Kungl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 68 (Proposition 1908:68)

Kungl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 68.

N:0 6S.

Kungl. Maj.-ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om arrende af viss jord å landet inom Norrland
och Dalarne; gifven Stockholms slott den 28 februari 1908.

Under åberopande af bilagda inom statsrådet och högsta domstolen
torda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga bifogade förslag till lag om arrende af viss
jord å landet inom Norrland och Dalarne.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Albert Petersson.

Eib. till Piksd. Prat. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 51 Höft. (N:o 68.)

Kungl. Alaj:ts Nåd. Proposition N:o 68.

Förslag

till

LAG

om arrende af viss jord å landet inom Norrland och Daiarne.

Härigenom förordnas, att med afseende å arrende af jord å landet
inom Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans och Väster-Dals fögderier samt Envikens
och Svärdsjö socknar i Kopparbergs län, inom Ofvanåkers, Voxna,
Los, Färila, Ramsjö och Hassela socknar samt Hamra kapellag i Gäfleboro-s
län och inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län följande bestämmelser skola lända till efterrättelse, där arrendet
omfattar inrösningsjord till en vidd af minst fyra hektar och jorden vid
arrendeaftalets ingående äges af bolag eller förening för ekonomisk verksamhet
eller af enskild person, hvilken icke är mantalsskrifven å fastigheten
eller å fastighet, som är i sambruk med densamma:

1 §•

Arrendeaftal skall upprättas skriftligen, och varde i afhandlingen
upptagna samtliga villkor, som betingas. Ändring eller tillägg, som ej affattats
skriftligen, vare utan verkan.

Brukar någon mot lega jord, som i denna lag afses, och har skriftlig
afhandling därom ej upprättats, vare jordägaren pliktig att, där brukaren
sådant äskar, genom skriftlig handling bekräfta den brukaren sålunda
tillkommande arrenderätt. Vill jordägaren ej utgifva sådan handling,
må domstol på yrkande af brukaren stadfästa arrenderätten sådan densamma,
enligt hvad om aftalet kan utredas och med denna lag öfverens -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 68.

stämmer, finnes böra lagligen bestämmas. Sådant beslut af domstol medför
samma verkan som skriftligt, af vittnen styrkt arrendekontrakt, dock
att, där inteckning sökes på grund af beslutet, ansökningen ej må bifallas,
innan beslutet vunnit laga kraft.

2 §•

Upplåtelse på arrende skall ske för viss tid, ej understigande tio
år, eller ock för arrendator^ lifstid; dock att aftal för viss tid, hvilket
vant gällande tio år, må förlängas jämväl för kortare tid. År icke
arrendetiden så bestämd, som nu sagts, skall aftalet anses ingånget för
en tid af tio år.

3 §•

Uen, som till annan upplåter jord på arrende, må ej i vidare mån
än som öfverensstämmer med hvad här nedan stadgas förbehålla sig eller
annan ägare af fastigheten rätt att frånträda aftalet före arrendetidens slut.

Har arrendatorn i aftalet förbehållit sig rätt att före arrendetidens
utgång uppsäga arrendet, vare det gällande.

4 §.

Har vid arrende gällande för viss tid arrendatorn fortfarit med
brukningen efter arrendetidens utgång, och har ej inom sex månader
därefter jordägaren anmanat honom att afflytta, skall aftalet anses förlängdt
på tio år.! 1

ni 5 m

Lega kan utsättas i penningar, naturalster eller arbete och skall vara
till beloppet bestämd.

Utgöres arbete, som nu sagts, af jordbruksdagsverken, skall lända
till efterrättelse hvad i 2 kap. 7 § första stycket lagen om nyttjanderätt
till fast egendom stadgas. Annat arbete må ej till tiden så utkräfvas, att
arrendatorn hindras att ordentligt sköta sitt jordbruk.

Ej må i aftalet intagas förbehåll om skyldighet för arrendatorn att
utöfver fastställdt antal dagsverken eller annorlunda bestämdt arbete på
tillsägelse betjäna jordägaren eller annan med någon tjänstbarhet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 68.

Inträffar i orten allmän svårare missväxt, njute arrendator!:, där
legan är utsatt i penningar eller naturalster, skälig nedsättning i densamma.

6 §•

Utan jordägarens medgifvande må ej arrendatorn åt] annan till
brukande upplåta fastigheten eller del däraf.

Är arrendeaftal slutet för viss tid öfverstigande tjugo år, och vill
arrendatorn lämna från sig arrendet, bjude då jordägaren att återtaga
fastigheten mot skyldighet att gälda arrendatorn skälig lösen. Vill ej jordägaren
det, eller har han ej inom en månad efter det bembudet gjordes
förklarat sig därtill villig, vare arrendatorn öppet att i sitt ställe sätta
annan, med hvilken jordägaren skäligen kan nöjas. Vill jordägaren återtaga
fastigheten, men kan ej öfverenskommelse träffas om hvad i lösen
bör utgå, varde beloppet bestämdt vid afträdessyn, som nedan sägs.

År arrendeaftal gällande för viss tid ej öfverstigande tjugu år, må
arrendatorn jämväl på sätt nu år sagdt lämna från sig arrendet, sedan fem
arrendeår tilländagå^.

7 §•

Dör arrendatorn före arrendetidens utgång, skall, där ej för sådant
fall arrendeaftalet innefattar annat förbehåll, aftalet fortfarande vara gällande,
men delågarne i boet äge i ty fall lämna från sig arrendet på sätt i
6 § sägs, ändå att sådan rätt ej skulle tillkommit arrendatorn; dock åligge
delägarne, där de vilja göra bruk af sin rätt, att inom sex månader efter
dödsfallet hembjuda jordägaren att återtaga fastigheten.

Vid lifstidsarrende skall arrendatorns hustru, där äktenskapet var
ingånget innan aftalet slöts, efter mannens död så länge hon förblifver
änka njuta arrendet till godo, med mindre annorledes var aftaladt; går
hon i nytt gifte, må jordägaren uppsäga aftalet.

8 §•

Jordägaren åligge att vid tillträdet tillhandahålla arrendatorn för
jordbrukets bedrifvande nödiga byggnader samt att, där under arrendetiden
nödigt hus tarfvar ombyggnad, sådan verkställa, så ock att ombesörja
de för nödig byggnads bibehållande i brukbart skick erforderliga
större reparationer; för skada, som arrendatorn vållat, svare dock denne.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 68.

Brister jordägaren i hvad sålunda åligger honom, äge arrendatorn
fordra att vid syn, som i denna lag sägs, förelägges jordägaren viss tid,
inom hvilken han skall hafva fullgjort arbetet, äfvensom beräknas den
kostnad, arbetet anses betinga. Utför jordägaren icke arbetet inom före*
skrifven tid, äge arrendatorn utföra det i jordägarens ställe och, sedan
det blifvit godkändt vid ny syn, undfå godtgörelse med det vid den
första synen fastställda belopp; vill arrendatorn hellre uppsäga aftalet,
vare det honom öppet, där ej bristen är af allenast ringa betydelse. För
den tid fastigheten är i bristfälligt skick njute arrendatorn skälig nedsättning
i arrendeafgiften; äge ock rätt till skadestånd.

Vid tillträdet skall jordägaren jämväl hafva utfört alla erforderliga
mindre reparationer å nödiga byggnader äfvensom öfverlämna fastighetens
trädgård, åker och äng, beteshagar, hägnadar, diken, vägar, broar,
brunnar, vattenledningar och andra inrättningar i ett efter ortens sed
behörigt skick. Eftersätter jordägaren hvad sålunda är föreskrifvet, må
arrendatorn bättra hvad som brister samt därför njuta ersättning, efter
ty i 13 § stadgas.

Med mindre reparation å byggnad förstås i denna lag afhjälpande
åt smärre brister å golf, vägg- och takbeklädnad, fönster, dörrar, trappor,
eldstäder, murar och fast inredning äfvensom andra åtgärder, Indika äro
att anse såsom tillfällig lagning.

9 §•

Arrendatorn åligger att väl häfda jorden, afhjälpa sådana under
arrendetiden å de nödiga byggnaderna uppkomna brister, som endast föranleda
mindre reparationer, samt vårda och underhålla de i 8 § tredje
stycket omförmälda ägor och inrättningar, så att icke något under arrendetiden
försämras; äge dock till botande af brandskada, som utan arrendatorns
vållande timat å byggnad, af jordägaren undfå skälig godtgörelse
för kostnaden. Eftersätter arrendatorn hvad sålunda åligger honom, ersätte
han jordägaren efter ty i 13 § stadgas.

• 10 §.

Finnes å fastigheten byggnad, som enligt hvad vid tillträdessynen
bestämts icke är att hänföra till de för jordbrukets bedrifvande nödiga
hus, skall den anses undantagen från arrendet, där ej i aftalet annorlunda
stadgas. Ingår byggnaden i arrendet, galle, såframt ej annorledes är

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 68.

aftaladt, angående nybyggnads- oeh underhållsskyldighet hvad angående
nödig byggnad är stadgadt.

Har i arrendeaftalet jordägaren utfäst att å fastigheten uppföra
byggnad eller att eljest försätta fastigheten i visst skick, men underlåter
han det, vare lag som i 8 § andra stycket sägs.

11 §•

Har arrendator!! genom nyodling eller annan jordförbättring än
sådan, som afser bättrande af brister efter ty i 8 § tredje stycket sägs,
på ett varaktigt sätt förökat fastighetens värde, njute han ersättning därför
af jordägaren, när fastigheten afträdes; dock att ersättning för nyodling
ej utgår med mindre jordägaren lämnat skriftligt samtycke till nyodlingen
eller arrendatorn före dess företagande hos jordägaren anmält sin afsikt
att odla samt därvid angifvit platsen och de ungefärliga gränserna för
det tillämnade odlingsoinrådet äfvensom genom intyg af behörig person
styrkt, att området lämpar sig för odling. Behörig att utfärda intyg,
som nu sagts, är i statens eller hushållningssällskaps tjänst anställd
landtbruksingenjör, agronom eller jordbrukskonsulent, så ock annan, som
Konungens befallningshafvande tillerkänt behörighet därtill.

Ersättning, som nu sagts, skall beräknas efter det ökade värde,
fastigheten till följd af nyodlingen eller jordförbättringen kan anses äga,
då den af arrendatorn afträdes; dock må ersättningen ej öfverstiga den
för arbetets utförande nödiga kostnad.

Har arrendatorn i aftalet tillförsäkrats rätt till ersättning för förbättring
i vidare mån än nu är sagdt, vare det gällande.

12 §■

Till efterrättelse mellan jordägaren och arrendatorn skall å fastigheten
förrättas tillträdessyn. Sådan syn må ej hållas tidigare än sex
månader före tillträdesdagen eller senare än sex månader efter samma dag.

