Kungl. Majds -proposition nr 173 (Proposition 1950:173)

Kungl. Majds -proposition nr 173.

Nr 173.

Kungl. Maj ds proposition till riksdagen angående vissa anslag
ur kyrkofonden för avlönande av präster m. m.;
given Stockholms slott den 10 mars 1950.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 5 §
lagen den 21 november 1925 (nr 449) om resanslag åt vissa präster i nyreglerade
pastorat, dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande
till riksdagen föredragande statsrådet hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

N. Quensel.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Förlängning på ett år föreslås för de tidsbegränsade, genom anslag ur
kyrkofonden bekostade särskilda provisoriska förmåner åt biskoparna och
andra präster och deras efterlevande, som beviljades av 1948 års riksdag i
form av provisoriskt lönetillägg, särskild gottgörelse åt prästgårdsinnehavare
för uppvärmningskostnad, provisorisk förbättring av semesterkostnadsbidrag
och av emeritilöner och familj epensioner samt provisoriskt representationsbidrag
åt biskoparna. Förlängning på ett år föreslås också av
grunderna för anslag till avlöning av utlandspastorerna.

Anslag ur kyrkofonden äskas för tillfällig arbetshjälp åt domkapitlen och
för anlitande av biträde vid handläggning inom ecklesiastikdepartementet
av boställsärenden.

Pension föreslås få utgå till f. d. kyrkoherden H. R. Stintzing, vilken avgått
utan rätt till emeritilön.

Slutligen föreslås viss höjning av det belopp för år, vartill de s. k. tillfälliga
resanslagen högst må uppgå, samt av de för reseersättning åt stiftsoch
kontraktsadjunkter avsedda medlen.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 173.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 173.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 5 § lagen den 21 november 1925 (nr 449) om
resanslag åt vissa präster i nyreglerade pastorat.

Härigenom förordnas, att 5 §* lagen den 21 november 1925 om resanslag
åt vissa präster i nyreglerade pastorat skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Nuvarande lydelse:)

5 §

Till tillfälliga resanslag, om vilka
förmäles i 3 och 4 §§, må icke något
år användas mer än sammanlagt
200 000 kronor av kyrkofondens
medel.

(Föreslagen lydelse:)

5 §

Till tillfälliga resanslag, om vilka
förmäles i 3 och 4 §§, må icke något
år användas mer än sammanlagt
350 000 kronor av kyrkofondens
medel.

Denna lag träder i kraft dagen
efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket
i Svensk författningssamling.

1 Nuvarande lydelse, se 1937:217.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Utdrag av protokollet öv''er ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 10 mars 1950.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson, Ling MAN.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet samt
statsrådet Lingman anmäler statsrådet Quensel vissa frågor, avseende sådana
utgifter för prästlöne- och andra särskilda ändamål, som jämlikt lagen
den 30 augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond skola bestridas ur nämnda
fond, och anför därvid följande.

1. Provisoriska avlönings- och pensionsförmåner åt vissa
präster och deras efterlevande.

Genom beslut av 1948 års riksdag tillerkändes vissa prästerliga befattningshavare
och deras efterlevande provisoriska tilläggsförmåner i avlönings-
och pensionshänseende. De provisoriska förmånerna avsågo provisoriskt
lönetillägg åt vissa präster, särskild gottgörelse åt vissa prästgårdsinnehavare
för uppvärmningskostnad, semesterkostnadsbidrag åt präster,
provisoriskt nyreglerad emeritilön och familjepension från kyrkofonden
samt provisoriskt representationsbidrag åt biskoparna. De provisoriska bestämmelserna
skulle gälla tills vidare, beträffande semesterkostnadsbidraget
under kalenderåret 1949 och i övrigt för tiden intill den 1 juli 1949. Samtidigt
medgavs, att samtliga ifrågavarande förmåner fingo bestridas ur
kyrkofonden.

Genom beslut av 1949 års riksdag beslöts förlängning av de ifrågavarande
provisoriska tilläggsförmånerna (prop. nr 169, punkt 1; riksd. skriv, nr 373).
De provisoriska bestämmelserna äga alltså giltighet intill utgången av kalenderåret
1950 respektive intill den 1 juli 1950.

I skrivelse den 23 december 1949 har 19\6 års prästlönekommitté — med
hänsyn till att den i princip beslutade löne- och pensionsregleringen för
prästerna icke komme att genomföras under nästa budgetår — föreslagit,
att den provisoriska avlönings- och pensionsregleringen i dess helhet måtte
prolongeras att oförändrad gälla tills vidare intill den 1 juli 1951; dock att
Kungl. Maj:t, i likhet med vad för innevarande avlöningsperiod medgivits,

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

borde förbehållas befogenhet att, därest det rörliga tillägget å lön enligt
statens löneplansförordning under den nya perioden komme att utgå efter
högre procenttal än 12, omräkna prästernas provisoriska lönetillägg till
överensstämmelse med sådant högre procenttal.

Föredraganden. I årets statsverksproposition, bilagan För flera huvudtitlar
gemensamma frågor, har chefen för finansdepartementet vid behandlingen
av frågan om provisoriskt lönetillägg åt bland andra prästerna uttalat,
att för nästa budgetår icke ifrågasattes någon ändring i av riksdagen
för innevarande budgetår godkända grunder.

Vad sålunda uttalats bör ock gälla beträffande övriga delar av den provisoriska
avlönings- och pensionsregleringen för präster. I anslutning till
prästlönekommitténs förslag förordar jag alltså förlängning på oförändrade
grunder under ännu ett år av de av 1948 års riksdag beslutade provisoriska
bestämmelserna.

Med hänsyn till vad sålunda förordats böra två till Kungl. Maj:t inkomna
framställningar om avlöning åt vissa extra ordinarie präster under
värnpliktstjänstgöring respektive om beräkning av dyrtidstillägg och kristillägg
å avdrag å prästerlig lön, motsvarande vikariearvode, icke föranleda
någon åtgärd.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Maj:t att i överensstämmelse med
vad jag under förevarande punkt förordat meddela bestämmelser
angående provisoriskt lönetillägg åt vissa präster,
särskild gottgörelse åt vissa prästgårdsinnehavare för uppvärmningskostnad,
semesterkostnadsbidrag åt präster, provisoriskt
nyreglerad emeritilön och familjepension från kyrkofonden
samt provisoriskt representationsbidrag åt biskoparna,
att gälla tills vidare, beträffande semesterkostnadsbidraget
under kalenderåret 1951 och i övrigt för tiden intill
den 1 juli 1951, ävensom medgiva, att samtliga ifrågavarande
förmåner må bestridas ur kyrkofonden.

