Kungl. Majds proposition nr 226 (Proposition 1924:226)

Kungl. Majds proposition nr 226.

Nr 226.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
viss ändring i postavgiften vid postabonnemang å
tidning; given Stockholms slott den 16 maj 1924.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Sven Lubeck.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 16 maj 1924.

Närvarande:

Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von
Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,
Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen
för kommunikationsdepartementet, statsrådet Lubeck:

Jag anhåller nu att få till behandling upptaga frågan angående villkoren
för postbefordran av tidningar och andra periodiska skrifter.

Postavgiften vid tidningsabonnemang utgöres för närvarande av dels förskrivningsavgift
och dels befordringsavgift. Enligt 8 § 2 mom. i förordningen
den 17 juni 1916 (nr 216) angående villkoren för postbefordran av tidningar
och andra periodiska skrifter, sådant detta författningsrum lyder jämlikt,
kungörelsen den 11 juni 1920 (nr 293), utgår förskrivningsavgiften för närvarande
dels med en fix avgift för varje abonnemang, oberoende av abonnemangsterminens
längd, dels ock med en viss procent av det pris, som
utgivaren betingat sig. Procenten räknas för helt år och i förhållande därtill
för kortare abonnemangstider. De ordinarie avgifterna äro 10 öre och
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 187 käft. (Nr 226.) 996 24 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

2 procent å prenumerationsavgiften, den procentuella avgiften dock ej
under 5 öre. Dessa avgifter hava sedan år 1921 utgått med 100 procents
förhöjning eller således med 20 öre för abonnemangstermin och 4 procent
av den utgivaren tillkommande prenumerationsavgiften.

I skrivelse den 25 februari 1921 i fråga om vissa postavgifter meddelade
generalpoststyrelsen, att innan frågan om ändring av de grunder, efter vilka
avgiften för postabonnemang å tidning beräknades, upptoges till närmare
prövning, hade det ansetts nödvändigt undersöka icke blott postverkets kostnader
för tidningarna utan även huru dessa kostnader fördelade sig å de
olika prestationer, som postverket utförde för tidningarna, samt att det även
befunnits nödvändigt att kombinera denna undersökning med en utredning
rörande fördelningen av postverkets driftkostnader på samtliga olika rörelsegrenar.
Sedan denna utredning slutförts, meddelade generalpoststyrelsen i
skrivelse den 27 februari 1922, att utredningen, vad de postabonnerade tidningarna
beträffade, givit vid handen, att 22.8 procent av postverkets samtliga
driftkostnader komme på tidningsrörelsen. Med siffrorna för 1920, vilket
år undersökningen avsåg, skulle postverkets kostnader för de postabonnerade
tidningarna uppgått till mellan 15 och 16 miljoner kronor. Emellertid hava
vissa utgiftsposter sedan dess nedgått, och för år 1922 kunna nu ifrågavarande
kostnader beräknas till 12 ä 13 miljoner kronor. Postverkets inkomster
av de postabonnerade tidningarna uppgingo samma år till omkring
3,800,000 kronor. När generalpoststyrelsen i skrivelse den 6 mars 1923
föreslog, att de provisoriska tidningsavgifterna skulle utgå under ännu ett
år, framhöll också styrelsen att, även om den provisoriska höjningen av
postavgiften bibehölles, postverket tillfördes 7 ä 8 miljoner kronor mindre än
det belopp, vartill postverkets kostnad för tidningsrörelsen kunde beräknas
uppgå. Med anledning härav gjorde 1923 års riksdag i sin skrivelse, nr 136,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa postavgifter det
uttalandet, att riksdagen förutsatte, att den anmärkningsvärda brist, som
ifrågavarande verksamhet uppvisade, vid utredningen angående tidningsförordningens
revision bleve särskilt beaktad.

Jämlikt av Kungl. Maj:t den 26 oktober 1923 givet bemyndigande utsåg
jag ledamoten av riksdagens första kammare, lektorn Johan Edvard Björnsson,
kaptenen i flottans reserv, huvudredaktören Sten Fredrik Dehlgren,
riksgäldsfullmäktigen, filosofie doktorn Karl Emil Hildebrand Hildebrand
samt ledamoten av riksdagens första kammare, redaktören Anders Pers att
såsom sakkunniga samarbeta med generalpoststyrelsen vid verkställande av
utredning och avgivande av förslag angående revision av gällande bestämmelser
i fråga om villkoren för postbefordran av tidningar och andra periodiska
skrifter.

Efter överläggningar med de sakkunniga har inom generalpoststyrelsen
utarbetats förslag till ny förordning angående villkoren för postbefordran
av tidningar och andra periodiska skrifter, vilket förslag jämte motivering
och särskilda yttranden av herrar Björnsson och Dehlgren av styrelsen med
skrivelse den 11 mars 1924 överlämnats till Kungl. Maj:t; och torde skrivelsen
få såsom bilaga fogas till detta protokoll.

Kanyl. Maj:ts proposition nr 22H.

I nyssnämnda skrivelse anför generalpoststyrelsen, bland annat, följande:

Inom generalpoststyrelsen hade verkställts en utredning angående merkostnaderna
för postabonnemangen, d. v. s. en beräkning beträffande de utgifter,
som skulle besparas postverket, om bestyret med postabonnemanget
tänktes helt och hållet bortfalla. Det belopp, som man därvid kommit till,
utgjorde för år 1922 omkring 5,900,000 kronor, varav 1,500,000 kronor postföringskostnad,
150,000 kronor kostnad för förbrukningsartiklar m. m. och
återstoden personalkostnader. Med tillämpning av de ordinarie avgifterna
för postabonnemang skulle för år 1922 hava tillförts postverket omkring

l, 900,000 kronor. För att postverket skulle erhålla ersättning för sina merkostnader,
erfordrades således en inkomstökning med mer än 200 procent.

Styrelsen hade verkställt en undersökning huruvida postverkets kostnader
för tidningarna kunde minskas. Emellertid vore det enligt styrelsens förmenande
icke möjligt att avsevärt nedbringa postverkets utgifter för bestyret
med tidningarna. För att det ekonomiska resultatet därav skulle förbättras,
måste alltså inkomsterna höjas. Såsom förut påvisats, skulle en höjning med
mer än 200 procent å de ordinarie avgifterna för postabonnemang vara erforderlig,
för att postverkets merkostnader för detta bestyr skulle bliva ersatta. Det
vore härav tydligt, att någon nedsättning av de nu utgående provisoriska avgifterna
icke kunde ifrågakomma. Beträffande storleken av den höjning, som därutöver
kunde böra vidtagas, ställde sig generalpoststyrelsen emellertid tveksam.
Styrelsen funne det visserligen principiellt riktigt, att postverket erhölle full ersättning
för tidningsbestyret, men styrelsen befarade, att höjning med ytterligare
100 procent å de ordinarie avgifterna skulle så väsentligt fördyra tidningarna,
att mången mindre bemedlad skulle se sig nödsakad att avstå ifrån
att hålla sig med tidning. Då numera en tidning — särskilt en orts- eller länstidning
— i många fall vore en verklig nödvändighetsvara, skulle ett dylikt
fördyrande av tidningarna säkerligen icke vara lyckligt. På grund härav
hade generalpoststyrelsen icke ansett sig böra gå längre än att föreslå en
sådan höjning av postavgiften för postabonnemang, att postverkets inkomst
ökades med omkring 140 procent i förhållande till den inkomst, som den
ordinarie avgiften skulle inbringa.

Beträffande den närmare innebörden av generalpoststyrelsens förslag får
jag hänvisa till styrelsens skrivelse, däri nu gällande författning i ämnet
finnes återgiven såsom parallelltext till det av styrelsen framlagda författningsförslaget.

Generalpoststyrelsen har föreslagit sådan ändring av förskrivningsavgiften,
att den däri ingående procentuella avgiften, beräknad å prenumerationsavgiften,
skulle bortfalla, varemot avgiften för abonnemangstermin skulle kvarstå,
liksom nu är fallet förhöjd med 100 procent till 20 öre.

Till stöd för detta förslag har generalpoststyrelsen anfört:

Förskrivningsavgiften bör utgöra ersättning för allt det postverkets arbete,
som för varje abonnemang är detsamma, vare sig abonnemanget avser längre
eller kortare tid och oberoende av tidningens periodicitet eller vikt. Detta
arbete utföres dels inom generalpoststyrelsen och dels vid postanstalterna.

Inom generalpoststyrelsen verkställes således bland annat:

prövning av inkommande framställning om tryckalsters behandling såsom
tidning i postal mening;

granskning av utgivares uppgift till tidningstaxan;

tidningstaxans utarbetande, tryckning och distribuering;

åtgärder med anledning av tidnings upphörande, namn- eller prisförändring

m. m.; samt

Goneralpost styrolson.

Förskrivnings aygiften.

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

revision av tidningsräkenskapernas såväl debet som kredit.

Det arbete, som vid postanstalterna är detsamma vid varje abonnemang
och därför borde ersättas med förskrivningsavgiften, är i huvudsak följande:

mottagande av tidningsrekvisition med tillhörande belopp, uppgifternas
granskning mot tidningstaxan, samt, när abonnenten därom gör framställning,
meddelande av kvitto;
medlens bokförande;

antecknande under särskilt konto för varje tidning av abonnents namn
och adress samt den tid abonnemanget avser;

upprättande av listor för olika brevbäraredistrikt m. m.;
rekvisitionens förseende med vissa erforderliga tjänsteanteckningar;
rekvisitionens avsändande och befordran till utgivningsortens postanstalt;
rekvisitionens granskning å sistnämnda postanstalt samt upprättande av
fördelningslistor angående det antal exemplar av varje tidning, som skall
tillställas skilda pos tans tal ter;

tidningens beställande hos utgivaren;

åtgärder med anledning av felande eller övertaliga exemplar m. in.; samt
upprättande av räkenskapshandlingar för uträknande av utgivarnas tillgodohavande
och postavgifterna samt avräkning med utgivarna.

Postverkets här ovan i korthet angivna arbete är, såsom förut sagts, detsamma
vid varje abonnemang. Förskrivningsavgiften bör därför alltid utgå
med samma belopp. Den del av denna avgift, som för närvarande utgår
med en viss procent av tidningens pris, lägges emellertid med olika belopp
på olika abonnemangsterminer. Mot denna procentuella del gjordes invändningar
redan när kommittéutlåtandet med förslag till 1904 års tidningsförordning
förelåg. Så hemställde Svenska Tidningsutgivareföreningen i
underdånigt yttrande, som avgavs över nämnda förslag, att procentavgiften
skulle såsom i princip oriktig bortfalla. I kommittéutlåtandet motiverades
denna avgift bland annat därmed, att, då postavgifterna för det dåvarande
bestämdes uteslutande med hänsyn till prenumerationspriset, övergången
till det av kommitterade föreslagna nya systemet skulle underlättas genom
bibehållandet av en procentuell avgiftsdel, varjämte framhölls, att då procenttalet
sattes så lågt, denna del av avgiften bleve av mindre betydelse. Man
finner också, att det högsta prenumerationspris, som kommitterade hade att
räkna med, var 15 kronor per helår, varför den procentuella delen av postavgiften
icke i något fall komme att överstiga 30 öre. Av hela postverkets
inkomst av tidningsabonnemangen beräknades endast 7 ä 8 procent inflyta
av nu ifrågavarande avgiftsdel. Med de särskilt under åren 1920 och 1921
höga tidningspriserna och i anledning av den tillfälligt höjda postavgiften
kom den procentuella delen av postavgiften att uppgå ända till 1 krona
60 öre och utgjorde i medeltal 15.4 procent av hela postverkets ersättning
för postabonnemangen. Man kan väl också antaga, att när anmärkningar
riktats däremot, att vid den provisoriska höjningen av postavgiften för postabonnemang
samtliga avgiftsdelar fingo vidkännas samma höjning, denna
anmärkning särskilt riktat sig mot höjningen av den procentuella avgiften.
Generalpoststyrelsen är också av den uppfattningen, att en rättelse härutinnan
nu bör ske.

I främmande länders postala bestämmelser på nu ifrågavarande område
tages i allmänhet icke någon hänsyn till tidningens pris, och det synes
generalpoststyrelsen, som om tiden nu vore mogen för att man vid fastställandet
av grunderna för beräknandet av postavgiften vid postabonnemang
helt och hållet bortser från denna faktor. Visserligen kan man säga, att
postverket genom den procentuella avgiftsdelen beredes en viss provision
för dess redovisning av uppburna tidningsmedel, men de olika tidningarnas

Kungl. Maj ts proposition nr 226. 5

priser hålla sig i allmänhet inom sådana belopp, att, om en avgiftsskala i
huvudsaklig överensstämmelse med den för postanvisningar gällande skulle
tillämpas, någon mera nämnvärd skillnad icke skulle uppstå mellan de
avgiftsbelopp, som borde påföras de olika tidningarna. Vid sådant förhållande
lärer något bärande skäl för denna särskilda avgiftsdels bibehållande
icke föreligga. Denna avgift har också ofta drabbat tidningarna synnerligen
orättvist.

År 1922 tillförde den procentuella avgiftsdelen — med den provisoriska
förhöjningen till 4 procent — postverket en inkomst av omkring 454,000
kronor. Ehuru den procentuella avgiftsdelen räknas till förskrivningsavgiften,
minskas dock icke genom denna avgiftsdels borttagande ersättningen för
förskrivningsarbetet med hela det nu angivna beloppet. Såsom förut sagts,
lägges nämligen den procentuella avgiften med olika belopp på olika abonnemangsterminer,
och denna avgiftsdel är således icke en förskrivningsavgift
i den bemärkelsen, att den i sin helhet utgör ersättning för den del av postverkets
arbete, som är oberoende av abonnemangstidens längd och tidnings
periodicitet och vikt. Då dessutom tidnings pris, varå procenten beräknas,

1 allmänhet står i ett visst förhållande till tidningens periodicitet och vikt,
föreligga goda skäl för att genom befordringsavgiften uttaga åtminstone
större delen av det belopp, som för närvarande inflyter av den procentuella
avgiftsdelen. Med hänsyn till det arbete, som borde ersättas av den fasta
förskrivningsavgiften, vore emellertid en höjning av denna, för närvarande
20 öre, val motiverad. Under överläggningarna med de sakkunniga har
också frågan om förskrivningsavgiftens storlek ingående diskuterats. Mot
en till högre belopp än 20 öre bestämd förskrivningsavgift har emellertid
anförts, att den — som ju skulle utgå med samma belopp även för kortare
perioder — komme att kännbart betunga de kortare abonnemangen, till
vilka de ekonomiskt minst bärkraftiga abonnenterna till stor del vore hänvisade.
Med beaktande av detta skäl och då det icke lärer vara nödvändigt
att strängt fasthålla vid att varje avgiftsdel skall avse att ersätta en viss
detalj av postverkets arbete, utan hela postavgiften kan betraktas såsom
en enhet, har styrelsen stannat vid att föreslå en förskrivningsavgift av
20 öre, vilket således innebär dels att den i nuvarande förordnings § 8 mom.

2 a) stadgade ordinarie avgiften höjes med 100 procent — d. v. s. till samma
belopp, som för närvarande utgår — dels ock att den under b) samma moment
bestämda avgiften bortfaller.

Enligt 8 § 3 mom. i tidningsförordningen beräknas befordringsavgiften för
år med proportionellt avdrag för kortare abonnemangstider. I denna avgift,
vilken nu liksom förskrivningsavgiften utgår med 100 procents förhöjning å
den ordinarie avgiften, ingå dels den s. k. periodicitetsavgiften, som för närvarande
utgår med 24 öre för varje nummer i veckan, dock med viss rabatt,
om tidningen utkommer med mer än 7 nummer i veckan, dels ock viktavgiften,
som utgår med 12 öre för varje helt eller påbörjat kilogram av tidningens
sammanlagda vikt under nästföregående helårsperiod, räknad från
och med den 1 oktober till och med den 30 september.

Generalpoststyrelsen har nu föreslagit, att periodicitetsavgiften skulle bibehållas
oförändrad vid 24 öre för varje under en vecka utkommande nummer,
varemot viktavgiften skulle ökas från 12 öre till 20 öre för varje helt eller
påbörjat kilogram av tidnings årsvikt. Till stöd för detta förslag har generalpoststyrelsen
anfört:

Befordrings avgiften.

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

Genom b ef ordringsa vgiften skall postverket erhålla ersättning dels för tidningarnas
inslagning till de skilda utdelningspostanstalterna, tidningsexemplarens
förseende med abonnenternas namn m. m. samt för utdelningen, dels
ock för själva befordringen. Det är naturligt, att omfattningen av dessa bestyr
är beroende av det antal nummer, varmed tidningen utkommer, och tidningens
vikt. I överensstämmelse härmed är också den s. k. befordringsavgiften
för närvarande uppdelad dels i eu avgift för varje nummer i veckan
(periodicitetsavgift), dels ock en avgift för varje kilogram av tidningens årsvikt
(viktavgift). Mot denna uppdelning torde icke något vara att invända.
I vissa främmande länders postverk, där någon motsvarighet till det svenska
systemet med postabonnemang förekommer, grundar man emellertid befordringsavgiften
icke på tidningens årsvikt utan på varje nummers medelvikt.
Därvid sammanslår man, så att säga, periodicitetsavgiften och viktavgiften
på sätt av följande exempel framgår. Om ett tidningsnummer med eu medelvikt
av 50 gram anses böra betinga en avgift av 1 öre, blir befordringsavgiften
för helår för eu tidning, som utkommer med 52 nummer per år, 52 öre
(1 X 52), för eu 6-dagarstidning 3 kronor 8 öre (1 X 308 nummer) o. s. v. I
enlighet med detta system hava hos generalpoststyrelsen upprättats åtskilliga
förslag. Dessutom hava verkställts beräkningar med ett system, enligt vilket
befordringsavgiften skulle utgå med en viss avgift per kilogram av tidningens
årsvikt med viss minimiavgift för varje veckonummer. I stort sett innebära
de olika systemen ungefär detsamma, och då det synts önskvärt, att
det nuvarande förhållandet mellan de skilda tidningarnas postavgifter så
litet som möjligt rubbas, har generalpoststyrelsen stannat vid att föreslå det
nuvarande systemets bibehållande. Tidningsutgivarna torde också bäst finna
sig till rätta därmed.

Det har då gällt att undersöka, till vilka belopp periodicitets- och viktavgifterna
lämpligen böra sättas. Därvid har man att ihågkomma, att av
befordringsavgiften skall — utöver det belopp, som för närvarande inflyter
av densamma — utvinnas dels den inkomst, 454,000 kronor, som bortfaller
genom den procentuella avgiftsdelens slopande, dels ock den ökade inkomst,
som enligt generalpoststyrelsens allmänna uttalande här ovan anses böra beredas
postverket för dess bestyr med postabonnemangen.

För närvarande är periodicitetsavgiften dubbelt så stor som viktavgiften.
Något skäl, varför detta förhållande valts, finnes icke anfört i 1901 års kommittéutlåtande.
Befordringsavgiften skulle, enligt kommitterades mening,
avse att bereda postverket gottgörelse för dess bestyr med tidningarnas försändande
och tillhandahållande till vederbörande adressater och borde, då
omfattningen av dessa bestyr huvudsakligen berodde av tidningarnas nummerantal
och vikt, beräknas med hänsyn till dessa faktorer. Kostnaderna för ifrågavarande
bestyr bestå av personalkostnader och transportkostnader, men även
kostnader för lokaler och vissa förbrukningsartiklar stå i nära sambandmeddessa
bestyr. Det synes emellertid näppeligen hava varit kommitterades mening att
efter några särskilda grunder fördela dessa kostnader på periodicitets- och viktavgifterna.
Till den senare avgiften borde väl i sådant fall hava i första
hand förts transportkostnaderna, men av de beräkningar angående postverkets
kostnader för tidningsrörelsen, vilka åberopas i kommittéutlåtandet,
finner man, att nära hälften av dessa kostnader beräknades falla på tidningarnas
postbefordran. Att kommitterade det oaktat satte periodicitetetsavgiften
till dubbelt så högt belopp som viktavgiften synes tyda därpå, att
man valde ett förhållande, som ansågs på ett lämpligt sätt avväga postavgifterna
för de olika tidningarna.

Under de år, som förflutit sedan ovannämnda kommittéutlåtande avgavs,
har en avsevärd förskjutning ägt rum mellan fördelningen av postverkets

Kung!,. Maj:ts proposition nr 220.

utgifter, i det att personalkostnaderna för närvarande äro avsevärt större än
postföringskostnaderna. Att bestämma periodicitets- och viktavgifternas inbördes
förhållande med hänsyn till postverkets kostnader för de olika prestationer,
postverket utför, lärer emellertid icke låta sig gorå, allra minst när
man genom att sätta en låg förskrivningsavgift flyttat över på befordringsavgiften
eu del av ersättningen för det arbete, som kan anses tillhiira förskrivningen.
Vid sådant förhållande har det synts generalpoststyrelsen lämpligast,
att avgiftsbeloppen fastställas huvudsakligen med tanke på att postverket
erhåller en viss ökad inkomst och att de avgiftsförliöjningar, som härför
bliva nödvändiga, drabba de olika tidningarna så litet betungande som
möjligt. En annan synpunkt, som även förtjänar beaktas, är den, att avgifterna
böra så avvägas, att postverkets ersättning för tidningsbestyret i
största möjliga mån ökas i förhållande till tidningsrörelsens utveckling.
Detta är naturligtvis så mycket mer önskvärt som generalpoststyrelsen icke
anser sig kunna föreslå avgifternas bestämmande till de belopp, som skulle
erfordras för täckande av postverkets merkostnader för tidningsrörelsen..

Under de senare åren har tidningarnas vikt visat en fortgående stegring,
varemot i fråga om periodiciteten någon nämnvärd ökning icke torde vara
att förvänta. Ökade inkomster kunna således säkrast påräknas genom höjning
av viktavgiften. Visserligen kan invändas, att en mera nämnvärd ökning
av sistnämnda avgift kunde föranleda tidningarna att göra inskränkningar,
varigenom den beräknade merinkomsten komme att utebli; men da
tidningarnas viktökning i icke ringa mån torde bero på ökad tillströmning
av annonser, och inkomsten från dessa säkerligen väl uppväger den ökade
postavgiften — vilken för övrigt ofta uttages av allmänheten — torde några
nämnvärda inskränkningar i fråga om tidningarnas vikt näppeligen vara att
befara.

Ett skäl för kraftigare ökning av viktavgiften än av andra delar av postavgiften
för tidningar ligger också däri, att vissa tidningar nu nått en så
hög vikt, att deras postbehandling är besvärande. Man behöver endast betänka,
att en brevbärare, som har att utdela 10 exemplar av en tidning med
en nummervikt av 150 gram, därmed får sin börda ökad med U/2 kilogram,
för att nu icke tala om svårigheten att i brevbärarväskan rymma den post,
som skall’ utdelas under en brevbäringstur. Det inträffar också, att brevbäraren
måste återvända till postkontoret för att hämta post, som han icke
omedelbart kunnat medföra. Härav föranledes förlängd tjänstgöringstid för
brevbäraren, och allmänheten blir lidande genom fördröjd postutdelning.

Av nu anförda skäl och då dessutom för de mindre tidningarna en höjning
av viktavgiften medför i någon mån mindre avgiftsökning än vad eu
höjning av periodicitetsavgiften skulle innebära, har generalpoststyrelsen ansett
sig böra föreslå, att periodicitetsavgiften sättes till 24 öre och viktavgiften
till 20 öre. Detta innebär, att den i nuvarande förordnings § 8
mom. 3 a) stadgade ordinarie avgiften höjes med 100 procent — d. v. s. till
samma belopp som för närvarande utgår — och att den under b) i samma
moment stadgade avgiften höjes med 233 procent, således en höjning av
ungefär 66 procent på nu utgående avgift.

Enligt 8 § 6 mom. i dess av generalpoststyrelsen förslagna lydelse skulle
tidningsutgivare, som ombesörjer postabonnerade tidningsexemplars inslag- ’
ning till vederbörande postanstalter enligt meddelade föreskrifter, erhålla viss
rabatt å postavgiften.

Utöver ovan omförmälda ändringar i förskrivnings- och befordringsavgifterna
har generalpoststyrelsen föreslagit åtskilliga mindre genomgripande

Beräknad

inkomstökning.

De sakkunnigS.

B Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

ändringar, beträffande vilka hänvisas till styrelsens skrivelse. Endast de
viktigaste av ändringsförslagen skola i det följande i korthet beröras.

Beträffande 3 § har föreslagits den ändring, att tryckalster, som icke utkommer
med minst ett nummer i varje kalenderkvartal, ej må införas i tidningsregistret.
Detta har till följd, att sådant tryckalster icke såsom hittills
kan befordras såsom utgivarkorsband mot den i 11 § föreskrivna, jämförelsevis
låga avgiften utan måste befordras såsom vanligt korsband eller paket.

I 5 § 2 mom. har stadgats skyldighet för tidnings utgivare att erlägga en
avgift å 20 kronor för varje anmälan om tidnings införande i tidningstaxan
eller om ändring av en i taxan intagen uppgift. Avgiften är avsedd att utgöra
ersättning för taxans utarbetande, tryckning och distribution.

Vidare har föreslagits viss ändring av den i 11 § bestämda avgiften för
utgivarkorsband, varjämte föreslagits införande av särskilda bestämmelser om
s. k. kommissionärskorsband, för vilka skulle utgå lägre avgifter än vanliga
utgivarkorsband.