Vid tillträdessyn skall undersökas allt hvad till fastigheten hör; och
tillhör det synemännen särskildt:

1. att bestämma, Indika å fastigheten befintliga hus äro nödiga för
jordbrukets bedrifvande; att insyna dessa så ock annan byggnad, som på
grund af bestämmelse i aftalet må ingå i arrendet; att afgöra, huruvida
nybyggnad eller större reparation erfordras lör att fastigheten skall vara
behörigen bebyggd; samt att, där sådant arbete finnes erforderligt, upp -

Rungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 68.

göra plan därlör med kostnadsberäkning och förelägga jordägaren viss tid
för arbetets utförande;

2. att efterse, hvilka mindre reparationer må erfordras å de i
arrendet ingående byggnaderna samt i hvad mån de i 8 § tredje stycket
omförmälda ägor och inrättningar icke äro i sådant skick,'' som där
sägs; så ock att i penningar uppskatta fastighetens sålunda befunna tillträdesbrist.

13 §.

V id arrendets upphörande skall å fastigheten hållas afträdessyn
tidigast sex månader före afträdesdagen och senast sex månader efter
nämnda dag.

Vid afträdessyn skall undersökas allt hvad till fastigheten hör; och
tillhör det synemännen särskildt:

1. att efter enahanda grunder, som finnas stadgade beträffande
fastighetens tillträdesbrist, bestämma och i penningar uppskatta dess
afträdesbrist, samt att, där afträdesbristen är större än tillträdesbristen,
ålägga arrendator!! att godtgöra jordägaren skillnaden, men i motsatt fall
förplikta jordägaren att ersätta arrendator!;

2. att, där arrendatorn är berättigad till lösen vid jordägarens
återtagande af fastigheten före arrendetidens slut eller till ersättning efter
ty i 11 § sägs, bestämma beloppet af hvad sålunda tillkommer honom så
ock att i fall, hvarom i 19 och 20 §§ förmäles, verkställa erforderlig uppskattning.

14 §.

Under arrendetiden må hållas särskild syn för ändamål, som i 8 §
andra stycket omförmäles, så ock där part äskar afgörande, huruvida jordägaren
behörigen utfört byggnadsarbete eller reparation, som enligt
åtagande eller meddeladt föreläggande ålegat honom.

15 §.

byn, som i denna lag afses, skall förrättas af tre därtill utsedde
män, af hvilka jordägaren och arrendatorn välja hvar sin af nämnden
eller bland ledamöterna i ägodelningsrätten eller de för landtmäteriförrättningar
utsedde gode män i det tingslag, där fastigheten ligger, eller
ock bland dem, som förut innehaft sådan befattning och äro därtill val -

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 68.

hare, och de sålunda utsedde tillkalla tredje synemannen. Tredskas part
att utse synemän, eller kunna de utsedde ej förena sig om valet af tredje
synemannen, äge Konungens befallningshafvande eller domaren eller
utmätningsmannen i orten att på ansökning af den, som påkallat syn,
förordna om valet.

Den, hvilken såsom synemän deltagit i syn, därvid föreläggande
meddelats om utförande af byggnads- eller reparationsarbete, skall anses
vald till synemän jämväl vid sådan särskild syn, som skall äga rum för
att utröna, hur arbetet utförts.

Mot synemän galle de jäf, som enligt hvad särskildt är stadgadt
gälla mot skiljeman.

16 §.

När syn skall hållas, utsätte tredje synemannen dag för förrättningen
å tid, då marken därför är tjänlig, och underrätte öfriga synemännen
äfvensom jordägaren och arrendatorn om dagen. Uteblifver någondera
parten, må synen icke hållas, där icke den uteblifne bevisligen underrättats
om tiden för förrättningen.

Menar part, att synemän är jäfvig, anmäle det vid synen, och gifve
synemännen häröfver beslut. Ej må af part, som varit vid synen tillstädes,
fråga om jäf senare väckas, där ej jäfvet blifvit veterlig! först
efter synen, ej heller må i något fall jäf göras gällande annorledes än i
sammanhang med klander af förrättningen; skolande beträffande rättighet
för part att i rättegången göra gällande jäf mot synemän hvad i fråga om
domarejäf är i allmänhet stadgadt i rättegångsbalken äga motsvarande
tillämpning. Hvad nu stadgats skall ock gälla, där part menar, att synemän,
som förut suttit i nämnd eller ägodelningsrätt eller varit god man
vid landtmäteriförrättningar, icke vidare är valbar till den befattning.

Där ersättningsbelopp skall af endera parten gäldas, varde beloppet
af synemännen utdömdt.

Yppas hos synemännen olika meningar, galle den, hvarom två förena
sig, eller, om de alla äro af olika mening, tredje synemannens.

Öfver allt hvad vid synen förekommit skall upprättas skriftlig handling,
som af synemännen undertecknas. Saknas synemans underskrift,
föranleder detta icke synehandlingens ogiltighet, där den undertecknats
af två synemän och dessa å handlingen intygat, att den, hvilkens underskrift
saknas, deltagit i synen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 68.

17 §.

Kostnaden för tillträdessyn och för afträdessyn skola jordägaren och
arrendator!! gemensamt vidkännas. Kostnaden för särskild syn skall gäldas
enligt de i 21 kap. 3 § rättegångsbalken för kostnad i rättegång stadgade
grunder.

Där ej annorlunda aftalats, må ej part förpliktas att till synemän
gälda högre ersättning än som enligt resereglemente tillkommer nämndeman.

18 §.

År jordägaren eller arrendator!! missnöjd med syn, som hållits på
sätt och inom tid i denna kg sägs, äge efter stämning klandra densamma
vid domstol; instämme dock sin talan inom nittio dagar från det synehandlingen
delgafs honom, eller vare synen gällande. Om hvad missnöjd
part sålunda har att iakttaga skall i synehandlingen lämnas tydlig hänvisning.

Har vid syn, hvarom i denna lag sägs, part förpliktats att gälda visst
belopp, gånge, sedan synen vunnit laga kraft, beslutet i verkställighet lika
med domstols laga kraft ägande dom.

19 §.

Har arrendator!! på egen bekostnad å fastigheten uppfört byggnad,
eller har han utöfver hvad honom ålegat verkställt plantering af fruktträd,
bärbuskar eller prydnadsträd eller eljest å fastigheten nedlagt kostnad,
hembjude det jordägaren till inlösen, när han frånträda'' arrendet.
Vill jordägaren lösa, men kan ej öfverenskommelse träffas om hvad i lösen
bör utgå, skall frågan därom afgöras, där så ske kan, vid afträdessynen,
men eljest af skiljemän i den ordning, som i 2 kap. 8 § af lagen om
nyttjanderätt till fast egendom för däri afsedt fall stadgas. Vill ej jordägaren
lösa, eller har han ej inom en månad efter det hembud gjordes
förklarat sig därtill villig, äge arrendatorn bortföra hvad han påkostat;
återställa dock jord eller byggnad i det skick, hvari han mottog den.

År ej hvad arrendator!! sålunda äger från fastigheten skilja därifrån
bortfördt inom tre månader från det arrendet upphörde, tillfälle det
jordägaren utan lösen.

Åro till byggnad eller annan anläggning ämnen hämtade från fastigheten,
må byggnaden eller anläggningen ej borttagas, innan värdet af hvad
från fastigheten tagits blifvit jordägaren godtgjordt; skolande ersättningen,
där ej öfverenskommelse kan träffas, fastställas i den ordning nyss är sagdt.

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. Öl Höft. 2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 68.

20 §.

Utan jordägarens samtycke äge arrendatorn ej bortföra gödsel från
fastigheten, ej heller, innan arrendet upphör, därifrån föra stråfoder; har
arrendatorn, när han skall afflytta, sti’åfoder kvar, vare han, där ej annorlunda
aftalats, pliktig att till pris motsvarande hälften af det i orten för
dylikt foder gångbara öfverlåta det till jordägaren. Kan ej öfverenskommelse
träffas om den ersättning, hvilken sålunda bör utgå, skall denna
bestämmas i den ordning, som 19 § för däri afsedda fall stadgar.

21 §.

Arrendatorn vare oförhindrad att å den arrenderade jorden verkställa
nyodling, dock ej utan jordägarens medgifvande å mark, därå finnes
ståndskog eller växtligt ungskogsbestånd. Utan jordägarens tillstånd må
arrendatorn ej å fastighetens ägor svedja eller verkställa bränning af jord.

Arrendatorn vare berättigad att på lämpligt ställe å den arrenderade
jorden eller, om denna utgör allenast visst område af en jordägaren tillhörig
fastighet, å annan mai’k, som hör till fastigheten, efter anvisning
taga erforderligt virke till vedbrand och till de arrendatorn åliggande
reparationer äfvensom till nödiga hägnader, hässjor och täckdikning samt
nödiga redskap. Har genom jordägarens åtgöranden skogstillgången å fastigheten
under arrendetiden så medtagits, att arrendatorn ej däraf kan erhålla
sitt fulla virkesbehof, vare jordägaren pliktig att på annat för arrendatorn
lägligt sätt tillhandahålla denne det felande.

Utöfver hvad ofvan är stadgadt, må arrendatorn ej i annan mån
än arrendeaftalet bestämmer nyttja fastighetens skog; äge ej heller afhända
fastigheten torf eller annat, som icke är att hänföra till dess årliga afkastning.

22 §.

Finnes ej å den arrenderade jorden erforderligt bete för de hästar
och nötkreatur, som kunna vinterfödas därå, och utgör denna jord allenast
visst område af en jordägaren tillhörig fastighet, vare arrendatorn berättigad
till nödigt bete jämväl å öfrig skog eller utmark, som hör till
fastigheten; dock att därvid må af jordägaren undantagas mark, hvarå i
skogsvårdssyfte vidtagits anordningar, som af betesrätten skulle lida
märkligt intrång.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 68.

23 §.

Angående arrendator rätt till jakt och fiske å fastigheten är särskildt
stadgadt. Ej må arrendatorn förbjudas att för husbehof nyttja det
fiske, som hör till den arrenderade jorden, i vidare man än såvidt an o-år
visst fiskevatten, där särskilda åtgärder af jordägaren vidtagits till fiskets
förbättrande.

24 §.

o Airendatorn må ej förpliktas att ansvara för annan för fastigheten
.. * '' ulan tunna än som, enligt föreskrift i därom ut färdad

lag eller författning, åligger brukare så ock för vägunderhållet
in natura.

25 §.

Försättes arrendatorn i konkurs, äge borgenärerna uppsäga aftalet;
sker ej uppsägning sist å trettionde dagen från inställelsedagen i konkursen
svare borgenärerna för legoaftal fullgörande till legotidens utgång eller]
dar uppsägning sker efter utgången af först sagda tid, intill dess på grund
häraf aftalet upphör att gälla.

