen.

Av lantbruksstyrelsen har föreslagits att från merinkomst av jordbruk
skulle få göras ett särskilt avdrag å 500 kronor avsett att kompensera en av

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

149

statsmakterna åsyftad höjning av jordbrukarnas levnadsstandard. Gentemot
detta förslag synes kunna genmälas, dels att denna höjning var i huvudsak
fullbordad redan under förkrigsinkomståren, dels att synpunkten knappast
äger bärkraft beträffande de större jordbruk varom här är fråga. Utan tvivel
skulle det också verka stötande om en sådan särställning för jordbrukarna
skulle införas.

I anledning av påpekanden i vissa yttranden rörande deklarationsformulärens
innehåll får jag meddela att jag bar för avsikt att före dessas utfärdande
ytterligare samråda med representanter för jordbruket.

Vad skogsbruket angår följer redan av min förut tillkännagivna allmänna
ståndpunkt att jag ej anser det rimligt att inskränka beskattningen att gälla
endast sådana belopp som överstiga de av staten garanterade normalpriserna.
Emellertid vore det säkerligen i hög grad olämpligt att underskatta de svårigheter
som äro att förvänta vid den praktiska tillämpningen av krigskonjunkturbeskattningen
beträffande skogsbruk. Sådana komma helt säkert
att uppstå med hänsyn till de mycket starkt skiftande individuella
förhållanden som äro rådande. I många yttranden har framhållits vikten av
att taga tillräcklig hänsyn till sådana skiftningar, medan å andra sidan domänstyrelsen
av svårigheten att taga hänsyn till dessa skiftningar drivits till
att ifrågasätta en statlig skogsaccis, vid vars fastställande man skulle avstå
från allt sådant hänsyntagande. Jag är själv av den uppfattningen att det
ej är möjligt att bortse från de individuella förhållandena. Det ligger i skattens
natur att det är just sådana förhållanden som framför allt böra beaktas.
Jag fastslår att beträffande själva principerna för krigskonjunkturbeskattningen
av skogsbruk för övrigt knappast några särmeningar framkommit.
Skatten är så anordnad att dess principiella berättigande knappast kan bestridas.
Det gäller då att söka finna former för att på ett så tillfredsställande
sätt som möjligt i praktiken omsätta principerna.

I detta avseende finner jag det till en början önskvärt att i regel ej förslag
rörande taxeringen tillställes de skattskyldiga utan föregående utredning genom
vilken upplysning vunnits om det avverkade virkets sortimentssammansättning,
erhållna priser o. dyl. En blankett torde böra utarbetas, som i regel
bör tillställas sådana skattskyldiga, för vilka taxering kan väntas ifrågakomma,
av taxeringsnämndernas ordförande. Blanketten bör återställas till beskattningsmyndigheterna
behörigen ifylld, önskar den skattskyldige härvid
förebringa utredning rörande sina egna omkostnader under förkrigsinkomståren
och beskattningsåret såsom grund för en annan beräkning av prisstegringen
än enligt schablon, bör detta stå honom fritt. Utredningsmaterialet hör
givetvis beaktas vid det sedermera utsända förslaget till taxering, varigenom
det kan undvikas att såsom i skattebercdningens promemoria förutsatts detta
tilltages i överkant för att sedermera tjäna som utgångspunkt för motbevisning
från den skattskyldige. Detta förfaringssätt måste från de skattskyldigas
synpunkt vara att föredraga framför det obligatoriska deklarationsförfarande
som i en del yttranden i de skattskyldigas intresse föreslås för att förekomma
godtycke.

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

Jag skall för övrigt undvika att i detalj utveckla frågan om hur de schablonmässiga
normer skola utformas, som måste finnas tillgängliga för ifrågavarande
taxering. Det är givet att sådana ej böra utarbetas utan samverkan
med den skogliga sakkunskap som står till buds. Jag utgår från att dessa
normer i varje fall ej komma att bestå av ett antal procentsatser som utan
urskillning skola tillämpas å bruttopriserna utan varje hänsyn till avstånd
från avsättningsort och andra individuella förhållanden. I den mån anvisningar
kunna givas för bevisning under hänsyntagande till individuella förhållanden,
är det önskvärt att sådana utarbetas och offentliggöras. Det är
här fråga om ett helt visst ganska vidlyftigt utredningsarbete som måste föregå
Kungl. Majds fastställande av normer för schablonen. Detta synes böra
bedrivas utan särskilda direktiv, endast under fasthållande vid lagstiftningens
principer, men under sådana former att skogsägarnas intressen bliva vederbörligen
företrädda och garanti i möjligaste mån vinnes att beskattningen
ej skall komma att vid tillämpningen sträckas längre än som överensstämmer
med grunderna för den. Det är givet, att härvid de speciella förhållanden,
som göra sig gällande vid rotförsäljningar, böra särskilt beaktas.

Bland de synpunkter till vilka särskilt hänsyn borde tagas vid utformandet
av regler för ifrågavarande beskattning har framhållits, att ju längre
brännvedsavverkningen drives, desto större är sannolikheten att skogsägaren
nödgas tillgripa grövre och bättre sortiment än de för brännved normala,
vilka under vanliga förhållanden skulle kunnat användas till massaved och
dylikt. Det är givet, att denna synpunkt förtjänar det största beaktande och
att sådant förhållande kan åberopas såsom skäl för individuell beräkning
av prisstegringen. Denna skall beräknas till den ökning i prismarginalen
som den skattskyldige erhållit just för det ifrågakommande virkespartiet utöver
vad han skulle kunnat få för samma parti före kriget. Jag anser mig
dock böra framhålla att sådan bevisning varom här är fråga ofta torde
erbjuda svårigheter. Genom att bevisningen ligger på ett annat plan än det
faktiska siffermaterialets, torde det erbjuda särskild lockelse att söka förete
bevisning som nu sagts. En utveckling i den riktning att sådan bevisning blir
en nära nog normal företeelse bör undvikas. Det är bättre att de schablonsiffror
som fastställas tilltagas försiktigt än att de så bestämmas att lockelsen
till motbevisning blir alltför stor.

Det har i flera yttranden uttalats, att till grund för beräkning av prisstegringen
borde läggas, ej förhållandena under avverkningsperioden närmast
före krigsutbrottet utan prisstegringen i förhållande till förkrigsinkomståren.
Detta önskemål finner jag böra efterkommas. Det erbjuder ej särskilda svårigheter
att taga förkrigsinkomstårens priser till utgångspunkt vid schablonens
fastställande. Däremot måste det bliva betydligt svårare att förete individuell
bevisning rörande prisstegringen, när denna skall grunda sig på en
jämförelse med förhållandena under ett par år. Det är givet att den skattskyldige,
som haft större virkesförsäljningar under dessa år, ej skall kunna
bland försäljningarna utvälja dem som visat den största prismarginalen, utan
bör förebringa ett såvitt möjligt allmängiltigt material.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

151

Jag övergår nu till att något beröra en del speciella frågor som framställa
sig beträffande bestämmande av beskattningsunderlaget för skogsbnik.

Det torde visserligen förhålla sig så, att den spärr som ligger däri att
den taxerade merinkomsten ej må upptagas till högre belopp än nettointäkten
för beskattningsåret, i regel ej kommer att få praktisk betydelse.
I vissa fall kan dock detta inträffa. För dylika fall innehåller skatteberedningens
förslag ej genomgående en tillfredsställande lösning. Särskilt
gäller detta det fall att inkomst av skogsbruk föreligger vid försäljning av
växande skog i samband med avyttring av marken. Enligt skatteberedningens
förslag medgives i dylikt fall endast avdrag för skogens för ägaren gällande
ingångsvärde men ej avdrag för vare sig vad som erhålles för det ingående
virkesförrådet eller för värdet av fyra normala årsavkastningar. Det torde i
och för sig vara riktigt att avdrag av sistnämnda båda slag ej beviljas. De
äro i detta sammanhang ej rationella. Men å andra sidan är det rimligt att
prisstegring som varit oberoende av kriget ej beskattas. Det synes därför
böra stadgas, att om den växande skogens värde vid krigsutbrottet var större
än skogens för ägaren gällande ingångsvärde, detta bör få avdragas i stället
för det senare värdet. Rörande bevisning i detta avseende torde det vara
rimligt att uppställa samma för den skattskyldige jämförelsevis förmånliga
regler som beträffande realisationsvinst. En anknytning till dessa regler ligger
givetvis i och för sig nära till hands.

Vad angår inkomst av skogsbruk i annat fall än när skogen avyttras tillsammans
med marken torde beträffande den, som förvärvat fastigheten före
krigsutbrottet, det vara riktigt att, som skatteberedningen föreslagit, ej medgiva
avdrag för minskning av ingångsvärde eller ingående virkesförråd. Detta
skulle kunna leda till ojämnhet och godtycke, enär den skattskyldige kunde
söka utnyttja belopp som han har till godo därför att han underlåtit att yrka
avdrag vid tidigare avverkningar, och det vore för övrigt sakligt mindre lämpligt,
eftersom den prisstegring som beskattas praktiskt taget alltid ligger ovanför
de värden skogsägaren betalt. I det fall åter då fastigheten förvärvats efter
krigsutbrottet ligger saken annorlunda. Här inkluderas ofta i inköpspriset en
prisstegring efter krigsutbrottet, för vilken kanske säljaren varit skattskyldig,
och ett avdrag för minskning i ingående virkesförrådet synes vara på sin
plats. Jag föreslår sådan ändring.

Bland de kostnader, som äga direkt samband med och stundom direkt
förorsakats av en avverkning, kunna vara utgifter för efterföljande röjningsarbeten
och eventuellt återplantering. Det synes mig rimligt att sådana utgifter
få avdragas vid beräkning av nettointäkt av skogsbruk för beskattningsåret
även där arbetena i fråga ej hunnit utföras under beskattningsåret. Men
det måste fasthållas att fråga ej här får vara örn andra kostnader än sådana
nödiga kostnader som äga det direkta samband med avyttringen varom jag
nyss talat.

Jag övergår nu till frågan örn kvittning mellan inkomstminskning å jordbruk
och merinkomst av skogsbruk. Jag finner en kvittningsrätt i sådant avseende
skälig, då det för jordägarna torde framstå såsom naturligt att genom
uttag av virke kompensera inkomstminskningen å jordbruket. Inkomstminsk -

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

ning å jordbruket bör sålunda få avdragas från nettointäkten av skogsbruk,
varav följer att endast den på återstoden av nettointäkten belöpande prisstegringen
utöver omkostnadsminskning beskattas. Följaktligen synes avdragsrätten
böra förverkligas på det sätt, att av det belopp som betecknar prisstegring
utöver omkostnadsökning från beskattning undantages så stor procentuell
andel som inkomstminskningen å jordbruket utgjort av den beräknade
nettointäkten av skogsbruk under beskattningsåret. Om exempelvis nettointäkten
av skogsbruk utgör 10,000 kronor, den beräknade prisstegringen 5,000
kronor och inkomstminskningen å jordbruk 4,000 kronor, så böra av nettointäkten
av skogsbruk fyra tiondelar ej medräknas och fyra tiondelar av
prisstegringen ej beskattas, och alltså 2,000 kronor av beloppet 5,000 kronor
bortfalla. 3,000 kronor beskattas sålunda i den mån ej även de bortfalla på
grund av bottenavdraget vid den beskattningsbara merinkomstens bestämmande.
Tilläggas bör att i detta fall en ganska summarisk uppskattning av
skogsbrukets omkostnader torde böra godkännas. Det kunde möjligen ifrågasättas
att jordbrukarna, utan att krigskonjunkturskatt ifrågakomme, skulle
äga utöver normalt skogsuttag uttaga virke svarande mot inkomstminskningen,
och att följaktligen ej högre belopp skulle beskattas än skillnaden mellan
å ena sidan nettointäkten av skogsbruk och å andra sidan summan av inkomstminskningen
å jordbruket och den »normala» nettointäkten av skogsbruk.
Då det emellertid är ytterligt vanskligt att fastställa beloppet av den
normala nettointäkten och, av skäl vilkas riktighet allmänt vitsordats, hänsyn
till denna icke kan tagas där inkomstminskning å jordbruket ej föreligger,
har dylik regel icke införts i förslaget.

I vissa utlåtanden har det vidare framhållits att skattskyldig stundom
kunde bliva lidande på grund av att i räkenskaperna tillämpats så höga
priser å virke som levererats för förädling i egen rörelse, att taxerad merinkomst
framkommer för skogsbruket men inkomstminskning för rörelsen.
På samma sätt som i förhållandet mellan jordbruk och rörelse synes i sådant
fall vid inkomstuppskattningen till krigskonjunkturskatt en annan prissättning
kunna ifrågakomma.

Slutligen torde i ifrågavarande anvisningspunkt böra intagas en bestämmelse
avsedd att reglera det fall att beskattningsåret för den skattskyldige
delvis belöper på tiden före 1939 års utgång.

7 §•

I denna paragraf upptagas regler för bestämmande av merinkomst av
annan fastighet. Såsom framgår av den redogörelse, som lämnats under den
allmänna motiveringen, är det avsett att beskattningen i ifrågavarande del
skall komma att äga rum endast i vissa undantagsfall. För åstadkommande
av likformighet i inkomstuppskattningen för förkrigsinkomståren och beskattningsåret
meddelas särskilda regler. Sålunda föreslås, att värdeminskningsavdrag
ej beräknas för förkrigsinkomståren och att sådant avdrag för
beskattningsåret medgives endast i den mån värdeminskningen under detta
år på grund av verkställd ny-, till- eller ombyggnad eller annan omständighet
kan antagas hava varit större än under förkrigsinkomståren. Vidare

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

153

upptagas särskilda regler angående avdrag för kostnad för reparation och
underhåll av byggnader samt för det fall att en fastighet eller del därav under
något av förkrigsinkomståren ej varit uthyrd, varjämte föreskrifter meddelas
angående bestämmande av jämförelseinkomst och beräkning av ränta
å eget kapital. Motiveringen återfinnes å sid. 20—21 i den remitterade promemorian.

Ur yttrandena må här följande återgivas.

Handelskammaren i Gävle yttrar bland annat:

Påståendet att kostnaderna under år 1940 varit av ringa storlek är ej riktigt.
Byggnadskostnadssakkunnigas nyss utkomna utredning angiver fördyringen
till c:a 30 procent. Denna fördyring drabbar ju förbättrings- och reparationsarbeten,
som varit nödvändiga för fastigheternas underhåll, liksom
även de mycket stora kostnaderna för inredande av skyddsrum och därmed
förenade förändringar i fråga om källarutrymmen, som framtvingats av luftskyddsföreskrifterna.

Vid uthyrning, som förutsättes i skatteförslaget, uppkomma kostnader såväl
före som efter uthyrningen (inkvarteringen). Hänsyn bör vid taxeringen
tagas till båda utgiftsposterna, även om de ej inträffat under samma år.

Sveriges fastighetsägareförbund yttrar:

De sakkunniga uttala (sid. 20 under 7 §), att de särskilda problem som
uppstå beträffande inkomst av annan fastighet, väsentligen hänföra sig till
omkostnadernas ofta ojämna fördelning på olika år; det är framförallt
reparationskostnader som i många fall belasta de olika åren med mycket
växlande belopp. »Det kan dock knappast antagas», fortsätta de sakkunniga,
»att i regel sådana kostnader med särskilt höga belopp belastat året
1940.» Av dessa skäl förmena de sakkunniga, att det vid beräkningen av den
uppskattade merinkomsten är mest praktiskt att för alla ifrågakomna år
»stryka reparationsavdraget».

Denna mening, som synes bygga på antagandet att underhållskostnaderna
icke varit större under år 1940 än under tidigare år, kan förbundet icke dela.
Erfarenheten ger nämligen otvetydigt vid handen, att dessa kostnader just
under år 1940 varit ovanligt stora. Till detta har bidragit dels de stegrade
arbetslönerna och materialpriserna för de löpande reparationerna, dels ock
de ofta synnerligen betydande kostnaderna för anordnande av skyddsrum,
överhuvud måste bestämt hävdas, att — därest krigskonjunkturskatt skall
ifrågakomma — den bör träffa endast en eventuell nettomerinkomst. Därvid
bör bemärkas, att på grund av stegrade omkostnader en högre bruttoinkomst
icke behöver medföra någon ökad nettovinst.

Riksräkenskapsverket erinrar, att enligt ämbetsverkets uppfattning även
sådana inkomstökningar, som eventuellt kunna uppstå därest en på grund
av krisförhållandena uppkommen allmän tillfällig bostadsbrist utnyttjas till
stegring av bostadshyror, böra beskattas.

Kommerskollegium anser frågan örn avdrag för reparations- och underhållskostnader
böra tagas under övervägande vid förslagets fortsatta behandling.

Kammarrätten finner det önskligt alt i anvisningarna framhålles, att de
uthyrningar, varom här är fråga, ofta åstadkomma avsevärd skadegörelse och
slitning samt att det för upplåtelsen uppburna vederlaget understundom till

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

icke ringa del avser att utgöra ersättning för därav föranledda utgifter och
av denna anledning icke till denna del bör upptagas till beskattning.

Departementschefen:

Beträffande krigskonjunkturskatt i fråga om annan fastighet ifrågasätter
jag följande ändringar i skatteberedningens förslag.

I anledning av ett påpekande av kammarrätten att ofta onormal slitning
och skadegörelse kunna åstadkommas av inkvarteringar och andra liknande
uthyrningar intages i anvisningarna till 7 § en bestämmelse att hänsyn
härtill skall tagas vid beräkning av värdeminskningsavdrag. Vidare införes
där en föreskrift om reglering av det fall, då beskattningsår för skattskyldig
omfattar jämväl tid före ingången av år 1940.

Vad angår den av Sveriges fastighetsägareförbund berörda frågan om omkostnader
under beskattningsåret förefaller det mig riktigt, att från s. k.
krigsuthyrningar böra få avdragas speciella av kriget förorsakade kostnader,
t. ex. för skyddsrum, mörkläggningsanordningar o. dyl. Däremot torde
det vara mest praktiskt att beträffande löpande reparations- och underhållskostnad
följa skatteberedningens förslag. Huru sådana kostnader fördela sig
på olika år kan nämligen ofta vara beroende av en ren tillfällighet.

8 §.

I 8 § jämte anvisningar, som motsvarar 5 § i 1940 års förordning, upptagas
regler för beräkning av inkomstökning å tantiem m. m. Motiveringen
återfinnes å sid 21—23 i den remitterade promemorian.

Vissa av de spörsmål, som beröra denna inkomstgrupp, hava redan behandlats
i samband med den allmänna motiveringen och 2 §. I detta sammanhang
bör nämnas den nyheten i förhållande till 1940 års förordning att
begreppet »uppskattad merinkomst» föreslås skola bortfalla. För de skattepliktiga
intäkterna inom ifrågavarande grupp fastställes taxerad merinkomst.
Såsom sådan skall enligt förslaget dock ej upptagas högre belopp än det, varmed
den skattskyldiges sammanlagda inkomst av tjänst och av tillfällig förvärvsverksamhet,
med undantag av realisationsvinst och lotterivinst samt belopp
som erhållits genom restitution av allmänna skatter, överstiger motsvarande
jämförelseinkomst. Vid bedömande av den sålunda föreslagna spärrgränsen
tages alltså hänsyn även till sådana inkomster som icke äro skattepliktiga
till krigskonjunkturskatt. Här nedan behandlas ytterligare några
frågor, som närmast hänföra sig till inkomstberäkningen.

Ur yttrandena återgives här följande.

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar:

Det synes önskvärt, att ett auktoritativt meddelande lämnas därom, att avlöning
i olika former kan ingå i sådan inkomst, varom förmäles i 2 § 1 mom.

e). I bl. a. familjebolag kan förekomma, att uppkommen krigsvinst disponeras
i och för gottgörelse till funktionärer eller andra icke blott i form av lön
utan även i form av representationsersättning, reseersättning eller annan särskild
gottgörelse. Sådan gottgörelse torde kunna hänföras till inkomst enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

155

2 § 1 mom. e) därest beloppen icke skäligen böra få avdragas vid inkomsttaxeringen.
Ej heller bör den omständigheten, att en funktionärs lön höjts —
i förhoppning örn goda tider — redan före beskattningsårets ingång, i och
för sig fritaga från krigskonjunkturbeskattning.

I motiveringen utsäges, att sjöfolks löneökning ej bör drabbas av krigskonjunkturskatt.
Länsstyrelsen ansluter sig till denna ståndpunkt, dock med
den reservationen, att sådan del av inkomstökningen, som må hava utgått till
löntagare på grund av delägarskap i företaget, ej bör undgå beskattning.
Ifrågasättas kan, om icke anvisningarna böra kompletteras med ett uttalande
i ämnet.

Smålands och Blekinge handelskammare yttrar:

Därest tantiem och provision utgått efter samma grunder som för tidigare
år, bör dylik inkomst ej göras till föremål för krigskonjunkturbeskattning,
örn icke krigskonjunkturskattepliktig inkomst föreligger för resp. rörelse etc.
Flera omständigheter kunna förorsaka att förskjutningar mellan olika år inträffa
beträffande de belopp, varå tantiem eller provision utgå, även örn exempelvis
procentsatsen är en och samma.

Kommerskollegium yttrar:

Handelskammaren i Jönköping har givit uttryck åt den uppfattningen,
att inkomst i form av tantiem och provision, som utgått efter samma grunder
som för tidigare år, icke bör göras till föremål för krigskonjunkturbeskattning,
örn icke krigskonjunkturskattepliktig inkomst föreligger för den rörelse
eller det jordbruk eller skogsbruk, varifrån inkomsten utgått. Kollegium vill
ifrågasätta, huruvida en dylik begränsning av skatteplikten kan anses lämplig,
då den i enstaka fall skulle kunna möjliggöra, att en inkomstökning i
rörelse etc. undandrages från krigskonjunkturbeskattning genom att inkomstökningen
disponeras för tantiem eller provision.

Kammarrätten yttrar:

Uttrycket »samt till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet hänförligt belopp,
vars storlek varit beroende av resultatet av tillfällig affär som gjorts
efter utgången av augusti 1939» kan möjligen föranleda missförstånd eftersom
även realisationsvinst hänföres till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet.
Efter »förvärvsverksamhet» synes böra införas ».dock ej realisationsvinst,
».

Departementschefen:

I anledning av yttrandena rörande nu ifrågavarande paragraf föranledes
jag göra följande uttalanden.

De tjänsteinkomster som böra likställas med tantiem kunna otvivelaktigt
förekomma i olika former. Det torde emellertid vara mest önskvärt att åt
rättstillämpningen överlåta uppdragandet av de gränslinjer som i sådant avseende
må visa sig lämpliga. I anvisningarna föreslås dock sådan komplettering
av skatteberedningens förslag att med tantiem jämställas icke blott
»lön», som påverkas av rörelsens resultat, utan även annan »förmån» av
sådant slag. Det är givet att s. k. löneförmåner från familjebolag till delägare
i sådant bolag eller anhöriga till dem böra särskilt uppmärksammas.

Länsstyrelsens i Stockholms län uttalande att sjöfolks lön ej bör undantagas
från beskattning, då den utgått på grund av delägarskap i företaget, bi -

156

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

träder jag. Skatteberedningens uttalande har uppenbarligen helt allmänt
åsyftat ersättning för farofylld tjänstgöring.

I anledning av vad Smålands och Blekinge handelskammare samt kommerskollegium
yttrat örn tantiem som utgått efter samma grunder som för
tidigare år får jag framhålla att vad som i sådant avseende undantages från
beskattning bör vara intäkt som skulle uppkommit oberoende av kriget eller
förkrigskonjunkturen. Annan inkomstökning som hänför sig till tantiem
och dylikt bör beskattas.

Beträffande tantiem m. m. från jordbruk eller skogsbruk iakttages att
fråga bör vara endast örn dylik intäkt hänförlig till jordbruk eller skogsbruk
efter utgången av år 1939.

Kammarrättens påpekande rörande denna paragraf föranleder omformulering
i enlighet med dess förslag.

Jag vill här slutligen tillägga, att jag anser obligatorisk deklarationsplikt
böra införas beträffande tantiem, provision och gratifikation.

9 §•

9 §, som motsvarar 6 § i 1940 års förordning örn krigskonjunkturskatt, innehåller
regler för beräkning av realisationsvinst. Motiveringen återfinnes å
sid. 23 i den remitterade promemorian. Vad som skall innefattas under beskattningen
i fråga om realisationsvinst har redan berörts i den allmänna
motiveringen och i samband med 2 §. Förutom utvidgningen till realisationsvinst
å fast egendom innehåller förslaget den nyheten i jämförelse med 1940
års förordning, att från vinsten skall kunna medgivas avdrag för skäligt belopp
med hänsyn till att den skattskyldige normalt plägat beskattas för realisationsvinst.

I de avgivna yttrandena hava erinringar gjorts emot förslaget endast i vad
det avser nyssnämnda avdrag:

Sålunda yttrar kammarrätten:

Jämkning av den taxerade merinkomsten föreslås för skattskyldig som normalt
plägar beskattas för realisationsvinst. Av motiveringen till stadgandet
ävensom av anvisningarna framgår att härmed särskilt åsyftas realisationsvinst
vid försäljning av aktier. Då dylika vinster oftast torde kunna betecknas
såsom »oförtjänta», samt förevarande bestämmelser genom sin vaga avfattning
kunna befaras föranleda svårigheter vid tillämpningen, ifrågasätter kammarrätten,
huruvida icke berörda bestämmelser böra utgå.

Samma uppfattning uttalas av riksråkenskapsverket och länsstyrelsen i
Stockholms län.

Departementschefen:

Det är ej utan en viss tvekan som jag godkänner skatteberedningens förslag
om rätt till avdrag såsom för jämförelseinkomst med skäligt belopp, örn den
skattskyldige normalt plägat beskattas för realisationsvinst. Med hänsyn till
beskattningsmyndigheternas mycket restriktiva inställning till vad som skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 157

förstås med yrkesmässigt bedriven verksamhet vill jag emellertid ej motsätta
mig förslaget.

Min uppmärksamhet har blivit fäst på det fall att en tillgång för stadigvarande
bruk, t. ex. en villafastighet, avyttrats under sådana förhållanden att
realisationsvinst framkommer men att köpeskillingen helt eller delvis använts
för anskaffning av ny liknande tillgång, d. v. s. i det anförda exemplet en ny
villa, vilket i verkligheten betyder att det kapital som realiserats beträffande
den förra tillgången i stället bundits vid den nyanskaffade tillgången, å vilken
med sannolikhet uppkommit en ungefär lika stor värdestegring. Jag finner
det i detta fall rimligt att krigskonjunkturskatt ej uttages, och föreslår en anvisningspunkt
till klargörande av detta.

10 §.

I 10 §, som motsvarar 7 § i 1940 års förordning, behandlas reglerna för
fastställande av beskattningsbar merinkomst. Motiveringen återfinnes å sid.
23 i den remitterade promemorian.

Såsom förut nämnts föreslås det skattefria beloppet sänkt från 4,000 kronor,
som gällde enligt 1940 års förordning, till 2,000 kronor, varjämte vissa regler
om kvittningsrätt mellan olika förvärvskällor uppställas. Dessa spörsmål
hava behandlats redan i samband med den allmänna motiveringen.

Beträffande paragrafens formulering förordar kammarrätten, att efter orden
»till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt» tillägges »år 1941».

Departementschefen:

Beträffande rätten att kvitta mellan inkomstökning å en förvärvskälla och
inkomstminskning å en annan har jag redan uttalat mig i den allmänna
motiveringen. Vissa sådana fall hava reglerats genom särskilda bestämmelser
under respektive förvärvskällor, men för övrigt regleras kvittningsrätten i
10 §. Jag föreslår här den icke oviktiga ändringen i skatteberedningens förslag
att beskattningsnämnd i stället för att i vissa fall »äga» medgiva kvittningsavdrag
»skall» medgiva sådant avdrag. Även i bestämmelsen örn avräkning
av inkomstminskning från inkomstökning å krigskonjunkturskatt icke
underkastad förvärvskälla föreslår jag viss jämkning. Att emellertid i viss
mån skälighetsbedömning måste äga rum, torde, såsom jag redan uttalat,
vara ofrånkomligt.

Jag har emellertid ansett det lämpligt att till 10 § foga en anvisningspunkt
med vissa riktlinjer till vägledning för kvittningsrättens bedömande. Dessa
anvisningar torde knappast erfordra närmare utläggning.

Kammarrättens påpekande rörande avfattningen har iakttagits.

11 §•

I denna paragraf behandlas skatteskalorna, och får jag härutinnan hänvisa
till vad jag redan yttrat i den allmänna motiveringen.

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

13—23 §§.

13—23 §§, som motsvara 11—19 §§ i 1940 års förordning, upptaga bestämmelser
om provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt och därmed sammanhängande
frågor.

De väsentliga nyheterna i förslaget i denna del i jämförelse med 1940 års
förordning äro följande.

Beträffande avsättning till varuförnyelsefond för framtida nedskrivning av
ersättningslager hava särskilda regler uppställts för det fall att lagret vid
krigsutbrottet räknas såsom förkrigslager.

Vidare har såsom redan tidigare omnämnts en ytterligare möjlighet till
provisorisk skattepåföring föreslagits i det fall att avsättning skett till kostnadsutjämningsfond.

I det fall som avser provisorisk skattepåföring för befarad framtida värdeminskning
föreslås rätt till uppskov med skattens erläggande jämväl då ny
tillgång kunnat anskaffas och medel därför alltså disponerats före den tidpunkt
då desamma eljest behövt insättas i riksbanken.

Beträffande avsättning till varuförnyelse-, prisfluktuations- och kostnadsutjämningsfond
föreslås uttryckliga föreskrifter örn att den skall avse redovisad
årsvinst eller besparade vinstmedel.

Slutligen föreslås i fråga om provisorisk skattepåföring för framtida nyanskaffning
av fartyg en viss begränsning så, att den provisoriska påföringen
skall avse högst hälften av den vid inkomstuppskattningen för taxeringen
till krigskonjunkturskatt beräknade inkomsten för beskattningsåret.

Angående den närmare innebörden av förslaget och motiveringen för detsamma
får jag hänvisa till promemorian sid. 37—42, 62—68 samt 24—26.

Emot den föreslagna utvidgningen beträffande avsättning till kostnadsutjämningsfond
hava i de avgivna yttrandena några principiella invändningar
ej framställts. I vissa av länsstyrelsernas yttranden uttalas dock viss tvekan
om förslagets konsekvenser. I övrigt hava erinringar gjorts i olika hänseenden.
Ur yttrandena må här lämnas följande redogörelse.

I den av Överståthållarämbetet ingivna, å ämbetets bokgranskningskontor
upprättade promemorian anföres:

Den föreslagna provisoriska beskattningen vid avsättning till kostnadsutjämningsfond
är en nyhet med mycket vittgående konsekvenser. Beräkningen
av den tillåtna avsättningens storlek har i enkelhetens intresse gjorts
ytterst schablonmässig. Skattskyldig behöver ej ens göra sannolikt att omkostnadsfördelningen
mellan olika beskattningsår är felaktig ur ekonomisk
synpunkt. Såsom bestämmelserna utformats blir fondavsättningens verkliga
ändamål att låta krigskonjunkturbeskattningen träffa den behållna krigsvinsten
under en enda sammanhängande period. Genom den föreslagna utvidgningen
av den provisoriska beskattningen ha de skattskyldiga beretts
möjlighet att under krigskonjunkturbeskattningsperioden avräkna underskott
under ett efterföljande beskattningsår mot merinkomst under tidigare år, varigenom
denna utjämning ej behöver uppskjutas till en slutavräkning med
något diffusa konturer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

159

Den föreslagna metoden för beräkning av tillåten avsättning lill kostnadsutjämningsfond
synes dock vara orättvis mot vissa skattskyldiga. Under år
1940 torde det lia varit en vanlig företeelse att rörelseidkare, som inte kunnat
förnya sina lager på grund av importspärren, minskat sina reklam- och försäljningskostnader,
vilket kan medföra merinkomst även vid oförändrad omsättning.
Sådana skattskyldiga kunna ej åtnjuta de förmåner, som avsättning
till kostnadsutjämningsfond innebär. Då det berättigade i avräkningen
mellan olika beskattningsår erkänts, synes någon maximering av fondavsättningen
ej erfordras, ulan provisorisk skattepåföring bör kunna medgivas med
belopp motsvarande fondavsättningen i räkenskaperna.

Om den provisoriska skattepåföringen endast begränsades av fondavsättningarna
i räkenskaperna, skulle lagbestämmelserna och taxeringsförfarandet
kunna avsevärt förenklas. 14—16 §§ skulle kunna sammanslås till en
enda paragraf. Vidare skulle bestämmelserna om restitution av provisoriskt
påförd krigskonjunklurskatt kunna förenklas på så sätt, att restitution medgåves
så snart en vid såväl ordinarie inkomsttaxeringen som krigskonjunkturskattetaxeringen
beskattad fond återfördes i efterföljande års krigskonjunkturskattedeklaration.
De föreslagna bestämmelserna att restitution av
provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt medgives, örn kostnadsutjämningsfond
använts för omkostnad i rörelsen, synas icke vara lämpliga. Huruvida
fonden bör disponeras under visst år kan många gånger avgöras först vid
bokslutstillfället, varför det varken är praktiskt eller nödvändigt med en föreskrift
att fonden skall disponeras för vissa bestämda omkostnader.

Då den provisoriska skattepåföringen enligt förslaget avsevärt utvidgats,
kunna såväl praktiska som teoretiska skäl anföras för borttagande av ränta
vid restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt. Vid det tillfälle,
då provisorisk skatt påföres, har en skattskyldig gjort en faktisk krigsvinst,
varför skattepåföringen alltså icke beror på felbedömning av läget vid ifrågavarande
balansdag. Då restitution beviljas på grund av resultatförsämring
eller nedskrivning under senare räkenskapsår, kan det ej anses orättvist att
staten räntefritt får disponera över skatten på merinkomster ända tills desamma
konsumeras av efterföljande inkomstminskning.

Länsstyrelsen i Jönköpings län yttrar:

Vad beträffar den föreslagna provisoriska påföringen av krigskonjunkturskatt
för kostnadsutjämning blir densamma i allra högsta grad beroende av
den normala nettovinstens förhållande till omsättningen (nettovinstprocenten)
. Nettovinsten återigen påverkas i väsentlig mån av det egna kapitalets
storlek, konkurrensförhållanden m. m.

Vid en normal nettovinst av 5 procent å omsättningen kommer sålunda
— under förutsättning, att omsättningen är dubbelt så stor under beskattningsåret
som under jämförelseåret — provisorisk skattepåföring av
hela mervinsten att medgivas även i ett sådant fall, där nettovinsten under
beskaltningsårel är 5 gånger större lin jämförelseinkomsten. Är nettovinsten
10 procent, får provisorisk påföring åtnjutas med eli belopp, som iir lika
stort som dubbla jämförelseinkomsten. Vid 20 procent nellovinst kan provisorisk
skattepåföring komma ifråga med ett belopp, som är lika stort som
jämförelseinkomsten.

Då nettovinsten i allmänhet inom industri- och handelsföretag ej torde uppgå
till 10 procent av omsättningen och endast i rena undantagsfall överstiger
20 procent skulle detta innebära, att praktiskt taget alla skattskyldiga bliva
berättigade åtnjuta provisorisk skattepåföring för kostnadsutjämning med
ett belopp, som iir lika nied hela merinkomsten, även i sådana fall där viss
måttlig prisstegringsvinst föreligger.

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

Om det av någon anledning skulle anses önskvärt att begränsa storleken av
den provisoriska skattepåföringen för kostnadsutjämning, kan det ifrågasättas,
örn det icke vore lämpligare att fastställa storleken av detta belopp
till viss procent av jämförelseinkomsten.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför:

Den säkerhetsventil för undvikande av att eventuellt fiktiva vinster definitivt
drabbades av krigskonjunklurskatt, som förefanns i möjligheten av
provisorisk skattepåföring, har vid 1940 års taxering för länets del i intet
fall kommit till användning. Detta måste bero på dels att de skattskyldiga
själva ansett de till taxering ifrågasatta mervinsterna verkliga och att alltså
de för utfinnandet av dessa vinster anträdda vägarna, frånsett möjligheterna
av provisorisk skattepåföring, varit väl uttänkta — i varje fall icke över hövan
pressande för de skattskyldiga — dels att den provisoriska skattepåföringen
omgärdats av tämligen snäva regler med vissa på förhand bestämda
betingelser. Nu hava förutsättningarna för sådan skattepåföring med någon
uppluckring bibehållits, såvitt avse de år 1940 stadgade möjligheterna, men
utökats att omfatta jämväl avsättning för kostnadsutjämning utan annan
begränsning än att de avsatta medlen skola hava kunnat användas för avdragsgilla
omkostnader under beskattningsåret och icke få överstiga en femtedel
av skillnaden mellan omsättningen under beskattningsåret och medelomsättningen
under förkrigsinkomståren. Det är att beklaga, att de synpunkter,
som förestavat förslaget till detta stadgande, icke påvisats i vidare
mån än att den föreslagna möjligheten förklarats böra kunna bliva av stort
värde för företag, vilka riskera lagerminskning på grund av importsvårigheter.
Med den allmänna formulering stadgandet nu fått, torde det kunna
förutses, att var eller varannan skattskyldig kommer alt begagna sig av denna
möjlighet. I själva verket förefaller det, då avdragsgilla omkostnader alltid
kunna åberopas och enkla räkneoperationer giva vid handen, att den föreslagna
femtedelen lämnar rum för en särdeles vid marginal, vara lagt i den
skattskyldiges skön att avgöra, huruvida han vill betala krigskonjunkturskatt
nu eller framdeles. Det synes fara värt, att det föreslagna stadgandet,
vilket förefaller så mycket betänkligare, som såsom avsättning i räkenskaperna
för beskattningsåret skulle godkännas skriftlig förklaring av den skattskyldige,
att vederbörliga bokföringsåtgärder komma att verkställas påföljande
räkenskapsår, kan komma att ställa hela krigskon junkturbeskattningen
på framtiden. Till undvikande av en sådan kalamitet torde stadgandet, vars
syfte förefaller välbetänkt, böra kompletteras med bestämda regler för de
betingelser, under vilka det må tillämpas.

Länsstyrelsen i Jämtlands län åberopar en av taxeringsrevisom O. Nordström
upprättad promemoria, däri anföres:

I fråga om den provisoriska skattepåföringen av krigskonjunkturskatt för

avsättning till varuförnyelsefond föreslås i anvisningarna till 14_19 samt

21 §§, att fonden, för att fylla lagens anspråk, bl. a. skall avsättas i räkenskaperna
för beskattningsåret av redovisad årsvinst eller besparade vinstmedel.
Bokföringsmässig kan en avsättning av redovisad årsvinst för beskattningsåret
icke ske i beskattningsårets räkenskaper utan måste regelmässigt
äga rum i påföljande års räkenskaper, varför en avsättning av här avsett
slag icke kommer att framgå av till allmän självdeklaration fogade kontoutdrag
för beskattningsåret. Bestämmelsen ifråga torde komma att möta kritik
från företagarkretsar, där den åsikten torde vara allmän och välgrundad, att
årsvinsten icke bör redovisas förrän efter verkställd fondering av ifrågavarande
slag, därest behov av fondering är för handen. Av naturliga skäl möter

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo.

161

det ovilja att efter eli i vinsthänseende gott år redovisa vinst som i sig innefattar
framdragen dold reserv. Det naturligaste tillvägagångssättet vid en
dylik fondavsättning synes i själva verket vara det, som i lagens allmänna
motivering anförts som ett exempel på huru avsättningen icke bör ske för att
vara i överensstämmelse med lagen, nämligen att debitera varukonto! och
kreditera utgående balanskontot, eventuellt via ett varuförnyelsefondens konto,
med den behövliga avsättningen. Med fond avses visserligen enligt vedertagen
terminologi en avsättning av vinstmedel eller annat eget kapital, varför ur
den synpunkten uttrycket »varuförnyelsekonto» måhända vore mer adekvat.
Emellertid leder begreppet »fond» omedelbart lanken till balansräkningens
passiva och underlättar förståelsen av bestämmelserna angående den provisoriska
skattepåföringen. Då termen dessutom begagnats i 1940 års förordning,
föreslås ingen ändring härutinnan. Omskrivna villkor för avsättningens giltighet
synes däremot böra utgå ur lagförslaget. Detta gäller i tillämpliga delar
även punkterna 2 och 3 i anvisningarna till ovannämnda paragrafer.

Den andra meningen under punkt 1 lämnar prövningsnämnden möjlighet
att överse med vissa felbeteckningar rörande fondens karaktär. Det ifrågasättes,
huruvida det använda exemplet är lyckligt valt, då det väl torde höra
till rena undantagsfallen, att en skattskyldig betecknar en fond såsom avsedd
för inköp av tillgångar, något som i och för sig är orimligt.

I fjärde stycket under samma punkt påpekas, att den provisoriska skattepåföringen
»givetvis begränsas till fondavsättningens storlek». 20 § i lagförslaget
lämnar dock möjlighet för den, som icke avsatt någon dylik fond, att
mot viss utfästelse åtnjuta provisorisk skattepåföring. Det synes även rimligt,
att den som visserligen avsatt fond, men med för litet belopp, icke kommer i
sämre läge än den förre.

1 det nytillkomna förslaget örn provisorisk skattepåföring för avsättning
till kostnadsutjämningsfond, varom stadgas i 16 § jämte anvisningar,
har förmånen ifråga begränsats till ett belopp, uppgående till högst en
femtedel av omsättningsökningen. Då förslaget syftar till en vinstutjämning,
synes det rimligare att binda avsättningens storlek vid merinkomsten,
varvid provisorisk skattepåföring finge ske med ett belopp
motsvarande förslagsvis högst hälften av taxerad merinkomst. Betydelsen
av att redan vid bokslut kunna verkställa avsättning med ett efter
lagens fordringar exakt avpassat belopp synes nämligen icke böra överskattas.
Det kan vidare ifrågasättas, huruvida icke i lagtexten borde intagas stadgande
i syfte alt förhindra sådant missbruk, att stadgandets ändamål att verka
utjämnande av beskattningen av krigsårens vinster får motsatt effekt. Eftersom
jämlikt 22 § 3 mom. i lagförslaget restitution av provisoriskt påförd
skatt kan vinnas innan taxeringen fastställes, är det icke uteslutet, att ett
stort antal skattskyldiga innevarande år komma att söka utnyttja denna möjlighet
till uppskjutande av beskattningen, oavsett örn inkomstminskning förväntas
eller ej. Förmånen synes lämpligen kunna göras beroende av prövningsnämndens
avgörande, vilket finge fattas efter anvisningar, som lämnas
av den centrala krigskonjunkturskatlenämnden.