2. Anslag till särskild prästerlig verksamhet utom riket.

Under förevarande rubrik föreslog Kungl. Maj:t i propositionen
1949: 169, att anslag ur kyrkofonden skulle få utgå för prästerlig verksamhet
utom riket i överensstämmelse med vad föredraganden förordat. För
avlönande av utlandspastorerna skulle anslag få utgå för tiden till och med
utgången av juni 1950 och för bidrag till sjömans vårdsstyrelsen för avlönande
av i dess tjänst i utlandet anställda präster skulle anslag få utgå tills
vidare från och med den 1 juli 1949. Förslaget innebar i huvudsak, att den
dittills gällande provisoriska löneregleringen för utlandspastorerna skulle

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 173.

prolongeras för tiden 1 juli 1949—30 juni 1950 med endast den ändringen,
att viss höjning skulle, i den mån så prövades erforderligt, kunna av Kungl.
Maj :t beslutas i fråga om de till utlandspastorerna utgående tillfälliga utlandstilläggens
grundbelopp. Beträffande bidraget till sjömans vårdsstyrelsen
innebar Kungl. Maj:ts förslag, att avlöningsbidrag med 10 500 kronor
för år skulle utgå för var och en av tio tjänster.

Riksdagen godkände Kungl. Maj:ts förenämnda förslag (riksd. skriv.
1949 nr 373).

Föredraganden. Sjömansvårdsstyrelsen har icke ifrågasatt någon ändring
beträffande de till styrelsen utgående avlöningsbidragen. För egen del ifrågasätter
jag ej heller några ändrade bidragsgrunder beträffande sjömansprästerna.
Då 1949 års riksdags beslut i detta hänseende äger giltighet tills
vidare, erfordras nu inget nytt beslut i förevarande anslagsfråga.

Ej heller beträffande anslaget för avlönande av utlandspastorerna ifrågasätter
jag någon ändring under nästa budgetår.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att medgiva, att för prästerlig verksamhet utom riket må
ur kyrkofonden för tiden till och med utgången av juni 1951
utgå anslag till avlönande av utlandspastorerna i överensstämmelse
med vad jag i det föregående förordat.

3. Anslag ur kyrkofonden för tillfällig arbetshjälp åt domkapitlen
i samband med kyrkomusikerreformens ikraftträdande.

I proposition till riksdagen den 1 april 1949, nr 199, framlade Kungl. Maj :t
förslag till nya grunder för kyrkomusikerorganisationen samt för kyrkomusikernas
anställnings- och avlöningsförhållanden. Riksdagen godkände förslagen
med vissa ändringar (första lagutskottets uti. nr 39; riksd. skriv, nr
327).

Enligt de sålunda beslutade grunderna skola för kyrkomusikerverksamheten
rikets stift indelas i kyrkomusikerdistrikt. Distriktsindelningen skall
i regel fastställas av vederbörande domkapitel; dock skall indelningsfråga i
vissa fall underställas Kungl. Maj:t för prövning. I varje kyrkomusikerdistrikt
skall finnas en organisttjänst eller en kantorstjänst. Vilken av nämnda
två tjänstetyper, som skall finnas i de särskilda distrikten, fastställes i
regel av domkapitlet, dock att även i detta fall frågan under vissa förutsättningar
skall underställas Kungl. Maj:t för avgörande. I undantagsfall skall i
stället för organist eller kantor kunna anställas orgelspelare. Tillstand härtill
skall lämnas av domkapitlet.

Vid ikraftträdandet av den nya kyrkomusikerorganisationen måste beslut
i fråga om såväl distriktsindelning som tjänstetyp meddelas beträffande
samtliga församlingar i riket. Då — såsom framgått av det föregående —
de flesta besluten därvid skola fattas av domkapitlen, kommer arbetsbördan

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

vid domkapitlen att under en begränsad tidsperiod öka högst väsentligt.
Det blir, enligt vad jag inhämtat, icke möjligt för den ordinarie personalen
vid domkapitlen att inom rimlig tid medhinna denna extra arbetsbelastning.
Framställningar om tillfällig förstärkning av kanslipersonalen för åtgärderna
i samband med ikraftträdandet av kyrkomusikerreformen ha gjorts
i skilda sammanhang.

Den nya kyrkomusikerorganisationen är avsedd att genomföras under
nästa budgetår. Frågan om lämpligaste sättet att bereda domkapitlen möjlighet
till extra arbetskraft för de ifrågavarande åtgärderna bör därför upptagas
nu.

Jag vill erinra om att 1947 års riksdag på förslag av Kungl. Maj:t
(prop. nr 295, s. 52—53) medgav, att för anskaffande av arbetshjälp åt
domkapitlen vid en preliminär indelning av stiften i kyrkomusikerdistrikt
fick för budgetåret 1947/48 i enlighet med Kungl. Maj:ts beprövande ur
kyrkofonden utgå högst 30 000 kronor. Motsvarande anordning synes lämplig
även för nu förevarande fall. Med hänsyn till att de av 1948 års riksdag
godkända grunderna för den nya kyrkomusikerorganisationen i väsentliga
avseenden skilja sig från dem, som lågo till grund för 1947 års preliminära
indelning, kan den definitiva indelning, som nu skall verkställas, icke utan
vidare bygga på den preliminära indelningen. Till viss del torde dock den
gjorda indelningen kunna underlätta den indelning, som nu skall verkställas.
Å andra sidan omfattar det arbete, för vilket extra arbetskraft bör beviljas,
även besluten om tjänstetyp i de nya distrikten. Med hänsyn härtill
torde kostnaderna böra uppskattas något högre än år 1947. Det erforderliga
beloppet till täckande av de motsedda kostnaderna synes kunna beräknas
till sammanlagt högst 40 000 kronor. De för ändamålet behövliga medlen
synas lämpligen böra bestridas ur kyrkofonden.

På grund av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen

att medgiva, att för tillfällig arbetshjälp åt domkapitlen
i samband med den nya kyrkomusikerorganisationens
ikraftträdande må i enlighet med Kungl. Maj:ts beprövande
ur kyrkofonden utgå högst 40 000 kronor.

4. Anslag ur kyrkofonden för anlitande av biträde vid handläggning
av boställsärenden och vad därmed
äger samband.

Jämlikt stadgande i 6 § kyrkofondslagen skall ur kyrkofonden gäldas
bland annat anslag, som Kungl. Maj:t och riksdagen finna skäligt ställa
till vederbörande statsdepartements förfogande för anlitande av biträde vid
handläggning av boställsärenden och vad därmed äger samband. Under en
följd av år ha inom ecklesiastikdepartementet särskilda experter varit sysselsatta
med sådana arbetsuppgifter. På förslag av Kungl. Maj:t har riksdagen
medgivit, att anslag ur kyrkofonden för ifrågavarande ändamål finge

-Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

för vart och ett av nedannämnda budgetår utgå med högst de belopp, som
angivas i följande sammanställning, vilken även utvisar medelsåtgången i
avrundade tal enligt av statskontoret under hand lämnade uppgifter:

Budgetår Anslag Medelsåtgång

kronor kronor

1945/46 ................. 7 000 6 800

1946/47 ................. 7 000 6 000

1947/48 ................. 15 000 15 000

1948/49 ................. 15 000 18 533

1949/50 ................. 15 000

De från och med budgetåret 1947/48 förhöjda anslagsbeloppen ha till
väsentlig del åtgått till vissa av särskilda experter verkställda utredningar
rörande dels det ecklesiastika arrendeväsendet, dels tjänsteorganisationen
för kyrkomusikerna. För budgetåret 1948/49 medgav riksdagen (skriv.
1949: 373), att anslaget finge överskridas med belopp, som bleve erforderligt
för gäldande av kostnaderna för dessa två utredningar.

