Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 199.
1
Nr 19».
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
förordning om arvsskatt och skatt för gåva; given
Stockholms slott den 14 mars 1913.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att antaga närlagda förslag till förordning om arvsskatt och skatt för
gåva.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Magt förbliver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Theodor Adelsivärd.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 150 käft. (Nr 199.)
1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
Förslag
till
förordning om arvsskatt och skatt för gåva.
1 KAP.
Om skattens omfång.
1 §•
Den, som erhåller egendom genom arv, testamente eller gåva,
skall, på sätt i denna förordning närmare stadgas, erlägga skatt till
staten i förhållande till egendomens värde. Denna skatt utgår, i den
män ej anstånd med skattens erläggande jämlikt bestämmelserna i 47 §
av denna förordning medgivits, i form av stämpelavgift.
Från skatt är kronan befriad.
2 §•
Konungen äger i särskilda fall medgiva, att skatt enligt denna
förordning icke skall utgå för värdet av sådan samling utav historisk,
vetenskaplig eller konstnärlig beskaffenhet, som, utan att ersättning
eller vederlag till någon delägare i boet därför erlägges, på grund av
iideikommisstiftelse, testamente eller gåva är avsedd att såsom dylik
samling bibehållas.
2 KAP.
Om arvsskatt.
Om föremål för arvsskatt, och om värdering av arvfallen egendom.
3 §•
1 mom. Skatt på grund av arv eller testamente (arvsskatt) utgår:
a) för egendom, som efterlämnats av svensk medborgare eller av
3
Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition Nr 199.
utlänning, vilken vid dödsfallet varit eller bort vara här i riket mantalsskriven,
med undantag av fast egendom i utlandet;
b) för här i riket nedlagd förmögenhet, som efterlämnats av annan
avliden utlänning än i a) sägs. Med sådan förmögenhet förstås: last
egendom här i riket, egendom, som utgör beståndsdel av anläggningseller
driftkapital för företag inom riket, samt aktier, lotter eller andelar
i sådant företag.
2 mom. För egendom, som på grund av testamente tillfaller någon
vid annat tillfälle än förre rättsinnehavarens dödsfall, utgår arvsskatt
såsom för efterlämnad egendom, varom i i mom. sägs, där icke skatt
för egendomen beräknats i arvsskatten för behållningen i testamentsgivarens
dödsbo.
4 §•
Egendom, som utgör föremål för arvsskatt, upptages till dess värde
vid dödstillfället eller i fall, som omförmäles i 3 § 2 inom., 14 § 1) d),
eller 26 § till värdet vid tiden för tillträdet eller mottagandet.
5 §•
Vid egendomens värdering tjäna till efterrättelse de värden, som
upptagits i bouppteckning eller, där sådan icke finnes upprättad, i den
med anledning av egendom sförvärvet avgivna deklarationen; dock må
värdet av fäst egendom ej upptagas lägre än näst föregående årets
taxeringsvärde, ej h eller värdet å sådana tillgå ngar, som om förmälas i
6 §, upptagas till lägre belopp iin det värde, som bestämmes med tilllämpning
av de i nämnda paragraf angivna grunder. Har för viss egendom
särskilt penningvärde icke upptagits i bouppteckning eller deklaration,
beräknas värdet enligt intyg av trovärdiga män eller etter prövning
av den myndighet, till vilken bouppteckningen eller deklarationen ingivits.
Finnes för fäst egendom icke särskilt taxeringsvärde, skall
såsom sådant anses det värde, vartill egendomen skattas enligt intyg
eller prövning, varom nyss sagts.
6 §•
Värdet beräknas:
å aktier, lottbrev, obligationer och andra därmed jämförliga värdehandlingar,
som noteras å inländsk eller utländsk börs, efter det noterade
värdet, så framt icke omständigheterna föranleda till att detta värde ej
motsvarar pris, som under normala förhållanden kan antagas hava
varit påräkneligt vid försäljning;
4
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 199.
å fordran, som ej är förfallen och därå ränta ej skall beräknas
för tid före förfallodagen, till det belopp, som efter en räntefot av fem
för blindrå om året utgör fordringens värde vid tidpunkt, som i 4 §
aägs, skolande detta värde beräknas enligt den vid denna förordning
fogade tabell I;
å annan fordran till det belopp, vara den lyder, dock att osäker
fordran icke åsättes något värde;
å för evärdlig tid utgående ränta, avkomst eller annan förmån
till tjugu gånger det belopp, vartill den senast för helt år uppgått;
å nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån,
som utgår på viss tid eller under någons livstid, till rättighetens kapitalvärde,
som uppskattas efter det belopp, rättigheten senast för helt år
motsvarat, och en räntefot av fem för hundra om året, enligt de vid
denna förordning fogade tabellerna II, III och IV;
å rättighet, som icke är bestämd att utgå under någons livstid
men ändock är av obestämd varaktighet, till tio gånger det värde,
rättigheten senast för helt år motsvarat eller, om rättighetens innehavare
uppnått en ålder av sjuttiofem år, till fem gånger samma värde.
År rättighet beroende av varaktigheten av flera personers liv sålunda,
att rättigheten upphör vid den först avlidnes frånfälle, bestämmes
kapitalvärdet efter den äldstes levnadsålder. Skall däremot rättigheten
fortvara oförändrad till den sist avlidnes frånfälle, beräknas värdet efter
den yngstes ålder.
Årliga värdet av nyttjanderätt till eller rätt till avkomsten av viss
egendom anses utgöra fem för hundra av det penningvärde, som åsatts
egendomen. Rättighet, som avser endast del av egendom eller vars årliga
värde eljest icke kan enligt nyss angivna grund bestämmas, värderas
enligt intyg av trovärdiga män eller efter prövning av den myndighet,
till vilken bouppteckning eller deklaration ingivits.
I avseende å beräkning av värdet av utländskt myntslag skall gälla
vad i förordningen angående stämpelavgiften är i sådant avseende stadgat.
7 §•
För fideikommitterad egendom skall värdet beräknas, såsom om
egendomen tillfallit fideikommissinnehavaren med äganderätt.
Från egendomens värde må därvid avdrag ske, utom för vad i
8 § sägs, för den i egendomen intecknade gäld, som vid näst föregående
fideikommissinnehavarens död kan vara obetald, samt för värdet
av vad den nye fideikommissinnehavaren enligt fideikommissbrevet är
skyldig till annan utgiva,
Kung!. Maj:ls Nåd.. Proposition Nr 199.
5
8 §•
Häftar vid egendom förpliktelse på grund av nyttjanderätt eller rätt
till ränta, avkomst eller annan förmån, minskas egendomens enligt ovan
angivna grunder beräknade värde med förpliktelsens kapitalvärde. För
beräkning av sistnämnda värde gälla de i avseende å beräkning av rättighets
kapitalvärde meddelade bestämmelser. År förpliktelse beroende av
varaktigheten av flera personers liv sålunda, att förpliktelsen upphör vid
den först avlidnes frånfälle, bestämmes kapitalvärdet efter den äldstes levnadsålder.
Skall däremot förpliktelsen fortvara oförändrad till den sist avlidnes
frånfälle, beräknas värdet efter den yngstes ålder.
9 §•
Till styrkande av uppgift om egendoms värde tjäna:
a) i fråga om fast egendom, av vederbörande tjänsteman utfärdat
taxeringsbevis eller debetsedel, så upprättad som gällande uppbördsreglemente
föreskriver; samt
b) i fråga om aktier, lottbrev, obligationer och andra därmed jämförliga
värdehandlingar, intyg av mäklare eller andra med saken förtrogna
personer.
De bevis och intyg samt övriga upplysningar, som prövas nödiga
för styrkande av lämnade uppgifter om egendoms värde, skola av den
skattskyldige tillhandahållas vederbörande myndighet.
Om arvsandelar.
10 §.
Arvsskatt utgår efter värdet av arvinges eller testamentstagares
andel av behållningen i dödsboet, varvid fast egendom av fideikommissnatur
alltid betraktas såsom särskild andel.
11 §•
Såsom arvinges eller testamentstagares andel av behållningen i dödsbo,
varöver bouppteckning skall ingivas till svensk domstol, anses vad å
sådan andel finnes böra belöpa enligt lag, fideikommissbrev och sådant
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
den avlidnes testamente, som är intaget i bouppteckningen eller i liuvndskrift
eller bestyrkt avskrift fogats vid densamma eller ock före bouppteckningens
inregistrering bevakats vid domstol, dock att, där arvskifte
jämlikt 16 § lägges till grund för arvsskattens bestämmande, den
i arvskiftet gjorda fördelningen länder till efterrättelse.
Andel av kvarlåtenskap efter utlänning och av egendom, som i
3 § 2 mom. sägs, beräknas enligt deklaration och handling, varigenom
fördelning av kvarlåtenskapen eller egendomen kan hava blivit verkställd.
12 §.
Har någon erhållit nyttjanderätt eller rätt till avkomst eller annan
förmån av egendom, men har äganderätten därtill tillfallit annan, anses
äganderätten och nyttjanderätten eller förmånen var för sig utgöra
föremål, därå särskilda värden skola beräknas. Skall nyttjanderätten
eller förmånen tillkomma två eller flera personer var efter annan
skall värdet av nyttjanderätten eller förmånen i dess helhet inräknas i
den förste rättighetsinnehavareus arvsandel.
Upplåtelse av egendom med fri förfoganderätt under innehavarens
livstid behandlas såsom äganderätt.
13 §.
Åt i testamente förordnat, att någon skall erhålla nyttjanderätten
till egendom eller njuta avkomsten därav samt att äganderätten till
egendomen vid dennes död eller annan framtida tidpunkt skall tillkomma
testamentsgivarens då levande arvingar eller andra då levande personer,
och kan förty, då arvsskatt vid testamentsgivarens frånfälle skall
erläggas, icke med ledning av testamentet avgöras, vilken eller vilka
personer komma att varda ägare till egendomen, skall endast värdet
av nyttjanderätten eller förmånen beräknas såsom tillgång i boet efter
testamentsgivaren. Innebär förordnandet, att nyttjanderätten ellerj förmånen
skall tillkomma två eller flera personer, var efter annan, beräknas
värdet av den nyttjanderätt eller förmån, som på grund av innehavares
dödsfall sålunda övergår till ny innehavare, såsom tillgång i
den avlidnes bo.
När äganderätten till egendom, varom i denna paragraf sägs,
enligt testamentet tillfaller den eller de därtill berättigade vid nyttjanderättsinnehavares
eller förmånstagares död, skall äganderätten anses såsom
tillgång i boet efter denne.
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 199.
7
14 §.
Behållning i dödsbo, varöver bouppteckning skall ingivas till svensk
domstol, beräknas med ledning av bouppteckningen jämte övriga företedda
handlingar eller eljest inhämtade upplysningar, varvid särskilt iakttages:
1) att bland boets tillgångar inräknas:
a) lös egendom, som den avlidne innehaft såsom fideikommiss;
b) värdet av förmån eller rättighet, som i följd av dödsfallet
på grund av fideikommissbrev skall tillfalla annan än den nye fideikommissinnehavaren
;
c) egendom, som den avlidne innehaft med fri förfoganderätt under
sin livstid;
d) hemföljd eller gåva, som lämnats till delägare i boet under
sådana förhållanden, att den vid skifte av boet skall dit återbäras;
2) att bland boets tillgångar icke inräknas:
a) fast egendom av fideikommissnatur;
b) egendom, som den avlidne på grund av testamentsförordnande
med nyttjanderätt innehaft utan att därtill vara ägare eller fideikommissinnehavare
eller däröver hava fri förfoganderätt under sin livstid,
dock med iakttagande av vad i 13 § beträffande sådan egendom för
visst fall föreskrives;
3) att bland boets skulder icke må inräknas gäld, som är intecknad
i fast egendom av fideikommissnatur eller häftar vid fast egendom
i utlandet.
Från behållningen må avdrag ske för begravnings- och bouppteckningskostnader,
men icke för belopp, som skall betalas i arvsskatt.
15 §.
För den andel i boet, som tillfaller efterlevande make såsom
fördel, giftorätt och morgongåva, erlägges ej arvsskatt. Denna andel
beräknas till hälften av den gemensamma behållningen i boet, där den
icke blivit annorlunda bestämd i arvskifte, som enligt 16 § lägges till
grund för skattens beräknande.
16 §.
År vid bouppteckning fogat i behörig ordning upprättat arvskifte
i huvudskrift eller bestyrkt avskrift, vilket, med angivande av
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
storleken utav den andel av behållningen i boet, som tillkommer varje
arvinge eller testamentstagare, upptager och fördelar boets samtliga
tillgångar, skall arvskiftet i ifrågavarande delar läggas till grund för
beräkningen av arvsskatten, såvitt icke boets behållning enligt arvskiftet
upptagits till lägre värde än det, vartill densamma uppgår enligt härovan
angivna beräkningsgrunder, eller efterlevande make för andel,
som i 15 § sägs, tillagts mer än honom eller henne lagligen tillkommer.
17 §.
Därest i bouppteckningen uppgives, att, utom de i bouppteckningen
särskilt uppräknade arvingarna, finnas andra arvingar, men att deras
antal ej är känt, skall arvsskatten för sistnämnda arvingars sammanlagda
andelar beräknas, som om dessa andelar tillkomme allenast eu
av dem.
År i bouppteckningen antecknat, att kännedom saknas, om viss
uppgiven arvinge efterlevat, skall arvsskatt ändock beräknas för den å
honom belöpande andel.
18 §.
Vid beräkning av andel i kvarlåtenskap, varom förmäles i 3 §
1 mom. b), må avdrag ske endast för gäld, som är intecknad i däruti
ingående läst egendom.
Om arvsskattens beräknande.
19 §.
Skatt beräknas icke för andel, som på grund av arv eller testamente
tillkommer bröstarvinge eller på grund av testamente efterlevande
make eller bröstarvinges avkomling, där samma andels värde understiger
1,000 kronor, ej heller för annan andel, som icke uppgår till ett
värde av 200 kronor.
9
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 199.
I övrigt beräknas skatten enligt denna
Tariff.
Klass I. För andel, som på grund av arv eller testamente tillkommer
bröstarvinge eller på grund av testamente efterlevande make
eller bröstarvinges avkomling.
Ökning för varje fullt 100-tal
|
| Skattebelopp kronor | kronor, som faller mellan |
Andelsbelopp kronor | Procenttal | de i kol. 1 angivna | |
1,000 | 0.60 | 6 | 1.00 |
2,000 | 0.80 | 16 | 1.20 |
4,000 | 1.00 | 40 | 1.60 |
6,000 | 1.20 | 72 | 2.00 |
8,000 | 1.40 | 112 | 2.40 |
10,000 | 1.60 | 160 | 2.80 |
12,000 | 1.80 | 216 | 2.80 |
15,000 | 2.00 | 300 | 2.80 |
20,000 | 2.20 | 440 | 2.80 |
30,000 | 2.40 | 720 | 3.40 |
50,000 | 2.80 | 1,400 | 3.40 |
75,000 | 3.oo | 2,250 | 3.80 |
100,000 | 3.20 | 3,200 | 3.80 |
150,000 | 3.40 | 5,100 | 4.oo |
225,000 | 3.60 | 8,100 | 4.2 5 |
325,000 | 3.80 | 12,350 | 4.50 |
450,000 | — | — |
|
För andel, som uppgår till 450,000 kronor eller därutöver, utgör
skatten 4 kronor för varje fulla 100 kronor.
Klass II. För andel, som på grund av arv eller testamente tillkommer
fader, moder, broder (halvbroder), syster (halvsyster) eller broders
(halvbroders) eller systers (halvsysters) avkomling eller på grund av testamente
akademi, vetenskapligt samfund, allmänt undervisningsverk,
stipendiefond eller pensionsanstalt, likasom ock sjuk- eller fattigvårdsinrättning
eller annan from stiftelse.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 150 höft. (Nr 199.)
2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199-
Ökning för varje fullt 100-tal
kronor, som faller mellan
An delsbelopp | Procenttal | Skattebelopp kronor | de i kol. 1 angivna |
200 | 0.6 | 1.20 | 0.9 0 |
500 | 0.8 | 4.— | 1.20 |
1,000 | 1.0 | 10.— | 1.80 |
2,000 | 1.4 | 28.— | 2.6 0 |
3,000 | 1.8 | 54.— | 3.40 |
4,000 | 2.2 | 88.— | 4.20 |
5,000 | 2.6 | 130.— | 5.00 |
6,000 | 3.0 | 180.— | 5.5 0 |
10,000 | 4.0 | 400.— | 5.6 0 |
25,000 | 5.0 | 1,250.— | 7.oo |
50,000 | 6.0 | 3,000.— | 7.50 |
150,000 | 7.0 | 10,500.— | 8.70 |
365,000 | — | — | — |
För andel, som uppgår till 365,000 kronor eller därutöver, utgör
skatten 8 kronor för varje fulla 100 kronor.
Klass III. För andel, som tillkommer kyrka, landsting, kommun
eller hushållningssällskap.
200 | 1.— | 2 | — | 1:80 |
500 | 1.5 | 7 | 50 | 2:50 |
1,000 | 2_ | 20 | — | 4:— |
2,000 | 3.— | 60 | — | G:— |
3,000 | 4.— | 120 | — | 8:— |
4,000 | 5.— | 200 | — | 10:— |
5,000 | 6.— | 300 | — | 12:— |
6,000 | 7.— | 420 | — | 12:— |
7,500 | 8.— | 600 | — | 10:— |
10,000 | 8.5 | 850 | — | 10:— |
30,000 | 9.5 | 2,850 | — | 11:50 |
60,000 | 10.5 | 6,300 | — | 12:— |
175,000 | 11.5 | 20,125 | — | 13:— |
260,000 För andel, | som uppgår till | 260,000 | kronor eller därutöver |
skatten 12 kronor för varje fulla 100 kronor.
Klass IV. För andel, som tillkommer annan arvinge eller testamentstagare
än sådan, som omförmäles i klass I, klass II eller klass
III, så ock för andel, som är danaarv.
11
| Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr . | 199. 11 Ökning för varje fullt 100-tal | |
Andelsbelopp kronor | Procenttal | Skattebelopp kronor | de i kol. 1 angivna |
200 | 1.— | 2._ | 1.80 |
500 | 1.5 | 7.50 | 2.50 |
1,000 | 2__ | 20.— | 4.— |
2,000 | 3.— | 60.— | 6.— |
3,000 | 4.— | 120.— | 8.— |
4.000 | 5.— | 200.— | 10.— |
5,000 | 6.— | 300.— | 12.— |
6,000 | 7.— | 420.— | 12.— |
10,000 | 9.— | 900.— | 12.— |
30,000 | 11.— | 3,300.— | 15.— |
60,000 175,000 | 13.— | 7,800.— | 16.— |
15.— | 26,250.— | 18.— | |
260.000 | — | — | — |
För andel, som uppgår till | 260,000 kronor eller därutöver, utgöi |
20 §.
Till ledning vid uträknandet av skatt enligt denna förordning utfärdar
Kungl. Majrt erforderliga tabeller.
21 §.
Från arvsskatten avdrages lösen, som erlägges vid boupptecknings
inregistrering hos underdomstol i stad, eller, om på grund av gällande
förordning dylik lösen ej fordras, däremot svarande belopp.
22 §.
Där egendom på grund av testamente tillfaller äkta makar gemensamt,
skall vid beräkning av skatten så förfaras, som om egendomen
tillfallit endast en av dem och, där makarna tillhöra skilda klasser i
den i 19 § stadgade tariffen, den av makarna, som tillhör den lindrigast
beskattade av ifrågavarande klasser.
23 §.
Har nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån
tillfallit två eller flera vissa personer, att oförändrat utgå så länge
12
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 199.
någondera av dem lever eller att av dem åtnjutas var efter annan
under deras livstid eller under annan persons livstid, skall arvsskatten
beräknas, såsom om rättigheten i sin helhet tillfallit allenast en av
förstnämnda personer; skolande skatten, därest de personer, rättigheten
tillfallit, tillhöra särskilda klasser i tariffen, bestämmas enligt de
grunder, som gälla för den högst beskattade av ifrågavarande klasser.
Vad här stadgats beträffande rättighet, som tillfallit två eller
flera, var efter annan, äger icke tillämpning i fall, som i 13 § sägs.
24 §.
För fideikommitterad egendom beräknas skatten, såsom om egendomen
övergått till fideikommissinnehavaren från hans närmaste
företrädare.
25 §.
Där egendom på grund av testamente tillfaller någon vid annat
tillfälle än testamentsgivarens dödsfall och skatt för egendomen icke
blivit beräknad vid inregistrering av bouppteckning efter testamentsgivaren,
utan skall utgå vid varje tillfälle då egendomen övergår
till ny innehavare, bestämmes skattskyldigheten efter skyldskapsförhållandet
mellan tillträdaren och den förre innehavaren.
I fall, som omförmäles i 13 §, bestämmes ny ägares skattskyldighet
med hänsyn till skyldskapsförhållandet mellan honom och den förre
ägaren.