Sveriges redareförening yttrar:

Från redarehåll har framhållits, ali villkoret att insätta dubbla beloppet
av det, sorn påförts krigskonjunkturskalt, för provisorisk påföring av skatt
verkar allt för betungande. Bestämmelsen bör revideras. Den lin föreslagna
spärrgränsen är ju icke lika irrationell som den i 1940 års förordning stadgade,
inell dock icke tillfredsställande. Föreningen föreslår alltså, att skyldigheten
all i riksbanken insätta medel begränsas lill det belopp, som
hänförts lill beskattningsbar merinkomst, och att sagda spärr borttages.

Bihnnff till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 173. 11

162

Kungl Maj.ts proposition nr 173.

Beträffande redareföreningens yttrande hänvisas jämväl till den redogörelse
som lämnats vid 4 §.

Kommerskollegium anser sig icke böra biträda redareföreningens förenämnda
förslag, då Kungl. Majit äger möjlighet att i särskilda fall föreskriva
annan disposition av tillgångar eller fastställa annat villkor för den provisoriska
skattepåföringen.

Kooperativa förbundet yttrar:

Beträffande bokföringen av varuförnyelsefond, kostnadsutjämningsfond
el. dyl., vore det måhända lämpligt att det i anvisningarna utsattes, att nybildning
av dylika fonder bör komma till synes i vinst- och förlustkontot,
där sådant finnes.

I den av Billeruds aktiebolag ingivna promemorian hänvisas till en början
till en av bolaget föregående år ingiven promemoria, däri berördes lagervärderingen
och den prisfluktuationskontoprincip, som användes inom träförädlande
industrier, där intervallen mellan tidpunkten för råvarornas kontrakterande
och leverans är avsevärd.

Promemorian hänvisar vidare till ett av mig gjort, i propositionen nr 2
till 1940 års urtima riksdag återgivet uttalande av följande lydelse:

»Jag är för min del av den uppfattningen, att, där fråga är om dylika
leveranskontrakt ingångna med personer med vilka den skattskyldige ej slår
i intressegemenskap, och kontrakten ej kunna ryggas, samma nedskrivning
är befogad å den kontraherade varan som å redan inköpt sådan. Härför
tala allmänna principiella synpunkter. Har en dylik nedskrivning gjorts i
räkenskaperna, bör den alltså godkännas oavsett att det här är fråga om en
i realiteten fristående avsättning till en — låt vara i anslutning till lagret
bokförd —- riskfond och ej om värdering av befintliga varor; ett uttryck för
denna avsättningens karaktär är att prisfluktuationskontot kan komma att
uppgå till högre belopp än hela det inneliggande lagrets värde. De regler
som i anvisningarna upptagas beträffande värderingen av varulagret avse
sålunda ej direkt detta fall och lägga följaktligen ej heller hinder i vägen
för att en i och för sig befogad riskavsättning vid ifrågavarande beskattning
godkännes.»

I anslutning härtill anföres i den nu av bolaget ingivna promemorian följande: I

det nu framlagda förslaget till ny förordning har den ovan relaterade
kommentaren ersatts med bestämmelserna i 15 § rörande provisorisk påföring
av krigskonjunkturskatt för mötande av framtida prisfall. Lagstiftarna
hava därvid tydligen tolkat avsättningarna till ett prisfluktuationskonto såsom
enbart en åtgärd till mötande av framtida förluster å redan kontrakterade
men icke levererade varor. Inom den industri, dår denna metod
kommer till användning, betraktar man ifrågavarande avsättning i stället
såsom liktydig med att återanskaffningen av det gångna årets förbrukning
av råvaror blivit säkerställd till de nya marknadspriserna. Att denna ateranskaffning
redan vid årsskiftet delvis är kontrakterad, innebärande direkta
förpliktelser gentemot tredje person, rättfärdigar än mer metodens
tillämpning. Lagförslaget har vidare kompletterats med bestämmelsen i 21 §
b), vari stadgas att, då lagertillgångar, som avses i 15 §, levererats och

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

163

prisflukluationsfonden använts för sådan nedskrivning av dessa tillgångar, så
skall prövningsnämnden medgiva restitution.

Anledningen till att lagstiftarna i det nu föreliggande förslaget konsekvent
gått på en provisorisk skattepåföring med åtföljande restitution torde bero
på att man velat tillskapa en garanti för att avsättning icke sker utan att
denna sedermera kommer till användning för det uppgivna ändamålet, eller
med andra ord att icke den skattskyldige genom åtgärden undandrager sig
beskattning.

För den träförädlande industrien, där prisfluktuationskontoprincipen kommer
till användning, föreligger dock icke denna risk, i det att metoden i sig
själv verkar automatiskt på så sätt, att avsättningen till prisfluktuationskontot
icke äger rum med mindre råvarans återanskaffningspris stigit vid tidpunkten
för bokslutets uppgörande. Avsättningen till prisfluktuationskontot
inom denna industri utgör alltså endast ett uttryck för den prisstegring, som
ägt rum under den nya inköpssäsongen, tillämpad på den kvantitet, som
måste återanskaffas, d. v. s. det gångna årets förbrukning.

På grund av det anförda föreslås därför, att i företag ■— detta gäller i
synnerhet de träförädlande företagen, där lång tid förflyter mellan råvarornas
kontrakterande och tiden för deras framkomst till resp. verk — dylika
avsättningar till ett prisfluktuationskonto till undvikande av onödig omgång
med provisorisk skattepåföring och åtföljande restitution måtte godkännas
utan vidare såsom avdragsgilla vid taxeringen till krigskonjunkturskatt.
Härvid skulle dock den skattskyldige hava skyldighet att på begäran av
landskamrerare!! eller prövningsnämnden visa fog för avsättningen och i
övrigt förebringa den utredning, som kan anses nödvändig för bedömande
av att metoden som sådan tillämpas konsekvent och så, att vederbörande
icke undandrager sig beskattning. I sistnämnda avseende syftas närmast på
det fall, att företaget skulle komma under avveckling och nya inköp därför
icke bliva aktuella. Med andra ord det skulle i anvisningarna direkt utsägas,
att användande av de avsatta medlen för annat ändamål än återanskaffning
av förbrukat lager icke är tillåtet och att beskattningsnämnderna skulle hava
möjlighet att kontrollera detta.

Ett medgivande i detta fall skulle medföra för såväl beskattningsnämnderna
som företagen många praktiska fördelar. I övrigt bör i detta sammanhang
framhållas, att det torde även vara ett statsintresse, att under
senare år tillämpade redovisningsmetoder, som framför allt syfta till att få
fram ett korrekt resultat, grundat på samtliga affärstransaktioner — slutförda
eller icke slutförda under året — också godkännas av skattemyndigheterna.

Riksräkenskapsverket yttrar:

Den i förslagets 22 § andra stycket intagna bestämmelsen örn uppskov
i visst fall med erläggande av provisoriskt påförd skatt, därest den beskattade
ställt av riksbanken godkänd säkerhet för skattens utgörande, synes
förutsätta, alt säkerheten även skall nedsättas hos riksbanken. Ett förtydligande
av föreskriften i delta avseende är önskvärt.

Kammarrätten uttalar beträffande 16 § i förslaget:

En spärregel i den föreslagna formen synes knappast vara lämplig och ej
heller erforderlig. Kammarrätten ifrågasätter, örn icke i stället borde föreskrivas
en begränsning av den provisoriska påföringen genom tillägget »dock
ej med högre belopp än som med hänsyn till rörelsens omfattning och övriga
omständigheter kan anses skäligt».

164

Kunell. Maj:ts proposition nr 173.

Departementschefen:

Av förut lämnade uppgifter framgår att möjligheten till provisorisk skattepåföring
beträffande 1940 års skatt tagits i anspråk i rätt stor utsträckning.
Med de ändrade förhållanden som numera inträtt beträffande många näringsföretag
och den utvidgning av den provisoriskt påförda beskattningen
som rätten att erhålla sådan påföring genom avsättning av medel till en kostnadsutjämningsfond
innebär förefaller det sannolikt att denna möjlighet
skall komma alt utnyttjas i betydligt vidgad omfattning. Det lärer nog, såsom
i något av yttrandena antagits, vara sannolikt att sådan påföring beträffande
företag med i någon mån ovissa framtidsutsikter blir snarare regel än
undantag. Av redan förut anförda skäl är jag emellertid beredd att acceptera
den ifrågasatta anordningen. Det bör framhållas att fråga är örn en i
tekniskt avseende mycket enkel anordning.

Jag har i fråga om kostnadsutjämningsfonden bland annat beaktat att för
vissa företag som haft krigskonjunkturvinst denna vinst kan ha berott ej på
omsättningsbeloppets ökning utan på omkostnadernas minskning med hänsyn
till bortfallet behov av annonsering, annan reklam, minskade försäljningskostnader
o. dyl. För att ej försätta dylika företag i sämre läge än andra
föreslår jag den alternativa grunden för beräkning av godkänd avsättning till
kostnadsutjämningsfond att denna må kunna uppgå till fem procent av omsättningen
under beskattningsåret. Å skatterestitution, som erhålles i samband
med att kostnadsutjämningsfond tages i anspråk, synes ränta ej böra
utgå. Den förmån som här erbjudes är nämligen att betrakta som en ren
eftergift från statens sida.

I anledning av vad taxeringsrevisorn i Jämtlands län yttrat örn att fondavsättningen
skulle ske i räkenskaperna för beskattningsåret vill jag framhålla,
att till dessa räkenskaper hör också balansräkningen för året sådan
denna slutligen fastställts av bolagsstämma o. s. v. Jag föreslår emellertid
i 14—16 §§ den ändring i ordalydelsen att hänvisningarna till räkenskaperna
för undvikande av missförstånd utgå, medan i anvisningarna såvitt angår
14 § uttryckligen hänvisas till balansräkningen för beskattningsåret, därmed
givetvis förstås den fastställda balansräkningen.

I punkt 1 av anvisningarna till 14—19 samt 21 §§ föreslår jag att villkoret
att avsättningen skall ske av redovisad årsvinst eller besparade vinstmedel
ändras så att det blir tydligt att fråga skall kunna vara även om belopp
som visserligen avdragits vid redovisning av den bokföringsmässiga vinsten
men som ej avdragits vid nettointäktens beräkning. Beträffande provisorisk
skattepåföring för det fall som avses i 15 § bör framhållas att förutsättning
för sådan skattepåföring egentligen är att avdrag för avsättning till prisfluktuationsfond
ej skett vid beräkning av den bokföringsmässiga vinsten. Skulle
skattskyldig likväl ha avdragit fondavsättningen före framtagande av vinsten,
kan jag dock ej se någon anledning att vägra provisorisk skattepåföring, därest
ej avdrag också skett vid beräkning av den skattemässiga vinsten. Detsamma
kan sägas om avsättningen till kostnadsutjämningsfond, ehuruväl
avdrag för sådan avsättning före vinstberäkningen ej torde överensstämma

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

165

med hittills vedertagen affärssed. Beträffande avsättning till kostnadsutjämningsfond
är givetvis avdrag vid beräkning av den skattemässiga vinsten
uteslutet.

Att, såsom ifrågasättes i yttrandet från överståthållarämbetets bokgranskningskontor,
sammanslå de tre former för provisorisk skattepåföring som
avses i 14—16 §§ finner jag icke lämpligt. De två från den äldre lagstiftningen
bibehållna formerna av sådan påföring avse speciella fall, där de ifrågasatta
åtgärderna framstå såsom ur näringslivets synpunkt önskvärda, och
det synes mig vara av särskilt värde att uttryckligen peka på dessa möjligheter.
Längre gående medgivanden än de föreslagna är jag i varje fall icke
benägen att nu förorda.

Vad angår yttrandet från Billeruds aktiebolag vill jag uttala att jag icke
har någon anledning frångå mitt sistlidet år gjorda uttalande. Har leveranskontrakt
ingåtts rörande nyinköp före beskattningsårets slut, bör under vissa
förutsättningar ett belopp svarande mot den därmed förenade prisfallsrisken
vid krigskonjunkturbeskattningen kunna medgivas. Har åter leveranskontrakt
ej slutits vid nämnda tidpunkt, men har sådant slutits därefter, före
eller efter taxeringen till krigskonjunkturskatt, är fråga ej om prisfluktuationsfond
utan föreligger det fall, som avses med bestämmelserna om varuförnyelsefond.
En sådan fond kan av olika skäl ej lämpligen behandlas på
annat sätt än som skett i förslaget. Emellertid synes regeln i 22 § 4 morn., att
restitution av provisoriskt påförd skatt bör ske först sedan balansräkningen
för vederbörligt år fastställts, ej böra avse prisfluktuationsfallet. Ändring i
sådant avseende bär gjorts i den överarbetade lagtexten.

Det av Sveriges redareförening framställda önskemålet om ytterligare utvidgning
av den i 19 § reglerade rätten till provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt
för framtida nyanskaffning av fartyg anser jag mig ej kunna
förorda. Den innebär redan med sitt nuvarande innehåll en mycket långt
gående särskild förmån för rederinäringen. Ej heller finner jag skäl föreslå
ändring i villkoret örn insättning i riksbanken såsom förutsättning för provisorisk
skattepåföring i vissa fall.

I bestämmelserna örn provisorisk skattepåföring ha vidare gjorts vissa,
huvudsakligen redaktionella ändringar, delvis föranledda av påpekanden i
de avgivna yttrandena.

26—36 §§.

Dessa paragrafer motsvara 22—32 §§ i 1940 års förordning och innehålla
bestämmelser om taxeringsförfarande och uppgiftsskgldighet jämte därmed
sammanhängande spörsmål.

De nyheter förslaget innefattar i jämförelse med 1940 års förordning framgå
av följande.

Den tid, inom vilken deklaration utan anmaning skall ingivas, föreslås till
den 20 juni. Liksom föregående år skall obligatorisk deklarationsskyldighet
föreligga endast för skattskyldig som i sin självdeklaration uppgivit nettointäkt
av rörelse ej understigande 4,000 kronor, varjämte förutsättes att
vissa yrkesgrupper skola kunna undantagas enligt av Kungl. Maj:l meddelade

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 173\

särskilda föreskrifter. I övrigt föreligger deklarationsskyldighet endast efter
anmaning, med undantag beträffande inkomst av jordbruk och skogsbruk,
som äro helt undantagna från sådan skyldighet.

Liksom föregående år skall prövningsnämnden verkställa taxeringarna.
För det förberedande arbetet med taxeringen föreslås dock viss skyldighet för
taxeringsnämndernas ordförande att biträda, nämligen på så sätt att de skola
lämna meddelanden till prövningsnämnden rörande inkomster av vissa slag,
som av de skattskyldiga uppgivits.

Förslag till taxering förutsattes skola liksom tidigare upprättas av landskamreraren.
Beträffande förslag rörande jordbruk och skogsbruk föreslås
särskilda föreskrifter. Sådant förslag bör tillställas den skattskyldige senast
den 1 september 1941.

Beträffande den centrala krigskonjunkturskattenämnden föreslås utvidgning
av dess befogenhet till att avgiva yttranden i ärenden rörande taxering till
krigskonjunkturskatt jämväl efter anmälan av centralkonsulenten. Antalet
ledamöter i nämnden föreslås utökat från sju till nio.

Motiveringen till förslaget återfinnes å sid. 26—28 i den remitterade promemorian.

I de av länsstyrelserna avgivna yttrandena har genomgående kritik framställts
mot föreskriften att förslag rörande taxering av jordbruk och skogsbruk
bör tillställas den skattskyldige senast den 1 september. Vidare hava åberopats
de taxeringstekniska svårigheterna och framhållits nödvändigheten att utöka
personalen för arbetet åt prövningsnämnderna. I några yttranden påkallas
obligatorisk deklarationsskyldighet för inkomst av tantiem m. m.

Av yttrandenas innehåll lämnas nu följande redogörelse.

Överståthållarämbetet har ingivit ett av t. f. taxeringsintendenten E. Lindqvist
avgivet yttrande, i vilket anföres:

I 27 § av den föreslagna förordningen stadgas att deklaration till ledning för
taxering till krigskonjunkturskatt skall avlämnas senast den 20 juni 1941.
Vad Stockholm beträffar synes denna tidpunkt icke vara lämpligt vald. Taxe
ringsnämnderna i Stockholm avsluta sina arbeten först den 15 juni. Det åligger
visserligen taxeringsnämndernas ordförande att så snart ske kan underrätta
de skattskyldiga om de avvikelser från deklarationen, som eventuellt
ägt rum. Sådant meddelande tillställes den skattskyldige i regel omkring den

1 juli och i allt fall före den 10 juli. Om icke så skett äger den skattskyldige
att jämlikt 123 § i taxeringsförordningen till prövningsnämnden anföra besvär
över taxeringsnämndens beslut. Vid sådant förhållande och då det icke
kan anses rimligt att skattskyldig skall avgiva deklaration till krigskonjunkturskatt
innan han erhållit eventuellt meddelande om avvikelsen från den avgivna
självdeklarationen synes tidpunkten för inlämnande av deklarationen
för krigskonjunkturskatt böra bestämmas till tid efter den 10 juli. Med hänsyn
till det tidsödande arbete som många skattskyldiga måste nedlägga på
avfattande av sådan deklaration synes en icke alltför begränsad tidsfrist efter
den 10 juli vara i sin ordning. Som lämplig tidpunkt föreslås därför den 20
juli.

Om, vad Stockholm beträffar, tidpunkten för deklarationernas avgivande
framflyttas föranledes härav ändringar i 20 § andra stycket samt i 22 §

2 mom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

167

I 30 § 4 mom. stadgas att utdrag av prövningsnämndens protokoll skall
tillställas skattskyldig som taxerats med avvikelse från av honom avlämnad
deklaration eller utan att deklaration avlämnats. Den skattskyldige däremot,
som anfört besvär över honom tillställt förslag till taxering och som av prövningsnämnden
befriats från taxering till krigskonjunkturskatt har däremot ej
rätt att påfordra protokollsutdrag från prövningsnämnden. Det synes dock
vara rimligt om sådan rätt tillförsäkrades honom på det att han på annat
sätt än genom uteblivande av debetsedel finge besked av prövningsnämnden
med anledning av sina besvär.

I 29 § 3 mom. tredje stycket stadgas att skattskyldig, som icke åtnöjes
nied honom tillställt förslag äger att inom viss tid, ej mindre än tio dagar
efter dess mottagande, ingiva till prövningsnämnden ställda erinringar. I specialmotiveringen
till denna paragraf anföres att den tid som den skattskyldige
skulle hava till sitt förfogande i särskilda fall kunde förkortas. Då erfarenheten
från 1940 års taxering till krigskonjunkturskatt givit stöd för lämpligheten
härav, vore önskligt om detta kunde komma till uttryck i själva lagtexten
exempelvis genom införande i 29 § 3 mom. tredje stycket av uttrycket
»i regel ej mindre än tio dagar».

Jämlikt 29 § tillkommer det landskamreraren att upprätta förslag rörande
taxering av inkomst av jordbruk och skogsbruk. Då det är att förutsätta att
t.axeringsnämndsordförandena i de kommuner, där jordbruket och skogsbruket
bedrivas, bättre äro i tillfälle att bedöma i vad mån inkomsten av dessa
förvärvskällor böra bliva föremål för taxering till krigskonjunkturskatt, vore
ur saklig synpunkt önskvärt om dessa ålades att, då ägarna av jordbruket
och skogsbruket äro bosatta i annat län, dit meddela uppgift till ledning vid
taxeringen.

I anslutning till nämnda yttrande hemställer Överståthållarämbetet att deklarationstiden
för Stockholms vidkommande utsträckes till 20 juli 1941. Likaså
synes önskvärt att beträffande beskattning av jordbruk och skogsbruk
den lokala sakkännedomen hos taxeringsnämnderna i de distrikt, där fastigheterna
äro belägna, utnyttjas på sätt som föreslagits i yttrandet.

Länsstyrelsen i Stockholms län ansluter sig beträffande frågan om taxeringsorganisationen
i princip till den uppfattning, som kommit till uttryck i
förslaget, samt anför:

Länsstyrelsen vill dock ifrågasätta, huruvida prövningsnämnden i oförändrad
sammansättning bör anförtros ifrågavarande taxeringsbestyr. Enligt
länsstyrelsens uppfattning vore det lämpligare, att taxeringen till krigskonjunkturskatt
ålades en delegation av prövningsnämnden eller kanske hellre
en särskild mindre nämnd, sammansatt av dels ledamöter av den ordinarie
prövningsnämnden och dels särskilt utsedda, för ifrågavarande verksamhet
sakkunniga personer nied erfarenhet från näringslivet.

Emot den föreslagna omfattningen av deklarationsplikten har länsstyrelsen
intet att erinra.

Erfarenheterna från 1940 års krigskonjunkturtaxering giva vid handen,
alt arbetet med krigskonjunkturskatten är mer betungande än det ordinarie
taxeringsarbetet. Innevarande år torde antalet skattskyldiga komma att
starkt ökas, bl. a. genom sänkningen av det skattefria avdraget och genom
beskattningens utsträckande till flera inkomstkällor. Med avseende å den sålunda
befarade omfattningen av arbetet måste en utsträckning av den härför
utmätta tiden framstå såsom önskvärd. Länsstyrelsen får i sådant syfte

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

föreslå, att tidpunkten för deklarationernas avlämnande fastställes till den
31 maj. De allmänna självdeklarationerna inkomma till länsstyrelsen redan
den 5 juni. Slutföres sorteringen av krigskonjunkturdeklarationerna i början
av juni, är det då möjligt att omedelbart börja med den materiella
granskningen.

Den uppgiftsskyldighet, som skall åvila taxeringsnämndsordförande, ha
promemorieförfattarna tänkt sig skola fullgöras genom anteckningar i taxeringslängderna.
För att dessa uppgifter skola komma länsstyrelserna tillhanda
så tidigt som möjligt — taxeringslängderna inkomma till länsstyrelsen
först den 20 juni — vore önskvärt, örn uppgifterna i stället kunde införas
å särskilda förteckningar, som samtidigt med deklarationerna skulle
tillställas länsstyrelsen. I varje fall synes böra föreskrivas, att taxeringsnämndsordförandena
skola utplocka och i särskilda buntar översända självdeklarationerna
från de skattskyldiga, som kunna ifrågakomma för taxering
till krigskonjunkturskatt.

Länsstyrelsen vill här framhålla nödvändigheten av, att åtgärder utan
dröjsmål vidtagas för att tillgodose länsstyrelsernas behov av bokföringssakkunniga
biträden vid taxeringsarbetet. De uppgifter, som de närmaste åren
komma att erfordra biträde av dylika sakkunniga, torde bliva synnerligen
viktiga, krävande och omfattande. Det må erinras om, att Kungl. Maj:t i
prop. nr 3 till 1940 års urtima riksdag framhållit, att till länsstyrelsernas
förfogande måste ställas erforderlig personal för skärpt bokföringsgranskning
i samband med omsättningsskatten.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför, att landskontorets arbete med krigskonjunkturskatten
kommer att helt och hållet sammanfalla med arbetet för
den årliga taxeringen, och yttrar vidare:

Då arbetet med sistnämnda taxering helt tager landskamrerarens tid i
anspråk, förutsätter förslaget, att biträdande landskamrerare förordnas, så
att en uppdelning av arbetet på två händer kan ske. linder samma tid är
även länsstyrelsens bokföringssakkunniges tid helt upptagen av bokföringsgranskning
till prövningsnämnden. Då i detta län liksom i de flesta andra
den bokföringssakkunnige förordnades till konsulent vid 1940 års krigskonjunkturskattetaxering
samt det är nödvändigt att så blir fallet även innevarande
år, måste för den årliga taxeringen anställas särskild bokföringssakkunnig.
Det är nämligen uteslutet, att konsulenten skall kunna hinna
med båda taxeringarna. Synnerliga svårigheter torde emellertid möta att
erhålla kompetent person, som kan bliva till verklig nytta. Några större
olägenheter anser länsstyrelsen icke skulle uppstå, därest tiden för deklarations
avlämnande framflyttades till den 1 september och den tid, inom
vilken förslaget skall tillställas den skattskyldige till den 10 november 1941.
Efter sistnämnda dag återstår en månad, innan prövningsnämndens arbete
skall vara avslutat, vilket torde vara tillräckligt.

Länsstyrelsen i Södermanlands län yttrar:

I detta avseende vill länsstyrelsen uttala dels att länsstyrelsen icke kan inse
nödvändigheten av att i författningen stadga viss dag, den 1 september,
inom vilken landskamrerarens förslag till taxering av inkomst av jordbruk
och skogsbruk skall tillställas den skattskyldige och dels att, om viss dag anses
böra bestämmas härför, länsstyrelsen anser nyssnämnda dato icke vara
lyckligt vald med hänsyn till det forcerande förberedelsearbete för länsprövningsnämnden,
som vid den tiden pågår för såväl landskamreraren som
större delen av personalen på landskontoret. Skall viss dato i detta avse -

Kungl. Maj.ts proposition nr 173. 169

ende bestämmas, torde densamma icke böra sättas tidigare än till den 15
oktober.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför bland annat:

Visserligen har man i ett antal fall till godo de år 1940 gjorda beräkningarna
av jämförelseinkomst, och vidare skulle landskontoren i år få
längre tid på sig till förarbeten än förra året. Det förhåller sig emellertid så,
att i residensstäderna i landsorten som regel lämplig personal för tillfälligt
taxeringsarbete endast i mycket begränsad utsträckning kan uppbringas och
att den som står till buds redan tidigare måst tagas i anspråk för prövningsnämndens
ordinarie arbetsuppgifter, vilka icke torde bliva mindre än förut.
Som någon verkligt effektiv förstärkning av landskontorens för prövningsnämndsarbetet
avsedda arbetskrafter icke torde kunna sättas in i år, te sig
onekligen utsikterna för ett tillfredsställande genomförande i praktiken av
förslaget i hela dess vidd ganska mörka. Det torde dock vara möjligt att
förverkliga dess syften — särskilt örn på ovan angivna grunder beskattningen
av inkomster av jordbruk, frånsett skogsbruk, avföres ur förslaget — såvida
bemyndigande på ett tidigt stadium, senast den 15 juni, lämnas länsstyrelserna
att förordna en biträdande landskamrerare att bereda och under eget
ansvar inför prövningsnämnden handlägga vissa ärenden eller grupper av
sådana. Härigenom vunnes, att även krigskonjunkturskattetaxeringen kunde
effektivt förberedas redan under de månader, då en landskamrerares arbetstid
är fullt upptagen — förutom av löpande ärenden — av arbetet med
beredandet av prövningsnämndens ordinarie arbete. Att anordningen skulle
tillföra statsverket inkomster utöver de obetydliga kostnaderna säger sig
självt.

Även örn den sålunda förordade åtgärden vidtages, kommer krigskonjunkturbeskattningen
att väsentligt försvåra landskontorens arbete genom
att dess taxeringsmässigt skolade tjänstemän måste i avsevärd utsträckning
tagas i anspråk för arbete därmed.

Länsstyrelsen i Jönköpings län yttrar:

För underlättande av det förberedande arbetet hos prövningsnämnden har
föreskrift intagits i 28 § krigskonjunkturskatteförordningen att det skall
åligga ordförandena i taxeringsnämnderna att lämna meddelande till prövniiigsnämnden
örn vissa slag av inkomster, som av de skattskyldiga uppgivits
i självdeklarationerna. Av motiveringen till förslaget framgår att härvid
i första hand åsyftats inkomst av jordbruk och skogsbruk till visst minimibelopp,
som föreslagits till 3,000 kronor, och hava de sakkunniga avsett,
att meddelande örn skattskyldiga, vilka kunde komma ifråga, lämpligen
skulle lämnas genom kortfattade anteckningar i inkomstlängdens anteckningskolumn.
På grund av vad ovan anförts rörande nyssnämnda förvärvskällor
vill länsstyrelsen föreslå, att sagda minimibelopp, vilket länsstyrelsen
förutsätter skall avse nettointäkt, malte höjas till åtminstone 4,000 kronor,
varigenom arbetsmaterialet avsevärt skulle nedbringas. Länsstyrelsen finner
det också lämpligare att uppgift å dessa skattskyldiga lämnas å särskild
förteckning i likhet med vad som är stadgat beträffande sådana skattskyldiga,
som omförmälas i 92 § 1 mom. taxeringsförordningen och 21 § 2 mom. i
kungörelsen med vissa föreskrifter rörande taxeringsförfarandet.

Uti 29 § 3 mom. i förslaget lill krigskonjunkturskatteförordning har intagits
föreskrift, alt av landskamreraren upprättat förslag till taxering för merinkomst
av jordbruk och skogsbruk bör tillställas den skattskyldige senast den
1 september 1941. Då den lid, som härför tillmätts, med hänsyn till det då pågående
prövningsnämndsarbetet synes väl knapp, anser länsstyrelsen att denna
tidpunkt bör framflyttas lill den I oktober 1911.

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Det länsstyrelsen åvilande arbetet med krigskonjunkturskattetaxeringen
kommer såsom förut nämnts att äga rum samtidigt med att det vanliga prövningsnämndsarbetet
pågår. Då det är otänkbart att för själva taxeringsarbetet
anlita personal utanför länsstyrelsen, blir det nödvändigt att inskränka det
granskningsarbete för prövningsnämnden, som årligen brukar utföras. I detta
sammanhang vill länsstyrelsen erinra om, att länets prövningsnämnd år 1939
hade att behandla 907 besvärsmål och sistlidet år 850 sådana mål. Då landskamreraren
givetvis bör genomgå besvärshandlingarna, innan besvären föredragas
inför prövningsnämnden och landskamrerare!! — på sätt föreslagits —
samtidigt måste taga del i krigskonjunkturskattetaxeringen, kommer icke
mycken tid att stå honom till buds för fullgörande av de åligganden, han har
att utföra jämlikt bestämmelserna i 93 § taxeringsförordningen. Länsstyrelsen
vill därför ifrågasätta, huruvida icke med hänsyn till den förestående krigskonjunkturskattetaxeringen
länsstyrelse borde tillerkännas rätt att, där så
anses oundgängligen nödvändigt, utan avseende å bestämmelserna i 16 §
taxeringsförordningen förordna annan befattningshavare att beträffande vissa
taxeringsärenden eller vissa grupper av sådana ärenden fullgöra de åligganden,
som enligt sagda förordning åvila landskamreraren.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anför:

I fråga om möjligheten att på det sätt, som föreslagits, genomföra 1941 års
mera omfattande taxering till krigskonjunkturskatt får länsstyrelsen bland
annat på grund av erfarenheten från arbetet med taxeringen till krigskonjunkturskatt
år 1940 framhålla svårigheten för landskamreraren och den
övriga landskontorspersonalen att räcka till för de för dem avsedda arbetsuppgifterna
i och för taxeringen till krigskonjunkturskatt. Det må erinras
om att redan den årliga allmänna taxeringen regelmässigt av landskontorets
olika befattningshavare kräver övertidsarbete i stor utsträckning under sommarhalvåret,
vartill kommer, att den senaste tiden ju därutöver för landskontoret
medfört en betydligt ökad arbetsbörda.

För ett lyckligt genomförande av krigskonjunkturskattetaxeringen på planerat
sätt måste därför anses erforderligt, att en avsevärd förstärkning av
arbetskrafterna på landskontoret kan åstadkommas.

De mindre kvalificerade arbetskrafter, som härför äro behövliga, torde
lättare kunna tillfälligt anskaffas, ehuru även de måste uppfylla vissa fordringar
i personligt avseende. Däremot framträder svårigheten att uppbringa
en konsulent nied tillräcklig kvalifikation och erfarenhet ävensom att i erforderlig
utsträckning kunna disponera för hithörande arbete den mera kvalificerade
personalen på landskontoret, ehuru densamma är så helt upptagen
av övriga göromål. Vad som kan göras för åstadkommande av en organiserad
förstärkning av den kvalificerade arbetskraft, som ovillkorligen erfordras för
taxeringen till krigskonjunkturskatt, är därför välbetänkt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar:

Beträffande det rent tekniska förfarandet vill länsstyrelsen hava understrukit
önskvärdheten för att icke säga nödvändigheten av att åtminstone
skattskyldiga för inkomst i form av tantiem, provision, gratifikation eller
likartad inkomst av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet, därest inkomsten
utgått från rörelse samt för inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet såsom
uppfinnare eller av tillfälligt uppdrag ävensom annan jämförlig inkomst av
tillfällig förvärvsverksamhet, åläggas deklarationsplikt. Erfarenheterna från
föregående års krigskonjunkturskattearbete gåvo nämligen vid handen, att
det med tillgänglig personal endast under stora svårigheter lät sig göra att
inom utsatta tiden medhinna arbetet. Med den icke oväsentliga utökning, som

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

det nu framlagda förslaget innebär, måste helt enkelt, därest resultatet skall
kunna bliva någorlunda tillfredsställande, någon lättnad söka åstadkommas
i de länsstyrelsen och prövningsnämnden förut åvilande uppgifterna. Deklarationsplikten
torde heller icke kunna anses som oskäligt betungande för de
skattskyldiga. En ytterligare synpunkt som i detta sammanhang förtjänar
beaktande är, att vid underlåten anmaning att deklarera möjligheten till eftertaxering
knappast synes vara för handen. Vådan härav framträder bjärt
vid medvetenheten om, att det icke lär kunna undgås, att någon eller några
av de skattskyldiga vid eftersökandet lyckas slippa undan. Ur rättvisosvnpunkt
måste detta anses synnerligen otillfredsställande.

Vad angår organisationen av taxeringsarbetet synes det länsstyrelsen mindre
lämpligt att sammanblanda prövningsnämndens arbete med den vanliga
inkomsttaxeringen med krigskonjunkturskattetaxeringen. Länsstyrelsen skulle
därför vilja, och detta jämväl av annat skäl, som senare kommer att vidröras,
förorda den ordning, att arbetet med inkomsttaxeringen först i lagenlig
ordning slutföres innan krigskonjunkturskattearbetet tager sin början. Bestämmelserna
såväl i 29 § 3 mom. 2:a stycket sorn 36 § lia stycket synas
därför lämnligen böra utgå. I detta sammanhang skulle länsstyrelsen jämväl
vilja hava framhållit att tidsfristen i 29 § 3 mom 3:e stycket synes för vidlyftigt
tilltagen och bör under alla omständigheter kunna begränsas till vedertagna
8 dagar.

Länsstyrelsen hade helst sett, att handläggning av krigskonjunkturskatteärendena
överlämnats åt en särskild krigskonjunkturskattenämnd, vilken i
stort sett kunde utrustas med samma befogenheter som länsprövningsnämnden.
Det är nämligen att märka, att åtminstone i detta län länsprövningsnämndens
ledamöter utsetts med hänsyn till lämplig representation för olika
geografiska delar av länet. Man har därigenom velat i görligaste mån tillförsäkra
sig nödig person- och ortskännedom. Det säger sig självt, att en
nämnd avsedd att handlägga ärenden rörande krigskonjunkturskatt måste
sammansättas ur helt andra synpunkter, därvid huvudvikten bör läggas å de
olika yrkesintressena. Att iakttaga detta, därest länsprövningsnämnden alltfort
skall hava avgörandet av krigskonjunkturskatteärenden sig anförtrott,
låter sig emellertid göra allenast under den förutsättning att ärenden avseende
den vanliga inkomstbeskattningen avslutas innan arbetet med krigskonjunkturskatten
påbörjas. Nu anförda synpunkter synas länsstyrelsen så betydelsefulla,
att länsstyrelsen anser sig böra hemställa örn ändringar i förslaget
i berörda delar.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lein yttrar bland annat:

Rättvisligen bör beaktas dels att endast cn ringa del av granskningsarbetet
kan redovisas i taxeringsstatistik såsom taxeringsmål hos prövningsnämnden
efter yrkande eller besvär, dels ock att i stort sett annan arbetskraft icke kan
för ändamålet under tre sommarmånader disponeras än som är duglig och
villig att, vid sidan örn ordinarie arbete i andra delar av landskontorets
verksamhet, offra kvälls- och nattimmar å taxeringsarbetet. Under sådana
faktiska arbetsförhållanden torde det få bestämt utsägas att arbetet med taxeringen
till krigskonjunkturskatt icke kan under samma tre månader utföras
utan måste uppskjutas till tidigast samma tid, som år 1910, d. v. stofter den
20 september. En möjlig erinring i detta sammanhang örn alt särskild arbetskraft
kommer att ställas till förfogande för krigskonjunkturskattetaxeringen
genom taxeringskonsulent i likhet med föregående ar mäste emellertid mötas
med den upplysningen, att detta hins taxeringskonsulent, sorn för arbetet
varit oumbärlig och i högsta grad lämplig, dock varit allenast ett av de fyra
kvalificerade arbetsbiträden åt landskamrerare!!, som här erfordrades för

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

att förra året åstadkomma granskning av materialet och förslag till taxering.
Erfarenheterna från förra året tvinga länsstyrelsen att bestämt avråda
att arbetsförhållandena inför en ny taxering till krigskonjunkturskatt ytterligare
försvåras, eftersom redan en upprepning inger betänkligheter. Den av
länsstyrelsen ovan föreslagna sovringen av arbetsmaterialet genom införandet
av 10,000-kronorsstrecket innebär emellertid en möjlighet att i någon mån
förenkla arbetet. Om så sker, lärer taxeringen till krigskonjunkturskatt dock
icke hinna förberedas under sommarmånaderna i sådan utsträckning, att
förslag till de skattskyldiga kan så tidigt som före den 1 september föreligga
ifråga om inkomst av jordbruk och skogsbruk utan torde arbetet därmed
i huvudsak iå uppskjutas till dess att det vanliga arbetet för prövningsnämnden
slutförts, eller till i början av oktober.

I nära samband med förenämnda organisatoriska frågor må även behandlas
frågan om deklarationsskyldighet för möjliggörande av beräkning av inkomstökning
å tantiem m. m. Frågan härom ägnades enligt 1916 års förordning
om krigskonjunkturskatt stor uppmärksamhet — ingen annan inkomst
behövde då särskilt deklareras. Vid 1940 års taxering visade det sig omöjligt
att spåra upp alla de fall av sådan inkomstökning, som eljest i sak borde
då kommit ifråga till taxering; endast några få sådana taxeringar kunde
verkställas i detta län. För att erhålla en fullt tillförlitlig taxering av dylik
under år 1939 lyftad inkomst, som varit med rörelse sammanhängande
och av krigsförhållandena efter utgången av augusti 1939 påverkad, hade uppgifter
måst infordras från företag i allmänhet — utan att något resultat därav
kunnat väntas annat än i enstaka undantagsfall. En så omfattande apparat
har icke då ansetts kunna ifrågasättas. Sannolikt har det icke blott för landskamreraren
och prövningsnämnden i detta län utan även annorstädes framstått
som ett naturligt önskemål och förhoppning, att den osäkerhet, som
sålunda förefanns vid 1940 års krigskonjunkturskattetaxering ifråga om dylik
inkomst, kunde ett kommande år undanröjas genom obligatorisk deklarationsplikt
för inkomstökning av förevarande slag — även retroaktivt för
vad som i undantagsfall lyftats redan 1939 från rörelse samma år men som
normalt eljert kunde beräknas bliva lyftat först efter 1939 års bokslut vid
1940 års ingång. Skatteberedningen har i detta ämne dock icke funnit andra
svårigheter än som kunnat kategoriskt avvisas å sid. 26. Hänvisning göres
där till att i förslaget pålagts taxeringsnämndernas ordförande skyldighet att
meddela länsstyrelserna uppgift om de skattskyldiga, som i avlämnade självdeklarationer
uppgivit bland annat inkomster av tantiem eller därmed likställd
inkomst. Härav föranledes dock undran hos länsstyrelsen örn man
icke minst lika lättvindigt kunde pålägga samma ordförande skyldighet att
rapportera de fall, då inkomstökning för rörelse uppgivits i deklarationerna;
taxeringen av rörelseidkarna till krigskonjunkturskatt bleve då i praktiken
väsentligt underlättad, så att all jakt efter försumliga deklaranter bleve onödig.
Men frågan om vad som är med tantiem likställd inkomst är i detta fall
svår att bedöma och kan föranleda olika mening mellan taxeringsnämndsordförande
och landskamrerare lika väl som exempel finnas på att frågan
om »förtäckt aktieutdelning» blivit på olika sätt bedömd av kammarrätt och
regeringsrätt. Ehuru obligatorisk deklarationsskyldighet för tantiem och
likställd inkomst icke utesluter behov av kontroll på att sådan skyldighet
fujlsjorts, utan ändock nödvändiggör kontroll och även gör dylik uppgift
från taxeringsnämndens ordförande önskvärd, förmenar länsstyrelsen emellertid
att deklarationsskyldighet för inkomsten har den betydelse för en riktig
taxering av nu förevarande, i skattelindringssyfte ofta maskerade inkomster
från rörelse, att sådan skyldighet därför bör, med retroaktiv verkan för
1939, lagstadgas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

173

I nu berörda sammanhang må jämväl ifrågasättas, om icke ansvar borde
stadgas för försummelse att avgiva tantiemdeklaration i fall, där sådan skyldighet
uppenbarligen ålegat den skattskyldige på grund av inkomstens samband
med vinst å rörelse.

