Kungl. Majds nåd. proposition nr 238 (Proposition 1916:238)

Kungl. Majds nåd. proposition nr 238.

Nr 238.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
förordning om spirituosaaccis m. m.; given Stockholms
slott den 5 maj 1916.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag, vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) förordning om spirituosaaccis,

2) förordning om tillägg till 14 § 2 mom. och 16 § i förordningen
den 9 juni 1905 angående försäljning av brännvin.

De till ärendet hörande handlingar skola riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl.
nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Axel Vennersten.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 213 höft. (Nr 238.)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

Förslag

till

förordning om spirituosaaccis.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

1. Vid försäljning av sådan spirituösa, som i mom. 2 avses, skall
i den ordning, här nedan sägs, upptagas en särskild avgift, benämnd
spirituosaaccis.

2. Spirituosaaccis utgår för brännvin och annat, som jämlikt gällande
förordning angående försäljning av brännvin är att såsom brännvin
anse, med undantag dock av sprit och renat egentligt brännvin, som ej är
tillsatt med smakförändrande ämnen.

3. I denna förordning förstås med

brännvinsför säljning sbolag sådant bolag, som omförmäles i 12 eller
14 § i förordningen angående försäljning av brännvin, samt

spirituosahandlare innehavare av sådan utminuteringsrättighet, som
jämlikt. 17 § 2 mom. i sistnämnda förordning av brännvinsförsäljningsbolag
överlåtits.

2 §•

Spirituosaaccis upptages vid all försäljning av accispliktig dryck,
där brännvinsförsäljningsbolag eller spirituosahandlare är säljare och annan
än sådant bolag eller sådan handlande är köpare.

Sådan accis utgöres dock icke för accispliktig dryck, vilken utföres
ur riket med iakttagande av de kontroll föreskrifter, som Kungl. Maj:t fastställer.

3 §•

1. Spirituosaaccis utgår med

a) 30 öre för liter vid försäljning av punsch,

b) 30 öre för liter vid försäljning, annorledes än till förtäring på
stället, av arrak eller rom i mindre myckenhet än tvåhundrafemtio liter,
där försäljningen sker till annan än den, som innehar rättighet till detaljhandel
med brännvin,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 338.

c) GO öre för liter vid annan försäljning av arrak eller rom, än under
b) sägs, samt

d) 60 öre för liter vid försäljning av andra accispliktiga drycker
än punsch, arrak och rom.

2. Vid försäljning av del av liter utgår spirituosaaccis med belopp,
som svarar mot den försålda myckenheten.

4 §•

1. För spirituosaaccis ansvarar säljaren av den accispliktiga drycken.

2. Spirituosahandlare åligger att till vederbörande brännvinsförsäljningsbolag
avlämna av bolagets styrelse godkänd säkerhet för spirituosaaccisens
behöriga inbetalning.

5 §•

Spirituosahandlare åligger att senast den femtonde dagen i varje
månad dels å blankett enligt formulär, som av kontrollstyrelsen fastställes,
till det brännvinsförsäljningsbolag, som till honom överlåtit utminuteringsrättigheten,
avlämna på heder och samvete avgiven uppgift
om den myckenhet accispliktiga drycker, som han under nästföregående
månad försålt, dels ock till bolaget inbetala spirituosaaccisen för samma
drycker.

6 §•

1. Brännvinsförsäljningsbolag skall senast den tionde dagen i varje
månad å statsverkets giroräkning i riksbanken insätta spirituosaaccis för
den myckenhet accispliktiga drycker, som bolaget under nästföregående
månad försålt.

Där bolag överlåtit utminuteringsrättighet, skall bolaget senast den
adertonde dagen i varje månad å sagda giroräkningi nsätta spirituosaaccis,
som spirituosahandlare jämlikt 5 § inbetalt.

2. Brännvinsförsäljningsbolag åligger att senast den tjugonde dagen
i varje månad till kontrollstyrelsen avlämna dels, å blankett enligt formulär,
som av kontrollstyrelsen fastställes, av bolagets styrelse på heder
och samvete bestyrkt uppgift om den myckenhet accispliktiga drycker, som
bolaget under nästföregående månad försålt, dels ock bevis, att spirituosaaccis
för samma drycker blivit vederbörligen insatt å statsverkets giroräkning
i riksbanken.

Har bolag överlåtit utminuteringsrättighet, skall bolaget, likaledes
senast den tjugonde dagen i varje månad, till kontrollstyrelsen avlämna

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

vederbörande spirituosahandlares i 5 § omnämnda uppgift ävensom bevis,
att av spirituosahandlare inbetald accis blivit å statsverkets giroräkning
insatt.

Kontrollstyrelsen skall före utgången av varje månad till statskontoret
avlämna uppgift å den under nästföregående månad influtna spirituosaaccisen.

8 §•

1. Den som, mot bättre vetande, i uppgift, varom i 5 eller 6 §
förmärs, upptager mindre myckenhet än som försålts, böte från och med
1,000 till och med 5,000 kronor och vare detaljhandelsrätten förlustig.
Den skyldige vare tillika pliktig att erlägga den i 3 § stadgade avgift för
den myckenhet, som icke blivit redovisad.

2. Underlåter någon att inom föreskriven tid avlämna sådan uppgift,
som i 5 eller 6 § sägs, böte tio kronor för varje dag, uppgiften utebliver.
Har spirituosaaccis icke inbetalats eller å bankräkning insatts inom tid, som
i 5 eller 6 § bestämmes, äger kontrollstyrelsen genom lämpliga viten tillhålla
den försumlige att uppfylla sin skyldighet. Där sådan inbetalning
eller insättning ej skett före utgången av månaden näst efter den, under
vilken de drycker, för vilka accisen utgått, blivit försålda, må accisen
genast utmätas; har uppgift ej blivit, på sätt i 5 eller 6 § stadgas, till
vederbörande avlämnad, må accis utmätas till ett belopp, motsvarande
hela den myckenhet, som blivit försåld under de två sista månader, för
vilka uppgifter föreligga.

3. Av böter, som enligt denna förordning ådömas, tillfälle hälften
åklagaren och hälften kronan. Finnes särskild angivare, tage han hälften
av åklagarens andel; är kontrollstyrelsen angivare, tillfälle angivarandelen
kronan.

4. Vid bristande tillgång förvandlas böterna enligt allmän strafflag.

Denna förordning träder i kraft å dag, som av Konungen bestämmes,
och gäller tillsvidare, dock ej längre än till utgången av år 1917,
såframt icke annorlunda varder i grundlagsenlig ordning bestämt.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

Förslag

till

förordning om tiliägg till 14 § 2 mom. och 16 § i förordningen den 9 juni 1905

angående försäljning av brännvin.

Härigenom förordnas, att till 14 § 2 inom. av förordningen den 9
juni 1905 angående försäljning av brännvin skall fogas ett nytt stycke
av följande lydelse och att 16 § av samma förordning skall erhålla ett nytt,
sjätte, moment av den lydelse nedan angives:

14 §.

2. Därest — — — — — förkasta.

Innehavare av rättighet, varom i detta mom. förmäles, vare skyldig
att hos i 12 eller 14 § omförmält bolag, som bestämmes av Kungl. Maj:ts
befallningshavande, inköpa allt för rörelsen erforderligt egentligt brännvin.

16 §.

6. Innehavare av rättighet, varom i denna § förmäles, vare skyldig
att hos i 12 eller 14 § omförmält bolag, som bestämmes av Kungl. Maj:ts
befallningshavande, inköpa allt för rörelsen erforderligt egentligt brännvin.

Denna förordning träder i kraft å dag, som av Konungen bestämmes.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

Utdrag av protokollet
Konungen i

1916.

över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
statsrådet å Stockholms slott den 5 maj

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Föredragande departementschefen, statsrådet Vennersten anförde:

Ifrågasatt Vid underdånig föredragning den 2 november 1915 framhöll jag, att

beskattning man måste bereda sig på att inom en nära framtid, då i varje fall statens
av världskriget föranledda extra ordinarie kostnader skulle täckas, jämvikt
i budgeten icke kunde ernås utan att nya skattekällor uppsöktes eller
redan anlitade ytterligare belastades. De nya eller ökade skatter, å vilka
jag syftade, borde om möjligt läggas så, att de verkade till sparsamhet i
den enskildes hushållning. Ett sådant mål kunde ju i viss mån vinnas
därigenom, att den nya skattebelastningen särskilt träffade konsumtionen
av lyxartiklar och varor, som i större eller mindre mån vore att beteckna

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

såsom överflödsvaror, samt andra slag av utgifter, vilka kunde utan alltför
stora uppoffringar av de enskilde inskränkas.

Med bifall till min i anslutning härtill gjorda hemställan bemyndigade
Eders Kungl. Maj:t mig att tillkalla sakkunniga personer för att
verkställa utredning i nämnda avseende och utarbeta de förslag, vartill
utredningen kunde giva anledning.

Med stöd av nämnda nådiga bemyndigande anförtrodde jag utredningen
åt f. d. kammarrättsrådet Conrad Carleson, som den 17 nästlidna
april i avgivet betänkande framlagt plan till s. k. ^beskattning. Betänkandet
torde såsom bilaga få fogas till detta protokoll.

I motiveringen till berörda plan för ^beskattning förutsattes, att
de nya skatterna komme att upptagas under tider, då kapitalbildningen
måste beräknas vara synnerligen knapp i förhållande till behovet och till
de krav, som samtidigt komme att ställas på den svenska lånemarknaden,
samt att för undvikande av de olägenheter, som under sådana omständigheter
kunde uppstå genom skatteuppbörden, de nya skatterna borde, på
sätt i statsrådsprotokollet angivits, så läggas, att desamma i görligaste mån
nedsatte konsumtionen, d. v. s. tvingade till sparsamhet.

Detta syftemål har f. d. kammarrättsrådet Carleson sökt vinna genom
en kombination av tullar, acciser och direkt beskattning. Genom tullar
och acciser har han velat nå dels påtagliga lyxartiklar i den mån gällande
handelstraktater icke lagt hinder i vägen för tullförhöjningar, dels ock vissa
stora konsumtionsartiklar, nämligen kaffe, spritdrycker och viner. För att
träffa den stora enskilda konsumtion, som innefattas i ett mera obestämbart
begrepp av lyx och överflöd, och som icke i någon betydligare mån
drabbas av föreslagna tullar och acciser, ingår i skatteplanen en allmän
direkt konsumtionsskatt, avsedd att nå konsumtionen hos de större inkomsttagarna.

För detta ändamål har vid den direkta konsumtionsskatten till grund
för skattskyldigheten principiellt lagts icke inkomster utan utgifter, vadan
konsumtionsskatten skulle stiga i mån som den enskilde inkomsttagarens
utgifter ökades och omvänt sjunka, när utgifterna minskades. I praktiken
skulle sådant resultat vinnas därigenom, att konsumtionsskatten utginge
visserligen på den skattskyldiges årsinkomst men till åtskillnad från nu
gällande direkt beskattning efter avdrag för den del av inkomsten, som
under året sparats.

Den direkta konsumtionsskatten skulle utgöras såväl av enskilda personer
som bolag. Skattskyldigheten för enskilda personer skulle börja
först, då inkomsten överstege 3,000 kronor jämte 400 kronor för en
var person, inkomsttagaren hade att utom sig själv försörja. För in -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

Bristen i
1917 års
budget.

komsttagare med inkomst över belopp, som nu sagts, finge avdrag göras
efter enahanda grunder. Återstoden av årsinkomsten skulle delas i två
delar, den skattfria delen och den skattpliktiga delen, motsvarande resp.
eu tredjedel och två tredjedelar av nettoinkomsten. Den skattpliktiga delen
efter avdrag för sparad inkomst skulle därefter vara underkastad den progressiva
konsumtionsskatten. Konsumtionsskatten med avseende å bolag
skulle även utgå progressivt, och till grund för skatten skulle läggas bolagets
årsvinst efter avdrag dels för utdelningen i den mån densamma
motsvarade s. k. normal ränta å det i bolaget insatta kapitalet, dels ock
för den del av vinsten, som avsatts till bolagets egna fonder.

Det är en intresseväckande plan för lyxbeskattning, som här framlagts,
särskilt vad beträffar det föreslagna införandet av en direkt lyxbeskattning.
Detta uppslag är tydligen förtjänt att närmare undersökas.
Emellertid är det klart, att ett förslag, som innebär så stora avvikelser
från hittills gällande skatteprinciper och som dessutom ej är i detalj utarbetat,
måste bli föremål för ytterligare bearbetning och övervägande.
Till följd härav har det varit omöjligt att till innevarande riksdag kunna
framlägga proposition i ämnet. I samband med den förestående omarbetinngen
av inkomst- och förmögenhetsskatten torde frågan om den direkta
lyxbeskattningen få underkastas ingående granskning. Om jag sålunda
icke kan nu förorda den direkta lyxbeskattningen, har jag ej heller velat
tillstyrka de i planen ingående tullförhöjningarna.

Innan jag ingår på frågan om de ökade eller nya skatter, som erfordras
för att bringa jämvikt i 1917 års statsreglering, lärer jag böra
angiva storleken av den brist i budgeten, för vars täckande jag nu har
att framlägga förslag.

OO O

I den till innevarande års riksdag avlåtna statsverkspropositionen
upptogs, såsom Eders Kungl. Maj:t torde erinra sig, å inkomstsidan en
post å 11,300,000 kronor, vilken var avsedd att ersättas med nya inkomster
av skattemedel. Härtill böra emellertid nu läggas följande utgiftsposter,
som böra täckas av andra inkomster än lånemedel.

Av propositionen nr 212 framgår, att Kungl. Maj:ts förslag till
krigstidshjälp åt befattningshavare i statens tjänst kräver en merutgift utöver
vad i statsverkspropositionen beräknats av 453,000 kronor. Vidare
bör, enligt vad jag under hand från riksgäldskontoret inhämtat, dels med
hänsyn till de ökade anslag av lånemedel för produktiva ändamål, som av
Kungl. Maj:t äskats efter statsverkspropositionens framläggande, men som
i densamma icke beräknats, dels ock framför allt på grund av den ökade

Kun f/l. Maj:ta nåd. proposition nr 238.

upplåning, som befunnits erforderlig för riksgäldskontor^, förslagsanslaget
för betalning av räntor å statsskulden in. in. höjas med 4,521,000 kronor
eller till 40,482,400 kronor. Jämväl förslagsanslaget till avbetalning
statsskulden bör, därest förslaget om förvärvande för statens räkning av
Mora—Vänerns järnvägsaktiebolag tillhöriga bandelar in. m. vinner riksdagens
bifall, ökas med 122,000 kronor och sålunda upptagas till 4,977,000
kronor.

Slutligen torde å utgiftssidan att täckas av skattemedel böra upptagas
eu merutgift å 2,796,860 kronor 03 öre. Såsom jag i annat sammanhang
lärer få tillfälle omförmäla, hava enligt numera verkställda bokslut
neutralitetsutgifterna för år 1915 uppgått till ett sammanlagt belopp av
56,047,337 kronor 02 öre. Sedan därifrån dragits en summa av 250,476
kronor 99 öre, utgörande besparade anslagsmedel, återstår ett belopp av
55,796,860 kronor 03 öre, som med nyssnämnda summa av 2,796,860
kronor 03 öre överstiger de i statsverkspropositionen för här ifrågavarande
ändamål beräknade 53,000,000 kronor. Att den berörda merutgiften bör
täckas av skattemedel anser jag önskvärt, på det att 1918 och 1919 års
budgeter icke må belastas med högre kostnad för 1915 års neutralitetsskydd
än vad i statsverkspropositionen i sådant avseende angivits eller med utgifterna
för gäldandet av ett tillfälligt lån å 27,000,000 kronor.

Sammanlagda beloppet av bristen i 1917 års statsreglering, sådan
den av mig här beräknats, uppgår sålunda till 19,192,860 kronor 03 öre
eller i runt tal 19,193,000 kronor.

Med hänsyn till den starka belastning, som genom krigsmaterielskat- Åtgärder för
ten är avsedd att läggas å de samhällslager, vilka ansetts kunna lättare
bära en ökad beskattning, skulle det vara föga välbetänkt och knappast
möjligt att genom skärpta skatteåtgärder utöver en förlängning av krigskonjunkturbeskattningen
täcka hela eller ens större delen av nyssnämnda
brist å 19,193,000 kronor. Såsom jag nu skall visa lärer något sådant ej
heller vara erforderligt.

Då jag vid behandlingen av frågan om krigstidshjälp fann, att realiserandet
av det utav mig förordade förslaget skulle medföra en merutgift å
453,000 kronor, ansåg jag det böra undersökas, huruvida icke den höjda
kostnaden kunde motvägas genom ökade inkomstbidrag från de affärsdrivande
verken. Enligt vad jag nu under hand inhämtat från poststyrelsen
och domänstyrelsen låter sig göra att beräkna postverkets och statens domäners
bruttoinkomster för år 1917 med så mycket högre belopp, som
svarar mot den beräknade kostnaden för krigstidshjälp åt befattningshavare
inom resp. verk, d. v. s. med resp. 240,000 kronor och 153,000 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 213 höft. {Nr 238.) 2

Kungl. Majds nåd. proposition nr 238.

Uppgifter
om alkoholbeskattningen
i Sverige.

Jämväl från telegrafverket kan, enligt vad från telegrafstyrelsen meddelats
mig, påräknas ökad inkomst. För här ifrågavarande budgetsreglering
lärer sålunda kunna tagas i anspråk av berörda inkomstkälla ett höjt
bidrag av 500,000 kronor.

Förvärvandet för statens räkning av Mora—Vänerns järnväg lärer,
såsom framgår av den vid propositionen i ärendet fogade utredningen,
böra tillföra statens järnvägar en ökad inkomst av åtminstone 300,000 kronor.

Såsom jag tidigare i dag yttrat vid behandlingen av förslaget om
en förnyad krigskonjunkturskatt, torde man kunna beräkna utbytet av
denna skatt under år 1917 till 14,000,000 kronor eller sålunda till
9,500,000 kronors högre belopp än vad i statsverkspropositionen upptagits.

I förslaget till riksstat för år 1917 har brännvinstillverkningsskatten
upptagits till 13,000,000 kronor. Till ifrågavarande belopp hade statskontoret
i sin skrivelse med inkomstberäkningen för år 1917 upptagit densamma,
och stödde sig statskontoret härvid på uppgifter från kontrollstyrelsen.
Vid beräknande av berörda belopp hade kontrollstyrelsen utgått
från den beskattning underkastade kvantitet brännvin, som komme att
tillverkas under tillverkningsåret 1915—1916 under förutsättning, att
ökad bränning ej komme att äga rum. Sedan emellertid Kungl. Maj:t
medgivit ytterligare bränning och sålunda den för beskattning tillgängliga
brännvinskvantiteten ökats, torde med utgångspunkt från den i statsverkspropositionen
använda beräkningsgrunden brännvinstillverkningsskatten
kunna beräknas giva ytterligare 1,500,000 kronor.

Nu nämnda ökade inkomstbelopp uppgå till en sammanlagd summa
av 12,193,000 kronor. Det återstår således en brist i budgeten av
7,000,000 kronor. För täckande av denna brist ärnar jag föreslå dels sådan
höjning av maltskatten, att statsverket kan påräkna en med 2,000,000
kronor ökad nettoavkastning av nämnda skatt, dels ock, såsom jag här
nedan skall vidare utveckla, införandet av en accis å andra spritdrycker
än egentligt brännvin, avsedd att inbringa 5,000,000 kronor.

De olika skatter och avgifter, som för närvarande äro pålagda alkoholförbrukningen,
äro följande:

1) tillverkningsskatt, som för brännvin, tillverkat inom landet, utgår
efter avdrag av 2 procent, vilka äro skattefria, med 65 öre för varje liter
av normalstyrka;

2) stämpelavgift för försäljning av punsch, arrak och rom, som
utgår med 60 öre för varje liter;

3) maltskatt, som utgår med 23 öre för varje vid skattepliktigt
bryggeri använt kilogram malt, dock att för varje bryggeri skatten för

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

de första under tillverkningsåret avverkade 100,000 kilogrammen malt
utgår med 17 öre och för de nästa 100,000 kilogrammen med 20 öre för
kilogram;

4) tullar å brännvin, vin och öl; dessa tullar utgå med följande
belopp:

a) för brännvin och sprit, alla slag, därunder även inbegripna arrak,
rom och konjak, på fat, större eller mindre, med 1 krona för liter av 50
procents alkoholhalt, samt, på andra kärl, med 1 krona 85 öre för liter,
utan avseende å alkoholhalten; dock att vid förtullning av brännvin och
sprit i kärl, innehållande mindre än 250 liter, enligt de här ovan för tullberäkning
bestämda grunder, tullavgiften förhöjes, om varan är beredd av
ris (arrak) eller av socker (rom), med 75 öre för liter, men eljest med 15
öre för liter,

b) för likör och absint, ävensom för andra spritdrycker, försatta med
socker eller annat främmande ämne, varigenom alkoholhalten angives oriktigt
å provaren, med 2 kronor 50 öre för liter,

c) för vin på fat, större eller mindre, av 14 procents alkoholhalt
och därunder med 34 öre för kilogram samt av mer än 14 men icke över
25 procents alkoholhalt med 65 öre för kilogram,

d) för vin på andra kärl, musserande, med 2 kronor för liter och,
icke musserande, av 14 procents alkoholhalt och därunder med 69 öre för
liter samt av mer än 14 men icke över 25 procents alkoholhalt med 1
krona för liter,

e) för maltdrycker och mjöd, på fat, större eller mindre, fatens vikt
inräknad, med 12 öre för 1 kilogram samt, på andra kärl, med 20 öre
för liter;

5) försäljningsavgift, som jämlikt brännvinsförsäljningsförordningen
utgår med 15 öre för varje liter brännvin, som beräknas komma att av
vissa rättighetsinnehavare försäljas; för varje rättighet, som övertagits av
bolag, erlägges en årlig avgift av 225 kronor.

Utom här ovan nämnda skatter, tullar och avgifter inflyta till statsverket
de vinstmedel, som uppkommit av brännvinsförsäljningsbolagens
verksamhet.

Enligt förslaget till riksstat för år 1917 med av mig nu beräknad
förhöjning i brännvinstillverkningsskattens belopp beräknas skatter och avgifter
å alkoholförbrukningen samt vinstmedlen tillföra statsverket följande
inkomster:

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

brännvinstillverkningsskatt...... 14,500,000 kr.

punschskatt............ 2,000,000 »

maltskatt............. 5,400,000 »

brännvinsförsäljningsmedel...... 15,000,000 »

Vad tullavgifterna vid införsel av alkoholhaltiga drycker inbringar
till statsverket är ej särskilt beräknat; dessa tullavgifter tillförde statsverket
år 1912 5,447,208 kronor, år 1913 5,677,265 kronor och år 1914
5,442,854 kronor.

Principal Högst betydliga skatter och avgifter äro sålunda lagda på alkohol fråga

om förbrukningen. Anledningen till att just denna förbrukning gjorts till
ökadalkohol- föremål för en dylik omfattande beskattning, torde främst ligga i den
es attmn9'' omständigheten, att statsmakterna ansett sig böra genom de alkoholhaltiga
dryckernaso fördyrande tillbakahålla eller nedbringa förbrukningen av desamma.
Åtminstone i fråga om brännvinstillverkningsskatten och brännvinsförsäljningsavgiften
var detta huvudsyftet, då 1855 års lagstiftare åt
denna beskattning gav den utformning, som den ännu i våra dagar äger,
frånsett förhöjningar i avgifternas belopp. Bredvid motivet att verka hämmande
på alkoholkonsumtionen framträder emellertid även ett annat motiv,
det statsfinansiella. I den mån som den uppfattningen alltmera vunnit
insteg, att de alkoholhaltiga dryckerna äro överflödsvaror, vilka i högre
grad än andra kunna underkastas beskattning, har det ansetts, att förbrukningen
av dessa drycker utgör ett lämpligt skatteobjekt. Det ligger
därför också nära till hands att under tider, då statens verksamhet kräver
ökade inkomster, tillgripa en ökad alkoholbeskattning såsom ett medel att
skaffa dessa inkomster.

Emellertid har det icke, särskilt under det senaste tiotalet åren,
saknats förespråkare för en annan uppfattning i fråga om lämpligheten
av en alkoholbeskattning. Jag bortser härvid från de invändningar, som
plägat riktas mot en indirekt beskattning i allmänhet, utan tänker förnämligast
på de invändningar, som riktats mot beskattningen särskilt av
de alkoholhaltiga dryckerna. Man har nämligen framhållit, att, även om
de alkoholhaltiga dryckerna äro att anse såsom överflödsvaror, träffarman
icke desto mindre genom deras beskattande i hög grad de mindre bärkraftiga
folklagrens förbrukning. Då nämligen konsumtionen av alkoholhaltiga
drycker, säger man, faktiskt är mycket utbredd inom alla folklager
och då hittills företagna höjningar i beskattningen av dessa drycker icke
åtminstone mera avsevärt nedbragt alkoholkonsumtionen, skulle en höjd
beskattning komma att i huvudsak få en statsfinansiell verkan och sår -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 238. 13

skilt verka tyngande på den fattigare, alkoholkonsumerande allmänhetens
ekonomi.

Emellertid torde sådana utvägar i fråga om skatternas anbringande
stå öppna, att dessa olägenheter i väsentligaste mån kunna undanröjas samtidigt
som statsverkets krav på ökade inkomster tillgodoses. Ty därom torde
det väl numera icke råda någon tvekan, att, om indirekta skatter måste
tillgripas, dessa skatter i första hand böra träffa överflödsvaror av sådan
beskaffenhet som de alkoholhaltiga dryckerna, om man blott kan anordna
dessa skatter på sådant sätt, att de träffa de slag av nämnda drycker,
vilkas förbrukande anses vara en lyx, eller som för närvarande icke bära
skatter i samma omfattning som andra alkoholhaltiga drycker.