26 §.
Har arvinge eller testamentstagare inom två år före arvlåtarens
dödsfall av honom erhållit gåva, som icke jämlikt 33 § a) eller b)
är fri från skatt, skall värdet därav sammanläggas med det värde, vartill
arvingens eller testamentstagarens arvsandel enligt förut stadgade
grunder fastställts, och arvsskatten beräknas som om allt vore på en
gång arvfallet. För skatt, som förut särskilt erlagts, skall avdrag ske,
dock att arvsskatten icke i något fall må beräknas till lägre belopp än
som belöper på ifrågavarande arvsandel i och för sig.
Bouppteckning skall vid ingivandet för inregistrering vara åtföljd
av uppgift å gåva av här angiven beskaffenhet.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
13
27 §.
Har vid arvsskatts beräknande hänsyn icke tagits
a) till testamente, som sedermera bevakats,
b) till testamente, som, ändock detsamma icke bevakats, blivit av
arvingarna godkänt, eller
c) till gåva av beskaffenhet, som i 26 § sägs,
skall, därest skatten, om hänsyn till testamentet eller gåvan tagits,
blivit högre än den som beräknats, ytterligare arvsskatt av testamentstagare
eller arvinge erläggas med det belopp, som utgör skillnaden
mellan den förut beräknade arvsskatten samt den skatt, som skolat erläggas,
därest hänsyn till testamentet eller gåvan tagits.
28 §.
Har testamente, som lagts till grund för beräkning av arsskatt,
genom domstols laga kraftvunna beslut blivit helt eller delvis ogillt
förklarat, skall, därest skatten, om hänsyn icke tagits till de upphävda
bestämmelserna i testamentet, skolat uppgå till högre belopp ån som
erlagts, sålunda ogulden skatt erläggas av den eller de delägare i boet,
till vilkas förmån upphävandet skett.
29 §.
Skattskyldighet inträder
a) i fall, som i 27 § b) sägs, då arvingarnas godkännande av
testamentet erhållits;
b) i fall, som i 28 § sägs, då domstolens beslut vunnit laga kraft; samt
c) för egendom, som efterlämnats av utlänning, för egendom, som
på grund av testamente tillfaller någon vid annat tillfälle än förre innehavarens
dödsfall och för vilken skatt skall utgå jämlikt 3 § 2 mom.,
ävensom i fall, som i 27 § c) sägs, då arvinge eller testamentstagare
äger tillträda egendomen.
30 §.
Skall skatt enligt denna förordning utgå för lös egendom, som
efterlämnats utom riket, och har arvsskatt för egendomen därstädes er
-
14
Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
lagts, ankomme på Konungen att, efter ansökan, medgiva motsvarande
nedsättning i den skatt, som på samma egendom här belöper.
Vad här är stadgat äger ieke tillämpning med avseende å skatt,
som till annan stat erlagts för här i riket nedlagd förmögenhet.
3 KAP.
Om skatt för gåva.
31 §.
Skyldiga att erlägga skatt för gåva äro:
a) svensk medborgare:
för gåva av fast egendom inom riket samt lös egendom;
b) utlänning, som är eller bör vara här i riket mantalsskriven:
för gåva av fast och lös egendom inom riket;
c) landsting, kommuner och andra menigheter, samfund, stiftelser,
verk och inrättningar, bolag och föreningar för ekonomisk verksamhet
samt andra juridiska personer, med de i 32 § stadgade undantag:
för gåva av fast egendom inom riket samt lös egendom.
32 §.
Från skatt för gåva frikallas: kyrkor och religiösa samfund,
hushållningssällskap, akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk,
stipendiefonder, sjuk- och fattigvårdsinrättningar samt andra
fromma stiftelser, registrerade sjukkassor, registrerade understödsföreningar
samt föreningar och andra sammanslutningar, som, utan att hava
till ändamål att genom ekonomisk verksamhet tillgodose medlemmarnas
ekonomiska intressen, fullfölja övervägande religiösa, välgörande,
politiska, sociala, vetenskapliga eller konstnärliga syften eller avse att
främja handel, industri eller övriga näringar inom landet.
Frihet från skatt äger dock icke rum:
a) då gåva är gjord under villkor, att givaren skall under sin
livstid eller under viss tid äga behålla egendomen i sin besittning eller
uppbära avkastning därav, eller
b) då avkastningen av den givna egendomen är för all framtid
eller viss tid förbehållen vissa familjer eller bestämda personer.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
15
33 §.
Skattskyldighet äger icke rum
a) för gåva av möbler, husgeråd och andra lösören, som äro avsedda
för gåvotagarens eller hans familjs personliga bruk eller till prydande
av offentliga byggnader eller deras förseende med inredning ävensom
gåva, som avser prydande av allmän plats eller skänkes till offentligt
museum, bibliotek eller annan därmed jämförlig samling;
b) för vad någon erhållit såsom bidrag till undervisning eller uppfostran,
för periodiskt understöd eller eljest för gåva, som enligt gällande
författningar angående skatt å inkomst skall inräknas i gåvotagarens
beskattningsbara årsintäkter,
c) för annan gåva, vars värde icke överstiger tvåtusen kronor;
dock att, där gåvotagaren av samma givare inom loppet av två år
erhåller derå sådana gåvor, skattskyldighet inträder, så snart gåvornas
sammanlagda värde överstiger tvåtusen kronor.
34 §.
Skattskyldighet äger rum, vare sig skriftlig handling om gåvan
upprättats eller icke, och inträder vid tiden för gåvans mottagande.
35 §.
Skattskyldighet såsom för gåva inträder vid köp, byte, lega eller
annat sådant avtal, där av missförhållandet mellan de å ömse sidor utfästa
villkor är uppenbart, att avtalet huvudsakligen har egenskap av gåva.
36 §.
Vid beräkning av skattens belopp skall hänsyn tagas jämväl till
övriga, skatt underkastade gåvor, som den skattskyldige inom två år
före mottagandet av den gåva, varom fråga är, erhållit från samma
givare, så att skatten beräknas å gåvornas sammanlagda belopp, därvid
avdrag sker för den skatt, som redan må hava erlagts för tidigare
erhållna gåvor, dock att skatten för den gåva, hvarom fråga är, icke
i något fall må beräknas till lägre belopp än som på nämnda gåva i
och för sig belöper.
Då fråga samtidigt förekommer om beskattning av flera, av skilda
givare erhållna gåvor, skall skatt för sig beräknas och utgå för vad
''som erhållits från varje särskild givare.
16
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
37 §.
Skyldskapsförhållandet mellan givare och gåvomottagare lägges
till grund för beräkning av skatt enligt detta kapitel.
Egendom, som erhållits genom gåva, upptages till dess värde
vid mottagandet.
38 §.
De i fråga om skatt på grund av arv eller testamente i 5, 6, 8, 9,
12, 13, 19, 22, 23 och 25 §§ meddelade bestämmelser skola i tillämpliga
delar gälla beträffande skatt för gåva.
4 KAP.
Gemensamma bestämmelser.
Om deklaration.
39 §.
Inom tre månader, efter det skattskyldighet enligt denna förordning
inträtt, åligger det skattskyldig eller den, som har dödsbo efter
utlänning om händer, att i nedan uppräknade fall avgiva deklaration
till ledning vid skattens bestämmande. Dessa fall äro:
l:o) då arvfallen eller testamenterad egendom utgöres av kvarlåtenskap
efter utlänning;
2:o) då egendom på grund av testamente tillfallit någon vid annat
tillfälle än förre rättsinnehavarens dödsfall och skatt för fånget icke beräknats
i arvsskatten för behållningen i testamentsgivarens dödsbo;
3:o) då egendom tillfallit någon genom testamente, som, ehuru
icke bevakat, blivit godkänt av arvingarne och till vilket hänsyn icke
tagits vid arvsskatts beräknande för behållningen i testamentsgivarens
dödsbo;
4:o) då egendom tillfallit någon på grund av testamente, som
genom domstols beslut förklarats helt eller delvis ogillt, och den på
fånget belöpande arvsskatt, om hänsyn icke tagits till de upphävda
Kungl. Maj it s'' Nåd. Proposition Nr 199. 3 7
testamentsbeBtämmelserna, skolat uppgå till högre belopp än som erlagts;
samt
5:o) då egendom tillfallit någon genom gåva.
Deklaration skall, då den avser gåva eller testamenterad egendoms
övergång vid annat tillfälle än förre rättsinnehavarens dödsfall, avlämnas
till Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, där den skattskyldige
är bosatt, eller, i fråga om juridisk person, där styrelsen har sitt
sate, samt, då deklarationen avser arvfallen eller testamenterad egendom
i övrigt, till Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, där arvlåtaren
eller testamentsgivaren varit bosatt, eller, därest egendomen utgöres av
här i riket nedlagd förmögenhet, efterlämnad av utom riket bosatt utlänning,
till Kungl. Majrts befallningshavande i det län, där förmögenheten
i dess helhet eller till huvudsaklig del är nedlagd.
Vederbörande kronofogde och magistrat i annan stad än den, där
Kungl. Majrts befallningshavande har sitt säte, vare pliktiga att på
anmodan av skattskyldig mottaga deklaration och överlämna den till
Kungl. Maj:ts befallningshavande.
Vad i denna paragraf säges om Kungl. Maj:ts befallningshavande
i vederbörande län skall, beträffande Stockholms stad, äga motsvarande
tillämpning å överståthållarämbetet för uppbördsärenden.
40 §.
Deklaration skall avgivas på heder och samvete samt innehålla
uppgift å namn och hemvist för den, från vilken egendomen övergått,
skyldskapsförhållandet mellan denne och mottagaren samt egendomens
beskaffenhet och verkliga värde ävensom, beträffande gåva, upplysning
om ytterligare gåvor, till vilka enligt 36 § hänsyn skall tagas
vid skattens beräknande. Skall avdrag ske för tidigare erlagd skatt,
åligger det den deklarationspliktige att styrka vad han i sådant avseende
redan utgivit.
Har, under de i 13 § angivna förutsättningar, egendom övergått
med äganderätt, skola här omförmälda uppgifter avse förre ägaren.
Deklaration skall avlämnas i två exemplar och åtföljas av handlingar,
som innefatta upplysning om de förhållanden, på vilka skattskyldigheten
grundas.
Bevis över verkställd deklaration med uppgift tillika om inbetald
skatt skall av vederbörande tjänsteman utan ersättning tillhandahållas
skattskyldig.
Bihang till Riksdagens protokoll 1919. 1 sam1. 150 höft. (Nr 199.)
3
18
Kungl. Maj:t* Nåd. Proposition Nr 199.
41 §.
Granskning av deklaration må verkställas endast av de ämbetsocli
tjänstemän, vilka i och för sin befattning böra erhålla del av densamma.
I övrigt må deklaration, som förvaras hos vederbörande ämbetsmyndighet,
icke vara för någon tillgänglig, utan att den deklarationsskyldige
skriftligen medgivit deklarationens offentliggörande, dock att
deklarationer må, på sätt Konungen förordnar, för statistisk bearbetning
utlämnas till den ämbetsmyndighet, åt vilken Konungen uppdrager utförandet
av sådan bearbetning.
Deklarationerna skola med undantag för den tid, varunder de
jämlikt bestämmelsen i 53 § 2 mom. äro överlämnade till vederbörande
hovrätt, hos Kungl. Maj:ts befallningshavande behörigen förvaras under
tio år från det år, varunder de ingivits, varefter de förstöras.
Om skattens erläggande.
42 §.
Skatt enligt denna förordning erlägges:
a) där bouppteckning över egendomen upprättats, vid bouppteckningens
inregistrering, med iakttagande att, där dödsbo omfattar å
flera orter befintlig egendom, däröver särskilda bouppteckningar upprättats,
skatten erlägges vid inregistreringen i den ort, där den avlidne
vid dödsfallet varit eller bort vara mantalsskriven;
b) * där jämlikt 27 § a) skatt skall utgå på grund av testamente,
som bevakats efter bouppteckningens inregistrering, då protokollet över
bevakningen utlöses;
c) beträffande fäst egendom av fideikommissnatur, då lagfart
sökes; samt
d) i de fall, då deklarationsplikt enligt 39 § äger rum, vid deklarationens
avlämnande till behörig myndighet.
Skatten erlägges, i den mån ej anstånd medgivits, genom stämpelbeläggning
av den handling, som ligger till grund för skattens beräkning,
dock att i fall, som omförmäles under b) härovan, stämpeln anbringas
å protokollet över testamentsbevakningen.
Vid stämpelbeläggningen användas dubbla beläggningsstämplar,
om vilka i förordningen angående stämpelavgiften stadgas.
Den med stämpel försedda handlingen återställes till den, som
avlämnat densamma.
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 199.
19
43 §.
Då ämbete- eller tjänsteman, vilken bar att å tjänstens vägnar
emottaga handling, som enligt 42 § skall vid ingivandet förses med
stämpel, tillhandahåller stämplar, skola de till handlingen erforderliga
stämplar hos honom köpas; börande i sådant fall ämbets- eller tjänstemannen
verkställa stämpelbeläggningen.
44 §.
År bouppteckning eller fideikommissbrev icke vid ingivandet behörigen
åsatt stämpel och erläggas ej genast efter erhållen tillsägelse
penningar till det felande stämpelbeloppet eller, där ämbets- eller tjänstemannen
ej är stämpelförsäljningsman, nämnda stämpelbelopp, må handlingen
ej mottagas.
45 §.
År deklaration icke vid ingivandet till Kungl. Maj:ts befallningshavande
försedd med stämpel till erforderligt belopp eller åtföljes densamma
icke av penningar till stämpels anskaffande, äger Kungl. Maj:ts
befallningskavande förordna om uttagande av skattebeloppet i den ordning,
som om uttagande av oguldna kronoutskylder är stadgat.
46 §.
Arvsskatt, som erlägges vid boupptecknings inregistrering, förskjutes
av boet. Skatten skall av delägare i boet sålunda gäldas, att
en var vid tillträde av den honom tillkommande andel i boet erlägger
så mycket av skatten, som enligt därför stadgade grunder å nämnda
andel belöper, jämte ränta efter fem för hundra om året. Där skatt
utgått dels för äganderätten till egendom och dels för nyttjanderätt
till eller förmån av samma egendom, skall ägaren genast utgiva vad
av skatten å äganderätten belöper, fastän tillträdet av egendomen sker
senare. Därest nyttjanderätten eller förmånen tillkommer två eller flera
var efter annan, åligger det efterföljande innehavare att vid tillträdet
till företrädaren återbära vad av skatten belöper å rättighetens återstående
värde.
20
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
Om anstånd med skattens erläggande.
47 §.
1 mom. A. Uppgå i dödsbo beloppet av kontanta medel samt
värdet av obligationer ocli andra lätt realiserbara värdepapper sammanlagt
icke till dubbla beloppet av den arvsskatt, som skall erläggas
för behållningen i boet, eller föreligger i andra fall för någon, som är
skattskyldig enligt denna förordning, avsevärd svårighet att genast
erlägga hela den skatt, som belöper på honom tillfallen egendom, må,
såvida skatten uppgår till minst femhundra kronor, densamma betalas
genom högst fem lika årliga inbetalningar efter domarens eller Kungl.
Majrts befallningshavandes prövning.
B. Skall skatt utgå för nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst
eller annan förmån och prövas avsevärd svårighet föreligga att genast
erlägga skattebeloppet eller skall skatt utgå för egendom av fideikommissnatur,
äge skattskyldig, oavsett skattens belopp, rätt till anstånd såsom
ovan sägs; och må, där skatten utgår enligt klass IT, klass III eller
klass IV i tariffen, anståndet kunna utsträckas till högst tio lika årliga
inbetalningar.
2 mom. Önskar skattskyldig erhålla anstånd enligt denna paragraf,
skall begäran därom skriftligen göras senast vid ingivandet av den
handling, som lägges till grund för skattens beräkning; skolande, därest
ansökningen skall vinna avseende, vid densamma fogas behörig till
Kungl. Maj:t och kronan utfärdad skuldförbindelse å skattebeloppet. I
fall, som avses i 1 mom. A, skall därjämte ställas säkerhet, som av
domaren eller Kungl. Majrts befallningshavande godkännes.
3 mom. Den del av skattebeloppet, med vars erläggande anstånd
icke får åtnjutas, skall erläggas då, enligt vad i allmänhet är stadgat,
skatten skolat i dess helhet gäldas, därest ej anstånd beviljats. Första
ärliga inbetalningen av skattebelopp, med vars erläggande anstånd beviljats,
skall äga rum på årsdagen för anståndsbeslutet. Av återstående
årsinbetalningar verkställes en var å motsvarande dag det år, då den
till betalning förfaller. Å skatt, för vilken anstånd åtnjutes, skall erläggas
ränta efter fem för hundra om året av oguldet belopp.
4 mom. Har anstånd medgivits, förses den stämpelpliktiga handlingen
dels med stämplar till värde motsvarande det kontant inbetalda
skattebeloppet dels ock med anteckning därom, att skuldförbindelse blivit
avlämnad för återstoden av skattens belopp.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
21
5 mom. Skattskyldig vare berättigad att göra inbetalning jämväl
före förfallodag.
V;yder genom löftesmäns död eller av annan orsak ställd säkerhet
minskad och lämnas icke efter tillsägelse annan nöjaktig säkerhet, vare
ogulden del av skatten genast förfallen till betalning.
6 mom. Av Kungl. Maj:ts befallningshavande godkända säkerhetshandlingar
förbliva under dess vård och bevakning.
Skuldförbindelse med tillhörande säkerhet, som blivit av domare
godkänd, skall av denne till Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshavande
omedelbart överlämnas för vård och bevakning; börande vid
säkerhetshandlingarna fogas jämväl anstånds beslutet, om sådant finnes
vara erforderligt för Kungl. Maj:ts befallningshavandes befattning med
ärendet; och skall det åligga Kung!. Maj:ts befallningshavande att genast
till domaren översända kvitto å de mottagna handlingarna.
7 mom. Hos Kungl. Maj:ts befallningshavande skola kronans
fordringar för utestående skatt av ifrågavarande slag bokföras inom linjen;
och skall Kungl. Maj:ts befallningshavande övervaka, att beloppen bliva
på sina förfallotider behörigen inbetalda, samt att de influtna medlen
redovisas såsom stämpelmedel.
8 mom. Vad i denna paragraf är sagt om Kungl. Maj:ts befallningshavande
skall, beträdande Stockholms stad, äga motsvarande tilllämpning
å överståthållarämbetet för uppbördsärenden.
Om eftergift av skatt.
48 §.
1 mom. ÅArlider någon, som är skyldig utgiva skatt enligt denna
förordning, inom sex månader från det arv fallit eller gåva skett, eller
avlider innehavare av fast egendom av fideikommissnatur, innan han
tillträtt egendomen, eftergives skatten.
2 mom. Avlider fideikommissinnehavare, vilken är skattskyldig
enligt klass I i tariffen, inom två år från det han fideikommisset tillträtt
eller fideikommissinnehavare, som är skattskyldig enligt klass II
eller klass IV i tariffen, inom fem år från tillträdet, eftergives vad
av skatten icke förfallit till betalning vid dödstillfället. Därest fideikommissinnehavare,
som, utan att hava begärt anstånd med skattens
erläggande, på en gång inbetalt hela skattebeloppet, avlider innan nu
22
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 199.
angivna tider förlupit, eftergives så stor del av skatten, som, ifall anstånd
medgivits vid arvfall enligt klass I under tre år och vid arvfall
enligt klass II eller klass IV under sex år, icke skulle varit till betalning
förfallen vid dödstillfället.
Vad sålunda stadgats äger tillämpning jämväl i fråga om den,
som på livstid innehar nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller
annan förmån.
Om restitution.
49 §.
/ mom. År någon berättigad till eftergift av erlagd skatt eller
visar sig på grund av förhållanden, som antingen inträffat efter tiden
för skatts erläggande eller ock därvid icke varit kända, att skatt utgått
med högre belopp än som på grund av bestämmelserna i denna förordning
bort erläggas, må skatten, i den mån den icke bort utgå, på
ansökan kostnadsfritt återbekommas i den ordning, som i fråga om restitution
av kronoutskylder är föreskriven. Har enligt 47 § skuldförbindelse
å skattebeloppet utfärdats, skall vid eftergift av hela det oguldna
skattebeloppet skuldförbindelsen återställas och skola, där skatt utgått
med högre belopp än vederbort, de årliga inbetalningarna i motsvarande
mån nedsättas.
Ansökan, varom ovan sägs, skall, då den grundar sig därå, att
efter boupptecknings inregistrering gäld yppat sig efter den avlidne,
göras inom två år efter det iuregistreringen skett.
2 mom. Vill någon av annan anledning än i 1 mom. sägs föra talan
om återfående av skatt eller del därav, skall ansökan därom inom sex
månader från det skatt blivit erlagd ingivas till vederbörande hovrätt.
