Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 161 (Proposition 1913:161)

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 161.

Nr 161.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse av 15—23 och 30 §§ i 8 kap.
strafflagen, lag, innefattande vissa bestämmelser till
skydd för hemligheter av betydelse för rikets försvar,
lag, innefattande ändring i 8 kap. 2 § 6 mom. rättegångsbalken,
samt lag angående ändrad lydelse av förordningen
om offentlighet vid underdomstolarna den 22
april 1881; given Stockholms slott den 28 mars 1913.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll vill Knngl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 15—23 och 30 §§ i 8 kap. strafflagen,

2) lag, innefattande vissa bestämmelser till skydd för hemligheter
av betydelse för rikets försvar,

3) lag, innefattande ändring i 8 kap. 2 § 6 inom. rättegångsbalken,
samt

4) lag angående ändrad lydelse av förordningen om offentlighet
vid underdomstolarna den 22 april 1881.

Kungl. Maj:t förbliver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gast. Sandström.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 116 käft. (Nr 161.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 161.

Förslag en Lag om

ändrad lydelse av 15—33 och 30 §§ i 8 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 15—23 och 30 §§ i 8 kap. strafflagen
skola erhålla följande ändrade lydelse:

15 §.

Har den, som uppdrag fått att i ärende, som riket rörer, med
främmande makt något avhandla eller sluta, uppsåtligen dess fördel
emot riket främjat eller riket eljest skadat; dömes till straffarbete på
livstid eller från och med åtta till och med tio år. Tager han, i sådan
avsikt, gåva eller förläning av främmande makt; dömes, ändå att skada
därav ej kom, till straffarbete från och med sex till och med tio år.

Tager annan än den, som nu är sagd, gåva eller förläning av
främmande makt, för att dess fördel emot riket främja eller riket eljest
skada; dömes till straffarbete från och med fyra till och med åtta år.

16 §.

Vad den, som emot 15 § sig förbrutit, av främmande makt tagit,
vare till kronan förverkat.

17 §•

Har den, som betrodd är att veta hemliga underhandlingar, rådslag
eller slut i ärende, därå rikets säkerhet eller rätt emot främmande
makt ligger, dem uppenbarat, eller handling, som han i ty mål lönlig

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 161.

hålla bort, utan lov utgivit eller kungjort; dömes till straffarbete på
livstid eller från och med åtta till och med tio år. Skedde brottet utan
uppsåt att skada göra, och var faran ringa; då må tiden för straffarbetet
till två år nedsättas.

Hava sådana hemligheter eller handlingar, som nu sagda äro,
kommit till annan persons kunskap eller i hans hand, och är honom
veterlig!, att de höra lönliga hållas: uppenbarar, utgiver eller kungör
han dem, i uppsåt att skada göra; varde dömd till straffarbete från
och med två till och med sex år. Sker det utan dylikt uppsåt; vare
straffet fängelse eller, där faran ringa var, böter.

18 §.

Den, som, i annat fall än förut i detta kapitel sagt är, för obehöriguppenbarar
sådana handlingar, avbildningar eller andra föremål eller
sådana sakförhållanden, vilkas uppenbarande för främmande makt kan
skada rikets försvar och som han vet böra hemliga hållas, dömes till
straffarbete i högst fyra år. Var faran ringa, eller äro omständigheterna
eljest synnerligen mildrande; må till fängelse eller böter dömas.

Uppenbarades hemligheten för främmande makt eller eljest under
sådana förhållanden, att synnerlig fara för rikets säkerhet därav uppkom;
dömes till straffarbete från och med två till och med sex år.

19 §.

Har någon gjort försök till brott, som i 17 eller 18 § sägs, och
blev endast genom omständigheter, som voro av gärningsmannens vilja
oberoende, brottets fullbordan förhindrad; vare straffet för det fall, som
i 17 § 1 mom. nämnt är, straffarbete i högst tio år; för det fall, som
i 17 § 2 mom. omförmäles, högst straffarbete i fyra år, men, om försöket
skett utan uppsåt att skada göra, fängelse i högst ett år eller
böter; samt för det fall, som i 18 § sägs, högst straffarbete i två år,
men, där brottet, om det blivit fullbordat, skolat straffas efter 18 § 2
inom., högst straffarbete i fyra år.

20 §.

Den, som med vetskap därom, att föremål eller sakförhållande,
varom i 17 eller 18 § förmäles, bör hållas hemligt, obehörigen sätter
sig i besittning av sådan hemlighet, i annat fall än förut i detta kapitel

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 161.

sagt är, dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse. Framgår
det av omständigheterna, att han ej haft för avsikt att uppenbara hemligheten
för någon obehörig, eller äro omständigheterna eljest synnerligen
mildrande; vare straffet böter.

Skedde brottet i avsikt att uppenbara hemligheten för främmande
makt; dömes till straffarbete från och med ett till och med fyra år.

21 §.

Har någon gjort försök till brott, som i 20 § sägs, i avsikt att
uppenbara hemligheten för främmande makt, och blev endast genom
omständigheter, som voro av gärningsmannens vilja oberoende, brottets
fullbordan förhindrad; dömes till straffarbete i högst två år.

22 §.

Var som, i uppsåt att riket skada, förfalskar, undanhåller, förstörer
eller fördärvar handling, som innefattar bevis för rikets säkerhet eller
rättigheter emot annan stat; varde dömd till straffarbete från och med
åtta till och med tio år eller på livstid.

Den, som utan sådant uppsåt, som i 1 mom. sägs, men med kännedom
om vikten av handling, som där omtalas, den med vilja undanhåller,
förstörer eller fördärvar, dömes till fängelse eller till straffarbete
i högst två år.

23 §.

Var som vet förräderi eller sådant brott emot rikets säkerhet, som
ovan sagt är, å färde vara, och det ej i tid upptäcker, dömes till fängelse
eller till straffarbete i högst fyra år. Har han ej de skäl, varmed
han tilltror sig kunna den brottslige till gärningen binda; uppenbare
då, utan att nämna personen, de omständigheter, som honom kunniga
äro, eller straffes, som nyss är sagt. Ej skall någon av de i 3 kap.
11 § nämnda personer till straff efter denna § fällas, där brottets upptäckande
icke utan angivelse till åtal ske kunnat.

30 §.

Den, som till straff efter 1, 4, 5, 6, 9, 11, 13 eller 15 §, 17 §
1 mom. eller 22 § 1 mom. sig skyldig gjort, varde ock dömd medborgerligt
förtroende förlustig. Lag samma vare, om någon efter 2,
3, 7, 8 eller 10 § är förfallen till straffarbete i minst sex månader.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 161.

Förslag

till

Lag,

Innefattande vissa bestämmelser till skydd för hemligheter av
betydelse för rikets försvar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har någon genom att lämna oriktiga uppgifter om sina personliga
förhållanden eller eljest svikligen berett sig tillträde till någon för rikets
fasta försvar avsedd anläggning eller till förråd, fabrik, varv, kasern
eller annan dylik till försvaret hörande inrättning eller till något krigsmaktens
fartyg, eller har någon på sätt nu är sagt berett sig tillfälle
att, efter det han obehörigen inkommit i anläggning, inrättning eller
fartyg, som nyss omförmälts, där kvarstanna, varde dömd till böter
eller fängelse i högst ett år.

2 §•

Överträder någon av Konungen eller, enligt Konungens förordnande,
av myndighet meddelat förbud att beträda anläggning, inrättning eller
fartyg, som i 1 § sägs, och är ej sådant fall, som i nämnda § avses,
för handen, eller överträder någon sålunda meddelat förbud att övervara
härens eller flottans övningar, straffes med böter, högst tvåhundra kronor.

3 §.

Den, som utan vederbörande myndighets tillstånd avbildar eller
beskriver någon för rikets fasta försvar avsedd anläggning eller del

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 161.

därav eller till sådan anläggning hörande anordning för försvarsändamål,
dömes, om genom uppenbarande av avbildningen eller beskrivningen
skada för försvaret kan uppkomma, till böter eller fängelse i högst sex
månader, därest ej gärningen är i allmänna strafflagen belagd med
strängare straff.

4 §•

Företager någon sjömätning eller lodning vid rikets kuster eller
i därtill börande skärgårdar, farleder eller hamnar utan att till sådan
åtgärd hava erhållit tillstånd enligt vad av Konungen stadgas, värde
dömd till böter eller fängelse i högst sex månader, om ej gärningen
är i allmänna strafflagen belagd med strängare straff; dock äge vad
sålunda är sagt ej tillämpning, om någon utför lodning, som erfordras
för framförande eller säkerställande av fartyg, varå han befinner sig,
eller om lodning i hamn verkställes på föranstaltande av vederbörande
hamnmyndighet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 161.

Förslag

till

Lag,

Innefattande ändring i 8 kap. 2 § (i inom. rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att stadgandet i 8 kap. 2 § 6 mom. rättegångsbalken,
att hovrätt äger att döma över mål angående landsförräderi
och rådslag med fienden, skall upphöra att gälla.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr'' 161.

Förslag

till

Lag angående

ändrad lydelse av förordningen om offentlighet vid
underdomstolarna den 22 april 1881.

Härigenom förordnas, att förordningen om offentlighet vid undeidomstolarna
den 22 april 1881 skall erhålla följande ändrade lydelse.°
Vid allmän underrätt, så ock vid poliskammare, när sådana mål
där förehavas, i vilka poliskammare utövar domsrätt, skall rättegång
hållas offentligen; och vare förty, så länge det kan ske utan trängsel
för dem, som till rätten höra eller hava med sakerna att skaffa,, ej
någon förment att vara inne, medan rätten sitter, där ej överläggning
till beslut skall inom lyckta dörrar hållas, eller rätten finner förekommande
mål vara för anständigheten och sedligheten stötande eller att
i följd av rättegångens offentlighet något kan uppenbaras, som med
hänsyn till rikets säkerhet bör hållas hemligt för främmande makt, i
vilka händelser åhörarna skola på ordförandens tillsägelse avträda.. —
Var som rättegång avhöra vill skall skicka sig tyst och anständigt.
Gör någon annorlunda, må han från rummet avvisas.. Den, som i
rätten förer ordet, äge till ordningens bibehållande giva nödiga föreskrifter.
Vad han i ty fall förordnar, gånge genast i verkställighet.
Genom vad här blivit stadgat göres icke någon ändring i 21 och 22 §§
17 kap. rättegångsbalken.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 161.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 27 augusti 1912.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,
Statsråden: Petersson,

Bergström,

Stenström,

Sandström.

Efter gemensam beredning med cheferna för lantförsvars- och
sjöförsvarsdepartementen anförde chefen för justitiedepartementet statsrådet
Sandström:

»Det torde icke närmare behöva utvecklas, av vilken betydelse
det är, att verksamma åtgärder vidtagas för hemlighållande av sådant,
som på grund av dess betydelse för rikets försvar ej bör komma till
främmande makts kännedom. Särskilt är det tydligt, att det för landets
fasta försvar är av den största vikt, att anordningarna vid rikets fästningar
och andra dylika försvarsanstalter hållas hemliga. Men även
beträffande andra till försvaret hörande förhållanden kan ett hemlighållande
i lika hög grad vara erforderligt. Till sådant, som bör hållas
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 116 käft. (Nr 161.) 2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 161.

hemligt, höra sålunda beslut, handlingar och åtgärder, som beröra krigsmaktens
mobilisering, samt upplysningar om kommunikationsleder och
terrängförhållanden av strategisk betydelse ävensom angående militära
förråd, krigsmaterielen, uppfinningar av vikt för försvaret in. in. dylikt.

Av nu nämnd anledning har man i de flesta länder funnit nödigt
stadga straff för handlingar, som ansetts medföra fara för att dylika
hemligheter komma till främmande makts kännedom. I vårt land
har däremot på lagstiftningens område föga åtgjorts i nämnda syfte.
Genom de i 8 kapitlet av allmänna strafflagen upptagna straffbestämmelserna
för olika slag av landsförräderi hava sådana handlingar endast
i vissa svårare fall gjorts till föremål för bestraffning. Särskilt finnas
inga straff stadgade, som äro riktade mot utforskande av militära hemligheter
under fred.