Enligt från kontrollstyrelsen inhämtade uppgifter har den totala
brännvinsförbrukningen inom landet uppgått till

under år 1913 omkring 42,100,000 liter

» » 1914 » 37,300,000 »

» » 1915 > 36,200,000 »

samt under första kvartalet av innevarande år till omkring 6,900,000 liter.
Konsumtionen av renat brännvin har under motsvarande år, resp. kvartal
uppgått till 29,200,000, 24,400,000, 24,400,000 och 4,210,000 liter. Konsumtionen
av renat brännvin uppgår sålunda till mellan 60 och 70 procent
av den totala brännvinskonsumtionen. Förbrukningen av andra slags
brännvin, såsom de finare egentliga brännvinssorterna (kummin, pomerans,
akvavit m. fl.), konjak, whisky, rom, punsch, likörer, glögg in. fl., ingår
sålunda endast till en mindre del i brännvinsförbrukningen; konsumtionen
av de flesta av dessa drycker torde också kunna anses som en ren lyxförbrukning.

Förbrukningen av viner är jämförelsevis obetydlig i Sverige; konsumtionen
av importerade viner uppgår icke till mera än omkring V2
liter för invånare. På grund av de skärpningar, som brännvinsförsäljningslagstiftningen
under de senaste åren undergått, torde emellertid konsumtionen
av sådana billiga viner, som endast till en mindre del innehålla
naturviner, hava avsevärt tilltagit.

Förbrukningen av maltdrycker uppgick, enligt kontrollstyrelsens senaste
berättelse, till 2,616,906 hektoliter under tillverkningsåret 1914/15, varav
belöpte på skattepliktiga maltdrycker 1,257,147 hektoliter eller 22,05 liter
för invånare och på skattefria maltdrycker 1,359,759 hektoliter eller 23,86
liter för invånare. Större delen av de skattepliktiga dryckerna utgöres

Statistiska
uppgifter
angående
alkoholförbrukningen

m. m.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

Förslag om
ökad alkoholbeskattning.

av lageröl till en myckenhet av 692,037 hektoliter och pilsneröl till
en myckenhet av 352,206 hektoliter.

Jag har redan förut lämnat uppgift om storleken av de inkomster,
som enligt förslag till riksstat för år 1917 beräknas till statsverket inflyta
av beskattning å alkoholförbrukningen. Av intresse är emellertid
att undersöka storleken av de skatter, som för närvarande vila på två av
de mest konsumerade alkoholhaltiga dryckerna, nämligen renat brännvin
och lageröl.

Försäljningspriset å renat brännvin uppgår för närvarande till 1
krona 50 öre för liter k 40 volymprocent alkohol, vilket motsvarar ett
pris av 1 krona 87,5 öre för liter å 50 procent. Av detta pris utgå 65
öre i form av tillverkningsskatt samt ytterligare ett belopp av omkring
55 k 60 öre, som inflyter till statsverket såsom nettovinst å brännvinsförsäljningen.
Statsverkets sammanlagda inkomst av förbrukningen av
renat brännvin torde därför uppgå till omkring 1 krona 20 örf ä 1 krona
25 öre för liter å 50 procent eller till 2,4 å 2,5 öre för en procent
alkohol,.

A en liter lageröl med en alkoholhalt av 4,5 volymprocent uppgår
för närvarande maltskatten till högst 5,2 öre, vilket motsvarar en skatt av
ej fullt 1,2 öre för en procent alkohol.

Såsom av anförda uppgifter framgår är skattebelastningen å renat
brännvin för närvarande mer än dubbelt så stor som å lageröl, om man
utgår från att det är alkoholen i de nämnda dryckerna, som man vill
träffa med de på dessa drycker lagda skatter och avgifter. Med hänsyn
härtill och då maltdryckerna utan olägenhet torde kunna tåla vid en
skatteförhöjning, så att skattebelastningen å dessa drycker ökas till omkring
1,7 öre för en procent alkohol, har jag ansett, att en del av de
ökade inkomster, som erfordras för statsverkets behov, bör utgöras av en
höjd maltskatt. Såsom jag vid framläggandet av förslag härom närmare
skall visa, torde emellertid denna skatt kunna anordnas så, att den endast
träffar de alkoholstarkare maltdryckerna. Genom berörda skatteförhöjning
har jag beräknat, att 2,000,000 kronor skulle komma att inflyta till statsverket.

Ytterligare för statsverket erforderlig inkomst synes mig kunna fyllas
genom höjd beskattning på brännvinsförbrukningen. På grund av
bestående traktater och avtal med främmande makter är det nämligen
uteslutet att höja tullarna å åtskilliga av de slag av viner, som mest
förbrukas.

Kungl. Majits nåd. proposition nr 238.

ökade inkomster genom brännvinsbeskattningen torde kunna åvägabringas
antingen genom en höjning av brännvinstillverkningsskatten och
en motsvarande höjning av tullavgifterna eller ock genom åvägabringande
av en försäljningsbeskattning vare sig i form av stämpel eller på
annat sätt.

Onekligen kan det synas ligga närmast till hands att höja bränn- Brännvinsvinstillverkningsskatten
och tullavgifterna. Man undviker nämligen häri-witj* giften
genom att anlita någon ny, mera oprövad uppbördsform. Denna metod
bär också i allmänhet valts, när det gällt att tillföra statsverket ökade
inkomster genom beskattning av brännvinsförbrukningen. Emellertid torde
tungt vägande invändningar kunna anföras mot anlitande av denna beskattningsform
under nuvarande förhållanden. Genom en höjd brännvinstillverkningsskatt
skulle nämligen alla slag av brännvin fördyras och sålunda
även det renade brännvinet, som huvudsakligen konsumeras bland
de bredare lagren. En dylik eventualitet skulle i viss mån kunna undvikas,
därigenom att försäljningspriset å renat brännvin icke höjdes i
samma proportion som brännvinstillverkningsskatten. I varje fall måste
emellertid en höjning av tillverkningsskatten medföra en fördyring av det
renade brännvinet. Vidare är, såsom jag nyss visat, skattebelastningen
å det renade brännvinet för närvarande relativt stor och, om man jämför
det renade brännvinets pris med priset å dyrare brännvinssorter, såsom
konjak, whisky o. d., är skattebelastningen å det renade brännvinet förhållandevis
betydligt större. Med hänsyn härtill synes en eventuell beskattning
av brännvinsförbrukningen böra inrikta sig förnämligast på de
dyrare brännvinssorterna och detta syfte torde icke låta sig realiseras genom
en höjd brännvinstillverkningsskatt. Slutligen tillåter jag mig framhålla,
att ur statsfinansiell synpunkt en höjning av tillverkningsskatten
medför vissa olägenheter. På grund därav att enskilda brännvinsförsäljare,
i första rummet reningsverken, hava inneliggande icke obetydliga lager
redan beskattat brännvin, skulle nämligen dessa enskilda försäljare å
samma brännvin tillgodogöra sig det belopp, varmed skatten höjes. Vad
särskilt reningsverken beträffar finnes en bestämmelse i det mellan dem
och Göteboi^ssystembolagens leveransförening avslutade leveransavtal, enligt
vilken reningsverken, om brännvinstillverkningsskatten höjes, äga rätt att
höja det pris, till vilket de försälja brännvinet, från och med den dag,
då höjningen träder i kraft. Storleken av reningsverkens och andra enskilda
brännvinsförsäljares lager låter sig givetvis icke beräknas, men sannolikt
skulle åtskilliga hundratusental kronor av skatteförhöjningen komma
dem till godo.

Kungl. May.ts nåd. proposition nr 238.

På grund av vad jag nu anfört anser jag, att en höjning av brännvinstillverkningsskatten
och i förening därmed en höjning av tullavgifterna
å brännvin och sprit samt å likör icke bör komma ifråga.

Särskild avgift
för försäljning
av
vissa slag av
spritdrycker.

Det återstår sålunda att undersöka, huruvida icke en mera tillfredsställande
lösning, ej mindre med hänsyn till skattens anordnande än även
ur synpunkten av att skatten i största möjliga utsträckning kommer statsverket
till godo, vore att finna genom åvägabringande av någon form av
beskattning vid försäljning av vissa slag av spritdrycker.

Punsch- En dylik form av beskattning utgör den s. k. punschstämpelavgif skatten.

ten Beträffande denna avgift tillåter jag mig att erinra om följande.

I den skrivelse, varmed 1901 års riksdag hos Kungl. Maj:t anmälde
sitt beslut om ny värnpliktslag och ny härordning, hade riksdagen bland
nya skatter, som skulle kunna tagas i anspråk för täckande av de med
försvarets ombildning förenade ordinarie kostnader, hänvisat till införande
av accis å punsch, som tillverkades för försäljning. Jämväl 1902 års riksdag
fäste i skrivelse den 2 maj samma år ånyo uppmärksamheten å frågan
om en särskild punschskatt. Jämte det riksdagen därvid angav de
svårigheter, som för skattens anordnande kunde möta, ävensom ifrågasatte,
huruvida accis borde åsättas ensamt punsch eller om icke skäl kunde föreligga
att utsträcka accisen även till andra därmed jämförliga drycker, anhöll
riksdagen, att Kungl. Maj:t, täcktes låta utreda, huruvida och i vad
mån en särskild avgift för punsch och, om så ansåges lämpligt, även förandra
därmed jämförliga drycker skulle kunna stadgas. I anledning av
nämnda skrivelse tillkallades efter bemyndigande av Kungl. Maj:t sakkunniga
personer för åstadkommande av utredning och avgivande av förslag i det
i riksdagens skrivelse angivna syftet. I sitt den 24 november 1902 avgivna
betänkande uttalade de sakkunniga, att de icke ansett sig böra föreslå
någon särskild avgift för andra alkoholhaltiga drycker än punsch. För
att den beskattning, varom vore fråga, skulle kunna införas med erforderlig
skyndsamhet och utan en omständlig och allt för kostsam kontrollorganisation,
hade, enligt de sakkunnigas mening, allenast en utväg stått
öppen, nämligen att de kärl, som inneslöte den skattepliktiga varan, åsattes
beläggningsstämplar av olika valörer, allt efter kärlens olika rymd.
Men för konjak, whisky, likörer och några andra likartade spritdrycker,
som jämte punsch skulle kunna göras till föremål för den åsyftade särskilda
avgiften, förefölle en sådan beskattningsform föga lämplig, enär

Kungl. Maj:t& nåd. proposition nr 238.

förstnämnda drycker, vilka tillverkades och tappades både inom och utom
landet, i handeln förekomme på en mängd kärl av allt för talrika, sinsemellan
olika och växlande former och storlekar, för att man utan vidare
skulle kunna tillhandahålla en uppsättning av därefter lämpade beläggningsstämplar.
Sådana stämplar för konjak, whisky, likörer och därmed
likställda drycker syntes därför svårligen kunna föreskrivas utan i samband
med så genomgripande och vittgående bestämmelser om likformighet
i kärlen, att de otvivelaktigt skulle åstadkomma en fullständig omstörtning
i hithörande fabrikation och handel. Härtill komme, att sagda drycker i
regeln utskänktes glasvis, ett försälj ningssätt, som emellertid måste förbjudas,
om systemet med beläggningsstämplar skulle kunna tillämpas under
nödig kontroll. De nu påvisade svårigheterna förelåge enligt de sakkunniges
mening icke vad punschen beträffade. Denna vara, vilken så gott som
uteslutande tillverkades inom landet och nästan utan undantag utskänktes
i flaskor, tappades på kärl av endast ett fåtal olika i handeln ensamt gängse
former och storlekar, kärl av den beskaffenhet jämväl i övrigt, att det lätt
läte sig göra att åsätta dem beläggningsstämplar av ett jämförelsevis ringa
antal valörer. De sakkunniga föreslogo, att den ifrågasatta stämpelavgiften
å punsch skulle utgå med 30 öre för litern.

Vid föredragningen av de sakkunnigas förslag anförde dåvarande chefen
för finansdepartementet till statsrådsprotokollet den 30 januari 1903, att han
ansåge det lämpligt, att beskattningen, som borde träffa konsumtionen och
anordnas i form av en stämpelskatt, inskränktes till punsch. Vidkommande
stämpelavgiftens belopp hade han likväl icke kunnat biträda de sakkunnigas
förslag. Den omgång och det besvär, som med skattens uttagande
vore förenade, hade icke synts honom stå i rimligt förhållande till
den ringa inkomst, som enligt de sakkunnigas förslag skulle genom skatten
erhållas; och då statens behov av inkomst vore stort och det ej vore
antagligt, att skattens höjande till dubbla beloppet skulle nämnvärt inverka
på konsumtionen, hade han ansett någon tvekan att höja avgiften
till 60 öre för litern icke böra förefinnas. Genom propositionen nr 53
till 1903 års riksdag framlade Kungl. Maj:t på grundvalen av de sakkunnigas
yttrande förslag till förordning angående en särskild stämpelavgift
på punsch. 1 sitt över berörda förslag avgivna betänkande nr 36 anförde
bevillningsutskottet vid 1903 års riksdag, att punsch vore ett synnerligen
lämpligt föremål för beskattning. Det kunde icke förnekas, att
punsch vore en överflöds- och lyxartikel, som i övervägande grad förbrukades
av de mera bemedlade klasserna av vårt lands befolkning. Från
denna synpunkt måste det anses vara berättigat att av konsumenterna av
denna vara uttaga en särskild skatt till hjälp vid bestridandet av stats Bihang

till riksdagens protokoll 1916. 1 samt 213 käft. {Nr 238.) 3

Kungl. Maj:1a nåd. proposition nr 238.

verkets ökade utgifter. Utskottet hade därför icke något att erinra mot
införandet av en särskild skatt för punsch. Huruvida denna skatt lämpligast
borde uttagas under den av Kungl. Maj:t föreslagna formen av en
stämpelavgift eller om någon annan form för beskattningen borde väljas,
därom hade vid ärendets behandling inom utskottet tvekan visserligen yppats,
men utskottet hade dock funnit sig kunna tillstyrka, att skatten till
en början på försök uttoges i form av en stämpelavgift. Utskottet föreslog,
att avgiftens belopp skulle bestämmas till 30 öre för liter, och vidtog
i övrigt en del ändringar i det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget.
Vid behandlingen inom utskottet hade emellertid uttalats farhågor för att
den ifrågasatta formen för beskattningen skulle vara i kontrollhänseende
otillfredsställande och att bestämmelserna i förslaget i vissa fall vore alltför
stränga. Dessa betänkligheter hade visserligen icke i vidare mån vunnit
anslutning hos utskottet, än att de föranlett till förslag till ändringar
och tillägg; men utskottet hade likväl, med hänsyn såväl till sagda betänkligheter
som därtill, att i vårt land all erfarenhet saknades om, huru
en stämpelavgift för en konsumtionsartikel komme att verka, ansett det
lämpligt, att tiden för författningens giltighet inskränktes till ett år.

I huvudsaklig överensstämmelse med utskottets förslag, men med
den förändring, dels att stämpelavgiften sattes till 60 öre för liter, dels
att förordningens giltighetstid sattes till utgången av år 1905, antog riksdagen
enligt skrivelse nr 104 förslag till förordning angående en särskild
stämpelavgift för försäljning av punsch, och i enlighet med riksdagens beslut
utfärdade Kungl. Maj:t den 22 maj 1903 förordning i ämnet.

Vid 1906 års riksdag framlade Kungl. Maj:t en den 9 mars 1906
dagtecknad proposition, nr 68, med förslag till förordning angående särskild
stämpelavgift för försäljning av punsch, arrak och rom. Berörda förslag
innebar, dels att punschstämpeln skulle höjas till 90 öre för liter,
dels att, för vinnande av erforderlig kontroll, punschstämpeln skulle, till
skydd för densamma, täckas på butelj, krus och damejeanne med en kapsyl
av stanniol samt på ankare och fat med en plåt av lämplig metall,
dels ock att — till förhindrande av hembrygd av punsch — arrak och rom,
som annorledes än till förtäring på stället såldes i mindre myckenhet än
250 liter till annan än den, som innehade rättighet till detaljhandel med
brännvin, skulle beläggas med stämpel till samma belopp som punsch, samt att
arrak och rom, som infördes till riket i kolli, innehållande mindre än 250
liter, skulle påföras en särskild tullavgift av 1 krona 5 öre för liter.
Riksdagen beslöt emellertid att icke höja punschstämpeln samt att i samband
därmed nedsätta den särskilda tullavgiften å arrak och rom till 75
öre för liter, men att i övrigt biträda Kungl. Maj:ts förslag.

Kungl. Majds nåd. proposition nr 238.

Av den nu lämnade redogörelsen torde framgå, att riksdagen ansett
det önskvärt, att jämte punsch även andra därmed jämförliga spritdrycker au vissa slag
belädes med en särskild avgift. Vid den tidpunkt, då frågan om in-at’ brännvin.
förande av en dylik avgift förelåg till behandling, ansågs, att den lämpligaste
formen för avgiftens upptagande var ståmpelförfarandet. För att
emellertid detta förfarande skall kunna användas, erfordras dels att dryckerna
säljas på slutna kärl av vissa bestämda storlekar, dels att varorna
komma förbrukarna tillhanda genom inhemska försäljare; erhålla förbrukarna
varorna direkt från utländska försäljare, kan stämpelförfarandet
uppenbarligen icke användas. Den enda dryck, som uppfyllde de nyss
angivna kraven, var punsch och på grund härav var man nödsakad att begränsa
stämpelbeläggandet till punsch, ehuruväl åtskilliga spritdrycker finnas,
som eljest i lika hög grad borde ifrågakomma vid upptagande av en
särskild försäljningsavgift.

De skäl, som av 1902 års sakkunniga anfördes mot att belägga vissa
andra slag av spritdrycker, såsom konjak, whisky, likör o. d., med stämpel,
torde fortfarande i viss mån kvarstå. Särskilt torde det av de sakkunniga
anförda skälet mot att stämpelbelägga nämnda drycker, nämligen att dessa
drycker vanligen utskänkas glasvis, ännu äga full giltighet; kontrollen å
stämpeln skulle betänkligt försvagas, om det medgåves en utskänkningsinnehavare
att servera glasvis från öppna kärl, å vilka stämpeln redan
vore bruten.

Enligt min mening måste man därför, om man vill med en särskild
försälj ningsavgift belägga vissa slags spritdrycker, söka finna en annan
form för avgiftens upptagande än dryckernas stämpelbeläggande.

Förutsättningen för att en dylik försälj ningsavgift, som lämpligen
kan benämnas accis, skall kunna likformigt å all avgiftspliktig förbrukning
uttagas, är, att det finnes ett mindre antal försäljare, genom vilka allt
avgiftspliktigt brännvin tillhandahålles för förbrukning inom landet och
vilka äro eller kunna bliva underkastade kontroll i avseende å all sin
försäljning.

På grund av de ändringar i brännvinsförsäljningsförordningen, som
under de senare åren vidtagits eller som torde kunna nu genomföras,
lärer emellertid berörda förutsättning för införande av en accis kunna
anses föreligga.

I detta avseende tillåter jag mig att erinra om följande. Jämlikt 1 §
i brännvinsförsäljningsförordningen delas försäljning av brännvin i partihandel
och detaljhandel. Med partihandel förstås försäljning till den, vilken
äger tillverka brännvin eller innehar rättighet till detaljhandel därmed,
så ock försäljning i belopp om minst 250 liter till den, som till avsalu

Kungl. Majds nåd. proposition nr 238.

bedriver rening av brännvin. All annan handel är detaljhandel. Sådan
handel må äga ruin antingen till avhämtning (utminutering) eller till förtäring
på stället (utskänkning). På grund av denna brännvinshandelns
uppdelning i partihandel och detaljhandel kan brännvin icke försäljas till
förbrukare av dylik dryck annat än genom detaljhandlare — jag bortser
därvid från den direkta försäljning, som jämlikt 1 § 5 mom. brännvinsförsäljningsförordningen
brännvinstillverkare eller innehavare av reningsverk
kunna utöva ifråga om sprit, innehållande minst 85 volymprocent
alkohol, i poster om minst 250 liter för vetenskapligt, medicinskt, tekniskt,
industriellt eller likartat ändamål eller för apoteksbehov. Vore det emellertid
så, att samtliga detaljhandlare skulle betros med upptagandet av den
ifrågasatta accisen, skulle utan tvivel möta avsevärda svårigheter att utöva
kontroll över, att densamma oavkortad inflöte till statsverket. Emellertid
komma på grund av gällande eller redan ifrågasatta bestämmelser innehavare
av utskänkningsrättigheter att vara hänvisade att köpa nästan allt det brännvin,
som erfordras för deras rörelse, från brännvinsförsäljningsbolag eller
innehavare av utminuteringsrättighet, som överlåtits av bolag — dessa innehavare
benämner jag i det följande spirituosahandlare. På grund av bestämmelsen
i 17 § 2 mom. i brännvinsförsäljningsförordningen är sålunda
innehavare av utskänkningsrättighet, som överlåtits av bolag, skyldig att hos
bolaget inköpa allt för rörelsen erforderligt egentligt brännvin och det brännvin
i övrigt, som bolaget tillhandahåller i sin rörelse. Tilläggas bör, att,
enligt vad jag inhämtat från kontrollstyrelsen, samtliga innehavare av överlåtna
utskänkningsrättigheter numera, på grund av i överlåtelsekontrakten
införd bestämmelse, äro skyldiga att inköpa alla de slag av brännvin, som
de tillhandahålla i sin utskänkningsrörelse, hos vederbörande brännvinsförsäljningsbolag.
Enligt ett förslag, som jag har för avsikt att inom kort
underställa Kung]. Maj:ts prövning, skulle för framtiden rätten att till
riket införa brännvin något omregleras. Vid bifall härtill skulle samtliga
utskänkningsinnehavare — såväl de, som jämlikt 17 § 2 mom. i brännvinsförsäljningsförordningen
fått rättigheter å sig överlåtna, som ock de,
vilka utöva utskänkning antingen på grund av 10 § i nämnda förordning
(privilegierade gästgiveriinnehavare) eller på grund av tillstånd,
meddelat jämlikt 14 § 2 mom. eller 16 § i samma förordning (innehavare
av rättigheter, inropade på auktion, och av s. k. tillfälliga rättigheter)
— komma att för framtiden vara hänvisade till att från bolag eller
spirituosahandlare inköpa de slag av brännvin, som införas från utlandet
och inom landet försäljas vare sig i oförskuret eller förskuret skick. Beträffande
de slag av brännvin, som tillverkas inom landet av inhemskt
råmaterial — allt dylikt brännvin är att hänföra till s. k. egentligt bränn -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

vin — »ro, såsom jag nyss erinrat, innehavare av överlåtna utskänkningsrattigheter
skyldiga att inköpa desamma från bolag, under det att någon
motsvarande bestämmelse icke gäller ifråga om sådana innehavare av
utskänkningsrättighet, som hava utskänkningsbefogenhet på grund av 10 §,
14 § 2 mom. eller IG § i brännvinförsäljningsförordningen; sistnämnda
innehavare av utskänkningsrättighet kunna sålunda inköpa inhemskt egentligt
brännvin från brännvinstillverkare eller reningsverk. På grund härav
torde, om det skulle visa sig, att en accis å vissa slag av brännvin ur
andra synpunkter är genomförbar, en ändring behöva genomföras i
brännvinsförsäljningsförordningen, i syfte att för ifrågavarande innehavare
av utskänkningsrättighet stadgas eu liknande skyldighet, som för närvarande
gäller för innehavare av överlåten rättighet i avseende å inköp av
egentligt brännvin.

Vinner det av mig berörda förslaget till ändring i brännvinsförsäljningsförordningen
bifall, och genomföres en ändring i brännvinsförsäljningsförordningen
av innebörd, att samtliga utskänkningsinnehavare skulle
vara skyldiga att från bolag inköpa egentligt brännvin, måste all försäljning
av brännvin vare sig till direkt konsumtion eller till utskänkningsinnehavare
för försäljning till förtäring på stället gå genom bolag eller
spirituosahandlare.

Det återstår nu att undersöka, huruvida en tillräcklig kontroll
finnes eller kan anordnas beträffande de försäljare, som skulle komma
att upptaga accisen, nämligen brännvinsförsäljningsbolag och spirituosahandlare.

Vad först brännvinsförsäljningsbolagen beträffar, torde icke någon
tvekan böra förefinnas att anförtro dem upptagandet av en särskild accis.
De stå redan nu under kontrollstyrelsens överinseende, och föreskrifter
finnas redan meddelade och komma efterhand att ytterligare meddelas i
fråga om bolagens förvaltning. Något intresse hos bolagen att icke upptaga
accis eller att underlåta att redovisa densamma kan ej heller antagas
föreligga, enär bolagen äro skyldiga att inleverera hela sin nettovinst till
statsverket.

Vidkommande därefter spirituosahandlarna är, på grund av bestämmelser
i brännvinsförsäljningsförordningen och särskilda föreskrifter, meddelade
av kontrollstyrelsen, deras försäljning ställd under noggrann kontroll.
Beträffande det brännvin, som införes till riket, föres av tullmyndigheterna
särskild förteckning, som vid varje års slut insändes till kontrollstyrelsen
(26 § 2 mom. brännvinsförsäljningsförordningen). På grund
av kontrollstyrelsens föreskrifter är spirituosahandlare skyldig dels att hålla
sina handelsböcker med tillhörande verifikationer tillgängliga för kontroll -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

styrelsen eller dess ombud, dels ock att vid förskäring av brännvin och
vin föra förskäringsbok enligt av kontrollstyrelsen fastställt formulär, och
skall förskäringsboken hållas tillgänglig för kontrollstyrelsen eller dess
ombud. Spirituosahandlaren är redan nu jämlikt samma föreskrifter skyldig
att å blankett, enligt av kontrollstyrelsen fastställt formulär, till vederbörande
brännvinsförsäljningsbolag månatligen avlämna på heder och samvete
avgivna uppgifter beträffande myckenheten av under varje månad
dels utminuteringsvis dels i parti försålt brännvin, och spirituosahandlaren
skall för varje utminuteringsvis försåld liter brännvin, oavsett alkoholhalten,
till bolaget erlägga en avgift av tjugofem öre. Redan nu är sålunda
spirituosahandlaren deklarationsskyldig och bolagen hava, på grund
av att de uppbära en avgift för försåld liter, intresse av att tillse, att
deklarationen är med verkliga förhållandet överensstämmande. Slutligen
må framhållas, att, vad särskilt utminuteringen av brännvin beträffar,
bolagen förfoga över ett ytterligare medel att kontrollera riktigheten av
en spirituosahandlares deklarationer. Då nämligen all försäljning utminuteringsvis,
jämväl hos spirituosahandlare, på grund av kontrollstyrelsens
föreskrifter allenast kan äga rum under villkor, att köparen avlämnar en
skriftlig rekvisition, vilken sedermera skall överlämnas till vederbörande
bolag, kan bolaget medelst samtliga, under en månad avlämnade rekvisitionsblanketter
övertyga sig om riktigheten av deklarationen ifråga om
det utminuteringsvis under samma månad försålda brännvinet.