Part, som med hovrätts beslut icke åtnöjes, så ock vederbörande
advokatfiskal, där han finner sådant nödigt för bevarande av kronans
rätt, äger att mot beslutet fullfölja talan genom besvär, vilka skola
till nedre justitierevisionen ingivas före klockan 12 å trettionde dagen
från den dag, då beslutet meddelades.
Styrker part, att ansökan om återfående av skatt, varom i detta
mom. sägs, icke kunnat ingivas inom föreskriven tid, ankomme efter
därom gjord ansökning på Konungen att efter prövning av föreliggande
omständigheter förordna om restitution av vad i skatt för mvcket
erlagts.
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 199.
23
Om tillsyn å skattens utgörande.
50 §.
Ämbets- eller tjänsteman, till vilken stämpel underkastad handlingingives,
bör tillse, att handlingen är behörigen försedd med stämpel.
51 §.
I det protokoll, vari bouppteckning inregistreras, antecknas dels
beloppet av samtliga, på sätt förut stadgats, beräknade andelar av behållningen
i boet, dels den arvsskatt, som å varje andel belöper, eller,
där frihet från skatt för visst fall är medgiven, uppgift därom, dels
beloppet av den stämpel, varmed bouppteckningen enligt sålunda angivna
grunder blivit belagd, dels ock, där anstånd enligt 47 § meddelats,
uppgift därom. Har stämpelbeläggning skett enligt 27 § a), skola i
protokollet antecknas de grunder, varefter den särskilda stämpeln beräknats.
52 §.
Å brädden av det i 51 § omförmälda protokoll skall vid testamentsbevakning,
som äger rum innan bouppteckning efter testamentsgivaren
för inregistrering ingivits, anteckning göras därom, att bouppteckningen
ännu icke blivit inregistrerad, samt vid bevakning av testamente, efter
det bouppteckning inregistrerats, antecknas dagen för inregistreringen.
Vad i förordningen angående stämpelavgiften finnes stadgat om
anteckningar å brädden av underrätts protokoll skall iakttagas jämväl i
vad protokollen avse handlingar, som äro underkastade skatt enligt denna
förordning.
53 §.
1 mom. Redovisning av stämpel för i denna förordning avsedda
handlingar, som ingivits till domstol, samt granskning av sådan redovisning
skall äga rum på sätt i förordningen angående stämpelavgiften
är stadgat beträffande övriga till domstol ingivna stämpel underkastade
handlingar.
24
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
2 mom. Hos Kungl. Maj:ts befallningshavande skall föras särskild
förteckning över de ingivna deklarationerna, innehållande uppgift om
den skattskyldiges namn och hemvist, samt skattens belopp ävensom,
därest anstånd med skattens erläggande blivit medgivet, anteckning
härom, men må för deklarationens innehåll vidare redogörelse icke
lämnas.
För kontroll å deklarations stämpelbeläggning åligger det Kungl.
Maj:ts befallningshavande att för varje år inom den 1 april det nästföljande
året insända dels avskrift av denna förteckning dels däri omförmälda
deklarationer med tillhörande handlingar och de med nr 2 betecknade
stämpeldelarna till vederbörande hovrätt, varest granskningav
den verkställda stämpelbeläggningen äger rum, skolande efter granskningens
aA^slutande deklarationerna till Kungl. Maj:ts befallningshavande
återställas.
Ansvarsbestämmelser.
54 §.
1 mom. Den, som uppgivit död mans bo, men därvid uppsåtligen
dolt undan tillgång av det värde eller lämnat annan falsk uppgift
av sådan beskaffenhet, att arvsskatt uttagits med lägre belopp än
eljest vederbort, böte två gånger det felande skattebeloppet, dock vare
minsta bot tjugufem kronor; och må den domstol, där bouppteckning
skall ingivas, på yrkande vid underrätt av allmän åklagare och vid
hovrätt av advokatfiskal, vid vite tillhålla den, som uppgivit boet, att
med ed fästa uppgiftens riktighet.
2 mom. Har någon mot bättre vetande i deklaration lämnat oriktig
uppgift och har därav föranletts, att skatten utgått med lägre belopp
än vederbort, böte på sätt i 1 mom. stadgas.
3 mom. År icke deklaration åtföljd av de för skattskyldighetens
bedömande föreskrivna upplysningar, äge Kungl. Maj:ts befallningshavande
att vid vite tillhålla den deklarationspliktige att fullgöra vad
honom i sådant avseende åligger.
4 mom. Underlåter någon att inom föreskriven tid avgiva deklaration,
böte högst femhundra kronor, och äger domstol, på yrkande
av allmän åklagare, att vid vite tillhålla den försumlige att sin skyldighet
i sådant avseende fullgöra.
25
Kungl. Maj:t& Nåd. Proportion Nr 199.
5 mom. I de fall, som i denna paragraf avses, följe oek skyldighet
att ersätta kronans förlust.
55 §.
De i 54 § omförmälda förseelser åtalas av allmän åklagare vid
allmän domstol.
56 §.
I fråga om skyldighet, för vederbörande ämbete- eller tjänsteman
att makulera stämpel och att i vissa fall giva kvitto ä mottagna stämplar
eller stämpelmedel samt angående provision, tid och sätt för anställande
av åtal mot ämbete- eller tjänsteman för fel eller försummelse i avseende
å stämpelbeläggning, befogenhet för advokatfiskal att i hovrätten föra
talan mot enskild part samt böters fördelning och förvandling skola
föreskrifterna i förordningen angående stämpelavgiften äga motsvarande
tillämpning.
övergångsstadgande.
Vad i 26 §, 33 § c) och 36 § stadgas därom, att vid skatts beräkning
hänsyn skall tagas till vissa tidigare gjorda gåvor, äger icke
tillämpning, med avseende å det i 26 § omförmälda fall, å gåva, som
fullbordats före den 20 april 1911, och, med avseende a de fall, som
omförmälas i 33 § c) och 36 §, å gåva, som fullbordats före den 16
april 1913, ej heller för gåva, som fullbordats innan denna förordningträder
i kraft och för vilken stämpelskatt enligt förut gällande författning
utgjorts.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1914.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 150 käft. (Nr 199.)
4
26
Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 199-
Tabell I
utvisande kapitalvärdet efter en räntefot av 5 av en efter förloppet av nedanstående
antal år till betalning förfallen fordran å 100 kronor, därå ränta ej skall
beräknas för tid före förfallodagen.
Antal År | Kapitalvärde | Antal år | Kapital vä rde | Antal år | Kapitalvärde | Antal år | Kapitalvärde |
i | 95,24 | 26 | 28,1 2 | 51 | 8,31 | 76 | 2,45 |
o | 90,70 | 27 | 26.7 8 | 52 | 7,91 | 77 | 2,34 |
3 | 86,3 8 | 28 | 25,51 | 53 | 7,53 | 78 | 2,22 |
4 | 82,2 7 | 29 | 24,2 9 | 54 | 7,17 | 79 | 2,12 |
| 78,3 5 | 30 | 28.14 | 55 | 0.S3 | 80 | 2,02 |
o | 74,62 | 31 | 22,0 4 | 56 | 6,51 | 81 | 1,92 |
7 | 71,07 | 32 | 20,9 9 | 57 | 6,20 | 82 | 1,83 |
8 | 67,68 | 33 | 19,99 | 58 | 5,90 | 83 | 1.74 |
9 | 64,4 6 | 34 | 19,04 | 59 | 5,6 2 | 84 | 1,66 |
10 | 61.39 | 35 | 18,13 | 60 | 5.35 | 85 | 1.58 |
11 | 58,4 7 | 36 | 17,27 | 61 | 5, i o | 86 | 1,51 i |
12 | 5cT, 6 8 | 3/ | 16,44 | 62 | 4,8 6 | 87 | 1.43 |
18 | 58,03 | 38 | 1-5,6 6 | 63 | 4.62 | 88 | 1,37 |
14 | 50,51 | 89 | 14,91 | 64 | 4,40 | 89 | 1,30 |
15 | 48,10 | 40 | 14,20 | (,5 | 4,19 | 90 | 1,24 |
16 | 45,81 | 41 | 13,53 | 66 | 8,9 9 | 91 | 1,18 i |
17 | 48,63 | 42 | 12,88 | 67 | 3,80 | 92 | 1,12 |
18 | 41,55 | 43 | 12,27 | 68 | 3,62 | 93 | 1.07 ! |
19 | 39,5 7 | 44 | 11.69 | 69 | 3.45 | 94 | 1,02 ; |
20 | 87,69 | 45 | 11,13 | 70 | 3,2 9 | 95 | 0,9 7 i |
21 | 35,8 9 | 46 | 10,6 0 | 71 | 0,13 | 96 | A 0.9 2 |
22 | 34,18 | 47 | 10,0 9 | 72 | 2,98 | 97 | 0,88 |
23 | 32,5 6 | 48 | 9,61 | 73 | 2,8 4 | 98 | 0,8 4 |
24 | 31.01 | 49 | 9,16 | 74 | 2,70 | 99 | 0,80 |
25 | 29,5 3 | 50 | 8,72 | 75 | 2,58 | 100 | 0,7 6 |
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 199.
27
Tabell IT
utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot av 5 %, av en under nedanstående antal
år utgående, vid slutet av varje år till betalning förfallen ränta (avkomst. förmån)
å 1 krona.
Antal år | Kapitalvärde | Antal år | Kapitalvärde | Antal år | Kapitalvärde | Antal år | Kapitalvärde |
1 | 0.9 5 | 26 | 14,38 | 51 | 18,34 | 76 | 19.51 |
2 | 1,86 | 27 | 14,6 4 | 52 | 18,42 | 7 ( | 19.53 |
3 | 2.72 | 28 | 14.9 0 | 53 | 18,49 | 78 | 19,5 6 |
4 | 3,55 | 29 | 15,14 | 54 | 18,5 7 | 79 | 19,5 8 |
5 | 4,33 | 30 | 15,3 7 | DO | 18.6 3 | 80 | 19,60 |
6 | 5.0 8 | 31 | 15,59 | 56 | 18,7 0 | SI | 19,6 2 |
7 | 5,7 9 | 32 | 15,80 | 57 | 18,76 | 82 | 19,63 |
8 | 6.46 | 33 | 16,00 | 58 | 18,82 | 83 | 19.6 5 |
9 | 7.1 1 | 34 | 16,19 | 59 | 18,8 8 | 84 | 19,67 |
10 | 7,7 2 | 35 | 16,37 | 60 | 18,9 3 | 85 | 19,68 |
It | 8,31 | 3(j | 16,5 5 | Öl | 18,98 | 86 | 19,7 0 |
12 | 8,8 6 | 37 | 16,71 | 62 | 19,03 | 87 | 19,71 |
13 | 9,3 9 | 38 | 16.8 7 | 63 | 19.08 | 88 | 19,73 |
'' 14 | 9,90 | 39 | 17,02 | 64 | 19,12 | 89 | 19.7 4 |
IS | 10,38 | 40 | 17,16 | 65 | 19,16 | 90 | 19,7 5 |
16 | 10,8 4 | 41 | 17,2 9 | 66 | 19,20 | 91 | 19,7 6 |
17 | 11,27 | 42 | 17,42 | 67 | 19,24 | 92 | 19,7 8 |
18 | 11,69 | 43 | 17,55 | 68 | 19,28 | 93 | 19,7 9 |
19 | 12,09 | 44 | 17,6 6 | 69 | 19,31 | 94 | 19,80 |
20 | 12,46 | 45 | 17,77 | 70 | 19,34 | 95 | 19,81 |
21 | 12,8 2 | 46 | 17,88 | ‘1 | 19,3 7 | 96 | 19,8 2 |
22 | 13,16 | 47 | 17,98 | i 2 | 19,40 | 97 | 19,8 2 |
23 | 13,4 9 | 48 | 18,0 8 | . 73 | 19,43 | 98 | 19,83 |
24 | 13,8 0 | 49 | 18,17 | 74 | 19,46 | 99 | 19,8 4 |
25 | 14,09 | 50 | 18,26 | 75 | 19,48 | 100 | 19,85 |
Utgår beloppet i stället vid början av varje år, erhålles kapitalvärdet genom
att öka närmast föregående tal med 1.
28
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
Tabell III
utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot av 5 %, av en livränta eller annan förmån,
som vid slutet av varje år under en persons av mankön livstid utgår med belopp
eller till värde av 1 krona (grundad å statistiska centralbyråns dödlighetstabell
för årtiondet 1891—1900).
Ålder | Kapitalvärde | Ålder | Kapitalvärde | Ålder | Kapitalvärde | Ålder | '' i Kapitalvärde] ■ |
0 | 14,99 | 30 | 15,54 | 60 | 9.5 8 | 90 | 1.70 |
1 | 16,70 | 31 | 15,43 | 61 | 9,2 9 | 91 | 1.58 |
2 | 17.07 | 32 | 15.3 1 | 62 | 8,9 9 | 92 | 1.43 |
3 | 17.2 3 | Q Q DO | 15,19 | 63 | 8,68 | 93 | 1,34 |
4 | 17.32 | 34 | 15.05 | 64 | 8,38 | 94 | 1,27 |
5 | 17.37 | 35 | 14.91 | 05 | 8,0 7 | 95 | ■■ 1,23 |
0 | 17,38 | 36 | 14.77 | 66 | 7.77 | 96 | 1,19 |
7 | 17.37 | 37 | 14,62 | 67 | 7,4 5 | 97 | 1,14 |
8 | 17.34 | 38 | 14.48 | 68 | 7,14 | 98 | 1.06 |
9 | 17,30 | 39 | 14,32 | 69 | 6,83 | 99 | 1.01 |
10 | 17.24 | 40 | 14,15 | 70 | 6,52 | 100 | 1,00 |
11 | 17,18 | 41 | 13,9 8 | 71 | 6,21 | 101 | 0.93 |
I 12 | 17,10 | 42 | 13,81 | 72 | 5.8 9 | 102 | 0.72 |
13 | 17,oi | 43 | 13,62 | 73 | 5,5 9 | 103 | 0,3 6 |
14 | 16,9 2 | 44 | 13,44 | 74 | 5,2 9 |
|
|
15 | 16,82 | 45 | 13,24 | 75 | 4.98 |
|
|
16 | 16,7 2 | 4(5 | 13,04 | 76 | 4.69 |
|
|
17 | 16,63 | 47 | 12,8 3 | 77 | 4,40 |
|
|
1 18 | 16,55 | 48 | 12,6 2 | 78 | 4,13 |
|
|
19 | 16,4 6 | 49 | 12,40 | 79 | 3,8 7 |
|
|
20 | 16,39 | 50 | 12.18 | 80 | 3,61 |
|
|
21 | 16,3 2 | 51 | 11,95 | 81 | 3,36 |
|
|
22 | 16,26 | 52 | 11,71 | 82 | 3,12 |
|
|
23 | 16,19 | 53 | 11,46 | 83 | 2,91 |
|
|
1 24 | 16,11 | 54 | 11.30 | 84 | 2,71 |
|
|
25 | 16,03 | 55 | 10,9 5 | 85 | 2,53 |
|
|
26 | 15,94 | 50 | 10,69 | 86 | 2,34 |
|
|
27 | 15,85 | 57 | 10,42 | 87 | 2,15 |
|
|
28 | 15,76 | 58 | 10,15 | 88 | 1,96 |
|
|
29 | 15,6 5 | 59 | It. 8 7 | 89 | 1,81 |
|
|
Utgår livräntan i stället vid slutet av varje halvår, ökas kapitalvärdet med
0,25. Utgår den vid slutet av varje kvartal, ökas det med 0,375. Utgår den vid
början av varje år, ökas det med 1.
29
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
Tabell IV
utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot av 5 %, av en livränta eller annan förmån,
som vid slutet av varje år under en persons av kvinnkön livstid utgår med
belopp eller till värde av 1 krona (grundad å statistiska centralbyråns dödlighetstabell
för årtiondet 1891—1900).
Ålder | Kapitalvärde | Ålder | Kapitalvärde | Ålder | Kapitalvärde | Ålder j 1 | Kapitalvärde! |
0 | 15,41 | 30 | 15,84 | 60 | 10.09 | 90 | 1,96 |
1 | 16,82 | 31 | 15,7 4 | 61 | 9,7 9 | 91 | 1,82 |
2 | 17,1 7 | 32 | 15.64 | 62 | 9,49 | 92 | 1,69 |
3 | 17.32 | 33 | 15.53 | 63 | 9,17 | 93 | 1,5 8 |
| 17,40 | 34 | 15,41 | 64 | 8.85 | 94 | 1,47 |
5 | 17.46 | 35 | 15,2 9 | 65 | 8,53 | 95 I | 1,38 |
6 | 17.48 | 36 | 15.1 7 | *66 | 8,21 | 96 1 | 1,29 |
n é | 17.47 | 37 | 15.04 | 67 | 7.8 9 | 97 | 1,21 |
8 | 17.45 | 38 | 14.90 | 68 | 7,59 | 98 | 1.17 |
9 | 17,42 | 39 | 14,76 | 69 | 7,2 4 | 99 | 1.15 |
10 | 17,37 | 40 | 14.62 | 70 | 6,9 2 | 100 | 1,14 |
11 | 17,31 | 41 | 14.47 | 71 | 6,6 1 | 101 | 1,09 |
12 | 17.24 | 42 | 14.31 | 72 | 6,2 8 | 102 | 0,94 |
13 | 17.17 | 43 | 14.15 | 73 | 5.9 8 | 103 | 0,68 |
14 | 17,1 1 | 44 | 13,9 7 | 74 | 5,6 6 | 104 | 0.33 |
15 | 17,02 | 45 | 13,79 | 75 | 5,3 6 |
|
|
16 | 16,95 | 46 | 13.60 | 76 | 5,0 7 |
|
|
17 | 16.88 | 47 | 13,40 | i i | 4,78 |
|
|
18 | 16.80 | 48 | 13,19 | 78 | 4,50 |
|
|
19 | 16,73 | 49 | 12,97 | 79 | 4,23 |
|
|
20 | 16,6 6 | 50 | 12,75 | SO | 3,97 |
|
|
21 | 16,5 9 | 51 | 12,52 | 81 | 3,7 3 |
|
|
22 | 16,5 2 | 52 | 12,28 | 82 | 3,4 8 |
|
|
23 | 16.44 | 53 | 12,04 | 83 | 3,2 5 |
|
|
24 | 16,3 7 | 54 | 11,79 | 84 | 3,0 3 |
|
|
25 | 16,2 9 | 55 | 11*5 2 | 85 | 1 t 2,82 |
|
|
26 | 16,21 | 56 | 11.25 | 86 | 2,62 |
|
|
27 | 16,13 | 57 | 10,9 7 | 87 | 2,43 |
|
|
28 | 16,0 4 | 58 | 10,68 | 88 | 2,27 |
|
|
29 | 15,9 4 | 59 | 10,39 | 89 | 2,12 |
|
|
Utgår livräntan i stället vid slutet av varje halvår, ökas kapitalvärdet med
0,25. Utgår den vid slutet av varje kvartal, ökas det med 0.375. Utgår den vid
början av varje år, ökas det med 1.
30
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
Utdrag ar protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 14 mars 1913.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Staaff,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve EHRENSVÅRD,
Statsråden: Petersson,
SCHOTTE,
Berg,
friherre Adelswärd,
Petrén,
Stenström,
Larsson,
Sandström.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet friherre Adelswärd
anförde:
Då chefen för finansdepartementet den 7 april 1911 för Eders
Kungl. Maj:t framlade förslag till förordning om vissa ändringar i 8
och 50 §§ av förordningen den 18 september 1908 angående stämpelavgiften,
lämnade han följande redogörelse för de frågor rörande stämpelbeskattningen,
som för det dåvarande voro på Kungl. Maj:ts prövning
beroende.
»Till en början erinrar jag då om Riksdagens skrivelse den 27
februari 1901, däri Riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes efter
verkställd utredning för en kommande Riksdag framlägga förslag till
31
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 199.
bestämmelser angående arvsskatts utgörande dels för egendom, som utländsk
undersåte efterlämnade i Sverige, dels ock för egendom, som
svensk undersåte efterlämnade i utlandet, ävensom till de lagbestämmelser
i övrigt, som för reglerande av frågan om arvsskattens föremål
kunde finnas erforderliga.
Vidare har Riksdagen i skrivelse den 8 mars 1907 anhållit, att
Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida genom förändrade
eller förenklade bestämmelser rörande sättet för verkställande
av stämpelbeläggning av stämpelpliktiga handlingar skulle kunna utan
ökade kostnader för det allmänna åstadkommas en fullständigare kännedom
om vad de särskilda stämpelavgifterna inbringade åt statsverket,
ävensom eu mer tillfredsställande kontroll över att stadgade avgifter
behörigen erlades, samt efter verkställd utredning till Riksdagen inkomma
med de förslag, vartill en dylik utredning kunde giva anledning.