^ jordägaren själf uppsäga aftalet och återtaga fastigheten, äo-e
därtill rätt, dock, där aftalet var ingånget för viss tid öfverstigande tjuo-u
år eller gällde för viss kortare tid, hvaraf fem år tilländagått, endast m°ot
skyldighet att gälda lösen, som i 6 § sägs. Var aftalet slutet med förbehåll
om rätt för arrendatorn att sätta annan i sitt ställe, och inträffar
konkursen efter det arrendatorn tillträdt fastigheten, må jordägaren ej
uppsåga aftalet, där borgenärerna inom tre månader från inställelsedagen
i konkursen gitta visa, att öfverlåtelse skett i enlighet med aftalet; sker
öfverlåtelse senare men innan jordägaren gjort bruk af sin rätt, vare han
samma rätt förlustig.

Uppsäges aftalet af anledning, som nu sagts, vare jordägaren berättigad
till skadestånd, utan så är att han själf uppsade aftalet och ägde
rätt därtill endast mot skyldighet att gälda lösen.

26 §.

Arrenderätten vare förverkad och jordägaren förty berättigad att
uppsäga aftalet: °

. 1- om arrendatorn dröjer med erläggande af arrende, som uto-år i
penningar eller naturalster, utöfver en månad efter förfallodagen eller,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 68.

där arrendator!! äger njuta nedsättning i arrendet enligt 5 § och före
förfallodagen sådant påyrkat, efter det arrendets lägre belopp blifvit slutligen
bestämdt, eller om han undandrager sig att utgöra honom enligt
aftalet åliggande arbete eller vid arbetets utförande visar tredska;

2. om han gör sig skyldig till vanvård af fastigheten, eller om han,
där jordägaren, efter ty i 2 kap. 24 § i lagen om nyttjanderätt till fast
egendom sägs, lämnat honom kreatur eller redskap till fastighetens bruk,
eftersätter hvad enligt sagda § åligger arrendator och icke på tillsägelse
vidtager rättelse;

3. om han nyttjar fastigheten till annat ändamål än vid upplåtelsen
förutsattes eller, där aftalet innefattar bestämmelse angående fastighetens
häfd, afviker från hvad sålunda bestämts och icke på tillsägelse vidtager
rättelse;

4. om han åt annan till brukande upplåter fastigheten eller del
däraf utan jordägarens medgifvande eller i fall, som 6 § andra eller tredje
stycket eller 7 § första stycket afser, öfverlåter arrendet å annan, utan
att där gifna föreskrifter iakttagits;

5. om han mot stadgandet i 20 § från fastigheten bortför stråfoder

eller gödsel;

6. om han å fastigheten eller annan jordägaren tillhörig mark föröfvar
åverkan eller olofligen jagar eller fiskar;

7. om han å fastigheten olofligen försäljer brännvin, vin eller öl;

8. om han, där någon, som är i hans tjänst, så förbryter sig som
under 6 eller 7 är sagdt, underlåter att, efter tillsägelse af jordägaren,
så snart ske kan skilja den brottslige från tjänsten;

9. om han å fastigheten för eller tillåter andra föra ett lastbart
eller lösaktigt lefverne, så att egendomen däraf varder beryktad; eller

10. om han, där aftalet eljest innehåller bestämmelse, hvars iakttagande
måste anses vara för jordägaren af synnerlig vikt, åsidosätter
sådan bestämmelse.

Finnes i fall, som denna § afser, hvad arrendatorn låtit komma sig
till last vara af ringa betydenhet eller har jordägaren i aftalet fritagit arrendatorn
från påföljd af arrenderättens förlust, må ej arrendatorn skiljas
från arrendet.

Uppsäges aftalet, vare jordägaren berättigad till skadestånd.

27 §.

Har arrendatorn gjort sig skyldig till sådant förhållande, som i
26 § 1, 2, 3, 8 eller 9 sägs, men sker rättelse, innan jordägaren gjort

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 68.

bruk af sin rätt att uppsäga aftalet, eller har i fall, som i 26 § 4, 5,
6, 7 eller 10 afses, jordägaren icke uppsagt aftalet inom sex månader
från det han fick kunskap om förhållande, som där afses, äge ej sedan
jordägaren åberopa förhållandet såsom grund för arrendator^ skiljande
från arrendet.

28 §.

Sker uppsägning i fall, som 26 § omförmäler, äge arrendatorn kvarsitta
till nästa fardag, där ej rätten eller öfverexekutor pröfvar skäligt
ålägga honom att afflytta tidigare. Skall eljest arrende upphöra efter uppsägning,
skall afträde ske å den fardag, som inträffar näst efter sex månader
från det uppsägningen skedde. Hade arrendatorn ej tillträdt fastigheten,
när uppsägningen skedde, skall aftalet genast upphöra att gälla.

Vid lifstidsarrende skall, när arrendet upphör till följd af arrendatorns
eller hans änkas död, afträde ske å den fardag, som inträffar näst
efter sex månader från dödsfallet.

29 §.

Har i arrendeaftalet intagits villkor, som strider mot hvad ofvan i
denna lag stadgats, vare det villkor utan verkan.

30 §.

Utöfver de bestämmelser, denna lag innehåller, skola i afseende å
arrendeupplåtelse, hvarå lagen har afseende, lända till efterrättelse stadgandena
i 1 kap. af lagen om nyttjanderätt till fast egendom, i hvad
dessa stadgande!! angå arrende, samt i 2 kap. af samma lag 4—6 §§,
22 §, 24—28 §§, 29 § i hvad den angår ändring eller tillägg, som affattats
skriftligen, 30—32 §§, 34 §, 35 §, 38 §, 40 §, 41 § samt i tillämpliga
delar 42 §.

31 §.

Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill, att skriftligen
upprättadt arrendeaftal undantages från tillämpning af denna lag eller
någon dess föreskrift, och innehåller aftalet förbehåll, att medgifvande
därtill må sökas, ankomme på Konungens befallningshafvande i det län,
där fastigheten år belägen, att medgifva sådant undantag.

Såsom sådan omständighet, som nu sagts, skall särskilt anses, om

Kungl. Maj:ts ÅTåd. Proposition N:o 68.

det arrenderade området till beskaffenhet och omfattning icke är sådant,
att själfständigt jordbruk kan idkas därå, så ock om jordägaren är enskild
person och det ej är uppenbart, att han besitter det arrenderade området
eller fastighet, hvaraf det utgör en del, hufvudsakligen för att tillgodogöra
sig skogsafkastningen. Vid pröfning af frågan, huruvida fastighet
besittes för skogsafkastningens tillgodogörande eller för annat ändamål,
skola i samma ägares hand befintliga, genom ägostyckning eller jordafsöndring
skilda områden af samma hemman betraktas såsom en fastighet.

öfver Konungens befallningshafvandes beslut i ärende, som nu sagts,
må klagan föras i den ordning, som föreskrifvits för ekonomimål i allmänhet.

Skall arrendeaftal undantagas från tillämpning af denna lag eller
någon dess föreskrift, galle i stället hvad om arrende i allmänhet är
stadgadt.

Afslås ansökning, som nu sagts, skall, därest arrendeaftalet ej
annorlunda stadgar, detsamma anses förfallet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1909. I afseende å lagens
tillämplighet å aftal, som träffats före nämnda dag, samt lagens förhållande
till äldre lagstiftning galle de grunder, Indika beträffande arrende
i allmänhet finnas stadgade i lagen om hvad iakttagas skall i afseende å
införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 68.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott fredagen den 15 november 1907.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Troll»,
Statsråden: Tingsten,

Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Dyrssen,

Hammarskjöld,

Roos,

JuHLIN,

SwARTZ.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Albert Petersson anmälde
i underdånighet:

1:°) Riksdagens skrifvelse den 28 maj 1907, hvari tillkännagifvits,
att, sedan Kungl. Maj:t genom proposition den 10 januari 1907 föreslagit
Riksdagen att antaga ett propositionen bilagdt förslag till lag innefattande
särskilda bestämmelser om arrende af viss jord å landet inoin Norrland och
Dalarne, kamrarna i afseende å nämnda proposition stannat i olika beslut,
i följd hvaraf frågan för pågående riksdag förfallit;

2:o) Riksdagens skrifvelse den 28 maj 1907, innehållande enahanda
tillkännagifvande beträffande Kungl. Maj:ts proposition den 9 april 1907
med förslag till lag angående förekommande af vanhäfd d jordbruk i Norrland
och Dalarne; samt

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 68.

3:o) en af Västernorrlands läns landsting aflåten underdånig skrifvelse,
hvari landstinget under erinran, att frågan om en särskild arrendelag
för Norrland och Dalarne vid sistlidne riksdag fallit, framhållit önskvärdheten
af att förhållandet mellan jordägare och arrendatorer så snart ske
kunde blefve genom lag ordnadt äfvensom gjort vissa framställningar
angående bestämmelserna i ett blifvande nytt förslag i ämnet; samt

4:o) särskilda underdåniga skrivelser, hvari Jämtlands och Västerbottens
läns landsting hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes för instundande
riksdag ånyo framlägga förslag till arrende- och vanhäfdslagar för Norrland
och Dalarne; varande sistnämnda landstings framställning af Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län förordad till nådigt bifall.

Efter att hafva närmare redogjort för innehållet i landstingens skrivelser
anförde departementschefen:

»Ifrågavarande båda lagar voro afsedda att utgöra led i den omfattande
lagstiftning med afseende å jordbruksförhållandena i Norrland
och Dalarne, hvartill den s. k. norriandskommitténs den 27 oktober
1904 aflämnade betänkande gifvit anledning.

Med arrendelagen åsyftades förbättring af de arrendatorers ställning,
hvilka innehafva jord, tillhörig sågverksbolag eller andra idkare af trävaruindustri.
Man ansåg, att de säregna förhållanden, hvari sådana
arrendatorer befinna sig, i flera hänseenden påkallade lagbestämmelser, afvikande
från dem, som eljest kunna vara lämpliga. Den för Norrland
och Dalarne speciella arrendelagen skulle alltså i dessa hänseenden
träda i stället för den allmänna arrendelagen.

Syftet med vanhäfdslagen var att råda bot på de sociala och ekonomiska
olägenheter, som äro förbundna därmed, att den af ålder uppupptagna
jordbruksj orden genom ägarnas försummelse, likgiltighet eller
öfvervägande intresse för trävarurörelse råkar i sådan vanvård, att dess
afkastningsförmåga såsom jordbruksjord för framtiden äfventyras; och låg
en särskild anledning till den föreslagna vanhäfdslagen i farhåga därför,
att jordägarna kunde finna den nya arrendelagen för dem så betungande,
att de hellre nedlade jordbruket å sina fastigheter än underkastade sig
arrendeaftal enligt den nya lagen.