Generalpoststyrelsen har beräknat, att postverket genom de föreslagna
ändringarna skulle tillföras en inkomstökning för postabonnemang och utgivarkorsband
till belopp av omkring 640,000 kronor, och har styrelsen
härom anfört:

1.950.000 kronor och således med de nu utgående provisoriska avgifterna

3.900.000 kronor. I förhållande till sistnämnda belopp innebär förslaget
således en inkomstökning av 700,000 kronor. Denna summa måste emellertid
_ reduceras dels med det belopp, som skulle utbetalas till de tidningsutgivare,
vilka själva komme att ombestyra tidningsinslagningen, dels ock
med beloppet av postavgifterna för de postabonnemang, som kunna antagas
komma att ersättas med de föreslagna kommissionärskorsbanden. Dessa
belopp hava med hänsyn till nu kända förhållanden ansetts böra beräknas
till 130,000 respektive 270,000 kronor eller tillsammans 400,000 kronor. Postverkets
ökade inkomst av postabonnemangen skulle efter dessa beräkningar

— utöver ökningen genom den nu gällande provisoriska avgiftsförhöjningen

— inskränka sig till 300,000 kronor.

Genom viss föreslagen omläggning av avgiften för utgivarkorsband i allmänhet,
. för vilken omläggning redogöres i § 11 av författningsförslaget och
motiveringen därtill, beräknas postverkets inkomst av denna del av tidningsrörelsen
komma att ökas med omkring 160,000 kronor. Därjämte skulle de
kommissionärskorsband, som antagits skola träda i stället''för vissa postabonnemang,
draga en avgift av förslagsvis 180,000 kronor. Den sammanlagda
inkomstökningen av postabonnemangen och utgivarkorsbanden anses
således kunna beräknas till omkring 640,000 kronor.

Omförmälda sakkunniga, vilka samarbetat med generalpoststyrelsen vid
verkställandet av ifrågavarande utredning, hava förklarat sig kunna giva sin
anslutning till det av generalpoststyrelsen framlagda förslaget; dock hava
herrar Björnsson och Delilgren anmält avvikande mening beträffande särskilda
delar av förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22b‘. 9

Herr Björnsson liar förklarat sig anse, att någon ändring i 3 § 1 inom.
icke bör äga rum.

Herr Dehlgren tiar förklarat sig icke kunna biträda generalpoststyrelsens
förslag, i vad det angår befordringsavgifterna.

Beträffande de av nämnda sakkunniga anförda skid för deras avvikande
meningar får jag hänvisa till generalpoststyrelsens skrivelse.

Sedan publicistklubben och Svenska tidningsutgivareföreningen lämnats
tillfälle att yttra sig över generalpoststyrelsens förslag, hava styrelserna för
klubben och föreningen den 3 maj 1924 avgivit gemensamt utlåtande, vilket
torde få såsom bilaga fogas till protokollet. Styrelserna anföra bland annat.

Den av generalpoststyrelsen föreslagna höjningen av taxan för tidningarnas
postbefordran syntes både betungande och mindre lyckligt avvägd. Skulle
någon höjning eller omläggning av nu gällande taxa ur det allmännas synpunkt
befinnas oavvislig, borde förändringarna i vissa hänseenden ske efter
andra grunder än de av generalpoststyrelsen föreslagna. Sålunda borde särskild
uppmärksamhet fästas vid förslagets mindre lyckliga avvägning beträffande
postavgifterna för å ena sidan den egentliga tidningspressen och å
andra sidan för veckotidningarna. Det föreliggande förslaget lade nämligen
nästan hela den ökade tungan på dags- och ortspressen, under det att flertalet
veckotidningar skulle få sina postbefordringsavgifter nedsatta. Blott i
ett fåtal fall vore deras avgifter, obetydligt höjda.

En sådan fördelning av postavgifterna måste anses strida såväl mot postverkets
intressen som mot grundåskådningen i det nu föreliggande förslagets
motivering. Generalpoststyrelsen gjorde nämligen, med allt fog, gällande i
sitt betänkande, att veckotidningarna och tidningar, som utkomme mindre
ofta än en gång i veckan, i vissa avseenden förorsakade postverket förhållandevis
mera arbete än andra tidningar. Så vore det icke möjligt för
brevbärare och andra postutdelare att hålla i minnet namn och adresser å
dylika tidningars abonnenter, varför fullständig namn- och adresspåskrift
måste verkställas i betydligt större omfattning än vad fallet vore rörande
andra tidningar.

Härjämte borde enligt styrelsernas uppfattning framhållas, att dessa
mindre ofta utkommande publikationer tvivelsutan beredde postverket ökat
besvär och fördyring av omkostnaderna även på grund av den »toppbelastning»
de vållade postverket den enda dag i veckan, då de utkomme, under
det att postdistributionen av dagspressen medförde en jämn fördelning av
arbetsuppgifterna på veckans alla dagar. Den enorma utvecklingen av veckotidningsutgivningen
torde även kraftigt hava bidragit till personalkostnadernas
betydande stegring inom postverkets tidningsrörelse, bland annat
genom att dessa publikationers nummer ofta vore tunga och skrymmande
och tvingade till dubbla utbäringsturer.

Det hade enligt styrelsernas mening varit önskligt, att en mera ingående
utredning kunnat företagas i syfte att bringa större klarhet rörande distributionskostnaderna
för veckotidningar i förhållande till dags- och ortstidningar.
I varje fall hade det synts styrelserna blotta en allvarlig svaghet
i det föreliggande förslaget, när generalpoststyrelsen å ena sidan konstaterade
veckotidningsdistributionens oförmånliga inverkan på postverkets arbete och
ekonomi i förhållande till dagstidningarna och å andra sidan föresloge så gott
som hela den påfordrade taxeökningens läggande på dagstidningarna.

Detta missförhållande i det av generalpoststyrelsen nu framlagda förslaget
syntes delvis bero på att den procentuella förskrivningsavgiften borttagits
och kompensationen härför samt den av postverket begärda förhöjningen av
inkomsten på tidningsrörelsen helt och hållet lagts på viktavgiften.

Yttrande av
1’ublicistklubben
och
Svenska tidningsutgivareföreningen.

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

Befunnes det nödvändigt att bereda postverket ökad inkomst av tidningsrörelsen,
borde, enligt styrelsernas mening, denna ökade inkomst i främsta
rummet uttagas av de delavgifter i postabonnemanget, som avsåge att lämna
ersättning för det arbete, vilket åsamkade postverket största kostnad. I
stället för att sänka förskrivningsavgiften, vilket i generalpoststyrelsens förslag
skett genom borttagande av den procentuella ersättningen till postverket
för varje abonnemang, syntes därför — under förutsättning att höjning
av tidningstaxan över liuvud taget skulle äga rum — eu höjning på
denna punkt vara mera rättvis med hänsyn till postverkets omkostnader för
denna del av tidningsrörelsen.

Den förmån, som generalpoststyrelsen genom den nya bestämmelsen i § 8
mom. 6 önskat bereda tidningsutgivarna, torde visserligen kunna anses rättvis,
men ansåge styrelserna likväl, då denna rabattering utgjorde ett avsteg
från postverkets allmänna taxeprinciper, att tidningsutgivarna lika gärna såge,
att de gamla bestämmelserna fortfarande finge gälla, d. v. s. att ingen särskild
ersättning lämnades de utgivare, som själva ombestyrde postabonnerade
tidningsexemplars inslagning, men väl att som förut postverket tillhandahölle
sådan utgivare erforderligt antal korsbandsomslag.

Styrelserna funne befogat, att i taxan för utgivarekorsband infördes en särskild
avgift per försändelse (§11 mom. 1), men ansåge, att de sammanlagda
avgifter, som enligt förslaget skulle komma att påläggas utgivarekorsbanden,
komme att innebära en förhöjning av nu gällande belopp, som knappast
kunde anses sakligt motiverad och som högst avsevärt skulle ekonomiskt betunga
den ej ringa del av pressen, som använde sig av detta för postverket
arbetsbesparande befordringssätt.

Enligt styrelsernas uppfattning hade hittills gällande bestämmelser genom
sin sammansättning av de olika avgifterna och genom sin innebörd i övrigt
verkat synnerligen lyckligt både för allmänheten och den svenska pressen,
och den senare hade under de gångna decennierna i inbördes konkurrens
anpassat sig efter de rådande taxeförhållandena. En rubbning av dessa olika
delavgifters inbördes ställning borde därför enligt styrelsernas mening — i fall
kravet på ökade inkomster för tidningarnas befordran ansåges oavvisligt ur
statsfinansiell synpunkt —• om möjligt undvikas eller åtminstone ske synnerligen
varsamt för att ej, som eljest lätt bleve fallet, framkalla orättvisa och
störande förhållanden de olika tidningarna emellan.

Ur denna synpunkt förefölle den av generalpoststyrelsen föreslagna betydliga
ökningen av viktavgiften med icke mindre än 233 procent utöver den i
1904 års tidningstaxa gällande och med 66 procent utöver nu föreskrivna
provisoriska avgift särskilt betänklig. En sådan höjning skulle nämligen
komma att drabba dags- och ortspressen synnerligen orättvist och därvid
framför allt de tidningar, som tillförde postverket de största indirekta inkomsterna.

Av den i ärendet verkställda utredningen framgår, att postverkets inkomster
av tidningsbefordringen, även med den nu gällande provisoriska avgiftsförhöjningen,
icke tillnärmelsevis förslå att täcka de med denna rörelsegren
förenade kostnaderna. Med allt beaktande av den viktiga kulturella
uppgift, tidningarna hava att fylla, och även om man anser, att postverkets
utgifter för tidningsbefordringen icke behöva till fullo täckas av därför uppburna
avgifter, måste det dock sägas, att ett sådant missförhållande mellan
inkomster och utgifter, som inom denna rörelsegren äger rum, icke bör få
fortvara. Riksdagen har också funnit nämnda missförhållande anmärkningsvärt
och förutsatt, att det skulle särskilt beaktas vid den nu fullbordade utredningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

Ett genomförande av generalpoststyrelsens förslag beräknas medföra eu
inkomstökning av omkring 640,000 kronor. Emellertid bär mot förslaget i
flera avseenden riktats anmärkningar såväl av reservanter bland de sakkunniga
som av styrelserna för publicistklubben och Svenska tidningsutgivareföreningen.
Den allvarligaste bland dessa anmärkningar synes vara den, att
höjningen av den i befordringsavgiften ingående viktavgiften föreslagits
oproportionerligt stor, så att den skulle bliva betungande för de tyngre dagliga
tidningarna, under det att för vissa veckotidningar skulle komma att
betalas allt för låg avgift. Men även vissa andra av de mot förslaget uttalade
betänkligheterna synas icke kunna frånkännas betydelse. Vid sådant
förhållande lärer det av generalpoststyrelsen avgivna förslaget icke utan
ytterligare utredning kunna läggas till grund för definitiva bestämmelser i
ämnet. Då resultatet av eu dylik utredning givetvis icke kan hinna föreläggas
innevarande års riksdag, synes man nu böra åtnöjas med provisoriska
åtgärder av mindre genomgripande natur.

Efter undersökning av åtskilliga tänkbara alternativ har jag funnit, att ett ur
ekonomisk synpunkt någorlunda tillfredsställande resultat kan vinnas utan annan
ändring av gällande bestämmelser än att den i 8 § 3 mom. b) tidningsförordningen
bestämda viktavgiften höjes från nu utgående 12 öre till 15 öre för varje
helt eller påbörjat kilogram av tidningens sammanlagda vikt under nästföregående
helårsperiod. En sådan ändring beräknas bereda postverket eu
inkomstökning av omkring 400.000 kronor årligen. Härigenom skulle såväl
de av reservanterna som de av publicistklubben och tidningsutgivareföreningen
framställda önskemålen bliva i huvudsak tillgodosedda med ganska obetydlig
rubbning av nu bestående förhållanden, samtidigt som en icke oväsentlig
inkomstökning komme att tillföras postverket. Det torde ej heller kunna
bestridas, att en avgiftsförhöjning för de tunga tidningarna skäligen bör äga
rum, och får jag härutinnan hänvisa till de skäl, generalpoststyrelsen anfört
för en dylik förhöjning. Det motstånd, som från publicistklubbens och tidningsutgivareföreningens
sida rests mot generalpoststyrelsens förslag i denna
del, lärer i främsta rummet hava berott därpå, att den av generalpoststyrelsen
föreslagna höjningen synts alltför stor — 233 procent mot av mig ifrågasatta
150 procent å den ordinarie viktavgiften. Eör jämförelse mellan de nu
utgående postavgifterna och de, som skulle utgå efter den av mig nyss antydda
ändringen i viktavgiften, har jag låtit verkställa uträkning av berörda
avgifters belopp för åtskilliga tidningar, vilken uträkning torde få såsom bilaga
fogas till protokollet. Sammanställes nyssnämnda uträkning med den
i generalpoststyrelsens skrivelse återgivna motsvarande beräkningen, torde
man finna, att den av mig ifrågasatta avgiftsförhöjningen skulle bliva väsentligt
mindre kännbar för dagspressen än den av generalpoststyrelsen föreslagna,
under det att de stora veckotidningarna skulle få vidkännas en skälig
avgiftsökning.

I detta sammanhang vill jag erinra, att Kungl. Maj:t i proposition den
14 mars 1924, nr 189, föreslagit riksdagen besluta, att de av riksdagen för
tiden till 1924 års utgång beslutade postavgifterna skola äga fortsatt tillämp -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 226.

ning till och med den 31 december 1925; dock med viss nedsättning i avgifterna
för inrikes postanvisning och postförskott från och med den 1 oktober
1924.

Nyssnämnda förslag innebär, att viktavgiften för tidning skulle utgå med
12 öre för kilogram. Den av mig nu ifrågasatta höjningen av viktavgiften till
15 öre för kilogram förutsätter således viss jämkning i det tidigare framlagda
förslaget.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte,
med ändring av tidigare till riksdagen uti proposition nr 189 framlagt förslag,
i vad detsamma avser postavgiften vid postabonnemang å tidning, föreslå
riksdagen besluta,

att den av riksdagen för tiden till 1924 års utgång beslutade
postavgiften vid postabonnemang å tidning skall äga fortsatt
tillämpning till och med den 31 december 1925; dock att den
jämlikt 8 § 3 mom. b) i förordningen angående villkoren för
postbefordran av tidningar och andra periodiska skrifter utgående
avgift skall vid postabonnemang å tidning, som avser år
1925, utgöra 15 öre för varje helt eller påbörjat [kilogram} av
tidnings sammanlagda vikt under nästföregående helårsperiod,
beräknad på sätt i nyssnämnda författningsrum sägs.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till
riksdagen.

Ur protokollet:

A. C. F. v. Krusenstierna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

Bilaga 1.

Till KONUNGEN.

Nu gällande förordning angående villkoren för postbefordran av tidningar
och andra periodiska skrifter är utfärdad den 17 juni 1916. I förordningen
meddelade bestämmelser äro, på ett undantag när, i överensstämmelse med
ett av generalpoststyrelsen med biträde av särskilda, utav Kungl. Maj:t utsedda
sakkunniga utarbetat förslag. I denna förordning har genom kungl.
kungörelse den 30 maj 1919 vidtagits den ändringen, att den särskilda lägre
avgiften för s. k. vanligt tidningskorsband borttagits.

I övrigt innehåller förordningen i fråga om postverkets ersättning för
tidningsbestyret samma bestämmelser som förut gällande tidningsförordning,
vilken var utfärdad den 27 maj 1904. Erågan om ändring av postavgifterna
vid postabonnemang och för utgivarkorsband var under övervägande vid utarbetandet
av förslag till 1916 års förordning, men av vissa anledningar ansåg
sig generalpoststyrelsen då icke böra framföra något förslag i ämnet.
Genom kungl. kungörelser av den 11 juni 1920, den 7 juli 1921, den 21 juni
1922 och den 11 maj 1923 hava emellertid tidningsavgifterna, efter beslut
av riksdagen, för ett år i sänder och nu senast intill utgången av år 1924
höjts med 100 procent. När dessa tillfälliga höjningar vidtagits, har såväl
av vederbörande departementschef och riksdagen som av generalpoststyrelsen
framhållits önskvärdheten av en utredning dels beträffande postverkets
kostnader för tidningsrörelsen och dels rörande de grunder, efter vilka postavgiften
för tidningsabonnemang borde vara sammansatt. Dessutom har av
generalpoststyrelsen gjorts det uttalandet, att jämväl vissa andra bestämmelser
i 1916 års tidningsförordning borde underkastas revision. Med anledning
av vad sålunda förekommit har statsrådet och chefen för kungl.
kommunikationsdepartementet jämlikt av Kungl. Maj:t den 26 oktober 1923
givet bemyndigande till sakkunniga att samarbeta med generalpoststyrelsen
vid verkställande av utredning och avgivande av förslag angående revision
av gällande bestämmelser i fråga om villkoren för postbefordran av tidningar
och andra periodiska skrifter utsett ledamoten av riksdagens första
kammare, lektorn Johan Edvard Björnsson, kaptenen i flottans reserv, huvudredaktören
Sten Fredrik Dehlgren, riksgäldsfullmäktigen, filosofie doktorn
Karl Emil Hildebrand Hildebrand samt ledamoten av riksdagens första kammare,
redaktören Anders Pers.

Efter överläggningar med dessa sakkunniga har inom generalpoststyrelsen
utarbetats ett förslag till ny tidningsförordning, vilket meddelas här nedan.
Beträffande de ändringar av nu gällande bestämmelser, som föreslås, ävensom
de skäl, som enligt generalpoststyrelsens mening påkalla dessa ändringar,
tillåter sig styrelsen i allmänhet hänvisa till den för varje paragraf lämnade
särskilda motiveringen. Härutöver vill generalpoststyrelsen emellertid göra
några mera allmänna uttalanden angående den ekonomiska frågan.

I underdånig skrivelse den 25 februari 1921, i fråga om vissa postavgifter,
meddelade generalpoststyrelsen, att innan frågan om ändring av de
grunder, efter vilka avgiften för postabonnemang å tidning beräknades, upptoges
till närmare prövning, hade det ansetts nödvändigt undersöka icke
blott postverkets kostnader för tidningarna utan även huru dessa kostnader

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

fördelade sig å de olika prestationer, som postverket utför för tidningarna,
samt att det även befunnits nödvändigt att kombinera denna undersökning
med en utredning rörande fördelningen av postverkets driftkostnader på
samtliga olika rörelsegrenar. Sedan denna utredning slutförts, meddelade
generalpoststyrelsen i underdånig skrivelse den 27 februari 1922, att utredningen,
vad de postabonnerade tidningarna beträffar, givit vid banden, att
22.8 procent av postverkets samtliga driftkostnader komme på tidningsrörelsen.
Med siffrorna för 1920, vilket år undersökningen avsåg, skulle
postverkets kostnader för de postabonnerade tidningarna uppgått till mellan
15 och 16 miljoner kronor. Emellertid hava vissa utgiftsposter sedan dess
nedgått, och för år 1922 kunna nu ifrågavarande kostnader beräknas till 12
ä 13 miljoner kronor. Postverkets inkomster av de postabonnerade tidningarna
uppgingo samma år till omkring 3,800,000 kronor. När generalpoststyrelsen
i underdånig skrivelse den 6 mars 1923 föreslog, att de provisoriska
tidningsavgifterna skulle utgå under ännu ett år, framhöll också
styrelsen att, även om den provisoriska höjningen av postavgiften bibehölles,
postverket tillfördes 7 ä 8 miljoner kronor mindre än det belopp, vartill
postverkets kostnad för tidningsrörelsen kunde beräknas uppgå. Med anledning
härav gjorde 1923 års riksdag i sin skrivelse (nr 136) till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa postavgifter det uttalandet,
att riksdagen förutsatte, att den anmärkningsvärda brist, som
ifrågavarande verksamhetsgren uppvisade, vid utredningen (angående tidningsförordningens
revision) skulle särskilt beaktas.

De här ovan angivna kostnaderna äro delkostnader, d. v. s. tidningsrörelsen
har belastats med — förutom postverkets direkta kostnader för
denna rörelsegren — så stor del av postverkets övriga utgiftsposter, som
ansetts stå i förhållande till rörelsens omfattning. Detta beräkningssätt är
naturligtvis fullt riktigt, enär i annat fall någon rörelsegren skulle bliva belastad
med kostnader, som åtminstone delvis förorsakas av andra rörelsegrenar.
Så vore det givetvis icke riktigt att t. ex. belasta enbart brevrörelsen
med kostnaderna för postverkets central- och distriktsförvaltningar.

Å andra sidan har ofta uttalats den meningen, att det icke är ovillkorligen
nödvändigt, att varje särskild rörelsegren »bär sig». Yad särskilt beträffar
tidningarna har deras kulturella uppgift ansetts vara så stor, att statsverket
icke bör taga full ersättning för det arbete, som av postverket utföres
för tidningarnas räkning. Därjämte har anförts, att tidningarna genom
sina annonsavdelningar indirekt tillföra postverket inkomster. 1901 års
kommitterade ansågo sig icke heller kunna ifrågasätta så stor höjning av
postavgifterna, som skulle erfordrats med hänsyn till postverkets kostnader
för tidningsbestyret, och de avgifter, som av kommitterade föreslogos,
beräknades täcka endast omkring 46 procent av postverkets kostnader
för tidningarna. Det var då fråga om vad här ovan benämnts delkostnaderna.

Generalpoststyrelsen har heller icke ansett sig kunna ifrågasätta, att postverket
nu skulle beredas full ersättning för tidningsbestyret.

Inom generalpoststyrelsen har verkställts en utredning angående merkostnaderna
för postabonnemangen, d. v. s. en beräkning beträffande de utgifter,
som skulle besparas postverket, om bestyret med postabonnemangen
tänktes helt och hållet bortfalla. Det belopp, som man därvid kommit till,
utgör för år 1922 omkring 5,900,000 kronor, varav 1,500,000 kronor postföringskostnad,
150,000 kronor kostnad för förbrukningsartiklar m. m. och
återstoden personalkostnader. Med tillämpning av de ordinarie avgifterna
för postabonnemang skulle för år 1922 hava tillförts postverket omkring

Kung!. Maj:ts proposition nr ''J''Jti. I f>

1,900,000 kronor. För att postverket skulle erhålla ersättning för sina merkostnader,
erfordras således eu inkomstökning med mer än 200 procent.

För ernående av bättre överensstämmelse mellan inkomster och utgifter
har generalpoststyrelsen i första hand ansett sig böra undersöka, huruvida
postverkets kostnader för tidningarna kunna i någon mån nedbringas. Kostnaderna
fördela sig huvudsakligen på personal och befordran.

Nedbringande av postföringskostnaderna genom försämring av postförbindelserna
kan icke ifrågasättas, och kostnaderna för befintliga postlinjer
äro beroende på förhållanden, över vilka generalpoststyrelsen i stort sett
icke kan öva något inflytande.

Beträffande personalen kunde ju tänkas, att billigare arbetskraft användes
än vad för närvarande är fallet. Arbetet med tidningarnas inslagning, sortering
och utdelning utföres emellertid redan nu av den lägst avlönade manliga
personalen i postverket. Däremot användes å postkontoren arbetskraft,
tillhörande högre tjänstegrupper, för tidningsmedlens mottagande,
bokföring och redovisning ävensom för vissa göromål med tidningsrekvisitionernas
bokförande m. in. Sistnämnda göromål hava under de senare åren,
i all den mån så låtit sig göra, överflyttats på tjänstemän i lägre tjänstegrupper
— överpostiljoner, förste postiljoner, kansli- och kontorsbiträden —
men då härvid måste tagas hänsyn till det allmänna postarbetet å de olika
platserna, lärer i förevarande hänseende icke kunna vidtagas ytterligare
överflyttningar av sådan omfattning, att nämnvärd ekonomisk vinst därav
uppstår.

Ett annat sätt att minska postverkets kostnader för tidningsrörelsen vore
att minska det arbete, som postverket för närvarande utför med tidningarna.
De expeditionsföreskrifter, som i förevarande hänseende tillämpas, äro emellertid
så enkla som för nödig kontroll och arbetets behöriga utförande är
möjligt. Allmänheten har stora fordringar på att få tidningarna regelbundet,
och eu förenkling —• om nu en sådan överhuvud taget vore möjlig — genom
vilken den goda ordningen riskerades, skulle säkerligen möta det bestämdaste
motstånd från såväl allmänheten som tidningsutgivarna. Där tidningsrörelsen
är av särskilt stor omfattning, såsom i Stockholm, har generalpoststyrelsen
också genom praktiska maskinella anordningar nedbringat
personalkostnaderna.

Eu viss arbetslättnad skulle vinnas, om abonnemangens verkställande i
än högre grad än nu är fallet koncentrerades till några få perioder. I vissa
länder mottages icke abonnemang för kortare period än ett kvartal. I tidningsförordningen
finnes icke någon bestämmelse angående vilka abonnemangstider,
som äro medgivna, men vid överläggningarna med de sakkunniga
har diskuterats möjligheten av att även här i Sverige icke mottaga
postabonnemang för månad. Då emellertid en undersökning visat, att månadsabonnemang
förekomma i jämförelsevis stor utsträckning, har någon
ändring i förevarande hänseende icke ansetts önskvärd.

Det verksammaste sättet för vinnande av arbetsbesparing och därmed
minskade utgifter för postverket är givetvis att överflytta till tidningsutgivaren
så mycket som möjligt av det arbete, som nu utföres av postverket.
Knappast i något land utför postverket så mycket arbete för tidningsutgivarnas
räkning som i Sverige är fallet. I Norge t. ex. gå tidningsrekvisitionerna
direkt till tidningsutgivaren, som i regel själv har att ombestyra
tidningens försändning till abonnenten. I Finland utfärdades år 1921
en ny tidningsförordning, som i väsentliga delar överensstämmer med den
svenska förordningen, men det åligger den finska tidningsutgivaren att förse
varje tidningsexemplar med adressetikett samt att sammanbunta alla till
samma postanstalt adresserade tidningsexemplar. I flera andra länder, t. ex.

Kungl. Maj:ts proposition nr 226

England och Nord-Amerikas förenta stater, taga postverken icke annan befattning
med tidningarna än med andra försändelseslag. Här i Sverige utför
postverket strängt taget allt arbete med tidningsabonnemangen. Utgivaren
bär endast att till postanstalten å utgivningsorten överlämna det
beställda antalet tidningsexemplar samt att från postverket utkvittera prenumerationsmedlen.
Postverket ser till, att envar abonnent får sitt exemplar.