Över denna framställning har statskontoret den 31 december
1908 avgivit infordrat underdånigt utlåtande, varefter sakkunniga,
som den 27 maj 1909 tillkallats att uppgöra förslag i syfte att genom
allmän utveckling av stämpelbeskattningen åt staten bereda ökade inkomster
under denna skattet.itel, i betänkande den 29 december samma
år jämväl yttrat sig över Riksdagens omförmälda framställning.
Vidare erinrar jag därom, att Riksdagen i skrivelse den 22 maj
1908 anhållit, det Kungl. Maj:t måtte låta utreda, om och i vad mån
stämpelavgift borde utgå vid köp och byte av lotter i kommanditbolag,
rederibolag, gruvbolag och andra liknande sammanslutningar samt för
Riksdagen framlägga det förslag, vartill en sådan utredning kunde
föranleda.
Över denna framställning hava ej mindre åtskilliga myndigheter
än även förenämnda sakkunniga blivit hörda.
Beträffande övriga frågor av betydelse, som jag nu går att anmäla,
torde det tillåtas mig att i huvudsak återgiva, vad jag anförde den
14 maj 1910, då Kungl. Maj:t på mitt förslag bemyndigade mig att
tillkalla ett antal sakkunniga personer för att biträda med revision av
vissa delar av stämpelbeskattningen.
Vid nämnda tillfälle erinrade jag, hurusom jag vid tillstyrkandet
den 14 januari 1910 av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av vissa §§ i allmänna stämpelförordningen
framhållit, att jag under år 1909 gått i författning om revision av gällande
bestämmelser rörande bouppteckningsstämpeln eller den så kallade
arvsskatten. Därvid hade avsikten varit att ur allmänna stämpelförord
-
32
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
ningen utbryta alla bestämmelser rörande samma stämpel och sammanföra
dem i en särskild författning. Detta hade, såsom jag vid förstnämnda
tillfälle angivit, fallit sig så mycket naturligare, som i och
med arvsskattens ökade belastning en del spörsmål av kompletterande
natur framträdde, som borde, om ock icke nödtvunget i sammanhang
med nämnda revision, dock utan längre dröjsmål erhålla sin lösning.
Till dessa spörsmål hörde frågan om revision av gåvostämpel samt
frågan om anstånd med arvsskattens utgörande.
Tid och arbetskrafter hade emellertid icke räckt till för arbetets
slutförande. Allenast ett första utkast till förordning om arvsskatt m. m.
förelåg utarbetat vid 1910 års början. Härtill hade kommit, att ett
spörsmål av stor räckvidd och ingående betydelse vid granskningen av
stämpelförordningen, som hösten år 1909 väckts, icke syntes kunna
lämnas obeaktat vid avfattandet av ett särskilt författningsförslag angående
arvsskatt. Genom ett av generalpostdirektören J. Juhlin i avgiven
promemoria väckt förslag, att postverket skulle övertaga bestyret
med försäljning av stämpelmärken och redovisning av stämpeluppbörden,
hade frågan om stämpelförsäljningsväsendets fullständiga omläggning
kommit upp på dagordningen.
Ännu en fråga återstode att undersöka. Under de senare åren,
dä stämpelbeskattningen vunnit en större utveckling och utsträckts att
mera direkt beröra näringslivets skilda grenar, hade saknaden av en
offentlig myndighet med rätt och skyldighet att lämna bindande upplysningar
i stämpelbeskattningsärenden blivit alltmera kännbar. Oupphörligen
hade under hand till finansdepartementet riktats förfrågningar
i avseende å tolkningen av stämpelskattcbestämmelser, särskilt beträffande
stadganden rörande fond- och emissionsstämplarna. Åven om i de
fall, där svar på dessa förfrågningar med vederbörlig reservation lämnats,
de, vilka framställt frågorna, följt lämnade råd och anvisningar,
vore som bekant vederbörande icke därigenom skyddade mot efterräkningar.
En fullt tillförlitlig tolkning av ifrågavarande bestämmelser
torde nämligen för närvarande icke kunna vinnas annorledes än i domstolsväg,
det vill säga genom vägledande beslut i mål angående underlåten
eller felaktig stämpelbeläggning. Det syntes emellertid vara eu
billig fordran, att de stämpelpliktige kunde genom statens omedelbara
medverkan erhålla tillfyllestgörande upplysningar rörande skyldigheten
i fråga om stämpelplikt i förekommande lull.
Innan förslag avgåves till den ordning, vari utredning i förut
omförmälda avseenden syntes böra verkställas, tilläte jag mig, anförde
jag vidare, — under erinran att Kungl. Maj:t med föranledande av Riks
-
33
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 199.
dagens skrivelse den 22 april 1910, vari Riksdagen i anledning av förut
omförmäld a proposition tillkännagivit sitt beslut om vissa ändringar i
förordningen den 18 september 1908 angående stämpelavgiften, den 23
nämnda april utfärdat förordning om ändrad lydelse av 3, 8, 41 och 58
§§ av stämpelförordningen — anmäla, att Riksdagen i samma skrivelse
av anförda skäl anhållit, att Kungl. Magt täcktes, för såvitt hinder däremot
ej mötte, till 1911 års Riksdag avgiva förslag dels i syfte att
åt arvs- och testamentstagare måtte kunna i vissa fall medgivas anstånd
med stämpelskattens erläggande, då boets tillgångar utgjordes huvudsakligen
av fastighet med tillbehör eller annan egendom, som ur anståndssynpunkt
skäligen borde därmed likställas, dels ock i syfte att
förhindra att genom gåva förmögenhet undandroges arvsbeskattuing.
Av vad nu anförts torde, framhöll jag slutligen, framgå, att å
stämpelbeskattningens område förestode dels att utarbeta förslag till en
särskild författning om arvsskatt med iakttagande därvid av Riksdagens
i avseende å skattens anordning uttalade önskemål, dels i sammanhang
med detta arbete att verkställa revision av bestämmelserna rörande stämpel
för gåva, dels att uppgöra förslag till ordning, varigenom bindande
förkandsupplysningar rörande stämpelskyldigheten i förekommande fall
skulle kunna lämnas allmänheten, dels ock att utreda, om och i vad
mån en fullständig omläggning av stämpelförsäljningsväsendet lämpligen
kunde äga rum i syfte att, jämte det stämplarna gjordes lätt tillgängliga
för de stämpelskatteskyldiga, begränsa statsverkets med försäljningen
förenade kostnader. I fråga om gåvostämpel torde under utredningsarbetet,
framhöll jag, böra tagas under övervägande, huruvida stadgandena
beträffande denna stämpel borde bibehållas i allmänna stämpelförordningen
eller inarbetas i författningen om arvsskatt.
Verkställandet av utredningen i nu nämnda hänseenden samt utarbetande
av de förslag, vartill utredningarna kunde föranleda, skulle,
enligt Kungl. Maj:ts beslut, anförtros åt ett antal sakkunniga personer.
De i anledning härav tillkallade kommitterade, generaldirektören
greve Hans Wachtmeister, häradshövdingen Carl Emanuel Bengtsson,
landskamreraren Otto Wilhelm Landén, hovrättssekreteraren Louis Ljungberg
och grosshandlaren Erik Röing hava inkommit med utredning och
förslag i alla omförmälda delar utom med avseende å omläggningen av
stämpelförsäljningsväsendet. Sistnämnda fråga är alltjämt beroende på
kommitterades utredning och förslag.
Kommitterade hava överlämnat
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 150 höft. (Nr 199.) 5
34
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
med skrivelse den 19 november 1910 förslag till förordning om
arvsskatt och skatt å gåva,
med skrivelse den 15 december 1910 förslag till förordning angående
stämpelavgiften,
med skrivelse den 31 december 1910 förslag till förordning angående
rätt att hos statskontoret erhålla upplysning i fråga om skyldighet
att utgöra stämpelavgift, samt
med skrivelse den 19 januari 1911 hjälptabeller för beräkning
av arvsskatten och i sammanhang därmed förslag till ändrad lydelse av
19 § i förstnämuda författningsförslag.
Yttranden över förstnämnda förslag eller förslaget till förordningom
arvsskatt och skatt för gåva hava infordrats från rikets hovrätter
och samtliga Kungl. Maj:ts befallningshavande, varjämte statskontoret
avgivit underdåniga utlåtanden ej blott över samma förslag utan även
över förslagen till förordning angående stämpelavgiften samt till förordning
angående rätt att hos statskontoret erhålla uppösning i fråga
om skyldighet att utgöra stämpelavgift.
De frågor, som föreligga till prövning, beröra alltså mer eller
mindre hela området för stämpelbeskattningen. Lösningen av frågorna
kräver också, såsom av utredningen uppenbarligen framgår, ej blott eu
omarbetning av allmänna stämpelförordningen och komplettering av förordningen
angående särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper
utan även tillskapandet av en ny förordning, däri arvsskattebestämmelser,
delvis helt och hållet nya, skulle systematiskt ordnas samt
därjämte så gott som fullständigt nya stadganden om skatt för gåva
upptagas. År ämnet vittomfattande, är utredningen det icke mindre.
Ett synnerligen rikhaltigt material har anskaffats för det förestående
revisionsarbetet. De av kommitterade utarbetade skilda förslagen synas
mig visserligen vid den överblick, jag hittills kunnat förskaffa mig
över desamma, vara synnerligen förtjänstfulla och åtminstone i stora
väsentliga delar ägnade att läggas till grund för nya författningar i
ämnet. Men den tid, som kunnat användas för materialets och förslagens
granskning, har emellertid varit allt för knapp, för att jag nu skulle
kunna yttra mig över de skilda författningsförslagen i deras helhet,
ännu mindre för att kunna åstadkomma den ytterligare utredning, som
med hänsyn till förslagens stora räckvidd tilläventyrs skulle finnas erforderlig.
Under sådana förhållanden skulle det måhända kunna synas
lämpligast att först vid en senai-e tidpunkt anmäla de arbeten, varom
jag nyss talade.
Med hänsyn till angelägenheten därav, att vissa frågor, som mer
35
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 199.
eller mindre sammanhänga med den väsentliga förhöjning av bouppteckningsstämpeln,
varom 1910 års Riksdag fattade beslut, redan nu vinna
sin, om ock icke slutliga, så dock interimistiska lösning, har jag likväl
ansett mig böra hos Kungl. Maj:t hemställa om framläggande för innevarande
års Riksdag av propositioner dels om vissa ändringar i förordningen
angående stämpelavgiften i syfte såväl att åstadkomma en viss
reglering av skattesatserna för bouppteckningsstämpeln som ock att möta
den befarade benägenheten hos skattskyldiga att genom gåvor med
varm hand undandraga förmögenhet arvsbeskattningen, dels bestämmelser
om rätt till anstånd vid utgörande av bouppteckningsstämpeln, dels ock
stadganden för möjliggörande för stämpelskatteskyldiga att erhålla bindande
förhandsuppiysningar i stämpelskattefrågor. Jag finner mig hava
så mycket större anledning att utan dröjsmål anmäla vissa av nu
nämnda frågor till omedelbar behandling, som Riksdagen själv år 1910
förutsatte, att samma frågor skulle erhålla sin lösning redan år 1911.
De frågor jag härmed åsyftar, avse reglering av skattesatserna
och bestämmelser rörande dels gåvas sammanräknande i vissa fall med
arvsskatt, dels ock anstånd med utgörande av bouppteckningsstämpeln.
När jag nu går att söka vinna en lösning av dessa frågor utan större
ändringar i stämpellagstiftningen, har jag, såsom naturligt är, begagnat
mig av kommitterades förslag till förordning om arvsskatt och skatt för
gåva. Ur detta författningsförslag hava sålunda i huvudsak utbrutits
bestämmelserna rörande skattetariffen samt de stadganden angående
gåva och anstånd, som hava avseende å bouppteckningsstämpeln eller
arvsskatten. Däremot har beträffande gåva och anstånd i detta sammanhang
bortsetts från alla bestämmelser, som syfta på en självständig
gåvoskatt. För de stadganden rörande gåva, som här skola behandlas,
har kunnat utan svårighet beredas plats i allmänna stämpelförordningen.
Bestämmelserna om anstånd åter synas mig för enkelhetens skull tills
vidare böra inrymmas i en särskild förordning samt sedermera åter
inarbetas i det förslag till förordning om arvsskatt och skatt för gåva,
som väl antagligen kommer att föreläggas nästa års riksdag.»
Den av förutvarande departementschefen påbörjade granskningen
av de upprättade förslagen till särskild förordning om arvsskatt och skatt
för gåva samt till därav föranledd förändrad uppställning av förordningen
angående stämpelavgiften har av mig fullföljts; och har jag funnit tiden
nu vara inne att låta de hithörande frågorna underställas Eders Kungl.
Majrts prövning.
36
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
Etter att i korthet hava redogjort för kommitterades förslag till
förordning om arvsskatt och skatt för gåva samt de mot förslaget gjorda
erinringarna, anförde föredragande departementschefen vidare.
Vad kommitterade föreslagit i 19 § angående förändrad anordning
av skatteskalorna och i 45 § angående anstånd i vissa fall med skattens
erläggande har till viss del redan varit föremål för statsmakternas prövning
och avgörande, då Riksdagen i huvudsaklig överensstämmelse med
Kungl. Maj:ts förenämnda proposition den 7 april 1911 antagit förslagdels
till förordning om vissa ändringar i 8 och 50 §§ av förordningen den
18 september 1908 angående stämpelavgiften dels till förordning angående
anstånd i vissa fall med erläggande av stämpelavgift för arvfallen
egendom. Det återstår dock att inarbeta de sålunda antagna bestämmelserna
i deras sammanhang i den nya förordningen om arvsskatt och
skatt för gåva samt att åt bestämmelserna om anstånd i vissa fall med
stämpelavgiftens erläggande giva den mera omfattande innebörd, som
kommitterade föreslagit och som naturligt ansluter sig till deras förslag
i övrigt. Detsamma gäller beträffande den föreslagna skatten för gåva.
Den stämpelskatteskyldighet för gåva, som på Kungl. Maj:ts förslagstadgades
av 1911 års Riksdag, begränsades till sådana gåvor som inom
viss kortare tid före arvlåtarens dödsfall givits till arvinge eller testamentstagare.
I enlighet med kommitterades förslag- har jag ansett
lämpligt, att skattskyldigheten för gåva utsträckes än vidare, och har
jag i huvudsak upptagit de av kommitterade i avseende härå föreslagna
bestämmelserna.
Med hänsyn till nu relaterade förhållanden och till de erinringar,
som från statskontorets sida framställts mot kommitterades förslag, har
jag låtit detsamma underkastas erforderlig bearbetning.
I det följande skall jag förnämligast uppehålla mig vid de nyheter,
förslaget innebär, och torde det i regel icke vara erforderligt att jag i
de delar, där jag lämnar förslaget i sitt ursprungliga skick eller med
mindre av statskontoret föreslagna ändringar utan erinran, vidare återgiva
de skäl, som anförts till stöd för förslaget och de ifrågasatta
ändringarna.
Genom att inrymma bestämmelserna om arvsskatt och skatt för
gåva i en särskild författning fortsätter man rent formellt sett på den
väg, som beträddes vid utarbetandet av förordningen angående en särskild
stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper. Med utvecklingen
av stämpelbeskattningen har det nämligen för överskådlighetens skull
varit nödigt decentralisera stämpelskattebestämmelserna. Bestämmelserna
37
Kungl. Mafts JSåd. Proposition Nr 199.
för varje särskild större grupp av stämpelpliktiga fång böra sammanföras
i olika författningar eller särskilda avdelningar av en enda stor
stämpelskatteförordning.
Redan enligt sakens natur kunna och böra fång av nyssnämnda
slag i mer än ett avseende med varandra jämställas i fråga om skatteplikten,
och i varje fall visar det föreliggande förslaget, att bestämmelser
rörande nämnda fång lämpligen kunna inordnas i en stämpels
katteför fattning.
Med hänsyn till knappheten i nuvarande bestämmelser i fråga om
gåvostämpeln, bjuder det nu föreliggande författningsförslaget framför
allt nyheter i de stadganden, som avse att reglera skattskyldigheten
beträffande gåva eller som, ehuru tillämpliga å hela ifrågavarande
beskattning, dock huvudsakligen tillkommit för reglering av nyssnämnda
skattskyldighet. I avseende å själva arvsskatten förefinnas visserligen
också flera bestämmelser, som, ehuru delvis redan tidigare saknade,
först nu vid en grundligare revision av beskattningsbestämmelserna
blivit närmare utformade. Men trots dessa nyheter äro dock bestämmelserna
om arvsskatten i huvudsak hämtade från nu gällande allmänna
stämpelförordning, i det att grunderna för skattskyldigheten i stort sett
lämnats oförändrade.
Sålunda skall arvsskatten i regel utgå vid tillfälle, då bouppteckning
inregistreras samt efter värdet av arvinges eller testamentstagares
andel av den dödes kvarlåtenskap. I saknad av tillgång till arvskifte —
alltså i de ojämförligt flesta antal fall — skall såsom hittills domstolen,
där bouppteckning inregistreras, själv med tillämpning av lag och testamentariska
förordnanden i och för stämpelbeläggningen beräkna vad
på varje lott belöper och därefter utmäta skatten. Skatten förskjutes
allt fortfarande av boet.
Kommitterade hava nämligen icke ansett det ligga inom ramen för
deras uppdrag att föreslå en omläggning av arvskiftesinstitutet, något, som
skulle vara erforderligt för införande av eu fullt utvecklad ren arvsskatt.
Kommitterade hava fastmera utgått från förutsättningen, att bouppteckningen
bör fortfarande läggas till grund för arvsskattens beräkning i de
fall, där sådant nu äger rum.
Det gives emellertid, anföra kommitterade, redan enligt nu gällande
lagstiftning fall, då arvsskatten icke kunnat uttagas genom stämpel vid
boupptecknings inregistrering. I flertalet av dessa fall hade stämpelavgiftens
Underlag
fdr skattens
bestämmande
och
deklarations
fdrfarandet.
Kommitterade.
38 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 199.
uttagande kunnat bindas vid en annan rättslig åtgärd än bouppteckningens
inregistrering. Så vore förhållandet, då fideikommiss i fast egendom tillträddes,
därvid fideikommissbrevet försåges med stämpel, då lagfart
söktes. I fråga om testamente, vartill vid boupptecknings inregistrering
hänsyn icke tagits och som skulle beläggas med tilläggsstämpel, gällde
samma förhållande i de fall, då testamentet bevakades vid domstol, i
det att skatten då uttoges genom stämpel å protokollet över bevakningen.
Det förekomme emellertid i gällande stämpelförordning ett fall, då man
saknat möjlighet att binda arvsskatten vid någon åtgärd av domstol och
därför måst inskränka sig till att ålägga den enskilde skyldighet att
belägga viss handling med föreskriven stämpel. Detta fäll förelåge,
då sådant testamente, som nyss nämndes, utan att vara bevakat, godkändes
av vederbörande arvingar. Det ålåge då testamentstagare att,
därest han vill begagna sig av testamentet, förse detsamma med stämpel.
I detta sammanhang erinra kommitterade om eu annan bestämmelse i
gällande stämpelförordning, enligt vilken stämpelbeläggning icke vore
knuten vid domstols åtgärd, nämligen bestämmelsen att, vid gåva av lös
egendom, däröver upprättad avhandling skulle av den, som utfärdade handlingen,
förses med stämpel.
I fråga om nu angivna bägge tillfällen hade gällande stämpelförordning
icke haft annan utväg än att åt den skattskyldige själv anförtro
stämpelbeläggningen och icke förutsatt annan garanti för skyldighetens
fullgörande än den, som läge i den skattskyldiges goda vilja
och den straffpåföljd, som blivit stadgad för uraktlåten stämpelbeläggning.
Dessa tillfällen vore emellertid enligt nu rådande lagstiftning av
ringa praktisk betydelse. Men saknaden av en lämplig anordning, som
möjliggjorde skatts uttagande även utan samband med härovan angivna
rättsliga åtgärder, hade otvivelaktigt lagt hinder i vägen för eu omläggning
i rationell riktning av åtskilliga bestämmelser om skatten
såväl vid arv som vid gåva.
Kommitterade, i vilkas uppdrag det inginge att avgiva förslag
till en revision av gåvostämpeln, hade såväl vid den härav påkallade
utredningen som beträffande åtskilliga nyheter i fråga om arvsbeskattningen,
vilka inginge i kommitterades förslag, kommit till insikt om
nödvändigheten att skapa en ny form för uttagande av skatt för gåva
och i vissa fäll även av arvsskatt.
Kommitterade hade därvid tagit till förebild den deklarationsskyldighet,
som beträffande inkomstbeskattningen hos oss infördes genom
1902 års förordning om inkomstskatt och som innebure, att sistnämnda
39
Kungl. Majits Nåd. Proposition Nr 199.
beskattning i stor omfattning grundades på de skattskyldiges egna uppgifter.