För att fylla den brist, som sålunda föreligger i vår lagstiftning,
överlämnade dåvarande chefen för lantförsvarsdepartementet i
skrivelse den 16 december 1908 till chefen för generalstaben en del
utredningar angående lagstiftningen i främmande länder mot spioneri
med anmodan att inkomma med förslag till de åtgärder i liknande syfte,
som prövades vara av behovet påkallade för vårt land. I anledning
därav inkom chefen för generalstaben den 20 juni 1911 med ett utlåtande
i ämnet. I detta framhölls, att den otvivelaktigt mest betydelsefulla
åtgärden för vinnande av ifrågavarande syfte befunnits vara
införande av lagbestämmelser mot obehörigt uppenbarande eller utforskande
av viktiga militära hemligheter ävensom mot annan verksamhet,
som innefattade fara för dylika hemligheters uppenbarande, i följd varav
chefen för generalstaben låtit utarbeta förslag till bestämmelser i sådant
hänseende. Över detta förslag, som benämnts lag om skydd för hemligheter
av militär betydelse, har sedermera efter nådig remiss chefen för
marinstaben ävensom marinförvaltningen och arméförvaltningen avgivit
underdåniga yttranden, varjämte lotsstyrelsen och kommerskollegium
yttrat sig rörande vissa i berörda utlåtande ifrågasatta särskilda bestämmelser
mot obehörig sjömätning och lodning. Sedermera har förslaget
underkastats närmare granskning i justitiedepartementet och därvid
i vissa delar omarbetats.»

Efter att hava redogjort för generalstabschefens nämnda förslag
och de däröver avgivna yttrandena anförde departementschefen:

»Av den utav generalstabschefen gjorda utredningen synes det
mig med full tydlighet framgå, att man icke kan låta sig nöja
med endast åtgärder av administrativ natur för att bereda erforderligt
skydd för militära hemligheter, utan att särskilda lagstiftningsåtgärder

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 161*

äro för ändamålet påkallade. Den närmaste frågan blir då, om berörda
lagstiftning bör taga formen av en utvidgning av redan bestående lagbestämmelser
i ämnet eller av en särskild ny lag. Cbefen för generalstaben
bar, på sätt förut är nämnt, stannat vid det senare av nu uämnda
alternativ.

Åven jag är av den meningen, att ett enhetligt sammanförande
i allmänna strafflagen av alla de bestämmelser i ämnet, som äro av
strafflags natur, icke nu bör äga rum. En dylik åtgärd skulle nämligen
erfordra en fullständig omarbetning av hithörande stadganden i 8
kapitlet strafflagen, vilken icke lämpligen torde böra ske förrän i
samband med den omarbetning av strafflagen i dess helhet, vartill
förarbetena redan börjat. De nya lagbestämmelserna synas mig därför
böra erhålla karaktären av en kompletterande lagstiftning av mera provisorisk
natur. Ett dylikt förfarande möter visserligen den betänkligheten,
att den nya lagen i åtskilliga avseenden måste komma att
förete avvikelser från nu gällande strafflagsbestämmelser rörande uppenbarande
och utforskande av militära hemligheter särskilt härutinnan,
att den nya lagens straffsatser i flera fall måste bliva avsevärt lägre
än de, som innehållas i motsvarande bestämmelser i 8 kap. strafflagen.
Den praktiska betydelsen av denna oegentlighet torde emellertid icke
bliva synnerligen stor. I detta avseende vill jag endast fästa uppmärksamheten
därvid, att de bestämmelser rörande uppenbarande och utforskande
av militära hemligheter, som nu finnas i 9, 10 och 11 §§
av nämnda kapitel, endast äro tillämpliga under krigstid och att sålunda
någon olägenhet vid tillämpningen av den föreslagna lagen vid sidan
av dessa bestämmelser i allmänna strafflagen icke behöver göra sig
gällande under vanliga fredliga förhållanden. Att vida högre straffsatser
fortfarande skola tillämpas, då svensk man under krigstid förråder vissa
viktigare militära hemligheter till fienden eller då han under krigstid
låter bruka sig såsom spejare av fienden, än i övriga fall av uppenbarande
och utforskande av militära hemligheter, behöver ej heller enligt
min uppfattning i och för sig anses såsom något oegentligt. Av större
betydelse är den bristande överensstämmelse, som, särskilt vad straffsatserna
angår, förefinnes emellan de i 18 och 19 §§ av samma kapitel
givna straffbestämmelserna för uppenbarande av vissa statshemligheter
och lagförslagets därmed jämförliga stadganden. Nämnda paragrafer
äga nämligen tillämpning även under fred. Då de emellertid såsom
i huvudsak berörande hemligheter av politisk natur äga ett väsentligen
annat tillämpningsområde än förslagets bestämmelser, som allenast
beröra uppenbarande av militära hemligheter, har jag icke ansett

12 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 161.

det vara nödvändigt att föreslå någon ändring i dessa paragrafer,
ehuru de även kunna tillämpas på vissa fall, då hemligheter av betydelse
för rikets försvar uppenbaras. Emellertid har jag vid förslagets
omarbetande, där så utan svårighet eller olägenhet kunnat ske, sökt
åvägabringa närmare överensstämmelse med allmänna strafflagen. En
närmare framställning av de ändringar, som av denna anledning blivit
gjorda, kommer jag att lämna i samband med den redogörelse för övriga
vid förslagets omarbetning i justitiedepartementet verkställda ändringar
i förslagets olika bestämmelser, till vilken jag nu kommer att övergå.
Jag vill även här hava framhållit, att den föreslagna lagen, för att
den skall vinna full effektivitet, förutsätter ändringar jämväl i tryckfrihetsförordningen.
Då ett utav särskilda kommitterade utarbetat förslag
till ny tryckfrihetsförordning inom kort torde föreligga i färdigt
skick, lära emellertid dessa ändringar utan olägenhet kunna få anstå,
till dess ifrågavarande förslag kommer att upptagas till vederbörlig
granskning.

1 §•

Den i denna § gjorda ändringen i brottsbeskrivningen är, förutom
av rent språkliga skäl, betingad därav, att det ansetts lämpligare att, i
likhet med vad fallet är i 8 kap. 19 § strafflagen och 2 § 4 mom.
tryckfrihetsförordningen, betona, att det för ådömande av straff enligt
förevarande § förutsättes vetskap därom, att de föremål och sakförhållanden,
varom här är fråga, böra hemlighållas, än att, på sätt i förslaget
skett, upptaga vetskap om att ett uppenbarande kan medföra
skada för rikets försvar såsom förutsättning för straffets ådömande.
Genom den ändrade avfattningen synes det nämligen bliva kraftigare
betonat, att gärningsmannen, för att han skall kunna till ansvar fällas,
måste hava beaktat ifrågavarande föremåls eller sakförhållandes hemliga
natur. Såsom bestämmelsen nu blivit avfattad, lärer det även med
erforderlig tydlighet vara uttryckt, att det icke förutsättes vetskap allenast
därom, att hemligheten bör bevaras gent emot främmande makt,
utan även därom, att detta bör ske gent emot varje obehörig person
och speciellt gent emot den person, för vilken hemligheten i det förevarande
fallet blivit yppad, detta på grund av den fara för att hemligheten
skall komma till främmande makts kännedom, som vållas av ett
dylikt uppenbarande för obehöriga.

Med den förändrade redaktion paragrafens första moment i övrigt
erhållit har jag icke avsett att på annat sätt, än förslaget synes hava

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 161.

åsyftat, bestämma vad som bör hänföras under begreppet hemligheter
i lagens mening. I likhet med generalstabschefen anser jag sålunda,
att endast sådana fall böra komma under lagen, då fråga är om hemligheter,
som verkligen kunna upprätthållas gent emot främmande makt.
Orden »för främmande makt» hava inskjutits, för att förekomma den
missuppfattningen, att paragrafen skulle kunna bringas till tillämpning
i syfte att hindra, att försvaret rörande förhållanden komma till allmän
kännedom och underkastas offentlig diskussion i andra fall, än då något
bör hållas hemligt av hänsyn till främmande makt.

I överensstämmelse med vad fallet är i 8 kap. 19 § strafflagen
har brott enligt 1 § i lindrigare fall ansetts kunna bestraffas med
böter. I mom. 1 har därför en allmän straffminskningsgrund upptagits
och i sammanhang därmed straffarbete i högst fyra år stadgats såsom
det normala straffet för ifrågavarande brott, under det fängelse och böter
endast skulle få ådömas, då faran var ringa eller omständigheterna eljest
äro synnerligen mildrande.

Å andra sidan har, på sätt i norska strafflagen är bestämt, straffförhöjning
stadgats icke blott för den händelse att hemligheten uppenbarats
för främmande makt utan även eljest, då uppenbarandet skett
under sådana förhållanden, att synnerlig fara för rikets säkerhet därav
uppkommit. Till följd av den försiktighet, varmed spioneri verksamheten
bedrives, torde det endast mera sällan vara möjligt att under
rättegången förebringa full utredning därom, att gärningsmannen stått
i direkt förbindelse med främmande makt. Det torde därför vara lämpligt
att låta strafförhöjningen få tillämpning även för det fall, att bevisningen
i nämnda hänseende är ofullständig, men brottet ändock är förenat
med så stor fara för rikets säkerhet, att ett strängare straff än
det vanliga är påkallat. Straffet har dock efter denna förändring
ansetts böra undergå någon nedsättning, i det detsamma bestämts
till straffarbete från och med ett till och med åtta år. Jag har vidare
funnit det böra tydligt utsägas, att stadgandet i mom. 2, att ämbetsoch
tjänsteman, som gör sig skyldig till brott efter denna §, skall
dömas till avsättning och ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas,
även skall gälla i det kvalificerade fall, som avhandlas i mom. 3.
Bestämmelsen därom har dock fått den avfattning, att det ej såsom i
mom. 2 förutsättes, att den brottslige på grund av sitt ämbete eller sin
tjänst kommit i besittning av den hemlighet, som av honom uppenbarades.
Suspension skulle icke heller kunna ådömas i stället för avsättning,
då det i mom. 3 angivna fallet är för handen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 161.

2 §•

Som även förbrytelser av jämförelsevis lindrig beskaffenhet falla
under straffbudet i 1 §, såsom då faran för hemlighets uppenbarande
för främmande makt är mera obetydlig eller då uppenbarandet skett av
obetänksamhet utan direkt uppsåt att skada försvaret, kan det vara
föremål för tvekan, om i själva verket brott enligt 1 § redan bör straffas
på försökets stadium, åtminstone i den utsträckning, som enligt förslaget
är fallet. Den svenska strafflagen saknar nämligen, såsom även generalstabschefen
framhållit, allmänna bestämmelser rörande försökets straffbarhet,
och i de speciella straffbestämmelserna är det i regel endast
försök till brott av mycket svår beskaffenhet såsom mord och rån, vilka
gjorts till föremål för bestraffning. Av de med ifrågavarande förbrytelser
jämförliga landsförräderibrott, som upptagits i 8 kap. strafflagen,
är visserligen försök till brott enligt 9 § belagt med straff, varemot
brott enligt 18 och 19 §§ icke straffas, då de stannat vid försök. Jag
har emellertid icke ansett tillräckliga skäl föreligga att avvika från förslagets
ståndpunkt i denna del. Skall ifrågavarande lagstiftning kunna
bliva något verksamt hinder för den utländska upplysningsverksamheten,
måste man nämligen giva vederbörande myndigheter medel att
ingripa så tidigt som möjligt, innan ännu den fara för rikets försvar,
som den fullbordade gärningen skulle medföra, verkligen inträtt. Emellertid
har någon ändring skett dels vid angivande av förutsättningarna för
försökets straffbarhet, dels i fråga om straffsatserna. I det förra hänseendet
har samma förutsättning upptagits som i 8: 10 strafflagen eller
att brottets fullbordan blivit förhindrad endast genom omständigheter,
som voro av gärningsmannens vilja oberoende. Utan att närmare ingå
på frågan, om nämnda lagrum innehåller en alltför snäv begränsning av
försökets straffbarhet, finner jag det nämligen vara tydligt, att försök
till sådant brott, som nu är i fråga, icke bör straffas tidigare eller under
andra förutsättningar än det svårare specialfall av samma förbrytelse,
som behandlas i 8: 9 strafflagen.

I fråga om straffet för försök har förslaget upptagit samma straffbarhetsgrader,
som enligt 1 § skulle tillämpas vid det fullbordade brottets
bestraffande. I det svåraste fallet eller då försök skett att uppenbara
hemlighet för främmande makt skulle straffet icke understiga
straffarbete i två år. Som detta straff särskilt vid jämförelse med det
i 8: 10 strafflagen stadgade straffminimum synes väl högt samt de föreslagna
straffsatserna även i övrigt lära påkalla någon nedsättning, har

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 161.

den ändring skett, att det normala straffet bestämts högst till straffarbete
i två år, vilket synes vara ett tillräckligt straff även för det
fall att den brottslige är ämbets- eller tjänsteman. För det fall att
brottet, om det fullbordats, skolat straffas efter 1 § 3 mom., torde
straffet böra bestämmas till straffarbete i högst sex år.