Det borde väl icke möta några oöverkomliga svårigheter att här i Sverige
använda samma system som exempelvis i Norge eller Finland. Under
förutsättning av att tidningarna komme abonnenten riktigt tillhanda, skulle
skillnaden knappast bliva märkbar för denna. Vid reklamationer och överflyttningar
bleve det däremot omständigare att vända sig direkt till utgivaren
i stället för såsom nu till vederbörande postanstalt. Tidningarna
däremot måste helt och hållet omlägga sina expeditioner, föra noggranna
listor över abonnenterna å skilda orter o. s. v. Med hänsyn till de ständiga
växlingarna vid övergång från den ena till den andra abonnemangsterminen
kräver detta arbete mycken tid och omsorg, och det kan ifrågasättas,
huruvida det stora flertalet tidningar skulle utan förhållandevis höga
kostnader kunna övertaga detta arbete. Med hänsyn härtill och då det nuvarande
systemet fungerar till belåtenhet för såväl allmänheten som tidningsutgivarna,
har det nu icke ansetts böra föreslås någon mera genomgripande
förändring i förevarande hänseende.

Vissa tidningsutgivare hava emellertid redan nu övertagit en del av det
arbete, som vad andra tidningar beträffar utföres av postverket. Detta förhållande
har också vid tidningsfrågans behandling i riksdagen anförts såsom
ett skäl mot den tillfälliga förhöjningen av postavgifterna för postabonnerade
tidningar. Detta resonemang är icke riktigt, ty postverkets
kostnader hava beräknats efter det arbete postverket utför, och skillnaden
mellan inkomster och utgifter skulle således, om postverket haft att verkställa
de bestyr, vissa tidningar övertagit, blivit ännu större än vad utredningen
utvisar.

Tidningsutgivarnas nu ifrågavarande arbete består dels däri, att tidningsexemplar
efter av postanstalten upprättade listor inslås av tidningens expedition
direkt till abonnemangspostanstalterna och i vissa fall avlämnas direkt
till postförande tåg, dels ock däri, att fyra större tidningar och svenska
pressbyrån erhållit medgivande att tills vidare använda ett särskilt förfarande
vid tidningsförsändning till vissa kommissionärer, s. k. kommissionärsabonnemang.

Generalpoststyrelsen har icke ansett sig böra föreslå, att i tidningsförordningen
intages bestämmelse om skyldighet för tidningsutgivare att själv
inslå tidningsexemplaren, men har dock, med hänsyn till den arbetsbesparing,
som genom nu ifrågavarande förfarande beredes postverket, i § 8 mom.
6 av författningsförslaget intagit eu bestämmelse om rätt för utgivare, som
utför detta arbete, att tillgodoräkna sig en viss rabatt å postavgifterna. Beträffande
denna fråga tillåter sig generalpoststyrelsen för övrigt hänvisa till
nyssnämnda föreslagna författningsställe och den särskilda motiveringen
därtill.

De s. k. kommissionärsabonnemangens bibehållande kan generalpoststyrelsen
icke förorda, men då det onekligen innebär eu fördel för postverket,
att postabonnemangen utbytas mot utgivarkorsband, har generalpoststyrelsen,
såsom av § ll i författningsförslaget och den särskilda motiveringen
därtill framgår, ansett sig böra, i stället för kommissionärsabonnemangen,
föreslå ett särskilt slags utgivarkorsband, kommissionärskorsband, med lägre
avgift än andra utgivarkorsband.

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

Vad generalpoststyrelsen således föreslagit i avsikt att i någon mån lätta
postverkets arbete med tidningarna torde — särskilt vid det förhållandet
att för tidningsinslagningen skulle utgå viss ersättning till tidningsutgivaren
— icke åtminstone omedelbart medföra någon nämnvärd ekonomisk fördel
för postverket. Det är dock att hoppas, att så skall bliva fallet, om
de stora tidningarna mera allmänt övertaga tidningsinslagningen och kommissionärskorsbanden
träda i stället för postabonnemang.

Enär således, enligt generalpoststyrelsens förmenande, några åtgärder,
varigenom postverkets utgifter för tidningsbestyret avsevärt nedbringas, icke
för närvarande kunna eller böra vidtagas, återstår, om det ekonomiska resultatet
av detta bestyr skall förbättras, intet annat än att höja inkomsterna.

Såsom förut påvisats, skulle en höjning med mer än 200 procent å de
ordinarie avgifterna för postabonnemang vara erforderlig, för att postverkets
merkostnader för detta bestyr skulle bliva ersatta. Det är härav först och
främst tydligt, att någon nedsättning av de nu utgående provisoriska avgifterna
icke kan ifrågakomma. Beträffande storleken av den höjning, som
därutöver kan böra vidtagas, ställer sig generalpoststyrelsen emellertid tveksam.
Styrelsen finner det visserligen principiellt riktigt, att postverket erhölle
full ersättning för tidningsbestyret och att, när tidningarnas kulturella
uppgift anses berättiga dem till särskilt låga postavgifter, postverket på annat
sätt — t. ex. genom ersättning från ett särskilt anslag — liölles skadeslöst.
Riksdagen lärer väl näppeligen kunna vinnas för en sådan form av statsunderstöd
åt tidningarna, och även för tidningarna själva torde ett sådant
sätt att lösa frågan icke vara tilltalande. Den inkomstökning, som skall beredas
postverket, måste därför uttagas genom postavgiften. Generalpoststyrelsen
befarar emellertid, att höjning med ytterligare 100 procent å de ordinarie
avgifterna skulle så väsentligt fördyra tidningarna, att mången mindre bemedlad
skulle se sig nödsakad att avstå ifrån att hålla sig med tidning. Då numera
en tidning — särskilt en orts- eller länstidning — i många fall är en verklig
nödvändighetsvara, skulle ett dylikt fördyrande av tidningarna säkerligen
icke vara lyckligt.

På grund härav har generalpoststyrelsen icke ansett sig böra gå längre
än att föreslå en sådan höjning av postavgiften för postabonnemang, att
postverkets inkomst ökas med omkring 140 procent i förhållande till den
inkomst, som den ordinarie avgiften skulle inbringa. Angående den föreslagna
avgiftens sammansättning tillåter sig generalpoststyrelsen hänvisa till
§ 8 i författningsförslaget och den särskilda motiveringen därtill.

Under förutsättning att antalet abonnemang å de olika tidningarna skulle
bliva detsamma under år 1924 som under år 1922 — det sista år, för vilket
fullständiga uppgifter finnas att tillgå — beräknas det nu framlagda förslaget
tillföra postverket en inkomst av omkring 4,600,000 kronor. Under samma
förutsättning skulle med de ordinarie avgifterna inflyta omkring 1,950,000
kronor och således med de nu utgående provisoriska avgifterna 3,900,000
kronor. I förhållande till sistnämnda belopp innebär förslaget således en
inkomstökning av 700,000 kronor. Denna summa måste emellertid reduceras
dels med det belopp, som skulle utbetalas till de tidningsutgivare, vilka själva
komme att ombestyra tidningsinslagningen, dels ock med beloppet av postavgifterna
för de postabonnemang, som kunna antagas komma att ersättas
med de föreslagna kommissionärskorsbanden. Dessa belopp hava med hänsyn
till nu kända förhållanden ansetts böra beräknas till 130,000 respektive

270,000 kronor eller tillsammans 400,000 kronor. Postverkets ökade inkomst
av postabonnemangen skidle efter dessa beräkningar — utöver ökningen

Bihang till riksdagens protokoll 1224. 1 samt. 187 haft. (Nr 226.) 99c 24 2

18 Kungl. Maj-.ts proposition nr 226.

genom den nu gällande provisoriska avgiftsförhöjningen — inskränka sig till

300,000 kronor.

Genom viss föreslagen omläggning av avgiften för utgivarkorsband i allmänhet,
för vilken omläggning redogöres i § 11 av författningsförslaget och
motiveringen därtill, beräknas postverkets inkomst av denna del av tidningsrörelsen
komma att ökas med omkring 160,000 kronor. Därjämte skulle de
kommissionärskorsband, som antagits skola träda i stället för vissa postabonnemang,
draga en avgift av förslagsvis 180,000 kronor. Den sammanlagda
inkomstökningen av postabonnemangen och utgivarkorsbanden anses
således kunna beräknas till omkring 640,000 kronor.

Generalpoststyrelsen är visserligen fullt medveten om, att den föreslagna
inkomstökningen av postabonnemangen, 300,000 kronor, är allt för ringa i
förhållande till postverkets kostnader för denna rörelsegren, men betraktar
man de ordinarie avgifterna som utgångspunkt, blir inkomstökningen — efter
de verkställda reduktionerna — omkring 2,250,000 kronor.

Såsom skäl för att icke sätta avgifterna högre har generalpoststyrelsen
redan anfört olämpligheten av att allt för mycket fördyra tidningarna för
allmänheten. Generalpoststyrelsen har också ansett sig höra räkna med att
postverkets utgifter — särskilt kostnaderna för järnvägspostföringen — skola
efter hand i någon mån nedgå samt att, med den sammansättning postavgiften
enligt förslaget erhållit, inkomsterna skola komma att förete en mera
konstant ökning än vad hittills varit fallet. Genom den i författningsförslagets
§ 5 intagna bestämmelsen om en särskild avgift för anmälan till tidningstaxan
skulle också kostnaderna för denna publikations utarbetande,
tryckning och distribution bliva väl täckta. Vidare har generalpoststyrelsen,
såsom av förslagets § 3 mom. 1 framgår, tänkt sig, att vissa tryckalster, som
nu sändas mot det låga utgivarkorsbandsportot, skulle hänvisas till försändning
såsom vanliga korsband eller såsom paket, varigenom postverket erhölle
ökade inkomster. Dessutom skulle väl de förmåner, som genom ersättning
för tidningsinslagningen och genom kommissionärskorsbanden beredas tidningsutgivarna,
bidraga till att minska postverkets arbete med postabonnemangen.
Det är visserligen sannolikt, att en mera allmän användning av kommissionärskorsbanden
komme att minska postverkets inkomster, utan att
motsvarande minskning av utgifterna kunde omedelbart påvisas, men fördelarna
för postverket av det enklare förfaringssättet skulle dock efter hand
bliva allt mer påtagliga.

På grund av alla nu berörda omständigheter hyser generalpoststyrelsen
den förhoppningen, att genom det nu framlagda förslagets genomförande den
bristande överensstämmelsen mellan postverkets inkomster av tidningsrörelsen
och dess merkostnader för samma rörelsegren skall efter hand bliva
mindre anmärkningsvärd.

Generalpoststyrelsen övergår nu till författningsförslaget, varvid för underlättande
av granskningen samtidigt meddelas motsvarande bestämmelser i nu
gällande förordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

(Nuvarande lydelse.)

Kungl. Maj:ts nådiga förgudning

angående villkoren för postbefordran
av tidningar och andra
periodiska skrifter;

given Stockholms slott den 17 juni 1916.

(Med genom kungl. kungörelsen
den 30 maj 1919 vidtagna ändringar
och de genom kungl. kungörelsen den
11 juni 1920 bestämda avgiftsbelopp,
vilka enligt kungl. kungörelsen den
11 maj 1923 skola, med viss inskränkning,
tillämpas intill 1924 års utgång.)

1 §•

De stadganden, som meddelas i
aena förordning, gälla endast periodiska
skrifter, som tryckas och utgivas
i Sverige, samt endast postbefordran
inom riket. Med benämningen tidning
avses i förordningen även annan periodisk
skrift.

2 §•

1 mom. För att vinna postbefordran
på de villkor, som här nedan stadgas,
skall tidning vara efter anmälan av
vederbörande utgivare införd i tidningsregister,
som föres hos generalpoststyrelsen.

2 mom. Utkommer tidning i upplagor
med olika pris eller olika antal
nummer eller väsentligen olika innehåll,
skall varje sådan upplaga vara i
behörig ordning införd i tidningsregistret.
Dylik upplaga behandlas
såsom särskild tidning.

3§-

1 mom. Tryckalster, som efter abonnemang
hålles allmänheten tillhanda,
kan med de i detta moment angivna
undantag införas i tidningsregistret,
såvida på anmälan om dess utgivande
bevis enligt tryckfrihetsförordningen
blivit av chefen för justitiedepartementet
meddelat.

I tidningsregistret må ej införas:

a) tryckalster, vars innehåll uteslu -

(Föreslagen lydelse.)

Förslag

till

Förordning

angående villkoren för postbefordran
av tidningar och andra
periodiska skrifter.

§ I De

stadganden, som meddelas i
denna förordning, gälla endast periodiska
skrifter, som tryckas och utgivas
i Sverige, samt endast postbefordran
inom riket. Med benämningen tidning
avses i förordningen även annan periodisk
skrift.

§ 2.

Mom. 1. För att vinna postbefordran
på de villkor, som här nedan stadgas,
skall tidning vara efter anmälan av
vederbörande utgivare införd i'' tidningsregister,
som föres hos generalpoststyrelsen.

Mom. 2. Utkommer tidning i upplagor
med olika pris eller olika antal
nummer eller väsentligen olika innehåll,
skall varje sådan upplaga vara i
behörig ordning införd i tidningsregistret.
Dylik upplaga behandlas
såsom särskild tidning.

§ 3.

Mom. 1. Tryckalster, som utkommer
med minst ett nummer i varje
kalenderkvartal och som efter abonnemang
hålles allmänheten tillhanda,
kan med de i detta moment angivna
undantag införas i tidningsregistret,
såvida på anmälan om dess utgivande
bevis enligt tryckfrihetsförordningen
blivit av chefen för justitiedepartementet
meddelat.

I tidningsregistret må ej införas:

a) tryckalster, vars innehåll uteslu -

Kung!.. Maj:ts proposition nr 226.

(Nuvarande lydelse.)

tande eller till väsentligaste delen består
av ett eller flera större arbeten
eller av särskilda delar av sådana, avsedda
att fortsättas från det ena numret
eller häftet till det andra;

b) tryckalster, som väsentligen är
att anse såsom affärsmeddelande eller
vars huvudsakliga syfte uppenbarligen
är att göra reklam för ett eller flera
affärsföretag, såsom:

affärscirkulär, kataloger, priskuranter,
kurs- och prislistor, varuförteckningar,
reklamblad för visst varuhus;

c) tryckalster, vars väsentligaste
innehåll utgöres av personalförteckning
eller av program eller redogörelse
för sammankomst, tävling, lotteri
eller annat liknande;

d) tidning, vars benämning antingen
är alldeles lika med titeln å tidning,
som redan är för annans räkning
införd eller behörigen anmäld till införande
i tidningsregistret eller ock
med dylik titel företer sådan likhet,
att tidningarna lätt kunna förväxlas.

Generalpoststyrelsen äger, där sådant
anses nödigt, infordra provnummer
av tryckalster, som anmäles till
införande i tidningsregistret.

2 mom. Av statsmyndigheter utgivna,
nummervis utkommande författningsamlingar
och tillkännagivanden
ävensom riksdagens protokoll med
därtill hörande bihang kunna i registret
införas utan hinder därav att de
icke uppfylla de villkor, som i 1 mom.
stadgas.

4§-

1 mom. Tidning eller tidningsupplaga,
av vilken under ett kalenderår
icke, såvitt generalpoststyrelsen kunnat
inhämta, utkommit något nummer,
skall såsom upphörd avföras ur tidningsregistret.

(Föreslagen lydelse.)

tande eller till väsentligaste delen består
av ett eller flera större arbeten
eller av särskilda delar av sådana, avsedda
att fortsättas från det ena numret
eller häftet till det andra;

b) tryckalster, som väsentligen är
att anse såsom affärsmeddelande eller
vars huvudsakliga syfte uppenbarligen
är att göra reklam för ett eller flera
affärsföretag, såsom:

affärscirkulär, kataloger, priskuranter,
kurs- och prislistor, varuförteckningar,
reklamblad för visst varuhus;

c) tryckalster, vars väsentligaste
innehåll utgöres av föreningsstadgar,
personalförteckning eller av program
för eller annat meddelande om sammankomst,
tävling, lotteri eller annat
liknande;

e) tidning, vars titel typografiskt
anbragts på sådant sätt, att förväxling
med annan i registret förut införd tidning
lätt kan äga rum.

Generalpoststyrelsen äger, där sådant
anses nödigt, infordra provnummer
av tryckalster, som anmäles till
införande i tidningsregistret.

Mom. 2. Av statsmyndigheter utgivna,
nummervis utkommande författningssamlingar
och tillkännagivanden,
riksdagens protokoll med därtill hörande
bihang ävensom hushållningssällskapens
handlingar kunna införas
i tidningsregistret utan hinder därav
att de icke uppfylla de villkor, som
i mom. 1 stadgas.

§ 4-

Mom. 1 Tidning eller tidningsupplaga,
av vilken under ett kalenderår
icke, såvitt generalpoststyrelsen kunnat
inhämta, utkommit något nummer,
skall såsom upphörd avföras ur tidningsregistret.

Mom. 2. Utgivare av tidning, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

(Nuvarande lydelse.)

2 mom. Befinnes tryckalster, som
blivit i tidningsregistret infört, sedermera
i något avseende strida mot vad
i 3 § 1 mom. stadgas, äger generalpoststyrelsen
att ur tidningsregistret
utesluta detta tryckalster.

3 mom. Skulle av ett i tidningsregistret
infört tryckalster något enstaka
nummer icke uppfylla de i 3 §
1 mom. stadgade villkor för tryckalsters
registrering, äger generalpoststyrelsen
vägra detta nummers postbefordran
såsom tidning.

5 §■

1 mom. Abonnemang å tidning, som
införts i tidningsregistret, sker antingen
“ genom postverkets förmedling
(postabonnemang) eller direkt lios utgivaren.
I såväl ena som andra fallet
har utgivaren att anmäla tidningen till
införande i tidningstaxa, som för varje
år utfärdas av generalpoststyrelsen.

Postabonnemang medgives emellertid
endast å tidning, som utkommer
minst fyra gånger om året.

2 mom. Beträffande tidning, som
utkommer oftare än en gång i veckan,
gäller, att vid postanstalt å utgivningsorten
abonnemang icke må äga rum
för person, som bor eller vistas å
nämnda ort och vilkens post utdelas
genom lokalbrevbäring. 6 *

6 §•

Vid postabonnemang å tidning har
abonnenten att för abonnemangstiden
i förskott erlägga såväl utgivaren tillkommande
avgift (prenumerationsavgift),
där sådan förekommer, som be -

(Föreslagen lydelse.)

intagits i tidningsregistret, skall till
vederbörande postanstalt å utgivningsorten
överlämna ett fullständigt exemplar
av varje utkommande nummer
med avgiftsfria bilagor.

Mom. 3. Befinnes tryckalster, som
blivit infört i! tidningsregistret, sedermera
i något avseende strida mot vad
i § 3 mom. 1 stadgas, äger generalpoststyrelsen
att utesluta detta tryckalster
ur tidningsregistret.

Mom. 4. Skulle av ett i tidningsregistret
infört tryckalster något enstaka
nummer icke uppfylla de i § 3
mom. 1 stadgade villkor för tryckalsters
registrering, äger generalpoststyrelsen
vägra detta nummers postbefordran
såsom tidning.

§ 5.

Mom. 1. Abonnemang å tidning, som
införts i tidningsregistret, sker antingen
genom postverkets förmedling
(postabonnemang) eller direkt hos utgivaren.
I såväl ena som andra fallet
har utgivaren att anmäla tidningen till
införande i tidningstaxa, som för varje
år utfärdas av generalpoststyrelsen.

Mom. 2. För varje anmälan om tidnings
införande i tidningstaxan eller
om ändring av en i taxan intagen uppgift
har utgivaren att erlägga en avgift
av 20 kronor.

Mom. 3. Beträffande tidning, som
utkommer oftare än en gång i veckan,
gäller, att vid postanstalt å utgivningsorten
abonnemang icke må äga rum
för person, som bor eller vistas å
nämnda ort och vilkens post utdelas
genom lokalbrevbäring; generalpoststyrelsen
dock obetaget, att i särskilt
fall annorlunda bestämma.

§6.

Vid postabonnemang å tidning kar
abonnenten att för abonnemangstiden
i förskott erlägga såväl utgivaren tillkommande
avgift (utgivaravgift), där
sådan förekommer, som belöpande av -

Kungi. Maj:ts proposition nr 226.

(Nuvarande lydelse.)

löpande avgift till postkassan (postavgift),
vilka avgifter med ett gemensamt
namn kallas abonnemangsavgift.

7 §''

För postabonnerade exemplar av
tidning, som regelbundet utkommit
under ett helt kalenderår och ett omedelbart
därpå följande kalenderkvartal,
äger utgivaren att, sedan minst ett
nummer av tidningen för vederbörande
abonnemangstermin avlämnats till
postbefordran, av postverket utbekomma
de prenumerationsavgifter, som
influtit för denna termin. Även beträffande
tidning, som icke regelbundet
utkommit under ett helt kalenderår
och ett omedelbart därpå följande
kalenderkvartal, tillkommer enahanda
rätt, som nyss sagts, utgivaren, när
denne för prenumerationsavgifterna
ställt säkerhet, som av generalpoststyrelsen
godkännes. Om däremot
utgivaren av tidning utav sistnämnda
slag icke ställt godkänd säkerhet, kan
postverket av de influtna prenumerationsavgifterna
innehålla vad som anses
belöpa på återstående nummer av
de tidningsexemplar, å vilka postabonnemang
skett.

I varje fall äger emellertid utgivare
icke rätt att av postverket erhålla redovisning
för prenumerationsavgifter förr
än vederbörande abonnemangstermin
begynt och ej heller oftare än två
gånger i var månad.

8 §•

1 mom. Postavgiften vid postabonnemang
å tidning utgöres av dels förskrivningsavgift
och dels befordringsavgift.

2 mom. För skri vningsavgif ten utgår
med:

a) 20 öre för varje i taxan intagen
abonnemangstermin, som abonnemanget
avser, och

b) 4 procent av den utgivaren tillkommande
prenumerationsavgift, dock
ej under 10 öre, allt räknat för helt
år och i förhållande därtill för kortare
abonnemangstider.

(Föreslagen lydelse.)

gift till postkassan (postavgift). Summan
av dessa avgifter kallas abonnemangsavgift.

§ V.

För postabonnerade exemplar av
tidning, som regelbundet utkommit
under ett helt kalenderår och ett omedelbart
därpå följande kalender kvartal,
äger utgivaren att, sedan minst ett
nummer av tidningen för vederbörande
abonnemangstermin avlämnats till
postbefordran, av postverket utbekomma
de utgivaravgifter, som influtit
för denna termin. Även beträffande
tidning, som icke regelbundet utkommit
under ett helt kalenderår och ett
omedelbart därpå följande kalenderkvartal,
tillkommer enahanda rätt, som
nyss sagts, utgivaren, när denne för
utgivaravgifterna ställt säkerhet, som
av generalpoststyrelsen godkännes.
Om däremot utgivaren av tidning utav
sistnämnda slag icke ställt godkänd
säkerhet, kan postverket av de influtna
utgivaravgifterna innehålla vad som
anses belöpa på återstående nummer
av de tidningsexemplar, å vilka postabonnemang
skett.

I varje fall äger emellertid utgivare
icke rätt att av postverket erhålla redovisning
för utgivaravgifter förr än
vederbörande abonnemangstermin begynt
och ej heller oftare än två gånger
i var månad.

§8-

Mom. 1. Postavgiften vid postabonnemang
å tidning utgöres av dels förskrivningsavgift
och dels befordringsavgift.

Blom. 2. Förskrivningsavgiften utgår
med 20 öre för varje i taxan intagen
abonnemangstermin, som abonnemanget
avser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 226.

(Nuvarande lydelse.)

3 mom. Befordringsavgiften beräknas
för år och i förhållande därtill
för kortare abonnemangstider sålunda:

a) 24 öre för varje nummer i veckan,
men för tidning, som utkommer med
mer än 7 nummer i veckan, 24 öre
för vart och ett av 7 nummer och 12
öre för varje överskjutande nummer
i veckan; skolande tidning, vilken utkommer
mindre ofta än en gång i
veckan, ävensom de i 3 § 2 mom. omförmälda
tryckalster räknas lika med
tidning, som utgives med ett nummer
i veckan, varjämte i fråga om tidning,
som under olika tider av året utkommer
med olika antal nummer i
veckan, avgiftsberäkningen bör grundas
på medeltalet av de sålunda förekommande
nummerantal med avjämning,
där så erfordras, till närmast
högre hela tal; och

b) 12 öre för varje helt eller påbörjat
kilogram av tidningens sammanlagda
vikt under nästföregående
helårsperiod, räknad från och med
den 1 oktober till och med den 30
september; skolande helårsvikten för
tidning, som börjat utkomma under
loppet av eller efter denna period,
beräknas i förhållande till vikten av
utgivna nummer av tidningen och för
ny tidning med ledning av utgivarens
uppgift om tidningens blivande vikt.
Yikten av avgiftsfria bilagor till tidning
skola inberäknas i tidningens
vikt. 4 5 6

4 mom. Om vid postavgiftens beräknande
uppkomma bråkdelar av öre,
avrundas dessa uppåt till helt öretal.

5 mom. För varje gång postabonnemang
sker skall, evad abonnemanget
avser längre eller kortare tid, postavgiften
alltid utgöra minst 40 öre för
varje särskilt tidningsexemplar.

6 mom. Om i avgiften för postabonnemang
ingår öretal, skall detta
alltid kunna jämnt delas med 5; och
skall fördenskull den prenumerationsavgift,
utgivaren betingat sig, eller,

(Föreslagen lydelse.)