Taxeringsförfarandet beträffande jordbruks- och skogsbruksinkomster
kommer säkerligen att i praktiken bliva mycket besvärligt enligt den i förslaget
angivna ordningen. Länsstyrelsen finner emellertid icke möjligt att
däri vinna någon förbättring på annan väg än som följer med den ovan förordade
kvalificeringen av fallen genom stadgande om 10,000-kronors minimumtaxering
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Vad skatteberedningen
å sid. 27 anfört under 28 § angående medverkan av taxeringsnämndernas ordförande
med uppgifter örn deklarerad »inkomst av jordbruk och skogsbruk
till visst minimibelopp, exempelvis 3,000 kronor» visar enligt länsstyrelsens
mening just risken, att taxeringsarbetet i onödan tynges med undersökningar
och uträkningar beträffande sådana kategorier skattskyldiga, vilkas låga inkomster
rimligtvis borde utan vidare kunna föranleda, att de ställas utanför
det fåtal, som med en ny krigskonjunkturskatt böra träffas. Nämnda exemplifiering
till 3,000 kronor är icke lycklig utan borde beloppet höjas till åtminstone
4,000 kronor i samband med att 10,000-kronorsstrecket även iakttages.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att prövningsnämnden i oförändrad
sammansättning icke är skickad att verkställa ifrågavarande taxering och
anför:

Nämnden kan svårligen givas en för både den allmänna taxeringen och
taxeringen till krigskonjunkturskatt fullt lämplig sammansättning. För
taxeringen till krigskonjunkturskatt kräves visserligen å ena sidan personer
med erfarenhet i den allmänna taxeringen, men å andra sidan även
sådana, som äro väl orienterade inom industriens och handelns olika områden
och med förutsättningar att kunna sätta sig in uti de för icke bokföringsmässigt
skolade taxeringsmän ganska invecklade bestämmelserna rörande
inkomstberäkningen vid taxeringen till krigskonjunkturskatt; och bland
personer med sistnämnda kvalifikationer är det icke lätt att finna sådana,
som därjämte äga tillräcklig erfarenhet i den allmänna taxeringen för att
lämpa sig för prövningsnämndens ordinarie arbetsuppgifter. Nu har länsstyrelsen
visserligen befogenhet att när som helst återkalla ett förordnande
såsom ledamot i prövningsnämnd och kan sålunda för de sammanträden,
vid vilka taxeringen lill krigskonjunkturskatt skall äga rum, insätta erforderligt
antal nya ledamöter, men en sådan åtgärd är icke tilltalande och
dessutom ägnad att skapa en olustkänsla hos nämndens ledamöter, som icke
är till båtnad för arbetet i nämnden. En dylik åtgärd, som måste tillgripas
vid förra årets taxering, åstadkom också en viss friktion. Länsstyrelsen vill
därför i första hand förorda en särskild nämnd för krigskonjunkturbeskattningen,
liknande den som fungerade vid 1915 och följande årens beskattning.
I andra hand får länsstyrelsen påyrka en bestämmelse, som möjliggör
för länsstyrelsen att redan vid utseendet av prövningsnämndens ledamöter
bestämma såväl de ledamöter, som skola deltaga i handläggningen av
ärenden rörande den allmänna taxeringen, som de ledamöter, vilka skola
deltaga i krigskonjunkturbeskattningen. Eventuellt kan föreskrivas, att
minst en tredjedel av nämndens ledamöter skola deltaga i båda taxeringarna.

Ur arbetsbesparande synpunkt bör beskattningen av samtliga inkomstkällor
förbindas med obligatorisk deklarationsplikt. Den i 29 § 3 mom. 3:dje
stycket angivna liden »ej mindre än 10 dagar» bör med hänsyn till den korta

174 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

tid, som står till buds för förslagens färdigställande, inskränkas till »ej
mindre än 6 dagar».

I 30 § torde föreskrift böra lämnas angående underskrift av krigskonjunkturskattelängden.
Då utdrag ur längden skola utsändas till magistrater
och häradsskrivare för debetsedlars utskrivande kan det vara lämpligt, att
längden är försedd med underskrift, t. ex. av protokollföraren i beskattningsnämnden.

Länsstyrelsen i Värmlands län yttrar:

I promemorian angivna synnerligen begränsade tid för undersökning av
deklarationerna förutsätter med nödvändighet, att arbetsmaterialet på ett så
tidigt stadium som möjligt sovras. För underlättande härav har i 28 § föreslagits,
att taxeringsnämndernas ordförande skola åläggas att till prövningsnämnden
lämna uppgifter med ledning av de skattskyldigas självdeklarationer.
Då de årliga taxeringsnämndernas arbeten i länen skola vara avslutade
senast den 15 maj, synas bestämmelser i nu berörda hänseende böra utfärdas
så tidigt, att de möjliggöra för ordförandena att senast den 5 juni
inkomma med uppgifterna, vilka synas böra omfatta samtliga de fysiska och
juridiska personer, som eventuellt kunna ifrågakomma till beskattning.

Enligt 31 § i förslaget skall i likhet med förut en i bokföring sakkunnig
person anställas för varje län att såsom konsulent enligt landskamrerarens
bestämmande biträda prövningsnämnden vid taxeringen till krigskonjunkturskatt.
För att den nu föreslagna högst väsentliga utvidgningen av krigskonjunkturskatten
skall kunna inom föreskriven tid medhinnas, synes en betydlig
utökning av taxeringsorganisationen, särskilt ifråga om konsulenter,
ofrånkomlig. För Värmlands län torde erfordras minst två konsulenter enbart
för att förbereda taxeringen i vad avser inkomst från annan inkomstkälla
än jordbruk och skogsbruk. Den förberedande behandlingen av ärenden
rörande sistnämnda två inkomstkällor synes också kräva särskild sakkunskap,
helst i betraktande av den korta tid, som enligt förslaget står landskamreraren
till buds. Enligt 29 § 3 mom. i förslaget åligger det ju landskamreraren
att senast den 1 september tillställa den skattskyldige förslag
till dessa taxeringar, och skulle detta arbete sålunda komma att fortgå jämsides
med den landskamreraren åliggande granskningen av den årliga taxeringen.
För sin del håller länsstyrelsen före, att det vore ändamålsenligare,
örn landskamreraren kunde beredas möjlighet att i huvudsak först avsluta
granskningen av den allmänna taxeringen för att sedan odelat kunna ägna
sig åt krigskonjunkturbeskattningen, och vill länsstyrelsen därför ifrågasätta,
örn icke tiden för överlämnande av förslag till krigskonjunkturbeskattningen
för jordbruk och skogsbruk kunde framflyttas till den 1 eller möjligen den
15 oktober.

Länsstyrelsen i örebro län anför bland annat:

Därest icke allmän uppgiftsskyldighet anses böra åläggas alla, som haft
inkomst av skogsbruk, synes i sådana fall, då taxering till krigskonjunkturskatt
kan ifrågasättas för dylik inkomsttagare uppgift böra genom landskamrerarens
försorg avfordras honom angående storleken av försäljningen
av olika sortiment, leveransplats och eventuellt annat, som kan vara av betydelse
för merinkomstens beräknande. På grundval härav kunde sedermera
landskamreraren upprätta förslag till taxering av merinkomst av skogsbruket.

Därest icke särskilda uppgifter avlämnas, tvingas sålunda landskamreraren,
såsom också framliålles av de sakkunniga, att framlägga ett mycket
summariskt förslag, vilket han, för att vara på den säkra sidan, måste till -

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

175

taga i överkant. Ett dylikt förfarande måste vara ägnat att skapa onödig
irritation hos de skattskyldiga.

Jämlikt 29 § av förslaget till förordning skall förslag rörande taxering såvitt
angår jordbruk och skogsbruk tillställas den skattskyldige senast den 1
september 1941. Under tiden juli—september måste, såsom ovan i annat
sammanhang redan framhållits, all tillgänglig personal å landskontoret utnyttjas
för inkomsttaxeringsarbetet, varvid för att detta arbete skall kunna
medhinnas inom stadgad tid även övertidsarbete i största möjliga utsträcning
måste åläggas vederbörande. Det är sålunda uppenbart, att, därest inkomsttaxeringsarbetet
icke skall alltför mycket eftersättas, ovannämnda
förslag icke kunna upprättas inom sådan tid, att de kunna tillställas den
skattskyldige redan den 1 september. Det bör fasthållas, att deklarationer av
flera tusen skattskyldiga, av vilka många innefatta såväl rörelse som jordbruk
och skogsbruk, måste genomgås och granskas innaai förslagen kunna
upprättas. Den föreslagna tidpunkten bör framflyttas så långt ske kan,
förslagsvis till den 1 november 1941 eller helst belt utgå.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför:

Vid 1940 års taxering visade det sig, att ej mer än cirka 2 procent av de
till länsstyrelsen inkomna deklarationerna föranledde taxering. Ehuru man
vid 1941 års taxering kan vänta sig ett större antal skattskyldiga rörelseidkare
lärer man dock kunna utgå från att större delen av deklarationsmaterialet
kommer att sakna varje som helst värde för taxeringsarbetet, därest
deklarationer skola avlämnas i den utsträckning som föreslagits. Enligt länsstyrelsens
övertygelse är det uteslutet, att nettointäkt understigande 6,000
kronor kan innefatta en beskattningsbar krigskonjunkturvinst. Mojes det i
10 § angivna avdragsbeloppet till 3,000 kronor, torde man utan risk kunna
sätta undre gränsen för deklarationsplikt vid en nettointäkt av 8,000 kronor.

Förekomsten av en mängd deklarationer från personer, vilka ej kunna tänkas
vara skattskyldiga, försvårar avsevärt taxeringsarbetet. Visar det sig nödvändigt
att beträffande företagare inom vissa branscher efterforska mervinster
rätt långt ned i inkomstskikten, tillgripas lämpligen anmaningsförfarandet
för framskaffandet av erforderliga deklarationer.

Det synes vara lämpligt, att taxeringsnämndsordförandena åläggas att
lämna vissa uppgifter till ledning för taxeringsarbetet. Eftersom det är synnerligen
angeläget att utsorteringen av behövliga deklarationer börjar så snart
som möjligt, anser länsstyrelsen det vara nödvändigt att uppgifterna lämnas
i form av förteckningar, vilka insändas till länsstyrelsen samtidigt med 1941
års deklarationer. Uppgifterna komma då länsstyrelsen tillhanda senast den
5 juni, medan uppgifter i form av anteckningar i inkomstlängderna ej bliva
tillgängliga förrän den 20 juni, vilken dag avskrifter av nämnda längder
skola vara insända till länsstyrelsen. Det av länsstyrelsen förordade sättet
för uppgifternas avlämnande torde ej innebära något nämnvärt merarbete
för taxeringsnämndernas ordförande.

Föreskrift att landskamrerarens förslag till taxering av merinkomst av
jordbruk och skogsbruk skola tillställas vederbörande skattskyldiga senast
den 1 september medför, att dessa förslag måste bliva grundade på taxeringsnämndernas
beslut. Då det torde vara synnerligen önskvärt, att prövningsnämndens
ändringar i dessa beslut kunna iakttagas vid förslagens upprättande,
anser länsstyrelsen, att tidsgränsen bör sättas till den 1 oktober, örn
det anses nödvändigt att fastställa särskild tid, inom vilken förslagen skola
vara avlämnade. Den nu föreslagna ändringen lämnar liven landskamrerare!!
större möjlighet att på lämpligaste sätt disponera över för taxeringsarbetet
tillgänglig personal.

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

Länsstyrelsen ifrågasätter, om ej åtta dagar borde fastställas såsom minimitid
för avgivande av yttrande över landskamrerarens förslag.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län yttrar bland annat:

Länsstyrelsen vänder sig mot förslagets 27 §, enligt vilken, i likhet med vad
som gällde i 1940 års krigskonjunkturskatteförordning, endast rörelseinkomst
utan landskamrerarens anmaning skall deklareras till krigskonjunkturskatt.
Länsstyrelsen kan icke inse, varför icke merinkomst i form av tantiem,
provision och annan inkomst under 2 § 1 mom. e) i förslaget bör
deklareras till krigskonjunkturskatt. Visserligen förhåller det sig så, att frågor
rörande merinkomst enligt sistnämnda författningsrum äro underkastade
subjektivt bedömande i än högre grad än vad som gäller inkomst av rörelse.
Likväl skulle taxeringsarbetet underlättas örn vederbörande vore skyldiga
att avgiva självdeklaration.

I fråga om inkomst av annan fastighet gäller detsamma som örn inkomst i
form av tantiem med mera.

Därest förslagets form för taxering av skogsbruk vinner statsmakternas
gillande, synes på grund av det föreslagna schablonmässiga förfarandet
självdeklaration icke vara av nöden. Skulle statsmakterna rubba detta föreslagna
schablonmässiga förfarande, bör självdeklarationsplikt införas. Vad
nu anförts rörande inkomst av skogsbruk gäller enligt länsstyrelsens mening
jämväl örn jordbruk.

I 31 § av förslaget har bibehållits stadgandet i 27 § 1940 års krigskonjunkturskatteförordning
om att Kungl. Majit för varje län förordnar en i bokföring
sakkunnig konsulent att enligt landskamrerarens bestämmelser biträda
prövningsnämnden vid taxeringen till krigskonjunkturskatt. Erfarenheten
vid 1940 års krigskonjunkturskattetaxering giver vid handen, att konsulenten
blott hinner handlägga ett jämförelsevis ringa antal ärenden avseende
rörelseidkares och tantiemtagares taxering till krigskonjunkturskatt.
Ett enda ärendes handläggning kan för konsulenten draga en tid av 14 dagar
eller mera. En gallring av deklarationer och taxeringsfall måste ske, därvid
de svåraste hänskjutas till konsulenten. Landskamreraren har haft att med
biträde av länsstyrelsens egen personal handlägga flertalet taxeringsfall. Så
skedde år 1940. Det kan med visshet motses att taxeringsfallen komma att
mångdubblas, kanske att hundrafaldigas innevarande år. Vid sådant förhållande
kan man — även om tiden för deklarationernas ingivande år 1941 i
enlighet med förslaget skulle bliva den 20 juni, mot förut den 20 september
— icke påräkna att en enda konsulent skall medhinna att handlägga och
studera samtliga svåra taxeringsfall, utan att jämväl tillsättandet av en
andre konsulent blir av nöden i län av normal storlek. Därvid lärer dock
icke kunna påräknas att denne andre konsulent skall hava lika stort erfarenhets-
och kunskapsmått som förste konsulenten. Ett oundgängligt kompetensvillkor
för andre konsulenten synes likväl vara bokföringssakkunnighet
och genomgående av en centralt anordnad kurs rörande krigskonjunkturskatt.
Kostnaderna för andre konsulenten lärer icke bliva ringa, men å andra
sidan, om statsmakterna vilja att skatter skola inflyta, så mäste nödig arbetskraft
ställas till förfogande.

Frågan om krigskonjunkturbeskattning av jordbruk och skogsbruk föranleder
följande uttalande. Såsom denna beskattning i det föreliggande författningsförslaget
utformats med avseende å jordbruk, emotser länsstyrelsen,
att ett mycket ringa antal fall av krigskonjunkturbeskattning skall förekomma
i detta län. Beskattningen av inkomst av skogsbruk synes däremot komma
att omfatta ett stort antal fall. Emellertid är denna taxering, såsom den -

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

177

samma utformats i förslaget, av jämförelsevis enkel beskaffenhet, men kommer
det oaktat att kräva sin man fullt ut.

Landskamrerarens — och i förekommande fall biträdande landskamrerarens
— tid och krafter komma i hög grad att tagas i anspråk dels av omsättningsskatten
dels av prövningsnämndsarbete för den årliga taxeringen
dels ock av arbete vid krigskonjunkturskattetaxeringen av inkomst av rörelse
och tantiem med mera. Likadant förhåller det sig med länsbokhållare och
mera kvalificerade landskontorister. Arbetet med krigskonjunkturbeskattningen,
i vad denna beskattning rörer inkomst av jordbruk och skogsbruk,
lärer på många håll icke kunna medhinnas av landskamrerare!! och biträdande
landskamreraren om arbetet skall kunna utföras på ett tillfredsställande
sätt.

I de län, där enligt Kungl. Majlis tillstånd så kallad biträdande landskamrerare
förordnas för det ordinarie prövningsnämndsarbetet, synes därför
ytterligare en biträdande landskamrerare böra kunna förordnas för att
beträffande taxering till krigskonjunkturskatt av inkomst av jordbruk och
skogsbruk fullgöra de åligganden, som enligt gällande författningar åvila
landskamreraren —- allt under landskamrerarens överinseende och uppsikt.
Det är emellertid icke givet att dylik biträdande landskamrerare med i 16 §
2 mom. taxeringsförordningen föreskrivna kvalifikationer — nämligen länsbokliållares
kompetens — finnes att tillgå, så arbetstyngda som länsbokhåliarne
för närvarande äro. Ej heller synes länsbokhållares kompetens vara
nödvändig för dylika särskilda biträdande landskamrerare. Måhända kan
en rutinerad skogsman eller en jordbrukare med erfarenhet beträffande såväl
jordbruk som skogsbruk och med erfarenhet jämväl på taxeringsområdet
göra större nytta än en tjänsteman med juridisk examen. Det bör
emellertid erinras örn att en dylik, länsstyrelsens personal icke tillhörande
särskild biträdande landskamrerare självfallet måste gottgöras med ett
väl tilltaget arvode, enär uppdraget bör anförtros åt en väl kvalificerad
person.

Skulle vad ovan föreslagits rörande särskild biträdande landskamrerare
för taxering av inkomst av jordbruk och av skogsbruk till krigskonjunkturskatt
vinna statsmakternas beaktande synes särskild bestämmelse böra intagas
i författningarna av innehåll att länsbokhållarekompetens icke erfordras.

Biträdande landskamrerare ålägges enligt praxis att avgiva förklaringar
till skattedomstolarna rörande de beskattningsmål, som av den biträdande
landskamreraren handlagts vid prövningsnämnd. Beträffande nu ifrågasatta
särskilda landskamrerare behöver och bör måhända ovannämnda praxis
icke gälla. Avgivande av förklaringar och verkställande av utredningar kunna
medhinnas av landskamreraren i händelse av besvär över länsprövningsnämnds
beslut rörande taxering till krigskonjunkturskatt av inkomst av
jordbruk oell skogsbruk.

Det kan invändas, att landskamreraren beträffande krigskonjunkturskatletaxering
av jordbruk och skog kan anlita sakkunniga. En sakkunnig på
det skogliga området — t. ex. en länsjägmästare —- kan sällan för någon
längre lid frigöra sig från innehavd tjänst. Även om han studerar de svåraste
fallen, vilka måste genomdiskuteras med landskamreraren, lättas dennes
arbetsbörda icke i väsentlig grad av den sakkunnige. Vad som behöves
är en person, som ej allenast är kunnig på området, utan siven under tiden
den 20 juni—10 december belt eller periodvis kan ägna sig åt ifrågavarande
taxering, en person som kan organisera denna del av taxeringsarbetet, och
som kan anförtros att på eget ansvar utsända förslag lill taxering sedan

Bihang till riksdagens protokoll 19il. 1 sami. Nr 173.

178

Kungl. Majlis proposition nr 173.

landskamrerare]! väl en gång angivit riktlinjerna för arbetet. Det kan dock
tänkas, att jämväl en sakkunnig måste anlitas i de svåraste fallen.

Tiden juni—december är den mest arbetstyngda för landskontorens personal,
särskilt den högre kvalificerade personalen. Denna arbetsbörda kan
ej ökas i oändlighet. Lättnad i den högre kvalificerade personalens arbetsbörda
vinnes ej genom att landskontoren till äventyrs tillföres på dess arbetsområden
okunnig personal ■— såsom lärer hava ifrågasatts — exempelvis
från tullverket eller i form av arbetslösa kontorister.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län ifrågasätter, huruvida icke deklarationsskyldighet
borde åläggas även för merinkomst av tantiem och därmed likartad
inkomst, samt yttrar vidare:

Lämpligheten av att förhandsbedömning av inkomsten i varje särskilt
fall av här ifrågavarande inkomstkällor sker, och att vederbörande först därefter,
därest landskamreraren därtill finner skäl föreligga, anmanas avgiva
självdeklaration, torde visserligen kunna erkännas, men det skulle säkerligen
innebära en ej obetydlig lättnad i taxeringsarbetet om även dessa grupper
av skattskyldiga vöre skyldiga att självmant avgiva deklaration.

Såsom förfarandet vid taxering av skogsbruk i förslaget utformats synes
däremot deklarationsplikt för sådan inkomst icke vara påkallad. Detta synes
även kunna sägas beträffande inkomst av jordbruk.

Beträffande förarbetet och beredandet av ärendena för prövningsnämnden
torde arbetet härmed detta år bliva betydligt mera än för 1940 års krigskonjunkturskattetaxering,
då ju säkerligen ett mångdubbelt större antal
skattskyldiga torde vara att förvänta.

Den sakkunnighjälp, som enligt föreliggande förslag till förordning ställts
till landskamrerarens förfogande har dock icke utökats, utan har i likhet
med i 1940 års förordning föreslagits allenast en enda i bokföring sakkunnig
person. Det torde komma att i praktiken visa sig — åtminstone i län av den
storleksordning, som detta län tillhör — att det blir ogörligt för landskamreraren,
att i den omfattning, som kommer att krävas, allenast med ett
enda sakkunnigt biträde och under den tid på året, då såväl landskamreraren
som all den landskontorets personal, som är lämplig för taxeringsarbete,
äro fullt sysselsatta med det ordinarie arbetet för länsprövningsnämnden,
ägna tillräckligt med tid för krigskonjunkturskattearbetet.

Länsstyrelsen vill därför framhålla nödvändigheten icke allenast av att
ytterligare minst en konsulent som sakkunnig vid taxering till krigskonjunkturskatt
för inkomst av skogsbruk och jordbruk (krigskonjunkturskattetaxering
för inkomst av jordbruk torde för detta läns vidkommande icke
bliva av någon större omfattning) ställes till landskamrerarens förfogande,
utan ock av att förutom den biträdande landskamrerare, som efter Kungl.
Maj :ts tillstånd fått förordnas för det ordinarie prövningsnämndsarbetet,
en särskild biträdande landskamrerare måtte efter Kungl. Majrts tillstånd
få förordnas för att under landskamrerarens överinseende och uppsikt fullgöra
de enligt gällande författningar landskamreraren åvilande åligganden,
som uppdragas åt honom, beträffande taxering till krigskonjunkturskatt av
inkomst av jordbruk och skogsbruk.

Enligt länsstyrelsens mening torde här ifrågavarande konsulent och biträdande
landskamrerare ej nödvändigtvis beträffande konsulenten vara bokföringssakkunnig
och beträffande biträdande landskamreraren hava länsbokhållares
kompetens, då det icke torde vara uteslutet att person med annan
kompetens, t. ex. jägmästare eller jordbrukssakkunnig skulle vara till större
nytta för detta arbete. Länsstyrelsen vill därför föreslå, att frågan örn dessa

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

179

biträdens kompetens måtte få avgöras av länsstyrelsen, synnerligast som frågan
örn den lämpligaste kompetensen icke med bestämdhet torde kunna avgöras
förrän omfattningen av arbetets olika grenar bättre än nu kan överblickas.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller att utredningssvårigheter
ofta torde komma att uppstå vid taxeringen av de olika inkomstslagen samt
anför:

Väsentliga lättnader torde kunna åstadkommas, om den förberedande uppskattningen
av inkomstökningen anförtros åt personer med mera ingående
kännedom om de skattskyldige och deras förvärvskällor än som i regel föreligger
hos den personal, som kan komma att stå länsstyrelserna till buds för
utförande av arbetet härmed. Länsstyrelsen vill därför ifrågasätta om icke
denna uppskattning, när det gäller annan inkomst än av rörelse, bör anförtros
taxeringsnämnderna.

Förfarandet vid det förberedande taxeringsarbetet kunde tänkas anordnas
på sådant sätt, att taxeringsnämnderna skulle hava att pröva, beträffande
vilka skattskyldiga förutsättning för taxering till krigskonjunkturskatt för
inkomst av annan förvärvskälla än rörelse kunde anses föreligga. Förslag
till dylik taxering skulle av taxeringsnämnderna upprättas och tillställas de
skattskyldige före viss dag, varefter de skattskyldige skulle lämnas tillfälle
att inkomma med erinringar. Förslagen jämte eventuella erinringar ävensom
nämndernas yttrande över erinringarna skulle därefter insändas till landskamreraren,
som hade att upprätta definitiva förslag till taxering.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund anser, att taxeringen bör anförtros
åt särskilda krigskonjunlcturskattenämnder, omfattande lämpliga delar
av respektive län, samt yttrar vidare bland annat:

Att anförtro uppdraget åt de årliga taxeringsnämnderna får anses uteslutet,
men ej heller prövningsnämnderna äro lämpade för taxering i första instans,
vilket mycket tydligt kom till synes under fjolåret. Däremot torde prövningsnämnderna
mycket väl kunna fungera som första besvärsinstans liksom
vid den årliga taxeringen, vilket i sin tur synes kunna i någon mån bidraga
till en välbehövlig avlastning av kammarrättens arbetsbörda.

Centrala krig skonjunktur skattenämnden yttrar bland annat:

Vid granskning av den remitterade 32 § i förslaget till förordning örn krigskonjunkturskatt
för år 1941 har inom nämnden en viss tvekan uppkommit
rörande omfattningen av centrala krigskonjunkturskattenämndens befogenhet
enligt det i paragrafens andra .stycke införda tillägget, att den skulle
kunna avgiva yttranden »efter anmälan av den i 31 § andra stycket omförmälde
konsulenten». Den ordalydelse, som givits ifrågavarande bestämmelse,
skulle kunna tänkas innebära, dels att centralkonsulenten finge avgöra
vilka frågor, som skulle hänskjutas till nämnden, dels ock att en av centralkonsulenten
anmäld fråga icke skulle kunna av nämnden avvisas. Då nämnden
anser, att full klarhet bör vinnas i dessa avseenden, vill nämnden ifrågasätta,
örn icke en överarbetning av sagda bestämmelse i förslaget bör äga rum
i angivna hänseende, och tillåter sig nämnden att förslagsvis hemställa örn
ungefär följande formulering:

»Kungl. Maj:t förordnar en för hela riket gemensam nämnd (centrala
krigskonjunkturskaltenämndcn) med uppgift alt

dels---— eller örn hos den i 31 § andra stycket omförmälde konsulen ten

fråga uppkommer, som nämnden finner skäl alt själv handlägga, avgiva
yttranden» etc.

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Statistiska centralbyrån anför bland annat:

Då krigskonjunkturskatten för år 1941 genom den föreslagna utökningen
av antalet skattepliktiga förvärvskällor samt minskningen av den från krigskonjunkturskatt
fria merinkomsten från 4,000 kronor till 2,000 kronor torde
komma att bliva en inkomst för statsverket av vida större betydelse än krigskonjunkturskatten
för år 1940, som dessutom påfördes för merinkomster endast
under de fyra månaderna september—december 1939, synes det för staten
vara en angelägenhet av vikt att på ett relativt tidigt stadium erhålla
kännedom om taxeringsutfallet, så att om möjligt en tämligen säker uppgift
om beloppet kan läggas till grund för beräkningarna i statsverkspropositionen.

Detta torde låta sig göra, om tiden för prövningsnämndernas verksamhet
begränsades. Enligt det nu framlagda förslagets 27 § skall deklaration för
taxering till krigskonjunkturskatt avlämnas senast den 20 juni 1941, medan
enligt 30 § 3 mom. prövningsnämndens arbete må pågå till och med den 10
december. Då motsvarande data i kungörelsen örn krigskonjunkturskatt för
år 1940 vore 20 september och 10 december, ifrågasätter statistiska centralbyrån,
att prövningsnämnderna skulle kunna slutföra ifrågavarande taxeringsarbete
redan den 10 november. Om det därefter vore möjligt för länsstyrelserna
att insända sammandragen av krigskonjunkturskattelängderna
till statistiska centralbyrån senast den 30 november, skulle statistiska centralbyrån
kunna avlämna en preliminär sammanställning av taxeringsutfallet
till chefen för finansdepartementet och till riksräkenskapsverket redan den
10 december.

Kammarrätten föreslår, att sista stycket av 28 § kompletteras med en folkskrift
om skyldighet för taxeringsnämndens ordförande att i den ordning
Kungl. Majit föreskriver infordra för taxering till krigskonjunkturskatt erforderliga
uppgifter från de skattskyldiga.

Departementschefen:

Såsom allmänna riktlinjer för taxeringsförfarandet bör uppställas, att
detta bör påbörjas så tidigt det låter sig göra, och att följaktligen det förberedande
arbetet hos länsstyrelserna bör igångsättas, så snart självdeklarationer
och taxeringslängder inkommit från taxeringsnämndernas ordförande. AU
dessa torde böra belastas med vissa rent tekniska uppgifter i fråga om insamling
av material har redan förut berörts. Huru bestämmelserna härom böra i
detalj utformas är jag ej beredd att nu taga ställning till. Självklart är att
taxeringsnämndsordförandena böra så snart som möjligt erhålla besked örn
hur de skola förfara med urvalet av de skattskyldiga, beträffande vilka uppgifter
böra begäras. Åtminstone i den mån mindre kvalificerad arbetskraft
inom länsstyrelserna kan anlitas för det förberedande taxeringsarbetet därstädes
bör ej hinder möta att bedriva detta redan innan det ordinarie prövningsnämndsarbetet
påbörjas. Under sådana förhållanden kan jag ej inse att synnerliga
svårigheter böra möta att i regel tillställa innehavare av jordbruk
och skogsbruk förslag rörande taxering redan före den 1 september. Jag anser
dock en utsträckning av tiden till den 15 september vara möjlig och föreslår
sådan ändring. Däremot finner jag det ej lämpligt att sätta tidpunkten
senare, då de skattskyldiga böra få så god tid som möjligt — i regel betyd -

181

Kungl Maj:ts proposition nr 173.

ligt mer än den stadgade minimitiden 10 dagar — på sig för svars avgivande.
Jag fäster uppmärksamheten därå alt tidpunkten 15 september ej är absolut
bindande för landskamreraren. I 29 § 3 mom. stadgas att denna tid »bör»
iakttagas.

Från dessa utgångspunkter vöre det givetvis också lämpligt att utsätta tidpunkten
för krigskonjunkturskattedeklarationers avgivande så tidigt som
möjligt. Överståthållarämbetets påpekande om svårigheten att för Stockholms
del hålla denna tid är emellertid riktigt, och då det ej är lämpligt att
för olika delar av riket fastställa olika deklarationstider, förordar jag att deklarationstidens
utgång fastställes till den 15 juli.

Att, såsom statistiska centralbyrån ifrågasatt, bestämma en väsentligt tidigare
tidpunkt för taxeringsarbetets avslutande än den föreslagna är med
hänsyn till arbetets i år mycket vidgade omfattning ej möjligt.

Det i flera remissvar framställda yrkandet att beträffande tantiem, gratifikation
och provision från rörelse m. m. obligatorisk deklarationsplikt införes
tillstyrker jag. Denna fråga befinner sig nili ett helt annat läge än förra
året, då tantiem etc. som hänförde sig till inkomster efter krigsutbrottet och
kunde bliva föremål för krigskonjunkturbeskattning tillhörde undantagsfallen.
Att för inkomster, som äro »likartade» med tantiem o. dyl., införa obligatorisk
deklarationsplikt anser jag ej kunna ifrågakomma. Denna definition
är alltför obestämd såsom grund för obligatorisk deklarationsplikt. Att
det från flera håll framförda förslaget örn obligatorisk deklarationsplikt för
skogsbruk bör utbytas mot skyldighet att efter anmaning avlämna vissa uppgifter
har jag redan berört i det föregående.

Det av t. f. taxeringsintendenten i Stockholm framförda förslaget, att protokollsutdrag
rörande prövningsnämndens beslut skall tillställas envar som
framställt erinringar mot erhållet förslag till taxering till krigskonjunktursjcatt,
har föranlett ändring i 30 § 4 mom.

Rörande det i flera länsstyrelsers yttranden framhållna behovet av förstärkt
arbetskraft för landskontoren har jag redan i den allmänna motiveringen
gjort ett uttalande. I den mån sådant behov uppstår bör det givetvis
fyllas. Även förordnande av biträdande landskamrerare torde kunna ifrågakomma.
Att, på sätt från något håll ifrågasatts, avstå från de vanliga kompetenskraven
för sådan anser jag mig icke kunna tillstyrka. Någon ändring i
förslaget med hänsyn till nu berörda förhållanden synes mig ej erforderlig.

Vad angår det i ett par yttranden framlagda förslaget örn särskilda nämnder
för krigskonjunkturskattetaxeringen samt om beskattningsnämndernas
sammansättning vid taxering till krigskonjunkturskatt kan jag väsentligen
hänvisa till vad jag yttrade i samband med anmälan hos Kungl. Majit av
fjolårets förslag. Det är ej lämpligt med skilda nämnder för denna taxering
och den ordinarie taxeringen. Taxeringsförordningen ger möjlighet att
utse så många ledamöter i prövningsnämnd, att utrymme bör finnas att tillgodose
behovet av olika slags sakkunskap. Genom lämpligt delegationssystem
bör en efter omständigheterna avpassad anordning kunna åstadkommas. Det
bör framhållas, att krigskonjunkturbeskattningens utsträckning till nya grup -

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

per av skattskyldiga har den effekten att kompetenskraven för dem som
hava att pröva de båda slagen av taxering komma att i stort sett sammanfalla.

I anledning av vad centrala krigskonjunkturskattenämnden anfört finner jag
det lämpligt att i författningstexten gives öppet uttryck åt den redan enligt
1940 års förordning föreliggande befogenheten för nämnden att på eget initiativ
avgiva yttranden örn principiellt viktiga frågor och föreslår därför att
nämnden skall kunna avgiva yttranden »när anledning därtill» anses föreligga.

I författningstexten rörande deklarations- och taxeringsförfarandet ha vidare
vidtagits vissa i huvudsak redaktionella ändringar, delvis föranledda av
påpekanden i remissvaren.

39 §.

Vad angår kostnaderna för 1940 års taxering till krigskonjunkturskatt
kan en exakt uppgift å denna ej ännu lämnas. Även när sådan uppgift föreligger
blir det knappast möjligt att noggrant uppskatta den av denna taxering
föranledda merkostnaden. Kostnaderna för den ordinarie taxeringen
lia nämligen, särskilt med hänsyn till att länens ordinarie bokföringssakkunniga
tjänstgjort som konsulenter vid ifrågavarande taxering, i ej ringa
grad nedbragts. Med största sannolikhet kan emellertid antagas att merkostnaden
för 1940 års krigskonjunkturskattetaxering ej obetydligt understigit

150,000 kronor. En summarisk uppskattning av motsvarande merkostnad
för 1941 års taxering till 400,000 kronor förefaller försvarlig.

Förslag till förordning om rätt att på grund av påförd krigskonjunkturskatt
för år 1941 erhålla nedsättning i den statliga inkomst- och
förmögenhetsskatten m. m. för samma år.

Skatteberedningen har jämväl framlagt förslag till förordning om rätt att
på grund av påförd krigskonjunkturskatt för år 1941 erhålla nedsättning
i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten m. m. för samma år.

I författningsförslaget hava upptagits bestämmelser med samma sakinnehåll
som i den för år 1940 gällande förordningen om dylik avdragsrätt vid
sistnämnda års taxering. Angående den närmare innebörden av förslaget
och motiveringen för detsamma får jag hänvisa till sid. 69—70 samt 29—30
i den remitterade promemorian.

I yttrandena över förslaget har av vissa länsstyrelser uttalats önskemålet
att denna avdragsrätt måtte borttagas och skattesatsen i stället sänkas. I
andra yttranden har särskilt uttalats önskemål att rätten att avdraga krigskonjunkturskatt
måtte utsträckas att gälla även kommunalskatten. Ungefär
samina synpunkter hava framförts i ett flertal yttranden. Ur dessa må nu
endast nämnas följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

183

Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrar:

En särskilt kritisk tid kan förutses infalla i december månad, då arbetet
med restitutionsuträkningarna tillkommer. Promemorian angående krigskonjunkturskatt
för år 1941 innehåller härutinnan förslag om bestämmelser med
samma sakinnehåll som i 1940 års motsvarande förordning. På grund av länsstyrelsens
erfarenheter från tillämpningen av sistnämnda förordning synes
allvarligt böra övervägas, huruvida icke det med avdragsrätten avsedda syftet
kunde vinnas med andra medel eller i vart fall avdragsprincipen givas en
annan teknisk utformning. Givetvis bör frågan om krigskonjunkturskattens
storlek icke avgöras ulan hänsynstagande till den övriga beskattning, som
träffar den skattskyldige. Ehuru avdragsrätt för kronoskatt principiellt icke
medgives, synes det rättvist, att det belopp, som erlägges i krigskonjunkturskatt,
bör vara undantaget från ytterligare beskattning. Övervägande skäl
tala även för en sådan anordning, att avdraget sker redan det år, taxeringen
verkställes. Att avdragsprincipen trots mot densamma vid yttranden över förslaget
till 1940 års förordning från flera håll framförda betänkligheter, likväl
blev gällande, torde få tillskrivas dess teoretiskt rikliga motivering. Emellertid
har principen icke kunnat fullföljas med avseende å kommunalskatten,
enär de tekniska svårigheterna därvid icke ansetts möjliga att bemästra.
I stället säges vederbörlig hänsyn ha tagits härtill vid skattetariffens fastställande.
Man frågar sig, örn icke avdragsprincipen även vid den ordinära
s t a tsbeskat tningen kunde ersättas genom en revision av skatteskalan.

De tekniska olägenheter, som tillämpningen av 1940 års bestämmelser rörande
krigskonjunkturskatten medförde, hade till stor del sin grund däri, att
arbetet med krigskonjunkturskattetaxeringen icke hann avslutas förrän i december
månad. Den omräkning av den ordinära statsskattetaxeringen, som
tack vare avdragsprincipen måste ske för de skattskyldiga, som fått sig krigskonjunkturskatt
påförd, ägde runi efter det debitering av såväl statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt som värnskatt slutförts och de vid höstens
kronouppbörd förfallna skattebeloppen normalt erlagts. Detla medförde icke
blott en omräkning till nya skattebelopp, utan även meddelande av restitutioner
i de fall, där den skattskyldige under första uppbördsterminen erlagt
antingen hela det ursprungligen debiterade skattebeloppet eller ett högre belopp
än han efter avdraget sammanlagt hade att erlägga. Dessutom måste
givetvis restitution äga rum för det fall att avdraget helt slukat det till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet och ordinär statsskatt
därför icke alls skulle utgå. Omräkningen av skatten och restitutionerna
skall ske utan hänsyn till att taxeringarna icke vunnit laga kraft och jämväl
utan hänsyn till att krigskonjunkturskatten icke erlagts. Vid varje ändring
av det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt respektive till krigskonjunkturskatt
taxerade beloppet måste en ny omräkning ske. Sänkes krigskonjunkturskatten,
blir följden, alt nedsättningen i den ordinära statsskatten
även sänkes, och eftersom restitution ägt rum, måste uppdebitering av
skillnaden ske. Sammankopplingen av skatterna får sålunda tyngande verkningar.
Uträkningen av nedsättningen ställer sig förhållandevis enkel vid
bolagen på grund av för dem gällande enkla tariffer men tager beträffande
enskilda personer och i synnerhet äkta makar åtskillig lid i anspråk.
Emellertid synes det lia. varit avsikten, att det dubbelarbete beträffande
beräkningen av de ordinära statsskattebeloppen, som den sena tidpunkten
för krigskon j tinktur taxeringens fastställande medfört, endast skolat utgöra
en ofrånkomlig omväg under krigskonjunkturskattens första år. Icke
desto mindre har förfarandet bibehållits i det nya förslaget och torde, örn det

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

genomföres, vålla allvarligt avbräck i landskontorens arbete med hänsyn till
den starka ökningen av krigskonjunkturbeskattningens omfattning.

Därest en omläggning av skatteskalan trots allt befinnes icke böra vidtagas,
kan en annan — låt vara mindre rationell — utväg för förenkling av
det nuvarande, i praktiken ganska otympliga systemet prövas. Avdragsrätten
innebär i realiteten för bolagen (B-gruppen) med för 1940 gällande
tariffer, att nedsättningen motsvarade 30 procent av krigskonjunkturskattebeloppet.
(Detta givetvis under förutsättning, att det till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt taxerade beloppet räckte till för hela avdragets tillgodonjutande.
) För fysiska personer (A-gruppen) varierade nedsättningens belopp
— för länet mellan 15 och 35 procent av påförd krigskonjunkturskatt —
men medeltalet höll sig även här mycket nära 30 procent av krigskonjunkturskattebeloppet.
Måhända torde det med avdragsrätten avsedda syftet
nöjaktigt tillgodoses genom en regel, enligt vilken det uträknade avdraget
ersattes med ett skäligt avdrag å krigskonjunkturskattebeloppet. Ehuru full
rättvisa därvid icke gåves åt varje enskild skattskyldig, borde ett sådant förfarande
särskilt med hänsyn till krigskonjunkturskattens natur och svårigheterna
att överhuvud uppnå rättvisa resultat vid krigskonjunkturskattetaxeringen
få anses tillfredsställande. Med hänsyn till vad ovan anförts rörande
avdragsprincipens praktiska verkningar kunde ett dylikt avdrag lämpligen
fastställas till 30 procent av det uträknade krigskonjunkturskattebeloppet.
En sådan anordning skulle förvisso medföra stora lättnader vid krigskonjunkturbeskattningens
praktiska genomförande.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län yttrar:

Bestämmelserna äro oformliga och onödigt arbetskrävande. Det har sålunda
överlämnats åt prövningsnämnden att meddela formliga beslut härutinnan.
Sådana beslut kunna icke meddelas, förrän landskontoret räknat
ut beloppen åt prövningsnämnden, och detta kan i sin tur icke ske förrän
nämnden meddelat beslut i fråga örn taxeringen. Nämndens beslut örn nedsättning
kunna alltså icke meddelas förrän vid justeringen av protokollet,
men då finns ingen fulltalig nämnd. En bestämmelse bör därför införas,
som reglerar förhållandet.

Kommerskollegium erinrar, att det redan i sitt utlåtande över förslaget till
krisskatt för år 1940 förordat avdragsrätt ej blott i fråga om taxeringen till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt utan även vid taxeringen till kommunal
inkomstskatt, samt anför vidare:

Handelskamrarna i Norrköping, Göteborg och Gävle ha nu ansett en dylik
avdragsrätt böra medgivas.

De kommunala skatterna ha sedan år 1940 stigit betydligt, varigenom
den dubbelbeskattning, som inträder genom att krigskonjunkturskatten ej
får avdragas vid kommunalbeskattningen, ytterligare skärpts. Kollegium
vill i anledning härav hemställa, att denna fråga om avdragsrätt för krigskonjunkturskatten
vid kommunalbeskattningen göres till föremål för utredning.

Kammarrätten lämnar förslaget utan erinran.

Departementschefen:

Att borttaga den redan för 1940 års beskattning gällande avdragsrätten är
ej möjligt. Den erfordras med hänsyn till den ifrågavarande skattens natur.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

185

Då avdragsrätten kräver en omräkning av redan verkställd taxering, kan
den ej, såsom länsstyrelsen i Älvsborgs län synes förutsätta, ske i enklare
form än genom beslut av prövningsnämnd.