3 §•

Några befogade invändningar synas mig visserligen icke kunna
göras däremot, att en ämbets- eller tjänsteman, som vållar, att en
hemlighet rörande försvaret uppenbaras för obehörig person, skall kunna
dömas till frihetsstraff. Dock finner jag dylik påföljd endast böra
inträda i fall av synnerligen grovt vållande. Som de föreslagna straffbestämmelserna
även i övrigt torde böra underkastas någon ändring för
vinnande av närmare överensstämmelse med det vållandeansvar, som eljest
finnes stadgat för ämbets- och tjänstemän i 25: 17 strafflagen, hemställer
jag, att det normala straffet för sådant vållande, som här avses,
måtte bestämmas till böter eller mistning av ämbete eller tjänst å viss
tid, samt att den vållande endast, då omständigheterna äro synnerligen
försvårande, skall kunna dömas till fängelse jämte avsättning eller
suspension. Bötesstraffet skulle däremot icke såsom enligt förslaget
vara förenat med avsättning eller suspension. Då vållande av oskicklighet
ej i detta fall torde förekomma, har första momentets avfattning
vidare undergått en mindre jämkning.

Emedan annan person än ämbets- eller tjänsteman icke synes böra
straffas för vållande, om han allenast av oförstånd giver anledning
därtill, att någon försvarshemlighet uppenbaras, har jämväl mom. 2
erhållit en något förändrad lydelse, som utmärker, att endast vållande
av vårdslöshet eller försummelse i sådant fall är straffbart. Vidare hava
vissa redaktionsförändringar vid omarbetningen blivit verkställda i syfte
att tydligare uttrycka, att ansvar för vållande kan ådömas dels då enskild
person på grund av avtal rörande leverans, som träffats med staten eller
något dess organ, erhållit tillgång till eller kännedom om någon försvarshemlighet,
dels ock då detta skett på grund av något arbete, som
utföres för statens räkning. Med denna avfattning skulle såväl arbetare,
som äro direkt anställda i statens tjänst, som sådana personer, som eljest
utföra ett arbete för statens räkning, falla under förevarande §. Åven
i det fall, som mom. 2 avser, har jag ansett frihetsstraff böra stadgas
endast för den händelse att omständigheterna äro synnerligen försvårande.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 161.

4 §•

Enligt vad motiverna till generalstabschefens förslag utvisa, är
anledningen därtill, att utforskande av militära hemligheter i förslaget
betecknats såsom en brottslig handling och där belagts med straff, den
fara, som på grund av ett sådant utforskande uppstår för att de utforskade
hemligheterna komma till obehörig persons kännedom. Från
denna synpunkt kan utforskandet, såsom generalstabschefen även framhåller,
betraktas såsom en förberedelsehandling till uppenbarandet, ehuru
det i förslaget behandlas såsom en särskild förbrytelse. Då enligt
förslaget de motiv, av vilka utforskandet föranletts, sakna betydelse
för brottets straffbarhet, är emellertid även utforskande av exempelvis
vetenskapligt intresse, turistintresse eller ren nyfikenhet hänförligt under
det föreslagna stadgandet. I dylika fall kan utforskandet i allmänhet icke
betecknas såsom en förberedelse till det i 1 § beskrivna brottet. Att
även sådana fall ansetts böra beläggas med straff, beror uppenbarligen
därpå, att ingen säkerhet finnes för, att en obehörig person, som skaffat
sig kännedom om en militär hemlighet, kommer att behålla densamma
för sig själv eller begränsa dess utspridande till den trängre krets, som
är behörig att därom taga kännedom. Blotta den omständigheten, att
någon utanför nämnda krets har kännedom om en militär hemlighet,
innebär ju en fara, att hemligheten skall spridas vidare, på samma sätt
som det i 1 paragrafens fall föreligger fara för att den, för vilken
hemligheten uppenbarats, i sin ordning skall göra sig skyldig till samma
förbrytelse, så att hemligheten till sist kommer till främmande makts
kännedom.

Åven enligt min uppfattning bör därför utforskande av militära
hemligheter vara straffbart även i sådana fall, då det icke låter sig
bevisa, att avsikt att uppenbara verkligen förelegat. Ett uttryckligt
stadgande torde dock böra meddelas om straffnedsättning, då omständigheterna
tydligen giva vid handen, att gärningsmannen icke haft för
avsikt att uppenbara hemligheten för någon obehörig, så att frihetsstraff
icke i sådant fall kan ådömas. Vidare har även det normala straffet
för ifrågavarande brott undergått någon nedsättning, i det högre straff
än straffarbete i två år icke ansetts höra ifrågakomma.

Beträffande denna § må i övrigt erinras därom, att densamma
icke är tillämplig, då fråga är om annat än sådant, som i enlighet
med vad förut är sagt är att hänföra till militära hemligheter.
Visserligen torde det i åtskilliga fall, exempelvis vid utforskande av

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 161,

terräng-förhållanden och andra för ortsbefolkningen mera allmänt kända
förhållanden såsom landstigningsplatser, kommunikationsleder och dylikt
icke alltid med lätthet kunna avgöras, om en hemlighet av beskaffenhet
att böra skyddas gent emot främmande makt föreligger eller icke.
Vid avgörande av denna fråga torde det emellertid särskilt vara av
betydelse, om förhållandet i fråga i anseende till dess militära vikt kan
bedömas av vem som helst. Så lärer ofta en enstaka upplysning angående
något, som kan äga betydelse för försvaret, såsom angående
liv smed elstillgången inom en viss ort, icke vara att anse såsom eu
militär hemlighet, varemot vad som utrönts vid en systematiskt
gjord undersökning angående underhållsmöjligheterna för en främmande
armé i någon av rikets gränstrakter är att hänföra till dylika hemligheter.
För att vidare tydligt utmärka, att stadgandet endast kan tilllämpas
under den förutsättning, att den brottslige har kännedom därom,
att en militär hemlighet, som bör såsom sådan upprätthållas, föreligger
i det ifrågavarande fallet, har i denna § liksom i § 1 tillagts, att straff
skall ådömas endast, då gärningsmannen har vetskap därom, att det
föremål eller sakförhållande, varom fråga är, bör hållas hemligt. Han
skall med andra ord hava kännedom om att han med sin utforskningsverksamhet
rör sig på ett område, dit han icke är berättigad att intränga.

5 §•

Såsom av det föregående framgår, kan det, även då brottet kommit
till fullbordan, vara föremål för tvekan, om utforskande av militära
hemligheter skall göras straffbart i den utsträckning förslaget avsett.
Dessa betänkligheter göra sig ännu mera gällande i fråga om försöksbrottets
bestraffande. Skulle försök till utforskande, såsom förslaget
avser, straffas, utan att avseende fästes vid gärningsmannens avsikt,
är det nämligen att befara, att eu hel del fall av ganska oskyldig beskaffenhet
låta hänföra sig under lagens straffbestämmelser, vilket kan
giva anledning till obefogade angivelser och trakasserier. Enstaka
f örsök att vinna upplysning i militära frågor skulle lätt komma att bedömas
såsom ett ied i en planmässig spioneriverksamhet och bliva
föremål för åtal enligt denna §. Det kan även möta ej ringa
svårighet att i detta fall avgöra, om brottet verkligen kommit till försök
eller blott stannat vid förberedelse. Då härtill kommer, att brott enligt
4 §, såsom även framgår av de föreslagna straffsatserna, i många fall
äro av ganska lindrig beskaffenhet, är det även mera överensstämBiliang
till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 116 höft. (Nr 161.) 3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 161.

mande med hos oss ännu gällande straffrättsliga grundsatser att icke
i dylika fall låta försöket bliva föremål för bestraffning. Av denna anledning
har paragrafen omredigerats på det sätt, att straff för försök
allenast skulle förekomma, då gärningsmannen haft för avsikt att
uppenbara hemligheten för främmande makt och brottets fullbordande förhindrats
endast genom omständigheter, som voro av gärningsmannens
vilja oberoende. Åven för detta fall har straffet icke ansetts böra
sättas högre än till straffarbete i högst två år.

I 6 § innehåller generalstabschefens förslag straffbestämmelser för
stämpling, avseende sådant brott, som omförmäles i 1 eller 4 § i förslaget,
utan att brottet kommit till försök. Straff för komplott skulle
alltså kunna ådömas i betydligt större utsträckning än efter 8 kap. strafflagen,
där enligt 8 § stämpling till landsförräderi endast straffas i de
synnerligen svåra fall därav, som omförmälas i 6 §. För stämpling till
brott enligt de paragrafer i 8 kapitlet, som behandla uppenbarande eller
utforskande av militära hemligheter, eller 9, 11, 18 och 19 §§, finnes
däremot intet straff stadgat. Då 8 kapitlets straffbestämmelser, såsom
förut är nämnt, fortfarande skulle gälla i oförändrat skick, torde straff
för komplott icke heller böra stadgas i denna lag. Detta överensstämmer
även med vad i flertalet utländska länder finnes stadgat, där särskilt
komplottstraff i allmänhet endast förekommer vid svårare landsförräderibrott.
Förevarande § har därför icke upptagits i det omarbetade
förslaget.

I likhet med 6 § har även 7 § uteslutits ur förslaget. Visserligen
innehåller 8: 22 strafflagen straffbestämmelser för underlåtenhet att
i tid upptäcka förräderi eller sådant brott mot rikets säkerhet, som omförmäles
i nämnda kapitel. Då 8 kapitlet strafflagen, såsom ovan är
sagt, fortfarande skulle tillämpas på de svårare fäll av landsförräderi,
som där finnas omförmälda, under det förevarande lag endast skulle vinna
tillämpning på övriga fäll, vilka i regel äro av mera lindrig beskaffenhet,
synes emellertid nämnda omständighet i och för sig icke behöva föranleda
därtill, att en särskild angivelseplikt vid straffpåföljd fastställes
även för brott enligt denna lag. Detta lärer icke heller vara lämpligt.
Det torde nämligen vara klart, att en dylik plikt icke bör fastslås i
andra fall, än då brottsligheten har så otvetydiga objektiva kännetecken,
att den utan större svårighet kan bedömas av envar. Så är dock icke
förhållandet enligt denna lag, där brottsbeskrivningarne av naturliga skäl

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 161.

erhållit eu ganska allmän avfattning, och det även befunnits nödigt att
fastställa vissa rent subjektiva förutsättningar såsom gärningsmannens
vetskap om att det, som av honom uppenbaras eller utforskas, bör hållas
hemligt. Behövligheten av särskilt straffhot för att erinra svenska medborgare
om deras plikt att i vad på dem ankommer biträda statsmyndigheterna
vid upptäckandet av sådana för rikets försvar menliga
handlingar, som denna lag avser att förhindra, torde ej heller vara av
erfarenheten ådagalagd.

6 och 7 §§ (8 §).

I 8 § av förslaget finnas straffbestämmelser meddelade för det fall,
att någon mot av vederbörande myndighet utfärdat förbud beträder för
rikets fasta försvar avsedd eller eljest till försvaret hörande anläggning
eller marinens fartyg eller plats, där militära övningar eller försök pågå.
Straffet har bestämts till böter eller fängelse i högst 6 månader. Då
någon bereder sig tillträde till anläggning, fartyg eller plats, som
ovan nämnts, genom att till vederbörande lämna oriktiga uppgifter
om sina personliga förhållanden eller eljest svikligen, eller då någon
vid anträffande därstädes lämnar dylika uppgifter, skulle han dömas
till fängelse i högst ett år eller böter.