Mom. 3. Befordringsavgiften beräknas
för år och i förhållande därtill
för kortare abonnemandstider sålunda:

a) 24 öre för varje under en vecka
utkommande nummer, och skall därvid
tidning, vilken utkommer mindre
ofta än en gång i veckan, ävensom de
i § 3 mom. 2 omförmälda tryckalster
räknas lika med tidning, som utgives
med ett nummer i veckan, varjämte
i fråga om tidning, som under olika
tider av året utkommer med olika antal
nummer i veckan, avgiftsberäkningen
skall grundas på medeltalet av de
sålunda förekommande nummerantal
med avjåmning, där så erfordras, till
närmast högre hela tal; och

b) 20 öre för varje helt eller påbörjat
kilogram av tidningens sammanlagda
vikt under nästföregående
helårsperiod, räknad från och med den
1 oktober till och med den 30 september;
skolande helårsvikten för tidning,
som börjat utkomma under
loppet av eller efter denna period,
beräknas i förhållande till vikten av
utgivna nummer av tidningen och för
ny tidning med ledning av utgivarens
uppgift om tidningens blivande vikt.
Yikten av avgiftsfria bilagor till tidning
skola inberäknas i tidningens
vikt.

Befordringsavgiften skall utgöra
minst 70 öre för helår och för kortare
abonnemangsterminer i förhållande
därtill, dock ej under 20 öre.

Mom. 4. Om vid postavgiftens beräknande
uppkomma bråkdelar av öre,
avrundas dessa uppåt till helt öretal.

Mom. 5. Om i avgiften för postabonnemang
ingår öretal, skall detta
alltid kunna jämnt delas med 5. Fördenskull
skall postavgiften i erforderlig
mån höjas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

(Nuvarande lydelse.)

om sådan avgift icke förekommer,
postavgiften i erforderlig mån höjas.

7 mom. Skulle tidning upprepade
gånger utkomma med större antal
nummer i veckan än som legat till
grund för postavgiftens beräknande,
äger generalpoststyrelsen förordna om
avgiftens höjande för de_ exemplar av
tidningen, å vilka abonnemang därefter
sker. I sådant fall har tidningens
utgivare eller den, till vilken
prenumerationsmedlen skola av postverket
redovisas, att för vart exemplar
av tidningen, som, efter det förordnande
om postavgiftens höjning trätt
i kraft, avlämnas till postbefordran
efter den lägre avgiften, erlägga ett
mot skillnaden i postavgifter svarande
belopp, vilket må vid sedermera skeende
redovisning för influtna prenumerationsmedel
innehållas.

Enahanda gäller, om vikten av tidning,
som ej utkommit under den i
3 mom. b) omförmälda tidsperiod,
skulle visa sig i väsentlig mån överstiga
vad som motsvarar den beräknade
helårsvikten av tidningen.

8 mom. Utgivare av tidning, som
tillhandahålles allmänheten efter postabonnemang,
skall till vederbörande
postanstalt å utgivningsorten överlämna
ett fullständigt exemplar av varje
utkommande nummer med avgiftsfria
bilagor.

9§-

1 mom. Vid avlämnandet till postbefordran
skall varje postabonnerat
tidningsexemplar, i förekommande fall
efter vikning eller häftning, hava ett
format, som lämpar sig för postbehandlingen
och i varje fall ej över -

(Föreslagen lydelse.)

Mom. 6. Om utgivare av tidning,
som utkommer oftare än en gång i
veckan, själv ombesörjer de postabonnerade
tidningsexemplarens inslagning
till vederbörande abonnemangspostanstalter
enligt av generalpoststyrelsen
meddelade föreskrifter, äger utgivaren
att för sålunda expedierade tidningsexemplar
av postverket uppbära 6
procent å de i denna paragraf stadgade
postavgifterna.

Mom. 7. Skulle tidning upprepade
gånger utkomma med större antal
nummer i veckan än som legat till
grund för postavgiftens beräknande,
äger generalpoststyrelsen förordna om
avgiftens höjande för de exemplar av
tidningen, å vilka abonnemang därefter
sker. I sådant fall har tidningens
utgivare eller den, till vilken
utgivaravgifterna skola av postverket
redovisas, att för vart exemplar av
tidningen, som, efter det förordnande
om postavgiftens höjning trätt i kraft,
avlämnas till postbefordran efter den
lägre avgiften, erlägga ett mot skillnaden
i postavgifter svarande belopp,
vilket må vid sedermera skeende redovisning
för influtna utgivaravgifter
innehållas.

Enahanda gäller, om vikten av tidning,
som ej utkommit under den i
mom. 3 b) omförmälda tidsperiod,
skulle visa sig i väsentlig mån överstiga
vad som motsvarar den beräknade
helårsvikten av tidningen.

§9-

Mom. 1. Vid avlämnande till postbefordran
skall varje postabonnerat
tidningsexemplar, i förekommande fall
efter vikning eller häftning, hava ett
format, som lämpar sig för postbehandlingen
och i varje fall ej över -

Kungl. Maj:ts proposition nr 220,

(Nuvarande lydelse.)

skrider 53 centimeter i längd och 32
centimeter i bredd.

2 mom. Tidningsexemplar, som skall
befordras efter postabonnemang, må
icke vara inbundet samt ej heller med
därtill hörande avgiftsfria bilagor överstiga
200 grams vikt.

Vad sålunda föreskrivits äger icke
tillämpning med avseende å de i 3 §
2 mom. omförmälda tryckalster.

10 §.

1 mom. Skulle, sedan postabonnemang
å ett i tidningsregistret intaget
tryckalster skett och avgifterna därför
erlagts, tryckalstret bliva av anledning,
som i 4 § 2 mom. omförmäles, uteslutet
ur tidningsregistret, kan generalpoststyrelsen,
när omständigheterna
därtill föranleda, medgiva, att postbefordringen
till abonnenterna må
fortgå under den tid, deras abonnemang
omfatta.

2 mom. Om tidning, å vilken postabonnemang
skett, antingen icke utkommer
eller innan abonnemangstiden
tilländagått, upphör att utgivas, äger
abonnenten att efter anmälan återbekomma,
i förra fallet hela befordringsavgiften
och i senare fallet så
mycket av denna avgift, som belöper
på varje helt kvartal, vilket efter tidningens
upphörande möjligen återstår
av abonnemangstiden.

3 mom. För den förlust, som i
övrigt drabbar abonnent genom upphörande
av tidning, å vilken postabonnemang
ägt rum, ikläder sig postverket
icke någon ansvarighet. Dock
har postverket att, i den mån så lämpligen
kan ske, lämna abonnenten biträde,
för att han må erhålla den ersättning,
som i dylikt fall kan tillkomma
honom.

(Föreslagen lydelse.)

skrider 53 centimeter i längd och 32
centimeter i bredd.

Mom. 2. Tidningsexemplar, som
skall befordras efter postabonnemang,
må icke vara inbundet samt ej heller
med därtill hörande avgiftsfria bilagor
överstiga 250 grams vikt.

Vad sålunda föreskrivits äger icke
tillämpning med avseende å de i § 3
mom. 2 omförmälda tryckalster.

§ 10.

Mom. 1. Skulle, sedan postabonnemang
å ett i tidningsregistret intaget
tryckalster skett och avgifterna därför
erlagts, tryckalstret bliva av anledning,
som i § 4 mom. 3 omförmäles, uteslutet
ur tidningstaxan, kan generalpoststyrelsen,
när omständigheterna
därtill föranleda, medgiva, att postbefordringen
till abonnenterna må
fortgå under den tid, deras abonnemang
omfatta.

Mom. 2. Om tidning, å vilken
postabonnemang skett, antingen icke
utkommer eller, innan abonnemangstiden
tilländagått, upphör att utgivas,
äger abonnenten att efter anmälan
återbekomma, i förra fallet hela befordringsavgiften
och i senare fallet
så mycket av denna avgift, som belöper
på varje helt kvartal, vilket efter
tidningens upphörande möjligen återstår
av abonnemangstiden. Har postanstalten
å utgivningsorten sig bekant,
att tidning, å vilken abonnemang
mottagits, icke kommer att utgivas,
och sker fördenskull icke någon beställning
hos utgivaren, må hela den
erlagda abonnemangsavgiften återbetalas
till abonnenten.

Mom. 3. För den förlust, som i
övrigt drabbar abonnent genom upphörande
av tidning, å vilken postabonnemang
ägt rum, ikläder sig postverket
icke någon ansvarighet. Dock
har postverket att, i den mån så lämpligen
kan ske, lämna abonnenten biträde,
för att han må erhålla den ersättning,
som i dylikt fall kan tillkomma
honom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

(Nuvarande lydelse.)

11 §:

1 mom. Om tidnings utgivare till
postanstalt å utgivningsorten avlämnar
exemplar av tidningen för befordran
såsom korsband, må, efter anmälan
av utgivaren, postbefordringsavgiften
beräknas efter sammanlagda vikten av
de försändelser, som på en gång avlämnas,
och skall för sådana korsband
(utgivarkorsband) avgiften utgöra 12
öre för varje vikt av ett halvt kilogram
eller del av halvt kilogram. Avlämnas
samtidigt olika av samma person
utgivna tidningar, beräknas avgiften
å tidningarnas sammanlagda
vikt. Yarje gång utgivarkorsband avlämnas
till postbehandling skall emellertid
befordringsavgiften beräknas för
minst två kilogram.

2 mom. Utgivarkorsband, som blir
obeställbart, är postverket icke skyldigt
att återbefordra till avsändaren,
med mindre denne genom tillkännagivande
å försändelsen dels hemställt,
att försändelsen i händelse av obeställbarhet
återsändes, dels ock förbundit
sig att för återbefordringen erlägga
avgift såsom för korsband i allmänhet.

3 mom. Finner i särskilt fall
Konungen omständigheterna därtill
föranleda, må även annan än veder -

(Föreslagen lydelse).

§ n Mom.

1. Om tidnings utgivare till
postanstalt å utgivningsorten eller,
när generalpoststyrelsen för särskilt
fall därtill lämnat medgivande, till viss
annan postanstalt avlämnar exemplar
av tidningen för befordran såsom korsband,
må, efter anmälan av utgivaren,
postbefordringsavgiften för sådana
korsband (utgivarkorsband) beräknas
på följande sätt:

a) för utgivarkorsband i allmänhet:

20 öre för varje vikt av ett kilogram
eller del av ett kilogram, och
2 öre för varje försändelse;

b) för sådana utgivarkorsband, som,

1 enlighet med vad här nedan i mom.

2 sägs, sändas till vissa tidningars
återf örsälj are (kommissionärskor sband): 18

öre för varje vikt av ett kilogram
eller del av ett kilogram.

Yiktavgiften beräknas efter sammanlagda
vikten av de försändelser,
som på en gång avlämnas, och skall
för varje gång utgivarkorsband avlämnas
till postbehandling beräknas för
minst två kilogram.

Mom. 2. Den för sådana utgivarkorsband,
som benämnas kommissionärskorsband,
bestämda lägre postbefordringsavgiften
utgår endast beträffande
tidningar, som utkomma med
minst sex nummer i veckan, och endast
efter framställning till generalpoststyrelsen,
som äger föreskriva viss
minimivikt för dylika försändelser
ävensom i övrigt meddela närmare
bestämmelser för ifrågavarande försändningssätt.

Mom. 3. Utgivarkorsband, som blir
obeställbart, är postverket icke skyldigt
att återbefordra till avsändaren,
med mindre denne genom tillkännagivande
å försändelsen dels hemställt,
att försändelsen i händelse av obeställbarhet
återsändes, dels ock förbundit
sig att för återbefordringen erlägga
avgift såsom för korsband i allmänhet.

Mom. 4. Finner i särskilt fall
Konungen omständigheterna därtill
föranleda, må även annan än veder -

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

(Nuvarande lydelse.)

börande tidningsutgivare medgivas rätt
att avsända tidningskorsband mot avgift,
beräknad på sätt i 1 mom. sägs.

4 mom. I övrigt skola beträffande
tidningar, som avlämnas till postbefordran
såsom utgivarkorsband, tilllämpas
de bestämmelser, som gälla
för befordran av korsband i allmänhet,
dock ej vad angår högsta vikt för varje
särskild försändelse.

12 §.

1 mom. Oinbundet tryckalster av
sådan beskaffenhet att detsamma, när
det befordras ensamt för sig i korsband,
bör taxeras såsom trycksak, kan
på de i denna paragraf angivna villkor
postbefordras såsom bilaga till tidning.

2 mom. Ä tryckalster, som är avsett
att postbefordras såsom tidningsbilaga,
skall finnas angivet, till vilken
tidning bilagan hör, och skall i tidningen
vara infört tillkännagivande
därom att bilagan åtföljer tidningen.

Vid avlämnande till postbehandling
skall bilaga, såvida icke generalpoststyrelsen
för särskilt fall annorlunda
bestämmer, vara inlagd i det tidningsexemplar,
till vilket bilagan hör.

Med varje särskilt tidningsexemplar
kunna följa flera bilagor, dock ej
mer än ett exemplar av en och samma
bilaga.

3 mom. Följande bilagor till tid -

(Föreslagen lydelse.)

börande tidningsutgivare medgivas rätt
att avsända tidningskorsband enligt
bestämmelserna i denna paragraf.

Mom. 5. Högsta medgivna vikten
för en försändelse, som skall befordras
såsom utgivarkorsband, utgör 25
kilogram.

Mom. 6. I den mån icke i denna
förordning, annorlunda stadgas eller
generalpoststyrelsen på grund av i
förordningen lämnat bemyndigande
annorlunda föreskriver, skola beträffande
tidningar, som avlämnas till
postbefordran såsom utgivarkorsband,
tillämpas de bestämmelser, som gälla
för befordran av korsband i allmänhet;
dock ej vad angår största format för
varje särskild försändelse, i den mån
detta är för vanligt korsband lägre än
det för postabonnerat tidningsexemplar
medgivna formatet.

§ 12.

Mom. 1. Oinbundet tryckalster av
sådan beskaffenhet att detsamma, när
det befordras ensamt för sig i korsband,
bör taxeras såsom trycksak, kan
på de i denna paragraf angivna villkor
postbefordras såsom bilaga till tidning.

Mom. 2. Med varje särskilt tidningsexemplar
kunna följa flera bilagor,
dock ej mer än ett exemplar av en
och samma bilaga.

Mom. 3. Följande bilagor till tid -

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

(Nuvarande lydelse.)

ning skola, om de åtfölja alla postabonnerade
exemplar av tidningen
samt bilagorna vid avlämnandet till
postbehandling icke hava ett format,
som är avsevärt större än det format,
vari själva tidningen avlämnas, anses
såsom delar av tidningen och följaktligen
— vare sig tidningen expedieras
efter postabonnemang eller såsom
korsband — postbefordras utan särskild
avgift, nämligen:

a) planscher, kartor och andra dylika
bilagor, vilka utgöra förklaring
av eller eljest tydligen hänföra sig
till innehållet i den tidning, som de
åtfölja; samt

b) bihang, vilka äro utgivna av tidningens
redaktion för att utgöra tilllägg
till eller fortsättning av det tidningsnummer,
som de åtfölja, dock
med förbehåll att dessa bihang skola
vara tryckta å samma ort som huvudnumret.

4 mom. Särskild postbefordringsavgift
erlägges icke heller för:

a) tidningsbilaga, som endast avser
abonnemang å den tidning, med vilken
bilagan befordras, och vilken bilaga
åtföljer alla postabonnerade exemplar
av tidningen;

b) sådana officiella berättelser eller
meddelanden, som, enligt Konungens
föreskrift, med Post- och Inrikes Tidningar
utdelas till allmänheten; och

c) tidningsbilaga, som utgöres av
en tidning med samma utgivare och
samma utgivningsort som huvudtidtidningen
och vilken enligt anmälan
skall regelbundet medfölja sistnämnda
tidning.

5 mom. Aven annat tryckalster än
som i 3 och 4 mom. sägs må befordras
såsom bilaga till tidning, under förutsättning
att tryckalstret åtföljer tidningen
till alla dess postabonnenter.

(Föreslagen lydelse.)

ning skola, om de åtfölja alla postabonnerade
exemplar av tidningen
samt bilagorna vid avlämnandet till
postbehandling icke hava ett format,
som är avsevärt större än det format,
vari själva tidningen avlämnas, anses
såsom delar av tidningen och följaktligen
— vare sig tidningen expedieras
efter postabonnemang eller såsom utgivarkorsband
— postbefordras utan
särskild avgift, nämligen:

a) planscher, kartor och andra dylika
bilagor, vilka utgöra förklaring
av eller eljest tydligen hänföra sig
till innehållet i den tidning, som de
åtfölja; samt

b) bihang, vilka äro utgivna av tidningens
redaktion för att utgöra tilllägg
till eller fortsättning av det tidningsnummer,
som de åtfölja, dock
med förbehåll att dessa bihang äro
tryckta å samma ort som liuvudnumret
och icke hava till syfte att göra
reklam för ett eller några få affärsföretag
eller utgöras av föreningsstadgar,
årsberättelser, personalförteckningar,
tidtabeller, självständiga
broschyrer, meddelanden rörande sammankomst,
tävling, lotteri eller annat
liknande.

Mom. 4. Särskild befordringsavgift
erlägges icke heller för:

a) tidningsbilaga, som endast utgöres
av blankett för abonnemang å
den tidning, med vilken bilagan befordras,
och vilken bilaga åtföljer alla
postabonnerade exemplar av tidningen;

b) sådana officiella berättelser eller
meddelanden, som, enligt Konungens
föreskrift, med Post- och Inrikes Tidningar
utdelas till allmänheten; och

c) tidningsbilaga, som utgöres av
en tidning med samma utgivare och
samma utgivningsort som huvudtidningen
och vilken enligt anmälan
skall regelbundet medfölja sistnämnda
tidning.

Mom. 5- Aven annat tryckalster än
som i mom. 3 och 4 sägs må befordras
såsom bilaga till tidning, under förutsättning
att tryckalstret i fråga om
format och beskaffenhet i övrigt lämpar

Knngl. Maj:ts proposition nr 220.

2!>

(Nuvarande lydelse.)

För varje exemplar av bilagan, som
befordras med postabonnerade eller
såsom utgivarkorsband expedierade
exemplar av tidningen, skall emellertid
till postkassan erläggas särskild
avgift med, om bilagans vikt icke överstiger
25 gram, V2 öre och eljest med
enahanda belopp, som skolat för det
såsom bilaga befordrade tryckalstret
utgå, om detta ensamt för sig avsänts
såsom korsband; dock att, om i särskilt
fall omständigheterna därtill föranleda,
generalpoststyrelsen äger medgiva, att
tidningsbilaga må postbefordras antingen
utan särskild gottgörelse eller
mot lägre postbefordringsavgift än som
här ovan i momentet stadgas.

Om vid beräkning av den särskilda
avgiften för befordran av bilaga uppkomma
bråkdelar av öre, avrundas
dessa uppåt till helt öretal.

Yad i detta moment sägs gäller,
vare sig sådan bilaga, varom här är
fråga, befordras med något enstaka
tidningsnummer eller enligt anmälan
skall regelbundet medfölja tidningen.

6 mom. Den omständigheten, att
ett tryckalster inklistrats eller annorledes
fästs i tidning eller tidningsbilaga,
medför icke i och för sig befrielse
för utgivaren att särskilt för
detta tryckalster erlägga sådan avgift,
som i 5 mom. sägs.

13 §.

Om för vinnande av snabbare postbehandling
så erfordras, äger efter anmälan
utgivare av tidning att å annan
tid än den, då postanstalten å utgivningsorten
hålles öppen för allmänheten,
därstädes till postbefordran avlämna
exemplar av tidningen. Prövas
dylikt avlämnande icke kunna ske utan
ökad kostnad för postverket, kan generalpoststyrelsen
ålägga tidningsutgivaren
att till postverket utgiva särskild
ersättning med det belopp, som av

(Föreslagen lydelse.'')

sig för befordran tillsammans med tidningen
samt åtföljer tidningen till
alla dess postabonnenter. För varje
exemplar av bilagan, som befordras
med postabonnerade eller såsom utgivarkorsband
expedierade exemplar
av tidningen, skall emellertid till postkassan
erläggas en särskild avgift med,
om bilagans vikt icke överstiger 25
gram, 1 öre och eljest med enahanda
belopp, som skolat för det såsom bilaga
befordrade tryckalstret utgå, om
detta ensamt för sig avsänts såsom
korsband. Efter sistnämnda grund utgår
avgiften jämväl i det fall, att med
ett och samma tidningsexemplar följa
två eller flera avgiftspliktiga bilagor
med sammanlagd vikt av mer än 25
gram, och beräknas härvid särskild
avgift för varje bilaga. Om i särskilt
fall omständigheterna därtill föranleda,
äger generalpoststyrelsen medgiva, att
tidningsbilaga må postbefordras antingen
utan särskild gottgörelse eller
mot lägre postbefordringsavgift än den
som här ovan i momentet stadgas.

Yad i detta moment sägs gäller,
vare sig sådan bilaga, varom här bifråga,
befordras med något enstaka
tidningsnummer eller enligt anmälan
skall regelbundet medfölja tidningen.

Mom. 6. Den omständigheten, att
ett tryckalster inklistrats eller annorledes
fästs i tidning eller tidningsbilaga,
medför icke i och för sig befrielse
för utgivaren att särskilt för
detta tryckalster erlägga sådan avgift,
som i mom. 5 sägs.

§ 13.

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

(Nuvarande lydelse.)

styrelsen beräknas motsvara postverkets
ökade kostnad.

14 §.

Generalpoststyrelsen har att meddela
de närmare föreskrifter, som för
behörig tillämpning av här ovan givna
stadganden kunna finnas erforderliga.

(Föreslagen lydelse.)

styrelsen beräknas motsvara postverkets
ökade kostnad.

§ 14-

Generalpoststyrelsen har att meddela
de närmare föreskrifter, som för
behörig tillämpning av här ovan givna
stadganden kunna finnas erforderliga.

Yad sålunda blivit stadgat skall
träda i kraft den 1 januari — — —

Yad sålunda blivit stadgat skall
träda i kraft den 1 januari 1925, vid
vilken tid nådiga förordningen angående
villkoren för postbefordran av
tidningar och andra periodiska skrifter
den 17 juni 1916 upphör att gälla,
dock att följande av de nu meddelade
bestämmelserna skola redan tidigare
tillämpas, nämligen föreskrifterna i
§ 3 från och med den 1 juli 1924, föreskrifterna
i § 5 mom. 2 beträffande
sådana anmälningar till 1925 års tidningstaxa,
som göras under år 1924,
samt föreskrifterna i § 5 mom. 3 och
i § 8 mom. 2—5 beträffande sådana
abonnemang för år 1925, som verkställas
under år 1924.

Beträffande de föreslagna ändringarna samt skälen till desamma tillåter
sig generalpoststyrelsen vid vederbörande paragrafer och moment anföra
följande.

§§ 1 och 2.

De här föreslagna bestämmelserna äro oförändrade återgivna från motsvarande
paragrafer i nu gällande förordning.

§3.

Såsom av generalpoststyrelsens allmänna yttrande här ovan framgår, har
styrelsen icke ansett sig kunna föreslå sådan förhöjning av postavgifterna
för tidningar, att därav skulle täckas ens postverkets merkostnad för tidningsrörelsen.
Yid sådant förhållande har det synts nödvändigt, att, i den
mån så utan större olägenhet kan ske, vidtaga åtgärder för att de låga tidningsavgifterna
endast må komma verkliga tidningar till del. I sådant syfte
har i § 3 mom. 1 föreslagits, att i tidningsregistret skulle intagas endast
sådant tryckalster, som utkommer med minst ett nummer i varje kalenderkvartal.
En sådan begränsning är vidtagen i Danmark, Norge, Finland och
åtskilliga andra främmande länder.

Den omständigheten att tidningarna — åtminstone i allmänhet — utkomma
regelbundet med flera nummer under en viss bestämd period torde
vara en av de väsentligaste orsakerna till att tidningarna kommit att i
postalt hänseende intaga en i förhållande till andra trycksaker särskilt gyn -

:;i

Kumjl. Maj:ts proposition nr 22H.

nåd ställning. Genom att fn gång vända sig till vederbörande postanstalt
erhåller abonnenten en hel serie tidningsnummer, och det låg därför nära
till hands att låta postverket så att säga mera direkt verkställa distributionen.
Är det däremot fråga om endast ett eller annat enstaka nummer, är
det med postabonnemang förenade arbetet allt för omständligt. Det är därför
fullt riktigt, att postabonnemang, jämlikt § ö mom. 1 i nu gällande tidningsförordning,
icke mottages beträffande tidning, som utkommer mindre
ofta än fyra gånger om året. Dessa tryckalster betraktas emellertid fortfarande
här i Sverige — i motsats till vad såsom ovan sagts är fallet t. ex.
i Danmark, Norge och Finland — såsom tidningar i postal mening och intagas
således i tidningsregistret. Anmälan till registret sker i dylika fall
uteslutande för att tryckalstret må vinna befordran mot det låga porto, som
är medgivet för utgivarkorsband. När de kommitterade, som upprättade
förslag till 1904 års tidningsförordning, förordade införandet av utgivarkorsband,
hyste de den förhoppningen, att utgivarkorsbanden skulle träda i
stället för de för postverket betungande postabonnemangen. I överensstämmelse
härmed fick enligt 1904 års förordning utgivarkorsband användas
endast när verkligt abonnemang hos utgivaren förelåge. Det visade sig
emellertid omöjligt att i praktiken övervaka denna bestämmelses efterlevnad,
varför bestämmelsen icke medtogs i 1916 års tidningsförordning, och vid försändning
såsom utgivarkorsband av tidning, som utkommer mindre ofta än
4 gånger om året, torde i allmänhet icke föreligga abonnemang i verklig
mening. Icke heller lärer vid bestämmandet av priset å dessa publikationer
hänsyn tagas till det billiga försändningssätt, som utgivarkorsbandsförsändningen
erbjuder. Ofta utgöres priset av årsavgiften till en förening. Någon
fördel för allmänheten torde detta försändningssätt icke innebära beträffande
nu ifrågavarande publikationer.