På grund av vad jag sålunda anfört, anser jag, att tillräcklig kontroll
finnes därå att, om upptagandet av accisen skulle komma att äga rum
genom spirituosahandlarna, all accispiiktig försäljning ordentligen redovisas.
Skulle det inträffa, att den försålda myckenheten uppgåves vara mindre
än vad verkligen blivit försålt, komme ett dylikt förfaringssätt att snart
upptäckas. I detta sammanhang anser jag mig böra erinra därom, att
innevarande års riksdag på Kungl. Maj:ts framställning anslagit medel till
inrättande av en befattning inom kontrollstyrelsen, vars innehavare det
skall åligga att genom inspektioner å ort och ställe tillse, bland annat, att
gällande föreskrifter om försäljning av brännvin efterlevas.

Enligt min mening föreligga sålunda tillräckliga förutsättningar för
införande av en särskild försäljningsavgift, accis, som skulle upptagas
genom brännvinsförsäljningsbolag och spirituosahandlare och som skulle
utgå vid försäljning av vissa slag av brännvin till alla andra än brännvinsförsäljningsbolag
och spirituosahandlare.

Beträffande de slag av brännvin, för vilka denna accis skall utgå, torde
den i första hand höra upptagas vid försäljning av de finare slag av brännvin,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

som icke äro stämpelbelagda, d. v. s. konjak, whisky, likörer, glögg samt vidare
de slag av egentligt brännvin, som icke äro att hänföra till renat
brännvin, såsom akvavit, genever, pomeransbrännvin, kumminbrännvin in. fl.,
samt slutligen vid sådan försäljning av rom och arrak, som icke är stämpelbelagd.

I likhet med den nuvarande punschstämpelavgiften torde accisen vid försäljning
av nu ifrågavarande drycker böra sättas till sextio öre för varje liter.

Jag har emellertid vidare ansett, att redan stämpelbelagda spritdrycker
böra beläggas med en viss mindre accis. Såsom jag redan förut erinrat, föreslog
Kungl. Maj:t 1906 års riksdag att höja punschstämpeln till 90 öre
för liter. Riksdagen beslöt emellertid, på förslag av bevillningsutskottet,
att bibehålla avgiften vid 60 öre för liter, och anförde utskottet som skäl
härför, att, om stämpelavgiften skulle höjas med 50 %, man skulle med
tämlig visshet kunna antaga, att konsumtionen av punsch komme att ej
obetydligt sjunka; statens inkomster av den höjda punschskatten bleve
kanske då ej mycket större och nykterhetssträvandena inom landet kunde
icke hava någon vinst av att andra mera sprithaltiga drycker i vida kretsar
trädde i stället för punschen. Berörda av bevillningsutskottet år 1906
anförda skäl synas mig icke längre kunna tillerkännas avgörande betydelse.
Asättes nämligen samtliga finare, icke förut stämpelbelagda spritdrycker eu
accis av sextio öre för liter, torde nämligen det väsentligaste skälet mot en
höjning av beskattningen å punsch hava bortfallit. Jag håller också före, att,
om den ifrågasatta accisen icke skulle upptagas å punsch, förbrukningen av
denna dryck komme att väsentligen ökas på andra dyrare spritdryckers bekostnad.
Oaktat punschen redan är belagd med betydliga avgifter till statsverket,
synes förbrukningen av densamma å utskänkningsställena väsentligen
ökas, och jag tillåter mig i detta avseende hänvisa till uppgifter beträffande
försäljningen av brännvin under åren 1913, 1914 och 1915 samt
under första kvartalet av år 1916, som jag införskaffat från kontrollstyrelsen
och vilka torde få såsom bilaga fogas till statsrådsprotokollet. På grund
av vad sålunda anförts, har jag ansett, att accisen bör utgå till ett belopp
av 30 öre för liter vid försäljning av punsch. I samband härmed bör
jämväl en accis av 30 öre för liter utgå för sådan arrak och rom, som
är stämpelbelagd.

I överensstämmelse med de grunder, som jag förut angivit, har inom Departedepartementet
utarbetats förslag till förordning om spirituosaaccis, överffffjlffag
vilket förslag kontrollstyrelsen avgivit infordrat utlåtande och därvid lämnat till förorddetsamma
utan erinran. rituosaaccis''.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

I 1 § av berörda förslag är angivet, att den ifrågasatta accisen på
sätt i förordningen närmare stadgas, skall upptagas vid försäljning av
samtliga de slag av brännvin, som avses i brännvinsförsäljningsförordningen,
utom för sprit samt för renat egentligt brännvin, som ej är tillsatt
med smakförändrande ämnen.

I 2 och 3 §§ är närmare angivet, med vilka belopp spirituosaaccisen
skall utgå och när densamma skall uppbäras. I 1 § 3 mom. i förordningen
angående en särskild stämpelavgift för försäljning av punsch, arrak
och rom är stadgat, att stämpelavgift ej skall utgöras för punsch, arrak
och rom, som ur riket utföres; i likhet härmed torde accis ej böra utgå
vid utförsel av accispliktiga drycker. Då det emellertid bör skapas garantier
för att utförseln verkligen kommer till stånd, har jag ansett, att befrielse
från accisens erläggande skall ske allenast i de fall, då utförseln
äger rum med iakttagande av de kontrollföreskrifter, som av Kungl. Maj:t
fastställas.

I 4 § 2 mom. är stadgad skyldighet för spirituosahandlare att till
det bolag, som till honom överlåtit utminuteringsrättighet, avlämna godkänd
säkerhet för spirituosaaccisens behöriga fullgörande. I regel torde
redan för närvarande spirituosahandlare hava för överlåtelseavtalets fullgörande
fått ställa borgen med belopp, som svarar mot omsättningen.

I 5—7 §§ av förslaget innefattas dels föreskrifterna om skyldighet
för brännvinsförsäljningsbolag och spirituosahandlare att avlämna deklaration
och inleverera uppburen accis, dels föreskrift, att kontrollstyrelsen
skall avlämna månatliga uppgifter till statskontoret å influten spirituosaaccis.
De i 5 och 6 §§ angivna tider för avlämnande av deklarationen
sammanfalla med de tider, som kontrollstyrelsen redan fastställt för brännvinsförsäljningsbolag
och spirituosahandlare i avseende å insändandet av
försälj ningsuppgifter till styrelsen.

Jag har icke ansett det vara erforderligt föreslå, att kontrollstyrelsen
skall tillerkännas befogenhet att vidtaga särskilda kontrollanordningar
för accisens behöriga utgörande, enär kontrollstyrelsen redan på grund
av 15 § 1 mom. brännvinsförsäljningsförordningen torde äga dylik befogenhet,
och förutsätter jag, att kontrollstyrelsen skall vaka över efterlevnaden
av de föreslagna bestämmelserna och, där brister skulle yppa
sig, skyndsamt ingripa.

I 8 § äro ansvarsbestämmelser intagna. Två olika slag av överträdelser
av förordningen äro tänkbara, nämligen dels att brännvinsförsäljningsbolag
eller spirituosahandlare mot bättre vetande uppgiver sig hava
försålt mindre myckenhet accispliktiga drycker än verkligen försålts,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

dels att brännvinsförsäljningsbolag eller spirituosahandlare icke inom
de i 5 och 6 §§ föreskrivna tider avlämna deklarationer och inleverera
accis. Den förstnämnda överträdelsen bör givetvis strängt bestraffas, då
den innebär ett svikligt förfarande, och har jag föreslagit, att straffet
härför skall bliva böter från och med 1,000 till och med 5,000 kronor och
rättighetens förlust.

Då det är ensidigt, att den föreslagna förordningen kan tillämpas
snarast möjligt, men då å andra sidan vissa förberedande åtgärder böra
vidtagas, innan förordningen träder i kraft, har jag ansett mig böra föreslå,
att förordningen träder i kraft å dag, som Konungen förordnar.

Vid införandet av punschstämpelavgiften år 1903 beslöts, att förordningen
om denna avgift skulle gälla tillsvidare, dock ej längre än till
utgången av år 1905, såframt icke annorlunda bleve i grundlagsenlig ordning
bestämt. Såsom jag förut erinrat ansåg man en dylik bestämmelse
påkallad därav, att man ej med säkerhet kunde förutse, huruvida de bestämmelser,
som reglerade den nya avgiftens upptagande, voro ändamålsenliga.
Den av mig nu föreslagna accisavgiften och bestämmelserna för
dess uppbärande innebära ju, liksom punschstämpeln på sin tid, en nyhet
i skattelagstiftningen och jag anser därför önskligt, att det, för att bereda
statsmakterna tillfälle att taga den nya beskattningsformens ändamålsenlighet
i förnyat övervägande, bör utsättas en tidpunkt, då den föreslagna
förordningen skall upphöra.

Såsom jag redan förut omnämnt, torde det vara erforderligt att i Ändringar
brännvinsförsäljningsförordningen för vissa rättighetsinnehavare införa stad- försäljgande
om liknande skyldighet i avseende å inköp av egentligt brännvin, ningsforörd
som för närvarande enligt 17 § 2 mom. nämnda förordning gäller för nm9eninnehavare
av från bolag överlåten rättighet. Då jag emellertid ansett
den rättsliga ställning, som genom 1905 års brännvinsförsäljningsförordning
tillkommer innehavare av gästgiveri, som jämlikt 10 § av denna förordning
har brännvinsutskänkningsrättighet, icke böra rubbas, torde stadgande
om ifrågavarande skyldighet böra begränsas till innehavare av utskänkningsrättigheter,
som meddelats jämlikt 14 § 2 mom. eller 16 § i
brännvinsförsäljningsförordningen. Den ifrågavarande skyldigheten torde
böra innebära, att rättighetsinnehavaren skall från det bolag, som Kungl.

Ma:jts befallningshavande bestämmer, inköpa allt egentligt brännvin, som
erfordras för hans rörelse. I dylikt syfte hava förslag till ändrad lydelse
av 14 och 16 §§ i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av
brännvin utarbetats inom departementet. Kontrollstyrelsen, som yttrat sig
över berörda förslag, har icke haft något att däremot anmärka.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 213 höft. (Nr 238.)

Beräknad
inkomst av
accisen.

Departementschefens
hem■
ställan.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

Jag övergår nu att angiva, vad som genom den föreslagna spirituosaaccisen
kan beräknas inflyta till statsverket.

Enligt de av mig förut omförmälda från kontrollstyrelsen införskaffade
uppgifterna kan den sannolika förbrukningen av drycker, som enligt
förslaget äro belagda med accis å 60 öre för liter och som försäljas av
brännvinsförsäljningsbolag i deras egen rörelse, uppskattas innevarande åtkomma
att uppgå till 5,458,600 liter. Förbrukningen av motsvarande
spritdrycker, som försäljas av spirituosahandlare och innehavare av överlåtna
utskänkningsrättigheter, uppgick under första kvartalet år 1916 till
653,000 liter, på grund varav den sannolika förbrukningen för år 1916
torde få beräknas till 2,612,000 liter. Genom försäljningen av dessa
drycker skulle alltså, om konsumtionen ej minskades, kunna beräknas inflyta
ett belopp av 4,842,000 kronor. Den sannolika förbrukningen av drycker,
som skulle vara underkastade den ifrågasatta accisavgiften å 30 öre och
som försäljas av bolag i deras egen rörelse, uppskattas för innevarande åtkomma
att uppgå till 818,469 liter. Förbrukningen av motsvarande spritdrycker,
som försäljas av spirituosahandlare och innehavare av överlåtna
utskänkningsrättigheter, uppgick under första kvartalet år 1916 till 527,359
liter, på grund varav den sannolika förbrukningen för hela året torde få
beräknas till 2,109,000 liter. Genom försäljningen av de drycker, som
skulle påföras den mindre accisavgiften, skulle alltså, om konsumtionen ej
minskades, tillföras statsverket 878,000 kronor. Sammanlagt skulle accisen
sålunda komma att inbringa 5,720,000 kronor. Att märka är emellertid,
att i här ovan anförda försäljnings uppgifter ej är inberäknad den försäljning,
som äger rum å andra än överlåtna utskänkningsrättigheter (10 §,
14 § 2 mom. och 16 § brännvinsförsäljningsförordningen). Om storleken
av denna försäljning föreligga icke några uppgifter. Med ledning av uppgifterna
om influtna försälj ningsavgifter torde ifrågavarande försäljning
kunna lågt beräknas till 300,000 liter samt å densamma sig belöpande
accisavgiften till minst 100,000 kronor.

Då man emellertid torde få räkna med någon nedgång i förbrukningen,
har jag ansett försiktigheten bjuda, att spirituosaaccisen beräknas
till 5,000,000 kronor.

Sedan departementschefen härefter uppläst omförmälda inom finansdepartementet
utarbetade förslag till dels förordning om spirituosaaccis,
dels och förordning om tillägg till 14 § 2 mom. och 16 § i förordningen
den 9 juni 1905 angående försäljning av brännvin, hemställde departementschefen,
att Kungl. Maj:t måtte i särskilda propositioner föreslå riksdagen,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

l:o) att antaga de upplästa författningsförslagen; samt
2:o) att, med ändring av eller tillägg till vad i den till innevarande
års riksdag avlåtna propositionen angående statsverkets tillstånd och behov
under år 1917 föreslagits,

dels, under förutsättning av bifall till Kungl. Maj:ts proposition till
riksdagen med förslag till förordning om kr ^konjunktur skatt, beräkna
inkomsten av nämnda skatt till 14,000,000 kronor;

dels beräkna inkomsten av brännvinstillverkningsskatten till 14,500,000
kronor;

dels, under förutsättning att förslag till förordning om ändrad
lydelse av 2 § 1 mom., 3 § 1 inom., 8 och 23 §§ samt 25 § 2 mom. i
förordningen den 7 augusti 1907 angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker varder riksdagen förelagt och av riksdagen bifallet, beräkna
inkomsterna av maltskatten till 7,400,000 kronor;

dels, under förutsättning av bifall till vad under l:o) härovan hemställts,
besluta, att å inkomstsidan i 1917 års riksstat skall omedelbart
efter punschskatten uppföras under titeln »spirituosaaccis, bevillning» ett
belopp av 5,000,000 kronor;

dels beräkna postverkets inkomster till 30,240,000 kronor;
dels beräkna telegrafverkets inkomster till 23,000,000 kronor;
dels beräkna inkomsterna av statens järnvägar till 110,200,000 kronor;
dels beräkna inkomsterna av statens domäner till 28,653,000 kronor;
dels för betalning av räntor å statsskulden m. in. för år

1917 såsom förslagsanslag anvisa.........kronor 40,482,400;

dels ock för avbetalning å statsskulden för år 1917 såsom
förslagsanslag anvisa...............kronor 4,977,000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas propositioner
i ärendet av den lydelse, bilagorna litt. och
litt. vid detta protokoll utvisa.

Ur protokollet:
G. Hultman.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

Bilaga.

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet.

I anledning av därom framställd begäran får kontrollstyrelsen härmed
vördsamt överlämna uppgifter (tabellerna A—D vid denna skrivelse) rörande försäljningen
av brännvin irnder åren 1913—1915 samt månaderna januari—mars 1916.

Föreliggande statistik är utarbetad på grundvalen av de uppgifter, som
styrelsen innevarande år infordrat från samtliga brännvinsförsäljningsbolag i riket.
Å formulär, som fastställts av styrelsen, hava sålunda vederbörande bolag anmodats
att lämna uppgift dels å egen försäljning, utskänknings- resp. utminuteringsvis, för
varje månad under åren 1913—1915, dels å den försäljning, som utövats av innehavare
av överlåten utskänknings- resp. utminuteringsrättighet, under vart och ett av
åren 1913—1915. I formuläret var dessutom åtskillnad gjord mellan följande slagav
brännvin, nämligen renat egentligt brännvin, andra slags egentligt brännvin,
sprit, konjak, whisky, rom, arrak, punsch, likör och glögg. Uppgifterna skulle i
samtliga fall avse de verkligen försålda litertalen. Beträffande renat egentligt
brännvin och sprit har sålunda i motsats till vad i styrelsens hittills avlämnade
underdåniga berättelser varit fallet, reducering ej ägt rum till 50 procent alkoholstyrka.

Rörande försäljningen under de tre första månaderna av innevarande år hava
uppgifter hämtats ur styrelsens från och med år 1916 införda månatliga statistik
över brännvin sförsäljningen inom olika slag av utminuterings- och utskänkningsrörelser.
De olika slagen av brännvin äro i denna statistik specificerade på samma
sätt som i de ovannämnda uppgifterna för åren 1913—1915. I detta sammanhang
tillåter sig styrelsen påpeka, att uppgifter saknas för bolaget i Örebro
rörande bolagets egen utminutering för januari och februari månader innevarande
år. Totalsummorna för ifrågavarande månader äro i följd härav något för låga.

Vid överlämnandet av dessa uppgifter anhåller styrelsen få erinra därom,
att denna statistik är den första i sitt slag, som blivit utarbetad här i landet.
Uppgift har sålunda hitintills aldrig stått att erhålla vare sig rörande de försålda
bräunvinskvantiteternas fördelning på olika slag av utskänknings- och utminutCringsrörelse
eller rörande den årliga försäljningens fördelning på de olika
månaderna.

Då emellertid försäljningsbolagen hitintills aldrig avgivit dylika uppgifter
och materialet infordrats först efter redogörelseårens slut, hava en
del av de till styrelsen insända uppgifterna vid inom styrelsen företagen ingående
granskning visat sig vara i vissa hänseenden ofullständiga eller rent av
felaktiga. Några bolag hava sålunda befunnits sakna specificerade uppgifter ro -

2 i)

Kungl. Maj:t.i nåd. proposition nr 238.

rande den månatliga för.silljningen och endast kunnat lämna uppgift å den årliga
försäljningen. Andra bolag hava endast fört anteckning över de kvantiteter
brännvin, som månatligen levererats till föreståndaren för den överlåtna utminuterings-,
resp. utskänkningsrörelsen, och sålunda ej kunnat exakt uppgiva, huru
mycket, som under de olika månaderna verkligen blivit försålt. Andra bolag
hava ej fört särskild anteckning över de kvantiteter brännvin, som under de olika
månaderna försålts till innehavare av överlåtna utskänkningsrättigheter, varför
dessa kvantiteter ej kunnat frånräknas månad ssiffrorna för bolagens egen försäljning.
Några bolag hava slutligen ej kunnat uppgiva storleken av den försäljning
av resp. slag av brännvin, som ägt rum hos innehavare av överlåtna utminuteringsrättigheter.
Så har för åren 1913—1915 varit fallet beträffande brännvinsförsäljningsbolaget
i Norrköping för en av bolagets två överlåtna utminnteringsrättigheter,
beträffande bolaget i Söderköping för dess överlåtna utminuteringsrättighet,
beträffande bolaget i Gävle för dess fyra överlåtna utminuteringsrättigheter
samt beträffande bolaget i Sundsvall för dess överlåtna utminutera gsrättighet.
Därjämte har bolaget i Göteborg ännu ej varit i stånd att till styrelsen
insända uppgift rörande försäljningen år 1915 hos innehavarna av bolagets tjugotvå
överlåtna utminuteringsrättigheter.

Vid granskning av uppgifterna för år 1913 hava 85 bolag visat sig kunna
lämna fullt nöjaktig statistik och 42 bolag i ett eller annat avseende otillfredsställande.
Motsvarande tal för år 1914 äro resp. 87 och 41 samt för år 1915 resp.
89 och 39. Av bräunvinsförsäljningsbolagens totala försäljning faller år 1913
cirka 43 procent på de senare bolagen. Motsvarande tal för år 1914 är cirka
33 procent och för år 1915 cirka 37 procent.

Med undantag av de i tabell A meddelade siffrorna rörande storleken
av försäljningen hos innehavare av bolagens överlåtna utminuteringsrättigheter,
vilka uppgifter genomgående äro för låga, torde ovan anförda felaktigheter i allmänhet
icke inverka på siffrorna för den årliga försäljningen av brännvin. Endast
i några undantagsfall, då styrelsen saknat uppgift å storleken av de lager,
som vid resp. års ingång eller slut funnits hos föreståndaren för ett bolags
egen utminutering eller iskänkning, kan någon osäkerhet råda om försäljningens
verkliga storlek. Vid bearbetningen har största möjliga hänsyn tagits till denna
felkälla. — Att ens tillnärmelsevis beräkna storleken av de kvantiteter brännvin,
som blivit försålda hos innehavarna av de överlåtna utminuteringsrättigheter,
för vilka uppgifter saknas, låter sig däremot ej göra. I de bilagda tabellerna
äro i följd härav beträffande denna del av utminnteringen endast säkra uppgifter
medtagna. Vid beräkningen av försäljningen under de tre redogörelseårens första
kvartal hava däremot ofullständigheterna rörande den månatliga försäljningen hos
ett ganska stort antal bolag medfört en hel del svårigheter. Vid utarbetandet
av denna statistik har åtskillnad blivit gjord mellan de bolag, som visat sig äga
säkra uppgifter och dé, som lämnat i ett eller annat avseende otillfredsställande.
För de senare hava procentuellt lika stora kvantiteter antagits blivit försålda
under de första kvartalen som för de förra.

På grund av bokföringssättet hos en del bolag har slutligen ej specificering
kunnat ske på samtliga de av styrelsen angivna slagen av brännvin. I en
del fall har sålunda ej åtskillnad kunnat göras mellan arrak och rom samt mellan
punsch och likör. Mest varierande har förfaringssättet varit beträffande bokföringen
av glögg. Eu del bolag har sålunda sammanfört detta slag av brännvin

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

med punsch, en del med likör och en del slutligen med andra slags egentligt
brännvin. Dessa ofullständigheter i materialet torde hava haft till resultat, att arrak
och punsch samt andra slag3 egentligt brännvin i bilagda tabeller upptagits något
för högt samt rom, likör och glögg något för lågt.

Stockholm den 1 maj 1916.

FredriTi Zethelius.

Einar J.son Thulin.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

Talj. A. Brännviusförsäljningen å rättigheter, som utövats av

1	2	3	4	5
	Å r	Renat egentligt brännvin	Andra slags egentligt brännvin	Sprit
		liter	liter	liter
	19 18.
	Egen utminutering..................	26,276,614	1,096,005	275,693
I.	> utskänkning..................	2,344,520	84,590	211
	Överlåten utminutering 1...............	200,178	138,374	—
	> utskänkning................	426,238	163,965	172
	Summa	29.247,550	1,482,934	276,076
	19 14.
	Egen utminutering.................	21,850,071	1,061,864	248,159
II.	> utskänkning..................	1,826,358	57,315	3
	Överlåten utminutering *...............	288,443	190,577	—
	> utskänkning................	403,716	171,438	199
	Summa	24,368,588	1,481,194	248,361
	19 15.
	Egen utminutering..................	22,315,830	1,238,871	225,852
III.	> utskänkning..................	1,613,213	65,528	7
	Överlåten utminutering2................	47,189	136,296	—
	> utskänkning................	417,735	195,943	144
	Summa	24,393,967	1,636,638	226,003
	Summa 1918.....................	29,247,550	1,482,934	276,076
	» 1914 .....................	24,368,588	1,481,194	248,361
	» 1915 .....................	24,393,967	1,636,638	226,003
	Sammanlagd summa	78,010,105	4,600,706	750,440

Uppgifter saknas för 1 överlåten ntminuteringsrättigliet i Norrköping, 1 i Söderköping, 4 i Gävle
Uppgifter saknas för 1 överlåten ntminuteringsrättigliet i Norrköping, 1 i Söderköping, 22 i Göteborg,

Kungl. May.Is nåd. proposition nr 238.

bolag eller som av bolag överlåtits, under åren 1913—Ibis.

6	7	8	9	10	11	12	13
Konjak	Whisky	Rom	A rrak	Punsch	Likörer	Glögg	Summa
liter	liter	liter	liter	liter	liter	liter	liter
3,337,837	69,855	6,901	35,427	435,987	16,222	25,752	31,576,293
268,956	25,077	4,558	17,454	182,903	7,596	6,583	2,942,448
3,031,691	287,046	6,357	77,748	1,110,765	132,692	—	5,044,851
322,452	175,455	2,287	6,808	1,415,047	35,342	2,817	2,550,583
7,020,936	557,433	20,103	137,437	3,144,702	191,852	35,152	42,114,175
2,954,597	71,539	6,399	39,689	413,768	14,562	24,043	! 26,684,691
247,857	23,853	3,319	3,280	164,804	11,673	5,400	1 2,343,862
3,434,088	299,633	7,242	64,594	1,273,404	63,285	1,158	5,622,424
352,700	176,017	2,124	6,168	1,572,774	32,765	2,150	2,720,051
6,989,242	571,042	19.084	113.731	3,424,750	122.285	32,751	37,371,028
3,194,402	80,111	8,173	49,886	466,025	17,378	24,423	27,620,951
410,572	30,403	7,250	7,137	180,976	8,027	8,656	2,331,769
2,124,070	212,847	2,855	31,231	756,486	44,235	2,087	3,357,296
407,991	190,281	2,698	12,478	1,579,575	32,078	3,055	2,841,978
6,137,035	513,642	20,976	100,732	2,983,062	101,718	38.221	36,151,994
7,020,936	557,433	20,103	137,437	3,144,702	191,852	35,152	42,114,175
6,989,242	571,042	19,084	113,731	3,424,750	122,285	32,751	37,371,028
6,137,035	513,642	20,976	100,732	2,983,062	101,718	38,221	36,151,994
20,147,213	1,642,117	60.163	351,900	9,552,514	415,855	106.124	115,637,197

och 1 i Sundsvall.