Erfarenheten hade visat, att denna anordning vid inkomstbeskattningen
varit för sitt ändamål tillfredsställande, och det torde icke
vara oberättigat att antaga, att införande av en liknande skyldighet
beträffande skatt vid arv och gåva ävenledes skulle föra till ett gynnsamt
resultat. Det föreliggande förslaget innebure sålunda, att en var,
som genom arv, testamente eller gåva erhölle egendom, varför skatt
skulle erläggas i annan ordning än i sammanhang med boupptecknings
inregistrering, lagfart eller testamentsbevakning, skulle vara skyldig att
till viss myndighet avgiva deklaration på heder och samvete om förvärvet
ävensom om de omständigheter, som vore av betydelse för skattskyldighetens
bestämmande.
Arvsskattens uttagande i form av stämpel å bouppteckningen och den
därmed sammanhängande anordningen, att stämpeln förskjutes av boet,
stode icke väl tillsammans med principerna för den rena arvsskatten.
Deklarationsinstitutet däremot, vilket ålade den enskilde skattskyldige
förpliktelse att lämna de uppgifter, som för bedömande av honom åliggande
skatteplikt vore erforderliga, stode i full överensstämmelse med
berörda principer, och dess införande i lagstiftningen vore därför enligt
kommitterades uppfattning att anse såsom en utveckling i önskvärd
riktning.
Bland de fall på arvsbeskattningens område, i vilka enligt föreliggande
förslag deklarationsinstitutet komme till användning, vore först
att nämna det ovan berörda, då tilläggsstämpel skulle utgöras för testamente,
som, utan att vara bevakat, godkänts av arvingarna. Åven
under en annan förutsättning skulle, enligt kommitterades förslag, utöver
den stämpel, som erlagts vid boupptecknings inregistrering, ytterligare
stämpel erläggas. Detta förekomme i vissa fall, då testamente,
som lagts till grund för beräkning av andel i dödsbo, genom domstols
lagakraftvunna beslut blivit helt eller delvis ogillt förklarat. Även
här ålade förslaget den skattskyldige deklarationsplikt.
Enligt gällande stämpelförordning uttoges, anföra kommitterade
vidare, vid boupptecknings inregistrering skatt för samtliga andelar av kvarlåtenskapen,
även för dem, som enligt testamente icke förrän vid senare
tidpunkt tillfölle i testamentet angivna pex-soner. Om än deklarationsinstitutet
beredde möjlighet att frångå denna anordning och att i överensstämmelse
med den rena arvsskattens karaktär icke beskatta någon andel, förrän
densamma tillfölle den därtill berättigade, hade kommitterade dock icke
ansett sig böra föreslå en så långt gående avvikelse från nu gällande för
-
40 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
faringssätt. Någon praktisk olägenhet torde nämligen knappast vara med
detsamma förenad i de fall, då samtliga andelsägare i dödsboet vore genom
testamentet individuellt angivna. För dessa fall hade kommitterade sålunda
bibehållit nu gällande bestämmelser om stämpelbeläggningen. Vad
åter anginge det genom en särskild bestämmelse i gällande stämpelförordning
[8 § A) 14 punkten] avsedda fall, då nyttjanderätten till viss
egendom skulle vid testamentsgivarens död tillfalla någon, men äganderätten
till egendomen vid viss framtida tidpunkt tillkomma vissa då
levande personer, hade kommitterade ansett giltiga skäl föreligga att
frånträda den anordning, som för detta fall nu vore föreskriven. Densamma
innebure, att såsom ägare skulle anses den eller de, som skolat
i egenskap av arvingar eller på grund av testamente såsom ägare tillträda
egendomen, därest den framtida tidpunkt, som enligt förordnandet skulle
vara i ifrågavarande hänseende bestämmande, inträffat samtidigt med
testamentsgivarens död. Till en ändring av denna bestämmelse hade
kommitterade funnit en särskild anledning i den omständigheten, att
densamma redan vid sin tillkomst betecknades såsom en nödfallsutväg,
vilken, så länge bouppteckningsstämpeln vore den enda formen för arvsskatten,
torde hava varit den bästa. Att i detta fall tillvarataga den i och
med deklarationsförfarandet givna möjligheten att införa ett med såväl
statens som den enskildes rätt mera överensstämmande stadgande hade
sålunda varit kommitterade angeläget. Enligt kommitterades förslag vore
ifrågavarande fall, i överensstämmelse med den rena arvsskattens principer,
reglerat så att vid testators död arvsskatt skulle utgå endast för nyttjanderättens
kapitaliserade värde. Skattskyldigheten för äganderätten skulle
åter inträda vid den tidpunkt, då densamma tillfölle den därtill berättigade,
vare sig detta skedde vid nyttjanderättsinnehavares död eller vid
annat tillfälle. I det förra av sistnämnda bägge fall utginge skatten i
form av stämpel å bouppteckningen efter nyttjanderättsinnehavaren. I
det senare fallet däremot stämpelbelades den deklaration, som det enligt
förslaget ålåge den skattskyldige att avlämna.
Med de i sådant avseende föreslagna bestämmelserna hade kommitterade
även avsett att reglera det fall, då enligt testamente avkomsten
av viss egendom skulle åtnjutas under vissa antal år eller på annat sätt
bestämda tidrymder av flera personer, den ena efter den andra, samt
äganderätten till egendomen, då ingen för ny ttj anderättens åtnjutande
kvalificerad vidare funnes, på visst sätt disponeras. Varje ny avkomsttagare
bleve enligt förslaget först vid sitt tillträde till rättigheten skattskyldig
för densamma och skattskyldigheten knötes vid den honom ålagda
förpliktelsen att vid tillträdet avgiva deklaration.
41
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
I ännu ett avseende hade skattskyldighet och deklarationsförfarandet
sammanbundits. Under erinran, att kommitterades uppdrag även omfattade
att verkställa utredning om den skattskyldighet, som borde kunna
åläggas för egendom, som utländsk undersåte efterlämnade i Sverige, framhålla
kommitterade, att med de resurser, den nuvarande lagstiftningen
erbjöde, mötte en lagstiftning i sådant sjette stora svårigheter. Någon skyldighet
att avgiva bouppteckning efter utlänning, som här efterlämnat
egendom, stadgades nämligen icke i svensk lag. Kommitterade, vilka icke
ansett sig böra avgiva förslag till sådan bestämmelse av civillags natur,
enligt vilken bouppteckning till svensk domstol i vissa fall skulle avgivas
efter utlänning, hade i stället även i detta fall låtit deklarationsförfarandet
komma till tillämpning. I de fall, då enligt kommitterades förslag skattskyldighet
ålåge arvinge eller testamentstagare efter utlänning, skulle
sålunda enligt förslaget deklaration av den skattskyldige avgivas.
Vidkommande slutligen granskningen av underlaget för skattskyldigheten
erinra kommitterade, hurusom enligt gällande lagstiftning det ålåge
vederbörande domstol att öva tillsyn över stämpelavgiftens utgörande i alla
fall, då avgiften skulle erläggas i samband med någon dess rättsliga åtgärd.
Vad härutinnan vore stadgat föresloges att oförändrat bibehållas. Däremot
hade det icke ansetts möjligt eller åtminstone mindre lämpligt att utsträcka
denna domstolens övervakande myndighet till de fall, då enligt förslaget
arvsskatt eller skatt för gåva skulle uttagas utan sådant samband.
Domstolens uppgift vore jn icke att ombesörja statens skatteuppbörd, och
dess skyldighet att övervaka stämpelbeläggningen av de handlingar,
som till densamma ingåves, borde icke utsträckas till fall, som icke på
grund av sin natur hörde under dess handläggning. För sådana fall borde
staten påkalla medverkan av de administrativa myndigheter, vilka hade
till åliggande att verkställa eller övervaka den allmänna uppbörden.
Vid valet mellan de myndigheter, som för närvarande toge Befattning
med statens uppbördsväsen, hade kommitterade för sin del ansett Kungl.
Maj:ts befallningshavande bäst skickade att övertaga bestyret med deklarations
mottagande och granskning samt den därmed förenade tillsynen
över skattebetalningen.
I sitt underdåniga utlåtande har statskontoret anslutit sig till vad
kommitterade uttalat beträffande behovet av en anordning, vilken möjliggjorde
uttagande av arvsskatt och skatt å gåva även i de fall, där
egendomsöverflyttningen icke vore genom stadganden i vår civillag
bunden vid någon domstolsåtgärd. Då statskontoret jämväl tillkännagåve
sin anslutning till den av kommitterade förordade formen för en dxdik
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 150 käft. (Nr 199.) 6
StaUkontoret.
42
Ktingl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
Departementschefen.
anordning, deklarationen, hade statskontoret visserligen icke förbisett,
att stadgad deklarationsplikt icke i varje fall skulle bliva behörigen
fullgjord, och att icke heller alltid de ansvarsbestämmelser, som för försummelser
härutinnan i förslaget intagits, skulle komma att visa sig
innebära full trygghet i avseende å skattens utbekommande. Detta oaktat
ansåge emellertid statskontoret det av kommitterade föreslagna deklarationsförfarandet
vara den efter våra nuvarande förhållanden lämpligaste
formen för uttagande av arvsskatt och skatt å gåva i de fall, där detta
förfarande enligt författningsförslaget skulle komma till användning; och
statskontoret delade den av kommitterade uttalade förhoppning, att detta
på ifrågavarande beskattningsområde hos oss oprövade institut skulle
visa sig ägnat att leda till därmed avsett resultat.
Med den anordning, som i gällande stämpelförordning givits för
arvsskatteskyldighetens fullgörande, är i stort sett arvsskatten helt bunden
vid boupptecknings inregistrerande, testamentes bevakande och fastighets
av fideikommissnatur lagfarande, alltså vid tillfällen, då domstol tager
befattning med handlingar, innefattaude rättighet till arvfallen eller
testamenterad egendom. När icke så är förhållandet, felas kontroll över
skattskyldighetens fullgörande, där icke, såsom i fråga om utlänningars
kvarlåtenskap här i riket, arvsskattebestämmelserna faktiskt sakna effektivitet.
En sådan ordning är, även om man lämnar sistnämnda förhållande
ur räkningen, uppenbarligen mindre tillfredsställande ur fiskalisk
synpunkt och har, såsom kommitterade framhållit, även sina skuggsidor
för de skattskyldige. Så länge kontrollen koncentreras till de tillfällen,
då enligt civilrättsliga bestämmelser domstol äger taga befattning med
handlingar om kvarlåtenskap, varom nyss talades, kommer det nämligen
med all säkerhet att förefinnas en viss benägenhet att begagna
nämnda tillfällen för att uträkna och uttaga all den skatt, som kan
anses belöpa på all den i handlingen omförmälda egendom, vilken
såsom arvfallen eller testamenterad är skattepliktig, även om skatten
till större eller mindre del uppenbarligen hör framtiden till.
De anmärkningar mot arvsskattebestämmelserna, som kunna göras
ur fiskalisk synpunkt, träffa i ännu högre grad gåvostämpeln. Effektiviteten
av densamma, även inom dess starkt begränsade område, torde
vara, såsom jag vid behandlingen av detta ämne strax skall närmare
angiva, ganska ringa. Kontroll över dess utgörande saknas, åtminstone
vad beträffar gåva av lös egendom, helt och hållet. Om dessa förhållanden
hittills ansetts värda mindre beaktande, beror detta uppenbarligen
därpå, att gåvostämpeln finansiellt sett varit skäligen betydelse
-
43
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
lös. Annorlunda ställer sig emellertid frågan, när, med hänsyn till .en
förhöjd arvsskatt, skattskyldigheten för gåva måste högst väsentligt
utsträckas.
Av flera skäl befinner man sig alltså nu i det läget att behöva
revidera eller lägga nya grunder för förfarandet vid utgörandet av arvsskatten
och skatt för gåva. Därvidlag synes det mig självfallet, att
staten bör åt skatteförfarandet i dess helhet giva de garantier, som
kunna vinnas därigenom, att regeln om offentlig myndighets kontroll
över arvsskattens utgörande göres undantagslös och dessutom utsträekes
att gälla jämväl gåvoskatten.
Skall emellertid offentlig myndighet kunna med framgång fullgöra
en dylik skyldighet, återstår att bereda myndigheten ett tillfyllestgörande
underlag vid skattearbetet.
Mot kommitterades därutinnan gjorda förslag såväl i ena som
andra hänseendet har jag ingen erinran att göra.
Domstol blir stämpelskattemyndigheten vid boupptecknings inregistrerande,
testamentes bevakande och fastighets av fideikommissnatur
lagfarande. Kungl. Maj:ts befallningshafvande blir stämpelskattemyndighet
i alla andra fall, där arvsskatt eller skatt för gåva skall utgå.
Underlaget blir i senare fall deklaration, som den skattsk}7ldige
själv avgiver, samt i fall, där domstol är stämpelskattemyndighet, bouppteckning,
testamente eller fideikommissbrev. Stämpeln lägges å
deklaration, bouppteckning, protokoll över testamentsbevakning och
fideikommissbrev.
Deklaration sförfarandet har redan vunnit burskap på skattelagstiftningens
område och, man torde utan överdrift kunna säga, mer än
infriat de förhoppningar, man före dess införande ställde å detsamma.
Inom inkomst- och förmögenhetsbeskattningens område torde man ur
fiskalisk synpunkt sett svårligen numera kunna undvara deklarationsförfarandet;
och hos den stora allmänheten lärer redan vara inhämtad
en erfarenhet å detta område, som bör komma samma allmänhet och
staten till gagn vid deklarationsförfarandets nu föreslagna utsträckning.
De bestämmelser, som närmare reglera deklarationsföriarandet,
återfinnas i 39 och 40 §§, motsvarande 38 och 39 §§ av kommitterades
förslag. *)
i) I det förslag till förordning i ämnet, som kommer att av mig framläggas, har en förskjutning
av nummerföljden i kommitterades förslag ägt rum, räknat allt från och med 20 §. För
överskådlighetens skull hänvisar jag emellertid på denna plats och i det följande vid paragrafbeteckningen
till förstnämnda förslag, men angiver samtidigt inom parentes det nummer, mot
svarande paragraf erhållit i kommitterades förslag.
44
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
Mot de speciella bestämmelserna bär jag ingen annan anmärkning
att göia, än att pa skäl, som statskontoret anfört, jag anser förstnämnda
paragraf böra erhålla viss förändrad uppställning, åsyftande att för åskådlighetens
skull utbyta den indirekta formen mot den direkta för där
lämnade bestämmelser.
skattskyldig- Tack vare den. anordning, varom jag senast talat, nämligen in
heten
vid arv. förandet av deklarationsförfarandet, hava kommitterade i sitt förslag
kunnat bättre än hittills genomföra en verklig skatt å arvslotter. Mera
konsekvent än i gällande stämpclförordning har förslaget sålunda förlagt
skattskyldigheten till tidpunkt, då rättighet och egendom verkligen
överlämnas till arvinges eller testamentstagares disposition. Såsom
kommitterade framhålla, är nämligen förslaget, om ock ej undantagslöst,
byggt på den principen, att den, som på grund av arv eller testamente
erhåller egendom av en eller annan beskaffenhet, därför skall erlägga
arvsskatt vid den tidpunkt, då egendomen tillfaller honom med den
rätt, som för hans vidkommande må vara närmare bestämd.
För att klargöra, huru kommitterade i sitt förslag följt sagda
princip, ämnar jag i ett sammanhang angiva, på vad sätt skatteplikten
blivit ordnad i de fall, där den döde disponerat över nyttjanderätt
till egendom till förmån för flere personer, liksom ock i de fall,
där nyttjanderätt upplåtits till en och äganderätten överlåtits till annan.
För åskådlighetens skull behandlas skilda fall var för sig och angivas
för de skilda fallen såväl när skatteplikt inträder som ock efter vilka
grunder skatteplikten utgår.
Redan från början må framhållas, att här icke avses fideikommitterad
egendom. För dylik egendom gäller, att värdet beräknas, såsom om
egendomen tillfallit fideikommissarien med äganderätt, och att skattskyldigheten
blir beroende på skyldskapsförhållandet mellan den nya
fideikommissarien och hans företrädare i fideikommissrätten.
1) hör att nu övergå till de av mig avsedda fall förutsätter jag
till en början, att den döde (A) testamenterat nyttjanderätten till B och
äganderätten till annan vid dödstillfället bestämd person (X) med tillträdesrätt
för X efter nyttjanderättsinnehavarens (B:s) död eller annat
visst tillfälle.
Rättighetens kapitaliserade värde ingår i B:s arvslott i boet efter
A samt drager sin skatt.
X, vilken erhållit äganderätten, räknar till sin lott i boet egendomens
värde efter avdrag av nyttjanderättens kapitaliserade värde.
45
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
Skattskyldigheten för såväl nyttjanderätt som äganderätt fullgöres
vid inregistreringen av bouppteckningen efter A. Skattens storlek blir
beroende på skyldskapsförhållandet mellan å ena sidan A och B samt
å andra .sidan A och X.
2) Skulle emellertid i nyssnämnda fall om äganderätten icke hava
förordnats annorlunda än att densamma skulle tillfalla de arvingar, som
levde, då B:s nyttjanderätt till egendomen upphörde, d. v. s. skulle icke
med ledning av testamentet kunna avgöras, vilken eller vilka personer
i framtiden komme att bliva ägare till egendomen, skulle enligt hittills
gällande regler ändock vid inregistreringen av bouppteckningen efter A
arvsskatt hava utgått för äganderätten, i det att skatten hade utmätts,
som om äganderätten tillfallit »den eller de, som skolat i egenskap av
arvingar eller på grund av testamente såsom ägare tillträda egendomen,
därest den tidpunkt, som enligt förordnandet skulle vara i ifrågavarande
hänseende bestämmande, inträffat samtidigt med testamentsgivarens död.»
Enligt föreliggande förslag åter skall i omförmälda fall vid arvsskattens
bestämmande för kvarlåtenskapen efter A visserligen upptagas,
såsom ingående i B:s arvsskatt, nyttjanderättens kapitaliserade värde,
därför skatt utgöres efter skyldskapsförhållandet mellan A och B. Äganderätten
åter lämnas vid detta tillfälle ur räkningen. Först när B:s nyttjanderätt
upphör, inträder skattskyldig! i et för äganderätten.
Upphör B:s nyttjanderätt först med B:s död, upptages egendomen
med hela dess värde i bouppteckningen efter B. Arvsskatt utgår då för
egendomen vid inregistreringen av bouppteckningen efter denne och
skatten uträknas efter skyldskapsförhållandet mellan A och den (X),
vilken övertager egendomen med äganderätt.
Skulle B hava innehaft nyttjanderätten för annan tid än egen
livstid, inträder skattskyldigheten för X, så snart ny ttj anderätten upphör
och X erhåller full dispositionsrätt till egendomen. Till grund för skattskyldighetens
utgörande lägges då deklaration av X och skatten uträknas
på sätt nyss nämnts.
3) I de fall, varom under 1) och 2) talas, har icke förekommit
mera än en person, som innehaft ny ttj anderätten mellan A:s frånfälle
och X:s tillträde av egendomen.
Av detta förhållande är visserligen icke skattskyldigheten med avseende
å äganderätten beroende, men enligt förslaget ställer sig däremot
skattskyldigheten för ny ttj anderätten olika, om i fallet 1) eller i
fallet 2) A skulle hava upplåtit nyttjanderätten till flera.
a) Skulle sålunda A hava upplåtit nyttjanderätten gemensamt eller
46
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
successivt till två skilda personer B och C under deras livstid eller annan
persons livstid samt äganderätten till viss bestämd person X, skall
skatten för nyttj anderätten, såväl vad angår B som C, utgöras vid
inregistreringen av bouppteckningen efter A enligt de regler, som angivas
i 23 (22) § av författningsförslaget, däri stadgas, att, där nyttjanderätt
— vartill i detta sammanhang jämväl hänföres rätt till ränta,
avkomst eller annan förmån — tillfallit flera personer att oförändrat
utgå så länge någondera av dem lever eller att av dem åtnjutas varefter
annan under deras livstid, rättigheten skall anses hava tillfallit
den yngste. År rättigheten avsedd att tillkomma flera personer var
efter annan under annan persons livstid, bestämmes skatten, som om
rättigheten tillkommit allenast en och därvid den, vars skattskyldighet
faller under den högsta skattetariffen.
b) Annorlunda ställer sig saken, om A testamenterat äganderätten
till egendomen på sätt i fallet 2) sägs eller på det sätt, att det vid
dödsfallet vore ovisst, vem som skulle tillträda egendomen med äganderätt.
Då äga nämligen reglerna i 23 (22) § icke tillämpning.
Enligt förslaget skall nämligen i ty fall, om B och C successivt
innehava ny ttj anderätten, vid inregistreringen av bouppteckningen efter
A skatt erläggas allenast för kapitaliserade värdet av B:s nyttjanderätt.
Skattskyldigheten för ny ttj anderätten blir beroende av skyldskapsförhållandet
mellan A och B.