I förevarande § meddelas således straff för överträdande av ett
utav offentlig myndighet utfärdat förbud, oavsett om fara för uppenbarande
av någon till försvaret hörande hemlighet förefunnits eller icke.
Här föreligger alltså i vanliga fall en ren ordningsförseelse, som icke
lämpligen bör beläggas med frihetsstraff i annat fall, än då omständigheterna
giva anledning till misstanke, att avsikt att utforska militära
hemligheter varit för handen. Av denna anledning hava bestämmelserna i
ifrågavarande § underkastats omarbetning. I en särskild § har sålunda
straff stadgats för det fall, att förseelsen endast bestått i överträdande av
ett utav Konungen eller på grund av Konungens förordnande av annan
myndighet meddelat förbud att beträda någon för rikets fasta försvar
avsedd anläggning, något till försvaret hörande etablissement eller marinens
fartyg eller att övervara härens eller marinens övningar. För detta fall
har straffet ansetts kunna sättas så lågt som till böter högst två hundra
kronor. Denna § motsvarar till sitt innehåll närmast § 8 mom. 1
i generalstabschefens förslag. Förbud utfärdade av en offentlig myndighet
vilken som helst hava dock icke ansetts böra i denna lag beläggas
med straff, då de ofta äro av rent tillfällig art och utfärdats i helt annat
syfte än att vinna skydd för militära hemligheter. För att begränsa

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 161.

lagens tillämpning till överträdande av förbud av mera stadigvarande
betydelse har jag därför ansett det böra förutsättas, att förbudet antingen
utfärdats direkt av Konungen eller på grund av Konungens förordnande
meddelats av någon offentlig myndighet. I detta sammanhang vill jag
erinra därom, att Kungl. Maj:t under innevarande år till skydd för
militära hemligheter utfärdat en förordning angående utlännings tillträde
till arméns och marinens etablissement och övningar. Genom den nu
föreslagna paragrafen skulle ökad effektivitet förlänas åt nämnda förordning,
som själv icke upptager någon straffpåföljd för överträdande
av däri omförmälda förbud. På samma sätt skulle straff efter denna
§ kunna. ådömas för överträdande av de föreskrifter, som äro eller
kunna bliva meddelade i fråga om svensk undersåtes tillträde till ifrågavarande
etablissement och övningar.

Under 6 § har jag däremot upptagit straff för det fall, som närmast
motsvarar 8 § 2 mom. i förslaget, eller att någon berett sig tillträde
till eller anträffas å anläggning, etablissement eller fartyg, som ovan
angivits, under vissa misstänkta omständigheter. Då platser, där militära
övningar och försök pågå, icke i regel äro avstängda för allmänheten,
har jag icke ansett det lämpligt eller behövligt att låta deras beträdande
vara förenat med straffpåföljd i det fall, som i paragrafen avses, utan
skulle straff för beträdande av dylik plats endast inträda, då § 7 i det
omarbetade förslaget är tillämplig. Paragrafens tillämplighet har vidare
uttryckligen begränsats till det fäll, att någon utan att därtill vara behörig
berett sig tillträde till det angivna området, varemot det icke
synes böra förutsättas, att förbud mot dess beträdande i varje fall
utfärdats av någon offentlig myndighet.

8 § (9 §)•

Enligt 9 § i förslaget skulle icke allenast den, som avbildar eller
beskriver sådan till försvaret hörande anläggning eller anordning, som
i paragrafen omförmäles, beläggas med straff utan även den, som utan
vetskap om avbildningens eller beskrivningens hemliga natur uppenbarar
densamma. Jag har emellertid icke ansett skäl föreligga att låta uppenbarande
av militära hemligheter i det fall, som här avses, bliva föremål
för straff under annan förutsättning än den i 1 § angivna. 1 följd
därav har andra momentet av förevarande § uteslutits ur förslaget.

9 §‘

1 följd av vårt lands geografiska läge är det uppenbart, att
främmande makters upplysningsverksamhet i alldeles särskild grad

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 161.

skall rikta sig på ett utforskande av våra skärgårdar och kustområden
med därtill hörande farleder och hamnar. På denna grund måste
det vara av synnerlig betydelse, att hithörande försvarshemligheter
omgärdas med ett så verksamt skydd som möjligt. Detta har även
beaktats av chefen för generalstaben, som i sitt utlåtande uttalat sig
för önskvärdheten av en kompletterande bestämmelse, byggd på principen
av ett allmänt förbud för främlingar att annorstädes än i
allmän farled företaga sjömätning eller lodning. I samma riktning
hava även såväl chefen för marinstaben som även lotsstyrelsen och
kommerskollegium uttalat sig. I huvudsaklig överensstämmelse med
vad nämnda myndigheter föreslagit har i förevarande § intagits en
bestämmelse, enligt vilken sjömätning och lodning icke skulle få förekomma
vid rikets kuster eller i därtill hörande skärgårdar, farleder
eller hamnar utan att tillstånd därtill meddelats av någon offentlig
myndighet, såvida det ej är fråga om lodning, som är nödvändig för
fartygs navigering eller säkerställande. Att i förevarande hänseende göra
skillnad emellan svenska och utländska undersåtar torde icke vara lämpligt,
då utlänningar icke sällan vid bedrivande av dylika forskningar
torde begagna sig av inhemska mellanhänder. Ävenledes har icke
såsom i nästföregående § förutsatts, att straff skulle inträda först, om
vid den företagna sjömätningen eller lödningen upplysning vunnits
rörande ett förhållande, vars uppenbarande kan vara till skada för
försvaret. Med en sådan inskränkning skulle man nämligen icke
alltid kunna ingripa emot ifrågavarande synnerligen farliga forskningsverksamhet
på ett så tidigt stadium, att ett uppenbarande av hithörande
hemligheter kan förhindras. Närmare bestämmelser angående sättet för
vinnande av tillstånd till företagande av sjömätning och lodning torde
böra utfärdas i administrativ ordning.

I 11 § av generalstabschefens förslag föreslås, att förlust av medborgerligt
förtroende alltid skulle ådömas såsom bistraff, då någon för
brott, varom i denna lag förmäles, prövas skyldig till straffarbete i
minst sex månader. Nämnda bestämmelse har vid förslagets omarbetning
uteslutits. En sådan påföljd finnes nämligen icke stadgad i 8
kap. strafflagen för det fall av landsförräderi, som omtalas i 19 §, utan
endast för de svårare och med särskilt höga straff belagda brotten
enligt 9, 10, 11 och 18 §§. Härtill kommer, såsom även generalstabschefen
påpekat, att straff för brott enligt denna lag icke sällan torde

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 161.

komma att ådömas utlänningar, gentemot vilka det varken torde vara
påkallat eller lämpligt att använda ett dylikt straff.

12 §.

Vid en lagstiftning sådan som den nu ifrågavarande lärer det,
om lagen skall kunna bliva tillämplig på alla de fall, för vilka den
är avsedd, icke gärna kunna undvikas, att brottsbeskrivningarna erhålla
en ganska allmän avfattning I rättssäkerhetens intresse har jag därför
ansett, att en särskild garanti erfordras mot missbruk av åtalssätten i
ifrågavarande mål. En sådan garanti har jag trott mig finna i en föreskrift
därom att, så snart någon häktas eller eljest ställes under tilltal
för brott mot lagen, allmänna åklagaren skall anmäla förhållandet hos
justitiekanslern, vilken skulle vara befogad att förordna om åtalets
inställande eller, då häktningsåtgärd förekommit, om den häktades frigivande.
Genom fastställande av en dylik anmälningsplikt skulle
justitiekanslern sättas i tillfälle att utöva en alldeles särskild tillsyn
över det sätt, varpå denna lag tillämpas av åklagarmyndigheterna.

Att det föreslagna stadgandet icke avser sådana mål, i vilka
Riksdagens justitieombudsman förordnat om åtal, har jag ansett böra
särskilt framhållas.

13 § i generalstabschefens förslag har vid omarbetningen uteslutits
ur förslaget. Vad mom. 1 och 2 innehålla därom att allmän underrätt
i allmänhet skall döma i mål angående brott mot förevarande lag,
såvida målet ej på grund av stadgande i allmän lag eller särskild författning
tillhör annan domstols upptagande, torde utan särskilt stadgande
ändock få anses gälla. Genom ifrågavarande bestämmelse i
förslaget har man emellertid, enligt vad motiverna angiva, även
velat uttrycka, att stadgandet i 8: 2 rättegångsbalken, att hovrätt äger
att döma över mål angående landsförräderi och rådslag med fienden,
icke skall tillämpas i fråga om brott mot denna lag utan endast beträffande
de i 8 kap. strafflagen upptagna landsförräderibrotten. Enligt
min uppfattning förefinnas emellertid goda skäl för att i denna punkt
gå ännu längre, än förslaget avsett, och låta underrätt bliva forum för
alla brott med landsförräderikaraktär, oavsett om det är denna lag eller
allmän strafflag, som å dem äger tillämpning. Såsom generalstabschefen
framhåller, synes nämligen förevarande lags intima samband med vissa

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 161.

bestämmelser angående landsförräderi väl berättiga en likartad procession
behandling. I annat fall skulle frågan, om vilken domstol som är behörig
att upptaga ett visst mål, vara beroende på det lagrum, under
vilket brottet låter rubricera sig, vilket icke alltid är klart vid rättegångens
början. Visserligen låter det sig icke förneka, att de i 8 kap.
strafflagen upptagna landsförräderibrotten både äga synnerlig vikt för
det allmänna och äro av mycket grannlaga natur. Detta torde emellertid
icke utgöra tillräckligt skäl för att låta mål, däri nämnda brott äro föremål
för åtal, mer än åtskilliga andra intaga en undantagsställning. Det
skriftliga förfarande, som i regel kommer till användning i hovrätten,
gör det även mindre lämpligt, att dylika mål behandlas av hovrätt.

Vad 3 momentets föreskrift rörande krigsdomstols domsrätt i
mål av förevarande beskaffenhet angår, är dess uteslutande närmast
motiverat därav, att strafflagen för krigsmakten ännu icke undergått
den revision, som i förslaget förutsättes. Enligt nu gällande krigslagstiftning
tillkommer det icke krigsdomstol att döma rörande de landsförräderibrott,
som omförmälas i 8 kap. strafflagen, i annat fall, än då
den brottslige är krigsman, såvida brottet icke begåtts i ämbetet eller
tjänsten, eller det förövats under fält- eller sjötåg utom riket och åtalet
anställts, medan tåget varar. Det torde då vara oegentligt att, innan
krigs! ags ti ftn i ngen i denna del undergått förändring, låta krigsdomstolarna
få en vidsträcktare domsrätt i fråga om brott mot denna lag, så att
krigsdomstol, även då något av ovannämnda undantagsfall ej är för
handen, skulle döma icke blott rörande krigsmän utan om alla, som
lyda under strafflagen för krigsmakten, ja, i vissa fall till och med om
personer, som icke alls tillhöra krigsmakten. I sak torde för övrigt
momentets uteslutande ej vara av så stor betydelse, emedan brott mot
lagen i allmänhet torde komma att upptagas av krigsdomstol, så framt
brottet förövats av någon, som lyder under strafflagen för krigsmakten,
på den grund att det i dylika fall väl lärer vara det vanliga, att brottet
begåtts under sådana förhållanden, att det kan betecknas såsom en
förbrytelse i ämbetet eller tjänsten.

13 § (14 och 15 §§).

Den i förslagets 14 § intagna föreskriften, att envar, som å
ämbetets vägnar får befattning med det protokoll, som föres i hithörande
mål, ävensom i målet ingivna handlingar och föremål, skall
förvara dem så, att de ej för obehörig uppenbaras, har ej upptagits i
det omarbetade förslaget.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 161.

Vad angår hemliga föremål och sådana hemliga handlingar, som
på grund av gällande tryckfrihetsförordning icke äro att hänföra till
offentliga handlingar, vilka skola tillhandahållas envar, som därom
framställer begäran, torde en dylik plikt utan särskilt stadgande åligga
vederbörande ämbetsman. Vad åter angår protokoll och handlingar,
som enligt tryckfrihetsförordningen äga offentlig natur, lärer det, innan
tryckfrihetsförordningen blivit ändrad, icke i allmän lag kunna införas
en föreskrift därom, att sådana handlingar och protokoll icke få uppenbaras
för obehöriga personer. Däremot bör det tydligen vid den nu
pågående omarbetningen av tryckfrihetsförordningen tagas under övervägande,
på vad sätt dylika handlingar och protokoll liksom även
utgående expeditioner i sådana mål, varom här är fråga, må kunna
undandragas offentligheten, vilket, såsom generalstabschefen framhållit,
är av största vikt för att lagen skall erhålla full effektivitet.

I 15 § av förslaget har stadgande meddelats angående förfarandet
med konceptprotokoll i här avsedda mål ävensom däri ingivna handlingar
och föremål. Detta stadgande innehåller, att nämnda protokoll, handlingar
och föremål skola uppsändas till Konungen redan av den domstol, varest
målet anhängiggjorts. I denna del har vid omarbetningen ändring
gjorts i förslaget.'' Enligt min mening torde det nämligen ej vara lämpligt,
att dylika handlingar och föremål från domstolarne uppsändas till
Konungen, innan målet blivit slutligen avgjort. Om talan fullföljes
till högre rätt, skulle det nämligen medföra onödig omgång utan motsvarande
nvtta, om den högre domstolen i varje fall skulle vara nödsakad
att hos Konungen begära utlämnande av handlingar och föremål,
varav domstolen är i behov för målets avdömande. Den av generalstabschefen
uttalade farhågan för att obehöriga skulle få kännedom om
protokollen i hithörande mål, därest protokollen finge tills vidare kvarligga
i vederbörande domstols arkiv, torde visserligen böra medföra,
att dylika protokoll jämte därtill hörande handlingar och föremål, sedan
domstolarne upphört att med målet hava befattning, uppsändas till
Konungen, så att enhetliga föreskrifter rörande dessa handlingars förvarande
kunna meddelas. Däremot torde det utan risk kunna anförtros
åt domstolarne att förvara ifrågavarande hemliga handlingar och föremål
under den tid målet ännu är vid domstol anhängig! Något hinder
torde icke heller föreligga för våra försvarsmyndigheter att för vidtagande
av erforderliga skyddsåtgärder hos domstolarne taga kännedom
om vad som i dylikt mål förekommit, även innan målet blivit slutligen
avgjort. Här må även erinras därom, att de i denna § meddelade

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 161.

bestämmelserna om konceptprotokollens uppsändande till Konungen ej
kunna få avsedd betydelse, innan nämnda protokoll genom ändring i
tryckfrihetsförordningen förklarats såsom hemliga handlingar.