Att utöka avdragsrätten att gälla även vid den kommunala beskattningen
är å andra sidan tekniskt så gott som omöjligt, eftersom den kommunala
debiteringen i regel bestämmes innan taxeringen till krigskonjunkturskatt
är slutförd och hänsyn till denna alltså ej kan tagas vid bestämmande av
det beskattningsunderlag som skall ligga till grund för beräkning av utdebiteringens
storlek. Det hade eljest utan tvivel varit ur många synpunkter
önskvärt örn sådant avdrag kunnat beräknas. I dylikt fall hade givetvis
avdragsrätten bort kompenseras genom höjning av skattesatserna för krigskonjunkturskatten.
Såsom jag redan förra året framhöll hade det förhållandet
att avdrag för krigskonjunkturskatt ej kunnat medgivas vid taxeringen
till kommunal inkomstskatt fått öva inflytande vid avvägningen av de föreslagna
skattesatserna.

Rörande frågan om rätt till skatteavdrag vid inkomstuppskattningen får
jag hänvisa till motiveringen vid 4 §.

Förslag till förordning med särskilda bestämmelser beträffande taxering
för inkomst åren 1941 och 1942 av ersättning på grund av försäkring
för förlust av fartyg eller köpeskilling vid
avyttring av fartyg.

Slutligen har skalteberedningen framlagt förslag till förordning med särskilda
bestämmelser beträffande taxering för inkomst åren 1941 och 1942 av
ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid
avyttring av fartyg.

Angående den närmare innebörden av förslaget och motiveringen för detsamma
hänvisas till sid. 71 och 28—29 i den remitterade promemorian.

Ifrågavarande förslag har ej föranlett erinran i något yttrande. Jag tillstyrker
detsamma.

Föredraganden hemställer, att förenämnda förslag till

dels förordning om krigskonjunkturskatt för år 1941,
dels förordning örn rätt att på grund av påförd krigskonjunkturskatt
för år 1941 erhålla nedsättning i den statliga inkomst-
och förmögenhetsskatten m. m. för samma år,

dels förordning med särskilda bestämmelser beträffande
taxering för inkomst åren 1941 och 1942 av ersättning på
grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling
vid avyttring av fartyg

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 173.

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

V. Schwartz.

BILAGOR

Bilaga.

P. M.

angående krigskonjunkturskatt för år 1941.

Allmän motivering.

Vid utarbetande inom finansdepartementets skatteberedning av förslag till
lagstiftning om krigskonjunkturskatt för år 1941 hava beaktats de erfarenheter
som vunnits vid tillämpningen av motsvarande lagstiftning för år 1940
och har dessutom beskattningen utvidgats att avse nya slag av inkomster i
en omfattning för vilken chefen för finansdepartementet under hand meddelat
huvudsakliga direktiv. Tillika har en genomgång skett av det material
angående tillämpning av världskrigets krigskonjunkturskatt, som föreligger
i akterna till regeringsrättens mål rörande sådan skatt, särskilt med tanke på
den ifrågasatta utvidgningen. Vissa slutsatser rörande möjligheten att praktiskt
genomföra olika metoder hava därvid kunnat dragas.

Beträffande 1940 års krigskonjunkturskatt torde det allmänna omdömet
vara försvarligt, att genom denna i stort sett kunnat förverkligas det allmänna
huvudsyftet att åstadkomma en extra beskattning av näringslivets efter
krigsutbrottet uppkomna mervinster, vilka ej med bärande sannolikhetsskäl
visats hava uppkommit oberoende av kriget och förkrigskonjunkturen, men
att undvika beskattning av fiktiva vinster. De taxeringstekniska svårigheterna
hava varit betydande och arbetet med taxeringens genomförande på sina
håll påfrestande, men från intet håll har gjorts gällande att uppgiften varit
oöverkomlig. Från de skattskyldigas sida framställdes i samband med deklarationspliktens
fullgörande, bland annat, den anmärkningen att man ofta
vore villrådig huru inkomstberäkningen skulle ske, enär olika alternativ vore
möjliga, vilka resulterade i olika belopp särskilt för jämförelseinkomstema.
Man synes härvid icke hava beaktat, att denna osäkerhet framför allt vore
en följd av den av näringslivet i allmänhet uppskattade bestämmelsen att
förkrigsinkomstårens inkomster skulle justeras med hänsyn till nybildningar
under dessa år av dolda reserver. Det ligger i sakens natur, att reserverna
kunna beräknas enligt mycket olika grunder, och att följaktligen de framställda
anmärkningarna i detta avseende ej kunna föranleda ändring, med mindre
man vill övergå till ett mera matematiskt beräkningssätt, i ungefärlig anslutning
till den anordning, som starkt klandrades i avseende å världskrigets krigskonjunkturskatt.
Det torde också böra här framhållas, att då svårigheterna
i fråga väsentligen hänförde sig till jämförelseinkomsternas beräkning, dessa
endast i mindre utsträckning torde i fortsättningen uppstå för rörelseidkare
i allmänhet, eftersom de en gång lämnade uppgifterna rörande jämförelseinkomsterna
i huvudsak skola bliva gällande även framdeles. Huvudsyftet
med den obligatoriska deklarationsskyldigheten var att erhålla ett tillfredsställande
underlag för taxeringen. Detta syfte torde i huvudsak hava vunnits.

Det är möjligt och sannolikt alt, om numera vunna erfarenheter varit för
handen, när 1940 års lagstiftning utarbetades, denna skulle i en eller annan
detalj hava erhållit en annan utformning än den fick. I vissa av dessa avseenden
torde ändring nu vara önskvärd; i andra avseenden torde det vara

1-417117.

Bilaga.

lämpligare att ej nu göra ändring i vad som en gång stadgats. Olägenheterna
av ändring skulle kunna vara större än fördelarna av i och för sig lämpligare
bestämmelser. Betydelsen av att såvitt möjligt upprätthålla kontinuiteten
bör ej underskattas.

Om det alltså torde kunna anses lämpligt att i huvudsak bibehålla 1940 års
regler beträffande rörelse, med sådana tekniska ändringar och förtydliganden
vartill vunna erfarenheter giva anledning, så gäller det närmast att taga ställning
till vissa allmänna spörsmål, som äga betydelse beträffande såväl denna
som andra förvärvskällor.

Fråga är sålunda, huruvida tiden skall anses mogen för att vid taxeringen
taga hänsyn till inträdd ändring i det allmänna penningvärdet. Chefen
för finansdepartementet uttalade vid anmälan för Kungl. Majit av 1940 års
förslag (prop. nr 2 till 1940 års urtima riksdag) sin anslutning till den i skatteberedningens
p. m. rörande krisskatt intagna ståndpunkten att, därest en mera
betydande försämring av penningvärdet skulle inträda, hänsyn till en sådan
försämring borde tagas vid ifrågavarande beskattning. Det torde väl kunna
diskuteras i vad mån en sådan försämring utöver den som direkt förorsakats
av knapphet å vissa varor är för handen. I varje fall kan den väl knappast
kunna betecknas såsom »mera betydande». Ett hänsyntagande till försämring
av penningvärdet kan, såsom i promemorian rörande krisskatt såvitt
angår det tekniskt svåraste området, nämligen rörelse, utvecklats, ske
vid taxeringen. De tekniska svårigheterna härutinnan skulle dock bliva ej
obetydliga, varför det måste betecknas såsom ur taxeringstekniska synpunkter
önskvärt att så länge som möjligt uppskjuta ett sådant hänsyntagande.
Förslaget innehåller alltså inga särskilda bestämmelser i nu angivet avseende.
Det torde emellertid böra framhållas, att det ej tillkommer undertecknade
att taga någon ställning till detta spörsmål. Frågan om hänsyntagande
till det allmänna penningvärdet liksom ock frågan om skattesatsernas
lämpliga storlek falla utom ramen för den föreliggande utredningen,
vilken avser att få fram normer för skattebördans fördelning mellan olika
kategorier inbördes.

Stor uppmärksamhet ägnades under fjolårets diskussion frågan, i vad
mån inkomstminskning under ett år skall få avräknas från inkomstökning
under ett annat. Chefen för finansdepartementet fann för sin del ej anledning
att taga ställning till denna fråga men ville fastslå att ett förfarande
med sådant syfte måste bliva svårt att genomföra. Riksdagens första särskilda
utskott yttrade härutinnan, att utskottet, som fann spörsmålet betydelsefullt,
för sin del ej heller var berett att intaga en bestämd ståndpunkt
till detsamma men förutsatte att detta komme att göras till föremål för
närmare övervägande och därvid ägnas tillbörlig uppmärksamhet. Ett tillmötesgående
i viss utsträckning av önskemålet att åstadkomma en utjämning
av olika års resultat utöver vad som varit möjligt redan enligt 1940
års lagstiftning synes nu vara tänkbart genom ytterligare utnyttjande av
de möjligheter, som den provisoriska skattepåföringen erbjuder. Genom
tillämpning av sådan skattepåföring, därest den skattskyldige avsatt särskild
kostnadsutjämningsfond, kan skattskyldig beredas möjlighet att överföra
omkostnader i viss utsträckning från ett år till ett annat, en möjlighet
sorn för företag vilka riskera lagerminskning på grund av importsvårigheter
bör kunna bliva av stort värde.

När det nu ifrågasättes att utsträcka krigskonjunkturbeskattningen till
nya slag av inkomst, inställer sig med förnyad styrka frågan, i vad mån
det skall vara möjligt att kvitta inkomstminskning å en förvärvskälla mot
inkomstökning å en annan. I vad mån en sådan kvittning är sakligt berättigad
eller ej kan vara beroende på omständigheterna. Den skattskyldige kan

Bilaga.

nämligen jämte förvärvskällor, som äro underkastade krigskonjunkturskatt,
hava andra förvärvskällor, vilka ej äro underkastade sådan skatt, och som
kunna utvisa inkomstökning. Läget kan vara sådant att inkomstminskning
å en förvärvskälla rätteligen bör anses kompenserad genom inkomstökning å
en sådan, krigskonjunkturskatt ej underkastad förvärvskälla. I dylikt fall
finnes ej anledning att befria vederbörande från beskattning av en tredje,
krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla, vilken utvisar inkomstökning.
Genom att lägga i beskattningsmyndighets hand att bestämma i vad
mån i hithörande fall kvittning bör ske synes emellertid frågan kunna få en
tillfredsställande lösning. Detta synes böra ske vid det moment av inkomstberäkningen,
genom vilket den beskattningsbara merinkomsten fastställes på
grundval av summa taxerade merinkomster.

Den vid förarbetena till 1940 års lagstiftning dryftade frågan om hänsyntagande
vid krigskonjunkturbeskattningen i särskilda fall till näringspolitiska
förhållanden genom lindring i eller eftergift av krigskonjunkturskatt
har redan fått sin lösning genom det bemyndigande som av 1940 års urtima
riksdag meddelats Kungl. Maj.t att i vissa fall medgiva sådan eftergift eller
lindring.

Vid utarbetande av förslag till krigskonjunkturskatt för 1941 måste liksom
beträffande 1940 års krigskonjunkturskatt största hänsyn tagas till de
taxeringstekniska möjligheternas begränsning. Efter den mycket starka meningsyttring
som i fjolårets remissutlåtanden framkom från de flesta länsstyrelser
mot att lägga någon del av taxeringsarbetet på taxeringsnämnderna
synes en sådan anordning ej kunna ifrågasättas. I vissa avseenden, t. ex. beträffande
jordbrukare, synes det visserligen böra anförtros åt taxeringsnämndernas
ordförande att biträda vid urskiljandet av dem som kunna ifrågakomma
att taxeras till krigskonjunkturskatt. I övrigt synes däremot taxeringsarbetet
böra anordnas efter i huvudsak samma riktlinjer som förra året
med den olikhet att det lärer böra påbörjas tidigare, varför även deklarationer,
i den mån sådana komma att krävas, böra infordras tidigare.

Vad därefter angår frågan om krigskonjunkturskattens utvidgning till
andra slag av inkomster än dem som förut varit indragna under denna må
följande framhållas.

Att inkomster av jordbruk och skogsbruk nu böra underkastas krigskonjunkturskatt
har, med hänsyn till att här är fråga om olika former av näringsverksamhet,
ansetts givet. Vid denna beskattning hava följande synpunkter
ansetts böra vara vägledande. Beskattningen i denna del bör i stort
sett avse endast prisstegringar utöver vad som erfordrats för att uppväga
ökning av omkostnaderna och, eventuellt, det allmänna penningvärdets sänkning.
Eftersom omsättningen är väsentligen beroende av skördens storlek
beträffande jordbruk och virkesuttagens omfattning beträffande skogsbruk,
bör inkomstökningens storlek spela mera underordnad roll än beträffande
rörelse. Beskattningen måste ovillkorligen göras enkel i tillämpningen.

En svårighet i detta sammanhang är, att jordbruk och skogsbruk ej lära
kunna behandlas efter ensartad grund utan måste skiljas från varandra. Att
ur deklarationens inkomst av jordbruksfastighet noggrant urskilja vad som
belöper på den ena och andra kategorien erbjuder vanligen avsevärda svårigheter
med hänsyn därtill att omkostnaderna till stor del äro gemensamma. En
summarisk uppdelning är viii i allmänhet möjlig, men tvisteanledning rörande
uppdelningen kan antagas föreligga i kanske de allra flesta fall. Det vore
därför olämpligt att bygga krigskonjunkturskatten för normala fall på en
dylik uppdelning.

Bilaga.

Att från bruttointäkterna av jordbruksfastighet urskilja vad som belöper
på skogsbruket erbjuder däremot regelmässigt ej större svårigheter. En
krigskonjunkturbeskattning som i praktiken kan normalt bindas vid en sådan
uppdelning huvudsakligen av bruttointäkterna torde därför vara lättare
att genomföra.

Beträffande såväl jordbruk som skogsbruk torde i regel bruttointäkterna
i penningar, d. v. s. de belopp som erhållas vid avyttring av produkter av
olika slag m. m., utgöra den lämpligaste basen för ett schablonmässigt bestämmande
av vad som skall anses utgöra prisstegring eller ej. I regel kan
väl en rent procentuell beräkningsgrund tillämpas. Det kan exempelvis i regel
fastslås, att den genomsnittliga prisökningen å bränsleved utöver vad
som erfordras för att kompensera omkostnadshöjning utgör så och så många
procent å försäljningspriset. Motsvarande synes kunna ske beträffande exempelvis
mjölk, kött, foder, spannmål m. fl. jordbruksprodukter, eventuellt
efter olika grunder i olika delar av riket.

Beträffande jordbruk synes ej kunna frånkommas, att hänsyn tages till
merinkomsten. Högre belopp än denna bör ej krigskonjunkturbeskattas. Ett
tillfredsställande mått å merinkomsten synes normalt kunna erhållas, örn
man jämför bruttointäkterna av jordbruk under förkrigsinkomståren och
beskattningsåret och tillika beaktar omkostnadsökningen på sätt som närmare
utvecklas i den speciella motiveringen.

I fråga om skogsbruk är det däremot meningslöst att taga hänsyn till merinkomsten
såsom sådan. Denna beror på virkesuttagens storlek, och dessa
uttag äro, om man bortser från möjligheten att vid olika tidpunkter erhålla
olika priser, i huvudsak oberoende av konjunkturerna. Det torde här vara
tillfyllest med den — antagligen endast i undantagsfall inverkande — gränsen
att mer än nettointäkten av skogsbruk för beskattningsåret ej beskattas,
varjämte det minimibelopp för taxerad merinkomst som fastställes för att
beskattning skall ifrågakomma får öva sin inverkan.

Sammanfattningsvis skulle resultatet bli, att för förkrigsinkomståren
bruttointäkterna av jordbruket redovisas genom att intäkterna av skogsbruk
borträknas samt att för beskattningsåret bruttointäkterna av såväl jordbruk
som skogsbruk uppdelas på dessa båda kategorier och inom vardera kategorien
på försäljningar av olika huvudtyper. Av i huvudsak dessa siffror
göras erforderliga sammanställningar och schablonuträkningar.

Härigenom skulle ej de skattskyldiga förmenas att tillämpa en noggrannare
beräkningsgrund, men syftet att för alla normala fall erhålla en enkel
uppskattning tillgodoses, och likaså önskvärdheten att hava en grund att
falla tillbaka på, om försök till en mera noggrann beräkning misslyckas.

Med materiella bestämmelser av i huvudsak detta innehåll torde taxeringsförfarandet
kunna anordnas på ett sätt, som blir jämförelsevis föga betungande
för flertalet skattskyldiga utan att dock kunna anses alltför påfrestande
för taxeringsmyndigheterna. Vid valet av metod har beaktats, att många
av de skattskyldiga varom här är fråga kunna antagas ej vara i besittning
av deklarationer för tidigare år. Förfarandet innebär i stort sett, att uträkning
av merinkomstens storlek enligt den mera summariska metoden på
grundval av avgivna självdeklarationer för den ordinarie taxeringen sker
inom länsstyrelserna och till ställes den skattskyldige, vilken, om han ej åtnöjes
med denna beräkning, äger förete utredning för en noggrannare uppskattning.
Därvid märkes att utredning rörande omfattningen av prisstegring
å jordbrukets produkter måste läggas å den skattskyldige, om han vill göra
gällande att sådan svarande mot merinkomsten ej förelegat. Ur deklarationsmaterialet
kunna nämligen ej erhållas tillräckligt specificerade uppgifter rö -

Bilaga. 5

rande exempelvis olika slag av spannmål för att läggas till grund för en
dylik beräkning.

Inkomst av annan fastighet synes böra i princip indragas under skatten.
Det torde dock vara rätt ovanligt att en mera betydande inkomstökning, som
kan hänföras till krigskonjunkturen, föreligger beträffande annan fastighet
som ej nyttjas i rörelse. Erfarenheterna från den förra krigskonjunkturskatten
utvisa, att merinkomst av annan fastighet endast i mycket ringa utsträckning
blev beskattad. Fråga kan emellertid undantagsvis vara om i hög grad
krigskonjunkturbetonade uthyrningar, vilka knappast böra undantagas från
ifrågavarande beskattning. Dessa men endast dessa synas böra beskattas.

Taxeringsförfarandet synes beträffande inkomst av annan fastighet böra
så inrättas, att denna apparat ej sättes igång utom där särskild anledning
därtill föreligger. Obligatorisk deklarationsskyldighet beträffande inkomstökning
av annan fastighet, varigenom ett stort deklarationsmaterial skulle
insamlas utan större nytta, synes böra undvikas.

Realisationsvinst beträffande fastighet i fall där värdeökningen kan förmodas
hava uppkommit efter krigsutbrottet synes knappast lämpligen böra
undantagas från skatten i fråga.

Beträffande inkomst av tjänst torde det knappast vara lämpligt att mera
avsevärt utvidga beskattningen. Helt allmänt kan väl sägas att beträffande
tjänst inkomstökning, där sådan förekommer, är resultatet av ett värdefullare
arbete — kvalitativt bättre eller kvantitativt större eller båda delarna.
Det synes knappast fullt skäligt att indraga sådant arbete under krigskonjunkturskatten.
Om man härvid särskilt tänker på dem som utföra »kristidsarbete»
och därför på grund av arbetets svårighet erhålla viss extrabetalning,
bör särskilt observeras, att, ej minst där fråga är om större inkomsttagare,
åtagandet ofta av vederbörande betraktas som en börda, vilken han
åtagit sig för det allmännas bästa. En extra beskärning av dylik inkomsthöjning
genom krigskonjunkturskatt skulle helt säkert allmänt av vederbörande
betraktas som ett återtagande av vad staten utfäst sig att betala.
En krigskonjunkturskatt på tjänsteinkomster, som kunna anses »välförtjänta»
och av vederbörande betraktats såsom sådana, vore väl ej heller lämplig
att införa sedan inkomståret gått till ända och inkomsterna disponerats. Vad
som däremot synes kunna ifrågasättas är någon utvidgning av beskattningen
av tjänsteinkomster som uppkommit av rörelse eller dylikt. En särskild anledning
till försiktighet ligger däri, att det av skäl, som nedan angivas, torde
bliva mycket svårt att med krigskonjunkturskatt nå kapitalinkomster. Att
behandla kapitalinkomster lindrigare än tjänsteinkomster skulle knappast
vinna allmän förståelse.

Beträffande inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet, annan än av realisationsvinst,
gäller i huvudsak detsamma som örn tjänsteinkomster. Dock torde
vissa inkomster av tillfälliga uppdrag vara så typiskt krigskonjunkturbetonade,
att en beskattning av dem synes vara på sin plats.

Beträffande inkomst av kapital måste särskilt beaktas de tekniska svårigheterna
att genomföra en krigskonjunkturbeskattning.

Frågan torde böra betraktas nied hänsyn till dels utdelningar, dels räntor,
dels inkomst av fastighet och rörelse i utlandet.

Vad angår utdelningar under år 1940 från svenska aktiebolag och svenska
ekonomiska föreningar bör observeras alt de antingen kunna utgöras av förelags
besparade vinstmedel från tidigare räkenskapsår (i regel 1938 eller tidigare)
eller av vinstmedel från senast tilländalupna räkenskapsår (i regel
1939). Vad som hänför sig till vinstmedel från tiden före krigsutbrottet bör
enligt grunderna för krigskonjunkturbeskattningen ej beskattas, vare sig

Bilaga.

vinstmedlen härröra från sista räkenskapsåret eller från tidigare år. Utdelningar
som härröra från tiden efter krigsutbrottet återigen utgöras av vad
som återstår av redan krigskonjunkturbeskaltade vinstmedel, och skäl för
ytterligare krigskonjunkturskatt saknas. Ifrågavarande utdelningar böra följaktligen
ej beskattas med krigskonjunkturskatt.

I huvudsak motsvarande kan väl anses gälla om utdelningar från utländska
bolag. Även örn de vinster av vilka dessa härröra ej utomlands beskattats
just med krigskonjunkturskatt, torde de i regel hava beskattats med andra
extraordinära skatter. I huvudsak motsvarande kan väl göras gällande beträffande
inkomst av fastighet och rörelse i utlandet.

Beträffande räntor ställer sig avgörandet svårare. Det är möjligt för alt
ej säga högst sannolikt alt den räntestegring, som nu ägt rum, skulle åtminstone
i huvudsak uteblivit, om ej kriget utbrutit. Å andra sidan torde
kunna göras gällande att räntestegringen ej varit större än att den kan anses
ligga inom ramen för de normala svängningarna i räntefoten, även örn en
förr eller senare sannolik räntehöjning påskyndats av kriget. Räntehöjningarna
kunna i varje fall ej betecknas som utpräglade krigskonjunkturvinster.
Man kan väl därför påstå att även om en krigskonjunkturbeskattning av
räntor ej vore omotiverad, den ej kan anses utgöra ett nödvändigt led i
systemet.

Emellertid böra i detta sammanhang särskilt beaktas de utomordentliga
praktiska svårigheterna att genomföra en krigskonjunkturbeskattning av kapitalinkomster.
Dessa svårigheter sammanhänga främst dels med de ändringar
i värdepappersförmögenheternas sammansättning från tid till annan
som torde få betraktas såsom normala, dels därmed att enligt grunderna för
krigskonjunkturskatten beräknad normalränta å nytillkommet kapital bör
få avräknas och alt det ofta torde vara synnerligen svårt att fastställa vilket
kapital som är nytillkommet. För att belysa frågan må ett exempel anföras
beträffande obligationsräntor. Om en person ägt samma obligation före och
efter krigsutbrottet, är såväl hans ränteinkomst därav som hans förmögenhet
däri oförändrad. D. v. s. tages hänsyn till penningvärdets fall, hava både
ränteinkomst och förmögenhet gått ned. Emellertid har obligationens dagskurs
sjunkit, medan avkastningen i procent av dagskursen höjts. Har åter
t. ex. en aktie utbytts mot en obligation eller tvärtom, är en jämförelse omöjlig.
Man kan ej fastställa vare sig »prisstegringen» utöver den som kan anses
svara mot penningvärdets fall eller inkomstökningen beträffande ränteinkomster.
Skall man -—- såsom väl vore lämpligt — binda krigskonjunkturskatten
av kapital vid »merinkomst» och inskränka den till ränteinkomster,
torde det lili omöjligt att få fram en jämförelseinkomst. Samma förmögenhet
kan ena året ha bestått av aktier, andra året av obligationer. Har nytt kapital
tillkommit, blir det också ofta omöjligt att avgöra, i vilka tillgångar
just detta kapital till skillnad från det gamla är placerat. Särskilt måste i
sammanhanget beaktas frågan örn behandlingen av nyligen ärvt kapital.

Sammanfattningsvis torde beträffande inkomst av kapital kunna sägas att
en krigskonjunkturskatt å sådan skulle erbjuda synnerligen stora vanskligheter.
Dylik skatt föreslås därför ej.

Krigskonjunkturskatten å all annan inkomst än av rörelse synes böra
göras proportionell. I vissa fall fastställes ej jämförelseinkomst, och saknas
följaktligen grunden för den progressiva beskattningen. Men även där jämförelseinkomst
fastställes synes för annan inkomst än av rörelse den proportionella
beskattningsmetoden ligga närmast lill hands.

Bilaga.

Speciell motivering.

I det följande kommer i allmänhet att redovisas allenast sådana ändringar
som föreslås i förhållande till förordningen om krigskonjunkturskatt för
år 1940. I vissa avseenden giva dock erfarenheterna från taxeringen till sådan
skatt anledning till särskilda uttalanden.

2 §•

Den ändrade avfattningen av denna paragraf föranledes av beskattningens
utökning att avse nya slag av inkomst. Det sakliga innehållet kommer
följaktligen att motiveras under de paragrafer, som avse de olika slagen av
inkomst.

3 §.

I fråga om inkomster av tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet, utom
realisationsvinst och lotterivinst samt vad som influtit genom restitution av
allmänna skatter, skall enligt 8 § beskattning äga rum endast där dessa förvärvskällor,
bortsett från dylika vinster, i sin helhet utvisa inkomstökning,
men skall beskattningen endast avse sådana slag av inkomst som angivas i
2 §. Inkomstökning skall följaktligen i dessa fall fastställas även beträffande
annan inkomst än som direkt är underkastad beskattning. Därav följer
att ingressen till 3 § bör erhålla en allmännare avfattning än den hittills haft.
Det torde ock böra framhållas, att begreppet »jämförelseinkomst» beträffande
nu nämnda inkomster ej heller kommer att inskränkas till
skattepliktig inkomst. Redan den nu gällande avfattningen giver emellertid
rum för en sådan saklig utvidgning av jämförelseinkomstens begrepp.
Vidare må påpekas, att jämförelseinkomst enligt förslaget ej kommer att
fastställas beträffande skogsbruk, och beträffande jordbruk ej där den mera
summariska uppskattningsmetoden tillämpas. Härav och av det förhållandet
att fråga nu är om ett nytt beskattningsår hava vissa ändringar i formuleringen
föranletts.

4 §.

I 1940 års förordning funnos i motsvarande paragraf jämte anvisningar
åtskilliga bestämmelser rörande frågor, sammanhängande med den för beskattningen
grundläggande principen alt inkomstökning som uppkommit
före utgången av augusti 1939 icke var skattepliktig. Samma princip gäller
visserligen även enligt det föreliggande förslaget, och de frågor som här
åsyftas kunna således alltjämt uppkomma, nämligen för sådana skattskyldiga,
för vilka beskattningsåret omfattar räkenskapsår med början före utgången
av augusti 1939. Då emellertid fall då dessa frågor kunna förekomma
endast undantagsvis torde bli aktuella, har det ansetts lämpligt att
ur paragrafen utesluta de bestämmelser som avsågo ifrågavarande spörsmål
och i stället upptaga en särskild föreskrift härom. Denna återfinnes i 40 §
av förslaget.

Med anledning av det samtidigt framlagda förslaget till förordning med
särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst åren 1941 och
1942 av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling
vid avyttring av fartyg har i 6 morn., motsvarande 7 moni. i 1940
års förordning, upptagits ett kompleltgrande stadgande rörande köpeskilling
vid avyttring av fartyg.

I övrigt ansluter sig förslaget i vad det avser själva paragrafen lill 1940
års förordning. Vad särskilt angår frågan örn avdrag för minskning av dold

8 Bilaga.

lörkrigsreserv, varom bestämmelser upptagits i 4 morn., hänvisas till vad
nedan antimes.

I anvisningarna till 4 § hava upptagits samma föreskrifter som i 1940 års
förordning med de ändringar som framgå av det följande.

Beträffande inkomstuppskattningen för förkrigsinkomstären avviker förslaget
från motsvarande stadgande i 1940 års förordning endast i punkt
2 a) rörande beräkning av ändring i dold reserv i varulager eller jämförlig
tillgång. Den nu föreslagna lydelsen av denna punkt åsyftar emellertid icke
någon saklig ändring, utan är endast avsedd att förebygga vissa missförstånd
som den tidigare formuleringen föranlett. Med de erfarenheter som
vunnits genom fjolårets taxering kunde det väl, bland annat av praktiska
skäl, måhända anses lämpligare, om man i lagstiftningen icke upptagit bestämmelser
örn jämkning av lagervärdena för förkrigsinkomstären, utan i
stället låtit bokföringen ligga till grund för inkomstuppskattningen i denna
del enligt samma regler som gälla vid den ordinarie taxeringen. Att nu frångå
den en gång fastställda principen torde emellertid icke med fördel låta
sig göra, då den är av grundläggande betydelse för beräkning av jämförelseinkomsten
och någon ändring i reglerna för bestämmande av denna lämpligen
ej bör företagas. De justeringar av lagervärdena som med tillämpning
av ifrågavarande stadgande gjorts vid 1940 års taxering hava också visat
sig vara till väsentlig fördel för de skattskyldiga. Enligt vad under förslagets
utarbetande inhämtats lärer, såsom redan i den allmänna motiveringen
antytts, stadgandet i många fall hava vållat tvekan beträffande den
lämpligaste metoden för beräkning av reservförändringarna samt om i vilka
fall jämkning av de bokförda lagervärdena borde äga rum eller icke. I anledning
härav torde böra erinras, att syftet med bestämmelsen liksom för
övrigt med samtliga regler örn inkomstuppskattningen varit att få fram den
verkliga inkomsten för förkrigsinkomstären så att jämförelseinkomsten
kunde bestämmas så noggrant som möjligt. Med hänsyn härtill står det den
skattskyldige fritt att med utgångspunkt från en gemensam norm för båda
åren i varje särskilt fall framlägga en i möjligaste mån exakt beräkning av
de reservförändringar, som uppkommit genom uppskrivning eller nedskrivning
av varulagret. Såsom framgår av den föreslagna författningstexten är
någon jämkning ej påkallad, om icke »mera avsevärd» nybildning eller
minskning av dold reserv ägt rum. Huruvida sådan mera avsevärd förändring
av reserven skall anses hava förekommit måste givetvis bedömas
efter omständigheterna i varje särskilt fall, med hänsyn tagen till varulagrets
storlek och omfattningen av vederbörande förvärvskälla.

Enligt vad som inhämtats har vid taxeringen år 1940 av beskattningsnämnderna
i allmänhet tillämpats följande metod för beräkning av reservförändringar
under förkrigsinkomstären i de fall, då anskaffnings- eller försäljningspris
lagts till grund för varulagrets värdering. Den dolda reserven
har beräknats dels vid första förkrigsinkomstårets ingång dels vid andra
förkrigsinkomstårets utgång till skillnaden mellan anskaffningskostnaden
och det bokförda värdet vid respektive tidpunkter. Den ökning eller minskning
av reserven, som sålunda framkommit, har i de fall, då såsom jämförelseinkomst
upptagits medeltalet av inkomsterna för de båda förkrigsinkomståren,
ansetts kunna fördelas med hälften på varje år. Vid beräkningen
av anskaffningskostnaden har dock hänsyn ansetts böra tagas till
den värdeminskning som en vara kan antagas hava undergått eller skäligen
kan antagas komma att framdeles undergå i den mån sådan värdenedsättning
skett i räkenskaperna. Örn någon väsentlig prishöjning ägt rum. har hänsyn
jämväl härtill ansetts böra tagas på så sätt att från anskaffningskost -

Bilaga.

naden å lagret vid andra förkrigsinkomstårets utgång dragits viss, mot prisförändringen
svarande procent av anskaffningskostnaden å genomgångslagret.
Har däremot prissänkning inträtt, har tillägg för däremot svarande
procent av anskaffningskostnaden å genomgångslagret gjorts till anskaffningskostnaden
å lagret vid andra förkrigsinkomstårets utgång. Med genomgångslager
förstås därvid den minsta av in- och utgående lagerkvantiteterna
för de båda förkrigsinkomståren.

Något hinder att tillämpa enahanda metod enligt det nu föreliggande förslaget
föreligger icke. 1 författningstexten angives visserligen att reservförändringen
bör beräknas för vartdera året, men under den angivna förutsättningen
att såsom jämförelseinkomst upptages medeltalet av förkrigsinkomstårens
inkomster lärer intet hinder möta att beräkna reservförändringen direkt
för hela tvåårsperioden, enär slutresultatet för inkomstuppskattningen
blir detsamma sorn om beräkningen skett för vartdera året. Örn det däremot
påyrkas att jämförelseinkomsten skall upptagas efter annan grund än medeltalsberäkning,
måste givetvis reservförändringen beräknas för vartdera
året.

I fråga örn jämförelseinkomsten har (i slutet av punkt 3 av anvisningarna
till 4 §) föreslagits ett tilläggsstadgande, enligt vilket den vid taxering till
krigskonjunkturskatt år 1940 fastställda jämförelseinkomsten bör frångås
endast om särskilda skäl därtill föranleda. Sådana skäl kunna anses föreligga
i fall då inkomstuppskattningen för något av förkrigsinkomståren blivit
felaktig antingen på grund av den skattskyldiges oriktiga uppgifter eller
på grund av felbedömning av prövningsnämnden, och det tillika befinnes
att den en gång fastställda jämförelseinkomsten efter de senare framkomna
omständigheterna ej utgör ett godtagbart uttryck för den skattskyldiges
normala årsinkomst av vederbörande förvärvskälla vid tiden närmast
före krigsutbrottet. Har jämförelseinkomsten bestämts till annat belopp
än som motsvarar medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren, bör
densamma ej frångås med mindre det konstateras, att felaktighet förelupit
vid inkomstuppskattningen och det tillika uppenbart framgår, att det medeltal
som erhålles efter rättelse av sådan felaktighet utgör ett mera godtagbart
uttryck för den skattskyldiges normala årsinkomst av förvärvskällan än
den tidigare fastställda jämförelseinkomsten.

Enligt huvudregeln skall såsom jämförelseinkomst upptagas medeltalet av
inkomsterna för båda förkrigsinkomståren. Beträffande 1940 års förordning
har tvekan yppats örn tillämpningen av nämnda regel för det fall att ett av
förkrigsinkomståren visat underskott. Av grunderna till förordningen samt
av stadgandet angående inkomstminskning (i punkt 9 i 1940 års förordning)
ävensom av uppställningen å deklarationsformuläret framgår emellertid med
tydlighet alt vid medeltalsberäkningen det ena årets underskott bör upptagas
såsom sådan!. Jämväl för förenämnda fall gäller alltså, att huvudregeln
ej bör frångås med mindre det är uppenbart att det faktiska medeltalet ej
utgör ett godtagbart uttryck för den skattskvldiges »normala årsinkomst av
förvärvskällan vid tiden närmast före krigsutbrottet».

Det nu citerade uttrycket lärer vid föregående års taxering i vissa fall
hava föranlett yrkanden om frångående av huvudregeln enbart på den grund
att inkomsten under de åtta första månaderna av 1939 visat sig uppgå till
högre belopp lin medeltalet för förkrigsinkomståren. En tolkning av stadgandet
i den riktning sådana yrkanden avsett är givetvis felaktig. Redan inkomsterna
under den förra delen av år 1939 liro ju i allmänhet påverkade av
förkrigskonjunkturen, varför dessa normalt icke få inblandas, då det gäller
alt bestämma jämförelseinkomsten. Just medeltalet av förkrigsinkomstårens

Bilaga.

resultat efter den noggranna justering av inkomsterna för dessa år, som reglerna
örn inkomstuppskattningen avse, är det som antages utgöra uttrycket
för den normala årsinkomsten vid tiden närmast före krigsutbrottet. Det
må dock sägas, att i undantagsfall hänsyn till inkomsterna under den förra
delen av år 1939 bör tågås vid jämförelseinkomstens fastställande, exempelvis
då det gäller en förvärvskälla i vilken visserligen rörelse bedrivits under förkrigsinkomståren
men där verksamheten så att säga icke nått sin normala
utveckling förrän under tiden därefter.

Beträffande föreskrifterna i punkt 3 andra stycket erinras, att samtliga de
där angivna uppskattningsgrunderna äro avsedda att utgöra exempel. Huvudregeln
för de där åsyftade lallen är således att jämförelseinkomsten bör
bestämmas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Ett förtydligande
härutinnan har ansetts önskvärt.

Vad angår frågan om uppskattningen av inkomst för beskattningsåret har
i förslaget i första hand, under 4 a), upptagits en föreskrift som avser att
reglera sambandet mellan lagervärderingen vid beskattningsårets ingång och
nästföregående beskattningsårs utgång. Sålunda har det ansetts böra uttryckligen
angivas att, därest vid taxeringen till krigskonjunkturskatt år
1940 tillägg gjorts för nybildning under nästföregående beskattningsår av
dold reserv i lagertillgångar, hänsyn härtill skall tagas vid värdering av lagret
vid beskattningsårets ingång, och att följaktligen vid inkomstuppskattningen
avdrag skall medgivas nied belopp svarande mot nämnda tillägg.
Föreskriften är, såsom tydligt torde framgå, förestavad av rent tekniska
skäl.

I förslagets anvisningspunkt 4 b) hava upptagits stadganden örn lagervärderingen
vid beskattningsårets utgång, motsvarande de enligt 1940 års förordning
under 4 a) gällande med de undantag som framgå av följande.

Enligt nämnda förordning gällde beträffande lagerökning som uppkommit
efter utgången av augusti 1939 (krigsutbrottet), att nedskrivning ej godkändes
till lägre värde än som motsvarade anskaffningskostnaden vid samma
tidpunkt. I förslaget bibehålies denna regel endast för det fall att lagret vid
krigsutbrottet skall räknas såsom förkrigslager. I fall då lagret vid sista förkrigsinkomstårets
utgång räknas såsom förkrigslager föreslås däremot, att
beträffande lagerökning nedskrivning ej må godkännas till lägre värde än
anskaffningskostnaden vid sistnämnda tidpunkt. Den sålunda föreslagna
ändringen är föranledd uteslutande av praktiska skäl. Någon nämnvärd skillnad
i prisnivån vid de båda nämnda tidpunkterna lärer i allmänhet ej hava
inträtt, varför den föreslagna ändringen ur denna synpunkt ej torde hava
nämnvärd betydelse.

I ett tredje stycke av anvisningspunkt 4 b) har upptagits en föreskrift,
enligt vilken vid tillämpning av vad som stadgats angående grunderna för
lagervärderingen nedskrivning ej må ske till lägre belopp än det bokförda
värdet vid beskattningsårets utgång, såvitt ej den skattskyldige visar att
lagret i sin helhet under beskattningsåret uppskrivits eller att vid uppskattningen
enligt räkenskaperna hänsyn ej tagits till nedskrivning som enligt
god köpmannased varit uppenbart påkallad. Redan enligt 1940 års förordning
gällde, ehuru uttrycklig föreskrift därom ej fanns, men som tydligt framgår
av förarbetena till förordningen, att nedskrivning under det bokförda
värdet ej kunde godkännas vid inkomstuppskattningen. Denna princip har
nu ansetts böra uttryckligen angivas, men samtidigt föreslås en viss uppmjukning
enligt den ovannämnda undantagsregeln, avsedd att skapa en
möjlighet till förebyggande av eljest tänkbara uppenbart obilliga resultat.
Såsom framgår av den föreslagna formuleringen bör stadgandet tillämpas
restriktivt.

Bilaga.

Vidare har i ett fjärde stycke av anvisningspunkt 4 b) upptagits ett stadgande
av samma innehåll som det vilket beträffande lagertillgångar gällde
enligt anvisningarna till 4 § punkt 4 c) i 1940 års förordning. Stadgandet
innebär att i räkenskaperna gjord värdesättning av lagertillgång, som godkänts
vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, ej bör, med
mindre särskilda omständigheter därtill föranleda, vid inkomstuppskattning
enligt den föreslagna förordningen frångås, försåvitt ej de beträffande räkenskaperna
tillämpade grunderna kunna antagas i genomsnitt mera avsevärt
skilja sig från de enligt de tidigare i den ifrågavarande anvisningspunkten
medgivna. Vid bedömande av begreppet »mera avsevärt» bör i enlighet
med vad som uttalats i samband med frågan örn reservförändringarna under
förkrigsinkomståren hänsyn tagas till varulagrets storlek och omfattningen
av vederbörande förvärvskälla.

I frågan örn avdrag för minskning av dold förkrigsreserv ansluter sig förslaget
i huvudsak till 1940 års förordning. Grundstadgandet härom återfinnes
i förslagets 4 § 4 mom. första stycket och är av samma lydelse som motsvarande
bestämmelse i 4 § 5 mom. av nämnda förordning. Emellertid hava i
samband med denna fråga, såvitt angår lagertillgångar, uppkommit ett par
tidigare ej aktuella spörsmål, vilka avse de fall där avdrag för minskning av
dold förkrigsreserv medgivits vid föregående års taxering och sålunda avgången
reserv helt eller delvis återvunnits under beskattningsåret. För reglerande
av dessa fall hava kompletterande föreskrifter erfordrats. Tillika hava
anvisningar om avdragets beräkning ansetts behövliga.