Propositionen angående arrendelagen blef af lagutskottet tillstyrkt,
dock med åtskilliga ändringar, hvilka hufvudsakligen gingo ut på att
minska afvikelserna från den allmänna arrendelagen. Då utskottets utlåtande
behandlades i Riksdagens kamrar, blef förslaget icke i någondera
kammaren afvisadt, men i fråga om särskilda §§ stannade kamrarna i
olika beslut och, sedan lagutskottet uppgjort förslag till sammanjämkning,
hvilket förslag i alla punkter utom en öfverensstämde med det betän -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 68.

kande, utskottet förut afgifvit, antogs sammanjämkningsförslaget af andra
kammaren, där votering förekommit endast i en detaljfråga, hvaremot
det förkastades af första kammaren med en i den del, där omröstning''
företogs, synnerligen knapp majoritet.

Beträffande propositionen om vanhäfdslagen framträdde mellan Riksdagens
kamrar en skarpare meningsskiljaktighet, och denna rörde ej blott
frågan, om öfver hufvud någon lag till förekommande af vanhäfd borde
komma till stånd, utan äfven huruvida lagen skulle, såsom propositionen
innehöll, afse all i enskild ägo varande jord eller gälla endast trävaruindustriens
fastigheter. Sedan lagutskottet hemställt om förslagets antagande
med, utom några mindre väsentliga ändringar, jämväl den förändring,
att lagens tillämplighetsområde skulle inskränkas till den jord, som är i
trävaruindustriens besittning, blef utskottets hemställan godkänd af andra
kammaren ‘utan votering, men i första kammaren afslagen med betydlig
majoritet; och synes, att döma af. öfverläggningen i första kammaren, den
åsikten där vara mycket allmän, att en eventuell vanhäfdslag bör äga tilllämpning
på all enskild jord.

Då jag nu anhåller att få till Eders Kungl. Maj:ts ompröfning framlägga
frågan, huruvida förnyade propositioner i förevarande ämnen böra
till Riksdagen atlåtas, tillåter jag mig, beträffande arrendelagen, särskildt
framhålla, att uppfattningen om en sådan lags behöflighet synes vara vidt
utbredd i de delar af landet, som skulle af lagen beröras. Ett nytt bevis
härpå äro de af mig anmälda framställningarna från åtskilliga landsting.
Och då de skäl, som föranledde arrendelagförslagets framläggande
för senaste riksdag, icke torde hafva förlorat något af sin giltighet samt
utsikt icke lärer saknas att vinna Riksdagens bifall till nvtt förslag i ämnet,
helst man vid uppgörande af sådant förslag kan taga behörig hänsyn
till de åsikter i fråga om särskilda stadganden, indika inom Riksdagen
vunnit större anslutning, finner jag mig böra tillstyrka ett förnyadt framläggande
af propositionen om arrendelagen, dock i modifierad form.

Hvilka de antydda modifikationerna böra blifva, torde framgå vid
eu jämförelse mellan propositionen och lagutskottets samman]ämkningsförslag.
Man finner därvid hufvudsakligen följande skiljaktigheter.
De fall, i hvilka arrende är undantaget från lagens tillämpning, hafva
i sammanjämkningsförslaget något ökats därigenom, att den minimiareal
inrösningsjord, ett arrende skall omfatta för att lagen skall därå tilllämpas,
höjts från två till fyra hektar samt äfven fastighet, som är
i sambruk med den, hvarå ägaren är mantalsskrifven, undantagits från
att träffas af lagen. Minimitiden för arrende har minskats från tjugu
till tio år. Arrendator^ rätt att uppsäga arrendet efter fem år har

Bill. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 51 Höft. 3

Kungl. Maj ris Nåd. Proposition No 68.

borttagits, hvaremot arrendator!! berättigats att under vissa villkor sätta
annan i sitt ställe. Valbarheten till synemän har begränsats i syfte att
vinna pålitligare sakkunskap hos synernännen. Arrendatorns rätt att odla
skogsmark samt tillgodogöra sig skog har något inskränkts, och hans
rätt att beta får äfven på annan jordägaren tillhörig mark än den, som
ingår i arrendet, har borttagits. Arrendatorn har vidare ansetts pliktig
att vidkännas den ökning i skatt och tunga, som kan uppkomma genom
taxeringsvärdets höjning, och slutligen har, för vinnande af närmare
öfverensstämmelse med allmänna lagens arrendebestämmelser, jordägarens
rätt att af särskilda anledningar uppsäga arrendatorn något utvidgats.

Genom de ändringar, som sålunda med lagförslaget vidtagits, har
visserligen det skydd, som genom lagstiftningen skulle beredas arrendatorn,
i någon mån minskats, men då i alla händelser den ställning, hvari arrendatorn
kommer att försättas, varder ganska betryggad, och* det ändrade
förslaget otvifvelaktigt erbjuder större utsikter att leda till ett positivt
resultat, anser jag, att de föreslagna ändringarna vid ett förnyadt framläggande
af lagförslaget böra iakttagas. I sammanhang härmed lärer
förslaget i de delar, det upptagit vissa af bestämmelserna i det af lagberedningen
utarbetade förslaget till allmän arrendelag, böra jämkas till
närmare öfverensstämmelse med den lydelse, sistnämnda lag erhållit i sin
slutliga redaktion.

Öfvergår jag härefter till frågan om vanhäfdslagen, torde det icke
kunna förnekas, att det måhända mest talande skälet för antagande af en
vanhäfdslag för Norrland och Dalarne, eller de verkningar, den speciella
arrendelagens tillämpning kan antagas medföra, betydligt förlorar i styrka,
därest arrendelagen erhåller det från de allmänna arrendebestämmelserna
mindre afvikande innehåll, som jag nyss förordat. De skiljaktigheter, hvilka
kvarstå, synas i allmänhet vara så betingade af de särskilda förhållandena i
Norrland och Dalarne, att man torde kunna med fog förvänta, att en jordägare
endast i sällsynta undantagsfall skall föredraga att låta jordbruket ligga fullständigt
nere framför att utarrendera detsamma och därmed underkasta sig
en eller annan för honom betungande inskränkning i dispositionen öfver
fastigheten. I allt fall synes mig hvad jag nu framhållit innebära fullgiltig
anledning att ej för närvarande tillråda återupptagande af en lagstiftning,
om hvilken meningarna visat sig vara mycket delade ej blott beträffande
lagens nytta och behöflighet öfver hufvud utan äfven och kanske
i ännu högre grad angående området för dess tillämpning. Skulle det
visa sig, att arrendelagen äfven i sin modifierade form i afsevärd mån
medför olägenheter af antydd art, eller skulle eljest särskilda bestämmelser
till förhindrande af vanhäfd komma att anses af förhållandena påkallade,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 68.

lärer ett ingripande från lagstiftningens sida icke uteblifva; och kan man,
då frågan sålunda ånyo upptages, vid bedömande af hvad stadgandena
lämpligen höra innehålla tillgodogöra sig den erfarenhet, som vunnits
under tiden för arrendelagens tillämpning.»

Departementschefen uppläste härefter ett enligt de af honom angifna
grunder ändradt förslag till lag innefattande särskilda bestämmelser om
arrende af viss jord a landet inom Norrland och Dalarne; och hemställde
departementschefen, att högsta domstolens utlåtande måtte för det ändamål,
§ 87 regeringsformen omförmäler, genom utdrag af protokollet inhämtas
öfver nyssnämnda lagförslag, af den lydelse bilaga vid detta
protokoll utvisade.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Makt Konungen i nåder lämna
bifall.

Ur protokollet

Lennart Berglöf.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 68.

Bil.

Förslag

till

LAG

innefattande särskilda bestämmelser om arrende af viss jord å landet inom

Norrland och Dalarne.

Härigenom förorclnas, att med afseende å arrende af jord å landet
inom Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans och Väster-Dals fögderier samt Envikens
och Svärdsjö socknar i Kopparbergs län, inom Ofvanåkers, Voxna,
Los, Färila, Ramsjö och Hassela socknar samt Hamra kapellag i Gäfleborgs
län och inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län följande bestämmelser skola lända till efterrättelse, där arrendet
omfattar inrösningsjord till en vidd af minst fyra hektar och jorden vid
arrendeaftalets ingående äges af bolag eller förening för ekonomisk verksamhet
eller af enskild person, hvilken icke är mantalsskrifven å fastigheten
eller å fastighet, som är i sambruk med densamma:

1 §•

Arrendeaftal skall upprättas skriftligen, och värde i afhandlingen
upptagna samtliga villkor, som betingas. Ändring eller tillägg, som ej affattats
skriftligen, vare utan verkan.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 68.

stämmer, finnes höra lagligen bestämmas. Sådant beslut af domstol medför
samma verkan som skriftligt, af vittnen styrkt arrendekontrakt, dock
att, där inteckning sökes på grund af beslutet, ansökningen ej må bifallas,
innan beslutet vunnit laga kraft.

2 §•

Upplåtelse på arrende skall ske för viss tid, ej understigande tio
år, eller ock för arrendator^ lifstid; dock att aftal för viss tid, hvilket
Varit gällande tio år, må förlängas jämväl för kortare tid. Är icke
arrendetiden så bestämd, som nu sagts, skall aftalet anses ingånget för
en tid af tio år.

3 §•

Den, som till annan upplåter jord på arrende, må ej i vidare mån
än som öfverensstämmer med hvad här nedan stadgas förbehålla sig eller
annan ägare af fastigheten rätt att frånträda aftalet före arrendetidens slut.

Har arrendatorn i aftalet förbehållit sig rätt att före arrendetidens
utgång uppsäga arrendet, vare det gällande.

5 §.

Lega kan utsättas i penningar, naturalster eller arbete och skall vara
till beloppet bestämd.

Utgöres arbete, som nu sagts, af jordbruksdagsverken, skall lända
till efterrättelse hvad i 2 kap. 7 § första stycket lagen om nyttjanderätt
till fast egendom stadgas; och må ej heller annat arbete till tiden så
utkräfvas, att arrendatorn hindras att ordentligt sköta sitt jordbruk.

Ej må i aftalet intagas förbehåll om skyldighet för arrendatorn att
utöfver lastställdt antal dagsverken eller annorlunda bestämdt arbete på
tillsägelse betjäna jordägaren eller annan med någon tjänstbarhet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 68.

Inträffar i orten allmän svårare missväxt, njute arrendator», där
lega» är utsatt i penningar eller naturalster, skälig nedsättning i densamma.

6 §•

Utan jordägarens medgifvande må ej arrendator!! åt annan till
brukande upplåta fastigheten eller del däraf.