Såsom förut framhållits, torde de i 8 kap. 2 § innehållna bestämmelserna
rörande hovrätts domsrätt böra undergå någon förändring i
sammanhang med den njm lagstiftningen, så att det i 6 momentet
intagna stadgandet, att hovrätten äger att döma över mål angående
landsförräderi och rådslag med fienden upphör att gälla.

Generalstabschefen har i sitt utlåtande påpekat önskvärdheten
av en ändring i förordningen om offentlighet vid underdomstolarne
den 22 april 1881 i syfte att begränsa rättegångens offentlighet
i mål av förevarande beskaffenhet. Jag delar den uppfattning, generalstabschefen
härutinnan uttalat, och anser det uppenbart, att den sekretess,
som man eljest såvitt möjligt söker upprätthålla beträffande till försvaret
hörande hemligheter, icke bör få brytas därigenom, att allmänheten får
tillträde till rättegången, även då sådana handlingar eller föremål måste
företes eller sådana sakförhållanden beröras, som äro av natur att böra
hållas hemliga för främmande makt. Av denna anledning har även förberörda
förordning underkastats omarbetning i justitiedepartementet och
därvid erhållit det tillägg, att åhörarne skola på ordförandens tillsägelse
avträda ej allenast då rätten finner förekommande mål vara för anständigheten
och sedligheten stötande utan även då den finner, att i följd av
rättegångens offentlighet något kan uppenbaras, som med hänsyn till
rikets säkerhet bör hållas hemligt för främmande makt. Med stöd av
detta tillägg skulle offentligheten kunna uteslutas även i mål, som
röra uppenbarande av de i 8 kap. 18 och 19 §§ avsedda statshemligheter,
vilka mål i likhet med mål, som angå militära hemligheter, på
grund av den föreslagna ändringen av rättegångsbalken skulle komma
att dömas av underrätt.»

Departementschefen uppläste härefter
dels berörda i justitiedepartementet omarbetade förslag till

lag om skydd för hemligheter av betydelse för rikets försvar
dels ock i samma departement upprättade förslag till

lag, innefattande ändring i 8 kap. 2 § 6 mom. rättegångsbalken, och
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 116 höft. (Nr 161.) 4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 161.

lag angående ändrad lydelse av förordningen om offentlighet vid
under domstolar ne den 22 april 1881,

vilka förslag äro av den lydelse, bilagor vid detta protokoll utvisa,
samt hemställde, att lagrådets utlåtande måtte, för det ändamål § 87
regeringsformen omförmäler, inhämtas över nämnda förslag.

Denna av statsrådets övriga medlemmar biträdda
hemställan fann Hans Maj:t Konungen gott bifalla.

Ur protokollet:

Gunnar Fogelmarck.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 161.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om skydd för hemligheter av betydelse för rikets försvar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §• *

Den, som för obehörig uppenbarar sådana handlingar, avbildningar
eller andra föremål eller sådana sakförhållanden, vilkas uppenbarande
för främmande makt kan medföra skada för rikets försvar, dömes, där
honom veterligt är, att de böra hållas hemliga, till straffarbete i högst
fyra år. Var faran ringa eller äro omständigheterna eljest synnerligen
mildrande, må till fängelse eller böter dömas.

Var han såsom ämbets- eller tjänsteman i besittning av den hemlighet,
som uppenbarades, må straffet höjas till straffarbete i högst sex
år; och varde den brottslige tillika avsatt samt förklarad ovärdig att i
rikets tjänst vidare nyttjas eller, där omständigheterna äro synnerligen
mildrande, dömd till mistning av ämbete eller tjänst på viss tid.

Har någon uppenbarat hemlighet, varom nu är fråga, för främmande
makt eller eljest under sådana förhållanden, att synnerlig fara
för rikets säkerhet därav uppkommit, dömes den brottslige till straffarbete
från och med ett till och med åtta år. Beträdes ämbets- eller
tjänsteman med brott, som nu är sagt, varde tillika dömd till avsättning
samt förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 161.

2 §•

Har någon gjort försök till brott, som i 1 § sägs, och blev endast
genom omständigheter, som voro av gärningsmannens vilja oberoende,
brottets fullbordan förhindrad, dömes högst till straffarbete i två år.
Skedde det under sådana förhållanden, som i 1 § 2 mom. sägs, må den
brottslige tillika dömas till sådant särskilt straff, som där stadgas.
Om brottet, ifall det blivit fullbordat, skolat straffas efter 1 § 3 mom.,
dömes till straffarbete i högst sex år.

3 §•

År ämbets- eller tjänsteman genom vårdslöshet, försummelse eller
oförstånd vållande därtill, att hemlighet av i 1 § omförmäld beskaffenhet,
därav han i kraft av sitt ämbete eller sin tjänst är i besittning, uppenbaras
för obehörig, straffes med böter eller mistning av ämbete eller
tjänst på viss tid. Åro omständigheterna synnerligen försvårande, må
till fängelse dömas, så ock till avsättning eller mistning av ämbete eller
tjänst på viss tid.

Har annan än ämbets- eller tjänsteman på grund av leverans eller
arbete för statens räkning kommit i besittning av dylik hemlighet, och
är han genom vårdslöshet eller försummelse vållande därtill, att hemligheten
uppenbaras för obehörig, dömes, om han sig till hemlighetens
bevarande förbundit eller förbud mot dess uppenbarande honom meddelats,
till böter eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande,
fängelse i högst ett år.

4 §•

Hen, som med vetskap därom, att föremål eller sakförhållande,
varom i 1 § förmäles, bör hållas hemligt, obehörigen sätter sig i besittning
av sådan hemlighet, dömes till straffarbete i högst två år eller
fängelse. Framgår det av omständigheterna, att han ej haft för avsikt
att uppenbara hemligheten för någon obehörig, eller äro omständigheterna
eljest synnerligen mildrande, vare straffet böter.

Skedde brottet i avsikt att uppenbara hemligheten för främmande
makt, dömes till straffarbete från och med ett till och med sex år.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 161.

5 §•

Har någon i avsikt att uppenbara hemligheten för främmande makt
gjort försök till brott, som i 4 § sägs, och blev endast genom omständigheter,
som voro av gärningsmannens vilja oberoende, brottets fullbordan
förhindrad, dömes till straffarbete i högst två år.

6 §•

Bereder sig någon utan att därtill vara behörig tillträde till någon
för rikets fasta försvar avsedd anläggning eller till förråd, fabrik, varv,
kasern eller annat till försvaret hörande etablissement eller till marinens
fartyg genom att till vederbörande lämna oriktiga uppgifter om sina
personliga förhållanden eller eljest svikligen, eller lämnar annan, som
obehörigen berett sig tillträde till anläggning, etablissement eller
fartyg, varom här är fråga, vid anträffande därstädes dylika uppgifter,
dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

7 §■

Har förbud av Konungen meddelats mot att beträda anläggning,
etablissement eller fartyg, som i 6 § sägs, eller att övervara härens
eller marinens övningar, eller har på grund av Konungens förordnande
sådant förbud meddelats av annan myndighet, straffes den, som överträder
förbudet, med böter högst tvåhundra kronor.

8 §•

Den, som utan vederbörande myndighets tillstånd avbildar eller
beskriver någon för rikets fasta försvar avsedd anläggning eller del
därav eller till sådan anläggning hörande anordning för försvarsändamål,
dömes, om genom uppenbarande av avbildningen eller beskrivningen
skada för försvaret kan uppkomma, till böter eller fängelse i högst sex
månader, där ej gärningen enligt denna lag eller eljest med högre straff
belagd är.

9 §.

Företager någon utan vederbörande myndighets tillstånd sjömätning
eller lodning vid rikets kuster eller i därtill hörande skärgårdar,
farleder eller hamnar, straffes som i 8 § är sagt, så vida lödningen ej
var erforderlig för navigering eller säkerställande av det fartyg, varå
han befann sig.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 161.

10 §.

Föremål, som genom brott mot denna lag frambragts, må, om de
tillhöra gärningsmannen eller någon i brottet delaktig, kunna av domstolen
förklaras förbrutna.

11 §•

År för gärning, som i denna lag med straff belagts, högre ansvar
i annan lag utsatt, gälle vad där finnes stadgat.

12 §.

Häktas någon för brott mot denna lag, eller ställes någon eljest
under tilltal för dylikt brott, vare allmänna åklagaren pliktig att, med
angivande av de omständigheter, som häktningen eller åtalet föranlett,
därom göra anmälan hos justitiekansler^ på vilken det ankommer att,
då skäl därtill äro, förordna om den häktades frigivande eller åtalets
inställande.

Yad nu är stadgat gälle ej, då åtal skett efter förordnande av
riksdagens justitieombudsman.

18 §.

Över vad i hithörande mål förekommer skall särskilt protokoll
föras, vilket jämte därtill hörande handlingar ävensom föremål, med
avseende varå brott mot denna lag begåtts, skall inom två månader,
sedan det mål, varom protokollet handlar, blivit slutligen avgjort, till
Konungen översändas; och förordne Konungen, huru därmed vidare
må förfaras.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 161.

Bilaga.

Förslag

till

Lag,

innefattande ändring i 8 kap. 2 § 6 mom. rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att stadgandet i 8 kap. 2 § 6 mom. rättegångsbalken,
att hovrätt äger att döma över mål angående landsförräderi
och rådslag med fienden, skall upphöra att gälla.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 161.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av förordningen om offentlighet vid
underdomstolarna den 22 april 1881.

Härigenom förordnas, att förordningen om offentlighet vid underdomstolarna
den 22 april 1881 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Vid allmän underrätt, så ock vid poliskammare, när sådana mål
där förehavas, i vilka poliskammare utövar domsrätt, skall rättegång
hållas offentligen; och vare förty, så länge det kan ske utan trängsel
för dem, som till rätten höra eller hava med sakerna att skaffa, ej
någon förment att vara inne, medan rätten sitter, där ej överläggning
till beslut skall inom lyckta dörrar hållas, eller rätten finner förekommande
mål vara för anständigheten och sedligheten stötande eller att
i följd av rättegångens offentlighet något kan uppenbaras, som med
hänsyn till rikets säkerhet bör hållas hemligt för främmande makt, i
vilka händelser åhörarna skola på ordförandens tillsägelse avträda. —
Var som rättegång avhöra vill skall skicka sig tyst och anständigt.
Gör någon annorlunda, må han från rummet avvisas. — Den, som i
rätten förer ordet, äge till ordningens bibehållande giva nödiga föreskrifter.
Vad han i ty fall förordnar, gånge genast i verkställighet. —
Genom vad här blivit stadgat göres icke någon ändring i 21 och
22 §§ 17 kap. rättegångsbalken.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 161.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. JSIaj:ts lagråd tisdagen den
29 oktober 1912.

Närvarande:

Justitieråden Sundberg,

Borgström,

Skarstedt,

Regeringsrådet Ernberg.

Enligt lagrådet tillliandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
27 augusti 1912, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas över
upprättade förslag till lag om skydd för hemligheter av betydelse för
rikets försvar, till lag, innefattande ändring i 8 kap. 2 § 6 mom. rättegångsbalken,
samt till lag angående ändrad lydelse av förordningen om
offentlighet vid underdomstolarna den 22 april 1881.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av hovrättsrådet Johan Stenberg.

Förslaget till lag om skydd för hemligheter av betydelse för rikets försvar.