När C tillträder ny ttj anderätten på grund av B:s dödsfall, ingår
värdet av ny ttj anderätten i bouppteckningen efter B och skatten blir
beroende av skyldskapsförhållandet mellan B och C. Skulle åter C tillträda
ny ttj anderätten vid annat tillfälle än vid B:s död, blir C deklarationsskyldig
och skatten utmätes efter nu angiven grund.
I stort sett ställer sig alltså saken under nu i skilda fall angivna
förhållanden på det sätt, att, om den framtida ägaren av egendomen är
redan vid testators död bestämd till viss given person, såsom i 12 §
förmäles, utgår skatt för såväl nyttjanderätt som äganderätt vid inregistreringen
av bouppteckningen efter testator.
År den framtida ägaren åter obestämd, såsom i 13 § förutsattes,
utgår skatt för nyttjanderätt och äganderätt först vid tillfälle, då sådan
rätt tillträdes. Sker tillträdet vid förra innehavarens frånfälle, upptages
den rätt, som tillträdes av ny ny ttj anderättsinnehavare eller av ägare,
såsom tillgång i bouppteckningen efter förre innehavaren. Sker tillträdet
vid annan tidpunkt, beskattas ny ttj anderätten eller egendomen
efter deklaration.
47
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
Denna skiljaktighet i fråga om skattskyldigheten såväl med avseende
å tiden för dess inträdande som ock med avseende å det därför
grundläggande skyldskapsförhållandet beror, framhålla kommitterade, på
praktiska skäl. Och anföra kommitterade med avseende å de i 13 §
föreslagna bestämmelserna, att någon svårighet att tillämpa vad där
föreslagits näppeligen syntes vara att befara, och att statens rätt att
erhålla skatt av varje testamentstagares andel av kvarlåtenskapen i förhållande
till dess värde för testamentstagaren syntes genom dessa bestämmelser
hava erhållit de garantier, som under föreliggande omständigheter
kunde anses erforderliga och lämpliga, på samma gång
som skattskyldigheten överflyttades på de personer, som rätteligen borde
träffas av densamma.
Under framhållande av vad kommitterade sålunda anfört och i
anledning av gällande, även i förslaget utan erinran lämnade ordning,
enligt vilken dödsbo skall förskjuta all arvsskatt för egendom, som
tages i beräkning såsom tillgång i boet efter avliden person, alltså även
för äganderätt till egendom, därtill den avlidne enligt 13 § endast haft
nyttjanderätt, uttalar statskontoret den meningen, att, även om statskontoret
måste giva kommitterade rätt uti deras uttalanden därom, att
statens rätt blivit genom de föreslagna bestämmelserna tillgodosedd på
bästa sätt, det dock syntes statskontoret, som om man i vissa fall gått väl
långt i sina krav på skattebelopps förskotterande av dödsbon efter nyttj
anderätts- och avkom slagare. Rättmätigheten av att pålägga ett sådant
dödsbo skyldighet att förskjuta det på äganderättsvärdet belöpande
skattebeloppet torde kunna starkt ifrågasättas. För att icke tala om
de fall, där nyttj anderätten måhända varit den dödes enda eller åtminstone
huvudsakliga tillgång, skulle det nog ändå ofta inträffa, att det
bleve förbundet med störa, mången gång oövervinneliga svårigheter
för dödsboet efter en nyttjanderättsinnehavare att åstadkomma det
penningebelopp, som erfordrades för den på äganderätten belöpande
arvsskatten.
På grund härav och då genom det föreslagna deklarationsförfarandet
en utväg öppnat sig att, utan större risk för staten, eftergiva anspråket
på skattens förskotterande av nyttj anderättsinnehavares dödsbo
i de fall, som angivas dels i sista punkten av första stycket och dels i
andra stycket, hemställer statskontoret, att 13 § måtte ändras i syfte
att göra skattskyldighet för efterföljande nyttjanderätt ävensom för
äganderätt beroende på deklaration.
Kommitterade.
Statskontoret.
48
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
Statskontorets förslag, enligt vilket alltså deklarationsförfarandet
skulle än ytterligare utsträckas, är emellertid icke enhälligt. En reservant
har nämligen gjort yrkande i alldeles motsatt riktning. Denne
framhåller sålunda, att skillnaden mellan de fall, som avsåges i 12 och
13 §§ och för vilka i förslaget alldeles olika förfaringssätt föreskreves,
torde för den störa allmänheten bliva ganska svår att fatta. Den känsla
av osäkerhet, som härav alstrades, torde hos den mindre bemedlade, som
icke hade råd att anlita någon jurist, kunna väcka oro att genom misstolkning
ådraga sig ansvar. I nu gällande stämpelförordning förefunnes
visserligen samma svårighet i avseende på tolkningen men hade där
mindre betydelse, då behandlingen av de båda fallen i allt väsentligt
vore densamma.
Härtill komme, att enligt förslagets 12 § av den, som erhölle
äganderätt, skatt kunde komma att utkrävas långt innan han tillträtt
egendomen, utan hänsyn till om han hade andra tillgångar eller icke.
Och i 13 § mötte stora olägenheter, vare sig kommitterades eller statskontorets
förslag antoges. 1 förra fallet förelåge den av statskontoret
anmärkta obilligheten, att dödsbon efter nyttjanderätts- och avkomsttagare
pålades skyldighet att förskjuta det på äganderättsvärdet belöpande
skattebeloppet. Om däremot, för undvikande av denna obillighet,
paragrafen omredigerades på sätt statskontoret föreslagit, så öppnades
härigenom ett nytt område för deklarationsförfarandet, och det syntes
reservanten klart, att statens rätt icke kunde lika lätt iakttagas genom
stämpelbeläggning hos Kungl. Maj:ts befallningshavande av särskilt
för ändamålet dit ingiven deklaration som genom stämpelbeläggning
hos vederbörande domare av bouppteckning, som i varje händelse
skulle till denne inkomma.
Då reservanten vägde dessa olägenheter mot dem, som vore förenade
med nuvarande lagstiftning, och som de föreslagna bestämmelserna
avsåge att avlägsna, funne han för sin del föreskrifterna i nu
gällande stämpelförordning (8 § A 14 punkten och 14 §) vara att
föredraga.
Utan tvivel är det följdriktigast, sett ur arvsskattesynpunkt, att
skattskyldigheten ordnas på sätt nämnts i fallet 3 b) d. v. s. på sådant
sätt att skattskyldighet för rättighet eller egendom inträder först vid
det tillfälle, då rättigheten eller egendomen får disponeras av den egentligen
skattskyldige. För egen del har jag alltså icke något att erinra
mot nämnda ordning, såvitt den vunnit tillämpning vid avfattningen av
49
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
13 §, där, i fall äganderätten till egendomen testamenterats till någon,
som vid testators död icke är personligen bestämd, skattskyldigheten
inträder först, då egendomen tillfaller den därtill berättigade. Att såsom
nu godtyckligt utmäta skatt för egendom, som om densamma skulle
tillfalla en person, vilken vid inregistreringen av bouppteckning måhända
är helt utesluten från all rätt till egendomen, betraktades, såsom
kommitterade framhållit, redan vid stadgandets tillkomst såsom en nödfallsutväg.
När nu en grundligare revision av stämpelskattebestämmelserna
förestår, bör emellertid det enligt min mening vara en bland de
första åtgärderna att borteliminera ifrågavarande godtycklighet. Även
ur fiskalisk synpunkt torde det vara fördelaktigt att vidtaga en ordning,
varigenom stämpelskyldigheten för äganderätten icke ordnas,
förrän ägarens skvldskapsförhållande till testator blir känd. I de fall,
varom här är fråga, torde nämligen i allmänhet den, vilken en gång
tillträder egendomen med äganderätt, stå i fjärmare skyldskapsförhållande
till testator än den, vilken enligt nuvarande regler vid skattskyldighetens
bestämmande anses såsom ägare. Denna min mening stöder jag
därpå, att till ifrågavarande kategori arvsfall höra de numera allt talrikare
förekommande familjestiftelser, där avkomsten av förmögenheten
skall utgå till medlemmarne i en familj i viss angiven ordning och
där först, sedan dessa medlemmar, kanske till och med vid omlormälda
tillfälle ofödda, avlidit, egendomen med äganderätt tillträdes av därtill
berättigad.
Den godtycklighet, varom här talas, gör sig visserligen icke
gällande i fall, som avhandlas i 12 §, där fråga är om skattskyldighet
för egendom, som skall med äganderätt tillträdas av en utav testator
personligen bestämd person. Men principiellt sett borde det dock icke
i beskattningsavseende förefinnas någon skillnad i behandlingen av de i
12 och 13 §§ omförmälda fall. Då kommitterade likväl icke ansett sig
kunna utsträcka ifrågavarande ordning att gälla de fall, som beröras av
12 §, utan i avseende därå låtit skattskyldigheten för äganderätten inträda
redan vid inregistreringen av bouppteckningen efter testator, uppstår
frågan, huruvida de praktiska skälen för en dylik skiljaktighet äro
mera vägande än behovet, av konsekvens i lagstiftningen i förevarande
avseende.
Gent emot vad i reservationen vid statskontorets utlåtande anförts,
må då till en början framhållas, att skiljaktiglieterna i bestämmelserna
med avseende å 12 och 13 §§ icke torde bliva för allmänheten
besvärande. Det är nämligen i stort 3ett icke den skattskyldiga allBihang
till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 150 höft. (Nr 199.) 7
50
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
mänheten utan domstolarna, som få omsorgen att skilja mellan de olika
fallen och därpå tillämpa de skilda bestämmelserna. Svårigheterna
komma nämligen till synes vid inregistreringen av bouppteckningarna,
då domstolarna för skattläggningens skull verkställa arvskifte och
opåminta tillse, att såsom tillgångar upptagas all den egendom och alla
de rättigheter, som enligt författningen böra läggas till grund för
skattläggningen.
flen princip, som i avseende å arvsskatten fått sitt uttryck i bestämmelserna
i 13 §, blir alltså i tillämpningen framför allt besvärande
för domstolarna. Om man gör undantag därifrån, såsom föreskrivits i
12 §, sker det för att bereda dessa myndigheter en lättnad i arbetet.
Om detta kan göras utan att bereda de skattskyldiga någon nämnvärd
olägenhet, synes mig goda skäl tala för en sådan åtgärd.
Vid närmare undersökning, konstaterar man lätteligen, att de
vardagliga fallen — eller de, där nyttjanderätten till egendomen disponerats
till förmån för viss person t. ex. för efterlevande make och äganderätten
till egendomen överlåtits till annan närstående person att till fullo
tillträdas vid nyttjanderättsinnehavarens död — återfinnas i 12 §. Får
i dessa fäll skatt för äganderätt omedelbarligen uttagas, befriades domstolarna
från omsorgen att vaka däröver, att vid nyttjanderättsinnehavarens
död skatt påfördes dennes bo för egendom, som icke enligt
civilrättsliga bestämmelser skulle upptagas i bouppteckningen efter nyttj
anderättsinnehavaren.
Ett sådant förfarande torde ej heller vålla de enskilde skattskyldiga
några större olägenheter. Skattebetalningen för såväl nyttjanderätt
som äganderätt vid inregistreringen av bouppteckningen efter testator
bör nämligen i allmänhet i dylika fall vara en mycket naturlig sak, i
det att bodelägarna kunna i regel förutsättas stå varandra genom
släktskapsförbindelser så nära, att de hava mer eller mindre gemensamma
ekonomiska och andra intressen. Ja, man torde måhända kunna
säga, att ett förläggande av skattskyldigheten i dylika fall till skilda
tidpunkter, skulle vara för den allmänna uppfattningen främmande.
Aven bör ihågkommas, att i fall som här avses äganderätten, om än
begränsad genom därå vilande nyttjanderätt, i verkligheten övergått
till den nye ägaren, så att denne kan sälja eller inteckna egendomen
eller eljes förfoga över densamma i den omfattning sådant kan ske
utan förnärmande av nyttjanderättshavarens behöriga intressen. Arvsskatten
för ägaren beräknas ock i förhållande till allenast det värde,
egendomen har med frånräknande av nyttj anderättens värde, likasom
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199. ... 51
skatten för nyttjanderättshavaren beräknas i förhållande till värdet av
nyttjanderätten. Var och en av de ifrågavarande testamentstagare
får sålunda omedelbart till boet utgiva så stor del av den förskjutna
arvsskatten, som belöper på varderas andel efter andelens antagna
verkliga värde för en var av dem vid tiden för dödsfallet. Häri synes
icke ligga någon orättvisa mot någondera. På grund härav biträder
jag kommitterades förslag till det i 12 § gjorda undantag från den
eljest följda principen vid arvsskattens anordning.
Det återstår nu att granska statskontorets anmärkning mot en
anordning, varigenom i fall, varom i 13 § sägs, boet skall förskottera
skatt för nytillträdande innehavare av rättighet eller egendom, därtill
den döde allenast haft nyttjanderätten.
Såsom jag redan antytt, skall nämligen i fallet 3 b) nyttjanderätt
för C upptagas såsom tillgång i boet efter B och äganderätten för
X upptagas såsom tillgång i boet efter C.
Följden härav blir, att B:s dödsbo får förskjuta skatt för kapitaliserade
värdet av den nyttjanderätt, som tillkommer C, och C:s dödsbo
i sinom tid skatten för den äganderätt, som tillkommer X.
En sådan förskottsanordning skulle, framhåller statskontoret, kunna
undvikas, om deklarationsförfarandet utsträcktes till nu förevarande
fall d. v. s. att skattskyldighet för B liksom för C grundades på deklaration
från deras sida.
Ehuru till synes en enkel och med förslaget i övrigt konsekvent
anordning, anser jag mig likväl av praktiska skäl icke böra göra en avvikelse
från kommitterades förslag j ifrågavarande avseende, först
genom ett bifall till statskontorets förslag skulle nämligen kunna inträda
den villrådighet hos allmänheten i fråga om skattskyldighetens
fullgörande, varom reservanten i statskontoret talat.
Man får nämligen icke förbise, att de skilda testamentariska förordnanden,
som omnämnas i 12 och 13 §§, ofta nog komma att stå
varandra mycket nära. Under sådana förhållanden blir skillnaden dem
emellan hos den stora allmänheten ofta nog icke fullt skönjbar. Skulle
man nu i ena fallet förbinda stämpelplikten med boupptecknings inregistrerande,
nämligen då fråga är om tillämpning av bestämmelserna i
12 §, men i andra, kanske till det yttre ganska likartade fall, göra
stämpelplikten beroende på deklaration, kunde man lätteligen vålla en
villrådighet eller måhända giva anledning till förbiseenden från de
skattskyldiges sida, som ur fiskaliska liksom andra synpunkter icke
kunde lämnas obeaktade. Och då härtill kommer, att deklarationsförfarandet
å ifrågavarande område dock är en nyhet, som behöver sin
Omfattningei
av statens
rätt till
arvsskatt.
52 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 199
tid för att intränga i folkmedvetandet, håller jag före, att försiktigheten
bjuder att i alla de fall, där rättighet eller egendom, varom här
är fråga, övergår till annan i sammanhang med innehavares dödsfall,
sålunda jämväl i de fall, som avses i 13 §, tillsynen över stämpelplikteus
fullgörande lägges å domstolarna. Och detta bleve ju fallet, om, såsom
kommitterade föreslagit, nyttjande- och äganderätt, varom nu är fråga,
toges i beräkning vid uträknande av skatteplikten i sammanhang med
inregistrerande av bouppteckning.
Aven torde böra framhållas, hurusom de av statskontoret antydda
svårigheterna för dödsboet efter en nyttjanderättsinnehavare att åstadkomma
det penningbelopp, som erfordrades för den på äganderätten
belöpande arvsskatten, i de fall, där dessa svårigheter kunde anses
vara av någon större betydelse, på det hela taget kanna undvikas
genom begagnandet av den rätt till anstånd med skattens erläggande,
som blivit för sådana fall medgiven. Härtill kommer, att, där äganderätten
beräknats såsom tillgång i den avlidnes bo, den som efter den
avlidne skall övertaga tillgången kan räknas, om icke såsom delägare i
dödsboet i civilrättslig mening, dock såsom intresserad i boet för sin
andel i dess tillgångar och helt naturligt är skyldig att i sin män
underlätta boets uppgift att anskaffa och betala arvsskattebeloppet.
Denna invändning mot den av kommiiterade föreslagna anordningen
synes mig därför icke heller vara av den betydenhet, att jag med anledning
av densamma skulle se mig nödsakad att avvika från kommitterades,
som jag finner, mycket väl avvägda förslag i denna del.
Sedan jag talat om vissa grunder för arvsskatten, övergår jag att
nämna några ord om arvskattens räckvidd samt erinrar i sådant avseende
om Riksdagens år 1901 framställda begäran om utredning rörande skattskyldighet
för egendom, som utländsk undersåte efterlämnade i Sverige,
och för egendom, som svensk undersåte efterlämnade i utlandet.
Vid behandlingen av denna fråga redogöra kommitterade till en
början för utländsk lagstiftning i ämnet samt framhålla därvid, att två
olika huvudprinciper komma i den utländska lagstiftningen till tillämpning:
personalitctsprincipen och territorialitetsprincipen. Enligt den förra vore
der arvlåtarens personliga förhållande till staten, som bleve avgörande.
Därvid kunde hänsyn tagas antingen till arvlåtarens medborgarskap eller
till hans hemvist vid dödstillfället. Enligt territorialitetsprincipen vore
platsen för egendomens befintlighet avgörande.
Sällan torde dock, framhålla kommitterade, någon av dessa principer
vara allenahärskande inom något lands arvskattelagstiftning. Tern
-
53
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 199.
torialitetsprincipen komme nästan överallt till användning beträffande
fast egendom. Beträffande lös egendom vore personalitetsprincipen i
någon av dess angivna former den företrädesvis tillämpade.
Sedan kommitterade vidare återgivit innehållet i Riksdagens omförmälda
skrivelse, lämna kommitterade en utförlig motivering för sitt
eget förslag.
I huvudsaklig anslutning till de i riksdagsskrivelsen gjorda uttalanden,
hava kommitterade därvid, för att begagna statskontorets
sammanfattning av kommitterades motivering, såsom sin mening i föreliggande
fråga angivit:
att från principiell synpunkt arvsskatt icke bör utgå för samma
egendom till mer än ett land, men att, intill dess internationell överensstämmelse
kan uppnås, för varje land måste fastställas de regler, som
där anses riktiga;
att, beträffande fäst egendom, dennas belägenhet inom eller utom
landet bör vara avgörande för frågan, huruvida arvsskatt skall för densamma
erläggas till svenska staten eller icke, utan hänsyn till huruvida
arvlåtarcn är svensk eller utländsk medborgare eller bosatt inom eller
utom landet;
att samma skäl, som tala för den i 1910 års förordning om inkomst-
och förmögenhetsskatt stadgade skattskyldighet under alla förhållanden
för förmögenhet, som utgör beståndsdel av anläggnings- eller
driftkapital för företag, som här i riket bedrives, ävensom aktier eller
andelar i sådant företag, även böra tillmätas avgörande betydelse i fråga
om deras arvsbeskattning;
att, vidkommande arvsbeskattning i övrigt av lös egendom, arvlåtarens
domicil vid tiden för dödsfallet bör vara avgörande, vadan
svenska staten bör uttaga arvsskatt av all den lösa egendom, som efterlämnas
av en person, som vid dödsfallet varit eller bort vara här mantalsskriven
;
att emellertid den svenska lagstiftningen bör låta det skatteanspråk,
som den svenska staten gör gällande med avseende på utomlands befintlig
lös egendom, träda tillbaka för det anspråk på skatt för samma egendom,
som framställes av den stat, där arvlåtaren varit domicilierad, så
att skatt, erlagd för lös egendom i utlandet, skall avdragas från den
skatt, som för samma egendom här skall erläggas;
samt att här i riket nedlagd förmögenhet alltid bör anses såsom
här befintlig, även om de handlingar, som grunda eller utgöra bevis
om rättighet till densamma, finnas i utlandet.
De av kommitterade sålunda uttalade grundsatser, mot vilka å
54
Skatt för
gåva.
Kungl. Maj .in Nåd. Propositicn Nr 199.
min liksom statskontorets sida ingenting är att erinra, hava vunnit
tillämpning vid avfattningen av författningsförslaget i hithörande delar;
och kommitterade förklara sig därvid hava tagit hänsyn till vad ingångna
fördrag med främmande makter i förevarande avseende innehålla.
Den mest framträdande nyheten i det föreliggande förslaget äro,
såsom redan antytts, bestämmelserna rörande skatt för gåva.
Genom den ändring, som på Kungl. Maj:ts förslag av 1911 års
Riksdag beslutades i avseende å bestämmelserna om skatt för gåva och
som innebar, att värdet av gåva, som inom viss kortare tid före arvlåtarens
dödsfall givits till arvinge eller testamentstagare, skulle för
skattskyldighetens bestämmande sammanräknas med värdet av samma
arvinges eller testamentstagares andel av kvarlåtenskapen efter givaren
samt att stämpelavgiften därvid skulle beräknas som om allt vore på
en gång arvfallet, infördes i lagstiftningen till en viss del de grundsatser
för gåvoskatten, som kommitterade velat i större omfattning
göra gällande. Däremot lämnades vid detta tillfälle de hittills gällande
bestämmelserna angående stämpelavgift för gåva i övrigt orubbade.