År arrendeaftal slutet för viss tid öfverstigande tjugu år, och vill
arrendator» lämna från sig arrendet, bjude då jordägaren att återtaga
fastigheten mot skyldighet att gälda arrendator» skälig lösen. Vill ej jordägaren
det, eller har han ej inom eu månad efter det hembudet gjordes
förklarat sig därtill villig, vare arrendator» öppet att i sitt ställe sätta
annan, med hvilken jordägaren skäligen kan nöjas. Vill jordägaren återtaga
fastigheten, men kan ej öfverenskommelse träffas om hvad i lösen
bör utgå, varde beloppet bestämdt vid afträdessyn, som nedan sägs.

År arrendeaftal slutet för viss tid ej öfverstigande tjugu år, må
arrendator» jämväl på sätt och under villkor nu är sagdt sätta annan i
sitt ställe, sedan fem arrendeår tilländagå!!

7 §•

Dör arrendator» före arrendetidens utgång, skall, där ej för sådant
fall arrendeaftalet innefattar annat förbehåll, aftalet fortfarande vara gällande,
men delägarne i boet äge i tv fall, ändå att aftalet icke är slutet
för viss tid öfverstigande tjugu år, enahanda rätt, som vid arrende för
sådan tid enligt 6 § andra stycket tillkommer arrendator; dock åligge
dem, där de vilja göra bruk af denna rätt, att inom sex månader efter
dödsfallet hembjuda jordägaren att återtaga fastigheten.

8 §■

Jordägaren åligge att vid tillträdet tillhandahålla arrendator» för
jordbrukets bedrifvande nödiga byggnader samt att, där under arrendetiden
nödigt hus tarfvar ombyggnad, sådan verkställa, så ock att ombesörja
de för nödig byggnads bibehållande i brukbart skick erforderliga
större reparationer; för skada, som arrendator! vållat, svare dock denne.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 08.

agaren

hvad sålunda åligger honom, äge arrendator!

Brister

fordra att vid syn, som i denna lag sägs, förelägges jordägaren viss tid,
inom hvilken han skall hafva fullgjort arbetet, äfvensom beräknas den
kostnad, arbetet anses betinga. Utför jordägaren icke arbetet inom föreskritven
tid, äge arrendator! utföra det i jordägarens ställe och, sedan
det blifvit godkändt vid ny syn, undfå godtgörelse med det vid den
forsta synen fastställda belopp; vill arrendator! hellre uppsäga aftalet
vare det honom Öppet, där ej bristen är af allenast ringa betydelse. För
den tid fastigheten är i bristfälligt skick njute arrendator! skälm nedsättning!
arrendeafgiften; äge ock rätt till skadestånd. e

. . tillträdet skall jordägaren jämväl hafva utfört alla erforderliga
mindre reparationer å nödiga byggnader äfvensom öfverlämna fastighetens
trädgård, åker och ång, beteshagar, hägnader, diken, vägar," broar,
brunnar, vattenledningar och andra inrättningar i ett efter ortens sed
behörigt skick. Eftersätter jordägaren hvad sålunda är föreskrifvet, må
arrendator!) bättra hvad som brister samt därför njuta ersättning, efter
ty i 13 § stadgas.

Med mindre reparation å byggnad förstås i denna lag afhiälpande
af smärre brister å golf, vägg- och takbeklädnad, fönster, dörrar, trappor
eldstäder, murar och fast inredning äfvensom andra åtgärder, hvilka äro
att anse såsom tillfällig1 lagning.

'' O o

9 §•

Arrendator!! åligger att väl häfda jorden, afhjälpa sådana under
arrendetiden a de nödiga byggnaderna uppkomna brister, som endast föranleda
mindre reparationer, samt vårda och underhålla’ de i 8 § tredje
stycket omförmälda ägor och inrättningar, så att icke något under arrende*
tiden försämras; äge dock till botande af brandskada, som utan arrendator^
vallande tima! å byggnad, af jordägaren undfå skälig godtgörelse
för kostnaden. Eftersätter arrendator!! hvad sålunda åligger honom, ersätte
han jordägaren efter ty i 13 § stadgas,

10 §.

Finnes a fastigheter! byggnad, som enligt hvad vid tillträdessynen
bestämts icke är att hänföra till de för jordbrukets bedrifvande nödiga

hus, skall den anses undantagen från arrendet, där ej i aftalet annorlunda
stadgas. ----• --- ” - - 0

Ingår

byggnaden

arrendet, galle, såframt ej annorledes

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 68.

aftaladt, angående nybyggnads- och underhållsskyldighet hvad angående

byggnad är stadgadt. c

Har i arrendeaftalet jordägaren utfäst att å fastigheten uppfora
bvo-o-nad eller att eljest försätta fastigheten i visst skick, men underlåter

J Öb ° - - ~ i ,

nödig

han det, vare lag som i 8

andra stycket sägs.

11 §•

Har arrendator!! genom nyodling eller annan jordförbättring än
sådan, som afser bättrande af brister efter tv i. 8 § tredje stycket sägs,
på ett varaktigt sätt förökat fastighetens värde, njute han ersättning därför
af jordägaren, när fastigheten afträdes; dock att ersättning för nyodling
ej utgår med mindre jordägaren lämnat skriftligt samtycke till nyodlingen
eller °arrendatorn före dess företagande hos jordägaren anmält sin afsigt
att odla samt därvid angifvit platsen och de ungefärliga gränserna for
det tillämnade odlingsområdet äfvensom genom intyg af behörig person
styrkt, att området lämpar sig för odling. Behörig att utfärda intyg,
som nu sao-ts, är i statens eller hushållningssällskaps tjänst anställd
landtbruksingenjör, agronom eller jordbrukskonsulent, så ock annan, som
Konungens befallningshafvande tillerkänt behörighet därtill.

Ersättning, som nu sagts, skall beräknas efter det ökade värde,
fastigheten till följd af nyodlingen eller jordförbättringen kali anses äga,
då den af arrendator^! afträdes; dock må ersättningen ej öfverstiga den

för arbetets utförande nödiga kostnad. . e

Har arrendator!! i aftalet tillförsäkrats rätt till ersättning for förbättring
i vidare man än nu är sagdt, vare det gällande.

12 §.

Till efterrättelse mellan jordägaren och arrendator! . skall å fastigheten
förrättas tillträdessyn. Sådan syn må ej hållas tidigare än sex
månader före tillträdesdagen eller senare än sex månader efter samma dag.
Vid tillträdessyn skall undersökas allt hvad till fastigheten hör; och

tillhör det synemännen särskildt: . . ,. ....

1. att bestämma, hvilka å fastigheten befintliga hus åro nödiga för

jordbrukets bedrifvande; att insyna dessa så ock annan byggnad som på
''''.•rund af bestämmelse i aftalet må ingå i arrendet; att afgöra, huruvida
nybyggnad eller större reparation erfordras för att fastigheten skall vara
behörigen bebyggd; samt att, där sådant arbete finnes eifoideiligt, npp

Kungl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 68.

gorå plan därför med kostnadsberäkning och förelägga jordägaren viss tid
för arbetets utförande;

2. att efterse, hvilka mindre reparationer må erfordras å de i
arrendet ingående byggnaderna samt i hvad mån de i 8 § tredje stycket
omförmälda ägor och inrättningar icke äro i sådant skick, som där
sägs; så ock att i penningar uppskatta fastighetens sålunda befunna tillträdesbrist.

13 §.

Vid arrendets upphörande skall å fastigheten hållas afträdessyn
tidigast sex månader före afträdesdagen och senast sex månader efter
nämnda dag.

Vid afträdessyn skall undersökas allt hvad till fastigheten hör; och
tillhör det synemännen särskilt:

2. att, där arrendator!! är berättigad till lösen vid jordägarens
återtagande af fastigheten före arrendetidens slut eller till ersättning efter
ty i 11 § sägs, bestämma beloppet af hvad sålunda tillkommer honom så
ock att i fall, hvarom i 19 och 20 §§ förmäles, verkställa erforderlig uppskattning.

14 §.

15 §.

Syn, som i denna lag afses, skall förrättas af tre därtill utsedde
män, åt hvilka jordägaren och arrendatorn välja hvar sin af nämnden
eller bland ledamöterna i ägodelningsrätten eller de för landtmäteriförrättningar
utsedde gode män i det tingslag, där fastigheten ligger, eller
ock bland dem, som förut innehaft sådan befattning och äro därtill val Bih.

till Riksd. Prof.. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 51 Höft. 4

26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 68.

Mot synemän galle de jäf, som enligt hvad särskildt är stadgadt
gälla mot skiljeman.

16 §.

När syn skall hållas, utsatte tredje synemannen dag för förrättningen
å tid, då marken därför är tjänlig, och underrätte öfriga synemannen
äfvensom jordägaren och arrendator!! om dagen. Uteblifver någondera
parten, må synen icke hållas, där icke den uteblifne bevisligen underrättats
om tiden för förrättningen.

Menar part, att synemän är jäfvig, anmäle det vid synen, och gifve
syneinännen däröfver beslut. Ej må af part, som varit vid synen tillstädes,
fråga om jäf senare väckas, där ej jäfvet blifvit veterligt först
efter synen, ej heller må i något fall jäf göras gällande annorledes än i
sammanhang med klander af förrättningen; skolande beträffande rättighet
för part att i rättegången göra gällande jäf mot synemän hvad i fråga om
domarejäf är i allmänhet stadgadt i rättegångsbalken äga motsvarande
tillämpning. Hvad nu stadgats skall ock gälla, där part menar, att synemän,
som förut suttit i nämnd eller ägodel ning srätt eller varit god man
vid landtmäteriförrättningar, icke vidare är valbar till den befattning.

Där ersättningsbelopp skall af endera parten gäldas, varde beloppet
af syneinännen utdömdt.

Yppas hos syneinännen olika meningar, gälle den, hvarom två förena
sig, eller, om de alla äro af olika mening, tredje synemannens.

Öfver allt hvad vid synen förekommit skall upprättas skriftlig handling,
som af syneinännen undertecknas. Saknas synemans underskrift,
föranleder detta icke synehandlingens ogiltighet, där den undertecknats
af två synemän och dessa å handlingen intygat, att den, hvilkens underskrift
saknas, deltagit i synen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 68.

17 §•

Där ej annorlunda aftalats, må ej part förpliktas att till synemän
gälda högre ersättning än som enligt resereglemente tillkommer nämndeman.

18 §.

År jordägaren eller arrendatorn missnöjd med syn, som hållits på
sätt och inom tid i denna lag sägs, äge efter stämning klandra densamma
vid domstol; instämme dock sin talan inom nittio dagar från det synehandlingen
delgafs honom, eller vare synen gällande. Om hvad missnöjd
part sålunda har att iakttaga skall i synehandlingen lämnas tydlig hänvisning.

Har vid syn, hvarom i denna lag sägs, part förpliktats att gälda visst
belopp, gånge, sedan synen vunnit laga kraft, beslutet i verkställighet lika
med domstols laga kraft ägande dom.

19 §.