Såvitt angår lagertillgångar har under förslagets utarbetande övervägts
möjligheten av ett sammanförande av samtliga hithörande bestämmelser i
en anvisningspunkt, som då möjligen lämpligast borde hava införts efter
föreskrifterna i punkt 4 b) örn lagervärderingen vid beskattningsårets utgång.
Emellertid äro de frågor som i detta sammanhang uppkomma till sin principiella
innebörd helt skilda. Frågan om avdrag för minskning av dold förkrigsreserv
sammanhänger med frågan om bevisningen i vad mån merinkomsten
berott på de i 1 § omnämnda förhållandena, under det att övriga
spörsmål beröra frågan om lagervärderingen för beskattningsåret. Planen på
ett sammanförande av bestämmelserna har därför ej kunnat fullföljas. I stället
har själva grundstadgandet om avdrag för minskning av dold förkrigsreserv,
såsom ovan antytts, upptagits i själva paragrafen med detaljerade regler
för avdragets beräkning i en särskild anvisningspunkt 11 a), under det att
övriga hithörande föreskrifter sammanförts omedelbart efter punkten om
lagervärderingen i en särskild anvisningspunkt 4 c). Beträffande den närmare
innebörden av förslaget i ifrågavarande delar hänvisas till de ovan åberopade,
detaljerade föreskrifterna. Här torde endast böra nämnas, att den i
anvisningspunkten lia) andra stycket angivna regeln att för det fall, då utredning
ej företetts rörande lagret vid krigsutbrottet, såsom dold förkrigsreserv
må antagas det belopp, varmed lagrets verkliga värde vid sista förkrigsinkomstårets
utgång visas hava överstigit dess i beskattningshänseende enligt
ifrågavarande förordning då gällande värde, ej ansetts innebära någon
egentlig nyhet i förhållande till 1940 års förordning. Enligt vad som upplysts
har denna i allmänhet tillämpats på angivet sätt vid taxeringen.

Bestämmelser örn avdrag för värdeminskning å maskiner, inventarier,
byggnader eller andra dylika tillgångar för stadigvarande bruk hava upptagils
under anvisningspunkt 4 d) i förslaget. De äro av samma innehåll
som motsvarande punkt 4 c) i 1940 års förordning med den skillnad att beträffande
den för överpris eller merkostnad enligt förordningen stadgade

Bilaga.

spärrgränsen av en och en tredjedel gånger det pris, som den tillgång avdraget
avser kan anses hava betingat vid utgången av augusti 1939, ansetts
skäligen böra sänkas till en och en f järdedel gånger nämnda pris, detta med
hänsyn till den tendens prisutvecklingen visat beträffande de tillgångar som
huvudsakligen beröras av detta avdrag, nämligen fartyg. Därjämte har villkoret,
att avdraget skall hava skett i beskattningsårets räkenskaper, borttagits
såsom sakligt överflödigt.

I detta sammanhang erinras att i förslaget icke upptagits den enligt 1940
års förordning (anvisningspunkt 4 c) gällande regeln att i räkenskaperna
gjord avskrivning för värdeminskning å maskiner, inventarier, byggnader
eller andra dylika tillgångar för stadigvarande bruk som godkänts vid taxeringen
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ej borde, med mindre särskilda
omständigheter därtill föranledde, vid taxering till krigskonjunkturskatt
frångås, såvitt ej de i räkenskaperna tillämpade grunderna kunde
antagas i genomsnitt mera avsevärt skilja sig från de enligt förordningen
medgivna. Någon anledning att avvika från de beträffande värdeminskning
å sådana tillgångar föreslagna detaljerade grunderna, enligt vilka ett exakt
belopp i allmänhet kan bestämmas, lärer nämligen, såsom erfarenheten visat,
knappast föreligga. Dessa tillgångar intaga också i förevarande hänseende
en annan ställning än lagertillgångar. Beträffade det förra slaget av
tillgångar skulle den nyssnämnda regeln kunna utnyttjas för ett obehörigt
undandragande från skatten, medan vad angår det senare slaget regeln endast
kan leda till en förskjutning mellan olika beskattningsår.

Enligt 1940 års förordning gällde — såväl för förkrigsinkomståren som
för beskattningsåret — att avdrag ej var medgivet med större belopp än som
kunde anses motsvara normal årsavsättning till pensionering av anställda
eller annat likartat ändamål. I förslaget har enahanda regel upptagits för
förkrigsinkomståren, varemot för beskattningsåret (i anvisningspunkt 4 f)
angivits mera detaljerade regler för beräkning av den avdragsgilla avsättningen.
Sålunda föreslås, att avdrag med belopp överstigande medeltalet av
liknande avdrag för förkrigsinkomståren medgives allenast i den mån kostnadsökningen
kan anses motsvara normal årsavsättning på grund av ökade
verkliga förpliktelser eller dylikt förhållande. Har sådan förpliktelse ingåtts
efter utgången av augusti 1939, medgives ej avdrag i den mån med kostnaden
avses att åt någon bereda högre pension än som angives i 9 § tredje stycket
lagen den 18 juni 1937 örn aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser,
och ej heller avdrag för övergångskostnad med mera än en tiondel av
hela det belopp av sådan kostnad som härrör av den ökade förpliktelsen, i
den mån den ej avser högre pensioner än nyss sagts.

Det bör vid tillämpning av ifrågavarande stadgande iakttagas att avdrag
för avsättning medgives endast då fråga är örn verklig pensionsförpliktelse.
Särskilt beträffande familjebolag kan det naturligtvis i många fall ifrågasättas
om en verklig förpliktelse föreligger.

Beträffande rörelse som omfattar uppfinnarverksamhet har det visat sig,
att svårigheter kunna uppstå vid merinkomstens beräkning. Detta har föranlett
att i förslaget (i anvisningspunkt 7) upptagits en regel med vissa direktiv
för uppskattningen beträffande sådan verksamhet. Därvid har åsyftats
att en del av den ersättning som under beskattningsåret inflyter för exploatering
av en uppfinning skall kunna i vissa fall, då det förberedande arbetet
med uppfinningen påbörjats redan före beskattningsåret, hänföras till tidigare
år och avräknas från beskattningsårets inkomst men eventuellt höja

Bilaga.

jämförelseinkomsten. Såsom framgår av förslagets 8 § gäller ovannämnda
regel även för det fall att verksamheten ej är att betrakta såsom yrkesmässig.

I fråga örn beräkning av ränta å eget kapital, varom föreskrifter upptagits
i anvisningspunkt 8 a), föreslås den avvikelse från de enligt 1940 års förordning
gällande reglerna (i punkt 6 a), att räntefoten, som enligt nämnda förordning
genomgående fastställts till 5 procent, beträffande kapitalökning som
inträtt sedan förkrigsinkomståren beräknas till 6 procent. För det fall, att annan
grund än medeltalsberäkning tillämpas vid jämförelseinkomstens fastställande,
därunder alltså även inbegripet det fall att medeltalet för båda förkrigsinkomståren
utvisar underskott, kan ränteberäkningen ej ske enligt huvudregeln.
utan bör företagas efter annan grund som i det särskilda fallet
finnes skälig. En föreskrift härom har jämväl upptagits i förslaget.

Enligt 1940 års förordning (punkt 6 b) skulle såsom eget kapital i rörelse
anses det belopp, varmed tillgångarna överstego skulderna enligt den värdesättning,
som låg till grund för inkomstuppskattningen enligt förordningen.
Nu föreslås (i punkt 8 b) en förenkling av nämnda regel på så sätt, att såsom
eget kapital i rörelse skall anses det belopp,varmed tillgångarna överstiga
skulderna enligt den värdesättning som skett i räkenskaperna, dock att beträffande
maskiner, inventarier, byggnader eller andra dylika tillgångar för
stadigvarande bruk — däremot icke beträffande varulager —- hänsyn skall
tagas till den särskilda värdesättning å tillgångarna, som ligger till grund
för inkomstuppskattningen enligt den föreslagna förordningen. Har således
för visst år beträffande maskiner eller liknande tillgångar i räkenskaperna
verkställts nedskrivning, för vilken avdrag ej medgives vid taxeringen till
krigskonjunkturskatt, får ett belopp svarande mot det ej godkända avdraget
betraktas såsom eget kapital. Detta belopp skall alltså vid ränteberäkningen
tilläggas för vart och ett av de efterföljande beskattningsåren.

Slutligen har anvisningspunkt 12 med särskilda presumtionsregler för vissa
slag av yrkesmässig verksamhet kompletterats i det att veterinärer upptagits
bland de i anvisningspunkten såsom exempel angivna yrkeskategorierna.

5 §•

Huvudgrunderna för de bestämmelser som ifrågasättas beträffande krigskonjunkturskatt
för inkomstökning å jordbruk hava redan angivits i den allmänna
motiveringen.

1 21 § kommunalskattelagen förekommer begreppet »intäkt» av skogsbruk
men ej begreppet »intäkt» av jordbruk såsom en särskild kategori. Med »inkomst»
av jordbruk bör emellertid förstås »inkomst» av jordbruksfastighet i
den mån denna ej är »inkomst» av skogsbruk. Där lagtexten nyttjar uttrycken
»intäkter» eller »bruttointäkter» eller »nettointäkt» av jordbruk eller av
skogsbruk, böra därmed förstås de delar av hela intäkterna etc. av jordbruksfastighet
som hänföra sig till en var av dessa två kategorier. Begreppet »intäkt
av skogsbruk» överensshimmer alltså med kommunalskattelagens begreppsbestämning,
medan »intäkt av jordbruk» innebär något annat än vad
som enligt kommunalskattelagen inbegripes under uttrycket »intäkt av jordbruk
med binäringar». Det torde knappast behöva befaras att detta i förevarande
sammanhang naturliga avsteg från kommunalskattelagens terminologi
skall behöva vålla några missförstånd.

I själva paragrafen synes för övrigt endast böra givas uttryck åt själva
grundprinciperna för krigskonjunklurbeskatlningen av jordbruk. Begreppen
»uppskattad inerinkomst» och »taxerad merinkomst» användas i samma bemärkelse
som beträffande rörelse, med den avvikelse som föranledes därav.

Bilaga.

att inkomst av jordbruk synes böra vid krigskonjunkturbeskattningen sammanslås
till en enda förvärvskälla. Hänsyn skall i princip kunna tagas till
ökning eller minskning av eget kapital, men det förutsattes, såsom av det
följande framgår, att beräkning i sådant avseende ej skall behöva förekomma
utom i fall där denna skulle mera avsevärt påverka resultatet.

I paragrafen gives jämväl en antydan örn den mera summariska uppskattningsmetod,
den s. k. bruttometoden, som antages i praktiken bliva den normala,
till skillnad från den principiellt riktigare s. k. nettometoden, vilken avser
en specificerad beräkning av den uppskattade merinkomsten. Det torde
böra framhållas, att båda metoderna rätteligen åsyfta att få fram samma resultat,
fastän detta enligt bruttometoden blir mera summariskt bestämt. Då
en riktig tillämpning av nettometoden med korrigeringar under hänsyntagande
till olikformigheter i inkomstberäkningen ofta torde erbjuda vanskligheter,
vilka icke uppstå vid tillämpning av bruttometoden, kan det likväl antagas,
att den senare metoden skall i stort sett visa sig giva väl så goda resultat
som nettometoden.

Bland taxeringsföreskrifterna i 29 § angivas enligt förslaget huvuddragen
av det praktiska förfarandet för erhållande av ett underlag för krigskonjunkturskattetaxeringen
av jordbruksinkomster. Förslag till taxering, i regel
enligt bruttometoden, upprättas inom länsstyrelserna med ledning av de där
förvarade självdeklarationerna för ifrågakommande år. Den skattskyldige
får därefter enligt taxeringsföreskrifterna tillfälle inkomma med erinringar.
Dessa böra kunna innefatta bl. a. dels utredning för tillämpning av nettometoden,
därest landskamrerarens förslag är upprättat enligt bruttometoden,
dels utredning att prisstegringar ej förekommit i sådan utsträckning att det
enligt brutto- eller nettometoden framkomna beloppet av den uppskattade
merinkomsten bör i sin helhet beskattas. Prisstegringarna kunna av den skattskyldige
angivas enligt fastställd schablon, men hinder bör ej möta för honom
att även i detta avseende förete särskild utredning. Ej heller betages
honom möjligheten alt med bibehållande av bruttometoden som grundval
för beräkning av den uppskattade merinkomsten föreslå ändring under andragande
av olika skäl, t. ex. på grund av lagerminskning eller dyl. Men
han måste då räkna med möjligheten att av landskamrerare!! ytterligare utredning
begäres, vilken måhända avser sådan specifikation, att fråga i verkligheten
blir om tillämpning av nettometoden. Hinder möter ej heller för
landskamreraren att redan från början upprätta förslag enligt nettometoden.
I många fall, särskilt där inkomst av skogsbruk ej ifrågakommer eller har
endast ringa betydelse, torde detta ej möta synnerliga svårigheter. Det ligger
i sakens natur, att en schablonmetod, även om den är väl lämpad för de
liesta normala fall, vanligen ej passar för mera extraordinära förhållanden,
varför den måste kunna frångås både när detta länder till den skattskvldiges
fördel och när det länder till hans nackdel.

Mera speciella regler rörande uppskattning av taxerad merinkomst av jordbruk
upptagas i anvisningarna till 5 §.

I dessa gives till en början uttryck åt de förut omnämnda principerna rörande
inkomsternas uppdelning på jordbruk och skogsbruk.

Därefter framhålles, att för tillämpning av nettometoden kräves en nöjaktig
utredning av skattskyldig eller beskattningsmyndighet rörande uppdelning
av nettointäkten av jordbruksfastighet på jordbruk och skogsbruk för såväl
törkrigsinkomståren som beskattningsåret, och angivas huvudreglerna för
fastställande av inkomstökningen.

Vidare meddelas bestämmelser rörande beräkning enligt bruttometoden.
Vid bedömande av denna bör beaktas, att kommunalskattelagens inkomstbegrepp
beträffande jordbruksfastighet icke bygger på bokföringsmässiga grun -

Bilaga.

der utan på den s. k. kontantprincipen, med det resultat att den deklarationsmässigt
framkomna inkomsten för visst är kan komma att ganska avsevärt
skilja sig från den verkliga inkomsten för samma år. Det är framför allt utgifterna
som på detta sätt bliva ojämnt fördelade. Även om sådana utgifter
avse anskaffande av en tillgång för varaktigt bruk eller lagertillgång, balanseras
de nämligen ej, såsom vid tillämpning av bokföringsmässiga grunder,
med motsvarande tillgångsposter, vilka sedermera avföras i samma mån som
tillgångarna minskas i värde eller helt avgå ur rörelsen. I stort sett torde
därför kunna anses, ali bruttointäkterna för de olika åren ofta erbjuda en
bättre grund för jämförelse mellan dessa än nettointäkterna. En renodlad
jämförelse mellan å ena sidan bruttointäkterna för beskattningsåret, å andra
sidan medeltalet av bruttointäkterna för förkrigsinkomståren täger dock ej
tillbörlig hänsyn till omkostnadernas ökning. Det gäller sålunda alt finna en
grund för att schablonmässigt fastställa denna ökning. Bland omkostnaderna
är framför allt en grupp, beträffande vilken ingen schablon är möjlig att
tillämpa, nämligen för inköp av spannmål, frövaror, kraftfoder, betmassa,
potatis, rotfrukter, hö, halm och andra fodermedel, gödselmedel och torvströ.
Kända omständigheter hava bl. a. medfört, att omfattningen av dylika
inköp i väsentlig grad ej är beroende av den skattsky Wiges fria val. Det torde
ofta inträffa att omkostnaderna för dylika inköp minskats i stället för
ökats från förkrigsinkomståren; i andra fall kan ökningen hava skett i en betydligt
kraftigare proportion än bruttointäkternas ökning. Det torde därför
även vid tillämpning av bruttometoden vara ofrånkomligt att hänsyn tages
till ändringen av de verkliga utgifterna för dessa ändamål. Anmärkas bör,
att de ifrågavarande inköpen oftast inverka på avkastningen just för det år,
under vilket de gjorts, varför avdrag för respektive år med de faktiska utgiftsbeloppen
vanligen är sakligt befogat. Någon svårighet att ur självdeklarationerna
få fram dessa avdrags belopp föreligger givetvis icke. Viss likhet
med de nu nämnda utgifterna erbjuda utgifterna för inköp av s. k. livdjur,
d. v. s. kreatur som ej äro avsedda för slakt. Utgifterna för dylika kunna
ofta representera betydande summor och göras ofta med mycket olika belopp
under olika år. Emellertid gäller beträffande dessa att, då fråga ej är om
inkomstberäkning eiler bokföringsmässiga grunder, deras upptagande under
respektive år i regel skulle snarare försämra än förbättra jämförelsen. Avkastningen
n\ de inköpta tillgångarna framkommer nämligen vanligen ej
under det år då inköpet skett utan successivt under senare år. I stort sett
lorde det vara riktigast att låta utgifter av dvlikt slag belasta de olika åren
nied lika stora årsbelopp. Men ett dylikt resultat kan, då fråga är om en
jemförelse och ej örn fastställande av belopp för de olika åren, vilka vart
lör sig äga självständig betydelse, enklare åstadkommas genom alt ej medgiva
avdrag för ändamålet under något av åren. Det torde också ligga närmast
till hands alt vid tillämpning av bruttometoden behandla kostnader för
inköp av livdjur på detta sätt, vilket har den följden, att de alls ej komma
alf omnamnas i lagtexten. En annan sak är, att för vinnande av likformighet
mellan olika år justering i ett eller annat avseende kan Idiva erforderlig
av det resultat som i första hand vinnes enligt bruttometoden. Detta är emellertid
ett förhållande sorn ej direkt har att göra med den schematiska avdragsberaknmgen
utan uppkommer i annat sammanhang. Vad som för ögonblicket
bör fastslås är att kostnad för inköp av livdjur bör hållas utanför
de avdrag, vartill vid bruttometodens utformning hänsyn skall tågås.

/^en omkostnadsökning, för vilken en schablonmässig beräkningsgrund
Jior utfinnas, skall följaktligen ej inbegripa de nu behandlade omkostnaderna
1 öi inköp av foder och gödselmedel m. m. (»Iler av livdjur. För övriga
omkostnader lärer en likformig beräkningsgrund vara möjlig, örn lill utgångs -

Bilaga.

punkt tages en av variationer jämförelsevis oberoende faktor, såsom medeltalet
av de kontanta bruttointäkterna under förkrigsinkomståren. Ur material,
som inom Sveriges lantbruksförbund hopsamlats såsom grund för ett
jordbruksindex, bär kunnat fastställas, att den genomsnittliga ökningen av
dylika övriga omkostnader kan beräknas till omkring 11 procent å nämnda
medeltal. Häri inbegripes alltså ökning av kontanta kostnader av andra
slag än de nyss nämnda, hänförliga både till kontanta inkomster och inkomster
in natura, dock ej till bostadsförmån. Det föreslås emellertid att
för all säkerhets skull siffran för ökning av omkostnadsavdraget bestämmes
något i överkant. Den skattskyldige har visserligen — liksom beskattningsmyndigheterna
— möjlighet att förete utredning för tillämpning av nettometoden,
men sådan tillämpning bör ej provoceras utom där vägande skäl föreligga.
Det synes därför vara av intresse att så inrätta schablonen att denna
genomsnittligt sett hellre kommer att innefatta någon fördel för den skattskyldige
än tvärtom. Detaljerna i den uträkning, som resulterat i nyss angivna
siffra, återgivas i en såsom särskild bilaga intagen promemoria, författad
av förre avdelningschefen hos Sveriges lantbruksförbund Erik Nilsson.

Vid den uppskattade merinkomstens beräkning är det ej orimligt att hänsyn
tages jämväl till naturainkomsternas ökning i penningar. Motsvarande
sker exempelvis beträffande rörelse. Det torde dock ej vara lämpligt att i
detta avseende vid bruttometodens tillämpning följa de mycket växlande beräkningar
som skett vid de ordinarie taxeringarna, utan torde det i stället
vara på sin plats att även här använda en schablonberäkning för ökningen.
Naturaförmånernas värde såvitt avser jordbrukets produkter för ett större
jordbruk — och krigskonjunkturskatt kan med hänsyn till avdraget vid den
beskattningsbara merinkomstens bestämmande ifrågakomma praktiskt taget
endast beträffande större jordbruk — har under förkrigsinkomståren inom
Sveriges lantbruksförbund beräknats till omkring 1,000 kronor. Å detta belopp
lärer från tiden före krigsutbrottet till 1940 böra beräknas en ökning av
i genomsnitt omkring 20 å 30 procent. Det ifrågasättes att ökningen av dessa
förmåners värde skall i regel beräknas till 200 kronor. Hava naturaförmåner
av trädgårdsprodukter erhållits i större utsträckning, kan även beträffande
dem någon ökning ifrågasättas. Här kan dock intet enhetligt belopp fastställas,
utan måste tillägg i förekommande fall ske med skäligt belopp under
åberopande av särskilda omständigheter. Överhuvud synes det böra vara
möjligt att även i andra fall enligt bruttometoden göra avvikelse från 200-kronorsschablonen. Anmärkas må, att i den schablonmässigt beräknade omkostnadsökningen,
såsom nyss sagts, även medräknats kostnad som kan anses
belöpa på naturaförmånerna, varför systemet skulle rubbas om ej inkomstökning
som hänför sig till ökat värde av sådana förmåner medräknades
i den uppskattade merinkomsten. Att hänsyn däremot ej tages till naturaförmåner
vid bestämmandet av den taxerade merinkomsten med hänsyn till
prisstegringen framgår av det följande.

Det har redan antytts, att justering av de resultat, som erhållas vid den
direkta jämförelsen mellan de olika årens inkomster, kan bliva erforderlig
för att åstadkomma likformighet i avseende å dessas beräkning. Detta förhållande
framträder beträffande jordbruk nästan med större styrka än beträffande
rörelse, därför att inkomstberäkningen ej^ sker efter bokföringsmässiga
grunder. Delvis torde, jiå sätt också framhållits, olikheterna elimineras
genom tillämpning av bruttometoden, som i och för sig innebår ett avlägsnande
av ojämnheter på grund av kostnadsfördelningen. Vare sig bruttometoden
eller nettometoden tillämpas kan emellertid ytterligare justering
ifrågakomma, nämligen där fråga är örn sådan ojämnhet på intäktsidan,

Bilaga.

som ej är att hänföra till den löpande driften utan beror på en onormalt stor
försäljning av mera varaktiga tillgångar. Ett exempel härpå erbjuda de under
1940 på många håll företagna osedvanligt stora nedslaktningarna av kreatur.
I den mån dessa äro att hänföra till »realisation», ingå de ej eller böra
åtminstone ej ingå i inkomsten av jordbruksfastighet vid den ordinarie
inkomsttaxeringen, och beträffande dessa fall uppstå alltså här inga svårigheter.
Men onormalt stora nedslalctningar kunna äga rum även inom
ramen för löpande försäljningar, och beträffande dem kan ifrågakomma att
visst belopp bör avräknas från bruttointäkterna. Har åter under beskattningsåret
exempelvis en större intäkt än normalt förvärvats genom svinuppfödning,
kan man ej tala örn minskning i onormal omfattning av kreatursbesättningen
genom nedslagning, utan bör i sådant fall intäkten medräknas.
A andra sidan bör naturligtvis då också avdrag ske för extraordinära omkostnader.
I dylikt fall ligger det i själva verket nära till hands att söka åvägabringa
utredning enligt nettometoden. En annan fråga gäller hänsyntagande
till ändringar i lagerbehållningen. Genom alt bokföringsmässiga grunder i regel
ej tillämpas, kan även i detta avseende justering bliva nödvändig enligt
såväl brutto- som nettometoderna. Sådan justering synes lämpligen böra ske
på det sätt att, örn lager som tillkommit före den tidpunkt från vilken krigskonjunkturskatten
å jordbruk tänkes löpa, d. v. s. före den 1 januari 1940,
under år 1940 minskats i större utsträckning än motsvarande nybildning av
lager ägt rum, avdrag skall få ske med värdet vid beskattningsårets ingång
av det lager som under året avyttrats eller förbrukats utan att ersättas. Detta
innebär ett införande vid den särskilda beskattning, som krigskonjunkturbeskattningen
utgör, i ett speciellt avseende av ett bokföringsmässigt moment.
Vid tillämpning av nettometoden kan uppenbarligen därjämte ifrågakomma
justering på grund av ojämna omkostnader, en justering som stundom torde
kunna ske på det sätt att lika stora omkostnader beräknas för alla tre åren,
för beskattningsåret eventuellt med något tillägg på grund av omkostnadernas
fördyring.

Uppenbart är, alt grund för jämförelse mellan de olika åren föreligger endast
i den mån fråga är örn samma fastigheter. För fastighet, som den skattskyldige
haft under förkrigsinkomståren men ej under beskattningsåret, är
därför inkomstuppskattning obehövlig. Huru i dylikt fall en lämplig grund
för jämförelsen skall finnas blir ett spörsmål som ingår såsom ett lod i de
frågor, vilka behandlas i anvisningspunkten 2 till ifrågavarande paragraf.

Har skattskyldig räkenskapsår som ej sammanfaller med kalenderår, kunna
komplikationer uppstå på grund av att såsom utgångspunkt för ifrågavarande
beskattning sättes den 1 januari 1940. Huru i dylika fall skall förfaras
torde få bero av omständigheterna i de särskilda fallen. Att uppställa allmänna
regler för deras behandling torde knappast vara lönande.

Det föreslås att, örn bruttometoden tillämpas, anteckning härom skall göras
i krigskonjunkturskattelängden. Det kunde synas enklare att låta sådan anteckning
i stället ske i de troligen mera sällsynta fall då nettometoden tilllämpas,
men det torde vara riktigare att i längden giva särskilt uttryck åt
.sådana avvikelser sorn göras från vad som är bäst överensstämmande med
krigskonjunkturbeskattningens allmänna principer.

Anvisningarnas punkt 2 avser alt ge regler örn fastställande av ett jämförelsetal
i fall då sådant ej direkt framkommer genom medeltalsberäkningen.
En dylik avvikelse ifrågakommer egentligen endast där något moment
i grunden för en direkt jämförelse brister, såsom då de fastigheter varom fråga
är ej under alla åren varit identiska eller av annan anledning förhållandena
ej liro jämförbara. Någon särskild motivering för vad som i sådant avseende
föreslås torde ej vara erforderlig. Uttrycket »jiimförclseinkomst» synes

2—1171 17.

Bilaga.

böra förbehållas det fall att nettometoden tillämpas. Det belopp, som vid
bruttometoden erhålles såsom medeltal för förkrigsinkomståren, torde knappast
lämpligen böra benämnas »inkomst». Lämpligen kan benämningen
»jämförelsetal» användas. Denna förekommer dock ej i författningstexten.

I punkt 3 av anvisningarna behandlas fråga om tillägg eller avdrag för
beräknad ränta å minskning eller ökning av eget kapital. Den principiella
frågeställningen är här densamma som beträffande rörelse, och ränteökning
resp. -minskning synes böra beräknas efter samma procentsats som vid rörelse.
Med hänsyn till den grövre norm som i och med kontantmetoden
tillämpas i fråga om jordbruk synes det emellertid i och för sig önskvärt
att justering på grund av ändrad kapitalinvestering ej sker utom i mera utpräglade
fall. Det torde utan vidare kunna antagas att sådan justering av
landskamreraren påyrkas endast där den kan antagas vara erforderlig för
att rätta till en eljest uppkommande oegentlighet. För att hänsyn till ökning
av eget kapital skall tagas bör genomgående krävas utredning av den
skattskyldige, och i regel bör sådan utredning föranleda ändring i landskamrerarens
förslag endast där nettometoden användes. Det är uppenbart,
att örn medel med större belopp än vanligt användas för reparation, nyanskaffning
av kreatur eller dylikt, detta ej bör betraktas som nyinvestering
av eget kapital, medan däremot i samband med ny-, till- eller ombyggnad
eller en mera omfattande nyuppsättning av levande eller döda inventarier
dylik investering kan tänkas föreligga. Avbetalning av skuld som hänför sig
till fastigheten är givetvis i regel nyinvestering av eget kapital, medan avbetalning
av skuld, som visserligen är intecknad i fastigheten men ej egentligen
hänför sig till den å fastigheten bedrivna verksamheten, uppenbarligen
ej är att anse såsom sådan nyinvestering.

Det återstår att bestämma, i vad mån uppskattad merinkomst av jordbruk
skall antagas hava uppkommit på grund av förhållanden som avses
i 1 §. Redan förut har angivits, att det skall ankomma på den skattskyldige
att visa att inkomstökning ej berott av sådana förhållanden, och att detta
i regel bör ske genom utredning i vad mån prisstegring utöver vad som erfordrats
för att kompensera omkostnadernas stegring, d. v. s. ökad prismarginal,
förekommit. Det har också uttalats att sådan utredning normalt
lärer kunna ske genom att den skattskyddige på sina olika försäljningar
tillämpar officiellt fastställda schablonmässiga procentsatser för produkter
av olika slag. En bevisning rörande av den skattskyldige faktiskt tillämpad
ökning av prismarginalerna bör dock kunna åberopas för att bryta schablonen.
Aven beskattningsmyndigheten bör vara oförhindrad att förete sådan
bevisning, vilken enligt sakens natur vanligen ej torde kunna göras lika
bindande som en bevisning av den skattskyldige, men som icke förty kanske
bär godtagas, därest den ej rubbas genom motbevisning av den skattskyldige.
Sådan prisstegring som uppkommit å den skattsky Wiges naturaförmåner
synes ej i detta sammanhang böra medräknas. Den skattskyldiges
personliga ställning har ej blivit bättre därför att honom tillkommande oförändrade
naturaförmåner fått ett högre värde, och ett hänsyntagande till
prisstegring å dessa skulle helt säkert ej vinna förståelse. I inkomst av jordbruk
kunna emellertid också ingå inkomster av helt extraordinär typ t ex
för körslor, inkvarteringar eller dylikt, vilka äga ett mer eller mindre uppenbart
samband med kriget. Inkomstökning av sådant slag torde vanligen
böra anses hava berott på förhållanden som avses i 1 §, även i den mån ökning
av prismarginalen ej kan anses föreligga.

En fråga som också kräver sitt svar är den, vilken utgångspunkt som bör
antagas för prisstegringens beräkning. Fråga bör vara om en jämförelse
med förhållandena före krigsutbrottet, och det läge nära till hands att utgå

Bilaga.

från förhållandena vid utgången av augusti 1939. Då det här gäller varor,
vilkas priser kunna växla med årstiderna, torde dock ett dylikt bindande
vid priserna vid viss tidpunkt ej vara lämpligt. I anvisningarna synes fördenskull
höra angivas allenast att jämförelse skall ske med förhållandena
före krigsutbrottet, ett uttryck som sedan får tolkas med hänsyn till vad
sakens natur kräver. Skall vid taxeringen —- i år eller ett följande år —
hänsyn tagas till ändring av penningvärdet, synes detta på ett nöjaktigt sätt
kunna ske genom någon sänkning av de procenttal, som erhållas genom en
direkt priskalkyl.

Det föreslås att den procentuella beräkningsgrunden för ökade prismarginaler
skall fastställas av Kungl. Maj:t efter förslag av den centrala krigskonjunkturskattenämnden.
I det tryckta formulär med förslag till taxering,
som av landskamreraren tillställes den skattskyldige, bör vara plats för utredning
av denne. En tryckt uppräkning bör i formuläret finnas av de produkter,
av vilka jordbrukets avkastning normalt består, med en kolumn folden
skattskyldiges specifikation av bruttointäkterna för de olika produkterna
och en annan kolumn för beräknad ökad prismarginal. De procentsatser,
som av Kungl. Majit fastställas, böra tillställas den skattskyldige
samtidigt med förslaget.

6 §•

Huvudprinciperna för krigskonjunkturbeskattningen av skogsbruk hava
angivits dels i den allmänna motiveringen, dels i motiven till 5 §. I det senare
sammanhanget har hl. a. belysts vad som skall förstås med »intäkter»,
»bruttointäkter» samt »nettointäkt» av skogsbruk. Endast prisstegring
som tillika utgör ökad prismarginal bör beskattas. Inkomstökning i och för
sig fastställes ej, eftersom inkomsterna äro beroende av virkesuttagens storlek
och således ej utgöra lämplig grund för en jämförelse av den skattskyldiges
verkliga ekonomiska förmåner under de olika åren. Däremot gäller,
att ej högre belopp än den skattskyldiges nettointäkt av skogsbruk för beskattningsåret
beskattas, men den spärr, som denna föreskrift innebär, kan
antagas bliva av endast liten praktisk betydelse.

Emellertid bör i anvisningarna angivas, huru nettointäkten i dylikt fall
skall beräknas. I huvudsak lärer det vara tillfyllest med en hänvisning till
reglerna örn inkomstökning beträffande jordbruk. Särskild reglering synes
dock erforderlig beträffande avdrag för skogs ingångsvärde. Då det i stort
sett står i den skattskyldiges skön att yrka sådant avdrag, när han önskar,
skulle han ofta kunna, genom att begära stort sådant avdrag för beskattningsåret,
minska nettointäkten för beskattningsåret så mycket att en berättigad
krigskonjunkturbeskattning skulle i avsevärd utsträckning bortfalla.
Det enklaste är fördenskull, att, där fråga är örn egen avverkning
eller upplåtelse av avverkningsrätt, ej medgiva avdrag för minskning av ingångsvärde.
Gäller det åter försäljning av växande skog i samband med
avyttring av fastigheten, kan avdrag för ingångsvärde ej rimligen vägras,
men saknas däremot anledning att medgiva sådana alternativa avdrag som
kunna ifrågakomma vid den ordinarie inkomstberäkningen. Det torde böra
erinras, att vid avyttring av fastighet inkomst av skogsbruk ej föreligger,
där avyttringsvinsten beskattas såsom realisationsvinst, men väl i övriga
fall. Krigskonjunkturbeskattningen beträffande skogsbruk avser endast dessa
senare fall. Krigskonjunkturbeskattningen av realisationsvinst torde emellertid
böra så anordnas, att någon lucka i systemet ej av nu angiven grund
uppkommer.

Huvudregeln i avseende ä krigskonjunkturbeskallning av skogsbruk, att
denna bör träffa prisstegring i den mån den ej erfordras för alt täcka ökade

Bilaga.

omkostnader, synes ej böra avse sådana skogsbrukets produkter, som den
skattskyldige tillgodogjort sig för egen räkning, utom i det fall då detta sker
i någon den skattskyldiges rörelse. Skälen här äro ungefär desamma som
beträffande inkomst av jordbruk.

Den ökade prismarginalen torde noi-malt kunna beräknas procentuellt å
bruttointäkterna. Grunder för denna beräkning torde böra bestämmas av
Kungl. Majit efter förslag av den centrala krigskonjunkturskattenämnden.
Denna uppgift blir icke lätt. Givet är att olika procentsatser böra bestämmas
för olika virkesdimensioner etc. Sannolikt är det också befogat att fastställa
olika procentsatser för olika delar av riket. Hur stark specificeringen bör
göras torde få bero på omständigheterna. Möjligen bör i vissa fall — t. ex.
beträffande bränsleved — så förfaras, att procentsatsen får gälla allenast i
den mån priset ej överstigit visst maximum, medan dessutom hela överskottet
räknas som prisstegring. En annan möjlighet är att det belopp, varmed priset
överstiger visst krontal, enligt schablonen räknas såsom prisstegring.
Även andra möjligheter äro tänkbara. Anvisningarna böra ej så avfattas, att
de hindra tillämpning av sådana schablonregler som visa sig vara lämpligast.
Det bör emellertid, liksom beträffande jordbruk, stå såväl den skattskyldige
som beskattningsmyndigheterna öppet att visa, att den ökade prismarginalen
för den skattskyldige varit en annan än den som framgår av schablonen.
Prisstegringen synes böra beräknas med utgångspunkt från förkrigsförhållandena.
Vilken tidpunkt före kriget som i sådant avseende skall anses representativ
torde för olika virkesdimensioner i olika trakter av riket få avgöras
i samband med bestämmande av den schablonmässiga beräkningsgrunden.

Det praktiska förfaringssättet beträffande taxering till krigskonjunkturskatt
av skogsinkomster lärer böra vara i stort sett detsamma som beträffande
jordbruk. Landskamreraren bör följaktligen tillställa den skattskyldige ett
förslag, som denne har tillfälle motbevisa. Det är givet, att förslag från
landskamreraren vore meningslöst, örn detta ej angåve en siffra för beräknad
prisstegring. Ur självdeklarationerna kan dock landskamreraren ej hämta
någon specifikation av skogsbruksprodukterna. I åtskilliga fall torde väl
sådan kunna erhållas ur virkesdeklarationerna. Ofta torde landskamrerarens
förslag därför få bli mycket summariskt, och landskamreraren lärer då vanligen
bli nödsakad att antaga prisstegringen till så högt belopp att den skattskyldige
får intresse att förete den specifikation, som landskamreraren eventuellt
saknar. Stundom torde sådan kunna erhållas genom skriftväxling med
den skattskyldige före förslagets utsändande.

7 §■

Såsom huvudregel för krigskonjunkturbeskattning av inkomst av annan
fastighet bör enligt vad i det föregående anförts gälla att i stort sett endast
mera typiska krigsuthyrningar på grund av inkvarteringar, lokalernas nyttjande
för särskilda ändamål eller dylikt beskattas. Uppskattad merinkomst
synes emellertid böra beräknas enligt i huvudsak samma grundprinciper
som i fråga om rörelse. Men det synes, såsom också redan framhållits, angeläget
att inskränka inkomstberäkningarna till sådana fall, där beskattning
kan ifrågakomma. Detta synes därför böra direkt utsägas i anvisningarna.

De särskilda problem som uppstå beträffande inkomst av annan fastighet
hänföra sig väsentligen till omkostnadernas ofta ojämna fördelning på olika
år. Det är framför allt reparationskostnader som i många fall belasta de
olika åren med mycket växlande belopp. Det kan dock knappast antagas att
i regel sådana kostnader med särskilt höga belopp belastat året 1940. Under
dylika förhållanden synes det mest praktiskt att för alla åren stryka repara -

Bilaga.

tionsavdraget. Är det fråga om merkostnad som direkt föranletts av den
speciella krigsuthyrning som beskattas, bör dock givetvis sådan merkostnad
få avdragas för beskattningsåret. På i stort sett samma sätt synes böra förfaras
med värdeminskningsavdragen. Givet är dock, att om det årliga värdeminskningsavdraget
ökats på grund av ny-, till-, ombyggnad eller dyl., man
ej rimligen kan vägra avdrag för sådan ökad värdeminskning. Har under
något av förkrigsinkomståren någon lägenhet, som brukar vara uthyrd, tillfälligtvis
stått outhyrd, bör den skattskyldige ej förmenas att göra härav betingat
tillägg vid inkomstuppskattningen för förkrigsinkomståren.

Beträffande fastställande av jämförelseinkomsten samt ränta å minskning
eller ökning av eget kapital kan i huvudsak hänvisas till vad som anförts beträffande
inkomst av jordbruk.

Uppgiftsskyldighet beträffande inkomst av annan fastighet synes böra
föreligga endast efter anmaning. Det synes emellertid lämpligt att låta taxeringsnämndernas
ordförande meddela upplysningar om sådana mera betydande
krigsuthyrningar, om vilka de äga kännedom och som kunna tänkas
böra föranleda taxering till krigskonjunkturskatt.

8 §.

Vad angår inkomst av tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet bortsett från
realisationsvinst beskattas enligt nu gällande förordning »inkomst i form av
tantiem, provision, gratifikation eller likartad inkomst av tjänst, därest inkomsten
utgått från rörelse, ävensom därmed jämförlig inkomst av tillfällig
förvärvsverksamhet, oavsett om den utgått av rörelse» (2 §). Denna bestämning
preciseras (i 5 §) ytterligare så, att beskattning underkastat är dels
»till intäkt av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet hänförligt belopp,
vars storlek varit beroende av sådant resultat av rörelse som belöper på tiden
efter utgången av augusti 1939 eller av omsättningen i eller omfattningen av
efter nämnda tidpunkt bedriven rörelse», dels »till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet
hänförligt belopp, vars storlek varit beroende av resultat
av tillfällig affär som gjorts efter utgången av augusti 1939». I båda fallen
bortfaller beskattningen, i den mån den skattskyldige med bärande sannolikhetsskäl
ådagalägger att motsvarande inkomstökning skulle hava uppkommit
oberoende av i 1 § omförmälda förhållanden.

Då det gäller att bestämma omfattningen av motsvarande beskattning i
framtiden, torde till utgångspunkt böra tagas dels det förhållandet att
inkomst på grund av allmän tjänst ej bör indragas under skatten, även där
densamma uppenbarligen beror på kriget, samt att ej heller exempelvis sjöfolks
löneökning bör drabbas av krigskonjunkturskatt, dels att rörelscinkomst
bör beskattas efter i stort sett samma grunder som hittills. Inkomster
av tjänst och tilli ali ig förvärvsverksamhet i övrigt böra inpassas bland
de beskattade respektive obeskattade kategorierna på ett sätt som så väl
som möjligt överensstämmer med dessa utgångspunkter. Att tantiem och
liknande inkomster liksom nu böra beskattas, förefaller tydligt, då dylika
inkomster närmast äro att betrakta som en delaktighet i rörelsens resultat.
Med tantiem m. m. från rörelse torde böra likställas tantiemer från jordbruk
eller skogsbruk. Löner som ej utgå från rörelse böra däremot såsom
närmast likställda med inkomster av allmän tjänst lämnas utanför beskattningen,
likaledes sådana löner från rörelse som äro alldeles oberoende av
rörelsens resultat. Normala befordringsinkomster jämväl från rörelse böra
lämnas utanför krigskonjunkturbeskattningen, även örn befordran påskyndats
genom en hastigare utveckling av rörelsen på grund av kriget, medan
löner, vilkas storlek uppenbarligen föranletts av rörelsens resultat, böra likställas
med tantiem.

Bilaga.

Vad inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet angår bör rätteligen sådan
inkomst, som väsentligen är likställd med normal löneinkomst, ej krigskonjunkturbeskattas,
medan inkomst som står på gränsen till inkomst av
rörelse, fastän den ej bedrives yrkesmässigt, bör i princip vara skattepliktig.
Här möta emellertid stora praktiska svårigheter att urskilja den
ena kategorien från den andra. Anledningen lill att löneinkomst av allmän
tjänst ej inbegripes under ifrågavarande beskattning bör väl närmast vara
den, att den, i den mån den utgör inkomstökning, anses utgöra ersättning
för ett mera omfattande eller eljest mera värdefullt arbete än tidigare.
I den mån ersättningen för ett tillfälligt uppdrag av liknande anledning blir
större än normalt, bör följaktligen denna ej beskattas. Men om någon på
grund av krigskonjunkturen för ett uppdrag får en ersättning som uppenbarligen
är väsentligt högre än han skulle kunnat betinga sig under normala
förhållanden för ett uppdrag av liknande betydelse och omfattning, bör möjlighet
ej saknas att beskatta honom för ersättningsökningen. Därjämte böra
såsom redan nu sker beskattas provisioner o. dyl. som utgå från rörelse. Genom
en sådan bestämning erhålles i huvudsak likställighet med tjänsteinkomster,
men sker beskattning i de fall som komma rörelse särskilt nära.
Genom att begränsa beskattningen till utpräglade fall blir det väl även möjligt
att bemästra de taxeringstekniska svårigheter som — sannolikt utan
större utbyte för det allmänna — skulle uppstå, därest inkomsterna av tillfällig
förvärvsverksamhet i allmänhet gjordes till föremål för undersökning
och utredning av taxeringsmyndigheterna.