4 i Gävle och 1 i Sundsvall.

Bihang till riksdag ens protokoll 1916. 1 samt. 213 Käft. {Nr 238). 5

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

Tab. B. Brännvinsförsäljningen å rättigheter, som utövats av

1		2	1	3	1 4 \|	5
		Å r		Renat egentligt brännvin	Andra slags egentligt brännvin	Sprit
				liter	liter	liter
		19 13.
I.	Egen utminutering . Egen utskänkning			5,712,152 624,331	231,340 22,274	61,038
			Summa	6.336,483	253,614	61,038
		19 14.
11.	Egen utminutering . Egen utskänkning . .			4,201,289 550,827	251,643 14,702	55,930
			Summa	116	266,345	930
		19 15.
III.	Egen utminutering . Egen utskänkning			4,806,637 479,167	256,084 19,611	49,239
			Summa	6,285,804	275,695	49,239

Kungl. Maj ds nåd. proposition nr 238.

bolag under forsta kvartalet av vart och ett av åren 1913—1915.

	7	8	9	10	il	12 \|	18
Konjak	Whisky	Rom	Arrak	Punsch	Likörcr	Glögg	Summa
liter	liter	liter	liter	liter	liter	liter	liter
766,405	14,947	1,625	7,645	88,860	6,393	4,404	6,894,809
69,419	6,458	1,248	4,375	45,343	1,600	1,447	776,495
885.824	21,405	2,873	12,020	134.203	7,993	5,851	7,671,304
686,304	16,482	1,837	7,795	96,072	3,978	3,701	5,325,031
63,347	5,885	916	1,105	40,788	1,288	2,172	681,030
749,651	22,367	2,753	8,900	136,860	5,266	5,873	6,006,061
! 701,817	16,824	1,573	8,864	94,097	6,462	2,821	5,944,418
1 95,536	6,685	2,313	1,273	42,832	1,408	4,003	652,828
1 797,353	23,509	3,886	10,137	136,929	7,870	6,824	6,597,246

KungI. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

Tab. C. Bränn vinsförsäljningen å rättigheter, som utövats av bolag

1	2	3	4	6
	Månad	Renat egentligt brännvin	Andra slags egentligt brännvin	Sprit
		liter	liter	liter
	Januari.
	Egen utminutering1.........	1,029,028	75,481	10.712
I	» utskänkning............	148,621	5,683
	Överlåten utminutering........	592	3,994	8
	> utskänkning.........	42,377	15,082	26
	Summa	1,220,618	100,240	10,746
	Februari.
	Egen utminutering1..........	1,301,491	104,146	13,941
II	» utskänkning........	127,806	6 519	_
	Överlåten utminutering.......	1,039	5,623	24
	> utBkänkning.........	37,691	13,973	32
	Summa	1,468,027	130,261	13,95)7
	Mars.
	Egen utminutering.......	1,444,580	124,453	17,253
III	» utskänkning.........	51,289	5,000	_
	Överlåten utminutering......	1,422	6,612	34
	» utskänkning........	25,042	19,211	29
	Summa	1,522,333	155,276	17,316
	Januari—mars.
I-III	Egen utminutering........	3,775,099	304,080	41,906
» utskänkning.....*.	327,716	17,202	_
	Överlåten utminutering.......	3,053	16,229	66
	> utskänkning.......	105,110	48,266	87
	Sammanlagd summa	4,210,978	385,777	42,059

1 Uppgifter från brännvinsförsäljningsbolaget i Örebro saknas.

Knngl. Majds nåd. proposition nr 238.

eller som av bolag överlåtits, under första kvartalet av år 1916.

6	7	8	9	10	n	12	18
Konjak	Whisky	Rom	Arrak	Punsch	Likörer	Glögg	Summa
liter	liter	liter	liter	liter	liter	liter	liter
185,876	5,199	541	3,710	31,394	2,020	4.283	1,348,244
50,811	2,773	1,072	1,273	16,898	358	1,745	229,234
84,971	7,247	1,273	1,373	24,826	1,335	701	126,320
40,357	20,107	445	741	131,945	7,003	779	258,862
862,015	35,326	3,331	7,097	205,063	10,716	7,SOS	1,962,660
242,810	8,050	568	3,611	37,200	1,072	896	1,713,785
46,514	3,121	1,413	1,429	17,628	659	636	205,725
132,027	12,733	277	2,190	41,901	2,062	238	198,114
40,439	18,461	388	692	130,569	3,139	3,749	249,133
461,790	42.365	2,646	7,922	227,298	6,932	5,519	2,366,757
289,711	9,299	590	4,304	43,978	1,117	1,283	1.936,568
50,808	3,194	1,970	1,580	19,815	492	107	134,255
104,456	9,408	283	1,667	35,134	1,718	124	160,858
50,616	36,843	1,168	930	155,921	5,182	438	295,380
495,591	58,744	4,011	8,481	254,848	8,509	1,952	2,527,061
718,397	22,548	1,699	11,625	112,572	4,209	6,462	4,998,597
148,133	9,088	4,455	4,282	54,341	1,509	2,488	569,214
321,454	29,388	1,833	5,230	101,861	5,115	1,063	485,292
131,412	75,411	2,001	2,363	418,435	15,324	4,966	803,375
1,319,896	136,435	9,988	23,500	687,209	26,157	14,979	6,856,478

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

Tab. D. Den sannolika brännvinsförsäljningen under år 1916,

å rättigheter som

3	4	5
Renat egentligt brännvin	Andra slags egentligt brännvin	Sprit
liter	liter	liter
18,210,800	1,392,945	189,106
1,136,718	63,010	—

Egen utminutering
Egen utskänkning

Kung}. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

beräknad pä grundvalen av försäl.jningsuppgifterna för åren 1913—1915,
utövats av bolag.

6	7	8	9	10	11	12	13
Konjak	Whisky	Kom	Arrak	Punsch	Likörer	Glögg	Summa
liter	liter	liter	liter	liter	liter	liter	liter
3,161,958	103,383	7,129	59,130	529,501	12,150	44,019	23,710,121
595,389	37,647	15,378	16,772	222,709	9,118	6,882	2,103,623

Kung!. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

Bilaga.

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Kungi. Finansdepartementet.

Jämlikt nådigt bemyndigande har Herr Statsrådet den 9 november
1915 tillkallat mig för att inom finansdepartementet biträda vid utredning
av frågan om beredande av ökade inkomster för statsverket genom införande
av en särskild beskattning, som träffade konsumtionen av lyxartiklar
och utgifter för andra likartade ändamål.

Rörande innebörden i detta uppdrag har, på sätt framgår av det
mig tillhandakomma statsrådsprotokollet, Herr Statsrådet vid ärendets behandling
till en början framhållit, att man uppenbarligen måste bereda
sig därpå, att inom en nära framtid, då i varje fall statens av världskriget
föranledda extra ordinarie kostnader skulle täckas, jämvikt i budgeten
icke kunde ernås utan att nya skattekällor uppsöktes eller redan anlitade
ytterligare belastades. Utredningen i sådant syfte syntes Herr Statsrådet
därför oförtövat böra igångsättas.

Visserligen förelåge, anför Herr Statsrådet vidare, mer eller mindre
utarbetade utkast till utvidgning av stämpelbeskattningen. Men statens
behov av ökade inkomster komrne säkerligen icke att täckas genom nämnda
redan föreslagna åtgärder, i skatteavseende långt effektivare måste för
ändamålet tillgripas. De nya eller ökade skatter, på vilka nu syftades,
borde om möjligt läggas så, att de verkade till sparsamhet i den enskildes
hushållning. Ett sådant mål kunde ju i viss mån vinnas därigenom, att
den nya skattebelastningen särskilt träffade konsumtionen av lyxartiklar
och varor, som i större eller mindre mån vore att beteckna såsom överflödsvaror,
samt andra slag av utgifter, vilka kunde utan alltför stora uppoffringar
av de enskilde inskränkas. Kunde man därvid genom skatter,
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 213 käft. (Nr 238.) 1*

Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition nr 238.

som icke verkade prohibitiv^ nedbringa den allmänna konsumtionen av
dylikt slag med en summa, som motsvarade de nya skattebeloppen, vore
ju mycket vunnet. Bleve effekten än större, d. v. s. överstege värdet av
begränsningen i konsumtionen samma skattebelopp, vore det ur allmän
produktionssynpunkt ännu fördelaktigare.

I anslutning till Herr Statsrådets anförande får jag för egen del
understryka att, oberoende av statens behov av nya inkomster, det av
världskriget skapade ekonomiska läget ej blott i de krigförande staterna
utan även i de neutrala länderna så gott som framtvingar till diskussion
frågan om begränsning av konsumtionen. Ännu mera brännande blir
denna fråga, då under dylika förhållanden en väsentlig ökning av statens
utgifter är oavvislig och alltså starka krav på ökade statsinkomster måste
tillgodoses.

I ett land som vårt, där fordringarna på utlandet äro försvinnande
små i förhållande till våra skulder till främmande länder och där alltså
någon kapitalränteinkomst från utlandet icke kan tagas i betraktande, blir
produktionen inom landet enda grundvalen för välståndet. Produktionen
inom landet bör alltså omedelbart eller genom utbyte med produkter
från främmande länder fylla hela konsumtionen inom vårt land och dessutom
lämna det överskott av kapital, som för produktionens fortsatta utveckling
erfordras.

För nya skatter finnes icke annat att tillgripa än antingen det
i produktionen redan investerade kapitalet eller ock sagda överskott —
d. v. s. det nationens sparkapital, som eljest skulle i dess helhet hava
kunnat ställas till produktionens förfogande — för såvitt man icke vid
skatteökningen kan finna någon utväg att sänka konsumtionen. Och såsom
i statsrådsprotokollet angives, når man vid en konsumtionsminskning,
som motsvarar de nya skatterna, ett gott resultat. Man har ju nämligen
därigenom icke berövat produktionen det tillskott av kapital, som vid utebliven
skatteförhöjning kunde vara att påräkna. Fn dylik i legal väg
framtvingad konsumtionsminskning kan vinnas bland annat genom indirekta
skatter. Men ävenledes torde en direkt beskattning, anordnad efter
förhållandena, kunna verka i samma riktning. T vissa av de krigförande
länderna, i dem nämligen som under kriget sakna transmarina förbindelser,
hava förhållandena själva utan åtgärder från statens sida framtvingat
en stark konsuintionsbegränsning. I de krigförande länder åter, där
mot export och import till och från de neutrala länderna icke möta andra
hinder än de, som ligga i befraktningssvårigheter och kapitalknapphet,
har frågan om statens ingripande för nedsättning i konsumtionen blivit
aktuell.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

De neutrala staterna, särskilt de i norra Europa, hava på grund av
omständigheter, som jag här lämnar åsido, kommit i eu mellanhandsställning,
som i långt högre grad än i föregående krig varit fallet störande
inverkat på de ekonomiska förhållandena. Ej minst torde detta gälla vårt
eget land. Även om vissa livsförnödenheter, oberoende av de oförutsedda
hindren i handeln, skulle hava i den omfattning som skett stigit i pris,
hava dessa hinder dock uppenbarligen varit anledningen till de stora svårigheter,
varunder vissa industrigrenar inom vårt land nu arbeta, särskilt
till följd av råvarubrist. Därtill kommer, att det produktionens nettoöverskott,
som under normala år ställes till produktionens förfogande för
driftens utveckling, i stor omfattning måst och alltjämt måste tagas i anspråk
för rent improduktiva ändamål. Därmed avser jag icke att för egen
del godkänna det allt emellanåt framförda betraktelsesättet, att statens
utgifter äro av improduktiv natur och alltså för produktionen främmande,
i mån som utgifterna icke göras för statens egna affärsdrivande eller produktiva
företag eller eljest skapa varaktiga materiella värden. Man kan
uppenbarligen ej betrakta statens utgifter för det uppväxande släktets
uppfostran och utbildning till dugliga medborgare och arbetare i produktionens
tjänst såsom gjorda för improduktivt ändamål. Och även om man
frånser de belopp, vilka sålunda omedelbart eller medelbart genom staten
kommer produktionen till godo, bör beaktas, att statens lagstiftande och
för näringslivet normgivande verksamhet med fog kan sägas giva staten
karaktären av administratör i avseende å produktionen. Statens utgifter
måste därför till avsevärda delar betraktas såsom administrativa utgifter
för ordnande och ledande av det produktiva arbetet i totalitet sett. I viss
mån om ock på ett högre plan kunna alltså dylika utgifter anses motsvara
administrationsutgifter vid de enskilda företagen, eller utgifter, som obestridligen
gjorts i produktionens tjänst. Och till statens administrationsutgifter
torde även kunna räknas de normala kostnaderna för försvaret, då
dessa kostnader, avseende tryggandet av neutraliteten, äro att förlikna vid
försäkringspremier i ändamål bland annat att skydda landets integritet
och frihet och följaktligen även den produktiva verksamhet, som därinom
bedrives.

Helt annorlunda ställer sig emellertid frågan om våra s. k. neutralitetskostnader
för att icke nämna andra i alldeles särskild mening extra
ordinära kostnader för försvaret, varom nu emellertid icke är tal. Neutralitetskostnaderna
kunna enligt min uppfattning icke under några förhållanden
betraktas såsom administrationskostnader. Om de normala utgifterna
för försvaret äro att förlikna vid försäkringspremier, betyder behovet
av särskilda neutralitetsutgifter, att ett tillfälle inträffat, då förlust, var -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

emot försäkringen skulle hava garanterat, uppstått utan att denna förlust
kunnat täckas genom försäkringen.

För den enskilde skulle en dylik händelse betyda kapitalförlust och
för staten har den "ivetvis samma betydelse. Förlusten eller kostnaderna

O %/

för neutraliteten motsvara nämligen, om dessa kostnader täckas genom
inhemska krediter eller genom skatter, omedelbarligen eller direkt en nedgång
i det för produktionen eljest tillgängliga sparkapitalet. Mer än en
gång i en nations liv kan sådant självfallet icke undvikas. För ett högre
ändamål, nämligen landets integritet och nationens politiska frihet, får produktionens
krav och nationens ekonomiska välstånd sättas i andra rummet.
Så kan man emellertid icke resonera, försåvitt det ännu vid kreditens
tagande eller skatternas fastställande står i statsmakternas hand att genom
förutseende i handhavandet av nationens ekonomiska angelägenheter mildra
följderna av de i och för sig ofrånkomliga åtgärderna.

Till förekommande av missförstånd vill jag genast framhålla, att jag
icke förbiser, att neutralitetskostnader, som hittills gjorts eller som göras,
innan de nya skatter, varom nu är fråga, utgå, i själva verket redan träffat
produktionens nettoöverskott eller sparkapitalet. Hittills gjorda neutralitetskostnader
hava nämligen som bekant till största delen bestritts med lånemedel,
som upptagits å den svenska lånemarknaden och alltså redan minskat sparkapitalet.
Detta sparkapital ökas uppenbarligen icke därigenom att de upplånade
medlen återbetalas med skatter, som också tagas från sparkapitalet.

Mot ett sådant förfaringssätt vore dock icke något att erinra, därest
produktionen utan olägenhet kunde bära den minskning i det årliga sparkapitalet,
som nya skatter utan motsvarande minskning i den allmänna
konsumtionen innebure. Om man så nu resonerade, frånsåge man emellertid
dels andra under tiden vidtagna åtgärder, som inverkat på sparkapitalet,
dels och framför allt, att vi efter krigsperioden icke torde hava att
under nära liggande tid förvänta en återgång till sådana förhållanden, som
tidigare kallades ordinära.

Först bör då erinras om värnskatten. På grund av de för flertalet
produktionsgrenar synnerligen gynnsamma förhållanden, som rått under
krigsåren, har uppbörden av värnskatten hittills berett långt mindre svårigheter
för produktionen, sådan densamma allt sedan krigsutbrottet varit
lagd, än man kunnat befara. Inom de produktionsgrenar, som arbeta under
normala eller under sämre än normala förhållanden, torde emellertid värnskatten
verka icke så litet deprimerande. Vid en utredning om det sått, varpå
företag av sistnämnda beskaffenhet anskaffat och anskaffar penningar till betalning
av värnskatten, torde man nog i en mängd fall komma att finna, att
detta skett och sker genom skuldsättning eller genom begränsning av de

Kungl. Afaj-.ts nåd. proposition nr 238. 5

eljest vanliga avsättningarna till ökning av eget kapital. 1 bägge fallen betyder
värnskatten en nedsättning i vederbörande företags ekonomiska styrka.
Såsom nämnts har värnskatten emellertid hittills berett produktionen mindre
svårigheter än man kunnat vänta. Förklaringen härtill är delvis densamma,
som kan givas till den nu rådande rika tillgången av löst kapital
och de därmed förenade möjligheterna för staten att inom landet uppbringa
stora lån. Utom det att vissa industrier under kriget arbetat under
synnerligen goda förhållanden, varigenom avsevärd vinstökning ägt
rum, torde nämligen en icke ringa del av de å den inhemska lånemarknaden
tillgängliga medlen motsvara köpeskillingar för tillgångar, som för
produktionens behöriga gång senare måste ånyo anskaffas. Jag tänker
därvid närmast på kreatursstocken inom landet och vissa andra jordbruksartiklar.
Jämsides därmed hava säkerligen synnerligen omfattande arbeten
inom produktionens skilda grenar blivit eftersatta under senaste tiden.
Särskilt belysande i sådant avseende torde vara stiltjen inom byggnadsindustrien.
De härutinnan och inom vissa andra grenar, ej minst på grund
av svårigheter att erhålla nödiga maskiner och andra materialier, nu eftersatta
arbeten kräva efter återgången till normala förhållanden sina stora
kapital. Dessa nu angivna förhållanden liksom även och ej minst framtidsutsikterna
för lånemarknaden inom landet torde mana till stor försiktighet
vid ordnandet av ny beskattning.

Som bekant har det enastående uppsving å det industriella området,
som inom vårt land gjort sig gällande under senaste årtiondet, till stor
del varit beroende på de tillskott av främmande kapital, som direkt eller
indirekt ställts till produktionens förfogande. Indirekt har detta skett
därigenom, att staten och de större kommunerna icke uppträtt såsom konkurrenter
på den inhemska lånemarknaden, direkt åter genom de stora krediter,
bankerna för sin förlagsgivande verksamhet kunnat anskaffa i utlandet.
Visserligen är den ekonomiska framtiden i Europa för närvarande höljd i
starkt dunkel. Så mycket torde man emellertid, utan fara att bliva emotsagd,
kunna påstå, att de främmande lånemarknaderna under ett flertal år framåt äro
stängda för såväl stat och kommuner som ock i nämnvärd omfattning för
bankerna. Den inhemska produktionens nettoöverskott skall alltså tillgodose
alla de lånebehov, som enligt hittills följd ordning för vårt lands
räkning täckts å såväl den inhemska som de utländska lånemarknaderna.
Att svårigheter därvidlag komma att uppstå, hur än beskattningen är
ordnad, torde kunna tagas för givet. Men i ännu högre grad skulle givetvis
dessa svårigheter göra sig gällande, om man i större utsträckning tillgrepe
skatter, utan att tillse att skatternas ingrepp i sparkapitalet i mer eller
mindre mån kompenserades genom sänkning i befolkningens egen konsumtion.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

I detta sammanhang tillåter jag mig framhålla, att, om icke särskilda
åtgärder vidtagas, genom utländska staters ekonomiska politik vårt
eget sparkapital kan bliva föremål för en konkurrens utifrån, som äventyrar
ett utflöde av kapital under tider, då allmänna och enskilda kapitalbehov
endast kunna tillgodoses av den inhemska lånemarknaden. Redan nu har
man från Tyskland och England hört dryftas åtgärder för mobilisering av
där placerade obligationer, utfärdade av andra stater eller kommuner och
företag i sådana stater, i syfte uppenbarligen att genom värdepapperens
återförsäljning förskaffa ökade tillgodohavanden utomlands, ^åtgärder i
samma riktning kunna otvivelaktigt väntas från andra länder, där våra
lån äro placerade. Genom sådana åtgärder och genom en målmedveten
ränte- och valutapolitik från utländska makters sida kan befaras, att kapital,
som eljest kunde ställas till den inhemska lånemarknadens disposition för
inhemska ändamål, komme att dragas ur landet. De anordningar, som till
förekommande av dylik kapitalexport behövde vidtagas, kunna icke nu av
mig angivas utan torde böra lämpas efter omständigheterna. För övrigt
faller denna fråga utom ramen för mitt uppdrag. Ett om ock mindre
effektivt medel att användas vid alltför stor import av utomlands nu placerade
svenska obligationer tillåter jag mig dock påpeka, nämligen höjning
av fondstämpeln för utifrån inköpta värdepapper.

Med vad jag senast anfört har jag velat ytterligare understryka behovet
att vid varje anordning i fiskaliskt syfte söka skydda det kapital,
varmed våra egna kapitalbehov i närmaste framtiden skola tillgodoses.
Jag är härmed inne på det centrala i förevarande fråga. Vilken anordning
de nya skatterna än få, vare sig man stannar vid tullar och acciser eller
vid andra konsumtionsskatter eller vid skatter av blandat slag, bör man låta
skatteanordningen hava till självständigt syftemål att begränsa konsumtionen.

Sparsamheten kan självfallet mindre sträckas till produktionens administrationskostnader,
dit jag i detta sammanhang räknar arbetslöner
över huvud taget. Tvärtom torde de stegrade prisen på alla livsförnödenheter
kräva ökning i sistnämnda slag av kostnader. Sparsamhetens krav
måste alltså närmast riktas till de enskilda konsumenterna. När man går
till verket med detta syftemål, har man uppenbarligen icke i tanke att
i skatteväg framtvinga begränsning i konsumtionen av varor, som äro av
beskaffenhet att tillhöra vad till livets nödtorft erfordras. Inskränkningen
i konsumtionen, framtvingad på nu angivet sätt, bör begränsas till förnödenheter,
vilka äro av natur att kunna betraktas såsom lyx- eller överflödsvaror
och som kunna utan skada för det allmänna välbefinnandet
undvaras, även om undvarandet i sig självt kan innebära ett offer, som
ålägges den enskilde för det allmännas väl.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

Med andra ord: beskattningen skall såvitt möjligt ej nedsätta den skattskyldiges
levnadsstandard. Denna synpunkt torde väl hava varit vägledande,
då man allmänneligen synes vid indirekt beskattning i fiskaliskt syfte med
förkärlek tillgripa de stora konsumtionsartiklarna sprit, tobak och kaffe eller,
såsom i England, te. En inskränkning i konsumtionen i fråga om dessa artiklar
kan nämligen icke sägas sänka levnadsstandarden hos den spritförtärande,
rökande eller katfedrickande. Däremot skulle så uppenbarligen vara
förhållandet, om man genom skattläggning fördyrade, utom oundgängliga
livsmedel, t. ex. hyreskontrakt genom stämpel, bränsle genom tull eller
accis m. in. Ävenledes ifrågasätter jag, huruvida icke vederbörandes levnadsstandard
skulle träffas genom en allmän s. k. nöjesskatt, särskilt som
denna skatt enligt hittills följd läggning och för ernående av fiskaliskt
tillfredsställande resultat möter den skattskyldige vid alla de tillfällen, där
scenisk konst bjudes. Jag är i varje fall icke säker på, att det i tider,
då man kräver en stark begränsning i materiella njutningsmedel, är lämpligt
att samtidigt genom fördyrande inskränka möjligheterna till immateriella
njutningar, helst man torde hava svårt att i skatteväg skilja mellan
förädlande och icke förädlande nöjen.

Det resonemang, jag nu sist fört, riktar sig helt allmänt taget emot
indirekta skatter eller specialskatter å verkliga förnödenhetsartiklar och
nöjen men hindrar ju ej, att den allmänna konsumtionsskatt, jag föreslår,
träffar de större utgifterna, de må vara gjorda för förnödenhetsartiklar
eller nöjen.

När sparsamhet skall på legal väg understrykas, tänker man så gott
som uteslutande på tullar och acciser. Medelst sådana skatter kan man
otvivelaktigt vinna stora resultat. Men hela syftemålet skulle dock ej, på
sätt jag senare skall visa, ernås, utan att den indirekta beskattningen kompletterades
med en direkt skatt.

Enligt den av mig tänkta planen skulle därför beskattningen taga
formen dels av höjda tullar och acciser å vissa varor dels ock av en författning
om en allmän konsumtionsskatt, som direkt drabbade de större
konsumenterna i samhället. Genom tullar och acciser, som träffade hela
det konsumerande folket, skulle man vinna, utom ökning i statsinkomsterna,
en allmän besparing, som delvis inskränkte konsumtionen av från utlandet
kommande artiklar. Den allmänna konsumtionsskatten skulle visserligen
hava samma syftemål, men detta syftemål skulle vinnas på den direkta
beskattningens väg genom beskattning av de större inkomsterna i den mån
dessa inkomster konsumerades d. v. s. genom en direkt beskattning, som,
till åtskillnad från den nu tillämpade, undantoge från skattskyldighet den
del av inkomsten, som icke konsumerades utan sparades.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

I anslutning till vad sålunda anförts och i Övrigt till den utredning
av ämnet, som vidare lämnas, utmynnar mitt förslag i följande skatter:

1) Höjda tullar å vissa rena lyxartiklar såsom finare pälsverk m. in.

2) Höjd tull å kaffe.

3) Höjd tull å spritdrycker och viner, i den mån gällande tullsatser
icke av handelstraktater ii ro bundna.

4) Höjd brännvinstillverkningsavgift.

5) Höjd maltdryckstillverkningsavgift.

6) En direkt skatt eller allmän progressiv konsumtionsskatt, som
träffar dels enskild inkomsttagare med inkomst av över 3,000 kronor eller,
där inkomsttagaren har flera än sig själv att försörja, med en för varje
familjemedlem växande inkomstgräns, dels ock aktiebolag och enskilda
bankbolag, allt med iakttagande i varje särskilt fall att det belopp, jag i
utredningen benämner sparkapitalet, hålles skattefritt.