Har arrendatorn på egen bekostnad å fastigheten uppfört byggnad,
eller har han utöfver hvad honom ålegat verkställt plantering af fruktträd,
bärbuskar eller prydnadsträd eller eljest å fastigheten nedlagt kostnad,
hembjude det jordägaren till inlösen, när han frånträder arrendet.
Vill jordägaren lösa, men kan ej öfverenskommelse träffas om hvad i lösen
bör utgå, skall frågan därom afgöras, där så ske kan, vid afträdessynen,
men eljest af skiljemän i den ordning, som i 2 kap. 8 § af lagen om
nyttjanderätt till fast egendom för däri afsedt fall stadgas. Vill ej jordägaren
lösa, eller har han ej inom en månad efter det hembud gjordes
förklarat sig därtill villig, äge arrendatorn bortföra hvad han påkostat;
återställe dock jord eller byggnad i det skick, hvari han mottog den.

År ej hvad arrendatorn sålunda äger från fastigheten skilja därifrån
bortfördt inom tre månader från det arrendet upphörde, tillfälle det
jordägaren utan lösen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 68.

20 §.

Utan jordägarens samtycke äge arrendator!! ej bortföra gödsel från
fastigheten, ej heller, innan arrendet upphör, därifrån föra stråfoder; har
arrendator^ när han skall afflytta, stråfoder kvar, vare han, där ej annorlunda
aftalats, pliktig att till pris motsvarande hälften af det i orten för
dylikt foder gångbara öfverlåta det till jordägaren. Ivan ej öfverenskommelse
träffas om den ersättning, hvilken sålunda bör utgå, skall denna
bestämmas i den ordning, som 19 § för däri afsedda fall stadgar.

21 §.

Arrendator!! vare oförhindrad att å den arrenderade jorden verkställa
nyodling, dock ej utan jordägarens medgifvande å mark, därå tinnes
ståndskog eller växtligt ungskogsbestånd. Utan jordägarens tillstånd må
arrendator! ej å fastighetens ägor svedja eller verkställa bränning af jord.

Arrendator! vare berättigad att på lämpligt ställe å den arrenderade
jorden eller, om denna utgör allenast visst område af en jordägaren tillhörig
fastighet, å annan mark, som hör till fastigheten, efter anvisning
taga erforderligt virke till vedbrand ocli till de arrendator! åliggande
reparationer äfvensom till nödiga hägnader, hässjor och täckdikning samt
nödiga redskap. Har genom jordägarens åtgöranden skogstillgången å fastigheten
under arrendetiden så medtagits, att arrendator! ej däraf kan erhålla
sitt fulla virkesbehof, vare jordägaren pliktig att på annat för arrendator!
lägligt sätt tillhandahålla denne det felande.

Utöfver hvad ofvan är stadgadt, må arrendator! ej i annan mån
än arrendeaftalet bestämmer nyttja fastighetens skog; äge ej heller afhända
fastigheten torf eller annat, som icke är att hänföra till dess årliga afkastning.

22 §.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 68.

23 §.

Angående arrendatorns rätt till jakt och fiske å fastigheten är särskildt
stadgadt. Ej må arrendatorn förbjudas att för husbehof nyttja det
fiske, som hör till den arrenderade jorden, i vidare mån än såvidt angår
visst fiskevatten, där särskilda åtgärder af jordägaren vidtagits till fiskets
förbättrande.

24 §.

Arrendatorn må ej förpliktas att ansvara för annan för fastigheten
utgående skatt eller allmän tunga än som, enligt föreskrift i därom utfärdad
lag eller författning, åligger brukare så ock för vägunderhållet
in natura.

25 §.

Arrenderätten vare förverkad och jordägaren förty berättigad att
uppsäga aftalet:

1. om arrendatorn dröjer med erläggande af arrende, som utgår i
penningar eller naturalster, utöfver en månad efter förfallodagen eller,
där nedsättning af arrendet enligt 5 § blifvit före förfallodagen påyrkad,
efter det arrendets belopp blifvit slutligen bestämdt, eller om han undandrager
sig att utgöra honom enligt aftalet åliggande arbete eller annan
tjänstbarhet eller vid arbetets utförande visar tredska;

5. om han mot stadgandet i 20 § från fastigheten bortför stråfoder
eller gödsel;

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 68.

6. om han å fastigheten eller annan jordägaren tillhörig mark föröfvar
åverkan eller olofligen jagar eller fiskar;

7. om han å fastigheten olofligen försäljer brännvin, vin eller Öl,

8. om lian, där någon, som är i hans tjänst, så förbryter sig som
under 6 eller 7 är sagdt, underlåter att, efter tillsägelse af jordägaren,
så snart ske kan skilja den brottslige från tjänsten;

9. om han å fastigheten för eller tillåter andra föra ett lastbart
eller lösaktigt lefverne, så att egendomen däraf varder beryktad; eller

10. om han, där aftalet eljest innehåller bestämmelse, hvars iakttagande
måste anses vara för jordägaren af synnerlig vikt, åsidosätter
sådan bestämmelse.

Finnes i fall, som denna § af ser, hvad arrendatorn låtit komma sig
till last vara af ringa betydenhet eller har jordägaren i aftalet fritagit arrendatorn
från påföljd af arrenderättens förlust, må ej arrendatorn skiljas
från arrendet.

Uppsäges aftalet, vare jordägaren berättigad till skadestånd.

26 §.

Har arrendatorn gjort sig skyldig till sådant förhållande, som i
25 § 1, 2, 3, 8 eller 9 sägs, men ''sker rättelse, innan jordägaren gjort
bruk af sin rätt att uppsäga aftalet, eller har i fall, som i 25 § 4, 5,
6, 7 eller 10 afses, jordägaren icke uppsagt aftalet inom sex månader
från det han fick kunskap om förhållande, som där afses, äge ej sedan
jordägaren åberopa förhållandet såsom grund för arrendator^ skiljande
från arrendet.

27 §.

Sker uppsägning i fall, som 25 § omförmäler, äge arrendatorn kvarsitta
till nästa fardag, där ej rätten eller öfverexekutor pröfvar skäligt
ålägga honom att afflytta tidigare. Skall eljest arrende upphöra efter uppsägning,
skall afträde ske å den fardag, som inträffar näst efter sex månader
från det uppsägningen skedde. Hade arrendatorn ej tillträdt fastigheten,
när uppsägningen skedde, skall aftalet genast upphöra att gälla.

Vid lifstidsarrende skall, när arrendet upphör till följd af arrendatorns
eller hans änkas död, afträde ske å den fardag, som inträffar näst
efter sex månader från dödsfallet.

28 §.

Har i arrendeaftalet intagits villkor, som strider mot hvad ofvan i
denna lag stadgats, vare det villkor utan verkan.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 68.

29 §.

Utöfver de bestämmelser, denna lag innehåller, skola i afseende å
arrendeupplåtelse, hvarå lagen har afseende, lända till efterrättelse stadgandena
i 1 kap. af lagen om nyttjanderätt till fast egendom, i hvad
dessa stadgande angå arrende, samt i 2 kap. af samma lag 4—6 §§,
22 §, 24—28 §§, 29 § i hvad den angår ändring eller tillägg” som affatta
skriftligen, 30—35 §§, 38 §, 40 §, 41 § samt i tillämpliga delar
42 §; dock med iakttagande, att den i 2 kap. 33 § för visst fall föreskrifna
lösen skall i händelse af tvist bestämmas i den ordning 6 § här
ofvan stadgar.

30 §.

Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill, att skriftligen
upprättadt arrendeaftal undantages från tillämpning af denna lag eller
någon dess föreskrift, och innehåller aftalet förbehåll, att medgifvande
därtill må sökas, ankomme på Konungens befallningshafvande i "det län,
där fastigheten är belägen, att medgifva sådant undantag.

Såsom sådan omständighet, som nu sagts, skall särskildt anses, om
det arrenderade området till beskaffenhet och omfattning icke är sådant,
att själfständigt jordbruk kan idkas därå, så ock om jordägaren är enskild
person och det ej är uppenbart, att han besitter det arrenderade området
eller fastighet, hvaraf det utgör en del, hufvudsakligen för att tillgodogöra
sig skogsafkastningen. Vid. pröfning af frågan, huruvida fastighet
besitte.s för skogsafkastningens tillgodogörande eller för annat ändamål,
skola i samma ägares hand befintliga, genom ägostyckning eller jordafsöndring
skilda områden af samma hemman betraktas såsom eu fastighet.

öfver Konungens befallningshafvandes beslut i ärende, som°nu sagts,
må klagan föras i den ordning, som föreskrifvits för ekonomimål i allmänhet.

Skall arrendeaftal undantagas från tillämpning af denna lag eller
någon dess föreskrift, galle i stället hvad om arrende i allmänhet är
stadgadt.

Afslås ansökning, som nu sagts, skall, därest arrendeaftalet ej
annorlunda stadgar, detsamma anses förfallet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 68.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1909. 1

tillämplighet å aftal, som träffats före nämnda dag,
hållande till äldre lagstiftning galle de grunder, hvilka
i allmänhet finnas stadgade i lagen om hvad iakttagas
införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

’ afseende å lagens
, samt lagens förbeträffande
arrende
skall i afseende å

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 68.

Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti Kungl. Maj:ts
högsta domstol onsdagen den 22 januari 1908.

Andra rummet.

N Svarande:

Justitieråden Huss,

Ramstedt,
Westring,
friherre Marks von
Sundberg.

W URTEMBERG,

Sedan jämlikt högsta domstolens beslut den 3 december 1907 handlingarna
rörande det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande
öfverlämnade, vid detta protokoll fogade förslag till lag innefattande särskilda
bestämmelser om arrende af viss jord å landet inom Norrland och
Dalarne cirkulerat mellan högsta domstolens ofvanbemälde ledamöter, så
företogs nu detta ärende till slutlig behandling.

Beträffande rubriken till förslaget erinrade högsta domstolen, att då
förslaget innehölle fullständig lagstiftning i fråga om arrende af den i
förslaget afsedda jord, orden »innefattande särskilda bestämmelser» borde
ur rubriken borttagas, hvarigenom rubriken jämväl komme att bringas
till önskvärd öfverensstämmelse med den hänvisning till förevarande lagstiftning,
som innefattades i 10 § af lagen den 14 juni 1907 om hvad iakttagas
skall i afseende å införande af lagen om nyttjanderätt till fast
egendom.

Vidkommande själfva förslaget framställdes följande anmärkningar,
nämligen vid

Bill. till Piksd. Prof. 1908. 1 Samt. 1 Afd. Öl Höft.

Kungl. Majrts Nåd. Proposition N:o 68.

5 §.