Föredraganden. Under innevarande budgetår har jag jämlikt Kungl.
Maj:ts bemyndigande tillkallat ytterligare experter och en sakkunnig för
att biträda vid den inom ecklesiastikdepartementet pågående fortsatta
översynen av det ecklesiastika arrendeväsendet och vad därmed äger samband.
Då på grund härav förevarande anslag för innevarande budgetår kan
komma att överskridas, synes erforderligt utverka medgivande av riksdagen,
att det överskjutande beloppet, vilket ännu icke kan fixeras, får avföras
på kyrkofonden.

Vad angår nästa budgetår, torde medelsbehovet för här ifragavarande
ändamål böra beräknas till ett till 25 000 kronor förhöjt belopp.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

medgiva, dels att ifrågavarande anslag för innevarande
budgetår må överskridas med belopp, som blir erforderligt
för gäldande av kostnaderna för nämnda fortsatta översyn,
dels ock att för anlitande av biträde vid handläggning
inom ecklesiastikdepartementet av boställsärenden och vad
därmed äger samband må för tiden den 1 juli 1950—den
30 juni 1951 i enlighet med Kungl. Maj:ts beprövande ur
kyrkofonden utgå högst 25 000 kronor.

5. Pension åt f. d. kyrkoherden H. R. Stintzing.

Enligt 4 § 1 mom. lagen den 9 december 1910 (nr 141) om emeritilöner
för präster är ordinarie präst pliktig att, mot åtnjutande av emeritilön, avgå
från tjänsten:

a) när han fyllt 70 år, eller

b) niir han fyllt 65 år samt under mer än tre av de senast förflutna fem

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

åren varit i följd av obotlig sjukdom eller ålderdomssvaghet urståndsatt att
själv fullgöra sina tjänst åligganden och av sådan anledning åtnjutit tjänstledighet,
eller

c) när han — utan att uppfylla de under a) och b) uppställda fordringarna
— efter att under fem på varandra följande år på grund av sjukdom,
vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra, finnes vara för framtiden
till tjänstgöring oförmögen.

I 4 § 3 mom. stadgas att, om den befattningshavare, som avgår på grund
av de i 1 mom. c) intagna bestämmelserna, icke uppnått 35 prästerliga
tjänstar, emeritilönen skall utgå med avkortat belopp i förhållande till det
mindre antalet tjänstår, dock att den sålunda avkortade emeritilönen icke
må understiga 75 procent av hela emeritilönen.

Vid avgång från tjänsten av annan anledning än de nyss nämnda har
prästerlig befattningshavare icke enligt nu gällande bestämmelser någon
möjlighet att erhålla emeritilön eller annan tjänstepensionsförmån.

Kyrkoherden i Guldsmedshyttans pastorat av Västerås stift Hugo Roderich
Stintzing, som är född den 7 november 1885, erhöll genom beslut av
domkapitlet i Västerås den 23 augusti 1949 på egen begäran avsked från och
med den 1 januari 1950 från sin kyrkoherdetjänst och prästämbetet. Samtidigt
med att han begärde avsked anhöll Stintzing i en till Kungl. Maj:t
ställd ansökan att nådevägen få sig tilldelad emeritilön. I sistnämnda ansökan
har Stintzing anfört i huvudsak följande.

Jag har sedan många år tillbaka omfattat en åskådning, som hämtat sin
näring ur Rudolf Steiners antroposofi. Denna åskådning har fått befrukta
min prästerliga gärning och varit mig till hjälp att kunna frambära en positiv
kristen förkunnelse. Den har dock tillika framkallat ett visst med åren
växande spänningsförhållande mellan min övertygelse och vad jag har att
representera som svenska kyrkans präst. Spänningen har efter hand nått
till den punkt, där jag finner mig icke böra stå kvar i kyrkans prästämbete.
Jag har av denna anledning hos domkapitlet i Västerås anhållit att få frånträda
min befattning som kyrkoherde tillika med prästämbetet i svenska
kyrkan.

Jag är ännu icke i den ålder, då jag enligt gällande bestämmelser skulle ha
möjlighet att avgå mot åtnjutande av emeritilön. En avgång i förtid med
förlust av alla pensionsförmåner skulle emellertid innebära, att min och min
hustrus ekonomiska existens helt äventyrades. Jag ser mig därför hänvisad
till att nådevägan söka utverka vissa pensionsförmåner, som i någon mån
kunna betrygga min och min hustrus framtid. Jag tror mig kunna göra en
sådan framställning med så mycket bättre skäl, som ingen anmärkning rests
mot min prästerliga verksamhet varken inom de församlingar, i vilka jag
fått tjänstgöra, eller från mina kyrkliga överordnades sida, och jag således
tror mig kunna åberopa en oförvitlig tjänstgöring inom svenska kyrkan
under något mer än 24 år.

Med åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Maj:t ville tilldela mig emeritilön med belopp, som kan prövas motsvara
mina tjänstår, samt att min hustru förklaras berättigad att, därest hon
överlever mig, uppbära familjepension enligt gällande bestämmelser.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 173.

Beträffande Stintzing inhämtas av handlingarna, att han prästvigdes den
24 maj 1925, att han av domkapitlet förordnats att fr. o. m. den 1 juni 1925
tills vidare uppehålla komministerstjänsten vid Åsen i Älvdalens pastorat,
att han den 14 november 1925 av domkapitlet utnämndes till komminister
i nämnda pastorat, att han den 20 maj 1938 av Kungl. Maj:t utnämndes
till kyrkoherde i Guldsmedshyttans pastorat samt att han icke åtnjutit sådan
tjänstledighet, som avses i förut refererade bestämmelser i emeritilönelagen.

Domkapitlet erinrar, att Stintzing, därest intet oförutsett inträffat, skulle
ha blivit skyldig att avgå med emeritilön den 1 april 1956. Efter sitt nu beviljade
avsked från prästämbetet kunde Stintzing emellertid icke påräkna
emeritilön i vanlig ordning. Domkapitlet har vidare anfört i huvudsak
följande.

Enligt domkapitlets mening tala alla skäl för att Stintzings ansökning av
Kungl. Maj:t beviljas. Stintzings långa tjänstgöring inom svenska kyrkan
har varit oförvitlig; domkapitlet vitsordar med glädje av Stintzing själv
lämnade uppgifter i detta avseende. En stark rekommendation för Stintzing
som människa och präst är hans nu vidtagna åtgärd att på grund av inträdd
förändring i hans religiösa åskådning begära sitt avsked, trots att han
därmed berövar sig rätten till emeritilön och familjepension. Då hans nuvarande
teologiska åskådning icke föranlett och sannolikt icke skulle komma
att föranleda någon anmärkning från församlingens sida, hade det varit
möjligt för honom att med fördöljande av densamma kvarbliva vid tjänsten,
tills han om några år i vanlig ordning skulle avgå med emeritilön. Att
han trots de ekonomiska riskerna nu själv begärt sitt avsked är ägnat att
för honom väcka respektfylld aktning. Det synes domkapitlet orimligt att
han för denna sin ärlighet skulle bestraffas genom att berövas sina utkomstmöjligheter.