Innan jag går att närmare redogöra för nämnda skatteförslag, innefattande
såväl indirekt som direkt beskattning, skall jag något stanna vid
en i detta sammanhang måhända lämplig framställning rörande de skilda
beskattningsformernas förhållande till kapitalbildningen inom landet. Dessförinnan
tillåter jag mig, under hänvisning till vad jag förut anfört, såsom
utgångspunkter för den nu ifrågasatta beskattningen fastslå, att skatterna
avse att täcka improduktiva statsutgifter, att skatterna komma att upptagas
under tider, då kapitalbildningen måste beräknas vara synnerligen knapp
i förhållande till behovet och till de krav, som samtidigt komma att ställas
på den svenska lånemarknaden, samt att, för undvikande av de olägenheter
som under sådana omständigheter kunna uppstå genom skatteuppbörden,
de nya skatterna böra så läggas, att desamma i görligaste mån nedsätta
konsumtionen d. v. s. tvinga till sparsamhet.

Vid behandlingen av frågan om de skilda beskattningsformernas förhållande
till kapitalbildningen inom landet eller det årliga sparkapitalet
skiljer jag mellan två slag av sparkapital, nämligen dels konsumenternas
eller de fysiska personernas dels ock bolagens; och åsyftar jag i sistnämnda
avseende de enskilda bankbolagens och aktiebolagens. Mot denna uppdelning
skulle ju kunna göras flera vägande invändningar, men dessa träffa
icke de slutledningar, till vilka jag med undersökningen kommer. I själva
verket kan också undersökningen i fråga om konsumenternas årliga sparkapital
och mina slutsatser därutinnan sägas beröra hela produktionens
sparkapital. Bolagens sparkapital är ju allenast en del därav och blir alltså
i resonemanget en underavdelning. Då jag detta oaktat särskilt behandlar
bolagens sparkapital, har detta skett av anledningar dels att disposi -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

tionen av bolagens sparkapital är underkastad vissa legala normer dels och
framför allt att den direkta beskattningen, även den jag tillåter mig föreslå,
bestämmer skiljaktiga grunder för beskattning av enskilda personer
och av bolag.

I form huvudsakligen av arbetslöner, kapitalräntor och vinster —
jag lämnar åsido jordräntefrågan — njuta enskilda personer sin direkta
inkomst av produktionen. Dessa inkomster konsumeras självfallet till allra
största delen och i konsumtionsutgifterna ingå till icke ringa belopp s. k.
indirekta skatter, som oftast ligga i priset för förnödenheter och andra
konsumtionsartiklar och eljest utgå i form av omsättningsskatter. Utöver
konsumtionsutgifter och indirekta skatter komma så direkta skatter. Vad
därefter återstår av de enskildes inkomster betecknar jag såsom konsumenternas
årliga sparkapital. Detta sparkapital kommer i stort sett produktionen
inom landet till godo, såsom ett tillägg till det i produktionen
redan investerade kapitalet.

I viss mån minskar varje ny skatt sparkapitalet. Men resultatet
blir olika, om beskattningen har formen av indirekt skatt, som utgår såsom
tull eller accis, eller om SKatten träffar direkt inkomsten och förmögenheten.
En indirekt skatt, varom här är fråga, fördelar sig nämligen
någorlunda jämnt över hela befolkningen, åtminstone om skatten drabbar
en allmännare förbrukningsartikel. Det ojämförligt största antalet av dem,
som träffas av skatten, hava så begränsade inkomster eller disponera av
andra orsaker sina inkomster på det sätt, att något nämnvärt sparande
icke kan äga eller i vart fall icke äger rum utöver det, som mer eller
mindre tvångsvis sker i form av pensionsavgifter, avgifter till vissa kassor,
föreningar o. d. I fråga om dessa inkomsttagare medför i regel därför
den indirekta skatten icke någon betydelsefullare minskning i ett sparkapital,
som eljest kunnat ställas till produktionens förfogande. Skattens
deprimerande inflytande å sparkapitalet begränsar sig i stort sett
till de större inkomsttagare, som kunna och vilja spara. Aven om dessa
inkomsttagare minskade sitt sparkapital med ett belopp, som fullt motsvarade
den på deras konsumtion av ifrågavarande artikel belöpande skatt,
stannade minskningen i sparkapitalet självfallet långt under beloppet för
den på hela folkets konsumtion fallande skattesumman.

En direkt skatt å inkomst och förmögenhet åter, särskilt om den
utgöres efter progressiv skala, har en alldeles motsatt verkan. I den mån den
träffar icke sparande, medför den visserligen av samma anledning som den
indirekta skatten icke någon nämnvärd nedgång i sparkapitalet. Skatten går
i dessa fall ut över konsumtionen, som nedpressas med skattens belopp.
Den direkta skatten träffar emellertid huvudsakligen eller åtminstone till

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt 213 höft. (AV 238). 2*

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

största delen av sitt sammanlagda belopp inkomsttagare, som med ringa
eller ingen begränsning av sin vanliga konsumtion kunna betala skatten.
Och på goda grunder måste man förutsätta, att vid den nu gängse organisationen
av den direkta beskattningen det stora flertalet av nämnda inkomst •
tagare, hellre än att i någon större omfattning begränsa sin vanliga konsumtion,
helt eller delvis gälda den direkta skatten med eljest sparade medel.

Med vad jag nu sagt har jag velat framhålla, att, medan den indirekta
skatten torde betalas utan större ingrepp i konsumenternas sparkapital,
den direkta skatten tenderar att medföra en skatten motsvarande minskning
i samma sparkapital eller produktionens nettoöverskott.

För att därefter slutföra min undersökning rörande sparkapitalets
förhållande till beskattningen övergår jag nu till bolagen. Med nettoöverskottet
å produktionen i ett bolags rörelse, sedan sålunda avdrag gjorts
för alla framställningskostnader, inbegripet indirekta skatter, ränta å lånt
kapital, arbetslöner och administrationskostnader, skola direkta skatter utbetalas,
det i företaget nedlagda egna kapitalet förräntas och därjämte
nödiga förbättringar, utvidgningar och nydaningar ske. I den mån årsvinsten
användes för sistnämnda ändamål, kommer det vid disposition av
vinsten till synes genom avsättning till bolagets fonder. Detta bolags
sparkapital torde i regel vara att söka icke å bankräkningar utan i bolagets
maskiner, inventarier och lager och alltså direkt medverkande till bolagets
egen produktiva utveckling.

En indirekt skatt, såsom t. ex. en tullavgift å en i produktionen
använd råvara, behöver icke innebära någon minskning i bolagets vinst än
mindre i dess sparkapital. Tullavgiften ingår nämligen såsom en del av
framställningskostnaderna och kan väl i regel, där icke merkostnaden redan
genom tekniska förbättringar och anordningar täckes, om icke helt så till
större delen överflyttas å köparen av den producerade varan genom förhöjning
av varans pris. Bolagets vinst röner sålunda mindre inflytande
av den indirekta beskattningen. Annorlunda ställer sig saken vid direkt
beskattning. Denna beskattning, enligt dess nu gällande läggning, går
direkt ut över vinsten och minskar densamma med ett mot skatten svarande
belopp. En minskning av vinsten måste i sin tur begränsa antingen
förräntningen av det egna kapitalet eller ock bolagets sparkapital
eller ock bäggedera. I sakens natur ligger, att ett företags hela ekonomi
i längden blir starkt beroende därav, att vinsten å produktionen lämnar
ränta å det i företaget nedlagda kapitalet, vare sig detta kapital är tillskjutet
av enskilda personer eller av allmänna medel och vare sig kapitalet
har form av lån eller aktiekapital. Utan att sådan förräntning äger
rum, är företaget för övrigt i allmänhet av ringa eller intet nationaleko -

Kungl. Majits nåd. proposition nr 238.

nomiskt värde för att icke suga av mindre an dylikt värde. I alla de
fall, dar bolags vinst förslår och disponeras, utom till avsättning till egna
fonder, jämväl till normal förräntning av aktiekapitalet, torde ock säkerligen
sagda förräntning i det längsta upprätthållas. Det ligger då nära
till hands att antaga, att där ny direkt skatt tillkommer och valet står
mellan minskad avsättning till fonden och minskad utdelning till aktieägarna,
aktieägarnas intressen tillgodoses och att förty behov, som utebliven
avsättning skulle hava fyllt, täckes lånevägen. 1 de fall, där vinsten
lämnar tillfälle till högre än vad jag kallar normal förräntning av kapitalet,
gör sig naturligtvis en dylik verkan av skattläggningen mindre
märkbar. Men i stort sett tenderar även då den direkta skatten att gå
ut över sparkapitalet eller den del av vinsten, som eljest omedelbarligen
skulle ingå i produktionen.

Av den nu lämnade framställningen framgår, att indirekta skatter,
åtminstone så vitt de träffa allmännare förbrukningsartiklar och alltså bliva
fiskalisk! givande, företrädesvis nedsätta konsumtionen, medan direkta skatter
hava benägenhet att minska sparkapitalet eller kapitalbildningen inom
landet. Vid varje skattereglering bör detta förhållande, såsom direkt inverkande
på produktionen, självfallet beaktas, ly vilken syn man än har
rörande produktionens organisation, vare sig man anser den nuvarande vara
den enda rätta eller man går till den andra ytterligheten och finner statens
övertagande av alla produktionsmedel och av förlagskapitalet utgöra
den slutgiltiga lösningen av de sociala problemen, lärer man dock kunna
enas därom, att ökningen av produktionen är en oeftergivlig förutsättning
för ökning av det allmänna välståndet, att en sådan ökning icke kan ske
utan fortsatt ökning av kapitalet och att, då man icke kan skapa kapital
av intet, man för ökning av kapitalet och därmed av det allmänna välståndet
är hänvisad till produktionens nettoöverskott.

Att jag icke med ledning härav åsyftar att bestrida riktigheten av
den direkta beskattningen framgår av vad tidigare anförts rörande statens
ställning såsom administratör av produktionen. Jag bestrider icke ens
riktigheten därav, att denna beskattning i allmänhet taget grundar sig på
den mer eller mindre formellt bestämda skatteförmågan. När produktionen
nätt en sådan utveckling, att, även om hela skattebördan omlades på den
nuvarande direkta beskattningens grund, tillräckligt sparkapital ändock
återstode för produktionens behov, skulle ur förevarande synpunkt icke
något vara att erinra mot en dylik omläggning. Detta torde dock, i förbigående
sagt, allenast vara ett tankeexperiment, vilket under nu rådande
krigsförhållanden framstår så mycket bjärtare som helt säkert för likvideringen
av krigs- och neutralitetskostnader den indirekta beskattningen

Kungl. Maj ds nåd. proposition nr 238.

ej blott i England, där så redan skett, utan även inom flertalet europeiska
stater måste tillgripas i synnerligen stor omfattning.

Mitt resonemang angående beskattningens inverkan på sparkapitalet
avser, såsom jag nämnde, icke att utgöra kritik av rådande skaf teförhållanden
utan är ämnat att tjäna till ledning vid angivande av grunderna
för en allmän konsumtionsskatt.

En direkt skatt är, må till en början framhållas, ett naturligt komplement
till en indirekt beskattning av lyx- och överflödsvaror. Undersökningen
rörande beskattningens förhållande till sparkapitalet visade, att
den indirekta skatten, vilken liksom den direkta skatten för flertalet skattskyldige
minskar de för konsumtion avsedda medlen, fördelar sig ojämnt
bland de skilda befolkningslagren. Visserligen bliva alla konsumenter
berörda av skatten men den bättre situerade inkomsttagaren har mindre
känning av bördan. Ur social synpunkt kan det under sådana omständigheter
icke anses annat än lämpligt, att sist nämnda inkomsttagare utöver
den allmänt fördelade indirekta beskattningen taga en särskild andel
av skattebördan i en eller annan form.

Men även om man frånser den ojämna fördelningen av skattebördan
vid den indirekta beskattningen, kvarstår alltid orubbat det förhållandet
att, hade man än så fria händer vid utbildningen av en beskattning av
lyx- och överflödsvaror, beskattningen ändock icke i åsyftat mått kunde träffa
lyxen och överflödet inom de samhällsklasser, som äro lättare i stånd att
spara. Genom tullar och acciser träffar man visserligen eu del till namnet
bestämda lyx- och överflödsartiklar. Men den stora enskilda konsumtionen,
som innefattas i ett mera obestämbart begrepp av lyx och överflöd, kan
på grund av sin natur icke nås annat än genom en allmän direkt konsumtionsbeskattning.
De krav, man ställer på en sådan lyxbeskattning
eller på en beskattning med syftemål att, genom ernående av en mot beskattningen
svarande nedsättning i konsumtionen, för produktionens egen
räkning skydda sparkapitalet, tillgodoses emellertid icke vid ökning av inkomst-
och förmögenhetsskatten.

Redan då Herr Statsrådet lämnade mig nu förevarande uppdrag,
förelåg ett i utkast utarbetat förslag till en omfattande konsumtionsskatt,
som hade formen av omsättningsskatt. Skatten, som utgjordes genom
stämpel å nota eller räkning, skulle träffa lyxen vid köp inom landet av
för att följa förslagets rubriker — kläder, vissa slags skodon, möbler
och artiklar för hemmets bekvämlighet, prydnad och belysning, husgeråd,
reseeffekter, vävnader, leksaker och parfymer. För detta ändamål skulle
man på förhand för varje särskild artikel, som folie under nämnda rubriker,
fastställa gränsen i värdet, där lyxen kunde anses vidtaga. I den

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

mån en artikel överstege sagda värde, skulle skatt utgöras med 20 procent
å överskjutande beloppet. Sålunda skulle t. ex. den, vilken för en
hel kostym kläder för herrar betalade mera än 80 kronor, vid räkningens
likviderande i skatt erlägga 20 procent av överskjutande belopp och alltså
för en kostym om 100 kronor i stämpelavgift 4 kronor.

I detta förslag ingick därjämte en motsvarande skattskyldighet vid
förtäring å restaurant eller kafé, då förtäringen för gång och person överstege
visst belopp, förslagsvis angivet till 4 kronor.

För att yttra sig över nu nämnda förslag ävensom över två andra
därmed sammanhängande utkast till skatteförfattningar tillkallades ett antal
sakkunniga personer. Dessa avstyrkte det förslag till konsumtionsbeskattning,
varför jag ovan redogjort. De avgörande skälen härför torde
jag i korthet kunna angiva vara följande.

Det vore synnerligen svårt om icke omöjligt att fastställa lyxgränsen
för alla de i förslaget omnämnda artiklarna. Utom det att denna
gräns växlade efter tid och ort, måste beaktas, att den dyrbarare artikeln
ofta nog i längden vore billigare än den mindre dyrbara. Dessa svårigheter
måste tillerkännas så mycket starkare vitsord, som frågan till stor
del gällde verkliga förnödenhetsartiklar. Förslaget innebure en fara för
yrkesskickligheten. Så skulle t. ex. de hantverksmässigt utförda artiklarna
kunna befaras komma över lyxgränsen och alltså bli starkt lidande i konkurrensen
med motsvarande artiklar, som framställts fabriksmässigt. Ja,
även förelåge fara att den enskilde skulle finna med sin fördel förenligt
att till skada för den inhemska produktionen utifrån i större utsträckning
taga sina förnödenhetsartiklar. Fn skatt av ifrågavarande beskaffenhet
skulle väcka stark ovilja hos allmänheten, som ständigt och jämnt skulle
mötas av statens skattekrävande hand. För effektiv kontroll och för uppbörden
skulle uppstå stora svårigheter. Man torde icke kunna undgå att
göra såväl säljare som köpare ansvariga för skattens erläggande. Under
sådana förhållanden skulle säljaren eller handlanden icke kunna mottaga
betalning för på kredit lämnade varor utan att skatten erlades. I praktiken
skulle detta leda till konsekvenser, än för staten, än för handlanden,
än för bäggedera beklagliga.

Ehuru jag i huvudsak på nu anförda skäl finner mig böra avstyrka
en beskattning av ifrågavarande slag, kan jag emellertid utan vidare instämma
i syftemålet med densamma. Därmed avses nämligen uppenbarligen
utformandet av en allmän konsumtionsskatt.

När jag i mina överväganden sålunda kommit dithän, att jag icke
kunnat åt den allmänna konsumtionsskatten giva formen av omsättnings -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

skatt eller annan indirekt skatteform, återgår jag till frågan om en allmän
direkt konsumtionsskatt, som i sig uppfyller fordringarna på en beskattning
av lyx- och överflödsvaror och samtidigt skyddar kapitalbildningen.

Inkomst- och förmögenhetsskatten liksom en var annan skatt kan
ju i alla de fall, där skatten trälfar inkomsttagare, som konsumerar hela
sin inkomst, sägas vara eu konsumtionsskatt. Och den progressiva inkomst-
och förmögenhetsskatten kan ju sägas bygga på den förutsättningen,
att den större inkomsttagaren skall kunna utan olägenhet minska sin konsumtion
både absolut och relativt taget i högre grad än den mindre inkomsttagaren.
Men en skatt, vilken liksom inkomst- och förmögenhetsskatten
skattlägger inkomster vare sig de konsumeras eller ej, kan beträffande
de högre inkomstgrupperna, där inkomsten överstiger den sedvanliga
konsumtionen, dock icke karaktäriseras såsom en konsumtionsskatt.
Och i tider, då det är av alldeles särskild betydelse, att ökade skatter icke
betalas med eljest sparade medel, fyller en inkomst- och förmögenhetsskatt
icke ens i de lägre inkomstgrupperna måttet för en konsumtionsskatt.
I sakens natur ligger, att man vid direkt beskattning liksom vid
indirekt måste för vinnande av nämnda ändamål söka träffa själva konsumtionen.
Detta visar hän på en ordning, varigenom till grund för
skattskyldigheten principiellt lägges icke inkomster utan utgifter. Konsumtionsskatten
skulle alltså stiga i mån som den enskilde inkomsttagarens
utgifter ökas och omvänt sjunka, när utgifterna minskas.

En direkt konsumtionsskatt, som bygger skattskyldigheten på utgifterna,
innebär i sig ett incitament till det sparande, som med ifrågavarande
skatteutredning avses, helst om i skatteskalan viss hänsyn tages
till såväl utgifternas och inkomsternas absoluta storlek som ock utgifternas
förhållande till inkomsterna. Om överhuvud taget en direkt
skatt skall kunna leda till frivillig nedsättning i konsumtionen, bör ett
sådant fall föreligga, då den enskilde finner sin skatt sjunka i mån som
han nedsätter sin konsumtion. En begränsning av konsumtionen av dylik
anledning går givetvis först och främst ut över lyx- och överflödsvaror.
Därmed skulle ett av syftemålen med skatten vara vunnet. Det
fiskaliska resultatet bestämmes av skatteskalan.

På håll, där man icke tvekar om lämpligheten av en förhöjning av
inkomst- och förmögenhetsskatten, synes man, efter vad jag trott mig
finna, befara, att andra åtgärder, som syfta till begränsning av konsumtionen,
skulle kunna medföra betänkliga konsekvenser i avseende å den
inhemska produktionen. Till sådana åtgärder skulle måhända även kunna
komma att räknas en direkt konsumtionsskatt. Utan att ingå på frågans

Kungl. Maj:ta nåd. proposition nr 338.

nationalekonomiska sida tillåter jag mig framhålla, att konsumtionsskatten
helt sitkert till stor del kormne att gå ut över importerade varor. De rena
förbrukningsartiklar, som i vårt land produceras, kunna i regel icke karaktäriseras
såsom lyx- och överflödsvaror och äro i allmänhet ej heller beroende
allenast på avsättning å svensk marknad. Och på sätt jag vid den
närmare redogörelsen för den direkta konsumtionsskatten skall visa, kommer
skatten i stort sett endast att träffa utgifter, som gjorts för direkt
förbrukning, sålunda för rena konsumtionsartiklar.

Mot en allmän konsumtionsskatt skulle ju kunna invändas dels
att det ytterst ändock blir med inkomst, som den enskilde betalar
skatten, dels ock att till följd härav och då utgifternas storlek i regel
torde stå i ett något så när konstant förhållande till inkomsternas storlek,
konsumtionsskatten i allt fall bleve en förtäckt inkomstskatt. Dessa invändningar
kunna icke jävas, och har jag så mycket mindre anledning
att ingå i ett försök till motbevisning, som just dessa invändningar konstituera
konsumtionsskatten såsom en direkt beskattning utan att förtaga
konsumtionsskatten dess karaktär av komplement till en indirekt beskattning
å lyx- och överflödsvaror. För övrigt skulle det kanske icke vara
utan en viss betydelse, om vår inkomst- och förmögenhetsskatt i allmänhet
kompletterades med en till sparsamhet drivande faktor. De stora inkomsterna
komma alltid landet i en eller annan form till godo. Om de
stora utgifterna för konsumtion torde man däremot hava en annan mening.

Efter att sålunda helt allmänt hava motiverat de skilda skattefor- Tullar och
mer, i vilka jag tänkt mig frågan om beskattning av lyx- och överflöds- acciservaror
och begränsning av konsumtionen böra lösas, övergår jag att närmare
redogöra för de olika skatteförslagen och börjar med förut antydda
tullar och acciser.

Med den syn på frågan jag anslagit har först framställt sig det
spörsmålet, i avseende å vilka särskilda varor en begränsning av konsumtionen,
utan olägenhet för det allmänna välbefinnandet eller kanske i
vissa fall till båtnad därför, skulle kunna av folket göras. Jämsides därmed
har en undersökning av gällande tulltaxa gjorts för att utreda dels i
vad mån där upptagna varor äro att beteckna såsom lyx- eller överflödsartiklar
dels ock i vad mån en höjning av tullarna för sådana varor skulle
kunna ske utan hinder av gällande handelstraktater.

Vid denna sistnämnda undersökning har man rigoröst undantagit
varje vara eller art av vara, som skulle kunna anses hänförlig till de verkliga
förnödenhetsartiklarna. Men även om så icke ägt rum, skulle man
ändock, med hänsyn till gällande handelstraktater och tekniska svårighe -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

ter, hava funnit sig hänvisad till ett mindre antal tulltaxerubriker. Dessa
rubriker äro i tulltaxans nummerordning följande: ostron, kaviar m. m.,
konfityrer, pälsverk, konstgjorda blommor, prydnadsfjädrar och konstgjorda
fjäderpälsverk.

Rent principiellt sett vore det med hänsyn till naturen av ifrågavarande
beskattning såsom s. k. lyxbeskattning lämpligt, att eventuella tullförhöjningar
finge formen av värdetullar, som då bleve tillägg till de redan
förefintliga vikttullarna. Därigenom komme man i tillfälle att vid beskattningen
beakta relationen mellan de dyrbarare och de enklare slagen
av samma artikel. Ur tullteknisk synpunkt torde, efter vad jag trott mig
finna, hinder icke möta. Där praktiska skäl eljest icke talat för ett annat
förfarande, har därför nu föreslagna tullförhöjningar fått nyss angiven form.

I redogörelsen för undersökningen av tulltaxan har jag avsiktligt
undantagit kaffe och spritdrycker, därunder inbegripet viner, ävensom
tobak. Sedan tobaksfabrikationen monopoliserats och så nyligen som år
1915 varit föremål för skattereglering, torde tobaksbeskattningen nu böra
lämnas ur räkningen. I kaffe och spritdrycker äro för närvarande att
söka de störa konsumtionsartiklarna, som kunna göras till föremål för en
ytterligare skattläggning.

J CD CD C CD

Rörande kaffet torde, under hänvisning i övrigt till de utredningar
som i skattehänseende tid efter annan gjorts, kunna sägas dels att, om
än kaffet blivit en allmän förbrukningsartikel, kaffet icke kan räknas till
livets nödtorft, utan att detsamma med hänsyn till dess ringa näringsvärde
eller kanske rättare sagt brist på näringsvärde är att hänföra till
njutningsmedlen, dels ock, åtminstone för närvarande, att kaffet icke kan
ersättas av annan importvara.

Min egen mening om kaffets betydelse i den allmänna och privata
hushållningen torde jag bäst uttrycka med det påståendet, att, om av en
eller annan anledning verklig nöd hotade landet, som tvingade till en
genomgripande sparsamhet gent emot utlandet, det importförbud, som i
andra rummet borde ifrågakomma, skulle gälla kaffet. Såsom förnödenhetsartikel
kommer det långt ner på skalan, såsom kapitalförstörande står
det återigen mycket högt.

När det nu gäller att skaffa ökade inkomster vid en jämsides genomförd
konsumtionsminskning, håller jag alltså före, att kaffet bör komma
alldeles särskilt i beaktande.

Vid behov av importförbud satte jag kaffet i andra rummet. I det
forsta komme vid det nödtillfälle, varom jag talade, utan gensägelse spritdrycker
och viner. Alla torde vara eniga därom, att en begränsning i
konsumtionen i avseende å dessa varor icke kan vara till landets nackdel.

Kungl. May.ts nåd. proposition nr 238.

Då denna begränsning kan vinnas samtidigt med en alltför välbehövlig
ökning i statens inkomster, anser jag för min del lämpligt att nu föreslå
en höjning ej blott av tullen å dylika varor utan även av tillverkningsavgiften
å brännvin. Av liknande skäl synes mig också lämpligt, att tillverkningsskatten
å maltdrycker höjes.

Vid min utredning har jag självfallet allenast låtit de nationalekonomiska
och fiskaliska hänsynen tala. Då jag vid beräkningen av skatteresultaten
emellertid utgår därifrån, att desamma i deras helhet skola
kunna tagas i anspråk för täckande av statens utgifter, kan jag icke frånse
de ur andra synpunkter fastställda normerna för dispositionen av brännvinsmedlen.
Enligt nu därutinnan gällande beslut skulle nämligen till
äventyrs icke hela det belopp, som inflöte vid förhöjning av brännvinstillverkningsavgiften,
komma budgeten till godo. Långt viktigare normer och
genomgripande beslut ha dock fått vika för realiteter. I bestämmelserna
om brännvinsmedlens disposition borde därför eu ändring kunna vidtagas,
varigenom inflytande brännvinsmedel, även om de på grund av skatteförhöjningen
överstege det nu för budgeten beräknade maximibeloppet, finge
i deras helhet disponeras för täckande av utgifter. För min personliga
del är jag så mycket mindre tveksam om lämpligheten därav, som jag
håller före, att, därest statsmakterna av de skäl, folkhygieniska, ekonomiska
och moraliska, som anföras till stöd för totalförbud med avseende
å spritdrycker, skulle besluta sådant förbud, de budgetsekonomiska hindren
då helt säkert också kunna, oberoende av brännvinsmedlens belopp
och disposition, övervinnas.