Utgår man ifrån, att postverkets särskilda bestyr med tidningarna egentligen
avser att bereda allmänheten lätt tillgång till verkliga tidningar, så
synes det föreligga anledning undersöka, huruvida dessa tryckalster, vilka
utkomma mindre ofta än fyra gånger årligen och på vilka redan med nuvarande
föreskrifter eu del av tidningsförordningens bestämmelser icke äro
tillämpliga, äro av beskaffenhet att framför böcker och andra tryckalster i
allmänhet böra tillförsäkras särskilt låga postbefordringsavgifter. För bedömandet
av denna fråga kunna vissa upplysningar hämtas ur postverkets
tidningstaxa. De i 1923 års taxa intagna publikationer, som utgåvos mindre
ofta än fyra gånger årligen, fördelade sig på ungefär följande sätt:

1) enskilda samfunds och föreningars årsskrifter o. d........................... 44 st.

2) jultidningar o. d................................................................................... 42 »

31 vetenskapliga tidskrifter ....................................................................... 4 »

4) diverse ................................................................................................... 3 ;

Summa 93 st.

Till den första gruppen höra i allmänhet årstryck och andra meddelanden
från religiösa samfund eller föreningar, från yrkessammanslutningar samt
från idrotts-, nykterhets-, turist- eller därmed jämförliga föreningar. I den
mån dylika publikationer, vilket till stor del är fallet, innehålla meddelanden
angående föreningsangelägenheter, hava de intresse endast för viss, ofta mycket
begränsad läsekrets. De stora bankernas och många andra affärsföretags
årsberättelser äro säkerligen av minst lika allmänt intresse som de meddelanden,
vilka utsändas av vissa klubbar och föreningar, men man torde näppeligen
vilja inrangera bankrapporter och revisionsberättelser bland »tidningar
och andra periodiska skrifter». När åter sådan föreningspublikation, varom
nu är fråga, innehåller uppsatser i ämnen, som tillhöra vederbörande förenings

Kungl. Maj;ts proposition nr 226.

verksamhetsområde, kan tryckalstret likställas med bokalster i allmänhet.
Så skiljer sig t. ex. Svenska turistföreningens årsskrift näppeligen från annan
turistlitteratur.

Själva ordet »periodisk» innebär någonting som återkommer, och enär
anmälan till tidningstaxan avser kalenderår, synes därför — såsom också i
eu reservation till 1901 års kommittéutlåtande framhölls — ett tryckalster,
som utkommer endast en gång under perioden (kalenderåret), icke kunde
anses såsom periodisk. År denna uppfattning riktig, skulle den andra gruppen
av de i tidningstaxan intagna tryckalster, vilka utkomma mindre ofta än fyra
gånger årligen, nämligen jultidningarna, såsom icke periodiska skrifter vara
uteslutna från de särskilda postala förmåner, som enligt tidningsförordningen
tillkomma tidningar och andra periodiska skrifter, d. v. s. i detta fall rätten
att vinna befordran mot utgivarkorsbandsporto. I allmänhet lärer väl heller
icke ett exemplar av en jultidning sändas från utgivaren direkt till en köpare.
Dessa tryckalster tillhandahållas i de flesta fall genom bokhandlare och kommissionärer
samt utsändas därför i stora packor, ofta såsom järnvägsgods.
För försändelser intill 1 kilograms vikt kan det vanliga korsbandsportot 5
öre per 100 gram — vilket för övrigt, trots prisförhöjningar på de flesta
andra områden, nu är lägre än före världskriget — icke anses avskräckande,
i all synneidiet som ju försändandet sker endast en gång årligen.

Yad slutligen angår de i 1923 års tidningstaxa intagna fyra vetenskapliga
tidskrifter, vilka utkomma mindre ofta än fyra gånger årligen, så torde dessa
icke utgå i så stora upplagor, att skillnaden mellan utgivarkorsbandsportot
och vanligt korsbandsporto kan vara av någon ekonomisk betydelse.

Med det nu anförda har geiferalpoststyrelsen velat visa, att det icke skulle
innebära några orättvisor eller någon inskränkning i de verkliga tidningarnas
postala förmåner, om jämväl här i Sverige infördes en bestämmelse därom,
att ett tryckalster, som utkommer mindre ofta än fyra gånger årligen, icke
i postalt hänseende anses såsom periodisk skrift. Den invändningen, att
tryckalster med ungefärligen liknande innehåll och vilket utkomme minst
fyra gånger årligen eller oftare, fortfarande komme att postbehandlas såsom
tidning, förfaller därmed att här är fråga om periodiciteten, icke innehållet.
Det torde väl också kunna sägas, att ett tryckalster, som utkommer fyra
gånger årligen eller oftare, har karaktären av periodisk skrift i högre grad
än vad fallet är med ett tryckalster, som utkommer endast en eller par
gånger under perioden.

Det synes näppeligen kunna göras någon berättigad invändning mot att
här i Sverige införes en bestämmelse, som tillämpas i andra länder, där postverken
taga jämförelsevis ringa befattning med tidningsbestyret. För att en
sådan bestämmelse som den nu ifrågasatta icke skulle kringgås på sådant
sätt, att fyra nummer anmäldes, men sammansloges exempelvis till två, vilka
betecknades nr 1—2 och nr 3—4, föreslås att, såsom fallet är i Danmark,
minst ett nummer skall utgivas i varje kalender kvartal.

Genom nu föreslagna bestämmelse skulle vissa tryckalster, som nu sändas
mot utgivarkorsbandsporto, komma att befordras mot vanligt korsbandsporto
eller såsom paket. Härigenom beredes postverket en ökad inkomst, vilkens
storlek dock icke låter sig beräkna.

Den i nuvarande § 3 mom. 1 intagna bestämmelsen, att tidning skall efter
abonnemang hållas allmänheten tillhanda, har bibehållits i förslaget. Visserligen
kan tidning försändas såsom utgivarkorsband utan att abonnemang
föreligger, men tryckalster, som i postal bemärkelse anses såsom tidning,
bör dock såsom i 1901 års kommittéutlåtande framhölls, vara avsett för
spridning bland allmänheten. Skulle det bliva generalpoststyrelsen bekant,
att en person, som enligt uppgifterna i tidningstaxan rekvirerat en tidning

Kungl. Maj:ts proposition nr 2''JU. 33

hos utgivaren, blivit förvägrad tidningen under förebärande att densamma
endast vore avsedd för en viss läsekrets, läror generalpoststyrelsen böra äga
befogenhet att från tidningsregistret utesluta ett sådant tryckalster.

Såsom förut framhållits, böra de fördelar, som bestämmelserna i tidningsförordningen
erbjuda, så vitt möjligt komma endast verkliga tidningar och
tidskrifter till del. I överensstämmelse härmed finnas i § .9 mom. 1 angivna
vissa tryckalster, som icke få betraktas såsom tidningar i postal mening.
Tillämpningen av de här meddelade bestämmelserna möter ofta stora svårigheter.
Då det emellertid, huru bestämmelserna än avfattas, icke lärer kunna
undvikas, att svårbestämbara gränsfall förekomma, har styrelsen inskränkt
sig till att med anledning av inträffade fall föreslå, att under c) tillföres
»föreningsstadgar», varjämte i samma punkt ordet »redogörelse» utbytts mot
det mera omfattande ordet »meddelande».

Under det att punkterna a)—c) i nu ifrågavande moment avser tryckalsters
innehåll, är bestämmelsen i punkt d) tillkommen för att förhindra den svårighet
vid postbehandlingen, som måste uppstå, därest tidningar på grund
av likhet i fråga om titeln lätt kunde förväxlas. Emellertid hava på senaste
tiden inträffat flera fall, då tidnings titel visserligen icke varit så lika med
förut anmäld tidnings, att registrering ansetts kunna på grund av bestämmelsen
i punkt d) förbjudas, men då det visat sig, att tidningens titel —
uppenbarligen med full avsikt — typografiskt anbragts på sådant sätt, att
förväxling med förut befintlig tidning svårligen kunnat undvikas. Givetvis
lärer det icke tillkomma generalpoststyrelsen att beivra den illojala konkurrens,
som sålunda förelegat, men i den mån postarbetet genom den vidtagna
anordningen försvåras, synes g e n e r a 1 p o s t s tyr el s e n böra äga befogenhet
att påfordra rättelse. I överensstämmelse härmed har i momentet tillförts
en ny frankt e).

I mom. 2 har bland publikationer, som må registreras, ehuru de icke uppfylla
de i mom. 1 stadgade vilkor, tillförts hushållningssällskapens handlingar.
Dessa hava nämligen ansetts stå så nära övriga i mom. 2 angivna
tryckalster, att de böra medgivas registrering oberoende av periodicitet och
innehåll.

§ 4.

Föreskriften om skyldighet för utgivaren att till postanstalten å utgivningsorten
avlämna ett fullständigt exemplar av tidningen med avgiftsfria
bilagor, vilken föreskrift införts såsom mom. 2, finnes för närvarande i § 8
mom. 8, och har tillkommit för att postanstalten må hava tillgång till nödiga
exemplar för lielårsviktens beräknande. I överensstämmelse härmed har
dylikt avlämnande hittills påfordrats endast beträffande tidning, som varit
anmäld till postabonnemang. Då det emellertid är av vikt, att postverket
är i tillfälle pröva, huruvida en tidnings nummer uppfyller de för kvarstående
i tidningsregistret stadgade villkor, synes det lämpligt att nu ifrågavarande
föreskrift utvidgas att gälla även tidningar, som sändas endast såsom
utgivarkorsband. Det må nämnas, att sålunda avlämnade tidningsexemplar
efter ett års förlopp återställas till tidningsutgivaren.

§ 5.

Andra stycket i nuvarande mom. 1 komme att utgå i och med att tryckalster,
som utkommer mindre ofta än en gång i kvartalet, icke längre skulle
anses såsom tidning i postal mening.

I ett nytt mom. 2 föreslås en avgift av 20 kronor för anmälan till tidningstaxan.
Förslaget avser att tillföra postverket ersättning för taxans utarbetande,
tryckning och distribution. Med hänsyn till de låga tidningsavgifter,
som i övrigt föreslås, har nu ifrågavarande avgift ansetts kunnat sättas till 20

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 saml. 187 käft. (Nr 226.) 996 24 3

Kungi. Maj:ts proposition nr 226.

kronor. Postverkets årliga inkomst av den föreslagna avgiften kan beräknas
till omkring 30,000 kronor.

Enligt nuvarande mom. 2 i § 5 gäller att beträffande tidning, som utkommer
oftare än eu gång i veckan, abonnemang vid postantalt å utgivningsorten
icke må äga rum för person, som bor eller vistas å nämnda ort och
vilkens post utdelas genom lokalbrevbäring. I 1904 års tidningsförordning
hade bestämmelsen följande lydelse: »å tidning, som utkommer mer än en
gång i veckan, medgives icke abonnemang vid postanstalt, där tidningen utgives».
Den omformulering, som vidtogs i 1916 års förordning, avsåg endast
att bringa bestämmelsen i överensstämmelse med tillämpad praxis. Man
har nämligen icke ansett sig böra förvägra lokalabonnemang i de fall då
abonnenten bott utom lokalbrevbäringsområdet och fått sig posten tillställd
t. ex. genom lantbrevbärare eller medelst lösväska. I allmänhet torde någon
ändring härutinnan nu icke vara påkallad. Emellertid kan i vissa fall en
sträng tolkning av bestämmelsen leda till egendomliga förhållanden. Så
äger med nuvarande formulering en person, som från utgivningsortens postkontor
avhämtar sin post, abonnera å lokaltidning, även om personen bor i
omedelbar närhet av tidningens expedition, varemot t. ex. en person i något
av de med Stockholm inkorporerade samhällena, icke skulle få abonnera å
tidning, som utkommer i Stockholm ■— hela Stor-Stockholm måste väl anses
såsom utgivningsort — därest posten utdelas genom lokalbrevbäring. Vidare
äro förhållandena sådana, att s. k. lådbrevbäring, som enligt kungl. brevet
den 22 mars 1912 av generalpoststyrelsen inrättats å vissa platser, i förevarande
hänseende lämpligen bör i vissa fall likställas med lokalbrevbäring,
i andra fall däremot med lantbrevbäring.

Då det icke lärer vara möjligt att åt nu ifrågavarande författningsställe
giva en sådan avfattning, att däri kunna inrymmas alla tänkbara fall, då
lokalabonnemang bör medgivas eller förvägras, och enär bestämmelsen i
dess nuvarande formulering i allmänhet är tillämplig, har det synts generalpoststyrelsen
lämpligt att icke vidtaga annan ändring än att generalpoststyrelsen
skulle äga befogenhet att för särskilda fall bestämma i förevarande
hänseende. I överensstämmelse härmed föreslås ett tillägg till bestämmelmelsen,
vilken återfinnes i mom. 3 i förslaget.

§ 6.

Här föreslås icke någon ändring i sak. Enär emellertid med »prenumerationsavgift»
i allmänhet torde förstås hela det belopp, som erlägges vid
prenumeration, föreslås benämningen »utgi vara vgift» såsom motsats till »postavgift
■>.

§ 7-

I denna paragraf har endast vidtagits den omformulering, som blir en
följd av vad under § 6 förslagits.

§ 8.

Postavgiften vid postabonnemang är för närvarande uppdelad i förskrivningsavgift
och befordringsavgift. Denna uppdelning synes fullt riktig och
har därför bibehållits. Mom. 1 är därför ofördrändrat.

Mom. 2 handlar om förskrivningsavgiften. Den utgår för närvarande dels
med en fix avgift för varje abonnemang, oberoende av terminens längd, dels
och med en viss procent av det pris, som utgivaren betingat sig. Procenten
räknas för helt år och i förhållande därtill för kortare abonnemangstider.
De ordinarie avgifterna äro 10 öre och 2 procent, den senare dock ej under
5 öre. Dessa belopp hava sedan år 1921 utgått med 100 procents förhöjning.

Förskrivningsavgiften bör .utgöra ersättning för allt det postverkets arbete,

Kungl. Maj:ts proposition nr 226‘. 35

som för värjo abonnemang är detsamma, vare sig abonnemanget avser längre
eller kortare tid och oberoende av tidningens periodicitet eller vikt. Detta
arbete utföres dels inom generalpoststyrelsen och dels vid postanstalterna.
Inom generalpoststyrelsen verkställes således bland annat:
prövning av inkommande framställning om tryckalsters behandling såsom
tidning i postal mening;

granskning av utgivares uppgift till tidningstaxan;
tidningstaxans utarbetande, tryckning och distribuering;
åtgärder med anledning av tidnings upphörande, namn- eller prisförändring
in. m.; samt

revision av tidningsräkenskapernas såväl debet som kredit.

Det arbete, som vid postanstalterna är detsamma vid varje abonnemang
och därför borde ersättas med förskrivningsavgiften, är i huvudsak följande:

mottagande av tidningsrekvisition med tillhörande belopp, uppgifternas
granskning mot tidningstaxan, samt, när abonnenten därom gör framställning,
meddelande av kvitto;
medlens bokförande;

antecknande under särskilt konto för varje tidning av abonnents namn
och adress samt den tid abonnemanget avser;

tidningens beställande hos utgivaren;

Postverkets här ovan i korthet angivna arbete är, såsom förut sagts, detsamma
vid varje abonnemang. Förskrivningsavgiften bör därför alltid utgå
med samma belopp. Den del av denna avgift, som för närvarande utgår
med en viss procent av tidningens pris, lägges emellertid med olika belopp
på olika abonnemangsterminer. Mot denna procentuella del gjordes invändningar
redan när kommitteutlåtandet med förslag till 1904 års tidningsförordning
förelåg. Så hemställde Svenska Tidningsutgivareföreningen i underdånigt
yttrande, som avgavs över nämnda förslag, att procentavgiften skulle
såsom i princip oriktig bortfalla. I kommittéutlåtandet motiverades denna
avgift bland annat därmed, att, då postavgifterna för det dåvarande bestämdes
uteslutande med hänsyn till prenumerationspriset, övergången till det
av kommitterade föreslagna nya systemet skulle underlättas genom bibehållandet
av en procentuell avgiftsdel, varjämte framhölls, att då procenttalet
sattes så lågt, denna del av avgiften bleve av mindre betydelse. Man
finner också, att det högsta prenumerationspris, som kommitterade hade att
räkna med, var 15 kronor per helår, varför den procentuella delen av postavgiften
icke i något fall komme att överstiga 30 öre. Av hela postverkets
inkomst av tidningsabonnemangen beräknades endast 7 ä 8 procent inflyta
av nu ifrågavarande avgiftsdel. Med de särskilt under åren 1920 och 1921
höga tidningspriserna och i anledning av den tillfälligt höjda postavgiften
kom den procentuella delen av postavgiften att uppgå ända till 1 krona 60
öre och utgjorde i medeltal 15.4 procent av hela postverkets ersättning
för postabonnemangen. Man kan väl också antaga, att när anmärkningar
riktats däremot, att vid den provisoriska höjningen av postavgiften för postabonnemang
samtliga avgiftsdelar fingo vidkännas samma höjning, denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

anmärkning särskilt riktat sig mot höjningen av den procentuella avgiften.
Generalpoststyrelsen är också av den uppfattningen, att en rättelse härutinnan
nu bör ske.

I främmande länders postala bestämmelser på nu ifrågavande område
tages i allmänhet icke någon hänsyn till tidningens pris, och det synes
generalpoststyrelsen som om tiden nu vore mogen för att man vid fastställandet
av grunderna för beräknadet av postavgiften vid postabonnemang
helt och hållet bortser från denna faktor. Visserligen kan man säga, att
postverket genom den procentuella avgiftsdelen beredes en viss provision
för dess redovisning av uppbura tidningsmedel, men de olika tidningarnas
priser hålla sig i allmänhet inom sådana belopp, att, om en avgiftsskala i
huvudsaklig överensstämmelse med den för postanvisningar gällande skulle
tillämpas, någon mera nämnvärd skillnad icke skulle uppstå mellan de avgiftsbelopp,
som borde påföras de olika tidningarna. Vid sådant förhållande
lärer något bärande skäl för denna särskilda avgiftsdels bibehållande icke
föreligga. Denna avgift har också ofta drabbat tidningarna synnerligen
orättvist.

År 1922 tillförde den procentuella avgiftsdelen — med den provisoriska
förhöjningen till 4 procent — postverket en inkomst av omkring 454,(XX)
kronor. Ehuru den procentuella avgiftsdelen räknas till förskrivningavgiften,
minskas dock icke genom denna avgiftsdels borttagande ersättningen för
förskrivningsarbetet med hela det nu angivna beloppet. Såsom förut sagts,
lägges nämligen den procentuella avgiften med olika belopp på olika abonnemangsterminer,
och denna avgiftsdel är således icke en förskrivningsavgift

1 den bemärkelsen, att den i sin helhet utgör ersättning för den del av
postverkets arbete, som är oberoende av abonnemangstidens längd och tidnings
periodicitet och vikt. Då dessutom tidnings pris, varå procenten beräknas,
i allmänhet står i ett visst förhållande till tidningens periodicitet
och vikt, föreligga goda skäl för att genom befordringsavgiften uttaga åtminstone
större delen av det belopp, som för närvarande inbyter av den procentuella
avgiftsdelen. Med hänsyn till det arbete, som borde ersättas av
den fasta förskrivningsavgiften, vore emellertid en höjning av denna, för
närvarande 20 öre, väl motiverad. Under överläggningarna med de sakkunniga
har också frågan om förskrivningsavgiftens storlek ingående diskuterats.
Mot en till högre belopp än 20 öre bestämd förskrivningsavgift har emellertid
anförts, att den — som ju skulle utgå med samma belopp även för
kortare perioder — komme att kännbart betunga de kortare abonnemangen,
till vilka de ekonomiskt minst bärkraftiga abonnenterna till stor del vore
hänvisade. Med beaktande av detta skäl och då det icke lärer vara nödvändigt
att strängt fasthålla vid att varje avgiftsdel skall avse att ersätta
viss detalj av postverkets arbete, utan hela postavgiften kan betraktas såsom
en enhet, har styrelsen stannat vid att föreslå en förskrivningsavift av 20
öre, vilket således innebär dels att den i nuvarande förordnings § 8 mom.

2 a) stadgade ordinarie avgiften höjes med 100 procent — cl. v. s. till samma
belopp som för närvarande utgår — dels ock att den under b) samma moment
bestämda avgiften bortfaller.

När generalpoststyrelsen föreslår denna förskrivningsavgift, har styrelsen
också räknat med att den i § 5 mom. 2 föreslagna avgiften skall lämna ersättning
för kostnaden med tidningstaxan, vilken kostnad, enligt vad ovan
sagts, rätteligen ansetts böra påföras förskrivningsavgiften.

I §8 mom. ii behandlas befordringsavgiften. Genom denna avift skall
postverket erhålla ersättning dels för tidningarnas inslagning till de skilda
utdelningspostanstalterna, tidningsexemplarens förseende med abonnenternas
namn in. m. samt för utdelningen, dels ock för själva befordringen. Det är

Kunyl. Maj:t& proposition nr 2''26.

av tidningens årsvikt med viss minimistort
sett innebära de olika systemen unge -

avgifterna lämpligen böra sättas,
befordringsavgiften skall — utöver

naturligt, att omfattningen av dessa bestyr är beroende av det antal nummer,
varmed tidningen utkommer, och tidningens vikt. I överensstämmelse bär
med är också den s. k. befordringsavgiften för närvarande uppdelad dels i
eu avgift för värjo nummer i veckan (periodicitetsavgift), dels ock eu avgift
för varje kilogram av tidningens årsvikt (viktavgift). Mot denna uppdelning
torde icke något vara att invända. I vissa främmande länders postverk,
där någon motsvarighet till det svenska systemet med postabonnemang förekommer,
grundar man emellertid befordringsavgiften icke på tidningens årsvikt
utan på varje nummers medelvikt. Därvid sammanslår man, så att
säga, periodicitetsavgiften och viktavgiften på sätt av följande exempel framgår.
Om ett tidningsnummer med en medelvikt av 50 gram anses böra betinga
en avgift av 1 öre, blir befordringsavgiften för helår för eu tidning,
som utkommer med 52 nummer per år, 52 öre (1 X52), för en 6-dagarstidning
3 kronor 8 öre (1 X 308 nummer) o. s. v. I enlighet med detta system hava
hos generalpoststyrelsen upprättats åtskilliga förslag. Dessutom hava verkställts
beräkningar med ett system, enligt vilket befordringsavgiften skulle
utgå med en viss avgift per kilogram
avgift för varje veckonummer. I
fär detsamma, och då det synts önskvärt, att det nuvarande förhållandet
mellan de skilda tidningarnas postavgifter så litet som möjligt rubbas, har
generalpoststyrelsen stannat vid att föreslå det nuvarande systemets bibehållande.
Tidningsutgivarna torde också bäst finna sig till rätta därmed.
Det har då gällt att undersöka, till vilka belopp periodicitets- och vikt Därvid

har man att ihågkomma, att av
det belopp, som för närvarande inflyter
av densamma — utvinnas dels den inkomst, 454,000 kronor, som bortfaller
genom den procentuella avgiftsdelens slopande, dels ock den ökade inkomst,
som enligt generalpoststyrelsens allmänna uttalande här ovan anses böra
beredas postverket för dess bestyr med postabonnemangen.

För närvarande är periodicitetsavgiften dubbelt så stor som viktavgiften.
Något skäl, varför detta förhållande valts, finnes icke anfört i 1901 års kommittéirtlåtande.
Befordringsavgiften skulle, enligt kommitterades mening,
avse att bereda postverket gottgörelse för dess bestyr med tidningarnas försändande
och tillhandahållande till vederbörande adressater och borde, då
omfattningen av dessa bestyr huvudsakligen berodde av tidningarnas nummerantal
och vikt, beräknas med hänsyn till dessa faktorer. Kostnaderna
för ifrågavarande bestyr bestå av personalkostnader och transportkostnader,
men även kostnader för lokaler och vissa förbrukningsartiklar stå i nära
samband med dessa bestyr. Det synes emellertid näppeligen hava varit
kommitterades mening att efter några särskilda grunder fördela dessa kostnader
på periodicitets- och viktavgifterna. Till den senare avgiften borde
väl i sådant fall hava i första hand förts transportkostnaderna, men av de
beräkningar angående postverkets kostnader för tidningsrörelsen, vilka åberopas
i kommittéutlåtandet, finner man, att nära hälften av dessa kostnader
beräknades falla på tidningarnas postbefordran. Att kommitterade det oaktat
satte periodicitetsavgiften till dubbelt så högt belopp som viktavgiften synes
tyda därpå, att man valde ett förhållande, som ansågs på ett lämpligt sätt
avväga postavgifterna för de olika tidningarna.

Under de år, som förflutit sedan ovannämnda kommittéutlåtande avgavs,
har eu avsevärd förskjutning ägt rum mellan fördelningen av postverkets
utgifter, i det att personalkostnaderna för närvarande äro avsevärt större
än postföringskostnaderna. Att bestämma periodicitets- och viktavgifternas
inbördes förhållande med hänsyn till postverkets kostnader för de olika
prestationer, postverket utför, lärer emellertid icke låta sig göra, allra minst

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

när man genom att sätta en tåg förskrivningsavgift flyttat över på befordringsavgiften
en del av ersättningen för det arbete, som kan anses tillhöra förskrivningen.
Vid sådant förhållande har det synts generalpoststyrelsen
lämpligast, att avgiftsbeloppen fastställas huvudsakligen med tanke på att
postverket erhåller en viss ökad inkomst och att de avgiftsförhöjningar, som
härför bliva nödvändiga, drabba de olika tidningarna så litet betungande
som möjligt. En annan synpunkt, som även förtjänar beaktas, är den, att
avgifterna böra så avvägas, att postverkets ersättning för tidningsbestyret i
största möjliga mån ökas i förhållande till tidningsrörelsens utveckling.
Detta är naturligtvis så mycket mer önskvärt som generalpoststyrelsen icke
anser sig kunna föreslå avgifternas bestämmande till de belopp, som skulle
erfordras för täckande av postverkets merkostnader för tidningsrörelsen.