På anförda skäl vill domkapitlet varmt tillstyrka, att Stintzing av nåd
beviljas den pension, som med hänsyn till längden av hans tjänstgöring kan
befinnas skälig, samt att han bibehålies vid rätten till pension för sina
efterlevande.

Statskontoret konstaterar, att Stintzing icke uppfyller fordringarna för
att erhålla emeritilön, samt anför vidare i huvudsak följande.

Anledningen till att Stintzing sökt och erhållit avsked från prästämbetet
uppgives ha varit, att han till följd av förändring i sin religiösa åskådning
»icke funnit sig böra kvarstå i kyrkans prästämbete». Frågan om emeritilön
åt prästman, som erhållit avsked av sådan anledning, torde, såvitt ämbetsverket
har sig bekant, icke tidigare ha varit föremål för statsmakternas
prövning. Ämbetsverket vill emellertid erinra om att ett med förevarande
fråga likartat spörsmål behandlats i samband med förslaget till ändrad lagstiftning
om ämbetsbrott av präst (prop. nr 94, 1948). T anslutning till
denna lagstiftning föreslogs nämligen ett tillägg till kyrkolagen av innehåll
att, om någon, som innehar prästerlig befattning inom svenska kyrkan, avfaller
från kyrkans lära, han skall vara pliktig avgå från befattningen. Föredragande
departementschefen framhöll med anledning av detta förslag, att
enligt hans mening starka skäl talade för alt den präst, som förklarades
skyldig avgå på grund av avfall, i regel borde kunna påräkna viss pension
samt tilläde, alt denna fråga lämpligen torde böra lösas i den utredning, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

omhänderhades av 1946 års prästlönekommitté, samt att intill dess dennas
förslag kunde bliva genomfört, frågan borde få lösas genom särskilda beslut
av riksdagen från fall till fall.

I den proposition med förslag till avlöning för präster in. m. som förelädes
1949 års riksdag har Kungl. Maj:t anslutit sig till vad prästlönekommittén
föreslagit beträffande pensionering av präster. Enligt detta förslag
skulle prästernas pensionering regleras efter i stort sett samma grunder
som för närvarande gälla för statstjänstemännen. Detta torde innebära, att
bestämmelser om tjänstelivränta skulle bliva tillämpliga även för prästerliga
befattningshavare. Några särbestämmelser i pensionshänseende för
prästmän, som tvingas avgå på grund av avfall från kyrkans lära, har prästlönekommittén
icke — enligt vad ämbetsverket under hand inhämtat —
för avsikt att föreslå. Enligt kommitténs mening borde nämligen icke förmånligare
regler gälla för dem, som tvingas avgå på grund av avfall, än för
dem, som avgå av annan anledning. Därest pensionsbestämmelser i enlighet
med kommitténs förslag redan varit utfärdade, skulle sålunda Stintzing
hava erhållit en viss tjänstelivränta.

Med hänsyn till Stintzings levnadsålder och långa prästerliga tjänstgöring
har statskontoret icke velat motsätta sig att Kungl. Maj:t hos riksdagen
utverkar viss årlig livränta åt Stintzing. Ämbetsverket har därvid
förordat, att livräntan bestämmes till 5 700 kronor för år. Å denna livränta
borde, framhåller statskontoret vidare, på sätt gäller för tjänstelivränta,
icke utgå rörligt tillägg.

Statskontorets förslag innebär en avkortning av nu utgående full pension,
vilken i förevarande fall skulle ha uppgått till 7 572 kronor jämte
12 procent rörligt tillägg därå.

Föredraganden. Med hänsyn till föreliggande omständigheter vill jag icke
motsätta mig, att Stintzing av kyrkofondens medel erhåller bidrag till sitt
uppehälle under sin återstående livstid, utan hinder av att han avgått under
sådana förhållanden att han icke uppfyller kraven för erhållande av
emeritilön.

För egen del vill jag — enär det i avbidan på en blivande pensionsreglering
för präster synes angeläget att icke meddela beslut, som kunna verka
föregripande på en sådan pensionsreglering — förorda, att Stintzing erhåller
en pension, bestämd till belopp, som efter mera fri prövning kan anses
skäligt med hänsyn till hans tjänstgöring och i övrigt föreliggande förhållanden.
Med utgångspunkt härifrån tillstyrker jag, att åt Stintzing utverkas
en pension till belopp av 4 800 kronor för år, med rätt för honom att därå
åtnjuta rörligt tillägg.

Med hänsyn till gällande bestämmelser påkallar framställningen, i vad
den avser familjepension, icke någon åtgärd.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att medgiva, att till f. d. kyrkoherden H. R. Stintzing må,
räknat från och med den 1 januari 1950, tills vidare under
hans återstående livstid ur kyrkofonden utgå pension med
ett belopp av 4 800 kronor för år jämte rörligt tillägg därå.

.Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

6. Resekostnadsersättning åt församlingspräst.

Jämlikt lagen den 21 november 1925 (nr 449) om resanslag åt vissa
präster i nyreglerade pastorat, sådan den lyder efter vissa år 1937 gjorda
tillägg, äger Kungl. Maj:t — i regel i samband med fastställande av löneregleringen
för prästerskapet i vederbörande pastorat — tillerkänna i pastoratet
tjänstgörande kyrkoherde, komminister och kyrkoadjunkt ett fast
resanslag av högst 500 kronor för år såsom ersättning för dennes utgifter
»för skjuts för resor i tjänsteärenden». Storleken av resanslaget bestämmes
med hänsyn till i första hand pastoratets ytvidd, förekomsten av duplikation,
särskild pastorsexpedition å annan plats än den där prästen är
boende, avlägset belägna predikoställen etc. Har präst biträde av pastoratsadjunkt
eller har i pastoratet anställd kyrkoadjunkt ej tillagts eget
resanslag, bedömes adjunktstagarens behov av resanslag även med hänsyn
till dennes kostnader för adjunktens resor.

För den händelse det fasta resanslaget skulle visa sig otillräckligt för
bestridande av prästens kostnader för året för egna och adjunkts tjänsteresor,
i den mån dessa kostnader icke anses ha ersatts honom genom hans
reglerade lön eller arvode, kan han i efterhand såsom bidrag till täckande
av de för respektive år överskjutande kostnaderna erhålla ett tillfälligt resanslag,
vilket efter ansökan — styrkt med utförlig resespecifikation —
tilldelas honom av domkapitlet omedelbart ur kyrkofonden. För detta ändamål
ställer Kungl. Maj:t årligen, efter därom av domkapitlet för nästförflutet
kalenderår gjord rekvisition, erforderligt belopp till domkapitlets
förfogande, dock att jämlikt stadgande i 5 § resanslagslagen därtill icke må
något år användas mer än sammanlagt 200 000 kronor av kyrkofondens
medel. I 3 kap. A reglementet den 15 februari 1935 (nr 17) för prästerskapets
avlöning äro närmare bestämmelser meddelade om villkoren för
erhållande och sättet för bestämmande av tillfälligt resanslag. Tillfälligt
resanslag har i allmänhet kunnat utbetalas till vederbörande präst först ett
bra stycke fram på året efter det, varunder tjänsteresorna företagits. För
att i någon mån avhjälpa denna olägenhet medgav Kungl. Maj:t den 4
juni 1948 domkapitlen att, efter särskild ansökan, redan under det löpande
året tilldela präst, som för året åtnjöte fast resanslag, ett förskott ur kyrkofonden
till bestridande av sådana utgifter under året för egna och adjunkts
resor i tjänsteärenden, som beräknades icke kunna täckas av det fasta
resanslaget. Förskottet borde normalt bestämmas till 75 procent av det tillfälliga
resanslag, som prästen åtnjutit för föregående år.