I anslutning till vad nu anförts angående tullen å kaffe samt spritdrycker
och viner ävensom angående tillverkningsskatterna å brännvin och
maltdrycker innebär förslaget höjning av tullen å kaffe, obränt, från 12 öre
till 25 öre för kilogram, och i proportion härmed tullen å kaffe, bränt
och kaffesurrogat, från 20 öre till 42 öre, ävenledes för kilogram, samt
förhöjning av brännvinstillverkningsavgiften från 65 öre till 90 öre för
liter 50 % sprit och av maltdryckstillverkningsskatten efter en skala, som
lägges ungefär 20 procent över den nuvarande. Tullarna å spritdrycker
och viner hava höjts med iakttagande av nyssnämnda förslag och därav,
att spritdrycker och viner av dyrare beskaffenhet böra drabbas av högre
tullavgifter än de billigare slagen av samma varor.

Höjning av tullen å brännvin och sprit betingar ävenledes höjning
av tullsatserna med avseende å spritfernissa samt i brännvin och sprit
lösta eterarter.

Punschstämpeln har lämnats orörd, i ty att redan tullförhöjningen
å arrac medför en med övriga tullökningar jämförlig prisstegring å punschen.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 213 käft. (Nr 238.) 3*

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

De av mig ifrågasatta höjningarna av brännvins- och maltdryckstillverkningsavgifterna
skulle påkalla ändringar i kungl. förordningen den
11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin och i kungl. förordningen
den 7 augusti samma år angående tillverkning och beskattning av
maltdrycker. I 2 § av sistnämnda förordning föreskrives, att för malt,
som i bryggeri användes vid tillverkning av maltdryck, skall med visst
undantag erläggas skatt med 23 öre för varje kilogram, dock att för varje
bryggeri skatten för de första under tillverkningsåret avverkade 100,000
kilogrammen malt utgår med 17 öre för kilogram och för de nästa 100,000
kilogrammen med 20 öre för kilogram. En förhöjning av skatten med 20
procent medför, att skattesatserna skulle ökas till respektive 27,6, 20,4
och 24 öre. De ojämna skattesatserna böra måhända avjämnas till hela
ören, men har jag ansett mig sakna anledning att i frågans nuvarande
läge därom ingå i närmare undersökning.

Ovan ifrågasatta tullförhöjningar innefattas i härefter följande förslag
till ändrad lydelse av vissa rubriker i gällande tulltaxa. För jämförelses
skull återgivas dessförinnan samma rubriker i deras nuvarande lydelse.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

Nuvarande

lydelse av rubrikerna n:r 65, 144, 155, 156, 164, 183, 184, 185,
187, 188, 190, 224, 225, 226, 227, 228, 229, 609, 610, 624, 625, 626,
627, 628 och 629 i gällande tulltaxa.

		Kvantitet
		för tull-beräk-	Tullsats.
		ningen.
			Kronor	öre
65	Ostron, emballagets vikt inberäknad......	i kg.	—	15
	Arnn. Ostronyngel eller ungostron, som i minsta dia-
	meter eller bredd icke hålla 5 cm., må tullfritt in-föras i riket, därest vid införseln företes av veder-börande fiskeriintendent utfärdat intyg därom, att de-samma äro avsedda att användas uteslutande för od-lingsändamål.
144	Kaviar och saltad fiskrom, ej särskilt nämnd, samt
	gåsleverpastej i bakverk eller i s. k. terriner, även inkommande i hermetiskt tillslutna kärl	1 kg.	2	50
	Anm. .Därest de i rubrikerna medtagna varor inkomma
	i hermetisk tillslutna kärl, inräknas dessa i varans vikt.
	Kaffe:
155	obränt .................	1 kg.	—	12
156	bränt eller rostat, även malet, samt kaffesurro-
	gat, alla slag..............	1 kg.	—	20
164	Konfityrer, ej särskilt nämnda, vikten av askar, papper, burkar, flaskor och dylikt emballage inberäknad................	1 kg.		50

Kung1. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

183

184

Drycker.

Brännvin och sprit, alla slag, härunder även inbegripna
arrak, rom och konjak:

på fat, större eller mindre........

185

på andra kärl.............

Amu. 1. Vid förtullning av brännvin och sprit i kärl,
innehållande mindre än 250 liter, enligt de här ovan
för tullberäkning bestämda grunder skall tullavgiften
förhöjas, om varan är beredd av ris (arrak) eller av
socker (rom), med 75 öre per liter, meu eljest med
15 öre per liter.

Anm. 2. Brännvin och sprit av annan alkoholhalt än
den här ovan angivna reduceras till normalstyrka, eller
50 procent, på sätt därom är särskilt föreskrivet.

Anm. 3. Spritlösninger, icke drickbara, i vilka alkoholhalten
på grund av förefintligheten av lösta ämnen ej
kan direkt bestämmas, ävensom sprit i fast form hänföras
till spritfernissa.

Anm. 4. Fabriks- eller yrkesidkare, som styrker sig
innehava vederbörligt tillstånd att för tekniskt ändamål
använda skattefri finkelolja, äger att för enahanda
ändamål införa finkelolja, hållande minst 75 volymprocent
i koncentrerad klorkalciumlösning olöslig olja,
mot en tull av 75 öre per kg. utan avseende å alkoholhalten
med villkor, att han underkastar sig de
särskilda kontrollföreskrifter angående varans användning,
som meddelas av Konungen. Annan finkelolja
förtullas såsom brännvin och sprit.

Likör och absint; ävensom andra spritdrycker, försatta
med socker eller annat främmande ämne,
varigenom alkoholhalten angives oriktigt å provaren
..................

Kvantitet
för tullberäkningen.

Tullsats.

1 liter av
50 procents
alkoholhalt

vid

+ 15° C.

1 liter,
utan avseende
å
alkoholhalten.

1 lit.

Kronor öre

Kungl. May.ta nåd. proposition nr 238.

187

188
!)190

Anmärkningar till n;r 183—185.

1. I n:r 183 —185 nämnda drycker må till riket
införas blott av den, som visar sig äga rätt försälja
brännvin.

2. I n:r 183—185 nämnda drycker må icke från
tullverket utlämnas annorledes än mot kvitto, utfärdat
av den, som är berättigad att införa dessa drycker,
dock att dylik dryck, som till brännvinsförsäljningsbolag
inkommit från utlandet, må mot kvitto
utlämnas till den, som visar sig hava erhållit bolagets
medgivande därtill.

3. Utan hinder av vad här ovan stadgats må

a) i n:r 183—185 nämnda drycker till riket införas
av den, som enligt särskilt stadgande äger åtnjuta
tullfrihet för från utlandet inkommande varor,

d) prov på nämnda drycker i vanlig ordning till riket
införas av vederbörligen legitimerad handelsresande,

c) resande, som ankommit från utrikes ort, för eget
bruk införa hit hänförliga drycker intill högst en
liter,

d) till skeppsproviant hänförliga drycker av här ifrågavarande
slag behandlas på sätt därom är särskilt
föreskrivet.

4. Angående villkoren för införsel av hit hänförliga
varor för vetenskapligt, medicinskt, tekniskt, industriellt
eller likartat ändamål eller för apoteksbehov
gäller vad Konungen därom stadgat.

Vin:

på fat, större eller mindre:

av mer än 14 men icke över 25 procents

alkoholhalt.............

på andra kärl:

musserande..............

icke musserande:

av mer än 14 men icke över 25 procents
alkoholhalt.............

Kvantitet
för tullberäkningen.

Tullsats.

1 kg.
1 lit.

1 lit.

Kronor öre

Anm. Vin av mer än 25 procents alkoholhalt tullbehandlas
såsom likör.

’) Här avses överenskommelsen den 2 december 1908 angående handelsförbindelserna med Frankrike.
s) Beröres såväl av den under '') omförmälda överenskommelsen med Frankrike som av bandelstraktaten
den 2 maj 1911 med Tyska riket.

Kung!. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

		Kvantitet
		för tull-beräk-	Tullsats.
		ningen.
	Pälsverk:		Kronor	öre
	beredda, lösa:
224	av sibiriskt lamm (ej persian), tibet, hamster,
	murmel, nutria, bisam, kanin eller hare .	1 kg.	—	50
225	andra slag.........•..... beredda, hopsydda skinn samt delvis bearbetade	1 kg.	l	—
	persedlar, såsom foder:
226	av får, get, ren, hund, varg, vanlig räv, katt, häst- eller nötkreatur, sibiriskt lamm
	(ej persian), tibet, hamster, murmel, nutria bisam, kanin eller hare; ävensom konst-
	gjorda svansar ............	1 kg.	3	—
227	andra slag...............	1 kg.	6	—
	Anm. till n:r 226 och 227. Avseende fästes ej vid sömnadsarbete, som endast avser att återställa skin-net till dess naturliga utseende. fullfärdiga persedlar med pälsverk till övertyg eller foder, såsom mössor, muffar, boor, päl-sar, kappor och fotsackar: av får, get, ren, hund, varg, vanlig räv, katt,
228
	häst- eller nötkreatur, sibiriskt lamm (ej persian), tibet, hamster, murmel, nutria,
	bisam, kanin eller hare........	1 kg.	6	—
229	andra slag............... Anm. till n:r 210—229. Avdrag i vikten medgives ej	1 kg.	9
	för askar, papper och dylikt omslag, ej häller för in-lägg eller kartor.
609	Konstgjorda blommor, frukter och växter, förfär-
	digade huvudsakligen av spånadsvaror, papper, halm eller andra dylika ämnen; ävensom till prydnadsändamål avsedda, av enahanda mate-rialier förfärdigade efterbildningar av fjärilar, skalbaggar, prydnadsfjädrar och dylikt . . .	1 kg.	15
610	Delar till konstgjorda blommor och andra i näst-
	föregående rubrik upptagna artiklar.....	1 kg.	6	—

Kung!. Maj-.ts nåd. proposition nr 238.

624

625

626
627

628

629

1117

1226

Anm. Med delar till konstgjorda blommor o. s. v. förstås
blad för sig (även om de äro i botanisk mening
sammansatta), ax för sig, knoppar för sig o. s. v.,
lösa eller buntade, men ej annorledes sammanbunda.

Anm. till n:r 605—610. Avdrag i vikten medgives
ej för askar, papper och dylikt omslag, ej häller för
kartor och inlägg.

Kvantitet
för tullberäkniugcn.

Tullsats.

Kronor

Prydnadsfjädrar (plymer):
strutsfjädrar:

oarbetade ...............

arbetade, s. k. oäkta härunder inbegripna .
andra slag:

oarbetade ...............

arbetade ................

Anm. Såsom prydnadsfjädrar tullbehandlas även hela
fågelskinn samt hela vingar och andra befjädrade delar
av fåglar, allt försåvitt varan kan anses avsedd till
montering av hattar eller till annat prydnadsändamål.

Konstgjort fjäderpälsverk:

av strutsfjäder..............

andra slag................

Fernissa:

sprit-, med eller utan tillsats av färgämne . .
Anm. För spritfernissa, som inkommer i kärl, innehållande
mer än 20 kg., och i vilken spriten vid tullbehandlingen
denatureras, på sätt därom särskilt är
föreskrivet, utgår tullen med endast 40 öre per kg.

Eterarter, flytande, enkla eller sammansatta, såsom
salpetereter, ättiketer, frukteter, ävensom konjak-,
rom- och arrakessens samt i brännvin eller
sprit lösta eterarter, ej särskilt nämnda, kärlens

vikt inberäknad.............

Anm. Av de till denna rubrik hänförliga artiklar må
eter och eter spirituosus eller s. k. Hoffmans droppar
införas endast av apoteksföreståndare eller, efter kommerskollegii
prövning, av näringsidkare, som styrker
sig hava behov av dylika varor för åstadkommande av
sina tillverkningar.

1 kg.
1 kg.

1 kg -

Kungl. May.ts nåd. proposition nr 238.

Förslag

till

ändrad lydelse av rubrikerna n:r 65, 144, 155,156,164,183,184,
185, 187, 188, 190, 224, 225, 226, 227, 228, 229, 609, 610, 624, 625,
626, 627, 628 och 629 i gällande tulltaxa.

		Kvantitet
		för tull-beräk-	Tullsats.
		ningen.
			Kronor	öre
65	Ostron, emballagets vikt inberäknad......	1 kg.	—	50
	Anm. Ostronyngel eller ungostron, som i minsta diameter
	eller bredd icke hålla 5 cm., må tullfritt införas i riket, därest vid införseln företes av vederbörande fiskeriiuten-
	dent utfärdat intyg därom, att desamma äro avsedda att användas uteslutande för odlingsändamål.
144	Kaviar och saltad fiskrom, ej särskilt nämnd, samt
	gåsleverpastej i bakverk eller i s. k. terriner,	f 1 k£-	2	50
	även inkommande i hermetiskt tillslutna kärl .	'' jämte tilläggsavgift:
	Anm. Därest de i rubriken upptagna varor inkomma i	(100 kr.	10
	hermetiskt tillslutna kärl, inräknas dessa i varans vikt.
	Kaffe:
155	obränt ..................	1 kg.	—	25
156	bränt eller rostat, även malet, samt kaffesurro-
	gat, alla slag..............	1 kg.	—	42
164	Konfityrer, ej särskilt nämnda, vikten av askar, pap-per, burkar, flaskor och dylikt emballage inbe-räknad ..................	1 kg.	1

KungI. May. ta nåd. proposition nr 238.

183

184

Drycker.

Brännvin och sprit, alla slag, härunder även inbegripna
arrak, rom och konjak:

på fat, större eller mindre

på andra kärl..............

Anm. 1. Vid förtullning av brännvin och sprit i kärl,
innehållande mindre än 250 liter, enligt de här ovan
för tullberäkning bestämda grunder, skall tullavgiften förhöjas,
om varan är beredd av ris (arrak) eller av socker
(rom), med 75 öre per liter, men eljest med 15 öre per liter.

Anm. 2. Brännnvin och sprit av annan alkoholhalt än
den här ovan angivna reduceras till norraalstyrka, eller
50 procent, på sätt därom är särskilt föreskrivet.

Anm. 3. Spritlösningar, icke drickbara, i vilka alkoholhalten
på grund av förefintligheten av lösta ämnen ej
kan direkt bestämmas, ävensom sprit i fast form hänföras
till spritfernissa.

Anm. 4. Fabriks- eller yrkesidkare, som styrker sig innehava
vederbörligt tillstånd att för tekniskt ändamål använda
skattefri finkelolja, äger att för enahanda ändamål
införa finkelolja, hållande minst 75 volymprocent i
koncentrerad klorkalciumlösning olöslig olja, mot en tull
av 75 öre pr kg. utan avseende å alkoholhalten, med
villkor, att han underkastar sig de särskilda kontrollföreskrifter
angående varans användning, som meddelas
av Konungen. Annan finkelolja förtullas såsom brännvin
och sprit.

Kvantitet
för tullberäkningen.

TnllBat8.

Kronor öre

1 liter av
50 procents
alkoholbalt
vid
+ 15° C.
1 liter,
utan avseende
å
alkoholhalten.

185

Likör och absint; ävensom andra spritdrycker, försatta
med socker eller annat främmande ämne,
varigenom alkoholhalten angives oriktigt å provaren
..................

1 lit.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 213 Käft. (Nr 238). 4*

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

Anmärkningar till n:r 183—185.

1. I n:r 183—185 nämnda drycker må till riket införas
blott av den, som visar sig äga rätt att försälja brännvin.

2. I n:r 183—185 nämnda drycker må icke från tullverket
utlämnas annorledes än mot kvitto, utfärdat av
den, som är berättigad att införa dessa drycker, dock
att dylik dryck, som till brännvinsförsäljningsbolag
inkommit från utlandet, må mot kvitto utlämnas till
den, som visar sig hava erhållit bolagets medgivande
därtill.

3. Utan hinder av vad här ovan stadgats må

a) i n:r 183—185 nämnda drycker till riket införas
av den, som enligt särskilt stadgande äger åtnjuta
tullfrihet för från utlandet inkommande varor,

b) prov på nämnda drycker i vanlig ordning till
riket införas av vederbörligen legitimerad handelsresande,

c) resande, som ankommit från utrikes ort, för eget
bruk införa hit hänförliga drycker intill högst
en liter,

d) till skeppsproviant hänförliga drycker av här
ifrågavarande slag behandlas på sätt därom är
särskilt föreskrivet.

Kvantitet
för tullberäkningen.

Tullsats.

Kronor öre

187

188

*a) 190

Vin:

på fat, större eller mindre:

av mer än 14 men icke över 25 procents

alkoholhalt..............

på andra kärl:

musserande...............

icke musserande:

av mer än 14 men icke över 25 procents
alkoholhalt.............

Anm. Vin av mer än 25 procents alkoholhalt tullbehandlas
såsom likör. *)

1 kg.
1 lit.

1 lit.

*) Beröres såväl av överenskommelsen den 2 december 1908 angående handelsförbindelserna med
Frankrike som av handelstraktaten den 2 maj 1911 med Tyska riket.

Kungl. May.tx nåd. proposition nr 238.

		Kvantitet
		för tull-beräk-	Tullsats.
		ningen.
			Kronor	öre
	Pälsverk:
	beredda, lösa:
224	av sibiriskt lamm (ej persian), tibet, hamster,	( Ikg.	—	50
	munn el, nutria, bisam, kanin eller hare . .	'' iämte tilläggsavgift:
	llOO kr.	10	—
		1 Ikg.	i
225	andra slag...............	: jämte tilläggsavgift:
		(100 kr.	10
	beredda, hopsydda skinn samt delvis bearbetade
	persedlar, såsom foder:
226	av får, get, ren, hund, varg, vanlig i''äv, katt,
	häst- eller nötkreatur, sibiriskt lamm (ej persian), tibet, hamster, murmel, nutria, bi-sam, kanin eller hare; ävensom konstgjorda	[ Ikg.	3
	svansar ................	c jämte tilläggsavgift:
		1100 kr.	10	—
		( 1 kg.	6	—
227	andra slag...............	J jämte tilläggsavgift:
	Anm. till n:r 226 och 227. Avseende fästes ej vid söm-	(100 kr.	10	—
	nadsarbete, som endast avser att återställa skinnet till dess naturliga utseende
	fullfärdiga persedlar med pälsverk till övertyg
	eller foder, såsom mössor, muffar, boor, pälsar, kappor och fotsackar:
228	av får, get, ren, hund, varg, vanlig räv, katt, häst- eller nötkreatur, sibiriskt lamm (ej
	persian), tibet, hamster, murmel, nutria, bi-	i 1 kg.	6	—
	sam, kanin eller hare.........	! iämte tilläggsavgift:
		1100 kr.	10	—
		( 1 kff.	9	—
229	andra slag..............	; iämte tilläggsavgift:
	Anm. till n:r 210—229. Avdrag i vikten medgives ej	(100 kr.	10
	för askar, papper och dylikt omslag, ej heller för in-lägg eller kartor.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

		Kvantitet
		för tnll-beräk-	Tullsats.
		ningen.
609	Konstgjorda blommor, frukter och växter, förfär-digade huvudsakligen av spånadsvaror, papper, halm eller andra dylika ämnen; ävensom till prydnadsändamål avsedda, av enahanda materia-		Kronor	öre
	lier förfärdigade efterbildningar av fjärilar, skal-baggar, prynadsfjädrar och dylikt......	i kg.	20	_
610	Delar till konstgjorda blommor och andra i näst-
	föregående rubrik upptagna artiklar.....	i kg.	8	—
	Anm. Med delar till konstgjorda blommor o. s. v. för-
	stås blad för sig (även om de äro i botanisk mening sammansatta), ax för sig, knoppar för sig o. s. v., lösa eller buntade, men ej annorledes sammanbundna.
	Anm. till n:r 605—610. Avdrag i vikten medgives ej
	för askar, papper och dylikt omslag, ej heller för kartor och inlägg.
	Prydnadsfjädrar (plymer):
	strutsfjädrar:	I Ikg-	15	—
624	oarbetade................	; jämte tilläggsavgift:
		(100 kr.	10	—
		[ lk	40	—
625	arbetade, s. k. oäkta härunder inbegripna . . •	: jämte tilläggsavgift:
	\|100 10 kr.	—
	andra slag:	1 1 kg.	10	—
626	oarbetade................	J jämte tilläggsavgift:
		(100 kr.	10	—
		( Ikg-	30	—
627	arbetade ................	'' jämte tilläggsavgift:
	Anm. Såsom prydnadsfjädrar tullbehandlas även hela	(100 kr.	10	—
	fågelskinn samt hela vingar och andra befjädrade delar av fåglar, allt försåvitt varan kan anses avsedd till mon-
	tering av hattar eller till annat prydnadsändamål.
	Konstgj ort fj äderpälsverk:	f 1 kg-	40	—
628	av strutsfjäder...............	: jämte tilläggsavgift:
		(100 kr.	10	—
		1 1 kg.	30	—
629	andra slag................	c jämte tilläggsavgift:
		(100 kr.\| 10	—

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

		Kvantitet för tnll-beräk-ningen.	Tullsats.
1117	Fernissa: sprit-, med eller utan tillsats av färgämne . . Anm. För spritfernissor, som inkommer i kärl, innehål-lande mer än 20 kg., och i vilka spriten vid tullbehand-lingen denatureras, på sätt därom särskilt är föreskrivet, utgår tullen med endast 40 öre per kg.	1 kg.	Kronor i	öre 88
1226	Eterarter, Bytande, enkla eller sammansatta, såsom salpetereter, ättiketer, frukteter, ävensom konjak-, rom- och arrakessens samt i brännvin eller sprit lösta eterarter, ej särskilt nämnda, kärlens vikt inberäknad................	1 kg.	3
	Anm. Av de till denna rubrik hänförliga artiklar må eter och eter spirituosus eller s. k. Hoffmans droppar införas endast av apoteksföreståndare eller, efter kom-merskollegii prövning, av näringsidkare, som styrker sig hava behov av dylika varor för åstadkommande av sina tillverkningar.

Efter att sålunda hava redogjort för den indirekta beskattning, som Skatteresulmitt
förslag till s. k. lyxbeskattning innebär, övergår jag att beräkna det avleendei
fiskaliska resultatet av acciser och tullar. tullar och

Brännvinstillverkningsskatten har i 1917 års riksstat upptagits till acctser13,
000,000 kronor. Till grund för denna beräkning torde hava legat en
av kontrollstyrelsen till statskontoret lämnad uppgift, enligt vilken antalet
beskattningsbara liter brännvin för tillverkningsåret 1915—1916 beräknats
utgöra 21,266,000, för vilka tillverkningsskatt å 65 öre per liter skulle
uppgå till 13,882,900 kronor. Med avjämning nedåt hade man stannat vid
omförmälda belopp 13,000,000 kronor. Med den nu föreslagna skatten av
90 öre per liter skulle för samma litertal skatteinkomsten stiga till 19,139,400
kronor, vilket belopp i anslutning till den vid nyssnämnda beräkning gjorda
reduceringen torde höra avjämnas nedåt till 18,000,000 kronor. Med hänsyn
till den minskning i förbrukningen av spritdrycker, som en höjd tillverkningsavgift
jämte numera vidtagna nya restriktioner i avseende å försäljning
och utskänkning av sådana drycker får antagas medföra, torde en

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

ytterligare reducering av beloppet böra vidtagas, vadan jag å denna inkomsttitel
beräknar en merinkomst av 4,500,000 kronor.

Maltskatten har i statsverkspropositionen bland statsverkets inkomster
för år 1917 beräknats till 5,400,000 kronor. Med den av mig
föreslagna höjningen av skattesatserna med 20 procent torde man kunna
antaga, att ytterligare omkring 1,000,000 kronor i maltskatt skulle tillföras
statskassan.

Vidkommande slutligen inkomsten av de föreslagna tullförhöjningarna
har beräkningen härutinnan grundats å uppgifter angående införsel
av vederbörande varuslag, som stå att hämta från den officiella statistiken
för åren 1912 och 1913. Av lätt insedda skäl hava de uppgifter,
som avse krigsåret 1914, lämnats å sido.

Såsom framgår av följande tablå hava för däri upptagna varor införseln
och tullinkomsterna för åren 1912 och 1913 utgjort:

Kungl. Maj ds nåd. proposition nr 238.