Under de senare åren har tidningarnas vikt visat en fortgående stegring,
varemot i fråga om periodiciteten någon nämnvärd ökning icke torde vara
att förvänta. Okade inkomster kunna således säkrast påräknas genom
höjning av viktavgiften. Visserligen kan invändas, att en mera nämnvärd
ökning av sistnämnda avgift kunde föranleda tidningarna att göra inskränkningar,
varigenom den beräknade merinkomsten komme att utebli; men då
tidningarnas viktökning i icke ringa mån torde bero på ökad tillströmning
av annonser, och inkomsten från dessa säkerligen väl uppväger den ökade
postavgiften — vilken för övrigt ofta uttages av allmänheten — torde några
nämnvärda inskränkningar i fråga om tidningarnas vikt näppeligen vara att
befara.

Ett skäl för kraftigare ökning av viktavgiften än av andra delar av postavgiften
för tidningar ligger också däri, att vissa tidningar nu nått eu så
hög vikt, att deras postbehandling är besvärande. Man behöver endast
betänka, att eu brevbärare, som har att utdela It) exemplar av en tidning
med en nummervikt av 150 gram, därmed får sin börda ökad med 11/2 kilogram,
för att nu icke tala om svårigheten att i brevbärarväskan rymma den
post, som skall utdelas under en brevbäringstur. Det inträffar också, att
brevbäraren måste återvända till postkontoret för att hämta post, som han
icke omedelbart kunnat medföra. Härav föranledes förlängd tjänstgöringstid
för brevbäraren, och allmänheten blir lidande genom fördröjd postutdelning.

Av nu anförda skäl och då dessutom för de mindre tidningarna en höjning
av viktavgiften medför i någon mån mindre avgiftsökning än vad en höjning
av periodicitetsavgiften skulle innebära, har generalpoststyrelsen ansett sig
böra föreslå, att periodicitetsavgiften sättes till 24 öre och viktavgiften till
20 öre. Detta innebär, att den i nuvarande förordnings § 8 mom. 3 a)
stadgade ordinarie avgiften höjes med 100 procent — d. v. s. till samma
belopp som för närvarande utgår — och att den under b) i samma moment
stadgade avgiften höjes med 233 procent, således en höjning av ungefär
66 procent på nu utgående avgift.

Utöver avgiftsbeloppen företer förslagets § 8 mom. 3 a) och b) ingen
annan olikhet i förhållande till motsvarande författningsställe i nuvarande
förordning än att bestämmelsen om en lägre periodicitetsavgift för varje
nummer över 7 i veckan föreslås utgå. För närvarande utgives icke ’ i
Sverige någon tidningsupplaga med mer än 7 nummer i veckan, men om så
vore fallet, skulle säkerligen de nummer, som utgåves samma dag, befordras
och utdelas med olika lägenheter och således i detta hänseende varje nummer
för sig kräva samma kostnad som vilket annat tidningsnummer som helst.
Något skäl för en lägre periodicitetsavgift för vissa nummer synes därför
icke föreligga.

Kung!. Afaj:ts proposition ur 220. .''it •

I momentet liar tillförts eu bestämmelse om, att befordringsavgiften skall
utgå med visst minimibelopp. Såsom postavgiften enligt generalpoststyrelsens
förslag skulle beräknas, bleve för en tidning med högst ett nummer i
veckan och en årsvikt av högst ett kilogram postavgiften vid lielårsabonnemang
64 öre. Motsvarande lägsta avgift är för närvarande 66 öre. Veckotidningarna
och tidningar, som utkomma mindre ofta än eu gång i veckan,
förorsaka emellertid i vissa avseenden postverket förhållandevis mera arbete
än andra tidningar. Så är det icke möjligt för brevbärare och andra postutdelare
att hålla i minnet namn och adresser å dylika tidningars abonnenter,
varför fullständig namn- och adresspåskrift måste verkställas i betydligt
större omfattning än vad fallet är beträffande andra tidningar. Det synes
fullt berättigat att för sådan tidning, varom nu är fråga, utgår en viss
minimiavgift oberoende av tidningens vikt. Sättes denna avgift till 90 öre
per helårsabonnemang, blir lägsta postavgiften för ett nummer av en veckotidning
omkring 1.7 öre, vilket belopp icke kan anses för högt. Enär förskrivningsavgiften,
om den procentuella delen borttages, alltid kommer att
utgå med fixt belopp, enligt förslaget 20 öre för varje abonnemangstermin,
är det lämpligt att bestämma ett minimibelopp för befordringsavgiften.
Sättes detta belopp till 70 öre blir således lägsta postavgiften vid helårsabonnemang
90 öre.

I nuvarande mom. 5 av § 6 stadgas, att postavgiften alltid skall utgöra
minst 20 öre, vilket belopp för närvarande är förhöjt med 100 procent.
Med nuvarande avgiftsbelopp kan denna minimiavgift ifrågakomma endast
för kortare abonnemangsterminer. Då generalpoststyrelsen i det föregående
föreslagit, att de avgiftsdelar, varav postavgiften är sammansatt, skola höjas
med minst 100 procent, synes det följdriktigt, att ifrågavarande minimiavgift
bestämmes till 40 öre. I överensstämmelse härmed föreslås i § 8 mom. 3
att befordringsavgiften skall för kortare abonnemangsperioder än ett år utgöra
minst 20 öre. Tillsammans med den fixa förskrivningsavgiften, 20 öre,
bleve denna minimiavgift således 40 öre eller densamma som för närvarande.

Med anledning av vad under mom. 3 föreslagits angående minimibelopp
för befordringsavgiften komme nuvarande mom. 5 att utgå.

Huru de föreslagna postavgifterna vid postabonnemang skulle ställa sig
för de olika tidningarna framgår av bifogade förteckning, å vilken beträffande
åtskilliga tidningar av olika periodicitet och vikt sammanställts nu utgående
och föreslagna avgifter.

I mom. 5 i förslaget — motsvarande nuvarande mom. 6 — har vidtagits
den ändringen att, när i momentet omförmäld höjning vidtages, det härför
erforderliga beloppet alltid skall läggas till postavgiften. 1 de flesta fall
angiver tidningsutgivaren det pris, tidningen skall betinga med postavgiften
inberäknad, och sådan utjämning, varom här är fråga, förekommer därför
sällan. Det synes emellertid riktigare att, i förekommande fall, postavgiften
höjes än att utgivaren skall tillgodoföras ett, låt vara obetydligt, högre belopp
än han själv begärt.

Det i förslaget intagna mom. 6 innehåller en helt och hållet ny bestämmelse.
Beträffande möjligheten och lämpligheten av att genom visst arbetes
överflyttande till tidningsutgivarna nedbringa postverkets kostnader för tidningsrörelsen
tillåter sig generalpoststyrelsen hänvisa till sina allmänna
uttalanden i denna skrivelse. Såsom där omförmäles, förekommer det att
tidningsutgivarna själva, efter av vederbörande postanstalt upprättade listor,
verkställer tidningsexemplarens inslagning till utdelningspostanstalterna
ävensom tidningspostens transporterande till vederbörande bantåg. Detta
förfarande medför givetvis en arbetsbesparing för postverket på samma gång
som det innebär eu fördel för tidningsutgivaren, som därigenom kan förkorta

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

tiden mellan pressläggningen och tidningens avsändande. Ett allmänt genomförande
av systemet skulle emellertid på ett för postverket mindre fördelaktigt
sätt överföra sorteringsarbetet från de fasta postanstalterna till postkupéerna,
där givetvis utrymmet är mera begränsat och tiden mera knapp.
Med anledning härav och då dessutom de mindre tidningarna näppeligen
äro rustade för att övertaga detta arbete, har förfarandet icke ansetts böra
göras obligatoriskt.

För att någon mera betydande kostnadsbesparing skulle uppkomma för
postverket, borde visserligen ifrågavarande inslagning verkställas av tidningarna
utan någon särskild gottgörelse från postverkets sida. Enär emellertid
de tidningsutgivare, som själva verkställa inslagningen, utföra ett arbete,
som icke ansetts böra åläggas dem, och då postverket således har mindre
bestyr med dessa än med andra tidningar, har generalpoststyrelsen icke
velat motsätta sig att till dessa tidningsutgivare, på sätt i nu förevarande
moment föreslås, utbetalas en viss ersättning för ifrågavarande bestyr. Att
förfarandet så att säga blir officiellt kan också hava sin betydelse såsom
ett första steg till tidningsarbetets överflyttande från postverket till tidningsutgivarna.
Från rätten att erhålla ersättning för bestyret med tidningsinslagningen
hava emellertid i förslaget undantagits tidningar, som utkomma
högst en gång i veckan. För dessa tidningar torde icke föreligga behov av
den snabbare expedition, som vinnes genom att tidningen själv ombesörjer
inslagningen, och för postverket skulle det säkerligen medföra övervägande
olägenheter, om en liel del mindre veckotidningar begagnade sig av systemet
i fråga.

Med huru stort belopp denna ersättning lämpligen bör utgå, är svårt att
beräkna. Uppenbart är, att för postverket, som har för dylikt arbete tränad
personal och som ofta kan sammanföra olika tidningar i samma omslag,
arbetet ställer sig lättare och väl även billigare än för den enskilde tidningsutgivaren.
Generalpoststyrelsen föreslår, att ersättningen till utgivarna skall
utgå med 6 procent av postavgiften. Högre lärer ersättningen icke kunna
sättas, utan att systemet blir ekonomiskt ofördelaktigt för postverket. Å
andra sidan skulle tidningsutgivarna anse en lägre ersättning allt för ringa
i förhållande till det arbete, som de åtaga sig. Het förtjänar också nämnas,
att de utgivare, som själva inslå tidningarna, för närvarande erhålla erforderligt
omslagspapper avgiftsfritt från postverket. Denna förmån borde givetvis
bortfalla, om utgivaren erhåller ersättning för inslagningens verkställande.

Åt generalpoststyrelsen torde böra överlåtas att meddela närmare villkor
för ersättningens åtnjutande ävensom bestämmelser angående sättet för
ersättningens utbetalande. För tjänstgöringens behöriga ordnande å postanstalterna
lärer det bliva nödvändigt att bland annat föreskriva, att utgivares
åtagande att ombesörja inslagningen skall omfatta viss bestämd
minimiperiod.

Förordningens mom. 6 skulle utgå. Den däri meddelade bestämmelsen
har i något utvidgad form intagits i förslagets § 4 mom. 2.

§ 9-

Mom. 1 har behållits oförändrat.

I mom. 2 föreslås maximivikten för tidningsnummer, som skall befordras
efter postabonnemang, höjt till 250 gram. Ifrågavarande maximivikt, som
enligt 1904 års tidningsförordning utgjorde 150 gram, höjdes år 1916 till
nuvarande 200 gram. På senare tiden har det visat sig, att detta viktmaximum
i vissa fall varit otillräckligt. Visserligen äro de tunga tidningarna
— såsom generalpoststyrelsen framhållit här ovan vid behandlingen
av frågan om viktavgiftens fastställande — besvärande särskilt vid postutdel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 22U.

ningen, men (lå enligt det nu framlagda förslaget till postavgift vid postabonnemang
postverket skulle vid ökning av tidnings vikt erhålla avsevärt
högre ersättning än vad nu är fallet, har generalpoststyrelsen ansett sig.
kunna föreslå att viktgränsen sättes till 250 gram.

10.

I denna paragraf, som motsvarar paragrafen med samma nummer i förordningen,
föreslås icke några större förändringar. I mom. 2 har emellertid
gjorts ett tillägg angående rätt för postverket att i visst fall till abonnent
återbetala hela abonnemangsavgiften. Visserligen har postverket även i det
fall, som där avses, haft besvär med tidningsrekvisitionens mottagande m. in.,
men å andra sidan kan ju sägas, att abonnenten erhållit en oriktig uppgift
i tidningstaxan. Då tidningen icke bokföres å utgivningsortens postanstalt,
är det också ur räkenskapssynpunkt enklast, att hela det inbetalade belopjiet
återbetalas till abonnenten.

§ 11.

Denna paragraf behandlar såväl i förordningen som i förslaget utgivarkorsbanden.
Såsom i ett annat sammanhang omnämnts gällde ursprungligen
såsom villkor för försändning såsom utgivarkorsband, att tidning skulle vara
abonnerad hos utgivaren. Svårigheten att övervaka denna bestämmelses
efterlevnad föranledde emellertid bestämmelsens upphävande, och nu äger
eu tidningsutgivare att använda detta försändningssätt när som helst, således
även om tidningen sändes till exempel till eu annonsör eller i reklamsyfte.
Vad de stora dagliga tidningarna och även de andra nyhetstidningarna beträffar,
torde det höra till sällsyntheterna, att ett exemplar av tidningen
sändes hela året nummer för nummer till en abonnent. Däremot förekomma
i stor omfattning utgivarkorsband till återförsäljare.

I förordningens mom. 1 stadgas bland annat, att utgivarkorsband skall
avlämnas till postanstalt å utgivningsorten. Hos generalpoststyrelsen hava
vid åtskilliga tillfällen gjorts framställningar om undantag från denna bestämmelse,
något som med hänsyn till bestämmelsens kategoriska avfattning
givetvis icke kunnat beviljas. Skälet till dylik framställning är i allmänhet
det, att tidningen har sin expedition förlagd till annan ort än den, där tidningen
tryckes, och vilken sistnämnda ort enligt det av chefen för justitiedepartementet
meddelade hinderslöshetsbeviset måste anses såsom tidningens
utgivningsort. Ur postutväxlingens synpunkt är det icke av någon större
betydelse till vilken postanstalt utgivarkorsbanden avlämnas, men postverket
måste nummer för nummer övervaka, att icke såsom utgivarkorsband sändes
annat tryckalster än sådant, som är berättigat att kvarstå i tidningsregistret,
ävensom att avgift i vederbörlig ordning erlägges för möjligen medföljande
avgiftspliktiga bilagor. Detta övervakande skulle försvåras, om åt utgivaren
lämnades rätt att efter hans eget gottfinnande lämna utgivarkorsbanden än
å den ena än å den andra postanstalten. Enär emellertid för utgivaren
kan föreligga ett fullt lojalt behov av att få avlämna tidningen vid annan
postanstalt än å utgivningsorten, synes det böra lämnas generalpoststyrelsen
befogenhet att medgiva undantag från den allmänna regeln, att utgivarkorsband
skall avlämnas till postanstalt å utgivningsorten. Ett tillägg i överensstämmelse
härmed har intagits i förslaget.

Avgiften för utgivarkorsband är enligt den ordinarie taxan 6 öre per halvt
kilogram eller del av halvt kilogram och beräknas varje gång för minst två
kilogram. Liksom postavgiften vid postabonnemang är även utgivarkorsbandsavgiften
för närvarande höjd med 100 procent.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 226.

Mot den sålunda utgående avgiften för utgivarkorsband kunna två anmärkningar
göras. Först och främst är avgiften alldeles för låg för de
• lättare försändelserna. Alldenstund avgiften beräknas efter de avlämnade
försändelsernas sammanlagda vikt utan att någon hänsyn tages till försändelsernas
antal, kan postverket, när tryckalstret är mycket lätt, få befordra och
utdela en betydande mängd försändelser för den ringa avgiften av 24 öre.
Det har sålunda inträffat, att ett »tidningsnummer» med omslag vägde endast
27, gram. Varje försändelse innehöll endast ett exemplar och det gick således
400 försändelser på ett kilogram, d. v. s. postverkets ersättning belöpte
sig enligt den provisoriskt höjda taxan till 0.0 6 öre per försändelse. Många
»tidningar» — särskilt medlemsblad för föreningar och dylikt — hava mycket
ringa vikt. Vid en nummervikt av 10 gram, vilket icke är något sällsynt,
får postverket, om varje nummer för sig sändes såsom utgivarkorsband,
omkring 1 4 öre per försändelse. Som vanligt trycksakskorsband skulle varje
dylik försändelse draga ett porto av 5 öre. Att detta förhållande tarvar eu
rättelse är uppenbart.

Med hänsyn till försändelsernas mycket varierande vikt ställer det sig
svårt att bestämma eu viktavgift, som för varje särskilt fall gåve postverket
skälig ersättning för varje försändelse. Icke heller är det lämpligt att —
såsom saken ordnats i vissa främmande länder — uttaga en nummeravgift
och en viktavgift. Skulle varje försändelse endast innehålla ett nummerexemplar,
vore en sådan anordning fördelaktig ur expeditionssynpunkt, men
systemet skulle medföra, att två försändelser av samma vikt komme att,
beroende av de inneliggande tidningsexemplarens antal och vikt, draga helt
olika porton. Fastställdes till exempel en nummeravgift av 1 öre och en
viktavgift av 20 öre per kilogram, skulle en försändelse av 1 kilograms vikt
kosta, om nummervikten vore 10 gram 1 krona 20 öre (1 öre X 100 nummerexemplar
+ 20 öre), men endast 28 öre (1 öre X 8 nummerexemplar -f 20 öre),
om försändelsen innehölle exemplar av en tidning med 125 grams nummervikt.
Då postverkets kostnad för dessa två försändelser givetvis vore densamma,
bleve ett sådant system i hög grad orättvist.

Det riktigaste är onekligen, att postverkets ersättning beräknas efter försändelsernas
antal och vikt. I överensstämmelse härmed har generalpoststyrelsen
stannat vid att föreslå dels en avgift för varje försändelse, oberoende
av densammas vikt, dels ock såsom för närvarande en efter de avlämnade
försändelsernas sammanlagda vikt beräknad viktavgift. Mot en sålunda
beräknad avgift kan invändas, att utgivarkorsbandens mottagande skulle, om
man nödgades räkna försändelserna, kräva avsevärt längre tid än vad för
närvarande är fallet och därmed öka postverkets kostnader. Genom lämpliga
anordningar torde emellertid merarbetet kunna inskränkas till en obetydlighet.
I sådant hänseende har ifrågasatts, att försändelserna skulle genom
utgivarens försorg förses med ett från postverket inköpt märke. Försändelsernas
avsändande skulle icke behöva försenas i följd av granskning angående
dylikt märkes befintlighet, utan denna granskning kunde lika väl ske
å transit- eller adresspostanstalt. Försändelse, som saknade dylikt märke,
skulle återsändas. Det här skisserade förfarandet avser endast att visa, att
saken kan ordnas på ett jämförelsevis enkelt sätt, och det lärer givetvis
böra överlämnas åt generalpoststyrelsen att meddela de föreskrifter, som i
förevarande hänseende må befinnas lämpliga,

Yad avgiftsbeloppen beträffar har generalpoststyrelsen ansett sig böra
föreslå, att viktavgiften beräknas för kilogram — för närvarande för halvt
kilogram — samt sättes till 20 öre per kilogram, således till samma belopp
som den föreslagna viktavgiften vid postabonnemang. Härutöver skulle utgå
en avgift av 2 öre för varje försändelse. Med en på detta sätt bestämd

Kmujl. Maj:ts proposition nr 220. 43

avgift skulle ett utgivarkorsband av 10 grams v ikt komma att kosta 2.2 öre.
Enligt den vanliga taxan för trycksakskorsband drager en försändelse av
samma vikt ett porto av f> öre, och i allmänhet komme ett på sätt nu ifrågasatts
bestämt utgivarkorsbandsporto att motsvara ungefär hiilvten av vanligt
korsbandsporto.

Mot det nuvarande utgivarkorsband sportot har vidare anmärkts, att det
för de tyngre tidningarna är för högt i förhållande till postavgiften vid
postabonnemang. I 1901 års kommittéutlåtande gjordes det uttalandet,
att avgiften för utgivarkorsband borde i regel vara lägre än postavgiften
vid postabonnemang, och för att detta i möjligaste mån skulle bliva
fallet föreslogo kommitterade, att utgivarkorsbandsavgiften skulle utgå med
olika belopp för tidningar med olika periodicitet. Sfi blev emellertid icke
fallet, och genom att ifrågavarande avgift sattes till lika belopp, 6 öre per
halvt kilogram, för samtliga tidningar, kom redan från början denna avgift
att i många fall ställa sig högre än postavgiften vid postabonnemang, ett
förhållande som blivit allt mer framträdande i samma mån som tidningarna
ökat i vikt.

När nämnda tidningskommitterade föreslogo införandet av utgivarkorsbandsförsändning,
hyste de den förhoppningen, att detta försändningssätt
skulle komma till användning i stället för de för postverket betungande
postabonnemangen, varför också, såsom förut sagts, enligt 1904 års tidningsförordning
utgivarkorsband fick användas endast för tidningsexemplar, som
voro abonnerade hos utgivaren. Då nu detta villkor icke längre gäller, och
eu stor, måhända den största delen av utgivarkorsband icke skulle kunna
med fördel ersättas av postabonnemang, är det näppeligen någon ovillkorlig
nödvändighet att i regel sätta utgivarkorsbandsportot i förhållande till postavgiften
vid postabonnemang. Utgivarkorsbandsportot synes nu lämpligen
böra jämföras med portot för trycksakskorsband i allmänhet, och tidningsutgivarnas
berättigade anspråk äro säkerligen väl tillgodosedda, när det förra
portot är avsevärt lägre än det senare.

Det nu sagda gäller emellertid icke de tidningsexemplar, som de dagliga
tidningarna sända till sina återförsäljare. Dessa tidningsförsändningar, som
verkställas dag för dag med i regel samma antal exemplar till samma personer,
hava i stort sett karaktären av abonnemang, vilket också framgår
därav, att för dessa tidningsexemplar tillkommit den anordning, som benämnes
kommissionärsabonnemang. Denna anordning innebär, att utgivaren
å utgivningsorten verkställer abonnemang för sina landsortskommissionärers
räkning samt själv inslår tidningsexemplaren och ombesörjer deras avlämnande
till vederbörande postförande tåg. Å adressorten avhämtas tidningarna
av kommissionären direkt vid tåget. Generalpoststyrelsen har endast
med tvekan och försöksvis kunnat medgiva denna anordning för fyra dagliga
tidningar och Svenska pressbyrån. Styrelsen kan nämligen icke uppgiva
kontrollen över att endast det antal exemplar, för vilka avgift erlagts, verkligen
sändes. Enär tidningarna avlämnas direkt till och avhämtas direkt
från postkupé, kan kontrollen, på grund av det forcerade arbetet inom postkupéerna,
icke ske annat än genom stickprov och ofta icke alls. Denna
svårighet med kontrollen ävensom svårigheten för vederbörande postfunktionär
att vid stationer, där tåget gör kort uppehåll och funktionären är fullt
upptagen av viktigare postala göromål, medhinna utlämnandet av tidningar
till derå kommissionärer, omöjliggör någon allmännare användning av de s. k.
kommissionärsabonnemangen. Skulle flera utgivare göra framställning om
samma förmån, kunde framställningen icke bifallas och, enär alla böra behandlas
lika, bleve det nödvändigt att återkalla de medgivanden, som endast
tills vidare på försök lämnats några få tidningsutgivare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

Med hänsyn till det nu anförda böra kommissionärsabonnemangen borttagas.
Det synes emellertid rimligt, att någon anordning vidtages, varigenom
kommissionärsexemplaren kunna försändas på ett billigt och praktiskt sätt.
Det lämpligaste sättet är onekligen utgivarkorsbandsförsändning. I Danmark
få utgivarkorsband försändas endast till tidningarnas återförsäljare, vilka äro
skyldiga att själva å adresspostanstalten eller, efter särskilt medgivande, vid
vederbörande tåg avhämta tidningarna. Det torde heller icke råda någon
tvekan om att även för utgivarna utgivarkorsband äro att föredraga framför
abonnemang. Anledningen till att vissa utgivare övergått till det senare
försändningsättet är emellertid den att med nu utgående avgifter utgivarkorsbanden
ställa sig avsevärt dyrare. Men även beträffande kommissionärsabonnemangen
har anmärkts, att de med hänsyn till det mindre arbete dessa
abonnemang kräva i förhållande till andra abonnemang draga en jämförelsevis
allt för hög avgift. Denna anmärkning har också ett visst berättigande,
i det att vid kommissionärsabonnemangen distribueringen och så gott som
hela bokföringsarbetet bortfaller.

På grund av det nu anförda har generalpoststyrelsen ansett sig böra föreslå
införandet av ett särskilt slag av utgivarkorsband, kommissionärskorsband,
med lägre avgift än andra utgivarkorsband. För dessa kommissionärskorsband
skulle generalpoststyrelsen äga stadga särskilda villkor, och försändningen
skulle få ske först efter prövning av styrelsen. Såsom villkor
tiar styrelsen tänkt sig bland annat, att varje försändelse skulle hava eu
viss, jämförelsevis hög minimivikt, att försändningen skulle ske regelbundet,
att antalet kommissionärer å varje plats skulle inskränkas till det minsta
möjliga samt att försändelserna skulle avhämtas å adresspostanstalten eller
i undantagsfall vid vederbörande tåg. "Vidare bär generalpoststyrelsen tänkt
sig att detta försändningssätt skulle få -användas endast av tidningar, som
utkomma med minst 6 nummer i veckan. Generalpoststyrelsen anser nämligen,
att den nu ifrågasatta förmånen bör komma endast de verkliga nyhetstidningarna
till del, och vad beträffar dylika tidningar, vilka komma ut
mindre ofta än 6 gånger i veckan, så torde för dessa icke föreligga samma
behov i förevarande hänseende som för de dagliga tidningarna. De mindre
landsortstidningarna äro i allmänhet spridda inom ett mycket begränsat område
och hava säkerligen icke någon lösnummerförsäljning av betydelse. I
den händelse en sådan tidning sänder någon större mängcl tidningar till en
kommissionär, torde befordringsvägen vara så kort, att det ställer sig ekonomiskt
fördelaktigt att använda annat befordringsmedel än posten.