Lagrådet yttrade:

Såsom uti chefens för generalstaben till grund för förslaget liggande
betänkande och departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet framhålles,
kunna de i 8 kap. strafflagen upptagna bestämmelser om straff för
obehörigt utforskande och uppenbarande av militära hemligheter icke anses
bereda ett tillfyllestgörande skydd för dylika hemligheters bevarande. Förslaget
avser nu att avhjälpa den brist, som sålunda förefinnes i vår lagstiftning.
Vid uppgörandet av förslaget har man emellertid icke valt den
närmast till hands liggande utvägen att verkställa omarbetning av stadgandena
i 8 kap. strafflagen, utan i stället bibehållit desamma oförändrade och
i en fristående lag upptagit de nya bestämmelser, som ansetts behövliga.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 116 käft. (Nr 161.) 5

Kuncjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 161.

De till stöd för detta förfaringssätt åberopade skäl synas dock ej
vara tillfylles. I varje fall kan förslaget icke anses hava tillfredsställande
löst sm uppgift att på nyssnämnda sätt avhjälpa den ifrågavarande
bristen. Genom förslagets upphöjande till lag ''skulle nämligen komma
att skapas, utöver de olägenheter som av chefen för generalstaben och
departementschefen redan påpekats, andra högst betydande svårigheter
vid de avsedda brottens behandling och bedömande.

Till en början må erinras, hurusom förslaget i formellt avseende ter
sig mindre lyckligt därutinnan att, ehuru bestämmelserna i de''fem första
paragraferna av detsamma skola tjäna till att komplettera de i 8 kaj),
strafflagen upptagna stadgande!) om utforskande och uppenbarande av
militära hemligheter, detta icke på något sätt kommit till synes i sagda
bestämmelsers avfattning, enligt vilken dessa fasthellre skulle erhålla tilllämpning
i en omfattning, som går vida utöver vad i antytt hänseende
varit erforderligt, i själva verket så långt att de i sig inrymma alla de
stadganden, som de avsett att fullständiga. Förslagets kompletterande innebörd
framträder först genom stadgandet i 11 §, enligt vilket 8 kap.
strafflagen fortfarande skall äga tillämpning i varje fall, då däri för en
åtalad gärning stadgas högre straff än förslaget innehåller. Med detta stadgande
har man nu visserligen nått, att det torde kunna i varje förekommande
fall, om ock stundom med svårighet, avgöras, huruvida man har att
tillämpa strafflagen eller den föreslagna lagen, och av stadgandet lärer
jämväl, ehuru icke med önskvärd tydlighet, framgå, att tillämpningen
av endera fullständigt utesluter tillämpning av den andra, så att någon
konkurrens dem emellan icke ifrågakommer. Å andra sidan kommer
emellertid nämnda stadgande att i visst fall betaga förslaget dess kompletterande
egenskap och verka därhän att strafflagen, utan att vara uttryckligen
ändrad eller upphävd, faktiskt försättes ur kraft, nämligen i
det fall att dess straffbestämmelser icke äro strängare än förslagets, något
som intiaffär med stadgandet i sista punkten av 8 kap. 19 § strafflagen,
vilket stadgande icke någonsin skulle få tillämpning i fråga om sådana,
där avsedda hemligheter, som jämväl i förslaget behandlas.

Frågan, huruvida en åtalad gärning skall hemfalla under strafflagen
eller förslaget, synes hava gjorts till ett rent juridiskt-tekniskt spörsmål.
Ingår man i undersökning rörande omfattningen, med förslagets ståndpunkt
enligt dess 11 §, av dettas och strafflagens särskilda tillämpningsområden,
visar sig, att i allmänhet strafflagen blir gällande i svårare fall,
förslaget i de mindre svåra eller jämförelsevis obetydliga fallen. Annorlunda
blir förhållandet dock beträffande gärning, som avses i 8 kap. 19 §
strafflagen, i ty att sådan gärning skall, därest den begåtts i den svåra

Rungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 161.

formen att en hemlighet uppenbarats för främmande makt eller eljest
under sådana förhållanden, att synnerlig fara för rikets säkerhet därav
uppkommit, bestraffas efter förslaget, men i andra fall, då visserligen
uppsåt att skada förelegat men brottet ej varit av nyss angivna svåra
beskaffenhet, bedömas efter strafflagen. Att sålunda avgörandet av
nämnda fråga icke gjorts beroende av någon i den åtalade gärningens egen
natur liggande grund är ägnat att ingiva betänkligheter vid det förhållande
att förslaget till huvudsaklig del vilar å en gentemot strafflagen förändrad
uppfattning angående vikten av de särskilda omständigheter, till vilka
vid brottens bedömande bör tagas hänsyn. Den olikhet i uppfattningen,
som sålunda kännetecknar strafflagen och förslaget, har fått särskilt
uttryck däri att utforskandet av militära hemligheter eller försök därtill
enligt förslaget i regel bestraffas lindrigare än uppenbarandet av sådana
hemligheter, varemot den spejareverksamhet, varom 8 kap. 11 § strafflagen
handlar, kan omfatta ej blott själva det brottsliga utforskandet utan
även ett uppenbarande av vad den brottslige på sådan väg fått veta
och är belagt med strängare straff än uppenbarandet i och-för sig betingar.

I detta sammanhang må ock anmärkas, dels att ett straff enligt
strafflagen kan bliva förenat med förlust av medborgerligt förtroende,
en påföljd som ej må åtfölja straff enligt förslaget, dels ock att stadgandet
i'' 8 kap. 22 § strafflagen, som fortfarande blir gällande beträffande
brott, vilka falla under strafflagen, icke äger tillämplighet i fråga om
sådana brott, som skola bestraffas enligt förslaget.

Förslagets ställning till gällande strafflag för krigsmakten är i
huvudsak analog med den ställning det intager till allmänna strafflagen.
I visst hänseende ställer sig dock saken något annorlunda, allteftersom
jämförelse göres med sistnämnda lag eller med strafflagen för krigsmakten.
Tydligt är nämligen enligt förslaget, att vållande till en hemlighets
uppenbarande icke i något fall kommer att hemfalla under allmänna
strafflagen, varemot det är oklart, huruvida i vissa fall sådant
vållande, förövat av krigsman, skall bliva att bedöma efter förslaget eller
enligt 144 § strafflagen för krigsmakten. Påpekas må ock det oegentliga
däri att 40 § av strafflagen för krigsmakten utan någon i sakens
natur given anledning kommer att sakna tillämpning på sådana förbrytelser,
som skola bedömas enligt förslaget och ej finnas omförmälda
i 8 kap. allmänna strafflagen. Huruvida å förbrytelser, som väl där omförmälas
men skola bestraffas enligt förslaget, nämnda stadgande i strafflagen
för krigsmakten får tillämpning eller icke, kan vara föremål för tvekan.

Att den lagstiftning, som förslaget innebär, kan behöva undergå
större eller mindre ändringar i sammanhang med det inom den närmaste

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 161.

framtiden motsedda antagandet av ny strafflag för krigsmakten är en
omständighet, som icke heller bör lämnas ur sikte.

Slutligen må uppmärksammas de oegentligheter, som uppkomma
genom de nya stadgande^ i 10, 12 och 13 §§ av förslaget. 10 § skall
sålunda bliva gällande allenast då ett åtalat brott bestraffas efter förslaget
men däremot icke om brottet bedömes efter strafflagen eller strafflagen
för krigsmakten. Härför saknas uppenbarligen naturlig grund, men
denna omständighet är dock av mindre vikt och hindrar icke i någon
mån stadgandets tillämpning. Däremot kunna hart när olösliga svårigheter
yppa sig i fråga om tillämpningen av 12 och 13 §§ i förslaget.
Då dessa §§ icke sträcka sina verkningar längre än förslaget i övrigt,
är varje möjlighet till deras tillämpning utesluten, så länge det ej är
fullständigt klargjort, att en åtalad gärning skall bedömas efter förslaget.
Men ovisshet härutinnan råder i ett anhängiggjort åtal i regel ända till
dess utslag i målet meddelas.

Ovan anförda, jämte de av chefen för generalstaben och departementschefen
redan påpekade, olägenheter synas vara av beskaffenhet, att det
icke rätt väl lämpar sig att, på sätt genom förslaget skett, söka inpassa
den erforderliga lagstiftningen i ämnet i eu särskild, från strafflagen
fristående lag, utan torde denna lagstiftning, såvitt den avser förbrytelser
av samma eller liknande art med de i 8 kap. strafflagen behandlade,
d. v. s. sådana gärningar, som omförmälas i 1—5 §§ av förslaget, böra
åstadkommas genom en omarbetning av samma kapitel.

Ett särskilt skäl till vidtagande av dylik, mera genomgripande omarbetning
synes ock ligga däri att endast på detta sätt beträffande brott,
som enligt förslaget fortfarande skola bedömas efter 8 kap. strafflagen,
lära kunna uppnås åtskilliga fördelar, vilka i chefens för generalstaben
betänkande närmare omförmälas såsom varande av beskaffenhet att kräva
ny lagstiftning i ämnet.

För en omarbetning av nu antydd omfattning lärer den omständighet,
att förarbeten igångsatts för åstadkommande av ny strafflag i dess helhet,
så mycket mindre böra utgöra hinder som den tid, då sådan strafflag
kan komma till stånd, med all sannolikhet ännu är ganska avlägsen.

Anses emellertid hinder möta för en dylik omarbetning av sagda
kapitel, torde ändock den med förslaget i nu berörda delar avsedda provisoriska
lösningen av ifrågavarande spörsmål i huvudsak kunna vinnas
genom partiell omarbetning av kapitlet. Den brist i den nuvarande lagstiftningen,
som i främsta rummet och skyndsamt behöver avhjälpas, är
saknaden av straff för utforskande av militära hemligheter i andra fall
än det i 8 kap. 11 § strafflagen omförmälda eller dem, som måhända kunna

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 161.

inrymmas under 10 § i samma kapitel, samt för försök till dylikt utforskande.
Och denna brist synes kunna fyllas på det sätt, att sagda
11 § ersättes med generella stadganden, enligt vilka med straff belägges
utforskande av militära hemligheter och försök till dylikt utforskande,
med skärpning av straffet, då utforskandet skett under omständigheter,
som anges i paragrafen enligt dess nuvarande lydelse. Skulle härutöver
anses oundgängligen nödigt att erhålla stadganden om straff för uppenbarande
av andra militära hemligheter än dem, som avses i 18 och 19 §§
av kapitlet, och för försök till sådant uppenbarande, torde detta syfte
kunna tillgodoses genom jämkningar i dessa §§ och tillägg till dem.

Därest någondera av de av lagrådet sålunda föreslagna utvägar
anlitas, torde erforderliga bestämmelser i de ämnen, som avhandlas i
övriga delar av förslaget, lämpligen kunna upptagas i en från strafflagen
fristående lag.

För den händelse emellertid, mot vad lagrådet i det föregående
erinrat, det finnes icke kunna undvikas att fullfölja ifrågavarande lagstiftningsarbete
enligt den uppgjorda planen, synes det framförallt angeläget
att få i förslaget på ett otvetydigt sätt uttalat, dels att, på sätt
förut antytts, någon konkurrens icke skall förekomma med straffbestämmelse
i 8 kap. strafflagen och dels att de särskilda ämbetsbrott, vilka
äro att bedöma enligt förslaget, skola med avseende å bestraffandet vara
oberörda av vad annan lag innehåller i fråga om förbrytelser i ämbete
eller tjänst. Detta önskemål torde med minsta omgång kunna vinnas
därigenom att den föreslagna lagen förses med en ingress av innehåll
att de nya bestämmelsernas lagfästande sker med ändring av vad lag
eller författning innehåller mot desamma stridande.

Vad angår det inbördes förhållandet mellan de särskilda lagrummen
i den föreslagna lagen, synes, att döma av åtskilliga yttranden i chefens
för generalstaben betänkande, det vara meningen att sådant utforskande,
som avses i 4 § av förslaget, skall, där gärningen efterföljes av det utforskades
uppenbarande för obehörig eller ock av sådant försök härtill,
som omförmäles i 2 § av förslaget, anses uteslutande såsom en enligt 1 §
respektive 2 § i förslaget straffbar gärning och att följaktligen straff för
utforskandet såsom sådant icke skall ifrågakomma. Denna ståndpunkt,
vilken torde innebära en ordning rakt motsatt den, som enligt vad förut
erinrats är att tillämpa för den händelse någon gjort sig skyldig till
gärning, som omförmäles i 8 kap. 11 § strafflagen, kan dock icke utläsas
ur förslaget, detta desto mindre som för det fall att någon handlat i strid
mot 4 § andra stycket av förslaget och därjämte uppenbarat den utforskade
hemligheten under förhållanden, som avses i andra punkten av första

38 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 161.

stycket i 1 §, straffet för uppenbarandet är betydligt lindrigare än straffet
för utforskandet. Det vill ock synas som om anledning saknas att låta
straff för brott mot 4 § absorberas av straff för förbrytelse mot 1 eller 2 §;
utan lära gärningarna böra var för sig bliva föremål för bestraffning.
Att härigenom icke skulle bliva uteslutet, att den brottsliges mot såväl
1 eller 2 § som ock 4 § stridande handlingssätt kan komma att bedömas
såsom fortsatt förbrytelse, där reglerna härom äro att tillämpa, liggei i
öppen dag. Med en uppfattning, sådan som den nu uttalade, erfordras
ingen ändring i förslaget. Men med hänsyn till den nyss påpekade
stridigheten mellan text och motiv har lagrådet ansett sig böra fästa
uppmärksamheten å förhållandet i fråga.