Innan systemet med fasta och tillfälliga resanslag genom 1925 års lag
infördes, erhöllo prästerna gottgörelse för sina resekostnader i tjänsten
genom ett fast skjutsersättningsbelopp å högst 250 kronor för år, varå dock
därjämte utgick dvrtidstillägg. Denna ersättning ansågs emellertid allmänt
allt för knapp. Fn viss lindring i sina utgifter för tjänsteresor erhöllo likväl

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 173,

prästerna på den tiden merendels genom att vid arrendeupplåtelserna av
de ecklesiastika löneboställena arrendatorerna ålades skjutsningsskyldighet
till nedsatta priser. Någon ersättning för resekostnaderna ansågs dessutom
då — liksom allt fortfarande — tillkomma prästerna genom de i deras
reglerade lön ingående fyllnadsbeloppen för pastoratets areal m. m. Kostnaderna
för de till prästerna utgående skjutsersättningarna, vilka då helt
gäldades ur kyrkofonden, beräknades i början av 1920-talet uppgå till närmare
en halv miljon kronor för år.

Till grund för 1925 års beslut om resanslag åt prästerna låg ett förslag
av 1919 års arrendesakkunniga (SOU 1923: 12). Nämnda sakkunniga föreslogo
emellertid, att prästernas skjutsersättningar — jämte det åtgärder
vidtogos för borttagande av prästernas förmån av prisbilliga tjänstbarheter
— utbyttes mot i princip icke på förhand fixerade resanslag, vilka helt
skulle gäldas av pastoraten fastän med dessa i vanlig ordning tillerkänt
tillskott ur kyrkofonden till kostnadernas bestridande. Sammanlagda ersättningskostnaden
beräknades härvid av de sakkunniga till högst 1%
miljon kronor, varav knappt hälften beräknades komma på kyrkofonden.
Till motivering av detta förslag anförde de sakkunniga bland annat följande.

Det finge betraktas som ett både billigt och rättvist krav, att prästerna,
vilka för sina ämbetsåliggandens behöriga fullgörande vore hänvisade till
att i stor utsträckning företaga resor inom sitt pastorat, finge det så ordnat,
att de om möjligt icke nödgades till någon del själva bestrida kostnaden
för dessa med tjänsten förenade resor. Prästerskapets löner vore
ingalunda så beräknade, att uppoffringar i sådant hänseende skäligen
kunde av dem påfordras. Även från pastoratets sida framstode det som
angeläget, att prästen icke av hänsyn till den egna ekonomin förleddes till
att undandraga sig resor, som från församlingsvårdens synpunkt vore påkallade.
Och, gällde det sagda redan under dåvarande förhållanden, då
prästen synnerligen ofta på grund av förbehållet om tjänstbarheter kunde
hålla sina utgifter för skjutsen inom något så när rimliga gränser, ägde
det än större giltighet, därest den föreslagna förändringen med avseende å
tjänstbarheterna genomfördes och skjutskostnaden därigenom ökades. —
Det syntes de sakkunniga icke lämpligt att göra ersättningsbeloppet för
resekostnaderna, såsom dittills, orubbligt för den tjuguåriga löneregleringsperioden,
utan borde ersättningen kunna av Kungl. Maj:t till beloppet
ändras under perioden på grund av sig företeende omständigheter. — Den
föreslagna ändringen i fråga om tjänstbarheterna förutsattes komma att
föranleda en höjning i löneboställets arrendevärde och därigenom en ökning
i pastoratets medel för prästlönekostnadernas gäldande. Det syntes
därför riktigt och billigt, att pastoratet med dessa medel även skulle hava
att vidkännas resekostnadsgottgörelsens erläggande. Härför talade ock den
omständigheten, att det i ämbetsresornas natur låge, att de utgjorde en
prestation i pastoratets intresse.

I yttrande över detta förslag invände kammarkollegiet, att den prövning
i varje särskilt fall, som de föreslagna jämkningarna i ersättnings -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 173.

beloppen måste förutsätta, korame att ställa Kungl. Maj:t inför en mycket
betungande uppgift. Det vore naturligt, att vid ersättningarnas utmätande
icke kunde utövas någon absolut rättvisa, varför man finge nöja sig med
att mera generellt söka befordra syftet att främja en riktig avvägning av
gottgörelserna i fråga. Kammarkollegiet föreslog fördenskull en allmän
procentuell förhöjning av de dittillsvarande skjutsbidragen och därjämte
befogenhet för domkapitlen att tilldela vederbörande befattningshavare den
fyllnad därutöver i skjutsersättningen, som domkapitlet efter prövning i
varje särskilt fall funne av omständigheterna påkallad. För detta ändamål
borde till Kungl. Maj:ts förfogande ställas ett särskilt årligt anslag ur
kyrkofonden, förslagsvis 250 000 kronor, som Kungl. Maj:t skulle ha att
fördela mellan domkapitlen efter viss grund.

Kammarkollegiets ifrågavarande förslag upptogs av Kungl. Maj:t i propositionen
till riksdagen (prop. 1925: 222) men med vissa jämkningar. Det
fasta ersättningsbeloppet bestämdes till högst 500 kronor för år utan dyrtidstillägg.
Med hänsyn härtill beräknades anslaget till fyllnadsersättningar
(nu benämnda tillfälliga resanslag) kunna sänkas till i avrundat tal 200 000
kronor för år. Totalkostnaden för prästernas resekostnadsersättningar uppskattades
härvid komma, sedan regleringen vunnit tillämpning över hela
riket, att uppgå till sammanlagt ej fullt 1 200 000 kronor, därav på pastoraten
nära en miljon i fasta resanslag. — Kungl. Maj:ts förslag bifölls av
riksdagen (skr. nr 304) och 1925 års kyrkomöte (skr. nr 28).

Det i 1925 års lag maximerade beloppet visade sig under den närmaste
tiden därefter väl förslå. Först under den senare delen av 1940-talet har
belastningen å anslaget konstant överskridit 100 000 kronor. Summan av
beviljade tillfälliga resanslag uppgick sålunda för 1942 till 68 410 kronor,
för 1943 till 83 282 kronor, för 1944 till 101 524 kronor, för 1945 till 121 930
kronor, för 1946 till 154 076 kronor samt för 1947 till 192 034 kronor. Då
de fasta resanslagen för närvarande torde uppgå till sammanlagt omkring
915 000 kronor, har alltså totalsumman för prästernas resekostnadsersättningar
hitintills hållit sig under vad härför beräknades år 1925.
Vid fördelningen år 1949 av anslaget för 1948 visade sig emellertid det maximerade
beloppet å 200 000 kronor ej längre förslå. Domkapitlen hade i sina
rekvisitioner efter preliminär granskning begärt sammanlagt 291 207 kronor.
Då detta med nära 32 procent översteg maximibeloppet, nödgades
Kungl. Maj:t vid anslagsfördelningen göra en motsvarande schablonmässig
reducering för varje stift av det belopp, som eljest bort ställas till domkapitlets
förfogande för de godkända resekostnaderna.