Om kommissionärskorsbanden finge eu så begränsad användning och för
övrigt bleve underkastade de bestämmelser, som här ovan ifrågasatts, kunde
avgiften för desamma sättas jämförelsevis låg. Generalpoststyrelen har ansett
sig böra föreslå 18 öre per kilogram, vilket är lägre än den föreslagna
viktavgiften vid postabonnemang. I sistnämnda avgift måste emellertid —
såsom postavgiften vid postabonnemang föreslå sammansatt — anses ingå
en del av ersättningen för tidningarnas utdelning och vissa andra kostnader.
Med ett kommissionärskorsbandsporto av 18 öre per kilogram komme detta försändningssätt
att för de tyngsta tidningarna ställa sig ekonomiskt lika fördelaktigt
som för närvarande kommissionärsabonnemang, och i den mån lättare
tidningar komme att begagna sig av kommissionärskorsbanden bleve detta
försändningssätt billigare än såväl postabonnemang som utgivarkorsband
enligt nu utgående avgifter. Att generalpoststyrelsen anser sig kunna föreslå
en så låg avgift beror därpå, att. enligt styrelsens förmenande, ett
billigt och praktiskt försändningssätt för tidningsexemplar till kommissionärer
innebär den bästa lösningen av spörsmålet om de betungande postabonnemangens
successiva avlyftande från postverket.

K''wii/l. Maj: tu proposition nr 22ti.

4f>

I förslagets § 11 mom. 5 bär intagits en föreskrift om maximivikt för
försändelse, som skall befordras såsom utgivarkorsband. Då dylika korsband
taxeras efter de avlämnade försändelsernas sammanlagda vikt. är en bestämmelse
om maximivikt visserligen ieke av någon betydelse i taxehänseende,
men enär allt för tunga försändelser äro besvärande för posttjänsten bär, i
motsats vad nu är fallet, eu viss gräns ansetts böra sättas. I Danmark är
maximivikten för utgivarkorsband bestämd till 10 kilogram.

Förslagets mom. 6, som motsvarar nuvarande mom. 4, bar såsom en följd
av vissa bestämmelser, som i författningsförslaget ifrågasatts, erhållit ändrad
formulering, varjämte gjorts ett tillägg, som påkallas därav att korsband i
allmänhet icke får i längd överstiga 45 centimeter i annat fall än om försändelsen
har format av en rulle, under det att postabonneråt tidningsexemplar
enligt § 9 mom. 1 i denna förordning får hava en längd av 53 centimeter.

§ l-;

I första stycket av nuvarande 2 mom. finnes meddelad bestämmelse bland
annat därom, att å tidningsbilaga skall finnas angivet, till vilken tidning
bilagan bör. Detta bör visserligen vara regeln, men fall förekomma dock,
då undantag härifrån kunde utan nämnvärd olägenhet medgivas. Med hänsyn
härtill och då generalpoststyrelsen enligt § 14 äger meddela närmare
föreskrifter för förordningens behöriga tillämpning, synes det icke nödvändigt
att i förordningen bibehålla ifrågavarande detalj föreskrift. Detsamma
gäller stadgandet i nuvarande 2 momentets andra stycke.

Mom. 3 innehåller bestämmelser angående vissa tidningsbilagor, vilka på
grund av nära samband med tidningen äro avgiftsfria. I 1901 års kommittéutlåtande
framhölls, att de för tidningar gällande bestämmelser borde tilllämpas
jämväl å dessa bilagor, såsom utgörande delar av vederbörande tidningar.
Enligt denna mening vore det följdriktigast att på grund av nu
ifrågavarande bestämmelse finge såsom avgiftsfri bilaga endast befordras
tryckalster, som i och för sig kunde befordras såsom tidning. Emellertid
lärer till exempel en trycksak, som utgör fortsättning på eu i tidningen
såsom följetong införd roman, böra betraktas såsom avgiftsfri bilaga, ehuru
romanen i och för sig icke skulle kunna befordras såsom tidning. A andra
sidan bör det uttryckligen sägas, att reklamtryck, personalförteckningar,
självständiga broschyrer och dylika tryckalster, vilka enligt förordningens
§ 3 mom. 1 icke få betraktas såsom tidningar, icke heller må genom att behandlas
såsom avgiftsfria bilagor så att säga på en omväg göras delaktiga
av de för tidningar stadgade särskilda förmåner. I överensstämmelse härmed
föreslås vissa tillägg till bestämmelsen i mom. 3 b).

Det i mom. 4 b) lämnade medgivandet om avgiftsfri befordran av bilaga,
som endast »avser abonnemang» å tidningen, har föranlett, att reklamtryck
för vinnande av abonnenter å tidningen, meddelanden om prenumerantsamling
och liknande tryckalster icke ansetts kunna förvägras avgiftsfri befordran.
Det torde emellertid vara uppenbart, att medgivandet endast varit avsett att
bereda utgivaren möjlighet att tillställa abonnenten en blankett för prenumerationens
förnyande. Bestämmelsen bär i förslaget givits eu härmed överensstämmande
formulering.

I mom. 5 avhandlas avgiftspliktiga bilagor. I förslaget har intagits en
föreskrift om att dylik bilaga skall i fråga om format och beskaffenhet i
övrigt lämpa sig för befordran tillsammans med tidningen. En sådan fordran
synes helt naturlig.

För bilaga av nu ifrågavarande slag, vilken väger högst 25 gram, stadgades
i 1904 års förordning en avgift av V2 öre och denna avgift kvarstår
oförändrad, trots höjningar av andra tidningsavgifter. I Danmark och Norge

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

är lägsta avgiften för avgiftspliktig bilaga 2 öre, och i Finland utgår för
dylik bilaga alltid vanligt korsbandsporto. Då här är fråga om tryckalster,
som icke hava något som helst gemensamt med tidningarna och som, därest
försändning såsom tidningsbilaga icke stode till buds, skulle befordras såsom
vanligt trycksakskorsband, kan den nu föreslagsa avgiften av 1 öre icke
anses för hög. Detta belopp utgör endast en femtedel av det vanliga korsbandsportot.
Förhöjningen kan beräknas tillföra postverket en ökad inkomst
av omkring 25,000 kronor.

Bestämmelse om korsbandsavgift för avgiftspliktig bilaga, som väger över
25 gram, skulle kunna kringgås därigenom, att exempelvis en affärsman,
som ville såsom tidningsbilaga mot den lägre bihangsavgiften distribuera en
tyngre priskurant, uppdelade katalogen i mindre publikationer, envar vägande
högst 25 gram. Jämlikt förordningens § 12 mom. 2 är det nämligen
medgivet att med varje särskilt tidningsexemplar försända flera bilagor,
under förutsättning att dessa icke utgöra exemplar av ett och samma tryckalster.
Någon inskränkning i detta medgivande har icke ansetts böra ifrågasättas.
Däremot synes det följdriktigt och i full överensstämmelse med vad
som i förordningens bestämmelser åsyftats, att den lägre avgiften för bilaga
om högst 25 grams vikt icke kommer till användning i andra fall än att
antingen fråga är om endast en bilaga eller, när flera avgiftspliktiga bilagor
befordras med samma tidningsexemplar, dessa bilagors sammanlagda vikt
icke överstiger 25 gram. En bestämmelse om avgiftens beräknande i överensstämmelse
med vad nu sagts har införts i i förslagets mom. 5. Denna
bestämmelse skulle visserligen kunna medföra, att avsändaren av en tidningsbilaga
om högst 25 grams vikt ginge miste om förmånen av den
lägre bilagsavgiften, därför att även annan avgiftspliktig bilaga medföljde
tidningen och bägge bilagornas sammanlagda vikt uppginge till mer än 25
gram. Genom att fördela bilagorna på skilda tidningsnummer kunde emellertid
vederbörande tidningsutgivare undvika detta. Däremot skulle icke genom
den ifrågasatta bestämmelsen förhindras, att ett större tryckalster uppdelas
och att de olika delarna försändas med olika tidningsnummer. I sådant fall
lärer det väl dock bliva nödvändigt att giva varje del karaktären av ett
självständigt tryckalster. Vid försändning i utgivarkorsband — och detta är
det vanligaste försändningssättet för dylika bilagor — komme varje tryckalsters
befordran med särskilt tidningsnummer att för avsändaren medföra
väsentligt arbete och ökade kostnader för inslagning in. m.

Det generalpoststyrelsen i nuvarande förordning lämnade bemyndigandet
att i särskilt fall medgiva tidningsbilagas postbefordran utan gottgörelse
eller mot nedsatt avgift skulle bibehållas.

§§ 13 och 14.

Beträffande bestämmelserna i dessa paragrafer av nu gällande förordning
föreslås icke några ändringar.

De övergångsbestämmelser, som av generalpoststyrelsen föreslås, äro i full
överensstämmelse med vad som i sådant hänseende stadgats vid andra tillfällen,
när ny tidningsförordning utfärdats.

Med anledning av vad sålunda blivit anfört får generalpoststyrelsen i
underdånighet hemställa,

det täcktes Kungl. Maj:t, sedan frågan i vederbörlig ordning
underställts riksdagens prövning, utfärda nådig förordning i
överensstämmelse med generalpoststyrelsens föreliggande förslag.

Kurnjl Maj.ts proposition nr 22b''.

Ovannämnda, av chefen för Kungl. Kommunikationsdepartementet utsedda
sakkunniga hava förklarat sig kunna giva sin anslutning till vad generalpoststyrelsen
nu föreslagit med de undantag, som här nedan angivas.

Herr Björnsson har ansett, att första stycket av § 3 mom. 1 samt § 5
mom. 1 i förslaget bort erhålla samma lydelse som i nu gällande förordning
och har i sådant hänseende anfört följande:

»Den förändring av första stycket i § 3 mom. 1, vilken av generalpoststyrelsen
föreslagits, innebär, att periodisk skrift, som icke utkommer minst
eu gång i varje kalenderkvartal, hädanefter icke, såsom hittills varit fallet,
skulle få införas i tidningstaxan och ej heller befordras såsom utgivarkorsband.
De tryckalster, som sålunda skulle uteslutas från dessa postala förmåner,
äro utom en del jultidningar huvudsakligen åtskilliga enskilda samfunds
och föreningars årstryck samt ett fåtal vetenskapliga tidskrifter.

Själva utgångspunkten för specialmotiveringen till detta ändringsförslag,
»att postverkets särskilda bestyr med tidningar egentligen avser att bereda
allmänheten lätt tillgång till verkliga tidningar», är enligt min mening icke
vare sig historiskt berättigad eller sakligt välgrundad, om man med »verkliga
tidningar» här avser endast vanliga nyhetsblad.

Genom Kong! kungörelse den 23 jan. 1830 medgavs samma portolindring
för periodiska skrifter och broschyrer som för tidningar, och i Kongl. kungörelse
den 30 nov. 1860 jämnställdes de vanliga tidningarna med andra
periodiska skrifter och tryckta avhandlingar. Genomgående synes alltid det
lägre portot hava haft till syfte, att underlätta spridningen i vårt glest befolkade
land av nyttig litteratur överhuvud, men icke att utgöra en skattelindring
för en viss typ av periodiska skrifter, vilka det för övrigt synes
vara omöjligt på ett tillfredsställande sätt avgränsa från andra.

Ehuru periodiciteten formellt begagnas för att verkställa en opartisk
gallring bland de tryckalster, som nu upptagas i tidningstaxan, blir det
faktiskt oväsentliga omständigheter, vilka bliva avgörande för gallringen.
Under det att publikationer, sådana som Bananbladet och Meddelanden
från fondhandlaren Per Jönsson lämnas kvar därför, att de utkomma 2 resp.
1 gång i månaden, skulle genom här åsyftade förslagsändring sådana tryckalster
som t. ex. Tidskrift för Skåneland, Svenska turistföreningens årsskrift,
Meddelanden från Sveriges lärares nykterhetsförbund o. s. v. hänvisas till
det dyrare korsbandsportot endast av det skälet, att de utkomma mindre
ofta.

Då de förra, huru allmännyttiga de än i och för sig må vara, dock huvudsakligen
utgivas i syfte att göra reklam för enskilda affärsföretag måste det
anses orimligt att giva dem eu postalt mera gynnad ställning än de mera
ideellt betonade publikationerna av den senare typen.

Ej heller med hänsyn till postverkets ekonomi synes det vara nödvändigt
eller ens obetingat önskvärd, att vidtaga den föreslagna begränsningen.
De tryckalster det här gäller ha hittills befordrats som utgivarkorsband,
och postverkets förlust på denna verksamhetsgren kan icke hava varit ens
tillnärmelsevis så stor som på den egentliga tidningsrörelsen.

Enligt tillgängliga statistiska uppgifter bär postverket under år 1922 för
befordran av ett postabonnerat tidningsnummer erhållit i medeltal c:a 1.6
öre och för ett utgivarekorsband c:a 6.7 öre, under det att vanlig korsbandsavgift
skulle ha utgjort 5 resp. 15 öre. Trots det att postverkets utgifter
för en postabonneraJ tidning på grund av förskrivning, redovisning, kontroll,
adressering o. s. v., äro mycket större än för ett utgivarekorsband, visar det
sig sålunda, att portolindringen för det förra jämfört med korsbandstaxan
är procentuellt åtskilligt större än för det senare.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 226.

Och vidare kan en utgivare kringgå här ifrågavarande bestämmelse genom
att uppdela sin publikation på fyra i stället för på 1—3 exemplar på året.
Detta innebär för postverket, att det får besvär med detta tryckalster fyra
gånger på året i stället för ett mindre antal gånger utan ökad ersättning,
och för utgivaren, att han måste ordna sitt arbete på ett sätt, som eljest
icke för honom skulle vara det lämpligaste. Taxor, vilka på dylikt sätt premiera
improduktivt arbete, äro icke förenliga med god nationalekonomi.

I specialmotiveringen till § 3 betonas med särskild styrka, att många av
de tryckalster, varom det här är fråga, utkomma endast en gång om året och
därför icke böra betraktas som periodiska skrifter utan närmast likställas
med vanliga aperiodiska bokalster. Självfallet kan man i primär lagtext
använda »periodisk» som fackterm och däri definitionsvis inlägga vilken betydelse
man önskar, men det står dock i uppenbar strid mot hävdvunnet
språkbruk att frånkänna en årligen återkommande företeelse periodicitet.
Och man måste finna det betänkligt att i tidningsförordningen ge en annan
betydelse åt »periodisk», än det har i tryckfrihetslagen, med vilken den förra
har ett visst samband. Enligt tryckfrihetslagen är t. ex. en jultidning otvivelaktigt
att anse som periodsk skrift.

Men viktigare än dylika formella synpunkter på frågan synes det mig
vara, att den ordnade bokhandeln i stora delar av vårt glest befolkade land
är mycket sparsamt företrädd, och att det därför måste vara av stor fördel
för spridningen av litteratur till en större allmänhet, att det på varje postanstalt,
stor eller liten, tinnes att tillgå en så vitt möjligt fullständig förteckning
på den i Sverige utkommande periodiska litteraturen. Och även
om den förmån det lägre portot för utgivarkorsband innebär i vissa fall
tages i anspråk för försändelser till återförsäljare, synes mig skadan härav
för postverket vara ringa i jämförelse med den fördel för allmänheten, som
underlättandet av litteraturens spridning innebär. Ej heller synes det förhållandet,
att man i andra länder snävare begränsat portonedsättningen för
periodiska skrifter än i Sverige, för oss utgöra ett skäl att frångå de traditioner
härutinnan, vilka i sin mån bidragit att skapa och underhålla den
höga allmänna folkbildningen i vårt land.

Enligt § 5 i nu gällande tidningsförordning medges postabonnemang endast
å tidning, som utkommer minst fyra gånger om året. Om åt § 3 ges
den nu föreslagna lydelsen, blir denna bestämmelse överflödig, men om första
stycket av § 3 mom. 1 får den av mig förordade lydelsen, bör som följd
härav även åt § 5 mom. 1 ges samma lydelse som i nu gällande förordning.»

Herr Dahlgren har icke ansett sig kunna biträda generalpoststyrelsens
förslag i vad det rör befordringsavgifterna och bär gjort följande uttalande:

»Kungl. Generalpoststyrelsens förslag till bestämmelser för tidningsbefordran
kan jag särskilt i vad rör de föreslagna befordringsavgifterna ej biträda.
Detta av två skäl. Först och främst synas de, i olikket mot nu
gällande avgifter för tidningsbefordran och till skillnad mot andra postala
avgifter, icke vara byggda på principen om skälig ersättning för det olika
postala arbete och de postverkets omkostnader, som i skilda fall påkallas,
utan i stället på någon slags uppfattning om att tidningar med större ekonomisk
bärkraft böra bära högre avgifter än sådana med svag ekonomi.
Även detta kan ju visserligen vara en princip — ehuru postverket i andra
fall och enligt min tanke riktigt, icke ansett sig böra eller kunna bestämma
portonas storlek efter avsändarnas större eller mindre taxerade inkomst —
men då man tillika tydligen genom den stora procentuella förhöjning som
viktavgiften undergått ansett tidningarnas ekonomiska bärkraft direkt proportionell
mot deras årsvikter, för denna tanke, omsatt i praktiken, till orättvisa
och orimliga konsekvenser, förhållandet är nämligen i verkligheten icke

4!)

Kungl. Majds proposition nr 226.

så att en tidning med stor årsvikt med nödvändighet har större ekonomisk
bärkraft än eu med ringa sådan vikt. Varthän det föreliggande förslaget
också leder må visas med ett par exempel. Stockholms Dagblad, A-upplagan
erhåller sålunda eu höjning i nuvarande postavgift med över 26 % och
Folkets Dagblad Politiken med över 10 % under det att Vecko-Journalen,
B-upplagan, Husmodern och Hvar 8 Dag samtliga få minskade avgifter med
respektive 9.3, 2.1 och 8.9 %. Något skäl att på detta sätt låta de dagliga
tidningarna, nyhetspressen, få bära hela bördan av postverkets som erforderlig
avsedda inkomstökning och samtidigt sänka avgiften för en stor del
av veckopressen synes mig icke föreligga.

Det andra skälet, varför jag ej kan biträda Kungl. Styrelsens förslag är
att avvägningen mellan avgifterna för postabonnemang och utgivarekorsband
i högre grad än förut kommer att motverka tidningsutgivarnas benägenhet
att välja ett för postverket arbets- och kostnadsbesparande befordringssätt.
För en 4-dagars tidning som t. ex. Smålandsposten stå tvenne befordringsmöjligheter
öppna: postabonnemang och utgivarekorsband. Avgiften pr år
blir med nu gällande bestämmelser i förra fallet 2: 70 kr. och i senare fallet
2: 59 kr. Enligt Kungl. Styrelsens förslag skulle samma tidning, sänd till
en prenumerant, vid postabonnemang utan att tidningen själv ombesörjer
inslagning och adressering betinga en avgift av 3: 36 kr. under det att kostnaden
vid befordran med utgivarkorsband blir ej mindre än 6: 32 kr. Hur
under sådana förhållanden den nämnda tidningens utgivare skall kunna
finna någon fördel i att välja utgivarkorsbandet som befordringssätt och på
så vis genom att själv ombesörja inslagning och adressering minska postverkets
arbete och därigenom den riktiga tanke som låg till grund för utgivarekorsbandets
införande bli tillämpad förefaller obegripligt.

Avgiften för utgivarekorsband bör enligt min mening sättas lägre än vad
Kungl. Styrelsen föreslagit och postverkets inkomstökning — om en sådan
även med nuvarande 15 mill. kronors vinst för verket anses erforderlig —
i stället vinnas genom större höjning i avgiften för postabonnemang, där
förskrivnings- och nummeravgifterna böra höjas och viktavgiften sänkas i
förhållande till Kungl. Styrelsens förslag. Det framgår nämligen med all
tydlighet av förebragta utredningar att de ökade utgifter för tidningsbefordran
som postverket fått och som anses motivera en höjning av postavgifterna,
mera hänföra sig till personal- än till postföringskostnader, av vilka
de förra mest tagas i anspråk för det arbete som skall täckas av förskrivnings-
och nummeravgift och de senare för det arbete som viktavgiften avser
att lämna ersättning för. En avvägning och taxebestämning på antytt
sätt skulle också mera jämt fördela avgiftsförhöjningen på alla tidningar.»

I behandlingen av förevarande ärende hava jämväl deltagit byråcheferna
Kihlmark, Hasselrot och Lager samt t. f. byråchefen Broberg.

Stockholm den 11 mars 1924.

Ernst Högner.

Underdånigst:
JULIUS JUHLIN.

II. G. Holmström.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 187 käft. (Nr 226.) 996 24 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

Jämförelse mellan nu utgående och av generalpoststyrelsen föreslagna avgifter

för vissa tidningar.

Postavgift för helår

Tidnings namn	Ärsvikt enligt 1924 års taxa	Pris hos utgivaren	år 1924 (ordinarie avgift -f 100 % förhöjning	enligt \| general-post-styrelsens förslag
7 nummer i veckan.		1 i 1		,
Svenska Dagbladet, A, .............................	54.7	26	46	9	54	12	88
{ Dagens Nyheter, A,...................................	50.o	27	03	8	97	11	88
Stockholms-Tidningen, A,..........................	44.o	20	03	7	97	10	68
Svenska Dagbladet, B, ..............................	40. o	17	61	7	39	9	88
Sydsvenska Dagbladet Snällposten...............	37.8	17	84	7	16	9	48
Nya Dagligt Allehanda, A och B,...............	36.0	28	65	7	35	9	i 08
Aftonbladet, A och B, ..............................	35.0	28	76	7	24	8	! 88
Nya Dagligt Allehanda, C, ........................	33.1	3	69	6	31	8	\| 68
Aftonbladet, C,..........................................	30.4	9	03	5	97	8	08
Stockholms-Tidningen, B, ..........................	28.0	5	42	5	58	7	68
Dagens Nyheter, B,....................................	28.0	6	50	5	50	7	48
Socialdemokraten, A, ..............	27.0	25	84	6	16	7	I 28
Stockholms Dagblad. A,.............................	26.7	16	23	5	77	7	! 28
» » , B,..............................	22.5	7	07	4	93	6	\| 48
Skånska Dagbladet .................... ...........	22.2	12	36	5	14	6	48
Helsingborgs Dagblad................................	18.4	15	23	4	77	5	68
6 nummer i veckan. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning ......	34.3	13	61	6	39	8	64
Göteborgs-Posten, A, ...............................	21.2	8	38	4	62	6	04
Folkets Dagblad Politiken..........................	18.5	25	07	4	93	5	44
Ostgöta Correspondenten ...........................	16.3	H	84	4	16	5	04
Kalmartidningen Barometern .....................	14.4	9	67	3	83	4	64
Västmanlands Läns Tidning...................	13.9	10	26	3	74	4	44
Ystads Allehanda ...........	11.0	10	50	3	50	4	04
Gotlands Allehanda...................................	8.4	7		3	—	3	44
4 nummer i veckan.
Smålandsposten..........................................	10.8	5	30	2	70	3	36
Nya Yäxjöbladet.......................................	9.7	5	42	2	58	3	16
''Mellersta Skåne.............................	8.2	8	90	2	60	2	96
Norrtelje Tidning, A,.................................<	6.6	4	80 1	2	20	2	56
Gotlands-Posten ......................................	5.2	4	92	2	08	2	36
3 nummer i veckan.	!
Hässleholms-Tidningen Norra Skåne............	9.1	6	61 j	2	39	2	92
Upsala Nya Tidning, B,...........................	8.2	5	76	2	24	2	72
Nora Tidning..................................	7.0	4	44	2	06	2	52
Handelstidningens Veckoblad .....................	7.1	2	51	1	99	2	52
Vestgöten ...................................	6.o	3	23!	1	77	2	12
Hudiks v alls-Tidningen.................................	4.7	3	34	1	66	1	92
2 nummer i veckan. Aftonbladet, E,..........................................j	8.0	6	48	2	02	2	48
Dagens Nyheter, C, .........................	7.2	2	75	i	75	2	28
Svenska Morgonbladet, D,........................j	6.2	4	11	i	69	2	08

Kungl. Maj:t$ proposition nr 226.

..	Årsvikt enligt 1924 års taxa			Postavgift för helår
Tidnings namn	Pris hos utgivaren	år 1924 (ordinarie avgift + 100 % förhöjning)	enligt förslaget
Vårt Land och. Folk, B,..............................	5.2	2	98	i	52	i	88
Norrlandsposten, B,....................................	4.3	4	53	i	47	i	68
Svenska Posten..........................................	3.6	3	21	i	29	i	48
Värmlandsberg ..........................................	2.8	2	84	i	16	i	28
1 nummer i veckan.
Vecko-Joumalen, B,...................................	9.o	23	53	2	47	2	24
Husmodern................................................	6.4	14	87	1	88	1	84
Teknisk Tidskrift, A, ................................	5.5	27	73	2	27	1	64
Hvar 8 Dag, A,.......................................... Svensk Läraretidning.................................	4.8	13	42	1	58	1	44
3.2	8	73	1	27	1	24
Yecko-Posten.............................................	2.6	5	48	1	02	1	04
Triumf.....................................................	1.8	2	71	—	79	—	90
Skolans Annonsblad .................................	0.5	—	34	—	66	—	90
3 nummer i månaden.
Svensk Farmaceutisk Tidskrift ..................	1.8	23	38	1	62	—	90
Folkskolans Barntidning ...........................	0.4	2	34	—	66	—	90
2 nummer i månaden.
Svensk Polistidning....................................	2.3	6	92	1	08	1	04
Svensk Hantverkstidning ...........................	0.9	4	26	—	74	—	90
1 nummer i månaden.
Nvkterhetsfolkets Tidning...........................	0.5	—	54	—	66	—	90

Kung1. Maj:ts proposition nr 226.