				19 12.				19 13
Ru-brikn:r i tull-taxan.	Varuslag.	Kvantitet.	Värde i kronor.	Tull-sats i kronor per an-given kvan-titets-enhet.	Beräk-nad tull-inkomst i kronor.	Kvantitet.	Värde i kronor.	Tull-sats i kronor per an-given kvan-titets-enhet.	Beräk-nad tull-inkomst i kronor.
65	Ostron...........	kg	149,957	197,943	0-15	22,494	kg	155,377	239,281	0-16	23,307
144	Kaviar och gåsleverpastej . .	»	13,342	176,700	2-50	33,356	»	12,592	164,667	2-50	31,481
155	Kaffe: obränt........	>	30,575,949	38,219,936	0 12	3,669,114	>	34,087,366	39,200,471	0-12	4,090,484
156	bränt och kaffesurrogat		131,314	183,231	0''20	26,263	>	164,768	249,296	0''20	32,954
164	Konfityrer.........	>	567,424	640,891	0-50	283,715	>	548,285	652,441	0 50	274,143
183	Brännvin och sprit: på fat..........	liter ä 50 % 2,788,673	3,505,179	2) 100	l)2,788,673	liter ä 50 % 2,897,726	3,633,279	2) l-oo	2,927,787
184	på andra kärl......	liter	123.081	427,062	2) 2-00	246,162	liter	131,554	450,285	2) 2-00	263,108
185	Likör och absint......	>	78,217	303,265	2-50	195,543	>	79,425	306,592	2,50	198,563
187	Vin: på fat: av mer än 14 men icke över 25 % alkobolbalt .	kg	1,366,632	1,592,602	0''65	888,311	kg	1,414,058	1.664,544	0-65	919,138
188	på andra kärl: musserande.......	liter	374,324	1,991,840	2-oo	748,648	liter	367,167	1,947,781	2 00	734,334
190	icke musserande: av mer än 14 men icke över 25 % alkoholhalt .	»	75,834	118,960	100	75,834	y	72,760	115,791	l-oo	72,760
224	Pälsverk: beredda, lösa: av sibiriskt lamm m. m.	kg	44,357	1,330,710	0''50	22,179	kg	47,839	1,435,170	0-50	23,920
225	andra slag.......	>	10,981	2,196,200	100	10,981	y	13,557	2,711,400	1-00	13,557
226	beredda, hopsydda skinn m. m.: av får, get, sibiriskt lamm m. m.........	>	4,440	111,000	3 00	13,320	>	4,997	124,925	300	14,991
227	andra slag.......	>	798	159,600	6-00	4,78b	>	465	93,000	600	2,790
228	fullfårdiga persedlar med pälsverk till övertyg eller foder: av får, get, sibiriskt lamm m. m.........	>	864	43,200	6-00	5,184	>	996	49,800	6-00	5,976
229	andra slag.......	>	327	98,100	9''00	2,898	>	498	149,400	9 oo	4,482
609	Konstgjorda blommor m. m. .	»	7,392	243,936	15-00	110,880	>	10,070	332,310	15-oo	151,050
610	Delar därav........	>	1,139	11,390	6-00	6,834	>	1,182	11,820	6-00	7,092
624	Prydnadsfjädrar (plymer): strutsfjädrar: oarbetade .......	gr	108,200	21,640	0015	1,623	gr	199,905	49,976	0-015	2,999
625	arbetade ........	>	1,782,771	445,693	0-04	71,311	>	2,523,030	756,909	0-04	100,921
626	andra slag: oarbetade .......	>	11,030	1,103	0-01	no	>	28,450	2,845	0-01	285
627	arbetade ........	>	2,269,092	272,291	O03	68,073	y	2,557,451	306,894	003	76,724
628	Konstgjort fjäderpälsverk: av strutsfjäder......	>	34,614	10,384	0-04	1,385	y	102,183	30,655	004	4,087
629	andra slag........	>	64,000	9,600	003	l,920j	y	87,728	13,159	003	2,632
	Summa		—	- 1	—	9,299,59»		- 1	—	—	9,979,565

*) Utgör minimibelopp.

*) Se anm. 1 till tulltaxerubrikerna 183 och 184.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

Utgående från medeltalet för införseln av nedannämnda varuslag
åren 1912 och 1913, skulle tullinkomsterna vid av mig föreslagna höjda
tullsatserna ökas på sätt denna sammanställning utvisar:

Ru-	Varuslag.			Värde	Tullsats i kronor	Beräknad tullinkomst i kronor.
i tull-taxan.		i kronor.	efter vikt.	efter värde.
65	Ostron...............	kg	152,667	218,612	0-50	- -	76,334
144	Kaviar och gåsleverpastej......	>	12,967	170,683	2-50	10 %	49,486
155	Kaffe: obränt............	>	32,331,657	38.710,203	0''25	—	8,082,914
156	bränt och kaffesurrogat.....	»	148,041	216,263	0-42	—	62,177
164	Konfltyrer.............	>	557,854	646,666	loo	—	557,854
183	Brännvin och sprit: på fat..............	liter a 50% 2,843,199	3,569,229	2)l''2ö	_	>) 3.553,999
184	på andra kärl..........	liter	127,317	438,673	*)2-50	—	318,292
185	Likör och absint ..........	>	78,821	304,928	3-75	—	295,579
187	Vin: på fat: av mer än 14 men icke över 25 % alkoholhalt..........	kg	1,390,345	1,628,573	1-00		1,390,345
188	på andra kärl: musserande...........	liter	370,745	1,969,810	4-oo	_	1,482,980
190	icke musserande: av mer än 14 men icke över 25 % alkoholhalt.........	>	74,297	117,375	135		100,301
224	Pälsverk: beredda lösa: av sibiriskt lamm m. m.....	kg	46,098	1,382,940	0’50	10 %	161,343
225	andra slag...........	>	12,269	2,453,800	l-oo	10 %	257,649
226	beredda, hopsydda skinn m. m.: av får, get, sibiriskt lamm m. m..	>	4,718	117,962	300	10 *	25,950
227	andra slag...........	»	631	126,300	6-oo	10 %	16,416
228	fullfärdiga persedlar med pälsverk till övertyg eller foder: av får, get, sibiriskt lamm m. m. . andra slag...........	>	930	46,500	600	10 %	10,230
229	»	412	123,750	9''00	10 %	16,083
609	Konstgjorda blommor m. m......	>	8,731	288,123	2000	—	174,620
610	Delar därav...........	>	1,160	11,605	8-00	—	9,280
624	Prydnadsfjädrar (plymer): strutsfjädrar: oarbetade...........	gr	154.052	35,808	0015	10 %	5,892
625	arbetade ............	>	2.152,900	601,301	0-04	10 %	146,246
626	andra slag: oarbetade ...........		19,740	1,974	Ooi	10 %	394
627	arbetade ............	»	2,413,271	289.592	0''03	10 %	101,357
628	Konstgjort fjäderpälsverk: av strutsfjäder..........	»	68,398	20,519	004	10 %	4,788
629	andra slag............	>	75,864	11,379	0''03	10 %	3,414
	Summa		—	—		—	16,903.923

) Utgör minimibelopp.

'') Se anm. 1 till tulltaxerubrikerna 183 och 184.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

När jag nu går att i korthet helt approximativt angiva det fiskaliska
resultatet av föreslagna tullförhöjningar, får jag framhålla, att jag, i anslutning
till vad förut anförts rörande beskattningens inverkan på konsumtionen,
ansett mig för säkerhets skull böra räkna med att konsumtionen
av beskattad vara kommer att nedgå med minst tullförhöjningens belopp.
Skulle sålunda t. ex. en vara genom tullförhöjningen fördyras med 10
procent av sitt vanliga nu gällande handelsvärde, har man efter sådan beräkningsgrund
att vänta en nedgång i konsumtionen med minst 10 procent.
Vid uppskattningen av det fiskaliska resultatet har jag alltså utgått
från eu fast minimigräns i fråga om konsumtionens nedgång. På grund
av rådande osäkra förhållanden har jag dessutom ansett försiktigheten
bjuda att så gott som över hela linjen räkna med en ännu starkare, om
ock tillfällig konsumtionsminskning under närmaste året.

Med detta förord övergår jag till angivande av den approximativa
avkastningen av de skilda grupperna tullförhöjningar.

Enligt förestående tablåer hava de under åren 1912 och 1913 införda
kvantiteter av spritdrycker och viner dragit tillhopa tullavgifter i årligt
medeltal av ungefär 5,000,000 kronor. Med de föreslagna höjda tullsatserna
skulle tullinkomsterna för dessa varuslag vid konstant storlek för
importen stiga med ungefär 2,100,000 kronor till 7,100,000 kronor. Nödig
försiktighet torde vara iakttagen, om man vid tullförhöjningarna räknar
med en sådan nedgång i den verkliga importen, att meravkastningen å
tullavgifterna för spritdrycker och viner uppskattas till 1,000,000 kronor.

Importen av kaffe, obränt, bär under åren 1912 och 1913 uppgått
i medeltal till ungefär 32,300,000 kilogram. Efter 12 öre pr kilogram
uppgår tullavgiften för nämnda kvantitet till 3,876,000 kronor. Vid en
tullförhöjning av kaffet räknar jag med en nedgång i konsumtionen till
30,000,000 kilogram, som efter en tull av 25 öre pr kilogram skulle lämna
i tullinkomst 7,500,000 kronor. Merinkomsten skulle då uppgå till i runt
tal 3,600,000 kronor.

Vid denna approximativa beräkning anser jag mig kunna lämna å
sido de jämförelsevis ringa poster bränt kaffe och kaffesurrogat, som importeras.

Enligt de förenämnda tablåerna uppgå tullavgifterna, efter nu gällande
grunder, för däri omförmälda varor, med undantag av kaffe och kaffesurrogat
samt spritdrycker och viner, i medeltal till . . kronor 700,744
samt efter av mig föreslagna förhöjningar till .... » 1,617,336

Skillnaden....................kronor 916,592

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 213 käft. (Nr 238.) 5*

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

skulle förty motsvara den merinkomst, staten skulle erhålla efter införandet
av de höjda tullsatserna å varorna i fråga. Härvid anser jag mig
emellertid böra stanna vid en beräknad merinkomst av 400,000 kronor.

En sammanfattning av de gjorda beräkningarna giver alltså vid handen,
att den ökade inkomst, statsverket kunde påräkna genom föreslagen
höjning av accis- och tullavgifter, skulle uppgå till:

i brännvinstillverkningsskatt

i maltskatt.......

i tullavgifter:

spritdrycker och viner

kaffe.......

övriga......

. . . . kronor 4,500,000

. . . . » 1,000,000

. . . . » 3,600,000

. . . . > 400,000

Summa kronor 10,500,000

Efter att sålunda hava slutfört redogörelsen för de tullar och acciser,
som skulle ingå i skatteprogrammet, övergår jag till en närmare utredning
om den s. k. lyxbeskattningens realiserande på den direkta beskattningens
område.

Den direkta Det har redan framhållits, att en beskattning av konsumtionen av lyx tionsskatten

och överflödsvaror icke skulle erhålla en jämn fördelning mellan folklagren och
beträffande i varje fall icke fullt nå sitt ena, viktiga ändamål eller en allmän nedsättning
personer i konsumtionen av ifrågavarande slag av varor, om man inskränkte sig till
höjning av vissa tullar och accisser. För ändamålets vinnande måste anordnas
en allmän direkt konsumtionsskatt. Jag har ävenledes framhållit, hurusom
denna skatt principiellt borde bestämmas i förhållande till summan av
den skattskyldiges utgifter för konsumtion under året. Konsekvent skulle
detta hava till följd, att en person, oberoende av om hans utgifter bestritts
med egna inkomster eller han till utgifternas bestridande minskat egen
förmögenhet eller anlitat lånade medel, skulle bliva skattskyldig, såvida
utgifterna överstigit det skattfria maximum, ovan redan föreslaget till
3,000 kronor för den skattskyldige personligen. Mot en sådan konsekvens
av en skatt, åsyftande konsumtionens begränsning, vore intet att anmärka,
även om man måhända skulle finna lämpligt att låta följdriktigheten i detta
fall vika för praktiska skäl. Jag frånser också i det följande en sådan
konsekvens av skatteanordningen och förutsätter, att till grund för konsumtionsskatten
i varje fall icke kommer att läggas högre konsumerat
belopp än det som i det särskilda fallet motsvaras av egna inkomster. I
sådan händelse skulle det ju kunna invändas, att skattskyldig, vars in -

Kungl. May.ts nåd. proposition nr 238.

komstbelopp läge ovanför men dock i närheten av den skattfria inkomstgränsen
eller 3,000 kronor, genom en relativt lätt vidtagen minskning av
konsumtionen skulle kunna helt undandraga sig skatten. Man får vid
dessa gränsfall vara nöjd, om de nationalekonomiska synpunkterna i fråga
om konsumtionsheskattningen vinna beaktande, helst dessa gränsfall, om än
till antalet många, ej spela någon större roll i fiskalisk! avseende. Tyngdpunkten
vid den direkta konsumtionsskatten ligger nämligen långt högre
upp bland inkomstgrupperna på sätt framgår av skattens konstruktion.

För överskådlighetens skull skall jag föregripa redogörelsen för konstruktionen
genom att i korthet angiva de förhållanden och uppgifter, varå
skatten enligt mitt förslag skulle byggas.

1) Den skattskyldiges inkomst under nästföregående år fastställes
med ledning huvudsakligen av nu gällande deklarationer.

2) Inkomsttagare med inkomst, som icke överstiger 3,000 kronor
eller som icke uppgår till högre belopp än 3,000 kronor jämte 400 kronor
för varje person, inkomsttagaren har att utom sig själv försörja, är skattfri.
För inkomsttagare med inkomst över belopp, varom här är fråga, göres
avdrag efter enahanda grunder.

3) Den nuvarande deklarationen utfylles närmast med uppgifter

a) å beloppet kronoutskylder, som den skattskyldige nästföregående
året utgjort,

b) å antalet personer, den skattskyldige under samma år haft att
försörja, och

c) å det belopp av inkomsten, som den skattskyldige under året
kan hava sparat, d. v. s. å sparkapitalet.

4) Årsinkomsten efter avdrag såväl för belopp, varom här ovan
under 2) förmäles, som ock för kronoutskylder delas efter en i författningen
angiven delningsgrund i två delar, den skattfria delen och den
skattpliktiga delen.

5) 0 Från den skattpliktiga delen göres därefter avdrag för sparkapitalet.
Ä återstoden eller det taxerade beloppet uträknas skatten.

Ett exempel, däri jag förutsätter, att den skattskyldige har fyra personer
utom sig själv att försörja samt att enligt fastställd delningsgrund
den skattfria delen uppgår till en tredjedel av nettoinkomsten: En person
har 21,000 kronors inkomst. Det allmänna avdraget uppgår till 4,600
kronor, d. v. s. 3,000 kronor för den skattskyldige själv och 1,600 kronor
för övriga till familjen hörande personer. Kronoutskylderna hava stigit till
1,000 kronor. Efter avdrag för nyssnämnda belopp, tillhopa 5,600 kronor,
återstå alltså 15,400 kronor. Två tredjedelar härav eller 10,260 kronor

Allmänna

regler.

Kungl; Maj:ts nåd. proposition nr 238.

Skatt fria

inkomst gränsen.

motsvara den skattpliktiga delen. Har den skattskyldige konsumerat hela
årsinkomsten, i vilket fall den skattpliktiga delen utan avdrag taxeras till
konsumtionsskatt, utgår en förslagsvis till 10 procent bestämd skatt med
1,026 kronor. Skulle den skattskyldige återigen hava sparat ett belopp, låt
oss säga 3,000 kronor, stannar det taxerade beloppet vid 7,260 kronor
och skatten efter nyssnämnda grund vid 726 kronor.

Efter att sålunda i korthet hava angivit grunderna för den tilltänkta
direkta konsumtionsskatten, övergår jag att närmare motivera dess läggning.
För att undvika onödig upprepning förutsätter jag, att vid tal om
den skattskyldiges inkomster avdrag för kronoutskylder redan gjorts.

Såsom flera gånger framhållits blir''den egentliga skattgrunden för
den allmänna konsumtionsskatten en persons årliga utgifter för konsumtion.
Men att lägga beloppet av dessa utgifter direkt till grund för skattskyldigheten
synes mig olämpligt. En sådan åtgärd med den specialisering
av utgifterna, som då i deklarationsväg för ändamålet måste vidtagas,
skulle med skål verka förhatlig. För övrigt skulle en sådan anordning
icke vara av behovet påkallad. Man kommer nämligen till det åsyftade
resultatet genom att från den skattskyldiges sammanlagda inkomstsumma
draga den del av inkomsten, som ej konsumerats utan sparats, d. v. s.
sparkapitalet. För taxering till konsumtionsskatt erfordras alltså från
den skattskyldiges sida uppgifter om årsinkomsten och sparkapitalet.
I fråga om inkomsterna föreligga ju redan i de vanliga deklarationerna
till inkomst- och förmögenhetsskatten i stort sett erforderliga uppgifter.
Till kompletteringar, som kunna erfordras, skall jag senare återkomma. I
det föregående har häntytts på kronoutskylder. Dessa och vissa andra
kompletteringar hava allenast till ändamål att närmare fastställa den inkomst,
som står till den enskildes förfogande för konsumtion. Utöver
uppgifter av detta slag skulle då från den skattskyldiges sida krävas
deklaration av det belopp av inkomsten, som sparats. Aven uppgift i detta
hänseende torde kunna lämnas å de vanliga deklarationerna. Dessa deklarationer,
utfyllda på sätt nu angivits, skulle alltså kunna läggas till grund
vid taxeringen till den direkta konsumtionsskatten.

Vid fastställande av gränsen för skattskyldigheten har man i fråga
om inkomst- och förmögenhetsskatten, där skatteförmågan, bestämd i
förhållande till inkomstens storlek, lägges till grund för skatten, långt
friare händer än vid en direkt konsumtionsskatt, som avser att vara ett
led och ett komplement i en systematiskt genomförd beskattning av konsumtionen
av lyx- och överflödsvaror. Flertalet konsumenter träffas av

Kungl. Maj:fn nåd. proposition nr 238.

den indirekta beskattning, som föreslagits beträffande vissa allmänna konsumtionsartiklar.
Denna beskattning bör icke utfyllas med någon direkt
konsumtionsskatt, förrän den skattskyldiges inkomster medgiva en mera
allmän konsumtion av lyx- och överflödsvaror, som fäller utom förenämnda
grupper av konsumtionsartiklar. Att tala om eu dylik allmän konsumtion av
lyx- och överflödsvaror bland skattskyldige med inkomster, som ligga
närmast över skattskyldighetsgränsen vid inkomst- och förmögenhetsskatten
låter sig uppenbarligen icke göra. Långt högre måste skattgränsen bestämmas
vid en dylik konsumtionsskatt. Förslagsvis har gränsen av mig
satts vid en inkomst av 3,000 kronor, en gräns som vid avdrag för kronoutskylder
i verkligheten ligger något högre än 3,000 kronors inkomst enligt
förordningen om inkomst och förmögenhetsskatt.

När i en författning fastslås ett belopp för konsumtion, som blir
skattfritt, hänför man sig enligt sakens natur till en viss konsumerande
person, i detta fall den skattskyldige. Har han flera personer än sig själv
att försörja, bör det skattfria konsumtionsbeloppet följaktligen höjas. I
sådant avseende har jag för medlem i den skattskyldiges familj tänkt mig
ett genomsnittsbelopp av 400 kronor. Följden härav skulle exempelvis
bliva, att vid en familj bestående av fem personer den allmänna konsumtion
sskatten icke skulle göras gällande, utan för så vitt att den skattskyldiges
inkomster överstege 4,600 kronor.

Men även sedan man fastställt den så att säga negativa gränsen för inkomstens
skattskyldigheten d. v. s. genom ett inkomststreck undantagit vissa lägre
inkomstgrupper från den direkta konsumtionsskatten, återstår att giva skatt plikt i r/
form åt en skattskyldighet inom de högre inkomstgrupperna, som till gra- ™lden
måste anses växa i mån som möjligheten till konsumtion av lyx- och
överflödsvaror stiger och denna möjlighet av den skattskyldige även utnyttjas.
Att därvidlag följa utgifternas absoluta storlek och förutsätta att
samma belopp utgifter, i vilkens hand de än må vara gjorda, alltid i sig
innebär lika stor konsumtion av lyx- och överflödsvaror, vore detsamma
som att säga, att levnadsstandarden kunde allmänneligen nedbringas till
ett genomsnittstal inom samhället. Mänskligt sett låter sig detta under
inga förhållanden genomföras. Och även om så läte sig göra, skulle det
ur kulturell synpunkt, torde man utan gensägelse kunna påstå, vara långt
ifrån eftersträvansvärt. För övrigt skulle en direkt konsumtionsskatt skjuta
över målet och komma in på den direkta inkomstskattens område, för såvitt
hänsyn icke toges till växlande levnadsstandard.

Om man sålunda vid utmätande av den direkta konsumtionsskatten
icke kan utan vidare grunda skatten på utgifternas absoluta storlek, åter -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

står att söka någon annan mera allmängiltig grund för hänsynstagande
till växlande levnadsstandard. Då man icke lärer för sådant ändamål
kunna uppdela de skattskyldiga efter yrken eller samhällsställning, står
enligt min mening ingen annan grund att erhålla än själva inkomstbeloppen.
Man torde nämligen såsom en något så när allmängiltig regel
kunna hävda, att de allmänna levnadsförhållandena och därmed förknippade
ekonomiska skyldigheter för de större inkomsttagarne draga med sig
utgifter, som i stort sett stå i något så när konstant förhållande till
ökningen i inkomsten. Jag förbiser icke, att undantagen från denna regel
närmast är att söka hos dem, som åtnjuta s. k. fonderad inkomst. Men
att på grund av dessa undantag göra en åtskillnad mellan inkomst av
arbete och fonderad inkomst, varigenom i ett flertal fall en besvärande
ojämnhet i beskattningen skulle uppstå, anser jag icke tillrådligt, helst
undantagen från regeln jämväl, om än i mindre mån, äro att söka bland
skattskyldige för arbetsinkomster. Härtill kommer, att avgörande svårigheter
skulle uppstå för att i fråga om jordbruksfastighet skilja mellan
.inkomst av arbete och inkomst av fastigheten i övrigt. Dessutom torde
den anmärkning, jag framfört, i stort sett mötas genom progressionen i
skattskalan, i ty att de större inkomsterna i allmänhet äro att hänföra
till inkomst av kapital.

Då man, såsom jag nu framhållit, vid en direkt konsumtionsskatt
har att taga hänsyn till växlande levnadsstandard och detta under nuvarande
förhållanden icke lämpligen låter sig göra på annat sätt än att
ställa skattplikten i visst förhållande till inkomstens storlek, skulle frågan
eldigt min mening bäst lösas därigenom, att varje skattskyldigs inkomst
efter en på förhand för alla gemensamt fastslagen grund delades i två
delar, därav en skattfri och den andra skattpliktig. Den skattfria delen
kan bestämmas till hälften, tredjedelen av inkomsten eller till annat konstant
delningstal. Oberoende härav tager man genom själva förfarandet
hänsyn till den växlande levnadsstandard, som följer med ökade inkomster.

Vid fastställandet av delningsgrunden bör man hava i ögonsikte att
ju större del av inkomsten, som göres skattfri, desto högre anspråk på
sparande kan man ställa i fråga om den återstående delen av inkomsten.
Med andra ord konsumtionsskattens belopp bör i viss mån bestämmas
efter delningsgrunden. Skulle sålunda delarna, den skattfria och den
skattpliktiga, var för sig motsvara hälften var av inkomsten, bör skatten
kunna sättas högre än om den skattpliktiga delen bestämmes till två
tredjedelar av inkomsten.

I mina överväganden rörande denna fråga har jag tänkt mig valet
mellan nu nämnda två delningsgrunder; och har jag stannat vid den

Kungl. Maj:ta nåd. proposition nr 238.

senast omförmälda, enligt vilken den skattfria delen skulle stanna vid eu
tredjedel av inkomsten. Till detta resultat har jag kommit bland annat
av följande anledning. Den skattfria delen synes mig för vinnande av
skattens syftemål icke under några förhållanden böra såsom allmånnare
regel överstiga hälften av inkomsten. Den av mig föreslagna anordningen
innebär emellertid, att den skattfria delen i verkligheten alltid ligger något
högre än delningsgrunden angiver. Enligt min plan skulle nämligen före
delningen i skattfri och skattpliktig del från inkomsten allmänneligen
avdragas 3,000 kronor för den skattpliktige och dessutom 400 kronor för
eu var av övriga familjemedlemmar eller det belopp, som i det enskilda
fallet kunde betyda fullständig skattfrihet. Först det belopp av inkomssten,
som återstode efter nämnda avdrag, skulle göras till föremål för den
uppdelning, varom här är fråga.

Genom ett allmänt avdrag av nyss nämnda slag erhåller man en
mjukare övergång i skattskyldigheten vid de inkomstgrupper, som ligga
närmast över det skattfria inkomststrecket. Utan ett sådant allmänt avdrag
skulle man nämligen nödgas stadga, att den skattfria delen, vare
sig densamma utgjorde tredjedelen av inkomsten eller hälften därav, skulle
uppgå till minst det belopp, som i det enskilda fallet skulle hava medfört
full skattfrihet. För en person, vare familj bestode av fem personer och
vars inkomster uppginge till 6,000 kronor, skulle den skattfria delen stiga
till 4,600 kronor men hela återstoden eller 1,400 kronor underkastas skatt.
Vid jämförelse mellan två personer, en var med familj om fem personer,
skulle vid tillämpning av ett dylikt förfarande, den person, vare inkomster
stannade vid 4,600 kronor, gå helt skattfri, medan den andre med en inkomst
av 6,000 kronor skulle skatta för hela den del av inkomsten, som
överskjöte 4,600 kronor, i detta fall 1,400 kronor. Med mitt förslag skulle
emellertid varje inkomsttagare få göra det allmänna avdraget för sig själv
och familjemedlemmarne. Först återstoden, i senare fallet 1,400 kronor,
skulle gå till fördelning i skattfri och skattpliktig del. I stället för att
i nämnda fall till grund för skatten skulle läggas konsumtion till värde
av 1,400 kronor, komme den skattpliktiga delen att stanna vid två tredjedelar
av samma belopp eller ungefär 960 kronor. I förbigående anmärkes,
att för bedömandet av den skattebörda, som härav skulle följa, måste tagas
i betraktande dels avdraget för den del av inkomsten, som sparats, dels
ock skattens progressiva anordning, varigenom den taxerade delen av
inkomster av ifrågavarande storlek är ämnad att bliva jämförelsevis lindrigt
beskattad.

När jag nu föreslår, att av inkomst efter ifrågavarande allmänna
avdrag en tredjedel må utan skatt ingå i den skattskyldiges konsumtion,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

har jag icke därmed velat säga, att vederbörandes konsumtion kan eller
bör stanna vid det från skatten undantagna beloppet. Ja, även om man
fastställde ett absolut maximum t. ex. 50,000 kronor för den skattfria
delen, skulle jag ändock icke i fråga om detta maximibelopp göra ett
sådant påstående. Anledningen till uppdelningen är icke att söka i någon
mening om konsumtionens normala belopp i de skilda fallen, utan har
allenast, såsom redan angivits, tillkommit för erhållande av någon grund
för hänsynstagande till växlande levnadsstandard. Jag inskränker mig att
påstå, att å den skattpliktiga delen av inkomsten d. v. s. två tredjedelar
därav efter det allmänna avdraget något skall kunna sparas, utöver vad
för närvarande är förhållandet. Betalar den skattskyldige konsumtionsskatten,
utan att inkräkta på det sparande, som nu av honom plägar
göras, har en nedsättning i konsumtionen, motsvarande konsumtionsskattens
belopp, ägt rum till båtnad för såväl statsfinanser som landets ekonomi i
övrigt. Det årliga sparkapitalet, som under nuvarande förhållanden skulle
ställas till produktionens förfogande, skulle även efter konsumtionsskattens
tillkomst till oförändrat belopp vara att tillgå för samma ändamål.