För de enskilda prästerna, vilka givetvis haft fog för att räkna med full
gottgörelse för sina verifierade och godkända kostnader, innebar detta Kungl.
Maj:ts beslut helt naturligt en stor besvikelse. Beslutet föranledde också
omedelbart framställningar från flera av domkapitlen om åtgärder dels för
att erhålla utfyllnad i anslaget för 1948, dels för att för framtiden undan -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 173.

röja spärren i resanslagslagen. Sådana framställningar ha inkommit från
domkapitlen i Uppsala, Linköping, Skara, Växjö, Lund och Visby. Domkapitlet
i Lund har anfört bland annat följande.

Det torde vara första gången sedan tillkomsten av lagstiftningen om
resanslag, som maximibeloppet ej räckt till för att tillmötesgå domkapitlens
anslagsäskanden. Prästernas ökade utgifter för tjänsteresor — någon
traktamentsersättning utgår ej — sammanhänga med de högst avsevärt
stegrade trafiktaxorna, noggrannare anteckningar om verkställda tjänsteresor,
det av domkapitlen med stöd av bestämmelser i löneregleringarna
för prästerskapet i de olika pastoraten påbjudna ökade antalet särskilda
gudstjänster och andaktsstunder å platser utanför församlingskyrkorna
in. m. Då härtill kommer, att de 200 000 kronorna vid lagstiftningens tillkomst
år 1925 hade ett helt annat värde än denna summa innevarande år
— penningförsämringen spelar en högst betydande roll — inses lätt, att
beloppet är otillräckligt och ej motsvarar lagstiftningens avsikt. — Tilläggas
bör, att domkapitlets anslagsäskande för år 1948 tillkommit efter
granskning av de ingivna ansökningarna efter vedertagna regler — det
gäller sålunda anslag för täckande av utgifter för tjänsteresor inom pastoraten,
vilka utgifter till fullo verifierats av de sökande. Ytterligare granskning
verkställes sedermera inom riksräkenskapsverket.

Över de av domkapitlen här gjorda framställningarna har kammarkollegiet
avgivit utlåtande och därvid anfört bland annat följande.

Den omständigheten att anslagsberäkningen hade gjorts under en tid med
högt prisläge syntes ha bidragit till att anslaget så länge förmått tillgodose
behovet trots den utveckling mot större rörlighet, som det prästerliga församlingsarbetet
med åren undergått. Orsaken till den numera inträdda
kostnadsstegringen syntes främst vara att söka i prisfördyringen på olika
slag av kommunikationsmedel, senast under förra delen av 1948. Även en
del andra orsaker hade anförts i de föreliggande framställningarna. Någon
ändring av de vanliga grunderna för bedömandet av inkomna ansökningar
om tillfälligt resanslag hade, såvitt kollegiet vid sin granskning tidigare
under året av domkapitlens framställning om medelstilldelning för 1948
kunnat förmärka, icke förekommit. — Vid tillkomsten av såväl 1910 års
prästlöneregleringslag som 1925 års lag om resanslag hade förutsatts,
att prästen i regel icke skulle behöva göra någon pekuniär uppoffring för
fullgörandet av sina tjänsteresor, och från denna i sig självklara princip
utginge också 1946 års prästlönekommitté i sitt förslag till ordnande av
prästernas resekostnadsersättning. Starka skäl syntes alltså tala för att åtgärder
yidtoges för att säkerställa tillgången av medel för tillfälliga resanslag
åt präster.

I enlighet med detta uttalande tillstyrkte kammarkollegiet, att anslaget
ur kyrkofonden för ifrågavarande ändamål höjdes, förslagsvis till 400 000
kronor. Att helt borttaga, maximeringen, på sätt domkapitlen yrkat, syntes
enligt kammarkollegiet allt för mycket föregripa den reglering på området,
som kunde väntas i samband med prästlönereformen. Kammarkollegiet
fann det jämväl billigt, att medel utverkades för att möjliggöra fyllnadsersättning
åt de präster, som på grund av den hittillsvarande maxime -

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

ringen av anslaget helt eller delvis nödgats vidkännas resekostnader, som
normalt bort bestridas genom tillfälligt resanslag.

Statskontoret, som även hörts i frågan, har förklarat sig biträda vad
kammarkollegiet förordat, dock med ifrågasättande att anslaget skulle begränsas
till 350 000 kronor.

I anslutning till vad kammarkollegiet i sitt utlåtande omnämnt beträffande
1946 års prästlön ekommittés ståndpunktstagande beträffande prästernas
resekostnadsersättning må ur nämnda kommittés betänkande
(1948: 44) här ytterligare refereras följande uttalande i denna fråga.

Kommittén är över huvud taget av den meningen, att den njugghet, som
satt sin prägel på de gällande, drastiskt omständliga reglerna för prästernas
resekostnadsersättning, är missriktad. Det ligger icke i det allmännas
intresse att prästerna ute i församlingarna sitta stilla i sina prästgårdar.
Deras beredvillighet att söka sina arbetsuppgifter runt omkring i sina
tjänstgöringsområden bör icke hämmas; den synes tvärtom böra på allt
sätt uppmuntras. I det syftet bör tillses, att prästerna erhålla full gottgörelse
för de kostnader, som deras tjänsteresor åsamka dem.

Rekvisitioner av medel för tillfälliga resanslag för år 1949 ha numera inkommit
från samtliga domkapitlen. Rekvisitionerna, vilka grunda sig på
till domkapitlen ingivna och av domkapitlen preliminärt granskade ansökningar
av prästerna i stiftet, sluta på en sammanlagd summa av drygt
340 000 kronor.

De under föregående år av domkapitlen ingivna rekvisitionerna av medel
för år 1948 till tillfälliga resanslag slutade, såsom förut nämnts, på ett
efter preliminär granskning godkänt belopp, som med 91 207 kronor översteg
vad för året stod till förfogande för ändamålet. Efter ytterligare granskning
har detta belopp numera nedbringats till 89 494 kronor.