Nämnda bestämmelser äro som bekant föga omfattande och likväl, även
inom det begränsade området, allt annat än effektiva. Skatten för gåva
av såväl fast som lös egendom utgår enligt nu gällande allmänna stämpelförordning
med 60 öre för varje fulla 100 kronor av egendomens värde,
då egendomen givits till skyldeman i rätt nedstigande led, samt med en
krona 60 öre i andra fall. För gåva av fast egendom uttages skatten
genom stämpelbeläggning å fångeshandlingen, då lagfart å egendom sökes.
Gåva av lös egendom beskattas endast, då avhandling därom upprättas,
och uttages genom stämpel å sådan avhandling.
Gåvoskattens släktskap med arvsskatten hade icke undgått departementschefens
uppmärksamhet vid tillstyrkandet av propositionen till
1910 års Riksdag om höjning av arvsskatten. Vid tillstyrkande av
samma proposition anförde han nämligen, hurusom vid anordnande av
arvsskatt icke finge lämnas obeaktad benägenheten att genom gåvor
med varm hand undandraga förmögenhet arvsbeskattningen. Denna
benägenhet växte tydligtvis med ökning av nämnda beskattning. De
åtgärder, som till mötande härav i flera länder vidtagits, avsåge mindre
att direkt höja stämpelskyldigheten för gåva än att till arvsskattepliktig
egendom hänföra gåvor, som den avlidne i livet bortgivit. Sålunda
föreskreves, att dylik gåva, given viss tid, i regel högst 5 år, före
dödsfallet, skulle inräknas i kvarlåtenskapen, såvitt anginge skattskyldigheten.
Aven om faran för att arvsskattebestämmelserna eljest
55
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
skulle förlora i värde icke torde vara så synnerligen stor, syntes dock
behövligt; att jämväl hos oss stadganden i omförmälda riktning lämnades.
Bestämmelser härom hade departementschefen tänkt sig böra införas
i samma författning som stadgandena om arvsskatten; och syntes honom
lämpligt, att gåvostämpeln, oavsett dess förhållande till arvsskatten,
i nämnda sammanhang underkastades särskild granskning. Under dåvarande
förhållanden kunde förslag i ämnet icke föreligga utarbetat
förrän till 1911 års Riksdag. De dispositioner dessförinnan, som kunde
hava träffats i det av departementschefen angivna syfte, torde i stort
sett, vad staten vidkoinme, icke bliva av någon nämnvärd betydelse.
I varje fall torde nämligen den tid före dödstillfället, inom vilken av
den avlidne i livstiden given gåva skulle räknas till arvslott och sålunda
lika med kvarlåtenskapen drabbas av bouppteckningsstämpeln, komma
att omfatta över ett år.
I den skrivelse, där Riksdagen anmälde sina beslut i anledning
av nyssnämnad proposition, framhävde Riksdagen för egen del angelägenheten
av att förslag i ämnet om möjligt förelädes 1911 års Riksdag.
En ytterligare påminnelse om behövligheten härav framkom genom
en skrivelse från justitieombudsmannen. I skrivelse av den 29 april
1910 redogjorde han nämligen för ett fall, där ett försök, som det synes,
med framgång gjorts att kringgå nuvarande bestämmelser angående
skatt för gåva. En gåva av lös egendom hade givits i tillkallade
vittnens närvaro, inför vilka givaren muntligen tillkännagivit de vid
g-åvan fästa villkoren. Vittnena hade därefter blivit hörda inför domstol
över vad sålunda förefallit. Domstolen hade beslutit stämpelbelägga
vittnesattesten såsom gåvobrev och vägrat att utan likvid för
stämpeln, vilken skulle debiteras å utdrag av protokollet över vittnesförhöret,
utlämna vare sig protokollsutdraget eller vittnesintyget. Den,
som föranstaltat om vittnesförhöret, hade i anledning härav i en till
justitieombudsmannen ingiven skrift, under framhållande av, bland annat,
att gåvan ifråga varit muntlig samt att vittnesintyget ingalunda kunde
likställas med en avhandling om gåva, anhållit att bliva förhjälpt till
sin rätt att utan stämpels erläggande utbekomma berörda handlingar.
I avgiven förklaring vidhöll domstolen sin uttalade mening beträffande
stämpelskyldigheten, men förklarade sig, därest justitieombudsmannen
hyste annan uppfattning i frågan, vara beredd att till vederbörande
omedelbart utlämna handlingarna utan annan avgift än protokollslösen.
Av ett vid förklaringen fogat utdrag av protokollet över vittnesförhöret,
vilket protokollsutdrag finnes bilagt justitieombudsmannens skrivelse,
framgår, att den bortskänkta egendomen haft det värde, att om gåvo
-
Kommitterade
56 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
handling däröver upprättats, den ostridigt bort beläggas med stämpel
till ett belopp av mer än 2,800 kronor. Vid prövning av detta ärende
hade justitieombudsmannen funnit, att ovanberörda handling icke borde
förses med stämpel, såsom vore den en avhandling om gåva; och hade
justitieombudsmannen underrättat domstolen om denna sin uppfattning.
För egen del hava kommitterade därjämte framhållit, att en annan
utväg att undgå stämpel för gåva av lös egendom även läge ganska
nära till hands. Gåvan kunde nämligen göras genom en avhandling,
som hade form av köp, byte eller lega, men i verkligheten på grund
av förhållandet mellan de å ömse sidor lämnade vederlag: icke vore
annat än gåva. Den närmaste uppgiften beträffande gåvostämpeln
bleve sålunda för kommitterade att se till, att densamma, i vad den
avsåge gåva av lös egendom, måtte göras i möjligaste mån effektiv.
Vad kommitterade själva anfört med avseende å sitt förslag i
förevarande delar tillåter jag mig nu att återgiva.
Efter att hava redogjort för vissa främmande länders lagstiftning
i ämnet anföra sålunda kommitterade:
»Det har därvid stått klart för kommitterade, att en anordning
måste träffas, varigenom skatten kan uttagas oberoende av huruvida
någon handling rörande gåvan upprättas eller icke. En sådan anordning
hava kommitterade funnit i det ovan omförmälda deklarationsförfarandet.
Förslaget innebär i denna del, att en var, som mottagit
gåva, därför skatt skall utgå, skall vara skyldig att inom viss tid efter
mottagandet till vederbörande myndighet avgiva deklaration till ledning
vid skattens bestämmande. Denna bestämmelse, vars behöriga
tillämpning kommitterade ansett sig hava betryggat genom böter för
uraktlåten deklaration, varom förslaget innehåller stadgande, bereder
möjlighet att uttaga skatt för gåva av lös egendom vare sig avhandling
därom upprättas eller icke.
För att förhindra att genom fingerat köp, byte, lega eller annat
sådant avtal gåvoskatten kringgås, hava kommitterade föreslagit en bestämmelse,
vars ordalydelse med en mindre avvikelse är hämtad från
konkurslagens 36 § 1 mom. och som innebär, att, därest av missförhållandet
mellan de å ömse sidor utfästa villkor är uppenbart, att avtalet huvudsakligen
har egenskap av gåva, skattskyldighet inträder såsom för gåva.
Med de sålunda föreslagna bestämmelserna torde möjlighet vara
beredd att utveckla gåvobeskattningen på sätt, som med hänsyn till
arvsbeskattningen eller eljest må finnas önskvärt.
Med avseende på det berörda förhållandet till arvsbeskattningen
57
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
torde då till en början vara klart, att den beskattning av gåva, soin
skall kunna fylla sitt sjette att förebygga arvsskattens kringgående,
måste röra sig med samma skattesatser, som tillämpas vid arvsskatten.
Vare sig skattskyldigheten för gåva hålles inom snäva gränser eller
lär en vidsträckt omfattning, alltid måste densamma därför regleras
efter samma tariffer som arvsskatten. I överensstämmelse härmed är
också kommitterades förslag avfattat.
Frågan gäller härefter, huruvida, med hänsyn till de högst väsentliga
höjningarna av skatten för gåva, vilka sålunda innefattas i kommitterades
förslag, någon begränsning bör företagas, så att icke alla gåvor bliva
föremål för skatt.
Med hänsyn därtill att gällande stämpelförordning beskattar all
gåva, så snart avhandling därom upprättats, ligger det närmast till
hands att se till, huruvida även under förutsättning, att beskattning
sker vare sig avhandling upprättats eller icke, en allmän beskattning
utan inskränkningar kan anses lämplig.
De invändningar, som kunna tänkas framställda mot en beskattning,
som gäller all gåva, torde kunna hänföras till två olika synpunkter.
Ur den ena av dessa ser man i gåvobeskattningen ett oberättigat
och förhatligt intrång i .det enskilda livets förhållanden. De
ytterst ofta förekommande gåvorna släktingar och vänner emellan,
särskilt vid vissa högtider eller bemärkelsedagar i det privata livet,
finner man icke komma offentligheten vid; och man vill för en oinskränkt
beskattning av gåva icke godtaga analogien från den förmögenhetsöverflyttning,
som beskattas genom arvsskatt. Att död mans
efterlämnade kvarlåtenskap skall uppgivas för offentlig myndighet och
beläggas med skatt, har ingått i det allmänna rättsmedvetandet. Men
att, där någon under levande livet, i det fria valet mellan att själv
behålla eller bortgiva viss egendom, väljer det senare alternativet, uppgift
om gåvan skall lämnas till offentlig myndighet och skatt erläggas, det
har man svårt att förlika sig med.
Ur en annan rent praktisk synpunkt invänder man, att gåvor till
allmännyttiga och välgörande ändamål icke böra beskattas. Det ligger,
säger man, i statens intresse, att företag, som arbeta för dylika ändamål,
bliva tillgodosedda med frivilligt understöd; men en beskattning härav
kunde med skäl befaras avhålla mången från att skänka till sådana
ändamål. Man framhåller särskilt fall, då för ett visst syfte en bestämd
summa är erforderlig, vilken någon kunde vara villig att skänka; då
utgiften för skatten komme till, kunde det hända att hela gåvan utebleve.
I samma syfte påpekas, hurusom, om staten avstår från skatt
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 150 käft. (Nr 199.) 8
58
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
på gåvor för ifrågavarande ändamål, detta icke behöver innebära, att
den egendom, som bortgives, kommer att undgå en skatt, som eljest
skulle hava drabbat densamma. Man kan nämligen icke utan vidare
antaga såsom självfallet, att ifrågavarande egendom, om den icke bortgives,
linnes kvar, dä arvsskatt för densamma skulle komma i fråga.
De sålunda anförda invändningarna torde icke kunna frånkänna»
betydelse, och det gäller sålunda att se till, i vad mån de böra föranleda
inskränkning i gåvobeskattningeu. Därvid måste man emellertid
i främsta rummet se till, att icke det syfte förfelas, vars förverkligande
närmast avsetts med den kommitterade anbefallda revisionen av gåvostämpeln,
nämligen syftet att förebygga arvsskattens kringgående.
Inskränkning av gävobeskattningen med hänsyn till berörda invändningar
kan tänkas genomförd på två olika sätt, antingen så att beskattningen
inskränkes att gälla endast vissa slag av gåvor eller ock så att
allmän gåvobeskattning uppställes såsom princip, från vilken avvikelser
stadgas genom undantag för vissa slag av gåvor.
Det förra sättet tillämpas, såsom ovan erinrats, i den norska och
den danska lagstiftningen och förekommer i skilda former, därvid man
på olika sätt sökt angiva de fall, då gåva kan anses innebära ett
kringgående av arvsskatt. Man har därvid, såsom ock den ovan lämnade
redogörelsen för vissa främmande länders lagstiftning utvisar, gått så
tillväga, att man föreskrivit, att vid uttagande av arvsskatt samma skatt
som för arv skall uttagas för vissa slag av gåvor.
Efter prövning av de olika sätt, som försökts för åstadkommande
av eu sådan begränsning, måste kommitterade till en början taga bestämt
avstånd från tanken att åt vederbörande myndighet överlämna
att i det individuella fallet söka utforska, huruvida den, som gjort
gåvan, haft för avsikt att därigenom undvika arvsskatt. Utom det att
för en sådan undersökning sällan några hållpunkter torde finnas, måste
densamma ovillkorligen få eu synnerligen förhatlig karaktär, allrahelst
den finge till föremål viljeyttringar av en person, som vid tidpunkten
för undersökningens verkställande vore död.
Om man begränsar skattskyldigheten till sådana gåvor, som givits
för dödsfalls skull eller i förskott på arv eller därvid givaren förbehållit
sig att under sin livstid eller under viss tid behålla egendomen i sin
besittning eller uppbära avkomsten därav, så torde man därmed visserligen
ernå, att en del gåvor, som ostridigt böra beskattas, också drabbas
av skatt, men ingalunda lyckas träffa ens tillnärmelsevis alla de gåvor,
som kunna tänkas givna i syfte att undgå arvsskatten. Att ytterligare
bland beskattningsbara gåvor upptaga sådana, som givits under viss
59
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 199.
tid av ett, två eller flera år före givarens död, liar icke heller synts
kommitterade tilltalande. En sådan gräns har ju en rent tillfällig karaktär
och skulle säkerligen träffa synnerligen ojämnt. En man, som i sin ålders
sena höst, i tanke att han icke har långt kvar att leva, skänker bort en
del av sin förmögenhet, men sedan oförmodat kommer att leva ännu
åtskilliga år, skulle för berörda förmögenhetsdelar undgå beskattning,
under det att gåvor, gjorda av eu ring man utan minsta tanke på döden,
skulle bliva föremål för skatt, därest givaren kort därefter, kanske
till följd av olyckshändelse, miste livet. En begränsning, som kan få
sådana verkningar, anse sig kommitterade icke höra förorda för avgörande
av en så viktig fråga, som den, huruvida eu gåva bör beskattas
eller icke. Emellertid hava kommitterade icke tilltrott sig att alldeles
lämna åsido det förhållandet, att gåva, som inom viss kort tid före
arvlåtares dödsfall givits till arvinge eller testamentstagare, kan hava
skett i syfte att åstadkomma lindring i arvsbeskattningen, och hava
fördenskull i förslaget upptagit stadgande, att till skattepliktiga gåvor
åt arvingar eller testamenttagare, som skett inom två år före arvlåtares
dödsfall, skall tagas hänsyn vid beräkning av skatten å gåvotagarnas
arvsandelar.
Ungefär samma invändningar torde kunna göras mot andra möjligheter
att begränsa skattskyldigheten till vissa kategorier av gåvor.
Det gäller därför att se till, huruvida det andra av ovan omförmälda
sätt att begränsa skattskyldigheten leder till bättre resultat.
Uppgiften är med andra ord att undersöka, om man, med uppställande
av allmän skattskyldighet för gåva såsom grundsats, kan genom undantag
härifrån taga behörig hänsyn till de invändningar mot en sådan beskattning,
som ovan anförts.
Vad beträffar de anspråk på inskränkningar, som framställts
huvudsakligen ur synpunkten, att staten icke bör göra onödiga intrång
i det enskilda livets förhållanden, torde man kunna tillfredsställa dem
genom att från skattskyldighet undantaga sådana slag av gåvor, som
kunna sägas ofta förekomma släktingar eller vänner emellan.
De invändningar, som, enligt vad ovan anförts, blivit gjorda ur
synpunkten av vissa gåvotagares intresse, torde utan större svårighet
kunna avvärjas genom att från skattskyldighet undantaga vissa samfund,
inrättningar, föreningar och andra juridiska personer, vilka verka i
välgörande syfte, eller ock för ändamål, som för den kulturella utvecklingen
inom landet, vare sig den ideella eller den materiella, kunna
anses vara av allmännare betydelse.
Kommitterade hava sålunda kommit till det resultatet, att skatt
60
Statskontoret,
Kungl. Maj:ts Isåd. Proposition Nr 199-
på gåva utan inskränkning till vissa slag av gåvor bör i vår lagstiftning
bibehållas såsom princip samt att härifrån undantag ur två olika synpunkter
böra stadgas. I sådant hänseende innefattar kommitterades
förslag- undantag dels i fråga om den objektiva skattskyldigheten, dels
ock i fråga om den subjektiva.
Med hänsyn till gällande föreskrift om lagfartsstämpel vid fäst
egendoms övergång såsom fideikommiss eller på grund av testamente
torde enahanda stämpel för gåva av fast egendom böra bibehållas.
Givet är emellertid, att kommitterades förslag i fråga om skatt för
gåva bör föranleda upphörande av det tillägg av eu krona till den
vanliga lagfartsstämpeln, som för närvarande uttages i de fall, då fast
egendom gives åt annan än skyldeman i rätt nedstigande led.
Slutligen gäller det att även beträffande skatt för gåva avgöra
frågan, vad som bör utgöra föremål för den svenska statens anspråk
pa sådan skatt. Under det att arvsskatten är en förmögenhetsskatt,
står skatt för gåva närmare inkomstskatten. Det synes därför vara
naturligast att i fråga om skatt för gåva låta mottagarens förhållande
till staten vara avgörande för frågan, huruvida beskattning bör ifrågakomma
eller icke. I överensstämmelse med denna grundtanke torde
svensk medborgare ävensom utlänning, som är eller bör vara här i
riket mantalsskriven, böra vara skattskyldiga för av dem mottagna gåvor,
dock med den inskränkning, att skatt icke synes böra utkrävas av utlänning
för gåva av egendom utom riket.
I chefens för finansdepartementet ovan berörda anförande till
statsrådsprotokollet den 14 maj 1910 uttalades, såsom kommitterade i
början av detta betänkande erinrat, att det borde tagas under övervägande,
huruvida stadgaudena beträffande gåvostämpeln borde bibehållas
i allmänna stämpelförordningen eller inarbetas i författningen om arvsskatt.
I betraktande därav att, enligt kommitterades förslag, skatten för gåva
skall vara underkastad samma tariff och i det hela även i övrigt enahanda
bestämmelser som arvsskatten, är det givet, att de bestämmelser,
som äro avsedda att reglera skatten för gåva, i förslaget fått sin plats
i samma förordning, som behandlar arvsskatten.»
Statskontoret förklarar sig icke hava någonting att erinra mot
de principer, på vilka kommitterades förslag till gåvobeskattuing är
byggdt. I själva verket, säger statskontoret, äro de ju icke heller
främmande för vår skattelagstiftning, även om de, beträffande skatt för
gåva av lös egendom, helt visst skola förefalla allmänheten såsom nyheter.
Eu annan sak är, att dessa principer med här föreslagna skatte
-
61
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
satser naturligtvis skola komma att göra sig kännbara i en helt annan
grad än vad hittills varit fallit. Om själva skattesatserna må man
hava vilken mening som helst, man måste dock erkänna riktigheten
av kommitterades uppfattning därom, att det är nödvändigt att å detta
område röra sig med samma skattesatser, som tillämpas å arvsskatten.
Med frågan om beskattning av gåva är man otvivelaktigt inne
på ett område av långt mera grannlaga natur än de flesta andra beskattningsområden.
Visserligen har sagda beskattning, såsom nyss framhållits,
huvudsakligen till ändamål att komplettera arvsskatten. Kunde
den inskränkas härtill, vore ju däremot ur grannlagenhetssynpunkt mindre
att erinra. Men såsom kommitterade framhållit, kan ändamålet med
arvsskatten svårligen vinnas, utan att beskattningen utsträckes att i
princip omfatta alla gåvor. Erfarenhet och kommitterades uttalanden
giva uppenbarligen vid handen, att vägarna att kringgå eu skatt för
gåva äro många, och säkerligen bleve de ej färre, om efter uppdelningav
gåvorna i vissa klasser en eller annan klass bleve skattefri. Jag
har därför, såsom jag redan uttalat, ansett att skattskyldigheten för
gåva bör utsträckas än vidare och därvid funnit mig kunna i huvudsak
ansluta mig till det förslag i ämnet, som kommitterade framlagt.
Under sådana förhållanden tvingas man emellertid att låta beskattningen
omfatta transaktioner, som i hög grad beröra privatlivet och till sin natur
ofta nog äro av beskaffenhet att av fullt förklarliga familjehänsyn böra
undandragas offentligheten. Det kan ju ur samhällelig synpunkt icke
vara på sin plats att genom beskattningsåtgärder motverka dylika transaktioner.
Lagstiftningen måste i stället anpassas så, att densamma icke
träder befogade privata intressen för nära, när dessa intressen icke i
och för sig i något avseende konkurrera med beskattningen. Tvärtom
skulle man kunna säga, att ju mera lagstiftningen i detta fall tager
hänsyn till nämnda privata intressen, med så mycket större villighet
skall allmänheten finna sig tillrätta med de nya skatteförhållandena.