För att därefter återgå till frågan om skattens anordning, må först
framhållas, att den skattpliktiga delen av inkomsten väl blir grundläggande
för skatteprocenten, men att denna skatteprocent icke är ämnad att utgå
för annat belopp ån det som konsumerats och således kommer att taxeras
till konsumtionsskatt. Från den skattpliktiga delen skall alltså före skattens
uträknade avdragas det av inkomsten sparade beloppet. Uppgår den skattpliktiga
delen till 10,000 kronor och skatteprocenten för skattpliktig del
av denna storlek bestämmes till 10, blir skatten vid konsumtion av hela
inkomsten 1,000 kronor. Har återigen ett belopp av 1,000 kronor sparats,
räknas skatteprocenten allenast å 9,000 kronor och skatten stannar vid
900 kronor.

Genom ett sådant förfarande, som på ett naturligt sätt markerar
skattens karaktär av konsumtionsskatt och den principiella skillnaden mellan
inkomstskatt och konsumtionsskatt, träffar man konsumtionen. Med
stigande konsumtion följer högre skattskyldighet. Och i själva förfarandet
ligger för den enskilde en direkt sporre till sparsamhet. Med ökat sparande,
vilket sett från andra sidan betyder minskad konsumtion, sjunker
skattskyldigheten.

För att under sådana förhållanden skaffa nödigt underlag för konsumtionsskatten
erfordras att i nuvarande deklarationer jämväl lämnas
uppgift å den enskildes sparande. Svårigheterna härvidlag möta huvudsakligen
vid lösandet av frågan av vad till sparande är att anföra, ett

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

spörsmål, som teoretiskt låter sig lätteligen besvaras men i deri praktiska
tillämpningen har åtskilliga hinder att övervinna.

I det föregående har jag beträffande skattens anordning förutsatt
dels ett allmänt avdrag för den skattskyldige personligen och för en var
annan av den skattskyldige försörjd person dels ock i skatteavseende eu
uppdelning av inkomsten. Från den i sistnämnda avseende föreslagna regeln
gör jag emellertid ett undantag. Enligt min mening borde nämligen den
skattfria delen av inkomsten begränsas uppåt, förslagsvis till 50,000 kronor.
När inkomsten efter det allmänna avdraget överstege 150,000 kronor,
skulle alltså i varje fall den skattpliktiga delen motsvara hela det belopp,
som läge över 50,000 kronor. Vid själva taxeringen skall naturligtvis även
i sådant fall hänsyn tagas till sparat kapital.

I fråga om skattskalan kan man icke, utan att förbise syftemålet Skottskalan.
med den direkta konsumtionsskatten, bestämma en viss för alla skattskyldiga
gemensam skatteprocent. Man har nämligen på goda grunder anledning
förutsätta, att trots växlande levnadsstandard överflödet i konsumtionen
eller i konsumtionen av lyx- och överflödsvaror växer hastigare än
proportionellt med utgifternas tillväxt. Under denna förutsättning och
vid ett förfarande, varigenom viss andel av inkomsten konstant undantages
från skatt, bör man kunna utgå från, att å återstående inkomsten eller
den skattpliktiga delen procentiskt taget mera skall kunna sparas vid de
större inkomsterna än vid de små. Härav drager jag den slutsatsen, att
konsumtionsskatten bör göras progressiv och att skattskalan bör bestämmas
efter storleken av den skattpliktiga delen.

Jag förbiser icke, att man skulle nå samma mål genom en anordning,
varigenom skatteprocenten bleve konstant men den skattpliktiga delen
bestämdes, i mån som inkomsterna stege, till allt större del av inkomsten.
Om t. ex. vid de lägsta skattpliktiga inkomsterna den skattpliktiga
delen fastställdes till tio procent av hela inkomsten — efter allmänna
avdraget — för att vid de högre inkomster så småningom växa
och eventuellt vid de högsta inkomsterna uppgå förslagsvis till sextio procent,
hade progressionen genom själva denna anordning genomförts. För
närvarande har jag emellertid ansett mig böra beträffande progressionen
stanna vid en progressiv skattskala.

För att belysa förslaget tillåter jag mig anföra några exempel; och
förutsätter jag i varje exempel, att den skattskyldige har en familj bestående
av hustru och tre barn, i följd varav det allmänna avdraget blir
4,600 kronor. A. har en inkomst av 8,000 kronor eller efter avdrag av
4,600 kronor en nettoinkomst av 3,400 kronor. Den skattpliktiga delen
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 213 käft. {Nr 2382) 6*

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

eller två tredjedelar av sistnämnda belopp motsvarar i jämnat tal 2,260
kronor. B. återigen har en inkomst av 20,000 kronor eller en nettoinkomst
av 15,400 kronor. Den skattpliktiga delen motsvarar i detta fall
10,260 kronor.

Konsumera nu både A. och B. alla sina inkomster, i vilken händelse
den skattpliktiga delen sammanfaller med det till konsumtionsskatt taxerade
beloppet, anser jag mig kunna förutsätta, att B. i fråga om lyx- och
överflödsvaror konsumerat ej blott absolut utan även relativt taget större
belopp än A. Det vore sålunda i enlighet med konsumtionsskattens natur
att sätta en högre skatteprocent för en inkomst, där den skattpliktiga
delen uppginge till 10,260 kronor, än för en inkomst där motsvarande del
stannade vid 2,260 kronor. Bestämdes skatten att utgå med fem procent,
då den skattpliktiga delen av inkomsten uppginge till belopp mellan 2,000
och 3,000 kronor, samt med tio procent vid skattpliktig del mellan 10,000
och 12,000 kronor, skulle de skattskyldige i förevarande bägge fall vid
full konsumtion av sina inkomster utgöra A. med en sammanlagd inkomst
om 8,000 kronor och ett till konsumtionsskatt taxerat belopp om 2,260
kronor i skatt 113 kronor samt B. med eu inkomst om 20,000 kronor
och ett taxerat belopp om 10,260 kronor i skatt 1,026 kronor.

Med konsumtionsskattens tillkomst torde emellertid både A. och B.
nödgas inskränka sin konsumtion med så stort belopp, som konsumtionsskatten
motsvarar. A. kan alltså för skattens betalande beräknas vid konsumtionsårets
utgång hava avlagt 113 kronor och B. för samma ändamål ett
belopp om 1,026 kronor. Dessa belopp motsvara alltså vid taxeringen
till konsumtionsskatt sparpenningar, som avgå från vederbörande skattpliktiga
del av inkomsten. Den skattpliktiga delen för A. 2,260 kronor
minskas alltså vid taxeringen till i jämnt tal 2,140 kronor och för B. från
10,260 kronor till i jämnt tal 9,230 kronor. Skatten skulle då vid ovan
angivna skattskala sjunka för A. till 107 kronor och för B. till 923 kronor.

Nu kan väl såsom regel antagas, att inkomsttagare sådana som A.
och B. hava för vana att spara icke alltför ringa belopp av sina inkomster.
Konsumtionsskatten torde därför också i verkligheten komma att vid inkomster
av ifrågavarande storlekar understiga de i dessa exempel angivna
beloppen.

Enligt regeln skulle skatteprocenten bestämmas efter beloppet för
den skattpliktiga delen av inkomsten, men skatten, sålunda bestämd, utgå
allenast å det till konsumtionsskatt taxerade beloppet, vilket skulle motsvara
den skattpliktiga delen minskad med sparkapitalet. Med en sådan
anordning skulle inträffa, att lika stora till konsumtionsskatt taxerade
belopp blevo olika hårt beskattade. Om i förevarande exempel A. ej spa -

Kungl. MajUs nåd. proposition nr 238.

rade något men B. däremot 8,000 kronor, uppginge visserligen i bagge
fallen de taxerade beloppen till 2,260 kronor, men skatteprocenten vore
enligt den givna regeln för B. 10 och för A. 5. Med hänsyn till den
för bägge tillämpade konstanta grunden vid inkomstens delning i skattfri
och skattpliktig del, varigenom B. tillförsäkrats en absolut taget större
skattfri del än A., vore mot olikheten i procentsatserna intet att erinra,
men man torde likväl böra taga under övervägande, huruvida icke i anslutning
till konsumtionsskattens karaktär skatteprocenten vid tillämpningen
borde följa eu något fallande skala i mån som sparandet ökades.

Man kunde sålunda tänka sig, att skatteprocenten även ställdes i beroende
av förhållandet mellan det belopp av inkomsten, som motsvarade den
skattpliktiga delen, och det belopp, som därav sparades.

Detta spörsmål jämte en del andra frågor och detaljer av delvis
stor betydelse för skattens ändamålsenliga anordning måste givetvis bliva
föremål för närmare utredning, om Herr Statsrådet över huvud taget skulle
finna själva planen till den direkta, konsumtionsskatten vara av beskaffenhet
att böra vinna beaktande. För egen del skall jag i korthet ytterligare
beröra allenast frågorna om vad till inkomst och sparkapital skulle vara
att hänföra och om uppbörd. Vid sidan därav tillåter jag mig framhålla,
att det torde böra lämnas taxeringsmyndigheterna i viss mån
öppet att medgiva frihet från eller lindring i skatt, där på grund av sjukdom,
arbetsbrist eller annan orsak för den skattskyldige utan hans eget
förvållande hinder mött att göra besparingar till konsumtionsskattens betalning.

Såsom förut angivits förutsätter jag, att till grund för taxeringen Vad till intill
den direkta konsumtionsskatten skola läggas de nu vanliga deklarationerna
med vissa kompletteringar. Till dessa kompletteringar hör uppgift
om det belopp i kronoutskylder, som den enskilde hatt att utgöra
och jämväl utgjort. Vid taxering till inkomst- och förmögenhetsskatten
äger den skattskyldige ej att göra avdrag för utskylder av nu nämnt slag,
i följd varav skatten utmätes även på grundvalen av de den skattskyldiges
inkomster, som av staten redan tagits i anspråk. Detta förfarande med
skatt på skatt kunde ju, utan minskning i statens inkomster, undvikas,
om vid inkomst- och förmögenhetsskatten en allmän förhöjning av skattskalan
ägde rum, varigenom skatteresultatet bleve detsamma även efter
avdraget för kronoutskylder. Enligt min mening blir kravet på ett sådant
avdrag oavvisligt vid en konsumtionsskatt, där skattskyldigheten principiellt
bygges å storleken av de inkomster, som stå till den enskildes rådighet
att konsumera.

Vad till
sparande
är att hän
föra.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition n:r 238.

Om jag sålunda funnit mig böra tillstyrka en renodling av inkomsterna
i förevarande avseende, har jag å andra sidan icke förbisett, att en
del inkomster, jag tänker närmast på vissa slag av realisationsvinster,
icke inrangeras inom de till inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara
inkomsterna. Vid ett eventuellt närmare utarbetande av bestämmelser
till en konsumtionsskatt torde övervägas och lösas frågan, huruvida
icke dylika inkomster lämpligen borde tagas i betraktande vid taxeringen.

Vid utformerandet av bestämmelserna om vad till sparande är
att hänföra torde åtskilliga svårigheter ur praktisk synpunkt möta.
ltn viss ledning torde måhända vara att hämta från den författning om förmögenhetstillväxtskatt,
som för närvarande gäller i Tyskland. Även om
man i ett flertal fall, där sparande ägt rum, skulle kunna säga, att sparkapitalet
motsvarar skillnaden i en persons förmögenhet vid årets början
och årets slut, blir detta dock långt ifrån regel. Den ökning i förmögenhet,
som uppstår exempelvis på grund av arv eller gåva eller till följd
av sådan värdestegring av de vid årets början förefintliga tillgångarna, som
icke realiserats, kan naturligtvis icke alls tagas i betraktande vid en taxering
till konsumtionsskatt. Inkomst av detta slag tillhör icke den skattskyldiges
taxeringsbara årsinkomster och kan alltså å andra sidan icke avräknas
vid fastställande av skattskyldigheten till konsumtionsskatt. I beaktande
kan allenast tagas sparande, gjort å en årsinkomst, som beräknats
efter de i beskattningsavseende fastställda grunderna. Att till sparkapitalet,
sålunda fastställt, räknas behållningen av årsinkomsten vid årets slut, vare
sig denna består av reda penningar eller nedlagts i värdepapper eller andra
värdeföremål, som direkt eller indirekt tänkts lämna avkastning, faller av
sig själft. Vidare måste naturligtvis till årets sparkapital räknas allt annat
av natur att motsvara kapitaluppsamling, såsom liv- och kapitalförsäkringspremier,
pensionsavgifter o. d., i den mån dessa premier eller avgifter
betalats under konsumtionsåret.

Till sparmedel, som från skattskyldighet undantages, borde utöver
de egentliga kapitalplaceringarna, varom nu nämnts, för övrigt föras hela
den del av årsinkomsten, som icke åtgått för konsumtion eller utgivits
för förvärv av konsumtionsartiklar. I vad mån begränsningar därutinnan
tarvas, torde åskådliggöras genom eventuellt följande närmare utredning.
För egen del vill jag framhålla, att gåvor, åtminstone sådana som äro
föremål för särskild beskattning genom stämpel, böra inräknas i sparmedlen.
Filantropiska och humanitära skäl måste i nämnda avseende tillerkännas
en viss betydelse.

Värdet av de för stadigvarande bruk i hemmet avsedda föremål,

Kungl. nåd. proposition nr 238.

för såvitt desamma icke kunna jämnställas med konsumtionsartiklar,
böra jämväl, i mån som föremålen förvärvats under konsumtionsåret,
medräknas i årets sparmedel. Det är ju möjligt, att vid eu närmare
utredning praktiska skäl kunna befinnas tala för en ordning, varigenom
allenast en viss del av dylika värden skall tagas i betraktande vid taxeringen.
Vid en sådan utredning och i övrigt vid utformandet av bestämmelser
om vad till sparkapitalet är att hänföra bör i allt fall ihågkoininas,
att den direkta konsumtionsskatten icke är avsedd att träffa annat
än själva konsumtionen.

Såsom vårt uppbördsväsende för närvarande är ordnat, betalar den Upjibördsskattskyldige
sina skatter för inkomst och förmögenhet till stat och kom-f°rJarandct''
mun långt efter det den inkomst, som är för skatten grundläggande, blivit
av den enskilde konsumerad eller intjänt. Detta har ständigt varit en
källa till svårigheter vid skattebetalning, svårigheter som vid en skatt av
konsumtionsskattens läggning bör såvitt möjligt undanröjas- 1 mån som
sparandet uppmuntras och den enskilde skall söka inrätta sitt liv på sådant
sätt, att han genom nedbringande av konsumtionen betalar skatten,
bör med uppbörden av skatten icke anstå någon nämnvärd tid efter det
sparandet ägt rum. Skatten skall nämligen betalas icke med inkomster,
som intjänats det år uppbörden sker, utan med inkomster under konsumtionsåret.
En annan ordning för uppbörden än den nu tillämpade bör
därför sökas, en ordning, varigenom skattebetalningen förlädes så nära
konsumtionsårets utgång som möjligt. Tidigare än vid tiden för deklarationsskyldighetens
fullgörande kan dock skatteuppbörden icke ifrågakomma.

Men då skulle den dock kunna ske under direkt medverkan av den skattskyldige
själv. De jämförelsevis fåtaliga skattskyldiga, som hade att utgöra
konsumtionsskatt, torde i allmänhet vara i den ställning, att de utan
större svårigheter själva skulle kunna med ledning av sina deklarationer
uträkna skattebeloppen. Där hinder mötte, kunde den skattskyldige, liksom
vid deklarationsskyldighetens fullgörande, inhämta råd och upplysning
av vederbörande taxeringsnämnds ordförande. Jag förutsätter nämligen,
att taxeringen till konsumtionsskatt äger rum genom samma myndigheter och
i samma ordning, som stadgas med avseende å inkomst- och förmögenhetsskatten.
Om nu den skattskyldige skall kunna åläggas att i sammanhang
med deklarationens avlämnande före myndigheters taxering och skattedebitering
utgöra konsumtionsskatten, måste själva formen för skattens
betalning göras enkel och för den skattskyldige så litet betungande som
möjligt. En sådan form vore enligt min mening vunnen, om skatten
finge utgöras med stämplar, som lades å deklarationen. Denna stämpel -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

beläggning skalle verkställas av den skattskyldige och skattstämplarna bliva
tillgängliga genom postanstalterna i riket. Först i den mån stämplar av en
eller annan anledning felades, eller taxeringsmyndighet höjde taxeringen,
skulle särskild debetsedel utfärdas för indrivning av felande belopp. Följdriktigheten
borde då leda till skyldighet för den skattskyldige att betala ränta
å felande skattebelopp eller därmed jämförliga böter. Med nu angivet
förfarande, som ävenledes i sinom tid torde kunna utsträckas till uppbörden
av inkomst- och förmögenhetsskatten, skulle jämte andra fördelar
vinnas en avsevärd förbättring i fråga om statens kassaställning.

Deri direkta Sedan jag härmed slutfört min redogörelse för den direkta konsum konsum-

tionsskatten, såvitt angår enskilda personer, får jag, i anslutning till vad
beträffande jag förut mer principiellt andragit i fråga om behovet av och grunderna
bolag. för en konsumtionsbeskattning, framhålla, att det icke kan anses för ändamålet
främmande att vid skatteanordningen jämväl de i bolagsform producerande
företagen draga en skatt i mån som deras konsumtion av vinsten
minskar det egna sparkapitalet. Med konsumtion i förevarande avseende
åsyftar jag uppenbarligen icke bolagens omkostnader utan allenast viss sida
av dispositionen av vinsten. Vinsten disponeras i stort sett dels för utdelning
till bolagsmännen dels ock för avsättning till bolagets egna fonder.

I den mån vinsten avsättes till egna fonder befordrar densamma, såsom
förut påpekats, i regel utvecklingen av bolagets egen produktion. Dessa
avsättningar motsvara de enskildes sparkapital. Men att taga till beskattning
hela vinsten med avdrag för avsättningen till egna fonder kan ej
heller ur förevarande skattesynpunkt ifrågakomma.

Självfallet bör den, vilken insatt penningar i bolag i form av aktier,
likaväl som den, vilken köpt de mera riskfria obligationerna i bolaget,
kunna påräkna avkastning å sitt kapital. Fn sådan avkastning kan på
visst sätt betraktas såsom en bolagets omkostnad, vilken bolaget bör vara
mäktig bära, om bolaget skall med trygghet kunna se framtiden an. Utan
utsikt till avkastning kommer för övrigt överhuvud taget intet företag till
stånd vare sig i bolags- eller annan form. Fn konsumtionsskatt, som
träffar bolag, bör alltså vid beskattning av vinsten lämna ej blott spår- ^
kapitalet utan även en viss marginal av vinsten för utdelning skattfri.
Huru stor denna marginal bör sättas är svårt nog att bestämma. I allmänhet
plägar man vilja beräkna avkastningen å aktier något högre än
avkastningen å andra slags värdepapper. Risken att ett eller annat år
erhålla mindre eller ingen avkastning vore nämligen större i förra än i
senare fallet. Hur riktigt ett sådant resonnemang än må vara, gäller dock
detsamma icke enligt min mening i förevarande fall. Om man lämnar

Kungl. Majils ndi/. proposition nr 238.

av vinsten så stor del skattfri, som motsvarar ungefärliga låneräntan, har
man ju lika litet som i fråga om enskilda personer sagt, att icke större
del av inkomsten än den skattfria delen kan komma att konsumeras, i detta
fall genom utdelning. Och konsumtionsskatten kommer givetvis icke att
därutinnan verka prohibitiv^

Med lånemarknadens nuvarande läge synes mig lämpligt, att den
skattfria marginalen bestämmes till sex procent å bolagets kapital. I de
fall, där akties värde genom mångåriga utdelningar kan anses väsentligt
överstiga den matematiska andelen i bolagets kapital, torde man måhända
böra medgiva en vidare marginal än vad nu sagts. Den anordning, som
för sådant ändamål borde följas, torde få bliva beroende på den följande
utredning av hela planen, varom Herr Statsrådet eventuellt föranstaltar.

Den skattpliktiga delen av bolagets vinst skulle alltså motsvara årsvinsten
efter avdrag dels för avsättningarna till bolagets egna fonder dels
ock för den vinstutdelningsmarginal, som nyss omnämndes. Skatten kunde
å det skattpliktiga beloppet tänkas utgå efter samma grunder som i nu
gällande förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt d. v. s. efter det
skattpliktiga beloppets förhållande till kapitalet.

_ Då vid en sådan anordning skattfriheten för det sparade kapitalet
medgivits i syfte att gynna bolagets konsolidering och utveckling, böra
de skattfria medlen, därest de senare utdelas, skattläggas, även om utdelningen
då stannar inom den skattfria marginalen.

Ett exempel: Ett bolag med ett sammanlagt kapital av 1,000,000
kronor har en årsvinst av 100,000 kronor. Av detta belopp avsättas

20,000 kronor till fonder och återstoden eller 80,000 kronor utdelas. Vid
taxeringen sker från årsvinsten avdrag dels för avsättningen 20,000 kronor,
dels ock för det belopp av utdelningen, som motsvarar 6 procent å
kapitalet, eller 60,000 kronor. Till beskattning återstår ett belopp av

20.000 kronor, motsvarande 2 procent å bolagets kapital. Bestämdes
skatten till 5 procent vid dylikt förhållande mellan det till konsumtionsskatt
taxei’ade beloppet och bolagets kapital, komme bolaget att utgöra

1.000 kronor i konsumtionsskatt. Förutsätter man att samma bolag endast
haft en årsvinst av 30,000 kronor men ändock med anlitande av tidigare
fonderade medel hölle utdelningen vid 8 procent eller 80,000 kronor,
skulle konsumtionsskatten utgå på hela det belopp, som överstege 30,000
kronor, eller på 50,000 kronor.

Taxeringen till konsumtionsskatt för bolag torde liksom taxeringen
i fråga om enskilda personer kunna verkställas av nuvarande taxeringsmyndigheter
med ledning av gällande deklarationer, kompletterade med
erforderliga uppgifter om avsättningar till egna fonder, utdelning, in. m.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

Det med avseende å enskilda personer föreslagna uppbördsförfarandet,
därest det vinner godkännande, borde utan svårigheter kunna vinna sin
tillämpning å bolag vid betalning av samtliga direkta skatter till staten.
I män som sådan skyldighet icke utsträckes till enskilda personer, borde
med betalningen av skatten i sammanhang med deklarationens avlämnande
vara förenat någon mindre rabatt för det skattskyldiga bolaget.

Skatteresul- Det fiskaliska resultatet av den direkta konsumtionsskatten blir natur tatet

med'' ijgtvis beroende av skattskalorna. Ur synpunkten av konsumtionsskattens
den direkta natur av komplement till de föreslagna indirekta skatterna å lyx- och
konsum- överflödsvaror hade jag tänkt mig, att skattskalorna borde så bestämmas,

tionsskatten.

Extra inkomst-
och
förmögenhetsskatt.

att den direkta konsumtionsskatten skulle lämna ungefär enahanda avkastning
som ifrågasatta tullar och acciser. Med ledning av senast verkställda
finansstatistiska utredning rörande taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt
har jag trött mig finna, att vid en skattskala, som började
med två procent vid skattpliktiga belopp av lägsta storlek och successivt
stege till femton procent vid skattpliktiga belopp av 50,000 kronor och
däråtöver, skulle erhållas en sammanlagd skattsumma av minst. 8,000,000
kronor. Vid dessa beräkningar har jag utgått från, att av vane inkomst
efter ett till 4,000 kronor uppskattat allmänt avdrag i medeltal en tredjedel
sparades och alltså vore skattefri.

Bolagsbeskattningen skulle även med mycket måttlig progression av
skatten kunna anses lämna eu avkastning av 4,000,000. kronor.

Att här närmare ingå på de grunder, jag följt vid dessa beräkningar,
enligt vilka den direkta konsumtionsskatten skulle stiga till ett
belopp av ungefär 12,000,000 kronor, torde icke vara behövligt. Om
min plan till den s. k. lyxbeskat.tningen skulle vinna Herr Statsrådets
godkännande, kan nämligen i allt fall förslag till författning angående
den direkta konsumtionsskatten icke föreligga färdigt så tidigt, att detsamma
kan framläggas för innevarande års riksdag.

Såsom jag redan muntligen haft åran framhålla för Herr Statsrådet,
har jag räknat" med detta förhållande och ansett mig kunna föreslå en
provisorisk anordning för 1917 års budget med avseende å den direkta
skatt, som vore ämnad att utgöra komplement till den ifrågasatta indirekta
beskattningen. Enligt denna anordning skulle jämsides med de tullar och
acciser, soin av mig föreslagits, för nämnda ar utgå en extra inkomst
och förmögenhetsskatt, motsvarande trettio procent av samma efter van

liga

grunder

debiterade skatt. Från denna extra inkomst- och förmögen -

hetsskatt borde dock befrias ungefärligen samma grupper inkomsttagare,
som skulle undantagas från den föreslagna direkta konsumtionsskatten,

Kung!. Maj:ts nåd. proposition nr 238.

varjämte för erhållande av mjukare övergång i skattskyldighet lindring i
skatt torde böra medgivas de inkomstgrupper, som läge närmast över den
skattfria gränsen.

För nästa års riksdag borde så framläggas fullt utarbetat förslag
till direkt konsumtionsskatt, vilken skatt därefter eller från och med år
1918 skulle ersätta den tillfälliga extra inkomst- och förmögenhetsskatten.
Stockholm den 17 april 1916.

Conrad Carleson.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 213 käft.

(Nr 233.)