På nu antydda sätt har man att bedöma jämväl förhållandet mellan,
å ena sidan, 8 och 9 §§ samt, å andra sidan, 1 och 2 §§. Härmed stämmer
också avfattningen av 8 och 9 §§. Den begränsning i fråga om dessa
lagrums tillämplighet, som förslaget innehåller, kan nämligen icke, utöver
vad 11 § stadgar, åsyfta annat än att de gärningar, som avses i 8 och
9 §§, uppfylla förutsättningarna för högre straffbarhet enligt 4 och 5 §§,
i vilken händelse tillämpning av 8 eller 9 §• skall vara utesluten..

Stadgandena i 6 och 7 §§ stå i ett helt annat förhållande till varandra,
i det att, därest sådant förbud, som i 7 § omförmäles, blivit meddelat
mot beträdande av anläggning, etablissement eller fartyg, den som
obehörigen berett sig tillträde dit och vid anträffandet därstädes lämnai
sådana uppgifter, som avses i 6 §, enligt förslaget synes vara att bestraffa
enligt såväl 6 som 7 §. Det kan emellertid ifragasättas, huruvida icke
för slikt fäll det är tillräckligt att låta ensamt straffbestämmelsen i 6 §
komma till användning.

Slutligen må i nu förevarande hänseende anmärkas, att da i 11 §
stadgas, att handling, som belagts med straff i den föreslagna lagen, skall
bestraffas enligt annan lag, därest i den senare högre ansvar är utsatt,
härigenom blivit, såvitt angår de i 8 och 9 §§ omförmälda gärningar,
ånyo utsagt vad som redan finnes för dylikt fall föreskrivet i sistsagda
båda lagrum. Denna oegentlighet synes böra avlägsnas; och torde
detta lämpligen kunna ske på det sätt att, med uteslutande ur 8 § av
slutorden, i ett till 11 § fogat nytt stycke stadgas att, där gärning,
som avses i 8 eller 9 §, är belagd med högre straff enligt annat lagrum
i den föreslagna lagen, 8 eller 9 § icke skall tillämpas.

Förslaget upptager icke någon särskild bestämmelse angående innebörden
av uttrycket ämbete- eller tjänsteman, men enligt motiven till chefens
för generalstaben förslag är det avsett att under detta uttryck skulle
komma att inbegripas ej blott den, som enligt strafflagen är statens ämbete -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 161. 39

eller tjänsteman, utan ock den, beträffande vilken enligt bestämmelse i
25 kap. 22 § samma lag skall gälla vad om sådan ämbets- eller tjänsteman
är stadgat i sagda kapitel, ävensom krigsman, dock endast i officers
eller underofficers tjänsteställning, samt vid krigsmakten anställd civil
ämbets- eller tjänsteman. Det kan emellertid ifrågasättas, om man i
saknad av uttrycklig lagbestämmelse är berättigad att åt sagda uttryck
giva en så vidsträckt omfattning. Och vidare torde det under ino-a
omständigheter kunna gå för sig att å ena sidan under begreppet
ämbets- och tjänsteman inbegripa personer, som avses i 25 kap. 22 S
strafflagen, men å andra sidan utesluta krigsmän, som höra till manskapet,
och andra, som vid krigsmakten innehava stadig béfattning i
motsvarande tjänsteställning. Någon saklig anledning att vid förbrytelser
1 tjänsten av enahanda art tillämpa olika regler, allteftersom förbrytelsen
begåtts av officer och underofficer eller av krigsman tillhörande manskapet,
förefinnes uppenbarligen icke. Erinras må dock i detta sammanhang,
att ämbetsstraff, som omförmälas i 1 § andra stycket och 3 S
första stycket av förslaget, icke låta sig tillämpa å värnpliktiga, som
äio. underkastade strafflagen för krigsmakten, och att enligt samma lag''
dylikt . straff ej kan vinna tillämpning å krigsman, som hörer till de*t
vid krigsmakten fast anställda manskap.

Ordalagen i tredje stycket av 1 § och första stycket av 3 S
utmärka icke med önskvärd tydlighet att, såsom naturligtvis är avsett
jämväl enligt dessa stycken för straffbarhet förutsättes vetskap därom
att vad som uppenbarats bort hållas hemligt.

I övrigt framställdes mot förslaget de erinringar, som innefattas i
nedanmtagna yttranden.

1 §•

Lagrådet:

Enligt andra stycket i förevarande § synes det vara tillåtet att
döma den brottslige till straffarbete men tillika på grund av synnerligen
lörmudrande omständigheter allenast till mistning av ämbete eller tjänst
på viss tid. Detta instämmer i fråga om officer eller underofficer'' icke
med den i 28 § av stralflagen för krigsmakten upptagna föreskrift att
officer eller underofficer, som efter nämnda eller allmän lag dömes till
straffarbete, tillika skall dömas till avsättning från det ämbete eller den
tjänst han såsom krigsman innehar.

Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 161.

2 §•

Lagrådet: ^

Mot avfattningen av förevarande § erinras, att enligt andra punkten
domstol även för det fall att den brottslige ådömes straffarbete kan
underlåta att döma till avsättning eller suspension, medan å andra sidan
icke åt domstolen inrymts möjlighet att med avsättning förena påföljden
att förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas, samt att stadgandet
i tredje punkten synes böra fullständigas med en bestämmelse, motsvarande
innehållet i sista punkten av tredje stycket i 1 §.

3 §•

Lagrådet: _ ,

Förseelse, som omförmäles i första stycket av paragrafen, skulle,
om bestämmelserna i sagda stycke uteslötes, vara att bedöma enligt 25
kap. 17 § strafflagen eller, vad angår dem som lyda under strafflagen
för krigsmakten, enligt 144 § samma lag; och då tillräcklig anledning
till den här för vissa fall föreskrivna straff skärpning utöver det ansvar,
som finnes utsatt i nämnda lagrum, knappast torde föreligga, hemstalles,
att bestämmelserna i fråga uteslutas ur förslaget.

Därest denna hemställan bifalles, torde beträffande andra stycket
av förevarande § maximitiden för fängelsestraffet böra, med hänsyn till
stadgandet i 2 kap. 17 § strafflagen, bestämmas till sex månader.

6 §•

Lagrådet:

Enligt ordalydelsen av denna § skulle den, som utan att hava
använt svikligt tillvägagående obehörigen berett sig tillträde till plats,
varom i paragrafen är fråga, och vid anträffande därstädes lämnar oriktiga
uppgifter om sina personliga förhållanden, kunna vara underkastad straff,
även om de lämnade uppgifterna sakna betydelse för hans kvarstannande
å platsen. Eu dylik utsträckt tillämpning av straffbudet bör dock tydli
o-tvis icke ifrågakomma; och hemställes därför om sådan omredigering
av paragrafens senare del, att endast den, som genom oriktiga uppgifter
om sina personliga förhållanden berett sig tillfälle att kvarstanna å plats,
dit han obehörigen inkommit, träffas av stadgandet.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 161.

9 §•

Lagrådet:

I förevarande § upptages icke någon bestämmelse om vilken myndighet
det skall tillkomma att meddela tillstånd, som här omförmäles,
men synes det vara avsett, att detta skall anförtros åt någon statens
myndighet. Härav bliver emellertid en följd, att det i fråga om lodning
i hamn skulle vara förbjudet för den kommunala myndighet, vilken har
vården av hamnens angelägenheter sig anförtrodd, att utan avvaktande
av särskilt tillstånd låta verkställa dylik åtgärd, även då lödningen är
erforderlig för fullgörandet av nämnda uppdrag och ett uppskov för
inhämtande av tillstånd kan medföra allvarliga olägenheter för hamnrörelsen.
Då detta icke kan vara lämpligt, synes bestämmelsen i fråga böra
undergå sådan omarbetning, att den icke bliver tillämplig i fråga om lodning,
som i hamn verkställes på vederbörande hamnmyndighets föranstaltande.

10 §.

Lagrådet:

Genom det här föreslagna stadgandet har, såsom av förslagets
motivering framgår, avsetts icke en verklig straffpåföljd utan en säkerhets-
eller lämplighetsåtgärd. En sådan åtgärd bör emellertid, om bestämmelsen
därom skall hava nödig effektivitet, kunna vidtagas oberoende av
huruvida gärningsmannen eller någon i brottet delaktig eller ock annan
är ägare av det föremål, varom fråga är. Med hänsyn härtill och då
någon generell regel rörande förfarandet med dylikt föremål icke lämpligen
torde böra givas, utan avgörandet härutinnan fasthellre synes böra
bero på administrativ prövning i varje förekommande fall, hemställes,
att det föreslagna stadgandet måtte utbytas mot föreskrift därom att
domstolen må förordna, att föremål, som med stadgandet avses, skall
överlämnas till Konungen, som föreskriver, huru därmed skall förfaras.

12 §•

Lagrådet:

Ändamålet med det i första stycket av förevarande § upptagna
stadgande är, såvitt framgår av departementschefens uttalande i ämnet,
uteslutande att i rättssäkerhetens intresse lämna en särskild garanti mot
missbruk av åtalsrätten i mål av beskaffenhet, som här avses; och justitiekanslern
har enligt stadgandets ordalydelse vid sin prövning endast
att tillse huruvida laga skäl för den honom underställda åtgärden förefinnas,
icke att ingå i något bedömande av åtgärdens lämplighet ur
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 116 höft. (Nr 161.) 6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 161.

politiska eller andra hänsyn. Det torde emellertid knappast vara att
befara, att allmänna åklagarna skola vid tillämpningen av den föreslagna
lagen göra sig skyldiga till sådana missgrepp, att till desammas förekommande
eljest i vår rätt okända anordningar behöva vidtagas. I varje
fall torde det icke överensstämma med den angivna grunden för stadgandet
i fråga att, såsom ordalagen synas giva vid handen, justitiekanslern
skulle äga meddela där avsett förordnande även för den händelse
att, innan förordnandet hunnit meddelas, åtgärd, som underställts
honom, varit föremål för domstols bedömande.

Vidare må erinras, att stadgandets avfattning giver anledning till
det helt visst icke åsyftade antagande att justi ti ekanslern skulle äga förordna
om häktads frigivande utan att samtidigt förordna om åtalets nedläggande
samt att stadgandet svårligen låter sig tillämpa i fråga om
sådana förbrytelser mot den föreslagna lagen, som höra till krigsdomstol.

13 §.

Justitieråden Borgström och Skarstedt samt regeringsrådet Ernberg:

Då man icke avsett att fråntaga tilltalad part rätten att bekomma
expedition i målet, något som med vårt nuvarande rättegångsväsen ej
heller rimligen lärer kunna ske, saknar stadgandet i förevarande § effektivitet
i det ändamål, för vilket det huvudsakligen tillkommit, nämligen
sekretessens bevarande; och hemställes fördenskull, att paragrafen måtte
ur förslaget uteslutas.

Justitierådet Sundberg:

Jag instämmer i vad lagrådets övriga ledamöter påpekat beträffande
omförmälda stadgandes bristande effektivitet. Att, på sätt stadgandet innebär,
beröva domstolen dess konceptprotokoll utgör ock en rätt betänklig
avvikelse från vad eljest hos oss gäller. Stadgandet synes jämväl till
sina verkningar gå långt utöver vad som för det därmed åsyftade ändamålet
erfordras, enär visst icke i alla hithörande mål lärer förekomma
någon hemlighet, som bör skyddas, och intet mål gärna kan vara av
beskaffenhet att behöva hemlighållas i sin helhet.