Särskild uppmärksamhet förtjäna i detta sammanhang tillfälliga inkomster
av uppfinnarverksamhet. Utgå dessa inkomster i form av royalty, beskattas
de som rörelse. Det torde då vara ofrånkomligt —— och för övrigt även rimligt
— att beskatta dem även örn de utgå i annan form. Dock bör märkas,
att det därvid lärer vara nödvändigt att taga särskild hänsyn till de speciella
förhållanden, som äro förbundna med uppfinnarverksamhet. I detta avseende
kunna de föreskrifter, som föreslås beträffande rörelse, få motsvarande
tillämpning. Detta sistnämnda gäller f. ö. även sådana uppfinnare
som erhålla sin inkomst såsom inkomst av tjänst, eventuellt med rätt till
tantiem eller dyl. av uppfinningens resultat. Är det fråga örn en tillfällig
uppfinnarverksamhet, synes det lämpligt att binda beskattningen vid samma
villkor som för tillfälliga uppdrag o. dyl., nämligen att vederbörande erhållit
högre ersättning än han skäligen skulle kunnat betinga sig, om förhållande
som i 1 § sägs ej varit för handen.

I ett annat betydelsefullt avseende torde det emellertid vara lämpligt att
nu följa en annan linje än beträffande 1940 års skatt. Denna byggde nämligen
på begreppet »uppskattad merinkomst» av just de slag av inkomster
som inbegripas under skatten. Ett resultat som bättre tillfredsställer det
allmänna rättsmedvetandet torde vinnas, därest ifrågavarande beskattning
bindes vid inkomstökning å inkomst av tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet
i allmänhet, med undantag dock av realisationsvinst, lotterivinst o.
dyl. Det är ej ovanligt, att vederbörandes inkomster av personligt arbete,
även örn detta är väsentligen oförändrat, ändra karaktär. En ren löneinkomst
kan utbytas mot tantiem eller tvärtom. Även vid övergång till nytt
arbete kunna givetvis ändrade former för ersättningen ifrågakomma. Någon
obillighet mot de skattskyldiga torde det ej medföra, om hänsyn tages
till ökning av ifrågavarande arbets- och liknande inkomster i allmänhet,
då beskattningen i alla fall inskränkes att gälla intäkter som angivas i 2 §
1 mom. e). Beträffande lagtextens utformning medför den nu ifrågasatta anordningen
en ändring, då det synes olämpligt att använda uttrycket »uppskattad
merinkomst» beträffande andra slag av inkomster än som kunna

Bilaga.

direkt beskattas. Lagtexten synes böra gå ut på att direkt angiva vad som
skall utgöra taxerad merinkomst, och därtill foga den inskränkande föreskriften,
att den taxerade merinkomsten dock ej må upptagas till högre belopp
än inkomstökningen av tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet med ovan
angivna undantag.

9 §.

Beträffande krigskonjunkturskatt å realisationsvinst är den viktigaste
ändringen den att även realisationsvinst vid avyttring av fast egendom inbegripes
under beskattningen. En sådan beskattning kan, särskilt beträffande
skogsegendomar, svårligen undvaras, då den, såsom ovan beträffande
inkomst av skogsbruk anförts, kräves för att komplettera krigskonjunkturbeskattning
av sådan inkomst. Det torde böra framhållas, att beträffande
annan fastighet frågan torde äga mindre betydelse, då större prisstegringar
å sådana fastigheter sedan krigsutbrottet endast mera undantagsvis torde
kunna påvisas. Däremot torde en, i vissa fall betydande, prisstegring å jordbruks-
och särskilt skogsegendomar på många håll hava ägt rum. Det är i och
för sig mindre tilltalande att vid krigskonjunkturbeskattningen göra åtskillnad
mellan sådana försäljningsvinster som utgöra skattepliktig realisationsvinst
och sådana som ej utgöra sådan vinst. Olikformigheten utjämnas dock i
någon mån därav att beträffande de sannolikt betydelsefullaste fallen, nämligen
vid avyttring av skogsegendomar, krigskonjunkturskatt å skogsbruk
ifrågakommer, om realisationsvinst ej är för handen. Att eljest viss försiktighet
med ifrågavarande beskattning är på sin plats, torde följa därav att
realisationsvinsten avser värdeökning å den skattskyldiges producerande
kapital och sålunda träffar förmögenhetsökning, som den skattskyldige
knappast kan hava förutsett i andra fall än där fastigheten förvärvats efter
krigsutbrottet, medan krigskonjunkturskatt i övrigt träffar en, låt vara
efter den skattskyldiges förhållanden särskilt stor, årsinkomst. I följd därav
synes, för att beskattning skall ifrågakomma, den sannolikhet, som av
beskattningsmyndigheten bör påvisas rörande storleken av värdeökning efter
krigsutbrottet, böra vara ganska stor. Anvisningarna hava avfattats under
beaktande av denna synpunkt.

Det lärer stundom förekomma, att personer i en utsträckning som närmar
sig yrkesmässig verksamhet, utan att dock sådan föreligger, handla med
lös egendom, t. ex. aktier, och på den grund tämligen regelbundet varje år
beskattas för realisationsvinst. I sådana fall torde det stundom kunna framstå
såsom uppenbart obilligt, att hela den realisationsvinst, som uppkommit
på grund av värdeökning efter kriget, beskattas. Rimligt belopp motsvarande
ett skäligt jämförelsetal synes i sådant fall böra få avdragas. Bestämmelser
örn sådant avdrag hava upptagits i anvisningarna till 9 §. Enligt sakens natur
måste dessa bestämmelser bliva allmänt hållna. En mera preciserad avfattning
kan, när det gäller ett skälighetsbedömande, svårligen åstadkommas.

10 §.

Tillägg till reglerna för fastställande av den beskattningsbara merinkomsten
(i 7 § enligt 1940 års förordning) har skett för att förverkliga det avdrag
efter billighetsgrunder för inkomstminskning å en förvärvskälla från inkomstökning
å en annan, som behandlats i den allmänna motiveringen.

Det skattefria beloppet föreslås till 2,000 kronor. Den högre gränsen i 1940
års förordning, 4,000 kronor, föranleddes närmast av en av taxeringstekniska
skäl motiverad önskan att vid den första tillämpningen hålla taxeringarnas
antal inom så trånga gränser som möjligt.

Bilaga.

11 §■

I reglerna om beräkning av krigskonjunkturskatt (8 § enligt 1940 års förordning)
föreslås allenast sådan ändring som föranledes av att de särskilda
bestämmelser, som hänfört sig till beskattningsårets uppdelning på tiden
före och efter krigsutbrottet, strukits.

Det torde böra framhållas att skatteskalans bibehållande vid de för 1940
gällande satserna ej innebär ett ställningstagande till örn dessa böra förbliva
oförändrade eller ej. Såsom i den allmänna motiveringen framhållits,
ligger frågan om skattesatsernas storlek utom ramen för denna utredning.

12 §.

I bestämmelserna om beräkning av krigskonjunkturskatt för äkta makar
erfordras ändring på grund av beskattningens utsträckning till nya förvärvskällor.
Den hittillsvarande regeln (i 9 § av 1940 års förordning) med normer
för bestämmande av inkomstminskning under hänvisning till reglerna örn inkomstminskning
beträffande rörelse har uteslutits. Hänvisningen i sin nuvarande
form passar ej beträffande exempelvis tjänsteinkomster med den
avfattning som bestämmelserna om sådana inkomsters beskattning nu fått.
Att meddela nya regler för de antagligen mycket sällsynta fall, varom här
kan vara fråga, torde vara föga lönande. Uppkomma spörsmål av ifrågavarande
slag, torde det av grunderna för paragrafen i regel framgå huru
dessa böra behandlas.

13—23 §§.

Den provisoriska skattepåföringen innebär ett i viss form genomfört uppskov
med den definitiva beskattningens fastställande. Den betingas därav
att ett konstaterande av vad som är fiktiva eller verkliga vinster ofta ej kan
ske förrän efter krigets slut. Olika möjligheter kunna tänkas stå till buds
för ett sådant uppskov, men metoden med provisorisk skattepåföring har
efter ingående prövning ansetts i olika avseenden lämpligast. Vunna erfarenheter
giva knappast stöd för den meningen att någon annan utväg skulle vara
bättre. Ändring härutinnan föreslås följaktligen icke.

De i 1940 års lagstiftning örn krigskonjunkturskatt upptagna möjligheterna
till provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt hava bibehållits väsentligen
oförändrade och utökats med den i allmänna motiveringen berörda möjligheten
att erhålla provisorisk skattepåföring vid avsättning av särskild fond
för kostnadsutjämning. Dessutom hava vissa förtydliganden och tillägg skett
i några paragrafer.

14 §, som avser provisorisk skattepåföring i samband med avsättning av
särskild varuförnyelsefond, har jämte anvisningar i vissa avseenden omformulerats.

Då syftet med bestämmelserna örn varuförnyelsefond är att åstadkomma
viss utjämning mellan olika år, synes ej särskild anledning föreligga att begränsa
den provisoriska skattepåföringen i dylikt fall mer än som enligt
sakens natur är påkallat. Det är först i samband med restitutionen som den
för den totala beskattningen avgörande prövningen skall äga rum. Därför
föreslås intagande i författningstexten av en bestämmelse, att avsättning av
särskild varuförnyelsefond för nedskrivning av ett lager lika stort som lagret
vid krigsutbrottet skall godkännas såsom grund för provisorisk skattepåföring,
om detta lager var större än lagret vid sista förkrigsinkomstårets
utgång.

Det har synts böra i anvisningarna beträffande avsättning till varuförnyelsefond
— liksom beträffande prisfluktuations- och kostnadsutjämnings -

Bilaga.

fonder — uttryckligen angivas att fråga bör vara om avsättning av redovisad
årsvinst eller besparade vinstmedel, d. v. s. dispositions- eller liknande
fond. En »varuförnyelsefond» exempelvis, vilken avsatts innan årsvinsten
framkommit, och alltså med karaktär av motkonto mot varulager eller dyl.,
d. v. s. närmast representerande en form av indirekt nedskrivning, är icke en
sådan »särskild» varuförnyelsefond, varom i 14 § är fråga. Örn hänsyn tili
en före vinstberäkningen gjord avsättning till sådan fond bör tagas vid krigskonjunkturbeskattningen
är en fråga för sig, som får bedömas med hänsyn
till omständigheterna i de särskilda fallen.

De nya bestämmelserna rörande ifrågavarande fall av provisorisk skattepåföring
påverkas i någon mån därav att dylik avsättning kan hava skett
redan tidigare år. Några större svårigheter att komma lill rätta med dylika
fall torde dock knappast behöva befaras.

Ett fall som i 1940 års lagstiftning särskilt reglerats var det då avsättning
till varuförnyelsefond förekommit samtidigt nied att avdrag medgivits för
minskning av dold förkrigsreserv i lagertillgångar. Detta stadgande har i det
föreliggande förslaget kunnat utgå, enär fallet reglerats genom den föreskrift
örn tillägg vid inkomstuppskattningen för återvinning av avgången dold förkrigsreserv,
som införts i punkt 4 c) av anvisningarna till 4 §.

Vid utformningen av bestämmelserna i 16 § om provisorisk påföring av
krigskonjunkturskatt för kostnadsutjämning har ett särskilt problem varit
att fastställa storleken av den tillåtna avsättningen. Det i lagtexten intagna
förslaget, att den provisoriska skattepåföringen i detta fall skall begränsas att
avse högst en femtedel av skillnaden mellan omsättningen under beskattningsåret
och medeltalet av omsättningen under båda förkrigsinkomståren, är ej
grundat på några mera djupgående överväganden men synes innefatta en
efter förhållandena avpassad, rimlig lösning av spörsmålet. Anvisningarna
i denna punkt torde knappast erfordra särskild motivering.

I 19 § har skett en mindre ändring. Enligt 1940 års förordning är i motsvarande
paragraf (15 §) beträffande provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt
för framtida nyanskaffning av fartyg stadgat att skattskyldig som
driver rederirörelse äger »av disponibla vinstmedel» å särskilt konto hos riksbanken
insätta belopp för att användas till anskaffande av fartyg, samt att
provisorisk skattepåföring i dylikt fall må ske med det belopp, varmed skatten
skulle hava minskats, om halva det insatta beloppet avdragits vid inkomstuppskattningen.
Häri har i del föreliggande förslaget gjorts den ändring, att
det ej utsäges av vilka medel insättning må ske, men att den provisoriska
skattepåföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle hava minskats,
örn halva det insatta beloppet, dock högst hälften av den vid inkomstuppskattning
enligt förordningen örn krigskonjunkturskatt beräknade inkomsten
för beskattningsåret, avdragits vid inkomstuppskattningen. Ändringen
har föranletts därav, att den lill krigskonjunkturskatt uppskattade inkomsten
för beskattningsåret och jämväl den beskattningsbara merinkomsten kan
vara betydligt större än disponibla vinstmedel enligt räkenskaperna, örn exempelvis
vid vinstberäkningen fri avskrivning skett med stora belopp. Den nya
formuleringen torde undanröja en sådan olägenhet.

I 21 § hava tillagts bestämmelser örn restitution vid disposition av kostnadsutjämningsfond.

Enligt KSgl mom. i 1940 års förordning har den som i och för provisorisk
skattepåföring insatt medel i riksbanken och sedermera disponerat de insalta
medlen för vederbörligt ändamål befriats från ali tills vidare betala den provisoriskt
påförda skatten, örn han ställt säkerhet för denna. Örn emellertid
medlen i fråga hunnit disponeras för anskaffande av ny vederbörlig tillgång
före den tidpunkt då medlen behövt insättas i riksbanken, vare sig anskaff -

Bilaga.

ningen skett under beskattningsåret eller under det följande året, synes vederbörande
ej böra vara sämre ställd än om medlen insatts i och åter uttagits
från riksbanken. Föreskrift i sådant avseende har införts i 22 § enligt det
föreliggande förslaget.

I ett nytt 4 mom. i 22 § har ansetts böra uttryckligen uttalas, att restitution
i samband med disposition av varuförnyelse-, prisfluktuations- och kostnadsutjämningsfond
bör prövas först sedan balansräkningen för året fastställts.
Fråga bör vara om en i sådant sammanhang vederbörligen beslutad
disposition av fonden. Beträffande restitution i övriga fall bör Kungl. Majit
meddela bestämmelser.

27 §.

Denna paragraf, som har sin motsvarighet i 23 § i den äldre förordningen,
avhandlar uppgiftsskyldigheten.

Beträffande de inkomstgrupper, som redan år 1940 voro inbegripna under
beskattningen till krigskonjunkturskatt, innefattar förslaget i princip samma
bestämmelser som tidigare gällde. Sålunda föreslås obligatorisk deklarationsskyldighet
— för vars fullgörande tidpunkten nu angives till den 20
juni i stället för den 16 september enligt 1940 års förordning -— endast för
sådan skattskyldig, som i sin år 1941 avlämnade självdeklaration uppgivit
nettointäkt av rörelse ej understigande 4,000 kronor. Kungl. Majit bör emellertid
kunna medgiva undantag från sådan deklarationsplikt på samma sätt
som gällde enligt kungörelsen med vissa tillämpningsföreskrifter till förordningen
om krigskonjunkturskatt för år 1940. Enligt 1 § i nämnda kungörelse
voro från obligatorisk deklarationsskyldighet undantagna vissa slag av
rörelse nämligen livförsäkringsrörelse, yrkesmässigt utövad vetenskaplig, litterär
och konstnärlig verksamhet ävensom verksamhet som läkare, tandläkare
eller arkitekt, allt dock under förutsättning att den skattskyldige, som bedrivit
sådan verksamhet, ej uppgivit nettointäkt av annat slag av rörelse
till belopp av minst 4,000 kronor. Med de här uppräknade kategorierna böra
likställas veterinärer. Någon anledning att utvidga den obligatoriska deklarationsskyldigheten
till fall, då nettointäkten understigit 4,000 kronor, har
ej ansetts föreligga. Visserligen har det enligt 7 § i 1940 års förordning medgivna
skattefria beloppet å 4,000 kronor föreslagits sänkt till 2,000 kronor
(enligt 10 § i förslaget), men det kan antagas, att i fall då nettointäkten understigit
4,000 kronor någon taxering i regel ej bör ifrågakomma, varför
deklarationsplikt i sådana fall skulle sakna nämnvärd betydelse och endast
onödigt belasta de skattskyldiga och tynga taxeringsarbetet. Skäl att införa
obligatorisk deklarationsskyldighet beträffande inkomst av tantiem och därmed
likställd inkomst, varom önskemål under hand framställts, hava ej ansetts
föreligga. Såsom framgår av det följande föreslås skyldighet för taxeringsnämndernas
ordförande att meddela länsstyrelserna uppgift om de skattskyldiga
som i avlämnade självdeklarationer uppgivit bland annat inkomster
av sistnämnda slag.

Vad angår de inkomstgrupper, som nu ytterligare föreslagits skola inbegripas
under beskattningen, föreslås deklarationsplikt endast efter anmaning
utom beträffande inkomst av jordbruk och av skogsbruk, som avses vara
helt undantagna från deklarationsskyldighet. Beträffande de båda sistnämnda
grupperna skulle det väl kunna tänkas deklarationsskyldighet för sådana
skattskyldiga som hava bokföring, men för det stora flertalet torde det vara
praktiskt omöjligt att fullgöra en sådan skyldighet. Härför erfordras ju att
den skattskyldige har anteckningar, vilket i allmänhet icke torde vara fallet,
rörande de inkomster och utgifter som han uppgivit i sina självdeklarationer,

Bilaga.

såvitt angår jordbruk icke blott för beskattningsåret utan även för de båda
förkrigsinkomståren, och det kan säkerligen antagas att de flesta icke hava
några konceptdeklarationer bevarade. Med hänsyn härtill har det ansetts
lämpligt att, såsom redan nämnts i den allmänna motiveringen och i samband
med 5 § samt närmare framgår vid 29 § här nedan, för taxering beträffande
jordbruk och skogsbruk föreslå en särskild ordning utan samband
med någon deklarationsplikt. Uppgifter eller upplysningar som anses erforderliga
för merinkomstens beräkning äro emellertid de skattskyldiga efter
anmaning pliktiga att lämna på samma sätt som gäller uppgifter om inkomst
i allmänhet (27 § 3 morn.).

28 §.

Denna paragraf motsvarar 24 § i 1940 års förordning. I likhet med vad
som gällde för 1940 års taxering förutsättes att prövningsnämnderna bliva
första instans. Såsom redan i den allmänna motiveringen antytts synes det
ej kunna ifrågasättas att inrymma taxeringsnämnderna i instansordningen.
Däremot torde det kunna åläggas ordförandena i dessa nämnder att för underlättande
av det förberedande arbetet hos prövningsnämnden lämna meddelande
om vissa slag av inkomster, som av de skattskyldiga uppgivits i självdeklarationerna.
Bestämmelse härom har upptagits i förevarande paragraf.
Närmare föreskrifter torde böra meddelas av Kungl. Maj:t. De inkomstslag,
som i detta sammanhang åsyftas, äro i första hand inkomst av jordbruk och
skogsbruk uppgående till visst minimibelopp, exempelvis 3,000 kronor, samt
vidare, på sätt antytts i motiven till 7 §, i vissa fall inkomst av annan fastighet,
och därjämte inkomst av tantiem ävensom realisationsvinst. Lämpligen
skulle meddelandet kunna lämnas helt enkelt genom kortfattade anteckningar
i inkomstlängdens anteckningskolumn. Med ledning av dessa anteckningar
torde utsovringen av arbetsmaterialet hos prövningsnämnderna väsentligen
underlättas.

29 §.

I denna paragraf, som motsvarar 25 § i 1940 års förordning, givas föreskrifter
om det förberedande arbetet med taxeringen, vilka i princip överensstämma
med de enligt nämnda förordning gällande. Såvitt angår förslag rörande
taxering för merinkomst av jordbruk och skogsbruk hava dock, såsom
redan antytts, särskilda föreskrifter ansetts böra meddelas, bland annat med
hänsyn till att dessa förvärvskällor i motsats till andra äro helt undantagna
från deklarationsplikt. Angående förfaringssättet vid förslagets upprättande
rörande jordbruk och skogsbruk hänvisas till vad som anförts i motiveringen
till 5 och 6 §§. Det har ansetts önskvärt att förslag beträffande sistnämnda
förvärvskällor kunde tillställas den skattskyldige senast den 1 september.

Den tid, som den skattskyldige bör hava till förfogande för erinringars avgivande,
bör icke angivas till mindre än tio dagar efter förslagets mottagande.
Kan längre tid medgivas, är det vanligen önskvärt att så sker. I särskilda
fall kan naturligtvis kortare tid visa sig erforderlig.

32 §.

Enligt 28 § i 1940 års förordning hade den centrala krigskonjunkturskattenämnden
till uppgift, bland annat, att »i den utsträckning, som framgår av
särskilda av Kungl. Majit meddelade föreskrifter», efter framställning från
landskamrerare eller allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämndcn
eller från prövningsnämnd, avgiva yttranden i ärenden rörande
taxering till krigskonjunkturskatt.

Bilaga.

I förslaget har det ovan citerade stadgandet uteslutits. Några särskilda
föreskrifter hava hittills ej ansetts nödvändiga och oavsett nämnda stadgande
lärer Kungl. Maj:t vara oförhindrad att utfärda sådana föreskrifter, om så
skulle visa sig erforderligt.

Vidare har en utvidgning av nämndens befogenhet föreslagits härutinnan
att det skall tillkomma nämnden att avgiva yttranden jämväl efter anmälan
av den i 31 § andra stycket i förslaget omförmälde konsulenten. Beträffande
1940 års taxering har det nämligen konstaterats, att till denne konsulent,
som tillika är föredragande hos nämnden, inkommit ett flertal framställningar
av stor principiell betydelse, vilka bort handläggas av nämnden
i stället för av konsulenten. I sådana fall skulle den föreslagna utvidgningen
kunna bereda möjlighet för konsulenten att överlämna framställningarna
till nämnden för dess avgörande.

Varken enligt 1940 års förordning eller enligt förslaget äger skattskyldig
behörighet att göra direkt framställning hos nämnden. Det förutsättes emellertid,
att därest skattskyldig hos landskamreraren eller eljest anhåller att
en taxeringsfråga av principiell innebörd, varom tveksamhet kan råda, måtte
underställas nämnden, en dylik anhållan vanligen bör villfaras.

Bland nämndens ledamöter böra numera finnas även representanter för
jordbruk och skogsbruk. Med hänsyn härtill föreslås utökning av antalet
ledamöter från förutvarande sju till nio. Beslutförhet bör dock såsom hittills
föreligga, då sju medlemmar äro tillstädes.

35 §.

I denna paragraf, som motsvarar 31 § i 1940 års förordning, har till förebyggande
av missförstånd uttryckligen angivits, att besvär över ordinarie
prövningsnämnds beslut må ingivas antingen till vederbörande länsstyrelse
eller till kammarrätten. Förslaget i denna del anses icke innebära någon saklig
ändring av de äldre bestämmelserna.

40 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i 1940 års förordning. Med de här
föreslagna bestämmelserna åsyftas, att i de fall där beskattningsår för skattskyldig
avser räkenskapsår som till viss del omfattar tid före utgången av
augusti 1939, skola beträffande frågan i vad mån uppskattad merinkomst eller
inkomstminskning av viss förvärvskälla belöper på tiden före nämnda tidpunkt
ävensom beträffande övriga frågor, vilka uppkomma på grund av att
inkomstökning belöpande på tiden före nämnda tidpunkt ej är skattepliktig
enligt den föreslagna förordningen, de i 1940 års förordning i sådant hänseende
meddelade bestämmelserna äga motsvarande tillämpning. I övrigt hänvisas
till vad som anförts i motiveringen till 4 § rörande ifrågavarande
spörsmål.

Förordning med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst
åren 1941 och 1942 av ersättning på grund av försäkring för förlust av
fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg.

Med hänsyn till rådande förhållanden synes det skäligt att den enligt 28 §
2 mom. kommunalskattelagen medgivna rätten att på högst tre år fördela
ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg utsträckes att omfatta
högst fem år. Detta bör dock tillsvidare ej gälla annan ersättning än

Bilaga.

för fartyg som förlorats under beskattningsår, för vilket taxering skall äga
rum något av åren 1941 eller 1942. I förslaget hava i första hand upptagits
bestämmelser av nämnda innehåll. Uppenbart är att, då fördelning
på flera år medgives, det med den begränsning som i övrigt stadgas skall
stå den skattskyldige fritt att efter eget bestämmande verkställa fördelningen,
eventuellt så, att under något eller några av åren intet belopp upptages
till beskattning.

Beträffande därefter frågan om att jämställa köpeskilling vid avyttring
av fartyg med ersättning på grund av försäkring för förlust förelåg ett av
skatteberedningen i sådant hänseende utarbetat förslag redan under föregående
år. I skatteberedningens P. M. rörande krisskatt anfördes såsom motivering
för nämnda förslag, bland annat, följande:

»När föreskriften i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen meddelades rörande
särskild behandling i beskattningsavseende av belopp, som utfölle på grund
av försäkring för förlust av fartyg, hade man givetvis klart för sig att motsvarande
fråga kunde uppkomma även vid försäljning av fartyg. Riskerna
för missbruk i förening med möjligheterna för rederiföretagen att själva
undvika de olägenheter i beskattningsavseende, som kunde uppstå i samband
med försäljning av fartyg, voro emellertid anledningen till att lagstiftningen
rörande dylikt försäkringsbelopp ej utsträcktes att avse även
köpeskillingar. Det är emellertid tydligt att vid mera extraordinära förhållanden
sådana som de nu rådande, då försäljningar stundom torde motiveras
av ett faktiskt tvångsläge, ett särskilt behov av lagstiftning i samma
syfte även rörande fall av försäljning kan anses föreligga. En tillfällig utsträckning
av föreskrifterna i 28 § 2 mom. att avse även försäljningsbelopp
synes därför på sin plats.»

Förslaget föranledde icke någon åtgärd. I propositionen nr 2 till 1940 års
urtima riksdag (sid. 97) anförde departementschefen, att förslaget syntes
sakna aktualitet beträffande 1940 års taxering och att en dylik förordning
därför då torde kunna undvaras. Däremot syntes motsvarande förslag böra
upptagas beträffande påföljande års taxering.

I enlighet härmed upptagas i det nu föreliggande förslaget bestämmelser,
enligt vilka köpeskilling vid avyttring av fartyg kommer att vid såväl taxering
till kommunal inkomstskatt som taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
bliva likställd med ersättning på grund av försäkring vid
förlust av fartyg. Den föreslagna rätten till fördelning av köpeskillingen
gäller dock icke, där avyttringen skett till någon med vilken säljaren varit
i ekonomisk intressegemenskap och det kan antagas att avyttringen ägt
rum i syfte att ernå särskild förmån i beskattningsavseende antingen för
säljaren eller för köparen. Fråga bör vara endast örn verkliga godtrosförsäljningar.

Förordning om rätt att på grund av påförd krigskonjunkturskatt för år 19M
erhålla nedsättning i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten m. m.

för samma år.

I förslaget hava upptagits bestämmelser nied samma sakinnehåll som i
motsvarande förordning för år 1940. Då i förslaget lill förordning om krigskonjunkturskatt
för år 1941 förutsattes, att prövningsnämndernas arbete
med taxeringen till krigskonjunkturskatt liksom föregående år får pågå
lill och med den 10 december, kan den omräkning av den ordinarie taxe -

Bilaga.

ringen, som erfordras på grund av påföringen av krigskonjunkturskatt, och
därav följande omdebitering av övriga skatter ej undvikas, såvitt man ej
vill övergå till ett nytt system och helt enkelt vägra avdrag för påförd krigskonjunkturskatt
med hänsyntagande härtill vid skatteskalans avvägning.
Vid förslagets utarbetande har det emellertid funnits mest lämpligt att bibehålla
den hittillsvarande ordningen. Huruvida i förordningen även värnskatt
bör omnämnas blir givetvis beroende på om sådan skatt för innevarande
år beslutes innan förordningen antages.

I detta sammanhang torde böra erinras att i överensstämmelse med den
princip, som låg till grund för 1940 års förordning om krigskonjunkturskatt,
vid själva inkomstuppskattningen för taxeringen till sådan skatt avdrag
för skatter icke får göras för vare sig förkrigsinkomståren eller beskattningsåret.

Stockholm i finansdepartementets skatteberedning den 6 februari 1941.

Carl W. U. Kuglenstierna. E. Rosenqvist.

Bilaga.

Förslag

till

förordning om krigskonjunkturskatt för år 1941.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelse.

1 §■

För inkomstökning, som uppkommit efter utgången av augusti 1939 och
kan antagas hava berott på av pågående krig eller dessförinnan rådande krigskonjunktur
föranledda förhållanden, skall i den omfattning och på det sätt
nedan stadgas för år 1941 erläggas krigskonjunkturskatt till staten.

Skattepliktig inkomstökning och skattskyldighet.

2 §•

1 mom. Skattepliktig enligt denna förordning är efter utgången av augusti
1939 uppkommen inkomstökning hänförlig till

a) inkomst av rörelse;

b) inkomst av jordbruk;

c) inkomst av skogsbruk;

d) inkomst av annan fastighet;

f) inkomst av icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom;

allt under förutsättning att inkomsten är skattepliktig enligt förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller är av beskaffenhet som
i nästa stycke sägs.

I inkomst av rörelse inräknas vid tillämpning av denna förordning intäkt
genom avyttring av sådana för stadigvarande hink i rörelsen avsedda maskiner
eller andra inventarier, vilka icke vid beräkning av värdeminskningsavdrag
enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt hänföras
till byggnad, så ock ersättning på grund av försäkring av dylika tillgångar,
även örn intäkten eller ersättningen ej är skattepliktig enligt nämnda

32 Bilaga.

förordning eller intäkten enligt densamma hänföres till intäkt av tillfällig
förvärvsverksamhet.

Taxerad merinkomst.

3 §•

Vid tillämpning av denna förordning skall uppskattning av inkomster ske

dels för det beskattningsår, för vilket taxering enligt förordningen om
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt äger rum år 1941 (beskattningsåret),

Uppskattningen skall verkställas enligt bestämmelserna i förordningen örn
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt med sådana avvikelser, som erfordras
för att åstadkomma likformighet i inkomstberäkningen för de olika åren,
samt under iakttagande av i denna förordning meddelade särskilda föreskrifter.

Såsom grund för bestämmande av inkomstökning fastställes, där ej annat
följer av särskilda bestämmelser i denna förordning, den på ett antaget
jämförelsedr belöpande jämförelseinkomsten. Där ej särskilda förhållanden
till annat föranleda, skall såsom jämförelseinkomst upptagas medeltalet av
inkomsterna för förkrigsinkomståren.

4 §•

1 mom. Beträffande rörelse skola inkomster för förkrigsinkomståren och
beskattningsåret så ock jämförelseinkomsten uppskattas för varje förvärvskälla
för sig.

Såsom särskild förvärvskälla enligt denna förordning anses särskild förvärvskälla
enligt kommunalskattelagen.

Bilaga.

För varje förvärvskälla, för vilken uppskattad merinkomst fastställes, skall
tillika fastställas, i vad mån denna kan antagas hava berott på av pågående
krig eller dessförinnan rådande krigskonjunktur föranledda förhållanden.

Tillika fastställes i vad mån den uppskattade inkomstminskningen kan antagas
hava berott på av pågående krig eller dessförinnan rådande krigskonjunktur
föranledda förhållanden.

Såsom taxerad merinkomst av rörelse i fall som i detta mom. avses upptages
det belopp, varmed sådan merinkomst som i 2 mom. andra stycket
sägs sammanlagt överstiger sådan inkomstminskning som avses i förra
stycket, dock högst det belopp, varmed de sammanlagda uppskattade merinkomsterna
överstiga de sammanlagda uppskattade inkomstminskningarna.

A mom. Kan skattskyldig visa, att i den uppskattade merinkomsten av
viss förvärvskälla ingår belopp, varmed dold förkrigsreserv under beskattningsåret
minskats, skall merinkomsten i motsvarande mån anses ej hava
berott på förhållanden som omförmälas i 1 §. Såsom dold förkrigsreserv
anses härvid belopp, varmed tillgångens verkliga värde vid utgången av
augusti 1939 översteg dess i beskattningshänseende enligt denna förordning
gällande värde vid nämnda tidpunkt.

5 mom. Kungl. Majit äger, efter förslag av den i 32 § omförmälda centrala
krigskonjunkturskattenämnden eller efter nämndens hörande, beträffande
visst slag av rörelse bestämma särskild grund för fastställande huru
stor del av uppskattad merinkomst skall, därest ej annat ådagalägges, antagas
hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §.

6 mom. Vad i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen samt denna dag utfärdad
förordning stadgas om särskild ordning beträffande beskattning av ersättning
på grund av försäkring för förlust av fartyg, eller av köpeskilling
vid avyttring av fartyg skall icke äga tillämpning vid taxering till krigskonjunkturskatt,
utan skall vid uppskattning av inkomst såväl för förkrigsinkomstårcn
som för beskattningsåret beträffande dylik ersättning förfaras
enligt de regler, som gälla för taxering av ersättning på grund av försäk 3-417117.

Bilaga.

ring av annan till inventarier hänförlig egendom än fartyg, eller av köpeskilling
vid avyttring av sådan annan egendom.

Om provisorisk påföring av skatt i fall som nu sagts stadgas i 18 §.

(Se vidare anvisningarna.)

5 §.

2 mom. Den uppskattade merinkomsten av jordbruk skall upptagas såsom
taxerad merinkomst, i den mån den kan antagas hava berott på förhållanden
som avses i 1 §.

(Se vidare anvisningarna.)

6 §■

Beträffande inkomst av skogsbruk skall såsom taxerad merinkomst gemensamt
för olika förvärvskällor upptagas så stor del av de under beskattningsåret
åtnjutna intäkterna genom avyttring eller dylikt av skogsbruk
som kan anses hava uppkommit genom prisstegring efter utgången av
augusti 1939 utöver vad som erfordrats för att täcka omkostnadernas ökning,
dock ej högre belopp än som av den skattskyldige visas hava motsvarat
beräknad nettointäkt av skogsbruk för beskattningsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

7 §•

(Se vidare anvisningarna.)

Bilaga. 35

8 §.

a) till intäkt av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet hänförligt belopp,
vars storlek varit beroende av sådant resultat av rörelse, jordbruk
eller skogsbruk som belöper på tiden efter utgången av augusti 1939 eller
av omsättningen i eller omfattningen av efter nämnda tidpunkt bedriven
rörelse,

samt till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet hänförligt belopp, vars
storlek varit beroende av resultatet av tillfällig affär som gjorts efter utgången
av augusti 1939,

i båda fallen försåvitt ej den skattskyldige med bärande sannolikhetsskäl
ådagalägger att motsvarande intäkt skulle hava uppkommit oberoende
av i 1 § omförmälda förhållanden, så ock

b) intäkt i andra fall än nu sagts av tillfällig verksamhet såsom uppfinnare
eller av tillfälligt uppdrag eller av annan jämförlig tillfällig förvärvsverksamhet,
i den mån intäkten uppenbarligen utgjort ett högre vederlag för
uppdraget eller det eljest utförda arbetet än den skattskyldige skäligen kunnat
betinga sig, om förhållanden som i 1 § sägs ej varit för handen.

(Se vidare anvisningarna.)

9 §•

Vid icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom uppkommen realisationsvinst
skall upptagas såsom taxerad merinkomst, i den mån den kan
antagas hava berott på efter utgången av augusti 1939 uppkommen värdeökning,
försåvitt det ej av den skattskyldige visas att den skulle hava uppkommit
oberoende av i 1 § omförmälda förhållanden.

Vid fastställande av den taxerade merinkomsten må avdrag ske dels för
realisationsförlust vid avyttring av fast eller lös egendom, beräknad efter
samma grunder, som tillämpats vid uppskattningen av realisationsvinsten,
dels, örn den skattskyldige normalt plägat beskattas för realisationsvinst,
för ett med hänsyn därtill avvägt skäligt belopp.

(Se vidare anvisningarna.)

Bilaga.

Beskattningsbar merinkomst.

10 §.

Till krigskonjunkturskatt beskattningsbar merinkomst fastställes särskilt
för rörelse och särskilt för övriga förvärvskällor tillsammans.

Vid fastställande av beskattningsbar merinkomst skall från de taxerade
merinkomsterna sammanlagt avdragas

dels belopp som den skattskyldige visar sig hava efter utgången av augusti
1939 utgivit såsom gåva för luftvärnet eller luftskyddet och som fått avdragas
vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt men för vilket
avdrag enligt denna förordning ej skett vid beräkning av uppskattad merinkomst
av rörelse,

dels ock ett belopp av 2,000 kronor.

Har skattskyldig, för vilken taxerad merinkomst fastställes, under beskattningsåret
haft annan, krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla, som
vid tillämpning av denna förordnings föreskrifter utvisar inkomstminskning,
äger beskattningsnämnd vid den beskattningsbara merinkomstens
bestämmande efter skälighetsgrunder medgiva avdrag utöver vad ovan
sagts med högst inkomstminskningens belopp. Har den skattskyldige under
beskattningsåret även haft annan, krigskonjunkturskatt icke underkastad
förvärvskälla, som kan anses utvisa inkomstökning i förhållande till förkrigsinkomståren,
bör avdrag varom nu är fråga ej medgivas med högre
belopp än det varmed inkomstminskningen kan anses överstiga sådan inkomstökning.

Avdragen tillgodonjutas i första hand från taxerad merinkomst av rörelse.
Återstående avdrag göres från summan av övriga taxerade merinkomster.

Beräkning av krigskonjunkturskatt.

11 §•

Krigskonjunkturskatten skall utgöra,

a) beträffande rörelse:

å den del av den beskattningsbara merinkomsten, som

ej överstiger 20% av motsvarande jämförelseinkomst:.................. b0%,

överstiger 20 men ej 50 % av motsvarande jämförelseinkomst:.......... 60 %,

» b0% » » » :.......... 70 %;

b) beträffande övriga förvärvskällor:

50 procent av den beskattningsbara merinkomsten.

Avser beskattningsåret ej samma antal månader som det antagna jämförelseåret,
skall motsvarande jämförelseinkomst upptagas till ett med hänsyn

Bilaga.

härtill jämkat belopp. Den motsvarande jämförelseinkomsten utföres i fulla
hundratal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt
hundratal kronor, bortfaller.

12 §.

Skall jämlikt 19 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
för makar fastställas gemensamt beskattningsbart belopp, skall i förekommande
fall jämväl till krigskonjunkturskatt beskattningsbar merinkomst
särskilt för rörelse och särskilt för övriga förvärvskällor fastställas för makarna
gemensamt.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt.

13 §.

Krigskonjunkturskatt må efter framställning från skattskyldig, som taxeras
för merinkomst av rörelse, påföras allenast provisoriskt

a) för framtida nedskrivning av ersättningslager (14 §),

b) för mötande av framtida prisfall (15 §),

c) för kostnadsutjämning (16 §),

d) för befarad framtida värdeminskning (17 §),

e) för framtida anskaffning av ersättningstonnage med mera (18 §), samt

f) för framtida nyanskaffning av fartyg (19 §).

14 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för framtida nedskrivning av
ersättningslager skall ske,

därest lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse
minskats sedan sista förkrigsinkomstårets utgång eller, örn lagret vid

Bilaga.

utgången av augusti 1939 var större än vid sista förkrigsinkomstårets utgång,
sedan utgången av augusti 1939,

samt en särskild varuförnyelsefond i räkenskaperna för beskattningsåret
avsatts för nedskrivning av lager, som den skattskyldige har för avsikt att
anskaffa i stället för sålunda avgången lagertillgång.

Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle
hava minskats, om vid beskattningsårets slut nya lagertillgångar hade anskaffats
för lagrets uppbringande till samma storlek som vid beskattningsårets
ingång, eller, örn lagret vid utgången av augusti 1939 var större än
vid sista förkrigsinkomstårets utgång, till samma storlek som vid utgången
av augusti 1939, och enligt i denna förordning medgivna grunder nedskrivits
högst med det till varuförnyelsefonden avsatta beloppet.

(Se vidare anvisningarna.)

15 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för mötande av framtida
prisfall skall ske,

därest under beskattningsåret tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning
i rörelse inköpts men ej levererats,

samt vid beskattningsårets utgång avsättning till en särskild prisfluktuationsfond
i räkenskaperna skett för att möta framtida prisfall å dessa tillgångar.

(Se vidare anvisningarna.)

16 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för kostnadsutjämning skall
ske,

därest en särskild kostnadsutjämningsfond i räkenskaperna för beskattningsåret
avsatts för att användas till omkostnader i rörelsen under ett följande
år.

Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle
hava minskats, om de avsatta medlen, dock högst en femtedel av skillnaden
mellan omsättningen under beskattningsåret och medeltalet av omsättningen
under förkrigsinkomståren, använts för avdragsgilla omkostnader under
beskattningsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

17 §■

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för befarad framtida värdeminskning
skall ske,

Bilaga.

Den provisoriska skattepåföringen skall avse det belopp, varmed skatten
skulle hava minskats, om det i räkenskaperna gjorda avdraget i sin helhet
hade medgivits vid inkomstuppskattningen.

(Se vidare anvisningarna.)

18 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för framtida anskaffning av
er sättning stonnage med mera skall ske,

därest under beskattningsåret rörelse tillhörigt fartyg försålts eller fartyg
eller annan tillgång för stadigvarande bruk i rörelse förlorats,

och köpeskillingen eller försäkringssumman eller del därav insatts å särskilt
konto hos riksbanken för att användas, om det insatta beloppet utgöres
av köpeskilling för fartyg, till anskaffande av annat eller andra fartyg, och,
om det utgöres av försäkringssumma för förlorad tillgång, till anskaffande
av fartyg eller annan tillgång för stadigvarande bruk.