Vad detta kan betyda ur fiskalisk synpunkt, torde jag icke behöva
närmare angiva.
Med dessa av mig nu angivna synpunkter har jag icke kunnat
finna annat än såsom en lucka i förslaget saknaden av bestämmelser,
som skydda deklarationer om gåva från offentliggörande.
A andra sidan torde hemlighållandet icke behöva omfatta alla på
deklarationen grundade förhållanden. TTr kontrollsynpunkt skulle sådant
måhända ej heller vara att förorda. Man torde taga tillräcklig hänsyn
till vad grannlagenheten fordrar, om man inskränker sig att giva den
Departements
chefen.
62
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
offentlighet, som åtföljer Kungl. Maj:ts befallningshavandes å tjänstens
vägnar förda protokoll eller anteckningar, åt gåvotagares namn och
skattens belopp i varje förekommande fall. Det är nämligen icke
uppgifter i dessa hänseenden utan uppgifter om givare samt gåvas
natur och belopp, som ur förenämnda synpunkt böra, där icke givaren
annorlunda medgiver, skyddas mot offentliggörande.
Enligt min mening bör alltså Kungl. Maj:ts befalluingsliavande
fora förteckning, innefattande gåvotagare och skatt. Denna förteckningjämte
deklaration skulle sedermera för granskning insändas till vederbörande
hovrätt. Genom ett dylikt förfarande och då nyssnämnda anteckningar
bliva för en var tillgängliga, har den kontroll över deklarationsskyldighetens
fullgörande, som från det allmännas synpunkt må
anses erforderlig, också vunnits.
Bestämmelser i nu angivet syfte hava dels införts i eu liv §,
som erhållit nr 41, dels ock erhållit uttryck genom viss ändring av
förutvarande 51 § 2 inom., en §, som i det inom finansdepartementet
utarbetade förslaget har nr 53.
Syftet med mitt förslag skulle emellertid icke enbart genom nämnda
bestämmelser vinnas. För sådant ändamål måste nämligen införas ett
stadgande i tryckfrihetsförordningen, varigenom deklarationer om gåfva
liksom deklarationer till direkt beskattning undandragas offentligheten.
Det är under förutsättning, att en sådan lagändring, vilken chefen för
justitiedepartementet efter samråd med mig ämnar föreslå, kommer till
stånd, som jag finner mig kunna biträda den eljest mycket lämpliga
anordningen med deklarationsförfarandet å ifrågavarande område.
Såsom nyss antyddes, utgår förevarande förslag från principen,
att alla gåvor äro beskattningsbara. De undantag, som under sådana
förhållanden göras, måste enligt sakens natur bliva ganska omfattande.
Emot kommitterades därutinnan gjorda förslag i 32 (31) § eller,
vad angår den subjektiva skattskyldigheten, har jag ingen erinran att
göra. Vad däremot angår den objektiva skattskyldigheten synas mig
undantagen väl snäva. , Kommitterade hava i 33 (32) § föreslagit, att
skattskyldighet icke skall äga rum för
a) gåva av möbler, husgeråd och andra lösören, som äro avsedda
för gåvotagarens eller hans familjs personliga bruk eller till prydande
av offentliga byggnader eller deras förseende med inredning;
b) vad någon erhållit under form av periodiskt understöd eller
såsom bidrag till undervisning eller uppfostran;
c) annan gåva, vars värde icke överstiger ettusen kronor; dock
63
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
att, där gåvotagaren av samma givare inom loppet av två år erhåller
flera sådana gåvor, skattskyldighet inträder, så snart gåvornas sammanlagda
värde överstiger ettusen kronor.
De av kommitterade under a) och b) föreslagna bestämmelserna
hava redan genom den av 1911 års Riksdag beslutade ändringen av 8
§ stämpelförordningen erhållit en något vidare omfattning, vilken jag
finner tillfredsställande. Jag har därför icke anledning att i denna del
göra annat uttalande, än att jag ställer mig på samma ståndpunkt, som
Riksdagen i detta avseende intagit.
Beträffande förslaget under c) kom detsamma icke under omprövning
i sammanhang .med nyss omnämnda ändringsförslag. Det
synes därför vara i sin ordning, att jag mera utförligt uttalar min
mening i denna fråga.
Genom den begränsning i skattskyldigheten för gåva, som göres
under c), hava kommitterade afsett att från skatteplikt undantaga gåvor
av mindre värde. En sådan gräns måste ju bliva mer eller mindre
godtycklig. Just med avseende härå och frågans egen ömtålighet torde
ej blott klok försiktighet utan även nödig hänsyn till de skattepliktiga
själva bjuda att sätta gränsen hellre något för högt för ett eller annat
speciellt fall än att genom en. snäv begränsning under skatten draga
ett stort flertal gåvor, som, jag skulle vilja säga, icke äro av skattepliktig
natur.
Sammanläggning av gåvor, givna under viss kortare tidrymd,
är ur skattesynpunkt nödvändig till förekommande av skattens ineffektivitet.
Men denna sammanläggning har dock därjämte den skuggsidan,
att ett antal mindre gåvor, givna utan syftemål att undandraga staten
skatten, falla inom gåvoskattens räckvidd. Enligt kommitterades förslag
skulle gåvor, givna av samma givare under loppet av två fortlöpande
år, gå i skatt, om gåvornas sammanlagda belopp uppginge
till 1,000 kronor.
En något högre gräns skulle helt säkert göra skatten, redan på
förhand impopulär, lättare att fördraga, utan att statens fiskaliska intressen
genom gränsflyttningen komme att bliva i nämnvärd mån
lidande. Man får nämligen icke förbise, att vid gåvor, varom här är
fråga, dock väl i allmänhet skyldskapsförhållandet mellan givare och
gåvotagare åt den senare medför förmånen att behandlas efter billigaste
skatteklass. Till dessa skäl för uppflyttning av skattegränsen kommer
därjämte andra icke mindre vägande. Understöd, som lämnas närstående
eller andra till levnadsuppehälle, torde väl ofta nog överstiga 500 kronor
om året. Skulle nu dylika bidrag icke utgå i form av periodiskt under
-
64 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 199.
stöd, bleve gåvotagaren genom sammanläggningen av gåvor skattepliktig
för bidragen. Och dylika fall äro helt säkert icke sällsynta.
Sådant skulle nämligen föreligga, så snart givaren vore i den ekonomiska
ställning, att han varken kundo eller ville, vare sig tyst eller
uttryckligt, utfästa sig till årligt understöd, utan gåve av sina inkomster
i mån af tillgång.
Med avseende av vad jag sålunda anfört, synes det mig, som om
det skattefria maximum borde bestämmas till åtminstone 2,000 kronor.
Det återstår att i detta sammanhang beröra frågan om den
retroaktiva verkan, som i visst fall bör givas åt de föreslagna bestämmelserna.
Såsom iörut framhållits, har i kommitterades förslag såsom regel
fastslagits, att vid bestämmande av arvsskatt eller skatt för gåva sammanläggning
skall ske av gåvor, som givits arvinge eller testamentstagare
eller annan person under de två senaste åren före arvlåtarens
eller t.estators död eller före mottagandet av den gåva, varom vid tillfället
närmast är fråga.
1 övergångsstadgande, som fogats till författningsförslaget, förordnas
emellertid, att vad i nämnda avseende stadgats därom, att vid
skatts beräkning hänsyn skall tagas till vissa tidigare gjorda gåvor,
icke skulle äga tillämpning å gåva, som fullbordats, innan förordning
i ämnet trätt i kraft. Kommitterade hålla nämligen före, att ifrågavarande
i författningen givna bestämmelser icke böra erhålla retroaktiv
verkan med avseende å gåvor, som skett före nyssnämnda tidpunkt.
Vid framläggandet för 1911 års Riksdag av sitt förslag till ändringar
av 8 och 50 §§ av stämpelförordningen föreslog Kungl. Maj:t, att vad
i 8 § 26 mom. stadgades därom, att vid stämpelavgifts beräkning hänsyn
skulle tagas till vissa tidigare gjorda gåvor, icke skulle äga tillämpning
å gåva, som fullbordats före den 20 april 1911, ej heller för annan
gåva, som fullbordats innan den nya förordningen trädde i kraft, försåvitt
stämpelavgift för gåvan utgjorts. Riksdagen, som godkände vad Kungl.
Maj:t härutinnan föreslagit, beslöt sålunda att det åberopade stadgandet
icke skulle äga tillämpning å gåva, som fullbordats före den dag, då förslaget
till Riksdagen inkommit. I överensstämmelse med deri principiella uppfattning,
som ligger till grund för Riksdagens ifrågavarande beslut, har jag
nu föreslagit, att de nya bestämmelserna i 33 § c) och 36 § därom, att vid
gåvoskattens beräkning hänsyn skall tagas till vissa tidigare gjorda gåvor,
icke skola äga tillämpning å gåva, som fullbordats före den dag då
65
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
nu föreliggande förslag inkommer till Riksdagen. Med avseende å beräkning
av skatt för gåva, som avses i 26 §, har jag däremot bibehållit
nu gällande bestämmelser.
Slutligen tillåter jag mig ifrågasätta införandet av ett par förtydligande
stadganden i författningsförslaget.
Skatten för gåva är, som redan angivits, ordnad i överensstämmelse
med arvsskatten, som beräknas särskilt för sig för varje
arvslott i ett givet dödsbo. Enligt sakens natur skall alltså, om fråga
samtidigt uppstår om beskattning av flera av skilda givare givna gåvor
vid skattens bestämmande gåva eller gåvor från varje särskild givare
bilda ett skatteobjekt. Emellertid torde det måhända vara lämpligt att
detta uttryckligen angives i författningen; och har jag i anledning
härav infört bestämmelse i sådant syfte i 36 (35) §.
Vid tillämpning av vad i 26" (25) och 36 (35) §§ i kommittéförslaget
är stadgat därom, att vid sammanläggning av arvslott eller
gåva med tidigare inom loppet av de två senaste åren erhållna gåvor
avdrag må ske för skatt, som redan erlagts för sistnämnda gåvor, kan
inträffa att den redan erlagda skatten uppgår till så högt belopp, att
den förhandenvarande gåvan eller arvslotten skulle, bliva fri från skatt.
Följande exempel visar, att detta kan äga rum. A giver sin son B i
gåva i början av år 1913 10,000 kronor, år 1914 åter 10,000 kronor
och i slutet av år 1915 2,000 kronor. B får betala i gåvoskatt år 1913
160 kronor och år 1914, då skatten beräknas å 20,000 kronor efter
avdrag av redan guldna 160 kronor, 280 kronor. År 1915, då skatten
beräknas å 12,000 kronor, skulle skatten bliva 216 kronor efter avdragav
den del av tidigare erlagd skatt, 440 kronor, som proportionsvis
belöper å gåvan år 1914; då emellertid sistnämnda skatteandel uppgår
till 220 kronor, skulle ingen skatt återstå att uttaga för gåvan år 1915.
Då en sådan konsekvens av paragrafens bestämmelser icke torde vara
åsyftad och icke heller synes mig önskvärd eller ens lämplig, har jag
sökt förekomma densamma genom för ändamålet avpassade tillägg till
ifrågavarande paragrafer.
Såsom jag redan anfört har kommitterades förslag i fråga om
anstånd med skattens erläggande lett till lagstiftning i ämnet i enlighet
med vad Kuugl. Maj:t i proposition den 7 april 1911 föreslagit Riksdagen
att besluta. De av Riksdagen i avseende härå antagna bestämmelserna
återfinnas i förordningen den 22 juni 1911 angående anstånd
i vissa fall med erläggande av stämpelavgift för arvfallen egendom. Då
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 150 käft. (Nr 199.) 9
Om anstånd
med skattens
erläggande.
Om eftergift
av skatt.
Kommitté*
rade.
66 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
rui vid antagande av det förslag till förordning om arvsskatt och skatt
för gåva, varom här är fråga, anståndsförfarandet bör erhålla något
vidare omfattning än som under nu gällande lagstiftning är behövligt,
och bestämmelserna därom lämpligen böra inrymmas i förordningen om
arvsskatt och skatt för gåva har jag låtit nämnda bestämmelser underkastats
redaktionell bearbetning i nämnda syften. Genom förslagets antagande
upphäves förstnämnda förordning den 7 april 1911.
I anslutning till sitt förslag om anstånd med erläggande av skatt
hava kommitterade framlagt förslag till eftergift i vissa fall av skatt.
I denna fråga anföra kommitterade.
V äsentligen enahanda skäl, som föranlett den moderna arvsskattelagstiftningen
att upptaga bestämmelsen om anstånd under givna förutsättningar
med skattens utgörande, hava i åtskilliga länder givit anledning
att i vissa fall helt eller delvis eftergiva skatten.
Efter att hava lämnat en redogörelse för vissa främmande länders
lagstiftning i denna del fortsätta kommitterade:
»Vid avvägandet av skattesatserna för egendom, som tillfaller någon
genom arv eller testamente, torde man, teoretiskt sett, hava byggt på
den förutsättningen, att vederbörande arvinge eller testamentstagare
under någon längre tid får innehava egendomen och draga nytta av
densamma. För ett sådant antagande talar bland annat den omständigheten,
att i de flesta länders skattelagstiftning särskilda bestämmelser
ansetts behövliga för åstadkommande av lägre värdesättning å egendom,
som enligt sannolikhetsberäkning kommer att innehavas under en begränsad
kortare tid. Givet är ock, att en förmögenhet icke kan, utan
att så småningom helt förtäras, bära en alltför ofta återkommande beskattning
av den avsevärda storlek, som arvsskatten åtminstone i vissa
fall utgör. Att på grund av två eller flere tätt på varandra följande
dödsfall uttaga dubbel eller än större arvsskatt i ett sammanhang är
onekligen något för tanken motbjudande. I sådana fall kan man näppeligen
grunda statens rätt till skatt på den skattskyldiges förmåga att
bära skatten, då han i själva verket ju icke fått njuta någon egentlig
fördel av den honom tillfallna egendomen, utan endast förmedlat egendomens
övergång till sin närmaste efterträdare i arvsrätten. Starka skäl
synas fördenskull tala för att staten i vissa fäll fullständigt och i vissa
andra fall åtminstone till någon del eftergiver sitt anspråk på skatt.
Aven i fråga om skatt för gåva torde eftergift böra ifrågakomma.
Med anledning av de sålunda angivna synpunkterna hava kommitterade
67
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 199.
avfattat ett förslag till bestämmelser om eftergift i vissa fall av skatt
för arv eller gåva.»
Vidare anföra kommitterade:
»De föreslagna bestämmelserna om eftergift avse i främsta rummet
att reglera de fall, då en arvinge, testaments- eller gåvotagare avlider
så tidigt efter det skattepliktiga förvärvet, att ban ännu icke hunnit
tillgodogöra sig någon nämnvärd avkastning av den erhållna egendomen
eller i övrigt bereda sig avsevärt gagn av densamma. Sådant fall torde
i regeln kunna antagas föreligga, därest döden träffar honom, innan
skyldighet att betala skatten inträtt, således innan laga tid för boupptecknings
inregistrering, för deklarations avlämnande o. s. v. gått till
ända. Det kunde därför synas lämpligt, att rätten till eftergift gjordes
beroende därav, att den skattskyldige avlidit före utgången av berörda
tid. Men tidpunkterna för betalningsskyldighetens fullgörande växla i
olika fall och äro exempelvis olika beträffande kvarlåtenskap på landsbygden
och i städerna, beträffande förvärv, varom deklaration skall
avgivas o. s. v., och ett stadgande, enligt vilket rätten till eftergift
bleve sålunda bestämd, skulle följaktligen verka tämligen ojämnt i särskilda
fall. Med hänsyn härtill hava kommitterade gjort ifrågavarande
rätt beroende därav, att dödsfallet inträffat inom en bestämd tidsrymd,
från förvärvet räknat, och vid fastställandet av denna tidsrymd låtit
de i allmänhet gällande bestämmelserna om tiden för betalningsskyldighetens
fullgörande vara vägledande. Sålunda har i 46 § 1 mom. tidsrymden
i regeln bestämts till sex månader från arvfallet eller annat
förvärv, som grundar skattskyldighet.
Denna tidsbestämning kan emellertid icke anses tillräckligt rymlig
i de fall, som behandlas i 46 § 2 mom. I dessa fall består den tillgång,
som träffas av skatten och kan tagas i anspråk för skattens gäldande,
allenast av den begränsade rätt till viss egendom, som tillkommer en
fideikommissarie, nyttjanderättsinnehavare eller avkomsttagare. Staten
synes icke kunna göra anspråk på att av sådan egendom uttaga skatt
till högre belopp än som motsvarar behållen avkastning under den skattskyldiges
besinningstid. Avlider sålunda den skattskyldige, innan hans
åtnjutna inkomst av egendomen kan antagas hava uppgått till så stort
belopp, som erfordras för att täcka skatten och andra med egendomens
övertagande nödvändigt förbundna utgifter, synes han böra befrias från
skyldighet att gälda skatt, som icke kunnat betalas med de uppburna
inkomsterna, och bestämmelserna om eftergift av skatt för sådana fall
hava i enlighet med denna, av kommitterade gillade uppfattning avfattats
på sätt i förslaget angives.»
68
Statskontoret.
Departementschefen.
Kungl. Maj tis Nåd. Proposition Nr 199.
Detta kommitterades uttalande är emellertid icke enhälligt. En
reservant i kommittén har ansett, att rätten till eftergift i det fall, som
avses i 46 § 2 inom., motsvarande 48 § 2 mom. i finansdepartementets
förslag, skulle göras beroende av den omständigheten, att skatten fortfarande
vore ogulden och till betalning icke förfallen.
Statskontoret, som anfört, att enligt dess mening införandet av
anståndsinstitutet måste medföra behov av bestämmelser om eftergift
under vissa förutsättningar av obetald eller i förtid inbetald skatt och
att å dess sida ingen erinran vore att göra mot de förutsättningar,
under vilka enligt förslaget eftergift skulle vara medgiven, förklarar
sig därvid hava särskilt letts av den föreställningen, att den av reservanten
förordade lydelsen av 46 § 2 mom. kunde anses i någon mån inbjudaskattskyldig
att begära anstånd och det längsta möjliga sådant även i
fall, där sådant eljest icke skulle blivit ifrågasatt. För statskontoret,
som ansåge önskvärt, att skattebeloppen bleve snarast möjligt i kronans
kassa inlevererade och att anståndsinstitutet endast mera undantagsvis
måtte komma till användning, hade det därför legat närmast till hands
att biträda den lydelse av momentet, som bäst överensstämde med
nämnda önskan.
För egen del finner jag den omständigheten, att en skattskyldig
tidigare än lian behövt erlagt honom påförd skatt, icke rättvisligen böra
medföra den verkan, att han på grund härav går i mistning av eu förmån,
som stått honom öppen, därest han begagnat sig av rätten att
något uppskjuta skatteinbetalningen. Jag har därför icke kunnat ansluta
mig till den mening, som reservanten förordat, helst den av reservanten
lörordade lydelsen av ifrågavarande moment helt säkert skulle medföra
den av statskontoret påpekade, för statskassan icke önskliga konsekvensen,
att anståndsinstitutet komme till användning i flera fall, än eljest behövde
ifrågakomma, utan har jag funnit goda skäl föreligga att godkänna
kommitterades förslag i förevarande del.
I fråga om de föreslagna bestämmelserna om restitution, om tillsyn
å skattens utgörande och om ansvar vid överträdelse av förordningens
föreskrifter har jag likaledes i huvudsak godkänt vad kommitterades
förslag innehåller. Jag har därvid icke funnit anledning att,
på sätt statskontoret vid 53 (51) § ifrågasatt, stadga, att hos Kungl.
Maj:ts befallningshavande skulle i stället för särskild förteckning över
inkomna deklarationer föras särskilt protokoll. Däremot har jag, i
69
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
anslutning till vad jag förut yttrat i fråga om nödvändigheten att i
viss mån skydda deklarationerna mot offentliggörande, ansett lämpligt
att i förordningen införa bestämmelser om, i vilken omfattning redogörelse
för deklarations innehåll ma lämnas i förteckningen.
Då de bestämmelser, som röra arvsskatt och skatt för gåva, överflyttas
från stämpelförordningen till en särskild förordning, påkallas
härav en omarbetning av förstnämnda förordning. Det förslag till sådan
omarbetning, som uppgjorts av förenämnda kommitterade, har ävenledes
varit föremål för behörig granskning och skall jag för Eders Kungl.
Magt särskilt lämna redogörelse, för vad därvid förekommit.
Föredragande departementschefen uppläste härefter förslaget till
förordning om arvsskatt och skatt för gåva samt hemställde, att detsamma
måtte i nådig proposition framläggas till Riksdagen.
I denna hemställan instämde statsrådets övriga ledamöter.
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten biföll
vad statsrådet sålunda hemställt; och skulle nådig
proposition till Riksdagen avlåtas av den lydelse bilagan
litt. ... vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Albert Tondén.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 150 höft. (Nr 199.)