Bilaga 2.

Till KONUNGEN.

Med anledning av Statsrådets och Chefens för kommunikationsdepartementet
skrivelse av den 11 april 1924 få Publicistklubbens och Svenska
Tidningsutgivareföreningens styrelser härmed i underdånighet avgiva nedanstående
gemensamma yttrande över av Kungl. Generalpoststyrelsen utarbetat
förslag till ny Tidningsförordning.

Så långt man kan se tillbaka på det svenska postverkets befattning med
tidningarnas distribution har pressens stora betydelse för vårt folks höjande
i kulturellt hänseende med styrka gjorts gällande från det allmännas sida.
Sålunda uttalade redan år 1810 Kikets Ständer i skrivelse till Kungl. Maj:t
den önskan, att postfrihet utom för Post- och Inrikes Tidningar måtte
jämväl beviljas för andra dagblad, vilka Kungl. Kanslistyrelsen funne »leda
till det med tryckfriheten åsyftade ändamål: litteraturens tillväxt och allmänna
upplysningars befordran». Även i senare tider ha statsmakterna och
det allmännas representanter i övrigt givit uttryck åt en rättvis uppskattning
av tidningspressens stora kulturella och folkupplysningen främjande
uppgifter. Sålunda anför generalpoststyrelsen i sitt föreliggande förslag att
numera en tidning »i många fall är en verklig nödvändighetsvara» samt att
tidningarnas kulturella uppgift »anses berättiga dem till särskilt låga postavgifter».

Men även om styrelserna med erkännande konstatera denna det allmännas
uppskattning av tidningspressens betydelse, har det nu föreliggande förslaget
i flera avseenden måst väcka allvarliga betänkligheter ej blott ur pressens
synpunkter, men som styrelserna tro, jämväl ur allmänhetens, då det är
uppenbart att en förhöjning av tidningarnas postbefordringsavgifter i ej ringa
grad måste påverka det pris, som allmänheten måste betala för att erhålla
sina tidningar. Denna synpunkt blir än mer betydelsefull, då det redan
visat sig att nuvarande prenumerationspris stå på sådan höjd att allmänheten
i viss mån av ekonomiska skäl minskat sin tidningsprenumeration.
Styrelserna utgå från att det alltjämt måste betraktas som en viktig samhällsangelägenhet
att i möjligaste mån underlätta den folkupplysande och
kulturfrämjande tidningspressens verksamhet. Det må i detta sammanhang
tillåtas styrelserna att med några ord beröra samhälleliga uppgifter, vilka
åligga denna del av pressen, men som så vitt styrelserna kunnat finna icke
fullt beaktats vid behandlingen av här ifrågavarande angelägenhet.

De egentliga tidningarna, dags- och ortspressen, utgöra numera icke blott
organ för spridande av nyheter och upplysning i allmänhet, utan få i en
utsträckning som aldrig förr tjäna såsom förbindelselänk mellan den statliga
och kommunala administrationen å ena sidan samt hela befolkningen å den
andra. Då vårt folk, såsom allmänt känt är, står framför de flesta andra
i fråga om läskunnighet, är det helt naturligt att den vidlyftiga statliga och
kommunala förvaltningsapparaten på snabbaste och effektivaste sätt samt
utan nämnvärda ekonomiska uppoffringar kan kommunicera med samhällets
medlemmar genom tidningspressen. Denna har också städse med villighet
ställt sig till det allmännas förfogande för dylik tjänst, huru krävande den
än varit; helt visst är den också av långt större omfattning än man i all -

Kanal. Maj:ts proposition nr 226. 53

mänhet föreställer sig. Här må blott erinras om (Ten arbetsbörda tidningspressen
i detta avseende påtog sig under världskriget och de bekymmersamma
förhållanden, varunder vårt folk då levde. Men även om pressens
förbindelsetjänst mellan myndigheter och befolkning under nyssnämnda år
nådde sin höjdpunkt, är det påtagligt att denna tjänst alltjämt och även
under fullkomligt normala förhållanden fullgöres i betydande omfattning.
Otaliga äro de uppgifter, som härvidlag åligga dags- och ortspress. Att
statens officiella tidningsorgan, Post- och Inrikes Tidningar, som i forna
tider i nämnda hänseende ägde en stor betydelse, numera blott i ringa grad
kan tillgodose ifrågavarande allmänna behov, ligger i öppen dag. Likaledes
är det för varje med hithörande förhållanden förtrogen uppenbart, att de
kungörelser från myndigheter, vilka ingå i dagstidningarnas annonsavdelningar
och sålunda betalas, blott utgöra en ytterst ringa del av meddelanden
från det allmännas olika organ och att största delen av innehållet i statliga
och kommunala författningar, bestämmelser och föreskrifter, statsjärnvägarnas
tidtabeller o. s. v. meddelas allmänheten genom tidningarnas textspalter.
Det har synts styrelserna att denna sida av tidningspressens gärning
rättvisligen borde i någon mån uppmärksammas, när det gäller att bestämma
avgifterna för de prestanda, vilka vederbörande statsmyndighet fullgör
i egenskap av pressens distributionsorgan.

Icke heller må vid bedömande av postverkets förhållanden till pressen
glömmas den roll, som tidningarna spela för att uppdriva rörelsen inom
postverkets många andra verksamhetsgrenar. Tidningarnas direkta brevkorrespondens
med allmänheten har nu nått en enorm omfattning och ökas
dagligen. En enda annons i en tidinng föranleder ofta insändandet med
posten av många hundra brevsvar; i andra fall medför annonsering korrespondens
i stor skala direkt mellan annonsören och allmänheten. Även tidningarnas
redaktionella avdelningar öka i avsevärd grad postverkets inkomster
genom ständiga diskussioner i aktuella ämnen, enquéter m. m. Från
ett håll föreligger t. ex. uppgiften, att under förlidet år icke mindre än

336,000 postala försändelser ankommo till och avgingo från en enda daglig
tidning i huvudstaden. Eu annan huvudstadstidning uppvisar för det senaste
året en kostnad endast för postporton på 82,500 kronor för den från tidningens
kontor utgående korrespondensen, och enligt uppgift från en medelstor
landsortstidning omsluter dess brevrörelse årligen omkring 30,000 försändelser.

Den av generalpoststyrelsen nu föreslagna höjningen av taxan för tidningars
postbefordran ha styrelserna funnit både betungande och mindre
lyckligt avvägd. Styrelserna vilja i detta hänseende erinra om att dessa avgifter
för närvarande utgå med 100 procents förhöjning mot tiden före 1920.
Redan denna förhöjning befinner sig alltså ovan gränsen för nu gällande
indextal och undergår automatiskt reell ökning i samma mån som indextalet
fortfar att falla. Samtidigt äger postverket en så god ekonomisk ställning,
att man tagit en ny sänkning av brevportot under allvarligt övervägande,
ehuru detta porto för närvarande blott är 50 procent högre än före kriget.
Tar man denna senare omständighet i betraktande må det också anses förklarligt
att man från pressens sida knappast funnit motiven fullt bärande
för en så kraftig ytterligare höjning av tidningarnas postavgifter, som den
nu föreslagna. Man kan måhända också ifrågasätta, om den verkliga uppskattningen
av postverkets utgifter för tidningsrörelsen, rörande vars detaljer
styrelserna sakna närmare kännedom, vilar på så pass tillförlitlig grund, att
den utan vidare kan godtagas såsom norm för en ny taxehöjmng och om
icke för postverkets övriga rörelsegrenar utgifterna beräknats alltför lågt, när

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

det blott med 50 procent förhöjda brevportot kunnat tillföra postverket så
betydande överskott.

Yad generalpoststyrelsens utredning beträffar, torde det vara uppenbart
att en dylik beräkning aldrig torde kunna bli annat än approximativ, då till
poströrelsen numera höra en mängd skiftande göromål och bestyr, vilkas
del i det hela näppeligen kan med någon större tillförlitlighet var för sig
utrönas. Tages vidare i betraktande, att personalen på det övervägande antalet
postanstalter i landet torde utgöras av ett fåtal funktionärer på varje
anstalt och i en mängd fall av poststationsföreståndaren ensam, må det med
tanke på postverkets monopol på all brevbefordran kunna ifrågasättas, huruvida
postverkets personalkostnader på alla dessa anstalter skulle kunna avsevärt
nedbringas, därest postverkets bestyr med tidningarna — där intet
monopol föreligger — bortfölle.

Skulle emellertid någon höjning eller omläggning av nu gällande taxa ur
det allmännas synpunkt befinnas oavvislig, anse styrelserna att förändringarna
borde i vissa hänseenden ske efter andra grunder än de av generalpoststyrelsen
nu föreslagna. Sålunda tillåta sig styrelserna i främsta rummet
fästa uppmärksamheten på förslagets mindre lyckliga avvägning beträffande
postavgifterna för å ena sidan den egentliga tidningspressen och å andra
sidan för veckotidningarna.

Utgår man från den enligt styrelsernas mening riktiga uppfattningen att
»de låga tidningsavgifterna endast må komma verkliga tidningar till del»,
vilket uttryck i annat sammanhang återfinnes i generalpoststyrelsens skrivelse,
samt att nyhetstidningarna väl obestridligen i främsta rummet böra
vara berättigade att innefattas i begreppet »verkliga tidningar», så måste det
enligt styrelsernas mening anses föga lyckligt eller rättvist, att det föreliggande
förslaget, avseende höjning av postverkets inkomster på tidningsrörelsen,
lägger nästan hela den ökade tungan på dags- och ortspressen,
under det att flertalet veckotidningar få sina postbefordringsavgifter nedsatta.
Blott i ett fåtal fall äro deras avgifter obetydligt höjda.

En sådan placering av den ökade ekonomiska bördan finna styrelserna
så mycket mera orimlig som veckopressen — i motsats till dags- och ortstidningar,
av vilka många under senare år av ekonomiska skäl måst nedläggas
eller också kämpa med betydande finansiella svårigheter — samtidigt
uppvisat en enorm tillväxt med så gott som dagligen nykommande alster,
ofta av en ur samhällets synpunkt föga önskvärd art. Under nämnda kategori
av nytillkomna tryckalster återfinner man bland annat eu stor mängd
mer eller mindre pornografiska publikationer, som det allmänna, ehuru
hittills till synes fåfängt, på andra fronter sökt att bekämpa som landsskadlig
litteratur. Yissa boxningspublikationer eller andra utväxter från en i allmänhet
gagnelig idrottspress höra också till de organ, vilka enligt generalpoststyrelsens
förslag i flera fall skulle få en gynnsammare ställning än den
»egentliga tidningspressen».

Belysande för utvecklingen i detta hänseende äro uppgifterna ur postverkets
senaste tidningstaxa, enligt vilken för närvarande utgivas 1,276 tidningar
och tidskrifter i landet, av vilka blott 100 äro dagliga eller sex gånger
i veckan utkommande. De egentliga tidningarnas, dags- och ortspress, antal
i Sverige utgör enligt samma källa tillsammans endast 287.

Men även om många veckotidningar fylla eu samliällsgagnande uppgift,
och så är ju lyckligtvis fallet, måste den av styrelserna anmärkta fördelningen
av postavgifterna anses strida såväl mot generalpoststyrelsens intressen
som mot grundåskådningen i det nu föreliggande förslagets motivering.
Generalpoststyrelsen gör nämligen, med allt fog, bland annat gällande i sitt
betänkande att veckotidningarna och tidningar, som utkomma mindre ofta

Kung!,. Maj:ts proposition nr 22H. f)f>

un eu gång i veckan, i vissa avseenden förorsaka postverket förhållandevis
mera arbete ån andra tidningar. Så är det — framhåller generalpoststyrelsen
vidare — icke möjligt för brevbärare och andra postutdelare att hålla i minnet
namn och adresser å dylika tidningars abonnenter, varför fullständig namnoch
adresspåskrift måste verkställas i betydligt större omfattning än vad
fallet är rörande andra tidningar.

Härtill torde enligt styrelsernas uppfattning böra framhållas att dessa
mindre ofta utkommande publikationer tvivelsutan bereda postverket ökat
besvär och fördyring av omkostnaderna även på grund av den »toppbelastning»
de vålla postverket den enda dag i veckan då de utkomma, under det
att postdistributionen av dagspressen medför eu jämn fördelning av arbetsuppgifterna
på veckans alla dagar. Den enorma utvecklingen av veckotidningsutgivningen
torde även kraftigt ha bidragit till personalkostnadernas
betydande stegring inom postverkets tidningsrörelse, bland annat genom att
dessa publikationers nummer ofta äro tunga och skrymmande och tvinga
till dubbla utbärningsturer.

I förevarande avseende hade det enligt styrelsernas mening varit önskligt
att eu mera ingående utredning kunnat företagas i syfte att bringa större
klarhet rörande distributionskostnaderna för veckotidningar i förhållande till
dags- och ortstidningar. I varje fall har det synts styrelserna blotta eu allvarlig
svaghet i det föreliggande förslaget, när generalpoststyrelsen å ena
sidan konstaterar veckotidningsdistributionens oförmånliga inverkan på postverkets
arbete och ekonomi i förhållande till dagstidningarna och å andra
sidan föreslår så gott som hela den påfordrade taxeökningens läggande på
dagsti dningarna.

Detta missförhållande i det av generalpoststyrelsen nu framlagda förslaget
torde delvis bero på att den procentuella förskrivningsavgiften borttagits
och kompensationen härför samt den av postverket begärda förhöjningen av
inkomsten på tidningsrörelsen helt och hållet lagts på viktavgiften.

Befinnes det nödvändigt att bereda postverket ökad inkomst av tidningsrörelsen,
bör, enligt styrelsernas mening, denna ökade inkomst i främsta
rummet uttagas av de delavgifter i postabonnemanget som avse att lämna
ersättning för det arbete vilket åsamkar postverket självt största kostnad.
I stället för att sänka förskrivningsavgiften, vilket i generalpoststyrelsens
förslag skett genom borttagande av den procentuella ersättningen till postverket
för varje abonnemang, torde därför — under förutsättning att höjning
av tidningstaxan över huvud taget skall äga rum — en höjning på denna
punkt vara mer rättvis med hänsyn till postverkets omkostnader för denna
del av tidningsrörelsen.

En indragning av den procentuella ersättningen till postverket, nu utgående
med 4 procent av utgivaren tillkommande prenumerationsavgift, förefaller
också att stå i strid med generalpoststyrelsens eget uttalande om personalkostnadernas
storlek, vilka utgöra icke mindre än 72 procent av de totala
utgifterna för tidningsrörelsen. Då dessa beräknade personalkostnader till
allra största delen föranledas av postverkets arbete med förskrivningen, sorteringen
och htbärningen av tidningarna, böra givetvis de i postavgiften ingående
delbeloppen avvägas så, att inkomsterna av förskrivningsavgiften
bättre motsvara postverkets kostnad för arbetet med förskrivningen.

Vad därefter andra föreslagna ändringar i nu gällande bestämmelser för
tidningsbefordran angå vill styrelserna på i huvudsak av generalpoststyrelsen
anförda grunder tillstyrka § 3 mom. 1 i föreslagen ny lydelse, varigenom
som villkor för införande i tidningsregistret kräves att tryckalster skulle utkomma
med minst ett nummer i varje kalenderkvartal ävensom den i § 5
mom. 2 föreslagna avgiften för anmälan till tidningstaxan.

56 Kungl. Majds proposition nr 226.

Den förmån som generalpoststyrelsen genom den nya bestämmelsen i § 8
mom. 6 önskat bereda tidningsutgivarne torde visserligen kunna anses rättvis,
men anse styrelserna likväl, då denna rabattering utgör ett avsteg från
postverkets allmänna taxeprinciper, att tidningsutgivarne lika gärna se att
de gamla bestämmelserna fortfarande få gälla, d. v. s. att ingen särskild ersättning
lämnas de utgivare, som själva ombestyra postabonnerade tidningsexemplars
inslagning, men väl att som förut postverket tillhandahåller sådan
utgivare erforderligt antal korsbandsomslag.

Mot den föreslagna bestämmelsen i § 9 mom. 2 rörande högsta tillåtna
vikt för tidning befordrad efter postabonnemang ävensom de ändrade bestämmelserna
i § 12 rörande tidningsbilagor ha styrelserna intet att erinra.

Styrelserna ha med tillfredsställelse funnit, att generalpoststyrelsen trots
det att motsvarande distributionsförfarande saknas i andra länder fortfarande
räknat med bibehållande av postabonnemanget, detta för svenska förhållanden
med i vissa trakter av vårt land låg befolkningstäthet synnerligen lämpade
befordringssätt, på vilket svenska tidningsutgivarne av ålder satt högt
värde och som för den största delen av den egentliga tidningspressen måhända
spelar och alltjämt kommer att spela den förnämsta rollen. Aven de
övriga av generalpoststyrelsen föreslagna befordringssätten, utgivare- och
kommissionärskorsbanden, synas väl ägnade att tillgodose aktuella behov.
Styrelserna finna även på av generalpoststyrelsen angivna grunder befogat,
att i taxan för utgivarekorsband införes en särskild avgift per försändelse
(§ 11 mom. 1) men anse att de sammanlagda avgifter som enligt förslaget
skulle komma att påläggas utgivarekorsbanden komma att innebära en förhöjning
av nu gällande belopp, som knappast kan anses sakligt motiverad
och som högst avsevärt skulle ekonomiskt betunga den ej ringa del av pressen,
som använder sig av detta för postverket arbetsbesparande befordringssätt.

Styrelserna vilja till sist ifrågasätta, huruvida tiden ännu kan vara fullt
inne att definitivt omreglera taxan för tidningsbefordran. Ännu är ju icke
den svenska prisnivån fullt stabiliserad, och så väl tidningarnas självkostnad,
till stor del beroende på papperspriset, som även postveihets självkostnad,
där lönerna till personalen spela den största rollen, kunna ännu tänkas
undergå ej obetydliga förändringar. Måhända skulle under sådana förhållanden
vara lämpligast att ytterligare någon tid, tills fastare hållpunkter vinnas,
låta nuvarande provisoriska höjningar i postavgifterna bestå.

De gällande bestämmelserna för tidningsbefordran, med undantag för avgifterna
som 1921 fördubblades, antogos för jämnt 20 år sedan och framkommo
som resultat av ett omfattande utredningsarbete, där största hänsyn
togos till pressorganisationernas önskemål. Enligt styrelsernas uppfattning
ha dessa bestämmelser genom sin sammansättning av de olika avgifterna och
genom sin innebörd i övrigt verkat synnerligen lyckligt både för allmänheten
och den svenska pressen, och den senare har under de gångna decennierna
i inbördes konkurrens anpassat sig efter de rådande taxeförhållandena. Eu
rubbning av dessa olika delavgifters inbördes ställning bör därför enligt
styrelsernas mening — i fall kravet på ökade inkomster för tidningarnas
befordran anses oavvisligt ur statsfinansiell synpunkt — om möjligt undvikas
eller åtminstone ske synnerligen varsamt för att ej, som eljest lätt blir fallet,
framkalla orättvisa och störande förhållanden de olika tidningarna emellan.

(Jr denna synpunkt förefaller, som förut anförts, den av generalpoststyrelsen
föreslagna betydliga ökningen av viktavgiften med icke mindre än
233 procent utöver den i 1904 års tidningstaxa gällande och med 66 procent
utöver nu föreskrivna provisoriska avgift särskilt betänklig. En sådan höjning
skulle nämligen komma att drabba dags- och ortspressen synnerligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 226. 57

orättvist och därvid framför allt de tidningar, som tillföra postverket de
största indirekta inkomsterna.

Stockholm den 3 maj 1924.

Underdånigst
För styrelserna för

Publicistklubben och Svenska tidningsutgivareföreningen:

LEON. LJUNGLUND.

K. Eoeck Hansen.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 187 käft. (Nr 226.)

996 24 o

Kangl. Maj:ts proposition nr 226.

Bilaga 3.

Jämförelse mellan nu utgående och av Kungl. Maj:t föreslagna avgifter för vissa

tidningar.

	Postavgift med vikt-portot höjt från 12 till 15 öre, men i övrigt nuvarande avgifter *)	Ärsvikt enligt 1924 års taxa			Postavgift för helår
Tidnings namn	Pris hos ut-givaren	år 1924 (ordinarie avgift + 100 % för-höjning)	enligt general- post- styrelsens förslag
7 nummer i veckan. Svenska Dagbladet, A..................	11	19	54.7	26	46	9	54	12	88
Dagens Nyheter, A......................	JO	47	50. o	27	03	8	97	11	88
Stockholms-Tidningen, A............	9	29	44.0	20	03	7	97	10	68
Svenska Dagbladet, B..................	b	59	40. o	17	61	7	39	9	88
Sydsvenska Dagbladet Snällposten	8	30	37.8	17	84	7	16	9	48
Nya Dagligt Allehanda, A. och B.	8	43	36.0	28	bb	7	3b	9	08
Aftonbladet, A. och B...................	8	29	35.o	28	76	7	24	8	88
Nya Dagligt Allehanda, C.............	7	33	33.i	8	69	6	31	8	68
Aftonbi adel:, C............................	6	90	30.4	9	03	5	97	8	08
Stockholms-Tidningen, B.............	6	45	28.6	5	42	5	58	7	68
Dagens Nyheter, B.....................	6	34	28.0	6	50	5	50	7	48
Socialdemokraten, A....................	6	97	27.0	25	84	6	16	7	28
Stockholms Dagblad. A................	6	58	26.7	16	23	5	77	7	28
» » , B. ......	5	62	22.5	7	07	4	93	6	48
Skånska Dagbladet .....................	5	83	22.2	12	36	5	14	6	48
Helsingborgs Dagblad ..................	5	34	18.4	15	23	4	77	5	68
6 nummer i veckan. Göteborgs Handels- och Sjöfarts-								8
tidning ...................................	7	44	34.3	13	61	6	39	64
Göteborgs-Posten, A...................	5	28	21.2	8	38	4	62	6	04
Folkets Dagblad Politiken ............	5	50	18.5	25	07	4	93	5	44
Östgöta Correspondenten ........	4	67	16.3	11	84	4	16	5	04
Kalmartidningen Barometern......... Västmanlands Läns Tidning .......	4 4	28 16	14.4 13.9	9 10	67 26	3 3	83 74	4 4	64 44
Ystads Allehanda .......................	3	86	11.6	10	50	3	50	4	04
Gotlands Allehanda .....................	3	27	8.4	7	—	3	—	3	44
4 nummer i veckan.
Smålandsposten ........................	3	03	10.8	5	30	2	70	3	36
Nya Växjöbladet...........................	2	88	9.7	5	42	2	58	3	16
Mellersta Skåne ...........................	2	87	8.2	8	90	2	60	2	96
Norrtälje Tidning, A...................	l	41	6.6	4	80	2	20	2	56
Gotlands-Posten...........................	2	26	5.2	4	92	2	08	2	36
3 nummer i veckan.
Hässleholms-Tidningen Norra Skåne	2	69	9.1	6	61	2	39	2	92
Upsala Nya Tidning, B................	2	51	8.2	5	76	2	24	2	72
Nora Tidning ..............................	2	30	7.6	4	44	2	06	2	52
Handelstidningens Veckoblad.........	2	23	7.1	2	51	1	99	2	52
Vestgöten...................................	1	95	6.0	3	23	1	77	2	12
Hudiksvalls-Tidningen ..................	1	81	4.7	3	34	1	66	1	92

'') Således: förskrivningsavgift 20 öre -f- 4 % på priset Iiob utgivare!), befordringsavgift 24 öre
per nummer i veckan och 15 öre per kg.

Kungl. Maj:ta proposition nr 226.

	Postavgift med vikt-portot höjt från 12 till 15 öre, men i övrigt nuvarande avgifter *)	Årsvikt enligt 1924 års taxa			Postavgift för helår
Tidnings namn	Pris hos ut-givaren	år 1924 (ordinarie avgift -f-100 % för-höjning)	enligt general- post- styrelsens förslag
2 nummer i veckan. Aftonbladet, E............................	2	29	8.6	6	48	2	02	2	48
Dagens Nyheter, C.....................	1	99	7.2	2	75	1	75	2	28
Svenska Morgonbladet, D.............	1	90	6.2	4	11	1	69	2	08
Vårt Land och Folk, B................	1	70	5.2	2	98	1	52	i	88
Norrlandsposten, B.....................	1	62	4.3	4	53	1	47	i	68
Svenska Posten ...........................	1	41	3.6	3	21	1	29	i	48
Värmlandsberg ...........................	1	25	2.8	2	84	1	16	i	28
1 nummer i veckan.
Vecko-Journalen, B.....................	2	74	9.0	23	53	2	47	2	24
Husmodern ................................	2	09	6.4	14	87	1	88	1	84
Teknisk Tidskrift, A...................	2	45	5.5	27	73	2	27	1	64
Hvar 8 Dag. A..........................	1	73	4.8	13	42	1	58	1	44
Svensk Läraretidning ..................	1	39	3.2	8	73	1	27	1	24
Yecko-Posten ...........................	1	11	2.6	5	48	1	02	1	04
Triumf ......................................	—	85	1.8	2	71	—	79	—	90
Skolans Annonsblad .....................	—	69	0.5		34		66		90
3 nummer i månaden.
Svensk Farmaceutisk Tidskrift......	1	68	1.8	23	38	1	62	—	90
Folkskolans Barntidning ...............	—	69	0.4	2	34	~	66		90
2 nummer i månaden.
Svensk Polistidning ....................	1	17	2.3	6	92	1	08	1	04
Svensk Hantverkstidning...............	—	77	0.9	4	26		74		90
1 nummer i månaden. Nykterhetsfolkets Tidning ............	—	69	0.5		54	—	66	—	90

*) Således: förskrivningsavgift *0 öre + 4 % på priset hos utgivaren, befordringsavgift 24 Ure
per nummer i veckan och 15 öre per kg.