(Se vidare anvisningarna.)

19 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för framtida nyanskaffning
av fartyg skall ske,

därest i annat fall än som avses i 18 § skattskyldig som driver rederirörelse
å särskilt konto hos riksbanken insatt belopp för att användas till anskaffande
av fartyg.

(Se vidare anvisningarna.)

20 §.

Har fond som i 14, 15 eller 16 § avses ej avsatts i räkenskaperna för beskattningsåret,
må såsom avsättning godkännas skriftlig förklaring av den
skattskyldige, att i räkenskaperna för det på beskattningsåret närmast föl -

Bilaga.

jande räkenskapsåret överföring till sådan fond skall göras från fond eller
konto, som fanns vid beskattningsårets utgång och som kunde disponeras för
de i nämnda paragrafer angivna ändamålen.

Det i 18 och 19 §§ angivna villkoret om insättning i riksbanken skall anses
fullgjort, örn dylik insättning skett senast den 20 juni 1941 eller vid den senare
tidpunkt före taxeringens avslutande, som landskamreraren bestämmer.
Efter ansökan av skattskyldig äger Kungl. Maj:t i särskilda fall, där insättning
i riksbanken skulle vålla den skattskyldige avsevärd svårighet, föreskriva,
att insättning i riksbanken må ersättas med annan väsentligen likvärdig
disposition av tillgångar eller, där synnerliga skäl därtill äro, fastställa
annat villkor för den provisoriska skattepåföringen.

21 §.

Restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt skall efter framställning
från skattskyldig av prövningsnämnd medgivas, örn och i den mån
inom tid, som sedermera fastställes,

a) varufömyelsefond som i 14 § sägs använts för enligt denna förordning
medgiven nedskrivning å lagertillgångar som anskaffats i stället för de under
beskattningsåret avgångna lagertillgångarna,

d) tillgång som i 17 § sägs nedgått i värde under det, vartill den i beskattningsavseende
enligt denna förordning avskrivits,

f) tillgång som i e) sägs nedgått i värde under det, vartill den i beskattningsavseende
enligt denna förordning avskrivits,

Restitutionen skall i vart och ett av de i a)—f) angivna fallen avse det
belopp, varmed skatten för beskattningsåret skulle hava minskats, om avdrag
med den i punkten angivna nedskrivningen, omkostnaden, avskriv -

Bilaga. 41

ningen eller värdeminskningen skett vid den beskattningsbara merinkomstens
fastställande.

(Se vidare anvisningarna.)

22 §.

Den som enligt 17 § erhållit provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt
för befarad framtida värdeminskning och som ställt av riksbanken godkänd
säkerhet för skatten äger åtnjuta uppskov med skattens erläggande
enligt bestämmelser, som meddelas av Kungl. Majit.

2 mom. Har tillgång som i 18 eller 19 § avses anskaffats efter beskattningsårets
utgång men senast den 20 juni 1941 eller vid den senare tidpunkt
före taxeringens avslutande, som landskamreraren bestämmer, skall vid
tillämpning av denna förordning så anses som om belopp, vilket använts för
betalning av tillgången, varit insatt i riksbanken vid beskattningsårets utgång
och sedermera disponerats för anskaffning av tillgången.

Förklaring som nu sagts skall ock efter framställning från den skattskyldige
meddelas, därest efter taxeringen men före uppbörden restitution medgives.

4 mom. Fråga örn restitution i de i 21 § a)—c) angivna fallen prövas,
sedan balansräkningen för vederbörligt år fastställts. Beträffande restitution
i de under d)—f) i nämnda paragraf angivna fallen meddelar Kungl.
Majit föreskrifter.

23 §.

Å erlagd, provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt, som enligt 21 § restitueras,
utgår ränta med tre procent.

Åtnjuter skattskyldig uppskov enligt 22 § 1 mom. med erläggande av krigs -

Bilaga.

Särskild bestämmelse rörande dödsbo.

24 §.

Beskattningsort.

25 §.

Taxering till krigskonjunkturskatt skall ske i den kommun, som enligt
22 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är den skattskyldiges
beskattningsort.

Uppgiftsskyldighet och förfarande vid taxering till krigskonjunkturskatt.

26 §.

27 §.

1 mom. Fysisk eller juridisk person, som i sin år 1941 avlämnade självdeklaration
uppgivit nettointäkt av rörelse ej understigande 4,000 kronor, är,
försåvitt ej Kungl. Majit annorlunda föreskriver, pliktig att utan anmaning
till ledning för egen taxering till krigskonjunkturskatt på heder och samvete
avlämna deklaration å blankett enligt formulär som fastställes av Kungl.
Maj :t.

Deklarationen skall senast den 20 juni 1941 avlämnas till länsstyrelsen i
det län, där taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ägt rum,
eller, därest taxeringen ägt rum i Stockholm, till Överståthållarämbetet.

2 morn. Annan än den, som på grund av bestämmelserna i 1 mom. har
uppgiftsskyldighet, är pliktig att efter anmaning, inom tid som i anmaningen

Bilaga.

angives, avlämna deklaration å blankett enligt formulär som i 1 mom. avses.
Sådan deklarationsskyldighet föreligger dock ej beträffande inkomst av jordbruk
och skogsbruk.

3 mom. Efter anmaning är envar fysisk eller juridisk person pliktig att

1 den omfattning, som i anmaningen angives, meddela för sin taxering till
krigskonjunkturskatt erforderliga uppgifter utöver dem som avses i 1 och

2 mom.

4 mom. Vanligt handelsbolag, kommanditbolag så ock rederi för registreringspliktigt
fartyg skall utan anmaning till ledning för delägares taxering
till krigskonjunkturskatt på sätt och i den ordning i 1 mom. sägs avlämna
deklaration å blankett enligt formulär som där avses.

5 mom. Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration för
taxering till krigskonjunkturskatt skola taxeringsförordningens bestämmelser
om underlåtenhet att avlämna självdeklaration hava motsvarande tillämpning;
dock skall den i 39 § 1 mom. första stycket taxeringsförordningen stadgade
påföljd för underlåtenhet att avlämna självdeklaration beträffande
deklaration enligt 1 mom. här ovan inträda endast därest den skattskyldige
underlåtit att efterkomma anmaning att inkomma med sådan.

Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration i fall som avses
i 4 mom. skola taxeringsförordningens bestämmelser örn underlåtenhet
att avlämna uppgifter som i 34 § samma förordning sägs äga motsvarande
tillämpning.

28 §.

Taxering verkställes av den ordinarie prövningsnämnd, som har att taga
befattning med den skattskyldiges taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Frågor om rätt till restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt
skola i den ordning Kungl. Majit föreskriver handläggas av prövningsnämnd.

För det förberedande arbetet med taxeringen åligger det taxeringsnämndens
ordförande att i den ordning Kungl. Majit föreskriver med ledning av
de skattskyldigas självdeklarationer lämna meddelande till prövningsnämnden
rörande inkomster av vissa slag, som av de skattskyldiga uppgivits.

29 §.

1 mom. Det åligger landskamreraren att, med ledning av deklarationer och
andra uppgifter enligt 27 § och tillgängliga handlingar rörande taxering jämlikt
taxeringsförordningen, efter den skriftväxling med den skattskyldige och
utredning i övrigt som finnes erforderlig, såsom underlag för taxeringen till
krigskonjunkturskatt upprätta förslag till sådan taxering av envar skattskyldig,
för vilken till krigskonjunkturskatt beskattningsbar merinkomst ifrågakommer.

Förslag rörande taxering lill krigskonjunkturskatt såvitt angår inkomst av
jordbruk och av skogsbruk upprättas med ledning av den skattskyldiges
självdeklarationer enligt formulär som fastställes av Kungl. Majit. Beträffan -

Bilaga.

de inkomst av jordbruk upprättas förslaget, där ej särskilda omständigheter
till annat föranleda, enligt den i 5 § angivna bruttometoden utan utredning i
vad mån merinkomsten uppkommit på grund av förhållanden som avses i
1 §■

2 mom. överensstämmer förslag enligt 1 mom. första stycket med deklaration,
som avgivits av den skattskyldige, skall det så snart ske kan överlämnas
till prövningsnämnden.

Förslag som avses i 1 mom. andra stycket bör genom landskamrerarens
försorg i rekommenderat brev tillställas den skattskyldige senast den 1 september
1941.

Sedan landskamreraren vidtagit de ändringar i förslaget, vartill erinringarna
må föranleda, skall förslaget så snart ske kan föreläggas prövningsnämnden.

30 §.

2 mom. Sedan prövningsnämnden verkställt taxeringen, antecknas denna
i särskild längd (krigskonjunkturskattelängd) enligt formulär, som fastställes
av Kungl. Majit.

3 mom. För taxering av skattskyldiga enligt denna förordning må prövningsnämndens
arbete pågå till och med den 10 december.

Prövningsnämndens protokoll, i vad det avser taxering till krigskonjunkturskatt,
skall justeras inom åtta dagar efter sista sammanträdets avslutande.

4 mom. Till en var i krigskonjunkturskattelängden upptagen skattskyldig,
som taxerats med avvikelse från av honom avlämnad deklaration eller utan
att deklaration avlämnats, skall vederbörande protokollförare senast den 23
december i rekommenderat brev översända utdrag ur krigskonjunkturskattelängden
samt prövningsnämndens protokoll i vad den skattskyldige angår.

31 §.

Bilaga.

skatt. Konsulent förordnas jämväl att enligt allmänna ombudets hos mellankommunala
prövningsnämnden bestämmande biträda denna nämnd vid
ifrågavarande taxering.

Kungl. Maj:t förordnar tillika en särskild konsulent att tillhandagå övriga
konsulenter och taxeringsmyndigheterna med råd och upplysningar
rörande taxering till krigskonjunkturskatt och att vara föredragande hos den
nämnd som omförmäles i 32 §.

32 §.

Kungl. Majit förordnar en för hela riket gemensam nämnd (centrala
krigskonjunkturskattenämnden) med uppgift att

dels efter framställning från landskamrerare eller allmänna ombudet hos
mellankommunala prövningsnämnden eller från prövningsnämnd eller efter
anmälan av den i 31 § andra stycket omförmälde konsulenten avgiva yttranden
i ärenden rörande taxering till krigskonjunkturskatt,

dels, när anledning därtill uppkommer, till Kungl. Majit avgiva förslag
rörande tillämpning av denna förordning.

Nämnden skall bestå av ordförande och nio ledamöter. En av ledamöterna
skall förordnas till vice ordförande. För varje ledamot utses en suppleant.

Nämnden är beslutför, när sju medlemmar äro tillstädes.

Nämnden må, i den utsträckning Kungl. Majit förordnar, åtnjuta biträde
av sakkunniga.

Beträffande nämndens verksamhet skola de i 110 §, lil § 1 mom. samt
112 § taxeringsförordningen meddelade bestämmelserna äga motsvarande
tillämpning.

33 §.

Deklaration eller annan uppgift enligt denna förordning skall av vederbörande
myndighet biläggas och åtfölja den självdeklaration, till vilken den
anknyter. Vad i 56 g 1 mom. taxeringsförordningen stadgas beträffande
självdeklaration skall äga tillämpning jämväl beträffande handling som
enligt vad nu sagts skall biläggas självdeklarationen.

Rörande rätt att taga del av självdeklaration samt av deklarationer och
andra uppgifter enligt denna förordning skall vad i 56 § 1 mom. taxeringsförordningen
stadgas beträffande sakkunnig gälla örn konsulent enligt denna
förordning, och skall vad i nämnda mom. stadgas beträffande ordförande
och ledamöter i prövningsnämnd gälla om ordförande och ledamöter i den
centrala krigskonjunkturskattenämnden. Rörande förbud för person, som
sålunda fått del av självdeklaration eller deklaration eller annan uppgift
enligt denna förordning, att offentliggöra eller yppa innehållet i densamma
skola föreskrifterna i 56 § 1 mom. och 57 § taxeringsförordningen äga motsvarande
tillämpning.

Ämbets- eller tjänsteman, vilken äger rätt att taga del av deklaration lill

Bilaga.

krigskonjunkturskatt, äger jämväl rätt att taga del av den självdeklaration,
vid vilken den bilagts eller skall biläggas, jämte därtill hörande uppgifter
enligt taxeringsförordningen.

34 §.

Dylik granskning må ock verkställas av den i 31 § andra stycket omförmälde
konsulenten.

35 §.

dels att besvärsrätt tillkommer den skattskyldige och vederbörande landskamrerare,

dels att besvär över ordinarie prövningsnämnds beslut skola ingivas till
vederbörande länsstyrelse eller kammarrätten före klockan tolv den 31 januari
1942.

2 mom. Därest genom utslag av Kungl. Majit eller kammarrätten eller
beslut jämlikt 123 § 2 eller 4 mom. taxeringsförordningen av prövningsnämnd
sådan ändring sker i den skattskyldiges taxering till statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt för inkomst under något av förkrigsinkomståren, att
taxeringen till krigskonjunkturskatt bör bestämmas till annat belopp än som
skett, må besvär med yrkande om härav föranledd ändring i taxeringen till
krigskonjunkturskatt anföras hos prövningsnämnden eller, därest denna
taxering i annan ordning är föremål för prövning i högre instans, hos denna
instans för att prövas i sammanhang med målet i övrigt.

Rätt att anföra besvär som nu sagts tillkommer den skattskyldige, där han
ej gjort sig skyldig till underlåtenhet, som avses i 27 § 5 mom. första stycket,
samt vederbörande landskamrerare. Beträffande tiden för besvärens ingivande
och handläggningen av desamma skall 124 a § 1 mom. taxeringsförordningen
äga motsvarande tillämpning.

Bilaga.

36 §.

Äro för viss skattskyldig besvär samtidigt anhängiga över taxering enligt
denna förordning och enligt taxeringsförordningen, skola besvären prövas i
samband med varandra.

Eftertaxering.

37 §.

1 mom. Har skattskyldig i deklaration eller annan uppgift, som avgivits
till ledning vid taxering enligt denna förordning eller vid hans taxering för
inkomst eller förmögenhet, lämnat oriktigt meddelande, eller har han, ehuru
uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och
har därav föranletts att han icke blivit taxerad till krigskonjunkturskatt eller
att han blivit för lågt taxerad till sådan skatt, skall han eftertaxeras till
krigskonjunkturskatt att utgå med det belopp, som genom berörda förfarande
undandragits staten. Beträffande dylik eftertaxering skall vad i förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är stadgat rörande eftertaxering
till dylik skatt äga motsvarande tillämpning, med iakttagande av att
det skall ankomma på den skattskyldige att visa, att uppskattad merinkomst,
som fastställes på grund av eftertaxering, ej är av beskaffenhet som
i 1 § sägs.

Straffbestämmelser.

38 §.

Har någon i deklaration eller annan uppgift till ledning för egen taxering
som i 27 § sägs lämnat oriktigt meddelande, som varit ägnat att leda till
frihet från taxering till krigskonjunkturskatt eller till för låg taxering till

Bilaga.

sådan skatt, utan att han på grund av motsvarande oriktiga meddelande i
självdeklaration eller annan uppgift enligt taxeringsförordningen är underkastad
ansvar enligt vad i första stycket sägs, skola i avseende å förseelsen
föreskrifterna i 143 § och 144 § 1 mom. taxeringsförordningen äga motsvarande
tillämpning.

Kostnader för taxeringsarbetet.

39 §.

Av taxeringen till krigskonjunkturskatt föranledda särskilda kostnader
bestridas av statsmedel.

Särskilda föreskrifter.

40 §.

Därest beskattningsår för skattskyldig avser räkenskapsår, som till viss
del omfattar tid före utgången av augusti 1939, skola beträffande frågan i
vad mån uppskattad merinkomst eller inkomstminskning av viss förvärvskälla
belöper på tiden före nämnda tidpunkt ävensom övriga frågor, vilka
uppkomma på grund av att inkomstökning belöpande pa tiden före nämnda
tidpunkt ej är skattepliktig enligt denna förordning, de i förordningen den 19
augusti 1940 örn krigskonjunkturskatt för år 1940 i sådant hänseende meddelade
bestämmelserna äga motsvarande tillämpning.

41 §.

Kungl. Majit äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Anvisningar

till 4 §.

Bilaga.

förvärvsverksamhet. Med hänsyn till föreskriften i 2 § 1 morn. andra stycket
i denna förordning .skall vad sålunda stadgas icke gälla vid taxering till krigskonjunkturskatt,
utan skall därvid intäkten i sin helhet upptagas såsom intäkt
av rörelse. Såsom av sistnämnda stadgande framgår skall motsvarande gälla
även där intäkt genom dylik avyttring ej är skattepliktig enligt förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Vad nu sagts avser även utfallande
försäkringsbelopp vid förlust av tillgång varom nu är fråga och
skall iakttagas beträffande såväl förkrigsinkomståren som beskattningsåret.

a) Har vid värdering av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning
i rörelsen under något av förkrigsinkomståren mera avsevärd nybildning
av dold reserv ägt rum genom nedskrivning eller mera avsevärd minskning
av sådan reserv skett genom uppskrivning, skall vid inkomstuppskattningen
för vartdera förkrigsinkomståret tilläggas under året gjord sådan
nybildning eller avdragas under året inträdd sådan minskning av den dolda
reserven.

d) Huru förfaras skall med utdelning å svenska aktier och andelar i
svenska ekonomiska föreningar samt med beräkning av ränta å i rörelsen
nedlagt eget kapital framgår av punkterna 5 och 8 här nedan.

4—417117.

Bilaga.

tillfredsställande uttryck för nämnda årsinkomst, skall denna inkomst vara
jämförelseinkomst. Har den skattskyldige ej bedrivit rörelse under hela det
förra men under hela det senare förkrigsinkomståret, skall i regel inkomsten
för det senare året vara jämförelseinkomst. Hava förkrigsinkomståren visat
underskott eller eljest uppenbart onormala vinstresultat, skall jämförelseinkomsten
fastställas till annat belopp, som med hänsyn till omständigheterna
kan anses skäligt.

Har den skattskyldige ej bedrivit ifrågavarande rörelse under något förkrigsinkomstår
eller har han bedrivit densamma endast under del av sådant
år, fastställes jämförelseinkomsten med hänsyn lill omständigheterna. Såsom
exempel på i dylika fall ifrågakommande uppskattningsgrunder må följande
anföras. Därest rörelsen övertagits från annan, som under förkrigsinkomståren
eller ett av dessa bedrivit rörelse under likartade förhållanden,
kan stundom jämförelseinkomsten fastställas med ledning av rörelsens resultat
i förre innehavarens hand. Är åter fråga om ny rörelse eller övertagen
rörelse, för vilken dylik beräkning av jämförelseinkomsten finnes ej kunna
ifrågakomma, må denna fastställas med ledning av resultatet av annan jämförbar
rörelse, som under förkrigsinkomståren bedrivits under likartade förhållanden.
Står ej heller sådan uppskattningsgrund till buds, må såsom
jämförelseinkomst fastställas ett belopp motsvarande 5 procent ränta å eget
kapital, beräknat enligt punkt 8 här nedan, med tillägg beträffande enskild
skattskyldig av skäligt värde å dennes normala personliga arbetsinsats. Örn ej
särskilda förhållanden till annat föranleda, antages härvid eget kapital hava
under hela jämförelseåret utgjort samma belopp som vid beskattningsårets
ingång. Vid uppskattning av värdet å den personliga arbetsinsatsen må
skälig hänsyn tagas till intäktsbelopp, som rörelseidkaren under förkrigsinkomståren
erhållit i annan verksamhet. Har rörelse av den skattskyldige
bedrivits endast under senare delen av det sista förkrigsinkomståret, kan för
den förra delen av detta år motsvarande tillämpning av nu angivna regler
ifrågakomma. I dylikt fall anses så stort kapital hava varit under förra
delen av året nedlagt i rörelsen, som när rörelsen började bedrivas var nedlagt
i denna.

Såsom lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelsen
skall vid det antagna jämförelseårets slut alltid anses lagret vid det
sista förkrigsinkomstårets utgång, uppskattat i överensstämmelse med räkenskapernas
värdesättning vid denna tidpunkt, även där ett jämkat värde antagits
vid uppskattning av inkomsten för sista förkrigsinkomståret.

Huru vid fastställande av jämförelseinkomsten skall förfaras med beräkning
av ränta å i rörelsen nedlagt eget kapital framgår av punkt 8 här nedan.

Den vid taxering till krigskonjunkturskatt år 1940 fastställda jämförelseinkomsten
bör frångås endast örn särskilda skäl därtill föranleda.

Bilaga.

b) Lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse
vid beskattningsårets utgång må ej vid inkomstuppskattningen nedskrivas
till lägre belopp än som erhålles vid uppskattning enligt de principer och den
prisnivå som tillämpats beträffande lagervärderingen för jämförelseårets utgång,
d. v. s. uppskattningen enligt räkenskaperna av lagret vid sista förkrigsinkomstårets
utgång (förkrigslagret). Därest det vid uppskattning enligt sagda
principer och prisnivå befinnes, att lagret vid beskattningsårets utgång mera
avsevärt översteg förkrigslagret, må dock ej beträffande lagerökningen godkännas
nedskrivning till lägre värde än anskaffningskostnaden vid sista förkrigsinkomstårets
utgång. Därvid iakttages, dels att om lagret vid utgången
av augusti 1939 (krigsutbrottet) visas hava varit större än vid sista förkrigsinkomstårets
utgång, lagret vid krigsutbrottet skall räknas såsom förkrigslager,
samt att i dylikt fall beträffande lagerökningen ej må godkännas nedskrivning
till lägre värde än anskaffningskostnaden vid krigsutbrottet, dels
att nedskrivningen beräknas för förkrigslagret och för lagerökningen gemensamt.
Lagret i dess helhet vid beskattningsårets utgång må följaktligen ej vid
inkomstuppskattningen nedskrivas till lägre belopp än summan av värdet å
förkrigslagret uppskattat efter nyss angivna principer och prisnivå och värdet
å lagerökningen uppskattat till anskaffningskostnaden vid sista förkrigsinkomstårets
utgång eller, därest lagret vid krigsutbrottet skall räknas såsom
förkrigslager, anskaffningskostnaden vid krigsutbrottet. Hänsyn skall dock
vid bedömande av nedskrivningen tagas till inträffad värdeminskning på
grund av prisfall eller av annan orsak så ock till i vad mån efterfrågan å tillgången
kan antagas bliva minskad på grund av rådande krigskonjunktur eller
kan antagas bliva minskad eller upphöra, när normala förhållanden åter
inträda.

Har den skattskyldige ej vid sista förkrigsinkomstårets utgång haft lagertillgång,
må vid uppskattningen av inkomsten för beskattningsåret tillgången
ej nedskrivas till lägre värde än som kan antagas hava motsvarat kostnaden
för att anskaffa tillgången vid utgången av augusti 1939, skäligen reducerat
med hänsyn till redan inträffad värdeminskning på grund av prisfall eller av
annan orsak eller till befarad värdeminskning vid krigskonjunkturens upphörande
eller dessförinnan.

Vid tillämpning av vad ovan stadgats skall iakttagas, att nedskrivning ej
må ske till lägre belopp än det bokförda värdet vid beskattningsårets utgång,
såvitt ej den skattskyldige visar att lagret i sin helhet under beskattningsåret
uppskrivits eller att vid uppskattningen enligt räkenskaperna hänsyn ej tagits
till nedskrivning som enligt god köpmannased varit uppenbart påkallad.

Tillika skall iakttagas, att av skattskyldig i räkenskaperna gjord värde -

Bilaga.

sättning av lagertillgång, som godkänts vid taxeringen till statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt, ej bör, med mindre särskilda omständigheter därtill
föranleda, vid uppskattning av inkomst enligt denna förordning frångås, försåvitt
ej de beträffande räkenskaperna tillämpade grunderna kunna antagas
i genomsnitt mera avsevärt skilja sig från de enligt föreskrifterna i denna
punkt medgivna.

d) För värdeminskning å maskiner, inventarier, byggnader eller andra dylika
tillgångar för stadigvarande bruk medgives i regel avdrag efter samma
grunder som tillämpats vid uppskattning enligt denna förordning av inkomsten
för sista förkrigsinkomståret, eller, där beräkning efter sådan grund
ej kan ske, med belopp motsvarande den med utgångspunkt från anskaffningskostnaden
beräknade verkliga värdeminskningen. Avdrag för värdeminskning
överstigande den normala av sådant slag, som avses i punkt 3 c)
fjärde stycket anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen, medgives i den
mån denna värdeminskning visas hava uppkommit under beskattningsåret och
motsvarande avdrag skett i räkenskaperna. I räkenskaperna gjort avdrag å
tillgång som nu sagts för överpris eller merkostnad av sådant slag, som angives
i femte stycket nämnda anvisningspunkt, skall likaledes få åtnjutas,
dock, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, högst med så stort
belopp att det vid ifrågavarande beskattning återstående oavskrivna värdet
å tillgången nedbringas till en och en fjärdedel gånger det pris den kan anses
hava betingat vid utgången av augusti 1939. Att provisorisk skattepåföring
kan ske av den krigskonjunkturskatt, som belöper på återstoden av det i räkenskaperna
gjorda avdraget, framgår av 17 §.

e) Beträffande rörelse, för vilken ej förts handelsböcker och beträffande
vilken på den grund ovan givna bestämmelser örn i räkenskaperna vidtagna

Bilaga.

åtgärder ej kunna tillämpas, må i motsvarande avseende hänsyn tagas till
vad som i det särskilda fallet synes skäligt.

f) Avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond är ej medgivet, ej
heller avdrag för omkostnad som uppenbarligen haft till syfte att nedbringa
beskattningen för beskattningsåret.

Avdrag för kostnad för pensionering av anställda eller annat likartat ändamål
med belopp överstigande medeltalet av liknande avdrag för förkrigsinkomståren
medgives allenast i den mån kostnadsökningen kan anses motsvara
normal årsavsättning på grund av ökade verkliga förpliktelser eller
dylikt förhållande. Har sådan förpliktelse ingåtts efter utgången av augusti
1939, medgives ej avdrag i den mån med kostnaden avses att åt någon bereda
högre pension än som angives i 9 § tredje stycket lagen den 18 juni
1937 om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, och ej heller avdrag
för s. k. övergångskostnad med mera än en tiondel av hela det belopp
av sådan kostnad som härrör av den ökade förpliktelsen i den mån den ej
avser högre pensioner än nyss sagts.

g) Huru vid fastställande av inkomsten för beskattningsåret förfaras skall
med utdelning å svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska föreningar
samt med beräkning av ränta å i rörelsen nedlagt eget kapital framgår av
punkterna 5 och 8 här nedan.

7. Vid beräkning av uppskattad merinkomst av uppfinnarverksamhet
skall iakttagas, att den under beskattningsåret åtnjutna intäkten genom exploatering
av viss uppfinning, vare sig den utgjort engångsersättning eller
royalty eller dylikt, till en del kan vara att betrakta såsom gottgörelse för
kostnader i samband med uppfinningen, däri inräknad ersättning för uppfinnarens
eget förberedande arbete. I följd härav bör i fall, då det förberedande
arbetet med uppfinningen påbörjats under tidigare år, inkomsten
för beskattningsåret minskas med det belopp som kan anses motsvara gottgörelse
för sådana kostnader och detta belopp skäligen fördelas på den tid
under vilken det förberedande arbetet pågått. I förekommande fall bör alltså
hänsyn till nämnda kostnader tagas även vid fastställande av jämförelseinkomsten
för förvärvskällan.

8. a) För vartdera förkrigsinkomståret så ock för beskattningsåret skall
vid taxeringen angivas beräknad ränta d eget kapital i rörelsen efter en räntefot
av 5 procent samt, därest det egna kapitalet under beskattningsåret ökats

Bilaga.

sedan förkrigsinkomståren, beträffande kapitalökningen efter en räntefot av 6
procent. Vad angår jämförelseåret skall räntan beräknas å det egna kapital,
som anses då hava varit nedlagt i rörelsen, därvid räntan beräknas till medeltalet
av räntorna för förkrigsinkomståren, såvitt ej annan grund än medeltalsberäkning
tillämpats vid jämförelseinkomstens fastställande, i vilket
fall räntan bör beräknas efter grund som finnes skälig.

b) Såsom eget kapital i rörelsen anses det belopp, varmed tillgångarna
överstiga skulderna enligt den värdesättning, som skett i räkenskaperna, dock
att beträffande kapital nedlagt i maskiner, inventarier, byggnader eller andra
dylika tillgångar för stadigvarande bruk hänsyn skall tagas till den särskilda
värdesättning å tillgångarna, som ligger till grund för inkomstuppskattningen
enligt denna förordning.

Vid beräkning av eget kapital skall iakttagas, bland annat,

att i tillgångarna ingående värde å svenska aktier eller andelar i svenska
ekonomiska föreningar icke skall medräknas för annan skattskyldig än sådan,
som bedriver penningrörelse,

att avskrivnings-, förnyelse- eller annan liknande fond skall räknas såsom
skuld, i den mån den motsvaras av bokfört värde å tillgång, till vilken
den hänför sig,

att i eget kapital ej inräknas årets vinst, medan å andra sidan årets förlust
ej får avräknas.

9. Vid fastställande av uppskattad merinkomst av viss förvärvskälla i
rörelse förfares på följande sätt:

10. Vid beräkning av uppskattad inkomstminskning — däri i förekommande
fall inräknas underskott — skola de bestämmelser, som gälla för be -

Bilaga.

räkning av uppskattad merinkomst, äga motsvarande tillämpning. Uppskattad
inkomstminskning framkommer alltså efter tillägg eller avdrag i förekommande
fall av beräknad ränta å minskning eller ökning av eget kapital.
Emellertid kan, där jämförelseinkomsten fastställes till högre belopp än medeltalet
av inkomsterna för förkrigsinkomståren, beloppet av uppskattad
inkomstminskning bestämmas med utgångspunkt från nämnda medeltal eller
efter annan grund som finnes skälig. Så må förfaras även i det fall, då medeltalet
betecknar ett underskott.

Exempel på tillämpning av 4 § 3 morn.:

En person har i en förvärvskälla haft uppskattad merinkomst å 100,000
kronor, därav 80,000 kronor antagas hava berott på förhållanden som omförmälas
i 1 §.

Av en annan förvärvskälla har den skattskyldige haft uppskattad inkomstminskning
å 60,000 kronor, därav 30,000 kronor antagas hava berott på
förhållanden som omförmälas i 1 §.

Den taxerade merinkomsten skulle utgöra 80,000 — 30,000 = 50,000 kronor,
därest ej hela den uppskattade merinkomsten med avdrag av hela den
uppskattade inkomstminskningen, d. v. s. 100,000 — 60,000 = 40,000 kronor,
vore mindre än 50,000 kronor. I förevarande fall blir den taxerade merinkomsten
40,000 kronor.

11. a) Avdrag för minskning av dold förkrig sreserv i tillgångar avsedda
för omsättning eller förbrukning i rörelse ifrågakommer endast i samband
med lagerminskning.

Såsom dold förkrigsreserv anses enligt 4 § 4 mom. första stycket det belopp,
varmed tillgångens verkliga värde vid krigsutbrottet visas hava överstigit
dess i beskattningshänseende enligt denna förordning gällande värde
vid nämnda tidpunkt. Har beträffande tillgångar avsedda för omsättning
eller förbrukning i rörelse ej enligt punkt 4 b) här ovan utredning företetts
rörande lagret vid krigsutbrottet, må emellertid såsom dold förkrigsreserv
antagas det belopp, varmed lagrets verkliga värde vid sista förkrigsinkomstårets
utgång visas hava överstigit dess i beskattningshänseende enligt denna
förordning då gällande värde.

Minskning av dold förkrigsreserv under beskattningsåret utgöres följakt -

Bilaga.

ligen av skillnaden mellan å ena sidan det belopp, varmed förkrigslagret var
nedskrivet under förkrigspris, och å andra sidan det belopp, varmed lagret
vid beskattningsårets utgång vid uppskattning enligt denna förordning var
nedskrivet under samma pris, med avdrag av det belopp, varmed dold förkrigsreserv
minskats under föregående beskattningsår.

12. Vad angår bevisning enligt i § A mom. andra stycket må såsom exempel
på omständigheter, som den skattskyldige kan med bärande sannolikhetsskäl
ådagalägga, anföras,

att inkomstökningen helt eller delvis i följd av vidtagna rationaliseringsåtgärder
skulle hava uppkommit även örn förhållanden som omförmälas i
1 § ej inträffat,

13. När Kungl. Majit jämlikt föreskriften i 4 § 5 mom. bestämt särskild
grund för fastställande huru stor del av uppskattad merinkomst skall antagas
hava berott på förhållanden som avses i 1 §, är skattskyldig likväl berättigad
att med bärande sannolikhetsskäl ådagalägga, att merinkomsten ej
till någon del eller endast till mindre del berott av sådana förhållanden. Förebringas
å andra sidan vid taxeringen beträffande viss skattskyldig bärande
sannolikhetsskäl för att merinkomsten till större del eller i sin helhet
berott på förhållanden som i 1 § avses, skall den taxerade merinkomsten
bestämmas med hänsyn därtill.

Bilaga.

na skall antagas hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §. Av sålunda
fastställda belopp påföres envar av delägarna vad på honom belöper
för att vid beräkning av den taxerade merinkomsten medräknas som örn
fråga vore om en delägarens egen förvärvskälla. Med hänsyn till bestämmelserna
i 11 § om skattens beräkning skall envar delägare jämväl påföras
på honom belöpande jämförelseinkomst. Motsvarande skall gälla beträffande
delägare i s. k. gruvbolag.

till 5 §.

1. För en specificerad beräkning av den uppskattade merinkomsten avjordbruk
erfordras, att nettointäkten av jordbruksfastighet dels för beskattningsåret
dels för vart och ett av förkrigsinkomståren uppdelas på det sätt,
att till nettointäkt av skogsbruk hänföras intäkter av skogsbruk enligt 21 §

Förutsättningar för tillämpning av nettometoden föreligga, där nöjaktig
utredning av skattskyldig eller beskattningsmyndighet förebringas örn uppdelning
av nettointäkten av jordbruksfastighet på sätt nu sagts för såväl förkrigsinkomståren
som beskattningsåret. Enligt denna metod skall för fastställande
av den uppskattade merinkomsten av jordbruk beräknas det belopp,
varmed intäkterna av jordbruk med avdrag för därpå belöpande omkostnader
under beskattningsåret överstiga jämförelseinkomsten, i regel beräknad
till medeltalet av motsvarande intäkter med avdrag för därpå belöpande
omkostnader under förkrigsinkomståren.

Då, såsom kan antagas vanligen vara fallet, förutsättningar för tillämpning
av nettometoden ej föreligga, skall för fastställande av den uppskattade
merinkomsten av jordbruk den s. k. bruttometoden tillämpas. Härvid förfares
på följande sätt. De kontanta bruttointäkterna för ett vart av förkrigsinkomståren
och beskattningsåret minskas med respektive års utgifter för
inköp av spannmål, frövaror, kraftfoder, betmassa, potatis, rotfrukter, hö,
halm och andra fodermedel, gödselmedel och torvströ. Till de efter avdrag
för dessa utgifter återstående bruttointäkterna för beskattningsåret lägges
ett belopp som beräknas motsvara ökningen av bruttointäkterna av naturaförmåner
sedan förkrigsinkomståren, varefter avdrages dels medeltalet av
motsvarande återstående bruttointäkter för förkrigsinkomståren, dels ett belopp
av tolv procent å medeltalet av de kontanta bruttointäkterna under
dessa år, avsett att kompensera ökningen sedan förkrigsinkomståren av andra
omkostnader för jordbruket än de nyss nämnda, ökningen av bruttointäkterna
av naturaförmåner sedan förkrigsinkomståren skall, där ej särskilda
omständigheter till annat föranleda, antagas hava utgjort tvåhundra kronor.

Därest bruttometoden tillämpas, skall anteckning därom ske i krigskonjunkturskattelängden.

Bilaga.

Vare sig brutto- eller nettometoden tillämpas skall vid bestämmande av
den uppskattade merinkomsten sådan avvikelse ske från uppskattningen enligt
förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt som erfordras
för att åstadkomma likformighet i inkomstuppskattningen för de olika åren.
Om exempelvis under beskattningsåret minskning skett av kreatursbesättningen
genom nedslaktning i större omfattning än som brukat förekomma
vid ifrågavarande jordbruk och i större omfattning än som där förekommit
under förkrigsinkomståren, bör enligt såväl brutto- som nettometoden ett
med hänsyn därtill avvägt belopp avräknas. Har inneliggande lager av spannmål
eller annat under beskattningsåret mera avsevärt minskats, må, vare sig
brutto- eller nettometoden tillämpas, avdrag ske med värdet vid beskattningsårets
ingång av det lager som avyttrats eller förbrukats utan att ersättas.
Tillämpas nettometoden, bör beaktas om i mera avsevärd omfattning
sådana onormala omkostnader under något av åren förekommit för reparationer,
inköp av levande djur m. m., som ej uppvägts av motsvarande ökning
av intäkterna under året.

Inkomst för förkrigsinkomståren beräknas allenast för den eller de fastigheter,
som den skattskyldige ägt eller brukat under beskattningsåret.

Sammanfaller för viss skattskyldig beskattningsåret ej med kalenderåret,
iakttages att taxeringen skall avse endast inkomst av jordbruk som hänför
sig till tiden efter 1939 års utgång.

2. Har den skattskyldige ej under förkrigsinkomståren bedrivit samma
jordbruk som under beskattningsåret under förhållanden jämförbara med
förhållandena under detta år, må i stället för medeltalet av inkomsterna
eller bruttointäkterna för förkrigsinkomståren till grund för beräkning av den
uppskattade merinkomsten läggas annat belopp, som finnes skäligt. Har den
skattskyldige ej under förhållanden jämförbara med förhållandena under beskattningsåret
bedrivit samma jordbruk under båda förkrigsinkomståren men
under ett av dessa år, och kan det anses att avkastningen av jordbruket
under detta år ungefärligen motsvarat den genomsnittliga avkastningen av
ett liknande jordbruk i trakten för båda förkrigsinkomståren, må hänsyn
tagas till inkomsterna eller bruttointäkterna under detta år, som om dessa
vöre medeltal för båda åren. I förekommande fall må eljest beaktas resultat,
som under förkrigsinkomståren eller något av dessa utvunnits av annan,
vilken då bedrivit jordbruk å samma fastighet.

Det belopp som vid tillämpning av nettometoden erhålles på sätt nu sagts
skall utgöra jämförelseinkomst. Vid tillämpning av bruttometoden fastställes
icke någon jämförelseinkomst.

3. Ränta å minskning av eget kapital i fastigheten beräknas efter en räntefot
av fem procent, ränta å ökning av sådant kapital efter en räntefot av
sex procent. Ökning av eget kapital i fastigheten anses i regel hava ägt rum
vid avbetalning av skuld, som hänfört sig till fastigheten, samt vid nedläggande
av eget kapital i samband med ny-, till- eller ombyggnad eller därmed
jämförlig förbättring eller vid en mera omfattande nyuppsättning av inventarier
för stadigvarande bruk å fastigheten eller dylikt, men ej om avbetal -

Bilaga.

ning skett av annan skuld än nu sagts även om denna varit intecknad i fastigheten.
Hänsyn till ökning av eget kapital tages endast då den skattskyldige
förebringar tillfredsställande utredning rörande ökningen och i regel endast
om nettometoden tillämpas.

4. Skattskyldig som vill framställa yrkande att uppskattad merinkomst
av jordbruk helt eller delvis ej bör upptagas såsom taxerad merinkomst, har
att till stöd för yrkandet förete erforderlig utredning.

Därvid gäller såsom huvudregel, att i taxerad merinkomst inräknas endast
prisstegring vid avyttring av produkter från fastigheten utöver vad som erfordrats
för att täcka omkostnadernas ökning i förhållande till prisläget före
krigsutbrottet. Hänsyn tages därvid ej till ökning av värdet å fri bostad å
fastigheten eller av andra naturaförmåner från denna. Ingår i den uppskattade
merinkomsten inkomstökning på grund av tillfällig uthyrning eller av
körslor eller dylikt i större omfattning än normalt, och kan denna inkomstökning
antagas i sin helhet hava berott på förhållanden som avses i 1 §,
skall den upptagas i den taxerade merinkomsten även örn den ej uppkommit
på grund av prisstegring.

Prisstegring utöver vad som erfordrats för att täcka omkostnadernas ökning
beräknas normalt å bruttointäkterna för beskattningsåret efter procentsatser
som av Kungl. Maj :t fastställas efter förslag av den centrala krigskonjunkturskattenämnden
eller, där sådan procentsats ej fastställts, efter procentsats
som finnes skälig. Om det av skattskyldig eller beskattningsmyndighet
visas att å gjorda försäljningar under beskattningsåret tillämpats priser vilka
genomsnittligt innefattat en mindre eller större prisstegring än som beräknats
med tillämpning av fastställda procentsatser, skall dock hänsyn därtill tagas
vid den taxerade merinkomstens fastställande.

till 6 §.

Eftersom inkomsterna av skogsbruk för såväl förkrigsinkomståren som beskattningsåret
äro beroende av virkesuttagens storlek och således ej utgöra
lämplig grund för att jämföra den skattskyldiges verkliga ekonomiska förmåner
under de olika åren, skall någon uppskattad merinkomst ej fastställas.

Den taxerade merinkomsten skall, där ej fall som i nästa stycke sägs är
för handen, upptagas till det belopp som motsvarar prisstegringen i förhållande
till prisläget före krigsutbrottet å de under beskattningsåret avyttrade
eller för förädling eller förbrukning i egen rörelse uttagna skogsprodukterna
i den mån prisstegringen ej erfordrats för att täcka omkostnadernas
ökning. Prisstegringen torde i regel kunna beräknas procentuellt å bruttointäkterna
beträffande olika produkter. Grunder för beräkning i normala
fall av dylik prisstegring fastställas av Kungl. Majit efter förslag av den centrala
krigskonjunkturskattenämnden.

Visar den skattskyldige, att hans nettointäkt av skogsbruk under beskattningsåret
varit mindre än det belopp som antages motsvara den enligt föregående
stycke fastställda prisstegringen å skogsprodukterna, må den taxerade
merinkomsten icke bestämmas till högre belopp än nettointäkten ut -

Bilaga.

gjort. Om den skattskyldige eller beskattningsmyndighet kan visa att å de
försäljningar, som av den skattskyldige gjorts under beskattningsåret, tilllämpats
priser vilka sammanlagt innefattat en mindre eller större prisstegring
än som beräknats med tillämpning av i föregående stycke angivna beräkningsgrund,
skall även hänsyn därtill tagas vid den taxerade merinkomstens
fastställande.

till 7 §.