Det kan dock vara synnerligen angeläget att söka skydda vissa
delar av en rättegång av förevarande art från uppenbarande för allmänheten;
och det synes mig, som skulle ett ganska värderikt sådant skydd
kunna, utan att man överskrede gränserna för det verkliga behovet, åstadkommas
genom meddelande av föreskrifter dels därom att i rättegången
företedd handling, vars innehåll domstolen funne böra hållas hemligt,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 161.

icke finge offentligen uppläsas eller i protokollet intagas, titan skulle,
försedd med domarens påskrift om dess liemliga egenskap, av honom
under rättegången förvaras, att i domstolens protokoll skulle göras en
kortfattad anteckning om handlingens företeende samt att, därest efter
målets avgörande hos underrätt, handlingen icke bleve på rekvisition av
överdomstol, till vilken målet fullföljts, dit överlämnad, densamma skulle
insändas till Konungen, dels ock därom att, om i rättegången erfordrades
meddelande av upplysningar angående föremål eller sakförhållanden
av beskaffenhet att icke böra offentligen uppenbaras, dessa upplysningar
icke finge lämnas muntligen, utan skulle avfattas skriftligen, varefter
med den sålunda tillkomna handlingen skulle förfaras så som nyss sagts.

Jag tillstyrker, att förevarande § måtte omarbetas i den riktning
jag nu antytt.

Förslaget till lag, innefattande ändring i 8 kap. 2 § 6 inom. rättegångsbalken.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av förordningen om offentlighet
vid nnderdomstolarna den 22 april 1881.

Justitierådet Sundberg yttrade:

Vid bifall till vad jag förordat vid 13 § i förslaget till lag om
skydd för hemligheter av betydelse för rikets försvar lärer det bliva
ändamålslöst att i mål, varom nu är fråga, föra rättegången inom lyckta
dörrar. I vad fall som helst anser jag mig emellertid icke kunna tillstyrka
att, såsom förevarande förslag innehåller, göra avsteg från den
hos oss med stor omsorg och helt visst till mycken båtnad upprätthållna
regeln om offentlighet vid underdomstolarna. Att den samhälleliga vådan
av hemliga rättegångar, särskilt i mål av nu ifrågavarande art, är mycket
stor, visa åtskilliga allmänt kända, utomlands förda rättegångar. Och
bleve förslaget gällande, kan det antagas, att så gott som varenda rättegång,
varå det ägde tillämpning, från början gjordes hemlig. Jag hemställer
alltså, att förslaget icke måtte göras till föremål för proposition
till riksdagen.

Lagrådets övriga ledamöter lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet
Erik Öländer.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 161.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet
å Stockholms slott fredagen den 28 mars 1913.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve Ehrensvärd,
Statsråden Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström,
friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Sandström anmälde,
efter gemensam beredning med cheferna för lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementen,
lagrådets den 29 oktober 1912 avgivna utlåtande över
de den 27 augusti samma år till lagrådet remitterade förslagen till lag
om skydd för hemligheter av betydelse för rikets försvar, lag, innefattande
ändring i 8 kap. 2 § 6 mom. rättegångsbalken, och lag angående
ändrad lydelse av förordningen om offentlighet vid underdomstolarna
den 22 april 1881.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen
följande.

»Att betänkligheter finnas mot den föreslagna anordningen att i
en särskild lag införa de erforderliga nya bestämmelserna till skydd för
hemligheter av betydelse för rikets försvar har framhållits såväl av chefen

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 161.

för generalstaben, i den av honom gjorda framställningen i förevarande
ämne som ock av mig vid remissen till lagrådet. Dessa betänkligheter
hava nu starkt betonats av lagrådet, som tillika anmärkt, att nämnda
anordning skulle medföra en del förut ej påvisade olägenheter. Med
hänsyn härtill har jag ansett övervägande skäl tala för att söka vinna
syftet med den nya lagstiftningen, såvitt angår dennas väsentligaste
delar, på en annan, jämväl förut ifrågasatt och nu av lagrådet förordad
väg, nämligen genom partiell omarbetning av 8 kap. strafflagen. Oförnekligt
är att, om än en sådan lösning av frågan är förenad med vissa
svårigheter och olägenheter, den å andra sidan är ägnad att medföra
åtskilliga fördelar, framför allt i formellt hänseende men delvis även i
sak. Såsom lagrådet framhållit, torde emellertid icke i nämnda kapitel
böra inarbetas andra bestämmelser än de, som avse förbrytelser av samma
eller liknande art med de förut där behandlade, utan böra de stadganden,
som härutöver erfordras, fortfarande få sin plats i en särskild lag.
Enligt nu angivna grunder har jag låtit uppgöra förslag till behövliga
ändringar i strafflagen och i förslaget till lag om skydd för hemligheter
av betydelse för rikets försvar.

De bestämmelser, vilka härvid från sistberörda förslag överflyttats
till strafflagen, äro de, som innefattas i 1, 2, 4 och 5 §§ av förslaget.
Beträffande första stycket av samma förslags 3 § har lagrådet hemställt,
att de där meddelade bestämmelserna måtte uteslutas. Dessa bestämmelser
torde icke påkallas av något större behov, och detsamma synes
mig kunna sägas om bestämmelserna i andra stycket av 3 § och andra
stycket av 1 §. Alla dessa stadganden hava därför utelämnats. Vissa
straffsatser hava jämkats i syfte att de särskilda straffbestämmelser, som
nu sammanföras, skola bliva på lämpligt sätt anpassade efter varandra.
I övrigt hava de överflyttade paragraferna icke undergått andra mera
väsentliga förändringar än att de i dem befintliga stadganden, som hänvisa
till eller eljest bero av nyssberörda utelämnade bestämmelser, likaledes
uteslutits.

Då sålunda i 8 kap. strafflagen införts vad 2 § i det tidigare förslaget
stadgar om ansvar för försök till sådant uppenbarande, varom
förmäles i 1 § av samma förslag, har det tydligen varit nödvändigt
att meddela bestämmelser om straff jämväl för försök till de svårare
former av uppenbarandebrott, som avses i kapitlets 18 och 19 §§. Av
liknande skäl har vad i 4 § av det äldre förslaget stadgas om straff
för utforskande av något i samma förslags 1 § avsett förhållande vid
överflyttningen utsträckts att gälla även utforskande av hemlighet, som
omförmäles i 18 och 19 §§ av 8 kap. Att i dessa hänseenden vinnes

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 161.

likformighet mellan de olika slagen av ifrågavarande brott torde
vara en av de förnämsta fördelar, som följa av det tidigare förslagets
samarbetande med strafflagen.

Vid undersökning, huru de nya stadgandena skola kunna på bästa
sätt inpassas bland de nuvarande bestämmelserna i 8 kap., har jagfunnit
en lämplig utväg vara att bereda utrymme för de nya bestämmelserna
genom att sammanföra vissa äldre paragrafer, som hava plats
invid varandra och jämväl till innehållet äro närstående. Sålunda hava
15 och 16 §§ sammanförts till en, med paragrafnumret 15. I anledningav
denna förändring har 17 § erhållit numret 16 och underkastats någon
jämkning. Likaledes hava 18 och 19 §§ sammanförts, under numret 17.
I den förutvarande 19 § har jämväl, för att dess straffbestämmelser och
vissa sådana i efterföljande nya paragrafer skola komma i lämpligt förhållande
till varandra, vidtagits den förändringen att lägsta straffsatsen
enligt första punkten nedsatts från fyra till två års straffarbete. Därefter
har såsom 18 § intagits det tidigare förslagets 1 § med förut
antydda ändringar samt vissa dels av överflyttningen dels av en lagrådets
erinran föranledda jämkningar i ordalydelsen. I 19 § hava meddelats
stadganden om straff för försök till sådant brott, som avses i 18
och 19 §§ enligt den nuvarande eller 17 § enligt den föreslagna lydelsen,
samt för försök till brott enligt den njm 18 §. 1 sistnämnda hänseende
utgör 19 § motsvarighet till 2 § i det tidigare förslaget med vissa jämkningar
i straffsatserna. I 20 och 21 §§ enligt den föreslagna lydelsen
har beretts motsvarighet till 4 och 5 §§ av berörda äldre förslag, varvid,
såsom jag förut nämnt, omfattningen av det tidigare förslagets bestämmelser
utvidgats till utforskande av hemlighet, som omförmäles i 8 kap.
18 och 19 §§ enligt den nuvarande eller 17 § enligt den föreslagna
lydelsen, samt straffsatsen i 4 § andra stycket av det äldre förslaget
jämkats. 20 och 21 §§ i gällande lag hava ävenledes sammanförts och
hava därvid erhållit paragrafnumret 22. Den förutvarande 22 § har
fått numret 23 och härigenom intagit en plats, som varit oanvänd, sedan
den äldre 23 § enligt lag den 27 april 1906 upphört att gälla. Då
bestämmelserna i paragrafen ej underkastats någon förändring, komma
de, i enlighet med en av lagrådet gjord anmärkning, att erhålla tillämpning
jämväl beträffande de slag av brott, som enligt förslaget införas i
strafflagen. Slutligen har 30 § fått undergå de jämkningar, som påkallats
av den ändrade nummerbeteckningen å vissa föregående paragrafer.
Däremot har omfattningen av 30 § icke utvidgats till något av
de nya brotten, enär tillräcklig anledning att utsträcka tillämpningsområdet
för straffpåföljden förlust av medborgerligt förtroende icke nu

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 161.

torde föreligga. De förändringar i strafflagen, som enligt vad jag nn
anfört funnits böra äga rum, hava sammanfattats i ett förslag till lag
om ändrad lydelse av 15—23 och 30 §§ i 8 kap. strafflagen.

Bestämmelser, motsvarande 6—9 §§ i förslaget till lag om skydd
för hemligheter av betydelse för rikets försvar, hava bibehållits i ett
särskilt lagförslag med den i anledning av förslagets mera begränsade
omfattning något jämkade rubriken förslag till lag, innefattande vissa
bestämmelser till skydd för hemligheter av betydelse för rikets försvar.
Vid formuleringen av det nya förslagets 1 och 4 §§ hava de anmärkningar
iakttagits, som lagrådet framställt vid 6 och 9 §§ i det äldre
förslaget. Förhållandet mellan 1 och 2 §§ i det nya förslaget har i
anledning av vad lagrådet erinrat om förhållandet mellan det tidigare
förslagets 6 och 7 §§ bestämts så, att i fall, då båda paragraferna äga
tillämpning, straff skall ådömas endast enligt 1 §. Det i 8 § av det
tidigare förslaget innefattade och på grund av hänvisning i samma
förslags 9 § jämväl för där avsedda fall tillämpliga stadgandet, att
straff för viss gärning skall ådömas jämlikt någon av dessa paragrafer
blott då gärningen ej enligt den föreslagna lagen eller eljest ''är med
högre straff belagd, har nu, i sammanhang därmed att alla bestämmelser
om straff för svårare slag av liknande förbrytelser fått sin plats i
strafflagen, utbytts mot särskilda i det nya förslagets 3 och 4 §§ införda
bestämmelser, vilka utesluta dessa lagrums tillämpning beträffande
gärning, som i allmänna strafflagen är belagd med strängare straff.
Dessutom hava vissa redaktionella jämkningar vidtagits.

De återstående 10—13 §§ i det äldre förslaget hava nu utelämnats.
Vad 10 § beträffar har detta föranletts därav att syftet för de där intagna
bestämmelserna, vilka lagrådet ansett vara i behov av omarbetning,
torde kunna i huvudsak vinnas utan särskilt stadgande. Motsvarighet
till 11 § i det tidigare förslaget erfordras ej i det nya. Någon
anledning att i fråga om brott enligt 1 och 2 §§ i sistnämnda förslagavvika
från vanliga regler om konkurrens torde nämligen icke finnas,
och de i sådant hänseende behövliga stadgandena om förhållandet mellan
strafflagen samt 3 och 4 §§ i förslaget äro, såsom nyss nämndes, införda
i dessa paragrafer. Att 12 och 13 §§ i det äldre förslaget uteslutits
beror på de inom lagrådet framställda anmärkningarna mot desamma.»

Departementschefen uppläste härefter omförmälda förslag till lag
om ändrad lydelse av 15—23 och 30 §§ i 8 kap. strafflagen samt till
lag, innefattande vissa bestämmelser till skydd för hemligheter av betydelse
för rikets försvar; och hemställde departementschefen, att dessa
förslag ävensom de av lagrådet eller dess flesta ledamöter utan anmärk -

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 161.

ning lämnade förslagen till lag, innefattande ändring i 8 kap. 2 § 6
mom. rättegångsbalken, och till lag angående ändrad lydelse av förordningen
om offentlighet vid underdomstolarna den 22 april 1881 måtte
jämlikt § 87 regeringsformen föreläggas Riksdagen till antagande.

Denna hemställan, som biträddes av statsrådets
övriga ledamöter, blev av Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
bifallen; och skulle till Riksdagen
avlåtas proposition av den lydelse bilaga vid detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet
Hjälmar Nyman.

STOCKHOLM, ISÅÅC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1913.