Föredraganden. Enligt 1925 års lag om resanslag åt vissa präster kunna
församlingsprästerna erhålla fyllnadsersättning ur kyrkofonden för de utgifter
de fått vidkännas för tjänsteresor utöver vad som täckes av deras
s. k. fasta resanslag, som pastoraten ha att gälda. Enligt 5 § i lagen får
dock icke för dylika fyllnadsersättningar — s. k. »tillfälliga resanslag» —
användas mer än sammanlagt 200 000 kronor för år. Såsom framgår av
den i det föregående lämnade redogörelsen ha församlingsprästernas utgifter
för dem åliggande resor i tjänsteärenden under de senaste åren på
grund av den starka stegringen av resekostnaderna och andra orsaker
ökat så mycket, att maximibeloppet, 200 000 kronor, numera icke förslår
för sitt ändamål. Framställningar ha därför gjorts om slopande av
maximeringen. Då det icke kan vara rimligt att församlingsprästerna själva
skola nödgas att vidkännas kostnader för tjänsteresor, och det ej heller,
såsom 1940 års prästlönekommitté framhållit, är önskvärt att genom för
snäva anslag begränsa prästernas resemöjligheter, hade det måhända varit

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

mest rationellt att avskaffa nämnda maximering. Med hänsyn till vad kammarkollegiet
och statskontoret i ärendet anfört vill jag emellertid icke nu
ifrågasätta en dylik åtgärd utan förordar i likhet med nämnda myndigheter
i stället, att maximibeloppet höjes. I enlighet med statskontorets förslag
torde beloppet böra bestämmas till 350 000 kronor. Härjämte torde
emellertid också av riksdagen böra utverkas medgivande, att det hittillsvarande
anslaget å 200 000 kronor får överskridas med erforderligt belopp
för att bereda fyllnadsersättning åt prästerna för deras resekostnader under
år 1948 och, i den mån så påkallas, även för motsvarande kostnader under
år 1949. — Förslag till sådan ändring av 5 § resanslagslagen, som föranledes
av vad jag förordat, har uppgjorts inom ecklesiastikdepartementet.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte

dels föreslå riksdagen att medgiva, att, utöver det i 1925
års lag om resanslag fastställda beloppet å 200 000 kronor
till tillfälliga resanslag, anslag må ur kyrkofonden utgå till
fyllnadsersättningar åt prästerna med högst 90 000 kronor
för deras resekostnader under år 1948 samt högst 150 000
kronor för deras resekostnader under år 1949,

dels genom proposition förelägga riksdagen till antagande
förutnämnda förslag till lag angående ändrad lydelse av
5 § lagen den 21 november 1925 (nr 449) om resanslag åt
vissa präster i nyreglerade pastorat.

7. Anslag till särskild prästerlig verksamhet inom riket.

Jämlikt 6 § andra stycket punkten 5 i 1932 års kyrkofondslag, i den
lydelse nämnda lagrum erhållit enligt lagen den 13 juni 1947, nr 272, må
ur kyrkofonden utgå »anslag, som Konungen enligt av riksdagen godkända
grunder bestämmer för avlönande av för särskild prästerlig tjänstgöring
inom riket anställda präster». Medelst detta anslag avlönas för närvarande
sammanlagt fyrtio stiftsadjunkter inom de särskilda stiften och fyra kontraktsadjunkter
inom Luleå stift, varjämte från anslaget utgår dels ett
bidrag till svenska kyrkans diakonistyrelse med 14 000 kronor för år till
avlönande av och till resekostnadsersättning åt vissa hos nämnda styrelse
anställda sekreterare, dels enligt särskilt beslut av riksdagen (skriv.
1949: 373) från och med den 1 juli 1949 ett bidrag med 6 000 kronor för
år till avlönande av för verksamhet bland universitets- och högskolestuderande
m. fl. anställda präster, vilket sistnämnda bidrag för innevarande
år fördelats med 3 000 kronor vardera för avlönande av en »studentpräst»
i Uppsala och en i Stockholm.

I propositionen 1947: 64 lämnades en kortfattad redogörelse för inne -

Kungl. Maj:ts -proposition nr 173.

börden och utvecklingen under de senaste åren av den särskilda prästerliga
tjänsteorganisation, som genom stifts- och kontraktsadjunkterna uppehälles.
Kontraktsadjunkterna äro anställda för visst kontrakt inom Luleå
stift. De äro närmast avsedda till förstärkning av den ordinarie församlingsorganisationen
i pastoraten inom kontraktet, då dessa pastorats eget prästerskap
i följd av pastoratens stora utsträckning och merendels spridda
bebyggelse icke har möjlighet att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina
församlingsvårdande uppgifter. Stiftsadjunkterna åter äro i regel anställda
för hela stift. De fingo redan från början speciella arbetsuppgifter, såsom
ungdoms- och sjömansvård, och ha sin verksamhet förlagd till stiftet i dess
helhet eller till viss större del därav. I anslutning till den utveckling och
vidare inriktning av den prästerliga verksamheten, som under senare tider
ägt rum och som de nuvarande tidsförhållandena ansetts kräva, har stiftsadjunkternas
verksamhetsfält ytterligare vidgats och omfattar numera,
förutom förutnämnda arbetsuppgifter, jämväl ledningen av kyrkligt studieoch
bildningsarbete av skiftande slag, scoutarbete, söndagsskola, juniorverksamhet
och andra likartade grenar av frivilligt kyrkligt arbete inom
stiftet. I Visby stift är stiftsadjunkten därjämte ålagd att i nödig utsträckning
biträda stiftets församlingsprästerskap med förrättandet av gudstjänster
i de därvarande många småförsamlingarna. Reglerande bestämmelser
om anställande av stifts- och kontraktsadjunkter och rörande deras
verksamhet ha meddelats av Kungl. Maj:t den 13 juni 1947. Enligt särskilda
beslut samma dag må intill utgången av juni 1950 inom stiften
finnas anställda — förutom de fyra kontraktsadjunkterna i Luleå stift —
fyra stiftsadjunkter i vartdera av Uppsala och Lunds stift, fem i Luleå, en

1 Visby och två i Stockholms stift samt tre i vart och ett av de åtta övriga
stiften.

Omfattningen av såväl stiftsadjunkts- som kontraktsadjunktsorganisationen
regleras omedelbart av riksdagen, som jämlikt den inledningsvis
åberopade bestämmelsen i kyrkofondslagen har att godkänna grunderna
för ifrågavarande anslags utnyttjande. De nuvarande grunderna härför
fastställdes i samband med riksdagens godkännande år 1947 (skriv, nr
97) av det nu gällande anslagsstadgandet. Med stöd härav infördes genom
kungörelsen 1947: 309 i prästavlöningsreglementet 2 kapitlet 5 § bestämmelser
angående dessa prästers avlöningsförmåner. Årsavlöningen, lika för
stiftsadjunkt och kontraktsadjunkt, utgöres av ett begynnelsearvode å
5 580 kronor jämte tre ålderstillägg, ett vart å 300 kronor, ävensom ödebygdstillägg
enligt Kungl. Maj:ts särskilda bestämmande, dyrtids- och
kristillägg enligt de grunder, som gälla för befattningshavare i statens
tjänst med äldre s. k. reglerad avlöning, samt provisoriskt lönetillägg med
för närvarande 720 kronor för år. Härtill kommer resekostnadsersättning
— för stifts- och kontraktsadjunkterna i Luleå stift därjämte traktaments 2

— Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 11$.