2. Vid bestämmande av uppskattad merinkomst skall inkomst för förkrigsinkomståren
beräknas allenast för fastigheter som den skattskyldige ägt även
under beskattningsåret.

Har fastighet eller del därav, som plägat vara uthyrd, under något av förkrigsinkomståren
ej varit uthyrd men varit uthyrd under beskattningsåret,
skall vid uppskattning av inkomsterna för förkrigsinkomståren tilläggas skäligt
hyresbelopp. Avdrag för kostnad för reparation och underhåll av byggnader
beräknas ej för förkrigsinkomståren samt ej heller för beskattningsåret
i vidare mån än kostnaden förorsakats av eller eljest ägt direkt samband
med de förhållanden som föranlett inkomstökningen. Värdeminskningsavdrag
beräknas ej för förkrigsinkomståren. För beskattningsåret medgives
sådant avdrag endast i den mån värdeminskningen under detta år på grund
av verkställd ny-, till- eller ombyggnad eller annan omständighet kan antagas
hava varit större än under förkrigsinkomståren.

Bilaga.

3. Såsom jämförelseinkomst skall i regel upptagas medeltalet av inkomsterna
för förkrigsinkomståren. Har den skattskyldige ej under båda förkrigsinkomståren
innehaft samma fastighet eller fastigheter som under beskattningsåret,
må i stället för medeltalet av inkomsterna för dessa år jämförelseinkomsten
bestämmas till annat belopp, som finnes skäligt. Har den skattskyldige
ej innehaft samma fastighet eller fastigheter som under beskattningsåret
under hela det förra men under hela det senare förkrigsinkomståret, skall
i regel inkomsten för det senare året vara jämförelseinkomst. Har den skattskyldige
ej innehaft samma fastighet eller fastigheter som under beskattningsåret
under något av förkrigsinkomståren i dess helhet, må beaktas resultat,
som under förkrigsinkomståren eller något av dessa utvunnits av annan, vilken
då innehaft fastigheten. Vid denna jämförelse bör dock iakttagas den
skillnad som må föreligga bland annat med hänsyn till det av de olika ägarna
i fastigheten nedlagda egna kapitalet.

till 8 §.

1. Såsom likartad med inkomst i form av tantiem m. m. anses exempelvis
sådan inkomst av tjänst som utgår i form av lön från rörelse, om och i den
mån lönens belopp uppenbarligen påverkats av rörelsens resultat. I den mån
ökning av sådan lön får anses motiverad av ett större eller värdefullare arbete
betraktas den följaktligen ej såsom likställd med inkomst av tantiem
m. m.

2. I fråga om inkomst av tillfällig verksamhet såsom uppfinnare skall vad
i punkt 7 av anvisningarna till 4 § stadgats beträffande yrkesmässig uppfinnarverksamhet
äga motsvarande tillämpning.

till 9 §.

1. Uppskattning av realisationsvinst vid avyttring av fast eller lös egendom
sker, örn realisationsvinsten uppkommit på grund av avyttring efter
utgången av augusti 1939, enligt de regler som gälla för beräkning av sådan
vinst enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Dock

Bilaga.

må, om den avyttrade egendomen förvärvats före utgången av augusti 1939,
i stället för priset vid förvärvet avdragas egendomens uppskattade värde vid
nämnda tidpunkt, om detta värde var högre. Vid uppskattning av dylikt värde
å fast egendom iakttages, att bevisning rörande dess storlek i regel ej kan
åläggas den skattskyldige. Värdeökningen å egendomen efter nämnda tidpunkt
bör följaktligen ej beräknas till högre belopp än som finnes med
sannolikhet svara mot utvecklingen av den allmänna fastighetsmarknaden å
orten. Från realisationsvinsten får avdragas realisationsförlust vid avyttring
efter utgången av augusti 1939 av fast eller lös egendom, därvid beaktas,
att, örn värdet vid nämnda tidpunkt lagts till grund för beräkningen av
realisationsvinst, värdet vid samma tidpunkt också skall läggas till grund
för beräkning av realisationsförlusten, försåvitt värdet å den egendom förlusten
avser då var lägre än kostnaden för förvärvet.

2. Till realisationsvinst enligt 9 § skall icke hänföras sådan intäkt, som
enligt 2 § 1 mom. andra stycket skall inräknas i inkomst av rörelse.

till 14—19 samt 21 §§.

1. Därest värdet av lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning
i rörelse, enligt uppskattning jämlikt punkt 4 b) av anvisningarna
till 4 §, sedan sista förkrigsinkomstårets utgång nedgått och den skattskyldige
i sina räkenskaper för beskattningsåret av sin redovisade årsvinst eller
besparade vinstmedel till en särskild varuförnyelsefond avsatt belopp för nedskrivning
av lager, som den skattskyldige haft för avsikt att anskaffa i det
avyttrade eller eljest avgångna lagrets ställe, skall efter därom framställt
yrkande prövningsnämnd jämlikt 14 § besluta provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt
under förutsättningar, som framgå av det följande. Har
fonden av den skattskyldige betecknats såsom avsedd för användning ej
allenast till nedskrivning av lagertillgångar utan till inköp av sådana för
lagrets ersättande, skall fonden likväl anses uppfylla de i 14 § angivna villkoren.
Har den skattskyldige redan för föregående beskattningsår gjort dylik
fondavsättning, kan ny avsättning givetvis avse endast den nedskrivning,
som ej täckes av den redan gjorda fondavsättningen. Var lagret vid
krigsutbrottet större än vid sista förkrigsinkomstårets utgång, må fondavsättningen
avse lagerminskningen sedan krigsutbrottet, såsom om lagret
vid denna tidpunkt varit lager vid första förkrigsinkomstårets utgång.

Bilaga.

Vid bestämmande av den provisoriska skattepåföringen verkställes en
summarisk uppskattning av vad det skulle hava kostat att vid beskattningsårets
utgång anskaffa mot lagerminskningen svarande tillgång, s. k. ersättningslager.
Skillnaden mellan denna kostnad och värdet av ersättningslagret,
beräknat enligt de principer och den prisnivå, som tillämpats vid uppskattningen
enligt räkenskaperna av värdet å lagertillgångar vid sista förkrigsinkomstårets
utgång, utgör det belopp varå den provisoriska skattepåföringen
enligt 14 § beräknas. Denna skattepåföring kommer alltså att avse
det belopp, varmed ersättningslagret, om det anskaffats vid beskattningsårets
utgång, skulle fått nedskrivas enligt denna förordning.

Har vid den beskattningsbara merinkomstens fastställande avdrag åtnjutits
för minskning av dold förkrigsreserv i de avyttrade eller eljest avgångna
lagertillgångarna, skall dock detta belopp avdragas från ovannämnda skillnadsbelopp.
Det belopp, å vilket sålunda provisorisk skattepåföring må ske,
begränsas givetvis även av fondavsättningens storlek. Att ytterligare begränsning
kan ifrågakomma, då fondavsättning tillika skett enligt 15 §,
framgår av punkt 2 här nedan. Den provisoriskt påförda skatten skall utgöra
det belopp, varmed krigskonjunkturskatten skulle hava minskats, örn det
belopp, varå den provisoriska skattepåföringen sålunda beräknas, avdragits
från den beskattningsbara merinkomsten.

Om ett senare år ersättningslager anskaffas och med anlitande av varuförnyelsefonden
i bokslutet för året nedskrives enligt grunder, som jämlikt
punkt 4 b) av anvisningarna till 4 § skulle kunnat godkännas vid inkomstuppskattning
för det året, skall enligt 21 § den på nedskrivningen belöpande
skatten på framställning av den skattskyldige efter beslut av prövningsnämnd
restitueras. Disponeras fonden för annat ändamål än anskaffning
eller nedskrivning av ersättningslager, upphör i motsvarande mån rätten till
restitution. Befinnes det att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, förutsättningar
för restitution av viss del av det provisoriskt påförda skattebeloppet
ännu ej föreligga, skall rätten till sådan restitution hava förfallit.

Sker provisorisk skattepåföring för avsättning till prisfluktuationsfond,
medgives provisorisk skattepåföring för avsättning till varuförnyelsefond en -

Bilaga.

ligt 14 § ej i större utsträckning än sådan skattepåföring skulle hava medgivits,
därest de under beskattningsåret inköpta varor, som avsättningen till
prisfluktuationsfond avser, varit levererade vid beskattningsårets utgång.

3. Avsättning av kostnadsutjämningsfond som avses i 16 § kan ske av
redovisad årsvinst eller besparade vinstmedel. Därest sådan fond ett följande
år tages i anspråk för omkostnader, kommer för det året avdrag vid taxering
till krigskonjunkturskatt för de ur fonden disponerade medlen ej att
medgivas. Restitution av provisoriskt påförd skatt medgives dock endast
därest fondmedlen disponerats för sådana utgifter, som skulle hava varit
avdragsgilla, om i stället andra medel använts för utgifterna, och skall i förekommande
fall så anses, som om avdrag skett vid taxering enligt denna förordning
för det år då utgifterna ägt rum.

4. Enligt vad som framgår av punkt 4 b) av anvisningarna till 4 § kan
skattskyldig vid uppskattning av inkomst av rörelse jämlikt denna förordning
enligt vissa grunder erhålla avdrag för s. k. överpris eller merkostnad
å tillgång för stadigvarande bruk. Har ej hela det i räkenskaperna gjorda avdraget
kunnat sålunda godkännas vid inkomstuppskattningen, kan detta
likväl tillgodoräknas den skattskyldige för ifrågavarande år genom provisorisk
skattepåföring enligt 17 § efter yrkande av den skattskyldige. Den provisoriska
skattepåföringen skall i dylikt fall avse det belopp, varmed krigskonjunkturskatten
skulle hava minskats, om det i räkenskaperna gjorda avdraget
i sin helhet medgivits vid inkomstens uppskattning.

När tillgången visas hava nedgått i värde under det, till vilket det i beskattningsavseende
enligt denna förordning nedskrivils, må enligt 21 § restitution
ske av så stor del av den provisoriskt påförda skatten som svarar mot
den påvisade ytterligare värdeminskningen. Befinnes det att vid tidpunkt,
som sedermera fastställes, tillgången alltjämt har ett högre värde än det, till
vilket den i räkenskaperna för beskattningsåret nedskrivits, skall rätten till
ytterligare restitution hava förfallit.

5. Har fartyg sålts för högre pris än det i beskattningsavseende gällande
värdet utan att under beskattningsåret ersättas med annat fartyg, kommer
vinsten att vid taxeringen inräknas i inkomsten av rörelse, medan, om annat
fartyg under samma år anskaffats, vinsten oftast kunnat till stor del uppvägas
av avdrag för värdeminskning. Avser säljaren att för köpeskillingen
eller del av denna anskaffa nytt eller nya fartyg, kan han emellertid genom
att på särskilt konto hos riksbanken insätta det belopp, han sålunda ämnar
disponera, enligt 18 § erhålla rätt till provisorisk påföring av så stor krigskonjunkturskatt
som belöper på den i den beskattningsbara merinkomsten
ingående del av det insatta beloppet, som överstiger fartygets i beskattningsavseende
enligt denna förordning gällande värde vid avyttringen, d. v. s. med
det belopp, varmed skatten skulle liava minskats, om det överstigande beloppet
avdragits vid uppskattning av inkomst enligt denna förordning.

Miana.

vid ifrågavarande beskattning. Om sålunda för ett senare beskattningsår, då
annat fartyg anskaffats för de insatta medlen, avdrag för överpris sker i räkenskaperna
och det befinnes att förutsättningarna för motsvarande avdrag
vid taxering till krigskonjunkturskatt då föreligga, skall prövningsnämnden,
i stället för att medgiva avdrag för detta beskattningsår, efter framställning
från den skattskyldige besluta att restitution skall ske av den provisoriskt
påförda krigskonjunkturskatt, som belöper på avdragets belopp. Därest fartyget
sedermera nedgått till lägre värde än det, som återstår oavskrivet i beskattningsavseende
enligt denna förordning, kan, i den mån motsvarande avskrivning
skett i räkenskaperna, ytterligare restitution ifrågakomma, därvid
reglerna i punkt 4 ovan erhålla motsvarande tillämpning.

Var fartyget vid avyttringen belastat med intecknad gäld och har i följd
härav köpeskillingen ej i sin helhet insatts i riksbanken, må provisorisk påföring
medgivas av så stor krigskonjunkturskatt som belöper på den i den
beskattningsbara merinkomsten ingående del av det insatta beloppet, som
överstiger fartygets i beskattningsavseende enligt denna förordning gällande
värde minskat med ett mot gälden svarande belopp. Den provisoriska påföringen
kommer följaktligen att beräknas på samma sätt som örn fartyget
icke varit intecknat och således hela köpeskillingen kunnat insättas i riksbanken.
Vid restitution i dylikt fall skall iakttagas, att, örn jämväl andra medel
än i riksbanken insatta använts för inköp av nytt fartyg, dessa visserligen
må inom ramen för nämnda gäldbelopp medräknas som köpeskilling för
detta fartyg, som om medlen uttagits från riksbanken, men att restitution
dock ej må beräknas å högre belopp än det i riksbanken insatta.

Vad nu sagts om belopp, som influtit vid avyttring av fartyg, skall också
tillämpas å ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller annan
tillgång för stadigvarande bruk i rörelsen.

Att i fall som avses i denna punkt särskilt förfarande kan ifrågakomma
beträffande erläggande av provisoriskt påförd skatt framgår av 22 §.

6. Beträffande det i 19 § avsedda fallet kommer vad i punkt 5 här ovan
anförts att i tillämpliga delar äga motsvarande tillämpning.

7. Exempel på tillämpning av 18, 19 och 21 §§.

I inkomsten för beskattningsåret ingår vinsten 900,000 — 400,000 =

500,000 kronor. Förhållandena i övrigt antagas vara sådana, att rederiets
beskattningsbara merinkomst överstiger 500,000 kronor. Rederiet kan då

5—417117.

Bilaga.

efter yrkande erhålla provisorisk påföring av så stor skatt, som belöper å
skillnaden mellan 900,000 och 400,000 kronor, d. v. s. å 500,000 kronor.

500.000 kronor samt att överprisavdrag skulle kunnat medgivas med 200,000
kronor. Det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle hava
minskats, örn den beskattningsbara merinkomsten för år 1940 varit 200,000
kronor mindre, restitueras.

Det antages vidare, att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, fartygets
värde nedgått med ytterligare 150,000 kronor, för vilka värdeminskningsavdrag
vid taxering till krigskonjunkturskatt ännu ej medgivits. Restitution
medgives då med det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle
hava minskats, örn den beskattningsbara merinkomsten för beskattningsåret
1940 varit ytterligare 150,000 kronor mindre.

Sammanlagt har alltså skatterestitution i två repriser beviljats för skatt
belöpande på sammanlagt 350,000 kronor. Återstående skatt blir definitiv.

Provisorisk skattepåföring kan då ske allenast å ett belopp av 300,000
kronor.

Restitution kan emellertid vid första restitutionstillfället ske på samma sätt
som i exempel a), d. v. s. med skatt å ett belopp av 200,000 kronor.

c) Förhållandena äro desamma som i exempel a) men med den olikhet att
rederiet antages av köpeskillingen i riksbanken insätta endast 600,000 kronor
och att för inköp av det nya fartyget disponeras, jämte det i riksbanken
insatta beloppet, 300,000 kronor andra medel.

Provisorisk skatt påföres då endast för ett belopp av 600,000 — 400,000 =

200.000 kronor.

Restitution sker vid första restitutionstillfället som i exempel a), d. v. s.
beräknad å ett belopp av 200,000 kronor, men ytterligare restitution kan ej
ifrågakomma.

Provisorisk skatt påföres emellertid som i exempel a) för ett belopp av

500.000 kronor.

Bilaga.

När det nya fartyget inköpes, disponeras för ändamålet de 600,000 kronor,
som innestå i riksbanken, samt 300,000 kronor andra medel.

Restitution medgives som i exempel a).

e) Förhållandena äro desamma som i exempel a) men med den olikhet att
fartygets värde vid utgången av augusti 1939 visas hava utgjort 550,000 kronor,
d. v. s. 150,000 kronor mer än dess i beskattningsavseende då gällande
värde. Eftersom beloppet 150,000 kronor innefattar framtagande av en dold
förkrigsreserv, skall det ej ingå i den beskattningsbara merinkomsten
(se 4 § 4 mom. första stycket). Det antages dock, att hela det vid försäljningen
erhållna beloppet 900,000 kronor insättes i riksbanken.

I den beskattningsbara merinkomsten ingår vinsten i detta fall med endast

350.000 kronor.

Provisorisk skatt påföres för ett belopp av 350,000 kronor.

Restitution sker emellertid såsom i exempel a). Olikheten med nämnda
exempel beträffande restitutionen inträder först om fartyget nedgår i värde
under 550,000 kronor. Enligt exempel a) skulle nämligen, örn fartyget i motsvarande
mån nedgått i värde, restitution kunnat ske å ett sammanlagt belopp
av 500,000 kronor, medan i nu föreliggande exempel restitution kan ske
endast å ett belopp av 350,000 kronor.

f) Förhållandena äro desamma som i exempel a) i avseende å försäljning
av fartyg och provisorisk skattepåföring.

Emellertid antages, att rederiet av det i riksbanken insatta beloppet,

900.000 kronor, ett senare beskattningsår disponerar endast 400,000 kronor
till inköp av nytt fartyg, å vilket överprisavdrag skulle kunnat medges med

100.000 kronor. Det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle
hava minskats, om den beskattningsbara merinkomsten varit 100,000 kronor
mindre, restitueras.

Det antages vidare, att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, fartygets
värde nedgått med ytterligare 150,000 kronor. Restitution medgives då med
det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle hava minskats,
örn den beskattningsbara merinkomsten för år 1940 varit ytterligare 150,000
kronor mindre.

Återstående skatt blir definitiv.

g) Förhållandena äro desamma som i exempel a) i avseende å försäljning
av fartyg och provisorisk skattepåföring.

Det antages emellertid att det nyförvärvade fartyget betingar ett pris av

1.800.000 kronor, varav 900,000 kronor uttagas från riksbanken och lika
stort belopp disponeras av andra medel. Det antages vidare, att överprisavdrag
för beskattningsåret 1942 kunnat medgivas med 400,000 kronor, och att
vid tidpunkt, som sedermera fastställes, fartygets värde nedgått med 300,000
kronor under det belopp, som återstod efter överprisavdraget. Eftersom i
detta fall blott hälften av köpeskillingen uttagits från riksbanken, medan
hälften av fartyget förvärvats för andra medel, beräknas restitution som i
exempel a), d. v. s. vid vartdera tillfället med hälften av det belopp, som belöper
å fartyget i dess helhet.

Bilaga.

150,000 kronor, varå restitution vid den senare tidpunkten kan beviljas.

Nytt fartyg anskaffas enligt samma antagande som i exempel a) och värdeminskningen
försiggår även såsom där antagits. Restitution medgives då
såsom i exempel a).

Bilaga.

Förslag

till

förordning om rätt att på grund av påförd krigskonjunkturskatt
för år 1941 erhålla nedsättning i den statliga inkomst- och
förmögenhetsskatten m. m. för samma år.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vid den omräkning av det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara
beloppet, som prövningsnämnden för bestämmande av nedsättningen
har att verkställa, skall i förekommande fall vid beräkning av
ortsavdrag samt vid tillämpning i övrigt av bestämmelserna i förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt så anses, som om det efter avdrag
för krigskonjunkturskatt återstående beloppet vore taxerat belopp. Det återstående
beloppet utföres i tiotal kronor, därvid överskjutande belopp, som ej
uppgår till fullt tiotal kronor, bortfaller.

Vad nu stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande värnskatt
och särskild skatt å förmögenhet.

Vid tillämpning i fall varom nu är fråga av föreskrifterna i 19 § 1 mom.
förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall nedsättning som
ovan sägs, i den mån den ej kunnat utnyttjas av den därtill närmast berättigade
maken, tillgodokomma den andre maken.

Det åligger vederbörande protokollförare hos prövningsnämnd att senast
den 23 december 1941 i rekommenderat brev tillsända den skattskyldige underrättelse
örn prövningsnämndens beslut.

2 §•

Därest genom beslut av särskild prövningsnämnd eller av kammarrätten
eller Kungl. Maj:t taxering till krigskonjunkturskatt för år 1941 påföres
skattskyldig eller påförd sådan taxering ändras, skall samtidigt vidtagas den

Bilaga.

ändring beträffande statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, värnskatt och
särskild skatt å förmögenhet, vartill bestämmelserna i 1 § föranleda.

3 §.

1 mom. Har prövningsnämnd beträffande viss skattskyldig underlåtit att
meddela beslut som i 1 § första stycket sägs, må sådant beslut av den skattskyldige
påkallas genom särskild till prövningsnämnden ställd, till vederbörande
länsstyrelse före utgången av år 1942 ingiven ansökan.

2 mom. Beträffande besvär över åtgärd enligt denna förordning skola
taxeringsförordningens föreskrifter om taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
äga motsvarande tillämpning med iakttagande

dels att besvärsrätt tillkommer den skattskyldige och vederbörande landskamrerare,

dels att besvär över beslut av 1941 års ordinarie prövningsnämnd skola
ingivas till vederbörande länsstyrelse eller kammarrätten före klockan tolv
den 31 januari 1942.

Vid motsvarande tillämpning av taxeringsförordningens bestämmelser om
besvär skall vad angår åtgärd enligt denna förordning underrättelse som avses
i 1 § sista stycket likställas med underrättelse om avvikelse från självdeklaration.
Vid motsvarande tillämpning av 123 § 2 mom. taxeringsförordningen
skall besvärsrätt, som tillkommer skattskyldig vilken icke erhållit
föreskriven underrättelse före viss tid, avse det fall att den skattskyldige ej
erhållit underrättelsen före den 15 januari 1942 och skola besvären ingivas
till vederbörande länsstyrelse före utgången av år 1942.

4 §■

Vid tillämpning av 2 § förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
skall iakttagas, att såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet upptages
vad som tillflutit den skattskyldige på grund av restitution enligt 21 §
förordningen om krigskonjunkturskatt för år 1941 av provisoriskt påförd sådan
skatt, i den mån avdrag för detta belopp av den skattskyldige åtnjutits
vid tillämpning av 1 § här ovan, men ej belopp som på grund av restitution
av krigskonjunkturskatt i andra fall tillflutit den skattskyldige.

5 §•

Kungl. Majit äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Bilaga.

Förslag

till

Härigenom förordnas,

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Bilaga.

P. M.

ang. beräkning av omkostnadsökningsprocent enligt 5 § i förslaget
till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1941.

I. Beräkning av jordbrukets kontantintäkter 1937—19B8.

Produktslagen ha upptagits enligt deklarationsformulärets specifikation
under »Intäkter I, 3». Intäkterna ha beräknats för år 1937 dels enligt Jordbruksutredningens
material, baserat på undersökning av c:a 17,600 deklarationer,
dels enligt Lantbruksförbundets index med nedan i anmärkningskolumnen
angivna justeringar samt för år 1938 enligt Lantbruksförbundets
index med samma justeringar. Vissa av avvikelserna mellan de framkomna
beloppen enligt de båda nämnda beräkningsgrunderna kunna förklaras därigenom,
att i Lantbruksförbundets index ingår icke omsättningen jordbrukare
emellan.

Produktslag

1937

1938

Jord-

bruksut-

redn.

1,000

kronor

Lant-

bruksför-

bundet

1,000

kronor

Lant-

bruksför-

bundet

1,000

kronor

Spannmål o. frövaror ..

157,177

146,530

139,650

2. Sockerbetor

64,333

59,941

54,410

3. Potatis, rotfrukter m. m.

36,844

40,470

40,640

4. Hö, halm o. grönfoder..

5. Hästar................

8,931

5,100

4,650

4,780

5,000

6. Kalvar

> 186,366

45,750

46,280

7. Nötkreatur ..

8. Får o. getter

81,520 82,600
5,160 5,240

9. Svin..........

10. Fjäderfä o. ägg

159,681

37,859

136,080

44,260

151,280

43,890

11. Lin, ull, hudar m. m...

10,010

10,367

12.

Mjölk o. produkter därav
Summa

419,673

1,080,874

385,120 407,250

964,591 991,387

Medeltal 1937/1938 av de på grundval
av Lantbruksförbundets index beräknade
kontantintäkterna kronor

977,989,000

Anmärkningar till Lantbruksförbundets
inkomstberäkning

1. S. L. F:s index 7. Vs av värdet
för vete, råg o. ärter, motsv.
beräknad konsumtion inom jordbruket.

2. Inkomst enl. av Sv. Sockerfabr.
A. B. lämnad redogörelse (se
Kungl. Maj:ts prop. 189/1940).

3. S. L. F:s index för potatis
''/s av värdet för matpotatis, motsv.
beräknad konsumtion inom jordbruket.

4. S. L. F:s index.

5. Särskild beräkn. av S. L. F:s
stat. avd. över värdet av slakthästar.

6. S. L. F:s index 20 % motsv.
beräknat värde av icke försåld hemslakt.

7. S. L. F:s index.

8 o. 9. S. L. F:s index ''/. 20 %
motsv. beräknat värde av icke försåld
hemslakt.

10. S. L. F:s index ''/. V3 av värdet
motsv. beräknad konsumtion
inom jordbruket.

11. Jordbruksutredn. resultat för
1937, uppräknat med S. L. F:s
gen.index för prod.

12. S. L. F:s index ■/. värdet av
hemmaförbr. K-mjölk och återtagning
av smör o. ost från mejerierna
under resp. år.

Bilaga.

II. Beräkning av jordbrukets kontanta utgifter 1937—1940.

r Kostnadsslagen ha upptagits enligt deklarationsformulärels specifikation.
Kostnaderna lia beräknats för år 1937 dels enligt Jordbruksutredningens
material, dels enligt Lantbruksförbundets index med nedan angivna särskilda
justeringar samt för åren 1938, 1939 och 1940 enligt Lantbruksförbundets
index med samma justeringar, dock med vissa modifikationer för år
1940. Dessa justeringar utgöra:

1. Arbetslöner. Av den totala arbetslönekostnaden enligt Lantbruksförbundets
index, omfattande såväl kontantlön som natura åt dels lejd arbetskraft
dels familjens arbetskraft, bär medräknats endast kontant arbetslön
åt den lejda arbetskraften samt av kontantlönen åt familjens arbetskraft
så stor del, som svarar mot fördelningen mellan företagare och medhjälpare
(familjemedlemmar) inom jordbruket enligt 1935/36 års folkräkning.

2. Döda inventarier. För åren 1937, 1938 och 1939 ha kostnaderna beräknats
enligt Lantbruksförbundets index för maskiner och redskap samt
traktorkostnader. Härvid laar uppdelning skett på inköpskostnader och underhållskostnader
på så sätt, att till inköpskostnader förts så stor del av
totalkostnaden, som enligt indexberäkningarna svarar mot inköpskostnaden
för maskiner och större redskap, medan till underhållskostnader förts resterande
belopp, motsvarande kostnaden för reservdelar, diverse utrustning
samt material och arbete för reparation m. m. För 1940, då maskininköpen
med avseende på sin omfattning kunna beräknas ligga c:a 25 procent lägre
än under förkrigsåren, har inköpskostnaden upptagits till medeltalet av
1937/38 års inköpskostnader, vilka torde kunna beräknas lia uppgått
till ett belopp, motsvarande normal och skälig avskrivning av jordbrukets
inventariebestånd. Undantag har dock gjorts för traktorer, där avskrivningen
beräknats på nyanskaffningsvärdena, vilket synes skäligt med hänsyn till
kostnaden för anskaffning och inmontering av gengasaggregat. Underhållskostnaderna
under 1940 ha beräknats genom tillämpning av maskinindex
tor 1940 på basårens underhållskostnad.

3. Byggnader och stängsel. Av den i Lantbruksförbundets index ingående
kostnaden för byggnader, omfattande dels avskrivning dels underhållskostnader,
ha medräknats endast underhållskostnaderna. Dessa lia för de
olika åren 1937, 1938, 1939 och 1940 beräknats genom tillämpning av byggnadsindex
på basårens underhållskostnad. Detta förfarande innebär, att avskrivningarna
beräknats utgå nied konstant belopp under resp. år, vilket
torde vara motiverat i förevarande avseende.

Jordbruksutredningens kostnadspost för underhåll av byggnader och stängsel
är avsevärt större än den kostnad, som enligt ovan beräknats på grundval
av Lantbruksförbundets index. Detta torde lia sin förklaring i att avdrag
ofta beviljas för mindre om- och tillbyggnader. Med hänsyn till att dylika
om- och tillbyggnader torde lia företagits i mindre utsträckning under 1940
samt att dylika kostnader, vilka kunna betecknas som utpräglat periodiska,
skäligen icke kunna ifrågakomma som avdragsposter vid en krigskonjunkturbeskattning,
har det ansetts motiverat att räkna kostnadsstegringen på
den enligt Lantbruksförbundets index framkomna lägre siffran.

4. Räntor. Lantbruksförbundets index för låneräntor och häremot svarande
kostnadspost har begagnats för resp. år 1937, 1938, 1939 och 1940

5. Diverse kostnader. I Lantbruksförbundets index ingående kostnadspost
för »Diverse kostnader» har begagnats i oförändrat skick för samtliga

8—4171 17.

Bilaga.

år, dock nied den justeringen att kostnaden för torvströ frånräknats, då
denna i deklarationsformuläret är upptagen under Avdrag I, punkt 4, vilken
enligt förslaget skulle direkt dragas från bruttointäkterna, samt att kostnaden
för elektrisk ström rensats från kostnaden för avskrivning på distributionsanläggningar,
vilka i index avskrivas efter nyanskaffningsvärdena.
Dessutom har kostnaden för bränn- och smörjoljor i traktordrift intagits
bland diverse kostnader.

6. Kostnaderna för köpgödsel och jordbrukskalk samt köpfodermedel lia
icke medräknats, då de på samma sätt som ovan nämnts för torvströ, skola
avdragas direkt från bruttointäkterna. Kostnaden för grundförbättringar har
ej heller beaktats, då avskrivningsbeloppets storlek ansetts böra upptagas
till lika belopp de olika åren.

7. De kontanta utgiftsposter i övrigt, som äro upptagna i deklarationsformuläret
men som icke omfattas av de under punkterna 1—5 i det föregående
omnämnda posterna, ha icke beaktats. Dit hör arrenden och betesavgifter,
kontanta undantagsförmåner samt inköp av levande inventarier.

De olika kostnadsslagens utveckling under resp. år framgår av följande
tablå. Av denna framgår, att omkostnadsökningen under 1940, jämförd med
medeltalet av 1937 och 1938 års kontantutgifter, uppgår till 108,840,000 kronor.
Sättes denna siffra i relation lill jordbrukets kontantintäkter, beräknade
enligt på sid. 72 angivna grunder, erhålles en omkostnadsökningsprocent av
11.08.

	1937	1938	1939	1940
Kostnadsslag	Jordbruks-utredningen 1,000 kronor	Lantbruks-förbundet 1,000 kronor	Lantbruks-förbundet 1,000 kronor	Lantbruks-förbundet 1,000 kronor	Lantbruks-förbundet 1,000 kronor
1. Arrenden o. dvl.......	8,190	_	_	_	_
! 2. Kontanta arbetslöner ..	277,004	276,400	305,400	315,700	347,900
3. Inköp av spannmål o. d., kraftfoder, potatis och rotfrukter, fodermedel och gödselmedel ....	294,165				!
4. Inköp av levande inven-tarier ..............	90,954	_	—		—
5. Inköp av döda inven-tarier ..............	39,133	55,680	59,140	56,230	57,410
6. Underhåll av döda in-ventarier ............	40,012	21,180	22,370	21,350	25,010
7. Underhåll av byggnader	60,550	21,730	21,650	23,270	26,750
j 8. Räntor................	89,370	91,940	88,680	87,110	103,610
j 9. Diverse kostnader......	122,955	78,070	77,240	81,170	107,900
Summa	1,022,333	545,000	574,480	584,830	668,580

Kostnader enligt på Lantbruksförbundets index baserad beräkning:

år 1940 ........................................ kronor 668,580,000

medeltal 1937/38 ................................ » 559,740,000

Omkostnadsökning ............................... kronor 108,840,000

Kontantintäkter, medeltal 1937/38 (se sid. 72) ........kronor 977,989,000

Omkostnadsökning i procent av kontantintäkter 1937/38 .......... 11.08

Stockholm den 3 fehr. 1941.

E. Nilsson.

417117. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1941.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Tillägg sbilaga.

P. M.

ang. beräkningen av omkostnadsökningsprocenten.

I anslutning till den vid »P. M. angående krigskonjunkturskatt för år
1941» fogade bilagan rörande beräkning av omkostnadsökningsprocent har
i det följande vissa alternativa beräkningar gjorts rörande omkostnadsökningens
och ökningsprocentens storlek. Härvid har utgångspunkten varit dels
olika alternativ rörande principerna för kostnadernas och kostnadsökningens
fastställande dels olika grunder för kostnadsökningsprocentens beräkning.

1. För kostnadernas och kostnadsökningens beräknande ha följande alternativ
medtagits.

Alt. I. Identiskt med den i bilagan till skatteberedningens promemoria
gjorda beräkningen.

Alt. II. För åren 1937 och 1938 ha medtagits kostnaderna för avskrivning
å byggnader samt för grundförbättringar enligt Lantbruksförbundets index.
För år 1940 ha motsvarande kostnader upptagits med medeltalet av 1937/38
års kostnader. Detta alternativ medtages för beräkning av omkostnadsökningen,
uppskattad efter samma grunder som i alt. I, i procent av 1937/38
års totala kostnader.

Alt. III, IV och V. Dessa alternativ ha tillkommit för belysande av den
inverkan på kostnadsstegringen, som olika grunder för avskrivningarnas
beräknande medför. Kostnaderna under åren 1937 och 1938 ha beräknats
efter samma grunder som i alt. II. Kostnaderna under 1940 ha beräknats

i alt. III: kostnaderna för inköp av döda inventarier, avskrivning å byggnader,
grundförbättringar samt avskrivning å elektriska distributionsanläggningar
ha beräknats enligt för Lantbruksförbundets index gällande grunder,
d. v. s. i princip såsom en avskrivning å 1940 års nyanskaffningsvärden, ej
såsom i alt. II, där motsvarande kostnader år 1940 upptagits med samma
belopp som medeltalet av 1937/38 års kostnader.

i alt. IV: kostnaderna lia upptagits med samma belopp som i alt. III med
undantag för avskrivning å byggnader, som beräknats efter Lantbruksförbundets
index för byggnader under 1939.

i alt. V: kostnaderna lia upptagits med samma belopp som i alt. II med
undantag för avskrivning å byggnader, som beräknats efter Lantbruksförbundets
index för byggnader under 1939.

Resultaten av beräkningarna enligt de olika alternativen framgå av tabell
1.

2. Sedan på ovan angivet sätt kostnaderna för de olika åren beräknats,
har i tabell 2, punkt A, gjorts en beräkning av kostnadsökningens storlek
dels i kronor dels i procent av 1937/38 års kostnader. Vidare har under
punkt B gjorts en beräkning, avseende jordbruket i sin helhet, av »Återstående
kontanta bruttointäkter (G)» enligt deklarationsformulärets uppställning.
Härvid har totala kontantintäkterna under 1937/38 upptagits enligt den
beräkning, som gjorts i bilagan till »P. M. ang. krigskonjunkturskatt» och
från denna summa dragits utgifterna under 1937/38 för inköp av kraflfoder
och konstgödsel enligt Lantbruksförbundets index. Den återstående summan

Bihang tilt riksdagens protokoll loit. 1 samt. Nr 173. 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 173. Tilläggsbudget.

begagnas i det följande som bas för beräkning av kostnadsökningen i procent
av »Återstående kontanta bruttointäkter».

3. I tabell 3 har en sammanställning gjorts över de procentsatser, som
erhållas vid beräkning av kostnadsökningen enligt alt. I—V ovan i förhållande
till

a) kontanta bruttointäkterna

b) återstående kontanta bruttointäkter

c) kostnaderna för 1937/38 enligt de olika alternativen.

4. Såsom ytterligare alternativ till beräkning av kostnadsökningsprocenten
kan tänkas, att i kostnaderna för samtliga år inräkna arbetslön åt egen
arbetskraft samt ränta å eget kapital och beräkna kostnadsökningen i procent
av den totala kostnadssumman. Härvid kan kostnadsökningen beräknas
med eller utan hänsyn till höjningen av den egna arbetskraftens lön för år
1940, beräknad efter för Lantbruksförbundets index gällande grunder, samt
till förändringen av räntesatsen för det egna kapitalet, likaledes beräknad
efter grunderna för nämnda index. Följande tablå visar de kostnadsökningsprocenter,
som erhålles vid de olika beräkningssätten:

	1937	1938	1940
	Alt. II	Alt. II Alt. II	Alt. III	Alt. IV	Alt. V
Summa kostnader (i 1,000 kronor) enligt tabell 1 .. Kontant lön åt egen arbets-	611,970	641,930 735,790	763,010	753,330	740,200
kraft samt ränta å eget kapital ................	316,900	329,100 352,540	352,540	352,540	352,540
Summa totalkostnader	928,870	971,030 1,088,330	1,115,550	1,105,870	1,092,740
Medeltal 1937/38..........	949,950
Kostnadsökning i förhållande till 1937/38.......... 138,380	165,600	156,020	142,790
Kostnadsökning 1 % av	medeltalet	för 1937/38,
kronor 949,950,000 ......			17.4 %	16.4 %	15.0 %
Kostnadsökning enligt tabell 2 A (1,000 kronor) ... 108,840	136,060	126,380	113,250
> > »	D > »	> i% av
ovanstående medeltal för 1937/38, kronor 949,950,000 11.6 %	14.3 %	13.3 %	11.9 %

Stockholm den 6 mars 1941.

Erik Nilsson.

Tabell 1.

Beräkning av kostnader.

(1,000 kronor).

Kostnadsslag	1937	1938	1940
Alt. I	Alt. II	Alt. III, IV o. V	Alt. I	Alt. II	Alt. III, IV o. V	Alt. I	Alt. II	Alt. III	Alt. IV	Alt. V
1. Kontanta arbetslöner................	276,400	276,400		305,400	305,400		347,900	347,900	347,900	347,900	347,900
2. Inköp av spannmål o. d. kraftfoder,
potatis och rotfrukter, fodermedel och
gödselmedel ........................	—			—	—		—	—	—	—	-''
3. Inköp av levande inventarier........	—	—		—	—		—	—	—	—	—
4. Inköp av döda inventarier..........	55,680	55,680		59,140	59,140		57,410	57,410	65,990	65,990	57,410
5. Underhåll av döda inventarier ......	21,180	21,180	• = alt. Il	22,370	22,370	; = alt. II	25,010	25,010	25,010	25,010	25,010
6. Avskrivning å byggnader............	—	60,270		—	60,050			60,160	74,250	64,570	64,570
7. Underhåll av byggnader ............	21,730	21,730		21,650	21,650		26,750	26,750	26,750	26,750	26,750
8. Grundförbättringar..................	-	6,700		—	7,400		—	7,050	8,100	8,100	7,050
9. Räntor ............................	91,940	91,940		88,680	88,680		103,610	103,610	103,610	103,610	103,610
10. Diverse kostnader ..................	78,070	78,070		77.240	77,240		107,900	107.900	111,400	111,400	107,900
	545,000	611,970		574,480	641,930		668,580	735,790	763,010	753,330	740,200

Kungl. Maj.ts proposition nr 173. Tilläggsbudget.

Kungl. Majus proposition nr 173■ Tilläggsbudget.

Tabell 2.

A. Beräkning av kostnadsökning och kostnadsökningsprocent.

Alt. I. Kostnader år 1940............................ Kronor 668,580,000

» » 1937/38 ......................... » 559,740,000

Kostnadsökning .............................. Kronor 108,840,000

Kostnadsökning i % av 1937/38 års kostnader ... 19.4 %

Alt. II. Kostnader år 1940............................ Kronor 735,790,000

» » 1937/38 ......................... » 626,950,000

Kostnadsökning .............................. Kronor 108,840,000

Kostnadsökning i % av 1937/38 års kostnader ... 17.4 %

Altin. Kostnader år 1940............................ Kronor 763,010,000

» » 1937/38 ......................... » 626,950,000

Kostnadsökning .............................. Kronor 136,060,000

Kostnadsökning i % av 1937/38 års kostnader ... 21.7 %

Alt. IV. Kostnader år 1940............................ Kronor 753,330,000

» » 1937/38 ......................... » 626,950,000

Kostnadsökning .............................. Kronor 126,380,000

Kostnadsökning i % av 1937/38 års kostnader ... 20.2 %

Alt. V. Kostnader år 1940............................ Kronor 740,200,000

> » 1937/38 ......................... » 626,950,000

Kostnadsökning .............................. Kronor 113,250,000

Kostnadsökning i % av 1937/38 års kostnader ... 18.1 /

B. Beräkning av “Återstående kontanta bruttointäkter (G)“ enligt

deklarationsformuläret.

Ivontantintäkter 1937/38 enligt bilaga till »P. M. angående

krigskonjunkturskatt» ............................... Kronor 977,989,000

Avgår: utgifter för inköp av kraftfoder och köpgödsel
enligt Lantbruksförbundets index, 1937/38 .......... » 172,950,000

Återstående kontanta bruttointäkter ................... Kronor 805,039,000.

Tabell 3.

Beräkning av kostnadsökningsprocenten.

Kostnadsökning (i 1,000 kronor)	Kostnadsökning i % av
Kontanta bruttointäkter (977,989,000 kronor)	Återstående kontanta bruttointäkter (805,039,000 kronor)	Kostnaderna 1937/38 (de vid resp. alt. angivna beloppen)
				(Kostnad i
				1,000 kronor)
Enligt alt. I kronor 108,840	11.1	13.5	19.4	(559,740)
> > II » 108,840	11.1	13.5	17.4	(626.950)
» » III » 136,060	13.9	16.9	21.7	(626,950)
» » IV » 126,380	12.9	15.7	20.2	(626,950)
> > V > 113,250	11.6	14.1	18.1	(626,950)

417117. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1941.