Justitierådet Sundberg, med hvilken justitierådet Huss var ense, anförde:
»Enligt hvad som framgår af den motivering, hvilken ligger till
grund för stadgandena i andra stycket, har afsetts att göra föreskriften
rörande utkräfvande af annat arbete än jordbruksdagsverken tvingande och
att således icke lämna kontrahenterna öppet att, såsom i fråga om jordbruksdagsverken
är medgifvet, i arrendeaftalet med bindande verkan bestämma
angående dagsverkenas antal och deras uppdelning på särskilda
tider. Det sätt, hvarpå man vid förslagets affattande sammanbundit stadgandena
om jordbruksdagsverken och annat arbete, torde emellertid kunna
gifva anledning till den tolkning, att dessa prestationer i förevarande afseende
blifvit likställda med hvarandra. Till undvikande häraf synes någon jämkning
i redaktionen böra äga rum.»

Justitieråden friherre Marks von Wiirtemberg och Bamstedt förenade
sig om följande yttrande: »I senare delen af paragrafens andra stycke

föreskrifves, att arbete, som ej utgöres af jordbruksdagsverken, icke må
till tiden så utkräfvas, att arrendator^ hindras att ordentligt sköta sitt
jordbruk. Genom det sätt, hvarpå denna bestämmelse sammanbundits
med styckete förra del, synes som om meningen vore, att enahanda föreskrift
skulle gälla i afseende å jordbruksdagsverken. Rörande dem hänvisar
emellertid förslaget till angifven paragraf i lagen om nyttjanderätt
till fast egendom, som ej innehåller något motsvarande stadgande utan
endast lämnar vissa regler för det fall att tiden för dagsverkens utgörande
ej är i arrendeaftalet fullt bestämd. Ett förtydligande af förslaget i
denna del synes sålunda erforderligt.»

Justitierådet Westring utlät sig: »I fråga om arrendator skyldighet
att utföra annat arbete än jordbruksdagsverken, torde vara afsedt att
stadga, dels att, om i arrendekontrakt förekomma sådana föreskrifter om
tiden för arbetets fullgörande, att arrendatorn genom deras fullgörande
skulle hindras att ordentligt sköta sitt jordbruk, dessa föreskrifter ej skola
blifva gällande, dels ock att, om enligt arrendekontrakt större eller mindre
frihet i afseende å bestämmande af tiden för arbetets fullgörande tillkommer
jordägaren, denne ej må så utkräfva arbetet, att nämnda påföljd inträder.
Då denna mening ej tydligt framgår af den nuvarande affattningen,
synes någon jämkning däri erforderlig.»

Kurir/1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 68.

6 §•

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:
»Stadgandet i tredje stycket är gifvetvis afsedt att äga tillämpning jämväl
för sådant fall, att arrendetiden icke är genom aftal bestämd men arrendet
likväl jämlikt 2 eller 4 § skall anses gällande för viss tid. För tydliggörande
häraf synes någon jämkning i redaktionen böra vidtagas.

För att bringa tredje stycket i öfverensstämmelse med den lydelse
andra stycket numera erhållit torde tredje stycket jämväl böra undergå
den ändring, att orden ''sätta annan i sitt ställe’ utbytas mot ''lämna från
sig arrendet’.»

7 §•

Högsta domstolen yttrade: »Hvad som åsyftas med stadgandet i paragrafens
första stycke är uppenbarligen, att, i händelse af arrendator död,
hans sterbhusdelägare skola äga lämna från sig arrendet oberoende däraf,
huruvida sådan rätt skulle jämlikt 6 § hafva tillkommit arrendator!! själf
eller icke. För uttryckande af denna stadgandets innebörd var den föreslagna
lydelsen tillfredsställande, så länge, såsom åsyftades i det för 1907
års riksdag framlagda förslaget, arrendator^ rätt att enligt 6 § lämna
från sig arrendet var inskränkt till det fall, att arrendeaftalet slutits för
viss tid, öfverstigande tjugu år; men om nämnda rätt vidgas på sätt afses
i det nu föreslagna tredje stycket af 6 §, är affattningen af ifrågavarande
stadgande i 7 § ej längre fullt riktig, utan tarfvas för korrekt
återgifvande af stadgandets åsyftade innehåll någon jämkning i redaktionen.»

22 §.

Högsta domstolen anförde: »Därest i det uti paragrafen förutsatta
fall erforderligt bete kan beredas på viss del af den till fastigheten hörande
skog eller utmark, som icke ingår i det arrenderade området, synes
det ej böra förvägras jordägaren att, om han så önskar, begränsa arrendatorns
betesrätt till denna del. Paragrafens affattning, enligt hvilken
arrendatorn äger att, utöfver betet å den arrenderade jorden, tillgodogöra
sig nödigt bete å »öfrig» till fastigheten hörande skog eller utmark, synes
emellertid omöjliggöra en dylik begränsning; och torde alltså åt paragrafen
böra gifvas cn förändrad lydelse, hvaraf otvetydigt framgår, att jordägaren
må från betesrätt undantaga ej blott mark, hvarå i skogsvårdssyfte

3fi Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 68.

vidtagits anordningar, som af betesrätten skulle lida märkligt intrång,
utan jämväl annan mark, som icke erfordras för beredande af nödigt bete.»

25 §.

Justitierådet Sundberg yttrade: »Sedan förslaget i 5 § tillerkänt arren
datorn rätt att vid allmän svårare missväxt njuta skälig nedsättning i
legal!, där denna är utsatt i penningar eller naturalster, medgifves i förevarande
paragrafs mom. 1, därest arrendatorn vill begagna sig af omförmälda
rätt, ett framflyttande af den tid, inom hvilken han skall hafva betalt
legan för att undvika arrenderättens förverkande.

Stadgandet härom synes dock ej vara af beskaffenhet att kunna förordas.
Taget strängt efter ordalydelsen, skulle det innebära, att arrendatorns
blotta yrkande om legonedsättning på grund af missväxt, detta yrkande
må vara huru obefogad! som helst, medför rätt till uppskof med
legans erläggande utan någon menlig påföljd för arrendatorn. En så vidsträckt
tolkning kan knappast vara afsedd; utan stadgandet torde böra så
förstås, att, då dylik legonedsättning påyrkas, rätt till uppskof med legans
erläggande icke inträder för annat fall än att allmän svårare missväxt i
orten verkligen förefinnes. Men äfven med denna tolkning medför stadgandet,
att jordägaren genom ett mer eller mindre obefogad! yrkande från
arrendator^ sida om legonedsättning sättes ur stånd att begagna sin rätt
till uppsägning på grund af uteblifven arrendebetalning under hela den
tid, som åtgår till dess eventuell rättegång om nedsättningen blifvit slutligen
afgjord. Det ligger i öppen dag, hvilken rättskränkning sålunda kan
tillfogas jordägaren af en försumlig arrendator. Och en rättskaffens och
försiktig arrendator får svårt att draga verklig nytta af stadgandet, då han
i ett förekommande fall icke alltid kan med säkerhet veta, huruvida den
missväxt, han vill åberopa, anses vara af sådan beskaffenhet, som i
5 § sägs.

Att omförmälda bestämmelse i 5 § jämväl för arrendatorn medför
åtskilliga olägenheter, såsom förhöjd lega och dennas bestämmande företrädesvis
i dagsverken, är gifvet. Ifrågasättas kan fördenskull, om icke
såväl arrendator^ som jordägarens rätt i förevarande hänseende bäst tillgodosåges
på det sätt, att nämnda bestämmelse icke vore tvingande, utan
saknade tillämpning för det fall, att i arrendeaftalet uttryckligen tillkännagåfves,
att arrendets belopp vore bestämdt med hänsyn därtill att någon
nedsättning på grund af missväxt ej finge äga ruin.

Skall emellertid samma bestämmelse, såsom förslaget innehåller,
göras tvingande, bör den dock omgärdas med stadganden, som i möjligaste

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 68.

man skydda jordägaren för obefogadt trakasseri från arrendatorns sida,
tillkommet för att bereda denne uppskof med legans erläggande, men på
samma gång tillvarataga arrendatorns intressen sålunda, att han icke går
förlustig sitt arrende därför att han i god tro om sin rätt framställt ett
anspråk, som icke vinner godkännande.

För ernående af dessa syftemål synas mig lämpligen böra, i stället
för ifrågavarande stadgande i paragrafens mom. 1, i förslaget införas föreskrifter
af hufvudsakligt innehåll: att påstående om nedsättning i legan
skall, för att vinna afseende, af arrendatorn framställas hos jordägaren
minst två månader före arrendets förfallodag; att, då så skett, påståendet
skall, vid bristande öfverenskommelse mellan parterna, pröfvas af skiljemän
med rätt för part att öfverklaga skiljemännens beslut; att, om skiljedom
ej kommer till stånd, arrendatorn äger att, sedan tiden därför tilländagått,
instämma frågan till domstol inom viss kortare tid; att nedsättning
kan bestämmas äfven med afseende å flera framdeles förfallande
1 egobelopp; att emellertid, då nedsättning i behörig tid påyrkats, uppskof
med legans betalning inträder sålunda, att legan ej behöfver erläggas förr
ån inom en månad efter det frågan blifvit af skiljemännen eller, om
skiljedom ej kommer till stånd, af första domstol slutligen behandlad;
samt att, därest nedsättning ej alls beviljas, arrendatorn ensam skall betala
de kostnader, som uppstått i anledning af den väckta frågan.

Skulle hvad jag sålunda föreslagit icke vinna bifall, torde sådan ändring
af förevarande paragrafs mom. 1 böra vidtagas, att påstående om
legans nedsättning på grund af missväxt likställes med yrkanden om nedsättning
i arrendeafgiften, som kunna framställas af anledningar, omförmälda
i 2 kapitlet 25, 26 och 27 §§ i lagen om nyttjanderätt till fast
egendom. Ett sådant likställande synes kunna ernås genom att den i momentet
intagna meningen ''eller, där nedsättning —---—----slut ligen

bestämdt’ uteslutes.»

Justitierådet friherre Marks von Wurtemberg anförde: »Stadgandena
i 1 mom. af förevarande § innebära att, så framt en arrendator före förfallodagen
påyrkat arrendets nedsättning på grund af missväxt, som omtalas
i 5 §, han skulle utan fara för arrenderättens förverkande kunna
dröja med arrendets erläggande, till dess i''anledning af sagda yrkande
arrendebeloppet blifvit slutligen bestämdt och ytterligare någon tid därutöfver.
Under den långa tid, som kunde åtgå för slutligt afgörande af
en eventuell rättegång om nedsättningsyrkandet, skulle alltså arrendatorn,
äfven om detta yrkande vore i allo obefogadt, kunna undanhålla jordägaren
icke allenast den del af det ifrågavarande arrendebeloppet, från
hvars erläggande han yrkat befrielse, utan jämväl det öfriga. Ett dylikt

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 68.

stadgande kan icke anses behörigen tillgodose jordägarens berättigade anspråk,
utan, såframt sista stycket i 5 § öfverhufvud skall bibehållas, lärer
det vara ovillkorligen nödvändigt att på ett eller annat sätt förebygga sådana
missbruk af lagen, som nu antydts. Bland de utvägar, som härvid
torde kunna komma under öfvervägande, synes mig den minst otillfredsställande
bestå däri, att möjligheten för arrendatorn att utan risk för arrenderättens
förverkande åberopa missväxt såsom skäl för dröjsmål med
arrendets erläggande göres beroende af att före förfallodagen eller sist en
månad därefter Konungens befallningshafvande förklarat orten vara hemsökt
af allmän svårare missväxt. Jag hemställer alltså att, under förutsättning
af sista styckets i 5 § bibehållande, 26 § ändras i den af mig
nu angifna riktning.»