Kurujl. Maj:ts proposition nr 173.

ersättning enligt särskilda besparingsbestämmelser — antingen i form av
fast resanslag för år eller omedelbart efter allmänna resereglementets bestämmelser,
klass II B. Resekostnadsersättningarna, vilka enligt de av
riksdagen 1947 godkända grunderna tills vidare må jämte traktamentsersättningarna
utgå med tillhopa högst 100 000 kronor för år, blevo vid
regleringen den 13 juni 1947 för tiden intill utgången av juni 1950 av
Kungl. Maj:t för stiftsadjunkterna i samtliga stiften, utom Luleå och Visby,
bestämda såsom fasta resanslag, utgående för stiftsadjunkt och år med
2 400 kronor i Härnösands stift, 2 000 kronor i Uppsala, Västerås och Växjö
stift, 1 800 kronor i Linköpings och Skara stift, 1 500 kronor i Strängnäs
och Karlstads stift, 900 kronor i Göteborgs och Stockholms stift samt i
Lunds stift efter domkapitlets fördelning med inalles högst 5 700 kronor
för året. För stifts- och kontraktsadjunkterna i Luleå stift skulle resekostnads-
och traktamentsersättningarna samt för stiftsadjunkten i Visby stift
resekostnadsersättningen utgå efter räkning med sammanlagt för år högst
39 000 kronor i det förra och 3 000 kronor i det senare stiftet. Genom särskilt
beslut den 25 november 1949 har Kungl. Maj:t medgivit, att det
sålunda för Luleå stift bestämda ersättningsbeloppet finge för året 1948/49
överskridas med högst 4 580 kronor.

Genom beslutet den 13 juni 1947 ålades domkapitlen att, innan de av
Kungl. Maj:t lämnade medgivandena till anställande av stifts- och kontraktsadjunkter
utginge, under året förut göra anmälan till Kungl. Maj:t
för respektive stift i fråga om fortsatt anställande därstädes av sådana
präster. I enlighet härmed ha de olika domkapitlen numera inkommit med
sina framställningar i sådant hänseende.

Vad då först angår behovet av stifts- och kontraktsadjunkter för tiden
närmast efter juni 1950, så ha samtliga domkapitlen, utom domkapitlet i
Visby, hemställt att få anställa samma antal som under innevarande anställningsperiod.
Domkapitlet i Visby har anhållit att få anställa ytterligare
en stiftsadjunkt, vilken framställning avstyrkts av kammarkollegiet.

I övrigt ha yrkanden om förändringar framställts endast i fråga om
resekostnadsersättningarna åt adjunkterna.

Domkapitlet i Uppsala har ifrågasatt, att resekostnadsersättningen till
därvarande stiftsadjunkter skall få utgå efter räkning eller också att resanslaget
höjes till sammanlagt 12 000 kronor att av domkapitlet fördelas
på adjunkterna.

Domkapitlet i Göteborg har, med åberopande av ingivna resekostnadsspecifikationer,
begärt höjning av varje stiftsadjunkts resanslag till 2 000
kronor samt att denna höjning måtte medgivas retroaktivt från och med
den 1 januari 1948.

Domkapitlet i Luleå har för sin del hemställt om att det maximibelopp
för år, inom vilket resekostnads- och traktamentsersättningarna åt stiftsoch
kontraktsadjunkterna i stiftet finge utgå, höjes till 45 000 kronor.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 173.

Domkapitlet i Visby har framhållit, att därvarande stiftsadjunkts resekostnader
under de två sista åren betydligt överstigit det för honom medgivna
maximibeloppet av 3 000 kronor för år, varför merkostnaden måst
bestridas med anlitande av enskilda medel, och påyrkat en höjning av beloppet.
Därest två stiftsadjunkter, varom domkapitlet hemställt, finge anställas
i stiftet, ansåge domkapitlet beloppet kunna begränsas till 2 500
kronor för år för vardera adjunkten.

Domkapitlet i Stockholm har, liksom domkapitlet i Uppsala, ifrågasatt
att resekostnadsersättningen till de därvarande stiftsadjunkterna finge utgå
efter räkning, fastän utan traktamentsersättning, men eljest hemställt att
resanslaget för vardera adjunkten måtte höjas till 1 500 kronor.

Kammarkollegiet har tillstyrkt,

att för Uppsala stift resanslagen för samtliga därvarande stiftsadjunkter
höjes med tillhopa 2 000 kronor och att domkapitlet medgives
befogenhet att fördela anslagssumman i dess helhet mellan stiftsadjunkterna,

att för Göteborgs stift resanslaget för en var av de tre därvarande
stiftsadjunkterna höjes till 2 000 kronor för tiden efter juni 1950 samt
att domkapitlet dessutom beviljas ett engångsanslag å 7 500 kronor för
utbetalning av ersättning åt dessa stiftsadjunkter för sådan resekostnad
under tiden den 1 januari 1948—den 30 juni 1950, som vederbörande visar
sig ha utgivit utöver det honom för denna tid tillerkända resanslaget,

att för Lu 1 e å stift maximibeloppet för år för resekostnads- och
traktamentsersättningar åt stifts- och kontraktsadjunkterna i stiftet höjes
till 45 000 kronor,

att för Visby stift maximibeloppet för år för resekostnadsersättning
åt stiftsadjunkten därstädes bestämmes till 3 500 kronor, förutsatt
att någon ytterligare stiftsadjunkt för detta stift ej medgives,

samt att för Stockholms stift resanslaget för vardera av de två
där anställda stiftsadjunkterna sättes till 1 500 kronor.

Kammarkollegiet har härjämte, med hänsyn till svårigheterna att på förhand
bedöma resekostnadernas omfattning, förordat att utöver de fördelade
anslagsposterna ett extra belopp upptages, förslagsvis 12 000 kronor,
för att efter särskild framställning av domkapitlen och efter Kungl.
Maj:ts beprövande användas till utfyllnad av resekostnadsanslagen.

Föredraganden. Av domkapitlens framställningar och kammarkollegiets
däröver avgivna utlåtande framgår, att en höjning av anslaget till resekostnads-
och traktamentsersättningar åt stifts- och kontraktsadjunkterna är
påkallad. Med beaktande jämväl av den omständigheten, att nämnda ersättningar
icke undergått någon höjning efter den 1 juli 1947 vill jag förorda,
att det för ifrågavarande ändamål tillgängliga beloppet av högst
100 000 kronor för år höjes med 10 000 kronor till sammanlagt Ilo 000 kro -

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

nor. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att fördela detta anslagsbelopp
till resekostnads- och traktamentsersättningar. Framställningen om
7 500 kronor för retroaktiv reglering av reseersättningarna åt stiftsadjunkterna
i Göteborgs stift anser jag mig icke böra tillstyrka.

I likhet med kammarkollegiet finner jag det icke för närvarande tillrådligt
att tillstyrka den av domkapitlet i Visby begärda utökningen av antalet
stiftsadjunkter. I fråga om de övriga utgiftsposterna för stifts- och kontraktsadjunkterna
samt de från samma anslag utgående bidragen till diakonistyrelsen
och till studentprästverksamhet ifrågasätter jag icke några
förändringar.

Under åberopande av vad jag här anfört hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen

att medgiva, att anslaget ur kyrkofonden för avlönande
av för särskild prästerlig tjänstgöring inom riket anställda
präster må tills vidare från och med den 1 juli 1950 utgå i
överensstämmelse med vad jag i det föregående förordat.

Vad föredragande statsrådet sålunda under punkterna
1—7 hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämma,
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten samt
förordnar, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

C. A. Ekbom.

Stockholm 1950 Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B.

500874