Justitierådet Westring, med hvilken justitieråden Fluss och Ramstedt
voro ense, utlät sig: »På de af justitierådet friherre Marks von Wurtemberg
anförda skäl anser jag lika med honom det stadgande i 1 inom.,
som från regeln om arrenderättens förverkande genom underlåtenhet att
betala arrende undantager det fall att nedsättning af arrendet enligt 5 §
blifvit påyrkad, icke behörigen tillgodose jordägarens berättigade anspråk.
Det synes ej heller finnas något särskild! skäl, hvarför arrendator, som
vill hafva nedsättning i arrendet på grund af missväxt, skulle hafva bättre
ställning än arrendator, som anser sig berättigad till nedsättning med anledning
af stadgandena i 2 kap. 25, 26 och 27 §§ i lagen om nyttjanderätt
till fast egendom, hvilka stadganden enligt 29 § af förevarande förslag
skola blifva tillämpliga jämväl å nu ifrågavarande arrenden. Utan
att förbise den osäkerhet, som uppkommer för arrendatorn, därest han vill
begagna sig af sådan rätt till nedsättning i arrendet, ser jag mig alltså
föranlåten hemställa att förevarande undantag måtte uteslutas.»

Vidare erinrade högsta domstolen att, då enligt förslagets 5 §, jämförd
med 28 §, lega icke finge utgå i annan tjänstbarhet än arbete, de i
förevarande mom. 1 intagna orden »eller annan tjänstbarhet» borde utgå.

26 §.

Justitierådet Sundberg erinrade, att förhållande, som i 25 § 9 mom.
otnförmäldes, lämpligen borde hänföras till de fall, i hvilka jordägaren
ägde uppsäga aftalet inom sex månader från det han om fö ihållande t fick
kunskap.

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 68.

29 §.

Högsta domstolen yttrade: »Den i förevarande § upptagna hänvisningen
till 2 kap. 33 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom innebär,
att om arrendator!! försättes i konkurs och jordägaren i följd däraf
vill återtaga fastigheten, skyldighet för honom att därvid gälda lösen
ifrågakommer blott om arrendet varit gällande för viss tid, öfverstigande
tjugu ån Detta förhållande är emellertid icke förenligt med stadgandet i
6 § tredje stycket af no föreliggande förslag, af hvilket stadgande följer,
att äfven om arrendet gällt för viss kortare tid, arrendatorns borgenärer,
så framt 5 ar af arrendetiden tilländagått, äga förelägga jordägaren valet
mellan att återtaga fastigheten mot lösen eller finna sig i att borgenärerna,
med fasthållande af kontraktet, sätta annan man i arrendatorns ställe.
Med hänsyn härtill hemställes, att i stället för ifrågavarande hänvisning
måtte i förslaget intagas erforderliga bestämmelser om arrendeaftals uppsägning
i följd af arrendatorns konkurs.»

Ur protokollet
Lennart Berglöf.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 68.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maf.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott fredagen den 28 februari 1908.

När varande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

grefve Hamilton,
grefve Ehrensvärd,

Malm,

Justitieråden: Billing,

Ramstedt.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Albert Petersson anmälde:

l:o) högsta domstolens genom utdrag af protokollet för den 15 november
1907 inhämtade utlåtande öfver det vid samma protokoll fogade
förslag till lag innefattande särskilda bestämmelser om arrende af viss
jord å landet inom Norrland och Dalarne;

2:o) eu af svenska trävaruexportföreningen ingifven, den 30 november
1907 dagtecknad underdånig skrifvelse med uttalande åt föreningens uppfattning
i fråga om särskild arrendelagstiftning för Norrland och Dalarne;
samt

3:o) en den 15 januari 1908 ingifven underdånig petition, hvari
arrendatorer inom Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 68.

och Norrbottens län med flera — under framhållande af vissa önskemål
rörande en norrländsk arrendelag och en vanhäfdslag såsom nödvändigt
ti lägg till arrendelagen — hemställt, att Kungl. Maj:t ville vid nu pågående
riksdag genomdrifva en effektiv arrendelag för Norrland och Dalarne.

Sedan departementschefen redogjort för de anmälda handlingarnas
innehåll, anförde han:

»Högsta domstolen har anmärkt, att åt 22 § borde gifvas en förändrad
lydelse, hvaraf otvetydigt framginge, att jordägaren finge från
bytesrätt undantaga ej blott mark, hvarå i skogsvårdssyfte vidtagits anordningar,
som af betesrätten skulle lida märkligt intrång, utan jämväl annan
mark, som icke erfordrades för beredande af nödigt bete. Något verkligt
behof . af stadgande i detta afseende torde emellertid knappast föreligga,
då i de delar af landet, där lagen skulle gälla, betet i allmänhet
användes samfälldt inom stora skogsvidder. Ett dylikt stadgande torde
ock i vissa fall kunna medföra olägenhet, i det att tillgången på tranigt
bete kan vara ganska växlande under olika år och svårighet således
lätt uppstår vid bedömande af frågan, huruvida viss mark är behof! i o- för
tillgodoseende af betesrätten. Stadgandet förekom ej heller i det till 1907
års riksdag aflåtna förelaget till arrendelag för Norrland och Dalarne, och
häraf föranleddes ej inom Riksdagen någon anmärkning. Med hänsyn härtill
och då jordägarens intresse torde vara vederbörligen beaktadt genom
den honom tillagda rätten att i vissa fall från bete undantaga mark, hvarå
anordningar i skogsvårdssyfte vidtagits, har jag icke funnit anledning att
i nu ifrågavarande hänseende förorda ändring i förslaget.

I fråga om första momentet af det remitterade förslagets 25 § har
högsta domstolen, erinrat, bland annat, att jordägarens berättigade anspråk
® Ve behörigen tillgodosedda, därest arrendator, som innan arrendet
förfallit till betalning påyrkat nedsättning däri enligt 5 §, skulle endast i
det fall förverka arrenderätten, att han försummat erlägga arrendet inom
en månad efter det, i anledning af sagda yrkande, arrendebeloppet blifvit
slutligen bestämdt. Till förebyggande af de missbruk af en sådan bestämmelse,
h vilka vore att befara, hafva högsta domstolens flesta ledamöter
sett sig föranlåtna hemställa, att det föreslagna undantaget från stadgandet
om arrenderättens förverkande genom dröjsmål med arrendebetalning måtte
bortfalla. Att förslaget i denna del kan gifva anledning till de inom
högsta domstolen antydda missbruk, lärer ej kunna förnekas. Men å
andra sidan skulle, om nämnda undantag ej i det väsentliga bibehölles,
den arrendatorn medgifna rätten att vid allmän svårare missväxt i orten
erhålla nedsättning i arrendet förlora mycket af sin, med afseende å de

Bih. till Piksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. Öl Käft. 6

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 68.

egenartade förhållandena i Norrland och Dalarne, störa betydelse. Tillstädjer
man, att arrendet minskas, emedan arrendatorn till följd af sådan
missväxt råkat i ekonomiskt trångmål, bör man äfven tillse, att ej lagen
berättigar jordägaren att fa arrendatorn skild från arrendet, i händelse han
af nämnda anledning icke förmår betala arrendebeloppet på förfallodagen
eller inom en månad därefter. Jag anser mig därför icke kunna biträda
förslaget om ifrågavarande undantags uteslutande. I väsentlig män torde
emellertid de af högsta domstolen uttalade betänkligheterna blifva undanröjda
genom sådan jämkning i förevarande §, att undantagets tillämpning
inskränkes till det fall, att nedsättning i arrendet verkligen kommer till
stånd i anledning af arrendator^ därom framställda yrkande.

De anmärkningar, som högsta domstolen eller ett flertal af dess ledamöter
i öfrigt framställt mot det remitterade förslaget, innebära, ati särskilda
bestämmelser däri böra förtydligas eller, med hänsyn till andra i
lagen meddelade föreskrifter, beriktigas. Dessa anmärkningar synas mig
böra iakttagas.

Hvad angår lagens rubrik torde, på sätt högsta domstolen erinrat,
orden ''innefattande särskilda bestämmelser’ böra uteslutas.»

Departementschefen uppläste härefter ett i enlighet med det afgifna
yttrandet affattadt förslag till lag om arrende af viss jord å landet inom
Norrland och Dalarne samt hemställde, att detta förslag måtte, jämlikt
§ 87 regeringsformen, genom nådig proposition föreläggas Riksdagen till
antagande.

Statsrådet Alfred Petersson, med hvilken hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena och statsrådet Roos instämde, yttrade:

»De skäl, som föranledde Kungl. Maj:t att för sistlidne riksdag
framlägga förslag till lag angående förekommande af vanhäfd å jordbruk
i Norr land och ‘ Dalarna, kvarstå enligt mitt förmenande i all hufvudsak
oförändrade. Det föredragna förslaget till arrendelag borde således äfven
nu åtföljas af förslag till vanhäfdslag. Båda dessa af den så kallade
Norrlandskommittén föreslagna lagar hafva i grunden samma syfte: jordbrukets
vidmakthållande och utveckling äfven å den i trävaruindustriens
ägo varande jorden. Skall detta ernås, torde emellertid en lagstiftning
emot vanhäfd vara ett nödvändigt komplement till arrendelagen. Jag hai
därför ansett, att dessa båda frågor borde på en gång vinna en lösning
och att förslag till vanhäfds- och arrendelag sålunda samtidigt bort ånyo
för Riksdagen framläggas.»

Justitierådet Ramstedt åberopade hvad han anfört vid granskningen
i högsta domstolen af det dit remitterade lagförslaget, i den män de af

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 68. 48

honom framställda anmärkningar icke iakttagits i det nu framlagda förslaget.

Statsrådets öfriga ledamöter biträdde departementschefens hemställan;

och täcktes, med bifall till densamma, Hans Maj:t
Konungen förordna, att proposition af den lydelse, bilagan
vid detta protokoll utvisade, skulle aflåtas till Riksdagen.

Ur protokollet
Lennart Berglöf.